('med förslag till skol\xad styrelselag m. m.',)

Kungl. May.ts 'proposition nr 182 år 1956 1

Nr 182

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skol­ styrelselag m. m.; given Stockholms slott den 7 juni 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riks­ dagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) skolstyrelselag; samt 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall; dels ock i övrigt bifalla de förslag rörande en reform av skolväsendets lokala och regionala ledning, om vilkas avlåtande till riksdagen föredra­ gande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1951 års skolstyrelseutrednings betänkande framlägges förslag till ny skolstyrelselag, förslag om viss omorganisation av skolväsen­ dets lokala fackliga ledning samt förslag om regionala skolmyndigheter. Enligt lagförslaget skall det i princip endast finnas en skolstyrelse i varje kommun, vilken skall vara styrelse för såväl det allmänna som det yrkesutbildande skolväsendet i kommunen. Med Kungl. Maj:ts medgivande skall dock särskild styrelse för viss skolform kunna tillsättas. Ehuru det förutsättes, att erforderlig samverkan mellan kommuner på skolans område i regel kommer att ske på frivillig grund, har lagförslaget ansetts böra innehålla bestämmelser, som gör det möjligt för de föreslagna nya regionala skolmyndigheterna att ålägga kommuner dylik samverkan.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1956

I fråga om skolstyrelsens organisation föreslås regler, som närmast an­ sluter sig till nuvarande bestämmelser om folkskolestyrelse. Vid reglernas utformning har en anpassning till kommunallagens bestämmelser efter­ strävats. Betydande ändringar föreslås i skolledarorganisationen. Syftet är dels att även på det fackliga planet ernå en enhetlig ledning, dels att förstärka skolledningen vid det obligatoriska skolväsendet. För den regionala ledningen av skolväsendet föreslås en helt ny organisa­ tion, betingad främst av behovet av planerande och samordnande regionala skolmyndigheter. Domkapitlens befattning med skolärenden skall upp­ höra. I alla län skall inrättas särskilda statliga skolmyndigheter, länsskolnämnder, sammansatta av fem lekmän, varav en med juridisk utbildning, samt två pedagogiskt utbildade fackmän. Till länsskolnämnderna, för vil­ kas verksamhet skall upprättas särskilda kanslier, skall skolinspektörerna, övergångsvis de nuvarande folkskolinspektörema, knytas. Fyra nya inspektörstjänster föreslås inrättade. Länsskolnämndernas verksamhet skall om­ fatta det allmänna skolväsendet, de kommunala yrkesskolorna och de cen­ trala verkstadsskolorna. Länsskolnämnds uppgifter skall beträffande skolväsendet i Stockholm fullgöras av skolöverstyrelsen och, i vad gäller yrkesskolväsendet, över­ styrelsen för yrkesutbildning. Den nya skolstyrelselagen föreslås träda i kraft i full utsträckning den 1 juli 1958, då jämväl den nya regionala organisationen avses skola träda i verksamhet.

Förslag

till

Skolstyrelselag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §.

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes, sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obliga­ torisk undervisning) och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet därav tillkommer annan.

2 §.

1 mom. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att i kommunerna eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig organisa­ tion av skolväsendet eller till detta hörande verksamhet, åligger det kommun att deltaga i sådan samverkan, såvitt ej därav följer påtagligt men för skolväsendet i kommunen. Om dylik samverkan och om fördelning av kostnader i anledning av gemenskapen böra kommunerna träffa erforderliga överenskommelser. Kan enighet icke uppnås, äger länsskolnämnden efter överläggning med kommunerna besluta i saken. I fråga om kostnadsfördelningen skall läns­ skolnämnden därvid iakttaga de allmänna anvisningar Konungen utfärdar. 2 mom. Då särskilda skäl därtill äro, må länsskolnämnden förordna, att samverkan enligt 1 mom., i den omfattning nämnden bestämmer, skall äga rum i kommunalförbundets form. Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länssty­ relsen efter samråd med länsskolnämnden besluta därom. Ej må utan länsskolnämndens medgivande förbundsordningen ändras, förbundet upplösas eller medlem utträda ur förbundet. I övrigt gäller artgående förbund som nu sagts vad därom stadgas i lagen om kommunalförbund. 3 mom. Kan samverkan på skolväsendets område komma att beröra kommuner inom två eller flera län, må Konungen bestämma, att länsskol­ nämnden i ett av länen eller skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkes­ utbildning skall taga den befattning med därav föranledda frågor, som enligt denna lag ankommer på länsskolnämnd.

3 §. För skolväsendet i varje kommun skall finnas en organisationsplan, upp­ rättad och fastställd enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

Om skolstyrelsen och dess uppgifter 4 §. I varje kommun skall finnas en skolstyrelse.

5 §. 1 mom. Skolstyrelsen skall vara styrelse för det obligatoriska skolväsen­ det i kommunen och därtill knuten verksamhet. Finnes i kommunen högre kommunal skola, lokal kommunal yrkesskola, allmänt läroverk, statligt eller kommunalt allmänt gymnasium eller kom­ munalt handelsgymnasium, skall skolstyrelsen vara styrelse även för sådan läroanstalt. 2 mom. På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen be­ sluta, att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan läroanstalt än i 1 mom. sägs.

6 §.

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att för läroanstalt, som i 5 § 1 mom. andra stycket sägs, skall finnas särskild styrelse. Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som fastställas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

7 §. Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område, med uppmärksamhet följa skolväsendets tillstånd inom kommu­ nen samt hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, vilka finnas på­ kallade för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla tillfredsställande teoretisk och praktisk utbildning. Skolstyrelsen har vidare: a) att, i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägen­ heter avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvalt­ ning och verkställighet; b) att, om flera skolor eller skolformer stå under styrelsens förvaltning, sörja för samordning av och enhetlighet i deras verksamhet; c) att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande före­ skrifter; d) att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas vidareutbild­ ning; samt

e) att verka för samarbete mellan hem och skola. Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­ läggning enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

8 §.

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter. Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör styrelsens.

Om skolchef m. m. 9 §. 1 mom. I varje kommun skall finnas en skolchef. Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju läraravdelningar eller eljest särskilda skäl därtill äro, må dock Konungen på framställning av kommunens fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas i kom­ munen. 2 mom. Skolchef åligger: a) att enligt för honom fastställd instruktion biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare av skolväsendet i kommunen; b) att, i den mån sådant enligt 12 § uppdrages åt honom, fatta beslut å styrelsens vägnar; samt c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter, vilka enligt särskilda författningar ankomma på honom. 3 mom. Om olika slag av skolchefer och andra skolledare samt om fast­ ställande av instruktioner för dem förordnar Konungen.

Om skolstyrelsens organisation

10 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäk­ tige till det antal, som fullmäktige finna lämpligt med hänsyn till kommu­ nens folkmängd och struktur samt till antalet och arten av de skolor, som lyda under styrelsen. Antalet ledamöter må dock ej vara under sju eller över tjuguen. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfa­ randet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ord­ ning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

11 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelse, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kom­ munallagen är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej hel­ ler skolchefen i kommunen utses till ledamot eller suppleant i styrelsen. I fråga om mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordfö­ rande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fat­ tande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till styrelsens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 33—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse om val av ordförande och vice ordföi’ande skall insändas jämväl till länsskolnämnden.

12 §.

1 mom. Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen upp­ draga åt särskild inom styrelsen bildad avdelning eller åt skolchefen, annan skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas be­ skaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes än av styrelsen sam­ fällt. Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag, som avses i första stycket, skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. 2 inom. Avdelning, som avses i 1 mom., skall bestå av minst fyra leda­ möter. Ej må avdelning handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna äro tillstädes. För giltighet av beslut fordras, att minst tre av ledamöterna äro ense om detsamma.

13 §. Vid sammanträde med skolstyrelsen eller inom densamma bildad avdel­ ning skall skolchefen närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin särskilda mening antecknad till proto­ kollet. Angående rätt för andra skolledare samt för lärarrepresentanter och skolläkare att på motsvarande sätt deltaga vid sammanträde, som i första stycket sägs, förordnar Konungen.

14 §. Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens proto­ koll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

15 §. Vad i 10—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms stad. I fråga om nämnda skolstyrelses organisation skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som fastställas av Konungen.

Om skolråd, yrkesråd m. ra. 16 §. Där skolstyrelsen med hänsyn till kommunens ytvidd eller antalet sko­ lor så prövar lämpligt, äger styrelsen att för viss skola eller grupp av skolor eller eljest för visst område inom kommunen utse ett särskilt råd­ givande organ, skolråd, med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande samarbetet mellan hem och skola samt därtill anknytande spörsmål. I skolråd böra skolledare, lärare och elevernas föräldrar vara företrädda.

17 §. Ansvarar skolstyrelsen för förberedande yrkesutbildning eller annan yr­ kesundervisning, skall styrelsen utse ett eller flera rådgivande organ, yrkes­ råd, med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande dylik undervisning. Yrkesråd skall bestå av minst tre ledamöter. Dessa skola äga god känne­ dom om ortens arbetsliv i allmänhet och om det yrke eller de yrken, som rådets verksamhet avser. Minst två av ledamöterna skola företräda före­ tagare och anställda. 18 §. Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som hör till skolstyrelsens förvaltningsområde, prövas i den ordning Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser 19 §. Om besvär över skolstyrelses beslut i sådana mål och ärenden, vilka sty­ relsen har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat. I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stad­ gat i kommunallagen eller, såvitt avser Stockholm, lagen om kommunal­ styrelse i Stockholm.

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958, i den mån ej annat följer av vad i 22 och. 23 §§ stadgas. Genom den nya lagen upphävas lagen den 15 maj 1903 (nr 58) angående folkskoleväsendet i Stockholm, lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner samt instruktionen den 31 januari 1941 för Stockholms folkskoledirektion. Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

22 §.

Beträffande kommun som ingår i eller omfattar skoldistrikt, å vars folkoch fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari 1955 gällande lydelse alltjämt äga tillämpning, träder den nya lagen i kraft den dag Konungen bestämmer. Närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande beträffande dylik kommun meddelas av Konungen.

23 §. I annan kommun än i 22 § sägs skall val av ledamöter och suppleanter i skolstyrelse, som avses i denna lag, första gången äga rum före utgången av december 1957. Valet skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter lagens ikraftträdande ägt rum. Sålunda utsedda ledamöter och suppleanter i skolstyrelse träda genast i utövning av sina befattningar med befogenhet att handlägga ärenden om åtgärder, som erfordras i anledning av den nya lagens ikraftträdande, samt att i övrigt fullgöra de uppdrag med avseende å planeringen av skolväsen­ det i kommunen, som av kommunens fullmäktige överlämnas till styrelsen.

24 §. De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med in­ förandet av den nya lagen, meddelas av Konungen.

Förslag

till

Lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1952 om särskild skolstyrelse i vissa fall, vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70) gäller till och med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958; och skall före utgången av juni 1957 förrättas val av ledamöter och supple­ anter i särskild skolstyrelse för tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 juni 1956. Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson ,

N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström , L indholm .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en reform av skolväsendets lokala och regionala ledning samt anför därvid följande.

I. Inledning

I de vid 1950 års riksdag fastställda riktlinjerna för det svenska skol­ väsendets utveckling utelämnades spörsmålen om skolledningens organisa­ tion och om lärartillsättningen. Vissa av dessa frågor berördes visserligen i en särskild proposition till samma riksdag (nr 133). Enligt departements­ chefens mening borde emellertid frågorna rörande regionala skolmyndig­ heter, skolans lokala ledning samt lärartillsättningen icke då bli föremål för riksdagens beslut utan ytterligare utredas av särskilda sakkunniga en­ ligt de allmänna riktlinjer, som angavs i propositionen. Riksdagen fann det heller icke möjligt att i nämnda avseenden göra några bindande uttalan­ den (SärskU nr 3; Rskr nr 403). Det ytterligare utredningsarbete som sålunda förutsattes har nu utförts av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 29 juni och den 28 september 1951 tillkallade sakkunniga. Dessa har varit framlidne leda­ moten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim, f. d. folkskolinspektören i Malmö skoldistrikt, disponenten Hilding Flinck, ledamoten av riksdagens andra kammare, medicine licentiaten Bertil von Friesen, rektorn vid Nacka realskola Arthur Klum, folkskolinspektören i Västmanlands läns inspektionsområde Sven Zetterlund, folkskolläraren Gustaf Bodestam, ledamoten av riksdagens andra kammare, parkförman­ nen Carl-Erik Johansson, skolstyrelsens ordförande i Önnestads skoldistrikt, f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Johns­ son samt utnämnde rektorn vid högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm i Stockholm Torsten Sävborg. Wallentheim utsågs att leda de sakkunnigas arbete. Sedan han den 22 augusti 1953 avlidit, uppdrogs åt

ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Näs­ ström att vara de sakkunnigas ordförande. De sakkunniga, som antog benämningen 1951 års skolstyrelseutredning, har biträtts av ett antal experter. Utredningen har den 24 januari 1952 avgivit förslag till provisorisk lag om gemensam skolstyrelse i vissa fall (stencilerat). På grundval härav förelädes 1952 års riksdag proposition (nr 224) med förslag till lag om sär­ skild skolstyrelse i vissa fall. Propositionen antogs av riksdagen (KU 26; Rskr 407). Den 1 augusti 1952 har utredningen avgivit förslag till tillämp­ ningsföreskrifter till lagen den 6 juni 1952 (nr l$Jf) om särskild skolsty­ relse i vissa fall. Den 10 december 1953 har utredningen överlämnat en stencilerad promemoria med förslag angående tillsättning av lärare i kun­ skapsämnen i försöksskolorna m. m. samt den 3 november 1954 en lika­ ledes stencilerad promemoria med förslag till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m . m. Båda promemoriorna lades till grund för förslag till riksdagen (prop. 1954:137, SU 141, prop. 1955: 120, SU 122). I oktober 1955 har utredningen avgivit sitt slutbetänkande, » Skolväsen­ dets lokala och regionala ledning samt lär artillsättning en» (SOU 1955: 31). Över detta betänkande — eller delar därav — har utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen (som hört ett antal kollegier vid allmänna läroverk och högre kommunala skolor), statens folkskolinspektörer och nomadskolin­ spektören, överstyrelsen för yrkesutbildning, statskontoret, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens lönenämnd, samtliga domkapitel, samtliga länsstyrelser (som hört landstingens förvaltningsutskott, försöks­ distrikten samt fullmäktige i ett antal kommuner), överståthållarämbetet (som hört stadsfullmäktige i Stockholm), besvärssakkunniga, allmänna statsbidragsutredningen, kommunalförbundskommittén, församlingsstyrelsekommittén samt sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm. Yttranden över betänkandet har vidare avgivits av Svenska landstings­ förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Statens folkskolinspektörers förbund, Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Läroverkslärarnas riksförbund, Rektorernas riksförening, Svenska facklärarförbundet, Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges skolkamerala förening, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareför­ eningen samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Sveriges juristförbund har i en särskild skrift berört vissa av de i skolstyrelseutred­ ningens betänkande avhandlade frågorna.

Det åt skolstyrelseutredningen givna uppdraget föranleddes, som jag tidigare nämnt, av den år 1950 beslutade skolreformen, vars väsentligaste

innehåll är upprättandet av en 9-årig enhetsskola. Utredningens förslag skulle i första hand avse denna skola. Av utredningens direktiv liksom av rubriken på dess nu framlagda betänkande framgår, att det i utredningens uppdrag ingått att avgiva förslag rörande tre olika huvudområden, näm­ ligen skolväsendets lokala ledning, dess regionala ledning samt lärartillsättningen. Utredningen har framhållit, att de härtill knutna spörsmålen till­ sammans bildat ett komplex med förgreningar åt praktiskt taget alla delar av skolorganisationen. Det är uppenbart, att utredningsuppdraget varit omfattande. De framlagda förslagen är också av tämligen genomgripande natur. Utredningen har således icke ansett det lämpligt att framlägga för­ slag av så begränsad räckvidd, att de skulle gälla enbart en framtida en­ hetsskola och övergångsvis sådana kommuner, där försöksverksamhet med enhetsskola bedrives, utan förordat, att samtliga av utredningen utarbe­ tade organisationsförslag skall träda i kraft den 1 juli 1957 med giltighet i princip för samtliga kommuner och för flertalet nuvarande skolformer. Den omfattning utredningen ansett sig böra ge sina förslag har jag funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning, att för­ slagens förverkligande skulle innebära viktiga steg i riktning mot en skol­ organisation av enhetsskoltyp och skapa avsevärt förbättrade förutsätt­ ningar för en rationell utbyggnad av såväl det teoretiska som det prak­ tiska skolväsendet. Remissyttrandena ger allmänt uttryck åt den uppfattningen, att det för det pågående reformarbetet på skolans område är nödvändigt med nya for­ mer för skolans lokala och regionala ledning. Även om delade meningar framkommit rörande utredningens förslag i sådana frågor, som redan i den allmänna debatten visat sig vara i viss mån kontroversiella, anser jag för­ slagen, i vad de avser skolväsendets lokala och regionala ledning, vara väl ägnade att nu läggas till grund för en reform. De med tillsättningen av lärare och skolledare förbundna spörsmålen har skolstyrelseutredningen på ett uttömmande sätt redovisat. Utredningen, som varit allsidigt sammansatt, har också lagt fram ett enhälligt förslag om tillsättningsförfarandet. Detta har emellertid blivit föremål för mycket skiljaktiga meningar vid remissbehandlingen och kritiserats från såväl all­ männa som rent tekniska synpunkter. Då det får anses vara angeläget, att ställning inte tages till reglerna för lärartillsättningen, förrän full klarhet skapats om möjligheterna att praktiskt tillämpa dem i detalj, har jag fun­ nit det nödvändigt, att skolstyrelseutredningens förslag i denna del ytter­ ligare överväges och genomarbetas, innan statsmakterna fattar ståndpunkt i frågan. Detta torde böra ske vid 1957 års riksdag. Beträffande de frågor, till vilka riksdagen enligt min mening i år bör taga ställning, vill jag i detta sammanhang anföra följande. T direktiven för skolstyrelseutredningen framhölls, att spörsmålen om skolstyrelse i försöksdistrikten borde underställas 1952 års riksdag och Övriga förslag 1953 års riksdag. Efter förslag av utredningen antogs år

1952 en provisorisk skolstyrelselag. Härigenom har skolstyrelsefrågan i försöksdistrikten kunnat ordnas på ett acceptabelt sätt. Efter förslag av ut­ redningen har vidare vid 1954 och 1955 års riksdagar frågorna om lärartillsättningen respektive den fackliga ledningen i försöksdistrikten proviso­ riskt ordnats. Beträffande den regionala ledningen har däremot inga pro­ visoriska anordningar vidtagits. Enligt skolstyrelseutredningens mening borde en definitiv reglering av samtliga nu berörda frågekomplex ske från och med den 1 juli 1957. Det är enligt min mening inte heller någon tvekan om att det i och för sig är i hög grad angeläget att så snart som möjligt genomföra de förslag som nu är aktuella, men då det är fråga om en omfattande reform av betydelse för skolväsendet på mycket lång sikt, vilken tillika griper in på ett flertal väsentliga områden av skolväsendet, har jag funnit det viktigare, att det lägges en fast grund för det framtida arbetet än att reformen snabbt föres ut i ett icke helt fullgånget skick. Jag bedömer det som ogörligt att på den tid som skulle stå till förfogande, om nya skolstyrelser, en delvis ny skolledarorganisation och nya regionala skolmyndigheter skulle börja sin verk­ samhet i full utsträckning den 1 juli 1957, genomföra det synnerligen om­ fattande författningsarbete, som skall ge skolstyrelsereformen dess närmare innehåll och som måste vara utfört, innan skolmyndigheterna på olika plan skall kunna arbeta under tillfredsställande förhållanden. Det stora fler­ talet skolförfattningar beröres av de föreliggande förslagen, och det är t. ex. nödvändigt att utarbeta en helt ny, mot den nuvarande folkskolestad­ gan delvis svarande stadga. Jag ämnar därför senare denna dag hemställa om bemyndigande att få tillkalla särskilda sakkunniga för att inom ecklesia­ stikdepartementet biträda vid detta arbete. Om arbetet bedrives i snabb takt, räknar jag med att det kan vara slutfört inom sadan tid, att i det följande framlagda förslag skall kunna träda i kraft i full utsträckning den 1 juli 1958. Jag har emellertid ansett det angeläget att dessa förslag redan i år framlägges för riksdagen för att statsmakternas standpunktstagande skall kunna tjäna skolmyndigheterna till ledning beträffande den kommande utvecklingen på dessa områden. Med hänsyn till behovet av en enhetlig lokal skolplanering har jag ansett, att skolstyrelse enligt den nya lagens bestämmelser skall kunna väljas, så snart lagen utfärdats, och i avvaktan på lagens fnlla ikraftträ­ dande erhålla befogenhet att dels fullgöra sådana uppgifter rörande skol­ väsendets planering, som kommunens fullmäktige överlämnar åt styrelsen, dels ock handlägga ärenden rörande sådana åtgärder, som kan erfordras i anledning av skolstyrelsereformens ikraftträdande. I övrigt skulle ett godkännande av de förslag, jag i det följande ämnar framlägga, icke medföra några direkta praktiska verkningar förrän från och med budgetåret 1958/59. Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ärendet.

II. De lokala skolstyrelserna

A. Nuvarande förhållanden

1. Inledning

De skolformer, vilkas lokala ledning beröres av förslagen i det följande, är: folk- och fortsättningsskolan (enhetsskolan), högre folkskola, kommunal realskola, praktisk kommunal realskola, kommunal flickskola, kommunala yrkesskolor, statsunderstött, av kommun ägt handelsgymnasium samt all­ mänt läroverk. För närvarande har envar av dessa skolor i regel sin egen lokala skolledning, d. v. s. egen styrelse och egen facklig ledning. Folkskolestyrelsens organisation och arbetsformer regleras genom lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. För ovannämnda skol­ former i övrigt finns bestämmelser om skolans lokala styrelse i för sk formen gällande stadga eller reglemente. Då såväl skolstyrelseutredningens som det av mig framlagda förslaget till ny skolstyrelselag närmast anknyter till gällande bestämmelser om styrelse för den obligatoriska skolan redogöres i det följande utförligt för den nuvarande skolstyrelselagens innehåll, medan bestämmelserna om övriga skolstyrelsers organisation behandlas mera summariskt. Beträffande detaljer får jag hänvisa till utredningens betänkande s. 29 ff.

2. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende

Intill den 1 januari 1955 var den obligatoriska skolan i princip en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Enligt lagen den 6 juni 1930 om församhngsstyrelse ägde nämligen varje territoriell församling att själv vårda folk- och fortsättningsskoleväsendet i församlingen. Undantag gjordes emellertid för kommun, som avsags i den ännu gällande lagen av den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. Sistnämnda lag omfattar de kom­ muner, som sammanfaller med skoldistrikt (församling) och där kommu­ nal- eller stadsfullmäktige finns; i dessa fall skall den obligatoriska skolan vara den borgerliga kommunens angelägenhet. Som framgår av det sagda har 1930 ars skolstyrelselag formellt karaktären av en speciallag, men re­ dan ganska snart efter dess tillkomst började en successiv övergång från kyrkligt till borgerligt huvudmannaskap för det obligatoriska skolväsendet, vilken utveckling den 1 januari 1955 fortskridit så långt att folkskoleväsen­ det endast i tolv av rikets kommuner var en församlingens angelägenhet.

I samband med tillsättandet av 1953 års församlingsstyrelsekommitté överlämnade skolstyrelseutredningen den 22 april 1953 till chefen för eck­ lesiastikdepartementet en promemoria angående den obligatoriska skolans ställning i kommunalrättsligt avseende. Efter en redogörelse för den histo­ riska utvecklingen på området anfördes i promemorian:

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen kan den utveckling i riktning mot folk­ skoleväsendets överförande till den borgerliga kommunen, som länge pågått, numera anses vara praktiskt taget fullbordad. Endast i ett försvinnande litet antal fall är folkundervis­ ningen ännu en församlingens angelägenhet. I skarp motsats till detta faktiska förhållande står församlingsstyrelselagens bestämmelser, enligt vilka vården om folkundervisningen i princip fortfarande åvilar församlingarna. Redan dessa omständigheter utgöra en anled­ ning att överväga, huruvida icke en ändring i den rättsliga grunden för folkskoleväsendet bör komma till stånd. De principiella skäl, som i olika sammanhang anförts för folkskole­ väsendets överflyttning till den borgerliga kommunen och som redovisats i den ovan läm­ nade historiken, tala dessutom för att en överflyttning bör ske även i de återstående fal­ len. Dessa principiella skäl ha för övrigt vunnit i styrka genom den vidgade rätt till ut­ träde ur svenska kyrkan, som införts genom den år 1951 antagna religionsfrihetslagen. Till nu anförda skäl för en ändring av församlingsstyrelselagen kommer emellertid även ett annat. Den i princip beslutade enhetsskolan skall enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen i denna del bifallna proposition (1950: 133) vara en kommunal skola. Det synes uppenbart att med ordet »kommunal» i detta sammanhang åsyftas endast den borgerliga kommunen. I samband med enhetsskolans genomförande måste alltså principen om det obligatoriska skolväsendet såsom en församlingens angelägenhet ersättas av en motsvarande allmän regel om den borgerliga kommunen såsom huvudman för den obligatoriska skolan. De för­ fattningar, som aktualiseras av enhetsskolan, måste bygga på sistnämnda regel. Vissa av dessa författningar (bl. a. de som angå de kommunala skolstyrelserna) äro emellertid av­ sedda att träda i tillämpning redan före enhetsskolans införande. Detta utgör ytterligare ett skäl att nu ändra den kommunalrättsliga grunden för det obligatoriska skolväsendet. En sådan principiell ändring, som här förordats, behöver inte medföra, att folkskole­ väsendet, på de ställen, där det ännu är en församlingens angelägenhet, omedelbart över­ flyttas till den borgerliga kommunen. En viss övergångstid kan av praktiska skäl befinnas lämplig. Såsom framgår av det förut sagda är det ur enhetsskolans synpunkt inte nödvän­ digt att överflyttningen sker förrän i samband med skolreformens genomförande. Å andra sidan är det av principiella skäl önskvärt, att den sker snarast möjligt. Tidpunkten torde i varje särskilt fall få bestämmas med hänsyn till de i fallet föreliggande omständigheterna. En övergångsbestämmelse av denna innebörd torde böra meddelas.

Efter hemställan av skolstyrelseutredningen uppdrog Kungl. Maj:t åt församlingsstyrelsekommittén att verkställa den revision av församlingssty­ relselagen, som den förordade förändringen skulle kräva. I överensstäm­ melse med ett av kommittén utarbetat förslag till lag om ändring av för­ samlingsstyrelselagen, innebärande bl. a. att ur den sistnämnda skulle ute­ slutas alla bestämmelser om skolväsendet, framlades därefter proposition (nr 207) för 1954 års riksdag. Propositionen antogs av riksdagen och lag­ ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1955. I en övergångsbestämmelse stadgas, att vad församlingsstyrelselagen i sin gamla lydelse innehåller rö­ rande folk- och fortsättningsskoleväsendet tills vidare skall äga tillämp­ ning beträffande församling, diir nämnda skolväsen den 1 januari 1955 var

en församlingens angelägenhet. Någon ändring gjordes icke i 1930 års skol­ styrelselag. Läget är alltså för närvarande det, att principen om den obligatoriska skolan såsom en församlingens angelägenhet blivit upphävd utan att någon motsvarande allmän regel om den borgerliga komunen såsom huvudman för denna ännu trätt i stället.

3. Folkskolestyrelsen» nuvarande organisation och uppgifter

Enligt 1930 års skolstyrelselag skall förvaltningen och vården av kom­ munens folk- och fortsättningsskolväsende handhavas av en folkskolestyrelse (4 §). Där kommunen finner det vara till fördel för skolväsendet, kan särskild fortsättningsskolestyrelse utses. I det fåtal kommuner, där kyrkoförsamlingen fortfarande är huvudman för folk- och fortsättningsskolväsendet, är skolrådet styrelse för detsamma. Folkskoleväsendet i Stockholms stad är reglerat genom särskilda författningar. Ledamöter i folkskolestyrelse väljes av kommunal- eller stadsfullmäktige till det antal fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens vidd och folkmängd. Antalet ledamöter får dock icke vara under 5 eller över 21. Suppleanter utses till lämpligt antal (7 §). Såväl ledamöter som suppleanter kan väljas proportionellt (9 §). Valbar som ledamot eller suppleant av folkskolestyrelsen är den som är röstberättigad vid kommunal- eller stads­ fullmäktigeval och uppnått tjugotre års ålder. Som särskild kvalifikation gäller, att vederbörande skall anses vilja befordra skolväsendet. Den som är omyndig, i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhänder­ tagen för varaktig försörjning är icke valbar (8 §). Mandatperioden är fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas året näst efter det, då all­ männa val av kommunal- eller stadsfullmäktige ägde rum (9 §). Folkskolestyrelsen väljer årligen inom sig ordförande och vice ordföran­ de. Till ordförande kan utses kyrkoherden i det pastorat, till vilket kom­ munen hör, eller, för det fall kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna domkapitlet bestämmer, även om han ej är ledamot av styrelsen (10 och 13 §§). Styrelsen sammanträder på ordförandens kal­ lelse, så ofta han finner det behövligt, eller när minst halva antalet leda­ möter för uppgivet ärende gör framställning därom. Suppleanterna i folk­ skolestyrelsen bör kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras på grund av hinder för ledamot eller då det uppkommit ledighet efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val, och denna ledighet icke kunnat fyllas. Suppleanterna har rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden (11 och 12 §§).

För att folkskolestyrelse skall vara beslutför måste mer än hälften av ledamöterna vara närvarande. För vissa ärenden äger skolstyrelsen emel­ lertid överlämna sin beslutanderätt till särskilda inom styrelsen utsedda nämnder. Dessa ärenden är a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare; b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen; c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt tredskande föräldrar och målsmän d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För att nämnds be­ slut skall vara giltigt fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i be­ slutet och varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde (13 §). Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller särskild nämnd äger den ovannämnde kyrkoherden rätt att närvara och deltaga i överläggningarna samt framställa förslag men får ej deltaga i besluten utan att vara leda­ mot. Likartade bestämmelser finns i folkskolestadgan rörande rätt för en representant för lärarkåren att deltaga vid folkskolestyrelsens och dess nämnders sammanträden. Denne äger dock icke rätt att deltaga i behand­ ling av frågor rörande tjänstgöringsbetyg åt eller disciplinära åtgärder mot lärare (Fst § 8 i:l.). Där särskild skolläkare är anställd, äger denne att närvara vid behandlingen av ärenden rörande hälsovård, sexualhygien och fysisk fostran (Fst § 8 i:2.). Distriktsöveriärare eller kommunal folkskolinspektör är skyldiga att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sam­ manträden. Liksom lärarkårens representant och skolläkaren äger de därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten, men de har rätt att få sina ut­ talade meningar antecknade till protokollet (Fst §§ 8 b:7 och 8 d). Omröstning inom folkskolestyrelsen sker öppet utom vid val, där den sker med slutna sedlar (14 §). Vid styrelsens sammanträden skall ordfö­ randen föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Detta skall justeras av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av styrelsen utsedda närvarande ledamöter. Justering kan dock verkställas av styrelsen antingen genast eller vid nästa sammanträde. Sedan protokollet justerats skall i lands­ kommun en förteckning över de vid sammanträdet fattade besluten och de beslut, som därvid anmälts från styrelsens nämnder, söndagen efter beslu­ tens fattande anslås på därför avsedd plats i eller invid kyrkan under det att i stadskommun motsvarande förteckning skall anslås hos styrelsen (15 §). Folkskolestyrelses uppgifter jämlikt skolstyrelselagen finns angivna främst i 5, 6 och 18 §§. Enligt dessa skall folkskolestyrelse i enlighet med gällande författningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet följa undervisningen samt tillsätta och avskeda lärare och annan personal.

Det åligger den vidare att utöva den ekonomiska förvaltningen och att ha tillsyn över lokaler, som upplåtits för undervisningen. Förutom att förbe­ reda ärenden, som skall förekomma till behandling hos fullmäktige, skall styrelsen hos kommunal- eller stadsfullmäktige göra framställningar och förslag, då så påfordras. Den skall också ombesörja verkställigheten av fullmäktiges beslut, i den mån detta ej uppdragits åt särskilt därtill ut­ sedda styrelser, nämnder eller personer. Folkskolestyrelsen skall även taga viss befattning med angelägenheter avseende kyrkomusikers anställande och verksamhet enligt bestämmelser i kyrkomusikerstadgan. Skolstyrelsen skall uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat, vilket skall ingivas till stads- eller kommunalfullmäktige årligen före den 15 sep­ tember. Före den 15 januari skall folkskolestyrelse i landskommun och före den 1 mars folkskolestyrelse i stadskommun avlämna redovisning för de medel styrelsen under nästföregående kalenderår haft om hand (6 §).

4. De lokala skolstyrelserna vid övriga skolformer

Bestämmelserna i gällande stadgor rörande styrelse och ledning för d e högre kommunala skolorna (högre folkskolor, kommunala real­ skolor, praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor) är i princip lika. För kommunal realskola och högre folkskola skall finnas en av minst fem personer bestående styrelse. Suppleanter skall utses till halva antalet mot de valda ledamöterna eller, om dessas antal icke är jämnt, till det an­ tal som är närmast över hälften. Tjänstgörande rektor är självskriven le­ damot med skolans tillsynslärare som suppleant. För kommunal flickskola är bestämmelserna något avvikande. Styrelsen skall här bestå av minst fyra valda ledamöter samt dessutom av skolans rektor och dess tillsynslärare, om sådan är anställd. I styrelsen skall fin­ nas minst två kvinnliga ledamöter och minst en suppleant skall vara kvinna. Vid val av styrelse till praktisk kommunal realskola och till sådan högre folkskola, som är inriktad på att ge utbildning för visst yrke eller viss yrkesgrupp, skall om möjligt minst två i sådant yrke eller yrkesgrupp sak­ kunniga personer vara medlemmar av skolstyrelsen. Beträffande ett- eller tvåårig högre folkskola gäller, att där särskilda förhållanden det föranle­ der, viss i reglementet angiven begränsad befogenhet med avseende på sko­ lans förvaltning kan tilläggas styrelsen för folkskoleväsendet i det skol­ distrikt, där skolan är belägen. Vid sammanträde med styrelse och nämnd, där ärende rörande högre folkskola förekommer till behandling, skall dock skolans rektor äga närvara och i fråga om dylika ärenden deltaga i såväl överläggningar som beslut.

För här avsedda skolor skall finnas ett av skolöverstyrelsen för varje skola fastställt reglemente. I detta skall bl. a. finnas erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning och om valbarhet till ledamot av styrelsen, om den tid valet skall avse samt om hur det skall försiggå. Valkorporation är i regel kommunens fullmäktige. Styrelsen utser för varje kalenderår inom sig bland de valda ledamöterna ordförande och vice ordförande samt inom eller utom styrelsen kassaför­ valtare. Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestäm­ mes, skolans tjänstgörande rektor. Rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess beslut äger skolans av skolöverstyrelsen utsedde inspektor samt skolans tillsynslärare vid de tillfällen, då den sistnämnde ej inträtt som suppleant för rektor (detta gäller ej kommunal flickskola, där tillsynsläraren, som ovan nämnts, är ledamot av styrelsen). Vid behandling av frågor, som rör lärjungarnas hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan, äger skolläkaren rätt att deltaga i såväl överläggningar som beslut. För kommunal yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans tjänstgörande rektor, eller, där mer än en rektor är förordnad, av skolans chef eller en av skolans rektorer, utsedd på sätt i skolans reglemente sägs, samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst fyra. För de valda ledamö­ terna skall finnas personliga suppleanter. De ledamöter, som skall väljas, och suppleanterna för dem utses av kommunens fullmäktige. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande. Till ledamöter av styrelsen bör väljas lämpliga personer, däribland repre­ sentanter för arbetsgivare och arbetare till lika antal. Ledamöterna bör äga god kännedom om skolområdets arbetsliv i allmänhet och om de yrken, som undervisningen avser. Erforderliga föreskrifter om styrelsens samman­ sättning, om den tid valet skall avse och om sättet för valet meddelas i skolans reglemente. Den närmaste ledningen av handelsgy mnasium utövas av en styrelse, om vars uppgifter och sammansättning bestämmelser skall med­ delas i ett för varje skola gällande reglemente, vilket skall fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning efter förslag av skolans styrelse, som i ärendet skall höra lärarkollegiet. Lokalstyrelse vid allmänt läroverk består av rektor som själv­ skriven ledamot samt av fem andra för en tid av fyra år utsedda ledamöter. Av dessa utses tre av vederbörande kommunalstyrelse, därav en represente­ rande målsmännen för läroverkets lärjungar, samt en ledamot av läns­ styrelsen (i Stockholm överståthållarämbetet) och en av läroverkets kol­ legium. Om vid läroverket är anordnad praktisk linje, bör någon av lokalstyrelsens medlemmar vara sakkunnig inom det yrke eller den yrkesgrupp varpå den praktiska linjens undervisning är inriktad. För var och en av de

särskilt utsedda ledamöterna utses suppleant, vilken vid förfall för ordi­ narie ledamot inträder i dennes ställe. Det ankommer på rektor att hos vederbörande länsstyrelse och kommunalstyrelse anmäla uppkommande ledighet. För vissa fall inträder även andra ledamöter än nu angivna i lokalstyrel­ serna. Vid behandling av frågor, som särskilt angår kvinnliga respektive manliga lärjungar, skall sålunda kvinnlig sakkunnig eller vederbörande tillsynslärare vara ledamot av styrelsen. Motsvarande gäller skolläkaren vid behandling av frågor rörande hygieniska förhållanden samt vederbörande klassföreståndare vid bestämmande av befrielse från eller nedsättning av terminsavgifter. Lokalstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande för en tid av ett år.

5. 1952 års provisoriska lag om särskild skolstyrelse i vissa fall

För att åstadkomma en reglering av i första hand skolledningen i distrikt, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrevs, avgav 1951 års skolstyrelseutredning den 24 januari 1952 förslag till provisorisk lag om gemensam skolstyrelse i vissa fall. Efter vederbörlig remissbehandling av förslaget avlät ICungl. Maj:t därpå grundad proposition i ämnet samma år (nr 224). Efter viss bearbetning av förslaget antogs propositionen av riks­ dagen (KU 26; Rskr 407). Den 6 juni 1952 utfärdades lag om särskild skol­ styrelse i vissa fall (nr 434) och den 3 oktober samma år tillämpningsbestämmelser till lagen (nr 652). Innehållet i dessa författningar är i huvud­ sak följande. I skoldistrikt, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande försök med nioårig enhetsskola bedrives, skall, i stället för vad eljest gäller, den särskilda skol­ styrelselagen äga tillämpning. Lagen gäller dock ej för skolväsendet i Stock­ holms stad. Där lagen gäller, skall förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskolväsendet samt försöksverksamheten handhavas av en särskild skolstyrelse. Om Kungl. Maj:t så beslutar, skall den särskilda skolstyrelsen också vara styrelse för högre folkskola, fristående realskola eller annan högre statlig eller kommunal läroanstalt inom skoldistriktet. Efter medgivande av Kungl. Maj:t må styrelsen jämväl vara styrelse för yrkesundervisningsanstalt inom distriktet, dock ej för tekniskt läroverk eller central verk­ stadsskola. Särskild skolstyrelse äger samma befogenheter och har samma uppgifter som eljest skolat tillkomma folk- och fortsättningsskolstyrelse eller annan styrelse, som särskilda skolstyrelsen ersätter. Styrelsen skall särskilt beak­ ta sådana frågor, som är gemensamma för olika skolor eller skolformer. Den skall med uppmärksamhet följa det pedagogiska försöksarbetet, främ­

ja lärarnas vidareutbildning och verka för ett fördjupat samarbete mellan hem och skola. Beträffande val av särskild skolstyrelse gäller i huvudsak samma bestäm­ melser som för val av folkskolestyrelse. Antalet ledamöter skall dock vara minst 7 och högst 21. För att biträda vid behandlingen av frågor angående den förberedande yrkesutbildningen i försöksskolorna och yrkesutbildningen i egentliga yrkes­ skolor, för vilken särskild skolstyrelse ansvarar, bör styrelsen utse ett sär­ skilt rådgivande organ, expertråd, som skall bestå av minst fyra ledamöter och företräda såväl företagare som anställda samt äga god kännedom om ortens arbetsliv i allmänhet och om de särskilda yrkesgrenar eller verksam­ hetsområden, som undervisningen ifråga avser. I tillämpningsbestämmelserna till lagen föreskrives, att styrelsen, innan expertråd tillsättes, skall be­ reda vederbörande lokala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till­ fälle att avge förslag på lämpliga ledamöter att företräda arbetsgivar- res­ pektive arbetstagarsynpunkterna i fråga om yrkesutbildningen. Tillämpningsbestämmelserna innehåller vidare regler angående skolleda­ res och lärares med flera deltagande i styrelsens sammanträden samt terminsavgiftsnämnd. Distriktsöverlärare, kommunal folkskolinspektör eller särskild skolchef, där sådan finns anställd, är skyldig att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden. De äger därvid rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sina meningar antecknade till protokollet, men ej att del­ taga i besluten. Detsamma gäller rektor vid annan styrelsen underställd skola än de som tillhör folk- och fortsättningsskolväsendet. I distrikt med skolchef äger även denne underställd rektor och överlärare rätt att närvara vid styrelsens och dess nämnders sammanträden. Ärende som berör viss skola får icke avgöras, om ej vederbörande skolledare kallats till samman­ träde, där ärendet behandlats. Vid skolstyrelsens sammanträden äger vidare tre representanter för lärar­ kåren samt skolläkare, som är anställd vid styrelsen underställd skola, att närvara. Dessa äger därvid samma rätt som ovan angivits för distrikts­ överlärare med flera. Om så befinnes lämpligt med hänsyn till antalet skol­ former och andra särskilda omständigheter, kan skolöverstyrelsen bestäm­ ma, att lärarrepresentanterna skall vara flera än tre. Det är särskilt före­ skrivet att lärarrepresentanterna bör utses så, att de kan anses företräda olika skolformer och skolstadier. Även vid sammanträde med delegation, kommitté eller annat liknande organ bör, om ärendets art ger anledning därtill, skolledare, skolläkare och en representant för lärarkåren kallas att närvara. Om terminsavgifter erlägges vid skola, som lyder under den särskilda skolstyrelsen, skall hithörande frågor handläggas av en särskild nämnd. Denna skall bestå av en ledamot, utsedd av vederbörande länsstyrelse, två ledamöter, som skolstyrelsen utser inom sig och av vilka den ene tillika skall av skolstyrelsen utses till nämndens ordförande, samt vederbörande rektor och klassföreståndare. I övriga här ej angivna hänseenden skall för särskild skolstyrelse bestäm­ melserna i 1930 års skolstyrelselag i regel gälla.

Jämlikt lag den 4 mars 1955 (nr 70) äger lagen den (i juni 1952 om sär­ skild skolstyrelse i vissa fall giltighet till och med den 30 juni 1957.

B. För flera skolformer gemensam lokalstyrelse

1. Skolstyrelseutredningen

I det följande återges först innebörden av utredningens förslag för sig och därefter det väsentliga av utredningens motivering.

Förslag

Från och med den 1 juli 1957 skall det i princip i varje kommun finnas endast en skolstyrelse, vilken skall vara styrelse för av kommunen anord­ nade skolor för den obligatoriska undervisningen och till denna knuten för­ söksverksamhet eller till dessa skolor hörande frivilliga klasser eller avdel­ ningar samt för befintliga högre folkskolor, kommunala realskolor, prak­ tiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor och kommunala yrkes­ skolor ävensom för inom kommunen beläget allmänt läroverk, statligt och kommunalt gymnasium samt statsunderstött, av kommunen ägt handelsgymnasium. Efter av kommunen gjord framställning skall Kungl. Maj:t äga medge, att särskild styrelse må finnas för här nämnd skola, ävensom att annan än ovan uppräknad skolform må lyda under den kommunala skol­ styrelsen.

Motivering

Principiellt sett är det enligt utredningens mening av stor vikt att så snart som möjligt rasera i första hand de murar som i rent organisatoriskt hän­ seende finns mellan skolformer, som enligt föreliggande beslut skall smältas samman till enhetsskolan. Det viktigaste motivet till att införa en först och främst för nämnda skolformer gemensam styrelse ser utredningen i den betydelse en sådan åtgärd måste få som en förberedelse för övergången till den nya skolan. Det torde nämligen inte kunna bestridas, att i den mån en sådan övergång blir beroende av kommunernas initiativ, utsikterna till att dylika initiativ tages blir avsevärt mycket större med en gemensam skol­ styrelse, medan fortvaron av särskilda styrelser för olika skolformer med stor säkerhet kan antagas verka konserverande på den bestående ordningen. Under alla omständigheter bör ett omedelbart införande av en gemensam skolstyrelse enligt utredningens mening underlätta enhetsskolans genom­ förande. Utredningen pekar i detta sammanhang på en för bedömandet av vär­ det av en gemensam skolstyrelse betydelsefull faktor, vilken tycks ha förbisetts i diskussionen om detta spörsmål och vilken för länge sedan borde ha framtvingat en sådan skolstyrelse.

Med nuvarande organisation har kommunerna inte någon styrelse eller nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållan­ den kan motivera. För den obligatoriska skolan skall en styrelse finnas, men dess ansvar sträcker sig inte utöver denna skola. Det är därför oftast beroende på tradition eller mången gång på tillfälliga personliga insatser och intressen, om kommunens behov av högre skolor och yrkesskolor blir i vederbörlig ordning tillgodosedda. Det finns sålunda exempel på stora tätortskommuner (över 20.000 inv.), som saknar realskola. När de växande barn­ kullarna framtvingat ordnande av högre utbildning också i kommuner, som förut saknat sådan, har man inte sällan stått handfallen, då man ej haft något organ med uppgift att planera och ansvara för denna del av skolväsen­ det. På samma sätt torde det förhålla sig med yrkesskolorna. Skojkommis­ sionen konstaterade, att endast en ytterst ringa del av ungdomen i 15—18årsåldern kunde få någon som helst yrkesutbildning i skola och 1952 års yrkesutbildningssakkunniga har fäst uppmärksamheten just vid ojämn­ heten i yrkesskolornas utbyggnad. De tillgängliga utbildningsplatserna mot­ svarar på sina håll långt ifrån efterfrågan, medan man på andra håll har svårt att fylla sina kurser. Allmänt taget anser de sakkunniga, att möjlig­ heterna till skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser är mycket otillräck­ liga. Man torde enligt utredningens mening våga antagandet, att förhål­ landena skulle varit annorlunda, om det i kommunerna funnits organ med uppgift att ansvara för att mot kommunens behov svarande resurser för yrkesutbildning funnits.

När nu målsättningen på skolans område är klar: å ena sidan skapandet av en 9-årig obligatorisk skola, i sig inneslutande det nuvarande realskolestadiet, och å andra en utbyggnad av yrkesskolväsendet, synes det utred­ ningen vara en naturlig organisatorisk åtgärd att som ett betydande steg mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet, som är i stånd att enhet­ ligt planera kommunens skolutveckling genom alla stadier i av statsmakter­ na angiven riktning. Behovet av en sådan myndighet gör sig gällande, vare sig det finns flera var för sig arbetande skolstyrelser i en kommun eller en­ dast en folkskolestyrelse med dess till den obligatoriska skolan begränsade ansvar. Det finns emellertid, även om man helt bortser från betydelsen av att un­ derlätta utvecklingen mot enhetsskola, skäl av mera direkt och praktisk art, som talar för en gemensam skolstyrelse. Utredningen sammanfattar dessa på följande sätt. 1. Ur ekonomisk synpunkt är det av betydelse med en enhetlig och plan­ mässig ledning och samordning av de skilda skolformerna inom en kommun. 2. Nuvarande bestämmelser lämnar icke tillräckliga garantier för att lärarpersonal, skollokaler och materiel utnyttjas så rationellt, som önskligt är. 3. Ledningens handhavande av flera, var för sig fristående skolstyrelser, medför ofta en icke önskvärd olikformighet i fråga om skolornas allmänna standard och utrustning.

4. Enhetlighet i skolornas lokala ledning skulle medföra bättre möjlig­ heter för eleverna till smidigare övergång från en skola till en annan och bättre samarbete mellan lärarna vid de olika skolorna. 5. Splittringen på flera skolstyrelser försvårar en sådan planläggning av de olika skolornas arbete, att berättigade önskemål från allmänhetens sida om exempelvis läsårets förläggning, lovdagar, skoldagens början och slut tillgodoses så långt detta eljest vore möjligt. 6. Den omfattande skolsociala verksamhet, som nu finns i form av häl­ sovård, skoltandvård, skolmåltider m. in., kräver samordning såväl ur eko­ nomiska som ur sociala och organisatoriska synpunkter. När frågan om en gemensam skolstyrelse fördes fram i samband med ut­ redningens förslag 19o2 om en provisorisk skolstyrelselag, riktades särskilt kritik mot tanken att föra de yrkesutbildande skolorna samman under en med de teoretiska skolorna gemensam styrelse. Kärnan i kritiken var, att det i styrelsen för dessa skolor fordrades en särskild sakkunskap, som inte kunde tillgodoses i en gemensam styrelse. I denna fråga har skolstyrelse­ utredningen nu anfört bl. a. följande.

Överstyrelsens för yrkesutbildning i det sammanhanget uttalade upp­ fattning, att det på förhand skall klarläggas, om gemensam eller särskild styrelse för yrkesutbildningen är fördelaktigast för det helas bästa, torde enligt utredningens mening icke kunna tillmötesgås annorlunda än genom en omfattande och långvarig försöksverksamhet. Utredningen hyser emellertid den uppfattningen, att en av anledningarna till att yrkesundervisningens utbyggnad ej är vad den borde vara, är att söka i att det på den kommunala sidan icke funnits organ med skyldighet att ägna uppmärksamhet och intresse åt denna sak och att därför bättre resultat står att vinna med eu för kommunens hela skolväsen gemensam styrelse. Gentemot yrkesöverstyrelsens papekande, att ett betydande antal folkskollärare är engagerade i yrkesutbildningen och att detta är en omständighet, som utgör eu viss ga­ ranti för förståelsen av den »allmänna skolans» behov, framhåller utred­ ningen som sin mening att det är långt viktigare, att man hos den »allmänna skolans» företrädare försöker skapa förståelse för yrkesutbildningens behov, och att det synes utredningen, som om man bäst gjorde detta genom att hos ett och samma organ lägga ansvaret för såväl den allmänbildande som den yrkesutbildande delen av en kommuns skolväsen. Man bör enligt utredningens mening anlägga en helhetssyn på skolan. Ett starkt framhä­ vande av behovet av praktisk utbildning torde lättare leda till resultat ju mindre det göres gällande, att speciella svårigheter är förknippade med den praktiska utbildningens ledning och administration. Utan att vilja underskatta det betydelsefulla i påpekandet, att det kan vara förenat med svårigheter att till en gemensam skolstyrelse knyta leda­ möter, vilka samtidigt är sakkunniga på näringslivets och arbetsmarknadens områden, framhåller utredningen som sin viktigaste allmänna synpunkt i denna fråga, att det primära även från yrkesutbildningssynpunkt ändå är att söka åstadkomma politiskt ansvariga kommunala organ, vilka skall ha skyldighet att taga erforderliga initiativ till skolväsendets förkovran i dess helhet. Genom att ålägga den skolstyrelse, som obligatoriskt skall finnas i

varje kommun, ansvar även för yrkesutbildningens utformning, inriktas dess uppmärksamhet på denna fråga. Man får heller inte bortse från att en­ var av en skolstyrelses ledamöter som samhällsmedlem på något sätt är knuten till ortens näringsliv och att det, i och med att styrelsens uppgifter ändras, med största sannolikhet också kommer att ske en sådan anpassning av skolstyrelsens sammansättning, som de nya uppgifterna kan anses kräva. Att tillgång till speciell expertis för yrkes ut bil dnin gsf rå go r kan fordras är dock klart, men att sådan endast skulle vara att tillgå, om den finge direkt inverkan på en skolstyrelses beslut i ledamotsställning, synes utredningen vara ett ganska löst grundat antagande och den framhåller, att experter och specialister på olika områden tvärtom ofta torde ha just den ställningen, att de framlägger förslag, medan beslutanderätten ligger hos andra.

Utredningen framhåller vidare att dess uppfattning om de yrkesutbildande skolornas ställning i princip delades av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954:11), som menade, att om man på det sätt som utred­ ningen avsåg att föreslå, säkrade den fackmässiga representationen i och vid sidan av skolstyrelsen, »kan man säkerligen i ett mycket stort antal kom­ muner bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs un­ der samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation som i pedagogiska frågor».

Ehuru utredningen icke kunnat finna att det föreligger några med led­ ningen av de ifrågavarande skolformerna förknippade omständigheter, som i och för sig talar mot att ledningen av dem alla koncentreras till en kom­ munal skolstyrelse, vill utredningen inte bortse från att det i de största kommunerna med ett flertal skolanläggningar kan finnas skäl, som möjli­ gen motiverar en uppdelning av skolledningen på två eller flera styrelser. I vilka fall det bör ske får i första hand grundas på en kommunal bedöm­ ning och inte göras beroende av en fixerad gräns för skolväsendets omfatt­ ning eller befolkningens storlek. På grundval av bland annat ingående över­ läggningar med Stockholms stad, varvid framgått, att en styrelse där synes vara den lämpligaste anordningen, sluter utredningen emellertid att antalet på sakliga skäl grundade undantag från regeln om en gemensam styrelse bör bli mycket få.

2. Remissyttranden

I denna för den framtida lokala skolledningens organisation grundläg­ gande fråga intar endast ett fåtal remissinstanser en direkt avvisande håll­ ning till utredningens principförslag, medan däremot icke så få företräder på olika sätt modifierade ståndpunkter. I ett avseende går emellertid mening­ arna ganska starkt i sär. Det gäller frågan om yrkesskolornas ställning till den föreslagna nya skolstyrelsen, där utredningens förslag från vissa håll möter en kraftig gensaga och de båda centrala skolmyndigheterna — skol­

överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — företräder rakt mot­ satta uppfattningar. Sin anslutning — om än med vissa erinringar i detaljer — till utredning­ ens principförslag rörande en gemensam styrelse lämnar skolöverstyrel­ sen1, 21 statens folkskolinspektörer, 3 domkapitel, 7 länsstyrelser samt statskontoret. På samma linje går Svenska stadsförbundet, Svenska lands­ kommunernas förbund och Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund och folkskolans tre lärarförbund. Beträffande de kommunala remissinstanserna kan följande här redovisas. Till förslaget om gemensam skolstyrelse har särskilt tagits ställning av 11 landstings förvaltningsutskott, varav 6 ställt sig övervägande positiva, 28 kommuner med försöksverksamhet, av vilka icke någon ställt sig avvisande till tanken på en enhetlig skolledning, samt 76 övriga kommuner. Av dessa senare ansluter sig 48 till utredningens förslag utan principiella eller prak­ tiska invändningar, medan 12 visserligen ställer sig positiva men röjer viss tvekan beträffande en eller annan skolforms inordnande under den gemen­ samma styrelsen och 7, ehuru inte deciderat avvisande, hyser starka betänkligheter mot förslagets förverkligande i olika avseenden. De 9 åter­ stående kommunerna avvisar förslaget. Skolöverstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag om en gemen­ sam skolstyrelse och ansluter sig till förslaget i fråga om de skolformer som därvid bör inordnas under denna styrelse. Överstyrelsen ansluter sig också till utredningens positiva uppfattning om de hittills vunna erfarenheterna av tillämpningen av 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall och framhåller, att i de fa fall, där även högre allmänt läroverk varit inordnat under sådan styrelse, erfarenheterna därav varit goda. Efter att ha framhållit, att den lokala centraliseringen icke bör få drivas så långt, att den hindrar eller hämmar den enskilde skolledarens arbete eller initiativ, tar överstyrelsen upp frågan om yrkesskolornas in­ ordnande under den gemensamma skolstyrelsen. Sedan vissa av utred­ ningens här i det föregående anförda synpunkter i denna fråga starkt understrukits, anför överstyrelsen. I ett icke ringa antal fall har yrkesskolan och folkskolan gemensamma lokaler och lärare. Under utbyggandet av enhetsskola och yrkesskola torde ett sådant samband bli jämförelsevis vanligt. Därtill kommer, att man vid enhetsskolans utbyggande — på samma sätt som man för teoretiskt inrik­ tade elever räknar med ett intimt samarbete mellan enhetsskolans högsta­ dium och gymnasiet — för yrkesinriktade elever bör och måste räkna med ett intimt samarbete med yrkesskolan. Det skulle verka i hög grad hind- 1 Vid överstyrelsens utlåtande är fogad en reservation av ledamoten Ulne. I denna förordas bland annat att i städer med minst 100 000 invånare arbetsuppgifterna bör fördelas mellan flera själv­ ständiga skolstyrelser med så klara gränslinjer som möjligt mellan sina respektive arbetsområden. I fortsättningen angives särskilt de övriga fall, i vilka ledamoten Ulne anmält avvikande mening. Uttrycket skolöverstyrelsens majoritet brukas inte.

rande för enhetsskolans utveckling, liksom för den lokala och regionala skolplaneringen över huvud taget, om yrkesskolorna skulle lämnas utanför den lokala skolstyrelsens förvaltning. Överstyrelsen vill alltså bestämt för­ orda utredningens förslag på denna punkt och vill därvid framhålla, att en dualistisk organisation kan beräknas komma att i hög grad försvåra den samordning av teoretisk utbildning med praktisk, som är en av de vikti­ gaste riktlinjerna i arbetet på skolväsendets fortsatta utveckling.

Överstyrelsen är inte främmande för att det måhända kan föreligga vissa svårigheter i större kommuner att sammanföra såväl de allmänbildande skolorna som yrkesskolorna under en styrelse, men förutsätter i enlighet med utredningens förslag en sådan organisation av styrelsearbetet, att den gemensamma styrelsen kan inrikta sig pa de väsentliga frågor, som detta organ framför allt bör vårda sig om, och framhåller. Den nära kontakten inom ett dylikt organ mellan företrädare för teoretiskt och praktiskt inriktade skolformer och för yrkesskolväsendet liksom den sam­ verkan kring gemensamma arbetsmål, som det löpande arbetet där möjliggör, måste i det långa loppet leda till ytterligare insikt på olika håll om skilda utbildningsformers behov och berättigande och till en överblick över skol­ fältet i stort, som måste i hög grad främja undervisningsfrågornas hand­ läggning. Överstyrelsen räknar detta som en av de största vinsterna av reformen och skulle allvarligt beklaga, om dessa väsentliga fördelar icke till— varatoges eller ens beaktades vid genomförandet av det föreliggande för­ slaget. Att dessa fördelar icke i tillräcklig grad vinnes genom inrättande av samarbetsorgan mellan skilda skolstyrelser är tydligt.

I anslutning härtill tar överstyrelsen upp frågan om gymnasiernas ställning och anför. Av motsvarande skäl tillstyrker överstyrelsen ävenledes förslaget om att gymnasierna, vare sig de är infogade i ett högre allmänt läroverk eller är förenade med den kommunala enhetsskolans högstadium, inordnas under den gemensamma skolstyrelsen. I åtskilliga remissyttranden har farhågor framförts för att gymnasiernas intressen därvidlag ej skulle bli tillgodo­ sedda. Överstyrelsen, som icke delar dessa farhågor, vill gentemot dem fram­ hålla betydelsen av att gymnasierna inlemmas i ortens skolväsen, vilket är av stort värde icke minst för dessa läroanstalter själva. Överstyrelsen förut­ sätter dock att, här liksom eljest, gränsdragningen mellan skolstyrelsens och skolledarens ansvar och befogenheter blir sådan, att den senares handlings­ frihet och självständighet icke på ett obehörigt sätt beskäres.

Slutligen instämmer överstyrelsen i utredningens mening, att undantagen från regeln om en gemensam skolstyrelse bör bli fåtaliga. Bland motiveringarna för ett positivt ställningstagande från andra remissmyndigheters sida kan som exempel ur yttrandet från folkskolinspektören i Värmlands läns östra inspektionsområde anföras. Vill man påskynda en utveckling, som leder fram till att även de högre skolorna omfattas av hela samhällets intresse, tror jag, att förslaget om en gemensam skolstyrelse för samtliga skolformer är en utmärkt lösning.

Om detta kan sägas om gymnasierna, så torde det i minst lika hög grad kunna sägas om yrkesskolorna. Det har under den senaste tiden talats och skrivits så mycket om angelägenheten av att skapa paritet mellan å ena sidan den teoretiska utbildningen och å den andra den praktiska. Det gör man enligt min mening icke genom att alltjämt ställa dessa praktiska skolor utanför. Även om man skulle ge styrelserna för dessa skolor samma aukto­ ritativa ställning, som de nuvarande folkskolestyrelserna ha, skulle det sä­ kert komma att dröja, ganska länge, innan de i allmänhetens ögon skulle få denna ställning. En viss eftersläpning äger ju alltid rum med åtföljande för­ sening av genomförandet av reformer och tillgodoseendet av angelägna be­ hov. För närvarande är det så, att folkskolan får sina behov tillgodosedda i första hand och läroverken i andra. Yrkesskolorna torde i regel komma i sista hand. Skall det bli möjligt att skapa önskad paritet mellan de olika intressena, anser jag, att en av de viktigaste förutsättningarna härför är att få det hela inordnat under en gemensam skolstyrelse med samma aukto­ ritativa ställning i förhållande till övriga kommunala myndigheter, som våra folkskolestyrelser nu i regel ha. Det måste bli lättare att få en för­ nuftig samordning till stånd på det sättet och en rättvisare fördelning av till buds stående resurser. I det sammanhanget får man icke heller bortse ifrån, att konkurrensen mellan olika skolor och skolformer kommer att bli ännu större, än vad den för närvarande är, i samma mån som väntade och redan planerade åtgärder på skolväsendets område skola föras ut i praktisk tillämpning. Det får icke bli, som ofta nu är fallet inom vår kommunal­ politik, att den starkaste parten driver igenom sina krav på reformer och förbättringar på bekostnad av de andras mindre förutsättningar att hävda sig i konkurrensen. Det måste vara lättare att överblicka det hela och göra rättvisare fördelningar, om allt är inordnat under en gemensam ledning. För min del finner jag således en anslutning till skolstyrelseutredningens förslag i denna del önskvärd och får därför tillstyrka bifall till förslaget.

Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde fram­ håller. Från allmän principiell synpunkt måste det ligga ett stort värde i att skolväsendet inom en kommun organiseras under en gemensam ledning. Därmed gives en förutsättning att bryta den isolering som nu råder mellan olika skolor inom en kommun, en isolering som i många fall är obestridlig och som måste skada det gemensamma arbetet. Ur ekonomisk synpunkt kommer en samordning att få betydelse för e.n jämnare fördelning och ett ökat ansvar för skolväsendet i dess helhet. Samordningen ger de kommu­ nala myndigheterna större möjlighet till översikt av den ekonomiska plane­ ringen. Det blir ett vidgat kommunalt inflytande över skolväsendet i dess helhet. I

I stadsfullmäktiges i Stockholm motivering anföres, sedan det framhållits att remisstiden icke gjort det möjligt att klargöra samtliga konsekvenser av förslaget för Stockholms del. En rad av dessa förslag synas emellertid innebära så uppenbara fördelar, att man redan nu, trots den korta remisstiden, utan ytterligare övervägan­ den torde kunna taga slutlig ståndpunkt till dem. Hit hör exempelvis den samordning, som skulle ske för de skolformer, som så småningom kunna komma att ingå i den blivande enhetsskolan. En sådan samordning avse-

ende såväl folkskolan (enhetsskolan), realskolorna och kommunala flick­ skolorna som gymnasierna torde icke heller möta några större svårigheter att genomföra med nuvarande förvaltningsorganisation. Vad angår yrkes­ undervisningen anse vi, att principiella och praktiska skäl tala för att även denna undervisning bör inordnas under den gemensamma skolstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttalar tillfredsställelse över det förelig­ gande förslaget om enhetlig lokal ledning av skolväsendet, »vilket bör un­ derlätta utvecklingen mot enhetsskola och tillgodose behovet av enhetlig och planmässig ledning ur administrativa och ekonomiska synpunkter». Fullmäktige uttalar vidare, att det är viktigt att yrkesskolorna redan från början inordnas under den gemensamma styrelsen och håller före att detta inordnande bör vara obligatoriskt. Ur stadsfullmäktiges i Sundbyberg yttrande kan anföras bl.a. Det måste vara värdefullt för en kommun att ha en enda styrelse eller nämnd, som kan samordna skolväsendet inom kommunen. Vad utformningen av denna beträffar stämmer den i allt väsentligt överens med den form av skolstyrelse, som redan nu finns i Sundbyberg, och som har funnits vara ändamålsenlig. I yttrandet från kommunalfullmäktige i Råneå framhålles följande. Inom skoldistriktet har sedan den 1 januari 1953 lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall tillämpats för samtliga skol­ former inom distriktet: enhetsskola, realskola och yrkesskola. Realskolan upphörde med sin verksamhet i och med utgången av läsaret 1954/55, var­ för nu endast enhetsskolan och yrkesskolan sorterar under särskilda skol­ styrelsen. Erfarenheterna under denna försökstid av gemensam styrelse för de olika skolformerna är enbart positiva. Den allmänna översynen av skol­ väsendet från skolstyrelsens sida har varit lättare. Det har också varit möj­ ligt att snabbt anpassa skolorganisationen efter elevantalet och efter ele­ vernas önskemål och under nödigt hänsynstagande till arbetsmarknadsläget. Tillgängliga lärarkrafter samt lokaler och undervisningsmateriel har kunnat nyttjas gemensamt på ett sätt som hade varit otänkbart, om varje skol­ form hade haft sin särskilda styrelse eller om en s. k. samarbetsnämnd hade haft att handlägga ärendena. Med gemensam styrelse uppstår i verkligheten inte någon frågeställning i de berörda avseendena, utan det är fullt natur­ ligt att samarbete skall äga rum utan föregående utredningar och beslut. Som inledningsvis framhölls, är det beträffande den lokala ledningen av yrkesskolväsendet som meningarna skarpast bryter sig, när det gäller skol­ styrelsens organisation. Svenska stadsförbundet, som från vissa utgångs­ punkter icke är tdlfreds med den behandling fragan om skolväsendets lo­ kala ledning fått i utredningens betänkande, ansluter sig visserligen i prin­ cip till utredningens organisationsförslag men gör vissa påpekanden bl. a. rörande just yrkesundervisningen. Ilelst borde först mera ingående ha övervägts, i vad man kommunerna skola vara huvudmän för skolväsendet och vad detta huvudmannaskap skall innebära beträffande olika skolformer, som man framdeles har att räkna med. Vid de fortsatta överväganden i denna del, som förbundssty­

relsen fördenskull finner behövliga, bör beaktas, att anspråk på större kom­ munalt ansvarskännande och effektivare kommunala insatser för skolväsen­ dets utveckling böra motsvaras av tillräcklig handlingsfrihet för kommu­ nerna. Redan från nuvarande utgångspunkter delar förbundsstyrelsen emellertid utredningens uppfattning om behovet av en enhetlig lokal skolledning. I princip tillstyrkes därför förslaget om ett gemensamt kommunalt förvalt­ ningsorgan för hela dess skolväsen. För yrkesundervisningen synes dock kommun, som så önskar, böra äga rätt utse särskild styrelse. I detta avse­ ende vill förbundsstyrelsen ytterligare understryka vad den i andra sam­ manhang uttalat om angelägenheten av att yrkesundervisningens fortsatta utbyggnad på allt sätt befrämjas ej minst i syfte att uppnå erforderlig ba­ lans mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter. Det är av vikt, att det starka speciella intresse härför, som finns på många håll i kommu­ nerna, icke äventyras^ genom en på alla orter tvångsvis genomförd uni­ formering. Ej heller får därvid förbises, att kravet på enhetlig skolledning för varje kommuns vidkommande kan möta vissa svårigheter på grund av att samverkan beträffande yrkesutbildningen behöver ske över kommun­ gränserna.

Svenska landstingsförbundet anför liknande synpunkter rörande yrkes­ utbildningens ledning men anser, att den enskilda kommunen bör vara mera obunden att efter egna önskemål organisera sin skolledning överhuvudtaget. Om det senast anförda yttrandet bland flera andra representerar ett tvek­ samt om än icke på någon punkt helt deciderat avståndstagande från ut­ redningens grundtanke, men där frågan om yrkesutbildningens ställning dock ingivit en viss osäkerhetskänsla vid bedömningen, så är överstyrelsen för yrkesutbildning a andra sidan den främste företrädaren för den meningsriktning som hävdar, att yrkesundervisningen åtminstone i huvudsak icke skall samordnas med den allmänbildande undervisningen i en gemensam lokalstyrelse. Överstyrelsen säger sig först — liksom utredningen — utgå ifrån att högre tekniskt läroverk regelmässigt skall ha egen lokal skolstyrelse. Äm­ betsverket framför samma uppfattning beträffande handelsgymnasierna och papekar, att endast statsunderstödda kommunala handelsgymnasier av utredningen föreslås inordnade under den nya styrelsen, varigenom vissa sadana läroanstalter, de enskilda, kommer att stå utanför, vilket icke synes överstyrelsen lämpligt. Då vidare vissa handelsgymnasier är fristående och andra samorganiserade med andra skolformer, anser överstyrelsen, att det kan starkt ifrågasättas, om några handelsgymnasier alls skall obligatoriskt inordnas under den gemensamma styrelsen. Överstyrelsen förmenar, att det bör stå kommun fritt att inordna handelsgymnasium under den gemen­ samma styrelsen, oavsett om det är statsunderstött eller ej och utan att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd. Vid sin bedömning av skolstyrelseutredningens förslag rörande d e kommunala yrkesskolornas ledning synes överstyrelsen

ha kommit till den uppfattningen, att utredningen haft andra bevekelsegrunder för sina förslag än yrkesutbildningens bästa. Gentemot utredningens antagande att yrkesskolväsendet skulle varit bättre utvecklat om det i kommunerna funnits organ med ansvar också för denna del av undervisningsväsendet erinrar överstyrelsen om att yrkesut­ bildning är ett frivilligt kommunalt åtagande och pekar på den utveckling som trots allt skett sedan 1943. Ämbetsverket anför därefter.

En av anledningarna till denna utveckling av yrkesundervisningen torde vara den nära anknytning till arbetsmarknadens parter, som eftersträvas såväl lokalt som centralt. Vad angår styrelserna för kommunala yrkesskolor har detta kommit till uttryck i sammansättningen av skolstyrelserna, vilka jämlikt såväl den tidigare gällande som den under innevarande år utfär­ dade nya yrkesskolstadgan böra bestå av bl. a. representanter för arbets­ givare och arbetare. I regel ha kommunerna funnit lämpligt att giva yrkesskolstyrelserna en åtminstone delvis annan sammansättning än folkskolestyrelserna. Vidare böra beaktas de enligt nämnda stadga tillsatta yrkesnämnderna med uppgift att tillse, att utbildningen leder till en verklig yrkeskunskap. Enligt av överstyrelsen fastställda reglementen för skolorna skall yrkesnämnd i regel bestå av minst tre personer, varav två skola representera företagar- och arbetarintressena inom det yrke eller verksamhetsområde, för vilket ifrågavarande undervisning är avsedd. I yrkesnämnd, där.arbetsledarintressen anses böra vara särskilt företrädda, ma också kunna inväljas en person, representerande sagda intressen.

Sedan en redogörelse lämnats för arbetsgivares och arbetstagares möj­ ligheter att bli representerade i yrkesnämnderna och vidare framhållits, att nära hälften av de statsunderstödda yrkesskolornas 135 000 elever är över 24 år och endast en femtedel under 18 år, säger överstyrelsen vidare. En oundgänglig förutsättning för att en rationell yrkesutbildning skall kunna bedrivas är dock, att en nära kontakt upprätthålles med närings­ livet. Det behövs en ständig, för att inte säga daglig, kontakt med arbets­ marknadens parter och med företagen inom rekryteringsområdet. Det är ett livsvillkor för det kommunala yrkesskolväsendet att i styrelse och yrkes­ nämnd finnas företrädare för näringslivet. Yrkesskolornas speciella utrust­ ning har icke någon motsvarighet inom det allmänna skolväsendet utan snarare inom näringslivet. Det kan ej fa uppdragas åt tjänstemän att utan nära kontakt med sakkunskap ensamma fatta avgöranden om sådan ut­ rustning, som kan bli avgörande för yrkesutbildningens utformning under decennier framåt. Vidare är särskilt verkstadsskoleutbildningen av sådan natur att för att nödiga produktiva arbetsuppgifter skola säkerställas ständig kontakt måste upprätthållas med kundkretsen, vilket pakallar särskild uppmärksamhet från styrelsen och yrkesnämnderna.

Det är överstyrelsens bestämda uppfattning, att yrkesutbildningens ut­ veckling bäst gagnas av att möjligheterna till ett nära samarbete med ar­ betsmarknad och näringsliv bibehålies genom att kommunerna som regel

utse särskilda styrelser för yrkesskolorna och att yrkesnämndsorganisationen bibehålies i oförändrat skick.

Med den föreslagna organisationen torde uppkomma utomordentligt stora svårigheter för att bedriva en rationell yrkesutbildning för t. ex. verk­ stads- och byggnadsindustrierna liksom för exempelvis hantverk och han­ del. Enligt överstyrelsens bestämda uppfattning böra yrkesskolorna icke obli­ gatoriskt inordnas under gemensam skolstyrelse utan yrkesskolstyrelse ut­ ses i enlighet med vad som föreskrives i nu gällande yrkesskolstadga. Det är överstyrelsens uppfattning att yrkesutbildningens fortsatta utveckling bäst gagnas av att för de kommunala yrkesskolorna som regel utses styrelser med nära anknytning till arbetsmarknad och näringsliv. Överstyrelsen av­ styrker därför skolstyrelseutredningens förslag i denna del ävensom försla­ get om att kommun skall inhämta Kungl. Maj:ts medgivande för att till­ sätta yrkesskolstyrelse. Överstyrelsen har dock ingenting att erinra mot att kommunerna erhölle rätt att själva — utan Kungl. Majrts medgivande — i den mån särskilda skäl kunna finnas härför i visst fall uppdraga åt gemen­ sam skolstyrelse att fullgöra yrkesskolstyrelsens uppgifter.

Med i det stora hela samma motiveringar som här återgivits ansluter sig Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Svenska arbetsgivareföreningen till den uppfattning rörande yrkes­ skolornas lokala ledning som överstyrelsen för yrkesutbildning givit uttryck åt i det nu aktuella avseendet. Avstyrkande, i mera allmänna ordalag hållna yttranden beträffande yr­ kesskolornas inordnande under den gemensamma skolstyrelsen har avgivits av 8 folkskolinspektörer. 7 follcskolinspektörer samt 5 länsstyrelser har an­ mält tveksamhet i denna fråga. Det har därvid dels uttalats farhågor för att skolstyrelsen icke skulle kunna överblicka och bemästra även det yrkesutbildande skolväsendet i kommunen, dels också ansetts att kontakten mel­ lan de för yrkesutbildningen ansvariga och näringslivet icke skulle kunna bliva tillfyllest. Problemet om yrkesundervisningens lokala ledning har vidare berörts av 9 landstings förvaltningsutskott, 11 kommuner med försöksverksamhet och 19 övriga kommuner. Förvaltningsutskotten i Örebro och Kopparbergs läns landsting är övervägande positiva till en lösning enligt utredningens förslag, medan yttranden i avstyrkande riktning avgivits av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Malmöhus och Östergötlands läns landsting. Åtta av försöksdistrikten har ställt sig positiva. Bland dessa finns Stock­ holm, Hälsingborg och Råneå, vars inställning tidigare redovisats. Stadsfullmäktige i Göteborg, som bestämt tillstyrkt förslaget om gemen­ sam styrelse i övrigt, anser beträffande yrkesskolorna att övervägande skäl talar för att dessa åtminstone för de närmaste åren bibehålies under egen styrelse. Samma uppfattning har framförts i yttrande från Malmö stad och Åhus köping.

Av de 19 övriga kommunerna, som tager mera bestämd ståndpunkt, an­ sluter sig städerna Mjölby, Kalmar, Karlskoga och Vänersborg till ut­ redningens uppfattning, medan Norrköping, Västervik och Kristianstad yttrar sig avstyrkande. Även i fråga om gymnasiernas ställning till den nya skolstyrelsen har bland remissmyndigheter som i övrigt är tillstyrkande yppats andra me­ ningar än den utredningen företräder. 7 statens folkskolinspektörer av­ styrker och 11 ställer sig tveksamma till denna del av utredningens förslag.

De remissinstanser, som mer eller mindre fullständigt avstyrkt eller in­ tagit en negativ hållning till förslaget om en gemensam skolstyrelse, fram­ håller i regel särskilt att gymnasiet icke har sin plats under denna skol­ styrelse. Negativa eller tveksamma till utredningsförslaget i stort är domkapitlen i Linköping, Skara, Växjö, Lund, Luleå och Visby, läns­ styrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Älvs­ borgs, Slcaraborgs och Norrbottens län. Fullmäktige i följande städer, nämligen Lund, Östersund, Ludvika, Umeå, Västervik och Östhammar har också avgivit avstyrkande yttranden. Bland de 10 avstyrkande landskommunerna märks Hultsfreds, Emmaboda och Klippans köpingar. Av hörda organisationer kan hit också föras Svenska facklärarförbundet, Rektorernas riksförening och Läroverksläramas riksförbund. Av remissinstanserna i denna grupp har några vänt sig mot förslaget om gemensam skolstyrelse från den utgångspunkten att ett genomförande härav icke skulle vara i överensstämmelse med den vid 1950 års riksdag beslutade skolreformen. Domkapitlet i Luleå, som erinrar om att utred­ ningens förslag i förevarande avseende bl. a. motiverats med att dess för­ verkligande vore att betrakta som ett betydande steg i riktning mot en ny skolorganisation av enhetsskoltyp, anför härom. Skolstyrelseutredningens förslag innebär uppenbarligen ett föregripande av det organisationsbeslut, som förutsatts skola fattas först efter det resul­ taten av försöksverksamheten bearbetats och redovisats. Av vad ovan anförts följer, att tiden ännu icke är inne för att ett beslut överhuvud skulle kunna fattas av den innebörd utredningen föreslår. Efter­ som styrelsefrågan är provisoriskt ordnad inom försöksdistrikten, föreligger icke heller något tvingande skäl därtill.

Domkapitlet som ingående granskar de mera praktiskt betonade skäl, som av utredningen anförts för den gemensamma skolstyrelsen, finner att dessa i hög grad överbetonats, men att likväl skäl för en viss samordning kan sägas föreligga. Efter att ha påpekat önskvärdheten av att ett beslut om enhetsskolans organisation icke föregripes och av att en smidig anpass­ ning efter lokala förhållanden är önskvärd konkluderar domkapitlet.

3

Den tilltänkta skyldigheten bör därför utbytas mot beredande av möjlig­ het för kommunerna att i den omfattning, lokala förhållanden göra önsk­ värd, sammanföra vissa kommunala skolstyrelser till ett organ.

Domkapitlet i Visby finner förslaget om skolans lokala ledning vara en genomgripande nyordning och menar att det icke förefaller välbetänkt att nu skapa en yttre organisation, då klarhet ännu icke vunnits om den ut­ sträckning i vilken enhetsskolan kan komma att ersätta bestående skol­ former. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter på samma grund, huru­ vida man icke i stället bör söka åstadkomma provisoriska anordningar för skoladministrationen i anslutning till nu gällande system att tillämpas i försöksdistrikten och låta den slutliga prövningen av organisationsformerna anstå i avbidan på resultatet av försöksverksamheten. Länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning i denna fråga framgår av följande uttalande. Ett omedelbart införande av 9-årig enhetsskola lärer icke vara aktuellt. Tvärtom synes 1950 års riksdagsbeslut angående enhetsskolan innehålla så­ dana förbehåll, att det ännu icke kan anses avgjort att enhetsskola skall komma till stånd. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen framhölls tydligt att enhetsskolans genomförande vore beroende på vissa förutsättningar, bl. a. det finansiella läget samt tillgången på lokaler och kvalificerade lä­ rare. Riksdagens beslut innebar att åtgärder skulle vidtagas för genom­ förande inom tid, som — med beaktande av vad utskottet härom fram­ hållit — framdeles bestämmes av en på 9-årig allmän skolplikt grundad en­ hetsskola avsedd att, i den män den tiUämnade försöksverksamheten ådaga­ lägger lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folk­ skolan, den kommunala mellanskolan och realskolan. Något beslut om 9årig skola har ännu icke fattats. Det kan således icke bortses från att för­ hållanden kunna inträffa som icke medgiva fullföljande av det principiella beslutet angående enhetsskolan.

Länsstyrelsen, som särskilt uppehåller sig vid yrkesundervisningens led­ ning framhåller härom. Frågan om möjligheten att förverkliga enhetsskolans klass 9 y torde för närvarande vara så oklar, att anledning ej finnes att på grund av det av­ sedda sambandet mellan berörda klass och den egentliga yrkesutbildningen redan nu sammanslå styrelserna för de olika skolformerna.

Beträffande uppkommande planeringsuppgifter förordar länsstyrelsen ett samarbetsorgan mellan flera fristående skolstyrelser. Läroverkslärarnas riksförbund ser också förslaget om en gemensam skol­ styrelse mot bakgrunden av 1950 års riksdagsbeslut och finner utredningens förslag icke vara förenligt med detta. Förbundets granskning av skolsty­ relseutredningens förslag och argument för gemensam skolstyrelse har lett förbundet till uppfattningen att motiv saknas för omorganisation i samtliga kommuner av skolförvaltningen. Förbundet anför.

Däremot synes det motiverat med en utförligare lagstiftning än den man för närvarande har beträffande den lokala ledningen av skolpliktstidens skolor i distrikt, där försöksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives. En sådan lagstiftning bör alltså komma till stånd för försöksdistrikten. Av skäl som framgår av det redan anförda bör skolformer, vilkas lärogång och stadgemässigt fastställda förhållanden avsevärt avviker från den obligato­ riska skolans, såsom kommunala flickskolor och praktiska realskolor, un­ dantagas från denna lagstiftning, varjämte den gemensamma skolstyrel­ sens befogenheter beträffande andra icke-obligatoriska skolformer begrän­ sas till den myndighet som deras kommunala styrelser för närvarande må ha. För den statliga realskolans del skulle detta sistnämnda sålunda betyda, att skolstyrelsen skulle fullgöra den nuvarande lokalstyrelsens funktioner.

Rektorernas riksförening anser att behov av någon gemensam skolstyrelse icke kommer att föreligga förrän enhetsskolan genomförts. Redan under övergångstiden bör dock en samordning åstadkommas mellan olika skol­ former. Det mest ändamålsenliga sättet att åstadkomma en sådan vore att med bibehållande av de existerande skolornas styrelser inom varje kommun tillsätta en skolornas samstyrelse med representanter för de olika styrel­ serna. Om trots föreningens avstyrkande en gemensam skolstyrelse upprättas, bör enligt föreningens bestämda mening gymnasiet icke läggas under denna styrelse. För en sådan åtgärd har föreningen icke funnit ett enda bärande argument. Föreningen, som jämställer läroverksgymnasierna med fackutbildningsanstalter »såsom seminarier, sjuksköterskeskolor, lantmannaskolor o. dyl.», hävdar att om dessa genom en gemensam styrelse sammankopplas med enhetsskolan, »kommer det med visshet att leda till en ännu mer accentuerad snedvridning av ungdomens studieinriktning mot intellektuella studier till förfång för rekryteringen till andra yrkesutbildningsanstalter». Förslaget om gemensam skolstyrelse granskas av några remissmyndig­ heter från förvaltningsrättsliga synpunkter och blir där­ vid föremål för kritiska bedömanden. Detta gäller främst de av utredningen framlagda förslagen om skolstyrelsens ekonomiska förvaltning av de all­ männa läroverken och om tillsättningen av lärare vid dessa skolor, vilka förslag anses strida mot hittills tillämpade principer i förvaltningsorgani­ sationen. Byråchefen TJlne i skolöverstyrelsen uttalar i sin reservation bl. a. Det synes tveksamt, om anordningen med statliga skolor sorterande under en rent kommunal styrelse rättsligen kan genomföras, även om praktiska skäl talar härför. Anordningen torde vara en nyhet inom statsförvaltningen. Under alla omständigheter är det emellertid nödvändigt, att, såsom över­ styrelsen föreslagit, statlig myndighet tillsätter lärarpersonalen och svarar för förvaltningen av statsmedel vid de statliga skolorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län ägnar också uppmärksamhet åt dessa problemställningar och förordar, att de närmare studeras i syfte att i görli­

gaste mån undanröja oklarheter och andra friktionsanledningar samt att från statlig synpunkt nödiga garantier skapas. Besvärssakkunniga anser sig beträffande innebörden av utredningens för­ slag kunna konstatera, att den »i själva verket förefaller vara en kommunalisering också av de till namnet statliga skolorna». Men även en förvalt­ ning av statliga institutioner (allmänna läroverk) genom kommunala organ skulle enligt de sakkunniga »ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt leda till egendomliga förhållanden i åtskilliga avseenden». »Ur allmänt förvaltningsrättsliga synpunkter» avstyrker de sakkunniga bestämt att kommunal styrelse förvaltar statsmedel till läroverken, anställer tjänstemän vid dessa och utövar en generell tillsyn över dem.

C. Den nya skolstyrelsens uppgifter

1. Skolstyrelseutredningen

Förslag

Skolstyrelsen skall följa skolväsendets allmänna utveckling och ansvara för att skolväsendet i kommunen, såväl det teoretiska som det praktiska, i olika former får den utbyggnad och organisation som erfordras, för att kommunen skall kunna ge sin ungdom den med hänsyn till kommunens resurser och andra förhållanden önskvärda utbildningen. Sorterar flera skolor eller skolformer under styrelsen, skall denna sörja för bästa möjliga samordning av och enhetlighet i dessas verksamhet. I fråga om styrelsens övriga allmänna uppgifter har utredningen nära följt 1930 års skolstyrelselag. De uppgifter, som jämlikt olika skolstadgor och andra författningar åligger skolstyrelse, vilken uppgår i den nya styrelsen, skall övergå på denna. Vidare föreslås, att 22 ärendegrupper, som nu handlägges av central eller regional myndighet, decentraliseras till lokalstyrelsen, på vilken också vissa av eforus och inspektörs uppgifter och några uppgifter, som nu ligger på läroverksrektor, skall övergå. Slutligen föreslås, att de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning lägges under den kommunala skolstyrelsen.

Motivering

Den väsentliga vinsten med en skolstyrelse är enligt utredningens mening att en kommunal myndighet får ett kompetensområde, som omfattar hela det allmänbildande och yrkesutbildande skolväsendet, med åtföljande skyl­ dighet att inom detta taga initiativ till utveckling och sörja för samord­ ning och enhetlighet.

Som skäl för sina decentraliseringsförslag anför utredningen, att det från praktisk synpunkt är nödvändigt med en så vid kommunal beslutanderätt som möjligt på skolväsendets område, samt att nya förutsättningar genom skolledarinstitutionens utbyggnad skapas för en minskning av skolförvalt­ ningen betungande detaljföreskrifter och detaljkontroller. Mot denna bak­ grund och med beaktande av decentraliseringsutredningens synpunkter har utredningen framlagt sina förslag i förevarande avseende. Sitt ställningstagande i fråga om de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning har utredningen grundat dels på förutsättningen, att termins­ avgifternas avskaffande blott är en tidsfråga, samt att detta i större eller mindre mån kommer att medföra en bidragsskyldighet från kommunen i stället för från de enskilda kommunmedlemmar, vilka nu i egenskap av målsmän genom terminsavgifterna lämnar bidrag till läroverkens ekonomi, dels på uppfattningen, att ett överförande av den ekonomiska förvaltningen till skolstyrelsen skulle innebära en fastare anknytning av läroverket (sedan enhetsskolan genomförts gymnasiet) till kommunen och ge denna bättre möjligheter att överblicka och tillgodose skolans behov, dels ock slutligen på uppfattningen, att läroverksrektorerna så långt det är möjligt bör befrias från kamerala göromål. I den ekonomiska förvaltningen inbegriper utred­ ningen därför också med löneutbetalningarna sammanhängande frågor. För den närmare innebörden av läroverkens ekonomiska förvaltning och dess överförande på kommunerna torde få hänvisas till utredningens be­ tänkande s. 64 ff.

2. Remissyttranden

Den av utredningen föreslagna decentraliseringen till den lo­ kala skolstyrelsen har i princip vunnit anslutning från skolöverstyrelsen, som emellertid beträffande den av utredningen gjorda sammanställningen av ärenden, som skulle decentraliseras för lokala avgöranden, uttalar att »i alla sådana fall, där ställningstagandet i en fråga kan medföra kostnader för statsverket och där klara och entydiga anvisningar icke kan utfärdas eller där tillämpningen av givna bestämmelser eljest kan erbjuda särskilda svårigheter, avgörandet bör ligga hos mellaninstansen eller hos översty­ relsen». Överstyrelsen går i sitt yttrande icke in i någon detaljgranskning av ut­ redningens decentraliseringsförslag utan meddelar, utöver vad här återgivits, sin avsikt att i samband med ställningstaganden till berörda författningsförslag närmare beakta de konsekvenser av skilda slag som kan bli en följd av de föreslagna olika decentraliseringsåtgärdema. Dessa förslag har framför allt granskats och blivit föremål för bedöman­ den av det övervägande flertalet av statens folkskolinspektörer, vilka ge­

nomgående funnit sig böra framhålla, att vissa av utredningens förslag är för vittgående. Statskontoret, som finner det önskvärt att en decentralisering kommer till stånd och i flertalet punkter anser sig kunna godtaga utredningens för­ slag, finner ävenledes att vissa icke oväsentliga inskränkningar bör ske däri. Svenska stadsförbundet ser förslagen från en annan sida och anför. De decentraliseringsåtgärder utredningen föreslår äro enligt förbunds­ styrelsens mening i och för sig fullt befogade men innebära snart sagt själv­ klara eftergifter från den synnerligen långt drivna byråkratism i detaljer, som kommit att allt mera känneteckna förvaltningen av skolväsendet. Vad utredningen här ägnat uppmärksamhet åt synes vid jämförelse med befogenhetsfördelningen inom annan kommunal verksamhet i ej ringa mån hänförligt till sådana förvaltningsuppgifter, där avgörandet bör få träffas av den fackliga ledningen. I det nyss anförda sammanhang, då skolkommissionen talar om vidgade befogenheter på det lokala planet, måste däremot enligt förbundsstyrelsens mening ha avsetts sådana befogenheter i åtmins­ tone någorlunda väsentliga ting. Vill man i kommunernas befattning med skolväsendet påräkna initiativ och aktivitet, som kan underlätta en organi­ satorisk och pedagogisk utveckling, måste man också ge dem utrymme för handlingsfrihet i sådana hänseenden.

Endast 28 kommuner har yttrat sig i decentraliseringsfrågan. 5 av 6 kommuner med försöksverksamhet ställer sig markerat positiva till försla­ gen. Av övriga 22 kommuner anser 2 att decentraliseringen är otillräcklig och 1 att decentraliseringen icke är någon större vinst på grund av bunden­ heten vid centrala direktiv. Flera kommuner har uttalat önskemål om att en eller annan ärendegrupp även framgent skall handläggas under med­ verkan av överordnad myndighet. Åtskilliga andra remissinstanser har uttalat sig i decentraliseringsfrågan. Då utredningens förslag icke i detalj redovisats i det föregående torde de nu återgivna allmänna synpunkterna vara tillfyllest. Eforus och inspektörs uppgifter. Utredningens förslag att överföra eforus och inspektörs administrativa uppgifter på skolstyrelsen och tillsynsuppgifterna på mellaninstansen har endast berörts av ett fåtal re­ missinstanser. Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget i princip men räknar med att av överstyrelsen tillsatta inspektörer skall kvarstå den löpande förordnandeperioden. Överstyrelsen ifrågasätter vidare om inte mellaninstansen skall ha möjlighet att tillsätta inspektor vid skolanläggning eller skolenhet, där det prövas lämpligt. 7 domkapitel och 2 länsstyrelser finner icke skäl föreligga att avskaffa eforusinstitutionen vid läroverken. Vad domkapitlet i Göteborg anför får representera den mot förslaget kritiska ståndpunkten. Domkapitlet under­ stryker utredningens uttalande att eforus- och inspektorsämbetena numera främst har representativ karaktär och att de fåtaliga administrativa upp­

gifterna utan olägenhet kan överföras på annan myndighet. Domkapitlet menar emellertid, att utredningen tycks ha bortsett från de representativa skyldigheternas betydelse och att det för rektor skulle innebära en betung­ ande uppgift att även vid skolavslutningar fylla dessa funktioner. Samman­ fattningsvis anför domkapitlet. Läroverkens högtidsdagar torde genom den föreslagna reformen på ett icke önskvärt sätt förlora i solennitet. Då alltså dessa ämbeten, som äger en sekelgammal värdefull historisk tradition, alltjämt fyller ett praktiskt behov, synes skäl icke föreligga att avskaffa dem. Domkapitlet vill alltså påyrka, att eforus- och inspektorsämbetena bibehålies.

