('med förslag till lag om socialhjälp, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955 1

Nr 177.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om socialhjälp, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga bifogade förslag till 1) lag om socialhjälp, 2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt 3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälpformen fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform betecknad socialhjälp. Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som

f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kom­

munerna. Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå. I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i prin­ cip samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämn­ dens inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kom­ munallagens bestämmelser om kommunens styrelse. I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig alt lämna, och frivillig hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligato­ riska hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oför­ mögen till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp. 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 277 år 1955

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra inrymmas under socialhjälpen. I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren. De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes er­ sättningsskyldighet har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk social­ hjälp, som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten. Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsregler. Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönst­ rats ur lagstiftningen. Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk social­ hjälp skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu gäller. Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga, föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att er­ sättning inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år. I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reg­ lerna om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot försumliga försörj are ansetts böra göras till föremål endast för en huvud­ sakligen formell översyn. Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957. I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i barnavårdslagen och lagen om socialregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955 3

Förslag

till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (social­ hjälp).

Om socialnämnd

2 §•

1 varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §• Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens full­ mäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §. I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordfö­ rande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna­ givande varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mot­ tagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32- -42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

5 §•

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt anlita det biträde i övrigt som erfordras. Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan, må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen be­ stämmer.

6 §• Socialnämnden har att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas; att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter; att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse; att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, som angå socialhjälpsverksamheten; samt att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­ läggning enligt särskilda författningar ankommer på nämnden. Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämn­ der samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör nämndens. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra båda nämnderna. Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt 21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör social­ nämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barna­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 5

vårdsnämnden, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden in­ förskaffad utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en leda­ mot av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barna­ vårdsnämnden skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må social­ nämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8 §• Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ord­ förande tills vidare bevilja honom socialhjälp. Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes än av nämnden samfällt. Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av upp­ drag som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sam­ manträde.

9 §• Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10 §.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11 §•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen. Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12 §.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger, i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran. Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år. Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barna­ vårdslagen.

13 §. I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder, som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §. Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt understöd icke kommer till behörig användning. Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verk­ tyg eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar borgen å lån, som erfordras för ändamålet. Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föran­ stalta om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras, att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem, som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kom­ mer att få en god omvårdnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1955 7

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp 15 §. Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan där­ om hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden kan hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit an­ mälan skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra densamma till socialnämn­ den eller dess ordförande. Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhål­ ler sådan. 16 §. Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt avhjälpas. Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möj­ ligt höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndig­ heter och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet. Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjuk­ dom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §. Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kom­ mer att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall innehålla a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bo­ stadsadress; b) redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständig­ heter samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill; c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jamte de upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och 23 §§; samt d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldig­ het enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan persons namn och bostadsadress. Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälp­ sökanden skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktig­ heten av de uppgifter, som lämnats av honom.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Om ålderdomshem m. m. 18 §. Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses. Två ellei flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hem­ mets skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen. Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kom­ mun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kom­ munen att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i första stycket, blir tillgodosett.

19 §. Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna möj liggöres. Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från social­ styrelsen, hava godkänt plan för hemmet. Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla till­ fredsställande vård och tillsyn.

20 §.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdel­ ningar på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt. Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21 §.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstings­ kommunen eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun, staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna kommun.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 9

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättringseller uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhänder­ tagits enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i en­ skilt hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren för det år han mottagits i hemmet —- eller, om han omedelbart dessförinnan under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackor­ derad i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen. Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §. För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskriv­ ningsort för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild person. Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för social­ hjälp, som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk medborgare.

24 §. Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kom­ munens kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas. Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller annan inrättning.

25 §. Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skrift­ ligen anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersätt­ ningen.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffen­ het och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka åberopas till stöd för kravet. Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §. Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis, skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt belopp beräknats.

27 §. Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrel­ sen i det län, där den kommun som sökes är belägen. Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats, att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att an­ maning ej skett hos sistnämnda kommun. Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som utgivit hjälpen är belägen.

28 §. Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan. Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras, hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts. Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 § andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna nog­ granna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 11

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §, och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansök­ ningen. Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall läns­ styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid på­ följd att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §. Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun, med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring. Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick. Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län, skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes, vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat. Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättnings­ skyldig. 30 §. Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller in­ rättningen utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelse­ kommun eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen svara för vårdkostnaden. Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs, ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbe­ kommande av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året näst efter det år vården lämnats. Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 § tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §. Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före ut­ gången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats, från det kammarrättens utslag delgivits kommunen. När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske, skall frågan härom underställas Konungen. Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­ fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grun­ der, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantalsskrivningsförhållanden och för att utfå ersättning av annan kommun eller enskild person. Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §. Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild 33 §. För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under förutsättning att han a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är be­ rättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån, b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uPPgift rörande behovet av socialhjälp eller c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet som villkor för dylik förmån.

34 §. För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §. Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955 13

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var berättigad till underhåll av den andra maken. För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola till­ hörande barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhålls­ skyldighet mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna paragraf.

36 §. För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersätt­ ning uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptiv­ barn, av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger er­ sättningsskyldigheten båda makarna. Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har social­ hjälp till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldig­ het för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet. Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall som avses i denna paragraf.

37 §. Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom stadgas i 33—36 §§. 38 §. I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå, skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §. Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning begäres, lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kom­ munen fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaf­ fenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga hand­ lingar, som åberopas till stöd för kravet. Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall läns­ styrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd att målet eljest icke upptages till prövning. Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande med­ delas honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring. Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må med­ delas vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick. Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättnings­ anspråket.

40 §. Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger läns­ styrelsen på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämp­ liga tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bi­ drag till hjälptagarens försörjning. I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §. På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länssty­ relsen, utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här av­ ses, till ny prövning. Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger social­ nämnden meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §. Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem. Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den som ej fyllt 18 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 15

42 §. Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt, om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §. Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem, att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polis­ myndigheten att på begäran meddela handräckning för hans hämtande. Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett annat sådant hem. Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt skilda avdelningar finnas för dem.

44 §. Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå, kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oav­ bruten följd under längre tid än ett år.

45 §. Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra lands­ tingskommun, att var för sig eller två eller flera i förening anordna och driva erforderligt antal arbetshem. Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbets­ hem eller del i sådant hem. För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §. Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ända­ mål, skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Ko­ nungen fastställt reglemente. Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §. Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra an­ visat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

16 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förut­ sättning att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §. Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen delgivas den felande.

49 §. Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav, må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans dömande till tvångsarbete. Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utred­ ning i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen. Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länssty­ relsens försorg ofördröj ligen delgivas den som framställningen avser med föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §. I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig ut­ redning förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Fin­ ner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom. Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex månader. Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, av­ vikit från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anled­ ning antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt och där hållas till lämpligt arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 17

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård kan beredas honom. I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Om tillsyn 52 §. Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårdskonsulenter noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd, som finnes erforderlig för dess avhjälpande. Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §. Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen. Det ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Om besvär 54 §. Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §. Är någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss tid. 56 §. Över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos läns­ styrelsen. 2 — Bibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrel­ sen i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §. Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun, som beröres därav. Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde för delgivningen påkallas hos polismyndigheten. I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §. Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 § första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångs­ kostnad. Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länssty­ relser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessför­ innan meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet. Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §. Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget eller beslutet. Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring. Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända, har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i målet till kammarrätten.

60 §. I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955 19

61 §. över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har sitt säte. Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till läns­ styrelsen inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller, om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot avvisningsbeslut gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att in­ fordra sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till målet hörande handlingar. I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande. Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länssty­ relsen föranstalta därom. 62 §. Över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser 63 §. Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden alt göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §. Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhål­ landen må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dags­ böter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden. Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga. 65 §. Delgivning och annan handräckning, som ombesörjes av polismyndighet, meddelas kostnadsfritt.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955

66 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om be­ handlingen i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957. Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattig­ vården, lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in.; dock att i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning. Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter lagens ikraftträdande ägt rum. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­ melsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 21

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårds­ lag) skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 g, 6 § 2 mom., 7 g, 16 § 2 mom., 20 g, 21 g, 33 g, 62 g, 63 g, 65 g, 68 § 2 inom., 69 g, 70 g, 71 g 1 inom., 72 §, 78 g, 81 § 1 mom., 82 g, 84 g 1 och 3 mom. samt 85 g 1 inom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Varje kommun — — -------------— kallas ungdomsnämnd. Vad nedan------- ------------ — av 22 g d). Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs, förenat sig att tillsammans ut­ göra ett fattigvårdssamhälle, skola de även gemensamt handhava sin bar­ navård. 1 sådant fall skola de anses såsom en kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd; och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i la­ gen om fattigvården meddelade be­ stämmelser äga motsvarande tilllämpning.

3 §• 1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgögöres av res av a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens sotigvårdsstyrelse; cialnämnd; b) en i —- — —----------- ------------ en läkare. De i----------- --------— -— — — i nämnden. Minst en —• ----------- ------------ —- — inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§ SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS 1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 § 1 mom. SFS 1954: 358.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Till suppleanter för de ledamöter, Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c), som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c), utser kommunen dels en ledamot utser kommunen dels en ledamot el­ eller suppleant i kommunens fattig- ler suppleant i kommunens social­ vårdsstyrelse, dels ock, där så kan nämnd, dels ock, där så kan ske, en ske, en sådan präst, som i nämnda sådan präst, som i nämnda mom. b) mom. b) sägs, och en sådan repre­ sägs, och en sådan representant för sentant för skolväsendet, som i sam­ skolväsendet, som i samma mom. ma mom. c) omförmäles; dock skola c) omförmäles; dock skola i kom­ i kommun, där allenast en dylik präst mun, där allenast en dylik präst och och en dylik representant för skol­ en dylik representant för skolväsen­ väsendet finnas att för uppdraget det finnas att för uppdraget tillgå, tillgå, dessa utan val vara supplean­ dessa utan val vara suppleanter i ter i nämnden. nämnden. För de------------------- - -— -----------över hälften. Minst en------- —------------- ■ —------- vara kvinna. Har i —---------------- -----------------— annan läkare.

6 §• 2 mom. De av kommunen utsedda 2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och ledamöter i barnavårdsnämnden och suppleanter för dem väljas för fyra suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 ja­ år, räknade från och med den 1 nuari året näst efter det, då valet januari året näst efter det, då va­ skett; dock att ledamot, som avses let skett; dock att ledamot, som av­ i 3 § 1 mom. a), och suppleant för ses i 3 § 1 mom. a), och suppleant honom icke utses för längre tid än för honom icke utses för längre tid till utgången av den för dem be­ än till utgången av den för dem be­ stämda tjänstgöringstid i kommu­ stämda tjänstgöringstid i kommu­ nens fattigvårdsstyrelse. nens socialnämnd. I kommun,--------------- - •--------------- — särskilda val. Särskilt val------- - -—------------------ ------vartannat år. Avgår av------- --------------------------- - • — avgångne återstått.

7 §• Mindre kommun må, där så med Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas hänsyn till förhållandena prövas lämpligen kunna ske, av Konungen lämpligen kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias för viss tid eller tills vidare befrias från skyldigheten att hava särskild från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 23

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av sotigvårdsstyrelsen, förstärkt med cialnämnden, förstärkt med a) en i------- -------------------------------- eller lärarinna. ne i —■ -— -— ------------------------- i nämnden. Till suppleanter----------- ---------------- ----- — i nämnden. Beträffande rätt -—------------------- - motsvarande tillämpning.

16 §•

2 mom. I kommun, där särskild 2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den mån så prövas påkallat, repre­ i den mån så prövas påkallat, repre­ sentanter för barnavårdsnämnden sentanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen eller dessa och socialnämnden eller dessa myn­ myndigheter i deras helhet samman­ digheter i deras helhet sammankom­ komma för rådplägning om angelä­ ma för rådplägning om angelägen­ genheter, som beröra bådas verksam­ heter, som beröra bådas verksamhet. het. Föreligger i ärende, som är före­ Föreligger i ärende, som är före­ mål för barnavårdsnämndens be­ mål för barnavårdsnämndens be­ handling, skäl till antagande, att fö­ handling, skäl till antagande, att fö­ refintligt missförhållande lämpligen refintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas genom understöd från bör avhjälpas genom socialhjälp, el­ fattigvårdsstyrelsen, eller utgår re­ ler utgår redan sådan hjälp, bör bar­ dan sådant understöd, bör barna­ navårdsnämnden skyndsamt genom vårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jäm­ den ledamot, som är ledamot jäm­ väl i socialnämnden, inhämta dess väl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta uppfattning i ärendet. Av barna­ dess uppfattning i ärendet. Av nämn­ vårdsnämnden införskaffad utred­ den införskaffad utredning bör där­ ning bör därvid tillhandahållas so­ vid tillhandahållas styrelsen jämte cialnämnden jämte förslag till de förslag till de åtgärder, vilka nämn­ åtgärder, vilka barnavårdsnämnden den finner lämpligen höra vidtagas. finner lämpligen böra vidtagas. Råda Råda olika meningar mellan nämn­ olika meningar mellan nämnderna, den och styrelsen, bör ärendet över­ bör ärendet överlämnas till en tre­ lämnas till en tremannanämnd, be­ mannanämnd, bestående av den ge­ stående av den gemensamma leda­ mensamma ledamoten samt ytterli­ moten samt ytterligare en ledamot av gare en ledamot av barnavårdsnämn­ barnavårdsnämnden, vald av denna den, vald av denna för ett år i sän­ för ett år i sänder, och en ledamot der, och en ledamot av socialnämn­ av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av den, utsedd av denna för enahanda styrelsen för enahanda tid. Treman- tid. Tremannanämnden har att nanämnden har att skyndsamt av- skyndsamt avgöra, huruvida barna-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

göra, huruvida barnavårdsnämnden vårdsnämnden eller socialnämnden eller fattigvärdsstyrelsen skall taga skall taga befattning med ärendet. befattning med ärendet. Finner bar­ Finner barnavårdsnämnden tremannavårdsnämnden tremannanämn- nanämndens avgörande icke kunna dens avgörande icke kunna utan utan våda avvaktas, må barnavårds­ våda avvaktas, må barnavårdsnämn­ nämnden tills vidare vidtaga lämp­ den tills vidare vidtaga lämplig åt­ lig åtgärd. gärd.

20 §.

Länsstyrelserna hava —--------omständigheterna påkallas. Vid sin befattning med kommu­ Vid sin befattning med kommu­ nernas barnavård skola länsstyrel­ nernas barnavård skola länsstyrel­ serna hava biträde av barnavårds- serna hava biträde av socialvårdskonsulenter och barnavårdsassisten- konsulenter och barnavårdsassistenter, vilka jämväl skola hava till upp­ ter, vilka jämväl skola hava till upp­ gift att tillhandagå med upplysning­ gift att tillhandagå med upplysning­ ar och råd rörande barnavården. Be­ ar och råd rörande barnavården. Om fattningen som barnavårdskonsulent utfärdande av instruktion för socialskall innehavas av fattigvårdskonsu- vårdskonsulenterna är stadgat i 52 § lent, varom förmäles i lagen om fat­ lagen om socialhjälp. Det ankommer tigvården. Konungen utfärdar in­ på Konungen att meddela närmare struktion för fattigvårdskonsulenter- bestämmelser angående barnavårdsna i deras egenskap av jämväl barna- assistenternas verksamhet. vårdskonsulenter samt meddelar när­ mare bestämmelser angående barnavårdsassistenternas verksamhet. Där så — •— -— -—--------------------- ungdoms vård.

21 §• Jämte det övervakande av samhäl­ Jämte det övervakande av samhäl­ lets barnavård, som enligt 20 § ålig­ lets barnavård, som enligt 20 § ålig­ ger länsstyrelserna, ankommer det ger länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård och statens inspektör för barnavård ver­ barnavård verka för barnavårdens ka för barnavårdens ändamålsenliga ändamålsenliga ordnande och främja ordnande och främja dess utveckling. dess utveckling. Verksamheten vid Verksamheten vid barnavårdsanstal­ barnavårdsanstalter varom i 5 kap. ter varom i 5 kap. sägs skall stå un­ sägs skall stå under socialstyrelsens der socialstyrelsens tillsyn. I fråga tillsyn. I fråga om socialstyrelsens om socialstyrelsens och inspektö­ och inspektörens åligganden i här rens åligganden i här nämnda hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 25

nämnda hänseenden meddelar Ko- seenden meddelar Konungen närnungen närmare föreskrifter. mare föreskrifter. Angående tillsyn-----------------— — förordnar Konungen.

33 §• Kan avgörande ej omedelbart träf­ Kan avgörande ej omedelbart träf­ fas rörande den för omhändertaget fas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vårdformen, bör barn lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i upptagningshem, intagas i upptagningshem, varom förmäles i 5 kap. Står plats varom förmäles i 5 kap. Står plats å upptagningshem inom landstings­ å upptagningshem inom landstings­ området ej omedelbart till buds, må området ej omedelbart till buds, må barnet för tillfället intagas i anstalt, barnet för tillfället intagas i hem, som omförmäles i 31 § lagen om fat­ som omförmäles i 18 § lagen om so­ tigvården, men må ej utan medgivan­ cialhjälp, men må ej utan medgivan­ de av länsstyrelsen vårdas därstä­ de av länsstyrelsen vårdas därstädes des under längre tid än en månad. under längre tid än en månad.

62 §• Utgift, som kommun haft för om­ Vad i 22—24 §§ lagen om social­ händertagen, inverkar på förvärv hjälp är stadgat om rätt för kom­ av hemortsrätt på enahanda sätt, som mun att av annan kommun eller av i 49 § i lagen om fattigvården är staten erhålla ersättning för social­ stadgat beträffande fattigvård, läm­ hjälp, som lämnats enligt 12 § nämn­ nad enligt 1 § samma lag; dock in­ da lag, skall äga motsvarande tillverkar utgift för den, som fyllt sex­ låmpning i fråga om kommuns rätt ton år, allenast på hans eget förvärv att erhålla ersättning för utgift för av hemortsrätt. omhändertaget barn. I fråga om ersättning av hemorts­ kommun för utgift för omhänderta­ get barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer fattigvårdssamhälle. Har barn omhändertagits för samhållsvård inom annan kommun än den, där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att på­ fordra hemsändning samt om ersätt­ ning för hemsändningskostnad i motsvarande tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

För utgift,------------------- -------------- — av staten.

65 §• I avseende å behandling av frågor I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting om ersättning av kommun eller sta­ eller staten för utgift för omhänder­ ten för utgift för omhändertaget barn taget barn samt om övertagande av samt om övertagande av skyldighet skyldighet att ansvara för kostnad för att ansvara för kostnad för sådant sådant barn ävensom i avseende å tid barn ävensom i avseende å tid för för anhängiggörande av talan gäller i anhängiggörande av talan gäller i till­ tillämpliga delar vad för motsvaran­ lämpliga delar vad för motsvarande de fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fall är stadgat i 25 — 29, 31 och 32 fattigvården, med iakttagande dock, §§ lagen om socialhjälp, med iaktta­ att vad där är sagt om fattigvårds- gande dock, att vad där är sagt om styrelse och fattigvårdssamhälle skall socialnämnd skall gälla barnavårds­ gälla barnavårdsnämnd och kom­ nämnd. Vad nu är stadgat skall äga mun. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet beträffande motsvarande giltighet beträffande vistelsekommuns ersättning av sta­ vistelsekommuns ersättning av sta­ ten för utgift, som kommunen haft ten för utgift, som kommunen haft för skyddsuppfostran av person, som för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d). omhändertagits med stöd av 22 § d). 1 avseende å skyldighet att erlägga 1 avseende å skyldighet att erlägga ränta å kostnad för omhändertaget ränta å kostnad för omhändertaget barn gäller i tillämpliga delar vad för barn gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fall är stadgat i 56 § 3 motsvarande fall är stadgat i 29 § mom. i lagen om fattigvården. lagen om socialhjälp.

68 §•

2 mom. För kostnaden för omhän­ 2 mom. Beträffande kommuns rätt dertaget barn under sexton år äger att för kostnad för omhändertaget

Kangl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955 27

barnavårdsnämnden uttaga ersätt­ barn under 16 år uttaga ersättning ning av barnets föräldrar. av barnets fader, moder eller adop- Anspråk på ersättning för kost­ tant gäller i tillämpliga delar vad nad, som här sägs, må ej bifallas, som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp där den ersättningsskyldige genom är stadgat om kommuns rätt att ut­ att återbetala kostnaden eller någon taga ersättning för socialhjälp, som del därav kan antagas komma att enligt 12 § nämnda lag lämnats åt sakna nödiga medel till underhåll för barn under 16 år. sig och de sina eller eljest synner­ liga skål tala mot bifall till ersätt­ ningsanspråket. Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn el­ ler adoptivbarn, är, då barnavårds­ nämnden omhändertagit barnet, skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet. Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan ef­ ter fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersättning för kostnaden för barnet. Anspråk på ersättning för kost­ nad, som i tredje och fjärde styckena sägs, må ej bifallas, där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättnings­ anspråket. I fråga om det belopp, varmed er­ sättning för kostnad för omhänder­ taget barn skall enligt detta moment utgå, gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande fcdl är stadgat i 51 § i lagen om fattigvården.

69 §• Där kommun för vård å sjuk­ Där kommun för vård å sjuk­ vårdsinrättning, barnhem, förbätt­ vårdsinrättning, barnhem eller för­ rings- eller uppfostringsanstalt eller bättrings- eller uppfostringsanstalt till åtgärder för förebyggande av ställt särskilda medel till barnavårds­ framtida fattigvårdsbehov ställt sär­ nämndens förfogande, ankommer det barnavårdsnämn- på kommunen att bestämma, huruskilda medel till dens förfogande, ankommer det på vida ersättningsskyldighet, varom i

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

kommunen att bestämma, huruvida 68 § sägs, skall äga rum för utgift, ersättningsskyldighet, varom i 68 § som bestrides av dessa medel, sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §• Talan om utbekommande av er­ Vill barnavårdsnämnd erhålla er­ sättning enligt 68 § anhängiggöres sättning enligt 68 § och sker betal­ hos länsstyrelsen i länet. ning icke godvilligt, äger nämnden Om den, som sökes, har sitt bo och att hos länsstyrelsen i det län, där hemvist eller uppehåller sig i annat den som sökes har att vid domstol län, överlämnas ärendet för prövning svara i tvistemål, föra talan om ut­ till länsstyrelsen därstädes. Talan bekommande av ersättningen. I fråga mot den, som ingenstädes äger sta­ om sådan talan skall i tillämpliga digt hemvist eller icke år svensk delar gälla vad som finnes stadgat medborgare, prövas av länsstyrelsen i 39 § lagen om socialhjälp. i det län, där han finnes. 1 fråga om de uppgifter och hand­ lingar, vilka skola fogas vid ansökning, som hår avses, samt i fråga om målets behandling skall vad i 67 § i lagen om fattigvården stadgas äga motsvarande tillämpning.

71 §•

1 mom. Då enskild -— •— •— barnets vård. Vid bidragets------------utgivandet underlättas. Barnavårdsnämnden i den kom­ Barnavårdsnämnden bör med den mun, där barnet äger hemortsrätt, ersättningsskyldige om utgivandet bör med den ersättningsskyldige om träffa avtal, vilket skall slutas genom utgivandet träffa avtal, vilket skall skriftlig, av två personer bevittnad slutas genom skriftlig, av två perso­ handling. ner bevittnad handling. Därest avtal ej kan komma till Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifo­ stånd, äger länsstyrelsen på talan av gande av utredning rörande den er­ barnavårdsnämnden ålägga den er­ sätt ningsskyldiges betalningsförmå­ sättningsskyldige att å lämpliga tider ga, hos länsstyrelsen i länet göra an­ utgiva bidrag, som avses i denna pa­ sökan om fastställande av bidrag. ragraf. I fråga om talan, som här av­ Länsstyrelsen prövar efter ovan an­ ses, skall i tillämpliga delar gälla vad givna grunder, med vilket belopp och som är stadgat i 39 § lagen om soå vilka tider bidrag skall utgå. I fall, cialh jälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 29

Skyldig att efter föreläggande av Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till barnavårdsnämnden efter sin för­ och efter sin förmåga fullgöra ho­ måga utföra arbete i arbetshem, som nom å fattigvårdsanstalt eller eljest avses i lagen om socialhjälp, är anvisat arbete är a) den, som av lastbarhet, vårds­ a) den, som av lastbarhet, vårds­ löshet, lättja eller liknöjdhet så för­ löshet, lättja eller liknöjdhet så för­ summar sina skyldigheter mot sitt summar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika un­ måste beredas detta, och tillika un­ dandrager sig fullgörandet av den dandrager sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättnings­ honom härför åliggande ersättnings­ skyldighet, samt skyldighet, samt b) den, som enligt av domstol b) den, som enligt av domstol med­ meddelat slutligt utslag eller skrift­ delat slutligt utslag eller skriftligt, ligt, av två personer bevittnat avtal av två personer bevittnat avtal är är pliktig att till fullgörande av lag- pliktig att till fullgörande av lagstadstadgad underhållsskyldighet utgiva gad underhållsskyldighet utgiva un­ underhållsbidrag till sitt barn, som ej derhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranle­ denna plikt och härigenom föranle­ der sådan försämring av det uppe­ der sådan försämring av det uppe­ hälle och den uppfostran, som lagli­ hälle och den uppfostran, som lagli­ gen tillkomma barnet, att särskild gen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas åtgärd mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga under­ påkallad för att framtvinga under­ hållsskyldighetens fullgörande. hållsskyldighetens fullgörande. Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den som ej fyllt 18 år. Den arbetsskyldige må kvarhållas Den arbetsskyldige må kvarhållas ä anstalten eller i arbetet, intill dess i arbetshemmet, intill dess grundad grundad anledning föreligger till an­ anledning föreligger till antagande, tagande, att han skall söka efter för­ att han skall söka efter förmåga måga fullgöra sina skyldigheter mot fullgöra sina skyldigheter mot bar-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

barnet; dock må han ej kvarhållas net; dock må han ej kvarhållas i i oavbruten följd under längre tid oavbruten följd under längre tid än än ett år. ett år. Vad i 11, 72, 74, 75 och 76 §§ i la­ Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen gen om fattigvården är stadgat om om socialhjälp är stadgat om delgiv­ föreläggandes innehåll, om inverkan ning av föreläggande, om handräck­ av arbetsskyldighetens fullgörande, ning samt om varning och tvångsar­ om handräckning samt om varning bete skall i motsvarande tillämpning och tvångsarbete såsom påföljd vid lända till efterrättelse. underlåtenhet av eller tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på bar­ navårdsnämnden.

78 §. Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn. rar är o ej skyldiga att utgiva ersätt­ ning enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Tillkommer vårdnaden —----------har vårdnaden.

81 §• 1 mom. Då barnavårdsnämnd med­ 1 mom. Då barnavårdsnämnd med­ delat beslut, varigenom barns om­ delat beslut, varigenom barns om­ händertagande för samhällsvård väg­ händertagande för samhällsvård väg­ rats, rats, eller barnavårdsnämnd eller sty­ eller barnavårdsnämnd eller sty­ relse för skola tillhörande barna- relse för skola tillhörande barna- och och ungdomsvården avslagit fram­ ungdomsvården avslagit framställ­ ställning om slutlig utskrivning av ning om slutlig utskrivning av för för skyddsuppfostran omhänderta­ skyddsuppfostran omhändertagen, gen, eller barnavårdsnämnd meddelat eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap., beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 31

eller barnavårdsnämnd eller sty­ eller styrelse för arbetshem med­ relse för anstalt meddelat beslut rö­ delat beslut i ärende rörande intag­ rande behandlingen vid fullgörande ning i eller utskrivning från hem­ av arbetsskyldighet eller beträffande met, kvarhållande av arbetsskyldig å an­ stalten eller i arbetet, eller barnavårdsnämnd meddelat eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna beslut i annat ärende enligt denna lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller för­ kap. avsedd fråga och icke heller valtningsfråga, för vars behandling förvaltningsfråga, för vars behand­ nämnden jämlikt de i denna lag eller ling nämnden jämlikt de i denna lag kommunallagarna givna föreskrifter eller kommunallagarna givna före­ är ansvarig endast inför kommunen, skrifter är ansvarig endast inför kommunen, må den, som beslutet rörer, anföra må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen; dock går besvär hos länsstyrelsen; dock går beslutet i verkställighet, där ej för­ beslutet i verkställighet, där ej för­ bud däremot meddelas av länssty­ bud däremot meddelas av länssty­ relsen. relsen.

82 §• Är någon missnöjd med handräck­ Är någon missnöjd med handräck­ ning, som av polismyndighet medde­ ning, som av polismyndighet med­ lats enligt denna lag, må han där­ delats enligt denna lag, må han där­ över anföra besvär hos länsstyrelsen över anföra besvär hos länsstyrelsen. inom tre veckor från handräckning­ Besvär, varom sägs i första styc­ ens fullbordande. ket, må föras utan inskränkning till viss tid.

84 §• 1 mom. Är någon missnöjd med 1 mom. Är någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående länsstyrelses utslag angående a) ersättning för kostnad för om­ a) ersättning för kostnad för om­ händertaget barn eller angående händertaget barn eller angående skyldighet att ansvara för sådan skyldighet att ansvara för sådan kostnad, kostnad, eller b) fastställelse av eller jämkning b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §, i bidragsskyldighet enligt 71 §, c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad, d) behandlingen vid fullgörande

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

må han däröver anföra besvär hos må han däröver anföra besvär hos kammarrätten; dock må talan hos kammarrätten; dock må talan hos kammarrätten ej föras allenast be­ kammarrätten ej föras allenast be­ träffande ränta å kostnad för om­ träffande ränta å kostnad för om­ händertaget barn eller kostnader i händertaget barn eller kostnader i målet hos länsstyrelsen. målet hos länsstyrelsen. Besvären skola-------------------- — eget utlåtande. 3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 3 mom. Bestämmelserna i 57 §, och i- mom. i lagen om fattigvården 58 § andra stycket och 60 § första skola äga motsvarande tillämpning stycket lagen om socialhjälp skola beträffande mål enligt denna lag. 1 äga motsvarande tillämpning beträf­ fande mål enligt denna lag.

85 §. 1 inom. Vill någon söka ändring i 1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande länsstyrelses utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 § ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen i denna lag, skall vad i 61 § lagen om om fattigvården är stadgat äga mot­ socialhjälp är stadgat äga motsva­ svarande tillämpning. rande tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1957; dock att i fråga om ersättning för sådan kostnad för om­ händertaget barn, vilken belöper på tiden före den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister skall erhålla följande ändrade lydelse.

I varje kommun skall av fattig- I varje kommun skall av social­ vårdsstyrelsen eller annat kommu­ nämnden eller annat kommunalt or­ nalt organ, som kommunen därtill gan, som kommunen därtill utser, utser, föras ett register (social­ föras ett register (socialregis­ register) över hjälpverksamhe­ ter) över hjälpverksamheten inom ten inom kommunen. kommunen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1951.

3— Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 saml. Nr 111

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1955.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson ,

A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam , L indström , L ange .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om lagstiftning rörande socialhjälp samt anför.

Inledning

Socialvård skommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en över­ syn av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preli­ minära överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kom­ mittén ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kom­ mitténs mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sist­ nämnda spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kom­ munala nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs be­ tänkande nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina principiella överväganden beträffande socialhjälpen. För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommit­ tén i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsärenden sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner, socialvårdskommuner. Kungl. Maj:t beslöt emellertid att i stället ta upp frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommit­ tén år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riks­

Kangl. Maj:ts proposition nr til år 1955 35

dag proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361). Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950: 11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform — socialhjälp — som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer, hland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II, som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdoms­ hemmen, behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala nämndsorganisationen. Över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Vid de överväganden, som härefter ägde rum inom socialdepartementet, ansågs det av flera skäl lämpligt att i första hand inrikta sig på en effektivisering av socialförsäkringen och att först därefter upptaga frågan om en revision av fattigvårdslagstiftningen. I enlighet med denna arbetsplan fram­ lades för riksdagen åren 1952 och 1953 olika förslag till förbättrade folk­ pensioner, år 1953 förslag till genomförande av den obligatoriska sjukför­ säkringen samt år 1954 förslag till lagstiftning om moderskapsförsäkring och till ny yrkesskadeförsäkringslagstiftning. Sedan samtliga dessa förslag antagits av riksdagen, synes tiden nu vara inne att ta upp frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Jag anhåller därför att nu få anmäla denna fråga.

Huvuddragen av gällande lagstiftning

Huvudreglerna rörande den offentliga fattigvården återfinnes i lagen den 74 juni 1918 om fattigvården 1 (nr 422; ändr. 298/1919, 97/1920, 390/1920, 250/1921, 246/1922, 356/1924, 362/1924, 82/1925, 84/1926, 202/1926, 208/1927, 326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61/1944, 421/1944, 504/1945, 761/1945, 767/1945, 471/1946, 492/1946, 876/1946, 555/ 1947, 291/1948, 720/1948, 620/1950, 102/1954 och 361/1954). Enligt Fvl är fattigvården en kommunal angelägenhet. Varje borgerlig kommun utgör ett fattigvårdssamhälle men möjlighet finnes för två eller flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Beslutande­ rätten i fattigvårdssamhället utövas av kommunal- resp. stadsfullmäktige eller — om samhället utgöres av två eller flera landskommuner — av s. k.

1 Denna lag benämnes i det följande Fvl.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsfullmäktige. Vad som är att hänföra till förvaltning och verk­ ställighet ombesörjes inom varje fattigvårdssamhälle av en fattigvårdsstyrelse. Fvl skiljer mellan fattigvård, som samhället är skyldigt att lämna, och fattigvård, som det står samhället fritt att lämna. I förra fallet brukar man tala om obligatorisk fattigvård, i senare fallet om frivillig fattigvård. Denna åtskillnad har betydelse i flera avseenden. En annan betydelsefull skillnad är den som göres mellan fattigvård till vuxen person och fattigvård till minderårig; med minderårig avses härvid den som ej fyllt 16 år. Obligatorisk fattigvård (1 §) kan endast utgå till minderåriga och sådana vuxna personer, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna till arbete. Härav följer att vuxna personer, som visserligen är arbetsföra men som inte kan skaffa sig arbete eller av profylaktiska skäl bör avhålla sig från arbete, inte har rätt till obligatorisk fattigvård. Den obligatoriska fattigvården är med andra ord inte avsedd för arbetslösa, inte heller kan den användas i syfte att förebygga arbetsoförmåga. För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves utöver vad som framgår av det nyss anförda, att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle och att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Genom att sistnämnda krav uppställes anges fattigvårdens karaktär av en sekundär hjälpform, som skall tillgripas endast i den mån hjälp inte erhålles från annat håll, t. ex. genom socialförsäkring eller bistånd från anhöriga. Den obligatoriska fattigvården omfattar det underhåll och den vård som erfordras samt för minderårig jämväl uppfostran. För meddelande av frivillig fattigvård (2 §) uppställes i Fvl inga som helst förutsättningar eller begränsningar. Fattigvårdssamhället har full frihet att bestämma de grunder, efter vilka dylik fattigvård skall utgivas. Om några sådana grunder ej fastställts, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att meddela frivillig fattigvård i den mån styrelsen prövar nödigt. Av det anförda framgår, att frivillig fattigvård kan utgivas exem­ pelvis till arbetsföra arbetslösa eller för att förebygga en befarad arbets­ oförmåga. En väsentlig skillnad mellan obligatorisk och frivillig fattigvård är att den förra har karaktär av en medborgerlig rättighet, som kan framtvingas på rättslig väg genom besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut. I fråga om frivillig fattigvård föreligger däremot ingen besvärsrätt. I fråga om sättet för meddelande av fattigvård föreskrives, att fattigvård — obligatorisk såväl som frivillig — i allmänhet skall läm­ nas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Rörande de båda förstnämnda formerna ges i lagen vissa direktiv för fattigvårdsstyrelserna. Sålunda stadgas, att hemunderstöd inte bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av dryckenskap eller arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 37

ovillighet och ej heller när det eljest finnes anledning att antaga, att under­ stödet inte kominer till behörig användning (28 §). Utackordering får endast ske till personer, om vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligger dem, fattigvårdsstyrelsen gjort sig förvissad (29 §). För att kunna mottaga hjälptagare, som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hemmet, är i princip varje fattigvårdssamhälle skyldigt att ha fattigvårdsanstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem). Lagen öppnar dock möjlighet för flera samhällen att förena sig om gemensam anstalt liksom också för samhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare eller eljest inte kan anses vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, att erhålla befrielse från sin skyldighet härutinnan (31 §). Förutom de nyss angivna anstalterna skall enligt Fvl finnas arbetshem, som skall inrättas av landstingen och de städer som ej deltar i landsting. Arbetshemmen är avsedda dels för en speciell grupp av hjälptagare — näm­ ligen för sådana i någon mån arbetsföra behövande, som har behov av anstaltsvård men inte lämpligen kan mottagas eller behållas på ålderdoms­ hem, försörjningshem eller vårdhem — och dels för personer, som försum­ mat sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföre­ läggande. Såsom framgår av det anförda är fattigvården en kommunal angelägen­ het. I överensstämmelse härmed föreskrives, att kostnaderna för fattigvården skall, i den mån de ej kan täckas med avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter och kapital, bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster, bestridas genom tillskott efter de grunder, som i allmänhet är stadgade för kommunalutskylders utgivande "(39 §). När det gäller frågan, vilken kommun som har att svara för kostnaderna i ett visst fattigvårdsfall, är till en början att märka, att den kommun, i vilken den hjälpbehövande vistas, alltid är i första hand ansvarig för att fattigvård utgives. Om hjälptagaren har s. k. hemortsrätt i annan kommun, äger vistelsekommunen emellertid under vissa förutsättningar återkräva sina utgifter eller en del därav av hemortsrättskommunen. Enligt Fvl:s huvudregel har svensk medborgare hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att under det år mantalsskrivningen avser ha åtnjutit obligatorisk fattigvård och utan att under samma år ha erhållit frivillig fattigvård från annat fattigvårdssamhälle än det, vari han mantalsskrivits. Från denna huvudregel finnes åtskilliga undantag, för vilka eu utförlig redogörelse senare kommer att lämnas i ett särskilt avsnitt rörande hemortsrätten. I detta sammanhang må endast nämnas, att den som fyllt 00 år inte kan förvärva ny hemorts­ rätt samt att gift kvinna alltid har samma hemortsrätt som mannen.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vistelsekommunens rätt att kräva ersättning av hemortskommunen för utgiven fattigvård är i olika avseenden begränsad. Den viktigaste begräns­ ningen ligger däri, att återkravsrätt inte föreligger för frivillig fattigvård; kostnaderna härför får alltså slutligen bäras av vistelsekommunen. Men inte heller allt vad som utgivits i obligatorisk fattigvård kan återkrävas av hemortskommun. Ersättning kan nämligen inte uttagas för fattigvård, som meddelats för vissa i lagen angivna ändamål, t. ex. för att bekosta klä­ der åt skolbarn. Och vad angår lämnad vård utgår ersättning endast med det belopp, vartill kostnaden för vården skäligen kan uppskattas. För att minska antalet beloppstvister har Kungl. Maj:t enligt bemyndigande i lagen fastställt en vårdtaxa, som tillämpas härvidlag. Vistelsekommun, som vill kräva ersättning av hemortskommun, skall göra detta genom att tillställa fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda kommun en s. k. anmaning (53 §). Om kravet inte godkännes eller anmaningen lämnas obesvarad, äger vistelsekommunen inom viss tid anhängiggöra talan mot hemortskommunen hos vederbörande länsstyrelse, som i så fall får slita tvisten (54 §). över länsstyrelsens utslag kan klagan föras i kammar­ rätten, som är sista instans. För obligatorisk fattigvård, som lämnats utlänning eller någon vars hem­ ortsrätt inte kan utredas, äger vederbörande fattigvårdssamhälle rätt att få gottgörelse av staten. Ersättning av statsmedel utgår under vissa förut­ sättningar även i det fall att understödstagaren efter fyllda 16 men före fyllda 60 år oavbrutet under minst tre år med sin familj vistats utom hem­ ortskommunen (60 §). I detta sammanhang må nämnas, att fattigvårdssamhälles kostnader för våld av sinnessjuka, tuberkulösa, vanföra och andra kroniskt sjuka samt lasarettspatienter under vissa förutsättningar gottgöres av vederbörande landsting (40—42 §§). Med hemortsrättsinstitutet sammanhänger ett annat institut nämligen hemsändnin g, vilket innebär att en hjälptagare, som vistas utom sin hemortskommun, kan sändas dit. En förutsättning härför är, att vistelse­ kommunen utgivit obligatorisk fattigvård till honom under omständigheter som synes utvisa, att fattigvårdsbehovet kommer att bli varaktigt. Hemsänd­ ning får dock ej äga rum, om hjälptagaren skulle lida men därav till sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt min­ ska eller han har stadigvarande bostad hos vissa närstående. Initiativet till hemsändningen kan tagas såväl av fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen som av fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen. Är styrelserna av olika mening eller bestrider hjälptagaren att hemsändning får ske, kräves läns­ styrelsens tillstånd till åtgärden (57 §). Länsstyrelsens beslut kan över­ klagas i kammarrätten (81 §). Fattigvårdssamhälle, som tått vidkännas kostnad för fattigvård, har — utom i vissa undantagsfall, som här kan lämnas å sido — en i princip oin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skränkt återkravsrätt mot hjälptagaren. Detta gäller i fråga om såväl obligatorisk som frivillig fattigvård; i båda fallen är hjälptagaren skyldig att återbetala allt vad han mottagit. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen full frihet att efterskänka kravet (62 §). Återkravsrätt föreligger även mot vissa anhöriga till hjälptagaren under förutsättning att dessa enligt Fvl:s regler äi för­ sörj ningsplik tiga mot honom; man brukar här tala om fattigvårdsrättslig försörjningsplikt i motsats till den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Enligt Fvl är föräldrar skyldiga att utan fattigvårdssamhällets betungande försörja sina minderåriga barn. Samma försörjningsplikt har en man gent­ emot sin hustru. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger däremot i fattigvårdshänseende försörjningsplikt endast såtillvida, att de är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja varandra så att de ej faller fattigvården till last. Detsamma gäller i fråga om hustrus försörjningsplikt gentemot mannen (3 §). Om obligatorisk fattigvård utgått till någon, för vilken annan är försorjningspliktig, äger fattigvårdssamhället uttaga ersättning härför av den försörjningspliktige. Här liksom i fråga om hjälptagaren själv föreligger dock frihet för samhället att helt eller delvis efterskänka kravet. För frivillig fattigvård kan ersättning inte utfås av försörjningspliktig (63 §). Fattigvårdssamhälle, som vill framställa ersättningsanspråk mot hjälp­ tagaren själv eller mot försörjningspliktig, skall väcka talan därom hos vederbörande länsstyrelse. I båda fallen gäller, att anspråket inte får bi­ fallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättnings­ anspråket (65 §). Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sina minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att obligatorisk fattigvård måste lämnas någon av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyl­ dighet för vederbörande att inställa sig och efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete på arbetshem eller annorstädes (71 §). Själva föreläggandet kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt äger fattigvårdsstyrelsen begära handräckning hos polismyndigheten (72 §), och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) samt över dess beslut hos regeringsrätten (84 §). Om den, som avses med före­ läggandet, underlåter att fullgöra det anvisade arbetet eller lämnar arbetet utan tillstånd eller visar tredska eller gör sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning kan han, efter erhållen varning, av länsstyrelsen dömas till tvångsarbete (75 §). Ett mål av denna be­ skaffenhet fullföljes från länsstyrelsen till vederbörande hovrätt och där­ ifrån till högsta domstolen.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Tillsynen över fattigvårdens handhavande utövas av länsstyrelserna, som har att vaka över att fattigvården inom länen ordnas och handhaves i enlighet med lagen så att de behövande kommer i åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständig­ heterna. Länsstyrelserna biträdes av statens socialvårdskonsulenter (43 §). Viss tillsyn utövas centralt av socialstyrelsen, som biträdes av statens inspektör för fattigvården (44 §).

Från början ingick det i fattigvårdsstyrelsernas åligganden att omhänder­ taga barn, som på grund av nöd eller annan dylik anledning var i behov av vård utom hemmet. Genom barnavårdslagen den 6 juni 19241 (nr 361; ändr. 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171/1931, 179/1931, 204/1934, 266/1936’, 387/1937, 66/1939, 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168/1944, 230/1944, 503/1945, 762/1945, 767/1945, 335/1946, 877/1946, 300/1947, 322/1947, 524/1947, 292/1948, 402/1948, 250/1949, 410/1950, 792/1952, 358/1954) över­ flyttades emellertid denna uppgift på barnavårdsnämnderna. Det förutsat­ tes härvid, att behov av enbart ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses genom fattigvårdsstyrelsernas försorg. Det bör i detta sammanhang nämnas att reglerna i Bvl och Fvl i många viktiga avseenden överensstämmer, bl. a. beträffande hemortsrätt, ersätt­ ningsskyldighet kommuner emellan samt det processuella förfarandet. Bvl hänvisar på många punkter till Fvl. Av den lämnade redogörelsen för Fvl framgår, att staten i vissa fall er­ sätter fattigvårdssamhällena deras utgifter för fattigvård. Staten bidrar också till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som noma­ diserar. Bestämmelser härom återfinnes i kungörelsen den 27 juni 1927 an­ gående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar (nr 277; ändr. 133/1928, 462/1932, 238/1933, 1018/1937, 264/1948, 326/1953). Vid sidan av Fvl finnes ett flertal författningar, enligt vilka ekonomisk hjälp kan utgå efter prövning av behovet från fall till fall. En sådan för­ fattning är lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott m. m. (nr 528; ändr. 401/1952), som öppnar möjlighet för fattigvårdssamhälle att stalla medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård. Sådana tillskott och bidrag får utdelas endast i vissa fall, som angives i lagen, nämligen för att bereda 1) understöd (kommunala pensionstillskott) åt folkpensionärer, som inte är uteslutna från inkomstprövade folkpensionsförmåner men ändock av särskilda skäl har behov av fattigvård, 2) understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor och änklingar med barn) åt personer, som har behov av fattigvård, oaktat de åtnjuter bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn,

1 Denna lag betecknas i det följande Bvl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 41

3) understöd (kommunala tillskott till särskilda barnbidrag eller till bi­ dragsförskott) åt barn, som har behov av fattigvård, oaktat särskilt barn­ bidrag eller bidragsförskott utgår för dem, samt 4) bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande gemensamt med pensionsstyrelsen av kostnader för åtgärder för förebyggande eller hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Bidragen eller tillskotten får ej utdelas till andra personer än sådana, som är mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äger hemorts­ rätt i fråga om fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de grunder, som skall iakttagas av fattigvårdsstyrelsen, när denna beviljar tillskott eller bidrag. En annan behovsprövad lijälpform innefattas i förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp (nr 339; ändr. 786/1940, 228/1944, 147/1949, 242/1950, 107/1953). Berättigad till mödrahjälp är i princip varje kvinna, som i an­ ledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd. Skillnad göres inte mellan svenska och utländska medborgare, men i båda fallen kräves, att vederbörande författningsenligt skall vara mantalsskriven i landet. Mödrahjälpen bekostas helt av statsmedel och lämnas i den form som för varje särskilt fall befinnes lämpligast, i en eller flera poster, till ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr. För handläggning av mödrahjälpsärenden finnes i varje landstingsområde och stad, som ej deltar i landsting, inrättad en mödrahjälpsnämnd, bestå­ ende av ordförande och två ledamöter. Verkställande organ är barnavårds­ nämnden. Tillsyn över verksamheten utövas av socialstyrelsen, som äger meddela råd och anvisningar till ledning för barnavårds- och mödrahjälpsnämnderna; styrelsen prövar även besvär över mödrahjälpsnämnds beslut. För hjälpbehövande arbetslösa finns en särskild behovsprövad lijälpform, som regleras i kungörelsen den 27 maj 19ri9 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr 278).1 Enligt denna kun­ görelse kan kommun med bidrag av statsmedel lämna arbetslösa personer kontantunderstöd intill vissa av Kungl. Maj :t fastställda maximibelopp, som är olika höga i olika dyrortsgrupper och inom en och samma dyrortsgrupp därjämte är beroende av huruvida den arbetslöse är ensamstående eller familjeförsörjare. Bortsett från vissa i kungörelsen angivna undantagsfall får sådant understöd ej utgå till den, som uppbär fattigvård eller dagunder­ stöd från erkänd arbetslöshetskassa. Kommun, som anvisat medel till kontantunderstöd och som önskar åt­ njuta statsbidrag, skall innan verksamheten begynner, inhämta arbetsmark­ nadsstyrelsens medgivande därtill. Fn förutsättning för alt statsbidrag skall utgå är att vad som utgives av kommunala medel förklaras inte vara att anse som fattigvård. 1 Denna kungörelse benämnes i det följande hjälpkungörclscn.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kontantunderstödsverksainheten handhaves lokalt av kommunala arbetslöshetsnämnder samt ledes centralt av arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a. bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, till vilket kontantunderstöd vid varje tillfälle får utgå, och prövar, huruvida visst antal av de understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande, som enligt Fvl har hemortsrätt i annan kommun. Enligt kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar som återvända till Sverige, m. m. (nr 383), kan svensk medborgare, som vid sin ankomst till Sverige efter längre tids vistelse utrikes är medellös och i behov av hjälp, för sig och sin familj erhålla bistånd i form av mottagningshjälp, starthjälp och rörelselån. Om skäl därtill föreligger, kan inottagningshjälp och starthjälp — men inte rörelselån — under samma förut­ sättningar tilldelas även förutvarande svensk medborgare. Mottagningshjälp kan lämnas till uppehälle, kläder och resor och utgå under högst tre, i undantagsfall högst sex månader från ankomsten till riket. Starthjälp kan meddelas för resa eller flyttning för tillträdande av första anställning, uppe­ hälle till första löneutbetalningen, arbetskläder samt oundgängligen erfor­ derligt bohag. För att rörelselån skall kunna beviljas kräves, att veder­ börande är arbetsför men ej kan erhålla lämplig arbetsanställning samt att förutsättningar anses föreligga för att han med hjälp av lånet skall kunna börja hantverks- eller annan rörelse och därigenom vinna sin försörjning. Maximibeloppet för rörelselån utgör 15 000 kronor. Starthjälp, som inte avser rese- eller flyttningskostnad, ävensom rörelselån utgives med återbetalningsskyldighet. Av vad som nyss anförts framgår, att hjälpen är avsedd för dem, som vistats utrikes en längre tid. Svensk medborgare, som anländer hit från utlandet och därvid är i nödställd belägenhet, kan emellertid, även om han inte vistats utomlands under längre tid, erhålla hjälp till uppehälle, resa till hemorten eller dylikt. Sådan hjälp utgives med återbetalningsskyldighet och får endast lämnas med mindre belopp. Ansökan om hjälp enligt ifrågavarande kungörelse prövas av arbetsmark­ nadsstyrelsen, då det gäller rörelselån, och eljest av länsarbetsnämnd — i Stockholm arbetsnämnden — eller annat arbetsförmedlingsorgan. Kostna­ derna bestrides helt av statsmedel. Enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kost­ nader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka (nr 283) skall sinnessjuk, sinnesslö eller fallandesjuk person, som under viss längre tid mot billigaste avgift vårdats å visst slag av sjukhus eller anstalt, erhålla lindring i vårdkostnaden under förutsättning att han utan att vara i behov av obligatorisk fattigvård dock är att anse som mindre bemedlad. Lind­ ringen skall beredas honom av det fattigvårdssamhälle, där han senast man­ talsskrivits. Återbetalningsskyldighet föreligger för den händelse den sjukes ekonomiska ställning skulle så förbättras att han inte längre är att anse

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1955 43

som mindre bemedlad. Om fattigvårdssamhället inte kan återfå sina kost­ nader av den sjuke, äger samhället erhålla gottgörelse härför av det lands­ ting, inom vars område samhället är beläget. Slutligen må nämnas, att stadgan angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921 (nr 604), stadgan angående folkundervisningen i Stockholm den 22 juni 1923 (nr 294) och stadgan för fortsättningsskolan den 16 september 1918 (nr 1001) öppnar möjligheter för skoldistrikten att efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för att bekosta deras skolgång och, beträffande landsorten, resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psykiska barna- och ungdoms­ vården. Dylik hjälp får ej anses som fattigvård.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag

Efter att ha lämnat en historisk översikt över den svenska fattigvårdslagstiftningen och en redogörelse för motsvarande lagstiftning i vissa andra länder —- härom hänvisas till s. 1—25 i betänkandet1 — tar kommittén upp frågan huruvida behov av en generell och på behovs­ prövning grundad hjälpform kommer att föreligga se­ dan socialförsäkringen uppbyggts och gjorts effektiv. Denna fråga besvaras jakande av kommittén, som framhåller, att hur vi än sökte höja de sämst ställdas standard samt bygga ut socialvården med sär­ skilda grenar för varje behov, så komme det alltid på grund av de skiftande förhållandena att emellanåt uppstå hjälpbehov, vilka ej kunde bli avhjälpta från någon av de speciella grenarna; och hur väl vi än sökte avväga er­ sättningsbeloppen i de särskilda grenarna, komme det alltid att för vissa fall uppstå behov av hjälp därutöver, alltså hjälp efter behovsprövning. Redan härav följde att socialvården inom sin ram måste rymma behovs­ prövad hjälp. Endast en generell och behovsprövad hjälpform utgjorde garanti för medborgaren, att han i varje nödläge, vad det än kunde vara förorsakat av och hur omfattande det än kunde vara, skulle fa erfordei lig hjälp. 1 överensstämmelse härmed bar socialvårdskommittén utgått från, att eu sådan hjälpform måste ingå i vår socialvård. För denna hjälpform föreslås benämningen socialhjälp. Kommittén anför vidare. En dylik hjälpforms styrka ligger just i att den tack vare sitt oberoende av beloppsfixerande författningsregler kan lämna en garanti av angivet innehåll. Därigenom blir hjälpformen även särskilt lämpad för att tillgodose

1 Med betänkandet avses här och i det följande, såvida ej annat framgår av samman­ hanget, kommitténs betänkande nr XVII med utredning och förslag angående lag om social­ hjälp in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

de till innehåll och omfattning starkt växlande behoven av förebyggande åtgärder. Men i denna obundenhet ligger också hjälpformens svaghet. Hjäl­ pens anpassning efter behovet kan ha en tendens att minska lusten att spara och vara förtänksam. Den som sörjt för sig själv utestänges från en jalpform, som vilar på denna princip. Den trygghetskänsla, som man genom socialvården vill skapa hos medborgarna, vinnes lättare genom hjälpanordmngar, som icke äro förenade med behovsprövning d. v. s. utgå med i förväg fixerade förmåner. För det stora flertalet fall föreligger vid de van iga risktillfällena (sjukdom o. s. v.) ett ekonomiskt hjälpbehov, och i stor utstracknmg är därför prövning av om så är förhållandet eller icke onodig.

De nu berörda omständigheterna utgör enligt kommitténs mening en barande motivering för att man i första hand bör bygga samhällets åtgärder för att skapa ekonomisk trygghet för medborgarna på hjälpformer, vilka icke är behovsprövade, och först i andra hand tillgripa behovsprövade former. Enligt kommitténs mening är det angeläget, att socialhjälpen inte förknippas med rättsverkningar, som är ägnade att inge allmänheten den föreställningen att socialhjälpen är nedsättande för mottagaren. Om man gjorde så, nådde man inte alla hjälpbehövande. Just de ambitiösa medborgarna droge sig mest för att anlita en hjälpform, som på ett eller annat sätt betraktades som nedsättande, och man skulle lämna utan hjälp mycket av vad som under­ stundom benämndes den tysta nöden under det att personer med parasit­ tendenser likväl inte skulle låta sig avskräckas från att hålla sig framme. Den begränsning av socialhjälpens omfattning, som vore önskvärd, borde i stället söka åvägabringas i första hand genom utjämning av barnfamil­ jernas kostnader och genom effektivisering av socialförsäkringens alla gre­ nar, vare sig förmånerna utginge med eller utan inkomstprövning. Där­ igenom minskades antalet fall, vid vilka överhuvud taget hjälp efter be­ hovsprövning behövde ifrågakomma. I andra hand gällde det att skapa sådana bestämmelser och en sådan organisation för den behovsprövade hjälpformen, att den ur den hjälpbehövandes synpunkt väl fyllde sin upp­ gift på samma gång som dess sunda handhavande garanterades. Redan i sitt år 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organi­ sation in. in. tog kommittén ståndpunkt till frågan om huvudmanna­ skapet för och finansieringen av socialhjälpen. Därvid uttalade kommittén som sin principiella uppfattning, att en så universell hjälpform som socialhjälpen utan tvivel vore en statsuppgift. Kommittén fann sig emellertid — bl. a. av organisatoriska skäl — icke kunna förorda, att staten övertoge huvudmannaskapet för socialhjälpen. Likaså avvisades tanken på att låta landstingen, häradena eller pastoraten tjäna som underlag för socialhjälpen. Det funnes därför enligt kommitténs mening ingen annan utväg än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän. Emel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 45

lertid förordade kommittén, att staten skulle bidraga till kommunernas kostnader. Härvid borde enligt kommitténs mening ett sådant system väljas, att statsbidrag lämnades med viss andel av vederbörande kommuns totala kostnader för socialhjälp och barnavård. Storleken av denna andel ansågs för det dåvarande inte kunna preciseras men kommittén uttalade, att stats­ bidraget borde vara så stort, att det i betydande omfattning lindrade kom­ munernas socialvårdskostnader. Samtidigt måste tillses, att kommunerna finge vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen iakttoge tillbörlig varsamhet och utövade erforderlig kontroll vid verksam­ hetens handhavande. Bidraget borde utgå på nettokostnaderna men inte beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en differentiering av bidraget ansåges böra ske, borde bidraget beräknas med hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. En motsatt anordning skulle nämligen nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och granskningsförf arande. I sitt år 1950 avgivna slutbetänkande rörande socialhjälpen uttalar kom­ mittén, att intet inträffat, som givit kommittén anledning frångå sin prin­ cipiella ståndpunkt beträffande huvudmannaskap och statsbidrag samt att kommittén därför utgått från att primärkommunerna skulle vara huvud­ män för socialhjälpen och erhålla statsbidrag med en betydande andel av totalkostnaderna. Kommittén understryker, att socialhjälpen därigenom till skillnad från fattigvården bleve icke en kommunal utan en blandat ltommunal-statlig verksamhet, vilket förhållande självfallet finge viktiga kon­ sekvenser i flera avseenden. De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidra­ gets storlek och utformning, har av kommittén sammanfattats i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsåndamål. Enligt detta förslag skall kommun äga att för varje kalen­ derår erhålla statsbidrag till de kostnader, som under året förekommit för socialhjälp, omhändertagande av barn enligt Bvl, driften av ålderdomshem och bidragsförskott. Statsbidraget skall beräknas på ett underlag, som erhålles genom att de verkliga kostnaderna minskas med vad som under året influtit från annan kommun och enskilda; i avseende å driftkostnaderna vid ålderdomshem skall bidraget dock alltid beräknas på ett underlag av 2 kr. per person och vårddag. För kostnad, som hänför sig till utlänning eller icke mantalsskriven svensk medborgare, skall statsbidrag utgå med hela bidragsunderlaget. I övrigt skall statsbidraget allt efter kommunens ekonomiska bärkraft, mätt i antalet skattekronor per innevånare, variera mellan lägst 30 och högst 80 % av bidragsunderlaget. Bidraget skall sökas hos och beviljas av länsstyrelsen. Med hänsyn hl. a. till statsbidragets storlek finner kommittén det nöd­ vändigt, att statliga organ får möjlighet att ingripa, därest någon kommun handhaft verksamheten på sådant sätt att det allmänna vållats utgifter, som

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

inte varit avsedda med gällande författningar och därtill knutna anvis­ ningar. I dylikt fall skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen efter hörande av socialstyrelsen kunna föreskriva, att statsbidraget skall utgå med lägre belopp än som eljest skulle ha varit fallet. I övrigt förutsättes, alt kontroll från statsmakternas sida skall utövas främst genom en allmän fortlöpande tillsyn över verksamheten. Såsom när­ mare kommer att utvecklas i det följande föreslås emellertid därjämte vissa, huvudsakligen av statsbidraget betingade begränsningar i den frihet, som kommunerna nu har med avseende å fattigvården. Det kan i detta sammanhang vidare nämnas, att enligt kommitténs förslag länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialhjälpens kommunala verkställighetsorgan, socialnämnden; även härmed avses att skapa en viss garanti för att social­ hjälpen inte användes på ett sådant sätt, att staten därigenom tillskyndas icke avsedda kostnader. Enligt kommitténs beräkningar skulle ett genomförande av kommitténs förslag — enligt vilket, på sätt kommer att framgå av det följande, vissa nu av staten helt eller delvis bekostade hjälpformer skulle inrymmas under socialhjälpen —- medföra en årlig kostnadsökning för staten av omkring 38 milj. kr., bortsett från administrationskostnaderna. Kommitténs förslag i fråga om finansieringen av socialhjälpen är inte enhälligt. Två av kommitténs ledamöter (herrar Birke och Hagård) har nämligen som sin mening uttalat, att socialhjälpen liksom den nuvarande fattigvården i det stora hela borde vara en kommunal angelägenhet även i fråga om finansieringen. Till stöd för denna uppfattning anför reservan­ terna bl. a., att ett genomförande av kommitténs förslag skulle kunna leda till en uppluckring av de kommunala organens ansvarsmedvetande i eko­ nomiskt avseende. Erfarenheten visade, att det vore frestande att hårt ut­ nyttja statsbidrag. Särskilt framträdde sådana tendenser, där man i undan­ tagsfall anförtrott socialvårdsuppgifter åt oerfarna personer eller åt per­ soner som av ena eller andra skälet vore benägna att uppträda frikostigt, för att icke säga slösaktigt. I sådana fall vittnade erfarenheten om att stats­ bidragen utnyttjades intill gränsen för det otillbörliga. I viss mån kunde vådor av antydd art förekommas och stävjas genom kontroll och inspektion från de statliga myndigheternas sida. För att verkligt effektivt förebygga missbruk av statsmedel, skulle dock krävas en ännu mera ingående och väsentligt dyrbarare kontrollapparat än den kommitténs majoritet före­ slagit. Redan de i detta avseende föreslagna åtgärderna utgjorde emellertid ett allt för långt gående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Stats­ bidragen finge icke vara en förevändning för den starka insyn i och kon­ troll av socialhjälpens handhavande, som kommitténs förslag utgjorde. Kommunernas sociala nämnder skulle därigenom bli icke organ för den kommunala förvaltningen utan snarare verkställighetsorgan för staten. En sådan utveckling vore olycklig. Härtill komme, att man ännu inte hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 47

någon möjlighet att beräkna, vilka konsekvenser den nya kommunindel­ ningen kunde komma att medföra beträffande socialhjälpen. Det kunde dock väntas att den utjämning i kommunernas bärkraft, som därmed komme till stånd, skulle ha en avsevärd inverkan också på bandhavandet av socialhjälpen. Man borde också kunna räkna med att utgifterna för den behovsprövade hjälpformen till följd av andra socialvårdsreformer, främst den nya folkpensioneringen, borde väsentligen minskas. Det funnes alltså bärande skäl för att först under någon tid avvakta resultatet av kommunindelningsreformen. Skulle ett statligt bidrag visa sig nödvändigt, borde i varje fall kommittémajoritetens förslag modifieras. Maximigränsen borde vara 50 % och minimigränsen 15 %. Även en annan av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har anmält avvikande mening i fråga om statsbidraget, dock endast såtillvida att han ansett minimigränsen för bidraget böra sättas vid 20 %. Beträffande spörsmålet, huruvida speciella behovsprö­ vade hjälpformer bör förekomma vid sidan av socialh j ä 1 p e n yttrar kommittén bl. a. De förhållanden, som föranlett tillkomsten av speciella behovsprövade hjälpformer vid sidan av fattigvården, torde icke vidare föreligga, om fattig­ vårdslagen ersättes med en lämpligt utformad lag om socialhjälp. Kommit­ tén har under sitt arbete med socialhjälpslagen direkt eftersträvat att giva denna en sådan utformning att behovsprövade hjälpformer i övrigt skola kunna undvaras. Starka skäl tala nämligen för att den behovsprövade hjäl­ pen skall vara enhetlig. Det är uppenbart olämpligt att ha skilda grenar, inom vilka man såsom exempelvis nu sker ifråga om fattigvården och mödrahjälpen söker tillämpa olika »grader» av behovsprövning. En dylik ordning kan endast leda till ojämnheter i tillämpningen och orättvisor gentemot de hjälpbehövande. Uppdelningen på skilda behovsprövade grenar är i och för sig ägnad att inge den föreställningen, att den generella hjälpformen måste vara på något sätt mindervärdig. Om man, såsom kommittén föreslår, inför väsentliga statsbidrag till socialhjälpen samt i viktiga avseenden förbättrar denna i förhållande till fattigvården, måste de faktiska skiljaktigheterna mellan socialhjälpen och speciella behovsprövade grenar komma att bli ovä­ sentliga. Desto sannolikare blir det då, att man kommer att antaga att skilj­ aktigheter föreligga på det moraliska planet. Det är därför ingen överdrift att påstå, att om man bibehåller eller skapar speciella behovsprövade hjälp­ former vid sidan av socialhjälpen, så skjuter man därmed ett grundskott i strävandena att göra socialhjälpen till en hjälp, vars mottagande av den behövande icke uppfattas såsom nedsättande.

Vad särskilt angår mödra hjälpen erinrar kommittén om, att kom­ mittén i sitt år 1946 avgivna betänkande nr XII (SOU 1946: 23) framlagt förslag till standardiserade, icke behovsprövade kontantbidrag vid havande­ skap och barnsbörd och i samband därmed föreslagit, att mödrahjälpen skulle avskaffas. Enligt kommitténs mening borde mödrahjälpsförordningen upphöra att gälla, när lagen om socialhjälp trädde i kraft, vare sig frågan

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

om icke behovsprövade bidrag vid moderskap löstes genom förverkligande av nyssnämnda förslag eller efter andra linjer. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att sistnämnda fråga numera lösts genom lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. I fråga om de nuvarande kontantunderstöden vid arbets­ löshet anför kommittén bl. a.

Om man skulle överväga att vid sidan av socialhjälpen tillskapa en speciell arbetslöshetshjälp efter behovsprövning, som alltså skulle motsvara hjälpkungörelsens föreskrifter om understöd, måste man utgå från att den icke finge erbjuda sämre villkor än socialhjälpen. En skillnad skulle komma att däri, att den speciella hjälpen liksom enligt hjälpkungörelsen fixerades till vissa belopp att utgå i den mån behovsprövningen ej skulle leda till lägre belopp. Då detta dock icke skulle innebära någon garanti för att be­ hovet helt avhjälptes, och då hjälptagaren kan från socialhjälpen erhålla fullt tillfredsställande belopp, torde denna skillnad icke vara av beskaffen­ het att ge hjälpkungörelsen företräde. Om man i övrigt granskar skillnaden mellan hjälp formerna, finner man att dessa icke bli nämnvärda. Behovs­ prövningen och hänsynen till anhörigas ekonomiska ställning måste bli densamma som i socialhjälpen liksom även friheten från återbetalningsskyldighet. Att begränsa den speciella hjälpformens tillämpning till vissa kommuner eller visst antal arbetslösa måste vara uteslutet. Det" skulle be­ tyda, att socialhjälpen — alldeles som nu fattigvården — för en del av de arbetslösa normalt och på vissa orter periodvis finge fungera som arbetslös­ hetshjälp bredvid den speciella hjälpformen. En sådan ordning har visat sig ha stora olägenheter och bör snarast övergivas. Vad beträffar statsbidraget kommer ingen avgörande skillnad att kvarstå och detsamma bör enligt vad ovan anförts gälla om kontrollsystemet. Om man inrättar en särskild understödsform för arbetslösa, kommer den sålunda att bli praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Slutsatsen måste bli den att det bör bli socialhjälpens sak att fungera som arbetslöshetshjälp för vissa grupper.

Kommittén håller sålunda före, att socialhjälpen ensam bör ha funk­ tionen att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med under­ stöd efter behovsprövning. Detta borde inte vara liktydigt med att de stora grupper av förvärvsarbetande, som stode utanför den nuvarande arbets­ löshetsförsäkringen, skulle vara helt hänvisade till socialhjälpen vid behov av arbetslöshetsunderstöd. Fastmer vore det i hög grad angeläget att även dessa grupper erhölle möjlighet till arbetslöshetsunderstöd i försäkringsbetonad form. Beträffande omfattningen av socialhjälpen till arbetslösa föreslår kom­ mittén att tillsynsmyndigheten, dvs. socialstyrelsen, i fall av behov skall äga utfärda anvisningar om de högsta belopp, som i regel skall få utgå. Dessa maximibelopp skulle gälla endast arbetslösa. Kommitténs förslag i fråga om kontantunderstöden vid arbetslöshet är inte enhälligt. En av kommitténs ledamöter (fru Nordgren) har avstyrkt, att kontant-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 49

understödsverksamheten vid arbetslöshet införes under socialhjälpen och som skäl härför anfört bl. a., att oförvållad arbetslöshet inte i främsta rummet vore en socialvårdsfråga utan en arbetsmarknadsfråga samt att det skulle bli ett alltför svårbemästrat problem för en socialnämnd att handha ifrågavarande understödsverksamhet. Rörande det närmare innehållet i fru Nordgrens reservation hänvisas till s. 458—460 i betänkandet. Två andra ledamöter i kommittén (herrar Birke och Hagård) har — på skäl som redovisas å s. 454—456 i betänkandet —- inte ansett det försvar­ bart att, innan regler för de samhälleliga åtgärderna mot arbetslöshet defi­ nitivt utformats, företaga vittgående och till konsekvenserna så omfattande och svårbedömbara förändringar, som kommittémajoriteten i detta hän­ seende föreslagit. De nuvarande anordningarna för kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa borde därför enligt reservanternas mening bibehållas. Först vid en senare tidpunkt, då arbetslöshetsförsäkringen utvidgats och effektiviserats, borde kommittémajoritetens förslag ånyo kunna upptagas till prövning, om så befunnes erforderligt. Även övriga specialformer av behovsprövad hjälp bör enligt kommitténs mening upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp trä­ der i kraft. Kommittén har övervägt att föreslå en särskild hjälpform för asociala men avvisat tanken härpå och som skäl härför anfört bl. a. För svenskt rättsmedvetande och ur social synpunkt ligger det något motbjudande i att en viss hjälpform skall stämpla en människa såsom min­ dervärdig samt beröva henne vissa medborgerliga rättighetei, eventuellt beröva henne rätten att bestämma över sig själv i elementära avseenden. Metoden har tillämpats inom vår fattigvård men är ju numera åtminstone i huvudsak avskaffad. I den mån en människa på grund av sin livsföring måste bli föremål för ingripande från samhällsorganens sida skall detta ske enligt särskild lagstiftning t. ex. alkoholistlagen. Samhällets kostnader för ingripandet betraktas då icke som ett understöd åt vederbörande. Om däremot en person anses ha en olämplig livsföring incn ingripande enligt dylik speciell lagstiftning likväl ej bör eller ej kan ske, så skall han icke heller, om han blir i behov av ekonomisk hjälp, därvid eftei socialhjälpsorganets bestämmande offentligen stämplas som asocial. Metoden påminner om äldre strafflagstiftnings vanfrejd. Socialhjälpen måste med hänsyn till de skiftande förhållanden, under vilka dylik hjälp är påkallad, kunna varieras rent individuellt i fråga om de med hjälpen förenade omständigheterna (formen eller sättet för hjälpen in. in.). Om bestämmelserna om socialhjälp utformas tillräckligt smidigt, får man möjlighet att meddela även asociala behövande hjälp i den form och på de villkor, som med hänsyn till individens egenskaper äro lämpliga. Ett sådant förfaringssätt överensstämmer nära med vad som numera tilllämpas inom socialförsäkringen. Av det anförda framgår, alt socialhjälpen enligt kommitténs mening i betydande omfattning bör finansieras av statsmedel och vara den enda form, i vilken samhället lämnar hjälp efter behovsprövning. b rån dessa 4 — Bihang Ull riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17/

50 Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

båda utgångspunkter har kommittén utformat sitt förslag till lag om social­ hjälp m. m. Förslaget inledes med ett kapitel om personligt bistånd. Envar, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att bibe­ hålla eller återvinna förmågan till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, skall enligt förslaget äga erhålla detta genom socialhjälpens kommunala organ, social­ nämnden. Även om någon anmälan ej skett, skall nämnden vara skyldig ombesörja, att dylikt behov blir tillgodosett (1 §). I ett följande kapitel upptas allmänna bestämmelser o in so­ cialhjälp, närmast motsvarande Fvl:s regler om obligatorisk och fri­ villig fattigvård. En viktig nyhet i förhållande till vad som nu gäller är, att området för den obligatoriska hjälpen föreslås utvidgat såtillvida, att socialhjälp blir en rättighet inte blott för dem, som till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögna att försörja sig genom arbete, utan även för arbetslösa och för personer, som utan att vara arbetsoförmögna av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. För att rätt till socialhjälp skall föreligga kräves enligt förslaget, att veder­ börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att hans behov inte avlijälpes på annat sätt (3 §). I fråga om arbetslösa uppställes därjämte en rad speciella förutsättningar. I den obligatoriska hjälpen inbegripes även kostnad för resa, varigenom livsuppehälle och erforderlig vård möjliggöres för den hjälpbehövande. Av flera skäl — bl. a. med hänsyn till statsbidraget — har kommittén inte velat lämna kommunerna frihet att i fall, där rätt till socialhjälp inte föreligger, utgiva dylik hjälp efter eget gottfinnande. I förslaget saknas där­ för motsvarighet till Fvl:s regler om frivillig fattigvård. I stället angives, att socialhjälp bör utgå då det prövas påkallat för att förbättra en persons för­ måga till självförsörjning och må utgå för att bereda viss tandvård eller specialvård. I båda dessa fall får socialhjälp utgivas även till kostnad för resor i samband med hjälpåtgärderna (4 §). Härutöver får socialhjälp en­ dast utgå för resa inom den kommun, som beviljar hjälpen, samt__ under vissa starkt begränsade förutsättningar — för resa till annan kommun (5 §). Enligt förslaget skall det åligga socialnämnden att bestämma under vilka former socialhjälp skall meddelas. Innan hjälp be­ viljas skall nämnden göra sig noga underrättad om den nödställdes lev­ nadsförhållanden och behov av socialhjälp samt undersöka, hur detta be­ hov på lämpligaste sätt kan avhjälpas. Om det finnes anledning att antaga, att den behövandes oförmåga till självförsörjning beror på eller är förenad med kroppslig eller själslig sjukdom, brist eller svaghet, skall läkares ut­ låtande inhämtas rörande behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför (12 §).

' Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 51

I förslaget inskärpes vikten av att socialhjälp lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialnämnden rekommenderas därför att alltid överväga, huruvida den behövande bör erhålla hjälp för att förbättra sin förmåga till självförsörjning, och att nära samarbeta med andra sam­ hälleliga organ, som har till uppgift att förbättra eller återställa själv­ försörjningsförmågan (14 §). Förslaget utgår ifrån, att socialhjälp i allmänhet skall meddelas genom understöd i hemmet och utgå med kontant belopp. Om det emellertid finnes anledning att antaga, att kontant understöd inte skulle komma till behörig användning, skall hjälpen utgå på annat lämpligt sätt. Föreligger behov av vård eller omhändertagande och erfordras för sådant ändamål socialhjälp, skall hjälpen utgå i den form, som med hänsyn till behovet finnes påkallad (16 §). Som en nyhet föreslås, att kommun skall äga medge socialnämnden att i stället för att bevilja socialhjälp teckna borgen för lån till den hjälpbehövande. Som förutsättning härför uppställes dock, att lånet skall vara avsett för att bekosta hans utbildning eller för inköp av redskap, verktyg eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självför­ sörjning. Kommuns rätt att medge sådan borgensteckning föreslås vidare begränsad såtillvida, att borgensteckningen för varje kalenderår inte får avse större sammanlagt belopp än som motsvarar 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för socialhjälp (9 §). I överensstämmelse med vad som nu gäller föreslås, att den kommun, i vilken den hjälpbehövande vistas, i första hand skall bära ansvaret för att socialhjälp utges till honom (10 §). Däremot förordas en genomgripande revision av de nuvarande reglerna om hemortsrätt och om e rs ä 11ningsskyldighet kommuner emellan. Enligt kommitténs mening vore det principiellt riktigast att den kom­ mun, som meddelat hjälpen, också finge stå för den del av kostnaden, som inte täcktes av statsbidrag. Emellertid har kommittén främst av praktiska skäl inte ansett det lämpligt att lägga kostnaden på vistelsekommunen. I stället föreslås, att det definitiva betalningsansvaret skall åvila den kom­ mun, där hjälptagaren är mantalsskriven. Denna kommun benämnes i förslaget ersättningskommun. Det krav på en viss hjälpfri tid, som Fvl uppställer för förvärv av hemortsrätt, har alltså inte någon mot­ svarighet i förslaget. Även den nuvarande föreskriften, att ny hemortsrätt inte kan förvärvas av den som fyllt 60 år, har slopats. Detsamma gäller be­ träffande Fvl:s regel att hustru har samma hemortsrätt som mannen; för gift kvinna skall alltså hennes egen mantalsskrivning vara avgörande, inte mannens. Däremot föreslås, att minderårig skall ha samma ersättnings­ kommun som fadern, om båda föräldrarna har vårdnaden om barnet, och eljest samma ersättningskommun som vårdnadshavaren.

52 Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om kravet på hjälpfri tid slopas och ersättningsskyldigheten helt baseras på mantalsskrivningen, bör man enligt kommitténs mening av försiktig­ hetsskäl säkra sig mot att illojala åtgärder kan företagas i syfte att påverka mantalsskrivningen och därigenom undgå försörjningsbördan för perso­ ner, som är eller befaras bli understödstagare. Kommittén har därför före­ slagit, att länsstyrelsen under vissa förutsättningar skall kunna förordna, att den kommun, i vars intresse en dylik åtgärd företagits, skall vara skyldig att svara lör socialhjälpskostnaden trots att vederbörande inte blivit man­ talsskriven i kommunen. Vistelsekommunen skall enligt förslaget alltid äga utfå gottgörelse av ersättningskommunen för vad som utgivits i obligatorisk socialhjälp enligt förslagets 3 §. Rätt till ersättning föreslås emellertid även skola föreligga för sådan hjälp, som utgivits enligt törslagets 4 § — dvs. förebyggande hjälp eller hjälp till tandvård eller specialvård — dock endast under för­ utsättning att hjälpen utgivits antingen på grundval av beslut, som fast­ ställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som god­ känts av ersättningskommunen (22 §). Beträffande det formella ersättningsförfarandet ansluter sig förslaget nära till vad som nu gäller enligt Fvl. För socialhjälp åt personer, som inte är mantalsskrivna och för vilka någon ersättningskommun därför inte finnes, skall enligt förslaget ersätt­ ning utgivas av statsmedel. Kommitténs förslag saknar motsvarighet till Fvl:s regler om hem­ sändning. Dessa regler betecknas av kommittén som en kvarleva från gamla tider vilken snarast bör avskaffas. I motsats till vad som gäller i fråga om fattigvård föreslår kommittén, att socialhjälp endast i undantagsfall skall vara förenad med å t e r betal­ ningsskyldighet för mottagaren. Enligt förslaget skall social­ nämnden i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälptagaren skall vara återbetalningsskyldig eller ej. Därvid skall nämnden i vissa situationer vara pliktig att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälpbehovet uppstått på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller en för självförsörjningen skadlig livsföring eller den hjälpbehövande lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter. I vissa andra situationer skall nämnden ha frihet att fastställa återbetalningsskyldighet, nämligen när hjälptagaren har tillgångar, som han inte för tillfället kan disponera, eller är berättigad till någon förmån, som ännu inte är tillgänglig, eller när han är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning eller hjälpen utgått till förebyggande åtgärder. I övriga fall kan enligt förslaget återbetalningsskyldighet ej komma i fråga. Nämndens beslut i återbetalningsfrågan skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar erhållits för frågans bedömande samt grundas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 53

omständigheterna vid tiden för hjälpens beviljande. Har återbetalningsskyldighet fastställts, skall nämnden sedermera kunna efterskänka kravet (28 och 29 §§). Även anhörigas åter betalningsskyldighet föreslås in­ skränkt i förhållande till vad som gäller. Enligt förslaget skall endast vissa personer, som enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken är underhallspliktiga mot hjälptagaren, kunna göras ersättningsskyldiga för den utgivna hjälpen nämligen, om hjälptagaren är under 16 år, hans föräldrar eller adoptivföräldrar samt, om hjälptagaren är gift och hjälpbehovet föranletts av arbetsoförmåga, hans make. Övriga kategorier av underhållsskyldiga t. ex. föräldrar till hjälptagare över 16 år och hjälptagares barn — skall däremot icke vara återbetalningsskyldiga. I förslaget förutsättes, att social­ nämnden från fall till fall skall pröva huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga eller ej samt att nämnden därvid i vissa situationer skall vara pliktig och i vissa andra situationer äga rätt att efter eget beprövande fastställa dylik skyldighet; reglerna härom ansluter sig nära till dem, som föreslagits i fråga om hjälptagarens egen ersättningsskyldighet. I överens­ stämmelse med den princip, som nu gäller, skall anhöriga enligt förslaget endast kunna göras ersättningsskyldiga för sådan hjälp, som utgått enligt förslagets 3 § (30 och 31 §§). I likhet med vad som nu gäller enligt Fvl förutsättes i förslaget, att social­ nämnd, som vill driva in sin fordran hos hjälptagaren själv eller hans an­ höriga, skall väcka talan därom hos länsstyrelsen (34 §) samt att fordringsanspråket inte får bifallas, om den ersättningsskyldige genom att åter­ betala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till fordringsanspråket (32 §). Den närmaste tillsynen över socialhj älpsverksamheten skall enligt förslaget utövas av länsstyrelserna, vilka föreslås få befogenhet att i skilda hänseenden ingripa i det kommunala handhavandet av verk­ samheten, t. ex. genom att ålägga socialnämnderna att utge socialhjälp en­ ligt 3 och 4 §§ (37 §). Länsstyrelsen skall även ha att pröva besvär över beslut, som meddelats av socialnämnd. Då länsstyrelsen skall ha skyldig­ het och rättighet att ingripa även när besvär ej anförts, har kommittén fun­ nit det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. Den ställning, som länsstyrelsen skall ha enligt förslaget, karakteriseras av kommittén sålunda, att länsstyrelsen i själva verket skall fungera som en socialnämnd för hela länet. Till varje länsstyrelse bör enligt kommitténs mening knytas en socialläkare. Högsta tillsynen över verksamheten skall enligt förslaget utövas av social­ styrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut i socialhjälpsfrågor föreslås skola fullföljas till socialstyrelsen och avgöras av en till denna förlagd domstols-

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955

avdelning, benämnd socialöverdomstolen, vilken skall fungera som sista instans jämväl i andra socialvårdsmål, som f. n. fullföljas till kammar­ rätten eller regeringsrätten. Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson) samt en av kommitténs sakkunniga, kammarrättsrådet Stern, har förklarat sig ej kunna biträda förslaget om inrättande av en dömande avdelning i socialstyrelsen såsom sista instans i socialvårdsmål.

I det av kommittén år 1946 avlämnade betänkandet om ålderdomshem in. m. framförde kommittén tanken att försummelse av försörjnings plikt skulle kriminaliseras och sålunda helt utbrytas ur den so­ ciala lagstiftningen. Vid frågans definitiva handläggning har kommittén övergivit denna linje och i stället förordat, att arbetsföreläggande liksom hittills skall meddelas i administrativ ordning. Bestämmelser härom har upptagits i ett av kommittén utarbetat förslag till lag om arbetsföreläg­ gande. Förutsättningarna för att arbetsföreläggande skall kunna ges är enligt förslaget, att någon av lättja, liknöjdhet, lastbarhet eller vårdslöshet åsido­ sätter honom lagligen åliggande underhållsskyldighet mot barn under 16 år eller mot arbetsoförmögen make så, att för den underhållsberättigades uppe­ hälle eller uppfostran uppkommer kostnad enligt socialhjälpslagen, Bvl eller bidragsförskottslagen, samt att den underhållsskyldige underlåter att fullgöra sin skyldighet att återbetala kostnaden. Arbetsföreläggande skall enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden och innebära skyldighet för vederbörande att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning samt att fullgöra återbetalningsskyldigheten mot det allmänna (1 §). Föreläggandet skall avse en tid av två år (6 §). I regel skall den, som avses med föreläggandet, stå under övervakning (7 §). Om så finnes erforderligt skall han av länsstyrelsen kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse sär­ skilda föreskrifter, t. ex. angående bostad, avhållsamhet från bruk av rus­ drycker, förfogande över arbetsförtjänst in. m. (8 §). Åsidosätter han före­ skrift, som meddelats honom, skall länsstyrelsen på ansökan av social­ nämnden kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem (13 §). På sådant hem får han kvarhallas ett år (23 §). Så snart det finnes grundad anledning att antaga, att han efter utskrivning kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet samt sin ersättningsskyldighet mot det allmänna, skall han emellertid utskrivas villkorligt; om inte särskilda skäl föranleder till annat skall villkorlig utskrivning dock äga rum senast sex månader efter intagningen (25 §). Om utskrivning beslutar hemmets styrelse, som vid villkorlig utskrivning skall fastställa en prövotid av ett år, under vilket den utskrivne skall sta under övervakning och — om så finnes erforderligt — vara underkastad av hemmets styrelse utfärdade särskilda föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av det slag som nyss nämnts (27 §). Undandrar han sig övervakning eller bryter han mot eljest meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas till hemmet (28 §). Arbetsheminen skall enligt förslaget inrättas av staten. Kommitténs förslag till lag om socialhjälp innehåller inte några bestäm­ melser om social vårdsanstalter. Föreskrifter härom har i stället upptagits i ett fristående förslag till lag om vissa socialvårdsanstalter. I avseende på ålderdomshemmen är detta förslag utformat i överensstäm­ melse med riksdagens förut omnämnda principbeslut år 1947. Förutom ålderdomshem skall enligt förslaget finnas försörjningshem och vårdhem. Försörj ningshem skall upprättas av landstingen samt vara avsedda för yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbetsföra saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt. Endast ett fåtal hem av denna typ beräknas bli erfordeiliga per landstingsområde. Vårdhem skall enligt förslaget upprättas av staten och vara avsedda för omhändertagande av personer, som på ålderdomshem eller föisöijnings­ hem visat sig vara störande för övriga vårdtagare. Även de frågor, som berör socialvårdens kommunala or g anisation, föreslås reglerade i en särskild lag. Såsom förut framhållits föreslog kommittén i ett år 1942 avgivet betän­ kande, att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och hälsovårdens del tillsvidare lösas genom bildandet av särskilda enheter, socialvårdskommuner. I anslutning härtill framlades ett förslag till lag om socialnämnd in. m., syftande bl. a. till en centralisering av socialvårdsorganisationen i varje kommun. Sedan småkommunsproblemet fått sin lös­ ning genom en ändrad kommunal indelning, har kommittén företagit en översvn av nyssnämnda lagförslag och framlagt nytt förslag till lag om socialnämnd in. in. Det nya förslaget innebär att kommittén å ena sidan vidhåller sin år 1942 uttalade mening, att inom varje kommun skall inrät­ tas en socialnämnd med central ställning inom kommunens socialvåld men å andra sidan beaktat de erinringar som framställts mot en långt driven centralisering av den kommunala nämndsorganisationen. Det nya förslaget är så utformat, att kommunerna skall i bög grad få fria händer att ordna organisationen efter de lokala och personliga förhållandena, samt innebär i huvudsak följande. Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om inte särskilda fölhål­ landen till annat föranleder bör emellertid kommunen tillsätta särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd ecb pensionsnämnd. Vid mera om­ fattande arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Sär­ skild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta,

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

när den så finner påkallat. Konungen kan föreskriva, att särskild barna­ vårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke tillsatts ankommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verk­ ställighet på ifrågavarande område. Länsstyrelsen skall utse en ledamot i socialnämnden och denne skall i regel vara ledamot även i pensionsnämnden och arbetslöshetsnämnden. De nu för vissa nämnder gällande bestämmelserna om specialrepresenta­ tion, t. ex. en lärare i barnavårdsnämnden, har icke fått någon motsvarig­ het i lagförslaget. Socialnämnden skall ha till uppgift att sköta de uppgifter som enligt sär­ skilda författningar — främst socialhjälpslagen — vilar på denna nämnd. Därjämte skall socialnämnden förvalta de till kommunens socialvård an­ slagna eller eljest hörande medel samt företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Den skall vidare upprätta utgifts- och inkomstförslag, föra räkenskaper över de medel den har om händer, föra socialregistret samt tillsätta de befattningar, vilka kommunen inrättat för socialvårdsarbetet. Har socialnämndens me­ delsförvaltning sammanförts med annan kommunal myndighets, kan dock kommunen besluta att befattningshavare, som anställes i huvudsak för denna verksamhet och därför tillsättes i annan ordning än genom social­ nämnden, skall biträda vid socialvårdsarbetets handhavande. Så snart en befattning tillsättes i huvudsak för socialvårdens behov skall den dock till­ sättas av socialnämnden. Där tjänstemän anställts för socialvårdens behov, bör enligt förslaget genom lämpliga åtgärder beträffande lokaler in. in. en socialvårdsbyrå an­ ordnas med uppgitt att meddela råd och upplysningar, mottaga ansök­ ningar och handha löpande ärenden för socialvårdens område i dess helhet. Om socialvårdsarbetet är mera omfattande, bör denna byrå skiljas från det kontor som handhar den kommunala medelsförvaltningen, varvid dock en lokal gemenskap så långt möjligt bör uppehållas. Kommittén räknar med att socialvårdsarbetet alltjämt i många kommu­ ner kommer att skötas av enbart förtroendemän.

Remissyttranden över förslagets huvudgrunder

över socialvårdskommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialinstituten i riket, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen, 1949 års folkbokföringssakkunniga, besvärssakkunniga, Svenska landstings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1T7 år 1955 57

förbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, De erkända ar­ betslöshetskassornas samorganisation, De blindas förening, De lung­ sjukas riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Folkpartiets kvinno­ förbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför­ bund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska arbetsgivareförening­ en, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Riksförbundet landsbygdens folk. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat yttranden från bl. a. samtliga mödrahjälpsnämnder och socialvårdskonsulenter. Pensionsstyrelsen har bi­ lagt utlåtanden från vissa styrelsens ombud. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från sammanlagt ca 250 kommunala organ samt i några fall från förste provinsialläkare. Vidare har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden. Förutom remissvaren har i ärendet avgivits yttrande av barnavardskommittén samt inkommit skrivelser från bl. a. Allmänna svenska prästför­ eningen och från ärkebiskopen såsom representant för Sveriges biskopar.

Alla, som yttrat sig i ärendet, utgår från att en generell och be­ hovsprövad hjälpform erfordras sasom komplement till socialförsäkringen. Enighet råder vidare om att den nuvarande fattigvår dslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig, att en revision av densamma är av behovet påkallad. Enligt socialstyrelsen framträder bristerna hos fattigvården och den kom­ munala fattigvårdsförvaltningen huvudsakligen i två hänseenden. Härom anföres. Erfarenheten har visat, att så länge fattigvården icke ersättes med en hjälptekniskt och psykologiskt med övriga understödsfonner likvärdig hjälpform, konserveras den vid sidan av socialförsäkringen behövliga understödsverksamheten i olika värdighetsklasser: fattigvård, mödrahjälp, arbetslöshetsunderstöd etc. Denna differentiering är icke rationell. Fattig­ vårdens ersättande — icke reformering — genom en ny hjälpform och fattigvårdslagens ersättande genom en helt ny lag är en oundgänglig förut­ sättning för att varje medborgare i vilket som helst nödläge, som icke kan avhjälpas genom socialförsäkringsförmåner eller på annat sätt, må kunna garanteras effektiv hjälp i en för alla likvärdig organisation. Vidare kräver en rationell social service för allmänheten, att den social­ kommunala organisationen befrias från fattigvårdsprägel på varje del av verksamheten. Man har i en ganska stor utsträckning i större kommuner inrättat socialvårdsbyråer, i vilka socialvårdens specialiteter delvis eller fullständigt sammanförts. Att man här enligt fattigvårdslagen måste ut­ reda fattigvårdsbehov, sköta omfattande återkravsverksamhet, utfärda arbetsföreläggandcn för försumliga försörjningspliktiga etc. är hindrande föl­ en öppen och god kontakt med allmänheten. Terminologien i fattigvårds­

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

lagen avviker på ett för de hjälpsökande besvärande och deprimerande sätt från vad som förekommer i andra socialvårdsformer.

Socialstyrelsen betecknar vidare Fvl som olämplig inför kravet på ratio­ nell och sakkunnig samverkan mellan samhällets hjälporgan samt anför härom. Det är ingen tvekan om att den samverkan mellan samhällets olika socialvårdsresurser, som är nödvändig för ett gott resultat, icke sällan hämmas genom att hänvisning till fattigvården måste ske. Kravet på samverkan mellan fattigvård och sjukvård, alkoholistvård, annan specialvård, arbets­ värd för partiellt arbetsföra etc. blir alltmera oavvisligt med den fortgå­ ende utbyggnaden av socialförsäkringsförmånerna, de allmänna barnbi­ dragens betydelse för barnfamiljerna och andra schematiska förmåner. Härigenom avskiljes nämligen från det förutvarande fattigvårdsklientelet en mycket stor del av folkpensionärer, vidare vissa grupper av sjuka, sär­ skilt kortvarigt sjuka, genom sjukförsäkringens reformering, huvudparten av arbetslösa vid genomförande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, slutligen som sagt talrika barnfamiljer samt gravida kvinnor efter moderskapsförsäkringens genomförande. För samhällets generella hjälpverksam­ het kvarstå då dels tillfälliga hjälpsökande, som ha behov av någon hjälp utöver andra hjälplormer, dels synnerligen problematiska och socialt kom­ plicerade fall och dels sådana fall, i vilka förebyggande och förbättrande hjälpåtgärder av olika slag' böra vidtagas. Detta innebär starkt vidgade krav på sakkunnigt biträde, främst av läkare och utbildade socialvårdsfunktionärer, samt på samverkan med andra socialvårdsspecialiteter.

