SOU

Rationaliseringsutredningens betänkande. D. 2,

Beteckning: SOU 1939:14
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

SOU 1946:24: Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1,, avsnitt 478
SOU 1954:11: Yrkesutbildningen, avsnitt 9 och 315
SOU 1964:9: Arbetstidsförkortningens verkningar, avsnitt 1

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1939:14

SOCIALDEPABTEMENTET

RATIONALISERINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE DEL II

VERKSTÄLLDA UNDERSÖKNINGAR

C 1 9

9 L

Statens offentliga utredningar 1939 K r o n o l o g i s k 1. Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhall ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. 2. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. Beckman. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. 3. Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. 4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Lund, Blom. v, 106 s. Ju. 5. Betänkande angående revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. Fi. 6. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. Kihlström. 126 s. Jo. 7. Betänkande angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. Norstedt. 128 s. Ju.

f ö r t e c k n i n g

8. Betänkande med förslag till exporttariffer. Be< man. 20 s. K. 9. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutrednii Betänkande med förslag till omorganisation landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. ' Norstedt. 341 s. Ju. 10. 1936 års lönekommitté. Betänkande med försl till militärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 Fi. 11. Betänkande och förslag rörande befrämjande av a sättningen av den svenska stenindustriens produ ter. Idun. 319 s. H. 12. Betänkande rörande industriellt utnyttjande av hal] Ha'ggstrom. 125 s. Jo. 13. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1. M tiv och förslag. Marcus. 257 s. S. 14. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del Verkställda undersökningar. Marcus. 550 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra beevnnelse bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementlt io « d brnk8departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredniugaVsyure°anordnin (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement. anorunin

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:14 SOCIALDEPARTEMENTET

RATIONALISERINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE DEL II VERKSTÄLLDA UNDERSÖKNINGAR

STOCKHOLM 1939 ISAAC MARCUS

BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 388613

Innehållsförteckning. FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Statistiska undersökningar rörande sysselsättningen i industriellt arbete under inflytande av driftsförändringar och driftsnedläggelser, särskilt vid rationalisering. Sid.

II.

Undersökningsmaterialet Undersökningen rörande produktionsvolym, arbetstimmar, arbetarantal och drivkraft inom industrin Representativundersökningen Intensivundersökningen Den allmänna driftsnedläggelseundersökningen Den speciella driftsnedläggelseundersökningen

11 12 14 16 17

Översikt av utvecklingen inom marknaden åren 1920—1936

näringslivet

och på

arbets-

A. Förändringar i folkmängd och tillgång på arbetskraft.. Folkmängens förändringar Befolkningens fördelning på landsbygd och städer Befolkningens åldersfördelning Befolkningens fördelning på män och kvinnor i arbetsföra åldrar Befolkningens yrkesfördelning

18 18 20 21

B. Näringslivets utveckling Jordbruk Industri Utrikeshandel Samfärdsel Husbyggnadsverksamhet Vägbyggnadsverksamhet

24 24 25 26 27 28 30

C. Löneutvecklingen D. Arbetsmarknadens utveckling E. Arbetsmarknadens säsongvariationer

31 33 35

22 23

4 Sid.

Kap. III.

Resultaten

av de statistiska

undersökningarna

A. Utvecklingen inom industrin i dess helhet Förändringar i produktionens omfattning samt i arbetskraftens produktivitet och antal Förändringar i arbetskraftens fördelning på män och kvinnor samt minderåriga Förändringar i arbetskraften inom produktions- resp. konsumtionsvaruindustrierna Förändringar i industrins förvaltningspersonal Driftsnedläggelser och därav berörda arbetare Verkningar för arbetskraften av driftsnedläggelser och mera omfattande driftsinskränkningar

37 37 37 40 41 44 45 53

B. Utvecklingen inom särskilda industrigrenar och industriföretag 60 Gruvor och anrikningsverk 62 Järn- och stålverk 71 Järn- och stålmanufaktur 76 Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och urfabriker 82 Metallmanufaktur 92 Kolgruvor 96 Stenindustri, kalk- och kritbruk 97 Cementfabriker 101 Tegelbruk 104 Porslins-, kakel- och lergodsfabriker 106 Glasindustri 110 Sågverk och hyvlerier 114 Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri . . 120 Pappersmassefabriker 122 Pappersbruk och pappfabriker 127 Grafiska anstalter och boktryckerier 131 Kvarnrörelser 135 Bagerier och käxfabriker 135 Råsockerbruk och sockerraffinaderier 137 Choklad- och karamellfabriker 146 Bryggerier och mälterier 149 Tobaksfabriker 151 Bomullsindustri 153 Linne-, hamp- och juteindustri 160 Ylleindustri 162 Trikåfabriker 169 Sömnadsfabriker 173 Garverier 178 Skofabriker 178 Gummivarufabriker 183 Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker 187 Konstgödningsfabriker 188 Tändsticksfabriker 192

5 ANDRA Statistiska

AVDELNINGEN.

u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e olycksfall i i n d u s t r i e l l t a r b e t e u n d e r inflytande a v r a t i o n a l i s e r i n g e n . Sid.

Kap. IV.

Undersökningsmaterialet

m. m

197 Undersökningsmaterialet Undersökningarnas utförande Konjunkturernas inverkan på olycksfallsfrekvensen Kap. V.

Resultaten

av de statistiska

198 199 202

undersökningarna

205 A. Utvecklingen i n o m i n d u s t r i n i dess helhet 205 Fördelning på män och kvinnor 205 Åldersfördelningen bland de skadade 207 Invaliditets- och dödsfall 210 Sambandet mellan produktiviteten och olycksfallsfrekvenserna 211 Olycksfallens fördelning efter orsaker 215 B. Utvecklingen i n o m särskilda industrigrenar och industriföretag 217 Gruvor och anrikningsverk 220 Järn- och stålverk 221 Järn- och stålmanufaktur 223 Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och urfabriker 226 Metallmanufaktur 230 Kolgruvor 231 Sågverk och hyvlerier 233 Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri . . 234 Pappersmassefabriker 235 Pappersbruk och pappfabriker 237 Råsockerbruk och sockerraffinaderier 238 Tobaksfabriker 239 Bomullsindustri 241 Ylleindustri 241

TREDJE

AVDELNINGEN.

Utredningar g e n o m experter. P.

M. rörande driftsinskränkning näringslivet samt vissa därav civilingenjören Elis Bosaeus P. M. angående undersökningar Johansson

och nedläggning av föranledda socialpolitiska

företag åtgärder.

inom Av 245

av arbetsmarknaden.

Av d o c e n t e n Alf 262

6 Sid.

P. M. angående den offentliga arbetsförmedlingen och dess effektivisering. Av byråinspektören i socialstyrelsen Sven Skogh 294 P. M. rörande det svenska yrkesskolväsendet. Av fil. doktor Gösta Ekelöf 374 FJÄRDE

AVDELNINGEN.

I utlandet verkställda undersökningar och vidtagna åtgärder på det område, rationaliseringsutredningen haft att behandla. Materialets införskaffande 391 Sysselsättningen i industriellt arbete under inflytande av bl. a. rationaliseringen 392 Finland 392 Norge 393 Belgien 393 Nederländerna 394 Storbritannien 396 Tyska riket 400 Amerikas förenta stater 404 Internationella arbetsbyrån 407 Olycksfall i industriellt arbete under inflytande av rationaliseringen 408 Storbritannien 408 Internationella arbetsbyrån 409 Ohälsa i industriellt arbete under inflytande av rationaliseringen 411 Nederländerna 411 Storbritannien 411 Tjeckoslovakien 412 Österrike 412 Internationella arbetsbyrån 413 Bilagor. Tabellbilaga I. Absoluta tal och indextal rörande produktionsvolym, antal arbetstimmar, arbetarantal och installerad drivkraft inom olika industrigrenar åren 1920—1936 419 Tabellbilaga II. Statistik rörande olycksfall i industriellt arbete 443 Bilaga A. Formulär vid avlämnandet av uppgifter till representativundersökningen 472 Bilaga B. Sammanställning av resultaten av rationaliseringsutredningens intensivundersökning. Utarbetad av överingenjören vid A. B. IndustriI l byrån, Sveriges Industriförbund, C. Tarras Sällfors under medverkan av ingenjören vid samma byrå Harald Äger 475 Bilaga G. P. M. med summariska uppgifter rörande de väsentliga resultaten av avtalsrörelserna inom vissa betydelsefullare näringsgrenar under åren 1924—1937. Av sekreteraren hos socialstyrelsen Carl Chr. Schmidt 535

FÖRSTA AVDELNINGEN

Statistiska undersökningar rörande sysselsättningen i industriellt arbete under inflytande ay driftsförändringar och driftsnedläggelser, särskilt vid rationalisering

KAPITEL

Undersökningsmaterialet. Förändringarna inom näringslivet och på arbetsmarknaden åren 1920—1929 ha varit föremål för vissa undersökningar av den av Kungl. Maj:t år 1927 tillsatta arbetslöshetsutredningen, som hade till uppdrag att utreda arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande. Arbetslöshetsutredningens statistiska undersökningar på förevarande område utgöras bl. a. av en av nuvarande kommerserådet fil. dr A. Lilienberg utförd undersökning rörande produktionsvolym, arbetstimmar, arbetarantal och drivkraft inom industrin åren 1915, 1920—1929 (Stat. off. utr. 1931:20, tabellbilaga G) samt av vissa företagsbeskrivningar, som ingå i den av professor Gustaf Åkerman verkställda undersökningen, återgiven i publikationen »Den industriella rationaliseringen och dess verkningar» (Stat. off. utr. 1931:42). Lilienbergs undersökning utgör en bearbetning av den officiella industristatistikens uppgifter. Företagsbeskrivningarna grunda sig på uppgifter från ett antal företag inom olika industrigrenar. Jämväl verkningarna av inträffade driftsnedläggelser ha av arbetslöshetsutredningen belysts i vissa hänseenden, närmast i avseende å avflyttningen från hemorten samt yrkesväxlingen. Till vinnande av en första, mera översiktlig bild av karaktären och omfattningen av inträffade driftsförändringar och driftsnedläggelser inom industrin samt dessas verkningar för arbetskraften anordnade rationaliseringsutredningen hösten 1936 en serie konferenser med representanter för arbetsgivarnas, arbetarnas och de anställdas organisationer. Vid konferenserna voro samtliga industriella områden av någon betydenhet företrädda med undantag för byggnadsindustrin, beträffande vilken industrigren förevarande spörsmål redan voro föremål för behandling av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga. Vid konferenserna avhandlades utvecklingen under senaste decennier inom industrins olika grenar, varvid särskild uppmärksamhet ägnades åt rationaliseringen och dess verkningar. Det uppgiftsmaterial som erhölls genom konferenserna har i viss utsträckning utnyttjats i den följande redogörelsen för utvecklingen inom industrin och dess särskilda grenar. Det statistiska material, som står till förfogande för ett studium av inträffade driftsförändringar och dessas verkningar för arbetskraftens del, ut-

10 göres i främsta rummet av kommerskollegii industristatistik. Denna återspeglar förändringarna i produktionens omfattning, den sysselsatta arbetskraftens storlek och sammansättning samt antalet arbetstimmar, installerad drivkraft m. m. Industristatistiken möjliggör sålunda en viss bedömning av arbetskraftens sysselsättning och produktivitet. Industristatistikens skilda data kunna emellertid först efter särskild bearbetning läggas till grund för en jämförelse de olika industrigrenarna emellan. Vidare kan ur industristatistiken ej hämtas uppgifter rörande arbetskraftens omsättning. Ej heller lämnar den besked rörande driftsförändringars karaktär och omfattning samt dessas verkningar på arbetskraftens yrkes- och ålderssammansättning. Rörande inträffade driftsnedläggelser ävensom driftsförändringarnas och driftsnedläggelsernas verkningar i vissa mera speciella avseenden, vilka varit av betydelse för utredningens arbete, stå inga uppgifter att hämta ur officiell statistik. Med hänsyn till det anförda har det varit erforderligt att dels föranstalta om en vidare bearbetning av industristatistiken dels ock verkställa vissa särskilda undersökningar. Medel för detta ändamål ställdes av Kungl. Maj:t till utredningens förfogande genom beslut den 13 mars 1937. Den för arbetslöshetsutredningens räkning verkställda undersökningen rörande produktionsvolym, arbetstimmar, arbetarantal och drivkraft inom industrin har kompletterats med uppgifter för åren 1930—1936. Den härför erforderliga bearbetningen av industristatistiken har verkställts av förste aktuarien i kommerskollegium K.-G. Nilsson. Karaktären och omfattningen av inträffade driftsförändringar samt dessas verkningar med avseende å arbetskraftens storlek och sammansättning ha gjorts till föremål för särskild undersökning, omfattande ett representativt urval av arbetsställen inom skilda industrigrenar (den s. k. representativundersökningen) . Ett 40-tal av dessa arbetsställen ha underkastats en mera ingående undersökning (den s. k. intensivundersökningen). Såväl insamlingen som bearbetningen av uppgifterna till sistnämnda undersökning h a r — under inseende av överingenjören vid AB. Industribyrån, Industriförbundet, G. Tarras Sällfors — verkställts av diplomingenjören vid samma byrå H. Äger. Rörande driftsnedläggelser och dessas verkningar för arbetskraften h a två särskilda undersökningar företagits. Den ena av dessa, som är av mera allmän natur (den s. k. allmänna driftsnedläggelseundersökningen), har åsyftat att vinna en uppfattning om driftsnedläggelsernas antal och orsaker samt antalet av nedläggelserna berörda arbetare. Den andra av dessa undersökningar (den s. k. speciella driftsnedläggelseundersökningen) har avsett att belysa verkningarna i olika hänseenden för arbetskraften, främst i fall, där driftsnedläggelsen drabbat en ort med ensidigt näringsliv. Undersökningarna avse perioden 1920—1936. Det har nämligen varit av intresse att låta observationerna rörande driftsförändringar och driftsnedläggelser samt dessas verkningar avse en något längre sammanhängande period. Att i denna medtaga tidigare år än 1920 har dock ej synts erfor-

11 derligt, särskilt med hänsyn till svårigheterna att erhålla tillförlitliga uppgifter. I vissa fall ha uppgifter icke kunnat erhållas för samtliga åren efter 1920. Undersökningen rörande produktionsvolym, arbetstimmar, arbetarantal och drivkraft inom industrin. En sammanställning av de ifrågavarande uppgifterna industrigrensvis åren 1920—1936 finnes meddelad i tabellbilaga l (sid. 418). Uppgifterna ha — då de grunda sig på industristatistiken — i c k e avseende å byggnads- och anläggningsverksamhet samt hantverk och småindustri. Vid bearbetningen ha uteslutits elektricitets-, gas- och vattenledningsverk. Erinras må att en sänkning av värdegränserna för redovisning till industristatistiken genomfördes år 1926. Härigenom tillfördes industristatistiken ett ej obetydligt antal tidigare oredovisade arbetsställen. Samma år genomfördes även en effektivare kontroll över redovisningen, varigenom denna blev i viss utsträckning fullständigare. Dessa omständigheter göra, att uppgifterna för åren efter 1925 ej äro helt jämförbara med dem för tidigare år. Särskilt gäller detta vissa industrigrenar såsom mekaniska verkstäder, sågverk och hyvlerier samt vissa branscher inom livsmedelsindustrin. Uppgifterna för industrin i dess helhet röna dock blott ringa inflytande härav. Jämväl år 1934 fullständigades redovisningen inom vissa industrigrenar i en utsträckning, som är ägnad att något minska jämförbarheten med tidigare år. Liksom i fråga om de år 1926 genomförda förändringarna gäller detta dock företrädesvis vissa speciella industrigrenar. I fråga om produktionsvolym och arbetarantal torde förändringarna ej vara av den betydelse, att de i högre grad påverka jämförbarheten. För de grunder efter vilka bearbetningen av uppgifterna i industristatistiken verkställts finnes en ingående redogörelse meddelad i tabellbilaga G till arbetslöshetsutredningens betänkande I (Stat. off. utr. 1931:20). Sammanfattningsvis må här följande framhållas. Produktionsvolymen är angiven i 1913 års priser. I den mån industristatistiken innehåller kvantitets- och värdeuppgifter för de olika tillverkningsartiklarna har volymberäkningen tillgått så, att medelvärdet beräknats för år 1913, varpå kvantiteterna för de följande åren multiplicerats med det sålunda erhållna medelvärdet. Produktionens tillverkningsvärde har på detta sätt kunnat bestämmas i det övervägande flertalet fall. I den mån detta ej varit möjligt h a r ett lämpligt reduktionstal framräknats med ledning av eljest tillgängliga uppgifter. Så har skett exempelvis beträffande järn-, stål- och metallmanufakturen, verkstadsindustrin, snickerifabriker, grafisk industri samt sömnadsfabriker. Uppgifterna om produktionsvolymen för dessa grupper måste därför anses som förhållandevis osäkra och slutsatser rörande produktionsutvecklingen ske med försiktighet. Undantagsvis ha volymberäkningarna skett efter andra grunder. Sålunda ha i enstaka fall i stället för kvantitetsuppgifterna de uppgivna tillverkningsvärdena, reducerade till 1913 års prisläge, lagts till grund för volymberäkningarna. Till den del volymberäkningarna grunda sig på industristatistikens

12 kvantitetsuppgifter kunna de anses vila på jämförelsevis säker grund. Även om i övriga fall osäkerhetsmomenten äro betydande, torde beräkningarna dock som helhet betraktade icke vara i högre grad missvisande. Uppenbarligen utgör det en förutsättning för en riktig bedömning av produktionsutvecklingen under tidsperioden, att produktionen till sin sammansättning och kvalitet förblivit i huvudsak oförändrad. I den mån så ej är fallet, kommer jämförelsen att lida av en viss osäkerhet, som blir större ju längre tidrymd den utsträckes över. Förskjutningar i produktionens sammansättning göra vidare särskild försiktighet av nöden vid en bedömning av de förändringar, som inträffat i fråga om relationen mellan å ena sidan produktionsvolymen samt å den andra antalet arbetstimmar eller arbetare. Härvid medverka även vissa olikheter vid redovisningen. Försök att beräkna förändringarna i produktionen per arbetstimme resp. per arbetare måste därför bli i hög grad approximativa; stundom kunna de bli missvisande. På grund av förekomsten av korttidsarbete bli dylika beräkningar, grundade på uppgifter om antalet arbetstimmar, tillförlitligare än sådana, som grundats på uppgifter om arbetarantalet. Uppgifterna om arbetarantalet avse medeltalet under verksamhetstiden resp. år sysselsatta arbetare. Att uppgifterna avse blott den tid, driften vid arbetsstället varit i gång, kan inverka störande på jämförelser mellan produktionsvolym och arbetarantal, särskilt då fråga är om industrier av utpräglad säsongkaraktär. Det arbetarantal, som i dylikt fall redovisas, utgör nämligen det genomsnittliga arbetarantalet under arbetssäsongen, vilken kan ha varit av växlande längd. Härav röner produktionens storlek uppenbarligen inflytande men ej nödvändigt arbetarantalet. Även driftsavbrott, exempelvis på grund av arbetskonflikt, kan inverka på uppgifternas jämförbarhet, i det att årsproduktionen i dylikt fall visar minskning, medan arbetarantalet under den tid driften upprätthållits kan ha varit oförändrat eller kanske t. o. m. ökat. Uppgifterna rörande drivkraften avse styrkan i effektiva hästkrafter räknat hos de för omedelbar drift installerade motorerna. Representativundersökningen. Denna undersökning har omfattat 348 arbetsställen med fler än 10 arbetare inom industrins olika grenar. Antalet motsvarar inemot 6 % av i industristatistiken redovisade arbetsställen av angivna storleksordning. Vid de undersökta arbetsställena sysselsattes omkring 20 % av de i industristatistiken redovisade arbetarna. Som framgår av dessa siffror ingå sålunda i representativundersökningen stora arbetsställen i förhållandevis något större omfattning än i industristatistiken. Detta h a r blivit en följd av att små företag ofta icke besvarat de utsända frågeformulären medan så blott i mindre utsträckning varit fallet med de större. Urvalet av företag har skett med hänsyn dels till de olika industrigrenarnas och däri ingående industriers relativa betydelse dels ock till de möjligheter företagen ansetts ha haft att lämna uppgifter av förevarande slag. Såväl arbetsställen där driften undergått mera betydande rationalisering som så-

13 dana vid vilka driften ej alls eller blott i mindre utsträckning rationaliserats ha medtagits. Förslag över lämpliga företag har upprättats av svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige i samråd. En uppfattning om undersökningens representativitet i vad avser industrins huvudgrenar erhålles av efterföljande tablå. Arbetare

Arbetsställen

Antal

% av samtliga arbetsställen med mer än 10 arbetare 1

Antal

% av arbetarna vid samtliga arbetsställen med mer än 10 arbetare 1

6-0

39 608

26-8

5-9

6 809

21-5

4-3

5 730

11*7

6 537

12-5

6-2

5 599

17-3

5-9

15-7

6-8

6 073

28-7

10-4

2 289

19-3

83 891

201 Industrigren

Textil- och beklädnadsindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga grupper 1

5-7

Enligt industriberättelsen för år 1935.

Från de i undersökningen ingående företagen ha inhämtats dels vissa statistiska uppgifter dels ock uppgifter enligt särskilt frågeformulär. Det vid undersökningen använda uppgiftsformuläret finnes återgivet i bilaga A (sid. 472). De statistiska uppgifterna avse årsproduktionens saluvärde, beräknat enligt de grunder som gälla för redovisning till industristatistiken, medeltalet under verksamhetstiden resp. år sysselsatta arbetare, antalet arbetstimmar samt de sammanlagda lönekostnaderna för arbetarna. I den mån så varit erforderligt ha kompletterande uppgifter erhållits från kommerskollegium. Vissa uppgifter rörande förvaltningspersonalens och arbetarnas innehav av egnahem ha även infordrats. Uppgifterna enligt frågeformuläret voro avsedda att klarlägga orsakerna till inträffade driftsförändringar, dessas beskaffenhet och verkningar särskilt beträffande arbetskraftens yrkes- och ålderssammansättning. De olika punkterna i frågeformuläret ha tyvärr i stor utsträckning besvarats ofullständigt. Mera uttömmande svar ha erhållits blott i fråga om beskaffenheten av vidtagna rationaliseringsåtgärder. I någorlunda stor utsträckning har även lämnats upplysning om de förändringar som rationaliseringen föranlett i de kvalitativa anspråken på arbetskraften. Uppgifterna om de olika rationaliseringsåtgärder som vidtagits ha företrädesvis utnyttjats vid skildringen av utvecklingen inom olika industrigrenar.

14 Intensivundersökningen. Denna undersökning omfattar 37 arbetsställen. Vid urvalet av dessa har eftersträvats att erhålla sådana arbetsställen, som med hänsyn till tillverkningens art och omfattning kunna anses någorlunda typiska för branschen. Av de i undersökningen ingående arbetsställena ha flertalet varit föremål för mera betydande rationalisering under observationstiden. Blott vid ett fåtal av dem ha rationaliseringsåtgärder ej alls eller endast i mindre utsträckning förekommit. Införskaffandet av uppgifter till undersökningen har föregåtts av personligt besök å arbetsställena av ingenjören Äger, varvid denne hos resp. företag inhämtat upplysningar rörande alla de särskilda förhållanden som kunde vara av intresse för undersökningen. Inkomna uppgifter ha i mån av behov kompletterats. Från företagens sida har visats stort intresse och tillmötesgående vid införskaffandet och kompletteringen av uppgiftsmaterialet, vilket i hög grad underlättat arbetet härmed. Det stundom tidsödande arbetet med uppgiftslämnandet har utan kostnader för utredningen utförts av personal hos resp. företag. Vid komplettering av uppgiftsmaterialet har värdefullt bistånd erhållits av kommerskollegium. Angående undersökningens närmare utförande samt därvid framkomna resultat h a r överingenjören Sällfors under medverkan av ingenjören Äger lämnat en sammanfattande redogörelse, vilken finnes återgiven i bilaga B (sid. 475). Vid intensivundersökningen har särskilt eftersträvats att erhålla möjligast noggranna uppgifter om arten och omfattningen av samt orsakerna till vidtagna rationaliseringsåtgärder och tiden för deras genomförande. Vissa statistiska uppgifter ha härvid givit en betydelsefull vägledning. Sådana uppgifter ha varit beloppen av kapitalinvesteringar i byggnader och maskiner under olika år samt förändringarna i den elektriska energimängd, som förbrukats av för omedelbar drift installerade motorer. Vidare har eftersträvats att belysa de förändringar rationaliseringsåtgärderna medfört i fråga om arbetskraftens ålderssammansättning och yrkeskvalifikationer. Av intresse har även varit att få kännedom om omsättningen i arbetarstammen vid arbetsställena. Dessutom ha uppgifter införskaffats om förvaltningspersonalens antal och sammansättning, varvid skilts på teknisk och annan förvaltningspersonal. Undersökningen lämnar jämväl upplysning om värdet av förbrukade råmaterial och halvfabrikat. I fråga om produktionsvolymen ha meddelats såväl kvantitets- som värdeuppgifter. De senare avse årsproduktionens saluvärde beräknat enligt samma grunder, som tillämpas för redovisningen till industristatistiken; värdeuppgifterna innefatta sålunda jämväl värdet av tillverkning på lager, då sådan förekommit. De statistiska uppgifter som i det följande framläggas rörande produktionsvolymen grunda sig i de fall, då produktionen varit någorlunda ensartad, i allmänhet på kvantitetsuppgifter. Härvid har i vissa fall, såsom då serietillverkning förekommer, omräkning av kvantitetsuppgifterna för resp. tillverkningsserier till ett enhetligt mått kunnat ske. I de fall, då produktionen varit av sammansatt natur eller produkternas kvalitet undergått mera avsevärda förändringar, har det varit erforderligt att ange produk-

15 tionsvolymen i tillverkningarnas saluvärde. Korrigering har härvid icke skett med hänsyn till de förändringar penningvärdet undergått under den observerade perioden. Uppenbarligen kunna volymberäkningar av denna art stundom vara otillfredsställande, varför slutsatser på grundval av desamma böra ske blott med försiktighet och under hänsynstagande till de förändringar, produktionen kan ha undergått till sin sammansättning och kvalitet. Med ledning av kvantitets- och värdeuppgifterna har beräknats det genomsnittliga saluvärdet per produktenhet, i det följande benämnt produktpris. Ifrågavarande uppgifter avse sålunda icke det verkligen betingade produktpriset utan ett beräknat medelpris för produkter av stundom olikartad beskaffenhet. De ha i efterföljande redogörelse sammanställts med uppgifter för arbetarnas medeltimförtjänst samt den genomsnittliga arbetskostnaden per produktenhet, d. v. s. det sammanlagda beloppet av arbetarnas löner i relation till produktionsvolymen. Då priserna på råvaror och halvfabrikat kunna förete starka växlingar år från år särskilt inom vissa industrigrenar, såsom metallverk, sågverk, ylle- och bomullsfabriker, har i de fall så varit möjligt jämsides med uppgift om produktpriset meddelats uppgift om produktpris exkl. råvarukostnad (resp. kostnad för halvfabrikat), varigenom möjlighet erhålles att bedöma i vad mån förändringar i det genomsnittliga produktpriset föranletts av fluktuationer i råvarupriset eller väsentligen bero av andra orsaker. Det bör emellertid observeras, att produktpriset jämväl efter avdrag för råvarukostnad (resp. kostnad för halvfabrikat) ej sammanfaller med de egentliga förädlingskostnaderna. I produktpriset ingår nämligen bl. a. även företagets vinst. Arbetarantalets fördelning på yrkesarbetare och övriga arbetare har på grund av den skiftande innebörd som inom olika områden av industrin inlägges i begreppet yrkesarbetare vållat vissa svårigheter att genomföra efter någorlunda enhetliga normer. Principiellt har ansetts att som yrkesarbetare borde räknas blott sådan industriarbetare, som för att kunna betecknas som fullgod arbetare inom sitt fack behövt genomgå en viss mera avsevärd lärotid, i allmänhet ej understigande två år. Begreppet yrkesarbetare har i enlighet härmed i samråd med resp. företagsledare närmare preciserats i varje särskilt fall. Inom vissa industrier har härvid räknats samma lärotid som i kollektivavtalen stipuleras för erhållande av lön som fullgod arbetare. Stundom har lärotiden beräknats på annat sätt. Den kan variera betydligt inom olika industrier och yrkesfack. I vissa fall uppgår den ända till 7 år. Uppdelningen av arbetarna i direkta och indirekta arbetare sammanfaller ej helt med den i industristatistiken tillämpade uppdelningen på arbetare »i fabrikationen» och »övriga arbetare». Till arbetare i fabrikationen räknas nämligen även arbetare som — utan att ha omedelbar befattning med den egentliga tillverkningen — syssla med vissa inre arbeten såsom transporter o. dyl. Såsom direkta arbetare ha däremot räknats endast sådana som direkt sysselsättas med framställning av företagets produkter; till indirekta arbetare ha hänförts alla övriga arbetare, såsom reparatörer, eldare,

16 maskinister, yttre och inre transportarbetare, lagerarbetare och hjälparbetare av olika slag. Ifrågavarande indelning ligger till grund för uppgörandet av företagens självkostnadsberäkningar. Uppgifterna rörande nyanställda och avskedade arbetare torde lida av en viss osäkerhet, då fullständiga anteckningar hos företagen härom ej alltid förelegat. Vad särskilt angår inskränkningar i arbetsstyrkan tillämpas stundom »permitteringar» jämsides med eller i stället för avskedanden, vilket synes ha vållat vissa svårigheter i redovisningshänseende. I ett flertal fall ha uppgifterna på grund av sin otillfredsställande beskaffenhet ansetts icke böra medtagas i den framlagda redogörelsen för resultaten av undersökningarna. Uppgifterna angående förvaltningspersonalen omfatta ej företagsledare samt resande och annan dylik s. k. yttre försäljningspersonal. Förvaltningspersonalen i övrigt h a r fördelats på två grupper, nämligen teknisk och annan förvaltningspersonal. Den tekniska personalen utgöres huvudsakligen av ritare och konstruktörer samt arbetsledare av olika slag, såsom verkstadschefer, verkmästare och verkstadsingenjörer m. fl. Hit hänföras i allmänhet även s. k. tidsstudiemän och personer sysselsatta med tillverkningsplanering, i den mån de besitta tekniska kvalifikationer av ett eller annat slag. Den allmänna dr if tsnedläggelseunder sökningen. Uppgifter rörande antalet inträffade driftsnedläggelser ha i första hand inhämtats från svenska arbetsgivareföreningen, domänstyrelsen samt kooperativa förbundet. Sålunda erhållna uppgifter ha härefter tillställts landsorganisationen för komplettering. Uppgifterna ha avsett samtliga under åren 1920—1936 inträffade driftsnedläggelser med undantag för driftsnedläggelser vid arbetsställen, som under något av de 2 år, vilka föregått driftsnedläggelsen, i regel sysselsatt mindre än 10 arbetare. Likaså har från undersökningen uteslutits driftsnedläggelser vid arbetsställen, där driften återupptagits inom ett år efter nedläggandet eller föranletts av arbetskonflikt. De driftsnedläggelser av mindre omfattning, som härigenom ej omfattats av undersökningen, torde uppgå till ett betydande antal under den ifrågavarande perioden. De från arbetsgivareföreningen erhållna uppgifterna avse naturligen nästan helt driftsnedläggelser som drabbat i en arbetsgivarorganisation organiserade företagare. De av landsorganisationen meddelade kompletterande uppgifterna äro tyvärr ej så fullständiga som varit önskvärt, något som berott på synnerliga svårigheter för arbetarorganisationerna att införskaffa material av här förevarande karaktär. Som belysning må nämnas, att en driftsnedläggelse å en plats, där andra företag av samma karaktär icke funnits, ofta medfört fackföreningens upplösning. Det kan nämnas, att även arbetsgivarorganisationerna stundom haft vissa svårigheter att avgöra, huruvida en företagare nedlagt verksamheten eller allenast utträtt ur organisationen. Med hänsyn till det anförda är undersökningen sålunda i vissa avseenden att betrakta som förhållandevis ofullständig. Uppgifter till undersökningen ha inhämtats dels beträffande tiden för

17 driftsnedläggelsen samt i förekommande fall även om tiden för driftens återupptagande, dels ock beträffande antalet vid arbetsstället under ett vart av de båda kalenderåren närmast före driftens nedläggande sysselsatta arbetare. Där driften återupptagits under något av de två närmaste kalenderåren efter det driftsnedläggelsen inträffade, ha uppgifter om arbetarantalet dessa år även infordrats. I viss utsträckning ha uppgifter dessutom införskaffats om antalet med avvecklings- eller underhållsarbeten åren närmast efter driftsnedläggelsen sysselsatta arbetare. Uppgifterna angående arbetarantalet ange medeltalet arbetare antingen under kalenderåret och beräknat på sätt sker till resp. arbetsgivarorganisation eller ock under verksamhetstiden resp. år. Vidare ha uppgifter inhämtats angående orsakerna till driftens nedläggande, arten av den huvudsakliga tillverkningen vid arbetsstället samt dettas belägenhet. Uppgifterna beträffande orsakerna till driftsnedläggelserna ha tyvärr visat sig osäkra. I ett icke obetydligt antal fall ha några upplysningar icke alls lämnats, sannolikt beroende på att man inom vederbörande organisation icke varit i besittning av erforderliga uppgifter. Övriga förfrågningar som framställts, såsom angående utbetalande av pension eller beredande av ny sysselsättning åt den av driftsnedläggelserna berörda arbetskraften samt de förluster och svårigheter, varav egnahemsägare drabbats, ha blott i ett fåtal fall besvarats, varför någon närmare bearbetning av dessa uppgifter ej kunnat ifrågakomma. Den speciella driftsnedläggelseundersökningen. Rörande omfattningen och beskaffenheten av denna undersökning redogöres i samband med framläggandet av resultaten för undersökningen (sid. 53 o. f.). Undersökningen omfattar utöver vad där anges vissa uppgifter rörande egnahemsägare. Sålunda ha uppgifter lämnats om antalet egnahemsägare som berörts av driftsnedläggelserna samt den utsträckning i vilken dylika egnahemsägare nödgats försälja sina egnahem. I viss omfattning h a uppgifter jämväl erhållits om det sätt, varpå egnahemmen varit finansierade.

2—388613.

II.

KAPITEL

II.

Översikt av utvecklingen inom näringslivet och på arbetsmarknaden åren 1920—1936. Rationaliseringsutredningens i föregående kapitel berörda statistiska undersökningar avse väsentligen att utröna verkningarna på den sysselsatta arbetskraften av driftsförändringar och driftsnedläggelser inom industrin med särskilt beaktande av vidtagna rationaliseringsåtgärder. Dylika åtgärder och deras verkningar torde emellertid böra betraktas mot bakgrunden av förhållandena i övrigt inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Det har därför synts lämpligt att, innan resultaten av de statistiska undersökningarna framläggas, meddela en översiktlig framställning av utvecklingen inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Då rationaliseringsutredningens undersökningar omfatta perioden 1920—1936, har även den följande översikten väsentligen begränsats till samma period. Med hänsyn till den betydelse, som kännedomen om inträffade förändringar i folkmängd och tillgång på arbetskraft har vid ett studium av utvecklingen inom näringslivet och på arbetsmarknaden, lämnas till en början en kort beskrivning över dessa förändringar under senare tid. A.

F ö r ä n d r i n g a r i f o l k m ä n g d o c h tillgång på arbetskraft.

Folkmängdens förändringar. Bestämmande för tillgången på arbetskraft inom landet vid en viss tidpunkt är folkmängdens storlek och sammansättning. Folkmängdens storlek påverkas av nativitet, dödlighet samt in- och utvandring. Förändringarna i dessa befolkningsrörelsens faktorer belysas av tabell 1. Från perioden 1871—1880 till perioden 1921—1930 ökades medelfolkmängden från 44 milj. till 60 milj., vilket motsvarar en ökning av omkring 1'6 milj. människor. Starkast var tillväxten under perioderna 1871—1880, 1901—1910 samt 1911—1920. Nativiteten har under samtliga här ifrågavarande perioder varit stadd i tillbakagång. Det allmänna födelsetalet (d. v. s. antalet levande födda på 1 000 av medelfolkmängden) utgjorde sålunda för perioden 1921—1930 17*51 mot 3048 för perioden 1871—1880. Det största antalet födda per år — 137 000 — företer perioden 1901—1910. Under perioden 1921—1930 nedgick motsvarande antal till 106 000. En jämförelsevis hög nativitet ut-

19 Tab. 1. Folkmängden och dess förändringar.

Per 1 000 av medelfolkmängden

Absolut (i 1000-tal) I medeltal för period och år

g: gera ' ft

•fl O: ft ft P

ft P

SS O

era hH

16-94

12-12

8-05

4-69

16-36

10-78

5-00

1-60

7-13

26 12

27-14 25-77

14-89

10-88

4-85

1*59

7-27

22-11

7'82

1-32

6-69

17-51

14-29 12-07

5-44

2-13

3-93

10 9

57 50

23-61

10-31

1-74

1-84

21-54

12-40

9-14

1-51

1-44

9-78 8-40

19-59

12-79

6-80

1-98

1-06

18-92

11-41

7-51

4-88

0-97

6-15

1-77

18-11 17-58

11-96

11-73

1-98

0-99 0-84

102 98

16-82

11-77

585 505

2-15

0-89

2-89 343

16-11

2-11

0-93

3-23

4-03

2-21

0-92

2-83

17 15

16-05

25 18

12-70 12-02

3-41

3-00

1-80

1-04

2-44

15-19 15-37

3-66

0-93

1-23

14-80

11-71 12-64

2-26

0-48

1-36

3-61 3-29

14-53

11-57

2-96

0-34

1-46

4-52

21 22

13-71

11-23

2-48

0-39

1-17

1368 13-76

11-24

2-44

0-39

0-92

11-67

0-87

2-79

14-17

11-96

209 0-39 2-21 0-38

0-75

2-62

4 932

1901—10 1911—20

5 310

53 58

5 713

1921—30

6 045

5 876

5 929

61 54

5 971 5 997

117 113

1923 1924

6 021

68 72

6113 6131

1931 1932

6176 6 201 6 222

1933 1934

6 242

1935 1936

6 259

O: w, Q, 7f

^ ^ 6 2. 5'f era '

29-06

6 097

fD 1

4 673

6 081

p 3

5 2. p s 12-21

1881—90 1891—1900

6 064

O: ft

18-27

—

1927 1928

ft ft fS

1926 O:

40 22

4 387

6 045

» C*

< <3w p 2 3 o O. en äg. 3.3 B*era ' &** ft O P S 8 ' *•

80 79

1871—80

1925 Åren 1871—1936.

93 94 91 90 85 85 86 89

70 70 73 75

45 33

15 15 13 14

2 2 2 2

7 6 5 5

17 16

— 905

5-56 3-04 5-04

2 1 Levande Beräkn id folkr riängd i hela rike t vid mit ten av peri oden r esp. året. — 4 födda. — a Excl. clödfödda. — Den brist ande överensstäm melsen mellan dessa siffror och de i föregåen de kolu mner upptagna sif Eror, i>om t »estämma fol köknin gens storlek, beror främst 1 på brister i kyrko Dokföringen i fråg a onL redc>visningen a / antal et emigranter och immi5 Delvis preliminära uppg fter. granter. —

märker emellertid åren 1920 och 1921. Under de därpå följande åren sjönk nativiteten så gott som oavbrutet fram till år 1935, varefter en svag ökning gör sig märkbar. Dödligheten har även nedgått, ehuru ej i lika hög grad som nativiteten. Det allmänna dödlighetstalet (d. v. s. antalet döda på 1 000 av medelfolkmängden) har sjunkit från 18*27 under perioden 1871—1880 till 12 07 under perioden 1921—1930. Under 1930-talet märkes en ytterligare nedgång i dödligheten.

20 Då nativiteten nedgått starkare än dödligheten, har den naturliga folkökningen starkt avtagit. Nativitetsöverskottet år 1935, 2 09 %o, är det lägsta relativtalet sedan 1810. Under perioden 1871—1880 uppgick det årliga nativitetsöverskottet till 12 21 %>o. Någon utvandring av samma omfattning som under 1880-talet har icke ägt rum senare år. Utvandringen år 1923 var dock jämförelsevis betydande, vilket sammanhänger med den restriktiva invandringslagstiftning som påföljande år trädde i kraft i Amerikas förenta stater. Under åren 1931— 1936 förekom allenast en mycket obetydlig utvandring. Antalet emigranter höll sig under denna tid tämligen konstant i omkring 2 000 personer årligen. Någon invandring till Sverige av nämnvärd omfattning har under den tid ovan berörts icke förekommit. Under tiden 1921—1936 utgjorde antalet immigranter i medeltal för år omkring 6 000. Av det anförda framgår emellertid att i vad avser förhållandet mellan in- och utvandring en omsvängning ägt rum, i det att invandringen senare år — i motsats till vad tidigare i allmänhet varit fallet — erhållit större omfattning än utvandringen. Befolkningens fördelning på landsbygd och städer. Folkökningen från år 1920 till år 1936 faller såsom av tabell 2 framgår huvudsakligen på stäTab. 2. Folkmängden och dess förändringar i städer och på landsbygd. Åren 1920—1936.

Vid slutet av år

Folkmängd (i 1000-tal)

ökning eller minskning (—] Absolut (i 1 000-tal)

På 1000 invånare

Städer

Landsbygd

Städer

Landsbygd

1920 1921

1743-1 1 761-8

4 161-4

41-9

15-6

24-0

4 192-5

18-7

10-6

7-4

1813-2 1824-7

4174-3

51-4

811 -18-2

28-3

-4-4

4181-1

11-5

6-3

1847-4

4 188-8

22-7

7-7

12-3

1-6 1-8

1860-2

4193-4

1 887-2

6-3

6-9 14-4

-1-5

1 915-1 1 941-4

4187-1 4 172-8

12-8 27-0

4-6

27-9 26-3

- 14-3 - 9-0

14-6

-3-4

4 163-8

13-5

-2-2

1969-9

28-5

-13-6

14-5

-3-3

1995-9

4146-3

2 034-4

38-5

18-9

-0-9 -4-4

24-1

3-7

11-8

0-9

2 058-5 2 0730

4128-1 4 131-8

- 3-9 -18-2

13-0

14-5

2 102-1

29-1

6-8 7-6

6-9

4 138-6 4 131-0

2 136-9 2 187-0

4 113-7

4 079-9

50-1

1923 1924

1928 1929

Landsbygd 3-7

1-6

13-8

-17-3

16-3

-4-2

-33-8

22-9

-8-3

1-8

21 derna, medan folkmängden på landsbygden ett flertal år visar minskning. Folkmängden i städerna ökades sålunda från 17 milj. år 1920 till 2 2 milj. år 1936 eller med en halv milj. personer. Befolkningen på landsbygden har under samma tid nedgått med över 80 000. Folkminskningen på landsbygden torde till viss del sammanhänga med den inrikes omflyttning, som särskilt under konjunkturellt gynnsamma år går i riktning från jordbruksbygder till städer och industriområden. Till en del är den föranledd jämväl av inkorporeringar och stadsbildningar. Befolkningens åldersfördelning. Till belysande av folkmängdens fördelning på åldersgrupper äro vissa uppgifter härom sammanställda i tabell 3 för folkräkningsåren under tiden 1900—1930 samt åren 1925 och 1935. Då ur arbetsmarknadssynpunkt de arbetsföra åldrarna, till vilka i regel räknas åldrarna 15—65 år, äro av särskilt intresse, har i tabellen befolkningen uppdelats allenast på tre åldersgrupper omfattande åldrarna under 15 år, 15 till 65 år samt 65 år och däröver. Tab. 3. Folkmängden och dess fördelning på olika åldrar. Åren 1900—1935. Vid slutet av år

0—15 år

65—co år

Hela folkmängden

A b s o l u t (i 1 000-tal) 430 3 040 466 3 305 496 3 679 532 3 870 566 4 051 576 4 291

5136 5 522 5 904 6 053 6142 6 251

15—65 år

1900 1910 1920 1925 1930 1935

1666 1751 1729 1651 1525 1384

1900 1910 1920 1925 1930 1935

Rel£ itivt (i % a>t folkmäng den) 8-4 100-0 59-2 32-4 8-4 100-0 317 59-9 1000 8-4 62-3 29-8 1000 8-8 27-3 63-9 100-0 9-2 66-0 24-8 1000 9-2 68-7 22-1

Som av tabellen framgår undergick den yngsta åldersgruppen absolut sett någon ökning mellan åren 1900 och 1910. Från och med år 1920 till och med år 1935 har folkmängden inom denna åldersgrupp oavbrutet nedgått. Från att å r 1900 ha omfattat 32 % av hela folkmängden omslöt den yngsta åldersgruppen år 1935 blott 22 °/o. Den starkt minskade befolkningsnumerären i denna åldersgrupp sammanhänger naturligen med den sjunkande nativiteten. Befolkningen i de arbetsföra åldrarna samt i åldrarna över 65 år h a r däremot undergått en oavbruten ökning från år 1900 till år 1935. Tillväxten

i de arbetsföra åldrarna var från år 1920 större än ökningen av folkmängden i dess helhet. Från år 1925 till år 1935 var ökningen i dessa åldrar mer än dubbelt så stor som hela den samtidiga befolkningsökningen. År 1900 omfattade de arbetsföra åldrarna 592 % av hela folkmängden men år 1935 687 %. Den sammanlagda absoluta ökningen av folkmängden i denna åldersgrupp från år 1925 till år 1935 uppgick till 421 000 personer. Även den äldsta åldersgruppen har ökat. Från att år 1920 ha omfattat 8 4 % av hela folkmängden uppgick den år 1935 till 9 2 °/o. Tab. 4. Folkmängden i åldern 15—65 år och dess fördelning på olika åldrar. Tusental. Åren 1900—1935. 1 5 - 2 5 år

Vid slutet av år 15—20

25—65 år

20—25

Summa

25—35

35—45

45—55

55—65

Summa

2 335

2 613

2 762

2 937

3197 I tabell 4 har en mera detaljerad åldersfördelning verkställts av befolkningen i de arbetsföra åldrarna. Av tabellen framgår att befolkningen i åldersgruppen 15—20 år nådde sitt maximum år 1925 och att den därefter avtagit i omfattning. Även åldersgruppen 20—25 år visar en ehuru obetydlig minskning, dock först år 1935. Minskningen får ses i sammanhang med nedgången i nativiteten efter år 1910. övriga åldersgrupper förete däremot i allmänhet en oavbruten ökning från år 1900 till år 1935. Befolkningens fördelning på män och kvinnor i arbetsföra åldrar. Huru denna fördelning gestaltat sig under tiden 1900—1935 framgår av tabell 5, som jämväl anger antalet kvinnor mot 1 000 män. Tab. 5. Befolkningens fördelning på män och kvinnor i åldrarna 15—65 år. Åren 1900—1935. Vid slutet av år

Män (1 000-tal)

Kvinnor (1 000-tal)

Kvinnor mot 1000 män

1900 1910

1703 1883

1925 1930

2 060

1043 1035

23 År 1920 förelåg för befolkningen i de arbetsföra åldrarna ett kvinnoöverskott på omkring 90 000. Efter detta år ha såväl män som kvinnor ökat i antal. Då emellertid ökningen varit relativt svagare för kvinnorna än för männen, har överskottet på kvinnor nedgått. År 1935 utgjorde det sålunda blott 40 000. Per 1 000 män uppgick kvinnoöverskottet år 1935 endast till 18 mot nära 50 år 1920. Anledningen till minskningen i kvinnoöverskottet torde bl. a. vara att söka i ett ökat födelseöverskott för gossar samt en starkare ökning av medellivslängden för män än för kvinnor. Jämväl emigrationens successiva upphörande lär ha verkat i angiven riktning. Möjligen kan utvecklingen till en del även vara att tillskriva kvinnornas ökade deltagande i föi-värvsarbetet, varvid de kommit att utsättas för nya riskmoment, som de tidigare i stor utsträckning varit skyddade mot. Skillnaden mellan de båda könens dödlighet har sålunda särskilt under 1900-talets första decennier allt mer utjämnats. Befolkningens yrkesfördelning. För att belysa i vilken omfattning de fyra viktigare näringsgrenarna tjänat som försörjningskälla för befolkningen ha i tabell 6 sammanställts uppgifter för folkräkningsåren 1870—1930 om folkmängdens fördelning på dessa huvudgrupper av yrken. Tab. 6. Folkmängden och dess fördelning på huvudgrupper av yrken. Åren 1870—1930. Procent

Absolut (1 000-tal) Vid slutet av år

Allm. JordJord- Indu- Handel Allm. Indu- Handel tjänst bruk stri tjänst bruk stri och och och och och Summa och Summa med med hantsamsamfria fria binäbinä- hantverk färdsel yrken färdsel verk ringar ringar yrken

3 017

72-4

14-6

5-2

7-8

100-0

4 566

67-9

17-4

7-3

7-4

2 973

4 785

62-1

21-7

8-7

7-5

100-0

2 828

55-1

27-8

10-4

6-7

lOOO

2 697

5 522

48-8

32-0

13-4

5-8

100-0

2 596

2 066

5 904

44-0

15-2

5-8

100-0

2 417

39-4

35-7

18-2

6-7

100-0

Folkmängden inom jordbruket med binäringar undergick såsom av tabellen framgår under tiden 1870—1880 absolut sett en mindre ökning, vilken dock till följd av övriga näringsgrenars starkare expansion icke medförde någon samtidig ökning av jordbrukets relativa betydelse som försörjningskälla för befolkningen i dess helhet. Från år 1890 till år 1930 har folkmängden inom jordbruket undergått en oavbruten och kraftig minskning. Starkast var minskningen absolut sett mellan åren 1920 och 1930, då den utgjorde 179 000 personer. År 1870 var jordbruket försörjningskälla för

24 72 % av hela befolkningen, medan år 1930 endast 39 % vunno sin utkomst inom denna näringsgren. Inom såväl industri som handel och samfärdsel har under dessa år en stark expansion ägt rum. Folkmängden inom först nämnda näringsgren har sålunda kraftigt ökat från år 1870 till år 1930. Starkast var ökningen under decenniet närmast före sekelskiftet, då den uppgick till nära 400 000 personer eller mer än hela den samtidiga befolkningsökningen. Från år 1920 till år 1930 var ökningen betydligt svagare än under den föregående tiden. Av hela befolkningen voro 1870 14 % för sin utkomst beroende av industri. År 1930 utgjorde denna näringsgren försörjningskälla för omkring 36 °/o av befolkningen. ökningen av befolkningen inom handel och samfärdsel har starkast framträtt efter sekelskiftet. Mellan åren 1920 och 1930 uppgick den till i det närmaste samma antal, som hela den genomsnittliga folkökningen. Under det att år 1870 omkring 5 % av hela folkmängden vunno sin försörjning inom handel och samfärdsel, utgjorde motsvarande procenttal år 1930 18. Näringsgruppen allmän tjänst och fria yrken har visserligen under förevarande tidsperiod absolut sett undergått någon ökning, men dess relativa betydelse som försörjningskälla för befolkningen h a r för tiden fram till år 1920 minskats. Efter detta år har någon ökning inträtt även i denna grens relativa betydelse. Det anförda torde ge vid handen, att industrin fram till år 1920 absorberat icke blott en del av det tillskott på arbetskraft, som arbetsmarknaden erhållit, utan även i stor utsträckning den arbetskraft jordbruket avlämnat. Förtiden därefter synes en annan utveckling ha gjort sig gällande. Siffrorna för år 1930 antyda nämligen, att den avgång av arbetskraft från jordbruket, som ägt r u m från år 1920 till år 1930, väsentligen sökt sig väg till andra näringsområden än det industriella, företrädesvis till handel och samfärdsel.

Näringslivets utveckling.

Jordbruk. Ett lämpligt mått på jordbrukets produktionsvolym erbjuder antalet skördeenheter. Uppgifter h ä r o m för åren 1920—1936 äro sammanställda i tabell 7. Tab. 7. Jordbrukets avkastning i 1 000 milj. skördeenheter.

Åren 1920—1936.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

7-9

7-8

7-5

7-8

7-2

8-7

8-4

8-3

8-5 8-7 8-9 8-4 9-4 8-5 8-9 9-1

8-8

Jordbruket har som av tabellen framgår sedan år 1925 genomsnittligt givit en rikare avkastning än under åren 1920—1924. 1925 års skörd betecknades på sin tid som rekordartad. Då den odlade arealen ökat betydligt sva-

25 gare än skörden — åkerarealen visar t. o. m. efter år 1925 en minskning — har produktiviteten per arealenhet stegrats. Denna stegring har väsentligen möjliggjorts genom vidgad användning av maskinell utrustning samt införandet av förbättrade metoder och utsäden. Industri. Vissa uppgifter rörande den industriella produktionsvolymen åren 1920—1936 ha i indextal sammanställts i tabell 8. Uppgifterna ha erhållits genom den för utredningens räkning inom kommerskollegium företagna kompletteringen av de tidigare för arbetslöshetsutredningen verkställda beräkningarna rörande bl. a. industrins produktion (jfr sid. 11). Till grund för produktionsvolymens beräkning ligger produkternas värde uttryckt i 1913 års priser. Tab. 8. Industrins produktionsvolym.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

100 103 113 117 123 139 138 133 126 133 161 176 189

Den industriella produktionsvolymen minskades under inflytande av fredskrisen år 1921 med nära V*. Åren 1922—1929 kännetecknas av en omfattande expansion. Redan år 1923 uppgick produktionen till samma volym som 1920. Ökningen från år 1924 till år 1929 uppgår till 39 °/o. Världskrisen medförde en ny nedgång i produktionsvolymen under åren 1930— 1932. Då bottenläget nåddes sistnämnda år, var produktionen dock alltjämt mera omfattande än år 1928. En återhämtning ägde rum under de därpå följande åren. Det kan förtjäna anmärkas, att produktionsvolymen åren 1933—1936 ökade med mer än 40 %>. Produktionsvolymen låg sistnämnda år 89 % över 1924 års nivå. Utrikeshandel. Några officiella uppgifter rörande den årliga inrikeshandeln föreligga icke. Det sammanlagda värdet av handeln med utlandet åren 1920—1936 framgår av tabell 9. Det bör observeras, att någon hänsyn icke tagits till under dessa år inträffade prisförskjutningar. De starka prisförskjutningarna i samband med fredskrisen försvåra ett bedömande av förändringarna i utrikeshandelns omfattning under början av 1920-talet. Uppgifterna för dessa år kunna dock, om de tolkas med försiktighet, ge en uppfattning om utvecklingen. Från år 1924 till år 1929 steg värdet av utrikeshandeln med omkring 900 milj. kr. eller 34 %>. Världskrisen medförde en starkt minskad utrikeshandel. Först år 1934 inträffade ånyo en mera påtaglig ökning, vilken fortsatte jämväl åren 1935 och 1936. Handelsomsättningens värde låg dock år 1936 alltjämt under 1929 års nivå. Ett väsentligt hinder för ett starkare uppsving av utrikeshandeln har naturligen varit den i skilda länder under senare tid strängt tillämpade restriktiva handelspolitiken. Utrikeshandelns totala volym torde emellertid ha undergått en starkare ökning än de anförda siffrorna antyda. Det under stör-

26 Tab. 9. Värdet av handeln med utlandet (summan av in- och utförsel). Åren 1920—1936. Absoluta tal (1000 milj. kr.)

Å r

Index (1924 = 100)

5-6

2-4

208 88

2-3

84 Å r

Absoluta tal (1 000 milj. kr.)

Index (1924 = 100)

3-2

1931 1932

2-5

95 78 81

2-4

2-1 2-2

2-7

2-6

1925 1926

2-8

2-9

3-1

103 117

3-2

1928 1929

3-3

3-6

134 Tab. 10. Registrerade automobiler. Tusental. Åren 1920—1936.

Å r

Personautomobiler

Omnibusar

Summal

Lastautomobiler Antal

1920 1921

1 Index 1924 = 100

21-3

30-4

37-8

0-7

11-9

39-9 50-5

64 80

46-6

l-o

15-2

62-8

59-1

1-3

19-2

79-6

70-5

1-6

22-5

94-8

127 151

81-5

1-8

26-2

109-9

94-3

30-7

99-1

34-6

127-7 136-8

2-2 2-5

103-7 105-3

2-8

38-1

145-3

3-2

40-6

149-4

101-8

3-4

39-9

146-9

238 234

1933 1934

98-9

3-5

3-6

38-6 41-1

143-9

102-1

149-8

109-1

159-1

119-3

3-9 4-2

41-8

44-6

173-3

276 Specialautomobiler här även inräknade.

27 re delen av förevarande tidsperiod fortgående prisfallet har nämligen tenderat att sänka värdet mätt i pengar. En viss ledning för bedömande av handelsomsättningen lämna även uppgifterna om utförseln av de viktigare exportvarorna, såsom järnmalm, trävaror och pappersmassa. Angående utförseln av nämnda varor äro vissa uppgifter meddelade i nästföljande kapitel (se sid. 63, 114, 122). Samfärdsel. Landtransport. Automobilismens genombrott och starka tillväxt erhåller en viss belysning av uppgifterna om antalet registrerade automobiler. Uppgifter härom för åren 1920—1936 ha sammanställts i tabell 10. Hela antalet registrerade automobiler utgjorde år 1920 omkring 21 000 samt år 1936 173 000. Under denna tid har sålunda det registrerade automobilbeståndet mer än åttadubblats. Åren 1932 och 1933 skedde dock en minskning i antalet registrerade automobiler, som likväl ej alls berörde omnibussarna, vilka tvärtom visade fortsatt ökning. Ett uttryck för järnvägsdriftens omfattning utgör den officiella järnvägsstatistikens uppgifter om antalet vagnaxelkilometer samt antalet tonkilometer. Med en tonkilometer förstås transporten av ett ton gods en kilometer samt med en vagnaxelkilometer varje kilometer som en vagnaxel genomlupit. Vissa uppgifter härom återfinnas i tabell 11. Tab. 11. Trafiken å järnvägarna. Åren 1920—1936. Vagnaxelkilometer å egen bana

År

Tonkilometer å avgiftspliktigt gods

Antal (i milj.)