Arbetsfördelningen mellan skolstyrelse och skol­ ledare. Utan att taga ställning till de av utredningen framlagda detalj förslagen gör skolöverstyrelsen följande principiella uttalande i denna fråga. 1) Ärenden av sådan art, att de på ett eller annat sätt berör kommunens hela skolväsen, bör åvila skolstyrelsen. Som exempel kan tjäna föreskrifter om förvaltningen av skolfastigheter, principerna för hur de skolsociala för­ månerna skall utgå, fastställande av tidpunkter för termins början och slut, godkännande av plan för lovdagarnas fördelning på läsåret. 2) Ärenden, som huvudsakligen berör den enskilda skolan eller skolenheten (flertalet å s. 61 f. uppräknade), bör handläggas av vederbörande rektor. Som exempel kan nämnas frågor om beräkning av erforderlig lärarkraft över stat eller frågor om uppdelning av klass eller ring i parallellavdelningar. Det rör sig här om frågor av ganska komplicerad art, vid vilkas behandling såväl peda­ gogiska som organisatoriska synpunkter måste anläggas. Överstyrelsen bru­ kar i dessa frågor regelbundet utfärda mycket detaljerade anvisningar till rektorerna. Då dessa anvisningar i det ena eller andra fallet icke ger till­ räcklig vägledning, brukar samråd med vederbörande rotelchef i översty­ relsen äga rum om den lämpligaste lösningen i den föreliggande situationen. Ofta erfordras därvid mycket snabba ställningstaganden. Det vore föga rationellt att överflytta beslutanderätten i dessa och liknande ärenden till skolstyrelsen, som icke kan väntas ha möjlighet att med erforderlig snabb­ het och sakkunskap ta ställning till frågorna. 3) Beträffande övriga ärenden bör skolstyrelsen kunna, i den utsträckning den själv med hänsyn till ären­ denas art prövar lämpligt, delegera beslutanderätten till rektor eller annan tjänsteman.

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att utredningens tendens att hävda styrelsens ställning innebär risk att denna kommer att drunkna i småfrågor, som rektor bör handlägga. Läroverkens ekonomiska förvaltning. Vad utredningen härutinnan föreslår möter, närmast från formella utgångspunkter, stark kritik från de remissinstanser, vilka haft anledning att se på denna fråga från andra än allmänt praktiska synpunkter. Skolöverstyrelsen, som anser det angeläget att rektorerna i möjligaste mån befrias från medelsförvaltande och likartade uppgifter och, med hän­ syn till vikten av rektors rent pedagogiskt ledande uppgifter, finner att åt­ gärder för att befria rektor från sidoordnade sysslor ej längre bör anstå,

kan dock icke biträda tanken att läroverkens ekonomiska förvaltning i vad den avser disposition av statsmedel — i huvudsak uppgiften att uträkna lärarlöner — skulle överflyttas på skolstyrelsen. Stödet för denna översty­ relsens uppfattning är de komplikationer som med nu gällande bestämmel­ ser skulle uppstå beträffande revisionsmöjligheterna och statens möjligheter att utkräva betalningsansvar av ett kommunalt organ. I den del lärover­ kens ekonomiska förvaltning avser disposition av statsmedel finner över­ styrelsen skäl tala för att den inordnas i den föreslagna mellaninstansen. Statskontoret menar att mycket skulle stå att vinna med en anordning som den av utredningen föreslagna, men finner det likväl uteslutet att pla­ nerna förverkligas, innan de ovanberörda frågorna tillfredsställande klar­ lagts. Riksräkenskapsverket, som också finner det önskvärt att läroverksrektorernas arbete med den ekonomiska förvaltningen underlättas, anför bl. a.

Det synes riksräkenskapsverket olämpligt och knappast genomförbart att ålägga de kommunala organen sådana skyldigheter beträffande bokfö­ ringen och redovisningen av läroverkens medel, som för närvarande åvila rektor. Även om en sådan ordning genomfördes, skulle det likväl icke vara möjligt att genom framställande av revisionsanmärkningar mot kommunala förtroendemän eller mot av kommunen anställda tjänstemän vinna rät­ telse beträffande vid granskningen uppmärksammade felaktigheter. Att ge­ nom författningsbestämmelser utsträcka redogöraransvaret till att även omfatta kommunala förtroendemän eller tjänstemän, som anförtrotts dispo­ sition av statsmedel, synes icke kunna komma i fråga.

Svenska stadsförbundet, som icke vill bestrida att förslaget om de all­ männa läroverkens ekonomiska förvaltning kan anses innebära en rationell förändring, tager icke närmare ställning till det men erinrar om att förbun­ det redan tidigare framhållit angelägenheten av att snabbt få till stånd en klar reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan stat och kommun beträffande de allmänna läroverken. Några folkskolinspektörer har framhållit, att gränsen mellan skolstyrelses och kommunalnämnds (drätselkam­ mares) respektive fullmäktiges kompetensområde bör bestämdare markeras. Folkskolinspektören i Jämtlands läns södra in­ spektionsområde anför härom.

Ett oeftergivligt villkor för att den lokala skolstyrelsen skall kunna bli det effektiva, utvecklingsfrämjande organ, som utredningen avser, är att dess förhållande till kommunalnämnd (drätselkammare) och kommunalfull­ mäktige (stadsfullmäktige) klart fixeras. Skolstyrelsen måste tillförsäkras rätt att fritt disponera av fullmäktige för olika skoländamål anvisade me­ del. Utvecklingen i landskommunerna efter tillkomsten av väl organiserade kommunalkontor är i detta avseende icke tillfredsställande och måste bli än mer irriterande, när den planerade utvidgningen av skolstyrelsens verk­ samhetsområde genomföres.

Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde be­ tonar nödvändigheten av att skolstyrelsernas funktionsduglighet kommer att stå i relation till deras vidgade verksamhetsfält, vilket enligt hans me­ ning redan nu ej alltid är fallet. Han anför bl. a. I en av de härvarande större kommunerna exempelvis kan man konsta­ tera, hurusom vederbörande folkskolestyrelses initiativförmåga och hand­ lingskraft återhålles och hämmas genom att dess åtgärder och ansatser till sådana opåkallat kontrolleras och regleras av kommunalnämnd-kommunal­ fullmäktige.

Med hänsyn till sådana för skolutvecklingen mindre gynnsamma ten­ denser borde en skolstyrelses befogenheter medge, att styrelsen inom ramen för av fullmäktige anslagna medel ägde fritt disponera dem för avsedda ändamål utan nämnds och fullmäktiges prövning av varje detaljåtgärd. Liknande synpunkter anföres av inspektörerna i Södermanlands läns västra och Östergötlands läns östra inspektionsområden. Svenska stadsförbundet tar upp denna fråga till utförlig behandling med en principiell utgångspunkt och anför bl. a. Ur kommunal synpunkt ger föreliggande betänkande anledning att ytter­ ligare framhålla, att skolväsendet inom ramen för kommunernas omfat­ tande och mångsidiga verksamhet aldrig kan bli annat än en — låt vara mycket viktig — deluppgift. En fråga om organisation speciellt för denna uppgift bör därför också ses i samband med utformningen av den kommu­ nala förvaltningsorganisationen i dess helhet. I detta avseende bör erinras, att förbundsstyrelsen i sitt yttrande över förslaget till den numera gällande nya kommunallagen något berört frågan om förhållandet mellan kommu­ nens styrelse och i kommunerna verksamma »specialreglerade styrelser och nämnder». Förbundsstyrelsen framhöll därvid, att den åsyftade ställningen för kommunens styrelse såsom dess »verkliga regering» syntes, i vad anginge kommunernas icke specialreglerade verksamhet, kunna bli förverkligad inom ramen och med stöd av kommunallagen. Att upprätthålla den avsedda regeringsställningen visavi specialreglerade organ syntes däremot bli svårare. Vid tillkomsten av ifrågavarande speciallagstiftning torde föga uppmärk­ samhet ha ägnats åt just denna synpunkt. Förbundsstyrelsen framhöll, att en översyn av speciallagstiftningen ur denna synpunkt därför syntes väl­ behövlig. Givetvis har förbundsstyrelsen med nu anförda uttalanden avsett, att frågan om det principiella förhållandet mellan »regering» och övriga för­ valtningsorgan i kommunerna åtminstone bör uppmärksammas i ett sådant sammanhang som det förevarande, då organisationen för en viktig, specialreglerad del av den kommunala verksamheten är i stöpsleven. Med målsätt­ ningen att ge skolväsendet en stark kommunal förankring och organisa­ toriskt säkerställa effektiva kommunala insatser för dess utveckling är det icke rimligt att bortse från kommunens centrala organisation, dess fullmäk­ tige och styrelse. Åtskilligt av vad utredningen framhållit om behövlig sam­ ordning inom skolväsendet på det lokala planet har numera sin motsvarig­ het i samordningsfrågor avseende dels skolväsendet och dels annan verk­ samhet hos kommunerna. Härvidlag har man att i hög grad räkna med olika lokala förhållanden för kommunerna inbördes. Dessa omständigheter

tala i och för sig för att administrerandet av skolväsendet i största möjliga man anförtros åt kommunerna, men synas också böra föranleda att denna uppgift såvitt möjligt organiseras med anpassning efter det förvaltnings­ system, som den nya kommunallagen i princip anvisar.

D. Den nya skolstyrelsens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Skolstyrelsens organisation skall enligt utredningens förslag regleras dels av en ny skolstyrelselag, vilken skall ersätta 1930 års skolstyrelselag och 1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm, dels av tillämpningsbestämmelser till skolstyrelselagen. Utredningen har utarbetat förslag till bada dessa författningar. Av deras innehåll behandlar utredningen följande huvudpunkter i betänkandets allmänna del: 1. Antalet ledamöter. 2. Val­ sätt och mandattid. 3. Självskrivenhet. 4. Kompetenskrav. 5 Fackkunska­ pen i styrelsen. 6. Nämndinstitutionen. Lagens detaljföreskrifter diskuteras i en speciell motivering. I anslutning till betänkandets disposition redogöres här för utredningens förslag i de an­ givna huvudpunkterna och för förslagens motivering.

Förslag

Antalet ledamöter i skolstyrelsen skall vara lägst sju och högst tjugoen. I Stockholm skall dock maximiantalet vara tjugofem. Supp­ leanternas antal skall kommunen äga bestämma själv. Suppleant skall städse äga rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden och alltid underrättas om tid för sammanträde. Val av ledamöter och suppleanter skall förrättas av kommunens fullmäktige och mandattiden skall vara fyra år. Självskrivna ledamöter skall icke finnas. Kyrko­ herde skall icke äga rätt att deltaga i sammanträde med styrelsen eller att väljas till dess ordförande, då han icke är vald till ledamot. Särskilda kompetenskrav för ledamotskap skall icke finnas. Kommunallagens valbarhetsvillkor skall gälla, kompletterade med dels en bestämmelse om att den som väljes skall anses vilja främja skolväsendet, dels en föreskrift om att ledamöterna skall väljas med hänsyn tagen till an­ talet och arten av de skolor, som lyder under styrelsen. Beträffande obe­ hörighet vid val till skolstyrelse föreslås gälla, att skolchefen samt den i kommunens tjänst anställde befattningshavaren, vilken såsom föredra­ gande hos kommunens styrelse eller eljest intager den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, icke skall vara valbara. Vid skolstyrelsens sammanträden skall de pedagogiska facksyn­

punkterna företrädas av såväl skolledare som lärare. \id samman­ träde med styrelsen eller inom denna bildad avdelning skall kommunens skolchef vara skyldig att närvara med rätt att yttra sig och framställa för­ slag samt att få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Finns andra skolledare inom kommunen skall högst tre av dessa, med samma rätt som skolchefen, äga deltaga i styrelse- och avdelningssammanträden. Utred­ ningen delar in skolledarna i tre kategorier med hänsyn till de slag av skol­ enheter skolledare kan förestå (enheter omfattande a. enbart folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, b. klasser med enbart eller huvudsak­ ligen ämneslärarundervisning, c. yrkesutbildande undervisning). Endast en skolledare från var och en av dessa kategorier skall äga deltaga. Finns flera tillhörande samma kategori skall val ske. Formerna för fackrepresentationen och dennas omfattning skall enligt ut­ redningens förslag helt regleras i tillämpningsbestämmelserna till skolsty­ relselagen. Såsom lärarkårens representanter skall, beroende på skolväsendets om­ fattning i kommunen, minst en och högst tre lärare äga deltaga med rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet. I fråga om skolstyrelsens delegationsrätt föreslås, att skolstyrelsen själv skall äga bestämma om sin uppdelning på avdelningar samt om den beslutanderätt, som i styrelsens ställe skall utövas av avdel­ ning. I styrelsens beslut om delegering skall bestämt anges vilka ärendegrupper avdelning skall äga besluta i. Framställning eller yttrande till full­ mäktige eller statlig myndighet skall städse göras av styrelsen själv. Avdel­ nings beslut skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. På samma villkor som föreslagits för delegation till avdelning skall styrelsen äga dele­ gera beslutanderätt till skolchef, annan skolledare eller särskild i kommu­ nens tjänst anställd befattningshavare.

Om skolstyrelse så prövar lämpligt, skall styrelsen för viss skola eller grupp av skolor inom en viss bestämd del av kommunen äga tillsätta ett råd, benämnt skolråd, med huvudsaklig uppgift att främja ett förtroende­ fullt samarbete mellan hem och skola, att följa frågor, som rör underhåll och tillsyn av skolbyggnader samt överhuvud verka för undervisningslokalernas förbättring, att följa frågor om hälsovårds- och sundhetsanordningar för eleverna, att främja elevernas fritidssysselsättning samt att inkomma med yttranden i frågor, som skolstyrelsen hänskjuter till rådet, ävensom full­ göra de åligganden rörande tillsyn och omvårdnad om skolan, som styrelsen beslutar uppdraga åt rådet. För att biträda skolstyrelsen i frågor rörande yrkesutbildning bör styrel­ sen såsom rådgivande organ utse ett yrkesråd, bestående av minst fyra ledamöter, vilka skall äga god kännedom om ortens arbetsliv och om

de områden yrkesutbildningen i fråga avser. Minst fyra ledamöter skall till lika antal företräda företagare och anställda. Innan dessa ledamöter utses skall vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ha beretts tillfälle att avge förslag. Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som lyder under skolstyrelsen, skall handläggas av en särskild dele­ gation. Med utgångspunkt från folkskolestadgans bestämmelser om betygs­ nämnd tager utredningen slutligen upp frågan om behovet av en sådan nämnd och i anslutning därtill frågan om utfärdande av tjänstgöringsbetyg åt lärare. Tjänstgöringsbetyg åt lärare vid varje under styrelsen lydande skola skall utfärdas under styrelsens ansvar. Uppgiften skall dock av styrelsen kunna delegeras till avdelning inom styrelsen eller, om styrelsen finner det lämp­ ligt, till vederbörande skolledare — ej nödvändigtvis skolchefen — vilken bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg på styrelsens vägnar, utom i fall då fråga uppstått om att sänka betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att tilldela lärare, för vilken betyg skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande formulär, lägre vitsord än det högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid ut­ färda betyg åt lärare, som skall tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande formulär, om det ifrågasatts lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet, sätt att behandla lärjung­ arna och förmåga att bland dem upprätthålla ordning eller lägre betyg än Hedrande i fråga om vandel. Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall äga utfärda tjänstgöringsbetyg, finner utredningen ej behövas. Ärende rö­ rande tjänstgöringsbetyg skall dock i regel föredragas av den skolledare, varunder läraren närmast lyder. Utredningen föreslår, att det tages under omprövning huruvida icke på samma sätt graderade tjänstgöringsbetyg bör införas för alla lärarkatego­ rier, som skall lyda under skolstyrelsen.

Motivering

Antalet ledamöter. Enligt 1930 års skolstyrelselag skall antalet ledamöter i folkskolestyrelse vara minst fem och högst tjugoen. Med det vidgade verksamhetsområde en ny skolstyrelse enligt utredningens förslag skall få, anser utredningen fem ledamöter vara ett för lågt minimiantal, särskilt med hänsyn till behovet av att kunna uppdela styrelsen på avdel­ ningar eller delegationer. Kommunernas stora variationer i fråga om folkmängd och areal och skol­ väsendets skiftande omfattning gör det olämpligt att fixera ledamotsantalet.

För maximering av antalet talar, att man därigenom i någon mån bidra­ ger till att förhindra, att övergången från flera styrelser till en kommer att innebära en sammanslagning av de befintliga styrelserna med en med hän­ syn till arbetsmöjligheterna opraktisk ansvällning av ledamotsantalet som följd. Då även skolledare, lärare och experter av olika slag regelmässigt kommer att deltaga i sammanträdena, kan styrelsen redan med det före­ slagna maximiantalet bli en betydande församling. Suppleanterna. Enligt utredningens mening bör skolstyrelsens behov av allsidig representation beaktas också vid suppleantvalet. Om denna väg att tillförsäkra skolstyrelsen en mångsidig erfarenhet beträdes och skall få någon effekt, är det emellertid av största vikt, att supp­ leanterna regelbundet underrättas, när sammanträde skall hållas, och där­ igenom beredes tillfälle att direkt följa styrelsens arbete. Även ur andra synpunkter, icke minst nyrekryteringens, är det önskvärt, att supplean­ terna så starkt som möjligt knytes till arbetet och deltager i detta. Valsätt och mandattid. I dessa hänseenden har bestämmel­ serna i förslaget utformats i anslutning till bestämmelserna om val till kom­ munens styrelse. Utredningen framhåller, att, då självskrivna ledamöter ej skall finnas, det proportionella systemet kan helt slå igenom. Självskrivenhet. Såsom framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden, är rektor självskriven ledamot i styrelserna för allmänna läro­ verk, högre kommunala skolor och yrkesutbildande skolor. Sedan kyrko­ herdens självskrivenhet borttogs år 1930 är ingen ledamot av folkskolestyrelse självskriven. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag uttalade ut­ redningen sig för att systemet med självskrivna ledamöter i skolstyrelserna skulle avskaffas och i 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall finns ingen bestämmelse om självskrivenhet. Det synes utredningen vara rik­ tigast, att fackkunskapen i en politiskt vald myndighet av skolstyrelsens typ, i den mån den skall representeras av chefen för en myndigheten under­ ställd skola, företrädes av honom i egenskap av en i förhållande till olika partiriktningar neutral tjänsteman, vilken ställning han mycket lättare intager, om han ej är ledamot av styrelsen med dess partigrupperingar. De argument, som blivit avgörande för kommunallagens bestämmelser om obehörighet för den som är chef för något till den kommunala styrelsen hörande verk att utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller i den nämnd, varunder verket hör (32 och 45 §§ kommunallagen), talar enligt utredningens uppfattning med än större styrka mot att han är själv­ skriven ledamot av sådan nämnd. Argumentet, att självskrivenhet behövs för att säkra tillräckliga peda­ gogiska fackkunskaper i skolstyrelsen, avvisar utredningen med hänvisning till att något ovillkorligt samband mellan självskrivet ledamotskap och fackkunskap icke finns, utan att fackkunskapen kan beredas tillfredsstäl­ lande utrymme i styrelsen på annat sätt.

Kompetenskrav. Utredningen erinrar om att det främst är för skolformer, vilka erbjuder direkt yrkesutbildning av något slag, som sty­ relsens sammansättning närmare reglerats. Grundtanken bakom en gemen­ sam skolstyrelse är emellertid att försöka få tillgodosett det betydelsefulla önskemålet om en styrelse, som har en samlad överblick över samhällsliv och skolförhållanden i allmänhet och som mot varandra kan väga och till­ godose olika utbildningsbehov, såväl teoretiska som praktiska. Enligt utred­ ningens uppfattning kan det därför inte i och för sig vara angeläget att i skolstyrelsen välja in ledamöter med en detaljerad yrkeskunskap. Denna bör i främsta rummet representeras av facklärarna, och fackkunskapen be­ träffande yrkesutbildningens allmänna inriktning måste skolans rektor i första hand företräda. Ur styrelsesynpunkt är det eftersträvansvärt att få till stånd en god kontakt med samhället i allmänhet och med bygdens nä­ ringsliv i stort. Behövs direkta kontakter med olika yrkesområden, torde den sidan av problemet bäst lösas på annat sätt än genom föreskrivande av yrkestillhörighet eller yrkeserfarenhet för vissa av styrelsens ledamöter. Personer, som endast är inriktade på en specialitet och kan tänkas hysa intresse endast för sitt eget verksamhetsområde, synes utredningen icke böra knytas till eu skolstyrelse som ledamöter, utan deras sakkunskap bör tillföras styrelsen genom att de anlitas som experter och rådgivare. Som stöd för sitt förslag att den tjänsteman, som intager den centrala positionen i kommunens förvaltning, icke skall kunna inväljas i skolstyrel­ sen, anför utredningen kommunallagskommitténs motivering, vilken anses ha full giltighet också beträffande skolstyrelse. Det är uppenbart, att en kommunal befattningshavare med sådana ålig­ ganden och befogenheter, som här angivits, efter hand förvärvar en god överblick över kommunalförvaltningens olika områden och förtrogenhet med många av dess enskildheter. Denna i tjänsten inhämtade erfarenhet bör tillföras de kommunala myndigheterna, fullmäktige såväl som nämnder, av befattningshavaren enbart i hans egenskap av kommunens tjänsteman och icke tillika såsom ledamot av vederbörande organ. Eljest kan det före­ ligga en viss fara för att av honom verkställda utredningar och lämnade informationer m. m. medvetet eller omedvetet färgas eller läggas till rätta med hänsyn till önskemålen hos den meningsgrupp som han representerar. Det torde vara en allmän uppfattning, att kommunens främste tjänsteman bör stå neutral i förhållande till olika partiriktningar, åtminstone såtillvida att han icke företräder viss riktning såsom ledamot av kommunal repre­ sentation eller nämnd. Av samma skäl, för att förhindra en dubbelställning av förtroendeman och tjänsteman, vilken lätt kan leda till en sammanblandning av vederbörandes befogenheter i den ena och den andra egenskapen, har utred­ ningen framlagt sitt förslag att kommunens skolchef icke skall kunna väljas till ledamot av skolstyrelsen. Fackrepresentationen i skolstyrelsen. Utredningen framhåller, att fackmännen sedan gammalt haft en stark ställning i skol­

styrelserna, där skolledarna antingen varit självskrivna ledamöter eller fungerat som föredragande och sekreterare. Det påpekas, att den fackliga skolledarens deltagande i skolstyrelsearbetet inte är betingat endast av be­ hovet av att ha en sekreterare och föredragande utan också av nödvändig­ heten att vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap han besitter. Lärarrepresentationen innebär en förstärkning av denna sak­ kunskap men tjänar också till att ge skolstyrelsen kontakt med skolans dagliga verksamhet, samtidigt som kåren genom sin representation kan bli informerad om den beslutande myndighetens motivering och inställning till olika frågor rörande skolan. Fackrepresentationens omfattning anser utredningen kunna diskuteras, men att den bibehålies anser den vara ofrånkomligt, inte minst med tanke på de förutsättningar för ett verkligt samarbete, betydelsefullt för alla berörda parter, som därigenom skapas. Skolstyrelsens delegationsrätt. Härom anföres bl. a. följande.

Utredningen konstaterar, att folkskolestyrelserna i stigande omfattning begagnat möjligheten att åt särskilda nämnder överlämna beredning och beslutanderätt rörande vissa ärendegrupper. Frågornas mångfald och allt­ mer komplicerade natur gör detta nödvändigt, om alla numera förekom­ mande ärenden skall kunna handläggas snabbt och rationellt. Därest skol­ styrelsernas verksamhet vidgas på det sätt som blir en följd av förslaget om gemensam skolstyrelse och genom enhetsskolans införande, kommer be­ hovet av nämnder att ytterligare öka, och i varje fall i alla större och medel­ stora kommuner kommer en uppdelning av styrelsearbetet på nämnder och delegationer att bli ofrånkomlig. Möjligheterna för en gemensam skolstyrelse eller för styrelse för en enhetsskola av större omfattning att bemästra sina arbetsuppgifter blir därför i icke ringa utsträckning beroende på utformningen av delegationsrätten i den nya lagstiftningen. Den nuvarande ramen för nämndernas beslutanderätt bör enligt utred­ ningens mening vidgas ganska väsentligt. Vid sina överväganden av hur denna vidgade beslutanderätt skall åstadkommas har utredningen funnit, att frågan inte på ett för alla kommuner tillfredsställande sätt kan lösas genom att man lagstiftningsvägen drager upp bestämda gränser mellan sådana ärendegrupper, som kan delegeras och sådana som inte kan det. Ut­ redningen ansluter sig i stället till den princip, som genom den nya kommu­ nallagstiftningen accepterats, vilken innebär att kommunen själv skall äga besluta om rätt för avdelning av kommunens styrelse, ledamot av styrelsen eller tjänsteman att på styrelsens vägnar fatta beslut i ärenden, vilkas beskaffenhet angetts i styrelsens, av fullmäktige antagna reglemente. När det gäller skolstyrelsen har utredningen dock icke ansett skäl finnas att lägga rätten att besluta om delegationens omfattning hos fullmäktige.

För att vinna en enhetlig terminologi inom kommunallagstiftningen före­ slår utredningen, att begreppet nämnd enligt den nuvarande skolstyrelse­ lagen utbytes mot avdelning.

Frågan om arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar anser utred­ ningen böra ägnas särskild uppmärksamhet och anför härom. Hittills synes denna fördelning ha skett efter ärendenas natur, t. ex. så att särskilda nämnder utsetts för undervisningsfrågor, byggnadsfrågor, övriga ekonomiska frågor, skolmåltids verksamheten, övrig social verksamhet in. m. Endast i rena undantagsfall synes en uppdelning efter andra grunder ha förekommit och det är naturligt, att så varit fallet. När enhetsskolan med sin mera markerade stadieindelning genomföres, kan det förmodas, att den uppfattningen vinner visst insteg, att man med hänsyn till nämndernas arbetsuppgifter bör göra en horisontell i stället för en vertikal uppdelning av skolväsendet och lägga alla till ett visst stadium hörande frågor under en nämnd och till andra stadier hörande frågor under andra nämnder. Ännu bekvämare att tillgripa är resonemanget, att man vid övergång till en ge­ mensam skolstyrelse bör tillsätta nämnder för envar av de under styrel­ sen lydande särskilda skolformerna. Läroverkslärarnas riksförbund har i tidigare återgivet remissyttrande förordat särskild nämnd för högstadiets speciella problem, eventuellt också särskilda nämnder för specialgymnasier och praktiska realskolor, om skolstyrelsen har att svara för sådana. Utredningen framhåller, att frågan om hur nämnderna i nu berört hän­ seende organiseras är av synnerligen stor betydelse för enhetligheten och samhörigheten inom en kommuns skolväsen, i synnerhet om detta vid över­ gång till en gemensam styrelse redan är differentierat. Utredningen som ofta betonat, att meningen med en gemensam styrelse är att vinna en en­ hetlig ledning och planläggning samt att övervinna uppspaltningen i skol­ former och lärarkårer understryker det angelägna i att man inte går miste härom genom att plottra sönder styrelsen i nämnder, tillkomna enligt den horisontella delningens princip utan regelmässigt fördelar arbetsuppgifterna med hänsyn till ärendenas natur och således skär genom samtliga skolfor­ mer eller stadier vid arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar. Då emellertid sådana omständigheter i särskilda fall skulle kunna före­ ligga, vilka kan motivera inrättandet av avdelning för visst stadium, viss skolform eller visst geografiskt område av kommunen, anser utredningen, att något kategoriskt förbud mot dylika indelningsgrunder icke bör finnas.

Förslaget att skolstyrelse skall äga delegera viss beslutanderätt även till kommunal tjänsteman grundar utredningen på uppfattningen, att det icke finns anledning att enbart för formens skull i skolstyrelsen sitta och i efter­ hand besluta i ärenden, som reellt sett med styrelsens goda minne avgjorts av skolans tjänstemän. Styrelsen bör i stället äga en formlig delegationsrätt. I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Då t. ex. vissa löpande ärenden rörande fastigheter eller löpande ärenden av kameral natur i styrelsens ställe kan tänkas böra handläggas av annan än skolledare, har delegationsrätten icke strängt begränsats till sådan. Skolråd. Med bestämmelserna om skolråd vill utredningen tillgodose förefintliga önskemål hos skolstyrelsen att ge de olika skolorna en förank­ ring i de lokala intressena i den kommundel, där skolan är belägen. Då dylikt råd ej skall ha beslutanderätt, skall andra än styrelseledamöter i första hand kunna väljas in i detta, framför allt föräldrar till elever i skolan. Rå­ dets organisation skall kommunen själv bestämma.

Yrkesråd. Utredningen anför härom: I och med att yrkesundervisningen är avsedd att spela en långt större roll än tidigare inom undervisningsväsendet, kommer enligt utredningens uppfattning skolans lokala ledning att ställas inför speciella problem, som måste lösas. Å andra sidan är det av största betydelse, att de problem, som kan väntas uppstå, inte överdimensioneras och ges en större räckvidd, än de faktiskt har. Uppenbart är, att det behövs en ständig och stark kontakt med näringslivets organisationer, med företagen på orten och med arbets­ marknads- och arbetsförmedlingsmyndigheterna. Det gäller därför att finna de lämpliga formerna för att knyta de i detta avseende behövliga kontak­ terna. Utredningen räknar med att skolstyrelserna får erforderligt antal leda­ möter med allmän kännedom om ortens och traktens arbetsliv och om be­ hovet av yrkesutbildning. Vad som däremot kan komma att saknas i en proportionellt våld styrelse är personer med viss detaljkunskap, skickade att hålla den fortlöpande kontakten med näringslivets företrädare och med vederbörande myndigheter. Även om man inte får bortse från den roll yrkesutbildningens fackliga ledning och yrkesvalsläraren skall spela härvid­ lag, torde hela detta problem dock i många fall bäst kunna lösas genom ett expertråd av den karaktär, som utredningen föreslagit. Med hänsyn till att skolstyrelsernas arbetsfält enligt utredningens förslag blir vidsträckt och att verksamhetsformerna är oprövade, bör dessa, sär­ skilt när det gäller yrkesutbildningen, inte bindas för hårt i lagföreskrifter utan efter vunna erfarenheter successivt utformas efter lokala förhållan­ den. Expertråden bör således, om det befinnes lämpligt, kunna arbeta på sektioner, varvid de till sin funktion kommer mycket nära de nuvarande yrkesnämnderna. Ingenting bör heller hindra styrelsen från att insätta den facklige ledaren för yrkesutbildningen i expertrådet. Av betydelse kan en­ ligt utredningens mening säkert också vara att yrkesvalsläraren knytes till detta.

Delegation för ärenden rörande terminsavgifter. Med hänsyn till dessa ärendens speciella natur bör enligt utredningens upp­ fattning bl. a. rektor och vederbörande klasslärare äga deltaga i besluten, varför särskilda former för beslutanderättens utövande bör finnas. T j änstgöringsbetyg. Utredningen erinrar om skolkommissionens uttalande, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen även borde gälla de enskilda lärarnas arbete och bland annat innebära att rektor utfärdade deras tjänstgöringsbetyg. Utredningen biträder emellertid inte kommissio­ nens uppfattning på denna punkt utan har funnit det principiellt riktigare att tjänstgöringsbetyg under styrelsens ansvar utfärdas för alla lärare vid skolor, som sorterar under skolstyrelsen.

_ Utredningen anser dock praktiska skäl tala för att uppgiften att utfärda tjänstgöringsbetyg av styrelsen skall kunna delegeras till avdelning inom styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt, till vederbörande skolledare — ej nödvändigtvis skolchefen — vilken bör kunna utfärda tjänstgörings­ betyg på styrelsens vägnar, utom i fall då fråga uppstått om att sänka betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att tilldela lärare, för vilken betyg 4

skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande formulär, lägre vitsord än det högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda betyg åt lärare, som skall tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande formulär, om det ifrågasatts lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller Berömvärd i fråga om undervis­ ningsskicklighet, sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem upprätthålla ordning eller lägre betyg än Hedrande i fråga om vandel. Nå­ got hinder mot här avsedd delegering bör icke finnas. Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall äga utfärda tjänstgöringsbetyg, anser utredningen ej vara nödvändiga. Den föreslår dock, att ärende rörande tjänstgöringsbetyg åt lärare i regel skall handläggas av den skolledare, under vilken läraren närmast lyder.

2. Remissyttranden

I det stora hela har de remissmyndigheter, som anslutit sig till principen om en gemensam skolstyrelse, också accepterat utredningens förslag rö­ rande en sådan styrelses organisation. I nedan upptagna punkter har dock avvikande meningar framförts. Frågan om antalet ledamöter har endast berörts i ett fåtal yttranden. Skolöverstyrelsen, folkskolinspektören i Västerbottens läns mel­ lersta inspektionsområde samt statskontoret förordar att maximiantalet sättes till 15 i stället för 21. Enligt överstyrelsens mening skulle särskilda bestämmelser gälla för städer med mer än 100 000 invånare och även i andra fall skulle antalet kunna höjas, om det på grund av speciella skäl be­ funnes lämpligt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att antalet icke bör maximeras och förordar en bestämmelse om att minst en ledamot skall vara kvinna. I fråga om val av skolstyrelsens presidium anser majo­ riteten av styrelsen för Svenslca landskommunernas förbund1, att anledning icke finns att frångå kommunallagen. Såväl ordförande som vice ordförande bör således ha sitt mandat direkt av kommunens fullmäktige. Förbunds­ styrelsen påpekar, att de nuvarande folkskolestyrelsernas rätt att själva utse presidium sammanhänger med möjligheten att till ordförande utse kyrkoherde, utan att han valts till ledamot av styrelsen. Förslaget om självskrivenhetens upphörande beröres av folkskolinspektören i Hallands läns inspektionsområde, som ifrågasätter om inte en skolledare borde vara självskriven, samt av Läroverksläramas riks­ förbund, som tillstyrker utredningens förslag under förutsättning att samt­ liga rektorer vid skolor som lyder under styrelsen beredes möjlighet att vid skolstyrelsesammanträde framföra sina synpunkter. Den av utredningen i samband med förslaget om självskrivenhetens upp­ hörande uttalade uppfattningen, att kyrkoherde i den nya skolstyrelsen icke

skall äga rätt att deltaga i styrelsens sammanträden eller kunna utses till ordförande i denna utan att i vederbörlig ordning vara vald som ledamot av styrelsen, har mötts med invändningar från 8 domkapitel, i några fall dock utan ett bestämt ställningstagande, samt från 3 landskommuner. Domkapitlet i Lund anför. Kyrka och skola komma uppenbarligen även framdeles att ha ett starkt gemensamt intresse för ungdomens såväl etiska som religiösa fostran och böra samarbeta redan av detta skäl. Vidare äro många folkskollärare också kyrkomusiker, och därför måste kyrkan jämväl i fortsättningen äga möj­ lighet att medverka vid utformandet av sådana bestämmelser, som reglera dessa befattningshavares anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Slut­ ligen ombesörja svenska kyrkans präster konfirmationsundervisning åt 85—90 % av de växande, och även av denna anledning är ett nära sam­ arbete mellan kyrka och skola av icke ringa vikt för ändamålsenlig anord­ ning av denna undervisning i förhållande till skolans. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter vill domkapitlet bestämt påyrka, att även i den nya skolstyrelselagen intages en sådan bestämmelse, att kyrkoherde i det pastorat till vilket kommunen hör tillförsäkras rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, liksom enligt 13 § i 1930 års skolstyrelselag nu är fallet beträffande folkskolestyrelsens sammanträden.

3 landskommuner har samma uppfattning i denna fråga. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det snarast finns skäl att ge nytt liv åt bestämmelsen om möjligheten för kyrkans representanter att följa skolstyrelsens verksamhet i fråga om dess åtgärder för att främja kristendomsundervisningen. Kompetenskraven diskuteras av folkskolinspektören i Jönlcöpings läns östra inspektionsområde, som förordar tydligare normer för hur skolintresset skall ha manifesterats, enär möjligheterna att i handling visa sitt intresse för skolfrågor i dagens samhällsliv är många. Länsstyrelsen i Örebro län företräder närmast en motsatt uppfattning, då den ifrågasätter om kompetenskravet att vederbörande kandidat »kan anses vilja befrämja skolväsendets utveckling» bör uppställas med hän­ syn till de komplikationer som skulle kunna uppstå vid en prövning av eventuella besvär på den grunden att den som valts skulle anses icke fylla nämnda krav. Det med bestämmelsen avsedda syftet ernås enligt länsstyrel­ sens mening utan särskild föreskrift. Beträffande förslaget att den tjänsteman som intager den ledande ställ­ ningen i kommunens förvaltning skulle vara obehörig att väljas till leda­ mot av skolstyrelsen hyser skolöverstyrelsen tvekan och anser att frågan bör lösas i samband med en översyn av representationen i kommunala organ över huvud taget. Utredningens förslag om fackrepresentationen i skolstyrel­ sen har föranlett vissa erinringar.

Skolöverstyrelsen tillstyrker men finner det önskvärt, att flickskolans lärare på ett eller annat sätt kunde bli representerade vid styrelsesamman­ trädena. Som allmän regel anser överstyrelsen vidare böra gälla att ingen viktigare fråga rörande viss skola eller dess lärarkår behandlas och avgöres utan att representanter för skolan eller lärargruppen haft tillfälle att inför styrelsen framlägga sina synpunkter. Folkskolinspektörerna i Stockholms läns norra, Kronobergs läns östra och Blekinge läns inspektionsområden, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Rek­ torernas riksförening och Läroverkslärarnas riksförbund påyrkar ett star­ kare fackmannainslag i styrelsen än utredningen föreslagit. Av de 12 kom­ muner som yttrat sig i fråga om skolledarrepresentationen företrädes samma mening i yttranden från Malmö, Eskilstuna, Växjö, Skövde, Västerås, Ös­ tersund, Landskrona, Luleå och Grangärde. Dessa remissinstanser kan sägas i princip hävda att samtliga skolledare skall vara berättigade att närvara vid styrelsesammanträden och att i varje fall ärende, som berör viss skola, icke skall äga avgöras utan att ledare för den ifrågavarande skolan deltager i styrelsesammanträdet. Även lärarrepresentationen anses i några av dessa fall böra på ett bättre sätt före­ träda olika skolformer. Den sistnämnda synpunkten understrykes särskilt av de olika lärarför­ bunden från vilkas sida det yrkas dels att frågan om rätten för lärarrepresentanternas suppleanter att deltaga i styrelsesammanträdena omprövas, dels också att en allsidigare lärarrepresentation blir möjlig vid samman­ träden med styrelsens avdelningar. Betydelsen av en starkare lärarrepre­ sentation vid avdelningssammanträden understrykes också av Sveriges överlärarförbund. Domkapitlet i Härnösand har en annan mening och anför. Domkapitlet ifrågasätter lämpligheten av att ett så stort antal lärare, som utredningen tycks giva vid handen, kan få närvara och yttra sig vid skolstyrelsens sammanträden. I större kommuner kan situationer uppstå, där inte mindre än sju till åtta yrkespedagoger kan infinna sig vid samman­ trädet. Denna anordning, som i och för sig innebär en förstärkning av skol­ styrelsens pedagogiska kompetens, kan dock befaras få en icke avsedd in­ verkan på lekmannainflytandet i skolärendena. Det bör därför bli föremål för övervägande huruvida icke rektorernas mening i de frågor, som skol­ styrelsen har att avgöra, bör inhämtas på annat sätt.

Svenska landskommunernas förbund betonar ännu starkare denna syn­ punkt i följande uttalande. Styrelsen håller före, att det icke är lämpligt att uppbygga ett kommu­ nalt förvaltningsorgan med så stort expertinflytande. Sammanträdena kunna bli i huvudsak en överläggning mellan skolfackmännen, och lekmän­ nen komma till korta. Det är icke säkert att en skolstyrelse med ett alltför starkt fackinslag kan tillvinna sig det anslagsbeviljande organets förtro­ ende. Lärarkårens representation i det kommunala skolorganet hade en helt

annan betydelse under den tid, då skolledarinstitutionen icke var utbyggd. Det finns ju andra sätt att låta lärarkårerna komma till tals än vid styrelse­ sammanträden. Man får också tänka på att arbetsförheten kan bli lidande, om en kommunal nämnd får ett alltför stort antal ledamöter. Den särskilda representationen för lärarkårerna bör enligt styrelsens mening slopas eller i vart fall starkt begränsas.

Uppfattningen att lärarrepresentationen blir för omfattande enligt ut­ redningens förslag delas av 6 landskommuner och 1 landsting medan stä­ derna Eskilstuna, Växjö och Luleå menar att antalet lärarrepresentanter inte bör maximeras i författning. Frågorna om skolstyrelsens delegationsrätt, uppdel­ ningen på avdelningar samt skolråd och yrkesråd har tilldragit sig förhållandevis stort intresse från remissinstansernas sida. Den fria delegationsrätten inom styrelsen till särskilda avdelningar eller tjänstemän och förslagen om avdelningarnas arbetsområde lämnas utan erinran av skolöverstyrelsen och tillstyrkes uttryckligen av Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, folkskolans tre lärarför­ bund samt några folkskolinspektörer. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges överlärarförbund bland andra förordar att mera preciserade bestämmelser intages i skolstyrelse­ lagen för att skapa bättre garantier för att avdelningar verkligen får sina arbetsuppgifter fördelade enligt vertikalprincipen och icke efter skolformer och stadier. Stadsfullmäktige i Norrköping hävdar att skolstyrelselagen bör utformas så, att möjligheten att fördela arbetsuppgifterna på avdelning en­ ligt sistnämnda metod begränsas till vissa i lagen angivna fall. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kronobergs lön samt Läroverksläramas riksförbund, har i sistnämnda hänseende en annan upp­ fattning. Länsstyrelsen i Göteborg menar »att det säkerligen skulle visa sig lämpligt om i de större skoldistrikten under en tid framåt, då skolstyrelserna får omfattande och krävande arbetsuppgifter beträffande genomförandet av enhetsskolan och organiserandet av yrkesskoleundervisningen, särskild avdelning tillskapades för handhavande av den högre skolutbildningen, vil­ ken eljest under övergångstiden kunde riskera att komma i skymundan». Läroverksläramas riksförbund hävdar, »att i alla de fall, där en icke­ obligatorisk skolform 'bakas in’ i en gemensam skolstyrelses verksamhets­ område, avdelningarna skall avpassas så att de i själva verket kommer att bli styrelser för skolformerna». Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde anser, att vissa risker kan vara förenade med eu oreglerad delegationsrätt och uttalar härom. ,

Särskilt vill jag nämna, att ekonomiska, och liknande frågor, inte minst i ett större skoldistrikt, lätt synes kunna ta en skolstyrelses huvudsakliga intresse i anspråk, medan undervisningsfrågor visat sig ha något svårare

att göra sig gällande. Vid fri delegationsrätt kan det bli så, att frågor, vilka av skolstyrelsens majoritet uppfattas som huvudsakligen ekonomiska, dele­ geras till viss nämnd eller tjänsteman för beslut och därigenom undandras bedömande ur huvudsynpunkten, undervisningens behov. Tendenser i denna riktning torde redan vid nuvarande bestämmelser kunna påvisas. En utveckling, som skulle medföra att ökade ekonomiska och minskade pedagogiska synpunkter lades på skolfrågor, torde ej vara önskvärd vare sig ur skolans eller samhällets synpunkt. En sådan utveckling synes ej heller stämma väl överens med den beslutade skolreformen.

I alla huvudfrågor torde beslutanderätten böra förbehållas den gemen­ samma styrelsen, medan nämnder och tjänstemän huvudsakligen bör arbeta som förberedande och föredragande organ. Också Svenska landskommunernas förbund finner delegationsrätten för vidsträckt. Inom det överväldigande antalet kommuner bör det i övrigt för skol­ väsendet vara tillräckligt om delegationen får avse rutinärenden. Genom en delegation av väsentliga ärendegrupper torde lekmannainflytandet inom det kommunala skolorganet komma att minskas genom att överblicken för­ loras. Ett vidsträckt utnyttjande av delegationsrätten kan också såsom ovan framhållits motverka den eftersträvade samordningen. Enligt förbundsstyrelsens mening måste delegationsrätten inom de kom­ munala specialorganen ägnas särskild uppmärksamhet.

Utredningens förslag om skolråd anser skolöverstyrelsen sig böra till­ styrka även om åtskilliga av de uppgifter, som detta råd skall ha, torde sammanfalla med eventuella föräldraföreningars. Av de 8 kommuner med försöksverksamhet, som yttrat sig om skolråden, hälsas förslaget med till­ fredsställelse i yttranden från Malmö, Linköping och Sundbyberg. Också folkskoledirektionen i Stockholm tillstyrker i princip men menar att full­ mäktige skall utse ledamöterna i skolråden. Endast kommunalfullmäktige i Råda avstyrker i denna kommungrupp. 5 folkskolinspektörer avstyrker detta förslag. Inspektören i Örebro läns norra inspektionsområde, som är bland dessa, avstyrker med motiveringen att de på många håll verksamma föräldraföreningarna torde vara »råd» nog. Av de övriga 11 kommunerna som särskilt berört de nya skolråden är flertalet negativa. Stadsfullmäktige i Eskilstuna anser det vara betänk­ ligt, att en icke ansvarig församling skall kunna tilldelas sådana uppgifter, som utredningen föreslår skola ankomma på dessa skolråd. Några remissinstanser reserverar sig mot benämningen skolråd. De föreslagna vrkesråden har endast avstyrkts i yttrande från i Knutby kommun. Stadsfulhnäktige i Linköping tillstyrker endast under förutsättning att yrkesrådet kan bestå av ledamöterna i yrkesnämndema. Skolöverstyrelsen föreslår, att yrkesrådet — med den nuvarande benäm­ ningen expertråd oförändrad — skall vara en obligatorisk del av skolstyrel­

03 sen och framhåller, att möjlighet skall finnas för en styrelse att tillsätta flera sådana råd. Svenska facklärarförbundet, som tolkat utredningens förslag så, att ut­ redningen vill avskaffa de möjligheter till kontakt mellan yrkesskola och näringsliv som finns genom bestämmelserna om de nuvarande fakultativa yrkesnämnderna, föreslår att yrkesnämnder göres obligatoriska. Sistnämnda uppfattning har också Svenska arbetsgivareföreningen. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som — såsom förut framhållits — icke kan acceptera utredningens förslag beträffande den lokala ledningen av yrkesundervisningen, uttalar i sitt remissyttrande »att inom överstyrelsen väckts frågan, huruvida icke yrkesskolstyrelserna borde åläggas att obliga­ toriskt tillsätta yrkesnämnder».

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande skolväsendets lokala ledning kan i första hand betraktas som det praktiska resultatet av den diskussion av hithörande frågor som förts under 1940- och 50-talen. Utredningen motiverar visserligen främst sina förslag med hänvisning till deras bety­ delse i organisatoriskt hänseende för en övergång till den 9-åriga enhetsskolan, men utredningen har enligt min mening också klart visat, att en skolstyrelsereform i den riktning utredningen föreslår är välmotiverad av skäl som i och för sig inte har med enhetsskolreformen att skaffa. Som argument mot en större enhetlighet i den kommunala ledningen av skol­ väsendet är därför den från vissa remissmyndigheter framförda meningen att ett förverkligande av utredningens förslag skulle innebära ett föregri­ pande av beslutet om enhetsskolan knappast hållbar. Å andra sidan är ju den beslutade skolreformen anledningen till att 1951 års skolstyrelseut­ redning tillkallats, och utredningens direktiv och arbete bygger — enligt min mening med full rätt — på förutsättningen att en 9-årig enhetsskola skall skapas. Mot den bakgrunden ter sig enligt min mening den föreslagna skolstyrelseorganisationen som nödvändig och riktig, och jag anser att de principiella linjer utredningen dragit upp för en skolstyrelsereform bör fullföljas. Lämpligheten av att styrelserna för de kommunala allmänbildande skol­ formerna föres samman till en styrelse finner jag icke nu kunna ifråga­ sättas. Det stora flertalet remissmyndigheter har ej heller gjort detta. Då jag för egen del förutsätter, att det nuvarande realskolestadiet kommer att få sin motsvarighet i en 9-årig enhetsskolas högstadium, och det dess­ utom av praktiska skäl icke synes befogat att bibehålla de nuvarande lokalstyrelserna för de allmänna läroverken som särskilda styrelser, anslu­ ter jag mig, på grundval av de skäl utredningen utvecklat, till utredningens

uppfattning att den föreslagna skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för sistnämnda skolor. Utredningens förslag att även de kommunala skolorna för yrkesutbild­ ning skall ledas av den nya skolstyrelsen kan synas vara ägnat att inge större betänkligheter. Remissmyndigheterna står ju också på ett annat sätt splittrade i denna fråga. En granskning av remissyttrandena visar, att det främst är sådana myndigheter och sammanslutningar, som direkt har att företräda yrkesutbildningen, som vänder sig mot tanken på en för yrkesutbildande och andra skolor gemensam styrelse. Detta kan vid första påseendet tyckas ge särskild tyngd åt den från utredningsförslaget avvikande ståndpunkten. Om man, som de ifrågavarande remissinstanserna enligt min uppfattning i regel gjort, begränsar sin bedömning till att avse det i dag etablerade yrkesutbildningsväsendet, torde det från yrkesskolornas synpunkt kunna anses som onödigt att förändra de nuvarande administrationsformerna. Sätter man däremot, såsom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, skolstyrelseutrednmgen och bl. a. också skolöverstyrelsen gjort, in yrkesut­ bildningen i ett större skolorganisatoriskt sammanhang och ser saken på längre sikt, kommer emellertid frågan i ett annat läge. Jag skall inte här gå närmare in på den utomordentliga betydelse som måste tillmätas de praktiska utbildningslinjerna såväl i den 9-åriga enhetsskolan som över huvud taget. Jag vill bara konstatera, att det får be­ traktas som självklart, att den nionde klassen i enhetsskolan måste lyda under samma styrelse som denna skola i övrigt. Vidare att det i betydande omfattning måste skapas garantier för en fortsatt yrkesutbildning i an­ slutning till den förberedande utbildning som skall meddelas i klass 9 y i enhetsskolan. Så småningom kommer klass 9 y att bli grundvalen för huvuddelen av all yrkesutbildning av praktisk art. Det är ju också högst antagligt, att 9 y till icke ringa del kommer att förläggas inom en egent­ lig yrkesskola och utgöra det första året i denna. Mellan enhetsskolan och yrkesskolan kommer således att finnas ett starkt samband, och den fort­ satta utbyggnaden och organisationen av dessa skolformer bör ske under hänsynstagande till bådas behov. Detta torde väl i regel ske på det mest betryggande sättet under en gemensam lokal ledning. Jag finner därför utredningens uppfattning riktig, då den hävdar, att det primära även från yrkesutbildningssynpunkt är att söka åstadkomma politiskt ansva­ riga kommunala organ, vilka skall ha skyldighet att taga erforderliga ini­ tiativ till förkovran av skolväsendet i dess helhet. Denna uppfattning, som hos mig ytterligare befästs genom det uttalande i denna fråga stads­ fullmäktige i Stockholm gjort i sitt remissyttrande, måste också ses mot bakgrunden av vad jag framhöll i propositionen om yrkesutbildningens utbyggnad 1955: 139, nämligen att frågan om var yrkesutbildningen utan­

för produktionen skall ordnas — i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola — måste lösas på det lokala planet. Vad jag då anförde bl. a. om den allmänbildande undervisningens förläggning talar också för en en­ hetlig lokal ledning. Överstyrelsen för yrkesutbildning och andra remissmyndigheter, som avstyrkt gemensamma styrelser för yrkesskolan och övriga skolformer, har starkt betonat behovet av nära samband mellan yrkesskolorna och näringslivet och uttalat allvarliga farhågor för att detta skulle brista vid den av skolstyrelseutredningen föreslagna omorganisationen. Jag är för egen del, liksom skolstyrelseutredningen synes ha varit, helt införstådd med att detta samband är av grundläggande betydelse för yrkesutbild­ ningens effektivitet och värde. Men jag kan inte förstå, att bristande kontakt med näringslivet måste bli en följd av gemensamma skolstyrelser. Behovet av arbetsmarknads- och yrkesutbildningssakkunskap kan enligt min mening tillgodoses inom ramen för en gemensam skolstyrelse, dels därigenom att styrelsen får en sådan sammansättning att den inom sig rymmer personer som med anknytning till olika delar av kommunens nä­ ringsliv förenar intresse för utbildningsfrågor i allmänhet, dels också ge­ nom de föreslagna yrkesråden, vilka jag strax skall närmare beröra. Jag delar utredningens uppfattning, att möjligheterna att erhålla den spe­ ciella yrkesexpertisens medverkan i utbildningsfrågor icke är beroende av att de personer, som skall representera denna, är ledamöter i styrelsen. Jag vill påpeka, att lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm består av 9 ledamöter. Yrkesskolorna i denna stad meddelar undervisning i mer än 50 olika yrken. I Stockholm finns emellertid 32 yrkesnämnder och till dessa har åtskilliga välkvalificerade krafter inom respektive yrkesområden kunnat knytas, ehuru de icke har ställning som ledamöter i styrelsen. Enligt vad jag under hand inhämtat synes det även i andra kommuner vara vanligt, att till yrkesnämnderna har kunnat knytas personer med framskjutna ställningar inom yrkessammanslutningar och dylikt. Möjligt är, att nyssnämnda farhågor för bristande kontakt med närings­ livet grundar sig på en viss oklarhet om vad utredningens förslag rörande yrkesråd innebär. Jag anser därför att utformningen av bestämmelserna om yrkesråden bör göras något annorlunda än som skett i utrednings­ förslaget. Innan jag går in härpå, vill jag erinra om riksdagens uttalande år 1950, att som ledamot av nämnd (enligt då brukad terminologi) med rätt och befogenhet att besluta i skolstyrelsens ställe endast skulle kunna utses ledamot av skolstyrelsen. I lagen om särskild skolstyrelse (1952: 434) var det således icke gärna möjligt att bibehålla begreppet nämnd för det en­ bart rådgivande organ, som skulle biträda skolstyrelsen i yrkesutbildningsfrågor, även om detta i sak också skulle fylla samma uppgifter som yrkes-

nämnd. Sedan den nya kommunallagstiftningen trätt i kraft, skulle det från terminologisk synpunkt vara ännu olämpligare att inom skolstyrelseorganisationen bibehålla begreppet nämnd i den mening det nu användes i bland annat yrkesskolstadgan. Skolstyrelseutredningen har i avsnittet om skolstyrelsens organisation närmare berört denna fråga. Benämningen yrkesnämnd kan även enligt min mening inte lämpligen få finnas kvar i lag­ stiftningen. Då det emellertid från vissa remissinstansers sida eftertryckligt hävdats, att yrkesnämnderna är av stor betydelse för kontakten mellan skola och näringsliv och därför bör finnas kvar, har tydligen det av utredningen föreslagna yrkesrådet uppfattats som något till sin innebörd väsentligt annorlunda än dessa nämnder. Ehuru skolstyrelseutredningen framhållit, att skolstyrelsens verksamhetsformer, särskilt när det gäller yrkesutbild­ ningen, inte bör bindas i lagföreskrifter, och uttalat att yrkesråden, om det befinnes lämpligt, bör kunna arbeta på sektioner och därigenom till sin funktion komma mycket nära de nuvarande yrkesnämnderna, anser jag med hänsyn till vissa remissinstansers inställning, att bestämmelserna om yrkesråd bör utformas i närmare överensstämmelse med vad som nu gäller om yrkesnämnd. Vidare anser jag, att yrkesråd obligatoriskt skall finnas, så snart skolstyrelsen har att ansvara för någon form av yrkes­ utbildning eller förberedande yrkesutbildning. Enligt min mening bör så­ ledes gälla, att skolstyrelse i sådant fall skall utse ett eller flera yrkesråd, bestående av minst tre personer, av vilka minst två till lika antal skall företräda företagare och anställda. Yrkesråd bör tillsättas för varje yrke eller yrkesgrupp, vari undervisning meddelas vid skola som lyder under skolstyrelsen. Det torde i enlighet med utredningens förslag få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om yrkesråd och om formerna för tillsättning av dylika råd. För att tillgodose behovet av direkt kontakt mellan yrkesråd och skolstyrelse synes som regel i yrkesrådet böra ingå antingen en ledamot av styrelsen eller rektor vid yrkesskola. Vidare bör gälla, att yrkesråd skall höras i varje viktigare fråga, som rör det yrke eller yrkesområde, för vilket det tillsatts. Innan jag lämnar detta ämne vill jag också framhålla, att enligt det förslag till skolstyrelselag, som jag samtidigt härmed framlägger, möjlighet skall finnas för kommun, vars fullmäktige gör framställning därom, att efter medgivande av Kungl. Maj:t inrätta särskild styrelse för viss skol­ form, t. ex. yrkesskola.

När det gäller den nya skolstyrelsens uppgifter präglas utrednings­ förslaget knappast av den radikalism som enligt vissa remissmyndigheters mening skulle utmärka det. Sedan lång tid tillbaka har på skolväsendets område en långtgående samverkan mellan stat och kommun ägt rum och det synes mig icke finnas anledning att i dagens läge draga en skarp gräns­

linje mellan statligt och kommunalt skolväsen och väja för att från stat­ liga till kommunala myndigheter överflytta visst inflytande över skolor, som visserligen har en statlig karaktär men upprätthålles med kommuner­ nas ekonomiska medverkan, såsom fallet är med de allmänna läroverken. För egen del finner jag utredningens tanke att bereda kommunerna ett något°ökat inflytande över realskolorna naturlig mot bakgrunden av att det stadium dessa skolformer omfattar efterhand torde komma att uppgå i den kommunala enhetsskolan. En sådan överflyttning betraktar jag som eu lämplighetsfråga, vilken, så länge den erbjuder praktiska fördelar, icke behöver inge några principiella betänkligheter. Detsamma gäller enligt min mening beträffande gymnasierna. Tendensen i vissa av skolstyrelseutredningens förslag är obestridligen sådan, att den aktualiserar spörsmålet om de statliga realskolornas kommunalisering, men jag kan icke dela den vid remissbehandlingen fiamförda uppfattningen, att ett förverkligande av dem ens i full utsträckning skulle innebära en kommunalisering av dessa skolor. I varje fall avser jag icke att i detta sammanhang ta upp frågan om de statliga realsko­ lornas kommunalisering, vilken, i avvaktan pa det slutliga beslutet om enhetsskolans genomförande, icke kan föras längre än till de ståndpunktstaganden som ägde rum vid 1950 års riksdag (Prop. 133; SärskU nr 3, Rskr nr 403). Jag delar skolstyrelseutredningens uppfattning, att tyngdpunkten i en skolstyrelsereform icke ligger i att den nya styrelsen erhåller ett större antal administrativa uppgifter utan i det vidgade kompetensområde sty­ relsen får med åtföljande möjligheter att överblicka, samordna och ut­ veckla skolväsendet i kommunen. Jag har också i allt väsentligt kunnat ansluta mig till vad utredningen föreslagit rörande skolstyrelsens allmänna uppgifter enligt skolstyrelselagen. Emellertid synes det mig, som om ut­ redningen i sitt förslag icke tillräckligt klart markerat gränsen mellan skolstyrelsens och den fackliga ledningens befogenheter. Utredningen cite­ rar i sitt betänkande (s. 415) och ger sin anslutning till skolkommissionens uttalande att »rektorer, kollegier och lärare måste tillerkännas självstän­ dighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens frihet måste säkerställas.» Jag finner det angeläget, att utformningen av skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit lagförslaget i denna del en annan utformning än utredningen. Denna liar föreslagit att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas inre arbete följa undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna föreskrifter, ävensom främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna for­ mulering skulle kunna ge upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas ledamöter skall öva tillsyn över hur den egentliga pedagogiska verksam­ heten bedrives, vilket icke kan vara meningen. Jag anser det i detta av­

seende vara tillfyllest med en allmänt hållen bestämmelse om att styrelsen skali tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande före­ skrifter. De olika detalj uppgifter, som skall fullgöras av skolstyrelsen, kommer liksom nu är fallet att åläggas den i de särskilda skolstadgorna och andra författningsbestämmelser. Befogenheterna och skyldigheterna kommer lik­ som för närvarande att variera från skolform till skolform. Den decentrali­ sering, som bör ske, kommer icke till synes i skolstyrelselagen utan i dessa särskilda författningar. Jag har icke ansett mig böra för riksdagen redo­ visa de olika decentraliseringsförslagen utan endast utredningens och re­ missinstansernas huvudsynpunkter i denna fråga. Fördelningen av arbets­ uppgifterna mellan de olika instanserna torde få ankomma på Kungl. iYIaj .t och böra ske i samband med den översyn av skolförfattningarna, som nu måste göras. Ehuru principiellt positiva intar skolöverstyrelsen, folkskolinspektörerna och statskontoret en restriktiv hållning till utredningens decentraliseringsförslag, medan Svenska stadsförbundet yrkar på större handlingsfrihet för kommunerna. För egen del har jag i denna fråga samma uppfattning som 1950 års riksdag gav uttryck åt då den uttalade, att en väsentlig förut­ sättning för att skolan skulle behålla sin plats i den kommunala intresse­ sfären vore, att de lokala administrationsorganen icke finge sitt inflytande alltför knappt tillmätt. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lokala och Övriga skolmyndigheter bör ske med utgångspunkt i detta uttalande.

Vad utredningen föreslagit rörande eforus och inspektörs uppgifter anser jag inte att jag bör motsätta mig. I och med att dom­ kapitlets befattning med skolväsendet försvinner, synes skäl icke föreligga att bibehålla eforusinstitutionen, som efter de nya skolstyrelsernas och mellaninstansernas etablerande icke kommer att ha några praktiska funk­ tioner att fylla. Den solennitet som behöver förlänas skilda tillfällen i skolans liv torde icke nödvändigtvis fordra, att en viss person förordnas för denna uppgift. Olika representativa företrädare för det samhälle sko­ lan tillhör torde utan särskilda förordnanden kunna förväntas åtaga sig att åt avslutningar och andra tillfällen ge den högtidliga prägel som kan vara önskvärd. Vid den fördelning av uppgifter och befogenheter mellan skolstyrelse och skolledare, som bör komma till stånd i samband med att instruktioner utarbetas för de senare, anser jag att vad skolöverstyrelsen anfört om denna arbetsfördelning bör beaktas. Det bör således så långt möjligt und­ vikas att belasta skolstyrelsen med arbetsuppgifter av rutinkaraktär eller med detalj spörsmål. Beslutanderätten i ärenden, som bäst prövas och avgöres av rektor, bör icke av formella skäl handläggas av styrelsen.

De invändningar som riktats mot utredningens förslag, att de a 11männa läroverkens ekonomiska förvaltning skall överflyttas från rektor till kommunerna, finner jag med hänsyn till nu gällande bestämmelser om bl. a. redogöraransvaret vara befogade. I likhet med statskontoret är jag emellertid övertygad om att mycket skulle stå att vinna med den av utredningen föreslagna anordningen. Då jag icke kan ansluta mig till skolöverstyrelsens förslag att förlägga löneuträkning och löneutbetalningar för de allmänna läroverkens lärarpersonal inom ett helt län på mellaninstanserna, har jag vidtagit åtgärder för att i anslutning till den pågående utredningen om redogöraransvaret in. in. få närmare ut­ rönt, vilka möjligheter som finns att skapa förutsättningar för ett förverk­ ligande av utredningsförslaget också på denna punkt. Jag vill därför före­ slå, att, om riksdagen icke riktar någon erinran häremot, Kungl. Maj:t skall äga rätt att, därest de formella hinder, som nu finns, undanröjes, bestämma i vilken omfattning de allmänna läroverkens ekonomiska för­ valtning må överflyttas på kommunen, där läroverket är beläget. Några av statens folkskolinspektörer har i sina remissyttranden berört förhållandet mellan å ena sidan skolstyrelsen och å andra sidan kommu­ nens fullmäktige och styrelse. De har därvid uttalat, att det föreligger behov av en klarare bestämning av skolstyrelsens förhållande till nämnda organ och av en friare ställning för skolstyrelsen än den för närvarande förmenas ha. Svenska stadsförbundet har också tagit upp detta spörsmål. Av dess allmänt hållna uttalande torde närmast kunna utläsas, att för­ bundet anser att kommunens styrelse bör ges ett starkare inflytande över de specialreglerade nämnderna. Stadsförbundet framhåller också, att skol­ väsendet inom ramen för kommunernas omfattande verksamhet aldrig kan bli annat än en mycket viktig deluppgift. Detta påpekande är naturligtvis riktigt, och jag vill understryka, att skolstyrelsens organisation, ställning och uppgifter måste ses som en del av den kommunala förvaltningsorga­ nisationen och anpassas efter de allmänna principer, som gäller för denna. Då dessa nyligen fastslagits, vill jag beträffande de uttalanden om skol­ styrelsens ställning som nu gjorts i yttranden över skolstyrelseutred­ ningens betänkande inskränka mig till att erinra om följande. I propositio­ nen nr 210 till 1953 års riksdag med förslag till kommunallag in. in. yttrade departementschefen bland annat (s. 117), att det inseende över övriga nämn­ ders verksamhet, som enligt förslaget skulle tillkomma kommunens styrelse, hade en nära motsvarighet i stadgandet i LIvL om kommunalnämndens överinseende över särskilda nämnders och styrelsers förvaltning. Till vad kommittén anfört rörande innebörden av förslaget i detta hänseende kunde departementschefen i stort sett ansluta sig. lian fann det salunda bland annat klart, att kommunens styrelse till följd av detta inseende icke erhåller några direkta befogenheter gentemot i speciallagstiftningen reglerade nämn­ der i fråga om deras där avsedda uppgifter.

Vad kommunallagskommittén hade anfört i frågan återgavs på s. 92 i samma proposition. Kommitténs uttalande är mycket belysande också för den nu aktuella frågan. På grund av uttalandets längd inskränker jag mig dock till att hänvisa till den angivna propositionen.

Jag övergår så till frågan om skolstyrelsens organisation. Vad utredningen härutinnan föreslagit rörande antalet ledamöter, supp­ leanter, valsätt och mandattid, självskrivenhet och kompetenskrav har jag funnit välmotiverat och ger det i huvudsak min anslutning. Beträf­ fande val av skolstyrelses presidium anser jag, att vad i yttrandet från Svenska landskommunernas förbund framhållits bör vinna beaktande. Jag förordar således, att såväl ordförande som vice ordförande i den nya skol­ styrelsen skall utses av kommunens fullmäktige bland styrelsens leda­ möter för valperioden, vilket synes bäst överensstämma med kommunal­ lagstiftningens principer. De nu berörda frågorna har i det väsentliga icke föranlett några delade meningar från remissinstansernas sida, Vad utredningen föreslagit rörande fackrepresentationen i skolstyrelsen har däremot föranlett erinringar från olika håll. Min uppfattning på denna punkt är närmast, att fackmännen i styrelsen, vilka enligt utredningens förslag i större kom­ muner skall kunna uppgå till sju stycken, kan bli mera dominerande än som egentligen är önskvärt, om man ser saken från den sidan att skolsty­ relserna är förtroendevalda lekmannaorgan och bör fungera som sådana. Om man vill överväga att minska fackmannainslaget i förhållande till \ad utredningen föreslagit, synes man emellertid endast kunna diskutera en reduktion av antalet representanter för lärarkåren. Beträffande dessa förhåller det sig otvivelaktigt på det sättet, som Landskommunernas förbund påpekar, att de ursprungliga motiven för lärarrepresentationen i skolstyrelsen icke längre gäller, sedan skolledarinstitutionen utbyggts att omfatta i det närmaste alla kommuner. Klart är också, att lärar­ representationen icke kan ha till syfte att ge skolstyrelsen karaktär av samarbetsnämnd. Att helt borttaga lärarrepresentationen tror jag emel­ lertid skulle innebära en förlust för skolan. På detta område har inom det obligatoriska skolväsendet utbildats en tradition, som det finns all anledning att föra vidare. Även vid läroverken och de högre kommunala skolorna samt, sedan 1955, också vid yrkesskolorna, är lärarkåren i viss utsträckning representerad i skolstyrelserna. Det tänkbara alternativet till utredningens förslag skulle således vara, att låta en lärare inom varje kommun företräda lärarsynpunkterna i skolstyrelsen. Även om en sådan anordning skulle vara praktisk från vissa synpunkter, är jag dock icke nu beredd att förorda en dylik lösning, då det skulle vara verklighets­ främmande att bortse från att förhållandena för närvarande icke är så­ dana, att lärarna inom en kommun med flera skolformer eller stadier be­

G3

traktar sig som en enhetlig kår med sammanfallande intressen och önske­ mål i så stor utsträckning, att de med bortseende från kategoritillhörighet skulle anse sig på tillfredsställande sätt företrädda av en enda represen­ tant i skolstyrelsen. Jag anser, att denna omständighet bör tillmätas be­ tydelse, när man bedömer frågan om lärarrepresentationen, och finner att hänsyn härtill har tagits i utredningens förslag på ett sätt som för lärarnas del får anses vara fullt tillfredsställande. Man kan kanske anse, att en ökning av representationen från en till två lärare icke skulle behövas i de fall, där endast folkskolan i sin nuva­ rande utformning tillsvidare kommer att finnas. Med hänsyn dels till att det för närvarande inom folkskolan är vanligt att en folkskollärare och en småskollärare är ordinarie representant respektive suppleant och att båda är närvarande vid styrelsesammanträdena, dels ock till att lärarrepre­ sentationen i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt eljest skulle kunna bli väsentligt olika, bör emellertid utredningens förslag, som bland annat innebär att suppleant för kårrepresentant icke skall äga rätt att deltaga i sammanträde samtidigt med ordinarie representant, vinna tillämpning även i detta avseende om det förverkligas. Ehuru jag funnit förslagen om fackmannadeltagande i skolstyrelsen i vissa fall kunna leda till en väl vidlyftig representation, synes utredningen med hänsyn till de därmed förenade svårigheterna ha löst problemet på ett sätt, som tills vidare bör i huvudsak godtagas. Kraven på en utöver utred­ ningens förslag vidgad rätt för lärare och skolledare att deltaga i skolsty­ relsens eller dess avdelningars sammanträden anser jag däremot icke böra tillmötesgås. Det är visserligen riktigt, som bland annat skolöverstyrelsen framhållit, att viktigare ärenden rörande viss skola eller skolform icke bör avgöras utan att vederbörande skolledare och lärare haft tillfälle att inför styrelsen framföra sina synpunkter. Likaså kan det anses vara lämpligt, att normalt mer än en lärarrepresentant deltager i exempelvis undervisningsavdelningens sammanträden. Jag delar emellertid utredningens mening, att det bör ankomma på skolstyrelsen själv eller dess avdelningar att bedöma, i vilken utsträckning det för styrelsearbetet är lämpligt att söka vidare kontakter med företrädarna för olika facksynpunkter än dem, som enligt det av mig biträdda utredningsförslaget skall sökas. Jag erinrar om att styrelsens och avdelningarnas frihet på denna punkt givetvis är obegränsad.

När det gäller skolstyrelsens organisation är utredningens förslag, att skolstyrelsen själv skall äga besluta om sin uppdelning på avdel­ ningar och om ärendenas delegering till dessa, de principiellt betydelsefullaste. Vad utredningen anfört om behovet av skolstyrelsear­ betets uppdelning på avdelningar, om grunderna för arbetsuppgifternas fördelning mellan dessa samt om behovet av en vidgad delegationsrätt för skolstyrelsen finner jag grundat på en riktig bedömning av läget. Ut­

redningen betonar, att avdelningarnas organisation är av synnerligen stor betydelse för styrelsens möjligheter att enhetligt leda skolutvecklingen i kommunen och skapa samhörighet mellan de olika skolformerna. Jag anser detsamma och vill understryka vikten av att skolstyrelsens arbetsupp­ gifter regelmässigt fördelas med hänsyn tagen till ärendenas natur och icke med hänsyn till skolformer eller stadier. Några remissinstanser, som delar denna uppfattning, har föreslagit, att skolstyrelselagen skall utformas så, att det skapas garantier för att avdelningarna organiseras enligt denna princip, den s. k. vertikalprincipen. På det sättet skulle man givetvis säk­ rast övervinna en fortsatt uppspaltning av skolledningen efter skolformer. Men då jag icke finner det lämpligt med ett kategoriskt förbud mot av­ delningar, bildade enligt den horisontella delningens princip, och det skulle stöta på svårigheter att på förhand ange de fall, då en sådan uppdelning borde få ske, finner jag det vanskligt, att lagstiftningsvägen försöka reglera avdelningarnas organisation. En så fullständig frihet för skolstyrelsen att själv bestämma om sin or­ ganisation och sina arbetsformer, som utredningen tänkt sig, finner jag å andra sidan inte heller helt lämplig. Framför allt anser jag, att det kan allvarligt ifrågasättas, om skolstyrelsen själv skall äga bestämma omfatt­ ningen av ärendenas delegering från styrelsen till avdelning eller tjänste­ man. Vid tillkomsten av den nya lagen om socialhjälp föregående år an­ sågs det icke böra överlämnas åt socialnämnden att efter gottfinnande de­ legera sin beslutanderätt. Jag anser, att samma principer som därvid vun­ nit tillämpning bör gälla för skolstyrelsens del, och förordar i överens­ stämmelse härmed, att det skall ankomma på fullmäktige att — efter förslag av skolstyrelsen — besluta huruvida skolstyrelse skall äga upp­ draga åt avdelning eller tjänsteman att fatta beslut i vissa ärendegrupper. Beskaffenheten av dessa ärendegrupper skall angivas i fullmäktiges beslut. Härigenom blir det fullmäktiges sak att bedöma, i vilken män det skall komma i fråga att frångå den enligt min mening riktiga principen om eu arbetsfördelning mellan avdelningarna enligt ärendenas natur och i stället till avdelning fördela ärenden efter skolform eller stadium. Denna avvikelse från utredningens förslag behöver icke innebära, att fullmäktige skall taga ställning varje gång det inom skolstyrelsen blir aktuellt att delegera beslutanderätten i någon fråga. I enlighet med den uppfattning, som chefen för inrikesdepartementet i propositionen 1953: 210 med förslag till kommunallag givit uttryck åt beträffande delegation från kommunens styrelse till inom denna bildad avdelning, bör fullmäktige, sedan en så långt möjligt uttömmande uppräkning skett av de ärende­ grupper, vari beslutanderätten må överlåtas, kunna medge, att beslutande­ rätten därutöver efter skolstyrelsens prövning må överlåtas i ärenden, som till sin art och betydelse är jämförliga med de i fullmäktiges beslut sär­ skilt angivna. Endast om fråga därefter uppstår om delegering av ärende,

som till sin principiella innebörd avviker från vad fullmäktige tidigare beslutat, skulle således ett nytt fullmäktigebeslut behövas. Vad utredningen föreslagit rörande skolråd anser jag mig till alla delar kunna tillstyrka, under erinran om att det helt skall bero på skol­ styrelsens eget bedömande om dylika råd skall tillsättas eller ej. Yrkesråden har jag redan behandlat i samband med frågan om yrkesutbild­ ningens lokala ledning. Handläggning av ärenden rörande terminsavgifter bör, i den mån sådana ärenden i fortsättningen kan förekomma, lämpligen ske på det sätt utredningen föreslagit.

5

III. Den lokala fackliga skolledningen

A. Nuvarande förhållanden

1. Den fackliga skolledningens organisation

I det följande redogör jag först tämligen utförligt för skolledarorganisationen inom den obligatoriska skolan, enär de senare framlagda förslagen berör denna organisation. Då någon principiell ändring icke av mig före­ slås i fråga om skolledarorganisationen vid skolväsendet i övrigt, framställes denna bär ytterst kortfattat.

a) Det obligatoriska skolväsendet

Olika slag av skolledarbefattningar m. m. Folkskolestyrelse eller särskild skolstyrelse biträdes av följande befattnings­ havare.

I skoldistrikt med minst 10 läraravdelningar skall finnas en distriktsöverlärare, som innehar särskild distriktsöverlärartjänst. Är distriktets folkskoleväsen av större omfattning kan i stället kommunal folkskolinspektör anställas. I sådant distrikt kan jämväl anställas en eller flera överlärare, s. k. annan överlärare, vilket icke får ske i distrikt med distriktsöverlärare. I skoldistrikt med mindre än 10 läraravdelningar kan distriktsöverlärar­ tjänst endast inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Skolsekreterare får finnas i skoldistrikt, som ej har distriktsöverlärare eller kommunal folkskolinspektör. Vid skola, där två eller flera lärare tjänst­ gör, kan tillsynslärare tillsättas. I försöksdistrikt må studieledare förordnas till förstärkning av den peda­ gogiska ledningen. Studieledare skall förordnas för högstadiet, om den facklige skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av låg- och mellanstadiet, och för låg- och mellanstadiet, om skolledaren huvud­ sakligen äger utbildning för och erfarenhet av högstadiet. Äger skolledaren kompetens att leda samtliga stadier, må studieledare förordnas för antingen högstadiet eller låg- och mellanstadiet. För att skolstyrelse skall få anställa studieledare i försöksdistrikt med mindre än 20 läraravdelningar fordras skolöverstyrelsens medgivande. Efter medgivande av överstyrelsen må i försöksdistrikt med minst 20 läraravdelningar förordnas flera än en studie­ ledare. Vid de i folkskolan inbyggda realskollinjerna skall studieledare anställas, om inte skolöverstyrelsen medger undantag.

Omfattningen av folkskolans skolledarorganisation m.m. 1954/55 fram­ går av sammanställningarna i tabellerna 1 och 2.

T eib. 1. Antal distriktsöverlärare i skoldistrikt av olika storlek 1954/55

Antal läraravd. i Antal distrikts­ Antal läraravd. i Antal distrikts­ skoldistrikten överlärare skoldistrikten överlärare

Antalet kommuner med skolledare vid det obligatoriska skolväsendet var således 965 -f 20 = 985, vilket innebär, att endast ett femtiotal saknade skolledare. Av dessa senare kommuner hade emellertid 36 skolsekreterare. Det totala antalet kommunala skolledare vid det obligatoriska skolvä­ sendet, d. v. s. inspektörer, distriktsöverlärare och »annan överlärare», upp­ gick till 1 144. Antalet tillsynslärare var omkring 2 560. Behörighet och tillsättningsförfarande. Distriktsöver­ lärare skall vara behörig till ordinarie folkskollärartjänst och inneha sådan tjänst i distriktet men frånträda utövningen av densamma. I försöksdistrikt kan emellertid distriktsöverlärartjänst också innehavas av lärare, som är behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium och innehar ordinarie lärartjänst inom folkskolan eller högre statlig eller statsunderstödd skola. Distriktsöverlärartjänst tillsättes genom förordnande för i regel sex år. Den skall kungöras ledig i Post- och Inrikes tidningar. Ansökningshandlingarna skall av skolstyrelsen med eget yttrande insändas till skolöverstyrelsen, som skall upprätta förslag, upptagande de tre främsta, varvid skall iakttagas de föreskrifter om befordringsgrunder för tillsättande av lärartjänst, som förekommer i folkskolestadgan § 18: 5, varjämte hän­ syn må tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för ut­ övande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan. Snarast möjligt efter det förslaget vunnit laga kraft, skall skolstyrelsen förrätta val. Veder­ börligen antagen distriktsöverlärare skall samtidigt utan ansökningsförfarande förordnas som ordinarie folkskollärare i distriktet, såvida han inte redan innehar sådan tjänst därstädes. Förordnande av kommunal folkskolinspektör sker efter i huvudsak lik­ nande bestämmelser. Inspektör innehar dock icke lärartjänst och behöver icke nödvändigtvis vara behörig till folkskollärartjänst. Har inspektör varit förordnad i ett skoldistrikt under minst tre år i följd, må skolstyrelsen med­ dela honom fastare anställning. Även för tillsättning av »annan överlärare » gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid tillsättning av distrikts­ överlärare. Besvär över förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöver­ lärare eller annan överlärare anföres hos domkapitlet, vars beslut i vanlig ordning kan överklagas hos Kungl. Maj:t. I fråga om nämnda befattnings­ havares avgång gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för folkskol­ lärare. Skolsekreterare förordnas av skolstyrelsen tills vidare eller på viss tid, dock högst för tre år. I varje distrikt får endast en skolsekreterare finnas. Härtill må utses lärare inom distriktet, lärare eller överlärare i närliggande distrikt eller pensionerad lärare. Tillsynslärare utses av skolstyrelsen bland lärarna vid den skola, där tillsynsläraren skall tjänstgöra.

den, att föredraga ärenden angående lärares tjänstgöringsbetyg eller att vara sekreterare i betygsnämnd, såvida icke bestämmelser härom intagits i hans instruktion. I övrigt skall emellertid vad i folkskolestadgan föreskrives om distriktsöverlärare i tillämpliga delar också gälla »annan överlärare». I skolöverstyrelsens år 1920 utgivna »Planer och förebilder till reglemen­ ten och andra bestämmelser för skoldistrikten» ingick också instruktion för överlärare i städer med kommunal inspektör. Någon ny normalinstruktion för annan överlärare har därefter icke utarbetats. Beträffande undervisning sskyldighet för »annan överlärare» stadgas i Arf 4 § 4 mom., att undervisning skall meddelas i den omfattning, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen föreskriver. Överstyrelsen, som genom Tilläggbestämmelserna till Arf 2 § 4 mom. erhållit sådant bemyndigande, synes i sin praxis i huvudsak följa de för distriktsöverlärare gällande bestämmelserna. Skolsekreterares och tillsynslärares uppgifter. Skolsekreterare skall bi­ träda skolstyrelsen med att upprätta avlöningslistor och rekvisitioner av statsbidrag till lärarlöner, skolskjutsar, skolbamsbespisning m. m., med att uppgöra undervisningsstatistik, att lämna av statliga myndigheter begärda uppgifter samt att förbereda och uppsätta framställningar till statliga myn­ digheter och i övrigt fullgöra de administrativa och socialpedagogiska upp­ gifter, varom skolstyrelsen avtalar med honom (Fst § 8 f). Om tillsynslärare sägs i folkskolestadgan § 8 g, att han skall ha tillsyn över den dagliga ordningen vid skolan samt fullgöra de uppgifter i fråga om skolarbetets yttre anordning som skolstyrelsen bestämmer. Han skall vara underställd distriktsöverläraren, där sådan finns. I regel torde in­ struktioner vara fastställda för tillsynslärare. Skolöverstyrelsen har 1949 uppgjort normalinstruktioner för tillsynslärare vid större och mindre sko­ lor, vilka rekommenderats att tjäna som ledning vid uppgörande av lokala instruktioner. ' ’••#! Tillsynslärare kan, efter särskild framställning, hos skolöverstyrelsen erhålla nedsättning av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsens vägledan­ de normer, vilka icke är officiellt fastställda, upptager de timnedsättningar som framgår av följande tablå.

Antal timmar Antal läraravd. därav med nedsättning statsbidrag

Rektorstjänst vid handelsgymnasium behöver icke ha karaktär av huvud­ tjänst utan kan vara förenad med rektorat vid annan skola, t. ex. yrkesskola eller praktisk kommunal realskola. Rektor vid handelsgymnasium har en undervisningsskyldighet av 10—16 timmar i veckan enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande.

2. Skolledarnas avlöningsförhållanden

a) Det obligatoriska skolväsendet Avlöningsförhållandena för kommunal folkskolinspektör är icke statligt reglerade och statsbidrag utgår ej i någon form till sådan befattningshavares lön. De kommunala folkskolinspektöremas lönegradsplacering skiftar mel­ lan 31—36 lönegraden, dock att inspektörerna i Stockholm och Göteborg i lönehänseende intager en särställning (se tab. 2). Distriktsöverlärares avlöningsförhållanden har reglerats i Arf, enligt vars 13 § 1 mom. sådan befattningshavare skall tillhöra lönegrad med beteck­ ningen Cb (ordinarie anställning som tillsättes med förordnande för viss tid) och med det nummer som framgår av i reglementet intagen tabell, vil­ ken också utvisar den löneklass å löneplan nr 1 i statens löneplansförordning, som lönegraden omfattar. Tabellen återges här, kompletterad med uppgift om hur många distriktsöverlärare, som våren 1955 åtnjöt lön enligt de olika lönegraderna.

Antal läraravdel­ Antal distrikts­ ningar i skol­ Lönegrad Löneklass överlärare i olika

S:a 965

Vid beräknandet av antalet läraravdelningar skall med läraravdelning jämställas dels skolhem i distriktet, dels ock varje påbörjat 3-tal av fortsättningsskolavdelningar. Om, i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet, inrättandet av distriktsöverlärartjänst i särskilt fall medgetts i distrikt med mindre än 10 läraravdelningar, skall sådan tjänst placeras i lönegrad Cb 1, vilken lönegrad omfattar löneklass 27 på löneplan nr 1. Beslut om lönegradsplacering för distriktsöverlärare meddelas av skol­ överstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade närmare bestämmel­

ser. Enligt dessa (KK 1954: 497) skall skolöverstyrelsen fastställa lönegrad första gången den 1 juli 1954 och därefter vart sjätte år. Beträffande » annan överlärares » avlöningsförmåner utöver folkskollärarlönen finns inga statliga bestämmelser, och statsbidrag utgår ej utöver stats­ bidraget till folkskollärartjänsten. Indirekt bidrager dock staten till bestri­ dande av kostnaderna för det arbete, dessa överlärare utför. Skolöverstyrel­ sen äger nämligen nedsätta överlärares undervisningsskyldighet, varefter statsbidrag utgår till timlärare, som övertager hans undervisning (KK 1948: 208 4 § 5 inom.). De kommunala arvoden, som utgår till dessa befattningshavare utöver folkskollärarlönen, är i regel lika för samtliga överlärare i samma kom­ mun oberoende av det antal läraravdelningar som är underställda de olika överlärama. Arvodena växlar emellertid högst betydligt mellan kommuner­ na, från omkring 3 500 kronor per år till över 10 000 kronor. Se närmare härom tabell 2. Till skolsekreterare skall enligt KK 1948: 205 6 a § utgå arvode med lägst 40 kronor för läraravdelning och år. Statsbidrag utgår med 20 kronor för läraravdelning och år under förutsättning, att gällande föreskrifter om skolsekreterare iakttagits. Enligt gällande förhandlingsöverenskommelse ut­ går ersättningen med 72 kronor. Beträffande tillsynslärares ersättning finns inga statliga bestämmelser. Mellan Svenska Stadsförbundet å ena sidan och Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund å andra sidan har emellertid en överenskommelse träffats rörande ersättning åt tillsynslärare i städer och köpingar, enligt vilken följande årsarvoden utgår läsåret 1955/56: för de första två lärara vdelningarna 240 kronor och för de därpå följande två läraravdelningarna 60 kronor per avdelning. För 5:e t. o. m. 10:e avdel­ ningen 55 kronor. För ll:e t. o.m. 20:e avdelningen 45 kronor. För 21 :a t. o. m. 40:e avdelningen 30 kronor. För 41:a och följande avdelningar 25 kronor. För tillsynslärarna vid skolor på landsbygden finns inte någon motsvarande central överenskommelse.

b) Högre kommunala skolor och allmänna läroverk Rektorstjänsterna vid läroverken och de högre kommunala skolorna hänföres, alltefter skolans storlek, till viss avlöningsgrupp. Skolans storlek be­ stämmes på grundval av en poängmässig värdering, varvid varje fullt tjugo­ femtal lärjungar räknas som 1 poäng, varje klassavdelning i gymnasiet och inom realskolans avslutningsklass som 1 V 2 poäng och varje klassavdel­ ning inom realskolans övriga klasser som 1 poäng. Poängen summeras. Mot avlöningsgruppen svarar en lönegrad med beteckningen Cb. Rektorernas lönegradsplacering m.m. framgår av följande tabell.

Tab. 3. Rektorernas lönegradsplacering m. m.

För rektorer utan adjunkts- Mot­ behörighet Avlö­ svarar Läroanstalter Poängtal nings­ Lönegrad löne- Mot­ grupp klass Löne­ svarar grad löneklass

1. Högre allm. läroverk, o. -35 i Cb 13 39 högre privatläroverk 35,5-46 ii Cb 14 40 46,5—63 III Cb 14+ 504 kr. 63,5— IV Cb 14 + 1008 kr.

2. Realskolor, högre komm. —ii II Cb 9 35 Cb 7 33 skolor (utom högre folk- 11,5—18 III Cb 10 36 Cb 8 34 skolor) samt motsvarande 18,5—35,5 IV Cb 11 37 Cb 9 35 privatläroverk 36 —47 V Cb 12 38 Cb 10 36 47,5— VI Cb 13 39 Cb 11 37

3. Högre folkskolor — 8 I Cb 8 34 Cb 6 32 9 —11 II Cb 9 35 Cb 7 33 11,5— III Cb 10 36 Cb 8 34

För uppdragen som tillsynslärare, kvinnlig sakkunnig, klassföreståndare och huvudlärare utgår ingen särskild ersättning. Vid bestämmande av un­ dervisningstiden per vecka kan emellertid i vissa fall hänsyn tagas till uppdrag av denna art. Av tabellerna 4 och 5 framgår, hur antalet rektorer fördelar sig på de olika avlöningsgrupperna.

Tab. Jf- Antal rektorer vid högre allmänna läroverk 1954-/55 fördelade på avlöning sgrupper

Avlönings­ Lönegrad Antal Löneklass

1 I denna avlöningsgrupp är endast rektorer vid vissa privatläroverk placerade. Tab. 5. Antalet rektorer vid statliga och kommunala realskolor och kommunala flickskolor 1954-/55 fördelade på avlöning sgrupper

Rektor vid statsunderstött handelsgymnasium skall åtnjuta lön med ett belopp, som motsvarar vad som utgår efter lönegrad Cb 10 statens allmänna avlöningsreglemente. Är rektorstjänsten förenad med sådan tjänst vid an­ nan skola, och är rektorstjänsten vid handelsgymnasiet icke att anse som huvudtjänst skall dock Kungl. Maj:t bestämma avlöningsförmånerna för varje särskilt fall.

B. Skolledarorganisationen

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Det må först framhållas, att utredningen icke framlägger några förslag, som innebär direkt ändring av skolledarorganisationen vid andra skol­ former än det obligatoriska skolväsendet. Så länge de nuvarande skolfor­ merna består oförändrade, bör skolledningen vid dessa enligt utredningens mening i princip förbli organiserad som den nu är. Utredningen skiljer mellan skolledare och biträdande skolledare. Som skolledare räknas varje befattningshavare med självständigt ansvar för skolledning i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende. De fackliga skolledaruppgifterna delar utredningen upp i två huvud­ grupper, vilka knytes, den ena huvudsakligen till ledningen av en kommuns hela skolväsen och den andra till ledningen av en skolenhet} Den första gruppen ansluter sig nära till skolstyrelsens arbete och omfattar organisa­ toriska och administrativa uppgifter. Den andra gruppen avser i första hand ledningen av det pedagogiska arbetet.

Den fackliga ledningen av en kommuns hela skolväsen skall enligt utred­ ningens uppfattning främst bestå i: att närmast under skolstyrelsen a) utöva ledning och tillsyn av kommunens skolväsen; b) samordna de olika skolformernas och skolenheternas arbete i peda­ gogiskt, organisatoriskt och administrativt hänseende; c) övervaka planeringen för den framtida skolutvecklingen inom kom­ munen; 1

1 Med skolenhet menar utredningen en organisatorisk enhet, vilken på grund av sin omfattning eller belägenhet fordrar en särskild skolledare. Exempelvis: I kommun, vars skolväsen endast om­ fattar folkskola under ledning av en distriktsöverlärare, utgör folkskolan en skolenhet, även om den bestar av flera, på långt avstånd från varandra belägna skolanläggningar. I stad med kommunal inspektör utgör varje del av folkskolan, som står under ledning av »annan överlärare», en skolenhet. När det gäller andra skolformer sammanfaller regelmässigt skolform och skolenhet så, att varje läro­ verk, högre kommunal skola och yrkesskola, även i de fall det finns flera inom samma kommun, står under sin egen fackliga ledning, utgör en skolenhet. Enligt denna bestämning behöver skolenhet och skolbyggnad eller skolanläggning icke nödvändigtvis vara identiska.

d) ansvara för skötseln av skolstyrelsens expedition; att deltaga i skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden och före­ draga alla ärenden, där ej annat beslutats; att verkställa beslut, som fattats av skolstyrelsen och dess nämnder, där­ est verkställigheten icke på grund av gällande föreskrifter eller särskilt upp­ drag skall ombestyras på annat sätt; att årligen inom föreskriven tid till skolstyrelsen inlämna erforderliga uppgifter för uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat för skol­ väsendet för nästkommande år; att om skolstyrelsen så beslutar föra styrelsens och dess nämnders proto­ koll. Den fackliga ledningen av viss skolenhet skall främst bestå i: att under skolstyrelsen och — om särskild facklig ledare för kommunens hela skolväsen finns — närmast under denne a) handha ledningen av skolenheten; b) främja arbetet för lärjungarnas fostran och undervisning; c) organisera arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden samt tillse, att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning; d) ansvara för de till skolenhetens expedition hörande göromålen; e) befordra samarbete och samförstånd mellan skolan och hemmen; att tid efter annan besöka skolenhetens olika avdelningar och därvid när­ vara vid lärarens undervisning; att vara ordförande för skolans kollegium samt tillse, att behövliga klassoch ämneskonferenser hålles, ävensom att föreskrifter rörande uppvärm­ ning, belysning och renhållning av skolans lokaler följes.

Utredningen framhåller, att båda dessa grupper av uppgifter i det stora flertalet kommuner kommer att åvila en och samma skolledare. I anslut­ ning till den gjorda grupperingen av arbetsuppgifter särskiljer utredningen emellertid två huvudkategorier skolledare, nämligen: A. Ledare för en kommuns hela skolväsen (skolchefer). B. Ledare för enhet av detta skolväsen (rektorer). Av sistnämnda kategori beröres i huvudsak endast skolledare vid enhet av kommunens obligatoriska skolvä­ sen av utredningens förslag. Då det, bland annat för att bedöma skolledningens organisation i olika kommuner, visat sig nödvändigt att ha en metod för en enhetlig och rättvis beräkning av skolväsendets omfattning i en kommun, föreslår utredningen, att de olika skolformernas eller stadiernas avdelningar åsättes poängvärden enligt följande förslag, samt att omfattningen av en kommuns skolväsen eller en del av detta beräknas på grundval av den erhållna poängsumman.