Slutligen framhåller styrelsen, att individernas flyttningsfrihet och familjebildning nu hämmades genom onödigt bindande hemortsrättsbestämmelser och obegränsad ersättningsskyldighet. I viss motsättning till socialstyrelsen ifrågasätter överståthållarämbetet, huruvida man inte borde nöja sig med att vidtaga partiella reformer, inne­ bärande vissa modifikationer av nu gällande lagstiftning. I följande avse­ enden syntes det överståthållarämbetet angelägnast att sådana reformer vidtoges. De diskriminerande elementen hos fattigvården borde upphävas; av betydelse härvidlag framstode icke minst ett upphävande av fattigvårdsbenämningen. Fn utvidgning av den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen borde äga rum. Det vore att förorda att en utökning av den kurativa verksamheten skedde. Vidare vore en uppmjukning av de en­ skildas ersättningsskyldighet för meddelad fattigvård önskvärd. Slutligen förordades att förfarandet beträffande arbetsföreläggande för försumliga underhållsskyldiga omreglerades i huvudsaklig överensstämmelse med socialvårdskommitténs förslag. I några yttranden framhålles vikten av att den nya lagstiftningen utfor­ mas så, att plikten till självförsörjning framstår som det primära. Sålunda hävdar länsstyrelsen i Västernorrlands län, att medborgarens trygghet mot nöd alltjämt måste först och sist grundas på individens ansvar för sig och sin familj. Staten borde endast i grova drag ange målsättningen och fixera

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 59

en något så när elastisk inen principiellt klar och hållbar norm för sam­ hällets skyldigheter. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Koppar­ bergs län. Beträffande förhållandet mellan socialhjälp och so­ cialförsäkring anför Svenska sjukkasseförbundet. Om än förbundet skulle hälsa med tillfredsställelse åtgärder för skapan­ det av en humaniserad och effektiviserad socialhjälp, anser sig förbundet böra framhålla vikten av att hjälpformen så konstrueras, att den icke skall behöva täcka hjälpbehov, som kunna och böra tillgodoses genom socialför­ säkring. Endast om så sker, kan, som förbundet finner påkallat, en klar gränslinje dragas mellan å ena sidan socialförsäkringen och å den andra socialhjälpen. Det bör icke förhålla sig så, alt socialhjälpen regelmässigt skall behöva träda istället för eller komplettera socialförsäkringen, då det gäller försörjningsfall, som på förhand kunna förutses fa en viss frekvens och med hänsyn härtill kunna göras till föremål för försäkring. Att strä­ vandena böra gå ut på att ge socialförsäkringen sadana resurser att den i stort sett ensam kan svara för dylika fall förefaller förbundet vara natur­ ligt och i överensstämmelse med den av kommittén företrädda uppfatt­ ningen om socialhjälpen såsom en socialförsäkringen kompletterande och väl någon gång också supplerande individualiserad hjälpform. Förbundet anser, att den sålunda önskvärda begränsningen i socialhjälpens eller — såvitt angår den för närvarande gällande ordningen — fattigvårdens om­ fattning bör åstadkommas genom beslutsamma åtgärder för effektivisering av den eller de grenar av socialförsäkringen, som icke äro tillfredsställande ordnade. Kommitténs förslag i fråga om huvudmannaskapet för och finansieringen av socialhjälpen har behandlats i ca 140 av de avgivna yttrandena. Därvid har någon invändning inle framställts mot förslaget att i princip bibehålla primärkommunerna som huvudmän för verksamheten, men delade meningar har yppats rörande förslaget att statsbidrag skulle utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. I sist­ nämnda avseende har förslaget tillstyrkts i drygt 50 men avstyrkts i när­ mare 90 av yttrandena. De som tillstyrkt statsbidrag — eller i varje fall inte ställt sig avvisande till tanken härpå — utgöres av statskontoret, kammarrätten, socialstyrelsen, 8 länsstyrelser, 24 landskommuner, 16 städer, 1 landsting, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska landsbygdens kvinnoförbund. Förslaget i denna del har avstyrkts av hl. a. riksräkenskapsverket, pensionsstyreisen, 17 länsstyrelser, 32 landskommuner, 23 städer, 3 lands­ ting, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­ kommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisatio­ nen, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund och Högerns kvinnoförbund. I de remissyttranden, i vilka förslaget tillstyrkts, har i allmänhet åbeio-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

pats de skäl som socialvårdskommittén anfört till stöd för sitt förslå" i o denna del. Av innehållet i de tillstyrkande yttrandena må här återgivas följande. Statskontoret uttalar, att detsamma med hänsyn till att statsmakterna numera i allt större utsträckning ansett sig böra ingripa finansiellt stöd­ jande på olika kommunala verksamhetsområden i och för sig icke vill mot­ sätta sig att statsbidrag medgives utgå för socialhjälps- och närstående kostnader. Socialstyrelsen anför, att man icke kan räkna med att storkommunbildningens utjämning av skatteunderlaget kommer att allmänt ge ekonomisk bärkraft för de socialhjälpsåtgärder, som ur folkvårdens synpunkt är oundgängligen nödvändiga. Fastmer vore en ytterligare utjämning av ut­ gifterna med statsmedel uppenbarligen erforderlig. Statsbidraget vore en oundgänglig förutsättning för att socialhjälpen skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Statsbidraget vore över huvud en från den föreslagna socialhjälpen oskiljaktig del. Socialstyrelsen framhåller vidare, att några farhågor beträffande stats­ bidragens farlighet för den kommunala självbestämmanderätten och benä­ genhet att draga med sig en besvärande statskontroll ej behövde hysas. Det låge i socialhjälpens natur att den måste bygga på personliga kontakter och därför måste vara knuten till undersökningar och beslut i kommu­ nerna. Genom en effektiv socialhjälpsverksamhet hävdade kommunerna i själva verket sin självstyrelserätt. Statskontroll över verksamheten måste utövas under alla förhållanden och oberoende av om statsbidrag infördes eller icke. Det vore emellertid angeläget, att statens kontrollerande verk­ samhet begränsades till mera väsentliga sidor av verksamheten. Göteborgs stads barnavårdsnämnd uttalar, att socialvården är en hela rikets angelägenhet. Det förefölle därför helt naturligt att staten lämnade bidrag till denna vård. Behovet av statsbidrag framhålles av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Innehållet i de avstyrkande yttrandena kan sammanfattas i huvudsak så­ lunda. Kommitténs utgångspunkt att socialhjälpen vore en statsuppgift sak­ nade historiskt underlag och vore en meningslös konstruktion. Det kunde ifragasättas om, efter den nya kommunindelningens genomförande, det förelåge behov av statsbidrag; och därest kommun skulle vara i behov av hjälp i förevarande hänseende, så borde hjälpen lämnas genom skatteut­ jämningsbidrag. Mot införandet av statsbidrag talade statsfinansiella skäl. Med statsbidrag skulle följa centraldirigering och statliga ingripanden på ett område, som det av ålder varit kommunerna förbehållet att sköta. Risk funnes att socialvårdens standard komme att sänkas. Statsbidraget skulle slutligen draga med sig avsevärda administrationskostnader. Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 61

Enligt Svenska landskommunernas förbund måste det le sig egendom­ ligt, om statsbidrag skulle införas för en så ursprunglig kommunal upp­ gift sedan den nu fått relativt mindre kommunalekonomisk betydelse än tidigare. Redan år 1946 hade fattigvårdens och barnavårdens andel av de samlade kommunala utgifterna sjunkit till ca 10 %, och till följd av folkpensionsreformen och de allmänna barnbidragen hade nedgången däi efter säkerligen varit betydande. För en gammal kommunal uppgift, som nu­ mera icke omfattade genomsnittligen ens en tiondedel av de kommunala utgifterna, skulle statsbidrag knappast ifrågasättas, om icke den ekono­ miska belastningen på olika kommuner vore så ojämn. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Det torde visserligen få förutsättas, att även efter kommunindelningens genomförande vissa kommuner fortfarande komma att få ett skatteunder­ lag, som i och för sig motiverar ekonomisk hjälp från statens sida i skatteutjämnande syfte. Att för den skull utbygga det hittills i stort sett endast beträffande engångskostnader tillämpade systemet med efter skatteunderlagei graderade statsbidrag för vissa speciella förvaltningsuppgifter bör dock enligt länsstyrelsens uppfattning undvikas. Frågan om skatteutjäm­ ningsbidrag åt kommunerna synes lämpligen böra lösas i ett större sam­ manhang, och då denna fråga är under utredning inom allmänna statsbidragsutredningen, bör resultatet härav ej utan tvingande skäl föregripas genom införande av nya, efter varierande principer graderade statsbidrag för speciella uppgifter.

Skatteutjämningsfrågan har särskilt uppmärksammats av Svenska lands­ kommunernas förbund (styrelsen) som bl. a. anför.

Uppenbart är att man icke kan åstadkomma en skatteutjämning genom att gradera ett statsbidrag till en uppgift, som icke intager större utrymme i den kommunala ekonomien än ca 10 %. Icke ens om man graderade det ifrågasatta bidraget från 0 till 100 %, något som givetvis av olika skäl är praktiskt ogenomförbart, skulle man ernå en sådan utjämning. Icke ens om man genomförde en stark gradering av samtliga statsbidrag till kommunerna skulle man ernå en skatteutjämning. Anledningen härtill är givetvis att stora områden av kommunal verksamhet helt äro undandragna statsbidragsgivning. I de kommunala staterna intaga utgifter lör icke stats­ understödda ändamål allt större utrymme. Styrelsen, som bland annat i olika remissyttranden under senare år ägnat särskild uppmärksamhet åt statsbidragsfrågor, har blivit övertygad om att det fördelningsproblem, varom här är fråga, icke kan lösas med de hittills tillämpade metoderna. Trots en avskräckande flora av stats­ bidrag, varav flera på olika sätt graderade, har man icke kunnat nå ett tillnärmelsevis rimligt resultat. Den kommunala standarden är fortfarande praktiskt taget lika ojämn som de kommunala utdebiteringarna. Den successiva utbyggnaden av statsbidragssystemet har icke tagit hän­ syn till kommunalförvaltningens ändrade ekonomiska organisation. Under ett tidigare skede med föga differentierad förvaltning var det naturligt att betrakta varje förvaltningsgren som en avskild enhet. Då fastställde man också särskild utdebitering för de olika förvaltningsändamålen. Under de

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 19.55

senaste årtiondena har det framstått som alltmera nödvändigt att betrakta hela kommunalförvaltningen som en ekonomisk enhet. I praktiken innebär detta bl. a. att statsbidrag till olika specialändamål vid statbehandlingen och eljest icke intaga någon särställning gentemot den allmänna kommu­ nalskatten och de övriga inkomster, som stå till buds för finansiering av kommunens utgifter. Man är icke längre på samma sätt som tidigare in­ tresserad av att se vad fattigvården, barnavården etc. kostar i utdebitering per skattekrona. Ett statsbidrag till socialvården inom viss kommun ieder då ingalunda säkert till en standardhöjning inom just socialvården. Det kan i stället befinnas nödvändigt att med detta statsbidrag möjliggöra an­ tingen en standardhöjning inom någon annan förvaltningsgren eller också en skattesänkning. Detta betraktelsesätt, som nu blivit vanligt också i mindre kommuner, kan väntas komma att bli en regel utan undantag efter kommunsamman­ slagningen. Men härmed har också eliminerats den stimulerande effekt, man velat ge åt många speciella statsbidrag till driftsändamål. På sin höjd verkar bidraget stimulerande under en kortare övergångstid, när det läm­ nas till ett nytt ändamål. Så snart den ifrågavarande verksamheten kom­ mit igång, upplöses ur kommunens synpunkt sambandet mellan statsbidra­ get och det speciella statsbidragsändamålet. Statsbidragens väsentligaste uPPgift blir då att åstadkomma en rimlig avvägning mellan den progres­ siva statsbeskattningen och den proportionella kommunalbeskattningen samt en utjämning av den senare olika kommuner emellan. Det blir icke nödvändigt eller lämpligt att som hittills knyta statsbidrag till vissa be­ stämda förvaltningsändamål. Det bör i stället bli fråga om ett allmänt stats­ bidrag, baserat på objektivt fastställbara faktorer, och med främsta syfte att eliminera de ojämnheter olika kommuner emellan, som nuvarande kom­ munalskattelag åstadkommer. Den verksamhet som obligatoriskt åvilar kommunerna och den verksamhet, som dessa i övrigt med stöd av sin all­ männa kompetens utöva, måste också vid statsbidragsgivningen på ett an­ nat sätt än hittills betraktas som en enhet. Ett understödjande från sta­ tens sida av vissa förvaltningsändamål, som ur kommunala synpunkter ofta framstå som godtyckligt utvalda, har med våra många statsbidragsförfattningar lämnat tillräckligt med avskräckande exempel. I ett läge, då en reformering av kommunalbeskattningen är ställd i ut­ sikt och då utredning redan pågår om statsbidragen till kommunerna, skulle enligt styrelsens mening ett nytt betydande specialbidrag kunna för­ dröja eu välbehövlig reform. Av ovan angivna principiella skäl måste sty­ relsen därför ställa sig avvisande till socialvårdskommitténs förslag om statsbidrag till den nya socialhjälpen. Om det statsfinansiella läget redan nu medger ett nytt statsbidrag av föreslagen storlek, bör detta givas karak­ tären av ett allmänt statsbidrag med utjämnande effekt. Eftersom det icke skulle vara någon mening i att utdela ett sådant statsbidrag till också de ekonomiskt välbeställda kommunerna, skulle utjämningseffekten bli vida starkare än med det av socialvårdskommittén föreslagna statsbidraget. En höjning av bl. a. socialvårdens standard skulle då också möjliggöras, där sådan höjning är mest behövlig.

Belysande för de avstyrkandes inställning till frågan om intrång i den kommunala självbestämmanderätten är det yttrande, som avgivits av Sven­ ska stadsförbundet (styrelsen), vari uttalas bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1055 63

Även utan att i allo penetrera den föreslagna lagstiftningen ur nu be­ rörda synpunkt kan det konstateras, att den ger synnerligen stort utrymme för och ofta direkt inbjuder till dirigering av verksamheten från överva­ kande statliga myndigheters sida. Praktiskt taget varje avgörande inom verksamheten kan bli föremål för omprövning i sak av högre myndighet. Varje anmälan till länsstyrelsen — icke endast av hjälpbehövande själv om förment försummelse av socialnämnd att lämna hjälp skall länsstyrel­ sen vara skyldig att upptaga till behandling. Även där det gäller utebliven hjälp av förebyggande natur, skall länsstyrelsen tillhålla nämnden att in­ gripa, om länsstyrelsen anser, att sådan hjälp bör lämnas. Socialstyrelsen skall äga generell befogenhet att meddela länsstyrelserna och socialnämn­ derna de anvisningar, som den finner påkallade beträffande handhavandet av verksamheten och främjandet av dennas utveckling. Då det synes råda delade meningar om den språkliga innebörden av ordet »anvisningar», bör det även anmärkas, att det enligt motiveringen här gäller anvisningar, som skola vara av bindande natur. Att kommittén också tänkt sig verksamhetens bedrivande under mycket effektiv tillsyn och med ej ringa inblandning från de statliga myndighe­ ternas sida synes framgå av en rad uttalanden i betänkandet. Mera all­ mänt framhåller kommittén beträffande dessa uppgifter för länsstyrelsens del, att länsstyrelsen bör effektivare, än för närvarande sker, utöva en fortlöpande övervakning, intimt förenad med rådgivande och upplysande verksamhet. I anslutning därtill framhålles också, att det av kommittén föreslagna statsbidraget till socialhjälpen förutsätter, att länsstyrelsen suc­ cessivt följer den ekonomiska sidan av kommunernas socialhjälpsverksamhet. Kommittén finner det nödvändigt, att tjänstemän hos länsstyrelserna skola under besök i kommunerna årligen kunna stickprovsvis gå igenom handlingar och räkenskaper och förvissa sig om att förvaltningen följer gällande författningar och givna anvisningar. I många särskilda samman­ hang ger kommittén dessutom påminnelser om att det skall finnas säker tillsyn över socialnämnderna med möjlighet att åstadkomma rättelse i des­ sas handlande, om ej på annat sätt så genom nedsättning av statsbidraget. Så i samband med frågan om prövning av hjälpbehövandes arbetsvillighet, liksom ock på tal om förebyggande socialhjälp, där det dock gäller hjälpåtgärder, varom kommittén själv förklarat sig ur stånd att angiva, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning de skola anses berättigade. Samma påminnelser ges beträffande understödsnivån, här med formule­ ringen, att »det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter förhållandena», och med tillägg att socialnämnd icke bör vidtaga gene­ rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna. Länssty­ relsens löpande tillsyn och möjligheten att minska statsbidraget nämnes likaledes som garanti mot missbruk i fråga om socialhjälp till specialvård och på samma sätt hänvisas till statsbidragsminskning för motverkande av missbruk i fråga om sådan hjälp till resekostnader. Även beträffande tilllämpningen av de föreslagna bestämmelserna om återbetalningsskyldighet möter man en erinran om tillsynen. När sådan skyldighet beslutats, skall socialnämnd äga att på grund av särskilda senare omständigheter eftergiva kravet, men i detta avseende anför kommittén, att det får bli de överva­ kande myndigheternas sak att tillse, att denna befogenhet icke missbrukas,

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 195.7

varigenom stadgandena om skyldighet att i vissa fall besluta om återbetalningsskyldighet skulle kunna göras illusoriska. Ej heller saknas det i be­ tänkandet påpekanden, att den föreslagna befogenheten för socialstyrelsen att utfärda anvisningar kan eller bör utnyttjas i åtskilliga avseenden, exempelvis beträffande de högsta belopp, som »i regel» få utgå såsom social­ hjälp åt arbetslös, hänsynstagande till hjälpsökandes tillgångar vid avväg­ ning av hjälpen, naturaformens användning i hjälpverksamheten och beräk­ ning — för statsbidragets bestämmande — av kommuns kostnad för hjälp in natura. Till denna sammanställning, som styrelsen funnit angelägen för att ge en så allmän belysning som möjligt av vad kommunerna ur nu berörda syn­ punkt ha att vänta sig enligt kommitténs förslag och intentioner, kan sty­ relsen ej underlåta att foga ett påpekande om ännu ett uttalande av kom­ mittén, vilket visserligen ej hänför sig till socialhjälpen men väl passar in i sammanhanget. Det visar nämligen kommitténs uppfattning om hur hänsynslöst statliga organ böra kunna utnyttja sin tillsyn över statsunder­ stödd kommunal verksamhet. Detta uttalande gäller en för kommunerna så ömtålig sak som påtryckning från tillsynsorgans sida till stöd åt kom­ munalanställdas lönekrav. Det påpekas i betänkandet, att — från personal­ håll — framförts önskemål om att som villkor för statsbidrag till driften av ålderdomshem kräva utbetalande av vissa av statsmakterna bestämda minimilöner. Kommittén finner det visserligen »knappast ådagalagt» att detta »är av behovet påkallat» men tillägger som motiv för att avstå där­ ifrån: »I den mån kommunerna i särskilda fall icke bereda tillfredsstäl­ lande löne- och anställningsförhållanden få ju tillsynsorganen, därest stats­ bidrag överhuvudtaget utgår och alltså oberoende av formen för detta, be­ tydligt ökade möjligheter att utöva inflytande för att få fram en bättre ordning.» På grund av det anförda ter det sig för styrelsen uppenbart, att kom­ mittén åsyftat att beträffande socialhjälpen säkerställa en utpräglat statlig­ byråkratisk dirigering av verksamheten, oaktat kommunerna skulle till namnet vara huvudmän för densamma. För de kommunala organen, social­ nämnderna, synas uppgifterna kunna väsentligen bli till en del att rent expeditionellt ombesörja hjälpåtgärder enligt anvisningar, som meddelats av tillsynsmyndigheten, och till en annan del att visserligen efter eget be­ dömande besluta om sådana åtgärder men under besvärande övervakning och med ständig risk att få dessa beslut underkända, kanske med ekono­ miska påföljder för kommunen. Det sistnämnda är ej minst anmärknings­ värt ur den synpunkten, att besluten skola gälla uppenbart svårbedömliga frågor, varom delade meningar måste förutsättas och där den beslutande fördenskull sällan kan känna sig säker att undgå rättelse. Man kan ej gärna påräkna, att socialnämndernas arbete skulle under sådana förhållanden präglas av initiativkraft och i övrigt fullgöras på bästa sätt. Tvärtom måste man befara, att verksamheten skulle bedrivas med ständig tveksamhet och att socialnämnderna ideligen skulle finna sig föranlåtna att före sina av­ göranden söka på högre ort inhämta besked om »rätta meningen». Styrelsen kan omöjligen tro, att den åsyftade övervakningen och centraldirigeringen skulle medföra fördelar — vare sig till direkt gagn för verksamheten eller i besparande sjTte — vilka skulle kunna uppväga nackdelarna av sådana arbetsförhållanden för socialnämnderna. Styrelsen anser sålunda, att åt kommunernas huvudmannaskap för social-

Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955 65

hjälpen måste ges en helt annan innebörd med vida större handlingsfrihet för kommunerna än kommitténs förslag och uttalanden i förevarande be­ tänkande ställa i utsikt. Det framgår påtagligt av betänkandet, att det föreslagna statsbidraget till socialhjälpen och vissa andra socialvårdsgrenar anses utgöra ett myc­ ket vägande skäl för begränsning av kommunernas handlingsfrihet på området. Från kommunalt håll kan man icke gå med på att statsbidrag måste få så vittgående konsekvenser i detta avseende, som kommittén sy­ nes förutsätta. Det är emellertid också påtagligt, att dessa konsekvenser i förevarande fall anses särskilt betingade av det föreslagna bidragssyste­ mets konstruktion. Då det här gäller ett system, enligt vilket bidragets stor­ lek skulle vara beroende av kommunernas faktiska kostnader och detta med en gradering, som skulle betyda bidrag med ända upp till 80 procent av kostnaderna, kan styrelsen förstå, att visst inflytande från statliga myndigheters sida på bestämmandet av dessa kostnaders storlek befinnes erforderligt. Men man får då icke heller förbise, att denna verkan av bidragssystemet bestämts av hänsyn till de ekonomiskt svagast ställda kommunerna och att densamma — således inskränkningen i den kommu­ nala handlingsfriheten — dock skulle i lika mån drabba kommuner med vida mindre procentuell bidragstilldelning, och även om dessa hittills visat sig fullgöra motsvarande socialvårdande uppgifter på ett föredömligt sätt. Försåvitt det föreslagna statsbidraget skall anses vara anledningen till den utpräglade dirigering av verksamheten från tillsynsorganens sida, som man enligt det ovan sagda måste befara, finner styrelsen det uteslutet, att det avsedda ekonomiska stödet från statens sida åt kommunerna för befrämjande av socialvården bör lämnas på sätt som föreslagits. Om detta stöd i stället ges kommunerna i former som endast ta sikte på att bereda dem över hela linjen erforderliga resurser överhuvudtaget för att fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt — vilket ju bör vara det statliga stödets rätta syfte ur skatteutjämningssynpunkt — så är styrelsen över­ tygad om att verkan skulle bli vida mera till gagn för socialvården.

Beträffande faran för att socialvårdens standard kommer att sänkas uttalar överståthållarämbetet. Samtidigt som socialvårdskommittén velat vinnlägga sig om att öka de behövandes rätt till bistånd av samhällets hjälporgan, har kommittén — eftersom det icke ansetts möjligt att låta kommunerna utan inskränk­ ningar disponera statsmedel — sett sig nödsakad att på olika sätt begiänsa kommunernas rätt att utgiva socialhjälp. Sålunda skall socialnämnden endast i de i socialhjälpslagen angivna fallen få bevilja dylik hjälp. Risk finnes för att en i enlighet med förslaget utformad socialhjälpslag kommer att visa sig återhållande på socialvården i kommuner, som redan väl ut­ vecklat sin socialvård, och det kan till och med befaras, att följden blir en standardförsämring i dylika kommuner. Sålunda ha Stockholms stads socioIvårdsmyndigheter i sitt yttrande angivit exempel på sådan i Stockholm utgående fattigvård, beträffande vilken det är klart, att densamma icke skulle falla under socialhjälpslagen, medan det i andra fall framstår som tveksamt huru därmed förhåller sig. En spärr för socialnämndernas rätt att utgiva socialhjälp står för övrigt i strid mot det av socialvårdskommittén angivna allmänna syltet med socialhjälpen — att avhjälpa varje behov utan inskränkning. 5 Bihting till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Liknande åsikter uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands län. Överståthållarämbetet anser vidare att det icke råder något som helst tvivel om att ett genomförande härutinnan av förslaget skulle komma att medföra en betydande, icke önskvärd ansvällning av den administrativa apparaten hos såväl socialnämnderna som länsstyrelserna. Detta måste i sin tur föranleda olägenheter beträffande handläggningen av själva ären­ dena och medföra avsevärda, i och för sig improduktiva kostnader för det allmänna. Länsstyrelsen i Östergötlands län är av samma åsikt och kan icke bortse från den möjligheten, att förslagen rörande den statliga kontrollen bygger på ett överskattande av de administrativa organens möjligheter att utan en väsentlig kaderförstärkning förhindra eventuella missbruk av statsmedel, därest statsbidrag komme att utgå i den omfatt­ ning som föreslagits. Liknande farhågor uttalas av bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands län och Svenska arbetsgivareföreningen. Vidkommande härefter frågan huruvida mödrahjälpen skall inordnas i socialhjälpen har flertalet av dem, som yttrat sig härom, ansett att därmed bör anstå tills frågan om icke behovs­ prövad hjälp vid havandeskap och barnsbörd fått en tillfredsställande lösning. Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. socialstyrelsen —- som dock i princip tillstyrkt förslaget — länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, 10 mödrahjälpsnämnder, Svenska socialvårdsförbundet, Högerns kvinnoför­ bund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Ett fåtal tillstyrker förslaget utan nämnda förbehåll, bland dem mödrahjälpsnämnderna i Hälsingborgs stad samt i Värmlands och Kopparbergs läns landstingsområden ävensom statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet. I direkt avstyrkande riktning — dvs. mot avveckling över huvud av mödrahjälpen — uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och 11 mödrah jälpsnämnder. Av de kommuner, som diskuterat mödrahjälpen, har ungefär tre fjärde­ delar förordat dess bibehållande tills vidare eller för framtiden. De som uttalat sig för att mödrahjälpen förr eller senare införlivas med socialhjälpen har, i den mån motivering lämnats, hänvisat till socialvårdskommitténs skäl för kommitténs ståndpunktstagande. Kronobergs läns landstingsområde anför, att det är möjligt att allmän­ hetens inställning till socialhjälpen kan bli en annan än den man nu i allmänhet intar till fattigvården, om socialhjälpen göres till en hjälpform även för mödrarna. Liknande synpunkter anlägger statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i första distriktet. En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Jämtlands län, som yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 67

Mödrahjälpen, som i sin helhet bekostas av statsmedel, har nu funnits under så lång tidsperiod, att allmänheten vant sig vid att denna hjälpform vid havandeskap står till buds för mödrar i ekonomiskt besvärliga situa­ tioner. Mödrahjälpens utformning har gjort, att mödrarna i allmänhet icke torde ha känslan att uppbära understöd. Hjälpen utgår till en mycket stor procent av mödrarna (i Jämtlands län mellan 50 och 70 %). Sannolikt skulle det bli psykologiskt mindre tillfredsställande, om mödrahjälpen (innan moderskapsbidraget införts) inordnades under socialhjälpen. Den omständigheten, att hjälpen komme att delvis utgå av kommunala medel, torde nämligen komma att verka hämmande på eu icke ringa del av dem som komma i fråga för erhållande av hjälp vid barnsbörd. Farhågor för att mödrarna skulle dra sig för att söka socialhjälp uttalas även av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands lön, mödrahjälpsnåmnderna i Södermanlands och Östergötlands läns landstingsområden samt i Malmö stad och ett tiotal kommuner, bland dem Stockholms stad. Eu del remissorgan, bl. a. mödrahjälpsnåmnderna i Västernorrlands och Västerbottens läns landstingsområden och Hälsingborgs barnavårdsnämnd, erinrar om mödrahjälpens befolkningspolitiska syfte och framhåller att detta skulle gå förlorat, om mödrahjälpen upphörde som självständig hjälpform. 1 ett flertal yttranden framhålles, att ett utbyte av mödrahjälpen mot den föreslagna socialhjälpen skulle medföra försämringar i olika av­ seenden för mödrarna. Sålunda påpekas, att socialnämnderna under­ stundom skulle tvingas att behandla sökande med annan ersättningskommun snävare än om sökanden varit mantalsskriven i den egna kommunen. Mödrahjälpsnåmnderna i Göteborg och Malmö anser, att kommuns rätt att göra återkrav mot annan kommun och mot enskild kommer att verka tillbakahållande på mödrarnas önskan att söka hjälp. Mödrahjälpsnåmnderna i Uppsala och Gävleborgs läns landstingsom­ råden samt i Gävle stad tvivlar på att socialhjälpen i samma utsträckning som mödrahjälpen ger möjlighet att lämna bidrag till hemhjälp och tandvård och anser dessutom, att den tämligen frikostiga och alltid väl­ behövliga utrustningen till mor och barn med all säkerhet skulle in­ skränkas. Även mödrahjälpsnåmnden i Älvsborgs läns landstingsområde finner förutsättningarna för socialhjälp strängare än de för mödrahjälp gällande. I flera andra remissyttranden ifrågasättes, om inte socialnämnderna kommer att bli restriktiva vid beviljande av hjälp, enär kommunerna själva skall bestrida en del av kostnaderna för socialhjälpen. Från kommunalt håll har understrukits, att förslaget ur kommunal­ ekonomisk synpunkt är ofördelaktigt, enär kommunerna skulle få deltaga i socialhjälpens finansiering — de större städerna med 70 % av kost­ naderna — under det att mödrahjälp nu helt bestrides av statsmedel. Några remissorgan — bland dem socialstyrelsen och Folkpartiets kvinno-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 förbund - uttalar, att en förutsättning för att mödrahjälpen skall kunna uPPgå i socialhjälpen är att statsbidrag lämnas till den senare.

Vad åter angår frågan om arbetslöshetsunderstödens inordnande i socialhjälpen har kommitténs förslag tillstyrkts i omkring en fjärdedel och avstyrkts i omkring tre fjärdedelar av de yttranden där frågan härom upptagits till behandling. Bland dem som helt eller i väsentliga delar tillstyrkt förslaget märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, ett tjugutal kommu­ ner, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Riksförbundet landsbygdens folk. Yttranden i avstyrkande riktning har avgivits av pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, 17 länsstyrelser, 40 kommuner, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­ nas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareför­ eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa­ tion, 1 rkeskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Socialstyrelsen uttalar, att den av kommittén gjorda jämförelsen mellan å ena sidan arbetslöshetsunderstöd enligt gällande hjälpkungörelse och å andra sidan fattigvård resp. socialhjälp uppenbarligen ger vid handen att en särskild understödsform för arbetslösa blir praktiskt taget likformig med socialhjälpen. Endast socialhjälpen borde förbehållas uppgiften att supplera och komplettera arbetslöshetsförsäkringen med erforderliga understöd efter behov. Socialhjälp skulle vara en rättighet för en be­ hövande arbetslös. Att socialhjälp ens under en arbetslöshetsperiod skulle förmedlas till arbetslösa av två olika organ, både arbetslöshetsnämnd och socialnämnd, borde icke förekomma. Anknytningen till socialhjälpen av arbetslösa hjälpbehövande vore ägnad att göra skillnaden mellan helt arbetsföra och partiellt arbetsföra mindre framträdande än för när­ varande. Kontakten mellan socialvårdsorganen och de arbetsförmedlande och arbetsvårdande institutionerna över hela linjen kunde förväntas bli livlig, till båtnad för alla kategorier hjälpbehövande. Statsbidraget till socialhjälpen vore emellertid en oundgänglig förutsättning för att social­ hjälpen skulle kunna bli den enda behovsprövade hjälpformen i socialvårdssystemet. Av dem, som avstyrkt kommitténs förslag i denna del, har åtskilliga instämt i reservanten fru Nordgrens uttalande, att hjälpåtgärder av­ seende de oförvållat arbetslösa är en arbetsmarknadsfråga och icke en socialvårdsfråga. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län. Bortsett från att för närvarande ej oväsentliga yttre olikheter föreligga mellan hjälpformerna förbiser kommittén den djupare liggande skillnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 69

dem emellan. Medan understödet till de arbetsoförmögna bestämmes enbart med hänsyn till vad som finnes erforderligt för livsuppehälle och vård, måste utformningen av hjälpåtgärderna för de arbetslösa ske under be­ aktande jämväl av arbetsmarknadspolitiska och konjunkturpolitiska överväganden. Svenska socialvårds^ örbundet framhåller, att ett av de mest karakte­ ristiska dragen i modern socialpolitik är att hjälpbehov, som uppstår på grund av specifika förhållanden, t. ex. sjukdom, olycksfall i arbete, oförvållad arbetslöshet o. s. v., normalt skall avhjälpas på annat sätt än genom socialhjälpsbidrag. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att tyngd­ punkten i arbetslöshetspolitiken alltid legat på arbetslinjen, medan man i möjligaste mån inskränkt de kontanta understöden. Samhällets hjälp åt de arbetslösa borde alltjämt utgå efter arbetslinjen. Landsorganisationen hänvisar till följande av organisationen avgivna yttrande över förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I samhällets aktiva konjunkturpolitik måste kommunernas insatser för planering av sysselsättningen tillmätas väsentlig betydelse. Samhällsadministrationens utbyggnad efter kriget har också skett under motivering att stimulera och få kommunerna att aktivt medverka i planeringsarbetet för att hålla sysselsättningen uppe på maximal höjd. Utan tvivel har samhället också genom de senaste årens reformer på det ekonomisktadministrativa området — t. ex. vad gäller bostads- och jordbrukspoli­ tiken — skaffat sig hjälpmedel som gör samordningen lättare men ställer samtidigt ökade krav på samhällets alla olika organ. Landsorganisationen anser därför att ett från de övriga socialgrenarna fristående obligatoriskt kommunalt organ bör inrättas med uppgift att handlägga de allmänna sysselsättnings- och arbetslöshetsfrågorna. Redan nu äger Kungl. Maj :t förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för handhavande av lokala åtgärder ifråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet. Det finns därjämte skäl som talar för att kom­ munerna efter kommunreformens genomförande skall administrativt få större möjligheter att handhava de på detta område viktiga arbetsuppgitterna. I anslutning härtill framhåller Landsorganisationen, att inordnandet av hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa i socialhjälpslagen skulle kunna tolkas som om samhället icke betraktade denna del av det sociala medborgarskyddet som så betydelsefull och särpräglad att det fordrade särskilda samhällsåtgärder. Länsstyrelsen i Södermanlands län — som avstyrkt statsbidrag till so­ cialhjälpen — finner det uteslutet att ålägga kommunerna att helt svara för de hjälpkostnader, som väsentligen bero på det allmänna läget på arbetsmarknaden. Kommitténs förslag om införande av maximibelopp för socialhjälp till arbetslösa har mött enhällig och stark kritik. Förslaget anses allmänt strida mot socialhjälpens karaktär av generell, supplerande hjälpform. överståthållarämbetet anför i denna del.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

En maximering av ett bidrag medför med nödvändighet, att understödet måste taga sikte på normalfallen och därför i vissa, icke nödvändigtvis säll­ synta fall, måste bliva otillräckligt. Detta förhållande medför f. n. ingen allvarlig olägenhet, eftersom fattigvården alltid äger möjlighet att av­ hjälpa tillfälligt hjälpbehov utanför det maximerade arbetslöshetsunder­ stödets ram. Annorlunda skulle saken ställa sig vid ett inordnande av arbetslöshetshjälpen under socialhjälpen, eftersom — då någon supple­ rande hjälpform icke skulle stå till buds — möjlighet att gå utöver det högsta tillåtna bidraget icke skulle föreligga. Ett sådant arrangemang är vidare, såsom Stockholms stads socialvårdsmyndigheter framhållit, ägnat att väcka betänkligheter även såtillvida, att införandet under socialhjälpen av en maximerad hjälpform icke kan undgå att i olika riktningar påverka socialhjälpsunderstöden i övrigt. Erfarenheten ger nämligen vid handen, att maximerade understöd tendera att utveckla sig till normalbelopp för hela den verksamhet, som beröres, och det strider som sagt mot hela socialhjälpens idé om en alltför schablonmässig prövning skulle bliva regel.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kan icke mycket vara att vinna på den föreslagna ordningen, som i praktiken åstadkommer två hjälpformer, ehuru båda komma att benämnas socialhjälp. Av liknande upp­ fattning är Stockholms stad, som anför att kommittén i samma hjälpforin infört olika grader av behovsprövning, vilket otvivelaktigt måste leda till skapandet av en särställning för de arbetslösa. Svenska arbetsgivare­ föreningen befarar att denna splittring av socialhjälpen i praktiken måste innebära avsevärda olägenheter. Frågan, vilket lokalt organ som bör handha den kontanta hjälpen till arbetslösa, har diskuterats i en mängd yttranden. I endast en mindre del av dessa tillstyrkes kommitténs förslag, att hjälpen skall utges av social­ nämnden. Pensions styrelsen har sålunda svårt att föreställa sig att alla social­ nämnder skall kunna uppfylla de stora krav i olika avseenden, som ställes på en socialnämnd vid tillämpningen av bestämmelserna i vilka fall arbets­ lösa skall få uppbära socialhjälp. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att socialnämnden kommer att bli bunden av reglerande föreskrifter i en omfattning, som måste anses oförenlig med socialhjälpens karaktär av obunden hjälpverksamhet. Svenska socialvårdsförbundet anser, att social­ nämnden kommer att bli nödsakad taga hänsyn till av länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade föreskrifter. Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar att arbetslöshetspolitiken måste be­ traktas som en enhet, skild från socialhjälpen, samt anför. Vid ett genomförande av kommitténs förslag skulle arbetslöshetsåtgärderna komma att splittras även i den lokala instansen. Enligt kom­ mittén skulle liksom nu är fallet särskild arbetslöshetsnämnd kunna in­ rättas. Man torde väl också kunna förutsätta, att detta bleve förhållandet åtminstone i kommuner, som kontinuerligt eller relativt ofta drabbas av arbetslöshet. Då socialnämnden förutsättes handha all socialhjälpsverk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

samhet, även den för arbetslösa, bleve följden alltså en uppdelning av hjälpåtgärderna på två lokala organ. pnliut Därest särskild arbetslöshetsnämnd icke finnes inrattad, kan enl g »ällande författning kommun uppdraga åt kommunalnämnd respektive drätselkammare att vara arbetslöshetsnämnd. Enligt kommitténs förslag skall i det nu avsedda fallet socialnämnden vara arbetslöshetsnämnd Fnli«t styrelsens mening är den nuvarande ordningen att föredraga, ena drätselkammaren respektive kommunalnämnden har ett storre mflytande på kommunernas investeringspolitik och ekonomi, vllk^ haforSunfngen tydelse för arbetslöshetsåtgärderna, enar arbetslinjen a\en i fortsättning måste äga företräde framför kontantunderstödslinjen. Vad övriga specialformer av behovsprövad hjälp angår har kommitténs förslag, att dessa skall upphöra, när lagstiftningen om socialhjälp träder i kraft, allmänt lämnats utan erinran, dock att pensionsstyrelsen — under förklaring att styrelsen delar kommitténs uppfattning att lagen om kommunala pensionstillskott bör upphavas i den man den avser dylika tillskott — framhåller att denna lag är tillämplig aven i vissa fall då folkpension ej utgår och att med hänsyn härtill det bor til s vidare anstå med lagens upphävande. Mot själva utformningen av kommitténs förslag framföres i remissyttrandena åtskilliga principiella erinringar och på flera hall ges uttryck för den uppfattningen, att förslaget inte utan genomgripande överarbctning kan läggas till grund för lagstiftning. Denna standpunkt in­ tages av bl. a. pensionsstprelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Våsternorrlands och Jämtlands län, besvårssakkunniga, Svenska landskommunernas förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet och Riksförbundet landsbygdens folk.

Departementschefen

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt da­ tum. Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora for­ ändringar. Ändringarna avseende denna lagslittning har jainte det att fattigvård slopats som rösträttshinder — främst tagit sikte på att nnnska antalet fattigvårdsprocesser, dvs. processer rörande vem som i sista hand skall svara för kostnaden för meddelad fattigvård. När fattigvårdslagen kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 ut­ färdad fattigvårdsförordning — utgjorde fattigvården en dominerande lijälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården forlorat i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. 1 första band märkes

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd. De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts, och dessa pen­ sioner är nu sådana att de eljest medellösa åldringarna — som förut utgjort huvuddelen av7 fattigvårdens klientel — inte längre behöver anlita fattigvården för sin försörjning. Även invalidpensionerna och övriga former av folkpension har successivt förbättrats; och jag vill erinra om att för arets riksdag framlagts förslag till höjning av folkpensioneringens änke­ pensioner och hustrutillägg. Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har mlorts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas eko­ nomiskt bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkrings­ lagen. Denna avser visserligen endast nya skadefall. Därest av mig tidigare anmält förslag till omreglering av äldre olvcksfallsersättningar genomföres, kommer emellertid också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens förmåner har avse­ vart forbattrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag — statsbidragen till denna gren av socialförsäkringen ökat. Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen bor erinras om att det vicl sidan av fattigvården finnes ett flertal specialformei av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen samt kontantunderstöden vid arbetslöshet. Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattig­ vård under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen har länge stått på dagordningen; och socialvårdskommittén — som tillkallades år 1938 för att \erkställa en allmän översyn av den svenska socialvårdslagstiftningen och som under årens lopp framlagt en rad förslag, vilka sedermera legat till grund för ett flertal betydelsefulla reformer på detta område __ upptog ganska tidigt denna fråga till behandling. Frågan ansågs emeller­ tid böra vila tills vidare, främst med hänsyn till att spörsmålet om en revi­ sion av den kommunala indelningen först borde lösas. Sedan kommunindelningsreformen genomförts, tog kommittén upp frågan om en reviderad fattigvårdslagstiftning. Arbetet härmed avslutades år 1950, då kommittén avgav ell betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna före­ slås skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

prövad hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet. Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälpform än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avse­ värd utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad lagstiftning på området än den nuvarande. Från dessa utgångspunkter har kommittén utformat ett förslag till lag om socialhjälp, vari sammanfattats bestämmelserna rörande den nya hjalp­ formens innehåll, meddelande, rättsverkningar m. m. De bestämmelser, som kommittén anser böra gälla i fråga om statsbidragets storlek och utform­ ning, har sammanförts i ett förslag till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Den i nuvarande fattigvårdslagen behandlade frågan om försummelse av försörjningsplikt har kommittén funnit böra lösas för sig och bestämmelserna harom har upptagits i ett förslag till lag om arbetsföreläggande. Regler rörande ålder­ domshem och andra socialvårdsanstalter har upptagits i ett fristående föislag till lag om vissa socialvårdsanstalter; även de frågor, som berör social­ vårdens kommunala organisation, föreslås reglerade i en särskild lag. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har allmänt vitsordats, att den nuvarande fattigvårdslagstiftningen är så otidsenlig och bristfällig, att en reformering av densamma är behövlig; och icke från något hall har ifrågasatts annat än att det även i fortsättningen föreligger behov av en lagstiftning rörande en hjälpform av detta slag. Jag är av samma uppfatt­ ning. Trots de förbättringar av socialförmånerna, som genomförts under senare år, torde det uppstå situationer, då socialförsäkring och andra hjälpformer inte står till förfogande eller inte räcker till; och föi dessa fall behövs en generell, behovsprövad hjälpform. Denna hör, såsom kommittén föreslagit, benämnas socialhjälp. Om det råder enighet om att den nuvarande fattigvården bör avlösas av en ny motsvarande hjälpform, går däremot meningarna isär beträffande frågan hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller inte minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget utarbetats, nämligen införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande speciella behovs­ prövade hjälpformerna. Med hänsyn till att ett ställningstagande till dessa spörsmål får verkningar i åtskilliga andra hänseenden, vill jag först uppe­ hålla mig vid dem. Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kom­ mittéförslaget rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångs­ punkt, att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag, i det att fattigvården av ålder varit cn socknens angelägenhet och således av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jäm-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

förelsevis underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kommunindelningsreformens genomförande fått större ekonomisk bärkraft, varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan an­ gående formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning. Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle med­ föra statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade administrationskostnader. Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening be­ rättigad; och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet. Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården. Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger. Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas bör emellertid enligt min mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden; och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälp­ form. En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill av­ skaffa, är in ö d r a h j ä 1 p e n. Denna helt av statsmedel utgående hjälp­ form infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte. Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid anmälan av det förslag till lag om moderskapshjälp, som antogs vid 1954 års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vid­ tagas än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjuk­ försäkringen anknutna moderskapshjälpen. Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhål­ landena här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genom­ förande är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets statsverksproposition för budgetåret 1955/58 äskats ett anslag till mödrahjälp med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistförflutna budgetår var i det närmaste dubbelt så stor. Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansie­ ring skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 75

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det häi äi fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek. Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutande­ rätten i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala ex­ pertorganen till lokala nämnder. Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda, att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ. En annan specialform av behovsprövad hjälp, som kommittén föreslår skola slopas och uppgå i socialhjälpen, utgör kontantunderstöden vid arbetslöshet, varom regler finnes i den s. k. hjälpkungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278). Det är att märka, att förslaget i detta hänseende i sin tur bygger på förutsättningen att kostnaderna för socialhjälpen i be­ tydande omfattning skall bestridas av statsmedel. Jag har tidigare uttalat som min mening, att socialhjälpen bör finansieras av kommunerna. Häiigenom har alltså själva grunden för kommitténs förslag i denna del ryckts undan. Även bortsett härifrån talar emellertid både principiella och prak­ tiska skäl för att den av arbetslöshetsnämnderna administrerade hjälpverk­ samheten vid arbetslöshet inte i detta sammanhang bör avskaffas. Ifrågavarande verksamhet bedrives, med arbetsmarknadsstyrelsen som centralorgan, i olika former, nämligen anskaffande av arbete, meddelande av utbildning samt lämnande av kontantunderstöd. Arbetslinjen är den primära, och först då vederbörande ej kan beredas arbete följer man undeistödslinjen. Av naturliga skäl måste en snabb övergång kunna ske från den ena linjen till den andra. Särskilt är det angeläget att den som uppbär kontantunderstöd utan omgång kan placeras i arbete. Kontantunderstöden syftar till att skydda och bevara arbetskraften under den tid, då den på grund av arbetsbrist ej kan användas i produktionen. Understöden har således en annan karaktär än fattigvården. Arbetslöshetshjälpen bör enligt min uppfattning ses som en enhet och som en integrerande del i hela arbetsmarknadspolitiken. Det gäller här icke en socialvårds- utan en arbets­ marknadsfråga. Den av kommittén förordade lösningen torde vidare göra det nödvändigt att — vilket kommittén även föreslagit — i socialhjälpslagen införa ett flertal specialregler för de arbetslösa. Särbestämmelser skulle bl. a. erfordras rörande kontroll av arbetsviljan, angående avstängning från rätten till socialhjälp vid självförvållad arbetslöshet och i vissa konfliktsituationer, beträffande socialhjälpens storlek i förhållande till arbetslöshetsförsäk­ ringens förmåner osv. Regler av denna typ skulle stämma dåligt överens

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

med den obundenhet, som i övrigt bör utmärka socialhjälpen, och dess­ utom bereda socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter. Jag förordar således, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa enligt hjälpkungörelsen i detta sammanhang lämnas orubbad. Som en konsekvens härav bör de arbetslösa intaga samma ställning i socialhjälpshänseende som de nu gör i fattigvårdshänseende. De skäl, som föranlett mitt ifrågavarande ståndpunktstagande, äger sin motsvarande giltighet såvitt avser den behovsprövade hjälp, vilken utgår till utlandssvenskar in. fl. enligt kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 383) angående bistånd åt utlandssvenskar, som återvända till Sverige, in. in. Någon anledning att nu slopa denna hjälpform synes ej föreligga. Bestämmelserna rörande kommunala pensionstillskott fin­ nes i lagen den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott in. in., enligt vilken kommun har möjlighet att till fattigvårdsstyrelses förfogande ställa medel med föreskrift, att tillskott eller bidrag, som utdelas av dessa medel, inte skall anses som fattigvård. Den verksamhet, som bedrives med stöd av ifrågavarande lag, är av begränsad omfattning och är centraliserad till de större städerna. I praktiken utgår hjälpen i allmänhet i form av hjälp till dietkost och till kläder; stundom utgår hjälp till tandvård, läkar­ vård och medicin. Anledningen till att en lagstiftning rörande kommunala pensionstillskott infördes var att fattigvården på grund av sitt namn och sin karaktär — bl. a. innebärande obegränsad återbetalningsskyldighet — inte ansågs vara en lämplig hjälpform i hithörande fall. Med den utformning, som social­ hjälpslagen är avsedd att få, äger dessa skäl ej någon bärkraft. Då ej heller i övrigt skäl torde föreligga att ha två så likartade hjälpformer för samma ändamål, bör enligt min mening lagen om kommunala pensionstillskott in. m. upphävas samtidigt med att socialhjälpslagen träder i kraft. Samma skäl talar för att låta i socialhjälpen uppgå den hjälp, som kan lämnas sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka en­ ligt lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilken lag för övrigt tillämpats i endast obetydlig utsträckning. Reglerna rörande skoldistrikts rätt att efter behovsprövning lämna hjälp av kommunala medel åt skolbarn för bekostande av deras skolgång eller resor för undersökning och behandling vid den statsunderstödda psy­ kiska barna- och ungdomsvården är upptagna i stadgan den 26 september 1921 (nr 604) angående folkundervisningen i riket, stadgan den 22 juni 1923 (nr 294) angående folkundervisningen i Stockholm samt stadgan den 16 september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan. Reglerna har tillkommit för beredande av möjlighet till hjälp utan fattigvårds karaktär. Bortsett från bidraget till resor utgår i praktiken hjälpen endast i form av kläder och skodon.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 77

Den nuvarande ordningen på detta område synes innebära eu onödig splittring; det kan enligt min mening icke anses motiverat att samma behov tillgodoses i vissa fall av skolmyndigheten och i andra fall av socialhjälpsorganet. Förhållandet blir särskilt markant, när det t. ex. gällei utrustning av ett och samma barn under skolterminerna och under feriei na samt utrustning av syskon, av vilka icke alla är i skolåldern. För öviigt torde det väl mången gång förhalla sig sa, att, där skoldisti iktet ansei sig böra träda hjälpande emellan, familjen även i annat avseende redan upp­ bär eller kan vara i behov av hjälp från det allmännas sida. Jag förordar därför att skoldistriktens ifrågavarande hjälpverksamhet får övertagas av socialhj älpsorganen. Efter det socialvårdskommittén avgav sitt förslag har det utfärdats två författningar — den ena avseende tandvårdskostnader och den andra avseende läkarvårdskostnaderna för mindre bemed­ lade på landsbygden — vilka jag i detta sammanhang vill något beröra. Bestämmelserna i förra hänseendet innehålles i förordningen den 22 september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folk­ tandvården. Enligt denna förordning äger kommun bidraga till bestridande av kostnader, som sammanhänger med folktandvården. Någon anledning att i detta sammanhang avhända kommunerna deras ifrågavarande rätt synes icke föreligga. Den andra författningen utgöres av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 510) angående statsbidrag till lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade å landsbygden. Denna kungörelse kom till i samband med den allmänna sjukförsäkringen; och den bör bestå även efter det att den nya socialhjälp slagen trätt i kraft.

Av den redogörelse jag lämnat för socialvårdskommitténs förslag fram­ går, att kommittén tänkt sig att socialhjälpen skall intaga en central ställ­ ning inom vårt socialvårdssystem samt att lagstiftningen rörande social­ hjälpen skall utgöra ett ganska omfattande lagkomplex. Emellertid har un­ der senare år inträffat åtskilliga omständigheter, som gör att kommitténs förslag i vissa hänseenden måste anses vila på förutsättningar, vilka ej längre är för handen. Sålunda har den utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring i övrigt av hjälpformerna på det sociala området, vilken jag tidigare be­ rört, till avsevärd del skett efter det kommittén år 1950 avgav sitt betän­ kande. Efter nämnda år har vidare antagits en ny kommunallagstiftning, i samband med vars tillkomst statsmakterna enade sig om att kommunerna borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verk­ samhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov ävensom att det vore önskvärt att speciallagstiftningens bestämmelser rörande den kommunala

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förvaltningsorganisationen såvitt möjligt anpassades efter den nya kom­ munallagen. Ytterligare är i detta sammanhang att märka, att vissa spörs­ mål inom eller i vart fall berörande ifrågavarande område f. n. är föremål för omprövning av särskilda sakkunniga. Jag syftar härvid på att barnavårdskommittén är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen, därvid åtskilliga för barnavården och socialhjälpen gemensamma frågor torde komma att omprövas, att ålderdomshemmens ställning prövas av 1952 års åldringsvårdsutredning samt att frågan om de administrativa frihetsberövandena också är föremål för särskild sakkunnigutredning. Med hänsyn till vad som anförts och med den ståndpunkt jag intagit till frågorna om socialhjälpens finansiering och omfattning anser jag att den nya socialhjälpslagstiftningen bör utformas efter delvis andra rikt­ linjer än som föreslagits av kommittén. Genom att kommunerna själva får svara för kostnaderna för social­ hjälpen förfaller till en början kommitténs förslag till lag om bidrag av statsmedel till kommunernas kostnader för vissa socialvårdsändamål. Vi­ dare torde det icke bli erforderligt med en sådan detaljreglering av olika spörsmål, vilken kommittén ansett nödvändig. Vad som förekommit i sam­ band med den nya kommunallagens tillkomst föranleder att kommitténs förslag till lag om socialnämnd in. m. ej bör förverkligas. I avbidan på re­ sultatet av pågående utredningar synes ej heller kommitténs förslag till särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter och om arbetsföreläggande böra omsättas i praktiken. Från dessa utgångspunkter har inom socialdepartementet samtliga de bestämmelser, som ansetts böra gälla i förevarande hänseende, samman­ fattats i ett förslag till lag om socialhjälp. Jag övergår nu till att i skilda avsnitt behandla de viktigaste delarna i detta förslag för att därefter redogöra för förslagets detaljer.

Socialhjälpens innehåll

Gällande bestämmelser Såsom förut nämnts skiljer Fvl mellan fattigvård, som fattigvårdssamhällena är skyldiga att lämna, och fattigvård, som det står dem fritt att lämna, eller — för att använda gängse terminologi — mellan obligatorisk och frivillig fattigvård. För att obligatorisk fattigvård skall utgå kräves enligt lagens 1 § att den person, om vilken det är fråga, antingen är minderårig, d. v. s. under 16 år, eller till följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att försörja sig genom arbete. I lagen anges inte, vilken grad av arbetsoförmåga som bör föreligga för att villkoren för obligatorisk fattigvård skall vara uppfyllda, men avsikten

Kiingl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 79

torde inte ha varit att kräva total oförmåga till arbete; i praxis lärer inte heller krävas mera än att vederbörande saknar tillräcklig förmåga att genom arbete förskaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle. Det ar att märka, att arbetsoförmågan måste vara föranledd av ålderdom, sjukdom eller därmed likställda omständigheter. En vuxen person, som inte är arbetsoförmögen av dylik orsak men som av annan anledning t. ex. arbetslöshet — inte kan försörja sig, bar alltsa ej rätt till obligatorisk fattigvård. Utöver vad som framgår av det nu anförda kräves för att obligatorisk fattigvård skall utgå dels att vederbörande saknar medel till sitt livsuppe­ hälle och dels att lians behov inte avhjälpes på annat sätt. Obligatorisk fattigvård omfattar erforderligt underhåll och erforderlig vård. Därmed torde avses, att vederbörande skall erhålla vad som å den ort, där han uppehåller sig, anses erforderligt för livsuppehället samt, om han är gammal eller lider av sjukdom, lyte e. dyl., den omvårdnad som i all­ mänhet bestås gamla eller sjuka personer. Om hjälptagaren är minderårig, skall den obligatoriska fattigvården omfatta även uppfostran; meningen torde vara att han på samhällets bekostnad skall erhålla samma uppfostran, som beredcs det uppväxande släktet i allmänhet. Genom de regler rörande obligatorisk fattigvård, för vilka redogörelse nu lämnats, har gränserna uppdragits för samhällets skyldighet att lämna fattigvård åt nödställda personer. Denna skyldighet motsvaras av en rät­ tighet för den enskilde, som äger anföra besvär hos länsstyrelsen över be­ slut, varigenom fattigvård helt eller delvis vägrats honom. Oavsett om be­ svär anförts eller ej åligger det emellertid länsstyrelserna att tillhålla de fattigvårdssamhällen, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då förutsättningarna därför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan (78 §). Fvl överlämnar helt åt fattigvårdssamhällena att bestämma, i vilka fall frivillig fattigvård skall utgivas (2 §). Samhällets fullmäktige kan fastställa de grunder, som faltigvårdsstyrelsen härvidlag har att tilllämpa, men om så ej skett, ankommer det på fattigvårdsstyrelsen att lämna frivillig fattigvård i den mån så prövas nödigt. Med hänsyn till att fall understundom kan inträffa, då ett fattigvårdssamhälle inte kan undgå att avhjälpa ett föreliggande behov, ehuru förutsättningarna för obligatorisk fattigvård ej är uppfyllda, har i sista punkten av 2 § intagits ett stadgande, som syftar till att erinra samhällena om att de bör inskrida i dylika fall. Nämnas må vidare, att .87 § innehåller en rekommendation för samhällena att genom tjänliga åtgärder söka förebygga framtida fattigvårdsbehov. Genom ifrågavarande stadgande torde lagstiftaren ha velat uppmana sam­ hällena alt lämna frivillig fattigvård i vissa fall, t. ex. då så är lämpligt för att förebygga befarad arbetsoförmåga. Det ankommer på fattigvårdsstyrelsen att från fall till fall bestämma,

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i vilken form fattigvård skall meddelas (10 §). I lagen an­ ges dock vissa allmänna riktlinjer, som härvid bör följas. Sålunda föreskrives, att fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att lämna under­ stöd på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina (26 §). Vidare stad­ gas, att fattigvård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt (27 §). Understöd i hemmet bör enligt lagen inte lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat av drycken­ skap eller arbetsovillighet, och ej heller eljest när anledning finnes att an­ taga, att understödet inte kommer till behörig användning (28 §). Utackordering av behövande får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter som åvilar dem, fat­ tigvårdsstyrelsen i förväg gjort sig förvissad (29 §). Då hemunderstöd lämnas eller utackordering sker, tillrådes fattigvårdsstyrelsen att vaka över att understödet kommer till behörig användning och att den, som mottagit understödstagaren till vård, fullgör sina skyldigheter (30 §). Enligt 31 § skall fattigvårdssamhälle ha anstalt för sådana understödstagare, som är i behov av vård och inte lämpligen kan understödjas i hem­ met eller utackorderas. Reglerna härom kommer att närmare behandlas i ett senare avsnitt. I detta sammanhang må endast nämnas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet har behov av vård å särskild an­ stalt, såvitt möjligt skall beredas dylik vård. Det ankommer på fattigvårds­ styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att skaffa honom inträde å sådan anstalt (35 §). Slutligen må nämnas, att varje fattigvårdssamhälle skall ha ett regle­ mente för fattigvården, såvida inte Konungen medgivit befrielse därifrån. Reglementet skall antagas av samhället och fastställas av läns­ styrelsen.

Socialvårdskommittén Kommittén finner det vara en brist i nu gällande lagstiftning att intet organ finnes, som har på sitt ansvar att lämna ensamma och rådlösa män­ niskor bistånd i personliga angelägenheter, samt anför här­ om bl. a. Då och då påträffas människor, som befinnas ha sedan längre eller kor­ tare tid levat under i hygieniskt avseende upprörande dåliga förhållanden, ehuru de ha lätt tillgängliga tillgångar, som de underlåtit att använda. Något ekonomiskt hjälpbehov föreligger icke, och enligt fattigvårdslagen hör det därför icke till fattigvårdsstyrelsens uppgifter att ingripa. Ofta ser emellertid en fattigvårdsstyrelse bort från detta och ingriper oavsett att fattigvårdsbehov icke föreligger. Den känner sig som ett organ, som har att svara för att människor i kommunen icke fara illa överhuvud taget, och den handlar därefter. Många fattigvårdsstyrelser fylla sålunda här en viktig

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppsift utan att för sitt handlande ha något stöd i författning. Är det fråga just om hygieniska förhållanden kan det vara hälsovårdsnämndens sak att ingripa, och så sker även understundom. Uppenbart är dock att detta icke kan ske annat än i flagranta fall. Enligt kommitténs mening borde i varje kommun finnas ett organ, som hade till uppgift att bistå medborgare, vilka vore i behov av hjälp i person­ liga angelägenheter. Denna personligt betonade verksamhet borde utövas utan hänsyn till om det förelåge behov av ekonomiskt bidrag från någon av de olika hjälpgrenarna. Den borde sålunda icke vara inskränkt till någon viss grupp, t. ex. socialhjälpens klientel, utan kunna anlitas av medborgarna vare sig de samtidigt behövde söka ekonomisk hjälp eller icke. Ej hellei borde den ha karaktären av fortlöpande tillsyn över vissa kategorier, utan ingripande borde ske, när det genom framställning, anmälan eller eljest vunnits upplysning om att bistånd av här berörd art vore av beho\et på­ kallat. Kommittén föreslår, att ifrågavarande verksamhet skall handhavas av socialnämnden samt bestämmelser härom inryckas i socialhjälpslagen. I enlighet härmed har i 1 § i det av kommittén utarbetade förslaget till social­ hjälpslag upptagits bestämmelser av innehåll, att envar, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av er­ forderlig vård eller för att bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin för­ måga till självförsörjning är i behov av råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äger erhålla detta genom nämnden samt att nämnden, oavsett om anmälan skett, har att ombesörja att dylikt behov hos person, som vistas i kommunen, blir tillgodosett. Till dessa stadganden ansluter sig en föreskrift i förslagets 37 §, enligt vilken det åligger länsstyrelse att, så snart det genom klagomål från hjälpbehövande eller annan anmälan kommer till dess kännedom att social­ nämnd underlåter att lämna bistånd enligt 1 §, tillhålla nämnden att lämna dylikt bistånd. I sin motivering till 37 § — som reglerar länsstyrelsens be­ fogenheter även i andra avseenden än det nu förevarande — uttalar kom­ mittén bl. a., att det vore självfallet att länsstyrelsen skulle ha rättighet och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts samt att det darfor vore onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser. I-detta sammanhang må nämnas, att kommittén understrukit önskvärd­ heten av att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. De er­ farenheter som gjorts i större städer genom inrättande av särskilda social­ läkartjänster hade visat sig synnerligen goda. Endast härigenom hade man kunnat tillgodose det angelägna behovet av läkares medverkan sär­ skilt för återanpassning i samhället av människor, vilka av olika anled­ ningar förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de hade själva arbetsför­ mågan i behåll. Bortsett från större städer kunde kommunerna emellertid självfallet inte lösa problemet på dylikt sätt. I regel stode inga andra läkare (i — B ilning till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

till buds än tjänsteläkarna, och det vore därför av vikt, att man successivt kunde räkna med en aktiv insats från deras sida. Även om så bleve fallet, kunde man dock inte vänta sig att en tjänsteläkare med sin mångfald av uPPgifter skulle kunna representera den speciella sakkunskap i fråga om de missanpassades problem och vägarna för deras återanpassning, som en socialläkare kunde besitta och som otvivelaktigt vore av största betydelse för resultatet. Det vore därför enligt kommitténs mening angeläget att socialläkarinstitutionen infördes i någon form över hela landet. Detta skulle kunna ske genom att åtminstone en socialläkarbefattning anknötes till varje länsstyrelse. Med hänsyn bl. a. till den knappa tillgången på läkare, måste man säkerligen till att börja med huvudsakligen hjälpa sig fram med del­ tidsanställda läkare, men successivt finge denna anordning ersättas med att heltidstjänsterna besattes. En av kommitténs ledamöter (herr Pettersson) har med hänsyn till läkarbiisten funnit det gagnlöst att inrätta läkartjänster, till vilka kvalificerade sökande måste komma att saknas. Under den tid, som åtginge för att få utbildat ett tillräckligt antal läkare för socialvården, vore det nödvändigt att söka utnyttja de nu verksamma tjänsteläkarna. I den mån tillgången på läkare, som specialiserat sig på socialvården, medgåve, att särskilda tjänster inrättades, borde dessa knytas till landstingen. Inom länsstyrel­ serna borde förste provinsialläkaren kunna biträda när så funnes påkallat.

Vad härefter angår den ekonomiska hjälpen har kommittén, såsom framhållits i föregående avsnitt, frångått det nuvarande systemet med en uppdelning av fattigvården i obligatorisk och frivillig sådan och i stället föreslagit en uppdelning av socialhjälpen i flera olika grader. Enligt förslagets 3 § skall den enskilde i vissa fall ha rätt att erhålla socialhjälp. Stadgandena härom motsvarar de nuvarande reglerna om obli­ gatorisk fattigvård men täcker ett vida större område än dessa. Underlåter en kommun att lämna socialhjälp, ehuru de i 3 § angivna förutsättningarna därför är uppfyllda, skall länsstyrelsen enligt förslaget, i likhet med vad som nu gäller beträffande den obligatoriska fattigvården, tillhålla kommu­ nen att lämna dylik hjälp. Över länsstyrelsens beslut skall klagan kunna föras hos överinstansen. I förslagets 4 § anges vissa fall, då socialhjälp bör eller må eller får utgå. I dessa fall, som kan sägas intaga en mellanställning mellan den obliga­ toriska och den frivilliga fattigvården, skall socialhjälpen visserligen inte vara en rättighet för den enskilde, men å andra sidan skall kommunen inte ha full frihet att besluta, huruvida hjälp skall utgå eller ej. Om länsstyrelsen finner hjälp enligt 4 § böra utgå men kommunen underlåter att bevilja dylik hjälp, skall länsstyrelsen nämligen tillhålla kommunen att göra detta. I fråga om tillämpningen av 4 § skall klagan över länsstyrelsens beslut ej kunna föras. Enligt 5 § i förslaget, vars bestämmelser kan sägas motsvara de nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

reglerna om frivillig fattigvård, skall kommunen under vissa noga reglerade förutsättningar kunna utgiva socialhjälp till vissa resekostnader. Beslut härom skall inte kunna överklagas, och kommunerna skall alltså ha full frihet att avgöra, huruvida hjälp enligt 5 § skall beviljas eller ej. I andra fall än som avses i förslagets 3—5 §§ skall socialhjälp inte kunna meddelas. Vidkommande den obligatoriska socialhjälpen innebar kom­ mitténs förslag (3 §), att dylik hjälp skall utgå för att täcka hjälpbehov hos minderåriga — och därmed avses liksom i Fvl de som ej fyllt 16 år samt hos vuxna, vilka till följd av ålderdom, sjukdom, lyte o. d. saknar förmåga att försörja sig genom arbete. Härutinnan överensstämmer för­ slaget helt med vad som nu gäller enligt 1 § Fvl. Emellertid föreslår kom­ mittén, att obligatorisk socialhjälp därjämte skall utgå till två grupper av medborgare, som enligt nu gällande bestämmelser icke har rätt till obliga­ torisk fattigvård, nämligen dels hjälpbehövande arbetslösa och dels per­ soner, vilka med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis bör avhålla sig från arbete och därför behöver hjälp. I fråga om de arbetslösa har jag redan tagit ståndpunkt till kom­ mitténs förslag. Vid behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag nämligen förordat, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet — i motsats till vad kommittén tänkt sig — skall bestå som en särskild hjälpform, och som en konsekvens härav förklarat att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende. Rörande sistnämnda spörsmål får jag därför hänvisa till föregående avsnitt samt, såvitt angår detaljerna, till kom­ mitténs betänkande sid. 71—80. I sin motivering till förslaget att den, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, i fall av behov skall ha obligatorisk socialhjälp anför kommittén bl. a. Kommittén åsyftar här det fall, att vederbörande kan erhålla och utföra arbete, som skulle ge honom försörjning, men att det under någon tid med hänsyn till hans framtida hälsotillstånd och därmed till hans framtida för­ sörjningsförmåga är olämpligt att han gör detta. Det kan gälla en konvalescent eller en person, som eljest är i behov av att en tid avhalla sig fian sitt arbete. Hur omfattande denna grupp är, beror framför allt på inne­ börden av det här använda uttrycket oförmögen att genom arbete försörja sig. Det har tidigare erinrats om att detta uttryck, som användes i 1 § fat­ tigvårdslagen, vid denna lags tillämpning synes ha fått en allt vidare inne­ börd. Även om denna utveckling möjligen skulle fortskrida, kan man dock icke gärna tänka sig annat än att begreppet dock alltid kommer — och bör komina — att innefatta krav på en viss icke alltför obetydlig nedsättning av den fysiska eller psykiska arbetsförmågan. De fall, i vilka läkaren alltså endast kan intyga att det är önskvärt alt personen avhåller sig från arbete hänföras till 2 § fattigvårdslagen. Frågan är alltså nu, huruvida den social­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

hjälp, som det är önskvärt att här ifrågavarande personer erhålla för uppe­ hälle och vård under den tid vederbörande avhålla sig från arbete, skall i motsats till vad som gäller motsvarande fattigvård vara en rättighet. Det bör uppmärksammas, att det här icke behöver vara fråga om personer, som måste helt avhålla sig från arbete, utan att det många gånger kan gälla en­ dast en viss begränsning av arbetets omfattning. Läkaren kan t. ex. i fråga om en person, som nyligen genomgått en sjukdom, föreskriva, att han viss tid ej bör utföra arbete under mer än tre timmar per dag. Om det skulle bli möjligt att i praktiken ge socialhjälpen den förebyg­ gande karaktär, som det vore så angeläget att den verkligen erhölle, måste man enligt kommitténs mening besvara den nyss uppställda frågan jakande. Även om socialnämnderna, särskilt med hänsyn till att statsbidrag komme att utgå till förebyggande socialhjälp, kunde antagas i detta avseende få en mera positiv inriktning än fattigvårdsstyrelserna, vore det synnerligen vik­ tigt att frågan, huruvida hjälpen skulle vara en rättighet eller icke, ej gjor­ des avhängig av läkarens tolkning av begreppet oförmögen att försörja sig genom arbete eller liknande uttryck. Särskilt borde beaktas, att man inte utan att komplicera förfaringssättet och därigenom göra detta tidsödande kunde ålägga hemortskommunen ersättningsskyldighet gentemot vistelse­ kommunen annat än för socialhjälp, som vistelsekommunen vore skyldig meddela. Gjordes icke meddelandet av socialhjälp även i dessa fall till en skyldighet för socialnämnden, komme därför den som vistades i en kom­ mun och hade hemortsrätt i en annan ofta att erhålla socialhjälp först på ett stadium, som med hänsyn till den framtida arbetsförmågan vore för sent. Man skulle sålunda bibehålla samma otillfredsställande ordning, som följde av gällande fattigvårdslag. I likhet med vad som nu gäller förutsättes i förslaget, att obligatorisk socialhjälp skall utgivas endast under förutsättning att vederbörande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till erforderlig vård samt att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Kommittén föreslår emellertid ännu ett villkor för att rätt till obligato­ risk hjälp skall föreligga samt anför härom. Enligt gällande lagstiftning finnes icke någon uttrycklig rätt för fattigvårdsstyrelsen att utöva direkt inflytande på frågan om tillgodo­ seendet av förefintligt hjälpbehov i annan form än genom fattigvård. Sty­ relsen kan sålunda icke på den hjälpbehövandes vägnar ansöka om folk­ pension, särskilt barnbidrag etc., för den händelse vederbörande själv skulle avböja att göra sådan ansökan, ehuru förutsättningarna härför synas före­ ligga. När en person hos socialnämnden ansöker om socialhjälp eller anmälan om behov av dylik hjälp eljest göres, torde nämnden på grundval av sin erfarenhet i allmänhet kunna bilda sig ett omdöme i frågan huruvida den hjälpsökande är berättigad till hjälp av annat slag. Såsom i det föregående omnämnts kan vederbörande hjälporgan f. n. icke inge ansökan om dylik hjälp i den hjälpbehövandes ställe till vederbörande beslutande myndighet. Att införa en dylik rätt för socialnämnden möter åtskilliga betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Nämnden skulle t. ex. näppeligen ha möjlighet att utan den hja psokandes bistånd meddela uppgifter i alla hänseenden, som vore erforderliga. I avvaktan på att ansökningen bifalles och förmånen utbetalas bor natur­ ligen, där behov föreligger, socialhjälp utgå, varvid hjälpen bor vara för­ enad med återbetalningsskyldighet. Därest den hjälpsökande av någon an­ ledning vägrar att söka folkpension eller annan ifrågakommande forman, bör nämnden icke vara skyldig att, ehuru förutsättningarna i ovngt före­ ligga för erhållande av socialhjälp, meddela sådan. Socialhjälpens subsidiära natur bör med andra ord gälla även i förhållande till andra hjalpformer och en person, som är berättigad till hjälp i annan ordning, skall alltsa i första hand få sitt hjälpbehov tillgodosett genom sadan hjalp. Att härvid låta valet av hjälpform bliva beroende av den hjälpsökandes eget skon kan icke anses tillfredsställande. Skulle en person, som sålunda vägras socialhjälp, fortfarande underlata att inge ansökan om den förmån, till vilken han synes berättigad, och där­ igenom ådraga sig själv umbäranden och nöd, torde hans mentala tillstånd vara sådant, att efter framställning av socialnämnden förmyndare kan för­ ordnas, vilken då kan å hans vägnar ingiva ansökan. På grund av vad sålunda anförts har kommittén i sitt förslag upptagit ett stadgande av innebörd att socialhjälp ej må utgå, där den hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åt­ njutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt social­ nämndens mening kan vara berättigad (6 § 1 st.). Med hänsyn till att i enstaka fall ett strikt fasthållande vid denna regel kunde tänkas leda till en situation, som ur humanitära synpunkter vore ohållbar, har kommittén dock funnit nödvändigt att genom en undantagsbestämmelse ge socialnämn­ den möjlighet att under dylika omständigheter likväl meddela socialhjälp (6 § sista st.). Kommittén avser att denna undantagsbestämmelse skall tilllämpas endast när så synes oundgängligen erforderligt samt att, när social­ hjälp i dylikt fall meddelats, ingenting får försummas att snarast söka en annan lösning av det föreliggande försörjnings- och vårdproblemet. I fråga om vad som bör inrymmas inom den obligatoriska hjälpen föreslår kommittén inte några större avvikelser från vad som nu gäller. Enligt förslaget skall hjälpen först och främst omfatta vad som erfordras för 1 i v s u p j) e h ä 11 e t. Härom anföres. Vad som erfordras för en persons livsuppehälle kan naturligen icke gene­ rellt fastställas. Därtill samverka ett antal faktorer, som variera icke blott med hänsyn till vederbörandes personliga omständigheter utan även efter hans bostadsort in. in. Det kan uppenbarligen icke komma i fråga, att en person genom socialhjälpen skall beredas en levnadsstandard, som är högre än den, som råder hos de medborgare, vilka leva under små förhållanden men likväl äro helt självförsörjande. Om så vore fallet, skulle risk föreligga för att åtskilliga av de nu självförsörjande medborgarna överläte åt sam­ hället att helt eller delvis svara för deras försörjning. Det är självfallet

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mycket svårt att i det enskilda fallet draga denna övre gräns för social­ hjälpen. Det blir en viktig sak för de statliga organen — länsstyrelserna i samråd med socialstyrelsen — att noga följa kommunernas praxis i fråga om understödsnivåns höjd och vidtaga åtgärder för att reglera denna allt efter för­ hållandena. Synnerligen angeläget är att socialnämnd icke vidtager gene­ rella höjningar utan att samråda med de statliga myndigheterna, varigenom konsekvenserna för socialförsäkringens del komma under övervägande. Ge­ nom den kontroll, som förutsättes skola utövas från statsmakternas sida, torde finnas möjlighet att komma till rätta med eventuellt förekommande missbruk av socialnämndernas fria prövningsrätt, därvid möjligheten att reglera statsbidragets storlek givetvis har stor betydelse. Den obligatoriska hjälpen skall enligt förslaget vidare omfatta erfor­ derlig vård. I detta avseende anser kommittén anledning saknas att vare sig inskränka eller utvidga den vård, som kommun enligt nu gällande lag är skyldig meddela. Av sakens natur följde emellertid, att samhällets skyldigheter mot understödstagarna i detta avseende ökades allteftersom samhällets vårdmöjligheter i allmänhet förbättrades. Socialhjälpens upp­ gifter på vårdområdet inskränktes dock genom socialförsäkringsreformerna. I detta sammanhang må nämnas, att kommittén till diskussion upptagit spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov. Enligt vad kommittén härutinnan uttalar förekommer det understundom, att människor i ytterlig grad vanvårdar sig själva och där­ vid ibland även blir en fara för andra men vägrar att mottaga av myndig­ heter erbjuden hjälp. Dylika fall, som ofta gällde personer, vilka vore sin­ nessjuka eller på grund av ålderdomssvaghet eljest saknade normal om­ dömesförmåga, hade givit upphov till krav på att någon myndighet skulle betros med befogenhet att bereda en dylik människa erforderlig vård mot hennes vilja. Framför allt gällde det personer, vilka vore i behov av anstaltsvård men vägrade mottaga dylik. Ett närstående problem gällde per­ soner, vilka parasiterar på människor, som åtnjuter sociala förmåner. Kommittén har haft båda dessa frågor under övervägande och därvid kommit till det resultatet, att någon laglig reglering av dessa icke bör ske inom ramen för den lagstiftning, som tillhör kommitténs arbetsområde. Kommittén har vidare övervägt, hur behovet av beklädnad och fickpengar för anstaltsvårdade personer lämpligen bör tillgodoses. Vad beklädnaden beträffar finner kommittén det riktigast, att en person, som skall intagas på sjukvårdsanstalt och därvid måste medföra en klädesutrustning som han saknar, erhåller bistånd därtill i form av so­ cialhjälp. Under vårdtiden uppstående kostnader för förnyelse eller kom­ plettering av beklädnaden borde däremot bestridas av sjukhusets huvud­ man. För pensionärer på ålderdomshem borde klädbehovet alltid täckas genom socialhjälp. I fråga om fickpengar uttalar kommittén som sin me­ ning, att de behov av material för brevväxling, inköp av en tidning in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 87

dylikt, för vilka fickpengar vore avsedda, borde inbegripas i det livsuppe­ hälle och den vård, som samhället erkände sig skyldigt att tillhandahålla. Rörande de nu behandlade spörsmålen hänvisas i övrigt till betänkandet s. 190—195. Kommittén framhåller, att frågan om beredande av tandvård på fattigvårdens bekostnad varit omstridd. I stort sett hänfördes numera dylik vård till 1 § Fvl, om vården kunde anses ingå som ett led i behandlingen av en sjukdom, t. ex. en tarmkatarr eller infektiös ledgångsreumatism. I övrigt hänfördes tandvård till 2 §. Enligt kommitténs mening saknades an­ ledning att inskränka eller utvidga den vård en kommun nu vore skyldig att meddela enligt 1 § Fvl. I enlighet härmed borde en kommun vara skyl­ dig att bereda tandvård i överensstämmelse med de dömande myndigheter­ nas tolkning av sagda paragraf. I stort sett torde detta vara liktydigt med att en person bleve berättigad till socialhjälp för tandvård genom tand­ läkare, när tandvården vore betingad av »medicinska grunder». Kommittén finner det uppenbart, att r e s h j ä 1 p bör vara en rättighet •för det fall att resan företagits under omständigheter som ger densamma karaktären av ett led i en åtgärd i syfte att bereda sökanden erforderligt uppehälle och vård. Det kunde emellertid förekomma fall då resekostna­ den ej kunde betraktas som en del av en vårdkostnad, t. ex. resa för att er­ hålla kostnadsfri sjukhusvård. Det vore därför nödvändigt att i lagen direkt ange att reshjälp i dylika fall — även om de icke bleve så många — vore en obligatorisk hjälp. På grund härav föreslår kommittén ett stadgande av innebörd, att den som saknar medel till kostnad för resa, varigenom livs­ uppehälle och erforderlig vård för honom möjliggöres, skall erhålla social­ hjälp därtill under förutsättning att hans behov icke annorledes avhjälpes (3 § 3 st.). I likhet med vad som är fallet beträffande fattigvården bör enligt kom­ mitténs mening begravningshjälp falla under den obligatoriska socialhjälpen. Något uttryckligt stadgande härom anser kommittén ej erforderligt. Jag övergår härefter till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, som regleras i 4 § av kommitténs förslag. Ifrågavarande stadgande avser främst s. k. förebyggande socialh j ä 1 p. Som exempel på vad som åsyftas härmed nämner kommittén i sin motivering hjälp till utbildning, startande av mindre företag, inventarieutrustning o. d. Kommittén har låtit verkställa en utredning rörande förekomsten av fattigvård för dylika ändamål. Beträffande resultatet av utredningen, som redovisas i bil. 1 till betänkandet, anför kommittén. Undersökningen avsåg åtgärder vidtagna såväl enligt fattigvårdslagen som enligt lagen om kommunala pensionstillskott in. in. och gällde samtliga fall,

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

som påbörjats eller avslutats under något av åren 1944—1946. Dessa fall uppgingo till närmare 3 000 för hela riket och kostnaderna voro 4,6 milj. kr. I medeltal kan man sålunda per år räkna med 1 000 fall och en kostnad av l1/2 milj- kr. Icke mindre än 35 % av antalet fall utgjordes av sådana, där åtgärden gällde yrkesutbildning och bidrag utgått från pensionsstyrelsen. Av samtliga fall kommo nära 2 300 på landsbygden och 700 på städerna. Åtgärderna äro i det väsentliga av fyra slag nämligen 1) yrkesutbildning inklusive eventuell maskinanskaffning, 2) enbart anskaffning av maskin, redskap o. d., 3) startandet av företag samt 4) bostadsförbättring och bostadsanskaffning. Av dessa dominerar yrkesutbildningen (48,5 %) och när­ mast följa bostadsåtgärderna (29,9%). Att de senare kommit att intaga en så framträdande plats beror nästan helt på den stora omfattning de äga i Dalarna och Norrland. Beträffande den regionala fördelningen är det på­ fallande, att icke mindre än 70,2 % av alla fall på landsbygden hänförde sig till sistnämnda landsdelar. Inom andra delar av landsbygden är verksam­ heten sålunda mycket sparsamt företrädd.

Enligt kommitténs mening visar utredningen, att verksamheten i stort sett är av alltför begränsad omfattning, men att många fattigvårdsstyrelser nedlägger ett erkännansvärt intresse på de förebyggande uppgifterna. Fvl lämnade emellertid ett otillräckligt stöd åt strävandena att förebygga hjälp­ behov. Såväl fattigvårdens finansiering som dess organisatoriska utform­ ning lade hinder i vägen. Det vore ofta svårt att bedöma utsikterna att nå avsedda resultat, och en viss djärvhet vore nödvändig. Även om ut­ sikterna kanske icke syntes ljusa, borde man ofta ge vederbörande en chans att komma till självförsörjning. Att hela kostnaden träffade kommunen utövade därvid helt naturligt ett hämmande inflytande. Det kommunala organet hade vidare många gånger behov av att kunna få samarbeta med sakkunniga personer, men möjligheterna härtill vore f. n. alltför begränsade. Efter att ha berört vissa förslag, som framlagts av kommittén för partiellt arbetsföra och 1941 års befolkningsutredning samt den av pensionsstvi elsen bedrivna yrkesutbildande verksamheten — härom hänvisas till betänkandet s. 54—55 — konstaterar kommittén med tillfredsställelse, att det numera utgör en viktig del av socialpolitiken att man i generella former ger tillfälle till utbildning m. in. dylikt och genom stipendier m. m. underlättar för medborgarna att utnyttja dessa möjligheter, samt att om­ fattande åtgärder av likaledes generell natur, såsom anordnandet av skyd­ dad verksamhet, vidtages för partiellt arbetsföra. På dessa vägar kunde man emellertid icke na alla dem, beträffande vilka åtgärder av före­ byggande slag behövde sättas in. Det vore därför av stor vikt att social­ hjälpslagen erhölle en utformning, som befrämjade en intresserad och effektiv verksamhet från kommunernas sida på nu ifrågavarande område. Genom sin av preciserade bestämmelser obundna natur vore socialhjälpen principiellt otvivelaktigt den lämpligaste hjälpformen när det såsom på här ifrågavarande område vore av vikt att kunna laga efter läglighet. Emellertid finner kommittén något konkret svar inte kunna lämnas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

frågan, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning socialhjälp för åtgärder av här ifrågavarande slag borde vara en rättighet. Trots vad som anförts rörande nödvändigheten av att den förebyggande verksam­ heten skötes i förgrunden, vore det därför enligt kommitténs mening omöj­ ligt att göra förebyggande åtgärder av detta slag till en rättighet för den enskilde. Kommittén fortsätter. Av en sådan ståndpunkt behöver dock icke följa, att det kommunala organet skall vara ensamt avgörande. 1 själva verket är det en fråga för sig, vilket samhällsorgan som skall avgöra, huruvida en medborgare ska 1 erhålla en förmån, vilken må kunna utgå, ehuru någon rättighet därtill ej är lagfäst. En sådan förmån är mödrahjälpen, vilken bestrides av stats­ medel. Det tillkommer i första hand mödrahjälpsnämnden, vars majoritet tillsättes av Kungl. Maj :t, och i andra hand — efter antörda besvär socialstyrelsen att avgöra om mödrahjälp skall utgå. När nu väsentliga statsbidrag skola utgå till socialhjälpen i dess helhet och sålunda även till förebyggande åtgärder, borde avgörandet av frågan huruvida dylik hjälp skall beviljas i fall, där den sålunda icke är en lagfäst rättighet, ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ. En dylik lösning synes emellertid stöta på allvarliga praktiska svårigheter. Det torde i praktiken knappast finnas någon annan utväg än att lägga avgörandet hos social­ nämnden. Samtidigt bör man, för att säkerställa sig för att hjälp av nu ifrågavarande slag utgår, då den verkligen behövs, medge sökande ratt att genom klagan draga frågan under länsstyrelsens prövning. - Medges icke klagorätt för den enskilde, kommer denne i här ifråga­ varande, kanske för hela hans framtid avgörande situationer att vara beroende av det kommunala organets (socialnämndens) fria skön. Även om de som närmast företräda statens intressen finna att socialhjälp (med väsentliga statsbidrag) bör utgå till exempelvis startandet av ett mindre företag, skulle detta kunna omöjliggöras genom socialnämndens vägran. En sådan ordning måste anses otillfredsställande. Å andra sidan kan det av praktiska skäl väcka betänkligheter att länsstyrelsen mot en social­ nämnds beslut beviljar socialhjälp av ifrågavarande slag, som dock i kanske avsevärd grad belastar kommunens ekonomi. Huruvida förebyg­ gande åtgärder skola få åsyftad framgång, torde i hög grad bero på den lokala nämndens intresse för saken. En avvisande inställning lios social­ nämnden skulle åtminstone i en del fall kunna antagas bero på att denna anser utsikterna för att nå en verklig förbättring av försörjningsförmågan obetydliga. I dylika fall kan man befara, att denna nämnd, om länsstyrel­ sen mot dess yrkande beviljar socialhjälp, ej kommer att taga hand om saken på det rätta sättet. Socialvårdskommittén underskattar icke betydelsen av de invändningar, som sålunda kunna göras mot omprövning beträffande förebyggande hjälp, men kan likväl icke finna dessa vara av sådan styrka, att de böra beröva den hjälpsökande rätten att få sina önskemål prövade av länsstyrelsen. Emellertid böra länsstyrelserna med varsamhet utnyttja sin befogenhet att ålägga socialnämnd att lämna hjälp i förebyggande sytte framförallt då socialnämnd avböjt detta av den anledningen, att nämnden ansett ut­ sikterna för ett gott resultat alltför ringa. Huruvida besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden av detta slag

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

bör förekomma kan synas mera tveksamt. Allvarliga erinringar kunna riktas mot att ge sökande tillfälle att besvära sig hos central myndighet, vilka besvär då skulle innebära yrkande att socialnämnden skulle mot läns­ styrelsens uppfattning åläggas att vidtaga förebyggande åtgärder. För be­ dömandet av dylika ärenden erfordras kännedom om lokala och personliga omständigheter, varför värdet av ett centralt organs prövning knappast är så stort, att det finnes anledning medge besvärsrätt över länsstyrelsens beslut. Det må även erinras om att länsstyrelsen här förutsättes delvis representeras av socialt erfarna förtroendemän och sålunda kan i viss män karakteriseras som en länssocialnämnd. De skäl som tala för att den sökande, eventuellt socialnämnden, skall kunna få sin sak prövad av ett dylikt organ för ett vidare område än kommunen äga ej samma styrka när fråga är om att ge rätt att anföra besvär hos en central domstol. Efter dessa överväganden har kommittén i 4 § av förslaget upptagit ett stadgande av innehåll, att socialhjälp bör utgå där så prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Hjälp av denna beskaffenhet är alltså enligt förslaget inte obligatorisk. Å andra sidan är den inte heller helt frivillig, eftersom länsstyrelsen — såsom förut fram­ hållits enligt förslagets 37 § skall ha befogenhet att pröva, huruvida dylik hjälp bör utgå samt, om så finnes böra ske, tillhålla kommunen att lämna sådan. Till den mellanform av obligatorisk och frivillig socialhjälp, varom nu är fråga, har kommittén vidare hänfört hjälp till sådan tandvård eller specialvård, som är angelägen, ehuru den ej faller under bestäm­ melserna om obligatorisk hjälp i förslagets 3 §. I sin motivering framhåller kommittén bl. a., att tandvård självfallet i stor utsträckning vore ägnad att förbättra en persons förmåga att försörja sig. Såtillvida skulle det vara onödigt att i 4 § särskilt ange tandvårdsbehov såsom anledning till socialhjälp. Emellertid vore det ofta angeläget att tandvård bereddes ehuru man inte kunde ange ett bindande samband med försörjningsförmågan. Det vore därför lämpligast, att tandvården särskilt omnämndes i 4 §. Till förslagets 4 § har slutligen hänförts socialhjälp till resekostnad, som står i samband med åtgärd enligt paragrafen.

Enligt förslagets 5 § skall frivillig socialhjälp kunna utgå för att i andra fall än som avses i 3 eller 4 § bekosta resa inom kommunen samt under vissa starkt begränsade förutsättningar — till annan kommun. Kommittén anför härom. I fattigvårdslagen har ej angivits under vilka förutsättningar reshjälp må beviljas enligt 2 §. Detta förhållande har i förening med den fria pröv­ ning, som är karakteristisk för tillämpningen av detta lagrum, gjort att fattigvårdsstyrelserna mången gång missbrukat rätten att bestrida kost­ naderna för understödstagares resor. Understundom har den metoden prak­ tiserats av fattigvårdsstyrelserna, att en hjälpsökande utrustats med res­ pengar och ett litet kontantbelopp för att han skall bege sig till en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 91

kommun. Det kan inträffa, att en person under loppet av en relativt kort tidrymd på detta sätt uppbär hjälp från ett stort antal kommuner, vilket uppenbarligen icke bör tillåtas. I regel motiveras väl ett dylikt förfarande från fattigvårdsstyrelsernas sida av fruktan för att vederbörande skall vinna hemortsrätt i kommunen. Vidare måste fattigvårdsstyrelserna finna det bekvämare att utan någon vidlyftigare undersökning förse den hjälpbehövande med ett mindre kontantbelopp i respengar än att göra en grundli­ gare utredning av vederbörandes hjälpbehov. Ibland är huvudsyftet nied denna form av »hjälp» att bli kvitt en personligen besvärlig understödstagare. Förfarandet i fråga måste karakteriseras som sådan illojal åtgärd från kommuns sida, som enligt vad kommittén i annat sammanhang föreslår skall kunna föranleda en förklaring av länsorganet, att den hjälpbehövande — oavsett lagens stadganden i övrigt — skall anses ha hemortsrätt i den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits. Här gäller det emellertid icke blott att skydda den ena kommunen mot illojala åtgärder från den andra utan framförallt att förekomma att socialhjälpen användes för helt andra syften än som avsetts. Å andra sidan är det uppenbart att reshjälp enligt 2 § ofta meddelas i fullt lojala syften och i full överensstämmelse med fattigvårdslagens mening. Det kan t. ex. vara fråga om det fall, att en gammal folkpensionär, som ej åtnjuter understöd, vill flytta till sina barn på en avlägset belägen ort men varken pensionären eller barnen kunna bestrida resekostnaderna. Kom­ mittén anser det därför angeläget, att det meddelas uttryckliga bestämmel­ ser, som ge en kommun rättighet att bevilja reshjälp i sådana fall, dar hjälpen icke utgör ett led i tillgodoseendet av sådana behov, som inrymmas under »livsuppehälle och vård», men vilka bestämmelser också uppdraga bestämda gränser för denna rättighet. Med kommitténs inställning till frå­ gan om syftet med socialhjälpen skulle visserligen reshjälp, som icke läm­ nades i omedelbar anslutning till vård, i vissa fall kunna anses såsom före­ byggande socialhjälp. Självklart ingå resekostnader ofta såsom en del av kostnaderna för förebyggande åtgärder t. ex. yrkesutbildning. Om det icke gives särskilda bestämmelser om reshjälp, kan det dock befaras, att man i praktiken kommer att söka under rubriken förebyggande åtgärder pressa in åtskilliga fall, där enbart reshjälp synes önskvärd, ehuru de i sjalva verket icke ha sådan karaktär. Det torde därför över huvud taget vara ett önskemål, att fixera gränser för kommunernas rättighet att bevilja under­ stöd, som endast syftar till att möjliggöra personens resa till annan kommun.

Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag i före­ varande hänseende hänvisas till s. 98 99 i betänkandet.

Av det anförda framgår, att kommitténs förslag inte innehåller någon mot 2 S Fvl svarande bestämmelse, som ger kommunerna full frihet att utge socialhjälp efter eget beprövande. Som skäl härför anföi kommittén, att eu dylik frihet skulle kunna leda till att socialhjälp komme alt utgå under omständigheter som ej avsetls av statsmakterna. Vidare måste en kommuns rättighet att bedriva hjälpverksamhet givetvis vara mera be­ gränsad i ett system, enligt vilket eu betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än i ett system, som förutsatte att kommunen själv skulle bära hela kostnaden för meddelad hjälp. Socialhjälpen bleve ju en bland­

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

ning av kommunal och statlig verksamhet. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand meddela socialhjälp med betydande statsbidrag utan hän­ syn till vissa gränser i fråga om orsakerna till hjälpbehovet och hjälpens ändamål, skulle fara för missbruk ligga nära.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall det enligt kommitténs för­ slag ankomma på socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken form socialhjälp skall meddelas (12 § 1 st.). Med hänsyn till att anstaltsvård komme att tillhandahållas kostnadsfritt eller — för invali­ der och åldringar — till en kostnad, som täcktes av folkpensionen, komme enligt kommitténs mening understöd i hemmet att bli den till omfattningen dominerande hjälpformen. Kommittén avsåge emellertid, att olika slag av förebyggande åtgärder skulle spela en betydande roll även om antalet dylika fall ej kunde antagas bli jämförligt med antalet understöd i hemmet. Själv­ fallet måste därför socialnämnden liksom fattigvårdsstyrelsen äga frihet att med hänsyn till det särskilda fallets art välja andra hjälpformer än understöd i hemmet. Frågan om valet av form för socialhjälp borde liksom i fråga om fattigvård kunna besvärsvis dragas under länsorganets prövning. Enligt kommitténs mening bör hemunderstöd i regel utgå med kontant belopp (16 §). Härigenom finge hjälptagaren möjlighet att självständigt sköta sin hushållning. Den delvis starka utbredningen av naturaformen, som nu förekomme, vore en traditionsbunden praxis sedan den tid, då fat­ tigvården praktiskt taget helt och hållet utgick in natura. Denna praxis finge inte gå i arv till socialhjälpen. I lagen borde ges uttryck åt denna principiella inställning. För att hindra missbruk av kontant understöd är det emellertid enligt kommitténs uppfattning nödvändigt att i vissa fall lämna hjälp in n a t u r a. Om hjälpbehovet vore förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, kunde det understundom vara en tillräcklig garanti mot miss­ bruk, att understödet utbetalades till alkoholmissbrukarens hustru, men med hänsyn till den press, för vilken hon vore utsatt från mannens sida, erbjöde dock naturaformen större garantier mot missbruk. Hjälp in natura, t. ex. matanvisningar, borde meddelas även då familjen under andra om­ ständigheter klart ådagalagt oförmåga att hushålla med kontanta medel. Vidare finner kommittén naturaformen lämplig vid avhjälpande av ett visst, konkret behov, t. ex. att anskaffa bostad eller betala hyran för den behövande, att avhjälpa behovet av ett visst klädesplagg, t. ex. skor, eller komplettera ett hems inventarieutrustning med t. ex. sängkläder. Det låge nära till hands att hjälpen då utginge direkt med vad som erfordrades. Detta gällde även överhuvudtaget för större, mera engångsbetonade ut­ gifter. Många gånger kunde det vara förenat med stora fördelar att ge hjälpen i form av lån. Socialnämnden kunde således inköpa en maskin eller ett kreatur, och i dylika fall bestode socialhjälpen av rätten att tills

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 93

vidare nyttja den utlånade egendomen. Nödvändig hänsyn skulle sjähfallet tagas till hjälpsökandens önskemål. I vissa fall kan det enligt kommitténs mening vara lämpligt att tillgodose eu persons behov av vård och försörjning genom inackordering i enskilt h e m. Särskilt kunde detta vara fallet i fråga om arbetsföra personer, vilka på grund av hämmad förståndsutveckling inte själva kunde klara sin försörjning. Det gällde självfallet att verkligen kunna finna ett lämpligt enskilt hem, varvid i regel ett lantbrukarhem torde ge de bästa möjligheterna. Intill dess den särskilda sinnesslövården, icke minst familje­ vården för sinnesslöa, nått full utveckling, torde socialhjälpen få omhänder­ taga även en del sinnesslöa, varvid en placering på angivet sätt för dessa borde ifrågakomma. Det vore ju i själva verket här icke fråga om annat än en av socialhjälpen arrangerad familjevård. Innan inackordering i en­ skilt hem ägde rum borde socialnämnden förvissa sig om att den behövande kunde få en god omvårdnad i hemmet. Kommitténs förslag i fråga om socialvårdsanstalter kommer att behandlas i ett särskilt avsnitt. Som en nyhet föreslår kommittén, att socialnämnden i vissa fall skall äga teckna borgen för en hjälpbehövande. Enligt vad kom­ mittén upplyser förekommer det i praxis, att en fattigvårdsstyrelse i stället för att ställa medel till förfogande, t. ex. för inköp av en arbetsmaskin, iklädde sig borgensansvar för ett lån i en bank eller annan kreditinstitu­ tion, vilket den hjälpbehövande eljest inte skulle ha kunnat erhålla, och därigenom gåve honom tillfälle att själv köpa maskinen. Detta förfarings­ sätt hade dock varit omstritt. Kommittén fortsätter. Om en av fattigvårdsstyrelsen tecknad borgen måste infrias under samma budgetår, under vilket den tecknats, och de för fattigvårdsändamål an­ slagna medlen förslå härtill, blir förfarandet — även om det skett utan fullmäktiges hörande — ur kommunalekonomisk synpunkt att betrakta på samma sätt som om fattigvårdsstyrelsen till den hjälpbehövande utbetalat understöd till borgenssummans belopp. Detsamma gäller det fall, att en borgensförbindelse infrias under ett senare budgetår men med anslags­ medel, som vid borgensförbindelsens tillkomst reserverats för detta ända­ mål. I båda dessa fall har borgen tecknats inom ramen för fattigvårdsstyrelsens anslag. Om däremot en fattigvårdsstyrelse utan fullmäktiges med­ givande tecknar borgen utom ramen för sina anslag, innebär det ett obe­ hörigt intrång i fullmäktiges principiella rätt att bestämma omfattningen av kommunens fattigvårdskostnader av här ifrågavarande slag. Skulle det sedermera bli fråga om att infria borgensåtagandet, vilket i så fall oftast torde inträffa under ett senare år, och borgensförbindelsen kan anses bin­ dande för kommunen, ha fullmäktige icke annat val än att ställa erforder­ liga medel till förfogande, och den då sittande fattigvårdsstyrelsen kan icke, även om den icke själv beslutat borgensteckningen i fråga och anser att åtgärden varit olämplig i det särskilda fallet, underlåta att utbetala be­

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

loppet. Härtill kommer, att nu ifrågavarande förfarande står i strid med kommunallagarnas bestämmelser angående kommunala borgensbeslut. En­ ligt dessa bestämmelser, till vilka kommittén nedan återkommer, äger en­ dast det representativa organet ådraga kommunen borgensansvar och är denna rätt begränsad på det sättet, att kommunens sammanlagda skuldoch borgensbelopp icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må ökas utöver ett för varje särskild kommun på visst sätt beräknat belopp. Mot det ovan antydda förfarandet, som innebär, att fattigvårdsstyrelsen i samband med tecknandet av borgen avsätter anslagsmedel till motsvarande belopp till säkerhet för borgensåtagandet, kan man rikta den principiella invänd­ ningen, att anslagsmedlen äro avsedda att förbrukas och icke att ligga till säkerhet för borgensförbindelser.

