Socialvårdskommitténs betänkande. 6,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1942: 5 6 SO CI A I, D E P A R T E M E N T ET

SOCI ALVARDSKOM MITTENS B E T Ä N K A N D E VI: UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

SOCIALVÅRDENS ORGANISATION M. M.

S T O C K H O L M 19 4 2

Statens offentliga utredningar 1942 K r o n o l o g i s k fö r t e c k n i n j B e t ä n k a n d e m e d f o r s l a s till p l a n för o r g a n i s a t i o n s a r b e t e t i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t . B e c k m a n . 733 s. F ö . (Till b e t ä n k a n d e t h ö r a dels en bilaga i n n e h a l l a n d e p e r s o n a l f ö r t e c k n i n g a r m . m . . a v s e d d e n d a s t för tjänsteb r u k , dels ock e t t h e m l i g t b i h a n g i t r e d e l a r . 1 B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l l a g m e d särskilda b e s t ä m m e l s e r o m b e g r ä n s n i n g av v i n s t u t d e l n i n g frän a k t i e b o l a g . M a r c u s . 22 s. K. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A. J o h a n s s o n . B e c k m a n . 77 s. S. De y n g r e s j u k h u s l ä k a r n a s a v l ö n i n g s - , a r b e t s - och b o s t a d s f ö r h å l l a n d e n . B e c k m a n - 106 s. S. P r o m e m o r i a m e d förslag till u t v i d g a d v a n h ä v d s l a g s t i f tn i n g . M a r c u s . 55 s. -lo. U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 1. A l l m ä n n a u p p g i f t e r angående d e n tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvar a n d e läge m . m . — A l l m ä n n a s y n p u n k t e r r ö r a n d e d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a f o r s k n i n g e n . — E r f o r d e r l i g a åtg ä r d e r för d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskningens f r ä m j a n d e och s t a t e n s m e d v e r k a n d ä r v i d . Haiggström. 195 s. H. U t r e d n i n g r ö r a n d e d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 2. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för främj a n d e av d e n tekniskt-vetenskapliga f o r s k n i n g e n på b y g g n a d s o m r å d e t . Hffiggström. 76 s. H. 1938 ars p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e med försias till t j ä n s t e - och f a m i l j e p e u s i o n s r e g l e m e n t e n för a r b e t a r e i s t a t e n s t j ä n s t . M a r c u s . 135 s. F l . 1941 ä r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förelag till f o l k s k o l a n s a v l ö n i u g s r e g l e m e n t e m. m . Marcus. 191 s. F l . 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag till b r a n d l a g och b r a n d s t a d g a m . m . N o r s t e d t . 164 s. K. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e bet y g s s ä t t u i n g e n i f o l k s k o l a n . Hseggström. 330 s. K. is, U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 3 . F ö r s l a g till å t g ä r d e r för skogsp r o d u k t f o r s k m n g e u s o r d n a n d e . Hieggström. 124 s. II. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e f ö r h å l l a n d e t m e l l a n a r b e t s u p p g i f t e r och l ö n e s t ä l l n i n g vid s t a t e n s j ä r n v ä g a r . Del 4. J ä r n v ä g s s t y r e l s e n . B o c k m a n . 88 s. K . P r o m e m o r i a a n g å e n d e h y r e s r e g l e r i n g . N o r s t e d t . 54 s. .1 II . B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g o m vapenfria värnp l i k t i g a . B e c k m a n . 108 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n c e n t r a l a förvaltn i n g s v e r k s a m h e t e n i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t . Hieggströni. 300 s. Kö. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e barnm o r s k e v ä s e n d e t . I d u n . 101 s. 1 k a r t a S. B e s k a t t n i n g s o r g a n i s a t i o u s s a k k i i n n i g a s b e t a n k a n d e med förslag till ä n d r a d o r g a n i s a t i o n av k a m m a r r ä t t e n . Marcus. 138 8. F l . l i e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående s e m e s t e r för h u s m ö d r a r . N o r s t e d t . 96 s. S. Utredning angående värmekostnaden i hyreshus. Idun. 187 s. S. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f r ä m j a n d e av u t s k y l d s betalning genom erkända skattcförmedlingskassor. Marcus. 96 s. F i . F ö r s l a g till ny lag o m b e h ö r i g h e t att u t ö v a lakark o n s t e n , m . m . N o r s t e d t . 251 s. s . P r o m e m o r i a m e d förslag a n g å e n d e r e g i s t r e r i n g e n av l a n d e t s f ö r e t a g a r e m . m . M a r c u s . 60 s. H. B e t a n k a n d e a n g å e n d e b i l r e g i s t r e r i n g m. m. Hffiggströrn. 103 s. 12 b i l . K . S t a t s m a k t e r n a och f o l k h u s h å l l n i n g e j i u n d e r den till följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . Del 2. T i d e n j u l i 1910- j u n i 1941. I d u n . 504 s. F o . 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e för de högre k o m m u n a l a s k o l o r n a . M a r c u s . 96 s. F i . S t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n 1942. 1. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för s n a b b a r e h a n d l ä g g n i n g av s t a d s p l a n e - och t o m t i n d e l n i n g s ä r e n d e n ni. m . N o r s t e d t . 94 s. J u .

u.

28. S t r a f Q ä g b e r e d n i n g e n s p r o m e m o r i a m e d f ö r s l a g till lag om eftergift av åtal m o t m i n d e r å r i g a ni. ni. M a r c u s . 56 s. J u . 29. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 4. F ö r s l a g t i l l ändra. 1 b i d r a g s f ö r s k o t t s l a g m . m . B e c k m a n . 82 s. B. 30. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r e v i s i o n av tjänsteförte ökningen i vad a v s e r a l l m a n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n . Del 2. Byråchefs- o c h r å d s t j ä n s t e r m . m . N o r s t e d t . 184 s. F i , 31. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s k ä r p t b e s t r a f f n i n g av f a l s k d e k l a r a t i o n m . m. M a r c u s . 99 s. F i . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s o r g a n i s a t i o n och v e r k s a m h e t m. m . M a r c u s . 477 s. J o . 33. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e ä n d r i n g av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r i fråga o m p r ä s t u t b i l d n i n g e n . Av V. B r i l i o t h . Hseggström. 177 s. E . 34. K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av den k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n m . m . Del 1. Den k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n . M a r c u s . 654 s. F i . 35. K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av den k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n m . m . Del 2. I n k o m s t b e s k a t t n i n g e n av s k o g s b r u k . M a r c u s . 262 s. F i . 80. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e statligt stöd åt svensk filmproduktion. N o r s t e d t . 99 s. K. 37. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e av sjöfolkets u t s k y l d s b e t a l n i n g . P o s t v e r k e t s t r . 79 s. Fi. 38. B e t a n k a n d e a n g å e n d e j o r d b r u k e t s b y g g i i a d s k o s t n a d e r . N o r s t e d t . Ht', s. 20 bil. S. 39. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r o r d n i n g o m v ä r d e s t e g ringsskatt å fastighet. N o r s t e d t . 227 s. F i . 40. B e t ä n k a n d e med förslag a n g å e n d e i n n e b ö r d e n av beg r e p p e t p o l i s m y n d i g h e t i olika f ö r f a t t n i n g a r m . m . M a r c u s . 208 s. S. 41. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e å t g ä r d e r t i l l stöd för d e r e n s k ö t a n d e l a p p a r n a in. m. M a r c u s . 171 s. J o . 42. F ö r s l a g r ö r a n d e t i l l ä m p n i n g s f ö r e s k r i f t e r till l a g e n ined särskilda b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e s t a t s och k o m m u n a l m y n d i g h e t e r n a och d e r a s v e r k s a m h e t vid k r i g eller krigsfara in. m. B e c k m a n . 65 s. S. 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e v c t c r i t i ä r i i i r ä t t n i n g e n s i Skara framtida a n v ä n d n i n g ni. ni. Marcus. 95 s. J o . 44. Tillägg nr 1 till statliga c e m e n t - och b e t o n g b e s t ä m m e l s e r av år 1934. N o r s t e d t . 23 s. K. •15. S o c i a l v å r d s k ö m m i t t e n s b e t ä n k a n d e . 5. StatistiBk u n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e b a r n h e m m e n . B e c k m a n . 96 s. !S. 46- U t t ä n k a n d e ingi:.llde revision .iv t i a u s t l f . r t s c k n i n „ c n i vad avser a l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n . Del 3 . Tjänst. b e n ä m n i n g a r . T J ä n s t e f ö r t e o k n i n g e n s u p p s t ä l l n i n g . Norstedt. 121 s Fi. 17. Lagrådets u t l å t a n d e över l a g b e r e d n i n g e n s f n r s l a g till lag o m a k t i e b o l a g m . m . N o r s t e d t . i»2 s. J u . 48. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e finansstatistikoiis effektivisering. Mareua. riij, S57 s. F i . -19. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d o r g a n i s a t i o n av b e s k a t t n i n g s n ä m n d e r n a o c h f ö r s t ä r k n i n g av l a n d s k o n t o r e n s arbetskraft ni. m. M a r c u s . 355 s. F i . 50. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö v a n d e fri rättegång. N o r s t e d t . 128 s. J u . 51. B e t ä n k a n d e med förelag till s a m o r d n i n g av polisraclio v ä s e n d e t i riket. I d u n . 45 s. S. 52 P r o m e m o r i a a n g å e n d e f ö r u t s ä t t n i n g a r n a for och verkn i n g a r n a av en e n g å n g s s k a t t å f ö r m ö g e n h e t i Sverige. Av E . D i n d a h l . M a r c u s . 82 s. F i . 53. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av s t a t e n s i s . l u v t i i i n g s v e r k s a m h e t . M a n u s . 343 s. 2 pl. H. 54. U t r e d n i n g a n g å e n d e frågan o m p o l i s m a n s rätt att b r u k a våld m . ni. N o r s t e d t . 72 s. J u . 55. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e förb ä t t r a d p e n s i o n e r i n g för sjöfolk. Marcus. 142 8. H. 56. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 6. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e s o c i a l v å r d e n s o r g a n i s a t i o n m . B e c k m a n . (2). i i j , 223 s. 4 p l . S.

A u m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m B o k s t a v e r n a med fetstil u t g ö r a » » W ^ Ä * , . s t ä v e m a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. ex. E = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t J o _ & * ™ ™ £ d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n den 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 981 utgiva.. u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 2 : 5 6 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIAL VÅRDS K O M M I T T É N S B E T Ä N K A N D E VI: UTREDNING

OCH

FÖRSLAG

ANGÅENDE

SOCIALVÅRDENS ORGANISATION M. M.

STOCKHOLM 1942 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI f2264 42]

I

INNEHÅLLSFÖKTECKNING. Sid.

Skrivelse till Konungen Lag-förslag 3 o 6 o

Förslag till lag om socialvårdskommuner Förslag till lag om införande av lagen om socialvårdskommuner Förslag till lag om socialnämnd m. m Motivering: . . . Kap. I. Kommitténs uppdrag, ledamöter och sakkunniga m. m Utredningsuppdraget m. m Utredningsarbetets bedrivande . Kap. II. Riktlinjer för en socialvårdsreform Om begreppet socialvård Socialvårdsreformens h u v u d d r a g Kap. III. Huvudmannaskapet för socialhjälp m. m Kap. IV. Statsbidrag till kommunernas socialvård Kap. V. Socialvården och den primärkommunala indelningen Allmän överblick Statistiska uppgifter angående primärkommunerna Folkmängden Landskommunernas areal ' Landskommunernas skatteunderlag Landskommunernas skattetryck per invånare Landskommunernas utdebiteringsbehov Sammanfattning Om kommunalförbund Specialkommuner Nu befintliga fattigvårdssamhällen "enligt ' u " § 'fattigvårdslagen Kommunal nymdelning . Vissa tidigare utredningar och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .','.' Va ^ n - n , e l l a n ° l i k a m e t o d e r a t * erhålla'större kommunala s talligheter som h u v u d m ä n för socialvården Kap. VI. Lagen om socialvårdskommuner Socialvårdskommunens uppgifter Förutsättningarna för bildandet av socialvårdskömmuner' Om socialvårdskommuns beslutande och verkställande organ . " " Socialvårdsfullmäktiges arbetsformer " Om socialnämnd Om socialvårdskommuns drätsel Om uttaxering och uppbörd ». '" " Om underställning " " Lagstiftningens ikraftträdande

19 19 ,q „o *o 28 1 oq 40 49 61 «a ™ fi7

g7 68

°^ -o sn

81 82 83 87 91 q2 94 96 la ^ 10o 104 :"* ^

Il

Sid.

Kap. VII.

till lag om införande av lagen om socialvårdskommuner

108 Likvidationsspörsmål i samband med bildandet av socialvårdskommuner Kap. VIII. Redogörelse för av kommittén verkställd provindelning av vissa län i socialvårdskommuner

Förslag

^

Kap. IX. Lagen om socialnämnd m. m Fattigvården Barnavården Alkoholistvården ••• ;: • ••"'"'.:'"'' Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet

x

115 ^ig ^ ^g 1 1tl

119 Familjebidrag åt värnpliktiga ••• •••• •• • • >formförslag på den kommunala socialvårdsorganisationens område 122 "Kommitténs direktiv i fråga om den lokala socialvårdsorganisationen Den kommunala socialvårdsorganisationen i: Danmark 228 H i t t m s ^ e n o m f ö r d ' 'centralisering "av' den lokala socialvårdens orga^ nisation i Sverige ••• ' ''" Allmänna synpunkter på frågan om en samordning av den kommu^ nala socialvårdsorganisationen Vissa lagtekniska spörsmål ;•••••• Om nämnder för handhavande av kommunernas socialvård 144 Socialnämndens sammansättning, tillsättande m. m j * * Distriktsindelning för socialhjälpsändamål Barnavårdsnämndens sammansättning, tillsättande m. m. *» Distriktsindelning för barnavårdsändamål •••••• ° Särskilda nämnder för handhavandet av vissa socialvårdsuppgifter 150 Föredragande 254 Delegationer inom nämnder _• • • • * Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation joo Om medelsförvaltning och revision m. m. - ; a „ Q V 0 . o r ,=(. Behörigheten att företräda kommunen i socialvårdsangelagenheter 158 Om socialvårdsbyråer :.....,,..... Om viss mottagningstid för ordförande i n ä m n d ™ Tjänstemän inom kommunernas socialförvaltning ^ Tjänstemäns tillsättande ^3 Tjänstemännens uppgifter • „ Chef tjänsteman för socialvården i vissa kommuner Kap. X.

Socialvårdens läns- och centralorgan

Inledning Nuvarande läns- och centralorgan Länsorgan Centralorgan • • • " , ' » ' *VJ Den historiska utvecklingen av statsuppsikten over socialvården . . . . Behovet av enhetlig ledning av socialvården Allmänna riktlinjer för socialvårdens lansorgan Länsorganets organisation Länssocialnämndens uppgifter Länssocialnämndens arbetsformer

1^4 16ö

1 «7 Ib/ *^j gg lg.

t III a

• i i.

i

•

.

Socialstyrelsens organisation i dess egenskap av tillsynsmyndighet för vissa grenar av socialvården Nuvarande organisation Socialstyrelsens organisation vid handläggningen av socialvårdsärenden enligt kommitténs preliminära överväganden Besvärsprövningen Kap. XI. Speciell motivering till lagförslagen Förslaget till lag om socialvårdskommuner Förslaget till lag om införande av lagen 0111 socialvårdskommuner Förslaget till lag om socialnämnd m. m

Sid

-

185 j 85 187 189 192 192 196 197

Särskilda yttranden. Herr Bexelins Fru Olivia Nordgren Herr Wallén

204 207 9Qq

Bilagor, Bil. A. Bil. B. Bil. C. Bil. D. Bil. E. Bil. F. Bil. G. Bil. H. Bil. I.

Provindelning av Uppsala län i socialvårdskommuner (alt. 1).. Provindelning av Uppsala län i socialvårdskommuner (alt. 2 ) . . Provindelning av Kristianstads län i socialvårdskommuner . . . . Provindelning av Skaraborgs län i socialvårdskommuner Provindelning av Västernorrlands län i socialvårdskommuner.. Karta, utvisande provindelningen av Uppsala län i socialvårdskommuner (alt. 1) Karta, utvisande provindelningen av Uppsala län i socialvårdskommuner (alt. 2) Karta, utvisande provindelningen av Kristianstads län i socialvårdskommuner Karta, utvisande provindelningen av Skaraborgs län i socialvårdskommuner

212 213 215 218 222 295 227 929 231

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 17 december 1937 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda 1—S264 42

2 förslag. Kommittén, som antagit namnet »Socialvårdskommittén», har tidigare till Eders Kungl. Maj:t överlämnat sina betänkanden I—V, omfattande olika inom utredningsuppdraget fallande spörsmål. Efter verkställd utredning angående socialvårdens organisation och därmed sammanhängande frågor får kommittén härmed överlämna sitt betänkande VI, innehållande dels förslag till 1) lag om socialvårdskommuner; 2) lag om införande av lagen om socialvårdskommuner; samt 3) lag om socialnämnd; dels motiv till sagda lagförslag och dels en redogörelse för vissa andra spörsmål, vilka varit föremål för kommitténs överväganden. Undertecknade Bexelius, Olivia Nordgren och Wallén åberopa i vissa delar särskilda yttranden. Stockholm i december 1942. Underdånigst: BEENH. EEIKSSON ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGÅRD

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

EMIL OLSSON

MARTIN SKOGLUND

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON

IVAR ÖSTERSTRÖM Sven

Larsson.

LAGFÖRSLAG

Förslag till

Lag om socialvårdskommuner. Allmänna bestämmelser. 1§Där så prövas erforderligt för socialvårdens ändamålsenliga handhavande må Konungen förordna, att två eller flera kommuner skola tillsammans utgöra en socialvårdskommun. Sådan kommun skall, i den omfattning lag eller författning stadgar, omhänderhava de uppgifter på socialvårdens område, som eljest skolat åvila de särskilda kommunerna, ävensom handhava de angelägenheter i övrigt, som enligt lag eller författning skola ankomma på socialvårdskommun. 2§Delar av samma kommun må icke förläggas till olika socialvårdskommuner, ej heller må socialvårdskommun omfatta kommuner inom skilda län.

3§. Medlem av socialvårdskommun är envar, som är medlem av kommun, vilken ingår i socialvårdskommunen. 4§. Socialvårdskommunens beslutanderätt utövas av socialvårdsfullmäktige. Förvaltning och verkställighet tillkomma socialnämnd eller de styrelser nämnder eller personer, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr. 5§I avseende å socialvårdskommun och socialvårdsfullmäktige skall vad i lagen om kommunalstyrelse på landet stadgas i fråga om kommun och kommunalfullmäktige äga motsvarande tillämpning, där ej i denna lag annorlunda stadgas. Om socialvårdsfullmäktige. 6§Med iakttagande av de i 30 § lagen om kommunalstyrelse på landet angivna grunder skall länsstyrelsen, efter hörande av medlemmarna i socialvårdskommunen, besluta, huru många socialvårdsfullmäktige skola utses för denna.

7§För val av socialvårdsfullmäktige skall indelning i valkretsar icke i något fall företagas. 8 9Förutom i de fall, varom i 23 § 2 mom. a) och b) samt e), f) och g) lagen om kommunalstyrelse på landet stadgas, erfordras för beslut av socialvårdsfullmäktige två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes roster, då beslutet avser: . 1 beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke ar nytt men för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått i socialvårdskommun, där högsta uttaxeringen av den i 10 § omformalda skatt till socialvårdskommunen överstiger fyra kronor DO ore for skattekrona; 2. höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående anslag, då höjningen skall utgöra; a) mera än tjugufem procent av förutvarande anslaget i socialvardskommun, där högsta uttaxeringen av skatt till socialvårdskommunen överstiger fyra kronor 50 öre för skattekrona; _ b) mera än femton procent av förutvarande anslaget i socialvardskommun, där högsta uttaxeringen av skatt till socialvårdskommunen övershger sex kronor för skattekrona; , c) mera än tio procent av förutvarande anslaget i socialvårdskommun, där högsta uttaxeringen av skatt till socialvårdskommunen överstiger sju kronor 50 öre för skattekrona. Vissa bestämmelser om socialnämnd. Vad i 20 28, 37 och 40 §§ samt 44 § 1 mom. a ) - e ) och 6 1 - 6 6 §§ lagen om kommunalstyrelse på landet stadgas med avseende å kommunalnämnd samt dess ordförande, vice ordförande och ledamot, skall i tillämpliga delar gälla socialnämnd i socialvårdskommun ävensom ordförande, vice ordförande och ledamot häri. Om uttaxering och uppbörd. 10 §. Socialvårdskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av skatt, vilken, dar e] nedan annorlunda stadgas, skall utgå på sätt om täckande av kommuns skattebehov är stadgat i lagen om kommunalstyrelse på landet. 11 §• Skyldighet att utgöra skatt som i 10 § sägs skall åligga envar, som jämlikt senast fastställda taxeringslängd är inom socialvårdskommunen skattskyldig till allmän kommunalskatt. _ Skatt till socialvårdskommun utgöres av skattskyldig i forhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd påförts honom.

5 12 §. Vad socialvårdsfullmäktige beslutat till uttaxering skall genom socialnämnden delgivas kommunalnämnd eller drätselkammare i envar av de kommuner, som ingå i socialvårdskommunen, vilka det åligger att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med allmän kommunalskatt samt redovisa inflytande medel till socialnämnden. Beträffande klagan över debiteringen, så ock i fråga om uppbörd och redovisning av skatt, som i denna lag avses, ävensom indrivning av restantier skall vad om kommunalutskylder finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning. Om underställning. 13 §. I fråga om rätt för socialvårdskommun att utan underställning upptaga lån gäller i stället för stadgandena i 79 § 2 mom. första och andra styckena i lagen om kommunalstyrelse på landet, att socialvårdskommun äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån, ställda på högst ett års betalningstid, intill ett sammanlagt belopp motsvarande en uttaxering av en krona 50 öre för varje å socialvårdskommunen belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda taxeringslängden; samt att socialvårdskommun, utöver vad i föregående stycke är medgivet, äger, utan att Konungens fastställelse å beslut därom erfordras, upptaga lån intill en sammanlagd summa, motsvarande för varje skattekrona som nyss sagts en uttaxering av det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger fyra kronor 50 öre, dock högst en krona 50 öre för varje skattekrona. Lån, som avses i detta stycke, skall vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är mer än ett år, att årligen avbetalas; dock må socialvårdskommun vid förvärv av intecknad egendom övertaga betalningsansvar även för sådan i egendomen intecknad gäld, som är ställd att betalas inom längre tid eller i annan ordning. Särskilda bestämmelser. 14 §. Angående de särskilda åtgärder, vilka i samband med denna lags ikraftträdande föranledas av beslut, som i 1 § avses, samt om ekonomisk uppgörelse mellan kommuner, vilka beröras av sådant beslut, stadgas i lagen om införande av lagen om socialvårdskommuner. Där fråga, som i första stycket sägs, uppkommer efter ikraftträdandet av denna lag, ankommer på Konungen att meddela erforderliga bestämmelser i enlighet med de grunder, som angivas i förstnämnda lag.

6 Förslag till

Lag om införande av lagen om socialvårdskommuner. 1§Lagen om socialvårdskommuner skall, såvitt ej uedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1947, och skall vad i lag eller författning är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla. 2 §. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i lagen om socialvårdskommuner, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. 8 fr Envar länsstyrelse har att efter erforderlig utredning senast den 1 januari 1945 uppgöra förslag till bildandet av socialvårdskommuner i länet samt däröver inhämta yttrande från de berörda kommunerna. Sedan de ändringar, som på grund härav må finnas påkallade, vidtagits i förslaget, skall länsstyrelsen senast den 1 juli 1945 jämte eget yttrande överlämna ärendet till Konungen för avgörande. Beslut om bildandet av socialvårdskommuner skall meddelas före den 1 januari 1946, att gälla från och med den 1 januari 1947. I samband därmed skola meddelas de övergångsbestämmelser, som finnas erforderliga utöver vad här nedan sägs. 4§Beslut om antalet socialvårdsfullmäktige skall av vederbörande länsstyrelse meddelas före den 15 mars 1946. 5§Val av socialvårdsfullmäktige enligt bestämmelserna i lagen om socialvårdskommuner skola äga rum första gången i april 1946 å dag, som Konungen bestämmer. Valet avser tiden till utgången av år 1950. 6 §• Sammanträde med socialvårdsfullmäktige skall under år 1946 hållas första gången före den 1 juli för val av ordförande, vice ordförande samt ledamöter och suppleanter i socialnämnd och barnavårdsnämnd samt andra gången under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 november för fastställande av socialvårdskommunens utgifts- och inkomststat för år 1947 samt för val av revisorer för sistnämnda år. Halva antalet ledamöter i socialnämnd och barnavårdsnämnd samt halva antalet suppleanter

7 för dessa, eller, om antalet icke är jämnt, det som är närmast under hälften, utses för tid till och med 1948 års utgång, de övriga skola kvarstå till och med 1950 års utgång. Ar 1946 ankommer på socialnämnden, förutom att upprätta förslag till inkomst- och utgiftsstat för 1947, att förbereda socialvårdskommunens övertagande av sina uppgifter från och med sistnämnda år. Barnavårdsnämnden har att under samma tid förbereda övertagandet av de i socialvårdskommunen ingående kommunernas verksamhet på barna- och ungdomsvårdens område.

?§• Utgår tjänstgöringstiden för vald ledamot och suppleant i fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd i kommun, som ingår i socialvårdskommun, tidigare än den 31 december 1946, må val av ny ledamot eller suppleant icke ske för längre tid än till utgången av nämnda år. I kommun, som här sägs, skola fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd upphöra med sin verksamhet med utgången av år 1946, och skola då anhängiga ärenden allt efter sin beskaffenhet för fortsatt handläggning övertagas av vederbörande organ inom socialvårdskommunen. Den av förstnämnda styrelse och nämnder under år 1946 utövade förvaltningen skall granskas och frågan om ansvarsfrihet därför behandlas i den ordning, som tidigare gällt för dem.

8§. Bestämmelserna i lagen om socialvårdskommuner om upprättandet av utgifts- och inkomststat samt om skatt till socialvårdskommunen skola lända till efterrättelse från och med år 1946. 9§Länsstyrelsen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som av socialvårdskommun må beslutas utan underställning, intill dess de i 13 § lagen om socialvårdskommuner i sådant hänseende meddelade bestämmelserna kunna tillämpas. 10 §. 1 mom. Från och med den 1 januari 1947 skall socialvårdskommun utan vederlag övertaga sådan fast egendom, som tillhör i densamma ingående kommun och som den 1 januari 1944 eller därefter varit upplåten för ändamål, som socialvårdskommunen skall tillgodose. Vad nu sagts skall dock för envar fastighet gälla allenast den ägovidd, som skäligen må erfordras för det ändamål, vartill fastigheten varit upplåten. Vad i föregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fast egendom av där angiven beskaffenhet, som tillhör flera kommuner samfällt eller kommunalförbund, så framt samtliga delägare i fastigheten

8 eller medlemmar i kommunalförbundet ingå i samma socialvardskommun. Är så ej fallet, skall, där fastigheten är belägen inom viss socialvårdskommun, denna övertaga fastigheten på sätt i första stycket sägs, så framt ej särskilda skäl till annat föranleda. 2 mom. Från och med den 1 januari 1947 skall socialvårdskommun jämväl utan vederlag övertaga annan egendom än som i 1 mom. sägs, vilken vid sagda tidpunkt tillhör kommun, som ingår i socialvårdskommunen, och som härflyter ur eller användes i verksamhet, vilken skall övertagas av sistnämnda kommun. Vad nu sagts skall dock icke äga tillämpning med avseende å ogulden fordran, vilken förfallit till betalning före den 1 januari 1947. 3 mom. Skuld, som vilar å eller tillkommit för fast egendom, som under omständigheter, varom i 1 mom. andra stycket sista punkten förmäles, övergått å ny ägare, skall till betalning övertagas av denne. I övrigt skall den omständigheten, att viss egendom enligt vad ovan sägs skall övertagas av socialvårdskommun, icke föranleda ändring av betalningsansvaret för skuld, som vilar å eller tillkommit för sådan egendom. Andra förbindelser, vilka kommun, som ingår i socialvårdskommun, före den 1 januari 1947 iklätt sig för verksamhet, som skall övertagas av socialvårdskommunen, skola även därefter åvila vederbörande kommun. 4 mom. De av beslut om bildande av viss socialvårdskommun berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden skola ordnas genom uppgörelse mellan vederbörande sakägare. Härvid skall, under iakttagande av ovan angivna grunder, fastställas, vilken egendom, som skall övertagas av socialvårdskommunen, och i övrigt erforderliga överenskommelser träffas. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. stadgas må socialvårdskommun vid uppgörelsen avstå från egendom, som enligt nyssnämnda lagrum skolat övertagas av densamma, därest egendomen finnes icke lämpligen kunna användas för något socialvårdskommunens gemensamma behov. Uppgörelse skall träffas senast den 1 januari 1947 samt underställas länsstyrelsen för godkännande. Kan uppgörelse ej träffas, eller vägrar länsstyrelsen godkännande, skall ärendet med länsstyrelsens yttrande överlämnas till Konungen för prövning och avgörande. 11 §• Häftar kommun för skuld, som vilar å eller tillkommit för fast egendom, vilken skall övertagas av socialvårdskommun, och finnes skulden vara av beskaffenhet att avsevärt inverka på kommunens uttaxering, må Konungen, där kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas skäligen böra därtill föranleda, förordna, att socialvårdskommunen skall utgiva ersättning i penningar att utgå på en gång eller under viss övergångstid. Framställning härom skall ingivas till länsstyrelsen, som efter vederbörandes hörande med eget yttrande överlämnar ärendet till Konungen.

9 Förslag till Lag o m socialnämnd m. m. 1 kap.

Om nämnder för handhavande av kommuns socialvård in. m. Om socialnämnd.

1§I varje kommun skall finnas en socialnämnd med uppgift att i enlighet med denna lag samt vad i lag eller författning eljest finnes stadgat ombesörja de angelägenheter inom kommunens socialvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Socialnämnden har därjämte att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena på det sociala området samt i mån av befogenhet vidtaga de åtgärder eller till vederbörande myndigheter rikta de framställningar, som må finnas påkallade. ^ Om de uppgifter, som utöver vad ovan sagts åligga socialnämnd i socialvårdskommun, stadgas i lagen om socialvårdskommuner. Vad i denna lag stadgas angående kommun skall äga motsvarande tilllämpning med avseende å socialvårdskommun. 2§Ledamöter i socialnämnden utses till det antal, som kommunen med hansyn till dess vidd och folkmängd finner lämpligt, dock minst sex. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. E n av ledamöterna samt en suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen, de övriga utses av kommunen.

1 mom. Socialnämnden må, där så av omständigheterna finnes påkallat, for socialhjälpsändamål indela kommunen i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i nämnden. För sådant syfte må ock inom kommun genomföras annan efter dess särskilda förhållanden lämpad arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter. 2 mom. För det ändamål, som i 1 mom. sägs, må av kommunen eller, där denna sådant medgivit, av socialnämnden till nämndens biträde kunna kallas därför skickade, inom kommunen bosatta män och kvinnor, vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser).

10 4 fr Socialnämnden må uppdraga åt en eller flera inom nämnden valda delegationer att å nämndens vägnar vidtaga åtgärder av förberedande eller expeditionen natur, att till myndigheter avgiva yttranden i ärenden, vilka icke äro av principiell art eller som avse angelägenheter av allenast ringa ekonomisk betydelse för kommunen, att meddela hjälp i mindre omfattning eller att i annat avseende handhava viss nämndens angelägenhet av mindre vikt. Delegation skall bestå av det antal ledamöter och suppleanter, som nämnden finner lämpligt. I samband med beslut om delegations tillsättande skall nämnden meddela bestämmelser angående dess befogenhet och ledamöternas tjänstgöringstid, ävensom i avseenden, som eljest finnas erforderliga.

6 fr Där ej nykterhetsnämnd, som i 10 § sägs, tillsatts, skall socialnämnden utse en av sina ledamöter med insikt i och intresse för nykterhetsfrågor att vara föredragande i ärenden, som eljest skolat ankomma på'nykterhetsnämnd. I övrigt må socialnämnden, där så finnes lämpligt, utse föredragande för andra grenar av sin verksamhet, vilka icke anförtrotts särskilda nämnder, som i nyssnämnda lagrum avses. Om barnavårdsnämnd. 6 fr 1 mom. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med uppgift att i enlighet med denna lag samt vad i lag eller författning eljest finnes stadgat ombesörja de angelägenheter i avseende å kommunens barna- och ungdomsvård, vilka äro att hänföra till förvaltning eller verkställighet, ävensom de angelägenheter i övrigt, som i lag eller författning angivas. Barnavårdsnämnd utgöres av: a) ordföranden i socialnämnden eller, där så finnes ej lämpligen kunna ske, annan ledamot däri; b) en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst; c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskoleinspektör; d) minst två andra för nit och intresse för barna- och ungdomsvård kända personer; samt e) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare. De i a), b), c) och d) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen; dock skola i kommun, där allenast en sådan präst som i b) sägs och allenast en sådan representant för skolväsendet, varom i c) förmäles, finnas att för uppdraget tillgå, dessa eller^ deras ställföreträdare utan val vara ledamöter i nämnden.

11 2 mom. I stad är stadsläkare, om sådan finnes, eller annan, av staden därtill utsedd, i staden bosatt läkare ledamot i barnavårdsnämnden. I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Äro flera sådana läkare bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kommunalstyrelsen, vilken av dem som skall vara ledamot. 7 fr Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 6 § 1 mom. a), b) och c), utser kommunen dels en ledamot eller suppleant i kommunens socialnämnd, dels ock, där så ske kan, en sådan präst som i nämnda mom. b) sägs, och en sådan representant för skolväsendet som i samma mom. c) omförmäles, dock skola i kommun, där allenast en dylik präst och en dylik representant för skolväsendet finnas för uppdraget att tillgå, dessa utan val vara suppleanter i barnavårdsnämnden. För de i 6 § 1 mom. cl) omförmälda ledamöterna utser kommun, om dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 6 § 2 mom. utsedd till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan läkare. 8 fr 1 mom. Barnavårdsnämnden må, där så av omständigheterna finnes påkallat, indela kommunen i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av ett distriktsombud, vartill må utses ledamot av nämnden eller annan lämplig person. Där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, bör distriktsindelning, som i denna paragraf avses, överensstämma i med den, som må hava företagits enligt 3 §. I stället för eller jämte distriktsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kommunens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet. 2 mom. Jämväl för annat ändamål än i 1 mom. sägs må barnavårdsnämnden till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Till sådant biträde må ock anlitas härför lämpad förening eller stiftelse. 9§Vad i 4 § stadgas angående rätt för socialnämnd att tillsätta delegation för fullgörandet av vissa uppgifter skall äga motsvarande tillämpning med avseende å barnavårdsnämnd. Om särskilda nämnder m. m. 10 §. 1 mom. Där kommunens folkmängd, omfattningen av socialnämndens verksamhet eller andra liknande förhållanden därtill föranleda, må kommun

12 besluta, att den socialnämnd eljest tillkommande befattning med ärenden angående folkpensionering, behandling av alkoholister, arbetslöshetshjälp eller familjebidrag åt värnpliktiga skall i den omfattning denna lag stadgar tillkomma särskilda nämnder (pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd och familjebidragsnämnd). Beslutet skall underställas länsstyrelsen för godkännande. Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas. Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen. 2 mom. Konungen äger på framställning av länsstyrelsen föreskriva, att kommun skall tillsätta nykterhetsnämnd. 3 mom. Där så prövas erforderligt för ett ändamålsenligt handhavande av den på pensionsnämnd ankommande verksamheten, må kommun besluta, att den skall fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Fråga härom må även väckas av länsstyrelsen. Med avseende å beslut som nu sagts skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Har kommunen indelats i två eller flera pensionsdistrikt, skall för varje distrikt finnas en pensionsnämnd. 4 mom. Särskild nämnd, som i denna paragraf avses, skall bestå av minst tre ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter. Den av länsstyrelsen förordnade ledamoten av socialnämnden skall utan val vara ledamot av pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd samt den för honom förordnade suppleanten utan val suppleant i dessa nämnder. Då omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen såsom ledamot eller suppleant i pensionsnämnd eller arbetslöshetsnämnd förordna annan än nu sagts. Övriga ledamöter och suppleanter i särskild nämnd skola utses av kommunen. Av dessa ledamöter skola minst två vara ledamöter i socialnämnden samt av suppleanterna minst två vara suppleanter i samma nämnd. 11 §• Vad i 4 § stadgas angående rätt för socialnämnd att tillsätta delegation för fullgörandet av vissa uppgifter skall äga motsvarande tillämpning med avseende å särskild nämnd. 2 Kap.

Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation. Valbarhet m. va.

12 §. Till ledamöter och suppleanter i nämnder som i denna lag avses skola utses socialt intresserade svenska män och kvinnor, vilka äro bosatta inom kommunen och, som fyllt tjugufem år. I socialnämnder och barnavårdsnämnder samt, om möjligt, jämväl i särskilda nämnder skola finnas både manliga och kvinnliga ledamöter. Ledamot eller suppleant kan ej vara den som icke råder över sig och sitt gods.

L3 Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må generaldirektören och chefen för socialstyrelsen, landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara ledamot eller suppleant i nämnd, som här avses; ej heller landsfiskal i nämnd inom sitt distrikt. Befattningshavare hos socialstyrelsen eller annan befattningshavare hos länsstyrelsen, än ovan sagts, vilken deltager i behandlingen eller avgörandet av ärenden, som handhavas av nämnd, som i denna lag förmäles, må icke vara ledamöter eller suppleanter i sådan nämnd. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför nämnd, må icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd. Tjänstgöringstid. 13 §. Länsstyrelsens förordnande av ledamot i nämnd, som i denna lag avses, och suppleant för denne skall avse viss tid, länsstyrelsen obetaget att före denna tids utgång återkalla förordnandet. Val av övriga ledamöter och suppleanter i nämnd skola ske för fyra år, räknade från och med den 1 januari näst efter det, då valet skedde, dock att de ledamöter i barnavårdsnämnd och särskild nämnd, vilka tillika äro ledamöter i socialnämnd, ävensom suppleanterna för dem, icke utses för längre tid än till utgången av den för dem bestämda tjänstgöringstid i socialnämnden. Då kommun första gången väljer ledamöter och suppleanter i nämnd, skall halva antalet ledamöter och halva antalet suppleanter eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val. Särskilt val av ledamöter och suppleanter i nämnd för kortare tid än fyra år må ock, efter kommunens beslut, ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande ledamöter och suppleanter, eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast över eller under hälften, må kunua utses vartannat år. Avgår ordinarie ledamot av nämnd under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne återstått. Val av ordförande m. m. 14 §. Bland nämnds ledamöter skall kommunen välja ordförande och vice ordförande att tjänstgöra under tid, de utsetts till ledamöter. Har någon, som utan val är ledamot i barnavårdsnämnd, utsetts till ordförande eller vice ordförande i denna, avser valet en tid av fyra år. Till ordförande i barnavårdsnämnd må ej utses ledamot, som av nämnden förordnats till barnavårdsman. Uppgift å den persons namn och bostad, som utsetts till ordförande,

14 skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna. Äro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från sammanträde med nämnden, utser denna inom sig ordförande för tillfället. Tid för sammanträde, beslutförhet m. m. 15 §. Ordinarie sammanträden böra av nämnd hållas i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa sammanträden böra till allmänhetens kännedom kungöras. Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning härom. Sammanträde med barnavårdsnämnd skall ock hållas på begäran av läkare, som jämlikt 6 § 1 mom. e) är ledamot i nämnden eller som enligt vad i 16 § 3 mom. sägs eljest äger rätt närvara vid nämndens sammanträden. P å begäran av läkare, som i sistnämnda lagrum sägs, skall sammanträde hållas med socialnämnd för handläggning av ärende enligt lagen om behandling av alkoholister ävensom med nykterhetsnämnd. Kallelse till extra sammanträde skall meddelas på sätt nämnd beslutar.

16 §. 1 mom. Befattningshavare hos socialstyrelsen och länsstyrelsen äger rätt att i och för sin tjänst vara tillstädes vid sammanträde med nämnd och delegation, som i denna lag avses, och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Bätt som nu sagts tillkommer ock ordförande i socialnämnd, ändå att han ej är ledamot av nämnd eller delegation, varom fråga är, så ock ordförande i barnavårdsnämnd eller särskild nämnd, såvitt angår sammanträde med delegation inom nämnden eller med socialnämnden. Med avseende å sammanträde med särskild nämnd och av sådan tillsatt delegation skall dylik rätt tillkomma av länsstyrelsen förordnad ledamot i socialnämnden, ändå att han ej är ledamot i den särskilda nämnden eller delegationen. 2 mom. Suppleant i nämnd eller delegation äger, ändå att förfall för ledamot ej föreligger, rätt vara tillstädes vid sammanträde med nämnden eller delegationen och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 3 mom. Stadsläkare, provinsial-, extra provinsial-, köpings- och municipalläkare äger rätt som i 1 mom. avses såvitt angår sammanträden med nämnder inom deras ämbetsområde ävensom med delegation inom sådana nämnder. Där socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller delegation inom dylik nämnd eller ordförande i nämnd eller delegation som här sägs finner läkarens närvaro erforderlig vid behandlingen av visst ärende, må han kallas till sammanträde med nämnden eller delegationen, och skall han i ty fall vara skyldig närvara vid detta, där ej särskilt hinder möter. Han äger därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, när han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

15 4 mom. Vid handläggning inför socialnämnd av ärenden rörande socialhjälp äger kyrkoherden eller hans ställföreträdare, även då de ej äro ledamöter, rätt att deltaga i överläggningen men ej i besluten. I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, där kyrkoherden ej själv är tillstädes. Tillhör kommunen mer än ett pastorat, skall rätt som nu sagts tillkomma den bland kyrkoherdarna i pastoraten, som domkapitlet bestämmer. 5 mom. Vid handläggning inför barnavårdsnämnd eller delegation därav av ärende angående elev i läroanstalt inom kommunen äger lärare eller lärarinna, av vilken eleven åtnjuter eller senast åtnjutit undervisning, närvara, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, d ä r de så begära, få sin mening till protokollet antecknad. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om rektor eller föreståndare för läroanstalten. 6 mom. H a r av barnavårdsnämnd eller delegation därav särskild föredragande i mödrahjälpsärenden blivit utsedd, äger denne, ändå att han ej är ledamot i nämnden eller delegationen, rätt att deltaga i överläggningarna rörande sådana ärenden, samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. 7 mom. Vid handläggning av ärende jämlikt lagen om folkpensionering äger det enligt 27 § samma lag utsedda ombud närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 17 §. 1 mom. Ärende må icke hos nämnd företagas till avgörande, såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes. Beslut i ärende jämlikt lagen om folkpensionering ävensom varigenom arbetslöshetshjälp beviljas må ej av nämnd fattas med mindre en av länsstyrelsen utsedd ledamot eller suppleant deltager i beslutet. För beslut av barnavårdsnämnd angående omhändertagande för skyddsuppfostran erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande ledamöterna, dock minst tre, äro ense om beslutet. 2 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder. Val och tillsättande av tjänstebefattning skola, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan lika röstetal. 3 mom. Börande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig. 4 mom. Av länsstyrelsen utsedd ledamot och suppleant skola med avseende å rätt till gottgörelse för sitt uppdrag vara likställda med vald ledamot av nämnd. Finnes ersättning åt person, som i 3 § 2 mom. och 8 § sägs, böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av vederbörande nämnd bestämma härom.

16 18 §. Vid nämnds eller delegations sammanträde skall föras protokoll, upptagande besluten och skälen därför. I protokoll, fört vid sammanträde med socialnämnd eller inom densamma tillsatt delegation skall, när hjälp sökts eller beviljats, angivas den lag eller författning, vara beslutet grundats. Protokollet skall justeras antingen genast eller vid nästa sammanträde; dock kan särskilt för varje gång uppdragas åt två eller flera av ledamöterna att jämte ordföranden verkställa justeringen. Ordförandens uppgifter in. m. 19 §. Ordföranden i socialnämnden tillkommer: a) att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å nämndens vägnar ingå avtal; b) att ombesörja all skriftväxling för nämnden; c) att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden; d) att vårda nämndens handlingar; e) att tillse att räkenskaper föras i enlighet med givna föreskrifter; f) att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden som skola delgivas nämnden; g) att själv eller genom ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess talan; samt h) att övervaka ärendenas behöriga fördelning mellan socialnämnden och övriga nämnder. Ordföranden i barnavårdsnämnd och särskild nämnd tillkomma att med avseende å vederbörande nämnd fullgöra åligganden motsvarande dem, som enligt a)—g) här ovan tillkomma socialnämndens ordförande. Om ordförandes uppgifter i övrigt gäller vad därom i lag eller författning är särskilt stadgat.

3 kap. Oin medelsförvaltning och revision. 20 §. Socialnämnden har att förvalta de till kommunens socialvård anslagna eller eljest hörande medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom, ävensom att företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska angelägenheter. Nämnden må dock, där kommunen sådant medgivit, uppdraga åt särskild styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt, som upplåtits för socialvårdsändamål. Socialnämnden har vidare att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för kommunens socialvård under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna. För upprättandet av förslag till utgifts- och inkomststat skola barnavårds-

17 nämnden ävensom de särskilda nämnder jämlikt denna lag som finnas inom kommunen, på landet före den 15 augusti och i stad å tid, som, där magistrat finnes, utsattes av denna och i annan stad av drätselkammaren, till socialnämnden ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster för det nästföljande året. Hurusom den medelsförvaltning, som tillkommer socialnämnd, må sammanföras med medelsförvaltning som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare, är stadgat i kommunallagarna. 21 §. Socialnämnden skall, där ej enligt vad därom är särskilt stadgat nämndens medelsförvaltning sammanförts med annan kommunal myndighets, inom eller utom sig utse en kassaförvaltare. 22 §. I fråga om granskning av socialnämndens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat. Envar ledamot av nämnden ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörande domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.

4 kap. Allmänna bestämmelser angående verksamhetens bedrivande. 23 §. Av socialnämnden skall föras ett socialregister, i vilket enligt av Konungen meddelade närmare föreskrifter, skola antecknas de personer, vilka erhålla hjälp genom kommunalt organ, samt inom kommunen boende personer, vilka eljest uppbära förmån, vartill bidrag utgå av allmänna medel, ävensom personer, vilka erhålla hjälp i annan form än ovan sagts, i den mån socialnämnden erhåller kännedom därom och finner anteckning om förhållandet böra inflyta i registret. 24 §. Där förhållandena så påkalla, bör genom socialnämndens försorg inom kommunen anordnas en socialvårdsbyrå för meddelande av råd och upplysningar i socialvårdsangelägenheter, för mottagande av framställningar i dylika ärenden samt för handhavande av löpande förvaltningsgöromål. Där kommunal- eller drätselkontor finnes, bör socialvårdsbyrån dit förläggas, där ej särskilda skäl till annat föranleda. 25 §. Ordförande i nämnd, som i denna lag avses, vare skyldig att å bestämda tider samt å angiven plats bereda hjälpsökande och andra tillfälle att före2 — 2 2 6 4 42

18 träda inför ordföranden i socialvårdsangelägenheter. Tid och plats för mottagningen skall av socialnämnden kungöras till allmänhetens kännedom. 26 §. 1 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, besluta att särskilda tjänstemän må av socialnämnden anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordförande i nämnd, eller att i andra avseenden biträda vid handhavan det av nämnds verksamhet. Skall tjänsteman till huvudsaklig del biträda vid göromål, som tillhöra barnavårdsnämnds eller särskild nämnds verksamhetsområde, skall, innan befattningen tillsättes, vederbörande nämnd beredas tillfälle avgiva yttrande i ärendet. 2 mom. Har, enligt vad därom är särskilt stadgat, socialnämndens medelsförvaltning sammanförts med medelsförvaltning, som tillkommer annan kommunal myndighet, må kommunen utan hinder av vad i 1 mom. stadgas besluta att den befattningshavare, som utövar ledningen över denna verksamhet, tillika skall biträda vid socialvårdens handhavande. 27 §. Ledamöter och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda organ anställda tjänstemän samt andra av dessa förordnade eller anlitade personer få icke för obehöriga lämna upplysningar om enskildas förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde eller eljest i deras arbete. Handlingar rörande sådana förhållanden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga. 28 §. För kommuner, vilkas socialvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo ordnas enligt de i denna lag angivna grunder, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. 29 §. De närmare föreskrifter, som utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

30 §. Denna lag träder i kraft den och skall nämnd, som i denna lag avses, från och med sagda dag allt efter ärendenas beskaffenhet övertaga de ärenden, som då äro föremål för vederbörande socialvårdsorgans prövning.

MOTIVERING Kap. I. Kommitténs uppdrag, ledamöter och sakkunniga m. m. Utredningsuppdraget m. m. Den 17 december 1937 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för socialdepartementet att utse en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Vid föredragning av ärendet lämnade departementschefen till statsrådsprotokollet en redogörelse för under senare år företagna utredningar, berörande olika delar av den sociala hjälpverksamheten, samt av riksdagen begärda utredningar i olika avseenden. Efter denna redogörelse anförde departementschefen följande: »Fattigvården var länge den enda samhälleliga hjälpform, som stod den behövande till buds. Den hjälp, som fattigvården lämnade, var ofta otillräcklig och gavs under olämpliga, stundom kränkande former. Efter nu gällande fattigvårdslags tillkomst har en annan, humanare anda i stort sett präglat fattigvårdens hjälpverksamhet, även om alltjämt enstaka fall kunna förekomma, där hjälpsökandes behandling ger rum för berättigad kritik. Karakteristiskt för fattigvården är, att hjälpen utgår efter en fri behovsprövning, vid vilken myndigheternas subjektiva uppfattning om det individuella hjälpbehovet blir bestämmande både för hjälpens art och för dess omfattning. Fattigvårdslagens 1 § innebär visserligen ett åläggande för kommunerna att tillförsäkra minderåriga och arbetsoförmögna vad som erfordras för livsuppehället, men vid utformningen av denna obligatoriska fattigvård hava de kommunala myndigheterna i praktiken mycket fria händer. I än högre grad är detta fallet vid den efter fattigvårdslagens 2 § utgående s. k. frivilliga fattigvården, däri den rent kommunala understödsverksamheten för arbetslösa inrymmes. Det kommunala inflytandet på fattigvårdens utformning har — särskilt på grund av de starka skiftningarna i kommunernas storlek och i deras finansiella styrka — medfört, att fattigvårdsstandarden i hög grad växlar i landets olika kommuner. Ett grunddrag i fattigvårdens hjälpverksamhet är vidare, att understödsbeloppen kunna av samhället återkrävas. Krav kunna riktas icke blott mot den, som erhållit hjälpen, utan även mot dennes närmaste anhöriga. Ett annat i vår fattigvård framträdande drag är hemsändningen av understödstagare, d. v. s. det förfaringssätt, enligt vilket under vissa förutsättningar en understödstagare även mot sin vilja kan överlämnas till den kommun, där han äger hemortsrätt. Under de senaste årtiondena har emellertid framvuxit en socialvård, som i nu nämnda avseenden helt skiljer sig från fattigvården. På område efter område hava genom statliga åtgärder anordningar vidtagits, vilka tillförsäkra envar samhällsmedborgare en rätt till stöd från samhällets sida under vissa i lag eller författning klart angivna och jämförelsevis lätt konstaterbara förutsättningar. Detta gäller såväl socialförsäkringen som vissa andra statliga välfärdsåtgärder, om vilka jag i det föregående erinrat. Behovsprövningen, i den mån sådan ansetts erforderlig, har genom lag begränsats till att dels fastställa, huruvida en hjälpsökande tillhör den grupp samhällsmedborgare, för vilken den ifrågasatta hjälpformen är avsedd (åldersstreck eller invaliditetsprövning för åtnjutande av tilläggspension vid folk-

20 pensioneringen etc.), och dels från understöd utesluta personer, vilkas inkomst överstiger visst i lagen angivet belopp. Under utvecklingen till en starkt differentierad sociallagstiftning, i vilken särskilda behov mötas med för desamma särskilt avpassade åtgärder, har handhavandet av varje gren i regel anförtrotts åt ett speciellt organ. Det stora a n t a l socialvårdande organ, som på så sätt tillkommit och som arbeta inom områden, vilka icke äro från varandra klart avgränsade, kan ge en bild av splittring och t. o. m. av desorganisation inom socialvården. Splittringen blir emellertid av allvarlig natur, endast i den mån de olika hjälpformerna gripa in i varandra, så a t t skilda organ hava a t t taga befattning med ett och samma hjälpbehov. Vetskapen om de kommunala organens svårigheter att överblicka den sociala hjälpverksamheten kan fresta en hjälpsökande att genom utnyttjande av flera källor förskaffa sig dubbelunderstöd. Förefintligheten av ett flertal olika socialvårdande organ kan även ur praktiska synpunkter te sig besvärande för allmänheten. Ordning och reda inom socialvården är ett naturligt samhälleligt önskemål. Det nyligen inrättade socialregistret bör, om det rätt utnyttjas, få stor betydelse för skapandet av enhetlighet vid bedömandet av den hjälpsökandes behov och för samarbetet mellan samhällets olika hjälporgan. Men vissa rent organisatoriska förändringar kunna även visa sig erforderliga för främjande av detta syfte. Av nu anförda skäl delar jag riksdagens uppfattning, a t t en allmän översyn av socialvården, däri inräknat fattigvården, bör äga rum. Denna översyn kan emellertid icke begränsas till a t t avse endast nyssnämnda åtgärder för skapande av enhetlighet. Den bör även upptaga till granskning socialvårdens materiella innehåll. Vid den allmänna översyn, som jag sålunda förordar, möta fyra huvuduppgifter: 1) revision av fattigvårdslagen, vilken revision i vissa delar kan antagas komma a t t beröra även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. H u r socialvården i övrigt än ordnas, komma enligt min uppfattning viktiga uppgifter städse att åvila fattigvården. Med hänsyn härtill lärer det vara angeläget att undersöka, huruvida m a n genom ändringar i lagstiftningen kan avlägsna bristerna inom den nuvarande fattigvården. Jag har nyss erinrat om den mångfald förslag, som i detta hänseende framkommit. Bland dessa böra särskilt uppmärksammas förslagen om ändring av hemortsrättsbestämmelserna. De såväl för den enskilde som för samhället ofta upprörande följderna av nu gällande ordning med dess långvariga fattigvårdsprocesser påkalla snara åtgärder. I nära sammanhang med hemortsrättsbestämmelserna står hemsändningsförfarandet. Till omprövning bör vidare upptagas frågan om återbetalningsskyldigheten för åtnjuten fattigvård. De nuvarande bestämmelserna härutinnan leda understundom till konsekvenser, som förefalla obilliga, särskilt när ersättningskrav riktas mot anhöriga, som själva leva i små villkor. Betydelsefullt vore förvisso, om vägar kunde finnas för skapande av större fattigvårdssamhällen. Den nuvarande starka splittringen i små kommunala enheter ter sig i hög grad irrationell. Uppmärksamhet bör även ägnas åt spörsmålet i vad m å n förebyggande åtgärder kunna erhålla praktisk betydelse i större utsträckning än för närvarande. Granskningen av socialförsäkringen bör avse a t t utröna, både huruvida den bör underkastas förändringar i syfte a t t bättre tillgodose föreliggande uppgifter och huruvida densamma lämpligen kan utvidgas till a t t avse även andra behov än för närvarande är fallet. Övervägas bör exempelvis om icke sjukkasseväsendet kan omläggas eller utvecklas på sådant sätt, a t t invalidunderstödsverksamheten låter sig däri naturligt inordna. Beträffande övriga statliga socialpolitiska åtgärder bör undersökas dels huruvida understödsbeloppen och de för dessas åt-

21 njutande gällande förutsättningarna äro rättvist och rimligt avvägda, dels ock huruvida hjälpformer av denna typ lämpligen kunna utsträckas till a t t omfatta grupper, vilka nu äro därifrån uteslutna. Som exempel i sistnämnda hänseende vill jag nämna möjligheten av barnbidrag å t utomäktenskapliga barn, vilkas fäder äro okända, och å t änklingars barn. Vid den granskning av socialvårdens materiella innehåll, som sålunda i detta sammanhang synes böra verkställas, komma åtskilliga problem otvivelaktigt a t t möta, som icke blivit berörda i det föregående. Självfallet böra dessa upptagas till prövning och i de fall, då detta är möjligt, föranleda förslag. Riksdagen har, såsom redan i det föregående erinrats, vid skilda tillfällen hemställt, att sociallagstiftningen skulle underkastas en omarbetning i syfte a t t nå fram till ett samordnande av den sociala hjälpverksamhetens olika grenar. Jag delar riksdagens uppfattning, att strävandena efter enhetlighet inom lagstiftningen samt rationalisering och förenkling av hjälpåtgärdemas organisation äro synnerligen angelägna såväl ur den hjälpsökandes som ur samhällets synpunkt. I sistn ä m n d a avseende bör hänsyn tagas icke endast till de organ, som hava a t t fördela eller förbereda fördelning av samhällets understöd enligt lagar och författningar, u t a n även till organ med andra sociala uppgifter, såsom barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder. Jag håller nämligen före, a t t en av översynens huvuduppgifter bör vara a t t åvägabringa ett samordnande av socialvårdens olika former, i den mån detta är möjligt utan att större värden äventyras, varvid jag särskilt vill fästa uppmärksamheten på faran av en alltför stark byråkratisering. Vad slutligen angår frågan om fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun, vilken fråga som nämnts bör bliva föremål för omprövning, torde visserligen kommunernas kostnader för fattigvården i betydande utsträckning nedbringas genom den statliga socialpolitiken, men även i fortsättningen lära fattigvårdsutgifterna bliva högst avsevärda. Det bör vidare ihågkommas, a t t kommunerna i de flesta fall bidraga till utgifterna även för de statliga socialpolitiska understödsåtgärderna. Frågan om fördelning av samhället åliggande uppgifter mellan stat och komm u n är för närvarande föremål för prövning inom kommunalskatteberedningen. Såsom en viktig del i denna utredning ingår alltså även frågan, huru kostnaderna för socialvården böra fördelas mellan stat och kommun. Enligt vad jag erfarit, har beredningen ännu icke tagit ståndpunkt till sistnämnda spörsmål. Uppenbarligen böra olika sakkunnigutredningar icke var för sig upptaga dem till behandling. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag, vid övervägande av de olika alternativ, som här k u n n a tänkas ifrågakomma, funnit den ändamålsenligaste anordningen vara, a t t berörda frågor upptagas till behandling i nu förevarande sammanhang. Härför talar framför allt, a t t lösningen av dessa i mycket blir beroende av sättet för socialvårdens organisation. I den m å n de frågor, vilka vid den nu förordade utredningen upptagas till bedömande, äga samband med spörsmål, som tillhöra områden vilka vid andra utredningar behandlas, bör samverkan i erforderlig utsträckning komma till stånd. Med hänsyn till det synnerligen omfattande komplex av problem, som utredningsuppdraget berör, lärer det komma a t t visa sig, att arbetet lämpligen kan fördelas på delegationer och bedrivas etappvis. Att så sker är önskvärt jämväl ur den synpunkten, a t t vissa angelägna jämkningar i gällande lagstiftning, vilka k u n n a ske utan att förrycka utredningsarbetets allmänna planläggning, icke böra undanskjutas, till dess resultatet av detta arbete i dess helhet föreligger.» E n l i g t K u n g l . Maj:ts b e m y n d i g a n d e t i l l k a l l a d e chefen för socialdepartem e n t e t den 3 j a n u a r i 1938 s å s o m l e d a m ö t e r i k o m m i t t é n l a n d s h ö v d i n g e n B e r n h . E r i k s s o n , b y r å c h e f e n E . G. B e x e l i u s , l a s a r e t t s s y s s l o m a n n e n A. H a g å r d , n u m e r a t. f. g e n e r a l d i r e k t ö r e n K. J. H ö j e r , l e d a m o t e n av riksdagens första

22 kammare professor B. G. Ohlin, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande direktören E. Olsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, lantbrukaren O. A. Wallén och redaktören A. I. E. Österström. Därjämte uppdrogs åt Eriksson att såsom ordförande leda kommitténs arbete. På därom gjord framställning entledigade chefen för socialdepartementet den 3 maj 1938 professor Ohlin från uppdraget och tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund att i Ohlins ställe vara ledamot av kommittén. Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1940 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot, tillkallades genom beslut samma dag fattigvårdsdirektören i Stockholm O. B. Wangson att vara ledamot av kommittén. Kommittén har antagit namnet Socialvårdskommittén. Efter framställning av kommittén tillkallade chefen för socialdepartementet följande personer att såsom sakkunniga biträda kommittén vid behandling av nedan nämnda frågor: Den 30 september 1938 tillkallades såsom sakkunniga vid utredning rörande sjukkasseverksamheten byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal, medicinalrådet J. T. Byttner, ordföranden i styrelsen för svenska sjukkasseförbundet, tjänstemannen K. H j . Andersson, Stockholm, centralsjukkassekassören C. Brännberg, Mölndal, verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen G. Söderlund samt landsorganisationens i Sverige kassör A. Strand. Sedan Söderlund den 25 april 1940 entledigats från uppdraget tillkallades direktören i svenska arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck. Att biträda kommittén med utförandet av försäkringstekniska utredningar i samband med kommitténs behandling av frågan om sjukkasseverksamheten förordnades den 4 juli 1941 aktuarien hos pensionsstyrelsen fil. dr G. G. Brundin. Den 18 mars 1941 tillkallades såsom sakkunniga vid utredning rörande arbetslöshetsförsäkring och kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa e. o. byrådirektören i socialstyrelsen T. G. Jerneman, ordföranden i svenska beklädnadsarbetareförbundet Ivan Larsson, riksdagsmannen, redaktören Hemming Sten, direktören i svenska arbetsgivareföreningen E. H. Brodén och advokaten Arnold Sölvén. Den 24 oktober 1941 tillkallades såsom sakkunniga vid behandlingen av frågan om fosterbarnsvården överläkaren vid barnsjukhuset i Göteborg professorn Arvid Wallgren, ledamoten av allmänna barnhusets direktion fru Elsa Malmroth, Stockholm, barnavårdsombudet numera barnavårdsinspektrisen Göta Bosén, Örebro, fosterbarnsinspektrisen hos Stockholms stads barnavårdsnämnd Ragnhild Berglind samt föreståndarinnan för Hjälpbyrån för barn och hem i Stockholm Maggie Bentzel. Den 4 september 1942 förordnades såsom sakkunniga vid utredning axfrågan om samordnande av sjukkasseverksamheten och den sociala olycksfallsförsäkringen byråcheferna i riksförsäkringsanstalten D. O. östrand och C. H. J. von Schulzenheim, direktören i Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström samt lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring.

23 Till kommitténs sekreterare förordnades den 29 januari 1938 aktuarien i järnvägsstyrelsen fil. kand. S. E. H. Bouvin och den 6 augusti 1938 till biträdande sekreterare med huvudsaklig uppgift att verkställa statistiska utredningar e. o. notarien numera aktuarien hos socialstyrelsen fil. kand. G. F. Holmstedt. Sedan Bouvin den 24 augusti 1938 entledigats från uppdraget, förordnades den 1 mars 1939 assessorn i Svea hovrätt B. Dahlgren till sekreterare. Dahlgren entledigades från uppdraget den 31 januari 1940 och den 4 juli 1940 förordnades assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge Sven Larsson till sekreterare. Till sekreterare vid utredningen om sjukkasseverksamheten förordnades den 17 mars 1941 sekreteraren och ombudsmannen hos pensionsstyrelsen Eolf Broberg, till sekreterare vid utredningen rörande arbetslöshetsförsäkring och kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa sekreteraren i socialstyrelsen T. Hessler, till sekreterare vid verkställande av översyn av lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn assessorn i Svea hovrätt Bertil Unger. Sedan Unger, som den 31 mars 1942 jämväl förordnades till sekreterare vid kommitténs behandling av frågan om fosterbarnsvården, den 10 augusti 1942 entledigats från uppdraget, förordnades från samma dag aktuarien i Stockholms stads statistiska kontor Erland von Hofsten till sekreterare i Ungers ställe. Utredningsarbetets bedrivande. Kommitténs arbete har i enlighet med direktiven i viss utsträckning fördelats på delegationer. Dylika äro tillsatta för behandlingen av envar av de ämnesgrupper, för vilka sakkunniga enligt vad tidigare anförts tillkallats; i delegationerna ingå såväl kommittéledamöter som sakkunniga, Utöver nämnda delegationer ha sådana tillsatts dels för utredning angående socialvårdens organisationsfrågor och dels för revision av fattigvårdslagstiftningen. Dessa äro sammansatta uteslutande av ledamöter i kommittén. Under år 1938 behandlades inom kommittén de allmänna principerna för ett reformerat socialvårdssystem samt planlades vissa statistiska undersökningar, vilka redovisas i det följande. Parallellt härmed verkställdes vissa förberedande utredningar angående socialvårdens organisation och finansiering samt angående sjukförsäkringen. Dessa arbeten bedrevos ostört till stormaktskrigets utbrott. Detta föranledde ett avbrott i kommitténs arbete, vilket återupptogs på nytt först under hösten år 1940. De tidigare beslutade statistiska undersökningarna pågingo dock under tiden. Från hösten 1940 har kommitténs arbete bedrivits regelbundet. Nyssnämnda statistiska undersökningar avse följande förhållanden: Två av dem röra fattigvården. Den första av dessa undersökningar avser kommunernas ålderdomshem och på dessa hem intagna vårdtagare. Eedogörelse för denna undersökning har lämnats i kommitténs betänkande I (statens offentliga utredningar 1940:22). Den andra undersökningen omfattar de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit understöd av fattigvårdsstyrelse — fattigvård eller kommunala

24 pensionstillskott —• i hemmet eller i form av vård å länslasarett eller därmed jämnställd sjukvårdsinrättning. Redogörelse för denna undersökning har lämnats i kommitténs betänkande I I I (statens offentliga utredningar 1941: 29). Genom ålderdomshemsundersökningen har kommittén avsett att få besvarad bl. a. frågan, huruvida nuvarande ålderdomshems platsantal är tillräckligt, om en lämpligare vård bör och kan beredas vårdtagare genom fördelning av dem på skilda, för olika vårdbehov avsedda hem, samt i vad mån de nuvarande ålderdomshemmen med hänsyn till platsutrymme och beläggning kunna på ett mera rationellt sätt utnyttjas inom vissa geografiskt begränsade områden. E n fråga, som synts kommittén vara av särskilt intresse att få belyst, avser det behov av specialvård, som föreligger beträffande vissa grupper av vårdtagare, såsom kroniskt kroppssjuka, sinnessjuka, sinnesslöa m. fl. Genom den andra undersökningen har kommittén i första rummet önskat få en belysning av det av fattigvårdsstyrelserna hemunderstödda hjälpklientelets sammansättning och understödsförhållanden. Genom utredningen besvaras vissa frågor angående de hemunderstöddas kön, ålder, civilstånd och familjeförhållanden, de omständigheter som föranlett hjälpbehovet, deras förhållande till andra hjälpformer samt arten och storleken av utgående understöd och förekommande kombinationer av skilda slag av understöd. I syfte att erhålla ett material, som kunde utgöra underlag för bedömande av den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och utvecklingstendenser, har kommittén vidare företagit en statistisk undersökning rörande nyanslutningen till de erkända sjukkassorna under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938; resultatet av undersökningen har utgivits av trycket som kommitténs betänkande I I (statens offentliga utredningar 1940:31). Genom undersökningen har besvarats frågan från vilka befolkningsgrupper nyrekryteringen till de erkända sjukkassorna under sagda tid skett, och upplysning har vunnits angående bl. a. nytillträdande medlemmars ålder, bosättningsort, inkomst- och yrkesförhållanden samt förvärvsställning. Spörsmålet, huruvida penninghjälpen från sjukkassonia är tillräcklig, har belysts genom uppgifter rörande storleken av den sjukpenning för vilken de nytillträdande försäkrat sig. I kommitténs betänkande V (statens offentliga undersökningar 1942: 45) har lämnats redogörelse för en av kommittén verkställd statistisk undersökning rörande samtliga barnhem i landet och de därå intagna barnen. Ändamålet med undersökningen har varit att få en i möjligaste mån fullständig inventering av landets barnhem och en belysning av de förhållanden, under vilka olika slag av barnhem arbeta. Kommittén har därmed avsett att få svar å vissa spörsmål, som stå i samband med frågan rörande barnhemsvårdens framtida ordnande. Förutom besvarande av ett större antal remisser från Kungl. Maj:t eller chefen för socialdepartementet har kommittén gjort framställningar och avgivit betänkanden med förslag i följande frågor: Den 19 december 1940 inlämnade kommittén till Konungen framställning om att åtgärder måtte vidtagas för ökning av antalet vårdplatser å vårdhemmen

25 för lättskötta sinnessjuka. I skrivelsen anförde kommittén, att bland åtgärder, som därvid kunde ifrågakomma, ville kommittén särskilt förorda, att statsmedel enligt gällande statsbidragsbestämmelser snarast ställdes till förfogande för uppförande av de vårdhem, varom beslut redan fattats. Kommittén framhöll vidare, att, därest fråga uppkomme om anordnande av byggnadsarbeten såsom ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande, dylika vårdhem ur olika synpunkter måste anses vara lämpliga arbetsobjekt. Den 16 september 1941 avlämnade kommittén till chefen för socialdepartementet utredning och förslag om höjning av den avdragsfria inkomsten för dem, som erhålla tilläggspension enligt folkpensioneringslagen samt lagen om barnbidrag och bidragsförskott. (Förslaget är tryckt som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 232 vid 1942 års riksdag.) Den 26 maj 1942 avlämnade kommittén efter utredning på uppdrag av Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 till Konungen betänkande med förslag till ändrad bidragsförskottslag m. m. (statens offentliga utredningar 1942:29). Parallellt med dessa statistiska undersökningar ha bedrivits utredningar på olika områden av den samhälliga hjälpverksamheten; vissa av dessa ha i korthet berörts i det föregående. Redan från början har kommittén varit medveten om den särskilda betydelse som organisationsspörsmålen ha för en rationellt uppbyggd och bedriven socialvård. Dessa spörsmål äro relativt fristående i förhållande till socialvårdssystemet i övrigt men på samma gång nära beroende av dess materiella innehåll. Organisationsfrågornas rent tekniska karaktär gör det naturligt att de behandlas för sig, men de kunna icke bringas till någon slutgiltig lösning förrän full klarhet råder angående den samhälleliga hjälpverksamhetens omfattning och innehåll. Organisationen kan således icke vara något självändamål utan ett medel att få till stånd en effektiv tillämpning av materiella regler angående när och hur samhällelig hjälp skall meddelas samt hur kostnaderna härför skola fördelas. Enligt kommitténs direktiv bör arbetet bedrivas etappvis, bl. a. ur den synpunkten att vissa angelägna jämkningar i gällande lagstiftning, vilka kunna ske utan att förrycka utredningsarbetets allmänna planläggning, icke böra undanskjutas till dess resultatet av kommitténs arbete i dess helhet föreligger. Kommittén är helt införstådd härmed. Det har också varit kommitténs avsikt att etappvis framlägga förslag till reformer inom betydelsefulla avsnitt av socialvården. I första hand har kommittén åsyftat att separat avlämna utredningar och förslag på socialförsäkringens område, sedan på gående utredningsarbete rörande dessa spörsmål avslutats. En utbyggd socialförsäkring sätter givetvis sin prägel på socialvårdssystemet i övrigt; området för detta blir mindre allt eftersom socialförsäkringen utvecklas och vice versa. De organisatoriska problem, som möta inom socialförsäkringen, äro i viss mån av annan natur än de, som äro relevanta för socialvården i övrigt. Delvis sammanfalla de dock, och det hade varit kommitténs avsikt att i omedelbar anslutning till de slutförda utredningarna angående social-

26 försäkringen framlägga ett detaljerat förslag angående socialvårdens organisation. Vissa omständigheter ha dock gjort det angeläget att redan nu framlägga ett förslag angående sistnämnda spörsmål. Såsom av ett följande avsnitt av detta betänkande framgår, har nämligen 1939 års riksdag hos Kungl. Maj:t hemställt, att frågan om en lagstiftning, som syftade till en mera rationell kommunal indelning än den nuvarande, gjordes till föremål för en allsidig utredning. Därefter har 1942 års riksdag anhållit, att den sålunda begärda utredningen måtte med det snaraste företagas. Så har ännu icke skett. Ehuru kommittén ägnat de organisatoriska spörsmålen mycken uppmärksamhet, ha de av ovan angivna skäl icke slutbehandlats. Det följer av sakens natur, att kommittén haft att bedöma sagda spörsmål om icke uteslutande så dock till övervägande del ur socialvårdens synpunkt. Ovannämnda tvenne riksdagsskrivelser omspänna ett vidare fält, nämligen den kommunala organisationen över huvud taget. En sådan utredning faller utom ramen för kommitténs uppdrag. Det har emellertid synts kommittén synnerligen betydelsefullt, att innan den av riksdagen begärda utredningen verkställes, de resultat, vartill kommittén med sina utgångspunkter kommit i fråga om organisationsspörsmålen, komma under offentlig debatt. Kommittén framlägger därför redan nu utredning och förslag angående socialvårdens organisation, såväl interkommunalt som inom kommunerna. I det förra hänseendet framlägges härmed förslag till lag om socialvårdskommuner och i det senare förslag till lag om socialnämnd m. m. Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslagen, hänvisas till de kapitel, som beröra dessa frågor. Här må endast i korthet angivas, att lagen om socialvårdskommuner åsyftar att möjliggöra sammanförandet av två eller flera primärkommuner till en specialkommun för socialvårdens handhavande med bibehållande i övrigt av vederbörande primärkommuners ställning och funktioner. Genom lagen om socialnämnd m. m. avses i främsta rummet att åstadkomma viss centralisering av den kommunala socialvårdsorganisationen. Dessa tvenne lagförslag åsyfta icke att slutgiltigt och i detalj reglera socialvårdens organisationsproblem. Såsom tidigare anförts måste härmed anstå till dess en fullständig överblick kan erhållas över det blivande socialvårdssystemets materiella innehåll. Lagförslagen måste även kompletteras med vissa bestämmelser, vilka rätteligen hava sin plats i de reviderade socialvårdslagarna, Innebörden av sagda bestämmelser torde framgå av det följande. Någon rubbning av de till grund för förslagen liggande principerna komma de icke att medföra, och de skola enligt kommitténs mening utarbetas och framläggas för vederbörlig behandling i god tid före ikraftträdandet av den här föreslagna lagstiftningen. Förslaget till lag om socialnämnd m. m. innehåller även vissa bestämmelser, vilka endast provisoriskt upptagits i detsamma i avbidan på slutförandet av utredningarna angående de olika hjälpformerna. Något förslag till reglering av socialvårdens organisation länsvis och för hela riket framlägges icke i detta betänkande. Däremot lämnas en redogörelse

27 för kommitténs preliminära överväganden härvidlag, av vilken huvuddragen i den tänkta organisationen torde framgå, Kommittén har således — vid valet mellan att uppskjuta framläggandet av förslag på det organisatoriska området till dess uttömmande och definitiva sådana kunnat upprättas och att på detta stadium av kommitténs arbete framlägga förslag, som utan att vara fullständiga dock angiva grunderna för den tänkta organisationen — valt den senare vägen. Skälen härför ha redan berörts. Ett bedömande av kommitténs förslag på det organisatoriska området skulle avsevärt försvåras, därest icke samtidigt huvuddragen av socialvårdssystemet, sådant det av kommittén tänkts, äro kända. Kommittén uppdrager därför i ett följande avsnitt vissa riktlinjer för socialvårdens gestaltning. Det måste härvid med skärpa framhållas, att avsikten icke är att lämna en detaljerad redogörelse för kommitténs ståndpunkter härvidlag. Detta är uteslutet redan på grund av den omständigheten, att utredningsarbetet på betydelsefulla områden av socialvården ännu icke slutförts av kommittén. Särskilt socialförsäkringens olika grenar tarva tidsödande och djupgående undersökningar, vilkas resultat måste avvaktas innan kommittén är beredd att mera ingående framlägga sin syn på socialvårdens framtida utformning. Den framställning, som lämnas i följande kapitel, innefattar således endast de viktigaste principerna härvidlag, men även härutinnan äro kommitténs ståndpunktstaganden i betydande utsträckning av preliminär natur. Det är dock kommitténs förhoppning, att redan en redogörelse av så begränsad omfattning skall fylla sitt syfte att bilda bakgrund för ett bedömande av de organisatoriska frågorna samt leda till en diskussion beträffande dessa spörsmål, som kan bliva av betydelse för kommittén i dess fortsatta arbete.