I kommun, där kommunal folkskolinspektörstjänst fanns inrättad och tillsatt den 1 juli 1955, skall denna tjänst ändras till skoldirektörstjänst och innehavaren utan ledigkungörande kunna förordnas till skoldirektör. Förste rektor skall vara skolchef i kommun, där det finns två eller flera heltidsanställda skolledare vid skolor, som lyder under skolstyrelsen, men där skolväsendet likväl icke når sådan omfattning, att skoldirektörstjänst skall eller, efter medgivande, må inrättas. En av skolledarna i kommunen skall förordnas som förste rektor och skolchef. Utredningen har beräknat, att skolchef av denna typ till en början kommer att finnas i omkring 200 kommuner. I kommun, där det skolväsen, som sorterar under skolstyrelsen, icke är av större omfattning än att en facklig ledare — en rektor — är tillräcklig, blir denne automatiskt också skolchef. Så torde, sedan enhetsskolan genom­ förts, bli förhållandet i cirka 800 kommuner. I vissa av dessa finns för när­ varande flera skolformer. Övergångsvis kommer där att gälla vad ovan sagts om förste rektor. Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolvä­ sendet. En med hänsyn till föreliggande behov erforderlig organisation av den obligatoriska skolans ledning skall kunna upprättas på lika villkor för alla kommuner. Utredningen föreslår, att följande intervallsystem, ba­ serat på den förut redovisade poängberäkningen, lägges till grund för be­ dömningen av behovet.

Tab. 7. Intervallsystem för anställande av skolledare vid enheter av det obligatoriska skolväsendet

Vid de poängtal, sona angives i kol. I, skall i kol. II angivet antal skolledare (rektorer) finnas vid kommuns obligatoriska skolväsen. Vid de poängtal, som angives i kol. III, må mellaninstansen efter prövning medgiva, att i kol. II angivet antal skolledare skall finnas.

I ii III

Poäng Antal skolledare Poäng

— 70 1 _

enl. kol. I.

Beträffande skolchef stjänsterna i kommuner, vars skolväsen endast om­ fattar den obligatoriska skolan, föreslår utredningen, att den vid 1955 års riksdag accepterade principen rörande behörighet till distriktsöverlärartjänst blir gällande. Behörig att anställas såsom rektor och tillika skolchef skall alltså vara: a) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar en­ bart folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, den som är eller va­ rit anställd som ordinarie klasslärare vid det obligatoriska skolväsendet; b) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar folkskola, i vilken för­ söksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives eller i vilken realskollinjer inbyggts, eller enhetsskolans samtliga stadier, den som är behörig enligt a), ävensom den som är eller varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen. Andra än de här nämnda lärarkategorierna anser utredningen icke för närvarande böra äga ifrågavarande behörighet. Vad under b) sagts innebär ett förslag om ändring av gällande bestäm­ melser såtillvida, att lärare i läroämnen skall vara generellt behörig till där avsedd skolchef stjänst även i fall, där realskollinjer inbyggts i folkskolan. För närvarande fordras härför särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Vad utredningen här föreslagit skall också gälla om behörighet till be­ fattning som rektor vid enhet av den obligatoriska skolan, dock att vad som anförts om kommunens skolväsen i stället skall gälla den enhet för vilken tjänsten är avsedd. Skulle denna omfatta enbart realskollinjer skall dock gälla vad om realskola är stadgat i detta avseende.

Skolledarnas tjänsteåligganden. De egentliga skolchefsuppgifterna blir enligt utredningens mening i princip desamma oavsett av vilken typ skolchefsbefattningen är. Utredningen föreslår, att en gemensam normalinstruktion utarbetas för skoldirektör och förste rektor samt att en särskild normalinstruktion utarbetas för skolchefskategorien rektorer. Som förebild i det senare fallet bör den nuvarande normalinstruktionen för distriktsöverlärare tjäna, med de ändringar, som kan betingas av införande av försöksverksamhet (enhetsskola) och tillkomsten av studieledare. Den förebild till instruktion för »annan överlärare», som utgavs 1920, bör vidare ersättas med ny normalinstruktion för ledare av enhet av det obligatoriska skolväsendet. Avvikelser från normalinstruktionerna skall medges av vederbörande mellaninstans. Vad undervisning sskyldigheten beträffar föreslår utredningen, att inne­ hav av befattning som förste rektor skall få medföra sänkning av rektor eljest åliggande undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar samt att sådan sänkning skall medges av mellaninstansen med hänsyn till den ökning av merarbetet, som i varje särskilt fall kan anses uppkomma. Undervisningsskyldigheten må dock inte i något fall understiga 5 respektive 4 vecko­ timmar (jfr tab. 9). 6

sationen hittills bestått av flera, var för sig i stort sett helt fristående skol­ former under egna styrelser och fackliga ledare innebär den skolreform, som beslöts vid 1950 års riksdag, att flera olika skolformer skall ersättas av en obligatorisk skola. Reformens genomförande och förverkligande för­ utsätter ett samordnande av skolväsendets olika element på ett radikalt annorlunda sätt än som nu är fallet och detta gäller väl att märka inte endast om de i enhetsskolan direkt uppgående skolformerna utan också den obligatoriska skolans påbyggnader, gymnasier och yrkesskolor. De krav på enhetlighet och samordning av skolväsendet, vilka enligt ut­ redningens uppfattning med det snaraste måste tillgodoses såsom ett led i skolreformens genomförande, synes utredningen göra det nödvändigt att varje kommun erhåller ej enbart en skolstyrelse utan också en enhetlig facklig ledning. Utredningen framhåller, att det icke är tänkbart att det fackliga chefskapet för skolväsendet skall kunna förbli fördelat på flera händer, utan att en högste skolchef är en förutsättning för att samordnings­ kravet skall kunna tillgodoses. Enhetsskolan och inte minst enhetsskolans genomförande kommer otvivelaktigt att ställa kraftigt ökade anspråk på den obligatoriska skolans fackliga ledning. Denna skola skall omfatta nio skolår och kommer att uppta ganska skilda åldersstadier med skiftande krav på uppläggningen av skolarbetet. I betydande utsträckning måste därför förutsättas, att en enda skolledare inte kommer att behärska det me­ todiska förfaringssättet vid undervisning i samtliga klasser, utan att biträ­ dande pedagogiska ledare måste tillsättas för stadier, som den egentlige skolledaren inte genom utbildning och erfarenhet själv representerar. Utformningen av den fackliga ledningens lokala organisation synes emel­ lertid nödvändigtvis komma att variera med hänsyn till kommunernas storlek och struktur. Att på förhand bestämt ange, vilken organisation skolledningen skall ha i olika kommuner, anser utredningen inte möjligt. Den har därför funnit det lämpligast att framlägga förslag om olika typer av skolledare och biträdande skolledare samt om de allmänna förutsätt­ ningarna för i vilka fall den ena eller andra tjänstetypen skall användas, varefter den för varje kommun lämpligaste skolledarorganisationen torde kunna byggas upp med hänsyn tagen till varje kommuns behov.

Skolcheferna. Sitt förslag att i regel varje kommun, alltså även de minsta, skall ha en skolchef, motiverar utredningen med att starka principiella skäl talar för att alla läraravdelningar också i den obligatoriska skolan ställes under kontinuerlig lokal pedagogisk tillsyn. Utredningen erinrar också om det behov av samverkan med andra kommuner rörande enhetsskolan, som uppstår för de små kommunerna, vilket skärper kravet på fackliga ledare i dessa fall. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter saknade 42 kommuner fack­ lig ledning våren 1955. Av dessa hade 7 färre än 7 läraravdelningar.

Med utgångspunkt från en bedömning av skolväsendets omfattning i kommuner av olika storlek har utredningen indelat kommunerna i 4 storleksgrupper. Utredningen anser sig därvid kunna konstatera att skolväsen­ det även efter enhetsskolans genomförande kommer att ha en mycket enkel organisation i cirka 400 kommuner (de flesta med mindre än 4 000 inv.), d. v. s. att det endast kommer att bestå av de klasser, vilka hänföres till

enhetsskolans låg- och mellanstadier samt eventuellt av en yrkesskola av mindre omfattning. I denna kommungrupp synes någon egentlig ändring av den nuvarande skolledarorganisationen varken f. n. eller på längre sikt bliva påkallad. Skolchef blir här ledaren för kommunens obligatoriska skol­ väsen. I de få fall realskola eller annan högre skola finns, kan dock under en övergångstid, d. v. s. så länge denna skola bestar, skolledaren vid denna tänkas bli skolchef. Förhållandena blir då desamma som anges för tredje gruppen nedan. Till nästa grupp av kommuner kan de hänföras, som kan förutsättas få en fullständig enhetsskola men härutöver icke torde komma att rymma någon annan skolform än möjligen en mindre yrkesskola. Approximativt kan antalet kommuner hänförliga till denna grupp beräknas bli lika stort som i den förra gruppen eller omkring 400 stycken. Enhetsskolans (folk­ skolans) ledare blir i dessa fall skolchef. Övergångsvis gäller även här vad som sagts beträffande den första gruppen. En tredje grupp bildar något större kommuner med ett mera differen­ tierat skolväsen. I dessa kommer i framtiden jämte enhetsskolor även gym­ nasier och yrkesskolor och eventuellt andra skolformer såsom praktiska realskolor att finnas. I dessa kommuner förekommer för närvarande, utom folkskola, realskolor av olika slag, gymnasier och yrkesskolor. En var av de skilda skolformerna har nu sin egen facklige ledare, och det är nödvän­ digt att räkna med att så kommer att bli fallet i viss utsträckning också sedan enhetsskolan genomförts. Även om skolväsendet i kommuner inom denna grupp — omkring 200 till antalet — kan vara omfattande, torde det emellertid i regel ej nå en sådan storleksordning, att skoldirektörstjänster behöver inrättas. De uppgifter, främst av samordnande och administra­ tiv art, som följer med ledningen av kommunens hela skolväsen, bör här kunna handhavas av en av rektorerna såsom förste rektor och skolchef. Endast i de största kommunerna, till vilka i detta sammanhang kan räk­ nas ett 40-tal, har utredningen funnit det nödvändigt att skoldirektörstjänster inrättas. Till denna fjärde grupp hör samtliga de tjugo kommuner, som inrättat kommunala folkskolinspektör stjänster, men också ett antal lika stora eller mindre kommuner, vars folkskoleväsen ledes av distriktsöverlärare. Kommunal folkskolinspektör är således anställd i ett par kommuner med mindre än 25 000 invånare (se tab. 10) medan det finns tjugo kom­ muner utan inspektörer, vilka är större än den minsta av de kommuner, där inspektör nu finns, och av vilka tio stycken har 25 000 eller flera in­ vånare. När kommunens hela skolväsen sammanföres under en styrelses ledning, får skolförvaltningen i kommuner av den storleksordning det här gäller en mycket betydande omfattning och torde i regel bli kommunens största och mest kostnadskrävande. För anställande av kommunal folkskolinspektör anser utredningen att folk- och fortsättningsskolväsendets kvantitativa omfattning i väsentlig grad varit avgörande. Att inspektör icke anställts i fall, där det på denna grund i och för sig varit välbefogat, torde bero på att tjänsterna helt av­ lönas av kommunala medel.

För den som skall vara skolchef i den mening, vari utredningen använder detta ord, tillkommer väsentliga uppgifter utöver dem som åligger de nu­ varande ledarna för folkskoleväsendet. Vid bedömningen av huruvida skol­

nyligen givit Stockholm att i anslutning till försöksverksamheten söder om söder utbygga sin pedagogiska skolledning på skolchef splanet, synes någon minskning av denna icke böra ifrågasättas. I förhållande till Stockholm är ledningen av folkskoleväsendet i Göteborg (två inspektörer) på detta plan underdimensionerad. Utredningen föreslår på grundval av rådande förhållanden, att de — en­ ligt av utredningen använd terminologi — »biträdande skoldirektörstjänster», som den 1 juli 1955 fanns inrättade i Stockholm och Göteborg skall inbegripas i den reglering av skolväsendets fackliga ledning, varom utred­ ningen framlägger förslag, samt dessutom att Kungl. Maj:t erhåller rätt att i kommuner, vars poängsumma uppgår till 500 eller mera, medge inrättan­ det av »biträdande skoldirektörstjänster». Utöver Stockholm och Göteborg befinner sig Malmö i denna grupp. Endast Norrköping och Hälsingborg kan enligt utredningens uppfattning inom överskådlig tid komma att hän­ föras dit.

Den skolledarorganisation utredningen föreslår rymmer inga mot de nuvarande kommunala folkskolinspektörstjänsterna direkt svarande tjäns­ ter. Mellan skolchefen och de olika ledarna av enheter av det obligatoriska skolväsendet skall således icke finnas någon befattningshavare, utan för­ hållandet mellan dessa och skolchefen blir detsamma som mellan skolchefen och t. ex. rektor för en realskola. I samtliga kommuner, som den 1 juli 1955 hade egen folkskolinspektör, skall enligt utredningens förslag inrättas skoldirektörstjänster. Här upp­ står följaktligen speciella behov av lösningar av skolchef sfrågan för över­ gångstider av varierande längd. För de kommuner, som prövar det lämp­ ligt, har utredningen ansett, att möjlighet skall finnas att lösa frågan genom att utan ansökningsförfarande förordna den kommunale inspektören som skoldirektör.

Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolvä­ sendet. Utredningen erinrar om att i alla landets kommuner utom de 20, där kommunal folkskolinspektör är anställd, utgör den obligatoriska skolan en enhet i den meningen, att ledningen av den i såväl organisatoriskt som pedagogiskt hänseende utövas av en enda skolledare. Någon uppdel­ ning i särskilda enheter medges endast i de fall kommunal folkskolinspektör finns. I de städer, där så är fallet, är »annan överlärare» anställd med upp­ gift att — främst i pedagogiskt hänseende — under inspektören utöva ledningen av sin skolenhet. De skolenheter, det här är fråga om, är av myc­ ket skiftande storlek, vilket närmare framgår av tabell 2. Medeltalet klass­ avdelningar för hela riket utgjorde 1954/55 53,2, vilket antal i stort sett kan anses överensstämma med de erfarenheter som gjorts beträffande en något så när lämplig maximistorlek av ett överlärardistrikt i en större stad. Det kan observeras, att medeltalet avdelningar i Stockholm, som på grund av sin storlek har särskilda förutsättningar att avväga dessa skolenheter, är 53,1 eller i det närmaste lika med riksmedeltalet. Det är enligt utredningens mening otillfredsställande, att skolledarorganisationen inom det obligatoriska skolväsendet inte kan anpassas efter skol­ väsendets omfattning och behov i en större kommun om icke kommunen på egen bekostnad anställer en inspektör. Detta förhållande bör därför icke

vidare bestå för den nuvarande folkskolan och ännu mindre föras över och bli gällande för den framväxande enhetsskolan med dess avsevärt mycket större behov av fullgod pedagogisk ledning. Vad enhetsskolan beträffar hävdar utredningen den uppfattningen, att skolledarorganisation skall byggas upp helt i anslutning till vad denna sko­ las struktur kräver och inte kopieras på förhållandena inom den nuvarande obligatoriska skolan. Men den nya skolan kräver ett omfattande grund­ läggande förberedelsearbete för att kunna växa fram och nå full utveck­ ling. Bland annat därför måste det otidsenliga hindret mot att anställa flera skolledare inom en kommuns obligatoriska skola nu försvinna, och bättre allmänna förutsättningar för skolledning och skolplanering skapas. Enligt utredningens förslag skall därför ingenting i och för sig hindra, att kommun, inom vilken endast obligatorisk skola finns eller kommer att finnas, anställer två eller flera skolledare. En av dessa, vilka om möjligt bör komplettera varandra med hänsyn till utbildning och erfarenheter, blir i sådant fall förste rektor.

När det gällt frågan om behörighet till skolledartjänster har ut­ redningen övervägt, om några särskilda behörighetskrav bör uppställas för innehavare av skoldirektör stjänst. På grund av de andra skolchef stjäns­ ternas konstruktion blir lärarutbildning automatiskt ett grundläggande kompetenskrav i övriga fall. Ehuru utredningen beträffande samtliga skol­ ledartjänster framhåller, att lämpligheten för uppgiften bör tillmätas största hänsyn vid urvalet, och i fråga om skoldirektörstjänsterna är medvetna om dessas starka administrativa betoning, anser utredningen likväl icke, att man beträffande någon skolledarkategori skall frångå kravet på lärarut­ bildning och lärarerfarenhet som grundläggande förutsättning för utövande av fackligt skolledarskap. Rörande skolledarnas tjänsteåligganden framhåller utredning­ en, att dessa, när det gäller skolchefernas grundläggande arbetsuppgifter, i princip blir desamma, oavsett av vilken typ skolchefsbefattningen är. Ut­ redningen anför vidare.

Det faller emellertid av sig självt, att den organisatoriska och administra­ tiva delen av skolchefens arbetsfält blir mera accentuerad för skoldirektö­ rens del. Han får merendels under sig ett flertal ledare för olika skolenheter och kan agna huvuddelen av sitt arbete åt samordnings-, planerings- och organisationsuppgifterna. En god allmänpedagogisk kunskap och överblick är emellertid en förutsättning för ett effektivt och ändamålsenligt full­ görande av dessa uppgifter, varför den pedagogiska utbildningen måste till­ erkännas en mycket stor betydelse i sammanhanget. Skillnaden mellan skoldirektörens och förste rektors skolchefsuppgifter blir i första hand av kvantitativ art. För den senare tillkommer emellertid skolledarskapet för en viss skolenhet och undervisningsskyldigheten vid denna. Den arbetsbelastning, som med dessa olika åligganden kunde komma att åvila en förste rektor, skulle — särskilt om han vore rektor vid ett större läroverk — i vissa fall kunna bli åtskilligt krävande. Då det är viktigt, att möjligheterna för de olika rektorerna att åtaga sig försterektorat är något så när lika, är det nödvändigt att undvika, att skolchef st jäns-

ternas innehåll fixeras alltför noggrant. Med hänsyn till de synnerligen varierande förhållanden, som möter i olika fall, bör i stället arbetsfördel­ ningen mellan skolledarna kunna skifta, I synnerhet inom kommuner med förste rektor kan det vara angeläget, att skolstyrelsen tillser, att en rimlig arbetsfördelning mellan de olika skolledarna kommer till stånd genom att vissa uppgifter, som tillhör den fackliga ledningen av kommunens hela skolväsen, delegeras från skolchefen till annan skolledare eller befattnings­ havare. Det synes således vara möjligt, att vissa grupper av arbetsuppgif­ ter, exempelvis de ofta arbetskrävande frågorna rörande underhåll av skol­ byggnader och inventarier, överlåtes på en viss, härför lämpad skolledare eller annan befattningshavare. Tyngdpunkten i förste rektors verksamhet torde således i regel böra läggas på samordnings- och planeringsuppgifterna.

Beträffande rektors tjänsteåligganden framhåller utredningen, att de i det stora hela kommer att överensstämma med dem som nu åligger distriktsöverlärarna men med en skillnad såtillvida som han liksom skolstyrelsen skall beakta kommunens behov på skolväsendets hela område. Någon undervisningsskyldighet skall icke åligga skoldirek­ tör. Utredningen har dock, främst med hänsyn till nyttan för varje skol­ chef av kontakt med skolans inre, dagliga arbete, övervägt om icke även dessa skolchefer borde ha någon undervisningsskyldighet. Den lägsta — och praktiskt taget också högsta —- undervisningsskyldighet, som utredningen vid sina överväganden funnit tänkbar för en skoldirektör, är 5 veckotimmar, eller för år 195 timmar. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifters omfatt­ ning har utredningen bedömt det såsom utan tvekan lämpligare och för kommunens skolväsen förmånligare att dessa timmar kan användas för besök i olika avdelningar än att de disponeras för undervisning i en enda klass. Förste rektor kommer redan som rektor för sin skolenhet att ha viss nedsättning av undervisningsskyldigheten. Det merarbete befattningen som förste rektor medför, torde emellertid i regel bli ganska omfattande, varför utredningen anser ytterligare nedsättning vara väl motiverad. Att finna en­ hetliga normer härför är dock synnerligen svårt. Om rektor vid det obliga­ toriska skolväsendet blir förste rektor, har han i de större kommunerna redan lägsta möjliga undervisningsskyldighet, 5 eller enligt utredningens förslag 4 veckotimmar. Att gå under denna gräns är enligt utredningens me­ ning olämpligt, om rektor överhuvudtaget skall ha någon undervisning. I mindre kommuner kommer en marginal att finnas, som gör en sänkning möjlig. Rektor vid övriga skolformer har i regel flera undervisningstimmar och om en sådan blir förste rektor, föreligger inte något hinder mot ytter­ ligare sänkt undervisningsskyldighet. Som grund för sitt förslag om undervisningsskyldighet för rektor, som är skolchef, och för rektor vid skolenhet anför utredningen betydelsen av att denna skyldighet kan anpassas med hänsyn till de ökade krav på skolled­ ningen, som försöksskolans (enhetsskolans) högstadium ställer.

Sådan hänsyn^ kan tagas, genom att den ifrågavarande skyldigheten be­ stämmes i förhållande till vissa poängtal enligt det tidigare redovisade systemet i stället för till antalet avdelningar. Det måste emellertid också beaktas, att de ifrågavarande rektorstjänsterna skall kunna beklädas med innehavare, vilka — enligt rådande förhållanden — såsom lärare har olika undervisningsskyldighet. För folkskollärare är denna 30 timmar per vecka, medan lärare i läroämnen på högstadiet har en medel tjänstgöring av högst 26,5 och lägst 21,5 undervisningstimmar i veckan. Om man utgår från att en ämneslärare genomsnittligen har en undervisningsskyldighet av 25 tim­ mar, det av skolöverstyrelsen använda medeltalet, skulle en folkskollärar­ en1116 kunna sägas motsvara 25/30 eller 5/6 av en adjunktstimme. Utgår man från skolledaruppgiften som en given storhet, skulle vidare en ämnes­ lärare såsom skolledare böra äga åtnjuta 1/6 större nedsättning av undervismngsskyldigheten än en klasslärare för att uppnå paritet 'med denne. Biträdande skolledare. Utredningen framhåller, att biträdande skolledare är av stor betydelse för att ge skolledarorganisationen nödig balans och smidighet. De är nödvändiga för att man på ett enkelt sätt skall kunna fylla ut luckor i organisationen och ge skolledarna erforderligt stöd i arbetet. Beträffande det nuvarande behovet av studieledare framhåller utredningen, att detta torde vara klart ådagalagt genom utredningens för­ slag den 3 november 1954 och statsmakternas ställningstaganden till dessa (prop. 1955: 120; SU 1955:122; Rskr 1955: 285; Kbr den 30 juni 1955). Enligt utredningens uppfattning torde omständigheterna göra det ofrån­ komligt, att den skolledarsituation, som motiverat ifrågavarande anordning, kommer att bestå i åtskilliga fall även efter det att enhetsskolan definitivt genomförts. Utredningens förslag om den fackliga skolledningens allmänna organisation och uppbyggnad har också som förutsättning bland annat, att den smidiga anordning, som studieledarinstitutionen är avsedd att vara, skall bestå i ett genomfört enhetsskolsystem. Endast under den förutsätt­ ningen och därest biträdeshjälp ställes till skolledningens förfogande, anser utredningen det vara möjligt att med utsikt till framgångsrikt resultat leda skolväsendet med ett så relativt begränsat antal fackliga skolledare, som utredningen föreslagit. Utredningen framhåller därför, att om det efterhand skulle visa sig, att kommunerna icke på egna initiativ tillgodoser skolans behov av biträdande skolledare av detta slag, bör det åläggas kommun att i vissa fall anställa studieledare. I fråga om studieledarna framhåller utredningen slutligen, att dylika befattningshavare kan vara användbara i andra sammanhang, än som här närmast avsetts. I den mån det i framtiden visar sig ändamålsenligt att på vissa platser kombinera gymnasium med andra skolformer (enhetsskolas högstadium, praktisk realskola, flickskola) synes studierektorsinstitutionen lämpligen kunna användas för att underlätta skolledarens arbetsbörda i pedagogiskt avseende. Utredningen ifrågasätter också, om inte mindre yr­ kesskolor direkt borde underställas skolchefen, som för ledningen av dessa borde ha en biträdande skolledare, en studierektor, till sin hjälp.

Tillsynslärare. Utredningen sammanfattar i korthet tillsynslärarens arbetsuppgifter i följande punkter: att ha tillsyn över skolanläggningen och dess inventarier, att ha tillsyn över ordningen vid skolan, att vårda skolans undervisningsmateriel, att delge skolans personal av skolledningen utfärdade meddelanden och be­ stämmelser, att kontrollera och sammanställa uppgifter rörande skolan samt insända dem till överläraren, att ordna för hela skolan gemensamma arrangemang, t. ex. föräldramöten, studieutflykter, skolbad, skolavslutningar m. m., att vara närmaste förman för skolans ekonomipersonal. Det är enligt utredningens mening nödvändigt att även vid små skolor den samordning av de olika företeelserna i skolans dagliga liv kommer till stånd, som endast kan ske, om de angivna uppgifterna lägges i händerna på en bestämd person, vilken skall ansvara för att förbindelserna mellan skolans ledning och den enskilda skolan fungerar tillfredsställande, för att skolans materielsamlingar väl vårdas och är i ordning, samt för skolan­ läggningen i dess helhet och för dess vaktmästar-, städerske- och skolmåltidsper sonal. Skolväsendets snabba utveckling under senare år har medfört, att beho­ vet av tillsynslärare blivit mera markant än tidigare. Även mindre skolor har numera betydande materielsamlingar, till vars anskaffande staten sedan 1947 lämnar bidrag. Dessa samlingar representerar inte ringa värden, och det är av vikt, att de väl vårdas. Också utvecklingen på det skolsociala om­ rådet, skolhälsovården och skolmåltidsverksamheten, har gjort det mera nödvändigt än förr att även mindre skolor stå under viss direkt tillsyn.

De till folkskoleväsendet hörande skolanläggningarnas antal och storlek framgår av följande sammanställning. Antal skolanläggningar med 1 läraravdelning 3 060 » » » 2 läraravdelningar 2 500 » » » 3 » 1 400 » » » 4 » 450 » » » 5 » 240 » » » 6— 10 » 610 » » » 11— 15 » 220 » » » 16— 20 » 90 » » » 21— 30 » 90 » » » 31— 50 » 65 » » » 51—100 » 25

Summa 8 750

Skolledarnas tjänstebeteckningar. I ett särskilt avsnitt om tjänstebeteckningarna framhåller utredningen, att det icke är oväsent­ ligt att få riktiga och användbara tjänstebeteckningar för skolledarna och motiverar särskilt de beteckningar som valts: skoldirektör, förste rektor, rektor, studierektor.

Vad skolcheferna i de största kommunerna beträffar anser utredningen att titeln inspektör inte bör användas om de kommunala skolledarna utan förbehållas de statliga skolinspektörerna för undvikande av förväxling. Ti­ teln skoldirektör anger dessutom bättre än inspektör den kommunale skol­ chefens ställning i skolorganisationen. Denna titel användes redan för den högste facklige skolledaren i Stockholm. Utredningen nämner också att ledaren av skolväsendet i större kommuner i Danmark kallas, »skoledirektör». Såsom tänkbara benämningar, vilka skulle göra inspektörstiteln överflö­ dig också i det fåtal kommuner, där flera skolledare kommer att finnas på chefsplanet, anför utredningen skolöverdirektör, yrkesskoldirektör, skol­ direktör och biträdande skoldirektör. Den senare "då i dagligt tal kallad skoldirektör. Då utredningen icke funnit anledning frångå den hävdvunna titeln rek­ tor för ledare av viss skolenhet har den funnit titeln förste rektor vara en god lösning av titelfrågan, i de fall skolchefen samtidigt skall vara ledare av en skolenhet. Beträffande rektorstiteln erinrar utredningen om att den i sitt förslag den 3 november 1954 till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten föreslog, att titeln distriktsöverlärare och överlärare generellt skulle avskaffas och ersättas med rektor. Som motivering härför anfördes då. »En ändrad titulatur för skolledarna endast i dessa (försöksdistrikten) skulle nämligen kunna uppfattas såsom om det vore avsikten att ge skolledartjänsterna i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt skilda valörer. Men åtgärdens syfte är tvärtom att genom att nu införa en benämning, som har gammal hävd och användes inom praktiskt taget alla andra skolformer än folkskolan, markera att det inte föreligger någon principiell skillnad i skolledaruppgifterna mellan folkskola, försöksskola (enhetsskola) och andra skolor.» Då det nu gäller att taga slutlig ställning också på denna punkt, finner utredningen sig böra fasthålla vid sin tidigare ståndpunkt och föreslår, att skolchefen i kommun, där endast en skolledare finns vid de skolor, som enligt 5 § utredningens förslag till skolstyrelselag skall lyda under skolsty­ relsen, skall kallas rektor. Utredningen kan icke annat än finna det rimligt, att den anledningen till missförstånd rörande de olika skolformerna undanröjes, som kan ligga däri, att skolledaren vid den obligatoriska skolan, folk­ skolan, försöksskola (enhetsskola), har en särskild benämning, medan skol­ ledaren vid de s. k. högre skolorna och praktiskt taget varje annan skolform dessutom (t. ex. yrkesskola med kvällsundervisning) kallas rektor. Att an­ talet innehavare av rektorstiteln i landet ökar med ett 1 000-tal synes utred­ ningen inte ha någon som helst betydelse, enär dessa befattningshavare ostridigt är rektorer i den mening detta ord enligt vedertaget språkbruk här i landet har. Också skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet — numera »annan överlärare» — skall enligt utredningens förslag kallas rektor, då hans ställning och uppgifter såsom ledare för kanske ett 50-tal lärare och 1 000-talet elever gör det lika befogat att rektorstiteln kommer till använd­ ning i dessa fall som beträffande ledaren av en liten realskola eller yrkes­ skola. Att ge den obligatoriska skolans ledare särbenämningar anser utred­ ningen bestämt böra undvikas.

Den av riksdagen beslutade provisoriska benämningen studieledare är enligt utredningens mening dels icke användbar som tjänstetitel, vilket studierektor är, dels är den för innehallslös och obestämd. Studierektor är ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om, nämligen om en befatt­ ningshavare, som inom ett centralt område av skolans verksamhet, enligt den av utredningen för honom avsedda ställningen, skall fullgöra funktio­ ner, som eljest skolat åligga skolledaren-rektorn. Det är då enligt utred­ ningens mening icke oviktigt, att studieledaren får en titel, som i någon mån markerar hans förhållande till elever, målsmän och kolleger.

Kameral hjälp åt skolledarna. Frågan om biträdeshjälp av olika slag till skolledarna vid det obligatoriska skolväsendet är för när­ varande en rent kommunal angelägenhet och förhållandena i detta av­ seende är mycket skiftande i kommunerna. Utredningen redovisar på grund­ val av tillgängligt material, hur förhållandena gestaltar sig. Av den arbetstidsundersökning, som gjordes av 1950 års lärarutredning, framgår hur de dåvarande distriktsöverlärarnas arbetstid fördelades på olika arbetsuppgifter. Skolstyrelseutredningen redovisar denna fördelning i tabellform. Det framgår, att expeditionsarbetet tog den väsentligaste delen av överlärarnas arbetstid, medan det blev skäligen liten tid över för ut­ övande av pedagogisk ledning. Lärarutredningen, som påvisade att hela antalet arbetstimmar för den pedagogiska ledningen i medeltal utgjorde 4 å 5 timmar per år, ansåg att det var ett statligt intresse, att icke distriktsöverlärarna, för vars avlönande betydande statsbidrag utgår, i sådan ut­ sträckning belastades med enklare kontorsgöromål att viktigare och kvalifi­ cerade arbetsuppgifter ej medhinnes. Det vore enligt lärarutredningens mening icke orimligt om staten som villkor för statsbidrag till överlärare ställde anspråk på att erforderligt kommunalt anslag beviljades för skriv­ biträde på folkskolexpeditionen. Lösningen av denna fråga borde dock an­ stå tills skolstyrelseutredningens förslag förelåge. Skolstyrelseutredningen redogör också för en undersökning, som Sveriges överlärarförbund gjorde hösten 1954 rörande de kommunala anslagen till skrivhjälp på folkskolexpeditionerna. Av denna utredning framgår, att av de 803 uppgiftslämnande distrikten (82,6 procent av samtliga) hade 468 (58,3 procent) inga som helst anslag till skrivhjälp på folkskolexpeditioner­ na. I 18 distrikt (2,2 procent) kunde annan kommunal expeditions personal få anlitas, och i 317 fall (39,5 procent) erhölls bidrag av mycket varierande storlek till skrivhjälp och avlöning av personal på folkskolans expedition. Enligt utredningens mening är det mycket anmärkningsvärt, att antalet distrikt, där biträdeshjälp saknas, är så stort. I kommuner med upp till 19 läraravdelningar var icke mindre än 84,6 procent utan, i gruppen 20—29 avdelningar 57,9 procent, i gruppen 30—39 avdelningar 31,2 procent och i gruppen 40—49 avdelningar 6,4 procent.

Efter att ha erinrat om de anslag som numera utgår till skrivhjälp vid de statliga läroverken anför utredningen. Utredningen anser, att biträdeshjälp på skolexpeditionerna för närva­ rande icke ställes till förfogande i tillfredsställande utsträckning. I alltför stor omfattning utnyttjas skolledare för dylikt arbete. Det är otvivelaktigt

OG

slöseri med statens och kommunens medel, när förhållandevis dyr arbets­ kraft måste användas för att utföra rena rutingöromål på skolexpeditionen, såsom maskinskrivning, förande av elevförteckningar, uthyrning av lokaler, siffergranskning av räkningar o. s. v., vilka bör utföras av billigare och för ändamålet utbildad arbetskraft, så att skolledaren till gagn för skolan kan frigöras för viktigare uppgifter. Blir så inte fallet förfelas lätt en del av syftet med en bättre utbyggd slcolledarorganisation. Utredningen vill sär­ skilt betona, att mera tid är nödvändig för den egentliga pedagogiska led­ ningen.

Ehuru det enligt utredningens mening finns starka skäl för sådana be­ stämmelser som 1950 års lärarutredning ifrågasatte, anser utredningen det dock tillsvidare vara tillfyllest om mellaninstanserna håller sig underrättade om hur de ifrågavarande förhållandena ordnas och på lämpligt sätt ingri­ per, där rättelse behöver åstadkommas.

2. Remissyttranden

Den fackliga ledningen har i något avseende blivit särskilt behandlad i mer än 90 yttranden, varav 64 avgivits av kommunala myndigheter. Beträffande skolledarorganisationen, varom fråga är i förevarande avsnitt, har i yttrandena framhållits följande. Grundtankarna i utredningens förslag rörande den fackliga ledningens organisation, nämligen att en skolstyrelsereform, som syftar till enhetlighet och samordning, också fordrar att eu skolchef får det närmaste ansvaret under skolstyrelsen samt att en viss utbyggnad av den fackliga ledningen kräves i anslutning till skolreformens förverkligande, accepteras nästan undantagslöst i de avgivna yttrandena. Förslaget i dess helhet avstyrkes endast av statskontoret och stads­ fullmäktige i Ludvika. Statskontoret anför. Redan det förhållandet, att nya för skolorna i kommunen gemensamma lokala styrelseorgan inrättas, talar för att viss försiktighet bör iakttagas, vad angår förstärkningen i övrigt av den lokala skolledningen. Vidare kan fastslås, att utredningen icke ens gjort gällande, att den fackliga ledningen, sådan den för närvarande är utformad, skulle vara otillfredsställande. Ut­ redningen har tvärtom framhållit, att utvecklingen under de senaste åren gått mot ökad effektivitet. Kommunindelningsreformen medförde sålunda en minskning av antalet skoldistrikt med 57 procent. Härigenom har distriktsöverlärarinstitutionen fått en sådan omfattning, att kommunal skol­ ledare numera finns i 95,7 procent av landets alla skoldistrikt, vilket inne­ bär att närmare 99 procent av alla läraravdelningar stå under tillsyn av sådan skolledare. De gynnsamma verkningarna av denna utveckling visas av den nedgång under de senaste åren i antalet ärenden hos folkskolinspek­ törerna, som utredningen vid sina undersökningar kunnat påvisa (bet. s. 202). Beträffande enhetsskolan må erinras om den möjlighet att anlita bi­ trädande skolledare som öppnats genom beslut av 1955 års riksdag. Det

torde vidare kunna förutsättas, att upprättandet av särskilda mellaninstanser för skolväsendet — vilket statskontoret, som nedan framgår, icke vill motsätta sig — kommer att få gynnsamma konsekvenser även för de lokala tillsynsorganens verksamhet. Att under sådana omständigheter avhända kommunerna deras nuvarande frihet på området och nödga dem att an­ passa sig efter det i och för sig invecklade system, som utredningen fram­ lagt, finner statskontoret icke böra ifrågakomma, allra helst som systemet ifråga icke lämnar möjligheter att beakta de skiftande förhållandena i olika kommuner.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg och Södertälje vänder sig också mot att den fackliga ledningens organisation skall bli föremål för reglering och för­ ordar större frihet för den enskilda kommunen att ordna denna angelägen­ het. Samma uppfattning har också Svenska facklärarförbundet och Svenska stadsförbundet. Det senare anför. Vad utredningen föreslagit och anfört beträffande den fackliga skolled­ ningen innebär enligt förbundsstyrelsens mening i åtskilligt en alltför långt driven precisering såvitt gäller kommuner, där ett mera omfattande och specialiserat skolväsen behövs. I den mån sådana kommuner skola ha an­ svar för skolväsendet och dess utveckling, är det inte blott principiellt utan även ur praktiska synpunkter påkallat, att de få åtminstone någon frihet att själva bestämma om organisationen i denna del. Motsatsen rimmar föga med målsättningen, att kommunerna skola göra en aktiv insats bland annat beträffande skolväsendets organisatoriska utveckling. Varför en så preciserad och schablonmässig reglering, som utredningen föreslagit, skal] anses hehövlig, har förbundsstyrelsen också svårt att inse. Särskilt gräns­ dragningen mellan de båda befattningstyper, som utredningen föreslår be­ nämnda skoldirektör respektive förste rektor, synes diskutabel.

Bland tillstyrkande remissmyndigheter märks främst skolöverstyrelsen, som i det stora hela ansluter sig till de av utredningen föreslagna lösning­ arna. Överstyrelsen anför inledningsvis. Då det gäller organisationen av skolväsendets fackliga ledning, delar överstyrelsen utredningens uppfattning, att kraven på enhetlighet och sam­ ordning gör det nödvändigt, att i varje kommun en skolchef får uppgiften att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela skolväsen och bära ansvaret för detsamma. Den lokala organisationen i övrigt bör med av­ seende på de olika typerna av skolledare och biträdande skolledare vid skolenheterna utformas så, att den möjliggör en smidig och effektiv anpass­ ning efter den varierande storlek och struktur, som skolväsendet i olika kommuner uppvisar. I likhet med utredningen anser överstyrelsen, att ett omedelbart genomförande av skolstyrelsereformen motiverar, att i samband därmed även de behövliga ändringarna i den fackliga skolledarorganisationen vidtages. I

I anslutning härtill framhåller överstyrelsen som eu angelägenhet av utomordentligt stor vikt att den fackliga ledningens uppgifter och befo­ genheter klart och lämpligt avgränsas såväl i förhållande till skolstyrelsen som mellan de fackliga ledarna inbördes. Självständighet och rörelsefrihet 7

måste enligt överstyrelsens mening känneteckna chefstjänster av det slag det gäller, om de skall kunna rekryteras med personer, som besitter de önskade ledaregenskaperna. Att ett självständigt ansvar bör åvila den pedagogiske skolledaren framhålles också av stadsfullmäktige i Växjö.

De av utredningen föreslagna olika slagen av ledare för en kommuns hela skolväsen har i allmänhet accepterats i prin­ cip medan däremot de av utredningen förordade tjänstebeteckn i n g a r n a i några fall kritiserats. Skolöverstyrelsen har kommit till den uppfattningen att den enklaste och naturligaste lösningen är, att leda­ ren för en kommuns hela skolväsen benämnes skolchef och ledaren för viss skolenhet i denna sin egenskap på hävdvunnet sätt benämnes rektor. Biträdande skoldirektör enligt utredningens terminologi bör enligt över­ styrelsens mening benämnas skolinspektör. De av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skolledarna beröres också i yttranden från Själevad och Härnösand och betecknas där som mindre lyckliga. Mot principen att prövningen av förutsättningarna för inrättande av olika skolledartjänster skall ske med hjälp av ett poängsystem har icke rests några invändningar. Själva utformningen av systemet har där­ emot icke verkat övertygande på Svenska stadsförbundet, som dock inte alls går närmare in på frågan, och från olika håll har påyrkats en annan värdesättning av vissa stadier eller klasser. Sveriges överlärarförbund an­ ser, att det icke föreligger någon egentlig skillnad i arbetskvantiteten mellan å ena sidan klasserna i en realskola och på enhetsskolans högstadium och å andra klasserna 7—9 inom folkskolan, varför även avdelning av det sistnämnda slaget bör värderas till IV 2 poäng. Folkskolans lärarförbund har samma uppfattning. Rektorernas riksförening hävdar bestämt att avdelning av högre sko­ lornas och enhetsskolans högstadier bör värderas till mellan 2,25—2,50 poäng. Svenska yrkesskolföreningen och stadsfullmäktige i Skellefteå anser att utredningen åsatt yrkeskurserna ett alltför lågt poängvärde. Kommunalfullmäktige i Huddinge framhåller, att den föreslagna poäng­ beräkningen missgynnar Huddinge, som genom avsaknaden av högre skol­ form av äldre typ skulle komma att intaga en unik ställning i förhållande till andra kommuner av samma och även av lägre storleksordning. Med hänsyn härtill anser fullmäktige det vara angeläget att vid bedömandet av behovet av skoldirektör hänsyn också tages till en prognos för kom­ munens framtida skolväsen och till nödvändigheten av att i tid vidtaga erforderliga planeringsåtgärder. Kommunalfullmäktige i Tärna ser frågan närmast ur en fjällkommuns synvinkel och räknar med högre poäng för vissa faktorer, som gör sig särskilt påminta i de vidsträckta glesbebyggda

kommunerna. I yttrande från Holmsund påpekas, att ingen hänsyn tagits till det omfattande arbete som skolskjutsarna åstadkommer. Skolöverstyrelsen, som ifrågasätter en något större nyansering av poäng­ värden och beträffande yrkesgrenarna i 9 y förordar en närmare precise­ ring av dessa värden, har funnit den av utredningen föreslagna poängsum­ man, vilken skulle leda till ett obligatoriskt inrättande av skoldirektörstjänst, vara för låg. Härom sägs. Överstyrelsen, som icke är helt övertygad om att alla orter, vilkas skol­ väsen uppnår sistnämnda poängtal, måste anses vara i behov av skol­ direktörstjänst, anser, att poängtalet bör sättas högre, och föreslår, att skyldighet att inrätta sådan tjänst skall föreligga först i kommuner av sådan storleksordning att poängtalet enligt utredningens beräkningsnormer uppgår till 175 i stället för 150. Mot utredningens förslag beträffande Stockholm, Göteborg och övriga kommuner med en poängsumma av 500 poäng eller mera har överstyrelsen ingen erinran. Stadsfullmäktige i Falun anser det vara olämpligt att skoldirektörstjänster inrättas på andra platser än i de allra största städerna. Åtskilliga av skoldirektörens tilltänkta uppgifter kan, menar fullmäktige, överföras på lokalstyrelsens ordförande samt kamerala tjänstemän. Stadsfullmäktige i Kalmar ifrågasätter om det inte skulle räcka med en förste rektor i kom­ mun, vars befolkning uppgår till cirka 40 000 invånare. Utredningens tanke att kommunal folkskolinspektörstjänst, som inrät­ tats och tillsatts före den 1 juli 1955, skall omändras till skoldirektörstjänst och kunna tillsättas utan ledigförklarande har mötts med bestämda invändningar från bland annat skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län, Rektorernas riksförening, Läroverkslärarnas riksförbund, Skolstyrelseförbundens rikskommitté samt stadsfullmäk­ tige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Borås och Härnösand.

Distriktsöverlärarens ställning i det tjugotal kommuner utan kommunal folkskolinspektör, där skoldirektörstjänst skulle nyinrättas, tages upp i ett par yttranden. Folkskolinspektören i Skaraborgs läns västra inspektions­ område föreslår, att distriktsöverlärare automatiskt skall bli skoldirektör i sådan kommun. Sveriges överlärarförbund anför. Överlärarförbundet anser, att starka skäl talar för att distriktsöverlärarna i denna grupp automatiskt förordnas till skoldirektörer. Redan nu om­ fattar den del av skolväsendet i här ifrågavarande kommuner, som sorte­ rar under distriktsöverläraren, 75 procent av det hela. De förhållandevis stora kommuner det här gäller — 20 000—33 000 invånare — har förmått dra till sig mycket välmeriterade innehavare av distriktsöverlärartjänsterna. Ungefär hälften av dessa kommuner har sedan gammalt haft folkskolinspektörstjänster inriittade, men övergått till distriktsöverlärartjänster, sedan dessa blivit statsbidragsberättigade. I flera fall har folkskolinspektörstiteln bibehållits.

Den fackliga ledningen av skolenheterna har icke föranlett några principiella erinringar vid remissbehandlingen. Skolöver­ styrelsen föreslår emellertid att befattningar för biträdande rektorer — en skolledartyp som icke finns i utredningens förslag — skall kunna in­ rättas i vissa fall. På sådan rektor skulle vissa arbetsuppgifter, främst av pedagogisk art, kunna överflyttas i sådana fall då rektor vid en stor skol­ enhet, exempelvis ett högre allmänt läroverk, bleve skolchef. I anslutning till utredningens uttalande (s. 137 f.) angående en möjlig fördelning av skolchefsuppgifterna mellan en förste rektor och övriga skolledare för över­ styrelsen fram sitt eget förslag om biträdande rektor som ett alternativ.

En sådan anordning, varigenom skolchefsärenden skulle överflyttas från den rektor, som utsetts till skolchef, till annan rektor, som därigenom skulle nödgas utbyta rektors- eller lärararbete mot skolchefsarbete, verkar föga rationell. Den skulle därtill innebära, att rektor vid ett stort högre allmänt läroverk knappast skulle kunna söka och inneha skolchef stjänst, om icke den största delen av skolchefsuppgifterna finge överlåtas till de rektorer, som ej sökt eller erhållit skolchefstjänsten.

Beträffande de arbetsuppgifter, som skulle överflyttas på en biträdande rektor, anför överstyrelsen.

Vilka dessa arbetsuppgifter lämpligen skall vara, bör icke generellt fixeras utan bestämmas i varje särskilt fall med hänsyn till rektors önske­ mål, förhållandena vid läroanstalten, biträdande rektors lämplighet för olika arbetsuppgifter m. m. Överstyrelsen har tidigare i annat samman­ hang väckt förslag i denna riktning, nämligen i en underdånig skrivelse den 5 juni 1950 med utredning av frågan om delning av ur pedagogiska och andra synpunkter alltför stora läroverk, till vilken utredning överstyrelsen hänvisar. Liknande anordning kan tänkas motiverad även i andra mot­ svarande fall.

Även Sveriges överlärarjörbund berör frågan om ett överflyttande av förste rektors arbetsuppgifter på annan skolledare och tar i anslutning där­ till upp frågan om distriktsöverlärarens ställning i sådana fall, då annan än denne blir förste rektor.

Överlärarförbundet anser det oundgängligen nödvändigt, att skolledarorganisationen på denna punkt erhåller en betydligt fastare konstruktion än den skolstyrelseutredningen föreslagit. I de kommuner det här gäller har man nu i allmänhet ett väl utbyggt folkskolväsen under en distriktsöverlärares ledning. Att slopa denna enhetliga ledning för skolformen — så som utredningen föreslår på sid. 135 — är helt visst icke välbetänkt. Det är heller knappast i linje med skolstyrelseutredningens förslag i övrigt rörande skolledningen, som ganska markerat bygger vidare på den nuva­ rande organisationen. Det bör också observeras, att det här gäller en stab av i regel välmeriterade och erfarna skolledare, som genom förslaget i viss mån skulle kunna skjutas åt sidan. Förbundet vill bestämt hävda, att distriktsöverlärarna i de distrikt, där enligt förslaget förste rektor skall tillsättas skall — därest de ej förordnas

på denna befattning — givas en tjänsteställning, som i stort sett blir lik­ artad med den de nu innehar. De bör alltså fortfarande vara ansvariga skolledare för hela den obligatoriska skolan inom kommunen.

Dessa rektorer bör enligt överlärarförbundets mening handha arbets­ uppgifter, som utredningen tänker sig delegerade från förste rektor för att lätta dennes arbetsbörda, enär det torde bli fråga om sådana uppgifter som distriktsöverläraren hittills skött. Folkskolans lärarförbund anser, att en sänkning av de av utredningen föreslagna poängtalen och därjämte en minskning av intervallerna för in­ rättande av skolledartjänster vid det obligatoriska skolväsendet erfordras, för att de större skoldistrikten skall kunna få en effektivt arbetande skolledarorganisation.

Beträffande behörighetskraven för skolchef och » biträdande skolchef » framhåller skolöverstyrelsen som oeftergivliga kraven på god allmänpedagogisk kunskap och överblick. Utöver de av utredningen nämn­ da lärarkategorierna föreslår överstyrelsen som behörig till skolchefstjänst även den som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen, heltidsanställd lärare i yrkesämnen eller heltidsanställd yrkesskolrektor. I övrigt ansluter överstyrelsen sig till utredningens uppfattning att skolchefen skall vara lärarutbildad och ha lärarerfarenhet. Samma mening har folkskolinspek­ tören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde. Han anför bland annat. Skolstyrelsen, som skall ha beslutanderätten över skolväsendet, är i princip sammansatt av lekmän. Dessas huvudinsatser torde därför ofta mera röra praktiska och ekonomiska frågor än undervisningsfrågor. Skulle då, såsom på något håll förutsatts som möjligt, även den ledande tjänste­ mannen ha sitt huvudsakliga erfarenhets- och intressefält inom samma om­ råden, skulle det kunna inträffa att undervisningssynpunkterna företräddes först på en tredje nivå. Då på skolväsendets område undervisningsfrågorna rimligen får tillgodoses i första hand, förefaller en sådan anordning ej lämp­ lig vare sig ur skolans eller samhällets synpunkt. Det är angeläget, att lek­ männens praktisk-ekonomiska sakkunskap balanseras av en facklig tjänste­ mans sakkunskap på högsta nivå, om ej utvecklingen på skolans område skall snedvridas. Jag vill därför tillstyrka de av skolstyrelseutredningen föreslagna behörighetsvillkoren.

Kravet på att skolchefen skall vara lärarutbildad understrykes av Stä­ dernas folkskolinspektörsförbund, folkskolans lärarförbund och Läroverlcslärarnas riksförbund. Stadsfullmäktige i Sundbyberg har icke funnit några invändningar att göra mot förslagen om skolledarens kompetens. Svenska stadsförbundet däremot kan ej känna sig övertygat om att skoldirektörstjänsten i en stor­ stad endast skall få innehavas av en person med lärarutbildning och lärar­ erfarenhet. Av de sju kommunala myndigheter som yttrat sig om skolledar-

kompetensen vänder sig stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Härnö­ sand och Uddevalla mot att lärarutbildning och lärarerfarenhet skall vara kompetenskrav för skoldirektörstjänsterna. Beträffande av utredningen föreslagen behörighet att anställas som rektor vid enhet av den obligatoriska skolan föreslår skolöverstyrelsen en utvidgning så, att dylik behörighet även skall till­ komma den som är eller varit anställd som ordinarie övningslärare vid ifrågavarande skolform.

Förslagen om skolledarnas tjänsteåligganden och om n o rmalinstruktioner för dessa har endast uppmärksammats i fyra yttranden. Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot vad som föreslagits, medan Sveriges överlärarförbund anser det vara behövligt att genom skilda normalinstruktioner klargöra den enligt förbundets mening betydande skill­ nad i ställning, som kommer att föreligga mellan förste rektor och skol­ direktör. Överlärarförbundet menar att förste rektors undervisningsskyldighet gör det nödvändigt att i väsentlig grad decentralisera vissa upp­ gifter medan en stark koncentration av uppgifterna å andra sidan är möj­ lig när det gäller skoldirektörstjänsterna. Läroverkslärarnas riksförbund menar att det icke bör komma i fråga att under pågående förordnandeperiod fråntaga rektor arbetsuppgifter, som han nu har eller pålägga honom nya, »däri inberäknat att subordineras under en kommunal skolstyrelse». Stadsfullmäktige i Falun diskuterar förste rektors uppgifter och anser att dessa bör inskränkas till att kalla till och leda rådplägningar i fråga om det lokala skolväsendets utveckling samt att vara föredragande i vissa gemensamma ärenden. Rådplägningar och planeringar kan lämpligen ske i ett rektorskonvent, där förste rektorn är ordförande. Undervisningsskyldigheten för skolledarna har berörts i några fall. Skolöverstyrelsen förordar att den i princip bör regleras på av utredningen föreslaget sätt. Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde reagerar mot att rektor, som har sin undervisning för­ lagd till låg- och mellanstadierna, skall ha högre undervisningsskyldighet än rektor, som i motsvarande fall undervisar på högstadiet. »Det är icke arbetets art utan kvantitet, som måste vara avgörande. Är de administ­ rativa göromålen lika bör nedsättningen i undervisningsskyldighet också regleras lika.» Folkskolans lärarförbund har icke heller funnit, att någon bärande motivering anförts för den av utredningen föreslagna differentie­ rade undervisningsskyldigheten. Sveriges överlärarförbund anför. Undervisningsskyldigheten för de blivande rektorerna vid den obliga­ toriska skolan föreslås av utredningen med en enda obetydlig ändring bli lika med den för distriktsöverlärarna nu gällande, därest dessa rektorer

undervisar i folkskola eller på enhetsskolans lag- och mellanstadier. Över­ lärarna har dock den bestämda uppfattningen, att den nuvarande undervisningsskyldigheten är för hög och att den ej lämnar dem tillräcklig tid att på ett tillfredsställande sätt fullgöra övriga med tjänsten förenade ar­ betsuppgifter. Denna sin uppfattning har förbundet vid upprepade till­ fällen och i olika sammanhang givit uttryck åt, och 1950 års lärarutredning föreslog ju också i sitt betänkande en lägre undervisningsskyldighet för överlärarna än den som statsmakterna sedan i samband med 1954 års lönereglering fastställde. Förbundet anser det vara alldeles nödvändigt att en generell sänkning av undervisningsskyldigheten genomföres. Av de biträdande skolledarna beröres studieledarna i några ytt­ randen. Skolöverstyrelsen anser liksom utredningen, att studieledarinstitutionen är en nödvändig förutsättning för att den planerade skolledarorganisationen skall fungera. Utredningens förslag tillstyrkes utom i vad gäller benämningen, där överstyrelsen föredrager studieledare framför ut­ redningens studierektor. Överstyrelsen anser också att yrkesskolans ledare alltjämt bör ha rektors titel och ställning, vare sig han är heltids- eller del­ tidsanställd. Benämningen studierektor finner också kommunalfullmäktige i Råda vara olämplig och förordar »förste lärare» eller »överlärare». Medan stadsfullmäktige i Sundbyberg anser det vara synnerligen önsk­ värt att förslaget om studierektorer kan förverkligas har stadsfullmäktige i Göteborg den uppfattningen att den av utredningen föreslagna anord­ ningen med studierektorer innebär en stor fara för att enhetsskolan skall brytas sönder. De av utredningen angivna uppgifterna för studierektor understryker enligt fullmäktiges mening denna fara. Det sägs härom. I den föreslagna organisationen ligger sålunda en latent fara för enhets­ skolans sönderbrytande i olika skolor, där lärarekompetensen får karakte­ risera dessa, och att rektor respektive studierektor i realiteten blir chefer för var sin sektion. Skall enhetsskolan bli vad den är avsedd, att bli, maste den organiseras enhetligt, och rektor skall ha den pedagogiska ledningen för samtliga stadier. Till hjälp i arbetet bör sedan huvudlärarekonsulenter fungera på sätt, som prövats i t. ex. Stockholm. Om möjligheter gives att ordna den pedagogiska ledningen i ett försöksområde pa nämnda sätt, far dock skoldistriktet i statsbidragshänseende ej komma i ett sämre läge än om studierektorer införes. Sveriges överlärarförbund och folkskolans lärarförbund hävdar, att stu­ dieledarens ställning som biträde åt skolchefen bör komma till klart uttryck i de bestämmelser, som kommer att gälla för studieledare. Den hösten 1955 fastställda provisoriska normalinstruktionen för studieledare vid i folk­ skolan inbyggd realskollinje vore icke tillfredsställande i detta avseende. Lärarförbunden förordar också timnedsättning efter i huvudsak samma grunder för samtliga studieledare och klara bestämmelser om besvär över tillsättning av studieledare. Enligt Läroverksläramas riksförbunds uppfattning har i försöksskolebestämmelserna och instruktionen för studieledare den senaies ställning sa

kringskurits att lian icke får tillräckligt pedagogiskt inflytande på det sta­ dium han tillsatts för. I fråga om tillsynslärare har särskilda uttalanden gjorts av ett tjugotal remissinstanser, därav 16 kommuner. Till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid den obligatoriska skolan ansluter sig skolöverstyrelsen, Sveriges överlärarförbund och folkskolans lärarförbund samt 12 av de kommuner, som yttrat sig. Nämnda förbund ger sin anslutning också till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid skola med två eller flera avdelningar, medan överstyrelsen förordar att det före­ slagna minimitalet höjes till tre. Kommunalfullmäktige i Sura anser också, att tillsynslärare endast i undantagsfall behövs vid skolor med två läraravdelnmgar, och kommunalfullmäktige i Svalöv menar, att särskild till­ synslärare ej borde behövas vid skolor med mindre än 5 å 6 läraravdelningar. Med hänsyn bland annat till att skolledaren ofta måste vara borta från den skola, där han har sin tjänstgöring förlagd, föreslår överlärarförbundet, att tillsynslärare skall finnas vid varje skola med minst två läraravdelningar. Kommunalfullmäktige i Borensberg, Östra Vikbolandet, Hallsberg och Dalstorp menar också att tillsynslärare bör finnas vid skolledarens sko­ la även om antalet läraravdelningar är lägre än 10 som utredningen före­ slagit. Kommunalfullmäktige i Broby anser å andra sidan, att tillsyns­ lärare ej bör placeras vid rektors skola förrän antalet läraravdelningar överstiger 15. Svenska landskommunernas förbund slutligen anför i denna fråga. ... aiI1I?at. i de förhandlingar om ersättning till tillsynslärare, i vilka förbundet biträtt skoldistrikten, har framkommit att man på kommunalt skolhåll — icke endast bland skolstyrelserna utan även bland distriktsöverlärarna är långt ifrån övertygad om det sakliga behovet av särskilda tillsynslärare i de många mindre skolorna. Det är därför för tidigt att ge tillsynslärarinstitutionen en utförlig författningsmässig reglering. Eftersom allmänna statsbidragsutredningen inom kort uppges komma att framlägga förslag till förenkling av statsbidragsbestämmelserna för folkskolans lärare, finnes icke heller anledning att nu föregripa detta förslag genom införandet av ett statsbidrag till arvoden åt tillsynslärare.

Till spörsmålen om statsbidrag återkommer jag längre fram. Vad utredningen föreslagit beträffande skolledare i de minsta kommunerna har icke föranlett några särskilda erinringar från re­ missmyndigheternas sida. De av utredningen gjorda uttalandena rörande behovet av kameral h j ä 1 p åt skolledarna understrykes av skolöverstyrelsen, 3 folkskolinspek­ törer samt, med skärpa, av Sveriges överlärarförbund, som framhåller att det är nödvändigt att frågan om den kamerala hjälpen på skolexpeditio­ nerna löses samtidigt som den nya skolledarorganisationen träder i kraft.

De 1953 fastställda bestämmelserna i detta hänseende för de allmänna läroverken bör enligt förbundets mening gälla även för folkskolan. Vid genomförandet av den fackliga ledningens organisation bör enligt skolöverstyrelsens mening utformningen i varje kommun bli före­ mål för överstyrelsens prövning och icke som utredningen avsett endast prövas av mellaninstansen.

C. Skolledarnas löner. Statsbidrag

1. Skolstyrelseutredningen

a) Inledning Utredningen förutsätter, att lönesättningen för de olika kategorierna skolledare kommer att bestämmas först efter förhandlingar med berörda per­ sonalorganisationer på grundval av bland annat de ändrade skolledaruppgifter, utredningen föreslår, sedan dessa uppgifter mera i detalj klarlagts i instruktioner för befattningshavarna. Utredningen har därför icke fram­ lagt direkta förslag om lönebeloppens storlek men föreslagit vissa löne- och arvodesgrupper samt anfört åtskilliga synpunkter, som enligt dess mening bör beaktas vid bedömningen av lönespörsmålen. Dessa synpunkter redo­ visas i det följande i samband med utredningens motiveringar för de olika förslagen.

b) Skolcheferna

Förslag Skoldirektörerna. Utredningen föreslår följande, på det av ut­ redningen konstruerade poängsystemet baserade lönegrupper för skoldirek­ törer och »biträdande skoldirektörer».

Skoldirektörstjänsterna synes utredningen lämpligen böra inplaceras på löneplan 2 och lägre lön än motsvarande den som utgår enligt löneklass 13 på nämnda löneplan menar utredningen icke böra komma i fråga för skol­ direktör i lönegrupp I. Förste rektor. För den ökning av arbetsuppgifter och ansvar, ställningen som förste rektor kommer att medföra, anser utredningen att ersättning bör utgå i form av särskilt årsarvode såsom tillägg till rektorslönen. Utredningen föreslår följande arvodesgrupper.

Arvodesgrupp Antal poäng

39 (29.148) 38 I. (28.332) Adj unktskompetent 37 rektor vid realskola (27.504) Cb 9—13 36

(26.688) II.

Icke-adjunktskompetent 35 rektor vid realskola (25.848) Cb 7—11 34 (25.020) 33 (24.180) 32 (23.364) 31 (22.392) III. 30 Distriktsöverlärare (21.444) vid folkskoleväsendet Cb (1) 2—6 29 (20.424) 28 (19.392) 27 (18.396)

Beträffande spörsmålet om och i vilken mån lönedifferensen mellan folk­ skollärare och lärare i läroämnen skall slå igenom vid lönesättningen av dessa nya skolledartjänster anför utredningen. Skolledartjänsterna i grupp I rekryteras bland lärare placerade i löne­ graderna 27 och 29 (slutlöneklasser 30 och 32), i grupp II bland lärare i lönegraderna 25 och 27 (slutlöneklasser 28 och 30) samt i grupp III bland lärare i lönegraderna 21 och 23 (slutlöneklasser 24 och 26). Det skiljer således i lärartjänsten upp till 8 löneklasser mellan folkskolläraren och adjunkten, båda enligt utredningens förslag behöriga till de här ifråga­ varande skolchefstjänsterna. Mellan distriktsöverlärare och rektor vid real­ skola skiljer 7 löneklasser om båda är placerade vid de största skolenhe­ terna och högst avlönade i sin grupp. Vid bedömningen av lönesättningen av dessa skolchef stjänster synes det icke vara möjligt att bortse från de nuvarande relationerna mellan folk­ skollärares och adjunkts lön. Att det föreligger en skillnad här, är fullt naturligt, då fråga är om tjänster av olika innehåll, vilka var för sig är avsedda för innehavare med efter tjänsterna avpassad olika utbildning och kompetens. Det torde däremot vara sällsynt, att samma tjänst — vilket det nu blir fråga om — lönesättes olika, alltefter innehavarens utbildning och formella meritering. När det gällde skoldirektörstjänsterna, fann utredningen icke anled­ ning föreslå, att hänsyn till utbildning skall tagas, då lönegradsplaceringen bestämmes. Vid urvalet av dessa tjänsters innehavare bör t. ex. goda ledaregenskaper, utmärkt organisatorisk och administrativ förmåga, fal­

lenhet för samarbete och allmän erfarenhet väga tyngre än den ena eller andra examen. Med andra ord, lämpligheten bör här fälla utslaget, och utredningen kan icke finna det skäligt att ge två befattningshavare, som skall utföra samma arbete, olika lön med hänsyn till en formell utbild­ ning, som icke har direkt avseende på chefstjänster av det slag, skoldirek­ törst jänsterna är. Principiellt sett skulle samma skäl kunna anföras för en likadan bedömning av rektorst jänsterna, men det föreligger en skillnad här, som bör tillmätas en viss betydelse. Den består däri, att rektorerna är närmare knutna till skolan och alltid skall utöva en viss verksamhet som lärare samt som pedagogiska ledare för visst stadium. Just på skolans område har dessutom den principen knäsatts, att lönesättningen av sam­ ma tjänst kan variera med hänsyn till innehavarens utbildning. Sålunda är, som förut angivits, rektor vid statlig och kommunal realskola och högre kommunala skolor placerad i olika lönegrader, beroende på om han är adjunktskompetent eller ej. Ämneslärare vid högre kommunal skola är placerad två lönegrader under adjunkt, och lektor vid högre allmänt läro­ verk är, om han disputerat för doktorsgrad, placerad två lönegrader högre än lektor, som är filosofie licentiat. Motsvarande förhållande kan sägas råda beträffande folkskollärare i 23 lönegraden, vilka hittills skolat fylla samma uppgifter som adjunkter i 27 lönegraden. Efter att ha prövat olika vägar att lösa detta problem, har utredningen kunnat konstatera, att förutsättningar icke föreligger att utifrån rådande förhållanden eller från några på området gällande allmänna principer här­ leda den riktiga lösningen, utan att denna i stort sett måste träffas på grundval av en bedömning. Enligt utredningens uppfattning bör därvid undervisningsskyldigheten skjutas i bakgrunden och tyngdpunkten mycket markerat läggas på de med skolledarskapet förenade uppgifterna, vilka är de mest väsentliga i en skolchefstjänst. Ehuru dessa uppgifter i huvud­ sak är desamma oavsett skolchefens lärarutbildning, vilket talar för en enhetlig lönesättning, bör man likväl enligt utredningens mening icke bort­ se ifrån att det mellan de lärargrupper, som här kan komma ifråga, finns en skillnad i kompetens för pedagogiskt ledarskap av skolans olika stadier, å ena sidan låg- och mellanstadierna och å andra sidan högstadiet, samt att lönesättningen inom undervisningsväsendet genomgående ligger högre ju högre stadium skolledar- och lärargrupperna har kompetens för. Fastän det i och för sig varit önskvärt, att all differentiering kunnat undvikas på detta område, har utredningen således, med hänsyn till nämnda skillnad i kom­ petens samt till skillnaderna i lön mellan de till tjänsterna ifrågakommande lärargrupperna och den olika lönesättning som tillämpas inom detta om­ råde, funnit sig böra föreslå, att två lönesättningar kommer till använd­ ning.

c) Skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan

Förslag

Det system för lönegradsplacering, som utredningen föreslagit för rek­ torer, vilka tillika är skolchefer, skall i princip också äga tillämpning vid bestämmandet av löneställningen för rektor vid enhet av den obligato­ riska skolan. Utredningen förutsätter dock, att, lönegraderna vid lika poäng-

no

tal icke blir desamma för rektor vid skolenhet som för rektor, vilken är skolchef, utan i det förra fallet sättes något lägre. Utredningen föreslår vidare, att lönegrupp för de ifrågavarande rekto­ rerna i kommun med skoldirektör skall bestämmas på grundval av den poängsumma som erhålles genom division av den totala poängsumman för den obligatoriska skolan med antalet rektorer vid denna. På samma sätt bör lönegruppen bestämmas, där förste rektor icke tillika är rektor vid den obligatoriska skolan. Där så är fallet, skall skolchefen ingå i det antal skolledare, varmed den totala poängsumman skall divi­ deras, dock att skolchefens lönegrupp icke bestämmes på grundval av den sålunda erhållna kvoten utan på grundval av den totala poängsumma, som det obligatoriska skolväsendet ger, varjämte arvode tillkommer.

Motivering

Utredningen framhåller att det vid ställningstagandet till löneförhållan­ dena för ledarna av skolenheter inom den obligatoriska skolan blir en av­ görande fråga, hur de skall betraktas i förhållande till de rektorer, som till­ lika är skolchefer i kommuner, vars hela skolväsen är av motsvarande om­ fattning. De senares lönegradsfråga bör enligt utredningens mening lämp­ ligen vara klar och finnas som bakgrund, när definitiv ställning skall tagas till lönen för ledarna av skolenheterna. Enligt utredningens uppfattning kommer dessa skolledare med hänsyn till ställning och uppgifter nära skolchefskategorien rektorer och bör följ­ aktligen i lönehänseende komma på i det närmaste samma plan som dessa. Utredningen erinrar bland annat om att skolledarna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet i princip skall erhålla samma självständiga ställ­ ning och ansvar i förhållande till skolchefen som rektorerna vid de tradi­ tionella skolenheterna läroverk, högre kommunal skola etc.

d) Biträdande skolledare Beträffande storleken av arvodena åt studierektorer och tillsynslärare har utredningen icke gjort några särskilda uttalanden.

e) Statsbidrag Utredningen föreslår, att statsbidrag med 78 procent skall utgå dels till kostnaderna för avlöning respektive arvode åt skolcheferna dels ock till kostnaderna för avlöning åt rektor vid enhet av det obligatoriska skolvä­ sendet. Till kostnaderna för arvoden åt tillsynslärarna föreslår utredningen, att statsbidrag skall utgå med 50 procent. I sin motivering för dessa förslag framhåller utredningen, att stats­ bidrag till avlönande av rektorerna vid högre kommunala skolor och distriktsöverlärarna för närvarande utgår med 78 procent, och menar, att den procentsats, som funnits skälig för statsbidrag till dessa skolledares

in

lön lämpligen bör komma till användning i de av utredningen föreslagna fallen. Då de åligganden, som skall ankomma på tillsynslärare, enligt utred­ ningens mening är av mera utpräglat kommunal karaktär, har utredningen funnit statsbidrag med 50 procent i detta fall vara en riktigare avvägning.

2. Remissyttranden

I lönefrågan har uttalanden gjorts huvudsakligen av några cen­ trala myndigheter. Statens lönenämnd har sökt bilda sig en uppfattning om de synpunkter, som utredningen redovisat ifråga om lönesättningen för de olika skolledarlcategorierna, men säger sig ha funnit stora svårigheter föreligga att taga ställning härtill på grundval av vad i betänkandet anförts. Nämnden uttalar sammanfattningsvis. Eftersom fördelningen av arbetsuppgifter och ansvar är av avgörande betydelse för bedömningen av lönesättningen för såväl skolchefer som ledare för skolenheterna och denna fördelning synes komma att närmare klar­ läggas i normalinstruktioner för befattningshavarna, ansluter sig nämnden till utredningens uppfattning, att det slutliga avgörandet i lönefrågorna bör anstå till dess att instruktionerna utfärdats. De uttalanden och för­ slag, som utredningen eljest på särskilda punkter framfört i fråga om löneställningen för de av utredningen föreslagna nya skolledartjänsterna eller redan förefintliga sådana tjänster anser nämnden med hänsyn till vad som nyss anförts vara av sådan karaktär att de, i den mån de avse lönegradsplacering av tjänster, icke kunna på föreliggande material bedömas. Enligt nämndens mening bör, sedan de för lönefrågornas bedömande väsentliga faktorerna i fråga om arbetsuppgifter och ansvarsfördelning i detalj klar­ lagts, verkställas en förutsättningslös utredning om löne- och anställnings­ förhållandena för de olika skolledarna, såväl nu befintliga som föreslagna nya skolledarkategorier. Därvid bör även beaktas löneställningen för skol­ ledarna vid de fristående gymnasier, som komma att finnas vid sidan av den obligatoriska skolan, sedan enhetsskolan genomförts. Sistnämnda löne­ fråga har såvitt nämnden kan finna icke berörts av utredningen. Intill dess en sådan översyn verkställts böra enligt nämndens uppfattning nya typer av skolledarbefattningar icke inrättas såsom lönegradsplacerade tjänster. I stället bör den nya organisationen tills vidare provisoriskt kunna upp­ byggas med utnyttjande av redan befintliga tjänster, arvodesbefattningar eller, i förekommande fall, ersättning för mistad lön jämte visst arvode.

Skolöverstyrelsen granskar tämligen utförligt utredningens förslag och resonemang rörande lönesiittningen för de olika skolledarna. Beträffande skoldirektörstjänsterna1 anser överstyrelsen, bland annat med hänsyn till sitt förslag att skyldighet att inrätta dylik tjänst bör inträda,

1 Ehuru de av utredningen använda tjänstebeteckningarna enligt överstyrelsens mening bör er­ sättas av andra, brukar överstyrelsen i sitt utlåtande i klarhetens intresse utredningens titulatur.

då skolväsendet i en kommun når poängsumman 175, att antalet löne­ grupper bör kunna inskränkas till 2, mot av utredningen föreslagna 3, med gränsen vid 350 poäng. Överstyrelsen förordar vidare, att den nu tillämpade anställningsformen för rektorer, Cb-anställning, blir tillämplig för skoldirektörer och övriga heltidsanställda skolledare. De av utredningen anförda motiveringarna för att skoldirektör ej lämp­ ligen bör åtnjuta lägre lön än som motsvarar löneklass 13 å löneplan 2 finner överstyrelsen icke vara helt övertygande, ehuru överstyrelsen anser sig böra understryka vikten av att även rektorer vid högre allmänna läro­ verk kan förvärvas som skoldirektörer. Statskontoret tar också upp utredningens uttalande rörande använd­ ningen av löneplan 2 och säger sig för egen del finna det vara uteslutet att annat än löneplan 1 utnyttjas för dessa skolledartjänster. Ämbetsverket anför vidare. Skulle beträffande Stockholm och Göteborg löneplan 2 likväl tillämpas, bör ett eventuellt statsbidrag icke utmätas förmånligare än som hade utgått om befattningshavaren varit placerad i 37 lönegraden, d. v. s. den för under­ visningsråd gällande löneställningen. Beträffande ersättning åt förste rektor ansluter skolöverstyrel­ sen sig i princip till förslaget att sådan skall utgå i form av arvode, diffe­ rentierat med hänsyn till skolväsendets omfattning. Då enligt överstyrelsens mening dubbelkompensation i vissa fall kan bli följden vid en tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet, bör grunderna för beräkning av arvodets storlek närmare utredas, innan bestämmelser i ämnet utfärdas. Variationerna i förste rektors arbetsupp­ gifter blir enligt överstyrelsens uppfattning sannolikt ej större än att 3 arvodesgrupper mot av utredningen föreslagna 4 blir tillfyllest. Slutligen anser överstyrelsen att det bör övervägas, om inte föreskrifter om skyldig­ het för rektor att mottaga förordnande som förste rektor erfordras. Att lönen till rektorer, vilka tillika är skolchefer, skall differentieras i 5 lönegrupper anser skolöverstyrelsen icke motiverat, då under skolchefen i större kommuner skall kunna anställas rektorer och även i övrigt skolchefens arbete skall underlättas genom anställande av studierektorer för olika stadier och av tillsynslärare vid olika enheter av den obligatoriska skolan. Överstyrelsen förordar på denna grund att an­ talet lönegrupper begränsas till 4 i dessa fall. Beträffande denna skolledargrupp tillstyrker överstyrelsen att tjänsterna differentieras med hänsyn till lärarkompetensen men förklarar sig icke be­ redd att taga ställning till frågan efter vilka grunder en sådan differen­ tiering bör ske. Statskontoret berör inte spörsmålet om lönedifferentieringen i vidare mån, än att ämbetsverket förklarar sig icke ha funnit anledning

till erinran mot utredningens förslag rörande lönesättningen för adjunktskompetent rektor vid folkskola, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives eller realskollinjer inbyggts. I yttranden från Hultsfred, Råda och Luleå förklarar man sig icke kunna acceptera en lönedifferentiering av dessa rektorstjänster med hänsyn till vederbörande tjänstinnehavares utbildning. Sveriges överlärarförbund vänder sig särskilt mot att utredningen icke ifrågasatt någon förändring i lönesättningen för de rektorer, som blir skol­ ledare vid folkskolan enligt dennas nuvarande organisation, utan förutsatt, att den nuvarande skillnaden i lön mellan distriktsöverlärarna och realskolerektorerna skall bestå i de distrikt det här gäller. Överlärarförbundet erinrar om att realskolerektor uppnår den högsta lönegruppen vid 20—22 avdelningar medan distriktsöverlärare måste ha över 60 avdelningar för att nå högsta placering på den för honom gällande löneskalan. I ortsgrupp 3 utgjorde löneskillnaden, om båda vore placerade i högsta lönegrupp, 5 784 kronor. Förbundet kan ej finna det motiverat att rektorstjänster lönesättes så olika på grund av innehavarens utbildning och formella me­ riter. Folkskolans lärarförbund anför likartade synpunkter. Beträffande lönesättningen för rektorer vid enhet av det obligatoriska skolväsendet påpekar skolöverstyrelsen, att vissa ojämnheter kan uppstå vid tillämpning av det system utredningen föreslagit, men förklarar sig icke beredd att taga ställning till lönerelatio­ nerna mellan dessa rektorer och de rektorer, som tillika är skolchefer. Där­ emot finner överstyrelsen starka sakskäl tala för att rektorer vid enheter av det obligatoriska skolväsendet inom samma kommun får en enhetlig lönesättning. Sveriges överlärarförbund uttalar, att ställning och arbetsuppgifter för rektorer vid enheter av den obligatoriska skolan väl motiverar, att de er­ håller samma lön som rektor, vilken tillika är skolchef, i den mån båda står i spetsen för en skolorganisation av samma omfattning.

Tillsynslärarna. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att tillsynslärarinstitutionen göres obligatorisk endast vid skolenheter med minst 3 läraravdelningar, tillstyrker att arvodena statligt regleras och anför härom. Vid bestämmande av arvodena bör beaktas, i vad mån tillsynsläraren erhållit nedsatt undervisning, om vissa arbetsuppgifter fullgöres av materielförvaltare och i vad mån arbetsuppgifterna på högstadiet är lika om­ fattande och av samma karaktär som på mellan- och lågstadiet. Även nedsättningen av undervisningsskyldigheten bör i samband här­ med närmare regleras, om möjligt genom generella bestämmelser.

8

Överstyrelsen tillägger i anslutning härtill. Då tillsynslärarbefattningarna skall bli obligatoriska, måste kommu­ nerna få möjlighet att ledigförklara lärartjänst med angivande av att den är förenad med uppdrag som tillsynslärare. Vid utfärdande av bestämmel­ ser i ämnet bör även övervägas, om lärare skall kunna åläggas att fullgöra sådant uppdrag.

Statsbidragsfrågorna behandlas mera ingående endast i skol­ överstyrelsens och allmänna statsbidrag sutredning ens remissutlåtanden. Överstyrelsen ifrågasätter om den av utredningen föreslagna lösningen med ett statsbidrag till skolledarnas löner med 78 procent är den rationellaste. Enligt ämbetsverkets mening bör bidrag i princip utgå efter samma grun­ der som gäller för lärare i läroämnen eller klasslärare vid skolformen i fråga. För skolledare med arbetsuppgifter vid mer än en skolform bör en annan lösning väljas. Detta gäller först och främst om skoldirektörstjänsterna. Överstyrelsen anser, att statsbidrag till avlönande av skoldirek­ tör bör utgå med ett fast belopp för tjänst och år oavsett lönegrad, för­ slagsvis 20 000 kronor. Detsamma bör gälla ifråga om »biträdande skol­ direktör». Till förste rektors arvode anser överstyrelsen det icke vara motiverat att särskilt statsbidrag utgår. Denna uppfattning motiveras dels med att kostnaderna för den med befattningen förenade nedsättningen av undervisningsskyldigheten — vid en jämförelse med närmast motsva­ rande nuvarande bestämmelser — helt eller till större delen skulle täckas av statsmedel, dels med att det föreslagna bidraget på 78 procent till det ifrågavarande arvodet, som högst skulle uppgå till några tusen kronor, vore utan betydelse för kommunens ekonomi. Till avlönande av rektorer inom den obligatoriska sko­ lan föreslår överstyrelsen bidrag med 100 procent med visst avdrag per tjänst, ett s. k. kommunbidrag, vilket borde vara större än kommunbidra­ get för folkskollärare. Beträffande studierektorerna förordar över­ styrelsen kompensation av statsverket för nedsättning i undervisnings­ skyldigheten enligt de grunder, som gäller för skolformen där studieledaren är anställd som lärare, samt i fråga om arvodet bidrag av statsmedel enligt de grunder för statsbidrag som eljest tillämpas för skolformen i fråga, d. v. s. 78 procent vid högre kommunal skola och i regel 100 procent vid andra skolformer. Det sagda skulle enligt överstyrelsens mening också gälla beträffande de av överstyrelsen föreslagna biträdande rek­ torerna. När det gäller tillsynslärarna ifrågasätter överstyrelsen om statsbidrag överhuvudtaget bör utgå till kostnaderna för deras arvoden, då detta endast skulle göra statsbidragssystemet mera invecklat. Enligt ämbetsverkets mening bör staten helt svara för kostnaderna för tillsyns-

lärarnas nedsatta under visningsskyldighet, medan kommunerna själva helt svarar för arvodeskostnaderna. Allmänna statsbidrag sutredning en har anmält, att den i betänkande, som snart skulle föreligga i färdigt skick, behandlar huvuddelen av de nuva­ rande statsbidragen på skolväsendets område, samt att fjorton nu ut­ gående särskilda bidrag skulle sammanföras till ett enhetligt reglerat bi­ drag till folkskoleväsendet i allmänhet och bidragen till de högre kom­ munala skolorna till ett likaledes enhetligt reglerat bidrag för dessa skolor. Genom att båda dessa bidrag skulle utgå efter generaliserade bestämmel­ ser vunnes betydande administrativa förenklingar. Förslag på grundval av betänkandet beräknas icke kunna föreläggas 1956 års vårriksdag. Statsbidragsutredningen anför vidare. Det är emellertid uppenbart att, om icke mycket trängande skäl tvinga till annat handlande, statsbidragsförslag, som ej låta sig inordna i det ur vidare synpunkter uppbyggda system, som kommer att föreslås av statsbidragsutredningen, icke böra framläggas för riksdagen, innan ställning hunnit tagas till statsbidragsutredningens förslag. Några trängande sådana skäl kunna icke anses föreligga med hänsyn till den tämligen ringa ekonomiska betydelsen för kommunerna av de av skolstyrelseutredningen föreslagna nya statsbidragen. För övrigt avser skol­ styrelseutredningen att dess förslag skola träda i tillämpning först den 1 juli 1957. Beträffande frågan om förenligheten mellan skolstyrelseutredningens och statsbidragsutredningens förslag må följande anmärkas. Grundlinjerna i statsbidragsutredningens blivande förslag kunna sägas vara begränsning av antalet bidrag och sådan reglering av kvarvarande bidrag som vållar minsta möjliga administrativa bestyr. Det är alls icke förenligt med dessa grundlinjer att införa nya speciella statsbidrag av det slag som skolstyrelseutredningen föreslagit. Bortsett från lönekostnaderna för ett fåtal^ skolformer (yrkesskolor, kommunala gymnasier, handelsgymnasier), i fråga om vilka nuvarande statsbidrag av särskilda skäl föreslås skola bibehållas, skola enligt statsbidragsutredningens förslag fördelningen mellan stat och kommun av samtliga lönekostnader inom skolväsendet ske inom ramen för de båda i det föregående omförmälda bidragen (till folk­ skoleväsendet i allmänhet och till högre kommunala skolor). Inom denna ram finnes emellertid inom vissa gränser möjlighet att vid behov på önskat sätt omreglera de ekonomiska relationerna mellan staten och kommu­ nerna. Endast i den mån de av skolstyrelseutredningen föreslagna statsbidragen tdl löner och arvoden åt vissa befattningshavare kunna tekniskt inordnas under statsbidragsutredningens blivande förslag kan statsbidragsutredningen underlåta att avstyrka desamma. På vad sätt ett sådant inordnande är möjligt kan icke redovisas utan att för utredningens blivande förslag lämnas eu detaljerad redogörelse, men i vart fall förutsättes för inordnan­ det andra bidragsregler än de av skolstyrelseutredningen föreslagna. Med anledning av skolstyrelseutredningens förslag om statsbidrag till vissa ar­ voden inå nämnas, att statsbidrag till arvoden, bortsett från ett par fall. där särskilda synpunkter gjort sig gällande, enligt statsbidragsutredningens

förslag icke skola medtagas i bidragsunderlaget. Samma skäl som tala mot bibehållandet av dylika bidrag tala även mot det föreslagna införandet av nya arvodesbidrag. Varken med hänsyn till deras ekonomiska betydelse eller från andra synpunkter synes tillräckliga motiv kunna hämtas för den komplicering av statsbidragsutredningens förslag som deras införande skulle föra med sig. Några kommuner har också berört statsbidragsfrågan. Beträffande bi­ draget till skolledare uttryckes i yttranden från Nacka, Skellefteå och Borensberg tillfredsställelse med vad utredningen föreslagit, medan i yttran­ den från Skövde, Visby, Ramnäs, Skinnskatteberg och Ärta förordas en högre procentsats än den föreslagna. I flera av dessa fall anföres att stats­ bidraget bör utgå enligt samma grunder som till folkskollärarlönerna. Det av utredningen föreslagna bidraget till tillsynslärare godtages av Växjö, Skellefteå, Leksand, Broby och Östra Vikbolandet, medan Visby och Ärla anser det vara otillräckligt. Stora Tuna, Övertomeå och Hietaniemi anser 78 procent vara lämpligt medan Skinnskatteberg förordar 100 procent. Såsom redan i ett föregående sammanhang redovisats, framhåller Svenska landskommunernas förbund, att anledning icke finns att föregripa allmänna statsbidragsutredningens väntade förslag genom att införa statsbidrag till arvoden åt tillsynslärare.

D. Kostnader

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen har, främst med hänsyn till att det ej tillkommit den att föreslå lönebeloppen för de olika skolledarkategorierna, endast i begränsad utsträckning beräknat eller berört kostnaderna för den av utredningen föreslagna skolledarorganisationen. Skoldirektörstjänstema. Enligt utredningens förslag skall skoldirektörstjänster finnas i dels de kommuner, där kommunal inspektör nu finnes, dels i ytterligare ett 20-tal kommuner. Antalet kommunala inspektörer eller motsvarande var läsåret 1954/55 29. Utan att framlägga förslag om lönesättning av skoldirektörst jänstema har utredningen uttalat, att löneklass 13 å löneplan 2 synes vara den lägsta som kan komma i fråga för dessa tjänster, vilka borde placeras i tre lönegrupper. För att lämna någon uppfattning om kostnadsförhållandena har utred­ ningen dels beräknat kostnaderna på grundval av 1955 års löner för de kommunala folkskolinspektörs- och distriktsöverlärartjänsterna i de kom­ muner, där skoldirektörer enligt utredningens mening bör finnas, och kost­ nadernas fördelning på stat och kommun (tab. a nedan), dels ock kost­ naderna för 49 skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänster, beräk-

Tabell a

Kommuner­ Totalt nas kost­ Statsbidrag nader

— 20 distriktsöverlärare (Cb 6, ortsgrupp 3) 467 000 103 000 364 000 Summa 1315 000 951 000 364 000 1 Skoldirektören i Stockholm inräknad.

TabeU b

Kommuner­ Totalt nas kost­ Statsbidrag nader

Ökning resp. minskning av nuvarande kostnaderna på grund av utredningens

nade efter årslönerna år 1955 enligt löneklass 13 å löneplan 2 och förde­ lade mellan stat och kommun efter statsbidrag av 78 procent (tab. b ovan). Utredningen framhåller dock, att om dess uppfattning att lönegrupperna för skoldirektörerna skall vara tre och att löneklass 13 är den lägsta, som kan ifrågakomma, accepteras, blir ökningen i verkligheten större än 247 000 kronor. Förste rektorsbefattningarna. Antalet förste rektorer har enligt utred­ ningens beräkningar förutsatts komma att till en början uppgå till drygt 200 och minska efterhand. Beträffande kostnaderna anför utredningen. Om man utgår från ett genomsnittligt årsarvode till förste rektor av 2 000 kronor, skulle arvodeskostnaderna under de första åren belöpa till 200X2 000 = 400 000 kronor, varav 312 000 kronor skulle falla på staten och 88 000 kronor på kommunerna. Till dessa belopp måste emellertid läg­ gas kostnaderna för förste rektors på grund av skolchefskapet minskade undervisningsskyldighet. Beräknas denna till i genomsnitt 4 veckotimmar och timarvodet genomsnittligen till 475 kronor, skulle den årliga kostnaden härför bli 380 000 kronor, fördelad med 296 000 kronor på staten och 84 000 kronor på kommunerna. Den sammanlagda kostnadsökningen för förste rektorerna skulle således kunna beräknas uppgå till 780 000 kronor, varav 608 000 kronor på staten och 172 000 kronor på kommunerna, förut­ satt att befattningar inrättas i den omfattning utredningen föreslagit.

Rektorstjänsterna. Utredningen framhåller, att en beräkning av kost­ naderna för såväl de rektorstjänster, som tillika skall vara skolchefstjäns-

ter, som för rektorstjänsterna vid enhet av det obligatoriska skolväsendet såsom utgångspunkt förutsätter en uppfattning om de belopp med vilka de nuvarande överlärarlönema i försöksdistrikten skall höjas. Då dessa höjningar bör bestämmas efter förhandlingar, vilka utredningen icke velat föregripa genom en bedömning av löneökningens storlek, har utredningen avstått från att göra någon kostnadsberäkning på denna punkt. Beträffande rektorstjänsterna vid enheter av det obligatoriska skolväsen­ det kan man emellertid, på sätt som framgår av nedanstående tablå, enligt av utredningen angivna grunder beräkna dels kommunernas och statens utgifter för avlöning av »annan överlärare» budgetåret 1954/55, dels vilka årskostnaderna skulle varit, om dessa tjänster varit inrättade och reglerade i enlighet med utredningens förslag.

Kommunernas Totalt Statens andel andel

Beräknade kostnader 1954/55 för nuva­ rande antal (150) »annan överlärare* inklusive värdet av deras lektionstim­

Beräknade kostnader för 169 »annan överlärare» enl. ovan på grundval av 1955 utgående löner, därest lön i ge­ nomsnitt utgått efter Cb 5 (ortsgr. 3)

Ökning resp. minskning vid ett genom­

Beträffande studierektorerna anför utredningen. Att beräkna de kostnader, som kan föranledas av förslaget om studie­ rektorer, låter sig inte göra, då en sådan beräkning i första hand måste grundas på det antal studierektorer, som kan komma att finnas vid olika tidpunkter, och ingenting nu kan sägas härom. Rent skönsmässigt skulle kunna antagas, att studierektorernas antal i ett utbyggt enhetsskolsystem kommer att uppgå till 600. Denna siffra erhålles om man förutsätter, att i 400 av landets drygt 1 000 kommuner icke kommer att inrättas högstadier och följaktligen ej heller behövas studierektorer. I vissa medelstora kom­ muner kan studierektorer förutsättas icke bli behövliga, medan å andra sidan flera studierektorer torde bli nödvändiga i de stora kommunerna. För arvoden till studierektors nedsättningstimmar torde kostnaderna grovt kunna beräknas enligt följande. Medeltalet nedsättningstimmar per vecka kan uppskattas till sju. Det genomsnittliga arvodet för veckotimme beräknades, då det gällde förste rektors nedsättningstimmar till 475 kronor. Samma belopp kan lämpligen användas här, då man bör antaga, att stu­ dierektorerna kommer att fördela sig med hälften på låg- och mellansta­ dierna och hälften på högstadiet. Totalkostnaden för 600 studierektorers minskade undervisningsskyldighet skulle således kunna uppskattas till 600X7X475 = 1 995 000 kronor.

Härtill skulle komma kostnaden för arvoden, vilka för närvarande icke är bestämda. Den verkliga kostnadsökningen torde emellertid icke bli så stor som ovanstående siffror antyder. I cirka 130 av de mindre och medelstora kom­ muner, där studierektorer beräknats bli behövliga, finns realskolor och allt­ så redan nu två skolledare. I dessa torde införandet av enhetsskola komma att medföra någon minskning av skolledarkostnaderna, allteftersom den ene skolledaren kan ersättas med biträdande skolledare. I övrigt kan sägas, att om det nuvarande skolsystemet bibehållits, hade ett betydligt ökat antal realskolor erfordrats med åtföljande kostnader för skolledare. Det av utredningen föreslagna systemet med användning i stor utsträckning av biträdande pedagogiska ledare, torde därför även kostnadsmässigt i läng­ den visa sig innebära en rationalisering. För redovisningsåret 1955/56 har i propositionen 1955:120 kostnaderna för studieledarna, i vad gäller timarvoden för nedsättningstimmar, beräk­ nats till 130 000 kronor.

Tillsynslärarna. Utredningen har på grundval av det arvodessystem som enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och folkskollärarförbunden tillämpas för städernas tillsynslärare beräknat kostnaderna för en utbyggd tillsynslärarorganisation enligt följande. 2 400 tillsynslärare vid skolor med 2 avd. (å 240 kr.) 576 000 1 300 » » » » 3 » (ä 300 kr.) 390 000 400 » » » » 4 » (ä 360 kr.) 144 000 240 » » » » 5 » (å 415 kr.) 99 600 600 » » » » 6—10 avd. (bedömt medeltal 7 avd. a 525 kr.) 315 000 220 » vid skolor med 11—15 avd. (bedömt medeltal 12 avd. ä 780 kr.) 171 600 90 » vid skolor med 15—20 avd. (bedömt medeltal 18 avd. å 1 050 kr.) 94 500 5 250 S:a 1 790 700 Enligt utredningens förslag om statsbidrag skulle dessa kostnader för­ delas lika mellan stat och kommun.