Index (1924 = 100)

Antal (i milj.)

Index (1924 = 100)

106 83 88 94 100

3 287

103 74 86 90 100

103 108 115 108 128

3 447 3 575

125 114 101 101 116

4 255

3 344

133 109 78 79 105

127 138

3 885 4 542

121 142

1921 1922

1926 1927

1708 1814

2 015

1930 1931

2 003

2 189

2 371 2 730 2 877 3192

3 932 3133 4 586

3 465 2 497 2 517

108 112 123 98 144

28 I stort sett utmärkas åren 1920—1936 av ökad järnvägstrafik, ehuru omfattningen under krisåren visar nedgång. Till belysande av utvecklingen i fråga om post samt telefon och telegraf ha vissa uppgifter för åren 1920—1936 sammanställts i tabell 12. Tab. 12. Antal postförsändelser, telefonsamtal och telegram (i milj.). Åren 1920—1936. År

Postförsändelser

Telefonsamtal

År

Postförsändelser

Telefonsamtal

8-4

6-3

1921 1922

6-8

607 644

5-9 5-2

6-3 6-3

1931 1932 1933

5-0

6-3

5-0

6-4

5-1

1928 1929

695 719

6-5 6-6

6-6

1923 1924

Antalet postförsändelser har från år 1920 till år 1936 ökats med mer än 7». En än starkare ökning har antalet telefonsamtal undergått under samma tid. Antalet avsända telegram har däremot under ifrågavarande period minskat. Sjötransport. Uppgifter rörande handelsflottans storlek finnas meddelade i den officiella sjöfartsstatistiken. Förefintliga uppgifter rörande olika fartygskategoriers nettotonnage för åren 1920—1936 ha sammanställts i tabell 13. Uppgifterna i tabellen avse uteslutande registrerade fartyg, d. v. s. fartyg mätande 20 nettoton eller mera. Segelfartygens betydelse har såsom naturligt under tidsperioden starkt minskat. Ång- och motorfartygens nettotonnage har från år 1924 till år 1936 ökat med 19 %>. Anmärkas må dock, att handelsflottans sammanlagda nettotonnage sedan år 1932 varit statt i minskning. Husbyggnadsverksamhet. Lämpliga uppgifter till bedömande av de förändringar husbyggnadsproduktionen undergått under olika år äro svåra att erhålla. En viss ledning för bedömande av utvecklingen lämna dock de av socialstyrelsen i Sociala meddelanden publicerade uppgifterna rörande antalet nytillkomna bostäder i städer och stadsliknande samhällen. Vissa av dessa uppgifter avseende åren 1925—1936 ha sammanställts i tabell 14. Bostadsproduktionen i städer och stadsliknande samhällen har från år 1925 till år 1936 mer än fördubblats. Världskrisen medförde en viss ned-

29 Tab. 13. Handelsflottans storlek. Ång- och motorfartyg År Nettoton (1 000-tal)

Åren 1920—1936. Ej använt tonnage i % av nettotonnaget

Segelfartyg Nettoton

Index (1924 = 100)

(1 000-tal)

1-2

12-3

1922 1923

766 824

2-9 1-7

1-6

1925 1926

1-1

1-1 1-2

1928 1929

0-6

0-7

1-2

1931 1932

4-7

7-5

1127 1074

132 126

2-2

•

08 0-5

gång i byggnadsverksamheten, som ytterligare skärptes genom den år 1933 utbrutna byggnadskonflikten. Redan år 1934 visar byggnadsverksamheten åter ökad omfattning. Tab. 14. Bostadsproduktionen i städer och stadsliknande samhällen. Åren 1925—1936.1

1 Antal tillkomna eldstäder

£ P e r 10000 invånare

1931 1932

59 298

52 738

40 207

46 668

46 381

76 662

59 502

86 905

316 352

År

Antal tillkomna eldstäder

Per 10 000 invånare

År

43 515

43 875

1928 Antalet i tabellen redovisade orter utg ir för år 1925 273, för år 1926 294 och för de följande åren 296.

30 Vägbyggnadsverksamhet. Till belysande av förändringarna i vägbyggnadsverksamheten ha i tabell 15 uppgifter sammanställts rörande de allmänna vägarnas längd åren 1920—1936. Tab. 15. De allmänna vägarnas längd. Åren 1920—1936. Km

Index (1924 = 100)

År

Index (1924 = 100)

65 276

65 807

95 95 96 98 100

1930 1931

76 203 77 056

78 000 79 566

110 112 113 115 118

År

66 444

67 745

69 025

1925 1926

73 472

69 950

75 095

101 103 106 107 109

1933 1934 1935 1936

81164 82 843 84 979

120 123

Vägbyggnadsverksamheten har i samband med bilismens genombrott kraftigt ökats. De allmänna vägarnas längd har från år 1920 till år 1936 ökats med inemot Vs. En framställning av näringslivets utveckling borde även omfatta de förändringar, som sysselsättningen och arbetskraftens produktivitet inom de olika näringsgrenarna undergått. Då emellertid årliga uppgifter till belysande av dessa förändringar huvudsakligen föreligga blott för industrin samt utvecklingen inom denna i skilda hänseenden närmare behandlas i nästföljande kapitel, har någon redogörelse i förevarande avseenden omfattande näringslivet i dess helhet ej ansetts böra här lämnas. Dock har det synts befogat att i detta sammanhang beröra förändringarna i antalet yrkesutövare inom de viktigare näringsgrenarna. För åren 1920,1930 och 1936 belysas dessa förändringar i vad avser jordbruk med binäringar, industri och hantverk, handel och samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken av tabell 16. Uppgifterna för åren 1920 och 1930 äro hämtade ur de allmänna folkräkningarna nämnda år och hänföra sig sålunda till årets slut, medan uppgifterna för år 1936 äro framräknade på grundval av uppgifter från 1936 års partiella folkräkning, som hänförde sig till mars 1936 och omfattade omkring Vs av befolkningen. Inom gruppen jordbruk med binäringar, vilken jämväl omfattar hemmavarande anhöriga över 15 år, har som synes antalet yrkesutövare mellan åren 1920 och 1936 minskats; minskningen var avsevärt starkare åren efter 1930 än därförut. Samtliga övriga grupper förete ett ökat antal yrkesutövare. Procentuellt starkast var ökningen inom allmän tjänst och fria

31 Tab. 16. Antal yrkesutövare inom vissa näringsgrenar.

Åren 1920, 1930 och 1936.

År

Jordbruk med binäringar

Industri och hantverk

Handel och samfärdsel

Allmän tjänst och fria yrken

Summa

1 058 351

808 241

371 291

144 769

2 382 652

1040 793

926 999

511 066

184 139

2 662 997

998 783

988 310

541 782

238 430

2 767 305

yrken samt handel och samfärdsel, där den uppgick till omkring Va resp. något mindre än V2 av antalet år 1920. Även inom industrin visar antalet yrkesutövare en betydande ökning. År 1936 sysselsatte sålunda denna näringsgren 988 000 yrkesutövare mot 808 000 år 1920. C.

Löneutvecklingen.

Löneutvecklingen för vissa arbetargrupper åren 1920—1936 framgår av tabell 17, vari sammanställts indexserier för den nominella sommardaglönen inom jordbruket för manliga daglönare i egen kost, medelförtjänsten per dag inom skogsbruket under vintern för huggare samt den genomsnittliga löneinkomsten per dag inom industri, byggnadsverksamhet, allmän tjänst samt handel och samfärdsel m. m. Uppgifterna grunda sig på vissa i Lönestatistisk årsbok förefintliga löneserier. Som bas för indexserierna har valts nominaldaglönen inom jordbruket år 1924. Tab. 17. Nominaldaglönens förändringar inom jordbruk, skogsbruk samt industri, byggnadsverksamhet, allmän tjänst, handel och samfärdsel m. m. Åren 1920—1936. Index: Jordbruksarbetarlönen 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

196 141 105 99 100 99 99 98 98 99 98 95 92 90 91 94 101 223 104 109 114 110 112 110 110 108 115 108 97 92 98 102 104 130 Industri etc. 248 246 179 171 172 176 179 179 181 187 194 191 189 182 183 189 189

Jordbruk

Skogsbruk

Den kraftiga lönestegringen under inflationsåren efterträddes under deflationskrisen av betydande lönereduktioner åren 1921 och 1922. Dessa drabbade emellertid såsom av tabell 17 framgår jordbruk och skogsbruk väsentligt kraftigare än industrin. Den redan förefintliga skillnaden i lönehänseende mellan å ena sidan jordbruk och skogsbruk samt å andra sidan industrin skärptes härigenom. Denna lönesplittring ökades sedermera ytterligare genom att industrilönerna, oaktat det föregående allmänna prisfallet, stegrades åren 1925—1930, medan jord- och skogsbrukslönerna förhöllo sig i huvudsak oförändrade. Industrilönerna voro år 1930 ungefär dubbelt så höga som jord- och skogsbrukslönerna. Under världskrisen inträffade en ny men mindre lönesänkning för samtliga grupper. Under återhämtningsåren höjdes lönerna åter. Under perioden 1924—1936 har differensen mel-

lan jordbrukets lönenivå och industrins ökats från 72 till 88 °/o. Mellan skogsbruket och industrin har en viss mindre utjämning skett, i det lönespänningen minskat från 62 till 59 °/o. Anmärkas må, att under tiden när mast efter år 1936 lönerna inom såväl jordbruket som framförallt skogs bruket undergått jämförelsevis betydande höjningar. För att rätt kunna bedöma innebörden av löneutvecklingen kräves en överblick av de förändringar nominallönen undergått i förhållande till såväl priset på nödvändiga konsumtionsvaror som priserna på råvaror i allmänhet och priset på andra produktiva hjälpmedel. Erforderliga uppgifter härutinnan kunna vad den egentliga industrin angår, d. v. s. med uteslutande av arbetare inom allmän tjänst, byggnadsverksamhet och samfärdsel e t c , lämpligen erhållas genom omräkning av dels årslönen med socialstyrelsens levnadskostnadsindex dels ock timlönen, vilken närmast utgör en prestationslön, med kommerskollegii index på råvaror resp. industriprodukter. Dylika indexserier avseende löneinkomsten för manliga arbetare inom den egentliga industrin åren 1920—1936 ha sammanställts i tabell 18. Tab. 18. Arbetslönernas och arbetskostnadernas förändringar. M a n l i g a tare inom den egentliga industrin. Åren 1920—1936. 1924 = 100.

arbe-

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 19311932 1933 1934 1935 1936

Löneinkomst: per timme 151 145 103 100 103 105 105 107 109 112 112 109 108 108 109 110 per år 145 129 97 100 103 105 108 104 112 113 108 101 102 107 110 113 Reallön per år 95 94 87 100 102 107 110 106 115 121 119 113 116 122 123 125 Löneinkomst per timme omräknad med: industriproduktindex 101 93 95 100 104 110 113 115 121 133 150 151 151 148 149 146 råvaruindex 112 105 101 100 100 111 114 111 121 143 157 150 151 147 145 142

Den reala årsinkomsten för industriarbetare har som tabellen utvisar ökats under åren 1924—1930. Reallönen steg sålunda under dessa år med 21 °/o. Samtidigt har emellertid löneinkomsten per timme i jämförelse med industriproduktindex stegrats med 33 °/o samt i relation till råvaruindex med 43 °/o. Löneutvecklingen h a r sålunda varit något olika ur arbetsgivar- och arbetarsynpunkt. Av intresse vid ett studium av löneutvecklingen för arbetarna är jämväl de avtalsrörelser som under senare år ägt rum. Från socialstyrelsen har utredningen erhållit en promemoria med summariska uppgifter rörande de väsentliga resultaten av avtalsrörelserna inom vissa betydelsefullare näringsgrenar under åren 1924—1937. Denna promemoria återfinnes i bil. G (sid. 535). Löneutvecklingen för den privatanställda förvaltningspersonalen (teknisk personal och kontorspersonal) under åren 1920—1936 belyses genom tabell 19, i vilken indexserier med ledning av Lönestatistisk årsbok sammanställts för nominallön och reallön. Vid beräkningarna har hänsyn tagits till de anställdas fördelning på olika dyrortsgrupper.

33 Tab. 19. Lönenivåns förändringar för privatanställda (förvaltningspersonal o. dyl.) Åren 1920—1936. 1924 = 100 *. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 192» 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

119 119 107 101 100 100 97 97 96 95 93 94 92 90 90 89 89 77 8fi 96 99 100 99 98 99 98 98 99 102 102 103 101 99 98

Rpnllnn n e r å r 1

Indextalen äro beräknade på grundval av personalens sammansättning år .935 med hänsyn till fördelningen på dyrortsgrupper.

Penninglönen för den privatanställda förvaltningspersonalen, vilken lön under inflationsåren starkt stegrades, h a r som synes åren närmast därefter undergått jämförelsevis betydande reduktioner. Åren 1924—1936 observeras en sakta tillbakagång av penninglönen. Index för år 1936 ligger sålunda omkring 11 enheter under siffran för år 1924. Den sänkning av medellönen siffronia för dessa år utvisa torde emellertid till stor del bero på förändrad sammansättning hos det personalbestånd, som omfattas av lönestatistiken, i det att inslaget av sådan personal, vilken utför enklare arbeten, undergått ökning. Den vidgade användningen av dylik personal — till ej oväsentlig del kvinnlig — synes bl. a. sammanhänga med den förenkling i arbetsmetoderna, som blivit en följd av den inom flertalet verksamhetsområden fortgående rationaliseringen. Till den påvisade sänkningen av medellönen för privatanställda lär även ha bidragit det förhållandet, att tillskottet till lönestatistiken av uppgiftslämnare på senare år i förhållandevis stor utsträckning utgjorts av mindre företag. Den reala lönen h a r enligt tabell 19 blott obetydligt förändrats sedan år 1924.

A r b e t s m a r k n a d e n s utveckling.

Till belysande av utvecklingen å arbetsmarknaden kunna lämpligen användas uppgifterna angående arbetslösheten inom fackföreningarna, socialstyrelsens konjunktursiffror och uppgifterna om antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser. Uppgifter härom avseende åren 1920—1936 ha sammanställts i tabell 20. I tabellen h a därjämte till jämförelse intagits uppgifter u r statens arbetslöshetskommissions statistik rörande antalet anmälda hjälpsökande. Utvecklingen å arbetsmarknaden torde främst ses mot bakgrunden av de förändringar näringslivet undergått. Under åren 1920—1936 erhöll detta i hög grad sin prägel av de båda stora kriser, som då inträffade. Under inflytande av fredskrisen 1920—1923 nedgick sålunda såväl den industriella produktionsvolymen som arbetarantalet inom industrin avsevärt. Samtidigt sjönk utrikeshandelns värde i betydande grad. Återhämtningen inom näringslivet ger sig dock till k ä n n a redan år 1922. Fram till år 1924 stegrades därpå den industriella produktionsvolymen hastigt. Utvecklingen åren 1925 —1930 k a n med hänsyn till såväl näringslivets produktionsvolym som det 3—388613.

II.

34 T a b . 20. S o c i a l s t y r e l s e n s k o n j u n k t u r s i f f r o r . Antal a n s ö k n i n g a r p e r 100 lediga p l a t s e r vid d e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n . A r b e t s l ö s h e t e n i n o m f a c k o r g a n i s a tionerna i procent. Totala antalet hjälpsökande arbetslösa, årsmedeltal. Å r e n 1920—1936.

År

1 ArbetslösSocialstyrel- Antal ansök- heten inom ningar per sens konjunkfackorgani100 lediga tursiffror sationerna platser Procent

Totala antalet hjälpsökande arbetslösa Årsmedeltal

3-30

5-4

1-98

26-6

2-63

22-9

115 000 l 80 500

3-14

12-5

26 450

3-04

10-1

9 241

3-04

11-0

14 882

12-2

16 850

3-08 3-19

12-0

19 229

3-31

10-6

16 661

3 42

10 212

11-9

13 723

2-61

16-8

46 540

2-41

22-4

113 906

2-75

164 054

3-50

18-0

114 802

3-68

3-85

365 262

15-0

12-7

35 601

Medeltal av ungefärliga siffror för ti den okt.—dec. 1921.

sysselsatta arbetarantalet betecknas som i stort sett tillfredsställande. Ett omslag i denna utveckling inträffade år 1931 i samband med att verkningarna av världskrisen begynte göra sig gällande i vårt land. År 1932 nådde industrins produktion ett bottenläge. Antalet sysselsatta industriarbetare minskades starkt och korttidsarbete förekom i ökad utsträckning. Under senare hälften av år 1932 och de följande åren steg såväl produktionens omfattning som arbetarantalet. Förändringarna i arbetstillgången åren 1920—1936, sådana desamma återspeglas i socialstyrelsens konjunktursiffror, överensstämma ganska väl med ovan lämnade skildring av näringslivets utveckling. Siffrorna tyda visserligen på en viss återhållsamhet i industrins efterfrågan på arbetskraft framförallt åren 1924—1926, men den genomsnittliga siffran för arbetstillgången sjönk icke något av åren under läget »medelgod». I stort sett förlöpte utvecklingen å arbetsmarknaden under åren 1920— 1936 parallellt med utvecklingen inom näringslivet. Sålunda ledde fredskrisen till en betydande ökning av arbetslösheten inom fackföreningarna åren

35 1'921 och 1922, vilken ökning motsvarades av en stark stegring i antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser. Enligt fackföreningarnas statistik nådde arbetslöshetsprocenten sin högsta höjd, 343 °/o, i januari 1922. Även världskrisen medförde såväl ökad arbetslöshet inom fackföreningarna som stegring av antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser åren 1930—1933 samtidigt som antalet hos arbetslöshetskommissionen anmälda hjälpsökande under dessa år kraftigt sprang upp. Efter världskrisen minskade arbetslösheten i hög grad, ehuru ej i samma mån som produktionen steg. Vad beträffar tiden mellan de båda kriserna följer emellertid arbetsmarknaden en något annan utvecklingslinje än näringslivet. Sålunda visa åren 1925—1926, oaktat den industriella expansionen dessa år, en ökning av arbetslösheten inom fackföreningarna ävensom en stegring i antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser inom arbetsförmedlingen, ökningen i arbetslösheten under sistnämnda år var dock betydligt svagare än under krisåren. Arbetslöshetsprocenten inom fackföreningarna steg nämligen mellan åren 1924 och 1926 blott från 101 till 122 °/o. Den samtidiga ökningen i antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser var från 177 till 212. Då som nyss framhållits den industriella produktionsvolymen under dessa år ökades, sammanhänger den förevarande stegringen i arbetslösheten av allt att döma med den rationalisering, som under denna tid fortgick inom industrin och som väsentligen tog sig uttryck i en ökad mekanisering.

Arbetsmarknadens säsongvariationer.

Förhållandena på arbetsmarknaden erhålla sin prägel jämväl av de säsongmässiga variationer i arbetstillgången, som orsakas av klimatologiska förhållanden, modeväxlingar o. dyl. I särskilt hög grad påverkas jordbrukets arbetsmarknad av årstiderna. Den egentliga högsäsongen omfattar i allmänhet juli—augusti och eventuellt även september månader. Det ökade behovet av arbetskraft denna tid tillgodoses i betydande utsträckning genom anlitande av tillfällig arbetskraft. Jordbrukets efterfrågan på årsarbetare har under senare tid starkt minskats, något som bidragit att stärka de säsongmässiga variationerna i efterfrågan på arbetskraft. För skogsbruket infaller huvudsäsongen i motsats till flertalet andra näringsgrenar under vintermånaderna, då utstämpling, avverkning och framforsling av timmer äger rum. Ur arbetsmarknadssynpunkt intar skogsbruket en dominerande ställning för befolkningen i det stora industriskogsområdet i Norrland, Dalarna och Värmland. Arbetet i skogarna är emellertid även i södra och mellersta Sverige av betydande omfattning. Skogsbrukets starkt ökade efterfrågan på arbetskraft under vintermånaderna har väsentligen tillgodosetts därigenom, att lantarbetarbefolkningen och den självägande jordbrukarbefolkningen begagnat sig av de möjligheter till extra arbetstillfällen, som skogsbruket under denna tid erbjudit. Skogsarbetet har emellertid ten-

36 derat att utveckla sig till ett självständigt yrke sysselsättande en fast skogSarbetarkår, vilket i sin tur medfört att de tidigare extra arbetstillfällena inom skogsbruket minskat i betydelse. Även det industriella näringslivet kännetecknas i stor utsträckning av markerade arbetssäsonger. Inom sådana industrier som sågverk samt tegeloch råsockerbruk röner arbetstillgången inflytande av den av naturförhållandena bestämda tiden för råvarornas framforsling. Inom andra industrier åter såsom sömnads- och konstgödningsfabriker är arbetstillgången beroende på försäljningssässongerna. Sjöfarten och i samband därmed utrikeshandeln och exportindustrierna äro vidare beroende av tiderna för kusternas isläggning. En utpräglad säsongkaraktär kännetecknar byggnadsverksamheten. Högsäsongen omfattar här månaderna april—november. För viss del av byggnadsämnesindustrin infaller arbetssäsongen under sommarmånaderna. Vid snickerifabrikerna brukar arbetstillgången stegras under årets tredje kvartal, då en ökad efterfrågan på inredningsarbeten till bostadsbyggen gör sig gällande. För gummivarufabrikerna inträffar som regel en rikligare arbetstillgång under vintern. Jämförelsevis oberoende av de säsongmässiga växlingarna i arbetstillgången äro sådana industrigrenar som malmbrytning och metallindustri samt livsmedelsindustri. Vid bryggerierna plägar dock en rikligare arbetstillgång ge sig till känna under inflytande av den ökade konsumtionen under sommarmånaderna och julhelgen. Samma är ock förhållandet vid bagerier och chokladfabriker. De säsongmässiga förändringarna i den industriella efterfrågan på arbetskraft medföra naturligen antagande och avskedande av arbetskraft i ökad utsträckning. Växlingarna i arbetstillgången utjämnas dock i viss grad av lagerhållningen, vare sig densamma omhänderhas av industriföretagen själva eller grosshandeln och minuthandeln. I vad mån rationaliseringen inom industrin genom noggrannare planering och rationellare tillverkningsmetoder kan ha verkat utjämnande på säsongvariationerna låter sig svårligen utrönas. De år från år försiggående förändringarna i säsongvariationernas styrka röna nämligen inflytande av skilda faktorer och stå bl. a. även i visst samband med konjunkturutvecklingen. En ökad arbetstillgång kan sålunda medföra icke blott en ökad efterfrågan på arbetskraft utan även en förlängning av arbetssäsongen. Detta förhållande belyses i viss mån av svenska arbetsgivareföreningens uppgifter om storleken av industrins arbetarstam olika månader under åren 1924—1936. De säsongmässiga variationernas styrka voro sålunda åren 1924—1929 samt 1934—1936 genomsnittligt svagare än krisåren 1930—1933. Åren 1934—1936 företedde emellertid svagare säsongvariationer än perioden 1924—1929. I utvecklingen kan med hänsyn härtill möjligen spåras en viss tendens till utjämning av säsongvariationernas styrka. Om och i vad m å n rationaliseringen bidragit till denna tendens synes ej möjligt att fastställa.

KAPITEL

III.

Resultaten av de statistiska undersökningarna. A.

U t v e c k l i n g e n i n o m industrin i d e s s helhet.

Förändringar i produktionens omfattning samt i arbetskraftens produktivitet och antal. Utvecklingen inom industrin åren 1920—1936 i fråga om produktionsvolym samt antal arbetstimmar, arbetarantal och installerad drivkraft (för omedelbar drift använda motorers styrka i antal effektiva hästkrafter) ävensom produktion per arbetstimme framgår av indextalen i tabell 21. I kap. I har redogörelse lämnats för de ofullständigheter i det förevarande statistiska materialet, vilka inverka störande på direkta jämförelser mellan indextalen för å ena sidan produktionsvolymen samt å andra sidan arbetstimmarna, arbetarantalet och i viss mån även den installerade drivkraften. Försiktighet är sålunda av nöden, då det gäller att draga slutsatser av beräkningarna om produktionen per arbetstimme. De därutinnan framkomna siffrorna lära emellertid kunna ge en bild av de stora dragen i utvecklingen. Tab. 21. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och inp stallerad drivkraft (D) samt produktion per arbetstimme (x*)' Industrin i dess helhet.

Åren 1920—1936. 1924=100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At

A D P At

88 108 110 92

68 75 86 91

80 80 86 91

88 100 103 113 117 123 139 138 133 125 133 161 176 189 90 100 101 106 109 113 120 119 108 98 99 115 126 134 94 100 103 107 108 116 119 120 113 105 103 116 124 131 95 100 104 109 114 121 126 132 141 141 143 150 158 167

82 92 100 99 100 102 106 107 109 115 116 123 128 135 140 140 141

Produktionsvolymen inom industrin har under åren 1920—1936, bortsett från de bakslag som de båda stora kriserna föranledde, undergått en kontinuerlig och kraftig ökning. Från år 1924 till år 1936 har den nära fördubblats. Jämväl den inom industrin använda arbetskraften, mätt i såväl antalet arbetstimmar som antalet sysselsatta arbetare, har under sistnämnda tid ökat. Denna ökning har dock varit väsentligt svagare än den samtidiga

38 Index 200 Skala A-CQ

Skala D

År 1920 21

Produktionsvolym Antal arbetare Produktion per arbetstim me Arbetslöshet inom fackorganisationerna

Index: 1924-100 J

1936 Diagram 1. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion'per arbetstimme enligt industristatistiken samt arbetslöshet inom fackorganisationerna. Åren 1920—1936.

produktionsökningen. Sålunda ökade antalet arbetstimmar med 34 % och arbetarantalet med 31 °/o. Detta innebär en stegring under perioden av produktionen per arbetstimme, d. v. s. produktiviteten. Då styrkan av den installerade drivkraften mellan åren 1924 och 1936 visar en jämförelsevis stark ökning, nämligen med 67 °/o, är det tydligt, att den under perioden inträffade produktivitetsstegringen till en del sammanhänger med ökad mekanisering. Även andra åtgärder i rationaliserande syfte, såsom produktion i större skala, standardisering, bättre tillverkningsplanering, med ledning av arbetsstudier förbättrade arbetsmetoder e t c , ha emellertid i icke oväsentlig grad medverkat till den stegrade produktiviteten. Utvecklingen åskådliggöres i ovan intagna diagram 1, vari jämväl återges de förändringar, som under åren 1920—1936 inträffat beträffande arbetslöshetsprocenten inom fackorganisationerna. De starkaste sprången i produktivitetsutvecklingen föreligga som synes åren 1921, 1922, 1926, 1929 och 1931—1934; de övriga åren företer produktiviteten ett någorlunda stabilt läge. Relativt starkast var stegringen av produktiviteten åren för fredskrisen och världskrisen. I jämförelse med år 1920

39 stegrades produktiviteten sålunda de två påföljande åren med c:a 22 °/o; åren 1931—1934 uppgick stegringen till 21 °/o över 1930 års nivå. Det anförda torde ge vid handen, att de båda kriserna utlöst ökad aktivitet i syfte att förbättra industrins produktivitet. Sättes produktionen inom industrin i relation till antalet invånare i landet under åren 1920—1936 och anges härvid resultaten i indextal med 1924 som basår erhållas följande siffror. 1920 90

1922 81

1924 100

1926 112

1929 137

1932 122

1934 155

1936 182

Vid siffrornas bedömande bör uppmärksammas, att det h ä r är fråga allenast om den industriella produktionen. Till övrig produktiv verksamhet har hänsyn ej tagits liksom ej heller till omfattningen av import och export. De under perioden stigande talen behöva sålunda icke ange, att varuförsörjningen per individ stigit. Däremot torde de visa industrins vidgade betydelse för folkförsörjningen. I viss mån sammanhänger denna utveckling med att under perioden skett en övergång från tillverkning i hemmen eller annan hantverksmässig hantering till industriell produktion. Den industriella produktionen per invånare har, bortsett från driftsinskränkningarna under de båda kriserna, starkt ökats. Arbetslösheten inom fackorganisationerna stegrades avsevärt år 1921 och var år 1922 alltjämt av betydande omfattning. Det följande året inträffade en snabb återhämtning. Denna som i viss mån fortsatte jämväl under år 1924 efterföljdes emellertid under åren 1925 och 1926 av en sakta ökning av arbetslösheten. Därefter förbättrades arbetslöshetsläget oavbrutet fram till år 1930. Den visserligen svaga men fullt tydliga arbetslöshetsvågen åren 1925 och 1926 fortgick sålunda parallellt med en ökning av den industriella produktionsvolymen. Den iakttagna utvecklingen sammanhänger som tidigare (sid. 35) framhållits med den under denna tid fortgående rationaliseringen inom industrin. Åren 1927—1929 var den industriella expansionen så stark, att arbetslösheten, trots det minskade relativa arbetskraftsbehovet, visar tillbakagång. Rationaliseringen synes därjämte under sistnämnda tid h a varit mindre genomgripande än tidigare. Världskrisen, vars verkningar h ä r i landet började ge sig tillkänna under år 1930, medförde omfattande arbetslöshet under åren 1931—1933, då produktionen särskilt inom exportindustrierna starkt minskades. Arbetslösheten dessa år torde emellertid till en del även ha varit en följd av förändringar i det relativa arbetskraftsbehovet. Otvivelaktigt har nämligen de under krisåren ånyo aktualiserade rationaliseringssträvandena i vissa fall föranlett minskningar i arbetsstyrkan. I vilken utsträckning så varit fallet låter sig dock icke bedömas. Konjunkturuppsvinget efter världskrisen har varit så betydande, att arbetslösheten — oaktat den under senare år alltjämt fortgående, av rationaliseringen föranledda produktivitetsstegringen — nedgått avsevärt. Den efter världskrisen kvardröjande arbetslösheten, som huvudsakligen varit koncen-

40 trerad till vissa delar av landet med förhållandevis ensartat näringsliv, synes emellertid inom några områden ha sammanhängt med rationaliseringsåtgärder. Förändringar i arbetskraftens fördelning på män och kvinnor samt minderåriga. Med stöd av den officiella statistiken h a i tabell 22 sammanställts uppgifter om industriarbetarnas fördelning på män och kvinnor åren 1920 —1936. Som synes utgjorde de kvinnliga arbetarna år 1920 73 000, motsvarande 175 % av hela arbetarstammen; år 1936 hade andelen kvinnor ökats till 100 000 eller 202 °/o. Vidare framgår, att under de båda kriserna kvinnorna drabbats relativt mindre hårt av avskedanden, varför under de därpå följande uppåtgående konjunkturerna nyrekryteringen av män varit jämförelsevis mera omfattande. Tab. 22. Industriarbetarnas fördelning på män och kvinnor. M «i n

Kvinnor

Hela antalet

År

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Tusental

344 269 264 291 310

82-5

73 59 62 67 70

321 332 333 358 370

82-0 81-0 81-3 81-7 81-9 81-7 81-2 81-6 81-8

371 348 320 312 349

81-6

376 398

79-9

80-9

799 79-4 79-6

79-8

71 75 77 81 83 84 82 81 81 89 95 100

Åren 1920—1936.

Tusental

17-5

417 328 326 358 380

100-0

18-0

190 18-7 18-3 18-1 18-3 18-8 18-4 18-2

392 407 410 439 453

1000 100-0 100-0 100-0 1000 1000 100-0 100-0 100-0

20-6 20-4

455 430 401 393 438

100-0 100-0

20-1 20-2

471 499

100-0 100-0

18-4

191 20-1

100-0 100-0 lOOo

Rörande antalet minderåriga arbetare äro uppgifter meddelade i tabell 23. Därav framgår, att år 1920 48 800 eller nära 12 °/o av samtliga industriarbetare voro minderåriga. Efter en jämförelsevis stark minskning under fredskrisen ökades antalet minderåriga åter, ehuru procentuellt svagare än arbetarantalet i dess helhet. Även avskedandena under världskrisen drabbade företrädesvis de minderåriga. Efter det att antalet minderåriga, relä-

41 tivt sett, oavbrutet minskat åren 1924—1933, inträdde åter en ökning. De minderåriga utgjorde år 1936 45 400 motsvarande 9 1 % av hela antalet arbetare inom industrin. Till den relativt ökade användningen av minderåriga åren 1934—1936 torde ha medverkat den uppmjukning som fr. o. m. år 1931 genomfördes i lagstiftningen rörande minderårigas användande i skiftarbete samt den förenkling arbetsoperationerna på sina håll undergått i samband med rationaliseringen. Tab. 23. Minderåriga arbetare inom industrin. Åren 1920—1936. Därav i %

År

Antal Gossar

Flickor

48 809 32 627

25-9 26-7

73-3

72-1

35 740

72-2

27-9 27-8

37 412

72-9

27-1

37 801

74-4

25-6

37 673

73-6

26-4

37 936

39 640 40 316

72-9 73-7

27-1

74-4

25-6

39 492 33 781

73-9 72-4

26-1

1931 1932

27 766

69-9 69-3

30-1

1933 1934

69-5

30-5

40 853

30-4

45 428

69-3

30-7

28 902

26-3

27-6 30-7

Minderåriga i % av samtliga industriarbetare 11-7

9-9 9-6 100 9-9 9-7 9-3 9-3 9-0 8-9 8-7 7-9 7-2 7-1 8-0 8-7 9-1

Andelen gossar och flickor företer under perioden i stort sett samma förändringar som tidigare påvisats i fråga om de vuxna manliga resp. kvinnliga industriarbetarna. Antalet flickor har under perioden ökat såväl absolut som relativt. År 1920 utgjorde flickorna 259 °/o av samtliga minderåriga, år 1936 307 %>. Förändringar i arbetskraften inom produktions- resp. konsumtionsvaruindustrierna. Uppgifter till belysande av dessa förändringar under åren 1920—1936 ha sammanställts i tabell 24. Som synes sysselsattes år 1936 inom konsumtionsvaruindustrierna 196 000 och inom produktionsvaruindustrierna 235 000 arbetare. Antalet kvinnliga

>Ä 3

r-t

—1

• *

i H

^-i

T—1

I—1

1—1

T—|

l—(

•*

CT>ura

»O

vCS

cb as as ås

O CO

Tji CO

i-H

as o co co as T

o co

T-H

Ö 1-i

o TH r-|

ec t-

•et ta 0)

"G CO

B T3 C 3 3

i—1

3 S

co co o

•

•*

t^ CM

t»

«o

co co

co t-- co co

i—1

CO •-H TJI CO

CO t~-

i-H

i—(

—1

I-I

Tji

<Ji

as CS co co

iH Tji

Ö Tji

Ö rJ1

i—1

o TJI co co o co o io o •—t rH

i-<

rTJI i-H

t~—

as as

TJI iO

i^i

i-H

ca t-c

:«

do ©

i—i

H T(I

i j

Cfl

C o

cb cb

Tji Tji

TJt TJI

Tji TJI

co TJI as o CO as as o no t~~ CM c o as r H r H co

»i

Tjt

Tji

O Tji

Tji

c c

'? M

B 3

s £

•33

£ 3 CD ••->

CM CO CO

<s?

ff>

as ri-i co co H CM CM CO O

O CO

03 CO

co co en as

Tit

f«

as co o

o t-co

co —i •*

co co

iO TJI

i—1

i-l

i-H

T» rH

ijl

io io r-i

rH »o as i-H co o o OS T j i TJt 1—1 TJI (M CO

i-H rH

CO t~

N O

o CM

t~-

CS t^ 1^

W 35 O

• * SI O

N KO

I O

CO lO rH

co co i o i~CO co r~ rr H1-t i—1 - H

co co

co »o co as

co as io o

tt-io io

co t>id -ti

co as Tjt CM co co

N rH

CO rH

iO Tji

—t

cb cb cb cb

cb cb ob cb cb

cb cb t ^

Tji O CO ^ <M

CO !>• l~"^ rH

co co en N

as TJt r~ h-

—t

co co TJI

CM CO CO CM I > <t~

hO CO O

era

I--

—t

l£3

co as

cb cb

."C BP CU

•a 3

"E 4-<

3 C/3

3 •Q

fl '3

r-< 3

CO • * l>. O r-t

00 CO rH N i—(

i—i

00 OS

TJt

Ttl TJI rH

r~-

co co rH o CM o

TJt

as co CS o CO CM

fc-c 3

O CM rH CO »-I

as o

lO CO lO

^1 Tji OS

CO CM rH

i-H CO lO

N rH

00 rH

05 —(

CO 1-1

CO l-(

rH r-t

O r-t

CO ->ji rH

era

»o

00 CM

cb cb cb cb cb

Tjt

Tji

iC i—t

iO o

o —1 r-t r-l (M cb cb cb cb cb

Tji

t^ r^i

CO as

co as

C/3

o 3

»v HM

TJ O

-3 5

X*"

«<

t -

TJI

as o

co CO co ii-H o CO co ICO as

CM CO

CM O CO CO

CO CM CM !>•

CO rH co t^.

CO CO CO CO rH CM

CM O rH CM CO CM

TJt rH f -H TJt CM

co !-• co co as r-{ i—I r H rH

o CM

O CM

Tft <TQ

co as CM

as rH

os as as as as —1 i-H i-H i-H i—1

as as rH i-H

i—(

—i CM

CM CM

CO CM

CS 1—1

iO t"-

CM Tfl CM c o

cO co

CO N

CO CO

iO CO

t^ t^

o O «

co CO N

TJI t>. CM CO t* iO

CO CO CO

r-{ CO

CO rH

i-l

TJt

TJI

Tjt

o o

O CM CM

Tji CO CM

Tjt

UTj

r-i

CO CM

co co co co CO as as as i—1 as as rH i—1 r H rH

as as

co as

co co

1 3

ö o

cb cb or H o r H

r H

ö o

cb Ö o O r H

ICO CO CD

O O CO

CO CC CO O. CO

O rH

T-i

o Q O r H

or H

o o o1 - 1

ö ö o o r H

o iO

Tjt

1—1 iO

t»

cb ö o o r H

cb o r H

ö ö co o i—i

T-i

fr-

-Hl O

L -

• ^

co co CM

7! O

CO O

CM i—t O rH CO

T-i

s s

3 c/}

A co

3 3

>£

B t-i

i O TJI

Tjt Tji

Tji

co ao co

o o

era co

e»

-f

Tji

o o

l£5

Tji

01 CO

TJt

CD CM i—i

O CO CO

TJI TJI

r» CS

Tjt

CO Tji

CM CO

t~ i O

Ttl

Tji

O} Ttt TJI

Tji

CM CO

7»

Tji

-H

era

0 Ol

__, _,

kfl

c~CM Tjt

kfl

Tji TJI

O CS

co o

as as CM

co as CM o iO co co co

— S

»•a 3 3 co OJ

'3 *J 3

i—i O i—1

r H

CS -M »-~ CO CD o

r H

f* as r H

CO rH

i-H

—i

1—1

CO CM

cc CM

Tft

i ^

>Ä

T-i

cb cb ob

cb cb cb cb

i ^

co as

T—i

—t

55 TTl

CO CM

r H

CO CS

Tji

CO iO

fc; co co

cl) 11

a u

•3

fl* O . £)

so t»

fl <<

OD CS

OS O iO

CO CO

CM CO

CD O

co O

CM O

r H

CO CS

co o lO

era

Ttl

r^ f^

te IM

*iä 3

e» t ^ 0 0 o 00 cb t". i b >b i b

o cb

Tjt

TJt

TJI

Tjt

TJI

Tjt

>o as

os co

TJI TJI

co Tji

T* -Hl TJI

X era co cb cb co Tjt

Tji

Tjt

CO CO

ter.

CO CO

r H

TJI

co as

CS 1—1

era

cb cb cb cb cb TJI Tji TJI Tji TJI

^Jt Tji

iCi

CO iO 1—1

CO t-,

D< CO

3 H->

r^ o

era

>Ä

TJI CM

t".

O CS CO CS

r H

co r H

t--

r H

i-H

i CO tSJD

fl 3

CM l>f rH

o CM cb cb CM

O CM

<M TJI

i—i

—t

kö

cb cb

CS CM

Ttl

o o

o cb

as CO 1—1 CM

<M iCO iO CM CM

CM Tjt

co CM CM

»o

00 O

«^H CO

1—1

CM CO

O CD CO CM CM

CD CO O

CO O

CO CM

iO CM

»O

Öl

t ^

as CO CM

t^.

cb CO

o CM

eo o as as r H

.fe o I•O -H

co SH GU

r * CO

& l

3 B

"3,

CM O i—1 rH i—1

O I-i O

1—1

O i—1

r H

tCO - CO o »o CO o CM 1—1

r H

TJI i O CO

t CM iO -Hl

T-i

-H

1—1

kfl

CO rH

Tji

co CO r H

CD CO rH

T! O

T—H

ri—i

•CS CO TJt 1^ H

CO T-H

iO i-H

HO —1 CM

6 H Tfl

3 T3

Tji r H

00 CM

kO 1—1

Tjt •—I

Tji r H

r H

^-{

r H

»cs r H >o iO »O

I—1

0-1

CM i—1

-M

OJ 1—1

r H

i—1

r H

cu i* 3

<3 rG ri O

BD 3

cu tvO

i>i

iO CD

O CC CS

kfl

o CD

CS CD

as t-» t ^

iCO

i O

CD CM

00 o eo Tji Tfl co Tjt Tjt CM

CM O iO CO

co Tjt CD

Tji Tft

Tjt

Ttl

CD t"CO

Tji r^ Tji t~co as

t>0 C3

fl > CU

.cd B O CM

•<

as T-1

r H

CM CS

CM CM CS

CO CM CS

r H

T-<

iO CM

Tji

CO CM CS r H

r^ co as

CM CS

CM CS r H

as -H

CO ,_( CM CO CO CO CO CO CS CS

as o r H rH

r H

i-i

Tji

»O

as i—i

co CO as as i—i i—t

._ :3

44 arbetare inom den förra industrigruppen utgjorde 87 000 eller nära 45 %> av gruppens hela arbetarantal. Produktionsvaruindustrierna åter sysselsatte ej fullt 10 000 kvinnor, vilket motsvarar 4 % av arbetarantalet. Praktiskt taget samtliga kvinnliga arbetare inom landets industri eller något mer än 87 °/o ha sålunda sysselsättning inom konsumtionsvaruindustrierna. Då dessa industrier äro väsentligt mindre konjunkturkänsliga än produktionsvaruindustrierna, är det tydligt att det förut påvisade förhållandet, att kvinnliga industriarbetare under kriserna varit relativt mindre utsatta för avskedanden än männen, häri har en förklaring. Procentuellt sett har antalet kvinnliga arbetare inom såväl produktionsvaru- som konsumtionsvaruindustrierna åren 1921—1929 varit i det närmaste oförändrat. Den förut berörda ökningen av totala antalet kvinnor inom industrin beror på den betydligt starkare ökning, som arbetarantalet inom konsumtionsvaruindustrierna undergått i jämförelse med produktionsvaruindustrierna. Den minderåriga arbetskraften sysselsattes till ungefärligen lika antal inom båda industrigrupperna. Procentuellt sett företer antalet minderåriga likartade växlingar inom dessa industrigrupper som inom industrin i dess helhet. Förändringar i industrins förvaltningspersonal. Till denna personal ha hänförts företagsledare, teknisk förvaltningspersonal, kontorspersonal, lagerpersonal samt resande i firmans tjänst. Uppgifter härom enligt industristatistiken för åren 1920—1936 återfinnas i tabell 25. Industrin sysselsatte år 1920 en förvaltningspersonal på 46 000 personer. Under fredskrisen minskades förvaltningspersonalen starkt och nådde år 1922 ett minimum under perioden av 36 000 personer. De följande åren visa en stark stegring, som ej rönte något nämnvärt avbrott under världskrisen; år 1936 hade sålunda förvaltningspersonalen ökat med omkring 40 °/o till 64 000 personer. Starkast var ökningen i fråga om den tekniska förvaltningspersonalen, som ökat från 11 000 år 1920 till 22 000 år 1936. Denna personal h a r sålunda erhållit allt större betydelse inom industrin. Från att ha omfattat mindre än *U av hela förvaltningspersonalen, omslöt den tekniska förvaltningspersonalen år 1936 7 8 . Kontorspersonalen har under perioden procentuellt sett hållit sig på ungefär samma nivå. Ökningen år 1936 sammanhänger med förändrad redovisning. Antalet resande i firmans tjänst har under perioden mer än fördubblats. Gruppen lagerbokhållare o. d. har däremot såväl absolut som relativt sett minskat i antal. Förvaltningspersonalens tillväxt under perioden i förhållande till arbetarantalet belyses av tabell 26. Den efter fredskrisen inträffade ökningen av förvaltningspersonalen var som synes till och med år 1925 svagare än för industriarbetarna, men därefter inträdde — sannolikt som en följd av den vidgade rationaliseringen — en hastigare ökning än den arbetarna samtidigt undergingo. Under världs-

45 Tab. 26. Förvaltningspersonalens antal per 100 arbetare. Aren 1920—1936. Antal per 100 arbetare

År

Antal per 100 arbetare

11-3

13-0

10-6

1930 1931

12-3

12-9

10-8

13-2

10-8

13-6

ll-o

13-1

Antal per 100 arbetare

År

Antal per 100 arbetare

År

1920 1921

10-9

10-2

12-0

11-2

1923 1924

10-4 10-2

År

krisen visa relativsiffrorna en stark höjning, vilket emellertid berodde på att avskedande av förvaltningspersonal undveks. År 1936 funnos nära 13 förvaltningstjänstemän på 100 industriarbetare mot ej fullt 11 år 1920. Driftsnedläggelser och därav berörda arbetare. Här anföras de viktigare resultaten av den företagna undersökningen till belysande av omfattningen av och orsakerna till de driftsnedläggelser, som inträffat under åren 1920— 1936. Särskilt tages sikte på driftsnedläggelser, som haft karaktären av driftskoncentration eller föranletts av depression. Undersökningen omfattar blott sådana driftsnedläggelser som berört arbetsställen, vid vilka under något av de 2 år som förflutit närmast före nedläggelsen sysselsatts minst 10 arbetare. I undersökningen ingå vidare ej de fall, där driften återupptagits inom ett år eller där nedläggelsen orsakats av arbetskonflikt. P å grund härav samt till följd av vissa ofullständigheter i materialet, varför närmare redogjorts å sid. 16, omfattar undersökningen ej samtliga fall av driftsnedläggelser. I tabell 27 ha sammanställts uppgifter om bl. a. antalet nedlagda arbetsställen och antalet av driftsnedläggelserna berörda arbetare. Uppgifterna som avse åren 1920—1936 ha i tabellen fördelats på fyra olika perioder nämligen fredskrisen 1920—1923 och världskrisen 1930—1933 samt de ur konjunktursynpunkt tämligen gynnsamma perioderna 1924—1929 och 1934— 1936. Antalet av driftsnedläggelserna berörda arbetare avser det antal arbetare, som sysselsatts vid arbetsstället året före resp. driftsnedläggelse. Tab. 27. Driftsnedläggelser åren 1920—1936 och därav berörda arbetare. År då resp. driftsnedläggelse inträffade 1920—1923 1924-1929

Medeltal per år nedlagda arbetsställen

Medeltal per år berörda arbetare

Medeltal arbetare per nedlagt arbetsställe

14 520

37-8

3 630

96-2

9 981

21-0

79-2

2 995

83-8

Antal nedAntal berörda lagda arbetsarbetare ställen 151 126

1930—1933

35-8

1934—1936

4 051

20-3

66-4

1920-1936

40 532

28-3

84-3

40 Hela det av undersökningen omfattade antalet driftsnedläggelser under den förevarande perioden utgjorde 481. Vid de nedlagda arbetsställena sysselsattes året före resp. driftsnedläggelse sammanlagt 40 532 arbetare. Flertalet driftsnedläggelser ha som naturligt är inträffat under krisåren 1920—1923 samt 1930—1933. Det förtjänar anmärkas, att det statistiska primärmaterialet utvisar, att av de 151 under fredskrisen inträffade driftsnedläggelserna 91 ägde rum år 1921. Under världskrisen åter fördelade sig antalet driftsnedläggelser mera jämnt på åren 1930—1932; först år 1933 stego driftsnedläggelserna i antal. De nedlagda arbetsställena ha varit av genomsnittligt större storleksordning under de båda kriserna än under de båda andra perioderna. T a b . 28. Driftsnedläggelser åren 1920—1936 och därav b e r ö r d a a r b e t a r e . ning efter orsaken till driftens nedläggande.

År då resp. driftsnedläggelse inträffade

Fördel-

Arbetsställen nedlagda på grund av Depression

Koncentration

Summa Likvidation

Annan orsak

Antal nedlagda arbetsställen: 1920—1923

1924—1929

1930—1933

1934—1936

6 55 19 24

1920—1936

14 520

151 126 143 61

Antal berörda arbetare: 1920—1923

2 051

1924—1929

3 732

2 090

2 839

9 981

1930—1933

4 810

1934—1936

4 051

1920—1931

5 262

40 532

Orsakerna till de inträffade driftsnedläggelserna framgå av tabell 28. Däri hänföras de olika orsakerna till någon av följande fyra grupper, nämligen depression, koncentration, likvidation samt »annan orsak». I gruppen likvidation ingå även sådana driftsnedläggelser, som orsakats av företagets konkurs. Gruppen »annan orsak» omfattar arbetsställen som nedlagts på grund av brand, flyttning eller dylikt eller beträffande vilka uppgifter saknas om anledningen till nedläggelsen. I sist angivna fall ha emellertid sådana driftsnedläggelser, som inträffat under en typisk depressionstid, i viss utsträckning ansetts kunna hänföras till gruppen depression; väsentligen h a r härvid varit fråga om arbetsställen, vid vilka driften sedermera återupptagits under den undersökta perioden. Även till gruppen koncentration

47 ha i vissa fall förts arbetsställen, om vilka uttrycklig uppgift saknats om anledningen till nedläggelsen; dock har så skett endast där de lämnade uppgifterna ansetts tyda på att ett fall av driftskoncentration förelegat, såsom då den maskinella utrustningen överflyttats till annat arbetsställe eller arbetarna erbjudits sysselsättning vid annat, samma företagare tillhörigt arbetsställe. Det ligger i sakens natur, att gränserna mellan de olika grupperna stundom äro ganska flytande. Sålunda kan naturligen likvidation (konkurs) ha föranletts av depression. Det har emellertid i allmänhet ej varit möjligt att pröva riktigheten av uppgifterna om en driftsnedläggelses orsak. I princip ha de sålunda måst godtagas. Likvidationsgruppen torde därför under åren för de båda under perioden infallande allmänna kriserna även innefatta ett antal driftsnedläggelser, som rätteligen bort rubriceras såsom föranledda av depression. Av samtliga 481 under perioden redovisade driftsnedläggelser ha enligt tabellen 193 orsakats av depression samt 136 av koncentration. Det jämförelsevis stora antalet av »annan orsak» nedlagda arbetsställen (104) har sin förklaring i att flertalet av de många arbetsställen, beträffande vilka säker uppgift om orsaken till nedläggelsen ej stått att erhålla ur det statistiska primärmaterialet, av försiktighetsskäl hänförts till denna grupp. Vid de arbetsställen som nedlagts på grund av depression sysselsattes året före resp. driftsnedläggelse 18 119 arbetare eller 4 5 % av hela det av driftsnedläggelser under perioden berörda arbetarantalet; av driftskoncentrationer ha 12 911 arbetare, motsvarande 32 c/o, berörts. Ser man till de olika perioderna, visar det sig att driftsnedläggelserna på grund av depression dominera under fredskrisen; världskrisen hade icke att uppvisa ett tillnärmelsevis så stort antal driftsnedläggelser av dylik orsak. Såväl antalet till följd av depression nedlagda arbetsställen som antalet därav berörda arbetare var under fredskrisen ungefär dubbelt så stort som under den senaste krisen. Driftsnedläggelser i samband med koncentration av driften h a ökat i antal fram till perioden 1934—1936. Under sistnämnda period sjönk antalet driftskoncentrationer betydligt i jämförelse med den närmast föregående perioden. I förhållande till övriga grupper dominera driftskoncentrationerna under de konjunkturellt gynnsamma åren 1924—1929 samt 1934—1936. Det är ej möjligt att med ledning av tillgängliga uppgifter om arbetslöshetens omfattning under ifrågavarande år kunna bedöma driftsnedläggelsernas betydelse som arbetslöshetsskapande faktor. Det officiella arbetslöshetsstatistiska materialet är nämligen till sin beskaffenhet alltför olika det, varpå driftsnedläggelseundersökningen grundats. Av det ovan anförda torde emellertid framgå, att driftskoncentrationer såsom arbetslöshetsskapande faktor spelat en i jämförelse med andra orsaker tämligen framträdande roll. Bortses från åren 1920—1923, under vilka det arbetarantal som berördes av driftsnedläggelser till nära 80 °/o voro sysselsatta vid arbetsställen nedlagda på grund av depression, utgjorde antalet arbetare, som berördes av driftskoncentrationer, mer än 40 % av samtliga arbetare, som blivit berör-

48 da av driftsnedläggelser. Åren 1934—1936 utgjorde arbetarantalet vid arbetsställen nedlagda på grund av koncentration nära hälften av hela det denna period redovisade arbetarantalet, 4 000. Till ytterligare belysande av driftskoncentrationernas betydelse under perioden meddelas i tabell 29 uppgifter om medeltalet per år inträffade driftskoncentrationer och därav berörda arbetare i jämförelse med samtliga driftsnedläggelser. Tab. 29. Medeltal per år inträffade driftskoncentrationer och därav berörda arbetare i jämförelse med samtliga driftsnedläggelser. Åren 1920—1936. Samtliga driftsnedläggelser År då resp. driftsnedläggelse inträffade

Därav driftskoncentrationer Medeltal per år Medeltal per år nedlagda arberörda arbetare betsställen

Medeltal per år nedlagda arbetsställen

Medeltal per år berörda arbetare

1920—1923

37-8

3 630

5-5

1924—1929

21-0

6-7

1930—1933

35-8

2 995

12-3

1934—1936

20-3

8-3

1920—1936

28-3

8-0

513 Medeltalet driftskoncentrationer per år utgjorde alltså under perioden 8, och av driftskoncentrationer ha i genomsnitt per år berörts 760 arbetare. I fråga om samtliga driftsnedläggelser och därav berörda arbetare voro motsvarande medeltal 28 resp. 2 400. Vid en del av de nedlagda arbetsställena har driften efter viss tid återupptagits. I vilken utsträckning driftsnedläggelserna haft definitiv eller blott temporär karaktär, framgår av tabell 30, däri tillika anges det arbetarantal som berörts av de olika driftsnedläggelserna. Erinras må, att undersökningen — med undantag för år 1936 — omfattar blott arbetsställen vid vilka driften legat nere minst ett år. Driftsnedläggelser som inträffat under år 1936 ha medtagits, därest driften icke varit återupptagen vid tiden för uppgifternas lämnande. Av hela antalet driftsnedläggelser, 481, voro som synes 370 eller omkring 3 /4 definitiva; blott vid 1U av de nedlagda arbetsställena har driften sålunda återupptagits. Vid 82 arbetsställen motsvarande 171 % av samtliga h a r driften varit nedlagd kortare tid än 3 år. Av samtliga av driftsnedläggelser berörda arbetare, 40 532, innehade 27 071 eller mer än 2/3 sysselsättning vid definitivt nedlagda arbetsställen. 10 623 arbetare, motsvarande 262 °/o av samtliga, innehade sysselsättning vid arbetsställen, varvid driften återupptogs innan 3 år förflutit från nedläggelsen. Vid en jämförelse mellan de olika perioderna befinnes, att de definitiva driftsnedläggelserna voro talrikast under de tre senaste perioderna. Åren

49 CS

o o o

s CO CJ O

D >

r,=S

—H

0 0

§ rH

as £«•

1 1

•o 01

Ö<

1 1

C0 1-»

»CS .-H

•Q

^-i

0 O

0 0 1—1

0 Ö O

0 0 0 rH

ö ö 0 0

""'

0 1-1 T-

-H

'.'- TJI — •

•T*

»1

•CS :cS

1-H

1 W

u a>

"S3 c

1 43

tap

Ttl

as JL4

T *

C a>

+->

ft 3

1 43

1 1

ö T-i

Jcs +-> •3

In.