28 Kap. II. Riktlinjer för en socialvårdsreform. Om begreppet socialvård. Termen socialvård är en språklig nybildning av tämligen färskt datum. Såvitt kunnat utrönas har den första gången kommit till användning år 1929. Ursprungligen hade uttrycket socialvård en tämligen snäv innebörd, i det att det i regel betecknade samma yttringar av samhällelig aktivitet som uttrycken »offentlig understödsverksamhet», »samhällelig hjälpverksamhet» e. d. Under årens lopp och särskilt efter det reformarbete på sociallagstiftningens område, som ägde rum under senare hälften av 1930talet, har termen socialvård kommit att användas i fråga om samhällsuppgifter långt utöver dem, som äro att hänföra till en understöds- eller hjälpverksamhet. Den har således i vissa avseenden kommit att täcka statliga eller kommunala åtgärder av allmänt socialpolitisk innebörd. Såsom former av socialvård ha således understundom angivits arbetarskyddslagstiftning, anordnande av offentliga arbeten för arbetslösa, den allmänna hälso- och sjukvården, åtgärder av olika slag med befolkningspolitiska syften, verksamheten på det bostadssociala området m. ni. Innebörden av uttrycket socialvård är alltjämt oklar. I en mera inskränkt bemärkelse brukar det användas i fråga om sådana samhälleliga åtgärder, vilka avse att tillgodose vissa akuta hjälp- eller vårdbehov, ävensom vissa åtgärder i syfte att i enskilda fall förebygga uppkomsten av dylika. I vidsträckt bemärkelse åter användes uttrycket socialvård för att beteckna åtgärder av olika slag från det allmännas sida för att höja den allmänna levnads- och hälsostandarden, för att råda bot på sociala missförhållanden m. m., med ett ord åtgärder av de mest skiftande slag med socialpolitiskt syfte. Gränsen mellan socialvård i inskränkt och i vidsträckt bemärkelse är emellertid flytande, och över huvud taget är det icke möjligt att någorlunda exakt angiva socialvårdsbegreppets innehåll eller avgränsa området för detsamma. Dess innebörd har skiftat från tid till annan allt efter sociallagstiftningens utveckling, och det har ej ännu hunnit utkristallisera sig som ett självständigt begrepp med fixerat innehåll. Den snabbhet, varmed termen socialvård upptagits i allmänt språkbruk, giver tydligt vid handen dess praktiska användbarhet. Det är ett kort och expressivt uttryck för vissa områden av samhällelig verksamhet, en sammanfattande beteckning å vissa yttringar härav, vilka visserligen icke kunna till alla delar preciseras, men som dock väsentligen hava gemensamma drag eller syften. Det kan anföras vissa skäl för att man borde söka få till stånd en legal definition av socialvårdsbegreppet, men kommittén har icke ansett tidpunkten härför vara inne. Några egentliga nackdelar ha hittills icke varit förenade med dess relativa obestämbarhet, tvärtom har dess användbarhet ökats härigenom. När kommittén i detta betänkande begagnar termen socialvård, avses, där ej annorlunda angives, närmast den verksamhet, som kan inne-

29 fattas under begreppet socialvård i inskränkt bemärkelse, sådant detta tidigare antytts. Uttrycket användes även i de föreslagna lagarna om socialvårdskommuner och socialnämnd m. m. som en sammanfattande beteckning å socialvårdskommunernas resp. socialnämndernas verksamhetsfält. Härvid kommer clock att ske en viss begreppsbestämning i så måtto, att i de särskilda lagar, vilka reglera de olika formerna för samhällshjälp, skall angivas, huruvida vederbörande hjälpform skall tillhöra socialvårdskommuns resp. socialnämnds verksamhetsområde eller ej. Det är möjligt att under tidernas lopp så småningom utkristalliseras en klarare bestämning av begreppet socialvård. Av intresse är i detta sammanhang att taga del av den utveckling, som i motsvarande hänseende ägt rum i Amerika. Där har termen »Public Assistance» under tidigare tidsskeden kommit att avse en mångfald olika arter hjälp åt nödställda medborgare, men efter år 1935, då »The Social Security Act» tillkom och därigenom skapades vissa statliga och statsunderstödda hjälpformer för noga avgränsade kategorier, har »Public Assistance» i det allmänna språkbruket kommit att beteckna det allmännas hjälp åt de tre huvudgrupper, vilka lagen omfattar, nämligen åldringar, nödställda barn samt blinda. En motsvarande utveckling i vårt land skulle leda till att socialvårdsbegreppet i inskränkt bemärkelse närmast komme att omfatta de uppgifter, som skola tillkomma socialvårdskommunerna, enbart eller i förening med staten. I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att den finner angeläget, att beteckningen »fattigvård» avskaffas i fråga om den universella hjälpform, b y g g d P å individuell behovsprövning, som måste finnas i varje socialvårdssystem. Kommittén förordar, att motsvarande hjälpform i det nya systemet benämnes socialhjälp. Detta uttryck antyder verksamhetens samband med övriga samhällsåtgärder av socialvårdskaraktär, samtidigt som det angiver verksamhetens huvudsyfte. Socialvårdsreformens huvuddrag. Samhällets soeialvårdande verksamhet har i vårt land under de tre senaste årtiondena undergått en kraftig utveckling och omgestaltning. Före genomförandet år 1913 av pensionsförsäkringslagen var fattigvården i stort sett den enda formen för direkta eller indirekta hjälpåtgärder från det allmännas sida. Förutom den hjälpverksamhet, som utövades av fattigvården, ålåg det arbetsgivarna att i viss utsträckning bispringa de anställda vid sjukdom, olycksfall och på ålderdomen. I detta avseende kan erinras om legostadgans bestämmelser om skyldighet för husbönderna att omhändertaga sina tjänare, rederiernas förpliktelser beträffande inmönstrade sjömän och 1901 års olycksfallsersättningslag. Sistnämnda lag, som icke innefattade försäkringsplikt, stadgade mycket knappa understödsbelopp och var även i andra avseenden bristfällig. Endast på ett område, sjukkasseväsendet, lämnade staten bidrag till frivillig socialförsäkring. Genom 1913 års pensionsförsäkringslag påbörjades den utveckling och utbyggnad av socialvården, som sedan dess fortgått och lett till ett rikt för-

30 grenat system av hjälp-, skydds- och vårdåtgärder. Folkpensioneringen härvid olika tillfällen förbättrats, förmånerna ha utvidgats genom ökning av pensionsbeloppen, den avdragsfiia inkomsten har förhöjts och inkomst av annan pension har erhållit en privilegierad ställning. 1901 års olycksfallsersättningslag har ersatts med en försäkringslag, vari arbetsgivarnas ersättningsskyldighet vidgats och ökade förmåner beretts de skadade och deras efterlevande. E n ny lagstiftning angående sjukkasseväsendet med betydande statsbidrag har genomförts. Det år 1918 införda understödet till invaliders barn har förhöjts och utvidgats att omfatta även änkors barn. Genom lagen om bidragsförskott har samhället tillförsäkrat utomäktenskapligt födda barn och frånskilda hustrurs barn underhållsbidrag, då den underhållspliktige icke fullgör sina skyldigheter. Obemedlade och mindre bemedlade mödrar ha beretts hjälp genom moderskapspenning, moderskapshjälp och mödrahjälp vid barnsbörd och den närmaste tiden före och efter barnsbörden. Genom statsbidrag till arbetslöshetskassor och genom statsbidrag till kommunal understödsverksamhet och anordnandet av arbeten har annan form än genom fattigvårdsunderstöd bistånd lämnats arbetslösa. Genom dessa och andra åtgärder har tillkommit en betydelsefull samhällelig hjälpverksamhet vid sidan om fattigvården, varigenom denna hjälpform delvis ersatts och området för samhällets hjälpverksamhet vidgats. Då dessa socialvårdsgrenar tillkommit vid skilda tillfällen och utan samband med varandra, ha olika organ skapats för deras omhänderhavande, och en splittring av socialvårdsförvaltningen har uppstått, som medför olägenheter av skilda slag. Vid en ifrågasatt socialvårdsreform av den omfattning, som täckes av kommitténs utredningsuppdrag, är spörsmålet om samhällets och medborgarnas möjligheter att bära de med en reform förenade kostnaderna av grundläggande betydelse. Under normala förhållanden hade det väl icke varit omöjligt att på ett relativt tidigt utredningsstadium bilda sig en uppfattning om såväl den kostnadsram, inom vilken samhällets socialvårdsverksamhet finge hålla sig, som de kostnader, vilka genomförandet av skilda reformer på socialvårdens område var för sig och tillsammans skulle medföra. Under nuvarande förhållanden är det icke möjligt att bedöma vare sig vårt lands ekonomiska situation efter stormaktskrigets upphörande eller näringslivets utveckling och de enskilda medborgarnas försörjningsmöjligheter och skattekraft. Dessa omständigheter få dock enligt kommitténs mening icke leda till att man försummar att nu utföra ett synnerligen angeläget planläggningsarbete på socialvårdens område, en inventering av aktuella uppgifter och undersökning av olika tekniska metoder att lösa dessa. Det är icke minst under nuvarande förhållanden angeläget att för den samhälleliga hjälp- och understödsverksamheten uppgöres ett program, i möjligaste mån utformat till alla detaljer, där en avvägning sker mellan de olika socialvårdsuppgifterna, och en samordning av hjälpverksamhetens olika grenar verkställes, så att en rationell socialvårdsorganisation kan komma till stånd. Ej heller kan kommittén finna, att rådande förhållanden utgöra anledning att avstå från ett

31 förverkligande av åtminstone väsentliga delar av vad som kan komma att omfattas av detta planläggningsarbete. I den mån ett dylikt program innefattar åtgärder av organisatorisk natur torde förutsättningar erhållas för ett mera ekonomiskt handhavande av den samhälleliga hjälpverksamheten. I övrigt innebär skapandet av ett enhetligt socialvårdssystem givetvis i viss mån allenast en omfördelning av samhällets socialvårdsutgifter. Emellertid måste socialvårdsreformen tillika innebära en utvidgning av området för den samhälleliga hjälpverksamheten. Att i dagens läge uppskatta den reella ökningen av det allmännas utgifter efter genomförandet av en socialvårdsreform i stort låter sig icke göra. Betydelsefulla delar av kommitténs utredningsarbete ha för övrigt ännu icke slutförts. Kommittén har visserligen utgått ifrån, att det nya socialvårdssystemet måste kännetecknas av enhetlighet, men detta utesluter icke att vissa delar av reformprogrammet skola kunna utbrytas och fristående bringas till en lösning utan att ramen för det tänkta socialvårdssystemet brytes, därest särskilda förhållanden påkalla detta och så befinnes genomförbart. Kommitténs utredningsuppdrag omfattar frågan om socialpolitiska hjälpoch understödsåtgärder, ej spörsmålet om socialpolitiska åtgärder i vidsträckt bemärkelse. På det område, som täckes av utredningsuppdraget, har under senaste årtionden ägt rum en karakteristisk utveckling. Samhällets hjälpverksamhet, som från början var inriktad på att bispringa enskilda nödlidande, när nöden uppkommit, har under tidernas lopp i allt högre grad fått en förebyggande karaktär. Ursprungligen skedde detta genom socialförsäkringsåtgärder i syfte att bereda samhällsmedborgarna trygghet vid ålderdom och sjukdom samt vid skada i industriellt arbete, och de första stegen ha tagits för att genom försäkring i viss utsträckning trygga den arbetande befolkningen mot följderna av arbetslöshet. Under senare år ha tillkommit vissa hjälpformer, som ligga utanför såväl fattigvårdens som socialförsäkringens ram. Vår lands befolkningsförhållanden ha nämligen framkallat åtgärder till förmån för mödrar och späda barn, vilka åtgärder hava det gemensamt med socialförsäkringen, att de i stor utsträckning bygga på principen om till storleken förutbestämda bidrag, samt det gemensamt med fattigvården, att de förutsätta en viss prövning av vederbörandes ekonomiska ställning. Samtidigt skilja sig dessa hjälpformer från de försäkringsmässiga därigenom att de icke förutsätta någon premieinbetalning och från fattigvården därigenom att den fria behovsprövningen ersatts av en normerad inkomstprövning. E n dylik utveckling bottnar givetvis i en gradvis skeende förändring av uppfattningen om det allmännas skyldigheter gent emot medborgarna och om socialpolitikens och särskilt socialvårdens syftemål. E t t av den moderna socialvårdens huvudsyften måste vara att bidraga till skapandet av social trygghet för medborgarna. Redan denna omständighet måste leda till att socialvården i högre grad än nu bör inriktas på före• byggande åtgärder, och att den kommer att få betydelse för befolkningslager,

32 vilka icke omfattats av verksamheten under tidigare skeden, då samhällets insatser i huvudsak voro inriktade på att bringa nödhjälp. Samtidigt kräva vårt lands befolkningsförhållanden, att man i den socialt förebyggande verksamheten konsekvent och målmedvetet strävar efter att förbättra det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter. Uppenbart är, att i den mån ett system kan utformas och förverkligas, som medverkar till att skänka den enskilde medborgaren social trygghet, så ha vissa förutsättningar tillika skapats för en förbättring på lång sikt av vårt lands befolkningsförhållanden. Det får icke heller förbises, att dagens läge i sistnämnda avseende är sådant, att socialvården måste direkt och positivt taga sikte på de befolkningspolitiska synpunkterna. Självförsörjningsplikten skall utgöra den grund, varpå socialvården vilar. Den samhälleliga hjälpverksamheten får därför icke utformas så, att den enskildes känsla av ansvar för egen försörjning avtrubbas. Det allmännas åtgärder skola fastmer ha till direkt syfte att bevara och, där så är möjligt, öka den enskilde medborgarens självförsörjningsförmåga. Denna fundamentala princip bör givetvis sätta sin prägel på socialvårdssystemets innehåll. Det torde numera vara allmänt erkänt, att nu angivna syften icke kunna vinnas i ett socialvårdssystem, som huvudsakligen vilar på en fri behovsprövning i det enskilda fallet. Även om härvid möjligheter lämnas öppna för tillgodoseende i stor utsträckning av profylaktiska synpunkter, så kunna verkningarna härav icke sträcka sig över mera vidsträckta områden. Å andra sidan är det tydligt, att intet socialvårdssystem kan undvara en hjälpform, baserad på individuell behovsprövning, men genom en utbyggnad av andra grenar av socialvården kan uppenbarligen området för dess verksamhet begränsas. Vid en översyn av vår tids socialvård träder i förgrunden ett spörsmål, som sedan lång tid tillbaka intagit en framträdande plats i diskussionerna i skilda länder angående den samhälleliga hjälpverksamheten, nämligen frågan om socialförsäkringens ställning inom socialvårdssystemet. Man kan väl tänka sig, och åtskilliga skäl tala för att försäkringsformen ersattes med ett system av direkta understöd, vilka utgå efter bestämda normer och utan den fria behovsprövning, som karakteriserar fattigvården. Ur rent principiell synpunkt kan det således icke vara något att erinra mot att det allmänna efter dylika grunder lämnar understöd vid sjukdom och arbetslöshet eller då andra liknande orsaker föranlett uppkomsten av ett hjälpbehov. F ö r ett sådant ordnande av samhällets hjälpverksamhet talar att härigenom organisationen kan förenklas och förvaltningskostnaderna nedbringas. Matrikelföringen av de försäkrade och inkasseringen av deras avgifter är sålunda ett icke ringa arbete, som vållar betydande förvaltningskostnader. Den frivilliga försäkringen har icke förmått tillvinna sig önskvärd och erforderlig anslutning, utan obligatoriskt medlemskap måste införas, om verksamheten helt skall fylla sitt syfte. Vid en obligatorisk försäkring komma medlemmarnas bidrag mera än vid frivillig försäkring att betraktas som en skatt. Även vid

33 obligatorisk försäkring måste det allmänna eller arbetsgivarna lämna betydande bidrag till verksamheten, då det är uteslutet att finansiera densamma med enbart medlemsavgifter. Om understödsverksamheten bedrives med allmänna medel utan anlitande av försäkringsformen, befrias de ekonomiskt svagare befolkningsgrupperna från att erlägga försäkringsavgifter, och kostnaderna få i sin helhet bäras av alla medborgare efter skatteförmåga. Den självhjälpsverksamhet, som socialförsäkringen innebär, är likväl så betydelsefull för den enskilde och för samhället, att dessa invändningar förlora i betydelse. Den omständigheten, att även ekonomiskt svagt ställda medborgare skola betala en del av försäkringskostnaderna, utgör icke något principiellt skäl mot försäkringslinjen. Skattelagstiftningen bör vara så utformad, att medborgarnas bidrag till det allmännas kostnader i görligaste mån avvägas efter bärkraften. Om sålunda medborgare med små inkomster helt eller i väsentlig omfattning äro befriade från skattskyldighet, är det skäligt och stärker det deras samhörighet med samhället, om de få bidraga till välfärdsanordningar, som äro direkt avsedda att lämna dem skydd vid sjukdom, arbetslöshet och på ålderdomen. H u r medlemmarnas bidrag skola avvägas i förhållande till statsbidraget, så att de icke bli för tryckande, är mera en avvägnings- än en principfråga. Även om blott en begränsad del av kostnaderna för viss hjälpform täckes med hjälp av frivilliga eller obligatoriska försäkringspremier, så erbjuder försäkringsformen den fördelen, jämförd med en finansiering uteslutande av skattemedel, att de som åtnjuta hjälp känna tillfredsställelse i medvetandet om att de själva bidragit till hjälpen. Dessa rent psykologiska faktorer få icke underskattas. Därjämte synes erfarenheten utvisa, att det finnes större förutsättningar för att kostnaderna skola kunna begränsas, då en hjälpform ordnas enligt försäkringslinjen än då dess finansiering helt och hållet sker skattevägen. Inkomstgränsen för en det allmännas direkta hjälpverksamhet, baserad på fasta bidrag med inkomstprövning, måste av kostnadsskäl alltid bliva ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper, vilkas inkomster ligga över dessa gränser, kunna i vissa situationer bliva i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip bygger på medlemmarnas egna insatser, kan staten indirekt genom tillskott till verksamheten även i sådana fall lämna medlemmarna ett värdefullt stöd. Denna uppfattning är sedan årtionden sanktionerad av statsmakterna genom införande av pensionsförsäkringen och genom de statsbidrag, som lämnas till den frivilliga sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Kommittén kan icke finna nå°ra bärande skäl för att försäkringen skulle utbytas mot en ordning med fasta bidrag, och frågan, huruvida den samhälleliga hjälpverksamheten skall ordnas utan medverkan av socialförsäkring, saknar därför enligt kommitténs mening aktualitet. I de länder, som genomfört obligatorisk socialförsäkring, är verksamheten såväl till sin omfattning som den organisatoriska utformningen och prestationernas storlek i hög grad skiftande. I vissa länder är försäkringsskyddet 3 — 2 2 G 4 42

34 begränsat till löneanställda och omfattar endast olycksfallsrisker, sjukdom och invaliditet. I andra länder omfattar försäkringen även ålderdomspensioner samt understöd för änkor och faderlösa eller föräldralösa barn. I vårt land är förutom den sociala olycksfallsförsäkringen för löneanställda endast allmän obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring genomförd. Såväl sjukförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen är frivillig med bidrag av staten. Understöd till invaliders barn och faderlösa eller föräldralösa barn utgår av allmänna medel utan försäkring. Som av den följande redogörelsen framgår, har kommittén upptagit till utredning frågan om obligatorisk sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Att vidga omfattningen av socialförsäkringen att även avse barnbidragsverksamheten synes kommittén icke vara ändamålsenligt. Kostnaderna för barnbidragen böra således enligt kommitténs mening även i fortsättningen utgå av allmänna medel. I vissa länder tillgodoses genom samma försäkring, med undantag av ekonomisk hjälp vid olycksfall, en serie olika hjälpbehov med skilda orsaker. I de flesta länder tillämpas däremot samma system som i vårt land, med en särskild organisation för varje försäkringsgren. H u r organisationsfrågan lämpligast bör ordnas, är väsentligen beroende på hur försäkringskostnaden täckes. I länder, där försäkringen huvudsakligen omfattar löneanställda och större delen av kostnaderna bestridas genom avgifter från de försäkrade och deras arbetsgivare, kan den förstnämnda organisationsformen vara lämplig. I vårt land fördelas kostnaden för folkpensioneringen mellan de försäkrade och det allmänna, och vid genomförandet av en allmän sjukförsäkring bör enligt kommitténs mening försäkringskostnaderna bestridas på liknande sätt. Arbetsgivarna lämna icke bidrag till de nuvarande sjukkassorna, och kommittén kan icke finna ändrade principer i detta avseende påkallade, även om försäkringen får en vidgad omfattning. Delvis annorlunda ställer sig frågan i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Denna försäkring omfattar endast arbetstagare, och det kan anföras vägande skäl för att försäkringskostnaderna fördelas mellan de försäkrade och deras arbetsgivare med bidrag av staten. Med den antydda kostnadsfördelningen skulle det medföra betydande administrativa svårigheter att sammanföra de skilda försäkringsgrenarna till ett försäkringsorgan. Vid en omläggning av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid ingående övervägas en sådan organisation av resp. försäkringsgrenars verksamhet, att förvaltningen i görligaste mån må kunna handhavas gemensamt. I sådant avseende bör undersökas, om icke avgifterna kunna påföras och uppbäras gemensamt för båda försäkringsgrenarna. En annan fråga är, om den nuvarande avgränsningen mellan försäkringsgrenarna är fullt ändamålsenlig. Invaliditetsförsäkringen är sammanförd med ålderdomsförsäkringen, och fråga är, om icke densamma bör övertagas av sjukförsäkringen. Detta föreslogs av 1928 års pensionsförsäkringskommitté, men till följd av den relativt svaga anslutningen till sjukkasserörelsen upptogs icke detta förslag i propositionen med förslag till lag om folkpensionering vid 1935 års riksdag. Ett liknande spörsmål är, om icke de kortvariga olycksfallen böra omhändertagas av sjukkassorna.

35 En fråga av mera praktisk än principiell innebörd är, om sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen böra vara organisatoriskt ordnade såsom hela landet omfattande riksförsäkringar eller genom lokala försäkringskassor. För det förra alternativet talar den riskutjämning mellan skilda yrken och orter med olika försäkringsrisker, som därigenom ernås. En fördel med det andra alternativet är, att samhörigheten mellan medlemmarna därigenom starkes. Tryggheten för att försäkringen icke missbrukas är otvivelaktigt större i lokala, självförvaltande försäkringskassor än i en hela landet omfattande organisation, som av de försäkrade betraktas mera som ett ämbetsverk än som en förening för inbördes solidarisk självhjälpsverksamhet. Det ideella moment, som inneslutes i socialförsäkringstanken, kommer sålunda bättre till uttryck i lokala kassor än i en landsomfattande organisation. I anslutning till dessa synpunkter bör en utvidgad sjukförsäkring organisationsmässigt anförtros åt lokala sjukkassor. Därigenom bevaras även den nuvarande på frivillighetens grund uppbyggda organisationen. Den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som är organiserad i yrkeskassor, anslutna till resp. fackförbund, omsluter hela landet. Vid en obligatorisk försäkring torde kassornas verksamhet icke kunna begränsas till vissa yrken, utan den måste omfatta alla arbetsanställda, som falla under försäkringen. Försäkringsrisken är inom detta försäkringsområde så växlande mellan olika yrken och orter, att det knappast torde vara möjligt att tillämpa ett system med lokala, självförvaltande kassor. Med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen och erfarenheterna på socialförsäkringens område inom vårt land, har sålunda kommittén nu utgått från att denna verksamhet bör utbyggas genom särskilda organ för de skilda socialvårdsgrenarna. H u r utvecklingen på detta område framdeles kommer att gestalta sig, kan man icke nu förutse. Måhända komma erfarenheterna från vårt eget land och utlandet att giva vid handen, att sådana fördelar äro att vinna genom en sammanslagning av de särskilda försäkringsgrenarna till en gemensam försäkring, att de invändningar häremot som nu resa sig förlora i betydelse. Den ståndpunkt, kommittén här tagit, är såtillvida icke att betrakta såsom definitiv som kommittén avser att även i fortsättningen ägna det sist antydda alternativet uppmärksamhet. Om socialförsäkringen utvidgas, är den betydelsefulla frågan att utreda, huru samspelet mellan olika hjälpformer skall ske inom ett i möjligaste mån samordnat socialvårdssystem, inrymmande såväl socialförsäkring som fasta bidrag och understöd efter fri behovsprövning. Därvid bör tillses, att hjälp i regel icke skall kunna utgå från två eller flera hjälpkällor samtidigt. Den nuvarande splittringen av hjälpverksamheten bör i möjligaste mån ersättas av samordning. Denna fråga är emellertid endast till viss del ett organisationsproblem. Huru de kommunala organ, vilka omhänderhava socialvården, äro uppbyggda och huru deras inre och yttre verksamhet gestaltar sig, är visserligen av icke ringa betydelse ur effektivitets- och kostnadssynpunkt för såväl kom-

36 munen som de hjälpsökande, men detta spörsmål är dock närmast av teknisk natur. Vid en reformering av socialvården måste huvudsyftet vara att avväga" de olika hjälpgrenarnas innehåll och räckvidd, så att de å ena sidan var för sig i görligaste mån fylla avsett syfte och å andra sidan ändamålsenligt samverka med varandra, Av särskild vikt i detta avseende är att åstadkomma en rationell avgränsning mellan den försäkringsmässiga hjälpverksamheten inklusive de på inkomstprövning grundade fasta bidragen, å ena sidan, och den på behovsprövning grundade understödsverksamheten, som för närvarande främst representeras av fattigvården, å den andra sidan. Resultatet av de överväganden, som i detta avseende förevarit inom kommittén, skall i det följande i vissa avseenden beröras. Redan nu må emellertid framhållas, att kommittén delar den uppfattning, varåt socialministern givit uttryck i sitt uttalande till statsrådsprotokollet i samband med kommitténs tillsättande, nämligen att huru socialvården i övrigt än ordnas, så komma städse betydelsefulla uppgifter att åvila med fattigvården likartade hjälpformer. I enlighet med vad förut anförts och enligt i statsrådsprotokollet lämnade direktiv för kommitténs utredningsarbete har kommittén upptagit socialförsäkringen till granskning i syfte att utröna, både huruvida de olika grenarna böra underkastas förändringar för att bättre tillgodose föreliggande uppgifter och huruvida de lämpligen kunna utvidgas till att avse även andra behov än vad för närvarande är fallet. Svagheten hos sjukkasserörelsen hänför sig till såväl anslutningen som effektiviteten. Under de senaste åren har medlemsantalet kraftigt ökats, men likväl åtnjuter endast omkring 40 % av landets befolkning över 16 år det skydd, som lämnas av de erkända sjukkassorna. Även om en ytterligare stegring av nämnda procenttal kan förväntas, måste dock antagas, att anslutningen icke kommer att motsvara vad som ur social synpunkt och med hänsyn till samordningen med övriga socialvårdsgrenar är önskvärt, särskilt som de i ekonomiskt avseende sämst lottade befolkningsskikten, vilka ha det största behovet av försäkringen, erfarenhetsmässigt kunna antagas komma att i mycket stor utsträckning stanna utanför försäkringen. Även den hjälp, som lämnas medlemmarna, måste i vissa avseenden anses vara otillfredsställande, särskilt med avseende å sjukpenningens storlek. Många medlemmar måste även vid kortvariga sjukdomsfall vända sig till fattigvården för erhållande axhjälp. Om sjukförsäkringen skall kunna fylla sin uppgift som bärare av samhällets hjälpåtgärder på detta område, måste sjukkassorna såväl i fråga om omslutningen som sjukhjälpen fylla vissa minimikrav. E n förutsättning härför torde vara genomförandet av tvångsanslutning. Frågan om obligatorisk sjukförsäkring är sålunda föremål för utredning av kommittén och de särskilt tillkallade sakkunniga. I detta sammanhang har även upptagits till utredning frågan om samordnandet i vissa avseenden av sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Det är kommitténs förhoppning att förstnämnda utredning skall kunna avslutas och betänkande avgivas under första hälften av år 1943. Sedan utredningen om en förbättrad sjukförsäkring avslutats, ämnar kom-

37 mitten upptaga frågan om ett samordnande av sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Men även i andra avseenden bör folkpensioneringslagen bliva föremål för översyn i syfte att densamma må kunna bättre tillgodose önskemålet om ur försörjningssynpunkt bättre avvägda pensioner. Bland spörsmål, som vid denna .revision böra bli föremål för övervägande, är bl. a. frågan om en bättre avvägning av pensionsbeloppen mellan ensamstående och äkta makar. E n annan fråga gäller särskilda tillägg till folkpensionärer, som äro vanföra, sängliggande eller eljest hjälplösa. Även frågan om privilegiering i vissa fall av arbetsinkomst bör omprövas. Frågan om införande i någon form av hyresbidrag bör övervägas och i samband därmed spörsmålet om ändrade grunder för kommunala pensionstillskott. Ortsgrupperingen bör även upptagas till förnyat övervägande. I detta sammanhang ämnar kommittén även upptaga till förnyad prövning frågan om barnbidragen. E n annan fråga, som kommittén kommer att upptaga, sedan sjukförsäkringsfrågan blivit utredd, är riksdagens framställning om utredning om obligatorisk olycksfallsförsäkring för jordbrukare, hantverkare och andra mindre yrkesidkare. Hjälpverksamheten för de arbetslösa företer den största splittringen inom socialvården och medför olägenheter av skilda slag. Jämsides med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen lämnar arbetsmarknadskommissionen kontanthjälp på vissa orter eller bereder de arbetslösa arbete, medan andra arbetslösa erhålla hjälp från fattigvården. Det är en av kommitténs angelägnaste men samtidigt svåraste uppgifter att uppdraga riktlinjer för vår framtida arbetslöshetspolitik i syfte att nå enhetlighet på detta område. I första hand har kommittén upptagit till utredning frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Först sedan det genom denna undersökning framgått, huruvida en för förhållandena i vårt land anpassad dylik försäkring kan genomföras, och man sålunda vunnit klarhet i frågan om arbetslöshetsförsäkringens omfattning, har man möjlighet att bedöma den samhälleliga hjälpverksamheten i övrigt för arbetslösa och särskilt då utformningen av arbetslinjen och en eventuell kommunal kontant understödsverksamhet vid sidan av försäkringen och arbetslinjen. Åtskilliga detaljproblem, såsom behandlingen av säsongarbetslösheten, måste bliva föremål för en djupgående undersökning. Arbetsförmedlingens blivande ställning kommer även under övervägande i detta sammanhang. Det är sålunda för närvarande icke möjligt att nu göra något uttalande om den närmare inriktningen av de samhälleliga hjälpåtgärderna för arbetslösa. Till följd härav måste även den organisatoriska utformningen av hjälporganen på detta område tills vidare anstå. Utredningen av alla dessa omfattande och svårlösta frågor torde draga en förhållandevis lång tid och torde icke kunna avslutas förr än tidigast i slutet av år 1943. Barnhemsvården har varit föremål för särskild uppmärksamhet under de senaste åren. Vissa missförhållanden ha kommit i dagen, och krav på en bättre kontroll ha framförts. Fosterbarnsvården har även varit föremål för kritiska anmärkningar. Frånsett dessa omständigheter påkallar barnhems- och foster-

38 barnsvården samt den samhälleliga barnavården i övrigt särskild uppmärksamhet. Barnen äro samhällets förnämsta tillgång och ingenting får underlåtas beträffande barnens vård och fostran. De senaste årtiondenas erfarenhet på detta område bör tillvaratagas och närmare riktlinjer för verksamheten böra utarbetas. De stegrade driftkostnaderna, som medföra stora svårigheter för en del barnhem att uppehålla verksamheten, hava aktualiserat frågan om bidrag från staten och kommunerna till av barnavårdsförbund och föreningar drivna barnhem. Från personer, som äro särskilt förtrogna med barnhemsvården, har framförts krav på en mera ingående differentiering av barnhemmen i syfte att därigenom kunna bereda barnen en för deras psyke och anlag bättre anpassad vårdmöjlighet. Dessa och andra spörsmål, som stå i samband med dessa frågor, ha upptagits av kommittén till utredning. Det är kommitténs förhoppning att kunna framlägga utredning och förslag i ärendet under första halvåret 1943. övriga barnavårdsfrågor samt en revision av de hjälpformer, som avse behov i samband med havandeskap och nedkomst, alltså moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp, ämnar kommittén upptaga till behandling i ett senare sammanhang. Därvid bör även övervägas om de understöd som lämnas ekonomiskt svaga barnaföderskor äro väl avvägda. En av kommitténs huvuduppgifter är enligt direktiven att underkasta fattigvårdslagen en ingående granskning. I en ny socialhjälpslag torde komma att inordnas vissa hjälpåtgärder av förebyggande art, och vissa av de hjälpåtgärder, som nu åligga kommunen enligt barnavårdslagen, torde även komma att överföras till denna lag. Denna nya lag måste få en vidare ram för verksamheten och innefatta nya verksamhetsområden, varför benämningen fattigvårdslag icke kommer att motsvara lagens innehåll. Av rent sakliga skäl men icke mindre av psykologiska orsaker bör, som i annat sammanhang framhållits, benämningen fattigvård hänvisas till det förflutna. Benämningen socialhjälp kommer bättre att motsvara den nya verksamhetens syfte och innehåll. Vid behandlingen av enskilda hjälpfall böra de förebyggande synpunkterna komma till starkare uttryck än hittills. Särskilt betydelsefullt är det, att möjligheter beredas de hjälpbehövande att deltaga i arbetslivet. Framför allt när det gäller ungdomen är det av stor vikt, att de arbetslösa icke blott erhålla försörjning utan även yrkesutbildning och hjälp med arbetsanskaffning. Även många äldre hjälpsökande, t. ex. män och kvinnor, som icke passa inom sitt arbetsområde eller som av ålderskäl icke kunna få förnyad anställning inom sitt yrke och vilka nu i alltför stor utsträckning erhålla understöd av varaktig karaktär, kunna i många fall genom lämpliga åtgärder beredas tillfälle att helt eller delvis försörja sig själva. Vanföra och invalider samt konvalescenter påkalla i detta avseende i hög grad samhällets uppmärksamhet. Även de behöva hjälpas, icke så mycket till tillfällig försörjning som till yrkesutbildning eller omskolning och till en plats i produktionen. Vid all verksamhet av här antytt slag bör läkarens medverkan förekomma i betydligt större utsträckning än vad som hittills har varit fallet, Genom en hjälpverk-

39 samhet i enlighet med dessa principer kan det bliva möjligt att så småningom förvandla den nuvarande fattigvården, vilken i alltför hög grad präglas av ett passivt utbetalande av understöd, till en aktivt arbetande socialhjälp med ett levande innehåll. Då fråga om lämnande av socialhjälp föreligger, uppstår ofta spörsmålet, huruvida anstaltsvård bör beredas eller om kontantunderstöd eller naturaunderstöd skall utgå. Denna fråga är enligt kommitténs mening icke av principiell natur. Hjälpen bör lämnas i den form som bäst tillgodoser behovet. Även för den fattigaste och mest hjälpbehövande är hemmet, hur dåligt det än är, kärt. I görligaste mån och om icke särskilda omständigheter, som tala däremot, föreligga, bör den hjälpbehövande därför erhålla bidrag till försörjning i hemmet. Om han av sjukdom eller ålderdom eller av annan anledning behöver vård, som icke kan lämnas i hemmet, bör det vara en angelägen uppgift att bereda vård å kommunal eller annan lämplig vårdanstalt. Om hjälpbehovet kan fyllas genom bidrag till försörjning i hemmet, bör hjälpen lämnas i sådan form, att den hjälpbehövande själv får bestämma om hjälpens användning. Detta syfte uppnås bäst genom kontantunderstöd. Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att kontantunderstöd icke kommer till användning för avsett ändamål eller kan behöva kompletteras med naturaunderstöd. I sådana fall är det icke endast en lämplighetsfråga, utan, sett ur den hjälpbehövandes synpunkt, ett direkt behov, att hjälp meddelas in natura i form av bostad, matvaror, bespisning, kläder m. m. Vissa centrala frågor i socialhjälpslagen såsom frågorna om hemortsrätt, hemsändning, försörjningsplikt och återbetalningsskyldighet för erhållen socialhjälp ha varit föremål för förberedande utredning av en delegation inom kommittén. Även andra delar av lagen äro föremål för kommitténs överväganden. Något ställningstagande till de betydelsefulla spörsmål, som böra regleras i denna lag, är dock icke lämpligt eller möjligt förrän pågående utredningar om effektivisering av socialförsäkringen blivit slutförda. Det ändamålsenligaste hade varit om i detta betänkande kunnat framläggas förslag även om en socialhjälpslag. Kommitténs förslag till socialvårdsreform hade därigenom kunnat bättre överblickas, och det hade därigenom blivit möjligt för kommittén att taga slutgiltig ståndpunkt till vissa frågor, som nu endast kunna preliminärt behandlas. Av skäl som omförmälas i annat sammanhang har kommittén emellertid ansett sig böra redan nu framlägga vissa lagförslag och i samband därmed även antyda riktlinjerna för socialvårdsreformen.

40 Kap. III. Huvudmannaskapet för socialhjälp m. m. Sedan lång tid tillbaka har frågan om statens övertagande av fattigvården då och då varit föremål för offentlig debatt eller yrkanden i motioner eller framställningar. Huvudmotivet har därvid varit, att kommunerna icke på ett tillfredsställande sätt förmå omhänderha denna viktiga samhällsuppgift. De äro alltför små förvaltningsenheter, och deras olika ekonomiska bärkraft medför, att understödsstandarden blir mycket ojämn inom olika kommuner, samt att de hjälpbehövande inom åtskilliga kommuner icke erhålla den hjälp och vård, som de behöva och som samhället bör bereda dem. Understödsfrekvensen skiftar också inom kommuner med samma folkmängd, beroende på sådana faktorer som befolkningens åldersfördelning, arbetstillgången, klimatiska förhållanden m. m., vilket i förening med det ojämna skatteunderlaget medför i hög grad växlande fattigvårdskostnader. E t t system med fattigvården knuten till kommunerna är också förbundet med hemortsrättsbestämmelser, som äro besvärande för såväl de hjälpbehövande som kommunen och som framkalla processer kommunerna emellan. I den allmänna debatten har också anförts det principiella argumentet, att fattigvården vore en statens angelägenhet och att på den grund kostnaden härför icke borde belasta kommunen. Denna diskussion har i realiteten pågått sedan ett århundrade. Redan vid 1840—41 års riksdag gjordes åtskilliga invändningar mot det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till allmän stadga om fattigvården i riket, vilken stadga byggde på principen, att fattigvården skulle åvila varje socken på landet och varje stad för sig. Det framhölls sålunda, att fattigvårdstungan mångenstädes vore synnerligen tryckande, och att den oskäligt hårt drabbade de mindre kommunerna, i det att i samma mån, som fattigvårdskommunerna inskränktes, tungan oundgängligen bleve allt mer ojämnt fördelad. Yrkanden väcktes därför, att fattigvårdskommunerna skulle utsträckas att omfatta häradena eller prosterierna. Dessa synpunkter vunno emellertid icke riksdagens bifall. I den skrivelse, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut med anledning av Kungl. Maj:ts förslag, framhöll riksdagen, att vad som huvudsakligen anmärkts mot den dittills gällande ordningen för fattigvården, enligt vilken socknarna var för sig skulle bekosta och ansvara för denna vård, vore dels att kostnaden drabbade vissa socknar vida mera än andra och möjligtvis kunde för inskränktare samhällen med knappa tillgångar bliva över förmågan betungande, dels och i synnerhet, att varje socken av omsorg att undvika en befarad fattigvårdstunga måste söka att hindra sådana personers inflyttning, om vilkas förmåga av fortfarande självförsörjning anledning till tvivelsmål kunde vara för handen. Fattigvården vore ett gemensamt åliggande för samhället i dess helhet eller staten, och den kunde icke anses tillhöra socknarna enskilt annorlunda än till följd av en fördelning av detta statens åliggande. En sådan fördelning skulle onekligen bliva mest rättsenlig, om fattigvården kunde bekostas av staten direkt med gemensamma bidrag av alla dess medlemmar, vilka således var för sig, i mån av sina villkor, finge vidkännas sin

41 andel i denna kostnad. Men då skulle missbruk vid fattigvårdens anlitande omöjligen kunna förebyggas, och därigenom skulle icke allenast fattigvårdskostnaderna stegras till oerhörda belopp u t a n en ännu äventyrligare verkan vara a t t förutse uti det moraliska fördärv, som dessa missbruk måste medföra. Olägenheterna av tungans olika fördelande, då fattigvården besörjdes sockenvis, vore vida mindre än de, som varje annan reglering skulle föranleda, och det syntes med säkerhet kunna antagas, att, även inom de mest betungade samhällen, kostnaden icke kunde motsvara vad som i ökade statsbidrag måste därifrån utgå, om fattigvården skulle direkt bestridas av staten. I m o t i v e r i n g e n till förslaget a n g å e n d e n y fattigvårdslag b e h a n d l a d e 1907 å r s f a t t i g v å r d s l a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é utförligt fördelar och n a c k d e l a r av a t t låta p r i m ä r k o m m u n e r n a u t g ö r a fattigvårdssamhällen, ä v e n s o m de olika förslag som framkommit a t t avlasta d e n n a b ö r d a från p r i m ä r k o m m u n e r n a . De små samhällena erbjöde, framhöll kommittén, visserligen den fördelen, att fattigvårdsmyndigheterna ägde kännedom om nästan alla samhällets invånare, men å andra sidan saknade man i dessa samhällen ofta möjlighet att lämna den särskilda vård, speciellt anstaltsvård, som krävdes. Det kunde vidare hända, a t t fattigvårdskostnaden i en liten kommun på grund av ett eller annat förhållande kunde bliva så stor, a t t bördan för de skattebetalande medlemmarna av kommunen bleve rent av olidlig. Följden härav bleve, a t t m a n sökte till det minsta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården och därmed också minska understödet i fall, då m a n annars ej skulle gjort det. Då, enligt vad allmänt ansåges, fattigvården n ä r m a s t vore a t t betrakta såsom en statsuppgift, kunde det tilläventyrs även anses riktigare a t t lägga fattigvårdens handhavande på staten. Ett stort antal fattigvårdsstyrelser hade till kommittén gjort uttalande i sådan riktning. En dylik anordning skulle medföra en fullständig utjämning av fattigvårdsbördan och förebygga det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet att betala utgiven fattigvård. Fattigvården kunde emellertid endast till en viss grad med fördel centraliseras, enär fattigvårdsarbetet borde så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt. Ur denna synpunkt skulle det u t a n tvivel vara skadligt och verka förslappande a t t lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera ingående personligt utövande av sin uppgift. Fattigvården skulle, om den handhades av staten, bliva betydligt dyrare än enligt då rådande ordning. Något utformat förslag till en statlig organisation på detta område hade icke varit framlagt, men tvivelsutan skulle det behövas en både invecklad och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. En ännu större ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården skulle säkerligen bliva en följd av det mera schablonmässiga sätt för prövning av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen komme a t t vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade tjänstemän. Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, syntes man i allmänhet hava avsett att överföra fattigvårdskostnaderna på staten, men låta kommunala myndigheter på statens vägnar ombesörja själva vården. I viss mån låge enligt kommitténs uppfattning i detta något berättigat. Redan enligt gällande ordning deltoge staten i fattigvården dels direkt genom a t t ombesörja vård av fattiga sinnessjuka och vissa slag av abnorma, för vilka kommunerna hade a t t erlägga viss avgift, vida understigande vårdkostnaden, dels indirekt genom understöd åt kommunala och andra inrättningar för sinnesslöa, tuberkulösa m. fl. och dels slutligen genom gottgörelse till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Denna statens verksamhet borde ytterligare utvecklas, och det vore på denna väg, bland andra, man borde söka bereda en bättre anstaltsvård och

42 åstadkomma utjämning av fattigvårdstungan. Man kunde enligt kommitténs mening icke för framtiden lösa frågan om fattigvårdens organisation genom att på en viss sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill vore spörsmålet alltför invecklat. En mångfald samhälleliga krafter och myndigheter, däribland staten själv, måste medverka för att erhålla den ändamålsenligaste vården på det billigaste och bäst avvägda sättet. Även för ett statens övertagande av fattigvårdskostnaderna med bibehållande av kommunala myndigheter såsom vårdens handhavare skulle krävas en tämligen vidlyftig statsorganisation. Från kommunernas befattning med fattigvården skulle borttagas allt ekonomiskt intresse, vilket skulle komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna. Vidlyftig och ingående kontroll av ekonomien bleve nödvändig, vilket skulle åstadkomma slitningar och minska intresset och ändå svårligen kunna förekomma missbruk. Det personliga i fattigvården skulle vida mindre än nu eggas att framträda och verka. Beträffande det stundom framställda förslaget, att landstingsområdena skulle övertaga uppgiften att vara fattigvårdssamhällen, gällde enligt kommitténs uppfattning i huvudsak detsamma, som anförts angående statens övertagande av fattigvården. Visserligen ansåge kommittén det angeläget, att även landstingen i större omfattning, än då ägde rum, anlitades för lösande av fattigvårdens uppgifter, vilket särskilt borde ske med avseende på anstaltsvården, där landstingen borde erhålla i hög grad ökade uppgifter både i fråga om lämnande och bekostande av vården, men ett överflyttande på landstingen av fattigvården i dess helhet, även om därmed avsåges allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten. Även i samband med behandlingen år 1918 av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny fattigvårdslagstiftning behandlades frågan om landstingens övertagande av fattigvården. I en motion i första kammaren uttalades nämligen önskemålet, att fattigvårdskostnaderna borde fördelas på större områden. Motionären framhöll, att man hade att välja mellan tre vägar. Antingen bleve hela riket ett fattigvårdssamhälle, och staten övertoge hela fattigvårdsbördan. En lösning av frågan efter denna linje syntes emellertid av flera skäl fullkomligt utesluten. E n andra möjlighet vore att låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och ett tredje alternativ att fortfarande låta de nuvarande primärkommunerna vara fattigvårdssamhällen och genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården under det gångna året, så att varje fattigvårdssamhälle finge betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda vägar, som borde väljas, kunde kanske vid närmare påseende komma ungefär på ett ut, dock förefölle det, som om förslaget att låta landstingsområdet utgöra fattigvårdssamhälle ur flera synpunkter skulle vara att föredraga. Men även det tredje alternativet förtjänade att komma under övervägande. Det riksdagsutskott, till vilket propositionen jämte i samband därmed väckta motioner hänvisades, anförde på denna punkt bl. a., att ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna i fråga om fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna naturligtvis måste framstå såsom ett önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen. Mot förslaget att göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle mötte emellertid stora betänkligheter. I fråga om den öppna fattigvården vore det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehölles

43 hos mindre enheter, som själva finge bära kostnaderna för densamma. Även den del av anstaltsvården, som borde ombesörjas på den vanliga fattigvårdsanstalten (ålderdomshemmet), läte sig ej heller med fördel centraliseras i den utsträckning, som förslaget innebure. Härtill komme, att landstinget för det dåvarande saknade organ för utförande av en så omfattande verksamhet, som skulle bliva följden av en dylik omläggning, även om man därvid begagnade sig av dåvarande kommunala organisation. Ett genomförande av detta förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården, vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore att förvänta. Vid det alternativt framförda förslaget att genom landstingens försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården så, att varje fattigvårdssamhälle finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebure dock detta förslag en förändring i den då bestående ordningen att primärkommunen utgjorde ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen fattigvårdsförvaltning utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i andra kommuner inom landstingsområdet. Mot denna anordning mötte i stort sett samma betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelser såsom landstingets organ. Man hade ej att räkna med samma omtanke vid fattigvårdsförvaltningen, och det måste inrättas organ ej blott för själva likvideringen utan även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. Frågan om huvudmannaskapet för fattigvården eller som kommittén benämner den universella hjälpform, som i ett reviderat socialvårdssystem motsvarar denna, socialhjälpen, innefattar tvenne spörsmål, dels angående verksamhetens förvaltningsmässiga omhänderhavande och dels angående kostnadernas bestridande. I den tidigare refererade diskussionen har som alternativ till den nuvarande ordningen med primärkommunen såsom huvudman för fattigvården påyrkats, att staten eller landstinget skulle övertaga denna uppgift, Vissa alternativ utöver dessa tre ha visserligen framförts, men de synas i varje fall icke vara värda att allvarligare övervägas. Kravet på fattigvårdens överflyttande till staten kan enligt kommitténs mening icke avvisas av principiella skäl. Såsom tidigare anförts förutsätter kommittén, att en sådan socialvårdsgren har en uppgift att fylla även i ett reviderat socialvårdssystem. Principiellt sett är en hjälpform av denna universella natur utan tvivel en statsuppgift, och ett system med staten som huvudman för densamma skulle i olika avseenden innebära betydande fördelar. Socialhjälpen skulle kunna utgå efter enhetliga normer och icke vara beroende av kommunens finansiella ställning och den inom olika kommuner växlande uppfattningen om hjälpens omfång. De för den enskilde och kommunerna besvärande hemortsrättsbestämmelserna skulle bli överflödiga, och ur kommunernas synpunkter skulle en fullständig utjämning av socialhjälpskostnaden ernås. De olikheter, som framträda vid behandlingen av hjälpfall bland kommunens egna medlemmar och hjälpsökande med hemortsrätt i andra kommuner, skulle elimineras. Slutligen skulle därigenom skapas möjligheter för en rationalisering av anstaltsvården. Spörsmålet om en

44 reformerad fattigvårdslagstiftning med staten såsom huvudman har därför av kommittén upptagits till ett närmare övervägande, och kommittén har sökt bilda sig en uppfattning om huru ett sådant system organisatoriskt skulle utformas. Den närmast till hands liggande lösningen av organisation sspörsmålen vore, att kommunerna genom sina förvaltningsorgan omhänderhade de lokala bestyren. Uppenbart synes emellertid vara, att staten icke kan anförtro kommunen betydande förvaltningsuppgifter, för vilka staten bestrider kostnaden, utan mycket ingående och dyrbara kontrollåtgärder. Det torde knappast kunna undgås, att de kommunala organen kringgärdades med detaljerade taxebestämmelser och andra föreskrifter, som skulle i hög grad byråkratisera verksamheten och äventyra dess rätta handhavande. H u r än kontrollen ordnades, skulle kostnaderna för socialhjälpen komma att mycket kraftigt ökas utan att garantier funnes för att motsvarande fördelar skulle uppkomma för de hjälpbehövande. Kommittén anser det därför vara uppenbart olämpligt att anförtro det direkta bestyret med socialhjälpen åt kommunala organ i ett system, där staten vore huvudman för verksamheten. Man måste därför utgå ifrån att en med statsmedel bekostad hjälpverksamhet av fattigvårds natur måste omhänderhavas av statliga organ. Men man kan knappast tänka sig, att den omedelbara prövningen av hjälpbehovet skulle handhavas av central myndighet eller av länsmyndighet. För ändamålet måste tillskapas särskilda förvaltningsorgan och landet indelas i lämpliga administrativa områden. Då denna förvaltning icke skulle ha något samröre med kommunernas verksamhet, bleve indelningen av riket i dylika förvaltningsområden en fråga, vars lösning uteslutande vore beroende av rent praktiska, förvaltningsmässiga faktorer. De större kommunerna skulle kunna vara lämpliga administrativa enheter, men de mindre kommunerna måste säkerligen sammanföras till större enheter. E n förebild i en sådan indelning av riket på ett närliggande område är indelningen i provinsialläkaredistriktet. Landet skulle i analogi härmed indelas i förvaltningsområden, vilka skulle kunna betecknas socialvårdsdistrikt. Inom socialvårdsdistrikten borde verksamheten omhänderhavas av en lokal nämnd, varjämte för varje län lämpligen borde finnas en länsnämnd med uppgift att leda och kontrollera verksamheten inom länets socialvårdsdistrikt. Länsnämnden borde förordnas av Kungl. Maj:t och de lokala nämnderna utses av länsnämnderna. De lokala nämnderna skulle fatta beslut om hjälpåtgärder i de enskilda fallen. Expeditionsarbetet skulle ombesörjas av en av länsnämnden förordnad tjänsteman, som skulle mottaga ansökningar och vara föredragande och verkställande befattningshavare. Länsnämnden skulle det tillkomma att verka för och övervaka hjälpverksamhetens enhetliga och rationella bedrivande samt omhänderhava förvaltningen av vårdanstalterna, varjämte den lämpligen borde vara besvärsinstans. Hos länsnämnden skulle vara anställd en tjänsteman — socialvårdschef — och erforderligt antal konsulenter. Den centrala ledningen och kontrollen över verksamheten borde lämpligen omhänderhavas av socialstyrelsen.

45 De av fattigvårdslagstiftningskommittén framförda erinringarna mot staten såsom huvudman för fattigvården delas av kommittén såvitt angår socialhjälpen. Obestridligt är, att fara skulle föreligga för ett obehörigt utnyttjande av hjälpverksamheten, huru än kontrollen anordnades, om förvaltningen skulle skötas av lokala hjälporgan utan att vederbörande samfällighet finge bära några kostnader för besluten. Mot den skisserade statliga förvaltningsorganisationen kunna även göras allvarliga erinringar. Det kommunala intresset skulle väl icke komma att i någon högre grad göra sig gällande inom så bildade lokala nämnder, men helt säkert bleve verksamheten kringgärdad genom regler och föreskrifter, så att den bleve i hög grad byråkratiskt betonad. H u r man än ordnade administrationen, kan på goda grunder befaras, att systemet skulle leda till betydande kostnadsökningar utan att de hjälpbehövande erhölle en mera effektiv hjälp. I socialvårdsverksamheten äro hjälpåtgärder av förebyggande art av stor betydelse. Det är i många fall av vikt, att hjälpen avväges icke endast så, att det närmaste behovet blir tillgodosett, utan även så, att den hjälpbehövande i fortsättningen kan reda sig utan socialhjälp. Denna sida av hjälpverksamheten förutsätter givetvis, att förvaltningsorganen stå i möjligaste mån oberoende av yttre föreskrifter angående hjälpens former o. s. v., vilket icke skulle låta sig göra i en sådan organisation. Enligt kommitténs mening resa sig därför så vägande invändningar mot statens övertagande av socialhjälpen, att en sådan ordning icke kan av kommittén förordas. Kommittén har även övervägt frågan om landstingens övertagande av nämnda hjälpform. Vad först beträffar kostnadsfördelningen, innebär detta alternativ i motsats till det förut behandlade, att socialhjälpskostnaderna i väsentligt olika grad skulle komma att tynga skattebetalarna i de skilda länen. Kostnaderna komme att växla avsevärt inom skilda landstingsområden, och detta bleve förhållandet, även om man förutsätter, att socialhjälpen skulle handhavas efter enhetliga principer över hela landet. Därtill kommer, att landstingens skattekraft växlar betydligt och mången gång i sådan riktning, att skillnaden i bördorna därigenom förstärkes. Någon form av skatteutjämning måste därför komma i tillämpning. Vad den lokala förvaltningen beträffar kunna i stort sett samma synpunkter anläggas som i fråga om en statlig verksamhet på området. Lokala förvaltningsorgan måste givetvis i en eller annan form finnas. I den mån härtill skulle användas kommunalvalda organ, skulle bristen på direkt samband mellan den beslutande befogenheten och det ekonomiska ansvaret för besluten komma att göra sig gällande. Det skulle visserligen kunna förväntas, att kommunalvalda organ skulle komma att känna ett större ekonomiskt ansvar vid förvaltningen av landstingets medel än av statsmedel, och att landstingsalternativet således skulle innebära en viss garanti för att missbruk ej skulle förekomma, men naturligen kan man icke lämna ur räkningen, att en viss slapphet i förvaltningen lätt skulle kunna inträda. Om åter de lokala förvaltningsorganen skulle utses av landstinget, skulle uppkomma samma

menliga följder som tidigare framhållits i samband med frågan om statliga lokala nämnder. Eljest skulle organisationen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med organisationen enligt statsalternativet. I stället för den särskilda länsnämnden kan man dock tänka sig, att landstingens förvaltningsutskott bleve länsorgan. I motsats till alternativet med staten som huvudman torde hemortsrättsbestämmelser icke kunna undvaras enligt landstingsalternativet. I betraktande av att landstingen ha starkare bärkraft än kommunerna skulle det måhända icke ingiva några allvarligare betänkligheter att låta det landsting, där vederbörande vistades, bekosta erforderlig hjälp utan hänsyn till några hemortsrättsbestämmelser och att regressrätt mot annat landsting således ej skulle föreligga. Men för vissa landsting och särskilt för storstäderna utanför landstingen kunde en sådan anordning komma att medföra vissa menliga konsekvenser. En icke önskvärd inflyttning till sådana landsting eller städer, som hade den bäst ordnade socialvården, skulle lätt kunna inträda. Särskilt i gränsområdena mellan olika landsting eller mellan landsting och storstäder skulle kunna befaras, att en sådan tendens skulle komma till uttryck. Ur vissa synpunkter skulle det emellertid vara lämpligare att låta landstingen vara huvudmän för socialhjälpen än staten. Man torde nämligen kunna förvänta, att landstingen, som ha en direkt kontakt med länets befolkning, och som redan nu äro ansvariga för vissa områden av socialvården och med denna närbesläktade förvaltningsgrenar, skulle komma att utöva en mera initiativrik verksamhet än statliga organ. Med hänsyn till de stora olägenheter av skilda slag, som måste uppkomma enligt landstingsalternativet, kan kommittén dock icke förorda detsamma. I den allmänna debatten kring denna fråga har barnavårdens ställning i allmänhet ej blivit berörd. Det skulle visserligen kunna göras gällande, att huvudmannaskapet för barnavården fortfarande skulle ligga hos primärkommunerna, även om staten eller landstingen övertoge fattigvården, men att så skilja dessa båda socialvårdsgrenar från varandra synes dock icke vara lämpligt ur praktiska synpunkter. Socialhjälpen och barnavården ha så många beröringspunkter och omfatta i så många fall samma hjälpklientel, att de böra omhänderhavas av samma huvudman. Detta bör å andra sidan icke utgöra hinder för att — där förhållandena så påkalla — låta viss eller vissa förvaltningsuppgifter på barnavårdens område handhavas i särskild ordning. Kommittén åsyftar härmed närmast huvudmannaskapet för vissa barnavårdsanstalter. Detta spörsmål är föremål för särskild utredning inom kommittén och lämnas här åsido. Då kommittén sålunda icke kan förorda, att vare sig staten eller landstingen övertaga huvudmannaskapet för socialhjälp och barnavård, återstår att finna någon annan samfällighet, som kan uppbära detta. Understundom

47 ha härför föreslagits härader eller pastorat. Kommittén kan i detta sammanhang inskränka sig till att framhålla, att härads- och pastoratsindelningen är u PPgJ o r c l från helt andra utgångspunkter än för att tjäna som underlag för förvaltningsuppgifter av nu ifrågavarande slag. Det finnes ingen anledning antaga, att dessa områden skulle utgöra lämpliga förvaltningsenheter för socialhjälps- och bamavårdsändamål, och det skulle bliva nödvändigt att "Ppbygga en helt ny organisation för dessa angelägenheters handhavande. Det finnes därför enligt kommitténs mening ingen annan väg att gå än att i princip behålla primärkommunerna som huvudmän för socialhjälp och barnavård. Den kostnadsutjämning, som utgjort det huvudsakliga motivet till tidigare yrkanden om förändring av huvudmannaskapet, kan enligt kommitténs mening i väsentlig mån vinnas genom att, som kommittén i annat sammanhang föreslår, betydande statsbidrag lämnas till kommunerna för verksamheten. En lättnad i kommunernas socialvårdskostnader skulle även vinnas genom förbättringar av folkpensioneringen och genom införande av en obligatorisk sjukförsäkring samt genom andra försäkringsmässiga hjälpåtgärder. Härvid spelar också frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, vilken är föremål för utredning inom kommittén, en stor roll. En olägenhet med det förordade systemet är naturligen, att vissa hemortsrättsbestämmelser icke kunna undvaras. Men genom att statsbidrag skola utgå till socialhjälpen, torde hemortsrättsbestämmelserna kunna utformas så, att de bliva mindre hindersamma för medborgarna och minska anledningarna till hemortsrättsprocesser. Denna fråga är föremål för särskild utredning, och nya, förenklade hemortsrättsbestämmelser komma att av kommittén föreslås i den nya socialhjälpslagen. Ehuru kommittén således intager den principiella ståndpunkten, att primärkommunerna skola vara huvudmän för socialhjälp och barnavård, kan det icke förbises, att vissa förhållanden i samband med dessas omfattning och organisation måste leda till särskilda åtgärder. Många av de små primärkommunerna äro ur socialvårdssynpunkt — således bortsett från deras ekonomiska ställning — på grund av sin ringa storlek icke lämpade att omhänderhava socialvården. Detta har föranlett kommittén att verkställa utredning och framlägga förslag om bildandet i vissa fall av större kommuner för omhänderhavande av socialvården. Dessa frågor behandlas i ett följande kapitel. En sådan kommunal omdaning kommer också att i viss grad medverka till en utjämning av socialvårdskostnaderna. För undvikande av missförstånd vill kommittén framhålla, att åstadkommandet av större kommunala enheter utgjort en förutsättning för kommitténs förord åt kommunerna som huvudmän för socialhjälp och barnavård. Skulle denna förutsättning icke uppfyllas, anser kommittén det nödvändigt att frågan om annan samfällighet för dessa uppgifter upptages till nytt övervägande. Frågan om huvudmannaskapet för övriga socialvårdsgrenar beröres, såvitt angår den ekonomiska sidan därav, delvis i det följande. Därav torde också

48 framgå kommitténs ståndpunkt till spörsmålet om huvudmannaskapet för förvaltningen. I övrigt är kommittén icke beredd att nu närmare ingå på denna fråga, vilken äger samband med pågående utredningar. Uppenbarligen måste emellertid den omständigheten, att kommittén syftar till att skapa större kommunala enheter, bidraga till att bereda ökade möjligheter för kommunerna att vara huvudmän även för andra socialvårdsgrenar än de ovan angivna.

49 Kap. IV. Statsbidrag till kommunernas socialvård. V i d förarbetena till 1918 å r s l a g o m fattigvården v e r k s t ä l l d e s omfattande u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e d e n l ä m p l i g a s t e e n h e t e n och k o s t n a d s f ö r d e l n i n g e n för fattigvården. I d e t föregående h a r l ä m n a t s e t t referat över fattigvårdslags t i f t n i n g s k o m m i t t é n s y t t r a n d e o m överflyttning av fattigvården från primärk o m m u n till s t a t e n eller l a n d s t i n g e n . K o m m i t t é n framhöll, a t t e n b a r t o m f a t t i g v å r d s s a m h ä l l e t självt h a d e a t t till v ä s e n t l i g d e l b e k o s t a vården, k u n d e man förvänta a t t tillräcklig o m s o r g n e d l a d e s p å e t t r ä t t h a n d h a v a n d e av d e för ändamålet avsedda medlen. 0 Visserligen löpte m a n härigenom den risken, framhåller kommittén, a t t underhållet av de fattiga bleve underhaltigt. Det syntes därför kommittén nödvändigt, att stat och landsting i ökad omfattning och under olika former deltoge i fattigvården. För ett fattigvårdssamhälle, vars medlemmar äro h å r t betungade i skatteavseende, möter det stora svårigheter a t t ordna fattigvården på e t t tillfredsställande sätt; trycket av fattigvårdsbördan går ytterst u t över de fattiga. Kommittén ansåg det därför vara en samhällsangelägenhet av mycket stor vikt a t t lätta de bördor, som för fattigvårdsändamål vilade på kommunernas skattedragare. Redan förut fanns en bestämmelse, enligt vilken staten gottgjorde kommunerna för vissa fattigvårdsutgifter, nämligen för utlänningar, för personer utan hemortsrätt och för personer, vilka visserligen ägde hemortsrätt i viss kommun m e n ej vistats i denna på fem år. I dessa bestämmelser avsåg kommittén icke a t t göra någon ändring (i propositionen ändrades den femåriga bortovaron tdl treårig, vilket även blev riksdagens beslut). I stället föreslog kommittén en annan vag i berörda syfte, nämligen a t t landstingen skulle lämna kommunerna gottgorelse för fattigvård, som utgjorts av sjukhusvård. De specificerade bestämmelserna (i §§ 40—42) inneburo, a t t hemortsrättskommunen äger rätt till ersättning från landstinget för den avgift, som av kommunen erlagts för vård å vissa anstalter, nämligen å statens anstalt för sinnessjuka (40 § 1 s t ) å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager i landsting, å enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet godkänd (40 § 2 st.), å anstalt för tuberkulösa eller vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag (41 § 1 mom.) samt å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga eller annan, med länslasarettet likställd, sjukvårdsinrättning (42 §) Vidare föreslogs (41 § 2 mom.), dels a t t , om landsting upprättar anstalt för personer i ^ f n d e n a v s a n n a D - k r o n i s k eller obotlig sjukdom ä n tuberkulos eller vanförhet, tillf a t t i g a s u k a b ö r d ä r bere £a,YY 7 J d a s och avgiften för fattigvårdssamhallet ej fastställas till mer än 3U av vårdkostnaden (sedermera av statsmakterna andråt till Vt) dels att, om fattigvårdssamhälle berett fattiga sjuka, som här sägs, värd å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn, fattigvårdssamhälle m å av vederbörande landsting erhålla gottgorelse med SU (enligt statsmakterna, sedermera fattade beslut It) av det belopp, vartill vårdkostnaden uppgått, med r ä t t för landstinget a t t tor beviljande av sådan gottgorelse uppställa de villkor, som kunde befinnas lampliga. 1 stor omfattning skulle sålunda enligt förslaget landstingets egna sjukhus uppbara avgifter av fattigvårdsstyrelserna, varefter dessa skulle äga a t t från landstinget utbekomma gottgorelse med det utgivna beloppet. Motivet för denna om-

4—3264 42

50 gång var att söka däri, att det skulle åligga fattigvårdsstyrelserna, att i första hand söka göra sig ersatta från patienten själv eller från för honom forsorjnmgspliktiga anhöriga och i andra hand från staten. Endast därest det visat sig omöjligt erhålla gottgorelse från enskild person och vidare fallet icke vore sådant, att ersättning från staten skulle kunna utgå, skulle landstinget vara skyldigt lämna ^Beträffande förfaringssättet kunde särskild prövning av landstingets ersättningsskvldighet i varje enskilt fall icke undgås. Landstinget måste ju for varje fall fordra fullständiga uppgifter för bedömande av frågan om den lämnade värden vore av den art, att ersättningsskyldighet förelåge, och om fångvårdsstyrelsen gjort vad göras kunde för uttagande av ersättning av enskild m m . Genom de sålunda föreslagna åtgärderna ansåg kommittén att icke sä litet gjorts för fattigvårdsbördans lättande för kommunerna, ehuru man härigenom dock icke åstadkommit någon utjämning i egentlig mening av kommunernas fattitfvårdsutgifter. För att åstadkomma en utjämning i egentlig mening krävdes direkta bidrag till de tyngst belastade kommunerna. Mot statsbidrag i detta syfte mötte emellertid så stora betänkligheter ur olika synpunkter, att kommittén icke ansåg sig kunna föreslå en direkt statssubvention, i all synnerhet som genom den nya lagstiftningen angående pensionsförsäkring ett betydande statligt tillskott kom att givas till lättande av kommunernas fattigvårdsutgifter. Kommitténs förslag i 40 och 41 §§ rörande fördelningen av kostnaderna för fattigvård åt sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och vanföra vann i övervägande antal fall remissinstansernas gillande. En del landsting och länsstyrelser avstyrkte emellertid under hänvisning till att en utjämning av skattetrycket icke kunde nås på denna väg, samt föreslogo, att staten skulle övertaga ifrågavarande kostnader. Även socialstyrelsen fann omnämnda kostnader vara av den beskaffenhet, att de syntes särdeles väl ägnade att tillgodoses av staten. Därest de ej lades på staten, borde denna medelst bidrag lindra de sannolikt ganska betungande bördor, som ifrågavarande förpliktelser skulle medföra. Av ett flertal myndigheter framfördes vissa betänkligheter mot förslaget med hänsyn till storleken av de ökade bördor landstingen härigenom skulle få bära. I varje fall vore nödiga kontrollbestammelser erforderliga till förekommande av att kommunerna godtyckligt överflyttade så många som möjligt av sina fattiga på landstingens anstalter. 1918 års fattigvårdslag har under den tid, som förflutit sedan lagens tillkomst, undergått åtskilliga förändringar, av vilka dock ingen i nu ifrågavarande avseende är av mera väsentlig betydelse. I praktiken ha emellertid bestämmelserna om landstingsgottgörelse för sjukhusvård föranlett allt mer stegrade utgifter för landstingen, vilket sammanhänger med den starkt forbättrade tillgången på sjukhusplatser. Sjuka, som tidigare vårdades å kommunala fattigvårdsanstalter, beredas nu i allt större utsträckning vård å sjukhus, varigenom kostnaden i sista hand överflyttas på landstingen. 1929 års skatteutjämningsberedning diskuterade i sitt principbetänkande, avgivet den 12 december 1932 (statens offentliga utredningar 1933:4), olika framkomliga vägar för en mera rationell fördelning av kostnaderna for bl. a. fattigvård och barnavård. I korthet kunna de av beredningen framställda forslagen sammanfattas sålunda. Landstingens ersättningsskyldighet skulle utvidgas till att avse ej endast sjuk-

51 husyård utan hela den obligatoriska fattigvården (fattigvård enligt 1 8) och barnavården varvid givetvis fortfarande ersättning skulle utgå endast i den mån dylik ej kunde erhå las från staten eller från enskild person, men samtidigt skulle den skrankas till att avse ej hela kostnaden utan endast •/« av denna, under Z att återstående V« sku le stanna på primärkommunerna. Förslaget innebar sålunda att å ena sidan VA av utgifterna för sjukhusvård åt fattiga, som nu bäras av landstingen, skulle överflyttas till primärkommunerna, under det att å andra sidan från primarkommunerna till landstingen skulle överflyttas VA av primärfatS^årdeT8 n U V a r a n d e ' a V a n d r a e -i e r s a t t a u t 8 i f t e r f ö r hela den obligatoriska d J Ä J Ä f r / n + l a n d s t s i n # e n och från städerna utanför landstingen övertaga Vår I l t S l T ^ ?-,? å d e / t a t l i S a s-*essjuk- och sinnessloanstalternl 8tote LrZ» S ? bidraga till utgifterna för fattigvården och barnavården efter samma regler som hittills. Primärkommunerna skulle sålunda enligt skatteutjämningsberedningen - förutom / av kostnaderna för den obligatoriska fattigvården — få bära hela kostnaden for den frivilliga fattigvärden (2 §) ävensom^amtliga utgifter för kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. tJ£ areflerVSKm g ä i l a , 0 n ! f a t t i g v ä r d ^amhälle samt om de lokala organen för fattigvård och barnavård, skulle i huvudsak lämnas oförändrade, men landstinget skulle helt omhändertaga anstaltsväsendet och för detta ändamål indela lands tangsområde i anstå tsdistnkt, i regel omfattande flera fattigvårdssamhällen; för varje anstalt skulle landstinget utse en styrelse d J ? a r e d n i n g r ^ a d e 1 Ä s a m r å t t m e d Pensionsförsäkringskommittén och inhämtat, att denna ämnade foreslå, att primärkommunerna skulle bestrida VA och staten v !

StoSrr

rda sku,lle 1/4 av säväi fatti^ård °ch ^ £ 7 ^

ntgfnPsS°a:seendema " *™^™™™™- V i d d ^ a « * * • M . beredI fråga om själva förfaringssättet var beredningens förslag helt erundat nå de ^TstrnttTmTtSeina ™. ^ W ^ r e l * ? Prövning* av r l Z m^Jtft^S ^ V " 3 6 S ä r S k i l t f a l L E m e l l e r t i d räknade beredningen Led att behandlingen av ansökningarna skulle kunna göras tämligen summarisk men angav icke på vad sätt detta skulle bliva möjligt mmaris* men I de flesta yttrandena över skatteutjämningsberedningens förslag framhölls nödvändigheten av åtgärder i förslagets syfte. Den utformning förslaget erhållit, vann emellertid föga anslutning, ehuru dock vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkte detsamma i väsentliga delar.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalade, att styrelsen utan att förbise den i och för sig föga önskvärda utgiftsökning för landstingen och de svårigheter, som voro förbundna med förslagets genomförande, med hänsyn till den skatteutjamnande effekten och de övriga fördelar, förslaget erbjöde framförallt ifråga om den slutna fattigvården, för sin del i princip tillstyrkte' att landstingen skulle svara för större delen av kostnaderna för fattigvård och barnavård samt övertaga och driva samtliga fattigvårds- och barnavårdsanstalter. Riksräkenskapsverket fann förslaget innebära avsevärda fördelar framfor gällande ordning; särskilt syntes starka skäl tala för att kommunernas procentuella kostnadsandel bleve lika för alla understödsgrenar, varigenom kommunernas ekonomiska intresse i lika mån bundes och strävandena att överskjuta kostnaderna på vissa understödsgrenar motverkades.

Från åtskilliga håll uttalades emellertid allvarliga varningar emot att i den föreslagna omfattningen avlyfta fattigvårdskostnadema från primärkommunerna enär detta skulle medföra fara för slöseri från deras sida och överhuvud föranleda en väsentlig ökning av kostnaderna. I en del yttranden uttalades, att landstingens övertagande av fattigvården eller kostnaderna for densamma, komme att medföra fördyring av fattigvården i följd av en höjning av såväl fattigvårdens som barnavårdens nivå som administrationskostnaderna. Därest landstingen skulle övertaga viss kvotdel av kostnaderna för den öppna obligatoriska fattigvården, ifrågasattes om icke till ökande av primärkommunernas sparsamhetsintresse kvotdelen borde bestämmas lägre än vad beredningen foreslagit. En vidlyftig och dyrbar kontrollorganisation bleve ofrånkomlig, och ärendenas handläggning komme att antaga byråkratiska och omständliga former vilket i sin tur skulle leda till många tvister och slitningar mellan pnmarkommunerna och landstingen. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhöll, att förslaget vore ägnat att öka de svårigheter, som uppdelningen i obligatorisk och frivillig fattigvård medförde, och skulle minska primarkommunernas intresse för förebyggande fattigvård, enär de själva fmge helt bestrida dylik kostnad. Statskontoret anförde, att förslaget komme att borttaga kommunernas strävan att bereda arbete och försörjningsmöjligheter för understödssökande personer. I åtskilliga yttranden påpekades, att landstingsområdets övertagande av kostnaderna icke skulle ha en tillräckligt skatteutjamnande verkan. . , Från olika håll framhölls, att starka personliga och humanitära skal talade mot anstaltsvårdens överflyttande till landstingen; de omhändertagna skulle ofta föras till orter, som vore belägna långt från deras gamla hem, i ioljd varav samhörigheten mellan de vårdade samt deras anhöriga och hemort komme att försvagas. Vidare invändes, att förslaget innebure en stor orättvisa mot de kommuner, vilka för stora kostnader ordnat sin anstaltsfråga bättre an kommuner i allmänhet. Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar hade dock intet att erinra emot, att staten från landstingen och icke-landstingsstaderna övertoge deras kostnader för vård av obemedlade å de statliga sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna. . . , Statens sjukvårdskommitté anslöt sig i sitt den 17 maj 1934 avgivna betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket (statens offentliga utredningar 1934: 22) till den mening, som uttalats av skatteutjammngsberedningen. I likhet med skatteutjämningsberedningen ansåg kommittén att sfcwka stol förelåge för att från landstingen till staten överflytta skyldigheten att jamhkt 40 § 1 mom. fattigvårdslagen och 63 § barnavårdslagen ersatta primarkomnunernl av dem erlagda avgifter ä de statliga sinnessjuk- och « ^ ^ ^ Denna överflvttning syntes sjukvårdskommittén lämpligen bora ske på sa satt, att r B t a t e n r 8 7 n W 8 j u k h U s och sinnesslöanstalter vårdade fattiga patienter motsvarande nuvarande'salspatienter med halv avgift, skulle vårdas utan någon som h e t t avgift, med rätt och skyldighet för anstalterna att tillgodogöra sig patienternas under vårdtiden tillkommande pensioner och understöd frän allmänna penS s f ö S S L g e n Införandet av avgiftsfrihet för fattiga patienter å de statliga

sinnessjukhusen borde medföra viss ekonomisk förpliktelse för staten ifråga om motsvarande patienter å sinnessjukhus, tillhörande de tre största städerna, vilka själva helt ombesörjde sin sinnessjukvård. De år 1929 tillsatta organisationssakkunniga, i vilkas uppdrag ingick att behandla dels frågan om att åstadkomma större lokala enheter främst för den sociala omvårdnaden, dels ock frågan om att åstadkomma större enhetlighet vid handhavandet inom de lokala samfälligheterna av ifrågavarande uppgifter, framhöllo i sitt betänkande, att de, då det gällt att råda bot på olägenheterna,' icke såsom skatteutjämningsberedningen haft att i främsta rummet taga sikte' på skatteutjämningen, fastän denna synpunkt givetvis tillmätts vederbörlig vikt. De sakkunniga, föreslogo bl. a,, att mindre kommuner skulle förenas till kommunalförbund för socialvårdens handhavande. Även om en sammanslutning av de mindre kommunerna i kommunalförbund skulle vara ägnad att i någon mån minska behovet av skatteutjämning, torde dock, framhålla de sakkunniga, vara otvivelaktigt att en betydande ojämnhet komme att kvarstå. De sakkunniga hade därför försökt pröva en utväg, enligt vilken staten skulle kunna tankas mera direkt bidraga till primärkommunernas fattigvårdskostnader Det hade efter företagna statistiska undersökningar förefallit de sakkunniga sannolikt, att, om fattigvårdskostnaderna för varje kommun uttrycktes i kronor per individ av hela kommunens folkmängd, ett visst bottenläge för den sålunda bestämda »relativa fattigvårdskostnaden» skulle kunna fastställas, under vilket denna kostnad endast i ett fåtal fall skulle visa sig sjunka. Detta mera konstanta bottenlage skulle fastställas för vissa typgrupper av kommuner eller för olika dyrortsgrupper. Med utgångspunkt från de sålunda statistiskt fastställda talen tor olika grupper av kommuner skulle staten kunna tänkas deltaga i fattigvårdskostnaden med viss procent av den framräknade bottenkostnaden. Ett på nämnt satt maximerat statsbidrag vore enligt de sakkunniga ägnat att effektivt hos kommunerna framdriva ett intresse för att nedbringa sina fattigvårdskostnader mot det bottenlage, som gällde för kommuner inom motsvarande grupp. Under förutsättning att statsbidraget skulle täcka VA av normal bottenkostnad för fattigvården och maximeras till 2 kronor i dyrortsgrupp 1 och till 6 kronor i dyrortsgrupp 5 med 1 kronas förhöjning för varje mellanliggande dyrortsgrupp, skulle statsbidragets totalbelopp uppgå till i runt tal 19 milj. kronor, vilket belopp sålunda skulle överflyttas från kommunerna till staten. De sakkunniga kunde emellertid icke förorda metodens användning i denna form. En stickprovsundersökning hade nämligen givit vid handen, att den samlade skattebelastningen i kommunerna icke med någon säkerhet stode i givet förhållande till fattigvårdskostnadernas normala eller icke normala läge. Den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen fann sig i en samma år utarbetad promemoria på grund av i tidigare utredningar framkomna skäl icke kunna förorda, att vare sig staten eller landstingen övertoge fattigvårdsväsendet eller kostnaderna därför i sin helhet. I promemorian upptog beredningen till övervägande, huruvida icke de varaktiga och mera permanenta fattigvårdsfallen eller kostnaderna därför kunde överflyttas till staten eller landstingen. En dylik överflyttning kunde ju även tänkas begränsad till enbart de permanenta fallen av anstaltsvård. Till grund för särskiljandet av de varaktiga fattigvårdsfallen kunde läggas begreppet »varaktig oförmåga till arbete» sådant som det bestämts i 2 § lagen om folkpensionering. Fattigvårdsbehov pä grund av minderårighet torde böra hänföras till de varaktiga fattigvårdsfallen Med ett dylikt eller liknande bestämmande av det permanenta fattigvårdsbehovet

54 bleve detsammas förhandenvarande måhända ej så svårt att fastställa efter objektiva grunder, och sedan ett dylikt fastställande ägt rum, borde rimligtvis i regel icke krävas ny prövning. Om m a n därjämte begränsade sig till att staten eller landstingen övertoge kostnaderna för den såsom permanent betecknade fattigvården, skulle icke behöva ifrågakomma någon centralisering av denna vård med därav följande förut anmärkta olägenheter. Den kontroll från staten eller landstingens sida, som även i ett dylikt fall bleve erforderlig, torde enligt beredningens uppfattning kunna så begränsas, att densamma icke behövde bliva av alltför vidlyftig eller kostsam natur. Emellertid gåve av beredningen verkställda statistiska undersökningar vid handen, a t t huvudparten av de fattigvårdsfall, för vilka staten med den här ifrågasatta anordningen skulle övertaga kostnaderna, vore sådana fall, där vederbörande jämväl åtnjöte folkpension. Med hänsyn dels till a t t någon erfarenhet ännu icke förelåge om verkningarna av den nya lagen om folkpensionering och dels till a t t barnpensioneringssakkunniga icke avslutat sina utredningar kunde beredningen icke förorda ett överförande till staten av kostnaderna för fattigvård, som utgmge till pensionstagare eller till hjälp å t minderåriga. Å andra sidan skulle den ekonomiska betydelsen för kommunerna av ett överflyttande till staten av kostnaderna för den återstående delen av den permanenta fattigvården bliva jämförelsevis ringa, även om den icke begränsades till a t t avse endast den slutna fattigvården. Kommunalskatteberedningen tog därför upp till övervägande ett system, enligt vilket kommunerna skulle tillerkännas bidrag till viss del av deras fattigvårdskostnader. På primärkommunerna skulle dock ankomma tillräckligt stor del av kostnaderna för att motverka den fara för minskad varsamhet från kommunernas sida, som vid ett statens eller landstingens fullständiga övertagande av kostnaderna kunde befaras. Genom en sådan åtgärd skulle vidare faran för en byråkratisering av fattigvårdsväsendet kunna undvikas, i det a t t hittillsvarande ordning för fattigvårdsbehovens prövning kunde lämnas helt oförändrad. Den slutna fattigvården skulle ej heller bliva föremål för någon centralisering och därmed förenade olägenheter sålunda icke framträda. Beredningen uppställde tre olika alternativ och undersökte statistiskt de verkningar i skatteutjämnande och skattelättande riktning för kommunerna som härav vore att förvänta. Alternativ 1: Statsbidraget utgår, i den mån utdebiteringen inom kommunen överstigit 6 kronor per skattekrona, med 60 % av det belopp, varmed nettokostnaden för fattigvård och barnavård överstigit 1'5 gånger antalet skattekronor. Hänsyn tages ej till landstingsskatt och vägskatt. Alternativ 2 a: Statsbidraget utgår med 4 kronor per i kommunen mantalsskriven invånare, dock högst med 75 % av nettokostnaden och ej heller med högre belopp än som motsvarar 50 % av utdebiteringen för året inom kommunen. Alternativ 21: Lika med alternativ 2 a med den ändring, a t t bidraget differentieras med hänsyn tagen till relativa antalet personer under 16 och over 60 år Härvid skall bidragsbeloppet (4 kronor) höjas resp. sänkas med lika många procent, som procenttalet åldringar och minderåriga överstiger resp. understiger motsvarande procenttal åldringar och minderåriga för riket i dess helhet. F l e r t a l e t r e m i s s i n s t a n s e r fann så m å n g a b e t ä n k l i g h e t e r föreligga m o t beredn i n g e n s olika förslag, a t t de e n d a s t med s t o r t v e k a n ville giva förord åt n å g o t av de t r e alternativen. Socialstyrelsen u n d e r k a s t a d e förslagen p r ö v n i n g u r s y n p u n k t e n av de verkningar, s o m följde av d e r a s tekniska u p p b y g g n a d . I fråga om alternativ 2 y t t r a d e styrelsen, att d e t s a m m a skulle i n n e b ä r a relativt m i n d r e hjälp u n d e r dåliga än u n d e r g o d a t i d e r ; att det vore ä g n a t a t t h o s m i n d r e s k a t t e t y n g d a

55 kommuner locka till utgifter; att det ej sällan skulle leda till att kommuner med god ekonomi komme i åtnjutande av ett relativt högt statsbidrag medan vissa skattetyngda kommuner erhölle relativt ringa bistånd, samt att allt detta i sin tur skulle komma att utlösa ett lättförklarligt missnöje och för den stora allmänheten te sig såsom orättvisa. Styrelsen kunde icke heller biträda alternativ 1, bl. a. därför att kommunerna såväl reellt som bokföringsmässigt hade i sin hand att i ökad omfattning belasta nuet genom utdebitering och därigenom tillförsäkra sig statsbidrag, som ej skulle utgå, därest utgiften täcktes genom lån samt kostnaderna för lånets förräntning och amortering fördelades på flera år. Statens inspektör för fattigvård och barnavård kunde för sin del icke tillstyrka något av beredningens förslag. Beträffande alternativ 2 framhöll inspektören, att genom detsamma t. ex. det mest skattetyngda länet erhölle procentuellt betydligt lägre bidrag till fattigvårdskostnaderna än det minst skattetyngda, vilket på intet sätt kunde anses försvarligt. Alternativ 1 beaktade ej tillräckligt kommunalskattens storlek inom de enskilda kommunerna. Även kommuner med jämförelsevis låg skatt kunde enligt detta förslag erhålla bidrag, medan i kommuner med mycket hög skatt denna kunde komma att sänkas obetydligt. Förslaget krävde en kostsam och ingående kontroll. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet fann sig icke kunna tillstyrka något av de alternativa förslagen. Körande alternativ 1 yttrade förbundet såsom skäl för sitt avstyrkande huvudsakligen, att man måste utgå ifrån att den skatteutjämning, som skulle komma till stånd enligt detta alternativ, skulle bliva en påbyggnad till den nu förefintliga skatteutjämningen; att sålunda det med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida det vore klokt att sålunda uppbygga det ena utjämningssystemet ovanpå det andra; att därest man överhuvud taget ville lämna bidrag, avsedda att utjämna speciellt kostnaderna för fattigvård och barnavård, detta borde ske i den formen, att bestämmelserna om allmänna utjämningsbidrag omarbetades på sådant sätt, att bidraget bleve särskilt beroende på storleken av sagda kostnader; att alla utjämningsbidrag, som byggde på faktorer, vilka kunde av kommunen påverkas, lätt föranledde missbruk och nödvändiggjorde en ingående kontroll med därav följande olägenheter samt att härtill komme vissa andra av beredningen själv berörda svårigheter. Beträffande alternativ 2 åberopade förbundet som en fördel, att det byggde på fasta, av kommunens åtgöranden oberoende faktorer, men framhöll, att man praktiskt taget helt och hållet avstått från att vinna skatteutjämningseffekt. Båda alternativen avstyrktes av elva länsstyrelser, medan sju närmast uttalade sig för alternativ 1. För alternativ 2 a uttalade sig en länsstyrelse och för alternativ 2 b överståthållarämbetet samt tre länsstyrelser. Enligt nuvarande bestämmelser ersätter staten kommunerna för fattigvård, som enligt 1 § fattigvårdslagen lämnas någon, vilken icke är svensk medborgare eller vilkens hemortsrätt icke kan utrönas ävensom för fattigvård, som under vissa förhållanden lämnats den, som under minst tre år vistats utom det fattig-