2. Remissyttranden

Skolstyrelseutredningen har av skäl, som anges i betänkandet, endast redovisat vissa av de kostnader, som skulle bli en följd av den skolledarorganisation utredningen föreslår. Någon sammanställning av kostnads­ ökningarna har följaktligen icke kunnat ske. Skolöverstyrelsen har, under framhållande av att utredningens kostnadsberäkningar i vissa avseenden synes vara väl låga, redovisat dels de kostnader som utredningens förslag

enligt överstyrelsens beräkningar torde medföra, dels motsvarande kost­ nader enligt överstyrelsens avvikande förslag till löner och statsbidrag, dels ock en sammanställning av kostnaderna i båda dessa fall. Jag skall i kort­ het redogöra för överstyrelsens beräkningar. Skoldirektörerna. Med de av utredningen angivna förutsättningarna anser överstyrelsen, att den av utredningen framräknade totalkostnaden av 1 562 000 kronor, innebärande en årlig kostnadsökning med 247 000 kronor, bör uppräknas med 73 000 kronor, varjämte bör tilläggas beräk­ nade vikariekostnader med förslagsvis 50 000 kronor samt kostnader för i regel 5 bortfallande veckotimmar för var och en av de 20 distriktsöverlärartjänster som skulle ersättas med skoldirektörstjänster. Sistnämnda kostnad uppskattar överstyrelsen till 20X5X400 = 40 000 kronor. Sam­ manlagt skulle således till det av utredningen beräknade beloppet läggas 163 000 kronor. Därtill skulle vissa pensioneringskostnader komma. Den av utredningen beräknade statsbidragssumman 854 000 kronor borde ökas med 135 000 av nämnda 163 000 kronor till 989 000 kronor. Överstyrelsen har, som förut nämnts, icke tagit ställning till skoldirektörstjänstemas lönesättning. Däremot har överstyrelsen föreslagit att sådana tjänster skall inrättas först vid en poängsumma av 175. Härigenom beräk­ nar överstyrelsen att antalet skoldirektörstjänster skall bli 9 mindre än utredningen antagit. Räknat efter samma minimilön som utredningen gjort men med tillägg för vikariatskostnader och kostnader för bortfallande undervisningsskyldighet för 11 distriktsöverlärare, uppnår överstyrelsen med den ändrade poängsumman en sammanlagd kostnad av 1 337 000 kronor för 40 skol­ direktörstjänster och en total kostnadsökning i jämförelse med nuvarande förhållanden av 232 000 kronor. Statsbidrag skulle enligt överstyrelsens förslag utgå med 20 000 kronor per tjänst eller med 40X20 000 = 800 000 kronor, vilket skulle innebära en ökning med 600 000 kronor jämfört med nuläget. Rörande lönen åt » biträdande skoldirektör » har överstyrelsen bland an­ nat påpekat att denna torde kunna beräknas efter samma belopp som minimilönen till skoldirektör. Förste rektorer. Enligt utredningens beräkningar skulle den samman­ lagda kostnadsökningen för förste rektorer (200 stycken) vid genomförd enhetsskola uppgå till 780 000 kronor, fördelade med 608 000 kronor på staten och 172 000 kronor på kommunerna. Utredningen har förutsatt, att kostnaderna för nedsatt undervisningsskyldighet skulle bäras av staten till 78 procent. Överstyrelsen menar, att denna kostnad i regel torde falla helt på statsverket, varför statens kostnad borde uppräknas med 54 000 kronor till 662 000. Antalet förste rektorsbefattningar bör enligt skolöver­ styrelsens mening höjas med samma antal (9) som överstyrelsen ansett att skoldirektörstjänsterna bör minskas. Totalkostnaden för förste rektors­ befattningarna med denna ökning beräknar överstyrelsen bli 819 000 kro­ nor. Enligt överstyrelsens förslag skulle arvodeskostnaden, cirka 450 000 kronor, falla helt på kommunerna, och kostnaden för den nedsatta undervisningsskyldigheten, uppskattningsvis 370 000 kronor, helt på statsverket. Rektorstjänsterna inom den obligatoriska skolan, (iverstyrelsen har på grundval av utredningens organisationsförslag beräknat den kostnadsökning som skolledarorganisationen, i vad gäller rektorst jänster inom den obliga­

toriska skolan, skulle medföra efter enhetsskolans genomförande. Enligt utredningens beräkningar fanns budgetåret 1954/55 1 144 skolledare inom folkskolan, d. v. s. kommunala folkskolinspektörer, distriktsöverlärare och »annan överlärare». Överstyrelsen har funnit, att det med frånräknande av de 49 av utredningen föreslagna skoldirektörs- och biträdande skoldirek­ törst jänsterna överslagsvis skulle erfordras 1 200 rektorer i enhetsskolan, om utredningens organisationsförslag följes. Antalet nya rektorstjänster har överstyrelsen uppskattat till 104, varav 35 tjänster är hänförliga till kommuner med mindre än 10 läraravdelningar, där distriktsöverlärare nu saknas men skulle inrättas enligt föreliggande förslag. För dessa ytterligare erforderliga 104 tjänster har kostnaderna av överstyrelsen, frånsett en av utredningen förutsatt lönehöjning, beräknats enligt följande. Lön efter lönegrad Cb 3 ortsgrupp 3 har valts som medeltal. Undervisningsskyldigheten har förutsatts minskad med 15 veckotimmar, vilket innebär att kost­ nadsökningen per tjänst = årslön efter löneklass 29 minskad med lärarlön för uppehållen undervisning under 15 timmar = 12 666 kronor. Den sam­ manlagda kostnadsökningen för dessa tjänster vid bibehållet löneläge för den obligatoriska skolans rektorer skulle således bli 104X12 666 = 1 317 000 kronor i avrundat tal. Överstyrelsen, som understryker att den inte tager ställning i sak till en löneökning för rektorerna utan endast anger ett uppskattat belopp, räknar i sin kostnadskalkyl med en höjning med 3 lönegrader eller cirka 3 000 kronor i medeltal per rektorstjänst. Med denna uppskattning skulle lönehöjningen medföra ökade kostnader till ett belopp av 3 000X1 200 = 3 600 000 kronor. Det av utredningen använda poängsystemet skulle medföra en sänkning av rektorernas i enhetsskolan undervisningsskyldighet, som överstyrelsen anser sig kunna uppskatta till i medeltal 1,5 veckotimmar, innebärande en ökad kostnad per tjänst av i medeltal 600 kronor eller sammanlagt 600 X 1 200 = 720 000 kronor. Utredningens förslag beträffande rektorstjänstema inom enhetsskolan skulle enligt överstyrelsens beräkningar innebära en sammanlagd kostnads­ ökning med 5 820 000 kronor, varav 5 138 000 kronor skulle täckas av statsmedel. Överstyrelsen, som föreslagit att statsbidraget skall täcka den totala lönekostnaden med avdrag av visst belopp per tjänst, det s. k. kommun­ bidraget, uppskattar det sammanlagda statsbidragsbeloppet på den grun­ den till 5 600 000 kronor. För studierektorerna har utredningen endast redovisat kostnaderna för nedsatt undervisningsskyldighet, vilka beräknats till 1 995 000 kronor. Överstyrelsen kompletterar denna beräkning med en uppskattning av arvodeskostnaden. Ffter ett antaget genomsnittsarvode av 1 800 kronor får överstyrelsen fram en kostnad av 1 080 000 kronor. Det sammanlagda be­ loppet 3 075 000 kronor skulle enligt utredningens förslag fördela sig med 2 642 000 kronor på staten och 433 000 kronor på kommunerna. Enligt skolöverstyrelsens förslag sknlle arvodet till studierektor i regel helt täckas av statsmedel, uppskattningsvis till 1 000 000 kronor, och stats­ bidrag sammanlagt utgå med 2 800 000 kronor. Rörande de av skolöverstyrelsen föreslagna tjänsterna för biträdande rektorer har överstyrelsen vid kostnadsberäkningen antagit, att arvodet i medeltal kan utgöra 2 000 kronor och nedsättningen i nndervisningsskyldig-

heten i medeltal 8 veckotimmar. Om 50 tjänster inrättas kan kostnaderna på dessa grunder uppskattas till 300 000 kronor, vilket belopp så gott som helt skulle täckas av statsmedel. Kostnaderna för arvoden till tillsynslärare, som av utredningen beräk­ nats till 1 790 000 kronor, anser skolöverstyrelsen böra ökas med 180 000 kronor, utgörande kostnaderna för tillsynslärarnas nedsatta undervisningsskyldighet, till 1 970 000 kronor. Jämfört med nuvarande förhållanden har överstyrelsen beräknat att 990 000 kronor av detta belopp utgör kostnads­ ökning. För statsverkets del skulle kostnadsökningen uppgå till 911 000 kronor. Överstyrelsens förslag att arvode ej skulle utgå till tillsynslärare vid skola med mindre än 3 avdelningar (2 avdelningar enligt utredningens förslag) skulle enligt överstyrelsens beräkningar ur kostnadssynpunkt innebära en besparing med 576 000 kronor, eller en totalkostnad av 1 394 000 kronor. Enligt överstyrelsens mening skulle staten vidare helt bekosta nedsättningen av undervisningsskyldigheten, medan kommunerna själva skulle svara för arvodeskostnaderna. För statens del skulle detta betyda en sam­ manlagd utgift av endast 180 000 kronor, varav 146 000 kronor skulle utgöra en ökning i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Beträffande besparingarna i den mån rektorer vid mindre realskolor kan ersättas av studierektorer anför skolöverstyrelsen.

Utredningen synes räkna med (s. 160), att i cirka 130 kommuner rekto­ rer jör mindre realskolor skulle ersättas av ovan angivna studierektorer. Denna kostnadsbesparing torde kunna uppskattas sålunda. Väljes som ge­ nomsnitt lönegrad CblO (löneklass 36) för rektorstjänsterna och lönegrad Ca 29 löneklass 31 för de lärartjänster, som skall ersätta dessa, blir bespa­ ringen i lön per tjänst efter ortsgrupp 3 i runt tal 4 300 kronor. Antas vidare, att rektorernas undervisningsskyldighet i medeltal varit nedsatt med 7 veckotimmar och timarvodet för dessa timmar i medeltal utgjort 550 kronor, blir besparingen för nedsatt undervisning för varje rektorstjänst (7X550 =) 3 850 kronor. För varje tjänst skulle enligt denna beräknings­ grund besparingen sammanlagt bli (4 300+3 850 =) 8 150 kronor. Flera av rektorstjänsterna torde dock ej kunna utbytas mot ordinarie lärar­ tjänster. Det torde därför vara befogat att i medeltal räkna med en be­ sparing på varje rektorstjänst av 10 000 kronor eller sammanlagt (130X 10 000 =) 1 300 000 kronor. Då många av dessa skolor är statliga och övriga högre kommunala skolor, torde 90 procent av besparingen falla på statsverket eller 1 170 000 kronor.

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande den fackliga skolledningen kan i korthet sägas innebära följande. 1. Fn enhetlig facklig ledning och sam­ ordning av skolväsendet i varje kommun, oavsett kommunens storlek och skolväsendets omfattning, skall kunna åstadkommas genom att en s k o 1-

c li e f får uppgiften att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela skolväsen och bära ansvaret för detsamma. 2. En förstärkning av den fack­ liga ledningen inom det obligatoriska skolväsendet skall ske, dels genom att flera skolledartjänster inrättas enligt ett visst normsystem, dels genom att tillsynslärarinstitutionen utbygges och studieledarbefattningar enligt de av 1955 års riksdag beslutade principerna inrättas. Jag har i det före­ gående detaljerat redovisat utredningens förslag i nu nämnda avseenden. Den samordning och vidare utveckling av skolväsendet, som den före­ slagna skolstyrelsereformen har till syfte att främja, förutsätter enligt min mening oundgängligen en anpassning av skolledarorganisationen efter det nya läge en sådan reform skapar och en viss utbyggnad av den nuvarande organisationen, vilken redan efter rådande förhållanden är knappt tillta­ gen. Den nämnda anpassningen måste framför allt innebära, att det för kommuner, vilkas skolväsen består av olika skolformer under egen facklig ledning, skapas möjligheter att inrätta en befattning för den skolledare — skolchefen — som på tjänstemannaplanet skall ansvara för skolväsendet i hela dess omfattning. De båda vägar utredningen anvisat för konstruk­ tionen av dylika befattningar anser jag böra följas. I de större kommu­ nerna av det slag det här är fråga om bör således särskilda skolchef stjänster inrättas, kallade skoldirektörstjänster, och i de övriga bör en av skolle­ darna i kommunen förordnas att vara skolchef. Med hänsyn till den vikt jag tillmäter de lokala åtgärderna för en ända­ målsenlig planering och utveckling av skolväsendet, delar jag utredningens uppfattning att skoldirektör skall finnas i kommuner, vars skol­ väsen nått en viss omfattning. Denna omfattning bör såsom utredningen tänkt sig beräknas med hjälp av ett poängsystem. För att vinna en så smidig anpassning som möjligt till de skiftande lokala behoven synes det också vara mest lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl. Maj:t efter prövning i varje särskilt fall avgöra, om skoldirektörstjänst skall finnas i kommun, vars skolväsen icke har den omfattningen att man på förhand kan anse det givet att sådan tjänst bör finnas. Det är helt naturligt förenat med vissa svårigheter att avväga, var den gräns skall sättas, under vilken skoldirektörstjänst överhuvudtaget icke kan komma i fråga. Det kan därför diskuteras, om icke Kungl. Maj:t borde vara helt obunden vid prövningen av behovet av dylik tjänst. Det torde emellertid vara önskvärt, att kommunerna från början vet, vilka minimiförutsättningarna för skoldirektörstjänst är, ävensom att möjligheter finns att förutse till vilket antal dessa tjänster kommer att finnas. Jag förordar därför den av utredningen föreslagna anordningen, att Kungl. Maj:t skall vara bunden av en viss nedre gräns för skolväsendets omfattning vid den ifrågavarande prövningen. Mot det föreslagna poängtalet 130 synes inga invändningar böra resas. Som jag nyss framhöll, fäster jag stor vikt vid

att förutsättningar skapas för en effektiv lokal planering och ledning av skolväsendet, vilket är särskilt angeläget i nuvarande övergångsskede. Jag ansluter mig därför också till utredningens förslag, att den poäng­ summa, vid vilken skoldirektörstjänst obligatoriskt skall finnas, sättes till 150. Några remissinstanser har ansett, att de poängvärden utredningen åsatt vissa läraravdelningar av olika slag är för låga. I betraktande av de syften den ifrågavarande poängberäkningen är avsedd att tjäna, synes det emel­ lertid vara av mindre betydelse om de inbördes relationerna mellan lärar­ avdelningar av olika slag blir exakt avvägda. Däremot bör innan bestäm­ melser i ämnet utfärdas en bestämd precisering ske av exempelvis vad som skall avses med sådan yrkesgren, som enligt förslaget skall åsättas 11/2 poäng. I övrigt tillstyrker jag, att ett poängsystem för bedömningen av bl. a. skolväsendets omfattning i en kommun utarbetas i huvudsak enligt de grunder utredningen angivit. Utredningen har räknat med att antalet kommuner, i vilka skoldirek­ törer skulle finnas, till en början kommer att uppgå till ett 40-tal. Bland dessa återfinnes först och främst de 20 kommuner1, vilka funnit det erfor­ derligt att redan för sitt nuvarande folkskoleväsen inrätta kommunal inspektörstjänst, och vidare ett antal kommuner i samma storleksordning. Kommuner med mindre än 20 000 invånare torde endast rent undantags­ vis komma att få skolväsen av sådan omfattning att skoldirektörstjänst kan tänkas bli inrättad. Utredningen har erinrat om att Stockholm och Göteborg för sitt nuva­ rande folkskoleväsen på chefsplanet har flera pedagogiskt utbildade tjänste­ män av samma karaktär som de blivande skoldirektörerna. Antalet är nio i Stockholm och två i Göteborg. I likhet med utredningen finner jag det nödvändigt att bygga på den organisation som redan finns i de båda största städerna. Möjlighet bör därför finnas att i dessa och i det fåtal städer härutöver, vars skolväsen uppnår en poängsumma av 500, tillsätta vad utredningen kallar biträdande skoldirektörer. Förutom de nio tjänster av detta slag, som man kan säga redan finns, synes ytter­ ligare maximalt fem bli erforderliga under den närmaste tiden och under den tid som nu kan överblickas endast ett ringa fåtal härutöver. Deras inrättande torde få bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje sär­ skilt fall. Skolstyrelseutredningen synes ha tänkt sig att i kommun, där kommu­ nal inspektörstjänst fanns inrättad den 1 juli 1955, denna tjänst skulle omändras till skoldirektörstjänst och vid nämnda tidpunkt tillsatt inne­ havare automatiskt, eller i varje fall efter kommunens eget bedömande, 1 Sedan den 1 jan. 1956 är antalet 21, då dylik tjänst från nämnda dag också inrättats i Nacka.

kunna förordnas som skoldirektör, utan att tjänsten ledigförklarades. Att skoldirektörstjänsterna icke skulle tillsättas i fri konkurrens är emellertid en tanke som icke så få remissinstanser vänt sig mot, och jag anser för egen del detta förslag mindre lämpligt. Det är visserligen möjligt, att vissa problem kan uppstå i samband med övergången till ett nytt system, därest den kommunale folkskolinspektören icke förordnas på den nya skol­ chef stjänsten, men det finns grundad anledning att antaga, att dessa pro­ blem går att lösa på ett tillfredsställande sätt. De kan i varje fall icke anses väga tyngre än fördelarna av att från början få de lämpligaste per­ sonerna på dessa betydelsefulla tjänster. Skoldirektörst jänsterna får också otvivelaktigt en karaktär, som så väsentligt skiljer dem från folkskolinspektörstjänsterna, att inspektörstjänsternas innehavare icke bör ha sär­ skilt företräde, då skoldirektörst jänsterna skall besättas. Jag torde vid se­ nare tillfälle, i samband med de slutliga förslagen om skoldirektörernas löneställning, få återkomma till hur förhållandena under övergångstiden skall kunna ordnas för kommunal folkskolinspektör, som icke förordnas som skoldirektör. Av vad jag nu sagt framgår, att jag icke heller kan tillstyrka det vid remissbehandlingen framförda förslaget, att distriktsöverläraren i kom­ mun, där skoldirektörstjänst inrättas, automatiskt skulle förordnas till innehavare av denna tjänst. I fråga om behörighetskraven för skoldirektörs­ tjänst har olika meningar företrätts bland remissinstanserna. Utred­ ningens uppfattning att skoldirektör skall vara lärarutbildad och ha lä­ rarerfarenhet har icke accepterats av vissa fullmäktigeförsamlingar. Jag anser för egen del, att det regelmässigt bör krävas, att den tjänsteman, som närmast under den beslutande, i princip av lekmän sammansatta skol­ styrelsen skall bära det fackmannamässiga ansvaret för skolan, har känne­ dom om dennas verksamhet inifrån och verkligen behärskar sitt arbets­ område, så långt detta med hänsyn till dess omfattning är möjligt. Vidare anser jag, att undervisningssynpunkterna i den lokala skolledningen bör företrädas av skolans chefstjänsteman, så att man inte riskerar att de kommer i efterhand vid de avgöranden av främst ekonomisk och praktiskorganisatorisk art, som träffas av skolans styrelse. Jag kan därför icke tillstyrka en sådan avvikelse från utredningens förslag på denna, enligt min mening väsentliga punkt, att det skulle stå fritt att bortse från de av utredningen föreslagna kompetenskraven. Då lämpligheten måste tillmä­ tas stor betydelse vid besättandet av ifrågavarande tjänster, anser jag mig emellertid böra dels biträda skolöverstyrelsens mening, att behörigheten icke bör vara begränsad till personer med ämnes- eller klasslärarutbildning utan även omfatta dom som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen, heltidsanställda lärare i yrkesämnen eller heltidsanställda yrkesskolrck-

torer, dels ock framhålla, att Kungl. Maj:t, då särskilda skäl föreligger, bör kunna dispensera från kravet på lärarutbildning och lärarerfarenhet. Skoldirektörernas tjänsteåligganden torde böra i huvudsak regleras genom lokala instruktioner, utarbetade på grundval av en nor­ malinstruktion, vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att om­ besörja. I kommuner, vilkas skolväsen icke gör det erforderligt med skoldirek­ törst jänst men där förefintligheten av olika skolformer eller av skolenheter under egna skolledare likväl kräver enhetlighet i ledningen, skulle skolchefsfrågan enligt utredningens, av mig biträdda förslag lösas på det sät­ tet, att en av skolledarna skulle förordnas som skolchef med titeln förste rektor. Denna lösning blir, såvitt nu kan bedömas, till en början ak­ tuell i omkring 230 kommuner. Jag erinrar om att enhetsskolans genom­ förande inte kommer att onödiggöra förste rektorsinstitutionen, då även därefter olika skolformer kan bestå vid sidan av varandra. Gymnasierna exempelvis torde genomgående böra ha en egen skolledare, likaså yrkes­ skolorna. Vad skolstyrelseutredningen anfört rörande anordningen med förste rek­ tor har under remissbehandlingen givit anledning till två principiellt bety­ delsefulla kompletteringsförslag, vilka jag anser böra närmare beröras. Utredningen har framhållit som angeläget, att möjligheterna för de olika rektorerna inom en kommun att åtaga sig skolchefskapet blir något så när lika, samtidigt som utredningen uttalat vissa farhågor för att de därmed förenade åliggandena i vissa fall skulle kunna medföra en avsevärd sammanlagd arbetsbelastning för vederbörande rektor. Dessa farhågor de­ las av skolöverstyrelsen, som liksom utredningen särskilt pekar på de svå­ righeter som kan finnas för en rektor vid ett större läroverk att förena sitt rektorat med en skolchefsbefattning. Utredningen menar, att dessa svårigheter kan och bör övervinnas genom att vissa skolchefsuppgifter överlåtes på annan skolledare än skolchefen. De invändningar överstyrel­ sen har anfört mot en sådan anordning finner jag befogade. Jag anser det vara lämpligare att i dylika fall ge skolchefen biträde med rektorsuppgifterna och föreslår, att Kungl. Maj:t bemyndigas att i ett begränsat antal fall försöksvis medge förordnande av biträdande rektor vid läro­ verk, vars rektor förordnas som skolchef. Skolöverstyrelsen har erinrat om sitt i underdånig skrivelse den 5 juni 1950 väckta förslag angående konrektorer vid de största läroverken. Av olika skäl uttalades i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag, att detta förslag icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag avser icke nu att på nytt taga upp förslaget om konrektorer, men jag anser, att den konstruktion överstyrelsen då föreslog för konrektorsbefattningarna är den lämpliga för de biträdande rektorsbefattningar jag nu, från helt

andra utgångspunkter än överstyrelsen hade 1950, finner böra kunna in­ rättas i vissa fall. Överstyrelsen tänkte sig vid nämnda tillfälle, att en av skolans ordinarie lärare av överstyrelsen skulle kunna förordnas att mot viss nedsättning av undervisningsskyldigheten och visst arvode avlasta rektor en del av hans pedagogiska uppgifter. Det av mig nyss föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att inrätta befattningar för biträdande rektorer vid läroverk bör gälla befattningar av principiellt den art över­ styrelsen här tänkt sig. Antalet befattningar torde i avvaktan på ytterligare erfarenheter tills vidare kunna begränsas till 10. Förutsättningen för deras inrättande skall vara, dels att rektor vid läroverket förordnats som skol­ chef i läroverkskommunen, dels ock att antalet lärjungar vid läroverket uppgår till minst 600, d. v. s. samma antal som överstyrelsen 1950 förut­ satte för att konrektor skulle få tillsättas. Den andra fråga av principiellt intresse, som väckts i anslutning till förslaget om förste rektorsinstitutionen, gäller skolledarnas ställning vid den obligatoriska skolan i sådana fall, då skolchefen är rektor exempelvis vid ett allmänt läroverk och det inrättats flera skolledartjänster vid den obligatoriska skolan. Utredningen har förutsatt, att dessa skolledare skulle vara jämställda i förhållande till skolchefen och att således ingen av dem skulle ha ansvaret för den obligatoriska skolan i dess helhet. Häremot har anmärkts, att det skulle vara olämpligt att dela upp denna skola, vilken nu sammanhålles som en enhet under distriktsöverläraren, på två eller flera enheter, var för sig underställda en skolchef, som tillika vore rektor vid en annan skolform, för vilken han främst hade att svara, och följakt­ ligen med begränsad tid till förfogande för sådana med skolchefsskapet förenade uppgifter, som gällde hela det obligatoriska skolväsendet. Från Överlärarförbundets sida har hävdats, att i kommuner, där annan skolledare än den nuvarande distriktsöverläraren blir förste rektor, di­ striktsöverläraren skall behålla sin ställning som ansvarig för hela den obligatoriska skolan även i sådana fall, då flera skolledartjänster inrättas vid denna. De övriga skolledarna skulle få en ställning som närmast bleve jämförbar med den »annan överlärare» för närvarande intar i förhållande till kommunal folkskolinspektör. Jag vill i anslutning till de nu återgivna resonemangen först framhålla, att endast ett ringa antal kommuner kan tänkas få en sådan skolledarorganisation, att rektor vid exempelvis ett läroverk blir skolchef och under honom kommer att finnas två eller flera rektorer vid den obligatoriska skolan. Där den senare skolformen är så omfattande, att två eller flera rektorer erfordras, är skolväsendet i flertalet fall av den storleksordning att skoldirektörstjänst bör inrättas. I fall, där detta sker, synes det icke ha ifrågasatts annat än att rektor vid enhet av den obligatoriska skolan

skall sortera direkt under skoldirektören. Detta torde ej heller möta några hinder. Emellertid kan mycket väl sådana fall inträffa, som blivit föremål för de anmärkningar jag nyss redogjort för, och jag delar uppfattningen, att det kan vara olämpligt, att en folkskola eller enhetsskola, som sammanhållits under en distriktsöverlärares (rektors) ledning, delas upp på två eller flera enheter under var sin skolledare, vilka var för sig sorterar under en skolchef med begränsad tid för skolchefsuppgifterna och utan praktisk erfarenhet av den obligatoriska skolans arbete. Jag är dock icke beredd att förorda någon speciell reglering för fall av denna art som kan komma att föreligga. Enligt min mening bör i stället skolstyrelsen själv äga be­ sluta, om en av den obligatoriska skolans rektorer närmast under skol­ chefen skall sammanhålla denna skola. Skolstyrelsen bör då kunna genom instruktionsföreskrifter närmare reglera därmed sammanhängande förhål­ landen. Förste rektor skulle enligt utredningens förslag kunna erhålla nedsatt undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar, utöver den nedsättning han kan åtnjuta som rektor. Undervisningsskyldigheten skulle dock icke i något fall få understiga 4 veckotimmar. Jag ansluter mig till utredningens förslag härutinnan. Förste rektorernas tjänsteåligganden torde liksom skoldirektörernas i första hand böra regleras genom lokala instruktioner. En normalinstruk­ tion bör utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg.

Skolstyrelseutredningen förutsätter, att det i omkring 800 kommuner icke kommer att finnas annat än obligatorisk skola jämte, i vissa fall, en mindre yrkesskola. Skolledaren vid det obligatoriska skolväsendet skulle, utan någon principiell förändring av den ställning han redan har, i dessa kommuner automatiskt bli skolchef med titeln rektor. Jag förordar att vad utredningen föreslagit rörande behörighet, tjänsteåligganden och un­ dervisningsskyldighet för dessa skolchefer lägges till grund för bestämmel­ ser i ämnet. Utredningens förslag, att skolchef i princip skall finnas i samtliga kom­ muner, biträder jag. Att Kungl. Maj:t skall kunna medge kommun, vars skolväsen omfattar mindre än 7 läraravdelningar, befrielse från detta ålig­ gande har jag intet att erinra mot. Emellertid förordar jag, att denna un­ dantagsregel skall, då särskilda skäl föreligger, kunna tillämpas även be­ träffande kommun med ett något större antal läraravdelningar. Vad jag nu förordat kan beräknas medföra, att omkring 35 rektor stjänster kommer att nyinrättas, därest befrielse ges samtliga de kommuner, vilkas skolväsen om­ fattar mindre än 7 läraravdelningar.

Förutom ändrade och förbättrade förutsättningar för ledningen av en kommuns hela skolväsen har skolstyrelseutredningen framlagt förslag, vil­ kas förverkligande bland annat skulle medföra en viss ökning av antalet skolledare vid den obligatoriska skolan. Förslaget innebär, att antalet skol­ ledare — rektorer — vid en kommuns obligatoriska skolväsen göres be­ roende av detta skolväsens omfattning, beräknad enligt samma poäng­ system, som skulle ligga till grund för bedömningen av behovet av skoldirektörstjänst. Den typ av skolledare det här gäller motsvarar närmast de nuvarande »annan överlärare». Antalet sådana uppgick läsåret 1954/55 till 150. Utredningens förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 60 rektorstjänster av detta slag omedelbart inrättades. Det är härvid att märka, att »annan överlärare» för närvarande endast kan finnas i kommun med kommunal folkskolinspektör. Skolväsendets omfattning är således i och för sig inte av någon betydelse för inrättande av sådan tjänst. Jag anser det nödvändigt, att antalet skolledare vid det obligatoriska skolväsendet i huvudsak ställes i relation till dettas omfattning enligt vissa generella normer. Det intervallsystem skolstyrelseutredningen utar­ betat för detta ändamål bör i princip godtagas. Dock föreslår jag att, i den mån inrättandet av ifrågavarande slag av tjänst skall vara beroende av särskild prövning, denna tillsvidare skall göras av Kungl. Maj:t och icke som utredningen föreslagit av mellaninstansen. För behörighet till tjänst som rektor vid enhet av det obligatoriska skolväsendet har utredningen föreslagit i princip samma bestämmelser som beträffande tjänst som rektor vid detta skolväsen i dess helhet. Skol­ överstyrelsen har emellertid ansett att även övningslärare skall vara be­ hörig som rektor i dessa fall. Häremot har jag intet att erinra. Vad utredningen föreslagit rörande tjänsteåligganden och undervisningsskyldighet för de nu ifrågavarande skolledarna anser jag böra läggas till grund för bestämmelser i dessa hänseenden.

Jag övergår så till förslagen rörande biträdande skolledare. Hit hänför utredningen dels de nuvarande studieledarna i försöksdistrikten, dels ock tillsynslärarna vid det obligatoriska skolväsendet. Enligt ut­ redningens bedömande kommer behov av studieledare att föreligga, inte bara under försöksperioden utan även sedan enhetsskolan genomförts. Jag finner för egen del detta i högsta grad sannolikt. Utöver en ändring av benämningen studieledare till studierektor föreslår utredningen endast några formella ändringar i de bestämmelser om studieledare, som intagits i de den 30 juni 1955 utfärdade allmänna försöksskolebestämmelserna. Den lösning förevarande fråga fick vid 1955 års riksdag (Prop. 120, SU 122, Rskr 285) synes mig vara tillfredsställande i princip och jag finner

i)

icke anledning att föreslå ändring i de grunder, som då ansågs böra gälla i detta avseende. I fråga om tillsynslärarna anser jag att utredningen anfört starka skäl dels för att bestämmelser bör utfärdas om i vilka fall tillsynslärare skall finnas, dels ock för att en precisering av deras arbetsuppgifter och ställ­ ning kommer till stånd. Förhållandena på detta område är enligt min mening icke tillfredsställande och det torde vara av stor vikt att de för­ bättras genom en författningsmässig reglering. Antalet mindre skolor är fortfarande mycket betydande. Av de 8 750 folkskolanläggningar, som fanns läsåret 1954/55, hade 7 410 färre än fem lärara vdelningar och av dessa hade 3 060 en läraravdelning och 2 500 två läraravdelningar. Utredningen har föreslagit, att det i regel skall tillsättas tillsynslärare vid varje skolenhet med minst två läraravdelningar. Med anledning av de av remissmyndigheterna anförda synpunkterna i tillsynslärarfrågan anser jag mig böra förorda den avvikelsen från utredningens förslag att skyldighet för kommunen att inrätta tillsynslärarbefattning icke skall före­ ligga beträffande skolenhet, som omfattar färre än tre läraravdelningar. Såsom skolöverstyrelsen framhållit torde det nämligen vid skolenheter med endast två läraravdelningar kunna överlåtas på kommunen att bedöma, i vilken mån särskild tillsyn erfordras och på vilket sätt denna lämpligast bör utövas. Då de med tillsynen sammanhängande arbetsuppgifterna i dessa fall torde vara obetydliga, synes det också skäligt att eventuella arvoden helt bekostas av kommunala medel. Generella bestämmelser om nedsättning av tillsynslärares undervisningsskyldighet bör utfärdas, varvid de normer skolöverstyrelsen nu tillämpar bör läggas till grund. Tillsynsläramas arbetsuppgifter bör vidare framgå av lokala instruktioner, till grund för vilka bör ligga en normalinstruk­ tion, utarbetad i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen an­ fört om tillsynslärares åligganden.

Innan jag övergår till löne- och kostnadsfrågorna, skall jag något stanna vid de av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skol­ ledarna och biträdande skolledarna. Skolstyrelseutredningen menar med skolledare befattningshavare, som utövar pedagogisk och organisatorisk ledning inom skolväsendet, och med biträdande skolledare befattningsha­ vare, som endast fullgör endera av dessa uppgifter. Tillsynsläraren skall således icke ha några pedagogiskt betonade uppgifter, medan studierektor i princip icke skall ha något organisatoriskt ansvar utan endast biträda med den pedagogiska ledningen av det stadium han placerats vid. Av skolledarna skiljer utredningen mellan å ena sidan skolchefer, vilka närmast under skolstyrelsen skall ansvara för ledningen av hela det sty­ relsen underställda skolväsendet, och å andra sidan ledare av skolenhet,

rektorer. Det framgår av det jag tidigare anfört, att jag anslutit mig till utredningens indelning av skolcheferna i tre kategorier: skoldirektörer, förste rektorer och rektorer. Jag har hyst viss tvekan beträffande benäm­ ningen förste rektor och övervägt skolöverstyrelsens förslag att förenkla titulaturen på så sätt, att endast två skolledartitlar skulle komma till an­ vändning, nämligen skolchef och rektor. En sådan lösning kan synas prak­ tisk men torde i tillämpningen bli förbunden med icke oväsentliga olägen­ heter. Det blir nämligen i åtskilliga sammanhang nödvändigt att kunna hålla de tre typerna skolchefer i sär. Jag behöver bara peka på instruk­ tioner och författningsbestämmelser av skilda slag, i vilka de olika skolchefstyperna måste vara klart bestämda. Detta ernås enklast och bäst med en särskild benämning på var och en av de tre slagen tjänster. Utredningens förslag, att även den obligatoriska skolans skolledare skall kallas rektorer, har icke föranlett erinringar. Jag tillstyrker, att en gene­ rell övergång till denna titulatur sker i samband med de nu framlagda organisationsförslagens genomförande. Benämningarna distriktsöverlärare och »annan överlärare» skall således icke längre förekomma. Den 1955 beslutade provisoriska benämningen studieledare bör på de skäl utredningen anfört i detta sammanhang ersättas av benämningen studierektor.

Beträffande förslagen rörande skolledarnas löner och stats­ bidragen till dessa önskar jag först framhålla, att det icke är min mening att 1956 års riksdag skall ta ställning till de med en omorganiserad skolledning förbundna lönespörsmålen, då dessa icke bör lösas på grundval av endast det material som nu föreligger. Först sedan skolledarorganisationen i princip bestämts och de olika befattningshavarnas uppgifter och ställning kunnat i detalj klarläggas, torde det vara möjligt att ta stånd­ punkt till lönesättningen av de olika skolledartjänsterna. Redan i samband med de nu aktuella organisationsförslagen anser jag mig dock böra fram­ lägga följande synpunkter på denna fråga. Skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänsterna bör konstrueras som fristående, lönegradsplacerade tjänster. Ersättning till förste rektor bör utgå i form av särskilt arvode, utöver den lön skolchefen åtnjuter som rektor. Arvodet synes böra vara detsamma oberoende av vilken skolform rektorstjänsten är knuten till. När det gällt lönesättningen för den största gruppen skolchefer — rek­ torerna — har skolstyrelseutredningen endast uppehållit sig vid den si­ tuation, som föreligger i kommuner, där försök med 9-årig enhetsskola bedrives, och som kommer att föreligga, sedan enhetsskolan införts. Någon ändrad lönesättning för rektorerna vid folkskolan enligt dess nuvarande organisation har utredningen för sin del icke ansett sig böra ifrågasätta.

Detta senare spörsmål har enligt min mening icke heller något direkt samband med de organisatoriska förändringar utredningen föreslår, utan bör hållas skilt från dessa. Vid bestämmandet av lönegradsplaceringen för rektorer, tillika skolche­ fer, i kommuner med försöksverksamhet måste övervägas, huruvida en lönedifferentiering med hänsyn till lärarutbildningen bör genomföras och huru lönesättningssystemet i så fall bör utformas mot bakgrunden av den nya skolorganisationen samt med hänsyn till nu gällande grunder för lönegradsplacering av distrilctsöverlärare och realskolerektorer. Också för skolledarna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet bör fristående lönegradsplacerade tjänster inrättas. Lönesättningen av dessa måste ses i förhållande till vad som kommer att gälla beträffande de rek­ torer, som tillika är skolchefer. Det grundläggande spörsmålet blir, i vilken mån skillnad skall göras i avlöningsförhållandena mellan rektorer, som är ledare för skolväsen av samma omfattning, på den grunden att det i det ena fallet rör sig om ledarskapet för en kommuns hela obligatoriska skol­ väsen och i det andra om ledarskapet för en del av detta och om ett i prin­ cip till den pedagogiska ledningen begränsat chefskap. För nu ifrågavarande tjänster vid försöksskola eller enhetsskola upp­ kommer samma spörsmål om differentiering med hänsyn till lärarutbild­ ning som för den nyss berörda skolchefskategorien rektorer. Den lösning som nås för dessa senare torde i princip också kunna gälla beträffande de förra. Till biträdande rektorer vid läroverk, studierektorer och tiilsynslärare bör ersättning utgå i form av arvoden.

Statsbidrag till kostnaderna för den lokala fackliga skolledningen skall enligt skolstyrelseutredningens förslag utgå med 78 procent till skoldi­ rektörernas och rektorernas vid det obligatoriska skolväsendet löner samt till kostnaderna för arvode och nedsatt undervisningsskyldighet för förste rektor. Till kostnaderna för studierektor skulle ersättning under försökstiden utgå med 100 procent och därefter med 78 procent. Tillsynslärarnas arvoden skulle staten betala till 50 procent. Dessa förslag har kommit i ett nytt läge, sedan allmänna statsbidragsutredningen numera avgivit sitt betänkande om förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956:8), vilket på det närmaste berör statsbidragen på skolans område. Med hänsyn till att den föreslagna skolledarorganisationen icke är av­ sedd att träda i kraft förrän den 1 juli 1958, torde, i avvaktan på ställ­ ningstagandet till allmänna statsbidragsutredningens betänkande, några särskilda förslag om statsbidrag till skolledarna icke böra eller behöva framläggas.

Enligt min mening bör emellertid kostnaderna för den skolledarorganisation jag i det föregående diskuterat i princip fördelas mellan stat och kommun efter de grunder skolstyrelseutredningen förordat. Självfallet bör dock de bidrag utredningen föreslagit anpassas efter och med eventuella jämkningar inarbetas i det bidragssystem, som kan komma att bli en följd av allmänna statsbidragsutredningens nu framlagda förslag, i vad dessa rör skolväsendet. En beräkning av kostnaderna för utbyggnaden av skolledarorganisationen måste i stor utsträckning bygga på antaganden och kan en­ dast bli ungefärlig. Detta gäller redan om kostnadsberäkningen för ett första verksamhetsår, då löne- och arvodesbeloppen för närvarande icke är bestämda och än mer om kostnaderna för skolledarorganisationen i en genomförd enhetsskola, enär även beräkningen av antalet skolledare av olika slag, som kan finnas vid den tidpunkten, måste bygga på ren upp­ skattning. Kostnaderna för det antal skolledare och biträdande skolledare, som enligt mina i det föregående gjorda förslag bör finnas under det första år den nya skolledarorganisationen träder i kraft, och för det antal, som en­ ligt mina antaganden kommer att finnas, sedan enhetsskolan helt genom­ förts, vilket jag förutsätter ha skett senast i början av 1970-talet, har med ledning av utredningens och skolöverstyrelsens uppgifter beräknats så som framgår av följande tablå (tab. 12). I tablån har genomgående räknats med de lönebelopp, som gällde för år 1955, då såväl utredningen som skolöverstyrelsen haft att utgå från dessa. Kostnadsökningarna har av samma skäl beräknats med budgetåret 1954/55 som jämförelseår. Beträffande tablån vill jag slutligen endast påpeka, att genom den provisoriska reglering av studieledarinstitutionen, som skett från och med innevarande redovisningsår, statsmakterna i princip redan tagit ställning till de under punkterna 6 beräknade kostnaderna för studie­ rektorerna.

Avslutningsvis skall jag i korthet beröra den fråga, som utredningen behandlat under rubriken »Kameral hjälp åt skolledarna». Enligt min mening är det av vital betydelse för hela skolledarorganisationen, att frå­ gan om skolledarnas biträdeshjälp bringas till en acceptabel lösning. Ef­ fekten av de olika åtgärder, som vidtages i syfte att skapa en tillfreds­ ställande 'pedagogisk skolledning, går ju till väsentlig del förlorad om resul­ tatet huvudsakligen blir att vi får expeditionsmänniskor som tynges av administrativa rutingöromål. Om staten åtager sig huvudparten av kost­ naderna för den fackliga ledningen, anser jag, att det från varje kommuns sida bör betraktas som ett självklart och skäligt åtagande att sörja för att de rent arbetstekniska förutsättningarna för skolledarna blir tillfreds-

ställande ordnade. Så är i alltför stor utsträckning ännu inte fallet. Skol­ styrelseutredningen har uttalat, att det otvivelaktigt finns starka skäl för att som villkor för statsbidrag till skolledarnas löner föreskriva, att erfor­ derlig biträdeshjälp skall finnas på skolexpeditionen. Utredningen har dock icke framlagt något förslag härom utan litat till att kommunerna själva, efter eventuella ingripanden från mellaninstansemas sida, skall åstad­ komma tillfredsställande förhållanden. Jag förutsätter, att utredningens förhoppningar i detta avseende kom­ mer att infrias. Jag ämnar noga följa utvecklingen på detta område.

IV. Skolväsendets regionala ledning

A. Nuvarande förhållanden

1. Den regionala ledningens organisation

a) Högre skolor och yrkesskolor

De allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken, de högre kom­ munala skolorna, handelsgymnasierna samt de kommunala yrkesskolorna är icke föremål för regional ledning i egentlig mening. Vissa begränsade uppgifter beträffande dessa skolformer åligger dock regionala organ, främst länsstyrelserna, vilka för samtliga skolformer utom handelsgymnasierna utanordnar statsmedel och i fråga om de kommunala skolformerna även är första instans vid besvär på kommunala grunder över den lokala skol­ myndighetens beslut. För de högre kommunala skolornas del är dock i vissa fall domkapitlen besvärsinstans i sådana mål. Över de allmänna läroverken i varje stift är biskopen ef orus och har i denna egenskap att öva uppsikt över läroverken och särskilt över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen handhaves. Eforus har vidare att på förslag av rektor bestämma tid för termins början och slut och tid för årsavslutning med vissa klassavdelningar. Eforus skall också utse vittnen för studentexamen och i mån av tid närvara vid årsavslutningar. För läro­ verk i andra städer än stiftsstaden förordnar eforus inspektor och äger genom denne som sin ställföreträdare utöva de åligganden och befogen­ heter, som tillkommer eforus. I Stockholm finns en särskild eforalstyrelse.

De uppgifter som här angetts är inte av den art, att man om de myndig­ heter som fullgör dem kan säga, att de utövar regional ledning av de ifråga­ varande skolformerna. Såväl den administrativa som den pedagogiska led­ ningen av dessa utövas i huvudsak genom direkt kontakt mellan de cen­ trala statsmyndigheterna på skolans område, skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning, och de lokala skolledningarna.

h) Folkskoleväsendet

På folkskolans område är förhållandena annorlunda. Väsentliga uppgif­ ter handhaves här av regionalt verksamma myndigheter. D omkapitlen har sedan folkskolans tillkomst utövat och utövar alltjämt över den lokala skolstyrelsen den närmaste ledningen av folk­ skolan. Domkapitlen består av biskopen som ordförande, två präster och tre lekmän, varjämte i universitetsstäderna tillkommer två av teologiska fakultetens professorer. För att domkapitlen skall äga tillgång till pedago­ gisk sakkunskap skall en av de tre lekmannaledarnöterna vara en av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet förordnad person, som äger särskild

sakkunskap på folkundervisningens område (lagen om domkapitel 2 § 1 mom.). I domkapitlen är den juridiska och administrativa erfarenheten företrädd av stiftssekreteraren, stiftsnotarier och amanuenser. Dessa eller den skolsakkunnige ledamoten föredrager skolärendena i domkapitlen. Vid handläggningen av besvärsmål har stiftssekreteraren säte och stämma i ka­ pitlet. Den egentliga beredningen av skolärendena ombesörjes dock av de lokala skolstyrelserna och folkskolinspektörerna, vilka senare så gott som undantagslöst avger yttranden i ärenden av detta slag och därigenom i regel bestämmer ärendenas utgång. Besvär över domkapitlens beslut prövas av Kung!. Maj:t.

Domkapitlens skoluppgifter. I 13 § lagen om domkapitel finns en all­ män bestämmelse om domkapitels åligganden. Beträffande befattningen med undervisningsväsendet hänvisas i denna paragrafs 3 mom. till vad därom är särskilt stadgat. Det grundläggande stadgandet återfinnes i kap. 24 § 3 kyrkolagen av år 1686, vilket ålägger biskoparna att ha uppsikt över gymnasier och skolor. Denna uppsikt är, vad beträffar läroverken, enligt praxis numera inskränkt till de med eforatet förknippade åligganden, för vilka nyss redogjorts. I fråga om högre kommunala skolor och yrkesskolor utövas den inte. I § 65 folkskolestadgan har emellertid intagits en parallell­ bestämmelse till kyrkolagens förutnämnda stadgande, enligt vilken det åligger biskop och domkapitel i varje stift att ha »en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse». I kraft av dessa stadganden åligger det således ännu domkapitlen att utöva den lokala stat­ liga effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten över folkskoleväsendet. I praktiken är dock verksamheten inskränkt till fullgörandet av ett antal, främst i folkskolestadgan men också i andra författningar, preciserade upp­ gifter. Skolstyrelseutredningen har på s. 181 ff i sitt betänkande samman­ ställt de viktigaste folkskolärenden med vilka domkapitlen tar befattning. Domkapitlen fyller också den viktiga funktionen att i regel som första instans pröva besvärsmål rörande folkskoleväsendet. De viktigaste av de fall, där särskilt föreskrivits att klagan sker hos domkapitel, gäller beslut om förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare eller annan överlärare (Fst § 8 e), förslag, val eller beslut om tillsättning av folk­ skollärare (Fst § 22) och beslut om disciplinär åtgärd mot lärare (Fst § 32:3). För handläggningen av besvärsärenden redogöres närmare längre fram.

Folks kolinspektionen är skolöverstyrelsens lokalorgan och utövar numera realiter den direkta statsuppsikten och kontrollen över folk­ skoleväsendet såväl i pedagogiskt som administrativt hänseende. Översty­ relsen skall sammanhålla, leda och stödja inspektörerna i deras arbete. In­ spektörerna utövar formellt sett inte myndighetsfunktioner i egentlig me­ ning. I den män rätten att slutligt besluta i fråga som rör skoldistrikt ej

tillkommer den lokala skolstyrelsen utan överordnad myndighet, är det principiellt domkapitlet — i vissa fall länsstyrelsen — eller skolöverstyrel­ sen, som skall fatta beslutet och ej inspektören. Jämlikt kungl. brev den 29 september 1950 är riket sedan den 1 januari 1951 indelat i 51 folkskolinspektionsområden. Inom varje område har en folkskolinspektör att öva tillsyn över och främja folkskoleväsendet. Om­ rådesindelningen är i det väsentliga oförändrad sedan 1920, då antalet områden och inspektörer fastställdes till 52. De sex landstingsfria städernas folkskoleväsen är icke underkastat statlig pedagogisk inspektion men sor­ terar i administrativt och ekonomiskt avseende under statens inspektörer. För närmare uppgifter om de nuvarande folkskolinspektionsområdenas storlek m. m. torde få hänvisas till skolstyrelseutredningens betänkande, i vilket såsom bilagor intagits dels en sammanställning som siffermässigt belyser områdenas storlek från skilda synpunkter, dels ock en karta, varav områdesgränserna och inspektörernas stationeringsorter framgår. Folkskolinspektörerna och nomadskolinspektören är pedagogiskt utbil­ dade tjänstemän i lönegrad Ca 34. Vid deras sida har icke ställts någon fast administrativ personal eller kontorspersonal. Budgetåret 1955/56 står 370 000 kronor till disposition för ersättning åt inspektörerna för utbetalda arvoden till biträdeshjälp. Det innebär,_ att arbetskraft till en kostnad av i genomsnitt 7 115 kronor kan ställas till varje inspektörs förfogande. Enligt gällande bestämmelser i kungl. brev den 14 juni 1946 skall folkskolinspektör själv tillhandahålla tjänstelokal med värme, belysning och städning, möbler och annan erforderlig rumsinredning samt telefon. Härför erhåller inspektören ersättning av statsmedel. Direkt av statsmedel bestrides kostnaderna för expenser i övrigt, såsom kontorsmateriel m. m. Hyresersättningen (ersättning för tillhandahållande av tjänstelokal med värme) bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn tagen till den allmänna hyresnivån på orten. Hyresersättning utgår för ett rum jämte tillhörande biutrymmen och med högst vissa särskilt angivna belopp, varierande allt­ efter ortens invånarantal och belägenhet mellan 770 kronor i stad med över 100 000 invånare och 440 kronor i ort belägen utanför tättbebyggt samhälle. Föreligger särskilda skäl, får dock länsstyrelsen dels efter skol­ överstyrelsens hörande medgiva, att hyresersättning må utgå för mer än ett rum med biutrymmen, dels ock bestämma hyresersättningen till högre belopp än de nyss angivna. Ersättning för tillhandahållande av möbler och annan rumsinredning i tjänstelokal utgår med 125 kronor per år. Beträffande telefon gäller, att inspektören skall ha telefonförbindelse anordnad till tjänstelokalen eller i omedelbar anslutning till denna. Ersätt­ ning i detta hänseende utgår efter ett visst system. Erfordras enligt skol­ överstyrelsens beprövande för bostad och tjänstelokal två av varandra oberoende telefonapparater, ersättes hela kostnaden för tjänstetelefonen. Kostnaderna för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 i riksstaten upptagits med sammanlagt 2 229 100 kronor, därav 1 775 000 kro­ nor till avlöningar (370 000 kronor till biträdeshjälp) och 454 100 kronor till omkostnader.

Folkskolinspektionens arbetsuppgifter är talrika och utomordentligt mångskiftande. De grundläggande bestämmelserna om inspektörernas verksamhet finns i den 1914 utfärdade, ännu gällande instruktionen för folkskolinspektö­ rerna. (KK 1914: 489 med senare ändringar.) Av denna framgår, att folkskolinspelctionen är tänkt som ett kontrollerande och rådgivande organ och icke som en beslutande myndighet. Detta har likväl icke hindrat, att in­ spektörerna successivt också tillagts en faktisk beslutanderätt i åtskilliga frågor. Emellertid gäller med något enstaka undantag, som ovan fram­ hållits, att vid oenighet mellan den lokala skolstyrelsen och inspektören i någon fråga, denna skall hänskjutas till annan myndighet för avgörande. Härigenom upprätthålles i varje fall till formen i det väsentliga inspektio­ nens ursprungliga karaktär. Utan undantag synes den regeln iakttagas, att inspektör icke äger delegera någon av sina arbetsuppgifter på biträ­ dande personal, vilket gör organisationen tungarbetad. Om inspektörens allmänt inspekterande verksamhet föreskrives i instruk­ tionen inledningsvis följande: Folkskolinspektör åligger att i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande föreskrifter, under inseende av [folkjskolöverstyrelsen, inom det honom anvisade inspek­ tionsområdet hava tillsyn över folkskoleväsendet samt främja dess utveckling. För sådant ändamål har han att förskaffa sig noggrann kännedom om skolväsendets tillstånd och behov, övervaka, att gällande författningar efterlevas, befordra åtgärder för skolväsen­ dets ändamålsenliga anordning inom de särskilda skoldistrikten samt genom upplysningar och råd understödja det vid skolorna bedrivna arbetet. Tillsynen, som främst skall utövas genom besök i skoldistrikten, om­ fattar förutom folk- och småskolor även fortsättningsskolor, högre folk­ skolor (efter skolöverstyrelsens bestämmande), vissa enskilda skolor, skol­ hem samt skolverksamheten vid sjukvårdsanstalter och barnhem. Detalje­ rade föreskrifter om hur inspektionsverksamheten skall bedrivas har läm­ nats i skilda avseenden. Enligt instruktionen skall inspektören också fullgöra vissa »administra­ tiva åligganden». Han har således att, om skäl till anmärkning beträffande skolväsendet föreligger, tillställa skolstyrelsen skriftligt meddelande i äm­ net eller hos domkapitel eller skolöverstyrelsen påkalla erforderliga åtgär­ der, att till myndigheter av olika slag lämna de upplysningar och avge de yttranden som erfordras, att gå kommunala skolmyndigheter, lärare och målsmän tillhanda med upplysningar i frågor, som faller inom hans verk­ samhetsområde, att granska statsbidragsansökningar och skolstatistiska uppgifter samt att, då nytt skolhus skall uppföras, yttra sig över skoltomts läge och granska ritningar till skolbyggnader. Instruktionen ålägger vidare inspektören att halvårsvis till skolöverstyrelsen avgiva rapport över före­ tagna inspektionsresor samt att årligen till överstyrelsen och domkapitlet avlämna berättelse rörande skolväsendets tillstånd och utveckling.

De efterhand fattade besluten om folkskoleväsendets utbyggnad och för­ bättring genom statsbidrag till allt flera pedagogiska och skolsociala ända­ mål har helt naturligt medfört nya uppgifter för folkskol inspektionen, vilka inte framgår av instruktionen. Alla åtgärder, som vidtagits och vidtages inom folkskoleväsendet, förutsätter emellertid praktiskt taget utan undan­

tag inspektörernas medverkan på olika sätt som organisatörer och kon­ trollörer. Den inspekterande verksamheten och den verksamhet som utövas genom vägledning och information till skolstyrelser, skolledare och lärare i peda­ gogiska och skolorganisatoriska spörsmål är folkskolinspektionens vikti­ gaste. Innebörden av denna verksamhet kan och behöver inte i detalj an­ givas. Dess kvantitativa omfattning skall strax belysas. Skolstyrelseutredningen, som ansett det befogat att åtminstone genom en summarisk uppräkning ge en antydan om vilka olika slag av administra­ tiva ärenden folkskolinspektörema sysslar med, redovisar i sitt betänkande en sammanställning av 102 skilda ärendegrupper (s. 187 ff).

Länsstyrelserna. Besvär på kommunala grunder över skoldistrikts beslut i ärenden av ekonomisk natur prövas i regel av länsstyrelsen som första instans. Härutöver handlägger länsstyrelse huvudsakligen ärenden rörande skolbyggnader och statsbidrag.

Försöksverksamhetens regionala samarbetskomm i 11 é e r. Från läsåret 1952/53 har skolöverstyrelsen indelat riket i tolv regioner, var och en med en särskild samarbetskommitté för det pedago­ giska instruktionsarbetet i samband med försöksverksamheten. Kommit­ téerna består av seminariernas rektorer, statens folkskolinspektörer och försöksdistriktens kommunala skolledare inom respektive regioner ävensom en representant för regionens läroverk. Sedan läsåret 1954/55 utgör även Stockholm en dylik region.

2. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda

1945 års folkskolesakkunniga undersökte i detalj i vilken omfattning folkskolärendena belastade domkapitlen och redogjorde i sitt betänkande för folkskolinspektionens arbetsbörda och arbetsförhållanden i övrigt. Skol­ styrelseutredningen har kompletterat follcskolesakkunnigas undersökningar. Domkapitlen. Folkskolesakkunnigas undersökning omfattade, vad domkapitlen beträffar, aren 1937—46, d. v. s. den första tioårsperioden efter det att den nya domkapitelsorganisationen trätt i kraft. Utredningens undersökning har omfattat dels femårsperioden 1947—51, dels ock åren 1952—54. Under tioårsperioden utgjorde hela antalet av samtliga domkapitel handlagda ärenden 182 610, av vilka folkskolärendena utgjorde 22 procent eller 41 002 stycken. Av dessa var emellertid 16 661 ad actaärenden, vilket mot­ svarar drygt 40 procent av samtliga folkskolärenden. Under den följande femårsperioden var det totala antalet domkapitelsärenden jämförelsevis något högre än under den föregående tioårsperioden. Folkskolärendenas relativa andel sjönk emellertid från 22 till 15,l procent, och av de hand­ lagda folkskolärendena var något mer än 42 procent ad actaärenden.

Under åren 1952—54 har det totala antalet av domkapitlen årligen hand­ lagda ärenden ökat till omkring 23 000 per år. Folkskolärendenas procen­ tuella andel har sjunkit till 5,9 procent av dessa. Antalet skolärenden höll sig tämligen konstant fram till och med 1948, varefter en kraftig nedgång märks, först mellan åren 1948 och 1949 och sedan mellan 1950 och 1951. Således sjönk antalet handlagda folkskolärenden från 1948 till 1953 med inte mindre än 69,8 procent. Varje domkapitel handlade under år 1954 i medeltal 99 skolärenden. Högsta antalet hade Uppsala stift med 170 och lägsta Visby stift med 49. I båda fallen utgjorde antalet ad actaärenden 28 procent. Den arbetstid som åtgått för folkskolärendenas handläggning inom dom­ kapitlen har stadigt sjunkit. Uppgifter har av skolstyrelseutredningen er­ hållits angående det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka, som domkapitlens personal (den skolsakkunnige, kanslipersonal och biträdespersonal) tillsammans nedlägger på dessa ärenden. Härav framgår att me­ deltalet timmar per vecka och domkapitel, som under tioårsperioden ut­ gjorde 14,4 och under den följande femårsperioden 9,4, för de senaste åren sjunkit till 6,9 timmar. F olkskolinsp ektio nen. Folkskolesakkunniga fann vid sin under­ sökning av inspektörernas arbetsförhållanden, att antalet inom samtliga inspektionsområden diarieförda ärenden, som 1942/43 uppgick till 61 367, under den följande femårsperioden ökat med 27 601 ärenden eller med 45 procent. I de angivna siffrorna torde innefattas praktiskt taget alla till inspektö­ rerna inkomna skrivelser, alltså även ad actaärenden och sådana ärenden, som brukar föras i s. k. samlingsnummerdiarium, samlingsdiarium och andra speciella diarier, t. ex. för statistik och dylikt. Skolstyrelseutredningen har infordrat uppgifter från varje inspektör angående antalet diarieförda ärenden under åren 1951 och 1952 med ad actaärendena särskilt angivna. Sedan folkskolesakkunniga gjorde sin undersökning, har folkskolinspektionens diarieföring emellertid omlagts, så att flera olika diarier numera föres, varför det skulle ge ett alltför osäkert resultat att direkt jämföra med tidigare erhållna siffror. Det kan emellertid konstateras, att antalet 1952 inkomna ärenden kraftigt sjönk i jämförelse med budgetåret 1946/47 vilket var det senaste, som folkskolesakkunniga angav och att siffran för 1952 snarast torde närma sig den för de första åren under 40-talet redo­ visade. Detta torde i huvudsak kunna anses vara en följd av kommun­ reformen. Reduceringen av antalet skoldistrikt med mer än hälften måste ju återverka på detta sätt och i de inspektionsområden, där en väsentlig minskning av skoldistriktens antal skett, synes en lättnad åtminstone i rent expeditionelit avseende också ha inträtt för inspektörens del. Under år 1952 diariefördes hos inspektörerna i vissa av de största om­ rådena mer än 2 000 ärenden. Vanligen höll siffran sig emellertid mellan 1 000 och 1 500. Genomsnittligen torde egentliga, i huvuddiarierna införda ärenden med frånräknande av ad actaärenden år 1952 ha upgått till 600 å 700 per inspektör. Det är av särskilt intresse att se, hur stor del av sin tid inspektörerna vid sidan av sina administrativa åligganden kan ägna åt verksamhet ute på »fältet». 1945 års folkskolesakkunniga lämnar den upplysningen, att antalet tjänsteresdagar i medeltal för perioden 1941—46 uppgick till 141,4 per år. Högsta antalet uppgivna resdagar var 178 och lägsta 101.

Folkskolinspektörerna i Gotlands läns, Kristianstads läns västra, Örebro läns norra, Kopparbergs läns västra och norra, Västerbottens läns mellersta och norra, Norrbottens läns mellersta och norra inspektionsområden (9 stycken) ansåg icke, att det inom deras områden skulle kunna beredas full sysselsättning åt en administrativt utbildad kraft. Inspektörerna i Uppsala läns, Kopparbergs läns östra, Gävleborgs läns södra och mellersta samt Norrbottens läns södra inspektionsområden (5 stycken) var tveksamma på denna punkt. Emellertid ansåg endast två in­ spektörer, i Norrbottens läns mellersta och norra områden, att en för en­ bart kontorsgöromål utbildad befattningshavare i stort sett skulle ge dem den hjälp i arbetet som behövdes. De fyra inspektörerna i Gotlands läns, Kopparbergs läns västra och norra samt i Norrbottens läns mellersta inspektionsområden ansåg, att del­ tidsanställd personal vid sidan av folkskolinspektören kunde tillgodose deras behov av arbetshjälp.

3. Handläggningen av vissa grupper av ärenden

a) Inledning

Ett klarläggande av vilka uppgifter och befogenheter, som lämpligen bör tillkomma eventuella nya mellaninstanser, bör helt naturligt ha skett innan ställning tages till dessas organisation och arbetsformer. Skolstyrelse­ utredningens förslag rörande huvuduppgifterna för nya mellaninstanser redovisas därför i det följande. Det torde emellertid vara behövligt att dess­ förinnan, såsom bakgrund till utredningens förslag om ändrad handläggning av vissa ärendegrupper av betydande principiell vikt, redogöra för hur dessa ärenden nu handlägges samt för de förslag till ändring häri, som under senare tid framlagts. De ärendegrupper det gäller är skolbyggnadsärenden, disciplinärenden samt besvärsärenden.

b) Skolbyggnadsärenden

Enligt gällande bestämmelser (folkskolestadgan § 52) är skoldistrikt skyl­ digt att anskaffa och underhålla lämpliga skollokaler. För anskaffande av nya lokaler för folkskolan, däri inbegripet den 9-åriga enhetsskolan, och för utförande av mera omfattande ändringsarbeten kan statsbidrag erhållas jämlikt KK 1945:882. Förutsättningen för att statsbidrag skall kunna utgå är, att skolöverstyrelsen förklarat, att lokalerna är behövliga. Statsbidragets storlek bestämmes på grundval av de beräknade kostnaderna för de lokaler som förklarats erforderliga samt kostnaderna för vissa inventarier. Bidrags­ beloppet beror vidare på skoldistriktets ekonomiska bärkraft. Statsbidra­ gen kan i genomsnitt beräknas utgå med omkring 40 procent av byggnadskostnaderna. Statsbidrag utgår också till anskaffande av provisoriska skolbyggnader (KK 1948:438). Huvuddragen av ett vanligt byggnadsärendes handläggning enligt av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar är följande:

1. I samråd med statens folkskolinspektör verkställer skolstyrelsen nog­ grann utredning rörande det föreliggande behovet av skollokaler. 2. Sedan utredningen enligt p. 1 gjorts, underställes frågan om behovet av skollokaler skolöverstyrelsens prövning. Framställningen inges till folk­ skolinspektören. 3. Sedan skoldistriktet erhållit överstyrelsens beslut i behovsprövningsärendet, kan skoldistriktet uppgöra skissritningar till byggnadsföretaget. 4. Skissritningarna underställes skolöverstyrelsen för s. k. förhands­ granskning. Framställningen inges till inspektören. Undantagsvis kan framställningen om behovsprövning och förhands­ granskning göras samtidigt, om det gäller byggnadsföretag av mindre om­ fattning och inspektören vid utredningen enligt p. 1 funnit, att så bör ske. 5. Sedan överstyrelsen granskat skissritningarna, inger skoldistriktet ansökan om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för byggnadsföre­ taget via folkskolinspektören, länsstyrelsen och skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t. För ansökningen användes fastställt formulär. Länsstyrelsens upp­ gift är att avge utlåtande angående den procentsats, efter vilken stats­ bidraget bör utgå, samt insända bevis om att skoldistriktets beslut om byggnadsföretaget vunnit laga kraft. Sedan skoldistriktet tilldelats statsbidrag samt byggnads- och igångsättningstillstånd erhållits, kan halva statsbidraget lyftas, när byggnadsföre­ taget sättes i gång. Rekvisitionen ställes till länsstyrelsen och insändes till folkskolinspektören, som till- eller avstyrker utanordnandet. Sedan bygg­ naden kommit under tak, erhålles 1/4 av det återstående statsbidraget. Rekvisitionsförfarandet är detsamma. När byggnaden färdigställts avsynas den av folkskolinspektören med biträde av en av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig. Återstoden av statsbidraget utanordnas därefter. Ansökan om statsbidrag till kostnader för provisoriska klassrumsbyggnader behöver inte föregås av särskild behovsprövning och förhandsgransk­ ning. Folkskolans och den högre skolans byggplanering är numera samordnad inom skolöverstyrelsens organisationsavdelning. Statsbidrag till kostnaderna för uppförande av skolhem utgår nu enligt två olika kungörelser, nämligen KK 1936:202 ang. statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning samt KK 1945:594 ang. statsbidrag till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare vid dylikt skolhem. Statsbidrag enligt den förra författningen utgår endast till skoldistrikt för uppförande av skolhem åt folkskolans elever, enligt den senare till kom­ mun eller annan huvudman för uppförande av skolhem för elever i prak­ tiskt taget alla övriga skolformer. De båda kungörelserna överensstämmer i allt väsentligt. Kungl. Maj:t bestämmer i båda fallen bidragsbeloppens storlek. Gäller det skolhem för folkskolan, bestämmes dock bidraget enligt kungörelsens lydelse från fall till fall. Bidraget till andra skolhem utgår med 75 procent av verkliga kostnaderna med möjlighet för Kungl. Maj:t att, om särskilda skäl föreligger, höja bidraget till 90 procent av dessa kost­ nader. Handläggningen av bidragsärendena är också något olika. Ansök­ ning om bidrag till skolhem för folkskola skall av skoldistrikt för gransk­ ning inges till folkskolinspektören, som vidarebefordrar den till länsstyrel­ sen, vilken med eget yttrande och lagakraftbevis insänder ärendet till skol­ överstyrelsen, som i sin tur avger utlåtande och överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t.

Är det fråga om skolhem för elever vid annan skolform än folkskola, inges handlingarna, jämlikt författningen, till länsstyrelsen och av denna direkt till Kungl. Maj:t. Enligt praxis höres emellertid såväl folkskolinspek­ tören som skolöverstyrelsen även i dessa ärenden. Till kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkskolans (inklusive försöksskolas) lärare utgår statsbidrag till skoldistrikt jämlikt kungörelsen 1946: 887. Beslut om dylikt bidrag meddelas av Kungl. Maj:t. Bidrag utgår enligt fastställda grunder till kostnaderna för såväl tjänstebostads anskaffande som om- eller tillbyggnad eller mer omfattande änd­ ringsarbeten av sådan bostad. Är det fråga om nybyggnad av tjänstebostad, utgår statsbidraget med 20 000 kronor, om bostaden är avsedd för ordi­ narie folkskollärare, och med 14 000 kronor, om den är avsedd för annan lärare, dock att statsbidraget inte må överstiga fyrtio procent av de styrkta byggnadskostnaderna. Till kostnaden för om- eller tillbyggnad eller mer omfattande ändringsarbeten utgår bidraget med 25 procent av ett av Kungl. Maj:t med hänsyn till de beräknade kostnaderna fastställt belopp. Ansökan om statsbidrag upprättas enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär och inges via folkskolinspektören och överstyrelsen till Kungl. Maj:t. I boställsordningen för folkskolans lärare (KK 1946: 883) har bland annat getts bestämmelser om tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet. Härjämte har särskilda anvisningar utfärdats av skolöverstyrelsen.

c) Disciplinärenden

Ordinarie och icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre kom­ munala skolor, kommunala yrkesskolor samt folk- och fortsättningsskolor är underkastade dels ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen dels ock disciplinärt ansvar enligt bestämmelser i respektive skolstadgor. Mål om ämbetsbrott av lärare handlägges städse vid allmän domstol; sista instans är högsta domstolen. Disciplinärt ansvar. I disciplinärt hänseende lyder ordinarie lärare i läroämnen och rektorer vid allmänt läroverk under skolöverstyrelsen. För­ utsättning för disciplinär åtgärd är enligt 197 § läroverksstadgan, att det finns giltig anledning till anmärkning i fråga om fel eller försummelse i tjänsten eller beträffande lärarens eller rektorns vandel. Svårare åtgärd än varning kan ej vidtagas av överstyrelsen; eftersom förevarande tjänster är fullmaktstjänster, kan suspension och avsättning endast ådömas av dom­ stol. Under behandling av disciplinärenden (liksom under behandling av mål om ämbetsbrott vid domstol) kan läraren, om skäl därtill finns, av skolöverstyrelsen avstängas från tjänstens utövning. Överstyrelsens beslut om varning eller avstängning kan överklagas i regeringsrätten. För icke-ordinarie lärare i läroämnen gäller samma bestämmelser; dock kan, om anmälan till åtal ej skett, den myndighet, som anställt läraren, även entlediga honom från hans anställning. Ordinarie lärare i läroämnen och rektor vid höcjre kommunal skola lyder i disciplinärt hänseende under skolans styrelse (79 § stadgan för kommu­ nala realskolor, 62 § stadgan för kommunala flickskolor och 66 § stadgan för högre folkskolor). Förutsättningarna för disciplinärt ingripande är de­ samma som beträffande ordinarie liirare vid allmänt läroverk. Såsom disci­ plinstraff kan emellertid här, förutom varning, även förekomma suspen- 10

sion och avsättning. Angående användningen av de olika straffarterna gäl­ ler följande. Den felande skall i första hand tilldelas varning. Låter han sig inte rätta därav, kan styrelsen, allt efter felets beskaffenhet, antingen till­ dela honom förnyad varning eller också för viss tid, högst sex månader, skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; sty­ relsen dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället av­ sätta honom. Har förnyad varning eller suspension befunnits verkningslös, bör styrelsen avsätta honom. Beslut om suspension får ej verkställas förrän det vunnit laga kraft. Beslut om avsättning skall underställas skolöver­ styrelsen. Under samma förutsättningar som beträffande lärare vid allmänt läroverk kan avstängning från tjänstens utövning förekomma. Skolstyrel­ sens beslut om varning, suspension, avsättning eller avstängning kan över­ klagas hos skolöverstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas i rege­ ringsrätten. Denna kan icke endast upphäva det överklagade beslutet utan även sätta annat disciplinstraff i stället för det ådömda. Om icke-ordinarie lärare gäller, att skolstyrelsen skall, om han ådaga­ lägger försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande, tilldela ho­ nom »lämplig varning» eller skilja honom från anställningen. Suspension kan således inte förekomma ifråga om dessa lärare. Klagan över beslut om varning eller entledigande kan föras hos skolöverstyrelsen och i regerings­ rätten. Även ordinarie folkskollärare lyder i disciplinärt avseende under skolans styrelse (folkskolestadgan § 32). De disciplinstraffrättsliga bestämmelserna är desamma som för ordinarie ämneslärare vid högre kommunal skola med följande undantag. Innan styrelsen avgör disciplinärende eller fråga om av­ stängning, skall yttrande inhämtas från statens folkskolinspektör. Beslut om avsättning skall ej underställas högre myndighet men får ej verkställas förrän det vunnit laga kraft. Styrelsens beslut om varning, suspension, av­ sättning eller avstängning överklagas hos domkapitlet; över dess beslut kan klagan föras i regeringsrätten, vilken har samma befogenheter som i mål mot lärare vid högre kommunal skola. Beträffande lärare vid fortsättningsskola gäller i förevarande hänseende i stort sett detsamma som be­ träffande ordinarie folkskollärare; dock kan suspension ej ådömas. Icke-ordinarie folkskollärare är i fråga om varning och avstängning från utövande av befattningen underkastad samma bestämmelser som ordi­ narie sådan lärare. Lärare vid kommunal yrkesskola, som innehar pensionsberättigad tjänst, intar i disciplinärt avseende ungefär samma ställning som en ordinarie folk­ skollärare (KK 1955:503 34 §). Dock gäller, att folkskolinspektör ej be­ höver höras och att skolstyrelsens beslut om avsättning skall underställas överstyrelsen för yrkesutbildning för prövning och godkännande. Ordinarie övningslärare följer samma disciplinregler som ordinarie lärare i läroämnen inom vederbörande skolform. Extra ordinarie övningslärare, som gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, kan omedelbart entledigas, vare sig han anställts tillsvidare eller för viss tid (övningslärarstadgan 31 § 3 mom.). Den myndighet, under vilken en lärare lyder, kan välja mellan att be­ straffa tjänstefel i disciplinär väg och att ange det till åtal. I sakens natur li"ger dock, att den senare vägen måste väljas, när tjänstefelet anses för­ tjäna frihetsstraff, när det anses förtjäna längre suspension än myndig­ heten själv kan ådöma samt när det anses förtjäna avsättning och läraren

är tillsatt genom fullmakt. Vederbörande åklagare är alltid skyldig att på eget ansvar pröva, om åtal skall väckas, och är i detta hänseende helt obe­ roende av disciplinmyndighetens beslut. I mål om ämbetsbrott har dom­ stolen viss möjlighet att räkna läraren tillgodo redan ålagt disciplinstraff.

d) Bes v ä r ö v er lokal skolmyndighets beslut F olkskole väsen det (utom Stockholm). Där församling ännu har skolväsendet om hand, kan beslut rörande skolväsendet, alltefter ärende­ nas beskaffenhet, fattas av kyrkofullmäktige (-stämma) eller skolråd och, om särskild fortsättningsskolstyrelse utsetts, av denna. Fördelningen av befogenheterna mellan de kommunala organen regleras dels av bestäm­ melserna i församlingsstyrelselagen i dess före den 1 januari 1955 gällande lydelse, dels av specialförfattningar, främst folkskolestadgan. Där skolväsendet är en angelägenhet för den borgerliga kommunen, handlägges skolärendena av stads- eller kommunalfullmäktige och folkskolestyrelsen samt, om sådan utsetts, av fortsättningsskolstyrelsen. 1930 års skolstyrelselag konstruerades som ett undantag från regeln att folkskoleväsendet skulle vara en församlingsangelägenhet. Anknytningen till den kyrkliga lagstiftningen framträder klart i fråga om besvärsregleringen. Angående fullföljd av talan mot folkskolestyrelses beslut hänvisas således i skolstyrelselagen (19 §) till vad i lag eller författning finnes stad­ gat beträffande talan mot beslut av skolråd. De grundläggande bestämmel­ serna härom återfinnes i 68—71 §§ församlingsstyrelselagen i dess lydelse före den 1 januari 1955. Med visst undantag är de grundläggande bestämmelserna om besvär desamma, oavsett om skolväsendet är en borgerligt eller en kyrkligt kom­ munal angelägenhet. Besvär över beslut av julimäktige kan endast anföras på s. k. kommunala besvärsgrunder. Fråga skall alltså vara om felaktighet i förfarandet eller om maktöverskridande från de beslutandes sida. Vid besvär på de nämnda grunderna prövas endast beslutets laglighet och icke dess riktighet eller lämplighet. Beträffande beslut av skolstyrelse (skolråd, folkskolestyrelse, fortsätt­ ningsskolstyrelse) gäller, om beslutet fattats med stöd av kommunallagar­ nas allmänna bestämmelser, detsamma som nyss sagts om besvär över full­ mäktigebeslut. Har beslut fattats på grund av stadgande i specialförfatt­ ning, vilken saknar bestämmelse om besvär över beslutet, gäller i princip samma sak jämlikt 71 § församlingsstyrelselagen i dess gamla lydelse. Finns åter särskild besvärsbestämmelse i specialförfattning, skall vad* denna säger om besvär äga tillämpning. Besvär i sistnämnda fall kan enligt allmänna förvaltningsrättsliga grunder föranleda icke blott att det överklagade be­ slutet upphäves utan också att positiv rättelse sker. Besvär på kommunala grunder över lokal skolmyndighets beslut skall jämlikt församlingsstyrelselagens tidigare lydelse i första instans anföras hos länsstyrelse eller domkapitel. I huvudsak kan sägas att domkapitel prövar, då målen rör undervisningen och skolans organisation, samt läns­ styrelse, då fråga är om skoldistrikts ekonomiska angelägenheter. Kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och domkapitel har i försam­ lingsstyrelselagen skett efter målens natur. Huruvida kyrkofullmäktige eller skolrådet fattat beslutet är i detta avseende utan betydelse. Är skolväsendet den borgerliga kommunens angelägenhet prövas emellertid fullmäktigebe­

slut även i skolfrågor alltid av länsstyrelsen. Här gäller naturligt nog kom­ munallagens (76 §) och icke församlingsstyrelselagens besvärsbestämmelser. Detta är den enda punkt, där olika besvärsregler gäller, beroende på om skolväsendet är församlingens eller den borgerliga kommunens ange­ lägenhet. I de fall besvär på grund av stadgande i specialförfattning (självförvaltningsbesvär) må anföras över beslut av folkskolestyrelse och skolråd är domkapitel i regel första besvärsinstans. I nyare författningar såsom övningslärarstadgan och de kungl. breven som reglerar försöksverksamheten med enhetsskola har dock skolöverstyrelsen införts som besvärsinstans, där prövningen traditionellt bort tillkomma domkapitlen. Högsta instans i alla skolärenden utom sådana, som angår »skolväsen­ dets ordnande», är regeringsrätten. Den prövar således besvär över såväl domkapitels som länsstyrelses beslut. Angår ärendet skolväsendets ord­ nande, avgöres det av Kungl. Maj:t i statsrådet. Rör klagan beslut av domkapitel eller skolöverstyrelsen med anledning av sökt fastställelse å skolmyndighets beslut (t. ex. angående förflyttning av lärare), skall regeringsrätten med eget utlåtande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet (3 § regeringsrättslagen). Samma procedur tillämpas, då klagan föres över förrättat val av ordinarie lärare och talan riktas mot det förslag, varå valet grundar sig. Riktar sig besvären enbart mot valet, avgöres målet av regeringsrätten. De högre k ommunala skolorna. För de fyra förekommande skolformerna gäller ensartade bestämmelser om besvär över de lokala skol­ myndigheternas beslut. Samtliga dessa skolor synes vara knutna till den borgerliga kommunen. Fullmäktiges beslut i ärenden rörande dem över­ klagas följaktligen hos länsstyrelsen. I fråga om besvär över skolstyrelses beslut är skolöverstyrelsen första besvärsinstans i följande, i respektive stadga angivna fall, nämligen om beslutet rör: ledigförklarande av lärarbefattning, tillsättning eller entledigande av ordinarie eller extra ordinarie lärare eller av tillsynslärare, förslag beträffande förordnande av rektor, tjänstledighet för nu nämnd befattningshavare, honom meddelad föreställ­ ning och varning, hans skiljande från tjänsten för viss tid eller honom ådömd avstängning från utövande av tjänsten. Samtliga fall rör lärarperso­ nalens förhållanden. Om besvär över skolstyrelses beslut i andra frågor än de här uppräk­ nade gäller i princip vad i lag eller författning finns stadgat om besvär över beslut av skolråd. Följaktligen prövar domkapitel även beträffande dessa skolformer besvär över skolstyrelses beslut inom området för såväl oreglerad som reglerad förvaltning. Överstyrelsens och domkapitlens beslut överklagas hos Kungl. Maj:t. De kommunala yrkesskolorna. Över beslut av yrkesskolstyrelse skall besvär anföras hos överstyrelsen för yrkesutbildning . Dom­ kapitlet är icke besvärsinstans och har ej heller i övrigt någon befattning med denna skolform. Enär besvärsbestämmelsen är generell, torde över­ styrelsen, ehuru det här är fråga om skolor, för vilka kommunerna har ekonomiskt ansvar, äga att materiellt pröva alla lokalstyrelsens beslut. Högsta instans är Kungl. Maj:t. De allmänna läroverken. Ändring i beslut av lokalstyrelse vid allmänt läroverk sökes hos skolöverstyrelsen (Lvst § 209). Domkapitel är ej i något fall besvärsmyndighet. Överstyrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj:t.

B. Tidigare diskussion

1. Vissa tidigare reformförslag rörande den regionala skolledningens organisation m. m.

Efter hemställan av riksdagen erhöll 194 5 års folks 1c olesakkunniga den 19 oktober 1945 i uppdrag att även utreda frågan om domkapitlens eventuella slopande som mellaninstanser för folkskoleväsen­ det. De sakkunnigas förslag (SOU 1948: 28) innebar kort sammanfattat: att en ny mellaninstans, kallad skoldirektion, skulle inrättas för visst område, kallat skoldirektionsområde, vilket skulle sammanfalla med exis­ terande folkskolinspektionsområde, att skoldirektionen skulle bestå av fem ledamöter: tre lekmän, varav en skulle vara ordförande, och två fackmän, varav den ene skulle vara folk­ skolinspektören, vilken som regel skulle vara föredragande i skoldirektio­ nen och benämnas statens skoldirektör, att till skoldirelctionerna skulle överföras dels samtliga folkskolärenden, som handlades av domkapitlen — med undantag av besvärsärenden, vissa tjänsteföreningsärenden samt sådana ärenden, som kunde decentraliseras till de lokala skolmyndigheterna — dels ock vissa ärenden, som handlades av skolöverstyrelsen, främst sådana som avsåg organisationsplaner, skol­ skjutsanordningar, bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster (i vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl., att skoldirelctionerna därjämte skulle vara huvudmän för sådana lärar­ tjänster, som vore gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningsläraroch reservvikarietjänster, utöva den disciplinära myndigheten över folkoch fortsättningsslcolans lärare samt slutligen erhålla vissa uppgifter som distriktsstyrelse, att skolöverstyrelsen och länsstyrelserna skulle inträda som besvärsinstanser för folkskoleväsendet, att skoldirektören skulle handlägga i huvudsak samma ärenden, som ankom på folkskolinspektören, samt att för skoldirektionen och skoldirektören skulle upprättas ett ge­ mensamt kansli, vars chef skoldirektören skulle vara med biträde av en heltidsanställd direktionssekreterare med placering till en början i lönegrad Cg 22.

De sakkunnigas förslag, som helt var begränsat till folkskolan, framlades ungefär samtidigt med att 1946 års skolkommission presenterade sitt stora principbetänkande. Då hela skolväsendets framtida organisation härigenom ställdes under debatt, kunde en lösning efter folkskolesakkunnigas linjer endast förutsättas bli ett provisorium, varför förslaget, som dessutom under remissbehandlingen blev föremål för mycket delade meningar, inte lagts till grund för lagstiftning. 1 9 4 6 års skolkommission berörde frågan om skolväsendets mellaninstanser ytterst knapphändigt och framlade icke något särskilt för­ slag härom. I propositionen nr 133 till 1950 års riksdag förordade departe­

mentschefen ytterligare överväganden av spörsmålet och i anslutning här­ till gjorde särskilda utskottet (1950:3) följande uttalande. Enligt departementschefens mening tarvar frågan om skolans framtida regionala inspektion och ledning ytterligare överväganden, varvid bland annat bör beaktas, vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna vid lärartillsättningen. Utskottet anser det för skolans utveckling angeläget, att frågan om mellaninstanserna snarast möjligt löses. Bland annat kunna vissa frågor om decentralisation inom skolförvaltningen icke med framgång upptagas, så länge ingenting kan utsägas om den regionala ledningens ut­ formning. Över huvud sammanhänger arbetsfördelningen mellan de regio­ nala och lokala organen så nära med frågan om dessa organs konstruktion, att ett mycket intimt samarbete torde bliva nödvändigt mellan de utred­ ningar, som komma att behandla spörsmålen om mellaninstanserna och den lokala förvaltningen. På ärendets nuvarande stadium vill utskottet endast framhålla vikten av att även inom mellaninstanserna såväl den pedago­ giska sakkunskapen som lekmannasynpunkterna effektivt få göra sig gäl­ lande och att de personer, som skola bära ansvaret för mellaninstansernas verksamhet, också beredas möjlighet att ägna skolfrågorna den tid dessa kräva. Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden.

1948 års länsstyrelseutredning framlade i sitt betän­ kande (SOU 1950: 28) ett alternativ till folkskolesakkunnigas mellaninstansförslag att tagas under övervägande vid frågans vidare behandling. Under förutsättning att länsstyrelserna fick den organisation, som utredningen i betänkandet förordade, borde en särskild skolsektion organiseras inom varje länsstyrelse med en skolman som chef. Till sektionen skulle inspektörer knytas eller, om det vore lämpligare, placeras ute i särskilda inspektions­ områden. Den vid länsstyrelsens verksamhet i övrigt föreslagna lekmannamedverkan kunde utan svårighet också omfatta skolfrågorna.

2. Vissa tidigare reformförslag rörande handläggningen av disciplinärenden

Sveriges folkskollär arförbund hemställde år 1936 hos Kungl. Maj:t, att folkskolestyrelsernas disciplinära befogenheter gentemot lärare måtte överflyttas till annan myndighet. Framställningen tillstyrktes av skolöverstyrelsen, som förordade, att domkapitlen borde besluta an­ gående disciplinära bestraffningsåtgärder mot lärare. Initiativet till dessa åtgärder och verkställandet av den erforderliga utredningen borde dock fortfarande ankomma på skolrådet. 1945 års folkskolesakkunniga berörde i sitt betänkande (SOU 1948: 28) även frågan om den disciplinära myndigheten över folkskol­ lärarna. Efter att ha redogjort för hur den disciplinära bestraffningsrätten

utövas beträffande vissa andra, med folkskollärarna i anställningshänseende jämförliga grupper av befattningshavare (lärare vid högre kommunala sko­ lor, präster och polismän) uttalade de sakkunniga bland annat, att de nämn­ da tjänstemannagrupperna vore underkastade disciplinär bestraffning på ungefär samma sätt som folk- och fortsättningsskolans lärare. Emellertid förelåge en skillnad såtillvida som de myndigheter, som utövade denna be­ straffningsrätt, alltid inom sig inrymde antingen person med juridisk utbild­ ning eller ämbetsman, som handlade under ämbetsmannaansvar, eller båda­ dera. Denna anordning torde vara ägnad att skapa större säkerhet i bedö­ mandet av disciplinmålen ävensom att ingiva de berörda befattningshavar­ na större trygghet inför avgörandena. Beträffande folkskolestyrelserna där­ emot funnes icke några bestämmelser om att juridiskt utbildad person eller ämbetsman skulle ingå i sådan styrelse. Även om skolstyrelserna i stort sett i sin dömande verksamhet handlat med stor grannlagenhet, torde likväl skäl föreligga att överföra deras dömande befogenhet till annan myndighet. De sakkunniga föresloge i sådant hänseende den av dem förordade nya mellaninstansen. Härigenom skulle bland annat vinnas större enhetlighet vid be­ handlingen av disciplinmål. Mellaninstansen skulle enligt de sakkunnigas förslag i regel bestå av fem ledamöter (skoldirektören, tre lekmän och en lärare), men vid handläggning av disciplinmål skulle såsom ytterligare leda­ mot inträda eu lagfaren person. 1948 års fö rhandlingsrättskom mitte, som hade i uppdrag att utreda frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kom­ munalanställda tjänstemän, vilka är underkastade ämbetsansvar, samt där­ med sammanhängande frågor, har också framlagt förslag om väsentliga förändringar i det för sådana tjänstemän nu gällande disciplinstraff rättsliga systemet (se SOU 1951:54). Av betänkandets innehåll torde här endast böra nämnas följande. Disciplinär åtgärd beslutes av den statliga eller kommunala myndighet, varunder tjänstemannen lyder. Frågan, under vilken myndighet tjänste­ mannen i förevarande hänseende skall anses lyda, får avgöras från fall till fall. Såvitt kommunala tjänstemän angår, äger vederbörande kommun be­ sluta härom, där icke annat föreskrivits i lag eller författning. Den admi­ nistrativa rättskipningen i disciplinmål föreslås — i överensstämmelse med kommitténs strävan att lägga arbetsrättsliga och icke offentligrättsliga syn­ punkter på tjänstemannaförhållandet — såtillvida skola försvinna, att tjänsteman, som är missnöjd med meddelat disciplinbeslut, skall överklaga detta icke hos överordnad administrativ myndighet utan hos en för hela riket gemensam tjänstedomstol av samma typ som arbetsdomstolen. Lika­ ledes på grundval av nyssnämnda arbetsrättsliga betraktelsesätt föreslås såsom disciplinstraff varning och avskedande samt, i stället för suspension, mistning av lön under högst femton dagar. Andra reaktionsformer skulle ej få förekomma. »Bruket att begagna ’erinran’ eller 'föreställning’ med mer eller mindre klart definierad rättslig verkan måste alltså upphöra.» (s. 182).

3. 1945 års folkskolesakkunnigas förslag rörande handläggningen av besvärsärenden

1945 års folkskolesakkunniga ägnade (SOU 1948:28; Kap. V) ingående uppmärksamhet åt besvärsinstitutets utformning på folkskoleväsendets om­ råde. Resultatet av den gjorda undersökningen sammanfattade de sak­ kunniga sålunda. De sakkunniga har således kommit till den uppfattningen, att författ­ ning som reglerar skolförhållanden bör innehålla besvärsbestämmelse i fråga om sådana beslut, beträffande vilka det ur allmän skolsyn-punkt sy­ nes önskvärt, att prövningen kan ske på andra än kommunala grunder. För att få klarhet härutinnan måste en översyn av gällande författningar företagas. Genom en dylik utredning blir det möjligt att få fram två huvud­ typer av besvär, dels sådana, som skola bedömas enligt kommunallagarnas besvärsregler, kommunalbesvär, dels sådana, beträffande vilka skola gälla allmänna förvaltningsrättsliga regler, förvaltningsbesvär. Avgörande för frågan, huruvida beslut av lokal skolmyndighet kan angripas medelst för­ valtningsbesvär, skulle därför vara om i vederbörande specialförfattning intagen besvärsbestämmelse äger tillämpning på beslutet. I övriga fall skulle kommunalbesvärsreglerna vara tillämpliga. Med denna uppdelning erhåller man en fast utgångspunkt för bedömande av vilken myndighet som lämpligen bör pröva de olika besvären.

De sakkunniga framlade också förslag till instansordning av följande innebörd. De av folkskolesakkunniga föreslagna mellaninstanserna skulle träda i domkapitlens ställe som regionala myndigheter för folkskolan. Av förslaget följde, att domkapitlen skulle upphöra att vara besvärsinstans i mål rörande folkskoleväsendet. Att överföra denna uppgift på de nya mellaninstanserna ansåg de sakkunniga emellertid ej lämpligt. Det gällde således att finna en annan myndighet, på vilken domkapitlets funktioner som besvärsinstans kunde överflyttas. Eftersom domkapitlen enligt gällande lagstiftning prövade såväl kommu­ nalbesvär som självförvaltningsbesvär, övervägde de sakkunniga, om man borde bibehålla den rådande ordningen och i viss utsträckning låta en myn­ dighet pröva båda slagen av besvär, eller om man skulle låta en myndighet pröva det ena och en annan det andra slaget. De myndigheter som av de sakkunniga diskuterades som besvärsinstanser i domkapitlens ställe var skolöverstyrelsen och länsstyrelserna. Dock kunde helt naturligt endast överstyrelsen komma ifråga om på en och samma instans skulle överlåtas att pröva såväl kommunalbesvär som självförvaltningsbesvär. Ehuru de sakkunniga fann, att mål avseende oreglerad skolförvaltning kan ha sådant samband med mål, som rör reglerad dylik förvaltning, att det emellanåt är lämpligt att de prövas av samma myndighet, kom de till det slutresul­ tatet, att domkapitlens funktion som besvärsinstans i fråga om kommunala besvär över beslut i skolfrågor helt borde övertagas av länsstyrelserna samt att prövningen av självförvaltningsbesvär, med hänsyn till dessa måls be­ skaffenhet, borde överflyttas från domkapitlen till skolöverstyrelsen. De sakkunniga förutsatte slutligen, att besvär över mellaninstansens be­ slut också skulle prövas av överstyrelsen.

C. Allmänna synpunkter på behovet av en meilaninstans för skolväsendet

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen framhåller, att diskussionen om skolväsendets mellaninstanser, som förts under lång tid, från -början och ganska långt fram i tiden egentligen rörde sig om den vidare och principiellt betydelsefulla frågan om kyrkans inflytande över undervisningen. Det samband mellan den obligatoriska skolan och kyrkan , som består däri att domkapitlen är regio­ nala skolmyndigheter, betraktar utredningen som rent formellt och menar, att frågan om kyrkans inflytande över undervisningen icke kan tagas upp med utgångspunkt från frågan om domkapitlens vara eller icke vara som skoladministrativa organ. Utredningen finner icke anledning att nu be­ döma mellaninstansfrågan annorlunda än som ett praktiskt organisatoriskt problem. Enligt den bestämning av begreppet meilaninstans som utredningen gör är för närvarande endast domkapitlen mellaninstanser i egentlig mening. Med en ny meilaninstans måste därför avses ett regionalt organ som först och främst skulle träda i domkapitlets ställe. På grundval av sina undersökningar rörande den nuvarande mellaninstansens — domkapitlets — ställning och uppgifter som skoladministrativt organ anser utredningen att läget nu kan sägas vara det, att dom­ kapitlen fyller funktionen som beslutskollegier vid sidan av folkskolinspektionen men att det endast i ett fåtal av de ärendetyper, vars hand­ läggning ankommer på domkapitlen, är oundgängligen erforderligt att för­ lägga beslutanderätten icke hos inspektören utan hos en flerhövdad regional myndighet. Som sådan myndighet fyller domkapitlen med de uppgifter, som nu tillkommer och rimligen kan tillkomma dem, enligt utredningens bedömande icke någon vital funktion och deras existensberättigande som skolorgan kan mycket starkt ifrågasättas. Utredningen kommer närmast fram till att en meilaninstans med dom­ kapitlens nuvarande uppgifter och ställning icke är erforderlig vid sidan av folkskolinspektionen. Huruvida det över huvud taget behövs en regional skolmyndighet av annan art än en välorganiserad inspektion kan emellertid enligt utredningens mening icke bedömas utifrån domkapitlens roll i detta sammanhang, utan svaret på den frågan måste bli beroende på resultatet av en undersökning av vilka uppgifter som finns att fylla nu och i fram­ tiden för en på ett lämpligare sätt organiserad meilaninstans. Härom fram­ håller utredningen följande. Skolstyrelseutredningens förslag skall vara inriktade på det nya skol­ väsen, som skall utvecklas ur det nuvarande. Det är utredningens över­

tygelse, att det är av vikt, att även skolväsendets administration utformas så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att skapa förståelse och vinna gehör för skolan och dess utvecklingsbehov. Utifrån denna uppfattning och det förhållandet, att kommunerna skall bli huvudmän för en ännu vidare sektor av skolväsendet än för närvarande, har utredningen vid sina över­ väganden av den regionala ledningens organisation icke kunnat finna det vara tillfyllest att rationalisera och effektivisera den nuvarande ordningen enbart genom att t. ex. slopa domkapitlen som mellaninstanser och upp­ rusta och omorganisera den nuvarande folkskolinspektionen till en effektiv, för ett vidgat skolväsen avpassad skolinspektion. Något annat än en in­ spektion och något mer än en regional tjänstemannaförvaltning måste nu skapas. Det föreligger nämligen, i synnerhet i början av det skede som före­ står på skolans område, behov av en mellaninstans, vars grundläggande uppgift kan bli att ge den framväxande skolan det stöd, som endast blir möjligt, om denna myndighet genom ett starkt lekmannainslag förankras i de lokala intressena, så att även på regionsplanet medborgarrepresentanter, som är förtrogna med det kommunala arbetet, får ansvar för och in­ flytande över skolans utveckling och ändamålsenliga utformning.