V so

03 1

*H °CS

00 CO

•4*

|> cb

ös

rH CO

ö?

as cb r»

-H

r^ as ~JD t ^ ras

»H

1—1

t^ 1(5 T—l

"3 •et

> -a 33 ec

•et

e go

co ås 0

•^H CS

a> £3

_ ,,

M co

CO OJ •—i

CO TU rH

cb as

9) T«

Öl

£^

00 É

b TJ

r»

3 b »3

1—1

Ttl

l—i l—i

o : 0> J3 °

r»

1* CO'

rH kO 0 Ttl

Ol CO »O 0 T*

kO ÖS Tji

05 co rH

(>• O r>

•CS :cs T

® as —1 T—1

CO as as

s-.

i—i CO

3 co

C a> +->

0 A

1—1

« 0

9 Tfl 1 !2 1 »CS CO

TJI

as co

—H

CO rH

H-»

a +->

t»

3 03

43 GO rH

T-i rH

«!

T-i

-Hl

.ro co

r-H

OQ O O —1

CO rH

55 I

1 CO c» Ol Tji

°cs

OO 1

kO 05

f-l

T-i

\ °cs

r»

CO {-CO

05 rr

KO f fc01 CO CO

kO to

as co

0 tw 01

0 Ttl

CO CO

4-H

> T3 33 00

T-i

—|

i»

•

!>•

-Ö

c <D

"SJ 00 00

.» •g a

• 3 a» o -o C cS t- " 2 2 :

°<^ 2

r b +H

^ e

d 4) tr

22 TB

II.

as OJ

CO CO

CD CO

1—

1 ö|

-TI * P .-M tT 3 as as rH

1 Ttl

co as

i-H

O Ol as

c "3

•cs

*-. c | a 0

l-H

"s3

:CS

<SJ

"a c

CO Oi

-2 4—388513.

co o-i <^> n

1 1 7

TOHJ •as rH

0 CO ITi —i

co as T-i

co as

1 Tji CO

0 05

50 1934—1936 voro nära nog samtliga driftsnedläggelser definitiva. Detta beror naturligen till en del på att vid redovisningstillfället blott en jämförelsevis kort tid förflutit sedan dessa driftsnedläggelser inträffade. Som nedan kommer att beröras torde emellertid förhållandet ha sin huvudsakliga förklaring i driftsnedläggelsernas förändrade karaktär. De temporära driftsnedläggelserna voro talrikast under fredskrisen; driften har sålunda senare återupptagits vid 40 °/o av samtliga under denna tid nedlagda arbetsställen. Under övriga perioder understeg antalet temporära driftsnedläggelser 20 % . Likartade förskjutningar kunna iakttagas i fråga om arbetarantalet. Av tabell 31 framgår att nästan samtliga temporära driftsnedläggelser föranletts av depression. Blott 17 temporära nedläggelser av 111 ha föranletts av annan orsak än depression. Härav förklaras de temporära driftsnedläggelsernas talrika förekomst under fredskrisen åren 1921—1923. Vid driftskoncentration har driften vid det nedlagda arbetsstället endast i 2 fall återupptagits. Tab. 31. Definitiva och temporära driftsnedläggelser. till driftens nedläggande. Definitiva driftsnedläggelser

Fördelning efter orsaken

Temporära driftsnedläggelser

År föranledda av föranledda av då resp. driftsnedläggelse Kon- LikviSumma Koninträffade Annan Summa Depres- cenDepres- cen- Likvi- Annan sion tration dation orsak sion dation orsak tration 1920—1923

1924—1929

1930—1933

1934-1936

1920—1936

61 21 27

111 Beträffande de nedlagda arbetsställenas storleksordning efter det antal arbetare, som sysselsatts därvid året före resp. nedläggelse, meddelas vissa uppgifter i tabell 32. Mer än halva antalet nedlagda arbetsställen ha sysselsatt en arbetsstyrka understigande 50 man; blott e:a 10 °/o ha haft en arbetsstyrka om mer än 200 arbetare. Utgår man från arbetarantalet året före driftsnedläggelsen, dominera emellertid företag om fler än 50 man. Dessa sysselsatte sålunda mer än 84 °/o av hela det av driftsnedläggelser berörda arbetarantalet. Arbetarantalet vid de nedlagda arbetsställena har, såsom tabell 33 visar, icke undergått några nämnvärda förändringar åren närmast före driftsnedläggelsen. Ett år före driftsnedläggelsen hade arbetsstyrkan vid samtliga undersökta företag nedgått med ej fullt 3 % från det närmast föregående året.

51 Tab. 32. Driftsnedläggelser åren 1920—1936 och därav berörda arbetare. ning efter arbetsställenas storleksordning.

År då resp. driftsnedläggelse inträffade

Samtliga driftsnedläggelser

Fördel-

Arbetsställen som året före resp. driftsnedläggelse sysselsatt ett arbetarantal av 25-50

—25

50-200

200—

Summa

P r o c e n t Antal nedlagda arbetsställen : 1920—1923

1924-1929

33-8

12-0

28-5

39-8

8-7

100-0

23-1

44-0

9-8

100-0

21-3

41-0

6-6

100-0

1930-1933

1934-1936

17-9 23-0 231 31-1

1920-1936

4S1

22 5

27-7

39-9

9-9

1920-1923

14 520

3-4

12-4

37-0

47-2

100-0

1924—1929

9 981

4-8

12-8

47-0

100-0

1230—1933

4-1

9-7

51-8

34-4

100-0

1934-1936

4 051

6-9

10-8

23-3

100-0

1920-1936

40 532

4-3

38-2

1000 Antal berörda arbetare:

Några begränsningar i förväg av arbetsstyrkan synas sålunda i allmänhet ej ha skett. För driftskoncentrationer var minskningen i arbetarantalet mellan 2 och 1 år före det resp. nedläggelse inträffade allenast 6 °/o. Arbetarantalet åren närmast efter det år resp. driftsnedläggelse inträffade var vid arbetsställen nedlagda på grund av depression tämligen stort. Till en del är här fråga om arbetare sysselsatta med underhållsarbeten. Huvuddelen utgöres dock av arbetare vid arbetsställen, därvid driften återupptagits inom angiven tid. Tab. 33. Arbetarantalet vid de nedlagda arbetsställena åren närmast före och efter det år resp. driftsnedläggelse inträffade. Fördelning efter orsaken till driftens nedläggande. Antal arbetare vid arbetsställen nedlagda på grund av Summa

2 år före 1 år före 1 år efter 2 år efter

det år resp. driftsnedläggelse inträffade

Depression

Koncentration

Likvidation

Annan orsak

18 376

13 803

4 459

5 077

12 911

4 240

5 262

40 532

1663 5102

5 886

52 Den företagna undersökningen har gett vid handen, att driftsnedläggelser förekomma såväl under depressionstider som även, ehuru i mindre utsträckning, under uppåtgående konjunkturer. Man torde kunna tala om en viss permanent driftsnedläggelsefrekvens. Oberoende av konjunkturväxlingarna ha nämligen driftskoncentrationer eller driftsnedläggelser på grund av likvidation (konkurs) inträffat. En beräkning med ledning av de förut anförda siffrorna ger till resultat att under hela perioden 288 driftsnedläggelser inträffat på grund av annan orsak än depression; dessa nedläggelser ha berört tillhopa 22 413 arbetare. I medeltal per år skulle sålunda nära 17 dylika driftsnedläggelser ha inträffat samt berört 1 318 arbetare. Av de här if rågakomna driftsnedläggelserna ha praktiskt taget samtliga varit definitiva. Emellertid torde det verkliga antalet driftsnedläggelser vara ej obetydligt större än som framgår av det nyss anförda, främst av den anledningen, att undersökningen ej omfattat det stora antalet smärre arbetsställen. Vad beträffar driftsnedläggelsernas fördelning å olika industrigrenar visar undersökningen, att flertalet nedläggelser hänför sig till ett jämförelsevis ringa antal grenar. Driftsnedläggelsernas omfattning inom de grenar, som förete det största antalet nedläggelser, framgår av följande tablå. Antal nedlagda Antal berörda arbetsställen arbetare

Industrigren Gruvor och anrikningsverk

32 J ä r n - och stålverk

1691 Mekaniska verkstäder Glasindustri

3 355

Sågverk och hyvlerier

8 709

Skofabriker Summa Industrin

i dess helhet

3 744

2 772

27 467

40 532

Omkring 2 / 3 av samtliga redovisade driftsnedläggelser falla som synes inom industrigrenar, vilka i allmänhet äro att räkna till utpräglade konkurrensindustrier. Ställas ovannämnda siffror för de olika industrigrenarna i relation till genomsnittliga antalet arbetsställen resp. genomsnittliga antalet sysselsatta arbetare enligt uppgifterna i industristatistiken för åren 1920, 1925, 1930 och 1935 beträffande arbetsställen med minst 10 arbetare, framgår att driftsnedläggelserna varit av mycket olika betydelse inom de särskilda grenarna. De största relativa talen såväl i fråga om nedlagda arbetsställen som av nedläggelserna berörda arbetare uppvisa glasindustri, gruvor och anrikningsverk samt skofabriker. Driftskoncentrationer ha i särskilt stor omfattning förekommit inom vissa industrigrenar. De mest utsatta grenarna ha varit sågverk och hyvlerier (30 arbetsställen med 3 122 arbetare), mekaniska verkstäder (11 arbetsställen med

53 2 145 arbetare), tändsticksfabriker (9 arbetsställen med 1 770 arbetare) samt porslinsfabriker och glasindustri (7 arbetsställen med 1 138 arbetare). I geografiskt avseende äro omkring 7 4 av samtliga driftskoncentrationer att hänföra till Stockholms stad (13 arbetsställen med 2 924 arbetare), Västernorrlands län (10 arbetsställen med 1 029 arbetare) samt Göteborgs och Bohus län (10 arbetsställen med 1015 arbetare). Verkningar för arbetskraften av driftsnedläggelser och mera omfattande driftsinskränkningar. Det har synts erforderligt att få dessa verkningar något närmare belysta främst i fall, där driftsnedläggelsen eller driftsinskränkningen drabbat en ort med mera ensidigt näringsliv. Av särskilt intresse har varit att erhålla kännedom om i vilken utsträckning de avskedade för vinnande av ny anställning avflyttat till andra orter eller sökt sig över till andra yrken. I anslutning härtill ha ett antal fall av driftsnedläggelser och mera omfattande driftsinskränkningar gjorts till föremål för en speciell undersökning, vars huvudsakliga resultat här framläggas. De arbetsställen som ingå i undersökningen samt antalet avskedade arbetare och tiden för driftens nedläggande resp. inskränkande angivas nedan: Ankarsviks sågverk, Västernorrlands län 92 arbetare. Driften avvecklad okt.—nov. 1934. Annebergs tändsticksfabrik, Kronobergs » 155 > > > juni—dec. 1934. Billesholms kolgruva, Malmöhus > 165 » » nedlagd 31/a 1932. Gimo sågverk, Uppsala > 182 » > » hösten 1936. Kosta glasbruk, Kronobergs > 166 > » inskränkt vid olika tillfällen under tiden 1930—1936. Summa 760 arbetare.

Undersökningen avser tiden från arbetarnas avskedande och fram till ingången av år 1938. Den tid varje arbetare varit föremål för observation är med hänsyn härtill synnerligen växlande. Den varierar mellan ett år och 5 ZU år. Uppmärksammas bör även, att avskedandena inträffat under tider av olika konjunkturutveckling. Sålunda skedde avskedandena vid Billesholms gruva och Kosta glasbruk helt eller delvis under åren för världskrisen, vid Ankarsviks sågverk och Annebergs tändsticksfabrik under det därpå begynnande konjunkturuppsvinget samt vid Gimo sågverk och delvis även vid Kosta glasbruk under det konjunkturelit tämligen gynnsamma året 1936. Här påpekade olikheter medföra tydligen, att undersökningens resultat i vad avser de skilda orterna ej äro fullt jämförbara. Undersökningens representativitet belyses i viss mån i tabell 34, vari de i undersökningen ingående arbetarnas åldersfördelning ställts i jämförelse med åldersfördelningen hos samtliga i befolkningsstatistiken vid slutet av år 1930 redovisade manliga industriarbetare. Då undersökningen avser förhållandena vid utgången av år 1937, äro sistnämnda uppgifter 7 år äldre än uppgifterna i det föreliggande materialet. Industriarbetarnas ålderssammansättning torde emellertid ej dessa år ha undergått mera betydelsefulla förändringar.

54 Tab. 34. De i undersökningen ingående arbetarnas åldersfördelning i jämförelse med åldersfördelningen hos landets samtliga m a n l i g a industriarbetare år 1930. Procenttal.

Ålder

Ankarsvik

Anneberg Billesholm

Gimo

Kosta

Landets samtliga manSamtliga liga industriarbetare år 1930

22-8 8-7

5-8

—

44-5

17-2

27-8

25—30 »

14-8

8-5

8-2

18-7

12-0

14-4

i 30—40 »

32-7

20-6

24-2

22-5

40—50 >

21-7

28-4

32-1

23-4

16-3

50-60 >

7-6

25-2

34-6

29-8 15-4

16-9 4-2

20-4

60—

6-5

5-2

0-6

9-3

14-5 1-2

11-6 7-4

100-0

—25 år

Summa

Som av tabell 34 framgår äro de i undersökningen ingående arbetarna tillsammantagna jämförelsevis svagt företrädda i åldrarna under 30 år. I stället föreligger en stark övertalighet i 40-års åldern. Åldersgrupperingen hos de undersökta arbetarna är emellertid olika vid de särskilda arbetsställena. Främst arbetarna vid Kosta glasbruk skilja sig härutinnan från de övriga arbetarna. Vid Kosta glasbruk äro nämligen åldrarna under 25 år talrikast; den för samtliga undersökta arbetare påvisade övertaligheten i de högre medelåldrarna hänför sig sålunda uteslutande till de andra arbetsställena, vid vilka åldrarna under 25 år i regel blott äro svagt eller ej alls representerade. Det senare är särskilt fallet vid Billesholms gruva och Annebergs tändsticksfabrik. Att flertalet av de undersökta arbetarna vid sistnämnda arbetsställen äro i åldern över 25 år, torde väsentligen bero på att driften vid dessa arbetsställen varit under avveckling under tid före den undersökningen omfattar och att därunder avskedanden skett av företrädesvis yngre arbetare. Den starka övertaligheten i de yngsta åldrarna vid Kosta glasbruk synes sammanhänga med att driften där blott tillfälligtvis inskränkts. De undersökta arbetarnas fördelning å gifta och ogifta visas i följande tablå. G i f t a

O g i f t a

A r b e t s s t ä l l e Antal

Antal

Ankarsvik

65-2

34-8

Anneberg

78-1

21-9

Billesholm

20-(!

Gimo

80-8

19-2

Kosta

36-7

63-3

Samtliga arbetsställen Landets samliga manliga industriarbetare år 1930

68-4

54-6

55 Antalet gifta har som synes — med undantag för Kosta glasbruk och Ankarsviks sågverk — hållit sig i omkring 80 °/o av hela arbetarantalet vid resp. arbetsställe mot blott 55 °/o för landets samtliga manliga industriarbetare. Av de vid Kosta glasbruk avskedade voro blott 367 % gifta. Det stora antalet gifta bland de undersökta arbetarna beror ej blott på övertaligheten i de högre medelåldrarna utan även på ett relativt stort antal gifta inom särskilda åldersklasser. Vad de ogifta beträffar äro åldrarna under 25 år relativt svagare representerade än bland landets industriarbetare i genomsnitt; åldrarna 25—60 år äro däremot relativt talrikt företrädda. Av de gifta tillhöra över 60 °/o åldrarna 40—60 år, medan för industriarbetarna i genomsnitt siffran blott utgör omkring 45 %>. Materialet är sålunda icke representativt i fråga om ålders- och civilståndsfördelning, något som är av betydelse vid bedömandet av undersökningens resultat. Anställningstiden för de i undersökningen ingående arbetarna har i allmänhet varit synnerligen lång, vilket i viss mån sammanhänger med deras ålderssammansättning. Av samtliga 760 arbetare hade sålunda 343 eller inemot hälften en anställningstid av minst 20 år. Vid utgången av år 1937 kvarbodde i genomsnitt 85 °/o av arbetarna i hemorten, medan 15 °/o hade avflyttat. Avflyttningen har sålunda j a r i t av ringa omfattning. Utvecklingen vid de olika arbetsställena framgår av följande tablå. P r o c e n t

A n t a l A r b e t s s t ä l l e

Kvarboende

100-0

92-9

7-1

86-1

13-9

100-0

75-3

24-7

100-0

78-3

21-7

100-0

84-9

92 Ankarsvik

144 Anneberg

142 Billesholm

137 Gimo

130 Kosta Samtliga arbetsställen

Avflyttade

AvKvarSumma boende flyttade

11 23 45 36 115

Summa 100-0

Avflyttningen har alltså varit starkast i Gimo och Kosta. Vad Gimo beträffar är att märka, att särskilda åtgärder från den offentliga arbetsförmedlingens sida redan på ett tidigt stadium vidtogos till underlättande av en överflyttning av sådan arbetskraft, som ej i orten kunde påräkna anställning (jfr del I av betänkandet sid. 103). I Ankarsvik h a överhuvud inga samt i Anneberg blott ett obetydligt antal arbetare avflyttat. Några olikheter i flyttningsfrekvensen för gifta och ogifta h a ej spårats. De avflyttade synas, anmärkningsvärt nog, i regel ha haft ett något större antal barn än de kvarboende.

56 På grund av det ringa antalet avflyttade kunna några säkra slutsatser rörande ålderns inflytande på rörligheten knappast dragas. En viss belysning erhåller frågan dock genom följande tablå, vari arbetarna sammanförts till tre åldersklasser. Kosta glasbruk Ålder Antal

Därav avflyttade

övriga arbetsställen Därav avflyttade

Antal

Samtliga arbetsställen Därav avflyttade

Antal

—25 år

27-0

8-8

19-1

25—40 >

20-3

22-7

22-1

40-

8-4

8-7

15l

Samtl. åldrar

Som tablån visar har avflyttningen i åldrarna över 40 år varit ringa; 25—40-års åldern utmärkes däremot av en starkare rörlighet. Den yngsta åldersgruppen företer vid Kosta en än större avflyttningssiffra. Avflyttningen från hemorten synes i allmänhet ha skett i samband med tillträdande av ny anställning. Praktiskt taget samtliga avflyttade ha nämligen erhållit arbete. Vid räkningstillfället arbetslösa tillhöra även kategorien i orten kvarboende. I vilken utsträckning de i undersökningen ingående arbetarna vid räkningstillfället innehade arbetsanställning, voro egna företagare, voro arbetslösa eller hade frånträtt arbetsmarknaden, framgår av tabell 35. De personer som vid räkningstillfället innehade arbetsanställning ha i tabellen fördelats efter anställningens natur av varaktig eller tillfällig. Gruppen arbetare som frånträtt arbetsmarknaden utgöres huvudsakligen av sådana som blivit pensionerade eller arbetsoförmögna. Av samtliga arbetare voro vid räkningstillfället 30 % arbetslösa. 51 °/o ab. 35. Arbetare>om7vid räkningstillfället innehade arbetsanställning, voro eg» företagare, voro arbetslösa eller hade frånträtt arbetsmarknaden. Procenttal. Procentuellt antal arbetare som vid räkningstillfället Arbetsställe

innehade arbetsanställning varaktig

tillfällig

voro egna företagare

hade voro frånträtt Summa arbets- arbetslösa marknaden

Ankarsvik Anneberg

6-5

38-1

28-4

31-6

10-3

Billesholm Gimo

25-5

12-7

27-9

13-9

100-0

32-4

16-0

6-0

32-4

13-2

100-0

38-0

15-1

7-2

32-5

7-2

100-0

28-2

22-5

7-9

1000 Samtliga arbetsställen

48-9

6-5

100-0

18-1

11-6

100-0

57 innehade arbetsanställning och 8 °/o voro egna företagare. Återstående 11 °/o hade lämnat arbetsmarknaden. Över hälften av de arbetsanställningar, som innehades av arbetarna, voro betecknade såsom varaktiga. Det relativt största antalet arbetslösa vid räkningstillfället uppvisa arbetarna i Ankarsvik, vilket sammanhänger med att någon avflyttning därifrån ej förekommit samt att utkomstmöjligheterna i orten för sågverksarbetare varit ringa. Endast ett fåtal arbetare hade där erhållit varaktig anställning. Arbetarna i Anneberg äro de som i största utsträckning erhållit arbete; här ha även särskilda hjälpindustrier igångsatts, som kunnat bereda vissa av de avskedade försörjning. I allmänhet ha åldrarna 25—40 år haft lättast att vinna nya utkomstmöjligheter såsom framgår av följande tablå, vilken omfattar samtliga i undersökningen ingående arbetare med undantag för dem som vid räkningstillfället hade frånträtt arbetsmarknaden. Procentuellt antal arbetare som vid räkningstillfället Summa

Å l d e r innehade arbetsanställning

voro egna företagare

voro arbetslösa 100-0

—25 år

61-2

4-3

34-5

25—40 »

68-3

23-6

100-0

40—

45-6

8-1 11-2

43-2

100-0

56-8

8-9

34-3

100 o

» Samtliga åldrar

Procentuellt sett var antalet arbetslösa störst inom gruppen 40 år och däröver. Av de vid räkningstillfället arbetslösa arbetarna ha något mer än 85 °/o efter avskedet innehaft tillfälligt arbete. De gifta synas i större utsträckning än de ogifta förskaffat sig tillfälliga utkomstmöjligheter. Även de arbetare, som vid räkningstillfället innehade arbetsanställning av vare sig tillfällig eller varaktig natur, ha under arbetslöshetstiden dessförinnan kunnat förvärva mera tillfälliga sysselsättningar. Arbetslöshetshjälpens omfattning i de olika fallen kan utläsas av följande tablå. Därav i procent som Arbetsställe

Samtliga arbetsställen

Antal arbetare

åtnjutit arbets- ej åtnjutit arlöshetshjälp betslöshetshjälp

Summa

57-6

42-4

100-0

94-2

100-0

50-3

49-7

100-0

3-3

96-7

100-0

72-3

27-7

100-0

35 7

64-3

58 Av samtliga arbetare h a 36 °/o vid något tillfälle åtnjutit arbetslöshetshjälp. Hjälpverksamheten har haft skiftande omfattning i de olika orterna. Mest omfattande har den varit i Kosta, där 72 °/o av de avskedade i någon form åtnjutit arbetslöshetshjälp vid en eller annan tidpunkt. I Anneberg och Gimo däremot har blott ett fåtal arbetslösa åtnjutit sådan hjälp. En uppfattning om förhållandet mellan den tid arbetarna efter avskedet innehaft tillfälligt arbete i öppna marknaden och den tid de varit arbetslösa erhålles av tablån h ä r nedan. Slutpunkt är räkningstillfället; dock har i de fall, där varaktig arbetsanställning erhållits, endast tiden fram till dennas början räknats. Tablån omfattar samtliga arbetare utom dem som redan i samband med avskedet frånträtt arbetsmarknaden. Av tablån ses jämväl hur stor del av den genomsnittliga arbetslöshetstiden, som arbetarna varit sysselsatta vid reservarbete (statliga, statskommunala eller rent kommunala) . Däremot framgår ej av tablån den tid, under vilken arbetslöshetshjälp i form av kontant understöd åtnjutits. Det antal arbetare som endast åtnjutit sådant understöd är emellertid ringa, blott omkring 20 °/o av samtliga hjälpta. Av de hjälpta ha 1U haft sysselsättning enbart i reservarbete — statligt, statskommunalt eller rent kommunalt — medan mer än hälften haft såväl understöd som sysselsättning i reservarbete. Av de olika hjälpformerna har således »arbetslinjen» dominerat.

Arbetsställe

Ankarsvik Anneberg Billesholm Gimo Kosta Samtliga arbetsställen

Antal arbetare

89 137 127 171 160 684

| P r o c e n t u e l l t fördelning av tiden efter avskedet Beservarbete i procent av Tillfälligt ararbetslöshetsbete i öppna ArbetslösSumma tiden het marknaden 43-2 58-9 45-6 65-2 45-1 48-6

56-8 41-1 54-4 34-8 54-9 51-4

100-0

8-0

100-0

24-R

100-0

52-0

8-0

100-0

46-0

100 0

38-6

Hela arbetslöshetstiden för samtliga arbetare har i medeltal omfattat blott något mer än hälften av tiden från avskedet till räkningstillfället eller, om den avskedade tidigare erhållit varaktig arbetsanställning, till tiden härför. Under nära halva den ifrågavarande tiden ha sålunda de avskedade i regel innehaft tillfälliga anställningar i öppna arbetsmarknaden. Beträffande Ankarsvik må i detta sammanhang framhållas, att trots att de avskedade varit arbetslösa en större del av den ifrågavarande tiden än i övriga orter, någon avflyttning från Ankarsvik likväl ej ägt rum, medan i Gimo, varest förekomsten av tillfälliga utkomstmöjligheter synes varit rikligare, avflyttningen varit jämförelsevis stark, något som — i enlighet med vad tidigare berörts — delvis sammanhänger med de särskilda arbetsförmedlingsåtgärder som där vidtagits.

59 Under nära Va av arbetslöshetstiden ha arbetarna i genomsnitt haft sysselsättning i reservarbete. Särskilt i Billesholm och Kosta ha arbetarna beretts sådan sysselsättning i stor omfattning. I Ankarsvik och Gimo åter har reservarbetstiden varit blott kortvarig. Av intresse är i förevarande sammanhang jämväl den tid som i de fall, där varaktig arbetsanställning erhållits, i genomsnitt förflutit innan anställningen erhölls. Uppgifter härom fördelade allt efter som anställningen vunnits inom resp. utom orten meddelas i följande tablå. A r b e t s s t ä l l e

Antal arbetare som erhållit varaktig anställning

Genomsnittligt antal veckor före erhållandet av varaktig anställning inom orten

utom orten

Ankarsvik

40-8

Anneberg

66-7

508 Billesholm

95-3

89-2

Gimo

15-6

12-0

Kosta

87-7

191-2

Samtliga arbetsställen

68-9

84-3

Samtliga arbetsställen utom Kosta

62-2

31-3

Enligt siffrorna i tablån skulle det för arbetarna i Kosta ha dröjt avsevärt längre tid, innan varaktig anställning erhållits utom hemorten än i hemorten. Den mer är dubbelt så långa genomsnittstiden för erhållen anställning utom hemorten synes tyda på en stark obenägenhet att avflytta från orten. Arbetarna ha sannolikt önskat kvarbli inom samma yrke, och vid avflyttning från orten ha möjligheterna härför synts minskade. Att observera är även det stora antalet unga arbetare i Kosta; sannolikt ha dessa kunnat påräkna stöd från föräldrahemmet. För arbetarna vid samtliga övriga arbetsställen har varaktig anställning i hemorten erhållits betydligt senare än utom densamma. Svårigheterna att vinna nya, varaktiga utkomstmöjligheter i hemorten synas sålunda varit stora. I medeltal har det dröjt 1 Va år för de kvarboende samt något mer än Va år för de avflyttade. Största svårigheten att vinna varaktiga utkomstmöjligheter ha — bortsett från Kosta — arbetarna i Billesholm haft, där det dröjt mer än 1 7* år i hemorten samt 1 Va år utom densamma. Anmärkningsvärt kort har tiden varit för arbetarna i Gimo, blott omkring 3—4 månader. Driftsnedläggelsen där inträffade emellertid under en i konjunkturelit avseende mycket gynnsam tid, och arbetarna erhöllo stöd av särskilda arbetsförmedlingsåtgärder. Som tidigare framhållits har flertalet av dem som erhållit nytt arbete, lyckats finna sådant i hemorten. Det är därför naturligt, att övergång till annat yrke kommit att ske i stor utsträckning. Yrkesväxlingen för de kvarboende och avflyttade samt förhållandena i sådant hänseende för gifta och ogifta belysas i tablån å nästa sida. Tablån avser allenast de arbetare, som vid räkningstillfället innehade varaktig arbetsanställning.

60 Inom orten Ogifta

Gifta Antal

Samma yrke Annat yrke Summa

45 51 96

Utom orten Antal

Samtliga Antal

% 467 53-3 1000

40-4

44-9

59-6

55-1

214 Av samtliga personer som erhållit varaktig anställning har något mer än hälften vunnit sådan inom annat yrke. Bland dem som kvarstannat i orten uppgår antalet personer som växlat yrke till nära 60 % , medan bland dem som avflyttat yrkesväxlingen varit svagare; blott 55 °/o av de senare ha övergått till annat yrke. Det kan anmärkas, att i Kosta det övervägande antalet arbetare sökt och vunnit sin utkomst inom samma yrke som de tidigare utövat.

B. U t v e c k l i n g e n i n o m s ä r s k i l d a i n d u s t r i g r e n a r o c h industriföretag. För utvecklingen inom industrin i dess helhet har tidigare redogjorts. Härvid påvisades den starka ökning som produktionsvolymen undergått i jämförelse med arbetskraften mätt i antal arbetstimmar och sysselsatta arbetare. Denna tendens återfinnes genomgående inom samtliga i tabellbilagan I (sid. 418) redovisade huvudgrupper av industrin. Vad industrins särskilda grenar beträffar har utvecklingen såtillvida varit densamma, att — frånsett enstaka undantag — produktionen ökat kraftigare än antalet sysselsatta arbetare. Emellertid förete de skilda industrigrenarna framträdande olikheter, i det att proportionen mellan produktionens tillväxt och arbetskraftens varit mycket olika; i vissa fall har till och med en minskning av arbetskraftens storlek gett sig till känna samtidigt som produktionen ökat. Förändringarna i produktionen per arbetstimme inom ett antal industrigrenar under åren 1920—1936 belysas i viss mån av indextalen i tabell 36, vilka tal beräknats med ledning av de absoluta talen i tabellbilagan I. I tabellen ha i allmänhet ej medtagits sådana industrigrenar, inom vilka produktionen varit mera oenhetlig, då förskjutningar i produktionens sammansättning i dylika fall skulle kunna ge missvisande resultat. Vidare ha ej medtagits sådana grenar, inom vilka de framställda varorna undergått mera betydande kvalitetsförbättringar, såsom exempelvis inom sömnadsfabrikerna. Det sätt på vilket produktionen mätes tar nämligen såsom redan i kap. I framhållits i viss utsträckning icke hänsyn till förändringar i de tillverkade varornas kvalitet. Till följd härav bli de på grundval av industristatistiken beräknade produktivitetstalen för dylika industrigrenar stundom direkt missvisande. Starkast framträder produktivitetsstegringen inom cementfabriker, varest produktionen per arbetstimme mellan åren 1924 och 1936 stegrats med 139

._ co co

1—1

(T)

1-1 O» O l

O * r H

CO r H

co 03

01 co

i-H

r H

o> rH

CO O i-H

" # O l r H

l"' t o 1-H

—i O ' - H

CO O 1-H

CO - H r H

-n

•fl

-Ti

- H - H

CO r H

0 1

«a

0 1 - 0

o> r H

I £ 5

OS O r H

0 1

r H r H

OS 0 r H

CO 0 —i

O r H

iQ —I

—>

c - H —i

r H

0 1

O»

•"•

)>.

r H

i-H

O OS r H OS

r H

0 5

CO 0 5 r H

•Hi

rr^

—( . o? rt

OS 1—1 r H

• H

o T-i

r H

O OS i-H

Tt< CO r H

O l CO r H

!r-

0 O!

i-H

CO r H

O l

- H

TS rH

CO r H

BO Of r H

i O CO

r H CO

!>• OS

r H

r i

h« r H

1-1 * • •

-n

OS -HH

»n i O

\ 0 r H

C0 r H

O l r H i-H

O * r H

os O

CO r H

r H

T-i

O CO l-H

-Hi i O r H

0 0 1 r H

-TS

CO 0» r H

0 r H

ert Q

O i-i

O r H

O i-H

O r H

CO r H r H

• O OS

1-1 i-H

r H

-n O

O l 0 r H

r H

__, 0

i O T-i

O O

r H

—i

—1 O r H

0 0 0 0

0 1

<—>

0 - H

r H

r H 0 r H

r H

CO •^1 i-H

i O CO i-H

c_>

i-H

o»

co os

•£3

iCJ

— 1

0 }

.Ti

OS OS

rji i O

r ^ ^Ji

0 5 CO

O 0 5

CO O

CO TJI

0 5 -01

\ 0 r H

r H 1-H

OS OS

co Os

CO —I

CO CO i-H

CO O i-H

CO CO r H

0 5 0 5 r H

- * 0 5 r-i

CO O i-i

r H r H r H

CO O r H

t—

i-H r H

i>O r H

O O r H

O OS

O O r H

O O i-H

O O 1-H

CO 0 5 r H

r H

l >

CC OS

CO OS

n> C O

i ^

0 O l 0 5

T-i

Ifl O

i O 0 1 r H

0 5 i O r H

-Hi 0 5 r H

0 5 » 1 i H

Ifl O

-Hi

—1

i O

0 5

r— co

CO CO

0 5 0 5

O c;j

a s CO

i-H 0 5

f ^

-Hi O T-i

T»

O T-i

-Hl 3S

O l r H

' '

r H

G0 as

Ir-

O l

0 5

KO CO

Tji T-i

_, «* <_> a s C5

co as

0 1 0

O O r H

0 0 1-H

0 0 T-i

r H

0 0 r H

0 5

i O CO

CO O r H

-r> as

uO O

Ifl CS

-ii C_>

co a;

co co

-Hi

i-H

iä c_>

0 5 1 0

" * a s

Q as

.01

0 3

l O

r H

•«+

i O

<->c*

—1 CS

0 as

Ifi X )

h»

0 5

" *

53 t >

t ~

<7S CO

O l OS

t ~ » 1

i O r -

01 as

^* 00

0 0

Cr 0 r H

i O

ifl

i O - H

*"* 1—1 -"^ >fl » cs

0 3

r H

h« O

QO 0-1 T-H

0 c 5

» O

r H

l ^

i-H

• *

r H

-<c*

0 T-i

-Hi

0 5

r H

-ti r H

rjH O i-H

OS r H

r ^

d s

O "*l r H

—i

-ii Cs

O l -Hl

0 5 T-H

C<J

T )

i f j O l

'JJ

• *

00 0

r H

~~'

T H

0 5 CO r H

kQ O

— i-i

0 - H

T-i

'OS

-Os

0 O

O l

—1 CS

r H

i-H

-Hl -Hi

,—

no as

-Hl

O r H

O H 0 5

T H

T-H

0 5

I M

0 0

- H

i-H

0 0 r H

0 0

O O

T-i

t -

CO i-H r H

as as

-H as

O l

-5t<

r H

<M R

as co

00 t—

I N 0 0

r H

T-i

~"'

r H 0 »

T-i

i-H

: J

r H

05 co

r H

1-i

05 10

1-1

r H

-Hi r H

r H

0 5

• H

\C> 1-H

1-1

O CO T-i

. O r H r H

I Q

r H

O CO r H

THH

«* >o O

t-OS

r H

O O r H

-^i r H

! > i-i

OS OS

-Hl

i O r H

as O T-i

Ttl

O 0 3 r H

-ti CS

0 0 T-i

"*•

»O r H

i<~> 0 1

~> Q

t ^ O r H

!>. i O 1-H

O l

r}i O - H

O l O r H

O l

OS rH r H

r H r H

_, 0

O O

r H

r H t i-H

—-i

O O

1 Q O r H

1-H

CO ^H —H

-v

T-I

-fl O l O l

i O

i-H 1-1 r»

T-i

os o>

—1

•t)

O l

T-i

t— 0 r H

•^ >* 1-1 ^ c o os 0 _ _ © co oa c o ~'

(XI

-ti

O l r H

1 ^ CO O !

0 (

)>. ca

r-« • * 0 no —1 r H

0 1 CO r H

CO O l

CO i-H

OS OS

u S

"ös

« S

T-i

c £6

O) r*

u 0 0

t-,

3 •0 H

e e i 1 t c

'• 42

•i

r rC

-i-

: o, •

ACS

t.'

•

T» 1 fl£ •sci !/ X-

•1 >

» "3 O c)

51:

't fi: l ' £ c, % i c > • t ] i: t i c Ii - !1 .;\i ii \ l 9 £ 1 i 5:3 '-o:- -^\ - i 55 i J 3 C !_ 53 C,

. •:

fl rt u

«-!

"c1 '

r C

r H

B TQ

t-H

fl CJ O

0 O

0 %.

0J •aa

a «1^

'CS

CC E-

•

fl0 *l

!; * O H ' • 11 "^i 1 c

-a U

i !

-B:1

E C

0 C —1 1 00

£' T.

\ \ !

* <X

\» X3 ^T

i 2i i 5

CS U5 CU)

: .S e 2.

; 1

> « «3 > 1 s 0

i <

:0 oc

: 1 5 5

r f «) C 0

C :-

•>

E- 1

" T

°/o, medan för samtliga i industristatistiken redovisade industrigrenar produktivitetsstegringen utgör blott 41 °/o. En synnerligen stark produktivitetsstegring utvisa även kolgruvor och konstgödningsfabriker med resp. 125 och 110 °/o. En produktivitetsstegring mellan 50 och 100 % kännetecknar sådana industrigrenar som gruvor och anrikningsverk, glasindustrin, pappersmassefabriker, sockerfabriker och tobaksfabriker. Av de i tabellen redovisade industrigrenarna förete blott garverier en minskad produktivitet år 1936 i förhållande till år 1924. Inom trikåfabrikema är produktionen per arbetstimme dessa år densamma. Det för de båda senast nämnda industrigrenarna påpekade förhållandet innebär emellertid icke, att produktiviteten i verkligheten minskats eller varit oförändrad. De förändringar, som produktiviteten inom dessa grenar uppvisar, framträda icke i statistiken på grund av samtidigt inträffade omläggningar inom produktionen. Beträffande sysselsättningen inom de särskilda industrigrenarna framgår av tabellbilagan I, att densamma från år 1924 till år 1936 i allmänhet ökats. Inom metallframställningsverk, metallmanufaktur, trikåfabriker och gummivarufabriker har den sålunda mer än fördubblats, under det att sysselsättningen inom hela industrin blott ökat med omkring 30 °/o. En stegrad sysselsättning med 50—100 °/o visa sådana grenar som järn- och stålmanufaktur, mekaniska verkstäder samt snickeri- och möbelfabriker. Endast obetydligt ökad sysselsättning förete gruvor och anrikningsverk, pappersmassefabriker, ylleindustrin och skofabriker. Vissa grenar uppvisa minskad sysselsättning. Starkast är minskningen inom kolgruvor, sockerfabriker och konstgödningsfabriker, där sysselsättningen från år 1924 till år 1936 nedgått med resp. 57, 44 och 43 °/o. Även inom cementfabriker, sågverk och hyvlerier samt tobaksfabriker har sysselsättningen under denna tid nedgått ganska väsenligt. I det följande kommer utvecklingen inom särskilda industrigrenar och industriföretag att närmare behandlas. Gruvor och anrikningsverk. Inom denna industrigrupp intaga järnmalmsfyndigheterna och framför allt de inom det lappländska malmfältsområdet en dominerande ställning, övriga gruvor inom gruppen utgöras företrädesvis av sulfidfyndigheter, u r vilka utvinnas bl. a. guld-, silver-, bly-, zink- och kopparmalm. Nedanstående siffror hämtade ur den officiella statistiken ge Antal arbetsställen

Järnmalmsgruvor och anrikningsverk Andra malmgruvor och anrikningsverk Samtliga malmgruvor och anrikningsverk

Antal arbetare

Salutillverkningsvärde i 1 000-tal kr.

1924 1929 1936 1924

7 705

9 536 7 598 69105 118 817 120 390

8 717

9326 75 881 129 024 142 057

6 776

10 207

63 en uppfattning om järnmalmsgruvornas betydelse i jämförelse med andra malmgruvor. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt för omedelbar drift installerad drivkraft vid gruvor och anrikningsverk åren 1920—1936 framgå av indexserierna i tabell 37. Tab. 37. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Gruvor och anrikningsverk. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

74 93 131 98 129 113 107 98

89 95 95 93

85 91 98 99

100 121 126 145 73 173 168 114 67 70 106 150 195 100 111 110 121 72 140 133 98 60 55 80 100 116 100 105 100 110 119 125 125 108 82 74 87 97 107 100 109 105 116 119 124 130 130 124 121 136 145 149

Produktionsvolymen var år 1936 nära dubbelt så stor som år 1924. Sysselsättningen, mätt i antalet använda arbetstimmar, hade däremot ökats blott med 16 °/o. Detta innebär, att produktionen per arbetstimme ökats med 68 °/o, vilket är mer än medeltalet av ökningen för samtliga industrigrenar. Produktivitetsstegringen framträder mera markerat under åren 1929 samt 1935 och 1936. Järnmalmsgruvorna arbeta i stor utsträckning på export. Denna exportmarknad är i hög grad konjunkturkänslig. Under världskriget nedgick exporten väsenligt på grund av krigsförhållandena och var ännu 1919 synnerligen låg, endast 2*4 milj. ton. Efter fredskrisen återfick exporten ungefär sin tidigare storlek. Omfattningen av produktion och export av järnmalm åren 1920—1936 framgår av följande tablå. Å r

ProdukExport tion i milj. i milj. ton ton

4-7 6-6 6-4 5-8 6-8

3-7 4-3 5-3 5-0 5-9

8-4 8-7

8-8 7-7

1927 1928

10-0

10-7

5-0

5-1

11-9

10-9

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Å r

Export Produktion i milj. i milj. ton ton

11-7

7-4 3-5 3-0 5-9

1932 1933 1934

9-4 4-5 2-2 3-2 6-9

8-8

7-7

12-2

11-2

Åren 1927, 1929 och 1930 var exporten nära den dubbla mot förkrigstiden. Under världskrisen nedgick exporten åter starkt; bottenläget nåddes år 1932, då exporten var av ungefär samma omfattning som 1919.

64 Under periodens senare år ökades den åter. År 1936 exporterades 112 milj. ton. Produktionen av järnmalm uppgick detta år till 12'2 milj. ton. Åren 1924 och 1929 voro motsvarande siffror för exporten 5'9 resp. 109 samt för produktionen 6'8 resp. 11-9 milj. ton. Exportens exceptionella storlek i jämförelse med produktionen vissa år torde sammanhänga med minskningar av lagerhållningarna. Under lågkonjunkturerna har vid norrlandsgruvorna en betydlig lageruppläggning skett. Växlingarna i produktionsvolymen för gruppen gruvor och anrikningsverk äro sålunda i hög grad beroende av växlingarna i exportens omfattning. Den låga produktionssiffran för år 1928 sammanhänger med gruvkonflikten detta år. I fråga om arbetarantalet visa indextalen år 1936 ökning blott med 7 enheter i jämförelse med år 1924. Ökningen av arbetarantalet har sålunda relativt sett varit betydligt svagare än ökningen av produktionen. Åren 1924—1929 framträder trots expansionen en tydlig återhållsamhet vid nyrekryteringen. Den av driftsinskränkningarna under världskrisen åren 1930 —1932 föranledda nedgången i arbetarantalet fortsatte även år 1933, ehuru produktionen detta år ökade. En jämförelse mellan indextalen för antal arbetstimmar och arbetare visar, att korttidsarbete dessa år i stor utsträckning tillämpades. I vissa fall begränsades arbetstiden till 2 å 2 Va dagar i veckan. De följande åren utsträcktes åter arbetstiden, varjämte en ej obetydlig nyrekrytering skedde. Ehuru index för produktionsvolymen år 1936 var 22 enheter högre än år 1929, låg dock index för arbetarantalet alltjämt 18 enheter under 1929 års. Produktionsökningen har såunda icke förmått uppväga verkningarna av det minskade relativa arbetskraftsbehovet, som rationaliseringen medfört. Arbetarantalet vid gruvor och anrikningsverk samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Kvinnor i % av samtliga arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

8 717 0-8 4-7

10 868 0-5 4-2

6 426 0-3 1-4

9 326 0-4 2-6

Är 1936 uppgick arbetarantalet inom gruvindustrin till c:a 9 300, motsvarande 1-9 °/o av landets hela industriarbetarantal. En minskning har mellan åren 1929 och 1936 skett med c:a 1 500 arbetare eller 14'2 °/o. Minskningen av det relativa arbetskraftsbehovet har emellertid varit betydligt större än dessa siffror utvisa, enär produktionen samtidigt avsevärt ökat i omfattning. Kvinnliga och minderåriga arbetare, vilka under hela perioden 1924—1936 spelat en underordnad roll inom denna industrigren, ha såsom synes minskat i antal relativt starkare än hela arbetarantalet. Särskilt gäller detta de minderåriga, vilka under världskrisen i första hand avskedades och vilka år 1936 alltjämt utgjorde en procentuellt mindre del av arbetarantalet än år 1929.

65 Den rationalisering, som under åren 1920—1936 skett av gruvdriften, har bl. a. medfört ökad användning av elektrisk kraft, ökningen av den för omedelbar drift installerade drivkraften i hästkrafter räknat utgör mellan åren 1924 och 1936 50 °/o. Därjämte har skett en successiv modernisering av den maskinella utrustningen. Betydande rationaliseringsåtgärder ha dock i allmänhet särskilt vid exportgruvorna skett före ingången av den här undersökta perioden. Handborrningen har vid nästan alla gruvor helt ersatts med pneumatisk maskinborrning. Transportanordningarna ha förbättrats genom anskaffande av elektriska lokomotiv och tryckluftlokomotiv. Vid lastningen har vidare det manuella arbetet allt mer ersatts med maskinella anordningar såsom elektriskt drivna lastskopor eller direkt tappning i utfraktsvagnarna. Ett ganska betydande antal järnmalmsgruvor ha under perioden nedlagts. Enligt den av utredningen föranstaltade allmänna driftsnedläggelseundersökningen utgjorde antalet under åren 1920—1936 nedlagda gruvor 32 eller 6*7 °/o av samtliga redovisade driftsnedläggelser. Hela antalet nedlagda gruvor har emellertid varit större. Enligt industristatistiken utgjorde antalet gruvor och anrikningsverk år 1936 90 mot 137 å r 1920. I allmänhet har den omedelbara orsaken till driftsnedläggelserna inom gruvindustrin varit den, att malmfyndigheten uttömts eller ej längre varit brytvärdig. Föremål för utredningens intensivundersökning ha varit dels en typisk exportgruva dels ock ett gruvföretag som huvudsakligen arbetar på hemmamarknaden; dock har även det sistnämnda på senare år exporterat en stor del av sin produktion. Vid den undersökta e x p o r t g r u v a n var driften redan år 1920 i hög grad rationaliserad. Elektrisk kraft har dock efter denna tid i allt större utsträckning kommit till användning. Av betydelse har detta varit särskilt i fråga om lastnings- och transportanordningar, som nästan helt mekaniserats. Den maskinella utrustningen har även i övrigt moderniserats i samband med nybyggnader och utbyte av äldre, förslitna maskiner. Kapitalkrävande maskinanskaffningar ha särskilt skett åren 1926—1931, då bl. a. nytt sorteringsverk uppförts samt ny luftkompressoranläggning anskaffats. Vid denna gruva bedrives såväl dag- som djupbrytning. Gruvans produktionsvolym — mätt i ton bruten malm — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av de i tabell 38 återgivna indextalen. Produktionsvolymen företer vid denna gruva tämligen analoga växlingar med industrigrenen i dess helhet. Expansionen efter år 1924 h a r dock genomgående varit relativt starkare. Efter de av världskrisen åren 1931— 1933 föranledda driftsinskränkningarna skedde en markerad återhämtning å r 1934. Produktionsvolymen låg år 1936 på ungefär samma nivå som •388613.

II.

66 Tab. 38. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme ( T ? ) . Den undersökta exportgruvan.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD

118 83 128 114 100 138 184 197 87 227 245 164 88 77 114 184 244 124 93 118 99 100 118 131 144 70 175 182 127 67 62 78 103 129 115 106 107 104 100 101 120 125 137 152 163 137 111 104 102 99 111 113 97 107 110 100 120 144 153 101 190 191 170 114 117 132 174 197

P At

89 108 116 100 118 140 136 124 130 134 129 132 125 146 178 190

år 1930. Den låga siffran för produktionen år 1928 beror på arbetskonflikten vid gruvorna detta år. Den betydande minskning arbetskraftsbehovet per produktenhet undergått sedan år 1924 framgår därav, att produktionen till år 1936 ökats med 144 % men arbetarantalet blott med 11 °/o. Produktionen per arbetstimme var år 1936 nära dubbelt så stor som år 1924. Arbetsstyrkan kunde dock i det stora hela ökas under tiden från år 1924 fram till år 1930, då i samband med världskrisen driftsinskränkningar med minskning av arbetsstyrkan insatte. Arbetarantalet fortsatte emellertid att minska även åren 1934 och 1935, och ehuru en viss nyrekrytering skedde år 1936, sysselsattes dock detta år ett betydligt mindre arbetarantal än år 1930. Då produktionen dessa båda år var av ungefär samma omfattning, torde den minskade sysselsättningen väsentligen vara en följd av under mellantiden genomförda rationaliseringsåtgärder. Förändringarna i arbetarantalet samt dess ålderssammansättning framgå av tablån nedan.

Antal arbetare (index: 1924 — 100)

111 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: — 2 5 år 26—40 > 41— > Summa

22-6

5-4

3-9

6-9

38-3 39-1 1000

37-4

34-4

37-1

57-2

61-7

56-0

100-0

1000 Det framgår, att arbetarna i åldrarna under 26 år i första hand drabbats av avskedandena till följd av driftsinskränkningarna under världskrisen; även åldersgruppen 26—40 år minskades relativt starkare än hela arbetarantalet. Den högsta åldersgruppen har väl även absolut sett något minskats men relativt sett har den undergått en betydande ökning. Den äldre arbetskraften h a r sålunda i stor utsträckning bibehållits vid företaget. Trots den

67 Arbetar antal

Ålder 17

20 Diagram 2.

45 Medeltal arbetare per år i olika åldrar. Åren 1925—1936.

70 Den undersökta exportgruvan.

nyrekrytering som år 1936 skett i åldrarna under 26 år hade de yngre arbetarna alltjämt såväl absolut som relativt sett betydligt mindre användning än år 1930. En markant förskjutning har sålunda skett i riktning mot högre medelålder. Utvecklingen erhåller viss belysning jämväl genom diagram 2, varest medeltalet arbetare per år i olika åldrar åren 1925—1929, 1930—1933 samt 1934—1936 grafiskt återges. Någon kvinnlig arbetskraft har ej varit anställd vid ifrågavarande gruva. Yrkesarbetarna ha jämförelsevis svagare än övriga arbetare drabbats av de under världskrisåren gjorda inskränkningarna i arbetsstyrkan. Detsamma gäller de direkta arbetarna. Antalet arbetare, sysselsatta med transporter och andra med den egentliga produktionen ej direkt sammanhängande arbeten, har sålunda minskat relativt starkare än hela arbetarantalet. Detta torde sammanhänga med de förut berörda förbättringarna av transportanordningarna. Utvecklingen framgår av nedanstående tablå. 1930

49-0

56-1

58-4

63-0

Direkta arbetare i % av samt-

Yrkesarbetare i % av samtliga

Indirekta arbetare i % av samt-

övriga arbetare i % av samtliga Summa

51-0

43-9

1000 Summa

41-6

37-0

68 Omsättningen i arbetsstyrkan under perioden erhåller viss belysning genom de i efterföljande tablå meddelade uppgifterna om antalet under året tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år anställda arbetare. Å r

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Tillkomna Antal arbetare arbetare i % av (index: 1924 = 100) antalet arbetare

Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

115 106 107 104 100

10-4

16-0

4-1 5-5 3-9 4-4

5-0 53 52 2-2

101 120 125 137 152

7-1 6-8 9-3 7-4

3-0 3-1 2-6 2-1 2-3

163 137 111 104 102 99 111

11-8

2-6

8-8

— — — —

21-8

1-4

2-3 2-0

14-2

7-4 1-5 3-0

Den största omsättningen ägde rum år 1920, då avgången av arbetare från företaget var stor. En procentuellt större avgång av arbetare förekom endast under världskrisåret 1931. Åren 1924—1929 förete en synnerligen jämn avgång av arbetare. Procenttalen växlade då endast mellan 21 och 31 °/o. Nyrekryteringen har dessa år erhållit successivt ökad omfattning. Aren 1931—1934 upphörde nyrekryteringen helt. Antalet förvaltningstjänstemän företer absolut sett blott obetydliga förändringar mellan åren 1924 och 1936. Per 100 arbetare funnos åren 1930 och 1936 7'1 resp. 9'7 förvaltningstjänstemän. Vid den undersökta h e m m a m a r k n a d s g r u v a n har en genomgripande rationalisering skett åren efter 1933; denna tid anskaffades bergspel med väsentligt större hastighet samt ny kompressoranläggning med hydrauliskt luftmagasin för bergborrdriften. Bättre borrstål anskaffades därjämte, vilket möjliggjorde högre arbetshastighet och minskning av vässningskostnaderna. Transportanordningarna i gruvan undergingo även förbättringar. Sålunda anskaffades lufthasplar och tryckluftlokomotiv. Vidare infördes maskinella lastningsanordningar, s. k. släpskrapor. Härigenom har

69 den tidigare handlastningen i stor utsträckning upphört. Även anordningarna för malmens skrädning ha under perioden avsevärt förbättrats. Rationaliseringssträvandena vid denna gruva ha föranletts bl. a. av malmens jämförelsevis låga värde, som nödvändiggjort förbilligad produktion, om gruvan skulle kunna brytas. Tab. 39. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) o c h produktion per arbetstimme nr^)« Den undersökta hemmamarknadsgruvan. Åren 1920—1936. 1920 = 100. 1920

p At A

100 100 100

18 23 98

52 52 •

41 36 •

145 114

117 107 113

59 71

52 50

15 33

206 168 151

277 211 229

356 290 245

P At

123 Företagets produktionsvolym — mätt i ton bruten malm — samt antalet arbetstimmar och produktionen per arbetstimme åren 1920, 1925 och 1927— 1936 framgå av indextalen i tabell 39. I fråga om arbetarantalet föreligga uppgifter blott för åren 1920, 1925, 1930 samt 1934—1936. Omräknade till index återfinnas de i nämnda tabell. Rörande den förbrukade drivkraften ha uppgifter icke kunnat erhållas. Såsom basår för indexberäkningarna har på grund av särskilda omständigheter varit lämpligast att välja år 1920. Produktionsvolymen nedgick som synes starkt vid denna gruva åren 1931 —1933. Sistnämnda år var produktionen blott 15 % av den för år 1920. Anmärkningsvärt stark var däremot produktionsvolymens ökning under efterföljande år; år 1936 var den sålunda omkring 3 % gånger så stor som år 1920. Sysselsättningen åter, mätt i antal använda arbetstimmar, hade i jämförelse med år 1920 ej fullt tredubblats. Anledningen till den starka ökningen av brytningsmängden är, förutom ökad efterfrågan på järnmalm, den genom vidtagna rationaliseringsåtgärder förbilligade driften. Förändringarna i arbetarantalet, dess ålderssammansättning och andelen kvinnlig arbetskraft framgå av följande tablå. 1920

100 11-4

98 10-7

10-9

5-8

3-8

245 5-4

25 år

10-5

22-3

15-5

33-1

23-8

26—40 » 41— >

40-4

32-1

35-7

36-7

41-4

Antal arbetare (index: 1920 - 100) Procentuellt antal arbetare i en ålder av:

Summa

49-1

45-6

48-8

30-2

100-0

22-6 44'8 32-6 100-0

70 Alder

Diagram 3. Medeltal arbetare per år i olika åldrar. Den undersökta hemmamarknadsgruvan. Åren 1920, 1925, 1930 och 1934—36.