Efter att ha redogjort för den vid tiden för kommitténs övervägande gäl­ lande kommunallagstiftningens regler om ingående av borgen och sedan kommittén givit uttryck för viss tveksamhet hur dessa regler borde tolkas — härom hänvisas till s. 185—188 i betänkandet — uttalar kommittén som sin uppfattning, att socialnämnden borde få rätt att teckna borgen uto in ramen för beviljade anslag. Kommittén fortsätter. Det är tveksamt om socialnämnds beslut om tecknande av borgen utom anslagsramen skulle utan vidare vara underkastat kommunallagarnas be­ stämmelser om underställningsskyldighet. Dessa ha enligt sin ordalydelse avseende endast å beslut, som meddelats av representativt organ. Då de emellertid utformats med utgångspunkt från det förhållandet, att de be­ slut, beträffande vilka underställningsskyldighet föreskrivits, kunnat fattas endast av sådant organ, torde man böra anse, att om — såsom här före­ slagits — annat organ tillerkännes behörighet att fatta beslut av samma slag, och särskilt undantag därvid icke gjorts, bestämmelserna i fråga ex analogia bli tillämpliga å detta organs beslut. Om detta är riktigt skulle socialnämnden vara nödsakad att i varje särskilt fall göra sig underrättad om huruvida en tilltänkt borgensförbindelse kunde inrymmas i kommu­ nens underställningsfria lånerätt och, därest så icke vore fallet, underställa beslutet Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse. En sådan ordning måste emellertid anses innebära att förfarandet bleve så komplicerat att det knap­ past alls kan antagas komma till användning. Vidare skulle det, då kom­ munens underställningsfria lånerätt till större delen tagits i anspråk, kunna visa sig föreligga olika uppfattningar hos socialnämnden och det repre­ sentativa organet beträffande frågan om vilket av dessa organ, som borde för sina ändamål få utnyttja den återstående delen av lånerätten. Med hänsyn till här berörda förhållanden synes det kunna ifrågasättas, om icke socialnämnds borgensbeslut skulle kunna undantagas från underställnings­ skyldighet. Vid bedömandet av detta spörsmål är att märka, att det skydd för den kommunala förmögenheten, som åsyftas med underställningsreglerna, icke är i lika hög grad påkallat i fråga om socialnämnds borgens­ åtagande som beträffande det representativa organets låne- och borgens­ beslut. Socialvårdskommittén avser nämligen, att infriandet av en av social­ nämnden ingången borgen skall vara att betrakta såsom socialhjälpskostnad, och till dylika kostnader skall enligt vad kommittén föreslagit utgå statsbidrag med belopp, som åtminstone i fråga om kommuner med lågt

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 95

eller medelhögt skatteunderlag bli betydande. Kommittén tvekar därför icke att här föreslå, att det genom ett tillägg till respektive författningsrum i lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad uttryckligen stadgas, att Konungens fastställelse icke erfordras å socialnämnds beslut om ingåen­ de av borgen för hjälpbehövandes lån. Om en kommun, såsom kommittén föreslagit, skall kunna ge social­ nämnden rätt att med för kommunen bindande verkan teckna borgen utom ramen för sina anslag och utan den begränsning, som enligt underställningsreglerna gäller för andra kommunala låne- och borgensbeslut, blir det enligt kommitténs mening uppenbarligen nödvändigt att på annat sätt begränsa kommunens behörighet. Spörsmålet komplicerades emellertid där­ av att borgensteckningsförfarandet till följd av den rådande osäkerheten, huruvida det äger stöd i gällande lagstiftning, hittills icke erhållit sådan omfattning och stadga, att man med ledning därav skulle kunna beräkna den enskilda socialnämndens behov i förevarande hänseende. I detta läge torde man ha de största utsikterna att komma till ett ur de båda ovan an­ givna synpunkterna rimligt resultat, om man bestämde det högsta belopp, som kommun finge medge att socialnämndens under ett budgetår ingångna borgensförbindelser tillsammans finge motsvara, i viss relation till de be­ räknade kostnaderna för socialhjälp under samma budgetår. Huru denna relation skulle vara beskaffad vore en bedömningsfråga. Kommittén ville föreslå, att begränsningsregeln utformades på det sättet, att summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna icke skulle få överstiga ett belopp motsvarande 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Sedan denna hjälpform lagfästs och under någon tid praktiskt tillämpats, torde spörsmålet angå­ ende den rationella maximigränsen böra göras till föremål för förnyad pröv­ ning och erforderlig justering ske. Kommittén anför vidare. Med den här föreslagna ordningen komme det att bli helt beroende på kommunen, huruvida socialnämnden skall kunna tillämpa borgensteckning som hjälpform. Kommittén har övervägt att medge socialnämnden rätt till borgensteckning inom den angivna gränsen utan beslut av kommunen. Emellertid torde behovet av borgensteckning kunna vara mycket skiftande i olika kommuner. Med all sannolikhet är den angivna gränsen att beteckna som vid och på många håll torde borgensteckning behöva ifrågakomma endast för en avsevärt mindre del av bruttoutgifterna än 1/10. Med hänsyn härtill bör det ligga i kommunens hand att inom den angivna ramen själv bestämma, i vilken utsträckning borgensteckning må ske. Kommittén anser sig kunna utgå ifrån att kommunerna icke skola vare sig utnyttja denna sin rätt till att begränsa omfattningen så snävt att det i praktiken blir kommunen i stället för socialnämnden som prövar och beslutar i det sär­ skilda fallet eller överhuvudtaget underlåta att medge socialnämnden att använda borgensteckning. Utifrån dessa förutsättningar har kommittén funnit riktigast att lägga beslutanderätten om hjälpformens användning hos kommunen.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

De stadganden om borgensteckning, som kommittén anser böra inflyta i socialhjälpslagen, har upptagits i förslagets 9 §. Enligt denna paragraf skall kommun äga medgiva, att socialnämnden, om skäl därtill äro, i stället för att bevilja socialhjälp må teckna borgen för lån till den hjälpbehövande för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg eller annat dylikt av beskaffenhet att förbättra hans förmåga till självförsörjning. Sådan borgensteckning får dock av kommunen för varje kalenderår med­ givas till högst ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1/10 av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av social­ hjälp. Belopp, som socialnämnd utgivit på grund av dylik borgensteckning, skulle i vissa, i den föreslagna lagtexten närmare angivna avseenden anses som vid betalningstillfället utgiven socialhjälp. Enligt vad kommittén uttalar är borgensteckning av sådan natur, att det borde helt ankomma på socialnämnden att bestämma, huruvida denna hjälpform i det särskilda fallet skulle komma till användning eller ej. Kom­ mittén hade därför fullt avsiktligt avfattat stadgandet angående social­ nämnds borgensteckning på sådant sätt, att denna hjälpform icke kommit att innefattas i begreppet socialhjälp, varav följde att tillsyns- och besvärsbestämmelserna icke vore tillämpliga å hjälpformen i fråga. En av kommitténs ledamöter (herr Bexelius) har anmält avvikande me­ ning beträffande förslaget, att kommunens rätt att teckna borgen skulle begränsas till visst belopp för år. Ehuru reservanten inte trodde att kom­ munerna i någon större utsträckning komme att använda sig av bemyndi­ gandet att teckna borgen, vid vilket förhållande den föreslagna gränsdrag­ ningen inte skulle vålla några svårigheter, ville han ur principiella syn­ punkter opponera sig mot att hinder uppställdes för kommunernas rätt att utge socialhjälp i den form de själva funne lämpligt. I kommitténs förslag saknas motsvarighet till Fvl:s bestämmelser om reglemente för fattigvården.

Remissyttranden

Kommitténs förslag, att enskilda personer skall äga rätt att genom socialnämnden erhålla råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter har behandlats i ett stort antal yttranden. Tanken på att vidga den kurativa verksamhet, som redan nu bedrives av vissa fattigvårdsstyrelser, har härvid vunnit anslutning, men i de flesta yttrandena har betänkligheter framförts mot att lagfästa kom­ mitténs förslag i oförändrat skick. Bland dem, som tillstyrkt förslaget, märkes socialstyrelsen, som anför. Socialläkaren Inghe har ägnat förslaget utförlig uppmärksamhet och anser bestämmelsen, rätt tillämpad, vara av största värde för socialhjäl­ pens psykologiska och medicinska effektivitet. Han erinrar om den bety-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 97

dande förekomsten i socialhjälpsklientelet av f. d. sjukhuspatienter, psy­ kiskt sjuka, defektläkta sinnessjuka, lätt efterblivna, hjärnskadade etc. och framhåller vikten av att dessa människor bemötas med förståelse. Det personliga stödet och rådgivningen enligt den föreslagna nya bestäm­ melsen bör dock i sådant fall naturligtvis icke få medicinsk karaktär utan begränsas till hänvisning till läkare. Till övervägande delen torde det — särskilt i fråga om den avsevärda del av klientelet, som på grund av andra orsaker än sjukdom är i behov av dylik rådgivning — i allmänhet komma att röra sig om råd och upplysningar i psykologiska, sociala och eko­ nomiska frågor. Socialstyrelsen anser det angeläget, att socialläkarens anförda synpunk­ ter underströkes och att syftet med bestämmelserna om personligt stöd inte uppfattades såsom märkvärdigare än det vore: att ge så goda råd som kunde ges i sådana situationer av bekymmer och rådvillhet, vilka inte krävde ekonomisk hjälp. Att det rekommenderade personliga biståndet ställde särskilda krav på den, som anförtroddes att svara för det, vore uppenbart. Det kräves god omdömesförmåga, takt, förståelse, tålamod, välvilja och förmåga att finna råd och upplysningar. Dessa krav i för­ ening med det rimliga i att envar, som vore i behov av bistånd i personliga angelägenheter, borde kunna påräkna sådan hjälp, motiverade det före­ slagna åliggandet för socialnämnden. Socialstyrelsen uttalar vidare att, även om något värdefullt inte kunde vinnas med tvång, den för länsstyrelsen föreslagna befogenheten att efter klagomål eller anmälan tillhålla socialnämnden att lämna avsett bistånd hade den fördelen, att socialnämnd inte kunde avvisa en rådsökande. Vad särskilt angår förslaget att socialnämnden skulle ha att vid behov självmant lämna bistånd föreslår socialstyrelsen ett tillägg, vari klart utsädes, att erbjuden rådgivning kunde avböjas vare sig råd påkallats eller ej. De lungsjukas riksförbund håller före, att ett lagfästande av kommit­ téns förslag skulle få stor profylaktisk betydelse. Stadsfullmäktige i Näs­ sjö betecknar den föreslagna verksamheten som ett naturligt led i social­ nämndens arbetsuppgifter. Barnavårdsnämnden i Ystad anser det vara fråga om så självklara uppgifter att det förefölle överflödigt med en direkt lagbestämmelse därom, men en viss betydelse kunde en sådan bestäm­ melse få i fråga om tillsättande av tillräckligt antal tjänstemän för dessa uppgifter. De flesta remissorganen har emellertid, såsom antytts, inte ansett sig kunna godtaga kommitténs förslag i oförändrat skick. Till dessa hör läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som yttrar. Det personliga biståndet är av synnerligen stor betydelse inom det sociala området och det är därför önskvärt att den sociala hjälpen icke inskränkes till att enbart bli ett utbetalande av understöd. Vid de upplysningskurser, som länets fattigvårdsförbund och barnavårdsförbund tid 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

efter annan hållit för kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårds­ nämnderna och vid vilka länsstyrelsens socialvårdsföredragande och kon­ sulent medverkat, har alltid framhållits angelägenheten av att det person­ liga stödjande momentet i socialvården icke bortglömmes. Länsstyrelsen har vidare, då länsstyrelsen i något socialvårdsärende funnit att den en­ skilde varit i behov av personlig omvårdnad, alltid sökt medverka till att dylik lämnats i en eller annan form. Trots denna sin inställning till före­ varande fråga kan länsstyrelsen dock ej biträda kommitténs förslag. Såsom förslaget utformats ha socialnämndens skyldigheter och verksamhetens omfattning givits allt för vida och obestämda gränser. Bestämmelserna böra omformas så att verksamheten på lämpligt sätt begränsas och gives formen av en rekommendation för nämnderna att i mån av förmåga lämna personligt bistånd. En dylik bestämmelse bör ej intagas i lagen om social­ hjälp utan i stället i lagen om socialnämnd in. m. Länsstyrelsen vill där­ jämte bestämt avstyrka att det införes besvärsrätt över vägrat personligt bistånd. Ytterligare erfarenhet av möjligheterna till ifrågavarande hjälp bör vinnas innan ett besvärsinstitut överväges.

Även medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att det av kommittén föreslagna stadgandet fått en alltför allmän och vag av­ fattning. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om inte skyldigheten för socialnämnd att ombesörja kuratorsverksamhet tillsvidare borde inskrän­ kas att avse allenast lämnandet av råd och upplysningar i frågor som rörde tillämpning av socialvårdsförfattningarna och bestämmelserna på familjerättens område. Det torde nämligen med visshet kunna förutses bli förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utöva en så många områden tangerande upplysningsverksamhet som den förslaget avsåge. Genom begränsning av verksamheten skulle risken för friktion troligen minskas. I flera yttranden framhålles, att många socialnämnder komme att sakna erforderliga resurser för att fullgöra de skyldigheter som åsyftas med kom­ mitténs förslag. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av länsstyrelsen i Kalmar län. Kommittén har överskattat socialnämndens möjlighet att lämna sådan assistans. Icke minst när det gäller en socialnämnd, som saknar anställda befattningshavare, torde det ibland bliva svårt för nämnden och dess leda­ möter att med framgång utöva en rådgivning i sådana personliga ange­ lägenheter, där en speciell fackkunskap ofta är en förutsättning för ett gott resultat. Sedan länge utöva representanter för olika statliga och kom­ munala myndigheter i viss utsträckning på begäran en dylik rådgivande verksamhet, i den mån den kan förenas med myndighetens uppgifter. Ävenledes må framhållas den rådgivande verksamhet, som utövas av för dylikt arbete särskilt tillsatta personer såsom sjukhuskuratorer, skyddskonsulenter och den offentliga arbetsförmedlingens arbetsberedningar. Det finnes således redan i viss utsträckning en på vederbörandes personliga förhållanden inriktad stödjande verksamhet. Länsstyrelsen anser, att den speciella rådgivningsverksamhet, som på de ovan angivna och andra om­ råden börjat växa fram, bör utvecklas än ytterligare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955 99

Svenska socialvårdsförbundet anför. De problem, som socialnämnden skulle få upptaga i den personliga råd­ givningen, skulle komma att gälla exempelvis barnuppfostran, abortfrågor, steriliseringsfrågor och frågor, sammanhängande med individens anpass­ ning till arbete och hemliv. Det är sannolikt, att vi här i stor utsträck­ ning ha att göra med människor med mer eller mindre starka patologiska drag, som ofta framträda endast i den formen, att individerna visa sig allmänt nervösa, ängsliga och bekymrade. Här fordras det ingående och djupgående diagnos av en läkare, en specialist, för att kunna få utrönt orsakssammanhangen till missanpassningstendenserna. Det är icke så en­ kelt, att de svårmanövrerade konfliktanledningar, som kunna ligga bakom en till synes enkel frågeställning, kunna lösas genom råd lämnade av en erfaren och klok, socialt verksam person. Ett »gott» råd givet av en icke sakkunnig person riskerar ofta att bliva felaktigt. Ett felaktigt råd icke blott skadar, det kan till och med bliva ödesdigert för den, som försöker följa det. För att i enskilda fall kunna utröna, vad som är orsaken till en miss­ anpassning eller en tendens därtill, kräves speciell sakkunskap och sär­ skild teknik. Så länge tillgång till sådan sakkunskap saknas, bör icke heller som en obligatorisk skyldighet i lag fastställas, att socialnämnden, som endast är ett socialt sakkunnigt organ, skall svara för rådgivning i personliga angelägenheter. Denna uppgift bör i stället anförtros åt de speciella organ, som under senare tid börjat inrättas för exempelvis barnpsykiatrisk rådgivning, för sexuell rådgivning och för psykisk vuxen­ vård. Vidare bör eftersträvas en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen. Socialnämndens kurativa verksamhet bör begränsas till bistånd i praktiska och materiella angelägenheter, icke i psykiska frågor, och social­ nämnden bör fungera som ett lokalt, socialt upplysningsorgan.

Svensk kuratorförening hävdar, att ett vidgat och förståelsefullt sam­ arbete med de socialmedicinskt arbetande kuratorerna i respektive län komme att visa sig vara av större praktiskt värde för de hjälpsökande än verksamhet av den art kommittén föreslagit. Ett sådant samarbete krävde en utvidgning av anstalternas och poliklinikernas kuratorsverksamhet, då kuratorerna i nuvarande läge vore alldeles för få för att på ett tillfreds­ ställande sätt kunna tillgodose en ökad tillströmning av klienter. Stadsfullmäktige i Härnösand yttrar. För alla människor finns väl något moment i deras livsform, som är otillfredsställande och förtjänt av en ändring till det bättre. I normala fall behöver ju icke den enskilde särskild kuratorshjälp för att komma till rätta med de mer eller mindre otillfredsställande förhållandena i sitt privata liv utan kan genom eget initiativ själv anpassa sin livsföring på bästa tänkbara sätt. Lagbestämmelsen i fråga skulle emellertid bli ett onödigt incitament för medborgaren att även i icke trängande fall anlita socialnämnden. För tjänstemännen och för socialnämnden, som skulle handlägga ifrågavarande ärenden, skulle det 1)1 i hart när omöjligt att kunna ta ställning till om i det föreliggande fallet det objektivt sett verk­ ligen föreligger ett hjälpbehov, om den hjälpsökande envetet hävdar stånd­ punkten, att han själv inte kan komma till rätta med fallet och åberopar sin lagstadgade rätt. Om med eu dylik lagbestämmelse — och det ligger

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

nära till hands — utvecklingen skulle gå i den riktningen, att varje baga­ tellärende skulle dras inför socialnämnden, skulle arbetsuppgifterna svälla på ett sätt, som nämnden i praktiken icke skulle kunna bemästra, sam­ tidigt som den personliga ansvarigheten för medborgarna att i görligaste mån ordna för sig själva skulle avtrubbas. Kommitténs förslag att socialnämnden skulle ha att självmant lämna bistånd åt personer, som är i behov därav, avvisas av Svenska socialvårdsförbundet, som framhåller att ett opåkallat ingripande från socialnämndens sida lätt kunde komma att skada mer än gagna. I vart fall måste det krävas av den som vore satt att handha en dylik verksamhet, att han vore i besittning av en känsla för takt och hade ett omdöme utöver det van­ liga. Enligt fattigvårdsstyrelsen i Göteborg borde socialnämnden inte åläg­ gas att tillgodose andra behov av råd och upplysningar än sådana, som på ett eller annat sätt bringades till nämndens kännedom. Det borde med andra ord icke ankomma å nämnden att själv söka uppspåra dylika behov. Kommunalfullmäktige i Åker befarar att förslaget lätt kunde leda till sådant missförstånd att åtgärder vidtoges utan att det rådgjordes med den person det gällde. Stadgandet borde därför få sådan lydelse, att det klart framginge att överläggning först skulle ske med den person det gällde. Så som förut nämnts har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av­ styrkt kommitténs förslag om besvärsrätt i ärenden om personligt bi­ stånd. Av samma uppfattning är bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrel­ serna i Jämtlands och Västernorrlands län samt en del kommunala remiss­ instanser. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller, att om social­ nämnden, någon dess ledamot eller tjänsteman i ett svårbedömt och in­ trikat ärende icke ansåge sig kunna ge något råd, så kunde vederbörande, åtminstone enligt den föreslagna konstruktionen, vända sig till länsstyrel­ sen och få ett åläggande för socialnämnden att lämna ett råd i det före­ kommande ärendet. Detta måste anses orimligt. Besvärsrätt skulle även ha till följd att särskilda protokoll och register måste föras över varje åtgärd, som vidtoges. Ur ren arbetssynpunkt skulle detta medföra orimliga konsekvenser för Stockholms del. Rörande dessa olägenheter anföres vidare. Vid en jämförelse mellan 37 § mom. 1 och 2 kan man draga den slut­ satsen, att den rådgivningsverksamhet som bedrives av socialnämnden, skall protokollföras i nämndens protokoll. Detta torde dock knappast vara avsett. Ett sådant förfarande skulle dels vara alltför omständligt och dels framför allt vara till hinder för verksamheten. Skulle det bli känt, att de åtgärder som i detta hänseende bli vidtagna skulle föras till proto­ kollet och därigenom bli bekanta för ett stort antal personer, torde all­ mänheten i det längsta draga sig för att vända sig till socialnämnden för att erhålla råd i sina personliga angelägenheter. I ett flertal yttranden betonas vikten av att läkare medverkar i sociala hjälparbete t. Samtidigt framhålles emellertid från skilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 101

håll, att tillgången på specialutbildade läkare för en avsevärd tid med all sannolikhet komme att vara otillräcklig. Medicinalstyrelsen anför beträffande dessa frågor. Handhavandet av socialvårdens klientel är i stor utsträckning ett medi­ cinskt betonat arbete, i vilket läkarna icke kunna undvaras, om ett till­ fredsställande resultat skall kunna uppnås. Insikten härom är i vida kretsar icke så gammal. När det nu börjar bli klart även för en större allmänhet, att de sociala problemen i själva verket till sin kärna ofta äro medicinska problem, måste medicinalstyrelsen emellertid tyvärr konsta­ tera, att mycket av vad kommittén i sitt betänkande skisserat icke på ganska lång tid kan realiseras på grund av rådande läkarbrist. De läkare, som behövas i socialvården, till exempel i den psykiska barna- och ung­ domsvården, i psykopatvården, vid öppna psykiatriska avdelningar vid länslasaretten samt såsom socialläkare i länsstyrelsernas och landstingens tjänst med flera, finnas för närvarande endast i mycket ringa utsträck­ ning. Det kommer att taga en avsevärd tid, innan ett tillräckligt antal dylika läkare utbildats och trätt i verksamhet, även om statsmakterna bifalla nu föreliggande förslag om utvidgning av utbildningsmöjligheterna för läkare vid universitet och högskolor.

Vad angår kommitténs förslag att till varje länsstyrelse knyta en social­ läkare anför medicinalstyrelsen. Vad de sakkunniga anfört om behovet av särskilda socialläkare, knutna till länsstyrelserna, vill medicinalstyrelsen starkt understryka. När det till exempel är fråga om avgöranden i besvärsmål och när det gäller att be­ sluta vilka åtgärder, som skola vidtagas för återanpassning i samhället av människor, som förlorat sin förmåga att försörja sig, ehuru de ha sin arbetsförmåga i behåll, kan socialläkaren icke undvaras. Minst en hel­ tidsanställd sådan bör finnas i varje län, även de mindre. Detta önskemål kan emellertid, som ovan anföres, icke tillgodoses på ganska länge. När de sakkunnige föreslå, att förste provinsialläkarna under tiden proviso­ riskt skola träda in som socialläkare, vill medicinalstyrelsen framhålla, att förste provinsialläkaren med hänsyn till sin redan nu avsevärda arbets­ börda endast i mycket begränsad omfattning kan fullgöra en socialläkares arbete, i vart fall kan han aldrig tänkas medhinna den individuella under­ sökning av klientelet, som en fullständig utredning i de enskilda fallen oftast kräver. I vissa fall torde för denna uppgift lämplig psykiater, där sådan finnes, kunna inträda. I detta sammanhang vill medicinalstyrelsen betona, att icke blott inom länsstyrelserna utan även inom socialstyrelsen synes en väl kvalificerad socialläkare med egen byrå synnerligen nöd­ vändig, en sak som kommitterade icke beaktat.

Även i åtskilliga andra yttranden än det som avgivits av medicinal­ styrelsen tillstyrkes förslaget att knyta socialläkare till länsstyrelserna. Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, märkes socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västmanlands län, De lungsjukas riks­ förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget beaktansvärt

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

men anser försiktigheten bjuda, att socialläkartjänster först upprättades på försök i ett par län. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde den socialmedicinska expertisen anknytas inte till länsstyrelserna utan till en förstärkt första provinsialläkarinstitution utanför länsstyrelserna. Svenska landstingsförbundet finner det tveksamt, om socialläkare bör anknytas till länsstyrelserna, samt anför. Rådande brist på läkare medför nu betydande svårigheter att tillgodose hälso- och sjukvårdens behov av läkarkrafter. Det måste därför bliva en fråga på lång sikt att anskaffa berörda socialläkare. Under sådana för­ hållanden förefaller det egendomligt, att kommittén föreslår att särskilda socialläkartjänster likväl skola utan dröjsmål inrättas, för att lämpliga läkare skola uppmuntras att inrikta sig på dessa uppgifter. Därigenom blir ju den nuvarande läkarbristen ytterligare accentuerad, vilket är ägnat att medföra svårigheter på andra områden. Styrelsen har för sin del därför rekommenderat landstingen återhållsamhet med inrättande av nya läkarbefattningar. Det behov av läkarmedverkan i länsstyrelsen, som kan finnas, torde därför under överskådlig tid få tillgodoses på annat sätt. Ett vidgat samarbete med landstingen i dessa frågor torde härvid böra undersökas. Svenska socialvårdsförbundet avstyrker förslaget i förevarande hänse­ ende samt anför. Huvudsyftet härmed skulle vara, att vidgade möjligheter skulle skapas för de sociala organen att hjälpa missanpassade människor tillrätta och sålunda förekomma en hotande eller häva en redan inträdd oförmåga till självförsörjning. En kurativ verksamhet på det psykiatriska området måste, för att kunna bedrivas med framgång, vara uppbyggd förutom på läkarexpertis även på goda resurser i fråga om vård och terapi. Detta förhål­ lande synes icke hava uppmärksammats av kommittén vid dess utfor­ mande av organisationen för socialläkarinstitutionen. Särskilda psykia­ triska avdelningar såväl vid länslasaretten som fristående ha av vissa landsting redan inrättats och äro inom andra under uppbyggnad. En vi­ dare utbyggnad av samhällets psykiska rådgivning efter dessa linjer måste enligt förbundets uppfattning förutsättas bäst tjäna det syfte som socialvårdskommittén uppställt för den psykiatriska läkarverksamheten, bedri­ ven av socialläkare vid länsstyrelserna.

Svensk kuratorförening ifrågasätter, om det inte vore välbetänkt att — i stället för att inrätta socialläkartjänster vid länsstyrelserna — fortsätta utbyggnaden av landstingens psykiatertjänster. Statskontoret uttalar som sin mening, att det borde ankomma på förste provinsialläkaren att i förevarande hänseende biträda länsstyrelserna med erforderliga råd och upplysningar.

Jag övergår härefter till att redogöra för vad yttrandena innehåller beträffande den ekonomiska hjälpen. Under remissbehandlingen har inte från något håll ifrågasatts annat än att området för den obligatoriska hjälpen enligt 3 § i

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955 103

förslaget borde helt täcka området för den obligatoriska fattigvården en­ ligt 1 § Fvl. Enighet råder således om att obligatorisk hjälp bör utgå till behövande minderåriga och till vuxna, som till följd av ålderdom, sjuk­ dom, lyte e. dyl. saknar förmåga att försörja sig. Däremot är meningarna delade, huruvida obligatorisk socialhjälp bör utgå till behövande arbets­ lösa. Frågan härom, som hänger intimt samman med spörsmålet, huru­ vida den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet bör bestå som en särskild hjälpform eller inarbetas i socialhjälpen, har be­ handlats redan i avsnittet om grunderna för den nya lagstiftningen, varför jag i detta sammanhang kan inskränka mig till att hänvisa till vad som där anförts. Kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas till b ehövande, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd helt eller delvis hör avhålla sig från arbete, har till­ styrkts eller lämnats utan erinran i så gott som alla yttranden. De lungsjukas riksförbund hälsar förslaget i detta avseende med sär­ skild tillfredsställelse. Förbundet hade en bitter erfarenhet av att alltför många lungsjuka på grund av besvärliga ekonomiska förhållanden sett sig nödsakade börja arbeta alldeles för snart efter sanatorievistelsen, ofta mot läkarnas bestämda avrådanden. Otaliga annars onödiga återfall i sjuk­ domen hade därigenom inträffat. Ett rätt handhavande av socialhjälpen komme att framdeles betyda snabbare och säkrare tillfrisknande för många lungsjuka. Förbundet understryker vidare vikten av att kommunerna inte omedelbart drar in hela eller största delen av socialhjälpen när den sjuke får börja arbeta igen. Fortfarande minskade manga fattigvardsstyrelser hjälpen med samma belopp, som vederbörandes arbetsinkomst utgjorde. Detta vore högst olämpligt, särskilt som t. ex. de lungsjuka oftast haft lång sjuk- och konvalescenttid, under vilken av naturliga skäl många gånger skulder åsamkats familjen eller också behövlig nyanskaffning av kläder in. in. måst åsidosättas. Dylika hårda avdragsbestämmelser kunde lätt komma att hämma konvalescenternas arbetslust och därmed mot­ verka uppnåendet av samhällets önskemal att samtliga medhorgare sa långt som möjligt och rimligt skulle sörja för sig själva. Här torde det vara lämpligt, att socialstyrelsen använde sin möjlighet att utfärda bin­ dande anvisningar. Bland övriga remissorgan, som uttryckligen tillstyrkt kommitténs förslag i förevarande hänseende, må nämnas socialstyrelsen, öv er ståthållar ämbetet och socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm. En något kritisk inställning till förslaget intar kommunalfullmäktige i Itättvik, som finner den av kommittén använda formuleringen alltför vag. Hälsotillståndet äventyrades alltid vid utförande av arbete av något slag. Ehuru det vore sällsynt måste dock framhållas, att vissa kategorier män­ niskor ej till fullo gjorde vad på dem ankomme för alt själva klara sitt

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

uppehälle. De hade stora familjer och försörjde sig genom »fria yrken» så­ som agenturer, skrothandel, lumphandel in. m. Under ett flertal år hade från kommunen utgått fattigvård till sådana familjer, men då de ej alltid kunnat erhålla läkarintyg, som berättigat dem till fattigvård jämlikt 1 § fattigvårdslagen, hade de mången gång fått klara sig själva. Om 3 § i kom­ mitténs förslag godtoges, syntes läkarintyg lättare kunna utfärdas och på de ställen, där särskilda socialläkare ej vore anställda, torde en stor förbistring bliva rådande rörande gränsfallen. Därest socialhjälp enligt 3 § skulle meddelas, borde föreskrivas, att socialnämnden vore berättigad hän­ visa den sökande till lasarett för undersökning och fastställande av graden av arbetsförmåga. Helt avstyrkande är endast pensionsstyrelsen, som i stort sett vill bibe­ hålla den nuvarande gränsdragningen för den obligatoriska hjälpen.

Någon invändning har i yttrandena inte framställts mot kommitténs för­ slag, att obligatorisk socialhjälp (enligt 3 §) endast skall utgå, om veder­ börande saknar medel till sitt livsuppehälle eller till er­ forderlig vård samt hans behov ej avhjälpes på annat sätt. Vad kommittén föreslagit därom, att socialhjälp i regel ej får utgå om den hjälpbehövande underlåter att göra vad på honom ankommer för att kom­ ma i åtnjutande av hjälp i annan form, har inte heller föranlett någon erinran. I fråga om vad som bör inrymmas i den obligatoriska hjälpen har förslaget i stort sett godtagits. Vissa meningsskiljaktigheter har dock framkommit. Sålunda vill överståthållarämbetet under uttrycket erforderlig vård inbegripa även specialvård. Specialvården intoge en särställning såtillvida, att den kunde vara betingad i fall, då verklig arbetsoförmåga förelåge och vården också kunde anses erforderlig för arbetsförmågans åter­ vinnande. Visserligen hade med uttrycket erforderlig vård i 1 § Fvl avsetts endast vård inom den allmänna sjukvårdens ram, men denna begränsning kunde inte rätt gärna vidmakthållas, därest man, såsom skett i förslaget, önskade införa en på visst sätt konstruerad rätt till specialvård. Rent språk­ ligt täckte uttrycket erforderlig vård även specialvård. Det syntes därför vara tillfyllest med ett klart uttalande från statsmakternas sida, att även specialvård skulle ingå under uttrycket i fråga. Det bleve sedan en upp­ gift för praxis att avgöra vad som i varje särskilt fall kunde vara rimligt med hänsyn till behovet av vården och kostnaderna därför. Att märka vore, att i erforderlig vård enligt 1 § Fvl i praxis inbegripits proteser åt invalider. Beträffande spörsmålet om tvångsåtgärder för att tillgodo­ se uppenbart vårdbehov uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att ovisshet rådde i fråga om myndigheternas befogenhet i fall där visser­ ligen uppenbart behov av bistånd förelåge men där den hjälpbehövande, som icke vore omyndigförklarad, vägrade att mottaga hjälp från det all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mannas sida. Länsstyrelsen funne starka skäl tala för att denna lucka i lagstiftningen fylldes; den avvägning som måste ske mellan den enskildes krav på personlig frihet och å andra sidan samhällets intressen borde vara uttryckligt reglerad i lag. Av samma mening är fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborgs stad, som fram­ håller att — trots att dylika fall kunde sägas vara relativt fåtaliga ett ganska starkt behov av att tvångsvis kunna omhändertaga sådana personer likväl gjort sig gällande. Fattigvårdsstyrelsen funne det därför önskvärt, att en regel om tvångsvis omhändertagande infördes i socialhjälpslagen, exempelvis av den innebörden att personer, vilka icke kunde taga erfordeilig vård om sig själva eller på grund av sjukdom (tbc i smittsamt stadium) utgjorde en fara för sig själva och för sin omgivning, kunde omhänder­ tagas, dock först sedan länsstyrelsen lämnat sitt medgivande därtill. I yttrandena har någon kritik ej framförts mot kommitténs uppfattning, att socialhjälp vid behov borde utgå till att bekosta kläder, som er­ fordras vid intagning å anstalt. Däremot har delade meningar yppats, huruvida socialhjälp borde utgå även till förnyelse och komplette­ ring av klädesutrustning under sjukhusvistelse. Länsstyrelsen i Jämtlands län, Svenska landstingsförbundet samt 3 landstings förvaltningsutskott har i sistnämnda avseende anslutit sig till kommitténs uppfattning, att för­ nyelse och komplettering borde bekostas av sjukhusets huvudman, medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ett landstings förvaltningsutskott, fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt De lungsjukas riksförbund förmenar, att socialhjälp borde utgå för ändamålet. Vad angår pensionärer på ålder­ domshem har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att inackorderingsavgiften borde omfatta klädesutrustning i den mån vederbörande ej själv kunde anskaffa sådan. Vad kommittén anfört därom att fickpengar borde inbegiipas i det livsuppehälle och den vård, som samhället vore skyldigt att tillhandahålla, har allmänt godtagits. De lungsjukas riksförbund anser, att 200 kr. per år borde vara ett absolut minimum för de lungsjuka, som ofta vistades längre tider på sanatorier. I fråga om tandvården upplyser socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm, att under senare år praxis blivit i Stockholm, att fattigvårdsnämnden ingrepe vid praktiskt taget alla behov av tandvård. Man hade därvid ansett, att tandvård vore en form av erforderlig vård, som även obemedlade borde ha tillgång till. Kommitténs förslag att hjälp till resa, varigenom livsuppehälle eller erforderlig vård möjliggöres, samt begravningshjälp skulle vara obligatorisk har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

.lag övergår nu till att redogöra för vad yttrandena innehåller rörande den mellanform av obligatorisk och frivillig socialh j ä 1 p, som avses i förslagets 4 §. För sammanhangets skull synes det

!06 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 lämpligt att härvid även redovisa de synpunkter, som anförts beträffande den frivilliga socialhjälpen enligt förslagets 5 §. Till en början må nämnas, att de flesta remissorgan, som yttrat sig rörande hithörande spörsmål, anser att den nya lagen borde innehålla en mot 2 § Fvl svarande bestämmelse, som lämnade kommunerna full frihet att utge frivillig socialhjälp efter eget beprövande. Bland dem som intagit denna ståndpunkt märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, stadsfull­ mäktige i Stockholm, Linköping, Göteborg och Borås, fattigvårdsstgrelsen i Ystad, kommunalfullmäktige i Åstorp, Hällefors, Sköldinge och Gran­ gärde, Svenska stadsförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och De lung­ sjukas riksförbund. Rörande innehållet i dessa yttranden må här nämnas följande. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm framhåller i ett utlåtande, som åberopats av Stockholms stadsfullmäktige, att förebyggande hjälp sedan länge lämnats i ett flertal kommuner med mera utvecklad socialvård. Be­ stämmelserna i 2 § Fvl hade lämnat kommunerna full frihet på detta område, och förekomsten av denna paragraf hade gjort det möjligt att an­ passa hjälpen efter en nyare tids synpunkter och genomföra en differen­ tierad hjälp i enlighet med de principer, som kommittén lagt till grund vid utarbetandet av sitt förslag till socialhjälp. Ett framhävande av betvdelsen av den förebyggande hjälpen, vilken enligt förslaget kunde tillerkännas den hjälpsökande även mot kommunens bestridande, liksom ett angivande av fall, då socialhjälp finge lämnas utöver den nuvarande obligatoriska fattig­ vårdens ram, kunde givetvis medverka till att höja standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård. Genom frånvaron av bestämmelser, mot­ svarande den nuvarande 2 §, betoges emellertid kommuner med en högre socialvårdsstandard möjligheten att såsom hittills skett genom egna initiativ medverka till utvecklingen på detta område. Detaljregleringen medförde dessutom en så snäv ram, att detta omedelbart måste medverka till en sänkning av standarden på åtskilliga håll. Vad man sålunda syntes uppnå, vore en utjämning av socialvårdsstandarden genom att standarden höjdes i vissa, sannolikt mindre kommuner, under det att standarden samtidigt komme att sänkas i många större kommuner. Man måste emellertid fråga sig om icke syftet att uppnå en minimistandard skulle kunna ernås utan att man beskure kommunernas möjligheter att höja standarden därutöver. Det syntes för övrigt icke möjligt att, såsom kommittén gjort, katalogisera de olika hjälpbehoven. Detta strede mot kommitténs uttalande, att social­ hjälpen skulle vara en generell hjälpform, alltså att hjälp skulle utgå utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet. Därest icke den hittillsvarande utvecklingen på detta område skulle hindras, syntes det därför nödvändigt, att bestämmelser motsvarande 2 § i nuvarande fattigvårdslag intoges i lagen om socialhjälp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

I utlåtandet pekas på ett flertal hjälpbehov, för vilka socialhjälp enligt förslaget inte skulle kunna utgå, och som exempel härpå nämnes bl. a. verk­ samhet som åtsyftade att förbättra åldringars och invaliders livsförhållan­ den i den öppna vården. Härom anföres. Just för detta klientel har emellertid fattigvårdsnämnden i Stockholm sedan flera år bedrivit viss verksamhet. Med utgångspunkt från erfaren­ heten, att just passiviteten, känslan av onyttighet för en vid verksamt liv van människa, som ännu känner sig ha en viss arbetskraft i behåll, upp­ fattas som en särskilt svår prövning, inrättades därför i rent terapeutiskt syfte redan 1943 på försök en vävstuga inom Sabbatsbergsområdet. Sedan har denna verksamhet, de s. k. hemarbetscentralerna, utbyggts så, att den för närvarande omfattar fyra olika hemarbetscentraler och en tempoverk­ stad. Här sysselsättes huvudsakligen sådant klientel, som definitivt kan sägas vara ute ur förvärvsarbetet. Denna rent terapibetonade sysselsättningsverksamhet för den öppna vårdens klientel har icke något samband med den verksamhet, som går ut på att genom omskolning och arbetsträning söka utvinna fullgod eller i det närmaste fullgod arbetsprestation från personer, som på grund av olika skador blivit urståndsatta att fort­ sätta i sitt tidigare yrke. Den verksamhet, som här beröres, syftar i framsta rummet till att bereda sysselsättning åt sådana personer, vilkas krafter pa grund av ålder och sjukdom äro så nedsatta, att de icke kunna vinna an­ ställning eller arbete i den öppna marknaden. Denna så att säga rent manniskovårdande del av socialvårdsarbetet, som igångsatts av rent humamtara skäl för långvarigt understödda personer, synes icke kunna inrymmas inom socialhjälpslagens ram och det är givetvis angeläget att så kan ske. Sammanfattningsvis konstateras i utlåtandet, att de föreslagna reglerna __ med hänsyn till att den nuvarande socialvårdsstandarden icke skulle behöva sänkas till förfång för just de delar av klientelet, som för en män­ niskovärdig existens främst syntes vara i behov av samhällets omvårdnad __ vore i behov av en sådan komplettering, att socialhjälp kunde lamnas i samma mån som fattigvård enligt 2 § i gällande lag. Därest statsbidrag icke ansåges kunna lämnas till andra ändamål än som föreslagits, borde kommunen erhålla rätt att av egna medel, utan anspråk på statsbidrag och utan statskontroll, lämna hjälp för de ändamål, som den funne ange­ lägna. Stadsfullmäktige i Göteborg uttalar, att genom samhällslivets fortgående utveckling nya behov kunde uppstå, vilka det kunde befinnas angeläget och behjärtansvärt att avhjälpa, men där socialnämnden enligt forslaget icke bleve befogad att ingripa. I varje fall, där fråga icke vore om hjalp till livsuppehället eller om hjälp i förebyggande syfte, måste socialnämnden, innan hjälp beviljades, ängsligt fråga sig, om hjälpen kunde inrymmas under lagens bestämmelser, hur övertygad socialnämnden än kunde känna sig om det befogade i att hjälp lämnades. Skulle nämnden överskrida sin befogenhet, kunde nämnden påräkna en reprimand av staten, eventuellt åtföljd av hot om minskning eller indragning av statsbidraget eller hotets verkställande. Särskilt erinrades om ett understödsfall, där hjälp med 37o

108 Kungl. Mctj:ts proposition nr 177 år 1955

kronor beviljades för anskaffande av en peruk åt en helt invalidiserad kvinna, vars lidanden än mer ökats därigenom att hon förlorat allt sitt hår. I detta fall — och flera dylika hade förekommit — skulle hjälp enligt socialhjälpslagen icke kunnat ifrågakomma, enär hjälpen icke avsåg livs­ uppehälle eller erforderlig vård och ej heller lämnades i förebyggande syfte något hopp om återvinnande av arbetsförmåga fanns icke här — utan endast av rent humanitära skäl. Ett annat fall, där stor tvekan om hjälpens laghghet enligt socialhjälpslagen måste uppstå, vore det, där på socialläka­ rens initiativ fattigvård beviljats en förslöad understödsfamilj för anstäl­ lande av en kvinna en kortare tid med uppgift att söka rycka upp det van­ vårdade hemmet genom att bibringa familjen de elementära grunderna i hemmets skötsel och vård; möjligen kunde dock med god vilja denna hjälp betecknas som hjälp till förebyggande av framtida fattigvårdsbehov. En annan understödsgrupp, som icke fölle under den nya lagen, vore under­ stöden till badresor åt vissa understödstagare, främst mödrar med minder­ åriga barn, under sommarmånaderna. Vidare vore att nämna understöd för resa till nära anhörigs dödsbädd eller begravning eller till begravningskläder. Exemplen kunde mångfaldigas. Ehuru de behov, det kunde vara fråga om, kanske icke vore livsviktiga borde dock socialnämnden ha möj­ lighet att själv avgöra, om den ville avhjälpa desamma, därest fallen vore ömmande och behoven befunnes behjärtansvärda. Vad särskilt anginge reshjälpen, som kringgärdats av ett flertal inskränkande bestämmelser, kunde noteras, att hjälp enligt den nya lagen icke torde kunna beviljas en konva­ lescent för att bereda honom tillfälle att resa exempelvis till sitt föräldra­ hem i annan kommun för att rekreera sig efter sin sjukdom, såvida er­ forderlig vård kunde meddelas honom i vistelsekommunen och såframt den andra kommunen motsatte sig resan och det kunde antagas att han bleve i behov av socialhjälp i denna andra kommun. Dylik hjälp beviljades nu i icke ringa utsträckning även i Göteborg hemortsrättsberättigade personer, och ersättning lämnades givetvis den andra kommunen för där eventuellt er­ forderlig fattigvård. Ofta kunde en dylik vistelse i föräldrahemmet vara det bästa medlet för vederbörande att återvinna full hälsa, och det kunde icke vara riktigt att socialnämnden skulle vara lagligen förhindrad att lämna honom hjälp till sådan rekreation. Ej heller syntes rätt finnas att förhjälpa sjömän, som frivilligt avmönstrat och som därefter förgäves sökt nytt arbete tdl sjöss, att återvända till hemorten. Av det sagda framginge, att man i en modern socialhjälpslag icke kunde undvara ett stadgande, som mot­ svarade 2 § i gällande fattigvårdslag och som sålunda gåve socialnämnden fria händer att lämna hjälp såväl av den standard, som nämnden ansåge skälig, som ock i samtliga de fall där nämnden funne behjärtansvärt, att hjälp skulle utgå. Kommunernas gamla självbestämmanderätt på detta om­ råde, nastan det enda område, där denna rätt ännu kvarstode obeskuren, måste för de hjälpbehövandes skull bibehållas. Därest detta icke ansåges

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 109

kunna ske utan slopande av statsbidragen, vore statsbidragens slopande ett mindre ont. Enligt överståthållarämbetet borde kommunerna inte hindras av bindande föreskrifter. Detta borde i varje fall gälla om generellt statsbidrag icke komme att utgå. Rätten till socialhjälp borde vara reglerad på liknande sätt som i fattigvårdslagen. I en paragraf borde således fastslås i vilka fall social­ hjälp skulle utgå, medan det i en annan paragraf endast hänvisades till att beträffande socialhjälp i övriga fall skulle gälla vad kommunen själv beslutade. Svenska stadsförbundet anför. Det ligger i sakens natur, att det inom den generella hjälpform, som har avses, gäller att tillgodose skiftande hjälpbehov och följaktligen måste ställas stora anspråk på differentieringen och speciell anpassning av hjälpen efter behovet i särskilda fall. Motiveringsvis har detta också understrukits i betänkandet. Att genom lagbestämmelser närmare reglera verksamheten med hänsyn härtill torde emellertid knappast vara möjligt. Om man över­ huvud ger sig på att i lagen söka klargöra differentieringsmöjligheterna, riskerar man att indirekt begränsa verksamheten till vad som i lagen ut­ tryckligen angivits och kan på så vis förhindra eller försvara, att nya upp­ slag, som skulle kunna leda till en förbättring av verksamheten, bli prövade och accepterade för allmännare tillämpning. Likaså måste det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område göra en bestämd gränsdrag­ ning mellan vad som under alla förhållanden skall göras och hjälpåtgärder, som i särskilda fall böra vidtagas. Uppfattningen att kommunerna bör ha full frihet att meddela hjälp av icke obligatorisk natur är emellertid inte enhällig. Bland dem, som har en annan mening, märkes socialstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge lån, stads­ fullmäktige i Nässjö, Oskarshamn och Gävle samt kommunalfullmäktige i Oland, vilka alla tillstyrkt kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Blekinge län finner uppdelningen av den icke obligatoriska socialhjälpen i två former vara väl avvägd och uttrycker särskilt sin tillfredsställelse över det positiva uttryck, som i lagförslaget givits socialnämndens förebyggande verksamhet. Länsstyrelsen hade i sin verksamhet mött en viss brist på förståelse hos fattigvårdsstyrelserna för den hjälp till självhjälp som enligt gällande fattig­ vårdslag kunde lämnas. I dylika fall syntes lämpligt att länsstyrelserna ägde möjlighet påverka socialnämndernas ställningstagande. Enligt stads­ fullmäktige i Oskarshamn hade visserligen 2 § Fvl lämnat möjlighet att bestrida de i förslagets 4 och 5 §§ omnämnda utgifterna, men det hade varit en stor del kommuner som ej låtsats om att 2 § Fvl funnits till i lagstift­ ningen. Vad särskilt angår de i förslagets 4 § upptagna reglerna om f ö r e b y ggande hjälp må utöver vad som redan upptagits följande nämnas. De lungsjukas riksförbund noterar tacksamt den framträdande plats, som den förebyggande hjälpen erhållit i 4 §. En av fattigvårdens största brister vore att kommuner, som sällan eller aldrig funne för gott att an­

no Kungl. Mnj:ts proposition nr 177 år 1955

vända 2 §, hänvisade till 1 § med dess krav på oförmåga till arbete som vill­ kor för fattigvård. Härigenom komme hjälpen ofta alltför sent på ett sta­ dium, då möjligheter till självförsörjning inte längre kunde skapas. Denna tillämpning av fattigvårdslagen hade bevisligen orsakat enskilda individer onödigt lidande och kommunerna lika onödiga livslånga understödsfall. Förbundet ville uttrycka förhoppningen, att den förebyggande hjälpen hädanefter komme att intaga en dominerande plats i socialhjälpen och att i kommuner, där så eventuellt inte bleve fallet, länsstyrelsen utnyttjade sin möjlighet att ålägga kommunerna utgiva hjälp enligt 4 §. Svenska socialvårdsförbundet ifrågasätter, huruvida ej förbättring av självförsörjningsförmågan i första hand vore en arbetsmarknadspolitisk fråga samt anför. Det centrala arbetsvårdsorganet, statens arbetsmarknadsstyrelse, bedri- \er i samaibete med överstyrelsen för yrkesutbildning en viss omskolningsverksamhet för arbetslösa, avseende såväl partiellt som helt arbetsföra. Denna myndighet har även utrustats med särskilda organ för beredande av arbete till partiellt arbetsföra. Likaledes bedriver pensionsstyrelsen en viss yrkesutbildande verksamhet. o För ändamålsenligt utövande av en verksamhet på hithörande om­ råden, måste krävas en god överblick över näringslivet i stort och en in­ gående kännedom om den enskildes möjligheter att effektivt utnyttja sina arbetsresurser inom olika arbetsområden. När det gäller problem samman­ hängande med att mera långsiktigt återinföra arbetslösa i produktivt arbete måste socialnämnden i stort sett förlita sig på det sakkunniga bistånd, som kan erhållas från de arbetsvårdande organen. Härtill kommer att den här avsedda verksamheten liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt enligt för­ bundets uppfattning måste anses som en statlig och icke kommunal ange­ lägenhet.

På grund av det anförda finner förbundet det ändamålsenligast och riktigast, att verksamheten i huvudsak bedrives av arbetsmarknadsorganen m. fl. statliga organ. Av de av kommittén tilltänkta huvudfallen för social­ hjälp enligt 4 § socialhjälpslagen återstode härefter bostadsförbättring och bostadsanskaffning. En verksamhet från socialnämndens sida på dessa om­ råden måste förutsättas få en mera begränsad omfattning. Det allmännas åtgöranden på hithörande områden fölle huvudsakligen inom ramen för den bostadssociala politiken. Förbundet hade med det sagda velat påvisa att de hjälpbehov, som kommittén tänkt sig skola rymmas inom 4 § social­ hjälpslagen, i stort måste förutsättas bli lösta i annan ordning. Dock hade förbundet härmed icke på något sätt velat förringa värdet av en förebyg­ gande verksamhet från socialnämndens sida utan endast velat göra gäl­ lande, att kommittén syntes ha överskattat omfattningen av socialnämnder­ nas verksamhet på hithörande områden. Här liksom på övriga områden för socialhjälpen komme det att röra sig om en supplerande och komplette­ rande verksamhet. De åtgärder, det här bleve fråga om, komme emellertid att tangera en verksamhet, som redan bedreves eller borde bedrivas av stat

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 in

och kommun i andra former, och delvis under för kommunerna skiljaktiga ekonomiska villkor, vilket, om statsbidrag för socialhjälpen skulle komma att utgå, säkerligen skulle framtvinga inskränkande och reglerande bestäm­ melser för denna form av socialhjälp. Arbetsmarknadsstyrelsen anför. Vid varje länsarbetsnämnd finnes för närvarande en arbetsvårdsexpedition, vilkens arbete i första hand är inriktat på att finna lämpliga anställ­ ningar för partiellt arbetsföra. På grund av de omfattande arbetsuppgifter, som åvila arbetsvårdsexpeditionerna, ha vissa led i omvårdnaden av de partiellt arbetsföra icke kunnat ägnas önskvärd uppmärksamhet. Detta gäl­ ler framför allt uppspårandet av nya fall och efterkontrollen av de vid­ tagna åtgärdernas effektivitet. Genom att ansvaret för vederbörliga åtgär­ ders vidtagande och för kontinuerlig tillsyn över detta klientel lägges på socialnämnderna, torde effektiviteten av hithörande verksamhet komma att främjas, varjämte arbetsvårdsexpeditionerna i högre grad än för narvarande kunna koncentrera sitt arbete på arbetsanskaffning. I fråga om yrkesutbildning till partiellt arbetsföra, som icke äro skadade i militärtjänst, svarar styrelsen för hela kostnaden för vederbörandes uppe­ hälle under utbildningstiden, medan hemkommunen bidrager med 25 % av kostnaden för familjens uppehälle. Kommunens andel i kostnaderna för familjens försörjning bör vara lika stor som kommunens andel i öviiga socialvårdskostnader, vilket styrelsen härmed har velat påpeka. Styrelsen understryker emellertid värdet av att kommunerna får vidgade befogen­ heter och ökade möjligheter att lämna socialhjälp i form av näringshjälp av olika slag. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde mindre kostsam hjälp för höjande av självförsörjningsförmågan göras obligatorisk. Det vore na­ turligt att som obligatorisk socialhjälp betrakta ett rimligt engångsbidrag åt t. ex. en partiellt arbetsför, som stadigvarande åtnjöte understöd, för att denne skulle kunna skaffa sig ett arbetsredskap, en utbildning eller dylikt, som gjorde vidare understöd onödigt eller minskade behovet. Så länge engångsbidraget icke överstege den klart inbesparade framtida understödskostnaden för exempelvis de närmaste två åren torde någon tvekan icke behöva föreligga. När kostnaderna för förbättring av självförsörjnings­ förmåga däremot uppginge till mera betydande belopp och den förebyg­ gande vården icke hade samma karaktär av förskott på socialhjälp, som eljest måste utgå inom den närmast överskådliga framtiden, ansåge läns­ styrelsen någon skyldighet icke böra åläggas kommunen. Dylika hjälpfall syntes böra tillgodoses genom de arbetsvårdande statsmyndigheternas för­ sorg, eventuellt med viss måttlig obligatorisk medverkan av kommunen. Beträffande den rättsliga karaktären av hjälp enligt förslagets 4 § uttalar socialstyrelsen , att dylik hjälp vore en rättighet, eftersom socialnämndens beslut efter besvär kunde korrigeras av länsstyrelsen. Skillnaden mellan hjälp enligt 3 och 4 §§ vore sålunda i viss män utsuddad. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att kommittén inte klart hållit begreppen isär. Så­ lunda hade kommittén å ena sidan funnit hjälp enligt 4 § inte böra utgöra

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

en rättighet men å andra sidan velat ge länsstyrelsen befogenhet att före­ skriva socialhjälp i denna form. Oklarheten hade satt sina spår även i lag­ texten. En sådan mellanform mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp kunde länsstyrelsen inte tillstyrka. Svenska socialvårdsförbundet motsätter sig bestämt att länsstyrelserna tillerkännes befogenhet att ålägga kommunerna att utge sådan hjälp, som avses i förslagets 4 §. Redan i det fall, att ett till beloppet dock ganska be­ gränsat statsbidrag utginge, ville förbundet starkt ifrågasätta skäligheten i att länsstyrelse skulle kunna ålägga en kommun åtgärder, för vilka kommunen finge bära i många fall det huvudsakliga ekonomiska ansvaret. Ett slopande av statsbidraget måste då anses utgöra ett absolut hinder för ett dylikt förfaringssätt. Sett mot bakgrund av den ställning den före­ byggande socialhjälpen kunde förutsättas komma att intaga i förhållande till övriga förebyggande åtgärder från samhällets sida och med beaktande av att kommunerna i sin socialvård i stort sett redan nu ådagalade en stark vilja att i de fall, där så kunde prövas påkallat, lämna förebyggande hjälp, borde emellertid ett slopande av den här avsedda tvångsmöjligheten icke behöva befaras medföra några allvarligare men för den enskilde medbor­ garen. Vad här framhållits gjorde, att socialvårdsförbundet ville uttala sig för att den förebyggande hjälpen inom socialhjälpen, av vilken obestridligen förelåge ett mycket stort behov, grundades icke som i förslaget på möjligheter för länsstyrelse att ålägga kommun att meddela dylik hjälp utan på en allmän bestämmelse om att socialhjälp i andra fall än de som avsåges i 3 § socialhjälpslagen finge utgå i den utsträckning, socialnämnd funne det påkallat. Även fattigvårdsstyrelsen i Göteborg finner det vara ägnat att väcka be­ tänkligheter att länsstyrelsen skall mot en socialnämnds beslut kunna ikläda kommunen betydande kostnader. Även i en del andra kommunala yttran­ den förordas, att den definitiva beslutanderätten stannar hos socialnämn­ den. Sålunda uttalar exempelvis kommunalfullmäktige i Byske att de, som handhade kommunens socialvård, vore fullt omdömesgilla, ansvarskännande och för sina uppdrag intresserade samt därtill i besittning av den lokaloch personkännedom som borde vara tillräcklig för bedömande av en sådan fråga. Kommunalfullmäktige i Bunge förmodar, att åläggande behövdes en­ dast då socialnämnden uppenbart motsatte sig förebyggande åtgärd. På liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Örebro och Härnösand. I en del yttranden — bl. a. i dem som avgivits av kammarrätten, social­ styrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län samt besvärssakkunniga uttalas, att besvär borde få föras över länsstyrelses beslut i ärenden enligt 4 §. Besvärssakkunniga anför härom. Enhgt de sakkunnigas mening ha övertygande skäl icke anförts för standpunkten att länsstyrelses beslut i sistnämnda ärenden icke skola få överklagas. De sakkunniga ha i sitt utredningsarbete som en allmän prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

cip vid utformandet av instansordningar uppställt kravet att i alla viktigare frågor sista instans om möjligt skall vara en för hela riket gemensam besvärsmyndighet. Avsevärd olikformighet i rättstillämpningen kan forvantas uppstå, om de i och för sig förmodligen svårbedömda frågorna om so­ cialhjälp enligt 4 § i sista instans skola avgöras av 25 olika länsmyndig­ heter. Länsstyrelses beslut i dessa frågor böra därför kunna överklagas. Besvärsrätt torde därvid enligt huvudregeln lämpligen bora tillkomma enskilda och kommuner, som beröras av beslutet. Medicinalstyrelsen anser, att besvärsrätt bör föreligga åtminstone be­ träffande specialvård. Huruvida en i visst fall ifrågasatt specialvård medi­ cinskt sett vore nödvändig eller icke, torde i sista hand icke kunna be­ dömas av annat ämbetsverk än medicinalstyrelsen, varför styrelsen ansåge att medicinalstyrelsens yttrande åtminstone i tveksamma fall skulle in­ hämtas, innan ärendet slutgiltigt avgjordes i högsta instans. Kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp till resor har helt tillstyrkts endast av socialstyrelsen och Kristianstads läns lands­ tings förvaltningsutskott. Socialstyrelsen anför som skäl för sin ståndpunkt sålunda. Att fattigvårdslagens hemsändningsmetod avskaffas i socialhjälpslagen är ett framsteg. När så sker, måste givetvis en begränsning av resor inom socialhjälpens ram iakttagas för att hindra att socialhjälpsfall avbördas från en kommun till en annan. Möjlighet till reshjälp utan alltför snä\a gränser öppnas dock genom rätten att anföra besvär hos länsstyrelsen. Socialstyrelsen vill härtill blott erinra om att det för en person kan vara uppenbart fördelaktigt ur annan synpunkt än den ekonomiska att byta vistelsekommun, t. ex. med hänsyn till möjligheten att erhålla lämplig personlig tillsyn. Socialvårds förbundet nöjer sig med att konstatera, att de föreslagna be­ stämmelserna delvis vore för snävt avgränsade och delvis hade ett för vitt tillämpningsområde. Vid ett slopande av statsbidraget syntes några särskilda föreskrifter för socialhjälp i form av reshjälp icke erforderliga, utan denna hjälpform torde, i den mån den icke fölle inom ramen för 3 § socialhjälps­ lagen, kunna inrymmas i en allmänt formulerad paragraf. Även en del andra remissorgan — bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att detaljerade bestämmelser om reshjälp ej erfordrades, om statsbidragslinjen övergåves. Överståthållarämbetet hävdar, att den frivilliga reshjälpen skall vara helt oreglerad. Det föreliggande lagförslaget hade influerats av intresset att förhindra ett obehörigt utnyttjande av lättheten att erhålla ny hemortsrätt. Det i och för sig förbluffande förhållandet att denna inom socialvården periferiska fråga erhållit en så detaljerad reglering funne en­ dast härigenom sin förklaring. Rörande reshjälpen må vidare anföras följande ur det utlåtande, som avgivits av socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm. För förhindrande av illojala åtgärder torde vissa bestämmelser vara erfor­ derliga. Emellertid synas bestämmelserna med den utformning de fått lägga .3 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

hinder i vägen i sådana fall, där det ur mänskliga synpunkter måste finnas möjlighet att ge hjälp till resa. Det ter sig sålunda inhumant, att social­ hjälp för att exempelvis täcka reskostnader för en persons resa till en nära anhörigs begravning eller sjukbädd inte skall kunna ges utan att social­ nämnden i inresekommunen tillfrågas. Ur den hjälpsökandes synpunkt torde ett sådant tillkännagivande för socialnämnden i inresekommunen av hans oförmåga att bekosta resekostnaden te sig otillfredsställande. Ofta torde exempelvis inresekommunen vara identisk med vederbörandes födelse­ kommun eller hemkommun. Därest en folkpensionär eller en redan inva­ lidiserad person i rekreationssyfte vill besöka anhöriga eller bekanta eller på annat sätt söka erhålla exempelvis landsvistelse, och socialnämnden skulle anse skäligt att bekosta en dylik resa, måste den först underhandla med socialnämnden i den kommun, dit resan skall anträdas. Till de större stä­ derna ha ofta sökt sig i synnerhet unga personer, som icke kunnat erhålla lämpligt arbete och lämplig bostad och som därför vänt sig till de sociala nämnderna för erhållande av hjälp. Vid utredning visar det sig därvid att det bästa vore, att vederbörande kunde återvända till den kommun, där han har sitt föräldrahem. Enligt lagförslaget skulle även här, där ett snabbt in­ gripande givetvis är angeläget, inresekommunens medgivande inhämtas. Fattigvårdsnämnden har i ett flertal fall fått bekosta vistelse för hjälpbehövande på pensionat, då detta ur socialmedicinska synpunkter befun­ nits vara det bästa sättet att behandla patienten eller finna en utväg ur en svårlöst situation. Förutom att tveksamhet kan råda, om detta skulle vara tillåtet enligt socialhjälpslagen, därest vederbörandes förmåga till självför­ sörjning icke därigenom kan tänkas bli förbättrad, förefaller det absurt, om medgivande före beviljandet av resan skulle behöva inhämtas av social­ nämnden i den kommun, där pensionatet är beläget. Det syntes starkt kunna ifrågasättas, om en sådan detaljreglering är mo­ tiverad och nödvändig för att i detta fall förhindra ett illojalt utnyttjande av socialhjälpen.

Vad beträffar de former, i vilka socialhjälp skall kunna meddelas, har intresset under remissbehandlingen huvudsakligen kret­ sat kring kommitténs förslag i fråga om borgensteckning. Svenska stadsförbundet avstyrker helt förslaget i denna del och förordar direkt utlåning i stället för borgen. Risken att återbetalning aldrig kunde ske vore lika stor i båda fallen, och det vore då riktigast att välja det alter­ nativ, enligt vilket socialnämndens befogenhet inte behövde begränsas på annat sätt än genom totalbeloppet för hjälpverksamheten anslagna medel. Övriga remissorgan, som yttrat sig rörande ifrågavarande spörsmål, har intagit en positiv ställning till tanken att vidga möjligheterna att teckna borgen för hjälpbehövande. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bleve bor­ gensteckning ett viktigt instrument för den hjälp till självhjälp, som vore en av de största vinsterna med den föreslagna nya lagstiftningen. I samma riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Uppsala och Svensk kurator­ förening. Föreningen framhåller bl. a. att det vore praktiskt ogörligt för en ekonomiskt hårt trängd familj att erhålla lån samt att en ekonomisk sa­ nering i vissa fall vore av stor betydelse för förbättring av den enskilda människans arbetsförmåga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I fråga om utformningen av kommitténs förslag rörande borgensteckning har emellertid vissa meningsskiljaktigheter framkommit under remiss­ behandlingen. Pensionsstyrelsen ifrågasätter, om inte stadgandet om borgen borde be­ gränsas att avse personer som på grund av sjukdom eller lyte kommit i det läget, att de för att i fortsättningen kunna försörja sig behövde yrkesutbild­ ning, omskolning, utrustning eller lån för startande av egen verksamhet. Stadgandet skulle i så fall begränsas att i huvudsak avse de kategorier som omfattades av pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. Enligt stadsfullmäktige i Söderhamn borde borgen få tecknas även för anskaffande av bostäder. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm förutsätter, att socialnämnden vid tecknande av borgen skall få göra sadana förbehåll, som kunde anses erforderliga för att medlen skulle komma till rätt användning och för att vederbörande inte sedan genom försäljning eller pantförskrivning skulle avhända sig egendomen, innan den vore till fullo betald. Därest kommitténs förslag om statsbidrag ej godtages saknas enligt Svenska socialvårdsförbundet anledning att utbryta borgenstecknandet ur socialhjälpen. Förbundet ifrågasatte, om inte även ett dylikt borgenstecknande borde betecknas som socialhjälp, och om inte lagtexten borde omfor­ muleras därhän, att socialhjälp, när skäl därtill vore, finge beviljas i den form, att borgen tecknades för lån till hjälpbehövande. Stadsfullmäktige i Linköping förutsätter, att kommun finge lämna gene­ rellt medgivande till borgensteckning. Eljest skulle socialnämnden nödgas ingå till stadsfullmäktige med begäran om sådant medgivande i varje särskilt fall, och då bleve lånesökandens förhållanden publicerade i stads­ fullmäktiges tryckta handlingar, vilket lånesökanden alldeles säkert inte åstundade och vilket i övrigt måste anses olämpligt. Enligt kommunalfullmäktige i Nykyrka borde en kommuns fullmäktige inte få delegera rätten att teckna borgen till socialnämnden. Eljest skulle svårigheter uppstå för kommunens representativa organ att överblicka kommunens ekonomiska ställning. Sådana borgensförbindelser kunde kom­ ma att av kommunen få infrias under ett år, då medel härför icke vore anvisade. Kommitténs förslag, att rätten att teckna borgen borde begränsas till att för varje år avse högst det belopp, som motsvarar 1/10 av de för året be­ räknade bruttoutgifterna för socialhjälp, har uttryckligen godtagits endast av stadsfullmäktige i Växjö. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en snävare begränsning nämli­ gen till ‘/so av berörda bruttoutgifter. Det vore nämligen vid en kommande omprövning lättare att justera gränsen i riktning mot en utvidgning av befogenheterna än i motsatt riktning och försiktigheten bjöde att nu intaga en mera restriktiv ståndpunkt än kommittén gjort.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Å andra sidan anser socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävle­ borgs län, De lungsjukas riksförbund, arbetslöshetsnämnden i Luleå samt kommunalfullmäktige i Vendel, Älvkarleby och Rödön, att kommuns rätt att teckna borgen för ifrågavarande ändamål ej borde begränsas. Som skäl härför anför socialstyrelsen, att någon större skillnad inte förelåge mellan borgenslån och socialhjälp med återbetalningsskyldighet. Då borgenslånet i därför lämpade fall kanske vore mera ägnat att för mottagaren inskärpa skyldigheten att återbetala erhållet belopp, funnes principiellt knappast någon anledning till begränsning härav. Kammarrätten föreslår en annan metod än kommittén för att begränsa rätten att teckna borgen. Enligt kammarrätten borde begränsningen anknyta till skatteunderlaget eller uttaxeringsbehovet. Kommitténs förslag vore nämligen irrationellt och mindre lämpligt. Med den supplementära ställ­ ning som socialhjälpen enligt förslaget skulle intaga kunde det väl tänkas inträffa, att socialhjälpskostnaderna i en kommun kunde bli mycket obe­ tydliga, varigenom kommunen skulle vara avskuren från möjlighet att teckna borgen.

Departementschefen

Enligt Fvl är kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än så­ dana, som har behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård, som enligt lagen skall lämnas dem, är emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kom­ munernas skyldigheter hör nämligen också att på olika sätt lämna de s. k. understödstagarna bistånd i personliga angelägenheter. Detta kommer främst till uttryck i de stadganden, varigenom kommunerna ålägges att bereda understödstagare erforderlig vård, att hålla ålderdomshem och andra s. k. fattigvårdsanstalter samt att vid behov vidtaga åtgärder för att skaffa understödstagare inträde å anstalter för specialvård. Men även i andra sammanhang framskymtar omsorgen om understödstagarens person. Som exempel kan nämnas en bestämmelse i lagens 19 §, där vissa möjligheter öppnas för fattigvårdsstyrelserna att till sitt biträde kalla s. k. vårdare. Överhuvud taget torde kunna sägas, att fattigvården har ett ganska starkt inslag av rent personligt betonad hjälpverksamhet. Såsom nämnts är det bistånd i personliga angelägenheter, som lämnas enligt Fvl, inte avsett för andra personer än understödstagarna. Föreligger ej något ekonomiskt hjälpbehov, är fattigvårdsstyrelsen således inte skyldig att stå till tjänst vare sig med råd eller upplysningar eller på annat sätt. Socialvårdskommittén har funnit detta vara en brist i lagstiftningen och därför föreslagit, att regler om personligt bistånd upptages i den nya lagen om socialhjälp. Enligt den av kommittén utarbetade lagtexten skall var och en, som för att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning är i behov av

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 117

råd och upplysningar eller annat bistånd i personliga angelägenheter, äga erhålla detta genom socialnämnden. Även om anmälan ej skett, skall det enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av dylikt bistånd blir tillgodosett. Vidare föreslås, att besvär skall kunna anföras hos läns­ styrelsen i ärende rörande bistånd av här avsedd art, att länsstyrelsen även utan att besvär anförts skall kunna tillhålla socialnämnd att läinna sådant bistånd ävensom att länsstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos över­ instansen. I ett stort antal remissyttranden har tanken på att vidga den personligt betonade hjälpverksamheten vunnit anslutning. De flesta av dem som yttrat sig i frågan anser emellertid, att kommitténs förslag är alltför vittsyftande, och har därför avstyrkt, att det lagfästes i oförändrat skick. En­ ligt min mening är den kritik, som sålunda framkommit, i stort sett be­ rättigad. Att döma av den föreslagna lagtexten synes kommittén ha tänkt sig att tillerkänna den enskilde en mycket vidsträckt rätt att påkalla bistånd av socialnämnden i personliga angelägenheter, således ej blott i frågor som rör tillkallande av läkare, platsanskalfning på sjukhus etc. Som exempel på verksamhet, som nämnderna enligt förslaget skulle bli skyldiga att be­ driva, nämnes i yttrandena rådgivning i barnuppfostrings-, abort- och steriliseringsfrågor samt frågor, som hänger samman med individens anpass­ ning till arbete och hemliv. Vidare skulle enligt förslaget den enskilde genom besvär hos länsstyrelsen kunna framtvinga ett åläggande för social­ nämnden att lämna dylikt bistånd. Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kom­ mer att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta av­ seende bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mång­ skiftande förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att be­ driva sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden, där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna orda­ lag hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och sakkunskap på det sociala området till förfogande för dom, som anser sig

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör för­ stås inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egen­ dom vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall läm­ nas eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas; i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbets­ värd eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de en­ skilda ärendena. I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verk­ samhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken nämndens skyldigheter i övrigt regleras. I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har sär­ skilda socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd. Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att — såsom kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse. Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emel­ lertid anledning att här vidare ingå på denna fråga.

Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattig­ vård, som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918 års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstäm­ mer med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelser från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård. Som bakgrund till de av kommittén föreslagna reglerna om obligato­ risk socialhjälp (3 § i förslaget till socialhjälpslag) må erinras om att Fvl uppställer tre förutsättningar för att obligatorisk fattigvård skal utgå, nämligen dels att vederbörande är minderårig eller till följd av ålder­ dom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter ar oför­ mögen att försörja sig, dels att han saknar medel till sitt livsuppehälle oc dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, skall han erhålla fattigvård, vilken skall omfatta erforderligt underhåll och erforderlig vård samt, om han är minderårig, jämväl upp­ fostran. Vägrar fattigvårdsstyrelsen att lämna fattigvård enligt vad nu sagts, kan rättelse vinnas efter besvär hos länsstyrelsen, som även ex officio har att tillse, att fattigvårdssamhällena inom länet fullgör små skyldigheter härutinnan. I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjäl­ pen har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfatt­ ningen, att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt. Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén före­ slagna utvidgningarna bör komma till stånd. Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i sam­ band med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bi­ drag av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en kon­ sekvens härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket innebär att jag ej kan biträda kommittén» förslag om obligatorisk social­ hjälp till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obli­ gatorisk socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oför­ mögen att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att han samtidigt är att anse som arbetslös. Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den in­ vändningen, att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått för­ lorad. Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjäl­ pen att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och även jag anser att det bör lagfästas. Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande an­ tingen är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjäl­ pen är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller re­ missinstanserna ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande regler. Kommittén har föreslagit ytterligare ett villkor, nämligen att den hjälp­ behövande inte underlåter att göra vad på honom ankommer för att komma i åtnjutande av den samhälleliga hjälp i annan form, vartill han enligt socialnämndens uppfattning kan vara berättigad. För egen del anser jag det inte erforderligt att uppställa något sådant villkor. Det torde nämligen vara ytterst sällsynt, att en person, som befinner sig i sådana omständig­ heter att han fyller förutsättningarna för att erhålla obligatorisk social­ hjälp, vägrar att efterkomma socialnämndens uppmaning att söka hjälp i annan form, t. ex. folkpension. Skulle något sådant fall inträffa, lär inte mycket vara att vinna genom att vägra socialhjälp. Kommittén har f. ö. själv ansett, att ett strikt fasthållande av ifrågavarande villkor i vissa fall skulle leda till en ur humanitära synpunkter ohållbar situation, och därför föreslagit en undantagsregel, enligt vilken hinder inte skulle föreligga att meddela socialhjälp, därest vederbörandes behov och omständigheterna i övrigt gjorde en sådan åtgärd nödvändig. Genom en så formulerad undan­ tagsregel skulle det föreslagna villkoret praktiskt taget komma att full­ ständigt upphävas. I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskilj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

aktigheter yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda. Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a. vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde asyftas det­ samma, som i Fvl uttryckes genom orden det underhåll, som är erforderligt. Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i all­ mänhet å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att veder­ börande skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omstän­ digheter kan anses erforderligt för hans livsuppehälle. Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erfor­ derlig vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i för­ hållande till vad som gäller enligt Fvl. Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala, att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld torde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer, som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen stän­ digt gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen. Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att sam­ hällets skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjuk­ försäkringen i detta avseende innebär en betydande avlastning av social­ hjälpen. Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalter­ nas huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anled­ ning att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt eller delvis bestrida dessa kostnader. I den män vederbörandes behov av kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet. I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhanda­ hålla. Detsamma bör gälla i fråga om sådan r e s h j ä 1 p, som erfordras för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård. Liksom nu bör vidare begravningshj älp falla under den obligato­ riska hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu be­ rörts, torde inte vara behövliga. I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp till minderårig även avse uppfostran.

Jag övergår nu till att behandla de regler, som föreslagits rörande socialhjälp av icke obligatorisk karaktär. Härvid vill jag till en början erinra om att kommunerna f. n. har en i princip oinskränkt rätt att utge frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt. Den enda begränsningen ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förut­ sätter en individuell behovsprövning. Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att be­ driva hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system, enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostna­ den för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs mening fara föreligga för missbruk. De regler om hjälp av icke obligatorisk art, vilka kommittén ansett böra gälla, återfinnes i förslagets 4 och 5 §§; i andra fall än som anges i dessa paragrafer skall socialhjälp överhuvud inte få utgivas. I 4 § föreskrives, att socialhjälp — förutom i de fall, där sådan hjälp enligt 3 § skall vara obligatorisk — bör utgå, där detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning. Därjämte anges i sagda paragraf, att socialhjälp må kunna utgå för att bereda sådan tand­ vård eller specialvård, som är angelägen ehuru inte obligatorisk, och får utgå till täckande av vissa resekostnader. I sin motivering till ifråga­ varande stadganden, som syftar till att skjuta den s. k. förebyggande social­ hjälpen i förgrunden, har kommittén uttalat som sin mening, att det vore omöjligt att göra den hjälp, som åsyftades i 4 §, till en rättighet för den en­ skilde. Med hänsyn bl. a. till att väsentliga statsbidrag komme att utgå borde det emellertid enligt kommitténs mening inte ligga i kommunernas fria skön att avgöra, huruvida hjälp i dessa fall borde utgå eller ej. Avgö­ randet borde egentligen ligga hos ett blandat kommunalt-statligt organ, men av praktiska skäl funnes knappast någon annan utväg än att lägga av­ görandet hos socialnämnden. För att säkerställa att hjälp av nu före-

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

varande slag utginge, då den verkligen behövdes, borde sökanden emellertid medges rätt att genom klagomål draga frågan under länsstyrelsens pröv­ ning. I enlighet härmed har kommittén i 37 § av sitt förslag upptagit ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen —- därest den finner socialhjälp enligt 4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att meddela dylik hjälp har att tillhålla nämnden att göra detta. Av vad som nu anförts framgår, att sådan hjälp, som avses i förslagets 4 §, å ena sidan inte är obligatorisk men å andra sidan inte heller är be­ roende av kommunernas fria prövning. Förslagets 5 § handlar uteslutande om reshjälp i andra fall än dem, som reglerats i 3 och 4 §§. Dylik hjälp skall enligt förslaget kunna utges för resa inom kommunen samt under vissa, i detalj angivna förutsättningar för resa till annan kommun. Den detaljreglering, som föreslagits beträf­ fande resa till annan kommun, syftar till att förhindra, att hjälpbehövande personer på ett illojalt sätt avbördas från en kommun till en annan. Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt måste anses befogad. Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommu­ nerna har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna, har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kom­ munerna genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade reg­ ler om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas, men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommu­ ner skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov, som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhälls­ utvecklingen kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa, överhuvudtaget synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofull­ ständig och kan leda till att verksamheten begränsas. Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas hand­ lingsfrihet torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansierings­

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

systemet. Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstår från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligt­ vis inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekom­ mendation knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra. Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en full­ ständig frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbru­ kas, vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna för­ hindras utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida. Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag åter­ kommer i avsnittet rörande hemortsrätten till detta spörsmål. På grund av vad som nu anförts föreslår jag, att kommunerna i likhet med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder, som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.

Såsom kommittén föreslagit bör det, i likhet med vad som nu gäller, an­ komma pa socialnämnden att från fall till fall bestämma, i vilken form socialhjälp skall meddelas. I lagen bör dock anges vissa rikt­ linjer, som härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av hjälp till självhjälp bör sålunda föreskrivas, att hjälpen bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina; ett stadgande av denna inne­ börd finns både i Fvl och kommitténs förslag. Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning. Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar. Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kon­ tanta medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att naturaformen är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 125

Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida själv­ försörjning. Ivontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fort­ löpande hjälp utgår periodvis. Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämn­ den att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämp­ ligt att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet. Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden för­ anstalta därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehövande får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest lämplig. I detta sammanhang må erinras om den av kommittén berörda frågan om tvångsåtgärder för att tillgodose uppenbart vårdbehov. Härmed åsyftas framför allt fall, där någon, som vanvårdar sig själv i ytterlig grad — stundom så, att han kan bli en fara för andra — vägrar att mottaga erbjuden hjälp, t. ex. vård å sjukhus eller ålderdomshem. Kom­ mittén har diskuterat lämpligheten av bestämmelser, som skulle göra det möjligt att omhändertaga en dylik person mot hans vilja, men funnit, att ifrågavarande spörsmål ej bör bli föremål för reglering i en lagstiftning om socialhjälp. För egen del vill jag framhålla, att spörsmålet uppenbarligen är av den naturen, att det ej bör ses enbart ur socialvårdssynpunkt; och vidare torde de personer, som det här är fråga om, mestadels vara sadana, att ett ingripande från samhällets sida mot vederbörandes önskan, om ett sådant ingripande måste äga rum, kan ske enligt annan lagstiftning. Såsom kommer att framgå av vad jag ämnar anföra i det följande är jag av den meningen, att bestämmelser av tvångskaraktär såvitt möjligt bör undvikas i en lag av socialhjälpslagens natur. Med denna min uppfattning och då det torde vara att förvänta att socialvårdens organ skall — utan några särskilda bestämmelser i detta hänseende i socialhjälpslagen — genom gott omdöme och handlag kunna komma till rätta med härvidlag uppkommande problem anser jag, i likhet med kommittén, att dylika bestämmelser ej bör upptagas i lagen.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårdsstyrelse, i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som teck­ nande av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig själv som eu vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet, som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt för­ faringssätt, synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya lagen. I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna borgen för hjälpsökande. När kommittén lade fram sitt förslag var kommunernas rätt att upptaga lån och ingå borgen reglerad i 1930 års kommunallagar. Som huvudregel gällde härvid, att beslut om lån eller borgen skulle för att vinna bindande kraft underställas Konungens prövning och fastställelse. Från denna regel fanns vissa undantag, av vilka det viktigaste avsåg den s. k. underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten. Denna rätt var beroende på skattetryckets höjd, vilket medförde att den i allmänhet var starkt begrän­ sad. Kommunernas rätt att utan underställning upptaga lån eller ingå bor­ gen var härjämte beskuren genom en bestämmelse om att låne- och bor­ gensteckningsrätten skulle anses vara tagen i anspråk, om kommunerna nyttjade vissa fondmedel. Enligt kommitténs förslag skulle den begränsning av kommunernas rätt att utan underställning ingå borgen, som sålunda var föreskriven i 1930 års kommunallagar, inte gälla beträffande borgen, som tecknades enligt lagen om socialhjälp. I stället skulle rätten att teckna dylik borgen be­ gränsas genom att i sistnämnda lag intoges ett stadgande av innebörd, att summan av de under ett budgetår ingångna borgensförbindelserna inte finge överstiga ett belopp motsvarande 7™ av de i staten för ifrågavarande år beräknade bruttoutgifterna för meddelande av socialhjälp. Rörande detta förslag var meningarna ganska delade under remissbehandlingen. Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs, har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande for stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undan­ tagsfall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare med­ ger den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur små fonder utan att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgens­ teckningsrätten vidgats avsevärt. Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunal­ lagens underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndi­ gas att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas. Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria borgensrätt. I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav föl­ jer, att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emel­ lertid i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten. Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huru­ vida hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses er­ forderliga för att lånemedlen skall komma till behörig användning. Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit, synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en form av socialhjälp. I likhet med kommittén anser jag det ej erforderligt att föreskriva skyl­ dighet för kommunerna att ha reglemente för social hjälpsverksam heten.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ålderdomshem m. m.

%

Gällande bestämmelser

Såsom redan berörts i föregående avsnitt stadgas i 27 § Fvl att fattig­ vård i allmänhet meddelas genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård på anstalt. Om sistnämnda form av fattigvård ges bestämmelser i 31 och följande §§. Sålunda föreskrives i 31 § bl. a., att fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vård­ hem) för mottagande av understödstagare, vilka är i behov av vård samt ej lämpligen kan understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera fattigvårdssamhällen kan förena sig om gemensam anstalt. Under vissa omstän­ digheter kan ett fattigvårdssamhälle befrias från skyldigheten att ha anstalt. Vissa bestämmelser om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, avsedda att garantera en lämplig fördelning av vårdtagarna inom anstalten, åter­ finnes i 32 §. Där stadgas även, att tillfälle bör beredas till arbete på an­ stalten för sådana understödstagare, som är i någon mån arbetsföra. Vidare föreskrives, att minderåriga inte annat än tillfälligtvis får intagas på fattig­ vårdsanstalt såvida inte en särskild avdelning, godkänd som barnhem, in­ rättats vid anstalten. Under 33 § har upptagits regler om arbetshem. Enligt dessa skall genom landstingets försorg upprättas erforderligt antal arbetshem för omhänder­ tagande av i någon mån arbetsföra behövande, vilka är i behov av anstaltsvård men inte lämpligen kan tagas emot eller behållas på fattigvårdsan­ stalt. Sådana personer brukar betecknas som störande understödstagare. På arbetshem omhändertages vidare försörj ningspliktiga personer, vilka jämlikt 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. Dylika personer be­ nämnes vanligen försumliga försörjare. För landstingsfria städer skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg. Flera landsting och sådana städer får förena sig om gemensamt arbetshem. Personer under 18 års ålder må ej intagas i arbetshem. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse och ha ett av Konungen fastställt reglemente. Om intagning i hemmet beslutar dess styrelse. Plan för kommunal fattigvårdsanstalt skall enligt 34 § underställas läns­ styrelsen, medan plan till arbetshem underställes Konungens prövning. I 35 § stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sin­ nessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov av vård på särskild anstalt, såvitt ske kan skall beredas dylik vård. Fattigvårdsstyrelsen har att vidtaga erforderliga åtgärder för att för­ skaffa honom inträde på sådan anstalt. I Fvl:s 9 kap. finnes vissa bestämmelser rörande de disciplinära förhål­ landena på fattigvårdsanstalterna. Sålunda stadgas i 69 § bl. a., att om någon, som intagits på kommunal fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

grövre förseelse mot ordningen på anstalten, fattigvårdsstyrelsen eller i förekommande fall anstaltsstyrelsen äger att tillrättavisa honom. Tillrätta­ visningen kan ta formen av minskning i kosten eller inskränkning i eljest medgivna friheter och förmåner; för gossar under femton år och flickor under tolv år får aga användas. Styrelsen för arbetshem äger myndighet över de på hemmet intagna i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. Den som inte endast tillfälligt åtnjuter fattigvård enligt lagens 1 § (obli­ gatorisk fattigvård) eller som för egen försörjning är intagen på fattigvårdsanstalt, är enligt 70 § skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen eller å dess vägnar anvisas. I 73 § stadgas, att den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri och på grund av att han varit i behov av fattigvård intagits på fattigvårdsanstalt, inte är berättigad att lämna anstalten med mindre grundad anled­ ning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Om en sådan vårdtagare eller någon annan på fattigvårdsanstalt intagen vårdtagare skall intagas på arbetshem, har vederbörande polismyndighet enligt 72 § att på begäran meddela handräckning för vederbörandes över­ förande till arbetshemmet. Polishandräckning skall meddelas för överfö­ rande till arbetshem även av försumliga försörjare. Om såväl understodstagare som försumliga försörjare gäller, att polishandräckning kan begäras även för deras återhämtande till kommunal fattigvårdsanstalt, varifrån de olovligen avvikit. Enligt 74 § kan fattigvårdsstyrelsen eller i vissa fall anstaltsstyrelsen utdela varning till den vårdtagare, som på anstalten undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller som utan tillstånd lämnar arbetet. Detsamma gäller den som visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning. Varningen skall innefatta en erinran därom, att den telande, om han inte låter sig rätta av varningen, kan komma att ådömas tvångsarbete på all­ män tvångsarbetsanstalt. Detta förfarande gäller dock inte den, som inte fyllt 21 år eller är arbetsoförmögen. — Om dömande till tvångsarbete och om tvångsarbetes förrättande stadgas i 75 och 76 §§. I fråga om tillsynen över fattigvårdsanstalterna gäller vad i fattigvårds­ lagens 6 kap. (43 och 44 §§) är stadgat om uppsikt över kommunernas fattig­ vård. Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som åligger länssty­ relserna, ankommer det på socialstyrelsen att verka för fattigvårdens ända­ målsenliga ordnande och främja dess utveckling samt öva uppsikt över arbetshemmen. I detta sammanhang må erinras om att vissa beslut av principiell karaktär rörande ålderdomshemsvårdens framtida ordnande fattades av 1947 års 9 — Bilmng till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

riksdag med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 243. Någon ändring av fattigvårdslagens bestämmelser föranleddes emellertid inte härav. Till följd av beslut vid 1953 års riksdag på grundval av proposition nr 69 ut­ färdades kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anord­ nande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Beslut rörande sådant statsbidrag fattas av länsstyrelsen efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen. Statsbidrag utgår till driftkostnaderna vid arbetshem enligt kungörelsen den 9 juli 1920 (nr 607) angående driftkostnaderna vid i lagen om fattig­ vården den 14 juni 1918 (nr 422) avsedda arbetshem. Ett anslag för ända­ målet finnes uppfört under femte huvudtiteln.

Socialvårdskommittén

I del II av betänkandet behandlar socialvårdskommittén vissa anstaltsfrågor. Kommittén erinrar om sitt år 1946 avgivna betänkande nr XIV med förslag angående ålderdomshem in. m. och framhåller, att anstaltsfrågorna såvitt angår ålderdomshemmen därmed blev slutbehandlade för kommitténs del. Vidare påpekas, att nämnda förslag låg till grund för 1947 års riks­ dagsbeslut i fråga om ålderdomshemmen. I den del betänkandet nr XIV inne­ fattade utredning om försörjningshem och vissa andra anstalter blev för­ slagen emellertid inte prövade av statsmakterna, och efter ett referat av sitt förslag i denna del samt däröver avgivna yttranden återkommer kom­ mittén nu med slutliga förslag angående försörj ningshem in. fl. anstalter. Förslaget grundas även på en i betänkandet refererad undersökning av klientelet på arbetshemmen år 1946, som utförts av socialläkaren G. Inghe på uppdrag av socialstyrelsen. Kommittén föreslår, att bestämmelser rörande ålderdomshem, försörjningshem och för det störande klientelet avsedda vårdhem undantages från socialhjälpslagen och sammanföres i en särskild lag om vissa socialvårdsanstalter. Bestämmelser angående arbetshem för försumliga försörj are före­ slås hänförda till en särskild lag om arbetsföreläggande. Vad ålderdomshemmen angår innebär kommitténs förslag ett lag­ fästande av riksdagens nyssnämnda principbeslut av år 1947. Det skall enligt förslaget åligga kommun att, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna och driva ålderdomshem för inom kommunen bosatta åldringar och invalider, vilka är i behov av omvårdnad och tillsyn på anstalt men för vilka dock icke erfordras vård på sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig anstalt. Kommunens beslutande organ skall utse en styrelse på minst tre personer för ålderdomshemmet. F örsörjningshem skall enligt förslaget upprättas av landstingen för yngre och medelålders personer, vilka ehuru i viss utsträckning arbets­ föra saknar förmåga att försörja sig samt är i behov av omvårdnad och

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 131

tillsyn på anstalt utan att vård på sjukvårdsanstalt eller annan jämförlig vårdanstalt är påkallad, och vilka inte heller lämpligen bör beredas vård på ålderdomshem. Sådana försörjningsfall skall i begränsad utsträckning kunna tagas emot på ålderdomshem där så kan ske utan olägenhet för åldringarna. Kommittén antar, att minimibehovet av försörjningshem mot­ svarar omkring 1 500 vårdplatser. Endast ett fåtal hem beräknas bli erfor­ derliga per landstingsområde. En stad inom landstingsområdet kan själv efter överenskommelse med landstinget anordna försörj ningshem. I särskilt yttrande föreslår en ledamot av kommittén (herr Pettersson), att staten skall svara för försörjningshemmen. Försörj ningshemmen föreslås liksom ålderdomshemmen vara anordnade som inackorderingshem med låga avgifter och helt ha karaktären av öppna anstalter. I den mån den intagne inte har folkpension eller andra möjlig­ heter att betala för sig, skall socialnämnden bevilja honom socialhjälp för ändamålet. Med hänsyn till vårdtagarnas arbetsförmåga skall försörj nings­ hemmen bereda goda arbetsmöjligheter. Kommittén finner det å ena sidan nödvändigt, att arbetsskyldighet stadgas för försörjningshemmens vårdtagare, men anser det å andra sidan angeläget att arbetsförhållandena blir sådana, att arbetet inte kännes som ett straff e. dyl. Ersättning för utfört arbete anses böra utgå. Kommittén uttalar, att disciplinmedel ej torde kunna undvaras på en anstalt med ett försörjningshems klientel. I ett för varje särskilt försörjningshem gällande, av länsstyrelsen efter socialstyrelsens anvisningar fast­ ställt reglemente bör finnas ordningsföreskrifter t. ex. avseende att de in­ tagna måste vara inne på anstalten vid viss tid pa kvällen. Inskiänkning av friheten att på fritiden lämna anstalten anföres som ett lämpligt disciplin­ medel. Även i andra avseenden föreslås inskränkning av eljest medgivna friheter och förmåner kunna ske. För en vårdtagares överförande från ålderdomshem till försörj ningshem föreslås rätt att erhålla polishandräck­ ning bli meddelad. Ingen skall emellertid kunna kvarhållas på ett försörjningshem mot sin vilja, och handräckning skall enligt förslaget inte kunna begäras för en avviken vårdtagares återförande till försörjningshemmet. Om en vårdtagare upprepade gånger lämnar försörj ningshemmet för ett par dygn i taget eller om nyssnämnda disciplinmedel inte förslår för att hålla en intagen till ordningen, skall hans överförande till vårdhem övervägas. Vårdhem föreslås skola upprättas av staten för omhändertagande av personer, vilka på ålderdomshem eller försörj ningshem visat sig vara störande för de övriga vårdtagarna. Endast fyra mindre hem anses er­ forderliga för hela riket. Kommittén erinrar om att den i annat sammanhang i förevarande be­ tänkande tagit den ståndpunkten, att arbetsföreläggande på grund av för­ summad försörjningsplikt bör, i den män intagning på anstalt måste ske, verkställas på för ändamålet inrättade arbetshem. Den sammanblandning

132 Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

av försumliga försörj are med störande under stödstagare från kommunala ålderdomshem och försörjningshem, som hittills förekommit på arbetshemmen, bör sålunda enligt kommitténs mening i princip upphöra. Enligt kommitténs mening synes den tidigare nämnda undersökningen rörande klientelet på arbetshemmen utvisa, att de intagna störande understödstagarna i huvudsak bort beredas vård på olika specialanstalter, t. ex. alkoholistanstalter. Det bedömes som sannolikt, att behovet av platser för störande understödstagare på arbetshem kvarstår i huvudsak därför att platser på specialanstalter icke stått till förfogande. Det rör sig här enligt kommitténs mening företrädesvis om personer, vilkas vårdbehov ställer dem sist i kön till respektive specialanstalter. Med hänsyn till de övriga vårdtagarnas rätt till trevnad och ro på ålderdomshem och försörjningshem måste emellertid anstalter finnas för omhändertagande av stö­ rande vårdtagare från dessa hem. Något krav på viss arbetsförmåga föreslås inte bli uppställt för vård­ hemmens vårdtagare. Inte heller bör hinder resas för intagning av personer som är psykiskt abnorma, alkoholskadade osv. Intagningen föreslås centra­ liserad till socialstyrelsen, som inte skall medgiva intagning utan att vårdtagaren undersökts av psykiater. Varje möjlighet att bereda vård på special­ anstalt för den som är i behov därav skall undersökas och utnyttjas. Arbetsskyldighet föreslås bli stadgad även såvitt angår vårdhemmen. Vårdhemmen bör ha öppen karaktär, och ehuru förflyttningen till vårdhem­ met enligt kommitténs uppfattning i sak har en repressiv karaktär, innebär överföring till sådant hem icke i och för sig en internering. Handräckning för en vårdtagares överförande till vårdhem föreslås kunna erhållas. Där­ emot vill kommittén inte föreslå rätt till handräckning för återförande till ett vårdhem av en vårdtagare, som avvikit från ett sådant hem. Beträffande disciplinmedel på vårdhem föreslås i huvudsak samma ordning som i fråga om försörj ningshem. Till kommitténs förslag rörande av staten inrättade arbetshem för försumliga försörjare hänvisas till s. 380—382 i betänkandet.