Utredningen påpekar vidare att beslutet om en 9-årig skola innebär en väsentlig utbyggnad av den obligatoriska skolan och kommer att kräva en kraftinsats av en regional myndighet och ställa den inför helt andra pro­ blem än om den hade att taga befattning med enbart folkskolan. Realskolan är ämnad att uppgå i enhetsskolan och i stället för en en­ hetligt utformad, frivillig teoretisk utbildningsgång på detta stadium skall man få skiftande linjer, utformade efter olika lokala förhållanden. I denna organisation tillkommer obligatorisk yrkesutbildning som något helt nytt. Det torde behövas.en betydande övergångstid, innan den 9-åriga skolan ge­ nomförts, men enligt utredningens uppfattning bör en organisatorisk sam­ ordning av olika skolformer snarast möjligt ske, och en successiv övergång till enhetsskolan därigenom och genom en enhetlig regional administration av i första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen, under­ lättas. Det skulle innebära, att förutom folk- och fortsättningsskolan de högre folkskolorna, de kommunala flickskolorna, de kommunala praktiska realskolorna och de statliga realskolorna föres in under mellaninstanserna, vilka från början av sin verksamhet bör befrämja skolutvecklingen i all­ mänhet och i synnerhet inrikta den mot den beslutade skolreformens mål.

Utredningen har emellertid övervägt, om det inte finns behov av en ny mellaninstans med ett större verksamhetsområde än som i första hand för­ utsattes i direktiven, vilka räknar med en mellaninstans för en 9-årig skola och övergångsvis för de mot denna nu svarande skolformerna, och anför härom bland annat följande. Behovet av en regionalt verksam myndighet med verkliga förutsättningar att stödja och främja skolans utveckling föreligger i särskild grad i fråga om yrkesutbildningen, såväl beträffande den som tänkes komma att ligga inom enhetsskolans ram som — och i än högre grad — beträffande den egentliga yrkesutbildningen över den obligatoriska skolans stadium. Yrkes­ utbildningens förestående, nödvändiga utbyggnad är ett utomordentligt vik­ tigt inslag i den nya given på skolans område. Det är här fråga om någon­

ting relativt nytt, en verksamhet som inte har den teoretiska skolans tradi­ tioner och bestående fasta organisation att bygga på. Ansvaret för utveck­ lingen av yrkesutbildningen kommer att i första hand vila på kommu­ nerna. Behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på detta område är enligt utredningens mening uppenbart och utgör ett starkt motiv för inrättande av nya mellaninstanser. Denna uppfattning delas i princip av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954: 11 s. 224—231).

Lika litet som det finns anledning att dra en gräns mellan enhetsskolans y-linje och yrkesskolorna genom att lägga den förra men inte den senare under en mellaninstans, finns det enligt utredningens mening skäl att hålla gymnasierna utanför dennas planerande och samordnande verksamhet. Gymnasiet torde visserligen komma att inta en särställning bland fram­ tidens allmänbildande skolformer i så måtto, som det allt fortfarande kom­ mer att vara en statlig skola, eftersom denna skolform mera än de flesta andra måste förbli regional med ett lärjungeområde, som sträcker sig över flera kommuner. Gymnasiernas antal kommer ganska säkert även i fram­ tiden att bli relativt ringa. Detta får dock icke innebära, att gymnasierna isoleras från övriga skolformer. Då skulle syftet med skolreformen, att skapa en skolorganisation som i möjligaste mån hänger organiskt och orga­ nisatoriskt samman, förfelas. Man får därför räkna med att gymnasiet även i framtiden organisatoriskt förbindes med sin underskola, realskola eller högstadium av enhetsskola. Enligt utredningens uppfattning bör detta vara regel. Härigenom skapas en direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan och gymnasiet administrativt och pedagogiskt, och bägge skolorna bör följaktligen sortera under mellaninstansen. En rad skolsociala åtgärder bör vidtagas och skötas gemensamt för alla skolformer, alltså även för gymnasiet, som i de allra flesta fall enligt utred­ ningens tidigare förslag kommer att lyda under samma lokala styrelse. Lärare, som är knutna till en skolenhet av typen realskola eller högstadium av enhetsskola + gymnasium, kommer att undervisa inom båda de skol­ stadier, som ingår i skolenheten. Ledningen för alla stadierna inom en sådan skolenhet får också förutsättas bli densamma. Det enda avseende där man under en övergångstid får räkna med en mera väsentlig skillnad mellan stadierna gäller den pedagogiska inspek­ tionen, som för gymnasiets del tills vidare i huvudsak måste åvila skolöver­ styrelsen. Om man ser till de uppgifter, som utredningen i det följande föreslår för mellaninstansen, synes dessa böra omfatta praktiskt taget alla skolformer inom regionen. Dit hör planeringsuppgifter, vid vilka man måste ta hänsyn till gymnasiet för att planeringen skall bli fullständig och ändamålsenlig, byggnadsuppgifter, organiserandet av kurser och sammanträden med sty­ relser, med flera åtgärder. I viss utsträckning bör också ärenden av admi­ nistrativ och ekonomisk natur rörande gymnasiet kunna decentraliseras från skolöverstyrelsen till mellaninstansen. Det gäller framförallt frågor, som _ när det är fråga om enhetsskola eller realskola — skall avgöras av mellaninstansen. Anjörda omständigheter talar för att även gymnasierna hör sortera under en mellaninstans. Utredningen har övervägt om också skolformer av mera speciell karaktär än de nämnda bör föras in under nya regionala skolmyndigheter och anser

15G

att utöver de skolformer, som skall lyda under skolstyrelsen, även centrala verkstadsskolor, handelsgymnasier, tekniska gymnasier och privatläroverk skall ställas under mellaninstansens allmänna tillsyn och att mellaninstanserna skall medverka, då dylika skolor planeras samt då organisatoriska förändringar beträffande dessa skall vidtagas. Om eller i vilken mån mellaninstanserna skall erhålla uppgifter rörande dessa skolors direkta ledning och administration, har utredningen icke närmare ingått på, då ställningtill detta spörsmål synes böra tagas först sedan erfarenhet vunnits av den nya regionala organisationen. Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att det med hänsyn främst till a) skolväsendets förestående expansion, b) kommunernas vidgade skol­ uppgifter, c) behovet av regional planering, samordning och ledning av skolväsendet obetingat behövs mellaninstanser för skolväsendet samt att det enligt utredningens uppfattning är önskvärt att nu skapa eller i varje fall lägga grunden till en mellaninstans av ny typ och avsedd inte för ett nioårigt utan för ett tolvårigt skolväsen.

2. Remissyttranden

Remissyttrandena över förslaget om en ny mellaninstansorganisation ger ett tämligen oenhetligt och splittrat intryck genom sin rikedom på de­ taljsynpunkter och meningar om såväl denna organisations ordnande i all­ mänhet som om hur den bör ske i olika landsändar med hänsyn till för dem redovisade särskilda förhållanden. Men ehuru det i åtskilliga detaljer och även på några huvudpunkter framförts från utredningens förslag av­ vikande uppfattningar så är man, öppet uttalat eller underförstått, med de tre undantag, vilka strax skall redovisas, ense med utredningen i stort om att en omorganisation av den regionala skolledningen nu bör ske i den riktning utredningen tänkt sig. De tre remissinstanser som yttrat sig avstyrkande över mellaninstansförslaget i princip är följande. Folkskolinspektören i Kristianstads läns västra inspektionsområde anser sig icke kunna tillstyrka att dom­ kapitlens uppgifter angående skoiärenden övertages av de föreslagna länsskolnämnderna, vilka enligt inspektörens mening icke nu är påkallade. Inom domkapitlet i Västerås har majoriteten av ledamöterna funnit sig tvingad att uttala tvivel om den planerade mellaninstansens kompetens och ansett, att man väl pa sakliga grunder kan ifrågasätta, om inte mellaninstansfrågan kunde lösas genom erforderlig förstärkning av domkapitlen och deras kanslier. Länsstyrelsen i Gotlands län har icke funnit det erfor­ derligt att inrätta nya mellaninstanser för skolväsendet utan förordat en kanslimässig förstärkning av folkskolinspektionen. De skilda ändringsförslagen rörande mellaninstansens organisation eller uppgifter skall redovisas under vederbörande rubrik i det följande. Emeller­

tid kan det vara lämpligt att här sammanfattningsvis redogöra för hur re­ missinstanserna ställt sig till frågan om vilka skolformer som bör inordnas under mellaninstansens verksamhet. Liksom i fråga om den lokala organisationen, föreligger delade meningar främst i fråga om de vrkesutbildande skolornas ställning och därnäst i fråga om gymnasiernas inordnande under regional ledning. Överstyrelsen för yrkesutbildning , som endast yttrar sig om skolformer, som sorterar un­ der ämbetsverket, avstyrker bestämt att någon av dessa inordnas under de föreslagna länsinstanserna. Vad angår yrkesskolväsendet anför över­ styrelsen, efter att ha hänvisat till att yrkesutbildningens utbyggnad blivit föremål för utredningar inom ett stort antal landsting, bland annat följande. Överstyrelsen kan icke finna några skäl, som talar för att den under landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets fort­ satta utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör. Det må också här erinras om det nära samarbetet mellan landstingen och läns­ arbetsnämnderna i dessa frågor. Skolstyrelseutredningen har i fråga om länsplaneringen icke beaktat yrkesutbildningens behov av nära anknyt­ ning till arbetsmarknaden. Ej heller har föreslagits en uppsättning befatt­ ningshavare i mellaninstansen med nödig kompetens för att handlägga ären­ den rörande yrkesutbildning. Det har icke föreslagits tillsättande av tek­ niskt, kommersiellt och husligt utbildade tjänstemän, som skulle ha kom­ petens för och helt kunna ägna sig åt ärenden rörande yrkesutbildningen.

Överstyrelsen finner icke heller, att utredningen anfört några motiv för att vissa delar av yrkesundervisningen, t. ex. för jordbruk och skogsbruk, icke föreslagits inordnade under mellaninstansen. Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker på i huvudsak samma grun­ der som överstyrelsen för yrkesutbildning, att mellaninstanserna skall taga befattning med yrkesskolväsendet. 8 statens folkskolinspektörer, 2 domkapitel och 1 länsstyrelse avstyrker, att yrkesskolorna och gymnasierna inordnas under mellaninstansen. Jf folk­ skolinspektörer avstyrker enbart i fråga om yrkesskolorna och 2 enbart beträffande gymnasierna. Som skäl för yrkesskolornas och/eller gymna­ siernas undantagande från mellaninstansernas verksamhetsområde anföres allmänt, att det är nödvändigt att begränsa dennas arbetsuppgifter, vilka, även med en sådan begränsning, kommer att bli omfattande och kräva framsynthet och omtanke hos den ansvariga ledningen. Riksr åkenskap sverket förordar, att de allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken och de centrala verkstadsskolorna icke underställes de regionala myndigheterna. Såväl Svenska facklärarförbundet som Svenska yrkesskolföreningen, vilka båda yrkat på separat lokal ledning av yrkesskolorna, intager en mera obestämd hållning när det gäller yrkesskolornas regionala ledning. Båda förbunden ifrågasätter om icke landstingen genom något av sina organ

kan få uppdraget att taga ansvaret för yrkesskolväsendets regionala plane­ ring och ledning. Lämpligheten av en sådan anordning bör enligt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation utredas, innan en ny mellaninstans med uppgifter rörande den egentliga yrkesutbildningen skapas. Av hörda kommunala remissinstanser har endast 10 berört frågan om yrkesskolornas ställning, därav 6 landsting. Klart avstyrkande av de se­ nare är Blekinge läns landsting i vad avser den yrkesutbildning som lands­ tinget bedriver. Stockholms läns landsting finner det rimligt och lämpligt, att landstingen tillerkännes klar bestämmanderätt rörande planeringen på länspianet av yrkesundervisningen. Likartade synpunkter anföres av Västernorrlands läns landsting. I yttranden från Södertälje, Gustavsherg, Knivsta och Malung uttalas sympatier för att yrkesutbildningen i första hand skall sortera under landstingen och ej under länsskolnämnden. Om gymnasiernas ställning till mellaninstansen har 5 kommuner och 6 landsting yttrat sig. Av dessa avstyrker Västra Vingåkers, Hultsfreds, Kal­ mar och Åhus kommuner utredningens förslag. Ur yttranden, i vilka mera allmänt hållna synpunkter anlagts på en mellaninstansorganisation, kan som exempel följande, från remissinstanser av olika kategorier, anföras. Skolöverstyrelsen uttalar. Överstyrelsen biträder utredningens mening, att mellaninstanser är er­ forderliga och bör inrättas samt att under dem bör sortera även andra skolformer än den nioåriga enhetsskolan och de mot denna svarande, över­ gångsvis anordnade skolformerna. I samband härmed vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett behov, som väl i och för sig icke kan anföras som motiv för inrättande av mellaninstanser men vars tillgodoseende på det närmaste sammanhänger med frågan om dessa instansers tillkomst, nämligen behovet av en förbätt­ ring av folkskolinspektörernas arbetsförhållanden. »Folkskolinspektionen är», säger utredningen träffande, »i betraktande av sin betydelse en orga­ nisation av ringa omfattning och med blygsamma resurser till sitt för­ fogande». Vid upprepade tillfällen har överstyrelsen vänt sig till Kungl. Maj:t för att få dessa resurser utökade. Vissa anslagshöjningar har också beviljats, men dessa har ej varit tillräckliga för att den fortskridande pris­ stegringen och den oavlåtliga ökningen i inspektörernas arbetsbörda där­ med kunde kompenseras. Än mindre har dessa anslagshöjningar kunnat medföra någon förbättring i inspektörernas arbetsförhållanden. Det synes ha varit statsmakternas avsikt, att med lösningen av detta problem skulle anstå, till dess klarhet vunnits i fråga om mellaninstansema. Överstyrelsen vill nu på det allvarligaste framhålla, att genomgripande åtgärder för åstadkommande av effektiva arbetsförhållanden och rimlig arbetsbelast­ ning för inspektörerna måste utan dröjsmål vidtagas, alldeles oberoende av huruvida en positiv lösning av frågan om mellaninstansema kommer att genom föreliggande utredning vinnas.

Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag beträffande de skol­ former, som bör sortera under mellaninstansen utom i fråga om privatläro­

verken, vilka anses vara av ringa betydelse för den regionala planeringen. Vidare anser överstyrelsen önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter av regional karaktär, vilka spelar en viktig roll för yrkesutbildningen och torde behöva tagas i anspråk för enhetsskolan, bör infogas i mellaninstansernas arbetsområde. Arbetsmarknadsstyrelsen berör endast den föreslagna länsskolnämndens funktion som ledare av det allmänna planeringsarbetet och konstaterar därvid att ett starkt behov föreligger av regional planering av hela det skolmässiga utbildningsväsendet.

Enligt styrelsens uppfattning skulle ett regionalt planeringsorgan kunna få viktiga uppgifter vad gäller interkommunal samordning och planering i skol- och yrkesutbildningsfrågor. De sakkunniga påpekar särskilt läns­ skolnämndens verksamhet vid planeringen av yrkesskolväsendet. Styrelsen vill framhålla vikten av att man i detta planeringsarbete tar tillbörlig hän­ syn till näringslivets struktur och behov av arbetskraft med varierande ut­ bildning samt till den befolkningsmässiga situationen vid bedömning av möjligheten att rekrytera till olika skolformer. Hänsyn måste också tagas till planer beträffande industrilokalisering med åtföljande tätortsbebyggelse. Skolväsendets utbyggnad och skolornas lokalisering torde på många orter komma att bli av betydelse, när det av näringspolitiska skäl gäller att kvarhålla eller eventuellt påverka inflyttning av arbetskraft. Det synes därför angeläget, att skolplaneringsfrågorna blir föremål för prövning även från allmän lokaliserings- och samhällsbyggnadssynpunkt.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att utskottet tidi­ gare i skrivelse till utredningen understrukit önskvärdheten av att en mellaninstans för skolväsendet kunde åstadkommas, då de nuvarande förhål­ landena vore i hög grad irrationella, samt att därvid länet förordats som verksamhetsområde. Förvaltningsutskottet har fortfarande samma uppfattning som uttalades i skrivelsen, och kan därför utan invändningar helt ansluta sig till skol­ styrelseutredningens förslag om länen som mellaninstansområde och inrät­ tande av länsskolnämnder som organ för mellaninstansen. Förvaltningsutskottet ansluter sig även till utredningens förslag beträf­ fande länsskolnämndernas kompetensområde. Samordning av de olika skol­ formerna kräver en enhetlig regional planering. Det är lämpligt att länsskolnämnden har befogenhet att fastställa en för större områden än en enda kommun lämplig skolorganisation. Vad gäller yrkesutbildningen torde det vara otillfredsställande om utbyggnaden blir enbart beroende av pri­ märkommunernas initiativ. 1 anslutning till riksdagens beslut om yrkes­ utbildningens utbyggnad, har flera landsting redan tagit initiativ i avsikt att åstadkomma en regional planering och samordning samtidigt med en ökad egen insats från landstingens sida. Särskilt då det gäller de mindre kommunerna och yrkesutbildningen krävs en regional instans med till­ räckliga befogenheter, så att en riktig planering kan åstadkommas. Förvaltningsutskottet är sålunda helt införstått med önskvärdheten av en samordning mellan det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningen. Skolstyrelseutredningen har lämnat lantmanna- och lanthushållsskolorna

ICO

utanför länsskolnämndernas befogenheter. I regel är landstingen huvudmän för lantmanna- och lanthushållsskolor^. Mellan landstingen och länsskolnämnaerna skapas en förbindelse bland annat genom landstingens med­ verkan vid val av ledamöter i nämnden. Det finns knappast några skäl som talar mot att även lantmanna- och lanthushållsskolorna liksom de centrala verkstadsskolorna bör sortera under den föreslagna mellaninstansen.

Läroverkslärarnas riksförbund gör följande principiella deklaration. Även om förbundet i det följande kommer att med avseende på de ar­ betsuppgifter, som av utredningen tillagts mellaninstanserna, anföra in­ vändningar, instämmes oreserverat i uppfattningen, att det föreligger ett behov av regionala instanser, som inom vissa angivna stadier bör utöva den direkta statliga inspektionsverksamheten och som aktivt skall med­ verka, då skolor av olika slag planeras eller då organisatoriska förändringar av skolväsendet inom regionen ifrågasättes. Oavsett om arbetsuppgifterna blir av den betydande omfattning, som utredningen föreslagit, eller en be­ gränsning kommer till stånd, menar även förbundet att instansens geogra­ fiska område bör sammanfalla med länsindelningen. Förbundet vill emeller­ tid samtidigt erinra om att t. ex. många gymnasiers upptagningsområden sträcker sig in i angränsande län, varför det vid planering av regionskolor blir alldeles nödvändigt med ett nära samarbete mellan länsskolnämnderna.

D. Uppgifter för en ny mellaninstans

1. Skolstyrelseutredningen

a) I nt e r ko mm un al a samordnings- och planeringsuppgifter

Förslag

Frågan om skolplaneringen har genom 1950 års skolreform och än mer genom beslutet om yrkesutbildningens utbyggnad fått särskild aktualitet och bland uppgifterna för nya mellaninstanser anmäler den sig enligt ut­ redningens mening bland de främsta. Utredningen föreslår därför, att det skall åligga mellaninstansen att tillse, att skolväsendet inom varje kommun, i de delar det sorterar under mellaninstansen, blir ändamålsenligt planerat och ordnat, samt att verka för sådan mellankommunal samverkan, som ska­ par bättre förutsättningar för en ändamålsenlig skolorganisation och för pedagogiska anordningar av olika slag, såsom hjälpklassundervisning, an­ ställande av skolpsykolog och konsulenter. Mellaninstansen skall fastställa organisationsplanen för kommunens skol­ väsen. I denna skall upptagas alla skolformer och skoltyper i kommunen, som sorterar under den gemensamma skolstyrelsen, samt anges i vilka hän­ seenden skolorganisationen bygger på samverkan med annan kommun. Kan överenskommelse om erforderlig samverkan ej träffas mellan två

eller flera kommuner för att åstadkomma en ändamålsenlig skolorganisa­ tion eller till denna hörande anordningar, skall mellaninstansen äga fast­ ställa den organisation, som enligt dess beprövande tillgodoser det allmän­ nas intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kommunerna ej överenskomma om kostnadernas fördelning i sådant sammanhang, skall mellaninstansen äga fastställa också dem, enligt de anvisningar Kungl. Maj:t utfärdar. Dessa skall enligt utredningens förslag grunda sig på prin­ cipen, att kommun skall äga åtnjuta ersättning för sina havda verkliga mer­ kostnader för anordningar som kommer annan kommuns barn tillgodo. Slutligen föreslår utredningen också, att mellaninstansen, om den finner särskilda skäl därtill föreligga, skall kunna förordna, att sådan samverkan som här avses skall ske i kommunalförbundets form.

Motivering

Grunden för utredningens förslag rörande mellaninstansens uppgifter och befogenheter, när det gäller skolplaneringen, är den omfattning en mellan­ kommunal samverkan nödvändigtvis måste få som en grundläggande förut­ sättning för att enhetsskolan skall kunna byggas ut i full utsträckning och yrkesskolväsendet få den uppryckning som avsetts. Utredningen har den uppfattningen att man, med reservation för av lo­ kala förhållanden betingade undantag, bör kräva ett befolkningsunderlag på 4 000 invånare som minimum för ett enhetsskolans högstadium och att i regel 5 000 bör eftersträvas. Utredningen har delat in kommunerna i grupper efter invånarantal den I januari 1953 (tab. 13). Vid den ifrågavarande tidpunkten hade 55 procent av landets kom­ muner mindre än 4 000 invånare. Härtill kommer de kommuner, vilka på grund av sin geografiska belägenhet inte kan inrätta en centralskola för högstadiet trots tillräckligt befolkningsunderlag. Dessa förhållanden med­ för, att ett interkommunalt samarbete i ett mycket stort antal fall måste komma till stånd, då enhetsskolans högstadium skall upprättas i större skala. Yrkesskolor och gymnasier åter kräver betydligt större befolkningsunder­ lag än ett enhetsskolans högstadium. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga beräknar, att ett rekryteringsunderlag på ca 20 000 invånare i regel fordras för att man skall kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbjuda någon nämnvärd differentiering i heltidskurser. De sakkunniga påpekar vidare, att man vid ungefär 30 000 invånare har ett säkrare underlag för en rikare differentiering — 10—15 heltidsavdelningar med 200—225 elever. I en kommun med G 000 invånare blir differentieringsmöjligheterna ganska obe­ tydliga och den är i regel alldeles för liten för att ge underlag för tvååriga kurser. För gymnasium får man räkna med ett minsta befolkningsunderlag av 25 000 invånare för tvålinjigt gymnasium. Detta gäller i gynnsamma fall. Med hänsyn till befolkningens varierande struktur bör man normalt räkna med ett befolkningsunderlag av bortåt 40 000 människor för gymnasier med två och 40 000—60 000 människor för gymnasier med tre linjer. För att med ett konkret exempel belysa de samarbets- och samordnings­ problem, som kan förutses vid skolväsendets fortsatta utbyggnad, redogör II

193 329

569

1 Där två siffror förekommer anger den vänstra stad. 17 städer hade vid denna tidpunkt icke över 4 000 invånare.

utredningen för hur förhållandena torde komma att utvecklas i Västman­ lands län och kommer till den uppfattningen, att icke någon kommun i länet kommer att kunna vara eller få vara sig själv nog, ehuru Västman­ lands län av alla län har det minsta antalet kommuner med mindre än 4 000 invånare. Procentsiffran är 28. I 17 av länen är den minst 50. Det är således enligt utredningens mening nödvändigt, att det vid skolplaneringen i varje kommun tages hänsyn till de omkringliggande kommunerna och att inte bara kommuner, som är ur stånd att klara sig själva tages med i en regional planering. Utom för den egentliga skolorganisationen är plane­

ringen av betydelse för skolledarbehovet, skolpsykologorganisationen, skol­ skjutsarnas omfattning och behovet av skolhem och andra inackorderingsmöjligheter. Beträffande yrkesutbildningens uppbyggnad anser utredningen, att sär­ skilda problem kommer att möta, då man på detta område i stor utsträck­ ning saknar en organisation att bygga på. Den yrkesutbildning, som skall äga rum inom enhetsskolan och den, som skall bygga vidare på den grund som läggs i klass 9 y, måste nära anpassas efter näringslivets behov och i viss mån även efter den övriga skolorganisa­ tionen. Man måste här räkna med en betydelsefull insats av regionala skolorgan som en förutsättning för ett gott resultat av det förestående uppbygg­ nadsarbetet, eftersom en enbart lokal planering av yrkesutbildningen har mindre förutsättningar att bli tillfredsställande än en sådan planering för övriga delar av skolväsendet. Det är således nödvändigt att för större regio­ ner klarlägga, vilka yrken som för området och dess uppväxande ungdom är av sådan betydelse och omfattning, att två- eller flerårig utbildning bör finnas med möjligheter att påbörja utbildningen under det nionde eller eventuellt det åttonde obligatoriska skolåret. Att en planläggning sker just med denna målsättning anser utredningen liksom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga vara av utomordentlig vikt för yrkesutbildningens hela utveck­ ling. Det måste ske en gemensam planering av den yrkesundervisning som skall meddelas inom enhetsskolans ram och den som skall bygga vidare på den där lagda grunden. I så stor utsträckning som möjligt bör därför enhets­ skolans praktiska utbildning under nionde skolåret organiseras som början till en egentlig yrkesutbildning. Även där så ej kan ske samt för 9 y-elever, som ej är definitivt yrkesbestämda, bör den vidare yrkesutbildningen om möjligt organisatoriskt lämpas efter enhetsskolan. Sedan det klarlagts för vilka yrken utbildning inom regionen bör äga rum, får de lämpligaste orterna för förläggningen av denna utbildning utväljas, varvid hänsyn måste tagas till redan befintliga utbildningsmöjligheter men framför allt en undersökning göras av vilka nya utbildningsmöjligheter som måste skapas. Vid överväganden rörande utbildningens förläggning får reseoch inkvarteringsmöjligheter under utbildningstiden och förhållandet till övriga delar av skolväsendet beaktas. Yrkesutbildningen måste organiseras under intimt samarbete mellan lo­ kala och regionala skolmyndigheter, landsting, arbetsmarknadsmyndigheter och representanter för näringslivet och dess organisationer och under de centrala skolmyndigheternas ledning. En mängd detaljspörsmål kommer därvid att möta. Ovan har vissa grundläggande problem av generell natur lagts fram i syfte att belysa behovet av eu regional myndighet med starkt lekmannainslag och lokal förankring för a tt lösa dem. Sedan utredningen sålunda påvisat behovet av interkommunal samver­ kan på skolans område och den omfattning den torde få, går utredningen in på frågorna om formerna för samarbetet, om kostnadsfördelningen mellan samverkande kommuner samt om mellaninstansens uppgifter och befo­ genheter, när det gäller att fä samarbetet till stånd. Utredningen erinrar om att samverkan mellan skoldistrikt redan nu förekommer i ett stort antal fall på det sättet, att barn från ett skoldistrikt mottages i ett annat distrikts skolor. Domkapitel eller Kungl. Maj:t kan även ålägga ett distrikt alt mot­ taga elever från ett annat och fastställa ersättningen härför. Endast i ett

fåtal fall förekommer kommunalförbund på skolväsendets område. Våren 1954 var antalet 4. Utredningen förutsätter, att det mellankommunala samarbetet trots ökad omfattning även i fortsättningen i det stora flertalet fall skall kunna grun­ das på frivilliga överenskommelser, tillkomna under mellaninstansens med­ verkan. Får organisationsplanen den innebörd som utredningen föreslagit, kan avtal mellan kommuner icke träffas, med mindre mellaninstansen prö­ var dem vara skolorganisatoriskt lämpliga. Frivilliga överenskommelser kan träffas i det privaträttsliga avtalets form eller i form av kommunalförbund. Enligt vad utredningen erfarit avser kommunalförbundskommittén, med vilken utredningen samrått rörande det interkommunala samarbetet på skolans område, att framlägga förslag om ändrade bestämmelser rörande kommunalförbund, vilka skulle göra denna offentligrättsliga sammanslutningsform mera användbar än för när­ varande. Kommittén och utredningen är emellertid ense om att rekommen­ dera det privaträttsliga avtalet som den normala formen för samverkan på skolans område också i fortsättningen. Att draga upp några riktlinjer på förhand rörande förutsättningarna för i vilka fall den ena eller andra for­ men skall väljas har de båda utredningarna icke funnit möjligt. Med hänsyn till den stora vikt, som måste fästas vid att skolorganisatio­ nen blir så objektivt riktig som möjligt, anser utredningen att situationer kan komma att uppstå, där enskild kommuns intressen av en egen skolas placering eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till för­ mån för en i en större regions intresse lämplig organisation. Mellaninstansen måste därför ha möjligheter inte bara att följa skolväsendets utveckling utan också att gripa in och föreskriva en samverkan mellan kommuner, när överenskommelser inte kan träffas, på motsvarande sätt som domkapitlen nu kan jämlikt § 6 mom. 3 folkskolestadgan. Kan parterna därefter inte överenskomma om kostnadsfördelningen, skall mellaninstansen kunna be­ stämma också härom. Utredningen betonar, att det är av vikt att det be­ stämmes hur kommunernas kostnader för gemensamma skolanordningar skall beräknas. Vid sina överväganden av spörsmålet har utredningen fun­ nit att den enda regel, som synes kunna ge ett rättvist resultat oavsett sam­ verkans omfattning, är att kommun, som skall ersätta annan, ersätter den­ nas verkliga merkostnader. Beträffande behovet av tvångsmässigt skapade kommunalförbund fram­ håller utredningen, att sådant behov kan tänkas uppkomma först och främst i de fall, där kommunerna icke kan enas om samarbetsformen, men också i fall, där det efter en objektiv prövning befinnes olämpligt att sam­ verkan sker på grundval av avtal. Då utredningen erfarit, att kommunal­ förbundskommittén kommer att föreslå, att här avsedd tvångsmöjlighet skall finnas, vilken uppfattning utredningen i princip delar, har utredningen ansett, att det skall ankomma på mellaninstansen och icke på annan myn­ dighet att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund på skolväsendets område. Något i författning reglerat direkt medinflytande för en kommun över skolväsendet i en annan kommun, med vilken samverkan sker på grundval av ett privaträttsligt avtal, anser utredningen icke böra finnas. Bedömes gemensamma förvaltningsorgan vara behövliga, bör kommunalförbund bildas.

b) Befattningen med skolbyggnad sären den m. m.

Förslag

Utredningen föreslår, dels att den prövning av lokalbehovet, som skall ligga till grund för upprättandet av ritningar till byggnader för folkskolan, skall göras av mellaninstansen i samarbete med länsarkitekten ävensom att den skall granska skissritningarna till dylika byggnader, dels att prövning av lokalbehovet skall företagas av mellaninstansen beträffande samtliga skolformer, som föreslagits sortera under denna, och att därvid skall beak­ tas hela skolväsendets aktuella och framtida behov i det område, som kan beröras av byggnadsföretaget. Det bör vidare ankomma på mellaninstansen att i samråd med veder­ börande huvudman och andra berörda parter utreda behovet och place­ ringen av skolhem för alla under mellaninstansen sorterande skolformer samt att taga initiativ till upprättande av skolhem, eventuellt gemensamma för olika skolformer, där den finner det påkallat. Enligt utredningens me­ ning föreligger inga skäl att i fortsättningen ha två författningar med lik­ artade bestämmelser om skolhem. Vidare föreslår utredningen, med hänsyn till att statsbidragen till tjänste­ bostäder utgår med fixerade belopp eller efter en given procentsats, att statsbidragsärenden rörande tjänstebostäder skall slutbehandlas i mel­ laninstansen.

Motivering

Det är enligt utredningens mening ställt utom all fråga, att en central ledning av skolbyggnadsverksamheten och av statsbidragsgivningen är nöd­ vändig och till gagn för skolväsendet i dess helhet. Det slutliga avgörandet av ritningarnas utformning och byggnadsföretagets omfattning bör därför alltjämt ligga centralt. Men å andra sidan föreligger det enligt utredningens uppfattning många fall, där ritningar skulle kunna göras upp på grundval av en regional bedömning av lokalbehovet och skolorganisationen med till­ räckligt stor säkerhet, för att den långa omgången med två förberedande centrala prövningar skulle kunna undvaras. Om utredningen av lokalbehovet, skolans placering och skolorganisatio­ nen överhuvudtaget liksom skissritningarnas upprättande sker i nära kon­ takt med mellaninstansen och sedan prövas av denna, torde däri ligga erfor­ derliga garantier för att den centrala granskningen i samband med statsbidragsansökningen icke skall behöva föranleda omfattande justeringar eller omarbetningar. Skulle tveksamhet råda redan på de förberedande stadierna, bör naturligtvis skoldistrikt efter samråd med mellaninstansen ha möjlig­ heter att liksom nu låta överstyrelsen pröva ärendet etappvis, men reglerna härom bör inte vara tvingande. Enligt gällande ordning må endast fullt kvalificerad arkitekt av skol­ distrikt anlitas för att rita skolbyggnader, till vilka statsbidrag skall utgå. För den bedömning, vilken skulle ankomma på mellaninstansen, skulle sär­ skild arkitekt därför inte behöva anlitas av denna, eftersom den avgörande granskningen av byggnadsföretaget även ur arkitektsynpunkt handhaves

av experter i skolöverstyrelsen. Möjligheten att vid behov rådfråga länsarki­ tekten eller annan arkitekt skulle vara tillfyllest för mellaninstansens del. Det framhålles slutligen, att den byggnadsverksamhet det här gäller i hög grad är en kommunal angelägenhet, där huvuddelen av kostnaderna faller på kommunen. Utredningen finner det därför angeläget, att de statliga in­ gripandena blir så litet markerade som möjligt, utan att det allmännas be­ rättigade krav på rationellt anordnade och billiga byggnader eftersättes.

c) Me ll ani 71 stansen som disciplinär myndighet

Förslag

De disciplinära befogenheterna gentemot lärare och skolledare vid folkoch fortsättningsskolor (försöksskolor, enhetsskolor), högre kommunala sko­ lor och kommunala yrkesskolor skall överflyttas från de lokala skolstyrel­ serna till mellaninstanserna, dock att dessas beslut om avsättning av ordi­ narie lärare eller skolledare skall underställas skolöverstyrelsen eller, om det gäller lärare eller rektor vid yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbild­ ning. Skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare och skol­ ledare vid allmänt läroverk skall överflyttas på mellaninstansen.

Motivering

Enligt utredningens uppfattning intager lärarna en i flera avseenden öm­ tålig ställning. För att undervisningen skall kunna bedrivas på rätt sätt och få avsedd verkan, krävs således bl. a., att lärarna besitter en viss auktoritet och åtnjuter respekt från elevernas sida. Det är också nödvändigt, att lä­ rarna av barnens föräldrar omfattas med förtroende. Disciplinära åtgärder mot lärarna kan få mycket kraftiga negativa verkningar i båda de nu nämnda hänseendena. De disciplinära befogenheterna bör därför handhavas i en ordning som skänker tillfredsställande garantier för att det sker med sakkunskap och oväld. En lokal skolstyrelse är på grund av sin sammansättning och ställning enligt utredningens mening i regel icke lämpad att ålägga disciplinstraff. Denna uppfattning styrkes för folkskolestyrelsernas de! genom den ändringsfrekvens i varningsmål, som utredningen redovisat. Utredningen anser sig också böra framhålla, att det, när det gäller ärenden av det ömtåliga slag, varom här är fråga, torde vara av betydande värde, om den beslutande myndigheten är en annan än den, som har den närmaste kontakten med tjänstemannen i fråga. Just i dylika ärenden är det av särskild vikt, att per­ sonliga och lokala motsättningar ej har möjlighet att på ett avgörande sätt göra sig gällande. Även intresset av att läraren erhåller ett visst mått av självständighet och oberoende i sin befattning synes i detta sammanhang förtjäna beaktande. Ytterligare framhålles, att ett förläggande av den dis­ ciplinära myndigheten till en högre instans är ägnad att åstadkomma en större grad av enhetlighet i disciplinbestämmelsernas tillämpning. Ändringsförslaget beträffande de allmänna läroverken motiverar utred­ ningen med att också dessa skolor, även om de förblir statliga, enligt utred­ ningens förslag skall sortera såväl under den lokala skolstyrelsen som under mellaninstansen, varför det synes skäligt att så enhetliga disciplinbestäm­ melser som möjligt åstadkommes.

d) Mellaninstansen som besvärsmyndig het

Förslag

Domkapitlets funktion att på kommunala grunder pröva besvär i skolärenden skall övertagas av länsstyrelsen, vilken skall pröva alla besvär, som på nämnda grunder anföres över lokal skolmyndighets beslut. Besvär i övrigt över lokal skolstyrelses beslut rörande det obligatoriska skolväsendet, högre kommunal skola, kommunal yrkesskola, kommunalt gymnasium, handelsgymnasium eller allmänt läroverk skall anföras hos mellaninstansen. Mellaninstansens beslut skall överklagas hos Kungl. Maj:t.

Motivering

De skolformer som omedelbart beröres, om domkapitlen enligt utred­ ningens förslag försvinner som besvärsinstans, är folkskolan och de högre kommunala skolorna. Utredningen förutsätter, att de kommunala skolstyrelserna i fråga om dessa skolformer och deras framtida motsvarigheter alltjämt i åtskilliga av­ seenden skall äga handla utan andra begränsningar än som följer av kom­ munallagarnas bestämmelser och att följaktligen skillnad även i fortsätt­ ningen måste upprätthållas mellan sådana skolstyrelsebeslut, som kan an­ gripas på materiella grunder och sådana som endast kan överklagas genom kommunalbesvär. Då domkapitlen nu prövar båda dessa besvärstyper upp­ kom för utredningen, liksom för folkskolesakkunniga, frågan huruvida båda slagen av besvär borde överföras på en och samma eller på olika myndig­ heter. Utredningen har i detta avseende kommit till samma slutsats som 1945 års folkskolesakkunniga såtillvida, att utredningen förordar, att dom­ kapitlets funktion som kommunal besvärsinstans i skolärenden övertages av länsstyrelsen, vilken regelmässigt prövar kommunalbesvär. Det synes utredningen inte föreligga hinder mot att länsstyrelsen övertager ifråga­ varande uppgift även i de få och under en relativt kort tid kvarstående fall, där folkskoleväsendet ännu är en församlingarnas angelägenhet. För utredningen föreligger emellertid inte samma skäl som för 1945 års folkskolesakkunniga att förlägga prövningen av besvär på materiella grun­ der till skolöverstyrelsen. Utredningen har nämligen, utifrån de ändrade förutsättningar som nu är förhanden, kunnat föreslå en sådan konstruktion av de nya mellaninstanserna, att dessa enligt utredningens mening blir väl lämpade att i domkapitlens ställe materiellt pröva besvär över lokal skol­ styrelses beslut. Utredningen anser det vara ett betydande allmänt intresse, att besvär i första instans kan anföras hos ett regionalt organ i stället för ett centralt ämbetsverk, som i allmänhet befinner sig på stort avstånd från och saknar omedelbar kännedom om de förhållanden, som skall prövas. Det torde vara av väsentlig betydelse, dels att en klagande har möjligheter att utan för stora svårigheter inhämta upplysningar och råd av den myndig­ het han avser att besvära sig hos, dels och framför allt att denna myndig­ het står så nära sakintressenterna och deras miljö som möjligt och kan grunda sina ställningstaganden på mera direkt kännedom om de förhål­ landen som skall bedömas. De beslut av styrelse för högre kommunal skola, som överklagas hos skol­ överstyrelsen, rör huvudsakligen tillsättning och entledigande av lärarper­

sonalen samt disciplinära åtgärder mot denna. I båda dessa avseenden före­ slår utredningen en ny och för samtliga under mellaninstansen sorterande kommunala skolor gemensam ordning. Enligt gällande bestämmelser är det därutöver endast beslut om ledigförklarande av lärarbefattning och om vissa tjänstledigheter, som överklagas hos skolöverstyrelsen. Från princi­ piell synpunkt anser utredningen, att besvär över beslut i dessa fall väl kan prövas av mellaninstansen och att den allmänna motiveringen för ett regio­ nalt organ som besvärsinstans gäller även här. Såvitt utredningen kunnat finna vid en genomgång av de uppgifter rö­ rande de kommunala yrkesskolorna och läroverken, som föreslagits komma att åvila den gemensamma skolstyrelsen, är ingen av sådan art, att icke be­ slut, som fattats av denna styrelse, lämpligen bör överklagas hos mellanin­ stansen i stället för hos respektive överstyrelse. Besvär över mellaninstansens beslut bör enligt utredningens mening an­ föras hos Kungl. Maj:t. Att föra in överstyrelserna som besvärsinstanser mellan den regionala myndigheten och Kungl. Maj:t synes icke utredningen motiverat. Då överstyrelsernas utlåtande undantagslöst torde inhämtas i alla besvärsmål, skulle en självständig prövning från deras sida — utan att öka rättssäkerheten — innebära onödigt arbete och tidsutdräkt i de fall målen fördes upp i högsta instans. Slutligen framhåller utredningen, att det enligt dess uppfattning råder oklara och otillfredsställande förhållanden på besvärsrättens område, när det gäller skolväsendet, vilka nu bör avhjälpas vid en systematisk genom­ gång av skolförfattningarna.

e) Ärenden av löpande natur

Förslag

De ärenden av löpande natur, som nu handlägges av domkapitlen och folkskolinspektörerna och icke av utredningen föreslagits decentraliserade till de lokala skolstyrelserna eller handlagda i särskild ordning, skall allt­ jämt handläggas regionalt och således flyttas över på de nya mellaninstanserna. Till dessa skall också överflyttas ett antal av de uppgifter länsstyrel­ serna nu handlägger, bl. a. granskningen av statsbidrag till skolväsendet. Härutöver föreslår utredningen, att 62 olika ärendegrupper, vilka nu helt eller delvis handlägges av skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj:t, skall decen­ traliseras till mellaninstanserna. I flera fall föreslås, att beslutanderätten skall utövas enligt centralt utfärdade direktiv. Då utredningen antagit, att en översyn av överstyrelsens för yrkesutbild­ ning organisation är förestående, har det synts utredningen lämpligast att decentraliseringsspörsmålet vad yrkesutbildningen beträffar överväges i det sammanhanget.

Motivering

Även om huvudsyftet med nya mellaninstanser är att få fram organ med förutsättningar att taga initiativ och med huvuduppgifter, som inte kan fullgöras enligt detaljreglerade föreskrifter, anser utredningen att de nya organen också måste vara verksamma inom en annan sektor.

Liksom fallet är enligt nuvarande organisation, bör således tillämpningen och tolkningen av lagar, stadgor och andra bestämmelser, som reglerar spe­ ciella förhållanden, i betydande omfattning åvila de nya regionala organen, vilka även på detta område måste få förutsättningar att göra en större in­ sats än den nuvarande organisationen medger. Utredningen framhåller såsom skäl härför dels önskemålen om en enkel och smidig skolorganisation, dels den av skolöverstyrelsesakkunniga i SOU 1951: 29 betonade synpunkten, att skolväsendet bör utrustas med regionala organ, om inte en ytterligare, icke önskvärd utbyggnad av skolöverstyrel­ sens personalorganisation skall bli oundviklig. Vid sin prövning av ärendegrupper, som enligt utredningens mening kun­ nat ifrågakomma till decentralisering, har utredningen beaktat det av decentraliseringsutredningen i dess princippromemoria av den 29 november 1947 gjorda uttalandet om decentraliseringsspörsmålet.

2. Remissyttranden

a) Interkommunala samordnings- och planering suppgifter. Utredningens uppfattning om behovet av ett organ för sam­ ordning och planering på skolväsendets område har endast folkskolinspek­ tören i Västernorrlands läns södra inspektionsområde sökt gendriva. Han anför följande. Mellaninstansens planeringsuppgifter har av utredningen på ett obegrip­ ligt sätt skjutits i förgrunden och gjorts till en sådan huvudfråga, att den nästan helt fått bestämma förslaget till mellaninstansernas organisation. Då mellaninstanserna enligt min uppfattning endast i mycket ringa ut­ sträckning kommer att kunna fullgöra uppgifter som planerande organ, fin­ ner jag, att detta mellaninstansernas uppbyggande på grundval av deras betydelse som samarbetsorgan helt och hållet snedvridit utredningens ar­ bete och givit anledning till förslag, som i stor utsträckning är verklighets­ främmande.

Skolöverstyrelsen har en rakt motsatt uppfattning. Vad av utredningen anförts om behovet av interkommunalt samarbete för planering av genomförandet av den av 1950 års riksdag i princip beslu­ tade skolreformen står i full överensstämmelse med överstyrelsens inten­ tioner. Ett sådant planeringsarbete pågår för närvarande under ledning av statens folkskolinspektörer enligt av överstyrelsen givna anvisningar. Det må här erinras om att behovet av samarbete över de kommunala gränserna på skolväsendets område torde komma att i hög grad ytterligare aktualise­ ras genom 1955 års riksdags beslut om yrkesskolväsendets utbyggande. Ut­ redningen har närmare belyst frågan genom en rad exempel på skolproblem, vilka för sin lösning kräver interkommunal samverkan (s. 233—238). Över­ styrelsen delar helt utredningens mening, att eu av de viktigaste uppgif­ terna för de föreslagna mellaninstanserna blir att taga initiativ till och leda interkommunalt och regionalt samarbete för skolväsendets ordnande på lämpligaste sätt.

Om behovet av ett interkommunalt samarbete på skolans område och av ett organ för ledningen av detta synes praktiskt taget endast en mening råda bland hörda myndigheter och sammanslutningar. Vad utredningen an­ fört om formerna för detta samarbete har emellertid föran­ lett vissa uttalanden och erinringar. Skolöverstyrelsen finner liksom utredningen att frivilliga avtal för detta samarbete bör vara den vanliga formen och säger sig vara i princip ense med utredningen om den föreslagna möjligheten att tvinga fram ett sam­ gående mellan kommuner, där detta ej kan nås på frivillighetens väg. Då emellertid kommunalförbundskommitténs förslag icke förelåg, när över­ styrelsen avgav sitt utlåtande, har överstyrelsen icke fattat ståndpunkt annat än i själva principfrågan. Överstyrelsen understryker dock särskilt att det i fall, där samarbete är erforderligt men ej behöver åstadkommas tvångsvis, bör vara kommunernas ensak att välja den samarbetsform de finner lämpligast. Rekommendationen att den ifrågavarande tvångsmöjligheten skall användas med försiktighet lämnas också bl. a. av styrelsen för Svenska landstingsförbundet. Det synes styrelsen naturligt, att man i det längsta inriktar sig på en fri­ villig överenskommelse, och styrelsen vill närmast se utredningens förslag som ett påtryckningsmedel för att åstadkomma en förnuftig skolorganisa­ tion och ett medel som endast i ett fåtal fall skall behöva tillgripas. I

I fråga om formerna för det interkommunala samarbetet på skolans om­ råde ansluter sig Landskommunernas förbund i princip till utredningens uppfattning. Det måste finnas tvångsföreskrifter om samverkan bl. a. med tanke på sådana icke sällan förekommande fall, då en kommun, som är tillräckligt stor för att helt på egen hand organisera skolväsendet, icke har någon fördel av samarbete med angränsande mindre kommuner. De formella tvångsföreskrifterna bör på sätt förslaget förutsätter anknytas till ett reformerat kommunalförbundsinstitut. Enligt styrelsens mening kan skolreformen icke realiseras utan ett omfat­ tande samarbete över kommungränserna. Styrelsen håller det icke för otro­ ligt, att två eller flera kommuner, som gemensamt måste organisera enhetsskolans högstadium, snart skall finna det ändamålsenligt att ha hela skol­ väsendet gemensamt. Den reform av kommunalförbundsinstitutet, som nu är i vardande, kommer att lägga förhållandena till rätta för en sådan anord­ ning. Även om styrelsen i likhet med utredningen anser vissa tvångsföre­ skrifter nödvändiga som en slags säkerhetsventil, vill styrelsen framhålla önskvärdheten av att samarbetet får i största möjliga utsträckning utveck­ las frivilligt, även där detta icke ger de teoretiskt mest idealiska lösningarna. Man får icke förbise, att de nuvarande kommungränserna i många fall är i snävaste laget också för andra förvaltningsuppgifter. Om kommunalförvalt­ ningen utvecklas i hittillsvarande takt, kommer det för åtskilliga förvalt­ ningsområden att bli nödvändigt med ett vidsträckt regionalt samarbete. Det är önskvärt, att samarbetsregionerna för olika förvaltningsuppgifter bringas att sammanfalla. Samarbetet på skolans område får därför icke byggas upp utan hänsynstagande till kommunalförvaltningen i övrigt. Om

mellaninstansen skall få det föreslagna avgörande inflytandet i fråga om den interkommunala skolorganisationen, är det därför nödvändigt, att den besitter god överblick över hela kommunalförvaltningen.

Kommunalförbundskommittén har ingen erinran att göra mot vad utred­ ningen anfört om det interkommunala samarbetets omfattning och säger sig i huvudsak kunna ge sin anslutning också till vad utredningen anfört om det kommunala samarbetet på skolans område i övrigt. Följande synpunk­ ter framhålles. Kommittén vill understryka vikten av att, då det gäller tvångsbeslut om samarbete, skälig hänsyn tages till kommuns önskan om medinflytande över skolväsendet i annan kommun. Ett medinflytande lärer icke lämpligen kunna förverkligas på annat sätt än genom skapande av ett gemensamt förvaltningsorgan, och såsom utredningen uttalat bör kommunalförbundsformen användas, då gemensamt förvaltningsorgan finnes påkallat. Ett till­ mötesgående av kommuns önskan om medinflytande innebär alltså, att samarbetet bör ske genom kommunalförbund och icke i annan form. Då kommuner skall åläggas samarbeta, bör sålunda enligt kommitténs mening valet mellan samverkan genom kommunalförbund eller samverkan i annan form icke träffas uteslutande utifrån det allmännas synpunkter. Om kom­ mitténs ståndpunkt härutinnan godtages, torde samarbete genom kommu­ nalförbund komma att behöva utnyttjas i större omfattning än vad utred­ ningen synes ha räknat med. I avseende å frivillig samverkan mellan kommuner löser sig problemet om kommuns önskan om medinflytande över de gemensamma anordningar­ na av sig självt, enär det, såsom utredningen framhållit, vid frivillig samver­ kan principiellt bör vara parternas ensak att välja den samarbetsform de själva finna lämplig. Kommittén håller vidare före, att det finnes anledning antaga, att kom­ muner, som behöver samarbeta i avseende å väsentliga delar av skolväsen­ det, ej sällan kommer att anse det fördelaktigt, att hela skolväsendet blir en gemensam uppgift för dem. Särskilt torde detta bliva fallet, då det är fråga om kommuner, som är förhållandevis lika i fråga om storlek och struk­ tur. Hinder mot en samverkan beträffande hela skolväsendet synes icke böra resas.

Mot att länsskolnämnd skall äga besluta om bildandet av kommunalför­ bund tvångsvis vänder sig folkskolinspektören i Gävleborgs läns norra in­ spektionsområde samt länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län. Nämnde folkskolinspektör menar, att där åläggande behövs bör det an­ komma på Kungl. Maj:t att besluta därom, och de båda länsstyrelserna anser, att beslut bör fattas av länsstyrelsen. I yttrande från länsstyrelsen i Jämtlands län förordas, att mellaninstansen skall göra framställning till länsstyrelsen, då fråga är om att tvångsvis bilda kommunalförbund på sko­ lans område och i övrigt vara remissorgan. Av de 13 kommuner, som berört frågan om det interkommunala samar­ betet, är också Härnösand, Västra Tunliem, Rönö och Leksand emot försla­ get, att mellaninstansen utrustas med befogenhet att tvinga fram kommu­ nalförbund. Leksand anser att länsstyrelsen skall ha denna befogenhet.

Skinnskatteberg menar att sådan befogenhet icke skall finnas så länge den nuvarande kommunalförbundslagen gäller. Morastrand, Knutby och Fjäll­ sjö kommuner ställer sig tveksamma till kommunalförbundstanken som sådan.

Utredningens förslag angående organisationsplan för kommu­ nens skolväsen har berörts i två yttranden. Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att alla skolor och skoltyper i kommunen skall upptagas i orga­ nisationsplanen och att i denna angives i vilka hänseenden skolorganisationen bygger på samverkan med annan kommun. Med hänvisning till att frågan om organisationsplan och dess fastställelse särskilt behandlats i realskoleutredningens betänkande (s. 175) säger sig överstyrelsen icke ha velat taga ställning till skolstyrelseutredningens förslag att organisationsplan skall fastställas av mellaninstansen. Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde har uttalat, att flera skäl enligt hans mening talar för att organisationsplaner åtminstone under en övergångstid slutligt godkännes av skolöverstyrelsen.

Vad beträffar kostnadsfördelningen mellan samver­ kande kommuner har behovet av en reglering av denna fråga under­ strukits av flera folkskolinspektörer. Skolöverstyrelsen ansluter sig till ut­ redningens principförslag, att kommun som mottager elever, skall äga åt­ njuta ersättning för sina verkliga merkostnader, samt förutsätter att över­ styrelsen får bemyndigande att utfärda anvisningar härom. b) Byggnadsärenden. Utredningens förslag om förenklad hand­ läggning av skolbyggnadsärenden genom överflyttning av lokalbehovsprövningen och förhandsgranskningen av skissritningar från skolöverstyrelsen till mellaninstansen tillstyrkes, i vad avser prövningen av lokalbehovet, av 2 folkskolinspektörer men avstyrkes i båda avseendena av skolöverstyrelsen och de övriga 32 folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, ävensom av Svenska landskommunernas förbund. Överstyrelsen anför bland annat föl­ jande. Fastställandet av lokalbehovet för en skola måste alltid föregås av en prövning av frågan, huruvida skolan ur allmänna organisations- och planeringssynpunkter kan anses behövlig och rätt placerad, med hänsyn tagen såväl till en lämplig utformning på lång sikt av skolorganisationen på orten som till samhällsplaneringen i övrigt. Sedan ställning tagits till nämnda spörsmål, gäller det mycket ofta icke blott att fastställa ett visst nybyggnadsbehov utan även att överväga frågor om utnyttjandet av befintliga skolhus, möjligheten att på lämpligaste sätt omdisponera dem för fortsatt användning för skoländamål eller nödvändigheten att slopa dem.

Överstyrelsen bestrider inte, att dessa bedömanden torde kunna förläg­ gas till mellaninstansen, men erinrar om att en sådan åtgärd skulle kunna medföra olägenheter för kommunen i betraktande av de relativt begränsade

resurser, som kan stå till denna myndighets förfogande. Överstyrelsen fram­ håller, att de berörda spörsmålen icke kan övervägas utan medverkan av erfarna skolarkitekter. Förhandsgranskning av skissritningar karakteriserar överstyrelsen som en kombinerad pedagogisk, arkitektonisk och översiktligt ekonomisk granskning. Vid denna medverkar icke blott överstyrelsens arkitekter utan även annan expertis, som står till förfogande inom verket — skolöverläkaren, konsulenterna för gymnastik, husligt arbete och skolmåltider, manlig och kvinnlig slöjd m. fl. Det händer icke sällan, då ritningsförslag skall utarbe­ tas, att på ett förberedande stadium samråd sker med överstyrelsen om skolanläggningens lämpliga utformning, antingen vid besök på platsen av representanter för överstyrelsen eller vid sammanträden inom överstyrel­ sen med kommunrepresentanter. Vid sådana tillfällen är det av största vikt att skolmän och arkitekter samtidigt kan stå skoldistrikten till tjänst, då de pedagogiska, tekniska och ekonomiska synpunkterna måste samordnas.

Med hänsyn till behovet av tillgång till en mångsidig sakkunskap anser överstyrelsen det vara ett i första hand kommunalt men också ett statligt intresse, att den nuvarande behandlingen av skolbyggnadsärendena bibe­ hålies. Enligt överstyrelsens mening får mellaninstanserna, även om de icke skall avgöra dessa ärenden, mycket viktiga uppgifter vid den förberedande handläggningen av dessa. Slutligen framhåller överstyrelsen, att dess av­ styrkande nu icke innebär, att den rådande centraliseringen skulle anses bli varaktigt och i full utsträckning bestående, utan att en successiv decentrali­ sering är önskvärd om och i den mån erfarenheterna av mellaninstansernas arbete och resurser visar att den är möjlig. Överstyrelsen erinrar om skol­ överstyrelsesakkunnigas förslag (SOU 1951: 29), att ärenden rörande stats­ bidrag till skollokaler m. m. skulle avgöras av överstyrelsen, och förordar att denna fråga tages upp till förnyat övervägande. Svenska landskommunernas förbund anser, att knappast något i och för sig är att erinra mot att mellaninstansen skall pröva lokalbehovet för samt­ liga skolor. En förutsättning är dock enligt förbundets mening, att länsarki­ tektkontoren kan lämna verklig hjälp, vilket förbundet finner tvivelaktigt. I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete synes det förbundet lämpligast att bibehålla nuvarande förfarande. U töver de ovannämnda remissmyndigheterna har endast 2 landsting och 6 kommuner berört förevarande fråga. Landstingen och en av kommunerna ansluter sig till utredningens tankegångar medan de övriga förordar hand­ läggning hos skolöverstyrelsen som hittills.

Mot de av utredningen framförda synpunkterna på mellaninstansens medverkan vid planering av skolhem har ingen erinran gjorts. Utredningens förslag, att ärenden rörande statsbidrag till anskaffande av tjänstebostäder skall slutbehandlas av mellaninstansen tillstyrkes av skol­

överstyrelsen, som erinrar om tidigare förslag i denna riktning, 12 folkskol­ inspektörer samt kommunalfullmäktige i Borensberg. Av de 12 folkskolinspektörerna tillhör 11 den grupp, som avstyrkt utred­ ningens förslag rörande skolbyggnadsärenden. De har därvid uttryckligen gjort undantag för tjänstebostädema. Huruvida de övriga 21 folkskolin­ spektörer, som avstyrkt i vad avser skolbyggnadsärenden, också skall anses genomgående ha avstyrkt i fråga om tjänstebostädema kan icke klart ur­ skiljas. Styrelsen för Statens folkskolinspektörers förbund tillstyrker utred­ ningens förslag rörande tjänstebostadsärendenas handläggning.

c) Mellaninstansen som disciplinär myndighet. Denna fråga har föranlett särskilda uttalanden i 31 remissyttraden, av vilka 15 avgivits av kommunala myndigheter, däribland 2 landsting. För ett bibehållande av de disciplinära befogenheterna oförändrade hos den lokala skolstyrelsen synes endast stadsfullmäktige i Luleå ha uttalat sig. De 5 folkskolinspektörer, som berör disciplinfrågan, tillstyrker utred­ ningens förslag, vilket också får anslutning från Örebro och Jämtlands läns landsting samt från följande kommuner, nämligen Östersund, Simrishamn, Lerum, Skultuna, Stångenäs, Rönö och Linneryd. I princip tillstyrkes utredningens förslag av Svenska överlärarförbundet och Svenska facklärarförbundet samt av folkskolans lärarförbund. De sist­ nämnda anför bland annat följande.

Förbunden hälsar med synnerlig tillfredsställelse utredningens förslag om överflyttning av domsrätten från de kommunala skolstyrelserna till högre myndighet. Bland folkskolans lärare råder sedan länge ett kraftigt missnöje med nu gällande ordning i fråga om handläggningen av disciplinärenden, och starka krav har vid upprepade tillfällen framkommit om att frigöra dessa ärenden från den kommunala skolstyrelsen. Förbunden, som i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag i fråga om handläggningen av disciplinärenden, fäster särskild vikt vid att inga andra reaktionsformer får förekomma än de av utredningen föreslagna, vilka intagits i förslaget till författningstext. Lärarkårernas bristande för­ troende för skolstyrelsernas kompetens att handlägga disciplinärenden bott­ nar till en del i att skolstyrelsen nu har möjlighet — vilken möjlighet också i ej så få fall utnyttjats — att i protokollet fälla omdömen om lärare, utan att dessa haft möjlighet att försvara sig. Sådana omdömen har ofta vållat enskilda lärare svåra lidanden, då de av allmänheten uppfattats som domar. Utredningens förslag undanröjer möjligheterna till dessa lokala »halv­ domar», vilket tillsammans med att domsrätten överflyttas till mellanin­ stansen kan förväntas leda till en mera förtroendefull inställning till disci­ plinärendenas handläggning från lärarnas sida.

Tveksamma till mellaninstansens lämplighet som disciplinär myndighet med hänsyn till den föreslagna sammansättningen och de bristande garan­ tierna för en från juridisk synpunkt tillfredsställande beredning av ärendena ställer sig domkapitlen i Härnösand och Lideå, länsstyrelsen i Västernorrlands län, besvärssakkunniga och Läroverkslärarnas riksförbund,

I det avsnitt av sitt utlåtande, där skolöverstyrelsen behandlar det före­ varande spörsmålet, påpekas inledningsvis, att mellaninstanserna enligt överstyrelsens mening dels bör sammansättas på annat sätt än utredningen föreslagit och vara huvudsakligen statliga organ, dels bör äga att, medelst fullmakt, tillsätta lärartjänster i lägre lönegrad än 29, även vid allmänna läroverk. Överstyrelsen uttalar därefter bl. a., att överflyttning till mellaninstansen av skolstyrelses disciplinära befogenheter är naturlig och följdrik­ tig samt säger sig intet ha att erinra mot den av utredningen föreslagna överflyttningen av disciplinära befogenheter »i fråga om ordinarie befatt­ ningshavare, vilka tillsättes annorledes än medelst fullmakt». Ställningen i disciplinärt hänseende för lärare som tillsatts medelst fullmakt beröres icke av överstyrelsen. Beträffande de icke-ordinarie lärarna framhåller överstyrelsen, att de i disciplinärt hänseende bör ha samma ställning oavsett skolform. Förslaget att erinran eller föreställning icke vidare skall förekomma bi­ trädes av överstyrelsen.

Uppfattningen att disciplinärenden bör handlägges av vederbörande cen­ trala skolmyndighet framföres av domkapitlen i Växjö och Luleå, länssty­ relsen i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Malmö och Falun samt kommu­ nalfullmäktige i Älmhult. Samma mening har Läroverkslärarnas riksförbund och, vad gäller läroverkens lärare, Rektorernas riksförening. Dessa remiss­ myndigheter pekar i sin motivering främst på behovet av enhetlig hand­ läggning av disciplinärendena och på dessa ärendens ringa antal. Besvärssakkunniga framhåller att disciplinförfarandet utgör en i processuellt hänseende betydelsefull del av förvaltningsförfarandet. De sakkun­ niga, som bl. a. i samband med allmänna verksstadgans tillkomst ingående sysslat med dithörande spörsmål, har närmare granskat förslaget om länsskolnämnden som disciplinär myndighet. Ehuru de sakkunniga konstaterar, att länsskolnämnden otvivelaktigt är bättre skickad än skolstyrelsen att vara disciplinär myndighet och att det i och för sig är naturligt att en ledande administrativ myndighet på ett om­ råde även har disciplinär bestraffningsrätt gentemot de inom samma om­ råde verksamma befattningshavarna, finner de sakkunniga likväl att nämn­ dens lämplighet att handha disciplinära uppgifter måste starkt ifrågasättas. De sakkunniga anför härom följande. Överhuvudtaget är ett organ, som har karaktären av en kommunalvald nämnd, icke väl ägnat att utöva en domstolsliknande funktion. I detta avseende gör sig likartade betänkligheter gällande beträffande länsskol­ nämnden som i fråga om skolstyrelsen. Disciplinära ärenden, vilka enligt instruktionsförslaget skall vara pleniärenden, måste handläggas med stor omsorg, vilket försvåras om de som skall deltaga i avgörandet är alltför många. Förslaget förutsätter vidare, att ett väl utvecklat förfarande med tillgång till muntlighet in. in. skall komma till användning i disciplinära mål. Få den, som skall leda dylika förhandlingar, vilka erfarenhetsmässigt kan

svälla ut till processer av avsevärd omfattning, måste ställas särskilda krav i fråga om utbildning och administrativ rutin. Av nu anförda skäl bör övervä­ gas, om icke särskilda anordningar kunde träffas för disciplinärendenas handläggning, t. ex. genom inrättande av särskida disciplinnämnder med juridiskt skolad och förhandlingsvan ordförande och med ett begränsat antal ledamöter, samtliga gärna hämtade från länsskolnämnden, exempelvis nämndens jurist, förste skolinspektören och en av lekmännen i nämnden. Vidare bör bl. a. av arbetsekonomiska skäl övervägas, om icke den lokala skolstyrelsen skulle kunna för mycket enkla fall tillerkännas vissa disci­ plinära befogenheter.

Möjligheten att disciplinärenden av mindre allvarlig karaktär behandlas lokalt beröres också i yttranden från Nacka och Boo kommuner. Från besvärssakkunnigas sida understrykes, att den modernisering i olika avseenden, som disciplinstraffrätten genom allmänna verksstadgan under­ gått, också bör göra sig gällande, då de disciplinära förhållandena för ett specialområde regleras. De sakkunniga gör vissa påpekanden, som lämpli­ gen kan tjäna som ledning vid en anpassning av disciplinbestämmelserna för lärare till verksstadgans regler.

d) Mellaninstansen som besvärsmyndighet. Besvärsärendenas handläggning diskuteras endast i ett 10-tal remissyttranden. Frågan om mellaninstansen skall vara besvärsprövande myndighet eller ej göres därvid i allmänhet beroende av hur mellaninstansen kommer att sam­ mansättas och hur ledamöterna skall utses. Domkapitlen i Växjö och Härnösand framhåller att någon garanti för att mellaninstanskansliema får personal med juridisk utbildning icke finns enligt utredningens förslag. Domkapitlet i Växjö föreslår med anledning härav att besvärsprövningen skall ligga kvar hos domkapitlen. Domkapit­ let i Härnösand anser, att sekreterareänsten vid mellaninstansen skall inne­ havas av person med domarkompetens. Alternativt diskuteras att dom­ kapitel eller länsstyrelse skall pröva besvär i skolfrågor. Även domkapitlet i Luleå ställer sig kritiskt till att mellaninstansen med föreslagen samman­ sättning och kanslipersonal blir besvärsinstans. Länsstyrelsen i Kristianstads län menar, att det icke kan anses vara prin­ cipiellt riktigt, att majoriteten av ledamöterna i en besvärsinstans utses efter politiska linjer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner att så­ väl mellaninstansens sammansättning som kompetensvillkor och lönesättning för mellaninstansens sekreterare gör det mycket tveksamt om denna myndighet skall pröva besvär. Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av utredningen föreslagna omfattningen av mellaninstansens besvärsprövning och ej heller mot den föreslagna instansordningen, förutsatt att mellaninstanserna organiseras som överstyrelsen förordat och, såsom utredningen antagit, överstyrelsens utlåtande vid besvär över mellaninstansens beslut undantagslöst infordras av Kungl. Maj:t.

Däremot förordar överstyrelsen att prövningen av besvär, som anföres på såväl kommunal som materiell grund, icke delas upp mellan länssty­ relse och mellaninstans utan i sin helhet förlägges till mellaninstansen. Över­ styrelsen ifrågasätter vidare, om icke i samband därmed även länsstyrelser­ nas befattning med mål angående lärares avlöningsrättigheter borde över­ flyttas till mellaninstansen, då dessa mål äger samband med övriga mål rörande skolväsendet. Det senare förslaget motiveras med att en väl kvali­ ficerad förvaltningsjurist enligt överstyrelsens mening bör vara ledamot av mellaninstansen. Besvär ssakkunnig a anför till en början följande.

Liksom utredningen anser besvärssakkunniga skillnad böra göras beträf­ fande handläggningen av kommunalbesvärsmål och övriga besvärsmål. Otvivelaktigt skulle det vara mindre lämpligt att bryta ut prövningen av vissa kommunalbesvärsmål och lägga den på länsskolnämnden. Besvärssak­ kunniga delar därför helt utredningens uppfattning att dessa mål bör upp­ tagas och prövas av länsstyrelse. Det är en betydande vinst, att samtliga kommunalbesvärsmål berörande den borgerliga kommunen kan samlas hos länsstyrelsen, varigenom enhetlighet i bedömandet av dessa säkras. Vad åter angår övriga mål, i vilka talan föres mot skolstyrelses beslut, synes länsskolnämnden kunna bliva lämplig besvärsmyndighet, förutsatt att den får en tillfredsställande sammansättning. Nämnden synes kunna fungera som besvärsmyndighet även i förhållande till skolchef, rektor och lärarkol­ legium. Någon mera säker uppfattning om länsskolnänmdens roll som be­ svärsmyndighet kan icke erhållas, så länge klarhet icke vunnits om i vilken utsträckning talan mot skolstyrelses beslut skall föras genom kommunal­ besvär eller genom förvaltningsbesvär.

De sakkunniga pekar i det sammanhanget särskilt på de s. k. skol by ggnadsmålen och målen om folkskollärarnas löningsrättigheter. Beträffande den senare gruppen mål nämner de sakkunniga som en tänkbar lösning, att mellaninstansen göres till gemensam instans för alla avlöningsmål på skol­ väsendets område. Till frågan om vilken myndighet som bör vara besvärsinstans i förhål­ lande till länsskolnämnden har de sakkunniga icke tagit bestämd ställning. De uttalar i huvudsak följande.

Enligt de sakkunnigas mening talar starka skäl för att låta skolöver­ styrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning vara besvärsmyndig­ het i förhållande till länsskolnämnd. Beträffande alla ärenden, som börjar i första instans hos länsskolnämnden, skulle på detta sätt erhållas ett sed­ vanligt 'treinstanssystem. Vederbörande överstyrelse skulle därigenom få sin naturliga plats i förvaltningssystemet. Det står också otvivelaktigt bäst i överensstämmelse med de aktuella decentraliseringssträvandena att över­ låta åt överstyrelserna att sålla undan så många besvärsmål som möjligt. Därest talan över varje länsskolnämnds beslut skall kunna få föras direkt hos Kungl. Maj:t, föreligger risk för att ecklesiastikdepartementet kommer att bli överhopat med besvärsmål. Det är onekligen en betydande olägenhet med den här förordade ordningen att man beträffande mål, som börjat hos

12

skolstyrelsen och som fullföljes genom förvaltningsbesvär, får en fyrainstansordning. Den ifrågavarande olägenheten kan emellertid otvivelaktigt i viss utsträckning begränsas genom att möjligheten till fullföljd från över­ styrelserna inskränkes i vissa fall. — Om besvär över länsskolnämnds beslut får anföras direkt hos Kungl. Maj:t, bör, såsom förutsatts av utredningen, vederbörande överstyrelses utlåtande infordras i besvärsmålet. Beträffande avlöningsmålen påpekas, att de kräver särskild uppmärk­ samhet också i vad gäller fullföljden till högsta instans. Av övriga remissmyndigheter, som berört frågan om besvärsprövningen, kan nämnas församlingsstyrelsekommittén, som framhåller »önskvärdheten av att även beträffande de församlingar, som tills vidare komma att behålla skolväsendet, såväl domkapitlets funktioner som besvärsinstans som dom­ kapitlets och biskopens åligganden i avseende å tillsynen över skolorna överflyttas till länsskolnämnden omedelbart med reformens genomförande i övrigt.» Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör endast följande korta uttalande. Styrelsen är tveksam huruvida det är möjligt att låta mellaninstansen i föreslagen omfattning fungera som besvärsmyndighet. Om besvärsärendena i alltför stor utsträckning fullföljes, elimineras därmed fördelarna av den eftersträvade decentraliseringen samtidigt som mellaninstansens auktoritet kan äventyras. Läroverksläramas riksförbund hävdar beträffande mellaninstansens besvärsprövning, att inga avgöranden, som för närvarande enligt gällande bestämmelser träffas av skolöverstyrelsen, skall flyttas till mellaninstansen. Svenska yrkesskolföreningen föreslår, att överstyrelsen för yrkesutbildning skall pröva besvär som gäller yrkeslärare.

e) Vissa övriga mellaninstansären den. Av utred­ ningens förslag i övrigt rörande mellaninstansernas uppgifter har endast förslaget om statsbidragsgranskningens överförande från länsstyrelsen till mellaninstansen blivit föremål för särskilda kommentarer. Skolöverstyrelsen, som i huvudsak biträder utredningens förslag i vad de gäller överflyttning av ärenden från domkapitel, länsstyrelse, folkskolinspek­ tör och skolöverstyrelsen, förklarar sig dock icke för närvarande beredd att tillstyrka decentralisering av vissa ärenden, som rör fastställande av undervisningsskyldighet, nedsättning av undervisningsskyldighet, förflyttning av vissa lärare samt ärenden rörande flyttningsersättning. Överstyrelsen går emellertid inte närmare in på de ärenden av löpande natur, som föreslagits ankomma på mellaninstansen. Dessa ärenden har å andra sidan i stor ut­ sträckning blivit föremål för granskning av folkskolinspektörerna. Skäl synes emellertid icke föreligga att här närmare redogöra för de framförda synpunkterna på dessa ärendegrupper. Beträffande statsbidrag sgranskningen anför skolöverstyrelsen.

Praktiska skäl talar för utredningens förslag, att den granskning av statsbidragsrekvisitionerna, som utföres av folkskolinspektör och länsstyrelse, och det godkännande av desamma, som ankommer på länsstyrelse, skall överflyttas till mellaninstansen. Den ökning i dennas arbete, som blir följ­ den härav, kommer att väsentligt understiga det arbete, som länsstyrelserna skulle få ägna däråt.

Förslagen rörande statsbidragsgranskningen har i allmänhet lämnats utan erinran av folkskolinspektörerna, ehuru det i vissa fall starkt understrukits, att det icke får innebära att redogöraransvaret föres över på skolinspektö­ rerna. Klart positiv på denna punkt är länsstyrelsen i Kristianstads län, vilken liksom skolöverstyrelsen föreslår, att även utbetalningen av statsbi­ drag till skoländamål skall verkställas av mellaninstansen. Avstyrkande yttranden har avgivits av folkskolinspektören i Värmlands läns mellersta inspektionsområde samt av länsstyrelserna i Stockholms, Ble­ kinge och Kopparbergs län. Av yttrandena från statskontoret och riksräkenskapsverket framgår att dessa båda ämbetsverk finner det lämpligast, att statsbidragsgranskningen förblir hos länsstyrelserna. Allmänna statsbidrag sutredning en gör följande uttalande. Det torde icke ankomma på statsbidragsutredningen att uttala sig angå­ ende de framlagda organisationsförslagen. Utredningen vill dock icke under­ låta att framhålla, att länsskolnämndernas kansliorganisation förefaller att vara ganska snävt tilltagen. För att organisationen skall kunna fullgöra avsedda uppgifter, torde det vara en förutsättning, att en sådan förenkling vidtages av statsbidragssystemet på skolväsendets område, som av stats­ bidragsutredningen kommer att föreslås.

E. Den nya mellaninstansens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksamhetsområde

Förslag

Konstruktionen. Utredningen utgår från att en mellaninstansorganisation för att bli effektiv måste byggas upp av nya, fristående organ med uppgift att enbart ägna sig åt skolans problem och konstruerade spe­ ciellt med tanke härpå. De nya mellaninstanserna skall vara kollegiala organ med en majoritet av förtroendevalda icke-pedagoger (lekmän). Minoriteten skall vara pe­ dagogiska fackmän. Företrädare för såväl statliga som kommunala syn­ punkter på skolväsendet skall finnas bland ledamöterna. De statliga syn­ punkterna skall främst företrädas av en statens skolinspektör som själv­ skriven ledamot.

Mellaninstansen skall konstrueras som ett organ, vilket innebär, att skolinspektionen skall knytas till och ingå i den nya myndigheten. Inspek­ törerna skall således icke finnas som särskilda regionala myndigheter vid sidan av mellaninstanserna utan handla på dessas vägnar. Kollegiet skall följaktligen icke vara en instans över inspektören eller stå mellan honom och de centrala myndigheterna. Antalet ledamöter skall vara sju. Lekmännen skall vara fyra och jämte ersättare utses av landstingen för en tid av 4 år. Fullmäktige i stad, som ej tillhör landsting, skall utse en ledamot jämte ersättare. Lands­ tingen i Kalmar läns landstingsområde skall i samråd utse vardera två ledamöter. Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning skall för samma tid förordna vardera en ledamot jämte ersättare. I län med flera inspektörer är förste skolinspektören ledamot. Ersättare för skolinspektören eller förste skolinspektören är den som uppehåller hans tjänst. Av landsting och fullmäktige utsedda ledamöter och ersättare skall ha ådagalagt intresse för utbildnings- och undervisningsfrågor. Ingen av dessa ledamöter må inneha lärar- eller rektorstjänst. En ledamot och ersättaren för honom skall vara i allmän tjänst anställda högre förvaltningsjurister eller domare. Två ledamöter och ersättarna för dem skall äga särskild kännedom om landsbygdens skolväsen. Skolöverstyrelsen skall beakta, att länsskolnämnderna genom de av över­ styrelsen förordnade ledamöterna tillföres pedagogisk sakkunskap och erfa­ renhet rörande de delar av skolväsendet, som skolinspektören (erna) icke i första hand företräder. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall som leda­ möter av länsskolnämnderna förordna personer med insikter i och erfarenhet av yrkesutbildning. Sedan ledamöter utsetts, skall uppgift om vilka som utsetts omedelbart av landstinget eller fullmäktige insändas till Kungl. Maj:t, som förordnar en av de sålunda utsedda ledamöterna att vara ordförande. Beträffande ersättningar föreslår utredningen, att mellaninstansens ord­ förande skall uppbära ett årligt arvode av högst 1 500 kronor samt ersätt­ ning för varje sammanträdesdag med 20 kronor. Årsarvodet bör bestäm­ mas av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen och fastställas med hänsynstagande till mellaninstansområdenas varierande storlek. Lägre ar­ vode än 1 200 kronor bör dock icke i något fall utgå. Ledamot föreslås erhålla ett årligt arvode av 400 kronor jämte 20 kronor för sammanträdesdag. Till ersättare för ledamot bör endast utgå samman­ trädesarvode, vilket föreslås skola utgöra 45 kronor. Rese- och traktamentsersättning föreslås utgå enligt allmänna resereglementets klass IIB för ordförande, ledamot och suppleant. I fråga om mellaninstansernas geografiska verksamhetsom­

råden föreslår utredningens majoritet, att länen utan undantag skall vara verksamhetsområden samt att särskilda inspektionsområden under ledning av en skolinspektör tills vidare i princip bibeliålles inom länen. I anslut­ ning till detta ståndpunktstagande föreslår majoriteten vidare, dels att mellaninstansmyndigheten skall kallas länsskolnämnd och ha sitt kansli förlagt till länets residensstad utom i Skaraborgs län, där Skövde föreslås bli kansliort, dels också att antalet skolinspektörstjänster ökas från nuva­ rande 51 till 55 genom att en tjänst nyinrättas i vart och ett av Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, dock utan att ytterligare inspektionsområden bildas. Beträffande verksamhetsområdena förordar ledamöterna Flinck och Johnsson ett inom utredningen diskuterat och i betänkandet redovisat alter­ nativ (43-alternativet) för områdesindelning, vilket innebär, att landet skulle indelas i 43 mellaninstansområden, i flertalet fall sammanfallande med de nuvarande folkskolinspektionsområdena. Dessa områden skulle till­ lika vara inspektionsområden. Förslaget innebär således, att det nuvarande antalet inspektörer skulle reduceras med åtta.

Motivering

När det gällt mellaninstansens organisation har utredningen först ställt frågan om någon existerande myndighet kan bli mellaninstans för skol­ väsendet. Domkapitel, länsstyrelse, landsting och folkskolinspektör har övervägts. Enär någon gemenskap mellan domkapitlens primära och dominerande uppgifter, de som hänger samman med den kyrkliga distriktsstyrelsen, och uppgifterna för en regional skolmyndighet ej längre föreligger, saknas enligt utredningens mening själva utgångspunkten för en diskussion om dom­ kapitlens omorganisation i syfte att få dem att bättre fylla en skolmyndig­ hets åligganden. Det våren 1952 fattade beslutet om länsstyrelsernas omorganisation med­ förde icke att lekmän, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, skulle medverka i länsstyrelsernas arbete. Då lekmannamedverkan i nya mellaninstanser enligt utredningens mening är ofrånkomlig, har länsstyrelserna icke kunnat ifrågakomma. Utredningen har icke funnit skäl föreligga att låta landstingen, genom något utskott eller på annat sätt, fungera som mellaninstans för skolväsen­ det men väl att det skapas en förbindelselänk mellan dessa båda organ genom landstingens medverkan vid utseende av ledamöter i mellaninstansen. Vad slutligen jolkskolinspektionen beträffar anser utredningen, att en skolinspektör som enmansmyndighet, med hänsyn till omfattningen och delvis också arten av de uppgifter som skall förekomma, icke med erforder­ lig kraft skulle kunna hävda sin ställning som mellaninstans. Utredningen tänker här mindre på förhållandet gentemot lokala styrelser än på för­ hållandet till den centrala skolledningen. Mellaninstanserna bör nämligen inte enbart betraktas som tillkomna i arbetsfördelningssyfte med uppgift att uteslutande verka som redskap för överordnade myndigheter. De stat­ liga synpunkterna bör därför i ett organ, som det här gäller, balanseras av företrädare för lokala intressen och erfarenheter, så att myndigheten inte,

genom av Kungl. Maj:t utsedda tjänstemän, ensidigt representerar stats­ viljan. Denna balans kan ernås genom att lekmän erhåller inflytande i mellaninstanserna. Å andra sidan betraktar utredningen en statlig skolinspektion som ett oundgängligt element, som själva stommen i eu ny mellaninstansorganisation. Lek manna medverkan. Utredningen påpekar, att det är ett framträdande drag i den senare utvecklingen inom förvaltningen, att per­ soner, som icke intar tjänstemannaställning, i allt större utsträckning anlitas som ledamöter i olika organ i syfte att tillföra förvaltningen speciell sak­ kunskap eller erfarenheter och synpunkter från medborgarkretsar, som beröres av verksamheten, eller helt enkelt allmänt medborgerligt omdöme. Ökat utrymme åt andra krafter än tjänstemännen har givits både inom central och lokal förvaltning och av skilda anledningar. Lekmannainslaget har, som naturligt är, särskilt kommit till användning på gränsområdena till kommunalförvaltningen. Utredningen erinrar om stifts- och bostads­ nämnder, inskrivningsnämnder, länsnykterhetsnämnder, mödrahjälpsnämnder, länsvägnämnder. Nya mellaninstanser bör i organisatoriskt hänseende få en med dessa myndigheter likartad karaktär och de måste, som ett led i den beslutade skolreformen, utformas så, att de kan lämna en värdefull medverkan till uppbyggandet och befästandet av den nya skolan. Ser man på denna uppbyggnadsprocess i stort, är det enligt utredningens uppfattning av synnerligen stor betydelse, att till skolans utveckling positivt inställda krafter får möjligheter att driva det beslutade reformarbetet framåt i olika instanser och inte minst ute på fältet. Det är nya tankar det nu är fråga om att förverkliga, och bärarna av dem eller dessas representanter kan inte i något sammanhang få vara hänvisade till enbart passiva roller utan måste beredas tillfälle att aktivt medverka och göra sitt inflytande gällande på olika plan, när skolreformen skall föras ut i praktiken. Då regionala skolmyndigheter enligt utredningens mening bör byggas upp från grunden, är det möjligt att ge dem en för de nya förhållandena lämplig utformning. Det är därvid av utomordentlig betydelse att konstruera dem så, att de redan genom sin organisation befäster ett så allmänt förtroende för sin verksamhet som möjligt. Med tanke på uppgiften att arbeta för den nya skolans tillkomst och utveckling är det i första hand viktigt att ge mellaninstanserna en demokratisk förankring inom den region, där de skall verka. Av denna anledning betraktar utredningen medverkan av förtroen­ devalda lekmän — medborgarrepresentanter — i mellaninstanserna såsom lika ofrånkomlig som medverkan av pedagogiska fackmän. Som skäl för att mellaninstansen skall ha karaktär av ett organ anföres, att lekmännen och tjänstemännen-inspektören icke skall tilldelas funktioner, som kräver tillvaratagande av motsatta intressen. Det är därför av vikt att inte någon gränslinje dragés mellan inspektören å ena sidan och mellaninstanskollegiet å den andra. För att undvika föreställningen att en sådan skillnad finns bör i skolförfattningarna icke skiljas mellan skolinspek­ tör och »mellaninstansen». Den förre bör där icke förekomma som själv­ ständig myndighet. Att i verkligheten en arbetsfördelning måste komma till stånd mellan skolinspektören och kansliet å ena och mellaninstansen som kollegium å andra sidan är klart, men vilka ärenden som skall handläggas på det ena eller det andra sättet bör framgå av mellaninstansens instruktion och ej anges i varje författningsbestämmelse för sig. Härigenom undviker man

att ge en föreställning om att det skulle existera två regionala organ och behöver inte genomgå och bedöma alla författningar för att pröva, om den ena eller andra formen för handläggning skall tillämpas. Väsentligare är dock, att man undviker en icke önskvärd bindning av handläggningsformen. Det bör nämligen stå inspektör fritt att påkalla kollegialt beslut i ärende, vars handläggning normalt skulle ankomma på honom själv. Å andra sidan bör instruktionen ej heller vara mera bindande än att den tillåter den omvända ordningen. Det bör alltså i vissa fall kunna bli en intern mellaninstansangelägenhet, hur ett ärende skall handläggas. Vid bedömningen av antalet ledamöter i och sammansätt­ ningen av mellaninstansen anser utredningen, att man måste ha i min­ net, att denna är avsedd att vara en regional myndighet och icke en repre­ sentativ beslutande församling och ej heller en representation för olika intressegrupper. Sju ledamöter ger möjlighet att arbeta effektivt och planmässigt samti­ digt som inom detta antal utrymme kan beredas företrädare för de olika synpunkter, som bör vara representerade. Då en skolinspektion ofrånkomligen måste finnas, anser utredningen, att den pedagogiska fackkunskapen i mellaninstansen främst bör representeras av en skolinspektör, vilken tillika kan företräda statens synpunkter på skol­ väsendet i den regionala instansen. Utredningen har ingående övervägt skolinspektörernas ställning och hävdar bestämt, att en statens skolinspek­ tör i varje län skall vara ledamot av mellaninstansen på jämställd fot med övriga ledamöter. Man skulle annars alltför lätt hamna i den situationen, att det enligt den allmänna uppfattningen fanns två myndigheter på region­ planet — inspektören och kollegiet. Utredningen betonar starkt att en sådan situation, av skäl som nyss angivits, bör undvikas. Emellertid vore det inte tillfredsställande, om inspektören ensam skulle representera de pedagogiska facksynpunkterna i mellaninstansen. Utred­ ningen anser det viktigt att dessa blir väl företrädda, men framhåller sam­ tidigt, att det med hänsyn till mellaninstansens karaktär inte kan och inte bör vara fråga om någon intresserepresentation i den meningen, att alla under mellaninstansen sorterande lärarkategorier skall ha företrädare i denna, lika litet som det kan bli fråga om att områdets alla olika delar där skall representeras. Beträffande behovet av skolmän i mellaninstansen har utredningen kom­ mit till den slutsatsen, att i de fall inspektörens eller inspektörernas ut­ bildning och erfarenheter kan sägas vara i huvudsak begränsade till folk­ skolan, bör i mellaninstansen ingå en lärare eller rektor med utbildning för och erfarenhet av högre allmänbildande skolundervisning. Skulle in­ spektören eller någon av dem, om det gäller flera, äga även de senare kva­ lifikationerna, synes inte andra krav böra ställas på den ledamot, som skall representera den fackliga erfarenheten av det allmänbildande skolväsendet, än att han visat skicklighet i utövningen av sin verksamhet och intresse för skolväsendets utveckling. Med hänsyn till den framträdande plats yrkesundervisningen skall få redan i den obligatoriska skolan och till fattade beslut om dess utbyggnad därutöver, anser utredningen, att i mellaninstansen också skall ingå en med yrkesutbildningen och dess problem viil förtrogen ledamot, en fackman, som skall vara skickad alt, om mellaninstansen så beslutar, föredraga ären­ den, som rör denna del av dess verksamhet.