Arbetarantalet var år 1936 omkring 2 1[2 gånger så stort som år 1920. Den minskning i det relativa arbetskraftsbehovet, som rationaliseringen efter år 1933 medfört, har sålunda mer än uppvägts av produktionsökningen dessa år, vilken lett till arbetsstyrkans ökning. Kvinnor ha blott i obetydligt antal varit sysselsatta vid företaget. Procentuellt sett ha de minskats i antal. Den nyrekrytering av arbetskraft, som försiggått åren 1934—1936, har huvudsakligen skett i åldrarna 26—40 år. Det absoluta antalet arbetare i åldersgruppen under 26 år är litet, varför det låga procenttalet år 1930 ej är signifikativt. Förändringarna i ålderssammansättningen belysas jämväl av diagram 3, varest återges antalet arbetare åren 1920, 1925 och 1930 samt medeltalet arbetare per år åren 1934—1936 i olika åldrar. Nyrekryteringen åren 1935 och 1936 medförde en relativ ökning av antalet yrkesarbetare. I procent av hela arbetarantalet voro yrkesarbetarna åren 1934, 1935 och 1936 resp. 62 8, 67 8 samt 70 3. Denna utveckling torde sammanhänga med de vidtagna rationaliseringsåtgärderna, som medfört ett ökat behov av fackutbildad personal för skötsel och reparation av maskinella anläggningar. Dock observeras, att yrkesarbetarna år 1930 utgjorde samma andel av arbetarstammen som år 1936. En jämförelse mellan uppgifterna i nedanstående tablå om arbetskostnad och produktpris före och efter rationaliseringsperioden utvisar, att arbetskostnadens andel av produktpriset efter rationaliseringen avsevärt sjunkit. Ehuru produktpriset något stegrats, har denna utveckling väsentligen sin 1924 Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100)

1927/29 1930/33 1934/36

Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100)

100 100 100

126 87 99

130 102 129

135 120 100

Arbetskostnad i % av produktpris

55-0

62-5

69-5

45-9

Produktpris (index: 1924 = 100)

71 förklaring i det minskade relativa arbetskraftsbehovet. I procent av produktpriset utgjorde arbetskostnaden i medeltal för åren 1934—1936 459 mot 625 åren 1927—1929. Järn- och stålverk. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft vid järn- och stålverk åren 1920 —1936 framgå av indextalen i tabell 40. Tab. 40. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Järn- och stålverk. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

88 111 At A 110 D 85 p

45 63 79 87

63 70 76 81

58 59 92 87

100 97 100 100 112 100 96 93 92 99 100 100 96 95 97 100 101 107 105 105

133 109 104 105

118 108 101 120 163 172 183 100 90 82 92 114 125 135 102 97 92 95 110 118 127 108 116 120 125 124 125 128

Produktionsvolymen har efter den starka nedgång, som fredskrisen medförde år 1921, något ökats åren 1922—1924. Den svenska järnhanteringen hade emellertid åren 1924—1927 alltjämt betydande svårigheter att kämpa mot. Först åren därpå kan den sägas ha blivit delaktig av det allmänna konjunkturuppsvinget efter fredskrisen. Produktionen har — bortsett från den nedgång som världskrisen medförde — mellan åren 1927 och 1936 ökats med 83 °/o. I fråga om antal arbetstimmar och arbetare utvisa indextalen samtidigt ökning med 47 resp. 34 °/o. Arbetarantalet har sålunda relativt sett ökats betydligt svagare än produktionsvolymen. Approximativt beräknat användes år 1936 blott omkring 69 °/o av det arbetarantal, som år 1924 erfordrades för framställning av en viss produktmängd. Den svenska järnhanteringen är i stor utsträckning inriktad på export. Reträffande dennas omfattning under förevarande tidsperiod torde få hänvisas till de uppgifter härom som finnas meddelade i bilaga R (sid. 483). Den minskade efterfrågan på svensk järn och stål under efterkrigsåren förorsakade betydande svårigheter för ett flertal svenska järnverk, som ej vidare på exportmarknaden kunde finna avsättning för sina tidigare produkter. Detta jämte 8-timmarslagens genomförande utgjorde incitament till den omfattande rationalisering som under förevarande tidsperiod ägt rum inom järnindustrin och som kommit till uttryck i ovan påvisade starka produktivitetsstegring. Nya produktyper och kvaliteter måste även i allt större utsträckning tillverkas, såsom stållegeringar, särskilt rostfria. Inom järnhanteringen har under perioden viss koncentration av tillverkningen till färre enheter ägt rum. Denna utveckling har främst föranletts av svårigheten för smärre verk att göra sig gällande i den utländska konkurrensen. Dylika verk måste nämligen arbeta med jämförelsevis höga produktionskostnader. En bidragande omständighet har därjämte varit, att

72 åtskilliga av den svenska järnhanteringens tidigare avnämareländer kunnat i stor utsträckning göra sig oberoende av de halvfabrikat, som framställdes vid många av dessa smärre verk. Antalet i den allmänna driftsnedläggelseundersökningen redovisade nedlagda järn- och stålverk åren 1920—1936 uppgick till 26. Året före resp. driftsnedläggelse sysselsattes vid dessa verk c:a 1 700 arbetare. Totalantalet nedlagda verk är emellertid betydligt större. Enligt den officiella industristatistiken funnos år 1935 blott 63 järn- och stålverk mot 107 år 1920. Antalet arbetsställen nedlagda i samband med driftskoncentrationer utgjorde enligt driftsnedläggelseundersökningen 14. Vid dessa arbetsställen sysselsattes 635 arbetare. Koncentrationsrörelsen erhåller viss belysning av de uppgifter, som i industristatistiken vart femte år meddelas om arbetsställenas fördelning på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta arbetare. Dessa uppgifter ha i vad de avse järn- och stålverken för åren 1920, 1925, 1930 och 1935 sammanställts i följande tablå. Å r

Arbetsställen sysselsättande ett .irbetarantal av: —100

Arbetsställen: Antal

Procent

Arbetare: Antal

Procent

101—500

501—1 000

Summa 1

över 1000

5 4

4 6

59-8

28-1

8-4

3-7

100-0

62-4

27-9

5-4

100-0

52-0

5-5

100-0

44-4

34-3 33-4

4-3 8-2

11-1

100-0

6 251 3 699

6 512 6 588

22 207 19 728

2 762

6 682

2 306 1462

6 393

2 872

20 853

4 890

12 866

24 096

12-5

29-3

100-0

11-7

30*1 36-2

28-1

33-4

100-0

7-0 4-8

30-7

18-7 13-8

21-5

20-3

48-5 53-4

100-0 100-0

1 På grund a v skilda redovisningsmetoder överensstämmer arbetar antalet i denn a och efterföljande tabeller , i vilka arbetsställena fördelats efter storlek, ej med iippgifterna rö rande arbetarantalet i de olika industrigrenarna (se tabellbilaga I).

Det framgår, att arbetsställen om 100 man eller mindre såväl till antal som till det sammanlagda arbetarantalet undergått den starkaste minskningen. Väsentligen finner detta sin förklaring i den faktiska koncentratio-

73 nen av driften till ett färre antal enheter. Härigenom ha de större verken vad det sysselsatta arbetarantalet angår kommit att intaga en dominerande ställning. År 1935 sysselsattes sålunda vid verk med över 500 arbetare nära 3 / 4 av hela det inom järnhanteringen sysselsatta arbetarantalet mot blott något över hälften år 1920. Den starka ökning som den inhemska järn- och stålproduktionen undergått efter år 1927 har tidigare berörts och belyses närmare av indextalen i tabell 40 samt motsvarande absoluta tal i tabellbilagan I. En sammanställning av sistnämnda uppgifter för vissa år kompletterad med motsvarande uppgift för år 1915 meddelas nedan. Den förändring produktionen vid järn- och stålverken undergått såväl kvalitativt som till sin sammansättning inverkar naturligen i viss mån störande på uppgifternas jämförbarhet.

Å r

Produktionsvolym vid järn- och stålverk uttryckt i 1913 års penningvärde 1 000-tal kr.

1921 1924

94 965

211125 280 200

387 235

Rationaliseringen inom järnhanteringen synes i allmänhet ej h a föranlett några mera omfattande avskedanden under den förevarande perioden. Nedgången i arbetarantalet åren 1921 och 1922 torde väsentligen sammanhänga med den under fredskrisen minskade produktionen, även om en viss stegring av produktionen per arbetstimme samtidigt kan iakttagas. Under världskrisen nedgick ej arbetsstyrkan i samma proportion som produktionen. Förändringarna i arbetarantalet och andelen minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Antal arbetare Minderåriga i %

16 877 4-5

17 520 4-0

15 476 2-6

21491 3-8

Efter de under världskrisen vidtagna avskedandena erhöll den minderåriga arbetskraften år 1936 åter ungefär samma procentuella storlek som år 1929. Kvinnliga arbetare sysselsättas ej inom denna industri. Följande resultat må här anföras från intensivundersökningen. De undersökta företagen utgöras av en medelstor hytta och ett av landets större kom-

74 binerade järnverk. Därjämte ha undersökts två koncerner inom järnindustrin. Beträffande resultaten av dessa senare undersökningar hänvisas till bilaga B (sid. 482 o. f.). Den undersökta h y 11 a n har masugn samt anriknings- och sintringsverk. Särskilt efter kriget har det varit svårt att få driften ekonomiskt bärande. Exportmöjligheterna ha försämrats och konkurrensen på hemmamarknaden har varit besvärande. En viss rationalisering har kontinuerligt skett. Denna har framför allt bestått i mindre mekaniseringsåtgärder i samband med ombyggnader; vidare har masugnens beskickning ändrats, därigenom att man allt mer övergått till att använda slig och sinter. Hyttans produktionsvolym — mätt i ton — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1924—1936 framgå av indextalen i tabell 41. Tab. 41. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme l~\.

Den undersökta

hyttan. Åren 1924—1936. 1924 = 100.

p At A fD P At

1932 1933 1934 1935 1936

100 100 100 100

91 71 100 81

126 105 100 115

131 96 94 125

93 83 94 142

129 89 89 242

93 58 89 162

129 76 89 244

67 50 86 146

97 60 89 193

149 91 89 284

149 91 89 291

122 80 97 353

152 Produktionsvolymen låg år 1935 49 % över 1924 års nivå. Antalet arbetstimmar företer mellan dessa år en minskning med 9 °/o. Det anförda innebär en stegring av produktionen per arbetstimme med 63 % . Arbetarantalet var 1936 nära nog detsamma som 1924. Produktionen vid det undersökta j ä r n v e r k e t består huvudsakligen av tackjärn, martingöt och vissa valsverksprodukter. Slutprodukten är väsentligen handelsjärn. Verket har under ifrågavarande period vid olika tillfällen utbyggts och vissa nyanläggningar ha skett. De mera betydande rationaliseringsåtgärder som vidtagits på senare år ha framför allt bestått i ökad användning av traverser samt förbättring av andra transportanordningar. Ökad uppmärksamhet har därjämte ägnats tillverkningsplaneringen. Järnverkets produktionsvolym — mätt i ton — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 belysas genom indextalen i tabell 42. Beträffande den förbrukade drivkraften föreligga inga uppgifter. Det framgår, att produktionen efter bakslaget under världskrisen ökade starkt redan år 1933; år 1936 var den nära tre gånger

75 Tab. 42. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) samt produktion per arbetstimme ( x i ) . Det undersökta järnverket. Åren 1924—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 160 72 88 68 100 101 112 116 117 149 133 At 120 129 120 56 100 94 104 97 98 107 104 A 109 105 97 105 100 97 96 97 94 96 100 P 135 At

93 90 98

89 145 234 251 284 77 90 119 145 162 98 96 95 111 123

74 121 100 107 109 119 119 139 127 103 116 161 196 173 175

så stor som år 1924. I fråga om antal arbetstimmar och arbetare visa indextalen ökning med 62 resp. 23 %>. Ökningen av antalet arbetstimmar är sålunda procentuellt väsentligt större än ökningen av arbetarantalet. Differensen torde ha sin förklaring däri, att övertidsarbete i viss utsträckning förekom år 1936, medan år 1924 korttidsarbete tillämpades. Antalet arbetstimmar per arbetare och år uppgick i genomsnitt åren 1934—1936 till 2 550 mot 2 000 åren 1925—1927 och 2 100 åren 1928—1930. För krisåren 1931—1933 var motsvarande siffra c:a 1 700. Arbetarantalet undergick åren 1924—1928 en minskning. Den efterföljande ökningen av arbetarantalet åren 1929 och 1930 sammanhänger med då genomförd utvidgning av anläggningarna. I arbetarantalet för sistnämnda år h a även inräknats ett antal byggnadsarbetare. Ökningen åren 1935 och 1936 sammanhänger ävenledes med utbyggnader av verket. Ehuru produktionen per arbetstimme avsevärt stegrats, har sysselsättningen vid företaget kunnat ökas till följd av de utvidgningar som verket undergått. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen minderårig arbetskraft framgå av nedanstående tablå. 1929

96 3-3

96 2-6

8-1

1924 Antal arbetare (index: 1924 - 100)

7-4

Den procentuella minskning som den minderåriga arbetskraften företer åren 1924—1929 sammanhänger med den dessa år uteblivna nyrekryteringen. Nyrekryteringen under senare år har relativt starkt ökat de minderårigas andel av hela arbetsstyrkan. Dock var denna andel vid periodens slut mindre än vid dess början. Antalet förvaltningstjänstemän har under perioden ökats relativt mer än arbetarantalet. Per 100 arbetare funnos sålunda år 1936 nära 9 förvaltningstjänstemän mot 6 år 1924. Den relativa ökningen av förvaltningspersonalen torde sammanhänga med den ökade uppmärksamhet som ägnats kalkylering och tillverkningsplanering. Den tekniska personalen utgjorde vid periodens slut en mindre procent av hela förvaltningspersonalen än år 1924.

76 Den sänkning av produktpriset som nedanstående tablå visar år 1936 sammanhänger med att försäljningspolitiken inriktats på enklare varor. Den genomsnittliga timförtjänsten har ökat. En betydande minskning har skett av arbetskostnaden per produktenhet. Då minskningen av arbetskost nåden inträdde redan år 1929, kan den ej ställas i samband med övergången till produktion av enklare varor utan torde sammanhänga med den stegrade produktionen per arbetstimme. I procent av produktpriset voro arbetskostnaderna lägre åren 1929 och 1936 än år 1924. 1924

126 Produktpris (index: 1924 - 100)

81 Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100)

96 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100)

72 Arbetskostnad i % av produktpris

33-4

28-3

29-7

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

64-4

47-6

48-2

Järn- och stålmanufaktur. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar, arbetarantal samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 43. Tab. 43. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Järn- och stålmanufaktur. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 91 50 At 110 66 A 114 81 D 107 100

67 71 76 95

81 80 95 99

100 102 100 100 100 102 100 108

109 108 109 112

116 111 112 114

133 123 122 119

149 143 130 126 128 131 119 131

132 126 124 116 134 130 120 130

139 126 135 136

192 213 156 178 157 179 140 148

237 193 192 160

Produktionsvolymen låg år 1936 137 % över 1924 års nivå; ökningen i fråga om antal arbetstimmar och arbetare uppgick till 93 resp. 92 °/o. Ehuru minskningen i det relativa arbetskraftsbehovet sålunda är framträdande och synes ha fortgått under praktiskt taget hela perioden, har dock arbetarantalet kunnat successivt ökas från år 1923. Arbetarantalet var emellertid ännu under åren 1924—1927 mindre än år 1920, ehuru produktionen var av större omfattning. Begränsningarna i arbetsstyrkan år 1932 sammanhänga med den då rådande depressionen. Förändringarna i arbetarantalet och dess fördelning på kvinnor samt minderåriga framgå av nedanstående tablå.

Antal arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare 1

Minderåriga i % av samtliga arbetare

16 496 7-0

7-1 12-9

12-2

13-7

5-3

77 År 1924 sysselsattes inom järn- och stålmanufakturen c:a 16 500 arbetare motsvarande 4'4 °/o av landets hela industriarbetarantal. År 1936 uppgick arbetarantalet till omkring 31 700 motsvarande 6'5 °/o av industrins hela arbetarantal. Ökningen av arbetarantalet har sålunda procentuellt sett varit större inom förevarande industrigren än inom samtliga grenar tillsammantagna Den minderåriga arbetskraften hade åren 1929 och 1936 erhållit en något minskad användning. Även den kvinnliga arbetskraften visar år 1936 en procentuellt svagare ökning än hela arbetarantalet. En ganska stor del av tillverkningen inom järn- och stålmanufakturen exporteras. Omfattningen av denna export belyses av vissa uppgifter i bilaga B (sid 485). Under perioden ha vittgående rationalisenngsatgarder vidtagits inom förevarande industri. Företrädesvis synas dessa ha avsett arbetsmetoderna. Samtidigt med att tillverkningen till betydande del standardiserats och massproduktion införts ha - vilket är av intresse att konstatera — småföretagen undergått en avsevärd ökning. Specialisering av tillverkningen har på ett ganska tidigt stadium genomförts av de flesta foretag. Arbetsställenas fördelning på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta arbetare framgår i fråga om järn- och stålmanufakturen av efterföljande tablå:

Å r

Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av: t. o. m. 50

101—500

över 500

Arbetsställen: Antal j

Procent

84-3

5-6

9-4

0-7

ico-o

1925 1930

84-1 87-8

6-5

8-3

100-0

5-7

5-3

1-1 1-2

90-6

4-3

4-1

l-o

100-0

4 384

1546 1699

8 069 6 760

2 157 2 696

3 796 5 074

2 073

6 635

4 490

18 272

7 381

2 403

7 344

23 235

27-1 25-4

9-6

49-9 45-2

13-4

100-0

11-4

18-0

100-0

27-7

11-3

36-4

24-6

100-0

31-8

10-3

31-6

26-3

100-0

Arbetare: Antal

1930 Procent

Summa

51—100

100-0

14 951

78 Av hela antalet arbetsställen utgjorde som synes år 1935 de med det minsta arbetarantalet (50 man eller mindre) något mer än 90 % mot 84*3 % år 1920. Till en del har denna utveckling föranletts av den sänkning av värdegränserna beträffande tillverkningen, som fr. o. m. år 1926 tillämpades för arbetsställenas redovisning i statistiken, samt av den noggrannare redovisning, som kommit till stånd åren 1926 och 1934. Dock torde även ett verkligt tillskott av småföretag ha skett. Jämväl de största arbetsställena ha emellertid ökat i antal. Minskning till antalet ha blott de medelstora arbetsställena (101—500 man) undergått. Härigenom ha dessa kommit att förlora sin tidigare, såvitt m a n ser till arbetarantalet, framskjutande ställning. Medan de år 1920 sysselsatte nära hälften av hela arbetarantalet inom järn- och stålmanufakturen, beredde de år 1935 sysselsättning åt mindre än V8 av detta. I stället ha de största arbetsställena ökat i betydelse. Från att år 1920 ha sysselsatt föga mer än 7 8 av hela arbetarantalet omfattade de år 1935 över V* därav. Järn- och stålmanufakturen kan med hänsyn till tillverkningarnas art lämpligen fördelas på fyra branscher, nämligen manufakturering av smidbart järn och stål, tråddragning och tillverkning av trådvaror, tunnplåtsindustri samt gjutgodsfabrikation. Föremål för intensivundersökningen inom järn- och stålmanufakturen har bl. a. varit ett f ö r e t a g , b e d r i v a n d e g j u t g o d s f a b r i k a t i o n . 1 Detta kan betecknas som ett av de större inom branschen och har tackjärnsgjuteri, aduceringsverk, mekanisk verkstad samt några andra mindre tillverkningsavdelningar. Företaget avsätter större delen av sin tillverkning på hemmamarknaden. Den export, som förekommit, har trots förlusten av vissa marknader haft väsentligen oförändrad omfattning under perioden. Som orsak till rationaliseringssträvandena vid detta företag har uppgivits den hårda konkurrensen. Rationalisering har huvudsakligen ägt rum under periodens senare del i samband med utbyggnad av olika tillverkningsavdelningar. Aduceringsgjuteriet har härvid varit föremål för betydligt större utbyggnad än tackjärnsgjuteriet. I båda gjuterierna har på senare år handformning i stor utsträckning börjat ersättas med maskinformning. En systematisk tillverkningsplanering h a r tillämpats sedan 1928, varjämte efter 1930 tidsstudier kommit till användning för arbetsmetodernas förbättring. Av betydelse har även varit införandet år 1928 av lagerbokföring. Produktionens sammansättning har undergått betydande ändringar under perioden; tillverkningen av lantbruksredskap nedlades sålunda år 1929. I stället upptogs år 1931 en ny tillverkning: värmepannor och plåtradiatorer. Produktionsvolymens förändringar böra därför lämpligen studeras särskilt för de olika tillverkningsgrenarna. Produktionsvolymen, antalet arbetstimmar och produktionen per arbets1 Här må även hänvisas till den redogörelse som nedan (sid. 91) lämnas för en mekanisk verkstad, vid vilken även finnes gjuteri.

79 CO CO OS rH

00 1-- lO rH

_3 co

i-H ?~CD T-i i-H

OS 1—1

to CO rH

OS l-H Ttl

CO OS rH 03

eo OS

co OS

o co OS

o-> OS

i-H

CO Ol

in OS 03

co »o

e o r*>

CO CO

T* 03

35 03

I-H

co co

O trH

teo rH

co r~ os co os co

os o H

os r-

03 03

iO i-H

T*<

rH 03 i-H

03 rH

to t~ rH

co 03 rH

co o o rH rH

o rH

lO •~1

iH rH

\C rH

O lO

OS rH

O o rH

T-~ O

^ rH O »^ 03

1-1

o rH

rs —i

rH rH rH

03 CO 03 l-H i-H 1-1

lO O

CO co 03 O i-H rH

CO CO

os 03 O o rH T-I

T-i

03 CO 03

"* rH

00 rH

T* rH

CO lO

03 03

03 CO 03

00 O T-H

CD 03 rH

\Q CO rH

CD O TH

CO CO rH

iO Th 03

CO O rH

CD rH i-H

CO 03 rH

rH Tji Ttl CO

rH 1*

T-I

Ttl

i-H

03 CO O O rH i-H rH

o o

O O rH

c o urs OS CO

CD rH

03 Tji <N

\a TU 03

co CD —1

\C>

i-H

o r-

03 i-H

—H CD rH

co CO 03 o i-H

»o »o

o Ttl

O O rH

r^ o rH

iO OS rH

03 lO rH

OS 03 rH

03 CC rH

CO Ttl OS OS

GO 38 CO

CO OS

OS T*

CO rH

CO 03

Tfl

co O

os os

_5 CO co CO

CD OS

03 CO CO 03 i-H rH

o rH

TH co rH rH

CO 03

r - CD 00 OS

O OS

CO Tfl i-H OS rH

rH 03 rH

co Tt<

i-H CO

if} 1>

Ttl

rH CO

o* OS rH 03 OS rH Ttl

03 OS T-i

co OS rH 03

o o o o rH rH

o o rH

o 1—1

TH OS

. r~

i-H OS

o o

o i-H

CO O i-H

t*. co

CO iO

o iO

03 O

OS i-H Tjl CO

i-H CD

oo t>

# rH

\a CO os OS

03 O

CO lO

O rH —1

03 lO

«J

4->

PH|<;

S 8 O i-H

-ao CSS

3 O

T-1

s 2 CH

*\<

Tfl O* i-H rH

CHJ^

O rH

\0 rH

OS OS

-* CO

O O —1

o o rH

r^ o rH

** OS

03 CO

CO CO

Ttt

co f~

Ttl

r~ o

»O

Ttl

1 I H

rH i—1

i-H

o rH

o o

co os r- io

o, < MS

< 9

*3 •8

•S

o o

•9

o St CO ess

C 3J "3

.3o

"*!

3 C5>

fl N*

80 timme för vissa av företagets grenar samt antalet arbetare och förbrukad drivkraft i k W h för hela företaget åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 44. Volymberäkningarna grunda sig på uppgifter om produktionen mätt i ton utom i fråga om tillverkningen av plåtradiatorer, som är angiven i m 2 . Antalet arbetstimmar under rubriken gjutgods omfattar även allt verkstadsarbete å dylikt gods. Det framgår, att tillverkningen såväl av gjutgods som framförallt av aduceringsgods successivt ökats sedan den under fredskrisen åren 1921 och 1922 inträffade nedgången. Den senare tillverkningen berördes icke alls av världskrisen; tvärtom visade produktionen av aduceringsgods en nästan oavbruten ökning under hela krisen. Då i aduceringsgjuteriet tillverkningarnas styckevikt ökats, äro emellertid indextalen ej helt jämförbara under olika år. Tillverkningen av gjutgods var av något mindre omfattning åren 1925—1927 än år 1924. Den nedgick även under världskrisen åren 1931— 1933. Ökningen av produktionsvolymen mellan åren 1924 och 1936 uppgick för gjutgods till 70 °/o och för det aducerade godset till 900 °/o. Tillverkningen av aduceringsgods har sålunda 10-dubblats sedan år 1924. I fråga om antalet arbetstimmar var ökningen mellan dessa år 58 resp. 237 °/o. Detta innebär en ökning av produktionen per arbetstimme för gjutgods med blott 7 %>, medan motsvarande ökning i aduceringsgjuteriet är 195 % . Den obetydliga ökningen för gjutgodset beror delvis därpå, att tillverkning av vissa artiklar med mycket verkstadsarbete i förhållande till vikten upptagits, vilken tillverkning ökat i omfattning de senare åren. I aduceringsgjuteriet beror produktionsökningen även på ökad styckevikt. Tillverkningen av lantbruksmaskiner visar sig ha avtagit redan år 1927 och nedlades som nämnts helt år 1929. Den höga produktivitetssiffran för år 1929 h a r sin grund i statistiska felkällor. Den år 1931 upptagna tillverkningen av plåtradiatorer hade år 1936 mer än fördubblats. Sådana förändringar i produktionens sammansättning som här berörts försvåra naturligen jämförelser mellan förändringarna i produktionsvolym och arbetarantal; någon fördelning av arbetarna med hänsyn till arten av den tillverkning, varmed de varit sysselsatta, har nämligen ej kunnat ske. Emellertid framgår att totalantalet arbetare från år 1922 nästan fördubblats. Förändringarna i ålderssammansättningen framgå av nedanstående tablå.

x\ntal arbetare (index: 1924 — 100)

140 15-7

Procentuellt antal arbetare i en ålder av: 20 år

17-5

21—25 »

13-6

12-8

26—40 > 41— >

29-3

394 Summa

39-6

32-1

100-0

81 Arbetarantal 1

År 1920 - 24 " i

/ /'

ioon - nn

" 1930-33

It" N

^~^v

^ ^ ^

•j ij

I".

Ålder 15

70 Diagram 4.

Medeltal arbetare per år i olika åldrar. Det undersökta företaget inom järn- och stålmanufakturen. Åren 1920—1936.

Arbetsstyrkan har mellan åren 1924 och 1936 ökats med 40 %>. Relativt starkast ha de mest arbetsföra åldrarna, d. v. s. 26—40 år, ökat. Åldrarna över 40 år ha procentuellt något minskats liksom även åldersgrupperna under 21 år och 21—25 år. Absolut sett ha samtliga åldrar ökat i antal. Rlott ett fåtal kvinnor ha haft sysselsättning vid företaget. Förskjutningarna i ålderssammansättningen illustreras närmare i diagram 4, där medeltalet arbetare per år i olika åldrar anges för åren 1920—1924, 1925—1929, 1930—1933 samt 1934—1936. Den grafiska framställningen ger i stort sett samma bild som de ovan anförda procenttalen. Nyrekryteringen i åldrarna 21—25 år har som synes erhållit nämnvärd omfattning först på senaste år, medan man tidigare tydligen dragit sig för att anställa yngre arbetare, vilket torde sammanhänga med att i dessa åldrar samma lön som för mer utbildade, äldre arbetare tillämpas. ökningen i arbetsstyrkan har medfört en ökning av andelen indirekta arbetare från 40 °/o år 1924 till 52 °/o år 1936. Förhållandet sammanhänger med att man sökt i möjligaste mån befria de direkta arbetarna från transportarbeten, materialanskaffning, verktygsreparationer etc. Yrkesarbetarna ha procentuellt sett minskats, särskilt åren efter 1929, som följande tablå belyser. Yrkesarbetare i procent av samtliga arbetare 1924 1929 1936 34-0

19-7

Väsentligen torde förklaringen härtill ligga i att tillverkningen av lantbruksredskap nedlades. En bidragande orsak torde även ha varit den förut berörda övergången från hand- till maskinformning i gjuterierna, varigenom kraven på yrkesskicklighet kommit att minskas. 6—388613.

II.

82 Arbetsstyrkan har under periodens senare del kunnat sysselsättas i högre grad än tidigare. Korttidsarbete förekom i större utsträckning särskilt åren 1931—1933. I genomsnitt per arbetare och år utgjorde antalet arbetstimmar som följer: 1924/1926 2 101

1927/1929 2 162

1931/1933 1970

1934/1936 2 227

Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrumentoch urfabriker. Utvecklingen för samtliga dessa industrier i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 45. Tab. 45. Produktionsvolym (P), antal a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) och installerad drivkraft (D). Mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m. Åren 1920—1936. 1924 =100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 102 At 123 A 137 D 94

83 85 95 94

75 69 75 92

87 84 88 94

100 111 100 108 100 111 100 104

132 118 120 106

138 168 121 133 122 134 112 118

185 145 145 131

192 147 149 139

185 126 133 148

160 106 116 142

157 217 104 132 112 134 143 152

264 289 156 171 156 171 164 174

Produktionen hade vid periodens slut ökats med 189 °/o över 1924 års nivå, men antalet arbetstimmar och arbetarantalet blott med 71 °/o. År 1936 fordrades för framställande av en viss produktmängd blott 60 % av det år 1924 erforderliga arbetarantalet. Arbetarantalet samt andelen kvinnlig resp. minderårig arbetskraft vid förevarande industrier vissa år framgå av följande tablå.

Antal arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

56187 3-5 6-8

81708 4-4 7-7

62 796 4-8 5-8

96 207 5-2 9-4

År 1924 sysselsattes inom industrierna i fråga c:a 56 200 arbetare eller 15'1 % av landets hela industriarbetarantal. År 1936 hade arbetarantalet ökats till c:a 96 200 motsvarande 19*7 % av hela industriarbetarantalet. Den kvinnliga arbetskraften visar samtliga år en relativt ökad användning. Även minderåriga arbetare ha procentuellt ökats starkare än hela arbetarantalet. Av h ä r redovisade industrier är den mekaniska verkstadsindustrin den betydelsefullaste med hänsyn till såväl produktionens omfattning som det

83 sysselsatta arbetarantalet. Den elektriska verkstadsindustrin h a r emellertid på senare år erhållit ökad betydelse. Uppgifter om antalet arbetsställen och arbetare för samtliga hithörande industrier åren 1924, 1929 och 1935 finnas meddelade i bilaga R (sid. 489). Reträffande produktionens omfattning vid de fyra viktigaste verkstadsindustrierna lämnas uppgifter för samma år i nämnda bilaga å sid. 488, varest jämväl vissa uppgifter återfinnas i fråga om exporten. Såväl de mekaniska som de elektriska verkstäderna äro — såsom av sistnämnda uppgifter framgår — i stor utsträckning beroende av export. Detsamma gäller skeppsvarv och även instrumentfabriker. Särskilt vid de mekaniska verkstäderna har emellertid exporten på senare år såväl absolut.som framför allt procentuellt betydligt nedgått. Vid de m e k a n i s k a v e r k s t ä d e r n a har under förevarande period en omfattande rationalisering skett. Den internationella konkurrensen torde i viss utsträckning ha framkallat strävandena att förbilliga produktionskostnaderna. En bidragande faktor har även varit de år 1923 fastställda löneavtalen. Praktiskt taget alla former av rationalisering synas h a förekommit. Modernare och mera arbetsbesparande maskiner och transportanordningar ha anskaffats och driften har erhållit allt mer storindustriell prägel. Massproduktion förekommer inom ett flertal branscher. I samband härmed har ägt r u m en fortgående specialisering av tillverkningarna. Standardisering h a r även skett i viss utsträckning. En betydande roll har förbättrad tillverkningsplanering och systematiska arbetsstudier spelat; produktionen har härigenom kunnat göras avsevärt mera ekonomisk samtidigt som produktiviteten kunnat stegras. Rationaliseringen synes i allmänhet ha fortgått under hela perioden. Ett betydande antal driftsnedläggelser har under perioden inträffat inom den mekaniska verkstadsindustrin. Anledningen härtill torde vara det stora antal företag, som tillkommo under efterkrigsåren till följd av de då synnerligen gynnsamma konjunkturerna men som icke kunde uthärda svårigheterna under de efterföljande depressionsåren. Enligt den allmänna driftsnedläggelseundersökningen nedlades denna tid tillhopa 88 mekaniska verkstäder; året före nedläggelsen sysselsattes vid dessa c:a 7 200 arbetare. Det torde kunna antagas, att det verkliga antalet driftsnedläggelser varit ej obetydligt större. Flertalet, 57, av de redovisade driftsnedläggelserna h a föranletts av depression. Rlott 11 arbetsställen uppges h a nedlagts på grund av driftskoncentration, varav c:a 2 150 arbetare berördes. Av de 11 nedläggelserna ha 10 ägt rum under åren 1925—1933. Oaktat det jämförelsevis stora antalet driftsnedläggelser inom den mekaniska verkstadsindustrin, ha de mekaniska verkstäderna till antalet undergått en betydande ökning under perioden. Enligt industristatistiken funnos sålunda år 1935 2 129 arbetsställen mot blott 904 år 1920. Till viss del har denna ökning föranletts av den förutnämnda, fr. o. m. år 1926 tillämpade sänkningen av värdegränsen för redovisningen till industristatistiken samt

84 den fullständigare redovisning till statistiken, som genomförts åren 1926 och 1934. De minsta arbetsställena, d. v. s. sådana som sysselsätta 50 man eller mindre, ha emellertid undergått en verklig och ej obetydlig ökning. Denna sammanhänger framför allt med bilismens starkt ökade betydelse, som medfört uppkomsten av ett stort antal mindre bil- och reparationsverkstäder. År 1935 funnos 1 928 dylika arbetsställen mot 722 år 1920, vilket motsvarar 905 resp. 798 % av hela antalet mekaniska verkstäder. Ser man till arbetarantalet, omslöto dessa grupper år 1920 20*5 °/o samt år 1935 32'0 °/o av hela den mekaniska verkstadsindustrins arbetarantal. Utvecklingen belyses av efterföljande tablå.

År

x\rbetsställen svsselsättande ett arbetarantal av: t. o. m. 50

Arbetsställen: Antal

Procent

Arbetare: Antal

Procent

Summa

51—200

201—500

över 500

42 39

135 151

79-8

14-2

4-6

1-4

100-0

82-4

4-5 3-0

1-1

100-0

0-9

100-0

1-5

0-9

100-0

50 598 42 114

86-7

12-0 9-4

90-5

7-1

10 346

13 030

13 802

13 420

9 889

12187 13 595

9 774 14 854

56 045

9 966

19 326

64 446

26-5 23-2

100-0

14 936

10 264 12 660

20 634

14 520

20-5

25-7

27-3

23-6

24-3

28-9 24-2 15-5

26-7

22-6

32-0

22-6

100-0

26-6

100-0

29-9

100-0

Från intensivundersökningen må här sammanfattas resultaten i fråga om tre undersökta mekaniska verkstäder, nämligen en större och två medelstora. Beträffande ett ytterligare undersökt företag inom förevarande industrigren hänvisas till framställningen i bilaga R (sid. 487 o. f.; verkstad R). D e n s t ö r r e m e k a n i s k a v e r k s t a d e n bedriver tillverkning av sammansatta mekaniska produkter inom ett specialområde. Tillverkningen har i viss utsträckning kunnat ordnas som massproduktion. Till en del sker tillverkningen emellertid blott i mindre årskvantiteter eller på specialbeställ-

85 ning. Större delen av produktionen — omkring 90 % av tillverkningsvärdet — exporteras. Efter den starka känning, som detta företag erhöll av fredskrisen, h a r en betydande och systematisk rationalisering genomförts. Driften h a r härvid ytterligare starkt mekaniserats genom införande av automatiska maskiner. Standardisering av produkttyper och detaljer har drivits längre än tidigare. En särskild avdelning har vidare inrättats för tillverkningsplanering. Även arbetsstudier ha tillämpats och möjliggjort betydande förbättringar av arbetsmetoderna. Tabell 46 visar, att produktionsvolymen — mätt i antal produktenheter — efter den starka nedgången år 1922 avsevärt ökats; nedgången under världskrisen var betydligt svagare än den år 1922 inträffade. I jämförelse med år 1924 h a r produktionsvolymen år 1936 mer än 8-dubblats. I fråga om arbetstimmar och arbetarantal uppgår ökningen blott till 171 resp. 104 %>. Den väsentligt starkare ökningen av antalet arbetstimmar torde sammanhänga med förekomsten av korttidsarbete under år 1924. Medeltalet arbetsTab. 46. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme (^)«

Den undersökta

större mekaniska verkstaden. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

267 225 160 125

279 435 556 553 456 505 395 204 281 320 259 185 194 165 168 205 227 150 138 144 137 130 176 212 197 152 166 151

677 778 818 263 274 271 196 193 204 250 258 268

220 27 54 p At 189 118 31 51 A 191 78 21 46 fD 85 111 119 108

100 203 100 195 100 173 100 127

P At

100 103 119 136 154 173 212 246 259 237 256 283 300

timmar per arbetare uppgick sålunda år 1924 blott till c:a 1 700 men å r 1936 till något mer än 2 200. Produktionen per arbetstimme har mellan dessa år 3-dubblats. Den förbrukade drivkraften i k W h har ökats med 168 °/o. Utvecklingen åskådliggöres i diagram 5, varest grafiskt återges produktionsvolym, antal arbetare samt produktion per arbetstimme. Arbetarantalet har fram till år 1930 successivt ökats. Driftsinskränkningarna under världskrisen medförde en betydande nedgång i arbetarantalet särskilt åren 1930 och 1931. Emellertid framträder under periodens senare del jämväl en betydande minskning i den relativa efterfrågan på arbetskraft. E h u r u produktionsökningen åren 1934—1936 var synnerligen stark, sysselsattes dock år 1936 alltjämt en mindre arbetsstyrka än år 1929. Det är sålunda tydligt, att rationaliseringen lett till minskad sysselsättning åren efter 1929.

86 Index 800r-

8/8* Produktionsvolym

700 Antal

arbetare

Produktion per

> Index: 1324 =100 arbetstimme

100 Ar/924 25 26 28 23 30 31 32 33 3435 1936 Diagram 5. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Den undersökta större mekaniska verkstaden. Åren 1924—1936. E t t j ä m f ö r e l s e v i s stort a n t a l k v i n n o r s y s s e l s ä t t a s vid d e t t a företag. Relativt sett h a r d e n k v i n n l i g a a r b e t s k r a f t e n u n d e r p e r i o d e n s t a r k t ö k a t i betydelse. U t v e c k l i n g e n v a r s o m följer.

Antal arbetare (index: 1924 = 100) Kvinnliga arbetare i % av samtliga arbetare

100 8-5

227 19-7

138 20-5

23-6

204 F r å n 8 5 % å r 1924 h a r a n d e l e n k v i n n l i g a a r b e t a r e ö k a t s till 2 3 6 °/o å r 1936. D e n ö k a d e a n v ä n d n i n g e n a v d e n k v i n n l i g a a r b e t s k r a f t e n h a r möjliggjorts g e n o m d e n f ö r e n k l i n g a r b e t s o p e r a t i o n e r n a u n d e r g å t t till följd a v r a t i o n a l i s e r i n g e n . D e a v s k e d a n d e n , s o m företogos u n d e r v ä r l d s k r i s e n , h a i mindre utsträckning berört kvinnorna ä n männen. O m s ä t t n i n g e n i a r b e t s s t y r k a n f r a m g å r a v följande t a b l å , v a r i s a m m a n ställts u p p g i f t e r o m a n t a l e t t i l l k o m n a o c h a v g å n g n a a r b e t a r e i p r o c e n t a v m e d e l t a l e t sysselsatta a r b e t a r e u n d e r v e r k s a m h e t s t i d e n v a r j e å r .

87 Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

Antal arbetare (index: 1924 = 100)

Tillkomna arbetare i % av antalet arbetare

63-9

1925 1926 1927 1928 1929

51-6

—

4-7

ll-o

23-6

7-6

26-4

—

24-0

1-4

1930 1931 1932 1933 1934

4-2

53-4

138 144

10-4

16-9 23-4

27-2 35-5

8-7

12-7

—

1935 1936

17-7

1-1

Nyrekryteringen var synnerligen stark åren 1924 och 1925, då den omfattade mer än hälften av hela antalet resp. år sysselsatta arbetare. Även åren 1927—1929 samt 1933 och 1934 utgjorde de nytillkomna en stor procent av antalet sysselsatta arbetare. Avgång av arbetare har däremot bortsett från krisåren 1930—1933 i nämnvärd utsträckning förekommit blott åren 1926 och 1927. Arbetsstyrkans ålderssammansättning vissa år framgår av följande tablå. 1924

—17 år 18—20 » .,

9-6

12-3

4-3

11-3

8-0

9-0

15-1

10-3

10-6

14-0

21 60 » 61— »

80-0

71-5

83-7

76-7

76-3

1-4

1-1

1-7

1-4

1-7

100 0

100-0

Antal arbetare (index: 1924 - 100) Procentuellt antal arbetare i en ålder av:

Summa

Den betydande nyrekrytering, som skedde åren 1924—1929, har varit relativt starkast i åldrarna under 21 år. År 1929 utgjorde dessa åldrar 2 7 4 % av hela arbetarantalet mot 186 °/o år 1924. Den minskning som år 1931 observeras i särskilt den minderåriga arbetskraften sammanhänger med driftsinskränkningarna åren 1930 och 1931, då i första hand yngre arbetare, d. v. s. i åldrarna under 21 år avskedades, liksom den efterföljande nyrekryteringen år 1934 företrädesvis berörde dessa åldrar. Åldrarna 18—20 år visa även år 1936 en relativt starkare ökning än hela arbetarantalet, medan

den minderåriga arbetskraften detta år såväl absolut som relativt sett företer minskning i jämförelse med år 1934. Ökningen av arbetarantalet mellan åren 1924 och 1929 har ej medfört nämnvärda förändringar i fråga om andelen yrkesarbetare. Dessa berördes däremot väsentligt mindre av avskedandena åren 1930 och 1931. År 1931 utgjorde yrkesarbetarna sålunda 18*8 % av hela arbetarstyrkan mot 144 °/o år 1929 och 15"7 % år 1924. Den nyrekrytering som skedde under periodens senare del medförde en utjämning; sålunda uppgick antalet yrkesarbetare år 1936 till 15*0 °/o, d. v. s. ungefärligen samma andel som år 1924. Absolut sett h a r likväl antalet yrkesarbetare mellan dessa båda år nära fördubblats. Utvecklingen framgår av följande siffror. 1920 Yrkesarbetare i % av samtliga arbetare . . l l - i

1924 15'7

1929 14-4

1931 18*8

1934 15*2

1936 15o

Arbetsstyrkan h a r efter rationaliseringens igångsättande kunnat beredas full sysselsättning; korttidsarbete i nämnvärd utsträckning har därefter förekommit blott under världskrisen. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år var 1923/1925 1928/1930 1931/1933 1934/1936 1831 2 545 2 164 2 310 Förändringarna i arbetskostnaden jämförd med produktionens saluvärde framgå av följande tablå. 1924

113 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100).

100 100 100

Arbetskostnad i % av produktpris

28-0

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100)

58 20-4

37 19-1

Arbetskostnaden har som synes kommit att utgöra en allt mindre andel av produktpriset. År 1936 utgjorde den i förhållande till detta blott 19 1 % mot 280 % år 1924. Samtidigt har produktpriset sjunkit, vilket säkerligen verksamt bidragit till produktionens ökade omfattning. Den genomsnittliga timförtjänsten h a r något stegrats, och detta trots att, som tidigare framhållits, den procentuella andelen kvinnliga arbetare väsentligt ökat. Den e n a av de m e d e l s t o r a m e k a n i s k a verkstäderna tillverkar sammansatta produkter av större och tyngre typ. Huvudsakligen sker tillverkningen i mindre serier eller enstaka exemplar. Omkring 85 90 % av produktionen inom den mest betydande tillverkningsgrenen har exporterats. Produkttyper och detaljer ha under perioden i stor utsträckning standardiserats. En särskild avdelning för detta arbete inrättades år 1928. Även planeringen av tillverkningarna har särskilt på senare tid ägnats ökad uppmärksamhet. Man har vidare sökt förbättra arbetsmetoderna. Rl. a. ha

89 dessa strävanden lett till ytterligare uppdelning av arbetet i tempon och till förkortning av leveranstiderna. Transportanordningarna ha förbättrats. Den mera genomgripande rationaliseringen synes ha skett efter år 1928, då förutom inrättandet av berörda standardiseringsavdelning modernare maskiner anskaffats i snabbare tempo än förut. Företagets produktionsvolym — mätt i produktionens saluvärde — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 47. Tab. 47. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme !"**)• Den ena medelstora mekaniska verkstaden. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1 C J30 1931 1932 1933 1934 1935 1936

300 144 24 85 100 108 138 175 197 260 306 185 167 129 218 221 194 186 100 34 77 100 123 163 191 200 234 261 193 150 173 245 250 221 100 119 118 100 88 92 117 119 103 A (1928=100) 67 96 65 87 100 108 120 136 145 149 167 142 117 127 143 139 119 fD p At

P At

161 144 71 111 100 88 85

92 99 111 117 96 112 75 89 88 88

Återhämtningen efter det under världskrisen inträffade bakslaget förmådde som synes ej vid detta företag höja produktionens omfattning till samma nivå som år 1930; en viss nedgång kan till och med iakttagas år 1936. Emellertid bör observeras att produktionens sammansättning undergått starka variationer, vilket kan vara förklaringen till de lägre siffrorna för 1936. År 1930 var produktionen 206 % större än år 1924. ökningen av antalet arbetstimmar uppgick till 161 % . Att härav draga några slutsatser om produktivitetsstegringen är dock vanskligt på grund av produktionens sammansatta natur och de förändringar denna undergått olika år. Jämväl produktprisernas starka variationer göra volymberäkningarna missvisande och omöjliggöra en riktig bedömning av förändringarna i produktionen per arbetstimme. I fråga om arbetarantalet föreligga inga uppgifter före år 1928. Mellan åren 1928 och 1935 h a r det ökat med 19 °/o. Arbetarantalet samt dess procentuella åldersammansättning framgå av följande tablå.

Antal arbetare (index: 1928 = 100)

119 26-3

Procentuellt antal arbetare i en ålder av: — 2 5 år

32-7

26-8

21-4

26—40 » 41— >

37-0

39-0

37-5

35-8

30-3

34-2

41-1

37-9

100- 0

100-0

1000 Summa

90 Avskedandena åren 1930—1932 ha framför allt drabbat den yngsta åldersgruppen, d. v. s. åldrarna under 26 år. Även åldersgruppen 26—40 år visar efter år 1931 en procentuell minskning; den äldsta däremot har undergått en procentuell ökning. Nyrekryteringen efter år 1932 har framför allt skett i åldrarna under 26 år. Även åldersgruppen 26—40 år har emellertid absolut taget ökat, ehuru relativt svagare än hela arbetarantalet. Procentuellt sett voro båda dessa åldersgrupper av mindre omfattning år 1935 än år 1928. En förskjutning har sålunda skett i riktning mot högre medelålder mellan dessa år. Härtill torde upptagandet på senare tid av vissa nya tillverkningar ha bidragit. Dessa ha nämligen medfört ökat behov av äldre yrkesskickliga arbetare. Några kvinnor ha ej sysselsatts vid företaget. Omsättningen i arbetsstyrkan framgår av de i följande tablå meddelade procenttalen, vilka beräknats å medeltalet sysselsatta arbetare under verksamhetstiden åren 1928—1936.

Å r

Antal arbetare (index: 1928 = 100)

Tillkomna arbetare i j( av antalet arbetare

Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

100 119

23-1 29-4

12-8

1929 1930 1931

13-9

23-3

9-9

22-2

19-2

9-0

1933 1934

10-8

3-0

28-7

8-3

9-0

25-6

16-3

15-3

1935 1936

120 Avgången på arbetare synes vid detta företag varit jämförelsevis stark. Det stora antalet avgångna arbetare år 1931 sammanhänger med driftsinskränkningar detta år. Även åren 1930 och 1935, då arbetstillgången var jämförelsevis tillfredsställande, skedde emellertid en förhållandevis stark avgång. Nyrekrytering har skett i ej obetydlig utsträckning även under åren för världskrisen. ökningen i arbetarantalet från år 1928 till år 1935 har ej medfört någon förändring i andelen yrkesarbetare. Enligt uppgift har dock behovet av yrkesutbildad personal stegrats. Däremot ha de indirekta arbetarna ökats relativt sett, något som torde sammanhänga med strävanden att såvitt möjligt frigöra de direkta arbetarna från sådana arbeten som ej direkt sammanhänga med arbetet inom fabriken, såsom transporter o. d. Den genomsnittliga timförtjänsten har som av följande tablå framgår stigit. Arbetskostnadens andel av produktpriset var år 1935 större än tidigare

91 under perioden. Emellertid har produktionens sammansättning och kvalitet under periodens senare del undergått sådana betydande förändringar, att siffran för år 1935 ej kan anses jämförbar med dem för de tidigare åren. 1924

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpriset Arbetskostnad i % av produktspris exkl. råvarukostnad

17-8

18-7

22-7

34-5

35-7

37-5

D e n a n d r a a v de raedelstoramekaniska verkstäderna som varit föremål för undersökning har bl. a. ett gjuteri av medelstorlek. Tillverkningen utgöres av gjutgods och vissa sammansatta produkter. Verkstaden har huvudsakligen avsättning på hemmamarknaden. Rationaliseringsåtgärderna ha framför allt gällt gjuteriet. Under åren 1925—1928 har här handformningen till stor del ersatts med maskinformning. Även tillverkningsplanering har under periodens senaste del ägnats stor uppmärksamhet. Tab. 48. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad

drivkraft (fD)

samt

produktlon per arbetstimme] ^ j . Den andra

medelstora mekaniska verkstaden. Åren 1920-1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD P At

77 84 64

90 89 85 85

82 114 100 100 106 83 94 100 108 108 81 89 100 104 106 92 93 100 91 103

99 121 100

124 158 122 111 110 104 111 119

151 119 111 142

98 102 143 127

119 141 149 126 125 101 100 91 115 103 99 96 145 147 159 149

169 211 215 121 141 151 106 125 135 181 252 253

95 140 150 139 139 150 142

Tabell 48 utvisar, att produktionsvolymen åren 1926—1928 ökade kontinuerligt. Härefter inträffade ett bakslag. Fram till år 1934 låg till följd härav produktionsvolymen på en lägre nivå; minskningen är särskilt framträdande åren 1930 och 1933. De följande åren steg emellertid produktionen till större omfattning än tidigare under perioden, ökningen uppgick år 1936 till 115 °/o av 1924 års siffra. Arbetstimmar och arbetarantal åter visa ökning blott med 51 resp. 35 °/o. Arbetsstyrkan var åren 1935 och 1936 större än någon gång tidigare under perioden. Regränsningar i arbetsstyrkan ha — bortsett från år 1928 — skett blott i samband med produktionsminskning. Nämnda år visar även den starkaste stegringen av produktionen per arbetstimme. Förändringarna i arbetarantalet samt dess procentuella åldersfördelning framgå av följande tablå.

92 1924

1936 Antal arbetare (index: 1924 = 100)

136 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —17 år 18— >

10-8

7-4

8-9

89-2

92-6

91-6

100-0

1000 Summa

Den relativa minskning av den minderåriga arbetskraften, som observeras år 1929, torde sammanhänga med den övergång som vid denna tid skedde från hand- till maskinformning i gjuteriet; absolut sett ä r minskningen obetydlig. Kvinnliga arbetare ha ej sysselsatts vid företaget. Arbetsstyrkan har under perioden kunnat successivt beredas mera sysselsättning än tidigare. Sålunda utgjorde antalet arbetstimmar per arbetare och år i genomsnitt 2 411 under åren 1934—1936 mot 2 175 under åren 1924 —1926. För åren 1927—1929 var motsvarande siffra 2 306. Förvaltningspersonalen har mellan åren 1924 och 1936 fördubblats. Per 100 arbetare funnos år 1924 nära 9 förvaltningstjänstemän och år 1936 c:a 13. Ökningen skedde framför allt åren efter 1928 och torde sammanhänga med omläggningen i gjuteriet samt tillverkningsplaneringens modernisering. Den tekniska personalen och annan förvaltningspersonal har ökat i ungefär samma utsträckning. Förändringarna i produktpris, arbetskostnad per produktenhet samt genomsnittlig timförtjänst belysas nedan.

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris

100 100 100 33-4

119 79 94

119 97 84

39-6

28-7

Produktpriset var som synes åren 1929 och 1936 lägre än år 1924. Arbetskostnaden var år 1929 blott obetydligt lägre än år 1924, vilket emellertid torde bero på särskilda omständigheter. År 1936 framträder tydligt en minskning av arbetskostnaden som följd av rationaliseringen. Den genomsnittliga timförtjänsten har stegrats. I förhållande till produktpriset utgjorde arbetskostnaden år 1924 33*4 % men år 1936 blott 28'7 °/o. Metallmanufaktur. Förändringarna i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 49. Inom metallmanufakturen låg produktionen år 1936 179 % över 1924 års nivå; i fråga om antal arbetstimmar och arbetare visa indextalen ökning med 102 % i båda fallen. En viss produktivitetsstegring har sålunda ägt rum. Verkningarna av fredskrisen gåvo sig vid metallverken tillkänna under

93 T a b . 49. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At) a r b e t a r a n t a l (A) o c h i n s t a l l e r a d d r i v k r a f t (D). Metallmanufaktur. Å r e n 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 101 At 115 A 120 92 D

50 61 74 91

61 69 73 89

85 95 97 97

100 113 100 111 100 113 100 105

118 117 118 109

121 119 119 116

137 129 128 129

158 146 145 140

157 140 143 145

151 129 133 152

149 158 201 249 120 121 152 186 127 129 155 185 158 167 183 189

279 202 202 203

senare delen av år 1920. Nedgången i produktionen var under åren 1921 och 1922 betydande. Sedan år 1922 har vid metallverken skett en genomgripande rationalisering av driften. Den h a r väsentligen bestått i ökad mekanisering samt noggrannare tillverkningsplanering. Produktionsökningen har alltsedan år 1922 varit av den omfattning att, trots det minskade relativa arbetskraftsbehovet, ökad sysselsättning i det stora hela kunnat beredas. Dock överskred arbetarantalet först år 1928 siffran för år 1920. De under världskrisen genomförda begränsningarna i arbetsstyrkan synas h a varit föranledda ej blott av driftsinskränkningar utan även av en fortgående minskning i det relativa arbetskraftsbehovet. Relägg härför ger en jämförelse mellan åren 1929 och 1933. Produktionen hade dessa år samma omfattning; arbetstimmeantalet åter hade nedgått med 25 enheter. Arbetarantalets förändringar jämte dess procentuella fördelning på kvinnor och minderåriga framgå av följande tablå.