Remissyttranden

I remissyttrandena understrykes beträffande ålderdomshemmen från flera håll önskemålet, att specialanstalterna för kroniskt sjuka, sin­ nessjuka in. fl. utbygges så, att klientelblandningen på ålderdomshemmen i möjligaste mån kan undanröjas och 1947 års riksdagsbeslut förverkligas. Å andra sidan betonas, att ålderdomshemmen även i framtiden torde komma att få hysa inte så få sjuka och skröpliga människor och att anord­ ningarna bör anpassas med hänsyn härtill. Från ett avsevärt antal remissorgan reses invändningar mot förslaget, att kommunens beslutande organ skall utse ålderdomshemmets styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 133

Socialnämnden anses därvid böra själv utgöra styrelse för ålderdomshem­ met eller få ett avgörande inflytande på styrelsens sammansättning. Såsom skäl för denna ståndpunkt anföres, att socialnämnden enligt den föreslagna socialhjälpslagen skulle få en ovillkorlig skyldighet att för en åldring, som är i trängande behov av vård på ålderdomshem, bereda sådan vård; det vore då följdriktigt att nämnden finge inflytande på intagningen vid hem­ met. Behovet av de föreslagna försörj ningshemmen diskuteras i många yttranden. Riktigheten av kommitténs uppskattningar av detta be­ hovs storlek ifrågasättes, och stor försiktighet rekommenderas vid ett even­ tuellt införande av vårdformen; i flera fall önskas ny utredning härom. Det framhålles härutöver från ett flertal remissorgan, i första hand läns­ styrelser och landsting, att den planerade eller pågående utbyggnaden av olika slag av specialanstalter på kropps- och sinnessjukvårdens område samt inom området för vården av psykiskt efterblivna och alkoholister med­ verkar till en fortgående minskning av det klientel, för vilket försörjningshemmen avsetts. I åtskilliga fall påpekas därjämte, att de åtgärder för partiellt arbetsföras återförande till arbetslivet, som får allt större omfatt­ ning, i stor utsträckning avser just de tilltänkta försörjningshemmens klientel; allteftersom arbetsvärden utbygges minskar behovet av dylika an­ stalter. Det framhålles även, att det ur de vårdbehövandes synpunkt skulle vara olämpligt att anordna anstalter belägna på orter där flertalet av vårdtagarna inte hör hemma. Huvudmannaskapet för de föreslagna försörj ningshemmen anses böra sammanfalla med huvudmannaskapet för de föreslagna vårdhemmen. I flertalet yttranden, där frågan behandlas, förordas staten som huvudman; i synnerhet företrädes denna mening av landstingen. Behovet av särskilda anstalter för sådana vårdtagare på ålderdomshem­ men, vilka är störande för omgivningen, vitsordas i flera yttranden; och för­ slaget att skilja ifrågavarande personer från arbetshemmen, där de för när­ varande är omhändertagna tillsammans med försumliga försörjare, godtages allmänt. Socialstyrelsen finner det dock svårt att yttra sig om be­ hovet av de föreslagna anstalterna på längre sikt allteftersom de olika vårdspecialiteterna utbygges. Medicinalstyrelsen uttalar, att det klientel, som kan beräknas bli om­ händertaget på de föreslagna vårdhem m e n, huvudsakligen utgöres av psykiskt sjuka eller defekta individer. Det syntes föga troligt, att man skulle kunna åstadkomma en ur såväl behandlingssynpunkt som trevnadssynpunkt önskvärd differentiering av klientelet på sätt som föreslagits. Man skulle icke med fördel sammanföra senila, sinnesslöa, alkoholdementa, epileptiker och psykopater, vilket de sakkunniga förutsatte och som komme atl bli följden, om endast tvenne anstalter för vartdera könet skulle stå organisationen till förfogande. Det vore därför ett ur många synpunkter

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

mindre lyckligt provisorium, som skulle komma till stånd, om förslaget realiserades. Förslaget att intagning på vårdhem aldrig borde medgivas utan att vårdtagaren undersökts av psykiater tillstyrktes. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anser att vårdhem icke bör upprättas. Samma ståndpunkt intages av socialvårdsnämnden i Karlskrona, vilken anser, att det obetydliga antal störande understödstagare, som nu vistas på arbetshem och varav flertalet lider av psykisk ohälsa, bör kunna erhålla vård på hem, som anslutes till vårdorganisationen för lättskötta sinnessjuka. Frågan om de föreslagna inrättningarnas karaktär av öppna eller slutna anstalter, om disciplin medel på anstalterna samt om möjligheten till polishandräckning för förflyttning mellan eller återförande till anstalterna diskuteras i några yttranden. Socialstyrelsen framhåller, att försörjnings- och vårdhemmen skulle bli specialanstalter för ett klientel, bestående av sjukliga, utvecklingsavvikande, psykiskt abnorma människor. Med hänsyn härtill och då svårare sinnes­ sjuka borde föras till sinnessjukhus, borde tvångsåtgärder enligt styrelsens mening få förekomma endast i ofrånkomliga undantagsfall. Styrelsen be­ handlar i detta sammanhang förslaget, att rätt till polishandräckning föl­ en störande vårdtagares överförande från ålderdomshem till försörj ningshem eller vårdhem skulle meddelas, och anför, att eu sådan möjlighet tyvärr torde vara oundviklig. Styrelsen ville dock ej underlåta att påpeka, att blotta förhandenvaron av en i lagen inskriven möjlighet därtill kunde bli till ett hot om repressalier från personal på ålderdomshem. Tvånget kunde också underhålla den falska och farliga föreställningen, att försörjningshemmen och vårdhemmen vore något slags korrektionsanstalter; tvångsföreskrifterna måste därför ägnas oavlåtlig uppmärksamhet. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i tolfte distriktet anför bl. a. att anordningen med polishandräckning icke stämmer med tanken på »det kommunala pensionatet». Fn person, som vårdades på ålderdomshem, skulle ju icke vara omhändertagen i lagens nuvarande mening utan vore att anse som en inackorderad. Den som bodde på ett pensionat riskerade ju icke att bli bortförd genom handräckning, och lika litet borde en sådan risk sväva över dem, som inackorderat sig på kommunens pensionat för gamla per­ soner. Stadgandena om handräckningsförfarande i samband med åldrings­ vården borde utgå. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det av konsulenten gjorda uttalandet förtjäna beaktande. Ronneby landskommun, som ifrågasätter behovet av försörjningshem, finner det inte tilltalande med bestämmelser om polishandräckning vid för­ flyttning från ålderdomshem till försörj ningshem, och från Skara stad understrykes, att försörj ningshemmen skall vara öppna anstalter, på vilka ingen kan kvarhållas mot sin vilja. Fattigvårdsstyrelsen i Oskarshamn

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

finner det icke tilltalande, att man i lagen föreslår möjlighet att med polishandräckning överföra vårdtagare till val dhem. Besvårssakkunniga har ur lagförslaget utläst, att intagning på försörjningshem icke alltid förutsattes vara frivillig, och framhåller, att före­ skrifter i lagförslaget saknas såväl om detta tvångsintagningsförfarande som beträffande de grunder, efter vilka styrelse för försörjningshem skall av­ göra framställning om inackordering på hemmet i fråga om den, som icke själv ansökt därom. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att beslut om handräck­ ning i fråga om överförande av en vårdtagare från ålderdomshem till föisörj ningshem bör anförtros länsstyrelserna och ej polismyndigheterna. Beträffande vårdhemmen säger sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån ej dela kommitténs uppfattning, att desamma bör ha öppen karaktär. Stora praktiska svårigheter komme enligt länsstyrelsens mening att uppstå, om handräckning ej medgåves för återförande till vårdhem av den som olovligen avvikit därifrån. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands lan är av samma mening. Medicinalstyrelsen, vilken anser det olämpligt att införa isolering som disciplinmedel på vårdhem, finner att återförande äv­ en vårdhemsintagen bör kunna ske genom polishandräckning på framställ­ ning av vårdhemsföreståndaren. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i fjärde distriktet säger sig bestämt hålla före, att vårdtagare, som olov­ ligt avviker, absolut bör efterspanas och återföras till vårdhemmet snarast ske kan; man måste eljest befara att han skulle återvända till ålderdoms­ hemmet. Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, som finner det böra övervägas att ge vårdhemmen sluten karaktär, anser att möjlighet till handräckning bör finnas för intagning direkt på vårdhem utan föregående intagning pa ålderdomshem eller försörj ningshem av sådana personer, vilka enligt vad man tidigare vet om dem bör vårdas på vårdhem.

Departementschefen

I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företräda­ res förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående ålderdomshem in. in. .lag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjoit sig gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen fick i uppdrag bl. a. åt! skaffa sig eu överblick över vårdfrågornas läge när det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestäm­ melser och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till sam­ hällets och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form. Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer, som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en om­ prövning av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården. Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kom­ munerna och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan olika vårdformer. Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdoms­ hemmens ställning som socialvårdsanstalter. Riksdagsbeslutet år 1947 innebar, att ålderdomshemmens karaktär av fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning an­ sågs följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hem­ ma i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning. Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden. Socialvårdskommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett full­ följande av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålder­ domshem som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående las om vissa socialvårdsanstalter in. m. I avvaktan på åldringsvårdsutred­ ningens slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, in­ föres i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna anstaltsvård. Fattigvårdskaraktären hos ålderdomshem och liknande anstalter har i första hand bestått däri, att hjälpen till den understödsbehövande utgått i form av omhändertagande på anstalt och att vårdtagaren i och med in­ tagningen enligt lagen ställts under fattigvårdsstyrelsens tillsyn och haft att underkasta sig viss arbetsplikt och vissa disciplinära bestämmelser, vilka genom sin utformning förlänat anstaltsvården en i någon mån frihetsberö­ vande karaktär. Utvecklingen har emellertid radikalt förändrat de anstaltsvårdades ställning. Den höjd som folkpensionerna nu uppnått och de regler som vunnit insteg för avgiftssättningen på de kommunala social­ vårdsanstalterna har medfört, att åldringar och invalider på dessa anstalter i regel kan betala för sig med sin pension och inte är att anse som understödsfall. Då någon, som inte är folkpensionär, på grund av sjukdom mer eller mindre tillfälligt vistas på en kommunal anstalt, är det min för­ hoppning att den allmänna sjukförsäkringen mestadels skall visa sig kunna lösa vardtagarens ekonomiska problem. I den mån personer på

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl måste soka sig till kommunala anstalter, bör frågan om vårdkostnaden enligt min mening betraktas som en sak och tillgodoseendet av vårdbehovet som en annan. De kommunala socialvårdsanstalterna bör vara helt öppna hem, i vilka vårdsökande tages emot, då de av fri vilja — om också ofta under de yttre omständigheternas tryck — söker sig dit. Detta hindrar helt natur­ ligt inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera lugn och trevnad på anstalten. Lagstiftningen bör emellertid befrias från föreskrifter av den typ, som närmast betingat vad man kallat fattig vårdskaraktär en. Från här angivna utgångspunkter är det enligt min mening lämpligast att nu i socialhjälpslagen endast intages vissa grundläggande bestämmelser i detta hänseende. Klicntelblandningen på ålderdomshemmen betraktas sedan lång tid som ett av åldringsvårdens svåraste problem. Det är inte minst blandningen på dessa hem av å ena sidan kroniskt sjuka, sinnessjuka, efterblivna och alko­ holiserade människor och å andra sidan relativt friska åldringar och inva­ lider, som på sina håll gett ålderdomshemsinstitutionen dåligt anseende. I 1947 års riksdagsbeslut uttalades, att det icke då var möjligt att spärra hemmen för fortsatt intagning av sådana personer, som inte lämpligen borde vårdas där. Det är ett framträdande önskemål, uttalade riksdagen, att den åsyftade begränsningen av ålderdomshemmens klientel genomföres utan onödigt uppskov. Klientelblandningen är fortfarande i hög grad besvärande på många ålder­ domshem. Det råder å andra sidan inte något tvivel om att den önskvärda differentieringen av anstaltsklientelet på senare år gjort betydelsefulla framsteg. En av orsakerna härtill är utbyggnaden av vårdanordningarna för olika grupper som är i behov av specialvård; jag tänker härvid på an­ ordningar såväl för sluten som för öppen vård av kropps- eller sinnessjuka, alkoholister etc. Ytterligare framsteg är förestående till foljd av den fort­ gående utbyggnaden av sinnessjuk vården, alkoholistvården och kronikervården, den påbörjade reformeringen av vården av de psykiskt efterblivna samt de åtgärder, som kan förväntas följa, sedan statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande fullgjort sitt uppdrag att pröva de av 1947 års psvkopatvårdsu t redning framlagda förslagen. Socialvårdens egna resurser har samtidigt ökat. Ny- och ombyggnaden av ålderdomshem pågår i jämförelsevis snabb takt, varvid möjligheterna till differentierad vård på dessa hem successivt ökar. Dessa möjligheter okar också därigenom, att de genom kommunindelningsreformen nybildade större kommunerna kan företa omdispositioner av anstaltsbcståndet och använda olika byggnader för skilda grupper av vårdbehövande. Klientel­ blandningen kan vidare motverkas genom åtgärder för upprustning av äldre bostäder, där vårdbehövande personer i en del fall kan beredas möjligheter att leva ett självständigt liv om också under en viss tillsyn

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

från socialvårdsorganen. Det är å andra sidan troligt, att bostadsbristen på en del orter medverkar till att man på anstalterna fortfarande måste ta emot personer, som inte borde vistas där. Slutligen spelar den alltmer aktiva arbetsvärden för partiellt arbetsföra en stor roll då det gäller att ordna ett självständigt liv för personer, som under tidigare rådande för­ hållanden måste placeras på anstalter. Det är bland annat dessa förhållanden som gör, att jag inte nu är beredd att ta ställning till socialvårdskommitténs förslag om en uppdelning av anstaltsväsendet inom socialvården på dels kommunala ålderdomshem för åldringar och invalider, dels av landstingen anordnade försörjningshem för vissa i någon mån arbetsföra personer och dels statliga vårdhem för det på ålderdomshem och försörjningshem störande klientelet. Den tvek­ samhet, som mött kommitténs förslag rörande behovet av försörjningshem, samt den bristande enigheten rörande huvudmannaskapet för detta slag av anstalter utgör ytterligare skäl att avvakta utvecklingen. De tilltänkta försörjningshemmens klientel, de s. k. försörjningsfallen, återfinnes till största delen i de stora städerna. I den mån ifrågavarande personer lever på anstalt vistas de för närvarande i övervägande utsträckning på kommunala socialvårdsanstalter av det skälet, att resurserna inom alkoholistvården, sinnessjukvården och vården av de psykiskt efterblivna ej är tillräckliga. Därutöver rör det sig främst om ett antal arbetsvårdsfall. De städer det här i första hand är fråga om står utanför landstingen och svarar i hög grad själva för vårdinrättningar av skilda slag. I den mån de är beredda att genomföra en ytterligare differentiering av sitt anstaltsbestånd, kommer klientelblandningen på de kommunala socialvårdsanstalterna att minska ytterligare och behovet av en särskild, av lagstiftningen reg­ lerad anstaltsorganisation för s. k. försörj ningsf all att framstå som mindre angeläget. Såväl socialvårdskommittén som remissorganen har emellertid under­ strukit det angelägna i att bereda möjlighet att från ett ålderdomshem flytta sådana vårdtagare, som är störande på hemmet och skapar vantrevnad och osäkerhet för de övriga gästerna. De personer det här gäller kan för närvarande intagas på arbetshem. För sådan intagning fordras emellertid, att vårdtagaren är i någon mån arbetsför. Socialvårdskommittén har föreslagit, att sammanförandet på arbetshemmen av dels s. k. störande understödstagare och dels s. k. försumliga försörjare, som erhållit arbetsföre­ läggande, skall upphöra och att staten för den förstnämnda kategorien skall upprätta ett litet antal s. k. vårdhem. Något krav på viss arbetsförmåga skulle inte uppställas för intagning på vårdhem, och intagningen skulle obligato­ riskt föregås av psykiatrisk undersökning. Såsom belysts av den tidigare omnämnda undersökning, vilken social­ läkaren Inghe företagit av arbetshemmens klientel, utgöres de s. k. störande understödstagarna på dessa hem i stor utsträckning av personer, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

egentligen borde vårdas på olika specialanstalter men för vilka plats inte kunnat beredas på sådana anstalter. Orsaken härtill torde inte sällan \ara att de på grund av hög ålder eller av andra skäl betraktas som fall. för vilka ingen bättring är möjlig. Riksdagen har vid olika tillfällen och senast år 1950 uttalat som sin uppfattning, att arbetshemsorganisationen bör såvitt möjligt minskas intill dess frågan om dess fortbestånd kan avgöras. I ett senare sammanhang kommer jag att beröra frågan om arbetshennnens roll såsom anstalter för försumliga försörjare. Här skall jag behandla frågan om dessa hem som inrättningar för störande understödstagare vid de kommunala anstal­ terna. Efter hand har detta klientel minskat i antal. Vid Långmora, Vastergårdens och Malmö stads arbetshem för män har antalet störande under­ stödstagare under de senaste tio åren överstigit 40 endast vid två årsskif­ ten, nämligen den 1 januari 1952, då antalet var 41, och den 1 januari 19o5, då en som tillfälligt hög betraktad beläggning av 51 personer redovisades. Antalet personer av samma kategori vid Malmköpings arbetshem för kvin­ nor har inte sedan år 1951 varit så hög som 10. Arbetshemmen erbjuder kommunerna en möjlighet till differentiering av vårdtagarna på ålderdomshem och liknande hem. I den mån kommunerna och särskilt de stora städerna erhåller andra möjligheter att avskilja de störande vårdtagarna från ålderdomshemmen — t. ex. i form av särskilda kommunala anläggningar inom specialsjukvården eller den öppna vården __ minskar behovet av platser på arbetshemmen. Betecknande är att av 10 störande understödstagare, som vid utgången av januari månad 1955 vis­ tades på Långmora arbetshem, 10 hade överförts dit från Vårdhemmet Höga­ lid i Stockholm, medan hela övriga mellersta och norra Sverige, som be­ tjänas av denna anstalt, svarade för beläggningen av de 6 Övriga platserna. En viss efterfrågan på platser föreligger emellertid. Ansträngningar har på senare tid gjorts att vidta sådana anordningar, att de störande understödstagarna på arbetshemmen kan skiljas från övriga interner. Planer föreligger alt disponera särskilda byggnader, eventuellt belägna på avstånd från arbetshemmet i övrigt, för understödstagarna. Enligt min mening bör de störande vårdtagarna så snart som möjligt avlägsnas från arbetshemmen. Jag är emellertid inte beredd att lörorda, all eu ny anstaltsorganisation tillskapas för de fall det här gäller. Vid sidan om de största städerna, som själva torde kunna organisera den differentiering av vårdtagarna som är nödvändig för trivseln på ålder­ domshemmen, är nämligen behovet av platser lör detta klientel mycket litet - i all synnerhet om de störande vårdtagarna placeras på de typer av specialanstalter där flertalet av dem egentligen hör hemma. Varje möjlighet att placera vårdtagaren i sådan anstalt bör naturligtvis tillvaratagas. Som ett provisorium bör sålunda den landstingen ålagda skyldigheten att sörja för vården av dessa personer t. v. bestå. I vilka former denna \aid

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skall ordnas anser jag inte böra fastslås i lag. Då frågan om arbetshemmens framtid kommer att övervägas i samband med barnavårdskommitténs förslag rörande behandlingen av försumliga försörjare, blir det tillfälle att på nytt pröva frågan om de störande vårdtagarnas behandling. Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen nu inrymmer för de anstaltsvårdade. Socialvårdskommitténs förslag inne­ bär, att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av per­ soner som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl. Jag vill erinra om att arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprung­ ligen bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårdsstyrelsen att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disci­ plinära åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att eko­ nomiskt utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel. På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden. En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fat­ tigvårdslagen ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har före­ slagit, att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, där­ emot inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga. Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om per­ soner, som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande socialvårdsanstalter böra komma i fråga. Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understödstagares överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vård­ hemmet Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen också många av de svaraste fallen överförts därifrån. I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem ellei lik­ nande anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att und­ vika att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller lik­ nande hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vård­ anstalt bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex. på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen bör det vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara behövliga.

Hemortsrätten

Gällande bestämmelser

Fvl:s regler om hemortsrätt bygger på den registrering av rikets inne­ vånare, som skall ske enligt folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946. I denna förordning skiljes mellan kyrkobokföring och mantalsskrivning. Huvudregeln i fråga om kyrkobokföringen är, att var och en skall bokföras i den församling, där han är bosatt (13 § 1 inom.). Fn person anses utom i vissa specialfall, som saknar större intresse i detta samman­ hang, bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under natt­ vilan eller motsvarande vila (13 § 2 inom.). Från huvudregeln att kyrko­ bokföringen skall ske i bosättningsförsamlingen stadgas vissa undantag, av vilka ett särskilt berör socialvården. Det åsyftade undantagsstadgandet innehåller, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt, detta inte medför ändring i avseende å hans kyrkobokföring, såvida inte under tiden sådana förhål­ landen inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes; i fråga om kyrkobokföring av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten (14 § 6 mom.). För att möjliggöra en riktig kyrkobokföring innehåller folkbokföringsförordningen utförliga bestämmelser om anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Sålunda åligger det i regel var och en som ändrar bosättning att oför­ dröj ligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan därom hos pastor i den församling, där han efter flyttningen är bosatt (21 §). Den som inflyttat till en församling skall införas i församlingsboken och anses kyrkobokförd i församlingen fr. o. m. den dag, då anmälan om inflyttningen gjordes eller, om pastor fattat beslut om hans kyrkobokföring utan att flyttningsanmälan skett, fr. o. m. beslutets dag. Samtidigt anses hans kyrkobokföring i annan församling ha upphört (13 § 1 mom.). Mantalsskrivningen sker årligen av de lokala skattemyndig­ heterna, som därvid i mantalslängder uppför bl. a. alla fysiska personer, vilka den 1 november förrättningsåret skall vara kyrkobokförda i riket. Mantalsskrivningen gäller för nästkommande kalenderår (mantalsåret). Som regel gäller, att fysisk person skall mantalsskrivas där han den 1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd (32, 33, 35 och 36 §§). Mantalslängden skall underskrivas av mantalsskrivningsförrättaren senast den 1 mars mantalsåret och därefter anses längden justerad (54 §). Klagan över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd föres hos länsstyrelsen genom besvär, som skall ha inkommit före den 15 maj under mantalsåret (65 §). Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kam­ marrätten, som är sista instans (68 och 70 §§).

Enligt Fvl gäller som huvudregel, att svensk medborgare äger hemorts­ rätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att ha under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnju­ tande av sådan fattigvård, som enligt lagens 49 § utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt. I sistnämnda lagrum föreskrives, att om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § eller om samma år fattigvård enligt 2 § med­ delats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där han mantalsskri­ vits, så vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock inte av fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. I fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 143

inverkan på förvärv av hemoidsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn eller adoptivbarn, ävensom för mannen fattigvård, som tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits av minderårigt barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes minderåriga adoptivbarn, såvida ifrågavarande barn har hennes hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv av hemortsrätt, ej heller in­ verkar fattigvård åt barn, som blivit adopterat, på faderns eller modems förvärv av hemortsrätt. Från de huvudregler, för vilka redogörelse nu lämnats, finnes vissa undantag upptagna i Fvl 46—48 §§. Sålunda föreskrives i 46 § att den, som fyllt 60 år, inte därefter kan förvärva ny hemortsrätt. Enligt 47 § 1 mom. har hustru oberoende av sin ålder samma hemorts­ rätt som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan tillkommer henne. I 47 § 2 mom. stadgas, att minderårigt barn inom äktenskap har faderns eller, om han är död och modern lever, moderns hemortsrätt. Är bada föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist avlidna ägde vid sin död. Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon senast ägde. Minderårigt adop­ tivbarn har samma hemortsrätt som adoptanten eller, om han är död, den han senast ägde. Är barn adopterat av makar eller har ena maken adopterat den andres barn, äger reglerna om hemortsrätt för barn inom äktenskap motsvarande tillämpning. Den hemortsrätt ett barn äger, då det fyller 16 år, bibehåller barnet, tills det själv förvärvar annan. 47 § 3 mom. innehåller vissa specialregler om hemortsrätt för hustru och barn för den händelse mannen flyttar från riket. 48 §, som i viss mån ansluter till 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, avser dels den som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller för­ bättrings- eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller an­ staltens tillsyn och dels den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stad­ gas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle, där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans hemortsrätt. Av huvudregeln i Fvl 45 § följer, att den som saknar svenskt med­ borgarskap inte kan äga hemortsrätt i något fattigvardssamhälle i i iket. Enligt 62 § Bni inverkar utgift, som kommun haft för den som om­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

händertagits av barnavårdsnämnd, på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § Fvl stadgas beträffande fattigvård enligt 1 §, dock in­ verkar utgift för den, som fyllt 16 år, endast på hans eget förvärv av hemortsrätt. Om ett fattigvårdssamhälle lämnat obligatorisk fattigvård åt någon, som har hemortsrätt inom ett annat fattigvårdssamhälle, äger det förra samhället med vissa undantag erhålla ersättning för sina utgifter av det senare samhället (Fvl 50 §). På motsvarande sätt äger en kommun, som jämlikt Bvl fått vidkännas kostnader för ett barn, vilket har hemortsrätt i annan kommun, erhålla ersättning av denna (Bvl 63 §). Hemortsrättsreglerna kan därför sägas syfta till att åstadkomma en lämplig fördelning mellan rikets kommuner av de kostnader, som fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen medför för dem. Det kan anmärkas att staten svarar gent­ emot kommunerna för sådana kostnader, som hänför sig till personer, vilka saknar hemortsrätt (Fvl 60 §, Bvl 63 §). När det gäller barnavården svarar staten även för vissa andra kostnader.

Vid sidan av Fvl finnes inom sociallagstiftningen åtskilliga bestämmel­ ser, som motsvarar hemortsrättsreglerna såtillvida som de — i fall när kostnaderna för sociala ändamål skall fördelas mellan stat och kommun — reglerar vilken kommun som skall bära den kommunala delen. Enligt lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall kommun för varje kalenderår bidraga med dels viss andel av kostnaden för tilläggspensioner, änkepensioner, hustru­ tillägg och vårdtillägg, som under året utbetalats för inom kommunen man­ talsskrivna pensionsberättigade, och dels viss andel av kostnaden för kom­ munala bostadstillägg, som under året utbetalats till pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen. Mantalsskrivningen för det år, till vilket kostnaderna hänför sig, är alltså avgörande för frågan vilken kommun som skall svara för kommunbidraget. Om en pensionstagare flyttar från en kommun till en annan kommun och blir mantalsskriven i den nya kom­ munen, flyttas således ansvaret för kommunandelen till inflyttningskommunen. Blir en pensionstagare för visst år ej mantalsskriven, svarar staten för hela kostnaden. I detta sammanhang må nämnas, att kommunen har frihet att bestämma, huruvida och efter vilka grunder kommunalt bostads­ tillägg skall utgå till pensionsberättigade, som är mantalsskrivna inom kommunen, men att denna frihet är inskränkt såtillvida, att för rätt till dylikt tillägg inte får fordras viss tids bosättning inom kommunen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor (7 § folkpensioneringslagen). Även enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn och bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 är mantalsskrivningen avgörande för vilken kommun, som skall bära den del av kostnaderna som inte bestrides av statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 145

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att enligt lagen om allmän sjuk­ försäkring försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i lokal sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantals­ skriven.

Socialvårdskommittén

Kommittén redogör först för den kritik, som riktats mot F v 1 : s hemortsrättsregler. Efter att ha berört en grupp invänd­ ningar, som hänger samman med det numera inte längre aktuella s. k. småkommunsproblemet och som därför kan lämnas åsido i detta sammanhang, uttalar kommittén, att den från kommunalt håll oftast framställda in­ vändningen mot nuvarande hemortsrättsregler är, att de alltför litet till­ godoser kravet på samhörighet mellan individen och hemortsrättskommunen. Härom anför kommittén bl. a. följande.

Kravet på större samhörighet mellan den enskilde medborgaren och hans hemortskommun har efter ikraftträdandet av 1918 års fattigvårdslag i hu­ vudsak följt tvenne huvudlinjer. Å ena sidan har hävdats att utöver man­ talsskrivningen borde fordras viss tids vistelse inom en kommun för att hemortsrätt skulle inträda. Sålunda har uppställts krav på ett och även två års vistelse. Å andra sidan har påyrkats revision av mantalsskrivningsförfarandet i olika avseenden, framför allt i syfte att uppnå bättre överens­ stämmelse mellan den faktiska mantalsskrivningen och bosättningen. Bland de erinringar, som vid diskussionen om hemortsrättsproblemen framförts mot mantalsskrivningsförfarandet kunna nämnas följande: Underlåtenhet att göra föreskrivna anmälningar kan leda till oöverensstämmelse mellan mantalsskrivningen och den faktiska bosättningen. Detta kan ske t. ex. därigenom att en person underlåter att inlämna flyttningsbetyg till inflyttningskommunen. Ett pastorsämbete kan uraktlåta eller förbise att i rätt tid lämna underrättelse till annan kommun om inflyttning. Pastorsämbetet mottager måhända icke underrättelse om inflyttning eller nekar att kyrkobokföra personen i fråga. En fastighetsägare kan uraktlåta att göra an­ mälan om in- eller utflyttning i sina lägenheter. Vidare har påpekats, att en kommun kan förlora möjligheten att föra besvär i mantalsskrivningsärende därigenom att flyttningsbetyg icke uttages vid avflyttning från hem­ kommunen och afl inflyttningskommunen därför ej kan uppgivas. I sam­ band med liknande erinringar har uttryckts önskvärdheten av bättre kom­ munikation mellan mantalsskrivningsförrättaren i inflyttningskommunen och fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen.

De anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna om det s. k. fattigvårdsfria året, sammanfattas av kommittén på följande sätt.

Ä ena sidan har föreslagits, atl dessa bestämmelser skulle helt utgå. Ä andra sidan har uttalats, att åtgärder böra vidtagas för att förhindra, att bestämmelserna i fråga genom illojala förfaranden åsidosättas. Exempel har icke saknats därpå, att myndigheterna i avflyttningskominunen fak- III

III Ili haag till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

tiskt underhålla en till annan kommun inflyttad person genom gåvor, lån, ingående av borgen, understöd från donationsmedel etc., eller genom att de för understödstagares räkning inköpa en i inflyttningskommunen be­ lägen fastighet. Emellertid har även anmärkts, att bestämmelserna om det fattigvårdsfria året fresta till meddelande av understöd från inflyttningskommunens sida. Till sist har det påpekats, att skapandet av ett flertal nya former av förmåner, vilkas åtnjutande ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv, innebär en inkonsekvens i förhållande till fattigvårdslagens här ifrågavarande föreskrift. Det har sålunda gjorts invändningar mot att en person kan inflytta till en kommun och bli där mantalsskriven samt åtnjuta t. ex. mödrahjälp och bidragsförskott och detta oaktat förvärva hemortsrätt i kommunen.

Enligt vad kommittén upplyser har kritik riktats även mot den s. k. 60-årsregeln, som ansetts verka på ett ogynnsamt och nyckfullt sätt. Vidare hade vid upprepade tillfällen ändring yrkats i reglerna om de s. k. bipersonernas hemortsrätt. I den offentliga debatten hade särskilt fram­ hållits såsom olämpligt att kvinna med minderåriga barn, vilka fötts utom äktenskapet, genom äktenskap erhölle mannens hemortsrätt, samt att barnen förty erhölle samma hemortsrätt. Denna innebörd av gällande bestämmelser föranledde anstiftande av s. k. fattigvårdsäktenskap. Till motverkande av dylika manipulationer med hemortsrätten hade föreslagits, att, om kvinna med minderårigt barn inginge äktenskap och barnet under det år, äktenskapet blivit ingånget, erhållit fattigvård eller varit föremål för sådan åtgärd från barnavårdsnämnden, som utgjorde hinder för för­ värv av hemortsrätt, barnet skulle behålla den hemortsrätt det ägde, då modern ingick äktenskapet. Som en generell anmärkning mot nuvarande hemortsrättsregler liksom mot hemortsrättssystemet som sådant hade — fortsätter kommittén — ofta anförts, att de främjade uppkomsten av en osund anda och miss­ tänksamhet i det interkommunala umgänget. Kommunerna underkastade ärendena en byråkratisk och formalistisk prövning, vore obenägna att göra medgivanden, som kunde öka deras försörjningsbörda, och miss­ tänkte gärna förekomsten av manipulationer av ett eller annat slag från andra kommuners sida i syfte att undslippa kostnaderna för en persons underhåll och vård. Tendenser till rättshaveri vore icke sällan märkbara. Ett ofta uppmärksammat förhållande vore därjämte, att nuvarande henir ortsrättssystem och hemortsrättsregler föranlett tvister mellan kommuner liksom mellan kommuner och enskilda i en betydande omfattning. Kommittén har låtit verkställa en undersökning av de fattigvårds- och barnavårdsmål, som under år 1937 anhängiggjorts hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Resultatet av undersökningen redovisas å s. 208 i betänkandet, till vilket hänvisas. Här må endast nämnas att totala antalet fattigvårdsmål utgjorde 9 767, därav 1 322 mål om hemortsrätt, och totala antalet barnavårdsmål 1 074, därav 233 hemortsrättsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 147

Kommittén har vidare från kammarrätten erhållit följande uppgifter angående antalet till kammarrätten under åren 1930—1948 inkomna fattig­ vårds-, barnavårds- och folkbokföringsmål:

De under åren 1940—1948 inkomna målen fördelade sig på de olika grupperna enligt följande tablå: I

Kyrkobok­ Fattigvårds- och barnavårdsmål förings- och

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet anför kommittén.

Ehuru avsevärda fluktuationer i antalet mål förekommit finner socialvårdskommittén uppenbart att en varaktig och betydande nedgång av an­ talet fattigvårdsprocesser ägt rum. Vad särskilt beträffar hemortsrättsmål rörde 13,5 % av de hos länsstyrelserna år 1937 anhängiggjorda målen dylika frågor; motsvarande tal i fråga om barnavårdsmålen utgjorde 21,7 %. Av de i kammarrätten år 1925 avgjorda målen rörde enligt sär­ skilda från kammarrätten inhämtade uppgifter 25,1 % hemortsrättsfrågor, medan av de till samma myndighet under år 1938 inkomna fattigvårdsmål 17,1 % rörde sådana frågor. Huruvida hemortsrättsfrågornas relativa andel i antalet mål över huvud taget ändrats efter 1938 är icke känt. Kom­ mittén har icke funnit anledning att låta verkställa en ny utredning därav, enär en dylik fordrar genomgång av varje ärende och saken numera torde få anses sakna större betydelse. Antalet fattigvårds- och barnavårdsmål, som gäller hemortsrättsfrågor, kan uppenbarligen numera icke vara så stort att man har anledning ta någon större hänsyn till de administrativa besvär vilka därigenom vållas fattigvårdsstyrelserna och deras tjänstemän samt statliga myndigheter. Ur denna synpunkt finnes i och för sig enligt kommitténs mening knappast anledning påyrka ändring av hemortsrätts-

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bestämmelserna. Detta gäller emellertid endast själva processerna. Helt oavsett processerna vålla hemortsrättsbestämmelserna fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder ett drygt arbete, i första hand för införskaffande av utredning om de olika omständigheter, vilka måste vara kända, innan hemortsrätten kan bedömas. Enär bestämmelserna under avsevärd tid för­ hindra hemortsrättsförvärv och vidare enär hemortsrätt ej alls kan för­ värvas vid årligen återkommande fattigvård liksom ej heller vid uppnådda 60 års ålder, är det ofta förekommande att den hjälpbehövande får fattig­ vård i en kommun men har hemortsrätt i en annan, varav följer en om­ fattande kravverksamhet mellan kommunerna. Det är självfallet angeläget att söka begränsa dylikt arbete.

De i det föregående redovisade erinringarna mot hemortsrättssystemet i Fvl härleder sig till övervägande delen ur rent kommunala intressesyn­ punkter. Kommittén framhåller emellertid, att många av dessa erinringar äger samband med förhållanden, som mer eller mindre övar inflytande på den enskilde individens ställning i fattigvårdshänseende. Kommunmed­ lemmarnas uppdelning i hemortsberättigade och icke liemortsberättigade medförde av rent folkpsykologiska skäl, därvid ekonomiska intressesyn­ punkter givetvis mer eller mindre medvetet spelade en roll, att de senare betraktades som främlingar (»utsocknes»). Särskilt i de mindre kom­ munerna kunde detta leda till att nyinflyttade personer, som kunde an­ tagas komma att behöva samhällelig hjälp, finge svårt att skaffa sig bostad eller erhålla arbete eller att de i annan form utsattes för mer eller mindre öppen bojkott. Med hemortsrättssystemet som sådant följde också att den enskilde, som vore i behov av fattigvård, måste underkasta sig betydligt grundligare förhör och vidlyftigare utredning än vad eljest varit nödvän­ digt, i det att hans personliga omständigheter, bosättningsförhållanden in. m. ofta måste utredas för tid, som låge långt tillbaka. Även utanför fattigvården hade understundom konstaterats vissa för den enskilde med­ borgaren menliga påföljder av hemortsrättssystemet såsom sådant. Sålunda hade påtalats det förhållandet att i kommunerna, särskilt under arbetslös­ hetsperioder, framträtt en benägenhet att mer eller mindre uttryckligt på­ verka arbetsgivarna att endast anställa sådana arbetare som hade hemorts­ rätt inom kommunen. En sådan tendens vore givetvis ägnad att försvåra medborgarnas förflyttningar emellan olika kommuner och därigenom deras förmåga att ärligen försörja sig själva genom eget arbete. Olägenheterna accentuerades genom den bestående uppdelningen av fattigvård i obliga­ torisk och frivillig och genom denna uppdelnings betydelse för ersättnings­ skyldigheten kommuner emellan. Ifrågavarande bestämmelser torde ha haft till följd att kommun, som icke vore den hjälpsökandes hemorts­ kommun, i regel tillgodosett hjälpbehovet endast så långt hjälpen kunde återsökas av hemortskommunen. Detta vore givetvis ägnat att leda till en restriktiv och formellt betonad prövning av såväl hjälpbehovet som hjäl­ pens omfattning. Över huvud taget torde beträffande den frivilliga fattig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 149

vården det omdömet vara allmänt, att den som icke hade hemortsrätt inom kommunen vanligen hade svårt att erhålla sådan hjälp. Detta hade betydelse särskilt i tvenne fall, nämligen dels i fråga om hjälp åt arbets­ föra men arbetslösa personer och dels när det gäller att meddela före­ byggande fattigvård. Vid ett bedömande av nuvarande hemortsrättsregler kan man enligt kommitténs mening inte undgå att beröra den ställning som de intaga i den allmänna opinionen. Otvivelaktigt funnes en vitt utbredd uppfattning att hemortsrättssysteinet i sin nuvarande utformning utgjorde ett onus inom fattigvården. Sett ur den allmänna opinionens synpunkt vore syste­ met tungrott och för den enskilde individen ur skilda synpunkter besvä­ rande. Begreppet samhörighet mellan kommun och individ såsom grund för hemortsrätten hade numera en ytterst vag innebörd.

Kommittén framlägger härefter vissa allmänna synpunkter på frågan, hur hemortsrättsregler na bör vara ut­ formade inom den nya socialhjälpslagstiftningen och påpekar härvid till en början, att utgångspunkterna genom ett flertal ingripande reformer på olika områden blivit helt andra än dem man haft vid diskussion om fattigvårdens hemortsrättsregler. Socialhjälpen bleve i avseende på omfattningen endast en mindre del av samhällets hjälpåtgärder. Höjda folkpensioner, sjukhjälp, barnbidrag (allmänna och särskilda) in. m. trädde i fattigvårdens ställe, och socialhjälpen finge endast överta de därefter återstående begränsade uppgifterna. I den mån kommunerna hade gjorts delaktiga i kostnaderna för de nya förmånerna, hade anknyt­ ningen till viss kommun skett efter regler som helt byggde på behovet av enkelhet och toge mycket liten eller snarare ingen hänsyn till det gamla kravet på samhörighet mellan kommunen och förmånstagaren. Vidare märktes, att de mycket små kommunerna, för vilka en i och för sig ej stor utgift kunde vara relativt sett betungande, försvunnit genom den ändrade kommunala indelningen, samt att kostnaderna för socialhjälpen enligt kommitténs förslag skulle delas mellan stat och kommun. Enligt kommitténs mening bör man vid utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp helt bortse från det gamla kravet på verklig sam­ hörighet mellan kommunen och den hemortsberättigade samt de därpå grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun är rättvist eller inte. Till stöd för denna mening anföres. Det gamla kravet på verklig samhörighet mellan kommunen och den hemortsrättsberättigade har övergivits inom socialvården i övrigt. Det synes oförenligt med nutida uppfattning om samhällets förpliktelser mot den enskilde alt för socialhjälpens del söka bibehålla detta krav. Under forna tider, då flyttningar mellan kommunerna voro fåtaliga och kommunika­ tionsmöjligheterna begränsade, var det naturligt icke blott att invånarna i en kommun kände samhörighet med denna och övriga kommunmedlem­

150 Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

mar utan även att såsom uttryck härför accepterades ett gemensamt ansvar för de orkeslösa eller eljest försörjningsodugliga kommunmedlemmarnas uppehälle. I det moderna samhället råda helt andra förhållanden. En livligbefolkningsomflyttning äger rum, gynnad av ett vitt utgrenat kommunikationsväsen. Den faktiska samhörigheten mellan medborgaren och kommu­ nen är vid dessa förhållanden mången gång obetydlig. På grund härav är i själva verket den generella, behovsprövade hjälpformen liksom socialvården i övrigt principiellt en statsuppgift. Socialvårdskommittén har i sitt betänkande VI angående socialvårdens organisa­ tion m. in. understrukit detta förhållande och diskuterat de fördelar och olägenheter som skulle följa, därest man i anledning därav förstatligade fattigvården (socialhjälpen). När kommittén kom till det resultat, att en lokal samfällighet, kommunen, måste bära en del av kostnaderna, berodde detta bl. a. därpå att kommittén fann obestridligt, att fara eljest skulle före­ ligga för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Samma synpunkt lig­ ger till grund för den kommunala ansvarigheten för inkomstprövade delar av socialförsäkringen. Den kommun, vars organ utövar ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skall bära en del av kostnaden. Där­ emot kan denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet mellan en viss kommun och den enskilde, medförande en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde. Att under angivna förhållanden så som ofta skett och ännu sker tala om att det är rättvist eller orättvist att en person får hemortsrätt i en kommun är ett sätt att se på problemet som sålunda numera saknar reell grund. Det är i regel icke möjligt att avgöra vad som i det särskilda fallet är »rättvist» eller »orättvist». I diskussionen kring hemortsrättsproblemen torde kunna spåras en benägenhet, framför allt från kommunernas sida, att bedöma ett hemortsrättssystems verkningar med utgångspunkt från allenast ett eller ett fåtal individuella fall, i vilka reglernas tillämpning förmenats medföra för respektive kommun orättvisa verkningar, medan man förbiser det ofta betydligt större antal fall, där kommunen icke haft några olägenheter utan tvärtom ekonomiska fördelar av bestämmelserna i fråga.

Kommittén finner det vara ett bestämt intresse för den enskilde med­ borgaren att kunna så fort som möjligt förvärva hemortsrätt i den kom­ mun, där han flyttar in. Även i fråga om ersättningsförfarandet kommu­ ner emellan kunde stora fördelar vinnas genom att hemortsrättsförvärvet gjordes lättare. Allvarliga olägenheter vore nämligen förknippade med dessa ersättningsförfaranden, som innebure ett tidsödande och i och för sig me­ ningslöst arbete. Därför vore ett lätt hemortsrättsförvärv av intresse även med hänsyn till önskvärdheten av att det administrativa arbetet förenkla­ des. Mot ett underlättande av hemortsrättsförvärv hade tidigare ofta riktats den invändningen, att man därmed även underlättade medvetna åtgärder från en kommuns sida att förhindra att en person vunne hemortsrätt i kommunen eller att ordna så att han vunne hemortsrätt i en annan kom­ mun. Obestridligen hade i varje fall tidigare dylika manipulationer före­ kommit i icke obetydlig utsträckning. De väsentligt förändrade förhållan­ dena i fråga om den behovsprövade hjälpens ställning i hjälpsystemet, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 151

av kommittén föreslagna finansieringen m. m. hade i varje fall i hög grad minskat risken för att denna företeelse skulle få någon större spridning. Därest man ginge mycket långt i sin strävan att göra hemortsrättsförvärvet lätt, kunde det dock väl hända, att manipulationer skulle kunna uppstå i en kanske icke obetydlig omfattning. Det vore därför nödvändigt att vid utformningen av hemortsrättsbestämmelserna ta viss hänsyn till denna faktor. Kommittén diskuterar härefter frågan, huruvida ett lätt hemortsrättsförvärv kan anses betänkligt ur den mycket vidsträckta synpunkten, att människor vid valet av bosättningsort kan tänkas ta hänsyn till omfatt­ ningen och arten av de sociala förmåner, som i olika sammanhang erbjuder sig i den ena eller andra kommunen. Härom anföres. På grund av den riktning som befolkningsrörelserna för närvarande ha, d. v. s. från landsbygden till städerna och industricentra, torde det vara vanligt att de senare samhällena, särskilt de större, befara att deras socialvårdsbudget genom inflyttning från landsbygden av mer eller mindre, till­ fälligt eller varaktigt försörjningsodugliga personer samt under kristider av arbetslösa skall över hövan belastas. Huruvida farhågor för ett dylikt resul­ tat, om hemortsrättsförvärvet enligt socialhjälpslagen göres lättare än en­ ligt fattigvårdslagen, äro grundade eller icke, kan synas svårt att på för­ hand avgöra. Erfarenheterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen lätt, torde närmast tala för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna. Det bör erinras om att socialhjälp vid arbetslöshet blir en rättighet, som den arbetslöse alltid kan påräkna i vilken kommun han än befinner sig. Det kommer därför i jämförelse med vad som varit fallet under fattigvårds­ lagens tid för den arbetslöse icke att finnas samma anledning att för att kunna få hjälp söka sig över till annan kommun. Socialvården inom de skilda kommunerna kommer vidare genom de såväl på socialvårdens som på vissa andra områden företagna reformerna att utvecklas mot en allt mera enhetlig standard. I denna riktning strävar man målmedvetet. Ett viktigt led i denna strävan är differentieringen av statsbidragen efter kom­ munernas bärkraft. Man torde därför våga antaga, att eventuella tendenser hos understödstagare eller hjälpbehövande att genom ombyte av bonings­ ort förskaffa sig bättre sociala förmåner av olika slag komma att sakna egentlig betydelse. Även om delade meningar kunna förefinnas, huru långt utvecklingen fram mot en utjämning av de sociala anordningarnas stan­ dard i olika kommuner kan drivas, är det enligt socialvårdskommitténs mening uppenbart, att med den begränsade roll socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hem­ ortsrättsbestämmelserna knappast kunna komma att påverka medborgar­ nas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämnvärd grad. Komma skiljaktigheter i den sociala standarden att leda till flyttningar, så blir det på grund av att den ena kommunen bättre än den andra ordnat frågor som icke tillhöra socialhjälpens område t. ex. skapat bättre tillgång på pen­ sionärshem och visat större aktivitet på bostadsområdet i övrigt. t anslutning till vad sålunda anförts understryker kommittén, att om eu inte önskvärd inflyttning till tätorterna anses böra motverkas genom

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

särskilda bestämmelser dessa så långt som möjligt bör ligga utanför social­ vårdens område i dess helhet. I den mån det visade sig nödvändigt att inom detta område fastställa bestämmelser, som motverkade en icke önskvärd inflyttning, borde dessa bestämmelser självfallet avse de delar av social­ vården, där en ojämnhet kommunerna emellan kunde ge den ena kom­ munen en påfallande större dragningskraft än den andra. En sådan före­ teelse kunde tänkas uppstå t. ex. i fråga om pensionärshem. Därest den ena kommunen ordnade god tillgång på platser på sådana hem men den andra försummade detta, kunde skillnaden leda till att åldringar sökte få tillfälle att bosätta sig i den förra kommunen för att sedan kunna få plats på pensionärshem. Detta kunde emellertid motverkas därigenom att för plats på pensionärshem ställdes krav på en längre tids bosättning, vissa års mantalsskrivning e. d. Därmed hade kommittén inte velat förorda att spärrbestämmelser av ifrågavarande slag skulle bli vanliga inom social­ vården. Det vore tvärtom angeläget att de tillgrepes endast i den mån de visade sig nödvändiga för att förekomma ur allmänna synpunkter irratio­ nella flyttningar. Och när sådana bestämmelser uppställdes av stat eller kommun, vore det angeläget att tillämpningen bleve varsam och att stor möjlighet bereddes att ta hänsyn till förhållandena i de enskilda fallen. Oavsett hur man på socialvårdens övriga områden förfore i här ifråga­ varande hänseende kvarstode emellertid, att de anförda synpunkterna på befolkningens flyttningar inte behövde utgöra något hinder för att för­ verkliga önskemålet att underlätta hemortsrättsförvärvet beträffande social­ hjälpen. Kommittén finner det slutligen önskvärt, att samtliga arter av samhällelig hjälp eller åtminstone så många av dem som möjligt är baserade på samma hemortsrättsbegrepp. En person borde med andra ord i socialvårdshänseende om möjligt tillhöra allenast en kommun. Ett sådant system skulle skapa reda och enhetlighet inom socialvården och förenkla dess administration. För den enskilde medborgaren vore det givetvis lättare att hålla reda på sitt läge i hemortsrättshänseende, om hemortsrättsreglerna vore enhetliga än om olika regler funnes för de olika hjälp formerna. Under nuvarande förhållanden kunde en person i fattigvårdshänseende tillhöra viss kommun, medan han i fråga om rätt till t. ex. folkpension eller annan förmån tillhörde annan kommun. Detta förhållande hade medfört, att socialvårdsorganen frestades att, vid avgörandet av hjälpformen i det en­ skilda fallet, välja den som bleve för kommunen minst betungande och detta ofta i strid med vad lagstiftarna avsett angående den ena eller den andra hjälpf ormens tillämpning. Efter dessa allmänna överväganden har socialvårdskommittén kommit fram till att i huvudsak följande synpunkter bör beaktas vid utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 153

1) En medborgare bör vid flyttning från kommun till annan så snabbt som möjligt förvärva hemortsrätt i inflyttningskommunen. 2) De bestämmelser, som reglera hemortsrätten, böra vara enkla och lättfattliga för gemene man och vidare i minsta möjliga mån ägnade att ge upphov till tvister avseende frågan, vilken kommun som är rätt hemorts­ kommun. Härigenom begränsas hela den formella sidan av socialhjälpsarbetet. 3) Så långt som möjligt böra bestämmelserna sammanfalla med mot­ svarande bestämmelser i övriga, i ekonomiskt avseende till kommunen an­ knutna socialvårdsgrenar. Man bör sålunda söka skapa sådana bestäm­ melser, att den enskilde medborgaren i det närmaste undantagslöst för socialvården i dess helhet äger hemortsrätt i en och samma kommun. 4) Bestämmelserna få icke vara sådana, att de inbjuda myndigheter och andra till åtgärder, syftande till att överflytta en persons hemortsrätt från en kommun till annan eller att hindra hemortsrättsförvärv i deras egen kommun. En omläggning av hemortsrättsbestämmelserna bör enligt kommitténs mening främst ta sikte på att underlätta hemortsrättsförvärvet. I detta syfte kan man, uttalar kommittén, angripa båda huvudgrunderna för detta förvärv, mantalsskrivningen och kravet på viss fattigvårdsfri tid. Kommittén diskuterar, huruvida vistelsen skulle kunna läggas till srund för hemortsrättsförvärv men avvisar tanken härpå med följande o motivering. Begreppet vistelsekommun, som redan enligt fattigvårdslagen äger aktua­ litet, är icke så entydigt som det vid första påseende kan synas vara. Jäm­ likt 23 § fattigvårdslagen har den, som vill komma i åtnjutande av fattig­ vård, att göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas. Vistas den hjälpbehövande därvid icke i sin hemortsrättskommun, äger vistelsekommunen under vissa förutsättningar rätt till ersättning av hemortsrättskommunen. Vid prövning av sådana ersättningsfrågor har såsom vistelsekommun betraktats endast den kom­ mun, där den hjälpbehövande personen vistades, när fattigvårdsbehovet uppstod. Här kräves sålunda en utredning, som kan bereda svårigheter. Man har likväl på detta sätt förhindrat, att vederbörande skulle genom en enkel förflyttning, företagen efter det att hjälpbehovet blivit aktuellt, kunna lägga på en annan kommuns organ att bereda honom hjälp. En sådan valfrihet för den understödsbehövande måste anses olämplig. Vidare har man även härigenom motverkat en tendens irån kommunens sida att skjuta över besvärligheter in. in. på en annan kommun genom att endast skicka över personen till den andra kommunen. Skulle nu vistelsen ej endast grunda kommuns skyldighet att i första hand hjälpa utan även ge hemortsrätt, ökas i hög grad de olägenheter som nyss berörts. Funnes icke något krav på viss socialhjälpsfri tid, måste fältet bli fritt för snabba och lätt genomförda manipulationer både från den understödssökandes sida och från kommunalt håll. Däremot skulle icke erfordras, att det — såsom nu är fallet — krävdes en så lång hjälpfri tid som ett år. Om man fastställde en socialh jälpsfri tid på åtminstone sex månader och krävde att därav tre skulle ligga före inflyttningen skulle man i kanske tillräcklig grad förebygga de rena missbruken. Ett sådant system

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955

skulle i princip överensstämma med det danska. Erfarenheterna från Dan­ mark äro emellertid icke uppmuntrande. Man har där funnit nödvändigt att komplicera bestämmelserna med en rad undantag avseende exempelvis olycksfall och sådana nödlägen, som ofta uppstå i en kommun och fortsätta i en annan. Ehuru särskilda anordningar vidtagits för att öka möjlig­ heterna att få besked huruvida hjälp utgått under de tre månaderna före inflyttningen, vållar denna sida av bestämmelserna svårigheter. I jäm­ förelse med svenska förhållanden synas tvister om hemortsrätten före­ komma ofta.

Inte heller bosättningen bör enligt kommitténs mening läggas till grund för hemortsrättsförvärv. Man ställdes nämligen i så fall inför nöd­ vändigheten att kunna tämligen exakt angiva den dag, då bosättning ägde rum. Detta måste uppenbarligen många gånger bereda svårigheter och ge anledning till tvister. Ofta hade en persons uppehåll i en kommun till att börja med karaktären av vistelse för att så småningom övergå till bo­ sättning. Med hänsyn härtill bör man enligt socialvårdskommitténs uppfattning icke frångå den ståndpunkt, som intogs år 1918, nämligen att den första grunden för hemortsrätten skall vara en faktisk folkbokföringsåtgärd. Alternativet till att behålla mantalsskrivningen som grund bleve därför att övergå till kyrkobokföringen. Härom anföres.

Den påtagliga fördelen av att grunda hemortsrätten på kyrkobokföringen i stället för på mantalsskrivningen är att man blir oberoende av kalender­ året och nära anpassar sig efter den faktiska bosättningen. Visserligen kan invändas, att kyrkobokföringen ej alltid överensstämmer med den faktiska bosättningen, främst på grund av försummelser från de enskilda medbor­ garnas sida att fullgöra sin anmälningsskyldighet. De brister i övrigt i kyrkobokföringssystemet, som länge förefunnits, torde genom den nya folk­ bokföringen ha avhjälpts eller vara på god väg att avhjälpas. Emellertid måste det betecknas som en olägenhet att hemortsrätten blir beroende av själva dagen för kyrkobokföringen, vilken inom vissa gränser kan väljas godtyckligt. Rent praktiskt kan det även betraktas såsom en olägenhet, att upplysning om denna dag måste i varje särskilt fall införskaffas. Med en viss rätt torde man kunna befara, att om kyrkobokföringen lägges till grund för hemortsrätten, detta kan komma att försvåra genomförandet av en rätt kyrkobokföring. Om man emellertid bibehölle kravet på en socialhjälpsfri tid av icke alltför ringa omfattning, torde i detta avseende några allvarliga olägenheter knappast komma att uppstå. Effektivast vore om en del av denna tid t. ex. tre månader förlädes före inflyttningen. Emellertid blir då socialnämnden nödsakad att undersöka den hjälpsökandes understödsförhållanden i den kommun, från vilken han inflyttat, och har veder­ börande flyttat flera gånger, blir en sådan utredning synnerligen betung­ ande. Även om man bestämde, att förhållandena före inflyttningen skulle sakna betydelse, därest personen varit kyrkobokförd sex månader i kom­ munen utan att under den tiden ha åtnjutit socialhjälp, skulle anordningen dock bli alltför tungrodd. Man synes därför nödsakad släppa tanken på en socialhjälpsfri tid före inflyttningen och nöja sig med att kräva en dvlik tid därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 155

Man skulle sålunda, om man tills vidare bortser från ovan berörda olägen­ heter, som i och för sig vidlåda kyrkobokföringen såsom hemortsrättsgrund, kunna komma fram till en huvudregel för hemortsrättsförvärv av innebörd, att en person förvärvar hemortsrätt i den kommun, inom vilken han varit kyrkobokförd i sex månader utan att under denna tid ha åtnjutit socialhjälp. En sådan regel skiljer sig principiellt icke mycket från den nu gällande huvudregeln i fattigvårdslagen. Genom att ersätta mantalsskriv­ ningen med kyrkobokföringen har man nära anpassat hemortsrättsförvärvet efter de löpande ändringarna i den faktiska bosättningen och är icke fastlåst vid årsskiftena och genom att minska den hjälpfria tiden från ett år till sex månader har man ytterligare förkortat tiden för hemortsrättsförvärvet. Såtillvida skulle denna ordning innebära ett avsevärt framsteg.

Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan uppnå överensstäm­ melse med socialförsäkringen, om man bygger på kyrkobokföringen. Inom socialförsäkringen vore mantalsskrivningen genomgående grunden för kom­ mu nansvarigheten. Angelägenheten av att uppnå överensstämmelse utgjorde alltså ett starkt motiv för att i fråga om socialhjälpens hemortsrättsbestämmelser släppa tanken på kyrkobokföringen och välja mantalsskriv ningen, dvs. i detta avseende bibehålla den grundval, på vilken fattigvårds­ lagens ifrågavarande bestämmelser byggde. Man undginge därmed de olä­ genheter som enligt vad i det föregående anförts vidlådde kyrkobokföringen som grund, dvs. möjligheten att godtyckligt bestämma tidpunkten, det därav föranledda behovet av utredning om den faktiska tidpunkten samt de större möjligheterna till manipulationer. Efter dessa överväganden har kommittén kommit fram till att skälen mot kyrkobokföringen som grund för socialhjälpens kommunanknyt­ ning' är avgörande, och kommittén föreslår därför att mantalsskriv­ ningen liksom hittills skall läggas till grund för hemortsrättsförvärv.

Beträffande det andra grundelementet i Fvl:s hemortsrättsbestämmelser, nämligen kravet på en viss hjälpfri tid anför kommittén bl. a. följande. Till grund för detta krav ligger principiellt tanken, att en viss samhörig­ het skall finnas mellan kommunen och den hjälpbehövande. Om man — såsom här avsetts — släpper samhörigheten som grund för hemortsrätt, motiveras kravet på en socialhjälpsfri tid endast av önskvärdheten av att försörjningsodugliga personer hindras att genom inflyttning till en kom­ mun få rätt till dess sociala förmåner samt av behovet att försvåra med­ vetna åtgärder från en kommuns sida för överflyttning av en persons hem­ ortsrätt till annan kommun. Kommittén har i förstnämnda avseende redan tillbakavisat tanken atl ge socialhjälpens hemortsrättsregler karaktären av spärregler mot inflyttning. Icke heller ur denna synpunkt finnes alltså an­ ledning behålla kravet på en hjälpfri tid. Obestridligen medför det stora fördelar, om man släpper kravet på eu hjälpfri tid. Bestämmelserna bli enkla och lättfattliga, och utredningen kan i det särskilda fallet inskränkas till frågan om den hjälpbehövandes fak­ tiska folkbokföring. Man behöver icke — såsom nu är fallet — undersöka,

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

huruvida och i vilken form vederbörande under visst år åtnjutit hjälp i någon kommun. Kommittén är angelägen påpeka att en sådan åtgärd skulle medföra, att en person, som åtnjuter fortlöpande socialhjälp, likväl skulle kunna växla hemortsrätt, nämligen så snart vederbörande blivit folkbokförd i annan kommun. Denna ordning är emellertid redan genomförd i fråga om folk­ pensioneringen. Sedan man uppgivit samhörigheten som grund för hemortsrättsförvärv och avstått från att använda hemortsrättsbestämmelserna i socialhjälpslagen som spärr för inflyttning, bör berörda förhållande i själva verket icke ge anledning till erinringar.

Ett starkt skäl för slopandet av kravet på viss hjälpfri tid är enligt kommitténs mening att man först därigenom kan nå fram till överens­ stämmelse med socialförsäkringen. Det vore angeläget, att en och samma kommun, vilken form av socialvård en person än erhållit, finge bära den andel av kostnaden, som överhuvudtaget skall falla på kommun. Om en person kommit i åtnjutande av exempelvis såväl folkpension som social­ hjälp borde kommunandelen för båda dessa socialvårdsgrenar åvila en och samma kommun. Inom socialförsäkringen funnes icke någon bestämmelse, att försäkringstagare skulle ha tillbragt viss hjälpfri tid i en kommun för att denna skall bli ansvarig för kommunandelen av kostnaderna för av vederbörande uppburna socialförsäkringsförmåner. Någon sådan bestäm­ melse borde därför ej heller gälla i fråga om socialhjälpen. I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommittén eu huvudregel av innebörd, att varje medborgare skall äga hemortsrätt i den kommun, där han är mantals­ skriven. Kommittén framhåller, att tiden för hemortsrättsförvärv här­ igenom blir minst två månader (vid inflyttning den 31 oktober) och högst 14 månader eller i genomsnitt åtta månader. Detta innebure ett mycket stort framsteg i jämförelse med lattigvårdslagens bestämmelser, enligt vilka motsvarande tider om fattigvård ej utgått, vore minst 14 och högst 26 månader; i motsatt fall kunde ju hemortsrättsförvärv över huvud taget icke ske. Till förtydligande av den föreslagna huvudregeln anför kommittén. På grund av kravet på fattigvårdsfritt år kommer enligt fattigvårdslagen frågan, huruvida en viss mantalsskrivning lett till hemortsrättsförvärv, bortsett från rena undantagsfall, icke under prövning förrän ifrågavarande mantalsskrivning vunnit laga kraft. I de få fall så icke skett, utan process pågår om mantalsskrivningen, vållar det inga olägenheter att avvakta mantalsskrivningsmålets avgörande, innan fattigvårdsmålet slutprövas. Med den av socialvårdskonnnittén föreslagna regeln kommer saken att ställa sig annorlunda. Ersättningsfrågor, som uppkomma i början av året, skola prövas på grundval av mantalsskrivningen för samma år, vilken icke vinner laga kraft förrän tidigast den 15 maj, då besvärstiden utgår. Anföres besvär kan det dröja ytterligare avsevärd tid, innan frågan om mantals­ skrivningsorten blir slutligt klarlagd. Det måste därför leda till avsevärda olägenheter, om ersättningsfrågan skulle göras beroende av senare beslutade

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 157

ändringar beträffande mantalsskrivningen. I realiteten skulle detta kunna leda till att behandlingen av alla ersättningsfrågor under de första 4 ä 5 månaderna av året förhalades i avvaktan på att besvär eventuellt skulle komma att anföras; i den mån besvär anfördes skulle dylika frågor tå vila i avvaktan på besvärens slutliga avgörande. En dylik ordning finner kommittén icke rimlig. Innebörden av den angivna regeln bör därför vara, att den kommun är hemortsrätlskommun, med andra ord den kommun är ersätiningsskijldig för socialhjälp, i vilken hjälptagaren faktiskt är man­ talsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits. Om t. ex. länsstyrelsen se­ dermera skulle upphäva åtgärden att mantalsskriva personen i ifrågava­ rande kommun bör detta icke upphäva denna kommuns ersättningsskyldig­ het för socialhjälp, som utgivits för tiden före dagen för länsstyrelsens beslut. Det har tidigare ej varit ovanligt och torde fortfarande någon gång före­ komma, att person blir för ett år mantalskriven i två kommuner. Kammar­ rätten har i dylika fall, oavsett att båda mantalsskrivningarna vunnit laga kraft, i uppkommande fattigvårdsmål upptagit frågan om rätt mantals­ skrivningsort till prövning. Socialvårdskommittén finner det nödvändigt att det så förfares även i fråga om socialhjälp. I den mån besvärstiden beträffande mantalsskrivningen ej utgått, kommer självfallet någon av de berörda kommunerna att anföra besvär i mantalsskrivningsfrågan och frå­ gan om ersättning för socialhjälp får då vila. i motsatt fall bör länssty­ relsen vid prövning av ersättningsfrågan även avgöra frågan om rätt man­ talsskrivningsort. Det bör erinras om att med den nya ordningen på folk­ bokföringens område dubbel mantalsskrivning måste antagas ha blivit sällsynt.

Vad angår sådana svenska medborgare, som undandrar sig mantalsskrivnin g, kan man enligt kommittén tänka sig tre olika alternativ; man kan låta dem sakna hemortsrätt eller också till­ erkänna dem hemortsrätt antingen i den kommun, där de senast varit mantalsskrivna, eller i vistelsekommunen. Kommittén förordar för sin del det förstnämnda alternativet och föreslår alltså, att den, som för visst år inte är mantalsskriven, skall sakna hemortsrätt. För socialhjälp, som vistelsekommunen utgivit till dylik person, skall vistelsekommunen enligt förslaget få full ersättning av staten.

I fråga om hemortsrätt för utlänningar anför kommittén. Så länge hemortsrätten principiellt grundas på samhörigheten med eu kommun, är det naturligt att det ansetts självfallet att hemortsrättsbestämmelserna skola avse enbart svenska medborgare. En utlänning är visser­ ligen berättigad till fattigvård enligt 1 S fattigvårdslagen, vilken fattigvård enligt 23 § skall lämnas honom av vistelsekommunen, men denna får för erhållande av gottgörelse av statsmedel vända sig direkt till länsstyrelsen. Om hemortsrältsbegreppet får den av kommittén ovan föreslagna ut­ formningen, kan saken bedömas annorlunda och man skulle ha större möjlighet att jämställa utlänningar och svenska medborgare, något som ur allmänna synpunkter vore önskvärt. Därigenom vinnes också, att man icke behöver tillskapa särskilda regler för statens bidrag till socialhjälp för ut­ länningar (jämför vad ovan sagts om hemortsrältslösa svenska medbor­

158 Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

gare). Emellertid skulle medgivandet av hemortsrätt åt utländska med­ borgare innebära en särskild belastning för kommuner, i vilka utländska medborgare framför allt samlas. Icke minst med hänsyn till den stora grupp av utländska medborgare, vilka äro flyktingar från sitt hemland, skulle denna belastning bli synnerligen ojämn. Visserligen är det här fråga endast om utlänningar, vilka hunnit bli mantalsskrivna, men synpunkten har likväl stor betydelse. Man kan befara, att de utländska medborgarnas ställning härigenom skulle kunna försvåras.

På grund av det anförda anser kommittén det inte tillrådligt att avvika Irån hittillsvarande ordning, enligt vilken endast svenska medborgare kunde äga hemortsrätt i viss kommun under det att socialhjälp åt andra helt ersattes av staten till den kommun, som i egenskap av vistelsekom­ mun meddelat hjälpen.

Beträffande frågan, huruvida den nya lagstiftningen bör innehålla någon motsvarighet till F v 1: s regel att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år, anför kommittén. Vad maximiåldern angår ha vid olika tillfällen framställts yrkanden om en höjning av densamma. Starka skäl föreligga härför, icke minst med hänsyn till den förskjutning av åldersfördelningen bland befolkningen som inträtt. Nära till hands ligger att välja den ålder, då enligt folkpensione­ ringslagen rätt till ålderspension inträder, alltså 67 år. Emellertid grundar sig åldersgränsen i själva verket helt på det gamla samhörighetskravet. Sedan medborgaren blivit gammal, kunde kommunen icke längre räkna på några aktiva insatser från hans sida och därmed borde också hans möjlighet att vinna den rätt till en motprestation från en ny kommuns sida, som ligger i hemortsrättsförvärvet, upphöra. När en viss åldersgräns fixerats, vid vilken möjligheterna att förvärva hemorts­ rätt i en ny kommun upphör, utgör sålunda detta en klar konsekvens avsjälva den grundtanke, på vilken det gamla hemortsrättsbegreppet vilar. Annorlunda ställer sig saken, om denna grundval övergives. I så fall saknas bärande skäl för en åldersgräns.

I överensstämmelse med de grunder, efter vilka kommittén angivit att hemortsreglerna för socialhjälpen bör utformas, föreslår kommittén, att Fvl:s 60-årsregel inte får någon motsvarighet i socialhjälpslagen. Kom­ mittén framhåller, att man härigenom upprätthåller kongruens med mot­ svarande bestämmelser angående kommunandelen i folkpensionen.

Kommittén tar härefter upp frågan om särskilda undantagsregler rörande hemortsrätt för hustru och barn och framhåller härvid det önskvärda i att familjer betraktas som en enhet i hemortsrättshänseende. Detta med­ förde bl. a. betydande administrativa fördelar och en reducering av antalet uppgörelser och tvister mellan olika lokala samfälligheter. I gällande fattig­ vårdslag vore i princip familjefaderns ställning i hemortsrättsavseende bestämmande för de övriga familjemedlemmarna. Ehuru denna princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 159

tedde sig självfallen och riktig, då de s. k. bipersonerna hade gemensamt hushåll med huvudpersonen, bleve förhållandet ett annat, om familjemed­ lemmarna vore bosatta på olika håll. Vid tillämpningen av nuvarande reg­ ler uppkomme mången gång situationer, då det för en kommun tedde sig obilligt att behöva belastas med försörjningsbördan för bipersoner, vilka icke vore eller ens varit bosatta inom kommunen. Man torde därför böra eftersträva ett system, enligt vilket principerna om en enhetlig hemorts­ rätt för familjen såsom sådan i möjligaste mån bibehölles men större hänsyn toges till de individuella familjemedlemmarnas bosättningsförhållanden. Efter dessa mera allmänna synpunkter yttrar kommittén beträffande hustrus hemortsrätt. För bedömandet av frågan om hustrus hemortsrätt saknar det enligt 1918 års lag betydelse, huruvida hon sammanlever med mannen eller ej. Avgö­ rande är, att äktenskapet består, d. v. s. att det icke upplösts genom man­ nens död eller genom äktenskapsskillnad. Att hustru under bestående äktenskap icke kan självständigt förvärva egen hemortsrätt har otvivel­ aktigt haft åtskilliga mindre tillfredsställande verkningar, t. ex. om makar­ nas samlevnad upphört, ehuru legal äktenskapsskillnad ej vunnits, samt hustrun utflyttat till annan kommun. Särskilt egendomliga kunna nuva­ rande regler te sig ur hemortskommunens synpunkt för det fall att mannen efter samlevnadens upphörande förvärvat ny hemortsrätt i en kommun, med vilken hustrun icke ägt eller äger någon som helst beröring.

Kommittén framhåller, att samboende makar i regel kommer att få samma hemortsrätt även om hustrun kommer att självständigt förvärva hemortsrätt enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln. Endast för det fall, att makarna varit bosatta i olika kommuner senaste 1 november, komme de att ha hemortsrätt i olika kommuner för tiden intill de båda blivit mantalsskrivna under den gemensamma bosättningsadressen. Denna situa­ tion komme att föreligga framför allt vid nya äktenskap. Olägenheterna av sådana klart tidsbegränsade skiljaktigheter i makarnas hemortsrätt kunde inte vara av någon större betydelse. Det borde särskilt framhållas, att man i och med undanröjandet av särregeln för gift kvinnas hemortsrätt även undanröjde grunden för vissa i mer eller mindre förtäckta former utförda manipulationer med hennes hemortsrätt. Detta gällde om de s. k. fattigvårdsäktenskapen, vilka dock numera torde förekomma i mindre omfattning än tidigare, d. v. s. äktenskap som kommunala organ främjat i syfte att därigenom få kvinnans och hennes eventuella barns hemortsrätt över­ flyttad till annan kommun. Samma gällde det omvända förhållandet, d. v. s. när ett äktenskap av personliga skäl åsyftades men kommunalt organ i mannens hemortskommun sökte på olika sätt förmå kontrahenterna att avstå från äktenskapet för att därigenom undgå att hemortsrätten för kvin­ nan och hennes barn överflyttades till kommunen.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 17i år 1955

Socialvårdskommittén anser sig sålunda icke böra föreslå någon special­ regel angående gift kvinnas hemortsrätt. Däremot finner kommittén vägande skäl tala mot att låta barn själv­ ständigt förvärva hemortsrätt. Detta skulle nämligen innebära en alltför stor splittring i familjens hemortsrättsförhållanden. De erfarenheter från Danmark, där barnen självständigt förvärvade hemortsrätt, talade också mot en dylik anordning. Om barnen utackorderades i fosterhem i skilda kommuner, skulle varje barn erhålla hemortsrätt på sitt håll och kanske ett flertal kommuner kunna få fordran hos föräldrarna. Om ett fosterbarn snabbt skulle få hemortsrätt i den kommun, där fosterhemmet låge, skulle detta även kunna försvåra anskaffandet av fosterhem; denna synpunkt måste enligt kommitténs mening tillmätas stor betydelse. Slutligen borde det erinras om att moderns eller faderns mantalsskrivning enligt gällande lagar om särskilda barnbidrag och bidragsförskott vore avgörande för frå­ gan, vilken kommun som skall gälda kommunandel i dessa förmåner. På dessa grunder finner kommittén, att man bör bibehålla Fvl:s princip att barns hemortsrätt skall härledas från en av föräldrarnas, samt anför i fortsättningen bl. a. följande.

Emellertid får denna princip med den utformning av huvudbestämmel­ sen, för vilken kommittén i det föregående stannat, mindre fördelaktiga konsekvenser vid tillämpning å kostnader för barn, vilka omhändertagits av barnavårdsnämnd enligt 3 kap. barnavårdslagen. Om exempelvis ett om­ händertaget barn är fött utom äktenskap bör barnet liksom enligt fattig­ vårdslagen ha moderns hemortsrätt. Skulle modern ofta byta mantalsskrivningskommun — något särskilt inom vissa yrken vanligt — kan barnets växlingar av hemortsrätt bli täta, understundom kanske äga rum varje år. Den omhändertagande nämnden måste sålunda för varje år ta reda på vilken kommun som är skyldig lämna ersättning, d. v. s. ta reda på var modern blivit mantalsskriven för det året. För denna kommun kommer kravet som en överraskning. Det skulle innebära en betydande förenkling, om man för de omhänder­ tagna barnen införde en undantagsbestämmelse, innebärande att dylikt barn, så länge omhändertagandet består, behåller den hemortsrätt det ägde vid tiden för omhändertagandet. I så fall borde motsvarande bestämmelse gälla för kommunandelen i särskilda barnbidrag. Emellertid måste det be­ faras att en sådan undantagsbestämmelse skulle leda till att ett omhänder­ tagande ej komme till stånd, även om detta vore klart påkallat, och behovet i stället avhjälptes genom socialhjälp. I praktiken skulle sålunda gränsen mellan barnavårdslagen och socialhjälpslagen förskjutas. Om exempelvis en ogift moder vore mantalsskriven i den kommun, där hennes barn vistas, och detta behöver omhändertagas, låge det nära till hands att barnavårds­ nämnden med hänsyn till den kanske mycket stora sannolikheten för att hon skulle bliva mantalsskriven i annan kommun för följande år — dylik mantalsskrivning kan i vissa fall redan ha företagits — underläte att om­ händerta barnet och gjorde upp med socialnämnden att denna i stället tills vidare skulle lämna socialhjälp. Här som i andra avseenden, där kommu­ nernas ekonomiska intressen spela in, gäller därför att man icke för samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 161

sak kan ha olika bestämmelser i fråga om socialhjälp å ena och samhällsvård å andra sidan. Under dessa förhållanden har kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon särbestämmelse för omhändertagna barns hemortsrätt. För den händelse båda föräldrarna äro döda behåller barnet enligt fattig­ vårdslagen den hemortsrätt den sist avlidne ägde vid frånfället. Liknande regel tillämpas beträffande kommunandelen i särskilda barnbidrag och i bidragsförskott. Det kan synas oegentligt att på dylikt sätt en mantals­ skrivning, som i enskilda fall kan ligga upp emot 15 å 16 år tillbaka i tiden, blir avgörande för frågan, vilken kommun som skall gälda andel (vara hemortsrättskommun), och nära till hands ligger att tänka sig att när för­ äldrarna äro döda låta barnets egen mantalsskrivning bli avgörande. Emel­ lertid måste eu sådan ordning vålla samma olägenheter för dessa barn som skulle följa för samtliga, om den gjordes till huvudregel, nämligen i av­ seende på anskaffandet av fosterhem. Just för dessa barn blir fosterhemsplacering det normala och en ordning, som skapar svårigheter för fosterheinsanskaffningen, är för deras del särskilt oläglig och måste avvisas.

Kommittén har sålunda, ehuru i vissa avseenden med beklagande, stannat för att man i fråga om socialhjälp liksom i fråga om sainhällsvård bör utan undantag fasthålla vid Fvl:s principiella regel, att barns hemortsrätt härledes från en av föräldrarna. I fråga om omhändertaget barn borde den omhändertagande nämnden följa hemortsrättsledarens mantalsskrivningsförhållanden, eventuellt genom förfrågningar till länsstyrelsens folkbokföringsavdelning. I den mån likväl krav riktades mot felaktig kommun, bleve det dennas sak att påvisa, att vederbörande ej längre vore där mantals­ skriven utan avflyttat till annan kommun, något som för denna kommuns del vore enkelt att utreda. Beträffande frågan vilken av föräldrarna som skall vara hemortsrättsledare för barnet kan man enligt kommittén tänka sig ett system, enligt vilket barn i äktenskap i hemortsrättshänseende skall följa den av för­ äldrarna, som har barnet hos sig och faktiskt har eller senast hade vård om barnet. Mången gång skulle det emellertid vara synnerligen svårt att avgöra vem av föräldrarna, som har eller senast hade den direkta vården av barnet. Man måste också taga med i beräkningen, att de kommunala myndigheterna skulle kunna utöva påtryckningar på föräldrarna så att barnets bosättningsförhållanden ordnades på det för vederbörande kom­ mun fördelaktigaste sättet. Åtskilliga av dessa nackdelar undvekes om hemortsrätten för barn i äktenskap anknötes till det rättsliga vårdnadsbegreppet. Då båda föräldrarna, om de vore i livet, hade vårdnaden om barnet, intill dess denna genom domstols beslut tillagts allenast endera av föräldrarna, så måste uppenbarligen ställning tagas till frågan, vilken av föräldrarna barn i regel skulle följa i hemortsrättshänseende. Kommittén funne icke tillräckliga skäl föreligga att överge den hittillsvarande huvud­ regeln, att de härvidlag följde fadern. Därest vårdnaden överflyttades på modern, borde de däremot följa hennes hemortsrätt. Om åter annan per- II —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

son än någon av föräldrarna hade vårdnaden, borde barnet lämpligen be­ hålla den hemortsrätt det ägde, när vårdnaden övergick till annan än någon av föräldrarna, intill dess vårdnaden återginge till någon av föräldrarna eller barnet efter att ha uppnått 16 års ålder kunde förvärva annan hemorts­ rätt. Det förhållandet, att för vårdnadens överflyttande från båda föräld­ rarna till allenast en av dem eller till utomstående person fordrades dom­ stols beslut, torde så gott som helt eliminera riskerna för att en kommun skulle utöva obehörigt inflytande på A^årdnadsfrågan. Beträffande barn utom äktenskap bör enligt kommitténs mening gälla motsvarande regler som för barn i äktenskap. Så länge vårdnaden icke fråntagits modern, borde sålunda barnet följa hennes hemortsrätt. Om vårdnaden av barnet överflyttades till fadern, borde hemortsrätten här­ ledas från denne. Överflyttades åter vårdnaden till annan person än någon av föräldrarna, borde samma regler gälla som beträffande barn i äktenskap i motsvarande fall. För adoptivbarns hemortsrätt föreslås motsvarande härledning från adoptanten. I fråga om förhållandena vid den tidpunkt, då barnet uppnår 16 års ålder, anför kommittén. Enligt nuvarande bestämmelser i den tolkning de erhållit genom kam­ marrättens utslag behåller barnet den hemortsrätt det efter endera av för­ äldrarna ägde på sin 16-årsdag, intill dess det förvärvat sig annan hemorts­ rätt efter huvudregeln, och därvid anses endast mantalsskrivning för kalenderår, som helt ligger efter 16-årsdagen, kunna grunda hemortsrätt. Tillämpas denna princip på den av kommittén föreslagna huvudregeln, skulle en 16-åring först vid det närmaste årsskiftet efter 16-årsdagen kunna erhålla egen hemortsrätt. Ehuru detta sålunda blir fallet ett år tidigare än enligt fattigvårdslagen, uppstår dock frågan, om han för tiden därintill skall behålla den hemortsrätt han ägde nämnda dag. En sådan ordning skulle emellertid strida mot kommitténs grundprincip, enligt vilken den icke minderårige äger hemortsrätt i sin mantalsskrivningskommun och sak­ nar hemortsrätt, om mantalsskrivning icke skett. Kommittén föreslår där­ för, att huvudregeln skall tillåtas verka redan från 16-årsdagen utan hän­ syn till att mantalsskrivningsåret redan delvis har förflutit. Minderårig bör sålunda i hemortsrättshänseende följa en av föräldrarna intill den dag, då han fyller 16 år, och fr. o. in. denna dag erhålla hemorts­ rätt i den kommun, i vilken han blivit för det året mantalsskriven. Den senare regeln torde få egentlig betydelse för fosterbarn, som sålunda på sin 16-årsdag komma att förvärva hemortsrätt i den kommun, där fosterhem­ met ligger. Kommittén finner en sådan ordning helt överensstämma med strävandena att så långt som möjligt ge personer, som passerat minderårighetsgränsen, hemortsrätt i den kommun, där de äro bosatta. Som en konsekvens av de föreslagna nya hemortsrättsreglerna har kom­ mittén förordat vissa ändringar i folkbokföringsförordningen. Såsom tidigare omnämnts stadgas i 14 § 6 mom. av denna för­ ordning, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-,

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 163

uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra för­ ändring i avseende å hans kyrkobokföring — och således ej heller i fråga om hans mantalsskrivning — såvida inte under tiden sådana omständigheter in­ träffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrätt­ ningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes, \idare föreskrives i lag­ rummet, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden så anses, som vore han fortfarande intagen å anstalten. I fråga om personer, som är intagna å förbättrings-, upp­ fostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalter, anför kom­ mittén bl. a. Socialvårdskommittén har funnit angeläget, att det överväges, om sär­ skilda bestämmelser verkligen erfordras för att förekomma mantalsskriv­ ning på anstalter, vilka ha till uppgift att mottaga personer, som berövats sin'frihet. Redan efter huvudregeln bör folkbokföring å t. ex. ett fängelse, en alkoholistanstalt eller en ungdomsvårdsskola icke kunna ifrågakomma, enär det här icke kan anses vara fråga om bosättning. Sålunda uttalar nu­ mera t. f. presidenten S. Norrman i sin handbok »Rätt mantalsskrivnings­ orl» (1944) angående motsvarande bestämmelse i mantalsskrivningsförordningen, att då fånges vistelse i fängelse icke vore frivillig och då dylik vis­ telse givetvis icke kunde betecknas som bosättning, det vore uppenbart, att nu ifrågavarande stadgande blott innebure ett förtydligande av huvudregeln om bosättningsorten som mantalsskrivningsort. Socialvårdskommittén fin­ ner det förståeligt, om ett dylikt förtydligande tidigare ansetts erforderligt. Numera skulle det väl, även om bestämmelsen upphävdes, knappast kunna ifrågasättas, att en internerad skulle folkbokföras å den anstalt, där han vore internerad.

På grund av vad sålunda anförts anser kommittén, att den del av 14 § 6 inom. folkbokföringsförordningen, som avser »förbättrings-, uppfostrings-, tvångarbets- eller straffanstalt» är överflödig och därför bör upphävas. Däremot bör lagrummet enligt kommitténs mening fortfarande gälla be­ träffande personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar eller __ för att använda kommitténs terminologi — å anstalter för sjuka och abnorma. Kommittén framhåller, att endast sådana sjukvårdsanstalter, å vilka långtidsvård förekommer, är av intresse i detta sammanhang, enär det endast på sådana anstalter kunde hli fråga om att en bosättning förelåge, samt yttrar vidare. Till dessa höra t. ex. hem för kroniskt sjuka. Av praktiska skäl böra samtliga sjukvårdsanstalter medtagas, trots att detta delvis är en överloppsgärning. Någon närmare specifikation finner socialvårdskommittén icke påkallad; i praktiken behöver säkerligen icke tvekan råda om vad som avses med sjukvård sanstalt, och att bestämmelsen har betydelse endast för dylika anstalter för långtidsvård framgår ju av sammanhanget. Samma gäller om abnormvårdens anstalter. Kommittén syftar här endast på allmänna anstalter av detta slag.

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén föreslår vidare, att 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen göres tillämpligt å personer, som vistas å ålderdo in she in. Som skäl härför anför kommittén, att man åtminstone under en övergångstid måste räkna med samverkan mellan olika kommuner för gemensamt ålderdoms­ hem. En bestämmelse, som innebure, att samtliga på ålderdomshemmet intagna skulle mantalsskrivas därstädes och att alltså den kommun, där hemmet vore beläget, skulle för alla intagna betala andel i folkpension, skulle självfallet vara ett absolut hinder för dylik samverkan. Orimliga konsekvenser skulle även uppstå om ett ålderdomshem, tillhörigt endast en kommun, låge i en annan kommun, t. ex. om en stads ålderdomshem vore beläget alldeles utanför stadsgränsen. Dylika fall förekomme. Kommittén fortsätter.

Man torde kunna tänka sig att genom undantagsbestämmelser i de sociala lagarna häva här berörda konsekvenser av mantalsskrivning på åldersdomshenimet av de där intagna. Några oöverstigliga svårigheter för detta torde knappast föreligga. Lämpligast vore i så fall att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem föreskriva att den kommun, där hemmet vore beläget, skulle av den kommun, där en intagen vid tiden för intagningen varit bosatt, i fortsättningen erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp, folkpension in. in. åt den intagna. För det fall att en kommuns ålderdomshem är beläget i annan kommun torde man ej kunna undgå sär­ skild lagbestämmelse att mantalsskrivning på ålderdomshem i dylikt fall ej skall grunda betalningsansvar för den kommun, där hemmet är beläget, eller bestämmelse att denna kommun för sina utlägg äger få ersättning från den tidigare bosättningskommunen. Uppenbart är emellertid att dylika bestämmelser måste bli skäligen invecklade och leda till en successivt fort­ gående ersättning mellan kommunerna, vilket är en allvarlig administrativ olägenhet.------------ Det bör även beaktas, att åldringarna på ett förbundshem på intet sätt torde räkna sig som tillhörande den kommun, där hemmet är beläget, utan den kommun, i vilken de voro bosatta vid intagningen. Detsamma gäller om möjligt i högre grad om åldringar på ett hem, som helt tillhör en kom­ mun men ligger i en annan. Åldringarna själva skulle i regel finna det egendomligt om de ej hade rösträtt i »sin» kommun utan i den kommun, där ålderdomshemmet ligger. Att en åldring ej blir mantalsskriven på ålder­ domshemmet utan under sin gamla adress i den kommun, från vilken han kommit vid intagningen, torde därför ytterst sällan komma att av honom uppfattas som en nackdel utan tvärtom.

Såsom närmare kommer att utvecklas i ett senare avsnitt skall enligt kommitténs förslag inom varje landstingsområde finnas s. k. försörjningshem för vissa yngre och medelålders personer, som är i behov av omvårdnad och tillsyn men inte lämpligen bör intagas å ålderdomshem. Kommittén finner det uppenbart, att dessa försörjningshem bör inrymmas under 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen. Däremot anser kommittén att ifrågavarande lagrum inte bör göras tilllämpligt å pensionärshemmen. Efter genomförandet av reformen

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 165

beträffande ålderdomshemmen stode onekligen dessa och pensionärshem­ men rättsligt varandra så nära, att frågan om deras jämställdhet i avseende på folkbokföringen kunde förtjäna övervägas. Emellertid stode dock skill­ naden i deras art fast. Pensionärshemmen vore bostadshus och de där boende kunde åtminstone i regel i huvudsak sköta sig själva, ålderdoms­ hemmen vore anstalter och de där intagna vårdbehövande. Att hindra en person, som hyrt lägenhet i ett hus, att folkbokföra sig på denna fastighet, därför att den hade karaktären av pensionärshem, kunde icke vara rimligt. För den händelse det i sällsynta undantagsfall skulle anses önskvärt med ett för två eller flera kommuner gemensamt pensionärshem borde fördel­ ningen av kostnaderna för andel i folkpension kunna regleras i samband med avtalet därom, nämligen på så sätt att den kommun, i vilken pensio­ närshemmet icke låge, förbunde sig att successivt ersätta den andra kom­ munen för dess kostnader för andelar i folkpension åt personer, vilka vid flyttningen till pensionärshemmet vore mantalsskrivna i den första kom­ munen. Med hänsyn till att behovet av en dylik ordning torde bli sällsynt finge man finna sig i de olägenheter den innebure. I fråga om personer, som villkorligt eller på försök utskrivits från fångvårds-, ungdomsvårds- eller alkoholist­ anstalt anför kommittén.