56 vårdssamhälle, där han har hemortsrätt. Landstingen gottgöra kommunerna enligt fattigvårdslagens 40—42 §§ för vården av fattiga kropps- och sinnessjuka. sinnesslöa, fallandesjuka och blinda barn på vissa stats-, landstings- och kommunala anstalter. De skatteutjämningsbidrag till särskilt skattetyngda kommuner, vilka i betydande omfattning utgå av statsmedel, äro självfallet i realiteten att betrakta som bidrag även till kommunernas verksamhet på fattigvårdens område. Indirekt har kommunernas fattigvårdsbörda lättats genom de hjälpåtgärder av socialförsäkrings natur eller genom de direkta statsbidrag till vissa socialvårdsändamål, som tillkommit under de tre senaste årtiondena. Av den största betydelsen i detta avseende är lagstiftningen om folkpensionering och om barnbidrag. På grund av de uppgifter, som inkommit till kommittén i samband med ålderdomshemsundersökningen, kan det sammanlagda pensionsbelopp, som utgått till folkpensionärer, intagna på kommunernas vårdanstalter under år 1938, beräknas till omkring 6 940 000 kronor. Den kostnadsminskning för fattigvården, som folkpensionerna i övrigt medföra, är avsevärd. Någon beräkning av deras betydelse i detta avseende har likväl icke av kommittén utförts och torde näppeligen med någon större grad av exakthet kunna utföras. Även statens bidragsverksamhet till lindrande av arbetslöshetens följder och anordnande av reservarbeten har inom kommuner med mera framträdande arbetslöshet kraftigt bidragit till att minska fattigvårdskostnaderna. Mödrahjälpen, moderskapspenningen, moderskapshjälpen och bidragsförskotten äro också välfärdsanordningar, som icke äro utan betydelse ur fattigvårdssynpunkt. I detta sammanhang kan man icke heller bortse från att många medlemmar av den statsunderstödda frivilliga sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen undgå att anlita fattigvården vid sjukdom resp. arbetslöshet. Trots den utveckling, som sålunda ägt rum, uppgå fattigvårdskostnaderna fortfarande till en jämförelsevis betydande del av kommunernas totala nettoutgifter. Denna omständighet har, i förening med den talrika förekomsten i vårt land av små kommuner med svagt skatteunderlag, lett till tidigare refererade yrkanden om förändring av huvudmannaskapet för fattigvården. Såsom av föregående kapitel framgår har kommittén, icke minst av organisatoriska skäl, icke kunnat ansluta sig till dessa yrkanden. Under tidigare utredningar av denna fråga har också föreslagits, att vissa av kommunernas fattigvårdskostnader skulle överflyttas på landstingen. Kommittén finner de erinringar, som framställts däremot, vara väl grundade. Samtidigt är kommittén medveten om att nuvarande ordning icke är tillfredsställande. Fattigvårdens allmänna standard är i alltför hög grad beroende av kommunernas ekonomiska bärkraft. Det är dock icke överensstämmande med vår tids uppfattning i sociala frågor, att kommunernas ekonomiska bärkraft skall utöva ett markant inflytande på det bistånd, som en hjälpbehövande erhåller. Oavsett om en hjälpbehövande är bosatt inom en kommun med ett svagt skatteunderlag och stora kommunalutgifter eller i en kommun med bättre ekonomisk ställning bör han av samhället erhålla likvärdig hjälp. Detta innebär icke,

57 att understödet skall vara lika stort för liknande behov inom alla kommuner. Understödsbeloppens storlek bör avvägas med hänsyn till levnadskostnader och allmänna förhållanden på bosättningsorterna, men bör icke vara växlande av den grund att kommunernas ekonomiska möjligheter skifta. Frågan har även en mera allmän innebörd. Den pågående och alltmer ökade inflyttningen från den egentliga landsbygden till städerna och industrisamhällena är beroende av flera omständigheter. I någon mån medverkar härtill att socialvården och icke minst fattigvården är mera differentierad i de senare kommunerna än i flertalet ekonomiskt svaga landsbygdskommuner. Särskilt för jordbruks- och skogskommunerna är denna fråga av icke ringa betydelse. Som kommittén i en annan del av detta betänkande utvecklar, utgöra större kommunala enheter en förutsättning för att socialvården skall kunna organisatoriskt fylla sitt ändamål. En sammanslagning av ett flertal små kommuner till större enheter medför i viss mån en utjämning av socialvårdskostnaderna, men denna utjämning är icke tillräcklig. Andra och mera betydande åtgärder måste vidtagas för att garantier skola erhållas för en enhetlig behandling av hjälpfallen. Kommittén vill till en början behandla de preliminära överväganden, som företagits beträffande anstaltsvården. Kostnaden för vården av de sinnessjuka, som behöva vård på sinnessjukhus, sinnesslöa och vanföra bör helt överflyttas från landstingen till staten, i den mån den icke bestrides genom sjukförsäkringen. Vården av de lättskötta sinnessjuka bör fortfarande ombesörjas av landstingen, men staten bör lämna ett betydande kostnadsbidrag. Vården av de kroniskt kroppssjuka (obotliga eller svårbotliga fall), som hör nära tillsammans med den slutna kroppssjukvården i övrigt, vilken är en landstingens angelägenhet, bör i sin helhet övertagas av landstingen, och statsbidrag bör utgå för verksamheten. Såväl i fråga om de lättskötta sinnessjuka som de kroniskt kroppssjuka kan ifrågakomma, att kommunerna böra bidraga till kostnaden genom vårdavgifter. Till denna fråga har kommittén emellertid ännu icke tagit ståndpunkt. Landstingens kostnader för vården av fattiga sjuka på lasarett och liknande sjukvårdsanstalter böra under viss sjukvårdstid övertagas av de statsunderstödda sjukkassorna och för icke sjukkassemedlemmar eller efter utgången av den för försäkringen fastställda sjukvårdstiden bekostas av kommunen. Ålderdomshemmen böra, som hittills, omhänderhavas och bekostas av kommunerna. H u r barnhemsvården bör ordnas är föremål för särskild utredning. Om en tillfredsställande lösning av barnhemsfrågan skall ernås, måste denna angelägenhet i viss omfattning omhändertagas av större förvaltningsenheter än primärkommunerna. Vägande skäl tala för att denna angelägenhet bör omhänderhavas av landstingen med bidrag av staten. E n annan lösning är den, som föreslogs av organisationssakkunniga, att barnhemsverksamheten anförtros åt länens barnavårdsförbund och att kostnaden till väsentlig del bekostas av statsmedel. Kommittén har ännu icke tagit ställning till dessa alternativ. Ehuru en fördelning enligt ovannämnda riktlinjer av kostnaderna för vissa vårdåtgärder inom socialhjälpens och delvis även barnavårdens ram givetvis

58 måste bidraga till att kommunernas kostnader för socialhjälp och barnavård nedbringas, och ehuru dessa kostnader skulle än ytterligare nedgå, därest en utbyggnad kunde ske av sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen, äro nu nämnda åtgärder enligt kommitténs förmenande icke till fyllest för att möjliggöra en standardutjämning, i den bemärkelse som ovan angivits, i fråga om kommunernas socialvård. Därtill måste enligt kommitténs mening fogas ett system med direkta statsbidrag till socialvården. Sistnämnda spörsmål har givetvis störst intresse ifråga om de socialvårdsgrenar, för vilka kommunerna enligt nu gällande ordning i princip skola bära de totala kostnaderna, nämligen socialhjälp och barnavård. E t t system, enligt vilket staten skulle bestrida kostnaderna för vissa angivna grupper hjälpfall, såsom enligt 60 § fattigvårdslagen eller 63 § barnavårdslagen, skulle icke erhålla någon mera betydande effekt, förrän till omfattningen mycket betydande grupper av hjälpbehövande överförts till denna kategori. Det kan i detta sammanhang anmärkas att de direkta statsbidragen till fattigvården under senare år uppgått till ett så relativt ringa belopp som något över 2 000 000 kronor årligen. Ytterst vägande erinringar kunna emellertid framställas mot en utvidgning av denna form av statsbidrag. Det är nämligen synnerligen angeläget, att på kommunerna stannar så stor del av kostnaderna för individuella hjälpfall, i fråga om vilka en fri behovsprövning tillämpas, att man erhåller garantier mot missbruk av den fria prövningsrätten. Enligt kommitténs mening måste man därför välja ett statsbidragssystem, som innebär att statsbidrag lämnas till viss andel av vederbörande kommuns totala kostnader för socialhjälp och barnavård. I samband därmed böra landstingen befrias från nuvarande bidragsskyldighet till dessa verksamhetsgrenar. I viss omfattning komma dessa bidrag vid en obligatorisk sjukförsäkring att ersättas av bidrag från sjukkassorna, I den mån så icke i enskilda fall sker, bör staten övertaga dessa landstingens kostnader. För närvarande utgå statsbidrag med varierande andelar till andra än ovannämnda socialvårdsgrenar, för vilka kommunerna äro huvudmän, vilka hjälpformer hava det gemensamt att fråga ej är om en fri behovsprövning i fattigvårdslagens mening. På detta stadium av utredningsarbetet kan kommittén icke angiva, vilka förändringar som komma att förordas med avseende å förutsättningarna för erhållandet av dylik hjälp. Statsbidragsgrunderna bli givetvis i väsentlig mån beroende av huru dessa frågor lösas. Det återstår att överväga efter vilka grunder statens bidrag till kommunernas socialvårdsutgifter skola utgå. Vad först angår socialhjälpen måste å ena sidan vid denna avvägning beaktas, att bidraget blir så stort, att syftet med detsamma ernås, å andra sidan får bidraget icke vara större, än att kommunerna få ett ekonomiskt intresse av att iakttaga nödig omtänksamhet vid hjälpverksamhetens handhavande. Enligt kommitténs mening är det av vikt att den samhällsorganisation, som utbetalar ett understöd, även får bära en betydande del av de kostnader, som följa med beslutet. Den nuvarande ordningen i detta avseende är i hög grad otillfredsställande. Landstinget

59 får exempelvis bära hela kostnaden för sjuka, som intagas på landstingens sjukvårdsanstalter, medan prövningen av hjälpbehovet är överlämnad till kommunala organ utan att kommunerna bidraga till kostnaderna. En viss motsvarighet till denna anordning möter inom folkpensioneringen. Kommunernas andel i tilläggspensionerna utgör endast en ringa del av pensionskostnaden. Prövningen av arbetsförmågan sker av en kommunal nämnd, vars beslut visserligen skola granskas och fastställas av pensionsstyrelsen, men denna har emellertid ofta svårt att på ett effektivt sätt pröva riktigheten av den lokala nämndens beslut. Det kan icke förnekas, att med den stora skillnad, som föreligger mellan kommunernas kostnadsandel för tilläggspension och för fattigvård, ligger det nära till hands, att det kommunala intresset i vissa fall påverkar invaliditetsprövningen. I det förra fallet får en kommun i första ortsgruppen endast bidraga med Va av kostnaden och i det senare fallet betala hela kostnaden. Vid den undersökning, som företagits av kommittén angående fattigvårdens understödsverksamhet (statens offentliga utredningar 1941:29), har framgått, att antalet personer i åldern 16—67 år med tilläggspension uppgår till 2-2 % av befolkningen i städerna och i vissa städer t. ex. Malmö till endast 1'8 % av befolkningen men inom landets jordbrukskommuner till 4 % av befolkningen. Den nära dubbelt så stora invalidprocenten inom jordbrukskommunerna kan icke enbart förklaras av en faktisk större invaliditetsfrekvens på landsbygden utan måste åtminstone till väsentlig del hänföras till en mindre sträng invaliditetsprövning. Även med en författningsenligt mycket klar gränsdragning mellan olika socialvårdsgrenar, för vilka en kommun är huvudman eller eljest medverkar vid förvaltningen, kan det, såsom av vad nyss anförts framgår, ligga nära till hands att, därest kommunens kostnadsandel för viss eller vissa hjälpformer är mindre än den, som gäller i fråga om andra arter av hjälp, de kommunala organen frestas att i det enskilda fallet välja den hjälpform, som ställer sig ur ekonomisk synpunkt fördelaktigast för kommunen. Denna frestelse är väl mindre, ju större kommunens ekonomiska bärkraft är, och konkurrensen mellan olika hjälpformer skulle i viss mån kunna bemästras genom en ingående statlig kontroll, men den lämpligaste anordningen torde dock vara, att den kommunala kostnadsandelen för olika hjälpformer i stort sett utginge efter samma grunder. Att uppnå fullständig likformighet i detta avseende inom samtliga socialvårdsgrenar torde vara mycket svårt. Även om det, särskilt av ekonomiska skäl, icke är möjligt att uppnå en lösning av detta spörsmål på denna väg, bör likväl den nuvarande spänningen emellan tilläggspensioner och fattigvård i görligaste mån minskas. Under dylika förutsättningar utgår kommittén sålunda från att en höjning av den kommunala andelen av kostnaden för tilläggspensionerna bör komma till stånd. I det föregående har icke berörts möjligheten att inom en och samma kommunala hjälpform införa till storleken varierande statsbidrag. Det kan emellertid befinnas lämpligt att i fråga om socialhjälpen visst högre statsbidrag

60 utgår till sådana ändamål, som ur social synpunkt äro särskilt betydelsefulla, Med hänsyn till den konkurrenssituation av förut antydd art, som härigenom skulle kunna uppkomma, böra garantier mot missbruk dock finnas. Ehuru kommittén alltså vill förorda, att staten skall lämna kommunerna bidrag till deras socialvårdsutgifter, kan kommittén icke förrän på ett senare stadium av utredningsarbetet taga ståndpunkt till frågan om bidragets storlek. Det oaktat och ehuru kommittén ej heller kan angiva, huruvida statsbidraget bör differentieras efter olika hjälpformer eller utgå som ett enhetligt socialvårdsbidrag, så vill dock kommittén uttala, att statens bidrag till kommunernas socialvård bör vara så stort, att detsamma i betydande omfattning lindrar kommunernas socialvårdskostnader, även om hänsyn tages till möjligheten att kommunernas bidrag till tilläggspensionerna ökas. Samtidigt måste tillses, att kommunerna få vidkännas så stor anpart av kostnaderna, att de kommunala organen iakttaga tillbörlig varsamhet och utöva erforderlig kontroll vid verksamhetens handhavande. Bidraget bör utgå på nettokostnaderna, varvid kommittén anser, att det icke skall beräknas för varje fall för sig utan på den totala kostnaden; i den mån en differentiering av bidraget skall ske, skall bidraget således beräknas med hänsyn till de totala kostnaderna för varje kategori hjälpfall. E n motsatt anordning skulle givetvis nödvändiggöra ett tidsödande ansöknings- och granskningsförfarande. Kommittén ser icke frågan om statsbidrag till socialvården i första hand u r skatteutjämningssynpunkt. För att dylika synpunkter skola vinna vederbörligt beaktande måste man gå utanför socialvårdens ram. Det är uppenbart, att ett väsentligt statsbidrag till kommunernas socialvård kommer att medföra viss utjämning av skattetrycket, men otvivelaktigt är också, att även andra, direkta eller indirekta, skatteutjämningsåtgärder kunna befinnas vara erforderliga. Denna fråga är föremål för utredning av kommunalskatteberedningen. Som av den föregående redogörelsen framgår, ha olika kommittéer och beredningar sökt lösa frågan om statsbidrag till kommunernas fattigvårdskostnader genom att sätta föreslagna statsbidrag i viss relation till kommunernas ekonomiska bärkraft. Dessa förslag ha emellertid befunnits behäftade med sådana brister, att de icke kunnat godtagas. Huvudsyftet med kommitténs förslag, att staten skall lämna kommunerna bidrag till socialvårdskostnaderna, är att därigenom skapa förutsättningar för en mera enhetlig behandling av hjälpfallen och bereda medborgarna större trygghet för erhållande av en likvärdig hjälp, oavsett bosättningsorten. Skatteutjämningssynpunkten har, som nämnts, kommit i andra hancl. Detta utesluter dock icke att vid bestämmandet av grunderna för statsbidrag hänsyn även bör tagas till kommunernas skattebelastning. Kommittén har clock tillsvidare uppskjutit en utredning av detta spörsmål i avbidan på resultatet av de överväganden, som på närliggande områden företagas av kommunalskatteberedningen.

61 Kap V. Socialvården och den primärkommunala indelningen. Allmän överblick. Socialvårdsuppgifterna intaga en betydande plats inom den kommunala verksamheten. Alltsedan vården av de fattiga från att ha varit en kyrklig angelägenhet övertagits av det borgerliga samhället, har den offent liga fattigvården haft sin tyngdpunkt förlagd till kommunerna, Dessa ha således i såväl ekonomiskt som administrativt hänseende varit huvudmän för denna hjälpform, låt vara att under tidernas lopp en viss förskjutning inträtt såtillvida, att högre samfälligheter, stat och landsting, i ökad utsträckning lämnat ekonomiska bidrag till densamma samt statsuppsikten över verksamheten tagit allt fastare former. Ännu i slutet av 1800-talet ingick barnavården i stort sett som ett led i den offentliga fattigvården. Genom våra äldsta allmänna barnavårdsförfattningar av år 1902 åstadkoms i viss mån en bodelning mellan de fattigvårdande och barnavårdande angelägenheterna; de senare fördelades därvid mellan den kyrkliga och den borgerliga kommunen. I 1924 års barnavårdslagstiftning togs steget fullt ut, och den samhälleliga omvårdnaden av barn och ungdom har alltsedan dess varit en fristående kommunal angelägenhet av alltmer växande betydelse. I fråga om bidrag från andra samfälligheter och statsuppsikt äro förhållandena på den samhälleliga barnavårdens område i stort sett analoga med de som föreligga beträffande fattigvården. — I detta sammanhang kan erinras om den ekonomiska bidragsverksamhet, som kommunerna utöva enligt lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Kostnaderna härför bestridas till tre fjärdedelar av statsverket. En medverkan av rent administrativ natur lämna kommunerna vidare vid tillämpningen av förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp. Det allmännas åtgärder mot alkoholmissbruk inskränkte sig under långa tider till straffrättsliga ingripanden mot överlastade personer och viss reglering av tillverkningen och försäljningen av alkoholhaltiga drycker. Genom 1913 års lag om behandling av alkoholister stadfästes den redan tidigare på sina håll erkända principen, att de kommunala myndigheterna skola bära sin del av ansvaret för nykterhetstillståndet inom resp. verksamhetsområde, varjämte nykterhetsnämndsinstitutionen instiftades. Organisationen utvecklades ytterligare genom 1931 års alkoholistlag, varigenom kommunens skyldighet att genom särskilda organ övervaka nykterhetstillståndet och vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder kraftigt betonades. I fråga om folkpensioneringen såsom en samtliga medborgare omfattande försäkringsform med central administration sker kommunernas medverkan helt naturligt i annan ordning än den som gäller för flertalet ovan angivna verksamhetsgrenar. Kommunerna biträda genom särskilda organ, pensionsnämnder,

62 vid fullgörandet av vissa uppgifter av mer eller mindre administrativ natur, såsom mottagandet av ansökningar, prövning i vissa fall av dessa, övervakning av folkpensioneringslagstiftningens efterlevnad o. s. v. Vidare deltaga de i finansieringen av tilläggspensionerna med vissa andelar, varierande allt efter ortsgrupperingen mellan en åttondel och en fjärdedel av kostnaderna (för Stockholms del tre tiondelar). I förhållande till invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning ha kommunerna i huvudsak funktioner av samma natur som de som nyss nämnts; de deltaga dock icke i finansieringen av sistnämnda hjälpform. Hjälpverksamheten för arbetslösa har under vissa tidsskeden uteslutande varit en kommunal angelägenhet, som i stor utsträckning ombesörjts i den frivilliga fattigvårdens former. Kriserna på arbetsmarknaden och den ojämna fördelningen av arbetslöshetsriskerna ha dock framtvingat statliga åtgärder och statligt stöd åt denna verksamhet. Dessa åtgärder ha närmast haft karaktären av komplement till kommunernas egna strävanden på området. I samband med planläggningen år 1914 av de statliga åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, som det då utbrutna världskriget aktualiserade, framträdde behovet av lokala verkställighetsorgan, och kommunala arbetslöshetsoch hjälpkommittéer inrättades i åtskilliga kommuner. Enligt nu gällande kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet skola de lokala åtgärderna för denna verksamhet inom varje kommun omhänderhavas av en arbetslöshetskommitté, som antingen skall särskilt inrättas eller ock utgöras av ordinarie kommunal myndighet. Statsbidrag kan utgå med varierande belopp till såväl arbetsföretag som dagunderstöd och hyreshjälp. Till följd av krigsförhållandena har familjebidragsverksamheten till förmån för värnpliktiga under senaste år fått stor betydelse. Även på detta område ha primärkommunerna ålagts betydande uppgifter av såväl administrativ som ekonomisk natur. Särskilda organ, familjebidragsnämnder, ha inrättats, och kommunerna ha tillagts skyldighet att utgiva såväl familjebidrag som hemortslön. Kostnaderna härför stanna dock endast till mindre del på kommunerna, i det att staten lämnar ersättning för huvudparten härav. Ovanstående redogörelse för primärkommunernas socialvårdsuppgifter är på intet sätt uttömmande. Utöver vad nu sagts ha kommunerna att på skilda områden, t. ex. hälsovårdens och skolans, fullgöra funktioner, som mer eller mindre direkt äro utflöden av en samhällelig hjälp- och vårdverksamhet. Utan att lagstadgad skyldighet därtill föreligger, bedrives dessutom sådan verksamhet i de mest skiftande former; icke minst på barna- och ungdomsvårdens område har därvid på många håll visats stort intresse och nedlagts mycket arbete och betydande kostnader. Storleken av primärkommunernas socialvårdsutgifter belysas i viss mån av nedan intagna sammanställning över kommunernas nettoutgifter för de viktigaste förvaltningsgrenarna på socialvårdens och sjukvårdens område. Sam-

63 manställningen omfattar åren 1937—1939 och redovisar tillika summan av kommunernas samtliga nettoutgifter för resp. år. Föryal tnings gren

Ar 1937

Ar 1938

lr 1939

För fattigvård » barnavård » hälso- och sjukvård ' » folkpensionering

66 450 628 13 277 910 38 178 404 16 913 816

62 419 084 13 827 958 50 102 229 21191711

65 364 538 13 694 692 52 312 8i0 32 769 663

Summa Kommunernas samtliga nettoutgifter Summa

134 820 758

147 540 982

164 141 713

397 402 743

441377 252

512 814 737

33-9

32-4

31-o

Nettoutgifterna för ovanstående förvaltningsgrenar i % av kommunernas samtliga nettoutgifter

' Övervägande delen av hithörande utgifter faller på städer ej deltagande i landsting.

Av denna- sammanställning framgår bl. a., att nettoutgifterna för ifrågavarande verksamhetsgrenar i runt tal motsvara en tredjedel av kommunernas samtliga nettoutgifter. Statistiska uppgifter angående primärkommunerna. Huru socialvårdssystemet än utformas med avseende å sitt materiella innehåll, måste det i stor utsträckning uppbäras av lokala samfälligheter. Av såväl historiska som andra skäl träder frågan om primärkommunernas förutsättningar härför i förgrunden. Folkmängden. Den kommunala indelningen i vårt land kännetecknas sedan gammalt av stark söndersplittring i små lokala enheter. I följande tab. A, hämtad ur redogörelsen för 1940 års folkräkning, redovisas landskommuner och städer länsvis i olika grupper, allt efter folkmängden den 31 december 1940. För det spörsmål, varom nu är fråga, ha landskommunernas befolkningsförhållanden det största intresset. Växlingarna i detta hänseende äro som synes mycket stora. Anmärkningsvärt är framför allt den stora utsträckning, vari till invånarantalet små kommuner förekomma. Icke mindre än 523 eller 21-7 % av samtliga ha mindre än 500 invånare; 1171 eller 48"7 % av samtliga ha mindre än 1 000 invånare. Allenast i 129 fall eller 5"4 % av samtliga överstiger invånarantalet 5 000. I detta sammanhang förtjänar att uppmärksammas den tendens till folkmängdsminskning på den egentliga landsbygden, som sedan senare delen av 1800-talet kan skönjas i vårt land. Under förra delen av nämnda århundrade och fram till omkring år 1880 ökade folkmängden på landsbygden kraftigt. I de nordligare delarna av riket fortsatte folkökningen under ännu några årtionden, men i södra och mellersta Sverige har folkmängden på landsbygden som regel

64 3 "H. S P. é

E r s K J 2 ;_. g g f - S-Sao Si o n t - o » cMcn eo o n m

p

CM T-H T - 1 r H i - t i-< T H

1_ o —*

o

-4 .5 g « * l

i MS

= « te

a

MS

s T

*

t.

o e c5

S B „ 3 * E EO

( M O T H ^ - V M O T t f i N

CM T - (

02 H»»SS»oij>m-*»cO(icir;)gi»ioa»OiO!0<emN

o .-;

.—I

- * >.

i H i-1

i-I

1-1 C 3

5 K

»OJH

CM CM

t ^ co i-t *H

m

** 2 to O

CO w f-1 T-l

d o w

M

minst 15 000

I I

I I

I I I I "I I l ~ '

12 000-14 999

I I

I I

|||||»«|^«

10 0 0 0 - 1 1 999

i I

9 000-9 999

I I

IT—II—1

I I

I ll I

T—* I

T 1 H W

H W

I CM T—I

I T-1

I ^

I " ^ W W

I"

I I

7 000-7 999

I I

6 000-6 999

CQ

lOJl

o>

! > . CO

I

- I C O 1-1 - H

P eS

| CQCOWT-ICOPI

O

Cft

O

o en

N

Hr-iNnOl^MCOWiO

I , _ y-i , _ (

P

"^S

C7S

•»rfcct-cc i c o f f l i f H M i O i f o t D t - i n t - c D i o m m

^ o

C

.-.

3 0 0 0 - 3 999 CO IN -H CO IM <M CM 1 i-l N O »

O cd

iTiiD |-T^i*iT-iojcDcncMcOiri

4 0 0 0 - 4 999

CO i n

o en

5 0 0 0 - 5 999 ;M r p i CO "* |

OJ

o ^

> 1 en

CO

r i

T-lr-t

O

I*1)

I I

8 000-8 999

1 o> o o

SS

-~ c. o

i-1

O

m

CD

O T-4

+J

I CM ^H CM lO CM i-l CM CM CO .

2 750-2 999 CM ^Tl CO i^ 03 CO CM

i c© ^ CO iC CO CO I CO |* CM CM ^ 1 CM

o

i—i

2 500-2 749 I O rH CD rt iC5 CO >* |COCnCMCOt-incOCOCMCOIX>CM-*t-

|

2 250-2 499 co I o j i o f - i n ^ H N - i O O H - c c c M ^ r -

|-wco | c o r t i - i

eoen

O

o

CO

|

^

o

1 7 5 0 - 1 999 oo^iitiocfitoo

I I in^>tococniOcMir3i*-*-*<M>o

:c3

1 5 0 0 - 1 749

•*•

en io QO -H ^* oo en co CM -* --I CO o en o x> en co -- CM CM C O I CM _ ^

1 2 5 0 - 1 499 3

1 0 0 0 - 1 249 750-999 500-749 250-499

1—1 i - l

i—I

O M i * - i O I N O O t S * ^ M H O g i O n g r l r t « < l H i l i H M i H H r t H CM CO i H i - l CO CO -H

H H C O C M

i - l CM

i—i ir?i CM --< M * u 3

i^H ( M T-H ( N ^ H

H T j i

H l C r - 1

W

X> t - - CO ^ t i " ^ < N t - l G<t

under 250

lOOO

I IS i I

co

I

T-l

HcDcaccconiHT-inion^cimt-cciO^MiNi-cDHi-i ,_! ^ ^ ^ - ( ^ CMCO rtMH

!>• O

'

TH

I I

coen -*•* I

I I

• * —I ( X , <x> CO CO

I

O ID T CO

I

I I!

I II

Oi'** <5

p

2 000-2 249 -* CN no co ^r no co i,f-jcti-co3«TiiiM^nr-icois-*C5ei;eo

,

• ^

A°

O H T-l T H

°^ t o

9, °

t- l>

-*

tö 1o +» o o " o <J 1o o o

CO 0 0

*

H •=> p ° a n

CO co »-H •—^

O TH

i-i r-1

C O -t^ CO

-3 S

N

1 |4

a» cs

n3 :cJ +J

T*

m

c

9 y»

ifi fcD i

c3

ä g ^3

If, S fllll!llll|ll||Mi! o

ce %

LT«3 3 S oj . 3 ' 3 B « • " •<" P

o Ax COC3 CC!

o, :-3

P< >• » C co •O xö - - * - - * '

ra ^ r co

bficn c»

•-•

H3

=

vä m EB bo

S"

ö CO

65 gått tillbaka fr. o. m. 1880-talet. Endast landsbygdskommuner med tätortsbildningar ha efter denna tid kunnat uppvisa någon mera avsevärd folkmängdstillväxt. Följande siffror åskådliggöra folkmängdens storlek i 1000-tal personer vid olika tidpunkter dels på den egentliga landsbygden, dels i tätorter, som i administrativt hänseende hänförts till landsbygden, och dels i städerna. År 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1935 1940

Egentlig landsbygd * 3 687

Tätorter pä landsbygden' 189

3 510 3 364 3 233 3 165 3 041 2 790

522 790 927 972 1057 1 193

Städer

Hela riket

690 900 1 104 1368 1744 2 005 2 153 2 388

4 566 4 785 5 136 5 522 5 904 6 142 6 251 6 371

Det bör observeras, att folkmängdsminskningen på den egentliga landsbygden varit särskilt kraftig under den senaste femårsperioden, från 1935 till 1940. Enbart under dessa fem år minskade folkmängden på den egentliga landsbygden med över 8 %. Till en början bestod folkmängdsminskningen på landsbygden huvudsakligen i en minskning i barnantalet. Numera minskar även den vuxna delen av befolkningen. Samtidigt med att landsbygdens folkmängd gått tillbaka, har folkmängden i städer och andra tätorter vuxit mycket kraftigt. År 1910 fanns i hela riket ej mer än 26 städer med mer än 10 000 invånare. Deras sammanlagda invånarantal uppgick till 1 088 000 eller icke fullt 20 % av rikets dåvarande folkmängd. År 1940 hade antalet städer med mer än 10 000 invånare vuxit till 49, och deras sammanlagda invånarantal uppgick till 2 063 000 eller 32 % av rikets folkmängd. En av följderna av folkminskningen på landsbygden och folkökningen i städerna har blivit, att spännvidden mellan de små och de stora kommunerna befunnit sig i en ständig ökning. Samtidigt med att antalet stora kommuner ökat, har också antalet små kommuner befunnit ssig i tillväxt. Förhållandena i det senare hänseendet framgå av de båda här återgivna tablåerna, som återge landskommunerna, fördelade efter invånarantal olika folkräkningsår; den första tablån upptager absoluta tal och den senare procenttal. Det visar sig, att antalet landskommuner med ett invånarantal under 500 ökat från 388 år 1910 till 523 år 1940 eller med 35 %. I förhållande till hela antalet landskommuner motsvarade dessa kommuner år 1910 ej mer än 16 % men år 1940 22 %. Uppenbarligen måste en dylik utvecklingstendens, som kan förväntas komma att accentueras under de närmaste årtiondena, aktualisera spörsmålet om de mindre primärkommunernas möjlighet att bestå såsom bärare av viktiga samhällsuppgifter. 1 Siffrorna för åren 1880-1910 enligt William-Olsson, W., Stockholms framtida utveckling. Stockholm 1941.

5—2264 42

«»

66 1935

1930 Antal

kommuner

388 673 733 313 114 65 100 13 10

398 670 731 287 129 64 100 20 7

450 652 713 284 120 70 106 17 6

478 637 700 279 116 68 110 19 7

523 648 659 272 111 04 100 24 5

2 409

2 406

2 418

2 414

2 406

1910 Folkmängd

U n d e r 500 500999 1 0 0 0 - 1999 2 0 0 0 — 2 999 3 0 0 0 — 3 999 4 0 0 0 — 4 999 5 0 0 0 — 9 999 10 0 0 0 — 1 4 999 m i n s t 15 000 Sumoa

Folkmängd Procent U n d e r 500 500— 999 1 0 0 0 - 1999 2 0 0 0 — 2 999 3 0 0 0 - 3 999 4 0 0 0 - 4 999 5 0 0 0 - 9 999 10 0 0 0 — 1 4 999 m i n s t 15 000 Summa

16l 27-9 30-4 13o 4-7 2-7 4-2 0-5 0-4

16-5 27-8 30-4 11-9 5-4 2-7 4-2 OS 0'3

18-6 27-0 29-5 11-7 Evo 2-9 4-4 0-7 0-2

19-8 26-4 29o 11-6 4-8 2-8 4-6 0-8 0-3

21-7 26-9 27-4 11-8 4-6 2-7 4-2 l-o 02

100 Tal). B. Landskommuner (exkl. köpingar) fördelade efter areal i kvadratkilometer och invånarantal vid slutet av år 1941. I n v &n a r a n t a Areal i kvadratkilometer

Summa -250

— 5 5 9 10— 19 2 0 - 29 3 0 - 39 4 0 - 49 5 0 - 59 6 0 - 69 7 0 — 79 8 0 - 89 9 0 - 99 100—149 150—199 200-299 300Summa

*

5 0 0 - 1 0 0 0 - 1 5 0 0 - 2 0 0 0 - 3 0 0 0 - 4 0 0 0 - 5 0 0 0 - 10 0 0 0 999 1 4 9 9 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999

6 39 130 117 64 24 12 7 7 6 1 8

4 20 46 32 38 41 20 30 25 24 87 20 10 13

1 1 8 10 14 16 14 17 10 10 10 51 18 20 23

5 2 3 11 1.2 11 13 11 11 8 7 52 27 31 43

—

1 1

2 15 87 114 121 71 73 48 36 17 16 31 5 4 4

11 30 58 10 5 2

— — ,—

, — 2

—

• —

— —

2 2 1 14 23 24 27

1 3 1 2 3 3 2 5 6 15 25

2 5 4

—

— 2 1 1

— 2 1 2 1 2 9 6 6 61

2 16

25 91 310 310 253 173 162 106 101 73 63 254 105 113 213

— — 1 1 3 2

— — 1

— 2

—

67 Landskommunernas areal. I fråga om kommunernas areal må här hänvisas till tab. B, i vilken redovisas landskommunernas 1 ytinnehåll den 31 december 1941, sett i förhållande till antalet invånare vid samma tidpunkt. Det framgår bl. a. av tabellen, att 496 landskommuner med mindre än 500 invånare tillika ha en areal, understigande 50 kvkm. Dessa kommuner uppgå i runt tal till 21 % av samtliga i tabellen upptagna. Landskommunernas skatteunderlag. Stora skiljaktigheter föreligga med avseende å kommunernas skatteunderlag. I tab. C lämnas en översikt av antalet skattekronor inom landskommuner med olika folkmängd. Tabellen Tab. C. Landskommuner (exkl. köpingar), fördelade efter antalet skattekronor samt efter invånarantal år 1941. I n v å n a r a n t a l Antal skattekronor

250 250- 500- 1 000- 1 500- 2 000- 3 000--4 000- 5 000499 999 1499 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999 10 000A b s o l u t a

H ö g s t 500 kr 5 0 0 - 1 000 » 1 000— 1 500 » 1 5 0 0 - 2 000 » 2 000— 2 500 » 2 500— 3 500 .. 3 500— 5 000 » 5 000— 7 500 » 7 500—10 000 » 10 000—15 000 » 15 000—25 000 » 25 000—50 000 » Over 50 000 » Summ a

10 59 31 7 4 4 1

1 60 83 98 67 77 20 8 3 1

— — — — — — — — — 116

2 5 26 47 78 162 198 102 17 6 1

1 3 6 34 90 163 77 26 10

— —

— —

—

—

0-2 0-3 14-4 0-8 19-9 4-d 23-4 7'3 16-0 12-i 18-4 25-2 4-8 30-7 1-9 15-s O'? 2-n 0-3 0-9 — 0-2

13 124 140 156

1 R e l a t i v Högst 500 kr. 8-C 500— 1000 « 50-9 1000— 1500 » 26-7 1500— 2 000 >i 6-0 2 0 0 0 - 2 500 » 3-4 2 500— 3 500 » 34 3 500— 5 000 . 0-8 5 000— 7 500 a — 7 500—10 000 » — 10 000—15 000 » — 15 000—25 000 » — 25 000—50 000 » — Över 50 000 » — Summi t 100

tal

— 2 18 70 62 44 24 2

I allt

5 19 52 82 69 20

4 19 54 28 1 106

6 30 25 5

18 37 39

66 1 94

279 332 362 215 184 206 6 118 22 67 28 2 352

f ö r d e l n i n g 06

0-2 0'7 If, 8-s 22-0 39-8 18-8 6-3 2-4

— —

— —

— —

60 66 66 11 9 14 i 15 4 9i 78 8-8

0-4 0-9 8-i 31-4 27-8 19-7 10-8 0-9

2-o 7-7 21-o 33-2 27-9 8-1

—

—

38 17-9 50-9 26 4 0-9 100

Köpingarna äro här liksom i det följande icke medtagna.

9-i 45'4 37-9 7-e

19i 39-3 41-6

(21) (79) 100

5o

2-8 100

68 bygger på de i Årsbok för Sveriges kommuner för år 1942 lämnade, delvis preliminära uppgifterna angående antalet skattekronor, vilka grunda sig på 1941 års taxeringar. Tabellen belyser klart det för övrigt självklara förhållandet, att det råder ett nära samband mellan en kommuns invånarantal och dess skatteunderlag. Bland kommuner med ett lågt invånarantal är i regel också antalet skattekronor lågt, medan däremot flertalet folkmängdsrika kommuner också ha ett stort antal skattekronor. Landskommunernas skattetryck per invånare. Mera anmärkningsvärt skulle vara, om också antalet skattekronor per invånare skulle variera med kommunernas folkmängd. I vilken utsträckning detta är fallet, belyses av tab. D. Av tabellen framgår, att man kan spåra en viss, ehuru ganska svag Tab. D. Landskommuner (cxkl. köpingar), fördelade efter antalet skattekronor per invånare samt invånarantal år 1941. I n v å n a r a n t a l Antal skattekronor per invånare

-249

250- 500- 1 000- 1500- 2 000- 3 000- t 000- i 000- 10 000499 999 1499 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999 A n t a l

1-01— 2oo l o i — 3-oo 3 o i — 4oo 4 - oi— 5oo 5 o i — 6-oo 6 0 1 — 7oo 7-01— 8oo 8-01— 9oo 9-01—10-00 lOoiSumma

k o m m u n e r

2 13 24 31 14 9 7 1 3 12

11 61 80 89 57 36 25 24 12 23

2 78 117 158 129 66 35 30 9 20

3 35 80 104 76 43 35 13 7 14

1 17 43 56 39 22 15 14 8 8

19 39 50 50 28 14 15 11 21

4 12 23 19 20 5 7 5 11

2 20 11 7 8 6 2 3 7

2 13 18 8 15 9 12 3 14

2 2 3 3 5 1 2 10

19 231 430 542 402 250 156 119 63 140

2 352

R e l a t i v 0-3 2-G 1-7 11-2 14-e 1 2 i 20-7 19-1 18-2 26-7 21-3 24-5 1 2 l 13-6 20-0 7-8 8-6 10-2 5'4 6-0 6-0 4-7 5-7 0-9 1-4 2-9 2-6 5-5 10-8 3i Summa 100 100 100

l o i — 2-oo 2 o i — 3oo 3-01— 4oo 4-01— 5-oo 5 - oi— 6'00 6-01— 7-oo 7'0i— 8'oo 8-oi - 9-oo 9-01—10-00 lOoi—

Summa

f ö r d e l n i n g

0-7 8-5 19-5 25-4 18-5 10-5 8-B 3-2 1-7 34

0-4 7-e 19-s 25i 17-5 9-9 6-7 6-s 3-6 3-6

7-7 15-8 20-2 20-2 11-8 5-7 6-i 4-s 8-5

3-8 11-3 21-7 17-9 18-9 47 6-6 4-7 10-4 100

8-0 30-3 16-7 10-6 12i 9-1 3o 4-5 10-6 100

2-i 13-8 19i 8-5 15-9 9-e 12-8 3-2 14-9 100

(7) (7) (11) (11) (18) (4) (7) (35) 100

0-8 98 18-8 23o 171 10 6 66 5-1 2-7 6o 100

tendens till att antalet skattekronor per invånare ökar, då kommunen bli större. Tendensen härvidlag framgår tydligare av följande sammandrag a tab. D.

Därav i % mod ett antal skattekronor per invånare uppgående till

Invånarantal

— 249 250— 499 500— 999 1 000—1 499 1500—1 999 2 000—2 999 3 0 0 0 - 3 999 4 0 0 0 - 4 999 5 0 0 0 - 9 999 10 0 0 0 -

högst 5 kr.

mer än 5 kr.

60s 57-o 55 - i 54-i 52-4 43-7 36-8 50o 35i (14)

39-7 42-4 44-9 45-9 47-c 56-3 63-2 50o 64-9 (86)

Landskommunernas utdebiteringsbehov. I tab. E. lämnas en sammanställning av utdebiteringsbehovet inom landskommuner av olika storlek. Tabellen Tab. E. Landskommuner (exkl. köpingar), fördelade efter utdebiteringsbehov och invånarantal år 1941. Antal kommuner med ett utdebiteringsbehov av

I n v å n a r a n t a l -250 250- 500- 1 000- 1 500- 2 000- 3 000- 4 000- 5 000- 10 000499 999 1 499 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999 A n t a l

5'01— 7-00 7-oi—10'00 10-01—1200 12-01—15-00 15oi— och över

38 44 12 22

3 78 141 109 87

Summa

2 97 224 191 130 614

2 57 160 99 92 410

5-01— 7-oo 7-01—lOoo 10-01—12-00 12-01—lö-oo 1 5 o i — och över

0-7 32 7 18-7 37-9 33-7 10-s 2 6 i 19o 20-8 Summa 100 100

k o m m u n e r

31 74 61 57

45 85 62 55

20 35 28 23

106 R e l a t i v

Summa

9 18 12 27 66

12 25 21 36

8 9 11

7 387 814 604 540

2 352

08 165 346 25 7 23o 100

f ö r d e l n i n g

0-3 15i 34-s 29-7 20-2

0-5 13-9 39o 24-i 22-4

13-9 33-2 27-4 25-e

18-2 34-4 25i 22-3

18-9 33-o 2(!-4 21-7

13-6 27-s 18-2 40-9

12-8 26-6 22-3 38s

(29) (32) (39)

redovisar det sammanlagda utdebiteringsbehovet, d. v. s. summan av utdebiteringarna per inkomstskattekrona till allmän kommunalskatt, landstingsskatt, vägskatt och tingslagsmedel. Utdebiteringsbehovet uppvisar inga större variationer med kommunernas storlek. Kommuner med mer än 4 000 invånare uppvisa dock ett större utdebiteringsbehov än övriga kommuner. Från kommitténs utgångspunkter är det av speciellt intresse att få belyst socialvårdsutgifternas betydelse för kommunernas ekonomiska förhållanden. I det föregående har å sid. 63 intagits en sammanställning över kommunernas

70 Tab. F. Landskommuner (exkl. köpingar), fördelade dels efter nettoutgifter per invånare för fattigvård och barnavård och dels efter invånarantal år 1938. I n v å n a r a n t a l Nettoutgift i kronor per invånare

250- 500- 1 000- 1 500- 2 000- 3 000- 4 000- 5 000- 10 000-260 499 999 1 499 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999 A n t a l

— Ooo Ooi— 2oo 2-01— 4oo 4 o i — 6oo 6-oi— 8-oo 8-01—10-oo lOoi—12-90 12-01—1500 15-01—20-oo 20-01— Summa

— Ooo O-oi— 2oo 2'oi— 4oo 4 o i — 6oo 6-01— 8oo 8oi—lOoo 10-01—12-00 12-01—15-00 15 oi—20oo 2001— Summa

k o m m u n e r

2 27 30 9 12 11 7 6 4 1

2 73 93 75 53 40 26 12 13 3

2 64 136 139 108 66 44 45 16 11

23 83 94 91 70 34 22 14 3

4 33 50 47 44 20 22 10 2

5 30 48 63 43 25 20 12 6

11 21 24 24 12 13 8

4 12 13 10 10 5 7 4

65 R e l a t i v 1-8 24-8 27-5 8-s llo lOi 6-4 5-5 3-7 0-9 100

0-3 10-3 21-5 22-0 17-i 10 5 7-0 7-1 2-5 1-7 100 100

0-5 18-7 23-8 19-2 13-6 10-s 6-7 3-i 3-s 0-8

Summa

1 3 18 23 17 14 17 6 7 106

1 2 5 2 3 8 6

6 197 423 467 436 330 194 165 98 43

f ö r d e l n i n g

5-3 19-1 21-6 21-o 16i 7-8 5-i 3-2 0-7

1-7 14-2 21-e 20-3 19-o 8-e 9'5 4-3 0-9

2o 11-9 19-o 25-o 17-1 9-9 7-9 4-8 2-4

9-7 18-6 21-2 21-s 10-6 11-6 7-i

6i 18-3 20-o 15-4 15-4 7-7 10-8 6-2 100

0-9 28 17o 21-7 16-o 13-2 16-o 5-7 6-6

(4) (7) (19) (7) (11) (30) (22)

100 Os 8-4 170 198 18-5 14o 8-2 7o 4-2 18 100

nettoutgifter för vissa sociala ändamål, jämförda med de totala nettoutgifterna. Kommittén har till komplettering härav låtit företaga en undersökning angående bl. a. landskommunernas nettoutgifter för fattigvård och barnavård, d. v. s. de förvaltningsgrenar på socialvårdens område, som tillhopa draga de största kostnaderna för kommunerna. På grundval av denna undersökning redovisas i tab. F ifrågavarande socialvårdsutgifters fördelning per invånare inom kommuner av olika storlek. Tabellen utvisar, att nettoutgifterna per invånare äro större inom större kommuner än inom mindre. Flertalet småkommuner ha en nettoutgift per person, som understiger 6 kronor, medan däremot bland de stora kommunerna förhållandet är det omvända; där uppgår nettoutgiften per invånare i regel till mer än 6 kronor. I tab. G redovisas slutligen nettoutgifterna för fattigvård och barnavård per skattekrona inom kommuner av olika storlek. Även enligt detta beräkningssätt finner man, att nettoutgifterna äro större, ju större kommunerna äro. Skillnaderna mellan kommuner av olika storlek äro dock i detta hänseende ej mera avsevärda.

71 Tab. G. Landskommuner (exkl. köpingar), fördelade dels efter nettoutgifter per skattekrona för fattigvård och barnavård och dels efter invånarantal år 1938. I n v å n a r a n t a l

Nettoutgifter per skattekrona 250

500- 1 000- 1 500- 2 000- 3 000- 4 000- 5 000999 1 499 1 999 2 999 3 999 4 999 9 999 10 0 0 0 A n t a l

— O-oo O-oi— l-oo l o i — 2oo 2-01— 3 o o 3 o i — 4oo 4 - o i — 5-oo 5-01— 7-oo 7-01—10-oo lO-oi— Summa

2 42 29 18 12 2 1 2 1

2 114 139 71 41 7 13 2 1

2 128 240 139 65 33 18 5 1

72 168 108 58 16 10 2

631 Summa

1-8 38-5 26-6 16-5 ll-o 1-8 0-9 1-8 0-9

0-5 29-2 3bc 18-2 10-5 1-8 3-3 0.5 OS

OS 20-2 38-0 22-0 10-8

0-2

2-8 0-8 0-2

k o m m u n e r

—

26 97 53 31 15 6 1 3

41 93 59 28 19 8 2 2

14 40 41 8 4 2 3 1

9 18 15 13 2 5 2 1

13 43 24 10 7 4 3 2

2 10 5 3 3 2 1 1

6 461 877 533 269 108 69 23 13

2359 R e 1 a t i v — Ooo O-oi— l o o l ' o i — 2'00 2 o i — 3oo 3-01— 4 o o 4 ' o i — 5-oo 5-01— 7'oo 7-01—10-00 10-01—

Summa

f ö r d e l n i n g

Os

16-6 38-7 24-9 13 4 3-7 2-3 0-6

11-2 41-8 22-8 13-4 6-5 2-8 0-4

— 100

12-4 35-4 36-3 7-i 3-5 1-8 2-7 0-9

13 8 27-7 23i 20o 8i 7-7 3-1 1-5

12-s 40- e 22-e 9-4 6-fi 3-s 2-s 1-9

(7) (37) (19) (11) (11) (7) (4) (4)

195 372

I-l

16-s 36-9 23-4 111 7-5 3-2 0-8 0-8

22e 114 4« 29

lo 06

Sammanfattning. Av i det föregående lämnade uppgifter torde i viss utsträckning framgå innebörden av det s. k. småkommunsproblem, som under senare år intagit en betydande plats i den offentliga debatten kring kommunala spörsmål i vårt land. I fråga om vissa sidor av detta problem torde inga mera betydande meningsskiljaktigheter kunna råda. I en liten kommun är tillgången på personliga krafter, lämpade för kommunala förtroendemannauppgifter, ofta ej tillräcklig. Utvecklingen av det moderna samhällslivet, ökningen av de kommunala uppgifterna och för socialvårdens del icke minst den alltmer stegrade differentieringen på olika understödsformer, som är karakteristisk för den moderna sociallagstiftningen, ha skärpt de olägenheter, som äro förenade härmed. Ur de synpunkter, som kommittén närmast har att beakta, kommer härtill, att de förtroendemän, som få till uppgift att sköta socialvården i en sådan liten kommun, komma att sakna erfarenhet och rutin i arbetet och i samband därmed ej heller kunna förutsättas komma att förskaffa sig de kunskaper beträffande gällande författningar, som äro nödvändiga, I dessa kommuner bli fallen helt naturligt tämligen tunnsådda, och vederbörande kommunalorgans ordförande och ännu mer ledamöterna stå mer eller mindre handfallna, när deras ingripande påkallas.

72 Fullgörandet av vissa kommunala uppgifter på fattigvårdens och barnavårdens område förutsätter tillgång till olika slag av anstalter eller inrätt ningar med personal, särskilt anställd för resp. arbetsuppgifter. För de mindre kommunernas del uppstå härvid mången gång synnerligen svårlösta problem. Om kommunen väljer att själv tillgodose anstaltsbehovet, dimensioneras anläggningen ofta i en större skala, än som motsvaras av de aktuella eller beräkneliga kraven. E t t rationellt utnyttjande av anläggningen försvåras, och driften blir till följd härav oekonomisk. I andra fall uppföras anstalter, som äro för små för att på ett ändamålsenligt sätt kunna fylla sitt syfte. Denna fråga har klart belysts av den av kommittén företagna undersökningen angående kommunernas ålderdomshem. C:a 15 % av landsbygdens ålderdomshem (192 av 1 302) ha enligt denna högst 10 platser; i runt tal 70 % (892 st.) ha högst 20 platser. Beläggningen på dessa små hem med ett begränsat upptagningsområde är också synnerligen ojämn. Under tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 var medelbeläggningen på de 892 ålderdomshemmen med högst 20 platser enligt undersökningen följande: 17 hem stodo tomma, 143 voro belagda till högst 50 %, 236 mellan 50—70 % samt 401 mellan 70—100 %; 95 voro överbelagda. Helt naturligt äro möjligheterna att bereda en differentierad vård också synnerligen små på dessa hem med ringa platsantal. Olägenheterna härav för såväl personal som vårdtagare äro i åtskilliga avseenden mera kännbara på de små hemmen än på de större; detta gäller särskilt sådana företeelser, som äga samband med senilitet, sinnesdefekter, lynnesegendomligheter o. s. v. hos vårdtagarna, P å de små hemmen bli de till följd härav oundvikliga friktionsmomenten relativt sett talrikare och mera svårartade än å de större. Svårigheten att bereda verklig vård ökas. Tillräcklig personal finnes icke, och personalen blir lätt överansträngd särskilt genom nattlig tillsyn över åldringar, som äro oroliga eller svårt sjuka. Av kommitténs undersökning framgår bl. a., att antalet vårdtagare i behov av specialvård procentuellt sett är något mindre i de små ålderdomshemmen än i övriga (den 30 juni 1938 voro av vårdtagarna på landsbygdens ålderdomshem med högst 10 platser 17'4 % i behov av specialvård och på hemmen med 11_20 platser 23-3 %\ på hemmen med 21—30 och 31—40 platser voro mot svarande siffror 33"2 resp. 31-9 %). Om hänsyn endast tages till sinnesabnorma, svårhanterliga och för omgivningen störande vårdtagare, uppgick denna grupp i hem på landsbygden med högst 20 platser till c:a 11 % och i övriga hem till i runt tal 19 % av samtliga vårdade. Även om den relativa frekvensen av dessa vårdfall alltså är något mindre å de små hemmen, torde dock de med dessas förekomst förenade nackdelarna framträda i betydligt skarpare dager i dessa hem än i övriga, Ofta äro personalfrågorna svåra att bemästra på de små ålderdomshemmen. Helt naturligt vilja kvalificerade föreståndarinnor hellre söka sig till större hem med deras vidare verksamhetsfält. På de förstnämnda hemmen erbjuder också avvägningen av personalbehovet mången gång speciella problem, därvid det icke alltid är lätt att gå en medelväg mellan över- och underrekrytering. «

73 Vad nu anförts angående ålderdomshemmen har åtskilliga paralleller på andra områden av det kommunala verksamhetsfältet. Därtill kommer att vissa samhällsuppgifter av rent praktiska förvaltningsskäl över huvud taget icke kunna fullgöras av mindre lokala samfälligheter. Nu gällande lagstiftning anvisar till lösning av dessa svårigheter möjligheten att förordna om kommunernas förenande till gemensamma fattigvårdssamhällen, vilket under vissa förhållanden kan ske tvångsvis, ävensom möjligheten att bilda kommunalförbund, vilka bygga på frivillighetens grund. I det följande återkommer kommittén härtill. Genom det begränsade skatteunderlaget bli småkommunerna ytterst känsliga för utgiftsstegringar. J u mindre kommunen är, desto mindre är i regel skatteunderlaget — här bortses ifrån att vissa småkommuner, där större industriföretag ha sitt säte eller enskilda större inkomsttagare sitt hemvist, kunna ha ett jämförelsevis högt skatteunderlag — och desto mindre storleksordningen hos de utgiftsstegringar, som giva ett direkt utslag i fråga om utdebiteringsbehovet. På åtskilliga områden av det kommunala livet kan man i viss mån gardera sig mot alltför häftiga omkastningar genom att vid behov företaga inskränkningar och uppskjuta verkställigheten av mera utgiftskrävande åtgärder. På socialvårdens område stå sådana utvägar icke till buds i motsvarande omfattning. Kommunerna äro mer eller mindre skyldiga att hjälpande träda till, när hjälpbehov uppkomma, även om på grund av hjälpfallens mångfald eller kostnaderna för desamma en ej beräknad ansvällning av socialvårdsbudgeten inträder. För en liten kommun kan redan ett fåtal nya hjälpfall få mycket kraftiga verkningar i utdebiteringshänseende. Känsligheten för dylika konjunkturväxlingar främjar helt naturligt sparsamheten i förvaltningen men kan också vara ägnad att obehörigt hämma den kommunala verksamheten. Viljan och förmågan hos de kommunala myndigheterna att vidtaga erforderliga åtgärder, även om de föranleda skattestegring, att taga initiativ och främja en utveckling på lång sikt kan helt naturligt påverkas i negativ riktning. Enighet torde också råda diirom, att farhågor av nu nämnd art ingalunda äro av rent teoretisk natur. På socialvårdens, framför allt fattigvårdens, område ha alltför ofta framkommit tendenser i här antydd riktning. Detta är icke ägnat att väcka förvåning, då ju fattigvårds utgifterna ofta drabba kommunerna ojämnt och slumpartat samt de individuella hjälpfallen kunna åsamka de små kommunerna kostnader, som uppgå till en betydande andel av de totala nettoutgifterna och som fortfara under en avsevärd tidrymd. över huvud taget kan det sägas, att de kommunala organen i en liten kommun nödgas reagera alltför känsligt vid skiftningar i socialvårdens kostnader i deras helhet liksom vid varje ny utgift i det enskilda fallet för att icke säga vid varje farhåga för en ny utgift. Orsaken är helt enkelt den, att sambandet mellan den enskildes ekonomi och det allmännas utgifter är alltför intimt och framträder på ett alltför markant sätt. Att hålla medvetandet om detta samband levande är visserligen nödvändigt för att man skall kunna undvika slöseri med offentliga medel, men denna synpunkt kan också bliva alltför väl

74 tillgodosedd, vilket ej sällan torde vara fallet i små kommuner. Om nu en avsevärd del av en kommuns skatter kommer från ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen, så förlorar fattigvården — alla lagbestämmelser till trots — sin karaktär av offentlig hjälpverksamhet och närmar sig formen av enskild välgörenhet. Otvivelaktigt är just i småkommunerna benägenheten särskilt stor att så långt som möjligt tillgripa hjälpformer, för vilkas utgifter kommunen ej alls eller i relativt ringa grad är betalningsskyldig, om man därigenom kan spara utgifter för kommunen i form av fattigvård eller barnavård. Icke minst framträder detta på folkpensioneringens område. Till följd av nuvarande ordning för fördelningen av kostnaderna för tilläggspensioner resp. fattigvård kan spåras en viss tendens att utnyttja folkpensioneringen i fall, där fattigvård egentligen skolat utgå. Särskilt gör sig detta märkbart med avseende å de s. k. förtidspensionerna. Kommittén har svårt att på annat sätt förklara vissa av de resultat, som framkommit av undersökningar, vilka av kommittén företagits i fråga om fattigvårdens understödsverksamhet (statens offentliga utredningar 1941:29). Härav framgår nämligen bl. a., att det procentuella antalet tilläggspensionärer i åldern mellan 15 och 65 år vid 1938 års utgång i landsbygdens A-kommuner (kommuner med minst 75 % av befolkningen tillhörande jordbruk med binäringar) kunde beräknas till 4 % av samtliga personer i denna åldersgrupp. I de övriga grupperna, där kommunerna i regel äro större, uppgick motsvarande andel till i B-kommunerna 3'6 %, i C-kommunerna 3-i % och i D-kommunerna 2-5 %. För städernas del varierade motsvarande procenttal mellan 1'? och 2-3 %. En annan konsekvens möter man i form av åtgärder för att hindra personer, som kunna förväntas komma att behöva fattigvård, att bosätta sig i kommunen eller för att avlägsna sådana, som redan råkat komma in. Det är ingen överdrift att påstå, att en liten kommun genom denna hårda sammanhållning om den kommunala ekonomien bildar en stat i staten och reser murar omkring sig, vilka icke ha något stöd i gällande författningar. Av liknande innebörd äro de olika formerna för manipulationer med hemortsrätten. Medvetna åtgärder för att skapa ett »fattigvårdsfritt» år och därmed flytta över hemortsrätten på en annan kommun äro fortfarande aktuella företeelser. De s. k. fattigvårdsäktenskapen äro icke okända. J u mindre en kommun är, desto närmare tillhands synes det ligga för vederbörande att tillgripa sådana metoder. Därtill kommer, att man i många småkommuner med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna håller fattigvården på en alltför låg standard och i det längsta undviker att omhändertaga barn för samhällsvård eller ingripa för att bereda skyddsuppfostran. Barnavårdslagens bestämmelser kunna av sådana skäl alltså bli helt åsidosatta, På dessa olika vägar skapar sig sålunda en liten kommun möjligheter att inskränka sådan socialvård, som medför mera betydande utgifter för kommunen, och kan därigenom hålla skattetrycket nere, trots att skatteunderlaget är svagt. Förhållandet är alltså, att de små kommunerna ofta på grund av sin

75 ringa omfattning och den starka sammanhållningen inom kommunen undandraga sig att lämna socialvård i den omfattning och i de former, som statsmakterna avsett. Dessa strävanden att hålla borta utgifter för socialvården misslyckas emellertid understundom, varvid på grund av kommunens ringa storlek och det svaga skatteunderlaget följderna kunna bli katastrofala. Ett enda mera dyrbart fattigvårdsfall kan helt förrycka kommunens ekonomi för många år framåt. Att detta i sin tur får svåra följder för kommunens skötsel av socialvården är lätt förståeligt. Till detta kan läggas, att socialvårdens administration i en liten kommun i regel ej kan bli tillfredsställande. Ovan har redan berörts bristen på lämpliga krafter, bristen på erfarenhet och rutin i arbetet och kunnighet i författningarna allt brister vilka framstått i desto bjärtare dager ju mera mångsidig och svåröverskådlig den sociala lagstiftningen efter hand blivit. I själva verket ha dessa omständigheter samverkat till att i mindre kommuner i icke oväsentlig omfattning viktiga delar av den sociala lagstiftningen blivit en lagstiftning på papperet. Detta är även förklaringen till att exempelvis bestämmelserna i lagen om barn utom äktenskap, om tillsättande av barnavårdsman och dennes verksamhet särskilt i mindre kommuner ofta icke tillämpas. Att mindre kommuner icke kunna hålla sig med en tjänsteman för det kommunala arbetet är uppenbart. Frågan om anställandet av tjänsteman behandlas av kommittén i samband med socialvårdsarbetets organisation inom kommunen. I detta sammanhang vill kommittén endast understryka, att man vid en diskussion av frågan om lämplig kommunstorlek har all anledning att ägna spörsmålet om anlitandet av tjänstemän inom det kommunala arbetet och vid handhavandet av socialvården särskild uppmärksamhet. I olika sammanhang ha under årens lopp, framför allt under senaste årtionden, yrkanden framställts om åtgärder för avveckling av de med det s. k. småkommunproblemet förknippade svårigheterna. I ett följande avsnitt skall lämnas en kort redogörelse härför. Av det ovan sagda torde emellertid framgå, att den nuvarande kommunala indelningen icke är väl ägnad att främja en god utveckling av socialvården. Spörsmålet om en såsom bärare av denna verksamhet bättre lämpad lokal samfällighet är därför synnerligen aktuellt. Även om den nuvarande kommunala indelningen icke tillåter en rationell skötsel av socialvårdsangelägenheterna, har kommittén, som i ett föregående kapitel utvecklats, funnit övervägande skäl tala för att primärkommunerna alltjämt böra stå såsom huvudmän för betydelsefulla grenar av den samhälleliga hjälpverksamheten. Det spörsmål, som i detta sammanhang närmast är att avhandla, är således, vilka åtgärder som böra vidtagas för att stärka kommunernas och särskilt landskommunernas möjligheter att tillfredsställande omhänderhava dessa uppgifter. Man kan därvid utgå ifrån, att vad som för detta ändamål finnes lämpligt, också erbjuder lösningen på motsvarande spörsmål för övriga socialvårdsgrenars del.

76 Vid lösningen av detta problem böra skatteutjämningssynpunkterna icke alltför mycket träda i förgrunden. För att — med bibehållande av nuvarande regler angående kostnadsfördelningen för de socialvårdsuppgifter, som i detta sammanhang äro relevanta — åstadkomma en mera betydande kostnadsutjämning, skulle erfordras, att primärkommunerna sammanfördes till mycket stora enheter. Detta skulle i sin tur aktualisera nya administrativa problem, som ingalunda vore lätta att lösa. Kommittén har därför utgått ifrån, att skatteutjämningssynpunkterna huvudsakligen skola tillgodoses genom andra åtgärder än förändringar i den kommunala indelningen. Såsom i annat sammanhang anföres förutsätter kommittén sålunda, att kostnaderna för vissa sociala hjälpåtgärder, vilka för närvarande helt eller delvis åvila primärkom mimerna, skola övertagas av staten, vidare att försäkringsmässiga hjälpformer i viss utsträckning skola avlösa de nu bestående, på individuell behovsprövning baserade, och slutligen, att staten skall lämna betydande bidrag till de socialvårdsutgifter, som komma att för framtiden belasta primärkommunerna. Själva skatteutjämningsfrågan är sålunda icke av avgörande betydelse vid bedömande av problemet om kommunernas sammanförande till större enheter, och övriga här ovan berörda synpunkter böra i stället träda i förgrunden. Som en sammanfattning av dessa synpunkter må följande anföras. Det gäller att få till stånd lokala enheter för socialvården av sådan storlek, att socialvårdsuppgifterna inom kommunerna bliva av tillräcklig omfattning för att de sociala organen skola kunna erhålla erfarenhet och rutin på detta arbetsområde. Vidare är det angeläget att genom ett förstorande av de nuvarande enheterna få mera bärkraftiga verksamhetsområden. Genom en ökning av skatteunderlaget skulle man undgå de svåra kastningar i socialvårdskostnadernas relativa storlek inom en och samma kommun som för närvarande förekomma. Därjämte gäller det att tillgodose önskemålet att få enheter, vilka i regel på egen hand kunna lösa ålderdomshemsfrågan på ett lämpligt sätt. Till sist bör det vid bestämmandet av kommunområdenas storlek icke lämnas turåkningen, att anställandet av tjänstemän kan befinnas lämpligt. När man från dessa utgångspunkter överväger frågan, vilken storlek en lokal samfällighet bör hava för att förutsättningar för en rationell skötsel av socialvårdens uppgifter skola kunna antagas föreligga, är man i första hand hänvisad till att såsom primär faktor välja invånarantalet. Uppenbarligen vore det dock felaktigt att söka nå fram till några slags standardkommuner med enhetliga befolkningssiffror. De lokala förhållandena äro mycket skiftande och många faktorer förutom invånarantalet måste beaktas, när det gäller att i det särskilda fallet fastställa vilket område, som lämpligen bör bilda en enhet för socialvården. Trots detta har man dock i befolkningstalet en viss hållpunkt vid frågans bedömande, även om det står klart att ett avgörande i de särskilda fallen måste ske från vidare synpunkter. Vissa av de förut anförda synpunkterna torde bliva tillgodosedda vid en kommunstorlek på bortåt 2 000 invånare. Övervägandena ur andra synpunkter, särskilt organisatoriska sådana, leda i regel till ett högre befolkningstal.

77 Vidare må beaktas att antalet platser på ett ålderdomshem enligt kommitténs mening i regel icke bör understiga 25. På mindre hem kan i allmänhet icke utan oproportionellt höga kostnader lämnas en rationell omvårdnad. Skola kommunerna kunna på egen hand lösa sin ålderdomshemsfråga, synas de i allmänhet böra ha ett invånarantal på bortåt 4 000. Betydelsefulla synpunkter tala för att man vid en kommunal nyindelning skall söka få de nya enheterna större än vad som ur förvaltningssynpunkt för närvarande kan synas påkallat. Redan befolkningsutvecklingen pekar i denna riktning. Landsbygdens befolkningssiffra befinner sig sedan länge i stadig nedgång, vilket som tidigare framhållits bl. a. kommit till uttryck i den kraftiga stegring av antalet småkommuner, som efter hand inträffat. Härtill kommer att samhällsutvecklingen både på socialvårdens och andra områden reser alltmer stegrade anspråk på de lokala samfälligheterna, och kravet på deras storlek blir därför allt större. Det bör ånyo understrykas, att angivandet av ett visst invånarantal såsom uttryck för den lämpliga storleken av den lokala enheten för socialvården icke kan i och för sig få vara avgörande vid verkställandet av an nyindelning för socialvårdens syften. Geografiska förhållanden, redan förefintliga indelningar för annat ändamål, kommunikationsförhållanden, boendetäthet m. m. måste också tillmätas stor betydelse vid en sådan indelning. Även historiska och traditionella skäl måste tillmätas en viss betydelse. Angivandet av ett visst invånarantal är därför från kommitténs sida endast avsett att giva en allmän föreställning om den ungefärliga storleksordning för kommunerna, som kommittén, med hänsyn till socialvården, anser böra eftersträvas. Efter övervägande av de ovan anförda olika synpunkterna vill kommittén som ett uttryck för den storleksordning på kommunerna, som kommittén anser böra eftersträvas, angiva ett invånarantal av 3 000—4 000. Det är kommitténs uppfattning, att en omdaning av den kommunala indelningen i det medvetna syftet att höja de nedre gränserna för de lokala samfälligheternas invånarantal upp till den nu angivna nivån skall effektivt bidraga till att öka förutsättningarna för en rationellt bedriven socialvård. Känsligheten för utgiftsstegringar bör tack vare skatteunderlagets ökning bliva mindre utpräglad, benägenheten att genom manipulationer av ett eller annat slag söka befria kommunen från utgifter, som rätteligen skolat åvila densamma, bör också minskas, det bör bli lättare att rekrytera styrelser och nämnder med kvalificerade personer, grundvalar torde skapas för ett ändamålsenligt ordnande av den inre socialvårdsförvaltningen, anstaltsfrågornas lösning på ett rationellt sätt torde främjas och förutsättningar skapas för undanröjandet åtminstone i huvudsak av de skiljaktigheter, som för närvarande föreligga kommunerna emellan med avseende å socialvårdens standard. Det torde icke vara förmätet att hoppas, att den ökade trygghet i socialt hänseende, som härigenom skapas för landsbygdens befolkning, också skall bidraga till att hejda flykten från landsbygden.

78 När det gäller att tillgodose önskemålet om en allmän höjning av minimigränsen för de lokala samfälligheternas invånarantal kunna olika vägar beträdas. I det följande skall lämnas en översikt över gällande lagstiftning på området samt en redogörelse för under senare tid framkomna reformförslag. Om kommunalförbund. Enligt lagen om kommunalförbund den 13 juni 1919 må städer, landskommuner, köpingar och municipalsamhällen för handhavande av kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till kommunalförbund. Sådan sammanslutning kan även ske mellan landstingskommuner och mellan landstingskommuner och städer. Om bildande av kommunalförbund förordnar länsstyrelsen. Enligt 17 § i lagen förutsattes för tillkomsten av kommunalförbund, att vederbörande enats om antagande av förbundsordning. Denna skall bl. a. innehålla bestämmelser om grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande. Kommunala nybildningskommittén, vilken utarbetade förslag till ifrågavarande lagstiftning, förklarade bl. a., att det vore önskvärt, att den offentliga myndigheten hade makt att med tvång inskrida, om så skulle vara i offentligt intresse nödvändigt. Att kommittén icke föresloge ett stadgande i dylik riktning, vore väsentligen beroende på att det ansåges klokt att därmed finge anstå, tills den nya lagstiftningen blivit under någon tid försökt och tillfälle lämnats till erfarenhetsrön. Därest lagbestämmelse skall åvägabringas, varigenom kommunerna skulle kunna åläggas att ansluta sig till förbund, borde sådana stadganden enligt nybildningskommitténs förmenande hava avseende endast å vissa slag av kommunala uppgifter (såsom skolväsende, fattigvård, hälsovård) och inrymmas i de specialförfattningar, som reglerade de kommunala uppgifter varom fråga vore. — I proposition nr 310 vid 1919 års riksdag anslöt sig departementschefen till denna nybildningskommitténs mening. Kommunalförbundsinstitutionen har icke kommit till användning i den omfattning, som ursprungligen torde hava varit avsedd. Enligt tillgänglig statistik voro vid 1940 års utgång 429 kommunalförbund i verksamhet, därav 194 avseende polisväsen, 189 fattigvård, 17 sjukvård, 9 skolväsen, 7 brandväsen och 10 annan förvaltningsgren, medan 3 omfattade mer än en förvaltningsgren. Sammanlagda antalet medlemmar i kommunalförbund uppgick till 1 713, eller, om kommuner och municipalsamhällen, som tillhöra mer än ett förbund, räknas endast en gång, till 1 271, varav 1 228 landskommuner, 13 städer och 30 municipalsamhällen. Det övervägande antalet kommunalförbund (244 eller 56-9 % av samtliga) hade ej mer än tre medlemmar; högst fyra medlemmar hade 273 förbund (63-6 % av samtliga). Genom de av stormaktskriget framkallade extraordinära förhållandena ha kommunerna ålagts betydelsefulla uppgifter på folkförsörjningens område. Handhavandet av dessa uppgifter ankommer på kommunala kristidsnämnder. Om länsstyrelsen finner att två eller flera kommuner böra hava gemensam kristidsnämnd, äger den föreskriva, att kommunerna skola utgöra kommunalt kristidsförbund. Inom detta fördelas kostnaderna efter vad med hänsyn till verksamhetens omfattning beträffande de särskilda delarna av kristidsnämndens

79 verksamhetsområde och övriga förhållanden är skäligt. Kan överenskommelse härom ej träffas, fastställes kostnadsfördelningen av länsstyrelsen. I oktober 1942 utgjorde antalet kristidsförbund 425. Statsbidrag utgår till sådant förbund för fullgörande av kristidsnämnds administrativa verksamhet efter samma grunder som gälla kommunen. Vid skilda tillfällen ha yrkanden framställts om en reformering av lagen om kommunalförbund i syfte att öka statsmakternas inflytande över deras bildande. I proposition nr 109 vid 1927 års riksdag föreslogs sålunda sådan ändring av 31 § fattigvårdslagen, att Kungl. Maj:t under angivna förutsättningar skulle äga förordna, att vissa fattigvårdssamhällen skulle bilda kommunalförbund för anordnande av gemensam anstalt. Frågan föll emellertid genom kamrarnas skiljaktiga beslut. I det av organisationssakkunniga framlagda förslaget till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (statens offentliga utredningar 1934: 53) fanns ett kapitel, innehållande regler angående kommunalförbund med gemensam socialnämnd. Enligt förslaget borde kommun, som hade så ringa invånarantal, att till följd därav svårigheter uppstode för kommunen att fylla de sociala uppgifter, som i lagförslaget avsåges, för nämnda uppgifter förenas med en eller flera andra kommuner till kommunalförbund med gemensam socialnämnd. Tvångssammanslutning skulle efter beslut av Kungl. Maj.-t kunna ske där förbundet prövades nödigt för att kommunen skulle kunna fylla ovannämnda uppgifter eller eljest särskilda skäl därtill vore. Till motivering av förslaget anförde de sakkunniga bl. a., att det för dem gällt att finna en organisationsform, som bättre än den nuvarande splittringen i små kommuner garanterade, att understödsväsendets uppgifter fullgjordes på ett ekonomiskt lämpligt och socialt rättvist satt. Det skulle utan tvivel varit mest tilltalande, om man i detta avseende kunnat förlita sig på att småkommunerna genom frivilliga sammanslutningar enligt fattigvårdslagen eller med användning av lagen om kommunala nybildningar eller lagen om kommunalförbund själva skulle åstadkomma en lämplig organisation. Erfarenheten sedan sistnämnda lagars tillkomst år 1919 hade visat att så icke skett, och i de uttalanden som år 1929 avgivits av länsstyrelserna med anledning av en utav de sakkunniga verkställd förfrågan, framhölls med bestämdhet av lansstyrelserna i just de län, som framför allt berördes av småkommunernas problem, att någon möjlighet att förmå småkommunerna att på frivillighetens vag bilda sammanslutningar icke funnes. Samma erfarenhet hade framkommit under arbetet med anstaltsvårdons ordnande. Det torde icke vara något tvivel att obenägenheten eller oförmågan att komma överens lett till att sammanslutningar uteblivit, där de hade varit ekonomiskt väl motiverade, och anstalter tillkommit, som förorsakade de små fattigvårdssamhällena onödiga utgifter och lämnade de vårdade sämre vård än de skulle erhållit för samma kostnad på en större anstalt. En viss tvångsmakt kunde därför enligt de sakkunnigas mening icke undvikas. Men denna borde icke gå längre eller välja andra former än ändamålet gjorde nödvändigt. Erfarenheten från de frivilligt anordnade kommunalförbunden tor gemensamma fattigvårdsanstalter vore, såvitt de sakkunniga kunnat inhämta uteslutande gynnsam. Även i de fall, där förarbetena hade mött mycket stora svårigheter och den kommunala obenägenheten mot samverkan starkt hade framträtt, hade det visat sig att, sedan kommunalförbund väl kommit till stånd detta hade fungerat till allas belåtenhet. På samma sätt förhölle det sig såvitt de sakkunniga kände till med de kommunalförbund, vilka med större eller mindre frivillighet genomförts enligt 16 § i lagen om polisväsendet. Dessa erfarenheter utvisade enligt de sakkunnigas mening i vilken riktning lösningen skulle sökas Där

SO

allt för stor splittring i srnåkommuner förelåge, borde med avseende å samma understödsuppgifter, för vilka en social nämnd enligt de sakkunnfgas förslag skulle bildas, kommunalförbund komma till stånd. Genom att sammanslagning av kommunerna undvekes, undginge man också svårigheterna med likvidationsfrågor mellan kommunerna. Frihet funnes också att välja den storlek på sammanslutningen, som efter de lokala omständigheterna och eventuellt förut befintliga former av sammanslutningar, exempelvis förbund för anstaltsväsendets ordnande, befunnes vara den lämpligaste i varje särskilt fall. •— Förenandet av flera kommuner till kommunalförbund med gemensam social nämnd avsåge i princip endast organisationen av kommunernas hjälpverksamhet. I övrigt komme dessa att bestå såsom självständiga enheter, var och en med de skyldigheter, förbundsordningen angåve. De i kommunalförbund deltagande kommunerna hade sålunda att var för sig sköta utdebiteringen av de utskylder, som erfordrades för hjälpverksamheten. Kommunalförbundets direktion upprättade en utgiftsstat för förbundets verksamhet och avfordrade de enskilda kommunerna bidrag till täckande av de utgifter, denna utvisade efter en i förbundsordningen fastställd grund. Såsom normalfall tänkte sig de sakkunniga, att enligt förbundsordningen avvägningen av kommunernas bidragsskyldighet skulle ske efter antalet skattekronor i de särskilda kommunerna, I flertalet av yttrandena över förslaget tillstyrktes detsamma eller lämnades utan erinran. Tillstyrkande yttranden avgåvos sålunda av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Jönköpings, Örebro och Uppsala län. Förslaget avstyrktes bl. a. av länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads och Jämtlands län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet och statens t. f. inspektör för fattigvård och barnavård. Viss tveksamhet uttrycktes av länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län. Organisationssakkunnigas förslag i denna del föranledde icke någon statsmakternas åtgärd. Kommunalförbundsinstitutet kan enligt kommitténs mening icke bilda grundval för en lösning av det spörsmål, varom nu är fråga. Det erbjuder visserligen vissa fördelar, när det gäller att ordna småkommunernas anstaltsfrågor på ett ekonomiskt och rationellt sätt, men det kan näppeligen tänkas att kommunalförbund skola stå såsom bärare av socialvårdsuppgifter i stort. Administrationsformerna äro sålunda i viss mån stela och för de i förbundet ingående kommunernas del inträder icke någon förstoring av det område, vara skatteunderlaget beräknas. Specialkommuner. Enligt gällande lagstiftning finnes viss möjlighet att genom bildandet av specialkommuner för handhavandet av vissa förvaltningsuppgifter åstadkomma större självförvaltningssamhällen. Så kan t. ex. ske på fattigvårdens och barnavårdens område. Enligt 6 § fattigvårdslagen må två eller flera kommuner i landet förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Kungl. Maj:t avgör huruvida och under vilka villkor förening må ske. Mot kommunernas vilja må förordnande därom meddelas allenast såvitt fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten.