Antalet icke-pedagoger har utredningen funnit böra bestämmas till fyra. Beträffande förslaget att en av dessa skall vara en i allmän tjänst anställd högre förvaltning sjurist eller domare anför utredningen, att mellaninstansen enligt dess förslag skall bli disciplinär myndighet samt att utredningen är helt ense med 1945 års folkskolesakkunniga om nödvändigheten av att en jurist deltager i handläggningen av disciplinärenden. Enligt utredningens förslag skall emellertid mellaninstansen, i motsats till den av folkskole­ sakkunniga hävdade meningen, också vara besvärsmyndighet, vilket ytter­ ligare skärper betydelsen av att en jurist ingår som ledamot. Utredningen anser dock, att åtskilligt fler av de uppgifter, vilka de nya mellaninstanserna kommer att få sig förelagda, blir av sådan natur, att omedelbar tillgång till juridisk sakkunskap får stor betydelse för dess möjligheter att bedriva sitt arbete effektivt. Den ökade säkerhet i den formella behandlingen av olika ärenden, som skulle vinnas genom en kvalificerad jurists medverkan i mellaninstansen, skulle väsentligt bidraga till att ge denna den prägel av myndighet, varom talas i direktiven och som enligt utredningen också är önskvärd. Detta syfte nås enligt utredningens mening inte med mindre juristen får kontinuerligt deltaga i mellaninstansens arbete som ledamot. För att ensidighet i sammansättningen skall undvikas, anser utredningen, att det beträffande två av ledamöterna bör föreskrivas, att de skall äga erfarenhet av landsbygdens undervisningsproblem. I syfte att förhindra, att lekmannamedverkan i något fall blir fiktiv och för att säkra att tillräckligt nyanserade synpunkter kan läggas på i mellaninstansen förekommande frågor har utredningen föreslagit, att ingen av de fyra lekmannaledamöterna må inneha lärar- eller rektorstjänst vid skola av sådant slag, som sorterar under mellaninstansen. Det av utredningen föreslagna sättet att utse ledamöterna i mellaninstansen är enligt utredningens uppfattning praktiskt och billigt och erbjuder garantier för ledamöternas självständighet, samtidigt som det ger mellaninstansen en god demokratisk förankring. Mellaninstanserna bör icke bli organ med företrädare för olika gruppintressen, vilka onödigt skulle accentueras, om exempelvis lärarna eller skolstyrelseordförandena skulle välja ledamöterna. Genom sin ställning och sina uppgifter är landstingen väl lämpade att utse lekmannaledamöterna. Som folkvald representation för länets kommuner förutsättes landstingen också bättre än någon annan korporation känna till länets tillgång på personer, inom och utom lands­ tinget, som är lämpade för uppdrag som de ifrågavarande. Utredningen, som övervägt olika sätt att bereda de landstingsfria stä­ derna tillfälle att medverka vid valet av mellaninstansledamöter, anser att möjligheter att skapa proportionell rättvisa icke torde föreligga i dessa fall. Med hänsyn till att det mindre är fråga om att få till stånd en lokal repre­ sentation i mellaninstansen än att där samla sakligt meriterade företrädare för skilda synpunkter, har det inte heller synts utredningen särskilt ange­ läget att försöka åstadkomma en på dylikt sätt avvägd representation i dessa fall. Av praktiska skäl har utredningen funnit sig böra föreslå, att fullmäktige i varje stad utanför landsting efter samråd med landstinget skall äga utse en ledamot av mellaninstansen. Det geografiska verksamhetsområdet. Det står för utred­ ningen klart, att det i första hand bör vara genom en samordnande, rådgi­ vande och stimulerande verksamhet i nära kontakt med skolan inom sitt område, som mellaninstansen skall göra sin insats, och först i andra hand

1S5

som en administrativ myndighet, vilken handlägger löpande ärenden av olika slag. Härav anser utredning följa, att det krav, som vid områdenas bestämmande främst bör tillgodoses, är att möjligheter skapas för mellaninstansen och i främsta rummet dess pedagogiskt utbildade tjänsteman (tjänstemän) att skaffa sig ingående kännedom om områdets skolförhållanden och uppehålla god kontakt med olika företrädare för dess skolvä­ sen. Detta krav kan tillgodoses på olika sätt. Åtskilliga andra anspråk ford­ rar emellertid också att bli tillgodosedda, då mellaninstansområdena skall bestämmas, ehuru möjligheterna att indela landet helt eller delvis i nya, efter enbart skoländamål avpassade områden är begränsade, framför allt därför att länsgränserna av praktiska skäl icke bör skäras av mellaninstansområdesgränserna. Så mycket större uppmärksamhet har utredningen emel­ lertid ansett sig böra ägna åt att inom de givna möjligheternas ram åstad­ komma en genomtänkt och hållbar lösning av frågan om de geografiska verksamhetsområdena och det därmed intimt sammanhängande spörsmålet om mellaninstansens och skolinspektionens gemensamma organisation och verkningssätt. Utredningen framhåller, att den förra frågan måste diskute­ ras under ständigt aktgivande på den senare och under hänsynstagande till många skilda faktorer, vilka kan tillmätas och av utredningens ledamöter tillmätts starkt skiftande betydelse, allteftersom olika erfarenheter och värderingar legat till grund för bedömningen. Utredningen anser, att om man vill knyta mellaninstansernas verksam­ hetsområden till något redan existerande administrativt område, kan hov­ rätternas domkretsar, stiften, länen och folkskolinspektionsområdena kom­ ma under övervägande. Om lekmannainflytandet skall bli någon realitet, kan dock enligt utredningens mening endast länen och folkskolinspektions­ områdena ifrågakomma som tänkbara alternativ. Överger man dessa båda, återstår möjligheten att inom länsgränserna helt eller delvis skapa nya regionala förvaltningsområden för skolväsendet. Inom utredningen har fyra olika principiella möjligheter att lösa områdesfrågan ingående undersökts och genomdiskuterats, nämligen: 1. Att låta de nuvarande folkskolinspektionsområdena oförändrade ut­ göra mellaninstansområden. 2. Att reducera antalet folkskolinspektionsområden till 43 genom att i vissa län med två förhållandevis små områden sammanslå dessa till ett och i vissa län med tre eller fyra mindre områden genom nyindelning minska dessas antal till två respektive tre områden. Detta alternativ kallas 43alternativet. 3. Att göra länen till områden för mellaninstansens verksamhet men låta de nuvarande inspektionsområdena med i princip en inspektör för vart och ett bli i huvudsak oförändrade kvar inom mellaninstansområdet. Detta alternativ kallas i fortsättningen länsalternativet. 4. Att nedbringa antalet inspektionsområden enligt punkt 2 men likväl låta länen utgöra mellaninstansområden. Vid övervägandena av dessa tänkbara möjligheter har utredningen kom­ mit till den uppfattningen, att alternativen 2 och 3 är helt överlägsna de övriga. Då en nyindelning som skulle skära länsgränserna icke nu kan komma ifråga, bör valet träffas mellan dessa båda. Eftersom meningarna inom utredningen länge gått i sär dels i fråga om själva området dels — och i synnerhet — rörande möjligheterna att utforma en med hänsyn till

ISO

inspektionen funktionsduglig organisation byggd på länsområden, har ut­ redningen i sitt betänkande diskuterat båda dessa alternativ. Utredningen anser, att en diskussion rörande områdena för en ny mellaninstans, i vilken den nuvarande folkskolinspektionen skall infogas som en väsentlig beståndsdel, måste innesluta en prövning av möjligheterna att med utgångspunkt från de nya organens uppgifter försöka åstadkomma en anpassning av folkskolinspektionsområdena till de nya förhållandena. 43alternativet är en redovisning för ett sådant försök. _ Utredningen konstaterar därvid, att åtskilliga av de nuvarande inspek­ tionsområdena är för små för att utgöra områden för mellaninstanser av den typ och med de uppgifter utredningen föreslår. Det största av de nuvarande folkskolinspektionsområdena är Västman­ lands läns, vilket också enligt utredningens bedömning får anses represen­ tera maximum för vad en inspektör vid ett ytterligare utbyggt skolväsen, under förutsättning av stöd från ett tillfredsställande kansli, kan över­ blicka. Utredningen visar, att det finns folkskolinspektionsområden, som från olika synpunkter sett måste anses vara endast hälften så stora som det nämnda. Utredningen pekar på vissa ändrade förhållanden, som är av betydelse för inspektörernas verksamhet, nämligen dels den nya kommunindelningen, som reducerade antalet skoldistrikt med mer än 50 procent, dels utbyggna­ den av den lokala skolledningen till att omfatta 95,7 procent av samtliga skoldistrikt, dels den pågående minskningen av antalet skolanläggningar och kommunikationsteknikens utveckling sedan antalet inspektörer år 1920 bestämdes till 52 (numera 51), dels oek slutligen på den betydelsefulla för­ ändring det skulle innebära, att kvalificerad administrativ personal ställes till inspektörens förfogande och kollegier av lekmän och fackmän inrättas. Med hänvisning till dessa omständigheter finner utredningen, att en mindre reduktion av det nuvarande antalet inspektörer genom en sammanslagning eller utvidgning av vissa mindre områden är tänkbar. På sätt som framgår av följande schematiska sammanställning anser utredningen, att man skulle kunna reducera de 23 nuvarande inspektionsområdena inom angivna 8 län till 15 områden, som till sin storlek anpassades i riktning mot storleken av Västmanlands läns inspektionsområde. Under förutsättning att reduktionen av antalet inspektörer sker i sam­ band med uppbyggandet av kollegiala mellaninstanser till samma antal (43) som antalet inspektörer och att dessa senare knytes till de nya regionala myndigheterna och således får kvalificerad kanslipersonal till sin disposi­ tion, anser utredningen, att en minskning av inspektörsantalet på sätt som här redovisats kan övervägas. _ Genom en sådan anordning skulle vissa av de mindre nuvarande inspek­ tionsområdena försvinna och områden erhållas, vilka kunde läggas till grund för en under en övergångstid användbar mellaninstansorganisation. För detta områdesalternativ anser utredningen tala, att det skulle erbjuda relativt goda förutsättningar för ett verkligt, på lokalkännedom grundat lekmannainflytande samtidigt som det, genom att mellaninstansens och en inspektörs verksamhetsområden sammanfaller, skulle erbjuda möjlig­ heter att skapa en enkel och smidig organisation med bibehållande i stort sett av de nuvarande stationeringsorterna för inspektörerna. Utredningens majoritet finner emellertid att en på längre sikt hållbar

Föreslagna områden Nuvarande områden

Folk­ Folk­ mängd mängd den 1/1 Areal den 1/1 Areal Inspektionsområde Inspektionsområde 1954 mil2 1954 mil2

lösning av områdes- och organisationsfrågan icke kan nås på grundval av de nuvarande folkskolinspektionsområdena enär 'principen en regim — en inspektör icke kan läggas till grund för en lösning, som tager sikte på fram­ tiden. Vid sina försök att så långt möjligt förutse och möta de krav, ut­ vecklingen kan komma att ställa på den regionala skolledningen, har utred­ ningens majoritet ansett det nödvändigt att allvarligt ifrågasätta, om en man, en allroundinspektör, ens med stöd av ett kollegium av fackmän och lekmän och med ett aldrig så väl avpassat område, i längden kommer att förslå i en mellaninstans, vars verksamhet skall omspänna hela det allmän­ bildande skolväsendet jämte den kommunala yrkesutbildningen. I dagens läge och en tid framöver, i vissa län kanske under avsevärd tid, torde en mellaninstans sådan den kan utformas med en indelning av landet i 43 om­ råden, trots de invändningar som kan anföras häremot, kunna fylla sitt ändamål. Utredningens majoritet har emellertid funnit det vara orealistiskt att utgå från att morgondagens skola — den obligatoriska 9-åriga enhetsskolan — med därpå byggande gymnasier och yrkesskolor regionalt skall kunna bemästras av en på i princip samma sätt utformad inspektion som

lss

tolkskolinspektionen, tillkommen med tanke på en sexårig, från början tämligen okomplicerad folkskola. För så omfattande delar av skolväsendet, som enligt utredningens för­ slag skall sortera under mellaninstanserna, anser utredningens majoritet att man bör förutsätta, att insatser inom varje region kommer att krävas av flera inspektörer, vilka, utan att vara ensidiga specialister, erhållit ut­ bildning för och vunnit erfarenhet av olika grenar av detta skolväsen. Ma­ joriteten anser vidare, att om man ser utvecklingen i ett visst perspektiv man kan våga det antagandet, att det så småningom, i varje fall i de tätast befolkade delarna av landet, kommer att erfordras en till varje mellaninstans^ knuten inspektion, som på grund av de enskilda inspektörernas i viss mån olika utbildning och erfarenhet kan differentieras med hänsyn till t. ex. låg- och mellanstadieundervisning, högstadie- och gymnasieundervisning och yrkesundervisning. Utvecklingen synes komma att göra en sådan eller eu liknande anordning oundviklig, då det med skäl kan betvivlas, att det är möjligt att i fortsättningen fordra av en inspektör att han ens från organisatorisk synpunkt skall behärska det allmänbildande skolväsen­ dets alla stadier och därtill yrkesskolväsendet. I sakens natur ligger, menar utredningsmajoriteten, att i den mån inspek­ törerna icke behärskar hela det skolväsen, som finns inom en regional skol­ lednings verksamhetsområde, faller förutsättningarna för särskilda inspek­ tionsområden inom regionen bort. För att täcka verksamhetsfältet måste då flera inspektörer arbeta inom samma geografiska område, vilket måste vara av betydande omfattning för att utgöra tillräckligt underlag för en på detta sätt utformad inspektion. Flertalet av de områden, som erhålles vid en 43indelning, utgör icke tillräckliga sådana underlag, vilket är naturligt nog, då denna indelning bygger på förutsättningen, att det under mellaninstansen sorterande skolväsendet, liksom den ursprungliga folkskolan, skall kunna behärskas av en inspektör inom regionen. Med länen är förhållandet i detta avseende, ett annat. Inom alla utom fem finns redan två eller flera inspek­ törer. Då det är majoritetens principiella uppfattning, att det efterhand som möjligheter därtill erbjuder sig, till mellaninstanserna bör knytas in­ spektörer med förutsättningar att inrikta sig på olika delar av skolväsendet, förordar den, att länen omedelbart göres till mellaninstansområden, vilket synes vara ändamålsenligare än att anpassa de nuvarande folkskolinspektionsområdena efter förhållanden, som befinner sig i snabb förändring och snart torde komma att fordra en differentierad inspektion och därmed också större områden än som kan ernås genom en dylik anpassning. Utredningen framhåller, att det vid bifall till dess förslag om ytterligare fyra mspektörstjänster i tio län kommer att finnas tre eller flera inspek­ törer och i tio län två inspektörer. I fråga om antalet inspektörer skulle således i tio fall utmärkta förutsättningar föreligga för en differentiering av inspektionen med hänsyn till skolväsendets behov. I de tio länen med två inspektörer är möjligheterna mindre, men enligt utredningens uppfattning­ ar det av betydande fördel, om till mellaninstanserna kan knytas inspek­ törer med åtminstone i viss mån skilda utbildningar och erfarenheter. Av de fyra återstående länen anser utredningen att det längre fram torde bli nöd­ vändigt att förstärka inspektionen i Uppsala och Hallands län medan inom Blekinge och Gotlands län en differentierad inspektion icke torde kunna komma till stånd genom ytterligare heltidsanställda inspektörer. Frågan

torde där få lösas genom samverkan med grannlän eller genom deltids­ anställd personal. Beträffande Gotland synes endast den senare vägen stå öppen. Om ett eventuellt ytterligare behov av inspektörer eller om tidpunkten, då inspektionsområdena kan slopas, anser utredningen att ingenting bestämt nu kan sägas. Utredningens förslag till områdesindelning och organisation bygger på det antal inspektörer, som nyss angetts, nämligen 51+4 och på att en indelning i inspektionsområden principiellt skall finnas kvar tills erfarenhet av ett annat system vunnits, genom den försöksverksamhet som enligt utredningens förslag bör bedrivas främst i Västmanlands län. Denna fråga beröres ytterligare längre fram. Enligt utredningsmajoritetens mening bör man emellertid omedelbart vid tillsättning av inspektörstjänster ta i betraktande hela länets behov av regionalt verksamma inspektörer och eftersträva att i de olika inspektions­ områdena inom länen få inspektörer, som har det gemensamt, att de äger en allmän överblick och kännedom om skolväsendets, i synnerhet den obligatoriska skolans, organisation och uppbyggnad, men skiljer sig från varandra genom att äga sådan olika utbildning och erfarenhet, som gör dem skickade att inrikta sin verksamhet mot olika delar av länets skol­ väsen och tillsammans täcka så stora delar av mellaninstansens arbetsfält som möjligt. Inspektionsområdesindelningen i en ny mellaninstansorganisation kan således inte få innebära en absolut gränsdragning mellan den verksamhet, som skall bedrivas av inspektörer inom samma län, även om varje inspektör själv i princip skall ansvara för sitt område. Redan från början skulle i stället i 20 av de 24 länen skapas förutsättningar för ett samarbete mellan flera inspektörer, knutna till samma mellaninstans. I den mån inspektörer med skilda erfarenheter kommer att finnas i sam­ ma län, blir detta samarbete mera givande, och tillsammans med ledamö­ terna kommer mellaninstansen då att representera en sakkunskap, som bättre kan tillgodose de krav på auktoritativ ledning, som skolan själv med sin differentierade lärarkår, sina på olika sätt utbildade rektorer och sina styrelser kommer att ställa på mellaninstansen. Bland ytterligare skäl, som talar för en lösning enligt länsalternativet, anför utredningens majoritet, att närmare hälften av områdena vid en 43indelning — den enda möjliga på grundval av folkskolinspektionsområdena — icke blir tillräckliga för att medge ett fullt och effektivt utnyttjande av en mellaninstans möjligheter att bidraga till en rationell utbyggnad av skolväsendet, främst yrkesskolväsendet. Vid utbyggandet av det senare fordras också intimt samarbete mellan mellaninstansen och åtskilliga läns­ organ samt med landstinget, vilket enligt utredningsmajoritetens mening blir enklare att genomföra med 24 än med 43 mellaninstanser. Med länen som verksamhetsområden får mellaninstanserna också bättre möjligheter att vinna administrativ erfarenhet. Även med hänsyn till att de nya myndigheterna skall sammansättas av högt kvalificerade ledamöter och till sig skall knyta kvalificerad personal samt specialister av olika slag synes det iitredningsmajoriteten önskvärt, att antalet myndigheter hålles lägre än 43. Utredningens majoritet framhåller, att lekmännens möjligheter att i de­ talj följa skolväsendets utveckling blir mindre enligt länsalternativet och

Ehuru detta i fråga om total folkmängd endast kommer på adertonde plats, visar det näst efter de tre största länen den starkaste folkökningen såväl för perioden 1940—1953 som 1947—1953. Det är här vidare fråga om ett av de starkast industrialiserade länen i riket, vilket trots detta, enligt vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga klarlagt, äger ett dåligt utvecklat yrkesutbildnings väsen. Såsom motivering för en förstärkning av inspektionen i Göteborgs och Bohus samt Stockholms län anför utredningen, förutom länens storlek, deras speciella geografiska och näringsgeografiska struktur. Omständigheter, som måste beaktas beträffande Malmöhus och Göte­ borgs och Bohus län, är att de landstingsfria städerna (utom Stockholm) enligt utredningens förslag skall läggas under mellaninstanserna på samma villkor som övriga kommuner. För Malmöhus län betyder det, att två stora städer, Malmö och Hälsingborg, på ett något annorlunda sätt än nu dragés in i inspektörernas verksamhet. Detsamma blir fallet med Göteborg. Ut­ redningen erinrar om att lärartillsättningen i dessa stora städer för när­ varande helt sker utan medverkan från inspektörernas sida samt att ett betydande antal uppgifter, som nu av skolöverstyrelsen infordras direkt från de landstingsfria städerna, enligt förslaget skall granskas och bearbetas av mellaninstanserna. Stockholms stad skall visserligen inte läggas in under mellaninstansen för länet, men befolkningen i Stockholms län tillväxer snabbare än i något annat län och tätbebyggelsen kring huvudstaden jämte skärgårdsförhållandena skapar här och kommer att skapa betydande organisatoriska problem. I dessa tre län torde vidare ett omfattande interkommunalt samarbete bli nödvändigt. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län får man även räkna med ett interregionalt samarbete i synnerhet i yrkesutbildningsfrågor. Huvudstaden och det omgivande länet torde nödvändigtvis behöva samverka för att i hela denna regions intresse åstadkomma tillfredsställande lösningar av hithörande spörsmål. Ett samarbete på motsvarande sätt kan förutses mellan mellaninstanserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands län och Älvsborgs län för lösning av yrkesutbildningsfrågor för en stor re­ gion med Göteborg som centralpunkt. Malmöhus län har det största antalet kommuner av alla län, 72 stycken. Av dessa har ett femtiotal mindre än 4 000 invånare. Planeringen för den samverkan som fordras här blir således omfattande. Utredningens skäl för att särskilda inspektionsområden icke bör inrättas i samband med de nya inspektörstjänsterna är såväl principiella som praktiska. Utifrån utredningens uppfattning, att ut­ vecklingen starkt tenderar mot ett avskaffande av de särskilda inspektions­ områdena, skulle det vara irrationellt och inkonsekvent att nu, på grund av tillkomsten av en tjänst i Västmanlands län, tillika ett inspektionsom­ råde, dela upp länet i två sådana områden. I stället bör enligt utredningens mening här prövas en organisation med inspektörer utan geografiskt be­ stämda, särskilda inspektionsområden, varigenom snabbt ett erfarenhets­ mässigt underlag för en bedömning av inspektionsområdenas fortsatta exi­ stens vinncs. Samma skäl jämte den omständigheten, att någon fullt tillfredsställande indelning i ytterligare områden icke är möjlig att åstadkomma i de tre andra länen, talar enligt utredningens mening för att icke heller i dessa län bör skapas flera inspektionsområden än som redan finns.

b) Organisationen i mellaninstan sområden med fl er a skolinspektörer Förslag I de tjugu län, där två eller flera inspektörer finns eller enligt utred­ ningens förslag kommer att finnas, skall samtliga inspektörer inom en över­ gångstid av tre år från det den nya organisationen träder i kraft vara stationerade på länsskolnämndens kansliort. Där nämnden så bestämmer, skall doek inspektör, om kansliorten icke är belägen inom hans område, viss dag varje månad på bestämd tid och plats vara för allmänheten anträff­ bar på centralt belägen ort inom sitt område. Där två eller flera inspektörer finns inom länet, skall en ha förmans­ ställning och kallas förste skolinspektör med uppgift att samordna och sammanhålla nämndens och inspektörernas verksamhet. I samtliga län utom de fyra, där nya inspektörstjänster enligt utredning­ ens förslag inrättas, skall förste skolinspektör ha ett eget, inom länet avgrän­ sat inspektionsområde på samma sätt som övriga inspektörer. Förste skol­ inspektörs område skall, på sätt utredningen närmare angett, vara något mindre än annan inspektörs. Av de fyra län, där inspektörst jänster nyinrättas, skall Västmanlands län enligt utredningens förslag inta en särställning, såtillvida som båda inspektörerna skall ha länet som ett gemensamt, odelat verksamhetsom­ råde. Arbetsfördelningen mellan inspektörerna bör på erfarenhetsmässiga grunder utformas av mellaninstansen i länet enligt grundlinjer, som utred­ ningen angett. I de tre övriga länen bör de nya inspektörstjänsterna icke knytas till något geografiskt bestämt område inom länet utan avses för förste skol­ inspektören. Beträffande arbetsfördelningen mellan denne och övriga in­ spektörer skall i princip gälla vad nyss sagts om Västmanlands län. Särskilt skall dock tillses, att de båda inspektörer som redan finns i dessa län er­ håller en tillfredsställande avlastning av sin nuvarande arbetsbörda. Förste skolinspektör skall förordnas av Kungl. Maj:t för 6 år. Med denna ställning skall följa ett befattningsarvode av 1 500 kronor per år. I län med flera skolinspektörer skall förste inspektören vara ledamot av länsskolnämnden. Beträffande övriga inspektörer skall i dessa fall gälla att de, då de är föredragande, skall äga att till protokollet anteckna från beslutet avvikande mening och att de vid deltagande i nämndens sam­ manträden i övrigt endast skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Motivering

Inspektörernas stationering. Man kan enligt utredningens uppfattning inte bortse från att det i jämförelse med rådande förhållanden i några fall kan innebära en försämrad service åt skolan, om den av ut­ redningen föreslagna koncentrationen av inspektörerna till länsskolnämn-

dernas kansliorter genomföres generellt. Utredningen, som därför prövat utvägen att i vissa fall låta en inspektör ha sin kansliort inom det egna inspektionsområdet, har emellertid efter ingående diskussion av detta pro­ blem kommit till uppfattningen, att följande synpunkter bör anläggas på och avgöra frågan. Om nya mellaninstanser skall byggas upp, måste organisatoriska förut­ sättningar därigenom skapas för en enhetlig ledning av skolväsendet inom hela den region, där mellaninstansen skall verka. Mellaninstansorganisationen måste vara praktisk. Skolinspektörerna, de nya organens initiativ­ tagande och verkställande krafter, måste därför knytas direkt till och ingå i den nya myndigheten, inte minst med tanke på att samarbetet och sam­ rådet skall bli fruktbärande. Dessa mål skulle icke nås, om en eller flera inspektörer inom samma län skulle arbeta långt ifrån kansliorten, eftersom den »lokale» inspektören under alla omständigheter då måste ha en egen expedition med kanslipersonal, eget arkiv o. s. v. och självständigt fatta åtskilliga beslut, därest en nödvändig arbetsfördelning mellan inspektörerna skulle kunna genomföras. Under sådana omständigheter bleve mellaninstansens kansli näppeligen den centrala punkt för regionens skolväsen, som den måste vara, om den nya myndigheten tillfredsställande skall kunna fylla sin uppgift som samordnande organ. Differentieras inspektionen följer med ännu större nödvändighet, att inspektörerna, som då skall komplettera varandra, måste finnas på samma ort och ha ett gemensamt kansli. Da det med hänsyn till den centrala ställning skolinspektörerna skall inta får anses vara betydelsefullt, om personer med anknytning till skolan vet att de på bestämd tid kan träffa inspektören på en närbelägen ort, har utredningen ansett, att mellaninstansen skall kunna besluta, att inspektören en dag i månaden skall vara anträffbar på viss plats inom sitt inspektions­ område. Chefs inspektörer. Genom placering av samtliga skolinspektörer inom ett län på samma ort, i regel residensstaden, skapas enligt utred­ ningens mening den första förutsättningen för enhetlig ledning och plan­ mässig utveckling av skolväsendet inom mellaninstansområdet. Eftersom det enligt utredningens förslag i alla utom fem län kommer att finnas mer än ett inspektionsområde, är ett andra och lika viktigt villkor för att denna enhetlighet skall nås, att i dessa län en person får till uppgift att samordna och sammanhålla mellaninstansens verksamhet. Att förste skolinspektörerna i Västmanlands och övriga län, där inspek­ törst jänster nyinrättas, inte skall ha egna inspektionsområden följer av de förut redovisade och motiverade förslagen, att dessa län inte skall ytterli­ gare indelas i sådana områden. Vad Västmanlands län beträffar, så bör det enligt utredningens mening betraktas som en ren lämplighetsfråga, vilken av de två inspektörerna som skall bli förste skolinspektör. Innehavaren av den nyinrättade tjänsten bör emellertid med hänsyn till utbildning och er­ farenheter ha förutsättningar att företrädesvis ägna sig åt sådana områden av skolväsendet, t. ex. yrkesutbildningen eller teoretisk högstadieundervisning, som icke behövt beaktas vid tillsättning av den existerande folkskolinspeklörs tjänst en. Den organisation, som upprättas i detta län, bör således i princip sammanfalla med den, som enligt utredningens bedömande på längre sikt kommer att bli den i alla län mest ändamålsenliga. Vad gäller de övriga länen där nya inspektörst jänster inrättas, synes det utredningen naturligt, att den tjänst som icke skall vara förbunden med särskilt inspektionsområde skall innehavas av förste skolinspektören. Ul­ la

redningen betraktar denna variant av mellaninstansorganisationen närmast som en övergångsform, till dess klarhet vunnits i frågan, om de särskilda inspektionsområdena skall slopas eller ej, och anser, att goda erfarenheter för en bedömning av detta spörsmål kan vinnas också på denna väg. Rörande förste skolinspektörs ställning och avlöningsförmåner framhåller utredningen att det är samordningsuppgifterna, behovet av enhetlighet i arbetet och behovet av en chef för mellaninstanskanslierna, som motiverar inrättandet av förste skolinspektörstjänster. I frågor, som enbart rör det egna inspektionsområdet och som ej skall behandlas som pleniärenden eller enligt rådande arbetsfördelning av annan inspektör, bör varje inspektör äga handla i stort sett lika självständigt som de nuvarande folkskolinspek­ törerna. För att inga kompetenskonflikter skall behöva uppstå, bör det av fastställd instruktion så klart som möjligt framgå, vilka frågor inspektör skall handlägga själv, vilka uppgifter förste skolinspektören skall ha samt vilka ärenden som skall handläggas i plenum. Det ökade ansvar, som följer med ställningen som förste inspektör, bör enligt utredningens mening medföra en i förhållande till övriga inspektörer förmånligare löneställning. Några särskilda tjänster i högre lönegrad än de övriga bör emellertid icke skapas, utan utredningen förordar befattningsarvoden enligt 37 § Saar på samma sätt och med lika belopp som för av­ delningschef i skolöverstyrelsen. Som alternativ till sitt förslag har utredningen övervägt, om icke samt­ liga inspektörer skulle kunna utöva ledamotskap alternerande enligt vissa regler. Då utredningen anser, att förste skolinspektören under alla omständigheter måste ha yttrande- och reservationsrätt även när annan inspektör föredrager, har utredningen, med hänsyn till att inspektörernas medverkan måste utformas så, att avvägningen mellan lekmanna- och fackmannainflytande icke rubbas, funnit ändamålsenligast att endast förste skolinspektören är ledamot.

c) La ndsting sfria och övriga större städers ställning Vad under denna rubrik sägs avser icke Stockholm, som behandlas sär­ skilt i det följande.

Förslag

Samtliga kommuner skall intaga samma ställning i förhållande till mellaninstansen. De av Kungl. Maj:t meddelade besluten om befrielse från stat­ lig inspektion av de landstingsfria städernas folkskoleväsen, vilka beslut meddelats för tillämpning tills vidare för vissa år, skall således upphöra att gälla, när den nya organisationen träder i kraft. Bestämmelserna rörande administrationen av skolväsendet i de landstingsfria städerna skall vara desamma som för övriga kommuner.

Motivering

Utredningen delar i princip uppfattningen, att alla skoldistrikt icke är i samma behov av statlig inspektion, men kan icke ansluta sig till me­ ningen, att man schematiskt skall låta invånarantalet bli avgörande för om behov av sådan inspektion föreligger eller inte. Man skulle enligt utredningens mening kunna säga, att det för närva­

rande tillämpas två olika system i fråga om skoldistrikts befrielse från statlig inspektion. Beträffande de landstingsfria städerna gäller, att dessa uttryckligen, ehuru på vissa villkor, befriats från inspektion av statens inspektörer, medan det i fråga om städer med kommunal folkskolinspektör förhåller sig så, att statens inspektör efter eget beprövande äger inskränka sin inspektionsverksamhet, vilket kan ske ända därhän, att distriktet i verkligheten är i samma läge som om det vore befriat från pedagogisk inspektion. I anslutning härtill kan man tänka sig möjligheterna att an­ tingen undantaga vissa skoldistrikt från inspektion eller att befria inspektö­ ren från skyldighet att inspektera vissa distrikt. Men hänsyn dels till svå­ righeten att bestämma vilka generella villkor, som skall uppfyllas för att befrielse från statlig inspektion skall medges, dels till att det får anses önsk­ värt, att såväl statens inspektör som ledamöterna i den regionala skolmyn­ digheten har samma möjlighet att taga del av arbetet inom alla skoldistrikt, även de största, och följa undervisningsväsendets utveckling där, har ut­ redningen också övervägt en tredje möjlighet, nämligen att låta det bero på inspektörens eget beprövande, i vilken utsträckning de olika distrikten inom hans område — oavsett deras storlek — skall bli föremål för inspek­ tion från hans sida. Sistnämnda anordning har utredningen funnit lämpligast. Enär en kom­ muns behov av stödjande åtgärder och initiativ från skolinspektörens sida icke alltid står i förhållande till kommunens storlek, bör i princip alla kom­ muner vara jämställda i förevarande hänseende. Vad härefter angår de större städernas ställning till mellaninstansen i administrativt hänseende, erinrar utredningen först om att den som en av sina ledande principer vid arbetet haft decentralisering av uppgifter till regionala och lokala skolmyndigheter. Ett 20-tal ärendegrupper har före­ slagits decentraliserade till lokal skolstyrelse samtidigt som utredningen betonat, att denna överflyttning bör fortsätta i den utsträckning som er­ farenheten visar vara ändamålsenlig — en fortskridande decentralisering. Bland de ärenden, som av utredningen föreslagits decentraliserade till de lokala skolstyrelserna, återfinnes åtskilliga av de 11 ärendegrupper, som folkskolesakkunniga på sin tid föreslog, att endast städer med 40 000 eller flera invånare skulle äga besluta om. Vid sina överväganden av olika decentraliseringsspörsmål har utredningen emellertid icke funnit anledning att tillägga skolstyrelserna i vissa kommuner några befogenheter, som ej skall tillkomma styrelserna i alla kommuner. Ej heller har utredningen funnit skäl föreslå, att skolöverstyrelsen i fråga om någon ärendegrupp skall träda i mellaninstansens ställe beträffande vissa kommuner. Sedan numera facklig skolledning finns i praktiskt taget alla kommuner, saknas enligt utredningens mening grund för en gradering av den lokala beslutan­ derätten på skolans område efter kommunernas storlek. I avsnittet om interkommunal samverkan har utredningen betonat, att intet skoldistrikt kan vara sig självt nog. I det samarbete, som blir behöv­ ligt för att enhetsskolan skall kunna genomföras, måste de stora städerna spela en betydande roll. I dem kommer resurser att finnas — yrkesskolor, gymnasier, externat, skolpsykologer, barnspykiatriska kliniker m. m. — som kommuner med mindre utbyggt skolväsen måste kunna lita till för att så att säga komplettera den egna skolan. Den samordnande verksamhet som mellaninstansen skall bedriva gagnas enligt utredningens mening bäst, om den stora och lilla kommunens förhållande till mellaninstansen är det­ samma.

2. Remissyttranden

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksam­ hetsområde. Om man bortser från de få, tidigare nämnda remissmyn­ digheter, som ställt sig principiellt avvisande till en mellaninstansreform, synes av de övriga endast tre statliga och två kommunala myndigheter icke dela utredningens uppfattning, att de nya mellaninstanserna skall vara fri­ stående, för skoluppgifterna speciellt avpassade organ. I dessa fem fall föreslås länsstyrelserna bli mellaninstanser för skolväsendet. Statskontoret, som företräder denna mening, ger uttryck för en viss tvekan om det för närvarande finnes anledning att i varje län inrätta mellaninstanser för skolväsendet. Ämbetsverket, som pekar på att försöksdistrikten ännu är få, att kommunreformen kraftigt reducerat antalet skoldistrikt och att med anledning därav överlärarinstitutionen kunnat utbyggas, har dock icke velat motsätta sig att mellaninstansfrågan nu löses, förutsatt att skolstyrel­ seutredningens förslag om skolans fackliga lokala ledning avvisas och andra än de av utredningen utstakade vägarna befinnes framkomliga. Statskontoret har ansett sig böra erinra om att 1948 års länsstyrelseut­ redning bland annat hade att föreslå åtgärder i anledning av den fort­ gående tendensen att skapa särskilda länsorgan vid sidan av länsstyrelsen. Ämbetsverket ifrågasätter också om den föreslagna mellaninstansen, vilken enligt dess mening skulle få övervägande administrativa funktioner, skulle bli i stånd att bemästra alla sina tilltänkta arbetsuppgifter av administrativ och kameral natur. Alldeles oavsett betänkligheterna i och för sig mot inrättande av nya länsorgan finner statskontoret en anknytning av mellaninstansen till läns­ styrelsen påkallad. I länsstyrelsen finnes sådan sakkunskap, som automatiskt skulle säkerställa det krav på ökad säkerhet i den formella behandlingen av olika ärenden, vilket utredningen velat tillgodose genom insättande av en kvalificerad jurist i länsskolnämnden. I fråga om åtskilliga ärenden torde för övrigt de pedagogiska aspekterna vara av mera underordnad betydelse, och det skulle beträffande frågor av rent administrativ natur säkerligen ofta vara till fördel, om de kunde beredas och föredragas av länsstyrelsens tjäns­ temän.

Statskontoret ansluter sig i princip till utredningens uppfattning att lekmannaintressen och pedagogisk sakkunskap skall vara företrädda i mellaninstansen. Ämbetsverket finner emellertid, att förstärkningen av länsstyrelsen vid behandlingen av skolfrågor av större vikt bör kunna begränsas till två personer, av vilka den ene är pedagog och den andre lekman med intresse för undervisningsfrågor. Till vederbörande bör utgå arvode med 20 kronor per sammanträde. Vid handläggningen i länsstyrelsen av nu avsedda ären­ den torde förste skolinspektören böra närvara, även där han icke är före­ dragande, liksom även landssekreteraren eller dennes ställföreträdare.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län pläderar också för att skolväsendets mellaninstans organiseras som en sektion inom länsstyrelsen och att lekmän anknytes till denna för att jämte särskilda skolsakkunniga deltaga vid avgörandet av skolärendena. Som chef för sektionen och före­ dragande skulle en skolinspektör tjänstgöra. Kalmar läns södra landsting och Göteryds kommun har även förordat en dylik lösning. Tanken på länsstyrelsen som mellaninstans avvisas däremot uttryck­ ligen av bland andra länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands samt Göte­ borgs och Bohus län. Skolöverstyrelsen klargör sin uppfattning om mellaninstansernas ställ­ ning genom följande, i utlåtandet citerade stycke ur överstyrelsens ytt­ rande över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande. Skolväsendet är säkert bäst betjänt av självständigt arbetande mellaninstanser, som stå i direkt kontakt med skolöverstyrelsen, och vilkas inspek­ tions-, konsultations- och planeringsverksamhet överstyrelsen bör leda. Folkskoleväsendets ändamålsenliga och jämförelsevis enhetliga utveckling i vårt land har möjliggjorts främst tack vare att skolöverstyrelsen haft den statliga folkskolinspektionen sig direkt underställd. Under den nu före­ stående utvecklingsperioden inom svenskt skolväsen torde det bli ännu mer angeläget, att det direkta och intima samarbetet mellan skolans cen­ trala ledning och de regionala statliga skolmyndigheterna kan bibehållas och ytterligare stärkas. Inte minst på grund av ifrågasatt ökad decentra­ lisering av ärenden från den centrala skolmyndigheten till mellaninstanserna är detta av största vikt.

Om således endast ett fåtal röster höjts mot förslaget att upprätta fri­ stående mellaninstanser, har det å andra sidan rests starka krav på att mellaninstansens karaktär av statlig myndighet skall klart markeras genom en annan form för tillsättningen av ledamöterna än den utredningen föreslagit. Ändringsförslag på denna punkt har framlagts av bland annat skolöverstyrelsen, ett stort antal folkskolinspektörer, flertalet länsstyrelser, några domkapitel samt besvär ssakkunnig a. Huvudinvänd­ ningen är, att mellaninstansens majoritet enligt utredningsförslaget skall bestå av förtroendevalda ledamöter. Ändringar häri av mer eller mindre genomgripande art har föreslagits, från att den juridiskt utbildade leda­ moten skall utses av länsstyrelsen, vilket förordas av bland annat ett 20-tal folkskolinspektörer samt Svenska landstingsförbundet och Svenska lands­ kommunernas förbund, till att mellaninstansen i sin helhet skall förordnas av Kungl. Maj:t. Skolöverstyrelsen, som synes förutsätta, att en mellaninstans samman­ satt i enlighet med utredningens förslag icke skulle bli ett statligt organ, anför således följande. Överstyrelsen ifrågasätter starkt, huruvida det är lämpligt att en nämnd, vars majoritet består av förtroendevalda ledamöter, får beslutanderätt i frågor, där det i betydande omfattning rör sig om disposition av statsmedel.

Någon motsvarande anordning finnes ej i de av utredningen anförda exemp­ len. Icke heller torde det finnas någon motsvarighet till den föreslagna anordningen, att Kungl. Maj:t, som skulle utse ordförande, därvid skulle vara bunden inom ett av landstinget redan träffat personval. Att vidare en statlig tjänsteman skulle infogas i en så organiserad nämnd och att staten dessutom skulle tillhandahålla nämnden tjänstemän, varigenom dessa skulle komma att underordnas nämnden och icke en statlig myndighet, synes också komma att medföra åtskilliga problem, vilka av utredningen helt förbigåtts. Dessa invändningar skulle komma att förfalla, om nämnden helt tillsattes av Kungl. Maj:t och sålunda finge karaktär av statlig nämnd. Utredningens önskemål om en demokratisk förankring för nämnden inom den region, där den skulle verka, kunde likaväl tillgodoses på detta sätt. hör att Kungl. Maj:ts personval skulle underlättas, borde förslag till lekmannarepresentanter avges av landstingens förvaltningsutskott (i vissa fall av stadsfull­ mäktige), medan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning borde få föreslå en ledamot vardera.

Besvärssakkunniga uttalar beträffande mellaninstansens sammansätt­ ning bland annat följande. Skolväsendets regionala ledning skall enligt betänkandet förbliva en stat­ lig förvaltningsuppgift. Då utredningen för sin del föreslår, att denna upp­ gift skall anförtros åt en fristående länsnämnd, anknyter den därmed till en utveckling, som under de senaste decennierna gjort sig märkbar på skilda förvaltningsområden. I fråga om länsskolnämndens sammansättning har utredningen emellertid avvikit från de principer, som eljest tillämpats beträffande fristående länsorgan. Väl förekommer det exempel på att ett mindre antal ledamöter i ett statligt länsorgan utses av kommunala instanser men icke att majoriteten i organet tillsättes på detta sätt. Icke minst anmärkningsvärt är att även den juridiskt utbildade ledamot, som föreslås skola ingå i nämnden, enligt förslaget skall utses av landstinget.

Enligt de sakkunnigas mening framstår sammansättningen såsom särskilt otillfredsställande med tanke på att mellaninstansen är avsedd att hand­ lägga besvärs-, disciplin- och tillsättningsärenden. Det föreligger med hän­ syn till det partiproportionella betraktelsesätt, som enligt de sakkunniga vanligen anlägges vid val av ifrågavarande slag, en stor fara för att mellan­ instansen icke får den kompetens och allsidiga sammansättning som bör eftersträvas. Lekmannamedverkan kommer säkerligen att visa sig vara av värde i länsskolnämnden. Intet hindrar emellertid, att lekmannaledamöterna i nämnden, liksom sker i andra liknande fall t. ex. beträffande länsprövningsnämnd, utses av Kungl. Maj:t. På grund av särskilda skäl, såsom behovet av förbindelserna mellan landsting och länsskolnämnd, kan dock tänkas vara lämpligt att någon eller några lekmannaledamöter i nämnden äro landstingsvalda. Av de 13 länsstyrelser som av samma skäl som skolöverstyrelsen och besvärssakkunniga förordat ett starkare statligt inflytande på mellanin­ stansens tillsättning anser 8, att bestämmelserna rörande tillsättning av länsprövningsnämnd bör tjäna som förebild.

De här redovisade olika yrkandena på ett starkare statligt inflytande i mellaninstansen innebär i regel icke någon invändning mot utredningens uppfattning om värdet av lekmannainslaget i denna. Som en minimifordran framföres emellertid allmänt, att åtminstone den juridiskt utbildade ledamoten skall utses av statlig myndighet, varför de förtroende­ valda ledamöterna enligt denna meningsriktning skulle komma i minoritet och det kommunala inflytandet något minska. Mot det föreslagna starka lekmannainflytandet framföres direkt kritik i några fall. Folk-skolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsom­ råde finner, att det med fog kan ifrågasättas, om »den allmänna demokratiseringstendensen skall väga tyngre än pedagogisk insikt och skolorganisatorisk och administrativ erfarenhet», och inspektören i Kalmar läns södra inspektionsområde anser utredningens förslag vara »en oerhörd nedvärde­ ring av pedagogisk och skolorganisatorisk sakkunskap». Vad utredningen föreslagit om antalet ledamöter har i all­ mänhet lämnats utan erinran. Åtskilliga synpunkter rörande samman­ sättningen har emellertid framförts. 2 folkskolinspektörer och 5 dom­ kapitel anser, att domkapitlen skall äga utse en ledamot, 5 folkskolinspek­ törer föreslår, att alla skolinspektörerna skall vara ledamöter, medan 2 in­ spektörer, 1 domkapitel, 1 länsstyrelse och kommunförbunden anser det vara riktigast, att icke någon skolinspektör får ställning som ledamot. Svenska landskommunernas förbund finner det naturligt, att de olika skolinspektörerna fungerar endast som jämbördiga föredragande utan ledamotsställning. Likaså är det från styrelsens synpunkt naturligt att mellaninstansens majoritet skall utgöras av 4 lekmän, vilka utses av landstinget. Av de övriga ledamöterna skulle länsstyrelsen utse juristen och de båda centrala skolmyndigheterna var sin ledamot. Även några av de kommunala remissinstanserna har uttalat sig för star­ kare lekmannainflytande. Sammanlagt har frågan om mellaninstansens konstruktion berörts i 39 yttranden från kommunala instanser, därav It från landstingen. Till den av utredningen föreslagna sammansättningen i vad gäller fördelningen mellan lekmän och fackmän ställer sig 11 kommuner och 7 landsting positiva. 3 kommuner och 1 landsting föreslår, att antalet landstingsvalda ledamöter ökas med en eller ett par stycken. Stadsfull­ mäktige i Borås samt förvaltningsutskotten i Södermanlands, Stockholms och Västernorrlands läns landsting yrkar på att folkskolinspektören icke skall vara ledamot av mellaninstansen. Av vad som vid remissbehandlingen framförts rörande mellaninstansens sammansättning kan ytterligare anföras några synpunkter på de av utred­ ningen föreslagna kompetenskraven. Skolöverstyrelsen anser dessa vara välmotiverade men framhåller nödvändigheten av att en av ledamö­ terna är väl insatt i arbetsmarknadsförhållanden. Denna synpunkt understrykes av arbetsmarknadsstyrelsen, som betonar, att de arbetsmarknadsmässiga synpunkterna måste tillgodoses vid den regionala planeringen av

yrkesskol väsen det. Med hänsyn därtill bör enligt styrelsens mening någon ledamot i mellaninstansen besitta allsidig sakkunskap i arbetsmarknads­ frågor, vilket bör åstadkommas antingen genom att antalet ledamöter ut­ ökas med en eller att en av de landstingsvalda ledamöterna utses i sam­ råd med länsarbetsnämnd. Skolstyrelseförbundens rikskommitté anser det vara mindre välbetänkt att för de fyra lekmännen fastställa andra kompetenskrav än de av utred­ ningen för skolstyrelseledamot föreslagna. 5 länsstyrelser samt besvärssaklcunniga anser, att samverkan mellan läns­ styrelsen och mellaninstansen på något sätt skall organisatoriskt säker­ ställas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att det skall ske genom att underrättelse om mellaninstansens pleniärenden lämnas länssty­ relsen och att landshövdingen eller någon av länsstyrelsens tjänstemän får rätt att deltaga i mellaninstansens sammanträden. Sådan rätt föreslår skol­ överstyrelsen skall tillkomma förste provinsialläkare. Rörande själva tillsättningsförfarandet kan nämnas att Svenska lands­ tingsförbundet inte har något att erinra mot att landstinget inträder som valkollegium i förevarande fall. Tveksamt synes förbundet dock vara »om landstinget bland sina fyra representanter skall utse den föreslagne juris­ ten». Folkskolans lärarförbmid anser det vara synnerligen betydelsefullt att de ledamöter, som enligt förslaget skall utses av de centrala skolmyndig­ heterna, har lärarnas förtroende, vilket »synes kunna uppnås genom att lärarorganisationerna bereds tillfälle att genom sin huvudorganisation — tjänstemännens centralorganisation, till vilken den övervägande delen av lärarna är anslutna — lämna förslag på ledamöter.» Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att utöver de remissinstanser, som yrkar på att mellaninstansen skall utses av statlig myndighet, ett 15tal motsätter sig att Kungl. Maj:t skall vara bunden till de landstings­ valda ledamöterna vid utseende av ordförande i mellaninstansen. De geografiska verksamhetsområdena. För det s. k. 43-alternativet har uttalat sig 15 folkskolinspektörer, riksräkenskapsverket, 8 länsstyrelser, en minoritet inom styrelsen för landskommunernas förbund, 2 landsting och ett 20-tal kommuner. Folkskolinspektören i Västernorrlands läns södra inspektionsområde har förordat, att mellaninstansorganisationen skall bygga på de nuvarande inspektionsområdena. Att länen skall vara de nya mellaninstansernas verksamhetsområden har accepterats eller lämnats utan erinran av ett helt övervägande flertal av de myndigheter och sam­ manslutningar, som ställer sig bakom en mellaninstansreform. Till förmån för länsalternativet uttalar sig skolöverstyrelsen. Överstyrelsen har tidigare uttalat sig för att inspektions- och mellaninstansområdena skulle sammanfalla och den nuvarande indelningen i in­ spektionsområden bibehållas. Sedermera har emellertid kommunindelningsreformen med de större möjligheter till lokal skolledning, som denna med­ fört, bragt frågan i ett annat läge. Erfarenheterna av den under senare tid

inom överstyrelsen bedrivna planeringsverksamheten har vidare givit vid handen icke blott, att en rationell sådan verksamhet kan bedrivas endast under förutsättning, att olika slag av skolor samordnas under fastare for­ mer, än vad nu är fallet, utan också att de nuvarande inspektionsområdena i många fall är för små, när det gäller att planera för yrkesskolor och gym­ nasier. Med hänsyn till dessa sina erfarenheter men också av de skäl, som utredningen i övrigt anfört till förmån för det s. k. länsalternativet, vilka överstyrelsen funnit tungt vägande, biträder överstyrelsen helt utredningens förslag. Överstyrelsen har därvid fäst särskild vikt vid att utredningen förutsätter en utveckling till en differentierad inspektion och till en för­ delning på olika inspektörer även av andra arbetsuppgifter allt efter dessas art. Bristen på regional inspektion, särskilt i fråga om ämneslärarundervisningen, har ständigt känts som en stor olägenhet, så mycket mer som ju överstyrelsen har begränsade möjligheter att genom inspektion följa denna undervisning. Skolväsendets snabbt fortgående utveckling och differentie­ ring har givetvis gjort frånvaron av en effektiv och ändamålsenlig inspek­ tion på detta plan än mer kännbar.

Beträffande de fyra län, där enligt utredningsförslaget endast en skol­ inspektör tills vidare skulle finnas, understryker överstyrelsen vikten av att en utredning kommer till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma anordningar motsvarande den differentierade inspektion som vinnes i länen med flera inspektörer. Statens folkskolinspektörers förbund anför följande. Vad reservanterna anfört för sitt förslag i fråga om bättre möjligheter för landskommunerna att komma i kontakt med mellaninstansen, större möjligheter för instansens ledamöter att kunna förvärva behövlig personoch lokalkännedom och fördelen för skolstyrelser, lärare och målsmän att ha skolinspektören inom nära räckhåll, är skäl, värda allt beaktande. I dagens läge och för den närmaste framtiden skulle, framför allt om mellaninstansernas verksamhet kunde begränsas till den obligatoriska skolan, 43alternativet kunna anses som en godtagbar lösning. På längre sikt och, om de omfattande och delvis nya uppgifter, som ut­ redningen föreslår, kommer att tilldelas mellaninstanserna, synes dock över­ vägande skäl tala för länsalternativet. Det mest avgörande skälet härför torde vara den differentierade inspektion, som i framtiden kan bli erforder­ lig och som icke i samma utsträckning låter sig genomföras enligt 43alternativet.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande påpekande. Övervägande skäl synes tala för att man, på sätt förordats, låter nämn­ dernas geografiska verksamhetsområden sammanfalla med länen. När tidi­ gare i olika sammanhang länsindelningen frångåtts vid rikets uppdelande i regionala och andra administrativa distrikt, har detta sedermera regel­ mässigt visat sig medföra påtagliga praktiska olägenheter.

Förespråkarna för 4 3 - a 11 e r n a t i v e t har i allmänhet motiverat sin ståndpunkt med hänvisning till rådande förhållanden inom det egna länet. Mera principiella ställningstaganden göres emellertid i några fall. Folkskolinspektören i Värmlands läns västra inspektionsområde exem­ pelvis anför.

För egen del vill jag bestämt förorda 43-alternativet. Såsom utredningen själv anfört, är en viktig förutsättning för att en nyskapande insats skall kunna göras, att det finns möjligheter att uppehålla en god kontakt mellan den regionala myndigheten och de olika delarna av dess verksamhetsom­ råde. Person- och lokalkännedom är av grundläggande betydelse för organ av denna typ. Om ledamöterna skall kunna förskaffa sig önskvärd förstahandskännedom om skolväsendet och dess problem, bör området inte få för stor geografisk omfattning. Enligt detta alternativ, som torde draga något mindre kostnader än länsalternativet, eftersom inspektörernas antal mins­ kas, komme vidare inspektörens och mellaninstansens verksamhetsområden att sammanfalla, vilket är av mycket stort värde.

Riksräkenskapsverket motiverar sitt ställningstagande på följande sätt. Enligt riksräkenskapsverkets mening synes betydande olägenheter vara förbundna med förslaget om inrättandet av länsskolnämnder. De omfat­ tande och skiftande arbetsuppgifter av administrativ art, som sålunda skulle påläggas länsskolnämnderna, måste kräva en betydande arbetsinsats från såväl ledamöternas som de till nämnden knutna tjänstemännens sida. Detta förhållande medför givetvis risk för att nämndens viktigaste arbets­ uppgifter, nämligen planerings- och organisationsfrågorna, blir eftersatta. För att möjliggöra att ärendena handläggas på ett tillfredsställande sätt skulle en betydande förstärkning av kanslipersonalen bliva erforderlig. Vi­ dare skulle placeringen av inspektörerna i residensstäderna försvåra deras möjligheter att fullgöra inspektionsverksamheten inom respektive områden samt att upprätthålla den erforderliga kontakten med lokala skolmyndig­ heter och lärare. Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket som om reservanternas förslag ur flera synpunkter vore att föredraga.

b) Organisationen i mellanin stansom råden med flera inspektörer

Vad utredningen föreslagit rörande skolinspektörernas stationering tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som delar uppfattningen att en sådan statio­ nering, efterhand som den differentierade inspektionen kan genomföras, kommer att vara den enda tänkbara. Även vid odifferentierad inspektion finns enligt överstyrelsens mening många skäl som talar för en stationering på kansliorten. En sådan kommer dock att medföra vissa väsentliga olägen­ heter, vilka möjligen i en del län kan bliva övervägande. Men hänsyn härtill anser överstyrelsen, att övergångsbestämmelserna bör göras smidigare och förslagsvis utformas så, att överstyrelsen får rätt att på särskilda skäl med­ ge inspektör att vara stationerad utom kansliorten. Statens folkskolinspektörers förbund, som framhåller att centraliseringen av inspektörerna till residensstaden kommer att medföra stora olägenheter, motsätter sig dock icke förslaget i detta stycke, om den knappt utmätta övergångstiden kan utsträckas i avvaktan på erfarenheter rörande den differentierade inspektionen. Det kan antagas, att de remissinstanser som förordat 43-alternativet där­ med också tagit avstånd från tanken, att inspektörerna skulle koncentreras

till en ort. Utöver dessa remissmyndigheter har statskontoret, 5 folkskol­ inspektörer och 2 länsstyrelser särskilt vänt sig häremot. Statskontoret an­ för för sin del. Statskontoret ställer sig avvisande till förslaget, att samtliga skolinspek­ törer stationeras i residensstaden. Enligt ämbetsverkets uppfattning är det nämligen av vikt, att de mindre kommunerna, vilka i första hand behöver lita till inspektörens sakkunskap, har denne inom räckhåll. Utredningens förslag, att inspektör, som icke är bosatt inom sitt inspektionsområde, skall ha bestämd mottagningstid på en centralt belägen ort inom detta, vill stats­ kontoret betrakta som en icke acceptabel nödlösning. En koncentration av samtliga inspektörer till en och samma ort skulle vidare förorsaka avsevärd tidsspillan samt betydande rese- och traktamentskostnader. Det måste också ifrågasättas, om berörda förslag kan vara till fromma för de pedagogiska arbetsuppgifternas handhavande och om icke följden lätt skulle bli en över­ betoning av skrivbordsfunktionerna. Uttalanden till förmån för en bibehållen stationering inom inspektions­ området har gjorts av lJf kommuner och 1 landsting. Vad utredningen föreslagit om chefsinspektörer har allmänt accepterats i princip. Konstruktionen av tjänsten är dock enligt skolöver­ styrelsens mening ej tillfredsställande. Överstyrelsen vänder sig främst mot att stabiliteten i förhållandet mellan inspektör och inspektionsområde, vil­ ken anses vara av största betydelse för tjänstemannens lokalkännedom och bygdens kontakt med honom, skulle rubbas vid bifall till utredningens för­ slag. Denna olägenhet skulle enligt överstyrelsens mening undvikas, om man avstode från kravet, att förste skolinspektören skulle ha det inspek­ tionsområde, inom vilket kansliorten är belägen. Avlastningen av göromål från förste inspektören bör enligt överstyrelsens mening ske på annat sätt än att han får ett mindre område. Överstyrelsen erinrar om utredningens uttalande, att indelningen i inspektionsområden ej kan få innebära en abso­ lut gränsdragning mellan den verksamhet som skall bedrivas av inspektörer inom samma län. Länsskolnämnden bör enligt överstyrelsens mening äga befogenhet att besluta om sådan arbetsfördelning mellan inspektörerna, att förste skol­ inspektören i erforderlig utsträckning avlastas sådana uppgifter, som han i egenskap av förste inspektör ej hinner avgöra. Härigenom skulle även en smidig*övergång till differentierad inspektion erhållas. Vidare anser överstyrelsen, att det bör stå Ivungl. Maj:t fritt att vid övergångstillfället förordna vilken som helst av länets folkskolinspektörer till förste skolinspektör. Sammanfattningsvis föreslår överstyrelsen, a) att den nuvarande indelningen i inspektionsområden tills vidare i hu­ vudsak bibehålies med undantag för Stockholms län, ... b) att befattningen som förste skolinspektör ej bindes till visst inspek­ tionsområde inom länet, c) att vid förfall för förste skolinspektören vikariat för honom skall, dar så befinnes lämpligt, kunna uppdelas så, att själva inspektörstjänsten uppe-

hålles för sig och befattningen som förste skolinspektör för sig, sistnämnda vikariat i förening med annan skolinspektörstjänst, d) att länsskolnämnd erhaller rätt att fördela de arbetsuppgifter, som åvilar inspektörerna inom länet, på lämpligt sätt mellan dem, e) att vid övergången till den nya organisationen förste skolinspektör förordnas efter särskild prövning.

Meningen att förste skolinspektören inte bör knytas till ett visst inspek­ tionsområde har också uttalats av 3 folkskolinspektörer. Även beträffande den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen förste skolinspektör förordar skolöverstyrelsen ändring. Enligt ämbetsverkets, av 11 folkskolinspektörer delade mening, bör benämningen förste skoldirektör utbytas mot länsskoldirektör. Överstyrelsen föreslår den­ na titel för samtliga inspektörer, vilka ingår som ledamöter i mellaninstansen, alltså även för inspektör, som är ensam inom länet. Inspektör som icke är ledamot av mellaninstansen bör enligt överstyrelsens förslag benämnas skoldirektör. Enligt överstyrelsens mening är det inkonsekvent och omotiverat att jämställa sadan inspektör, som ensam får ansvaret för skolverksamheten i ett län, med inspektör, som ej har chefsställning, i län med flera inspektörer. Överstyrelsen föreslår därför att samtliga inspektörer, vilka ingår som leda­ möter i mellaninstansen »erhåller särskild och samma tjänste- och löneställning». Förslaget om fyra nya inspektörstjänster avstyrkes av statskontoret men föranleder i övrigt ingen erinran. Vad utredningen föreslagit rörande organisationen i Västmanlands län biträdes av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen finner emellertid, att den angivna anordningen redan nu kan förutses ha så många fördelar, att man kan vänta, att den efter hand och mom ej allt för lång tid kommer att genomföras inom ett antal andra län. Experimentet torde därför inte egentligen behöva anses avse anordnmgens berättigande i och för sig utan mera detaljerna för dess utformning. Därför synes det ej ägnat att inge några betänkligheter, om redan från början samma anordning skulle komma att tillämpas även inom ytterligare något län.

Ehuru statskontoret icke tillstyrkt någon utökning av antalet inspektörer vill ämbetsverket »dock icke motsätta sig att i något län prövas den av utredningen förordade försöksanordningen, att inspektionsområdena slopas och ärendena fördelas på lämpligt sätt efter deras art.» Utredningens förslag om ersättning åt förste skolinspek­ tör och uttalanden rörande folkskolinspektörernas löneställning synes ha väckt en viss irritation hos åtskilliga statens folkskolinspektörer, vilka dels funnit det föreslagna arvodet till förste skolinspektören vara för lågt, dels tolkat uttalandena i övrigt så, att utredningen skulle ha ansett, att den nuvarande lönesättningen för folkskolinspektörerna borde tillämpas för skolinspektörerna även i den nya organisationen.

Statens lönenämnd finner, alt en bedömning av löneställningen för skol­ inspektörs- och förste skolinspektörstjänsterna kan ske först sedan ett ytter­ ligare klarläggande skett av framför allt de pedagogiska arbetsuppgifterna, främst den inspekterande verksamheten, samt av arbetsfördelningen mellan de högre och lägre tjänstemännen d. v. s. mellan skolinspektör och förste skolinspektör ävensom mellan skolinspektörerna inbördes. Den närmare utredningen härom bör enligt nämndens mening anslutas till en översyn av skolledarnas anställnings- och löneförhållanden. Nämnden avstår från att taga ställning till utredningens förslag om ar­ vode till förste skolinspektör. För skolinspektör anses den nuvarande lönegradsplaceringen för folkskolinspektör provisoriskt kunna tillämpas. För statens folkskolinspektörers förbund synes det orimligt att ett arvode av 1 500 kronor kan ifrågasättas som tillräcklig kompensation för de an­ svarsfulla uppgifter, som pålägges förste skolinspektören såsom ledare av mellaninstansens verksamhet och chef för dess kansli. Till förste skolinspektören, som enligt statskontorets organisationsförslag bör vara föredragande i länsstyrelsen och stationerad i residensstaden, bör enligt ämbetsverket särskilt arvode utgå med 1 200 kronor. Skolöverstyrelsen utgår från att skolinspektörernas löneställning upptages till prövning i samband med frågan om skolledarnas lönefråga. Mot det föreslagna befattningsarvodet till förste skolinspektör har överstyrelsen icke något att erinra. Samma arvode bör dock enligt överstyrelsens förslag utgå till skolinspektör i län, där endast en inspektör kommer att finnas.

c) Landstingsfria och övriga större städers ställ­ ning till nya mellaninstanser Vad utredningen härom föreslagit, biträdes helt av skolöverstyrelsen. Statskontoret säger sig däremot icke kunna biträda utredningens uppfatt­ ning utan hävdar, att Ivungl. Maj:ts befogenhet att meddela beslut om befrielse av s. k. landstingsfri stad från statlig inspektion av folkskolevä­ sendet bör utsträckas även till andra större städer, förslagsvis till dem som inrättat kommunal folkskolinspektörstjänst. De landstingsfria städer, som berört spörsmålet, har inskränkt sig till några allmänt hållna synpunkter. Stadsfullmäktige i Göteborg hävdar, att stadens skolväsen bör direkt underställas de centrala skolmyndigheterna på samma sätt och av samma skäl som utredningen framfört beträffande Stockholm. Stadsfullmäktige i Malmö finner det välmotiverat att länsskolnämnder inrättas men anser, att i de största städerna skolstyrelsens befo­ genheter i förhållande till mellaninstansen bör vara vidsträcktare än för skolstyrelsen i andra kommuner. Enligt stadsfullmäktige i Hälsingborg bör frågan om den regionala ledningen bli föremål för ytterligare överväganden med hänsyn till de större städernas förhållanden och självstyrelse.

F. Mellamnstansernas arbetsformer

1. Skolstyrelseutredningen

Arbetsfördelning, sammanträden, resor m. m.

Förslag

Mellaninstansen in pleno skall handlägga ärenden rörande följande frågor: 1. Skolplaneringsfrågor av allmän och principiell natur. 2. Inrättandet av skolor, gemensamma för flera kommuner; skolförbund. 3. Fastställelse av organisationsplaner, ordningsstadgor, instruktioner och reglementen eller av ändringar häri. 4. Frågor om hänvisning av och ersättning för elever, som hänvisas till skola i annan kommun än hemortskommunen; inackorderingskostnader. 5. Frågor rörande statsbidrag till skolbyggnader, tjänstebostäder och skolhem. 6. Frågor rörande skolskjutsorganisationen. 7. Pedagogiska frågor av allmän natur rörande flera skolformer eller kommuner; skolpsykolog- och konsulentverksamhet. 8. Allmänna frågor rörande försöksverksamheten. 9. Disciplinärenden. 10. Besvärsärenden. 11. Övriga ärenden av rättslig natur. 12. Åtgärder rörande tillsättning av skolledartjänst och ordinarie lärar­ tjänst samt föreståndarinnetjänst vid skolhem. 13. Förening av kyrkomusikertjänst med lärartjänst. 14. Fastställelse av undervisningsskyldighet för skolledare. 15. Frågor angående förflyttning av ordinarie lärare och tjänstebyte inom länet. 16. Frågor om återbesättande och inrättande av ordinarie lärartjänster. 17. Frågor angående förening av lärartjänst med tjänsteuppdrag; lära­ res stationeringsort. 18. Dispensärenden. 10. Ärenden angående lärares befrielse från eller uppskov med militär­ tjänstgöring. 20. Åtgärder till befrämjande av lärarnas fortbildning. 21. Konferenser av större omfattning. 22. Ärenden rörande donationer, terminsavgifter och läroverkens kassor. 23. Framställningar om anslag till länsskolnämndens verksamhet. 24. Disposition av medel, som ställts till länsskolnämndens förfogande. 25. Ärenden angående tjänstetillsättningar och viktigare ärenden i öv­ rigt, som rör länsskolnämndens personal och organisation. 26. Tillkallande av experter.

27. Yttranden över betänkanden och andra remisser. 28. Andra ärenden av större vikt eller av kontroversiell natur. 29. Ärenden, som av skolinspektör hänskjutes till avgörande i plenum.

Förste skolinspektör skall särskilt åligga: 1. Att vara chef för länsskolnämndens kansli och i denna egenskap leda och fördela arbetet inom detta. 2. Att sörja för att likartade ärenden, som rör skilda inspektionsområ­ den, blir enhetligt handlagda inom länsskolnämnden. 3. Att tillse, att skolplaneringen blir ändamålsenlig med hänsyn till hela länets behov och att erforderliga samordningsåtgärder vidtages i frågor, där kommuner inom skilda inspektionsområden beröres. Där kommuner inom olika inspektionsområden eller län beröres av en organisations- eller planeringsfråga, kan det vara lämpligt, att förste in­ spektören handlägger och föredrager ärendet. 4. Att skaffa sig god kännedom om skolförhållandena inom länet. 5. Att vara föredragande och verkställa utredningar i ärenden, som be­ rör nämndens allmänna verksamhet. Hit hör bland annat: a) allmänna planeringsuppgifter, b) frågor om kon­ ferenser av större omfattning, c) framställning om anslag för nämndens verksamhet, d) dispositionen av medel till nämndens förfogande, e) ärenden rörande nämndens personal och organisation, f) tillkallande av experter, g) yttranden över remitterade betänkanden och dylikt, h) utredningar rörande länets skolväsen. 0. Att ansvara för nämndens årsberättelse. 7. Att deltaga i handläggningen av alla vid nämndens sammanträden förekommande ärenden, även om han själv icke är föredragande. 8. Att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderlig förbindelse med länsstyrelse, andra länsorgan och övriga myndigheter. De uppräknade uppgifterna skall åligga alla förste skolinspektörer och naturligtvis i tillämpliga delar även ankomma på inspektörerna i län, som sammanfaller med inspektionsområdet. I län, där förste skolinspektör också har ett eget inspektionsområde att ansvara för, lägges hans speciella uppgifter till de allmänna inspektörsuppgif terna. Det skall i princip åligga samtliga inspektörer att vid mellaninstanssammanträdena föredraga alla ärenden, som direkt rör skol­ väsendet inom det egna inspektionsområdet, ävensom att i dylika ärenden, som ej handlägges i plenum, fatta beslut. Vidare skall den egentliga till­ synen över skolväsendet — inspektionen — inom det varje inspektör an­ visade inspektionsområdet utövas enligt samma föreskrifter och villkor för alla. Beträffande mellaninstansernas (skolinspektörernas) egentliga peda­ gogiska inspektion är utredningens ståndpunkt, att den tills vidare endast bör omfatta folkskolan inklusive högstadiet i skolor, där

försök med 9-årig enhetsskola bedrives, samt linjer av olika slag, som in­ byggts i folkskolan, ävensom den allmänbildande undervisningen i yrkes­ skolorna. Den pedagogiska inspektionens intensitet bör anpassas med hän­ syn till kompetensen hos vederbörande lokala skolledare. I den mån inspektörer med skolledarkompetens för högstadie- och gymnasieundervisning eller yrkesutbildningsanstalt tillsättes, skall den regionala inspek­ tionen kunna utsträckas att omfatta också dessa områden av skolväsendet. På mellaninstansens sekreterare, vilken bör vara en kvalificerad administrativ tjänsteman, skall ankomma att: 1. Fungera som mellaninstansens sekreterare och i denna egenskap för­ bereda sammanträden genom att upprätta föredragningslistor m. in., föra protokoll och biträda vid verkställandet av fattade beslut. 2. Handha mellaninstansens arkiv och tillse, att författningar, stadgor och dylikt är aktuella. 3. Föra diarier, inspektionsjournal, lärarkortregister, merithandlingsregister samt handha personalstatistiken. 4. Preliminärt granska och förberedande handlägga alla inkommande ärenden. 5. Självständigt handlägga vissa ärenden av administrativ art, förfråg­ ningar, cirkulär och dylikt samt verkställa utredningar och sammanställa uppgifter för skolöverstyrelsens, kommittéers m. fl. räkning. 6. Sätta upp ärenden, som fordrar inspektörens underskrift men i vilka beslutet är rutinbetonat eller beroende av en fast praxis eller klara be­ stämmelser samt enligt förste inspektörens bestämmande besluta i sådana ärenden. 7. Föredraga och efter inspektörens beslut uppsätta administrativa ären­ den av mera komplicerad natur. 8. Granska rapporter, redogörelser och dylikt, som skall insändas till länsskolnämnden. Bland kanslimässiga ärenden, som är särskilt arbetskrävande för inspek­ tören och beträffande vilka en förberedande granskning, komplettering och beredning av en kanslitjänsteman skulle vara av stort värde för att öka inspektörens möjligheter att göra mera konstruktiva insatser, nämner utredningen pensionsansökningar, statsbidragsrekvisitioner, ansökningar till lärartjänster, ärenden rörande undervisningsstatistik, skolskjuts- och inackorderingsärenden, ärenden om statsbidrag till skolbyggnader samt organisationen av övningslärartjänster. Vissa andra mellaninstansärenden anser utredningen vara av så ut­ präglat administrativ natur att de praktiskt taget helt bör kunna hand­ läggas av en kanslitjänsteman. Dit hör löneklassplaceringarna, uppflyttningen i reglerad befordringsgång, löneavdrag, flyttningsersättningar och reseersättningar. Hit kan också hänföras granskningen av förordnanden, tjänstledigheter och liknande.

Med hänsyn till mellaninstansernas differentierade och omfattande verk­ samhet räknar utredningen med ett tämligen jämnt behov av särskilda experter och föreslår, att ett belopp, beräknat efter 3 000 kronor per år och mellaninstans, ställes till skolöverstyrelsens förfogande för bestri­ dande av resekostnader, arvoden och andra ersättningar åt mellaninstan­ sernas experter. Några bestämmelser om antalet sammanträden föreslår ut­ redningen icke men anser, att man måste räkna med cirka tolv samman­ träden per år. Beträffande resemöjligheterna föreslår utredningen, att för­ utom de medel, som fordras för resor med anledning av mellaninstansens sammanträden, medel skall ställas till förfogande i sådan omfattning, att varje ledamot kan företaga sex resor årligen inom länet till en genomsnitts­ kostnad av 50 kronor per resa. Inspektörernas reseanslag föreslås höjt med 101 000 kronor i förhållande till budgetåret 1955/56.

Motivering

Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur, att mellan­ instansen inte kan handlägga alla ärenden in pleno, utan att en arbets­ fördelning måste komma till stånd mellan mellaninstansen som helhet och dess tjänstemän genom en uppdelning av beslutanderätten alltefter ärendenas beskaffenhet. Uppgifter för mellaninstansen in pleno förutsattes bli frågor av principiell betydelse, omdömesfrågor av så grannlaga be­ skaffenhet, att de inte bör handläggas av en ensam person, samt andra ärenden av större vikt. Flertalet ärenden, som nu handlägges av folkskol­ inspektörerna och vilka inte skall decentraliseras till lokalstyrelserna, även­ som vissa motsvarande ärenden rörande andra under mellaninstansen sor­ terande skolformer, anser utredningen det vara lämpligast att också i fort­ sättningen låta skolinspektören handlägga självständigt med biträde av sin kanslipersonal. Med en arbetsfördelning inom mellaninstansen åsyftar utredningen när­ mast att olika beslutsformer måste finnas och menar, att det klart bör framgå av mellaninstansens instruktion på vilket sätt beslut i olika fall skall fattas. Då skolinspektörernas alla olika uppgifter inte kan anges i instruktionen för mellaninstansen har utredningen konstruerat sitt utkast till instruktion så, att uppgifter som skall fullgöras av mellaninstansen realiter skall fullgöras av inspektören, om de inte kan hänföras till i in­ struktionen uppräknade grupper eller typer av pleniärenden eller tillhör förste inspektörens där angivna särskilda uppgifter. Beträffande den pedagogiska verksamheten har utred­ ningen framhållit, att skolinspektionen icke omedelbart kan differentieras med hänsyn till stadier och skolformer och att i konsekvens därmed skolin­ spektörerna, vars flertal under den närmaste tiden i främsta rummet kom­ mer att vara experter på folkskoleväsendet, åtminstone tills vidare icke bör få ställning som pedagogiska ledare i trängre mening för de nuvarande högre kommunala skolorna, läroverken och yrkesskolornas yrkesundervis­ ning. Den egentliga pedagogiska inspektionen bör här ligga hos de cen­ trala skolmyndigheterna.

Sekreter ar uppgifterna. För utredningen, som bland annat utifrån den kännedom den kunnat förskaffa sig om folkskolinspektionens arbetsförhållanden, försökt tränga in i och bedöma mellaninstansens ar­ betsuppgifter, står det klart, att det kommer att ligga så mycket arbete av primärt administrativ och kameral natur på de nya myndigheterna, att det vore att missbruka högt kvalificerad arbetskraft om inspektören — liksom nu folkskolinspektörerna — själv skulle behöva ägna sig åt alla göromål, stora och små, pedagogiska och administrativa och till och med rent kontorstekniska. Om en ytterligare decentralisering från centrala skol­ myndigheter till mellaninstanserna skall kunna komma i fråga i en ny mellaninstansorganisation, anser utredningen det vara otänkbart att bibehålla denna ordning. Den måste ersättas med en rationell kansliorganisation, inom vilken en fördelning av arbetsuppgifterna kan ske mellan inspektören och kvalificerad biträdande personal. Särskilda experter i mellaninstansen kommer enligt utredningens mening att främst behövas för yrkesutbildningsfrågorna.

2. Remissyttranden

Skolöverstyrelsen finner det vara ändamålsenligt, att en sådan ordning skapas, att någon motsättning mellan inspektör och mellaninstans ej ma­ nifesteras och att mellaninstansen ej heller får att som besvärs- eller re­ missinstans taga ställning till inspektörs tjänsteåtgärder. Att till mellan­ instansen knyta statliga tjänstemän på det sätt utredningen föreslagit, torde dock enligt överstyrelsens uppfattning vara tänkbart, endast under förut­ sättning att dess sammansättning blir sådan, att den får karaktär av statlig myndighet. Överstyrelsen hänvisar därvidlag till sina förslag rö­ rande sammansättningen. I detta sammanhang påpekar överstyrelsen, att det av utredningens förslag ej klart framgår, huruvida överstyrelsen i framtiden skall intaga samma ställning till mellaninstanserna, som den nu har i förhållande till folkskolinspektörerna. Denna fråga beröres också av besvär ssakkunnig a, vilka funnit det framgå av skolstyrelseutredningens betänkande, att de båda centrala skolmyndigheternas befattning med undervisningsväsendet kommer att inskränka sig till »meddelande av anvisningar, medverkan vid vissa tjänstetillsättningar m. m.» Enligt såväl överstyrelsens som de sakkunnigas mening bör skolöverstyrelsens förhållande till mellaninstansen närmare preciseras. Ett mycket stort antal av folkskolinspektörerna har uttalat, att för­ hållandet mellan inspektören och mellaninstan­ sen för dem tett sig oklart. Statens folkskolinspektörers förbund förordar, att denna fråga göres till föremål för en förnyad och mera grundlig ut­ redning. Arbetsfördelningen inom mellaninstansen beröres av skolöver­ styrelsen, som uttalar starka betänkligheter mot att det föreskrives, att plenibehandling i mellaninstansen skall förekomma i den omfattning ut­ redningen föreslagit. Överstyrelsen förordar, att eu begränsning åstadkom­

mes. Överstyrelsen vänder sig också mot utredningens förslag, att varje ledamot av mellaninstansen skall kunna deltaga i sammanträde med skol­ styrelser, lärare och målsmän, när sådant påkallas, samt gå till handa med upplysningar och råd i frågor, som faller inom området för mellaninstansens verksamhet. Överstyrelsen finner en bestämmelse av denna lydelse vara ägnad att vålla missförstånd och kunna ge anledning till ett personligt ingripande av nämndledamot i frågor, där inspektör har att taga ställning eller fatta beslut. Enhetligheten i skolärendenas handläggning inom länet och i skolnämndens arbete skulle genom en sådan bestämmelse kunna allvarligt sättas i fara. Att enskild ledamot skall kunna på uppdrag av nämnden anlitas för vissa uppgifter synes kunna tillfredsställande regleras genom bestämmelse om att han skall deltaga i nämndens arbete. Om uppdraget erhålles i denna ordning, synes också garantier vara skapade för att så­ dant specialuppdrag samordnas med inspektörs uppgifter på ett ur skol­ väsendets synpunkt lämpligt sätt.

G. Mellaninstansernas kanslier

1. Skolstyrelseutredningen

a) P er s o n a l Förslag Vid varje mellaninstanskansli utom i Gotlands län skall inrättas en tjänst för en kvalificerad kanslitjänsteman (sekreterare) i 27 lönegraden. I Malmöhus län skall finnas två sekreterartjänster, en i 27 och en i 25 lönegraden. För anställande mot arvode av sekreterare i Gotlands län bör anslås ett belopp, motsvarande hälften av lönen enligt 27 löneklassen. För att kunna anställas som sekreterare i 27 eller 25 lönegraden skall fordras att antingen ha avlagt examen inför juridisk fakultet eller statsvetenskaplig-filosofisk examen och därjämte ha förvärvat god förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst, eller att ha avlagt annan aka­ demisk examen eller examen vid handelshögskola och därjämte ha förvärvat omfattande förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst eller god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller att ha avlagt folkskollä­ rarexamen och därjämte äga god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller ock att på annat sätt än här sagts genom utbildning och omfattande tjänstgöring inom allmän förvaltning ha visat sig synnerligen lämplig för tjänsten. Tjänsterna skall tillsättas av skolöverstyrelsen. Vid varje kansli — utom i Gotlands och Blekinge län — skall tillika inrättas en biträdestjänst, antingen för kontorsbiträde i 8 lönegraden (17 tjänster) eller för kanslibiträde i 11 lönegraden (5 tjänster). Vid kanslierna i Gotlands och Blekinge län bör lcontorsbiträdestjänster inrättas, tills vi­ dare avsedda för innehavare med halvtidstjänstgöring.

inte finns, utan att folkskolinspektörerna a) måste avpassa sin biträdeshjälp efter knappt tilltagna medel och icke efter det verkliga behov av arbetskraft, som föreligger, b) själva skall tillhandahålla expeditionslokaler och möbler och att ersättning härför principiellt utgår endast för ett rum. Utredningen pekar vidare på den omfattande lagstiftning på folkskolans och närliggande områden, som påverkat folkskolinspektörernas arbetsför­ hållanden, sedan 1945 års folkskolesakkunniga framlade sitt förslag om heltidsanställda assistenter hos inspektörerna. Bland annat därigenom har folkskolinspektörens arbetsförhållanden och arbetsuppgifter under de se­ naste sju ä åtta åren blivit förändrade, utan att detta kommit till uttryck i instruktionen. När denna för fyrtio år sedan fastställdes, var folkskolan ganska fast organiserad inom de olika skoldistrikten. Under relativt få år har folkskolan övergått från denna bundna till en mycket rörlig organisa­ tion, som ofta ändrats från år till år. Denna förändring bär haft till förut­ sättning en decentralisering av skolärendenas handläggning, framför allt till folkskolinspektören. Till det sagda kommer verkningarna för de lokala och regionala skol­ myndigheterna av de två viktiga besluten om enhetsskolan och kommun­ sammanslagningen, vilka ställt skolstyrelser och folkskolinspektörer inför en helt ny situation i fråga om skolplanering och skolbyggnadsplanering samt — i" den mån som försöksverksamhet bedrives — även inför nya och krävande pedagogiska och inre organisatoriska uppgifter. Överallt där skolbyggnadsplaner är aktuella måste hänsyn tagas till det framtida för­ verkligandet av den 9-åriga enhetsskolan och samarbetsmöjligheterna mel­ lan de nya storkommunerna beaktas. De många nya skolproblemen medför ökade behov av kontakter mellan skoldistrikten och folkskolinspektören. Det säger sig självt, att ett på­ gående reformarbete, som syftar till en omdaning av den obligatoriska skolan, inte kan genomföras utan intima kontakter i form av överlägg­ ningar och informationer mellan de lokala skolstyrelserna och de regionala skolmyndigheterna, främst inspektörerna. Det finns också behov av en samverkan, som rör hela inspektionsom­ rådet, när det gäller att främja skolfrågor av mera allmän karaktär. Här blir det inspektören, som måste ta initiativ. För att på ett effektivt sätt nå alla skoldistrikten inom ett område med informationer och ge represen­ tanter för dessa tillfälle att överlägga om t. ex. skolskjutsfrågor, läroboksfrågor, skolbiblioteksverksamhet, skolplanering och skolfilm har det be­ funnits önskvärt att ordna årliga möten för representanter för skolsty­ relserna. Genom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola har flera inspektö­ rer kopplats in på ett delvis nytt verksamhetsområde. De senast utkomna författningarna och föreskrifterna om organisationen av enhetsskolans högstadium, om anställningen och avlöningen av lärarna där och om dessas tjänstgöring innebär, att folkskolinspektörerna måste sätta sig in i och ta befattning med även för realskolor och högre kom­ munala skolor gällande bestämmelser. Genom denna nyligen påbörjade utökning av uppgifterna har ett nytt arbetsområde tillförts folkskolinspektionen. Många av de nya författningarna är svårtillämpade och vållar besvär i fråga om tolkningen. Redan genom sin mängd innebär alla de föreskrifter, reformarbetet i snabb takt resulterar i, ett problem för inspektörerna. Det

förutsattes ju, att en enda person skall hålla reda på och kunna aktualisera alla de bestämmelser rörande folkskoleväsendet och enhetsskolan, vilka utsändes från de centrala instanserna, sammansatta av specialister på olika områden av undervisningsväsendet. I det dagliga arbetet måste därför ofta uppstå situationer, som kräver tidsödande arbete. Detta försvåras av att en folkskolinspektör sällan har någon initierad i närheten att överlägga med. Han får i regel själv vara både utredningsman, före­ dragande och beslutande i betydelsen att ta ställning till den slutliga ut­ formningen av ett yttrande eller ett beslut.

b) Lokaler och kontorsutrustning

Utredningen anser, att ett genomförande av dess förslag om nya mellaninstanser också måste innebära, att staten anskaffar och tillhandahåller lokaler och erforderlig utrustning av dessa. Utredningen har därför funnit sig böra beräkna behovet av lokaler och utrustning och framlägga förslag i dessa hänseenden beträffande varje mellaninstans. Utredningen framhåller, att, om dess organisationsförslag realiseras, blir med undantag för Gotland minst tre rum med biutrymmen nödvändiga i varje mellaninstansområde. Detta minimiutrymme kommer att behövas i områden med endast en inspektör och bör disponeras så, att denne får ett tjänsterum om 25—30 m2, vilket samtidigt kan användas som sammanträdesrum för mellaninstansen och för konferenser av olika slag. Ett rum bör finnas för sekreteraren och tillfälligt anlitade experter samt ett rum, som samtidigt kan användas som väntrum, för det kvinnliga biträdet. Härtill kommer arkiv, tambur och toalett. Sammanlagt torde för dessa utrymmen fordras en golvyta av omkring 65 nr. I områden med flera inspektörer bör för varje inspektör golvytan ökas med 20 m3 för ett tjänste­ rum och ökat arkivutrymme och dylikt. För mellaninstansen på Gotland bör finnas två rum jämte arkiv och biutrymmen. De angivna lokalutrymmena beräknas draga en årlig kostnad av i runt tal 116 000 kronor. I omkostnadsstaten för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 upptagits 65 100 kronor för motsvarande ändamål (= 71 600 kronor minskat med ersätt­ ningarna för tillhandahållande av möbelutrustning). Statsverkets ökade kostnader härför skulle således kunna beräknas till 116 000—65 100 = = 50 900 kronor. Utredningen påpekar i detta sammanhang, att, om en skolpsykologorga­ nisation genom statligt initiativ skall upprättas i ett eller flera län under en nära framtid, lokalutrymmen för detta ändamål lämpligen bör anskaf­ fas samtidigt med att lokaler beredes åt mellaninstansen. Även när det gäller lokalernas möblering och utrustning med telefon anser utredningen det vara nödvändigt att bryta med det för folkskol­ inspektionen nu rådande systemet och låta staten ombesörja möblering och utrustning i övrigt av mellaninstansernas lokaler.

De ökade telefonkostnaderna har av utredningen beräknats till en engångsutgift av omkring 10 000 kronor och årliga abonnemangsavgifter till ett belopp av 9 000 kronor. Kostnaderna för möbelutrustning för samtliga kanslier har beräknats draga en engångskostnad av 243 500 kronor. Då de av utredningen föreslagna mellaninstanskanslierna skulle ersätta folkskolinspektörernas expeditioner, vars utrustning och möblering bekos­ tats av inspektörerna själva, föreslår utredningen, att sådana av inspek­ törerna inköpta möbler, som är fullt användbara och som kan infogas i en ändamålsenlig möblering av de nya kanslierna, skall inlösas av stats­ verket till marknadsvärdet, om inspektör så önskar. Värdering och inlösen bör ske genom länsstyrelsernas försorg. I fråga om kontorsmaskiner har det synts utredningen, som om stats­ verket redan ställt ett så stort antal till folkskolinspektörernas förfogande, att behovet i huvudsak kan anses fyllt vid en koncentration av deras ex­ peditioner till länskanslier. I vilken utsträckning kontorsmaskiner härut­ över kan behövas har undandragit sig utredningens bedömande. Erfor­ derliga skrivmaskiner, räknemaskiner och duplikatorer bör emellertid an­ skaffas så snart behovet därav kan konstateras. I områden med 50 kom­ muner och däröver bör enligt utredningens mening också finnas adresseringsmaskin och det skulle väsentligt bidraga till mellaninstanskansliernas effektivitet, om de utrustades med moderna bandinspelningsapparater. 2

2. Remissyttranden

Ett 50-tal remissinstanser, varav 13 kommuner, har tagit upp förslagen om mellaninstansernas kansliorganisation till närmare behandling. Yttran­ dena ger tillsammans det intrycket, att utredningens förslag på denna punkt, såväl vad beträffar kanslipersonalens antal som lönesättning, till­ tagits så i underkant, att de framstår som orealistiska. Vad lönesättningen beträffar, framhålles särskilt att lönegrad 27 är för låg för att tillräckligt kvalificerade krafter skall kunna tänkas rekrytera sekreterartjänsterna. Statens lönenämnd uppehåller sig i sitt utlåtande huvudsakligen vid frå­ gan om skolinspektörernas lönesättning. Beträffande personalorganisatio­ nen å mellaninstanskanslierna konstateras, att stora svårigheter möter att bedöma föreslagna löneställningar. Nämnden förklarar sig emellertid icke ha någon erinran mot att den av utredningen föreslagna lönesättningen tillämpas tills vidare. Statskontoret, som anser att länsstyrelsen skall fullgöra funktionen som mellaninstans, har icke i något avseende tagit ställning till kanslifrågan.

Skolöverstyrelsen framhåller först, att de nya mellaninstanserna enligt utredningens förslag får betydligt fler ärendegrupper att handlägga än folkskolinspektörerna nu har samt att de nytillkommande ärendena till stor del är av mycket kvalificerad beskaffenhet och kommer att ställa stora krav på de regionala kanslierna. Till dessa måste därför knytas väl kvali­ ficerad arbetskraft i erforderlig omfattning, därest inspektörerna inte skall belastas med kansliarbete till men för mera väsentliga uppgifter. Enligt överstyrelsens uppfattning har kanslierna i den utformning och med de arbetsuppgifter utredningen föreslagit blivit uppenbart underdimensionerade. Överstyrelsen anser för sin del att ytterligare arbetsuppgifter, bland annat löneklassärenden och de statliga skolornas ekonomiska förvaltning, skall läggas på de nya myndigheterna. Överstyrelsen har föreslagit, att Stockholms stad skall läggas in under samma mellaninstans som Stockholms län och menar, att personalbehovet för denna mellaninstans bör beräknas som för två andra. Det samman­ lagda personalbehovet antages således av överstyrelsen bli 25 gånger det beräknade behovet för en mellaninstans. Enligt överstyrelsens mening erfordras för ett mellaninstanskansli i me­ deltal mer än 2 kvalificerade administrativa arbetskrafter, anställda på heltid. Vidare erfordras i medeltal mer än 2 heltidsanställda biträden. Till en början torde det dock vara befogat att begränsa den heltidsanställda personalen till i medeltal 2 kvalificerade administrativa befattningshavare och 2 biträden.

För den ytterligare arbetskraft som erfordras bör enligt överstyrelsens mening till varje mellaninstans förfogande ställas ett belopp av 15 000 kronor för arvodesavlönad personal. Då ett stort antal ärenden blir svårbedömbara ur juridisk och admini­ strativ synpunkt och det redan vid ärendes beredning och föredragning fordras förvaltningsjuridisk sakkunskap, bör mellaninstansens sekreterare enligt överstyrelsens mening ha avlagt juridisk eller statsvetenskaplig exa­ men och ha förvärvat förvaltningserfarenhet. Även annan med omfattande och synnerligen väl vitsordad utbildning för mellaninstansens verksam­ hetsområde borde dock kunna komma i fråga. Om sekreterartjänsternas lönesättning anför överstyrelsen följande. Om kvalificerade sökande skall kunna erhållas till dessa tjänster, är den föreslagna löneställningen, lönegrad 27, ej tillfyllest. Tjänsterna måste placeras i lägst lönegrad 29. En lägre löneställning torde, särskilt med hänsyn till motsvarande löneförhållanden inom länsstyrelserna, icke utan risk för allvarliga rekryteringssvårigheter böra ifrågakomma. Till tjänster i lönegrad 29 torde det vara möjligt att förvärva tjänstemän från exem­ pelvis länsstyrelserna, särskilt om sekreterarna med tiden kan påräkna högre tjänster inom länsstyrelserna.

Den andre sekreteraren på mellaninstansens kansli bör lämpligen pla­ ceras i den för amanuenspersonal eljest tillämpliga befordringsgången, d. v. s. i lönegrad 25 som slutlönegrad. Då utsikterna till befordran till sekreterare'änst i 29 lönegraden är goda, bör det vara möjligt att förvärva lämpliga innehavare till tjänsterna.

I detta sammanhang kan nämnas, att det för Sveriges juristförbund, som ingivit en skrift med anledning av skolstyrelseutredningens betän­ kande, »framstår som uppenbart att det krävs betydligt högre lönesättning om det skall bli möjligt att rekrytera jurister till länsskolnämnderna». Som belägg för sitt påstående erinrar förbundet om länsstyrelsernas nu­ varande rekryteringssvårigheter. Om biträdespersonalen uttalar överstyrelsen sig kortfattat. Det framhålles, att den kommer att få många kvalificerade uppgifter i samband med granskning av statsbidragsrekvisitioner och uträknande av avlönings­ listor för de statliga läroverken. Vid varje kansli utom de minsta bör där­ för enligt överstyrelsens mening finnas ett kanslibiträde. Sammanlagt skulle erfordras 20 kanslibiträdes- och 30 kontorsbiträdesbefattningar. Kritik mot den föreslagna kansliorganisationen framföres vidare av Sta­ tens folkskolinspektörers förbund och av 2J+ folkskolinspektörer. Såväl länsstyrelsen i Gotlands län och länets folkskolinspektör som Gotlands läns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Visby häv­ dar kravet på en heltidsanställd sekreterare på länets mellaninstanskansli. I inspektörernas yttranden i övrigt är de framförda synpunkterna lik­ artade och de sammanfaller i stort sett med skolöverstyrelsens nyss åter­ givna uppfattning. Frågan om kanslipersonalen har också berörts av 5 länsstyrelser, vilka alla funnit, att utredningen beräknat behoven i underkant. Även folkskolans lärarförbund, Rektorernas riksförening och Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att den föreslagna personalorganisationen icke gör det möjligt för mellaninstanserna att fungera på det sätt som är meningen med nya mellaninstanser. Av de 13 kommunala myndigheter, som berört kanslifrågan, har 10 gjort det för att påpeka behovet av en personalförstärkning utöver vad utred­ ningen föreslagit och av en högre löneställning för sekreterartjänsten. Slutligen kan nämnas, att domkapitlet i Härnösand anser, att den före­ slagna sekreterartjänsten bör innehavas av person med domarkompetens samt att domkapitlet i Karlstad, som understryker behovet av kvalifice­ rad beredning av ärendena, förordar att mellaninstansens kansli ordnas som en självständig avdelning i anslutning till stifts- eller länsstyrelsen. Om lokalbehovet har endast skolöverstyrelsen yttrat sig i mera bestämda ordalag. Även i detta avseende anses utredningens förslag vara knappt tillmätt.

H. Förslagens genomförande — övergångsanordningar

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen förutsätter, att beslut i euligliet med dess förslag skall inne­ bära, att en ny regional organisation kan börja fungera den 1 juli 1957. Utredningen anser emellertid, att det med hänsyn till de nuvarande inne­ havarna av foikskolinspektörstjänsterna är nödvändigt med en övergångs­ tid, innan den regionala organisationen i sin helhet kan erhålla den slut­ liga utformningen i enlighet med utredningens intentioner, och framhåller följande synpunkter, vilka närmast gäller möjligheterna att samla inspek­ törerna i samma län på mellaninstansens kansliort. Tjugosju inspektörer är för närvarande stationerade å sådan ort, att inflyttning till kansliorten blir behövlig. Det är enligt utredningens me­ ning av stor betydelse att organisationen — om den beslutas — kommer till stånd i sin tänkta, fullständiga utformning så snart som möjligt. Ut­ redningen har föreslagit, att en övergångstid på tre år från den 1 juli 1957 skall medgivas för inspektörernas inflyttning till kansliorterna, med möj­ lighet att under särskilda omständigheter efter dispens erhålla uppskov. Sådant torde företrädesvis böra lämnas inspektör, som kort tid efter över­ gångstidens utgång uppnår pensionsåldern. Att på förhand bedöma hur inflyttningarna kommer att ske ställer sig svårt, då personliga förhållan­ den, inte minst vederbörande inspektörs ålder, spelar in i detta samman­ hang. Av en av utredningen gjord sammanställning framgår, att av inspek­ törer, stationerade på annan ort än blivande kansliorter, tre uppnår pen­ sionsåldern senast under året 1957, tre under åren 1959 och 1960, alltså under den tänkta övergångstiden, och fyra under år 1962. Beträffande de senare anser utredningen, att de, om skäl därför kan anföras, torde kunna medges rätt att till uppnådd pensionsålder behålla sina nuvarande stationeringsorter. Utredningen uttalar dock rörande samtliga inspektörer, som uppnår pensionsåldern först efter 1957, att det ändamålsenligaste från skolväsendets synpunkt vore, att en förflyttning komme till stånd också för deras del, även om den återstående tjänstgöringen endast skulle om­ fatta ett mindre antal år. Samtliga 17 inspektörer, som uppnår pensionsåldern senare än här angetts, bör enligt utredningens mening vid övergångstidens slut stationeras på kansliorterna. Ehuru utredningen således räknar med att ett stort antal inspektörer längre eller kortare tid efter den 1 juli 1957 kommer att ha kvar sin stationering på annan ort än mellaninstansens kansliort, föreslår den att föl­ jande åtgärder vidtages till den 1 juli 1957 om utredningens organisationsbeslut i princip vinner bifall: 1. Lokaler anskaffas i den utsträckning utredningen föreslagit.