När personer tillhörande dessa kategorier efter att ha varit intagna på anstalt vistas under tillsyn eller övervakning i enskilt hem, utgör detta be­ gynnelsen till den fullständiga friheten, ett första led i strävandena att an­ passa vederbörande i en normal miljö. Den eftersträvade sociala anpass­ ningen kan lätt vedervågas, om man sätter dessa personer i särställning och markerar deras situation genom att föreskriva att den normala regeln för mantalsskrivning icke skall gälla för dem. Det får ur denna synpunkt anses synnerligen angeläget, att de icke underkastas någon undantagsbestämmelse. Fråga är då om man därigenom skulle kunna riskera, att en kommun av fruktan för kostnader för socialvård åt dem söker förekomma, att de mottagas i enskilt hem och beredas anställningar i kommunen. I motsats till när det gäller sjukvårdsfall har kommittén svårt att föreställa sig att det egentligen föreligger någon sådan risk beträffande dessa i regel fullt arbetsföra personer. Om åtgärder av ifrågavarande slag skulle förekomma, är det mera sannolikt, att de bottna i en strävan att undgå de personliga obehag, som befaras uppkomma, något som saknar samband med frågan om mantalsskrivning eller icke. Emellertid bör en speciell form av efter­ vård, som synes få allt större spridning, ägnas särskild uppmärksamhet. Eftersom det ofta mött stora svårigheter att under anpassningstiden ordna en lämplig inackordering för vederbörande har tanken uppkommit, att för dem ordna särskilda inackorderingshem, s. k. övergångshem, som tar hand om dem under en övergångstid. Övergångshemmen äro icke anstalter utan snarast utvidgade enskilda hem. Såsom exempel må nämnas de hem, vilka efter hand tillkomma genom samarbete mellan socialstyrelsen och IOGT. EU lämpligt äkta par vidtalas att i en för ändamålet av organisationen för­ hyrd våning mottaga cirka tio ungdomar, av vilka hälften skola vara vill­ korligt utskrivna från ungdomsvårdsskola och den andra hälften lämpliga

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 ungdomar i övrigt, som behöva få en sådan inackordering. Samtliga skola inneha anställning samt av sina inkomster betala en skälig inackorderingsavgift. övergångshem finnas i någon mån även för fångvårdens och alko­ holistvårdens utskrivna, och en stark strävan gör sig gällande att på detta sätt öka möjligheterna till en god placering. Onekligen kan det synas ligga närmare till hands, att en kommun gör svårigheter, om man inom den­ samma söker ordna ett dylikt hem än om saken endast gäller enskilda pla­ ceringar i spridda hem. Å andra sidan kan man ej gärna göra någon skill­ nad mellan dessa hem och helt privata hem. Att på förenämnda IOGT:s hem göra skillnad mellan ungdomarna från ungdomsvårdsskolorna och de övriga kan även göras till föremål för vägande erinringar. När härtill kom­ mer, att det ju även här gäller försörjningsdugliga personer, finner kom­ mittén, att farhågorna för kommunalt motstånd mot inrättandet av över­ gångshem i kommunen icke böra tillmätas avgörande betydelse. Uppmärksammas bör, att vissa fall, tillhörande fångvårdens och kanske än mer alkoholistvårdens klientel, kunna vara i ett sådant hälsotillstånd, att de böra betecknas såsom vårdfall. Detta måste bli föremål för individuell prövning. I den mån en person befinnes vara icke försörj ningsduglig utan i behov av vård, bör självfallet mantalsskrivningsfrågan bedömas från denna utgångspunkt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår socialvårdskoinmittén, att den undantagsbestämmelse rörande villkorligt och på prov utskrivna, som återfinnes i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen, upphäves. Vad beträffar personer, som placerats i enskilda hem för att där erhålla vård, må som bakgrund till den följande redogörelsen för kommitténs förslag erinras om det förut berörda stadgandet i 48 § Fvl, vilket avser dels den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbätt­ rings- eller uppfostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstal­ tens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som intygats av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i det fattigvårdssamhälle där hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till be­ stämmande av hans hemortsrätt. Kommittén finner det vara ett uppenbart intresse såväl för samhället som för den enskilde, att man söker utvidga vårdmöjligheterna genom att i ökad utsträckning anlita vad som blivit kallat familjevård. Många års erfarenheter talade för att det i detta syfte vore nödvändigt att skapa största möjliga garantier för att den kommun, inom vilken vederbörande vårdades inte belastades med kostnader för socialvård åt honom. I motsatt fall finge kommunerna lätt en avog inställning till familjevården och det bleve svå­ rare att erhålla enskilda hem, som ville åtaga sig dylik vård. Det borde emellertid understrykas, att dylika garantier alltid måste ha en begränsad

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 167

räckvidd, om man inte ville göra undantagsbestämmelser från folkbokföringsförordningens huvudregel även för personer, vilka visserligen vore arbetsföra och självförsörjande men beträffande vilka det kunde anses föreligga en onormalt hög risk för att de skulle bli i behov av socialvård av något slag. Dylika bestämmelser måste bli mycket svårtillämpliga, och kommittén funne en sådan väg oframkomlig. Även om man sålunda inte kunde skapa fullständiga garantier mot att ett familjevårdsfall i en fram­ tid kunde medföra ekonomisk belastning för kommunen, vunnes dock det väsentliga i dylikt avseende genom bestämmelser som i fråga om inne­ hållet nära anslöte sig till 48 § fattigvårdslagen. Emellertid framhåller kommittén, att man inte kan inskränka sig till att i den nya socialhjälpslagen införa en motsvarighet till 48 § Fvl. Kom­ munernas socialvårdskostnader bestode nämligen relativt sett i allt mindre grad av fattigvård och allt mer av andel i andra hjälpformer såsom folk­ pension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott in. in. Även de socialförsäkringslagar, som icke innebure ett ekonomiskt ansvar för kommunen såsom sådan, måste i detta sammanhang beaktas, t. ex. lagen om allmän sjuk­ försäkring. Enligt sistnämnda lag skulle försäkringspliktig för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Om i en kommun familjevård för t. ex. sinnes­ sjuka vunnit vidsträckt utbredning, komme detta att för sjukkassan i kom­ munen medföra en belastning med ett ur risksynpunkt särskilt ogynnsamt klientel, vilket för kommunens medlemmar kunde leda till högre avgifter till kassan. Skulle man fullfölja den linje, som i viss mån följts i 48 § fattigvårdslagen, finge man alltså i ett flertal sociala författningar införa undantagsbestämmelser av dylik typ. En sådan splittring av bestämmelserna måste ur praktiska synpunkter vara förenad med olägenheter. Kommittén uttalar vidare, att särskilt på landsbygden den uppfattningen vore rotfäst och utövade starkt inflytande på människors handlande, att redan det förhållandet, att en vårdbehövande person bleve mantalsskriven i kommunen, medförde risker för att kommunen skulle belastas med kost­ nader för hans räkning. Detta förhållande hade otvivelaktigt i hög grad minskat värdet av 48 § Fvl ur familjevårdens synpunkt. Det vore ange­ läget, att man toge hänsyn till denna erfarenhet. Skulle man nå verklig effekt av en undantagsbestämmelse måste den innebära undantag ej från mantalsskrivningens verkningar utan från själva mantalsskrivningsåtgärden. Socialvårdskoinmittén tilläde denna synpunkt stor vikt och ansåge densamma jämte förut anförda skäl böra leda till att i folkbokföringsförordningens 14 § inrycktes en bestämmelse av det huvudinnehållet, att den person, vars bosättning i enskilt hem hade karaktären av ett mottagande mot ersättning för erhållande av vård för sjukdom e. d., ej skulle mantals­ skrivas därstädes. Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att vad som sålunda

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955

föreslagits i fråga om den, som placerats i enskilt hem, även borde gälla den, som placerats på enskilt vårdhem för sjuka personer. Kommittén erinrar slutligen om att fosterbarn enligt gällande be­ stämmelser folkbokföres i den kommun, där fosterhemmet ligger, och detta även om barnet är omhändertaget av barnavårdsnämnd. Kommittén funne denna ordning riktig. Det vore av vikt för barnen i flera avseenden, att de vore kyrko- och mantalsskrivna i samma kommun som fosterföräldrarna; denna bleve likväl icke barnets ersättningskommun, enär ett barn alltid hade samma ersättningskommun som endera av föräldrarna. Kommittén ansåge därför någon ändring i detta hänseende icke böra ifrågasättas. De ändringar i folkbokföringsförordningen, som förordats av kommittén, har av kommittén sammanfattats i följande förslag till ny lydelse av för­ ordningens 14 § 6 mom. Intages någon på allmän anstalt för sjuka eller abnorma, på ålderdoms­ hem eller försörjningshem, medför detta ej förändring i avseende å hans kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden inträffa, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen på anstalten eller hem­ met, annorstädes kyrkobokföras. Motsvarande skall gälla den som varit intagen på sjukvårdsanstalt och genom anstaltens försorg för fortsatt vård överlämnats till enskilt hem, under villkor att han fortfarande står under anstaltens tillsyn, liksom även den som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet, som blivit av läkare intygad, under förutsättning att personen uppnått 16 års ålder. Med enskilt hem jämställes av enskild person eller sammanslutning ordnad vårdanstalt för sjuka.

I fråga om behovet av föreskrifter, som ger möjligheter att reagera mot manipulationer i syfte att påverka en hjälptagares förvärv av hemortsrätt, yttrar kommittén bl. a.

De kommunala tjänstemännens och förtroendemännens understundom dokumenterade benägenhet att genom mer eller mindre illojala åtgärder söka undgå försörjningsbördan för personer, som äro eller befaras bliva understödstagare, bottnar naturligen ytterst i nuvarande fattigvårdslags regler angående fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan för fat­ tigvård. I samma mån som de enskilda kommunernas försörjningsbörda lättas, torde frestelserna att tillgripa dylika utvägar förminskas. Kommitténs förslag innebär en genomgripande förändring av kostnadsfördelningen för fattigvården (socialhjälpen), i det att ett väsentligt statsbidrag skall utgå till kommunerna. Härigenom kan man förvänta eu minskad benägenhet till illojala eller direkt ohederliga åtgärder från kommunernas sida i nyss an­ givet syfte. Den starka förenklingen av reglerna för hemortsrättsförvärv inskränker även fältet för manipulationer. Dylika kunna ju ifrågakomma enbart i avseende på mantalsskrivningen. Kommittén anser sig emellertid icke kunna utgå från att de reformer, som föreslås, skola verka hindrande i tillräcklig utsträckning. Det torde i varje fall vara försiktigast att räkna med att det kan förekomma att kommunala organ i syfte att undgå kostna­ den för socialhjälp vidtaga åtgärder för att få en person mantalsskriven i en annan kommun eller i samma syfte söka förhindra mantalsskrivning i

Kung1. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

den egna kommunen. Att utanför nu gällande strafflags bestämmelser om ämbetsbrott kriminalisera förfaranden av nu nämnt slag möter stora svå­ righeter, såväl vid bestämmandet av brottets beskaffenhet som vid en even­ tuell straffbestämmelses tillämpning i praktiken. De bevismngssvårigheter, som säkerligen komma att föreligga, torde ofta göra en dylik straffbestäm­ melse mer eller mindre illusorisk. Kommittén finner däremot lämpligt, att länsorganet gives befogenhet att i enskilda fall, där anledning finnes att antaga att illojala förfaranden förekommit, fastställa hemortsrätten med bortseende från vad reglerna om denna eljest stipulera. I anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén en bestämmelse av innebörd, att länsstyrelsen, där manipulationer beträffande någon av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna förekommit, skall kunna för­ klara, att en person, även om han efter gällande regler skulle förvärvat hemortsrätt i ny kommun, skall ha kvar sin förutvarande hemortsrätt. Beträffande den föreslagna bestämmelsen anför kommittén. Beslut enligt en sådan bestämmelse skall sålunda begränsas till att inne­ bära, att den aktuella mantalsskrivningen icke skall grunda ersättnings­ skyldighet för den kommun, mantalsskrivningen avser utan ersättnings­ frågan bedömas som om vederbörande varit mantalsskriven i samma kom­ mun som för föregående år. Skulle följande år mantalsskrivning i den nya kommunen ånyo äga rum och dragés frågan om denna kommuns betal­ ningsskyldighet för socialhjälp under länsstyrelsens prövning (på nytt eller första gången) får denna överväga, huruvida vad som förekommit tidigare varit av så allvarlig natur att huvudregeln om den aktuella mantalsskriv­ ningen som grund för ersättningsskyldigheten bör sättas ur kraft i a\ se­ ende på denna andra mantalsskrivning i den nya kommunen. Ju längre bort man kommer från det tillfälle, då manipulationerna företogos, desto sällsyntare bör det vara att så sker. Efter tre år bör huvudregeln få gälla utan undantag. Även förekomsten av en sålunda begränsad möjlighet att göra en tidigare mantalsskrivningskommun ersättningsskvldig, torde vara av värde för förebyggande av manipulationer. Till förekommande av missförstånd understryker kommittén särskilt, att prövningen av fråga om manipulationer ägt rum ej i något avseende skall innebära en prövning av vad som enligt folkbokföringsförordningens be­ stämmelser varit riktig mantalsskrivningsort. Manipulationerna hade i all­ mänhet den innebörden att man genom särskilda åtgärder skapade det underlag för mantalsskrivning i en viss kommun, som folkbokföringsförordningen föreskreve. I den mån så ej skett men mantalsskrivning likväl ägt rum kunde den därav berörda genom besvär i den ordning, som stad­ gades i folkbokföringsförordningen, föranstalta om att mantalsskrivningen undanröjes. Vore det fråga enbart om dylika fall erfordrades knappast några manipulationsbestämmelser. Dessa syftade på de fall, där den fak­ tiska mantalsskrivningen vore fullt riktig men tillkommit genom åtgärder i berört syfte. Länsstyrelsen hade endast att utgå från den taktiska man­ talsskrivningen. Til! undvikande av att lid och arbete nedlades på ett mal om manipulationer angående en mantalsskrivning, vilken sedan av veder-

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

börlig myndighet undanröjdes, borde länsstyrelse, när i fråga om manipu­ lationer talan väcktes, innan den mantalsskrivning frågan gällde vunnit laga kraft, förklara målet vilande i avvaktan på att så skulle bli förhållan­ det, eller mantalsskrivningen upphävas, i vilket senare fall manipulationsmålet ej behövde bli föremål för prövning. Kommittén framhåller, att den endast av försiktighetsskäl funnit sig böra föreslå ifragavarande bestämmelser. Enligt kommitténs mening fun­ nes det all anledning att räkna med att mål angående manipulationer i hemortsrättsfrågor bleve sällsynta.

Slutligen föreslår kommittén, att benämningen hemortsrätt utmönstras ur lagstiftningen. Som skäl härför anföres. Det gamla ordet hemortsrätt har under senare tid understundom använts icke endast i samband med fattigvården utan som en samlingsterm för be­ stämmelser , vilka ange vilken kommun som skall betala stadgad kommun­ andel i viss allmän förmån. Emellertid ligger det i själva ordet hemorts­ rätt ofrånkomligen i avseende på sambandet mellan individen och kommu­ nen någonting långt starkare än det som behöver ligga bakom en mantals­ skrivning. I gamla tider innebar ordet, att man verkligen i djupare mening hörde hemma i kommunen och därför hade rätt att betrakta denna som sin hemort och ställa krav pa kommunen därefter. Visserligen har samhörighetskravet sedermera kraftigt uttunnats men det ligger dock till grund även för 1918 års lags bestämmelser och det är därför följdriktigt att man även i denna lag använt ordet hemortsrätt. Kommittén har ovan föreslagit, att samhörighetskravet skall helt släppas vid fastställande av bestämmelser om kommuns ansvarighet för meddelad socialhjälp. De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i själva verket icke några hemortsrättsbestämmelser i egentlig mening. Den hjälpbehövande erkännes i regel mera höra hemma i vistelsekommunen än i den kommun, som göres i sista hand betalningsskyldig. Det är därför lämpligast att låta även ordet hemortsrätt försvinna.

Enligt kommitténs mening föreligger det inte något egentligt behov av en särskild term för att i lagtexten beteckna den i sista hand ekonomiskt an­ svariga kommunen. Det läte sig väl göra att direkt hänföra sig till man­ talsskrivningen. Å andra sidan torde det vara svårt att i tvister om ersätt­ ningsskyldighet, vid allmänna diskussioner om frågan m. in. reda sig utan en dylik term. Därvid borde man emellertid för att beteckna den kommun, som vore betalningsskyldig gentemot vistelsekommunen, använda ett ord som utsade endast detta. Kommittén ville för ändamålet föreslå ordet »ersättningskommun», vilken nya term borde fastslås i lagtexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Remissyttranden Socialvårdskommitténs förslag till ändring av de nuvarande reglerna om hemortsrätt har varit föremål för delade meningar bland de remissinstan­ ser, som yttrat sig i frågan. Den av kommittén förordade huvudregeln, att varje medbor­ gare skall anses äga hemortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven, har — om ock i vissa fall med tvekan i princip tillstyrkts av kammarrätten, socialstyrelsen, länsstyrel­ serna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristian­ stads, Hallands, Gävleborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, 7 stader — nämligen Katrineholm, Västervik, Kristianstad, Lund, Landskrona, Mariestad och Sala —- 8 landskommuner eller köpingar, Gävleborgs läns fattigvårdsförbund, 1949 års folkbokföringssakkunniga, De lungsjukas riksför­ bund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Som skäl för sin positiva inställning till kommitténs förslag anför läns­ styrelsen i Kopparbergs län, att förslaget innebure färre anledningar till tvister mellan kommunerna och minskat arbete inom förvaltningsorganen. Liknande synpunkter framföres i åtskilliga andra av de tillstyrkande ytt­ randena. Sålunda uttalar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län sin stora till­ fredsställelse över att de nuvarande inkrånglade hemortsrättsreglerna och med dem de olustiga hemortsrättstvisterna kommer att försvinna. Stads­ fullmäktige i Kristianstad fäster sig särskilt vid att samtliga samhällets hjälpformer kommer att grundas på samma hemortsrättsbegrepp, vilket måste medföra enhetlighet inom socialvården och administrativt sett verka förenklande. Även den enskilde medborgaren bleve självfallet mera betjänt av den lättfattliga regeln, att han erhölle hemortsrätt i den kommun, där han för det löpande året vore mantalsskriven. Stadsfullmäktige i Lund finner det ur humanitär synpunkt glädjande att de gamla hemortsrättsreglerna föreslås borttagna, även om den praktiska betydelsen av förändringen sannolikt övervärderats av socialvårdskonimittén. De lungsjukas riksför­ bund anför som skäl för sitt tillstyrkande, att de nuvarande svårigheterna att få frivillig fattigvård, om man ej vistas i hemortsrättskommunen, kom­ mer att bortfalla liksom alla de anledningar till irritation, som gällande regler innebär. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län skulle det självfallet ha varit önsk­ värt, om hemortsrättsbestämmelser kunnat helt slopas och det slutliga an­ svaret för social hjälpskostnaderna läggas på vistelsekommunen. Därmed hade man kommit bort från ersättningstvister mellan kommunerna. Om socialhjälpsförslaget genomfördes först sedan det försäkringsinässiga skyd­ det blivit väl utbyggt, borde kunna övervägas, om icke hemortsrättsbestämmelserna kunde upphävas. Förutsättningar för eu sådan förenkling av för­

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1955

farandet saknades emellertid enligt länsstyrelsens mening för närvarande, och under sådana omständigheter vore länsstyrelsen, om förslaget till socialhjälpslag ändå genomfördes, beredd att tillstyrka att mantalsskrivningskommunen gjordes till ersättningskommun och att kravet på fattigvårdsfritt år icke upprätthölles. Även länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Kristianstads län har varit inne på tanken att låta vistelsekommunen stå för samtliga socialvårdskostnader men avvisat denna tanke och i stället anslutit sig till kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse har dock uttalat farhågor för att de av kommittén förordade reglerna i praktiken komme att visa sig lika litet fullt tillfredsställande som de nuvarande. En­ ligt länsstyrelsen i (tävlcborgs län skulle ett genomförande av kommitténs förslag medföra, att frågan om en persons rätta mantalsskrivning komme att ägnas större uppmärksamhet från kommunernas sida än tidigare. Det \ore följaktligen att förvänta att antalet mantalsskrivningsprocesser komme att öka. Det oaktat ville länsstyrelsen hälsa de föreslagna nya bestämmel­ serna med tillfredsställelse. Länsstyrelsen i Östergötlands län ger uttryck för tveksamhet, huruvida en kodifiering av kommitténs förslag komme att avsevärt nedbringa antalet kommunala tvister. Ett slopande av den interkommunala ersättningsskyl­ digheten skulle säkerligen bland annat medföra mycket väsentliga bespa­ ringar i fråga om statens och kommunernas administrationskostnader för hithörande ärenden. Men å andra sidan skulle ett upphävande av ersätt­ ningsskyldigheten otvivelaktigt ha följder, som ur skilda synpunkter icke kunde anses tillfredsställande. Länsstyrelsen ansåge sig därför __ ehuru med tvekan — icke höra avstyrka kommitténs förslag på denna punkt. En viss tveksamhet rörande lämpligheten att lagfästa kommitténs förslag har kommit till uttryck även i en del andra yttranden. Sålunda uttalar stadsfullmäktige i Landskrona, att det nog i och för sig vore sant att de många och ofta invecklade hemortsrättsprocesserna komme att elimineras genom den föreslagna reformen. Men sannolikt finge vi i stället en mång­ fald ofta invecklade mantalsskrivningsprocesser. Fullmäktige kunde emel­ lertid inte förorda ett bibehållande av den gamla ordningen; och eftersom inget tredje alternativ diskuterats syntes icke vara något annat att erinra mot förslaget än att det ej vore fullt tillfredsställande. Stadsfullmäktige i Örebro befarar, att det av kommittén föreslagna systemet möjligen kan komma att medföra ett inkomstbortfall för de större och medelstora stä­ derna, vars socialvård på grund av högre kvalitet och bättre förmåner ut­ övar en viss lockelse på hjälpbehövande från andra kommuner. Även från andra synpunkter kunde anmärkningar riktas mot förslaget men det torde knappast vara möjligt att på andra vägar komma fram till en bättre lös­ ning av det besvärliga hemortsrättsproblemet. Dessutom torde bärande skäl saknas att för socialhjälpens del tillämpa hemortsrättsbestämmelser av principiellt annan karaktär än för socialvården i övrigt, och kommit­ téns förslag borde därför följas i detta avseende.

Kungl. Maj:Is proposition nr 177 år 1955 173

Kammarrätten (majoriteten) finner socialvårdskommitténs kritik mot de nuvarande hemortsrättsreglerna i viss mån ensidig. Sålunda hade icke framhållits, att desamma utgjorde ett viktigt skydd för de hjälpbehövande. Hemortsrättskommunen kunde icke komma undan sitt ansvar för den som åtnjöte vård enligt 1 § Fvl annat än genom arrangerande av s. k. fattigvårdsäktenskap och andra dylika uppseendeväckande åtgärder. Ville under stödstagaren flytta till annan kommun, behövde han icke riskera ovilja dit han komme — inflyttningskommunen vore i regel villig att ge honom hjälp. Kommitténs förslag kunde där tänkas medföra allvarliga olägen­ heter för den hjälpbehövande. Saknades verklig samhörighet mellan honom och den kommun där han bodde, kunde han riskera, att påtryckningar gjordes för att få honom att flytta ur kommunen och att hinder lades i hans väg, när han ville bosätta sig i en annan kommun. Han kunde hindras att få bostad och arbete, och han kunde tvingas bort genom njugghet vid beviljande av understöd. Enligt kammarrättens förmenande gå\e också kommitténs framställning av risken för s. k. manipulationer anledning till invändningar. Man finge av densamma den föreställningen att nuvarande hemortsrättsbestämmelser skulle vara mera ägnade att framkalla manipula­ tioner från kommunernas sida för att undgå ersättningsskyldighet än de bestämmelser kommittén föreslagit. I själva verket torde det förhålla sig tvärtom. För närvarande vore det svårt att genom manipulationer över­ flytta hemortsrätten för en understödstagare; understödstagaren skulle som regel bringas att dels flytta till en annan kommun, dels uppehålla sig i den nya kommunen utan fattigvård ett kalenderår. Enligt förslaget där­ emot vore det tillfyllest att understödstagaren flyttade ur kommunen för att man skulle slippa vidare kostnader för honom. De manipulationer man kunde befara vore åtgärder från en kommuns sida för att bringa personer att flytta ut ur kommunen eller hindra personer att flytta in i kommunen. Sådana åtgärder kunde tydligen vara av de mest växlande slag från per­ sonliga påtryckningar till systematiska och generella åtgärder för att för­ svåra vistelse i kommunen för icke önskvärda personer. De kunde också gå ut på att bereda dylika personer bostad på annat håll. Mången gång torde det vara svårt att draga gränsen för vad som kunde anses tillåtet och ej tillåtet i detta avseende. Med det anförda hade kammarrätten velat framhålla att vissa risker vore förbundna med den föreslagna förenklingen av reglerna för kommunernas inbördes ersättningsskyldighet. Huru stora dessa risker kunde vara, vore svårt att bedöma. Införandet av statsbidrag och sammanslagningen av småkommuner borde, såsom kommittén framhållit, i allt fall minska de antydda riskerna. Att folkpensioneringslagens likartade regler om ersättningskommun icke såvitt försports vållat några större olägenheter i förevarande avseende, vore också ett gynnsamt tecken. Kammarrätten ansågc med hänsyn härtill alt man knappast hade anled­ ning alt på grund av de berörda riskerna avstå från de stora fördelar, som

174 Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

den av kommittén förordade fördelningen mellan kommunerna av kostna­ derna för socialhjälpen onekligen innebure, främst därutinnan att denna fördelning överensstämde med vad som gällde inom socialvården i all­ mänhet.

Några remissinstanser har uttalat sig om de av kommittén föreslagna hemortsrättsreglerna utan att direkt vare sig till- eller av­ styrka dem. Sålunda säger sig Landsorganisationen inte ha möjlighet i detalj bedöma förslaget. Organisationen funne emellertid grundtanken riktig och förordade förenklingar i den utsträckning de kunde genomföras. Det förefölle dock som om förslagets förverkligande i hög grad vilade på förutsättningen, att staten lämnade betydande bidrag till socialhjälpens finansiering.

Kommitténs förslag till huvudregel har avstyrkts eller i varje fall starkt kritiserats av två reservanter i kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län, ett 20-tal städer och ett 10-tal landskommuner, statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i Växjö och Vänersborg ävensom Svenska stadsförbundet och Svenska socialvårds förbundet. En del av dem som inte ansett sig kunna tillstyrka kommitténs förslag har förordat, att det ekonomiska ansvaret för utgiven socialhjälp lägges på vistelsekommunen utan rätt för denna att av annan kommun åter­ kräva vad som utgivits. Till dem som intagit denna ståndpunkt hör statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö, vilken utvecklar sina syn­ punkter på följande sätt. Att hemortsrättsbestämmelsernas betydelse, om den i betänkandet före­ slagna lagstiftningen i huvudsak genomföres, blir avsevärt reducerad, är uppenbart. För närvarande kan ny hemortsrätt endast i sällsynta fall, exempelvis genom giftermål, förvärvas efter fyllda 60 år. Familjer och mödrar med omhändertagna barn äro ofta under 10-tal år förhindrade att törvärva ny hemortsrätt, likaså många invalider, sinnesslöa, epileptiker, m. fl. För alla dessa föreslås undanröjande av hindren för förvärv av ny hemortsrätt. Det synes mig ostridigt, att det är just de nämnda grupperna och deras för avsevärd tid eller för all framtid bundna hemortsrätt som ur kostnadsfördelningssynpunkt betyder mest. Gives åt samtliga dessa hem­ ortsrätt i mantalsskrivningskommunen, då frågar man sig om det verk­ ligen är motiverat att behålla ett ersättningssystem och vad därmed följer av processer, utredningar och annan pappersexercis för det relativa fåtal personer, som nödgas söka och befinnas berättigade till socialhjälp i annan kommun än mantalsskrivningskommunen. Konsekvenserna av hemortsrespektive ersättningsbestämmelsernas totala slopande bleve kanske svårast för vissa städer, men kommittén uttalar själv (s. 215—216) att erfaren­ heterna från Danmark, där hemortsrättsförvärvet är synnerligen lätt, när­ mast talar för att hemortsrättsreglerna i och för sig icke spela större roll för inflyttningsfrekvensen till storstäderna och att med den begränsade roll

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

socialhjälpen kommer att spela inom socialvården i dess helhet, de till socialhjälpen anknutna hemortsrättsbestämmelserna knappast komma att påverka medborgarnas val av bosättningskommun, i varje fall icke i nämn-

Frågan blir då — kan det vara någon mening med att bibehålla särskilda ersättningsbestämmelser kommunerna emellan och den för regleringen av ersättningarna erforderliga administrativa apparaten endast for den i för­ hållande till de ovan nämnda grupperna obetydliga grupp, som etter flytt­ ning under året nödgas söka socialhjälp utanför sin mantalsskrivningskommun? Jag tror det icke, och om man av hänsyn till vissa stader skulle vara nödsakad fastställa ersättningsbestämmelser för hjälp åt gruppen till­ hörande torde det av allt att döma bli stora besparingar för det allmänna om staten påtager sig kostnaderna under i huvudsak samma former som föreslagits i fråga om icke mantalsskrivna m. fl. Det blir ju inte som nu fråga om att kostnaderna i vissa fal! under närmare en mansålder ska påverka statsverket eller viss kommun. Nästa mantalsskrivning bör ju leda till att bördan överflyttas på den kommun, som enligt huvudregeln bör bära den. För det allmänna och t. o. in. för statsverket torde den har antydda anordningen snarare medföra besparingar än ökade utgifter. Kommunernas intresse av att vidtaga åtgärder för att förhindra eller främja persons mantalsskrivning i viss kommun torde också under sadant förhållande avsevärt reduceras och som följd därav mantalsskrivnmgsprocesserna. Att så sker synes angeläget inte minst därför att den föreslagna befogenheten för länsstyrelse att förordna att kommun, i vars intresse åt­ gärder för påverkande av mantalsskrivningen vidtagits, skall under visst år vara skyldig svara för socialhjälpskostnad för den ifrågavarande perso­ nen, förefaller otillräckligt för sitt syfte. När visst år gått, kan det av kom­ munen i fråga eftersträvade syftet i många fall vara uppnått.

Tanken på att låta vistelsekommunen bära det slutliga ansvaret för socialhjälpskostnaden har vunnit anslutning även i de yttranden, som avgivits av stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping, Karlstad, Arboga och Borlänge samt kommunalfullmäktige i Slite kommun och Skellefteå landskommun, vilka alla ansett, att samtliga hemortsrättsregler borde slopas. De skäl som åberopats härför överensstämmer i allt väsentligt med vad som anförts i det nyss refererade yttrandet av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i Växjö; stadsfullmäktiges i Uppsala ståndpunktstagande härutinnan byg­ ger dock på förutsättningen att kostnaderna för barnavården helt eller i varje fall till största delen bestrides av staten. Stadsfullmäktige i Borlänge upplyser, att barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i Borlänge till­ sammans under åren 194a—1949 utbetalat cirka 112 000 kr. till »india kom muner medan andra kommuner till Borlänge inbetalat cirka 102 000 kr. Skillnaden utgjorde sålunda endast cirka 2 000 kr. per år för en stad av Borlänges storlek. Det kunde väl vara värt dessa 2 000 kr. att slippa ilrån uppgörelser med andra kommuner, varvid jämväl processerna hos högre myndigheter skulle bortfalla. En icke ringa arbetsbesparing skulle göras på olika håll, om ersättningsförfarandet slopades och den kommun, som beviljat socialhjälpen, själv finge svara för kostnaderna. Med det slats-

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

bidrag, som föreslagits av socialvårdskommittén, syntes kostnaden komma att bli överkomlig. I ett yttrande — nämligen det som avgivits av kommunalfullmäktige i Östervåla kommun — förordas, att hemortsrätten baseras på kyrko­ bokföringen. Flertalet av de remissorgan, som avstyrkt kommitténs förslag, riktar emellertid inte sin kritik mot att mantalsskrivningen lägges till grund för hemortsrätten utan mot att det nuvarande kravet på en viss h j ä 1 p f r i tid föreslås slopat. Överståthållarämbetet säger sig vara väl medvetet om att de nu gällande hemortsrättsbestämmelserna inte är tillfredsställande i alla avseenden. De finge dock sägas utgöra en i stort sett nöjaktig lösning av de sinsemellan motstridiga intressen, som måste ligga till grund för utformningen av regler på detta område. Ämbetet hävdade med bestämdhet, att en övergång till nya hemortsrättsregler inte borde ifrågakomma utan att dessa framstode såsom de gamla klart överlägsna. Frågan huruvida ett snabbare hemortsrättsförvärv är önskvärt eller ej har enligt överståthållarämbetets mening olika aspekter allteftersom man ser denna fråga ur den enskildes eller ur kommunernas synvinkel. Härom anför ämbetet.

Den enskildes intresse av snabbare hemortsrättsförvärv är beroende av omfattningen av den socialvård, som vistelsekommunen skall vara skyldig utgiva. För närvarande torde fattigvårdsstyrelserna i allmänhet icke göra åtskillnad mellan inom kommunen hemortsberättigade och icke hemorts­ berättigade såvitt angår meddelande av obligatorisk fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen. Fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen åter lärer i stort sett vara reserverad för inom kommunen hemortsberättigade. Samma åt­ skillnad torde jämväl i fortsättningen komma att upprätthållas, därest i socialhjälpslagen intagas bestämmelser, som innebära olika grader av skyl­ dighet för vistelsekommunen att ingripa vid hjälpbehov. I den mån ut­ rymmet för den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen ut­ vidgas, minskas emellertid den enskildes intresse av snabbare hemorts­ rättsförvärv. Sett ur kommunernas synvinkel framstår åtminstone för vissa kommu­ ner en utveckling i enlighet med socialvårdskommitténs förslag såsom myc­ ket betänklig. Visserligen eftersträvas en socialvård, som i princip skall vara likvärdig i hela landet, men det torde dröja länge innan denna stan­ dardisering uppnåtts, och det torde för övrigt alltid komma att förhålla sig så, att socialvården inom kommuner med särskilt stark ekonomisk ställning — främst de större städerna — alltid kommer att erbjuda vidsträcktare förmåner än inom andra kommuner. Man kan ej bortse från risken, att personer i huvudsaklig avsikt att komma i åtnjutande av den bättre socialvårdsstandarden i orter tillhörande förstnämnda kategori, inflytta dit.

överståthållarämbetet finner det vidare uppenbart, att den fördel av den föreslagna reformen av hemortsrättsreglerna, som skulle bestå i en minsk­ ning av antalet hemortsrättsprocesser, till stor del komme att uppvägas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 177

en ökning av antalet xnantalsskrivningsprocesser. Särskilt betänkligt vore emellertid, att den föreslagna omläggningen av hemortsrättsinstitutet inbjöde till manipulationer från en kommuns sida i syfte att antingen åväga­ bringa, att vårdbehövande erhölle hemortsrätt i annan kommun, eller för­ hindra uppkomsten av sådan rätt i den egna kommunen. Så länge bestäm­ melser funnes av innehåll att ersättningsskyldighet kommuner emellan förelåge, framstode det som ett oeftergivligt krav att reglerna vore så avfattade att de i möjligaste mån tryggade mot dylika manipulationer. Redan med nuvarande lagstiftning, som främst genom bestämmelsen om ett s. k. fattigvårdsfritt år ville tillgodose kravet pa säkerhet i detta avseende, saknades icke exempel på att obehörigt verkande i syfte att överflytta fattigvårdsbörda på annan kommun förekommit. Kn övergång till mantalsskrivningen som ensamt avgörande skulle säkerligen medföra en ansvällning av sådana försök till obehörigt verkande. Socialvårdskommittén hade å ena sidan bagatelliserat denna fara men å andra sidan funnit sig föranlåten att i lag­ texten intaga mycket ingående bestämmelser i syfte att motverka den ten­ dens i antydd riktning, som kunde bliva följden därest kravet på ett fattigvårdsfritt år slopas. I första hand märktes därvid det föreslagna stadgandet av innebörd att länsstyrelsen i nu förevarande fall under vissa omständig­ heter kunde bortse från skedd mantalsskrivning. I motiveringen till detta stadgande hade socialvårdskommittén anfört, att den övervägt kriminali­ sering av manipulationer men att den avstått härifrån med hänsyn till be­ vissvårigheter. Det syntes överståthållarämbetet uppenbart, att samma bevissvårigheter gjorde sig gällande i lika hög grad vid prövning enligt detta lagrum, då länsstyrelsen icke gärna på mer eller mindre lösa antaganden kunde bortse från eljest avgörande mantalsskrivning. Värdet av stadgandet finge därför anses vara synnerligen begränsat. Sammanfattningsvis finner sig överståthållarämbetet kunna fastslå, att de föreslagna hemortsrättsbestämmelserna företer sådana brister, att äm­ betet finner det vara betydligt lyckligare att de nu gällande bestämmelserna i huvudsak bibehållas än att en omreglering i enlighet med förslaget äger rum. Knligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har socialvårdskommittén i icke obetydlig grad överdrivit nackdelarna av de nuvarande hemortsrättsreglerna. Dessa behärskades nu tämligen väl av kommunalmännen och även allmänheten hade blivit förtrogen med dem. Antalet hemortsrättsprocesser torde under de senaste tio åren ha betydligt nedgått i antal och hemortsrättsreglerna vållade ej kommunalmännen samma bekymmer och tids­ ödande arbete som tidigare. Kommittén hade för undanröjande av påtalade nackdelar föreslagit avskaffande av hemortsrättsbegreppet och dettas er­ sättande med begreppet ersättningskommun, innefattande synnerligen enkla regler för bestämmande av vilken kommun, som slutligen skulle an­ svara för socialhjälp åt en person. Det föreslagna institutet slode och fölle 12 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr In

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

med förslaget om statsbidrag till socialhjälpen. Men även om kommitténs förslag om statsbidrag skulle godtagas vore det synnerligen tvivelaktigt om hemortsrättsproblemet kunde lösas efter de av kommittén uppdragna linjerna. Efter att ha berört frågan om barns hemortsrätt — denna fråga kom­ mer att behandlas i det följande — fortsätter länsstyrelsen. Kommittén har såsom ett av villkoren för godtagbara hemortsrättsbestämmelser angivit, att bestämmelserna ej få vara sådana att de inbjuda myndig­ heter och andra till s. k. manipulationer. De nuvarande bestämmelserna göra knappast detta men det kan med fog ifrågasättas, huruvida ej de av kommittén föreslagna i allt för hög grad komma att möjliggöra dylika manipulationer. Kommittén synes själv befara detta då kommittén ansett sig böra införa en särskild påföljd för manipulationer. Det kan dock ifråga­ sättas om förefintligheten av dylik påföljd kommer att verka hämmande, då bevisningssvårigheterna säkerligen bli betydande och bestämmelserna i övrigt svåra att tillämpa. Kommittén har vidare beträffande den förebyggande fattigvården fram­ hållit att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna verka så, att sådan hjälp sällan kommer en person till del, som icke har hemortsrätt i vistelse­ kommun. Kommittén förmenar att denna olägenhet skulle i avsevärd ut­ sträckning undanröjas genom de föreslagna bestämmelserna, då enligt dessa vistelsekommun och »hemortskommun» skulle i betydligt större antal fall än nu komma att sammanfalla. Länsstyrelsen vill icke bestrida riktigheten i och för sig i detta resonemang men det finnes en annan omständighet som talar för att de föreslagna bestämmelserna komma att verka i motsatt rikt­ ning. När det enligt förslaget kommer att bli mycket lätt för en person att förvärva ny »hemortskommun», kommer säkerligen kommunernas intres­ sen för att genom kostsamma förebyggande åtgärder återgiva en person självförsörjningsförmågan att betydligt avtrubbas, då ju kommunen kan säga sig att kommunen har stora utsikter att redan nästa år bli kvitt per­ sonen i fråga. Det räcker ju med att vederbörande blir mantalsskriven i annan kommun.

På grund av det anförda kan länsstyrelsen inte biträda kommitténs för­ slag utan anser, att de nuvarande hemortsrättsreglerna med en del mindre justeringar är att föredraga. De synpunkter, som framförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, återkommer i åtskilliga andra yttranden. Sålunda sammankopplas i en del av yttrandena hemortsrättsfrågan med spörsmålet om statsbidrag till kommunernas socialhjälpskostnader. Läns­ styrelsen i Jönköpings län uttalar härom, att införandet av ett statsbidrag möjliggjort en radikal förenkling av hemortsrättsbestämmelserna. Bortfölle statsbidraget, kunde emellertid kommitténs förslag inte genomföras utan man måste söka sig andra vägar. Även kommunalfullmäktige i Klinte och Stora Kopparbergs kommuner är av den uppfattningen, att kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag i statsbidragsfrågan. Av samma mening är länsstyrelsen i Södermanlands lön, som emel­ lertid inte är beredd att acceptera den av kommittén förordade lösningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 179

ens om rätt till statsbidrag skulle införas. Som skäl härför anför länssty­ relsen bl. a., att förslaget visserligen tillgodosåge högt ställda anspråk på enkelhet men att rättvisesynpunkten knappast vunnit tillräckligt beaktande. Socialvårdsförbundet anför bl. a. Redan den omständigheten att förbundet, som framhållits i det före­ gående, icke ansett sig kunna biträda socialvårdskommitténs förslag om införande av statsbidrag för socialhjälp, gör, att förbundet icke heller kan ansluta sig till kommitténs förslag till lösning av hemortsrättsproblemet. Förbundet vill emellertid ifrågasätta om ens med bibehållande av ett stats­ bidrag, utformat efter de linjer, som socialvårdskommittén uppdragit, hemortsrättsproblemet kan lösas på sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Om staten i allt väsentligt hade svarat för kostnaderna för socialhjälpen, kan givetvis frågan, vilken kommun som skall bära eventuellt överskjutande kostnader för socialhjälp, anses vara av relativt underordnad ekonomisk betydelse för kommunerna, och i dylikt fall hade icke varit något att erinra mot kommitténs förslag. Även med det föreslagna statsbidraget komma emellertid kommunernas kostnader för socialhjälp att uppgå till långt ifrån oväsentliga belopp. Detta förhållande gör, att man måste söka sig fram till en på verkliga skälighetsavgöranden byggd lösning av problemet om kommunansvarighet för socialhjälp. Såsom framgår av det förut anförda har från flera håll uttalats farhågor för att ett slopande av kravet på en viss hjälpfri tid kommer att öka ris­ kerna för manipulationer i syfte att överflytta försörjningsbördan från en kommun till en annan och därmed också riskerna för påtryckningar och ovilja mot personer, som är eller kan befaras bli hjälpbehövande. Bland dem som framfört betänkligheter av angivet slag märkes även de båda reservanterna i kammarrätten, som finner det betänkligt att skapa möjlig­ heter för kommunerna att minska sina socialvårdsutgifter på så enkelt sätt som genom att förmå sina understödstagare att bosätta sig i annan kommun. De bestämmelser, som kommittén föreslagit för att hindra mani­ pulationer, torde inte utgöra tillräckligt skydd för personer, som ur kom­ munernas synpunkt vore mindre önskvärda. De åtgärder, som man kunde befara, torde i allmänhet inte kunna hänföras under uttrycket manipula­ tioner. Dit torde sålunda inte kunna räknas den inverkan på bostadspolitik, arbetsanställningar och socialvård, som kommunens organ kunde utöva. Det torde f. ö. inte endast bli fråga om åtgärder från de kommunala orga­ nens sida utan kanske mera om inställningen hos de fastighetsägare, arbets­ givare och andra, som dessa personer vore beroende av för att få bostad och arbete. Om manipulationer tillgrepes, torde man få räkna med att de som regel skulle bli av den art alt de inte bleve kända eller i vart fall inte kunde bevisas. I samma riktning uttalar sig bl. a. stadsfullmäktige i Upp­ sala och fatt ig va rds styrelsen i Göteborg. Stadsfullmäktige i Strömstad anför. Den hittills gällande regeln om förvärv av hemortsrätt har hindrat många människor från att flytta från eu ort till en annan. På samma sätt har

180 Kungi. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

fattigvårdsmyndigheterna inför hotet, att en person eller familj skulle flytta till en annan ort, där kostnaderna kunde befaras bli högre, sökt förmå vederbörande att stanna i hemkommunen. Ett komplement till dessa fak­ torer har ytterligare det s. k. hemsändningsinstitutet varit. Man har anled­ ning antaga, att under ett så restriktivt system, som den nuvarande fattig­ vårdslagens latenta önskemål att flytta blivit uppdämmade. Släpper man nu dessa latenta önskemål lösa och direkt uppmuntrar utflyttningskommunen att understödja utflyttning, gör man i motsvarande grad inflyttningskommunen värnlös. Har man starkt fördömt, vad man ofta miss­ tänkt, men sällan fört i bevis, att den ena kommunen lämnat hemliga under­ stöd åt i kommunen hemortsberättigad, som varit bosatt i annan kommun, för att därigenom förändra hemortsrätten, får man visserligen i det nya systemet inget underlag för juridisk åtgärd mot den kommun, som under­ stöder en utflyttning, men så mycket mer anledning till moralisk harm över att ett understött utflyttningsförfarande skall vara legalt. Man må säga, att det tillhör ett förgånget skede att se på människor på det krassa sätt, som kan vara uttryckt i denna harm, men icke desto mindre är det så, att den ena kommunala enheten vinner och den andra förlorar på flytt­ ningen. Statsbidraget spelar därvid ingen roll i motiveringen, emedan en del av kostnaden alltid stannar på mantalsskrivningskommunen, varjämte utflyttningskommunens förvaltningskostnader tenderar att minska och inflyttningskommunens att öka genom varje flyttning. Man kan inte anse hemortsrättsproblemet i dess egenskap av kommu­ nalt problem rättvist löst på det sätt, socialvårdskommittén föreslagit. Det skall erkännas, att problemet, som är mycket omfattande, kan lösas soin en gordisk knut men då må staten med i stort sett bibehållna regler för be­ stämmandet av ersättningsrätten mellan kommunerna åtaga sig det ansvar för full betalning, som hittills åvilat hemortskommunen. I annat fall bör kommunerna bestämt avvisa kommitténs förslag i här berörda avseende.

Farhågor för att ett genomförande av kommitténs förslag skall medföra en benägenhet för socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner med högre socialhjälpsstandard har kommit till uttryck i åtskilliga yttranden. Svenska stadsförbundet erinrar om att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna bl. a. haft till uppgift att motverka benägenheten hos enskilda medborgare att söka genom inflyttning i kommuner med en mera frikostig fattigvård komma i åtnjutande av därmed förenade fördelar. Om riktig­ heten av kommitténs uppfattning, att sådan benägenhet numera på grund av ändrade förhållanden inom socialvården icke skulle göra sig gällande i nämnvärd grad, kunde förbundet ej känna sig övertygat. Sannolikt borde man alltjämt räkna med lokala skiljaktigheter beträffande socialhjälpens förmåner, som i samverkan med andra faktorer skulle medföra, att en del kommuner finge — med den av kommittén föreslagna regleringen i nu be­ rörda avseende — vidkännas otillbörligt stora kostnader för socialhjälpen. Det syntes också tvivelaktigt, om kommitténs förslag vore i detaljhänseen­ den tillräckligt genomtänkt för att utan vidare kunna accepteras. Borgarrådsberedningen i Stockholm finner visserligen, att skäl i och för sig talar för en uppmjukning, men anser sig likväl icke kunna tillstyrka

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 181

kommitténs förslag. Som skäl härför åberopades vad som anförts i två tjänsteutlåtanden, det ena av socialvårdens chefstjänstemän och det andra av socialvårdens planeringskommitté. I det förstnämnda utlåtandet framhålles bl. a., att Stockholm ur olika synpunkter utövar en stor dragnings­ kraft inte minst på personer, vilkas försörjningsförmåga är nedsatt. Ett underlättande av hemortsrättsförvärvet komme därför för Stockholms del — liksom även för andra kommuner med stort inflyttningsöverskott att öka socialvårdskostnaderna. Samma synpunkter frainföres av planerings­ kommittén, som därjämte framhåller, att de svåraste problemfallen visar en tendens att i allt större utsträckning söka sig till storstäderna. Bland övriga remissinstanser, som uttalat betänkligheter av liknande art, märkes stadsfullmäktige i Enköping, Värnamo, Hälsingborg och Strömstad samt fattigvårdsstgrelserna i Göteborg och Hälsingborg. Såsom framgår av den hittills lämnade redogörelsen för innehållet i yttrandena har yppats farhågor för att ett genomförande av kommitténs förslag kommer att medföra en ökning av antalet mantalsskrivningsprocesser. Denna uppfattning är ganska utbredd. Sålunda uttalar exempelvis stadsfullmäktige i Enköping och Köping, att kommunerna med största säkerhet komme att gå in för en skärpt kontroll av mantalsskrivningarna, vilket måste föra med sig ett ökat antal processer. Fattigvårdsstgrelsen i Göteborg erinrar om att de nuvarande fattigvårdsprocesserna endast rörde personer, som redan erhållit hjälp, medan mantalsskrivningsprocesserna komme att röra den vidare personkrets, som kunde befaras komma att i en framtid söka hjälp. Enligt stadsfullmäktige i Luleå skulle trasslet kommu­ ner emellan bli minst lika stort som f. n. Ett flertal remissinstanser — även sådana som i princip tillstyrkt att enbart mantalsskrivningen skall vara avgörande för kommunernas inbördes ersättningsskyldighet — har riktat invändningar mot kommitténs förslag att den faktiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgivits, skall vara bestämmande härutinnan. Detta spörsmål behandlas mest ut­ förligt av 1949 års folkbokföringssakkunniga, som anför. Kommittén synes icke ha tillräckligt beaktat, att mantalsskrivning avser helt kalenderår, det s. k. mantalsåret, och detta vare sig mantalsskrivningen i fråga grundas på beslut av mantalsskrivningsförrättare eller överinstans. Om (. ex. överinstansen, med undanröjande av en persons mantalsskrivning i kommunen A, förklarar kommunen B vara personens rätta mantalsskriv­ ningsort, är personen därmed för hela mantalsåret och sålunda även för tiden före överinstansens beslut mantalsskriven i kommunen B. Med hän­ syn härtill är kommitténs uttryckssätt »vid det tillfället varit mantalsskri­ ven» icke helt tillfredsställande. 1 detta sammanhang vilja de sakkunniga, med hänsyn till möjligheten till missuppfattning på grund av vad i betän­ kandet (s. 229) anförts om behandlingen av ersättningsfrågor, vidare fram­ hålla att definitiva beslut om personernas mantalsskrivning föreligga först sedan mantalshingden justerats (se 54 § andra stycket tolkbokföringsförordningen; angående visst anstånd med justeringen se även 28 § 2 mom.

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

andra stycket mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947, nr 654). De sakkunniga utgå från, att med den av kommittén föreslagna bestämmel­ sen icke avses, att även de preliminära beslut om mantalsskrivning, som framgå av stommar till mantalslängder och icke justerade mantalslängder, skola tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningskommun. Om t. ex. en person, som blivit upptagen i mantalslängdsstommen för A kom­ mun, den 2 januari mantalsåret erhåller socialhjälp i kommunen B och sedermera efter skriftväxling mellan mantalsskrivningsförrättarna slutligen mantalsskrives i B, bör sålunda icke denna kommun kunna återsöka den utgivna kostnaden hos kommunen A under åberopande av att hjälptagaren »vid tillfället varit mantalsskriven» i A.

Folkbokföringssakunniga finner emellertid anledning till invändningar mot den föreslagna bestämmelsen även ur sakliga synpunkter samt yttrar härom. Till motivering av den föreslagna skyldigheten för kommunerna att del­ taga i kostnaderna för socialhjälpen, vilken kommittén (s. 218) i princip betraktar som en statsuppgift, anför kommittén, att fara eljest skulle föreligga för ett obehörigt utnyttjande av verksamheten. Den kommun, vars organ utövade ett betydelsefullt inflytande vid beviljandet av hjälpen, skulle bära en del av kostnaden. Däremot kunde denna ansvarighet icke byggas på något slag av samhörighet mellan viss kommun och den enskilde, med­ förande en på allmänna rättssynpunkter grundad skyldighet för denna kommun att bistå den enskilde. Att under sådana förhållanden tala om att det vore rättvist eller orättvist att en person finge hemortsrätt i en kommun vore ett sätt att se på problemet som numera saknade reell grund. Enligt kommitténs förmenande borde man sålunda vid utformningen av hemortsrättsbegreppet för socialhjälpen liksom för socialvården i övrigt bortse från samhörighetssynpunkter och de därpå grundade föreställningarna om vad som gentemot en kommun vore rättvist eller icke. Utan att ingå på frågan, huruvida den sålunda anförda motiveringen för kommuns skyldighet att bära kostnad för socialhjälp även täcker den före­ slagna bestämmelsen om regressrätt i vissa fall för kommun, vars organ beslutat utgiva socialhjälp, mot en annan kommun, kunna de sakkunniga emellertid icke underlåta att framhålla den nyckfullhet i ansvarsfördel­ ningen som bestämmelsens tillämpning kan medföra. Huruvida den ena eller andra kommunen blir ansvarig för socialhjälpskostnad, kan nämligen, då mantalsskrivning överklagats, bliva beroende av tillfälligheter, såsom när hjälpbehovet inträder och när överinstansen med hänsyn till utrednings­ behovets omfattning, myndighetens arbetsbelastning o. s. v. hinner avgöra målet. Det sagda må belysas med ett par exempel. Antag att tre kommuner, envar beträffande i kommunen mantalsskriven person, klagat över mantalsskrivningen och vinna bifall till besvären så att annan kommun av länsstyrelsen förklaras vara rätt mantalsskrivningsort. De tre personerna antagas vidare under mantalsåret bliva hjälptagare. I det ena fallet hinner länsstyrelsen meddela beslut innan socialhjälp ut­ givits och den klagande kommunen undgår kostnadsansvar. I det andra fallet, där besvären måhända samtidigt avgöras av länsstyrelsen, har hjälp­ behovet inträtt tidigare och den klagande kommunen får, eventuellt jämte den av länsstyrelsen bestämda mantalsskrivningskommunen, bära kostnad för utgiven socialhjälp. I det tredje fallet har den kommun, som länssty-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

relsen anser vara rätt mantalsskrivningsort, under hela året utgivit social­ hjälp, men länsstyrelsens beslut hinner ej meddelas förrän efter arets ut­ gång; denna kommun äger därför, trots att dess organ beslutat utgiva socialhjälpen och trots att den befunnits vara rätt mantalsskrivningsort, återsöka hela kostnaden hos den kommun, där hjälptagaren enligt länssty­ relsens beslut felaktigt mantalsskrivits. o Ett annat exempel: En person, som under hela mantalsaret ar hjalptagare, har upptagits i mantalslängd för kommunen A, vilken mantalsskrivning fastställes av kammarrätten genom utslag den 1 december mantalsåret med ändring av länsstyrelsens beslut den 15 juli samma år, varigenom kommu­ nen B förklarats vara rätt mantalsskrivningsort. Kommunen A har torlorat mantalsskrivningsmålet men dock vunnit, att kommunen B blivit ansvarig för en del av hjälpkostnaden.

Folkbokföringssakkunniga kan inte tillstyrka en lagstiftning med dylika konsekvenser. Inte blott ur formella utan även ur sakliga synpunkter borde därför förslaget överarbetas på denna punkt, därvid de sakkunniga för sin del ville förorda, att ersättningskommun skulle vara den kommun, där hjälptagaren enligt lagakraftägande beslut skulle vara mantalsskriven för det år, under vilket hjälpen utgivits. I huvudsak samma synpunkter, som utvecklats av folkbokföringssakkun­ niga, har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits av kammarratten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Hal­ lands län, ett antal städer och landskommuner, socialvårds förbundet och Gävleborgs läns barnavårdsförbund. Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar för egen del innehållet i en av drätselkammaren i Malmö upprättad promemoria, vari anföres bl. a. Det kommer att bliva oerhört svårt att under årets första månader fast­ ställa vilken kommun som skall vara ersättningsskyldig' för lämnad social­ hjälp. Under tiden 1—20 januari kommer det att bliva så gott som omojligt. Enligt § 52 i gällande folkbokföringsförordning åligger det nämligen mantalsskrivningsförrättarna att i anledning av förhållanden, som vid man­ talsskrivningen eller eljest komma till deras kännedom, meddela varandra erforderliga underrättelser till förebyggande av att någon blir från mantals­ skrivning obehörigen utesluten eller på mer än ett ställe samtidigt mantals­ skriven. Besked i anledning av inkommen framställning från annan mantalsskrivningsförrättare skall meddelas skyndsamt och senast den 20 januari mantalsåret. Intill denna dag kan sålunda en persons mantalsskrivning ändras utan beslut av länsstyrelsen. Ärendet behandlas som om personen i fråga aldrig varit upptagen i den mantalslängd, varur han efter skriftväx­ ling "avförts. Sådan skriftväxling berör för Malmö stads del ca 900 perso­ ner årligen. . . , , 1 mantalslängden kunna vidare företagas justeringar under tiden tram till den 1 mars, då längden skall vara justerad. Även under denna tid kom­ mer det sålunda att bliva svårt att fastställa ersättningskommun. Jämlikt § 20 i det föreliggande förslaget skall talan anhängiggöras inom 120 dagar från det socialhjälpen börjat utgå. Kommunen skall dessförinnan hava givit ersättningskommunen skriftlig anmaning att ersätta socialhjäl­

184 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955

pen. På grund av de svårigheter, som ovan framhållits, torde det bliva be­ svärligt för kommunerna att hinna bevaka sin rätt till ersättning för social­ hjälp, som lämnats i början av året. Att hänföra ersättningsskyldigheten till den faktiska mantalsskrivningen kommer att för de större städerna med deras sjukhus, skolor och sociala inrättningar medföra <m uppenbar olägenhet. Det är nämligen vanligt, att personer, som söka vård å stadens sjukhus, låta kyrkoskriva sig i staden för att på detta sätt få billigare sjukvård. Vidare händer det mycket ofta, att en person, som saknar bostad, låter kyrkoskriva sig å ett ungkarlshärbärge, som han kanske tillfälligt besöker. I dessa fall anses personen icke vara i folkbokföringsförordningens mening bosatt å den plats, där han kyrkobokförts, men om kyrkoskrivningen kvarstår den 1 november, blir vederbörande mantalsskriven i staden och myndigheterna måste anföra besvär över mantalsskrivningen, för såvitt icke rättelse kan uppnås genom ovan nämnd skriftväxling. Malmö stad har årligen ett hundratal besvärsärenden, där staden av olika skäl yrkar upphävande av mantalsskrivning här. I de allra flesta fallen bifaller länsstyrelsen detta yrkande. Länssty­ relsens utslag kommer dock vanligen ganska sent, vilket innebär, att staden jämlikt det nu ifrågavarande förslaget måste ersätta ev. utgående social­ hjälp under större delen av året till sådana, som högst tillfälligt, kanske aldiig, vistats i staden, och som icke hava någon som helst anknytning hit. I vissa fall kommer länsstyrelsens utslag, varigenom mantalsskrivning undanröjes, så sent, att vederbörande person även för det nya året blir mantalsskriven i staden. Då måste besvär anföras på nytt. Staden kan på detta sätt under ett par år bli ersättningsskyldig för socialhjälp åt personer, som icke skolat vara här mantalsskrivna. I detta sammanhang är att märka, att det i vanliga fall är svårast och mest tidsödande att utreda mantalsskrivningsärenden angående sådana personer, som anlita socialhjälp. I

I den av drätselkammaren upprättade promemorian ifrågasättes om man inte i stället för att låta den faktiska mantalsskrivningen bli avgörande skulle kunna införa begreppet »ersättningsår», vilket förslagsvis kunde om­ fatta tiden 1 juli 30 juni. Kommun, där en person blivit mantalsskriven ett visst år, skulle bli ersättningskommun intill den 1 juli påföljande år. Man kunde vänta, att åtminstone en del mantalsskrivningsärenden då vore avgjorda av länsstyrelsen. I de fall, där besvär över mantalsskrivning an­ förts, borde ersättningskommun icke fastställas, förrän ärendet avgjorts av länsstyrelsen. Eftersom endast ett fåtal ärenden fullföljdes till kammar­ rätten, torde man kunna bortse därifrån och låta länsstyrelse^ beslut vara avgörande. Den kritik, som riktats mot den av socialvårdskommittén föreslagna huvudregeln rörande hemortsrätten, har — om man bortser från de jämkningsförslag som redovisats i det föregående — i allmänhet inte utmynnat i andra slutsatser än att de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna vore att föredra framför de av kommittén förordade eller att frågan borde ytter­ ligare utredas. Emellertid har Svenska socialvårdsförbundet och stadsfull­ mäktige i Borås ifrågasatt, huruvida inte de nuvarande hemortsrättsregleina borde överföras till den nya lagstiftningen med den jämkningen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 185

den hjälpfria tiden inskränktes från ett år till sex månader. Socialvårdsförbundet anför härom. Också förbundet finner det emellertid angeläget, att den enskildes in­ tresse av att utan alltför stor tidsutdräkt kunna vinna hemortsrätt i den kommun, där han bosätter sig, tillbörligen beaktas. Förbundet vill därför ifrågasätta om icke nu gällande bestämmelser borde kunna uppmjukas. Tänkbart är, att den tid om ett år, under vilken vederbörande enligt gäl­ lande lag icke skall hava kommit i åtnjutande av fattigvård, för socialhjäl­ pens vidkommande skulle kunna inskränkas exempelvis till sex månader. Till skillnad från det av socialvårdskommittén framlagda förslaget skulle en sådan lösning av hemortsrätt sproblemet innebära ett skäligt hänsyns­ tagande till kommunernas intresse av en såvitt möjligt skälig avvägning av kommunansvarigheten för meddelad socialhjälp. De kroniserade hjälpfallen skulle nämligen med en dylik ordning icke kunna övervältras från en kom­ mun till en annan. Samtidigt skulle den enskildes intresse av att utan allt­ för stor tidsutdräkt vinna hemortsrätt i den kommun, där han är bosatt, till­ godoses bättre än nu gällande bestämmelser medge.

Kommitténs förslag i fråga om svenska medborgare, som ej är mantalsskrivna i riket, och om personer, som saknar svenskt medborgarskap, har lämnats utan erinran i yttrandena. Någon erinran har ej heller framställts mot förslaget att slopa den nu­ varande övre åldersgränsen för hemortsrätts förvärv, 60 år. En del av de anmärkningar, som riktats mot den av kommittén före­ slagna huvudregeln — särskilt de farhågor som yppats för att hjälpbehövande i ökad omfattning skall söka sig till orter med en mera utvecklad socialvård — torde emellertid delvis hänga samman med att den nuvarande 60-årsregeln föreslås slopad. I detta avseende hänvisas till vad som anförts i det föregående. Som ett ytterligare inlägg i denna fråga må här endast redovisas följande uttalande av stadsfullmäktige i Halmstad. Medan nu åldern 60 år utgör övre gränsen för förvärv av hemortsrätt, skall enligt lagen om socialhjälp hemortsrätt kunna förvärvas oavsett åldern. Det torde lätt kunna bliva följden, att just de människor, som bäst och oftast behöva hjälp och vård av det allmänna, komma att flytta till sådana orter, som bäst ordnat sin socialvård. En inflyttning till städerna och lik­ nande tätorter med goda ålderdomshem och pensionärshem och bättre möj­ ligheter till sjuk- och läkarvård torde sålunda komma att äga rum, vilket icke kan anses önskvärt, även om statsbidrag kommer att utgå med avse­ värda belopp.

Vad kommittén föreslagit i fråga om hemortsrätt för hustru bär lämnats utan erinran i yttrandena. Däremot har kommitténs förslag i fråga om b arns he in ortsrätt rönt åtskillig kritik. Denna kritik riktar sig framför allt mot att fosterbarn och barn, som blivit omhändertaget för samhällsvård, skulle byta hemortsrättskommun varje gång fadern resp. modern ändrar mantalsskrivningsort. I ett av

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän avgivet utlåtande, vilket åbero­ pats av såväl borgarrådsberedningen i Stockholm som överståthållarämbetet, anföres härom. Förutom de rent tekniska olägenheterna av en bestämmelse, som medför, att ett barn kan byta hemortsrätt varje år, för detta även med sig vissa betänkliga konsekvenser i rent humanitärt hänseende. Därest en moder till barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, flyttar till annan kom­ mun och där blir mantalsskriven, kommer den omhändertagande kommu­ nen att anmana moderns nya mantalsskrivningskommun. Det kan sålunda bli den omhändertagande kommunens skyldighet att anmana den ena kom­ munen efter den andra. I synnerhet om flyttningarna äga rum mellan mindre kommuner, där man i nämnderna väl känner invånarna i kom­ munen, torde detta kunna medföra vissa olägenheter. Den som anställer kvinnlig arbetskraft torde få anledning, när konsekvenserna av hemortsrättsreglerna bli kända, att granska vederbörandes familjeförhållanden för att undvika, att anställningen skall medföra några ekonomiska konsekven­ ser för kommunen. I varje fall i mindre kommuner torde man inom nämn­ derna ogärna se att inflyttning sker av personer, som omedelbart kunna öka kommunernas kostnader för ersättning till andra kommuner genom att deras minderåriga barn redan äro omhändertagna i annan kommun.

Stadsfullmäktige i Enköping framhåller, att mantalsskrivningsledarna för de omhändertagna barnen — i synnerhet de ogifta mödrarna —- ofta växlar mantalsskrivningsort. Det betydde alltså att eftersom omhändertagandekommun icke växlar denna finge ett oerhört arbete varje år att kontrollera mantalsskrivningarna och fastställa ersättningskommuner för alla omhän­ dertagna barn. Men den måste också kontrollera mantalsskrivningsledarnas mantalsskrivningar i alla fall där räkningar komme från andra kommuner. För medelstora och större kommuner innebure detta en så stor merbörda administrativt sett att kommitténs förslag enbart ur denna synpunkt inte kunde tillstyrkas, då det innebure en byråkratisering av verksamheten. Vad det komme att betyda av administrativ belastning t. ex. för en storstad vore uppenbart för var och en. Man kunde knappast antaga att förslaget på detta område skulle medföra minskning i antalet processer, om man med de faktiska förhållandena beträffande fosterlegornas olika höjd i olika kommuner som bakgrund granskade händelseförloppet. De större städerna utanför landsting kunde föra och hade i realiteten redan bestämt en taxe­ politik som låge långt över medelfosterlönen i riket, detta beroende bl. a. på de höga kostnaderna för anläggande och drift av barnhem. Risken för en allvarlig ökning av antalet processer vore här uppenbar när ersättningskommunen genom de föreslagna bestämmelserna kunde växla praktiskt taget varje år och det bleve nya anmaningar som skulle göras och »nya» principer som skulle brytas. Detta förhållande komme att bli än värre när det gällde en yrkesutbildning av ett barn eller, vilket också torde kunna förekomma, en vuxen. Hela utbildningen kunde äventyras genom att det ideligen kunde komma att uppträda nya parter i ersättningsfrågan.

Knngl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 187

Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämt­ lands läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Uppsala, Udde­ valla, Karlstad, Köping, Karlskoga, Sundsvall, Östersund och Sollefteå, fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, barnavårdsnämnden i Norrköping samt kommunalfullmäktige i Brastads och St. Kopparbergs kommuner påtalar det olämpliga i — eller i varje fall ifrågasätter lämplig­ heten av — att omhändertagna barn och fosterbarn växlar hemortsrätt allt­ eftersom fadern eller modern byter mantalsskrivningsort. En dylik väx­ ling anses i flera av dessa yttranden medföra administrativt merarbete för kommunerna samt intressekonflikter och irritation. Södermanlands läns barnavårds förbunds arbetsutskott anlägger följande synpunkter på frågan om ersättningskommun för barn utom äktenskap, vilket omhändertagits för samhällsvård. Enligt utskottets uppfattning skulle det vara lyckligt, om denna fråga kunde lösas på något annat sätt än de sakkunniga föreslagit, exempelvis genom att högre statsbidrag möjliggöres för kostnaderna i dessa fall. Om man utgår från nu gällande barnavårdslagstiftning kommer socialnämnden i den omhändertagande kommunen bli nödsakad att ständigt följa moderns vistelseorter. Skulle modern byta mantalsskrivningskommun varje år, måste följden bli, att den kommun, där barnet omhändertagits, årligen kommer att få rikta sitt ersättningskrav mot ny kommun. För den hän­ delse modern skulle gifta sig och båda makarna komma att få inkomster torde man även få räkna med, att socialnämnden i vederbörande mantalsskrivningskommun beslutar om ersättningsskyldighet för modern, i vad rör den kostnad, som det åligger denna nämnd att utgiva. Härigenom kan det — arbetsutskottet utgår fortfarande från bestämmelserna i gällande barnavårdslag — för närvarande icke alltför sällsynta förhållandet komma att uppstå, att modern i stället för att erlägga fordrad ersättning och utan att hysa någon personlig önskan att själv ta hand om barnet skiljer detta från ett gott fosterhem, "där barnet vuxit fast, för att låta det växa upp i ett hem med en ointresserad moder och styvfader. Som en indirekt verkan av bestämmelserna om barnets ersättningskommun kan man även tänka sig, att fosterföräldrarna av rädsla att förlora barnet icke våga begära förhöjd fosterlön, även om sådan skulle vara i hög grad erforderlig för barnets upp­ fostran. Visserligen är det tydligt, att nu nämnda olägenheter i viss ut­ sträckning kunna avhjälpas genom ändrad lagstiftning i fråga om fosterbarnsvården, men utskottet ställer sig likväl tveksamt till de sakkunnigas förslag i detta avseende. Stadsfullmäktige i Uppsala finner många skäl tala för att kostnaderna för barnavården helt eller i varje fall till största delen övertages av staten. Härigenom skulle institutet »ersättningskommun» bli överflödigt för barna­ vårdens del. Enbart hotet om förlust eller minskning av statsbidraget jämte den kontroll, som skulle företagas av länsstyrelsernas socialbyråer, torde vara tillräcklig för att förhindra eventuella missbruk. Vad särskilt angår frågan vilken av föräldrarna, som bör vara hemortsrättsledare för barnet, anför länsstyrelsen i Västerbottens län.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Hemortsrätten för barn under 16 år göres enligt förslaget beroende av mantalsskrivningsorten för den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Detta kan väl vara teoretiskt motiverat men synes ur praktisk svnpunkt mindre lämpligt. Det blir nämligen mången gång svårt att konsta­ tera huruvida domstol förordnat om ändring beträffande vårdnaden. Visser­ ligen skall domstol, som meddelat beslut om vårdnaden, underrätta barna­ vårdsnämnden där barnet är kyrkobokfört, men därigenom vinnes icke någon garanti för att beslutet är känt eller lätt kan utrönas, när fråga om socialhjälp uppkommer. Barnet kan ju då vistas i en annan kommun och möjligheterna att taga reda på huruvida ett domstolsbeslut av angivna slag någon gång meddelats kan vara ganska små, då detta ej framgår av något officiellt register. Dessutom förväxlar allmänheten ej sällan begreppen vårdnad och vård, vilket lätt kan leda till onödiga tvister mellan kom­ munerna. Det lärer vara ganska vanligt att annan än den som har vård­ naden om barnet vårdar detsamma. Med hänsyn till dessa omständigheter och då några nämnvärda orätt­ visor i förhållandet mellan kommunerna icke torde uppstå, om man läm­ nar vårdnadsbegreppet åsido i detta sammanhang, anser länsstyrelsen anledning saknas att frångå huvudregeln om den faktiska mantalsskrivningen för föräldrarna vid bestämmande av ersättningskommun beträffande min­ deråriga barn.

Med anledning av kommitténs förslag att ett barn fr. o. in. den dag det fyller 16 år skall erhålla hemortsrätt i den kommun, i vilken barnet för det året är mantalsskrivet, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fattigvärdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Göteborg, samt barnavårds­ nämnden i Norrköping, att en dylik regel kan väntas komma att bereda svårigheter vid anskaffande av fosterhem. Även i det av överståthållarämbetet och borgarrådsberedningen i Stockholm åberopade utlåtandet av socialvårdens i Stockholm chefstjänstemän fästes uppmärksamheten på den menliga inverkan det kunde få för utackorderingsverksamheten om barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, fr. o. in. 16-årsdagen skulle få hemortsrätt i utackorderingskommunen. Särskilt betänkliga kon­ sekvenser syntes detta komma att medföra i fråga om barn, som vore omhändertagna för skyddsuppfostran och där vården sålunda kunde fort­ fara eller börja efter det barnet fyllt 16 år. Barnavårdsnämnden i Solna befarar att ett genomförande av kommitténs förslag kan leda till att en ansvarskännande barnavårdsnämnd, som full­ följt sitt omhändertagande med hjälp till start eller utbildning, möts med negativ inställning från den främmande kommun, där barnet varit placerat som fosterbarn och som tran dess 16-årsdag blivit ersättningskommun. Å andra sidan kunde en mindre ansvarsfull barnavårdsnämnd, som haft omhändertagandet om hand, överlåta åt den främmande kommun, vilken på grund av barnets placering och mantalsskrivning vore både vistelse- och ersättningskommun från barnets 16-årsdag, att efter eget skön jämlikt bestämmelserna i socialhjälpslagen svara för ifrågavarande hjälp. I båda fallen syntes barnets intressen kunna bli eftersatta. Över huvud taget

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 189

torde hemortsrättsförvärvets fixering till en tidpunkt, till vilken barna­ vårdsnämndernas kostnader på ett särskilt sätt koncentrerats, vara ägnat att vålla tvister och oklarhet. Då det dessutom vore lättare att bevaka överflyttningen av ersättningsskyldigheten från en kommun till en annan, om alla sådana förändringar ägde rum den 1 januari, borde minderårigas förvärv av självständig hemortsrätt fastställas till utgången av det kalen­ derår, under vilket personen fyllde 17 år. Kommitténs förslag till ändringar i folk bo k fö ringsför­ ord ningen har tillstyrkts av pensionsstyrelsen men a vstyrkts av kammarrätten, länsstyrelsen i Gävleborgs län och 1,949 års folkbokföringssakkunniga. Övriga remissinstanser har inte yttrat sig sär­ skilt över förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför bl. a. Principiellt synes det vara riktigast att mantalsskrivningen så troget som möjligt avspeglar den faktiska bosättningen och att de ekonomiska rätts­ verkningarna regleras på annat sätt. Farhågorna för att det skulle erford­ ras invecklade bestämmelser lör att reglera de ekonomiska förhållandena mellan kommunerna synas överdrivna. Under alla förhållanden torde dylika bestämmelsers tillämpning bli långt enklare än tillämpningen av kommit­ téns förslag i fråga om folkbokföringen, vilket förslag, om detsamma genomfördes, till stort men för de redan nu hårt ansträngda lokala skatte­ myndigheterna, skulle komma att återinföra många av de svårigheter, som avskaffats genom upphävandet av 14 § 5 mom. och därutöver öka svårig­ heterna i vad gäller folkbokföring av personer, som överlämnats till en­ skilda hem. Om genom socialvårdsreformens genomförande »så gott som samtliga på ålderdomshem intagna komme att betraktas som inackorde­ rade på egen bekostnad» synes det också mest följdriktigt att mantals­ skrivningen får följa denna faktiska bosättning. Att som stöd för avvikelse från den faktiska bosättningen åberopa att berörda personer själva »på intet sätt torde räkna sig som tillhörande den kommun» där ålderdoms­ hemmet eller försörjningshemmet är beläget, synes verklighetsfrämmande, eftersom den enskilde medborgarens egen önskan hittills knappast tillåtits utöva någon inverkan vid folkbokföringen. Skulle därför föreslagna special­ regler komma att införas beträffande personer, som intagits å ålderdoms­ hem eller försörjningshem, skulle detta endast komma att markera dessa anstalters fattigvårdskaraktär, vilket väl knappast torde stå i god överens­ stämmelse med grundtankarna i den ifrågasatta socialvårdsreformen. Enligt 7949 års folkbokf öringssakkunniga skulle ett genomförande av kommitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komma att inne­ bära en icke eftersträvansvärd komplicering av undantagsbestämmelserna i 14 § folkbokföringsförordningen. En sådan komplicering borde enligt de sakkunnigas bestämda mening icke ske utan synnerligen tungt vägande skäl. Såsom särskilt ovälkommet framstode kommitténs förslag, att folk­ bokföringsförordningen skulle belastas med vissa undantagsbestämmelser rörande förhållanden, vilka för närvarande reglerades genom bestämmel­ ser i sociallagstiftningen. De sakkunniga, vilka ännu ej kunnat taga ställ­

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

ning till frågan vilka bestämmelser folkbokföringsförordningen borde inne­ hålla angående rätt kyrko- och mantalsskrivningsort, vore icke beredda att taga slutlig ställning till vad kommittén härutinnan föreslagit. Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga i första hand att kommitténs förslag, så vitt detsamma avsåge vissa folkbokföringsfrågor, icke i detta samman­ hang lades till grund för lagstiftning. De av kommittén berörda spörs­ målen borde i stället tagas i beaktande av de sakkunniga under deras fort­ satta arbete och bli föremål för avgörande samtidigt med de förslag, vilka de sakkunnigas översyn i övrigt kunde föranleda. Utöver vad sålunda upptagits innehåller folkbokföringssakkunnigas ytt­ rande en vidlyftig detaljgranskning av kommitténs förslag. Anledning torde saknas att närmare redogöra för vad yttrandet innehåller härutinnan. Näm­ nas må endast, att de sakkunniga i så gott som alla detaljfrågor intagit en mycket kritisk ståndpunkt gentemot kommitténs förslag.

Redan i samband med behandlingen av den av kommittén föreslagna huvudregeln har en redogörelse lämnats för vissa synpunkter, som i remiss­ yttrandena framkommit rörande behovet av föreskrifter i syfte att förebygga s. k. manipulationer. Härutöver må nämnas, att 1949 års folkbokföring ssakkunniga i denna fråga anfört följande. Kommittén uttalar vidare (s. 225 och 248 ff.), att ett genomförande av förslaget om mantalsskrivningskommunens ansvar för socialhjälpskostnader kan giva upphov till manipulationer; främst då att en kommuns repre­ sentanter försöka ordna bosättning i annan kommun för en person, som åtnjuter eller beräknas komma i åtnjutande av hjälp i den egna kom­ munen. Ehuru kommittén visserligen — vid ett fasthållande av mantals­ skrivningen såsom grund för socialhjälpens anknytning — betraktar möj­ ligheten av manipulationer från kommunernas sida såsom varande utan större betydelse sedan ändringarna i kommunindelningen genomförts, socialhjälpslagen efterträtt fattigvårdslagen samt övriga hjälpformer börjat till fullo fungera, har kommittén ändock av försiktighetsskäl (s. 226 och 252) föreslagit den i 22 § andra stycket förslaget till socialhjälpslag intagna inanipulationsbestämmelsen. Att på så svaga grunder införa en lagbestämmelse av för svenskt rätts­ väsende så egendomlig natur anser de sakkunniga icke tillrådligt. De sak­ kunniga finner härjämte anledning till starka betänkligheter mot bestäm­ melsen med hänsyn till att, därest den av kommittén föreslagna instans­ ordningen för handläggning av socialvårdsmål konnne att genomföras, den processuella behandlingen av frågor av detta slag komme att bli mycket egenartad. Sålunda komme i sista instans kammarrätten att avgöra mantalsskrivningsfrågan och den föreslagna socialöverdomstolen frågan om manipulation förekommit, vilket i och för sig syntes orimligt. Folkbokföringssakkunniga anför vidare. Mot värdet av den föreslagna bestämmelsen talar även, att den kommun, dit vederbörande på här angivet sätt flyttas, ändock snart d. v. s. sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 191

»treårsfristen» utgått, får bära kostnaden för socialhjälp åt honom man torde nämligen kunna förutsätta att i de fall manipulationer kunna före­ komma, dessa komma att avse personer, som ha ett stadigvarande behov av hjälp. Det kan också tänkas bliva ett intresse för sistnämnda kommun att »manipulera tillbaka» vederbörande till den ursprungliga kommunen. Visserligen torde, såsom lagrummet är skrivet, den då såsom »manipule­ rande» ansedda kommunen bliva fast för kostnaderna för socialhjälp något eller några år framåt men blir därefter fri. Man kan för övrigt ifrågasätta det rättvisa i att en kommun, som genom »återmanipulationer» gör sig av med en person, skall svara för en socialhjälpskostnad, vilken för kom­ munens del aldrig uppkommit därest någon manipulation aldrig förekom­ mit. De sakkunniga äro ej övertygade om att detta varit kommitténs me­ ning. En ej obetydlig fara föreligger för att ett genomförande av förslaget kommer att medföra ett ökat processande. Ett genomgående drag i kommitténs betänkande vore, fortsätter folkbokföringssakkunniga, att största möjliga hänsyn skulle tagas till de en­ skilda hjälptagarna. Enligt de sakkunnigas uppfattning hade denna princip frångåtts genom införandet av manipulationsbestämmelsen. Det vore näm­ ligen icke nog med att en kommun »gör sig av med» hjälptagaren, utan denne skulle tillika, i värsta fall tre år i följd, få sina förhållanden prövade av länsstyrelsen för att inflyttningskommunen skulle slippa betala för honom. Att någon sådan prövning ej kunde förekomma utan en för hjälp­ tagaren ofta pinsam utredning torde vara uppenbart. Kommitténs förslag att benämningen hemortsrätt utmönst­ ras ur lagstiftningen har i och för sig ej föranlett någon erinran i ytt­ randena.

Departementschefen

Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen alltid själv bära kostnaderna därför. År hjälpen däremot att betrakta som obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kom­ mun, kan därför merendels vända sig mot denna för att få ersättning för sina utgifter. Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse alt snabbt erhålla hjälp. Det torde vara ställt utoin all diskussion, att denna regel bör gälla även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kost­ naderna för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom biltills alltid

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrättskommun. Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förut­ sättning att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare. Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hem­ ortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehand­ lingen har meningarna om detta förslag varit starkt delade. Innan jag går närmare in på hithörande spörsmål, vill jag erinra om att frågan om hemortsrätten tidigare ansetts höra till de mest svårlösta inom fattigvårdslagstiftningen. Granskar man de regler, som från tid till annan gällt i detta ämne, finner man, att de haft ett skiftande innehåll men att de städse grundat sig på en och samma princip, vilken i äldre tider brukade uttryckas så, att varje kommun skulle draga försorg om sina fattiga. Så länge befolkningen var i stort sett stationär, var behovet av detaljerade hemortsrättsregler inte så stort. Den ort, där en person vistades när han kom i behov av fattigvård, var nämligen då mestadels också hans egentliga hemort. Efter hand som befolkningens rörlighet växte blev det emellertid allt mera vanligt att tvister uppkom mellan olika kommuner om vilka som vore att anse som den ena eller den andra kommunens fat­ tiga. För att råda bot på dessa tvister har lagstiftningen allt sedan slutet på 1700-talet innehållit mer eller mindre detaljerade regler om hemorts­ rätt. Att delade meningar rått om hur dessa bestämmelser borde utformas, är lätt att förstå, om man betänker, dels att fattigvården i äldre tider var den så gott som enda förekommande hjälpformen för orkeslösa och andra behövande, dels att rikets kommuner, som ofta var små och ekonomiskt föga bärkraftiga, helt svarade för fattigvårdskostnaderna och dels att hemortsrättsreglernas innehåll var av avgörande betydelse för hur dessa kost­ nader skulle fördelas mellan de olika kommunerna. Fvl:s regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans för­ sörjning. Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken inne­ bär, att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina. När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl an­ togs. Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskri­ dande industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga om­ flyttningen mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskom­ mun, i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nja lag­ stiftningens hemortsrättsbegrepp. Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig för­ delning av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården och därför inneburit en avlastning av denna. Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt an­ norlunda än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning, som innebar, att den stora mängden av smakommuner med ringa folkmängd och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter. Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kost­ nader härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad social­ hjälp. För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst socialhjälpsfall. Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse inga­ lunda så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle un­ danröjas, om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende. Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna enligt min mening inte kan helt avvaras i den 13 — Dihong till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. År 177

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora fler­ talet remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen. Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt. I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser. Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägen­ heter, som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssystemet. Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskrivningskommunen, inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemorts­ rätt därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till menings­ skiljaktigheter och därmed också till processer mellan olika kommuner. Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och för vilket redogörelse lämnats i det föregående. Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att upp­ vägas av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kom­ mer att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbok­ föring, och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min me­ ning utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och olustiga hemortsrättsprocesserna. Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 195

den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande per­ soner skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbe­ hövande på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kom­ mitténs förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjlig­ heter att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kom­ mun till en annan. Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka, att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgär­ der från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattigvårdskostnaderna förut utövade i synnerhet på de små kommunernas eko­ nomi, har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälp­ behövande skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena i bakgrunden. I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att med­ föra en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälpskostnader. Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan er­ hållas enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de fakto­ rer, som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Här­ med är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolknings­ omflyttningen har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de eko-

1^6 Kungl. Alnj.ts proposition nr 177 år 1955

nomiska konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från stä­ dernas sida. Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflytt­ ning till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser, dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag delar till tullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bo­ stadstillägget skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpen­ sionärerna, såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta till kommuner med högre bostadstillägg. Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälptritt år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon mot­ svarighet till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både för de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare önskvärt, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter. De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lätt­ fattlighet, de föranleder ett tidsödande ai'bete vid tillämpningen och de ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana om­ ständigheter överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstift­ ningen bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa reg­ ler av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhål­ landet att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kost­ nader för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hän­ seende en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag om statsbidrag. I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstift-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 197

ningen med den jämkningen, att den hjälpfria liden inskränktes från ett år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. \id under­ sökningar, som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid. På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven. Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den fak­ tiska mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgö­ rande för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden, och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot för­ slaget i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överens­ stämmelse med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kom­ mun, i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En ut­ ländsk medborgare eller statslös person, som vistas här i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattig­ vård skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantals­ skriven i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård, som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehand­ lingen och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättnings­ skyldighet, som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemorts­ rätt. Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon mot­ svarighet inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har all­ mänt godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening saknas anledning alt längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende. Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man; man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna, som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över 60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hem­ ortsrätt hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt. Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus här­ ledda hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfreds­ ställande. Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemorts­ rätt i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör ut­ mönstras. Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma. Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har enligt gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen. Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén, avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs för­ slag att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifråga­ satts annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad om lämpligheten av att bibehålla denna anordning. Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets inne­ vånare, vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 199

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för närvarande inte avgörande för hur fattigvardskostnaderna skall fördelas mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående, skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun, där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen. Kommittén har i huvudsak anfört tva skäl, varför denna enkla fördel­ ningsregel inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn. Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller mo­ derns mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möj­ ligt kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyss­ nämnda speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera natur­ ligt att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat sammanhang än det nu förevarande. Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemorts­ rätt i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehand­ lingen skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategoiier, måste det bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år Irån ar följa för­ äldrarnas mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intres­ sen gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner. Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen, må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om här­ ledd hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. m. den dag barnet fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där det själv vore mantalsskrivet. Ett barn, som efter fyllda 16 år av barna­ vårdsnämnden i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och in­ ackorderats i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt för­ slaget mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaff­ ningen av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades. Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde, så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde om­ händertagas, inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp. Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande liten, att man inte behöver räkna därmed. Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den upp­ fattningen, att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk med­ borgare skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantals­ skriven, bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt barnavardslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl. Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantags­ regeln i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emeller­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 201

tid synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i social­ hjälpslagen och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida en anknytning av hemortsrätten till mantalsskrivningskom munen bör föranleda ändring i gällande folkbokföringsregler. Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättningsförhållandena. Från denna princip göres vissa undantag i förordningens 14 § 6 inom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes, \idare föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten. Kommittén har föreslagit ganska vittgående ändringar i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen. Å ena sidan skulle enligt kommitténs förslag ifrågavarande stadgande upphävas utom i vad det avser personer, som är intagna å sjukvårdsinrättning; å andra sidan skulle det utvidgas till att omfatta vissa grupper, som f. n. folkbokföres enligt förordningens huvud­ regler, bland dem ålderdomshemmens vårdtagare samt personer, som pla­ cerats i enskilt hem för att där erhålla vård. Det huvudsakliga syftet med kommitténs förslag har varit att söka åstadkomma sådana folkbokförings­ regler, att sociallagstiftningens hemortsrättsbestämmelser utan undantag kunde anknyta direkt till mantalsskrivningen. Då kommittén framlade sitt förslag, var folkbokföringsförordningen före­ mål för översyn av 1949 års folkbokföringssakkunniga, vilka enligt sina direktiv hade att eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. I det yttrande, som avgivits av dem, har uttalats, att ett genomförande av kom­ mitténs förslag, i stället för att medföra förenklingar, komme att innebära en komplicering, som enligt de sakkunnigas bestämda mening inte borde ske utan synnerligen tungt vägande skäl. De sakkunnigas verksamhet har numera upphört men deras arbete fullföljes inom finansdepartementet av en tillkallad utredningsman. Då frågan om rätt kyrkobokförings- och man­ talsskrivningsort alltså prövas i ett större sammanhang än det nu före­ varande och de spörsmål, som behandlats av kommittén, inte synes höra lösas enbart med hänsyn till vad som kan befinnas lämpligt för socialvår­ dens vidkommande, anser jag det riktigast, att kommitténs förslag till

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955

ändringar i folkbokföringsförordningen inte nu lägges till grund för lag­ stiftning. Jag förutsätter härvid, att ifrågavarande spörsmål kommer att beaktas vid det pågående utredningsarbetet. I stället för att, såsom kommittén föreslagit, ändra folkbokföringsför­ ordningen kan man tänka sig att i socialhjälpslagen införa undantagsbestämmelser, som för vissa personkate­ gorier upphäver mantalsskrivningens verkan i he mortsrättshänseende. Kommittén har själv varit inne på denna tanke men avvisat densamma av den anledningen att kommunernas socialvårdskostnader inte bara hänför sig till socialhjälpen utan även till andra hjälp former såsom folkpension, särskilda barnbidrag, bidragsförskott m. m. Skulle undantagsbestämmelser av nyss angiven innebörd införas i social­ hjälpslagen, borde därför enligt kommitténs mening liknande bestämmel­ ser intagas i ett flertal andra författningar, vilket ur praktiska synpunkter skulle vara olägligt. Enligt min mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang ingå på frågan, i vad mån ändrade regler erfordras rörande fördelningen av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner än socialhjälp. De bestämmelser, som nu gäller härom, påverkas nämligen inte av att socialhjälpslagstiftningens hemortsrättsbegrepp får ett annat innehåll. Skulle det anses, att ifrågavarande bestämmelser i något avseende bör jämkas, bör frågan härom upptagas i särskild ordning. Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras, erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 § 6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårds­ inrättningar eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt frigivna fångar m. fl. För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga sär­ bestämmelser i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantals­ skrivas där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig för­ ordade huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samt­ liga vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kost­ naderna för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkom­ mun, är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte er­ fordras för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdoms­ hemmens vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdoms­ hem och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 203

kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv fram­ hållit — mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdoms­ hem intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bo­ satt, erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk social­ hjälp därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse så­ vitt angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare an­ förts, anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner, anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen. Av skäl, som jag redan utvecklat, kan jag inte biträda kommitténs för­ slag att landstingen skall inrätta s. k. f ö r s ö r j n i n g s h e in för vissa vårdbehövande vngre och medelålders personer. Anledning saknas därför att här behandla frågan om hemortsrätten för dem, som enligt förslaget skulle intagas å dylika hem. I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för personer, som bor i pensionärshem. Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 § Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjlig­ heterna att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller upp­ fostringsanstalt och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig hrist eller svaghet, som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hem­ met är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans hemortsrätt. Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till social­ hjälpslagen utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförordningen.

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Kommittén har föreslagit en särskild regel, som skulle öppna möjlig­ het att reagera mot s. k. manipulationer med avse­ ende å en persons hemortsrätt. Om det kunde visas att, i huvudsakligt syfte att undgå kostnad för socialhjälp, åtgärd avseende nå­ gon av de tre sista mantalsskrivningsförrättningarna vidtagits för att för­ hindra att en person mantalsskrives i viss kommun eller främja att han mantalsskrives i annan kommun, skulle länsstyrelsen enligt denna regel äga förordna, att den kommun, i vars intresse åtgärden vidtagits, skulle vara skyldig att svara för socialhjälpskostnad för ifrågavarande person, ehuru denne inte blivit för det året mantalsskriven inom kommunen. I sin motivering har kommittén uttalat, att den endast av försiktighets­ skäl funnit sig böra föreslå ifrågavarande regel samt att all anledning funnes att räkna med att mål angående manipulationer bleve sällsynta. För egen del håller jag före, att risken för manipulationer numera är så ringa, att man vid socialhjälpslagens utformning bör kunna helt bortse därifrån.

Kommittén har slutligen föreslagit, att benämningen hemorts­ rätt utmönstras ur lagstiftningen. I stället användes i kommitténs för­ slag till lagtext uttrycket »ersättningskommun», och därmed åsyftas den kommun, som i sista hand är ekonomiskt ansvarig för utgiven socialhjälp. Enligt min mening föreligger inte något behov av att i lagtexten använda vare sig uttrycket hemortsrätt eller uttrycket ersättningskommun. Den av mig förordade huvudregeln torde kunna sammanfattas i ett stadgande av innehåll, att kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk med­ borgare, vilken för det år hjälpen utgivits är mantalsskriven inom annan kommun, äger erhålla ersättning därför av sistnämnda kommun. Och de undantagsregler, som jag föreslagit, synes kunna lagfästas genom en be­ stämmelse av innebörd, att om obligatorisk socialhjälp utgives till svensk medborgare, medan han — under vissa i lagtexten närmare angivna om­ ständigheter, vilka berörts i det föregående — vistas eller är inackorderad i enskilt hem eller vårdhem, så är den kommun, som lämnat hjälpen, be­ rättigad att, såframt vederbörande för det år han mottogs i hemmet eller — om han omedelbart dessförinnan under samma omständigheter vistats eller varit inackorderad i annat enskilt hem eller enskilt vårdhem — för det år han mottogs i detta var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för hjälpen. På motsvarande sätt torde reglerna om er­ sättning av statsmedel för hjälp åt utlänningar in. fl. kunna utformas.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan, huruvida kost­ naderna för obligatorisk hjälp i undantagsfall bör stanna å vistelsekommunen samt till vissa andra spörsmål, som hänger samman med kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 205

Hjälptagarens återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Enligt Fvl äger fattigvårdsstyrelsen — utom i vissa undantagsfall soin behandlas i det följande —- rätt att av den som åtnjutit fattigvård uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen ej finner skäl till eftergift. För fat­ tigvård, som någon erhållit innan han fyllt 16 år, får ersättning dock ej uttagas av hans arbetsförtjänst (62 § 1 st.). Det är att märka, att den ersättningsskyldighet, som sålunda är föreskriven, avser såväl obligato­ risk som frivillig fattigvård. Understödstagaren är alltså pliktig att ersätta allt vad han mottagit i fattigvård. Å andra sidan har fattigvårdsstyrelsen full frihet att helt eller delvis efterskänka kravet. Fattigvårdsstyrelsen kan i regel inte driva in sin fordran hos understöds­ tagaren utan att ersättningsanspråket prövats av länsstyrelsen och, om dess beslut överklagas, av kammarrätten. Härvid gäller, att ersättnings­ anspråket inte får bifallas, om understödstagaren genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kommer att sakna nödiga medel till under­ håll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket (65 §). Fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt är där­ jämte inskränkt såtillvida att den är underkastad de allmänna civilrätts­ liga reglerna om tioårspreskription (68 §). Om understödstagaren mottagits till stadigvarande försörjning gäller en specialregel, enligt vilken fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendom som tillhör honom vid mottagandet eller tillfaller honom, medan han åt­ njuter försörjning, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård som lämnats honom. För att omhändertaga sådan egendom äger fattigvårds­ styrelsen erhålla handräckning hos polismyndigheten (62 § 2 st.). Detta specialstadgande befriar fattigvårdsstyrelsen från skyldigheten att i van­ lig ordning utsöka sin fordran. Det är dock att märka, att styrelsens befo­ genheter är begränsade till att bereda sig ersättning ur den omhändertagna egendomen. Vad som kan bli över sedan fattigvårdskostnaden täckts måste alltså redovisas till vederbörande. Från regeln om understödstagarens återbetalningsskyldighet finnes två undantag, som dock båda har en mycket begränsad praktisk betydelse. Det ena av dem avser det fall, att någon intagits å sinnessjukhus utan all ansökan därom gjorts av honom själv eller hans förmyndare eller gode man. Om i dylikt fall den intagne utskrives från sjukhuset därför att behov av vård inte förefunnits vare sig vid intagandet eller under vistelsen på sjukhuset, får ersättning för vårdkostnaden inte återkrävas av annan än den som särskilt åtagit sig att svara härför. Bestämmelser härom återfinnes i 15 § sinnessjuklagen, till vilken Fvl (62 § 8 st.) hän­ visar.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Det andra undantaget kan föreligga, om ett fattigvårdssamhälle ansla­ git särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande för vård å sjuk­ vårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd i samband med missväxt, annan allmännare olycka eller allmän kristid, vilken vållats av förhållanden utom riket. Om så skett, kan fattigvårdssamhället nämligen bestämma, att enskild person inte skall vara skyldig att utgiva ersättning för understöd, som lämnats av de anslagna med­ len (64 §).

Socialvårdskommittén

För att belysa återbetalningsskyldighetens praktiska betydelse har socialvårdskommittén verkställt en särskild utredning, som redovisas i bil. 1 till kommitténs betänkande. Vid denna utredning, som avser åren 1944, 1945 och 1946, har det inte ansetts möjligt att skilja mellan vad som återbetalats av understödstagarna själva och vad som åter­ betalats av försörjningspliktiga. Resultatet gäller alltså den totala åter­ betalningen från enskilda personer. Av det siffermaterial som redovisas framgår, att förhållandena är mycket skiftande i olika kommuner och kommungrupper samt att en viss förskjutning mot en mindre återbetalningsprocent förekommit under de år undersökningen omfattar. Av ut­ givna hemunderstöd återbetalades i genomsnitt ca 4 % eller ca 2 milj. kr. per år. Återbetalningsprocenten var högre på landsbygden (i genomsnitt 4,5 %) än i städerna (3,4 %), särskilt hög i de rena jordbrukskommunerna (10,2 %) och särskilt låg i Stockholm (1,8 %). Rörande resultatet av utredningen hänvisas i övrigt till bilagan, som för­ utom siffermaterial bl. a. innehåller en redogörelse för praxis på området. Kommittén anser sig på grundval av utredningen sammanfattningsvis kunna säga, att de genom återkrav inflytande beloppen är av ringa stor­ lek ur finansiell synpunkt och att tendensen går mot en ytterligare minskning. Kommittén diskuterar härefter, huruvida den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger hjälptagaren, bör inskränkas samt anför härom. Den automatiskt inträdande och synnerligen omfattande återbetalnings­ skyldighet med vilken fattigvård enligt gällande lag är förenad är i hög grad historiskt betingad. När fattigvården nu skall avlösas av socialhjälp är det av vikt, att man vid socialhjälpens utformning icke låter till social­ hjälpen övergå egenskaper hos fattigvården, vilka i själva verket icke äro betingade av socialhjälpens art och dess ställning inom socialvården i dess helhet. Denna art och denna ställning böra vara utgångspunkter vid bedö­ mande av frågan, i vad mån socialhjälp bör vara förenad med återbetal­ ningsskyldighet för mottagaren. Å andra sidan bör självfallet hänsyn tagas till de erfarenheter som vunnits i ifrågavarande avseende inom fattigvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 207

Socialhjälpen skall under vissa förutsättningar vara en medborgerlig rät­ tighet liksom socialförsäkringens förmåner äro det. Socialförsäkring och socialhjälp bilda ett sammanhängande system, syftande till att garantera medborgarens försörjning, när han av olika skäl ej själv kan förskaffa sig den. Socialförsäkringens förmåner äro icke förenade med återbetalningsskyldighet, ehuru även de numera i det väsentliga bekostas av skatte­ medel. Man måste därför fråga sig, vilken den principiella skillnad mellan socialförsäkring och socialhjälp är som skulle motivera automatisk återbetalningsskyldighet för den senare, ehuru den ej förekommer inom den förra. Skillnaden dem emellan ligger framför allt däri, att socialhjälpen i motsats till socialförsäkringen icke är bunden till bestämda orsaksfaktorer och icke utgår med fixerade belopp utan bestämmes efter behovsprövning i varje särskilt fall. Personer, vilkas individuella situation kräver hjälp med högre belopp än socialförsäkringen i dylikt fall ger, måste i motsats till de lyckligare lottade, som kunna reda sig på försäkringens belopp, underkasta sig behovsprövning. Att fattigvården är förenad med en automa­ tisk och allmän återbetalningsskyldighet är historiskt grundat men oför­ enligt med en modern syn. Möjligen kan den missuppfattningen föreligga, att om en hjälpform är behovsprövad det är nödvändigt att förena den med dylik skyldighet. Det må därför endast ånyo erinras om att vi f. n. ha tre hjälpformer förenade med behovsprövning men icke med automatisk återbetalningsskyldighet (kommunala pensionstillskott, arbetslöshetsunder­ stöd, mödrahjälp).