81 Sådant fattigvårdssamhälle, som här avses, skall enligt 7 § 2 mom. fattigvårdslagen anses som en kommun i fråga om vad till fattigvården hörer. Vad som finnes stadgat i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av kommun, skall alltså i tillämpliga delar gälla vid behandlingen av samhällets gemensamma angelägenheter med iakttagande därav att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsvarande myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma och fattigvårdsfullmäktige ; att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kommunalstämmans ordförande i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna; att, vid val av fattigvårdsfullmäktige, fattigvårdsstämmans ordförande och två å densamma utsedda personer skola tjänstgöra såsom valförrättare; samt att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att verkställa debitering och uppbörd av dessa utgifter i samband med övriga kommunalutskylder samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen. Kungl. Maj:t kan emellertid meddela bestämmelser, som avvika från vad som enligt det ovanstående skall gälla angående sättet för ärendenas handläggning inom samhället. Till stöd för denna Kungl. Maj:ts befogenhet anförde den kommunala nybildningskommittén, på vars förslag rätten för Kungl. Maj:t att förordna om tvångsförening infördes, bl. a., att det i många fall kunde finnas både önskvärt och lämpligt att använda en i flera eller färre avseenden avvikande organisationsform. Särskilt funne kommittén det kunna antagas, att kommuner, som förenades till ett fattigvårdssamhälle, önskade överlåta beslutanderätten i samhällets angelägenheter åt fullmäktige, utsedda särskilt för varje kommun till visst för den kommun bestämt antal. Även i fråga om fattigvårdsstyrelsens utväljande och sammansättning liksom i vissa andra organisativa frågor kunde enligt kommittén önskningar om särskilda anordningar framträda. Enligt 1 § tredje stycket barnavårdslagen skola kommuner, som förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, även gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses som en kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd. Nu befintliga fattigvårdssamhälleu enligt 6 § fatti^vårdslagen. Med stöd av bestämmelsen i 6 § fattigvårdslagen har Kungl. Maj:t fattat beslut om förening av flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle i 5 fall, omfattande tillhopa 13 kommuner. Dessa fattigvårdssamhällen äro: I Uppsala län Järlåsa— Ålands fattigvårdssamhälle (1940 tillhopa 1348 invånare), i Södermanlands län Fogdö-—Helgarö fattigvårdssamhälle (1335 invånare), i Östergötlands län Kättilstads—Hägerstads fattigvårdssamhälle (1 876 invånare), i Kalmar län Runstens och Långlöts fattigvårdssamhälle (1270 invånare) samt Stenåsa, Hulterstads, Segerstads, Gräsgårds och Ås fattigvårdssamhälle (2 435 invånare) . 6 — 2 2 6 4 42

82 I samband med besluten om förening av ifrågavarande kommuner till gemensamma fattigvårdssamhällen har Kungl. Maj:t utfärdat vissa föreskrifter att gälla utöver vad i fattigvårdslagen stadgas. I fråga om fattigvårdsstyrelsens sammansättning har sålunda bestämts, att styrelsen skulle bestå av ett angivet antal ledamöter och suppleanter, i viss proportion mantalsskrivna i de kommuner som berörts av föreningen. Förslag till ledamöter och suppleanter skulle upprättas kommunvis av de särskilda kommunalstämmorna, upptagande ett visst högre antal namn än som motsvarade resp. kommuners andel i fattigvårdsstyrelsens ledamotsantal. Å varje förslag skulle uppföras minst en kvinna. Då val av fattigvårdsstyrelse skedde första gången skulle ett visst antal av ledamöterna och suppleanterna för resp. kommun utses för två år samt de övriga för fyra år. Platsen för fattigvårdsstyrelsens sammanträden har också bestämts. I fråga om revision av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper har angivits att, utöver vad i 21 § fattigvårdslagen stadgas, skulle gälla att revisorer och deras suppleanter skulle utses till visst antal från en var av de i föreningen ingående kommunerna. Beträffande det nya fattigvårdssamhällets övertagande av de tidigare fattigvårdssamhällenas tillgångar och skulder har i flertalet fall stipulerats, att det nya samhället skulle övertaga ålderdomshem, tillhörigt något av de i föreningen ingående fattigvårdssamhällena, därvid tillika i regel meddelats bestämmelser om skyldighet för kommunerna att efter vissa grunder svara för å hemmet vilande gäld och inlösa i detsamma befintliga inventarier. I övrigt har i allmänhet stipulerats att de tidigare fattigvårdssamhällenas övriga tillgångar skulle bibehållas av varje kommun, som även hade att svara för de skulder som åvilade kommunen såsom fattigvårdssamhälle före föreningen. Slutligen har i regel förordnats att medlemmarna i det blivande nya fattigvårdssamhället finge redan före föreningen sammanträda å gemensam fattigvårdsstämma för att utse fattigvårdsfullmäktige och befattningshavare hos samhället. Kommunal nyindelning. Huvudstadgandena angående förutsättningarna för ändringar av den kommunala indelningen återfinnas i lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning. Genom denna har skapats vissa möjligheter för en total sammanslagning av kommuner. Därvid kan kommunens område ökas eller minskas, kommun upplösas och ny kommun bildas. Ändringen beslutas av Kungl. Maj:t. Som en allmän förutsättning för ändrad kommunindelning gäller, att fördelar skola vinnas för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor åstadkommas eller att ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn. Mot bestridande av kommun, vilken beröres av ändringen, kan sådan ske allenast om ändringen finnes påkallad av betydande allmänt behov, såsom då oregelbundenhet i rikets

83 indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhällets behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten. Såsom gemensam förutsättning för ändring gäller, att densamma prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande av ovan angiven natur. I lagen lämnas vidare utförliga föreskrifter angående sättet för utredning av kommunalt indelningsärende, om ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring, om kommunala stadgars giltighet, om nybildad kommuns lånerätt m. m., vilka bestämmelser kunna här förbigås. Denna lagstiftning har hittills kommit till ytterst begränsad användning som ett led i strävandena att komma till rätta med småkommunsproblemet. Från lagens ikraftträdande t. o. m. utgången av år 1941 har sålunda allenast i 8 fall beslut fattats om sammanslagning av två eller flera hela kommuner till en. Vissa tidigare utredningar och förslag. I annat sammanhang redovisas i detta betänkande vissa utredningar och förslag, som äga samband med spörsmålet om förvaltningsenheten för socialvården. I det följande skall lämnas en kort redogörelse för andra sådana ävensom för vissa tidigare framställda reformkrav, avseende olika sidor av den kommunala organisationen. Genom beslut den 7 mars 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna bl. a. att med beaktande av redan befintliga eller planerade sammanslutningar i gemensamma fattigvårdssamhällen eller kommunalförbund för gemensam fattigvårdsanstalt utarbeta planer till sammanförande av länets kommuner i lämpligt avpassade fattigvårdssamhällen. Enligt uttalande i statsrådsprotokollet borde invånarantalet endast undantagsvis understiga 1 000, helst borde det vara betydligt större. Dock borde vårdnadsområden icke göras så stora, att den personkännedom, som vore av så stor betydelse såväl fotvårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende, på ofördelaktigt sätt försvagades. De uppgjorda planerna skulle förmedlas till allmän kännedom inom länet och ingivas till Kungl. Maj.t. Planer uppgjordes visserligen i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut, men ärendet har därefter icke blivit föremål för ytterligare åtgärd. Äyen på skolväsendets område ha reformförslag framkommit, avseende att eliminera de nackdelar, som äro förknippade med förekomsten av små skoldistrikt. På senare tid har frågan om anordnande av en obligatorisk skolköksundervisning för flickor aktualiserat spörsmålet om samverkan mellan skoldistrikt för ordnande av denna undervisning. Utredning och förslag härom har framlagts av skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den

84 26 juli 1938, i vilken styrelsen föreslog, att mindre skoldistrikt skulle sammanföras till större organisatoriska enheter, förslagsvis benämnda skolkökskretsar, med ett invånarantal av minst 8 000—10 000. Indelningen skulle bestämmas av skolöverstyrelsen. Antalet kretsar skulle uppgå till omkring 540. I varje skolkökskrets, omfattande två eller flera skoldistrikt skulle finnas en styrelse, bestående av minst fem och högst nio ledamöter, eller därest kretsen omfattar flera än nio skoldistrikt och ombudsförsamlingen så beslutar, det högre antal, som motsvarade de till kretsen hörande distriktens antal. Styrelsen skulle väljas av ombud valda av folkskolestyrelsen eller skolråden i de till kretsen hörande skoldistrikten. Skolöverstyrelsens skrivelse har ännu icke föranlett någon statsmakternas åtgärd. I motion nr 35 vid 1939 års riksdag yrkade herr Johanson i Krogstorp, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om möjligheterna att sammanslå skoldistrikt till större förvaltningsenheter. Andra kammarens första tillfälliga utskott avstyrkte i sitt utlåtande nr 7 motionen. Utskottet inhämtade bl. a. utlåtande från Svenska landskommunernas förbund, som icke ville tillstyrka den begärda utredningen, bl. a. med hänsyn till angelägenheten av att samtliga de kommunala uppgifterna så långt som möjligt sammanhölles i enhetliga organ. Enligt förbundets mening borde, om man utöver de möjligheter, som gällande lag redan anvisade, önskade förena de mindre skoldistrikten till större, frågan om den kommunala indelningen i sin helhet i syfte att åstadkomma större kommunala enheter samtidigt upptagas till prövning. — Utskottet, som fann starka skäl tala för att en sammanslagning av skofdistrikt till större förvaltningsenheter kom till stånd, anslöt sig till den av förbundet uttalade meningen. Till stöd för sitt avslagsyrkande åberopade utskottet särskilt den av herr Wallentheim m. fl. väckta, nedan refererade motionen om utredning av frågan angående behovet av och möjligheterna för en ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter, vilken tillstyrkts av konstitutionsutskottet. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Förslag i ovan angivet syfte har även väckts i samband med den allmänna hälsovården. I motion nr 162 i andra kammaren väckte sålunda herr Andersson i Tungelsta vid 1942 års lagtima riksdag förslag angående sammanförande av kommuner till gemensamma hälsovårdsområden. Motionären påpekade, att hälsovårdsnämndernas skyldigheter och befogenhet väsentligt ökats genom 1936 års lagstiftning angående ändring av hälsovårdsstadgan. Nu rådande uppdelning av riket i mycket små hälsovårdsområden med olika nämnder innebure en påfallande olägenhet då det gäller en effektiv hälsovårdsövervakning. Det torde ej kunna undgås, att i kommun med endast några hundratal invånare nämndens verksamhet i vissa fall påverkats av att hälsovårdsnämndens ledamöter själva eller personer, med vilka de vore befryndade, i stor utsträckning berördes av nämndens verksamhet. Icke minst syntes den uppgift, som hälsovårdsnämnden hade med avseende å övervakningen av bostadsförhållandena inom kommunen, göra det angeläget, att nämnderna erhölle en organisa-

85 tion, som möjliggjorde ett effektivare arbete än som hittills mångenstädes bedrivits på detta område. Genom att två eller flera kommuner sammanfördes till ett område och att för sådant område valdes särskild hälsovårdsnämnd skapades förutsättning för dels enhetligare handläggning av nämndens uppgifter och dels att personer, vilka besutte för uppdraget erforderlig sakkunskap, skulle tillföras nämnderna. Huru en effektivare organisation av landsbygdens hälsovårdsmyndigheter bäst borde genomföras, torde icke kunna bedömas utan en föregående utredning. Motionären hemställde förty att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheterna att genom sammanförande av kommuner till gemensamma hälsovårdsområden eller på annat sätt skapa förutsättningar för en effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete. — Konstitutionsutskottet, som behandlade motionen i samband med en nedan angiven motion om sammanslagning av primärkommunala enheter och som i anledning av sistnämnda motion föreslog begäran om utredning angående ändrad lagstiftning, syftande till en rationell kommunal indelning, hemställde att förstnämnda motion måtte anses besvarad härigenom. Detta blev också riksdagens beslut. Frågan om ökad möjlighet att ändra kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter har å senare år vid tvenne tillfällen behandlats av riksdagen. Sålunda väckte herr Wallentheim m. fl. vid 1939 års riksdag motion (nr 50) i detta syfte. Häri anfördes bl. a., att i en stor del av småkommunerna ofta nog icke förefunnes de nödvändiga yttre förutsättningarna för en rationell kommunalpolitik, om uppmärksamhet riktades på socialvårdens, undervisningens, hälsovårdens och andra områden. Både ekonomiska och personliga resurser räckte helt enkelt icke till, även om statsmakterna lämnade stora bidrag och på olika sätt underlättade för kommunerna att utnyttja dessa. Till detta borde sedan även läggas den förskjutning i fråga om befolkningens bosättning, som från senare hälften av 1800-talet oavbrutet skett från den rena landsbygden till städer eller stadsliknande samhällen. Folkminskningen på landsbygden, framförallt i jordbrukskommunerna, betydde en år för år allt ogynnsammare åldersfördelning inom dessa och därmed ständigt ökade svårigheter, även av ekonomisk art att inom de små administrativa enheterna kunna bedriva en rationell kommunalpolitik. Konstitutionsutskottet inhämtade kammarkollegii utlåtande samt beredde styrelsen för svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund tillfälle att avgiva yttranden. I samtliga yttranden tillstyrktes utredning. Kammarkollegium ifrågasatte, huruvida icke förutom pastorat även polisdistrikt, som bestode av flera kommuner, eller fattigvårdssamhällen, kunde komma ifråga såsom lämplig bas för en sammanslagning. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ansåg lämpligt, att kommunerna och pastoraten så långt som möjligt holies samman som geografiska enheter. Konstitutionsutskottet förordade i sitt utlåtande nr 18, att frågan om en lagstiftning, som syftade till en mera rationell kommunal indelning än den nuvarande, gjordes till föremål för en allsidig utredning. Härvid borde beaktas att befolkningssiffrorna givetvis icke ensamt kunde läggas till grund för åstadkommandet av en mera rationell kommunal indelning. Det vore också av vikt, att kommunernas gränser uppdroges

86 med beaktande av bygdens geografiska läge, bebyggelsen, kommunikationerna o. d. Det borde vidare tillses, att kommunerna genom en sammanslagning icke komme upp till en sådan storleksordning, att den personliga kontakten mellan kommunmedlemmarna eller det lekmannamässiga inflytandet på kommunalförvaltningens praktiska handhavande äventyrades. I den mån så kunde ske utan åsidosättande av andra mera vägande intressen, borde härvid också hänsyn tagas till de faktorer, delvis av traditionsbunden karaktär, som hittills föranlett ett betydande motstånd från kommunernas sida mot sammanslagning med andra kommuner. Det hade i nu avgivna yttranden och även tidigare ifrågasatts, huruvida icke i större eller mindre utsträckning pastoratsindelningen, vilken efter tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning fått ökad betydelse, skulle kunna läggas till grund för en mera rationell kommunal indelning. I frågans nuvarande läge vore utskottet icke berett att göra något uttalande om lämpligheten härav. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Den ifrågasatta utredningen har ännu icke påbörjats. Vid 1942 års lagtima riksdag väckte herr Bondesson m. fl. motion (nr 27 i första kammaren), med yrkande att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande dels möjligheterna att genom en sammanslagning av primärkommunala enheter ernå ett förbilligande av en effektivisering av den kommunala verksamheten och dels sättet för hur en sådan sammanslagning skall kunna tvångsvis genomföras. Motionären påpekade de svårigheter och nackdelar, som sammanhänga därmed att vår kommunala verksamhet i väsentlig mån handhaves av mycket små enheter. Det torde vara ovedersägligt att nu pågående reformer på socialvårdens och andra områden, vilka uppenbarligen icke kunde genomföras på tillfredsställande sätt utan att man toge i anspråk den kommunala förvaltningen, tarvade en omprövning av den kommunala indelningen. I detta sammanhang inställde sig givetvis frågan om en sammanslagning av de mindre kommunerna. Detta skulle uppenbarligen bidraga till att skapa ekonomiskt mera bärkraftiga kommuner, varför nu föreliggande problem följaktligen finge tillmätas stor betydelse även för frågan om skatteutjämning. Genom att tillskapa större kommunala enheter, som bleve i tillfälle att centralisera sin förvaltning till kommunalkontor satte man kommunerna i tillfälle att åt sakkunniga tjänstemän överlåta det ofta svåra och alltid ansvarsfulla bestyret med räkenskaper och medlens förvaltning. Möjlighet vunnes att genomföra ett förenhetligande av kommunernas räkenskapsföring, vilken finge anses vara ett mycket trängande behov, och slutligen avlastades från den kommunala förtroendemannen den ofta betungande bördan av en mångfald tekniska detaljarbeten i samband med räkenskapsarbetet och expeditionsarbetet, som numera åvilade honom. Ätt lagen om kommunalförbund, som förutsatte ett frivilligt sammangående icke komme i allmän tillämpning, styrkte behovet av att särskilda åtgärder vidtoges för ernående av förbättrade förhållanden. Den omständigheten att lagen icke kommit i allmän tillämpning finge nämligen tillskrivas den motvilja, som inom vissa läger funnes mot att förändra de bestående sockengränserna. Uppenbart finge emellertid vara att en sådan motvilja icke i längden finge utgöra en hämsko på utvecklingen,

87 särskilt som genom kommunikationsväsendets utveckling ett antal av de svårigheter, som tidigare kunnat åberopas mot sammanslagning av olika kommuner, numera eliminerats. Konstitutionsutskottet framhöll i yttrande över denna motion angelägenheten av att en utredning i ämnet med det snaraste komme till stånd. De nuvarande tidsomständigheterna syntes enligt utskottets mening icke motivera något ytterligare uppskov. Ett sådant borde ej heller få föranledas därav att förevarande spörsmål redan till en del vore till övervägande inom kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén. Dessa kunde nämligen med de för dem givna direktiven icke pröva föreliggande fråga annat än ur vissa speciella synpunkter. Det skulle vidare icke vara lyckligt om de nämnda utredningarna komme att föranleda åtgärder, som på väsentliga punkter föregrepe lösningen av spörsmålet om en lagstiftning syftande till en mera rationell kommunal indelning. Utskottet ville i detta sammanhang understryka, att bildandet av specialkommuner för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter, om detta förfaringssätt tillgrepes i mera vidsträckt omfattning, skulle äventyra planmässigheten av den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd som bärare av den kommunala självstyrelsen. Utskottet hemställde därför att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att den vid 1939 års riksdag begärda utredningen med det snaraste måtte företagas. Detta blev också riksdagens beslut. Någon sådan utredning har ännu icke påbörjats. Valet mellan olika metoder att erhålla större kommunala samfälligheter som huvudmän för socialvården. När kommittén från i det föregående angivna utgångspunkter — d. v. s. att primärkommunerna skola vara huvudmän för de socialvårdsuppgifter, varom nu närmast är fråga, men att flertalet dylika kommuner äro för små för denna uppgift — går att välja mellan olika metoder för att få till stånd lämpliga lokala enheter, står valet mellan att förorda antingen en genomgripande kommunal nyindelning, vilket innebär att de smärre kommunerna helt upplösas och ingå i eller tillsammans bilda större kommunala enheter, eller bildandet av specialkommuner, lämpligen betecknade socialvårdskommuner, för handhavandet av socialvårdsuppgifterna, medan de i resp. socialvårdskommuner ingående primärkommunernas befattning med övriga kommunala angelägenheter oförändrad kvarstår hos resp. kommuner, som alltså i denna del bibehålla sin karaktär av fristående s j äl vf ör va ltningssamhällen. Vilkendera av dessa båda vägar som än beträdes måste enligt kommitténs mening erforderliga åtgärder vidtagas samtidigt för hela landet och innan den reformerade sociallagstiftning träder i kraft, med vars förarbeten kommittén nu är sysselsatt. Denna lagstiftnings materiella innehåll måste nämligen i olika avseenden bli beroende av organisationsproblemens lösning, åtminstone såtillvida, att man måste kunna utgå ifrån förekomsten av mera bärkraftiga kommuner än för närvarande, även om den metod, som användes för att nå detta mål, icke i och för sig torde spela någon avgörande roll härför. E n etappvis skeende förändring av den kommunala organisationen låter sig därför icke förena med kommitténs reformprogram.

88 Såsom tidigare omförmälts har 1919 års lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i ytterst ringa utsträckning kommit till användning för sammanslagning av flera småkommuner på landsbygden till en. Möjligheterna att mot berörda kommuners vilja förordna om sammanslagning äro också begränsade. Om t. ex. såsom utgångspunkt för ett krav på sammanslagning i visst fall skulle tagas de på socialvårdens område rådande förhållandena, kunde kravet ej bifallas, med mindre den samhälleliga hjälpverksamheten funnes vara så eftersatt, att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kunde väntas uppkomma samt att sammanslagningen sålunda funnes vara av ett betydande allmänt behov påkallad. Uppenbarligen skulle en tillämpning av dessa principer icke gärna medgiva en hela landet omfattande nyreglering av den kommunala indelningen i huvudsakligt syfte att höja minimigränsen för kommunernas befolkningstal och skapa bärkraftigare lokala enheter. För att en kommunsammanslagning i stort skall kunna ske fordras, att Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna härom även mot bestridande av de berörda kommunerna ökas samt att 1919 års lag således revideras. Det kan emellertid icke råda något tvivel om att den rationellaste lösningen av småkommunsproblemet är att genom ändring av den kommunala indelningen sammanföra småkommuner till större självförvaltningssamhällen. Genom en dylik åtgärd skulle helt kunna tillgodoses de synpunkter som av kommittén enligt det föregående anlagts med utgångspunkt från socalvårdens intressen. Antalet kommunala förvaltningsorgan komme härigenom att minskas, större möjligheter skulle erhållas att till de olika kommunala uppdragen erhålla kompetenta krafter och en utvidgning kunna ske av kommunernas skatteunderlag. För en dylik lösning av frågan talar också, att en sådan nyindelning skulle främja ett mera ändamålsenligt handhavande av andra kommunala angelägenheter än de med socialvården sammanhängande. Den i det föregående lämnade redogörelsen för sålunda motiverade reformförslag torde i detta hänseende vara tillräckligt belysande. Även om socialvårdsuppgifterna intaga stort utrymme bland de kommunala angelägenheterna, kan man dock icke skrida till en genomgripande reform av den primärkommunala indelningen under uteslutande beaktande av vad som påkallas med hänsyn till dessas behöriga skötsel. De kommunala nybildningar, som skola efterträda småkommunerna, böra uppenbarligen vara skickade att bättre än dessa ombesörja även andra kommunala angelägenheter såsom skolväsendet, hälsovården, ordningsväsendet m. m., eller med ett ord samtliga de bestyr, som omfattas av kommunernas befogenhet och skyldighet att handhava sina »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Kommittén har för sin del icke känt någon tvekan att livligt förorda en kommunal nyindelning, syftande till att avlägsna alla de betydande olägenheter som ligga inneslutna i ordet småkommunsproblemet. Det är uppenbart att vårt samhälle, när det gäller den borgerliga kommunens angelägen-

89 heter, helt vuxit ur den gruppering av medborgarna i lokala enheter som kom till stånd i samband med kristendomens införande. Denna indelning har i själva verket för länge sedan överlevat sig själv. Därest icke livskraftiga kommunala enheter skapas, torde fara föreligga för att den för hela samhället så betydelsefulla kommunala verksamheten avtynar, och de kommunala uppgifterna överflyttas på högre samfälligheter (landsting och stat). Den kommunala självstyrelsen inrymmer emellertid alltför mycket av värde för att en sådan utveckling skulle få äga rum. Om det sålunda är uppenbart att en fullständig sammanslagning av små kommuner till större enheter skulle vara förenad med stora fördelar, torde det vara lika uppenbart, att en sådan åtgärd erbjuder många och invecklade problem och måste föregås av en både omfattande och tidskrävande utredning. Ehuru kommittén sålunda finner en sammanslagning av de små kommunerna till större enheter vara av behovet påkallad, måste kommittén konstatera, att det är ovisst när en dylik utredning skulle kunna leda till positiva resultat; under alla förhållanden torde det vara klart, att stora svårigheter möta vid nyindelningens praktiska genomförande. Kommittén har vid nu angivna förhållanden icke velat göra sitt reformprogram helt beroende av att en ändrad lagstiftning angående den primärkommunala indelningen kommer till stånd samt att en omfattande indelningsändring sker. En dylik ståndpunkt innebure, att betydelsefulla reformer på socialvårdens område skulle för en obestämd tid undanskjutas. Kommittén har därför funnit lämpligt att utarbeta förslag till lösningen av ifrågavarande organisatoriska problem enligt den andra av de ovan antydda vägarna, nämligen genom bildandet av specialkommuner (socialvårdskommuner). Detta kommitténs ståndpunktstagande grundar sig som synes mera å praktiska än principiella skäl. Skulle det visa sig möjligt att relativt snabbt genomföra en förändrad kommunal indelning, varvid ovan anförda synpunkter med avseende å socialvårdens skötsel beaktades, skulle kommittén finna detta vara den ur alla synpunkter fördelaktigaste lösningen. Å andra sidan vore det enligt kommitténs uppfattning synnerligen olyckligt, om den socialvårdsreform, varom kommittén kommer att framlägga förslag, skulle skjutas på framtiden i avvaktan på en kommunal nyindelning. Kommittén har därför varit tvungen att räkna med möjligheten, att sådan nyindelning icke inom rimlig tid kan komma till stånd, och att det därför kan bli nödvändigt att bilda socialvårdskommuner. Det är visserligen riktigt, att man härigenom ökar den splittring av landet i olika förvaltningsområden, som redan förefinnes och som otvivelaktigt medfört nackdelar. Man lämnar förvaltningsproblem olösta, vilka kunna anses vara mycket betydelsefulla. De bestyr, som återstår för de mindre primärkommunerna, sedan socialvårdsuppgifterna utbrutits och överlämnats till specialkommuner, äro ej alltför betydande, och det skulle kunna göras gällande att dessa därefter saknade existensberättigande såsom fristående självförvaltningssamhällen. Denna omständighet talar dock enligt kommitténs me-

90 ning ej i och för sig mot den förordade metoden, då den kan bidraga till att insikten om värdet av större enheter vinner allt större utbredning. Bildandet av socialvårdskommuner kan i själva verket därigenom bliva ett verksamt medel att främja den fullständiga kommunala nyindelningen av de delar av riket, vilka f. n. äro uppdelade i alltför små kommuner, och utgöra en smidig övergång till denna nyindelning. Till sist må påpekas att det givetvis kan förväntas, att redan ett tvångsvis sammanförande av små kommuner enbart för socialvårdens handhavande kommer att möta ett visst motstånd. Detta bör emellertid kunna övervinnas, när åtgärden såsom kommittén avsett förenas med väsentliga statsbidrag till socialvården. Kommittén önskar understryka, att bildandet av större enheter i enlighet med kommitténs förslag för kommitténs del är en förutsättning för det förslag om statsbidrag till socialhjälpen och barnavården, som av kommittén kommer att framläggas. Utöver de uppgifter av socialvårdsnatur, vilka skola tillkomma socialvårdskommunerna, anser emellertid kommittén det angeläget att hälsovården i de primärkommuner, vilka ingå i socialvårdskommuner, överföras till dessa. Hälsovården står nämligen enligt kommitténs uppfattning i ett så intimt samband med socialvården, att det skulle vara olämpligt, om ansvaret för dessa uppgifter ålades olika huvudmän. Hälsovården är i stor utsträckning att beteckna som förebyggande åtgärder i förhållande till socialvården. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om bostadsfrågornas intima sammanhang med socialvården. Härtill kommer, att det uppenbarligen för hälsovårdsärendenas skötsel måste vara en fördel, att de överföras till den större enheten. Kommittén vill därför förorda, att hälsovårdsärendena överflyttas till socialvårdskommunerna. Några särskilda bestämmelser härom i den lagstiftning om socialvårdskommuner, som av kommittén i det följande föreslås, synas icke erforderliga. Det förefaller vara tillräckligt att vissa ändringar företagas i hälsovårdslagstiftningen, varvid den grundläggande föreskriften bör vara, att vad som eljest gäller kommun skall i fråga om kommuner, som ingå i socialvardskommun, i stället gälla denna.

91 K a p . VI. Lagen om s o c i a l v å r d s k o m m u n e r . Allmän motivering. Allmänna synpunkter. Socialvårdskommunen skall enligt kommitténs förslag utgöra en specialkommun för socialvårdens handhavande. Den skall med andra ord inom sitt behörighetsområde i allo fungera som en självständig kommun. Härav följer bl. a., att den måste vara utrustad med beslutande och verkställande organ, äga beskattningsrätt m. m., allt spörsmål, som tarva rättslig reglering. Någon tvekan torde icke föreligga därom, att socialvårdskommunen i huvudsak skall uppbyggas efter samma principer, som gälla för de borgerliga primärkommunerna och särskilt kommunerna på landsbygden. Det skulle t. o. m. kunna ifrågasättas att infoga erforderliga bestämmelser angående socialvårdskommunerna i lagen om kommunalstyrelse på landet, såsom skett beträffande municipalsamhällena. I överskådlighetens intresse och med hänsyn till den föreslagna lagstiftningen vikt anser kommittén dock lämpligare, att stadgandena angående ifrågavarande kommuner sammanföras i en särskild lag, lag om socialvårdskommuner. Härvid kan man beträda olika vägar. Antingen kan man, i överensstämmelse med vad som i stor utsträckning skett i vårt lands kommunala lagstiftning i övrigt, i den särskilda lagen om socialvårdskommuner meddela detaljerade och uttömmande bestämmelser om sådan kommuns organisation, arbetsformer m. m., vilka bestämmelser till övervägande delen skulle bliva lika lydande med motsvarande stadganden i lagen om kommunalstyrelse på landet. Eller också kan man inskränka sig till att i särskild lag upptaga endast sådana bestämmelser för socialvårdskommuner, vilka skilja sig från eller sakna motsvarighet i lagen om kommunalstyrelse på landet, samt i övrigt hänvisa till sistnämnda lags innehåll. Kommittén har funnit, att bestämmelserna i stor utsträckning kunna sammanfalla, och förordar därför den senare vägen. Kommittén vill redan nu beröra en omständighet, som spelar roll vid avgörandet av frågan om innehållet i lagen om socialvårdskommuner, nämligen spörsmålet om det verkställande organet inom den lokala socialvården. Kommitténs förslag i denna del syftar till en centralisering i möjligaste mån av förvaltningen under ledning av ett organ, en socialnämnd. Erforderliga bestämmelser härutinnan ha sammanförts i ett förslag till lag om socialnämnd m. m. vilket återfinnes på annan plats i detta betänkande. Socialnämnd skall enligt förslaget vara obligatorisk i såväl vanliga primärkommuner som i socialvårdskommuner. I de senare måste socialnämnden emellertid fylla åtskilliga funktioner utöver dem, som sammanhänga med dess handhavande av den egentliga hjälpverksamheten. Socialnämnden måste nämligen även sköta vissa uppgifter, som i primärkommunerna tillkomma kommunalnämnden.

93 Med hänsyn till denna dualism i fråga om socialnämndernas arbetsuppgifter har i förslaget till lag om socialnämnd upptagits erforderliga bestämmelser angående nämndens organisation, arbetsformer m. m. vid dess befattning med rent socialvårdande uppgifter, vilka stadganden således äro tillämpliga med avseende å socialnämnderna i såväl socialvårdskommuner som primärkommuner, medan de uppgifter därutöver, som åvila socialnämnd i socialvårdskommun, d. v. s. uppgifter motsvarande dem som omhänderhavas av kommunalnämnd, regleras i lagen om socialvårdskommuner. Socialvårdskommunens uppgifter. Det är av synnerligen stor betydelse att klara gränser uppdragas mellan socialvårdskommunens och de däri ingående primärkommunernas uppgifter, rättigheter och skyldigheter. De risker, som otvivelaktigt kunna föreligga för kompetenskonflikter, måste i möjligaste mån elimineras genom en precisering av socialvårdskommunens materiella kompetensområde. Härvid måste utgångspunkten tydligen bli den, att socialvårdskommunen i princip skall inträda som huvudman för samtliga de socialvårdsgrenar, för vilka primärkommunerna nu äro huvudmän. Såsom av kap. V framgår, är kommittén ännu icke beredd att taga definitiv ståndpunkt till alla detaljer kring detta spörsmål. Därför måste också fixerandet av socialvårdskommunernas arbetsuppgifter bliva i viss mån preliminärt. Detta torde dock icke behöva spela någon större roll, då tvekan icke kan råda angående huvudmannaskapet för vissa, synnerligen betydelsefulla verksamhetsgrenar på socialvårdsområdet, vilka tillsammans kunna sägas bilda stommen i hjälparbetet. Det är således möjligt att redan nu få en ganska klar bild av socialvårdskommunens verksamhetsfält, även om den senare behöver kompletteras med vissa detaljer. Någon tvekan bör icke råda härom, att socialvårdskommunen skall övertaga den verksamhet, som hittills inrymts under begreppen fattigvård, den samhälleliga barnavården samt alkoholistvården. Detsamma är fallet med den primärkommunala verksamheten i samband med folkpensioneringen och arbetslöshetshjälpen. Genom olika lagar och författningar, som utfärdats efter stormaktskrigets utbrott, har som bekant en permanent organisation bildats för beviljandet av familjebidrag m. m. åt värnpliktiga, vilken verksamhet handhaves av särskilda organ, familjebidragsnämnderna. Dessas arbetsuppgifter komma att bestå även under fredsmässiga förhållanden, och det är enligt kommitténs mening naturligt, att även det område, som omfattas av ifrågavarande nämnders verksamhet, överföres till socialvårdskommunerna. Ovannämnda verksamhetsgrenar avse rena socialvårdsuppgifter. Det kan naturligen anföras skäl för att icke gå utöver en dylik ram, när fråga är om en samfällighet, vars bildande närmast motiveras av nu rådande, mindre tillfredsställande förhållanden på den samhälleliga hjälpverksamhetens område. Kommittén, som beaktar betydelsen av att socialvårdskommunen icke tilldelas arbetsuppgifter på verksamhetsfält, beträffande vilka man har att utgå från

1)3 helt andra förutsättningar i fråga om invånarantal, storlek m. m. än dem, som ligga till grund för förslaget om bildandet av dessa specialkommuner, vill dock förorda, att socialvårdskommuneina skola övertaga ansvaret jämväl för ett gränsområde till socialvården, nämligen den allmänna hälsovården, d. v. s. för de uppgifter, som f. n. tillkomma hälsovårdsnämnderna. Otvivelaktigt inrymmer den kommunala verksamheten på hälsovårdens område åtskilliga element, som äga ett naturligt samband med den samhälleliga hjälpverksamheten i trängre mening. De lokala hälsovårdsorganen komma ej sällan i kontakt med förhållanden, som böra föranleda ingripande från socialvårdsmyndigheterna, och vice versa. Om hälsovården kvarstode hos de primärkommuner, som ingå i socialvardskommun, kunde befaras, att det nödvändiga samspelet mellan hälsovårds- och socialvårdsmyndigheter ej komme till stånd i tillbörlig utsträckning. Möjligheten för socialvårdskommunen att taga initiativ på hälsovårdens område skulle ej heller föreligga, och viss risk skulle finnas att socialnämndens arbete bleve lidande härpå. Det övervägande antalet kommuner, som komma att ingå i socialvårdskommunen, utgöres av landskommuner. Det kan näppeligen förnekas, att den allmänna hälsovården i dessa på sina håll lämnar mycket övrigt att önska. En i hög grad bidragande orsak härtill är hälsovårdsområdenas i många fall ringa storlek; detta har också, såsom av föregående avdelning framgår, föranlett förslag om sammanslagning av kommuner. Såvitt kommittén kan finna, skulle de härav betingade nackdelarna i huvudsak försvinna, om den allmänna hälsovården övertoges av socialvårdskommunerna. Den storlek, dessa förutsättas genomsnittligen komma att få, torde göra dem väl ägnade att uppbära nämnda uppgifter. Några hinder av ekonomisk art kunna näppeligen föreligga med hänsyn till de jämförelsevis ringa utgifter, som äro förenade med hälsovårdens handhavande. Organisatoriskt sett innebär kommitténs förslag i denna del, att särskild hälsovårdsnämnd städse skall tillsättas inom socialvardskommun, vald av dess beslutande organ. Socialnämnden skall således icke hava någon omedelbar befattning med hälsovårdsangelägenheterna. Om samtliga kommuner, som ingå i socialvårdskommunen, tillhöra samma administrativa kategori, skola kostnaderna för hälsovården uttagas av samtliga medlemmar i socialvårdskommunen enligt gängse grunder. Om däremot inom en socialvårdskommun finnas en eller flera landskommuner samt t. ex. en köping, skall den senares medlemmar bestrida kostnaderna för de särskilda åtgärder, som där finnas påkallade. Kommittén kommer att i det följande i korthet behandla vissa därmed sammanhängande spörsmål. Det är icke nödvändigt att i själva lagen om socialvårdskommuner i detalj angiva arten och omfattningen av kommunens arbetsuppgifter. I detta sammanhang kan t. ex. framhållas, hurusom i lagstiftningen angående borgerliga primärkommuner dessas uppgifter helt allmänt rubriceras såsom gemensamma »ordnings- och hushållningsangelägenheter», medan den närmare innebörden därav framgår av en rad olika lagar och författningar, be-

94 handlande olika verksamhetsgrenar. I analogi härmed vill kommittén förorda, att i lagen om socialvårdskommuner kompetensområdet helt allmänt angives så, att kommunen skall, i den omfattning lag eller författning stadgar, omhänderhava de uppgifter på socialvårdens område, som eljest skolat åvila de i densamma ingående kommunerna, ävensom handhava de angelägenheter i övrigt som enligt lag eller författning skola ankomma på socialvårdskommunen. Dessa indikationer äro som synes uppdelade i tvenne grupper, den första avseende sådana uppgifter på socialvårdens område, som skola övertagas från de primärkommuner, som ingå i socialvårdskommunen, och den andra hänsyftande på övriga arbetsuppgifter, som kunna tilldelas socialvårdskommun. Lagen om socialvårdskommuner giver sålunda endast den allmänna ramen för kommunens uppgifter. Såsom tidigare anförts, förutsätter kommittén, att i lagar och författningar angående olika hjälpoch vårdåtgärder, med vilka primärkommun skall taga befattning, för vart fall skall angivas, huruvida verksamheten i stället skall handhavas av socialvårdskommun, där sådan finnes. Förutsättningarna för bildandet av socialvårdskommuner. Beslut om bildandet av socialvårdskommun måste uppenbarligen meddelas av central myndighet. Det må erinras därom, att bildandet av gemensamma fattigvårdssamhällen enligt 6 § fattigvårdslagen, municipalsamhällen samt vägdistrikt fattas av Kungl. Maj:t, som också avgör frågor angående ändringar i rikets kommunala indelning enligt kommunala nyindelningslagen. Så bör även vara fallet i fråga om bildandet av socialvårdskommun. Endast härigenom kunna kraven på enhetlighet vid lagstiftningens tillämpning tillgodoses och den auktoritet skänkas nybildningsbesluten, som är nödvändig för en lösning av de mången gång grannlaga frågor, som uppkomma härvid. E t t betydelsefullt spörsmål är graden av den tvångsmakt från Kungl. Maj:ts sida, som må utövas vid bildandet av socialvårdskommun. Att härvid helt bygga på frivillighetens grund är uteslutet. Erfarenheterna från tilllämpningen av lagstiftningen angående gemensamma fattigvårdssamhällen ävensom angående kommunalförbund tala härutinnan sitt tydliga språk. I detta sammanhang må erinras därom, att en förutsättning för att Kungl. Maj:t tvångsvis skall kunna förena kommuner till gemensamt fattigvårdssamhälle är, att fattigvården finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska bristfälligheten. Enligt kommunala nyindelningslagen får indelningsändring mot kommuns vilja ske bl. a. om viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, samt ändringen prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande. Dessa regler få anses vara för snävt hållna för att kunna vinna tillämpning vid beslut om bildandet av socialvårdskommuner. Här är fråga om att på en gång för hela landet få till stånd en kommunal organisation, som kan tjäna som underlag för en effektiv socialvård. Naturligen är

95 det vid denna kommunala nyindelning av viss betydelse, huruvida någon eller några kommuner, vilka kunna tänkas ingå i socialvårdskommun, eftersatt sina uppgifter, men detta får icke vara avgörande. Även en kommun, mot vars sätt att handhava sin socialvård ingen berättigad anmärkning kan framställas, måste kunna mot sin vilja beröras av en nyindelning, därest detta befinnes lämpligt med hänsyn till ett ändamålsenligt handhavande av socialvården i en tilltänkt socialvårdskommun, vari densamma skulle ingå. Man bör med andra ord lägga tyngdpunkten på huruvida viss gestaltning av socialvårdskommunen främjar dess framtida verksamhet samt ej allt för mycket fästa avseende vid en jämförelse mellan de olika kommunernas nuvarande möjligheter att handhava sina socialvårdsuppgifter. Kommittén föreslår därför ett stadgande av innebörd, att Kungl. Maj:t må förordna, att två eller flera kommuner skola tillsammans utgöra en socialvårdskommun, där så prövas erforderligt för socialvårdens ändamålsenliga handhavande. Kommittén är medveten om att en så anordnad tvångsmakt från Kungl. Maj:ts sida kan komma att uppfattas som ett obehörigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Det är dock icke möjligt att gå någon annan väg. Syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle helt äventyras, därest en kommun skulle kunna förhindra en ur allmän synpunkt önskvärd förening av denna med en eller flera andra kommuner till en socialvardskommun. Inför angelägenheten att få en tillfredsställande ordning på detta område till stånd måste de kommunala särintressena vika, vare sig de bottna i traditionella eller andra skäl. Därest icke statsmakterna skulle tillerkännas befogenhet att bestämma socialvårdskommunernas område, skulle f. ö. garantierna för ett ändamålsenligt användande av de ökade statliga bidragen till socialvården komma att minskas. Kommittén kan heller icke finna, att några reella nackdelar skola uppkomma för kommunerna genom den föreslagna anordningen. Helt naturligt har Kungl. Maj:t att vid bestämmandet av socialvårdskommimens område företaga en avvägning av kommunernas olika intressen, och man torde kunna förutsätta, att all nödig hänsyn skall tagas till dessa. I den jämförliga lagstiftning, som reglerar förfarandet vid tillkomsten av nya samfälligheter, ha några riktlinjer icke uppdragits till den beslutande myndighetens ledning ifråga om storlek, befolkningstal, geografiska förhållanden m. m. Det torde ej heller vara erforderligt eller ens lämpligt att i nu ifrågavarande lagstiftning meddela dylika bestämmelser. I en tidigare avdelning (Kap. V) har kommittén redogjort för de riktlinjer, som enligt kommitténs mening böra följas vid bildandet av socialvårdskommuner, varför kommittén här inskränker sig till att åberopa vad i sagda avdelning anförts. Emellertid har kommittén funnit erforderligt, att i lagen meddelas bestämmelser angående principerna vid ifrågavarande indelningsändring i två hänseenden. Av praktiska skäl böra delar av samma kommun ej tillhöra olika socialvårdskommuner; i motsatt fall måste gränserna för de berörda socialvårdskommunernas område noggrant fixeras, vilket i sin tur skulle innebära en föga önskvärd utvidgning av det nätverk av administrativa gränslinjer,

98 varmed vårt land nu överkorsas, valet av ledamöter i socialvårdskommunernas beslutande organ skulle kompliceras, likaså uttaxerings- och uppbördssystemet. Skulle det i visst fall visa sig lämpligt, att delar av en kommun förläggas till olika socialvårdskommuner eller att allenast ett visst område av en kommun ingår i socialvårdskommun, torde förutsättningarna för en indelningsändring enligt den kommunala nyindelningslagen i regel föreligga och en sådan böra verkställas. Kommittén anser ej heller, att socialvårdskommun skall få omfatta primärkommuner tillhörande olika län. Detta skulle otvivelaktigt medföra olägenheter av administrativ art, särskilt med hänsyn till länsstyrelsens mångahanda och betydande uppgifter med avseende å socialvården. Tidigare har framhållits, att socialvårdskommuner böra inrättas samtidigt för hela landet. Detta måste äga rum, innan de delar av den reformerade sociallagstiftningen träda i kraft, vilka förutsätta kommun som huvudman. Kommittén utgår ifrån (och har i en särskild promulgationslag till lagen om socialvårdskommuner föreslagit), att länsstyrelserna skola inom viss tid efter ikraftträdandet av nämnda lag upprätta förslag till socialvårdskommuner, var inom sitt län, samt att detta förslag skall överlämnas till de berörda kommunerna för yttrande, varefter länsstyrelsen skall, efter erforderliga justeringar, överlämna ärendet jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t. Det kan naturligen inträffa att, sedan denna första indelning verkställts, det uppstår behov av förändringar i socialvårdskommunindelningen. Härvid bör uppenbarligen motsvarande procedur tillämpas. Stadgande härom återfinnes i lagförslagets 14 §. Om socialvårdskommuns beslutande och verkställande organ. Såsom förut anförts följer av socialvårdskommunens egenskap av självförvaltningssamhälle, att den måste vara utrustad med egna beslutande och verkställande organ. Vad först angår det beslutande organet, ligger det uppenbarligen närmast till hands att härför anordna ett representationssystem av det slag, som tilllämpas inom andra kommunala samfälligheter, d. v. s. en fidlmäktigeinstitution, motsvarande primärkommunernas kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige. Kommittén föreslår också att ett dylikt organ, benämnt socialvårdsfullmäktige, skall omhänderhava socialvårdskommunens beslutanderätt. När det gäller att avgöra, huru fullmäktige skola utses, kunna olika vägar beträdas; i huvudsak har man dock att välja mellan a) direkta val vid gemensamt sammanträde (stämma) med socialvårdskommunens medlemmar; b) en kombination av direkta och indirekta val å stämma och av kommunalfullmäktige resp. stadsfullmäktige; samt c) direkta val med tillämpning av kommunala vallagen. I detta sammanhang må framhållas, att, om anordningen med direkta val förordas, det måste anses självfallet att i fråga om rösträtt de vanliga bestämmelserna om rösträtt i kommunala angelägenbeter skola äga tillämpning. Denna kommitténs ståndpunkt torde icke tarva närmare motivering.

97 Innan kommittén övergår att behandla de olika alternativen, skall i korthet beröras ett spörsmål, som måste lösas, oavsett vilket alternativ som väljes, nämligen frågan om socialvårdsfullmäktiges antal. Som bekant bestämmes i en borgerlig primärkommun antalet fullmäktige inom i lag angivna gränser av kommunalstämma resp. allmän rådstuga, Att låta socialvårdskommuns medlemmar vid gemensam förrättning bestämma antalet ledamöter skulle mången gång möta praktiska svårigheter. I fråga om kyrkliga samfälligheter bestämmes antalet fullmäktige av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till de blivande socialvårdskommunernas relativt stora antal skulle en sådan anordning för deras del bliva administrativt tyngande. Det ligger nära till hands, att antalet socialvårdsfullmäktige bestämmes av länsstyrelsen allt efter socialvårdskommunernas invånarantal i överensstämmelse med de i lagen om kommunalstyrelse på landet meddelade bestämmelserna. Kommittén har stannat vid att förorda denna anordning samt förutsätter vidare, att länsstyrelsen före beslutets fattande skall inhämta yttrande från medlemmarna i socialvårdskommunen. Det enklaste förfaringssättet, mot vilket någon anmärkning ur principiell synpunkt näppeligen kan riktas, är att vederbörande kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige avgiva sådant yttrande. I fråga om valmetoden innebär det första alternativet, såsom tidigare anförts, att socialvårdsfullmäktige skola utses vid en direkt valförrättning inför någon slags kommunalstämma, gemensam för medlemmarna i samtliga de primärkommuner, som ingå i socialvårdskommunen. De vanliga reglerna om kommunalstämma skulle härvid icke kunna oförändrade tillämpas; bl. a. bör överläggning ej få förekomma och ej heller fullmaktsröstning. Den tidigare, i stort sett fiktiva metoden att låta stämma resp. allmän rådstuga välja fullmäktige har emellertid övergivits i 1930 års kommunallagstiftning. På grund av det invånarantal, som socialvårdskommunerna i normala fall komma att ha, torde även praktiska svårigheter hindra genomförandet av detta alternativ. Kommittén anser för sin del, att detsamma icke bör allvarligare övervägas. Det andra alternativet innebär, att socialvårdsfullmäktige utses genom en kombination av direkta och indirekta val såtillvida som, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utse socialvårdsfullmäktige samt i övriga fall valen förrättas å kommunalstämma, Då kommunalfullmäktige numera finnas i det övervägande antalet kommuner, som skulle beröras av den nya kommunbildningen, skulle detta alternativ innebära, att valen till socialvårdsfullmäktige i främsta rummet bleve indirekta. Mot principen att låta socialvårdsfullmäktige utses genom en valmetod, som huvudsakligen innebure en tillämpning av indirekta val, kunna vägande invändningar framställas. I första hand må erinras därom, att denna valmetod skulle innebära ett direkt avsteg från nu gällande principer i fråga om val av övriga kommunala fullmäktigeinstitutioner. Kommunmedlemmarna skulle härigenom berövas möjligheten att utöva ett direkt inflytande på den beslutande församlingens sammansättning. Visserligen finnas redan nu undantag från dessa grundsatser, men de beröra icke så betydelsefulla grenar av den 7—2264 42

98 kommunala verksamheten som socialvården. Den starkaste invändningen mot ifrågavarande alternativ är emellertid, att själva valmetoden kan hos ledamöterna av socialvårdsfullmäktige framkalla eller befästa uppfattningen, att de i första hand äro representanter för och ansvariga gentemot den egna primärkommunen och endast i andra hand socialvårdskommunens förtroendemän. Uppenbarligen bör allt göras, som kan bidraga till att socialvårdskommunen i den allmänna uppfattningen framstår som en fristående samfällighet med självständigt ansvar för socialvården inom sitt område. Denna tanke bör vara levande för såväl kommunens medlemmar som dess valda representanter. Risk torde onekligen finnas för att uppnåendet av detta mål försvåras, om primärkommunernas fullmäktige skola välja socialvårdsfullmäktige. Kommittén bygger visserligen detta antagande på i främsta rummet psykologiska skäl, men dessas betydelse får i detta sammanhang icke undervärderas. Det måste därför ingiva betänkligheter att förorda denna valmetod, som i och för sig kan befaras hellre konservera förefintliga intressemotsättningar mellan kommunerna än att undanröja sådana, Å andra sidan är ifrågavarande alternativ lätt att genomföra i praktiken. Valet kan ske utan att någon extra allmän valförrättning kommer till stånd på de orter, där fullmäktige finnas, och utan att några extra kostnader behöva uppkomma. Om detta alternativ väljes, måste regler utfärdas angående det antal socialvårdsfullmäktige, som skall väljas av envar primärkommun. Detta spörsmål skulle kunna lösas så, att fördelningen av platserna gjordes av länsstyrelsen allt efter kommunernas invånarantal. Kommittén anser sig emellertid på grund av ovan anförda skäl icke böra förorda en tillämpning av sist avhandlade valmetod utan har stannat vid att föreslå, att socialvårdsfullmäktige skola utses genom allmänna val enligt den kommunala vallagen. F ö r denna lösning av frågan talar redan den omständigheten, att man härigenom vinner överensstämmelse med vad som gäller i fråga om val av övriga kommunalrepresentationer. Vidare framträder härigenom med skärpa socialvårdskommunens karaktär av självständig, från primärkommunerna fristående kommunal samfällighet. Denna valmetod är över huvud taget icke behäftad med de nackdelar, som enligt vad ovan anförts kunna uppkomma vid indirekta val; förutsättningarna för att socialvårdsfullmäktige skola framstå såsom hela socialvårdskommunens direkta förtroendemän och ej såsom valda representanter för vissa områden inom kommunen måste uppenbarligen vara större än om den indirekta metoden väljes. Å andra sidan är det klart, att frågan om det inbördes förhållandet mellan socialvårdskommunen och dess primärkommuner icke uteslutande eller ens till övervägande delen är beroende av metoden för val av socialvårdsfullmäktige, men vid valet mellan olika tänkbara system bör uppenbarligen det väljas, som erbjuder de största förutsättningarna för att fullmäktiges arbete icke skall påverkas av ovidkommande hänsyn. Det kan naturligen resas invändningar ur såväl ekonomiska som praktiska synpunkter mot förslaget att för ifrågavarande ändamål inrätta nya allmänna

99 val vid sidan av redan bestående, men kommittén anser, att fördelarna med ett dylikt system väga tyngre än de nackdelar, som kunna uppkomma. Det låter sig näppeligen göra att vid dessa val indela socialvårdskommunen i valkretsar. En obligatorisk valkretsindelning av ett område av nu ifrågavarande storlek drabbas naturligen av invändningen, att syftet med den proportionella valmetoden förfelas. Denna metod innebär som bekant, att de större partierna bli över- och de mindre underrepresenterade, och ju mindre valkretsarna äro, desto större bli disproportionerna. Detta framträder särskilt starkt, när endast ett begränsat antal representanter skall väljas. Kommittén föreslår därför att — i likhet med vad som är fallet vid municipalfullmäktigeval — indelning i valkretsar ej skall ske. Kommittén saknar anledning att i detta sammanhang närmare ingå på vissa spörsmål, som sammanhänga med själva valförrättningen. Det blir emellertid, såsom av det ovan sagda framgår, erforderligt att företaga vissa ändringar i den kommunala vallagen. I fråga om dag för valet må här anföras vissa synpunkter. Efter de ändringar i den kommunala vallagen, vilka beslötos av 1942 års riksdag, gäller i fråga om allmänna kommunalval, att val av landstingsmän, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige skola förrättas tredje söndagen i september månad, val av municipalfullmäktige första söndagen i oktober månad samt val av kyrkofullmäktige tredje söndagen i sistnämnda månad. Att för val av socialvårdsfullmäktige inrätta särskild valdag bör uppenbarligen undvikas, utan böra dessa val sammanföras med annat sådant å redan bestående valdag. Härvid synes lämpligt, att socialvårdsfullmäktigevalen sammanföras med kyrkofullmäktigevalen. Antalet deltagare i sistnämnda val är som bekant betydligt mindre än vid övriga val, varför några mera betydande svårigheter icke torde uppkomma vid valförrättningens genomförande. Den omständigheten, att intet av dessa val har politisk innebörd, talar enligt kommittén ytterligare till förmån för denna lösning av frågan. Möjligen skulle kunna inträffa, att val av fullmäktige för församling, fullmäktige för kyrklig samfällighet, fullmäktige för skoldistrikt samt socialvårdsfullmäktige härigenom skulle komma att ske samtidigt, men detta skulle vara ett rent undantagsfall, som icke bör inverka på frågans lösning. Socialvårdsfullmäktiges arbetsformer. Av sakens natur följer, att socialvårdsfullmäktiges arbetsformer lämpligen böra ordnas i nära överensstämmelse med kommunalfullmäktiges; till övervägande delen kan en rättslig reglering av dessa spörsmål också ske genom en hänvisning till vad som gäller i fråga om kommunalfullmäktige. Såsom inledningsvis framhållits, har kommittén i förslaget till lag om socialvårdskommuner använt detta förfaringssätt. Här nedan skall dock i korthet angivas, vilka stadganden i lagen om kommunalstyrelse på landet (LKL), som i tillämpliga delar enligt kommitténs förmenande böra gälla i fråga om socialvårdsfullmäktige och som alltså omfattas av en i lagförslaget angående socialvårdskommuner gjord allmän hänvisning till L K L .

100 I 15 § L K L meddelas föreskrifter angående val av ordförande och vice ordförande. Någon anledning att i dessa avseenden föreslå separata föreskrifter för socialvårdsfullmäktige finnes icke. Angående kommunalfullmäktiges sammanträden stadgas i 17 § 1 mom. L K L jämförd med 37 § samma lag, att tre ordinarie kommunalfullmäktigesammanträden årligen skola hållas, nämligen ett under tiden fr. o. m. 16 mars t. o. m. 30 april för besluts fattande i anledning av berättelsen om föregående års räkenskaper och förvaltning, ett under tiden fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. 15 november för fastställande av kommunens utgifts- och inkomststat samt ett i december månad för anställande av val till de befattningar inom kommunen, vilka vid årets slut bliva lediga ävensom av revisorer och revisorssuppleanter. Dessa sammanträdesturer synas lämpa sig väl även för socialfullmäktige. I fråga om extra sammanträde föreskriver 37 § LKL, att sådant må beslutas av länsstyrelsen eller kommunalnämnden eller fullmäktiges ordförande eller efter framställning av fullmäktiges majoritet. I fråga om socialvårdsfullmäktige torde tydligen ingen annan förändring vara att vidtaga i denna ordning än att socialnämnden skall äga påkalla extra sammanträde. Däremot föreligger intet behov av dylik rätt för de i socialvårdskommunen ingående kommunernas kommunalnämnder. I fråga om kungörelse av socialvårdsfullmäktiges sammanträden böra de i 19 § L K L meddelade bestämmelserna lända till efterrättelse. Beträffande införande i tidningspressen av tillkännagivande om tid och ställe för socialvårdsfullmäktiges sammanträden kunna de i 19 § L K L meddelade bestämmelserna gälla. Uttrycket »ortstidningar» i nyssnämnda lagrum får tydligen i dylikt fall åsyfta tidningar, vilka äro spridda inom socialvårdskommunens område. I fråga om socialvårdsfullmäktiges beslutförhet skola enligt förslaget de i 39 § L K L meddelade bestämmelserna gälla, därvid böter för utevaro från sammanträde tydligen böra tillfalla socialvårdskommunens kassa. Att envar socialvårdsfullmäktig skall äga en röst följer av fullmäktigeinstitutionens karaktär. I detta hänseende skall således bestämmelsen i 40 § L K L äga motsvarande tillämpning. Rätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer ordförande och vice ordförande av kommunalstämma att närvara vid kommunalfullmäktiges sammanträden äger ingen motsvarighet i nu förevarande sammanhang; däremot bör sådan rätt tillkomma ordföranden och vice ordföranden i socialnämnden. Platsen för socialvårdsfullmäktiges sammanträden skall, i analogi med bestämmelsen i 16 § L K L , bestämmas av socialvårdsfullmäktige. I fråga om beredning av ärende, som skall företagas till avgörande av socialvårdsfullmäktige, bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla bestämmelsen i 20 § LKL, dock att vad där stadgas angående kommunalnämnd skall gälla socialnämnd. Bestämmelserna i 21 § L K L angående sammanträdes ajournering kunna oförändrade bliva tillämpliga å socialvårdsfullmäktige; detsamma är förhållandet med bestämmelserna i 22 § L K L angående ordförandens åligganden samt ordningen för ny frågas väckande.

101 Beträffande formerna för besluts fattande förutsätter kommittén, att de i 23 § 1 mom. L K L meddelade bestämmelserna skola komma till analogivis tilllämpning. Däremot har inom kommittén rått tvekan, huruvida för socialvårdsfullmäktiges del skall gälla det i kommunallagarna upptagna kravet på kvalificerad majoritet för vissa besluts giltighet (23 § 2 mom. LKL). Kommittén är icke övertygad om, att det av materiella skäl skulle vara nödvändigt att binda socialvårdsfullmäktige vid ifrågavarande kvalifikationsbestämmelser. Under vissa förhållanden kunna dylika stadganden vara ett hinder för en ur allmän synpunkt önskvärd utveckling; å andra sidan kan man naturligen icke bortse ifrån att de erbjuda ett minoritetsskydd, som understundom kan vara behövligt. Kommittén har emellertid stannat vid att föreslå, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet i L K L skola komma till analogivis användning såvitt angår socialvårdsfullmäktige. Avgörande för denna kommitténs ståndpunkt har varit, att det icke ansetts lämpligt att i samband med nu föreslagna lagstiftning, som ju endast berör en del av det kommunala verksamhetsområdet, sätta frågan om institutet kvalificerad majoritet under allmän debatt. För sådana beslut av socialvårdsfullmäktige, vilka avse frågor enligt 23 § 2 mom. a)—b) L K L skall sålunda enligt förslaget fordras 2U majoritet. Kommittén anser vidare lämpligt, att bestämmelser meddelas motsvarande stadgandena i 23 § 2 mom. c) L K L angående kvalificerad majoritet för beslut, som avser anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt, men för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i kommun, där högsta uttaxeringen av allmän kommunalskatt överstiger 9 kronor för skattekrona. Vid bestämmandet av det skattetryck, som skall föranleda att kvalificerad majoritet erfordras för ett beslut av socialvårdsfullmäktige i nu omförmält ämne, kan man överväga tvenne alternativ. Det ena innebär, att kvalificerad majoritet skall fordras, så snart uttaxeringen av allmän kommunalskatt i någon i socialvårdskommun ingående primärkommun överstiger visst belopp. Mot detta alternativ kan anföras, att socialvårdskommunen härigenom kan bliva alltför beroende av primärkommunernas sätt att handhava sina ekonomiska angelägenheter; det måste tvärtom anses önskvärt, att socialvårdskommunerna även i det hänseende, varom nu är fråga, stå så fristående som möjligt i förhållande till de i dem ingående primärkommunerna. Kommittén har därför funnit lämpligast, att frågan om kvalificerad majoritet göres beroende av socialvårdskommunens eget skattetryck. Såsom tidigare antytts och som i det följande skall ytterligare utvecklas, föreslår kommittén, att socialvårdskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av en särskild skatt till socialvårdskommunen. Det gäller i detta sammanhang tydligen att avgöra, vilket skattetryck inom socialvårdskommunen, som närmast motsvarar den i 23 § 2 mom. c) L K L angivna uttaxeringen av allmän kommunalskatt om 9 kronor för skattekrona, Uppenbarligen får man härvid gå fram efter mycket schematiska linjer. Verkställda undersökningar visa, att den på socialvårdsändamål belöpande delen av uttaxeringen av allmän kommunalskatt är ytterst skiftande.

102 Å andra sidan är man i enkelhetens intresse nödsakad att meddela rent generella föreskrifter. På denna punkt måste verkningarna av varje förslag te sig synnerligen ovissa. Kommittén har emellertid funnit, att den uttaxering av skatt till socialvårdskommunen per skattekrona, som närmast kan anses motsvara den i 23 § 2 mom. c) L K L angivna skattesatsen 9 kronor per skattekrona, lämpligen bör fastställas till hälften av sistnämnda belopp, eller 4: 50 per skattekrona. Spörsmålet bör dock tagas upp till förnyat övervägande, sedan erfarenhet vunnits angående verkningarna av den föreslagna bestämmelsen. Även stadgandet i 23 -§ 2 mom. d) L K L bör äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut av socialvårdsfullmäktige. Här uppkomma spörsmål av samma natur, som det nyss behandlade. I överensstämmelse med vad i samband därmed föreslagits förordar kommittén, att Va majoritet skall erfordras för höjande av under året näst före det, som höjningen avser, utgående anslag, då höjningen skall utgöra mer än 25 % av förutvarande anslaget i socialvårdskommun, där högsta uttaxeringen av skatt till kommunen överstiger 4 kronor 50 öre per skattekrona, mera än 15 % av förutvarande anslaget, där högsta uttaxeringen överstiger 6 kronor per skattekrona, och mer än 10 % av förutvarande anslaget, där högsta uttaxeringen av nyss omförmälda skatt överstiger 7 kronor 50 öre per skattekrona. I överensstämmelse med 23 § 2 mom. e), f) och g) L K L skall vidare enligt kommitténs förslag kvalificerad majoritet erfordras för sådana beslut av socialvårdsfullmäktige, varigenom anslag beviljas, till vilka medel skola anskaffas genom upplåning, eller varigenom lån upptagas eller förnyas, borgen ingås, tiden för erhållet låns återbetalande förlänges eller oguldna utskylder efterskänkas, såframt fråga ej är om antagande av ackord. Av sakens natur följer, att någon tillämpning av stadgandet i 23 § 2 mom. h), jämfört med 44 § 3 mom. LKL, angående anordnandet av centraliserad medelsförvaltning icke är aktuell för socialvårdskommuns del, då dennas medelsförvaltning i princip städse skall vara centraliserad och underordnad socialnämnden. Härtill återkommer kommittén i det följande. I fråga om ersättning åt ordförande och ledamöter av socialvårdsfullmäktige, förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträden, ledamots reservationsrätt m. m. bör i tillämpliga delar gälla vad i motsvarande hänseende finnes stadgat i 2 och 3 kap. L K L med avseende å kommunalfullmäktige. Om socialnämnd. Såsom tidigare angivits föreslår kommittén, att det lokala handhavandet av huvudparten av socialvårdsuppgifterna skall anförtros ett nytt organ, socialnämnd, vilken skall vara obligatorisk i varje kommun, fristående primärkommuner, såväl som socialvårdskommuner. Av sakens natur följer emellertid, att socialnämndens befogenheter måste gestalta sig olika i de olika arterna kommuner. I primärkommunerna skall socialnämnden i princip övertaga flertalet av de uppgifter, som för närvarande åvila de olika socialvårdsorganen; däremot skall nämnden i dessa kommuner i princip icke hava

103 någon befattning med de ärenden, som där tillkomma kommunalnämnd resp. drätselkammare. För socialvårdskommunernas del är förhållandet ett annat. I dessa måste finnas ett organ, som kan fylla kommunalnämnds resp. drätselkammares funktioner, i den mån dessa äro aktuella inom socialvårdskommunen. Det kan näppeligen komma ifråga att härför skapa en särskild nämnd. Socialnämnderna i socialvårdskommunerna böra därför enligt kommitténs mening hos sig förena skötseln av såväl socialvårdsuppgifter som verkställighetsbestyr i allmänhet ävensom drätsel. De förstnämnda regleras, såsom tidigare angivits, i förslaget till lag om socialnämnd m. m. Det torde vara naturligast att i denna lag jämväl meddelas bestämmelser, angående val av socialnämnderna, deras sammansättning, arbetsordning m. m. Att reglera i förslaget till lag om socialvårdskommuner återstår då vissa av socialnämndens befogenheter, vilka sammanfalla med dem som kommunalnämnden äger i primärkommuner på landsbygden. Dessa äro enligt kommitténs mening följande. I överensstämmelse med 44 § 1 mom. LKL bör socialnämnden förvalta socialvårdskommunens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handhava dess drätsel samt ombesörja verkställigheten av socialvårdsfullmäktiges beslut, i den mån ej sådan verkställighet uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer. Nämnden skall vidare hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning. Därjämte skall nämnden verkställa beredning av ärenden, som skola förekomma till behandling hos socialvårdsfullmäktige, samt avgiva infordrade betänkanden i socialvårdskommunens angelägenheter. Den skyldighet, som enligt 28 §, jämförd med 41 § L K L , åligger fullmäktiges ordförande att tillse att utdrag av fullmäktiges justerade protokoll tillställes bl. a. kommunalnämnden, bör givetvis i socialvårdskommunen föreligga i förhållande till socialnämnden. I analogi med 37 § L K L bör socialnämnden vara berättigad äska extra sammanträde med socialvårdsfullmäktige. Likaså bör ordföranden och vice ordföranden i socialnämnden äga den rättighet att närvara vid socialvårdsfullmäktiges sammanträden, som enligt 40 § L K L är tillerkänd ordförande och vice ordförande i kommunalnämnd med avseende å kommunalfullmäktiges sammanträden. De uppgifter i samband med socialvårdskommuns drätsel, vilka böra tillkomma socialnämnd, behandlas i nästa avdelning. Om socialvårdskommuns drätsel. I egenskap av specialkommun skall socialvårdskommunen ha självständig ekonomisk förvaltning. E t t betydelsefullt led häri är upprättandet av en utgifts- och inkomststat. Även härvidlag synas de i L K L meddelade bestämmelserna vara väl ägnade att äga tilllämpning i fråga om socialvårdskommun; den befattning med ifrågavarande ärenden, som i de borgerliga primärkommunerna på landsbygden tillkommer kommunalnämnden, bör i socialvårdskommunen anförtros åt socialnämnden. I fråga om utgifts- och inkomststatens uppställning och innehåll bör i överensstämmelse med 61 § L K L gälla, att å utgiftssidan upptages det löpande

104 årets brist, de belopp i kapital eller ränta, varmed socialvårdskommunens skulder under det nästföljande året förfalla till betalning, samt de anslag, som tidigare beslutats för nästföljande år, ävensom de anslag, som beslutas i samband med statens fastställande, däribland även ett anslag för oförutsedda behov. Å inkomstsidan skall upptagas det löpande årets beräknade behållning samt de inkomster, som i anledning av tidigare fattade beslut eller på annan grund kunna påräknas under det nästföljande året, så ock det belopp, som ytterligare skall anskaffas, ävensom sättet för dess skaffande. I överensstämmelse med 62 § L K L bör socialnämnden före september månads utgång uppgöra förslag till utgifts- och inkomsstat. Förslaget bör vara tillgängligt i den ordning, som är föreskriven beträffande primärkommuns statförslag. Staten skall fastställas å det fullmäktigesammanträde, som hålles under tiden fr. o. m. 1 oktober t. o. m. 15 november, samt därefter återställas till socialnämnden. Jämväl i fråga om val av revisorer, räkenskapsföring och revision samt beviljande av ansvarsfrihet skola de i fråga om primärkommun på landet meddelade bestämmelserna äga tillämpning. I samband härmed må erinras om att socialvårdskommun givetvis bör äga möjlighet att för framtida ändamål avsätta medel till fond. Detta förutsätter viss ändring i lagen om kommunal fondbildning. Om uttaxering och uppbörd. I den mån socialvårdskommunens medelsbehov ej fylles genom andra inkomster, måste erforderliga medel anskaffas genom uttaxering. Av sakens natur följer, att ifrågavarande utskylder böra utgå efter samma grunder som allmän kommunalskatt. I och för sig är det här icke fråga om någon ny skatteform utan närmast en uppdelning av primärkommunernas allmänna kommunalskatt. Förslaget innebär därför, att socialvårdskommunen skall äga uttaxera skatt på sätt om täckande av kommuns skattebehov är stadgat i lagen om kommunalstyrelse på landet. Skyldighet att utgiva sådan skatt bör åligga envar, som jämlikt senast fastställda taxeringslängd är inom socialvårdskommun skattskyldig till allmän kommunalskatt. Fördelningen å de skattskyldiga av beslutad utdebitering bör ske i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen i senast fastställda taxeringslängd påförts envar skatteskyldig. Beträffande uppbördssystemet kunna olika alternativ tänkas, övervägas kan naturligen att låta socialvårdskommunen själv, genom socialnämnden, omhänderhava debitering och uppbörd av skatten till kommunen. E t t sådant system skulle emellertid enligt kommitténs förmenande bliva onödigt komplicerat; socialnämndens ledamöter och eventuella befattningshavare skulle belastas med ett tidskrävande arbete, som vore främmande för nämndens egentliga arbetsuppgifter, eller ock måste särskild personal anställas. För de skattskyldigas del skulle denna metod också medföra väsentliga olägenheter, i det att den torde förutsätta särskilda uppbördsstämmor för skatten till sociaivårdskommunen. Ett annat alternativ är att låta uppbörden omhänderhavas av

105 länsstyrelserna, såsom kan ske i fråga om landstingsskatt och vägskatt. Kommittén hyser dock betänkligheter emot att förorda ett dylikt system, som i icke ringa rnån skulle öka länsstyrelsernas redan nu stora arbetsbörda. Den enklaste metoden är otvivelaktigt att låta debitering och uppbörd ske genom samma organ som den allmänna kommunalskatten, eller med andra ord på samma sätt som i fråga om utskylder, vilka beslutats av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige. Samma metod användes av de fattigvårdssamhällen, vilka bildats enligt 6 § fattigvårdslagen. Kommittén vill förorda, att denna metod kommer till användning jämväl i fråga om den skatt varom nu är fråga. Vad socialvårdsfullmäktige beslutat till uttaxering, skall således genom socialnämnden delgivas kommunalnämnderna i de kommuner, vilka ingå i socialvårdskommunen, varefter kommunalnämnderna skola verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med den allmänna kommunalskatten samt redovisa inflytande medel till socialnämnden. Härigenom slipper man upprätta särskilda debiterings- och uppbördslängder för skatten till socialvårdskommunen; för primärkommunernas del torde det extra arbete, som förorsakas av uträknandet av skatten ifråga och dess upptagande under särskild rubrik i längderna, icke bliva alltför betungande. D e t här föreslagna systemet förutsätter vidare, bl. a., att vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare skall meddela beslut i anledning av anmärkning mot debiterings- och uppbördslängden jämväl i vad avser skatten till socialvårdskommunen. Å debetsedlarna bör denna skatt upptagas under särskild rubrik. Någon ändring av reglerna angående uppbördsstämmor föranledes icke av den föreslagna skatten. Ej heller finnes anledning att i fråga om upprättandet av restlängd eller indrivning av restantier avvika från den ordning, som gäller för allmänna kommunalutskylder. Indrivning av resterande skatt till socialvårdskommunen skall alltså av vederbörande utmätningsman verkställas genom utmätning eller införsel samt indrivna medel redovisas till kommunalnämnden eller drätselkammaren för att av nämnda myndigheter tillställas socialnämnden.. Därest icke full betalning kan erhållas för samtliga de å debetsedeln upptagna utskylderna, skall tydligen, med tillämpning av den i 17 kap. handelsbalken angivna förmånsordning, i första hand avräkning ske å kommuns fordran för fastighetsskatt, varefter av kommunal-, kyrko- och socialvårdsfullmäktige beslutade utskylder skola hava lika rätt. Av det föreslagna uppbördssystemet torde följa, att vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare skall äga rätt att i den i kommunallagarna föreskrivna ordning besluta om avkortning av skatt till socialvårdskommunen. Något missbruk av denna rätt torde icke behöva befaras, då den ju för sitt utövande förutsätter antingen att fordringsrätten upphört eller att taxeringen elleir debiteringen blivit ändrad till den skatteskyldiges förmån. Huruvida motsvarande rätt skall föreligga för kommunalnämnd eller drätselkammare i fråga om avskrivning av skatt till socialvårdskommun synes mera tveksamt. H ä r må erinras om att kommunalnämnd, som omhänderbar uppbörd av vägskatt, icke

106 tillerkänts befogenhet att besluta om vare sig avkortning eller avskrivning, vilken rätt i stället tillkommer länsstyrelsen; å andra sidan äger kommunalnämnd resp. drätselkammare rätt att besluta om avskrivning av utskylder, som beslutats av den kyrkliga kommunen, och detta även när denna utgöres av kyrklig samfällighet. Då avskrivningsåtgärden icke har några verkningar med avseende å fordringsrätten och för att icke komplicera avskrivningsförfarandet, som ju med hänsyn till vederbörande kommuns eget intresse bör komma till användning först efter sorgfällig prövning, har kommittén stannat vid att förorda, att kommunalnämnden resp. drätselkammaren skall äga rätt fatta beslut om avskrivning av skatt till socialvårdskommunen. Skulle missbruk förekomma, har socialnämnden möjlighet att vidtaga åtgärder för utskyldernas indrivande. Om underställning. Även socialvårdskommunen bör vara underkastad den statsmakternas särskilda kontroll över den ekonomiska verksamheten, som yttrar sig i skyldigheten att underställa högre myndighet vissa beslut och erhålla fastställelse härå. De i 79 § 1 mom. a) och b) L K L härutinnan meddelade bestämmelserna synas vara väl ägnade att äga tillämpning jämväl i fråga om beslut av socialvårdsfullmäktige. Däremot finnes för socialvårdskommunens del intet utrymme för stadgandet i 79 § 1 mom. c) L K L angående beslut om nya eller förhöjda avgifter å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser, som anvisats åt densamma, eller de inrättningar, som äro gjorda till dess betjänande. Beträffande socialvårdskommuns underställningsfria lånerätt är det tydligen önskvärt, att man erhåller regler, som i möjligaste mån få samma verkningar som motsvarande bestämmelser för primärkommunernas del. I det senare fallet är den fria lånerätten uppdelad i en av utdebiteringen oberoende del, närmast avsedd att tillgodose kommunernas behov av kassaförlag, och en av utdebiteringen beroende del. Visserligen är socialvårdskommunen icke beroende av kassaförlag i samma utsträckning som kommun, vilken bedriver industriell verksamhet (gas-, elektricitets- och vattenverk m. m.), men otvivelaktigt föreligger —• icke minst enär skatten ej inflyter förrän viss tid förflutit in på ett år — ett behov därav. Att för en fri upplåning, avsedd att tillgodose nyssnämnda syfte, på förhand bestämma generella regler, som komma att giva ett för samtliga socialvårdskommuner tillfredsställande resultat, är givetvis synnerligen svårt. Man får även här nöja sig med schematiska regler och senare företaga de jämkningar som tillämpningen visar vara erforderliga, De principer, vara stadgandet i 79 § 2 mom. första stycket L K L vilar, synas emellertid kunna läggas till grund för en lösning av förevarande spörsmål. Enligt denna bestämmelse äger kommun upptaga underställningsfria lån, ställda på högst ett års betalningstid, intill ett sammanlagt belopp, motsvarande en uttaxering av 3 kronor för varje å kommunen belöpande skattekrona enligt den under nästföregående år fastställda taxeringslängden. Kommittén föreslår en tillämpning av motsvarande grunder, dock

107 att den sammanlagda upplåningen ej får överstiga vad som motsvarar en uttaxering av en krona 50 öre för varje å socialvårdskommunen belöpande skattekrona. Beträffande socialvårdskommunernas underställningsfria lånerätt i övrigt torde skäl finnas för i viss mån restriktiva bestämmelser. Hänsyn måste uppenbarligen tagas till att skattebetalarna i socialvårdskommunen ha att svara jämväl för de skulder, som åvila resp. primärkommun, eventuellt även municipalsamhälle. De regler, som enligt kommunallagarna gälla för församlingarna och municipalsamhällena, torde emellertid vara för snävt hållna för att böra tillämpas i fråga om socialvårdskommunerna. Det synes lämpligt, att man härvidlag liksom i fråga om de borgerliga primärkommunerna gör den fria lånerätten beroende av utdebiteringens storlek. Kommittén föreslår därför, att socialvårdskommunen skall äga utan underställning upptaga lån intill en sammanlagd summa, motsvarande för varje skattekrona en uttaxering av det belopp, varmed uttaxeringen för det löpande året understiger fyra kronor 50 öre, dock högst en krona 50 öre för varje skattekrona. Dylikt lån skall vara ställt att återbetalas inom fem år. Intill dess de nu förordade bestämmelserna angående den fria upplåningsrätten kunna vinna tillämpning, måste denna tydligen fastställas från fall till fall. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på länsstyrelsen att meddela erforderliga bestämmelser härutinnan. Enligt lagen om kommunal nyindelning skall motsvarande rätt tillkomma Konungen, men i nu förevarande fall synes en sådan anordning vara alltför omständig. I fråga om länstyrelsens fastställelse å vissa beslut, ävensom angående rätten att anföra besvär över socialvårdsfullmäktiges beslut skola de i L K L härutinnan meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Lagstiftningens ikraftträdande. Kommittén har utgått från förutsättningen, att den föreslagna lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1947. Av sakens natur följer, att åtskilliga spörsmål måste regleras i samband härmed, icke minst det inbördes ekonomiska förhållandet mellan socialvårdskommunerna och de däri ingående primärkommunerna. Till stor del avse dessa spörsmål angelägenheter, vilka äga relevans, när socialvårdskommunerna första gången bildas, men vilka därefter endast undantagsvis bliva aktuella och då närmast i samband med jämkningar i tidigare beslutad indelning. Av dessa skäl synes det kommittén lämpligast, att erforderliga övergångsbestämmelser sammanföras i en särskild lag, lag om införande av lagen om socialvårdskommuner. Förslag till en dylik s. k. promulgationslag har uppgjorts av kommittén och återfinnes på annan plats i detta betänkande. I följande avdelning skall lämnas en redogörelse för vissa synpunkter, som ligga till grund för detta förslag.