Antal arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

8 065

11-0

11214 10-3

15'6

17-8

16-1

År 1936 sysselsattes inom metallmanufakturen som synes omkring 11 200 arbetare eller 2*3 °/o av landets hela industriarbetarantal. Antalet kvinnliga arbetare har från år 1924 ökats i ungefärligen samma proportion som hela arbetarantalet. Från intensivundersökningen må anföras några resultat beträffande e t t s t ö r r e m e t a l l v e r k . Företaget, som i ganska stor utsträckning arbetar på exportmarknaden, har städse eftersträvat att genom rationalisering av driften förbilliga produktionskostnaderna. Exportverksamheten har i viss mån ökat förutsättningarna för en del speciella rationaliseringsåtgärder. Nya samt effektivare maskiner och ugnar h a anskaffats under perioden. Fabriksbyggnaderna ha utvidgats. Kapaciteten har ungefär tredubblats. Systematisk arbetsplanering har tillämpats från år 1932 och arbetsstudier från år 1933. Transportanordningarna ha undergått förbättringar. De mera väsentliga driftsomläggningarna ha genomförts åren 1921 och 1922, 1927 —1929 samt 1936. • Retydande kvalitetsförbättringar ha även skett under

94 perioden. Produktionen h a r vidare förskjutits i riktning mot en längre gående förädling av råvaror och halvfabrikat; den är i hög grad differentierad. Företagets produktionsvolym — mätt i ton — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 50. Tab. 50. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad

drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme ( T T ) ' D e t sökta metallverket.

under-

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD

85 83 68 20

36 51 58 24

54 62 73 65

75 96 89 87

P At

79 100 104 101 102

100 113 100 109 100 107 100 113

110 109 100 125

119 117 110 154

129 140 131 189

160 151 136 120 127 169 149 150 121 126 120 149 146 128 122 122 120 153 194 203 254 241 230 277

93 108 101 112

227 243 182 196 177 185 316 345

95 106 113 125 124

Produktionsvolymen har från år 1924 till år 1933 ökat med 27 °/o; år 1936 var den nära 2 Vi gånger så stor som år 1924; arbetstimmar och arbetarantal ha däremot ej fullt fördubblats (ökningen var 96 resp. 85 °/o). Produktionen per arbetstimme h a r ökats med 24 °/o. Omsättningen i arbetarstammen åren 1924—1936 erhåller viss belysning av de i följande tablå å medeltalet sysselsatta arbetare under verksamhetstiden åren 1924—1936 beräknade procenttalen rörande tillkomna och avgångna arbetare. Å r

Antal arbetare (index: 1924 = 100

Tillkomna arbetare i % av antalet arbetare

Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

12-7

13-4

107 100 110 131 146

18-2

1-5 4-4 5-7 5-0 5-0

1926 1927 1928 1929

1933 1934

128 122 122 120 153

1935 1936

177 185

1930 1931 1932

5-9 11-7 18-9 23-5

1-4 0-9 2-7 0-1

14-6

4-7 0-4 03 1-4

11-7

5-7 5-8

21-0

7-6 t

95 Nyrekryteringen ökades som synes successivt från år 1926 till år 1929, då den erhöll sin största relativa omfattning. I samband med driftsinskränkningarna åren 1930—1933 upphörde nyrekryteringen praktiskt taget helt. Avskedanden i större utsträckning förekommo dock blott år 1930. Den absolut sett största nyrekryteringen skedde år 1935. Avgången av arbetare höll sig åren 1926—1929 mellan 4*4 och 5'7 % av hela arbetarantalet. Åren 1935 och 1936 utgjorde de avgångna arbetarna n ä r a 6 °/o av samtliga. Förändringarna i arbetarantalets ålderssammansättning framgå av nedanstående tablå, vari jämväl angivits den procentuella andelen kvinnor. 1924

1936 Antal arbetare (index: 1924 = 100)

100 4-0

146 1-5

122 Kvinnliga arbetare i % av samtliga arbetare

2-2

185 3-0

21-4

28-6

46-5

26-3

311 44-9 24-0

32-1

100-0

27-9 100-0

Procentuellt antal arbetare i en ålder a v : 313 42-4 Summa

Arbetsstyrkan har — såsom nämnts — n ä r a fördubblats mellan åren 1924 och 1936. Nyrekryteringen h a r ej föranlett nämnvärda förändringar i arbetsstyrkans procentuella åldersfördelning. De av driftsinskränkningarna åren 1930—1933 föranledda avskedandena ha huvudsakligen drabbat åldrarna under 26 år. Rekryteringen de följande åren skedde även till övervägande delen i dessa åldrar. Kvinnliga arbetare h a blott i obetydligt antal varit sysselsatta vid företaget. Nyrekryteringen har ej heller medfört någon förändring i arbetsstyrkans sammansättning av yrkesarbetare och övriga arbetare. Yrkesarbetarnas antal har visserligen absolut taget ökats men relativt varit nära nog oförändrat under perioden. De indirekta arbetarna ökades åren 1934 och 1935 procentuellt mer än de direkta. År 1936 utgjordes 17'7 °/o av hela arbetsstyrkan av indirekta arbetare mot 11*9 °/o år 1933 samt 13*6 °/o år 1924. Denna utveckling sammanhänger med strävandena att frigöra de direkta arbetarna från materialanskaffning, transporter o. d. Arbetsstyrkan har under hela perioden kunnat beredas en synnerligen jämn sysselsättning. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år företer sålunda blott obetydliga variationer som framgår av följande tablå. 1924/1926 2 072

1927/1929 2 093

1931/1933 2 015

1934/1936 2 043

Ökningen av förvaltningspersonalen före år 1930 skedde i långsammare takt än ökningen av arbetarantalet. Åren 1934—1936 åter funnos flera förvaltningstjänstemän på 100 arbetare än före år 1930. År 1936 utgjorde antalet förvaltningstjänstemän på 100 arbetare 15'7 mot 8'9 år 1929 samt 11*2

96 år 1924. Ökningen torde väsentligen vara föranledd av införandet av arbetsstudier samt förbättrad tillverkningsplanering. Arbetskostnaden har år 1936 som av efterföljande tablå framgår trots den stegrade produktiviteten kommit att utgöra en större andel av produktpriset än år 1929. Väsentligen torde detta sammanhänga med att produktpriset starkt sjunkit. 1924

1936 Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100)

110 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris

100 8-9

105 Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

24-7

35-7

88 10-8 29-7

8-4

Kolgruvor. Utvecklingen vid kolgruvor i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 51. Tab. 51. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Kolgruvor. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 99 85 At 104 88 A 114 114 D 90 91

83 84 91 91

94 92 92 97

100 100 100 100

61 90 93 85 94 95 79 72 75 89 92 101 64 88 87 77 80 74 56 44 39 43 44 45 90 94 93 81 83 77 59 50 40 41 42 43 97 102 109 109 114 119 118 120 115 132 134 148

Produktionsvolymen var år 1936 av blott obetydligt större omfattning än år 1924. Sysselsättningen, mätt i antalet arbetstimmar, hade minskats med 55 % samt arbetarantalet med 57 °/o. Den installerade drivkraften visar ökning med 48 °/o. Under perioden vidtagna rationaliseringsåtgärder ha sålunda möjliggjort, att år 1936 samma produktmängd som år 1924 kunde framställas med mindre än halva den sistnämnda år erforderliga arbetsstyrkan. Produktivitetsstegringen framträder med särskild styrka efter år 1930. Den genomgripande rationaliseringen vid kolgruvorna har framförallt föranletts av den sänkning priset på utländskt stenkol särskilt efter år 1926 undergått. Priset på engelskt kol fritt svensk ostkusthamn hade år 1926 i jämförelse med år 1922 sjunkit med 28 % och år 1931 med 44 % . De följande åren medförde visserligen en prisstegring, men kolpriset år 1936 understeg dock alltjämt med 32 % det för år 1922. Det polska kolet, som vid mitten av 1920-talet i allt större utsträckning började importeras, betingade i allmänhet ett än lägre pris. Då det svenska stenkolet är av lägre kalorihalt och sämre konsistens än det importerade, står det i ett lägre pris än detta. En bidragande orsak till rationaliseringen har vidare varit under perioden inträffade lönestegringar. Särskilt betydelsefulla synas driftsomlägg-

97 ningarna ha varit efter år 1930. Rrytningsarbetet under jord har då mekaniserats, varjämte elektrisk kraft i allt större utsträckning tagits i anspråk, därvid det manuella arbetet till stor del ersatts med elektriskt drivna maskiner. Rrytningen har vidare koncentrerats till färre schakt, varvid man framför allt sökt upprätthålla driften vid sådana fyndigheter, som innehålla såväl lera som kol. Genom arbetsstudier ha arbetsmetoderna kunnat förbättras. Minskningen av arbetarantalet vid kolgruvorna mellan åren 1924 och 1936 uppgår till c:a 1 380 personer. Arbetarantalet utgjorde år 1924 c:a 2 350, år 1930 1 820 samt år 1936 1 009. Stenindustri, kalk- och kritbruk. Utvecklingen inom dessa industrier i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 52. Tab. 52. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Stenindustri, kalk- och kritbruk. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

76 67 65 77

59 52 60 81

66 58 62 81

82 73 78 92

100 100 100 100

123 102 133 145 156 123 88 121 132 140 125 127 126 133 140 117 132 162 177 195

164 118 108 98 106 120 138 142 92 84 66 69 78 92 146 115 103 93 85 87 97 231 246 234 237 243 275 292

Produktionsvolymen låg efter det av världskrisen åren 1931—1933 föranledda bakslaget år 1936 alltjämt under 1930 års nivå och blott 38 °/o över 1924 års. Antal arbetstimmar och arbetare ha mellan åren 1924 och 1936 minskats med 8 °/o resp. 3 °/o. En ökning av produktionen per arbetstimme h a r skett med 50 °/o. Starkast framträder produktivitetsstegringen efter år 1930. Den starka expansionen åren 1922—1930 medförde en betydande ökning av arbetarantalet. Reduktionen av arbetsstyrkan efter år 1930 torde väsentligen föranletts av produktionens minskade omfattning. Indextalen i tabell 52 antyda dock, att en minskning skett jämväl av arbetskraftsbehovet per produktenhet. Till belysande av den inbördes relationen mellan å ena sidan stenindustrin samt å den andra kalk- och kritbruken ha följande uppgifter om antalet arbetsställen och arbetare samt produktionen åren 1924, 1929 och 1936 sammanställts. Antal arbetsställen

Kalk- och kritbruk.. 7—388613.

II.

Antal arbetare 1929

1936 Produktion i milj. kr. 1924

11373 16 731 10 317 28 846 43 314 34 808 1816 1 799 2 457 8 334 11826 13 828

98 Den starka produktionsminskningen efter år 1930 hänför sig som synes uteslutande till stenindustrin och avser framför allt tillverkningen av gatsten (inkl. kantsten) såsom av efterföljande tablå framgår. Produktionsvolym i milj. kr.

Tillverkningsgren

21 520

20 879

gatsten (inkl. kantsten)

15 550

20 028

blocksten

4 496

3 502

5 374

9 563

2 514

3 751

34808 Granit och gnejs (inkl. s. k. gröna och svarta graniter) därav:

Kalksten och marmor Annan sten Summa

Gatstensindustrin — vartill även hänförts tillverkningen av kantsten — är i hög grad beroende av exporten. Växlingarna i dennas omfattning framgå av uppgifterna nedan. År

Produktion milj. kr.

Export milj. kr.

15 550

12 342

20 028

18 931

4 464

2 661

7 769

4 453

Rortsett från ett tillfälligt bakslag år 1926 i samband med arbetskonflikt ökades produktionen av gatsten starkt fram till år 1930, då exporten nådde sin största omfattning under den förevarande perioden. Åren 1930/1931 skedde ett häftigt omslag i denna utveckling, som framför allt torde ha föranletts av att vid denna tid andra vägbeläggningsmaterial i allt större utsträckning började tagas i bruk samt att exporten försvårades till följd av avspärrningsåtgärder i främmande länder. År 1935 inträffade en viss ökning av produktionen, som fortsatte även under år 1936. En orsak härtill var bl. a. de svenska statsbeställningarna. Även exporten visar emellertid dessa år ökad omfattning beroende på att gatsten i vissa främmande länder åter började erhålla något vidgad användning. Stenindustrin har dock ej återhämtat sig efter det starka bakslaget åren 1930/1931. Den rationalisering, som förekommit inom gatstensindustrin, h a r väsentligen skett från och med det att denna industri fick känning av världskrisen. Ett framträdande drag har varit den fortgående elektrifieringen av driften, i samband varmed maskinella hjälpmedel erhållit ökad användning, såsom maskindrivna lyftanordningar och pumpar. En ökad användning av pneumatisk borrning och kilning har även kommit till stånd. Hugg-

99 ningen av stenen sker dock alltjämt för hand. Transportanordningarna ha förbättrats. Genom brytningens koncentrering till större enheter har brytningen blivit mera ekonomisk. Särskilt ur transportsynpunkt ha härvid betydelsefulla fördelar uppnåtts. Marmor- och kalkstensindustrin är i hög grad mekaniserad. Denna utveckling torde bl. a. ha föranletts av den förändrade användning stenen erhållit inom byggnadsindustrin, som i allt större utsträckning börjat använda beklädnadssten i stället för byggnadssten. Härigenom ha kraven på precision i tillverkningen kommit att höjas, vilket nödvändiggjort maskinella tillverkningsmetoder. Kalk- och kritindustrin har ej varit föremål för mera omfattande rationalisering. Tillverkningssättet har ej heller undergått någon förändring. Emellertid har vad beträffar den fältugnsbrända kalken en övergång skett från diskontinuerligt till kontinuerligt arbetande ugnar. Föremål för intensivundersökningen har varit e t t s t ö r r e s t e n h u g g e r i f ö r e t a g . De nedan meddelade resultaten av undersökningen avse ett av företagets arbetsställen, vid vilket bedrives tillverkning endast av gatsten. En viss rationalisering av driften har skett under perioden. Främst torde denna ha föranletts av de tryckta priserna på gatsten, som gjorde det nödvändigt att söka nedbringa arbetskostnaderna, vilka utgöra en väsentlig del av samtliga tillverkningskostnader. Driften har allt mer koncentrerats till s. k. storbrott, vilka utrustats med elektriska pumpar och elektriskt drivna, pneumatiska borrmaskiner samt lyftkranar. Maskiner för uppkilning av blocken ha anskaffats ävensom lok eller truckar för blockens distribution till huggningsplatserna. Genom driftens koncentrering till större brott har möjliggjorts anordnande av huggning invid utlastningsspår. Företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i kWh ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 53. I fråga om arbetarantal och drivkraft föreligga uppgifter dock först från år 1927 resp. år T a b . 53. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), a r b e t a r a n t a l (A) och förb r u k a d drivkraft

(fD) samt produktion p e r arbetstimme ^ ) .

stenhuggeriföretaget.

Det u n d e r s ö k t a

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 91 83 66 84 100 98 39 89 101 98 120 55 88 46 46 78 100 102 37 99 111 113 120 60 At 100 107 114 110 101 A (1927-100) , ... 100 113 63 fD (1929-100) P 103 179 143 108 100 96 104 89 91 87 100 91 At "

44 48 84 52

42 42 76 46

13 11 52 25

35 69 27 57 61 59 61 107

91 99 116 126 120

100 1929. Produktionsvolymen är mätt i antalet tillverkad gatsten. Det bör observeras att produkterna på senare tid undergått en väsentlig förändring genom skärpta krav på såväl stenens form som materialets kvalitet. Produktionsvolymen vid företaget nedgick åren 1931—1934 synnerligen kraftigt; år 1934 utgjorde den blott 13 % av den för år 1924. Åren 1935 och 1936 skedde en ökning. Produktionen var dock år 1936 blott 69 % av den för år 1924; i fråga om antal arbetstimmar visa indextalen minskning med 43 °/o. Det anförda innebär en stegring av produktionen per arbetstimme med 20 °/o; dock torde kunna antagas, att produktivitetsstegringen i verkligheten varit större än denna siffra ger vid handen, då produkternas kvalitet särskilt efter år 1930 undergått en väsentlig höjning. Antalet arbetare h a r åren 1927—1936 nedgått med 41 %>. År 1935 ökade arbetarantalet visserligen något i förhållande till bottenläget föregående år, men minskade ånyo år 1936 och detta oaktat produktionen sistnämnda år ej oväsentligt stegrades. Sysselsättningen mätt i antalet arbetstimmar var emellertid år 1936 betydligt högre än år 1935. En minskad användning av korttidsarbete hade sålunda inträtt. Förändringarna i arbetsstyrkans ålderssammansättning efter år 1930 belysas i följande tablå.

Antal arbetare (index: 1927 = 100)

59 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —25 år

35-5

7-3

6-0

26—40 » 41— »

30-8

46-6 47-4 1000

Summa

58-2

100-0

Det framgår, att avskedandena framför allt berört åldrarna under 26 år. Den äldsta åldersgruppen har samtidigt procentuellt ökat. Nyrekryteringen efter år 1934 har varit relativt starkare i åldrarna 26—40 år än i övriga åldrar. Kvinnlig arbetskraft har ej sysselsatts vid företaget. Yrkesarbetare synas ha avskedats i något mindre utsträckning än övriga arbetare. Differensen är dock obetydlig och kan knappast anses signifikativ. Åren 1931—1934 förekom korttidsarbete i synnerligen stor utsträckning. År 1934 kunde sålunda varje arbetare i medeltal blott sysselsättas omkring 400 arbetstimmar. År 1936 bereddes emellertid arbetsstyrkan åter jämnare sysselsättning. Medeltalet arbetstimmar per arbetare uppgick detta år till c:a 1 800. I medeltal per år var motsvarande siffra åren 1928—1930 a l 900. Antalet förvaltningstjänstemän har minskats, dock svagare än arbetarantalet. P å 100 arbetare funnos sålunda år 1930 c:a 4 förvaltningstjänstemän och år 1936 nära 5. Som av tablån å nästa sida framgår ha rationaliseringsåtgärderna efter år 1930 lett till en minskning av arbetskostnaden per produktenhet. Arbets-

101 kostnadens andel av produktpriset var dock år 1936 större än år 1927 beroende på det samtidigt inträffade starka prisfallet å produkterna. Den genomsnittliga timförtjänsten har ökat. 1924

100 82 100

106 86 95 573

109 63 82

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1927 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1927 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris

63-3

68-0

Cementfabriker. Produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft vid cementfabrikerna belysas av indextalen i tabell 54. T a b . 54. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) o c h i n s t a l l e r a d d r i v k r a f t (D). C e m e n t f a b r i k e r . Å r e n 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

71 p At 103 A 111 D 86

60 90 97 100 110 116 122 115 140 150 127 119 99 143 182 196 70 97 107 100 95 99 99 88 94 93 86 67 58 64 77 82 79 103 111 100 100 102 100 90 95 97 87 75 66 66 77 83 78 89 96 100 105 111 104 109 107 124 147 142 146 139 157 176

Produktionen låg år 1936 96 °/o över 1924 års siffra; antal arbetstimmar och arbetare däremot visa en minskning med 18 resp. 17 °/o. Den installerade drivkraften hade ökat med 76 % . De anförda siffrorna ge vid handen, att en betydande stegring av produktionen per arbetstimme ägt rum mellan dessa år. En uppfattning om betydelsen härav för arbetskraftens vidkommande ger det förhållandet, att år 1936 fordrades för framställning av en viss produktmängd allenast 42 °/o av det antal arbetare som behövdes år 1924. Produktionsökningen åren 1934—1936 har ej heller uppvägt verkningarna av det minskade relativa arbetskraftsbehovet, utan sysselsattes dessa år alltjämt ett mindre arbetarantal än år 1930. Under efterkrigsåren gjordes betydande tekniska framsteg beträffande framställning av cement, vilket medförde fallande priser och svårigheter för omoderna fabriker att göra sig gällande i konkurrensen. Priset h a r sålunda mellan åren 1922 och 1936 sjunkit med 45"5 °/o. Vissa år har utländsk cement försålts i Sverige till synnerligen låga priser. Genom prissänkningen på världsmarknaden kommo fraktkostnaderna för den färdiga varan att utgöra en större andel av försäljningspriset, vilket tillsammans med tullskydd, valutarestriktioner och avspärrningsåtgärder medförde uppkomsten av moderna cementfabriker i vissa tidigare avnämareländer, varigenom exporten till dessa länder minskades. Reträffande förändringarna i exportens omfattning hänvisas till de uppgifter härom, som finnas meddelade i bilaga R (sid. 493).

102 Genom rationaliseringen har tillverkningen givits en hög grad av teknisk fulländning. Större fabriksbyggnader ha uppförts och utrustats med modernare ugnskonstruktioner, varigenom produktionskapaciteten avsevärt utökats. Även nya tillverkningsmetoder ha införts. Transporterna ha slutligen gjorts mindre arbetskrävande. Arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft inom cementfabrikerna framgå av följande tablå.

Antal arbetare

1936 1192

1371 Kvinnor i % av samtliga arbetare

1-4

2-4

2-3

Minderåriga i % av samtliga arbetare

7-6

5-5

3-4

Minskningen i arbetarantalet mellan åren 1924 och 1936 uppgick till omkring 250 man eller c:a 17 % . Samtidigt har emellertid produktionen nära fördubblats. Den starka produktionsökningen inom cementfabrikerna har lett till ökad sysselsättning vid kalkstensbrotten, varigenom avskedandena vid fabrikerna i viss mån motvägts. Den minskade exporten och konkurrensen på hemmamarknaden ha medfört, att vissa i tekniskt hänseende mindre väl rustade cementfabriker nödgats nedlägga driften. I något fall har härvid tillverkningen överflyttats till annat företag. I ett fall har driften kunnat avvecklas successivt under en längre tidsperiod, vilket möjliggjorts bl. a. genom avtal med Danmark om minskande av dess export på Sverige. Ur intensivundersökningen må anföras följande resultat rörande e n större cementfabrik. Företaget bedriver även tillverkning av kalksten och kalk samt på senaste åren jämväl av betongklinker. År 1931 igångsattes för cementtillverkningen en ny och fullt modern fabriksbyggnad i stället för den äldre som nedlades. Samtidigt skedde en övergång från den s. k. torra till den våta metoden. En vidare utbyggnad av cementfabriken skedde år 1936. Driften har i möjligaste mån mekaniserats. Hanterings- och transportarbeten ha reducerats till ett minimum. Uppgifter om företagets produktionsvolym samt om antalet arbetstimmar och den förbrukade drivkraften i k W h föreligga först från och med år 1926; beträffande arbetarantalet ha uppgifter meddelats blott för åren 1929 och 1936. Utvecklingen framgår av de i tabell 55 angivna indextalen. Företaget har blott obetydligt berörts av världskrisen. Produktionen har åren 1926—1936 undergått en successiv ökning. Denna har varit av sådan omfattning, att år 1936 såväl antalet arbetstimmar som antalet sysselsatta arbetare kunnat ökas utöver siffrorna för de tidigare åren. Siffrorna avse emellertid ej blott den egentliga cementfabriken utan även kalkstensbrottet samt övriga ovan nämnda tillverkningsgrenar.

103 Tab. 55. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme ^ ) . mentfabriken.

Den undersökta ce-

Åren 1926—1936. 1926 = 100.

335 At A (1929 = 100) ..

110 99

270 P

100 At

År 1936 var produktionen mer än tre gånger så stor som år 1926; i fråga om antalet arbetstimmar visa indextalen ökning med ej fullt V*- Den använda drivkraften har i det närmaste tredubblats. Den ökning, som mellan åren 1929 och 1936 skett av den totala arbetsstyrkan, hänför sig väsentligen till kalkstensbrottet, varest den starkt stegrade efterfrågan på kalksten för cementtillverkningen lett till ökad arbetstillgång. Vad den egentliga cementfabriken beträffar framgår av uppgifterna i nedanstående tablå, att arbetsstyrkan därstädes starkt begränsats. 1925/ 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1929 95 100 Produktion per dygn (index: 1930 = 100) Antal arbetare per dygn (index: 1930 = 100).. 100 100

—

131 141 164 169 35 35 35 35

—

323 44

År 1935 erfordrades i cementfabriken blott omkring Va av den år 1930 behövliga arbetsstyrkan, trots att produktionen samtidigt ökat med nära 70 % . Avskedanden ha likväl ej behövt företagas, enär en överflyttning av arbetskraft kunnat ske till andra avdelningar inom företaget. Sedan en ny ugn igångsatts, ökades arbetsstyrkan i cementfabriken år 1937 något. Den ökning av arbetsstyrkan, som inom företaget ägt r u m mellan åren 1929 och 1936, hänför sig — som nedanstående tablå utvisar — väsentligen till åldrarna 26—40 år. Rlott ett fåtal minderåriga ha sysselsatts vid företaget. 1929

124 Procentuellt antal arbetare i en ålder av:

Summa

16-8

12-9

3P7

51-5

45-6

100-0

104 De indirekta arbetarna ha procentuellt undergått en något starkare ökning än de direkta, vilket h a r sin orsak i att transporter och andra arbeten, som ej direkt sammanhänga med den egentliga tillverkningen, ökat i omfattning. I fråga om arbetskraftens fördelning på yrkesarbetare och övriga arbetare synas några nämnvärda förändringar ej skett. Ökningen av förvaltningspersonalen har försiggått i ungefär samma tempo som ökningen av arbetarantalet. På 100 arbetare funnos sålunda åren 1929 och 1936 samma antal förvaltningstjänstemän, d. v. s. nära 10. Uppgifter om medeltimförtjänst samt arbetskostnad i procent, av produktpris resp. skillnaden mellan produktpris och råvarukostnad ha sammanställts i tablån nedan.

Genomsnittlig timförtjänst ( index: 1926 = 100).. Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad..

100 24-3 29-4

23-5

20-3

20-2

17-5

120 18-0 22-0

Det framgår, att arbetskostnaden år 1936 utgjorde en mindre andel av produktpriset än år 1926, något som varit en följd bl. a. av den starka rationaliseringen. Den genomsnittliga timförtjänsten har ökats. Tegelbruk. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 framgår av indextalen i tabell 56. i. 56. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Tegelbruk. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 85 At 95 A 104 D 96

57 60 73 83

64 103 100 107 107 104 111 122 122 111 83 76 111 131 137 65 91 100 99 99 97 102 110 108 96 74 65 91 108 117 75 100 100 100 98 96 98 103 103 97 79 71 88 100 105 81 98 100 103 107 111 111 114 113 122 108 104 112 123 129

Produktionsvolymen låg år 1936 37 % över 1924 års nivå, medan antalet arbetstimmar och arbetare blott ökat med 17 resp. 5 °/o. Utvecklingen vid tegelbruken har gestaltat sig något olika i fråga om tillverkningen av mur- och taktegel. Tillverkning av taktegel förekommer dels självständigt, då den i regel bedrives under hela året, dels i förening med tillverkning av murtegel, då tillverkningen är av säsongkaraktär. En tendens har emellertid på senare tid framkommit att övergå till helårsproduktion. Rationalisering av tegelindustrin har skett på ett jämförelsevis tidigt stadium. Såväl uppgrävning som förarbeten och formning bedrivas numera huvudsakligen på maskinell väg. Torkningen sker i torkrum eller särskilt

105 konstruerade torkugnar. Någon mera omfattande rationalisering torde under perioden ej ha förekommit inom tegelindustrin i allmänhet. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig resp. minderårig arbetskraft framgå av följande tablå. 1924

7 851

8 280

1-7 9-1

1-1 9-1

l-l 7-7

13 8-7

Föremål för intensivundersökningen har varit e t t m e d e l s t o r t t e g e l b r u k , som tillverkar murtegel, tegelrör och taktegel. Följande resultat från undersökningen må här meddelas. Vid företaget ha under hela perioden förbättringar i driften genomförts. Moderna maskiner för lerans förarbetning och teglets formning ha införts. Nya och mindre arbetskrävande brännugnar ha även anskaffats. Transportanordningarna ha förbättrats. Företaget torde under förevarande tidsperiod varit föremål för mera omfattande rationaliseringsåtgärder än tegelindustrin i allmänhet. Tegelbrukets produktionsvolym, samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 57. Tab. 57. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme I - ^ 1 .

Det undersökta

tegelbruket. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

100 113 114 107 123 113 126 117 100 112 95 92 102 90 110 97 100 93 76 78 93 105 85 78 100 93 90 84 81 95 87 82

56 45 54 41

67 132 142 145 46 84 92 101 41 64 69 63 46 160 124 116

p 106 At 106 A 115 fD 54

51 88 116 54 58 91 67 102 109 62 65 140

P 100 At

94 150 128 100 101 119 116 120 126 115 120 125 145 157 154 144

Produktionsvolymen — mätt i antal tillverkade tegel — låg år 1936 45 °/o över 1924 års nivå; i fråga om antal arbetstimmar utvisa index ökning med 1 °/o. Produktionen per arbetstimme har sålunda undergått en starkare stegring än den för tegelindustrin i dess helhet observerade. Arbetarantalet har mellan dessa år minskats med 37 °/o. Nedgången i arbetarantalet vid ungefär oförändrat antal arbetstimmar sammanhänger med att arbetsstyrkan på senare tid beretts jämnare sysselsättning under året. Åren 1934—1936 ut-

106 gjorde sålunda det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år 1 521 mot 1 125 åren 1927—1929. Förändringarna i arbetarantalets ålderssammansättning efter år 1930 framgå av nedanstående tablå.

Antal arbetare (index: 1924 = 100) Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —25 år 26-40 » 41— Summa

45-9 28-4 257 100-0

40-0 34-5 25-5 100-0

Avskedandena efter år 1930 ha framför allt berört den yngsta åldersgruppen, d. v. s. åldrarna under 26 år. De absoluta talen äro dock jämförelsevis små, varför de anförda procenttalen ej äro betecknande för utvecklingen. Arbetskostnadens andel av produktpriset har — som efterföljande tablå utvisar — mellan åren 1930 och 1936 nedbringats. Produktpriset var de båda åren i det närmaste oförändrat. Nedgången i arbetskostnaden per produktenhet var jämförelsevis betydande. Den genomsnittliga timförtjänsten har ökats.

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100).. Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

100 100 100 100 49-5 51-4

112 71 70 99 68-3 72-1

119 72 71 83 56-6 59-6

Porslins-, kakel- och lergodsfabriker. Produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft inom denna industrigren belysas genom indextalen i tabell 58. Tab. 58. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Porslins-, kakel- och lergodsfabriker. Åren 1920—1936. I 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 p 103 At 105 A 101 D 86

76 75 85 88

97 109 100 95 101 90 100 100 90 95 92 99 100 102 97 88 99 100 99 106

99 103 106 119 113 105 113 128 89 88 89 94 92 74 82 92 90 88 89 95 93 90 89 93 94 96 94 93 96 94 96 114

152 109 108 121

158 117 115 137

107 Produktionen har mellan åren 1924 och 1936 ökats med 58 %>. Antalet arbetstimmar och arbetarantalet visa ökning med 17 resp. 15 %>. En viss rationalisering har sålunda förekommit. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Antal arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare . Minderåriga i % av samtliga arbetare

3 220

2 865 38-3 16-3

3 696 43-2 16-2

33-4 15-9

Den kvinnliga arbetskraften har under perioden erhållit en alltmer ökad användning. Anledningen härtill torde vara, att en förenkling av arbetsmetoderna skett, varigenom anspråken på yrkesskicklighet minskats. Den svenska porslinsindustrin har att möta en icke obetydlig import. Under kriget och efterkrigsåren förekom den huvudsakliga importen från Tyskland. Större delen härav avsåg högre kvaliteter, s. k. kulturvaror. Denna import är alltjämt av betydenhet. Emellertid förekommer en icke ringa import även av standardvaror. Den utländska konkurrensen har särskilt under senare år skärpts på detta område. Denna skärpta konkurrens beträffande standardvaror, vilken främst gjort sig gällande från Finlands och Tjeckoslovakiens sida, har bidragit till att den inhemska porslinsindustrin i större utsträckning än tidigare inriktat sig på tillverkning av kulturvaror. Reträffande omfattningen av importen under perioden finnas vissa uppgifter meddelade i bilaga R (sid. 495), till vilka här torde få hänvisas. Rlott en obetydlig del av den inhemska produktionen exporteras. Porslinsindustrin kan alltjämt betraktas såsom industriellt hantverk, ehuru produktionsmetoderna så småningom börjat att något ändra karaktär. Den rationalisering, som under perioden ägt rum, har huvudsakligen bestått i förbättring av ugnskonstruktionerna och transportanordningarna. De gamla rundugnarna ha härvid ersatts med tunnelugnar, i samband varmed transportband kommit till ökad användning. Mekanisering av driften har blott i mindre utsträckning varit möjlig. Med tillhjälp av arbetsstudier ha arbetsmetoderna förbättrats. En viss standardisering av produktionen har ock genomförts. Emellertid möter denna form av rationalisering ett betydande hinder i de på senare tid alltmer starkt framträdande mode växlingarna. Rationaliseringen torde i viss mån h a influerats av den skärpning den internationella konkurrensen på senare år undergått och som delvis sammanhänger med konkurrentländernas jämförelsevis låga lönenivå. Föremål för intensivundersökningen har varit e n s t ö r r e p o r s l i n s f a b r i k . Under senare år har driften vid denna i flera avseenden rationaliserats. Härvid har fråga närmast varit om förbättringar av arbetsmetoder och transportanordningar. Av särskild betydelse har i sådant hänseende varit inrättandet år 1932 av en särskild avdelning för ekonomisk planering

108 Tab. 59. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme I ^ J . Den undersökta porslinsfabriken.

Åren 1927—1936. 1927 = 100.

p At A fD

100 100 100 100

106 99 98 104

106 94 95 99

121 109 109 116

110 89 96 103

88 63 92 83

126 94 94 119

137 102 99 127

153 117 112 216

145 118 114 228

P At

av tillverkningen samt för arbetsoperationernas förenkling med tillhjälp av arbetsstudier. De maskinella tillverkningsmetoderna ha däremot på grund av tillverkningens egenart ej kunnat i nämnvärd utsträckning utökas. En viss standardisering av produktionen har emellertid skett. Företagets produktionskapacitet har på grund av den utländska konkurrensen under förevarande period aldrig helt kunnat utnyttjas. Företagets produktionsvolym — mätt i kg — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1927—1936 framgå av indextalen i tabell 59. Produktionen har åren 1927—1936 ökat nära nog år från år. Den tillfälliga nedgången år 1932 föranleddes huvudsakligen av en detta år inträffad Index i

1 Anta!

T -

| •Index:/927 = 100

arbetare

1^0

*• v

'' i

*^^^

i i

too\

i i

\ i

1 1

Ar 1927 28 29 30 31 32 33 3435 1936 Diagram 6. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Den undersökta porslinsfabriken. Åren 1927—1936.

109 långvarig arbetskonflikt. År 1936 låg produktionen 45 °/o över 1927 års nivå, medan i fråga om antal arbetstimmar och arbetare indextalen visa en ökning med 18 resp. 14 %>. Viss minskning av antalet arbetare per produktenhet har sålunda skett mellan dessa år. En approximativ beräkning ger vid handen, att år 1936 erfordrades blott omkring */s av det arbetarantal som år 1927 krävdes för framställning av en viss produktmängd. Full jämförbarhet råder emellertid ej mellan de olika åren, då betydande kvalitetsförbättringar under perioden ägt rum. Denna omständighet utgör förklaringen till att produktionen per arbetstimme efter år 1932 nedgått. Den förbrukade drivkraften h a r under perioden mer än fördubblats. Utvecklingen i fråga om produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme återges grafiskt i diagram 6. Den ökade produktionen har möjliggjort, att åren 1935 och 1936 en större arbetsstyrka kunde beredas sysselsättning än under tidigare år. Arbetsstyrkans sammansättning av kvinnlig och minderårig arbetskraft framgår av den procentuella fördelningen i följande tablå. 1927 Antal arbetare (index: 1927 = 100) Minderåriga i % av samtliga arbetare

46-8

54-7

51-0

53-4

14-9

12-3

47-5 8-4

13-9

13-2

Arbetarantalet var år 1929 samt konfliktåret 1932 något mindre än år 1927. Ökningen av arbetsstyrkan åren 1934 och 1936 har som synes varit relativt starkare för kvinnorna än för männen; utvecklingen sammanfaller här med den för hela porslinsindustrin observerade och torde förklaras av arbetsmetodernas förenkling. Den minderåriga arbetskraften har drabbats relativt starkt av avskedanden särskilt efter år 1929. Nedgången i arbetsstyrkan före år 1933 har medfört en jämförelsevis starkare minskning av antalet yrkesarbetare än av hela arbetarantalet. Till denna utveckling har arbetsmetodernas förenkling främst bidragit. De indirekta arbetarna ha särskilt före år 1934 ökat i antal. Medan år 1927 blott 5*9 °/o av samtliga arbetare voro indirekta arbetare, utgjorde de år 1933 149 %>. Detta förhållande sammanhänger med de direkta arbetarnas frigörande från transporter o. d. Ökningen av de indirekta arbetarna åren 1934— 1936 var emellertid relativt svagare än ökningen av hela arbetarantalet. År 1936 utgjorde de 13'0 °/o av samtliga arbetare. Omsättningen i arbetsstyrkan erhåller viss belysning av uppgifterna i tablån å nästa sida rörande antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Omsättningen i arbetarstammen har som synes vid detta företag varit stor. Endast världskrisåren visa en svagare omsättningsrörelse. Sysselsättningen av arbetsstyrkan har varit jämn. Åren 1927—1929 upp-

110 Å r

Tillkomna Avgångna Antal arbetare (index: 1927 = 100) arbetare i % av arbetare i % av antalet arbetare antalet arbetare

1927 1928 1929 1930 • 1931 1932 1933 1934 1935 1936

100 98 95 109 96 92 94 99 112 114

45-7

18-3

13-6

23-1

32-2

21-8

22-7

20-8

2-6

17-1

12-3

8-6

11-8 23-4

28-5 35-3

27-0

22-3

26-3

gick sålunda antalet utförda arbetstimmar per arbetare och år i genomsnitt till c:a 2 150 samt åren 1934—1936 till c:a 2 200. Förvaltningspersonalen har undergått en mindre ökning mellan åren 1927 och 1936. Relativt sett har den varit något starkare än ökningen av arbetarantalet. År 1936 utgjorde antalet förvaltningstjänstemän på 100 arbetare c:a 12 mot 9 år 1927. Förändringarna i medeltimförtjänst, arbetskostnad per produktenhet samt produktpris voro som följer. 1927

1936 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1927 = 100)...

100 100 100 100

112 97 97 102

112 80 80 83

107 78 75 88

Arbetskostnad i % av produktpris

51-5

57-2

56-5

53-7 58-7

53-2

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad.

58-6

65-8

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1927 = 100) Produktpris (index: 1927 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1927 = 1 0 0 ) . . .

Som synes har arbetskostnaden per produktenhet kunnat något nedbringas efter år 1930, ehuru produkterna samtidigt undergått kvalitetsförbättringar och därigenom blivit mera arbetskrävande. Då produktpriset hastigt sjunkit, har emellertid arbetskostnaden i förhållande till detta kommit att ställa sig högre år 1936 än de tidigare åren. Glasindustri. Produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft inom denna industri framgå av indextalen i tabell 60. Produktionsvolymen överskred år 1936 siffran för år 1924 med 75 °/o, medan antalet arbetstimmar och arbetarantalet utvisa ökning blott med 8 resp. 7 °/o. Detta innebär, att produktionen per arbetstimme mellan åren 1924 och

Ill Tab. 60. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Glasindustri. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

112 122 114 105

48 49 83 90

81 101 100 107 109 81 99 100 100 107 92 98 100 106 108 98 100 100 93 99

115 126 120 132 132 117 117 143 160 113 105 98 111 95 78 87 93 104 109 107 107 111 105 99 100 96 104 100 106 105 100 101 105 114 118 129

175 108 107 136

1936 ökats med 62 °/o. Ehuru produktionsökningen varit betydande, förete dock åren 1934—1936 i jämförelse med år 1930 en minskad sysselsättning, som torde få sättas i samband med rationaliseringen inom glasindustrin dessa år. Även under tidigare år h a driftsomläggningar föranlett jämförelsevis betydande avskedanden inom denna industri. Arbetarantalet visar dock åren 1922—1930 i stort sett en successiv ökning. Arbetarantalet och andelen kvinnlig samt minderårig arbetskraft framgå av tablån nedan. 1924

5 567

5 937 7-0

5 488 8-0

17-4

15-7

6153 7-8 15-9

5 968

5-8

13-8

9-5

Glasindustrin omfattar tre olika tillverkningsgrenar, nämligen fönsterglas-, buteljglas- samt småglasindustri (hushålls- och prydnadsglas m. m.). Inom fönsterglasindustrin har i slutet av 1920-talet en övergång till maskintillverkning skett. Detta nödvändiggjordes av konkurrensen från den utländska fönsterglasindustrin, som under efterkrigsåren hade infört maskinella tillverkningsmetoder. Det första maskinella fönsterglasbruket här i landet anlades år 1927. De fönsterglasbruk som ej kunde övergå till maskintillverkning nödgades nedlägga driften. Enligt uppgift vid utredningens konferenser funnos år 1920 10 fönsterglasbruk, år 1930 4 samt år 1936 3. övergången till maskintillverkning synes i allmänhet ha lett till en jämnare sysselsättning för arbetarna vid de kvarvarande bruken. Rationalisering har även förekommit i form av arbetsstudier och tillverkningsplanering. Transportanordningarna ha vidare förbättrats. I intensivundersökningen har ingått e t t f ö n s t e r g l a s b r u k . Vid detta infördes maskintillverkning år 1927, i samband varmed jämväl transportanordningarna förbättrades. År 1933 infördes tillverkningsplanering och arbetsstudier. Förändringarna i företagets produktionsvolym samt i antalet arbetstimmar, arbetarantalet och produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av de i tabell 61 angivna indexserierna.

112 Tab. 61. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och produktion per arbetstimme (xiN Det undersökta fönsterglasbruket. 1920—1936. 1924 = 100.

Åren

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A

83 99 84

36 181 140 100 150 61 40 266 245 266 248 237 183 300 256 234 52 268 193 100 225 125 164 196 204 244 174 218 173 231 196 214 84 111 88 100 101 81 68 70 76 78 75, 70 98 97 86 96

P At

72 100

24 136 120 109 143 109 106 130 131 110

År 1926, d. v. s. året före övergången till maskintillverkning, hade produktionen nedgått till mindre än 2/3 av den för år 1924. Arbetarantalet hade minskat med Vs- Den år 1927 genomförda mekaniseringen ökade produktionen redan nästföljande år synnerligen kraftigt. Nedgången åren 1935 och 1936 torde ha varit av tillfällig karaktär. Den starka expansionen har möjliggjort, att trots mångdubbelt effektivare maskinutrustning arbetsstyrkan i det stora hela kunnat ökas. Minskningen i arbetarantalet åren 1931 och 1932 sammanhänger med driftsinskränkningar. Den efterföljande starka ökningen år 1933 utgöres framför allt av anläggnings- och reparationsarbetare. Mekaniseringen av driften har även medfört, att arbetarna kunnat beredas jämnare sysselsättning än före driftsomläggningen. Sålunda utgjorde antalet arbetstimmar per arbetare och år i genomsnitt 1 536 åren 1923—1926 samt 2 219 åren 1928—1936. Andelen minderårig arbetskraft under perioden framgår av tablån nedan. 1924 Antal arbetare (index: 1924 = 100)

6-5

96 6-8

Den minderåriga arbetskraften har minskats från 167 % år 1924 till 6 8 %> å r 1936. Anledningen härtill torde vara att åtskilliga före driftsomläggningen förekommande hjälparbeten, till vilka företrädesvis användes minderåriga, senare blivit obehövliga. Kvinnlig arbetskraft har ej sysselsatts. Uppgifterna om antalet yrkesarbetare äro ej fullt jämförbara bl. a. till följd av den förändrade innebörd begreppet genom driftsomläggningarna kommit att erhålla. Emellertid framgår att yrkesarbetarna procentuellt sett starkt minskats, vilket naturligen beror på att den tidigare använda handblåsningsmetoden tarvade stor yrkesskicklighet, medan vid den maskinella tillverkningen huvudsakligen erfordras tempoarbetare; alltjämt erfordras emellertid i många fall en viss yrkesskicklighet, exempelvis vid glasskärningen. De indirekta arbetarna utgjorde år 1936 364 °/o av hela arbetarantalet mot 54 % år 1929. Denna starka relativa ökning inträffade åren efter 1932 och

113 sammanhänger med den förut berörda ökningen år 1933 av antalet anläggnings- och reparationsarbetare. Inom buteljglasindustrin har maskinell tillverkning från tiden efter 1910 vunnit allt större användning. Till denna utveckling torde ha bidragit de ökade krav på precision, som införandet vid bryggerierna av tappnings- och sköljningsmaskiner medfört. Särskilt på senare år har därjämte övergången till användning av skruvkork ytterligare skärpt kraven på precision vid flasktillverkningen. Förutom mekanisering h a r även standardisering av tillverkningen skett. Industrin är i hög grad konjunkturkänslig. Driftsnedläggelser h a i viss utsträckning förekommit under perioden. Härigenom h a r en viss koncentration av driften till ett färre antal enheter kommit att ske. Småglasindustrin har alltjämt till stor del karaktären av ett industrialiserat hantverk om än driften i viss utsträckning mekaniserats. Yrkesskickligheten är h ä r fortfarande av avgörande betydelse. En icke obetydlig export förekommer, ehuru införandet i främmande länder av tullskydd och valutarestriktioner samt kontingentering rest ökade hinder i vägen därför. E n viss arbetslöshet för dekoratörer och glasslipare har inom denna industri förorsakats av den ökade efterfrågan på ograverat och oslipat glas, varjämte nedgången i exporten föranlett ett betydande antal driftsnedläggelser ävensom eljest bidragit att minska sysselsättningen. ^^^ Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal a v :

År

t. o. m. 10 Arbetsställen: Antal

1920 1925 1930 1935

51—100

101-200

över 200

33 22

87 89 102

25 20

17-2 29-2

38-0

16-1

9-2

100-0

24-7

27-0

6-7

1930 1935

39-3

24-5

17-6

12-4 12-7

100-0 1000

39-7

18-0

26-1

13-5

96 135

1 146 1711

1897 1583

6 350 5 875

1407 1969

2 042

5 789

1-5

16-2

18-0

29-9

34-4

100-0

2-3

10-9

29-1

26-9

30-8

3-4

28-3

32-J

100-0 100-0

3-5

9-8

22-9 34-0

17-4

1920 Procent

15 26 40

Summa

11—50

5-9 2-7

100-0

Arbetare : Antal

1925 1930 1935 Procent

8—388613.

II.

114 Enligt den allmänna driftsnedläggelseundersökningen utgjorde antalet driftsnedläggelser inom glasindustrin i dess helhet åren 1920—1936 44 eller nära 10 % av de för samtliga industrigrenar redovisade. Flertalet av driftsnedläggelserna inom glasindustrin avsågo småglasbruk. Året före resp. driftsnedläggelse sysselsattes vid de nedlagda glasbruken c:a 3 300 arbetare. Det verkliga antalet driftsnedläggelser inom glasindustrin har dock varit större. Trots detta har antalet glasbruk dessa år ökat till följd av nyanläggningar. Arbetsställenas fördelning på olika storleksgrupper efter det sysselsatta arbetarantalet framgår av tablån å föregående sida. En starkt minskad betydelse visa de största arbetsställena, d. v. s. sådana som sysselsätta över 200 arbetare. Medan dessa år 1920 beredde sysselsättning åt 34'4 % av hela arbetarantalet inom glasindustrin, hade procenttalet för år 1935 nedgått till blott 17 "4 %>. Däremot ha arbetsställen om 51—100 man ökat i betydelse. Denna grupp i förening med gruppen arbetsställen om 101—200 man omfattade år 1935 69'3 °/o av hela glasindustrins arbetarantal mot 47-9 % år 1920. Sågverk och hyvlerier. Sågverksindustrin är en utpräglad exportindustri och i hög grad konjunkturkänslig. Omfattningen av exporten samt avsaluproduktionen av de viktigare sågverksprodukterna, d. v. s. sågade och hyvlade trävaror av furu och gran, framgå av följande tablå. Å r

Produktion för avsalu i milj. m 3

Export i milj. m 3

Å r

Produktion för avsalu i milj. m 3

Export i milj. m s

6-6

4-7

6-3

4-7

2-6

5-5

3'5

37 5-3

4-9

3-6

5-0 4-5

6-3

4-5

5-1 6-5

4-8

1935 1936

6-1 6-0

4-7

4-4

6-4

1928 1929

7-1 7-0

4'2

3-4 40

5-6

Exporten har på senaste årtiondena undergått betydande växlingar, vilka jämväl komma till synes i produktionssiffrorna för sågverk och hyvlerier. Mellan åren 1924 och 1929 stegrades exporten av viktigare sågverksprodukter från 45 till 56 milj m3. Den högsta siffran för avsaluproduktionen nåddes 1928 med 71 milj m \ År 1934 utgjorde exporten av sågade och hyvlade trävaror blott 43 milj. m3. Hela saluproduktionen uppgick detta år till 65 milj. m3. Siffrorna för de båda följande åren äro lägre. Nedgången i produktionen sammanhänger med den skärpning den internationella konkurrensen undergått på 1930-talet och som ledde till fortsatta prisfall efter år 1930. En

115 viss produktionsbegränsning synes h a föranletts jämväl av lokal brist på råvara; särskilt torde detta gälla vissa sågverk i mellersta Norrland. En bidragande orsak till produktionsnedgången har även varit den minskade efterfrågan på trä inom byggnadsindustrin samt för emballeringsändamål. Tillverkningen av monteringsfärdiga trähus har dock särskilt på senare år haft framgång och torde i någon mån ha motvägt denna utveckling. Utvecklingen vid sågverk och hyvlerier i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 62. Tab. 62. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), a r b e t a r a n t a l (A) och installerad drivkraft (D). Sågverk och hyvlerier. Åren 1920—1936.$ 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 101 At 112 A 111 D 101

58 65 81 93

80 98 100 82 99 100 90 102 100 91 98 100

95 100 107 115 95 96 99 105 97 98 101 110 97 102 103 112

114 104 93 81 84 107 102 102 102 92 82 68 65 82 79 80 104 98 89 77 72 86 85 84 112 112 118 106 101 115 118 126

Medan produktionsvolymen vid sågverk och hyvlerier år 1936 låg 2 °/o över 1924 års nivå, visa antal arbetstimmar och arbetare minskning med 20 resp. 16 °/o. De anförda procenttalen ge vid handen, att en ej obetydlig produktivitetsstegring ägt rum. Då den installerade drivkraften mellan dessa år visar en ökning med 26 °/o, synes till denna utveckling ha bidragit en ökad mekanisering. Arbetarantalet har mellan åren 1929 och 1936 minskats med omkring 8 400 man från c:a 44 100 till 35 700. Ett omfattande frigörande av arbetskraft har sålunda skett inom denna industri, varigenom arbetslöshet uppkommit. Ehuru denna naturligen huvudsakligen sammanhänger med den inträffade produktionsnedgången, är det dock tydligt, att jämväl rationaliseringsåtgärder bidragit till uppkomsten härav. År 1936 erfordrades nämligen blott 8Ao så många arbetare som år 1929 för framställning av samma produktmängd. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Antal arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

42 396 0-3

32 574

0-2

13-4

11-5

9-3

35 735 0-1 8-0

Utvecklingen visar som synes samtliga åren en tendens till minskad användning av minderårig arbetskraft. Till en del torde detta förhållande bero på att småvirkestillverkningen, därvid dylik arbetskraft användes i stor utsträckning, i hög grad inskränkts; i viss mån lär härvid även h a medverkat en ökad användning av skiftarbete. Rationaliseringssträvandena inom sågverksindustrin stå i visst samband

116 med det av den internationella konkurrensen föranledda prisfallet på trävaror. De härigenom uppkomna svårigheterna för industrin h a skärpts genom att priset på råvaror stigit till följd av cellulosaindustrins ökade efterfrågan på virke. Strävandena att nedbringa tillverkningskostnaderna torde även i viss utsträckning ha förstärkts av det höga löneläget i Sverige i jämförelse med särskilt vissa konkurrentländer såsom Finland och de baltiska staterna. Den rationalisering, som ägt rum under förevarande period, synes före år 1930 väsentligen ha berört brädgårdarna, vilkas transportanordningar undergingo förbättringar. De viktigaste mekaniska framstegen inom detta område ha emellertid kommit till stånd först efter nämnda tidpunkt, då rationaliseringen fick större omfattning. Vid brädgårdarna började efter år 1930 uppföras anläggningar för artificiell torkning. Vad sågverksprocessen angår har rationaliseringen under senare år framför allt bestått i införandet av bättre konstruktioner på maskiner, r a m a r och sågblad. Maskinerna ha vidare givits en ur transportsynpunkt bättre placering. Av stor betydelse för denna utveckling har den fortgående elektrifieringen av driften varit. Även arbetsstudier ha förekommit. Ett betydande antal driftsnedläggelser ha inträffat inom sågverksindustrin. Enligt utredningens allmänna driftsnedläggelseundersökning uppgick antalet nedläggelser inom denna industri under åren 1920—1936 till 78 eller 162 °/o av samtliga vid undersökningen redovisade nedläggelser. Nedläggelserna ha i allmänhet orsakats av svårigheten för mindre företag att göra sig gällande i den hårda konkurrensen. Detta har framförallt gällt sådana verk, som ej haft tillgång till egna skogar utan varit beroende av virkesköp från annat håll, samt de sågverk, vid vilka driften ej varit kombinerad med trämasseproduktion. Sågverkens antal, storlek och den vid dessa sysselsatta arbetskraften framgå av följande tablå. Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av Å r

t. o. m. 50 51—200

över 200

Summa t. o. m. 50 51—200

1330 912

86-7

10-8

83-4

12-6

87-9 91-7

9-2

1925 Summa

P r o <; e n t

A n t a 1 Arbetsställen : 1920

över 200

6-1

2-5 4-0

100-0 100-0

2-9 2-2

100-0 100-0

Arbetare : 1920

18 468

16 209

12 610

47 287

39-0

34-4

26-6

100-0

13 254

13 920

13 853

32-3

33-9

33-8

15 861

12 629

38-8

30-8

30-4

100-0

16 484

8 881

12 448 10 229

41027 40 938 35 594

46-3

28-7

100-0

117 År 1935 bestodo de redovisade sågverken och hyvlerierna till mer än 90 °/o av arbetsställen sysselsättande högst 50 man. Den ökning antalet sågverk undergått sedan år 1925 faller uteslutande på denna storleksgrupp, ökningen är till stor del att tillskriva dels den sänkning av värdegränsen för redovisning till industristatistiken, som genomfördes år 1926, dels ock den fullständigare redovisning från företagens sida, vilken kom till stånd åren 1926 och 1934 och som i hög grad influerade på siffrorna för sågverk och hyvlerier, särskilt det sistnämnda året. Emellertid har därjämte otvivelaktigt en verklig och ej obetydlig ökning av de mindre sågverkens antal skett. Denna beror åtminstone delvis på den ökade betydelse, som klingsågningen erhållit i övre Norrland i samband med lastbilstransporternas utveckling. I södra Sverige h a r sågning vid transportabla klingsågar sedan gammalt förekommit, huvudsakligen till följd av bristen på flottleder, som gjort det fördelaktigt att nedbringa transportkostnaden genom att uppställa sågen i omedelbar närhet av avverkningsplatsen. Det är synnerligen vanskligt att bilda sig en uppfattning om den utsträckning i vilken klingsågning verkligen förekommer i landet. Enligt av domänstyrelsen verkställd utredning h a r emellertid för vissa delar av övre Norrland, omfattande i huvudsak området ned till Ume älvs vattenområde, klingsågningen år 1933 uppgått till 26 000 standards, varav c:a 14 000 standards exporterats. För hela landet har exporten av klingsågat virke uppskattats till 47 000 standards år 1933 och 117 000 standards år 1934, motsvarande 5 resp. 13 % av totalexporten dessa år. övriga storleksgrupper av sågverk och hyvlerier, d. v. s. sådana om mer än 50 arbetare, hade år 1935 minskat i betydelse i jämförelse med år 1925 såväl i fråga om antalet arbetsställen som beträffande det sysselsatta arbetarantalet. Den förhållandevis starka minskning i antalet, som dessa arbetsställen undergått, synes samtidigt ha medfört en viss faktisk koncentration av driften. Av stor betydelse för utvecklingen h a varit strävandena på senare tid att förena sågverksrörelse med pappersmassetillverkning, då härigenom sågavfallet, som utgör närmare 50 °/o av sågstocken, kunnat bättre tillvaratagas. Föremål för undersökning ha varit tre sågverk, nämligen två större och ett mindre. I det följande sammanfattas vissa resultat från undersökningen av e t t a v d e s t ö r r e s å g v e r k e n . Reträffande de övriga båda undersökta sågverken hänvisas till framställningen i bilaga R (sid. 500 o. f.; verken R och C). Vid det sågverk, för vilket här redogöres, finnes ett modernt sorteringsverk. För hyvlingen ha under senare år större och effektivare maskiner samt automatiska inmatningsanordningar anskaffats. Medelst arbetsstudier har man sökt förbättra arbetsmetoderna; i samband härmed h a vissa maskinella hjälpanordningar införts, varigenom kapaciteten kunnat höjas. Företaget exporterar den övervägande delen av sin tillverkning. Företagets produktion av sågade resp. hyvlade trävaror samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom

118 T a b . 63. P r o d u k t i o n s v o l y m

(P), a n t a l

arbetstimmar

(At), a r b e t a r a n t a l

f ö r b r u k a d d r i v k r a f t (fD) s a m t p r o d u k t i o n p e r a r b e t s t i m m e ( T i ) . större sågverket.

I Sågade trävaror

{ Hyvlade » 1 Sågade trävaror AU [ Hyvlade > A fD p i Sågade trävaror At} Hyvlade >

75 60 113 92 73 108 98 110 112 115 91 124 112 65 113 122 110 120 76 54 101

Å r e n 1920—1936.

(A)

och

Det u n d e r s ö k t a

1924 = 100.

100 89

95 87 115 119 85 111 100 97 121 107 100 159 174 212 114 169 161 171 126 138 123 229 209

100 77 86 88 82 90 87 84 82 71 63 60 57 100 110 130 153 84 85 85 114 109 91 47 70 65 100 86 60 63 66 60 60 56 51 47 48 42 41 100 80 76 88 77 125 131 108 113 97 99 126 113 100 116 101 108 106 128 136 101 134 140 154 203 190 100 101 134 139 135 198 189 150 115 152 263 328 323

produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 63. Volymberäkningarna grunda sig på uppgifter om tillverkningen mätt i standards. Utvecklingen i fråga om produktionsvolym, arbetarantal och produktion per arbetstimme åskådiiggöres grafiskt i diagram 7. Produktionen av sågade trävaror nådde år 1935 sin största omfattning under den förevarande tidsperioden. Produktionen låg detta år 21 °/o över 1924 års nivå; antalet arbetstimmar hade minskats med 40 % . En betydande stegring av produktionen per arbetstimme h a r sålunda skett; den uppgick år 1935 till 103 °/o. Den starka produktivitetsstegringen torde emellertid till stor del vara skenbar, enär den sammanhänger med nedläggandet på 1930-talet av den jämförelsevis arbetskrävande små virkestill verkningen. Den låga produktivitetssiffran för år 1931 har sin förklaring i särskilda omständigheter. Produktionen av hyvlade trävaror låg år 1935 129 °/o över 1924 års nivå; antalet arbetstimmar åter hade minskats med 30 °/o. Denna utveckling, som innebär en stegring av produktionen per arbetstimme med 228 °/o, torde väsentligen ha föranletts av de på senare år förbättrade maskinella anordningarna i fråga om hyvlingen. Arbetarantalet vid företaget h a r sedan år 1924 starkt minskat. År 1935 hade arbetsstyrkan reducerats med 58 °/o i jämförelse med år 1924. Det är uppenbart, att de begränsningar i arbetsstyrkan som sålunda ägt rum i stor utsträckning föranletts av vidtagna rationaliseringsåtgärder, ehuru jämväl nedläggandet av småvirkestillverkningen medfört ett minskat behov av arbetskraft. Den frigjorda arbetskraften har till stor del kunnat beredas sysselsättning vid andra tillverkningsavdelningar inom företaget än de här redovisade. Arbetsstyrkan utgjordes år 1924 till 108 % av minderåriga. Denna andel har sedan nedgått i samband med nedläggandet av småvirkestillverkningen.