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att socialhjälpen inte bör vara förenad med automatisk och allmän återbetalningsskyldig­ het. En sådan ståndpunkt vore icke liktydig med att återbetalningsskyl­ dighet aldrig borde föreligga. Det vore otvetydigt att socialhjälp under­ stundom komme att utgå under sådana förhållanden, att det låge i sakens natur att mottagaren borde vara återbetalningsskyldig. Hjälpen kunde t. ex. ha karaktären av förskottering av tillgångar, som för tillfället icke vore disponibla. Även under sådana omständigheter vore det en rättighet för vederbörande att få hjälp, om han befunne sig i ett faktiskt nödläge. Överhuvudtaget följde det av socialhjälpens karaktär av en hjälp för behov av skilda slag och under skiftande omständigheter att den inbegrepe åtskil­ liga grupper, där återbetalningsskyldighet vore motiverad.

De situationer, i vilka återbetalningsskyldighet är påkallad, sammanfattas av kommittén i följande punkter. 1. Den hjälpbehövande har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna disponeras för uppehället (vården), t. ex. fastighet. Jämställt härmed är att tillgångarna visserligen snabbt kunna göras likvida men icke utan ekono­ misk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art. Socialhjälpen har här karaktären av ett förskott å den behövandes egna tillgångar, varför denne hör vara skyldig alt återbetala mottagen hjälp. 2. Den hjälpbehövande synes vara berättigad till förmån från socialför­ säkringen, från pensionskassa e. d., ehuru förmånen ännu icke är dispo­ nibel. 1 detta fall har socialhjälpen karaktär av förskott på den väntade förmånen.

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

3. Genom ofta oförutsebara händelser har ett tillfälligt hjälpbehov upp­ stått och man har anledning räkna med att den behövande inom en nära framtid återfår en god ekonomisk ställning. Ofta för att icke säga i regel torde den tillfälligt behövande i sådana fall själv önska erhålla hjälp endast som lån. På samma sätt bör man betrakta en konfliktinblandad när dylik i särskilda undantagsfall beredes socialhjälp. 4. Hjälpen har förebyggande karaktär och innebär en kapitalinsats med kanske betydande belopp t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbets­ maskin e. d. Det är klokt att här ge hjälpen såsom ett förlagslån. Hela syftet med åtgärden kan äventyras, om vederbörande omedelbart och på en gång får helt på egen hand disponera ett icke oväsentligt kapital. 5. Behovet har uppenbarligen vållats genom bristande hushållning. Veder­ börande har nyligen under en icke oväsentlig tid haft goda inkomster (säsong inom hans försörjningsområde) men försummat att spara något för den tid av minskning i inkomsterna som han bort kunna beräkna snart skola inställa sig. Här åsyftas sålunda fall av uppenbar misshushållning, alldeles oavsett hur vederbörandes möjligheter att framdeles verkställa åter­ betalning bedömas, liksom sådana fall där personen mera regelbundet lever på en högre standard än hans inkomster tillåter. 6. Behovet av socialhjälp har uppstått därigenom att personen nekats för­ mån från socialförsäkringen av den orsaken, att han i sin ansökan lämnat felaktiga uppgifter e. d. Härmed bör jämställas de fall när den behövande vid utredning om behovet av socialhjälp lämnar sådana uppgifter. 7. Den hjälpbehövande saknar vilja till självförsörjning eller har eljest en sådan livsföring, att denna uppenbarligen varit orsak till eller i varje fall i avsevärd mån bidragit till att behovet av socialhjälp uppstått.

Kommittén framhåller, att de sålunda angivna grupperna inte alla kan så klart avgränsas, att det är möjligt i lagen fastställa automatisk återbetalningsskyldighet för dem. Det finge överlämnas åt socialnämnden att i varje fall, som prövades tillhöra dessa grupper, vid beviljandet av social­ hjälp eller på grund av senare inkomna upplysningar besluta, att denna skulle vara förenad med återbetalningsskyldighet. Därvid torde det ej säl­ lan kunna ifrågakomma att besluta dylik skyldighet endast för en del av den lämnade hjälpen. Enligt kommitténs mening bör socialnämnden ha frihet att fastställa eller inte fastställa återbetalningsskyldighet i fallen 1—4. Exempelvis borde en viss försiktighet iakttagas vid fastställande av ersättningsskyldighet för bidrag till yrkesutbildning. I fallen 5—7 däremot borde nämnden vara skyldig besluta att ersättningsskyldighet skulle föreligga.

Vid prövningen av frågan, hurpvida återbetalnings­ skyldighet skall föreligga, bör enligt kommitténs mening endast vid tiden för hjälpens meddelande föreliggande omständigheter tagas i be­ traktande. Utginge fortlöpande hjälp kunde självfallet socialnämnden, om nya omständigheter tillkommit, upptaga frågan om återbetalningsskyldighet för den i fortsättningen meddelade hjälpen till prövning. Däremot finge dylik prövning icke ges retroaktiv verkan. Även om tvist uppkommit, huru­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 209

vida återbetalningsskyldighet borde föreligga, och nya omständigheter till­ kommit, innan tvisten slutligt avgjorts, skulle sålunda frågan bedömas efter förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande. Undantag borde gälla endast för det fall, att det senare upptäckes, att en person, som beviljats socialhjälp utan att beslut fattats om återbetalningsskyldighet, lämnat fel­ aktiga eller vilseledande uppgifter, vilka haft en mera väsentlig inverkan på socialnämndens beslut. Det borde då åligga nämnden att i efterhand bestämma att återbetalningsskyldighet skulle föreligga. Beslut om återbetalningsskyldighet skall enligt kommitténs förslag i re­ gel fattas samtidigt med att socialhjälp beviljas. Emellertid kunde man, framhåller kommittén, icke bortse ifrån, att hjälp understundom måste beviljas, innan sådana upplysningar erhållits, att återbetalningsfrågan kunde slutligt bedömas. Med hänsyn härtill borde nämnden kunna bord­ lägga denna fråga i avvaktan på införskaffandet av ytterligare upplys­ ningar. Självfallet skulle det åligga nämnden att upptaga frågan till slut­ ligt avgörande så snart det kunde ske. Återbetalningsskyldigheten borde ha samma innebörd som enligt fattig­ vårdslagen. Socialnämnden borde ha samma befogenhet som fattigvårdsstyrelse att efter en ren skälighetsprövning eftergiva kravet. Det kunde inträffa omständigheter av växlande slag, vilka borde ge anledning till att man avstode från kravet, d. v. s. upphävde det tidigare fattade beslutet om återbetalningsskyldighet. Så kunde vara fallet även under de omstän­ digheter, då socialnämnden varit skyldig att besluta om återbetalnings­ skyldighet. Nämnden måste därför äga befogenhet att eftergiva kravet. Det finge bli de övervakande myndigheternas sak att tillse, att denna befo­ genhet icke av nämnderna missbrukades. I vissa fall torde det vara lämp­ ligt att hjälptagaren finge preciserat i vilken ordning återbetalning skulle ske. Socialnämnden borde därför vid beslut om återbetalningsskyldighet äga att bestämma, att återbetalning skulle ske i viss ordning (bestämda terminsbelopp), och hade då med laga verkan avhänt sig rätten att åter­ kräva i snabbare tempo; i den mån den bestämda ordningen icke hölles av hjälptagaren, borde dock hela del obetalade beloppet omedelbart vara förfallet till betalning. Om hjälptagaren äger hemortsrätt i annan kommun än den, som bevil­ jat hjälpen, föreslår kommittén, att socialnämnden i hemortsrättskommunen får rätt att besluta om återkrav, därest sådant beslut inte fattats av socialnämnden i vistelsekommunen. Det blir alltså socialnämnderna som enligt kommitténs förslag får befo­ genhet att besluta, att socialhjälpen skall vara förenad med återbetalnings­ skyldighet och att, sedan sådant beslut fattats, eventuellt eftergiva denna skyldighet, ävensom att verkställa återkrav. Med hänsyn till att en del av kostnaderna skall stanna på kommunen, har kommittén inte funnit an­ ledning att befara, att dessa angelägenheter skall av socialnämnderna hand- 14 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

havas på ett av statsmakterna icke avsett sätt. En viss kontroll måste dock enligt kommitténs mening utövas av länsstyrelserna närmast genom stick­ provsundersökningar. I enlighet med vad sålunda föreslagits har i 28 och 29 §§ i det av kom­ mittén utarbetade förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande be­ stämmelser.

28 §. Den som erhållit socialhjälp är skyldig att till socialnämnden återbetala vad som utgivits, i den mån nämnden med stöd av 29 § beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift. När skäl därtill äro må nämnden besluta, i vilken ordning dylik ersätt­ ningsskyldighet skall fullgöras. Därest denna ordning icke av den ersättningsskyldige iakttages, skall nämndens fordran i dess helhet anses omedel­ bart förfallen till betalning. Beslut om ersättningsskyldighet skall fattas i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande eljest erhållits och under hänsynstagande till de omständigheter vilka föreligga vid tiden för hjälpens beviljande. Därest socialnämnd i kommun, i vilken hjälptagaren icke är mantalsskriven, underlåtit att fatta beslut om ersättningsskyldighet och nämnden i mantalsskrivningskommunen i sam­ band med prövning av frågan om betalningsskyldighet gentemot först­ nämnda kommuns socialnämnd finner att hjälptagaren bör åläggas ersätt­ ningsskyldighet, må nämnden i mantalsskrivningskommunen besluta om dylik skyldighet i vad rör den kostnad som av denna nämnd utgives. Därest det efter hjälpens beviljande eller efter det att frågan om ersätt­ ningsskyldighet gentemot annan kommun slutligt prövats kommer till socialnämndens kännedom att hjälptagaren vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter och därigenom tillskansat sig socialhjälp som eljest icke bort utgå, åligger det nämnden besluta, att hjälptagaren skall vara ersättningsskyldig.

29 §. Vid tillämpning av i 28 § givna bestämmelser om hjälptagares ersätt­ ningsskyldighet skall iakttagas följande. Ersättningsskyldighet må "fastställas, när den hjälpbehövande 1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna disponeras för uppehälle och vård; 2) synes vara lagligen berättigad till annan förmån, ehuru denna ännu icke är för honom tillgänglig; 3) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god ekonomisk ställning; 4) har erhållit hjälp enligt 4 §. Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den hjälpbehövande 1) uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hus­ hållning, arbetsovillighet eller en eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring; 2) nekats förmån från socialförsäkringen på den grund att han i ansök­ ningen lämnat oriktiga uppgifter eller 3) vid utredningen om behovet av socialhjälp lämnat oriktiga eller vilse­ ledande uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det kan anmärkas, att 30 och 31 §§ i förslaget innehåller motsvarande regler rörande vissa underhållspliktigas skyldighet att återbetala social­ hjälp, som utgivits till den underhållsberättigade; frågan härom kommer att behandlas i följande avsnitt. Enligt vad kommittén uttalar i sin motivering bör socialnämnds beslut om återbetalningsskyldighet kunna överklagas hos länsstyrelsen. Å andra sidan anser kommittén det självfallet, att länsstyrelsen bör ha rättighet och skyldighet att ingripa även när besvär ej anförts. Kommittén har där­ för funnit det onödigt att utforma särskilda bestämmelser om besvärsrätt. I stället har i förslagets 37 § intagits bestämmelser, enligt vilka länsstyrelse har att i vissa situationer —- bl. a. då socialnämnds beslut i avseende å hjälptagarens återbetalningsskyldighet ej överensstämmer med lagen förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig för missförhållandets avhj älpande. Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordian hos hjälptagaren inte skall kunna indrivas med mindre ersättningsansprå­ ket prövats på samma sätt som enligt nu gällande lagstiftning. Enligt för­ slagets 34 §, som inte närmare kommenterats, skall nämligen talan om utbekommande av ersättning i de fall, som här avses, anhängiggöras hos vederbörande länsstyrelse; och enligt 32 § i förslaget får ersättningsansprå­ ket inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostna­ den eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

I fråga om preskription av återkravsrätten föreslår kom­ mittén inte någon ändring i vad som nu gäller. Enligt förslaget skall alltså de allmänna reglerna om tioårspreskription tillämpas även i fortsättningen.

Beträffande konsekvenserna av kommitténs förslag anföres. De finansiella konsekvenserna av den här föreslagna ordningen torde knappast bliva mera betydande. Den överensstämmer i avsevärd grad med den ordning som sedan början av 1946 tillämpas av Stockholms stads fattigvårdsnämnd beträffande fattigvård i Stockholm, och liknande principei synas tillämpas på många håll runt om i landet, ehuru dessa principer icke satts på papperet. Sammanlagt från understödstagare och försörjningspliktiga inflytande belopp stannar vid en så blygsam summa som 2 milj. kr. per år. Én del av detta belopp kommer alltjämt att uttagas av understödstagarna. Vad samhället avstår ifrån torde alltså vara av skäligen obetydligt vävde ur ekonomisk synpunkt. Det torde vara en icke alldeles ovanlig föreställning, att den allmänna och automatiska återbetalningsskyldigheten utgör ett verksamt medel Jitt be­ kämpa parasittendenser, och vad kommittén här föreslagit skulle sålunda kunna befaras främja dylika. På grund härav bör understrykas, att just i

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sådana fall återbetalningsskyldigheten skall bibehållas. Den nuvarande ord­ ningen betyder, att skötsamma människor, vilka frukta att sätta sig i skuld, avhålla sig från att söka fattigvård, ehuru de lida nöd. Detta förhållande bör undanröjas. I fråga om människor, vilka ej draga sig för att parasitera, torde den hittills gällande ordningen ej verka mera avskräckande än den av kommittén föreslagna. Av det anförda framgår, att en del personer, vilka nu särskilt med hän­ syn till den allmänna återbetalningsskyldigheten ej söka fattigvård, kunna antagas komma att söka socialhjälp, för vilken de ej bli återbetalningsskyldiga. En viss ökning av socialhjälpens klientel i förhållande till fattigvår­ dens kan sålunda förväntas. Detta är direkt åsyftat med den reform, var­ igenom fattigvårdslagen avlöses av en socialhjälpslag. Reformen avser bl. a. att råda bot på det missförhållandet, att människor, vilka äro i behov av hjälp, på grund av fattigvårdslagens utformning faktiskt icke komma i åtnjutande av dylik.

Kommittén tar slutligen upp spörsmålet, huruvida social­ hjälpslagen bör innehålla en motsvarighet till Fvl:s bestämmelse om rätt att omhändertaga egendom till­ hörande dem, som mottagits för stadigvaran de för­ sörjning. Kommittén avvisar emellertid tanken härpå och anför som skäl härför, att ifrågavarande bestämmelse borde betraktas som en rest av äldsta tiders fattigvård, vars innebörd vore helt främmande för social­ vården. Att emottagandet av samhällets hjälp skulle innebära förlust av medborgarens rätt att själv förfoga över sin egendom vore inte förenligt med socialhjälpens karaktär av en fullvärdig hjälpform. Ur rent princi­ piella synpunkter ansåge kommittén det därför uteslutet, att socialhjälp skulle förknippas med en dylik påföljd. För övrigt skulle en bestämmelse i socialhjälpslagen av denna innebörd få en långt mera inskränkt betydelse än för fattigvårdens del. Den nuvarande bestämmelsen hade sin huvudsak­ liga betydelse beträffande personer, vilka på fattigvårdens bekostnad beretts anstaltsvård, av vilka det stora flertalet återfunnes på ålderdomshem­ men och de offentliga sjuk vårdsanstalterna. Då enligt statsmakternas be­ slut ålderdomshemmen skulle förvandlas till inackorderingshem och vår­ den på sjukvårdsanstalterna bli kostnadsfri, komme ifrågavarande vårdtagargrupper i fortsättningen endast i rena undantagsfall att åtnjuta social­ hjälp. En bestämmelse av angivet slag skulle därför kunna bli tillämplig endast på det säkerligen ringa antal personer, som på socialhjälpens bekost­ nad stadigvarande beretts vård på andra anstalter än de angivna samt på dem som av socialnämnden utackorderats hos enskilda personer. Även den senare gruppens omfattning bleve säkerligen ringa. När till det anförda lades, att ett omhändertagande av egendom självfallet för ifrågavarande lilla grupp skulle kunna ifrågakomma endast i den mån socialnämnden vid beviljandet av hjälpen förklarat denna skola vara förenad med återbetalningsskyldighet, vore det uppenbart, att eu rätt till dylikt omhänder­ tagande praktiskt sett skulle bli betydelselös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 213

Kommittén anför vidare. I detta sammanhang må en fråga om lösöre, som efterlämnas av åldeidomshemmens eller andra vårdanstalters vårdtagare, beröras. Den veikställda utredningen visar att dylikt lösöre, när det är av ringa värde, ofta icke alls efterfrågas av de anhöriga, om nu dylika överhuvud taget finnas. Fattigvårdsstyrelserna taga då hand om dylik egendom och tillgodoföra ålderdomshemmet eller understödstagare i den öppna vården densamma, varigenom den kommer till nyttig användning. De ha därvid genom be­ stämmelsen i 62 § andra stycket varit i sin fulla rätt och skyddade mot eventuellt senare framställda anspråk från arvsberättigade anhöriga. Även för understödstagare i den öppna vården har fattigvårdsstyrelsen kunnat tillgodoföra sig dylika tillgångar med stöd av den fordran, (ten för utgiven fattigvård ägt i boet. I fortsättningen kommer ingen rätt att omhändertaga boets tillgångar att föreligga och i de flesta fall socialnämnden icke alls att ha någon fordran på vederbörande. Anstalternas vårdtagare och de som åtnjutit socialhjälp bli sålunda i avseende på efterlämnade tillgångar jämställda med övriga medborgare. Den ordning, som f. n. är föreskriven i avseende på boutredning och bo­ uppteckning, kan otvivelaktigt, när boet är av synnerligen ringa värde, be­ tecknas som med hänsyn härtill alltför omständlig. Det må erinras om att bouppteckning alltid skall upprättas, hur ringa boets värde än är, samt att dylik skall inregistreras i rätten, varefter följer boutredning och arvsskifte. Endast arvingarna äro berättigade att disponera över boet. När detta är av ringa värde (t. ex. gamla illa medfarna möbler) intressera sig arvingarna ofta ej för saken och låta sig eventuellt ej alls avhöra. Det blir då många gånger ett socialt organ, som får taga lösöret om hand och magasinera det; någon rätt att avyttra det förefinnes icke. Socialvårdskommittén finner erforderligt att det skapas enklare former för omhändertagande och upplösning av dödsbon, när boets tillgångar äro mycket små. En dylik administrativ förenkling kan icke skapas genom be­ stämmelser inom sociallagstiftningens ram utan torde böra eftersträvas genom ändringar i lagen om boutredning och arvsskifte. Kommittén för­ ordar att frågan om en dylik förenkling snarast upptages till prövning.

Remissyttranden

Socialvårdskommitténs förslag att inskränka den allmänna återbetalningsskyldighet, som enligt Fvl åligger hjälptagaren, har i princip tillstyrkts av samtliga, som yttrat sig därom. I fråga om detaljerna är meningarna däremot något delade. Vad först angår frågan, i vilka situationer återbetalnings­ skyldighet bör föreligga, anser kommunalfullmäktige i Slite, att socialnämnden bör tillerkännas rätt att vid beviljande av all socialhjälp själv avgöra, huruvida återbetalningsskyldighet skall föreligga eller ej. Vetskapen om att en dylik bestämmelse funnes skulle enligt fullmäktiges mening helt säkert minska risken för att socialhjälp begärdes i fall, då direkt behov kanske ej förelåge.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1955

I övriga yttranden har någon invändning inte gjorts mot den av socialvårdskommittén föreslagna metoden att i lagtexten angiva de situationer, där återbetalningsskyldighet bör föreligga. Kommitténs uppfattning, att återbetalningsskyldighet är påkallad i de fall, som avses i förslagets 29 § 2 st. 1) och 2) har inte mött någon gen­ saga i yttrandena. Beträffande det fall, som åsyftas i 29 § 2 st. 3) uttalar stadsfullmäktige i Skövde, att uttrycken »tillfälligt nödläge» och »god ekonomisk ställning» borde utbytas mot mera pregnanta uttryck i syfte att förebygga en mot lagstiftningens anda stridande tolkning i de kommuner, där den gamla inställningen hade svårt att ge vika för en modernare syn. Stadsfullmäktige i Karlskoga anser, att återkravsrätt inte bör föreligga i fall, som avses i 29 § 2 st. 4), dvs. där hjälpen haft förebyggande karaktär. Det vore nämligen enligt fullmäktiges mening i hög grad orättvist att lag­ överträdare och andra misskötsamma personer skulle lämnas förmånligare villkor om återbetalning än t. ex. sjuka personer, vilka erhållit hjälp till yrkesutbildning e. d. I fråga om de fall, som avses i 29 § 3 st. 1), dvs. då hjälpbehovet upp­ kommit på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller eljest för vederbörandes självförsörjning skadlig livsföring, uttalar socialstyrelsen — under hänvisning till ett av socialläkaren Inghe avgivet utlåtande, enligt vilket de personer som åsyftas i regel är missanpassade samt ofta psykiskt och måhända även kroppsligt sjuka — att en reservation borde göras för den händelse läkarundersökning visat, att sjukdom eller svaghet förelåge. Kommunalfullmäktige i Sollentuna finner det vara ett slag i luften att fast­ ställa återbetalningsskyldighet för personer, som kommit i behov av hjälp på grund av bristande hushållning, arbetsovillighet eller skadlig livsföring. Av sådana personer finge man nämligen som regel aldrig tillbaka någon­ ting och den nämnd, som skulle träffa avgörandet i dessa fall, finge sanner­ ligen inte någon lätt uppgift. På liknande sätt uttalar sig stadsfullmäktige i Nyköping och kommunalfullmäktige i Ytterhogdal. Beträffande de fall, som avses i 29 § 3 st. 2) och 3), uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att lagtexten enligt ordalydelsen syntes innebära, att uppgifter, som visserligen varit oriktiga men som lämnats i god tro och ej inverkat på beslutet om socialhjälp, skulle medföra återbetalningsskyldig­ het. Detta hade givetvis inte varit åsyftat och en omredigering borde därför ske. Malmöhus läns fattigvårdsförbund föreslår, att 29 § 3 st. kompletteras med en föreskrift om skyldighet att återbetala arbetslöshetshjälp, som hjälptagaren själv åtnjutit. I några yttranden ifrågasättes — såsom närmare kommer att utvecklas i det följande — huruvida inte återbetalningsskyldighet borde föreligga

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

jämväl i det fall, att hjälptagarens ekonomiska ställning förbättrats till följd av omständigheter, som inte kunnat förutses vid hjälpens meddelande. Den av kommittén föreslagna uppdelningen av återkravsfallen i en grupp, där återbetalningsskyldighet må fastställas (29 § 2 st.), och en grupp, där sådan skyldighet skall fastställas (29 § 3 st.), kritiseras av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Gotlands län och Svenska stadsförbundet, som alla anser att samtliga fall böi in rymmas under kategorien »må fastställas». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför som skäl för sin mening härutinnan, att den föreslagna uppdelningen vore helt betingad av att socialhjälpen förbundits med stats­ bidrag. Frånfölles denna linje, vore uppdelningen omotiverad, och kom­ munerna kunde tillerkännas fullständig valfrihet. Därest uppdelningen emellertid godtoges, skulle länsstyrelsen till gruppen »skall faststallas» vilja hänföra även de fall, där socialhjälpen hade karaktären av förskott på väntad förmån från socialförsäkringen. Svenska stadsförbundet anför. Det bör kunna överlåtas åt socialnämnden att i samtliga fall fritt be­ döma, om ersättningsskyldighet bör ifrågakomma. Föga rimligt synes det vara att ålägga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet under en sa svårbedömlig förutsättning som att den hjälpbehövande uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av »bristande hushållning» eller »en eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring». Man torde också ha anledning fråga, på vilket sätt socialnämnden skulle beträffande varje hjälpbehövande ha vetskap, huruvida han eller hon nekats förmån från socialförsäkringen på den grund, att han i ansökningen lämnat oriktiga upp­ gifter — något som ju enligt förslaget likaledes skulle vara bestämmande för om det skall åligga nämnden att fastställa ersättningsskyldighet eller icke. Vad härefter angår prövningen av återkravsf rågan har kommitténs förslag, att avgörandet skall ske med hänsyn till omständig­ heterna vid hjälpens beviljande i flertalet yttranden tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran. Detsamma gäller beträffande kommitténs förslag, att beslut om återbetalningsskyldighet i regel skall fattas samtidigt med att hjälpen beviljas. Bland dem, som motiverat sin ståndpunkt härutinnan, märkes Högerns kvinnoförbund, som finner det riktigt och väsentligt att återkravsf rågan skall avgöras redan vid hjälpens meddelande och sedan ej få upptagas till prövning. Den känsla av otrygghet, som skulle skapas av att möjligheter förelåge att återupptaga frågan längre fram, vore har av­ görande för förbundets ståndpunktstagande. Svenska socialvårdsförbundet anför. De regler för enskildas skyldighet att lämna ersättning för socialhjälp, som socialvårdskommittén uppställt i förslaget till socialhjälpslag, finner förbundet väl avvägda och lämpade att åstadkomma en förbättring i för­ hållande till nu gällande fattigvårdslag. Delta gäller såväl hjälptagares egen som nära anhörigs återbetalningsskyldighet. Redan nu tillämpas på de

21(> Kungl. Maj:ts proposition nr 177 är 1955

flesta håll en ordning, som i stort överensstämmer med vad socialvårdskommittén bär föreslagit. På sina håll har emellertid med fattigvårdslagens stöd bedrivits en allmän återkravsverk samhet, som skapat friktioner mot allmänheten. Det skall icke här förnekas, att invändningar mot att ersätt­ ningsfrågan skall avgöras redan vid hjälpens meddelande kunna riktas i de fall, där socialhjälp, som icke förbundits med återbetalningsskyldighet, ut­ gått till person, som genom arv, gåva, vinst eller annan dylik oförutsebar omständighet kort tid efter hjälpens erhållande försättes i goda ekonomiska omständigheter. Beaktas att det här rör sig om ytterst enstaka undantags­ fall, väga emellertid dessa invändningar lätt i förhållande till det stora värde, som det såväl för den enskilde som socialnämnden måste anses ligga i att ersättningsfrågan får sin lösning redan i samband med hjälpens med­ delande. r

Till dem som anslutit sig till principen att ersättningsskyldigheten bör bestämmas i samband med hjälpens meddelande hör bl. a. socialstyrelsen. Enligt styrelsens mening hade emellertid denna princip suddats ut genom tillägget »eller så snart tillräckliga upplysningar för frågans bedömande eljest erhållits» i 28 § 3 st. i lagförslaget. Ett någon tid efter hjälpens med­ delande fattat beslut om ersättningsskyldighet kunde bereda den hjälpte nya och måhända större svårigheter än dem som avhjälpts. Socialstyrelsen ville därför ifrågasätta, att beslut om ersättningsskyldighet skulle fattas inom förslagsvis tre månader efter hjälpbeslutet, såvida inte ersättningsbeslut föranleddes av att sökanden lämnat oriktiga uppgifter. En kritisk inställning till kommitténs förslag i förevarande hänseende intages av länsstyrelsen i Kopparbergs lån, som anför.

Enligt förslaget kan enskild icke åläggas att lämna ersättning för erhål­ len socialhjälp i andra fall än då beslut om ersättningsskyldighet fattats i samband med hjälpens beviljande. Även om man accepterar kommitténs ståndpunkt, att den nuvarande återkravsrätten är för vidsträckt, och beak­ tar, att lämnad hjälp i mycket ringa omfattning kunnat återfås, förefaller forslaget gå för långt i motsatt riktning. Det kan icke vara riktigt, att en socialnämnd skall avhända sig rätten till återkrav allenast på basis av bedömanden som kunna göras vid tidpunkten för hjälpens lämnande. Ändrade förhållanden kunna uppkomma, som göra det fullt skäligt att hjälpen ersättes. Det är härvid icke de ekonomiska synpunkterna som överväga, eftersom det i allmänhet blir fråga om enstaka fall och relativt blygsamma belopp, utan det är det principiella kravet på rättvisa olika samhällsmed­ lemmar emellan. Vetskapen om att en person som erhållit socialhjälp kom­ mit i goda ekonomiska omständigheter utan att behöva återgälda hjälpen kan lätt bli en källa till irritation, till skada såväl för den det gäller som för den sociala verksamheten över huvud taget. Stadgandets avfattning kan också komma att leda till att en socialnämnd för att vara skyddad för alla framtida eventualiteter fattar förhandsbeslut om återbetalning i onödigt många fall. Det vore önskligt med en supplerande bestämmelse som tilläte nämnden att under vissa omständigheter upptaga frågan om ersättnings­ skyldighet vid en senare tidpunkt. Eventuellt kunde en tidsgräns därvidlag införas på exempelvis 5 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1955 217

Även statskontoret ifrågasätter lämpligheten av att endast förhållandena vid tiden för hjälpens meddelande tages i betraktande vid prövningen huru­ vida återbetalningsskyldighet skall föreligga. Det syntes inte obilligt, att krav på återbetalning sedermera framställdes, om vederbörandes ekono­ miska ställning avsevärt förbättrats till följd av orsaker, som ej kunnat för­ utses vid hjälpens meddelande. För undvikande av att återbetalningsfrågan hölles svävande under en längre tid, syntes preskriptionstiden i 1’örevarande fall kunna nedsättas till förslagsvis tre år. Uttalanden av i huvudsak samma innebörd förekommer i de yttranden, som avgivits av kommunalfullmäktige i Bollnäs och Jämjö samt stadsfullmäktige i Härnösand. Som exempel nämnes härvid, att vederbörande efter hjälpens meddelande erhåller ett arv eller en lotteri- eller tipsvinst. Länsstyrelsen i Gotlands län befarar, att ett genomförande av kommitténs förslag i förevarande hänseende kommer att medföra, att socialnämnden för att vara på den säkra sidan meddelar beslut om ersättningsskyldighet i samtliga de fall, där sådant beslut må fattas. Stadsfullmäktige i Enköping anför. En av fattigvårdslagens kanske mörkaste sidor har varit den obligatoriska ersättningsskyldigheten. Att begränsa denna och giva den minsta möjliga omfattning är därför angeläget. Socialvårdskommitténs resonemang i denna fråga och förslagen om hjälptagares och försörj ningspliktigas ersättnings­ skyldighet giver stadsfullmäktige sitt fulla stöd. Emellertid vill fullmäktige anföra några synpunkter på bestämmelserna i 28 §. Enligt föreskrifterna i denna paragraf och såsom dessa tolkas av kommittén skall socialnämnden med undantag för enstaka bordläggning fatta beslut i återbetalningsfrågan samtidigt med att hjälpen beslutas. I många fall kanske så kan ske med fördel, men i andra fall, och dessa torde icke bliva fåtaliga, kan ett ställ­ ningstagande omöjligt tagas vid början av hjälpfallet. Om man tager hän­ syn till det förhållandet, att länsstyrelsen kan nedsätta statsbidraget i ären­ den, där återbetalningsskyldigheten icke fastställts, men där länsstyrelsen anser sådan bort fastställas, torde det i praktiken bliva så att återbetal­ ningsskyldighet fastställes i alla fall. Möjligheten att bevilja befrielse från återbetalningsskyldighet kommer härigenom endast att finnas på papperet. Ingen kommun vill väl riskera förlora statsbidrag enbart av sådan anled­ ning. För en skattetyngd kommun kan fråga bli om stora summor, om man tänker sig ett fall av stor familj och tämligen långvarigt understödsbehov. Så länge hjälpen utgår fortlöpande kan inte beslutet ändras, och statsbidra­ get kommer alltså att bliva indraget, så länge hjälpfallet fortlöper. Med hän­ syn till de konfliktmöjligheter, som här kunna uppstå, bör uttrycket i 28 § 3 st. 1 p. mildras och icke göras absolut tvingande. Möjlighet bör givas socialnämnden att fatta beslut antingen omedelbart eller också senare — betydligt senare än en enkel bordläggning kan innebära.

Länsstyrelsen i Blekinge län tar i sitt yttrande upp frågan om rätt för socialnämnden att meddela beslut om retroaktiv återbetalningsskyldighet. Enligt förslaget skulle sådant beslut endast kunna fattas, om hjälptagaren genom oriktiga eller vilseledande uppgifter tillskansat sig socialhjälp. Det torde emellertid kunna tänkas även andra fall, då ett retroaktivt beslut

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

kunde vara berättigat. Exempelvis kunde sådana omständigheter, som enligt förslaget finge eller skulle föranleda återbetalningsskyldighet, på grund av ett förbiseende från utredarens sida bliva bortglömda och först senare komma till socialnämndens kännedom. Ett stadgande av innebörd, att socialnämnd om särskilda skäl därtill föranledde finge retroaktivt besluta om återbetalningsskyldighet, syntes därför böra införas i socialhjälpslagen. Någon risk för missbruk härav torde, med hänsyn bl. a. till besvärsmöjligheterna, inte föreligga. I fråga om den situation, som föreligger då hjälptagaren äger hemorts­ rätt i annan kommun än den som beviljat hjälpen, anför länsstijrelsen i Hallands län följande. Enligt 28 § i förslaget till socialhjälp slag skall beslut om ersättningsskyl­ dighet för enskilda som regel fattas av socialnämnden i den kommun, som meddelar socialhjälpen. Därest socialnämnderna i vistelsekommunerna skulle medge befrielse från dylik ersättningsskyldighet i större utsträck­ ning än vad som kan anses meningen, synes någon möjlighet ej finnas för hemortskommunen att åtminstone som regel få frågan omprövad. Det torde nämligen ej vara möjligt att i händelse av tvist angående ersättningsskvldigheten mellan vistelsekommun och ersättningskommun nedsätta ett i och för sig skäligt understödsbelopp på den grunden, att vårdtagaren bort åläg­ gas ersättningsskyldighet. Länsstyrelsen anser därför, att beslut om ersätt­ ningsskyldighet för hjälp till vårdtagare, vilka äro mantalsskrivna i annan kommun lämpligen bör meddelas av socialnämnden i ersättningskommunen och ej av socialnämnden i vistelsekommunen. I detta sammanhang vill länsstyrelsen även ifrågasätta, huruvida ej er­ sättningskommunen bör höras i samtliga mål och ärenden, vari enskilda yrka att vistelsekommunen skall åläggas att utgiva socialhjälp, därest yr­ kandet ej likväl anses kunna avslås. Beslutet bör även givas rättskraft gent­ emot ersättningskommunen. Härigenom undviker man nämligen att ett beslut först meddelas mellan en enskild och vistelsekommunen om vad som kan anses utgöra skälig vård och att därefter samma fråga kanske måste tagas upp till behandling mellan vistelsekommunen och ersättningskom­ munen.

Som ett allmänt omdöme om de av kommittén föreslagna reglerna rö­ rande återbetalningsskyldighet, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län, att dessa regler är onödigt invecklade och ägnade att främja uppkomsten av meningslösa processer. Belysande härför vore, att prövning av frågan om fastställandet av återbetalningsskyldighet i varje särskilt fall komme att bereda nämnderna betydande arbete. Ehuru dessa beslut icke innebure betalningsskyldighet för hjälptagaren, skulle de likväl av denne kunna överklagas. Man kunde befara att denna möjlighet komme att användas i betydande utsträckning såväl av kverulanter som av personer, som miss­ uppfattade beslutets innebörd och trodde att de ålagts betalningsskyldighet. Det kunde även starkt ifrågasättas, huruvida bestämmelserna ur psykolo­ gisk synpunkt vore så lyckliga. Under alla omständigheter borde en enklare ordning kunna skapas. Lämpligast syntes vara att den automatiska ersätt­ ningsskyldigheten kvarstode.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 219

Även länsstyrelsen i Uppsala län anser det mindre lämpligt, att återbetalningsskyldigheten formellt göres beroende av socialnämndens beslut i varje särskilt fall. Äterbetalningsskyldigheten borde i stället grundas direkt på stadgande i lag. Av samma mening är kommunalfullmäktige i Åtvidaberg.

Besvärssakkunniga anför. Av lagtexten synes närmast framgå, att nämnden är skyldig meddela be­ slut i saken, även om utgången blir att ersättningsskyldighet icke ålägges. Beslut rörande ersättningsskyldighet kan enligt 37 § ändras av länsstyrelse och efter besvär till socialstyrelsen av denna. Att frågan om enskilds ersätt­ ningsskyldighet på detta sätt kan göras till föremål för särskild process synes i och för sig riktigt med hänsyn till de rättsverkningar ett beslut härom har t. ex. såsom förutsättning för meddelande av arbetsföreläggande enligt 1 § förslaget till lag om arbetsföreläggande. Samtidigt ha emellertid i lagförslagets 34 § upptagits regler motsvarande fattigvårdslagens nuva­ rande stadganden om ersättningsprocessen mellan kommun och enskild. Förhållandet mellan processen om ersättningsskyldighet enligt 28 och 30 §§ och ersättningsprocessen enligt 34 § har icke klargjorts. Ovisst är huruvida den materiella frågan, om ersättningsskyldighet enligt någon av den i 29 och 31 §§ angivna grunderna föreligger, skall avgöras i den första processen enligt 28 § resp. 30 § och om i den därpå följande processen en­ ligt 34 § allenast den ersättningsskyldiges möjlighet att erlägga betalning (se härom 32 §) skall komma till bedömande. Förfarandet i processen enligt 28 § är synnerligen otillfredsställande ut­ format. Till en början kan anmärkas att någon tidpunkt då beslut i ersätt­ ningsfrågan senast skall fattas icke angivits i vidare mån än att det före­ skrivits att så skall ske så snart tillräckliga upplysningar för frågans be­ dömande erhållits. Fattat beslut kan sedan ändras vid en långt senare tid­ punkt under de i 28 § fjärde stycket angivna omständigheterna. I samband med dessa regler uppställer sig frågan huruvida beslut rörande ersättnings­ skyldighet äro avsedda att taga åt sig laga kraft. Hur detta problem löses kan bliva av betydelse, t. ex. i mål om arbetsföreläggande, varom mera nedan. Förfarandet enligt lagförslaget erbjuder icke tillräckliga garantier for den enskildes rättssäkerhet. Sålunda saknas stadganden om att hjälptagaren själv skall höras i ärendet. Tillfredsställande utredning angående t. ex. de i 29 § tredje stycket angivna förhållanden, vid vilka ersättningsskyldighet är obligatorisk, kan knappast förebringas utan vederbörandes eget hörande. Motsvarande gäller då fråga är om att jämlikt 31 § tredje stycket ålägga underhållsskyldig ersättningsskyldighet. I 28 § tredje stycket angives att mantalsskrivningskommun må fatta be­ slut om ersättningsskyldighet, då den hjälplämnande kommunen »under­ låtit att fatta beslut om ersättningsskyldighet». Det kan ifrågasättas, om sådan befogenhet icke bör tillkomma mantalsskrivningskommunen även i de fall, då den hjälplämnande kommunen visserligen fattat beslut i frågan men vederbörande därvid icke ålagts ersättningsskyldighet. Fn jämförelse mellan 28 § första och andra styckena ge vid handen, att så snart ersättningsskyldighet blivit någon ålagd, det ersättningsbelopp varom är fråga förfaller till betalning. Om detta verkligen är meningen, bör regeln klart formulerad intagas i lagen. Placeringen av 32 § kan giva anledning till missförstånd. Den däri in­

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tagna regeln skall uppenbarligen icke tillämpas i mål enligt 28 § om ersätt­ ningsskyldighet utan först i ersättningsmål enligt 34 §. Möjligen skall regeln även iakttagas i ärenden enligt 33 §.

Stadsfullmäktige i Västervik anser utsökningsförfarandet hos länsstyrel­ sen överflödigt. Det vore rationellare, smidigare och mera tidsbesparande, om socialnämnden kunde få indriva sin fordran enbart på grundval av sitt eget beslut, givetvis under förutsättning att detta vunnit laga kraft. Det skulle i så fall ankomma på den återbetalningsskyldige att i händelse av missnöje överklaga nämndens beslut.

Kommitténs förslag att slopa Fvl:s regler rörande omhänderta­ gande av egendo m, som tillhör hj älptagaren, har under re­ missbehandlingen lämnats utan erinran. I ett av stadskollegiet i Stockholm åberopat gemensamt utlåtande av socialvårdens chefstjänstemän därstädes har dock ifrågasatts, om icke kommunerna bör erhålla rätt att, därest ingen gör anspråk på en avliden vårdtagares tillgångar, försälja lösöret och i samband därmed även uttaga ersättning för uppburen socialhjälp. I varje fall måste närmare föreskrifter utfärdas om huru det skulle förfaras med en vårdtagares dödsbo. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förut­ satt, att hinder inte möter för socialnämnd, som ombesörjt och bekostat en persons begravning, att av tillgångarna i boet helt eller delvis gottgöra sig för sina utlägg. Skulle sådana möjligheter på grund av förslagets bestäm­ melser ej föreligga, borde dessa omarbetas.

Departementschefen

Enligt Fvl är en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället utgiva ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan har samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet be­ traktas med andra ord som ett förskott eller, om man så vill kalla det, ett lån, som skall återbetalas i den mån långivaren inte finner skäl till efter­ gift. Äterbetalningsskyldigheten är vidare — för att använda socialvårdskommittens terminologi automatisk, d. v. s. den inträder direkt på grund av lagens stadgande i och med att hjälpen utgives. En annan sak är, att samhället inte utan vidare kan uttaga sin fordran hos hjälptagaren; liksom en vanlig långivare måste samhället först få sitt fordringsanspråk fastställt i en process. Som domstol fungerar härvid i första instans länsstyrelsen samt i andra och sista instans kammarrätten. Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i dessa regler. Ändringarna avser såväl återbetalningsskyldighetens omfattning som förutsättningarna för dess inträdande. I förra hänseendet innebär förslaget, att återbetalningsskyldighet skall föreligga endast i vissa undantagsfall, som noggrant regleras i lagtexten. 1 senare hänseendet föreslås, att återbetal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 221

ningsskyldighet inte längre skall inträda automatiskt utan vara beroende av socialnämndens beslut från fall till fall. Innan jag går in på dessa frågor, vill jag erinra om att de förslag, som jag i det föregående framlagt rörande socialhjälpens innehåll, i flera bety­ delsefulla avseenden avviker från vad kommittén tänkt sig. Enligt kom­ mitténs förslag skulle socialhjälpen vara den enda behovsprövade hjälpformen, vilken i sig skulle innesluta de specialformer av behovsprövad hjälp som nu finnes. De viktigaste av dessa speciella hjälpformer — mödrahjälpen och arbetslöshetshjälpen — är inte förenade med återbetalningsskyldighet, och om de skulle uppgå i socialhjälpen vore detta givetvis ett tungt vägande skäl för att starkt begränsa återbetalningsslcyldigheten inom socialhjälpen överhuvudtaget. Enligt det förslag som jag framlagt skall emellertid mödrahjälpen och arbetslöshetshjälpen bestå som särskilda hjälp­ former; socialhjälpslagen kan därför utformas utan att hänsyn tages spe­ ciellt till dem. Vidare innebar kommitténs förslag, att kommunerna skulle erhålla betydande statsbidrag till sina utgifter för socialhjälp men att i gengäld deras handlingsfrihet skulle beskäras i olika avseenden; bl. a. skulle deras nuvarande rätt att efter fri prövning utge frivillig hjälp kring­ gärdas av detaljerade bestämmelser om när sådan hjälp borde eller finge utges. Med ett så uppbyggt system framstår det som konsekvent att genom noggrant fixerade lagbestämmelser begränsa kommunernas frihet även med avseende å återkravsrätten. Jag har emellertid inte ansett mig kunna till­ styrka statsbidrag och inte heller funnit anledning att föreslå någon prin­ cipiell ändring i vad som nu gäller rörande kommunernas rätt att efter eget beprövande meddela frivillig hjälp, där sådan anses behövlig. Genom de avvikelser, som sålunda gjorts från kommitténs förslag, har frågan om återbetalningsskyldigheten i viss mån kommit i ett annat läge än den hade, då kommittén från sina utgångspunkter tog ställning till densamma.

Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur kommunalekonomisk synpunkt, finnes det knappast någon anledning att bibehålla densamma. De belopp, som kan uttagas av hjälptagarna, är nämligen så pass ringa, att de spelar en mycket underordnad roll i kommunernas budget, och uppväges därjämte i viss utsträckning av de administrationskostnader, som återbetalningsskyldigheten för med sig. Det är emellertid helt andra syn­ punkter än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas eko­ nomi, som varit avgörande vid utformningen av Fvl:s regler om kommu­ nernas vidsträckta åtcrkravsrätt. Under förarbetena till lagen betonades särskilt den betydelse, som återbetalningsskyldigheten hade ur folkuppfostringssynpunkt. Det framhölls, att om man överhuvudtaget ville fasthålla vid synpunkten att fattigvården så långt det vore möjligt skulle vara eu hjälp till självhjälp, så borde man inte eftergiva fordran på att fattig­ understödet skulle återbetalas, om förmåga därtill funnes. En underlåten­

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

het att taga denna förmåga i anspråk ansågs kunna verka neddragande på understödstagarens uppfattning av sin ställning till samhället och hans därav beroende strävan att hålla sig uppe. Vidare framhölls bl. a., att ett borttagande av återbetalningsskyldigheten skulle kunna leda till att fattigvårdsmyndigheterna bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidi­ gare stadium och krävde, att all tillgänglig egendom tagits i anspråk, innan samhället inskrede. Helt naturligt är det svårt att konstatera, huruvida Fvl:s regler om återbetalningsskyldighet haft den betydelse ur folkuppfostringssynpunkt, som lagstiftaren räknat med. Däremot är det ganska påtagligt, att ifrågavarande regler haft en annan folkpsykologisk effekt, som måhända inte varit förut­ sedd vid lagens tillkomst. Efter hand som socialvården byggts ut med nya hjälpformer, vilka inte förknippats med återbetalningsskyldighet, har den i princip oinskränkta skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattig­ vård alltmera kommit att framstå som en kvarleva från äldre tid. Åter­ betalningsskyldigheten har på så sätt medverkat till att diskreditera fattig­ vården som hjälpform betraktad och i vida kretsar skapa motvilja mot att anlita denna hjälpform. Måhända är detta en av anledningarna till att återkravsrätten med åren kommit att begagnas med allt större försiktighet. Ut­ vecklingen torde i själva verket ha gått så långt, att återkrav i de flesta kommuner numera sker endast i undantagsfall. Vad som nu anförts talar enligt min mening för att den i princip oinskränkta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning åligger hjälpt aga ren, bör in­ skränkas. Emellertid är det ingalunda givet att obligatorisk och fri­ villig socialhjälp härvid bör följa samma regler. I fråga om den obligatoriska hjälpen kan även andra skäl än de nyss berörda anföras för att begränsa återbetalningsskyldigheten. Såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, har den obligatoriska hjälpen karaktär av en rättighet, som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att ge denna rättighet en så begränsad innebörd, att den nödställde endast skulle äga erhålla ett lån, som han oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Visserligen bör social­ hjälpen — även den obligatoriska — så långt det är möjligt vara en hjälp till självhjälp, men det kan starkt ifrågasättas, om detta syfte främjas ge­ nom att hjälptagaren utan inskränkning blir skyldig att återbetala vad han mottagit. I de fall, där utsikter verkligen finnes till att en hjälptagare i sinom tid skall kunna inte bara försörja sig själv och de sina utan även helt eller delvis återbetala vad han mottagit från samhället, kan återbetalnings­ skyldigheten tvärtom bidraga till att han inte gör sitt bästa för att åter­ ställa sin försörjningsförmåga; återbetalningsskyldigheten kan med andra ord verka som en tillbakahållande i stället för en pådrivande faktor i hans strävan att hålla sig uppe.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 223

På grund härav anser jag, att en hjälptagare endast i vissa undantagsfall bör vara skyldig att återbetala vad han mottagit i obligatorisk socialhjälp. Jag är alltså i detta avseende ense med socialvårdskommittén. Ett sådant undantagsfall föreligger, då socialhjälpen har karaktär av för­ skott å någon förmån, vartill hjälptagaren eljest är berättigad. Som exem­ pel härpå kan nämnas, att en hjälpbehövande person fyller förutsättning­ arna för erhållande av invalidpension, ehuru sådan ännu ej beviljats, eller att han äger rätt till underhållsbidrag som av någon anledning uteblivit. Om socialhjälp i dylikt fall tilldelas honom och han sedermera skulle få uppbära sin invalidpension eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid .hjälpen avsett, synes det rimligt att han får återbetala så stor del av vad han erhållit i socialhjälp, som täckes av pensionen eller bidraget. Eljest skulle han nämligen komma i bättre ställning än han skulle ha varit, om pensionen eller bidraget utbetalats till honom redan innan han sökte social­ hjälp. Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall att hjälptagaren »är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. inte kan disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget inte bör realiseras för att täcka hjälpbehovet, och dels tillgångar, som inte utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art snabbt kan göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna har tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är av ringa värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén inte tänkt sig, att vilken obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet. Var gränsen skulle dragas framgår emellertid inte av betänkandet, och mig synes det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende. Det är inte heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga förutsätt­ ningar för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill kommer, att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver till­ delas någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser jag, att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel av den innebörd som kommittén föreslagit. Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare före­ ligga för hjälptagare, som »är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta innehåll måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvåriglieter. Att bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara svårt, och ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om den nödställdes framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda uttrycket »god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det allt­ för lätt kan ge upphov till meningsskiljaktigheter. Möjligen skulle man kunna tänka sig en regel av innebörd, att vederbörande bleve återbetalnings-

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

skyldig, för den händelse han efter hjälpens beviljande på grund av sär­ skilda förhållanden — t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin ekonomi förbättrad på ett mera markerat sätt. En sådan regel torde emel­ lertid ej bli av någon större praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då en regel av antydd innebörd skulle få till följd, att återbetalningsfrågan alltid hölles svävande i avbidan på vad som möjligen kunde inträffa i fram­ tiden, kan jag inte tillstyrka, att en sådan regel lagfästes. Inte heller kan jag tillstyrka kommitténs förslag om återbetalningsskyldighet för den som »uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av bristande hushållning eller eljest för hans självförsörjning skadlig livs­ föring». Även denna regel skulle nämligen enligt min mening bereda stora tillämpningssvårigheter. Dessutom kan det befaras, att den skulle leda till en ur psykologisk synpunkt olycklig uppdelning av socialhjälpsklientelet i två grupper, sådana som vore värdiga att erhålla hjälp utan återbetalningsskyldighet och andra. En dylik uppdelning skulle lätt kunna få till följd, att ambitiösa personer, som råkat i nödläge, skulle dra sig för att söka hjälp inför risken att hänföras till den senare kategorien. Härtill kommer, att de personer, som kommittén åsyftat, merendels torde sakna både för­ måga och vilja att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Den föreslagna regeln bleve därför med all sannolikhet tämligen verkningslös mot dem, som den verkligen riktade sig mot. Av de regler om återbetalningsskyldighet, som föreslagits av kommittén, är ytterligare två av intresse i detta sammanhang, nämligen de som upp­ tagits i 29 § tredje stycket 2) och 3) i kommitténs förslag. Jag kan i dessa avseenden i huvudsak ansluta mig till förslaget. Vissa modifikationer synes dock böra göras i detsamma. Enligt min mening bör återbetalningsskyl­ dighet drabba dels den, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uppgift rörande sitt behov av socialhjälp och dels den, som varit berättigad att för den tid hjälpen utgått uppbära annan so­ cial förmån, vilken emellertid indragits eller minskats därför att han brutit mot vad som föreskrivits såsom villkor för erhållande av ifrågavarande förmån. Som exempel på dylika villkor må hänvisas till 27 § sjukförsäk­ ringslagen, som medger vederbörande sjukkassa rätt att under vissa förut­ sättningar minska eller indraga sjukpenning.

Vad jag hittills föreslagit avser endast obligatorisk socialhjälp. Vid be­ handlingen av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp bör vara förenad med återbetalningsskyldighet, synes det lämpligt att först ägna uppmärksamhet åt de minderåriga hjälptagarna. Såsom fram­ går av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser innehåller Fvl en specialregel, enligt vilken ersättning för fattigvård, som lämnats minderårig, inte får uttagas av hans arbetsförtjänst. Denna regel, som avser både obligatorisk och frivillig fattigvård, grundar sig därå, att en minder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1955 225

årigs hjälpbehov ej beror på bristande omtanke från hans sida; han anses på grund av sin ålder ur stånd att själv försörja sig. Det är uppenbart, att den nya lagstiftningen i nu förevarande hänseende inte bör innehålla strängare regler än Fvl. Tvärtom kan goda skäl anföras för att helt slopa återbetalningsskyldigheten för personer, som var minder­ åriga då hjälpen lämnades dem. Emellertid kan man inte bortse ifrån att socialhjälp -— även frivillig sådan — i vissa fall lämnas barn såsom för­ skott på någon förmån, vartill barnet är berättigat men som inte är till­ gänglig till lyftning. Som exempel härpå kan nämnas, att en ansökan om särskilt barnbidrag ännu inte hunnit prövas då hjälpen utbetalas. I dylikt fall är förhållandena tämligen analoga med dem som föreligger då obliga­ torisk socialhjälp utgives till en vuxen såsom förskott å en väntad folk­ pensionsförmån. De regler, som jag i det föregående föreslagit i fråga om skyldighet att återbetala obligatorisk socialhjälp, synes med hänsyn härtill böra tillämpas även beträffande frivillig socialhjälp, som utgives till min­ deråriga. Vid bedömande av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp åt vuxen person bör medföra återbetalningsskyldighet för honom, bör man enligt min mening fästa stort avseende vid att det kommer att stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra, huruvida dylik hjälp skall utgå eller ej. Det synes mig med hänsyn härtill mest konsekvent att också överlåta åt kommunerna att bestämma, om hjälpen helt eller delvis skall återbetalas. Även ur andra synpunkter synes denna lösning vara att förorda. Jag syftar härvid särskilt på att den frivilliga hjälpen i stor ut­ sträckning kommer att få förebyggande karaktär och att den i många fall kan innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. dyl. I dessa fall kan det, såsom kommittén framhåller, vara klokt att ge hjälpen som ett förlagslån, enär hela syftet med åtgärden skulle kunna äventyras, om vederbörande finge på egen hand disponera över hela kapitalbeloppet utan återbetalnings­ skyldighet. I andra fall, då frivillig hjälp lämnas, framstår det säkerligen som mindre motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet. Förhållan­ dena är emellertid så skiftande, att det knappast torde vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa hithörande spörsmål genom detaljerade lag­ bestämmelser. Då fråga är om vuxna hjälpbehövande bör det därför enligt min mening överlämnas åt kommunerna att liksom hittills fritt pröva, inte bara om frivillig hjälp skall utgivas utan även huruvida meddelad hjälp av denna karaktär skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. En dylik frihet för kommunerna bör vara ägnad att vidmakthålla och stärka intres­ set för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium som möjligt. 15 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 177

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Jag övergår härefter till de formella förutsättningarna för att återbetalningsskyldigheten skall inträda. Såsom tidigare framhållits inträder skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattigvård f. n. automatiskt i och med att fattigvården mottagits. Denna skyldighet kan upphävas av fattigvårdsstyrelsen, som har en oin­ skränkt rätt att efterskänka sin fordran hos hjälptagaren. Det torde dock höra till sällsyntheterna att fordringar formligen efterskänkes; i regel får fordringsrätten stå kvar tills den upphör antingen genom att betalning er­ lägges eller genom preskription. Socialvårdskommittén har föreslagit, att systemet med automatiskt in­ trädande återbetalningsskyldighet övergives och att det i stället överlämnas åt socialnämnden att från fall till fall besluta, huruvida återbetalnings­ skyldighet skall föreligga eller ej. Enligt förslaget skulle dylikt beslut fat­ tas i samband med hjälpens beviljande eller så snart tillräckliga upplys­ ningar för frågans bedömande eljest erhållits. Vid beslutets meddelande skulle hänsyn inte få tagas till andra omständigheter än dem som förelåg vid tiden för hjälpens beviljande. Om nämndens beslut ginge ut på att återbetalningsskyldighet skulle föreligga, skulle nämnden sedermera kunna efterskänka sin fordran. I förslaget förutsättes, att nämndens beslut skulle kunna överklagas hos länsstyrelsen men att länsstyrelsen skulle ha rättig­ het och skyldighet att ingripa och rätta till ett enligt dess mening felaktigt beslut även när besvär ej anförts. Över länsstyrelsens beslut skulle klagan kunna fullföljas till den högsta instansen, enligt kommitténs förslag socialöverdomstolen. Kommittén synes emellertid ha tänkt sig, att socialnämndens fordran hos hjälptagaren inte skulle kunna indrivas på grundval av ett beslut, varige­ nom återbetalningsskyldighet på nyss angivet sätt blivit fastställd. I för­ slaget har nämligen upptagits regler, enligt vilka talan om utbekommande av ersättningen skall anhängiggöras hos länsstyrelsen. Dessa regler överens­ stämmer i sak helt med vad som nu gäller. Kommitténs förslag förutsätter således, att två helt skilda processer skulle kunna förekomma i ett och samma ärende. I den ena av dem skulle nämnden själv fungera som första instans och ex officio pröva, huruvida hjälptagaren vore skyldig att ersätta vad han mottagit eller ej. Hur för­ farandet inför nämnden skulle anordnas framgår varken av lagtexten eller av motiveringen. Tydligen har kommittén ansett, att nämndens beslut inte skulle vinna laga kraft utan kunna ändras eller upphävas av länsstyrel­ sen trots att besvär ej anförts. Enligt kommitténs förslag skulle den process, vari ersättningsskyldig­ heten skulle prövas, inte kunna utmynna i ett föreläggande för hjälp­ tagaren att återbetala vad han erhållit eller någon del därav. Om nämnden ville taga ut sin fordran hos honom, skulle nämnden vara skyldig att anhängiggöra en särskild talan mot honom. Därvid skulle nämnden uppträda

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 227

som part och länsstyrelsen fungera som första instans på samma sätt som nu är fallet. Måhända har nämnden tänkt sig att prövningen i denna senare process skulle inskränka sig till att avse, om hjälptagaren hade förmåga att fullgöra sin betalningsskyldighet. Enligt min mening är det uppenbart, att det av kommittén föreslagna systemet är alltför komplicerat för att kunna förstås av den allmänhet, som skulle beröras därav, samt i hög grad ägnat att ge upphov till ett meningslöst processande. Det synes dessutom kunna få till följd, att frågor om återbetalningsskyldighet finge en mycket större betydelse i det prak­ tiska socialvårdsarbetet än vad som f. n. är fallet. Överhuvudtaget har jag fått ett bestämt intryck av att ett genomförande av kommitténs förslag, vilket förefaller oklart i åtskilliga hänseenden, skulle medföra ett ökat administrativt arbete och därmed också ökade kostnader. Det huvudsakliga syftet med kommitténs förslag torde ha varit att till­ godose hjälptagarnas intresse av att på ett så tidigt stadium som möjligt och helst redan i samband med hjälpens beviljande erhålla besked huru­ vida skyldighet förelåge för dem att återbetala vad de erhållit. Om förut­ sättningarna för att skyldighet skall inträda att återbetala obligatorisk socialhjälp och frivillig socialhjälp till minderåriga begränsas på sätt före­ slagits i det föregående, torde något behov av dylika beslut inte föreligga i fråga om sådan hjälp; ingen hjälptagare lärer i dessa fall behöva sväva i okunnighet om de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalnings­ skyldighet är uppfyllda eller ej. Vad beträffar frivillig socialhjälp till vuxna kan omständigheterna i de enskilda fallen vara så skiftande, att man enligt min mening inte rimligen kan fordra, att socialnämnden alltid redan från början skall ta ståndpunkt till frågan, huruvida hjälpen helt eller delvis skall återkrävas eller ej. Om en dylik skyldighet föreskreves, ligger det nära till hands att antaga, att nämnderna i mycket stor utsträckning skulle förbehålla sig rätt till återkrav. Därigenom skulle det syfte, som kommit­ tén velat tillgodose, kunna förfelas. Socialvårdskommittén har sammankopplat frågan, huruvida den nu före­ liggande allmänna återbetalningsskyldigheten bör inskränkas, med spörs­ målet, huruvida skyldigheten bör inträda automatiskt eller ej. En sådan sammankoppling är enligt min mening inte nödvändig. I ett system med allmän återbetalningsskyldighet kan man mycket väl göra skyldighetens inträde beroende av beslut från fall till fall. Underlåtenhet att meddela be­ slut om att skyldigheten skall inträda innebär då, att samhället avstår från sin rätt att kräva ersättning. Å andra sidan kan man i ett system, där åter­ betalningsskyldighet hör till undantagen, låta skyldigheten inträda direkt på grund av lagens stadgande men medge samhället rätt att efterskänka sin fordran. Av vad som förekommit i detta ärende har jag inte blivit över­ tygad om lämpligheten att frångå den princip, som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen. Jag anser alltså, att skyldigheten att utge ersätt­

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ning för erhållen socialhjälp inte bör göras beroende av att nämnden med­ delat beslut därom utan inträda direkt på grund av lag. Anser nämnden, att dylik skyldighet föreligger, bör det liksom hittills stå nämnden fritt att efterskänka sin fordran. Vill nämnden däremot göra sin fordran gällande, bör nämnden på samma sätt som nu är föreskrivet anhängiggöra talan mot hjälptagaren hos länsstyrelsen. I denna process får länsstyrelsen pröva, huruvida de i lagen angivna förutsättningarna för återbetalningsskyldighet är uppfyllda. Om så finnes vara fallet, bör fordringen utdömas, såvida inte länsstyrelsen finner sig kunna antaga, att hjälptagaren genom att betala sin skuld eller någon del därav skulle komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina, eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas av­ sevärt. Av den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuva­ rande praxis (bil. 1 i betänkandet), framgår, att återkrav senare än tre år efter understödets utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag, att preskriptionstiden bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskrip­ tionstiden löpa från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av borgen, bör preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen på grund av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken er­ sättning kräves.

Enligt nu gällande bestämmelser har fattigvårdsstyrelsen rätt att under vissa förutsättningar omhändertaga hjälptagares egendom samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård som lämnats honom. Socialvårdskommittén har karakteriserat stadgandet härom som en rest av äldsta tiders fattigvård och föreslagit, att någon motsvarighet till detsamma ej upptages i den nya lagstiftningen. Förslaget har så gott som enhälligt lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag tillstyrker att det genomföres. Med anledning av vad som i ett par av yttrandena anförts rö­ rande dödsbon efter avlidna vårdtagare, vill jag som min mening fram­ hålla, att frågan huruvida särskilda regler erfordras för avvecklingen av dylika dödsbon bör prövas först sedan någon erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen.

Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet

Gällande bestämmelser

Som bakgrund till Fvl:s regler om försörjningsplikt och om försörj ningspliktigas skyldighet att utgiva ersättning för fattigvård, som lämnats försörjningsberättigade, må först en redogörelse lämnas för giftermålsbalkens

Kungl. Moj.ts proposition nr J77 år i955 229

och föräldrabalkens bestämmelser rörande den familjerättsliga underhålls­ skyldigheten. Enligt giftermålsbalken är makar pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet i hemmet eller annorledes bi­ draga till att bereda familjen det underhåll, som med avseende å makarnas villkor kan anses tillbörligt. Till familjens underhåll räknas vad som er­ fordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov (5: 2). Har det dömts till hemskillnad, är den ena maken skyldig att bidraga till den andres till­ börliga underhåll enligt samma grunder som före hemskillnaden. Härvid gäller dock den modifikationen, att om ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden den andre inte är skyldig att utgiva underhålls­ bidrag med mindre synnerliga skäl är därtill (11:25). För att rätt till underhållsbidrag skall föreligga efter det att ett äktenskap upplösts genom äktenskapsskillnad kräves, att den ene av makarna efter skillnaden blir i behov av sådant bidrag. Dess storlek bestämmes i varje särskilt fall efter skälighetsprövning, varvid hänsyn tages till såväl den andres förmåga som övriga omständigheter. Den som huvudsakligen bär skulden till skillnaden har dock inte någon rätt till bidrag. Bidraget kan bestämmas att utgå an­ tingen en gång för alla eller periodvis. I sistnämnda fall upphör bidragsskvldigheten, om den berättigade gifter om sig (11:26). Enligt föräldrabalken är föräldrar skyldiga att vidkännas kostnaderna för sina barns uppehälle och utbildning, om barnen ej har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet upphör inte förrän barnet erhållit den utbild­ ning, som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag är till­ börlig, och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år (7: 1). Om barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt nu angivna regler upphört, till följd av sjuk­ dom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, är föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att ge barnet skäligt underhåll. På motsvarande sätt är barn underhållsskyldigt mot fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig (7:3). Under vissa förutsättningar föreligger underhållsskyldighet även mot styvbarn. Om ene maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är nämligen andre maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bi­ draga till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Detta medför dock ej ändring i den underhållsskyldighet, som kan åligga den andre av barnets föräldrar (7:4). Adoptant och adoptivbarn har samma skyldighet att underhålla varandra som föräldrar och barn. Är adoptanten gift, har hans make samma underhållsskyldighet mot adoptivbarnet som mot den andre makens egna barn. Adoptivbarnets naturliga föräldrar är ej skyl­ diga att bidraga till barnets underhåll, såvida inle adoptanten samt, om han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldig­ het <7: 5).

230 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 Slutligen må nämnas, att föräldrabalken föreskriver skyldighet för fader till barn utom äktenskap att bidraga till moderns underhåll under sex vec­ kor före och sex veckor efter nedkomsten. Om havandeskapet eller amning eller annan vård om barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvs­ verksamhet eller modern ådrager sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, kan denna underhållsskyldighet utsträckas, dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten (7: 10).

Huvudreglerna rörande den fattigvårdsrättsliga underhållsplikten åter­ finnes i 3 § Fvl. Enligt detta lagrum är föräldrar pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda un­ derhållsplikt åligger man gentemot hustrun (1 st.). Denna försörjnings­ plikt brukar kallas ovillkorlig. I förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn föreligger i fattigvårdshänseende en villkorlig försörjningsplikt, dvs. de är i mån av behov å ena samt förmåga å andra sidan skyldiga att försörja varandra, så att de ej faller fattigvården till last. Sådan underhållsplikt åligger också hustru gentemot mannen (3 § 2 st.). Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är så länge äktenskapet består andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller fattigvården till last. Detta medför dock inte ändring i den försörjningsplikt i förhål­ lande till det allmänna, som kan åligga den andre av barnets föräldrar (3 § 3 st.). Slutligen regleras i 3 § makes underhållsskyldighet mot andra makens adoptivbarn samt adoptants och adoptivbarns ömsesidiga underhållsskyl­ dighet mot varandra. Reglerna härom är utformade i överensstämmelse med vad som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn (4 st.). Därest på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbets­ givare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare* åligger det enligt 4 § honom att gentemot det allmänna svara för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej faller fattigvården till last. Till de nu berörda föreskrifterna om försörjningsplikt ansluter sig lagens 63 §, som bemyndigar fattigvårdsstyrelse att för fattigvård, som lämnats någon enligt lagens 1 §, uttaga ersättning av den som enligt 3 eller 4 § är försörjningspliktig mot hjälptagaren. Här liksom i fråga om hjälptagaren själv äger fattigvårdsstyrelsen dock full frihet att helt eller delvis efterskänka kravet. Omfattningen av fattigvårdsstyrelsens återkravsrätt mot den försörjningspliktige är begränsad — förutom genom föreskrift att fattigvården skall ha utgått enligt lagens 1 § — såtillvida, att ersättning inte får uttagas med större belopp än det vartill kostnaden för fattigvården skäligen kan skattas. I avseende å anstaltsvård äger Kungl. Maj :t fastställa taxa för

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 231

dylik uppskattning. Så har också skett; och en försörjningspliktig är alltså — i motsats till hjälptagaren själv — inte skyldig att ersätta anstaltsvård annat än efter denna taxa (63 § 3 st. och 51 §). Vidare kan i undantagsfall den försörj ningspliktiges ersättningsskyldig­ het vara upphävd på grund av 15 § sinnessjuklagen eller 64 § Fvl. Härutinnan gäller samma regler som för hjälptagaren själv. Den som fullgör arbetsskyldighet är inte pliktig att ersätta fattigvård, som under liden utgår till personer för vilka han är försörjningsskyldig. En undantagsregel gäller för det fall att någon enligt dom eller avtal är pliktig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet mot barn eller adop­ tivbarn men försummar detta och därigenom orsakar att fattigvård måste lämnas åt barnet. I dylikt fall äger fattigvårdsstyrelsen inte återkräva sina utgifter av den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som inte gjort sig skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet (63 § 2 st.). I likhet med vad som gäller i fråga om hjälptagarens egen ersättnings­ skyldighet kan fattigvårdsstyrelsen inte driva in sin fordran hos en för­ sörj ningspliktig med mindre fordringsanspråket prövats och godkänts i en fattigvårdsprocess. Härvid får anspråket inte bifallas, om den försörjningspliktige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kom­ mer att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till anspråket (65 §). Slutligen må nämnas, att prövningen huruvida villkorlig försörjnings­ plikt föreligger enligt lagens 3 § i rättstillämpningen hänföres till omstän­ digheterna vid det tillfälle, då fattigvården utgavs. Om t. ex. en vuxen son saknar förmåga att bidraga till sina föräldrars försörjning och dessa där­ för erhåller fattigvård, kan fattigvårdsstyrelsen alltså inte kräva ersätt­ ning av sonen, om denne sedermera skulle komma i goda ekonomiska för­ hållanden.

Socialvårdskommittén

Beträffande den praktiska betydelsen av Fvl:s regler om återkravsrätt mot försörjningspliktiga hän\isas till den i föregående avsnitt omnämnda utredning, vilken återfinnes som bilaga 1 i kommitténs betänkande. Rörande förhållandet mellan den fattig v år ds rättsliga och den civilrättsliga försörjningsplikten anför kom­ mittén. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att bristande överensstämmelse i åtskilliga avseenden rader mellan den fattigvårdsrättsliga och den civilrättsliga försörjningsplikten. Olikheterna hänföra sig såväl till kretsen av försörjningspliktiga personer som till försörjnings­ pliktens omfattning. I förstnämnda avseendet är att märka, att civilrätts­ lig men ej fattigvårdsrättslig försörjningsplikt kan åvila make mot andra

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

maken efter äktenskapsskillnad. Å andra sidan kan domstol befria make från underhållsplikt mot andre maken efter hemskillnad, när den senare huvudsakligen bär skulden till söndringen. Fall kan alltså förekomma, då make efter hemskillnad har offentligrättslig men ej civilrättslig försörjnmgsplikt mot andra maken. I fattigvårdsrättsligt hänseende är hustruns försörjningsplikt mot mannen utformad annorlunda än mannens mot hustrun; civilrätten åter fastställer enahanda underhållsplikt för man o^h^tru. (I detta sammanhang torde kunna bortses från de speciella förhållanden, som råda i äktenskap ingångna före år 1921). Den civilrättsliga skyldigheten att underhålla barn övergår tidigast vid 16 år men i övrigt vid obestämd åldersgräns från den mera omfattande att ge barnet uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till föräldrarnas *r.och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag må finnas tillbörligt till den mera begränsade att lämna barnet underhåll, när det till foljd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Denna skillnad motsvarar nära fattigvårdslagens uppdelning i ovill­ korlig och villkorig försörjningsplikt mot barn men åldersgränsen går där­ vidlag utan undantag vid 16 år. Beträffande omfattningen av försörjningsplikten märkes, att den offentligrättsliga försörjningsplikten ej innefattar tillgodoseendet av andra behov ^.n.s^?an£?’ som aro a*t hänföra under 1 § fattigvårdslagen, under det att den civilrättsliga underhållsplikten icke är förknippad med dylika inskränk­ ningar. Till sist bör ett speciellt fall uppmärksammas. En fader till barn utom äktenskap kan med barnavårdsnämndens godkännande fullgöra sin civil­ rättsliga underhållsplikt genom att erlägga ett engångsbelopp och är där­ med för framtiden definitivt fri från sin underhållsskyldighet. Åtgärden har emellertid ingen motsvarighet i fattigvårdslagen (och ej heller i barna­ vårdslagen) och utövar ingen inverkan på hans skyldighet att ersätta fattigvårdsstyrelsen (barnavårdsnämnden) för dess utgifter för barnet.

Emellertid framhåller kommittén, att de civilrättsliga reglerna om en­ skildas försörjningsplikt och Fvl:s motsvarande regler inte vore i allo jäm­ ställda. Civilrättens regler vore avsedda att bestämma enskilda medbor­ gares rätt gentemot varandra. Fvl:s bestämmelser om försörjningsplikt däremot innebure i själva verket endast en reglering av frågan om fattigvårdsstyrelses återkravsrätt gentemot annan enskild person än hiälptasaren själv. Denna skillnad tillmäter kommittén — såsom kommer att framgå av det följande — betydelse i olika avseenden.

Vid sina överväganden av hithörande spörsmål tar kommittén först upp frågan, huruvida automatisk återbetalningsskyldighet bör föreligga för någon grupp av anhöriga. Härvid erinrar kommittén om att kommittén föreslagit återbetalningsskyldighet för hjälptagaren själv endast i de fall, där socialnämnden beslutar därom. Det vore inte självfallet, att samma ordning skulle gälla beträffande nära anhörigs återbetalningsskyldighet. Man kunde väl tänka sig att även vid ett godtagande av nyssnämnda förslag bibehålla en automatisk återbetal-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 233

ningsskyldighet för en viss krets av anhöriga. Denna skyldighet vore icke i samma grad som understödstagarens egen återbetalningsskyldighet histo­ riskt betingad utan kunde sägas grunda sig på den alltjämt bestående civil­ rättsliga underhållsplikten, vars avskaffande icke torde vara från något håll ifrågasatt. Emellertid förelåge i detta avseende enligt kommitténs mening i viss mån en felsyn. De civilrättsliga bestämmelserna hade ända fram till 1920 varit ofullständiga, och de offentligrättsliga hade därför i avsevärd grad fått ersätta bristen på civilrättsliga bestämmelser. Såsom framginge av den lämnade historiska redogörelsen för försörjningsskyldighetens utformning i tidigare fattigvårdslagstiftning1 hade Fvl:s regler om försörjningsplikt för anhöriga närmast ansetts vara av provisorisk natur i avbidan på en närmare reglering av förhållandet mellan den civilrättsliga och offentligrättsliga försörjningsplikten. Någon sådan reglering hade emel­ lertid icke kommit till stånd. I olika sammanhang hade under årens lopp framhållits önskvärdheten av överensstämmelse i möjligaste mån mellan de båda formerna av försörjningsplikt, ehuruväl också viss tvekan angående lämpligheten av att genomföra sådan samstämmighet i full utsträckning kommit till uttryck. Fasthölle man att Fvl:s bestämmelser om försörj­ ningsplikt i själva verket till sin natur endast vore bestämmelser om fattigvårdsstyrelses återkravsrätt mot vissa anhöriga, kunde strävan efter lik­ formighet mellan de civilrättsliga och de offentligrättsliga bestämmelserna enligt kommitténs mening icke utgöra motiv för att återkravsrätten skulle vara automatiskt inträdande. Kommittén fortsätter. Avskaffande av den automatiska återbetalningsskyldigheten skulle en­ dast betyda att prövningen av om återkrav bör ske eller icke företoges redan vid hjälpens meddelande i stället för senare. I övrigt blir frågan beroende av de regler, vilka uppställas för denna prövning. Vid avgörande av frågan om nära anhörigas återbetalningsskyldighet skall vara automatisk behöver sålunda hänsyn icke tagas till strävandena efter likformighet med civil­ rätten. Andra synpunkter få bli avgörande. Här inställa sig liknande hän­ syn som i fråga om hjälptagarens egen återbetalningsskyldighet. Föräldrar till minderåriga barn erhålla samhällets stöd för barnens försörjning genom allmänna barnbidrag samt i vissa fall särskilda barnbidrag, bidrag till sjuk­ vård för dem genom sjukförsäkringen o. s. v. Det inträffar omständigheter, som understundom göra det omöjligt för föräldrarna att trots dessa bidrag svara för barnens försörjning och vård, och det är i dessa fall socialhjälpens uppgift att anpassa samhällets hjälp efter de särskilda omständigheterna i varje fall. Såsom kommittén i kap. VI framhållit angående understödstagares återbetalningsskyldighet utgör det förhållandet att socialhjälpen men ej socialförsäkringen är behovsprövad intet skäl för att den förra i motsats till den senare skall vara förenad med automatisk återfaetalningsskyldighet. Samma gäller den underhållspliktiges återbetalningsskyldighet. Allmänna och särskilda barnbidrag liksom bidragsförskott utgå med för hela landet enhetliga belopp. Sådana skiftningar i levnadskostnaderna före­

1 Denna redogörelse återfinnes å s. 117—119 i betänkandet.

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

komma dock, att det är nödvändigt att i vissa delar av landet mer än i andra komplettera bidragen med socialhjälp. Mottagarna måste därvid un­ derkasta sig behovsprövning. Att de därjämte i motsats till dem som bo i orter med lägre prisnivå för hjälp med samma realvärde skola bli delvis återbetalningsskyldiga är icke rimligt. Det kan enligt socialvårdskommitténs mening över huvud taget icke anföras något bärande skäl, varför social­ hjälpen automatiskt i motsats till samhällets hjälp i övrigt skall innebära, att föräldrarna komma i skuld till samhället. Däremot är det uppenbart, att av liknande skäl som anföx-ts i fråga om understödstagarens egen åter­ betalningsskyldighet dylik är påkallad även för nära anhöriga under vissa omständigheter.

Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén, att socialhjälp inte skall medföra automatisk återbetalningsskyldighet för någon anhörig men att socialnämnden vid hjälpens beviljande skall äga besluta att vissa nära anhöriga skall vara skyldiga att återbetala hjälpen eller någon del därav. Endast för det fall att socialnämnden först senare finge kännedom om omständigheter, vilka förelegat vid tiden för hjälpens beviljande och vilka skulle ha varit av mera väsentlig betydelse för nämndens beslut, borde beslut om återbetalningsskyldighet för anhörig få fattas i efterhand. Lik­ som i fråga om återkrav mot hjälptagaren själv borde socialnämnden vara berättigad att när så ansåges skäligt eftergiva kravet. Kommittén anför vidare. För den händelse återbetalningsskyldighet beslutas i alla de fall, där den anhörige vid tiden för socialhjälpens meddelande bedömes ha förmåga att själv hjälpa vederbörande, skulle denna ordning i avseende på villkorligt försörjningspliktiga icke betyda någon inskränkning av försörjningsplikten. Såsom tidigare framhållits tillämpas fattigvårdslagen så att återkrav mot villkorligt försörjningspliktig bifalles, endast om denne vid tiden för fattig­ vårdens meddelande haft förmåga att fullgöra försörj ningsskyldighet. Be­ träffande ovillkorligt försörjningspliktiga däremot innebär förslaget den väsentliga inskränkningen, att en efter hjälpens meddelande inträffad för­ bättring av den försörjningspliktiges ekonomi, när beslut om återkrav ej träffats, ej kan ge anledning till återkrav, under det att i dylika fall i fråga om fattigvård återkrav kan resas av fattigvårdsstyrelsen så länge dess fordran ej preskriberats.

Kommittén behandlar härefter frågan om kretsen av de anhö­ riga, mot vilka återkrav bör kunna riktas genom särskilt beslut av socialnämnden, och tar därvid först upp spörsmålet, huru­ vida socialhjälp åt vuxen person bör kunna återkrä­ vas av hans föräldrar (adoptivföräldrar) eller barn

(adoptivbarn).

Härom anföres bl. a. Vad angår barns plikt att ersätta fattigvårdsstyrelsen för fattigvård åt deras gamla föräldrar torde denna icke sakna ett visst stöd i den allmänna rättsuppfattningen framförallt på landsbygden under det att denna upp­ fattning torde vara mindre utbredd i de större städerna. Likaså torde man

Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1055 233

vara berättigad till omdömet att uppfattningen ifråga ter sig mera själv­ fallen i vissa lager av befolkningen än i andra. Vägande skäl kunna an­ föras för ett upphävande av samhällets återkravsrätt i dylika fall. Otvivel­ aktigt bidrager regressrätten mot vuxna barn för fattigvård, meddelad deras föräldrar, till att i vida kretsar skapa motvilja mot anlitande av denna hjälpform. Åtskilliga hjälpbehövande gamla draga sig i det längsta för att anlita fattigvården, då de icke vilja utsätta sina barn för risken och obe­ haget av ett regressanspråk från det allmännas sida. Detta gäller natur­ ligen särskilt i sådana fall, där barnens ekonomi är mindre god. Ateikravsrätten kan jämväl vara ägnad att skapa irritation och osämja i för­ hållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar. Att så också i verklig­ heten sker, torde kunna omvittnas av envar fattigvardsman. Även om denna rätt utövas med den största urskillning, torde nämnda menliga föihållanden ej kunna undvikas. Understundom torde fattigvårdsmyndigheterna, av fruktan för att skapa osämja mellan föräldrar och barn, under­ låta att verkställa återkrav mot barnen, även där materiella förutsättningar härför föreligga. Detta kan måhända vara en av anledningarna till den jämförelsevis ringa omfattning, vari återkrav anställas.

Kommittén framhåller vidare, att återkravsrätt för hjälp åt föräldrar är ägnad att motverka familjebildning och försvåra barnens och deras famil­ jers utkomstmöjligheter samt minska barnens förmåga att ge sina barn en god uppfostran och utbildning. Dylikt kunde tynga hårt på en gammal människa och blotta förekomsten av möjligheten till återkravsrätt mot barnen kunde avskräcka henne från att söka eu hjälp, som hon vore i största behov av. Kommittén fortsätter. Det är här av intresse att konstatera, att i Danmark barn icke äro för­ sörj ningspliktiga mot föräldrar och föräldrar icke mot barn, som fyllt 18 år. i dansk civilrätt finnes icke heller någon sådan skyldighet stipulerad. K. K. Steincke konstaterar detta förhållande i sitt arbete »Fremtidens Fors0rgelsev£esen» (1920) och diskuterar behovet av en ändring. Han uttalar bl. a. att det obestridligen är tilltalande för känslan att barn hjälpa sina föräldrar, men han ser ingen anledning till att tvinga dem därtill genom lag; ha barnen icke själva den känslan att det är dom en kär plikt att göra det, och finnes icke en allmän uppfattning härom hos befolkningen, kom­ iner en lagstiftning i stället för att framkalla en sådan känsla att verka i motsatt riktning. Därtill kommer att en sådan bestämmelse är onödig för över- och medelklassen och för underklassen skulle den endast betyda ett mindre gott förhållande mellan föräldrar och barn och idelig inblandning från det allmännas sida. — Den stora socialreform, som under Steinckes ledning utarbetades och förverkligades i början av 1930-talet, innebar heller ingen ändring i berörda avseende.

Kommittén erinrar om att det svenska samhället redan genom sjukför­ säkring, folkpensionering in. in. intill en viss normaliserad minimistandard påtagit sig enskildas underhållsskyldighet. Om återkravsrätt gentemot för­ äldrar för socialhjälp åt vuxna barn och vice versa ej längre bibehölles, skulle detta endast betyda att samhället utsträckte sitt åtagande till att

236 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

efter behovsprövning gälla den från fall till fall preciserade minimistandard som reglerades av 3 § i kommitténs förslag till socialhjälpslag. Ju mera socialförsäkringen effektiviserades, desto mindre ekonomisk betydelse för samhället finge en sådan utsträckning av dess åtaganden. Mot en sådan ordning borde i huvudsak enligt kommitténs mening inte kunna riktas några vägande erinringar. Emellertid uttalar kommittén, att det måhända skulle te sig stötande för många om barn i goda ekonomiska förhållanden skulle kunna över­ lämna åt samhället att utöver socialförsäkringens förmåner lämna erforderlig hjälp åt föräldrarna. Därvid borde dock observeras, att det vore en förutsättning för socialhjälp att behovet icke annorledes avhjälptes. Det vore kommitténs mening att i sådana fall, där barnen ägde förmåga att hjälpa föräldrarna, socialhjälp skulle utgå först sedan det visats, att veder­ börande verkligen inte erhölle hjälp av barnen. I dylika fall torde förhål­ lande praktiskt taget utan undantag bero på ett spänningstillstånd mellan föräldrar och barn, som kunde ha långt tillbaka liggande orsaker och som i och för sig utgjorde skäl för att icke kräva den ena parten på ersättning för socialhjälp åt den andra. De finansiella konsekvenserna av att helt slopa återkravsrätten i fråga om föräldrar och vuxna barn kan enligt kommitténs mening icke bli mera omfattande. Frågan gällde praktiskt taget endast hemunderstöd. Verk­ ställd utredning visade att de belopp, som i ersättning för hemunderstöd inflöte från samtliga försörjningspliktiga, vore skäligen blygsamma; dylika belopp från villkorligt försörj ningspliktiga måste vara oväsentliga. En viss ökning av benägenheten att söka socialhjälp kunde visserligen uppstå, men sedan samhället genom socialförsäkring m. m. påtagit sig de väsent­ liga kostnaderna för tillförsäkrandet av en normaliserad minimistandard och vidare iklätt sig kostnaderna för anstaltsvården kunde denna ökning av utgifterna icke bli av nämnvärd storlek. Vad som anförts angående återkravsrätt gentemot föräldrar och barn gäller enligt kommitténs mening i tillämpliga delar adoptant och adoptiv­ barn. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivför­ äldrar) eller barn (adoptivbarn). Kommittén ställer frågan, huruvida dess förslag i förevarande avseende bör medföra en ändring i de civilrättsliga reglerna om underhållsskyldig­ het, samt anför härom. De civilrättsliga bestämmelserna om underhållsplikt torde i vad de avse den ömsesidiga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn knap­ past för medborgarna i allmänhet vara en levande realitet. Härtill har en­ ligt kommitténs mening bidragit, att de undanskymmas av fattigvårdslagens regler om försörjningsplikt. Om dessa försvinna men de civilrättsliga^ be­ stämmelserna bibehållas, komma de senare att framträda på ett helt nytt

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 237

sätt. Det är sannolikt, att det under dessa omständigheter kan bli relativt vanligt att enskild person med stöd av de civilrättsliga bestämmelserna in­ stämmer föräldrar eller vuxna barn inför domstol med yrkande om under­ hållsbidrag. Redan nu har det i enstaka fall visat sig föreligga behov av en bestämmelse, motsvarande föreskriften i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av försörj ningspliktig icke må bifallas, där synnerliga skäl tala mot ersättningsanspråket. Så länge en dylik be­ stämmelse saknas i civilrätten är i själva verket den civilrättsliga under­ hållsplikten strängare än den offentligrättsliga. Under alla förhållanden torde därför med hänsyn till de civilrättsliga bestämmelsernas ökade be­ tydelse en komplettering av dessa i berört avseende bli nödvändig.

Huruvida man bör på längre och i mera avsevärd mån inskränka eller borttaga den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn är enligt kommitténs mening en svåröverskådlig fråga. Kommittén kunde för sin del inte finna att den offentligrättsliga försörjningsplikten, som till sin natur endast innebure rätt för samhällets organ att, när vissa sociala förmåner utgått till en person, av dennes nära anhöriga återkräva utgivna belopp, behövde sammanfalla med den civilrättsliga underhålls­ plikten. När kommittén föreslagit att återkrav ej skulle kunna resas mot barn för vad som utgått till deras föräldrar och mot föräldrar för vad som utgått till deras vuxna barn, behövde detta därför ej medföra, att den civilrättsliga underhållsplikten mellan föräldrar och vuxna barn upp­ hävdes. Å andra sidan kunde vissa av de skäl, som anförts för den offent­ ligrättsliga underhållspliktens inskränkning, möjligen åberopas för att motsvarande åtgärd borde vidtagas i fråga om den civilrättsliga, varigenom man skulle komma fram till ungefärligen den ordning, som gällde sedan länge i Danmark. Kommittén hade för sin del ej ansett sig böra taga ställning till frågan om en dylik omfattande ändring i den civilrättsliga underhållsplikten utan ville endast föreslå, att i anslutning till kommitténs förslag om den offentligrättsliga försörjningsplikten frågan om den civil­ rättsliga underhållspliktens innehåll gjordes till föremål för särskild ut­ redning.

Enligt kommitténs förslag skall socialnämnden äga besluta, att social­ hjälp, som lämnats till minderårigt barn, skall återbetalas av barnets fader eller moder eller adoptant. Skälen för sitt ståndspunktstagande härutinnan utvecklar kommittén inte i vidare mån än som framgår av den redogörelse, som redan lämnats för kommitténs motivering att slopa den automatiska återkravsrätten. Emellertid tar kommittén upp ett par specialfrågor på hithörande om­ råde. Den första av dem rör minderårighetsgränsen. Härom anföres. Enligt fattigvårdslagen går gränsen för minderårighet vid 16 år. Denna gräns är avgörande för gränsdragningen mellan 1 och 2 §§, mellan ovill­ korlig och villkorlig försörjningsplikt och vidare för avhängigheten till föräldrarna i avseende på hemortsrätt. Om nu återkravsrätt gentemot för-

238 Kungl. Moj.ts proposition nr ill år 1955

äldrar för socialhjälp åt deras vuxna barn icke stadgas, kan det ifrågasättas, att man i stället bör höja minderårighetsgränsen till 18 år och sålunda bibehålla återkravsrätten gentemot föräldrarna för socialhjälp åt barnen upp till denna ålder. En dylik höjning av minderårighetsgränsen är emeller­ tid ägnad att inge betänkligheter. Sextonårsgränsen har stor betydelse för omhändertagande enligt barnavårdslagen, utgör övre gräns för allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för folkpension, rätt till sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen m. in. Skall återkravsrätt föreligga för dem som äro mellan 16 och 18 år, kan dylik utan att rubba på en väsentlig punkt i hela den sociala lagstiftningen icke vinnas genom att höja minderårighetsgränsen till 18 år utan man nödgas utforma en särskild återkravs­ rätt beträffande personer mellan 16 och 18 år eller med andra ord uttryckt man behåller den del av den villkorliga försörjningsplikten som avser för­ äldrars skyldighet att försörja sina barn i sagda ålder. Kommittén har emellertid icke funnit bärande skäl för en dylik komplikation av återkravsbestämmelserna.

Den andra specialfrågan gäller, huruvida återkravsrätt bör föreligga mot fader eller moder till barn utom äkten­ skap i fall då den civilrättsliga underhållsskyldighe­ ten mot barnet fullgjorts genom ett engångsbelopp. Härom yttrar kommittén. Avtal om underhållsbidrag till barn utom äktenskap genom engångsbidrag har, såsom lagberedningen framhöll, till syfte mindre att reglera underhållsskyldighetens fullgörande än att för framtiden från den underhållsskyldige avlyfta denna skyldighet. För den underhållsberättigade inne­ bär det dock den fördelen att det framtida underhållet blir säkrat (i regel inköpes i riksförsäkringsanstalten en livränta för beloppet). Sedan bidrags­ förskottslagen tillkommit har dock denna fördel minskat i betydelse, enär redan denna lag utgör en garanti för underhållet. Avtal av detta slag torde icke ha förekommit i nagon större utsträckning. I Stockholm godkände barnavårdsnämnden under tiden från bestämmelsens ikraftträdande 1 januari 1918 t. o. m. 1945 (28 år) ,307 dylika avtal, av vilka 78 gällde inbe­ talningar av faderns sterbhus enligt 11 § i lagen om barn utom äktenskap. Om man bortser från dessa senare avtal, vilka i detta sammanhang äro av mindre intresse, förekom det alltså 8 avtal per år. Motsvarande siffra för 1946 var 5 (jämte 2 avtal med sterbhus) och för 1947 8 (jämte 1 med sterbhus).

Kommittén framhåller, att underhållsskyldig, som fullgjort sin under­ hållsskyldighet genom att betala ett engångsbelopp, enligt nuvarande ordning likväl är ersättningsskyldig i förhållande till det allmänna, om fattigvård av någon anledning måste tilldelas barnet. I det enskilda fallet kunde en dylik skyldighet naturligen vara svår att förstå för den, som erlagt engångsbeloppet, och den uppfattningen kunde vinna insteg, att han vid avtalets slutande blivit vilseledd. I övrigt vore det ur allmänna synpunkter olämpligt att vederbörande skulle vara ersättningsskyldig gent­ emot samhället vid en tidpunkt, då underhållsplikt gentemot barnet icke längre förelåge. Man borde därför avstå från återkravsrätt från samhällets

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955 239

sida, när den civilrättsliga underhållsskyldigheten fullgjorts genom engångsbetalning. En sådan ändring inskärpte emellertid ytterligare vikten av garantier för att engångsbeloppet vore av tillräcklig storlek och bleve väl förvaltat. Kommittén kunde icke finna den nuvarande ordningen till­ fredsställande, särskilt icke i vad gällde förvaltningen av beloppet. Med hänsyn till att rättigheten att fullgöra underhållsplikten genom engångsbetalning syntes ha skäligen begränsad omfattning kunde det ifrågasättas att helt avskaffa densamma. Kommittén fortsätter. Kommittén har icke ansett sig böra ta ställning till denna fråga utan förutsätter att densamma uppmärksammas vid den utredning om den civilrättsliga underhållsplikten i dess helhet som ovan förordats. Därvid hör emellertid, för den händelse utredningen utmynnar i att bestämmelsen bör bibehållas, även följande specialproblem beaktas. Enligt F.B. 6 kap. 7 g (tidigare 10 g lagen om barn utom äktenskap) skall barnavårdsnämnden hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt för­ säkringsbolag för beloppet åt barnet inköpa en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder, där ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll. Det åsyftade hindret i avtalet torde åtminstone så gott som undantagslöst utgöras av att fadern förbehållit sig att om barnet dör återfå resterande belopp. Såvitt kommittén kunnat finna är detta emellertid mycket sällsynt. Vanligare synes vara att barnavårdsnämnden eljest på moderns önskan underlåter att köpa livränta och placerar pengarna på bankräkning samt successivt utbetalar under­ hållet. Tyvärr förekommer därvidlag att utbetalningarna till att börja med — oavsett hela beloppets storlek — hållas så höga att bidrag från kom­ munen icke skall erfordras, varigenom hela beloppet kan vara förbrukat kanske långt före 16-årsåldern, och den kommun, i vilken barnet då äger hemortsrätt, får — med återkravsrätt mot fadern — helt svara för barnets försörjning, i den mån modern ej ensam förmår detta. I viss mån synas förhållanden av detta slag kunna hänföras till att barnavårdsnämnd god­ känt avtal med alltför små engångsbelopp. Med hänsyn härtill skulle det kunna ifrågasättas att göra inköp av liv­ ränta obligatoriskt. Detta skulle betyda, att avtal, innehållande hinder för inköp av livränta, icke skulle kunna godkännas. En annan utväg vore att överflytta uppgiften att förvalta bidraget — och även att godkänna av­ talet — från barnavårdsnämnden till det sociala länsorganet. Den senare utvägen innebär en ökning av det organisatoriska arbetet och kan såtill­ vida förefalla mindre tilltalande. Å andra sidan kan det möjligen i vissa fall vara olägligt att helt vara hänvisad till inköp av livränta. Oavsett resultatet av den förordade utredningen om den civilrättsliga underhållsskyldigheten föreslår kommittén emellertid, att socialhjälp åt barn, vars fader eller moder erlagt underhållsbidrag genom engångsbelopp, inte skall kunna återkrävas av fadern eller modern. Kommittén ifrågasätter om Fvl:s bestämmelser om makes offent­ lig r ä 11 s 1 i g a försörjningsplikt in o t andra makens barn liar ett så starkt folkpsykologiskt underlag som vore önskvärt för undvi­

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 kande av friktioner. Den civilrättsliga underhållsskyldigheten torde på grund av förhållandenas egen natur allmänt erkännas — medvetet eller omedvetet — medan försörjningsplikten i förhållande till det allmänna allt fortfarande i stor utsträckning torde vara okänd i eller framstå såsom främmande för det allmänna medvetandet. Uppenbarligen kunde denna plikt ge upphov till ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt emellan barnet och styvfadern eller styvmodern påfrestande situa­ tioner. Ej ens vid den mest försiktiga tillämpning av regressrätten torde detta kunna helt undvikas. Härtill komme att behovet av en dylik sam­ hällelig rätt mot den andra maken icke längre förelåge med samma styrka som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Härigenom hade vissa garantier vunnits för att förefintligt hjälpbehov hos den större kategorien av dessa barn skulle kunna i betydande grad tillgodoses i annan ordning än genom socialhjälp. På grund av vad sålunda anförts förordar kommittén, att nuvarande bestämmelser om makes försörjningsplikt mot andra makens barn i för­ hållande till samhället inte skall få någon motsvarighet i socialhjälpslagen.