108 K a p . VII. Förslag till l a g om införande av lagen om socialvårdskommuner. Allmän motivering. I detta lagförslag ha samlats erforderliga övergångsbestämmelser till lagen om socialvårdskommuner. I huvudsak kan kommittén härutinnan inskränka sig till att hänvisa till vad som anföres vid den å annat ställe i betänkandet intagna speciella motiveringen till lagförslagets olika paragrafer. Här skola emellertid behandlas vissa likvidationsspörsmål, som uppkomma vid bildandet av socialvårdskommuner. Likvidationsspörsmål i samband med bildandet av socialvårdskommuuer. E n socialvårdskommun är i så måtto en kommunal nybildning, som de primärkommunala gränserna inom kommunen upphört att gälla, såvitt angår socialvårdsangelägenheterna. Nybildningen har dock icke den karaktären, att de i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning meddelade bestämmelserna äro tillämpliga. Denna lag förutsätter bl. a,, att de av en indelningsändring berörda kommunernas ekonomiska förhållanden i allmänhet ordnas genom en uppgörelse, som fastställes av Konungen. I lagen lämnas vissa riktlinjer för en sådan uppgörelses innehåll; bl. a. stipuleras att, då kommun ingår i nybildad sådan, dess tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser skola tillkomma den nybildade kommunen. Dessa principer kunna enligt kommitténs förmenande icke analogivis tilllämpas, då socialvårdskommun bildas. De speciella förhållanden, som ha framkallat förslaget om denna form av specialkommun, böra leda till att likvidationsspörsmålen lösas på sätt, som bättre främjar nybildningens syfte och som göra denna bättre ägnad att fullgöra sina uppgifter. Lagen om socialvårdskommuner syftar till en genomgripande ändring av ett betydande antal kommuners organisation, en ändring som är avsedd att komma till stånd samtidigt och efter en jämförelsevis kort förberedelseperiod. Det är därför naturligt, att man måste eftersträva så enkla och schematiska regler som möjligt vid lösningen av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden. För att socialvårdskommunen skall kunna fullgöra sina åligganden på socialhjälpens (fattigvårdens) område fordras bl. a. omedelbar tillgång till vissa fattigvårdsanstalter. Detta bör uppenbarligen principiellt ske genom att socialvårdskommunen övertager de hem och anstalter, som använts för fattigvårdsändamål av de primärkommuner, som ingå i socialvårdskommunen. Dessa hem äro mycket olika i fråga om ålder, platsantal, standard, o. s. v.; vissa av dem kunna utan vidare användas av socialvårdskommunen, andra tarva mer eller mindre genomgripande reparationer, och åter andra böra med hänsyn

109 till sitt dåliga skick eller sitt begränsade platsantal läggas ned. En generell regel, enligt vilken socialvårdskommunen skulle mot ersättning inlösa primärkommunernas ålderdomshem, skulle drabba såväl socialvårdskommuner som primärkommuner mycket orättvist; den skulle också giva anledning till tvister och slitningar mellan kommunerna och försvåra reformens genomförande. Men oavsett detta tala enligt kommitténs förmenande starka skäl i övrigt för att ålderdomshemmen skola övertagas av socialvårdskommunerna utan vederlag. De primärkommuner, som ingå i socialvårdskommun, befrias härigenom från ansvaret för sina åldringars vård, samtidigt som vårdmöjligheterna för de intagna väl i regel kunna förbättras under socialvårdskommunens huvudmannaskap. Ett förbilligande av vården bör i åtskilliga fall vara möjligt genom ett mera rationellt tillvaratagande av arbetskrafter och vårdutrymmen. Man bör vidare måhända ej heller bortse från risken, att primärkommunerna i avbidan på reformens genomförande skulle engagera sig för onödigt vidlyftiga och dyrbara byggnadsprojekt, om garantier funnes, att de erhölle ersättning härför vid en framtida överlåtelse. Av nu anförda skäl förordar kommittén, att ålderdomshemmen utan vederlag skola övertagas av socialvårdskommunerna fr. o. m. lagens ikraftträdande, d. v. s. den 1 januari 1947. Om med ålderdomshemmet är förenat jordbruk eller skogsbruk, bör överlåtelsen till socialvårdskommunen dock avse allenast själva byggnaderna med inventarier samt så mycket tomtmark och trädgårdsland, som erfordras för hemmets behov. Vissa kommuner häfta i skuld med större eller mindre belopp på grund av lån, som upptagits för uppförandet eller övertagandet av åldersdomshem, andra kommuner åter ha ej behövt upptaga lån (t. ex. på grund av donation) eller ha guldit dessa. Därest socialvårdskommunen skulle övertaga betalningsansvaret för dylik gäld, torde i många fall kunna uppkomma avsevärda orättvisor. Sålunda skulle den kommun, som amorterat sina lån i rask takt, komma i en sämre ställning än den kommun, som använt längre amorteringstid, samt den kommun, som disponerat över tillgängliga medel för förvärv av ålderdomshemmet, komma i sämre läge än den, som skuldsatt sig härför. I många fall skulle de kommuner, som uppskjutit lösningen av sina anstaltsfrågor intill senare tid, vinna fördelar på bekostnad av andra kommuner, vilkas repre : sentanter varit angelägna att i god tid sörja härför. Med hänsyn härtill och på grund av de fördelar i olika avseenden, av vilka kommunerna bliva delaktiga genom medlemsskapet i en socialvårdskommun, föreslår kommittén, att ansvarigheten för skuld som vilar å eller tillkommit för hem, som här avses, skall förbliva hos vederbörande kommun även sedan hemmet övertagits av socialvårdskommunen. I vissa fall kunna omständigheterna vara sådana, att nu angivna regel skulle verka otillfredsställande, nämligen när en kommun med ansträngd ekonomi och svagt skatteunderlag häftar i skuld för lån, som vilar å eller tillkommit for ålderdomshem, som utan vederlag övertages av socialvårdskommun. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj:t under dylika förhållanden

110 må kunna förordna, att socialvårdskommunen skall för hemmet utge ersättning i penningar, att utgå på en gång eller under viss övergångstid. I det föregående ha endast behandlats sådana fall, där vederbörande primärkommun ensam varit ägare av ålderdomshemmet. Samma regler böra i princip gälla, där ålderdomshemmet tillhör flera kommuner samfällt eller kommunalförbund, såframt samtliga berörda kommuner ingå i samma socialvårdskommun. Den omständigheten, att socialvårdskommunen i nu nämnda fall principiellt skall övertaga ålderdomshemmen, bör uppenbarligen icke hindra, att äganderätten till ett sådant hem kvarbliver hos vederbörande primärkommun, om socialvårdskommunen icke har användning för hemmet för något kommunens gemensamma behov. En inventering av hemmen inom den blivande socialvårdskommunen för att utröna detta bör följaktligen komma till stånd innan den föreslagna reformen träder ut i livet. Frågan om överlåtandet av ålderdomshem å socialvårdskommun kompliceras i de fall, då hemmet tillhör flera kommuner samfällt eller kommunalförbund samt icke alla berörda kommuner ingå i samma socialvårdskommun, vare sig detta sammanhänger med att de tillhöra olika socialvårdskommuner eller därmed, att någon av kommunerna står utanför sådan kommun. I dessa fall måste avgöras, vilken kommun eller socialvårdskommun som skall övertaga hemmet. Kommittén föreslår, att spörsmålet härom skall bli föremål för uppgörelse mellan alla berörda parter, därvid, om ej särskilda skäl till annat föranleda, hemmet skall tilläggas den kommun, inom vars område det är beläget. Det synes i detta fall vara rimligt, att kommun eller socialvårdskommun, som övertager egendomen, jämväl övertager därå vilande gäld. Här ovan angivna regler angående övertagandet av ålderdomshem skola i princip också tillämpas i fråga om annan fast egendom, som varit upplåten för socialvårdsändamål. Verkan härav sammanhänger med frågan om huvudmannaskapet för övriga kommunala socialvårdsanstalter, framför allt sådana för barnavårdsändamål. Detta spörsmål är föremål för kommitténs överväganden i samband med pågående utredning om revision av barnavårdslagstiftningen. I den mån denna utmynnar i förslag, att kommunerna resp. socialvårdskommunerna skola vara huvudmän för barnhemmen eller vissa typer därav, skola likvidationsfrågorna mellan kommuner och socialvårdskommuner lösas på samma sätt som i fråga om ålderdomshemmen. Bland de primärkommunernas tillgångar i övrigt, i fråga om vilka likvidationsspörsmålen bliva aktuella vid bildandet av socialvårdskommuner, märkas bl. a. inventarier, fonder och fordringar av olika slag, allt i den mån de äga samband med verksamhet, som socialvårdskommun skall övertaga. Inventarierna böra givetvis följa den fastighet till vilken de höra. Det synes också kommittén riktigast, att fond, som avsatts för uppgift, som socialvårdskommunen skall övertaga, överföres till denna kommun för att där tillgodose samma ändamål. Vad däremot primärkommunerna tillhöriga fordringar angå, t. ex. skattefordringar eller fordringar hos samfällighet eller enskild

Ill i anledning av meddelad hjälp, förordar kommittén, att dessa, i den mån de uppstått före den 1 januari 1947, skola behållas av vederbörande kommun. För ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden måste en uppgörelse komma till stånd. Härvid skall bl. a. preciseras den egendom, som skall övertagas av socialvårdskommun. Enligt förslaget skall uppgörelsen underställas länsstyrelsen för godkännande. Kan uppgörelse ej träffas eller vägrar länsstyrelsen godkännande, skall ärendet med länsstyrelsens yttrande överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

112 Kap. VIII. Redogörelse för av kommittén verkställd provindelning av vissa län i socialvårdskommuner. Såsom tidigare anförts har kommittén icke uppgjort något förslag till en hela riket omfattande indelning i socialvårdskommuner. Detta skulle ha förutsatt ingående och tidsödande utredningar, vilkas tyngdpunkt måst förläggas till länsområdena. Riktigare synes vara att sådana förslag efter antagandet av lagen om socialvårdskommuner upprättas av länsstyrelserna i samförstånd med vederbörande primärkommuner. För att erhålla en uppfattningom den föreslagna lagstiftningens verkningar med avseende å de lokala samfälligheternas gestaltning har kommittén emellertid på prov indelat vissa län i socialvårdskommuner. Dessa äro Uppsala, Kristianstads, Skaraborgs och Västernorrlands län. Indelningen har i fråga om Uppsala, Kristianstads och Skaraborgs län skett under medverkan av befattningshavare vid resp. länsstyrelse. I särskilda förteckningar (Bil. A—E i slutet av detta betänkande) redovisas resultaten av denna provindelning; i fråga om Uppsala län föreligga tvenne alternativ, redovisade var för sig. I förteckningarna angives för varje socialvårdskommun däri ingående primärkommuner samt areal och invånarantal. Provindelningen har verkställts med utgångspunkt från de den 1 januari 1938 rådande förhållandena. Indelningen belyses, såvitt angår Uppsala, Kristianstads och Skaraborgs län, av kartor, intagna i slutet av betänkandet (Bil. F—I). Det må ytterligare betonas, att denna provindelning icke innebär förslag från kommitténs sida, att socialvårdskommunerna i de enskilda fallen skola så sammansättas, som förteckningarna giva vid handen, utan syftet har, som nämnts, varit att erhålla exempel på den föreslagna lagstiftningens effekt med avseende å kommunindelningen. Till grund för provindelningen har i huvudsak legat följande principer. Någon enhetlig norm för socialvårdskommunernas storlek har givetvis icke kunnat följas, men en allmän riktlinje har varit, att invånarantalet borde hålla sig omkring 3 500—4 000. Av de två alternativen för Uppsala län grundas alternativ 1 på denna förutsättning, medan i fråga om alternativ 2 valts ett något lägre invånarantal som utgångspunkt, nämligen omkring 3 000. I de enskilda fallen förete socialvårdskommunerna stora avvikelser såväl uppåt som nedåt från nämnda gränser för invånarantalet. Detta sammanhänger med att hänsyn tagits till ett antal andra faktorer. Bland dessa märkas bebyggelsens lokalisation, befolkningens täthet, kommunikationer, näringsgeografisk struktur o. d. Hänsyn har också tagits till förekomsten av tidigare indelningar i olika avseenden och redan existerande samarbeten på socialvårdens område kommunerna emellan. Vid provindelningen har kommittén eftersträvat att icke bryta domsagoindelningen och indelningen i landsfiskalsdistrikt. Största möjliga hänsyn

113 har även tagits till bestående pastoratsindelning. Där så kunnat ske, har hänsyn tagits till bestående indelning i provinsialläkaredistrikt; med hänsyn till den utveckling, som äger rum på detta område, har dock icke varit någon avgörande synpunkt, att socialvårdskommunema och nuvarande provinsialläkaredistrikt skola sammanfalla, I de fall, där pastoratsindelningen brutits, sammanhänger detta bl. a. med att kommunerna inom vederbörande pastorat tillhört skilda landsfiskalsdistrikt eller därmed att vissa kommuner i pastoratet hava fattigvårdsanstalt, gemensam för dessa och utom pastoratet varande kommuner. I andra fall har pastoratsindelningen brutits för att få till stånd en bättre geografisk figur hos socialvårdskommunen eller för att jämnare fördela folkmängden mellan olika socialvårdskommuner. Endast i ett fall (Kristianstads socialvårdskommun) har landskommun förenats med stad. Detta sammanhänger dock därmed, att vederbörande landskommun efter den 1 januari 1938 inkorporerats med staden. I det följande bortses från denna socialvårdskommun, vilken numera motsvarar Kristianstads stad. I fråga om lägsta och högsta invånarantal samt medeltalet invånare per socialvårdskommun i de olika länen hänvisas till nedanstående tablå:

Uppsala län, alfc. 1 » » » 2 Kristianstads län . . . . Skaraborgs län Västernorrlands län . . . .

Lägsta antal invånare i socialvårdskomniun

Högsta antal invånare i socialvårdskommun

Medeltal invånare i socialvårdskommun

2 654 1973 2 679 2 941 2 468

6 899 4 972 7 388 6 534 12 358

4 724 2 950 4 776 4 673 5136

Beträffande de olika länen kan i övrigt anföras följande. Den 1 januari 1938 omfattade Uppsala län 2 städer och 86 landskommuner, eller tillsammans 88 lokala samfälligheter för bl. a. socialvårdsändamål Enligt provindelningen alternativ 1 ha 83 av landskommunerna sammanförts till 17 socialvårdskommuner. Antalet lokala samfälligheter för socialvårdens handhavande har sålunda nedbringats till 22, vilket motsvarar en minskning med 75 %. Enligt alternativ 2 ha 77 av landskommunerna sammanförts till 21 socialvårdskommuner. Antalet lokala samfälligheter för socialvårdsangelägenheterna utgör alltså 32; detta motsvarar en minskning med 63-c %. Kristianstads län omfattade den 1 januari 1938 4 städer och 147 landskommuner, eller tillsammans 151 primärkommuner. Vid provindelningen ha 142 landskommuner sammanförts till 43 socialvårdskommuner, varigenom antalet lokala samfälligheter nedbringats till 52. Detta motsvarar en reducering av primärkommunernas antal med 65'6 %. 8 - 2 2 C 4 42

114 Skaraborgs län omfattade 7 städer och 259 landskommuner, eller tillsammans 266 primärkommuner. 256 landskommuner ha genom provindelningen sammanförts till 38 socialvårdskommuner; antalet lokala samfälligheter ha sålunda nedgått till 48. Detta motsvarar en reducering av primärkommunernas antal med c:a 82 %. I Västernorrlands län funnos den 1 januari 1938 4 städer och 63 landskommuner, eller tillsammans 67 primärkommuner. Vid provindelningen ha 36 landskommuner sammanförts till 16 socialvårdskommuner, varigenom antalet lokala samfälligheter nedgått till 47; detta motsvarar en reducering av de lokala samfälligheterna med 29-9 %.. Totalt inrymde ifrågavarande fyra län den 1 januari 1938 572 primärkommuner. Vid provindelningen ha (om alternativ 1 för Uppsala län väljes) 517 av landskommunerna sammanförts till 114 socialvårdskommuner, varigenom de lokala samfälligheterna för socialvården nedgått till 169, vilket motsvarar en reducering med 70'5 %.

115 K a p . IX. Lagen om socialnämnd m . m. Allmän motivering. Av den i kap. V lämnade översikten över den samhälleliga hjälpverksamhetens olika grenar framgår, huru rikt differentierad vår nuvarande socialvård är med avseende å hjälpens former. Denna differentiering återspeglar sig även i fråga om organen för hjälpverksamhetens handhavande. Under den utveckling, som ägt rum av vårt lands socialvård, innebärande en gradvis skeende avlastning från fattigvården av olika kategorier hjälpbehövande, ha de nya verksamhetsformerna i regel anförtrotts åt nybildade organ. Till övervägande delen är den samhälleliga hjälpverksamheten av i dag i någon form knuten till kommunområdet, och följden har blivit, att ett stort antal kommunala socialvårdsorgan numera finnes. Här nedan skall lämnas en kort översikt över förhållandena på detta område, vilken översikt begränsas till de organ, som omhänderhava uppgifter, vilka skola handhavas av socialvårdskommun enligt vad i det föregående anförts. Fattigvården. Den allt fort dominerande hjälpformen, fattigvården, är knuten till fattigvårdssamhället, som i regel utgöres av socken på landet samt stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning. Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Enligt 6 § lagen om fattigvården må vidare två eller flera kommuner å landet förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Antalet fattigvårdssamhällen uppgick år 1940 till 2 515, av vilka 2 398 tillhörde landsbygden och 117 utgjorde av städer. I varje fattigvårdssamhälle skall jämlikt 9 § i lagen om fattigvården finnas en fattigvårdsstyrelse, som jämlikt 10 § har att ombesörja alla de angelägenheter inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning, och verkställighet. Den medelsförvaltning, som tillkommer fattigvårdsstyrelse, kan dock jämlikt stadgande i kommunallagarna sammanföras med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem, varjämte föreskrives att minst en ledamot skall vara kvinna (11 §). Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I stad äger stadsläkare eller, om flera än en stadsläkare finnas, förste stadsläkaren samma befogenhet. På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen (13 §). I syfte att fattigvårdsstyrelsen skall bliva i tillfälle att fullgöra den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov samt att utöva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, föreskrives i 19 §, att fattigvårds-

116 samhället, där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, bör indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot av styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess särskilda förhållanden lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning, huruvida sådan anordning må godkännas. För samma ändamål må vidare, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser). Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet kan ock uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet, Distriktsindelning förekom år 19371 inom 1 221 fattigvårdssamhällen, och antalet distrikt utgjorde inalles 8 306. På landsbygden var antalet samhällen med distriktsindelning 1127 och antalet distrikt 7 553 samt i städerna resp. 94 samhällen och 753 distrikt. Indelning i distrikt förekom alltså på landsbygden i 46-9 % av alla fattigvårdssamhällen och bland städerna i 81 %. Beträffande fattigvårdens organisation må jämväl nämnas, att fattigvårdssamhälle äger besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande (20 §) samt att i fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat (21 §). Enligt 22 § fattigvårdslagen gälla de i nämnda lag meddelade organisationsföreskrifterna icke för Stockholms stad, för vilken i stället förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som äro eller varda av Konungen fastställda, lända till efterrättelse. För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo anordnas enligt de i fattigvårdslagen angivna grunderna, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat. Barnavården. Enligt 1 § i barnavårdslagen den 6 juni 1924 har varje kommun att i enlighet med bestämmelserna i lagen ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd för ungdom inom kommunen, varjämte det föreskrives, att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Ha två eller flera kommuner enligt bestämmelserna i fattigvårdslagen förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de dock gemensamt handhava även barnavård och ungdomsskydd och anses då som en kommun i fråga om vad därtill hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd. Antalet kommunala enheter för barnavård och ungdomsskydd är alltså detsamma som för fattigvården. Barnavårdsnämnden har att ombesörja alla de angelägenheter 1

Detta å r var det sista, som uppgift härom infordrats från kommunerna i samband med den officiella fattigvårdsstatistiken.

117 i avseende å kommunens barnavård och ungdomsskydd, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Liksom i fråga om fattigvården kan dock den medelsförvaltning, som tillkommer barnavårdsnämnden, sammanföras med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd eller drätselkammare. Barnavårdsnämnden utgöres enligt 3 § i lagen av a) en ledamot av kommunens fattigvårdsstyrelse, b) en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskoleinspektör, d).minst två andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända män eller kvinnor, samt e) i stad och i landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare är bosatt, en läkare. Minst en ledamot skall vara kvinna, varjämte föreskrives, att juridisk sakkunskap, där så lämpligen kan ske, skall vara företrädd inom nämnden. Provinsial- och extra provinsialläkare äga rätt att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten (4 §). Enligt 7 § i lagen kan mindre kommun av Konungen för viss tid eller tills" vidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. För sådant fall skall kommunen utse en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens prövning. 1940 voro 147 kommuner jämlikt nyssnämnda bestämmelse befriade från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. Av dessa hade 35 mindre än 250 invånare, 64 mellan 250 och 500, 23 mellan 500 och 750, 13 mellan 750 och 1 000, 5 mellan 1 000 och 1 250 invånare samt 7 över 1 250 invånare. Beträffande bedrivandet av barnavårdsverksamheten föreskrives i 14 §, att barnavårdsnämnden, där omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, bör indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person. I stället för eller jämte sådan kretsindelning må nämnden vidtaga annan, efter kommunens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet. Även för annat ändamål än nyss nämnts äger barnavårdsnämnden till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor ävensom för samma ändamål anlita härför lämpad förening eller stiftelse Med kommunens medgivande kan nämnden vidare uppdraga åt särskild styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet. Kommunen äger även besluta, att särskilda tjänstemän må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid barnavårdens handhavande. Kretsindelning förekom

118 år 1940 i 503 kommuner och antalet kretsar uppgick till 2 773. På landsbygden var antalet kommuner med kretsindelning 482 och antalet kretsar 2 626 samt i fråga om städerna resp. 21 kommuner och 147 kretsar. Indelning i kretsar förekom alltså på landsbygden i 20-1 % av samtliga kommuner och bland städerna i 17-9 %. Rörande samarbete med andra myndigheter lämnas anvisningar i 16 § i lagen. Där föreskrives sålunda, att barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med andra myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården, och att särskilt barnavårdsnämnden och skolmyndigheterna samt barnavårdsnämnderna i olika kommuner böra bistå varandra. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra representanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet. Föreligger meningsskiljaktighet mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen i fråga om vilken av dessa myndigheter, som böra handlägga visst ärende, bör frågan avgöras av en tremannanämnd, bestående av den "gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av barnavårdsnämnden och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen. För Stockholms stad gälla de i barnavårdslagen meddelade organisationsföreskrifterna endast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade föreskrifter annorlunda förordnar. För andra större kommuner, där handhavandet av barnavårdsärenden anses lämpligen böra ordnas på annat sätt än enligt de i lagen givna reglerna, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat (19 §). Alkoholistvården. Enligt 2 § i lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister skall i varje kommun finnas en kommunal nykterhetsnämnd och i varje län en länsnykterhetsnämnd. I 4 § stadgas, att kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas, samt att, om särskild sådan nämnd ej är tillsatt, nykterhetsnämnden skall utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse. Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden. I kommunal nykterhetsnämnd skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud. I administrativt avseende äga i fråga om nykterhetsnämnden fattigvårdslagens föreskrifter rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tilllämpning. I fråga om nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden i övrigt, vilka kommunal nykterhetsnämnd har att handlägga, må, i den utsträckning Konungen

119 bestämmer, tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Hittills har detta skett i 3 fall. 1 I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av faitigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämndens prövning. Av från socialstyrelsen inhämtade uppgifter framgår, att särskild nykterhetsnämnd år 1938 fanns i 924 landskommuner. Av dessa hade 65 mindre än 500 invånare, 151 mellan 500 och 1 000, 156 mellan 1 000 och 1 500, 117 mellan 1 500 och 2 000, 164 mellan 2 000 och 3 000, 153 mellan 3 000 och 5 000, 94 mellan 5 000 och 10 000 samt 24 mer än 10 000 invånare. Antalet landskommuner med särskild nykterhetsnämnd uppgick inom de olika storleksgrupperna till resp. 13'6, 24"2, 36-o, 51-5, 65'9, 87-4, 89-s och 88-9 % av hela antalet kommuner inom motsvarande grupp. I det övervägande antalet städer förekommer särskild nykterhetsnämnd. Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet regleras av Kungl. kungörelsen den 30 juni 1934. Enligt 1 § i nämnda kungörelse utövas den centrala ledningen av nämnda verksamhet av statens arbetslöshetskommission (numera statens arbetsmarknadskommission), vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar och råd. Enligt 2 § skola de lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun må antingen inrätta särskild dylik kommitté eller ock uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal myndighet att vara arbetslöshetskommitté. Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner. Särskild arbetslöshetskommitté består av ordförande samt minst fyra och högst tio ledamöter. Ordföranden och suppleant för honom förordnas, efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet, av länsstyrelsen för viss tid. Ledamöterna och deras suppleanter utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige samt på landet av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämma. Rörande sammansättningen av arbetslöshetskommittén föreskrives, att den bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap på ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Finnes inom kommunen organ för den offentliga arbetsförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej finnes, skall kommittén hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande därav. 1

Malmö, J u k k a s j ä r v i och Söderala.

120 Revision av särskild arbetslöshetskommittés verksamhet verkställes av revisorer, utsedda för kalenderår. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet. Minst två revisorer väljas i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämma. Där ordinarie kommunal myndighet utgör arbetslöshetskommitté, skall i revisionen av denna del av myndighetens verksamhet deltaga minst en revisor, som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen för kalenderår. Det åligger revisorerna ej mindre att granska arbetslöshetskommittés räkenskaper än även att kontrollera, att beviljade statsbidrag använts på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen samt att av arbetslöshetskommissionen (arbetsmarknadskommissionen) meddelade anvisningar blivit vederbörligen iakttagna. Folkpensioneringen. Enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering skall varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör egen kommun, bilda ett pensionsdistrikt. Ha två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning, skola de samfällt utgöra ett pensionsdistrikt. Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt. Likaså må, där så med hänsyn till föreliggande förhållanden prövas lämpligt, två eller flera kommuner sammanslås till ett pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning eller sammanslagning ävensom om upphävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Beslutet skall underställas länsstyrelsen, som äger att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl ogilla. Fråga om fördelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt må även väckas av länsstyrelsen och skall därvid i övrigt förfaras på sätt här ovan är sagt. För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av länsstyrelsen för fyra år i sänder, länsstyrelsen dock obetaget att återkalla sådant förordnande och för den tid, som återstår, utse annan person. Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna.

121 Avgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått. Där två eller flera kommuner sammanslagits till ett pensionsdistrikt, skall minst en ledamot i pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun; och äger länsstyrelsen att, efter vederbörande kommuners hörande, i övrigt bestämma, huru många ledamöter jämte suppleanter varje kommun har att välja, För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Antalet pensionsnämnder och pensions distrikt den 1 januari 1942 framgår av nedanstående tablå. Städer

Landsbygd

Pensionsdistrikt Kommuner

i varje kommun

Antal 1 1 1 1 2 4 7 102 S:a 119

Pensionsdistrikt Kommuner

inalles

Antal 14 18 7 5 4 3 2 1

i varje kommun

Anta] 14 13 7 5 8 12 14 102

1 3 41 2 360

2 405

inalles

Antal 4 3 2 1

4 9 82 2 360 —

»

2 455

Städer och landsbygd.

S:a kommuner

S:a pensionsdistrikt

2 524

2 630

Familjebidrag åt värnpliktiga. Enligt Kungl. förordningen den 30 juni 1942 om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. skall kommun antingen inrätta särskild familjebidragsnämnd eller ock uppdraga åt annan kommunal myndighet att vara familjebidragsnämnd. Särskild familjebidragsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter jämte lika antal suppleanter. Vid val av ledamöter och suppleanter skall tillses, att erfarenhet på den sociala behovsprövningens område blir företrädd inom nämnden. Endera av ordföranden och vice ordföranden skall vara icke krigstjänstskyldig person. Genom 1942 års krigsfamiljebidragsförordning, vilken ännu icke till alla

122 delar trätt i kraft, komma familjebidragsnämnderna att få betydelsefulla uppgifter att fylla även under fredsmässiga förhållanden. Tidigare ha deras verksamhet i stor utsträckning anförtrotts andra organ. Enligt av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté inhämtade uppgifter angående familjebidragsnämndens organisation i 279 kommuner fanns särskild familjebidragsnämnd i 236 kommuner, medan den utgjordes av kommunalnämnden i 27 fall, pensionsnämnden i 3 fall, fattigvårdsstyrelsen i 7 fall, barnavårdsnämnden i 1 fall, kristidsnämnden i 1 fall, arbetslöshetskommittén i 3 fall samt arbetslöshetskommitténs verkställande utskott i 1 fall. Reformförslag på den kommunala socialYardsorganisationens område. I fråga om de uttalanden och utredningar, som gjorts beträffande den sociala försäkringens och hjälpverksamhetens organisation före år 1929, må hänvisas till vad därom anföres i statsrådsprotokollet för den 26 april samma år i samband med tillkallandet av de s. k. organisationssakkunniga. I dessas utredningsuppdrag ingick bl. a. frågan om åstadkommande av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av de med den sociala omvårdnaden sammanhängande samhälleliga uppgifterna. De sakkunniga avlämnade den 11 december 1934 sitt betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (statens offentliga utredningar 1934:53). I fråga om den kommunala socialvårdsorganisationen föreslogo de sakkunniga, att i varje kommun med mera än 1 500 invånare obligatoriskt skulle finnas en social nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet för fattigvård, barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling av alkoholister och arbetslöshetshjälp. Mindre kommuner skulle äga rätt att inrätta social nämnd. Nämnden skulle bestå av minst fem ledamöter. Dessutom skulle i landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller municipalläkare vore bosatt, en sådan läkare och i stad en stadsläkare eller en annan i staden bosatt läkare vara ledamot av nämnden. En av ledamöterna skulle förordnas av länsstyrelsen och de övriga utses av kommunen. Tillika meddelades bestämmelser angående suppleanter. Vid utseende av ledamöter och suppleanter skulle tillses, att inom nämnden komme att finnas sakkunskap på alla de områden, som nämndens verksamhet berörde. Där så lämpligen kunde ske, borde juridisk sakkunskap vara företrädd inom nämnden. För barnavårdsärendena, vilkas behandling tillkom den sociala nämnden som sådan, eller, där kommunen hade mera än 1500 invånare, ett särskilt barnavårdsutskott inom nämnden, fanns särskild ordning föreslagen. För deltagande i handläggning av ärenden, som gällde omhändertagande av eller tillsyn över barn eller ungdom eller förordnande eller entledigande av barnavårdsman eller tillsyn över barnavårdsmans verksamhet i vad den rörde barns

123 vård och uppfostran, skulle bland den sociala nämndens ledamöter ävensom, om möjligt, bland dess suppleanter finnas en i församlingstjänst inom kommunen anställd ordinarie präst samt en vid kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen anställd särskild folkskoleinspektör. Vid handläggning av dylika ärenden ägde jämväl provinsial- och extra provinsialläkare inom distriktet att deltaga i överläggningen men ej i beslutet och att få sin mening protokollförd. Vid handläggning av fattigvårdsärenden skulle kyrkoherden eller hans ställföreträdare, om de icke voro ledamöter, äga enahanda rätt. Där särskild hjälpverksamhet bedreves för arbetslöshetens bekämpande, skulle enahanda befogenheter tillkomma ledamot av styrelsen för organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten eller tjänsteman hos organet, såvitt anginge ärenden tillhörande nämnda verksamhet. Ordföranden och vice ordföranden för den sociala nämnden skulle utses direkt av kommunen. Arbetsfördelningen inom nämnden skulle bestämmas i särskilt reglemente, antaget av kommunen och godkänt av länsstyrelsen. Genom reglementet kunde bestämmas, att vissa grenar av nämndens verksamhet skulle handhavas av särskilt tillsatta utskott av nämnden. Vore kommun delad i flera pensionsdistrikt, finge jämväl ett pensionsutskott för varje distrikt tillsättas. Såsom förut nämnts skulle i kommun med mera än 1 500 invånare obligatoriskt tillsättas ett särskilt barnavårdsutskott för ärenden angående omhändertagande av och tillsyn över barn och ungdom, förordnande och entledigande av barnavårdsman samt tillsyn över barnavårdsmans verksamhet i vad den rörde barns vård och uppfostran. Åt sådant utskott finge medelsförvaltning icke överlåtas. Där barnavårdsutskott ej tillsatts, skulle den sociala nämnden utse en av sina ledamöter med särskild insikt i och intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor att vara föredragande i ärenden, som eljest ankomme på sådant utskott. I övrigt skulle särskilda föredragande utses för fattigvårdsärenden och arbetslöshetsärenden, så framt särskilda utskott för dylika ärendens behandling ej blivit tillsatta, samt kommunen hade mera än 1 500 invånare. Alla beslut av utskott skulle utan onödigt uppskov underställas nämndens prövning men gå i verkställighet utan avvaktan därpå. Vissa bestämmelser meddelades också angående utskottens sammansättning. Barnavårdsutskott skulle sålunda bestå av minst fyra och övriga utskott av minst tre ledamöter. Den sociala nämndens ordförande vore självskriven ledamot i varje utskott. I barnavårdsutskott skulle ovan omförmälda läkare, präst och lärare vara självskrivna ledamöter. I pensionsutskott och arbetslöshetsutskott skulle den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av nämnden vara självskriven ledamot. I arbetslöshetsutskott skulle finnas representanter såväl för arbetsgivarnas som för arbetarnas intressen, övriga ledamöter i utskotten skulle på sätt i reglementet bestämdes utses bland nämndens ledamöter eller

124 andra lämpliga personer, under iakttagande av att, såvitt möjligt, varje utskott tillfördes ledamöter, som vore förtrogna med dess verksamhetsområde. I övrigt meddelades i förslaget bestämmelser angående den sociala nämndens och utskottens arbetsformer m. m. Det må i detta sammanhang endast framhållas, att den sociala nämndens ordförande skulle övervaka ärendens fördelning mellan utskotten ävensom samarbetet mellan nämnden och utskotten och mellan dessa inbördes, samt att envar ledamot av den sociala nämnden skulle gemensamt med de övriga ansvara för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till protokollet. I särskilt yttrande förklarade ledamoten Anders Anderson i Råstock, att möjligheten till en ändamålsenlig kommunal organisation genom införande av en social nämnd för vissa sociala uppgifters handhavande visserligen kunde sägas vara i någon mån önskvärd i mycket små kommuner och möjligen även i städer och landskommuner med stor befolkningstäthet men ingalunda vore önskvärd i till ytinnehållet stora, glest befolkade landskommuner. I varje fall vore pensionsnämndens och arbetslöshetskommitténs arbetsuppgifter så avskilda från övriga kommunala hjälporgans, att deras verksamhet icke borde sammanföras till en nämnd. Ledamoten borgarrådet Wictor Karlsson framhöll i särskilt yttrande, att, även om en förbättrad organisation på socialvårdens område kunde undanröja en del förekommande olägenheter, så borde dock frågan om en revidering av hjälplagarna ske i syfte att åstadkomma inbördes samklang dem emellan. Organisationssakunnigas förslag till lagstiftning om social nämnd mötte motstånd från ett stort antal remissmyndigheter. Ur propositionen 3/1936 med förslag till lag om socialregister må här återgivas följande sammanställning angående yttranden från städer och landskommuner: Sammanfattande redogörelse för yttranden från städer och landskommuner angående förslaget om inrättande av social nämnd. Tillstyrka fakultativt införande

Tillstyrka Invånare '/i 1935 Stader

Landskommuner

Städer

Landskommuner

Avstyrka Städer

1 Under 500 500— 1000 1 0 0 0 - 1500 1 5 0 0 - 2 000 2 0 0 0 - 3 000 3 000— 5 000 5 0 0 0 - 1 0 000 10 000—25 000 25 0 0 0 - 5 0 000 Över 50 000

2 4 3 7 2 1 S:a

2 2 9 7 6

3 6 4 1 1 15

3 5 10 18 28 7

5 3 19 11 9 2 49

Landskommuner 2 4 1 7 12 25 21 6 1 79

125 Ur sagda proposition må vidare anföras följande sammanfattning rörande vissa skäl, som vid ärendets remissbehandling anfördes mot införande av social nämnd. 1. E n anhopning av ärenden till den sociala nämnden kunde befaras. 2. Avsevärt dubbelarbete kunde förväntas, särskilt i anledning av den föreslagna bestämmelsen, att alla av utskott fattade beslut skulle underställas nämndens prövning. 3. Nämnden syntes komma att bliva en tung och svårskött organisation. Det kunde befaras, att särskilda tjänstemän måste anlitas. Bl. a. av denna anledning kunde en övergång från förtroendemannasystem till tjänstemannasystem bli följden av inrättandet av social nämnd. 4. Svårigheter torde komma att uppstå i fråga om rekryteringen av den sociala nämndens ledamöter. Jämväl på grund av detta förhållande förelåge risk för att förtroendemannasystemet skulle efterträdas av ett tjänstemannasystem. 5. Från många håll uttalades farhågor, att det torde komma att visa sig möta särskilda svårigheter att få någon person, som kunde vara ordförande i den sociala nämnden. 6. I ett stort antal yttranden framhölls mera allmänt den fara för byråkratisering av kommunernas hjälpverksamhet, som införandet av social nämnd skulle medföra, i synnerhet därigenom att avlönade tjänstemän måste anställas. 7. Inrättandet av social nämnd torde komma att fördyra hjälpverksamhetens handhavande. 8. I åtskilliga yttranden uttalades den åsikten, att det föreslagna systemet — särskilt med hänsyn till utskotten och deras verksamhet — i praktiken torde komma att verka på ungefär samma sätt som de nuvarande anordningarna. Vissa remissmyndigheter, bl. a. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, ansågo det lämpligt, att kommunerna bereddes frihet att själva avgöra, vilka av de övriga av de sakkunniga föreslagna nämnderna, som borde uppgå i den sociala nämnden. I fråga om vilka grenar av hjälpverksamheten, som borde tillkomma den sociala nämnden, synes ingen meningsskiljaktighet hava rått därom att fattigvårdsstyrelsen alltid borde ingå i nämnden. Att pensionsnämnd skulle uppgå i den sociala nämnden avstyrktes av bl. a. pensionsstyrelsen under följande motivering: Den sociala nämndens arbete skulle ledas av en kommunal vald ordförande. Nämndens sammansättning skulle ske med hänsyn till behovet av sakkunskap på de olika områdena av hjälpverksamheten. Att en sålunda ledd och sammansatt nämnd icke kunde på ett tillfredsställande sätt sköta de arbetsuppgifter, som tillkomme en pensionsnämnd, syntes styrelsen uppenbart. Dessa arbetsuppgifter vore av långt mer statlig än kommunal natur. Därför vore det också nödvändigt, att en nämnd med dylika arbetsuppgifter stode under ledning av en person, som utsåges utan att härvid några ovidkommande kommunala intressen finge spela in och som hade känslan av att i nämnden intaga en fristående och obunden ställ-

126 ning. I enlighet härmed hade det hittills tillkommit Konungens befallningshavande a t t utse ordförande i pensionsnämnd jämte suppleant för denne. •— • Hittillsvarande lagstiftning hade av bärande skäl sökt att hålla isär fattigvård och pensionsförsäkring. Såväl med hänsyn härtill som till faran för a t t statens kostnader för sistnämnda verksamhet skulle belastas med utgifter, som borde åvila fattigvården, måste det anses uteslutet att ställa nämnda båda slag av hjälpverksamhet under gemensam rent kommunal förvaltning. M o t a t t arbetslöshetskommittén skulle i n g å i d e n sociala n ä m n d e n anfördes e r i n r i n g a r av bl. a. statens arbetslöshetskommission u n d e r följande m o t i v e r i n g : Den understundom framträdande benägenheten a t t genom fattigvården bereda kommunal arbetslöshetshjälp åt personer, som av olika anledningar, t. ex. a t t de tillhöra avstängd yrkesgrupp, icke kunde komma ifråga till statlig arbetslöshetshjälp, torde näppeligen komma a t t avtaga efter genomförandet av de sakkunnigas förslag. Kommissionen förmenade, att, då särskild hjälpverksamhet för arbetslösa bedreves, denna borde noga skiljas från fattigvårdens ordinarie arbetsuppgifter och allt göras för skarpast möjliga avgränsning dem emellan. Åtskilliga i n v ä n d n i n g a r r e s t e s även m o t a t t nykterhetsnämnden skulle i n g å i den sociala n ä m n d e n , bl. a. av socialstyrelsen, s o m framhöll a t t 19 av till styrelsen i n k o m n a y t t r a n d e n från n y k t e r h e t s n ä m n d s s a m m a n s l u t n i n g a r givit u t t r y c k å t e n s t a r k t kritisk i n s t ä l l n i n g till förslaget. Styrelsen fann sig för sin del böra understryka nykterhetsnämndsarbetets speciella, från social understödsverksamhet skiljaktiga natur och faran för a t t detta arbete inom den sociala nämnden skulle få träda i bakgrunden för övriga, på egentlig understödsverksamhet inriktade arbetsuppgifter. Det vore därför angeläget, att nykterhetsnämndsärendena handhades av ett speciellt organ, sammansatt av för uppgiften lämpade personer, i alla de fall, där förutsättningar för inrättandet av en effektivt arbetande särskild nykterhetsnämnd vore för handen. Åtskilliga m y n d i g h e t e r och s a m m a n s l u t n i n g a r a v s t y r k t e , a t t barnavårdsnämnden i n g i n g e i d e n sociala n ä m n d e n , bl. a. k a m m a r r ä t t e n , s v e n s k a s t a d s f ö r b u n d e t och svenska fattigvårds- och b a r n a v å r d s f ö r b u n d e t . Kammarrätten påvisade vissa olägenheter, föranledda av arbetsbördan för den sociala nämndens ordförande samt av föreskriften a t t utskottsbeslut skulle underställas den sociala nämnden. Svenska stadsförbundet förklarade bl. a.: De sakkunniga syntes hava allt för ensidigt tagit sikte på själva understödsmomentet i barnavårdsnämndens arbete. Däremot hade de bortsett från de etiskt-pedagogiska uppgifter, som tillkomme nämnden. Dessa vore emellertid av den största vikt. De uppnådda resultaten kunde innebära så stora besparingar för det allmänna, a t t den utgiftsminskning, som kunde uppnås genom en »normalisering» av vissa understöd, i jämförelse med den bleve av försvinnande liten betydelse. Barnavårdsnämnden hade också en dömande verksamhet, icke minst betydelsefull efter den under 1934 vidtagna utvidgningen av lagen a t t gälla även ungdom i åldern 18 till 21 år. Om det visade sig möjligt a t t i längden bibehålla dessa funktioner hos en, ofta nog efter politiska grunder vald nämnd syntes det i vart fall nödvändigt, att nämndens ställning bibehölles orubbad. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrade bl. a.: I avseende å barnavårdsnämndens införlivande med den sociala nämnden erinrades särskilt om barnavårdens från övriga hjälpverksamhetsgrenar artskilda beskaffenhet. Hos barnavårdsnämndernas ordförande och ledamöter måste man kräva ett intresse för nämndernas uppgifter beträffande barns och ungdoms omhändertagande för skyddsuppfostran eller samhällsvård, beträffande fosterbarnsvård, uppsikt över barnavårdsmännens verksamhet m. m., som icke vore tillfinnandes hos de flesta. Behovet av för varje uppgift lämpad

person gällde med alldeles särskild styrka i fråga om barnavården. Tyvärr kunde det befaras, att de personer, som man under de gångna åren lyckats engagera i barnavårdsarbetet såsom ordförande och ledamöter i nämnderna, i stor utsträckning skulle draga sig tillbaka, därest de skulle tvingas att taga ansvar för de sociala nämndernas övriga, för dem ofta säkerligen främmande uppgifter, eller i varje fall genom barnavårdsnämndernas förvandling till ett utskott känna sig försatta i beroende av den sociala nämnden, vars majoritet på intet sätt kunde antagas komma att äga särskilda kvalifikationer för barnavårdsuppgifterna. Man kunde fråga sig, hur ett barnavårdsutskott skulle kunna våga att i praktiken tilllämpa anvisningen om omedelbar verkställighet av utskottets beslut, när man visste, hur ofta utskottets beslut komme att röra icke ekonomiska ting utan åtgärder rörande barnets person, där beslutets upphävande av den sociala nämnden, om det ens vore praktiskt utförbart, i varje fall kunde få ödesdigra följder. Vederbörande departementschef fann de skäl bärande, som anförts mot så omfattande förändringar i organisatoriskt avseende, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle innebära, och ansåg sig icke böra lägga sakkunnigförslagets huvudprinciper till grund för lagstiftning i ämnet. Med utgångspunkt från ett av de sakkunniga utarbetat förslag i ämnet framlades emellertid i prop. 1936: 3 förslag till lag om socialregister, vilket vann riksdagens bifall. Denna lag promulgerades den 20 mars 1936. Under tiden härefter ha i olika sammanhang framställts förslag angående förändringar i vissa delar av den kommunala socialvårdsorganisationen. Kommittén återkommer i det följande till vissa av dessa förslag. Kommitténs direktiv i fråga om den lokala socialvårdsorganisationen. I uttalande till statsrådsprotokollet den 17 december 1937 i samband med beslutet om socialvårdskommitténs tillsättande anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, efter att ha lämnat en redogörelse för utvecklingen av den svenska socialvården, att strävandena efter enhetlighet inom lagstiftningen samt rationalisering och förenkling av hjälpåtgärdernas organisation vore synnerligen angelägna såväl ur den hjälpsökandes som ur samhällets synpunkt. I sistnämnda avseende borde hänsyn tagas icke endast till de organ, som hade att fördela eller förbereda fördelning av samhällets understöd enligt lagar och författningar, utan även till organ med andra sociala uppgifter såsom barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder. Statsrådet hölle nämligen före, att en av huvuduppgifterna vid den översyn, som borde verkställas av socialvården, borde vara att åvägabringa ett samordnande av socialvårdens olika former, i den mån detta vore möjligt utan att större värden äventyrades, varvid uppmärksamheten särskilt fästes på faran av en alltför stark byråkratisering.

Den kommunala socialvårdsorganisationen i Danmark och Finland. DANMARK. Handhavandet av de grenar av den sociala hjälpverksamheten, som äro att hänföra till »Offentlig Forsorg», tillkommer i varje kommun kommunstyrelsen. Denna skall för den omedelbara förvaltningen tillsätta ett bland dess

128 medlemmar valt socialt Udvalg. I stället för kommunstyrelse och socialt Udvalg fungerar i Köpenhamn Magistraten. När det sociale Udvalg består av minst fem ledamöter, äger det rätt att för handhavandet av olika slag av ärenden tillsätta Underudvalg om minst tre ledamöter. Ordföranden i det sociale Udvalg skall dock städse vara ordförande i eller ledamot av de skilda Underudvalgen. Det förekommer icke i någon större omfattning att Underudvalg tillsättes. För att handhava den samhälleliga barnavården skall tillsättas ett Barnev&rnsudvalg, vars ledamöter delvis kunna vara personer, som icke tillhöra kommunstyrelsen, men som kunna antagas besitta insikt i barnavård. Härvid skall emellertid iakttagas, att flertalet av Bornevsernsudvalgets ledamöter tilllika skola vara ledamöter i kommunstyrelsen, samt att ordföranden i det sociale Udvalg skall vara ordförande i eller medlem av Bornevaernsudvalget. Till hjälp vid handhavandet av det sociale Udvalgs arbetsuppgifter kan kommunstyrelsen efter framställning från Udvalget tillkalla särskilt sakkunniga eller intresserade personer, vilka som frivilliga medhjälpare medverka vid förvaltningen, särskilt vid handhavandet av barnavården, utövandet av tillsyn eller för att fullgöra andra uppgifter, där speciell sakkunskap är av värde. Vidare kan kommunstyrelsen till förvaltningen knyta befattningshavare (kontorspersonal, undersökare, sjukvårdare, anstaltsfunktionärer m. m.) med fast lön eller arvode. Såväl frivilliga medhjälpare som befattningshavare böra vid behov kallas att deltaga i Udvalgets sammanträden, dock utan att äga rätt deltaga i besluten. I fråga om det sociale Udvalgs arbetsuppgifter må i detta sammanhang endast anföras, att Udvalget i huvudsak omhänderhar de ärenden, som i Sverige handhavas av fattigvårdsstyrelserna, nykterhetsnämnderna och pensionsnämnderna. Beträffande förhållandet mellan det sociale Udvalg och Berneveernsudvalget kan anmärkas, att sistnämnda Udvalg endast i ett par undantagsfall kan bedriva understödsverksamhet till förmån för barn och ungdom; denna uppgift åvilar det sociale Udvalg. Bornevsernsudvalgets befogenhet är inskränkt till beredande av vård i egentlig bemärkelse och dess verksamhet omfattar i huvudsak följande: a) att öva tillsyn över barn i bestämt angivna fall; b) att vidtaga förebyggande åtgärder beträffande barn samt c) att omhändertaga barn i samband med dess skiljande från hemmet. Utanför Bornevaernsudvalgets kompetens falla sålunda åtskilliga hjälpformer, som avse att direkt eller indirekt förbättra barns levnadsförhållanden genom penningunderstöd. Å andra sidan har Bornevaemsudvalget självständig befogenhet att vidtaga åtgärder inom ramen för sitt ovan angivna verksamhetsområde, även om åtgärderna medföra ekonomiska förpliktelser för kommunen. FINLAND.

För handhavande av samhällsvården (den samhälleliga hjälpverksamheten) skall i varje kommun finnas en vårdnämnd; landskommun må dock av socialministeriet befrias från denna skyldighet, varvid kommunalnämnden fungerar

129 som vårdnämnd. Vårdnämndens ledamöter, vilka väljas av kommunalfullmäktige, utgöras av ordförande, vice ordförande och minst fyra andra ledamöter, minst en kvinna, samt av nödigt antal bisittare för de på avdelning eller sektion ankommande ärendena, För deltagande i handläggning av ärenden rörande barnskydd skall till ledamot eller bisittare väljas en skollärare och, så vitt möjligt, en i hälsovård erfaren person. Efter beslut av kommunalfullmäktige kan vårdnämnden fördelas på olika avdelningar för handläggande av ärenden angående fattigvård, barnskydd, vård av lösdrivare, alkoholistvård eller annan samhällsvård. Avdelning kan indelas i sektioner. Avdelnings och sektions beslutanderätt för vårdnämndens räkning regleras i ett för kommunen antaget vårdreglemente, vilket skall godkännas av kommunalfullmäktige och fastställas av socialministeriet, Avdelning består av ordförande och vice ordförande, utsedda av vårdnämnden inom sig, samt minst två andra ledamöter, av nämnden utsedda bland bisittarna. Sektion består av ordförande, vice ordförande och minst en ledamot, av nämnden utsedda bland avdelningens ledamöter. För samhällsvårdens handhavande skall kommun, därest icke socialministeriet medgiver undantag, indelas i distrikt; varje distrikt står under tillsyn av en eller flera ledamöter eller bisittare i vårdnämnden. Nämnden är berättigad att till sitt biträde kalla lämpliga personer såsom tillsyningsmän samt för liknande uppdrag antaga inspektörer. För förvaltning av vårdnämnden underlydande anstalt äger nämnden vidare rätt att tillsätta en direktion. Ur de tillämpningsföreskrifter, som i särskild förordning äro meddelade för de kommunala vårdnämnderna, må här allenast anföras att, där särskild barnskyddsavdelning ej blivit tillsatt, vårdnämnden skall förordna någon av sina ledamöter eller ock innehavare av tjänst eller befattning, som är särskilt förtrogen med barnavård, att bereda och föredraga till dess område hörande ärenden. Enligt samma tillämpningsföreskrifter skall slutligen i vårdreglementet bestämmas, huruvida och i vilka fall sektionsbeslut skall underställas avdelning eller avdelnings beslut nämnden för fastställelse.

Hittills genomförd centralisering av den lokala socialvärdens organisation i Sverige. Sedan mer än ett tiotal år tillbaka har på skilda håll i landet i olika former och omfattning genomförts viss centralisering av socialvårdens lokala organisation. Då en verklig samordning av de olika socialvårdsgrenarna icke kan äga rum utan revision av sociallagstiftningen, ha de vidtagna åtgärderna närmast haft karaktären av en förvaltningsteknisk rationalisering. I fråga om formen för centralisering kunna vederbörande kommuner i huvudsak indelas i fyra olika grupper: a) kommuner, som genom inrättandet av socialvårdsbyrå sammanfört flertalet nämnder och styrelser inom socialvården till en förvaltningsteknisk enhet, i regel under ledning av en chefs9—22C4 42

130 tjänsteman; b) kommuner, där fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden ha gemensam expedition; c) kommuner med kommunalkontor, vilket samtidigt fungerar som ett slags social byrå; samt d) kommuner, vilkas kassarörelse är centraliserad till ett kommunalkontor eller drätselkontor, dit socialvårdsorganens medelsförvaltning helt eller delvis överförts. Med ledning av en ur Svenska stadsförbundets tidskrift 1941 sid. 575 hämtad förteckning över städer, vilka genomfört en fullständigare centralisering av socialvården (i huvudsak motsvarande grupp a) här ovan) redovisas i nedanstående tablå, vilka kombinationer av olika nämnder som förekomma, sammanförda under socialvårdsbyrå, med angivande av det antal kommuner, som representeras av varje alternativ: Under socialvArdsbyrån höra: FvSt

FvSt

Fvst

BTN

BTN

BTN

PN

NN PN

NN

Antal kommuner

5 FvSt

FT8t

BvN NN NN PN Arb.Kom Arb.Kom BTN

10 FvSt

FvSt

BTN

BTN

NN PN F'amN

NN PN Arb.Kom F'amN

f)

Samma kommuner

27 Det framgår sålunda, att till socialvårdsbyrån i samtliga fall anslutits såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd; i alla fall utom ett tillkommer jämväl nykterhetsnämnden. I regel lyder byrån under en särskild styrelse (delegerade för socialvården, socialvårdsdelegerade, social nämnd), bestående av representanter för de styrelser och nämnder, vilkas förvaltningsuppgifter äro samlade hos byrån, understundom kompletterade med av stadsfullmäktige eller drätselkammare utsedda personer. Den fungerar i allmänhet som en central rådfrågnings- och och hjälpbyrå, verkställer de utredningar och undersökningar, som erfordras för de anslutna socialvårdsorganens verksamhet, sköter socialregistret samt omhänderhar nämndernas kassarörelse och verkställigheten av fattade beslut. Till byrån är knuten erforderlig personal; där flera befattningshavare finnas, står byrån i regel under ledning av en chefstjänsteman (socialvårdschef, socialvårdssyssloman, socialsyssloman, socialkamrer). För dennes tillsättande gälla olika regler. Understundom tillsättes han av stadsfullmäktige efter förslag av byråns styrelse, understundom av byråns styrelse efter förslag av de till byrån anslutna nämnderna samt understundom av fattigvårdsstyrelsen. Övrig personal (tillsyningsmän, assistenter, socialvårdsassistenter, sekreterare, socialvårdarinnor, barnavårdsmän, kassörer, kontorister, kontorsbiträdén etc.) anställes i regel av byråns styrelse; skall en befattningshavare företrädesvis biträda viss nämnd i dess verksamhet, förekommer dock att denna nämnd utser honom. Chefstjänstemannen eller annan befattningshavare är i regel skyldig att tjänstgöra som sekreterare hos nämnder, anslutna till byrån, att ombesörja verkställigheten av dessas beslut, att ansvara för att ansökningar om bidrag

131 från stat och landsting ingivas i behörig tid, att mottaga förordnande som barnavårdsman och att fungera såsom nämndernas ombudsman o. s. v. I övrigt brukar det åligga honom att mottaga anmälningar och ansökningar, som gälla vederbörande styrelsers eller nämnders verksamhet, att ansvara för att erforderliga utredningar och undersökningar göras m. m. Den ovan under b) angivna centraliseringsformen innebär i regel en organisation, motsvarande den under a) angivna. E n chefstjänsteman (föreståndare, socialvårdssyssloman) brukar finnas för den för fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden gemensamma byrån; å denna mottagas anmälningar i fattigvårds- och barnavårdsärenden, verkställes utredningar och undersökningar i dessa, föres register och statistik o. s. v. Vad därefter angå de under c) och d) upptagna organisationsformerna må erinras om kommuns möjlighet att samordna den medelsförvaltning, som tillkommer kommunalnämnd resp. drätselkammare, samt den som tillkommer annat kommunalt organ med självständig medelsförvaltning. Beslut om dylik samordning har fattats i åtskilliga fall. Den ovan under c) angivna organisationsformen innebär, att kommunens hela medelsförvaltning sammanförts till ett drätselkontor eller kommunalkontor, vars personal även har att biträda vid socialvårdsorganens verksamhet. Kommittén har icke ansett erforderligt att verkställa någon mera ingående utredning angående den utsträckning, vari denna centraliseringsform förekommer, men av material, som ställts till förfogande av svenska landskommunernas förbund, framgår, att i början av år 1942 kommunalkontor med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente för medelsförvaltningen funnits i 171 landskommuner. Dessa kommuners fördelning efter invånarantalet framgår av nedanstående tablå, i vilken även redovisas kommunernas antal i procent räknat i förhållande till hela antalet kommuner inom vederbörande grupp: Antal landskommuner med kommunalkontor, för vilket regiemente antagits, fördelade efter invånarantal och satta i relation till hela antalet kommuner inom vederbörande grupp. Kommuner mod kommunalkontor Invånarantal

— 1000 1000— 1999 2 000— 2 999 3 000— 3 999 4 0 0 0 - 4 999 5 000— 5 999 6 000— 6 999 7 000— 7 999 8 000— 8 999 9 000— 9 999 10 0 0 0 - 1 1 9 9 9 12 000—14 999 15 0 0 0 - 1 9 999 20000—

Antal

I % aT hela antalet kommuner

18 42 16 19 20 7 8 11 7 8 10 2 3

2-7 15-4 14-4 29-7 54-i 28-o 72-7 73-s 58-3 57i 100-0 lOO-o 100-0

132 I det övervägande antalet fall har, såvitt kunnat utrönas, till kommunalkontoret knutits även vissa socialvårdsgöromål. E t t av svenska landskommunernas förbund i januari 1940 upprättat normalförslag till reglemente för medelsförvaltningen i dylik kommun samt normalförslag till instruktion för befattningshavare å kommunalkontor innehåller bl. a., att kommunens medelsförvaltning skall under kommunalnämndens inseende handhavas av ett under nämnden lydande kommunalkontor, att å detta skall vara anställd en kommunalkamrerare samt de befattningshavare i övrigt, som för arbetets behöriga fullgörande erfordras, samt att kommunalkamieraren skall tillsättas av kommunalfullmäktige. I hans skyldigheter ingår bl. a., att biträda fattigvårdsstyrelsen och dess ordförande vid förandet av protokoll samt fattigvårdsprocesser ävensom eljest vid utsökande och indrivning av ersättning för lämnad fattigvård utav enskilda, andra fattigvårdssamhällen, landsting och staten, vartill kommunen är författningsenligt berättigad, och därvid ha uppmärksamhet på att fatalietider och andra villkor för ersättnings utbekommande noga iakttagas; att på samma sätt biträda barnavårdsnämnden och dess ordförande; att biträda nämnder och styrelser med uppgörande av de årliga utgifts- och inkomstförslagen; att tillse, att kommunens fordringar, vare sig grundade på avtal eller annan utfästelse, vederbörligen inflyta, samt att kommunen tillkommande stats- och landstingsbidrag samt ersättningsbelopp från staten, landsting, kommuner eller enskilda i rätt tid sökas och utkrävas; att föra diarier över fattigvårds- och barnavårdsmål ävensom över andra till kommunalkontoret inkommande ärenden samt att föra socialregistret. I åtskilliga instruktioner ha kommunalkamrerarens skyldigheter utsträckts utöver vad som i normalinstruktionen föreskrives; sålunda förekommer, att kommunalkamreraren är sekreterare hos samtliga socialvårdsorgan, barnavårdsman o. s. v. Gruppen d) här ovan karakteriseras slutligen av att all kassarörelse, således även den som sammanhänger med socialvården, centraliserats, medan det expeditionella socialvårdsarbetet skötes av vederbörande styrelse eller nämnd. Såsom innebärande en form av centralisering kan därjämte anföras det icke ovanliga förhållandet, att vissa socialvårdsorgan ha en eller flera gemensamma ledamöter eller gemensam ordförande eller sekreterare. Kommittén har icke ansett erforderligt att verkställa någon undersökning angående den omfattning, vari detta förekommer.

Allmänna synpunkter på frågan om en samordning av den kommunala socialvårdsorganisationen. Vid bedömandet av frågan om den lämpligaste inre kommunala socialvårdsorganisationen har kommittén att i betydelsefulla avseenden utgå från andra förutsättningar än dem, som förelegat vid tidigare utredningar och reformförslag på detta område. Av skäl, för vilka redogörelse lämnats i annat sammanhang, 1 föreslår kommittén sålunda, att mindre kommuner skola samman» Se kap. V.

133 föras till socialvårdskommuner, vilket innebär, att desamma icke längre skola existera såsom självständiga bärare av socialvårdsuppgifter. Däremot betyder ett genomförande av förslaget givetvis icke, att de lokala samfälligheter, som äro huvudmän för socialvården, få en enhetlig storlek. Även efter bildandet av ett större eller mindre antal socialvårdskommuner komma nyss nämnda samfälligheter att variera avsevärt i fråga om storlek och invånarantal. Denna omständighet måste utöva ett betydande inflytande på lösningen av det spörsmål, varom nu är fråga. Att skapa en till alla delar enhetlig form för alla kommuners inre socialvårdsförvaltning låter sig näppeligen göra. Utrymme måste lämnas för tillgodoseendet av de skilda synpunkter, som härledas ur de skiftande lokala förhållandena. Men detta bör ej betyda, att lagstiftningen angående den kommunala socialvårdsorganisationen uraktlåter att uppdraga riktlinjerna för denna, såvitt angår principer, som äro av mera fundamental betydelse och som finnas böra regelmässigt iakttagas. Den organisationsform för socialvården, som i författningsväg fastställes, måste med andra ord göras i viss mån elastisk. Går man härvid allt för långt, d. v. s. söker man inom ramen för ett i lag reglerat system i alltför hög grad lämna möjligheten öppen för kommunerna, att med hänsyn till de lokala förhållandena göra avvikelser härifrån, löper man risken, att hela systemet faller sönder och att socialvården kommer att i organisatoriskt avseende kännetecknas av splittring och oreda. Kommittén förutsätter därför, att den i det följande förordade organisationen visserligen i princip skall gälla för samtliga kommuner men att undantag från densamma skall kunna medgivas av Kungl. Maj:t i särskilda fall. Kommittén åsyftar härmed närmast att tillgodose de största städernas speciella behov. Något förslag till lösning av storstädernas organisationsproblem på socialvårdens område har icke upjigjorts av kommittén, som förutsätter, att så kommer att ske på initiativ av vederbörande städer själva, i den mån så anses erforderligt. I undantagsfall kan det också tänkas, att speciella föreskrifter finnas lämpliga i fråga om vissa delar av socialvårdsorganisationen i små kommuner, därest sådana fortfarande existera såsom huvudmän för socialvården efter bildandet av socialvårdskommuner, något som dock torde bliva förhållandet allenast i enstaka fall. I fråga om de förvaltnings- och verkställighetsbestyr på socialvårdens område, om vilkas organisatoriska ordnande nu är fråga, kan kommittén hänvisa till vad i Kap. V I anförts i samband med spörsmålet om socialvårdskommuns uppgifter. 1 Därav framgår sålunda, att de socialvårdsgrenar, vilkas handhavande avses vara knutet till kommuns respektive socialvårdskommuns område, utgöras av dem, som i huvudsak motsvara nuvarande fattigvård, samhällelig barnavård, alkoholistvård, folkpensionering, arbetslöshetshjälp och familjebidragsverksamhet för värnpliktiga. Härtill skulle enligt vad förut anförts komma den allmänna hälsovården, men denna ifrågasattes icke med avseende å den inre organisationen ha något gemensamt med socialvården, varför den här kan lämnas åsido. De kommunala soeialvårdsorgan, vilkas verksamhet 1

Se sid. 92—93.

134 beröres av nu förevarande spörsmål, äro med andra ord fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, arbetslöshetskommitté och familj ebidragsnämnd. Däremot beröres icke hälsovårdsnämndens verksamhet. Ytterligare ett spörsmål av betydelse för ifrågavarande problem måste i detta sammanhang beröras, nämligen frågan om det inbördes förhållandet mellan ifrågavarande hjälpformer. Kommittén har icke för avsikt att i detta betänkande närmare ingå på denna fråga, vilken skall behandlas i samband med blivande förslag till de olika hjälplagarna, men vill i korthet angiva vissa av de synpunkter, vilka därvid måste beaktas. En av olägenheterna med nuvarande socialvårdssystem är otvivelaktigt, att ett och samma hjälpfall kan bliva föremål för åtgärd enligt flera olika författningar. Olägenheterna härav förstärkas genom tillvaron av skilda hjälporgan. Åtskilliga fördelar vore givetvis att vinna, därest sociallagstiftningen kunde så utformas, att i varje särskilt fall allenast en form av samhällelig hjälp kunde komma i fråga, lämpad efter fallets egenart och så att säga självskriven med hänsyn till de för hjälpformen ifråga gällande förutsättningarna. Det är dock icke möjligt att i lagstiftningsväg uppdraga så skarpa gränser mellan de olika arterna samhällshjälp. Förhållandena äro alltför skiftande för att varje situation skall kunna pressas in under på förhand bestämda, snäva regler; de olika fallens egenart är icke alltid så särpräglad, att en viss lösning av uppkommande problem måste anses given. Kommittén är emellertid angelägen påpeka, att vad här anförts icke får leda till att man underlåter att söka i lagstiftningen uppdraga så skarpa gränser mellan de olika arterna hjälp som över huvud taget är möjligt. Detta är nödvändigt, icke minst med hänsyn till de olika verkningar, ekonomiska såväl som rättsliga, som olika hjälpformer kunna hava för den enskilde och för kommunen. Det kan likväl icke undgås, att den prövande myndigheten vid valet av hjälpform i varje enskilt fall måste företaga en prövning, som understundom kan erbjuda vissa svårigheter. Kommittén har i det föregående sökt klargöra den bakgrund, mot vilken nu förevarande problem måste ses. Det återstår att avgöra, huruvida de faktorer, som sålunda föreligga, äro av den beskaffenhet, att en mer eller mindre genomgripande förändring av vår lokala socialvårdsorganisation bör företagas. Härvid påkalla vissa omständigheter omedelbar uppmärksamhet. Till en början måste den utveckling mot samordning i fråga om medelsförvaltning och löpande förvaltningsmässigt arbete, som ägt rum inom ett stort antal kommuner, anses vara ett uttryck för ett verkligt behov. Såvitt kommittén kunnat utröna, ha erfarenheterna härifrån varit goda. Under nuvarande förhållanden finnes dock en gräns för denna utveckling, då en förvaltningsmässig centralisering i denna form i regel förutsätter anställandet av tjänstemän eller anlitandet av förtroendemän, vilka ägna en avsevärd del av sitt arbete åt förvaltningsarbetet, en ordning som icke kan ifrågakomma i mindre kommuner. Såvitt socialvården angår torde dock genom kommitténs förslag om bildandet av

135 socialvårdskommuner undanröjas de hinder mot en fortsatt dylik utveckling, som utgöres av vissa kommuners begränsade invånarantal. Utvecklingen giver alltså stöd för uppfattningen, att en centralisering av socialvårdens medelsförvaltning är att förorda. Det må emellertid framhållas, att en sådan centralisering är tänkbar utan samtidig centralisering av socialvårdsorganens uppgifter i övrigt. Oavsett huru därvid förfares, medför en centraliserad medelsförvaltning stora fördelar. Det blir härigenom möjligt att erhålla bättre överblick över socialvårdens ekonomiska förhållanden, bokföringsarbetet blir enhetligt, in- och utbetalningar kunna smidigare verkställas, till fördel för såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten. Med centralisering av medelsförvaltningen har i större kommuner ofta följt centralisering av det löpande förvaltningsmässiga arbetet inom socialvården samt anordnandet av socialvårdskontor eller socialvårdsbyråer, antingen fristående eller i anslutning till kommunal- eller drätselkontor. Även i dessa avseenden giver utvecklingen ledning för bedömandet av de spörsmål, varom nu är fråga, därvid emellertid må framhållas, att dylika åtgärder givetvis icke behöva förutsätta en centralisering av hela den kommunala socialvårdsverksamheten. Ur arbetssynpunkt torde en koncentration av de löpande uppgifterna visa sig fördelaktig. Dubbelarbete uudvikes, allt material finnes samlat på ett håll, det ofta tidsödande diarie- och registreringsarbetet kan rationaliseras, likaså arbetet med skrivgöromål. — En koncentrering av den undersökningsverksamhet, som städse måste utgöra ett viktigt led i socialvårdsarbetet, medför också betydande fördelar. Det blir härigenom möjligt att mera rationellt tillvarataga tillgängliga arbetskrafter; undersökningarna kunna verkställas snabbare, då undersökningsorganet ofta torde ha tidigare material i ärendet och kommunikation med annat undersökningsorgan ej behöver förekomma. Där tjänstemän tidigare anlitats, torde undersökningarna genom en koncentration i flertalet fall draga mindre kostnad. För den hjälpsökande allmänhetens del slutligen vinnes, att man kan undgå att, såsom för närvarande ej sällan sker, vederbörande upprepade gånger underkastas ingående förhör av olika socialvårdsorgans undersökare. Genom inrättandet av socialvårdskontor eller sociala byråer har allmänheten tillförsäkrats även andra fördelar. De hjälpsökande behöva t. ex. icke sväva i ovisshet om vart de skola vända sig för erhållande av upplysningar, råd och hjälp. För kommunernas del innebära dessa byråer, att förutsättningar skapas för en rationell skötsel av löpande göromål för lägre kostnad än om socialvårdsorganens lokaler äro spridda. De omständigheter, som i det föregående åberopats till stöd för vissa centraliseringsåtgärder inom socialvårdens ram, ha det gemensamt, att de icke oundgängligen förutsätta en koncentration till ett organ av den socialvårdande verksamheten i dess helhet. I och för sig kunna de, som erfarenheten utvisar, genomföras även med bibehållande av skilda socialvårdsorgan med självständig beslutanderätt. Men i allt fall torde kunna sägas, att åtgärder av nu nämnd art äro lättare att genomföra i och bättre förenliga med ett system

136 innebärande en koncentration även av beslutanderätten. En uppdelning av denna rätt på skilda organ kan visserligen, såsom nedan skall ytterligare utvecklas, i vissa fall vara nödvändig av rent praktiska skäl, men i princip är enligt kommitténs mening en koncentration att förorda. Huru smidigt samarbetet mellan olika hjälporgan än ordnas och vilka garantier som än kunna vinnas för att dubbelunderstöd o. d. icke skola förekomma, torde det kunna fastslås, att ett system med en koncentrerad beslutanderätt erbjuder fördelar, som icke stå att vinna, om denna fördelas på ett flertal organ. För närvarande finnes intet organ som har ledningen av kommunens socialvård. Varje styrelse och nämnd arbetar självständigt med sina speciella arbetsuppgifter, låt vara att det i vissa fall finnes en lagstadgad eller faktisk personell gemenskap, och det saknas ett på en hand samlat ansvar för att de inom kommunen rådande förhållandena med avseende å den samhälleliga hjälpverksamheten äro tillfredsställande. Om ett centralt socialvårdsorgan skapades inom kommunen, skulle detta på ett helt annat sätt än som för närvarande står de särskilda hjälporganen till buds erhålla en överblick över hjälparbetet och de aktuella behoven samt kunna vidtaga åtgärder och taga initiativ, som vore till gagn för det sociala arbetet i dess helhet inom orten. För närvarande finnas vissa gränsområden inom socialvårdsarbetet, vilka icke kunna sägas tillhöra ett visst hjälporgans verksamhetsområde och som därför löpa fara att bli försummade. Å andra sidan finnas arbetsuppgifter, som falla inom flera organs behörighet och som just därför löpa samma fara. över huvud taget föreligger ett behov av en myndighet, som äger befogenhet och möjligheter att planmässigt påverka utvecklingen inom kommunen i fråga om det sociala välfärdsarbetet. Genom förekomsten av ett dylikt organ skulle det också bliva möjligt att erhålla en bättre överblick över socialvårdens ekonomiska betingelser. Kommunen skulle kunna upprätta en socialvårdsbudget, där en bättre avvägning än vad nu är fallet kunde ske mellan medelsbehovet för olika hjälpformer, och det skulle vara lättare att i tid vidtaga erforderliga justeringar i denna. I förhållande till såväl kommunens beslutande myndighet som allmänheten skulle ett dylikt centralorgan säkerligen erhålla större auktoritet än särskilda styrelser och nämnder. Genom att prövningen av hjälpbehovet förlägges till ett centralt organ vinner man vidare, att detta så att säga får en totalbild av det individuella hjälpfallet och kan samtidigt vidtaga de olika åtgärder, som finnas påkallade, vare sig dessa falla inom området för den ena eller andra hjälpformen. Häri ligger enligt kommitténs förmenande en av de väsentligaste fördelarna med koncentrationen av beslutanderätten. Det blir på ett helt annat sätt än nu möjligt att anpassa hjälpformen efter behovet i det individuella fallet, att mera allsidigt beakta föreliggande omständigheter och att bättre avväga hjälpen. Ett centralorgan torde dessutom ha möjlighet att förvärva mera ingående kännedom om de hjälpbehövande och deras förhållanden än fristående hjälporgan, då ju centralorganet blir den instans, som skall handlägga samtliga understödsfrågor iör kommunen, vilket hjälpbehov som än

137 må föreligga. De hjälpsökande besparas också den rundgång hos skilda nämnder, som nu ofta förekommer och som medför tidsspillan för dem, dröjsmål med hjälpens meddelande och ofta dubbelarbete för nämnderna. Genom socialregistrets införande har faran för dubbelunderstöd visserligen minskats, men den torde icke vara helt undanröjd. Först genom att förlägga ärendenas behandling till ett centralorgan kan denna risk helt undanröjas. I åtskilliga kommuner, särskilt de mindre, har det understundom förelegat svårigheter att tillfredsställande rekrytera de olika socialvårdsorganen. Genom bildandet av socialvårdskommuner skulle väl dessa svårigheter minskas, men det finnes anledning att det oaktat räkna med dem. Om ett centralorgan inrättas, ökas utsikterna att såsom deltagare i socialvårdsarbetet förvärva kvalificerade och för uppgiften intresserade personer. Helt naturligt måste detta i sin tur återverka på centralorganets verksamhet och — vilket icke är av ringa betydelse — de anslagsbeviljande myndigheternas inställning till detsamma. Ehuru sålunda enligt kommitténs förmenande starka skäl tala för inrättandet av ett kommunalt centralorgan för socialvårdens handhavande, kunna även erinringar framställas häremot. En huvudinvändning torde vara, att de olika förvaltningsgrenarna sinsemellan förete så stora skiljaktigheter och att hjälpklientelet är så heterogent, att ett centralorgan icke kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina funktioner. Helt visst äro dylika erinringar värda beaktande, men de äro — med visst undantag — enligt kommitténs förmenande icke av beskaffenhet att rubba riktigheten av själva centraliseringsprincipen, men väl att öva inflytande vid avgörandet av frågan om centralorganets sammansättning. Härtill återkommer kommittén i det följande. Nyss antydda undantag hänför sig till den verksamhet, som kan sammanfattas under beteckningen den samhälleliga barna- och ungdomsvården. Enligt kommitténs förmenande tala övervägande skäl för att de med denna sammanhängande förvaltningsuppgifterna alltid skola omhänderhavas av ett särskilt organ. I den samhälleliga barnavården är den understödjande verksamheten av mera sekundär betydelse. Inom denna verksamhet komma åtgärder av vårdande, fostrande och tillrättaförande natur i främsta rummet; det etiskt-pedagogiska momentet spelar för detta arbete en viktig roll. Verksamheten ställer också särskilda krav på sina utövares kvalifikationer, krav som delvis äro av annan natur än dem, som gälla i fråga om företrädarna för andra socialvårdsgrenar. Det synes kommittén synnerligen tveksamt, om det är möjligt att inom ramen för en centraliserad socialvårdsförvaltning helt tillgodose dessa synpunkter. Ej heller är kommittén övertygad om att man i en socialnämnd med dess på understödsverksamhet till övervägande delen baserade arbetsuppgifter alltid skulle kunna påräkna medverkan av personer, särskilt intresserade av och lämpliga för barna- och ungdomsvård. Kommittén vill därför förorda, att i varje kommun (inkl. socialvårdskommun) skall finnas en särskild barnavårdsnämnd med uppgifter, vilka närmare skola be-

138 röras i det följande. Såsom därvid kommer att framgå, anser kommittén likväl, att denna nämnd i allt vad som gäller ekonomi och förvaltning skall vara underställd det kommunala centralorganet, som i fråga om åtgärder av mera allmän natur skall ha att utöva en central ledning även på nu ifrågavarande område, i den mån dessa åtgärder sammanhänga med socialvården i övrigt. Enligt nu gällande lag kan mindre kommun befrias från skyldigheten att ha särskild barnavårdsnämnd, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämpligen kunna ske. Genom bildandet av socialvårdskommuner torde förutsättningarna för en tillämpning av ett motsvarande stadgande i huvudsak upphöra, men man kan dock icke lämna ur räkningen, att det i något eller några enstaka fall kan komma att kvarstå lokala huvudmän för socialvården av jämförelsevis ringa storlek, t. ex. därför att vederbörande kommun på grund av sin belägenhet ej lämpligen kan i socialvårdhänseende sammanföras med annan eller andra sådana. Enligt kommitténs mening skola dylika kommuner kunna av Kungl. Maj:t befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd samt Kungl. Maj:t bemyndigas att i varje särskilt fall bestämma, huru det barnavårdande organet skall sammansättas. Med hänsyn till det fåtal fall av denna art, som kan beräknas förekomma, har kommittén ansett överflödigt, att det — såsom fallet är i 7 § barnavårdslagen — i författningsväg meddelas bestämmelser angående sistnämnda spörsmål. Bland de kommunala organen för social hjälpverksamhet intaga pensionsnämnderna i viss mån en särställning. De äro icke medelsförvaltande utan ha endast att i första hand pröva ansökningar om folkpension och närmast tilläggspensionerna, och deras beslut träda icke i kraft, förrän de granskats och godkänts av en statlig myndighet, pensionsstyrelsen. Genom pensionsärendenas behandling av en särskild kommunal nämnd har man sökt eliminera det kommunala intresset och hålla isär fattigvård och pensionsförsäkring. Med den ställning fattigvården intog vid tiden för folkpensioneringens införande var det helt naturligt, att man ansåg det önskvärt att införa en sträng åtskillnad mellan pensionsförsäkring och fattigvård, åtminstone i formellt hänseende. I verkligheten har det visat sig, att pensionsbeloppen i mycket stor omfattning måste utfyllas med bidrag från fattigvården. Av den undersökning, som utförts av kommittén angående fattigvårdens understödsverksamhet (statens offentliga utredningar 1941: 29) framgår, att under månaderna september—november år 1938 i ett antal undersökta städer icke mindre än 38-5 % av hela antalet tilläggspensionärer uppburo understöd från fattigvården, därav 13-2 % genom vård å anstalt och 25"3 % i form av hemunderstöd. Inom vissa städer var antalet tilläggspensionärer med bidrag från fattigvården ännu större, i Göteborg sålunda icke mindre än 46-7 %. För hela landsbygden var antalet tilläggspensionärer med fattigvårdsbidrag 22-3 %t varav 10" 3 % erhöllo vård på anstalt och 11' i % hemunderstöd. Hur stor andel av tilläggspensionärerna som för närvarande erhåller fattigvårdsbidrag är icke utrett, men det är sannolikt, att det procentuella antalet är större nu än under år 1938. En betydande grupp folkpensionärer har sålunda icke avskilts från fattigvården

139 utan har måst söka såväl folkpension som fattigvårdsunderstöd. Vad som gör att tilläggspensionerna ur pensionärernas synpunkt inta en förmånlig ställning torde icke vara, att pensionsfrågan behandlas av ett särskilt kommunalt organ, utan den omständigheten, att pensionsbeloppen bestämmas utan individuell behovsprövning samt att återbetalningsskyldighet ej föreligger i fråga om dem, vare sig för pensionstagaren eller hans anförvanter. Som kommittén i annat sammanhang framhållit, bör en förbättring av folkpensioneringen eftersträvas, så att pensionerna i görligaste mån fylla försörjningsbehovet. Härvid torde det icke vara möjligt att undvara kommunernas medverkan. Särskilt bör frågan om speciella tillägg till pensionerna för tillgodoseendet av vissa behov upptagas till prövning. I sådant avsende kan erinras om att i riksdagsmotioner och från andra intresserade kretsar påyrkats ändrade grunder för de kommunala pensionstillskotten ävensom att till dessa skulle utgå statsbidrag. Fråga har även väckts om hyresbidrag till tilläggspensionärerna och om att särskilt bidrag skulle utgå till vanföra, sängliggande och i övrigt mera hjälplösa tilläggspensionärer. Ansökningar om sådana tillägg till de normala pensionsbeloppen kunna icke prövas av pensionsnämnderna. De sakna härför erforderliga utredningsorgan, vartill kommer, att spörsmålet om dylika tillägg i vissa avseenden nära berör den sociala hjälpverksamheten i övrigt inom kommunen. Även om det ur olika synpunkter med rätta ansetts olämpligt, att fattigvårdsstyrelsen omhänderhar folkpensionsärendena, kan det icke, såvitt kommittén kan finna, vara något att invända mot, att pensionsverksamheten anförtros åt det kommunala organ, som handhar både socialhjälpen och annan social hjälpverksamhet. Det centrala socialvårdsorganet inom kommunen skall visserligen handhava den på behovsprövning beroende hjälpverksamheten och i detta avseende ersätta fattigvårdsstyrelsen, men det skall dessutom omhänderhava den kommunala hjälpverksamheten i andra avseenden. Härigenom får det en helt annan karaktär än fattigvårdsstyrelsen. Av stor vikt är även att här uppmärksamma den förskjutning i fråga om kommunernas kostnader för socialhjälp och tilläggspensioner som kommittén i princip förordar. För folkpensionärema måste det också vara en lättnad och minska deras besvär, om de endast ha ett organ att vända sig till. I många fall måste en pensionssökandes inkomst och levnadsförhållanden undersökas efter i stort sett samma grunder, som om ansökan avsåge socialhjälp. För honom måste det vara en fördel, att behovsfrågau utredes och beslut fattas av samma nämnd, varigenom ärendets behandling kan påskyndas. Den mest vägande invändningen mot att handläggningen av folkpensionsärenden skall ske hos samma organ, som företräder den mera kommunalt betonade samhällshjälpen är, att statsintresset kan befaras bli eftersatt. Så länge som kommunerna få bära hela kostnaden för fattigvården men endast en liten del av kostnaderna för tilläggspensionerna, kan man icke bortse från att frestelsen att utnyttja folkpensioneringen på fattigvårdens bekostnad kan ligga nära till hands för ett organ, som har befattning med båda arterna samhällshjälp. Då

140 kommittén det oaktat icke förordar, att en särskild pensionsnämnd alltid skall finnas, sammanhänger detta därmed, att kommittén, som i annat sammanhang framhålles, ämnar framlägga förslag om att kommunandelen av kostnaderna för tilläggspensionerna ökas och kostnaderna för kommunernas socialhjälp reduceras genom statsbidrag. Genomförandet av en ändrad kostnadsfördelning mellan kommunerna och staten utgör en förutsättning för kommitténs förslag i detta avseende. Därigenom minskas den nuvarande spänningen mellan kommunernas kostnader för fattigvård och tilläggspension, och frestelsen att utnyttja folkpensioneringen till lättande av kommunens socialvårdsutgifter kommer att bli mindre. Därtill kommer att kommittén förutsätter, att statsintresset allt framgent skall vara representerat vid pensionsärendenas behandling inför vederbörande kommunala organ. I den offentliga debatten i samband med organisationssakkunnigas förslag till lag om den samhälliga hjälpverksamhetens organisation kom från flera håll den uppfattningen till uttryck, att nykterhetsnämndernas arbete är av den speciella natur, att det icke bör ombesörjas av ett kommunalt organ, vars huvuduppgift är att handlägga understödsfrågor. Uppenbarligen tala vissa skäl för riktigheten av en sådan uppfattning. Alkoholistvården inrymmer, om den rätt bedrives, åtskilliga element av rent fostrande natur. Den bygger i betydande grad på möjligheten att öva personlig inverkan och och att på övertygelsens väg få till stånd en ändrad livsföring hos sitt klientel. Nykterhetsnämnderna få taga ställning till mycket grannlaga spörsmål och bedöma personliga omständigheter och familjeförhållanden av mången gång ömtålig beskaffenhet. Deras ingripande kunna ha djupgående verkningar, icke blott för den som är föremål för åtgärd utan även för hans anhöriga och andra, som äro beroende av honom. Över huvud taget har nykterhetsnämndens arbete vissa beröringspunkter med barnavårdsnämjndernas. Det kan också framhållas, att nykterhetsnämndernas klientel ofta tillhör befolkningsskikt, som icke behöva anlita den samhälleliga hjälpverksamheten. Kommittén har dock icke varit övertygad om att dessa och liknande skäl oundgängligen måste leda till att en särskild nykterhetsnämnd bör finnas inom varje kommun. För närvarande är fattigvårdsstyrelsen nykterhetsnämnd i cirka 40 % av rikets landskommuner. Det skulle enligt kommitténs mening innebära en överorganisation, om nykterhetsvården obligatoriskt skulle handhavas av ett fristående kommunalt organ. Ingen tvekan kan råda därom, att strävandena för folknykterhetens främjande böra effektiviseras, men ett system med obligatoriska nykterhetsnämnder skulle på åtskilliga håll leda till att dessa erhölle mycket begränsade arbetsuppgifter; intresset för nykterhetsvården skulle härigenom lätt kunna tyna bort och den kontinuerliga övervakningen av nykterhetstillståndet inom kommunen, vilken ju alltid är av största vikt, förslappas. Kommittén har därför icke ansett sig böra förorda att en särskild nykterhetsnämnd i princip skall finnas i varje kommun; förslaget innebär således i denna del, att de nykterhetsvårdande uppgifterna i princip skola