119 Index Sågatie trä /aror, produktionsvolym \ Index: 1924= 100 produktion per arbetstimme

— 200

"***""*^« V

N ^V 1

100 S

\ X

\ \ / \ 11 \1 1

0 Hyvlade trävaror, produktionsvolym 1 /n(iex. >i » .produktionper arbetstimme]

/324 = too

300 \

100 År 1920 21

35 1936

Diagram 7. Produktionsvolym. Antal arbetare och produktion per arbetstimme. sökta större sågverket. Åren 1920—1936.

Det under-

120 1924

1936 102

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100)

96 Produktpris (index: 1924 = 100)

84 Produktpris exkl. råvarukostnad .(index: 1924 = 100)

110 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

29-4

23-6

20-6

57-2

47-6

30-8

Produktpriset har som ovanstående tablå utvisar sjunkit. Arbetskostnaden har kunnat nedbringas; den utgjorde i förhållande till produktpriset åren 1924 och 1936 29*4 resp. 20*6 %>. Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 64. Tab. 64. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 82 At 112 A 114 D 103

62 72 81 94

74 74 81 91

88 91 93 93

100 104 118 124 100 102 111 116 100 106 113 118 100 109 116 122

132 123 125 130

146 129 130 137

160 137 138 163

168 134 137 181

160 116 126 184

150 190 106 130 122 138 185 200

250 155 158 228

276 176 176 258

Produktionsvolymen företer — bortsett från de av världskrisen föranledda driftsinskränkningarna åren 1932 och 1933 — en successiv ökning åren 1922—1936. Sistnämnda år låg produktionen 176 °/o över 1924 års nivå; beträffande såväl antal arbetstimmar som antal arbetare uppgick ökningen till 76 °/o. Den starka minskningen av antalet arbetare per produktenhet har sålunda ej föranlett någon begränsning av arbetarantalet. Detta har i stället — bortsett från de senaste krisåren — kunnat successivt ökas tack vare den starkt stegrade produktionen. Det inom dessa industrier sysselsatta arbetarantalet uppgick år 1924 till 14 700 samt år 1936 till 25 800. Vid snickeri- och möbelfabriker har under perioden förekommit en viss rationalisering. Främst har denna tagit sig uttryck i ökad mekanisering, uppdelning av tillverkningen i flera tempon samt förbättrad tillverkningsplanering. Även transportanordningarna ha undergått förbättringar. I viss utsträckning har vidare bättre system införts för lagerhållning av såväl material som färdiga produkter. Standardisering har skett huvudsakligen av tillverkningen av dörrar samt fönsterbågar och -karmar. Däremot h a till

121 följd av det begränsade avsättningsområdet för möbelindustrin, vilken huvudsakligen arbetar på hemmamarknaden, svårigheter förelegat att genomföra standardisering av möbeltillverkningen. Export förekommer blott av dörrar samt fönsterbågar och -karmar. På senare tid har upptagits tillverkning av monteringsfärdiga trähus. Arbetsställenas fördelning på olika storleksgrupper efter det sysselsatta arbetarantalet framgår av följande tablå. Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av Å r

t. o. m. 50

51—500

Summa

t. o. m. 50

51—500

Summa

P r o c e n t

A n t a l Arbetsställen:

5-2 4-6

100-0 lOO-o

94-8 964

5-2

3-6

1000 100-0

6 479

70-1 74-1 68-7

29-9

15 406 20 702

6 247

23 635

73-6

26-4

94-8

95-4

899 1303 1562

4 920

16 439

11519 11418

3 988

14 223

17 388

Arbetare: 1920

25-9 31-3

100-0 100-0

Antalet småföretag har som synes på senare tid erhållit en allt mer dominerande ställning. År 1935 funnos . sålunda 1 505 arbetsställen om högst 50 arbetare mot 858 år 1925, motsvarande en ökning från 954 till 964 °/o av hela antalet snickeri- och möbelfabriker m. m. Denna ökning torde till stor del vara föranledd av förut berörda sänkning av värdegränsen för redovisningen till industristatistiken år 1926 samt den fullständigare redovisningen från och med åren 1926 och 1934. Driftskoncentrationer ha i ett par fall förekommit inom denna industrigren. Det har emellertid visat sig vara i viss mån vanskligt att genomföra dylika, då i de nedlagda företagens ställe bruka uppstå nya företag. Detta förhållande sammanhänger med den lätthet, varmed ett företag inom trävarubranschen kan startas. En viss förskjutning av verksamheten från städerna till landsbygden har ägt rum i samband med transportväsendets utbyggnad. Föremål för undersökning har inom denna industrigren varit e n s n i c k e r i f a b r i k , som tillverkar byggnadssnickerier samt sedan någon tid även monteringsfärdiga trähus. Reträffande resultaten av undersökningen torde få hänvisas till redogörelsen i bilaga R (sid. 503).

122 Pappersmassefabriker. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft vid pappersmassefabrikerna belysas av indextalen i tabell 65. Tab. 65. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och i n stallerad drivkraft (D). Pappersmassefabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 77 At 104 A 103 D 92

46 60 87 89

78 86 91 93

80 81 96 98

100 103 115 125 111 100 98 107 109 93 100 101 107 111 113 100 104 116 134 148

151 120 119 160

146 131 120 155 174 113 97 78 94 102 117 110 104 100 102 171 187 183 190 200

182 104 105 208

197 105 105 223

Produktionen har ökat åren 1922—1936. En arbetskonflikt år 1928 ledde emellertid till en minskad produktion detta år. Likaså nedgick produktionen i samband med världskrisen åren 1930—1932. Produktionens minskade omfattning år 1932 berodde dock väsentligen på arbetskonflikt. År 1936 hade produktionsvolymen nära fördubblats i jämförelse med år 1924. Den betydande expansion som sålunda skett inom pappersmasseindustrin erhåller närmare belysning av de nedan meddelade uppgifterna om den totala tillverkningen samt exporten av pappersmassa åren 1920 —1936. Det framgår av dessa, att pappersmasseindustrin till övervägande grad är en exportindustri. Produktion i L 000-tal ton Summa

Export i 1 000-tal ton

År Mekanisk Kemisk massa massa

Produktion i 1 000-tal ton

År Mekanisk massa

Kemisk massa

Summa

Export i 1 000-tal ton

324-8

973-6

1 298-4

880-6

577-5

1 853-8

2 431-3

1 640-6

192-5

583-7

776-2

482-1

548-6

1 649-1

2 197-7

1 567-2

305-2

998-0

1 303-2

1047-1

498-2

1498-1

1 996-3

1 292-3

378-3

993-6

1 371-9

895-6

610-8

1 951-6

2 562-4

1 915-7

449-6

1 245-6

1 695-2

1 221-2

667-9

2 201-6

2 869-5

1 999-0

438-9

1 733-2

1187-8

671-6 675-4

2 977-6

2 102-9

1 302-6

1935 1936

2 306-0

1 926-0

2 505-1

3 180-5

2 279-6

2 103-2

1 454-7

540-6

1 294-3 1 449-5 1 579-5 1 359-0

1 899-6

1 326-8

658-3

1 882-1

2 5404

1 789-3

1925 1926. 1927 1928 1929

4765 523-7

Såväl antalet arbetstimmar som arbetarantalet har mellan åren 1924 och 1936 ökats med 5 % . Produktionen per arbetstimme har samtidigt stegrats med 87 % . Starkast framträder produktivitetsstegringen under periodens senare del. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

123 Antal arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare . .

19 083

19 819

20 020

4-7

22 755 33

2-0

3-4

0-2

0-1

Ökningen i arbetarantalet mellan åren 1924 och 1929 uppgår som synes till n ä r a 4 000 personer. Den har blott i mindre utsträckning berört den minderåriga och kvinnliga arbetskraften. Den produktionsnedgång, som världskrisen medförde och som inom pappersmasseindustrin nådde sitt bottenläge under konfliktåret 1932, ledde till en betydande minskning av arbetsstyrkan. Denna nedgick ytterligare något under det påföljande året. Ehuru en stark produktionsökning sedermera ägde rum, stannade arbetarantalet vid vad det var år 1932 eller omkring 20 000 personer, motsvarande något mer än 4 °/o av landets hela industriarbetarantal. Inom pappersmasseindustrin har en omfattande rationalisering skett framför allt under åren 1933—1935. Rationaliseringssträvandena h a i hög grad influerats av den pressande internationella konkurrensen, särskilt från Finland men även från Förenta staterna och Kanada. Tillverkningskostnaderna h a måst nedbringas för vinnande av anpassning efter den internationella prisnivån, något som krävt genomgripande tekniska förbättringar. En svårighet för den svenska pappersmasseindustrin i konkurrensen med de främmande länderna har varit, att de svenska massafabrikerna i stor utsträckning tillkommit så tidigt som under senare delen av 1800-talet och till följd härav blivit förhållandevis små och med efter internationella mått liten produktionskapacitet. Den finska pappersmasseindustrin har däremot tillkommit väsentligt senare, varför den redan från början kunnat ges en fullt modern utbyggnad med stora företagsenheter. Den svenska pappersmasseindustrin har även haft att räkna med högre lönekostnader än den finska industrin. Rationaliseringen har vid de svenska pappersmassefabrikerna huvudsakligen bestått i utbyggnad av företagen till större enheter, varvid bl. a. kokare med större kapacitet anskaffats. Vidare har den tidigare handbarkningen av massaveden i stor utsträckning utbytts mot barkning i s. k. barktrummor, vilket medfört ett i hög grad minskat arbetskraftsbehov i vedrenserierna. Även transportanordningarna ha förbättrats, varjämte arbetsstudier i viss omfattning förekommit. Ett antal pappersmassefabriker ha nedlagts under perioden, flertalet efter år 1930. Till stor del utgöras de nedlagda företagen av mindre sliperier, d. v. s. sådana med en produktionskapacitet av intill 5 000 ton massa per år. I allmänhet synas driftsnedläggelserna ha orsakats av företagens ogynnsamm a läge och relativt höga produktionskostnader. Dessa omständigheter ha i vissa fall lett till att faktiska driftskoncentrationer kommit till stånd. Pap-

124 persmassefabrikernas storleksordning framgår av följande tablå.

År

efter

det sysselsatta arbetarantalet

Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal a v : t. o. m. 100

101-200

201—500

Summa

501—1 000

Arbetsställen: Antal

Procent

28 31

43 42

44-3

41-8

26-5 26-2

3 2

110 97

26-4

2-8

30-1

1-9

100-0

38-2

24-5

34-6

2" 7

100-0

33-0

28-9

2-0

100-0

4 521

9 250

1925 1930

2 050

9 013

17 544 16 471

2 045

3 730 4172

12 085

52-7 54-7

9-3

100-0

7-4 9-8 7-0

100-0

Arbetare : Antal

Procent

12-2

25-8

12-5 10-3

25-4

9-4

23-0

1930 1935

18-8

611 60-6

19 795 18177

100-0 100-0

Enligt tablån uppnåddes år 1930 det största antalet arbetsställen och arbetare. Arbetsställen om 201—500 arbetare intaga en dominerande ställning och ha mellan åren 1920 och 1935 ytterligare ökat i betydelse. År 1920 sysselsatte de sålunda 527 % samt år 1935 606 % av pappersmasseindustrins hela arbetarantal. I stället ha arbetsställen om mindre än 100 man förlorat i betydelse. De sysselsatte år 1920 122 °/o samt år 1935 blott 94 °/o av hela arbetarantalet inom denna industri. Nedan meddelas vissa resultat från intensivundersökningen avseende e n medelstor sulfitfabrik. Företaget tillhör ej de modernaste men har på senare år för att kunna bevara sin konkurrenskraft låtit sina anläggningar undergå en rätt stark rationalisering. Redogörelsen för detta företag har synts lämpligen böra utsträckas till att omfatta även år 1937, enär verkningarna av rationaliseringen framträda fullt först detta år. Företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1937 framgå av indextalen i tabell 66.

125 Tab. 66.

Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och

förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme ( ^ ) . sulfitfabriken.

Den undersökta

Åren 1920—1937. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 19241925 1926 1927 1928 1929 1930 19311932 1933 1934 1935 1936 1937

71 97 96 18

91 97 98 52

78 100 78 100 96 100 62 100

99 108 114 81 114 116 98 70 107 126 119 135 144 98 99 107 79 115 118 104 73 100 98 95 103 91 95 100 100 109 120 115 112 107 100 100 102 98 87 79 90 105 78 106 101 90 60 90 109 101 112

p At A fD

92 107 100 20

P Åt

85 72 93 99 100 101 109 106 102 99 98 94 96 107 128 125 132 158

Produktionsvolymen — mätt i antal tillverkade ton cellulosa — har åren 1922—1937 något ökats. Ännu år 1936 var produktionen emellertid begränsad genom en internationell överenskommelse. Den nedgång produktionen vissa år företer sammanhänger härmed ävensom med arbetskonflikter. Till följd av arbetskonflikt har driften varit inskränkt bl. a. åren 1923, 1925, 1928 och 1932. Driftsinskränkningen år 1925 var dock av mera kortvarig natur. År 1937 låg produktionsvolymen 44 % över 1924 års nivå; i fråga om antal arbetstimmar visa indextalen samtidigt minskning med 9 °/o. Produktionen per arbetstimme har ökats med 58 °/o, medan arbetarantalet nedgått med 13 °/o. Nedgången i arbetarantalet hänför sig till åren efter 1929. De efter detta år vidtagna rationaliseringsåtgärderna ha sålunda medfört, att viss del av arbetsstyrkan frigjorts ur den egentliga produktionen. Emellertid ha dessa arbetare till en tid kunnat beredas sysselsättning med byggnadsarbeten. Avskedanden i nämnvärd omfattning ha ej heller skett förrän år 1936 i samband med igångsättandet av nytt vedrenseri. De vid företaget införda mekaniska lossnings- och lastningsanordningarna för stenkol ha även bidragit till arbetsstyrkans minskning. Nyrekryteringen har åren 1931—1934 praktiskt taget upphört. Rortsett från år 1932, då över huvud ingen nyanställning skedde, växlade antalet tillkomna arbetare sålunda dessa år mellan 08 %> och 1-2 °/o av hela arbetarantalet. Avskedandena år 1936 berörde 14-5 °/o av arbetsstyrkan, medan nyrekryteringen uppgick till 38 °/o. Förändringarna i arbetarantalet samt dess procentuella åldersfördelning framgå av följande tablå.

Antal arbetare (index: 1924 = 100)

28-1 32-0

23-2

14-3

6-9

6-2

41-7

37-4

41-9

Procentuellt antal arbetare i en ålder av:

Summa

39-9 1000

37-4

44-0

51-9

126 Arbetsstyrkan har mellan åren 1924 och 1929 ökats. Starkast har ökningen varit för de mest arbetsföra åldrarna, d. v. s. 26—40 år. Åldersgruppen under 26 år har som synes samtliga åren undergått en minskning från 281 % år 1924 till 62 °/o år 1937. Anledningen härtill är det successiva upphörandet av nyrekryteringen samt de under åren 1936 och 1937 vidtagna avskedandena. År 1936 visa även åldrarna 26—40 år en relativt starkare minskning än hela arbetarantalet. Däremot ha åldrarna över 40 år — om man bortser från år 1937, då minskningen i arbetsstyrkan företrädesvis drabbade dem — blott i jämförelsevis ringa grad berörts av avskedanden. Förändringarna i arbetsstyrkans sammansättning av yrkesarbetare och övriga arbetare samt direkta och indirekta arbetare framgå av efterföljande tablå. 1924

1937 Antal arbetare (index: 1924 = 100)

87 Yrkesarbetare i % av samtliga arbetare

32-4

27-3

29-7

33-2

Övriga arbetare i % av samtliga arbetare

67-6

72-7

70-3

66-8

33-8 66-2

100-0

100 0

1000 Direkta arbetare i % av samtliga arbetare

55-2

49-5

57-9

59-1

56-2

Indirekta arbetare i % av samtliga arbetare

44-8

50-5 100-0

42-1

40-9

43-8

1000 Summa

Summa

1000 Yrkesarbetarna, till vilka även räknats elektriker, snickare, mekaniker och andra reparatörer, ha som synes i jämförelsevis mindre utsträckning frigjorts ur produktionen än övriga arbetare. Även de direkta arbetarna ha åren 1932 och 1936 procentuellt något ökats. Kvinnliga arbetare ha ej sysselsatts vid företaget. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år framgår av följande tablå. Å r

Medeltal arbetstimmar per arbetare och år

År

Medeltal arbetstimmar per arbetare och år

1924/1926 1927

2 367

2 538

2 335

1928 1929

2 253

2 306 2179

2 406

2 477

1937 Det ringa antalet arbetstimmar åren 1928 och 1932 sammanhänger med driftsinskränkningar till följd av arbetskonflikt eller internationell överenskommelse om produktionsbegränsning. Även vissa andra år har sysselsättningen rönt inflytande av dylik överenskommelse såsom 1931 och 1935. En

127 tendens till jämnare sysselsättning synes dock ha gjort sig gällande efter år 1932. Antalet förvaltningstjänstemän har ej nämnvärt förändrats under perioden. Relativt sett har det växlat mellan 6 och 8 per 100 arbetare. Sålunda utgjorde det relativa antalet förvaltningstjänstemän åren 1924, 1929 och 1936 resp. 7, 6 och 8. För år 1937 saknas uppgift. Förändringarna i det relativa antalet'tjänstemän äro väsentligen föranledda av växlingarna i arbetsstyrkans storlek. Produktpriset har som av följande tablå framgår starkt sjunkit efter ar 1929. Arbetskostnaden per produktenhet har efter detta år kunnat avsevärt nedbringas. I förhållande till produktpriset har arbetskostnaden även kunnat sänkas, dock först år 1937. Åren dessförinnan har prisfallet motvägt den minskning av arbetskostnaden, som rationaliseringen medfört.

100) Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad l (index: 1924 = 100) . Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) . Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad .

100 10» 100 100 163

106 97 125 107

99 68 75 75

74 77 68

17-9

18-0

14-8

48-8

42-4

48-7

43-0

, kol och kemikalier.

Pappersbruk och pappfabriker. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 67. Tab. 67. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) o c h i n s t a l l e r a d drivkraft (D). P a p p e r s b r u k o c h p a p p f a b r i k e r . Å r e n 1920-1936. 1924=100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

78 p <U 101 \ 101 D 77

49 71 82 88

75 81 89 89

88 92 93 95

100 107 117 100 100 107 100 102 106 100 108 115

119 117 112 104 110 113 124 129

138 128 138 115 107 110 115 113 115 136 143 156

138 106 113 162

1934 1935 1936

144 156 110 114 112 115 163 167

174 118 118 177

184 120 121 184

Pappersindustrin har undergått en stark expansion under den förevarande perioden. Denna utveckling har blott obetydligt påverkats av världskrisen. Produktionsvolymen var år 1936 84 °/o större än år 1924. Antalet arbetstimmar visade mellan dessa år en ökning med 20 % . En stegring av produktionen per arbetstimme hade sålunda inträtt med 54 °/o. Väsentligen hänför sig denna till åren 1929—1936.

128 En omfattande rationalisering har förekommit inom pappersindustrin. Ehuru en betydande minskning av arbetskraftsbehovet per produktenhet härigenom skett, h a r arbetarantalet — med undantag för åren 1930, 1932 och 1933 — kunnat successivt ökas alltsedan år 1922. År 1936 låg det 21 °/o över 1924 års siffra. En viss återhållsamhet vid nyrekryteringen synes dock ha gjort sig gällande under förra delen av 1920-talet samt under periodens senare år. Förändringarna i arbetarantal samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av tablån nedan. 1924

12 396

14 068 14-5

14 959 14-8

4-8

4-9

13-9

14 206 13-8

Minderåriga i % av samtliga arbetare

8-2

5-8

Antal arbetare Kvinnor i i av samtliga arbetare

Den minderåriga arbetskraften har som synes erhållit en minskad användning inom pappersindustrin, medan beträffande den kvinnliga arbetskraften en motsatt utvecklingstendens observeras. Den rationalisering, som under förevarande period ägt rum inom pappersindustrin, har huvudsakligen skett efter år 1929. Ett incitament till rationaliseringssträvandena har bl. a. varit den internationella konkurrensen på exportmarknaden, som lett till betydande prisfall. Det stigande priset på pappersved har jämväl påverkat utvecklingen. Rationaliseringen inom pappersindustrin har framförallt bestått i införandet av moderna, arbetsbesparande maskiner. Vid finpappersbruken har dock någon mera genomgripande rationalisering ej skett; produktionens jämförelsevis ringa omfattning gör nämligen, att mera kostnadskrävande rationaliseringsåtgärder ej äro lönande. Inom finpappersbruken förekommer även alltjämt en hel del manuellt arbete. Däremot h a r rationaliseringen vid tidningspappersbruken varit betydande. Maskinerna ha ombyggts eller ock ha nya sådana med större kapacitet anskaffats; transporterna h a i ökad utsträckning mekaniserats; särskilt på senare tid ha arbetsmetoderna förbättrats medelst arbetsstudier. Även inom omslagspappersindustrin har en viss rationalisering skett framför allt i form av ökad mekanisering. Arbetsställenas storleksordning efter det sysselsatta arbetarantalet framgår av tablån å nästa sida. Antalet arbetsställen har som synes varit i det närmaste oförändrat under perioden. Driftsnedläggelser h a enligt den allmänna driftsnedläggelseundersökningen även förekommit blott i ringa antal inom pappersindustrin. Emellertid har en viss förskjutning i arbetsställenas inbördes storleksordning skett. Sålunda h a arbetsställen om 101—500 m a n ökat i betydelse, medan den mindre storleksgruppen undergått en motsatt utveckling. Den förra gruppen företag sysselsatte år 1920 51 5 %> samt år 1935 628 °/o av pappersindustrins hela arbetarantal.

129 Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av: t. o. m. 100

Å r

101-500 över 500

Summa

t. o. m. 100

101—500 över 500

Summa

P r o c e n t

A n t a l Arbetsställen: 32

46-7

42-6

10-7

100-0

40-5

47-3

12-2

100-0

35 30 25

33-0

55-2

11-8

100-0

28-9

60-6

10-5

100-0

1920 1925

Arbetare: 1920

7 650

5 635

14 839

10-5

51-5

38-0

6 003

15 942

9-9

52-4

37-7

100-0

9 841

6 092

7-1

57-4

35-5

100-0

10 753

5 269

6-4

62-8

30-8

100-0

Inom pappersindustrin har undersökts e t t s t ö r r e pappersbruk. Företaget torde kunna anses som i hög grad rationaliserat. Ombyggnad av pappersmaskinerna har skett åren 1923, 1927 och 1936. Företagets produktionsvolym — mätt i ton tillverkat papper — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 68. I fråga om arbetstimmar föreligga uppgifter först från år 1925. T a b . 68.

P r o d u k t i o n s v o l y m ^ ( P ) , a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) o c h för-

b r u k a d d r i v k r a f t (fD) s a m t p r o d u k t i o n p e r a r b e t s t i m m e I T?). Det u n d e r s ö k t a p a p persbruket.

Å r e n 1920—1936.

1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

63 78

63 81

At (1925 = 100) A fD ^ ( 1 9 2 5 = 100)

96 100 112 117 110 106 120 125 106 101 111 129 154 156 100 104 93 82 86 76 73 56 51 58 61 62

96 112 100 103 97 98 95 100 103 112 104

83 74 72 69 57 58 60 61 99 116 123 111 98 103 111 133 139

100 100 105 116 124 148 129 162 194 200 226 226

Nedgången i produktionen år 1928 föranleddes av arbetskonflikt. Rortsett härifrån har produktionen undergått en så gott som oavbruten ökning åren 1924—1930. Efter den nedgång världskrisen medförde åren 1931 och 1932 inträdde en viss återhämtning år 1933; de följande åren låg produktionen på en högre nivå än år 1930. År 1936 hade den ökats med 56 % i jämförelse 9—388613.

II.

130 Index r

•-

Produktionsvolym \

, i

1 Produktion per arbetstimme.

1 Index 1924 = 100

Index: 1925 = 100

^^_ \ >'-* År 1920 21

,-'

** 23

35 1936-

Diagram 8. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Det undersökta pappersbruket. Åren 1920—1936.

med år 1924. Arbetarantalet åter visar minskning med 39 °/o. Rationaliseringen har sålunda vid detta företag i motsats till vad fallet är inom pappersindustrin i dess helhet lett till begränsning av arbetarantalet. Emellertid är den nedgång i arbetsstyrkan, som indextalen utvisa, på grund av särskilda omständigheter något större än den verkliga. Produktionen per arbetstimme har mellan åren 1925 och 1936 stegrats med 126 % . Starkast framträder produktivitetsstegringen under periodens senare del. Utvecklingen i fråga om produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme belyses jämväl i diagram 8. Sambandet mellan produktivitetsstegringen och minskningen i arbetarantalet efter år 1927 framträder tydligt. Expansionen efter världskrisen medförde en mindre ökning i arbetsstyrkan åren 1934— 1936. Rörande arbetsstyrkans ålderssammansättning har med stöd av föreliggande uppgifter en uppdelning kunnat ske blott i minderåriga och vuxna arbetare. Det framgår, att arbetsstyrkan år 1924 till omkring 38 °/o utgjordes av minderåriga, medan år 1935 inga minderåriga funnos anställda vid företaget. Kvinnliga arbetare ha blott i obetydligt antal sysselsatts. Sysselsättningen för arbetsstyrkan rönte under perioden blott mindre växlingar bortsett från de begränsningar i arbetstiden, som driftsinskränkningar åren 1928 samt 1932 och 1933 föranledde. Antalet arbetstimmar per arbetare och år har sålunda i genomsnitt åren 1925—1927, 1929—1931 samt 1934 —1936 växlat mellan 2 500 och 2 580. Förvaltningspersonalen har under perioden något ökat i antal. Då arbetsstyrkan samtidigt minskats, har antalet förvaltningstjänstemän per 100 arbetare kommit att öka från omkring 3 år 1924 till 6 år 1936. ökningen avser annan än teknisk förvaltningspersonal. Produktpriset har som efterföljande tablå utvisar starkt sjunkit under perioden. Den genomsnittliga timförtjänsten har likväl ökat. Detta torde ha möjliggjorts av den starka minskning, som arbetskostnaden per produktenhet undergått till följd av produktivitetsstegringen. I förhållande till produktpriset utgjorde arbetskostnaden år 1936 en något mindre andel än år 1925.

131 1925

1936 115

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1925 = 100)

112 Produktpris (index: 1925 = 100)

53 Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1925 = 100)

47 Arbetskostnad per produktenhet (index: 1925 = 100)

51 Arbetskostnad i % av produktpris

19-3

20-8

18-7

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

43-8

51-1

47-5

Grafiska anstalter och boktryckerier. För dessa industrier h a uppgifter om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft i indextal lämnats i tabell 69. Tab. 69. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Grafiska anstalter och boktryckerier. Åren 1920—1936» 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 p 89 At 103

90 93

119 174

119 140

207 A

90 92

88 Produktionsvolymen har åren 1922—1936 undergått en successiv ökning. År 1936 låg den 96 % över 1924 års nivå. I fråga om såväl antal arbetstimmar som arbetarantal utgjorde ökningen 33 % . Den installerade drivkraften har stegrats med 107 °/o. Ehuru produktionen per arbetstimme mellan åren 1924 och 1936 stigit med inemot 50 °/o, har sålunda den starka expansionen möjliggjort ökad sysselsättning. En viss arbetslöshet har likväl orsakats av övergången från digel- till automatpressar samt från färgpressar till offsetttryck. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Anlal arbetare

10 380

12 378

12 618

12 247

13 809

K v n n o r i % av samtliga arbetare

8-2

8-3

8-0

Miideråriga i % av samtliga arbetare

15-1

12-4

12-1

82 10-7

8-7

E i omfattande rationalisering h a r under perioden skett inom förevarande indistrier. Framför allt har den bestått i ökad mekanisering. Sålunda ha i allt »torre utsträckning införts sättmaskiner samt automatpressar. Även automatska iläggningsanordningar ha erhållit ökad användning. Standardisering av tillverkningen har däremot blott i mindre utsträckning förekommit.

132 Tillverkningsplanering och arbetsstudier synas likaledes ha spelat en jämförelsevis underordnad roll. En koncentration av driften har under perioden skett såväl vid tidningstryckerier som vid andra tryckerier. Utan samband med driftskoncentration har dessutom ett antal tryckerier nedlagts. Enligt den allmänna driftsnedläggelseundersökningen uppgick antalet driftsnedläggelser åren 1920— 1936 till 12, vilken siffra dock med hänsyn till undersökningens mindre grad av fullständighet ej anger hela antalet inträffade driftsnedläggelser. Enligt industristatistiken h a r antalet grafiska anstalter och boktryckerier ökats från 536 år 1920 till 717 år 1935. Från intensivundersökningen må anföras följande resultat avseende e t t s t ö r r e b o k t r y c k e r i . Vid detta företag har under perioden i betydande utsträckning skett en övergång till maskinsättning samt automatiska iläggningsanordningar. Företaget är i tekniskt hänseende ett av de mest mo"derna. Förändringarna i företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 70. Tab. 70. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme I -jr). boktryckeriet.

Det undersökta

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD

136 110 108 101 100 101 96 103 115 113 130 127 132 122 125 135 162 120 110 101 99 100 94 84 78 80 74 76 73 68 38 43 47 57 137 139 125 114 100 100 99 99 93 93 90 90 87 81 51 51 64 120 99 104 99 100 83 104 109 109 109 110 106 106 108 106 173 245

P 319 290 283 285 At 113 100 108 102 100 108 114 132 145 154 171 174 195

Produktionsvolymen — mätt i antalet satta typer — har åren 1924—1936 undergått en stark ökning; den låg år 1936 62 °/o över 1924 års nivå. I fråga om antal arbetstimmar och arbetare visa indextalen minskning med 43 resp. 36 °/o. Emellertid äro dessa siffror ej direkt jämförbara. Volymberäkningarna omfatta nämligen endast den egentliga tryckerirörelsen, medan uppgifterna om antalet arbetstimmar och arbetare före år 1933 även hänföra sig till en av företaget bedriven bokbinderirörelse. Från och med sistnämnda år har dessutom tillämpats en viss förändring i fråga om redovisningen av tryckerirörelsen. År 1932 låg produktionsvolymen 32 °/o över 1924 års nivå; samtidigt hade antalet arbetstimmar och arbetare nedgått med 32 resp. 13 °/o. I motsats till vad fallet är för hela den förevarande industrigruppen har vid detta företag produktionsökningen ej förmått uppväga verkningarna av rationaliseringen utan en fortgående minskning av arbetarantalet

133 Index

År 1920 21

24-

' 33

35 1936

Diagram 9. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Det undersökta boktryckeriet Åren 1920—1936.

har under perioden skett. Utvecklingen i fråga om produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme erhåller viss belysning jämväl genom diagram 9. Produktivitetsstegringen framträder tydligt efter år 1924. Den anmärkningsvärt starka stegringen från år 1932 till år 1933 är föranledd av den förut berörda förändrade redovisningen i fråga om antalet arbetstimmar. I fråga om arbetarantalet skedde motsvarande förändring först år 1934. Utvecklingen har sålunda i verkligheten efter år 1932 haft ett jämnare förlopp än den på basis av indexserierna i tabell 70 verkställda grafiska framställningen ger vid handen. Omsättningen i arbetarstammen åren 1920—1932 framgår av uppgifterna i tablån nedan om antalet tillkomna resp. avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Å r

Antal arbetare (index: 1924 = 100)

33-1

6-0

125 114

5-1 5-2

15-3

1923 1924

18-9

11-7 7-7

Tillkomna arbe- Avgångna arbetare i % av tare i % av antalet arbetare antalet arbetare 31-3 130 9-7

8-1 10-5

1927 1928

8-0

13-1 11-9

14-1

11-7

7-6

10-8

1-3

5-8

11-6 13-1 13-8 15-0

134 Den starka omsättning i arbetsstyrkan, som ägde r u m år 1920, beror på särskilda omständigheter. Framförallt berördes härav de yngre arbetarna. Nyrekryteringen höll sig åren 1921—1923 i 5—6 °/o av hela arbetarantalet. Siffrorna för de närmast följande åren voro högre. År 1931 begränsades rekryteringen emellertid starkt för att nästan helt upphöra år 1932. Avgången av arbetare har varit förhållandevis jämn. ÅT 1932 minskade den dock betydligt. Sysselsättningen för arbetsstyrkan har åren 1924—1932 något minskats. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år var som följer. 1924/1926 2 539

1927/1929 2 224

1930/1932 2 211

För åren 1934/1936 var motsvarande siffra 2 411. Den ökade sysselsättningen dessa år torde emellertid sammanhänga med att viss koncentration av tillverkningen därvid ägde rum till det ifrågavarande arbetsstället. Förändringarna i arbetarantalets ålderssammansättning mellan åren 1924 och 1932 framgå av tablån nedan.

Antal arbetare (index: 1924 = 100)

87 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —17 år 18—25 » 26—40 > 41— > Summa

4-4

10-4

24-7

20-5

35-9

32-7

35-0

36-4

1000 Arbetarantalets procentuella ålderssammansättning h a r som synes ej undergått nämnvärd förändring mellan dessa år. Den minderåriga arbetskraften har såväl absolut som relativt sett något ökats. Minskning visa blott åldrarna 18—40 år. Åldrarna över 40 år ha procentuellt ökats. Några avskedanden torde knappast ha skett i sistnämnda åldrar. Andelen kvinnliga arbetare har ökats från omkring */« år 1924 till % år 1932. Då den kvinnliga arbetskraften huvudsakligen sysselsattes i bokbinderirörelsen, kom den nämnda ökningen väsentligen på denna rörelse. Vid överflyttningen av bokbinderirörelsen år 1932 reducerades därför också antalet kvinnliga arbetare; år 1934 var det blott 112 % av hela den då kvarvarande arbetsstyrkan. Inom boktryckerirörelsen har en minskning skett i andelen kvinnlig arbetskraft, vilket företrädesvis sammanhänger med att företaget i anslutning till vissa förändringar fr. o. m. å r 1931 i lagstiftningen rörande arbetstidens begränsning övergick från användning av minderåriga kvinnor vid iläggningsarbeten till användande av manlig arbetskraft. Några väsentliga förändringar i fråga om andelen yrkesarbetare samt direkta och indirekta arbetare ha som av följande tablå framgår ej skett under senare år.

135 1924

91-6 8-4

93-7

Yrkesarbetare i % av samtliga arbetare övriga arbetare i % av samtliga arbetare

6-3 1000

Direkta arbetare i % av samtliga arbetare

91-4

93-7

Indirekta arbetare i % av samtliga arbetare

8-6

6-3 1000

Summa

1000 Förvaltningspersonalen har åren 1924—1932 minskats i ungefär samma utsträckning som hela arbetarantalet. På 100 arbetare funnos sålunda åren 1924—1932 omkring 30 förvaltningstjänstemän. Produktpriset har åren 1924—1932, som av tablån nedan synes, sjunkit. Arbetskostnaden per produktenhet har som föjd av den ökade mekaniseringen kunnat avsevärt nedbringas. I procent av produktpriset var den år 1932 23-3 mot 272 år 1924. Den genomsnittliga timförtjänsten har ökats. 1924

1932 114

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100)

110 Produktpris (index: 1924 = 100)

68 Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris

27-2

23-3

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

34-0

35-2

27-5

Kvarnrörelser. Reträffande utvecklingen inom denna industrigren hänvisas till den redogörelse, som därutinnan är meddelad i bilaga R (sid. 513). Bagerier och käxfabriker. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 71. Tab. 71. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Bagerier och käxfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 p

106 At

99 A

80 73

88 88

103 D

117 113 115 127

159 120

128 160

128 132 132 137

181 180

152 114

168 122

198 Produktionen har under perioden — bortsett från år 1933 — ökat år från år. Mellan åren 1924 och 1936 har den nära fördubblats. I fråga om antal arbetstimmar och arbetare uppgår ökningen till 32 resp. 37 %>. En järn-

136 förelsevis stark stegring av produktionen per arbetstimme har sålunda ägt rum. Arbetarantalet har likväl flertalet år kunnat öka. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Antal arbetare Kvinnor i % av samtliga arbetare Minderåriga i !K av samtliga arbetare

5133 33-6

6 424 32-5

6 371 29-7

6-0

6-9

6-8

7 040 311 8-2

Arbetarantalet har under den förevarande perioden, med bortseende från åren 1931—1934, successivt vuxit från c:a 5 000 till 7 000 arbetare. I förhållande till landets hela industriarbetarantal utgjorde år 1936 arbetarantalet vid bagerier och käxfabriker 14 % . Den förevarande industrigrenen omfattar tre olikartade fabrikationsgrenar, nämligen spisbröds-, mjukbröds- samt käxtillverkning. Spisbrödstillverkningen h a r numera helt industrialiserats. Rationaliseringen har inom denna tillverkning företrädesvis bestått i förbättringar av ugnskonstruktioner samt maskinell utrustning. Särskilt betydelsefulla förändringar h a vidtagits under senare år, varvid bl. a. införandet av paketeringsmaskiner övat inflytande på arbetarantalet. Det minskade arbetskraftsbehov per produktenhet som dessa maskiner medfört har emellertid i viss mån kompenserats därigenom, att paketering efter hand börjat förekomma i större utsträckning än tidigare. En betydande export av spisbröd har förut skett bl. a. till Tyskland och England. Denna har emellertid på 1930-talet praktiskt taget upphört. Fabriker för spisbrödsframställning finnas nu i vissa av de tidigare avnämareländerna. Även käxtillverkningen, som är en speciell gren av torrbrödstillverkningen, är i viss utsträckning mekaniserad. Den tidigare jämförelsevis omfattande importen av käx har nu i det närmaste upphört. Mjukbrödstillverkningen åter är fortfarande till stor del hantverksmässig. Ett antal större maskinella mjukbrödsfabriker finnes emellertid. Vid dessa har den maskinella utrustningen samt ugnskonstruktionerna förbättrats. Vid några större företag ha även införts maskiner för uppläggning av brödet. Den industriella brödtillverkningen orsakas svårigheter av ojämnhet i ordertillgången, som — då tillverkningen på lager nått viss omfattning — nödvändiggör temporära driftsnedläggelser. Jämväl vissa särbestämmelser för yrkesbagerierna i arbetstidslagstiftningen, vilka icke ha avseende å hembagerier, synas medföra ett visst avbräck för större företag, därigenom att de icke medge tillverkning av mjukt bröd vid sådan tid på dagen, att det kan levereras tillräckligt tidigt på morgonen för den konsumerande allmänhetens behov. Av betydelse för utvecklingen har även varit den sjunkande brödkonsumtionen. Vissa driftsnedläggelser ha under perioden ägt rum inom bageriindustrin.

137 Huvudsakligen synas de ha orsakats av ekonomiska svårigheter samt ojämnhet i ordertillgången. Enligt industristatistiken har emellertid antalet arbetsställen ökat från 183 år 1920 till 406 år 1935. ökningen hänför sig huvudsakligen till arbetsställen sysselsättande högst 50 arbetare. Dessa arbetsställen, vilka helt dominera inom bageriindustrin, omfattade åren 1920 och 1935 89'6 resp. 95'1 °/o av hela antalet arbetsställen inom denna industri. Till en del torde emellertid procenttalens ökning ha sin grund i rent statistiska företeelser. Jämväl arbetsställen om mer än 100 man ha, särskilt om man ser till det sysselsatta arbetarantalet, ökat i betydelse; de sysselsatte sålunda åren 1920 och 1936 21"5 resp. 27'4 °/o av hela bageriindustrins arbetarantal. Däremot ha arbetsställen om 51—100 man starkt gått tillbaka mellan dessa år. Utvecklingen framgår närmare av följande tablå. Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal a v : År

t. o. m. 50 51—100

101—500

Summa

t. o. m. 50 51—100

A n t a l

101—500

Pro

c e n t

Summa

Arbetsställen: 1920

89-6

7-7

2-7

4-7

3-4

100-0 100-0

91-9 95-2

100-0

95-1

2-3 2-2

2-5

2-7

2 250

54-7

23-8

1925 1930

977 752

3 016

58-7

14-6

21-5 26-7

100-0 100-0

4 331

5142 6 730

64-4

8-2

27-4

100-0

4 381

6 897

63-5

9-1

27-4

100-0

Arbetare:

De anförda siffrorna tyda på att mindre bagerier och även i viss mån de stora vunnit i betydelse, medan de medelstora gått tillbaka. Råsockerbruk och sockerraffinaderier. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 framgår av indexserierna i tabell 72. T a b . 72. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) o c h i n s t a l l e r a d d r i v k r a f t (D). R å s o c k e r b r u k o c h s o c k e r r a f f i n a d e r i e r . Å r e n 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 95

p At

103 110

93 A

92 D

104 79

49 30

77 75

70 129

138 Produktionsvolymen företer ganska stora växlingar under perioden, huvudsakligen beroende på betskördens varierande omfattning olika år. Under 1920-talet skedde en ej obetydlig import av socker. Sedan importmonopol införts år 1932, tillgodoses landets konsumtion av socker helt av den inhemska sockerindustrin. Konsumtionen har i viss mån påverkats av konjunkturutvecklingen. En genomgående tendens till stegring av konsumtionen per invånare har emellertid gjort sig gällande. Utvecklingen belyses av följande uppgifter rörande raffinerat socker. År

Import i ton

Summa

Konsumtion per invånare

142 021

29 965

171 986

29-3

37 895

190 793

31-7

244 262

19 737

263 999

43-2

1932 1933

215 686

8 831

224 517

36-4

224002 256 509

224 498

36-2

256 661

41-2

1 Produktion 1 i ton

246 279

246 451

39-5

258 291

41-3

Uppgifter na avse tillver kningsåret den Va 1920—31/7 1921 o. s. v.

Även importen av råsocker, som på 1920-talet var av betydande omfattning, har — såsom framgår av nedanstående tablå — efter år 1932 starkt minskats. År

Import av råsocker i ton

År

Import av råsocker i ton 11306

1924 1929

36 217

6 796

124 113

9 710

79 780

4 993

Den starka importen år 1929 sammanhänger med den bristande tillgången på svenskt råsocker detta år. Produktionsvolymen har som av tabell 72 framgår mellan åren 1924 och 1936 nära fördubblats. Antalet arbetstimmar var sistnämnda år likväl ej större än år 1924; arbetarantalet åter hade minskats med 44 °/o. Uppgifter om arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft finnas meddelade i följande tablå.

Antal arbetare

9 053

8 625

5 666

Kvinnor i % av samtliga arbetare

3-4

5-7

Minderåriga i % av.samtliga arbetare

0-9

1-7

8-6 2-2

139 År 1924 sysselsatte sockerindustrin omkring 9 000 arbetare eller 2'4 % av landets hela industriarbetarantal. De följande åren minskade arbetarantalet med c:a 3 400 personer till 5 600 år 1936. Avskedandena åren 1926 och 1927 torde väsentligen ha föranletts av betodlingens inställande år 1926. År 1929 hade återanställning emellertid skett i sådan utsträckning, att ett något större arbetarantal sysselsattes än år 1925. De minskade sysselsättningsmöjligheter, som år 1936 företer i jämförelse med år 1924, äga sålunda väsentligen samband med utvecklingen efter år 1929. Uppenbarligen ha de sin grund i rationaliseringen under denna tid. Den kvinnliga arbetskraften har relativt sett undergått någon ökning, vilket torde sammanhänga med att i raffinaderierna sockerpressar, vid vilka kvinnlig arbetskraft företrädesvis användes, tagits i bruk i allt större utsträckning. Den manliga arbetskraft, som till följd av rationaliseringsåtgärder blivit obehövlig i den egentliga fabrikationen, h a r i viss utsträckning kunnat till en tid beredas sysselsättning med byggnads- och reparationsarbeten. Rationalisering har framför allt skett i form av en ökad mekanisering av driften vid såväl råsockerbruk som raffinaderier. Elektrisk kraft har i samband härmed i allt större utsträckning tagits i anspråk. Genom anskaffning av större kokare har kokningskapaciteten kunnat väsentligt höjas. Sockerpressar ha erhållit ökad användning. Samtidigt h a r i viss utsträckning skett en modernisering av den förutvarande maskinella utrustningen. Även transportanordningarna ha förbättrats; av stor betydelse har i sådant hänseende varit det förhållandet, att socker inom fabrikerna kunnat transporteras i lös form i stället för som tidigare i säckar. Genom bestämmelser i leveransavtal ha slutligen betodlarna förbundits att fullgöra sina leveranser successivt i stället för att såsom tidigare skett upplagra betorna på mottagarens station. Härigenom har lagringsbehovet av betor vid vågstationerna upphört, varvid den för omlastningsarbetet tidigare använda personalen frigjorts; vidare har den för utrönande av betornas jordprocent erforderliga provtvättningen, som varit jämförelsevis arbetskrävande, kunnat förläggas centralt till fabrikerna. Antalet vågstationer har minskats. Från intensivundersökningen meddelas följande resultat avseende e n r å sockerfabrik. Mera kapitalkrävande maskinanskaffningar ha framförallt skett åren 1920—1922. Arbetsbesparande maskiner ha i övrigt allenast i mindre utsträckning införts. Rationaliseringsåtgärderna ha främst avsett transportanordningarna. Genom ändringarna i de förut berörda leveransavtalen med betodlarna åren 1923 och 1924 har vidare en sådan reglering av bettillförseln kunnat ske, att viss personal kunnat frigöras och antalet vågstationer minskas. Tillverkningsplaneringen h a r slutligen ägnats särskild uppmärksamhet på senare år. Företagets produktionsvolym — mätt i ton — samt antalet arbetstimmar,

140 Tab. 73. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), Arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD), samt produktion per arbetstimme I Ti). Den undersökta råsockerfabriken.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

96 107 160 86 100 94 143 151 99 127 118 149 114 192 262 200 238 p At 126 142 117 111 100 91 95 98 83 89 87 88 85 86 93 93 90 A 112 119 110 107 100 86 93 96 82 84 82 81 81 81 85 88 87 fD 5 69 149 85 100 151 157 147 176 154 196 141 142 254 314 279 302 P At

75 137

77 100 103 150 155 120 143 135 170 134 222 282 216 265

arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 73. Växlingarna i produktionens omfattning olika år bero huvudsakligen av betmängden per kampanj. Företaget har emellertid i olikhet mot flertalet andra råsockerbruk ej berörts av vare sig nedläggandet av sockerbetsodlingen år 1926 eller den bristande bettillförseln år 1929. Nedgången i produktionen år 1928 sammanhänger med arbetskonflikten detta år. Världskrisen h a r ej nämnvärt påverkat produktionen. Efter år 1932 har denna varit av en genomsnittligt betydligt större omfattning än därförut. Produktionen hade sålunda år 1936 ökats med 138 °/o i jämförelse med år 1924. I fråga om arbetstimmar och arbetarantal observeras år 1936 en minskning med 10 resp. 13 % . Minskningen av arbetsstyrkan åren 1923— 1925 sammanhänger med den vid denna tid verkställda minskningen av vågstationernas antal. Den stegrade produktionen per arbetstimme under senare år torde till stor del ha möjliggjorts av de förbättringar som under dessa år genomförts i fråga om tillverkningsplaneringen. Då drivkraften mellan åren 1924 och 1936 mer än tredubblats, är det påtagligt att jämväl en ökad mekanisering bidragit till produktivitetsstegringen under perioden. Den starka produktionsökningen efter år 1932 har kunnat ske utan nämnvärd ökning av arbetsstyrkan. Förändringarna i arbetarantalets ålderssammansättning samt andelen kvinnliga arbetare framgå av efterföljande tablå. 1924

1936 Antal arbetare (index: 1924 = 100)

100 Kvinnor i % av samtliga arbetare

2-0

84 7-8

6-0

87 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: — 2 5 år 26-40

41—

> Summa

14-7

20-7

11-3

54-3

50-0

31-0

29-3

45-2

100-0

lOOo

141 Arbetar-

•• År 1920 - 24 - « 1925 - 29

Ålder

20 Diagram 10.

4-5

Medeltal arbetare per år i olika åldrar.

- "

1930-33

- »

1934--36

60 Den undersökta råsockerfabriken.

Åren 1920—1936.

Den minskning arbetarantalet år 1936 undergått i jämförelse med år 1924 har som synes framför allt drabbat åldrarna 26—40 år; dessa omfattade år 1936 blott 43*5 % av hela arbetsstyrkan mot 54 3 %> år 1924. Utvecklingen erhåller närmare belysning i diagram 10, vari grafiskt återges medeltalet arbetare per år i olika åldrar åren 1920—1924, 1925—1929, 1930—1933 samt 1934—1936. Det framgår, att avskedanden huvudsakligen skett i åldrarna 25—30 år. Åldrarna över 40 år visa såväl absolut som relativt ökning år 1936, vilket sannolikt sammanhänger med att arbetarna i medelåldern i stor utsträckning kvarstannat och efter hand överskridit det högre åldersstrecket. Kvinnor ha blott i ringa utsträckning sysselsatts; deras antal har dock något ökat sedan år 1924. Några minderåriga arbetare ha ej haft sysselsättning under dessa år. Arbetsstyrkans sammansättning av yrkesarbetare och övriga arbetare samt direkta och indirekta arbetare företer under perioden ej några anmärkningsvärda förändringar. Det absoluta antalet förvaltningstjänstemän har varit oförändrat. År 1924 funnos c:a 5 förvaltningstjänstemän på 100 arbetare. Omsättningen i arbetarstammen åren 1920—1936 erhåller viss belysning av uppgifterna i tablån å nästa sida om antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Avgången på arbetare har som synes varit genomgående mycket låg och var av större omfattning blott åren 1922—1925 samt konfliktåret 1928. Minskningen i arbetsstyrkan åren 1922—1925 sammanhänger som nämts med den minskning, som därvid skedde av antalet vågstationer. Nyrekrytering har ej i nämnvärd utsträckning förekommit, bortsett från enstaka år såsom 1926 samt 1934 och 1935. Sysselsättningen ställer sig väsentligt olika för de båda huvudgrupperna av arbetare, som ett råsockerbruk begagnar sig av, nämligen dels den fasta arbe-

142 År

Tillkomna Antal arbetare (index: 1924 = 100) arbetare i % av antalet arbetare

Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

4-1

7-7

1-8 1-9

1923 1924

107 100

11 1-8

5-5

2-3

8-8

8-6

0-8

17-6

9-1

1-4

0-7 2-0

13-9

1-6

2-4

3-2

1931 1932

1-6 4-5

2-8

2-4

1-6

5-4

1-2

5-9

1-1

2-6

6-4

tarstammen — uppgående till i regel 40—60 arbetare per fabrik — dels det stora antal kampanjarbetare, som tages i anspråk under den 10—12 veckor långa betkampanjen och som har sin huvudsakliga utkomst av annat arbete. Den jämförelsevis fåtaliga fasta arbetarstammen beredes i allmänhet full sysselsättning under året, d. v. s. i medeltal omkring 2 400 arbetstimmar per arbetare och år; för den stora kåren av kampanjarbetare åter torde sysselsättning i regel beredas blott omkring 600 arbetstimmar per arbetare och år. För de nämnda båda arbetargrupperna tillsammantagna har vid här ifrågavarande företag sysselsättningen under hela den undersökta tidsperioden varit tämligen oförändrad. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år var åren 1924—1928 omkring 975 samt åren 1929—1933 och 1934—1936 något mer än 1 000. Verksamhetens övervägande säsongmässiga karaktär framträder tydligt. Arbetskostnaden per produktenhet har liksom produktpriset sedan år 1924 — som nästfoljande tablå visar — avsevärt sjunkit. I förhållande till produktpriset utgjorde arbetskostnaden åren 1933 och 1936 en mindre andel än år 1924. Den låga medel timförtjänst, som redovisas för år 1933, har sin förklaring i att lönerna för arbetspersonalen vid ett till företaget denna tid förlagt laboratorium för jordundersökningar medräknats; till här förekommande rutinarbeten användes billigare arbetskraft — särskilt kvinnor — än i fabrika-

143 Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100)... Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100)... Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad.

100 100 100 100 7-7

108 73 71 90 9-5

99 53 41 45 6-6

107 50 40 40 6-2

18-4

23-4

20-3

18-3

tionen. Att den genomsnittliga timförtjänsten ej efter år 1924 stigit mera än siffrorna visa, torde till en del sammanhänga med det större inslaget av kvinnor år 1928 och senare. Inom sockerindustrin har även undersökts e t t r a f f i n a d e r i . En viss rationalisering har under perioden skett av driften vid detta företag. Främst ha rationaliseringsåtgärderna avsett mekanisering av transporterna inom och utom fabriken; bl. a. har härigenom möjliggjorts transport av socker i lös vikt inom fabriken. Tillverkningsplaneringen har ägnats större uppmärksamhet. Företagets produktionsvolym — mätt i kg. — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i kWh ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 74. De kvaTab. 74. Produktionsvolym] (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme I Til* Det undersökta raffinaderiet.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD

91 93 103 103 83 103 109 90 93 102 115 96 60 71 95 107

P At 109

100 97 108 119 117 100 97 92 97 98 100 102 98 102 95 100 90 114 117 126

95 115 100

143 129 122 107 125 111 170 157

136 109 110 171

119 109 112 154

119 107 111 174

145 112 114 178

137 114 119 211

131 114 117 171

99 118 122 119 117 121 124 109 112 130 119 115

litetsförbättringar som skett under perioden göra att jämförelser mellan de olika åren måste ske med en viss försiktighet. Förändringarna i produktionens omfattning under olika år stå naturligen i visst samband med växlingarna i leveranserna från råsockerfabrikerna. Produktionen visar åren 1924—1934 ökning; de följande båda åren var produktionen av något mindre omfattning än år 1934. Arbetskonflikten år 1928 medförde en viss inskränkning i driften. Däremot berördes detta raffinaderi ej av sockerbetsodlingens nedläggande år 1926 och den minskade inhemska råvarutillgången år 1929.

144 Dessa år raffinerades i stället importerat råsocker. År 1934 låg produktionen 45 °/o över 1924 års nivå; i fråga om antal arbetstimmar och arbetare uppgick ökningen till 12 resp. 14 °/o. Drivkraften hade under samma tid ökat med omkring 3U. Arbetarantalet har åren 1926—1931 ökats resp. minskats allt efter växlingarna i produktionen, så att produktionen per arbetstimme dessa år fått ett tämligen jämnt förlopp, i motsats till vad fallet är de följande åren, då arbetarantalet undergått en svag ökning men produktionens omfattning starkt växlat. Anledningen till arbetarantalets ökning dessa år torde huvudsakligen vara den vidgade omfattning, i vilken paketering förekommit. Arbetarantalets ålderssammansättning samt andelen kvinnlig arbetskraft framgår av följande tablå. 1924

114 26-7

24-1

Antal arbetare (index: 1924 = 100)

125 Kvinnor i % av samtliga arbetare

17-7

23-3

12-2 22-6 30-1 35-1 1000

14-3

Procentuellt antal arbetare i en ålder a v : —17 år 18-25 > 26—40 > 41—

> Summa

18-9 28-8 38-0 1000

11-6 19-7 32-2 36-5 1000

13-4 190 32-8 34-8 1000

Ökningen av arbetsstyrkan efter år 1934 har varit relativt starkare för den minderåriga arbetskraften. Även de kvinnliga arbetarna förete år 1929 och senare en relativt ökad betydelse. Denna utveckling torde delvis sammanhänga med den större omfattningen av paketeringsarbeten under senare år. Emellertid har jämväl åldersgruppen 26—40 år efter år 1924 relativt sett ökat något i betydelse. I fråga om andelen yrkesarbetare och övriga arbetare samt direkta och indirekta arbetare kunna nämnvärda förändringar ej iakttagas. De tämligen fåtaliga yrkesarbetarna voro dock år 1929 såväl absolut som relativt sett färre till antalet än år 1924. Förvaltningspersonalen har till antal och sammansättning varit i det närmaste oförändrad. Omsättningen i arbetsstyrkan åren 1920—1936 framgår av de i nästföljande tablå meddelade uppgifterna om antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Rortsett från enstaka år har omsättningen i arbetarstammen i allmänhet varit ringa. Såväl avgången från företaget som nyrekryteringen synes i viss mån ha skett stötvis. År 1923 omfattade sålunda de avgångna arbetarna nära 21 % av medeltalet sysselsatta arbetare, medan år 1929 skedde en nyrekrytering motsvarande 23*6 % av hela arbetsstyrkan. Sysselsättningen för arbetarna h a r under den förevarande perioden varit jämn. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år växlade åren 1924—

145 Å r

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Avgångna Tillkomna Antal arbetare arbetare i % av arbetare i % av (index: 1924 = 100) antalet arbetare antalet arbetare

93 102 115 96 100

—

— — —

8-9 11-1

0-8 8-1

20-9

4-6

1-5 56

3-7

102 98 102 95 125 111 110 112 111 114

5-8

1-5 1-5

119 117

— 4-1

—

6-8

23-6

—

12-4

1-1 3-7 1-1 2-3

2-2 1-6 2-1

—

1928 mellan 2 250 och 2 470; för åren 1929—1936 höll sig medeltalet arbetstimmar omkring 2 300 per arbetare och år. Det framgår av nedanstående tablå, att produktpriset starkt sjunkit. Även arbetskostnaden har nedbringats något; dock inträffade år 1936 en ökning sannolikt föranledd av höjda arbetslöner. I förhållande till produktpriset utgjorde arbetskostnaden år 1928 och senare en större andel än år 1924 beroende på att prisfallet på produkterna varit relativt starkare än den minskning i arbetskostnaderna, som rationaliseringen medfört. Tydligt är att även råvarukostnaden i förhållande till produktpriset starkt stegrats dessa år. Till följd härav framträder arbetskostnadens ökade relativa betydelse än starkare vid jämförelse med produktpris exkl. råvarukostnad. I procent härav utgjorde arbetskostnaden år 1936 294 samt i procent av hela det genomsnittliga produktpriset 68. För år 1924 voro motsvarande procenttal 8*1 resp. 3 1 .