2. Ledamöter i länsskolnämnderna väljes av landsting och fullmäktige respektive förordnas av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesut­ bildning. Ordförande förordnas av Kungl. Maj:t. 3. Inspektionsområdena ändras enligt utredningens förslag. 4. Fyra nya inspektörstjänster inrättas och tillsättes. 5. Förste skolinspektörer förordnas. 6. Sekreterare- och biträdestjänster inrättas som extra tjänster och till­ sättes. Det är med andra ord utredningens uppfattning, att den nya mellaninstansorganisationen skall skapas, så snart det överhuvudtaget kan ske, och att de nya organen utan dröjsmål skall börja sin verksamhet. Inred­ ningen anför härom vidare följande. Ytterligare uppskov med att förstärka inspektionen med administrativt utbildad arbetskraft och biträdeshjälp torde icke längre kunna motiveras, och det torde ur skolans synpunkt vara klokt, att denna arbetskraft och lekmannakollegierna nu tillföres de regionala instanserna, om de omfat­ tande planerings- och andra uppgifter som här föreligger skall kunna ut­ föras. Man far räkna med att en viss tid behövs för att den nya organisa­ tionen skall finna sin form och helt effektiva arbetsmetoder, och därför fordras, att man kommer igång så fort som möjligt även om organisatio­ nens utformning blir ofullständig i begynnelsen. Problemet med de inspektörer, som icke kan placeras a nämndens kansliorter från början, återstår emellertid. Utredningen vill understryka, at* 4et i*r önskvärt, att en inflyttning till kansliorten sker så snart som mi?°n t stor utsträckning som möjligt. Om ändamålsenliga lokaler erhalles för kanslierna och om kanshpersonal i den omfattning utredningen föreslagit tillföres nämnderna, torde detta komma att stimulera den en­ skilde inspektören att med minsta möjliga dröjsmål söka vinna de för­ maner i arbetet som en inflyttning till kansliorten medför och vilka enligt en samstämmig inspektörskår länge och kännbart saknats. Inrättandet av sekreterarbefattningar får emellertid ej innebära, att inspektörer på andra orter än kansliorterna blir utan arbetshjälp. Å andra sidan bör nämnderna även i de nu ifrågavarande länen, så vitt det går, från början arbeta som länsorgan, och vissa kansliuppgifter torde därför kunna och böra överflyttas från den »lokalt» placerade inspektören till nämndens personal. Utredningen anser sig därför icke böra förorda någon förstärkning av biträdeshjälpen under övergångstiden för inspektörer utanföi kansliorten utan föreslår, att anslag till biträdeshjälp under övergångs­ tiden skall utgå till dessa inspektörer med de av skolöverstyrelsen för 1955/56 för ändamålet fastställda beloppen. Beträffande hyresersättning och ersättning för möbler in. in. torde under övergångstiden oförändrade bestämmelser böra gälla i dessa fall. Då man torde få beräkna, att 24 inspektörer under det första verksam­ hetsåret (budgetåret 1957/58) bibehåller sina stationeringar utanför kansli­ orterna, bör till kostnaderna för länsskolnämnderna under denna tid läg­ gas belopp, motsvarande något mindre än hälften av för budgetåret 1955/56 till folkskolinspektionen utgående anslag för biträdeshjälp, hyresersättningar och expenser. Dessa belopp upptages i kostnadsberäkningarna. De svårigheter som torde förekomma under en övergångstid rör närmast kansliarbetet och dess organisation samt de mindre tillfredsställande kon­

takterna med nämndens arbete som kan bli en följd härav. I fråga om principerna för inspektörernas arbete räknar utredningen icke med att några avvikelser behöver ske. Utredningen förutsätter, att de »lokala» inspektörerna reser in till länsskolnämndens sammanträden och där före­ drager sina ärenden.

2. Remissyttranden

Vad i skolstyrelseutredningens betänkande anförts rörande genom­ förandet av förslagen om nya mellaninstanser och rörande övergångsanordningar har uppmärksammats blott i ett fåtal remiss­ yttranden. Erinringar mot tidpunkten för reformens genomförande har gjorts i några fall. Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns norra inspektionsområde anser, att genomförandet bör anstå till den 1 juli 1960 och inspektören i VÖsterbottens läns mellersta inspektionsområde föreslår att övergångstiden, med hänsyn till de föreslagna förändringarnas omfatt­ ning, utsträckes till åtminstone 5 år. Två folkskolinspektörer och en länsstyrelse uttalar sig mera allmänt för att ytterligare tid anslås för reformens genomförande. Statens folkskolinspektörers förbund har uttalat att den föreslagna över­ gångstiden av 3 år för genomförandet av samtliga inspektörers stationering på mellaninstansens kansliort är för knapp och bör utsträckas. Hur mycket den bör förlängas framgår icke av yttrandet. Beträffande inspek­ törernas stationering har skolöverstyrelsen föreslagit, att överstyrelsen övergångsvis skall äga att på grund av särskilda omständigheter medge inspektör att vara stationerad utanför kansliorten. Vad gäller tidpunkten för förslagens genomförande säger överstyrelsen sig dela uppfattningen, att de bör genomföras med största möjliga skynd­ samhet, framför allt med hänsyn till planeringsarbetet. Den tid som kom­ mer att stå till förfogande för nödvändig förberedelse av reformen blir emellertid så kort, att den inger överstyrelsen allvarliga farhågor rörande möjligheterna att medhinna detta förberedande arbete. Överstyrelsen förut­ skickar, att det blir nödvändigt att begära höjda anslag för arvoden till experter, som överstyrelsen måste anlita för olika uppgifter i samband med reformens genomförande. Överstyrelsen berör också förhållandet mellan en skolstyrelsereform och reformen av den regionala ledningen och framhåller, att det är av största betydelse att mellaninstanserna är färdigorganiserade och helt funktions­ dugliga, när skolstyrelserna skall träda i verksamhet i full utsträckning. Att låta såväl mellaninstanserna som skolstyrelserna träda i funktion vid samma tidpunkt kan enligt överstyrelsens mening vålla stora svårigheter. Följande anordningar föreslås därför. 1. Länsskolnämnderna börjar sin verksamhet den 1 juli 1957. 2. De gemensamma skolstyrelserna väljes enligt utredningens förslag under första hälften av år 1957.

3. De gemensamma skolstyrelserna träder i verksamhet den 1 juli 1957 i vad gäller planeringsfrågor (se förslag till skolstyrelselag 8 § första stycket) och använder dessutom den första tiden till att inhämta kännedom om sina nya uppgifter. 4. Nuvarande skolstyrelser hehålles även under tiden 1/7—31/12 1957 vid sina nuvarande befogenheter med undantag för vad ovan angivits. 5. De nya skolstyrelserna träder i verksamhet i full utsträckning den 1 januari 1958.

Med detta system skulle man även vinna, att skolstyrelsernas egentliga verksamhet komme att sammanfalla med det kommunala redovisnings­ året och att de nya skolstyrelserna finge börja sin verksamhet vid en i skolorganisatoriskt hänseende relativt lugn tidpunkt.

Frågan om mellaninstansreformens inverkan på skolöverstyrel­ sens personalbehov tages även upp i överstyrelsens utlåtande. Det framhålles, att huvudsakligen organisationsavdelningen och admini­ strativa avdelningen skulle beröras. Vid en bedömning av personalbehovet anser överstyrelsen, att man bör räkna med följande tre skeden. 1. Tiden mellan beslutet om reformen och dagen för beslutets reali­ serande. 2. Tiden från sistnämnda dag till dess att de nya organen fått erfor­ derlig vana vid arbetsuppgifterna. 3. Tiden därefter. Under den första tidsperioden kommer överstyrelsens arbetsbörda att ökas ej oväsentligt. Härutinnan hänvisas till vad som anförts i närmast föregående avsnitt. Under en sannolikt ganska lång övergångstid, sedan de nya organen trätt i funktion, torde på överstyrelsen komma en rätt omfattande råd­ givning, utöver den nu förekommande, till i första hand mellaninstanserna och skolstyrelserna. I vissa fall torde utfärdade anvisningar behöva om­ arbetas eller kompletteras. Vidare blir det erforderligt att anordna kon­ ferenser för exempelvis ordförandena, skoldirektörerna och sekreterarna i länsskolnämnderna liksom för kommunala förtroendemän och tjänstemän beträffande skilda spörsmål. Allt detta kommer att kräva en temporärt ökad arbetsinsats från överstyrelsens sida, för vilken kräves anlitande av särskild expertis på sätt i det föregående anförts. Även efter övergångstiden måste man räkna med att överstyrelsen viss tid får nedlägga ett särskilt arbete på de decentraliserade ärendena dels för besvarande av förfrågningar och dels vid avgivande av utlåtanden i anledning av besvär över mellaninstansernas beslut. Det torde vara realis­ tiskt att räkna med att besvärsärendena beträffande exempelvis tjänste­ tillsättningar och lönefrågor blir relativt många. Härtill kommer att över­ styrelsen enligt förslaget tillförts vissa ärendegrupper, som nu icke hand­ läggas hos ämbetsverket (tillsättning av vissa kommunala lärartjänster samt administrationen av mellaninstanserna). Under denna tid synes det dock bli möjligt att minska skolöverstyrelsens personalbehov med 2—3 byråsekreterare och en halvtidsanställd ingenjör å förutnämnda avdel­ ningar. Denna minskning är dock i fråga om en byråsekreterare beroende på ställningstagandet till frågan angående decentraliseringen av donationsärenden. Beträffande biträdespersonalen erfordras vid bifall till förslaget

Jag skall inte genom att upprepa hur det för närvarande förhåller sig med den regionala skolledningen och vilka behov som här föreligger när­ mare belysa dessa problem utan hänvisar till vad jag tidigare anfört härom. Innan jag går in på de olika detalj spörsmålen i skolstyrelseutredningens mellaninstansförslag, vill jag emellertid framhålla, att utredningens analys av den för dess arbete grundläggande frågan, om mellaninstanser erfordras, och dess sammanställning av uppgifter för nya mellaninstanser på ett en­ ligt min mening ovedersägligt sätt klarlagt, dels att den nya skolans upp­ byggnad och yrkesskolväsendets utveckling icke kan tänkas ske tillfreds­ ställande utan stöd av regionala organ, dels ock att dessa organ för att kunna fylla sitt ändamål bör konstrueras med stark tonvikt på lekmannainflytandet och på ledamöternas lokala förankring och förtrogenhet med det kommunala arbetet. Jag har därför anslutit mig till grundtankarna i utredningens förslag och förordar, att såsom mellaninstanser för skol­ väsendet inrättas nya, fristående organ med en majoritet av förtroende­ valda ledamöter och en minoritet av pedagogiska fackmän. Då en skolinspektion för det obligatoriska skolväsendet icke kan undvaras, har jag funnit den av utredningen föreslagna anordningen att inordna denna i den regionala skolmyndigheten böra följas. Härigenom vinnes också, att de nuvarande folkskolinspektörernas kanslifråga, som länge pockat på en lös­ ning, kan ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Dessa grundläggande principer för mellaninstansernas organisation har också flertalet remissinstanser tillstyrkt. Att domkapitlens befattning med skolväsendets administration nu bör upphöra, är att betrakta som en konsekvens av en utveckling, som på senare år i allt snabbare takt medfört minskat inflytande för stiftssty­ relserna på skolans område. Endast i några få remissyttranden har ifråga­ satts att i en eller annan form bibehålla domkapitlen som skolmyndig­ heter.

Skolstyrelseutredningen har starkt betonat, att det är behovet av 'pla­ nerande och samordnande organ, som motiverar en ny regional skolledning, vilken bör vara utformad så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att skapa förståelse och vinna gehör för skolan och dess utvecklingsbehov. Jag kan helt instämma häri och skall närmast beröra vilka olika skol­ former denna verksamhet bör omfatta. Genomförandet av en 9-årig obligatorisk skola kommer att kräva en kraftinsats av de regionala skol­ myndigheterna och ställa dem inför helt andra problem än som tidigare förelegat rörande folkskolan. En betydande övergångstid kommer visser­ ligen att erfordras, innan enhetsskolan är upprättad i hela landet, men en organisatorisk samordning av olika skolformer bör snarast ske. Härigenom underlättas en successiv övergång till den nya skolan. Denna samordning och övergång möj liggöres genom en enhetlig regional administration av i

första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen. Härutöver får en regional skolmyndighet en utomordentligt betydelsefull uppgift ge­ nom sin befattning med frågorna rörande yrkesutbildningens utbyggnad och samordning med enhetsskolan. Jag delar utredningens uppfattning, att behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på sistnämnda område är klart påkallat och utgör ett starkt motiv för inrättandet av nya mellaninstanser. Vid remissbehandlingen har bland annat överstyrelsen för yrkesutbild­ ning avstyrkt, att de nya mellaninstanserna skall taga befattning med planeringen för det yrkesutbildande skolväsendets utbyggnad. Överstyrel­ sen anmärker, att den icke kan finna några skäl, som talar för att den un­ der landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets fortsatta utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör. Såvitt jag kunnat finna, har skolstyrelseutredningen icke gjort några jämförelser mellan landstingens och de blivande mellaninstansernas möj­ ligheter på detta område eller ifrågasatt, att det skulle uppstå någon kon­ kurrens mellan dessa båda. Däremot har utredningen (på s. 238 i sitt be­ tänkande) framhållit, att yrkesutbildningen måste organiseras under in­ timt samarbete mellan lokala och regionala skolmyndigheter, landsting, arbetsmarknadsmyndigheter och representanter för näringslivet och dess organisationer samt under de centrala skolmyndigheternas ledning. Utred­ ningen har emellertid — enligt min mening med rätta — utgått ifrån att ansvaret för yrkesskolväsendets utveckling i första hand kommer att vila på kommunerna. Jag erinrar i anslutning härtill på nytt om att jag i pro­ positionen 1955: 139 underströk den betydelse, som måste tillmätas det lokala initiativet när det gäller yrkesskolornas kapacitet och utformningen av deras undervisning. Jag framhöll då också, att de lokala myndigheterna ytterst måste ha att avgöra, om yrkesutbildning överhuvudtaget skulle meddelas, men att de borde fatta beslut mot bakgrunden av en central och regional planering, som såg till att utbildningsresurserna tillvaratogs och utnyttjades på bästa sätt. Det stigande intresse, som landstingen visar för yrkesutbildningen, måste hälsas med utomordentlig tillfredsställelse, men jag anser icke, att man kan våga antagandet att detta intresse kommer att eliminera behovet av lokala initiativ. Ej heller tror jag, att landstingens intresse för denna fråga kommer att mattas, därför att det inrättas mellaninstanser med uppgift att bland annat också verka för en planmässig och rationell utbyggnad av yrkesskolan. Det är svårt att se, hur en sådan situation skulle kunna uppkomma. Jag anser det nödvändigt att här upprepa, vad jag anförde då jag behandlade den lokala skolstyrelsens organisation, nämligen att yrkesutbildningen icke får ses som en isolerad del av skolväsendet utan måste ses som en integrerande del av detta. Yrkesutbildningssakkunniga

ville göra yrkesutbildningen till ett led i den framväxande ungdomsskolan, till en av många utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska skolan. Denna tanke har jag helt anslutit mig till, och därför finner jag utred­ ningens ståndpunkt helt naturlig, då den föreslår, att de nya mellaninstanserna skall medverka vid planeringen av såväl den allmänbildande som den yrkesutbildande skolan. Även om landstingen i ännu mycket större omfattning än som hittills skett skulle engagera sig för yrkesutbild­ ningens utbyggnad, torde det icke kunna ifrågasättas att på landstingen lägga ansvaret för att planeringen sker med erforderligt beaktande av hela skolväsendets behov. Den överblick över och ingående kännedom om re­ gionens skolväsen, som specialmyndigheten på detta område, mellaninstansen, skall ha, bör rimligtvis utnyttjas också vid yrkesutbildningens ut­ byggnad.

I ett antal remissyttranden har också ifrågasatts, om inte gymnasierna borde lägga utanför mellaninstansernas verksamhetsområde. Jag anser inte det. Gymnasierna kan lika litet som yrkesskolorna isoleras från skolväsen­ det i övrigt, då därigenom ett av skolreformens syften, att skapa en skola som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt samman, skulle motverkas. Man bör räkna med att gymnasierna även framgent i regel organisatoriskt förbindes med en underskola, realskola eller enhetsskolas högstadium. I de senare fallen, vilka på längre sikt blir regel, skapas en direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan och gymnasiet, såväl pedagogiskt som administrativt, vilket starkt talar mot att låta endast det lägre stadiet sortera under mellaninstansen. Utöver vad jag här fram­ hållit, har skolstyrelseutredningen visat, att åtskilliga andra omständig­ heter kan anföras till stöd för meningen att gymnasierna i vissa hänseenden skall vara underställda mellaninstansen. Jag vill redan här understryka, att utredningen icke föreslår, att mellaninstansen skall äga samma befo­ genheter i förhållande till alla under densamma sorterande skolformer. Beträffande de yrkesutbildande skolorna har det uttryckligen framhållits, att mellaninstansens uppgifter tills vidare — bortsett från tillsättnings­ ärenden samt besvärs- och disciplinärenden — endast skall avse frågor som hänger samman med skolväsendets planering, och vad gymnasierna beträffar, har den pedagogiska inspektionen förutsatts alltjämt i huvud­ sak komma att åvila skolöverstyrelsen. Jag förordar, att mellaninstansens samordnande och planerande uppgifter skall omfatta samtliga de skolformer utredningen föreslagit med undantag för de statsunderstödda privatläroverken. Mellaninstansen skall således enligt min mening öva inseende över och dessutom, i den mån så stadgas i dess instruktion eller andra författningar, handlägga ärenden rörande den obligatoriska allmänna undervisningen, högre kommunala skolor, kom­ munala gymnasier, allmänna läroverk, handelsgymnasier, högre tekniska

läroverk, kommunala yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor ävensom ärenden rörande skolhem för dessa skolformer. Beträffande privatläroverken biträder jag skolöverstyrelsens mening, att det bör bli beroende på beslut i varje särskilt fall, om de skall inordnas i mellaninstansens verksamhet. Skolöverstyrelsen jämte ytterligare någon remissinstans har funnit det önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter av regional karaktär infogas i mellaninstansens verksamhetsområde, då de spelar en viktig roll för yrkesutbildningen och torde komma att tagas i anspråk för yrkesunder­ visningen i enhetsskolan. Skolstyrelseutredningen har icke motiverat, var­ för den ej medtagit dessa skolor bland dem som skall stå under mellaninstansernas tillsyn. För egen del finner jag det ofrånkomligt, att jord­ brukets yrkesskolor måste komma att spela en betydande roll vid plane­ ringen av en regions yrkesutbildning och inte minst vid organiserandet av den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y. Med hänsyn till att särskilda sakkunniga sedan den 30 juni 1955 är sysselsatta med utredning av yrkesutbildningen inom jordbruket och enligt sina direktiv har att beakta såväl hur den vid jordbrukets yrkesskolor bedrivna under­ visningen bör anpassas till de nya förutsättningar, som enhetsskolan med­ för, som hur utformningen av samarbetet med annan yrkesutbildning och med tillsynsmyndigheten för enhetsskolan skall ske, torde ifrågavarande skolors ställning till mellaninstanserna icke böra bestämmas, förrän resul­ tatet av nämnda sakkunnigas arbete föreligger.

Bland uppgifterna för nya mellaninstanser framhåller skolstyrelse­ utredningen dem som hänger samman med en interkom munal samverkan för samordning och planering av skolväsendet såsom de främsta. Att en omfattande interkommunal samverkan på skolans område blir nödvändig, för att enhetsskolan skall kunna genomföras och för att yrkesutbildningen skall kunna utbyggas, är fullt klart. Utredningen har genom exempel av olika slag belyst vilka olika problem som får förutsättas bli lösta genom sådan samverkan. Även om man bör akta sig för att efter­ sträva alltför enhetliga och likformiga lösningar av högstadiefrågorna och således undvika att generellt fordra ett visst minsta befolkningsunderlag, innan högstadier organiseras, torde erfarenheten nu ha visat, att det av utredningen angivna befolkningsunderlaget — 4 000 personer — i regel måste betraktas som en minimifordran för att godtagbara högstadier skall kunna upprättas. Då mer än hälften av landets kommuner icke når upp till nämnda befolkningssiffra, säger det sig självt, att redan samverkan för enhetsskolans organiserande blir av betydande omfattning. Uppenbarligen bör nya regionala skolmyndigheter tilldelas en viktig roll, då detta interkommunala samarbete skall realiseras. Enligt utred­ ningens förslag skulle också mellaninstanserna tilldelas en sådan och er­

hålla betydande befogenheter att påverka och leda utvecklingen på om­ rådet. Utredningen liksom flertalet remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, förutsätter emellertid, att det interkommunala samarbetet i huvud­ sak skall ske i form av frivilliga överenskommelser mellan berörda kom­ muner och att mellaninstansernas åtgärder skall kunna begränsas till att bli av rådgivande, upplysande och stimulerande natur. Det är också min uppfattning, att så kommer att bli förhållandet, vilket dock icke förringar mellaninstansens betydelse för att få samverkan så lämpligt utformad som möjligt. Intresset i sammanhanget knyter sig emellertid främst till vilka befogenheter mellaninstansen skall ha, när det gäller att tvinga fram ett interkommunalt samarbete. Utredningen har vid remissbehandlingen vun­ nit starkt stöd för sin uppfattning, att det är nödvändigt att utrusta mel­ laninstansen med möjligheter att mot en kommuns vilja åstadkomma ett samarbete med annan kommun till förmån för en rationell skolorganisation. Utredningen har anvisat olika vägar härvidlag. Först och främst skall mellaninstansen, om kommuner, som bör samarbeta, icke kan träffa av­ tal härom, äga fastställa en sådan skolorganisation, som bäst tillgodoser det allmännas intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kom­ munerna härefter icke träffa nödvändiga ekonomiska överenskommelser, skall mellaninstansen också äga att fastställa fördelningen av kostnaderna för de gemensamma anordningarna. Utredningen synes anse att, så länge samverkan sker i avtalets form, de för kommunerna gemensamma anordningarna skall administreras av den kommun inom vars område de kommer att finnas. Något författningsmässigt reglerat gemensamt förvaltningsorgan har utredningen icke före­ slagit för dessa fall utan uttalat, att kommunalförbund bör bildas, där gemensamma förvaltningsorgan bedömes såsom önskvärda. Slutligen har utredningen också föreslagit, att mellaninstansen skall äga förordna, att interkommunal samverkan på skolväsendets område skall ske i kommunalförbundets form. För egen del har jag funnit, att de skäl, utredningen anfört och som vid remissbehandlingen framkommit för att tvångsföreskrifter om sam­ verkan på det ifrågavarande området skall finnas, är av den art att jag bör ge min principiella anslutning till vad utredningen härutinnan före­ slagit. Jag vill dock, även om det kan tyckas vara ett överflödigt påpe­ kande, framhålla, att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan, i synnerhet i kommunalförbundets form, bör användas återhållsamt och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorga­ nisation. Å andra sidan bör bestämmelserna tveklöst tillämpas i fall, där ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle hindra den upp­ växande ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter, som omständig­ heterna motiverar. Beträffande den närmare utformningen av bestämmel­ serna, vilka i enlighet med kommunalförbundskommitténs intentioner in­

tagits i förslaget till skolstyrelselag, får jag hänvisa till 2 § lagförslaget och specialmotiveringen. Utredningens förslag i vad de rör kommunalför­ bund har framlagts efter samråd med kommunalförbundskommittén och vilar på förutsättningen, att en ny lagstiftning härom, av väsentligt annat innehåll än den nu gällande och utformad i huvudsak såsom kommunal­ förbundskommittén torde komma att föreslå, har trätt i kraft, då mellaninstanserna skall börja utöva sin verksamhet. Eftersom det i kommunalförbundskommitténs direktiv starkt betonats, att reglerna om kommunalförbund bör ändras och anpassas bland annat med hänsyn till behovet av en interkommunal samverkan på skolans om­ råde, finns grundad anledning att antaga, att en reform av kommunalförbundsinstitutet i den riktning de sakkunniga avser att föreslå kommer till stånd. Emellertid bör under alla omständigheter ett ställningstagande till de från kommunal synpunkt sett betydelsefulla förslagen om rätt för mellaninstansen att föreskriva bildandet av kommunalförbund grundas på närmare kännedom om den nya lagstiftningens huvudsakliga innebörd. Jag har därför underhand från kommunalförbundskommittén, som numera i allt väsentligt slutfört sitt arbete i vad det rör lagstiftningen om kom­ munalförbund, inhämtat upplysningar härom. Kommittén har funnit behov föreligga av så väsentliga ändringar i gäl­ lande lagstiftning, att den ansett sig böra utarbeta en helt ny lag om kom­ munalförbund, vilken kommer att skilja sig från den nuvarande i följande viktiga hänseenden. För kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige, dels ock ett verkställande och förvaltande organ, kallat förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall utses av medlemskommunernas fullmäktige bland de senare. Antalet ledamöter i förbundsfullmäktige bör i princip vara så stort, att det finns möjlighet för varje medlemskommun att där placera personer av olika partiriktningar. Några fasta regler om antalet avser kommittén icke att föreslå, utan detta får med hänsyn till omständigheterna bestämmas av medlemskommunerna och anges i förbundsordningen. Förbundsfullmäktiges sammanträden skall vara of­ fentliga. Förbundsstyrelsen skall utses av förbundsfullmäktige, och för ledamot­ skap av denna styrelse skall ej gälla annan inskränkning än som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommunens styrelse. An­ talet ledamöter i förbundsstyrelsen skall vara lägst fem. Genom den sålunda föreslagna organisationen har i fråga om kommunal­ förbundens verksamhet tillgodosetts dels kravet på boskillnad mellan be­ slutanderätt å ena samt verkställighet och förvaltning å andra sidan, dels ock kravet på offentlighetskontroll. Medlemskommunernas inflytande på verksamheten skulle således bli starkare än för närvarande. I syfte att bereda medlemskommunerna ökad insyn i kommunalförbunds verksamhet avser kommittén också att föreslå, att förbundsstyrelsen skall hålla för-

bundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen av för­ bundets verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisa­ torisk räckvidd. Något hinder mot att på ett och samma kommunalförbund lägga två eller flera förvaltningsuppgifter skall ej föreligga, därest uppgifterna är gemensamma för samtliga medlemskommuner. Beträffande bildandet av kommunalförbund genom tvång ämnar kom­ mittén föreslå, att erforderliga bestämmelser av detta slag, liksom hittills skett, intages i vederbörande speciallagstiftning. I enlighet med kommit­ téns avsikt i sistnämnda hänseende har, som jag förut framhållit, bestäm­ melserna om rätt för mellaninstansen att ålägga kommuner att bilda kom­ munalförbund intagits i förslaget till skolstyrelselag. Beträffande den utformning av kommunalförbundsinstitutet, som jag här varit i tillfälle att i dess grunddrag redovisa, vill jag bara tillägga, att den enligt min mening på ett tillfredsställande sätt skulle lägga för­ hållandena till rätta för en samverkan på skolväsendets område i kom­ munalförbundets form och kunna undanröja den tvekan mot samverkan i denna form, som för närvarande finns. Skolstyrelseutredningen har föreslagit ändrade bestämmelser om orga­ nisationsplan, som för närvarande endast skall finnas för den obli­ gatoriska skolan. I en ny typ av organisationsplan skulle samtliga skolor och skoltyper i kommunen upptagas samt anges i vilka hänseenden skol­ organisationen byggde på samverkan med annan kommun. Sådan orga­ nisationsplan skulle fastställas av mellaninstansen. Jag förordar, att ändrade bestämmelser om organisationsplan utarbetas med beaktande av vad utredningen föreslagit. På vilken myndighet det skall ankomma att fastställa planen torde efter ytterligare utredning om dess innehåll få bestämmas av Kungl. Maj:t. Ett särskilt spörsmål av grundläggande betydelse för hela frågan om den interkommunala samverkan är hur kostnaderna mellan samverkande kommuner skall fördelas. Hur det bör ske, då kommunalförbund bildas, finns helt naturligt ingen anledning att ta upp i det här sammanhanget, varför dessa fall icke avses i det följande. Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan fördelar kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överens­ kommelser, men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort värde att anvisningar finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då avtal skall träffas. För de fall åter, då mellaninstanserna måste gripa in och förordna om kostnadsfördelningen, är det nödvändigt, att det finns fasta normer att lägga till grund för besluten. Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker utan att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir hu­ vudman för den gemensamma anordningen och genom sina organ admini­

strerar denna. Frågan blir således, efter vilka grunder den kommun, som mottager barn från en eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars barn drager nytta av den gemensamma anordningen. För egen del anser jag, att den enda regel, som kan ge ett rättvisande resultat, är att den mottagande kommunen äger uppbära ersättning för de verkliga merkost­ nader den åsamkats genom elever från andra kommuner. Några generella ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde med hänsyn till de syn­ nerligen stora variationer i samarbetets omfattning, som kan förutses, icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma på Kungl. Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostnader mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som mottager elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för sina havda verkliga merkostnader. Handläggningen av skolbyggnadsärenden skulle en­ ligt utredningens mening i viss utsträckning kunna förenklas genom att vissa moment i denna flyttades från skolöverstyrelsen till mellaninstanserna. Ärenden rörande statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lä­ rare skulle vidare flyttas från Kungl. Maj:t till mellaninstansen och slut­ ligt avgöras av denna. De förenklingsåtgärder utredningen föreslagit på detta område är i och för sig motiverade, och jag har förståelse för önskemålen om en snabbare handläggning av skolbyggnadsärendena. Vad denna handläggning beträffar, synes dock utredningen icke ha uppmärksammat, att det i högre grad är den rådande byggnadsregleringen än det administrativa förfarandet som sådant, som dämpar den takt i vilken statsbidrag kan beviljas till skolbyggnadsföretag. De skäl som ligger till grund för investeringsbegränsningarna är emellertid å andra sidan av den art, att de gör det ytterst angeläget från det allmännas synpunkter att de resurser, som kan dispo­ neras för skolbyggnadsverksamlieten, blir så väl och effektivt utnyttjade som överhuvudtaget är möjligt. Det torde inte råda någon tvekan om att detta sker med den nuvarande centraliserade handläggningen, som gör det möjligt att från början koppla in kvalificerad expertis på alla punkter. Nämnda omständigheter tillsammans med de bestämda avstyrkandena av utredningens förslag i förevarande avseende, som framförts från särskilt skolöverstyrelsens och ett flertal folkskolinspektörers sida, talar enligt min mening för att utredningens förslag icke nu bör föranleda någon åtgärd utan bli föremål för förnyad prövning, sedan erfarenhet av mellaninstansens arbete vunnits och en säkrare bedömning kan göras av vilka resurser som regionalt kan ställas till förfogande för ifrågavarande uppgifter. Med hänsyn till de förslag, som Kungl. Maj:t framlagt för årets riksdag i propositionen nr 116 angående tjänstebostadssystemet m. m. synes icke

heller ställning nu böra tagas till frågan om ändrad handläggning av ären­ den rörande statsbidrag till tjänstebostäder åt folkskolans lärare. Även om utredningens förslag i nu berörda båda avseenden icke vinner bifall i vad de avser den till mellaninstanserna decentraliserade beslutande­ rätten, kommer mellaninstanserna likväl genom sin ställning att få väsent­ liga uppgifter och ett betydande ansvar, då byggnadsplaneringen, som ju är det viktigaste ledet i en allmän skolplanering, rörande samtliga under mellaninstanserna sorterande skolformer givetvis måste ske under mycket aktiv medverkan från mellaninstansernas sida. Handläggningen av disciplinärenden rörande lä­ rare och skolledare skulle enligt utredningens förslag bli en an­ nan principiellt sett viktig uppgift för de nya mellaninstanserna. Förslagets viktigaste innebörd är, att de befogenheter i disciplinärt hänseende, som nu utövas av styrelserna för de olika kommunala skolformerna, skulle flyt­ tas från dessa lokala myndigheter till de regionala organen. Förslaget till­ mötesgår ett vid upprepade tillfällen från lärarhåll framfört önskemål, att disciplinärendena skall lyftas från skolstyrelserna till högre myndigheter. De skäl utredningen anfört till stöd för att detta bör ske i samband med de organisatoriska omläggningar i övrigt, som bör äga rum i anslutning till skolreformen, anser jag böra accepteras. Jag förordar således, att de disciplinära befogenheterna gentemot lärarna vid det obligatoriska skol­ väsendet, de högre kommunala skolorna och kommunala skolor för yrkes­ utbildning överflyttas från skolstyrelserna till mellaninstanserna. Med hänvisning bl. a. till sina förslag rörande de allmänna läroverkens lokala och regionala ledning och till den bakom dessa förslag liggande strä­ van att skapa ett i organisatoriskt hänseende enhetligt skolväsen, har ut­ redningen funnit sig böra föreslå, att mellaninstansen blir disciplinär myn­ dighet även för lärare och rektorer vid de allmänna läroverken. Jag har tidigare biträtt förslagen, att de allmänna läroverken skall inordnas under samma lokala skolstyrelse som bland annat det obligatoriska skolväsendet samt under de nya mellaninstanserna. Jag anser mig också böra biträda utredningens förslag i nu förevarande avseende såtillvida, att jag förordar, att skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare vid all­ mänt läroverk flyttas över på mellaninstanserna. Rektorerna vid de stat­ liga läroverken torde i likhet med övriga statstjänstemän i motsvarande ställning icke böra vara underkastade disciplinär bestraffning. Utredningen har föreslagit den inskränkningen i mellaninstansens befo­ genheter, att dess beslut om avsättning i disciplinär väg, vilket naturligtvis endast kan avse lärare som icke tillsatts medelst fullmakt, skall under­ ställas skolöverstyrelsens eller, om det är fråga om lärare vid yrkesskola, överstyrelsens för yrkesutbildning prövning, innan det blir gällande. Här­ emot har jag intet att erinra. Från några remissinstansers sida har ifrågasatts, om inte disciplinären­

den av mindre allvarlig karaktär skulle kunna ligga kvar hos skolstyrelsen. Detta spörsmål har också berörts av skolstyrelseutredningen, som över­ vägt om det inte borde stå den lokala styrelsen någon annan möjlighet till buds än informella tillsägelser eller anmälan till högre myndighet för att göra sin vilja gällande gentemot lärarpersonalen. Jag tror för egen del, att det resultat utredningen därvid kommit till är riktigt, nämligen att det skulle stöta på svåra hinder att i fråga om disciplinära befogenheter åstadkomma en kompetensfördelning mellan lokala och regionala myndig­ heter, som tillfredsställde skäliga krav på klarhet och otvetydighet. Då det i de ärenden det här gäller skulle vara särdeles olägligt med tveksam­ het om de olika organens befogenheter eller om den rättsliga verkan av en företagen åtgärd, måste jag ansluta mig till utredningens uppfattning, att den disciplinära domsrätten helt skall utövas av lokalstyrelsen över­ ordnad myndighet. Genom en sådan reform bör också det av skolstyrel­ serna emellanåt tillämpade bruket av reaktionsformer med oklart definie­ rad rättsverkan såsom tilldelande av »erinran» eller »föreställning» bringas att upphöra. Skolstyrelseutredningen har framhållit, att den icke ansett sig böra gå närmare in på frågan om disciplinbestämmelsernas materiella innehåll. Det torde emellertid vara lämpligt att dessa, särskilt vad beträffar rekvisiten för disciplinstraff och reaktionsformernas innebörd och art, utformas i närmare anslutning till allmänna verksstadgans regler än som skett i ut­ redningens författningsutkast. Det torde sålunda böra ankomma på Kungl. Maj:t att med iakttagande härav utfärda disciplinbestämmelser enligt de grunder jag här angivit. Vid remissbehandlingen har anmärkts, att mellaninstanserna genom sin storlek och sammansättning icke skulle vara helt lämpade för uppgiften att avgöra disciplinärenden. Besvärssakkunniga menar, att de mål av detta slag, som mellaninstansen kan få att handlägga, med tillgången till munt­ ligt förfarande kan svälla ut till processer av avsevärd omfattning, vilka skulle kunna ställa särskilda krav på den som skall leda förhandlingarna. De sakkunniga ifrågasätter därför, om inte särskilda disciplinnämnder borde inrättas. Jag finner vad besvärssakkunniga härutinnan anfört beaktansvärt. Disci­ plinärenden måste städse handläggas med yttersta omsorg och grannlagenhet. Om det öppnas tillgång till muntlighet kan förutses, att den processuella ledningen kan komma att ställa anspråk, som mellaninstansens ord­ förande måhända ej alltid uppfyller. Ordförandeskapet bör därför kunna överlämnas åt annan i sådana fall. Likaså torde det vara lämpligt att i dylika fall kunna begränsa antalet ledamöter, som skall deltaga i handlägg­ ningen. Det synes mig därför böra finnas möjligheter för mellaninstansen att, då den så prövar lämpligt, överlämna beslutanderätten i disciplin­ ärende till en särskild delegation med den juridiskt utbildade ledamoten

23G

eller hans ställföreträdare som ordförande och med förslagsvis två lekmän och två pedagoger som övriga ledamöter. Personsammansättningen torde icke från början böra fixeras av mellaninstansen utan av denna kunna bestämmas från fall till fall med hänsyn till omständigheterna. Att redan nu, innan några erfarenheter vunnits av det muntliga för­ farandet eller av i vilken utsträckning detta kan komma att tagas i bruk, inrätta särskilda disciplinnämnder för lärarna finner jag icke erforderligt. Disciplinärenden är förhållandevis sällsynta och de som förekommer be­ höver icke nödvändigtvis vara av sådan art, att de gör det befogat med speciella anordningar för handläggningen, vilken enligt min mening under alla omständigheter måste bli mera betryggande i mellaninstanserna, i vilka juridisk sakkunskap skall vara representerad, än i de lokala skol­ styrelserna. Prövningen av besvär över lokal skolmyndighets beslut skulle enligt utredningsförslaget också bli en viktig uppgift för mellaninstanserna. Vid sitt ställningstagande till detta förslag har ett an­ tal remissmyndigheter ifrågasatt, om mellaninstanser med den av skol­ styrelseutredningen föreslagna sammansättningen och kansliorganisationen motsvarar de anspråk, som bör ställas på en besvärsprövande myndighet. Jag kommer längre fram att föreslå en viss förstärkning av kanslierna och en mindre ändring i fråga om sammansättningen men avser icke att frångå de principer för mellaninstansens organisation, som utredningen föreslagit. Jag kan ej heller finna detta erforderligt för att mellaninstansen skulle bli skickad att pröva besvär över de lokala skolmyndigheternas beslut. Jag skall närmare beröra härmed sammanhängande spörsmål i samband med mina förslag om mellaninstansens sammansättning. De beslut som fattas av lokala skolmyndigheter bör, när det gäller be­ svär, delas in i två grupper, nämligen dels sådana som kan överklagas ge­ nom sj älvförvaltningsbesvär — alltså även på materiella grunder — dels sådana som endast kan överklagas genom kommunalbesvär. För skillna­ den mellan dessa båda ärendetyper har jag förut redogjort. Enligt utred­ ningens förslag skall besvär över den förra gruppen av beslut i princip anföras hos mellaninstansen, medan prövningen av kommunalbesvär skall ankomma på länsstyrelsen. Jag tillstyrker detta förslag. I detta sammanhang vill jag understryka, att det vid den genomgång och överarbetning av skolförfattningarna, som måste ske i anslutning till en skolstyrelsereform, är angeläget att avhjälpa de betydande brister i fråga om besvärsbestämmelsernas utformning, som dessa författningar är behäftade med. Besvärsinstans i förhållande till mellaninstansen skall enligt utredningens mening vara Kungl. Majt. Jag ansluter mig till detta förslag. Beträffande beslut som fattas av de lokala myndigheterna skulle man på detta sätt få ett sedvanligt treinstanssystem, medan man å andra sidan

endast skulle kunna få en överprövning i en instans av beslut som ur­ sprungligen fattats av mellaninstansen. För att undvika det senare för­ hållandet har vid remissbehandlingen ifrågasatts, om inte de centrala skol­ myndigheterna borde föras in som besvärsinstanser närmast över mellaninstanserna. Härför talar naturligtvis vissa skäl, men beträffande beslut som fattats av lokal skolstyrelse skulle man då få ett fyrainstanssystem, vilket får anses vara onödigt omständligt och även skulle strida mot besvärssakkunnigas uttalande rörande instansordningen i betänkandet om administrativt rättsskydd, där det förutsättes att högst tre instanser skall finnas. Det av besvärssakkunniga i remissyttrandet över skolstyrelseut­ redningens betänkande diskuterade alternativet, att man skulle minska olägenheterna av en handläggning i fyra instanser genom att i vissa fall begränsa fullfölj dsrätten till Kungl. Maj:t, är enligt min mening icke till­ fredsställande. Dels bör sådan begränsning förekomma sparsamt, dels skulle det bli tämligen omständligt att författningsmässigt reglera en ord­ ning enligt vilken både skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesut­ bildning skulle vara besvärsinstanser i kombination med begränsad full­ följdsrätt från dessa myndigheter till Kungl. Maj:t. Jag anser att praktiska skäl starkt talar för utredningens uppfattning att en myndighet, Kungl. Maj:t, skall pröva besvär över mellaninstansens beslut och att en generell bestämmelse härom skall finnas i mellaninstan­ sens instruktion. Jag föreslår, att besvärsbestämmelserna utformas i en­ lighet härmed. Ärenden av löpande natur, d. v. s. handläggning av frågor rörande tillämpning och tolkning av lagar, stadgor och andra bestämmel­ ser, som reglerar speciella förhållanden, måste, liksom enligt nuvarande organisation, i betydande omfattning ankomma på de nya mellaninstanserna. Ett icke oväsentligt motiv för inrättandet av dessa myndigheter är behovet av en decentralisering från de centrala instanserna till regionala organ. I den mån detta behov kan tillgodoses, vinnes dels en enklare och snabbare handläggning av ärendena, dels att de högre myndigheterna ge­ nom att avlastas ärendegrupper, som från deras synpunkt sett är av mindre väsentlig karaktär, får bättre möjligheter att ägna sig åt sina huvudupp­ gifter. Skolstyrelseutredningens förslag om decentralisering från centrala myn­ digheter till de nya mellaninstanserna upptager 62 ärendegrupper och får anses vara av betydande omfattning. Jag anser att dessa förslag i huvud­ sak kan och med det snaraste bör förverkligas, samtidigt som jag vill ut­ tala, att de enligt min mening icke kan betraktas som uttömmande. Sedan den regionala organisationen vunnit stadga, bör en fortskridande decentra­ lisering äga rum. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare be­ stämmelser Kungl. Maj:t prövar erforderliga med anledning av skolstyrelse­ utredningens decentraliseringsförslag.

Jag har med det sagda berört vissa principiellt viktiga delar av mellaninstansernas verksamhet. Sammanfattningsvis skulle jag vilja ange deras allmänna uppgifter på följande sätt. De skall närmast under de centrala skolmyndigheterna utöva ett all­ mänt inseende över de skolor, som enligt vad jag inledningsvis i detta avsnitt anfört skall sortera under dem. De skall vidare skaffa sig känne­ dom om de enskilda kommunernas skolförhållanden och genom samarbete med kommunernas företrädare, genom råd och upplysningar främja skol­ väsendet. Beträffande skolor tillhörande den obligatoriska undervisningen samt beträffande den allmänbildande undervisningen i yrkesskolor, vilka står under dess inseende, bör mellaninstansen utöva den omedelbara in­ spektionen. Detta bör givetvis ske genom de till myndigheten knutna pe­ dagogiskt utbildade inspektörerna. Det skall också ankomma på de nya myndigheterna att tillse, att skol­ väsendet blir ändamålsenligt planerat och ordnat. I detta syfte skall de verka för sådan interkommunal samverkan, som skapar förutsättningar för en ändamålsenlig skolorganisation och för särskilda pedagogiska an­ ordningar såsom t. ex. hjälp- och specialklassundervisning, anställande av skolpsykologer och konsulenter. I den mån mellaninstansen inte själv äger eller anser sig böra vidtaga viss åtgärd, som bedömes som nödvändig, skall den hos vederbörande över­ styrelse göra anmälan om förhållandet. Mellaninstansen bör vidare stödja och stimulera skolledares och kon­ sulenters verksamhet samt i den mån det behövs sammankalla dem även­ som skolstyrelseledamöter och andra till överläggningar. Det bör också vara en uppgift för mellaninstansen att föreslå och främja försöksverk­ samhet samt att i samverkan med kommunerna anordna kurser för lärar­ nas vidareutbildning i teoretiska och praktiska ämnen. När anledning därtill föreligger bör mellaninstansen samråda med andra länsorgan och myndigheter samt tillhandagå dessa med biträde och upp­ lysningar. Slutligen skall mellaninstansen avgiva de utlåtanden och verk­ ställa de utredningar, som i vederbörlig ordning begäres eller påkallas, samt handlägga de ärenden som enligt instruktionen och andra författningar ankommer på densamma. Bland dessa märkes särskilt disciplin- och besvärsärenden.

Jag övergår så till att behandla vissa frågor rörande mellaninstansens organisation. Härom har jag tidigare gjort det allmänna ut­ talandet, att jag ansluter mig till skolstyrelseutredningens uppfattning, att det bör inrättas särskilda regionala skolmyndigheter med ett starkt lekmannainslag. Denna uppfattning har i stort sett också vunnit anslut­ ning vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emellertid för­ ordat ett av utredningen diskuterat alternativ, nämligen att låta länsstyrel­

serna fungera som mellaninstanser med en skolinspektör som föredragande. För egen del fäster jag avgörande vikt vid att lekmän beredes plats i mellaninstanserna. Då statsmakterna så sent som vid 1952 års riksdag i prin­ cip tagit ställning mot lekmannadeltagande i länsstyrelsen, finner jag det icke lämpligt att nu för en speciell förvaltningsgren föra fram förslag om lekmannamedverkan i denna myndighet. Dessutom anser jag, och det är det för mig avgörande, att skolfrågorna, som är tämligen främmande för länsstyrelsernas verksamhet, är av sådan omfattning och betydelse, att det skulle vara i hög grad olämpligt att föra dem under så utpräglat ad­ ministrativa ämbetsverk som länsstyrelserna är. Skolväsendets utveckling fordrar enligt min bestämda uppfattning regionala myndigheter med upp­ gift att enbart ägna sig åt skolan och konstruerade med tanke på denna uppgift. Enligt utredningens förslag skall mellaninstansen bestå av sju ledamöter. Majoriteten skall vara lekmän, d. v. s. icke-skolmän, och minoriteten peda­ gogiska fackmän. Lekmännen, av vilka en skall vara högre förvaltningsjurist eller domare, skall väljas av landstingen. Av pedagogerna skall skol­ överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning utse vardera en, var­ jämte en statens skolinspektör skall vara självskriven. Skolinspektören skall också vara chef för mellaninstansens kansli och till sitt biträde ha en kvalificerad administrativ kraft, nämligen en sekreterare i 27 lönegra­ den, jämte kontorspersonal. Det har allmänt vitsordats, att medverkan av lekmän i mellaninstansen kan antagas bli av stort värde, men den av utredningen föreslagna sam­ mansättningen, med förtroendevalda ledamöter i majoritet, har givit åt­ skilliga remissmyndigheter anledning att ifrågasätta, om mellaninstansen skall betraktas som ett statligt organ. Den föreslagna sammansättningens lämplighet kan naturligtvis disku­ teras, inte minst spörsmålet om behovet av företrädare för olika syn­ punkter och erfarenheter är på tillfredsställande sätt tillgodosett. Men jag kan icke finna de grunder hållbara, som anförts till stöd för meningen, att de av utredningen föreslagna mellaninstanserna icke skulle vara stat­ liga organ. Spörsmålet kommer i klar belysning om man ställer frågan, hur dessa myndigheter skall betraktas, om de inte anses vara statliga. Offentlig förvaltning måste utövas av ett visst rättssubjekt, som kan vara ett annat än staten. Om man anser att staten inte är subjekt för den för­ valtning mellaninstanserna skall utöva, bör man ange vilket subjektet i så fall är. Ingen remissmyndighet har försökt besvara denna fråga, men det synes som om mellaninstanserna på grund av landstingens medverkan och inflytande vid tillsättningen på vissa håll betraktats som ett kommunalt organ. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid enligt min mening felaktigt. Det framgår nämligen fullt klart av utredningens förslag, att mellaninstansernas verksamhet på intet sätt skall kunna regleras av något kommunalt

beslutande organ. Landstinget exempelvis skall utse vissa ledamöter men därutöver icke ha något inflytande på eller ansvar för arbetet. Likaså framgår klart, att mellaninstansens verksamhet helt skall bekostas av statsmedel. Man har också anledning att i detta sammanhang beakta ar­ ten av de uppgifter som enligt utredningens, av mig i det föregående i huvudsak biträdda förslag, skall tilläggas mellaninstanserna. Den viktiga dirigerande och kontrollerande verksamhet dessa skall utöva och funk­ tionen att pröva besvär är uppgifter av sådan natur som brukar tillkomma statens organ. Från den här diskuterade synpunkten finns således enligt min mening icke anledning att göra några invändningar mot den av skol­ styrelseutredningen föreslagna mellaninstansen. Jag anser mig emellertid av andra skäl böra föreslå vissa ändringar i sättet att utse mellaninstansledamöterna och i fråga om mellaninstansens sammansättning. Innan jag går in härpå ämnar jag dock beröra några andra spörsmål. Jag vill först framhålla, att jag anser det angeläget, att den nya regio­ nala skolmyndigheten konstrueras som ett organ på det sätt utredningen föreslagit. Skolinspektörernas verksamhet bör således inordnas i mellan­ instansens. Om man släpper tanken, att denna myndighet skulle bli en icke-statlig myndighet, bör enligt min mening också de från folkskolin­ spektörernas sida framkastade problemen om inspektörens förhållande till mellaninstansen falla. De synes nämligen föranledda av uppfattningen, att mellaninstansen på något sätt skulle skjutas in som en barriär mellan sta­ tens representanter — inspektörerna — och kommunerna, vilket såvitt jag kan se helt strider mot den uppfattning skolstyrelseutredningen givit ut­ tryck åt. Jag vill för egen del understryka, att ingen gränslinje bör dragas mellan inspektörerna å ena sidan och de valda eller förordnade ledamöterna å den andra, utan att de tillsammans skall utgöra den regionala skolmyn­ digheten, även om inspektörerna icke blir ledamöter av denna. Utred­ ningen har betonat detta förhållande genom sina förslag, att lekmännen och tjänstemännen icke skall tilldelas funktioner, som kräver tillvarata­ gande av motsatta intressen, och genom sitt framhävande av att lekmannakollegiet icke skall ha att som besvärs- eller remissorgan taga ställning till inspektörs tjänsteåligganden. Mot denna bakgrund ter sig inspektörernas ställning i — inte till — mellaninstansen ej mera problematisk än att det bör kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att efter de av skolstyrelseutred­ ningen uppdragna riktlinjerna genom instruktionsbestämmelser närmare bestämma den. Några remissinstanser har avstyrkt, att en statlig inspektör skall vara ledamot av mellaninstansen. Jämförelser har gjorts med tjänstemännens ställning i landstingskommunala nämnder och med skolledarens ställning till den lokala skolstyrelsen. Enligt min mening är dylika paralleller inte riktiga. Mellaninstansen skall icke vara ett regionalt självstyrelseorgan på skolans område och ej heller en representation för olika intressegrupper

211 inom sitt verksamhetsområde utan ett statligt regionalt organ, i vilket lekmannainflytandet skall beredas utrymme vid sidan av den pedagogiska sakkunskapen. De främsta företrädarna för den senare på regionplanet skall statens skolinspektörer vara. Huruvida någon av dem bär ställning som ledamot eller ej torde emellertid från saklig synpunkt vara av mindre betydelse. För egen del anser jag det vara lämpligast, att inspektör icke är ledamot utan fungerar enbart som föredragande med reservationsrätt. Av praktiska skäl, som jag strax återkommer till, föreslår jag att så blir fallet. Det ligger i sakens natur, att mellaninstansernas verksamhet i hög grad måste präglas av en direkt och intim samverkan med de båda centrala skolmyndigheterna. I frågor, som rör mellaninstansernas inre organisation, personalfrågor och dylikt, bör mellaninstansema underställas skolöversty­ relsen, som enligt min mening också bör tillerkännas ett väsentligt infly­ tande, när det gäller anvisningar och riktlinjer för mellaninstansernas verksamhet. När det gäller planeringen för den egentliga yrkesutbild­ ningen, bör ett motsvarande inflytande tillerkännas överstyrelsen för yr­ kesutbildning. Med hänsyn till vikten av en samordnad utbyggnad och planering av skolväsendet anser jag det emellertid nödvändigt, att de båda överstyrelserna samråder i frågor av större betydelse, som rör de regionala instansernas verksamhet. Närmare bestämmelser härom bör ut­ färdas av Kungl. Maj:t efter förslag från de båda ämbetsverken. Beträffande sättet att utse ledamöterna i mellaninstansen kan jag i stort sett ansluta mig till utredningens förslag. De svårigheter som möter härvid är främst att finna en tillfredsställande me­ tod att utse lekmännen. Jag biträder utredningens förslag, att dessa i prin­ cip skall utses av landstinget. Vid remissbehandlingen bär emellertid en ganska allmän kritik riktats mot att även den juridiskt utbildade leda­ moten skall vara landstingsvald. Denna kritik finner jag befogad av flera skäl. Visserligen bör, såsom utredningen framhåller, landstinget vid val av ledamöter i mellaninstansema icke vara bundet till tingets egna leda­ möter, men jag anser det likväl inte lämpligt att landstinget ålägges att utse ledamöter, vars kvalifikationer skall vara så speciella som i detta fall. I län med landstingsfri stad och i Kalmar län med dess två landsting skulle också alldeles särskilda svårigheter kunna uppstå med en sådan bestäm­ melse. Utredningen har understrukit vikten av att antalet leda­ möter hålles lågt och framhållit, att det icke bör överstiga sju. Jag anser det önskvärt, att denna siffra icke överskrides. För att de svårig­ heter jag nyss berört skall elimineras och dessutom önskemålet att eu statlig myndighet får utse juristen skall tillgodoses, utan att antalet leda­ möter ökas utöver vad utredningen föreslagit, förordar jag, dels att någon statlig skolinspektör icke skall ingå som ledamot i mellaninstansen, dels ock att en ändring i sättet att utse ledamöterna vidtages på så vis, att

16

landstingen i regel skall utse fyra lekmannaledamöter och suppleanter för dessa, medan länsstyrelserna skall förordna den juridiskt utbildade leda­ moten, en domare eller högre förvaltningsjurist, jämte suppleant med samma kompetens. Undantagen skall vara följande. De båda landstingen i Kalmar län skall utse vardera två ledamöter. Landsting i län med stad, som icke tillhör landstinget, skall utse tre ledamöter, medan sådan stad skall utse en ledamot. Beträffande Malmöhus län föreslår jag dock, att stadsfullmäktige i Malmö och Hälsingborg i samråd skall utse en ledamot och en suppleant. Är ledamoten från den ena staden, skall suppleanten vara från den andra. Med hänsyn till att det icke är fråga om i egentlig mening lokal representation i mellaninstanserna, torde det icke behöva befaras annat än att de båda stadsfullmäktigeförsamlingarna utan svårig­ het skall kunna enas om en sakligt välmeriterad ledamot och suppleant. Vad utredningen i övrigt föreslagit beträffande mellaninstansens leda­ möter tillstyrker jag i huvudsak. Särskilt angeläget med hänsyn till den regionala myndighetens betydelse för de mindre kommunerna anser jag det vara, att två landstingsvalda ledamöter skall ha kännedom om lands­ bygdens skolväsen. Jag anser mig också böra framhålla betydelsen av att landstingen lägger sig vinn om att till ledamöter i mellaninstansen utse personer, som är kunniga i och intresserade för utbildnings- och undervis­ ningsfrågor. Det har framförts förslag om att en ledamot skulle vara sakkunnig i arbetsmarknadsfrågor. Sådan sakkunskap i mellaninstansen skulle san­ nolikt vara värdefull. Jag anser dock att ytterligare kompetenskrav för ledamotskap icke bör föreskrivas. Den av överstyrelsen för yrkesutbildning utsedde ledamoten får antagas besitta ett visst mått av kunskaper om arbetsmarknadsfrågor. I övrigt måste, från detta och andra områden, syn­ punkter tillföras skolmyndigheten genom samråd med andra fackmyndig­ heter och genom anlitande av experter. Jag delar utredningens uppfattning, att mellaninstansens ordfö­ rande icke skall vara skolman. Jag anser det lämpligast att han utses bland de landstingsvalda ledamöterna. Emellertid bör det stå Kungl. Maj:t fritt att också utse den av länsstyrelsen förordnade ledamoten. Det av mig förordade sättet att utse den juridiskt utbildade ledamoten ger denne en mera utpräglad ställning som företrädare för rättssynpunkterna. Enligt min mening bör ännu en ändring i utredningsförslaget vid­ tagas för att stärka mellaninstansens kompetens att handlägga rättsliga frågor. Jag anser således, att sekreterartjänsten hos mellaninstanserna bör få en högre lönegradsplacering än utredningen föreslagit. I detta samman­ hang vill jag endast uttala, att jag anser en höjning av sekreterarens löneställning böra kompletteras med en väl motiverad skärpning av kompe­ tenskraven för sekreterarbefattningarna. Utredningen har betonat, att det här är fråga om administrativa och icke om pedagogiska tjänster, vilket

jag anser vara riktigt. För att säkra en tillfredsställande beredning av ären­ den av rättslig natur i mellaninstansen föreslår jag, att huvudregeln, när det gäller kompetenskraven, skall vara, att sekreteraren avlagt examen in­ för juridisk fakultet. Först i andra hand skall den kunna komma i fråga, som genom annan utbildning eller förvaltningserfarenhet kan anses ha ådagalagt lämplighet för dessa tjänster. Beträffande ersättningarna till mellaninstansens ledamöter torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestäm­ melser.

Mellaninstansernas geografiska verksamhetsom­ råden bör enligt min mening vara länen. Utredningens argumente­ ring härför är, om man eftersträvar en lösning på längre sikt, enligt mitt bedömande helt övertygande. Flertalet remissinstanser har också anslutit sig till utredningens länsalternativ. Jag skall inte här upprepa de tidigare återgivna skälen för detta men vill inte underlåta att peka på vad jag anser vara ett i detta sammanhang avgörande förhållande, nämligen att en övergång till en differentierad inspektion i största möjliga utsträckning måste förutsättas efterhand bli nödvändig. Jag kan alltså icke förorda någon avvikelse från den enligt min mening såväl principiellt som prak­ tiskt sett riktiga linjen, att länen skall vara de regionala skolmyndigheter­ nas verksamhetsområden. Jag finner det även lämpligt att denna myndighet enligt utredningens förslag benämnes länsskolnämnd. Beträffande förläggningen anser jag för egen del, att nämnden i samtliga fall bör placeras i vederbörande residensstad. I motsats till utredningen finner jag alltså tillräckliga skäl icke föreligga för att göra något undantag från denna regel beträffande Skaraborgs län.

Mellaninstansens organisation i län med flera inspektörer är ett problem som för sin lösning bland annat fordrar, att ställning tages till frågan om inspektörernas stationering. Utredningens förslag, att samtliga inspektörer stationeras på mellaninstansens kansliort är enligt min mening en nödvändig konsekvens av huvudmotiveringen för länsalternativet, d. v. s. behovet av en differentierad inspektion. En sådan kan självfallet icke skapas med inspektörerna placerade på vitt skilda håll. Detta steg är också nödvändigt, om de nuvarande folkskolinspektörernas kanslifråga skall kunna lösas rationellt. Kvalificerad administrativ arbets­ kraft kan nämligen enligt min åsikt icke ifrågasättas bli placerad annor­ städes än vid mellaninstansens kansli. För de inspektörer, som under eu bestämd övergångstid icke kan flytta in till kansliorten, anser jag dock, att medel för avlönande av biträdespersonal bör ställas till förfogande i ungefär den omfattning utredningen föreslagit.

Ett annat skäl för den föreslagna stationeringen är att en sådan utgör en förutsättning för att länsskolnämnden skall bli den centrala punkt för länets skolväsen, som den bör bli. Skall mellaninstansen kunna fylla sin funktion som samordnande organ, anser jag det vara nödvändigt att man i möjligaste mån undviker en organisation med »lokala» inspektörer. Man kan å andra sidan inte bortse ifrån att en centralisering av inspek­ tionen åtminstone övergångsvis också kommer att ha nackdelar i släptåg, vilka utredningen utförligt redovisat. Sådana kan emellertid aldrig helt undvikas vid organisatoriska omläggningar av sådan betydelse som den ifrågavarande. Såväl skolöverstyrelsen som statens folkskolinspektörers förbund har i princip anslutit sig till utredningens förslag om inspektörer­ nas stationering och jag anser även för egen del motiveringarna härför så starka, att förslaget, även om det inte är invändningsfritt, bör tillstyrkas. Utredningen har beträffande stationeringen för de nuvarande folkskol­ inspektörerna föreslagit en övergångstid av tre år från ikraftträdandet av mellaninstansorganisationen, vilket jag anser skäligt. Även för tid härefter bör skolöverstyrelsen dock äga rätt att, om alldeles särskilda skäl förelig­ ger, medge inspektör, som är i tjänst, då omläggningen träder i kraft, att bibehålla den nuvarande stationeringsorten. Utredningen föreslår, att de nuvarande folkskolinspektionsområdena i princip skall bibehållas tillsvidare. Så länge detta är fallet bör inspektör, som inte är bosatt inom sitt område, såsom utredningen föreslagit, ha mottagning inom detta på bestämd tid och plats. I län med flera inspektörer skall vidare enligt utredningens förslag en vara chefsinspektör med titeln förste skolinspektör. Denne skall bland annat ha till uppgift att samordna och sammanhålla mellaninstansens verksamhet samt vara chef för dess kansli. En dylik anordning anser jag nödvändig. I regel skulle förste skolinspektören tillika ha ett eget inspektionsom­ råde att ansvara för. Utredningen anser, att detta städse bör vara det om­ råde, inom vilket kansliorten är belägen, samt att det bör vara av något mindre omfattning än övriga områden i länet, allt i syfte att kompensera det med ställningen som förste skolinspektör följande merarbetet. Behovet av en chefsinspektör har allmänt erkänts vid remissbehand­ lingen. Skolöverstyrelsen kritiserar emellertid utredningens konstruktion av befattningen och anser, att inspektionsområdesindelningen bör förbli oförändrad, att vilken inspektör som helst, oavsett vilket hans inspektions­ område är, skall kunna förordnas som förste inspektör samt att en del av de denne tillkommande arbetsuppgifterna skall kunna fördelas på övriga inspektörer enligt beslut av mellaninstansen. Förslaget att förste skolinspektören, i stället för att få ett något mindre, kring kansliorten beläget område, genom beslut av mellaninstansen skulle

avlastas sådana uppgifter, som han i egenskap av jörste inspektör ej hin­ ner fullgöra, finner jag icke välbetänkt. I fråga om förste rektor har över­ styrelsen, i motsats till utredningen, föreslagit att skolchefsuppgifterna icke skulle fördelas mellan flera skolledare, utan att skolchefen vid behov i stället skulle avlastas rektorsuppgifter, så att chefsuppgifterna kunde förbli samlade på en hand. Jag har tidigare anslutit mig till denna upp­ fattning, och enligt min mening bör en motsvarande princip tillämpas också i förevarande fall. Tydligt synes också vara att inspektör, som inte bor på kansliorten, ej bör vara förordnad som förste skolinspektör. Även sedan samtliga inspektörer placerats på kansliorten, torde inspektionsområdesindelningen bestå. För mig synes det icke heller vara lämpligt att förordna inspektör, vars område ligger långt från kansliorten, till förste inspektör, så länge han är knuten till ett sådant område, enär det skulle medföra antingen att han finge för liten tid för sitt område eller att vissa, med chefskapet förenade uppgifter, finge flyttas över på annan, vilket jag nyss avvisat som olämpligt. Det är att märka att en statlig folkskolin­ spektör utnämnes till inspektör i visst angivet inspektionsområde. Å andra sidan finner jag det principiellt riktigt, att man bör undvika att utan en särskild prövning förordna personer till innehavare av så vik­ tiga poster som förste inspektörsbefattningarna. Utredningens förslag, att inspektören i området kring mellaninstansens kansliort automatiskt skall bli förste skolinspektör, bör därför icke utan vidare godtagas såsom en för alla fall automatiskt verkande regel i samband med övergången till den nya mellaninstansorganisationen. En möjlighet att undvika detta synes vara att skolöverstyrelsen underhand undersöker i vilka fall tjänstebyten och därmed följande byten av inspektionsområden önskas från vederbö­ rande inspektörers sida för att exempelvis en yngre eller av olika skäl lämpligare kraft skall kunna förordnas som förste inspektör. Mot en sådan tillämpning av utredningens förslag har jag intet att erinra. I syfte att åstadkomma för förste inspektörerna avpassade områden bör en viss ändring av inspektionsområdesindelningen, i huvudsak som utredningen föreslagit, komma till stånd. Att chefsinspektören skall ha ett bestämt område synes emellertid icke nödvändigtvis behöva innebära att vikarie för honom också skall fullgöra uppgifterna som chefsinspektör. Tillfälligtvis torde dessa utan olägenhet kunna övertagas av någon av de redan på orten stationerade ordinarie inspektörerna. Den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen förste skolinspektör anser jag böra utbytas mot länss kolinspektör. I fyra län kom­ mer tills vidare endast en inspektör alt finnas. I enlighet med skolöver­ styrelsens uppfattning bör även dessa benämnas länsskolinspektörer. Ut­ redningen har föreslagit att chefsinspektör skall uppbära ett särskilt be-

fattningsarvode. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga närmare ställning till regleringen härav. I syfte att åstadkomma en utjämning av de mest påfallande skillna­ derna mellan länen, när det gäller mellaninstansemas arbetsmöjligheter, i synnerhet arbetsmöjligheterna för de pedagogiskt utbildade tjänstemän­ nen, har skolstyrelseutredningen föreslagit, att en mellaninstansorganisation, byggd på länsområdena, skall kompletteras med en ökning av an­ talet inspektörer. En ny tjänst skulle inrättas i vart och ett av de tre största länen, nämligen Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Stockholms län samt i Västmanlands län, vilket utgör ett enda inspektionsområde tillika det största i riket. Med hänsyn till den ökning av inspektörernas i regel redan nu mycket betydande arbetsbörda, som kan förutses på grund av den förestående utvecklingen på skolans område, betraktar jag den av utredningen före­ slagna utbyggnaden av skolinspektionen såsom mycket rimlig. En förstärk­ ning av inspektionen i de nämnda folkrika länen med deras stora inspek­ tionsområden kan för övrigt betraktas som ofrånkomlig, om den regionala skolledningen i dessa län skall kunna förväntas fylla de uppgifter som måste åläggas den. Jag tillstyrker därför att fyra nya inspektörstjänster inrättas med placering i de län utredningen föreslagit. Den organisation av inspektionen, utredningen ansett böra komma till stånd i dessa fyra fall, anser jag vara lämplig, då erfarenhet därigenom kan vinnas för en slutlig övergång till en organisation utan särskilda inspektionsområden. Enligt utredningens förslag skall landstingsfria och övriga större städer i princip intaga samma ställning till mellaninstansen som övriga kommuner. Något skäl att avvika från detta enligt min mening välgrundade förslag anser jag icke ha framkommit vid remissbehandlingen. Formerna för ärendenas handläggning i länsskolnämnden och därmed förbundna spörsmål, av utredningen behandlade under rubriken arbets­ fördelningen inom mellaninstansen, torde böra regleras genom av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion på grundval av utredningens utförliga förslag. Jag vill här med anledning av påpekandet från skolöver­ styrelsens sida rörande nämndledamöternas möjligheter att gripa in på områden, som rätteligen skulle vara skolinspektörens, endast uttala, att instruktionen för mellaninstanserna bör få en sådan utformning att miss­ förstånd undvikes beträffande inspektörs och vald eller förordnad leda­ mots ställning, när det gäller den fackliga ledningen av skolväsendet. I övrigt finner jag skolstyrelseutredningens förslag rörande ledamöternas uppgifter och ställning vara väl genomtänkta och ligga i linje med sär­ skilda utskottets uttalande vid 1950 års riksdag, att man bör ha rätt att av mellaninstansen vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden (uti. nr 3 s. 33). Utskottet, som framhöll vikten av att

även lekmannasynpunkterna skulle kunna göra sig effektivt gällande i mellaninstansen, måste nämligen med nämnda uttalande ha avsett mellaninstansen som helhet och icke endast de pedagogiskt utbildade tjänste­ männen. För att intentionerna i detta avseende skall kunna fullföljas har utredningen föreslagit, att medel skall ställas till förfogande, så att leda­ möterna kan resa inom länet i syfte att skaffa sig kännedom om skolförhållandena i dess olika delar. Att sådana möjligheter erbjudes ledamöterna anser jag vara nödvändigt. En annan faktor av väsentlig betydelse för effektiviteten i mellaninstansernas arbete blir möjligheterna för dem att anlita experter. När jag nyss diskuterade kompetenskraven hos mellaninstansledamöterna, ansåg jag mig ej kunna förorda förslaget att en ledamot skulle vara sakkunnig i ar­ betsmarknadsfrågor och framhöll, att speciell sakkunskap på detta och andra områden måste ställas till förfogande genom anlitande av experter. Särskilda medel bör alltså anvisas för bestridande av kostnaderna för ex­ perthjälp åt mellaninstanserna.

Ett genomförande av de åtgärder, jag hittills förordat, skulle endast bli en ansats till en mellaninstansreform, om de inte fullföljdes genom att fullt arbetsdugliga och effektiva mellaninstanskanslier orga­ niserades. I själva verket är det på det sättet att en kansliorganisation för det regionala skolarbetet under alla omständigheter nu måste komma till stånd med hänsyn till folkskolinspektionens behov, även om inte några andra åtgärder vidtages för att skapa en tidsenligare och bättre regional skolledning än den vi för närvarande har. Liksom utredningen anser jag det fördelaktigt från flera synpunkter att sammankoppla och samtidigt lösa frågorna om kanslier för mellaninstanserna och kanslier för de nu­ varande folkskolinspektörema. Kanslifrågan bör enligt min mening i princip lösas i överensstämmelse med utredningens förslag. I jämförelse med de nuvarande folkskolinspektionsområdena skapar nämligen en regional organisation med länen som verksamhetsområden och en koncentration av verksamheten till ett länskansli helt andra och bättre förutsättningar för en differentiering av ar­ betsuppgifterna och deras fördelande på i förhållande till uppgifterna kva­ lificerad kanslipersonal. När det gäller bedömningen av personalbehovet har emellertid utred­ ningen enligt min mening tagit till i underkant. I denna uppfattning styr­ kes jag av en nästan enhällig remisskritik, i vilken med stor skärpa be­ tonas, att mellaninstanskanslierna i utredningens förslag blivit underdimensionerade. Det synes mig också vara alldeles tydligt att så är fallet. De nya mellaninstanserna kommer att få avsevärt fler ärendegrupper att handlägga än folkskolinspektörerna har. De ärenden som tillkommer blir

i stor utsträckning av kvalificerad natur och ställer stora krav på kan­ slierna. Utredningens förslag innebär, att 23 sekreterare änster i 27 och en i 25 lönegraden skulle inrättas, varjämte medel motsvarande kostna­ derna för en halv sekreterartjänst skulle ställas till förfogande för Gotlands län. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna för en halv sekreterartjänst ställas till förfogande för var och en av tre mellaninstanser. Beträffande biträdespersonalen innebär förslaget, att 5 kanslibiträdestjänster i 11 lönegraden och 17 kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång skulle inrättas jämte två tjänster av sistnämnt slag för innehavare med halvtidstjänstgöring. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna för 4 1/2 kontorsbiträdestjänster ställas till förfogande för av utredningen angivna nio mellaninstanser. Härtill skulle komma ett belopp av 20 000 kronor för oförutsedda behov av biträdeslijälp. Uttryckt i tjänster skulle antalet bli 26 sekreterar- och 27 1/2 biträdestjänster, d. v. s. genomsnittligt räknat i det närmaste en halv sekreterartjänst och något mer än en halv biträdestjänst per inspektör. Skolöverstyrelsen har beräknat det personalbehov, som till en början skulle föreligga, till 48 heltidsanställda sekreterare, hälften i 29 och hälften i 25 lönegraden, och 50 heltidsanställda biträden, därav 20 kanslibiträden och 30 kontorsbiträden. En högst betydande skillnad mellan utredningens och överstyrelsens beräkningar föreligger således. Det är som jag förut framhållit av utomordentlig vikt för värdet av en mellaninstansreform, att länsskolnämndernas kanslier redan från star­ ten utrustas med tillräckliga personalresurser. I annat fall kommer de för­ hoppningar, som måste knytas till denna reform, inte minst beträffande förbättrade möjligheter för skolinspektörerna att medverka i det peda­ gogiska framstegsarbetet, icke att kunna infrias. Reformen skulle helt slå slint, om den endast kom att innebära, att man i ett gemensamt kansli placerade inspektörer lika tyngda av löpande administrativa göromål som de nuvarande folkskolinspektörerna och utan möjligheter att göra de kon­ struktiva insatser som är högeligen av behovet påkallade. När jag tagit i övervägande, vilka uppgifter som väntar de nya mellaninstanserna enligt vad jag på grundval av skolstyrelseutredningens förslag ansett mig böra tillstyrka, och mot den bakgrunden försökt bedöma be­ hovet av kanslipersonal, har jag funnit skolöverstyrelsens förslag mera realistiska än utredningens. Då jag likväl icke anser mig kunna förorda överstyrelsens förslag i obe­ skuret skick, beror det främst på att jag i två viktiga avseenden anser mig ha anledning att räkna med mindre omfattande arbetsuppgifter än överstyrelsen gjort. I motsats till överstyrelsen anser jag icke, att mellaninstanserna skall ha om hand löneutbetalningarna för de allmänna läro­ verken i länen, vilket innebär en väsentligt ändrad förutsättning vid be­

dömningen av personalbehovet. Vidare synes överstyrelsen icke ha ansett sig böra utgå från andra förhållanden, när det gäller statsbidragsgranskningen, än de rådande. Sedan allmänna statsbidragsutredningen nu, efter remissbehandlingen av skolstyrelseutredningens betänkande, framlagt ett nytt förslag rörande statsbidragsgivningen till kommunerna, finns det emel­ lertid goda skäl att räkna med förenklade förhållanden på detta område, vilka kommer att återverka på mellaninstanskansliernas arbetskraftsbehov. I varje fall bör i nuvarande läge kalkyleras med det alternativ som fordrar minst personal. Dessa i förhållanden till skolöverstyrelsen ändrade förutsättningar, som jag lagt till grund för min bedömning, anser jag böra leda till att antalet sekreterartjänster bestämmes till 25 eller en heltidstjänst i varje län utom Malmöhus län, där två tjänster bör inrättas. Beträffande sekreterare änsternas lönegradsflacering ansluter jag mig emellertid till den av skolöver­ styrelsen och många andra remissinstanser hävdade uppfattningen, att 29 och icke 27 lönegraden bör väljas. I Malmöhus län bör dock den ena tjänsten vara placerad i reglerad befordringsgång. Jag har i annat sammanhang framhållit, att en på så sätt ändrad lönegradsplacering är motiverad bland annat av behovet av en från rättslig synpunkt tillfredsställande beredning och handläggning av förekommande mellaninstansärenden. Vad gäller biträdespersonalen anser jag, att utredningens förslag såväl beträffande lönegradsplacering som antal tjänster är otillräckligt. Av del­ vis samma skäl som jag angivit i fråga om sekreterartjänsterna torde å andra sidan skolöverstyrelsens beräkningar av behovet av biträdespersonal kunna minskas något. Såtillvida anser jag emellertid överstyrelsens be­ dömning riktig, att jag delar dess uppfattning att antalet biträdestjänster i 11 lönegraden bör vara väsentligt större än vad utredningen föreslagit. Jag föreslår, att det vid varje mellaninstanskansli skall finnas en kanslibiträdestjänst i nämnda lönegrad, eller sammanlagt 24 dylika tjänster. Därjämte har jag funnit behov föreligga av 15 heltidstjänster för kontorsbiträden. Efter en genomgång och prövning av det behov, som kan beräk­ nas föreligga med hänsyn till omfattningen av de olika länsskolnämndernas verksamhet, föreslår jag, att jämte en kanslibiträdestjänst i 11 lönegraden en biträdestjänst i reglerad befordringsgång skall finnas vid mellaninstansen i samtliga län utom följande nio, nämligen Uppsala, Södennanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län. Såsom utredningen förordat bör vidare visst belopp ställas till förfogande för bestridande av kostnader för oförutsedda behov av biträdeshjälp vid länsskolnämnderna. Den personalorganisation jag här föreslagit är också den knappt till­

tagen. Jag har emellertid goda förhoppningar om att den skall visa sig vara tillfyllest för att ge länsskolnämnderna en god start. En efter det verkliga behovet hos de olika nämnderna, vars geografiska verksamhets­ områden kraftigt varierar, avpassad personalstyrka kan naturligtvis inte åstadkommas, förrän de nya myndigheterna en tid varit praktiskt verk­ samma. Det av utredningen beräknade behovet av lokaler och ut­ rustning torde bli något större vid bifall till mitt förslag om personal­ organisationen. Att mellaninstansemas tjänstelokaler skall bekostas av statsmedel, fin­ ner jag självklart. Vad slutligen gäller de kostnadsökningar, som är förbundna med en mellaninstansreform enligt de grunder, jag här förordat, vill jag anföra följande. Skolstyrelseutredningen har beräknat de årliga kostnaderna för en ut­ byggd mellaninstansorganisation i enlighet med utredningens förslag till sammanlagt 3 316 204 kronor. Kostnaderna för en organisation enligt skol­ överstyrelsens förslag har av överstyrelsen uppskattats till 4 437 308 kro­ nor. Till grund för de beräknade kostnaderna har i båda fallen legat den 1 juli 1955 utgående löner. Utredningens förslag skulle i jämförelse med de för budgetåret 1955/56 beräknade kostnaderna för folkskolinspektionen (2 341 500 kronor) inne­ bära en ökning med 974 704 kronor. Engångsutgifterna har utredningen beräknat till 253 500 kronor och ut­ giftsökningen under ett första verksamhetsår med budgetåret 1955/56 som jämförelseår till 1 373 204 kronor. Om kostnaderna för en utbyggd organisation enligt skolstyrelseutred­ ningens förslag beräknats på grundval av de för 1956 utgående lönerna skulle de ökat med i runt tal 92 000 kronor till 3 408 000 kronor. De årliga kostnaderna för en fullt utbyggd mellaninstansorganisation enligt mitt organisationsförslag torde, på grundval av 1956 års löner, kunna beräknas på följande sätt. Beräkningarna är givetvis i en del av­ seenden endast ungefärliga, då jag ansett att närmare ställning nu icke behöver tagas till vissa utgiftsbelopp.

Kostnaderna för nomadskolorna, som bestrides helt av statsmedel, har under de senaste budgetåren uppgått till följande belopp.

1951/52 1952/53 1953/51 1954/55 1955/56

Fortsättningsskolorna . . 38 900 38 900 62 000 55 200 52 900

Härtill kommer avlöningskostnaderna för nomadskolinspektören och för biträdeshjälp åt honom. Lönerna utbetalas direkt till befattningshavarna av länsstyrelserna i Lu­ leå, Umeå och Östersund efter månatliga uppgifter från nomadskolinspek­ tören. Utbetalningarna på omkostnadsstaten ombesörjes av skolans till­ synsman medelst förskott, som rekvireras av nomadskolinspektören. För nomadundervisningen gäller dels en särskild av Kungl. Maj:t utfär­ dad stadga (KK 1938: 479), dels en stadga angående fortsättningsskolor för nomadbarn (KK 1943: 378). Nomadskolans mål är tvåfaldigt. Den skall bi­ bringa eleverna en allmän medborgerlig orientering, som på väsentliga punkter icke får stå tillbaka för den som meddelas i folkskolan, och den skall samtidigt söka bibringa eleverna en riktig uppfattning om lapsk natur och kultur, innefattande naturlandskapet, näringarna, yrkeslivet och språ­ ket samt förhållandet till det moderna samhällslivet. Med hänsyn till den allmänna medborgerliga orienteringen har det an­ setts vara väsentligt, att barnen får så goda färdigheter som möjligt i an­ vändningen av svenska språket. Undervisningen sker därför på svenska alltifrån första klassen. Med hänsyn till nomadskolans speciella målsättning har man dessutom infört ämnena nomadkunskap och lapska språket på skolschemat. Det är klart, att nomadskolan som särartad skolform i viss mån står och faller med dessa två ämnen. Lapsk läsning skall nu förekomma en veckotimme, där förhållandena tillåter det, varjämte morgonbön kan hållas på lapska språket. I sjunde klassen kan detta språk upptaga tre veckotimmar. Ämnet nomadkunskap förekommer i klasserna 4—7 och förberedes i klasserna 1—3 genom ämnet hembygdskunskap. I stora avsnitt har ämnet formen av förberedande yrkesundervisning. Den åt renskötaryrket orienterade sidan av ämnet framhäves starkt i fortsättningsskolans »fältstudiekurser». I övriga ämnen gäller folkskolans undervisningsplan med vissa inskränkningar.

Nomadskolan ledes, tillses och kontrolleras genom skolöverstyrelsen, domkapitlen i Härnösand och Luleå samt nomadskolinspektören, vilken utövar den närmare ledningen och tillsynen. Den förste nomadskolinspek­ tören förordnades 1916. Därmed fick nomadundervisningen en enhetlig facklig ledning, vilket varit av avgörande betydelse för nomadskolans än­ damålsenliga utveckling. Nomadskolinspektören är i fråga om ställning och villkor jämställd med folkskolinspektörerna. Löneförhållanden, lokal- och biträdesförhållanden är desamma. Den nuvarande inspektören är med skolöverstyrelsens medgi­ vande stationerad i Uppsala. För budgetåret 1955/56 utgår 5 500 kronor till biträdeshjälp åt honom. För nomadskolinspektören gäller en särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (KK 1938:478).

Förutom de uppgifter som domkapitel och folkskolinspektör har i förhål­ lande till folkskolan, fyller domkapitel och nomadskolinspektör tillsammans i huvudsak också en lokalstyrelses och rektors uppgifter för nomadskolorna. Målsmännen äger ett visst inflytande på skolan genom ombud, s.k. nomadskolfullmäktige, valda vid sammanträde inför lappfogde. De skall med nomadskolinspektören minst en gång om året överlägga i frågor, som rör nomadundervisningen och avge yttrande i sådana ärenden. Fullmäktige ut­ ses för en tid av fyra år. För varje lappby utses två fullmäktige och två ställföreträdare. Slutligen skall vid varje nomadskola finnas en av nomadskolinspektören utsedd tillsynsman med uppgift att ha tillsyn över skolanläggningens upp­ värmning, belysning och renhållning samt att sköta de direkta ekonomiska angelägenheterna och tillhandagå med upplysningar och hjälp i frågor, som rör skolan.

B. Förändringar i den regionala ledningen

1. Skolstyrelseutredningen

Såsom enda åtgärder beträffande nomadskolväsendets ledning föreslår utredningen, att domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området överflyttas på skolöverstyrelsen och att författningarna således ändras i överensstämmelse härmed. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter uppgick antalet av de båda nämnda domkapitlen under år 1954 handlagda nomadskolärenden till sam­ manlagt 52, varav drygt en fjärdedel var ad actaärenden. Då det enligt utredningens mening dels finns skäl att hysa tvekan beträf­ fande det lämpliga i att nomadskolinspektören även framgent är statio­ nerad i Uppsala, dels torde finnas anledning att vid nuvarande innehavarens avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en konsulenttjänst eller en inspektörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolinspektörens, har utredningen beträffande nomadskolinspektörens kansli och biträdeshjälp icke velat föreslå annan ändring i nuvarande förhållanden, än att anslaget till biträdeshjälp höjes till det belopp skolöverstyrelsen prövar skäligt. Som motivering för sitt ställningstagande i frågan anför utredningen. Nomadundervisningen omfattar endast ca 400 barn, fördelade på 10 helt statliga skolor, vilka är spridda över en mycket stor landareal. Det är upp­ enbart, att problemen rörande dessa skolors ledning på olika plan redan av detta skäl inte erbjuder någon nämnvärd likhet med dem som hittills be­ handlats. Därtill kommer, att det här är fråga om ett skolväsen för en folk­ minoritet. Med hänsyn till de särskilda aspekter som av denna anledning måste läggas även på frågan om administrationen av detta skolväsen har utredningen, ehuru den från sina utgångspunkter funnit skäl tala för en om­ läggning av nomadskolans ledning, icke velat framlägga annat än mycket begränsade förslag i detta hänseende, vilka betingas av dess uppfattning, att domkapitlen icke längre bör fungera som skolmyndigheter. Att i detta avse­

ende göra något undantag beträffande nomadskolärendena, vilka ej i prin­ cip skiljer sig från andra skolärenden under domkapitlens handläggning, har utredningen icke funnit motiverat, så mycket mindre som nomadskol­ inspektören meddelat, att det medför vissa olägenheter att dessa ärenden nu handlägges av två domkapitel. Man kunde visserligen tänka sig en kon­ centration till ett av domkapitlen, lämpligen det i Luleå, men i det läget bleve det än mer befogat att fråga sig, om det verkligen behövs en regional myndighet för nomadskolornas förvaltning. Denna myndighets verksamhet skulle då omfatta nomadskolväsendet i dess helhet och därtill omspänna ett mycket stort geografiskt område. I själva verket bleve den inte längre en regional utan i teknisk mening en central instans, visserligen belägen i lan­ dets periferi men icke desto mindre med så långa avstånd till de olika sko­ lorna, att lokalkännedom eller närhet till förvaltningsobjekten knappast skulle kunna anföras som motiv för myndighetens placering. Det må här erinras om att nomadskolinspektören för närvarande är stationerad i Upp­ sala. Som skäl för att låta domkapitlet i Luleå förbli myndighet för nomad­ undervisningen, synes endast kunna anföras en lång tradition och icke någon just för uppgiften speciell lämplighet. Som ett alternativ till domkapitlen kan naturligtvis tänkas de föreslagna länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Mot denna lösning talar dock för närvarande vissa betydande skäl. Så länge lo­ kal ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som beträf­ fande andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att föra över sådana detalj uppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde vidare vara önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så länge detta skolväsen består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkun­ skap om samernas speciella kidtur och näringsliv på det sätt som kan ske genom att en särskild inspektör eller konsulent finns. En sådan kan ej fin­ nas i tre mellaninstanser, och att föra över de få administrativa uppgifter två domkapitel har om hand på tre länsskolnämnder med bibehållande av nomadskolinspektören vid sina nuvarande arbetsuppgifter synes utredning­ en vara synnerligen opraktiskt, speciellt som särskilda motiv för att föra nomadskolorna under länsskolnämnderna ej föreligger. Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bland annat efter­ strävas genom det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulle för nomadernas del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det på grund av detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna motiveras, att en representant för samerna bereddes plats i varje berörd länsskolnämnd. Med hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast cirka 3 000 individer, torde önskemål om ökat medinflytande från samernas egen sida vid skolledningen kunna tillgodoses på annat sätt. Som ovan framhållits har utredningen funnit, att formerna för nomad­ skolväsendets nuvarande ledning och administration bör omprövas. Iläri bör möjligen också inbegripas hela nomadundervisningens organisation. Så­ vitt utredningen kan bedöma, torde nämligen de problem, som kommer att uppställa sig, då 0-årig skolgång skall införas i nomadskolorna, vad hög­ st adieundervisningen beträffar, endast kunna lösas genom att samebarnen beredes plats i skolor, som inte tillhör nomadundervisningen. Dessa utgör nämligen för små enheter för att kunna tjäna som underlag för högstadier. Samverkan, i första hand mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka

dessa skolor ligger, synes sålunda bli ofrånkomlig av denna anledning. Vid en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomadsko­ lorna bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknyt­ ning av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor är belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila no­ madskolinspektören men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna, kunde då ske. En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogen­ heter och övertager vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en lokal ledning kan åstadkommas så erhålles förutsättningar för en fördel­ ning av nomadskolinspektörens uppgifter mellan å ena sidan denna led­ ning och länsskolnämnderna, på vilka också domkapitlens uppgifter då bor­ de läggas, samt å andra sidan en konsulent — i stället för den nuvarande inspektören — med uppgift att vara sakkunnig för de speciella nomadun­ dervisnings- och fostringsfrågoma men utan egentliga expeditionella göro­ mål. Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen sida vid led­ ningen av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget.

Då senast berörda spörsmål ligger vid sidan av utredningens egentliga uppdrag, har utredningen ansett, att man i avvaktan på att de klarlägges kan begränsa de omedelbara åtgärderna till vad utredningen föreslagit.

2. Remissyttranden

Nomadskolinspektören ägnar huvuddelen av sitt yttrande åt en diskus­ sion av spörsmål, som utredningen ansett böra bli föremål för ytterligare undersökningar av särskilda sakkunniga. Till utredningens uppfattning att en särskild utredning bör göras om no­ madskolans ledning och den 9-åriga skolgångens införande ansluter nomad­ skolinspektören sig. Beträffande förslaget att de nomadskolärenden, som nu handlägges av domkapitlen i Luleå och Härnösand, skulle överflyttas på skolöverstyrelsen, säger sig inspektören, som här framhåller, att den nuva­ rande ordningen fungerat väl, intet ha att erinra i sak. Någon egentlig mellaninstans är enligt nomadskolinspektörens mening inte behövlig för nomadskolorna, men han anser att det bör övervägas om inte ett råd med uppgift att handlägga nomadskolärenden och även lapska kulturfrågor av mera allmän karaktär borde skapas som en motsvarighet till de föreslagna länsskolnämnderna. Beträffande sin stationeringsort uttalar nomadskolinspektören, att det enligt hans erfarenhet är av underordnad betydelse om denna är Uppsala eller exempelvis Luleå. Från Uppsala når han lätt Stockholm och vidare är stationeringen där av betydelse, då möjligheter därigenom beredes honom att hålla sig å jour med kulturforskningen rörande samerna, vilket är myc­ ket viktigt vid utarbetande av läroböcker i lapska språket och nomad­ kunskap.

Domkapitlet i Luleå anser sig på grund av sin avvisande hållning till hela mellaninstansförslaget icke ha anledning att gå in på utredningens för­ slag rörande nomadskolväsendet. Domkapitlet i Härnösand berör icke denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar. Länsstyrelsen har i och för sig intet att erinra mot att domkapitlens be­ fogenheter och arbetsuppgifter i fråga om nomadskoleväsendet tills vidare överflyttas till skolöverstyrelsen. Vidare anser länsstyrelsen, att nomad­ skolinspektören bör finnas kvar. Länsstyrelsen finner det dock självklart, att han skall vara stationerad så nära sitt arbetsfält som möjligt och icke som nu i Uppsala. Visserligen kan man invända att Uppsala ligger blott en dryg natts resa från utgångspunkten för en inspektionsresa, men man kan likväl icke komma ifrån, att inspektören skulle kunna bistå nomadskolorna på ett annat sätt om han bodde i närheten av arbetsområdet. Då huvud­ delen av nomadskolorna ligger i Norrbotten förefaller Luleå vara den lämp­ ligaste stationeringsorten. Härigenom skulle ett samarbete mellan folkskol­ inspektörerna inom de berörda områdena möjliggöras, vilket vore mycket önskvärt även om nomadskolundervisningen är särpräglad. Länsstyrelsen föreslår att frågan om nomadskolinspektionens organisation och inspek­ törens stationeringsort definitivt snarast klarlägges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intet att erinra mot utredningens för­ slag men framhåller, att nomadskolinspektören, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, icke bör vara stationerad i Uppsala utan helst i inlandet i något av de nordligaste länen. Folkskolinspektören i Norrbottens läns norra inspektionsområde, inom vars område ett stort antal nomadskolor är belägna, påpekar bland annat att samerna själva icke torde önska bli isolerade från sina grannar i avseen­ de på utbildning. Folkskolinspektören i Kopparbergs läns norra inspektions­ område, tidigare nomadskolinspektör, framhåller, att nomaderna alltmer kommer i kontakt med den bofasta befolkningens kultur och levnadsvanor, och uttalar som sin mening, att det måste anses vara en brist, att noma­ derna själva ej har något att bestämma över sitt eget skolväsen och att detta ej har någon anknytning till hemsocknens skolfolk. Skolöverstyrelsen slutligen tillstyrker, att den föreslagna utredningen kommer till stånd snarast möjligt, men anser sig i avvaktan på resultatet av denna icke böra biträda förslaget om nomadskolväsendets överflyttning från de båda nordligaste domkapitlen till överstyrelsen.

C. Departementschefen

Nomadundervisningen omfattar endast omkring 400 barn, fördelade på 10 skolor. Dessa är spridda över en betydande landareal och de upprätthål­ las helt med statsmedel. Jag är böjd att dela nomadskolinspektörens upp­ fattning, att någon mellaninstans i samma mening som de av skolstyrelse­ utredningen föreslagna länsskolnämnderna är avsedda att vara det, icke behövs för nomadskolorna. Det inflytande på sitt skolväsen som samerna bör beredas torde lämpligast åstadkommas genom ett rådgivande organ utan administrativa åligganden. 17

Som utredningen föreslagit bör emellertid, med utgångspunkt från att särskilda åtgärder erfordras för att bereda samebarnen en 9-årig skolgång, hela frågan om formerna för nomadskolväsendets ledning omprövas i sär­ skild ordning. Jag ämnar vid lämplig tidpunkt hemställa hos Kungl. Maj:t att särskilda sakkunniga tillkallas för detta ändamål. För närvarande fin­ ner jag icke anledning förorda annan åtgärd i förevarande avseende än den utredningen föreslagit, nämligen att domkapitlens i Luleå och Härnösand återstående uppgifter rörande nomadskolornas ledning överflyttas på skol­ överstyrelsen. Det bör ske i samband med att en ny, under arbete varande nomadskolstadga utfärdas.