141 ombesörjas av det kommunala centralorganet. Såsom i det följande anföres, förutsätter kommittén emellertid, att särskild föredragande för nykterhetsfrågor skall finnas i detta. Som tidigare anförts är kommittén icke beredd att nu taga ställning till frågan om den kommunala verksamheten till förmån för arbetslösa. Det vore emellertid enligt kommitténs mening icke riktigt, om hithörande ärenden i princip skulle undandragas prövning av ett centralt socialvårdsorgan inom kommunen. Tvärtom synes det vara synnerligen önskvärt, att arbetslöshetshjälpen handhaves av det kommunala organ, som har ledningen av socialvården, som därigenom har den bästa överblicken över de aktuella förhållandena inom kommunen och som med ledning härav kan avväga sina åtgärder, vare sig det gäller att planlägga hjälpverksamheten i stort eller att pröva hjälpbehov och hjälpform i de enskilda fallen. Att hjälpen åt arbetslösa har många beröringspunkter med socialhjälpen behöver icke närmare utvecklas. Såsom av det föregående framgår vill kommittén således med nyss berörda undantag i princip förorda, att den verksamhet, som för närvarande omhänderhaves av de övriga socialvårdsorgan, varom nu är fråga, samlas hos ett centralt kommunalt organ, för vilket kommittén föreslår beteckningen socialnämnd. Denna skall övertaga de förvaltningsangelägenheter, som nu åvila fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté och familjebidragsnämnd, medan en särskild barnavårdsnämnd omhänderhar det omedelbara ansvaret för barna- och ungdomsvården. Socialnämndens funktioner framgå delvis av vad nyss sagts om dess övertagande av vissa existerande nämnders uppgifter. Men i egenskap av centralorgan för den kommunala socialvården får den i viss mån ett vidsträcktare arbetsfält än som motsvarar nyss omförmälda nämnders sammanlagda verksamhetsområden. Den skall hava ledningen av socialvårdsarbetet inom kommunen, inför dess beslutande myndigheter ha ansvaret för en tillfredsställande ordning på detta område, med uppmärksamhet följa de sociala förhållandena inom kommunen och taga de initiativ — genom framställningar till myndigheter eller andra eller genom egna åtgärder, allt efter omständigheterna — som den finner påkallade. Kommittén har i det föregående framhållit, att det organisatoriska system för socialvården, som fastställes i författningsväg, måste präglas av en viss elasticitet. De faktiska förhållandena måste leda till åtskilliga modifikationer av centraliseringstanken. Principiella skäl, de må vara aldrig så väl grundade, få icke förhindra en fördelning av arbetsuppgifterna på olika organ, där detta med hänsyn till uppgifternas mångfald befinnes nödvändigt. Kommittén förutsätter därför, att särskilda nämnder, i viss mån fristående, skola kunna inrättas vid socialnämndens sida i sådana kommuner, där detta är erforderligt med hänsyn till socialvårdsarbetets omfattning. Detta spörsmål behandlas i

142 ett följande avsnitt. Det har emellertid synts kommittén angeläget att även i de fall, där särskilda nämnder inrättas, behålla så mycket som möjligt av centraliseringstanken, bl. a. genom att under alla förhållanden låta socialnämnden intaga en ledande ställning och genom att låta de särskilda nämnderna delvis rekryteras ur kretsen av ledamöter i socialnämnden. Härutinnan skiljer sig den av kommittén föreslagna lokala socialvårdsorganisationen i betydelsefulla avseenden från den nuvarande även i sådana kommuner, där flera särskilda nämnder komma att finnas. Vad som ovan anförts angående olika socialvårdsgrenars organisatoriska förening hos ett organ måste också bedömas mot bakgrunden av att särskilda nämnder enligt förslaget i vissa fall skola kunna inrättas. Området för meningsskiljaktigheter angående den ena eller andra verksamhetsgrenens förläggande till ett centralt organ blir således relativt begränsat. Kommitténs förslag i denna del del bör alltså i viss mån bedömas ur andra synpunkter än organisationssakkunnigas förut refererade förslag. Vissa lagtekniska spörsmål. En reform av den kommunala socialvårdsorganisationen är endast ett led i strävandena att få till stånd en ändamålsenlig samhällelig hjälpverksamhet. Därtill måste komma en revision av de materiella bestämmelser, som reglera de olika hjälparternas ändamål och innehåll. Utan en rationell organisation av verksamheten blir emellertid en dylik revision i mångt och mycket förfelad. Den grundläggande betydelse, som organisationsproblemen sålunda ha, gör det enligt kommitténs mening naturligt, att de bringas till en fristående lösning. Kommittén föreslår därför, att i en särskild lag, lag om socialnämnd m. m., sammanföras de bestämmelser angående den kommunala socialvårdsförvaltningen, vilka i huvudsak avse inre organisatoriska problem och som äga generell giltighet vid handhavandet av samtliga förvaltningsuppgifter på socialvårdsområdet. I lagen om socialnämnd skall alltså upptagas regler angående socialnämndens sammansättning, tillsättande, beslutförhet o. s. v. ävensom motsvarande bestämmelser i fråga om övriga lokala socialvårdsorgan. Däremot har kommittén icke ansett lämpligt att i samma lag meddelas bestämmelser angående nämndens materiella behörighetsområde, dess speciella uppgifter, arbetsformer och' befogenheter vid handhavandet av de olika hjälpformer, som falla under dess kompetens. Ej heller meddelas i denna lag föreskrifter angående vilka socialvårdsgrenar som skola omfattas av den kommunala verksamheten. Dessa förhållanden böra enligt kommitténs mening regleras i de olika lagar, som meddela materiella bestämmelser angående den samhälleliga hjälpverksamheten. En motsatt anordning, d. v. s. att i ett lagkomplex samla alla de bestämmelser av organisatorisk och materiell innebörd, som tillsammans giva begreppet socialvård dess innehåll, skulle icke erbjuda några väsentliga fördelar men vara ägnad att försvåra lagstiftningens överskådlighet och tillgänglighet för de tillämpande myndigheterna. Ett sådant lagkomplex måste nämligen helt naturligt bli synnerligen omfattande. En sådan anordning låter sig heller

143 icke väl förena med den i direktiven lämnade föreskriften att arbetet skall bedrivas i etapper. Parallellt med här behandlade organisatoriska spörsmål har inom kommittén bedrivits utredningar angående en materiell revision av vissa delar av sociallagstiftningen. I vissa fall torde dessa utmynna i förslag till helt nya hjälplagar, i andra fall ifrågasattes mer eller mindre genomgripande förändringar i bestående sådana. I det förra fallet kommer kommittén att i fråga om de organisatoriska spörsmålen göra erforderliga hänvisningar till den här föreslagna lagen om socialnämnd, i det senare fallet förutsattes, att ur bestående författningar utbrytas de stadganden, vilka avse ämnen, som regleras i lagen om socialnämnd. På nuvarande stadium av kommitténs arbete kan icke närmare angivas, vilket system som kommer att väljas i fråga om envar av de skilda hjälpformerna. Det är därför icke möjligt att i detta betänkande framlägga förslag till de förändringar i gällande lagstiftning, som äro betingade av förslaget till lag om socialnämnd. Några egentliga nackdelar torde icke vara förenade härmed, då det med utgångspunkt från detta lagförslag torde vara lätt för de härför intresserade att bilda sig en uppfattning om vilka stadganden i bestående lagar som skola utmönstras. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att det här förordade systemet, varigenom i särskild lag meddelas bestämmelser angående socialvårdens organisatoriska spörsmål, kommit till användning i finsk lagstiftning genom den år 1936 utfärdade lagen om kommunal vårdnämnd. I samband härmed upphävdes bl. a. i 1922 års lag om fattigvård de bestämmelser, vilka avsågo fattigvårdsnämnds sammansättning m. m. Av det ovan sagda torde framgå, att det icke är möjligt att i förslaget till lag om socialnämnd precisera vilka förvaltningsuppgifter av socialvårdskaraktär, som skola omhänderhavas av sådan nämnd. I detta hänseende innehåller förslaget sålunda en allmän bestämmelse av innebörd, att nämnden skall »i enlighet med denna lag samt vad i lag eller författning eljest finnes stadgat handhava de angelägenheter inom kommunens socialvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet». Först genom en jämförelse med de skilda hjälpförfattningarna erhåller man sålunda en fullständig bild av nämndens verksamhetsområde. Kommittén kan icke finna, att några olägenheter av betydelse skulle vara förenade med att bibehålla denna anordning, även efter det att revisionen av sociallagstiftningen i övrigt slutförts. Det kan tvärtom vara en fördel, att den författning, som reglerar organisationsproblemen, är så att säga elastisk och tillåter en utvidgning eller hopkrympning av de lokala organens arbetsuppgifter allt efter sociallagstiftningens utveckling utan att några förändringar behöva vidtagas i själva författningen. Här må emellertid ånyo framhållas att förslaget bör bedömas ur synpunkten, att nämnden skall övertaga de uppgifter, som för närvarande omhänderhavas av fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté och familjebidragsnämnd. Såsom av kap. X framgår har kommittén preliminärt övervägt ett förslag,

144 innebärande att länsstyrelsens funktioner på socialvårdens område i viss utsträckning skola övertagas av ett särskilt organ, benämnt länssocialnämnd. I denna del har förslaget dock icke närmare utformats. Kommittén har heller icke i förslaget till lag om socialnämnd utgått ifrån förefintligheten av länssocialnämnden utan i avbidan på sina fortsatta överväganden angående detta spörsmål lämnat öppet, huruvida och i vilken omfattning länsnänmden skall träda i länsstyrelsens ställe. I lagförslaget angives emellertid, närmast som ett provisorium, länsstyrelsen såsom länsorgan. Om nämnder för handhavande av kommunernas socialvård. Socialnämndens sammansättning, tillsättande m. m. Socialnämnden skall givetvis i princip tillsättas av kommunens resp. socialvårdskommunens beslutande myndighet. Från denna regel finnes dock anledning föreskriva ett undantag. Kommittén förutsätter, såsom tidigare anförts, att staten skall till ansenlig del bidraga till kommunernas socialvårdskostnader samt i olika avseenden ha kontroll och inflytande över den kommunala hjälpverksamhetens handhavande. Det synes därför lämpligt, att en representant för statsintresset införlivas med socialnämnden i så måtto, att en ledamot jämte en suppleant för honom utses av länsstyrelsen. Detta är så mycket lämpligare som socialnämnden bl. a. skall ha befattning med ärendena angående arbetslöshetshjälp och folkpensionering, vid vilkas behandling statsintresset för närvarande obligatoriskt är företrätt. Det föreligger enligt kommitténs mening icke skäl föreskriva, att den av länsstyrelsen utsedde ledamoten skall vara ordförande i socialnämnden, men å andra sidan bör det icke föreligga något hinder för kommun, som så önskar, att utse honom härtill. Kommittén anser nämligen att kommunens beslutande myndighet skall utse ordförande i denna nämnd, som ju har att svara för synnerligen betydelsefulla delar av den kommunala verksamheten. Från gällande lag företer förslaget den avvikelsen, att pensionsärenden och ärenden angående arbetslöshetshjälp kunna komma att behandlas av en nämnd, vars ordförande icke förordnats av länsstyrelsen. Kommittén anser icke detta vara ägnat att väcka några betänkligheter; emellertid synes lämpligt, att den av länsstyrelsen förordnade ledamoten eller suppleanten städse skall deltaga i beslut angående pensionsärenden. Kommittén förordar därför en bestämmelse i sådan riktning. Motsvarande stadgande föreslås i fråga om behandling av ärenden angående arbetslöshetshjälp, därvid kommittén dock förutsätter, att en omprövning av detta spörsmål sker, sedan de med hjälpen åt arbetslösa sammanhängande problemen slutbehandlats av kommittén. När det gäller att bestämma antalet ledamöter i socialnämnden måste en avvägning företagas mellan olika synpunkter och intressen. Å ena sidan bör ledamotsantalet icke vara så stort, att arbetsformerna bli tunga och arbetets effektivitet minskas; å andra sidan måste tillses, att plats kan beredas för sakkunskap å de olika områden, som beröras av nämndens verksamhet. Vidare måste kretsen av ledamöter vara så stor, att icke de enskilda ledamöternas

145 arbetsbörda blir alltför betungande. Med hänsyn tagen till dessa synpunkter har kommittén stannat vid att förorda, att socialnämnden skall bestå av minst 6 ledamöter (den av länsstyrelsen utsedde ledamoten inräknad). Vederbörande kommun skall emellertid äga rätt att fritt bestämma antalet ledamöter utöver denna minimigräns, allt efter vad som är lämpligt med hänsyn till kommunens vidd, folkmängd och liknande omständigheter. Av särskild betydelse vid bestämmandet av ledamotsantalet är, att — såsom nedan skall närmare utvecklas •— kommun under vissa förhållanden skall äga tillsätta särskilda nämnder, i vilka socialnämnden obligatoriskt skall vara representerad. Kommittén har icke funnit lämpligt att i fråga om socialnämnd förorda, att vissa personer skola vara självskrivna ledamöter. Kommunen bör —• med ovan angivna undantag — hava frihet att bestämma nämndens rekrytering. I fråga om valbarhet etc. meddelas i en särskild avdelning av lagen bestämmelser, som äro gemensamma för samtliga nämnder, vilka kunna ifrågakomma i en kommun; härtill återkommer kommittén i annat sammanhang. Vad åter angår de speciella kvalifikationer, som böra fordras av ledamöter i socialnämnd, anser kommittén, att man icke i föriättningsväg bör gå längre, än att det ganska självklara kravet uppställes, att vederbörande skola vara socialt intresserade svenska män och kvinnor. Utan i lag meddelade föreskrifter böra kommunerna givetvis i eget intresse tillse, att nämnden om möjligt tillföres erfarenhet och sakkunskap på de olika områden, som beröras av dess verksamhet. Rätten att å nämndens vägnar deltaga i beslut bör enligt kommitténs mening i princip förbehållas ledamöternas krets; det i vissa länder praktiserade systemet med s. k. bisittare, vilka äga beslutanderätt, saknar i vårt land hävd och synes icke böra införas. Av olika skäl bör emellertid tillträde till nämndens förhandlingar lämnas vissa utom densamma stående personer. Som ett led i den statliga uppsikten över kommunernas socialvård böra sålunda befattningshavare hos länsstyrelsen och socialstyrelsen i och för sin tjänst äga rätt närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. För att lämna ordförandena i barnavårdsnämnd och i de särskilda nämnder, som finnas i kommunen, tillfälle att inför socialnämnden framföra sina synpunkter föreslås vidare, att även dessa personer skola ha motsvarande rätt. Denna får särskild betydelse vid socialnämndens handläggning av anslagsoch budgetfrågor. I allt högre grad tagas i våra dagar läkarnas kunskaper och erfarenheter i anspråk inom det sociala välfärdsarbetet. Denna utveckling måste anses synnerligen lycklig och bör på allt sätt befrämjas. Kommittén finner det angeläget, att även de kommunala socialvårdsorganen vid fullgörandet av sina uppgifter sättas i tillfälle att samråda med representanter för läkarkåren. Förhållandena medgiva icke en obligatorisk representation av läkare i socialnämnderna, men det synes möjligt att i nu nämnt syfte anknyta till tjänsteläkareorganisationen. Med hänsyn till tjänsteläkarnas arbetsuppgifter 10—2264 42

146 i övrigt kan det emellertid icke tänkas att ålägga dem obligatorisk skyldighet att deltaga i socialnämndernas arbete. Kommittén anser dock, att tjänsteläkare (stads-, provinsial-, extra provinsial-, köpings- och municipalläkare) skola äga rätt närvara vid förhandlingarna inom de socialnämnder, som äro belägna inom deras ämbetsområde, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I ändamål att tillförsäkra nämnden tjänsteläkares medverkan i sådana ärenden, där detta särskilt finnes vara av behovet påkallat, föreslår kommittén vidare, att socialnämnden eller dess ordförande skall äga rätt att — där läkares närvaro vid behandlingen av visst ärende finnes erforderlig — kalla honom till sammanträde med nämnden, i vilket fall han skall vara skyldig inställa sig, där ej särskilt hinder möter. Där läkares närvaro vid sammanträdet föranledes av dylik kallelse, skall han enligt kommitténs mening hava rätt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. Hittills ha förefintliga bestämmelser om rätt för tjänsteläkare att närvara vid kommunalt organs sammanträde i alltför hög grad stannat på papperet med hänsyn till att deras tjänstgöringsdistrikt ofta omfattat ett relativt stort antal kommuner. Förhållandena komma dock att förändras till det bättre, därest kommitténs förslag om bildande av socialvårdskommuner genomföres, vartill kommer att provinsialläkaredistriktens storlek allt mera minskas. Sedan gammalt har svenska kyrkans prästerskap deltagit i det sociala arbetet inom kommunerna. Detta har varit en naturlig följd av detta arbetes ursprungliga karaktär av en religiöst betonad hjälpverksamhet. Prästernas medverkan har ur skilda synpunkter varit värdefull, bl. a. på grund av den personkännedom de vunnit under sin verksamhet som själasörjare och kyrkobokförare. Kommittén finner icke skäl förorda något avbrott i denna tradition, särskilt som det för prästerskapet självt bör vara värdefullt att sättas i tillfälle att deltaga i det praktiska socialvårdsarbetet inom kommunen. Kommittén föreslår därför, att kyrkoherden eller hans ställföreträdare skola, även om de ej äro ledamöter, äga rätt närvara vid handläggningen inför socialnämnden av ärenden rörande socialhjälp. I analogi med vad som föreskrives i lagen om skolstyrelse i vissa kommuner föreslår kommittén vidare, att, där kommun tillhör mer än ett pastorat, domkapitlet skall bestämma, vilken av kyrkoherdarna som skall hava ifrågavarande uppgift. Kommittén har däremot icke ansett erforderligt föreslå någon skyldighet för prästen, motsvarande den som föreslagits i fråga om tjänsteläkare, att på kallelse närvara vid nämndens sammanträden, ej heller någon lagstadgad rättighet för honom att närvara vid handläggningen av andra ärenden än dem som avse socialhjälp. Enligt gällande lag om folkpensionering äger det av pensionsstyrelsen utsedda ombudet närvara vid pensionsnämnds sammanträde och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår att verkställa en översyn av lagen angående folkpensionering, kan för närvarande icke taga ställning till frågan, huruvida ombudsinstitutionen kommer att bibehållas i en reformerad folkpensioneringslag; därest så skulle bliva fallet anser

147 kommittén emellertid, att ombuden skola äga enahanda rätt att närvara vid socialnämnds sammanträde, då den behandlar pensionsärenden, som för närvarande tillkommer dem ifråga om pensionsnämnds sammanträde. Lagförslaget inrymmer en bestämmelse härom. I nuvarande sociallagstiftning finnas icke upptagna några bestämmelser angående suppleanternas rätt att närvara vid nämnds eller styrelses sammanträden, även då förfall ej föreligger för ordinarie ledamot. Enligt L K L 52 § ha suppleanterna i kommunalnämnden uttryckligen tillerkänts en sådan rätt. Kommittén anser det lämpligt att ett motsvarande stadgande införes i lagen om socialnämnd, med tillämpning i fråga om samtliga de nämnder, som omförmälas i denna lag. Enligt nu gällande ordning äger en representant för barnavårdsnämnden deltaga i pensionsnämnds överläggningar angående ärende om barnbidrag. Frågan, huruvida denna ordning skall bibehållas, sammanhänger med spörsmålet om denna bidragsforms blivande gestaltning, vartill kommittén ännu icke tagit ställning. Frågan måste därför tillsvidare lämnas öppen. Distriktsindelning för socialhjälpsändamål. Enligt fattigvårdslagen bör fattigvårdssamhälle, där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen. Till fattigvårdsstyrelsens biträde kunna också kallas s. k. vårdare, vilka kunna sammanslutas till särskilda distriktsstyrelser. Ät dessa kan, enligt föreskrift i kommunens fattigvårdsreglemente, uppdragas att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning. Såsom av översikten på sid. 116 framgår förekommer distriktsindelning för närvarande i ett ganska stort antal kommuner, givetvis framför allt i större sådana. Frågan om distriktsindelning kommer emellertid i viss mån i ett annat läge i ett organisatoriskt system, som i princip bygger på centralisering. Enligt nuvarande fattigvårdslag har en sådan indelning till syfte att underlätta fattigvårdsstyrelsens möjligheter att fullgöra sina undersöknings-, prövningsoch tillsynsuppgifter; i vissa fall kunna dessa distrikt ha ganska självständiga befogenheter. Ehuru definitiv ståndpunkt till detta spörsmål icke kan tagas, förrän kommittén slutfört arbetet med att uppgöra förslag till en lag om socialhjälp, anser kommittén dock lämpligast, att möjligheten att för socialhjälpsändamål indela en kommun i distrikt lämnas öppen. E t t dylikt stadgande torde i främsta rummet ha betydelse för större kommuner, men omständigheterna kunna även vara sådana, att mindre eller mellanstora kommuner finna lämpligt fördela kommunen i distrikt, vart och ett under uppsikt av en ledamot av socialnämnden Såsom av det följande framgår, förutsätter kommittén, att distriktsindelning även skall kunna förekomma i samband med barnavårdsnämndens verksamhet. Däremot har distriktsindelningen i regel ingen uppgift att fylla såvitt angår övriga grenar av socialvården. I detta sammanhang må dock erinras om att Kungl. Maj:t enligt kommitténs förslag skall kunna medgiva undantag från bestämmelserna i lagen om socialnämnd. Därest det

148 t. ex. för större städer befinnes lämpligt med en allmän krets- eller distriktsindelning med särskilda organ och distriktskontor etc, skall en dylik anordning således kunna genomföras. I redaktionellt avseende skiljer sig kommitténs förslag i denna del från gällande lagstiftning såtillvida, att enligt förslaget distriktsindelning må företagas, där så av omständigheterna finnes påkallat. Såsom av det följande framgår förutsätter kommittén vidare, att kommunen skall kunna fördelas i två eller flera pensionsdistrikt, detta i överensstämmelse med gällande lag. Den skiljaktigheten föreligger emellertid i förhållande till här omförmälda distriktsindelning, att varje pensionsdistrikt skall hava särskild pensionsnämnd. I analogi med gällande lag föreslår kommittén vidare, att socialnämnden skall äga rätt kalla utomstående personer att biträda nämnden vid socialhjälpens handhavande ävensom att dessa skola kunna sammanslutas till distriktsstyrelser. I denna del avviker förslaget från gällande lagstiftning såtillvida, att enligt 8 § alkoholistlagen sådana biträden kunna kallas jämväl av kommunal nykterhetsnämnd. Såvitt kommittén erfarit förekommer detta aldrig och något behov därav föreligger tydligen ej. Övervägande skäl torde tala för att beteckningen »vårdare» å dessa personer avskaffas. Deras uppgifter ha redan nu kommit att avse helt andra angelägenheter än egentliga vårdfunktioner och så torde bliva fallet allt framgent. Frågan om dessas kompetens faller utom ramen för lagen om socialnämnd. Vid den materiella revision av fattigvårdslagstiftningen, med vars förarbeten kommittén nu är sysselsatt, skall sistnämnda spörsmål behandlas; redan här torde emellertid kunna sägas, att någon anledning näppeligen föreligger att i detta hänseende avvika från gällande fattigvårdslags ståndpunkt. Enligt nu rådande ordning bestämmes i fattigvårdsreglementet, huruvida vårdarna skola utses av kommunernas beslutande organ eller av fattigvårdskommunen. Då kommittén, såsom i det följande utvecklats, förutsätter, att några dylika reglementen med officiell sanktion ej skola finnas, innehåller förslaget, att dessa biträden åt socialnämnd skola kallas av kommuner eller, där denna sådant medgivit, av socialnämnden. Barnavårdsnämndens sammansättning, tillsättande m. m. Frågan om barnavårdsnämndens organisation är givetvis i första hand beroende av vilka uppgifter, som skola tillkomma nämnden. Detta spörsmål är föremål för särskild utredning inom kommittén i samband med översynen av barnavårdslagen, vilken utredning ännu icke avslutats. Som en allmän riktlinje för utredningen gäller emellertid, att barnavårdsnämndemas auktoritet och förmåga att inom kommunen leda arbetet för barns och ungdoms vård och fostran skall stärkas. Nämnden skall på sitt område ha samma ansvar för en tillfredsställande ordning och en god utveckling som socialnämnden på sitt, ehuru socialnämnden i allt vad som gäller denna verksamhet, sedd såsom en del av hela socialvården, även här måste förbehållas en central ledareställning. Förutsättningar skola skapas för en effektivisering i görligaste mån av den s. k.

149 allmänna verksamheten; nuvarande uppgifter i samband med omhändertagandet av barn och ungdom samt tillsyn över fosterbarn skola bestå men böra genom organisationens rationalisering kunna tillgodoses i betydligt högre grad än nu är fallet. Däremot skall barnavårdsnämnden icke hava någon befattning med understödsfrågor och därför ej längre omhänderhava t. ex. bidragsförskotten. Kommittén föreslår vidare, att barnavårdsnämnden icke skall hava någon självständig medelsförvaltning utan att denna för hela socialvårdsområdet skall anförtros åt socialnämnden. Detta innebär naturligen icke, att barnavårdsnämnden skall vara förhindrad att fatta beslut, vilka åsamka kommunen kostnader, utan allenast att kassarörelse, budgetarbete m. m. skall samlas hos socialnämnden. Kommittén har icke funnit skäl förorda det i olika sammanhang framställda yrkandet, att ett särskilt organ skall behandla alla hjälpfrågor, vilka röra familjer och barn, vilket organ skulle hava befogenhet att till förmån för sådana familjer vidtaga alla de åtgärder (understöd, sjukvård, yrkesutbildning e t c ) , som i det särskilda fallet vore påkallade. Kommittén, som behjärtar önskemålet, att de familjevärnande uppgifterna skola erhålla större plats inom socialpolitiken, anser clock att dessa strävanden kunna komma till uttryck även inom ramen för ett system sådant som kommittén föreslår. Genom den organisatoriska centraliseringen av hjälpverksamheten, innebärande att denna underställes ett organs ledning, torde skapas erforderliga förutsättningar för att de befolkningskvalitativa synpunkterna skola vinna vederbörligt beaktande vid hjälpverksamhetens utövande. Kommitténs förslag innebär icke någon genomgripande omorganisation av barnavårdsnämnden. Nuvarande bestämmelser lämna möjlighet till en tillfredsställande sammansättning av nämnden vid handhavandet av de uppgifter, som enligt kommitténs mening skola tillkomma densamma. I huvudsak kunna därför de i 3—5 §§ barnavårdslagen meddelade bestämmelserna bibehållas, dock med följande modifikationer. Vad först angår den gemenskap i fråga om ledamöter, som bör råda mellan socialnämnd (för närvarande fattigvårdsstyrelse) och barnavårdsnämnd, anser kommittén lämpligast, att socialnämndens ordförande i regel tillika är ledamot i barnavårdsnämnden. Endast där detta lämpligen ej kan ske, t. ex. med hänsyn till ordförandens arbetsbörda eller andra liknande omständigheter, bör till socialnämndens representant i barnavårdsnämnden utses annan än socialnämndens ordförande. I fråga om rätt för vissa utomstående personer att närvara vid barnavårdsnämnds sammanträde torde de i fråga om socialnämnd föreslagna bestämmelserna böra i huvudsak gälla. Därutöver föreslår kommittén, att i lagen om socialnämnd intagas bestämmelser angående vissa lärares rätt att deltaga i barnavårdsnämnds sammanträde, i huvudsak motsvarande vad därom föreskrives i 18 § barnavårdslagen. De föreskrifter åter, som i nämnda lag äro meddelade i fråga om sättet för utrednings verkställande, kallelse till sammanträde av vissa befattningshavare, som hava kännedom om vederbörandes förhållanden m. m., fälla utom ramen för vad som bör regleras i lagen om socialnämnd och förutsättas därför skola kvarstå i barnavårdslagen.

150 I avbidan på att kommittén skall taga slutlig ståndpunkt till frågan om mödrahjälpens utformning har i förslaget intagits nuvarande bestämmelse om rätt för föredragande i mödrahjälpsärenden att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden. Distriktsindelning för barnavårdsändamål. Enligt 14 § barnavårdslagen bör barnavårdsnämnd, där omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person. Till sitt biträde äger nämnden även eljest kalla därtill skickade män och kvinnor. Till sådant biträde må ock anlitas härför lämpad förening eller stiftelse. Omfattningen av kretsindelningen enligt nyssnämnda lagrum framgår av de å sid. 118 lämnade uppgifterna. Kommittén anser lämpligt, att ett motsvarande stadgande införes i lagen om socialnämnd. I samband härmed bör emellertid en terminologisk förändring vidtagas, så att även de här avsedda områdena benämnas distrikt; nuvarande kretsombud skola följaktligen betecknas distriktsombud. Av praktiska skäl synes den här omförmälda distriktsindelningen om möjligt böra sammanfalla med den, som företagits av socialnämnd. Ett stadgande av denna innebörd föreslås. I övrigt må beträffande barnavårdsnämndens organisation hänvisas till vad nedan anföres angående valbarhet, tjänstgöringstid m. m. i fråga om samtliga socialvårdsorgan inom en kommun samt till den speciella motiveringen. Särskilda nämnder för handhavandet av vissa socialvårdsuppgifter. I åtskilliga kommuner skulle en centralisering av socialvårdsuppgifterna (exklusive barnavården) till en socialnämnd innebära, att nämndens ledamöter finge en arbetsbörda, som de rimligen icke kunde bära. Kisk skulle föreligga, att förtroendemannaelementets betydelse försvagades och att tyngdpunkten av ärendenas behandling förlades till nämndens kansli. Detta skulle vara en icke önskvärd utveckling. Den i det föregående hävdade koncentrationsprincipen får därför icke lägga hinder i vägen för kommunerna att i vissa fall utvidga den krets förtroendemän, som skola handhava socialvårdsuppgifterna, där detta av praktiska skäl är nödvändigt. E n tänkbar anordning vore, att utskott eller delegationer tillsattes inom eller utom nämnden för vissa grupper ärenden. Detta föreslogs såsom tidigare anförts av organisationssakkunniga, vilka emellertid förutsatte, att alla beslut av utskott skulle underställas den sociala nämndens prövning. Mot denna del av de sakkunnigas förslag restes kraftiga invändningar, och ej heller kommittén kan ansluta sig till detsamma. Någon mera betydande minskning av arbetsbördan för socialnämndens ledamöter skulle icke inträda, åtminstone icke om nämnden skulle företaga en reell omprövning av ärendena; å andra sidan skulle

151 icke mycket vara vunnet, om nämndens befattning med utskottsärendena inskränktes till att -— efter vederbörlig anmälan —• klumpvis fastställa utskottens beslut. Utskottens befogenhet skulle också härigenom inskränkas på ett sätt, som icke kunde undgå att få menliga följder för deras verksamhet. Den enda möjliga lösningen av förevarande spörsmål är därför, att i sådana fall, där svårigheter av ovan antydd art föreligga för socialnämnden att fullgöra samtliga de funktioner, som enligt det tidigare anförda skola tillkomma densamma, medgiva en fördelning av åtminstone vissa av dem på skilda organ med representanter utanför socialnämndens krets, vilka organ äga en jämförelsevis fristående ställning i förhållande till socialnämnden. Härvid äro tvenne synpunkter av särskild betydelse. Även om en viss fördelning mellan olika organ sker av socialnämndens uppgifter, bör tillses, att nämnden blir representerad i dessa organ och härigenom beredes tillfälle att kontinuerligt följa deras verksamhet. Vidare bör socialvårdens medelsförvaltning under alla förhållanden vara samlad hos socialnämnden. I detta mycket väsentliga avseende bör alltså råda en bestämd avvikelse från gällande ordning, enligt vilken flertalet av socialvårdsorganen hava egen medelsförvaltning. Allenast om en koncentration av denna förvaltning sker hos socialnämnden, kan den vara i stånd att, på sätt som varit kommitténs avsikt, utöva ledningen över socialvården även i de kommuner, där fristående socialvårdsorgan inrättats. Under alla förhållanden bör socialnämnden enligt kommitténs mening handhava den hjälpverksamhet, som kommer att motsvaras av nuvarande fattigvård. I övrigt föreslår kommittén, att åt särskilda organ skall kunna anförtros ärenden angående folkpensionering, behandling av alkoholister, arbetslöshetshjälp och familjebidrag åt värnpliktiga. I fråga om beteckningen å sådant särskilt organ har kommittén stannat vid att i huvudsak förorda bibehållandet av nuvarande namn, d. v. s. pensionsnämnd, nykterhetsnämnd och familjebidragsnämnd, men föreslår därjämte, att jämväl organet för arbetslöshetshjälp skall betecknas nämnd, d. v. s. arbetslöshetsnämnd i stället för arbetslöshetskommitté. Kommitténs förslag, att särskilda nämnder i vissa fall skola kunna inrättas vid socialnämndernas sida, är såsom tidigare nämnts motiverat av den rent faktiska omständigheten, att arbetsbördan för socialnämndens ledamöter i åtskilliga kommuner eljest skulle bliva dem övermäktig. Däremot grundar sig förslaget icke på någon uppfattning hos kommittén, att viss eller vissa av ovannämnda verksamhetsgrenar äro av den speciella beskaffenhet eller erbjuda så speciella problem, att uppgifterna icke kunna lösas av en central nämnd. Kommittén föreslår därför, att särskild nämnd skall kunna tillsättas allenast om kommunens folkmängd, omfattningen av socialnämndens verksamhet eller andra liknande förhållanden därtill föranleda. Vad beträffar enbart hänsynen till folkmängden har kommittén ansett att vid den folkmängd, som socialvårdskommunerna i regel komma att erhålla, andra nämnder än socialnämnd och barnavårdsnämnd icke äro motiverade.

152 Om sålunda, enligt kommitténs mening särskilda pensions-, nykterhets-, arbetslöshets- och familjebidragsnämnder med hänsyn enbart till invånarantalet icke äro påkallade i socialvårdskommuner eller kommuner av motsvarande storlek, så följer därav icke, att dylika nämnder skola kunna tillsättas endast i de största kommunerna. Det skulle helt överensstämma med kommitténs intentioner, om större landskommuner samt medelstora och större städer skulle önska tillsätta en eller flera av de särskilda nämnderna. Att angiva någon viss invånarsiffra, vid vilken detta borde mera allmänt medgivas, låter sig emellertid icke göra. Här kommer en avgörande roll att spelas av sådana skiftningar i verksamhetens omfattning, som icke bero av invånarantalet utan sammanhänga med kommunens ekonomiska struktur, befolkningens sammansättning i olika avseenden m. m. dylikt. Faktorer av sistnämnda slag kunna även göra arbetsfältet mera svårarbetat utan att öka verksamhetens omfattning, mätt i antal ärenden eller dylikt, och sålunda bidraga till att särskild nämnd är påkallad. Exempelvis kunna befolkningens alkoholvanor i en kommun påkalla tillsättandet av särskild nykterhetsnämnd, ehuru kommunen kanske icke är avsevärt större än socialvårdskommunerna i allmänhet. Vad särskild arbetslöshetsnämnd beträffar kan det vid en kris på arbetsmarknaden bliva nödvändigt att i stor utsträckning tillsätta dylik även inom socialvårdskommuner. Vid återgång till normala förhållanden bör denna särskilda nämnd åter försvinna. Ett beslut om inrättande av särskild nämnd innebär en så väsentlig avvikelse från den organisatoriska ordning, som kommittén ansett böra vara den normala, att en kommun icke bör få på egen hand avgöra frågan. Det synes därför lämpligt, att beslutet skall underställas länsstyrelsen för godkännande. I överensstämmelse med den för underställningsmål i allmänhet gällande ordning föreslås vidare, att underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Enligt gällande lag äger Konungen på framställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Motsvarande stadgande upptages i kommitténs förslag, men med hänsyn till att länsnykterhetsnämnden enligt kommitténs i det följande refererade ståndpunkt skall upphöra med sin verksamhet har förslagsrätt i förevarande avseende tillagts länsstyrelsen. Huruvida den länssocialnämnd, som enligt kommitténs preliminära överväganden skall övertaga vissa av länsstyrelsens socialvårdsfunktioner, jämväl i nu förevarande avseende skall avlösa länsstyrelsen, lämnas tills vidare öppet. Under vissa förhållanden kan enligt lagen om folkpensionering en kommun fördelas i två eller flera pensionsdistrikt med särskild pensionsnämnd för ett vart av dem. Omfattningen av sådan distriktsindelning framgår av uppställningen å sid. 121. Detta system skiljer sig från de distriktsindelningar, som av kommittén i det föregående berörts, så till vida att för varje pensionsdistrikt skall finnas en fristående nämnd med självständiga befogenheter och ej blott s. k. distriktsstyrelser med jämförelsevis begränsade uppgifter.

153 Ehuru slutlig ståndpunkt icke kan tagas till frågan, förrän kommittén fullbordat översynen över lagen om folkpensionering, har kommittén dock funnit lämpligt förorda, att i förslaget till lag om socialnämnd åtminstone provisoriskt motsvarande bestämmelser införas. Under alla förhållanden synas reglerna om kommuns fördelning i flera pensionsdistrikt såsom avhandlande rent organisatoriska spörsmål böra i och med tillkomsten av lagen om socialnämnd utbrytas ur folkpensioneringslagen. Inrättandet av särskild nämnd får såsom förut nämnts icke föranleda, att socialnämnden förlorar den allmänna ledningen över den del av verksamheten, vars omedelbara handhavande anförtrotts den fristående nämnden. Socialnämndens ställning till de särskilda nämnderna skall vara densamma som till barnavårdsnämnden. Den behåller således t. ex. medelsförvaltningen i dess helhet, även när en eller flera särskilda nämnder inrättas. Det är dock angeläget att den även i annan form vinner medinflytande vid utövandet av dessas verksamhet, främst genom att viss personell gemenskap råder mellan socialnämnden och övriga nämnder. Enligt förslaget skall särskild nämnd bestå av minst tre ledamöter. Under iakttagande härav har kommunen rätt att fritt bestämma ledamotsantalet. I fråga om suppleanternas antal torde det icke vara erforderligt att i lag angiva någon viss minimisiffra, utan bör kommunen äga själv fastställa detta efter vad som finnes lämpligt i varje särskilt fall. I fråga om vissa grupper av ärenden är det särskilt angeläget, att en person, som framträder som representant för statsintresset, deltager i behandlingen. Härmed åsyftas ärenden angående folkpensionering och arbetslöshetshjälp. Den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av socialnämnden bör därför vara självskriven ledamot i pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd. Sambandet mellan socialnämnden och särskild nämnd vinnes enligt förslaget vidare genom en föreskrift, att minst en ledamot av särskild nämnd tillika skall vara ledamot i socialnämnden. Detsamma skall vara förhållandet med avseende å en suppleant. Dessa personer skola utses av kommunens beslutande myndighet och således ej av socialnämnden själv. Utöver sedvanliga valbarhetsvilikor, för vilka redogörelse lämnas i det följande, föreslår kommittén i fråga om de personliga kvalifikationerna hos ledamöter och suppleanter i särskild nämnd ett stadgande av innebörd, att det vid val till dessa uppdrag skall iakttagas, att varje nämnd om möjligt tillföras ledamöter, som äro förtrogna med dess verksamhetsområde. Ordförande och vice ordförande i särskild nämnd väljes enligt förslaget av kommunernas beslutande organ i likhet med vad som föreslagits i fråga om socialnämnd. Organisationssakkunniga förordade, att den sociala nämndens ordförande skulle vara självskriven ledamot i varje utskott. Kommittén har icke upptagit något motsvarande stadgande, vilket i praktiken mången gång skulle innebära, att vederbörande finge en arbetsbörda, som bleve honom övermäktig. E n dylik anordning är ej heller motiverad av rent sakliga skäl.

154 Det är visserligen önskvärt, att socialnämndens ordförande har möjlighet följa arbetet inom de särskilda nämnderna, men härför fordras icke att han är ledamot i dessa. Enligt kommitténs förmenande kan man i erforderlig utsträckning nå det syfte, som legat till grund för organisationssakkunnigas förslag, därest ordföranden i socialnämnden tillerkännes rätt att närvara vid de särskilda nämndernas sammanträden samt att där deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I fråga om rätt för befattningshavare hos socialstyrelsen och länsstyrelsen att närvara vid sammanträde med särskild nämnd föreslås motsvarande stadganden som i fråga om sammanträde med socialnämnd. Det synes också lämpligt, att en sådan rätt tillerkännes den av länsstyrelsen förordnade ledamoten i socialnämnden. Rätten för tjänsteläkare att närvara vid sammanträde med särskild nämnd torde böra vara densamma, som föreslås med avseende å sammanträde med socialnämnd. Däremot kan skyldigheten för sådan läkare att närvara vid sammanträde med särskild nämnd med hänsyn till läkarens arbetsbörda icke utsträckas lika långt, som förordats i fråga om sammanträde med socialnämnd och barnavårdsnämnd. Inom sådana läkardistrikt, som inrymma ett flertal kommuner med särskilda nämnder, något som visserligen, efter sammanslagning av mindre kommuner till socialvårdskommuner, mycket sällan torde komma att föreligga, skulle en dylik skyldighet för övrigt lätt bliva illusorisk. Kommittén inskränker sig därför till att föreslå, att sådan skyldighet allenast skall avse sammanträde med nykterhetsnämnd och ej sammanträde med övriga särskilda nämnder. I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om rätt för pensionsstyrelsens ombud att närvara vid sammanträde med socialnämnd, då pensionsärenden behandlas, föreslås vidare, att motsvarande rätt skall föreligga för sådant ombud med avseende å sammanträde med pensionsnämnd. Kommittén finner däremot icke skäl föreligga att föreskriva rätt för kyrkoherde eller annan prästman att närvara vid sammanträde med särskild nämnd. Åt sådan nämnd kan, såsom framgår av vad tidigare anförts, icke anförtros befogenhet att meddela socialhjälp (fattigvård). Föredragande. I kommuner, där särskilda nämnder icke inrättas, kan det ofta vara lämpligt att föredragande inom socialnämnden tillsättas för beredning och föredragning av vissa grupper ärenden. Särskilt torde detta äga betydelse för en riktig handläggning av ärenden enligt alkoholistlagen. Kommittén anser, att föredragandeinstitutionen härvidlag har en så stor uppgift att fylla, att den bör bliva obligatorisk, samt föreslår ett stadgande av denna innebörd. Däremot böra socialnämnderna äga frihet att beträffande övriga grupper ärenden fritt avgöra, huruvida föredragande skola tillsättas eller ej. Delegationer inom nämnder. Kommittén åsyftar icke att föreslå någon förändring av de befogenheter, som enligt olika hjälpförfattningar till-

155 komma ordförande i socialvårdsorgan att interimistiskt företaga vissa åtgärder och meddela vissa beslut. Dessa ordförandens befogenheter falla utom ramen för vad som bör regleras i lagen om socialnämnd, då de äro att hänföra till det materiella kompetensområdet. Av beskaffenhet att böra behandlas i förevarande lag är åter spörsmålet, huruvida socialnämnd och annan nämnd må kunna delegera sin befogenhet till avdelning inom nämnden. Vad först socialnämnden angår, kan det ur vissa synpunkter givetvis vara till gagn, om en fördelning inom nämnden av dess arbetsuppgifter kommer till stånd. Å andra sidan skulle en för långt driven differentiering därvidlag innebära, att man avstode från de fördelar, som en koncentration av beslutanderätten skänker. I princip böra därför enligt kommitténs förmenande socialnämndens arbetsuppgifter icke kunna anförtros annat organ än de förut omförmälda särskilda nämnderna. Dessas tillkomst förutsätter ju i sin tur, att omfattningen av kommunens hjälpverksamhet icke är alltför obetydlig. Det torde dock icke vara lämpligt att undantagslöst upprätthålla en dylik regel. Även utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse skulle socialnämnderna säkerligen finna det fördelaktigt att tillsätta avdelningar eller arbetsutskott för behandling av vissa grupper av ärenden i syfte att minska antalet sammanträden med nämnden och för att få till stånd en snabbare behandling av ärendena. Denna utveckling bör icke förhindras, varför kommittén förutsätter, att socialnämnd inom sig skall kunna tillsätta en eller flera delegationer. I lagstiftningen böra emellertid fastställas så exakta gränser som möjligt för befogenheten att sålunda fördela ärendena. Det bör icke tillåtas socialnämnd att åt delegation anförtro den slutliga befattningen med ärenden, som äro av principiell natur eller som medföra mera väsentliga kostnader för kommunen. Däremot bör det uppenbarligen icke föreligga något hinder för nämnden att låta delegation förbereda ärendes behandling, avgiva förslag till beslut eller åtgärd. Men det torde icke behöva väcka betänkligheter att därutöver tilldela utskott befogenhet att självständigt handlägga vissa grupper av mindre betydelsefulla ärenden, vilka förekomma under det löpande arbetet inom socialnämnden. Det kan t. ex. befinnas lämpligt, att en delegation erhåller befogenhet att tillgodose akuta hjälpbehov i sådana fall, där nämndens ordförande ej anser sig böra avgöra frågan ensam, eller att pröva rent tillfälliga hjälpbehov, vilka kunna tillgodoses utan större kostnad för kommunen. Vid bestämmandet av området för en sådan delegations behörighet bör man icke i lag meddela alltför rigorösa bestämmelser. Socialnämnden bör ha frihet att enligt i lag angivna grunder efter behovet i varje särskilt fall bestämma omfattningen av delegationens åligganden. Kommittén föreslår ett stadgande av innebörd, att delegation skall äga rätt att vidtaga åtgärder av förberedande eller expeditionell natur, att till myndigheter avgiva yttranden i ärenden, vilka icke äro av principiell art eller som avse angelägenheter av allenast ringa ekonomisk betydelse för kommunen, att meddela hjälp i mindre omfattning eller att i annat avseende handhava viss nämndens angelägenhet av mindre vikt. Inom dessa gränser skall nämnden fritt få bestämma delegations

156 befogenhet. Huruvida delegation skall äga fatta slutliga beslut, skall alltså fritt avgöras av socialnämnden allt efter omständigheterna inom varje särskild kommun. Med den inskränkning, som föreslagits ifråga om delegationernas behörighetsområde, torde det emellertid icke behöva föreligga några betänkligheter mot att tillerkänna dem självständig beslutanderätt. Även i fråga om särskild nämnd kan behov föreligga av att tillsätta en eller flera delegationer. De synpunkter, som ovan anförts angående delegationer inom socialnämnden, äro i stort sett tillämpliga ifråga om de särskilda nämnderna. Kommittén föreslår därför, att även de senare skola kunna tillsätta delegationer med uppgifter motsvarande dem, som skola tillkomma delegation inom socialnämnd. I fråga om nykterhetsnämnd innebär förslaget bl. a., att bestämmelsen i 7 § andra st. alkoholistlagen angående rättighet för Kungl. Maj:t att forordna, att befattningen med vissa grupper ärenden skola tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott, upphäves. Den har kommit till användning i allenast tre fall. Särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation. I stor utsträckning äro de bestämmelser, vilka i gällande lag meddelas angående valbarheten till de olika nämnderna, ledamöternas tjänstgöringstid, tid för sammanträde, beslutförhet m. m. av beskaffenhet att böra oförändrade upptagas i den lagstiftning, varom nu är fråga. Dessa stadganden ha sammanförts i kap. 2 i förslaget till lag om socialnämnd m. m. Härutinnan kan kommittén i huvudsak hänvisa till lagtexten samt den speciella motiveringen. Kommittén förutsätter, att motsvarande stadganden skola utgå ur de olika hjälpförfattningarna Beträffande rätten att påkalla extra sammanträde med nämnd innehåller förslaget stadganden av innebörd, att sådan rätt skall i fråga om barnavårdsnämnd tillkomma dels läkare, som är självskriven ledamot av nämnden, och dels tjänsteläkare, som enligt vad tidigare anförts äger rätt att närvara vid nämnds sammanträde. Med hänsyn till betydelsen av läkares medverkan vid handläggningen av alkoholistärenden föreslås vidare, att tjänsteläkare skall äga rätt påkalla extra sammanträde med socialnämnden för behandling av ärende jämlikt lagen om behandling av alkoholister ävensom med nykterhetsnämnden. Rätten för vissa personer, vilka ej äro ledamöter i nämnd eller beredning, att närvara vid sammanträde härvid, har berörts i det föregående. Stadgandena angående nämnds beslutförhet kunna enligt kommitténs mening sammanfalla med nu gällande bestämmelser. Sålunda skall i beslut av barnavårdsnämnd angående omhändertagande för skyddsuppfostran erfordras, att flera än hälften av de i beslutet deltagande ledamöterna, dock minst tre, äro ense. Ärenden angående arbetslöshetshjälp eller enligt lagen om folkpensionering få enligt förslaget ej bringas till avgörande, med mindre en av länsstyrelsen utsedd ledamot eller suppleant deltager i beslutet.

157 Där ej särskild nämnd finnes, har socialnämnden att pröva hjälpbehovet och meddela hjälp enligt ett flertal författningar. Med hänsyn till de olika rättsverkningar, som olika arter hjälp hava, är det uppenbarligen av stor betydelse, att någon tvekan ej råder om vad slag av hjälp, som i det individuella fallet ansökningen eller beslutet avsett. Detsamma gäller delegation inom socialnämnden. Kommittén föreslår därför ett stadgande av innebörd, att i dylika fall i protokollet skall angivas den lag eller författning, vara beslutet grundats. Om medelsförvaltning och revision m. m. Enligt gällande rätt har fattigvårdsstyrelsen bl. a. att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och annan egendom, att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för fattigvården under det nästföljande året, att föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt att lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna. Därutöver åligger det styrelsen att vidtaga åtgärder för indrivning av de ersättningsbelopp, som tillkomma fattigvårdssamhället. Motsvarande skyldigheter åligga barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, var på sitt verksamhetsområde. I fråga om pensionsnämnderna, arbetslöshetskommittéerna och familjebidragsnämnderna, vilka ej äro i egentlig mening medelsförvaltande organ, finnas däremot inga motsvarande bestämmelser. Utvecklingen har alltmera gått i riktning mot en centralisering av kommunernas medelsförvaltning. Fördelarna härmed ha visat sig vara betydande. Tidpunkten är enligt kommitténs förmenande kommen att för socialvårdens del genomföra en obligatorisk koncentration av denna förvaltning hos ett organ, socialnämnden. Denna ståndpunkt är också ett naturligt uttryck för socialnämndens egenskap av ledande socialvårdsorgan inom kommunen. Beträffande kommuner, som förutom socialnämnd allenast ha barnavårdsnämnd, innebär kommitténs ståndpunkt således, att socialnämnden skall omhänderhava även den medelsförvaltning, som numera tillkommer barnavårdsnämnden. I fråga om kommunen tillhöriga fastigheter, som upplåtits för. barnavårdsändamål, t. ex. upptagningshem, kan givetvis anföras skäl för att desamma böra stå under barnavårdsnämndens direkta förvaltning. Kommittén har dock icke funnit dylika skäl vara av så avgörande beskaffenhet, att de böra rubba principen om förvaltningens koncentration till ett organ. Någon anledning att fråntaga socialnämnden den fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i gällande lag tillerkända befogenhet att i viss ordning uppdraga förvaltningen av anstalt åt särskild styrelse, finnes däremot icke. Kommittén föreslår ett stadgande av nämnda innebörd, varvid förutsattes, att socialnämnden för dylikt beslut skall hava bemyndigande av kommunens resp. socialvårdskommunens beslutande myndighet. Det synes lämpligt att kommuner, vilka äga barnavårdsanstalter, i görligaste mån begagna sig av möjligheten att för förvaltningen av dessa tillsätta särskilda styrelser, i vilka inrymmas även representanter för barnavårdsnämnden.

158 Vad nu anförts angående medelsförvaltningen i kommun med allenast socialnämnd och barnavårdsnämnd bör enligt kommitténs mening gälla även kommun, som därutöver har en eller flera särskilda nämnder. Socialnämnden skall alltså omhänderhava samtliga socialvårdsorgans kassa och bokföring, mottaga inbetalningar och verkställa utbetalningar, omhänderhava förvaltningen av den till socialvårdsändamål anslagna egendomen, antingen direkt eller genom för ändamålet utsedda styrelser o. s. v. Som ett led i medelsförvaltningen skall socialnämnden uppgöra och till kommunalnämnden resp. drätselkammaren avlämna förslag till utgifts- och inkomststat för kommunens socialvård. Detta förutsätter givetvis, att specialförslag upprättas av barnavårdsnämnden och eventuella särskilda nämnder. För budgetarbetets behöriga gång torde det vara erforderligt, att dessa specialförslag avlämnas till socialnämnden i landskommun senast den 15 augusti varje år, varefter nämnden har att uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för hela den kommunala socialvårdsverksamheten och i enlighet med bestämmelserna i L K L avlämna detta till kommunalnämnden före den 1 september. I stad torde den tidpunkt, då de särskilda nämnderna skola avlämna sina specialförslag till socialnämnden, böra fastställas av magistraten resp. drätselkammaren. I de kommuner, som redan nu genomfört total centralisering av medelsförvaltningen, skall kommunalkontoret (drätselkontoret) i överensstämmelse med 44 § 3 mom. andra stycket L K L och 52 § andra stycket L K S omhänderhava även den medelsförvaltning, som enligt vad ovan anförts skall tillkomma socialnämnd. I enstaka fall kvarstår i kommun med kommunalkontor (drätselkontor) för närvarande viss socialvårdsgrens medelsförvaltning hos vederbörande nämnd eller styrelse. I dylika fall har kommunen att avgöra, huruvida även sistnämnda medelsförvaltning skall överföras till kommunalkontoret eller om den socialnämnden tillkommande medelsförvaltningen i dess helhet skall utbrytas från detta och handhavas av nämnden. Det regelmässiga bör uppenbarligen bliva förstnämnda anordning. Behörigheten att företräda kommunen i socialvårdsangelägenheter. I detta sammanhang skall till behandling upptagas spörsmålet angående vilken kommunal myndighet, som i förhållande till tredje man skall företräda kommunen i socialvårdsangelägenheter. Fattigvårdsstyrelsen äger för närvarande rätt och skyldighet att i ärenden, som röra fattigvården, själv eller genom ombud företräda fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt. Motsvarande bestämmelser gälla för barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetskommitté och familjebidragsnämnd inom vederbörande kompetensområde. Denna representationsrätt innebär bl. a. befogenhet att indriva kommunen tillkommande fordringar hos andra samfälligheter och hos enskilda. Med den ståndpunkt, som kommittén intagit till frågan om medelsförvaltningen, låter sig icke väl förena att dessa nämnder i full utsträckning behålla ifrågavarande befogen-

159 heter. E n uppdelning bör ske av de olika nämndernas kompetens, så att socialnämnden tillerkännes uteslutande behörighet att företräda kommunen i ekonomiska angelägenheter på socialvårdens (inklusive barnavårdens) område samt övriga nämnder erhålla rätt att — var på sitt verksamhetsområde — företräda kommunen i övriga avseenden, såvitt angår förvaltnings- eller verkställighetsåtgärder. Då fråga alltså är om utbekommande av ersättning av annan kommun (landsting) eller staten för utgift för omhändertaget barn jämlikt 65 § barnavårdslagen, eller av enskild person jämlikt 68 och 70 §§ samma lag, skall kommun företrädas av socialnämnden och ej av barnavårdsnämnden. Detsamma gäller, då talan föres mot kommunen av annan kommun med yrkande om utbekommande av ersättning för utgift för omhändertaget barn e. d. I ärenden angående ersättning jämlikt 53 och 54 §§ alkoholistlagen skall socialnämnden och ej nykterhetsnämnden tala och svara. Socialnämnden och ej familjebidragsnämnden skall återsöka förskjutet familjebidrag enligt 28 § 3 mom. krigsfamilj ebidragsförordningen ävensom hos staten ansöka om gottgorelse för bidrag, som beviljats jämlikt samma förordning. P å grund av sakens natur kommer Socialnämnden i denna sin verksamhet understundom i kontakt med spörsmål av annan än rent ekonomisk art. E n kommun, mot vilken talan föres, gör t. ex. den invändningen mot ett i barnavårdsärende framställt krav, att vederbörande barn icke äger hemortsrätt i kommunen; mot yrkande, som jämlikt 68 § 2 mom. bamavårdslagen riktas mot enskild, invändes t. ex., att omständigheter, motsvarande i nämnda lagrum omförmälda »synnerliga skäl» föreligga. Ur vissa synpunkter skulle det givetvis vara att föredraga, att kommunens talan i dylika fall fördes av det organ, som haft befattning med det ärende, varifrån kravet härrör och som således äger direkt kännedom om samtliga föreliggande omständigheter. Betydelsen härav får dock icke överskattas. Mellan socialnämnden och övriga nämnder kommer städse att föreligga viss personell gemenskap och i ett stort antal fall skötes •nämndernas löpande arbete centralt. Vid nu nämnda förhållanden anser kommittén att de fördelar, som vinnas genom att anförtro socialnämnden här ifrågavarande uppgifter, överväga de nackdelar, som möjligen skulle kunna uppkomma. Härför tala dessutom icke minst erfarenheterna från de större kommunernas socialförvaltning, där ju återkrävs- och liknande verksamhet handhaves av helt annan personal än den som står mitt uppe i själva hjälparbetet. Kommitténs förslag i denna del innebär således, att socialnämnden skall ha uteslutande behörighet och skyldighet att företräda kommunen och bevaka dess rätt i frågor rörande socialvårdens ekonomiska förvaltning. Om socialvårdsbyråer. Under senaste årtionden ha kommunerna i allt större utsträckning sökt samla de olika nämndernas löpande förvaltningsgöromål på en plats genom inrättandet av socialvårdsbyråer (socialbyråer, socialkontor). Dessa åtgärder ha lämnat goda resultat. Genom den koncentration av beslutanderätten i socialvårdsangelägenheter, vara kommitténs förslag

160 i princip vilar, ha också större möjligheter vunnits att effektivt utnyttja en koncentration av det förvaltningsmässiga arbetet. Förhållandena äro emellertid alltför skiftande för att kommunerna skola kunna i lag åläggas att upprätta socialvårdsbyråer. Genom bildandet av socialvårdskommuner torde å andra sidan behovet därav komma att i viss mån ökas. Kommittén har inskränkt sig till en allmän rekommendation, att socialvårdsbyrå, där förhållandena så påkalla, bör genom socialnämndens försorg inrättas. Byrån skall vara säte för det löpande förvaltningsarbetet, mottaga framställningar i socialvårdsangelägenheter och meddela råd och upplysningar i dylika ärenden. Där kommunal- eller drätselkontor finnes, bör byrån förläggas dit, om ej särskilda skäl till annat föranleda. Om viss mottagningstid för ordförande i nämnd. I nuvarande lagstiftning saknas bestämmelser, varigenom en hjälpsökande tillförsäkras rätt att i viss ordning personligen erhålla företräde inför vederbörande socialvårdsorgan eller dess befattningshavare för att anmäla hjälpbehovet eller eljest dryfta sina aktuella omständigheter. I den mån socialvårdsbyråer finnas, fristående eller i anslutning till kommunal- eller drätselkontor, ha dessa bestämda tider för öppethållandet. I de mindre kommunerna däremot får allmänheten i regel söka anträffa ordföranden i vederbörande nämnd i hans bostad eller på hans arbetsplats. Kommittén anser lämpligt, att i samband med här ifrågavarande lagstiftning skyldighet införes för ordförandena i såväl socialnämnden som barnavårdsnämnden och de särskilda nämnderna att å viss tid och plats bereda hjälpsökande och andra tillfälle till företräde i socialvårdsangelägenheter. Det är icke möjligt att i lag reglera ordförandens mottagningstid utan denna får anpassas efter omständigheterna. Där socialvårdsbyrå finnes, bör mottagningen tydligen förläggas dit; eljest kan den förläggas till ordförandens bostad eller annan lämplig plats. Vad här föreslagits bör uppenbarligen ej leda till att ordförandena avvisa hjälpsökande i trängande behov av hjälp allenast därför att de infinna sig å annan tid än mottagningstiden; stadgandet åsyftar att tillförsäkra de hjälpsökande personliga samtal med vederbörande nämnds ordförande och verkar ej inskränkande på dennes skyldighet enligt vissa lagar och författningar att i brådskande fall vidtaga interimistiska åtgärder. Tjänstemän inom kommunernas socialförvaltning. I städerna ha omständigheterna i stor utsträckning framtvingat anlitandet av tjänstemän i socialvårdsarbetet. Även på landsbygden anställas numera för detta ändamål tjänstemän i allt större omfattning, icke minst i samband med den koncentration av medelsförvaltningen, som ägt rum. Denna utveckling, som berörts redan i ett föregående kapitel, är fullt förklarlig. Under de senaste årtiondena ha kommunernas socialvårdsuppgifter ökats i mycket hög grad, nya hjälpformer ha tillkommit, som icke sällan ställt förvaltningsorganen inför svåra praktiska och teoretiska problem, och socialvårdsarbetet har över huvud taget

161 kommit i förgrunden av det kommunala verksamhetsfältet som aldrig tidigare. Sociallagstiftningen bildar ett komplex av lagar och förordningar, som ej så lätt kan överblickas. Numera ställas stora krav på arbetsförmågan, kunskaperna och intresset hos dem, som skola syssla med den samhälleliga hjälpverksamheten. Samtidigt ha kommunerna tilldelats nya betydelsefulla uppgifter på andra områden, och även i relativt små kommuner har det framstått som en tvingande nödvändighet att avlasta förtroendemännens arbetsbörda genom anställandet av avlönade befattningshavare. Denna utveckling kan naturligen för socialvårdens del medföra vissa faror, närmast ett undanskjutande av förtroendemännen i arbetet. Knappast på något annat område av det kommunala livet är det så betydelsefullt, att kommunmedlemmarna genom sina valda ombud bliva i tillfälle att öva inflytande över förvaltningen. Samhällets hjälpverksamhet måste bäras upp av de breda lagrens förtroende, och dess handhavare måste stå i intim kontakt med det levande livet och äga god kännedom om förhållandena inom kommunen. Det är därför angeläget, att förtroendemännen bibehållas vid ledningen av socialvårdens arbete. I detta syfte gäller det att kunna för de offentliga uppdragen inom socialvården få disponera dugliga och ambitiösa krafter. Efter kommitténs mening kan man emellertid just genom att vid behov tillförsäkra förtroendemännen bistånd av tjänstemannakrafter öka möjligheterna för detta. Socialvårdsarbetet inrymmer ju många moment, vilka äro särskilt lämpliga att anförtro åt tjänstemän. Främst må nämnas den mera kontorsmässigt betonade sidan av arbetet såsom protokollsskrivning, skriftväxling, processföring, registreringsarbete, uppsättandet av ansökningar m. m. d. Detsamma kan i ganska hög grad sägas om verkställighetsåtgärderna. Själva utredningsarbetet reser numera sådana krav på utredaren, att tjänstemannen, som självfallet förutsattes äga speciella kvalifikationer på området, ofta har större förutsättningar härför än förtroendemannen. Vad som skall undvikas är att tjänstemännens medverkan i socialvårdsarbetet gives sådana former, att förtroendemännen förlora kontakten med det praktiska hjälparbetet och bli förhindrade att utöva ledning av detsamma, att följa det löpande arbetet och att öva kontroll över befattningshavarna. Enligt kommitténs mening är det därför angeläget, att förtroendemännen, även när tjänstemän anställas, praktiskt deltaga i arbetet och hålla kontakt med klientelet. Av det ovan anförda framgår, att kommittén räknar med att den utveckling mot ökat anlitande av tjänstemän inom socialvården, som sedan länge pågått, kommer att fortsätta. Vissa sidor av kommitténs förslag till en reformerad sociallagstiftning torde komma att medföra, att kommunerna i ökad utsträckning skola finna med sin fördel förenligt att anlita avlönade befattningshavare. I detta avseende märkes framför allt förslaget om bildandet av socialvårdskommuner. Otvivelaktigt komma på ledamöterna i dessas socialnämnder och barnavårdsnämnder, liksom på ledamöterna i större kommuners sociala nämnder av olika slag, ofta att ställas alldeles för stora anspråk, därest avlönad arbetskraft ej är för dem tillgänglig. Den naturliga utveck11—2264 42

162 lingen blir då att en eller flera dylika befattningshavare anställas. Till en början kan det vara frågan om anställandet av endast en befattningshavare för hela den kommunala förvaltningen, en kommunalkamrer, vilken alltså tjänstgör som biträde även åt de sociala nämnderna. Kommunalkontoret fungerar då såsom socialvårdsbyrå. Under större förhållanden torde det kunna bliva lämpligt att till kommunalkamrerarens biträde anställa en särskilt för socialvårdsuppgifterna avsedd och lämpUg tjänsteman på kommunalkontoret. Först i sådana kommuner, där socialvårdsarbetet är av stor omfattning, bör inrättas en från den övriga kommunala tjänstemannaförvaltningen fristående socialvårdsbyrå, vilket givetvis icke hindrar att socialvårdsbyråns lokaler alltjämt äro förlagda till samma byggnad som den övriga förvaltningens; tvärtom torde detta vara synnerligen önskvärt. Med det anförda har kommittén endast velat skissera utvecklingen, sådan som kommittén finner den önskvärd. Däremot är det på intet sätt kommitténs mening, att kommunerna härvidlag skola bindas av lagbestämmelser. Dessa bestämmelser böra sålunda endast innebära möjlighet för kommunerna att för socialvårdsarbetet anlita avlönade befattningshavare. Härutinnan överensstämmer kommitténs uppfattning med den som kommit till uttryck i gällande lagstiftning. Huruvida sedan en kommun skall anställa tjänsteman eller icke bör i varje särskilt fall fritt få avgöras av kommunen. Tjänstemäns tillsättande. Med hänsyn till betydelsen av ett beslut om anlitandet av tjänstemän i socialvårdsförvaltningen samt de ekonomiska konsekvenserna härav bör det vara kommunens beslutande myndighet, som i varje särskilt fall bestämmer, vilken eller vilka befattningar som skola finnas. I denna del överensstämmer kommitténs förslag med nuvarande lagstiftning. Vad angår de organ, som skola tillsätta befattningarna, gäller som bekant för närvarande, att de olika nämnderna äga självständig behörighet härvidlag. Detta är naturligt i ett system, där de skilda organens kompetensområden äro mer eller mindre noga avgränsade från varandra och där organisationen i regel är decentraliserad. I ett system, som principiellt bygger på centralisation av förvaltningen, kan en dylik metod icke upprätthållas. Med den ställning, som socialnämnden enligt förslaget skall intaga, och med dess ansvar för kommunens socialvård är mest förenligt, att denna nämnd utser samtliga befattningshavare inom den kommunala hjälpverksamheten. I ett stort antal fall komma tjänstemännen att biträda vid handhavandet av samtliga socialvårdsgrenar och ej allenast någon viss sådan. Äro förhållandena däremot sådana, att vederbörande befattningshavare till huvudsaklig del skall biträda vid göromål, som falla under barnavårdsnämnds eller särskild nämnds verksamhetsområde, böra dessa nämnders mening i någon form komma till uttryck vid befattningens tillsättande. Kommittén föreslår i detta avseende en tvingande föreskrift av innebörd, att vederbörande nämnd skall beredas tillfälle avgiva yttrande i ärendet, innan befattningen tillsättes.

163 Tjänstemännens uppgifter. I fråga om de befattningshavare, vilka för närvarande finnas anställda inom socialvården, innehåller lagstiftningen regler, vilka i huvudsak innebära, att befattningshavare må utföra något eller några av de göromål, som åligga vederbörande nämnds ordförande, eller i andra avseenden biträda vid handhavandet av nämndens verksamhet. Kommittén föreslår, att motsvarande bestämmelser införas i lagen om socialnämnd. Bestämmelserna innebära bl. a., att befattningshavaren må tilldelas viss interimistisk beslutanderätt, samt att i övrigt arten och omfattningen av hans åligganden fastställas av vederbörande nämnd i reglementen eller instruktioner. Det finnes icke anledning att i detta sammanhang närmare ingå på hithörande spörsmål, vid vilkas lösning de aktuella behoven i varje särskilt fall måste bli avgörande. I viss utsträckning kommer frågan om tjänstemännens befogenheter att behandlas i samband med den materiella revisionen av sociallagstiftningen. Chef tjänsteman för socialvården i vissa kommuner. I samband med inrättandet av kommunal- resp. drätselkontor har, såsom tidigare påvisats, kommunalkamreraren resp. drätsel- eller stadskamreraren ofta tillerkänts ställningen såsom cheftjänsteman icke blott för drätseln utan även för socialvården. Fördelarna härav torde vara uppenbara. I regel tillsättes kommunalkamreraren av kommunalfullmäktige. I den mån han samtidigt är befattningshavare hos fattigvårdsstyrelsen och annat socialvårdsorgan innebär detta otvivelaktigt ett avsteg från eljest gällande princip, att envar styrelse eller nämnd inom socialvården har att utse sina befattningshavare. E t t strikt upprätthållande av den av kommittén föreslagna regeln, att socialnämnden skall utse befattningshavare inom kommunens socialvård, skulle innebära, att kommunalkamrerare icke skulle kunna tjänstgöra såsom chef tjänsteman för socialvården i andra fall än dem, där socialnämnden antagit honom härtill. Detta synes kommittén vara att onödigtvis komplicera frågan. H a r en kommun inrättat en kommunalkamrerarebefattning och befinnes att med denna kan förenas chefskapet över socialvårdsförvaltningen, bör kommunens beslutande myndighet äga rätt bestämma att den, som utses till kommunalkamrer, tillika skall vara cheftjänsteman. Huruvida så bör vara fallet är naturligen beroende av kommunens storlek, omfattningen av kamrerarens arbetsuppgifter i övrigt m. m. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att det i viss mån är otillfredsställande, att bestämmelser icke äro i författningsväg utfärdade, huru kommunalkamrerare skall utses. Kommittén ifrågasätter, huruvida icke erforderliga bestämmelser härutinnan böra infogas i LKL.

164 K a p . X. Socialvårdens läns- och centralorgan. Inledning. Det hade givetvis varit önskvärt, att kommittén kunnat på eu gång framlägga detaljerade förslag angående icke blott kommunernas inre socialvårdsorganisation utan även övriga organisatoriska frågor. Av skäl, som anförts i kap. I i detta betänkande, har kommittén emellertid funnit sig böra avlämna förslag angående den kommunala organisationen vid en så tidig tidpunkt som möjligt. På grund härav ha de slutliga resultaten av kommitténs överväganden angående övriga organisatoriska spörsmål icke kunnat avvaktas. Huru dessa problem skola lösas är naturligen — liksom frågan om den kommunala organisationen i alla dess detaljer — i viss utsträckning beroende av det materiella innehållet i den blivande sociallagstiftningen; kommittén har, såsom tidigare nämnts, ännu icke slutfört sitt arbete på sistnämnda område. Kommittén är emellertid medveten om att vissa svårigheter kunna föreligga för ett ståndpunktstagande till kommitténs i det föregående avhandlade förslag, därest de ej kunna inpassas i ett tänkt socialvårdssystem, av vilket åtminstone de organisatoriska huvuddragen äro kända. Kommittén vill därför i det följande i korthet angiva de viktigaste principerna för länsoch centralinstansernas organisation, sådana de varit föremål för preliminära överväganden inom kommittén. Det måste emellertid uttryckligen framhållas, att detta organisationsutkast icke får betraktas som ett definitivt förslag i ämnet från kommitténs sida. Ett slutligt och detaljerat förslag kan icke utarbetas förrän pågående och planerade utredningar angående socialvårdssystemets materiella innehåll fortskridit. Vid kommitténs fortsatta behandling av här nedan omförmälda organisatoriska problem komma givetvis att beaktas de synpunkter, som kunna framkomma under betänkandets remissbehandling.

Nuvarande läns- och centralorgan. Länsorgan. Länsstyrelsen har för närvarande vidsträckta befogenheter med avseende å socialvården inom länet. Enligt fattigvårdslagen skall deu sålunda vaka över att fattigvården inom länet i enlighet med nämnda lag och i övrigt gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla. Oavsett om besvär anföres, har länsstyrelsen icke blott att tillhålla fattigvårdsstyrelse, som underlåter att lämna obligatorisk fattigvård, då sådan erfordras, att fullgöra sin skyldighet, utan även att, där eljest missförhållande av visst slag föreligger i fattigvårdshänseende, förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till dess avhjälpande. Länsstyrelsen är dessutom första instans i vissa fattigvårdsärenden och besvärsinstans i fattigvårdsmål (se t, ex. 6, 8, 14, 18, 19, 31, 34, 57, 75, 80 och 81 §§ fattigvårdslagen).

165 I allt som rör länsstyrelsens befattning med länets fattigvårdsförvaltning har den biträde av fattigvårdskonsulenterna, vilka jämväl ha till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande fattigvården. Länsstyrelsens funktioner med avseende å barnavården äro i huvudsak av samma natur som beträffande fattigvården, naturligen dock med de skiljaktigheter, som äro betingade av de båda verksamhetsgrenarnas inbördes olika klientel och innehåll (se t. ex. 8, 20, 25 § 2 mom., 26, 41, 42, 59 § 2 mom., 60 § 3 och 4 mom., 65, 70, 71, 72, 81 och 82 §§ barnavårdslagen). I allt som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård ha de biträde av barnavårdskonsulenterna; dessas befattningar skola innehavas av de förut omnämnda fattigvårdskonsulenterna. I detta sammanhang må erinras därom, att barnavårdskonsulenterna enligt innevarande år meddelade föreskrifter i viss utsträckning skola biträdas i sin verksamhet av barnavårdsförbundens barnavårdsombud. Länsstyrelsen har jämväl betydelsefulla funktioner med avseende å alkoholistvården. Den äger besluta om tvångsintagande å alkoholistanstalt samt kan vidtaga hjälpåtgärder med avseende å alkoholister eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom. Vidare har länsstyrelsen att utse en ledamot och en suppleant i länsnykterhetsnämnden samt att pröva besvär över beslut av såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd. I fråga om den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa gäller, att länsstyrelsen skall utse ordförande och suppleant i särskild arbetslöshetskommitté ävensom en revisor. I fråga om folkpensioneringen medverka länsstyrelserna vid uppbörden av avgifterna, vilken sker samtidigt med kronoutskylderna, i samband varmed de i vissa fall äga upphäva avgiftspåföring samt fungera som besvärsmyndigheter i ärenden angående påföring av pensionsavgifter. Vidare skola länsstyrelserna förordna ordförande och suppleant i pensionsnämnd, varjämte beslut om kommuns indelning i pensionsdistrikt skall underställas dem. Vad slutligen angå familjebidragen åt värnpliktiga märkes, att länsstyrelsen enligt krigsfamilj ebidragsförordningen prövar tvister mellan kommuner angående betalningsskyldigheten för förskjutna familjebidrag samt är besvärsinstans i fråga om vissa beslut av familjebidragsnämnd. Jämlikt fredsfamiljebidragsförordningen skall länsstyrelsen efter yttrande av familjebidragsnämnden avgöra ansökningar om familjepenning. Bland övriga länsorgan för socialvården märkas mödrahjälpsnämnden, länsnykterhetsnämnden och länsarbetsnämnden. Mödrahjälpsnämnden, vars verksamhetsområde är landstingsområdet, består av en ordförande, förordnad av Kungl. Maj:t, samt två ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj: t och den andre utses av landstinget. Nämnden prövar och avgör ansökningar om mödrahjälp. Länsnykterhetsnämnden har länet såsom verksamhetsområde. Den består av en ordförande, utsedd av socialstyrelsen, samt fyra ledamöter, av vilka en, som skall vara läkare, utses av socialstyrelsen efter samråd med medicinal-

166 styrelsen, en utses av länsstyrelsen och två av landstinget. Nämnden har dels att fullgöra samma uppgifter som de kommunala nykterhetsnämnderna och dels att öva tillsyn över dessa och lämna dem vägledning och bistånd. Länsarbetsnämnden skall biträda statens arbetsmarknadskommission och har bl. a. att följa utvecklingen inom länet på arbetsmarknadsområdet, att hos arbetsmarknadskommissionen göra de framställningar och förslag, vartill läget giver anledning, samt att utföra de uppgifter, som av kommissionen överlämnas till nämnden. Den är vidare länsarbetsstyrelse enligt lagen om tjänsteplikt. Länsarbetsnämnd består av en ordförande och två ledamöter, samtliga förordnade av Kungl. Maj.t. Vid nämndens sida finnes en rådgivande församling, länsarbetsnämndens råd. Detta utses av arbetsmarknadskommissionen och består av det antal ledamöter, som kommissionen bestämmer. Centralorgan. Enligt 44 § lagen om fattigvården ankommer det på socialstyrelsen att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling ävensom att öva uppsikt över arbetshemmen. Jämlikt 21 § barnavårdslagen har socialstyrelsen motsvarande uppgifter med avseende å den samhälleliga barnavården. Tillsyn över skyddshemmen utövas under överinseende av socialstyrelsen av skyddshemsinspektören. Statens inspektör för fattigvård och barnavård biträder socialstyrelsen vid dess tillsyn över nu nämnda verksamhetsgrenar. Han äger rätt meddela anvisningar och föreskrifter för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, då de fullgöra sin upplysande och rådgivande verksamhet. Hos kammarrätten ligger avgörandet av besvär över länsstyrelsernas beslut i mål om fullgörande av försörjningsplikt, hemsändning och ersättning för fattigvårds- och hemsändningskostnad ävensom i ärenden, som avse sökt fattigvård eller sättet för fattigvårds meddelande m. m., varom förmäles i 78 § 1 och 2 mom. fattigvårdslagen. Kammarrätten är vidare enligt barnavårdslagen besvärsmyndighet i mål angående ersättning för kostnad för omhändertaget barn samt angående skyldighet att ansvara för sådan kostnad, angående fastställelse eller jämkning av bidragsskyldighet enligt 71 § nämnda lag, hemsändniug och ersättning för hemsändningskostnad, behandlingen vid fullgörandet av arbetsskyldighet och kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete samt gottgorelse av staten jämlikt 63 § barnavårdslagen. Mot kammarrättens utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål får talan ej föras, över vissa beslut av länsstyrelserna i fattigvårds- och barnavårdsangelägenheter (sådana som ej avse förvaltnings- eller verkställighetsåtgärder) föres talan hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Detsamma gäller mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom äktenskap. Vad alkoholistvården beträffar äro nykterhetsnämnderna skyldiga att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar, som socialstyrelsen i egenskap av uppsiktsmyndighet meddelar. Styrelsen utser en ledamot och en suppleant i länsnykterhetsnämnden; vidare har den uppsikten över de all-

167 manna alkoholistanstalterna. I sistnämnda befogenhet ingår bl. a. att förordna om överflyttning av intagen från en anstalt till en annan, att i vissa fall förordna om utskrivning ävensom att pröva beslut om kvarhållande utöver eljest gällande maximitid. Besvär över länsstyrelsens beslut angående intagande å alkoholistanstalt m. m. samt över uppsiktsmyndighetens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i regeringsrätten. I fråga om ärenden angående folkpension må i detta sammanhang allenast erinras om att dessa centralt handläggas av pensionsstyrelsen. Över styrelsens beslut må under vissa förutsättningar besvär anföras hos Konungen i socialdepartementet, dock ej av enskild sakägare. Besvären avgöras av Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Den centrala ledningen av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för arbetslösa utövas av statens arbetsmarknadskommission, vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar och råd. Vad slutligen familjebidragsverksamheten för värnpliktiga angår har arbetsmarknadskommissionen att öva tillsyn å tillämpningen av vederbörande författningar.