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100).. Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100).. Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad 10—388613. II.

100 100 100 100 3-1 8-1

105 64 45 87 4-2

102 42 28 79 5-8

107 42 25 93 6-8

15-7

23-5

29-4

146 Choklad- och karamellfabriker. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 75. Tab. 75. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Choklad- och karamellfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

74 88 88 67

76 77 83 80

75 77 84 84

88 92 93 92

100 96 100 106 112 119 125 132 132 131 149 168 179 100 91 94 100 100 99 101 98 93 90 99 109 113 100 98 96 99 98 98 100 97 94 93 100 110 114 100 100 103 110 121 129 133 137 153 157 177 194 204

Produktionen har mellan åren 1924 och 1936 ökat med 79 °/o; beträffande antal arbetstimmar och arbetare voro motsvarande procenttal 13 resp. 14. En ej obetydlig stegring av produktionen per arbetstimme har sålunda skett. Den rationalisering som choklad- och karamellfabrikerna under förevarande tidsperiod varit föremål för har framförallt bestått i införandet av automatiska specialmaskiner, bl. a. förpackningsmaskiner. En viss standardisering av olika produkttyper har även förekommit, varjämte den ekonomiska planeringen av tillverkningen i högre grad uppmärksammats. Tillika ha arbetsstudier erhållit mer användning. I stort sett torde hela den svenska konsumtionen tillgodoses genom inhemsk produktion. Den starka expansionen åren 1935 och 1936 medförde en jämförelsevis stor ökning av arbetarantalet. Förändringarna i detta samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av efterföljande tablå. 1924

1936 Antal arbetare .

4 671

Kvinnor i % av

76-6

Minderåriga i %

24-4

4 573 75-8 16-7

4 323 73-5 10-7

5 330 75-1 17-3

En större c h o k l a d f a b r i k har varit föremål för undersökning. Viss rationalisering har förekommit vid fabriken. Sålunda ha modernare maskiner bl. a. vissa specialmaskiner anskaffats. Vidare har tillverkningsplaneringen under senare år ägnats noggrannare omsorg liksom arbetsstudier under perioden förekommit. Nya produkttyper ha tillkommit och kvaliteterna ha förbättrats. Den väsentliga orsaken till rationaliseringssträvandena uppges ha varit den hårda konkurrensen. Förändringarna i företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1927—1936 framgå av indexserierna i tabell 76. I fråga om arbetarantalet ha uppgifter erhållits blott för åren 1925, 1930 och 1935.

147 Några säkra slutsatser rörande rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande kunna av angiven anledning ej dragas. Den starka produktionsökningen — produktionen har mellan åren 1927 och 1935 vuxit med 143 % — har emellertid möjliggjort en ökning av arbetsstyrkan. Produktionen per arbetstimme visar en stegring med 50 °/o, samtidigt som den förbrukade drivkraften mer än fördubblats. Utvecklingen företer sålunda i dessa hänseenden överensstämmelse med den för hela chokladindustrin iakttagna. Tab. 76. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme (*«.)• Den undersökta chokladfabriken. 1925

Å r e n 1925—1936. 1927 = 100.

115 At

105 A (1925 = 100)

179 131

255 P At

151 Den övervägande delen av arbetarna vid företaget — år 1930 nära 80 °/o — utgöres av kvinnor. Nämnda uppgift liksom de i tablån nedan meddelade uppgifterna om arbetarstammens ålderssammansättning hänföra sig till arbetarantalet vid en viss tidpunkt under resp. år. Dylika uppgifter ha nämligen ej kunnat erhållas med avseende å det i tab. 76 till index omräknade medeltalet arbetare under verksamhetstiden av åren i fråga. Då förenämnda tidpunkt infaller under högsäsongen, varunder ett betydande antal tillfällighetsarbetare äro intagna, återge uppgifterna ej uteslutande förändringarna i den fasta arbetarstammens ålderssammansättning men torde likväl vara ägnade att ge en ungefärlig bild av utvecklingen.

Antal arbetare (index: 1925 = 100) Kvinnor i % av samtliga arbetare

100 79-2

271 79-8

294 77-7

Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —17 år

4-9

11-1

10-0

18—25 >

63-4

53-0

40-3

31-7

35-9 100-0

26—

> Summa

100-0

49-7

Den minderåriga arbetskraften samt åldrarna över 25 år ha som synes erhållit en avsevärt ökad betydelse; åldersgruppen 18—25 år har däremot relativt sett minskats. Absolut sett ha emellertid före år 1930 även åldrar-

148 Arbetarinte \J

/4r /925

30 -

/p?n

* //

\ \

/ 10

1 V

// ;//

/ /

f /

0 Ålder

i /

15 Diagram 11.

30-

70 Medeltal arbetare per år i olika åldrar. Den undersökta chokladfabriken. Åren 1925, 1930 och 1935.

na 18—25 år undergått en betydande ökning. Efter detta år har blott en mindre nyrekrytering skett framförallt i åldrarna över 25 år. Grafiskt belyses utvecklingen i diagram 11, varest återges medeltalet arbetare i olika åldrar åren 1925,. 1930 och 1935. I procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare utgjorde de tillkomna arbetarna åren 1930 och 1935 421 resp. 346 samt de avgångna arbetarna 216 resp. 158. Den starka omsättningen i arbetarstammen har sin förklaring i det förut berörda förhållandet, att under högsäsongen ett stort antal arbetare tillfälligt intagas för att vid dennas slut åter avgå från företaget. Emellertid har avgången av arbetare som synes varit betydligt svagare än nyanställningarna. En jämförelsevis stark nyrekrytering i den fasta arbetarstammen har sålunda jämväl ägt rum. Avgången i denna del av arbetsstyrkan är blott obetydlig. Produktpriset har som av nedanstående tablå synes sjunkit mellan åren 1927 och 1936. Arbetskostnaden har särskilt efter år 1930 kunnat betydligt 1927

1936 Genomsnittlig timförtjänst (index: 1927 = 100)

101 Produktpris (index: 1927 = 100)

100 100

77 Arbetskostnad i % av produktpris

100 16-7

99 16-8

75 15-5

67 14-5

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

27-4

27-6

25-7

23-9

Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1927 = 100).. Arbetskostnad per produktenhet (index: 1927 = 100)..

149 nedbringas. Arbetskostnadens andel av produktpriset var år 1936 14*5 °/o mot 16'8 % år 1930. Bryggerier och mälterier. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft inom denna industrigren framgå av indexserierna i tabell 77. Tab. 77. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Bryggerier och mälterier. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 105 104 At 105 107 A 106 107 D 67 76

92 101 100 110 115 117 115 98 97 100 103 108 110 113 99 97 100 105 109 110 113 82 89 100 107 117 114 126

121 114 116 126

132 128 117 115 116 116 127 135

125 115 115 141

105 97 105 109 107 103 104 104 110 107 106 107 145 145 144 149

Såväl produktionsvolym som antal arbetstimmar och arbetare förete en tämligen jämn ökning åren 1924—1930. En nedgång i produktionen ägde därefter rum åren 1931—1934. Orsaken härtill var främst världskrisen, men viss inverkan utövade även byggnadskonflikten åren 1933/1934. De följande åren steg produktionen åter utan att dock uppnå samma nivå som år 1930. År 1936 låg produktionsvolymen sålunda blott 9 °/o över 1924 års siffra; i fråga om antal arbetstimmar och arbetare var ökningen mellan dessa år 4 resp. 7 % . Arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft vid bryggerier och mälterier framgå av följande tablå. 1924

1936 Antal arbetare

5 640

6 546

6 051

Kvinnor i % av samtliga arbetare

22-1

17-8

Minderåriga i % av samtliga arbetare

3-2

4-3

14-6 4-7

Inom förevarande industrier sysselsattes år 1930 c:a 6 500 arbetare eller 1*5 % av landets hela industriarbetarantal. Minskningen i arbetarantalet efter år 1930 uppgick till omkring 500 personer eller 7*6 %>. Den kvinnliga arbetskraften har minskat. Redan före år 1920 hade driften inom bryggeriindustrin undergått genomgripande förändringar. En viss rationalisering har dock förekommit även under tiden därefter. Sålunda ha maskiner för sköljning och tappning införts i ökad utsträckning. Då kvinnor tidigare i stor omfattning sysselsatts med dylikt arbete, har införandet av dessa maskiner väsentligen föranlett den minskade användningen av kvinnlig arbetskraft. Tillverkningen har även i övrigt på senare år i ganska hög grad moderniserats. Etiketteringsmaskiner ha införts, liksom en övergång börjat ske till användning av alumi-

150 niumkapsyler. Vidare ha transportband erhållit ökad användning. Rationaliseringssträvandena ha påverkats bl. a. av den beskattning, som tillverkningen av maltdrycker är underkastad, samt ökade krav på hygien. E t t s t ö r r e b r y g g e r i har varit föremål för undersökning. Mera omfattande rationaliseringsåtgärder ha vid detta huvudsakligen företagits före år 1924. Därefter har förekommit ombyggnad av sköljnings- och tappningslokalerna, varvid nya arbetsbesparande sköljnings-, tappnings- och korkningsmaskiner anskaffats och helautomatisk etiketteringsmaskin införts. Även i övrigt ha tekniska förbättringar genomförts. Särskilt ha transportanordningarna — bl. a. genom transportband för flaskorna — förbättrats. För transport av malt användes numera behållare i stället för säckar, vilket medfört minskat behov av arbetskraft till lastnings- och lossningsarbete. De mera betydelsefulla driftsomläggningarna under perioden ha skett åren 1929 och 1930. Företagets produktionsvolym — mätt i hl — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1923—1936 framgå av indextalen i tabell 78. För tidigare år föreligga ej uppgifter. Tab. 78. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), a r b e t a r a n t a l (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt p r o d u k t i o n p e r arbetstimme ( *.)• Det u n d e r s ö k t a bryggeriet.

Åren 1923—1936. 1924 = 100.

1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A fD

97 101 99 61

100 100 100 100

P At

100 101 102 103 102 106 114 118 126

108 107 110 166

126 123 118 184

141 137 131 227

141 139 137 239

159 150 148 256

186 163 154 308

175 148 141 328

180 143 134 333

140 130 125 314

114 121 124 114 119 119 112 113 115 285 312 325

108 100 102

105 År 1932 hade produktionsvolymen ökat med 80 °/o i jämförelse med år 1924. Under den följande tiden sjönk produktionen. År 1936 låg den blott 24 % över 1924 års nivå. Antalet arbetstimmar och arbetarantalet hade mellan åren 1924 och 1932 stigit med 43 resp. 34 %>. Produktionen per arbetstimme hade sålunda samtidigt stegrats med 26 °/o, medan drivkraften mer än tredubblats. Arbetarantalet har åren 1924—1930 vuxit; därefter skedde en minskning åren 1931—1934, som väsentligen var föranledd av minskad produktion. Den starka produktionsminskningen åren 1933 och 1934 står delvis i samband med den allmänna byggnadskonflikten, som sträckte sig från april 1933 till februari 1934, men torde främst vara att tillskriva den allmänna depressionen i förening med den kraftiga höjningen av maltskatten, som genom-

151 fördes vid denna tid. Nedgången i produktionen efter år 1932 är emellertid som tabellen utvisar relativt starkare än den samtidiga minskningen i antal arbetstimmar och arbetare, vilket förklarar den minskade produktionen per arbetstimme efter detta år. Särskilt behovet av indirekta arbetare lär vid ett bryggeri vara tämligen konstant även vid minskad produktion. Andelen kvinnliga arbetare har ej nämnvärt förändrats under perioden. Anledningen till denna avvikelse från utvecklingen inom bryggeriindustrin i dess helhet torde vara, att sköljningsmaskiner, till vilka såsom nämnts användes huvudsakligen kvinnlig arbetskraft, vid detta företag införts redan år 1921. I procent av samtliga arbetare utgjorde kvinnorna 1924

27-7

29-5

27-0

Förvaltningspersonalen har åren 1924—1930 ökat i ungefär samma takt som arbetarantalet. De följande åren var antalet förvaltningstjänstemän nära nog oförändrat, medan arbetarantalet undergick en ganska stark minskning. Är 1930 funnos på 100 arbetare c:a 10 förvaltningstjänstemän samt år 1936 13. Sysselsättningen för arbetsstyrkan har under förevarande period ej undergått nämnvärda förändringar. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år har sålunda under åren 1924 och 1936 växlat mellan c:a 2 100 och 2 300. Förändringarna i medeltimförtjänst, produktpris och arbetskostnad per produktenhet framgå av följande tablå.

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100)

100 100 100 100 9-3

110 107 110 103 9-0

114 107 114 96 8-4 9-6

114 113 123 90 7-4 8-3

114 129 142 105 7-6 8-5

114 126 136 109 8-1 9-2

Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad 11-4

10-8

Nedgången i arbetskostnaden per produktenhet år 1932 beror på en tillfällig förskjutning i produktionen. Den något höjda arbetskostnaden de följande åren torde till en del sammanhänga med den efter år 1932 inträffade produktionsminskningen, som medförde en relativ ökning av arbetarantalet. Produktpriset har som synes stegrats för att dock något minskas år 1936. Den genomsnittliga timförtjänsten har även undergått ökning; efter år 1931 har den dock förhållit sig i huvudsak oförändrad. I förhållande till produktpriset var arbetskostnaden efter år 1929 något lägre än tidigare. Tobaksfabriker. Utvecklingen inom denna industri i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 framgår av indexserierna i tabell 79.

152 Tab. 79. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Tobaksfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 p At

126 134

76 72

101 108

75 70

88 84

84 A D

100 100

71 Inom tobaksindustrin har produktionsvolymen år 1936 i jämförelse med år 1924 ökat med 45 °/o; beträffande antal arbetstimmar och arbetare åter visa indextalen minskning med 25 resp. 29 % . En betydande stegring av produktionen per arbetstimme har sålunda ägt rum mellan dessa år; denna har, som synes, föranlett en under perioden nästan oavbrutet fortgående minskning av arbetarantalet. Förändringarna i produktionens sammansättning efter år 1920 framgå av följande tablå. Kvantitet V a r u s l a g 1920

tillverkade tobak svaroi 1 000-tal kg 1927

1935 Cigarrer

171 Cigarrcigarretter Cigarretter

1881 Röktobak

996 Tuggtobak

6 543

5 294

4 978

4 469

9 561

7 958

7 920

8115 Summa

Tobakstillverkningen i landet utövas sedan år 1915 av ett statsmonopol. Mera betydande driftsomläggningar genomfördes åren efter 1920. Vid denna tid försiggick en markerad ändring i konsumtionens inriktning, i det att cigarrettåtgången avsevärt ökade, medan åtgången på cigarrer nedgick. Då cigarrettillverkningen i långt större utsträckning än cigarrtillverkningen var maskinell, kom tillverkningen av tobaksvaror i sin helhet faktiskt att bli mera mekaniserad. Mekaniseringen har sedermera ytterligare fortskridit. Sålunda ha nya arbetsbesparande maskiner anskaffats främst för cigarretttillverkningen. Den i betydelse minskade cigarrtillverkningen är även numera i huvudsak maskinell. Tillverkningen av röktobak, tuggtobak och snus har blott i mindre utsträckning varit föremål för omläggningar. Förpackningsmaskiner ha införts för alla tobaksvaror, varjämte en betydande standardisering av produkttyperna skett. Jämväl för emballagetillverkningen ha moderna och effektiva maskiner tagits i bruk. De förändrade till-

153 verkningsmetoderna ha medfört väsentligt minskade anspråk på yrkesutbildning hos arbetspersonalen. Efter statsmonopolets införande har en betydande koncentrering av tillverkningen ägt rum. Det 100-tal tobaksfabriker, som förut fanns i landet, nedbringades inom kort till 32 fabriksavdelningar inrymda i 22 fastigheter. Sedermera har driften ytterligare koncentrerats; år 1928 funnos blott 17 fabriksavdelningar samt år 1936 15 sådana inrymda i 9 fastigheter å olika orter. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Minderåriga i % av samtliga arbetare

2 987

2 516

78-9

77-6

77-9

76-2

10-4

2-8

3-4

2-9

Den betydande nedgång arbetarantalet inom tobaksindustrin företer efter år 1920 har föranletts, förutom av den starka förskjutningen i konsumtionen, varvid denna väsentligen inriktades på de i fråga om tillverkningen jämförelsevis föga arbetskrävande cigarretterna, av en ökad mekanisering och en omfattande driftskoncentration. Avskedandena ha framför allt berört den yngre arbetskraften. Bomullsindustri. Den svenska bomullsindustrin tillgodoser den övervägande delen av den inhemska efterfrågan på bomullsprodukter. En betyBomullsgarn 1 År

1920 1921 1922

Produk- Import i Produk- Import 2 i tion 2 i tion i milj. kg. milj. kg. milj. kg. milj. kg. 15-2 12-1 16-6

3-2 0-7 1-4

Bomullsgarn*

Bomullsvävnader

11-2 8-8 11-8

101 1-7 3-5

År

Bomullsvävnader

ProdukProdukImport i tion 2 i Import 2 i tion i milj. kg. milj. kg. milj. kg. milj. kg.

21-4

2-1

15-7

4-4

1931 1932

19-0

2-4

14-1

5-2

23-7

2-5

18-1

3-6

15-7 18-1

3-4 4-7

18-0

1-6

13-0

4-3

17-7

1-4

12-5

4-0

1933 1934

2-6

27-7

3-7

16-8

1-4

11-6

18-6

4-4

1-5

13-8

1935 1936

3-9

19-8

3-4 3-7

26-6

4-2

20-0

4-9

20-9

1-7

14-8

4-2

22-1 20-7

2-0

14-9

3-9

1-9

14-9

3-7

1929 1

Inkl. bomullstråd. I produktionssiffrorna ingår produktionen av stam pad (ej vävd) filt; iinportsiffrorna omfatta ej nämnda artikel. ] )å densamma ej är av störr e betydelse, torde s ifferseriernas järnförbarhet dock ej i högre g rad störas härav. 2

154 dande import förekommer dock särskilt av bomullsvävnader. Importen av bomullsgarn ä r däremot av jämförelsevis mindre omfattning. Utvecklingen under den förevarande perioden har emellertid medfört en viss förskjutning i nämnda proportioner, som närmare belyses av uppgifterna i nästföregående tablå, avseende åren 1920—1936. Importen av bomullsgarn har som synes ökat relativt starkare än den inhemska produktionen. Importen uppgick år 1936 till 4*2 milj. kg mot 1*4 milj. kg år 1924. För den inhemska produktionen voro motsvarande siffror 29'0 resp. 177. Importen har sålunda tredubblats, medan ökningen av den inhemska produktionen utgjorde omkring 60 °/o. Även importen av bomullsvävnader har ökat mellan dessa år; ökningen är dock betydligt svagare än i fråga om importen av bomullsgarn. De inhemska bomullsväverierna synas sålunda ha varit hänvisade att i ökad utsträckning tillgodose sitt behov av garner genom import. Utvecklingen inom bomullsindustrin beträffande produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 80. Tab. 80. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), a r b e t a r a n t a l (A) och installerad drivkraft (D). Bomullsindustri. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

86 94 93 90

66 70 85 90

93 102 100 94 114 121 93 100 100 97 111 114 93 98 100 103 110 113 94 100 100 107 103 105

124 121 11.5 105 115 110 110 112

128 117 106 90 107 109 116 121

148 110 112 126

139 106 109 130

176 123 122 133

179 194 120 124 122 122 137 146

Produktionsvolymen har efter nedgången under fredskrisen vuxit sedan år 1922. År 1936 hade den nära nog fördubblats i jämförelse med år 1924. Däremot uppgick ökningen i fråga om antal arbetstimmar och arbetare blott till 24 resp. 22 °/o. Härav framgår att för framställning av en viss produktmängd år 1936 behövdes blott omkring 63 % av det år 1924 erforderliga arbetarantalet. En ej obetydlig rationalisering har sålunda ägt r u m inom bomullsindustrin. Till stor del ha rationaliseringssträvandena påverkats av den utländska konkurrens, som bomullsindustrin enligt vad ovan berörts är utsatt för. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Antal arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

12 256

65-6

63-3

15-1

16-2

14 480 61-5 11-8

16 070 60-1 11-4

155 Arbetarantalet inom bomullsindustrin har mellan åren 1924 och 1936 ökat med c:a 2 900 personer, ökningen har som synes varit relativt svagare för kvinnliga än för manliga arbetare; år 1936 voro sålunda av hela arbetarantalet 60'1 °/o kvinnor mot 63*3 °/o år 1924. Utvecklingen har dock — såsom framgår av tablån nedan — varit olika inom väverier och spinnerier vad angår arbetare i den e g e n t l i g a f a b r i k a t i o n e n . Beträffande övriga arbetare lämnar den officiella statistiken ej upplysning i förevarande hänseende. Det jämförelsevis fåtaliga arbetarantalet vid vaddfabriker har icke medtagits såsom i detta sammanhang av mindre betydelse. 1924

1936 Väverier: Antal arbetare i fabrikationen 6 337 6 818 Kvinnor i % av samtliga arbetare i fabrikationen

69-4

64-5

Minderåriga i % av samtliga arbetare i fabrikationen....

12-7

8-2

1936 Spinnerier: Antal arbetare i fabrikationen 5 905 7 554 Kvinnor i % av samtliga arMinderåriga i % av samtlig ar-

63-7

66-9

21-7

15-3

Den minskade användningen av kvinnliga arbetare vid bomullsväverierna torde främst sammanhänga med ökad användning av automatvävstolar och en längre driven förädling av produkterna i beredningsavdelningarna, till vilka arbeten huvudsakligen manlig arbetskraft tages i anspråk. Den minderåriga arbetskraften har erhållit minskad användning vid såväl spinnerier som väverier. Anledningen härtill torde bl. a. vara den ökade utsträckning i vilken skiftarbete tillämpats under perioden. Den uppmjukning, som fr. o. m. år 1931 genomfördes av begränsningarna i rätten att använda minderåriga till sådant arbete, synes ej ha mera väsentligt inverkat på denna utveckling. Bomullsindustrin är i hög grad mekaniserad. I tekniskt hänseende h a r den efter år 1920 undergått en snabb utveckling. Bl. a. har hastigheten på vävstolarna betydligt ökats. Antalet automatiska vävstolar h a r vidare starkt stegrats. Ringspinningsmaskiner ha även erhållit ökad användning. Mekaniseringen inom bomullsindustrin erhåller viss belysning av följande uppgifter om antalet vävstolar och spindlar:

A n t a l År vävstolar

spindlar

492 626

14 814

548 675

613 766

13 000

621 271

156 Minskningen i antalet vävstolar efter år 1929 torde sammanhänga med den ökning, som enligt vad tidigare nämnts kunnat genomföras i fråga om vävstolarnas arbetshastighet. Minskningen hänför sig till åren 1932—1934. Antalet spindlar har starkt ökats. Ett antal driftsnedläggelser har inträffat inom bomullsindustrin under den förevarande perioden. Huvudsakligen har härvid varit fråga om mindre bärkraftiga företag, som ej kunnat bestå i konkurrensen. Utvecklingen belyses i viss mån av nedanstående tablå rörande bomullsspinneriernas och väveriernas fördelning på storleksgrupper efter antalet sysselsatta arbetare. År

Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av: t. o. m. 50

Arbetsställen: Antal

Procent

Summa

över 1000

1925 1930

34 31

28 22

18 19

35-5 41-5

38-2

26-3

34-2

21-9

2-4

100-0

1930 Procent

201—1 000

1925 Arbetare: Antal

51-200

76 82 75 82 100-0

29-3

25-3

4-0

100-0

41-4 46-4

24-4

21-9

7-3

100-0

1920 1925

3 311

9 681

—

13 407

3 421

8 708

2 290

1930 1935

2 667 2 592

3 772

15008 16 031

7 966

18 426 100-0

3-1

24-7

72-2

. .

1925 1930

4-0

57-9

15-3

100-0

3-4

22-8 16-7

56-4

23-5

100-0

3-9

14-0

43-3

38-8

100-0

Arbetarantalet h a r de olika åren undergått ökning. Antalet arbetsställen sysselsättande mer än 1 000 arbetare har även ökat mellan åren 1920 och 1935 liksom även den minsta storleksgruppen av företag. Däremot ha arbetsställen med 51—1 000 arbetare minskat i antal. Den först nämnda gruppen, med över 1 000 arbetare, har, om man ser till det sysselsatta arbetarantalet, erhållit en alltmer dominerande betydelse. År 1925 sysselsattes sålunda vid arbetsställen om mer än 1 000 man 15*8 % samt år 1935 38'8 % av bomullsindustrins hela arbetarantal. Det företag inom bomullsindustrin, som varit föremål för undersökning, är e t t s t ö r r e s p i n n e r i . Driften vid detta företag har under perioden

157 varit föremål för ökad mekanisering. Tillverkningsplanering har genomförts varjämte arbetsstudier bedrivits. Mera kapitalkrävande maskiner h a anskaffats framförallt åren 1920 samt 1924—1926. Tab. 81. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme [.. j. Det undersökta bomullsspinneriet.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A

fD (1926 = 100) P At

86 62 90 95 100 100 123 133 135 146 148 138 196 224 224 219 254 71 64 85 92 100 104 122 122 116 121 118 101 141 153 152 148 160 71 68 78 85 100 95 115 114 114 110 109 118 130 145 163 151 156 100 108 91 98 97 89 128 145 151 149 173 • 121 96 106 103 100 96 101 109 116 120 125 136 130 145 147 147 159

Företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 81. Utvecklingen i fråga om produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme åskådliggöres grafiskt i diagram 12. Index 300

Ar 1920 21

1936 Diagram 12. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Det undersökta bomullsspinneriet. Åren 1920—1936.

Produktionsvolymen — mätt i ton — har ökat successivt sedan år 1922. Den tillfälliga nedgången i produktionen år 1931 förorsakades av arbetskonflikt. År 1936 låg produktionen 154 °/o över 1924 års nivå. Även i fråga om arbetstimmar och arbetarantal visa indextalen ökning; denna uppgår dock för denna tid blott till 60 resp. 56 °/o. Detta innebär en stegring av pro-

158 duktionen per arbetstimme med nära 60 % . Som av diagram 12 framgår har den starkaste expansionen ägt rum åren 1932 och 1933. En approximativ beräkning ger vid handen, att för framställning av en viss produktmängd fordrades år 1924 över 60 % flera arbetare än år 1936. Likväl har arbetsstyrkan i det stora hela kunnat successivt ökas under perioden; begränsningar av arbetsstyrkan ha dock skett vissa år. Utvecklingen vid detta företag torde i förevarande avseende få anses som tämligen typisk för bomullsindustrin. Förändringarna i andelen minderårig och kvinnlig arbetskraft anges i följande tablå. 1920

1936 Antal arbetare (index: 1924 - 100)

71 47-4

540 Minderåriga i % av samtliga arbetare

26-1

100 46-4 19-0

114 Kvinnor i % av samtliga arbetare

118 56-2 15-3

156 59-9 11-1

17-9

Den kvinnliga arbetskraften har som synes erhållit ökad användning. År 1924 utgjordes sålunda arbetsstyrkan till 464 samt år 1936 till 599 % av kvinnor. Den lägre andelen kvinnor vid detta företag i jämförelse med gruppen i dess helhet lär bero på svårigheten att i orten erhålla lämplig kvinnlig arbetskraft. Den minderåriga arbetskraften har väsentligt minskat i betydelse. I fråga om ålderssammansättningen i övrigt föreligga uppgifter först från år 1930. Arbetsstyrkans procentuella åldersfördelning åren 1930, 1934 och 1936 framgår av tablån nedan.

Antal arbetare (index: 1924 — 100) Procentuellt antal arbetare i en ålder av:

—17 år

14-3

14-9

18—20 >

11-7

12-2

13-5

21—25 >

20-2

20-7

22-5

26—30 >

17-8

15-8

16-9

31—40 »

17-6

19-8

20-3

41—60 » 61— >

12-7

13-8

13-9

5-7

2-8

1-8

1000 Summa

Ålderssammansättningen har ej undergått nämnvärda förändringar dessa år. Absolut sett ha år 1934 samtliga åldrar utom den äldsta åldersgruppen undergått ökning. Minskningen i arbetsstyrkan efter år 1934 har nästan uteslutande drabbat den minderåriga arbetskraften. Åldrarna 18—40 år ha procentuellt ökat. Den äldsta åldersgruppen visar samtliga år en relativ tillbakagång.

159 I fråga om andelen yrkesarbetare samt direkta arbetare har någon nämnvärd förändring ej skett. Omsättningen i arbetarstammen åren 1927—1936 erhåller viss belysning genom uppgifterna i följande tablå rörande antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Å r

Avgångna Tillkomna Antal arbetare arbetare i % av arbetare i % av (index: 1924 = 100) antalet arbetare antalet arbetare

10-2

11-2

10-3

10-6 7-4

6-1

7-3

1931 1932

12-6

4-7

130 145

13-7 15-3

5-0

1933 1934

18-6

7-8

6-7

14-8

17-5

14-1

4-6

Nyrekryteringen visar åren 1931—1934 starkt ökad omfattning. Avgången av arbetare var samma å r i allmänhet mindre än under den förevarande tidsperioden i övrigt; en ökning i avgången observeras dock år 1934, och de följande båda åren erhöll avgången en än större omfattning. Sysselsättningen för arbetsstyrkan belyses genom uppgifterna i följande tablå om medeltalet arbetstimmar per arbetare och år under åren 1924— 1936. Å r

Medeltal arbetstimmar per arbetare och år

Å r

Medeltal arbetstimmar per arbetare och år

1924/1926

2 245

2 326

2 280

2 257

2 001

2189 2 346

2 307

1825 Den minskade sysselsättningen åren 1928 och 1931 föranleddes av arbetskonflikt. Ehuru produktionen efter sistnämnda år varit av större omfattning än tidigare under perioden, har dock det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år efter denna tid minskat. Delvis torde detta sammanhänga med införande i större utsträckning av skiftarbete.

160 Produktpriset har som nedanstående tablå utvisar starkt sjunkit. Även arbetskostnaden per produktenhet har kunnat betydligt nedbringas. Då produktpriset sedan år 1924 sjunkit starkare än arbetskostnaden, har arbetskostnaden åren 1929 och 1936 kommit att relativt sett utgöra en större andel än år 1924.

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100).... Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad..

100 100 100 100 11-3 41-2

13-6

46-8

45-7

Linne-, hamp- och juteindustri. Förändringarna inom denna industrigren i vad avser produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 82. Tab. 82. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Linne-, hamp-och juteindustri. Åren 1920—1936. 1924=100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

69 90 92 89

50 64 78 90

81 95 87 97 90 99 97 100

100 95 91 97 100 95 95 98 100 101 98 99 100 101 101 106

102 99 102 99 103 100 104 96

98 84 95 79 97 97 96 106

99 103 130 133 135 72 67 83 78 79 78 73 82 82 82 76 81 85 75 78

Förevarande industrigren företer en jämförelsevis stark produktivitetsstegring efter år 1929. Mellan åren 1929 och 1936 visa indextalen för produktionsvolymen en ökning med 36 enheter, medan för arbetstimmar och arbetarantal indextalen visa en minskning med 20 resp. 18 enheter. Produktionsvolymen ökades starkt åren 1932—1936. Till följd av produktivitetsstegringen har emellertid någon nämnvärd ökning av arbetsstyrkan ej behövt ske. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft framgå av efterföljande tablå. 1920

3 031

3 295 65-2

15-9

18-2

3 306 65-2 14-2

2 707

65-5

60-0 10-2

År 1920 sysselsattes omkring 3 000 personer. Mellan åren 1929 och 1936 minskades arbetarantalet från c:a 3 300 till 2 700. Minskningen har som synes relativt starkare berört den kvinnliga samt den minderåriga arbetskraf-

161 ten. Den minderåriga arbetskraftens minskade betydelse torde sammanhänga med rationaliseringen inom juteindustrin, varest i samband med införandet av automatiska maskiner skiftarbete genomförts i allt större utsträckning. Liksom inom bomullsindustrin har, vad angår arbetare i den e g e n t l i g a f a b r i k a t i o n e n , utvecklingen gestaltat sig olika inom väverier och spinnerier. I följande tablå meddelas uppgifter om antalet arbetare i fabrikationen samt det procentuella antalet kvinnliga resp. minderåriga arbetare i väverier och spinnerier åren 1924 och 1936. Då övriga arbetare ej ingå i denna men väl i nästföregående tablå, överensstämma uppgifterna om arbetarantalet ej i dessa tablåer. Ej heller det jämförelsevis fåtaliga arbetarantalet vid drevfabrikerna ingår i tablån här nedan. 1924

62-5

69-3

19-5

8-6

Spinnerier:

Väverier: Antal arbetare i fabrikationen Kvinnor i % av samtliga arMinderåriga i % av samtliga arbetare i fabrikationen....

72-2

61-3

Antal arbetare i fabrikationen Kvinnor i % av samtliga arMinderåriga i % av samtliga

17-7

12-0

• arbetare i fabrikationen

Minskningen i arbetarantalet mellan åren 1924 och 1936 hänför sig nästan uteslutande till spinnerierna, varest den kvinnliga arbetskraften dock procentuellt sett mindre berörts av avskedanden än den manliga. I första hand synes den minderåriga arbetskraften ha avskedats. Inom väverierna åter har såväl den kvinnliga som den minderåriga arbetskraften procentuellt sett förlorat i betydelse. Linneindustrin hade under världskriget och åren därefter gynnsamma konjunkturer. Konkurrensen från bomullsindustrin, som förorsakar linneindustrin särskilda svårigheter, var denna tid jämförelsevis obetydlig. En skärpning inträdde emellertid sedermera i denna konkurrens. Samtidigt ökade jämväl konkurrensen från utländska linneindustrier. På senare tid har detta särskilt gällt linneindustrierna i de baltiska staterna men även de i Irland, Belgien och Frankrike samt Tjeckoslovakien. De härigenom uppkommande svårigheterna för den inhemska linneindustrin utlöste en genomgripande rationalisering av driften vid linnefabrikerna särskilt efter år 1929. Företrädesvis har rationaliseringen bestått i en starkt ökad automatisering av tillverkningen vid väverierna. En viss koncentrationsrörelse har även förekommit. Den inhemska linneindustrin torde numera i stort sett tillgodose det inhemska behovet av lyxvaror. Importen av enklare linnevaror är däremot betydande. Den gynnas i hög grad av konkurrentländernas i jämförelse med den svenska låga lönenivå. Juteindustrin är av ganska sent datum. Den är liksom linneindustrin i hög grad utsatt för utländsk konkurrens. Det bakslag, som fredskrisen medförde, drabbade denna industri särskilt hårt. En betydande rationalisering har skett, framförallt efter år 1924. Härvid genomfördes ett flertal 11—388613.

II.

162 moderniseringar; bl. a. anskaffades automatiska maskiner. Den inhemska juteindustrin är liksom linneindustrin i förhållande till den utländska ogynnsamt ställd genom de lägre lönekostnaderna i konkurrentländerna. Ylleindustri. Landets efterfrågan på ylleprodukter tillgodoses till stor del av den inhemska ylleindustrin. I följande tablå visas omfattningen av den inhemska produktionen samt importen av viktigare ylleprodukter åren 1920 —1936. Ullgarn År

1920 1921

Yllevävnader

Produk1 Import i Produktion i tion 1 i Import ! milj. kg. milj. kg. milj. kg. milj. kg. 8-6

2-9

1-1

6-8 4-6

Ullg arn År

Yllevävnader

Produk1 Import i Produktion i tion 1 i Import i milj. kg. milj. kg. milj. kg. milj. kg.

5-1

10-2

3-3

1-1

8-7

2-9

8-4 7-2

2-7 2-9

9-7

2-5

6-8

1-8

9-6

2-7

8-0

1-9

111 11-7

2-6

8-2

2-4

10-8

2-8

1-7

2-5

8-5

2-4

12-6

3-0

8-3 10-4

1935 1936

12-3

2-9

10-3

2-5

13-3

3-4

11-4

3-0

1924 1925

9-6

2-1

7-5

2-0

10-0

2-7

2-1

9-7

. 2-6

7-5 7-6

1928 1929

10-5

2-8

8-0

10-3

2-9

2-0

2-2 2-4 2-4 1

I pi•oduktionssiffrorna ingår till yerkninge n av sta mpad (ej vävd) filt; importsiffrorna avse ej nämnda tillverknin,partikel, Då dens£imma är av blott n lindre betydelse, torde dock sifferseri ernås jämförbarhet ej härigen om i hög re grad s töras.

Åren 1923 och 1924 voro jämförelsevis gynnsamma för den svenska ylleindustrin. De följande åren låg produktionen av ullgarn på en lägre nivå, medan importen starkt stegrades åren 1926—1930. I fråga om yllevävnader nedgick år 1925 såväl den inhemska produktionen som importen. Bortsett från krisåren 1931—1933 visar produktionen emellertid de följande åren en jämn ökning. Åren 1934—1936 var produktionen av såväl ullgarn som yllevävnader av större omfattning än något av de tidigare åren under förevarande period. Importen åter har efter nedgången under världskrisen blott obetydligt ökats över sin tidigare omfattning. Den inhemska produktionen av ullgarn och yllevävnader har sålunda efter världskrisen ökat starkare än importen. Produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft inom ylleindustrin åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 83. Ylleindustrin företer en tämligen svagt stegrad produktivitet under perioden. I jämförelse med år 1924 hade produktionsvolymen år 1936 ökat med 26 °/o; i fråga om såväl antal arbetstimmar som arbetarantal visa indextalen

163 Tab. 83. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Ylleindustri. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

76 81 82 94

57 63 69 92

82 85 86 91

96 98 97 99

100 85 100 87 100 92 100 100

88 88 93 93 94 81 91 98 89 89 94 93 88 76 87 92 90 90 94 95 94 89 90 95 99 101 104 105 108 108 111 113

117 106 108 115

114 101 103 117

126 108 108 122

ökning med blott 8 % . Under mellantiden hade produktionen och arbetarantalet åren 1925—1933 nedgått under 1924 års siffra, varefter ökning av produktionen åter skedde åren 1934—1936. Den svaga produktivitetsstegringen torde förklaras av att driften inom ylleindustrin automatiserats i betydligt mindre utsträckning än inom exempelvis bomullsindustrin. En viss rationalisering har dock skett såsom av de anförda siffrorna framgår. Denna har företrädesvis avsett spinnerierna. Genom att öka antalet spindlar per maskin ha här maskinernas arbetstakt kunnat i hög grad stegras. Väverierna ha däremot blott i mindre grad berörts av rationalisering. Dock ha försök gjorts att genom »halvautomatisering» förbättra vävstolarnas effektivitet. Även automatiska vävstolar ha i viss utsträckning kommit till användning. Arbetsstudier ha vidare varit av betydelse för arbetsmetodernas förenkling. Mekaniseringen inom ylledustrin erhåller viss belysning av uppgifterna nedan om antalet vävstolar och spindlar åren 1920—1936. Antal

År vävstolar

spindlar

3 958

240 871

4 450

256 584

4 686

244 723

4 304

263 787

4C51

242 279

Den rationalisering som skett inom ylleindustrin synes i allmänhet ej ha föranlett begränsningar i arbetsstyrkan. Förändringarna i arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft ha varit följande.

Minderåriga i % av samtliga arbetare

10 671 59-3

10105 60-5

11574 60-8

14-1

11-1

11-3

164 År 1936 sysselsatte denna industri en arbetsstyrka om c:a 11 600 man eller 2*4 °/o av landets samtliga industriarbetare mot 10 700 resp. 2'9 °/o år 1924. Utvecklingen inom väverier och spinnerier erhåller i vad angår arbetare i den e g e n t l i g a f a b r i k a t i o n e n viss belysning av uppgifterna i nedanstående tablå. Då övriga arbetare ej ingå i denna, överensstämma uppgifterna angående arbetarantalet ej med de i nästföregående tablå lämnade. Ej heller det jämförelsevis fåtaliga arbetarantalet vid schoddyfabrikerna ingå i tablån nedan. 1924

1936 Antal arbetare i fabrikationen 5977 Kvinnor i % av samtliga arbe68-3 Minderåriga i % av samtliga arbetare i fabrikationen.... 9-1

6 773

1936 3 760

68-4

Antal arbetare i fabrikationen 4108 Kvinnor i % av samtliga arbe51-5

8-3

Minderåriga i % av samtliga arbetare i fabrikationen....

Väverier:

Spinnerier:

61-3 19-2

Ökningen i arbetarantal mellan åren 1924 och 1936 hänför sig som synes uteslutande till väverierna. I spinnerierna har arbetsstyrkan tvärtom minskats.

År

Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av: t. o. m. 50

Summa

51—200

201—500

3 4

108 100

över 500

Arbetsställen: Antal

Procent

1925 1930

61 57

38 38 34

57-0 52-5

31-4

9-9

1-7

100-0

32-8

12-1

2-6

100-0

52-8

31-5

12-0

3-7

100-0

52-0

26-0

15-0

7-0

100-0

3 816

3 504

10 671

3 856

4 344

2 827

12 026

999 926

3 787

2 791

4156 4 385

3182 5 484

13 345

10-9

35-8

20-5

32-1

36-1

23-5

8-3 7-7

31-4

34-5

26-4

100-0 100-0

20-9

32-9

41-1

100-0

Arbetare: Antal

Procent

12 051

165 Inom ylleindustrin har under perioden förekommit vissa driftsnedläggelser. Enligt industristatistiken har antalet arbetsställen mellan åren 1920 och 1936 nedgått från 121 till 100. Differensen får emellertid ej fattas som angivande antalet inträffade driftsnedläggelser. Dessas antal ä r nämligen med hänsyn till att nya arbetsställen tillkommit större. Utvecklingen har medfört en faktisk koncentration av tillverkningen till ett färre antal större arbetsställen såsom framgår av uppgifterna i föregående tablå rörande arbetsställenas fördelning på storleksgrupper efter antalet sysselsatta arbetare. Arbetsställen sysselsättande mer än 200 arbetare ha ökat i antal, medan de mindre och medelstora minskat i antal. Ser man till det sysselsatta arbetarantalet, ha arbetsställen om mer än 500 man kommit att erhålla en allt större betydelse. År 1935 sysselsattes sålunda vid dessa arbetsställen 411 % av ylleindustrins hela arbetarantal mot 205 % år 1920. Från intensivundersökningen meddelas följande resultat avseende e n s t ö r r e y l l e f a b r i k med spinneri, väveri, färgeri och beredningsverk. Fabriken h a r under perioden genomgått en ej obetydlig rationalisering. Automatiska vävstolar h a vid flera tillfällen från och med år 1926 anskaffats, särskilt under periodens senare del, varigenom produktiviteten kunnat avsevärt höjas. P å senare år h a r vidare skett en utökning av de övriga vävstolarnas antal, varvid anskaffats vävstolar med högre arbetstakt än de tidigare befintliga. Även ringspinningsmaskiner h a därvid införts. Tillverkningsplaneringen har på 1930-talet ägnats ökad uppmärksamhet, varjämte systematiska arbetsstudier börjat tillämpas. Som närmaste anledningen till rationaliseringssträvandena har angivits den utländska konkurrensen samt lönestegringar. Företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme framgå av indextalen i tabell 84. Tab. 84. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme I . . I . Den undersökta yllefabriken. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 79 At 82 A 101 fD 98

44 57 68 98

89 107 100 98 111 110 118 147 190 91 106 100 102 111 106 113 131 145 85 97 100 116 132 153 169 199 215 98 100 100 118 121 114 116 116 127

P ÄT

98 101 100

160 204 202 119 136 134 214 193 199 117 117 117

248 261 274 155 162 172 233 256 260 121 150 155

99 103 105 112 132 134 149 151 160 161 159

166 Index 300 r—

r Produktionsvolym ' ' Antal arbetare \ Index: 1924- = 100 Produktion per arbetstimme J

200 WO

0 År 1920 21

35 1936

Diagram 13. Produktionsvolym, antal arbetare och produktion per arbetstimme. Den undersökta yllefabriken. Åren 1920—1936.

Produktionsvolymen mätt i antal skott — d. v. s. det antal gånger en skyttel passerar från ena sidan av vävstolen till den andra — har bortsett från enstaka år successivt ökat från och med år 1922. Nedgången i produktionen år 1931 föranleddes av en arbetskonflikt berörande större delen av textilindustrin. År 1936 uppgick produktionsökningen i jämförelse med år 1924 till 174 %; i fråga om antal arbetstimmar utvisa indextalen ökning med 72 °/o. Produktionen per arbetstimme har sålunda stegrats med omkring 59 %>. Väsentligen hänför sig denna stegring till åren efter 1928. Den är vid detta företag avsevärt mera framträdande än för hela ylleindustrin. Delvis torde detta förklaras av att vid detta företag kunnat tillämpas ett tillförlitligare mått på produktionsvolymen än i fråga om ylleindustrin i allmänhet. Utvecklingen belyses jämväl i diagram 13, varest grafiskt återges produktionsvolym, antal arbetare samt produktion per arbetstimme. Oaktat den starka produktivitetsstegringen har arbetsstyrkan mellan åren 1924 och 1936 ökat med 160 °/o. Enär antalet arbetstimmar blott ökat med 72 %, har sysselsätthingstiden per år och arbetare nedgått. Det må anmärkas att före år 1927 övertidsarbete i jämförelsevis stor utsträckning tillämpades, medan senare i stället för tillgripande av övertidsarbete nyanställningar i mån av behov verkställts. Sålunda utgjorde antalet arbetstimmar per arbetare och år under åren 1924—1926, 1927—1929 samt 1934—1936 i genomsnitt resp. omkring 2 600, 1 900 samt 1 870. Siffrorna för den senaste perioden anger en viss partiell arbetslöshet. Omsättningen i arbetarstammen åren 1920—1936 belyses av uppgifterna i följande tablå rörande antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare.

167 År

Tillkomna Antal arbetare arbetare i % av (index: 1924 = 100) antalet arbetare

Avgångna arbetare i % av antalet arbetare

1920 1921

101 68

25-8

36-8

5-9

1-5

21-3

1-6

13-8

3-7

0-7 0-7

116 132

14-2

1-2

1926 1927

181 14-7

6-6

16-1 24-3

9-5 8-4

215 214

15-9 11-9

11-9 12-9 8-0

1931 1932

l-o

11-4

5-4

19-2

8-2

16-8

11-5

12-7

130 En betydande nyrekrytering har bortsett från enstaka år ägt rum under perioden. I samband med arbetsstyrkans ökning har avgången av arbetare undergått en stark relativ ökning. Förändringarna i arbetarantalets ålderssammansättning samt andelen kvinnlig arbetskraft belysas i tablån nedan.

Antal arbetare (index: 1924 - 100) Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —17 år

101 73-8

68-8

76-0

67-3

12-6

7-7

10-3

18—20 »

13-2

10-7

4-8 11-2

21—25 > 26—30 >

17-2

18-8

22-8

26-3

9-9

12-8

15-4

31-40 »

27-9

24-5

14-5

19-5 20-7

41—50 >

13-2

16-8

13-3

51—60 > 61— >

4-3

6-4

4-9

Summa

1-7

2-3

2-2

lOOo

100-0

9-4 6-8 1-3 1000

168 ArbeiarantaJ

Diagram 14. Medeltal arbetare per år i olika åldrar. Den undersökta yllefabriken. Åren 1920—1936.

Det framgår, att en förskjutning mellan åren 1924 och 1929 i ålderssammansättningen skett i riktning mot ökad användning av arbetare i åldrarna 21—30 år. Dessa omfattade år 1924 31*6 °/o av hela arbetsstyrkan men år 1936 45"8 °/o. Minderåriga hade år 1936 en procentuellt mindre användning än åren 1920, 1924 och 1929. Utvecklingen erhåller belysning jämväl genom diagram 14, varest grafiskt återges medeltalet arbetare per år i olika åldrar åren 1920—1924, 1925—1929, 1930—1933 samt 1934—1936. Såsom yrkesarbetare ha framförallt räknats mekaniker, maskinister, elektriker o. d. Antalet yrkesarbetare har ökat relativt svagare än hela arbetarantalet. År 1936 funnos omkring 4 yrkesarbetare på 100 arbetare mot omkring 7 år 1924. Även antalet indirekta arbetare har fram till år 1935 ökat i långsammare tempo än hela arbetarantalet. År 1934 utgjorde de indirekta arbetarna 10*1 °/o av samtliga arbetare mot 131 % år 1924. I samband med införandet av arbetsstudier skedde emellertid under periodens sista år ett frigörande av de direkta arbetarna från transporter och liknande arbeten utanför den egentliga produktionen, varigenom de indirekta arbetarna år 1936 ökade till 12*0 %>. Förvaltningspersonalen har mellan åren 1924 och 1936 ökat, ehuru relativt svagare än arbetarantalet. Per 100 arbetare funnos år 1930 c:a 5 för-

169 valtningstjänstemän mot nära 9 år 1924. Det relativa antalet förvaltningstjänstemän förblev under periodens senare år, då arbetsstyrkan undergick en betydande ökning, i huvudsak oförändrat. År 1936 funnos c:a 6 förvaltningstjänstemän per 100 arbetare. I efterföljande tablå ha sammanställts uppgifter om medeltimförtjänst, arbetskostnad per produktenhet, produktpris samt produktpris exkl. råvarukostnad för åren 1924—1936. 1924

100 100

94 88

99 88

94 78

106 63

101 66

100 100

80 92

79 94

77 84

70 71

68 64

17-7

18-6

19-0

19-1

20-0

17-2

33-8

39-9

36-9

34-4

31-7

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924=100) Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

Arbetskostnaden per produktenhet har genom den stegrade produktiviteten kunnat starkt nedbringas efter år 1928. Då även produktpriset avsevärt sjunkit, har emellertid arbetskostnaden i förhållande till detta blott obetydligt minskat. Arbetskostnaden utgjorde sålunda år 1928 19"0 °/o samt år 1936 17*2 °/o av produktpriset. Trikåfabriker. Utvecklingen vid trikåfabrikerna i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 85. Tab. 85. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Trikåfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

95 90 89 91

60 65 70 94

92 100 100 95 118 94 95 100 99 124 93 96 100 102 122 92 101 100 106 111

136 143 141 118

147 159 159 130

147 169 167 139

161 184 185 153

144 167 185 141

160 182 184 156

174 191 195 162

225 227 228 174

216 235 228 236 230 240 185 190

Indextalen i tabell 85 utvisa ej någon produktivitetsstegring för trikåfabrikerna under perioden. Produktionsvolymen har som synes år 1936 ökat med 135 % i förhållande till 1924 års nivå; antalet arbetstimmar och arbetarantalet ökade samtidigt med 136 resp. 140 °/o. Liksom inom hela textilindustrin har arbetarantalet efter år 1924 ökat nära nog år från år. En betydande rationalisering har under perioden skett vid trikåfabrikerna. Driften var dock redan år 1920 väsentligen mekaniserad. Den omstän-

170 digheten att indextalen i tabell 85 ej utvisa någon produktivitetsstegring förklaras därav, att produktionens sammansättning undergått betydande förändringar, vilka störande inverka på jämförelser av förevarande slag. Bl. a. har strumpfabrikationen på senare tid erhållit en väsentligt ökad betydelse, sedan s. k. cottonmaskiner börjat tagas i anspråk för tillverkningen. De olika produkternas kvalitet har även avsevärt förbättrats. Slutligen h a r på senare år i samband med konstsilkeindustrins snabba utveckling garner av konstsilke i allt större utsträckning börjat användas för framställning av trikåvaror. Konstsilkeindustrins starkt ökade betydelse erhåller viss belysning av uppgifterna i följande tablå rörande produktionen av konstsilkegarn samt konstsilkevävnader åren 1924—1936. Produktion i kg av År konstsilkegarn 1924 1929

Produktion i kg av År

62 000

konstsilkevävnader 5 923

konstsilkegarn

konstsilkevävnader

324 954

522 449

4S9 767

723 206

1 095140

1 599 178

155 567

190 521

211 000

345 102

1482 566

2 020 373

232 533

457 860

1 579 831

2 294 704

Rörande den utsträckning i vilken konstsilkegarner kommit till användning inom trikåindustrin lämnar den officiella statistiken ej upplysning. En viss uppfattning härom kan dock erhållas av följande siffror avseende dels totalproduktionen av trikåvaror och strumpstolsarbeten dels ock den del härav, till vilken använts silke och konstsilke. Produktion i kg Å r

Produktion i kg Å r

Totalt

Därav av silke och konstsilke

Totalt

Därav av silke och konstsilke 924 639

4 252 305

627 032

6 627 997

4 704 971

593 538

6 359 722

959 388

5 137 269

696 096

6 934 283

1098 646

Rationaliseringen har främst bestått i ökad mekanisering, varvid maskinernas konstruktion förbättrats. En övergång har sålunda på senare tid skett från flatmaskiner till rundstickningsmaskiner, vilka senare ha större produktionsförmåga. Av stor betydelse har även varit införandet av de förut nämnda cottonmaskinerna för strumpfabrikationen, till vilka det dock en tid var svårt att erhålla svensk arbetskraft. Standardisering av tillverkningen och specialisering har även i viss utsträckning skett.

171 Föremål för intensivundersökningen har varit e n s t ö r r e t r i k å f a b r i k , som tillverkar underkläder av olika slag. Fabrikens maskinpark har under perioden utökats, varjämte befintliga maskiner i viss utsträckning omändrats till specialmaskiner. Fabriken har även varit föremål för ombyggnad. År 1932 infördes arbetsstudier för förenkling av arbetsmetoderna. Produktionen har dessutom standardiserats och tillverkningen specialiserats. Vid sömnadsavdelningen har år 1935 en uppdelning skett av arbetsoperationerna i tempon, varjämte införts tillverkning vid löpande band. Den mera genomgripande rationaliseringen har sålunda skett under senare år. Rationaliseringssträvandena ha i hög grad påverkats av det prisfall å produkterna, som inträffade åren efter 1929. Företagets produktionsvolym — mätt i antal tillverkade plagg — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i kWh ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indexserierna i tabell 86. Tab. 86. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme l ^ N

Den undersökta

trikå fabriken. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

100 103 132 172 198 100 82 128 169 177 100 93 122 158 185 100 84 112 162 163

164 144 154 167

167 151 150 173

145 130 160 130

155 144 229 208 138 126 170 166 145 127 163 162 162 176 260 318

296 234 227 418

p At A fD

56 63 59 51

24 29 35 51

64 94 68 84 68 83 63 100

P Åt

95 112 100 126 103 102 112 114 111 112 113 114 134 125 127

Produktionsvolymen minskades starkt under fredskrisen år 1921. Den återhämtning som därpå skedde medförde att produktionen redan år 1922 överskred 1920 års siffra. Produktionen fortsatte därpå att öka fram till år 1929; efter det bakslag, som inträffade åren 1929—1933, steg produktionen åren 1934 —1936 till en högre nivå än tidigare. Produktionsbegränsningen år 1931 sammanhänger jämväl med den omfattande arbetskonflikten inom textilindustrin i början av året. År 1936 var produktionen nära tre gånger så stor som år 1924. I fråga om arbetstimmar och arbetarantal visa indexserierna ökning med 134 resp. 127 %>. Den förbrukade drivkraften har under samma tid mer än fyrdubblats beroende på att vissa under perioden anskaffade nya maskiner varit mera energikrävande än de tidigare använda. Enligt de meddelade uppgifterna har produktionen per arbetstimme från 1924 till 1936 ökats med 27 °/o. Stegringen torde emellertid i verkligheten ha varit väsentligt starkare än de anförda siffrorna ge vid handen. Tillverkningen har nämligen under periodens gång gjorts mer arbetskrävande genom betydande kvalitetsförbättringar och andra förändringar i produktionens sammansättning.