Vad härefter angår frågan om återkravsrätt mot hjälptagarens make erinrar kommittén om att mannen enligt Fvl är ovill­ korligt försörjningsskyldig mot hustrun, medan hustrun endast är vill­ korligt försörj ningspliktig mot mannen. Denna olikhet hade på sin tid haft en viss motsvarighet i makarnas inbördes olika ställning till varandra enligt gamla giftermålsbalken. Enligt nya giftermålsbalken förelåge inte någon dylik olikhet. Kommittén föreslår därför, att återkravsrätten mot ena maken för socialhjälp åt den andre blir likformig för båda makarna. I fråga om hemskilda makar föreslår kommittén en ändring i förhål­ lande till vad som gäller enligt Fvl. Härom anföres. Beträftande hemskilda makar föreligger f. n. i princip civilrättslig under­ hållsplikt, därvid dock domstol kan befria make, som eljest skolat vara underhållspliktig, från denna skyldighet där den andra maken huvudsak­ ligen bär skulden till hemskillnaden. Även i de fall där dylik befrielse skett, kvarstår f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten. Detta för­ hållande kan icke anses tillfredsställande. Den enskilda medborgare som av offentlig myndighet befriats från eljest föreliggande skyldighet att utgiva bidrag till sin hemskilda makes underhåll, bör därför icke av annan myndighet kunna åläggas att i förhållande till det allmänna svara för samma underhåll. Kommittén föreslår därför att socialnämnd i dylika fall icke skall kunna resa återkrav.

Enligt vad kommittén uttalar skulle det kunna ifrågasättas att utsträcka återkravsrätten även till äktenskapsskild make, som ålagts erlägga under­ hållsbidrag till den andra maken. I dylikt fall förelåge civilrättslig under­ hållsplikt men icke offentligrättslig försörjningsplikt. Kommittén hade emellertid icke kunnat finna, att hittillsvarande erfarenheter givit an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 241

ledning att låta den grupp av anhöriga, mot vilka återkrav skulle kunna riktas, omfatta även frånskild make. I fråga om kretsen av de anhöriga, mot vilka återkrav skall kunna riktas, innebär alltså kommitténs förslag, att dylikt krav skall kunna komma ifråga endast gentemot hjälptagarens make samt, om hjälptagaren är minderårig, mot hans föräldrar eller adoptivföräldrar, i den mån vederbörande är civilrättsligt underhållspliktig. Enligt kommitténs mening saknas anledning att göra dylikt återkrav beroende av att även hjälptaga­ ren själv göres ersättningsskyldig. Tvärtom funnes mycket ofta skäl att besluta återkrav mot anhörig, ehuru hjälptagaren själv inte förklarats ersättningsskyldig. Det vore vidare kommitténs mening att beslut om ersättningsskyldighet alltid skulle avse viss person eller vissa personer och sålunda icke kunna generellt gälla samtliga de personer, för vilka ersättningsskyldighet kunde ifrågakomma.

Beträffande återkravsrättens omfattning framhåller kom­ mittén, att Fvl:s försörjningsplikt endast omfattar vad som utgivits enligt 1 §, dvs. erforderligt uppehälle och vård samt för minderårig uppfostran, allt under förutsättning att understödstagaren är minderårig eller på grund av sjukdom e. d. arbetsoförmögen. Återkravsrätten enligt socialhjälpslagen borde enligt kommitténs mening ges motsvarande utsträckning. Ehuru socialhjälp bleve en rättighet för en arbetslös person, borde sålunda maken icke kunna utsättas för återkrav utan detta borde begränsas till att avse de fall, då sjukdom eller dylik orsak vållat behovet.

I nära överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande hjälp­ tagaren själv sammanfattar kommittén de situationer, i vilka återbetalningsskyldighet är påkallad för hjälptagarens anhöriga, i följande punkter. 1. Den underhållsskyldige har tillgångar, vilka icke för det närvarande kunna disponeras för fullgörande av underhållsskyldigheten eller vilka eljest icke utan allvarlig olägenhet kunna göras likvida t. ex. en fastighet. 2. Den underhållsskyldiges oförmåga att avhjälpa behovet beror på till­ fälliga omständigheter, och man har anledning räkna med att han inom en nära framtid återfår sin förmåga att svara för sin underhållsskyldighet. 3. Den underhållsskyldiges oförmåga beror på bristande hushållning (ojämna inkomster och intet sparande under de tider då inkomsterna äro höga eller slösaktig hushållning i allmänhet). 4. Hjälpbehov för minderårig har uppstått därigenom att fadern (mo­ dern) i ansökning om social förmån för barnet lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan. Härmed jämställes att fadern (modern) vid ansökning om socialhjälp lämnat vilse­ ledande uppgifter. 5. Den underhållsskyldige har visal lättja eller liknöjdhet vid fullgöran­ det av sin underhållsplikt eller har eljest en sådan livsföring att denna omöjliggör eller avsevärt försvårar underhållspliktens fullgörande. ] 0 - lii han g till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 17 7

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

G. Den underhållspliktige är oförmögen att fullgöra sin underhållsplikt på grund av konflikt på arbetsmarknaden.

Vid prövning av återkravsfrågan i fall under 1) och 2) bör socialnämn­ den enligt kommitténs mening ha frihet att fastställa eller inte fastställa återbetalningsskyldighet. Vore t. ex. tillgångarna ej av större värde, borde återkravsrätt inte förbehållas. I fall under 3)—6) däremot borde nämnden vara skyldig besluta om ersättningsskyldighet. Kommittén erinrar om att den, som enligt Fvl fullgör arbetsföreläg­ gande, inte är skyldig att utge ersättning för fattigvård, som under tiden lämnas åt hans anhöriga. Motsvarande borde självfallet gälla i fråga om återkrav mot underhållspliktig för socialhjälp. Denna regel borde emeller­ tid utvidgas till att avse alla frihetsberövade och överhuvudtaget personer, vilka underginge av samhällsorgan anbefallda åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebure hinder för underhållspliktens full­ görande, t. ex. en person som frivilligt ingått på alkoholistanstalt.

Rörande utformningen av den nya lagstiftningens be­ stämmelser om återkravsrätt mot anhöriga yttrar kom­ mittén. Vid tidpunkten för nuvarande fattigvårdslags tillkomst saknades i stor utsträckning uttryckliga lagbestämmelser angående den civilrättsliga un­ derhållsplikten. Någon möjlighet att närmare anknyta den offentligrätts­ liga försörjningsplikten till den civilrättsliga genom en hänvisning i fattig­ vårdslagen till civillagens stadganden fanns sålunda ej. Numera före­ ligger icke detta hinder. Det är sålunda möjligt att i lagen om socialhjälp uttrycka den offentligrättsliga försörjningsplikten genom en hänvisning till civillagens motsvarande stadganden, därvid givetvis sådana modifika­ tioner måste göras som föranledas av förpliktelsernas olika innehåll och räckvidd. Såsom tidigare framhållits, ha redan fattigvårdslagens bestämmelser om försörjningsplikt i huvudsak karaktären av en reglering av fattigvårdsstyrelses återkravsrätt mot civilrättsligt underhållsskyldiga personer. Om de fall, då offentligrättslig försörjningsplikt föreligger men ej civilrättslig underhållsplikt, enligt kommitténs förslag undanröjas, saknas anledning att icke låta sagda förhållande komma till direkt uttryck i lagstiftningen. An starkare bli skälen för detta, om återkravsrätten såsom kommittén ävenledes föreslår, begränsas till en viss krets av de civilrättsligt underhållspliktiga.

På grund av vad sålunda anförts bör enligt kommitténs mening social­ hjälpslagen inte innehålla någon motsvarighet till Fvl 3 § utan enbart bestämmelser om mot vilka civilrättsligt underhållspliktiga personer åter­ krav skall kunna förekomma samt angående omfattningen av återkravs­ rätten. I enlighet härmed har i 30 och 31 §§ i det av kommittén utarbetade förslaget till lag om socialhjälp upptagits följande bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955 243

30 §. Har socialhjälp enligt 3 § meddelats gift person, som i följd av sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, och gentemot vilken make enligt giftermålsbalken är underhållsskyldig, eller minderårig, gentemot vilken fader eller moder eller den som adopterat den minderårige enligt föräldrabalken är underhållsskyldig, är den underhållsskyldige pliktig att ersätta socialnämnden för vad som utgivits i den mån nämnden beslutat att dylik ersättningsskyldighet skall föreligga och sedermera icke funnit skäl till eftergift. Vid beslut enligt första stycket skall vad i 28 § stadgas angående beslut om hjälptagares ersättningsskyldighet äga motsvarande tillämpning. För socialhjälp som utgått under tid, då den underhållsskyldige undergår frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande syfte är underkastad åtgärder, som anbefallts av samhälleligt organ och som utgöra hinder för under­ hållsskyldighetens fullgörande, är denne icke ersättningsskyldig.

31 §. Vid tillämpning av i 30 § givna bestämmelser om underhållsskyldigs ersättningsskyldighet skall iakttagas följande: Ersättningsskyldighet må fastställas, när den underhållsskyldige 1) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för det närvarande icke kunna disponeras för underhållsskyldighetens fullgörande; 2) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet på grund av till­ fälligt nödläge och kan antagas inom en nära framtid komma i god ekono­ misk ställning. Ersättningsskyldighet skall fastställas, när den underhållsskyldige 1) uppenbarligen brustit i fullgörande av sin underhållsskyldighet på grund av bristande hushållning, lättja eller liknöjdhet eller ock på grund av att han har en sådan livsföring, att denna omöjliggör eller försvårar underhållsskyldighetens fullgörande; 2) i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för barnet lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter, vilka föranlett avslag å ansökan; 3) vid utredning om behovet av socialhjälp för den underhållsberättigade lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter eller 4) är oförmögen att fullgöra sin underhållsskyldighet, enär han berörs av konflikt på arbetsmarknaden på sätt i 6 § andra stycket sägs.

Till de sålunda föreslagna stadgandena ansluter sig de föreskrifter i förslagets 32, 34 och 35 §§, för vilka redogörelse lämnats i avsnittet rörande hjälptagarens egen ersättningsskyldighet och som är avsedda att tillämpas jämväl i fråga om anhörigas ersättningsskyldighet.

Vad slutligen angår frågan, huruvida stadgandet i 4 § Fvl om arbets­ givares offentligrättsliga försörjningsplikt bör erhålla motsvarighet i den nya lagen anför kommittén bl. a. följande. Efter fattigvårdslagens ikraftträdande har dels legostadgan upphävts, dels arbetsgivares tidigare förefintliga ansvar för viss karenstid efter olycks­ fall i arbete bortfallit. Förutsättningarna för tillämpningen av 4 § fattig­ vårdslagen ha sålunda till stor del förändrats. Numera regleras ej annat

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

än i undantagsfall arbetsgivares förpliktelser mot sina anställda enligt »särskilda författningar». I sjömanslagen finnas emellertid fortfarande vissa stadganden som ålägga arbetsgivare viss vårdplikt gentemot de anställda. 4 § fattigvårdslagen är däremot ej tillämplig i fråga om det stora antal arbetsförhållanden, där förmånen av sjukvård m. m. garanteras arbets­ tagaren i kollektivavtal. I dylika fall har fattigvårdsstyrelse, som med­ delat fattigvård, ej annan möjlighet att vända sig mot arbetsgivaren än att, efter att hava fått på sig överlåten arbetares rätt, i civilrättslig väg föra talan mot arbetsgivaren, vilken talan dock icke kan sträcka sig utöver avtalets innehåll. Principen om arbetsgivarens offentligrättsliga ansvar för vården av de hos honom anställda har sålunda i våra dagars samhälle föga aktualitet. Det är ju också på ett mycket begränsat område av arbetsmarknaden, som denna princip fortfarande äger någon relevans. Kommittén kan icke finna anledning att beträffande en så begränsad grupp arbetsgivare som den inom sjöfartsnäringen behålla detta ansvar i en reformerad socialvård. På grund av det anförda föreslår kommittén, att 4 § Fvl inte får någon motsvarighet i socialhjälpslagen.

Remissyttranden

I föregående avsnitt har en redogörelse lämnats för vad yttrandena innehåller i fråga om hjälp tagarens egen återbetalningsskyldighet. En del av de synpunkter, som därvid redovisats, har aveeende även på anhörigas återbetalningsskyldighet; i somliga fall har detta kommit till direkt uttryck i yttrandena, i andra fall torde det ha underförståtts. Jag får därför i första hand hänvisa till nyssnämnda redogörelse. Emellertid innehåller yttrandena åtskilligt, som endast tar sikte på anhörigas återbetalningsskyldighet och som därför bör redovisas i detta sammanhang. Kommitténs förslag att slopa den nuvarande automatiska återbetalningsskyldigheten för anhöriga har genomgående lämnats utan erinran. Bland dem, som uttryckligen tillstyrkt förslaget i denna del, märkes Högerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och Yr­ keskvinnors samarbetsförbund. Sistnämnda förbund anser att den frihet, som förslaget lämnar för ett individuellt bedömande, är riktig men fäster uppmärksamheten på att kommunala ekonomiska intressen kan komma att spela in vid avgörandet av frågor angående ersättningsskyldighet och storleken därav.

I fråga om den krets av anhöriga, mot vilka återkrav bör kunna riktas, förekommer åtskilliga uttalanden i remissyttranden. Vad först angår kommitténs förslag, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar (adoptivföräldrar) eller barn (adoptivbarn) framhåller stadsfullmäktige i Nässjö, att ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 ur 1955 245

ningsskyldighet mellan föräldrar och vuxna barn endast i undantagsfall ifrågasättes vid tillämpningen av Fvl. Fullmäktige tillstyrker därför för­ slaget i denna del. Samma ståndpunkt intar stadsfullmäktige i Eslöv, som särskilt understryker, att socialhjälp till åldringar torde bli jämförelsevis sällsynt med hänsyn till folkpensioneringen. De fall, där mindre tillfreds­ ställande resultat kunde befaras vid borttagande av barns skyldighet att ersätta socialhjälp som utgivits till föräldrarna, torde därför bli mycket sällsynta. Socicilvårdskonsulenten i nionde distriktet säger sig otaliga gånger ha sett exempel på att gamla människor hellre lede nöd än begärde hjälp från fattigvården just därför att de visste att deras barn kunde få betala igen understödet. Det vore därför lyckligt om vuxna barn inte gjordes ersättningsskyldiga för hjälp, som lämnats till deras föräldrar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig i huvudsak till förslaget i förevarande del. Detta innebure dock inte, att länsstyrelsen instämde i kommitténs motivering, vilken i flera avseenden förefölle läns­ styrelsen föga bärande. Då kommittén sökt beräkna den nu gällande för­ sörjningspliktens ekonomiska betydelse för det allmänna, hade kommittén tagit allt för ringa hänsyn till den indirekta verkan, som försörjningsplikten hade genom att försörj ningspliktiga med vetskap om återkravsrätten i ej obetydlig utsträckning frivilligt fullgjorde sin skyldighet. Kommitténs förhoppning att — även efter borttagandet av den offentligrättsliga försörj­ ningsplikten för barn gentemot föräldrar — barn, som ägde förmåga att hjälpa sina föräldrar, komme att göra detta i alla fall utom där ett spänningstillstånd mellan föräldrar och barn förelåge, syntes mer än lovligt optimistisk och komme säkerligen att i stor utsträckning ej infrias. Man finge ej heller bortse från att borttagandet av nämnda försörjningsplikt komme att i åtskilliga fall ställa socialnämnderna inför besvärliga problem, t. ex. då det gällde frågan om minskning eller indragning av socialhjälp åt en person, som visat sig erhålla ej obetydlig hjälp från barnen, eller då det gällde frågan om socialhjälp åt en person, som hushållade för sina vuxna barn, vilka kunde anses äga förmåga bidraga till dennes försörjning. Fredrika-Bremer-förbundet är tveksamt, huruvida återkravsrätten bör slopas gentemot barn och föräldrar till vuxen hjälptagare. Tveksamheten sammanhängde med att den civilrättsliga underhållsskyldigheten omfattade även dessa kategorier och att det med skäl kunde anses, att reglerna om underhållsskyldighet borde vara överensstämmande i alla sammanhang. Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar. Enligt förslaget till socialhjälpslag ha försörjningspliktigas ersättnings­ skyldighet gentemot samhället avsevärt beskurits beträffande såväl kretsen av de försörj ningspliktiga som ersättningspliktens omfattning. I fråga om kretsen av de försörjningspliktiga kommer, även om kommitténs förslag härutinnan godtages, afl finnas vissa skiljaktigheter mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga försörjningsplikten. Av särskilt intresse är att samhällets regressrätt gentemot barn för socialhjälp åt deras föräldrar,

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vilka på grund av sjukdom eller annan dylik orsak äro ur stånd att för­ sörja sig, nu föreslås skola upphöra. Utan tvekan har en viss omsvängning i uppfattningen börjat göra sig gällande under senare år. På många håll, särskilt på landsbygden, torde dock alltjämt anses självklart att barnen skola sörja för sina föräldrar. Därjämte kan det stundom, såsom då barnen ha en god ekonomisk ställning, förefalla obilligt att samhället skall svara för föräldrarnas uppehälle och vård. För egen del vill länsstyrelsen ifråga­ sätta om icke alltjämt den allmänna uppfattningen är den att, liksom föräldrarna sörja för barnen, dessa böra vid behov ekonomiskt stödja sina föräldrar. Visserligen kan till stöd för den föreslagna ändringen med fog anföras att samhällets regressrätt ekonomiskt spelar så ringa roll att den på grund därav bör kunna slopas. Man torde dock ej kunna bortse från det förhållandet att, om regressrätten slopas, den civilrättsliga för­ sörjningsplikten minskar i betydelse och det blir anledning undersöka om icke också den bör upphöra. Om nämligen regressrätten försvinner, komma föräldrarna i nyss anförda fall sannolikt att vända sig till socialnämnden med begäran om hjälp. Någon hänvändelse till domstol i sådant syfte torde av naturliga skäl ifrågakomma endast i undantagsfall.

Med anledning av vad sålunda anförts om sambandet mellan den civil­ rättsliga och den offentligrättsliga försörjningsplikten föreslår länsstyrel­ sen, att båda slagen av försörjningsplikt göres till föremål för en närmare undersökning. Högerns kvinnoförbund anför. Socialvårdskommitténs förslag om upphävande av återkravsrätten mot vissa enligt den civilrättsliga lagstiftningen försörjningspliktiga, nämligen barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare, har inom Förbundet väckt vissa betänkligheter. Bärande motiv för en sådan inskränkning i återkravs­ rätten ha visserligen anförts, nämligen hänsynen dels till de gamla hjälpbehövande, som på grund av denna återkravsrätt mot deras barn dra sig för att söka behövlig hjälp, dels till risken att den skall motverka familje­ bildningen och försvåra barnens och deras familjers utkomstmöjligheter samt minska barnens förmåga att ge sina barn en god uppfostran och utbildning. Att olägenheter och risker av dessa slag verkligen föreligga, visar erfarenheten, och härtill måste uppenbarligen hänsyn tagas. Å andra sidan kan det i enskilda fall te sig stötande, att anhöriga utan vidare genom en hänvisning till kommunens skyldigheter enligt lag skola kunna avbörda sig den försörjningsplikt, som dock enligt civilrättsliga regler åvilar dem; detta så mycket mer som den bristande överensstämmelsen mellan civilrätts- och socialvårdslagstiftningen knappast är tilltalande. Som en konsekvens av förslaget om ett slopande av den offentligrättsliga er­ sättningsskyldigheten i dessa fall förordar också socialvårdskommittén, att jämväl frågan om den civilrättsliga underhållsplikten på denna punkt göres till föremål för utredning. Förbundet skulle helst se, att båda dessa frågor i ett sammanhang toges under omprövning och att således i social­ hjälpslagen tillsvidare i avvaktan härpå infördes återkravsrätt även mot barn respektive föräldrar till vuxna hjälptagare. Härvid synes dock ange­ läget, att genom t. ex. tillsynsmyndighetens råd och anvisningar manades till en restriktiv tillämpning av denna rätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 247

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om inte en tillämpning av kommitténs förslag i vissa fall kunde medföra resultat, som för rätts­ känslan skulle framstå som i viss mån tveksamma. Sålunda skulle ersätt­ ningsskyldighet kunna ifrågakomma för en person i förhållandevis blyg­ samma ekonomiska omständigheter, om hjälpen lämnats hans minderåriga barn, under det att ersättningsskyldighet skulle vara utesluten för en per­ son i god ställning, därest hjälpen utgått till hans föräldrar. Helt avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelsen i Jön­ köpings län som yttrar. Barns försörjningsplikt mot föräldrar liksom även föräldrars mot vuxna barn bör bestå. Otvivelaktigt har särskilt förstnämnda plikt tidigare i många fall varit mycket betungande. Läget har emellertid härutinnan väsentligt ändrats främst genom folkpensioneringsreformen varigenom samhället i be­ tydande utsträckning övertagit försörjningen av åldringarna och de varak­ tigt arbetsoförmögna. Det synes då ej obilligt att kräva att barnen i niån av förmåga skola bära den återstående försörjningsbördan. Det torde också alltjämt för de flesta framstå som stötande att barn i god ekonomisk ställ­ ning icke skola gentemot samhället vara skyldiga bidraga till sina föräld­ rars uppehälle. Konsekvensen härav blir att om barn i sådan ställning sam­ manbo med sina föräldrar begäran om socialhjälp till dessa måste prövas utan hänsyn till barnens inkomster. Även om försörjningsplikten rent ekono­ miskt kanske icke betyder så mycket för samhället, är dess upphävande ägnat att försvaga den solidaritet och intressegemenskap — ej blott ekono­ misk — som i allmänhet i ett kultursamhälle kännetecknar förhållandet mellan föräldrar och barn och som utgör en så stark sammanhållande kraft dem emellan. Staten, för vars bestånd familjen utgör grunden, bör göra allt för att hålla denna samhörighetskänsla levande. I detta sammanhang må påpekas, att det föreliggande betänkandet även i andra hänseenden dess­ värre ger uttryck för bristande förståelse för den visserligen i mångas ögon gammalmodiga men likafullt ofrånkomliga grundsatsen, att det är en var medborgares plikt att göra sitt yttersta för att själv försörja sig och de sina utan bidrag från det allmänna och att samhällets mellankomst bör vara att betrakta som en nödfallsutväg. Såväl i motiveringen som i vissa lagbestämmelsers utformning skymta tankegångar, som icke kunna undgå att provocera hjälpbegäret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar som sin mening, att anled­ ning saknas för samhället att tillmötesgå tidsandan genom att legalisera de nya generationernas alltmer tilltagande likgiltighet mot nödställda an­ höriga. Statskontoret anser det ligga i sakens natur, att socialhjälp åt vuxen person bör kunna återkrävas av hans föräldrar eller barn, därest dessa befinner sig i goda ekonomiska omständigheter. För flertalet sam­ hällsmedlemmar skulle det te sig stötande om inte under angivna förhål­ lande anspråk på återbetalning skulle kunna göras gällande från det all­ männas sida. Uttalanden av liknande art förekommer i de yttranden, som avgivits av stadsfullmäktige i Linköping och barnavårdsnämnden i Ystad.

248 Kungl. Maj:t s proposition nr til år 1955

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg anför.

Slopas försörjningsplikten och lämnas hjälpen i en fullvärdig form, torde de fall, där barn i goda omständigheter underlåta att hjälpa sina föräldrar, icke komma att inskränka sig till de fall, där förhållandet mellan parterna är mindre gott. Då rätt föreligger för föräldrarna att erhålla hjälp av sam­ hället i en fullvärdig form, likvärdig med t. ex. folkpension, komma säker­ ligen barnen att anse, att föräldrarna i första hand böra begagna sig av denna rätt och att barnen skola ha full frihet att utöver socialhjälpen lämna föräldrarna bistånd, närhelst och med vilka belopp de önska utan att detta skall inverka på socialhjälpen. Ett hänsynstagande till utom hemmet boende barns bidrag vid utmätande av socialhjälp, på sätt socialvårdskornmittén förutsätter, torde säkerligen bliva svårt att genomföra i praktiken och i varje fall ofta medföra, att barnen draga in sina underhållsbidrag, när de finna, att socialhjälpen på grund av dem i motsvarande mån minskas. Det kunde möjligen därför förtjäna att övervägas, huruvida icke en skyldighet för barn i goda ekonomiska omständigheter att bidraga till sina föräldrars försörjning i någon form borde bibehållas för att motverka benägenheten att övervältra allt ansvar på samhället även i sådana fall, där socialvårdskommittén, såsom av ovan citerade uttalande får anses framgå, menar, att barnen böra hjälpa föräldrarna utan samhällets mellankomst. Särskilt torde i det allmänna rättsmedvetandet saknas stöd för att vuxna barn med goda inkomster, vilka bo tillsammans med exempelvis sin moder, som ehuru kanske oförmögen till förvärvsarbete dock är i stånd att i huvudsak sköta hemmet för barnen, icke skola vara skyldiga att försörja modern. Sådana barn hava säkerligen nu i det stora flertalet fall en stark känsla av att de böra sörja för sin moder även i ekonomiskt avseende, och fattigvården får därför i ringa utsträckning kontakt med dylika fall. Slopas försörjnings­ plikten och utbytes fattigvården mot den »finare» socialhjälpen, torde denna känsla så småningom försvinna och modern komma att uppmanas att be­ gagna sig av sin rätt till socialhjälp.

Vad härefter angår frågan om föräldrars (adoptivföräldrars) skyldighet att utgiva ersättning för socialhjälp åt minderåriga barn (adoptivbarn) har länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtlands läns lands­ tings förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i Norrtälje, Sundsvall och Östersund ifrågasatt en höjning av den nu gällande och i kommitténs för­ slag bibehållna minderårighetsgränsen, 16 år. Som skäl härför anföres, att 16-årsgränsen varit naturlig på den tid, då de flesta ungdo­ marna vid 16 års ålder haft flera års förvärvsarbete bakom sig. Att under nutida förhållanden helt upphäva föräldrarnas offentligrättsliga försörj­ ningsplikt då barnet fyllt 16 år, vore inte lämpligt i all synnerhet som ut­ ökad skolgång och strävan efter bättre yrkesutbildning medfört, att ung­ domar i åldern 16—18 eller kanske 20 år inte nått förutsättningarna för att försörja sig. En lämplig garanti mot missbruk av socialvården vore därför att stadga villkorlig försörjningsplikt för föräldrar mot barn upp till 18 år eller 20 år. I samma riktning uttalar sig barnavårdsnämnderna i Malmö och Hälsingborg, som båda framhåller, att kommitténs förslag står i dålig överensstämmelse med utvecklingen på det civilrättsliga området. Det hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 249

blivit alltmera vanligt, att underhållsbidrag i domar och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. I och med att föräldrabalken öppnat möj­ lighet att låta barnavårdsmannaskap kvarstå till 21 år funnes anledning att räkna med en ytterligare utsträckning av tiden för underhållsskyldig­ heten. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner starka skäl tala för att den offentligrättsliga försörjningsplikten mot barn inte bör upphöra förrän vid 18 eller 20 års ålder. Enligt länsstyrelsens mening boide denna fråga emellertid lösas i samband med frågan om ändring av 16-årsgränsen i en del andra socialförfattningar, varför länsstyrelsen inte ansage sig böra nu påkalla en ändring av förslaget i denna del. Barnavårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg framhåller, att de av kommittén föreslagna reglerna medför en orättvisa såtillvida, att en fader till ett omhändertaget barn utom äktenskap eller till ett om­ händertaget barn i ett upplöst äktenskap bleve skyldig att utgiva under­ håll till barnet medan en fader till ett omhändertaget barn i ett bestående äktenskap i regel bleve helt befriad från ersättningsskyldighet i allt fall så länge underhållsskyldighet inte ålagts honom. Förslaget att helt slopa makes offentligrättsliga försörj­ ningsplikt mot andra makens barn har allmänt godtagits i remissyttrandena. Högerns kvinnoförbund uttalar, att förslaget visserligen leder till en bristande överensstämmelse mellan den offentligrättsliga och den civilrättsliga lagstiftningen men att erfarenheterna gåve så klart besked om de ofta olyckliga verkningarna av återkrav, i fall av detta slag, att denna olägenhet måste accepteras med hänsyn till barnen. På liknande sätt ut­ talar sig Fredrika-Bremer-förbundet.

Vad kommittén föreslagit i fråga om återkravsrätt mot hjälptagarens make har under remissbehandlingen lämnats utan erinran utom av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken inte biträtt för­ slaget att inskränka hemskild makes offentligrättsliga försörjningsplikt mot andra maken. Enligt länsstyrelsens mening hade kommittén helt bort­ sett från att domstol i hemskillnadsmål kunde ålägga make att utgiva underhåll till den andre maken endast därest yrkande härom framställts. Om nu maken av en eller annan anledning eller kanske rentav i samför­ stånd med andre maken icke framställt dylikt yrkande, skulle alltså den andre maken icke få någon offentligrättslig försörjningsplikt mot den förstnämnde. Kommittén hade funnit det stötande att en enskild medbor­ gare, som av domstol befriats från eljest föreliggande skyldighet alt utgiva bidrag till sin hemskilda makes underhåll, skulle kunna av annan myn­ dighet åläggas att i förhållande till det allmänna svara för samma under­ håll. Kommittén hade därvid tydligen ej beaktat att, därest domstol ogillat i hemskillnadsmål av ena maken framställt yrkande om underhåll av den andre maken, yrkande om åläggande för den senare att gentemot det all­

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

männa fullgöra sin försörjningsplikt redan nu regelmässigt torde komma att ogillas med hänsyn till bestämmelserna i 65 § Fvl.

jpw

Beträffande de situationer, i vilka åter kravsrätt bör föreligga, förordar länsstyrelsen i Hallands län en utvidgning av den i 31 § 3 st. 2) i kommitténs förslag upptagna regeln så att denna kommer att gälla även i fall, då den underhållspliktige lämnat felaktiga eller vilse­ ledande uppgifter i ansökan om annan social förmån än socialhjälp för make eller maka. RLF förklarar sig ej kunna biträda kommitténs förslag att befria för­ sörj ning splik tig från skyldighet att utgiva ersättning för socialhjälp, som utgått under tid då han undergår frihetsstraff eller eljest i tillrättaförande syfte är underkastad åtgärder, som anbefallts av samhälleligt organ och som utgör hinder för underhållsskyldighetens fullgörande. Regeln härom i förslagets 30 § 3 st. vore kategorisk. Ersättningsskyldigheten borde vara beroende av huruvida den underhållsskyldige, sedan han åter kunde för­ sörja sig själv, hade förutsättningar att fullgöra en återbetalning. Detta borde prövas från fall till fall. Södermanlands läns fattigvårdsförbund ut­ talar rörande ifrågavarande regel, att den av principiella skäl torde väcka betänkligheter.

Departementschefen

Enligt Fvl är vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra, så att de ej faller fattigvården till last. Man brukar här tala om en offentligrättslig försörjningsplikt i motsats till den civilrättsliga underhållsskyldighet, som är reglerad i giftermåls- och föräldrabalkarna. Dessa båda slag av för­ sörjningsplikt är av olika karaktär. Genom de åsyftade bestämmel­ serna i nyssnämnda balkar regleras enskilda personers inbördes rättig­ heter och skyldigheter; anspråk på underhåll kan med stöd av dem göras gällande av enskild mot enskild. Fvl:s regler däremot har till syfte att bestämma den enskildes förpliktelser mot det allmänna. Inom de gränser, som utstakas för den offentligrättsliga försörjningsplikten, äger samhället kräva, att den enskilde fullgör sina skyldigheter mot sina anhöriga, samt, om det uraktlåtes och samhället till följd härav måste träda emellan genom att meddela fattigvård, uttaga ersättning härför av den försumlige. I fråga om den krets av anhöriga, som är skyldiga att försörja varandra, överensstämmer Fvl nära med giftermålsbalken och föräldrabalken. Be­ träffande omfattningen av försörjningsplikten råder däremot en bestämd skillnad såtillvida, att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten — i motsats till den civilrättsliga — inte i något fall sträcker sig längre än samhällets egen skyldighet att utge obligatorisk fattigvård; ersättning för frivillig fattigvård kan aldrig uttagas av den, som är försörjningspliktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 251

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i Fvl:s regler om återkravsrätt mot anhöriga. Den viktigaste nyheten i förslaget innebär, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna återkrävas av hans föräldrar eller barn. I remissyttrandena har vissa betänkligheter framförts mot att lagfästa förslaget i denna del. Därvid har anförts bl. a., att föräldrar och barn i civilrättslig mening vore underhållsskyldiga mot varandra och att över­ ensstämmelse borde råda mellan den civilrättsliga och den offentligrätts­ liga försörjningsplikten. Vidare har framhållits, att för rättskänslan stö­ tande resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska om­ ständigheter inte bleve skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som lämnats hans föräldrar eller vuxna barn. Farhågor har också uttalats för att solidariteten och intressegemenskapen mellan föräldrar och barn skulle försvagas, därest återkravsrätten borttoges i dessa fall. Med anledning av dessa invändningar vill jag erinra om att samhället i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår behövande personer utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exem­ pel vill jag nämna folkpensioneringen, vars inkomstprövade förmåner säkerligen utgår till ett stort antal åldringar, som har barn i goda ekono­ miska förhållanden. Det lär inte i något sammanhang ha ifrågasatts, att ersättning för dessa förmåner skulle kunna utkrävas av barnen ens i sådana fall, där dessa uppenbarligen åsidosatt sin civilrättsliga skyldighet att utge underhåll till föräldrarna. På liknande sätt förhåller det sig med t. ex. mödrahjälpen; åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med all sannolikhet föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhålls­ bidrag kunnat uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens iegler. Med det sagda har jag velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda behöver sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten. I vad mån korrespondens bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig böra avgöras med hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt. Härvid bör hänsyn givetvis tagas även till den normbildande verkan, som återkravsrätten kan ha för enskilda personers handlingssätt. Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att socialhjälp åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves från deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska ringa direkt betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras gällande, att den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen om att återkravsrätt föreligger kommer en del försörjningspliktiga att frivilligt fullgöra sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock för sannolikt, att denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt min mening helt andra omständigheter än vetskapen om Fvl:s regressregler som gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom. Inte heller tror jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kanne-

252 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

tecknar förhållandet mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om dessa regressregler slopades. I varje fall torde, så länge den civilrättsliga underhållsskyldigheten kvarstår oförändrad, reglerna härom utgöra ett tillräckligt stöd för att hålla denna känsla vid liv. Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot att anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga hjälpbehövande gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta små barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas sida. Att denna iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem, som handhar fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många fattigvårdsstyrelser underlåter att verkställa återkrav av den anledningen, att de inte vill skapa osämja mellan föräldrarna och barnen. Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag övervägande skäl tala för att såsom kommittén föreslagit — helt slopa återkravsrätten mot barn för hjälp åt deras föräldrar och mot föräldrar för hjälp åt deras vuxna barn. Godtages detta förslag, bör motsvarande givetvis gälla i fråga om adoptant och adoptivbarn. Enighet torde råda om att socialhjälp, som meddelats åt minderårigt barn, åtminstone i vissa fall bör kunna återkrävas av barnets föräldrar. Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för minderårighet dragen vid 16 år och kommittén har inte föreslagit någon ändring härutinnan. I en del av remissyttrandena har emellertid uttalats, att föräldrars offentlig­ rättsliga försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra redan då barnet fyllt 16 år utan först vid 18 eller 20 års ålder. Som skäl härför har anförts bl. a., att många ungdomar i 16—20-årsåldern med hänsyn till den utökade skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kunde försörja S!g själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Dessa skäl är enligt min mening beaktansvärda. Å andra sidan måste beaktas, att 16-årsåldern gäller som minderårighetsgräns enligt en mängd olika författningar av social karaktär. Som exempel må nämnas, att 16 år utgör övre gräns för rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för rätt till folk­ pension och sjukpenning samt att 16-årsgränsen har stor betydelse vid tillämpningen av barnavårdslagen, vilken lag ju f. n. är föremål för om­ prövning. Frågan om en höjning av ifrågavarande åldersgräns synes därför ej lämpligen böra avgöras i detta sammanhang. Enligt kommitténs förslag skulle ersättning för socialhjälp till minder­ årig få uttagas av dennes föräldrar endast under vissa i förslagets 31 § närmare angivna förutsättningar. För egen del anser jag emellertid, att en fader eller moder i princip alltid bör vara skyldig att utge ersättning för socialhjälp, som lämnats till deras minderåriga barn. Då fråga är om

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955 253

barn utom äktenskap bör dock, såsom kommittén föreslagit, undantag göras för den händelse fadern eller modern enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla. Vidare torde — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 63 § 2 st. Fvl — undantag böra göras för det fall, att någon av föräldrarna enligt dom eller avtal är skyldig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldig­ het mot sitt minderåriga barn men försummar att göra detta och där­ igenom förorsakar att socialhjälp måste lämnas åt barnet; i dylikt fall bör ersättning inte kunna utkrävas av den av föräldrarna, som inte för­ summat sin underhållsplikt. Enligt föräldrabalken föreligger i vissa fall underhållsskyldighet mot makes barn. Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är nämligen den andre maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll, så länge äktenskapet består. Under samma förutsättningar föreligger enligt Fvl offentligrättslig försörjningsplikt mot makes barn, och ersättning för socialhjälp, som lämnats åt ett sådant barn, kan alltså uttagas av barnets styvfader eller styvmoder. Kommittén har föreslagit, att återkravsrätten i dessa fall helt slopas. Som skäl härför har bl. a. anförts, att den offentlig­ rättsliga försörjningsplikten mot andra makens barn gåve upphov till ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt mellan barnet och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer ävensom att be­ hov av återkravsrätt i dessa fall inte längre förelåge med samma styrka som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Dessa skäl synes mig väga tungt för att helt avstå från återkravsrätt mot styvföräldrar. Då förslaget härom dessutom enhälligt godtagits under remissbehand­ lingen, tillstyrker jag att det genomföres. De naturliga föräldrarna till ett adopterat barn har enligt för­ äldrabalken inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Underhålls­ skyldigheten åvilar i stället adoptanten samt, om han är gift och barnet står under hans vårdnad, hans make. Endast om de blir ur stånd att underhålla barnet, inträder de naturliga föräldrarnas underhållsskyldighet. I konsekvens härmed åvilar f. n. den offentligrättsliga försörjnings­ plikten i regel inte de naturliga föräldrarna utan adoptanten samt, i före­ kommande fall, hans make. Enligt den nya lagstiftningen bör de natur­ liga föräldrarna till ett adopterat barn vara helt befriade från att utge er­ sättning för socialhjälp åt barnet. Ersättningsskyldigheten bör i stället vila på adoptanten. Av skäl som anförts beträffande styvbarn bör däremot adoptantens make vara fritagen från dylik skyldighet. Från sistnämnda regel synes dock ett undantag böra göras; skulle adoptanten vara gift med någon av barnets föräldrar, bör ersättningsskyldigheten åvila båda makarna. Enligt Fvl gäller i fråga om återkr a v s r ä 11 in o t in a k e olika

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

regler för man och hustru; mannen är ovillkorligt försörjningspliktig mot hustrun medan hon endast har en s. k. villkorlig försörjningsplikt mot honom. Kommittén har föreslagit att denna skiljaktighet slopas och att likformiga regler utformas för båda makarna. Vidare har kommittén föreslagit en regel av innebörd, att om socialhjälp utgives till en hemskild make ersättning härför inte skall kunna uttagas av andra maken, därest denne befriats från sin civilrättsliga underhållsskyldighet mot hjälptagaren. För egen del anser jag mig i huvudsak kunna godtaga förslaget i dessa delar. Som regel bör gälla, att make är skyldig att utge ersättning för socialhjälp som lämnats andra maken. Men om makarna vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var berättigad till underhåll av andra maken, bör denne inte vara ersättningsskyldig. I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att utsträcka återkravsrätten till frånskild make. Vad härefter angår återkravsrättens omfattning är, såsom förut nämnts, en hjälptagares anhöriga enligt nu gällande lagstiftning endast skyldiga att utge ersättning för obligatorisk fattigvård. Jag har i det föregående föreslagit, att området för den obligatoriska hjälpen ut­ vidgas, och i konsekvens härmed synes återkravsrätten böra utsträckas på motsvarande sätt. I sak innebär detta ingen annan skillnad från vad som nu gäller än att en make blir skyldig att, om andra maken finnes böra av hälsoskäl avhålla sig från arbete, utge ersättning för vad som utgives i obligatorisk hjälp åt denne. Liksom nu bör ersättning inte kunna uttagas av försörj ningspliktig med högre belopp än det, vartill kommunens kostnader för hjälpen skä­ ligen kan skattas. Vad anstaltsvården beträffar, bör Konungen tillerkännas samma befogenhet som enligt Fvl att fastställa taxa för denna uppskattning. Enligt Fvl anses den, som försummat sin försörjningsplikt mot sin hustru eller sina minderåriga barn och som till följd därav erhållit s. k. arbetsföreläggande, genom arbetets utförande fullgöra sin skyl­ dighet att utge ersättning för fattigvård, som under tiden tilldelas hustrun eller barnen. Kommittén har föreslagit att denna regel bibehålies och ut­ vidgas till att avse alla personer, som undergår av samhällsorgan anbe­ fallda åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebär hinder för underhållspliktens fullgörande. För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till förslaget, som i denna del så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. Om någon är häktad eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola eller allmän vård­ anstalt för alkoholmissbrukare och till följd därav är ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot sin make eller sina barn, bör ersättning för socialhjälp, som under tiden utgivits åt dem, ej kunna uttagas av honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 255

Beträffande de formella förutsättningarna för att återbetalningsskyldigheten skall inträda samt pre­ skription bör i fråga om anhöriga gälla samma regler som föreslagits för hjälptagarna själva. Härom hänvisas till vad som anförts i föregående avsnitt. Vad angår den lagtekniska utformningen är jag ense med kommittén om att behov ej föreligger att i den nya lagen upptaga bestäm­ melser, som svarar mot reglerna om försörjningsplikt i 3 § Fvl. Det torde räcka att direkt ange i vilka fall återkravsrätt föreligger. Såsom kommittén föreslagit bör Fvl:s regler om arbetsgivares offentligrättsliga försörjningsplikt inte få någon mot­ svarighet i den nya lagen.

Den kommunala organisationen

Inledning

Sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag rörande socialhjälpens kommunala administration, har antagits en ny kommunallag, vilken trätt i kraft den 1 januari 1955. Den nya lagen innebär bl. a., att en för stad och land enhetlig organisation skapats för den centrala kommunalförvalt­ ningen och dess ledning. I varje kommun skall sålunda finnas en styrelse, som i landskommun skall utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel av drätselkammaren. Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga initiativ och ha överinseende över övriga nämnders verksamhet. I lagen finnes upptagna åtskilliga organisatoriska föreskrifter för kommunens styrelse. De flesta av dem äger tillämpning jämväl i fråga om sådana nämnder, som inte är reglerade i särskild författning. Däremot gäller ifrågavarande bestämmelser inte för de nämnder, som utses för reglerad förvaltning. Under förarbetena till lagen uttalade föredragande departe­ mentschefen (prop. nr 210/1953), att kommunerna borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov. Samtidigt underströks, att det vore önskvärt att de bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisa­ tionen m. m., som funnes upptagna i fattigvårds- och barnavårdslagarna in. fl. specialförfattningar, i möjligaste mån anpassades efter den nya kommunallagen. Riksdagen fann det vara av största vikt för vinnande av enkla och rationella arbetsformer i den kommunala förvaltningen, att en sådan anpassning snarast komme till stånd (konstitutionsutskottets ut­ låtande nr 22/1953). I detta sammanhang är vidare att märka att en ny lagstiftning om nykterhetsvård, i vilken ingår bestämmelser rörande nykterhetsnämnder, träder i kraft den 1 oktober 1955 och alt den allmänna sjukförsäkringens

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1955

genomförande inneburit ställningstagande av betydelse för det administra­ tiva handhavandet av socialvårdande uppgifter. Det må även erinras om att 1953 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag (prop. nr 180) antog en lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Slutligen må erinras om att barnavårdskommittén f. n. är sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen och därmed även av den kommunala orga­ nisationen för barnavård och ungdomsskydd samt att 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen prövar frågor av betydelse för den kommu­ nala organisationen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit måste socialvårdskommitténs förslag i förevarande hänseende anses vila på förutsättningar, som nu till stor del ej längre är för handen. Det synes därför ej vara erforder­ ligt att här lämna någon närmare redogörelse för kommittéförslaget och de däröver avgivna yttrandena. Ej heller torde här böra redogöras för detaljerna i den nuvarande lagstiftningen. En redogörelse för lagstift­ ningens innehåll synes kunna anstå till specialmotiveringen. Det torde emellertid vara lämpligt att — innan huvudinnehållet i kommittéförslaget och remissyttrandena beröres — lämna en översikt av den nuvarande kommunala organisationen på det socialpolitiska området.

Översikt av den kommunala socialvårdsorganisationen

Fattigvårdsstyrelsen är det äldsta kommunala organet med socialpoli­ tiska uppgifter; före 1914 var fattigvårdsstyrelsen det enda lokala socialvårdsorganet. Enligt 9 § fattigvårdslagen skall i varje fattigvårdssamhälle varje kommun bildar numera ett eget fattigvårdssamhälle — finnas en fattigvårdsstyrelse. Barnavårdsnämnden tillkom samtidigt med 1924 års barnavårdslag. En­ ligt 1 § denna lag skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd. Mindre kommun kan dock av Kungl. Maj :t befrias från denna skyldighet, i vilket fall kommunens fattigvårdsstyrelse med viss förstärkning tjänstgör som barnavårdsnämnd (7 §). Pensionsnåmnden inrättades genom 1913 års lag om allmän pensions­ försäkring och har nu att verka i enlighet med bestämmelserna i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering. I regel bildar varje kommun ett pensionsdistrikt, men en kommun kan uppdelas i flera distrikt. Flera kommuner kan enligt lagen slås samman till ett pensionsdistrikt, men detta förekommer inte i något fall. Enligt folkpensioneringslagens 25 § skall för varje pensionsdistrikt finnas en pensionsnämnd. Nykterhetsnåmnden leder sitt ursprung från 1913 års lagstiftning om behandling av alkoholister. Enligt 1931 års alkoholistlag (2 §) liksom enligt lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård (3 §) skall i varje kommun

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 257

finnas en kommunal nykterhetsnämnd. Enligt 5 § lagen om nykterhetsvård kan kommunens fattigvårdsstyrelse utgöra nykterhetsnämnd, därest kommunens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör särskild nyk­ terhetsnämnd obehövlig. Arbetslöshetsnämnd ■— vid tillkomsten år 1914 kallad arbetslöshetskom­ mitté — skall, därest Kungl. Maj :t så förordnar, enligt lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd finnas inom kommun för handhavande av lokala åtgärder i fråga om statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet. Om förordnandet inte innefattar föreskrift om att särskild arbetslöshetsnämnd skall tillsättas, kan kommunen själv be­ sluta inrätta särskild nämnd; i annat fall skall kommunens styrelse vara arbetslöshetsnämnd. Arbetslöshetsnämnd må vara gemensam för flera kommuner. Familjebidragsnämnd skall enligt 23 § förordningen den 29 mars 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga in. in. inrättas av kommun. Där ej sär­ skild familjebidragsnämnd inrättats, skall kommunen uppdra åt annan kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd. Hemhjälpsnämnd skall finnas i kommun, där statsunderstödd social hemhjälpsverksamhet bedrives. Kommun skall enligt 6 § kungörelsen den 31 december 1943 antingen inrätta särskild hemhjälpsnämnd eller upp­ draga åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd; dock att, där kommuner för handhavande av den sociala hemhjälpsverksamheten sammanslutit sig till kommunalförbund, förbundsdirektionen må utgöra hemhjälpsnämnd för i förbundet ingående kommuner. Lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder till bostadsförsörjning­ ens främjande stadgar i 2 §, att kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån och bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen inom riket, ävensom i övrigt, i den om­ fattning Kungl. Maj :t närmare bestämmer, biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. Enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall lokalsjukkassa finnas för varje lokalsjukkasseområde (3 §). Sådant område omfattar en eller flera kommuner. Hälsovårdsnämnd skall enligt hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 fin­ nas i varje kommun; i vissa landskommuner må dock kommunalnämnden utgöra hälsovårdsnämnd. Enligt lag den 22 maj 1953 om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården gäller, att om kommun beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnäinnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa organ, sådan befattning må tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer. 17— Biliang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Socialvårdskommittén

Kommittén erinrar om att den år 1942 framlade ett förslag till lag om socialnämnd m. m. Kommitténs förslag innebar sammanfattningsvis, att det s. k. småkommunsproblemet skulle för socialvårdens och hälsovårdens del tills vidare lösas genom bildandet av särskilda enheter, socialvårdskommuner. I samband därmed föreslogs, att det i princip skulle i varje kommun finnas en socialnämnd och en barnavårdsnämnd, av vilka den senare skulle handha den samhälleliga barna- och ungdomsvården, medan socialnämnden skulle omhänderha uppgifter motsvarande dem, som nu handhas av fattigvårdsstyrelse, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd. Där särskilda förhål­ landen därtill föranledde, skulle kommun kunna vid sidan av socialnämn­ den tillsätta en eller flera särskilda nämnder med uppgift att omhänder­ taga verksamheten inom någon eller några av de socialvårdsgrenar, som eljest skulle ha ankommit på socialnämnden. Beslut om tillsättande av särskild nämnd skulle underställas länsstyrelsen för godkännande. Vare sig inom en kommun inrättats särskilda nämnder eller icke, skulle social­ nämnden vara det ledande socialvårdsorganet inom kommunen samt handha kommunens medelsförvaltning, företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter och i princip tillsätta de tjänstemannabefattningar, som kommunens beslutande myndighet inrättat. Över detta förslag inhämtades yttranden från ett stort antal myndig­ heter och organisationer. Förslaget blev dock inte förelagt riksdagen. Kommittén redogör i sitt nu ifrågavarande betänkande för innebörden av ett flertal reformer och reformförslag från tiden efter framläggandet av nyssnämnda förslag rörande socialnämnd. Bl. a. omnämnes härvid det förslag om tillskapande av ett för socialförsäkringarna gemensamt lokalt organ, förslagsvis benämnt socialförsäkringsnämnden, som socialvårdskom­ mittén framlade i sitt betänkande av år 1948 om arbetslöshetsförsäkringen. Vidare erinras om att befolkningsutredningen år 1946 föreslog, att i varje kommun skulle tillsättas ett för handhavandet av de familjevårdande upp­ gifterna och barnavårdsnämndens uppgifter gemensamt organ, förslagsvis kallat familj enämnden, i vilket barnavårdsnämnden skulle uppgå. Sedan kommittén redogjort för kommunernas egna åtgärder för cen­ tralisering av socialvårdsarbetet framlägger kommittén sitt slutliga förslag angående den kommunala socialvårdsorganisationen. Sammanfattningsvis innebär förslaget följande. Kommittén anser, att en fristående lagstiftning rörande den kommunala socialvårdsorganisationen bör utfärdas. Förslaget innebär å ena sidan att kommittén vidhåller sitt förslag av år 1942, att inom varje kommun skall inrättas en socialnämnd med central ställning inom kommunens social­

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 259

vård, å andra sidan att kommittén beaktat erinringarna mot en långt driven centralisering av den kommunala nämndorganisationen och i detta avseende föreslår, att kommunerna skall i hög grad få fria händer att ordna organisationen efter de lokala och personliga förhållandena. Endast socialnämnden skall vara obligatorisk. Om icke särskilda för­ hållanden till annat föranleda bör emellertid kommunen tillsätta särskild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och pensionsnämnd. Vid mera om­ fattande arbetslöshet bör även särskild arbetslöshetsnämnd tillsättas. Sär­ skild familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd kan kommunen tillsätta, när den så finner påkallat. Kungl. Maj :t skall kunna föreskriva, att sär­ skild barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller arbetslöshetsnämnd skall tillsättas i viss kommun. Särskild nämnd har att för sitt område självständigt sköta förvaltning och verkställighet, i regel dock icke i fråga om att företräda kommunen i ekonomiska angelägenheter m. m. Där särskild nämnd icke tillsatts an­ kommer det på socialnämnden att sköta förvaltning och verkställighet på ifrågavarande område. Beträffande kommittéförslaget i övrigt i denna del hänvisas till betän­ kandet sid. 387—447.

Remissyttranden

Yttrandena över kommitténs förslag rörande socialvårdens kommunala organisation ger i dominerande utsträckning uttryck åt den meningen, att de lokala förhållandena är alltför olikartade för att en likformig orga­ nisation av nämndväsendet på det sociala området skulle vara lämplig. Från många håll uttalas sympati för tanken på en mer eller mindre långt gående centralisering av socialvårdsarbetet till en eller ett fåtal nämnder. Samtidigt förutsättes emellertid, att kommunerna i enlighet med förslaget får frihet att organisera nämndväsendet efter lokala förutsättningar och behov. Från större kommuners sida framhålles i åtskilliga fall, att man har behov av alla eller flertalet av nu inrättade nämnder. Myndigheter, som företräder avgränsade förvaltningsuppgifter, uttalar sig i flera fall bestämt till förmån för obligatoriskt bibehållande av den ena eller andra nämnden, som i kommittéförslaget inte förutsatts obligatoriskt skola in­ rättas.

Departementschefen Strävandena till samordning och enhetlighet i fråga om de socialpoli­ tiska anordningarna är gamla. Dessa strävanden utgjorde ett av de star­ kaste motiven för alt socialvårdskommittén tillsattes år 1937.

260 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Det är emellertid skäl att erinra om att samordningsdiskussionen gäller olika ting. I fråga om de sociala förmånernas konstruktion eftersträvas en samordning, varigenom luckor i skyddet undvikes likaväl som möjlig­ heter till dubbelersättningar elimineras. Med avseende på förmånernas belopp eftersträvas enhetlighet, så att hjälpbehovets storlek blir bestäm­ mande för förmånernas belopp snarare än hjälpbehovets orsak. Dessa strävanden har de senaste åren beaktats vid utformningen av nya bestäm­ melser rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och folkpensionering. Ett annat slag av samordning avser den sociala administrationen. Där­ vidlag åsyftas på det lokala planet samordning av såväl beslut som verk­ ställighet. Närmare bestämt eftersträvas en koncentration av det kom­ munala nämndväsendet och av det expeditionella arbetet. I sistnämnda avseende söker man underlätta allmänhetens kontakt med de samhälleliga hjälpformerna samt minska omgången för de hjälpbehövande. I detta sammanhang är det fråga om den organisatoriska samordningen på det kommunala planet. En av de viktigaste orsakerna till bristerna på socialvårdens område var tidigare att kommunerna saknade tillräckliga personella och ekonomiska resurser. I direktiven för socialvårdskommittén uttalades, att den starka splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell och att det vore betydelsefullt, om man kunde finna vägar för skapande av större fattigvårdssamhällen. Detta önskemål förverkligades genom den kommunindelningsreform, som genomfördes den 1 januari 1952. Inför nämnda reforms genomförande utarbetades inom inrikesdeparte­ mentet vissa anvisningar, vari uttalades beträffande antalet ledamöter i nämnder och styrelser bl. a., att det —- för att olika kommundelar i möj­ ligaste mån skulle bli representerade i de olika organen — ofta kunde vara lämpligt att dessa organ åtminstone till en början gåves ett något större antal ledamöter än vad som med hänsyn till kommunens storlek och det väntade arbetets omfattning framstode som naturligt. Kommunerna torde i viss utsträckning ha följt dessa anvisningar. Strä­ vandena till koncentration av nämndväsendet har härigenom på sina håll åtminstone temporärt motverkats av kommunindelningsreformen. Sam­ tidigt har emellertid de nybildade kommunerna i stor utsträckning fått praktiska möjligheter att genomföra en rationalisering av det expeditio­ nella arbetet på socialvårdens område, varigenom allmänhetens kontakt med socialvårdsorganen underlättats. Kommunindelningsreformen banade vägen för den revision av kommu­ nallagstiftningen, som avslutades genom utfärdandet av kommunallagen den 18 december 1953, vilken jag berört i den inledande redogörelsen i detta avsnitt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 dr 1955 261

Utgångspunkten för den revision av bestämmelserna rörande kommuner­ nas socialvårdsorganisation, som nu är aktuell, bör alltså -— i enlighet med vad som uttalades under den nya kommunallagens förarbeten — vara, att kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skall ges så vida gränser som är möjligt och som samtidigt är förenligt med den nya kom­ munallagens bestämmelser. Den nya kommunallagen ger, såsom nämnts, kommunens styrelse uppgiften att leda förvaltningen, taga erforderliga initiativ och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Att därutöver fastställa någon form av rangordning mellan de kommunala nämnderna torde ej böra komma i fråga. Med hänsyn härtill synes det inte vara nöd­ vändigt att närmare utveckla varför socialvårdskommitténs år 1950 av­ givna förslag om en socialnämnd, vilken ges en central ställning inom kommunens socialvård, inte bör förverkligas. Såsom jag redan i det föregående framhållit, har fattigvården som hjälpform förlorat i relativ omfattning till följd av sådana reformer som den successiva förbättringen av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen, förbättringen av arbetslöshetsförsäkringens för­ måner, de allmänna barnbidragens införande, höjningen av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, bostadspolitiska åtgärder av skilda slag och däribland bostadsrabatternas införande, arbetsförmedlingens och särskilt arbetsvärdens ökade resurser samt förbättrade möjligheter till vård och försörjning för långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra m. fl. Man torde kunna utgå ifrån, att socialhjälpen kommer att få karaktären av en kompletterande hjälpform av ■— kvantitativt sett -— jämförelsevis underordnad betydelse. Den träder in i de fall, då socialförsäkring och andra hjälpformer inte står till förfogande eller inte förslår. Dess klientel blir, såsom genomförda undersökningar av det nuvarande fattigvårdsklientelet redan visat, i huvudsak inskränkt till ett antal personer eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga — sjuka, efterblivna, alko­ holister, straffade, socialt missanpassade och ömtåliga människor — vilka behöver ekonomisk hjälp men för vilka de på längre sikt viktigaste åt­ gärderna består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga. Verkställigheten av dessa åtgärder ankommer i regel på sjuk­ vården, arbetsvärden, nykterhetsvården etc. Enligt min mening — och därvid delar jag eu vid remissbehandlingen i ett flertal fall uttalad uppfattning — bör socialhjälpsfrågorna handläggas av ett organ med i huvudsak samma ställning som nu tillkommer fattigvårdsstyrelsen. Jag föreslår att detta organ benämnes socialnämnd. Socialvårdskommitténs förslag innebär, att bestämmelserna om social­ nämnden skall sammanfattas i en särskild lag om socialnämnd in. in. 1 denna lag skulle sammanföras bestämmelser om de nämnder, som hand­ har kommunens socialpolitiska uppgifter, förutom socialnämnden således

262 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

även barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, familj ebidragsnämnd, hemhjälpsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Såsom redan av det föregående framgått, är tidpunkten inte lämplig för en ändring av gäl­ lande lagstiftning rörande andra nämnder än fattigvårdsstyrelsen. Nykterhetslagstiftningen har reviderats så sent som år 1954. Barnavårdslagstiftningen är föremål för översyn av en sakkunnigkommitté. Hemhjälp sverksamheten beröres av åldringsvårdsutredningens arbete, och pensionsnämndernas ställning och uppgifter kan komma att påverkas av den allmänna sjukförsäkringens införande och samordningen mellan denna försäkring och folkpensioneringen. Liksom bestämmelserna om fattigvårdsstyrelsen nu återfinnes i fattig­ vårdslagen, bör sålunda enligt min mening reglerna rörande socialnämn­ den upptagas i socialhjälpslagen. Någon särskild lag om socialnämnd bör sålunda inte utfärdas. Tvärtom synes lagstiftningen böra utformas så, att socialnämndens organisation i möjligaste mån regleras genom hänvisningar i socialhjälpslagen till tillämpliga bestämmelser i kommunallagen om kom­ munens styrelse och övriga nämnder. Att socialnämnden skall vara obligatorisk har allmänt förutsatts. Även jag finner det ställt utom diskussion att i varje kommun skall finnas en socialnämnd. I detta sammanhang torde jag böra något beröra frågan om i vad mån de övriga kommunala nämnderna med socialvårdande uppgifter bör vara obligatoriska. Principen att varje kommun skall ha en särskild nykterhets­ nämnd har fastslagits — om ock med vissa möjligheter till undantag — i den nya nykterhetsvårdslagen. Att även särskilda barnavårds- och pensionsnämnder bör finnas i varje kommun torde vara en allmän uppfatt­ ning, som jag delar och som överensstämmer med nuvarande lagstiftning. De frågor, som de nu ifrågavarande nämnderna liar att handlägga, torde oftast vara av så skild karaktär och de lagstiftningskomplex de har att tillämpa vara så omfattande, att det är väl motiverat att ha skilda nämnder för de olika uppgifter det i dessa fall är fråga om. Då det gäller de upp­ gifter, som åvilar familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd, synes det i många fall vara lämpligt att uppdra åt någon annan kommunal nämnd att handlägga förekommande ärenden — vilket också den nuvarande lag­ stiftningen medger. Även beträffande de bostadspolitiska förmedlingsuppgifterna har kommunerna full frihet att välja det organ, som de önskar utnyttja för ändamålet. I komplicerade hjälpfall, där ofta en hel familj är i behov av ingripande från samhällets sida, beröres inte sällan flera kommunala organ samtidigt. Det kan t. ex. vara fråga om en familj, vars behov av ekonomisk hjälp kan vara betingat av alkoholism hos familjefadern och sjuklighet hos modern. I ett sådant fall kan, förutom socialnämnden och nykterhets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 263

nämnden, t. ex. barnavårdsnämnden inkopplas på fallet för att bereda barnen vård, medan hemhjälp e. dyl. kan behöva ordnas för modern. För­ utom den samordning på det verkställande planet, som ur den hjälp­ sökandes synpunkt i ett sådant fall är angelägen och till vilken jag åter­ kommer i det följande, är det uppenbarligen ur allmän synpunkt av be­ tydelse, att i de olika nämnderna sakkunskap från olika nämnders om­ råden finnes företrädd. I viss utsträckning representeras en sådan allmän sakkunskap av verkställande tjänstemän, som arbetar för flera nämnder. Det torde emellertid i många fall vara värdefullt, att de olika nämnderna är representerade i varandra genom gemensamma ledamöter. En sådan representation är direkt föreskriven såvitt angår barnavårdsnämnden, i det att barnavård slagen stadgar (3 § 1 mom. a), att en ledamot av kom­ munens fattigvårdsstyrelse skall ingå i barnavårdsnämnden. Enligt min mening bör någon liknande föreskrift i fråga om andra nämnders representation i socialnämnden inte införas i lagen. Det bör vara varje kommuns sak att själv skapa förutsättningarna för den önskvärda samverkan mellan olika nämnder. Om lagstiftningen helt befriades från kvalificerande bestämmelser rörande olika nämnders sammansättning, skulle det till och med vara möjligt att göra sammansättningen av flera nämnder helt identisk, varigenom samordningen av nämndväsendet skulle, där så befinnes lämpligt, kunna göras fullständig. För närvarande lägger de olika lagarna hinder i vägen för en så långt driven samordning. Lagen om nykterhetsvård lämnar kommunen en vittgående frihet vid samman­ sättningen av nykterhetsnämnden. Beträffande socialnämnden bör kommu­ nen ha full frihet att välja de personer bland kommunens vuxna befolk­ ning som anses bäst lämpade för uppdraget. Vad angår frågan om samordningen av kommunernas socialvård på det verkställande planet är det, som jag redan uttalat, såväl ur samhällets som ur allmänhetens synpunkt av vikt, att de verkställande funktionerna är samordnade och så koncentrerade som möjligt. I syfte att åstadkomma större enhetlighet inom den kommunala hjälpverksamheten infördes fr. o. in. år 1937 socialregistret, i vilket de personer skall antecknas, som erhåller vissa slag av sociala bidrag från samhället eller enskilda organisa­ tioner. I den mån denna anordning utnyttjas på ett riktigt sätt möjliggör den, att den hjälpsökande inte i onödan besväras med frågor och under­ sökningar under utredningen av hjälpbehovet vid varje tillfälle. Samtidigt kan de verkställande organen lätt förvissa sig om att hjälp på grund av samma behov inte lämnas från flera håll. Socialregistret fyller alltjämt eu viktig funktion. Av inte mindre vikt är utvecklingen mot en koncentration av de olika sociala nämndernas kontorsorganisation. Genom ändringar i kommunallagstiftningen har kom­ munerna berelts möjligheter att centralisera sin medelsförvaltning. Genom

264 Kungl. Maj ds proposition nr 177 år 1955

den i det föregående omnämnda lagstiftningen av år 1953 om tillsättningen av vissa befattningshavare inom socialvården undanröjdes vissa formella hinder för kommunerna att själva bestämma den ordning, som de önskar tillämpa vid tillsättningen av tjänstemän för olika sociala nämnders för­ valtning. Delvis oberoende av dessa åtgärder har utvecklingen under de senaste år­ tiondena gått i riktning mot en koncentration av de sociala verksamhetsgre­ narnas kontorsorganisation. Mindre kommuner har i allt flera fall inrättat kommunalkontor och tillsatt kommunalkamrerare, socialassistenter eller andra tjänstemän, som haft i uppdrag att lämna upplysningar om den sociala hjälpverksamheten och göra utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika kommunala nämnder. I större kommuner har särskilda socialvårdsbyråer inrättats, där allmänheten på ett ställe kan komma i kontakt med alla eller flertalet av den socialpolitiska verksamhetens olika grenar. Inte säl­ lan har kommunerna i sistnämnda fall funnit för gott att tillsätta sär­ skilda styrelser för dessa socialvårdsbyråer, varvid ett samordningsorgan med företrädare för olika sociala nämnder uppkommit. Kommunindelningsreformen har ytterligare påskyndat utvecklingen i det den givit resurser för inrättandet av kommunalkontor eller socialvårdsbyråer e. dyl. på många håll, där man tidigare saknade sådana. Med det sagda har jag naturligen inte avsett att ge uttryck åt uppfatt­ ningen, att det under alla förhållanden är önskvärt att de utredande funk­ tionerna i socialvården överlåtes på särskilt anställda tjänstemän. Att valda lekmannarepresentanter kan ställa sina krafter till förfogande även i denna verksamhet är av stort värde. På många håll lär det även i fort­ sättningen bli så, att kommunala förtroendemän på sin fritid utövar be­ tydelsefulla funktioner på det verkställande planet. I den mån kornmunindelningsreformen medverkat till en geografisk utspridning av uppdrag, som är förenade med sådant arbete, kan det emellertid ur den hjälpsökande allmänhetens synpunkt uppstå svårigheter. Jag hyser den förhoppningen, att man i ifrågavarande kommuner skall ha uppmärksamheten riktad på värdet av åtgärder, som är ägnade att underlätta allmänhetens kontakt med hjälporganen. Till de närmare detaljerna i departementsförslaget såvitt angår social­ nämndens sammansättning in. m. återkommer jag i specialmotiveringen.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om socialhjälp. Då i ett flertal lagrum i Bvl hänvisas till bestämmelser i Fvl, har även upprättats ett därav betingat förslag till lag angående ändring i Bvl. Vidare har i detta sammanhang utarbetats ett förslag till lag angående ändrad lydelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Ett genomförande av lagen om socialhjälp påverkar också viss annan lagstiftning, t. ex. lagen om nykterhetsvård. Med hänsyn till att lagen om socialhjälp inte torde böra träda i kraft förrän den 1 januari 1957, synes det emellertid kunna anstå med vidtagandet av ifrågavarande följdändringar.

Förslaget till lag om socialhjälp

Inledande bestämmelse 1 §• I likhet med vad som nu gäller bör den kommun, i vilken en hjälpbehövande vistas, vara skyldig att lämna honom socialhjälp, oavsett om han anses höra hemma i kommunen eller ej. Denna för lagstiftningen grund­ läggande princip synes böra komma till uttryck i en inledande bestämmelse i den nya lagen. I enlighet härmed har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande, enligt vilket varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller sadan. Genom stadgandets formulering framhäves även en annan för socialhjälpslagstiftningen viktig grundsats, nämligen att en individuell behovsprövning måste anställas innan socialhjälp beviljas. Frågan, huruvida en kommun är att anse som vistelsekommun, torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen. I It § kommitténs förslag till socialhjälpslag har upptagits en regel, som i viss mån innebär ett avsteg från principen att vistelsekommunen skall vara skyldig att meddela socialhjälp. Om en hjälpbehövande till­ fälligtvis uppehåller sig i en kommun, där han inte är mantalsskriven, och mantalsskrivningskommunen är närbelägen, skall vistelsekommunen enligt denna regel kunna hänvisa vederbörande till mantalsskrivnings­ kommunen, såvida han alltjämt är bosatt i denna och hänvisningen inte länder honom till avsevärd olägenhet. I sin motivering till ifrågavarande stadgande uttalar kommittén, att hjälp inte finge utgå i någon form och hjälpbehovet överhuvudtaget inte prövas i samband med en sådan hänvis­ ning. Det förutsättes med andra ord, att hjälpsökanden äger medel att bekosta sin resa till mantalsskrivningskommunen. Enligt min mening ar det föga sannolikt, att en hänvisningsregel av denna innebörd skulle få någon större praktisk betydelse. Härtill kommer, att stadgandet är så vagt avfattat, att dess tillämpning kan befaras medföra olägenheter; huruvida uppehållet i vistelsekommunen är tillfälligt eller mantalsskrivningskom­ munen är närbelägen eller hänvisningen leder sökanden till avsevärd olägenhet kan lätt bli föremål för delade meningar och ge upphov till irritation och tvistigheter mellan olika kommuner. Följden härav kan bli, att ingen kommun anser sig skyldig att lämna hjälp. Med hänsyn härlill anser jag, att ifrågavarande stadgande inte bör upptagas i den nya lagen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om socialnämnd Såsom redovisats i den allmänna motiveringen har kommittén föreslagit, att socialnämnden — i motsats till vad som nu är fallet beträffande fattigvårdsstyrelsen — skulle få en central ställning i den kommunala socialvårdsorganisationen samt att regler härom skulle upptagas i en fristående lag. I anslutning till redogörelsen för huvudinnehållet i kommitténs för­ slag i denna del har jag uttalat som min mening, att socialnämnden borde få i huvudsak samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har samt att bestämmelser om nämnden och dess verksamhet borde inflyta i social­ hjälpslagen. Vidare har jag förordat, att socialnämndens organisation i möjligaste mån regleras genom att i socialhjälpslagen intages hänvisningar till den nya kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse. Med hänsyn härtill kommer jag i det följande att redovisa detaljerna i kom­ mitténs förslag endast i den mån särskild anledning föreligger därtill.

2 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 9 § Fvl, skall en socialnämnd finnas i varje kommun. Fvl innehåller i 6 § regler, som öppnar möjlighet för två eller flera landskommuner att förena sig till ett fattigvårdssamhälle. För dylikt sam­ hälle gäller vissa specialbestämmelser, som är upptagna i lagens 7 § 2 mom. Socialvårdskommittén har utgått från att varje kommun bör bilda en en­ het i fråga om socialhjälpsverksamheten, och dess förslag innehåller där­ för inte någon motsvarighet till de nyss berörda reglerna i Fvl. Något behov av dylika regler synes ej heller föreligga.

3 §• Denna paragraf innehåller bestämmelser om antalet ledamöter och supp­ leanter i socialnämnden m. in. Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen av fattigvårdssamhället till det antal, som erfordras med hänsyn till sam­ hällets vidd och folkmängd. Ledamöternas antal skall dock vara minst tre på landet och minst fem i stad. Suppleanterna utses till minst leda­ möternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal som är närmast över hälften. Minst en av ledamöterna och en av supplean­ terna skall vara kvinna (11 §). Enligt kommunallagen väljes ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte vara under fem (31 § 1 st.). Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som mot­ svarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1 (22 § 4 st.). Om val av suppleanter

207

Iiungl. Maj.ts proposition nr 177 ur 1955

inte sker proportionellt, skall fullmäktige bestämma den ordning, i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring (31 § 2 st.). Enligt min mening synes den nya kommunallagens bestämmelser om antalet ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse vara lämpliga även för socialnämndens del. Med hänsyn till de uppgifter, som kommer att åvila socialnämnderna, är det givetvis önskvärt, att inte blott män utan även kvinnor invaljes i dem. Detta torde numera vara så självklart, att anledning saknas att ge­ nom tvingande bestämmelser tillföra nämnderna kvinnliga ledamöter. Fvl.s regler härom bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen. Den proportionella metoden har efter hand vunnit utsträckt tillämpning vid val inom de kommunala representationerna. Enligt den nya kom­ munallagen tillämpas den, om så begäres av erforderligt antal väljande, inte bara vid val av kommunens styrelse utan även vid val av revisorer, revisorssuppleanter, särskilda beredningar och oreglerade nämnder, och enligt speciallagstiftningen användes den bl. a. vid val av folkskolestyrelse, fortsättningsskolestyrelse och polisnämnd. Om Fvl:s regel att minst eu ledamot och minst en suppleant i fattigvårdsstyrelsen skall vara kvinna inte överföres till socialhjälpslagen och — såsom jag kommer att föreslå i det följande — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse av fattig­ vårdsstyrelsen inte får giltighet beträffande socialnämnden, synes val av ledamöter och suppleanter i denna nämnd böra förrättas proportionellt under samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse. Härigenom får de skilda meningsriktningar, som är företrädda i kom­ munens fullmäktige, möjlighet att i förhållande till sin styrka öva in­ flytande på nämndens sammansättning, vilket måste anses vara i överens­ stämmelse med demokratisk ordning.

4 §• Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om socialnämn­ dens inre organisation och verksamhetsformer. Enligt Fvl utses ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen bland svenska män och kvinnor, som är bosatta inom fattigvårdssamhället och fyllt 23 år. Den, som inte råder över sig och sitt gods, är ej valbar. Med hänsyn til! ämbets- eller tjänstemannaställning får landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde inte vara leda­ mot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, ej heller landsfiskal i fattigvårdsstyrelse i sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, får inte vara ledamot eller suppleant i samma styrelse. Beträffande ratt till av­ sägelse hänvisas, såvitt angår landet, till vad som är stadgat om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och, i fråga om stad, till vad som är stadgat om stadsfullmäktig (12 §' 1 inom.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen väljes för en tid av fyra år i sänder. Förnyelse av styrelsen sker successivt på så sätt, att halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vartannat år. Om ordinarie ledamot avgår under tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval för den tid, som återstått för den avgångne (12 § 2 mom.). Fattigvardssamhället utser bland styrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande. Uppgift om ordförandens namn och bostad skall oför­ dröj ligen sändas till länstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom 1 länskungörelserna. Om både ordföranden och vice ordföranden är från­ varande från styrelsens sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället. Styrelsen utser inom eller utom sig för varje år en kassa­ förvaltare, såvida ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig (14 §). Ordinarie sammanträden bör enligt lagen hållas i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden bör av styrelsen kungöras till allmänhetens kännedom. Extra samman­ träde hålles, då ordföranden finner det nödigt eller minst halva antalet ledamöter gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde med­ delas på sätt styrelsen beslutar (15 § 1 mom.). För beslutförhet kräves, att flera än halva antalet ledamöter är närva­ rande; om ledamöterna endast är tre, bör hela antalet vara tillstädes (15 § 2 inom.). Omröstning till beslut sker öppet och varje röstande har en röst. Vid lika röstetal gäller ordförandens mening. Val skall, om det begäres, för­ rattas med slutna sedlar, och lotten skiljer mellan lika röstetal. På samma sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning (15 § 3 inom.). Rörande påföljd för uteblivande vid sammanträde hänvisas till vad som är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stads­ fullmäktig (15 § 4 inom.). Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande styrelsens beslut och skälen därför. Protokollet skall justeras genast eller sist vid styrelsens nästa sammanträde. Styrelsen kan dock för varje gång särskilt uppdraga åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen (16 §). Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen har att befordra styrelsens beslut till ■serkställighet och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal, att föra eller låta föra protokoll över styrelsens sammanträden, att vårda sty­ relsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande, att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som skall delgivas styrelsen, samt att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och sjalv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och föra dess talan (17 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 269

Med hänsyn till det intresse, som den nya kommunallagen har i detta sammanhang, torde här böra återgivas bestämmelserna i 32 42 §§ kom­ munallagen, vilka paragrafer har följande lydelse.

32 §. I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kom­ munens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till sty­ relsens förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant i styrelsen. 33 §. Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänst­ göringstiden. 34 §. Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ord­ förande och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit invalda som ledamöter. Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och post­ adress, skall ofördröj ligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan ledamot att för tillfället föra ordet.

35 §. Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. 36 §. Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ord­ ningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val. Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde. 37 §. Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna äro tillstädes.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämp­ ning med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §. I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för full­ mäktige är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å kommunens styrelse. 39 §. Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sam­ manträde och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid sammanträde med kommunens styrelse. Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sam­ manträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkstälias av stvrelsen an­ tingen genast eller vid nästa sammanträde. Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 g föreskriv­ na ordningen. Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt. ö 40 §. Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottagas. Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans in­ seende. Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §. Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §. Om ansvar och skadestandsskyldighet för ledamot av kommunens sty­ relse, som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

För sammanhangets skull må nämnas, att 7, 16, 22, 24 och 25 §§ samt 63 § 2 st. kommunallagen innehåller följande bestämmelser.

7 §• Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kom­ munen och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurs­ tillstånd kan ej väljas till fullmäktig. Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommu­ nens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses till fullmäktige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1955 271

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara full­ mäktig. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindie han uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §. Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångs­ balken om jäv emot domare. Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ord­ föranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning be­ slutet utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag. Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsät­ tande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val. Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och revisorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av full­ mäktige, skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

24 §. Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, an­ giva däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redo­ görelse för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot. Har omröstning skett Öppet, skall i protokollet angivas, huru envar röstat. Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteck­ ning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller, där'justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ord­ förandens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes till­ gängligt, tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkänna­ givande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §. Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § 2 st. Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisors­ suppleant för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisnings­ skyldigheten, ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av gransk­ ningen.

Efter denna redogörelse för innehållet i gällande rätt vill jag framhålla, att de valbarhets- och avsägelsegrunder, som enligt kommunallagen gäller för kommunens styrelse, synes böra tillämpas även beträffande social­ nämnden. Enligt Fvl är mandattiden fyra år, men förnyelse av fattigvårdsstyrelsen sker successivt så, att halva antalet ledamöter och suppleanter väljes vart­ annat år. Genom att föreskriva denna metod torde man ha velat skapa garantier för en viss kontinuitet i styrelsens sammansättning. Enligt min mening bör det hädanefter kunna anförtros åt kommunerna själva att sörja för att en -önskvärd kontinuitet blir bevarad. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts, möjlighet bör öppnas att använda det propor­ tionella valsättet vid utseende av ledamöter och suppleanter i socialnämn­ den, anser jag att hela nämnden bör väljas på en gång. Såsom gäller be­ träffande kommunens styrelse bör valet förrättas i december månad året efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Genomföres vad jag nu föreslagit bör även kommunallagens regler om avgång tillämpas beträffande socialnämnden. Bestämmelserna i kommunallagen om val av ordförande och vice ord­ förande i kommunens styrelse (34 §), ställe och tid för sammanträde (35 §), suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde (36 §), be­ slutförhet och jäv (37 §), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), proto­ koll och reservation (39 §), tillkännagivande var och på vilka tider till sty­ relsen ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förteck­ nande av handlingar hörande till styrelsens arkiv (40 §), utseende av kassa­ förvaltare (41 §) samt ansvar och skadeståndsskyldighet (42 §) synes vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 273

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning be­ träffande socialnämnden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunallagen innehåller åtskilliga bestämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och verkställighetsorgan och således även för socialnämnden. Som exempel härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i socialhjälpslagen erinra om dessa bestämmelser.

5 §• Enligt Fvl är kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigad att del­ taga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt har i stad stads­ läkaren och på landet provinsialläkaren (13 §). Fattigvårdssamhälle kan i reglemente bestämma, att fattigvårdsstvrelsen skall äga till sitt biträde kalla därför skickade, inom samhället bosatta män och kvinnor, s. k. vårdare, vilka om förhållandena så kräver kan sammanslutas till särskilda distriktsstyrelser. Därest så anses nödigt, äger samhället meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant upp­ drag och om tjänstgöringstid, men dessa bestämmelser får ej göras strängare än de som gäller om ledamöterna i fattigvårdsstvrelsen (19 §). Samhället äger vidare bestämma, att särskilda tjänstemän må anställas av fattigvårdsstyrelsen (20 §).

Socialvårdskommittén Kommittén har inte funnit anledning att föreslå någon generell rätt för kyrkoherden att närvara vid nämndens sammanträden. Däremot föreslår kommittén, att åtskilliga andra personer -— bland dem vederbörande tjänsteläkare — skall ha rätt att komma tillstädes vid sammanträdena samt deltaga i överläggningarna men ej i besluten (14 §). Fvl:s regler om tillkallande av s. k. vårdare har i huvudsak oförändrade överförts till kommitténs förslag (3 §). Även Fvl:s bestämmelser om tillsättande av tjänstemän har sin mot­ svarighet i förslaget (22 §).

Remissyttranden Frågan om prästs rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden har berörts i ett par yttranden. Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför härom. Vi kunna inte undertrycka som förbundets mening, att kommittén i det fallet visar en förvånande brist på kännedom om de praktiska förhållandena främst inom många av landsbygdskommunerna, där nutidens för social- 18 — Iiibang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

vård mycket intresserade präster utföra ett stort och gagnande arbete i socialvårdens tjänst. Tvingas prästen som genom sitt ämbete kommer i bättre kontakt med de behövande än andra församlingsmedlemmar, att ansluta sig till ett visst politiskt parti för att kunna praktiskt ingripa i den samhälleliga socialvården, skulle det på många ställen åstadkomma en be­ svärlig irritation mellan honom och de medlemmar av församlingen, som hyser andra politiska åsikter. Detta är icke någon teoretisk konstruktion från förbundets sida, utan erfarenheter från många håll peka tydligt i den riktningen.

Sveriges biskopar finner det vara ett samhällsintresse att kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigas att deltaga i nämndens förhandlingar samt anför.

Genom sina studier äro prästerna förtrogna med social lagstiftning och ha därtill fått etisk, pedagogisk och psykologisk utbildning. Kyrkoförsamlingarna äga ofta icke obetydliga, av kyrkoråden förvaltade fonder, genom vilka kyrkoråden ha att tillgodose vissa hjälpbehov. Genom prästernas och kyrkorådens försorg liksom genom frivilliga kyrkliga organisationer under prästernas ledning utövas en icke obetydlig hjälpverksamhet, som på olika sätt kan samordnas med samhällets egen, om en av de inom kommunen tjänstgörande prästerna berättigas att deltaga i socialnämndens arbete. I de större församlingarna förekommer därjämte kyrklig diakoni av icke ringa omfattning. Genom diakonissornas och prästernas hembesök och sjukbesök får man inom församlingarna stor personlig kännedom om enskilda människors lägen och behov. Då enligt förslag till lag om socialhjälp utredning om hjälpbehövande verkställes genom socialnämnden, kan denna icke förbigå vad prästerskapet i många fall i sak har att meddela. Det är ju ett känt förhållande, att mantalslängden rörande många uppgifter på intet sätt kan ersätta församlingsbok, personakt eller de till bokföringen hörande längderna. Detta förutsätter en livlig förbindelse mellan social­ nämnden och kyrkobokföraren och motiverar ytterligare de av oss fram­ förda kraven. Socialvårdskommittén framhåller också, s. 437, att åtgärderna »för att garantera sammanhållning i arbetet» bli viktigare, när man släpper centraliseringen av nämndsorganisationen till en enda nämnd. För sådant ändamål finner kommittén det vara en »nödvändig konsekvens av socialnämndens centrala ställning inom socialvårdens förvaltning» att socialnämnden alltid är företrädd i de särskilda nämnder, som kommun beslutat tillsätta på socialvårdens område. Men denna tanke kommer ej till uttryck, då det gäller de kyrkliga organ, som stå i hjälpverksamhetens eller uppfostrans tjänst. Då det med tanke på de hjälpbehövande inom en kommun skulle vara till gagn om socialnämnden tillgodogjorde sig den sakkunskap och den personkännedom, som finnes hos prästen, bör såsom här föreslagits präst tillerkännas rätt att närvara vid socialnämndens sammanträden, där fram­ ställa förslag och deltaga i förhandlingarna.

På liknande sätt uttalar sig Allmänna svenska prästföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955 275

Departementschefen

Det är ett känt förhållande, att prästerskapet utfört och fortfarande utför ett mycket förtjänstfullt arbete på socialvårdens område. Det oaktat är jag ense med kommittén om att prästerskapet inte längre bör ha en lagfäst rätt att närvara vid socialnämndernas sammanträden. En dylik rätt bör enligt min mening inte heller tillerkännas någon annan grupp av socialt verksamma personer och således inte heller tjänsteläkarna. I stället bör det ankomma på nämnden själv att avgöra, huruvida församlings­ prästen eller annan socialt intresserad person skall tillkallas för att såsom sakkunnig deltaga i överläggningarna. Ehuru det måhända är självklart, att nämnden har denna befogenhet, synes en bestämmelse härom böra in­ tagas i lagen. Givetvis bör nämnden ha rätt att i sin verksamhet anlita biträde av socialt intresserade män och kvinnor även i andra fall än de nu berörda. Anledning torde dock saknas att till den nya lagen överföra de detaljerade regler om s. k. vårdare, som nu återfinnes i 19 § Fvl. I stället bör i lagen intagas ett i allmänna ordalag hållet stadgande av innebörd att nämnden äger anlita biträde i sin verksamhet, om så finnes erforderligt. De regler om tillsättande av tjänstemän, som nu finnes i Fvl, är ut­ formade med tanke på att fattigvårdsstyrelsen har egna tjänstemän. Detsamma gäller om motsvarande bestämmelser i vissa andra författ­ ningar, t. ex. barnavårdslagen. Utvecklingen har emellertid gått mot en centralisering av socialvårdens lokala organisation och det är numera vanligt, att två eller flera nämnder har gemensamma befattningshavare. För att skapa smidiga regler om tillsättande av dylika befattningshavare, antogs år 1952 en lag om tillsättande av vissa befattningshavare inom socialvården. I denna lag föreskrives, att — om kommun beslutat inrätta befattning som skall vara gemensam för fattigvårdsstyrelse, barnavårds­ nämnd, pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd och hemhjälpsnämnd eller för två eller flera av dessa organ — sådan befattning får tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer. Genom denna lag torde frågan om tillsättande av gemensamma befattningshavare inom socialvården ha lösts på ett tillfredsställande sätt. .lag anser därför, att innehållet i lagen bör, såvitt det angår socialnämnden, överföras till lagen om socialhjälp. Det synes härvid lämpligt att vidga bestämmelserna till att avse alla befattningar, som skall vara gemensamma för socialnämnden och något annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan. I fråga om tillsättande av tjänstemän, som inte skall betjäna socialnämnden men två eller flera andra nämnder, bör 1952 års lag alltjämt gälla.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

6 §■ I denna paragraf, som motsvarar 10 § Fvl, anges socialnämndens ålig­ ganden. Som en nyhet föreslås, att nämnden skall tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet, samt där så lämpligen kan ske lämna annat bistånd i per­ sonliga angelägenheter. Rörande motiveringen till detta stadgande hänvisas till avsnittet om socialhjälpens innehåll. I övrigt torde innehållet i paragrafen, som utformats med 30 § kommunal­ lagen som förebild, inte behöva närmare kommenteras.

7 §• Första stycket i denna paragraf, vilken motsvarar 38 § Fvl, innehåller all­ männa bestämmelser om samarbete mellan å ena sidan socialnämnden samt å andra sidan myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör nämndens. Det har inte ansetts erforderligt att namngiva någon eller några av dem, med vilka samarbete bör äga rum, men jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att social­ nämnderna i sitt arbete håller kontakt med övriga nämnder på det sociala området, i synnerhet barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder, samt med vederbörande tjänsteläkare. Andra och tredje styckena har utan ändring i sak överförts från Fvl. Mot­ svarande bestämmelser finns i Bvl. I samband med revisionen av Bvl torde få övervägas, huruvida någon ändring i dessa regler är påkallad. Det har inte ansetts erforderligt att — såsom skett i Fvl — närmare reglera samarbetet mellan socialnämnderna och sjukhusens kuratorer.

8 §•

Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 24 § 1 mom. 1 st. Fvl. En motsvarande bestämmelse finnes i 4 § kommitténs förslag till lag om socialnämnd. Andra stycket, som saknar motsvarighet i Fvl men har en viss likhet med 5 § kommitténs förslag, innehåller bestämmelser om delegation av be­ slutanderätten. Dessa bestämmelser har utformats i nära anslutning till vad som enligt kommunallagen gäller beträffande kommunens styrelse och nämnder för oreglerad förvaltning. Enligt 43 § kommunallagen kan kommunens fullmäktige i ett reglemente för kommunens styrelse bestämma, att styrelsen skall äga uppdraga åt särskild inom densamma bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i reglementet. Framställning eller yttrande till fullmäktige får dock inte beslutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beslut som fattas på grund av uppdrag, som nu nämnts, skall anmälas vid styrelsens nästa

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sammanträde. Reglementet skall underställas länsstyrelsens prövning. För de oreglerade nämnderna gäller samma regler om delegationsrätt som för kommunens styrelse utom såtillvida, att något reglemente inte erfordras. Åtminstone i de större kommunerna torde socialnämnderna få att ta befattning med ett stort antal ärenden av skiftande natur. En del av dessa ärenden kommer med all säkerhet att vara av helt rutinmässig karaktär, och lagstiftningen bör med hänsyn härtill inte vara så utformad, att nämnden blir nödsakad att i plenum fatta beslut i varje enskilt ärende. Det bör emellertid inte ifrågakomma att tillåta nämnden att efter eget gottfinnande delegera sin beslutanderätt. Å andra sidan synes det knappast erforderligt att — såsom gäller beträffande kommunens styrelse — reglera delegationsrätten i ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Den lämp­ ligaste lösningen synes mig i stället vara att — på sätt föreskrivits be­ träffande de oreglerade nämnderna — överlåta åt kommunens fullmäktige att besluta, att socialnämnden skall äga uppdraga åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att fatta beslut i vissa grupper av ärenden. I samband med att ett sådant beslut fattas bör fullmäktige vara skyldiga att angiva, i vilka slag av ärenden delegationsrätt skall föreligga. Jag förutsätter, att kommunerna härvid kommer att iakttaga en viss försiktig­ het och inte medge delegation av beslutanderätten i ärenden av större vikt. Två grupper av beslut synes uttryckligen böra undantagas, nämligen dels beslut om arbetsföreläggande och dels beslut om framställning eller Yttrande till kommunens styrelse. För att socialnämnden i sin helhet skall ha möjlighet att öva kontroll över hur den delegerade beslutande­ rätten användes bör, på sätt skett i kommunallagen, stadgas, att beslut som fattats på grund av delegation, alltid skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

9 §. Paragrafen, som motsvarar 19 § 1 mom. Fri och 3 § 1 mom. kom­ mitténs förslag till lag om socialnämnd, innehåller bestämmelser om distriktsindelning. Enligt nu gällande regler är det fattigvårdsstyrelsen som bestämmer, huruvida sådan indelning skall och hur den skall verk­ ställas. Departementsförslaget däremot överlåter åt kommunens fullmäk­ tige att antingen själva besluta i dessa frågor eller bemyndiga social­ nämnden att fatta beslut däri. Oavsett huruvida fullmäktige eller nämnden verkställer distriktsindelningen, skall det enligt departementsförslaget —i likhet med vad som nu gäller — ankomma på nämnden att utse en av sina ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialt! jälpsverksamheten i varje distrikt.

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

10 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i Fvl och kommitténs förslag, överensstämmer med vad som enligt 45 § kommunallagen gäller beträf­ fande de oreglerade nämnderna.

11 §• Paragrafen motsvarar 22 § Fvl och 26 § kommitténs förslag.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp 12—14 §§. Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande socialhjälpens innehåll. I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid ett spörsmål, som inte berörts tidigare, nämligen frågan om gränsdragningen mel­ lan socialhjälps ver k samhet och barnavård. När Bvl kom till år 1924 innebar detta inte, att fattigvårdsstyrelsens befattning med minderåriga helt upphörde. Det förutsattes nämligen, att behov av endast ekonomisk art alltjämt skulle tillgodoses genom fattigvård. När däremot ett omhändertagande var påkallat, skulle det ankomma på barna­ vårdsnämnden att ingripa. I enlighet härmed infördes i Fvl (1 § 4 st.) en erinran om barnavårdslagens regler rörande omhändertagande av minder­ årig, som på grund av nöd eller annan dylik anledning vore i behov av vård utom hemmet. Kommittén har å s. 102—105 i sitt betänkande disku­ terat, var gränsen mellan socialhjälpsverksamhet och barnavård borde dragas, och därvid föreslagit en viss jämkning i Bvl samt en omformulering av nyssnämnda stadgande i Fvl. Då barnavårdslagstiftningen emellertid är föremål för översyn av barnavårdskommittén, vilken torde komma att på nytt pröva förevarande gränsdragningsspörsmål, anser jag mig inte böra föregripa resultatet av denna prövning genom att nu föreslå någon ändring i Bvl. Med hänsyn härtill har inte heller stadgandet i 1 § 4 st. Fvl ansetts böra jämkas. Det har därför överförts till 12 § 3 st. departementsförslaget.