Den historiska utvecklingen av statsuppsikten över socialvården. Statsuppsikten över fattigvården och andra socialvårdsgrenar, för vilka kommunerna enligt lag äro huvudmän, är närmast ett uttryck för socialvårdens karaktär av ett statligt åliggande, vilket av praktiska skäl överlåtits på kommunerna. Den har tvenne huvudformer, nämligen dels besvärsprövning i individuella fall och dels en på inspektion och kontroll inriktad verksamhet. Den befogenhet vid sidan av besvärsprövningen att förordna om rättelse vid vissa angivna missförhållanden, som länsstyrelsen äger enligt 78 § 2 mom. fattigvårdslagen eller 8 § 2 mom. barnavårdslagen, torde endast sällan ha kommit till användning under senare tider. Den har av gammalt funnits i fattigvårdslagstiftningen och har ansetts utgöra ett komplement till besvärseller anmälningsrätten, särskilt i sådana fall då fråga varit om missförhållande, som på grund av sin natur ej kunnat genom besvär bringas under länsstyrelsens prövning, t. ex. då missnöjet mera avsett fattigvårdens handhavande i allmänhet än ett visst av fattigvårdsstyrelsen fattat beslut, såsom att fattigvårdsanstalten varit bristfällig, matordningen otillfredsställande e. d. Under tidernas lopp har länsstyrelsens judiciella befogenheter med avseende å fattigvården växlat allt efter skiftningarna i uppfattningen om dess karaktär av en den hjälpbehövande tillkommande rätt. Inspektions- och kontrollrätten har däremot städse förelegat, även om formerna växlat. Då detta spörsmål har stor aktualitet även vid nu pågående reformarbete, vill kommittén lämna en redogörelse för utvecklingen av den statliga inspektionen. Sedan det borgerliga samhället övertagit ansvaret för de fattigas vård och försörjning, utövades den statliga uppsikten av Konungens befallningshävande, vilken myndighet ägde viss befogenhet att ingripa mot kommunerna efter besvär eller anmälan eller eljest, då missförhållande kommit till myn-

168 dighetens kännedom. Några andra organ för en inspektionsverksamhet än kronofogdar och länsmän stodo icke till Konungens befallningshavandes förfogande. Under förarbetena till 1918 års lag kommo olika uppfattningar till uttryck angående de lämpligaste formerna för den statliga inspektionen. Å ena sidan funnos förespråkare för uppfattningen, att inspektionsverksamheten skulle centraliseras; å andra sidan förordades från vissa håll en utpräglad decentralisation. Fattigvårdslagstiftningskommittén gick närmast en medelväg och föreslog, att en person, fattigvårdsinspektören, skulle i sin hand samla den enhetliga kontrollerande och instruerande verksamheten med avseende å fattigvårdens praktiska handhavande i hela landet. Till inspektörens hjälp skulle stå ett antal (tre) biträden, benämnda fattigvårdsinstruktörer. Mot detta förslag invändes bl. a,, att någon tillfredsställande avgränsning icke erhållits mellan Konungens befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens uppgifter, vilket skulle kunna giva anledning till konflikter och menligt inverka på arbetet för fattigvårdens utveckling. Socialstyrelsen framhöll i sitt remissyttrande över förslaget, att dessa nackdelar kunde undvikas, antingen därigenom, att till den särskilda inspektionsmyndigheten överflyttades alla frågor, som avsåge fattigvårdens organisation och övervakande, varigenom Konungens befallningshavandes befattning med fattigvården väsentligen skulle bliva begränsad till vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder, eller genom att ställa instruktörerna till. befallningshavandens förfogande samt väsentligen begränsa centralförvaltningens uppgift. Vederbörande departementschef fann vissa skäl tala mot det förstnämnda alternativet, bl. a. enär det syntes olämpligt att mot den opinion, som kommit till uttryck i remissyttrandena, överflytta ifrågavarande befogenhet från den myndighet, åt vilken densamma sedan lång tid varit anförtrodd, och som med hänsyn till sin ställning i övrigt till kommunerna hade åtskilliga betingelser för uppgiftens behöriga fyllande. Departementschefen ansåg därför lämpligast att i huvudsak följa det andra av socialstyrelsen omförmälda alternativet, och 1918 års fattigvårdslag kom således att innehålla ovan refererade bestämmelser om inspektion och kontroll, innebärande en förstärkning av länsstyrelsernas möjligheter att utöva nämnda verksamhet samt i viss mån en decentralisation av inspektionen. Den centrala inspektionen, vars uppgift enligt den ursprungliga lydelsen av 1918 års lag var att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling, förlades till en början till en särskild byrå för fattigvårdsärenden inom civildepartementet, vilken, sedan detta fr. o. m. den 1 juli 1920 uppdelats i kommunikations- och socialdepartementet, överfördes till det senare. I samband med 1924 års barnavårdslagstiftning föreskrevs, att befattning såsom barnavårdskonsulent alltid skulle innehavas av fattigvårdskonsulent, att fattigvårdsinspektören skulle benämnas statens inspektör för fattigvård och barnavård samt att socialdepartementets fattigvårdsbyrå skulle omändras till en byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård. Fattigvårds- och barnavårdsinspektören fungerade samtidigt som kansliråd i socialdepartementet.

169 Spörsmålet om den centrala handläggningen av fattigvårds- och barnavårdsärenden fick icke någon slutgiltig lösning med tillkomsten av nyssnämnda fattigvårds- och barnavårdsbyrå. Vid upprepade tillfällen framlades förslag och verkställdes utredningar i syfte att skilja inspektionsverksamheten från socialdepartementet. Obestridligen överensstämde ovan omförmälda system, enligt vilken statens inspektör i denna sin egenskap i förhållande till Kungl. Maj:t intog en fristående ställning men i egenskap av kansliråd hade samma tjänsteställning som övriga kansliråd i departementen, icke väl med i övrigt gällande principer för den statliga förvaltningen i vårt land. Vissa av de reformförslag, som under årens lopp framkommo, förutsatte inrättandet av ett nytt ämbetsverk för handläggning av fattigvårds- och barnavårdsärenden; andra åter inneburo att dessa skulle förläggas till socialstyrelsen. I proposition nr 266 vid 1937 års riksdag, vilken i huvudsak vann riksdagens bifall, avböjde vederbörande departementschef inrättandet av ett nytt ämbetsverk, enär det icke syntes vara av omständigheterna motiverat och säkerligen skulle medföra jämförelsevis betydande kostnader, samt föreslog, att fattigvårds- och barnavårdsärendena — med undantag av de s. k. konselj ärendena •— skulle överflyttas till socialstyrelsen i samband med inrättandet därstädes av en byrå för ärenden rörande fattigvård och barnavård. Chefen för denna byrå skulle tillika vara statens inspektör för fattigvård och barnavård. Ifrågavarande omorganisation, som icke rubbade förutvarande principer i fråga om statsuppsikten över fattigvård och barnavård i annan mån än såvitt anginge det'centrala inspektionsorganet, trädde i kraft den 1 januari 1938. Såsom redan av redogörelsen för nuvarande ordning framgår, är den statliga uppsikten över kommunernas alkoholist- eller nykterhetsvård mera ingripande än i fråga om fattigvård och barnavård. Mellaninstansen representeras delvis av länsnykterhetsnämnderna, vilka äga rätt meddela anvisningar för de kommunala nykterhetsnämnderna, och socialstyrelsen har uttryckligen tillerkänts ställningen som uppsiktsmyndighet, innebärande bl. a. skyldighet för nykterhetsnämnd att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelar. Innebörden av socialstyrelsens uppsikt har under årens lopp skiftat. I sitt 1910 framlagda förslag till lag om behandling av alkoholister föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén bl. a., att allmänna anstalter för vård av alkoholister skulle stå under den särskilda uppsikt, som Konungen bestämde. Uppsiktsmyndigheten skulle bl. a. äga rätt förordna om överflyttning av alkoholist från en anstalt till en annan. Kommittén utgick ifrån att åt en och samma person (legitimerad läkare, om möjligt psykiatriskt utbildad sådan eller en som genom föregående verksamhet vore särskilt förtrogen med alkoholistvården) skulle anförtros att utöva uppsikt över alla alkoholistanstalter i riket. 1913 års lag om behandling av alkoholister innehöll i denna del bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag. Enligt instruktionen för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården (SFS 1915: 548)

170 skulle socialstyrelsen vara uppsiktsmyndighet över alkoholistvården samt i denna egenskap bl. a. dels vaka över vården på vissa alkoholistanstalter, dels göra sig underrättad om den verksamhet, som på grund av bestämmelserna i lagen om åtgärder mot dryckenskap och fylleri utövades av nykterhetsnämnderna samt tillhandagå med råd och upplysningar med avseende å sådan verksamhet och dels med upjunärksamhet följa företeelserna på alkoholistvårdens område samt i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling. I de förslag till ändrad lagstiftning angående alkoholistvården, som framlades åren 1926 och 1929, bibehölls socialstyrelsen vid nu nämnda uppsiktsfunktioner, d. v. s. med tyngdpunkten lagd på anstaltsvården. I sitt yttrande över 1929 års förslag framhöll socialstyrelsen, att uppsiktsmyndighetens befattning med tillämpningen av alkoholistlagen avsåge icke endast anstalterna utan även nykterhetsnämnderna; såsom det centrala organet för alkoholistvården tillkomme det denna myndighet också att i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling. Styrelsen ifrågasatte därför ett allmänt stadgande om denna myndighet och dess uppgifter redan i lagens inledande bestämmelser och icke blott i anslutning till anstaltsvården. I den proposition med förslag till alkoholistlag, som framlades vid 1931 års riksdag (nr 164) förklarade emellertid vederbörande departementschef, att en allmän bestämmelse av den innebörd socialstyrelsen ifrågasatt torde ha sin plats i instruktionen för styrelsen. 1931 års lag kom sålunda allenast att innehålla bestämmelser om socialstyrelsens funktioner i egenskap av uppsiktsmyndighet för anstaltsväsendet. ' I Kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 215) med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården föreskrevs emellertid, att socialstyrelsen skulle vara uppsiktsmyndighet över alkoholistvården i riket samt att styrelsen hade att följa den verksamhet, som nykterhetsnämnderna på grund av bestämmelserna i alkoholistlagen utövade och att tillhandagå nämnderna med råd och upplysningar i avseende å sådan verksamhet. I rusdrycksrevisionens år 1934 framlagda förslag till lag om nykterhetsvård kom till klart uttryck i lagen, att nykterhetsnämnderna skulle stå under uppsikt av socialstyrelsen samt att länsnykterhetsnämnden hade att följa de råd och anvisningar, som socialstyrelsen meddelade angående länsnykterhetsnämndens och de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet. Någon närmare motivering till den utvidgning av socialstyrelsens dittillsvarande befogenhet, som rätten att meddela anvisningar med bindande verkan för underordnade organ innebar, lämnades icke. Rusdrycksrevisionens förslag i denna del upptogs i prop, nr 207 vid 1938 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa delar av alkoholistlagen, i vilken bl. a. föreslogs införandet av länsnykterhetsnämnder; propositionen, vilken i denna del oförändrad vann riksdagens bifall, skilde sig från rusdrycksrevisionens ovan refererade förslag endast därutinnan, att jämväl kommunal nykterhetsnämnd skulle vara skyldig ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar angående verksamheten, som socialstyrelsen meddelade.

171 Behovet av enhetlig ledning av socialvården. Av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen framgår, att den svenska socialvården kännetecknas av stark organisatorisk splittring, förefintlig såväl i primärkommunernas inre socialvårdsförvaltning som i fråga om läns- och centralinstanserna. Samtidigt råder det anmärkningsvärda förhållandet, att centralorganen äro utrustade med högst olika kompetens vid fullgörandet av sina funktioner. Inom varje län har länsstyrelsen vidsträckta befogenheter beträffande fattigvården och barnavården; hos denna myndighet ligga sålunda samlade såväl uppgifter rörande inspektion och kontroll samt rådgivning och upplysning som — åtminstone i viss utsträckning — makten att ingripa och rätta missförhållanden. Centralt finnes ingen motsvarighet härtill. Socialstyrelsen har att med uppmärksamhet följa företeelserna på fattigvårdens och barnavårdens område samt att främja utvecklingen av dessa samhällsuppgifter. Därjämte utövar socialstyrelsen viss ledning över de hos länsstyrelserna anställda konsulenterna. Utöver vad som kan inrymmas i det ovan citerade uttrycket »främja utvecklingen av dessa samhällsuppgifter» har socialstyrelsen ingen befogenhet att ingripa för att t. ex. få fram en mera enhetlig standard hos fattigvård och barnavård. Den centrala prövningen in casu av fattigvårds- och barnavårdslagens tillämpning, varigenom de facto utövas en viss ledning av dessa socialvårdsgrenar, åvilar ej socialstyrelsen utan kammarrätten och i viss utsträckning regeringsrätten. På såväl fattigvårdens som barnavårdens område ha hänsynen till dessa hjälpformers traditionella bundenhet vid primärkommunerna som ett uttryck för den kommunala självstyrelsen hittills stått i vägen för en central ledning i egentlig bemärkelse, innebärande rätt för en tillsynsmyndighet att meddela för de lokala organen bindande anvisningar. Fattigvårdslagstiftningskommittén, som föreslog införandet av en inspektion med vägledande och rådgivande befogenhet, anförde i detta sammanhang bl. a.: »Varje kontroll här måste alltså, jämte det den skall vara effektiv, även bedrivas så, att den ej allt för starkt ingriper i den kommunala verksamheten och därigenom hämmar intresset och den egna initiativlusten. Att några sådana olägenheter icke behöva bliva förenade med inspektionen framgår av erfarenheten från andra områden, såsom hälsovården och skolväsendet, varest en uppsikt från statens sida länge varit utövad, utan att man därav försport några olägenheter av ovan antydda slag. Sätter man inspektionens uppgift i främsta rummet till att bliva en rådgivande myndighet, synes det så mycket mindre böra finnas någon anledning till farhågor i nämnda avseende.» På fattigvårdens och barnavårdens område råder en ganska utpräglad decentralisation av statsuppsikten. Dess tyngdpunkt är förlagd till länsstyrelserna och hos dem anställda biträden, konsulenterna, medan socialstyrelsens funktioner eller åtminstone dess formella befogenheter äro jämförelsevis begränsade. Samtidigt föreligger en viss dualism i förhållandet

172 mellan fattigvårdsinspektionen, å ena, samt länsstyrelserna och konsulenterna, å andra sidan. Konsulenterna äro biträden åt länsstyrelserna men tillika i vissa avseenden underställda fattigvårdsinspektörens förmansskap. 1 Några egentliga olägenheter synas dock icke hava uppkommit genom sistnämnda förhållande. På alkoholistvårdens område däremot är statsuppsikten mera centraliserad; socialstyrelsen har sålunda möjlighet att i egenskap av uppsiktsmyndighet utöva ledningen härav och meddela för de lokala myndigheterna förpliktande anvisningar, även om den individuella behandlingen av fallen, särskilt den som ligger utanför anstaltsvården, till stor del faller utom styrelsens kompetensområde. Även arbetsmarknadskommissionen har inom sitt behörighetsområde vidsträckt befogenhet att utfärda bindande föreskrifter för de lokala förvaltningsorganen. Pensionsstyrelsen, som slutgiltigt granskar och avgör alla pensionsärenden, kan anses i viss mån utöva ledningen av pensionsnämndernas arbete därigenom att dess beslut äro prejudicerande. I egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen om understödsföreningar och förordningen om erkända sjukkassor äger pensionsstyrelsen i vissa fall meddela anvisningar för föreningarna och kassorna men har icke sådan rätt i förhållande till kommunala organ. Det kan enligt kommitténs mening icke anses tillfredsställande, att möjlighet icke för närvarande finnes att utöva en enhetlig central ledning av viktiga grenar av socialvården. Den faktiska decentraliseringen av uppsikten över fattigvård och barnavård, som är karakteristisk för nuvarande ordning, kan icke i längden anses främja en god utveckling av dessa verksamhetsgrenar. Behov finnes av ett organ, som ytterst har ansvaret inför statsmakterna för förhållandena på detta område och för tillämpningen av gemensamma principer och som kan medverka till åstadkommandet av en mera enhetlig standard. Kravet på en central ledning aktualiseras särskilt av kommitténs förslag om ökade statsbidrag till kommunernas socialvård. Detta måste medföra vidgad kontroll över kommunernas handhavande av hjälpverksamheten och en utvidgning av befogenheten från statens sida att genom särskilda organ ge anvisningar härför och att ingripa för att rätta till missförhållanden m. m. Men å andra sidan måste vederbörlig hänsyn tagas till kravet, att den centrala ledningen icke utövas så, att kommunernas självbestämmanderätt obehörigen inskränkes och att deras intresse och initiativkraft på det sociala området minskas. Allt fortfarande bör tyngdpunkten således ligga på en rådgivande och vägledande verksamhet. Samtidigt som möjligheten skapas för en intensifiering av denna, bör emellertid statens direkta inflytande över den lokala socialvårdsförvaltningen ökas, dock icke så att det tager formen av en rigorös övervakning av behandlingen av individuella fall utan genom införandet av rätt för central myndighet att genom allmänna anvisningar leda 1

Jfr 2 § Kungl. Maj:ts instruktion för fattigvärds- ock barnavärdskonsulenter.

173 hjälpverksamheten in på önskvärda banor. Detta är en utveckling, som inom andra områden av samhällslivet blivit allt vanligare, och någon anledning finnes icke att härifrån undantaga så betydelsefulla verksamhetsgrenar som fattigvård och barnavård. Dessa kunna icke betraktas som uteslutande kommunala angelägenheter utan avse områden, där det statliga intresset är betydande. Erfarenheterna från andra socialvårdsområden, där central statlig myndighet tillerkänts vidsträckta befogenheter med avseende å riktlinjerna för verksamhetens handhavande, torde icke vara ägnade att avskräcka från att giva en tillsynsmyndighet ökade befogenheter. Kommittén förutsätter således, att handhavandet av socialhjälp och barnavård skall stå under tillsyn och ledning av en central statlig myndighet, vilken bl. a. skall äga rätt meddela anvisningar för verksamhetens bedrivande. Det torde få anses uppenbart, att dessa uppgifter lämpligen böra anförtros åt socialstyrelsen. Vad därefter angår frågan, vilka övriga socialvårdsgrenar, som böra sammanföras under central ledning hos en och samma myndighet, socialstyrelsen, finner kommittén, att någon tvekan näppeligen torde föreligga därom, att styrelsen allt fortfarande bör bibehålla sin befattning med alkoholistvården. I fråga om vissa andra områden av socialvården, t. ex. arbetslöshetshjälpen, kan kommittén för närvarande icke intaga någon bestämd ståndpunkt till motsvarande spörsmål, utan denna blir beroende av resultatet av de utredningar och överväganden, som kommittén fortsättningsvis skall företaga med avseende å de olika hjälpformernas innehåll och organisation. Den redogörelse, som i det följande lämnas för kommitténs preliminära synpunkter på frågan om centralorganets organisation, baseras alltså på förutsättningen, att hos detta organ samlas ledningen av socialhjälp, barnavård och alkoholistvård, medan det tills vidare måste lämnas öppet, huruvida vissa andra socialvårdsuppgifter skola förläggas dit. Kommittén har dock utgått ifrån att pensionstyrelsen allt framgent skall ha ledningen av folkpensioneringen. Denna begränsning av övervägandena har till följd, att, när här nedan frågan om länsorganets organisation behandlas, även härvid gäller förutsättningen, att detta organ skall handlägga nyssnämnda ärenden, medan ståndpunkt icke tages till frågan, i vad mån det skall taga befattning med andra socialvårdsärenden av likartad natur. Kommittén är visserligen medveten om att en sådan begränsning av de organisatoriska spörsmålen, vilka nu behandlas, försvårar möjligheterna att vinna en allsidig överblick över socialvårdsorganisationen, men har icke haft annat val. Den har å andra sidan funnit dessa olägenheter väga mindre, än om man skulle helt underlåta att i detta betänkande beröra frågan om mellaninstansernas och överinstansens organisation. Allmänna riktlinjer för socialvårdens länsorgan. Innan kommittén övergår till att närmare behandla frågan om socialstyrelsens organisation vid handläggning av ärenden angående socialhjälp, barnavård och alkoholistvård, lämnas

174 en redogörelse för kommitténs preliminära överväganden i fråga om mellanorganens organisation. Länsstyrelserna ha för närvarande betydelsefulla uppgifter med avseende å nyssnämnda socialvårdsgrenar, uppgifter vilka ingå som ett naturligt led i den statliga uppsikten över kommunernas verksamhet och länsstyrelsernas allmänna skyldighet att i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Ingen tvekan kan råda om värdet av denna länsstyrelsernas insats. För kommittén står det klart, att behov finnes av en till länen knuten .allmän ledning och uppsikt över den kommunala socialvårdsverksamheten, ett behov som framträder med ökad styrka, om kommitténs förslag om betydligt ökade statsbidrag till kommunernas hjälpverksamhet genomföres. Den omständigheten att kommittén, såsom ovan anförts, förutsätter, att hos socialstyrelsen samlas den centrala statliga ledningen av förut nämnda socialvårdsgrenar, förminskar icke behovet av länsorgan. Sådana organ måste finnas, icke blott för att inom ramen för en traditionell instansordning handlägga besvär över de lokala socialvårdsorganens beslut utan även för att inom begränsade områden av riket vara säte för tillsynen över dessa organ. En konsekvent genomförd centralisation av tillsynsverksamheten är således icke eftersträvansvärd. De grundprinciper, vara länsstyrelsernas befattning med de socialvårdsangelägenheter, varom nu närmast är fråga, vilar, synas kommittén icke kunna föranleda erinran. Den judiciella befogenheten är klart avgränsad och uppsiktsfunktionerna bestämt angivna i författningsväg. Det synes icke föreligga skäl att ifråga om ett länsorgan för socialvården föreslå ett utvidgat behörighetsområde i materiellt avseende i jämförelse med vad som nu gäller för länsstyrelsen. Detta innebär dock icke, att kommittén hyser den uppfattningen, att nuvarande ordning bör oförändrad bestå. Trots det nit och det intresse, som länsstyrelserna obestridligen nedlagt i egenskap av länsorgan för viktiga grenar av socialvården, synes det kommittén önskvärt, att åtgärder vidtagas för att få till stånd en mera effektiv ledning av denna verksamhet. I länsstyrelsernas verksamhet på socialvårdsområdet har — icke minst till följd av mångfalden av andra betydelsefulla arbetsuppgifter — tyngdpunkten kommit att ligga på rättandet av felaktigheter i de enskilda hjälpfallens behandling, på vilka uppmärksamheten riktats genom anmälningar eller besvär, samt på en inspektionsbetonad verksamhet genom fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Denna är dock på grund av konsulentdistriktens storlek ej så effektiv som önskvärt vore. Länsstyrelsernas påverkan på de kommunala socialvårdsorganen sker därför huvudsakligen indirekt genom den praxis, som utbildats vid behandlingen av mål och ärenden, vilka falla under länsstyrelses avgörande. De judiciella funktionerna på socialvårdsområdet ha sålunda kommit att överskugga den kontinuerliga statsuppsikten. Denna utveckling bottnar delvis i länsstyrelsernas inre organisation. Socialvårdsärendena behandlas som övriga administrativa ärenden, och deras handläggning är övervägande tjänstemannabetonad. Vissa grupper av socialvårdsärenden, s. k. enmansärenden, avgöras

175 1

på länsstyrelsens vägnar av en befattningshavare inom verket ; andra åter avgöras av landshövdingen eller landssekreteraren efter föredragning av annan befattningshavare (länsassessor eller länsnotarie). Kommittén har från rikets länsstyrelser inhämtat uppgifter angående ordningen för handläggning av vissa socialvårdsärenden. Härav framgår bl. a., att samtliga länsstyrelser med undantag av sju handlägga ersättningstvister enligt 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. barnavårdslagen såsom enmansärenden. I flertalet fall handlägges dessa av länsnotarie, vid fyra länsstyrelser däremot av länsassessor. Sådana fattigvårds- och barnavårdsmål, som äro tvåmansärenden, föredragas i regel inför landshövdingen, därest denne ej har förhinder, eljest inför landssekreteraren; vid två länsstyrelser brukar föredragningen däremot i regel ske inför den senare. Ärenden angående internering av alkoholister föredragas vid flertalet länsstyrelser inför landshövdingen, därest denne ej har förhinder; vid två länsstyrelser sker föredragningen i allmänhet inför landssekreteraren. Föredragande i dessa ärenden är oftast länsassessor men i andra fall länsnotarie. Genom att dessa ärenden handläggas av länsstyrelserna erhålles naturligen en garanti för en riktig behandling av ärenden, där i främsta rummet är fråga om lagtolkning eller spörsmål i övrigt av övervägande rättslig natur. Emellertid falla under länsstyrelsernas kompetens en mångfald socialvårdsärenden, där det icke så mycket gäller att avgöra rent rättsliga frågor som att bedöma fallen ur social synpunkt, att pröva sakägares personliga förhållanden och andra liknande omständigheter och dessas inverkan på ärendets avgörande. I stora grupper mål och ärenden finnes således i högre grad behov av personoch ortskännedom, livserfarenhet och erfarenhet av praktiskt socialvårdsarbete m. m. än speciell juridisk sakkunskap. Exempel på ärenden, i vilka förstnämnda egenskaper äro av särskild betydelse för ett rätt avgörande, äro sådana, där fråga är om prövning i visst fall av fattigvårdsbehovet, understödets storlek och i vilken form understödet skall utgå, hemsändning, utkrävande av försörjningsplikt, omhändertagande av barn och ungdom för skyddsuppfostran o. s. v. Vid en rent ämbets- eller tjänstemannabetonad handläggning av sådana ärenden kan det personliga momentet lätt komma i bakgrunden, synnerligast inom ett förvaltningsorgan, vars verksamhetsområde geografiskt sett är omfattande, vars arbetsbörda är stor och vars arbetsformer i princip förutsätta ett skriftligt förfarande. Samtidigt giver erfarenheten vid handen, att det utredningsmaterial, som står länsstyrelsen till buds, alltför ofta är bristfälligt; i den mån det icke kan kompletteras genom parternas egen medverkan eller utredning genom länsstyrelsens försorg är myndigheten ofta beroende av den person- och ortskännedom, som den under sin ämbetsförvaltning må hava 1 Enligt landskövdingeinstruktionen må, när ej landakövdingen påkallar föredragning eller föredraganden finner särskilda omständigketer böra föranleda därtill, föredraganden å länsstyrelsens vägnar meddela beslut i ärenden dels av expeditionell natur, dels ock eljest av den art, a t t i avgörandet icke skäligen bör k r ä v a s deltagande av mer än en person. Till dylika ärenden må bänföras bl. a. ersättningstvister enligt 8 kap. fattigvårdslagen ock 8 kap. barnavårdslagen.

176 förvärvat. Kommittén är angelägen framhålla, att vad nu sagts icke får fattas som en kritik av länsstyrelsernas sätt att hittills handhava sina uppgifter på socialvårdens område. De ha otvivelaktigt fullgjort dessa för samhället och den enskilde hjälpbehövande medborgaren betydelsefulla uppgifter samvetsgrant och plikttroget och med öppen blick för de speciella krav, som böra ställas på en överordnad socialvårdsmyndighet. Kommittén har emellertid funnit önskvärt, att utrymme beredes för lekmannainflytande inom socialvårdens länsorganisation. Hittills ha allenast berörts sådana faktorer, som äga samband med och enligt kommitténs mening motivera lekmannamedverkan vid utövandet av de judiciella funktionerna. I dessa hänseenden äro kommitténs synpunkter i linje med nutida strävanden på det processuella området, vilka i viss mån förverkligats i den nyligen antagna nya rättegångsbalken. Men till förmån för lekmannamedverkan på lansstadiet inom socialvården tala åtskilliga andra skäl. Främst kommer härvid önskemålet om en effektiv ledning av hjälpverksamheten inom länen. Trots den i hög grad förtjänstfulla verksamhet, som från länsstyrelsernas sida bedrivits, kan det svårligen förnekas, att den nuvarande länsstyrelseorganisationen icke är lämpad för uppgiften att följa den allmänna gången av hjälparbetet inom kommunerna, att övervaka dess enhetliga och rationella skötsel samt att uppdraga riktlinjerna för utvecklingen av socialvården inom länet. Härvid ha enligt kommitténs mening erfarna och sakkunniga lekmän en stor uppgift att fylla. Icke minst torde det vara ett intresse för de lokala socialvårdsmyndigheterna, att även på länsstadiet lekmän beredas tillfälle medverka vid den allmänna statstillsynen och vid fattandet av sådana beslut, som äro utflöden härutav, så att icke byråkratiska eller formella synpunkter få taga alltför stort utrymme. Det skulle utan tvivel lända socialvården till stor skada, därest den uppfattningen skulle vinna insteg bland allmänheten och de kommunala förtroendemännen, att den statliga uppsikten över samhällets hjälpverksamhet helt låge i händerna på tjänstemän, hos vilka de så att säga fiskaliska intressena lätt kunde misstänkas komma att dominera. Farhågor av dylik art skulle undanröjas, därest även länsorganet hade lekmannarepresentation, och ökade förutsättningar skulle föreligga för att organets verksamhet skulle vinna gehör och ingiva förtroende hos kommunala myndigheter och bland allmänheten. Härigenom skulle också organisationen på länsstadiet komma närmare den, som råder inom primärkommunerna, och socialvårdens karaktär av en det svenska folkstyrets angelägenhet starkare poängteras. Det måste vidare beaktas, att prövningen av socialhjälps- och barnavårdsärenden i väsentliga avseenden får en annan karaktär, om, såsom kommittén förutsätter, ett betydande statsbidrag skall utgå till kommunernas kostnader för dessa ändamål. Vid prövningen av besvär eller klagomål över att en ansökan om hjälp avslagits eller att hjälpen varit otillräcklig måste frågorna ses icke blott ur den klagandes synpunkt utan även ur statsfinansiell sådan, särskilt med hänsyn till att besluten bli i högre grad än nu av prejudicerande betydelse. Även av dessa skäl synes det önskvärt,

177 att lekmannaelementet beredes tillfälle att deltaga i besluten för att medverka till en skälig avvägning mellan olika intressen. Till länsstyrelsernas förfogande stå för närvarande ej tillräckliga arbetskrafter för fullgörandet av de uppgifter, som efter en socialvårdsreform böra tillkomma ett länsorgan för socialvården. Redan med länsstyrelsernas nuvarande funktioner på socialvårdens område räcka arbetskrafterna ej till för att effektivt utöva den rådgivande och kontrollerande verksamhet, som är förutsatt i lagstiftningen. Samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter ha distrikt, som omfatta flera län. Deras arbetsbörda är betydande, och detta i förening med distriktens storlek tillåter icke en intim och kontinuerlig kontakt med den lokala hjälpverksamheten. Med hänsyn till den utveckling av den samhälleliga barnavården, som ägt rum under de senaste årtiondena, har det också blivit alltmera otillfredsställande, att hos en person förenas befattningen såsom fattigvårds- och barnavårdskonsulent. På alkoholistvårdens område däremot har tillsynen över och stödet åt de kommunala nykterhetsnämnderna förstärkts i och med inrättandet av länsnykterhetsnämnderna, till vilkas förfogande ställts särskild, avlönad arbetskraft, men på det hela taget är det ett trängande önskemål, att vederbörande länsorgan i högre grad än nu till sitt biträde erhålla för olika socialvårdsuppgifter särskilt utbildade befattningshavare. För varje län bör således enligt kommitténs mening finnas dels en tjänsteman, motsvarande nuvarande fattigvårdskonsulent, och dels en befattningshavare som på barnavårdens område fullgör motsvarande uppgifter. Kommittén föreslår, att den förstnämnde betecknas socialvårdskonsulent och den senare barnavårdskonsulent. Någon ny befattningshavare tillkommer icke genom barnavårdskonsulenten, då inom länen redan nu finnes ett av Allmänna Barnhuset avlönat barnavårdsombud. Vid upprepade tillfällen ha önskemål framställts om att dessa ombud skulle anknytas till den statliga organisationen, och detta bör enligt kommitténs mening ske i samband med förevarande socialvårdsreform. Genom att barnavårdsombudens verksamhet övertages av statliga befattningshavare kan Allmänna Barnhusets fonder i större utsträckning tagas i anspråk för andra ändamål på barnavårdens område. Den av kommittén förutsatta fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för kommunernas socialvård måste ha till konsekvens en viss statlig kontroll över den ekonomiska sidan av hjälpverksamheten inom kommunerna. Denna bör enligt kommitténs mening i första hand utövas genom särskilt anställda befattningshavare, förslagsvis benämnda socialvårdsrevisorer. Dessa skola vid besök i kommunerna taga del av räkenskaper och verksamhet och genom stickprovsgranskning undersöka, huruvida de i lag och författning meddelade föreskrifterna iakttagits. Genom socialvårdsrevisorernas verksamhet kunna statsbidragsansökningarna förenklas. Huruvida arbetets omfattning påkallar, att socialvårdsrevisorn uteslutande tages i anspråk för ovannämnda uppgift, har kommittén på detta stadium av utredningen icke kunnat bilda sig någon uppfattning om. Därest en socialvårdsrevisor anställes i varje län, synes det dock sannolikt, att han bör kunna medhinna även 12 — 2264 42

178 andra arbetsuppgifter inom länet; möjligen bör socialvårdsrevisorernas verksamhetsområde omfatta mer än ett län. Till frågan om befattningshavare att biträda vid alkoholistvårdens handhavande inom länsområdena återkommer kommittén i det följande. Under åberopande av det ovan anförda vill kommittén sammanfattningsvis framhålla, att den finner angeläget, dels att lekmannaelementet vinner större inflytande vid handhavandet av den till länsområdet knutna mellaninstansens verksamhet på socialvårdens område och dels att till länsorganets förfogande bör i högre grad än för närvarande stå avlönade befattningshavare med uppgift att biträda länsorganet i dess verksamhet. Däremot finner icke kommittén nödvändigt eller ens önskvärt, att någon principiell förändring av länsorganets materiella kompetens i förhållande till kommunerna kommer till stånd. Uppenbarligen kommer länsorganets faktiska inflytande att ökas, därest tillräckliga arbetskrafter stå till förfogande för fullgörandet av dess funktioner, men liksom hittills bör den rådgivande och vägledande verksamheten lämnas stort utrymme. Länsorganets organisation. Inom kommittén ha behandlats ett flertal olika alternativ till lösning av spörsmålet om länsorganets organisation med beaktande av ovan anförda synpunkter. Den största svårigheten ligger i att tillgodose önskemålet om lekmannamedverkan vid länsorganets verksamhet. Huvudalternativen i detta avseende äro två, nämligen antingen att, med bibehållande av länsstyrelsernas nuvarande funktioner på socialvårdens område, i en eller annan form infoga lekmän i desamma med uppgift att deltaga i handläggningen av socialvårdsärenden, eller ock att skapa fristående länsorgan för socialvården, vilka skulle övertaga huvudparten av länsstyrelsernas socialvårdsuppgifter och i vilka lekmanna intresset skulle vara representerat. Det kan anföras vägande skäl mot att ställa länsstyrelserna utanför ledningen av och tillsynen över socialvårdsförvaliningen inom länen. Detta skulle innebära ett betydande avsteg från den form av statsuppsikt över de kommunala funktionerna, som sedan århundraden tillbaka ägt burskap i vårt land. Betänkligheterna häremot kunna givetvis vara desto starkare, som fråga är om kommunala förvaltningsupgifter, vilka äro av betydande mått. Gränsdragningen mellan länsstyrelsernas och fristående länsorgans kompetensområden måste också bliva svår att utföra. Att från länsstyrelsernas befogenhet konsekvent utsöndra samtliga ärenden, som mer eller mindre direkt beröra socialvården, torde icke vara möjligt. Även efter inrättandet av fristående länsorgan torde länsstyrelserna exempelvis böra behålla de uppgifter, som sammanhänga med deras ställning som överinstanser vid prövning av kommunrepresentationens beslut, även när dessa avse socialvårdsangelägenheter. Över huvud taget kan det resas vägande invändningar mot ett system, som innebär en splittring av den till länen knutna statsuppsikten över det kommunala livet; socialvården är ju endast en yttring härav, och den bör kunna ses och bedömas mot bakgrunden av de kommunala funktionerna i övrigt.

179 Även ekonomiska skäl kunna anföras mot en fullständig utbrytning av socialvårdsangelägenhetema från länsstyrelserna. Om helt fristående länsorgan inrättas, torde det möta hinder att för dessas verksamhet anlita lokaler och personal hos länsstyrelserna, och under alla förhållanden torde i så fall ett rationellt utnyttjande av tillgänglig personal vara svårare än om länsorganen administrativt hade anknytning till länsstyrelserna. Även om arbetsbördan för ledamöterna i ett sådant organ kunde i viss mån nedbringas genom delegation av beslutanderätten till ordföranden samt antalet plenarsammanträden förty kunde hållas nere, så torde ordförandens arbetsuppgifter mångenstädes bliva så omfattande, att han måste ägna en betydande del av sin tid åt verksamhet för organets räkning. Administrationskostnaderna för ett fristående länsorgan måste därför bliva ganska betydande. Mot ett system, som innebär, att länsstyrelserna skola bibehållas vid sin befattning med socialvårdsangelägenheterna men härvid kompletteras med lekmän, kunna också invändningar framställas. Anordningen innebär ett markant avsteg från traditionella principer för länsförvaltningen, vilken ju städse kännetecknats av ämbetsmannastyre genom landshövdingarna. Den tvåspårighet, som skulle bliva utmärkande för länsstyrelsernas organisation, kunde också befaras bliva administrativt tyngande. I viss mån skulle de erinringar, som kunna framställas mot ett system av här antydd innebörd, förlora sin betydelse, därest lekmännen tillerkändes allenast rådgivande befogenhet, men detta vore å andra sidan ägnat att starkt förringa värdet av lekmannaelementets medverkan. I detta sammanhang må erinras därom, att vissa andra skäl, som ligga vid sidan om dem, som ovan anförts, tala mot ett bibehållande av länsstyrelsernas nuvarande funktioner på socialvårdens område. Kommittén åsyftar härmed länsstyrelsernas och socialstyrelsens inbördes ställning. Hos socialstyrelsen skall enligt kommitténs mening samlas den centrala ledningen av socialhjälp, barnavård och alkoholistvård. Socialstyrelsen är emellertid icke att anse som överordnad myndighet i förhållande till länsstyrelserna, och gränsdragningen mellan dessas och socialstyrelsens kompetens skulle erbjuda stora svårigheter. Ur ovan anförda synpunkter har kommittén preliminärt stannat vid att förorda en organisation av mellaninstansen, som i viss mån utgör ett mellanting mellan nyss behandlade huvudalternativ. Kommittén tänker sig sålunda, att huvudparten av socialhjälps-, barnavårds- och alkoholistvårdsärendena överföres från länsstyrelsernas direkta handläggning till särskilda länsorgan med lekmannainslag, förslagsvis benämnda länssocialnämnder, vilka skola vara nära knutna till länsstyrelserna, att landshövdingarna obligatoriskt skola vara ordförande i dessa nämnder med landssekreterarna såsom suppleanter samt att i det föregående omförmälda befattningshavare, socialvårdskonsulenter, barnavårdskonsulenter och socialvårdsrevisorer, skola vara befattningshavare hos länsstyrelserna men biträda länssocialnämnderna vid deras verksamhet. Länssocialnämnderna ha i vissa avseenden en förebild i länsprövningsnämnderna, vilka bl. a. skola besluta i anledning av anförda besvär över av

180 taxeringsnämnd verkställd taxering eller i anledning av gjorda framställningar samt granska och pröva årets taxeringar i övrigt. Vid sammankomster med länsprövningsnämnderna, vilka utgöras av särskilt utsedda lekmän med insikter och erfarenheter i taxeringsfrågor, är landshövdingen ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Landskamreraren har att övervara nämndens sammanträden med skyldighet att i varje särskilt fall tillkännagiva sin uppfattning, dock utan rätt att deltaga i besluten. Ärendena förberedas av landskamreraren och jurister på landskontoret. Protokollföring och verkställighet av nämndens beslut handhaves av landskontoret. Genom att inrätta länssocialnämnder med ovan angivna huvuddrag undviker man de svårigheter, som äro förenade med att inom länsstyrelseförvaltningen infoga lekmän, samtidigt som man i realiteten bevarar länsstyrelsernas kontakt med socialvårdsangelägenheterna. På grund av den personliga gemenskap, som föreligger mellan länssocialnämnden och länsstyrelsen, beredes möjlighet för nämnden1 att utnyttja länsstyrelsernas erfarenhet och befattningshavarnes juridiska kunskaper, och det faller sig naturligt att nämndens lokal- och kanslifrågor ordnas genom länsstyrelsen. Av såväl praktiska som ekonomiska skäl bör kretsen av ledamöter i nämnden vara tämligen snäv. Kommittén förutsätter således att nämnden —• förutom av ordföranden och dennes suppleant — skall bestå av tre ledamöter jämte tre suppleanter. Av nämndens allmänna karaktär följer, att staten måste äga ett betydande inflytande över dess sammansättning. Det bör emellertid icke förbises, att även kommunala eller allmänt medborgerliga synpunkter lämpligen böra erhålla företrädare inom nämnden. Kommittén föreslår därför, att två ledamöter och två suppleanter skola förordnas av Kungl. Maj:t samt en ledamot och en suppleant utses av landstinget. Till ledamöter och suppleanter i nämnden böra utses män och kvinnor med erfarenhet av socialt arbete. Inom en så begränsad krets ledamöter, som här ifrågasattes, är det givetvis svårt att tillgodose alla de krav på representation för sakkunskap och erfarenhet på olika områden av det sociala livet, som kunna framställas. I allmänhet torde man dock kunna förutsätta, att de tre ledamöterna och suppleanterna skola kunna fylla alla de rimliga anspråk, som härvidlag kunna ställas på dem. Kommittén har emellertid funnit mycket starka skäl tala för viss utvidgning av ledamöternas krets i syfte att tillgodose intressen, vilka skulle kunna löpa fara att försummas inom ramen för ovan omförmälda organisation. Kommittén förutsätter därför en viss utvidgning av denna dels för att erhålla garantier för en riktig handläggning av alkoholistvårdsärenden och dels för att tillförsäkra nämnden läkares medverkan. Vad först angår länsnämndens behandling av ärenden enligt alkoholistlagen skall här nedan i korthet beröras frågan om länsnykterhetsnämndens ställning inom socialvårdsorganisationen. Om detta spörsmål har viss tveksamhet förelegat inom kommittén. Nykterhetsarbetet i alla dess olika former är en så särpräglad samhällsangelägenhet, att önskemålet om en rationali-

181 sering av socialvårdsverksamheten icke i och för sig är tillräcklig anledning att överflytta länsnykterhetsnämndens verksamhet till länssocialnämnden. Uppgiften att biträda de kommunala nykterhetsnämnderna vid behandling av alkoholistärenden torde emellertid huvudsakligen åvila länsnykterhetsnämndernas ombudsmän. Om dessa i en eller annan form bibehållas, torde denna del av nämndernas verksamhet kunna ostört fortsättas. De nykterhetsvårdande uppgifterna ha även ett så intimt samband med socialhjälp och barnavård att vägande skäl tala för att det länsorgan, som har ledningen av denna verksamhet, även omhänderhar nykterhets vår den. Det kan emellertid befaras, att inom en länsnämnd med endast tre valda ledamöter de nykterhetsvårdande synpunkterna icke kunna eller komma att röna tillbörligt beaktande, då nämndens ledamöter utses. Kommittén tänker sig därför, att Kungl. Maj:t skall utöver ovan omförmälda personer utse ytterligare en ledamot jämte en suppleant, vilka skola ha till uppgift att deltaga i länssocialnämndens handläggning av ärenden enligt lagen om behandling av alkoholister. Härigenom blir det möjligt att vid utseendet av de tre ledamöterna i nämnden lägga huvudvikten vid deras insikter och erfarenheter i socialhjälps- och barnavårdsfrågor. Befattningar, motsvarande länsnykterhetsnämndernas ombudsmän, böra alltjämt finnas; dessa befattningshavare böra, lämpligen benämnda nykterhetskonsulenter anknytas till länsstyrelserna. Ombudsmännen äro icke för närvarande tjänstemän i vanlig ordning utan äro mot visst årsarvode förordnade tills vidare. Några skäl för en sådan utvidgning av deras verksamhet, som skulle motivera heltidsanställning, synes kommittén icke föreligga. Om det vid ett närmare övervägande av denna fråga skulle befinnas lämpligt, att nykterhetskonsulenternas verksamhetsområde omfattade flera län, ställer sig frågan om deras anställnings- och löneförhållanden annorlunda. Här må anmärkas, att den ovan skisserade tjänstemannaorganisationen naturligen måste anpassas efter länens storlek, omfattningen av arbetsuppgifterna m. m. Avvikelser från densamma i både inskränkande och utvidgande riktning måste således förutsättas. Redan i samband med behandlingen av den kommunala socialvårdsorganisationen har kommittén framhållit önskvärdheten av läkarnas medverkan i socialvårdsarbetet. Även på länsstadiet är det givetvis synnerligen betydelsefullt att så sker. Då kommittén av förut anförda skäl ansett sig böra förorda ett begränsat ledamotsantal i länsnämnden, finnes icke utrymme för någon obligatorisk representation av läkarkåren i nämnden, men i allt väsentligt torde syftet nås, om en läkare beredes tillfälle deltaga i nämndens arbete under samma former som ovan föreslagits i fråga om behandlingen av alkoholistärenden. Kommittén tänker sig därför, att Kungl. Maj:t skall utse en läkare som ledamot och en som suppleant vilka skola deltaga i vissa ärendens behandling. En lämplig anordning synes vara, att läkaren obligatoriskt skall deltaga i handläggning av ärenden, som avse omhändertagande av barn och ungdom ävensom vissa alkoholistärenden. I övrigt synes nämnden och

182 dess ordförande böra äga rätt påkalla läkares närvaro, när behov därav föreligger. Länssocialnämndens uppgifter. Nämnden skall utöva ledningen av socialvården inom länet samt ombesörja huvudparten av de angelägenheter, som nu handhavas av länsstyrelsen vid dess befattning med socialvårdsangelägenheter samt av länsnykterhetsnämnden. Om mödrahjälpen bör bibehållas i dess nuvarande form har ännu icke varit föremål för kommitténs övervägande, och kommittén har sålunda icke tagit ställning till hur denna verksamhet vare sig inom kommunen eller länsvis lämpligast bör handhavas. Besvär över kommunrepresentationens beslut skola allt fortfarande avgöras av länsstyrelsen, likaså skall underställning hos länsstyrelsen ske av sådana beslut, i fråga om vilka underställning är föreskriven i kommunallagarna. Länssocialnämnden åter skall ha uppsikt över kommunernas socialhjälp, barnavård och alkoholistvård, pröva upprättade planer för socialhjälps- och barnavårdsanstalter, handlägga ärenden angående ersättning till kommunerna för socialhjälp och barnavård, pröva frågor om hemsändning av understödstagare och omhändertagande av barn och ungdom för skyddsuppfostran och om intagande av alkoholister i allmän alkoholistanstalt, i princip avgöra besvär över socialnämnds beslut om vägrad socialhjälp och hjälpens storlek samt angående dess form ävensom pröva anmälningar om missförhållanden m. m. Nämnden skall vidare äga att förehålla de lokala socialvårdsorganen att fullgöra sina skyldigheter i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande ordning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är det icke kommitténs mening, att nämnden skall övertaga samtliga de socialvårdsangelägenheter, som nu åligga länsstyrelserna. Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan länsstyrelserna och nämnderna bör tydligen en avgörande synpunkt vara, i vad mån olika grupper ärenden på grund av sin natur lämpligen böra handläggas under medverkan av lekmän eller ej. Det torde emellertid vid en reglering i detalj av hithörande spörsmål komma att visa sig att dylika ärenden utgöra en betydande andel av länsstyrelsernas nuvarande uppgifter på socialvårdsområdet. Det är å andra sidan nödvändigt att nämndernas arbetsbörda i görligaste mån begränsas. I det följande skall lämnas en översikt över hur kommittén tänkt sig att olika grupper av ärenden skola behandlas. Vad först angår ärenden angående socialhjälp vill kommittén förutskicka, att deras behandling givetvis i hög grad blir beroende av den reviderade fattigvårdslagstiftningens innehåll, men det torde dock vara möjligt att redan nu bilda sig en viss föreställning om formen för deras handläggning. I fråga om de ärenden, i vilka länsstyrelsen för närvarande är första instans, synes det kommittén, att frågor angående upprättandet av ålderdomshem och barnhem skola handläggas av nämnden på sociarvårdskonsulentens föredragning. Ehuru ersättningstvister mellan två komniurer understundom äro av den beskaffenhet, att någon lekmannamedverkan icke kan anses påkallad, så bör man dock icke förbise, att länsorganets beslut i sådana tvister

183 indirekt öva inflytande på kommunernas understödssatser och deras inställning till socialhjälpens olika former. Det synes därför lämpligt att även dessa ärenden i princip tilldelas länssocialnämnden. Nämnden bör dock äga rätt att delegera avgöranderätten av dylika tvister mellan kommuner till befattningshavare som biträder nämnden. I samband med dylika mål föreligga ej sällan hemortsrättstvister. Det synes därför naturligt att dessa mål, vilka ju för närvarande i regel äro enmansärenden hos länsstyrelserna, å nämndens vägnar handläggas av juridiskt utbildad befattningshavare hos länsstyrelsen i samråd med socialvårdskonsulenten. Uppkomma mellan dessa olika meningar, bör nämnden träffa avgörande. Besvär i socialhjälpsärenden böra handläggas av nämnden. Rättsligt sett är det av vikt, att en samhällsmedlem icke går miste om en förmån, som han är tillförsäkrad i gällande lag, och socialt sett är det lika betydelsefullt att han får det understöd han behöver för att icke lida nöd. Om ett väsentligt statsbidrag utgår till kostnaden för understödet, vidgas prövningsuppgiften. Då blir det tillika en avvägning mellan den hjälpsökandes anspråk och statens intresse av att kostnaderna begränsas. Besluten i besvärsfrågor om socialhjälp få därigenom långt mera än nu prejudicerande betydelse, och de komma att ha direkta återverkningar på -understödsstandarden inom kommunerna. Det synes lämpligt, att juridisk sakkunskap blir företrädd vid behandlingen av besvärsärenden; dessa böra därför föredragas för nämnden av lagfaren befattningshavare vid länsstyrelsen med rätt för den föredragande att anteckna avvikande mening. Vid dessa ärendens behandling bör dock socialvårdskonsulenten närvara. Även i en reformerad fattigvårdslagstiftning har hemsändningsinstitutet enligt kommitténs åsikt en uppgift att fylla. Dessa ärenden böra avgöras av nämnden på socialvårdskonsulentens föredragning. Vad därefter angår handläggningen av barnavårdsärenden kan vad som anförts angående handläggningen av ärenden angående socialhjälp i regel äga motsvarande tillämpning, dock att vad som anförts angående socialvårdskonsulenten skall äga tillämpning å barnavårdskonsulenten. I vissa av de barnavårdsärenden, som sålunda skulle falla under nämndens kompetens, synes det erforderligt att juridisk sakkunskap blir företrädd. Kommittén åsyftar härmed närmast ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran. I dessa ärenden bör enligt kommitténs mening lagfaren befattningshavare vid länsstyrelsen vara föredragande. Av de ärenden, som enligt alkoholistlagen för närvarande falla under länsstyrelsens handläggning, bör endast prövningen av besvär över beslut av nykterhetsnämnd, varigenom någon fällts till böter eller vite, kvarstanna hos länsstyrelsen medan övriga ärenden, d. v. s. beslut om intagande å alkoholistanstalt, överföras till nämnden. Dessa ärenden böra föredragas av lagfaren befattningshavare hos länsstyrelsen i närvaro av nykterhetskonsulenten. Nämnden och icke länsstyrelsen bör avgöra frågor rörande statsbidrag till kommunernas socialvård efter föredragning av socialvårdsrevisorn. Statsbidragen skola däremot utbetalas av länsstyrelsen.

184 •

Kommittén har icke åsyftat att i detta sammanhang verkställa någon mera exakt gränsdragning mellan länsstyrelsernas och länssocialnämndernas kompetens utan har endast velat antyda huvuddragen därav. Kommittén är övertygad om, att gränsdragningen går att verkställa så, att några större svårigheter icke skola behöva uppstå vid tillämpningen. Med hänsyn till den personliga gemenskap, som råder mellan länsstyrelserna och nämnderna, torde det ej heller behöva uppstå några egentliga intressekonflikter dem emellan. Kommittén förutsätter sålunda att framställningar och besvär skola ingivas till länsstyrelserna, där fördelning av ärendena sker. I detta avseende företer proceduren således stora likheter med den ordning som gäller i fråga om länsprövningsnämnderna. Kommittén är synnerligen angelägen framhålla, att det måste förhindras att länssocialnämnderna få karaktären av expanderande administrativa myndigheter med särskild personalstat. Av såväl praktiska som ekonomiska skäl är det av vikt, att länsstyrelsernas arbetskrafter i möjligaste mån för nämndernas räkning utföra såväl förberedande åtgärder som verkställighetsåtgärder. Med hänsyn härtill vill kommittén också avböja, att de förut omförmälda befattningshavarna, socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent, socialrevisor och nykterhetskonsulent, intaga ställningen som befattningshavare hos nämnden, utan de skola vara att anse såsom tjänstemän hos länsstyrelserna. I viss mån kan det naturligen sägas vara oegentligt, att — samtidigt som länsstyrelsernas befattning med stora delar av socialvården upphör — hos dessa myndigheter skola anställas befattningshavare, vilka uteslutande skola syssla med socialvårdsangelägenheter för länsnämndernas räkning. Dylika invändningar härflyta närmast ur teoretiska synpunkter och torde icke böra tillmätas större betydelse med hänsyn till de obestridliga praktiska fördelar, som äro förenade med en anordning som den ifrågasatta. Vad det inbördes förhållandet mellan omförmälda fyra befattningshavare angår, vill kommittén för närvarande inskränka sig till att framhålla, att socialvårdskonsulenten bör intaga förmansställning i förhållande till de övriga och utöva ledningen av det tjänstemannamässigt utförda arbetet. Socialvårdskonsulentens, barnavårdskonsulentens och nykterhetskonsulentens arbetsuppgifter ha redan delvis berörts i det föregående. I övrigt kan tilläggas att de i huvudsak skola hava samma funktioner som nuvarande fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt länsnykterhetsnämndernas ombudsmän. De skola alltså, var inom sitt behörighetsområde, lämna de lokala socialvårdsorganen upplysningar och råd i allt som rör socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård. Genom resor inom länet skola de göra sig förtrogna med förhållandena på det område, som är föremål för deras verksamhet. I fråga om socialvårdsrevisorn ligger tyngdpunkten pä en granskning av socialvårdens ekonomiska handhavande inom kommunerna. Denne befattningshavare skall vid besök i kommunerna efterse, huruvida verksamheten bedrives i enlighet med lag och författning samt i vederbörlig ordning meddelade anvisningar, därvid särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan, huruvida missbruk

185 av statsbidragen till socialvården föreligger. Hans granskning får huvudsakligen karaktären av en stickprovskontroll, men denna torde vara tillfyllest för avsett syfte. Länssocialnämndens arbetsformer. Kommittén har icke ansett erforderligt att nu söka verkställa en detaljerad utredning av frågan angående den beräknade omfattningen av nämndens arbetsbörda. En dylik beräkning går icke att verkställa, förrän klarhet vunnits angående det materiella innehållet i de delar av socialvårdslagstiftningen, varom nu är fråga. Frågan om antalet hemortsrättstvister är t. ex. i hög grad beroende av hemortsrättsreglernas utformning o. s. v. Under alla förhållanden måste man söka begränsa nämndens arbetsbörda, så att nämndens karaktär av lekmannaråd bibehålles. Den förordade organisationen skulle vara förfelad, därest nämndens arbetsuppgifter bleve så omfattande, att dess ledamöter hindrades att utöva sin egentliga näring eller verksamhet och sålunda kunde betraktas mera som tjänstemän än som förtroendemän. Detsamma måste sägas, om mångfalden ärenden föranledde, att befattningshavare måste tillerkännas ökad befogenhet att självständigt avgöra ärendena. Avsikten med den föreslagna organisationen är ju ingalunda att utbyta ett ämbets- eller tjänstemannaorgan mot ett annat utan att draga fördel av de insikter och erfarenheter, som utvalda lekmän förvärvat och förvärva under sin verksamhet på olika områden av samhällslivet. Man torde därför böra förutsätta, att nämnden skall kunna delegera avgörandet av vissa grupper ärenden till ordföranden eller vice ordföranden, efter föredragning av vederbörande landsstats jurist eller konsulent. I första hand bör detta gälla ärenden av brådskande natur, vilka icke äro av principiell eller prejudicerande natur. Det kan också övervägas en generell rätt för nämnden att till ordförandens eller vice ordförandens avgörande delegera vissa grupper ärenden, vilka icke äro av sådan natur som nyss nämnts; dock bör så ej ske i fråga om ärenden, som avse omhändertagande av barn eller ungdom för skyddsuppfostran eller intagande av alkoholist på allmän alkoholistanstalt. Detta bör dock icke hindra att nämndens ordförande OOtl föredraganden även i dylika fall vidtaga åtgärder av interimistisk natur, när skyndsamma åtgärder äro av nöden, vilka senare anmälas för nämnden för godkännande. Det kan slutligen även befinnas ändamålsenligt att vissa grupper av ärenden delegeras till avgörande av den föredragande landsstats juristen tillsammans med socialvårdskonsulenten. Detta har delvis berörts i det föregående.

Socialstyrelsens organisation i dess egenskap av tillsynsmyndighet för vissa grenar av socialvården. Nuvarande organisation. Socialstyrelsen utgöres för närvarande av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter sex byråchefer. Byråcheferna förestå var sin byrå, nämligen arbetsmarknadsbyrån (l:a byrån), fattigvårdsbyrån (2:a byrån), lagbyrån (3:e byrån), statistiska byrån (4:e byrån), utred-

186 ningsbyrån (5:e byrån) och utlänningsbyrån (6:e byrån). Chefen för fattigvårdsbyrån är, såsom tidigare omförmälts, tillika statens inspektör för fattigvård och barnavård. För att biträda socialstyrelsen vid fullgörandet av de uppgifter, som åligga styrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över alkoholistvården, är inom styrelsen anställd en expert för ärenden rörande nämnda vård. Å fattigvårdsbyrån handläggas ärenden angående fattigvård, barnavård och ungdomsskydd (inklusive skyddshemsärenden), mödrahjälp, alkoholistvård och nykterhetsverksamhet. Ärendena fördelas på fyra avdelningar, en allmän avdelning, som tillika handlägger ärenden angående fattigvård och barnavård, en avdelning för alkoholistvård och nykterhetsverksamhet, en avdelning för mödrahjälpsärenden och en avdelning för skyddshemsinspektion. På den allmänna avdelningen tjänstgöra (november 1942) 1 sekreterare, 1 barnavårdsinspektris, 1 notarie och 2 förste amanuenser; på mödrahjälpsavdelningen 1 förste amanuens; på alkoholistavdelningen 1 sekreterare, 1 arvodestjänsteman, 1 förste amanuens och 1 amanuens samt hos skyddshemsinspektionen skyddshemsinspektören, 1 arvodestjänsteman samt 2 amanuenser. Å lagbyrån handläggas dels lagstiftningsärenden, dels utlåtanden i ärenden av allmän social karaktär, dels ärenden angående ämbetsverkets organisation, instruktion, arbetsformer, personal, ekonomi, lokaler, inventarier och arkiv, dels ock i övrigt alla till styrelsen hörande ärenden, vilkas handläggning ej tillkommer annan byrå. I den statistiska byråns arbetsuppgifter ingå bl. a. fattigvårds- och barnavårdsstatistik och social upplysningsverksamhet. Vissa ärenden, såsom angående socialstyrelsens organisation, utfärdande av nya lagar eller författningar samt förklaring, ändring eller upphävande av redan gällande sådana, skola behandlas av generaldirektören och vederbörande ledamöter gemensamt. Med de undantag, som nedan angivas, avgöras övriga ärenden av generaldirektören. Vid vissa grupper av dylika ärenden skola, förutom generaldirektören och föredraganden, alltid närvara minst en byråchef. Vid handläggning av underställt ärende angående kvarhållande av intagen å allmän alkoholistanstalt utöver den eljest föreskrivna längsta tiden samt om utskrivning av sådan person före längsta tidens utgång skola generaldirektören eller hans ställföreträdare, den ledamot, till vilken sådant ärende hör, annan ledamot, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskaper samt experter för ärenden rörande alkoholistvården vara närvarande och deltaga i styrelsens överläggning och beslut. Styrelsen äger rätt överlämna åt byråchef eller annan tjänsteman såsom adjungerad ledamot att avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. Utan föregående föredragning äger ledamot att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, yttranden och uteblivna uppgifter, ävensom åt under styrelsens inseende ställda organ meddela erinringar i ärenden, som höra under hans handläggning, dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring

187 eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dyl. Socialstyrelsens organisation vid handläggningen av soeialvårdsärenden enligt kommitténs preliminära överväganden. I det föregående har kommittén angivit de skäl, som legat till grund för dess ståndpunkt, att hos socialstyrelsen skall samlas den centrala ledningen av socialhjälp (fattigvård), barnavård och alkoholistvård, med rätt för styrelsen att utfärda allmänna anvisningar för tillämpningen av vederbörande författningar. Dessa arbetsuppgifter innebära, såvitt angår socialhjälp och barnavård, en utvidgning av socialstyrelsens nuvarande kompetensområde. I övrigt bör socialstyrelsens rent allmänna verksamhet på socialvårdens område enligt kommitténs mening icke undergå någon förändring till sina huvuddrag. Liksom nu skall det givetvis åligga styrelsen att med uppmärksamhet följa företeelserna å socialvårdens område samt efter omständigheterna vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade, ävensom att bedriva social upplysningsverksamhet. Som ett naturligt led häri ingår skyldigheten att lämna lokala socialvårdsorgan och länsnämnder råd och vägledning för verksamhetens bedrivande. På grund av omfattningen av fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas arbetsbörda förekommer för närvarande i rätt stor utsträckning, att de kommunala socialvårdsorganen vända sig direkt till fattigvårds- och barnavårdsinspektionen med begäran om råd och upplysningar. Det kan förväntas, att denna del av socialstyrelsens arbetsuppgifter skall minska i omfång genom inrättandet av länssocialnämnderna och minskningen av konsulentdistriktens storlek. Ehuru det enligt såväl gällande lag som kommitténs i det föregående omförmälda preliminära ståndpunkt råder en viss decentralisation av den statliga inspektionsverksamheten över socialvården, måste enligt kommitténs förmenande även från socialstyrelsens sida en sådan verksamhet bedrivas. I första hand bör väl denna taga formen av råd och anvisningar för länsorganens befattningshavare, d. v. s. konsulenterna, men det är också av vikt, att socialstyrelsens befattningshavare genom besök hos lokala organ och länsnämnder sättas i tillfälle att följa sociallagstiftningens praktiska tillämpning och socialvårdsorganens verksamhet. I övrigt har socialstyrelsen givetvis att sammanhålla, stödja och leda den av konsulenterna bedrivna verksamheten och genom anordnande av sammankomster och möten med dessa för överläggningar och på annat lämpligt sätt främja samarbetet mellan socialstyrelsen och konsulenterna samt mellan konsulenterna inbördes. Ett betydelsefullt led i socialstyrelsens verksamhet såsom tillsynsmyndighet är rätten att utfärda anvisningar för socialvårdens handhavande. Härmed avses icke någon befogenhet för socialstyrelsen att besluta i behandlingen av individuella fall, som äro eller böra bliva föremål för socialvårdsorgans ingripande, utan i främsta rummet en rätt att meddela allmänna föreskrifter angående sociallagstiftningens tillämpning. Denna verksamhet är alltså av samma slag som den, som tidigare bedrivits av socialstyrelsen, då styrelsen

188 utgivit »Råd och anvisningar till nykterhetsnämnderna» samt »Handbok för mödrahjälpsverksamheten». Till förnyat övervägande skall kommittén upptaga spörsmålet, huruvida socialstyrelsens rätt att meddela anvisningar i så måtto bör begränsas, att den ej skall avse angelägenheter av större principiell betydelse; möjligen kan det befinnas lämpligt att förbehålla Kungl. Maj.-t dylik befogenhet. Av sakens natur följer, att de anvisningar, som socialstyrelsen inom ramen för sin befogenhet meddelar, äga förpliktande verkan icke blott för de lokala socialvårdsorganen utan även för länsnämnderna. Socialstyrelsen synes icke behöva tillerkännas någon generell befogenhet att direkt ingripa mot de kommunala socialvårdsmyndigheterna. Där missförhållande kommer till styrelsens kännedom, bör den regelrätta gången vara, att vederbörande länsnämnd underrättas härom för vidtagande av den åtgärd, vartill omständigheterna föranleda. Såsom tidigare anförts skall länsnämnden ha möjlighet att i vissa fall förordna om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandes avhjälpande. Även på områden, där länsnämnden ej har en så omfattande befogenhet, torde den genom sin auktoritet och sin allmänna ställning i regel kunna få rättelse till stånd. Det möter givetvis stora svårigheter att bilda sig en uppfattning om den lämpligaste organisationen för socialstyrelsen och dess behov av arbetskrafter innan en fullständig överblick föreligger över sociallagstiftningens materiella innehåll. Kommittén har också, såsom tidigare omförmälts, vid sina nu företagna överväganden angående styrelsens arbetsuppgifter haft att utgå från tämligen begränsade förutsättningar, varför här endast kan behandlas vissa partiella organisationsproblem, nämligen sådana som äga samband med verksamheten på socialhjälpens, barnavårdens och alkoholistvårdens områden. Det synes dock uppenbart att en förstärkning av de arbetskrafter inom socialstyrelsen, vilka syssla med ifrågavarande ärenden, bör ske. I vad mån åter de utvidgade arbetsuppgifterna på dessa, eventuellt även andra områden bör föranleda en mera genomgripande förändring av styrelsens organisation, måhända innebärande att handläggningen av vissa grupper ärenden skall överföras till annan central myndighet, undandrager sig för närvarande kommitténs bedömande. Särskilt inverkar härvid, att kommittén ännu icke tagit ställning till frågan om handläggningen i central instans av arbetslöshetsärenden. Redan nu torde emellertid kunna fastslås, att särskilda byråer böra finnas inom styrelsen för envar av verksamhetsgrenarna socialhjälp, barnavård och alkoholistvård, varje byrå under närmaste chefskap av särskild befattningshavare. Till dessa tre byråer bör fogas en fjärde med uppgift att förbereda och leda behandlingen av de besvär i soeialvårdsärenden, vilka falla under styrelsens kompetens. Denna besvärsbyrås funktioner behandlas närmare i följande avsnitt av detta kapitel. Det synes vidare kommittén nödvändigt att en sammanhållande kraft finnes, som har den allmänna ledningen av arbetet å byråerna. Hos denne skall samlas ansvaret för såväl att erforderligt samarbete upprätthålles

189 mellan företrädarna för olika socialvårdsgrenar inom styrelsen som att den utåt riktade verksamheten rätt bedrives. Han skall framstå såsom en självskriven representant för socialstyrelsen i dess egenskap av tillssynsmyndighet, garantera tillämpningen av enhetliga principer och över huvud taget representera kontinuiteten i arbetet. En sådan sammanhållande kraft kan tillgodogöra sig erfarenheterna från socialvårdsverksamheten, betraktad såsom en enhet, kan vinna överblick över hela arbetsfältet och får därigenom bättre möjligheter än företrädare för specialgrenarna att ta initiativ på olika områden av socialvården och dess gränsområden. Med hänsyn till den stora arbetsbörda som — även efter en omorganisation av socialstyrelsen — kommer att åvila generaldirektören, får det anses uteslutet att denne skall kunna fullgöra nämnda funktioner. Enligt kommitténs mening bör därför en särskild befattning inrättas för ändamålet; innehavaren bör intaga ställningen som överdirektör. Besvärsprövningen. Såsom tidigare anförts, skola besvär över länssstyrelsernas utslag i fattigvårds- och barnavårdsmål i vissa fall prövas av kammarrätten, i andra av högsta domstolen eller regeringsrätten. Besvär över länsstyrelsernas beslut enligt alkoholistlagen skola, i den mån besvärsrätt är lagligen medgiven, prövas av regeringsrätten. Under högsta domstolens avgörande falla i detta sammanhang endast besvär över utslag rörande ådömande av tvångsarbete. Frågan om en revision av dessa bestämmelser — i den mån den reformerade sociallagstiftningen kommer att behålla sagda institut — bör uppenbarligen behandlas i samband med en reform av lösdriverilagstiftningen. Vad därefter angår frågan om regeringsrättens befattning med besvär i socialvårdsmål, så är kommittén icke beredd att för närvarande uttala något mera bestämt omdöme. Enligt 1871 års fattigvårdsförordning kunde besvär i fattigvårdsärenden anföras allenast därest beslut fattats av den kommunala representationen; besvären anfördes hos Konungens befallningshavande och över denna myndighets beslut (efter 1909) hos regeringsrätten. Hos kammarrätten kunde besvär anföras över Konungens befallningshavandes beslut i mål angående ersättning för fattigvård eller skyldighet att lämna sådan. Därigenom att 1918 års lag införde besvärsrätt i fråga om fattigvårdsstyrelses beslut, kom området för kammarrättens kompetens att ökas på regeringsrättens bekostnad. Redan före 1924 års barnavårdslag skulle ärenden angående såväl fosterbarnskontrollen som barns omhändertagande för skyddsuppfostran fullföljas i regeringsrätten och vid barnavårdslagens tillkomst ansågos ärendena angående omhändertagande för samhällsvård böra behandlas av samma besvärsmyndighet. Det kan enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, huruvida några bärande skäl tala för en förändring av regeringsrättens kompetens på här ifrågavarande områden. Vad särskilt angår besvär i barnavårds- och alkoholistärenden, i vilka ju ofta är fråga om åtgärder av för den enskilda mycket ingripande natur, är det otvivelaktigt till fromma för rättssäkerhetsintresset att prövningen verkställes av en så högt kvalificerad judiciell myndighet som

190 regeringsrätten. Samtidigt får det emellertid anses vara ett nära till hands liggande önskemål att härvid deltaga personer med närmare anknytning till och erfarenhet av egentligt socialvårdsarbete. Kommittén måste dock såsom tidigare nämnts, uppskjuta sina överväganden angående detta spörsmål till en senare tidpunkt. I fråga om behandlingen av de besvärsmål på fattigvårdens och barnavårdens område, vilka för närvarande handläggas av kammarrätten, vill kommittén emellertid framlägga vissa synpunkter, vilka visserligen äro av preliminär natur, men som dock enligt kommitténs mening böra ställas under debatt redan nu. Till en början skall lämnas en kort redogörelse för kammarrättens organisation. Kammarrätten består av president samt såsom ledamöter 20 kammarrättsråd ävensom såsom extra ordinarie tjänstemän 12 assessorer. Dessutom tillkommer ett antal befattningshavare med olika funktioner (sekreterare, aktuarie, notarier, amanuenser m. m.) Dess verksamhetsområde belyses av följande uppgifter angående under år 1940 inkomna mål: Fastighets- och skogsaccistaxeringsmål 634, värnskattemål 1 310, andra beskattningsmål 5 591, fattigvårds-, barnavårds- och mantalsskrivningsmål m. fl. 954, anmärkningsoch avlöningsmål 606 samt familjebidragsmål 1 422. Summan inkomna mål under år 1940 var 10 517. Under samma år avgjordes 13124 mål; vid årets slut förelåg en arbetsbalans å 6 474 mål. Kammarrätten arbetar i regel på sex eller sju avdelningar. Fattigvårdsmål, barnavårdsmål samt mål angående mantalsskrivning och kyrkoböckers förande handläggas av en avdelning om tre ledamöter, av vilka dock minst två skola vara kammarrättsråd. I stället för kammarrättsråd må presidenten deltaga. Så länge som någon central tillsynsmyndighet icke finnes för fattigvård och barnavård kunna några mera vägande principiella invändningar icke framställas mot ett system sådant som det nuvarande, enligt vilket en myndighet har att träffa slutliga avgöranden i anledning av besvär över underordnade myndigheters beslut i dylika ärenden, under det att en annan myndighet har att främja dessa socialvårdsgrenars utveckling och utöva en rådgivande och inspekterande verksamhet. De olägenheter, som uppkomma genom denna dualism, äro närmast av praktisk art. Helt naturligt måste den rådgivande verksamheten hämmas av den omständigheten, att den myndighet, som utövar densamma, icke är i tillfälle att medverka vid besvärsmålens avgörande. Kammarrättens utslag, vilka ju äro prejudicerande, öva inflytande på den samhälleliga hjälpverksamheten och framför allt fattigvården, långt utöver de enskilda fall, som äro föremål för dess bedömande. Detta är särskilt framträdande i fråga om s. k. beloppstvister. Med någon överdrift skulle alltså kunna sägas, att kammarrätten genom sin rent judiciella verksamhet utövar ledningen av fattigvården i riket. Om denna anordning under nu rådande förhållanden kan sägas medföra praktiska svårigheter, så får den anses vara fullständigt otänkbar ur såväl principiella som praktiska synpunkter i ett socialvårdssystem, där socialsty-

191 relsen — av skäl som tidigare anförts — tillerkänts ställningen såsom ledande organ och tillsynsmyndighet. Ett väsentligt moment i sistnämnda verksamhet måste nämligen vara befogenheten att utöva ett avgörande inflytande på den slutgiltiga lösningen av individuella tvistefrågor av beskaffenhet att böra sortera under statlig myndighet. En ledning i verklig mening kan alltså icke utövas enbart genom rådgivning och inspektion och icke ens genom utfärdandet av allmänna anvisningar för verksamhetens bedrivande. Så blir först fallet, när på en hand samlas såväl dessa befogenheter som rätten att avgöra tvister i enskilda fall. Ett konsekvent fullföljande av nu återgivna tankegångar skulle leda till att socialstyrelsen borde övertaga kammarrättens uppgifter i dess egenskap av besvärsmyndighet i fattigvårds- och barnavårdsmål. Men detta möter å andra sidan avsevärda svårigheter, i huvudsak bottnande i socialstyrelsens arbetsformer och organisation. Den högsta instansen för dessa ärenden bör givetvis i görligaste mån ha domstols karaktär. Det ligger därför nära till hands att föreslå en anordning, innebärande att i nära anknytning till socialstyrelsen inrättas en specialdomstol för handläggning av de besvärsärenden, varom nu är fråga. Kommittén har också preliminärt stannat härvid och föreslår således, att inom socialstyrelsen inrättas en domstolsavdelning, förslagsvis benämnd socialdomstolen. Denna bör delvis rekryteras med ledamöter av socialstyrelsen och ha sitt kansli förlagt till denna. För domförhet hos domstolen må räcka att tre personer deltaga i avgörandet. Detta är t. ex. fallet för närvarande vid kammarrättens behandling av fattigvårds- och barnavårdsmål. Såsom ordförande för domstolen bör tjänstgöra den befattningshavare, som är chef för besvärsavdelningen. Denne skall besitta domarekompetens. I syfte att erhålla kontakt med socialstyrelsens förvaltningsuppgifter på socialvårdsområdet bör, allt efter målens art, såsom ledamöter av domstolen tjänstgöra endera av cheftjänstemännen för socialhjälpsavdelningen eller barnavårdsavdelningen. Den tredje ledamoten av socialdomstolen bör representera juridisk sakkunskap. Sakliga och organisatoriska skäl tala för att även denna ledamot bör vara befattningshavare hos socialstyrelsen. Det kan dock även tänkas att han är knuten till annan myndighet. Lösningen av denna fråga sammanhänger i viss mån med det blivande hemortsrättsinstitutets utformning. Kommittén förutsätter, att kammarrätten skall behålla sin nuvarande befattning med mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsärenden. Om i ett reformerat hemortsrättsinstitut folkbokföringsåtgärderna komma att vara av betydelse, tala vissa skäl för att den tredje ledamoten av socialdomstolen bör vara kammarrättsråd. Kan socialdomstolen icke med tillämpning av sedvanliga regler träffa avgörande i visst mål, synes överdirektören böra inträda såsom ordförande. Det torde också vara lämpligt, att generaldirektören inträder såsom ordförande i mål av större principiell betydelse eller när domstolen i visst mål avser att ändra rättstillämpningen.

192 K a p . XI. Speciell m o t i v e r i n g till lagförslagen. 1. Förslaget till lag om socialvårdskommuner. 1§Se den allmänna motiveringen sid. 94—95. Socialvårdskommuner skola bildas på en gång för hela landet efter ett förberedande förfarande, som naturligt nog måste bliva av tämligen tidsödande beskaffenhet. Bestämmelser i detta avseende föreslås i den s. k. promulgationslagen. Denna bygger på att förslaget till lag om socialvårdskommuner antages av 1944 års riksdag och omedelbart därefter utfärdas. I den mån jämkningar i indelningen finnas erforderliga, sedan den en gång genomförts, skola givetvis bestämmelserna i denna lag vara tillämpliga. Därvid uppkommande likvidationsproblem m. m. skola lösas på samma sätt som vid den första indelningens genomförande i samband med ikraftträdandet av lagen om socialvårdskommuner. I 14 § lämnas en erinran härom. Kommittén har ansett överflödigt, att i lagförslaget bestämmelser meddelas angående rätten att taga initiativ till jämkningar i beslutad indelningsändring. Det naturliga torde vara, att vederbörande länsstyrelse väcker förslag härom. 2§Se den allmänna motiveringen sid. 95—96. 3§Kommittén har ansett lämpligt att i lagen uttryckligen angives, vem som är medlem av socialvårdskommun. Denna bestämmelse har betydelse särskilt för fastställandet av vilka som äga besvärsrätt över socialvårdsfullmäktigs beslut.

*§• Se den allmänna motiveringen sid. 95—99. Socialnämnden är socialvårdskommunens verkställande organ i samma mening som kommunalnämnden är primärkommunens. Men dessutom ombesörjer socialnämnden alla de angelägenheter inom de olika grenarna av den samhälleliga hjälpverksamheten, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet, dock ej på barnavårdens område. Såsom närmare utvecklas i samband med förslaget till lag om socialnämnd m. m. förutsätter kommittén nämligen, att särskild barnavårdsnämnd skall vara obligatorisk i alla kommuner, socialvårdskommuner såväl som andra. Dessutom skall möjlighet lämnas kommunerna att för särskilda verksamhetsgrenar utse särskilda nämnder eller delegationer. Barnavårdsnämnderna samt de särskilda nämnderna omfattas av det i andra stycket av denna paragraf använda uttrycket »de styrelser, nämn-

193 der eller personer, som äro utsedda för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr». — Av sakens natur följer, att socialvårdskommun icke må överlåta angelägenheter, som sammanhänga med förvaltning och verkställighet, åt andra organ med självständig befogenhet än dem, som uttryckligen äro förutsatta i lag eller författning. 5§Se den allmänna motiveringen sid. 99—102. Såsom härav framgår har kommittén funnit, att bestämmelserna angående socialvårdskommuner och socialvårdsfullmäktige kunna vara identiska med dem som avse kommuner på landet och kommunalfullmäktige i sådan utsträckning, att en generell hänvisning till sistnämnda bestämmelser kan ske i förevarande lag. Med hänsyn till de speciella åligganden, som tillkomma socialnämnd i socialvårdskommun i jämförelse med primärkommuns kommunalnämnd, har en liknande generell hänvisning till stadgandena angående kommunalnämnd icke kunnat ske för socialnämndens vidkommande. I 9 § i förevarande lag lämnas dock hänvisning till vissa bestämmelser angående kommunalnämnden, vilka äro av beskaffenhet att i tillämpliga delar böra gälla med avseende å socialnämnd i socialvårdskommun. I överensstämmelse med vad som gäller för kommunalfullmäktige skola socialvårdsfullmäktige årligen hålla tre ordinarie sammanträden, ett under tiden 16 mars—30 april för besluts fattande i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper och förvaltning, ett under tiden 1 oktober—15 november för fastställande av socialvårdskommunens utgifts- och inkomststat samt ett i december månad för anställande av val till de befattningar inom socialvårdskommunen, vilka vid årets slut bliva.lediga, ävensom av revisorer och revisorssuppleanter. De ärenden, som företagas till avgörande av socialvårdsfullmäktige, skola förut vara vederbörligen beredda av socialnämnden eller annan styrelse, nämnd eller beredning i överensstämmelse med 20 § LKL. Om socialvårdsfullmäktiges första sammanträde efter den föreslagna lagens utfärdande se 6 § i förslaget till promulgationslag. De ämnen, som behandlas i §§ 6 och följande i förslaget till lag om socialvårdskommuner, äro sådana, som enligt kommitténs förmenande böra underkastas en från L K L avvikande reglering. Härutöver erfordras ändring av vissa utanför L K L stående författningar angående kommunala spörsmål, bl. a. den kommunala vallagen och lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. 6§. Se den allmänna motiveringen sid. 97. I regel torde med tillämpning av de i 30 § LKL angivna grunder antalet socialvårdsfullmäktige komma att variera mellan 15—25. Med hänsyn till socialvårdsfullmäktiges i jämförelse med kommunalfullmäktige begränsade behörighetsområde skulle kunna ifrågasättas, att socialvårdsfullmäktige kunde 13—2264 42

194 vara färre till antalet än kommunalfullmäktige, men då det är önskvärt, att representationen blir så allsidig som möjligt, har kommittén stannat vid att förorda samma grunder för bestämmandet av antalet ledamöter i båda institutionerna. Vid antalets bestämmande in casu har länsstyrelsen uppenbarligen att tillse, att det om möjligt skapar förutsättningar för representation i fullmäktige av samtliga de kommuner, som ingå i socialvårdskommunen, samt i övrigt lämnar möjlighet för olika intressen och meningsriktningar att bliva företrädda. Att länsstyrelsen skall höra vederbörande kommuners mening om antalet fullmäktige följer av sakens natur men har ansetts böra uttryckligen angivas. Lämpligen bör yttrande avgivas av vederbörande kommunalfullmäktige (stadsfullmäktige) samt, där dylika ej finnas, av kommunalstämma (allmän rådstuga). Angående tidpunkten för bestämmandet av antalet socialvårdsfullmäktige efter denna lags antagande, se förslaget till promulgationslag 4 §. 7 §• Se den allmänna motiveringen sid. 99. I fråga om val av socialvårdsfullmäktige skola enligt förslaget gälla följande regler. Valet skall ske samtidigt med kyrkofullmäktigevalen tredje söndagen i oktober. I enlighet med stadgandet i 33 § L K L väljas socialvårdsfullmäktige för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det då valet skedde. Enligt 5 § i förslaget till promulgationslag skola socialvårdsfullmäktigevalen första gången förrättas i april år 1946 samt avse tiden till utgången av år 1950. Bestämmelsen i 33 § andra stycket första punkten L K L skall äga analogivis tillämpning. Enligt förevarande paragraf skall valkretsindelning icke äga rum vid val av socialvårdsfullmäktige, av skäl som angivits i den allmänna motiveringen. Valdistrikt vid socialvårdsfullmäktigeval bör uppenbarligen sammanfalla med valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige. För upprättande av röstlängd skola gälla de regler, som gälla för röstlängd vid kyrkofullmäktigeval. Kungörande av valet skall i den i 20 § kommunala vallagen angivna ordning utfärdas av valnämndens ordförande. I fråga om själva valförrättningen m. m. skola i tillämpliga delar gälla de bestämmelser som meddelas i sistnämnda lag. 8§Se den allmänna motiveringen sid. 101—102. Med beslut om avhändande av fastighet torde böra jämställas det fall, a t t socialvårdskommunen jämlikt 10 § 4 mom. andra stycket promulgationslagen beslutar avstå från egendom, som enligt eljest meddelade bestämmelser skolat övertagas av denna kommun. Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov torde väl endast undantagsvis förekomma i socialvårdskommun, men kommittén har ansett lämpligt, att i detta sammanhang hänsyn tages till denna möjlighet. Uppenbarligen skall, då socialvårdsfullmäktige börja sin verksamhet, såsom anslag till »nytt ända-

195 mål eller behov» icke anses anslag för tillgodoseende av syften som vederbörande primärkommuner tidigare tillgodosett. 9§Se den allmänna motiveringen sid. 102—103. 10 §. Se den allmänna motiveringen sid. 104. Bestämmelsen motsvarar 67 § LKL. Socialvårdskommunens inkomster utgöras — förutom av den i förevarande paragraf omförmälda skatten till socialvårdskommunen — i huvudsak av bidrag från staten, ersättningar från andra kommuner samt enskilda, gåvor, donationer etc. 11 §• Se den allmänna motiveringen sid. 104—106. Något behov av vidlyftigare rättslig reglering av skatten föreligger icke, då den i avseende å debitering och uppbörd, redovisning m. m. skall följa de regler, som gälla kommunalutskylder (se 12 § i förslaget) . 12 §. Se den allmänna motiveringen sid. 105—106. Det skulle kunna ifrågasättas att socialvårdskommunen borde gälda ersättning till kommunalnämnder och drätselkammare för deras sysslande med debitering och uppbörd av ifrågavarande skatt. Kommittén har dock ansett sig kunna underlåta att förorda detta med hänsyn till att här icke är fråga om en i egentlig mening ny skatteform utan närmast en variant av den allmänna kommunalskatten. 13 §. Se den allmänna motiveringen sid. 106. Av förevarande paragrafs ordalydelse framgår, att 79 § 1 mom. samt 2 mom. tredje t. o. m. sjätte styckena L K L skola äga motsvarande tillämpning med avseende å socialvårdskommun. De avgifter, vilka socialvårdskommunen uttager för vård å dess anstalter eller hem, omfattas icke av bestämmelsen i 79 § 1 mom. c) L K L , och beslut angående nya sådana avgifter eller förhöjning av gamla dylika skola sålunda icke underställas Konungen. 14 §. Hänvisningen i denna paragraf åsyftar promulgationslagen, vilken innehåller bestämmelser icke blott för den första, hela landet omfattande indelningen i socialvårdskommuner utan även för senare verkställda förändringar häri.