VI. Stockholm

Skolstyrelseutredningen framhåller, att Stockholms stad på grund av sin storlek intager en särställning bland rikets kommuner och att stadens om­ fattning i åtskilliga avseenden gjort det nödvändigt att vid reglering av olika verksamheter avvika från de bestämmelser som blivit gällande för riket i övrigt. Så är förhållandet i viss mån beträffande skolväsendet. Med hänsyn till den speciella reglering som här gäller och till de avvikelser från förhållandena för riket i övrigt, som även enligt utredningens uppfattning i några avseenden bör finnas, har utredningen funnit det lämpligt att i en avdelning för sig redogöra för förhållandena i huvudstaden och de därav föranledda särskilda anordningarna. Jag finner utredningens åtgärd väl motiverad och vill i förevarande av­ snitt särskilt redogöra för förhållandena i Stockholm och de åtgärder som skall avse enbart denna stad.

A. Nuvarande förhållanden

a) Folkskoleväsendet

För folkskoleväsendet i Stockholm gäller dels en särskild lag av den 15 maj 1903, dels en särskild folkskolestadga av den 22 juni 1923, dels ock en särskild av Kungl. Maj:t den 31 januari 1941 fastställd instruktion för folkskolestyrelsen i Stockholm — Stockholms folkskoledirektion. Enligt 1903 års lag skall folkskoledirektionen — efter stadsfullmäktiges beprövande — bestå av minst nio, högst tjugoen ledamöter. Efter beslut av stadsfullmäktige 1920 och 1925 består direktionen för närvarande av femton ledamöter, av vilka ordföranden utses av stadskollegiet bland bor­ garråden (kulturborgarrådet), en utses av domkapitlet i Stockholms stift samt övriga ledamöter av stadsfullmäktige. Domkapitlet utser suppleant för den av domkapitlet valde ledamoten, varjämte stadsfullmäktige må utse suppleanter för övriga ledamöter till erforderligt antal. För närvarande är, enligt beslut av stadsfullmäktige 1949, sju suppleanter utsedda av full­ mäktige. Direktionen utser årligen inom sig en vice ordförande. En jämförelse mellan bestämmelserna i lagen av den 6 juni 1930 om skol­ styrelse i vissa kommuner och 1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm visar åtskilliga olikheter, av vilka flertalet dock är utan mera väsentlig betydelse. Endast i ett par avseenden skall skiljaktigheterna där­ för här beröras. Mandattiden för folkskoledirektionens ledamöter är 2 år med enligt praxis successiv förnyelse av halva antalet valda ledamöter varje år. Bestäm­ melser om inom folkskolestyrelse utsedda särskilda nämnder återfinnes även i 1903 års lag. Dock skall enligt den senare sådan nämnd bestå av

minst fem personer (fyra enligt 1930 års lag). För giltighet av dylik nämnds beslut fordras vidare, utöver att minst tre ledamöter deltagit i beslutet, en­ ligt 1903 års lag även, »att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit ense om detsamma». I 17 § 1930 års lag stadgas, att folkskolestyrelsen för varje kalenderår inom eller utom sig utser kassaförvaltare, och i 18 § samma lag, att folkskolestyrelse i stadskommun före den 1 mars varje år till drätselkammaren avlämnar redovisning för omhänderhavda medel. 1903 års lag saknar direkta bestämmelser om kassaförvaltare. Enligt 4 § första stycket i lagen intar direktionen emellertid med avseende på folk- och fortsättningsskolväsendet enahanda ställning som de i gällande lag om kommunalstyrelse i Stockholm omförmälda nämnderna. Enligt 50 § lagen om kommunalsty­ relse i Stockholm meddelas närmare föreskrifter om stadens kassa- och räkenskapsväsen i särskilt reglemente (fastställt av Kungl. Maj:t den 9 april 1936). Även i andra avseenden skiljer organisationen i Stockholm sig från lan­ det i övrigt. Jämlikt § 1 i den av Kungl. Maj:t för folkskoledirektionen ut­ färdade instruktionen har direktionen långt vidare verksamhetsområde och större befogenheter än en folkskolestyrelse. Här stadgas nämligen, att di­ rektionen har till uppgift (de vidare befogenheterna kursiverade) att handhava huvudstadens folk- och fortsättningsskolväsende ävensom, där icke annat är stadgat, dess undervisningsväsende i övrigt; att fidlgöra stadens skyldigheter med avseende på de allmänna lärover­ ken; att ägna uppmärksamhet åt behovet av undervisningsväsendets utveck­ ling och hos vederbörande göra de framställningar, som därvid befinnes på­ kallade samt att ombesörja övriga angelägenheter, som av stadskoUegiet åt direktio­ nen överlämnas. I § 2 föreskrives, att direktionen skall handha förvaltningen av bl. a. »sta­ dens läroverkshus».

Fackrepresentationen. I fråga om fackrepresentation i folk­ skoledirektionen gäller, att skoldirektören och, vid fråga som angår den pedagogiska ledningen av och tillsynen över undervisningen vid skolorna, förste folkskolinspektören, är skyldiga att vara tillstädes vid folkskoledirektionens sammanträden varvid de äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten, med rätt för dem att, där de så önskar, få sin uttalade mening an­ tecknad i direktionens protokoll. Det åligger jämväl annan inspektör även­ som överlärare att på anmodan av direktionen eller dess ordförande vara tillstädes vid direktionens sammanträden, och om dem gäller därvid, vad nyss sagts om skoldirektören och förste folkskolinspektören. Enligt praxis har skolöverläkaren samma rätt att deltaga i direktionens sammanträden, som enligt rikets folkskolestadga tillkommer skolläkare vid sammanträde i folkskolestyrelse. Folkskolornas lärarpersonal äger utse fyra representanter, varav två folk­ skollärare, en småskollärare och en av de särskilda lärarna i övningsämnen, att närvara vid direktionens och dess nämnders sammanträden med rättig­ het att, utom beträffande vissa ärenden, deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Dessa represen­ tanter jämte lika många suppleanter för dem väljes för två år av lärarkå­

rens ombudsförsamling bland inom staden anställda lärare, som icke är ledamöter av direktionen. Därjämte kallar folkskoledirektionen en repre­ sentant för överlärarkollegiet att närvara vid ovannänmda sammanträden. Också fortsättningsskolans lärare äger utse en representant.

Skolråden i Stockholm. I varje territoriell kyrkoförsamling i Stockholm skall finnas ett skolråd. Ledamöter och suppleanter i skolråden väljes i enlighet med lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stock­ holm för en tid av fyra år av församlingens kyrkofullmäktige. Ledamöter utses till ett antal av lägst fem och högst elva och suppleanter till det antal, som finnes lämpligt. Skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ord­ förande, dock kan kyrkoherden i församlingen, ändock att han icke är leda­ mot, utses till ordförande. Församlings skolråd har enligt folkskolestadgan för Stockholm till upp­ gift att genom framställningar till direktionen m. m. söka främja folkskole­ väsendets utveckling såväl inom staden i dess helhet som särskilt inom församlingen. Skolråden handhar fonder för skoländamål samt skall av folk­ skoledirektionen höras i fråga om ny- eller ombyggnad av skolhus i för­ samlingen m. m. Skolråd har dessutom att till direktionen avge yttranden i frågor, som hänskjutes till rådet. _ Skolrådens befogenheter med avseende på folkskoleväsendets administra­ tion är emellertid i praktiken synnerligen ringa och inskränker sig väsent­ ligen till en yttrande- och initiativrätt.

Besvär. Över folkskoledirektionens beslut beträffande förordnande av inspektör och överlärare, tillsättning av lärare, disciplinär åtgärd mot lä­ rare samt i andra fall, då beslut fattats på grund av bestämmelse i folk­ skolestadgan för Stockholm, anföres besvär hos Kungl. Maj:t i ecklesia­ stikdepartementet. Beträffande besvär över direktionens beslut angående förordnande av skoldirektör gäller vad som föreskrives för motsvarande tjänstemän hos Stockholms stad.

Förvaltningsorganisation. Genom beslut av stadsfullmäk­ tige den 13 oktober 1950 har ledningen av folkskoledirektionens centrala förvaltning omorganiserats. I samband härmed inrättades en skoldirektörstjänst, vars förste innehavare tillsattes fr. o. m. den 1 november 1951. Skoldirektören, som närmast under direktionen leder folkskoleväsendet i Stockholm, är chef för direktionens centrala förvaltning, samordnar de olika avdelningarnas arbete och leder sålunda den centrala förvaltningen i såväl pedagogiskt som administrativt hänseende. Han är föredragande inför direktionen och i dess nämnder och delegationer samt ansvarar för ärende­ beredningen. Till förvaltningen, som är uppdelad på 5 avdelningar, är knutna 8 kommunala folkskolinspektörer, 5 fackinspektörer och 3 konsu­ lenter.

Regional ledning. Stockholms folkskoleväsen är befriat från in­ spektion av statens folkskolinspektör och intar även i övrigt i huvudsak samma ställning som andra landstingsfria städer. Skolöverstyrelsen hand­ lägger dock i vissa fall ärenden när det gäller Stockholm, som för kom­ munerna i övrigt handhaves av statens folkskolinspektör eller domkapitel.

b) Skolväsendet i övrigt I Stockholm finns 11 högre allmänna läroverk och 8 statliga realskolor. Dessa skolor har, liksom övriga läroverk i landet, var och en sin lokal­ styrelse. De befogenheter, som enligt läroverksstadgan tillkommer eforus, utövas i Stockholm av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, vil­ ken också utbetalar avlönings- och arvodesmedel m. m. till lärare och tjänstemän vid läroverken. Vidare finns 3 kommunala gymnasier, 7 kommunala flickskolor och 3 kommunala 'praktiska realskolor.

Som styrelser för de kommunala gymnasierna fungerar lokalstyrelserna för de samrealskolor, där gymnasierna finns. Utredning pågår om en ge­ mensam styrelse för samtliga kommunala gymnasier. Enligt reglementet för de kommunala flickskolorna har dessa gemensam styrelse, som består av sju ledamöter, av vilka fem jämte två suppleanter för fyra år väljes av stadsfullmäktige. En av skolornas rektorer med en annan av rektorerna som suppleant utses av skolöverstyrelsen. Minst två ledamöter och två suppleanter skall vara kvinnor. Ordförande är regelmäs­ sigt borgarrådet för kulturroteln. Rektor, som inte är ledamot av styrelsen, är skyldig närvara vid styrelsens sammanträden och har yttranderätt. För var och en av de praktiska kommunala realskolorna finns en särskild styrelse, vilken består av, förutom skolans tjänstgörande rektor, fyra leda­ möter jämte två suppleanter. Dessa utses av folkskoledirektionen för en tid av fyra år enligt i reglementet lämnade närmare bestämmelser. Borgarrådet för kulturroteln är regelmässigt ordförande.

Även beträffande 9 privatläroverk, understödda av stat och kommun, samt 19 enskilda skolor utan statsunderstöd svarar folkskoledirektionen för en råd uppgifter. Hela antalet skolanläggningar under folkskoledirektionens förvaltning uppgick 1954/55 till 116. T. o. m. 1959 beräknas ett 10-tal skolbyggen per år bli färdigställda, alltså ytterligare ett 50-tal nya skolor under återstoden av 1950-talet. Antalet barn i folkskolorna läsåret 1954/55 uppgick till drygt 70 000 och antalet lärare till över 3 000. Antalet lärare vid de kommunala flickskolorna och de kommunala praktiska realskolorna var läsåret 1954/55 omkring 470. Enligt tillgängliga prognoser kommer antalet barn i åldern 7—15 år i Stockholm att nå maximum, över 95 000, år 1957 för att under 1960-talet variera mellan omkring 85 000 (1961) och 80 000 (1969). De angivna talen får vid 9-årig skolplikt ökas med ungefär 1/8 och antalet för 1961 respektive 1969 skulle då bli omkring 95 000 och 90 000. Till folkskoledirektionens utgifter för år 1955 var anslaget i runt tal sam­ manlagt 124 miljoner kronor. Genom direktionen utbetalas för närvarande löner till omkring 8 000 personer. Antalet anställda vid Stockholms folkskoledirektions centrala förvaltning är drygt 200.

Förvaltningen av den kommunala yrkesundervisningen samt handläggningen av därmed sammanhängande ärenden handhaves av lärlings- och yrkesskolstyrelsen, som även har att bereda frågor om anslag av stadens medel till institutioner eller enskilda skolor för bedrivande av yrkesskolundervisning samt handha förvaltningen av härför beviljade an­ slag. Lärlings- och yrkesskolstyrelsen består av ordförande, som utses av stadskollegiet bland borgarråden — regelmässigt borgarrådet för kulturroteln — sju ledamöter, som väljes av stadsfullmäktige, samt yrkesskoldirektören. Tillsynen över undervisning inom flertalet yrken utövas under styrel­ sens överinseende av ett 30-tal yrkesnämnder, bestående av, förutom res­ pektive skolas rektor, yrkesskoldirektören samt tre för två år valda perso­ ner, av vilka en, tillika ordförande, utses av styrelsen och de andra av ve­ derbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Närmast under lärlings- och yrkesskolstyrelsen utövas ledningen och in­ spektionen av en yrkesskoldirektör med uppgift att också handha den eko­ nomiska förvaltningen, bereda hos styrelsen förekommande ärenden och förestå dess expedition. Direktören är förman för rektorer, överlärare, lärare och övriga befattningshavare och har rätt att inspektera all undervisning. Ledningen av de olika skolorna utövas under styrelsens och respektive skolnämnders inseende av fyra rektorer. Tekniska aftonskolans och kommunala handelsgymnasiets styrelser utgöres av lärlings- och yrkesskolstyrelsen jämte rektor vid respektive skola. Vid lärlings- och yrkesskolorna finns anställda omkring 500 lärare, där­ av ungefär 2/3 timlärare, vid tekniska aftonskolan ett 130-tal, samtliga timlärare, samt vid kommunala handelsgymnasiet ett 60-tal. Lärlings- och yrkesskolornas centrala förvaltning har ett 25-tal anställda. Under lärlingsoch yrkesskolstyrelsens förvaltning står 4 skolanläggningar. För den när­ maste 10-årsperioden är 5 nya skolor planerade. Folkskoledirektionen har i samband med den av direktionen arrangerade yrkesorienterande fritidsverksamheten ett omfattande samarbete med lär­ lings- och yrkesskolorna. Ett dylikt samarbete har också ägt rum vid orga­ niserandet av de praktiska linjerna vid de s. k. 1947 års skolor. De fria skol­ måltiderna för lärlings- och yrkesskolornas elever administreras och hand­ haves av folkskoledirektionen, kostnaderna betalas av lärlings- och yrkes­ skolstyrelsens medel.

B. Vissa tidigare förslag m. m.

19^5 års folkskolesalckunnigas förslag (SOU 1948:28) innebar bland annat, att även Stockholm skulle inordnas under den av de sakkunniga föreslagna mellaninstansen. Dock skulle skolstyrelsen i Stockholm, liksom i Göteborg och Malmö, äga utse en ledamot i mellaninstansen. Folkskoledirektionen framhöll i sitt remissyttrande över de sakkunnigas förslag, att direktionen inte kunde tillstyrka, att en mellaninstans inrätta­ des för Stockholms stads del, utan föreslog, att direktionen bibehölles vid den ställning direkt under skolöverstyrelsen, som den hittills intagit, var­ vid de uppgifter, som av de sakkunniga föreslogs tillagda de nya mellanin-

stanserna, för huvudstadens del så vitt möjligt borde anförtros åt folkskoledirektionens handläggning. Även skolöverstyrelsen avstyrkte folkskolesakkunnigas förslag i vad det avsåg Stockholm. Överstyrelsen framhöll, att de ärenden rörande Stock­ holm, som föreslagits hänskjutna till de nya mellaninstanserna, utan olä­ genhet tills vidare kunde handläggas av överstyrelsen. Den 25 januari 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att hos Ivungl. Maj:t anhålla, att bestämmelserna om församlingarnas skolråd i lagen om församlingsstyrelse i Stockholm jämte följ dförfattningar skulle upphävas. Fullmäktige uppdrog åt stadskollegiet att i samråd med församlingarna ut­ reda frågan, hur skolrådens hittillsvarande uppgifter skulle fördelas mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen och i samband därmed hur den framtida förvaltningen av de donationsmedel, som nu omhänderhaves av skolråden, skulle ordnas. Vidare uppdrogs åt folkskoledirektionen att ut­ reda frågan om skapandet av en skolnämndsorganisation med lokal för­ ankring. I remissyttrandena över den motion till stadsfullmäktige, som föranledde fullmäktiges nyssnämnda beslut, framhölls bland annat, att de donations­ medel, som vore bundna till församlingarna, kunde överföras att förvaltas av kyrkoråden, att stadsfullmäktige borde bli valkorporation för de nya skolråden samt att kravet, att stadsfullmäktige vid valet av kandidater skulle taga hänsyn till skolrådens lokala karaktär, vore så väsentligt, att det vid en eventuell ny lagstiftning borde uttryckligen fastslås.

C. Ledningen av skolväsendet i Stockholm

1. Skolstyrelseutredningen

a) Organisationen av den lokala skolledningen Vid sina överväganden av utformningen av den lokala skolledningen i Stockholm har utredningen funnit, att skäl icke föreligger att bibehålla en speciell skolstyrelselag för denna stad. Behov av en särskild instruktion för skolstyrelsen i Stockholm och av en särskild folkskolestadga finnes enligt utredningens uppfattning icke heller. 1903 års lag och instruktionen för folkskoledirektionen bör således enligt utredningens mening ej få några motsvarigheter i den lagstiftning, som enligt utredningens förslag skall gälla fr.o. m. den 1 juli 1957. I samband med den revision av folkskolestadgan, som synes bli nödvändig vid ett genomförande av utredningens olika för­ slag, anser utredningen att folkskolestadgan för Stockholm bör kunna upphöra. Det av utredningen avgivna förslaget till skolstyrelselag har så utfor­ mats, att lagen skall kunna gälla också för Stockholms del ävensom ersätta

instruktionen för folkskoledirektionen. På några punkter har det emellertid varit nödvändigt att införa särskilda, enbart för Stockholm gällande före­ skrifter. Utredningen föreslår, att en ny skolstyrelse i Stockholm skall träda i stället för: Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, sty­ relserna för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läro­ verkens lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan utredningens för­ slag träder i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna. Maximiantalet ledamöter i denna styrelse skall vara tjugofem. Om det visar sig nödvändigt med hänsyn till lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, bör enligt utredningens mening kulturborgarrådet kunna vara självskriven ordförande i skolstyrelsen och mandattiden för styrelsen två i stället för fyra år.

I sin motivering för förslagen framhåller utredningen, att de all­ männa skäl, som talar för en gemensam skolstyrelse gäller i samma grad för Stockholm, där folkskoledirektionen redan i viss mån intar den ställ­ ning, de nya skolstyrelserna enligt utredningens mening bör ha överallt. Rörande maximiantalet ledamöter anför utredningen bland annat föl­ jande. Ett sammanförande av arbetsuppgifterna förutsätter i en stad av Stock­ holms storlek, att en fördelning av styrelsens olika uppgifter på avdelningar och delegationer kommer till stånd i betydande utsträckning, så^ att sam­ manträdenas antal och längd inte ställer onormalt stora krav på den en­ skilde ledamoten. Skall denna olägenhet kunna undvikas bör emellertid också tillses, att inte varje ledamot måste engageras i flera avdelningars eller delegationers arbete. Utredningen har föreslagit, att antalet ledamöter i avdelning av skolsty­ relsen skall vara minst 4. I de stora kommunerna torde regelmässigt ett större antal ledamöter behövas. Där uppdelningen av arbetet på avdelningar bör ske i stor utsträckning, synes det böra eftersträvas, att nödvändig kon­ takt mellan olika avdelningar sker på det sättet, att i varje avdelning in­ går åtminstone någon representant för annan avdelning, vilkens arbete i högre grad beröres. Den rätt för skolstyrelsen att själv bestämma angående ärendenas för­ delning på avdelningar och dessas organisation, som utredningen föreslagit, synes vara till särskild fördel för de största kommunerna. Den av utred­ ningen berörda möjligheten att t. ex. för yrkesutbildningens del tillsätta en särskild avdelning synes lämpligen kunna begagnas i Stockholm, där yrkesskolväsendet har betydande omfattning och står under egen förvaltning. En dylik avdelning bör självfallet ha avsevärt flera ledamöter än 4. Vid sina överväganden av en lämplig skolstyrelseorganisation i Stockholm har utred­ ningen ansett, att möjligheter bör finnas att låta en eventuell yrkesskolavdelning få samma antal ledamöter som den nuvarande lärlings- och yrkes­ skolstyrelsen, d. v. s. 0 stycken. Andra avdelningar, som utredningen förut­ sätter'bli behövliga i Stockholm, är: undervisningsavdelning, ekonomiavdel­ ning, personalavdelning, skolbyggnadsavdelning, organisationsavdelning och

en avdelning för skolsociala frågor. Dessa avdelningar torde även böra hand­ lägga sådana frågor rörande yrkesskolorna, som faller inom respektive avdel­ nings kompetensområde. Därigenom skulle bland annat vinnas, att yrkesskolavdelningen mera odelat kunde ägna sig åt frågor rörande den egentliga yrkes utbildningen, alltså mera pedagogiskt betonade ärenden. Anordningen med yrkesnämnder synes i princip kunna bestå genom att skolstyrelsens yrkesråd, vilket närmast torde bli knutet till avdelningen för yrkesskolorna, uppdelas på sektioner. Avdelningen för undervisningsfrågor kan — med hänsyn till skolväsen­ dets rika differentiering i Stockholm — knappast omfatta färre ledamöter än avdelningen för yrkesskolorna, då antalet bör vara tillräckligt, för att delegationer för olika frågor skall kunna bildas av ledamöter från avdel­ ningen. Åtminstone en sådan delegation — med ledamöter från yrkesskoloch undervisningsavdelningarna — torde kunna förutses bli nödvändig för att handha ärenden rörande yrkesorientering och yrkesutbildning i klas­ serna 8 och 9 y. De övriga nämndernas uppgifter torde framgå av de ovan förslagsvis framförda namnen. Framhållas må, att organisationsavdelningen tänkes ersätta den nuvarande Stockholms skolorganisationskommitté, efter­ som ett särskilt organ för planeringen och utbyggnaden av Stockholms skol­ väsen torde behövas under mycket lång tid framöver. För att en organisation som här skisserats skall kunna genomföras och förenas med en skälig arbetsbelastning av styrelseledamöterna, kan enligt utredningens beräkningar komma att erfordras ett något större antal leda­ möter i skolstyrelsen, än vad utredningen föreslagit för rikets kommuner i övrigt.

b) M ellaninstans or g anis ationen och Stockholm

Utredningen föreslår att någon särskild mellaninstansmyndighet icke upprättas för Stockholms del utan att de uppgifter, som för landet i övrigt tilldelas mellaninstanserna, för Stockholms del i princip skall full­ göras av skolöverstyrelsen eller, i vad avser de yrkesutbildande anstalterna, av överstyrelsen för yrkesutbildning. Som motivering härför anför utredningen följande. De av utredningen föreslagna nya mellaninstanserna för skolväsendet skall ha länen som verksamhetsområden. När det gäller att bedöma Stock­ holms ställning i en regional organisation av detta slag, måste hänsyn nöd­ vändigtvis tagas till det alldeles speciella förhållandet, att Stockholm, sam­ tidigt som det är en primärkommun, också utgör ett eget län, Stockholms överståthållarskap, med en folkmängd som är avsevärt större än i något annat län. (Stockholm hade 769 714 och Malmöhus län, det största i landet, 593 483 invånare den 1 januari 1954.) Om man vill överväga att infoga Stockholm i det av utredningen fram­ lagda förslaget till mellaninstansorganisation finns två alternativ att välja mellan: att låta staden utgöra ett eget mellaninstansområde eller att lägga den under mellaninstansen för Stockholms län. Båda möjligheterna är otill­ fredsställande, den senare därför att stadens befolkning är mer än dubbelt så stor som länets (377 719 invånare den 1 januari 1954) vilket med allra största sannolikhet skulle göra det svårt att få en riktig balans i arbetet inom en mellaninstans med ett så sammansatt verksamhetsområde. I intet

annat fall har utredningen ifrågasatt en sammanslagning av två län, såsom här skulle bli fallet. Vid överväganden av det förra alternativet åter visar det sig klart, att de allmänna motiveringarna för särskilda regionala skolmyndigheter inte är tillämpliga på Stockholm. Staden är redan befriad från statlig inspektion av sitt obligatoriska skolväsen och det behov av överblick och samordning av ett större antal självständiga kommunala enheter, som i övriga fall till­ sammans bildar ett län, föreligger inte, när det gäller Stockholms överståthållarskap, vilket tillika är en enda primärkommunal enhet. Mellaninstanserna, vars ledamöter med undantag för en självskriven statlig skolinspek­ tör skall väljas inom länet, skall således vara »överkommunala» myndig­ heter. Det synes icke vara förenligt med denna tanke att bland lärare och kommunala förtroendemän inom Stockholm utse en myndighet, vilken, även om däri insattes en statlig representant — sannolikt också han boende i staden — obestridligen skulle få en utpräglat kommunal karaktär och vars uppgift skulle bestå i att handlägga ärenden praktiskt taget enbart berörande en annan kommunal styrelses — skolstyrelsens — verksamhets­ område. Det är behovet av en samordnande och interkommunalt planerande in­ stans, som i första hand motiverar de nya mellaninstanserna och ej beho­ vet av en administrativ myndighet. Då det förstnämnda behovet ej före­ finnes beträffande Stockholm i samma mening som beträffande övriga län och det senare ej i högre grad än för landet i övrigt, har utredningen, trots sin i förhållande till 1945 års folkskolesakkunniga annorlunda upplägg­ ning av mellaninstansorganisationen, kunnat ansluta sig till den uppfatt­ ning skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen gav uttryck åt i sina re­ missyttranden över nämnda sakkunnigas förslag, nämligen att det icke er­ fordras en särskild mellaninstansmyndighet för Stockholm. Detta bör dock ej innebära, att Stockholms kommun gives en i princip större självständig­ het vid skolväsendets ledning än andra kommuner i riket. Vad detta förslag innebär torde i huvudsak framgå av vad utredningen anfört om mellaninstansernas uppgifter. För överstyrelsen för yrkesutbild­ ning synes förslaget icke medföra någon ökning eller nämnvärd ändring av arbetsuppgifterna. Att överstyrelsen i stället för den lokala lärlings- och vrkesskolstyrelsen blir disciplinär myndighet torde icke betyda någon ökad arbetsbörda med hänsyn till den ringa frekvens dessa ärenden har. Ämbets­ verket är redan besvärsinstans. Uppgifterna vid lärartillsättning skulle bli något annorlunda än för närvarande men knappast mera betungande. För skolöverstyrelsens del innebär förslaget bland annat, att överstyrel­ sen, och ej som för närvarande Kungl Maj:t, blir första besvärsinstans vid klagan över skolstyrelsens i Stockholm beslut rörande det obligatoriska skolväsendet, samt att överstyrelsen blir disciplinär myndighet vad gäller lärarna i Stockholm. Någon egentlig ökning av överstyrelsens arbetsbörda torde dessa förändringar ej komma att medföra. Den granskning av statsbidragen till folkskoleväsendet i Stockholms stad, som nu åvilar statens folkskolinspektör i Stockholms läns södra inspek­ tionsområde, jämte övriga administrativa åligganden rörande folkskolevä­ sendet i Stockholm, skulle enligt detta förslag överflyttas till överstyrelsen. I sitt utlåtande 1948 över folkskolesakkunnigas betänkande i mellaninstansfrågan förutsatte överstyrelsen, att denna statsbidragsgranskning kunde verkställas av överstyrelsens administrativa avdelning. Utredningen förut­

2G8

sätter detsamma nu. Så länge det rådande systemet för statsbidrag till det obligatoriska skolväsendet består, medför statsbidragsgranskningen emel­ lertid ett betydande arbete, och ett överflyttande av granskningen beträf­ fande Stockholm till skolöverstyrelsen torde därför böra medföra någon förstärkning av verkets arbetskraft. Närmare ställning härtill kan dock ta­ gas först när resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete före­ ligger. En tillämpning av utredningens förslag rörande lärartillsättningen skulle betyda, att den befattning överstyrelsen nu tager med tillsättningen av de allmänna läroverkens lärare upp till och med 27 lönegraden skulle upphöra. Huruvida den arbetsbelastning, som skulle bli en följd av att överstyrelsen för Stockholms del finge övertaga mellaninstansuppgifterna i fråga om lä­ rartillsättningen, helt skulle uppvägas av det bortfallande arbetet med den nämnda lärargruppen, är omöjligt att på förhand bedöma. Utredningen hål­ ler emellertid för sannolikt, att det ändrade förfarandet vid tillsättningen av läroverkens lärare samt de decentraliseringar från överstyrelsen till mellaninstanserna, varom utredningen framlagt förslag, gör "det möjligt för överstyrelsen att, utan nämnvärd kostnadsökning för personalförstärk­ ningar, i vad det gäller Stockholm fullgöra de uppgifter, som beträffande andra kommuner skall åligga mellaninstanserna. Det må slutligen framhållas, att utredningens förslag i förevarande av­ seende innebär, att skolöverstyrelsen också beträffande det obligatoriska skolväsendet i Stockholm i den mån överstyrelsen prövar det erforderligt skall utöva samma inspektions- och kontrollverksamhet som mellaninstan­ serna inom sina verksamhetsområden har att utöva. Utredningen förutsät­ ter vidare, att skolöverstyrelsen skall följa och ägna uppmärksamhet åt de frågor om samordning och samarbete mellan Stockholm och grannkom­ munerna, som kan uppstå, samt underlätta och befrämja ändamålsenliga lösningar av dessa.

2. Remissyttranden

Innan jag redogör för de olika remissinstansernas yttranden, i vad de avser skolledningens organisation i Stockholm, vill jag beträffande yttran­ det från Stockholms stad framhålla följande. Stadsfullmäktige i Stockholm har till överståthållarämbetet överlämnat dels ett antal yttranden från olika kommunala organ, dels stadskollegiets beslut i ärendet, vilket senare full­ mäktige åberopar som sitt eget. Stadskollegiets beslut är sammanfattat i fem korta punkter av vilka endast de tre första rör förhållandena i Stock­ holm. I den fjärde punkten behandlas frågan om kompetensvillkor för skol­ direktör, och vad därvid anförts har redovisats i avsnittet om den fackliga ledningen. Den sista punkten rör lärartillsättningen. Innehållet i de nämnda punkterna är knapphändigt och endast delvis motiverat. Då fullmäktige icke heller berört några detaljspörsmål, refereras därför i vissa avseenden också vad folkskoledirektionen i sitt yttrande till stadsfullmäktige anfört, ehuru det av handlingarna i ärendet icke klart framgår om detta yttrande är att betrakta jämväl som ett uttryck för fullmäktiges uppfattning, änskönt det i stadskollegiet föredragande borgarrådet i de avseenden direk­ tionens synpunkter här anföres tillstyrkt direktionens förslag till yttrande.

a) Organisationen av den lokala skolledningen. Ut­ redningens förslag att Stockholms särställning i skoladministrativt hän­ seende skall upphöra samt att en ny folkskolestadga och en ny skolstyrelselag i princip skall gälla också för Stockholm ger skolöverstyrelsen sin an­ slutning.

Mot det föreslagna maximiantalet ledamöter i skolstyrelsen framför överstyrelsen inga erinringar. Beträffande skolledarrepresentationen i skol­ styrelsen framhåller överstyrelsen, dels att den gymnasierektor, som skall representera de högre skolorna i styrelsen, bör vara statligt anställd, dels också att det bör förutsättas, att skolstyrelsen icke kommer att behandla mera betydelsefulla organisatoriska frågor rörande i styrelsen orepresen­ terade skolformer utan att någon eller några representanter för dess skol­ ledare och lärarkårer får tillfälle att deltaga i styrelsens behandling av ären­ det. Skolchefen kan enligt överstyrelsens mening icke ersätta en sådan di­ rekt kontakt mellan styrelsen och representanter för skolformen i fråga. Beträffande den lokala skolledningen framhåller skolöverstyrelsen härut­ över endast att det, såsom utredningen föreslagit, är önskvärt att skolsty­ relsen och dess avdelningar i Stockholm benämnes på samma sätt som i övriga kommuner.

Stadsfullmäktige i Stockholm har rörande den lokala skolledningens orga­ nisation dels föreslagit, att det av utredningen framlagda lagförslaget kom­ pletteras på sådant sätt att en särlagstiftning om skolstyrelse blir möjlig, dels också uttalat, att principiella och praktiska skäl talar för att även yrkesundervisningen inordnas under den gemensamma skolstyrelsen för Stockholm men att denna fråga för stadens del ännu ej är så utredd att slutlig ståndpunkt till densamma nu kan tagas. Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt i fråga om en särlagstift­ ning om skolstyrelse torde gälla följande inom borgarrådsberedningen gjor­ da, i stadskollegiets utlåtande återgivna uttalande. Som av det ovanstående framgår kommer emellertid Stockholms stad att i vissa hänseenden intaga en särställning i den för riket i övrigt gällande skolorganisationen, genom att någon mellaninstans icke föreslagits för sta­ dens del. Även i övriga avseenden äro förhållandena i Stockholm speciella med hänsyn till stadens storlek och därjämte särskilt svårbemästrade under den nu pågående kraftiga utbyggnaden av olika delar av undervisningsvä­ sendet. Redan nu gälla särskilda författningar för skolväsendet i Stockholm. Liknande är förhållandet inom en rad andra kommunala verksamhetsom­ råden, exempelvis i vad avser fattigvård, barnavård och polisväsende. Det må även framhållas, att den nyligen av riksdagen fastställda lagen om socialhjälp innehåller stadgande om att beträffande organisationen av so­ cialhjälps verksamheten i Stockholms stad skola gälla de särskilda bestäm­ melser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Ivungl. Maj:t. Vi vilja med hänsyn till dessa förhållanden föreslå, att de nu framlagda för­ slagen till lagstiftning kompletteras på sådant sätt, att utfärdandet av sär­ bestämmelser för Stockholm blir möjligt. Därvid torde det böra ankomma på staden att framlägga förslag till de föreskrifter, som böra gälla för Stock­ holms stad, dels de tidpunkter, vid vilka de olika bestämmelserna böra träda i tillämpning.

Anledningen till att frågan om yrkesundervisningens ställning särskilt beröres av fullmäktige torde vara, att delade meningar därom framkom­ mit vid de olika kommunala instansernas behandling av skolstyrelseutred­ ningens betänkande. Sålunda hade majoriteten inom lärlings- och yrkesskolstyrelsen yrkat på att yrkesutbildningen i Stockholm skulle ha egen lokal styrelse. Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt torde närmast gälla vad folkskoledirektionens majoritet anfört till stöd för uppfattningen att yrkesskolorna också i Stockholm bör sortera under den gemensamma skolstyrelsen. Direktionen säger bland annat. Det är givetvis här liksom i landets övriga kommuner den framtida enhetsskolan med påbörjad yrkesutbildning i klass 9 y, som gör samordningen mellan yrkesskolväsendet och skolväsendet i övrigt speciellt betydelsefull. För yrkesutbildningen i yrkesskolorna över huvud taget bli förutsättningarna, i framtiden i och med enhetsskolans genomförande annorlunda än nu. 9 y blir grunden för praktiskt taget hela denna utbildning. Direktionen — som citerar vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga an­ fört härom i det avsnitt av sitt betänkande (SOU 1954:11 s. 221 ff), där de sakkunniga säger sig starkt ha tryckt på sambandet mellan den praktiska utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen — finner, att de fördelar samordningen av Stockholms hela skolväsen kan ge åt undervis­ ning och utbildning i klass 9 y kommer den fortsatta yrkesutbildningen och därmed hela yrkesskolväsendet i staden till godo. Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har, ehuru de icke ingått på någon bedömning i sak av skolväsendets organisa­ tion i Stockholm, med en allmän hänvisning till att en särskild reglering gjorts möjlig på olika förvaltningsområden i huvudstaden anslutit sig till uppfattningen att skolstyrelselagen bör utformas så, att en särlagstiftning om skolstyrelse i Stockholm blir möjlig. De sakkunniga tar emellertid också upp till bedömning i vad mån i skol­ styrelselagen, för det fall en särlagstiftning icke kommer till stånd, bör in­ tagas särskilda för Stockholm gällande bestämmelser. De sakkunniga finner därvid att sådana särskilda bestämmelser bör intagas i några fall utöver dem, som utredningen angivit. Vad de sakkunniga härutinnan anfört är redovisat i specialmotiveringen till förslaget till skolstyrelselag. Överståthållarämbetet ansluter sig på samma grunder som nyssnämnda sakkunniga till uppfattningen att en särlagstiftning för Stockholm skall vara möjlig. Vad utredningen anfört rörande den gemensamma skolstyrelsens orga­ nisation, fackrepresentation och skolråd för Stockholms del har i huvudsak tillstyrkts i folkskoledirektionens yttrande och ej blivit föremål för särskilda yttranden av fullmäktige.

b) Mellaninstansorganisationen och Stockholm. Mot förslaget att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning var för sig i tillämpliga delar skulle fullgöra de eljest på mellaninstanserna ankommande uppgifterna har skolöverstyrelsen flera invändningar att göra.

Skolöverstyrelsens invändningar kan sammanfattas i följande punkter: 1. Det lokalt förankrade lekmannainslaget skulle saknas. 2. Överstyrelsernas beslut i mellaninstansärenden skulle lätt kunna få prejudicerande bety­ delse även där meningen ej varit att skapa prejudikat. 3. Överstyrelserna skulle komma att i stor utsträckning syssla med ärenden som normalt skulle avgöras i lägre instans. 4. Avlastningen genom decentralisering skulle därigenom gå förlorad. 5. Tvekan skulle många gånger uppstå, om ett ärende vore att anse som ett mellaninstansärende eller överstyrelseärende. 6. Den tid som överstyrelsens befattningshavare eljest skulle kunna anslå till mera angelägna inspektionsuppgifter skulle inskränkas genom att över­ styrelsen finge mera omfattande inspektionsuppgifter beträffande Stock­ holm. 7. Lärarna i Stockholm skulle i disciplinhänseende erhålla »ett slags forum privilegiatum». Såsom det enligt överstyrelsens mening avgörande skälet mot att över­ styrelserna skall fungera som mellaninstans anför skolöverstyrelsen slut­ ligen, att Stockholms stad och stora delar av Stockholms län bildar en enhet, Stor-Stockholm, och att det på skolväsendets område krävs ett sam­ arbete mellan kommunerna inom detta område. Den naturliga instansen för ledningen av detta arbete synes överstyrelsen vara en för Stockholms stad och Stockholms län gemensam mellaninstans, vars verksamhetsom­ råde icke skulle vara indelat i inspektionsområden. Överstyrelsen föreslår, att inspektionen differentieras i samband med återbesättandet av den snart lediga inspektörstjänsten i länets södra område och tillsättningen av den föreslagna nya skolinspektörstjänsten. Härför talar enligt överstyrelsens mening också att större delen av området mer eller mindre har karaktär av stadsbygd med landsbygd av sedvanlig typ endast i de norra delarna. Överstyrelsen föreslår vidare, att den lönegradsplacerade personalen vid direktionen över Stockholms stads undervisningsverk föres över till denna mellaninstans kansli, då överstyrelsen räknar med att löneberäkning och löneutbetalning för statsläroverkens lärare tills vidare skall tagas om hand av mellaninstansen.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget att mellaninstansuppgifterna för Stockholms del i princip skall fullgöras av skol­ överstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning. Stadsfullmäktige i Stockholm har i vad yttrandet gäller mellaninstansorganisationen endast anhållit, att det vid ärendets fortsatta utredning måtte prövas, om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stock­ holm anförtros åt den kommunala skolstyrelsen. Stockholms folkskoledirektion har funnit den av utredningen anförda motiveringen för förslaget om mellaninstansorganisationen för Stockholm vara fullt tillräcklig. De båda överstyrelserna bör dock enligt direktionens mening ges rätt att, eventuellt efter anmälan hos Kungl. Maj:t, delegera vissa frågor eller ärenden till skolstyrelsen i Stockholm samt att befria denna från viss rapportering, som eljest skall ske till mellaninstanserna. Den av stadsfullmäktige i Stockholm uttalade meningen, att det bör prövas om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stockholm anförtros den kommunala skolstyrelsen, delas av överståthållarämbctet.

D. Departementschefen

Några principiella invändningar från remissmyndigheternas sida har icke rests mot utredningens förslag, att skollagstiftningen skall vara gemensam för Stockholm och landet i övrigt med i allt väsentligt lika bestämmelser. Grundtanken i skolstyrelseutredningens förslag när det gäller den lokala skolledningen, nämligen att kommunens skolstyrelse skall vara styrelse för flera skolformer, har således accepterats. Liksom utredningen finner jag det lämpligt, att den nya skolstyrelsen i vad gäller Stockholm träder i stäl­ let för Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan skolstyrelselagen träder i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna. Frågan huruvida de uppgifter, som nu tillkommer direktionen över Stockholms stads under­ visningsverk, helt skall övertagas av skolstyrelsen blir dock beroende på resultatet av den utredning rörande utbetalningen av läroverkslärarnas löner, varom jag tidigare talat. Huruvida någon eller några av de angivna skolformerna skall ställas un­ der ledning av egen styrelse, blir för Stockholm liksom för övriga kommu­ ner i första hand beroende på ett lokalt bedömande. Något speciellt upp­ skov med lagens ikraftträdande för Stockholm, exempelvis beträffande dess yrkesskolväsendes inordnande under den gemensamma styrelsen, torde inte erfordras. Skulle staden vid tidpunkten för ikraftträdandet icke anse sig ha hunnit slutföra erforderligt förberedelsearbete av teknisk och praktisk art, synes en eller annan skolform efter stadsfullmäktiges framställning därom hos Kungl. Maj:t tills vidare kunna undantagas från den nya sty­ relsens verksamhet. Några särskilda bestämmelser för Stockholm beträf­ fande ikraftträdandet finner jag således icke erforderliga. Utredningen har erinrat om att kommunallagstiftningen för Stockholm i vissa avseenden avviker från den för landet i övrigt gällande. Sedan ut­ redningen framlade sitt betänkande har sakkunniga för översyn av kom­ munallagstiftningen för Stockholm framlagt förslag om ny kommunallag för huvudstaden. Enligt detta förslag skall vissa skillnader bestå mellan de kommunala nämndernas organisation i Stockholm och i landet i övrigt. Skulle så bli fallet, vilket torde kunna antagas, bör dessa olikheter också avse skolstyrelsen. Då förslag om ny kommunallag för Stockholm torde komma att föreläggas först 1957 års riksdag, kan icke nu anges i vilka av­ seenden skolstyrelsen i Stockholm i fråga om sin organisation kan komma att avvika från vad som eljest skall gälla. För utformningen av skolsty­ relselagen är detta emellertid av mindre betydelse, då i de hänseenden, vari den allmänna kommunallagens bestämmelser skall gälla, kommunallagen för Stockholm genomgående bör äga motsvarande tillämpning. Denna om­

ständighet motiverar emellertid icke en särlagstiftning sådan som den nu­ varande beträffande Stockholms skolväsen med särskild skolstyrelselag och särskild av Kungl. Maj:t fastställd instruktion för skolstyrelsen. Jag har icke heller funnit andra skäl föreligga för en dylik omfattande speciell reglering av den lokala skolledningen för Stockholm. Vissa särbestämmel­ ser anser jag däremot vara befogade, nämligen dels, såsom utredningen föreslagit, i fråga om antalet ledamöter i styrelsen, dels ock beträffande sådana förhållanden där det bör råda överensstämmelse med kommunal­ lagstiftningen för Stockholm. Med hänsyn till omfattningen av skolväsen­ det i huvudstaden och de skäl i övrigt utredningen anfört tillstyrker jag, att maximiantalet ledamöter för skolstyrelsen i Stockholm sättes till 25. Beträffande den regionala ledningen av skolväsendet i Stock­ holm har utredningen föreslagit, att de uppgifter, som för landet i övrigt tilldelas länsskolnämnderna, för Stockholms del i princip skall fullgöras av skolöverstyrelsen och, i vad avser yrkesskolorna, överstyrelsen för yrkes­ utbildning. I sin motivering för detta förslag framhåller utredningen sär­ skilt, att det inom Stockholms överståthållarskap, som samtidigt utgör en enda primärkommun, icke kommer att föreligga något behov av en interkommunal planering och samverkan, vilket behov är det starkaste motivet för inrättandet av de lokalt förankrade länsskolnämnderna. Utredningens förslag har avstyrkts av skolöverstyrelsen, som mot det­ samma framfört åtskilliga anmärkningar. Överstyrelsen föreslår i stället, utan att gå in på några organisatoriska detaljfrågor, att det upprättas en för Stockholms län och Stockholms stad gemensam mellaninstans. Trots att överstyrelsens anmärkningar inte kan frånkännas en viss vikt, har jag dock ansett mig böra ge min anslutning till utredningens förslag. Jag skall emellertid något närmare granska överstyrelsens kritiska synpunkter och i anslutning därtill närmare motivera mitt ställningstagande. Detta är grundat på vissa faktiska omständigheter, som enligt min mening gör en samordning av Stockholms län och Stockholms stad under en länsskolnämnd mindre lämplig. Den viktigaste är befolkningsfördelningen. I länet, som omfattar 55 kommuner, fanns den 1 januari 1956 i runt tal 397 000 invånare. I Stockholms stad fanns vid samma tidpunkt 786 000 invånare eller i det närmaste dubbelt så många som i länet. Länsskolnämnderna skall fylla två huvuduppgifter, nämligen för det första att stimulera skol­ utvecklingen och verka för en främst från interkommunal synpunkt ända­ målsenlig skolorganisation och för det andra att handlägga vissa löpande ärenden. Som skolstyrelseutredningen framhållit, kommer den förstnämnda uppgiften inte att föreligga, när det gäller Stockholms överståthållarskap, då detta endast omfattar en kommun, Stockholms stad, vars skolväsen är avsett att i princip sortera under en kommunal styrelse. Däremot kan det antagas komma att uppstå behov av samarbete på skolans område mellan Stockholms stad och kommuner inom Stockholms län på i princip samma

18

sätt som sådant behov kan förväntas uppkomma mellan kommuner inom angränsande län i andra fall. Det positiva argument som framförts för att Stockholms stad och län skulle läggas under en gemensam mellaninstans är, att det skulle behövas ett planerande organ för den region, som benäm­ nes Stor-Stockholm, d. v. s. för Stockholms stad och omgivande kommuner. Det låter naturligtvis säga sig att denna region från skolsynpunkt borde betraktas som en enhet, men enligt mitt bedömande ställer det sig mycket svårt att skapa ett organ, som skulle kunna åläggas denna uppgift, därest den verkligen skulle inbegripa även planeringen av skolväsendet i Stock­ holm. I själva verket är det senare icke en realistisk tanke. Även om sa vore, finge man vid organiserandet av en gemensam mellaninstans inte glömma bort, att länet omfattar mer än kranskommunerna kring Stock­ holm och att också de övriga delarna i någon mån borde tillgodoses genom mellaninstansens verksamhet. Man kommer härigenom in på frågan hur en för länet och staden gemensam mellaninstans skulle vara sammansatt. Vid övervägandet av denna fråga bör man ha klart för sig, att samarbetet mellan huvudstaden och grannkommunerna kan förutses bli ensidigt såtill­ vida, som de senare och även andra kommuner i länet i viss utsträckning kommer att repliera på Stockholm, medan huvudstaden knappast kan an­ tagas bli beroende av någon annan kommun för att kunna ordna sitt skol­ väsen. Med hänsyn till sin dominans ur befolkningssynpunkt skulle Stock­ holm icke kunna frånkännas ett betydande inflytande i en gemensam mel­ laninstans. Från denna synpunkt skulle skäl kunna anföras för att Stock­ holms ledamöter borde vara i majoritet inom mellaninstansen. Då det å andra sidan endast bleve fråga om en kommun mot 55 i länet, skulle av­ vägningen väl antagligen bli den, att hälften av de valda ledamöterna vore från Stockholm och hälften från länet med tyngdpunkten på en represen­ tation från Stockholmstrakten, då motiveringen enligt skolöverstyrelsens förslag skulle vara behovet av samordning mellan kommunerna där och Stockholm. Utan att gå närmare in på antalet ledamöter i en sådan myn­ dighet och på deras fördelning, frågor som överstyrelsen icke berört, vill jag helt allmänt framhålla en synnerligen viktig omständighet, som man i en organisation som den nu diskuterade enligt min mening inte kan bortse från, nämligen att de ledamöter, som skulle utses av Stockholms stad, måste komma att betrakta sig och betraktas som stadens företrädare och tales­ män i varje fråga, där det gällde stadens förhållande till en grannkommun, och även i andra frågor rörande staden. Ett sådant förhållande betraktar jag som helt naturligt och förutser, att det kan uppstå i många andra fall, men med hänsyn till Stockholms dominans i detta fall skulle det leda till egendomliga konsekvenser. Såvitt jag förstår skulle således i sak uppstå samma situation inom en dylik mellaninstans som om en länsskolnämnd för länet upptoge överläggningar med skolledningen i Stockholm, dock med

den olägenheten att det fordrades en extra omgång för att stockholmsrepresentanterna i mellaninstansen, vilka icke lämpligen i detta fall samtidigt kunde vara ledamöter av skolstyrelsen, skulle kunna sätta sig in i den fråga det gällde. På grund av folkmängdsfördelningen och den dominerande om­ fattningen av Stockholms skolväsen, varav borde följa en åtminstone i nå­ gon mån motsvarande representation för denna enda kommun, skulle så­ ledes med största sannolikhet partsförhållandena bli så utpräglade, att den ifrågasatta mellaninstansen lätt finge karaktär av förhandlingsorgan, vil­ ket länsskolnämnden icke är avsedd att vara. För att eliminera dessa olägenheter i ett gemensamt organ kunde man tänka sig, att exempelvis Kungl. Maj:t utsåg ett antal opartiska ledamöter i mellaninstansen. Jag anser emellertid, att en sådan tankegång närmast leder tillbaka till utredningens förslag. I överstyrelserna bär man redan opartiska organ med alla förutsättningar att med sakkunskap och oväld taga ställning vid eventuella intressekonflikter mellan Stockholms stad och omgivande kommuner. Skolöverstyrelsen har nu invänt, att det icke synes rationellt, att planeringsuppgifterna för Stor-Stockholmsområdet förlägges till överstyrelsen. Detta är riktigt, men som jag nyss framhöll, anser jag icke att det kan ifrågasättas annat än att planeringen för Stockholms skolväsen i huvudsak måste förbli en uppgift för denna stads egna skolmyndigheter. För områ­ dena utanför stadens gränser skulle överstyrelsen icke fungera som regio­ nal skolmyndighet. Dess planeringsuppgifter skulle således bli mycket be­ gränsade. I den mån behov kommer att uppstå av sådan samverkan, i vilken Stock­ holm bör vara medverkande, torde dylik samverkan regelmässigt påkallas från annan kommuns sida. Jag anser det därför även från samarbetssynpunkter lämpligt, att Stockholm icke lägges under samma regionala organ som kommunerna i Stockholms län, utan att detta organ får möjlighet att helt ägna sig åt att bevaka skolfrågorna i länet, vilka, enligt vad jag i annat sammanhang framhållit, kan väntas bli så omfattande, att jag funnit mig böra biträda utredningens förslag om inrättande av ytterligare en inspektörstjänst därstädes. I denna länsskolnämnds uppgift bör helt naturligt ingå att främja önskvärd och erforderlig samverkan med Stockholms stad. Av vad jag nu anfört anser jag framgå, att det enligt överstyrelsens me­ ning avgörande skälet för en gemensam mellaninstans icke äger sådan tyngd, att de olägenheter som är förbundna med en dylik anordning därav uppväges. Överstyrelsen har emellertid också anfört åtskilliga omständigheter, som talar mot utredningens förslag. Beträffande dessa, som jag tidigare redo­ visat, vill jag först framhålla, att det får betraktas som naturligt, att de helt speciella förhållanden det här gäller att komma till rätta med och som

fordrar en särlösning av det ena eller andra slaget gör det omöjligt att till alla delar nå överensstämmelse med den normala organisationsformen för den regionala skolledningen. Det lokalt förankrade lekmannainslaget exempelvis kan icke få sin mot­ svarighet vid en tillämpning av utredningens förslag. Förhållandena skiljer sig emellertid enligt min mening så väsentligt från dem som råder beträf­ fande länsskolnämnderna i allmänhet, att detta inte heller är direkt påkal­ lat. Eftersom Stockholms överståthållarskap är en enda kommunal enhet, uppstår intet behov av interkommunal planering. Jag har tidigare talat härom. Inte heller kan det antagas, att ett mindre antal lekmän, som av Stockholms stadsfullmäktige placerades i en instans överordnad den kom­ munala skolstyrelsen, nämnvärt skulle stimulera skolutvecklingen i huvud­ staden, med dess på alla områden välutvecklade och rikt differentierade skolväsen. Om å andra sidan sådan fråga, som enligt skolöverstyrelsens praxis brukar handläggas under deltagande från lekmannarepresentanterna i överstyrelsen, skulle uppstå beträffande Stockholm, synes lekmannaledamöterna böra deltaga vid behandlingen av denna fråga. Att överstyrelses beslut i ärende, som eljest prövas av länsskolnämnd, kan få prejudicerande betydelse, synes knappast vara någon nackdel, då det får förutsättas att överstyrelserna även på annat sätt, såsom genom anvisningar och kursverksamhet m. m., måste utöva viss ledning av mellaninstansernas verksamhet. Det är härvid också att märka, att besvär över länsskolnämnds beslut icke skall prövas av överstyrelse utan av Kungl. Maj:t. Då så är förhållandet, bör det icke heller uppstå något behov av att särskilja vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande kallar »mellaninstansärende» och »överstyrelseärende». Det synes av samma skäl inte heller vara någon större olägenhet förbunden med att överstyrelsen i viss ut­ sträckning får syssla med ärenden, som beträffande andra kommuner handlägges av lägre instans. Så är för skolöverstyrelsens del redan enligt gäl­ lande ordning förhållandet just beträffande vissa ärenden, som rör Stock­ holm. Det har också anmärkts, att skolstyrelseutredningens förslag skulle med­ föra, att lärarna i Stockholm finge ett slags forum privilegiatum vid be­ handlingen av disciplinärenden. Anmärkningen är riktig, men då jag från Stockholms folkskoledirektion underhand erhållit upplysningen, att intet disciplinärende förekommit i direktionen under den senaste 1 O-årsperioden, finner jag icke skäl att av denna anledning lägga skolväsendet i Stockholm under särskild mellaninstans. Om Stockholm lades in under en regional myndighet, skulle givetvis de­ centraliseringen till mellaninstanserna medföra en fullständigare avlastning av överstyrelsens arbetsbörda än som kan bli fallet vid bifall till skolsty­ relseutredningens förslag. Men även om antalet ärenden från eu kommun, som överstyrelsen antagit, skulle stå i direkt relation till dess folkmängd,

skulle den föreslagna decentraliseringen till 90 procent komma översty­ relsen till godo, enär Stockholm räknar ungefär 1/10 av landets befolkning. Då antalet ärenden också står i visst förhållande till antalet kommuner, är det dock mycket högt räknat att Stockholm skulle svara för 1/10 av skokirendena i landet. Meningen skulle emellertid vara, att överstyrelsen också skulle övertaga de ärenden rörande Stockholm från statens folk­ skolinspektör i nuvarande Stockholms läns södra inspektionsområde, vilka denne handlägger och som icke är avsedda att decentraliseras till skol­ styrelserna. Det är här fråga om vissa ärenden av expeditionell natur, där inspektörens handläggning i huvudsak måste grunda sig på hans allmänna skolorganisatoriska kunskap och erfarenhet och mindre på direkt lokal­ kännedom, då Stockholms folkskoleväsen icke är underkastat hans inspek­ tion. Den viktigaste funktionen statens inspektör — med väsentligt stöd av sin biträdeshjälp — fullgör i förhållande till Stockholm är att från saklig synpunkt granska statsbidragsrekvisitionerna. (Den siffermässiga gransk­ ningen och utanordningen av statsbidrag sker numera i skolöverstyrel­ sen.) Nämnda uppgift är omfattande och arbetskrävande med nuvarande utformning av statsbidragssystemet och utgör tillsammans med övriga ärenden rörande Stockholm omkring hälften av inspektörens expeditionella göromål. Jag har låtit gå igenom de ärendegrupper rörande Stockholm, som statens inspektör skall handlägga. Om man bortser från sådana som har karaktär av yttranden, och vilka ändå föranleder handläggning av skol­ överstyrelsen, är det huvudsakligen fråga om att medge B-avdrag vid vissa tjänstledigheter för lärare, lämna tillstånd till återbesättande av ledig folkoch smaskollärartjänst, godkänna skoltomter och avsyna skolbyggnader, allt ärenden som icke torde komma att i nämnvärd utsträckning tynga skolöverstyrelsen vid en överflyttning dit. Bland de ärenden över vilka statens inspektör yttrar sig märks skolbyggnadsärendena som en formellt sett betydande grupp. Antalet av Kungl. Maj:t. beviljade statsbidrag till skolbyggen i Stockholm uppgår till ett 10-tal årligen. Jag har under hand inhämtat, att statens folkskolinspektör dels med hänsyn till den omfattande tekniska och pedagogiska sakkunskap, som från Stockholms sida medverkar i dessa ärenden, dels med hänsyn till bristande tid gör mycket begränsade materiella insatser vid handlägg­ ningen av dessa ärenden. Ett borttagande av inspektörens (mellaninstansens) medverkan i byggnadsärenden skulle således för skolöverstyrelsens del icke medföra behov av arbetsinsatser utöver dem överstyrelsen redan gör beträffande dessa ärenden. Jag är emellertid angelägen att betona, att de uppgifter rörande Stock­ holm, som motsvarar vad länsskolnämnderna skall fullgöra för landet i övrigt och som enligt min mening för Stockholms del bör fullgöras av över­ styrelserna, icke får betraktas enbart som handläggning av ett antal löpan­ de ärenden. Skolstyrelseutredningen har framhållit, att Stockholm icke bör

intaga någon särställning i vad gäller de statliga myndigheternas insyn i och inflytande över kommunernas skolväsen. Jag delar denna uppfattning och anser det angeläget, att skolöverstyrelsen beredes möjlighet att nära och direkt följa skolutvecklingen och förhållandena i Stockholm, inte minst därför att skolverksamheten här måste ge ett erfarenhetsmaterial som är av värde för landet i övrigt.

VII. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom eckle­ siastikdepartementet upprättats förslag till skolstyrelselag. Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta bland annat lagen den 15 maj 1903 (nr 58) angående folkskoleväsendet i Stockholm (1903 års lag), lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner (1930 års lag) och lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall (1952 års lag). I fråga om sistnämnda lag är att märka, att den har begränsad giltighets­ tid. Som jag förut framhållit gäller den enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70) till och med den 30 juni 1957. Om den nya skolstyrelselagen — i enlighet med vad jag inledningsvis förordat — först den 1 juli 1958 skall träda i kraft i full utsträckning, blir det nödvändigt att giltighetstiden för 1952 års lag förlänges. Inom ecklesiastikdepartementet har därför också upp­ rättats förslag till lag angående fortsatt giltighet av 1952 års lag. Ett genomförande av de reformförslag, som jag i det föregående närmare utvecklat, påkallar vidare ändringar i viss annan lagstiftning. Om dom­ kapitlens befattning med skolärenden i princip skall upphöra, bör detta bland annat föranleda ett par ändringar av formell natur. Eftersom en sådan lagstiftningsåtgärd kräver kyrkomötets medverkan, torde förslag i detta hänseende få anstå till nästa år, då kyrkomöte torde komma att hållas. Samtidigt torde få upptagas vissa frågor rörande det fåtal skol­ distrikt, å vars folk- och fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari 1955 gällande lydelse (LFS) alltjämt är tillämpliga. — I detta samman­ hang vill jag slutligen framhålla, att reformerna sådana de av mig före­ slagits synes påkalla ändring även i lagen om regeringsrätt och i stämpel­ förordningen. Med framläggande av förslag i dessa hänseenden torde böra anstå till 1958 års riksdag.

A. Förslaget till skolstyrelselag

Innan jag övergår att närmare behandla ifrågavarande lagförslag, anser jag mig böra något beröra vissa spörsmål av lagteknisk och terminologisk natur. Skolstyrelseutredningen har — enligt vad den anger i betänkandet — försökt att vid utformningen av sitt förslag till skolstyrelselag så nära som möjligt följa den nya kommunallagen (KL). Härvid har den frågan upp­ stått, om det lämpligaste vore att endast hänvisa till KL i de fall, då dess

regler kan äga motsvarande tillämpning på skolstyrelse, eller om reglerna borde efterbildas och intagas i skolstyrelselagen. Under hänvisning till att skolstyrelselagen berör ett så centralt område av den kommunala verksam­ heten och är av intresse för ett förhållandevis stort antal myndigheter och personer, har utredningen valt den senare utvägen och alltså utformat sitt lagförslag så att det innefattar en i princip fullständig reglering av ifråga­ varande ämnen, utan hänvisningar till KL. Denna metod har kritiserats av några remissinstanser. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Stockholms län, att beträffande skolstyrelselagen skall tillämpas samma metodik, som kom­ mit till användning vid utarbetandet av förslaget till lag om socialhjälp (prop. 1955: 177), vars 4 § anger i vilka avseenden 32—42 §§ IvL skall äga tillämpning på socialnämnd. Länsstyrelsen framhåller, att man därigenom undviker att speciallagen ges sken av att innehålla en särskild reglering och att förefintliga verkliga skiljaktigheter blir lättare att observera. På lik­ nande sätt har bland annat besvärssalckunniga och Svenska landskommu­ nernas förbund uttalat sig. — För egen del finner jag dessa synpunkter bä­ rande, och det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till skolstyrelselag har utformats enligt den i socialhjälpslagen använda me­ toden. Detta har medfört en icke oväsentlig omarbetning och förkortning av skolstyrelseutredningens lagförslag. Även på andra punkter än som nu nämnts avviker departementsförslaget från utredningens förslag. Härtill återkommer jag i det följande. Såsom framgått av vad jag tidigare anfört har skolstyrelseutredningen som beteckning på den kommunala nämnd, vilken skall svara för den ge­ mensamma ledningen av skolväsendet i kommunen, använt ordet »skol­ styrelse». Mot denna terminologi har invändning rests bland annat från Svenska stadsförbundets och Svenska landskommunernas förbunds sida. Man har därvid under hänvisning till KL:s terminologi hävdat, att i stället beteckningen skol nämnd borde införas. Jag är väl medveten om betydelsen av en enhetlig terminologi på förevarande område. Det är emellertid uppen­ bart, att tillskapandet av en sådan terminologi icke får bli ett självändamål och att understundom andra lämplighetssynpunkter bör vara avgörande. Beteckningen skolstyrelse har redan vunnit hävd såväl i lagstiftningen som i det allmänna språkbruket och beteckningen »skolniimnd» skulle lätt kunna leda till förväxling med det föreslagna statliga organet länsskolnämnd. Jag vill därför på denna punkt ansluta mig till utredningen. En annan terminologisk fråga gäller lagens rubrik. Här har utredningen själv givit uttryck åt viss tveksamhet. Som jag i det följande närmare skall redovisa innefattar utredningens lagförslag vissa inledande bestäm­ melser, vilka — såsom utredningen också anger — skulle göra rubriken skol­ styrelselag mindre adekvat. Med den utformning av lagförslaget, som jag ämnar förorda, uppkommer emellertid icke detta problem. Rubriken skol­ styrelselag har därför bibehållits.

Inleda?ide bestämmelser

1 §.

Enligt 1 § 1903 års lag utgör folk- och fortsättningsskoleväsendet i Stock­ holm, med vissa angivna undantag, en för hela staden gemensam angelä­ genhet, vilken staden såsom kommun har att vårda. I 1 § LFS stadgas, att varje församling äger att själv vårda bland annat folk- och fortsättnings­ skoleväsendet i församlingen. Och enligt 1 § 1930 års lag skall folk- och fortsättningsskoleväsendet i kommun, där lagen gäller, utgöra en för kom­ munen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att vårda. För samtliga fall gäller, att undervisningen skall ordnas enligt be­ stämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdar. I sådana bestämmelser regleras för närvarande också skolpliktens omfattning. Upprättandet av kommunal skola, som ej är att hänföra till den obliga­ toriska undervisningen, är i princip en kommunens egen angelägenhet. För att en sådan skola skall erkännas som högre kommunal skola fordras emel­ lertid Kungl. Maj:ts godkännande, och närmare bestämmelser om de högre kommunala skolornas organisation, undervisningens anordnande m. m. med­ delas av Kungl. Maj:t. På liknande sätt förhåller det sig med kommunala gymnasier och statsunderstödda kommunala handelsgymnasier. Även när det gäller kommunala yrkesskolor håller staten sin hand över verksamheten. Till alla nu nämnda skolformer utgår betydande bidrag av statsmedel. De allmänna läroverken har karaktären av statliga inrättningar, men detta hindrar icke, att en avsevärd medverkan sker från kommunernas sida. Enligt läroverksstadgan åligger det sålunda läroverkskommun att i enlighet med gjorda åtaganden tillhandahålla erforderliga undervisnings­ lokaler samt i de fall, då sådant blivit vederbörligen bestämt, även inred­ ning och möbelutrustning. Läroverkskommun skall vidare som regel svara för tjänstebostad åt rektor och åt viss vaktmästarpersonal. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att enligt beslut vid årets riksdag i anled­ ning av Kungl. Maj:ts proposition 1956: 123 systemet med inskrivningsoch terminsavgifter för elever vid allmänna läroverk skall avskaffas och att därvid som villkor skall föreskrivas, att kommunerna åtager sig även underhållet av fastigheter samt kostnader för möbler, inventarier, upp­ värmning, belysning m. m.

Skolstyrelseutredningen har ansett sig böra föreslå, att lagen inledes med en grundläggande bestämmelse, »genom vilken undervisningspliktens prin­ cip i dess allmännaste form slås fast». I den närmast följande paragrafen lägges sedan ansvaret för den obligatoriska undervisningens ordnande på kommunerna. Utredningens lagförslag har i dessa delar följande lydelse.

1 §•

Varje här i riket kyrkobokfört barn skall för erhållande av allmän med­ borgerlig bildning äga åtnjuta undervisning av det slag och i den omfatt­ ning, särskilda föreskrifter närmare angiva.

2 §.

Det åligger kommun att sörja för undervisning, som avses i 1 § (obliga­ torisk undervisning), såvitt angår barn, kyrkobokförda inom dess område. För detta ändamål skall kommunen upprätta erforderligt antal skolor. Om upprättandet av kommunala skolor, som ej äro att hänföra till den obligatoriska undervisningen, stadgas särskilt.

Remissyttranden. De ifrågavarande bestämmelserna har icke tilldragit sig något större intresse från remissmyndigheternas sida. Skolöverstyrelsen har beträffande 1 § i utredningens lagförslag endast anfört, att överstyrelsen icke har någon erinran mot att undervisningsplikten fastslås i lag men att överstyrelsen därvid utgått från att utredningen icke åsyftat att ge till­ känna någon mening angående innehållet i skolplikten. Ledamoten TJlne har här uttalat avvikande mening och hävdat, att 1 och 2 §§ i förslaget torde böra utgå och i stället inflyta i särskild lag eller författning om enhetsskolan. Domkapitlet i Luleå anser, att det med hänsyn till önskemålet om en tillfredsställande systematik knappast torde vara lämpligt att i skol­ styrelselagen införa en bestämmelse om barns rätt att erhålla undervisning. Liknande synpunkter har anförts av landskommunernas förbund.

Departementschefen. Jag delar den från några håll framförda uppfatt­ ningen, att den i 1 § av utredningens förslag upptagna bestämmelsen icke bör ha sin plats i en lagstiftning av nu ifrågavarande slag. Däremot anser jag det lämpligt, att lagen inledes med ett stadgande som i allmän form fastslår kommunernas principiella ansvar och befogenheter på skolväsendets område. Större delen av det svenska skolväsendet står redan under kom­ munal förvaltning, och enligt 1950 års principbeslut skall enhetsskolan vara en statsunderstödd kommunal skola. Inom den nuvarande statliga sektorn av skolväsendet, sådan den representeras av de allmänna läroverken, före­ kommer som jag förut nämnt en avsevärd medverkan från kommunernas sida. Det är nu meningen att i viss omfattning stärka det kommunala in­ flytandet på detta område. Bland annat med hänsyn till dessa förhållanden bör en principbestämmelse av nyss antytt slag avse icke blott den obliga­ toriska undervisningen utan även skolväsendet i övrigt i kommunerna. — Jag har redan inledningsvis omnämnt, att det är meningen att före skol­ styrelsereformens ikraftträdande överse och delvis omarbeta gällande skol­ författningar. Detta ger mig anledning understryka det i och för sig själv­ klara förhållandet, att ifrågavarande författningsarbete icke kan medföra

att kommunerna utan riksdagens medverkan ålägges ökade förpliktelser av något slag. Beträffande utformningen av ifrågavarande paragraf vill jag i övrigt framhålla följande. Begreppet skoldistrikt bortfaller nu och ersättes med begreppet kommun. Övergångsvis kan emellertid ett fåtal kyrkliga skol­ distrikt komma att finnas kvar (jämför 22 § lagförslaget). Bestämningen »såvitt icke handhavandet därav tillkommer annan» åsyftar givetvis främst staten (dess befattning med allmänna läroverk etc.) men även andra subjekt, såsom just de kvarvarande kyrkliga skoldistrikten, landstingen m. fl.

2 §.

I denna paragraf — som med vissa tillägg och ändringar motsvarar 3 § i skolstyrelseutredningens förslag — upptages de för hela skolorganisationen viktiga bestämmelserna om interkommunal samverkan. De grundläggande principerna för dessa bestämmelser har redan behandlats under IV J i den allmänna motiveringen. En viss motsvarighet till bestämmelserna i fråga finns redan i gällande stadgor pa det obligatoriska skolväsendets område (se exempelvis Est § 6 mom. 3). Enligt vad där stadgas kan skoldistrikt åläggas att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldi­ strikt eller att låta barn tillhörande skoldistriktet åtnjuta undervisning i annat skoldistrikts skola. De skyldigheter till samverkan, som det nu fram­ lagda lagförslaget innefattar, går i flera hänseenden väsentligt längre. Till en början är att märka, att de icke begränsats till den obligatoriska skolans område utan omfattar även andra skolformer, såsom yrkesskolor och gym­ nasier. Skolstyrelseutredningen har vidare som exempel på de föreslagna bestämmelsernas räckvidd anfört, att en kommun, som skall bygga en ny skola, kan vara skyldig att planera denna med hänsyn tagen till barn i annan eller andra kommuner. Skyldigheten till samverkan kan uppenbar­ ligen också avse sådant som skolskjuts- och skolmaltidsverksamhet, inrät­ tandet av skolhem m. m. Jag har ansett det lämpligt att i lagförslaget ge uttryck åt den kanske i och för sig självklara principen, att en kommun icke skall vara skyldig del­ taga i samverkan, i den mån därav skulle följa påtagligt men för skolväsen­ det i kommunen. En motsvarande reservation finns bland annat i Est § 6 mom. 3. I detta sammanhang vill jag än en gång understryka vikten av att frågor om kommunal samverkan på skolväsendets område såvitt möjligt löses på överenskommelsens väg. Vid frivillig samverkan är det principiellt parternas ensak att välja den samarbetsform de själva finner lämplig. Om kommunal förbundslagstiftningen ändras enligt de riktlinjer som jag antytt i huvud­ motiveringen, är det enligt min mening väl tänkbart att kommuner i ökad utsträckning kommer att finna det förenligt med sina intressen att frivilligt ingå kommunalförbund. Kommunalförbundskommittén har framhållit, att

hinder icke bör resas mot en sådan samverkan omfattande hela skolväsen­ det i kommunerna. I detta uttalande kan jag instämma. När länsskolnämnd har att besluta om fördelning av kostnader i anled­ ning av kommunal samverkan, skall nämnden enligt lagförslaget iakttaga de allmänna anvisningar, som Kungl. Maj:t utfärdar. Landskommunernas förbund förklarar sig förutsätta, att förbundet på lämpligt sätt beredes till­ fälle att medverka vid utarbetandet av dessa anvisningar. Ett samarbete med kommunförbunden på denna punkt bör enligt min mehing anses som självfallet. I anslutning till påpekanden av bland annat kommunalförbundskommittén och landskommunernas förbund har i 2 mom. av förevarande paragraf intagits bestämmelser om upplösning av tvångsvis bildat kommunalför­ bund, ändring av förbundsordningen för sådant förbund m. m. Som förebild har därvid i viss utsträckning använts bestämmelserna i 16 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Vid ärendets remissbehandling har vidare från något håll påpekats, att särskilda bestämmelser erfordras för det fall att samverkan på skolväsen­ dets område kommer att beröra kommuner inom två eller flera län. Detta problem, som icke berörts av skolstyrelseutredningen, skulle kunna lösas efter motsvarande riktlinjer som använts i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruk­ tionen den 5 juni 1953. Detta författningsrum har följande lydelse. Hava två eller flera länsstyrelser eller länsstyrelse jämte annan myndig­ het att behandla ärende, som är av beskaffenhet att böra prövas i ett sam­ manhang i hela sin omfattning, tillkommer, där för särskilt fall icke annor­ lunda finnes stadgat, beslutanderätten sagda myndigheter gemensamt. Stanna myndigheterna vid olika meningar, skall ärendet överlämnas till den ämbetsmyndighet, vilken prövning av besvär över länsstyrelsens be­ slut i sådant ärende tillkommer, varefter det ankommer på sistnämnda myndighet att bestämma efter vilken av de uttalade meningarna beslut i ärendet skall avfattas. Som regel torde det vara naturligt, att beslutanderätt i fall av här avsett slag utövas av två eller flera länsskolnämnder gemensamt. Hänsyn härtill torde böra tagas vid utformningen av länsskolnämndernas instruktion. Emellertid kan det otvivelaktigt tänkas uppkomma fall, då det vore väl befogat att fråga om kommunal samverkan överlämnades till en av de berörda länsskolnämnderna eller till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning. Särskilt förtjänar framhållas, att det enligt det av mig förordade organisationsförslaget icke skall finnas någon länsskolnämnd i Stockholms stad utan länsskolnämnds uppgifter beträffande skolväsendet där skall fullgöras av de båda centrala verken. Jag har därför till föreva­ rande paragraf i lagförslaget fogat ett tredje moment, som stadgar möj­ lighet för Kungl. Maj:t att förfara på sätt jag nyss antytt. En liknande bestämmelse finns i 130 § byggnadslagen den 30 juni 1947.

3 §. Bestämmelser om organisationsplan finns nu i Fst § 10. Beträffande innebörden av det i lagförslaget intagna stadgandet får jag hänvisa till vad jag anfört i det föregående. Motsvarande bestämmelse återfinnes i utred­ ningens förslag 4 §.

Om skolstyrelsen och dess uppgifter

4 §. Denna paragraf motsvaras närmast av 2 § 1903 års lag, 4 § 1930 års lag och 40 § LFS; den överensstämmer med 5 § första stycket i skolstyrelseut­ redningens lagförslag. Frågan om beteckningen skolstyrelse har jag tidigare berört. Skolstyrelseutredningen anför, att den övervägt, om fall kan tänkas in­ träffa, då skolstyrelse ej kommer att finnas i kommun, samt fortsätter. Enligt utredningens mening bör sådant fall ej kunna uppstå. Även om två eller flera kommuner bildar kommunalförbund, omfattande kommunernas hela skolväsen, bör enligt utredningens bestämda uppfattning en skolsty­ relse likväl finnas i varje i förbundet ingående primärkommun. Gentemot detta har domkapitlet i Luleå invänt, att om ett kommunal­ förbund skulle komma att omfatta medlemskommunernas hela skolväsen och på förbundet överflyttas de skyldigheter, som i förevarande avseende åvilar primärkommunerna, torde det ej finnas skäl att ha en skolstyrelse i var och en av medlemskommunerna, eftersom den skulle sakna arbets­ uppgifter. Från kommunalförbundskommittén har jag under hand inhämtat, att kommittén i sitt förslag till ny lag om kommunalförbund ämnar intaga en bestämmelse av följande lydelse. Där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det enligt sär­ skild författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestäm­ melser om kommun hava avseende å förbundet. Ett sådant stadgande skulle uppenbarligen innebära, att det i det förut tänkta fallet av ett »fullständigt» kommunalförbund på skolväsendets område icke skulle finnas några särskilda skolstyrelser i medlemskom­ munerna. För egen del finner jag övervägande skäl tala för en dylik lösning, dock givetvis endast under förutsättning att kommunalförbundskommitténs för­ slag rörande kommunalförbundets organisation även i övrigt vinner bifall. Med det slutliga ställningstagandet till denna fråga torde därför böra anstå till dess kommitténs förslag tages upp till behandling av Kungl. Maj:t och riksdag. Detta kan beräknas komma att ske, innan den nu föreslagna skol­ styrelselagen träder i kraft.

5 och 6 § §. Förevarande paragrafer, som i huvudsak motsvarar de med samma num­ mer betecknade paragraferna i skolstyrelseutredningens förslag, reglerar närmare, vilka skolformer och skolor som den nya skolstyrelsen skall ha att befatta sig med. Jag kan i denna del hänvisa till vad som anförts under IIE i den allmänna motiveringen. I lagförslaget har som samlingsbeteck­ ning för högre folkskola, kommunal realskola, praktisk kommunal realskola och kommunal flickskola använts »högre kommunal skola». Detta överens­ stämmer med vad som redan brukas i vissa författningar och torde icke kunna föranleda något missförstånd. Beträffande 5 § 1 mom. bör anmärkas, att undantag från vad där stadgas kan komma till stånd icke blott genom Kungl. Maj:ts beslut enligt 6 § utan också på grund av bestämmelserna om kommunalförbund. I det fall att två eller flera kommuner önskar samverka, exempelvis om en högre kommunal skola, kan situationen givetvis vara sådan att de olika kom­ munerna vill tillförsäkra sig ett mera direkt inflytande på skolans förvalt­ ning och därför anser det otillfredsställande, att skolan lyder under skol­ styrelsen i den kommun där skolan finns. Det står dem då öppet att bilda ett kommunalförbund och på så sätt åstadkomma ett gemensamt förvalt­ ningsorgan. Stadgandet i 6 § andra stycket innebär en avvikelse från skolstyrelseut­ redningens förslag. Om Kungl. Maj:t medger att särskild styrelse inrättas för viss läroanstalt, skulle enligt utredningens förslag bestämmelserna i skol­ styrelselagen äga motsvarande tillämpning för denna styrelse, dock att antalet ledamöter i styrelsen skulle få utgöra lägst fem. Eftersom en när­ mare reglering av dylik styrelses uppgifter och organisation synes erforder­ lig, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar att fastställa bestämmelser härom. Givet är, att skolsty­ relselagens allmänna principer därvid bör läggas till grund för regleringen.

7 §. Denna paragraf motsvarar 5 § 1930 års lag, 41 § LFS och 8 § i skol­ styrelseutredningens förslag. Jämför också 3 § 1952 års lag. Innehållet i paragrafen har delvis utformats med 30 § KL och 6 § lagen om socialhjälp som förebild. Även i fråga om skolstyrelsens uppgifter kan jag hänvisa till vad som anförts under II E i den allmänna motiveringen. Endast på ett par punkter anser jag mig böra närmare utveckla lagförslagets innebörd. Beträffande skolstyrelsens ställning som beredande organ vill jag erinra om bestämmelserna i 19 § KL. Styrelsens förvaltningsbefogenheter har i lagförslaget erhållit en mycket allmän bestämning. En särskild förvaltnings­ uppgift kan det finnas skäl att här något beröra, nämligen fastighetsför­

valtningen. Det bör understrykas, att förvaltningen av skolfastigheterna i princip skall ankomma på skolstyrelsen och alltså icke av kommunens full­ mäktige kunna uppdragas åt annan nämnd. Inskränkningar i förvaltningsbefogenheterna kan däremot följa av särskilda bestämmelser. Ett exempel härpå är det i 6 § lagförslaget avsedda fallet, att särskild styrelse inrättas för en viss läroanstalt.

8 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 30 § sista stycket KL och, delvis, 6 § sista stycket socialhjälpslagen. Det har ansetts lämpligt, att skolstyrelsen i förevarande avseende erhåller samma befogenheter som socialnämnden. Bestämmelserna i 8 § andra stycket lagförslaget torde icke kräva när­ mare motivering. Den överensstämmer med 7 § första stycket socialhjälps­ lagen. Om skolchef m. m. 9 §. Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört under III E i den allmänna motiveringen. En viss motsvarighet till bestämmelserna om skolchef finns i Fst § 8 a. Jämför vidare 7 § i skolstyrelseutredningens förslag.

Om skolstyrelsens organisation 10 §. Förevarande paragraf motsvarar närmast 3 § 1903 års lag, 7 § 1930 års lag, 43 § LFS, 4 § 1952 års lag och 10 § i skolstyrelseutredningens förslag. Se även 31 § KL och 3 § socialhjälpslagen. I fråga om bestämmandet av antalet ledamöter i skolstyrelse har skett en viss avvikelse från KL:s prin­ ciper. Skälen härför framgår av vad som anförts under II D och E i den allmänna motiveringen. 11 §. Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om skol­ styrelsens inre organisation och verksamhetsformer. Som jag tidigare nämnt användes här samma lagtekniska metod som i socialhjälpslagen, d. v. s. metoden att hänvisa till KL. Motsvarande ämnen behandlas i skolstyrelse­ utredningens lagförslag i ett flertal paragrafer, främst 11—15 samt 20— 24 §§. Beträffande motsvarande bestämmelser i nu gällande författningar hänvisas till den redogörelse härför, som lämnats i utredningens betänkande (s. 510 ff). På några punkter innebär förevarande paragraf avvikelser i sak från ut­ redningens förslag. Sålunda finns icke någon motsvarighet till det av ut­ redningen förordade kompetenskravet »kan anses vilja befrämja skolväsen­ dets utveckling». Att uttryckligen uppställa ett sådant krav synes icke vara erforderligt. Vidare medför hänvisningen till 7 § KL att utom »i kom­

munens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden inta­ ger den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning» även landshövding, landssekreterare och landskamrerare utestänges från leda­ motskap i skolstyrelsen. Jag har i denna del ansett det lämpligt att följa KL:s principer. Och som framgår av den allmänna motiveringen under II E förordar jag i motsats till utredningen, att ordförande och vice ordförande i skolstyrelse skall utses av kommunens fullmäktige. Jag vill i detta sammanhang erinra om att KL innehåller åtskilliga be­ stämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och verkställighet sorgan och således även för skolstyrelsen. Som exempel härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i skolstyrelselagen erinra om dessa be­ stämmelser.

12 §.

De här upptagna reglerna om delegation har närmare behandlats under IIE i den allmänna motiveringen. En begränsad motsvarighet till dessa bestämmelser finns nu i 4 § tredje stycket 1903 års lag och 13 § 1930 års lag. Jämför även 16 § i skolstyrelseutredningens förslag, 43 och 45 §§ KL samt 8 § socialhjälpslagen. Utformningen av förevarande paragraf avviker från motsvarande be­ stämmelse i KL och socialhjälpslagen bland annat såtillvida att delegation icke skall kunna ske till enskild ledamot av skolstyrelsen. Som skäl härför vill jag anföra, att »enmansdelegation» uppenbarligen icke är lämplig an­ nat än i löpande ärenden av rutinmässig karaktär och att det synes mig naturligt att beslutanderätten i dylika ärenden uppdrages åt tjänstemän. I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Med »särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare» avses främst skolkamrerare eller annan kameral tjänsteman. Något verkligt behov av att kunna dele­ gera till enskild ledamot av styrelsen torde icke föreligga. Däremot bör den ökade möjligheten att delegera till avdelning få stor praktisk betydelse.

13 §. Bestämmelser om fackrepresentation i skolstyrelse har hittills icke med­ delats i lag utan i administrativt utfärdade författningar. Se t. ex. Fst § 8 b mom. 7 och § 8 i. Ämnet synes mig emellertid vara av den art, att vissa grundläggande bestämmelser bör skrivas in i den nya skolstyrelse­ lagen. Jag vill understryka, att det här icke är fråga om en ny princip utan endast om ett stadfästande av vad som tidigare gällt. I övrigt kan jag i dessa delar hänvisa till vad som anförts under IIE i den allmänna moti­ veringen samt till 1—3 § § i det i skolstyrelseutredningens betänkande intag­ na förslaget till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagen.

14 §. Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande skolstyrelselagar, över­ ensstämmer med vad som enligt 45 § KL gäller beträffande de oreglerade nämndernas arkiv. Jämför även 10 § socialhjälpslagen och 23 § i utred­ ningens lagförslag.

15 §. Som tidigare framhållits har utredningen på några punkter funnit det nödvändigt att i sitt lagförslag införa särskilda, enbart för skolstyrelsen i Stockholm gällande föreskrifter. Dessa innebär, att en ledamot av styrelsen, tillika ordförande, får utses av stadskollegiet, att antalet ledamöter får vara högst tjugofem samt att tjänstgöringstiden för ledamot och suppleant i styrelsen skall vara densamma som i lagen om kommunalstyrelse i Stock­ holm stadgas för ledamot och suppleant i nämnd, d. v. s. två år (se 10 § 1 mom. och 12 § 2 mom. i utredningens lagförslag). Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har — som också tidigare antytts — funnit särbestämmelser för skolstyrelsen i Stockholm erforderliga i ytterligare några hänseenden. De sakkunniga anser sålunda, att bestämmelser om proportionellt val icke bör gälla i detta fall, att styrelsen obligatoriskt bör sammanträda, då minst en tredjedel av leda­ möterna det påkalla, samt att beträffande vården av styrelsens arkiv bör gälla den särskilda för Stockholm fastställda arkivstadgan. De sakkunnigas ståndpunkt i nyss angivna hänseenden sammanhänger med det förslag till ny kommunallag för Stockholm, som numera avlämnats (Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang nr 51/1956). Först sedan statsmakterna tagit ställning till detta förslag, blir det möjligt att närmare bestämma, på vilka punkter särstadganden bör gälla beträffande organisationen av skol­ styrelsen i Stockholm. I anslutning till vad som anförts under VID i den allmänna motiveringen har därför i förevarande paragraf upptagits en un­ dantagsbestämmelse, som gör det möjligt att senare i administrativ ordning reglera de förhållanden det här gäller.

Om skolråd, yrkesråd in. m.

16 §. Bestämmelserna om skolråd såsom ett av skolstyrelsen utsett rådgivande organ saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning. Jämför dock 44— 60 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm samt Fst § 44 mom. 4. Se även 17 § i skolstyrelseutredningens lagförslag och 5 § i utredningens förslag till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagcn. I övrigt kan hänvisas till vad jag anfört under II D och E i den allmänna motiveringen. 19

17 §. Denna paragraf motsvarar närmast 6 § 1952 års lag. Den där använda beteckningen expertråd har emellertid utbytts mot yrkesråd, och organet har fått delvis ändrad karaktär. Jämför i detta sammanhang 37 § 4 mom. och 41 § yrkesskolstadgan den 30 juni 1955 (nr 503) samt 18 § i utred­ ningens lagförslag och 6 § i förslaget till tillämpningsbestämmelser. I öv­ rigt kan även i denna del hänvisas till vad som anförts under II D och E i den allmänna motiveringen.

18 §. Förevarande paragraf överensstämmer med 5 § 1952 års lag.

Särskilda bestämmelser

19 §. Skolstyrelseutredningen har i 26 § i sitt lagförslag intagit en besvärsbestämmelse, som är avsedd att ersätta bland annat 71 § LFS och 19 § 1930 års lag. Bestämmelsen har utarbetats med stadgandet i LFS som förebild. I 76 § 2 mom. KL finns numera en allmän bestämmelse om besvär över kommunal nämnds beslut. Denna blir i princip tillämplig även på de nya skolstyrelserna. Jämför i detta sammanhang också 68 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm. Besvär ssakkunnig a framhåller, under hänvisning till stadgandet i 76 § 2 mom. KL, att besvärsreglerna helt kan utgå ur skolstyrelselagen. Detta är givetvis i och för sig riktigt. För egen del anser jag det emeller­ tid främst av praktiska skäl påkallat, att skolstyrelselagen innehåller en erinran om vad som gäller beträffande besvär över skolstyrelses beslut. I enlighet därmed har förevarande paragraf utformats. Jag vill i anslutning till paragrafens innehåll erinra om den allmänna principen att, i de fall då självförvaltningsbesvär enligt särskild författning kan anföras, är därmed möjligheten till kommunalbesvär utesluten. I motsatt fall — alltså då för­ valtningsbesvär ej är medgivna — anses å andra sidan kommunalbesvär alltid kunna förekomma. På skolväsendets område finns bestämmelser om självförvaltningsbesvär spridda i ett stort antal författningar. Dessa bestämmelser är i åtskilliga hänseenden bristfälliga, och som jag framhållit under IV J i den allmänna motiveringen är det nu meningen att i samband med en allmän översyn av skolförfattningarna försöka lägga detta till rätta. Därvid bör givetvis särskilt rättssäkerhetssynpunkterna tillmätas stor betydelse. Vidare bör vissa speciella spörsmål, som förts fram vid ärendets remissbehandling, ta­ gas upp till närmare prövning. Ett sådant spörsmål är exempelvis frågan om besvärsordningen i avlöningsmål.

20 §. Denna paragraf överensstämmer med 8 § 1952 års lag. Jämför även skol­ styrelseutredningens förslag till tillämpningsbestämmelser.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Som jag inledningsvis anfört torde den nya skolstyrelselagen först den 1 juli 1958 kunna träda i kraft i full utsträckning. Utom de författningar, som upphäves genom stadgandet i förevarande paragraf, finns det på skolväsendets område en rad administrativa bestäm­ melser, vilka måste upphävas eller ändras till följd av den nya lagens inne­ håll. Åtgärder i detta hänseende torde få vidtagas i samband med den all­ männa översyn av skolförfattningarna, varom jag tidigare talat.

22 §.

Liksom skolstyrelseutredningen anser jag, att den nya lagen icke utan vidare kan vinna tillämpning beträffande de kommuner, som ingår i eller omfattar kyrkliga skoldistrikt. Antalet dylika skoldistrikt är för närvarande 7 och antalet berörda kommuner 11. De ifrågavarande skoldistrikten är i princip av tre olika typer. I 3 fall rör det sig om 1 skoldistrikt = 1 för­ samling =2 kommuner (en landskommun och en köping); i 2 fall om 1 skoldistrikt = 1 kyrklig samfällighet = 2 kommuner (likaledes en lands­ kommun och en köping); och slutligen i 2 fall om 1 skoldistrikt = 1 för­ samling = del av en kommun (i båda fallen Linde kommun i Örebro län). Beträffande de båda första typerna av fall — då två kommuner ingår i samma skoldistrikt — torde det finnas anledning antaga, att en upplösning av den nuvarande gemenskapen icke skulle vara till fördel för skolväsendet i kommunerna. Här erbjuder sig då den möjligheten till en kommunalisering av skolväsendet, att det kyrkliga skoldistriktet uppdelas på de båda kommunerna och att dessa samtidigt bildar kommunalförbund för ända­ målet. En annan tänkbar lösning vore kanske i vissa fall att de båda kom­ munerna sammanslås till en kommun. Vad slutligen angår det tredje typ­ fallet, Linde kommun, har enligt uppgift frågan om skolväsendets över­ förande till den borgerliga kommunen redan väckts. Det synes i första hand böra ankomma på vederbörande kommunala in­ stanser att överväga, vilken lösning som för deras del är den bästa. Efter länsskolnämndens inrättande blir det en uppgift för denna nya myndighet att biträda kommunerna i saken. Beträffande tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande för kommun, som här avses, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta. Likaså torde närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande i sådant fall böra meddelas av Kungl. Maj:t. Bestämmelser, som i princip motsvarar de i förevarande paragraf upp­ tagna, finnes i 22 § 1930 års lag.

23 §. Som jag redan inledningsvis antytt, bör skolstyrelse enligt den nya lagens bestämmelser kunna väljas, så snart lagen utfärdats. Och enligt förslaget skall sådant val obligatoriskt förrättas före utgången av december 1957. Den nya skolstyrelsen kommer då att under en övergångstid finnas vid sidan av en eller flera redan existerande styrelser, vilkas uppgifter den senare skall övertaga. Under övergångstiden kommer den nya skolstyrelsens befo­ genheter att vara begränsade på sätt i förevarande paragraf närmare angives. 24 §. I denna paragraf har intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda de ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya lagen. Ett sådant bemyndigande synes vara på­ kallat med hänsyn till svårigheten att nu överblicka de komplikationer, som kan inträda.

B. Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall

Anledningen till att 1952 års lag nu bör erhålla förlängd giltighetstid har framgått av vad jag redan anfört. Någon ytterligare motivering torde ej vara erforderlig.

Vin. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att dels antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till 1) skolstyrelselag; samt 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall; dels ock 1) i fråga om skolväsendets lokala fackliga ledning a) godkänna av mig förordade riktlinjer för denna led­ nings organisation; b) godkänna av mig förordade grunder för fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för skolledarnas och de biträdande skolledarnas avlönande; c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överens­ stämmelse med vad jag i olika hänseenden anfört utfärda de författningsföreskrifter och övriga bestämmelser, som föranledes av besluten under a) och b); 2) i fråga om skolväsendets regionala ledning a) besluta, att länsskolnämnder skall inrättas med i hu­ vudsak de uppgifter och den organisation, som jag i det föregående förordat; b) besluta, att länsskolnämnderna skall börja sin verk­ samhet den 1 juli 1958; c) godkänna av mig förordade grunder för ledningen av skolväsendet i Stockholm; d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning till vad jag i det föregående anfört fatta de beslut och vidtaga de åt­ gärder i övrigt, som erfordras för upprättande av en regio­ nal skolledning av angivet slag. Tillika anhåller jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta ärende måtte få omedelbart offentliggöras.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrå­ dets övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t Ko­ nungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas pro­ position av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar. Ur protokollet: K.-II. Glans