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp 15 §. Denna paragraf motsvarar 23 § Fvl och 10 § kommitténs förslag. I 23 § 4 st. Fvl föreskrives, att polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör göra anmälan härom hos styrelsen. Då föreskrifter av denna art synes höra hemma i instruktionen för vederbörande befatt­ ningshavare, har någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande ej upp­ tagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 16 §. Första stycket i denna paragraf har samma innehåll som 25 § Fvl och 12 § 2 st. 1 p. kommittéförslaget. Andra stycket motsvarar 52 § 2 inom. Fvl och 13 § 3 st. kommittéför­ slaget. Tredje stycket, som saknar motsvarighet i Fvl, överensstämmer med 12 § 2 st. 2 p. kommitténs förslag, som i denna del allmänt godtagits under remissbehandlingen. 17 §. Enligt Fvl föreligger inte någon allmän skyldighet att uppratta protokoll över utredning som företages i de enskilda ärendena. Endast för det fall att fattigvårdsstyrelsen vill söka ersättning för lämnad fattigvård av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten, skall ett protokoll upprättas, vilket skall innehålla upplysning om vissa i 52 § narmare angivna förhållanden. Enligt 13 § i kommitténs förslag skall protokoll alltid upprättas över utredning, som verkställes innan hjälp beviljas. Som skäl härför anfor kommittén, att socialnämndens beslut om socialhjälp icke kunde innehalla alla de upplysningar på vilka beslutet grundades, varigenom vid nytt hjälpbehov uppgifter om grunden för det tidigare beslutet saknades. Det vore icke tillfredsställande att de beslutande personerna vore hanvisade till enbart sin minnesbild av fallet. Ett ytterligare skäl vore att stats­ bidrag komme att utgå, varför länsstyrelsens tjänstemän måste ha till­ gång till protokoll angående utredningen för att kunna bilda sig en till­ förlitlig uppfattning om socialhjälpens skötsel. För egen del vill jag framhålla vikten av att en ordentlig utredning äger rum i varje socialhjälpsärende. Om statsbidrag inte skall utgå, torde emellertid anledning saknas att föreskriva skyldighet att under alla om­ ständigheter upprätta protokoll över utredningen. En sådan ordning skulle enligt min mening leda till en alltför tyngande byråkratisering av verk­ samheten. Däremot bör föreskrivas, att protokoll skall upprättas i sådana fall, där den hjälpbeviljande kommunen kan tänkas komma att söka er­ sättning av annan kommun, av staten eller av enskild. Protokollet har i dessa fall till uppgift att tjäna som underlag för en eventuell ersättningsprocess och det hör därför innehålla upplysning om de faktiska förhållan­ den, som kan tänkas vara av intresse i en dylik process. För att protokollet skall bli så fullständigt och tillförlitligt som möjligt, bör det upprättas på ett så tidigt stadium som möjligt och inte först då det är aktuellt att inleda processförfarandet. Det hör därför föreskrivas, att protokollet skall upprättas därest det kan antagas, att ersättning kommer att sökas avannan kommun, enskild person eller staten. Förevarande paiagraf har utformats i enlighet med vad salunda anföits.

280 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Om ålderdomshem m. m. Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag, bl. a. med hän­ syn till pågående utredningar, icke ansett mig kunna förorda, att kommit­ téns å sid. 357—386 i betänkandet redovisade förslag till lag om vissa soeialvårdsanstalter genomföres. Jag har vidare tillkännagivit, att jag anser att, åtminstone tills vidare, bestämmelserna i detta hänseende bör ha sin plats i lagen om socialhjälp. I överensstämmelse härmed har de nuvarande bestämmelserna på detta område, vilka återfinnes i 31—34 §§ Fvl, överförts till den nya lagen efter en huvudsakligen formell översyn, innebärande bl. a. att vissa detaljbestämmelser ansetts kunna utmönstras ur lagstiftningen. 18 §. Denna paragraf motsvarar 31 § Fvl. Jfr 1 och 2 §§ i förslaget till lag om vissa soeialvårdsanstalter. Det bör erinras om att för anordnande och drift av här avsett hem två eller flera kommuner äger bilda förbund jämlikt lagen om kommunal­ förbund. 19 och 20 §§. Dessa två paragrafer innehåller bestämmelser motsvarande dem som nu är upptagna under 32 och 34 §§ Fvl. De föreslagna reglerna har dock i överensstämmelse med de allmänna principer som ansetts böra vara vägledande vid förslagets utformning — erhållit en mera allmän avfatt­ ning än de nuvarande. I kommitténs förslag till lag om vissa soeialvårdsanstalter finnes be­ stämmelser i detta hänseende i 5, 6 och 9 §§. Enligt 19 § erfordras plan för hem icke blott, såsom enligt 34 § Fvl, vid uppförande av hem utan även, såsom kommittén föreslagit, vid mera om­ fattande om- och tillbyggnad av hem samt vid inrättande av hem i byggnad, som uppförts för annat ändamål. Innan länsstyrelsen godkänt planen skall denna ha underställts socialstyrelsen för yttrande. En motsvarande skyldig­ het finnes föreskriven i 6 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem. Stadgandet i 19 § 3 st. tager sikte på samtliga befattningshavare vid hemmet. Den i 20 § 2 st. intagna rekommendationen, att tillfälle till sysselsätt­ ning bör finnas för dem som så önskar, avser ej blott vad som i dagligt tal menas med arbete utan även mera fritidsbetonad sysselsättning.

21 §.

Den i denna paragraf föreskrivna skyldigheten motsvarar landstingens åliggande enligt 33 § Fvl att upprätta arbetshem för — som det heter __ »i någon mån arbetsföra behövande, vilka äro i behov av anstaltsvård men

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1955 281

ej lämpligen kunna emottagas eller behallas a anstalt, soni omfömiäles i 31 §s>, d. v. s. ålderdomshem och andra hithörande anstalter. Stadgandet i förevarande paragraf är, såsom framgår av den allmänna motiveringen, av provisorisk karaktär. Bestämmelsen är ej avsedd att för landstingens vidkommande innebära någon ändring, d. v. s. varken att ålägga landstingen någon ny uppgift eller att befria dem från någon nuva­ rande. I sin föreslagna lydelse avser paragrafen icke personer, som ännu ej mottagits i kommunalt hem men annorstädes uppträtt störande. Det är först då vederbörandes vistelse på ett kommunalt hem visat sig - med hänsyn till övriga i hemmet bosatta — icke kunna fortvara, som hänvisning till landstingsanstalten bör ske. I detta sammanhang torde böra erinras om bestämmelserna i 14 § 4 st. och 18 § 1 st. departementsförslaget, av vilka följer att vårdbehovet i komplicerade fall i första hand skall till­ godoses genom intagning på sjukvårdsinrättning eller annan för ändamålet lämpad vårdanstalt. Den nu i 33 § Fvl uppställda förutsättningen, att här ifrågavarande personer skall vara i någon mån arbetsföra, har inte upptagits i förslaget. Det ligger emellertid i sakens natur att personer, som är helt arbeisoförmögna, inte skall hänvisas till anstalt, där det förutsättes att arbete utföres av samtliga intagna.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m. 22—24 §§. Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnittet rörande hemortsrätten. Det återstår emellertid att behandla vissa specialfrågor, som hänger samman med hemortsrätten, nämligen dels huruvida kostnaderna för obli­ gatorisk hjälp i undantagsfall bör stanna å vistelsekommunen, dels hur kostnaderna för dylik hjälp bör beräknas och dels huruvida det nuvarande hemsändningsinstitutet bör bibehållas. Innan jag går in på dessa spörsmål, vill jag nämna, att enligt kom­ mitténs förslag vistelsekommunen skulle äga utfå ersättning av hemorts­ kommunen inte bara för hjälp enligt förslagets 3 § utan även för hjälp, som utgått enligt förslagets 4 §. I sistnämnda fall skulle dock för rätt till ersättning krävas, att hjälpen utgått antingen på grundval av beslut, som fastställts av länsstyrelsen, eller i överensstämmelse med förslag, som god­ känts av hemortskommunen. Med den konstruktion av den frivilliga hjäl­ pen, som jag förordat, saknas anledning att här närmare ingå på kom­

mitténs förslag i detta hänseende; jag får härutinnan hänvisa till betän­

kandet s. 256—258. Vidare må nämnas, att kommittén övervägt, huruvida kostnaderna för socialhjälp borde fördelas mellan vistelse- och hemortskommun, förslags­

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

vis med Va på den förra och -J3 på den senare. Kommittén har emellertid själv avvisat tanken härpå och en dylik kostnadsfördelning har inte för­ ordats i något av remissyttrandena. Jag kan därför även i detta avseende nöja mig med att hänvisa till betänkandet s. 259 och 260. Vidkommande härefter den första av de nämnda specialfrågorna eller huruvida kostnaderna för obligatorisk hjälp i un­ dantagsfall bör stanna å vistelsekommunen så ersät­ tes enligt Fvl ej all obligatorisk fattigvård av hemortskommunen. I 50 § 2 mom. Fvl föreskrives nämligen att ersättning ej utgår för sådan obliga­ torisk fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, under­ håll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolunder­ visningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller be­ gravningshjälp. Beträffande de grunder, efter vilka ersättning mellan kommuner för obligatorisk hjälp skall beräknas, stad­ gas i 51 § Fvl, att ersättning för lämnad vård skall utgå med det belopp, var­ till kostnaden därför skäligen kan uppskattas. Har fattigvårdssamhället ägt uppbära folkpension för understödstagaren eller åtnjutit statsbidrag till vården, skall vad samhället sålunda ägt uppbära avräknas från kost­ naden. Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar äger fast­ ställa det belopp, med vilket ersättning för vård i anstalt skall i olika fall utgå. Dylik vårdtaxa, som alltså avser enbart anstaltsvård, har fastställts av Kungl. Maj:t vid flera tillfällen, senast den 17 december 1948 (nr 742). I de fall, där staten lämnar gottgörelse för utgiven fattigvård, beräknas ersättningen efter samma grunder som tillämpas mellan kommuner (60 § 4 mom.). I detta sammanhang må erinras om de taxeöverenskommelser, som träf­ fats mellan ett flertal kommuner angående grunderna för ersättning mel­ lan kommunerna för öppen fattigvård. Främst märkes den överenskom­ melse, som innefattas i Svenska socialvårdsförbundets taxedelegation, till vilken den 1 januari innevarande år 756 kommuner, varav 127 städer, var anslutna. Huvudsyftet med ifrågavarande taxeöverenskommelser är att reglera ersättning mellan fattigvårdssamhällena och sålunda förhindra processer. Bestämmelser om hem sändning återfinnes i 57 § Fvl. Om ett fattigvårdssamhälle lämnat obligatorisk fattigvård åt någon, som har hem­ ortsrätt i annat samhälle, och förhållandena synes utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bli varaktigt, kan understödstagaren enligt detta lagrum hemsändas till sin hemortsrättskommun. Hemsändning får dock ej äga rum, då understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligen minskas eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedsti­

Kangl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

gande led eller hos adoptant eller adoptivbarn eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl talar einot hemsändning. Ej heller får hustru, vil­ kens sammanboende med mannen upphört, mot sin vilja sändas till sam­ hälle, varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning som skett sedan makarna börjat leva åtskilda. I vissa fall fordras för hemsändning läns­ styrelsens tillstånd, nämligen då olika meningar härom yppas mellan ve­ derbörande fattigvårdsstyrelser eller då understödstagaren själv eller så­ dan anhörig som nyss nämnts bestrider att hemsändning får ske. Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning.

Socialvårdskommittén Vad först angår frågan, huruvida den nya lagen bör innehålla någon motsvarighet till stadgandet i 50 § 2 inom. Fvl, anför kommittén bl. a. Undantagandet av vissa slag av fattigvård från ersättningsrätt har vål­ lat att hjälpbehövande gått miste om dylik hjälp, enär kommunerna haft svårt att erkänna det berättigade i en ordning, enligt vilken vistelsekom­ munen i vissa särskilda fall själv skall stå för hela kostnaden. Under­ stundom torde fattigvård för här ifrågavarande ändamål ingå i vad som angives avse uppehället i allmänhet och på så sätt på en omväg likväl bli föremål för ersättning. —-------- Frågan har 1946 varit föremål för uppmärksamhet av riksdagens revi­ sorer, vilka uttalat att syftet med stadgandet i 50 § 2 inom. till stor del förfelats, varför det borde tagas under övervägande, huruvida icke en änd­ ring vore påkallad. Riksdagen, som lann behov föreligga av en översyn a\ bestämmelserna, hemställde hos Kungl. Maj:t att de av revisorerna an­ förda synpunkterna måtte bringas till socialvårdskommitténs kännedom för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess utredningsupp­ drag. Kungl. Maj :t har genom beslut den 17 oktober 1947 anbefallt kom­ mittén att så göra. Kommittén finner den kritik, som sålunda framförts mot stadgandet i 50 § 2 mom. Fvl, befogad och föreslår att stadgandet inte får någon mot­ svarighet i den nya lagen. Kommittén föreslår vidare, att den ersättning, som hemortskommun enligt förslaget skall vara skyldig att utgiva, skall utgå med det belopp, vartill kostnaden för hjälpen skäligen kan uppskattas, med avdrag för de hjälptagaren tillkommande förmåner, som socialnämnden ägt uppbära. Med hänsyn till att socialhjälp endast mera undantagsvis komme alt utgå i form av anstaltsvård, finner kommittén det inte påkallat, att ersättnings­ beloppen för dylik vård regleras genom särskild taxa. Däremot kunde det ifrågasättas, huruvida i motsats till nu gällande ordning ersättning för utgivet hemunderstöd borde regleras genom offentlig taxa. Detta kunde dock knappast ske, såvida inte en dylik taxa utfärdades även för storleken av socialhjälp till hjälptagaren själv. Då kommittén funnit dylika taxor inte böra utfärdas, kunde kommittén ej heller tillstyrka särskilda ersättningstaxor. Enligt kommitténs uppfattning komme med säkerhet antalet

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

ersättningsfal] att kraftigt minska, och det förelåge inte några allvarliga olägenheter att liksom nu överlämna frågan om taxereglerad ersättning mellan kommunerna till det kommunala initiativet. Enligt kommitténs mening bör i den nya lagen inte upptagas någon mot­ svarighet till Fvl:s bestämmelser om hemsändning. Som skäl härför anföres.

Grundvalen för dessa bestämmelser är att söka i hemortsrättskommunens bestående skyldighet att svara för kostnaderna för fattigvård åt en person, som synes vara i varaktigt behov av fattigvård. Enligt gällande bestämmelser kan ju dylik person — bortsett från kvinna, som ingår äktenskap — icke förvärva ny hemortsrätt. Då sålunda kommunen fort­ löpande får svara för kostnaderna har det ansetts rimligt att den själv även får ordna fattigvården, för vilket ändamål den behövandes hemsän­ dande till kommunen är nödvändigt. Den principiellt viktigaste sidan av dessa bestämmelser är att dylik hemsändning kan ske mot den hjälpbehö- \andes egen vilja och sålunda utgör ett tvång mot hans person. Den allmänna synen på detta tvångsförfarande torde emellertid ha starkt förskjutits. Människor, som äro i behov av det allmännas ekonomiska hjälp och befinna sig i ett främmande land, få visserligen under vissa omständigheter finna sig i att bli återsända till sitt hemland, men även därvidlag går man från vårt lands sida fram med varsamhet. En motsvarighet till detta förfarande gentemot landets egna medborgare inom landets grän­ ser, ett tvångsvis översändande av hjälpbehövande från kommun till an­ nan, måste betecknas som en kvarleva från gamla tider, eu inskränkning av medborgerliga fri- och rättigheter, vilken snarast bör avskaffas. Härtill kommer att med de av socialvårdskommittén föreslagna reglerna för viss kommuns ansvarighet för socialhjälpskostnader den ovan berörda grunden för hemsändningsförfarandet helt bortfaller. Även när behov av fortlöpande hjälp föreligger, vinner den behövande genom mantalsskriv­ ning anknytning till sin nya bosättningskommun i angivet avseende. All­ deles bortsett från de synpunkter i övrigt som kunna anläggas på hemsändningsfrågan är det därför uppenbart att om kommitténs ifrågava­ rande förslag godtages inga bestämmelser om översändande med tvång av en hjälpbehövande person från kommun till annan alls kunna ifrågakomma. Socialvårdskommittén finner detta vara en avsevärd fördel och utgöra ett ytterligare skäl för den enkla bestämmelsen om mantalsskrivningskommunens ansvarighet. Som förut framhållits innebär detta förslag, att hem­ ortsrätt i traditionell mening försvinner och därmed alltså att även hem­ sändning försvinner. Även hemsändningen bör tillhöra en förgången tid.

Remissyttranden Kommitténs förslag, att hemortskommunen utan undantag skall slutli­ gen svara för all obligatorisk socialhjälp, har lämnats utan erinran. \ad angår frågan med vilket belopp ersättning skall utgå, har kom­ mitténs förslag att bibehålla den nuvarande skälighetsuppskattningen i all­ mänhet godtagits. Socialvårdens chefstjänstemän i Stockholm finner dock på grund av bl. a. angelägenheten att förenkla ersättningsförfarandet mel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 285

lan kommunerna det vara lämpligast att ersättning utgår för de faktiska kostnaderna. Kommitténs förslag att slopa den särskilda vårdtaxan beträffande anstaltsvård har inte berörts i något yttrande. Däremot har ett tiotal remissorgan yttrat sig i fråga om hemsändningsinstitutet. I samtliga dessa yttranden tillstyrkes förslaget att slopa möj­ ligheten till hemsändning.

Departementschefen Enligt 50 § 2 mom. Fvl får obligatorisk fattigvård, som en vistelsekom­ mun utgivit för vissa, i lagtexten närmare angivna ändamål, t. ex. för att bekosta kläder åt skolbarn, inte återkrävas av vederbörandes hemorts­ kommun. Kommittén har föreslagit och remissorganen har enhälligt till­ styrkt, att någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptages i den nya lagen. Även jag anser, att något undantag ej bör göras från regeln, att hemortskommunen skall stå det slutliga betalningsansvaret för obliga­ torisk hjälp. I likhet med kommittén anser jag, att vistelsekommunen bör erhålla ersättning av hemortskommunen med det belopp, vartill vistelsekommu­ nens kostnader för hjälpen skäligen kan skattas. Detsamma bör gälla i fråga om beräkning av ersättning, som staten är skyldig att utgiva. Be­ stämmelser härom har upptagits i 24 § 1 st. departementsförslaget. Av de använda ordalagen torde framgå, att endast vistelsekommunens nettokost­ nader avses. Det har därför inte ansetts erforderligt att — såsom skett i Fvl — uttryckligen stadga, att avdrag skall ske för vad kommun ägt upp­ bära av hjälptagarens folkpension eller i statsbidrag. Även om det kan antagas, att socialhjälp endast mera sällan kommer att utgå i form av anstaltsvård, är det enligt min mening lämpligt att i den nya lagen upptaga ett bemyndigande för Konungen att, om så skulle anses påkallat, fastställa taxa, enligt vilken ersättning för anstaltsvård skall utgå. Genom en sådan taxa förhindras processer om vad som skall anses vara skälig kostnad för anstaltsvård och därjämte vinnes den för­ delen, att tillämpningen blir enhetlig. Med anledning härav har i 24 § 2 st. departementsförslaget intagits ett stadgande motsvarande 51 § 2 st. Fvl. I departementsförslaget förutsättes, att taxan skall — på sätt hittills skett — utfärdas av Konungen. Det skäl, som kommittén anfört för att slopa det nuvarande hemsändningsinstilutet, synes mig övertygande. Då härtill kommer, att förslaget enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, saknar jag anledning att närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

25—29 §§. 1 dessa paragrafer regleras processförfarandet i mål mellan kommuner om ersättning för lämnad socialhjälp.

286 Kungl. Maj.ls proposition nr 177 år 1955

Enligt Fvl skall fattigvårdsstyrelse, som vill att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för behövande, göra en skriftlig anmaning hos fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle. Anmaningen skall ske ofördröj ligen efter det att utredning ägt rum enligt lagens 52 § och innehålla en så vitt möjligt specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden, i vad den då kan uppgivas, med upplysning om tiden för utbetalningen och för vård, för vilken ersättning yrkas, samt de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom upp­ gift, huruvida vården fortfar eller vid tiden för anmaningens tillställande upphört. Vid anmaningen skall fogas avskrift av protokollet över nyss­ nämnda utredning samt de övriga handlingar, på vilka fattigvårdsstyrelsen kan vilja stödja sitt krav på ersättning (53 § 1 inom.). Fattigvårdsstyrelse, som erhållit anmaning, har att inom 30 dagar efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om kravet inte alls eller inte till alla delar godkännes, skall fattigvårdsstyrelsen i svaret angiva anledningen till bestridandet samt i avskrift bifoga de handlingar, som styrelsen i sådant hänseende kan vilja åberopa. Medges kravet delvis, skall i svaret även angivas, efter vilka grunder det godkända beloppet beräknats (53 § 2 inom.). Anmaningen och svaret därå får tillställas vederbörande med posten. Därvid gäller rekommendationsbevis som bevis om tillställandet och mot­ tagningsbevis som bevis om dagen för mottagandet (53 § 3 inom.). Bestrider fattigvårdsstyrelsen framställt krav eller har svar inte avgivits inom föreskriven tid, äger den fattigvårdsstyrelse, som gjort anmaningen, anhängiggöra sin talan hos länsstyrelsen i länet. Vid den skrift, varigenom talan anhängiggöres, skall fogas bevis att anmaning skett tillika med av­ skrift av anmaningen och erhållet svar därå jämte vidfogade handlingar ävensom de bevis i övrigt som åberopas (54 § 1 inom.). Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle men anledning seder­ mera yppats att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, får talan mot detta samhälle föras utan att anmaning skett hos dess fattigvårdsstyrelse. Talan utan föregående anmaning får även föras, om upplysning inte vunnits, vilket samhälle ersättnings- eller försörjningsskyldigheten åligger. Fattigvårdsstyrelse, som utan föregående anmaning anhängiggör talan, skall vid ansökningen foga de uppgifter, som skall innehållas i anmaning, samt där så kan ske de handlingar, som skall medfölja denna (54 § 2 inom.). Talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen utgivits till annan, som i dess ställe eller mot dess ansvarsförbindelse lämnat vården. Väckes ej talan inom sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits mer än 120 dagar före det ansökningen gjordes hos länsstyrelsen, anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 287

förfallen. Vad nu sagts gäller dock inte för det fall, att fattigvårdsstyrelse, hos vilken anmaning gjorts, förklarat sig till alla delar godkänna kravet men ersättning sedermera ej lämnats (55 §). Över ansökningen skall länsstyrelsen höra fattigvårdsstyrelsen i det ellei de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest kan antagas vara ersättningsskyldiga. Länsstyrelsen skall vidare själv eller genom parterna införskaffa den ytterligare utredning, som må vara behövlig för målets prövning. Har fattigvårdsstyrelse försummat att ingiva de handlingar, som enligt lagen skall fogas vid ansökningen, äger länsstyrelsen föreskriva viss tid, inom vilken det försummade skall fullgöras, vid äventyr att ansök­ ningen eljest inte upptages till vidare behandling. Länsstyrelsen äger även förelägga part att inkomma med upplysningar, förklaringar och yttranden vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick (56 § 1 inom.). Finnes anledning antaga att den nödställde har hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle i annat län, skall målet överlämnas till handläggning av länsstyrelsen därstädes (56 § 2 inom.). Fattigvårdssamhälle, som förpliktas utge ersättning för fattigvår dskostnad, är skyldigt att å utdömda belopp samt å belopp, varom parterna i utslaget må ha hänvisats att i brist på åsämjande föra särskild talan och som avser vård under tiden t. o. m. dagen för länsstyrelsens utslag, gälda ränta efter 5 procent om året från ingången av kalenderkvartalet näst efter det, då kostnaden utgavs, till dess betalning sker. Ränta utgår dock inte i något fall för tiden före ingången av kalenderkvartalet näst efter dagen för delgivning av den till länsstyrelsen ingivna ansökningen (56 § 3 mom.).

Socialvårdskommittén Kommittén har i 24—27 §§ i sitt förslag upptagit bestämmelser som bortsett från vissa formella jämkningar — helt överensstämmer med de nyss refererade reglerna i Fvl.

Remissyttranden Kommitténs förslag har i nu berörda delar rönt ringa uppmärksamhet under remissbehandlingen. Malmöhus läns fattigvärdsförbund anser, att den särbestämmelse, som finnes upptagen i 55 § Fvl och som tar sikte på det fall att en fattigvårdsstyrelse förklarat sig till alla delar godkänna kra­ vet men sedermera inte lämnar ersättning, inte bör överföras till den nya lagen. Det borde inte möta större svårigheter att i en administrativ process få utdömd en fordran til! den del den vore medgiven än att i en dylik pro­ cess utfå en fordran, som i sin helhet medgåves. Det vore numera ganska vanligt att fattigvårdsstyrelser reglerade sina ekonomiska mellanhavanden genom utsändande av räkningar hel- eller halvårsvis. Denna tendens torde bli än mer framträdande sedan storkommunerna bildats. Även Örebro stad har i sitt yttrande berört ifrågavarande särbestämmelse och därvid uttalat,

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

att formuleringen av densamma inte syntes taga hänsyn till det fall, att en kommun delvis medgåve ett krav men sedermera inte kunde förmås att lämna ersättning i enlighet med medgivandet.

Departementschefen Socialvårdskommittén har inte föreslagit någon ändring i de processuella regler, som nu gäller på förevarande område. Om man bortser från ett specialspörsmål, har något yrkande härom inte heller framkommit under remissbehandlingen. Jag saknar därför anledning antaga annat än att Fvl:s bestämmelser om processförfarandet i stort sett är tillfredsställande. Vissa ändringar torde dock vara erforderliga, om hemortsrättssystemet omlägges i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående. Enligt den huvudregel, som jag förordat, kommer det slutliga betalnings­ ansvaret för obligatorisk hjälp att åvila den kommun, i vilken hjälptagaren genom lagakraftägande beslut är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits. Härav följer, att frågan om ersättning för hjälp, som lämnats i början av ett år, inte kan regleras förrän mantalsskrivningen vunnit laga kraft, dvs. tidigast den 15 maj, då tiden för anförande av besvär över mantalsskriv­ ningen går till ända. Anföres besvär, dröjer det ytterligare en tid innan det slutgiltigt fastslås, i vilken kommun hjälptagaren skall vara mantalsskriven för året. Med hänsyn härtill torde det inte vara möjligt att bibehålla den nuvarande regeln, att talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det hjälpen började utgå. Ändras tiden för väckande av talan, bör även reg­ lerna om det anmaningsförfarande, som skall äga rum före den egentliga processen, jämkas. Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den upp­ fattningen, att frågor rörande ersättning mellan kommuner bör kunna reg­ leras årsvis. I likhet med vad som nu gäller bör det åligga den kommun, som vill kräva ersättning, att skriftligen anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersättningen. Anmaningen synes böra ske före utgången av april månad året näst efter det då hjälpen utgivits. Den kom­ mun, som erhållit anmaningen, bör så snart det kan ske och senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om dessa tidsfrister fastställes, kommer den i lagen reglerade skriftväxlingen att vara avslutad senast den 31 maj. Det är emellertid önskvärt, att kom­ munerna får tillfälle att, om så erfordras, ytterligare förhandla med var­ andra innan rättegång inledes. Då en tid av en månad torde vara tillräcklig härför, bör det föreskrivas, att talan om utbekommande av ersättningen skall anhängiggöras före utgången av juni månad. Försittes denna tid, bör rätten till ersättning vara förlorad, såvida inte den krävda kommunen god­ kant kravet men det oaktat ej erlagt betalning. Det avgörande bör härvid vara vad som kräves i rättegången, inte vad som fordrats dessförinnan. Talan, som endast avser utbekommande av godkänd men ej erlagd er-

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

sättning, bör med andra ord få föras utan annan inskränkning än som följer av allmänna preskriptionsregler, oavsett om högre ersättning fordrats före rättegången. Anmaningsförfarandet syftar till att förhindra, att talan väckes innan parterna sökt att i godo träffa uppgörelse i saken. För att detta syfte skall kunna tillgodoses bör anmaningen innehålla allt vad som behövs för att den krävda kommunen skall kunna bedöma, huruvida kravet är berättigat. I detta hänseende synes böra föreskrivas, att anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess medde­ lande samt om hjälpkostnaden och de grunder, efter vilka den begärda er­ sättningen beräknats. Givetvis bör det åligga den kommun, som gör anmaningen, att vid denna foga en avskrift av det protokoll, som enligt 17 § departementsförslaget skall upprättas för att ligga till grund för ersattningsförfarandet. Önskar kommunen åberopa andra handlingar till stöd för kravet, bör kommunen vara skyldig att foga även dem vid anmaningen. I lagen bör föreskrivas, att svaret skall innehålla uppgift, huruvida kra­ vet medgives eller bestrides. I avseende å svarets innehåll i övrigt synes Fvl:s bestämmelser kunna överföras till den nya lagen med vissa redak­ tionella jämkningar. Enligt Fvl får talan utan föregående anmaning väckas i två fall, näm­ ligen dels när anmaning skett hos en kommun men det sedermera befunnits, att annan kommun är ersättningsskyldig, och dels när upplysning ej kun­ nat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Någon anled­ ning att ändra dessa regler synes ej föreligga. Den nuvarande fattigvårdsprocessen präglas av en starkt processledande verksamhet från länsstyrelsernas sida. Grunden härtill torde vara att söka dels i fattigvårdsmålens offentligrättsliga natur och dels i det förhållandet, att det många gånger är förenat med betydande svårigheter föi parterna att själva förebringa all den utredning, som erfordras. Dessa svårigheter gör sig framförallt gällande, då det skall utredas var hjälptagaren har hem­ ortsrätt. Med de nuvarande invecklade reglerna om hemortsrätt saknar den kommun, som vill föra talan om ersättning, ofta möjlighet att bedöma, vilken kommun som är ersättningsskyldig. Talan om utbekommande av ersättning behöver emellertid inte rikta sig mot någon viss kommun, ty en sådan talan anses alltid — även om en viss kommun anges som svarande­ part __ rikta sig mot varje kommun, som kan antagas vara ersättnings­ skyldig. I enlighet härmed kräves av den sökande kommunen inte mera än att den i föreskriven ordning och inom föreskriven tid anhängiggör sin talan hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas länsstyrelsen i det län, där sökandekommunen är belägen. Sedan handlingarna kommunicerats med den eller de kommuner inom länet, mot vilka kravet riktas eller som eljest kan antagas vara ersättningsskyldiga, föranstaltar länsstyrelsen sjalv eller genom parterna om den ytterligare utredning som kan vara behövlig, 19 - Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 177

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

därvid länsstyrelsen äger ålägga parterna att inkomma med upplysningar, förklaringar och yttranden vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick. Finner länsstyrelsen anledning antaga att hjälptagaren har hemortsrätt i kommun i annat län, överlämnas målet till handläggning av länsstyrelsen därstädes. Målet kan på detta sätt vandra från den ena länsstyrelsen till den andra, innan det slutligt avgöres. Om hemortsrätten, såsom jag föreslagit, anknytes direkt till mantals­ skrivningen, lärer i allmänhet någon tvekan inte behöva råda om vilken kommun som är ersättningsskyldig. Fall kan emellertid tänkas inträffa, då mantalsskrivningsorten inte kunnat utrönas, innan tiden för väckande av talan går till ända, eller då det på grund av innehållet i 22 § 2 st. departementsförslaget kan råda delade meningar, huruvida den ena eller den andra kommunen är ersättningsskyldig. Med tanke på dylika fall synes det nu­ varande systemet böra i princip bibehållas åtminstone tills vidare. Jag utgår emellertid från att frågan, vilken kommun som är rätt svarande, i normal­ fallen kommer att vara fullt klarlagd, innan målet anhängiggöres. Det synes därför kunna krävas, att talan i dessa fall anhängiggöres direkt hos läns­ styrelsen i det län, där den sökta kommunen är belägen.

30 §. I 58 § Fvl regleras förfarandet, då offentlig myndighet eller allmän an­ stalt eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter lämnat underhåll och vård åt någon, vill kräva ersättning härför av hans vistelse- eller hem­ ortskommun. Kommitténs förslag saknar motsvarighet till dessa bestäm­ melser. Emellertid torde man även efter den nya lagstiftningens ikraft­ trädande få räkna med möjligheten, att allmän anstalt eller inrättning vill kräva ersättning av vederbörande kommun för vård som lämnas personer, som kan antagas äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden. Den nya lagen bör därför innehålla regler om hur det skall förfaras i dylika fall. De regler härom, som upptagits i förevarande paragraf, ansluter sig nära till vad som gäller enligt Fvl. De avvikelser som gjorts är betingade av de ändringar, som föreslagits beträffande processen mellan kommuner.

31 och 32 §§. I dessa paragrafer regleras förfarandet, då kommun vill söka ersättning av staten. Förslaget överensstämmer med 61 § Fvl utom i vissa detaljer, som inte torde behöva kommenteras.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid spörsmålet huru­ vida landstingen bör vara skyldiga att bidraga till kommunernas kostnader för socialhjälp. I 5 kap. Fvl, som är rubricerat »Om bidrag till fattigvården», återfinnes i 40—42 §§ bestämmelser, enligt vilka fattigvårdssamhälle äger erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1955

gottgörelse av vederbörande landsting för avgifter, som samhället erlagt för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, blinda barn under skol­ åldern, psykopatiska och nervösa barn, tuberkulösa och vanföra, andra kroniskt eller obotligt sjuka samt å länslasarett och av landsting under­ hållna sjukstugor eller andra med länslasarett likställda sjukvårdsinrätt­ ningar vårdade sjuka. För att gottgörelse skall utgå från landstinget kräves, att behov aV obligatorisk fattigvård föreligger samt att ersättning för vården ej kunnat uttagas av den vårdade själv eller för honom försörjmngspliktig person och ej heller av staten. Härutöver innehåller lagen ett flertal speciella förutsättningar för att landstinget skall vara skyldigt att utge gottgörelse. I fråga om dessa förutsättningar liksom också beträffande övriga detaljer hänvisas till lagtexten.

Socialvdrdskommittén I sitt år 1942 avgivna betänkande nr VI med utredning och förslag an­ gående socialvårdens organisation m. in. (SOU 1942:56) framhöll socialvårdskommittén, att bestämmelserna om landstingsgottgörelse för sjukhus­ vård i praktiken föranlett allt mer stegrade utgifter för landstingen, vilket sammanhängde med den starkt förbättrade tillgången på sjukhusplatser. Sjuka, som tidigare vårdades å kommunala fattigvårdsanstalter, bereddes nu i allt större utsträckning vård å sjukhus, varigenom kostnaden i sista hand överflyttades på landstingen. Efter att ha avvisat tanken på att vissa av kommunernas fattigvårdskostnader skulle överflyttas på landstingen kom kommittén till det resul­ tatet, att i stället statsbidrag borde utgå till socialvården. Enligt kommit­ téns mening måste man därvid välja ett statsbidragssystem som innebuie, att statsbidrag lämnades till viss andel av vederbörande kommuns totala kostnader för socialhjälp och barnavård. I samband därmed borde lands­ tingen befrias från nuvarande bidragsskyldighet till dessa verksamhets­ grenar. I viss omfattning konune dessa bidrag vid en obligatorisk sjukför­ säkring att ersättas av bidrag från sjukkassorna. I den mån så icke i en­ skilda fall skedde, borde staten övertaga dessa landstingens kostnader. En närmare redogörelse för berörda fråga återfinnes i betänkandet nr VI sid. 49—58. I sitt år 1950 avgivna betänkande nr XVII med utredning och förslag an­ gående lag om socialhjälp har kommittén inte närmare berört frågan om landstingens bidragsskyldighet. De av kommittén upprättade lagförslagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 40—42 §§ Fvl.

Remissyttranden Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har kommitténs åt­ gärd alt utelämna bestämmelser om ersättning av landsting endast berörts av Svenska landstingsförbundet, som uttalar, alt slopandet av dylika be­ stämmelser vore en naturlig lösning.

292 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

Departementspromemoria m. in. I februari 1955 upprättades inom socialdepartementet en promemoria i ämnet. I denna konstateras att kommittén utgått från, att statsbidrag komme att utgå till kommunernas samtliga socialhjälpskostnader med i genomsnitt 50 procent, samt att vården å de i 40—42 §§ Fvl avsedda an­ stalterna bleve helt avgiftsfri. Statsbidrag till kommunernas socialhjälps­ kostnader skulle emellertid enligt det förslag till lag om "socialhjälp, som vore under utarbetande i departementet, inte komma att utgå i större ut­ sträckning än vad nu skedde enligt Fvl. Vidare hade den allmänna sjuk­ försäkringen fått en annan utformning än kommittén tänkt sig och sjuk­ vården hade icke gjorts avgiftsfri i obegränsad utsträckning. I promemorian omnämndes vidare, att Svenska landstingsförbundets styrelse i en den 10 juni 1954 dagtecknad till inrikesdepartementet för kännedom överlämnad skrivelse angående landstingens åtgärder i anled­ ning av sjukförsäkringsreformen anfört följande. Besparingar kunna landstingen genom sjukförsäkringsreformens genom­ förande göra på anslagen enligt 40—42 §§ i fattigvårdslagen. Då flertalet av de i dessa paragrafer berörda sjuka bli sjukförsäkrade, kommer sjukför­ säkringen att svara för deras avgifter vid sjukhusvård. Kvar skulle där­ efter egentligen stå 1) sinnessjuka, som vårdas i enskilt hem, 2) sinnesslöa, 3) blinda barn under skolåldern samt 4) psykopatiska och nervösa barn. För de sinnesslöa är genom det reformförslag, som godkänts av årets riksdag, sörjt för att de erhålla kostnadsfri eller praktiskt taget kostnads­ fri vård i annan ordning. Landstingsanslagen torde därför kunna ned­ skrivas högst väsentligt, och fråga är om stort mer än ett symboliskt för­ slagsanslag om något tiotusental kronor behöver stå kvar. I promemorian uttalades slutligen, att vad landstingsförbundet sålunda anfört syntes ge vid handen att — trots de förändrade förutsättningarna — den nuvarande rätten till ersättning av landsting för utgiven socialhjälp skulle, såsom socialvårdskommittén föreslagit, kunna slopas. över innehållet i promemorian har Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att yttra sig. Svenska landskommunernas förbund (arbetsutskottet) uttalar att, även om man inte med någon säkerhet kan uppskatta storleken av socialvårdens kostnader för ifrågavarande ändamål efter sjukförsäkringens genom­ förande, det icke kunde röra sig om belopp av nämnvärd kommunalekono­ misk betydelse. Förbundet komme därför inte att reagera emot ett slopande av denna primärkommunernas bidragsrätt. Svenska stadsförbundet (direktören) meddelar, att förbundets styrelse icke ansett sig kunna taga ställning till frågan utan närmare utredning. Verkställda undersökningar hade riktat uppmärksamheten på åtskilliga omständigheter, som gåve anledning befara att ersättningsrättens slopande skulle medföra mera komplicerade och för primärkommunerna kännbarare verkningar än landstingsförbundets uttalande i ämnet gåve vid handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1955

Full klarhet syntes kunna vinnas först genom någon tids tillämpning av ersättningsbestämmelserna under de ändrade förutsättningar, som inträtt genom sjukförsäkringsreformen in. in.

Departementschefen För egen del vill jag framhålla, att landstingens bidrag till kommunernas kostnader för fattigvård åt sjukhuspatienter och andra anstaltsvårdade personer minskat under senare år. Efter den allmänna sjukförsäkringens införande har man anledning att räkna med en kraftig minskning av kost­ naderna för socialhjälp till anstaltsvård av sjuka. Hur stor denna reduce­ ring kommer att bli är svårt att bedöma. Även om den inte skulle bli så omfattande som Svenska landstingsförbundet räknat med, torde dock ifråga­ varande vårdkostnader bli av så liten kommunalekonomisk betydelse, att det inte finnes tillräckliga skäl att bibehålla Fvl:s regler om ersättnings­ skyldighet för landsting. Det behov av skatteutjämning, som på sin tid motiverade tillkomsten av landstingens ifrågavarande ersättningsskyldighet, föreligger inte efter genomförandet av kommunindelningsreformen och ut­ byggnaden av socialförsäkringssystemet. När staten påtagit sig stora kostnader för utbyggnaden av socialvården i övrigt med minskade fattigvårdskostnader för kommunerna som följd,, synes det rimligt att kommunerna själva får stå för kostnaderna för social­ hjälp i form av sjukhusvård och därmed jämförlig vård, i den mån dylika kostnader överhuvudtaget uppstår.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild

33—39 §§. Beträffande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till avsnitten om hjalptagarens återbetalningsskyldighet och försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet. Såsom förut nämnts stadgas i sinnessjuklagen, att ersättning för vård­ kostnad i vissa fall inte får uttagas av annan än den, som särskilt åtagit sig att svara härför. Del har inte ansetts erforderligt att i departementsförslaget intaga någon erinran om detta stadgande. Enligt (17 § Fvl skall talan om utbekommande av ersättning anhängiggöras hos länsstyrelsen »i länet», varmed torde åsyftas det län dar den sökte är bosatt. 1 departementsförslaget har forumregeln preciserats så, att talan skall föras hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. Bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken om laga domstol i tvistemål får härigenom i tillämpliga delar motsvarande gil­ tighet beträffande mål mellan kommuner och enskilda om ersättning för utgiven socialhjälp.

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

40 §. Paragrafen motsvarar 66 § Fvl och 33 § kommitténs förslag,

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41—51 §§. Såsom framhållits i avsnittet rörande ålderdomshem in. in. är lands­ tingen och de landstingsfria städerna skyldiga att upprätta ett visst slag av fattigvårdsanstalter, s. k. arbetshem, där personer, soin försummat sin försörjningsplikt och till följd härav erhållit s. k. arbetsföreläggande, kan omhändertagas. Varje arbetshem skall stå under ledning av en styrelse och vara försett med ett av Konungen fastställt reglemente. Intagning i hemmet beslutas av styrelsen, även då det är fråga om överflyttning från annat hem (33 §). Enligt Fvl kan arbetsföreläggande meddelas den, som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd att obligatorisk fattigvård — även tillfällig sådan — måste lämnas någon av dem. Föreläggandet utfärdas av fattigvårdsstyrelsen och medför skyldighet för vederbörande att inställa sig till och efter sin för­ måga fullgöra arbete, som anvisas honom å fattigvårdsanstalt eller annor­ städes. Förelägges försörj ningspliktig att inställa sig till och fullgöra arbete å visst arbetshem, får föreläggandet även innefatta skyldighet för honom att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra arbete å annat arbetshem. Den försörjningspliktige kan, oavsett om fattig­ vården upphört, kvarhållas å anstalten eller i arbetet till dess grundad an­ ledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock inte i oavbruten följd under längre tid än ett år. Genom att utföra det förelagda arbetet anses han fullgöra sin skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden må tilldelas hans minder­ åriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru (71 §). Polismyndigheten är skyldig att på begäran verkställa delgivning av arbetsföreläggande (72 §). Själva arbetsföreläggandet kan inte överklagas, men om föreläggandet inte fullgöres frivilligt har polismyndigheten att på begäran meddela hand­ räckning för att inställa vederbörande till arbetet (72 §) och i handräckningsärendet kan klagan föras hos länsstyrelsen (79 §) och över dess be­ slut hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (84 §). Såsom framgår av det anförda kan arbetsföreläggande fullgöras genom att vederbörande intages i arbetshem. Män och kvinnor får inte intagas i samma arbetshem, såvida inte fullständigt skilda avdelningar finns för dem. Personer under 18 år får inte intagas i sådant hem (33 §). Plan till arbets­ hem skall underställas Konungens prövning (34 §). Om den, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats för att för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

rätta arbete utanför anstalt, undandrar sig att fullgöra anvisat arbete eller lämnar arbetet utan tillstånd eller visar tredska att efterkomma givna före­ skrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, såvida han fyllt 21 år och inte är oförmögen till arbete, tilldela honom varning med erinran om att han, därest han ej låter sig rätta av varningen, kan dömas till tvångsarbete. Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen eller länsstyrelse, får enligt stadgande i reglementet meddela i anstalten intagen person sådan varning som nyss nämnts. Sådan varning får även meddelas av styrelsens ordförande eller av den, som av styrelsen utsetts att meddela varning, varvid anmälan om varningen skall goras vid styrel­ sens nästa sammanträde. Över beslut om varning skall föras protokoll. Be­ slutet skall delges den felande muntligen av den, som beslutat varningen, eller skriftligen genom utdrag av protokollet. Polismyndigheten har att pa begäran utan kostnad verkställa sadan delgivning (74 §). Om den felande ej låter sig rätta av varningen äger fattigvårdsstyrelsen eller anstaltens styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om den felan­ des dömande till tvångsarbete. Vid sådan framställning skall fogas bevis om varningen samt tillgänglig utredning i ärendet. Sedan den felande läm­ nats tillfälle att yttra sig över framställningen och förhör, om sådant ar av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning förebragts, i vilket avseende länsstyrelsen äger förordna om förhör vid domstol, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekommer, låta bero vid varning. Ålägges tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex månader. Har vederbörande avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning att han håller sig undan, äger länsstyrelsen förordna om hans häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga kraft (76 §). Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Om den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning inte lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt arbete. Blir vederbörande efter det han dömts till tvångsarbete oförmögen till arbete, får utslaget inte bringas till verkställighet; har tvångs­ arbetet börjat får det inte fortfara. I dylikt fall skall i stället förfaras med honom på sätt som är föreskrivet i 7 § lösdrivarlagen. I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga delar vad som är stadgat i 8 §, 9 a § och 13 § lösdrivarlagen (75 §). Ifrågavarande lagrum i lösdrivarlagen har följande lydelse. 7 §. Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehål­ lande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om

296 Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1955

han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör annat län än det, där han vistas, av KB översänd eller förpassad till KB i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård kan beredas honom. 8 §. I fråga om verkställighet av tvångsarbete, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, så ock om beräkning av tiden för ådömt tvångsarbete, vare lag, som i dessa hänseenden stadgas angående fängelsestraff. 9 a §. Arbetsanstaltens styrelse eller, efter dess bemyndigande, förestån­ daren för anstalten äger meddela den som undergår tvångsarbete tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begrav­ ning, så ock att i annat fall, då med hänsyn till tvångsarbetstidens längd eller eljest starka skäl äro därtill, lämna "anstalten för viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga. Tid, varunder intagen enligt tillstånd som nu sagts vistas utom anstalten, skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej styrelsen av särskild anled­ ning annorlunda förordnar. Sådant förordnande skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Har föreståndaren ej funnit skäl bifalla framställning om tillstånd att lämna anstalten för viss tid, äger den intagne påkalla styrelsens beslut i saken. Styrelsens beslut i fråga om sådant tillstånd äge den intagne över­ klaga hos KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, över KB:s beslut må talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkom­ mit till inrikesdepartementet sist å trettionde dagen efter den då klaganden erhöll del av beslutet. 13 §. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade villkor, sa att hans kvarhallande vid arbetsanstalten icke vidare är av nöden, äge KB i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna, att han skall i rån anstalten frigivas. I sådant fall varde han utan förpassning på fri fot ställd; skolande vad 11 § 1 mom. och 12 § innehålla icke äga tillämpning på den sålunda frigivne.

Mål om å döm ande av tvångsarbete fullföljes från länsstyrelsen till veder­ börande hovrätt (83 §) och därifrån till högsta domstolen. Det förtjänar påpekas, att även Bvl innehåller bestämmelser om arbets­ föreläggande. Enligt dess 72 § kan arbetsföreläggande meddelas a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försum­ mar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt, av tva personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den upp­ fostran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den försum­ lige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande. I övrigt är institutet i Bvl reglerat genom hänvisning till Fvl:s regler.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill dr 1955

Socialvårdskommittén Redan i sitt betänkande nr XIV angående ålderdomshem in. in. (SOU 1946:52) redovisade socialvårdskommittén vissa preliminära överväganden angående formerna för samhällets ingripande mot försumliga försörj are. Härvid uttalade kommittén bl. a., att man borde eftersträva ett system, som inrymde samma för den enskilde avskräckande moment som det nu­ varande men samtidigt lämnade större möjligheter till en differentierad behandling samt innebure, att ingripandet kunde ske i så nära anslutning som möjligt till redan befintliga kriminalpolitiska behandlingstormer och under bättre beaktande av rättssäkerhetens krav än som vore fallet enligt nu gällande ordning. Samtliga dessa synpunkter skulle enligt kommitténs mening bli tillgodosedda, om försummelse av försörjningsplikt kriminali­ serades, varvid 1939 års lag om villkorlig dom kunde tillämpas på de för­ sumliga försörj arna. Bland det stora antal myndigheter och organisationer, till vilka ålderdomshemsbetänkandet remitterades, var det endast 28, som redovisade sin ståndpunkt i kriminaliseringsfrågan. Av dem tillstyrkte 21 i princip kri­ minalisering, medan 4 avstyrkte och 3 ställde sig tveksamma. I sitt ifrågavarande betänkande har kommittén ånyo behandlat spörs­ målet om åtgärder mot försumliga försörjare och därvid funnit, att allvar­ liga erinringar kan resas mot att nu kriminalisera försummelse av försörj­ ningsplikten. Kommittén har därför föreslagit, att man åtminstone tills vidare bibehåller den administrativa formen av ingripande mot försumliga försörjare men i grunden reformerar Fvl:s och Bvl:s bestämmelser härom. De regler, som kommittén ansett böra gälla i detta avseende har samman­ fattats i ett förslag till en fristående lag om arbetsföreläggande, innefattande 41 paragrafer. Rörande huvudinnehållet i lagförslaget hänvisas till den redogörelse, som inledningsvis lämnats rörande huvuddragen av kommitténs förslag. I fråga om detaljerna hänvisas till kommitténs lagförslag och till den motivering därför, som återfinnes å sid. 142—-169 och 380—382 i be­ tänkandet.

Remissyttranden I remissyttrandena har behovet av en reformering av hithörande bestäm­ melser i allmänhet vitsordats. Meningarna har emellertid varit delade såväl beträffande huvuddragen av kommitténs förslag som i fråga om detaljerna. Rörande innehållet i yttrandena må här återgivas följande. Straff lagberedningen föreslår, alt prövningen av åtgärder mot försumliga försörjare skall ske vid domstol antingen så, att försumligheten krimina­ liseras, varigenom den vanliga domstolsinstansordningen tillämpas, eller i varje fall så att talan mot länsstyrelses beslut föres hos hovrätt eller rege­ ringsrätten. Beredningen har samrått med straffrättskommittén, som för­ klarat sig i princip instämma i vad beredningen anfört.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Mot kriminalisering uttalar sig bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus, Göte­ borgs och Bohus samt Gävleborgs län. Socialstyrelsen anser, att den administrativa formen under rådande för­ hållanden borde bibehållas i reviderat skick men att saken borde upptagas till omprövning i sinom tid, när nya omständigheter förelåge, vilket dock inte borde få fördröja den utomordentligt angelägna revisionen av gällande bestämmelser. I åtskilliga yttranden — bl. a. dem som avgivits av länsstyrelserna i Jön­ köpings, Blekinge, Malmöhus och Gävleborgs län — betecknas kommitténs förslag som ett framsteg ur rättssäkerhetssynpunkt. Å andra sidan framhålles i vissa yttranden, att det föreslagna förfarandet vore alltför tungrott och omständligt. Sålunda uttalar stadsfullmäktige i Borås och Uddevalla, att förslaget innebure en byråkratisering, som komme att minska effektiviteten av åtgärderna mot de försumliga. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län. Enligt stadsfullmäktige i Landskrona förefölle det, som om kommittén icke vore fullt underkunnig om att enligt den hittills tillämpade ordningen ett arbetsföreläggande utgjort ett effektivt hot, som i de flesta fall resulterat i att den försörj ningspliktige tagit arbete och att betalning mellankommit utan att föreläggandet behövt verkställas. Säkert förlorade detta vapen i effektivitet genom de långdragna förhandlingar, som nödvändigtvis måste förenas med ett länsstyrelsens handhavande därav. Även stadsfullmäktige i Örebro framhåller, att värdet av föreläggandet framför allt ligger i det av­ skräckande momentet. Inför hotet att komma in på arbetshem brukade de, som över huvud läte sig påverka, taga sig till vara och bättre fullgöra sina skyldigheter. Om man nu skulle uppskjuta intagningsbeslutet, torde man enligt fullmäktiges uppfattning med ytterst ringa utsikter till positivt resultat endast giva den försumlige en ytterligare chans att sabotera för­ sörjningspliktens fullgörande. Barnavårdsnämnden i Karlstad anser att förslaget är osmidigt och att ett genomförande av detsamma med all sanno­ likhet skulle få till följd, att antalet försumliga försörj are komme att öka. Besvär ssakkunniga uttalar som ett allmänt önskemål, att ett i huvudsak likartat förfarande skapas för mål om administrativt frihetsberövande. Här­ vid åsyftar de sakkunniga främst mål om behandling av alkoholister, tredskande underhållsskyldiga och lösdrivare samt om omhändertagande av barn.

Departementschefen Det administrativa förfarande, som leder fram till ett arbetsföreläggande enligt Fvl, är knapphändigt reglerat. Den enskilde har i lagen inte tillför­ säkrats rätt att anlita försvarare eller att genom vittnen eller annorledes förebringa den utredning han önskar åberopa, proceduren är undandragen den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling, och beslutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 299

fattas av ett kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att besvära sig över själva föreläggandet. Vidare är att märka, att, såsom de nuva­ rande behandlingsformerna gestaltar sig, man knappast kan räkna med att arbetstvånget i och för sig har den fostrande effekt som vore önskvärd. Ett beslut om arbetsföreläggande har i praktiken främst en indirekt betydelse genom det hot om frihetsberövande, som det innebär. Frågan om kriminalisering av försörjningsförsummelse har vid skilda tillfällen varit på tal, bl. a. vid tillkomsten av barnavårdslagen. Även socialvårdskommittén har i sitt år 1946 avgivna betänkande om ålderdomshem framfört tanken, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras och således helt utbrytas ur sociallagstiftningen. Vid frågans slutliga hand­ läggning har kommittén emellertid övergivit denna linje och i stället fram­ lagt ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande även i fortsättningen skall meddelas i administrativ ordning. Förslaget, som är avsett att ersätta såväl Fvl:s som Bvl:s regler om arbetsföreläggande, innehåller åtskilliga nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Beslut om arbetsföreläggande skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen på framställning av social­ nämnden. Kommittén föreslår vidare, att den försumlige i törsta hand skall åläggas att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning och att fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot det allmänna. I samband härmed skall han enligt förslaget ställas under övervakning, såvida det inte av sär­ skilda skäl kan antagas att han likväl skall rätta sig efter föreläggandet. Om så anses erforderligt, skall han dessutom kunna åläggas att ställa sig till efterrättelse särskilda föreskrifter angående bostad, avhållsamhet från bruk av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst in. in. Åsidosätter han vad som sålunda åligger honom, skall länsstyrelsen på ansökan av social­ nämnden kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem, där han skall kunna kvarhållas i högst ett år. Enligt förslaget bör han emellertid ut­ skrivas villkorligt senast efter sex månader. Efter villkorlig utskrivning skall enligt förslaget följa en prövotid av ett år, under vilket han skall stå under övervakning och, om så finnes erforderligt, vara underkastad sär­ skilda föreskrifter av samma slag som nyss nämnts. Undandrar han sig övervakningen eller bryter han mot meddelade föreskrifter, skall han kunna återhämtas till arbetshemmet. Nämnas må vidare, att förslaget innehåller detaljerade föreskrifter om förfarandet i mål av här avsedd art. Under remissbehandlingen har frågan om kriminalisering av försörjningsförsunnnelse ånyo förts på tal. I den situation, som nu föreligger, är jag emellertid inte beredd att förorda eu dylik lösning. Jag är alltså av den uppfattningen, att ingripande mot försumliga försörjare åtminstone tills vidare bör ske i administrativ ordning. Sedan kommittén avgav sitt betänkande har på förslag av chefen för justitiedepartementet tillsatts särskilda sakkunniga med uppgift att utreda frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövande!!.

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

Enligt direktiven har de sakkunniga att pröva två huvudfrågor, nämligen dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden bör ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden verksamma organet i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad den lagstiftning varom nu är fråga. Det är vidare att märka att Bvl, som innehåller bestämmelser om arbets­ föreläggande vilka nära ansluter sig till Fvl:s regler härom, är föremål för revision. Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att Fvl:s regler om åt­ gärder mot försumliga försörj are bör gälla tills vidare i avbidan på det resultat, vartill de nyss nämnda utredningarna kan leda. En utväg vore härvid att upphäva Fvl utom såvitt angår bestämmelserna om arbets­ föreläggande och vad därmed äger samband. Emellertid är dessa be­ stämmelser så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte synes böra anlitas. Jag har därför stannat vid att föreslå, att ifrågavarande be­ stämmelser i Fvl överföres till den nya lagen om socialhjälp. Jag är ange­ lägen att betona, att denna åtgärd är av rent provisorisk karaktär och att frågan om åtgärder mot försumliga försörjare bör upptagas till prövning i hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete förelig­ ger och den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden slutförts. Vad härefter angår de olika detaljbestämmelserna må framhållas, att 41 § 1 st. motsvarar 71 § 1 st. 1 p. Fvl. Med hänsyn till att det numera inte förekommer, att någon förelägges att utföra arbete annorstädes än i arbetshem, har departementsförslaget utformats så, att endast föreläggande att utföra arbete i sådant hem kan komma i fråga. 41 § 2 st. motsvarar 33 § 4 st. 2 p. Fvl, där det föreskrives, att personer under 18 år ej må intagas i arbetshem. 42 § 1 p. har inte någon direkt motsvarighet i Fvl, som emellertid torde förutsätta att arbetsföreläggande delges vederbörande. 42 § 2 p. mot­ svarar 72 § 1 st. andra dels-satsen i Fvl. Fvl:s spridda regler om att del­ givning och handräckning genom polismyndighets försorg skall vara av­ giftsfri har samlats i departementsförslagets 65 §. 43 § 1 och 2 st. motsvarar 72 § 1 st. fjärde och femte dels-satserna. 43 § 3 st. överensstämmer med 33 § 4 st. 1 p. Fvl. 44 § svarar mot 71 § 1 st. 3 p. Fvl. 45 § har sin motsvarighet i 33 § 1 och 3 st. Fvl. 46 § motsvarar 34 § 2 st. Fvl. 47 § har samma innebörd som 33 § 5 och 6 st. Fvl. 48 § motsvarar 74 § Fvl. De ändringar, som föreslagits, är betingade av att arbetsföreläggande enligt departementsförslaget alltid skall fullgöras i arbetshem. Under sådana omständigheter har det ansetts, att det alltid bör ankomma på hemmets styrelse att utdela varning. Tillräckliga skäl har

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 301

inte ansetts föreligga att bibehålla den nuvarande möjligheten för styrelsens ordförande eller därtill utsedd person att meddela varning. Varning bör vidare alltid delges den felande skriftligen genom utdrag av protokollet. 49 och 50 §§ motsvarar 75 § Fvl. I konsekvens med vad som föreslagits be­ träffande varning har det ansetts böra ankomma på arbetsheinmets sty­ relse att göra framställning om dömande till tvångsarbete. 51 § överensstämmer i sak med 76 § Fvl.

Om tillsyn I Fvl har 6 kap., som omfattar 43 och 44 §§, rubriken »Om uppsikt över kommunernas fattigvård». Enligt 43 § har länsstyrelserna att vaka över att fattigvården inom länen ordnas och handhaves enligt gällande författningar, sa att de hjälpbehövande kommer i åtnjutande av det underhåll och den vård, som påkallas av omständigheterna. Därvid skall länsstyrelserna biträdas av särskilda tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka tillika är barnavårdskonsulenter och som jämväl har till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården och barnavården. I 44 § stadgas att det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av sta­ tens inspektör för fattigvård och barnavård verka för fattigvårdens ända­ målsenliga ordnande och främja dess utveckling ävensom öva uppsikt över arbetshemmen. Angående socialstyrelsens och inspektörens ifrågavarande verksamhet äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter. Det må i detta sammanhang erinras om att bland Fvl:s besvärsbestämmelser under 78 § 2 mom. stadgas dels att länsstyrelsen skall, oavsett huruvida besvär anförts, ej blott tillhålla fattigvårdssamhälle, som undeilåter att lämna obligatorisk fattigvård, då sådan erfordras, att fullgöra sin skyldighet, utan även, där eljest missförhållande föreligger, förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande, dels ock att envar äger att om underlåtenhet eller missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos länsstyrelse, fattigvårdsinspektören eller fattigvårdskonsulent.

Socialvårdskommittén I kommitténs förslag till socialhjälpslag har kap. VIII, som omfattar 36—41 §§, rubriken »Uppsikten över verksamhet enligt denna lag. Be­ svär in. in.». Enligt 36 § 1 mom. skall länsstyrelsen vaka över att den personliga biståndsverksamheten och socialhjälpen inom länet handhaves ändamåls­ enligt och i enlighet med lagen och i övrigt gällande stadganden, så att de behövande kommer i åtnjutande av den omvårdnad och det underhåll, som omständigheterna påkallar. I 2 mom. av samma paragraf stadgas att

302 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1955

det ankommer på socialstyrelsen att utöva tillsyn över verksamhetens handhavande inom riket och främja dess utveckling; och skall styrelsen äga meddela länsstyrelserna och socialnämnderna de anvisningar, som i detta syfte anses påkallade. Mot socialstyrelsens ifrågavarande anvisningar må enligt 39 § talan föras hos Kungl. Maj :t. Till innehållet i övriga av ifrågavarande paragrafer återkommer jag i följande avsnitt. Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i detta avseende hänvisas till betänkandet sid. 264—266, 268, 271—285.

Remissyttranden Förslaget att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet icke blott, så­ som nu är fallet, för arbetshemmen utan även för den egentliga socialhjälpsverksamheten med rätt för styrelsen att utfärda anvisningar för såväl länsstyrelserna som socialnämnderna tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att rätten för styrelsen att med bindande verkan utfärda råd och anvisningar vore nödvändig för att hela organisationen skulle fungera ända­ målsenligt. I övriga yttranden, där ifrågavarande spörsmål behandlats, har man emellertid ställt sig kritisk mot förslaget i denna del. Kammarrätten anser det av såväl principiella som praktiska skäl vara att föredraga att länsstyrelserna och socialnämnderna får på eget ansvar och utan att vara bundna av anvisningar tillämpa socialhjälpslagen. Besvärssakkunniga anför. Visserligen förekommer stundom i lagstiftningen att ett centralt verk så- Som tillsynsmyndighet utrustats med lika vidsträckta befogenheter, som genom förevarande stadgande avses skola tilläggas socialstyrelsen, men önskvärt är att dylik befogenhet för tillsynsmyndigheten kan preciseras. I viss utsträckning regleras i förevarande lagförslag rena rättsfrågor. I fråga om dylika bör varsamhet iakttagas, då det gäller att dirigera lagtilllämpningen genom anvisningar från en administrativ myndighet. Enligt de sakkunnigas mening är därför desto mera önskvärt, att i lagen närmare angåves i vilka hänseenden socialstyrelsen skall äga meddela anvisningar. De sakkunniga förutsätta vidare, att anvisningar icke få lämnas beträf­ fande enskilda fall eller till enstaka kommuner utan endast i form av gene­ rella föreskrifter gällande t. ex. hela riket, viss landsdel eller kommuner av viss beskaffenhet. Uppenbarligen får icke ifrågakomma, att tillsynsmyn­ digheten annorledes än efter besvär ingriper i länsstyrelses eller social­ nämnds sätt att handha enskilt ärende. Med hänsyn till det anförda anse de sakkunniga lämpligt, att ordet anvisningar utbytes mot annat uttryck t. ex. tillämpningsföreskrifter. I vart fall bör utsättas att fråga är allenast om allmänna anvisningar. Enligt 39 § skola enligt kommitténs förslag besvär få anföras över social­ styrelsens beslut i vad avser meddelande av anvisningar. I motiven säges att var och en skall äga sådan besvärsrätt. Uttryckliga regler rörande be­

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1955 303

svär över normbeslut förekomma endast sparsamt i svensk rätt. De sak­ kunniga ha för egen del övervägt olika sätt att lösa de problem, som sam­ manhänga med överklagande av normbeslut, men ha ännu icke tagit defi­ nitiv ställning till denna fråga. I förevarande läge vilja de sakkunniga en­ dast framhålla att det icke kan vara lämpligt att göra kretsen av besvärsberättigade så vid, att besvärsrätten tillkommer en och var. Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att en så stark centraldirige­ ring, som förordats av kommittén, leder till att önskvärd hänsyn icke blir tagen till olika förhållanden inom skilda delar av riket och att kommuner­ nas beslutanderätt i hithörande frågor blir illusorisk. Liknande synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom av barnavårdsnämnden i Norrköping samt stadsfullmäktige i Kalmar, Ljungby och Kristinehamn.

Departementschefen Inom det område det nu gäller torde en central ledning av verksamheten icke vara erforderlig eller ens möjlig på samma sätt som inom t. ex. folkpensionsväsendet. Därtill är den personkategori, varom här är fråga, alltför heterogent sammansatt samt verksamhetens art och medel alltför skiftande. Såsom jag i olika sammanhang framhållit, bör kommunerna ha frihet att handha verksamheten allt efter de lokala förhållandena. Med denna min inställning och då kommitténs förslag -— i motsats till departementsförslaget — bygger på att ett betydande statsbidrag utgår till kommunernas kostnader för socialhjälpen anser jag anledning saknas att tillerkänna socialstyrelsen rätt att utfärda bindande anvisningar för socialhjälpsverksamheten. Tillsynen bör liksom hittills utövas av länsstyrelserna; och socialstyrelsen bör utöva sin uppgift som central myndighet med samma befogenheter såsom f. n. Jag vill här erinra om vad jag i årets statsverksproposition (V ht p. 7) anfört därom att det är min avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen avslutats, taga upp frågan om konsulentorganisatio­ nen till omprövning. I enlighet härmed synes mig i detta sammanhang ej böra vidtagas några sakliga förändringar med avseende å personalorga­ nisationen på detta område. I överensstämmelse med vad nu anförts har bestämmelserna under 52 och 53 §§ i departeinentsförslaget utarbetats.

52 §. Första och fjärde styckena i denna paragraf motsvarar första och andra styckena i 43 § Fvl; fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna betecknas numera socialvårdskonsulenter. Tredje stycket av sistnämnda paragraf har ansetts kunna utgå. I andra och tredje styckena av 52 § har upptagits bestämmelser motsva­

304 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 77 år 1955

rande reglerna i 78 § 2 mom. Fvl., vilka regler systematiskt synes böra ha sin plats i förevarande avsnitt. Det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören eller socialvårdskonsulent göra anmälan om missförhållande, därest sådant skulle föreligga. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

53 §. Denna paragraf svarar mot 44 § Fvl. Av vad anförts torde framgå att socialhjälpsinspektören avses få samma befogenheter som nu tillkommer statens inspektör för fattigvården.

Om besvär 54 §. Enligt Fvl kan fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård helt eller delvis vägrats eller som avser sättet för meddelande av fattigvård, överklagas av den, som beslutet rör, genom besvär hos länsstyrelsen. Beslu­ tet går dock i verkställighet, såvida ej förbud däremot meddelas av länssty­ relsen (78 § 1 mom.). Av lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndig­ hets beslut följer, att besvär, som här avses, skall ha inkommit till läns­ styrelsen inom tre veckor efter det klaganden erhöll del av beslutet. Oavsett om besvär anförts eller ej, åligger det länsstyrelsen att tillhålla fattigvårdssamhälle, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård då förutsättningarna härför är uppfyllda, att fullgöra sin skyldighet härutinnan ävensom att, där missförhållande eljest föreligger i något av de avseenden som avses i 78 § 1 inom., förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till att avhjälpa missförhållandet. Anmälan om underlåtenhet att meddela obligatorisk fattigvård eller om annat missförhållande kan göras av envar (78 § 2 mom.). Såsom förut nämnts får beslut om arbetsföreläggande ej överklagas. över fattigvårdsstyrelses beslut i ärende, som inte nämnts i det föregående och som ej heller angår förvaltningsfråga för vars behandling fattigvårdsstyrelsen är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället, får besvär anföras hos länsstyrelsen (78 § 4 mom.).

Socialvårdskommittén Kommittén framhåller, att Fvl:s regler om besvärsrätt förlorat all be­ tydelse genom den i 78 § 2 mom. Fvl föreskrivna skyldigheten för länssty­ relsen att ingripa även då besvär ej anförts. Enligt kommitténs mening vore det självklart, att länsstyrelsen i detta avseende skulle ha motsvarande ställning enligt den nya lagen. Kommittén har därför funnit det onödigt att utforma särskilda besvärsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 är 1955 305

I stället har kommittén i 37 § 1 mom. av sitt förslag till lag om social­ hjälp upptagit följande regler. Det åligger länsstyrelsen att så snart det genom klagomål från hjälpbehövande eller annan anmälan kommer till dess kännedom att socialnämnd underlåter att lämna sådant bistånd, som angives i 1 §, eller sådan social­ hjälp, som jämlikt 3 § skolat utgå, tillhålla socialnämnden att lämna dylikt bistånd eller hjälp. Detsamma gäller, därest länsstyrelsen finner social­ hjälp jämlikt 4 § böra utgå men socialnämnden underlåter att bevilja dylik hjälp. Därest det befinnes, att socialhjälp meddelas i annan form än som enligt denna lag bort ske eller att beslut i avseende på hjälptagarens eller för dylik underhållsskyldigs ersättningsskyldighet ej överensstämmer med gällande bestämmelser eller att det eljest föreligger missförhållanden beträf­ fande socialhjälpens skötsel, har länsstyrelsen att förordna om den åtgärd som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande. Envar äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande som nu nämnts göra anmälan hos länsstyrelsen.

Remissyttranden

Besvärssakkunniga anför bl. a. De sakkunniga kunna icke finna det av kommittén i 37 § föreslagna syste­ met för vinnande av rättelse i socialnämnds beslut ändamålsenligt. Det måste uppstå betydande oklarhet om den verkliga innebörden av det rätts­ medel, socialvårdskommittén söker lancera i 37 § 1 inom. Detta är ut­ format som ett anmälningsförfarande, därvid rätten att göra anmälan skall tillkomma envar. Anmälningsrätten anses enligt motiven inkludera även besvärsrätt. Denna tankegång återspeglas i lagtexten, där det talas om »klagomål från lijälpbehövande eller annan anmälan». Kommittén använder själv på skilda ställen i betänkandet termen besvär som beteckning för dessa klagomål enligt 37 §. Åt de sakkunniga har lämnats i uppdrag att söka förenhetliga och nor­ malisera de inom förvaltningsförfarandet brukade besvärsreglerna. Det skulle vara ett steg i motsatt riktning, om i större utsträckning i special­ författningar infördes bestämmelser oförenliga med de allmänna regler, vilka i övrigt gälla för förvaltningsförfarandet. Såvitt de sakkunniga första, föreligger icke i förevarande lagstiftning något trängande behov av att konstruera regler, som avvika från de eljest gällande. Beträffande beslut, som skola kunna överklagas, bör besvärsrätt på vanligt sätt tillerkännas de av beslutet berörda. Vill man av någon anledning vidga kretsen av besvärsberättigade, låter detta sig enklast göra genom att positiva bestämmelser av sådant innehåll införas i lagen. De sakkunniga vilja dock ifrågasätta nöd­ vändigheten av att göra kretsen av besvärsberättigade så vid, att den omfattar envar.

D c pa rtementschcfen Såsom förut berörts har i 52 § departemcntsförslaget upptagits regler, som nära överensstämmer med vad som nu gäller enligt 78 § 2 mom. Fvl. Om en kommun underlåter att lämna obligatorisk socialhjälp, da sådan erfordras, skall enligt 52 § 2 st. länsstyrelsen ålägga kommunen att full- 20 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 smal. Nr 177

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

göra sin skyldighet härutinnan. Och om det eljest yppas missförhållande, har länsstyrelsen enligt tredje stycket av samma paragraf att vidtaga den åtgärd som finnes erforderlig för dess avhjälpande. På sätt redan fram­ hållits står det givetvis var och en fritt att hos länsstyrelsen göra anmälan om dylikt missförhållande, men en sådan anmälan har endast karaktär av en påstötning på länsstyrelsen att ingripa ex officio och kan därför utan vidare lämnas å sido, om den befinnes obefogad. Ur skilda synpunkter är det angeläget att besvärsförfarandet hålles isär från de ingripanden, som kan ske enligt departementsförslagets 52 §. Jag anser därför, i likhet med besvärssakkunniga, att den nya lagen bör inne­ hålla särskilda bestämmelser om besvär och att dessa bör utformas i över­ ensstämmelse med vad som vanligen gäller för förvaltningsförfarandet. I 54 § har upptagits regler om besvär över beslut, som meddelas av social­ nämnd, och i de följande paragraferna bestämmelser om besvär över be­ slut, som meddelas av andra organ. Enligt första stycket av nu förevarande paragraf får besvär över social­ nämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp anföras hos länsstyrelsen. Av allmänna regler torde följa att besvärsrätt endast till­ kommer den, som beslutet rör. Beträffande besvärstiden gäller vad som finnes stadgat i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot för­ valtande myndighets beslut; någon erinran härom torde ej erfordras i socialhjälpslagen. I likhet med vad som nu gäller föreslås, att socialnämn­ dens beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, såvida ej länsstyrelsen förordnar annorlunda. I andra stycket har — i överensstämmelse med vad som nu gäller ■— föreskrivits, att klagan ej må föras över arbetsföreläggande; härom hän­ visas till vad som anförts i specialmotiveringen till 41— 51 §§. Det torde böra erinras om att kommunallagen innehåller vissa för alla kommunala nämnder gemensamma besvärsbestämmelser, vilka således även kan bli tillämpliga när det gäller beslut av socialnämnden.

55 §. Paragrafen, som innehåller regler om besvär över handräckning enligt departementsförslagets 43 §, motsvarar 79 § Fvl. Enligt gällande bestäm­ melser är besvärstiden tre veckor från handräckningens fullbordande, men enligt departementsförslaget skall besvären — i likhet med vad som är föreskrivet i 83 § Fvl beträffande klagan över någons häktande eller kvarliållande i häkte — få föras utan inskränkning till viss tid.

56 §. Enligt Fvl får besvär anföras hos länsstyrelsen över beslut av fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kom­ muner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 307

vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande å an­ stalt i vissa fall (78 § 1 inom.). Över varning, som meddelats med stöd av 74 §, får besvär ej anföras, men i samband med prövning av yrkande om den felandes dömande till tvångsarbete äger länsstyrelsen pröva varningens befogenhet (78 § 3 inom.). Vidare föreskrives, att fattigvårdsstyrelse äger anföra besvär hos länsstyrelsen över beslut av styrelse för arbetshem rö­ rande understödstagares eller försörjningspliktigs intagande i hemmet (78 § 5 inom.). Enligt min mening saknas anledning att bibehålla de nuvarande be­ stämmelserna om besvär över behandlingen på anstalt. Anser någon, som vistas på ålderdomshem eller därmed likställt hem eller arbetshem, att han utsättes för olämplig behandling, står det givetvis honom fritt att när som helst anmäla förhållandet till vederbörande tillsynsmyndighet, som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att avhjälpa eventuella missförhållanden. Jag har i det föregående förordat, att arbetsföreläggande — i motsats till vad som förutsättes i Fvl — inte skall kunna fullgöras annorstädes än i arbetshem. Enligt 47 § departementsförslaget skall beslut om intagning i och utskrivning från sådant hem fattas av hemmets styrelse. I anslutning härtill har i 56 § 1 st. upptagits ett stadgande, enligt vilket besvär över dylikt beslut får föras hos länsstyrelsen. Stadgandet motsvarar 78 § 1 mom. och 5 mom. Fvl, förstnämnda mom. i vad det avser besvär över kvar­ hållande på arbetshem. 56 § 2 st. har samma innehåll som 78 § 3 mom. Fvl.

57 §. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om delgivning av länsstyrel­ ses beslut och utslag, har utformats efter förebild av 66 § lagen om nykterhetsvård. Motsvarande bestämmelser finnes i 81 § 4 mom. och 5 mom. Fvl.

58—62 §§. Enligt Fvl anföres besvär hos kammarrätten över länsstyrelses utslag i vissa grupper av mål, som närmare angives i lagens 81 §. I vissa andra, i 83 § angivna mål anföres besvär över länsstyrelses ulslag i hovrätten. Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor, som berörs i Fvl, hänvisas i 84 § till vad som i kommunallagarna eller eljest är stadgat om besvär över länsstyrelses beslut. De mål, som fullföljes från länsstyrelse till kammarrätten, är enligt 81 § dels mål om fullgörande av försörjningsplikt, om hemsändning och om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad dels mål som avses i 78 § 1 och 2 mom. — dvs. till länsstyrelse fullföljda mål om vägrad fattigvård, om sättet för meddelande av fattigvård, om behandlingen å

308 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

anstalt eller vid fullgörande av arbetsskyldighet och om kvarhållande å anstalt ävensom av länsstyrelse ex officio upptagna mål om föreläggande för kommun att lämna obligatorisk fattigvård och om åtgärder för av­ hjälpande av annat missförhållande — och dels mål om ersättning av statsmedel. Talan får ej fullföljas endast beträffande ränta eller rätte­ gångskostnad. Rörande de mål, som skall fullföljas till kammarrätten, föreskrives i 81 §, att besvären skall avlämnas till länsstyrelsen, som infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten in­ sänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande (1 mom. 2 st.). Är utslaget meddelat av länsstyrelse i annat län än det klaganden tillhör, får besvären, om klaganden det föredrager, av­ lämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger alt översända dem till länsstyrelsen i det län, som meddelat utslaget, för att vidare be­ handlas i föreskriven ordning (2 inom.). Vidare föreskrives att — om mål som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles därav beroende anspråk på ersättning för fattigvård förevarit hos länsstyrelser i särskilda län och besvär anföres över det i huvudsaken sist meddelade utslaget — då må i samband därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet med­ delat beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet (3 mom.). Slutligen innehåller 81 § föreskrifter om delgivning av länsstyrelses och kammarrättens utslag (4 mom.). Enligt 82 § får klagan ej föras över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i Fvl. I detta sammanhang må nämnas, att enligt 85 § länsstyrelses utslag, varigenom förordnats om fattigvård åt nödställd, går i verkställighet utan hinder av förd klagan. Enligt 83 § fullföljes talan i mål rörande ådömande av tvångs­ arbete från länsstyrelse till hovrätt. Den som vill klaga har att in­ komma med sina till hovrätten ställda besvär, om han är häktad, inom två veckor från den dag då beslutet avkunnades för honom och i annat fall inom samma tid från den dag då beslutet delgavs honom. Hör län under skilda hovrätter, skall besvären ställas till den hovrätt, under vilken den stad hör, där länsstyrelsen har sitt säte. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den avvisas av länsstyrelsen. Mot beslut om avvisning fullföljes talan på samma sätt som mot länsstyrel­ sens utslag i huvudsaken, dock räknas besvärstiden alltid från den dag kla­ ganden erhöll del av beslutet. Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen så fort det kan ske till hovrätten insända besvären tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och utslag samt övriga till målet hörande handlingar. I samband med prövning av besvär, som här avses, får lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under be­ dömande. Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 309

tande eller kvarhållande i häkte, är besvärstiden inte inskränkt till viss tid. Slutligen föreskrives i 83 § att om häktad behöver biträde vid besvärens av­ fattande länsstyrelsen har att föranstalta om att sådant biträde erhålles. Beträffande klagan över länsstyrelses beslut i andra frågor än de förut nämnda hänvisas, såsom förut nämnts, till vad som i kommunallagarna eller eljest är stadgat om besvär över länsstyrelses beslut. Enligt lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall besvär, som skall fullföljas hos Konungen i stalsdepartementen, upptagas och avgöras av regeringsrätten bl. a. i mål angående fattigvården, såframt ej klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att ha egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan. Till de mål, som regeringsrätten sålunda har att avgöra, hör bl. a. från länsstyrelserna fullföljda mål om hand­ räckning för överförande av försörjningspliktig till arbetshem (79 § Fvl) och om intagande i arbetshem (78 § 5 inom.).

Socialvårdskommittén Kommittén föreslår, att en särskild domstolsavdelning, benämnd socialöverdomstolen, inrättas inom socialstyrelsen. Enligt förslaget skulle denna socialöverdomstol bestå av en lagfaren överdirektör såsom ordförande och två ledamöter, av vilka den ene skulle vara antingen socialstyrelsens lag­ byråchef eller en lagfaren befattningshavare med titeln socialassessor och den andre vara endera av cheferna för socialstyrelsens socialvårds- och barnavårdsbyråer. Socialöverdomstolen skulle fungera som sista instans i mål om socialhjälp och arbetsföreläggande samt i vissa andra mål, som f. n. fullföljes till kammarrätten eller regeringsrätten, bl. a. i mål rörande omhändertagande av barn för skyddsuppfostran och mål om internering av alkoholister. Beträffande motiveringen till kommitténs förslag samt detaljerna i det­ samma hänvisas till betänkandet s. 273—287. Tre av kommitténs ledamöter (herrar Birke, Hagård och Pettersson) samt en av dess sakkunniga (herr Stern) har förklarat sig ej kunna biträda för­ slaget om inrättande av en dömande avdelning i socialstyrelsen men till­ styrkt, att en sådan anordning överväges, varigenom kammarrätten er­ håller förstärkning med särskilda socialsakkunniga. Rörande den närmare motiveringen till reservationerna hänvisas till betänkandet s. 450 och 451 samt 462—474.

Remiss!] It randen Kommitténs förslag om inrättande av en dömande avdelning inom socialstyrelsen har tillstyrkts av socialstyrelsen (majoriteten), tre socialvårdskonsulenter och tre kommunalorgan men avstyrkts av övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Bland dem, som avstyrkt

310 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

förslaget, märkes statskontoret, kammarrätten, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, strafflagberedningen, besvärssakkunniga, 19'i9 års folkbokföringssakkunniga, Landstingsförbundet, Stads­ förbundet, Landskommunernas förbund, Socialvärdsförbundet, Fredrika Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, samtliga politiska kvinnoorganisationer, som yttrat sig i ärendet, LO, TCO, RLF samt ett betydande antal kommunala remissinstanser. En del av de avstyrkande remissinstanserna har anslutit sig till det av vissa reservanter inom kommittén framförda förslaget om förstärkning av kammarrätten med särskilda socialsakkunniga.

Departementschefen I likhet med det överväldigande flertalet av remissinstanserna kan jag inte tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av en till socialstyrelsen knuten överinstans för socialvårdsmål. Någon anledning att i detta sam­ manhang göra ändring i den nuvarande instansordningen synes mig ej föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes med särskilda socialsakkunniga. I enlighet med vad som nu anförts har Fvl:s regler om besvär över länsstyrelses beslut överförts till departementsförslaget och upptagits i dess 58—62 §§. Därvid har vissa smärre jämkningar vidtagits i de nu gällande bestämmelserna. I 58 § 1 st. anges de mål och ärenden, i vilka talan skall fullföljas till kammarrätten. Om man bortser från sådana mål — t. ex. om hem­ sändning — som överhuvudtaget inte skall kunna förekomma enligt den nya lagstiftningen, överensstämmer departementsförslaget med vad som nu gäller utom i ett avseende. Enligt nuvarande regler fullföljes mål om kvarhållande i arbetshem till kammarrätten, medan mål om intagning i arbetshem och handräckning för överförande till arbetshem fullföljes till regeringsrätten. Det har synts mig mest konsekvent, att samtliga dessa mål i sista instans prövas av regeringsrätten, och departementsförslaget har utformats i enlighet härmed. Enligt nu gällande bestämmelser äger den, som vill klaga till kammar­ rätten, avlämna sina besvär till länsstyrelsen i det län han tillhör, även om det överklagade utslaget meddelats av annan länsstyrelse. Någon motsvarighet till denna regel, som inte torde vara erforderlig med nu­ varande postförhållanden och som dessutom kan medföra en viss omgång vid anskaffande av lagakraftbevis, har inte upptagits i departements­ förslaget. I övrigt överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om kam­ marrättsprocessen (58—60 §§) — frånsett vissa huvudsakligen redaktio­ nella skiljaktigheter — med vad som gäller enligt Fvl. I 61 § departementsförslaget har upptagits regler om besvärsförfarandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

i mål om tvångsarbete. Stadgandena härom överensstämmer i pk med 83 § Fvl. Slutligen har i 62 § upptagits en bestämmelse av innebörd att besvär över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av social­ hjälpslagen än de tidigare berörda skall föras hos Konungen och ingivas till socialdepartementet. Liksom hittills bör besvären i dessa fall avgöras av regeringsrätten, såvida inte klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om skyldighet för kommun att själv eller gemensamt med annan kommun ha ålderdomshem eller därmed likställt hem.

Särskilda bestämmelser 63 §. Motsvarande stadgande återfinnes i 77 § Fvl och 2 § kommitténs förslag till socialhjälpslag. 64 §. Särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för befattningshavare inom fattigvården saknas i Fvl. Kommittén har funnit regler i detta hänseende erforderliga och i 25 § förslaget till lag om socialnämnd m. m. upptagit bestämmelser häroxn. En­ ligt kommitténs förslag — som avser samtliga sociala nämnder — får leda­ möter och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda organ anställda tjänstemän icke till obehöriga lämna upplysningar om enskilda förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sam­ manträde eller eljest i deras arbete. Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Med hänsyn till angelägenheten av att i ärenden av det slag, det här rör sig om, enskilds personliga förhållanden skyddas mot obehörig insyn synes det mig motiverat att i lagen om socialhjälp upptaga en bestämmelse om tystnadsplikt. Stadgandet torde kunna formuleras så, att vad hos social­ nämnd förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må yppas för obehörig, överträdelse häremot bör, i överensstämmelse med vad som är stadgat t. ex. i 57 § 3 st. lagen om yrkesskadeförsäkring, förenas med straffpåföljd. Efter mönster av 64 § lagen om nykterlietsvård torde nyssnämnda be­ stämmelse böra kompletteras med en föreskrift, att alla handlingar i före­ kommande ärenden skall så förvaras, att de ej åtkommes av obehöriga.

65 §. Bestämmelser om kostnadsfri delgivning och annan handräckning genom polismyndighet finnes i 72 och 74 §§ Fvl samt i 34 och 41 §§ av kommitténs förslag till lag om arbetsföreläggande. Ett stadgande härom har upptagits under ifrågavarande paragraf.

312 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955

66 §.

Under denna paragraf har upptagits ett stadgande om rätt för Konungen att med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen av dess undersåtar här i riket i socialhjälpshänseende och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. En motsvarande bestämmelse återfinnes i 61 § 3 mom. Fvl. Jfr 41 § kommitténs förslag till lag om socialhjälp.

Övergångsbestämmelser Med hänsyn till att viss tid torde böra förflyta innan lagen om social­ hjälp föres ut i praktiken, bör tidpunkten för lagens ikraftträdande lämp­ ligen bestämmas till den 1 januari 1957. Då lagen om socialhjälp träder i kraft, bör Fvl upphöra att gälla; dock bör Fvl fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som lämnats under tiden fram till den 1 januari 1957. Vidare bör på skäl, som anförts i det inledande avsnittet, lagen om lind­ ring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. upphävas samtidigt som lagen om socialhjälp träder i kraft. I fråga om lindring i kostnad för sådan vård, som lämnats intill den 1 januari 1957, bör dock äldre lag alltjämt äga tillämpning. I de fall där enligt vad nu sagts äldre lag efter den 1 januari 1957 fort­ farande skall tillämpas, skall iakttagas att vad som är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla socialnämnd och kommun. I fråga om socialnämnd kommer i vissa avseenden att gälla andra be­ stämmelser än i fråga om fattigvårdsstyrelse. Särskilt märkes att mini­ miantalet ledamöter i det lokala organet å landsbygden höjts från tre till fem. På grund härav bör de vid 1956 års utgång existerande fattigvårdsstyrelserna inte automatiskt bli socialnämnder, utan särskilt val av samt­ liga ledamöter och suppleanter i den nya socialnämnden bör ske. Sådant val bör hållas i december månad 1956, varvid mandattiden kommer att löpa fr. o. m. den 1 januari 1957 t. o. m. den 31 december 1959. Sistnämnda månad skall val av ny socialnämnd ske för den normala mandattiden om fyra år.

Förslaget till lag angående ändring i barnavårdslagen

I och med att Fvl ersättes med en lag om socialhjälp uppstår — enligt vad socialvårdskommittén i betänkandet sid. 288 anför — behov av en om­ arbetning av Bvl i de delar som f. n. bygger på Fvl. I stort sett bleve det fråga om en direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till Bvl. Enligt kommitténs mening borde i samband härmed vissa andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 313

jämkningar vidtagas i Bvl. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra utarbeta något författningsförslag i dessa hänseenden. För egen del vill jag anföra att, eftersom barnavårdslagstiftningen i dess helhet nu är föremål för översyn av en särskild kommitté — vars arbete ej torde vara slutfört i sådan tid att något förslag i frågan kan föreläggas 1956 års riksdag — i detta sammanhang ej bör göras andra ändringar i Bvl än som direkt påkallas av den nya socialhjälpslagstiftningen.

1 §•

Då enligt förslaget till lag om socialhjälp varje kommun skall vara en enhet i socialhjälpshänseende, bör tredje stycket av denna paragraf upp­ hävas. 3, 5, 6 och 7 §§. Ändringarna i dessa paragrafer består endast däri att ordet fattigvårdsstyrelse utbytts mot ordet socialnämnd. 16 §. I denna paragraf har vidtagits ändringar av rent formell karaktär.

20 §.

Benämningen barnavårdskonsulent har här ersatts med benämningen socialvårdskonsulent varjämte en hänvisning skett till 52 § lagen om socialhjälp.

21 §.

Den nuvarande benämningen statens inspektör för fattigvård och barna­ vård är ej fullt adekvat, eftersom det numera finnes två inspektörer, en för fattigvård och en för barnavård. I detta sammanhang bör endast statens inspektör för barnavård omnämnas. 33 §. Hänvisningen till 31 § Fvl har ändrats att avse 18 § lagen om socialhjälp. 62 och 63 §§. Första stycket av 62 § i dess nuvarande lydelse kommer på grund av de föreslagna nya hemortsrättsreglerna att sakna motsvarighet i social­ hjälpslagen. Likaså har de i tredje stycket av samma paragraf angivna bestämmelserna om hemsändning och ersättning för hemsändningskost­ nad utelämnats, eftersom hemsändningsinstitutet slopats i socialhjälpslagcn. De nu gällande bestämmelserna i 62 § 2 st. och 63 § 1 st. om ersättning av annan kommun eller av staten synes böra sammanföras till ett lagrum, nämligen en ny 62 §. I denna paragraf har inte upptagits några bestäm­ melser om ersättning av landsting, eftersom dylik ersättningsrätt slopats

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

1 socialhjälpslagen och i än högre grad torde komma att sakna ekonomisk betydelse såvitt angår Bvl. 65 §. Nuvarande bestämmelser om ersättning av landsting och om fattigvårdssamhälle har uteslutits ur paragrafen, varjämte i övrigt vissa formella jämkningar vidtagits.

68 §.

Enligt förslaget till socialhjälpslag skall föräldrar inte bli ersättningsskyldiga för socialhjälp, som lämnats åt deras barn efter det barnen fyllt 16 år. Ej heller skall skyldighet föreligga för make att ersätta socialhjälp, som lämnats åt andra makens barn. I enlighet härmed bör stadgandena i 2 mom. 3—5 st. slopas. Bestämmelserna i 2 mom. 2 st. angående i vilka fall anspråk på ersätt­ ning ej må bifallas har — då de är rent processuella bestämmelser — i tillämpliga delar överförts till 70 § Bvl, genom att i sistnämnda lagrum en hänvisning gjorts till 39 § socialhjälpslagen. Nuvarande 4 och 5 mom. av ifrågavarande paragraf föreslås upphävda. Det förra av nämnda båda moment är överflödigt, sedan i 2 mom. hänvis­ ning skett till 36 § socialhjälpslagen; och eftersom i den föreslagna social­ hjälpslagen hänvisning ej skett till sinnessjuklagen synes hänvisningen i 5 mom. böra utgå. Vad sist sagts innebär naturligen ingen ändring i sak i vad nu gäller. 69 §. I 64 § Fvl stadgas om rätt för fattigvårdssamhälle, som bl. a. till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsen, att bestämma huruvida ersättningsskyldighet för hjälptagare eller försörj ningspliktig skall äga rum för understöd, som utläm­ nas av dessa medel. Då ett motsvarande stadgande inte ansetts böra upp­ tagas i socialhjälpslagen, har stadgandet slopats jämväl i Bvl.

70 §. Bestämmelserna i denna paragraf har ändrats så att överensstämmelse vunnits med reglerna i 39 § socialhjälpslagen.

71 §. Ändringen i 1 mom. 3 st. har betingats av att begreppet hemortsrätt slopats i socialhjälpslagen. Den i fjärde stycket företagna ändringen är rent formell. 72 §. Arbetsföreläggande skall enligt 41 § förslaget till lag om socialhjälp en­ dast avse arbete i arbetshem och ej få meddelas den som ej fyllt 18 år. Mot­ svarande bör gälla enligt Bvl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955

I 71 § Fvl stadgas att den försumlige försörjaren genom det förelagda arbetets utförande anses fullgöra honom åvilande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru. Till nämnda stadgande hänvisas i 72 § sista stycket Bvl. I socialhjälpslagen (35 och 36 §§) har stadgandet emel­ lertid fått en annan utformning, i det att ersättningsskyldighet inte före­ ligger för socialhjälp, som utgått till make eller barn för tid, då veder­ börande varit intagen i arbetshem och till följd därav inte varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet mot maken eller barnet. I 68 § Bvl hänvisas till 36 § socialhjälpslagen, och hänvisningen i förevarande lagrum bör därför utgå. 78 §. På grund av den föreslagna nya utformningen av 68 § 2 mom. Bvl bör andra punkten av första stycket av 78 § Bvl utgå. 81 §. Enligt förslaget till lag om socialhjälp skall besvär inte få anföras över behandlingen i arbetshem. I stället har den i arbetshemmet intagne möjlig­ het att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten om missförhållande på ar­ betshemmet. På grund härav bör den i Bvl förefintliga besvärsrätten i fråga om behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet slopas. Då arbetsföreläggande alltid kommer att avse arbete i arbetshem, kommer f. ö. barna­ vårdsnämndens beslutanderätt i hithörande frågor att upphöra. Den före­ slagna lydelsen av punkten rörande besvär över beslut av styrelse för ar­ betshem ansluter sig nära till 56 § förslaget till socialhjälpslag. 82 §. Besvär över handräckning i samband med arbetsföreläggande får enligt 55 § förslaget till socialhjälpslag föras utan inskränkning till viss tid. Mot­ svarande bör gälla enligt Bvl. 84 §. Eftersom hemsändningsinstitutet föreslås slopat, bör 1 mom. c) upphävas. Beträffande besvär över behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldig­ het hänvisas till vad som anförts under 81 § Bvl. Besvär över länsstyrelses beslut rörande intagning i eller utskrivning från arbetshem skall anföras hos regeringsrätten; och motsvarande bör gälla enligt Bvl. Den nuvarande punkten e) i 84 § 1 mom. angående ersättning av staten synes överflödig, enär frågan torde vara reglerad redan genom vad som upptagits under punkten a). Bestämmelsen i nuvarande 2 mom. överensstämmer med 81 § 2 mom. Fvl. Då sistnämnda stadgande ej ansetts böra få någon motsvarighet i för­ slaget till lag om socialhjälp, bör 2 mom. av 84 § Bvl i enlighet härmed upphävas. I 3 inom. har vidtagits eu formell jämkning.

316 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1955 85 §. Hänvisningen till 83 § Fvl har ändrats till 61 § socialhjälpslagen.

Ändringarna i Bvl bör träda i kraft samtidigt med lagen om socialhjälp, dvs. den 1 januari 1957. I fråga om ersättning för sådan kostnad för om­ händertaget barn, vilken belöper på tiden före den 1 januari 1957, bör dock, i enlighet med vad som föreslagits beträffande övergångsbestämmel­ serna till lagen om socialhjälp, äldre lag fortfarande tillämpas.

Förslaget till lag angaende ändrad lydelse av 1 § lagen om socialregister

I denna lag har endast vidtagits den ändringen, att ordet fattigvårdsstyrelsen utbytts mot ordet socialnämnden.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att jag icke har något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom socialdepartementet upprättade för­ slag till 1) lag om socialhjälp; 2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924- (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt 3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Karin Wickström

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1955 317

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Propositionen Förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 om samhäl­ Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1954 34 34