196 2. Förslaget till lag om införande av lagen om socialvårdskommuner. 1§Såsom tidigare framhållits avser kommittén, att lagen om socialvårdskommuner skall träda i kraft den 1 januari 1947 efter riksdagsbehandling 1944 och promulgation samma år. Det erfordras dock en tämligen lång övergångstid för att förbereda socialvårdskommunernas övertagande av primärkommunernas socialvård och lösa de mången gång grannlaga likvidationsproblem, som därvid uppstå. I vissa delar, vilka angivas i följande paragrafer, skall lagen därför träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. 3§Med hänsyn till att förberedelsearbetena torde kunna påbörjas åtminstone omedelbart efter riksdagsbehandlingen av lagen har kommittén ansett, att länsstyrelserna skola medhinna att uppgöra ett första förslag till slutet av år 1944 eller början av år 1945. Sådant yttrande från kommunerna, som sägs i denna paragraf, kan avgivas av kommunalfullmäktige resp. stadsfullmäktige, men det torde också kunna visa sig lämpligt att medlemmarna i vederbörande kommuner kallas till gemensamt sammanträde. Länsstyrelsens definitiva förslag skall avlämnas senast den 1 juli 1945, varefter för ärendets behandling hos Kungl. Maj:t återstår sex månader. Det har ansetts lämpligt, att Kungl. Maj:t redan i samband med antagandet av lagen om socialvårdskommuner tillerkännes rätt att utfärda erforderliga övergångsbestämmelser utöver dem, som — med hänsyn till frågornas vikt — meddelas i denna lag.

5 §• Enligt denna paragraf skall val av socialvårdsfullmäktige första gången äga rum utan samband med annan valförrättning. Kommittén har ansett lämpligt, att en för hela riket gemensam valdag fastställes av Konungen. 6 §• För att socialvårdskommunerna skola bli funktionsdugliga den 1 januari 1947 måste under år 1946 åtskilliga förberedande arbeten utföras. Det är därför nödvändigt, att åtminstone de obligatoriska nämnderna (socialnämnd och barnavårdsnämnd) konstitueras redan sistnämnda år. Socialvårdskommunen är naturligen också berättigad att välja ledamöter i andra nämnder i den mån under år 1946 vederbörligt beslut fattats om inrättandet av sådana. Socialnämnden har bl. a. att uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat för år 1947, vilken skall fastställas å hösten 1946, samt i övrigt förbereda socialvårdskommunens övertagande av sina uppgifter från och med den 1 januari 1947. —• Av denna paragraf, jämförd med 8 §, framgår, att socialvårdsfullmäktige redan under 1946 äro behöriga besluta om uttaxering av socialvårdsskatt. Denna börjar inflyta någon gång efter februari 1947. I den mån socialvårdskommunen icke äger likvida medel för sin verksamhet intill dess, har kom-

197 muneri tydligen att anskaffa kassaförlag. I 9 § meddelas vissa bestämmelser för att möjliggöra detta.

7§Under en övergångstid måste finnas såväl socialnämnd som förut arbetande nämnder i de primärkommuner, som ingå i socialvårdskommunen. De sistnämnda skola t. o. m. den 31 december 1946 fullgöra sina sedvanliga funktioner. Fr. o. m. 1947 års ingång skola de nämnder, som nu äro i fråga, nämligen fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, pensionsnämnd och familjebidragsnämnd helt upphöra med sin verksamhet och anhängiga ärenden överlämnas till de nya socialvårdsorganen. 9§Denna bestämmelse har sin motsvarighet i 22 § lagen om ändring i kommunal m. m. indelning, men kommittén har funnit praktiska skäl tala för att länsstyrelsen och ej Kungl. Maj:t skall äga fastställa det underställningsfria lånebeloppets storlek. 10 §. Se den allmänna motiveringen sid. 108—111. För att icke kommunerna — inför utsikten att dem tillhörig egendom skall utan ersättning övergå å socialvårdskommun — skola vidtaga mindre lojala åtgärder i syfte att undgå detta, t. ex. genom att utan skäl upplåta ålderdomshem till för socialvården främmande ändamål, eller företaga utbyte av ett i gott skick varande ålderdomshem mot byggnad i sämre skick, bör i lagen fastställas en tidpunkt, efter vilken dylika åtgärder äro utan verkan i det avseende, varom nu är fråga. Kommittén har funnit, att den relevanta tidpunkten lämpligen bör fixeras till den 1 januari 1944. Med hänsyn till det offentligrättsliga intresset av att uppgörelsen länder socialvården till gagn har kommittén ansett lämpligt, att densamma underställes länsstyrelsen för godkännande, även om samtliga parter äro ense. I det senare fallet må länsstyrelsen fastställa uppgörelsen; finner länsstyrelsen sig icke kunna göra detta, skall ärendet överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Detsamma är fallet om parterna ej kunna enas.

3. Förslaget till lag om socialnämnd m. m. I det första kapitlet i lagförslaget meddelas bestämmelser angående de olika socialvårdsorgan, som kunna finnas inom en kommun, samt dessas sammansättning; i det andra kapitlet lämnas särskilda föreskrifter angående nämndernas organisation, såsom i fråga om valbarhet, tjänstgöringstid m. m., vilka äro tillämpliga med avseende å samtliga socialvårdsorgan; i det tredje kapitlet behandlas medelsförvaltning och revision samt i det fjärde verksamhetens bedrivande. Lagförslaget innebär icke någon uttömmande reglering av socialnämndens eller övriga nämnders verksamhet och ingår ej på frågan om deras materiella kompetensområde. Dessa spörsmål skola behandlas i de olika hjälplagarna.

198 1§Se den allmänna motiveringen sid. 142—144. Socialnämnd skall enligt förslaget finnas i alla kommuner, oavsett deras invånarantal. I detta avseende skiljer sig förslaget från organisationssakkunnigas utkast till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation, enligt vilket inrättandet av en social nämnd skulle vara obligatoriskt allenast för kommuner med mera än 1 500 invånare. Kommitténs ståndpunkt i denna del sammanhänger med dess förslag, att särskilda socialvårdskommuner skola bildas av de mindre kommunerna. I socialvårdskommunerna har socialnämnden att fullgöra vissa uppgifter, sammanhängande med drätseln m. m. (se förslaget till lag om socialvårdskommuner 9 §). Angående möjligheten att medgiva undantag från bestämmelserna i denna lag se 28 §. 2§. Se den allmänna motiveringen sid. 144—145. Att märka är att inga ledamöter äro självskrivna i socialnämnden. Det har ej heller ansetts erforderligt att upptaga någon motsvarighet till den i 5 § kungörelsen om arbetslöshetshjälp intagna föreskriften att, om särskild arbetslöshetskommitté finnes, denna skall inrymma representanter för både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen; denna föreskrift gäller för närvarande ej, då fattigvårdsstyrelse eller annan kommunal myndighet fungerar såsom arbetslöshetskommitté. Ej heller i fråga om särskild arbetslöshetsnämnd (10 §) har kommittén ansett erforderligt föreslå dylikt stadgande. Valbarhetsvillkor redovisas under 12 §, vilken äger tillämpning med avseende å samtliga de nämnder för socialvårdens handhavande, vilka kunna finnas i en kommun. Angående rätten, i vissa fall skyldigheten, för personer utom nämnden att närvara vid dess sammanträden, se 16 §. 3§Se den allmänna motiveringen sid. 147—148. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 19 § fattigvårdslagen; det har dock ansetts obehövligt att bibehålla föreskriften, att länsstyrelsen skall godkänna annan arbetsfördelning mellan nämndens ledamöter än den, som sker genom distriktsindelning enligt 3 § 1 mom. Att bestämmelsen i 4 mom. av förstnämnda lag föreslås upphävd, se här nedan vid 8 §. 4§Se den allmänna motiveringen sid. 154—156. I detta sammanhang skall i korthet beröras frågan om reglementen för kommunernas socialvård. Kommittén har icke funnit skäl förorda någon obligatorisk bestämmelse angående upprättandet av dylika reglementen.

199 Erfarenheten torde visa, att reglementena ofta icke fylla något egentligt behov. I den mån de innehålla bestämmelser på områden, som äro i lag närmare reglerade, bruka de i allmänhet icke giva någon vägledning utöver själva lagstiftningen, och i fråga om övriga spörsmål äro reglementena i regel synnerligen fåordiga. Kännedomen om reglementenas innehåll torde ej heller alltid vara så levande bland socialvårdsorganens ledamöter och funktionärer. Kommittén finner sålunda, att några fördelar ej äro att vinna genom att bibehålla nuvarande lagstiftnings bestämmelser om reglementen, särskilt som inrättandet av nämnder vid sidan av socialnämnd och barnavårdsnämnd skall godkännas av länsstyrelsen i de enskilda fallen. Vad nu sagts hindrar naturligen icke, att det kan befinnas lämpligt att kommunerna, framför allt sådana där särskilda nämnder finnas, uppdraga riktlinjerna för organisationen i stadgar eller reglementen, vilka dock icke skola underställas överordnad myndighet (länsstyrelsen) och härigenom vara underkastade offentlig kontroll utan endast vara till ledning för det inre arbetet; de kunna således när som helst ändras av kommunen, naturligen inom ramen för vad som lagligen är medgivet. Kommittén har ej ansett erforderligt, att några föreskrifter meddelas i lag angående delegationernas sammansättning, beslutförhet m. m. Bestämmelser i dessa hänseenden böra fastställas av socialnämnden i samband med beslut om delegations tillsättande, varvid viss ledning kan vinnas av de bestämmelser, som i lagförslaget meddelas i 18, 19 och 20 §§. Härvid bör klart angivas, i vad mån delegation • skall äga självständigt fatta beslut å nämndens vägnar. Med hänsyn till anstaltsförvaltningens betydelse har kommittén ansett, att dylik förvaltning icke utan vidare skall kunna anförtros delegation. Där kommunen sådant medgivit, må dock socialnämnden enligt 21 § uppdraga åt särskild styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt, som upplåtits för socialvårdsändamål. Något hinder föreligger således icke att efter bemyndigande av kommunen överlämna anstaltsförvaltning åt delegation, vilken därvid fungerar såsom anstaltsstyrelse. Även barnavårdsnämnd och särskild nämnd kunna tillsätta delegation enligt 9 och 11 §§. Angående rätten för vissa personer, vilka ej äro ledamöter av delegation, att närvara vid dennas sammanträde stadgas i 16 §.

5§Se den allmänna motiveringen sid. 154. Denna bestämmelse äger motsvarighet i 5 § andra stycket alkoholistlagen. Bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf utgör ej hinder för särskild nämnd att utse föredragande, där så finnes lämpligt. 6§Se den allmänna motiveringen sid. 148—150. Barnavårdsnämnd är liksom socialnämnd obligatorisk i varje kommun. Bestämmelserna i 6 § angående barnavårdsnämndens sammansättning

200 överensstämma i huvudsak med dem, som nu gälla. I 1 mom. a) har dock givits uttryck åt uppfattningen, att den ledamot, som skall vara gemensam för socialnämnd och barnavårdsnämnd, i regel bör utgöras av socialnämndens ordförande. ?§• Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 5 § barnavårdslagen.

8§. Se den allmänna motiveringen sid. 150. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara i huvudsak 14 § 1 mom. barnavårdslagen samt 14 § 2 mom. första stycket barnavårdslagen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att kommittén icke ansett lämpligt att i förslaget upptaga de bestämmelser, vilka för närvarande återfinnas i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen och 14 § 3 mom. barnavårdslagen om rätt för kommunen att meddela föreskrifter angående skyldighet för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag som här avses. Uppdragets natur är sådan, att det förutsätter ett personligt intresse och god vilja hos dem, som mottaga detsamma. Enligt kommitténs mening låter sig härmed icke väl förena, att uppdraget att biträda socialnämnd och barnavårdsnämnd utformas som en medborgerlig plikt. 9§Se ovan sid. 199. 10 §. Se den allmänna motiveringen sid. 150—154. I anslutning till 10 § 1 mom. andra stycket kan anmärkas, att det av kommunens fullmäktige fattade beslutet om tillsättandet av särskild nämnd, vilket skall underställas länsstyrelsen, icke behöver angiva det antal ledamöter och suppleanter, som skola finnas i nämnden. Härvidlag böra kommunerna ha full frihet; skulle det visa sig, att nämndens arbete ej kan effektivt fullgöras på den grund, att den är för liten eller för stor, får det ankomma på de myndigheter, som öva tillsyn över socialvården, att söka få rättelse till stånd. De särskilda nämnderna skola enligt förslaget övertaga den socialnämnd eljest tillkommande befattning med i paragrafen angivna socialvårdsgrenar, vilket bl. a. innebär, att nämnderna inom sitt verksamhetsområde skola äga självständig beslutanderätt. Genom tillägget »i den omfattning denna lag stadgar» göras emellertid vissa inskränkningar i nämndernas befogenhet. Av 20 § i förslaget framgår således, att socialnämnden skall omhänderhava jämväl övriga nämnders medelsförvaltning; i 26 § inskränkes den rätt, som dessa nu ha, att anställa avlönade befattningshavare. Självskrivna ledamöter finnas endast i pensionsnämnd och arbetslöshetsnämnd, nämligen den av länsstyrelsen förordnade ledamoten av socialnämn-

201 den. I vissa kommuner med en omfattande verksamhet på socialvårdens område skulle denna ledamots arbetsbörda säkerligen bliva alltför stor, därest han ej kunde befrias från skyldigheten att deltaga i viss eller vissa nämnders arbete. På grund härav föreslås i 10 § 4 mom. en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, till ledamot i arbetslöshetsnämnd eller pensionsnämnd må förordna annan än den av länsstyrelsen utsedda ledamoten i socialnämnden. 11 §• Se den allmänna motiveringen sid. 150. 1 2 - 1 5 §§. Bestämmelserna om valbarhet, tjänstgöringstid och tid för sammanträde överensstämma i huvudsak med nu gällande stadganden. De föreslagna reglerna skola äga tillämpning i fråga om såväl socialnämnd som barnavårdsnämnd och särskild nämnd. I vissa socialvårdslagar finnes ett stadgande, att minst en ledamot och minst en suppleant i nämnd skall vara kvinna. Bestämmelserna i fråga ha tillkommit för att inom sådana nämnder, där specifikt kvinnlig sakkunskap synts vara värdefull, garantera ett visst minimum av kvinnorepresentation. Bestämmelser av denna art ha otvivelaktigt haft en uppgift att fylla under gångna tider, då den allmänna opinionen stod mer eller mindre främmande för tanken, att kvinnorna skulle deltaga i allmänna angelägenheter. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen, att kvinnliga ledamöter anlitas i styrelser och nämnder, särskilt på det sociala området, vartill nyssnämnda stadganden givetvis bidragit. Särskilt under senare år ha emellertid riktats erinringar mot att den kvinnliga representationen skall vara baserad på stadganden om »minst en kvinna». Till grund för dessa erinringar har legat synpunkten, att vid val av förtroendemän för offentliga värv avgörande bör vara, huruvida vederbörande äger personliga förutsättningar eller ej, varvid frågan om vederbörandes kön i regel måste anses vara ovidkommande. Kommittén beaktar livligt värdet av att våra samhällsorgan tillgodogöras kvinnornas erfarenheter och synpunkter, vilket icke minst har betydelse i de styrelser och nämnder, vilka omhänderhava socialvårdsuppgifterna. Huruvida detta syfte kan nås utan lagstiftningsåtgärder är synnerligen tveksamt. Men under alla förhållanden får icke lagens formulering vara sådan, att den föranleder den eller de kvinnliga ledamöterna i en nämnd att betrakta sig och av andra betraktas såsom enbart representanter för sitt kön. Kommittén har funnit, att nyss omförmälda stadganden, varigenom kvinnorna placerats i en särställning, icke böra inflyta i den reformerade lagstiftningen. Emellertid kan man icke bortse ifrån att, om de hittillsvarande stadgandena om viss kvinnlig minimirepresentation borttagas utan att andra

202 sättas i stället, följden lätt kan bliva, att ett större eller mindre antal nämnder komma att sakna kvinnlig representation. Enligt kommitténs förmenande böra de sociala nämnderna — särskilt gäller detta socialnämnden och barnavårdsnämnden — överallt vara sammansatta av såväl män som kvinnor. För att detta syfte skall kunna uppnås föreslår kommittén, att i socialnämnd och barnavårdsnämnd städse skall finnas såväl manliga som kvinnliga ledamöter. I fråga om de särskilda nämnderna kan det tänkas, att det i vissa fall skulle uppträda svårigheter att tillämpa en dylik bestämmelse. Vad angår dessa nämnder förordar kommittén därför endast en allmän rekommendation, att såväl manliga som kvinnliga ledamöter om möjligt skola finnas i dessa nämnder. Med dessa bestämmelser har kommittén icke avsett att föreskriva annat än att båda könen skola vara representerade i resp. nämnder. I fråga om rätten att kalla till extra sammanträde innebär förslaget bl. a., att tjänsteläkare skall äga befogenhet påkalla extra sammanträde med nämnd (socialnämnd eller nykterhetsnämnd) för behandling av ärenden enligt alkoholistlagen. 16 §. Se den allmänna motiveringen sid. 145—147 samt 149—150 och sid. 154. Sammanfattningsvis kan anföras, att befattningshavare hos länsstyrelsen och socialstyrelsen samt ordföranden i socialnämnden äga rätt närvara vid sammanträden med alla nämnder och delegationer, att ordförandena i barnavårdsnämnd och särskild nämnd äga rätt närvara vid sammanträde med delegation av resp. nämnd, aft ordföranden i barnavårdsnämnden dessutom äger rätt närvara vid sammanträde med socialnämnden, att tjänsteläkare äger dylik rätt såvitt angår sammanträde med nämnd eller delegation inom deras ämbetsområde samt skyldighet i vissa fall att inställa sig till sammanträde med socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller delegation därav, att kyrkoherde äger rätt närvara vid sammanträde med socialnämnd vid behandling av ärenden angående socialhjälp, att vissa lärare äga motsvarande rätt vid handläggning inför barnavårdsnämnd eller delegation därav i ärende angående elev vid läroanstalt inom kommunen, att föredragande av mödrahjälpsärenden äger närvara vid handläggning av dylika ärenden inför barnavårdsnämnd eller delegation därav samt att motsvarande rätt tillkommer pensionsstyrelsens ombud vid behandling av pensionsärenden, såväl inför socialnämnd som pensionsnämnd. 17 §. Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma i huvudsak med gällande lag. Kommittén har ansett det böra uttryckligen föreskrivas, att av länsstyrelsen utsedd ledamot eller suppleant i nämnd ävensom biträde som i 3 § 2 mom. och 8 § 2 mom. sägs skall vara berättigad till resp. kunna tillerkännas ersättning.

203 18 §. Se den allmänna motiveringen sid. 157. 19 §. I fråga om ordförandes befogenhet att interimistiskt meddela beslut skall gälla, vad i resp. hjälpförfattning därom stadgas. 20 §. Se den allmänna motiveringen sid. 157—158. Skulle i något fall uppstå tvekan, huruvida viss egendom är att hänföra till sådan, som anslagits till eller eljest tillhör socialvården, torde kommunens beslutande myndighet böra avgöra frågan. 22 §. Bestämmelserna angående ledamöternas ansvar för medel, som nämnd haft under sin förvaltning m. m., överensstämma med motsvarande stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna. 23 §. Det ligger i öppen dager, att socialnämnden skall föra kommunens socialregister. Kommittén har ansett lämpligast, att bestämmelser härom infogas i förslaget till lag om socialnämnd m. m. i samband med övriga föreskrifter angående verksamhetens bedrivande. Det torde dock icke föreligga anledning att i nämnda lag meddela så detaljerade föreskrifter, som för närvarande återfinnas i lagen om socialregister. Enligt kommitténs förslag skola i lagen om socialnämnd endast angivas de yttre gränserna för skyldigheten att göra anteckningar i socialregistret. De övriga bestämmelser, vilka för närvarande meddelas i lagen om socialregister, torde lämpligen kunna överföras till en kungl. förordning. Dennas innehåll bör i huvudsak överensstämma med motsvarande bestämmelser i lagen om socialregister. Kommittén är emellertid icke beredd att nu taga definitiv ställning till denna fråga, vilken i stor utsträckning är beroende av den blivande sociallagstiftningens materiella innehåll. Något förslag till förordning framlägges således icke för närvarande av kommittén. 27 §. Kommittén har ansett lämpligt, att det i lagen göres en erinran om förtroendemäns och tjänstemäns tystnadsplikt; däremot har kommittén ej funnit erforderligt, att det i detta sammanhang införes några straffbestämmelser för överträdelse härav. Under vissa förhållanden torde dylika förfaranden falla under 16 eller 25 kap. strafflagen.

204 Särskilda yttranden. 1. Herr

Bexelius:

I den plan för socialvårdens organisation, som framlägges i detta betänkande, har socialvårdskommittén utgått från att primärkommunerna skola vara huvudmän för socialvården, men att flertalet kommuner äro för små för denna uppgift. Kommittén uppställer därför som en förutsättning för den blivande socialvårdsreformen, att man får till stånd mera bärkraftiga kommuner än för närvarande. Som lämpligaste väg för vinnande av detta syfte förordar kommittén en kommunal nyindelning, innebärande ett sammanförande av små kommuner till större självförvaltande samhällen. Kommittén konstaterar emellertid, att det är ovisst, när en utredning om en fullständig sammanslagning av små kommuner till större enheter skulle kunna leda till positiva resultat. Under alla förhållanden torde det vara klart, att stora svårigheter komme att möta vid nyindelningens praktiska genomförande. Kommittén anför vidare, att den vid nu angivna förhållanden icke velat göra sitt reformprogram helt beroende av att en ändrad lagstiftning angående den primärkommunala indelningen komme till stånd samt att en omfattande indelningsändring skedde. En dylik ståndpunkt skulle innebära, att betydelsefulla reformer på socialvårdens område skulle för en obestämd tid undanskjutas. Kommittén har därför utarbetat förslag till lösning av ifrågavarande organisatoriska problem genom bildande av specialkommuner (socialvårdskommuner). Kommittén uttalar härom, att den varit tvungen att räkna med möjligheten att en kommunal nyindelning icke inom rimlig tid kunde komma till stånd och att det därför kunde bli nödvändigt att bilda socialvårdskommuner. Av förslaget till lag om införande av lagen om socialvårdskommuner framgår emellertid, att kommittén utgår från att lagstiftningen om bildande av socialkommuner skall underställas 1944 år riksdag. Jag är helt ense med kommitténs övriga ledamöter därom, att primärkommunerna böra vara huvudmän för socialvården och att våra nuvarande småkommuner icke äro ägnade för ett sådant uppdrag i ett moderniserat socialvårdssystem. Däremot kan jag ej dela kommittémajoritetens uppfattning, då den som ett alternativ till lösning av denna fråga anvisar utvägen att tillskapa nya specialkommuner. Kommittén synes t. o. m. — att döma av förslaget att lagen om socialvårdskommuner skall underställas 1944 års riksdag — vara beredd att förorda vägen med bildande av specialkommuner redan innan den begärda utredningen om ändrad primärkommunal indelning hunnit igångsättas. Enligt min mening bör man härvidlag icke beträda någon annan väg än den, som innebär en fullständig sammanslagning av småkommunerna till nya kommunala enheter. Till en början må erinras om att konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag i yttrande över en motion om utredning rörande en sammanslagning av primärkommunala enheter framhållit angelägenheten av att en utredning i ämnet

205 med det snaraste komme till stånd. E t t uppskov borde enligt utskottet icke få föranledas därav, att förevarande spörsmål redan till en del vore till övervägande inom kommunalskatteberedningen och socialvårdskommittén. Dessa kunde nämligen med de för dem givna direktiven icke pröva föreliggande fråga annat än ur vissa speciella synpunkter. Det skulle vidare icke vara lyckligt, om de nämnda utredningarna komme att föranleda åtgärder, som på väsentliga punkter föregrepe lösningen av spörsmålet om en lagstiftning, syftande till en mera rationell kommunal indelning. Utskottet underströk i detta sammanhang, att bildandet av specialkommuner för handhavande av särskilda förvaltningsuppgifter, om detta förfaringssätt tillgrepes i mera vidsträckt omfattning, skulle äventyra planmässigheten av den kommunala förvaltningen och i längden t. o. m. kommunens fortbestånd som bärare av den kommunala självstyrelsen. De av konstitutionsutskottet sålunda angivna synpunkterna måste betecknas såsom synnerligen betydelsefulla. Socialvårdskommittén har emellertid icke närmare ingått i en diskussion om dessa synpunkter utan har åtnöjt sig med att framhålla vissa olägenheter, som äro förenade med att man bildar socialvårdskommuner. Kommittén, som visserligen förordat en fullständig kommunal nyindelning, synes bagatellisera dessa nackdelar. Var och en av dem är dock av den art, att den utgör ett avgörande skäl mot ett tillskapande av särskilda socialvårdskommuner. Jag vill särskilt framhålla följande synpunkter. Vårt land har redan nu en allt för stor splittring i avseende på indelning för olika förvaltningsuppgifter. Det fortsatta arbetet på detta område måste därför gå ut på att sammanföra de skilda uppgifterna till gemensamma områden, icke att tillskapa nya enheter vilka måhända icke komme att visa sig vara lämpade att läggas till grund för en eventuell framtida mera vittsyftande indelning. Om man tillskapar nya socialvårdskommuner, ökas därmed antalet kommunala förvaltningsorgan med ty åtföljande svårigheter att få till stånd ett intimt samarbete eller rättare sagt samspel mellan socialvården och övriga förvaltningsuppgifter. Därjämte ökas svårigheterna att finna kompetenta krafter för de kommunala uppdragen. Vid bestämmandet av de uppgifter, som skola åvila socialvårdskommunerna, har kommittén valt den utvägen att i lagtexten helt allmänt angiva, att sådan kommun, i den omfattning lag eller författning stadgar, skall omhänderhava de uppgifter på socialvårdens område, som eljest skolat åvila de särskilda kommunerna, ävensom handhava de angelägenheter i övrigt, som enligt lag eller författning skola ankomma på socialvardskommun. I och för sig är det väl ej gärna möjligt att härvidlag välja någon annan väg till bestämmande av socialvårdskommunernas verksamhetsområde än den av kommittén angivna. Det är dock ofrånkomligt, att man på detta sätt skapar förutsättningar för kompetenskonflikter mellan primärkommunerna och socialvårdskommunen. Även om dessa konflikter så småningom kunna lösas genom avgörandet av besvärsmål, bliva olägenheterna av en ovisshet på detta område dock mycket

206 stora. Man måste hålla i minnet, att lagstiftningen om socialvårdskommuner icke alls skulle beröra de största kommunerna, där man har tränade tjänstemän, utan att den skulle avse våra minsta kommuner, i vilka förtroendemän för närvarande helt sköta förvaltningen. Detta skulle fortfarande bli fallet i primärkommunerna. Är det rimligt att utgå från att dessa personer skulle ur en invecklad lagstiftning kunna i varje särskilt fall läsa ut, om uppgiften tillhör primärkommunen eller socialvårdskommunen? Kommitténs förslag innebär, att socialvårdskommunerna skola övertaga den verksamhet, som hittills inrymts under begreppen fattigvård, den samhälleliga barnavården och alkoholistvården, liksom även den primärkommunala verksamheten i samband med folkpensioneringen och arbetslöshetshjälpen. Därjämte skulle socialvårdskommunerna övertaga ärendena om beviljandet av familjebidrag m. m. åt värnpliktiga. De uppgifter som nu nämnts kunna samtliga sägas tillhöra socialvården. Därutöver skulle socialvårdskommunerna enligt kommitténs förslag övertaga ansvaret jämväl för den allmänna hälsovården. Alla dessa uppgifter höra också så nära samman, att det icke gärna kan vara tal om, att de skulle anförtros åt skilda huvudmän. E t t bifall till förslaget om överflyttning av dessa ärenden betyder emellertid, att man flyttar bort de viktigaste och därjämte till omfånget största av de arbetsuppgifter, som på landsbygden åvila primärkommunerna. Det borde enligt min uppfattning icke vara tänkbart, att man på detta sätt skulle bryta ut de väsentligaste arbetsuppgifterna från primärkommunerna och likväl kräva, att kommunerna skulle såsom mer eller mindre tomma skal kvarstå och genom sina sedvanliga beslutande och förvaltande organ omhänderhava resterande arbetsuppgifter. Kommittén har väl även detta på känn, då den anför, att den omständigheten att det skulle kunna göras gällande att primärkommunerna, sedan socialvårdsuppgifterna utbrutits, skulle sakna existensberättigande såsom fristående självförvaltningssamhällen, i och för sig ej talade mot den förordade metoden, då den kunde bidraga till att insikten om värdet av större enheter vunne allt större utbredning. Emellertid har kommittén i sitt resonemang icke närmare ingått på de i historiken omnämnda planerna att sammanslå skoldistrikt till större förvaltningsenheter för att därigenom eliminera de nackdelar, som äro förknippade med förekomsten av små skoldistrikt. Kommittén har alltså sett förevarande spörsmål uteslutande ur socialvårdens synpunkter och framlagt ett förslag, som på väsentliga punkter föregriper lösningen av frågan i ett större sammanhang, eller med andra ord just det som konstitutionsutskottet vid 1942 års riksdag varnade för. Det är dock givet, att skolans målsmän, om en lagstiftning angående socialvårdskommuner verkligen blir aktuell, icke skola underlåta att därvid bevaka sina intressen. De starka skäl, som anförts för en reform även på skolans område, tala för att jämväl skolärendena skulle komma att överflyttas på de nybildade specialkommunerna. Bleve detta fallet, framträder än mer det orimliga i hela konstruktionen att såsom arbetande enheter behålla de gamla primärkommunerna. I detta sammanhang är det av vikt att erinra om att kommitténs förord

207 för kommunerna som huvudmän för socialhjälp och barnavård bygger på förutsättningen, att större kommunala enheter skola komma till stånd. Om detta icke blir fallet, måste man överväga att lägga de socialvårdande uppgifterna på landstingen eller staten. Mot båda dessa alternativ kan man rikta den gemensamma invändningen, att deras genomförande skulle sätta den kommunala självstyrelsen i allvarlig fara. Sedan socialvårds- och hälsovårdsuppgifterna lösts från sambandet med den kommunala självförvaltningen, skulle för denna återstå mycket begränsade uppgifter. Det kan med fog ifrågasättas, huruvida dessa skulle kunna hålla intresset för självstyrelsetanken levande bland kommunernas invånare och dess förtroendemän. Möjligheten att detta skulle leda till ett avtynande av det kommunala livet, som under århundraden utgjort en styrka i det svenska samhället, måste därför tagas i allvarligt beaktande. Man är nog t. o. m. berättigad att säga, att den kommunala självstyrelsen genom ett avlyftande av socialvårdsuppgifterna skulle få ett grundskott, från vilket den aldrig skulle kunna hämta sig. Det är därför i nuvarande situation oavvisligen nödvändigt, att det gamla problemet om den kommunala indelningen nu blir löst i hela sin omfattning. I själva verket bottnar kommitténs alternativa förslag om bildandet av socialvårdskommuner i en pessimistisk uppfattning om möjligheterna att över huvud få till stånd en reform av den primärkommunala indelningen. Även jag inser, att starka krafter komma att resas till ett försvar för den bestående ordningen på detta område. De sakliga skälen för reformen tala emellertid med sådan styrka, att de helt enkelt icke kunna tillbakavisas. Förslaget om socialvårdskommuner har, så som jag ser på problemet, sitt största, nej enda berättigande i att det så klart visar upp nödvändigheten av att i stället gå på linjen om en fullständig kommunal nyindelning och att denna genomföres snabbt. Jag hyser den fasta tilltron till vår svenska demokrati, att den skall vara mäktig att på ett dylikt sätt förnya sig själv och skapa betingelser för att den kommunala självstyrelsen skall kunna bestå och utvecklas efter sunda linjer.

2.

Fru

Olivia

Nordgren.

Enligt förslaget skall i varje kommun finnas en socialnämnd med uppgift att ombesörja de angelägenheter inom kommunens socialvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. De socialvårdsgrenar,, som härvid avses, utgöras av dem, som i huvudsak motsvara nuvarande fattigvård, alkoholistvård, folkpensionering, arbetslöshetshjälp och familjebidragsverksamhet för värnpliktiga, medan den samhälleliga barnavården skall handhavas av en särskild nämnd, barnavårdsnämnd. I vissa fall skola dock särskilda nämnder kunna inrättas vid socialnämndernas och barnavårdsnämndernas sida för handhavande av sådana ärenden som folkpensionering, behandling av alkoholister etc, detta dock allenast om kommunens folkmängd, omfattningen av socialnämndens verksamhet eller andra liknande förhållanden därtill föranleda. Jag anser, att jämväl folkpensioneringen i princip bör undantagas från socialnämndens verksamhet och liksom hittills handhavas av en särskild

208 nämnd, pensionsnämnd. Genom att folkpensioneringen lägges under samma nämnd, som handhar den på behovsprövning beroende hjälpverksamheten, förlora folkpensionerna sin karaktär av pension i allmänhetens ögon och bli betraktade som rena understöd. Härigenom går den vackra tanke förlorad, som låg bakom införandet av 1913 års pensionsförsäkring, nämligen att fattiga samhällsmedlemmar skulle på ålderns dagar få en värdigare form för sin försörjning än den, som erhölles genom fattigvården. Visserligen kan häremot invändas, att den hjälpform, socialhjälp, som enligt kommitténs mening skall avlösa fattigvården, får en helt annan karaktär än denna, ävensom att socialnämnden får en annan karaktär än fattigvårdsstyrelsen framför allt genom att nämnden får befattning med åtskilliga andra ärenden än dem, som härledas ur förefintligheten av understödsbehov, men detta utesluter dock icke, att folkpensionen kommer att få en viss karaktär av understöd, särskilt i äldre personers ögon, om man skall vända sig till samma organ med sin ansökan om ålderspension som då ett direkt understödsbehov föreligger. Naturligtvis kan det också sägas, att folkpensionerna i verkligheten äro en form av understöd, då huvuddelen av desamma utgöras av tilläggspensioner, vilka bekostas av det allmänna. Men enär vederbörande själva erlagt vissa avgifter för att bli berättigade till folkpension, får dock denna hjälpverksamhet pensions karaktär i mottagarnas ögon och folkpensionen får ett värde, som inte enbart härrör ur den omständigheten, att pensionsbeloppen bestämmas utan individuell prövning. Som ett skäl för att folkpensioneringen bör inordnas under socialnämnden anför kommitténs majoritet, att pensionsbeloppen i mycket stor omfattning måste utfyllas med bidrag från fattigvården. -Att så är fallet, särskilt beträffande städerna, skall icke bestridas, närmast beroende på kostnaderna för bostäder, vilka här ställa sig höga och taga stor del av pensionerna i anspråk. Men utgår man från siffrorna från den ä r 1938 företagna undersökningen i ett antal städer, är det dock cirka 60 % av pensionärerna som klara sig på sina pensioner, och tager man siffrorna från samma undersökning för landsbygden, reda sig över 75 % med dessa. Med de förbättringar i lölkpensionslagen, som ägt rum genom 1942 års riksdagsbeslut, i form av fördubbling av den fria inkomsten och sänkning av avdragsregeln, torde ett ännu större antal pensionärer, åtminstone när normala förhållanden åter inträda, komma att kunna reda sig utan annan social hjälp. Särskilt torde detta bli fallet om, vid en revision av folkpensioneringslagen, de åtgärder till ytterligare förbättringar ifråga om folkpensionerna komma till stånd, varom' antydes å sid. 37—38 i betänkandet. Anmärkningsvärt är också, att därest majoritetsförslaget genomföres, särskilda pensionsnämnder komma att finnas i de större kommunerna men icke i de mindre, där ju dock folkpensionärerna i större utsträckning reda sig utan fattigvård. I direktiven för socialvårdskommitténs arbete anför socialministern, att det bör övervägas »om icke sjukkasseväsendet kan omläggas eller utvecklas på

209 sådant sätt, att invalidunderstödsverksamheten låter sig däri naturligt inordna». E t t frigörande av förtidsinvaliditeten från folkpensioneringen och ett inordnande av denna i sjukförsäkringen, eller anordnande av en särskild invalidunderstödsverksamhet som i Danmark skulle också, enligt min mening, komma att högst väsentligt minska antalet folkpensionärer, som bleve i behov av annat understöd vid sidan av pensionerna. Enligt majoritetsförslaget skulle jämväl ärenden angående barnbidrag och blindhetsersättning i princip komma att behandlas av socialnämnden. Även här gäller det, ehuru måhända icke i samma grad som ifråga om folkpensionerna, att till socialnämndens klientel kommer att räknas medborgarekategorier, för vilka den försörjningshjälp, som säkerligen blir den dominerande i socialnämndens verksamhet, i regel icke är eller bör vara aktuell. Även om pensionsnämnderna i princip bliva fristående kan erforderligt samarbete mellan dessa nämnder och övriga nämnder utan svårighet upprätthållas. Ett sådant syfte tjänar ju för övrigt förslaget, att de fristående nämnderna städse skola inrymma representanter för socialnämnden. Under hänvisning till ovanstående vill jag föreslå, att i förslaget till lag om socialnämnd m. m. införas bestämmelser, enligt vilka pensionsnämnd skall finnas i varje kommun och socialvårdskommun.

3.

Herr

Wallén.

Småkommunsproblemet kan enligt min uppfattning icke lösas genom bildandet av de av majoriteten föreslagna specialkommunerna. Denna anordning skulle öka splittringen inom den kommunala administrationen, som redan nu kännetecknas av en stark desorganisation. E n lösning av småkommunsproblemet med utgångspunkt allenast från de behov, som äro aktuella inom socialvården, kan icke bliva tillfredsställande och under inga förhållanden definitiv. Kommittémajoritetens förslag i denna del är ägnat att framkalla tvister mellan de primärkommuner, som ingå i samma socialvårdskommun, och som i många fall sammanförts mot sin vilja. Det ligger t. ex. nära till hands att, då under en arbetslöshetsperiod fråga uppstår om anordnandet av vissa kommunala arbeten, en dragkamp uppstår mellan de olika kommunerna om platsen för arbetena. Detsamma gäller om platsen för kommunala anstalter. Dessa exempel skulle kunna mångfaldigas. Över huvud taget skapar enligt min mening kommittémajoritetens förslag nya problem vid sidan av småkommunsproblemet utan att lösa det sistnämnda. Min uppfattning är sålunda, att om småkommunsproblemet över huvud taget skall lösas genom förstoring av kommunområdena, så bör detta ske genom en definitiv sammanslagning av de små, icke bärkraftiga kommunerna. Först härigenom kan man lösa samtliga de spörsmål, som uppstå under dessa kommuners verksamhet. Kommitténs majoritet har vidare funnit, att kommunerna, inkl. socialvårdskommunerna, skola vara bärare av de betydelsefulla samhällsuppgifterna 14—2264 42

I

210 fattigvård och barnavård, men att staten skall lämna bidrag härtill, samtidigt som majoriteten uttalar, att socialvården i denna del i princip är en statlig uppgift. Majoriteten har emellertid icke dragit den enligt min mening logiska slutsatsen av denna principiella uppfattning, nämligen att överföra samtliga kostnader för fattigvård och barnavård på staten. De fördelar, som ett sådant system skulle medföra, ha enligt min mening riktigt återgivits av kommittén i den allmänna motiveringen i kap. I I I . Såsom där framhålles, skulle socialhjälpen, om staten vore huvudman för densamma, kunna utgå efter enhetliga normer, den skulle icke vara beroende av kommunens finansiella ställning eller av den inom olika kommuner växlande uppfattningen om hjälpens omfång, hemortsrättsbestämmelserna (med därav följande manipulationer, tvister och processer) skulle bliva överflödiga, en fullständig utjämning av socialhjälpskostnaderna skulle ernås och möjligheter för en rationalisering av anstaltsvården skapas. Därtill skulle kunna anföras, att ett sådant system skulle bidraga till att hejda flykten från landsbygden till storstäderna. Kommitténs majoritet har vidare i stora drag angivit den lokala administration, som vore betingad av ett dylikt system. Härav framgår enligt min uppfattning, att de organisatoriska problemen härvidlag icke äro mera svårlösta än i vilket annat system som helst. Kommittémajoritetens huvudinvändning mot detta alternativ är, att verksamheten skulle bliva i hög grad byråkratiskt betonad. Den befarar, att systemet skulle leda till betydande kostnadsökningar utan att de hjälpbehövande skulle erhålla en mera effektiv hjälp, samt att de förebyggande åtgärderna icke skulle bliva behörigen tillgodosedda. Enligt min uppfattning har kommitténs majoritet härvid gjort sig skyldig till en felbedömning. Det finnes ingen anledning antaga, att en dylik verksamhet bleve mera byråkratiskt betonad än andra verksamhetsgrenar med tjänstemannainslag. Det må i detta sammanhang påpekas, att kommittén utgår ifrån att tjänstemannainslaget i den kommunala organisationen kommer att förstärkas efter bildandet av socialvårdskommuner och införandet av socialnämnd. Säkerligen skulle enligt det av mig förordade alternativet icke behövas annan kontroll än den, som kommitténs majoritet förutsätter vara erforderlig i fråga om dess förslag. Den av mig förordade ordningen skulle dessutom innebära en rättvisa för kommunerna, vilka nu ofta få bära fattigvårdsbördan för personer, som äga obetydlig eller ingen alls samhörighet med kommunen. Ur liknande rättvisesynpunkter böra det allmännas utgifter för fattigvård och barnavård uttagas på den statliga beskattningens väg och ej på den kommunala beskattningens. Genom den av mig förordade lösningen av de nu behandlade spörsmålen skulle ingalunda försvåras genomförandet av ett verkligt rationellt socialvårdssystem, exempelvis huvudsakligen uppbyggt efter samma principer som den nyligen framlagda s. k. Beveridge-planen, som, om den vid närmare granskning befinnes hållbar, synes erbjuda åtskilliga fördelar framför ett i organisatoriskt avseende splittrat system.

BILAGOR

Bilaga Provindelning av Uppsala län i socialvårdskonimuner (alt. 1). Socialvårdskommuner och däri ingående priuiärkommuncr

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 den 1 jan 1938 hektar

Bro socialvardskommun. Bro och Låssa Stockholms-Näs Västra Ryd

7 298 2 968 4 393

1364 746 544

Summa

14 659

2 654

3 755 4 639 2109 2 631 5 524 1190 2 344

527 732 331 371 956 714 557

22 192

4 188

Övergrans socialvårdskommun. Håbo-Tibble Håtuna Häggeby Skokloster Övergran Yttergran Kalmar Summa Villberga socialvårdskommun. Villberga Löt Hacksta Veckholm Torsvi Husby-Sjutolft Summa Lifsletia socialvårdskommun. Litslena Boglösa Vallby Lillkyrka Kungs-Husby Arno ' Nysätra Långtora Biskopskulla Fröslunda Härkeberga Summa Tillinge socialvårdskommun. Tillinge Teda Svinnegarn Enköpings-Näs Bred Sparrsätra Vårfrukyrka

2 720 2169 1552 4 570 1642 2 660

1014 419 339 900 189 688

15 313

3 549

6 383 3 626 3 442 1477 2 638 1925 6142 2 264 2 332 1527 1854

860 587 606 229 405 169 734 477 536 438 313

33 610

5 354

6 275 1968 1827 2 826 2 842 3 263 5 301

1226 360 515 440 502 624 1137

A.

Areal, Soeialyårdskommuner och däri ingående primärkommuncr

land

den 1 jan 1938 hektar

Gryta socialvårdskommun. Giresta Fittja Hjälsta Holm Kulla Gryta Balingsta Hagby Ramsta Västeråker Dalby Uppsala-Näs

1870 1060 2 017 873 1279 3 572 2 140 2 388 2100 1015 2194 2 942

Summa

23 450

Järldsa socialvårdskommun. Skogs-Tibble Åland Järlåsa Vänge Börje Läby Summa Bälinge socialvårdskommun. Åkerby Jumkil Bälinge Skuttange Summa Gamla Uppsala socialvardskommun. Gamla Uppsala Vaksala Danmark

6 608 3 714 8 947 5 379 4 691 1371 30 710

1427 8 374 13 966 7 898 31666

3 511 4 706 5 319

Summa Rasbo socialvårdskommun. Funbo Rasbo Rasbokil Stavby Tuna

13 636 5 651 11481 7 513 6 544 5 548

Summa

36 737

Alunda socialvårdskommun. Alunda 14 587 Summa 24 302 4 804 Morkarla 9 101 1 Enligt Kungl. Maj:ts skrivelse den 27 mars 1942 skall Arno fr. o. m. den 1 januari 1943 uppdelas på Kungs-Husby, Vallby och Aspö, den sistnämnda i Södermanlands län.

213 Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Skäfthammar . Ekeby Summa Björklinge kommun. Björklinge Viksta Ärentuna Lena Tensta

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan. 1938 1938 hektar 4178 7 414

1430 976

35 280

5 952

socialvårds10 568 6 834 3 463 6 527 10 308 Summa

Vendels socialvårdskommun. Vendel Tegelsmora Summa

37 700

1699 994 992 1088 1311 6 084

16 353 10 439

2 742 2 230

26 792

4 972

Films socialvardskommun. Film Dannemora

12 480 6105

2 702 1027

Summa

18 585

3 729

Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal, Folkland den 1 jan, mängd den 1 jan. 1938 193É hektar

österlövsta socialvårdskommun. Österlövsta Hållnäs Summa

25 236 22 892 48 128

3 031 2 684 5 715

Tierps socialvårdskommun Tierps socken » köping

33 900 339

5 337 1562

Summa

34 239

6 899

17 408 12 201

2 636 1446

Summa

29 609

4 082

Primärkommuner, som ej beröras av indelningen: Uppsala stad Enköpings stad Bondkyrka Söderfors Älvkarleby

1609 1179 3 894 8 227 21851

36 547 6111 5 357 1852 8 548

Västlands socialvårdskommunVästland Tolfta

Bilaga Provindelning aT Uppsala län i socialvilrdskommnner (alt. 2). Soeialyårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Bro socialvårdskommun. Bro och Låssa Stockholms-Näs Västra Ryd Håbo-Tibble Summa

Övergrans socialvårdskommun. Kalmar Yttergran Övergran Håtuu a Häggeby Skokloster Summa

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 den 1 jan 1938 hektar

7 298 2 968 4 393 3 755 18 414

1364 746 544 527 3 181

2 344 1190 5 524 4 639 2109 2 631

557 714 956 732 331 371

18 437

3 661

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Villberga socialvårdskommun. Villberga Löt Hacksta Veckholm Torsvi Summa Husby-Sjutolfts socialvårdskommun. Giresta Fittja Holm Hjälsta Kulla Husby-Sjutolft Summa

B.

Areal, Folkland mängd den 1 jan. den 1 jan. 1938 1938 hektar

2 720 2169 1552 4 570 1642

1014 419 339 900 189

12 663

2 861

1870 1060 873 2 017 1279 2 660

421 230 150 405 299 688

9 759

214 Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Nysätra socialvårdskommun. Nysätra Långtora Biskopskulla Fröslunda Härkeberga Summa Vårfrukyrka kommun. Bred Sparrsätra Vårfrukyrka

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 den 1 jan 1938 hektar

Börje Uppsala-Näs

6142 2 264 2 332 1527 1854

734 477 536 438 313

14 119

2 498

2 842 3 263 5 301

502 624 1137 2 263

Tillinge socialvårdskommun. Tillinge Teda Svinnegarn Enköpings-Näs Summa Litslena socialvårdskommun. Litslena Boglösa Vallby Lillkyrka Kungs-Husby Arno»

Bälinge socialvårdskommun. Åkerby Bälinge Skuttimge Summa

1427 13 966 7 898 23 291

4 706 5 319 10 026

Rasbo socialvårdskommun. Funbo Rasbo Rasbokil

12 896

2 541

Summa

5 651 11481 7 513 24 646

Tunn socialvardskommun. Stavby Tuna

6 544 5 548

Summa

12 092

19 491

2 856

Gryta socialvårdskommun. Gryta Balingsta Västeråker Dalby Ramsta Hagby

3 572 2140 1015 2194 2100 2 388

671 477 225 470 323 370

Summa

13 409

2 536

6 608 8 947 3 714 8 374

641 998 371 715

27 643

2 725

5 379 1371

857 192

Skäfthammars kommun. Morkarla Skäftharnmar Ekeby

socialvårds9101 4178 7 414 Summa

socialvårdskommun.

Se not 1 sid. 204.

4 691 2 942 14 383

1226 360 515 440

Summa

Summa

Areal, land den 1 jan 1938 hektar

6 275 1968 1827 2 826

860 587 606 229 405 169

Järlåsa socialvårdskommun. Skogs-Tibble ! Järlåsa Åland JumMl

Vaksala socialvårdskommun. Vaksala Danmark Summa

6 383 3 626 3 442 1477 2 638 1925

1 Summa

socialvårds-

Summa

Vänge Vänge Läby

Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Björklinge kommun. Björklinge Viksta

20 693

socialvårds10 568 6 834 Summa

Tensta socialvårdskommun. Arentuna Lena Tensta Summa Söderfors socialvårdskommun. Söderfors Tolfta Summa

17 402

3 463 6 527 10 308 20 298

8 227 12 201 20 428

3 298

215 Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan 1938 1938 hektar

Films socialvardskommun. Film Dannemora Summa

12 480 6105

2 702 1027

18 585

3 729

Vcndels socialvårdskommun. Vendel Tegelsmora Summa

16 353 10 439

2 742 2 230 4 972

26 792

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Primärkommuner, som ej beröras av indelningen: Uppsala stad Enköpings stad Bondkyrka Gamla Uppsala Alunda Tierps socken » köping Älvkarleby Västland Österlövsta Hållnäs

Areal, Folkland mängd den 1 jan. den 1 jan. 1938 1938 hektar

1609 1179 3 894 3 511 14 587 33 900 359 21851 17 408 25 236 22 892

36 547 6 111 5 357 2133 2 774 5 337 1562 8 548 2 636 3 031 2 684

Bilaga C. Provindelning av Kristianstads län i soeialvårdskommuner. Socialvårdskommuner och däri ingående primärkominuner

Areal, Folkland mängd den I jan den 1 jan 1938 1938 hektar

Kristianstads socialvårdskommun. Kristianstad Norra Åsum l

1727 3 785

15 072 4 757

Summa

5 512

19 829

1267 1191 752 1909 851 5 970

1077 1374 641 977 405

2 264 2 585 2 864 1394

1345 1292 1039 1340

5 016

1578 3 583

1976 2 490

Simris socialvårdskommun. Östra Nöbbelöv Simris Järrestad Vallby Bolshög

4 474

Summa

Stiby socialvardskommun. Östra Tommarp Gladsax Östra Vemmerlöv Stiby Summa Borrby socialvardskommun Östra Hoby Borrby 1

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Löderups socialvårdskommun. Hörup Löderup Valleberga Ingelstorp

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan. 1938 1939 hektar

Summa

9 037

767 2109 1269 895 5 040

Glemmingc socialvårdskommun. Glemminge Tosterup Bollerup Ullstorp Övraby Benestad Summa

1994 1350 1393 1213 1249 1646

1005 331 453 618 455 467

8 845

3 329

Hammenliögs socialvårdskommun. Hannas Hammenhög Östra Herrestad Östra Ingelsatd Smedstorp Kverrestad Summa

730 1156 1404 1357 4 265 2 091

381 1140 481 557 1827 969

5 355

4 466 6 161 Summa Inkorporerad med Kristianstad fr. o. m. den 1 januari 1941.

1344 4 132 1986 1575

216 Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal Folkland den 1 jan. mängd den 1 jan 1938 1938 hektar

Tryde socialvårdskommun. Tryde Spjutstorp Onslunda Tranås

3173 1604 1907 2 063

1796 760 1310 944

Summa

8 747

4 810

Brösarps socialvårdskommun. Fågeltofta Eljaröd Andrarum Brösarp Ravlunda Summa S:t Olofs socialvårdskommun. S:t Olof Rörum Södra Mellby Vitaby Summa Degeberga socialvårdskommun. Magiehem Hörröd Huaröd Degeberga Vittskövle

3180 2 353 4 778 4 444 3 641

776 498 974 1227 670

18 396

4 145

3 663 2 006 2 961 2 938

1627 688 1612 1568

11 568

6 495

3 288 2 687 3 826 3 832 4 675

944 567 934 1370 1052

Summa

18 308

4 867

Köpinge socialvårdskommun. Östra Sönnarslöv Everöd Lyngsjö Köpinge Summa

5 397 3 067 1672 4141

1001 1360 297 1703

14 277

4 361

Västra Vrarns kommun. Östra Vram V ä s t r a Vram Djurröd Träne

socialvårds-

Summa Linderöds kommun. Linderöd Äsphult Häglinge

765 5 533 2 959 4 506

478 2 898 719 1250

13 763

5 345

3 956 3 795 4 988

1058 835 786

12 739

2 679

socialvårds-

Summa

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Önnestads socialvårdskommun. Skepparslöv Vä Önnestad

Areal, Folkland den 1 jan. mängd den 1jan. 1938 1938 hektar

2 675 3 331 3 732

1166 1613 1938

Summa

9 738

4 717

Alms socialvårdskommun. Åhus Åhus köping Summa

6 940 163

2 547 2 020

7 103

4 567

2146 991 2 366 1079

937 843 1397 444

Summa

6 582

3 621

Nosaby socialvårdskommun. Nosaby Österslöv Summa

2 343 3 840 6 183

2 324 1266

Trolle-Ljungby socialvårdskommun. Trolle-Ljungby Gualöv Kiaby Ivö

5 381 1460 2 821 1164 10 826

1432 831 919 373 3 565

9 078 10 370 4 661

2123 1612 1660

24 109

5 395

4 995 3 835 2 606

1412 2 051 701

4 164

3153 3 072 4112 7 868

1002 442 1967 2 548

18 205

6 959

Fjälkinge socialvårdskommun. Rinkaby Gustaf Adolf Fjälkinge Nymö

Summa Näsums socialvårdskommun. Näsum Vfinga Oppmanna Summa Fårlöv» socialvårdskommun. Fjälkestad Färlöv Norra Strö Summa Hjärsås socialvårdskommun. Kviinge Gryt Knisslinge Hjärsås Summa

3 690

217 Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Östra Broby socialvårdskommun. Emislöv Östra Broby Summa Glimåkra kommun. Glimåkra Loshult

Areal, Folkland den 1 jan mängd den 1jan 1938 1938 hektar

2911 6 706 9 617

1004 2 542 3 546

SocialvårilBkommuner och däri ingående primärkommuner

Norru Mellby kommun. Tjörnarp Norra Mellby Brönnestad Matteröd

Summa

socialvårds-

1060 2 310 811 779 4 960

6 625 13 470 20 095

1010 4 319 5 329

Perstorps socialvårdskommun. Perstorp Oderljunga Summa

5 052 10 821 15 873

2 293 1788 4 081

Örkelljunga socialvårdskommun. Rya Örkelljunga Fagerhult Summa

6 064 15103 7 862

1066 4 886 1436

29 029

7 388

8 204 2 219 6 321

1324 764 1923

Summa

16 744

4 011

Munka-Ljungby socialvdrdskommun. Munka-Ljungby Össjö Kallna Östra Ljungby Summa

4 595 3 845 1 145 2 972

2 391 919 489 1435

12 567

5 234

Grdmanstorps kommun. Gråmanstorp Vedby

4 424 6 661

4 496 1609

Summa

6 105

Kvidinge socialvårdskommun. Stenestad Västra Sönnarslöv . Kvidinge Summa

3 002 2 546 5 316

507 1503 2 331

10 864

4 341

4 065 7 231 4 656 5 333 Summa

socialvårds15 688 10 421

3 662 1949

5 611

Riseberga socialvårdskommun. Färingstofta Riseberga Summa

Osby socia Ivårdskommun. Osby Verum Visseltofta

16 633 7 640 8 028

3176 1126 849

Summa

32 301

5 151

Hästveda socialvårdskommun. Hästveda Farstorp Summa

5 846 7 517

1876 1349

13 363

3 225

Norra Åkarps kommun. Vittsjö N o r r a Åkarp

socialvdrds-

Summa

20 391

2 643 2 872 6 515

Finja socialvårdskommun. Röke Hörja Finja V ä s t r a Torup

11380 6123 5 486 6 685

1602 745 3 407 1061

Summa

29 674

6 815

Stoby socialvardskommun. Vankiva Stoby Ignaberga

6 361 8 390 2 963

1951 3 474 1096

Summa

17 714

6 521

3 305 2 542 1839 6 905 200 3 703

798 559 407 1959 1569 700

18 494

5 992

14 987 5 404

Vinslövs socialvårdskommun. Norra Sandby Gumlösa Sörby Vinslöv Vinslövs köping Nävlinge Summa

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan. 1938 1938 hektar

Hjärnarps kommun. Tosjö Tostarp Hjärnarp

socialvårds-

socialvårds-

218 Socialyårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Strövelstorps kommun.

socialvårds-

Starby Strövelstorp Ausås Höja Summa Björnekulla kommun.

1084 4 535 3 281 2 403

420 1715 1292 1290

4 717

socialvårds-

Björnekulla Västra Broby. Summa Barkdkra kommun.

Areal, Folkland den 1 jan mängd den 1 jan. 1938 1938 hektar

1792 1556

3 709 2 016

3 348

5 725

socialvårds-

Rebbelberga Barkåkra Summa

1194 3145

1134 2 370

4 339

8 504

Socialyårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Förslövs socialvårdskommun. Förslöv Grevie Summa Västra Karups kmnmun. Hov Västra Karup Torekov

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 don 1 jan. 1938 hektar

3 216 4 623

1992 1707

7 839

3 699

2 570 5 783

socialvårds-

Summa Primärkommuner, som ej beröras av indelningen: Simrishamns stad Angelholms » Hässleholms » Tomelilla köping Ivetofta Örkened Osby köping Båstads »

1077 2 663 427

8 894

4 167

2 649 5 848 3 549 2 857 3 936 4 292 2 131 2119

147 288 5 532 23 077

227 657

Bilaga D. Provindelning av Skaraborgs län i socialvårdskoinmaner. Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Salstads socialvårdskommun. Flo Sal Ås Vänersnäs Tun Friel Karaby Summa Grästorps kommun. Tengene Trökörna Hyringa Längnum

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 den 1 jan 1938 hektar

6 384 940 1843 4 788 2 260 1767 937

991 331 471 883 496 399 274

18 919

3 845

2151 4 234 2141 795

655 738 615 243

socialvårds-

Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Särestad Håle Täng Bjärby Flakeberg Summa Stora Levene kommun. Levene Slädene Sparlösa Long Önum Skärstad Hällum

Areal, Folkland mängd den 1 jan. den 1 jan. 1938 1938 hektar 2 236 1274 1232 1141 1727

694 387 272 282 601

16 931

4 487

3 345 1057 3 022 1669 2 315 1987 1144

1283 209 901 520 855 617 311

14 539

4 696

socialvårds-

Summa

219 Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan. 1938 1938 hektar

Arentorps socialvårdskommun. Malma Främmestad Bäreberg Ryda Södra K e d u m Naum Summa Nossebro socialvårdskommun. Essunga Barne-Äsaka Kyrkas Fåglum Lekåsa Summa Vedums socialvårdskommun . Laske-Vedum Yästerbitterna . . • Österbitterna Eliug Larv Södra L u n d b y Längjum Travad Summa Järpås socialvårdskommun. Tådene Lavad Norra Kedum Tranum Örslösa Sone Väla Gillstad Järpås Uvered Häggesled Summa Leckö socialvardskommun. Otterstad Sunnersberg Gösslunda Strö Rackeby Skalunda Summa

2 864 5 366 2 562 3 233 2 482 2 915

659 1189 739 1115 937 802

19 422

5 441

4 985 2 542 1214 2 279 2 248

2 341

13 268

4 135

2 455 2194 2 588 2 005 8 602 1875 2 369 1963

1170 384 511 361 1387 515 629 917

24 051

5 874

1461 1765 961 1362 2 857 1761 1388 1512 4 310 1704 1193

337 332 235 325 726 450 276 440 1539 486 317

20 274

5 463

6 556 3 235 1972 2 052 2 084 1011 16 910

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan. 1938 1938 hektar

Vinninga socialvårdskommunNorra Härene Hovby Sävare Lindärva Hasslösa Råda Kållands-Åsaka Mellby Summa

3134 1581 2 858 1330 2105 2 757 1488 2174

815 542 960 416 650 880 518 620

17 427

6 401

2 206 1432 1284 1442 619 938 2 590 2 265 704

693 460 291 611 155 220 702 934 167

13 480

4 233

3 970 997 1963 2 356 1320 2 920

1267 267 588 733 480 1274

Summa

13 526

4 609

Skara v:a socialvårdskommun. Synnerby Skallmej» Västra Gerum Öttum Vinköl Marum Händene Härlunda Summa

3 058 1465 1731 2 099 3 279 1799 2 301 3 232

774 451 397 582 727 304 538 524

18 964

4 297

Forshems socialvårdskommun. Forshem Fullösa Lugnas Bredsäter Österplana Kestad Summa

6 178 1951 5 420 1762 2 050 728 18 089

1662 782 926 328 1353 162 5 213

Husaby socialvårdskommun.

675 Husaby 162 Skälvum 535 Ova 422 Källby

1570 855 987 294 468 235 4 409

Broby Skeby Hangelösa Medelplana Västerplana Summa Kvantums socialvårdskommun. Saleby Härjevad Trässberg Jung Fyrunga Kvänum

220 Soeialvårdskommuner och däri ingåendo primärkommuner

Götene socialvårdskommun. Götene Holmestad Vättlösa Ledsjö Kinne-Vedum Kinne-Kleva Sil Summa Axvalls socialvårdskommun. Norra Ving Stenum Skärv Skånings-Åsaka Värnhem Istrum Eggby Öglunda Norra L u n d b y Bolum Häggum Summa Gudhems socialvårdskommun. Gudhem Östra Tunhem Ugglum Bjurum Bj ärka Broddetorp Hornborga Sätuna Torbjörutorp Friggeråker Summa Stenstorps socialvårdskommun. Stenstorp Brunnhem Södra Kyrketorp Segerstad Valtorp Håkantorp Dala Borgunda Högstena Sjogerstad Rådene Edåsa Ljunghem Summa

Areal, Folkland mängd den 1 jan. den 1 jan 1988 1938 hektar

1177 4 371 3 351 2 798 2 440 8J5 868

1527 1036 723 802 603 528 299

15 820

5 518

1120 2 236 2 201 3 753 2 737 2 561 1729 1477 2 250 2 554 2 069

580 381 601 795 747 365 368 289 508 617 372

24 687

5 623

2141 764 1243 2 661 2 644 828 1331 1007 936 1321

639 153 336 412 313 198 304 206 456 488

14 876

3 505

1934 1597 600 1937 1145 688 2 456 3 033 1130 1797 1445 2 575 1573 21910

1057 247 162 386 454 171 554 682 196 407 226 396 245 5 183

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Vilske- Vdnga kommun. Vilske-Kleva Ullene Norra Vånga Edsvära

Areal, Folkland den 1 jan. mängd 1938 den 1 jan. 1938 hektar

socialvårds4 266 2 436 8 217 3 886 Summa

18 805

Floby socialvardskommun. Gökhem Märka Sörby Floby Göteve Trävattna Grolanda Jäla

3 054 2 082 1402 2 884 2 220 2 404 3 644 2 831

Summa

20 521

Vartofta socialvårdskommun. Slöta Karleby Åsle Mularp Tiarp Falköpings ö:a lk Luttra Summa Slutarps socialvardskommun. Kinneved Vårkumla Börstig Brismene Yllestad Näs Vistorp..; Vartofta-Åsaka Kälvene Summa Tidaholms norra vardskommun. Varv Kungslena Hömb Acklinga Fröjered Fridene Korsberga

670 274 1252 874

3 397 2181 2 042 1 159

941 1574

187 259

12 506

2 973

4111 1240 3 511 2 549 3 210

216 560 326 673 205 243 486 163

3 923

1171 2 095 1700 2 621 6 216 2 648 4 196

435 430 284 352

898 2 752 2 431

social-

Summa

20 647

708 861

4 080 J

221 Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Tidaholms södra socialvardskommun. Agnetorp Baltak Brandstorp Daretorp Summa Folkabo socialvårdskommun. Dimbo Ottravad Hångsdala Östra Gerum Skörstorp Valstad Kymbo Vättak Suntak Härja Utvängstorp Velinge Summa Mullsjö socialvårdskommun. Sandhem Nykyrka Bjurbäck

Areal, Folk. land don 1 jan mängd 1938 den 1 jan 1938 hektar

4 770 1980 7133 8 328

1913 1096 924 971

22 211

4 904

2 473 1126 1006 865 1093 2156 1974 1457 1335 5 884 2 916 4 599

523 183 217 169 245 447 250 214 257 569 232 618

26 884

3 924

9 828 2 699 4 513

1654 1070 498

Summa

17 040

3 222

Habo socialvardskommun. Habo Gustaf Adolf Summa

17 651 8 524

3 038 1163

4 201

Kåkinds ö:a socialvårdskommun. Norra Fågelås Södra Fågelås Hjo landskommun Mofalla Grevbäck Bredvik Summa

5 409 6198 3 323 2 491 4 663 5 261 27 345

4 869

Kåkinds v:a kommun. Sventorp Forsby Varola Värsås Öm Ryd

5 880 1273 3 209 4 949 952 1103

1188 307 605 984 219 172

979 936 920 442 687 905

socialvårds-

Socialvårdskommuner och däri ingåonde primärkommuner

1235 2 177 1532

Hagelberg N o r r a Kyrketorp Våmb Summa Mariestads kommun. Björsäter Leksberg Ullervad Ek Ekby Utby

v:a

Areal, land den 1 jan 1938 hektar

22 310

socialvårds3 736 2 808 3 267 2 718 2 202 1865 Summa

Hasslerörs soda hårdskommun. Torso Hassle-Berga-Enåsa Färed Fredsberg Bäck

16 596

8 904 9 396 1334 7 710 2 828

Summa

30 172

Moholms socialvårdskommun. Hjälstad Mo Fagre Trästena Bällefors Ekeskog Beateberg Summa

1575 1135 6 473 2 802 4 870 3152 5 973 25 980

Timmersdala kommun. Odensåker Tidavad Lastad Binneberg Berg Lerdala Timmersdala Böja Horn Frösve Säter

1990 1581 1575 467 4101 2 902 1001 1054 1780 2 081 2 579

socialvårds-

Summa Tidans socialvårdskommun. Vad Svenneby Götlunda

21 111

5 218

1051 1327 4 511

712 189 1318

222 Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Flistad . . . Väring . . . Locketorp Summa Karlsborgs kommun. Kansberg Mölltorp Karlsborg

Areal Folkland den 1 jan. mängd den 1jan 1938 1938 hektar 1563 4 027 3 254

434 961 656

15 733

4 270

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommun er

Gullspångs socialvårdskommun. Amnehärad Lyrestad Summa

socialvårds11174 6 678 557

1951 1843 2 217

18 409

6 011

28 769 2 752 11946

3 650 546 892

Summa

43 467

6 088

Hova socialvårdskommun. Hova Älgarås Finnerödja

16 905 10 063 19 453

3 184 1326 2 024

Summa Undenäs socialvårdskommun. Undenäs Halna Tived

Töreboda socialvårdskommun. Töreboda köping Björkäng l Summa Primärkommuner, som ej beröras av indelningen: Mariestads stad Lidköpings » Skara » Skövde » Hjo • Tidaholms » Falköpings » Kyrkefalla Grästorps köping Vara »

Areal, Folkland den 1jan mängd 1938 den 1 jan. 1938 hektar

10 646 9 659 20 305

3 245 2 419

36 3 451

1114 1827 2 941

3 487

1299 1696 3 374 4 017

838 261 1683 10 982

227 Summa 46 421 6 534 1286 1 Björkängs kommun är fr. o m. är 1989 införlivad med Töreboda köping.

6 664

6 405 11202 7 078 11770 2 858 4 307 8 817 5106 1121 2 285

Bilaga E. Provindelning av Västernorrland» län i socialvårdskomiiiuner. Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Selångers socialvårdskommun. Selånger Sättna

Areal, Folkland den 1 jan mängd 1938 den 1jan. 1938 hektar

14 910 21140

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Indals Indal Liden Holm

Areal, Folkland mängd den 1 jan den 1 jan 1938 1938 hektar

socialvardskommun 29120 66 690 25160

2 497 2 777 1279

Summa

120 970

6 563

Summa

36 050

3 435 2 029 5 464

Hässjö socialvårdskommun Hässjö Tynderö Summa

15 620 5 330

4 332 1169

Säbrd socialvardskommun. Säbrå Häggdånger

22 840 9 760

4 550 901

20 950

5 501

Summa

32 600 I

6 451

223 Soeialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Stigsjö Stigsjö Viksjö

socialvardskommun

Högsjö Högsjö Hemsö

socialvardskommun

Summa

Summa Nora Nora Skog

Areal, Folkland mängd den 1 jan den l jan 1938 1938 hektar

19180 24 200

1953 1199

43 380

3 152

21090 5 450

4 367 436

26 540

4 803

17 090 6 020

3 370 1031

23 110

4 401

socialvardskommun.

Summa Ullångers socialvårdskommun. Ullånger Vibyggerå

15 980 20 440

1747 1772

36 420

3 519

13 910 18160 14 220 7 650

1322 1661 994 696

Summa

53 940

4 673

Torsåkers socialvårdskommun. Torsåker Dal Summa

9110 11110

1202 1266

20 220

2 468

Sollefteå socialvårdskommunSollefteå landskommun .. Multrå Ed Summa

20170 13 430 17 070

3 292 1112 1381

50 670

6 785

Helgums socialvårdskommun. Helgum Edsele Summa

42110 47 360

2 774 2 008

89 470

4 782

74 040 64 940

2 480 2 017

138 980

4 497

Summa Styrnäs socialvårdskommun. Styrnäs Boteä Överlännäs Sånga

Fjällsjö socialvårdskommun. Fjällsjö Bodum Summa

Socialvårdskommuner och däri ingående primärkommuner

Areal, Folkland den 1 jan mängd den 1 jan 1938 1938 hektar

Sidensjö socialvårdskommun. Sidensjö Skorped Summa

35 960 47 910

2 273 1902

83 870

4 175

Själevads socialvårdskommun. Själevad Mo Summa

28 390 17 330

10 510 1848

45 720

12 358

Gideå socialvardskommun. Gideå Trehörningssjö Summa

43 990 26 600

2 899 1695

70 690

4 694

Primärkommuner, som ej beröras av indelningen: 4 430 Härnösands stad 2 200 Sundsvalls stad 570 Sollefteå stad 790 Örnsköldsviks stad 99 540 Haverö 96 520 Borgsjö 113 000 Torp 62 930 Stöde 21010 Tuna 36 330 Attmar 30 170 Njurunda 4 720 Skön 9 860 Timrå 7 310 Alnö 47 020 Ljustorp 20 260 Gudmundrå 12 970 Bjärtrå 19 970 Nordingrå 22 670 Ytterlännäs 15 510 Långsele» 36 580 Graninge 96 540 Barnsele 52 620 Besele 49 410 Ådals-Liden 118 820 Junsele 95 850 Tågsjö 36 410 Nätra 252 060 Anundsjö 88 430 Björna 33 230 Arnäs 31060 Grundsunda

12 220 18 446 2 951 5 546 2 950 7 640 9 443 5 451 4 729 3 041 11549 14 181 9181 6 377 2 554 15198 5146 3 470 7 169 3 222 1845 4 329 2312 2 714 4 096 4 395 6 074 8 505 3 305 5 216 4 562

Bil. F.

Provindelning

av Uppsala län i soeialvårdskommuner {alt. 1). 225

B O T T E N H A V E T

v

Älvkarleby

*

Hallnäs Västland

k.t. Tierp 1 österlövsta Söderfors Tolfte

l

Tirrp

Tegelsmora Film

^K

Mörka

Ha

Af Björklinge

f

Viksta

undo

Ekeby

J Tensta fRasbO'\ kil

.

Skuttunge

Sälinge

\ Stovby

Jumkil Järlåsa

7una

[ Ärentuna Rasbo

\G:fo

,

Akeréy solaf

/Åland

Vaksala k

Börje

\

Vänge N ^Skogs-Tibb/e

\ ^ m ,

/*

Läby\ Bond-\panmaH(Ä kyrkaU

] Hagby) ^JJpps. ('f?omstay~**^ttcs* Nysätra

f Gryta

ftora\^-^ (Spcrrsatra'

\tf^*r\i> \ ,*£ Yasfi

\ JL\

r narke->)

^Hjalsta^

Litsltna lä£>f>\ Tillinge VsZf WN _ ^ * r VårJ ^ jgarn^^-^

\>—^^V S / "r \\Wi.

fn^V—^TR \

^^w i Overgnon . (•>'//_ ^ v * = # \ C\

/"is!^/1^

\tHI-\

Vallby > kyrka \ ^ \

iX

>

Hatuna

/gran \

( Habo-

vA- TibbleA

^SL Kalmar A

^^)1l^3?7^\

8r

°

,. v ^ l o i ^ k l V l\ \^JSIf? l

A 'V

i Ms\

Anmärkning till samtliga kartor: De smala gränslinjerna motsvara nuvarande kommungränser, de breda angiva gränsenia för socialvårdskommunerna.

Bil. G. Provindelning av Uppsala län i soeialvårdskommuner {alt. 2). 22< B O T T E N H r X V

_£

A»

IS

20 Mm

ET

Bil. H.

Provindelning av Kristianstads

län i socialrårdslcommuner.

221)

Bil.

I.

Provindelning

av Skaraborgs

län i

soeialvårdskommuner.

Finnarodja

V A H E rV n Hora

Lyre stod

ftfaaros 1

öq

O

j£

/ y-

jHoa/e/N.

Fredsberg

t J Tdrebodct

tin ^^morB&k Lekt- \

af OtersM °* KilbnJsS

fr-takr)

)ui/erraay

\7ra3ren*

f

Fagre

W^Halna

U/ta . Forshtm

JM i

frttéek

Sk / £ %

Lugnt

Yhn0bshr\ r%UoscA wpl°*2j ibsreA/ono^i

uuantrt-% ^bcrg

Sojo)

" SOdin-IFIi'laj/

\

Satt-fors

\

äeafeierj

i HiHrorp

WKallby Orslåsa ^ \

Berg t

lto'</oT&} Iklp;

I Va/o l # e % ^ w / 7 / * , ' » y I

Jfce&y

Lochehr.

J/nd> i.H Haren* {ärva /

' Skanmgsfisaka J

£oro6j/fr — \lang I

Sventarp >

\ f j r t ( o kärr

r

Kurkrfalla

Ä«

IsHia <f

ton?, ä

7/ . . . 1 berg

fälrvm)

,J"9

"^t~. ' Vinkil

\t1arum _ _ J \Srenum ^^v/u/Mi]

Bohm

et

^^-yJ^^otJene*

H.LunJSg**}

C A

La

, /*W"^

yj/ogerth tänberaof-

k % * ^ j % * TT^yfi^ TraAai

fansbtro

O^LeJsJö

Sävare

'{dorelcrt

[ //

Data ^fxkfara\ ^Lahafum

Ai&rf 1

VihkcKltvo 1

^

ragc/asj

W

•\f»rp W

Uundfo

"s/e 1 J ^ > / ^ ^ j L / Q , „ _ ™ S x / 7 - J / % W / « i föokhtm

(

FffL

ftulart

^SÖrby

PMfe k~%s3$jfe»y$tei fiw/wff

Sli'/o

Velinqs

Wfokf KnlanJa

7o*7

^Kimmed'['"""J^/Vgrtafli L nsoka M Br/S§£/f m ro/ras-

?rp

-

& « / . Äjfe//* J

hh~

-.friden,

tfalmo/ (Stfédum/ /Naui

^ytiJO

Brona*iforp

Statens offentliga utredningar 1942 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

AUmän lagstiftning. Rättsskipning, Fångvård. Strafflagberedningens promemoria med förslag till lag om eftergift av åtal mot minderåriga m. m. [281 Betänkande med förslag till skärpt bestraffning av falskdeklaration m. ni Lagrådets utlåtande över lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. [47] Betänkande med förslag rörande fri rättegång. [50] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare i statens tjänst. [8] 1941 årB lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag.till folkskolans avlöningsreglemente m. m. [9] Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med förslag till ändrad organisation av kammarrätten. [18] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. [26] Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 2. Byråchefs- och rådstjänster m. m. [30] Del 3. Tjänstebenämningar, Tjänsteförteekningens uppställning. 46] Förslag rörande tillämpningsföreskrifter till lagen med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. [42] Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med förslag till ändrad organisation av beskattningsnämnderna och förstärkning av landskontorens arbetskraft m. m. 49] Kommunalförvaltning. Stadsplaneutredningen 1942. 1. Förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtintlelningsärenden m. m. [27] Statens och kommunernas finnnsväsen. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. [2] Betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor. (21] Kommunalskatteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m.* Del 1. Den kommunala beskattningen. [34]. Del 2. Inkomstbeskattningen av skogsbruk. [35] Betänkande med förslag rörande åtgärder för främjande av sjöfolkets utskyldsbetalning. [37] Betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. [39] Betänkande ang. flnansBtatistikens effektivisering. [48] Promemoria ang. förutsättningarna för och verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet i Sverige. [52] Politi. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m, m. [10] Betänkande med förslag ang. innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar m. m. [40] Betänkande med förslag till samordning av polisradioväsendet i riket. [61] Utredning ang. frågan om polismans rätt att bruka våld m. m. [54] Nationalekonomi och socialpolitik. Promemoria rörande bostadsförsörjningen, [a] Promemoria ang. hyresreglering. [14] Betänkande med utredning och förslag ang. semester för husmödrar. [19] Utredning ang. värmekostnaden i hyreshus. [20] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 2. Tiden juli 1940—juni 3941. [25] Socialvårdskommitténs betänkande. 4. Förslag till ändrad bidragsförskottslag m. m. [29] 5. Statistisk undersökning ang. barnhemmen. [46] C. "Utredning och förslag ang. socialvårdens organisation m. m, '561

Hälso- och Kjukvard. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. [4] Betänkande med utredning och förslag ang. barnmorskeväsendet. [17] Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m.ra.[221 Allmänt näringsväsen. Fast egendom. .lordbruk med binäringar. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning. [5] Betänkande med förslag ang. hushållningssällskapens organisation och verksamhet in. ni. [82] Betänkande ang. jordbrukets byggnadskostnader. [38] Betänkande ang. åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m. [41] Betänkande med förslag rörande veterinärinrättningens i Skara framtida användning. [43] Vatt en väsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter ang. den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främjande och statens medverkan därvid. [6] 2. Förslag till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen på byggnadsområdet. [7] 3. Förslag till åtgärder för skogsproduktforskningens ordnande. [121 Tillägg nr 1 till statliga cement- och betongbestämmelser av år 19S4. [44] Handel och sjöfart. Promemoria med förslag ang. registreringen av landets företagare m. m. [23] Betänkande med förslag till ordnande av statens isbrytningsverksamhet. [53] Betänkande med utredning och förslag ang. förbättrad pensionering för sjöfolk. [55] Kommunikationsvägen, • Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen, [13; Betänkande ang. bil registrering m. m. [24] Bank-, kredit- och penuingvaseu. Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. betygssättningen i folkskolan. [11] Betänkande med förslag rörande ändring av gällande bestämmelser i fråga om prästutbildningen. [33] Betänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion, [36] Försvarsväsen. Betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet. [1] Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga. [15] Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvars väsendet. [16] 1'trikes ärenden.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2264 42

Internationell rätt.