172 Detta förhållande samt den betydande ökning årsproduktionen undergått förklarar att arbetsstyrkan under perioden — bortsett från de år driftsinskränkningar skett — kunnat successivt ökas. Den i jämförelse med år 1928 minskade arbetsstyrka, som åren 1934 och 1935 uppvisa samtidigt med att produktionen stigit, tyder även på förskjutningar i det relativa arbetskraftsbehovet. Den produktivitetsstegring, som sålunda tydligt framträder vid detta företag, synes även några år ha lett till en viss återhållsamhet vid nyrekryteringen. Vid företaget sysselsättas nästan uteslutande kvinnliga arbetare; åren 1924 och 1936 voro sålunda av hela arbetarstammen endast 2*4 resp. 3*8 % män. Förändringarna i den kvinnliga arbetarstammens ålderssammansättning mellan åren 1924, 1928, 1934 och 1936 framgå av tablån nedan. 1928

97-6

97-4

163 96-1

227 96-2 18-2

1924 Antal arbetare (index: 1924 - 100) Procentuellt antal kvinnliga arbetare i en ålder av: —17 år

29-4

16-4

9-0

18—20 >

20-9

23-7

15-5

18-2

21—25 > 26—30 »

19-9

33-0

33-4

25-2

11-4

11-6

23-5

20-2

31—40 »

12-4

9-4

12-1

13-1

41—50 » 51—60 » 61— >

6-0

5-4

4-6

3-3

0-5

1-9

l-ö 0-2

Summa

100-0

1000 Kvinnornas ålderssammansättning har alltså under ifrågavarande år undergått betydande förändringar. År 1924 voro omkring hälften av samtliga kvinnor i åldrarna under 21 år, medan dessa åldrar år 1928 omfattade 401 % samt åren 1934 och 1936 245 resp. 364 %. Den påvisade utvecklingen sammanhänger väsentligen med att reduktionerna i arbetsstyrkan efter år 1928 i främsta rummet drabbade den minderåriga arbetskraften samt åldrarna 18—20 år, under det att åldrarna över 20 år blott i mindre utsträckning berördes. Vid nyrekryteringen mellan åren 1934 och 1936 anställdes i första hand arbetare i åldrarna under 21 år; dessa åldrar förete dock år 1936 alltjämt i jämförelse med år 1924 minskad användning. Åldrarna 21—30 år ha däremot relativt sett undergått ökning; år 1924 omfattade de sålunda blott 313 % men år 1936 454 °/o. Såsom yrkesarbetare ha blott ett fåtal arbetare rubricerats. Nästan samtliga i tillverkningen deltagande arbetare äro betecknade som tempoarbetare. Även antalet indirekta arbetare är jämförelsvis obetydligt. De ha under perioden såväl absolut som relativt undergått någon ökning. I förhållande till hela arbetsstyrkan utgjorde de år 1936 45 % mot 2'9 % år 1924.

173 Sysselsättningen för de anställda har under den förevarande perioden varit jämn. Antalet arbetstimmar per arbetare och år utgjorde sålunda åren 1924 —1926 2 200. Detta tal har sedermera stigit och uppgick åren 1934:—1936 till 2 330, ett tal som anger en i det närmaste fullkomligt jämn sysselsättning hela året. Antalet förvaltningstjänstemän per 100 arbetare var åren 1924 och 1936 nära nog oförändrat (4*9 resp. 4*5). Ökningen av förvaltningspersonalen har sålunda skett i ungefär samma takt som ökningen av arbetarantalet. Reduktionerna i arbetsstyrkan efter år 1928 medförde dock en relativ ökning av förvaltningspersonalen. Produktpriset var såsom följande tablå utvisar år 1936 betydligt lägre än år 1924. Arbetskostnaden per produktenhet har under denna tid nedbringats. I förhållande till produktpriset betingade dock arbetskostnaden de närmaste åren efter 1924 ett allt högre pris. De vid denna tid verkställda rationaliseringsåtgärderna synas emellertid ha lett till en minskning av arbetskostnadens andel av produktpriset. 1924

1936 Produktpris (index: 1924 = 100)

100 100

107 80

113 86

95 73

95 78

Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100)

100 100

83 95

92 98

75 71

79 75

Arbetskostnad i % av produktpris

15-7

18-6

18-0

15-3

15-0

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvaru kostnad

36-7

42-2

39-2

34-8

34-6

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100)

Sömnadsfabriker. Förändringarna inom dessa fabriker beträffande produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 belysas genom indexserierna i tabell 87. T a b . 87. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) i n s t a l l e r a d d r i v k r a f t (D). S ö m n a d s f a b r i k e r . Å r e n 1920—1936. 1924 = 100.

och

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

86 92 89 78

65 72 74 75

76 83 84 85

93 94 95 91

100 101 100 100 100 102 100 104

117 112 112 107

134 119 119 120

145 157 129 139 130 139 144 150

170 171 171 177 152 148 147 154 152 153 157 163 166 181 200 224

210 240 189 214 192 216 252 288

273 242 244 325

Produktionsvolymen, som vid sömnadsfabrikerna rönte blott obetydligt inflytande av världskrisen, låg år 1936 173 % över 1924 års nivå. Arbetskraften hade samma år mätt i antal arbetstimmar ökats med 142 °/o samt i antal arbetare med 144 °/o. Den installerade drivkraften hade mer än tre-

174 dubblats. De anförda siffrorna utvisa sålunda blott en jämförelsevis svag produktivitetsstegring. De återge emellertid icke de förändringar i kvalitativt avseende, som produktionen undergått och som gjort densamma väsentligt mera arbetskrävande. Produktivitetsstegringen torde därför ha varit betydligt starkare än siffrorna ge vid handen. Damkonfektionen är, ehuru den på senare år beretts ett visst tullskydd, i ganska hög grad utsatt för utländsk konkurrens. Det oaktat är den långt mindre industrialiserad än herrkonfektionen, detta främst till följd av damkonfektionens större beroende av modeväxlingar. Även inom herrkonfektionen äro modeväxlingarna av den betydelse, att lagertillverkning icke är möjlig i nämnvärd utsträckning. En viss standardisering av produkttyperna har emellertid här kunnat ske. Rationaliseringen inom sömnadsfabrikerna har särskilt gällt herr- och gosskonfektionen. Ökningen av den installerade drivkraften visar, att rationaliseringen inom sömnadsfabrikerna tagit sig uttryck i en starkt ökad mekanisering; bl. a. ha specialmaskiner i stor utsträckning anskaffats. Arbetet har vidare uppdelats i tempon, varjämte tillverkning på löpande band införts. Genom arbetsstudier ha arbetsmetoderna kunnat förbättras. Orsaken till att rationaliseringen icke återspeglas i den officiella statistiken är såsom ovan berörts den mycket avsevärda kvalitetsförbättring som konfektionsframställda kläder undergått under perioden. Rationaliseringssträvandena vid sömnadsfabrikerna torde bl. a. stå i visst samband med fastställandet år 1926 av vissa enhetliga normer för ackordssatsernas beräknande inom hela den avtalsberörda delen av denna industri. Av betydelse har även den omständigheten varit, att modeväxlingarna nödvändiggjort en minskad lagerhållning, vilket i sin tur medfört ökade krav på korta leveranstider och sålunda även kortare tillverkningstider. Arbetarantalet samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft åren 1920, 1924, 1929 och 1936 framgå av följande tablå. 1920

8 860

9 976

13 877

24 374

85.2 12-5

84-2

83-8 11-0

84-2 11-5

10-8

År 1920 sysselsattes vid sömnadsfabrikerna c:a 8 900 arbetare, motsvarande 2"2 °/o av hela industriarbetarantalet. År 1924 hade arbetarantalet undergått en betydande ökning. Från år 1924 till år 1936 har det ökats med 144 °/o och utgjorde sist nämnda år 50 °/o av hela industrins arbetarantal. Antalet sömnadsfabriker har enligt industristatistiken ökat från 161 å r 1920 till 356 år 1935. Samtidigt har under perioden ett ej obetydligt antal driftsnedläggelser inträffat. Förändringarna i sömnadsfabrikernas fördelning på storleksgrupper efter det sysselsatta arbetarantalet framgå av tablån å nästa sida.

175 Arbetsställen sysselsättande ett arbetarantal av Å r

t. o. m. 50 51—200

över 200

Summa

t. o. m. 50 51—200

A n t a 1

över 200

Summa

P r o (: e n t

Arbetsställen: 1920

137 248

66 82

4 607 5 344

15 317 21 553

6 7

67-8

28-5

3-7

100-0

178 219

66-3 62-5

29-8 30-2

3-9 7-3

69-6

7-3

100-0 100-0 100-0

2 051

8 842

24-7

52-2

2 476

10 268

23-9 18-2

52-0

24-1

46-3 38-3

35-5 40-5

100-0

21-2

Arbetare : 1920

2 448

2 788

7 092

5 437

4 583

8 258

8 712

100-0

En markerad förskjutning i riktning mot större företagstyper har sålunda ägt rum under perioden. Från intensivundersökningen anföras i det följande vissa resultat med avseende å utvecklingen vid e n s t ö r r e h e r r - o c h d a m k o n f e k tionsfabrik. Tillverkningen vid denna fabrik har i viss utsträckning standardiserats. Arbetsoperationerna ha uppdelats på tempon. Pressmaskiner och olika specialmaskiner ha anskaffats. För byxtillverkningen anlades under senare delen av perioden en särskild verkstad, varest införts tillverkning vid löpande band. Arbetsstudier ha bedrivits i ökad utsträckning. Rationaliseringssträvandena h a påverkats av den hårda konkurrensen samt nödvändigheten av att förkorta leveranstiderna, då lagerhållningen måst hållas liten på grund av modeväxlingarna. Vidare ha förbättrade kalkyleringsmetoder införts, varjämte i fråga om orderrutin och avlöningssystem en del förbättringar skett. Vissa nytillverkningar ha tillkommit sedan år 1932, och detta liksom de avsevärda kvalitetsförbättringarna för olika tillverkningar inverkar störande på jämförbarheten i de beräknade indexserierna. Företagets produktionsvolym mätt i tillverkningarnas saluvärde samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1924—1936 framgå av indexserierna i tabell 88. I fråga om arbetarantalet föreligga uppgifter först från år 1925. Det framgår, att produktionsvolymen år 1936 mer än tredubblats, medan antalet arbetstimmar under samma tid mer än fyrdubblats. Produktionen per arbetstimme skulle sålunda ha minskats med omkring */* i jämförelse med år 1924. Detta förhållande finner sin förklaring i att produktionen

176 Tab. 88. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme l ^ ) ' konfektionsfabriken.

Åren 1924—1936. 1924 a 100.

1924 1925 1926 1927 1928 1929

100 100 A (1925 = 100) . 100 fD p At

P At

100 Den undersökta

1930 1931 1932

1933 1934

1935 1936

140 145 100 128

162 181 138 185

177 204 143 301

198 232 163 309

223 256 169 383

235 267 209 459

224 269 195 469

248 280 199 523

252 285 202 458

276 331 214 576

303 365 266 619

302 415 295 850

till följd av betydande kvalitetsförbättringar kommit att bli avsevärt mera arbetskrävande, något som ej återspeglas i de med ledning av uppgifter om produktionens saluvärde olika år beräknade produktivitetstalen. Arbetsstyrkan har starkt ökat åren 1925—1936. Vid fabriken sysselsattes huvudsakligen kvinnlig arbetskraft. År 1936 uppgick antalet manliga arbetare till 6"9 % av hela arbetarstammen mot 11'3 % år 1925. Den manliga arbetskraften har sålunda ökat relativt svagare än den kvinnliga. Anledningen härtill är främst införandet av löpande band, vid vilka kvinnlig arbetskraft användes. Förändringarna i kvinnornas ålderssammansättning mellan åren 1925 och 1936 framgå av följande tablå.

Antal arbetare (index: 1925 — 100)

100 88-7

93-1

31-2

22-5

36-8

58-0

29-0

17-3

295 Procentuellt antal kvinnliga arbetare i en ålder av: — 1 7 år 18—30 >

31—50 > 51— > Summa

3-0

2-2

100-0

Den minderåriga kvinnliga arbetskraften har sålunda ökats svagare än arbetarantalet i dess helhet. Även åldrarna över 30 år visa en relativ tillbakagång. Starkast är ökningen såväl absolut som relativt i åldrarna 18— 30 år; dessa åldrar omfattade år 1925 36*8 °/o samt år 1936 58'0 °/o. Grafiskt belyses utvecklingen i diagram 15, varest återges medeltalet arbetare per år i olika åldrar åren 1925—1929, 1930—1933 samt 1934—1936. Av indirekta arbetare förekommer blott ett mindre antal. En jämförelsevis stark ökning har dock skett mellan åren 1925 och 1936 beroende på

177 I

Alder 15 20 25 30 35 Diagram 15. Medeltal arbetare per år i olika'åldrar. Den undersökta konfektionsfabriken. Åren 1925—1936.

att de direkta arbetarna i möjligaste mån frigjorts från transporter och liknande arbeten. Procentuellt var ökningen under periodens senare del svagare än ökningen av hela arbetsstyrkan. Utvecklingen framgår av följande tablå. 1925 Antal arbetare (index: 1925 — 100)

98-7

95-9

295 96-6

1-3

4-1

3-4

Omsättningen i arbetarstammen åren 1925—1936 belyses i följande tablå rörande antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare. Å r

100 138

Tillkomna arbetare Avgångna arbetare i % av antalet i jtä av antalet arbetare arbetare 360

8-7

23-8

200 12-6

1928 1929

163 169

22-9

8-0

24-6 21-2

23-1

21-3

9-4

11-7

19-8 15-7

1935 1936

12—388613.

Antal arbetare (index: 1925 = 100)

II.

7-5

9-1 5-8

14-6 26-7

13-3

22-6

15-8

178 Nyrekryteringen har sålunda varit av betydande omfattning. Störst var den år 1925, då den uppgick till 36-0 °/o av hela arbetsstyrkan, samt lägst år 1934, då den utgjorde 14*6 °/o. Jämväl avgången av arbetare har vissa år varit stark; 1930 utgjorde de avgångna arbetarna 231 % av hela arbetarantalet. Sysselsättningen för arbetsstyrkan har ej undergått några nämnvärda växlingar under perioden. Företaget har emellertid icke kunnat bereda de anställda full sysselsättning. Vidtagna rationaliseringsåtgärder ha icke inverkat på detta förhållande. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år var som följer. 1925/1927 1928/1930 1931/1933 1934/1936 1 753 1 769 1 758 1 812 Förvaltningspersonalen har ökats, ehuru svagare än arbetarantalet. På 100 arbetare funnos år 1936 omkring 9 förvaltningstjänstemän mot 11 år 1925. Den tekniska förvaltningspersonalen är fåtalig. Arbetskostnadens andel av produktpriset framgår av följande siffror. 1924 1925 1929 1934 1936 Arbetskostnad i «/o av produktpris 20-5 21*9 20 - i 22*1 21*3 Arbetskostnaden har i jämförelse med produktpriset varit nära nog oförändrad under perioden. Ehuru en betydande rationalisering av driften skett, har sålunda prisfall å produkterna samt inträffade förändringar i produktionens kvalitet och sammansättning motvägt den besparing i arbetskostnad, som eljest skulle kunnat äga rum. Garverier. Beträffande utvecklingen inom denna industrigren hänvisas till redogörelsen i bilaga B (sid. 525). Skofabriker. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 89. Tab. 89. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Skofabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

94 p At 103 A 97 D 81

72 72 82 87

89 108 100 98 94 84 103 100 102 100 85 99 100 101 103 88 91 100 107 109

106 99 95 119 104 104 99 113 105 103 106 113 109 111 113 116

110 98 105 99 108 105 105 91 93 95 98 97 113 105 105 105 106 105 119 133 127 129 129 128

Produktionsvolymen låg år 1936 blott 5 % över 1924 års siffra. I fråga om antal arbetstimmar visa indexserierna minskning med 3 °/o; arbetarantalet har samtidigt ökat med 5 °/o. Åren 1922—1931 ökade arbetarantalet nära nog år från år. Nedgången i arbetsstyrkan år 1932 torde väsentligen

179 sammanhänga med minskningen av produktionsvolymen det året. De följande åren har arbetarantalet varit i det närmaste konstant. Produktionen har dessa år varit av mindre omfattning än år 1930. Nedgången i produktionen sammanhänger bl. a. med den minskade efterfrågan på läderskodon, som gett sig till känna till följd av den under senare tid väsentligt ökade användningen av gummiskor. Den obetydliga förändring i produktionen per arbetstimme som indextalen utvisa sammanhänger med att produktionen mellan åren 1924 och 1936 erhållit en ändrad sammansättning; omfattande kvalitetsförbättringar ha gjort tillverkningen väsentligt mera arbetskrävande under senare år. Produktiviteten torde sålunda i verkligheten undergått en starkare stegring än de anförda siffrorna ge vid handen. Rationaliseringen inom skofabrikerna har framför allt bestått i ett successivt tillgodogörande av de tekniska framstegen genom införande av modernare maskinella anordningar. Arbetet i nåtlingsavdelningarna sker numera på maskinell väg, och även stansningen utföres till en del med maskiner. Endast tillskärningen sker alltjämt i regel för hand. Tillverkningens säsongmässiga karaktär har på senare tid skärpts till följd av de ökade modevariationerna, som till stor del omöjliggjort lagerhållning. De starka växlingarna i fråga om arbetstillgången äro i väsentlig grad orsaken till det jämförelsevis stora arbetarantal denna industrigren sysselsätter. Förändringarna i arbetarantal och andelen kvinnlig samt minderårig arbetskraft framgå av följande tablå.

Kvinnor i % av samtliga arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

9 965 35-4 17-3

10 555 36-8 13-6

10 414 40-7 14-7

Skofabrikerna sysselsatte år 1924 omkring 9 900 arbetare motsvarande 27 °/o av landets hela industriarbetarantal. År 1929 uppgick arbetarantalet till c:a 10 500. En ökning har sålunda skett mellan dessa år med omkring 600 arbetare. I procent av hela industriarbetarantalet motsvarade den inom skoindustrin år 1936 sysselsatta arbetsstyrkan, 10 400, 2 1 % . Den kvinnliga arbetskraften har på senare tid erhållit ökad användning; de minderåriga arbetarna ha däremot förlorat i betydelse, ehuru de procentuellt åter något ökats efter år 1929. ökningen av den kvinnliga arbetskraften sammanhänger med en utvidgning av de avdelningar, särskilt nåtlingsavdelningarna, vid vilka företrädesvis kvinnlig arbetskraft sysselsattes. Vid ett betydande antal skofabriker har driften nedlagts. Enligt den allm ä n n a driftsnedläggelseundersökningen nedlades sålunda under åren 1920— 1936 49 skofabriker. Året före driftsnedläggelsen sysselsattes vid dessa fabriker omkring 2 800 arbetare. Med hänsyn till undersökningens representativa karaktär anger denna siffra blott en del av de driftsnedläggelser som in-

180 träffat. I allmänhet synas driftsnedläggelserna ha föranletts av svårighet för företagen att göra sig gällande i den hårda konkurrensen, vilken blivit väsentligt skärpt därigenom att ett betydligt större antal småföretag uppstått än som erfordrades för tillgodoseende av efterfrågan på skodon. Detta har medfört att till skoindustrin knutits ett större antal arbetare än som kunnat beredas full sysselsättning, ett förhållande som belyses i efterföljande tablå rörande antalet arbetstimmar per år och arbetare inom skofabrikerna. Antal arbetstimmar per år och arbetare 1924

2 083

1934 Trots det påpekade förhållandet har antalet skofabriker ökats. År 1935 funnos sålunda 244 arbetsställen mot 154 år 1920. Som framgår av efterföljande tablå — utvisande skofabrikernas fördelning på storleksgrupper efter antalet sysselsatta arbetare — hänför sig ökningen nästan uteslutande till företag med det minsta arbetarantalet. ett irbetar-

Arbet Å r

Summa t. o. m. 50

Arbetsställen : Antal

Procent

51—100

101—200

över 200

64-4

14-9

13-6

7-1

100-0

69-8

10-1

14-5

5-6

100-0

74-6

10-8

9-5

5-1

100-0

76-2

10-7

4-1

1000 Arbetare : Antal

Procent

2 890

3 271

9 671

2 299

3 487

3 030

10 091

2 703

3 582

2 718

3 033

3 056

10 557

17-7

18-6

29-9

33-8

100-0

22-8

12-6

34-6

30-0

100-0

23-9

16-4

27-9

31-8

25-8

16-6

28-7

28-9

100-0

181 Arbetsställen om 51—200 arbetare samt sådana med över 200 arbetare h a som synes såväl i vad avser antalet som beträffande arbetsstyrkans storlek relativt sett gått tillbaka i betydelse. Från intensivundersökningen äro hämtade följande resultat avseende e n större skofabrik. Vid denna har under perioden maskinparken kontinuerligt förbättrats, varjämte specialmaskiner och nya torkugnar anskaffats. Tillverkningsmetoderna ha även undergått viss ändring. I samband med en driftskoncentration har till fabriken överförts tillverkningen vid annat arbetsställe. Produkterna ha undergått betydande kvalitetsförbättringar vilket medfört, att tillverkningarna i allmänhet blivit mera arbetskrävande. Rationaliseringen har väsentligen föranletts av nödvändigheten att — för efterkommande av de alltmer framträdande modeväxlingarna — i möjligaste mån undvika väntetid mellan olika tempon i tillverkningsprocessen samt att även i övrigt förkorta den totala tillverkningstiden för en artikel. Företagets produktionsvolym — mätt i antalet tillverkade par skodon — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h ävensom produktionen per arbetstimme åren 1920—1936 framgå av indexserierna i tabell 90. Tab. 90. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förb r u k a d drivkraft (fD) samt p r o d u k t i o n p e r arbetstimme (TXI* Den u n d e r s ö k t a skofabriken.

Åren 1920—1936. 1924 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

68 64 65 68

80 71 70 83

83 78 78 87

p At A fD

75 76 68 73

100 100 100 100

P At

98 106 113 105 100

92 83 95 92 78 97 97 70 70 70 77 76 96 88 92 91 81 94 98 81 81 72 76 72 92 84 79 84 79 80 86 85 84 75 74 77 73 112 119 122 115 110 113 101 111 112 114 111 96

94 103 101

95 103

97 102 104

Produktionen företer särskilt vissa år en betydande nedgång. Till en del beror detta på att konkurrensen från utlandet tidvis skärpts. Försämringar i de allmänna konjunkturerna ha naturligen även inverkat härutinnan; nedgången åren 1932—1934 var sålunda väsentligen av konjunktureli natur. År 1936 låg produktionsvolymen i motsats till vad fallet var inom skoindustrin i dess helhet alltjämt under 1924 års nivå; minskningen utgjorde 24 %. I fråga om antal arbetstimmar och arbetare utvisa indextalen minskning med 28 resp. 23 °/o. Omsättningen i arbetarstammen åren 1920—1936 erhåller viss belysning av uppgifterna i nästföljande tablå rörande antalet tillkomna och avgångna arbetare i procent av medeltalet under verksamhetstiden varje år sysselsatta arbetare.

182 År

Antal arbetare Tillkomna arbe- Avgångna arbe(index: 1924 = 100) tare i % av antalettare i % av antalet arbetare arbetare

37-9

1921 1922

13-4

30-5

22-8

16-5 17-7

17-3

15-9

26-7

7-7

10-9

8-5

13-0

19-9 11-8

7-1

9-7

7-0

8-2

80 86

13-5

7-4

9-9

4-8

1931 1932 1933

85 84

1-1

6-5 6-9

16-9 2-6

il-o

6-3

3-3

5-1

9-4

Omsättningsrörelsen var som synes betydligt större åren 1920—1924 än senare. Åren 1926—1931 företer avgången av arbetare en successiv minskning från 20 till 5 °/o. De följande åren växlade avgången mellan 5 och 9 %>. En viss nyrekrytering har förekommit samtliga år. Åren 1932, 1934 och 1936 förete de lägsta siffrorna härför under perioden, nämligen 1'1 % , 2'6 % resp. 3'3 % . Sysselsättningen för arbetsstyrkan har åren 1924—1936 växlat mellan lägst c a 1 800 och högst 2 300 arbetstimmar i genomsnitt per arbetare och år. Årligen under nedan angivna perioder har sysselsättningen varit som följer. 1924/1926 1927/1929 1930/1932 1934/1936 2 023 2 158 2 146 1921 En tendens till minskad sysselsättning framträder under periodens senare del. Till en del kan detta naturligen sammanhänga med produktionens genomsnittligt lägre omfattning efter år 1931. Väsentligen torde dock utvecklingen bero av tillverkningens allt mer skärpta säsongkaraktär. Det procentuella antalet kvinnor samt minderåriga framgår av följande tablå.

Antal arbetare (index: 1924 = 100) Minderåriga i % av samtliga arbetare

100 42-4

46-2

49-2

23-5

17-2

13-0

183 Den kvinnliga arbetskraften har relativt svagare än den manliga berörts av de avskedanden som skett efter år 1924. År 1936 var sålunda nästan halva arbetarantalet kvinnor mot 42 °/o år 1924. Den minderåriga arbetskraften har förlorat i betydelse såväl absolut som relativt, vilket gäller både gossar och flickor. Utvecklingen i detta hänseende sammanfaller sålunda med den för hela skoindustrin observerade. I fråga om arbetarstammens sammansättning av yrkesarbetare samt direkta och indirekta arbetare h a r någon nämnvärd förändring ej skett under perioden. Förvaltningspersonalen har ökats åren 1924—1932, nämligen från 7 till nära 10 förvaltningstjänstemän per 100 arbetare. De följande åren medförde en tillbakagång av förvaltningspersonalen. Medeltimförtjänst, produktpris samt arbetskostnad per produktenhet åren 1924—1936 framgå av tablån nedan. 1924

1925/ 1928/ 1931/ 1934/ 1927 1930 1933 1936

102 81 78 101

Arbetskostnad per produktenhet (index: 1924 = 100) . . .

100 100 100 100

92 88 61 94

94 95 73 94

Arbetskostnad i % av produktpris

20-2

21-7

20-0

25-0

25-3

41-2

39-4

41-3

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1924 = 100) Produktpris (index: 1924 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1924 = 100) . . .

Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad..

49-3

94 83 84 103

Produktpriset har särskilt på senare år sjunkit. Den genomsnittliga timförtjänsten har likväl stegrats. Utvecklingen torde ha möjliggjorts därigenom att till följd av rationaliseringen arbetskostnaden per produktenhet blott obetydligt ökats utöver den för år 1924, ehuru produkterna till följd av genomförda kvalitetsförbättringar kommit att bli betydligt mera arbetskrävande. Gummivarufabriker. Förändringarna inom denna industrigren i vad avser produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgå av indextalen i tabell 91. T a b . 91. P r o d u k t i o n s v o l y m (P), a n t a l a r b e t s t i m m a r (At), a r b e t a r a n t a l (A) o c h i n s t a l l e r a d d r i v k r a f t (D). G u m m i v a r u f a b r i k e r . Å r e n 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

91 82 83 79

44 54 62 87

72 70 74 83

85 81 83 99

100 100 100 100

117 115 115 109

113 120 123 122

133 196 134 150 133 150 128 144

235 172 169 161

159 111 144 170

194 219 230 267 155 158 165 188 159 162 171 193 171 180 188 208

263 183 191 223

295 198 201 242

Gummivarufabrikerna förete en starkt stegrad produktivitet under tidsperioden. Produktionsvolymen, som sedan år 1922 visar ökning, var år 1936 nära tre gånger så stor som år 1924; nedgången år 1930 föranleddes av ar-

184 betskonflikt. Indextalen för antal arbetstimmar och arbetare ange en sysselsättning blott omkring två gånger så stor som år 1924. Den använda drivkraften har ökats med 142 °/o. Den starka expansionen torde främst vara att tillskriva ökad tillverkning av gummiskodon. Medan tidigare huvudsakligen tillverkades galoscher och andra s. k. ytterskodon, förekommer nu även en betydande tillverkning av gummistövlar och textilskor med gummisulor. Även tillverkningen av cykelringar har på senare tid avsevärt ökats. En viss export förekommer men har på 1930-talet starkt begränsats till följd av de restriktioner det internationella handelsutbytet blivit underkastat. Den inhemska konsumtionen av ovannämnda slag av gummivaror torde numera i huvudsak tillgodoses av den svenska industrin. Vad bilringsfabrikationen däremot angår har denna ej kunnat göra sig gällande i samma grad som de övriga tillverkningsgrenarna, vilket anses väsentligen bero på det stora försprång, som den utländska bilringsindustrin haft tillgodo. Den svenska produktionen av bilringar har dock på senare tid ökat. Av det anförda framgår, att inom gummivarufabrikerna skett en betydande förändring i produktionens sammansättning, något som naturligen inverkar störande vid jämförelser mellan de olika indexserierna. I allmänhet torde emellertid produktionen härigenom snarast ha blivit mera arbetskrävande, varför produktivitetsstegringen torde vara större än de anförda siffrorna antyda. Rationalisering av driften har inom de förenämnda tre tillverkningsgrenarna förekommit i olika omfattning. Särskilt tillverkningen av gummiskodon har undergått en genomgripande rationalisering, främst under åren 1927 —1929. Arbetsstudier och tillverkningsplanering ha härvid spelat en betydelsefull roll. Även mekanisering har i viss utsträckning förekommit, varvid den maskinella utrustningen moderniserats. Arbetsoperationerna ha vidare uppdelats i tempon, samtidigt som tillverkning på löpande band införts. Manuellt arbete förekommer i förhållandevis stor utsträckning. Jämväl bil- och cykelringstillverkningen har på senare tid varit föremål för en ganska betydande rationalisering. Framförallt ha arbetsmetoderna förbättrats, därvid arbetsstudier kommit till användning. Vidare ha seriearbete och tillverkningsplanering införts. Även vissa tekniska förbättringar ha skett, ehuru mekanisering av driften ej kunnat ske i större omfattning. Förändringarna i arbetarantal samt andelen kvinnlig och minderårig arbetskraft inom gummivarufabrikerna framgå av följande tablå.

Antal arbetare Minderåriga i % av samtliga arbetare

3 064

5 341

5 230

52-6

60-4

52-3

48-9

17-5

14-3

13-4

14-6

185 Mellan åren 1924 och 1936 h a r som synes antalet arbetare ökats från omkring 3 100 till 6 200 man. I procent av hela industriarbetarantalet utgjorde det inom gummivarufabrikerna sysselsatta antalet år 1924 0*8 °/o samt år 1936 1"3 % . Den minderåriga arbetskraften visar åren 1929 och 1933 en minskad användning; år 1936 ökade dock de minderåriga procentuellt något mer än hela arbetsstyrkan. Inom gummiindustrin har e n s t ö r r e f a b r i k f ö r t i l l v e r k n i n g a v g u m m i s k o d o n undersökts. Fabriken arbetar även på export. Omfattningen av denna har dock under senare tid starkt nedgått. Medan år 1929 60 % av tillverkningsvärdet exporterades, höll sig motsvarande siffra åren 1934—1936 i 20—28 °/o. Tillverkningsmetoderna vid fabriken ha varit föremål för genomgripande rationaliseringsåtgärder. Härvid h a r tillverkningen av skodon delvis omlagts genom införande av löpande band och genom uppdelning av arbetsoperationerna i större utsträckning på tempon. Vidare ha anskaffats större valsverk, delvis automatiska blandningsmaskiner och kalandrar med reglerbara hastigheter. I samband med företagen driftskoncentration ha vissa tillverkningar som tidigare bedrivits vid andra arbetsställen överförts till denna fabrik. Produkttyperna ha på senare år undergått en väsentlig utökning och kvaliteterna ha förbättrats. Företagets produktionsvolym samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkraften i k W h åren 1924—1936 framgå av indexserierna i tabell 92. I fråga om arbetarantalet föreligga uppgifter först från år 1925. Tab. 92. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD). Den undersökta gummifabriken. Åren 1924—1936. 1924 = 100. 1924 1925 1926

p At

100 105 96 100 123 130 100 114 A (1925= 100) fD 100 121 117

1927 1928 1929 1930 1931

1934 1935 1.936

118 150 150 82 146 164 189 68 119 139 159 112 144 186 201 129

133 148 126 212

166 161 135 260

224 187 158 327

115 154 126 184

179 168 145 290

229 189 156 332

Beräkningarna av produktionsvolymen grunda sig på uppgifter om tillverkningarnas vikt. Då produktionen till sin sammansättning, särskilt senare år, undergått betydande förändringar, utgör emellertid vikten ett i hög grad otillfredsställande mått å produktionsvolymen. Med hänsyn härtill har det ej ansetts lämpligt att med ledning av produktionssiffrorna beräkna indextal för produktionen per arbetstimme. Enligt vad företaget ansett sig kunna bedöma har produktionen per arbetstimme ej oväsentligt ökat under åren 1924—1936. Även om siffrorna rörande produktionen av skäl som nyss angivits måste tagas med största reservation, torde de dock ge vid handen, att produktionen under åren 1924—1936 starkt ökat. Arbetstimmar och arbetare utvisa sam-

186 tidigt ökning med 89 resp. 56 °/o. Den förbrukade drivkraften har mer än tredubblats. Arbetarantalet har fram till år 1930 kunnat ökas. Efter en stark minskning år 1930 inträffade ånyo en ökning; åren 1933—1936 var dock arbetarantalet lägre än år 1929, ehuru produktionen var av större omfattning. En tendens till minskad relativ efterfrågan på arbetskraft kan sålunda spåras under periodens senare del. Utvecklingen vid fabriken företer en nära överensstämmelse med den för samtliga gummivarufabriker observerade. Sysselsättningen för arbetsstyrkan har under perioden varit jämn. Medeltalet arbetstimmar per arbetare och år var åren 1925—1929, 1931—1933 samt 1934—1936 resp. 2 138, 2 104 och 2 118. Arbetsstyrkan vid fabriken utgjordes år 1929 till 72 8 % av kvinnor. En nedgång i andelen kvinnor kan iakttagas åren därefter. År 1936 var denna 62 7 %. Utvecklingen belyses av följande tablå. 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 Antal arbetare (index: 1925 - 100)

64-4

67-1 67-5

71-1 72-8

66-7

65-1

63-9

61-9

60-6

62-7

Kvinnor i % av samt-

Förändringarna i arbetsstyrkans procentuella åldersfördelning för män och kvinnor framgå av tablån nedan. Män

K v i n n o r

1936 Antal arbetare (index: 1925 = 100)

152 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —17 år

24-5

16-2

13-2

13-0

14-3

11-1

8-2

5-7

ll-l

19-7

19-5

15-3

16-7

14-7

12-8

13-5

16-2

18—20 » 21—25 >

8-0

14-9

16-6

17-7

17-4

23-3

24-2

26-5

23-6

22-4

26—30 > 31—40 »

12-0

11-6

13-1

14-7

15-3

21-4

18-0

16-2

14-8

16-6

18-1

19-3

17-8

20-3

18-6

19-9

19-3

18-8

41-50 > 51—60 »

10-7

10-6

11-8

11-5

12-7

9-3

11-4

10-2

9-3

6-2

6-8

7-7

6-2

6-7

2-4

3-3

5-2

5-4

6-3

0-5

0-7

1-1

100 0 1000

61—

2-3

3-0

2-1

3-3

0-2

0-3

Summa 100-0

100-0

1000 Den manliga arbetarstammen har bortsett från år 1936 vuxit i antal. Starkast har tillväxten varit i åldrarna 21—30 år; de omfattade sålunda år 1925 20 0 °/o samt år 1936 37*2 °/o av hela den manliga arbetsstyrkan. Åld-

187 rårna under 21 år ha däremot procentuellt sett erhållit minskad användning. Särskilt stark har denna minskning varit i fråga om den minderåriga arbetskraften, som absolut sett företer någon ökning blott åren 1934 och 1936. År 1932 sysselsattes ett betydligt mindre antal kvinnliga arbetare än år 1929. Minskningen hänför sig väsentligen till år 1930. År 1929 förete åldrarna 26—30 år en procentuellt starkare ökning än hela den kvinnliga arbetsstyrkan. Minskningen i arbetarantalet de närmast följande åren berörde framförallt denna åldersgrupp samt åldrarna under 21 år. Med nu angivna undantag har ålderssammansättningen som synes varit så gott som oförändrad under perioden. Förvaltningspersonalen har ökats något starkare än arbetarantalet. Medan det år 1925 funnos nära 10 förvaltningstjänstemän på 100 arbetare, var motsvarande siffra år 1936 11. Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker. Förändringarna inom dessa industrier vad angår produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 framgå av indextalen i tabell 93. Tab. 93. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och installerad drivkraft (D). Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker. Åren 1920—1936. 1924 m 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

64 p At 102 A 107 81 D

61 74 84 88

72 81 87 72

87 91 94 84

100 105 117 136 149 147 128 124 113 146 100 99 103 104 106 106 98 97 92 105 100 102 104 107 106 107 101 101 98 109 100 91 93 94 90 96 87 92 107 117

167 110 113 126

195 123 122 128

204 122 128 135

Produktionsvolymen har mellan åren 1924 och 1936 mer än fördubblats. En begränsning i produktionen skedde blott åren 1929—1932. Antalet arbetstimmar och arbetarantalet ha år 1936 ökat med 22 resp. 28 °/o i jämförelse med år 1924. Produktionen per arbetstimme har sålunda denna tid stegrats med 67 °/o. Arbetsstyrkan har likafullt kunnat successivt ökas. Förändringarna i andelen kvinnor samt minderåriga framgå av följande tablå. 1924

2 139

2 259 36-3 10-2

2 702

35-2 9-5

39-7 12-6

Förevarande industrier sysselsatte år 1936 2 700 arbetare mot 2 200 år 1924, vilket motsvarar något mer än 0*5 °/o av landets hela industriarbetarantal. Den kvinnliga arbetskraften har ökat något starkare än hela arbetarantalet; även de minderåriga ha undergått en procentuell ökning.

188 Oljefabrikerna ha varit föremål för en omfattande rationalisering under perioden. Rationaliseringen h a r företrädesvis ägt rum åren 1923, 1929 och 1935. Den h a r sålunda inom dessa fabriker åtminstone i viss mån skett diskontinuerligt. De vidtagna rationaliseringsåtgärderna ha framför allt bestått i införande av nya maskiner med större produktionskapacitet och modernare transportanordningar. Lagringsmöjligheterna ha förbättrats. Arbetsstudier för arbetsmetodernas förenkling ha även kommit till användning. Oljeindustrins säsongmässiga karaktär h a r tenderat att något försvagas. Den s. k. dödsäsongen, som tidigare omfattade två månader, har sålunda i allmänhet kunnat något förkortas. En betydande del av tillverkningen exporteras alltjämt trots de exportsvårigheter som för närvarande föreligga. Antalet arbetsställen och arbetare inom oljeindustrin återges nedan. 1924

1936 Antal arbetsställen

24 Antal arbetare

760 Inom tvål- och parfymfabrikerna har någon mera omfattande rationalisering ej förekommit under perioden. Driften har dock successivt förbättrats genom införande av modernare maskiner. En viss standardisering av typerna på flaskor och tuber har även skett. Till förpackningsarbeten användas numera till stor del automatiska maskiner. Nya tillverkningar och kvaliteter ha efter hand införts. Vissa driftsnedläggelser ha inträffat under perioden; i några fall ha de haft karaktären av driftskoncentrationer. Vad ljusfabrikerna beträffar har rationaliseringen under perioden företrädesvis bestått i ökad mekanisering; bl. a. ha förpackningsmaskiner införts. Rationaliseringsåtgärderna ha dock i allmänhet ej lett till minskad sysselsättning. Antalet arbetsställen och arbetare inom tvål-, ljus- och parfymfabrikerna framgår av följande tablå. 1924 Antal arbetsställen Antal arbetare

95 1942

Sistnämnda tre industrier sysselsatte alltså år 1924 1 500 och år 1936 nära 2 000 arbetare eller omkring 0*4 °/o av landets hela industriarbetarantal. Arbetarna äro till övervägande delen kvinnor. Dessa användas huvudsakligen vid förpackningsmaskinerna, medan de manliga arbetarna sysselsättas i själva produktionen och med transportarbeten. Eonstgödningsfabriker. Förändringarna i produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft åren 1920—1936 framgå av indexserierna i tabell 94.

189 T a b . 94. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), a r b e t a r a n t a l (A) och installerad drivkraft (D). Konstgödningsfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 105 74 At 117 79 A 120 90 D 93 105

72 87 72 85 82 88 94 100

100 130 127 120 134 132 142 121 100 99 94 94 96 97 94 80 100 102 96 94 97 98 96 82 100 98 100 98 98 104 105 107

95 118 112 129 113 57 54 53 51 54 63 58 56 55 57 91 80 84 71 74

Från år 1923 och fram till år 1931 har inom denna industri, såsom framgår av indextalen i tabell 94, en stark expansion ägt rum. År 1930 var produktionen sålunda omkring 42 % större än år 1924. Samtidigt hade arbetarantalet minskat med 4 °/o. Ehuru en återhämtning efter det bakslag världskrisen medförde kan iakttagas år 1933, låg produktionen dock år 1935 alltjämt blott 29 °/o över 1924 års siffra. Anmärkningsvärt är att arbetarantalet visar minskning med 45 °/o. Tillverkningsmetoderna vid konstgödningsfabrikerna ha ej undergått några större förändringar. Rationaliseringen har under förevarande period väsentligen åsyftat att öka produktionskapaciteten. Detta har företrädesvis skett genom förbättrade ugnskonstruktioner. En stark koncentrationsrörelse har även gjort sig gällande. Fabrikationen av superfosfat, som före år 1929 bedrevs vid sex i försäljningshänseende samarbetande fabriksanläggningar, har sedermera koncentrerats till fyra anläggningar. Samtidigt har i viss mån skett en specialisering i fråga om tillverkningen; sålunda har bl. a. fabrikationen av svavelsyra för avsalu koncentrerats till en nyuppförd anläggning. Rationaliseringssträvandena inom superfosfatfabrikationen ha i hög grad influerats av den utländska konkurrensen, särskilt från Belgien, Holland och Frankrike. Den utländska konkurrensen, vilken senare år betydligt skärpts, har nämligen medfört ett prisfall på superfosfat samtidigt som lönenivån för den inhemska industrin stegrats och råvarukostnaderna förblivit i huvudsak oförändrade. Den svenska superfosfatindustrin torde numera äga sådan kapacitet, att den inhemska efterfrågan på superfosfat mer än väl kan tillgodoses. Inom kalkkväveindustrin har en successiv rationalisering skett allt sedan år 1922. Det minskade relativa arbetskraftsbehov, som rationaliseringen medfört, har emellertid i viss grad motvägts genom att nya produktionsgrenar upptagits, såsom produktion av kiseljärn och kiselmetall. En jämförelsevis omfattande export av kalkkväve förekom tidigare men upphörde nästan helt från år 1927, då den svenska kalkkväveindustrin i samband med att tullen på importerad kalkkväve borttogs huvudsakligen inriktade sig på bibehållande av den inhemska marknaden. Förändringarna i arbetarantalet inom konstgödningsfabrikerna framgå av följande siffror. 1920 1 148

1924 960

1929 939

1936 549

190 Nedgången i arbetarantalet mellan åren 1929 och 1936 belöper sig till 415 °/o. I förhållande till hela industrins arbetarantal sysselsattes år 1936 inom förevarande industrigren Ol % mot 0 3 °/o år 1920. Från intensivundersökningen må meddelas följande resultat avseende e n superfosfatfabrik. Företaget bedriver i mindre utsträckning export — omkring 10 °/o av totalproduktionen. Ny modern svavelsyrefabrik uppfördes år 1924 i stället för den då nedbrunna. Härigenom skapades möjligheter till en betydande ökning av produktionen. Dessa utnyttjades även under början av 1930-talet, då superfosfattillverkningen i viss utsträckning koncentrerades till förevarande fabrik. Tillverkningsmetoderna ha jämväl förbättrats; bl. a. har införts en ny metod för framställning av fosforsyra, varigenom för tillverkningen av superfosfat högprocentigt råfosfat, vara priset under senare år avsevärt stigit, endast i mindre utsträckning behöver komma till användning. Produktionskontrollen har skärpts. Förbättrade anordningar för säckning, pulvrisering och lastning ha införts särskilt under senare år. Rationaliseringssträvandena ha påverkats av den hårda utländska konkurrensen samt de stigande priserna på högprocentigt råfosfat. Företagets produktionsvolym — mätt i antalet ton tillverkat superfosfat — samt antalet arbetstimmar, arbetarantalet och den förbrukade drivkrafen i k W h ävensom produktionen pr arbetstimme framgå av indextalen i tabell 95. Det bör observeras, att uppgifterna i tabellen om produktionsvolym och antal arbetstimmar hänföra sig blott till produktionen av superfosfat, medan uppgifterna om antalet sysselsatta arbetare avse tillverkningen i dess helhet, sålunda jämväl tillverkningen av svavelsyra. Tab. 95. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal (A) och förbrukad drivkraft (fD) samt produktion per arbetstimme [superfosfatfabriken.

. . . Den undersökta

1920—1936. 1925 = 100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p 75 73 At 103 101 A 123 87 fD 73 84

54 63 80 70

P At

86 100

71 35 100 71 136 100 77 131 100 96 45 100

92 87 90 95

88 84 91 84

25 100 107 104

88 91 93 82 123 141 173 200 94 103 103 85 97 115 122 139 89 107 100 84 100 129 119 99 93 100 110 100 132 162 192 233 93

192 145 122 232

97 127 123 142 145 133

Produktionsvolymen har under perioden starkt ökats. En viss nedgång skedde dock åren 1926—1928, väsentligen till följd av minskad export. Mellan åren 1925 och 1935 har produktionen fördubblats. Arbetstimmarna visa samtidigt ökning med 39 °/o. Produktionen per arbetstimme har härvid stegrats med 45 °/o. Arbetsstyrkan var år 1935 ungefär densamma som år 1925. Produktionsökningen hänför sig framförallt till åren 1932—1935,

191 då även produktiviteten visar stegring. Utvecklingen torde sammanhänga med den koncentration av superfosfattillverkningen, som vid denna tid ägde rum. Förändringarna i arbetsstyrkans ålderssammansättning framgå av följande tablå. 1925

1936 Antal arbetare (index: 1925 — 100)

122 Procentuellt antal arbetare i en ålder av: —25 år

19-2

21-5

15-5

24-7

26-0

26—40 »

50-6

46-7

49-0

41—

30-2

31-8

35-5

32-9

42-3 31-7

100-0

1000 Summa

Arbetsstyrkans ålderssammansättning företer som synes en förskjutning i riktning mot lägre medelålder under perioden; den yngsta åldersgruppen omfattade år 1936 2 6 0 % samt åldrarna 26—40 år 42 3°/o av hela arbetsstyrkan mot 19'2 resp. 506 % år 1925. Utvecklingen förklaras väsentligen därav, att nyrekryteringen åren 1929, 1934 och 1936 företrädesvis skedde i den yngsta åldersgruppen. Den procentuella minskningen år 1932 i åldrarna under 26 år beror på att de avskedanden, som skedde år 1931, framförallt drabbade dessa åldrar. Den äldsta åldersgruppen har i stort sett varit procentuellt konstant. Yrkesarbetarnas antal var åren 1926—1932 nära nog oförändrat. De följande åren skedde en mindre ökning, som år 1935 var relativt starkare än ökningen av hela arbetsstyrkan. Utvecklingen framgår av procenttalen i följande tablå.

Antal arbetare (index: 1925 = 100) Yrkesarbetare i % av samtliga arbetare Övriga arbetare i % av samtliga arbetare . . . . Summa

1934 1935

18-8

11-4

12-6

13-3

11-1

11-4

12-7

10-6

12-0

12-7

18-5

81-2 88-6 87-4 86-7 88-9 88-6 87-3 89-4 88-0 87-3 81-5 100 o 100-0 100-0 lOOo 100-0 100-0 100-0 100-0 lOOo lOOo 1000

Direkta arbetare i % av samtliga a r b e t a r e . . . .

16-7 19-1 19-4 18-3 16-1 20-8 24-4 17-1 12-7 13-4 16-5 Indirekta arbetare i % av samtliga arbetare 83-3 80-9 806 81-7 83-9 79-2 75-6 82-9 87-3 86-6 83-5 Summa 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 lOOo 100-0 1000 1000 100-0 1000

De direkta arbetarnas antal har under perioden varit praktiskt taget konstant. Procenttalens växlingar bero därför huvudsakligen av det totala arbetarantalets förändringar.

192 Förvaltningspersonalen har till antalet varit oförändrad. På 100 arbetare fanns år 1925 c:a 3 samt åren 1929 och 1935 c:a 2*5 förvaltningstjänstemän. Sysselsättningen för arbetskraften har på senare år undergått en ej oväsentlig ökning, vilket framgår av nedanstående uppgifter om medeltalet arbetstimmar per arbetare och år. 1925/1927 1 365

1928/1930 1 422

1931/1933 1 314

1934/1936 1 536

Nedgången i arbetstiden per arbetare och år under åren 1931/1933 hänför sig framförallt till år 1932, då en starkt begränsad arbetstid tillämpades. Förändringarna i medeltimförtjänst, produktpris samt arbetskostnad per produktenhet under förevarande period framgå av uppgifterna i följande tablå.

Genomsnittlig timförtjänst (index: 1925 = 100) Produktpris (index: 1925 = 100) Produktpris exkl. råvarukostnad (index: 1925 = 100). Arbetskostnad per produktenhet (index: 1925 = 100). Arbetskostnad i % av produktpris Arbetskostnad i % av produktpris exkl. råvarukostnad

100 100 100 100

85 88 69 97

10-4

11-8 25-6

90 73 53 68 9-6

92 71 48 63 9-3

23-2

23-8

18-2

En jämförelse mellan indexserierna för produktpris samt produktpris excl. råvarukostnad visar, att minskningen i råvarukostnader varit svagare än prisfallet å produkterna. Denna utveckling har uppenbarligen möjliggjorts av den starkt ökade produktionskapaciteten samt de genom rationaliseringen avsevärt nedbringade arbetskostnaderna. Den genomsnittliga timförtjänsten har emellertid stigit åren 1932 och 1936. I förhållande till produktpriset har arbetskostnaden blott obetydligt nedgått. Tändsticksfabriker. Utvecklingen inom denna industrigren i fråga om produktionsvolym, antal arbetstimmar och arbetare samt installerad drivkraft framgår av indextalen i tabell 96. Tab. 96. Produktionsvolym (P), antal arbetstimmar (At), arbetarantal, (A) och installerad drivkraft (D). Tändsticksfabriker. Åren 1920—1936. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

p At A D

117 74 74 97 100 110 124 134 142 151 149 92 81 99 100 103 109 112 117 123 139 118 101 100 100 95 99 100 104 108 102 102 103 94 100 94 95 98 105 106

142 118 76 115 95 64 107 92 77 106 106 102

57 50 62 93

54 46 53 93

60 47 4o 82

60 46 44 85

193 Fredskrisen medförde en starkt minskad produktion åren 1921 och 1922. Index låg sålunda dessa år blott vid 74 mot 117 år 1920. Därefter skedde fram till år 1930 en kraftig expansion. Produktionsvolymens ökning i jämförelse med år 1924 uppgick till 51 %; beträffande arbetstimmar och arbetarantal stannade ökningen vid 23 resp. 8 %. Under tiden efter år 1930 inträffade en mycket kraftig nedgång i produktionens omfattning. Denna låg år 1936 40 °/o under 1924 års nivå. Antalet arbetstimmar nedgick med 54 °/o samt arbetarantalet med 56 °/o. Utvecklingen föranleddes väsentligen av en starkt minskad export till följd av ökat tullskydd i ett flertal främmande länder. De anförda procenttalen visa emellertid, att reduktionen av arbetsstyrkan varit större än som svarar mot produktionens nedgång. Rationaliseringen inom denna industri har företrädesvis skett i form av ökad mekanisering. Härvid ha såväl tidigare maskiner förbättrats som nya, mera snabbgående sådana införts. Den genom rationaliseringen utvunna stegringen i vissa fabrikers produktionskapacitet har möjliggjort en koncentration av driften till ett jämförelsevis ringa antal arbetsställen. Förändringarna i arbetarantalet och andelen kvinnlig samt minderårig arbetskraft framgå av följande tablå. 1920

7 477 39-6 17-9

5 387 41-2

5 822 42-6

2 393 434

11-9

9-7

3-0

Från år 1929 till år 1936 har arbetarantalet alltså nedgått från 5 800 till 2 400 eller med 3 400 arbetare. Denna nedgång har föranletts, förutom av produktionsminskningen, av den under senare år starka driftskoncentreringen inom tändsticksindustrin. Reduktionerna i arbetsstyrkan ha i hög grad gått ut över den minderåriga arbetskraften. Andelen kvinnliga arbetare visar däremot någon ökning.

13—38861S. II.

ANDRA

AVDELNINGEN

Statistiska undersökningar rörande olycksfall i industriellt arbete under inflytande ay rationaliseringen

K A P I T E L IV.

Undersökningsmaterialet m. m. De statistiska undersökningar, som utredningen låtit verkställa, ha haft till syfte att åstadkomma material för bedömande, huruvida någon inverkan av rationaliseringen på olycksfallsföreteelserna i den ena eller andra riktningen kan påvisas eller göras trolig. Ur den av riksförsäkringsanstalten publicerade statistiken över olycksfall i arbete ha följande uppgifter sammanställts 1) antal årsarbetare, 2) antal olycksfall i arbete, 3) antal invaliditets- och dödsfall, 4) antal av olycksfall i arbete föranledda sjukdagar. Dessa uppgifter ha sammanställts dels för de i tabellbilagan II (sid. 442 o. f.) redovisade huvudgrupperna av industrin, dels för olika industrigrenar (se tabellbilagan II sid. 452 o. f.). På framställning av utredningen ha inom riksförsäkringsanstalten med användande av befintliga statistikkort sammanställts uppgifter om antal årsarbetare, antal olycksfall i arbete samt antal invaliditets- och dödsfall för omkring en tredjedel av de i representativundersökningen ingående särskilda företagen, varjämte invaliditetsfallen fördelats på invaliditetsgrader. Då det icke ansetts erforderligt att utarbeta motsvarande sammanställningar för varje år, ha dylika uppgifter lämnats endast för åren 1924, 1926, 1928, 1930, 1932 och 1934. I några fall har det förekommit, att samma arbetsgivare haft flera företag inom samma specialyrkesgrupp, av vilka blott ett ingår bland de representativundersökta företagen. Ett särskiljande av de till det representativundersökta företaget hörande skadekorten har i sådana fall icke varit möjligt utan en omfattande genomgång av det olycksfallsstatistiska primärmaterialet för dessa arbetsgivare — ett arbete, som icke ansetts påkallat för utredningens del. Sådana sammanställningar som ovan angivits ha därför icke kunnat upprättas för dessa företag. I några dylika fall ha emellertid uppgifter kunnat erhållas från företagen själva. Beträffande ett mindre antal av de intensivundersökta företagen ha nyssnämnda uppgifter kompletterats med uppgifter om antal sjukdagar, som förorsakats av olycksfall i arbete, varjämte fördelning verkställts av antal olycksfall i arbete och antal sjukdagar på olika olycksfallsorsaker.

198 Undersökningsmaterialet. Det i olycksfallsstatistiken bearbetade materialet omfattar enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade arbetare, som äro anställda hos s. k. större arbetsgivare, varmed förstås arbetsgivare med i regel minst fem anställda arbetare. Anmärkas må, att detta material omfattar ett icke obetydligt antal företag med endast ett ringa antal anställda vid varje företag. Vid dylika småföretag kan rationalisering icke förutsättas ha förekommit i samma genomsnittliga utsträckning som vid de företag, som omfattas av industristatistiken. Den i n d e l n i n g i y r k e s g r u p p e r , som u r försäkringssynpunkt verkställts inom riksförsäkringsanstalten och som även lagts till grund för olycksfallsstatistiken, är en indelning efter arbetsföretagets art. Mot en sådan yrkesgruppsindelning kan från statistisk synpunkt göras den invändningen, att de sålunda erhållna grupperna ofta icke äro ur olycksfallssynpunkt homogena grupper. Ä andra sidan skulle en indelning i yrkesgrupper efter arbetarnas huvudsakliga sysselsättning dels nödvändiggöra en mera detaljerad uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna, dels medföra vissa svårigheter vid klassificeringen av de inträffade olycksfallen. Emellertid särskiljes genomgående den egentliga förvaltnings- eller kontorspersonalen från övrig personal och hänföres till särskild yrkesgrupp, vilken icke ingår i de här behandlade grupperna. Den för olycksfallsstatistiken använda yrkesgruppsförteckningen ansluter sig, vad huvudgrupper och undergrupper beträffar, i stort sett till industristatistikens yrkesgruppering. Antalet å r s a r b e t a r e beräknas på grundval av de uppgifter rörande antalet dagsverken eller arbetstimmar inom olika sysselsättningar, som de större arbetsgivarna efter utgången av varje år äro skyldiga att lämna försäkringsinrättningen. En årsarbetare definieras därvid antingen såsom 300 dagsverken eller såsom ett visst antal arbetstimmar, i regel 2 400. I fråga om inträffade o l y c k s f a l l i a r b e t e föreligger skyldighet för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, därest olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som kan föranleda ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, skriftligen anmäla olycksfallet till riksförsäkringsanstalten ävensom, d ä r den skadade är försäkrad i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, till bolaget. Samtidigt skall till den försäkringsinrättning, där den skadade är försäkrad, insändas läkarintyg angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, om olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken. De uppgifter rörande olycksfallen och deras följder, som olycksfallsstatistiken innehåller, grunda sig på olycksfallsanmälningarna och de data, som erhållas i samband med skaderegleringen. Då uppgifterna om inträffade olycksfall grunda sig på förefintligheten av en obligatorisk olycksfallsförsäkring, som medför rätt till ersättning för den skadade, synes man kunna förutsätta, att antalet inträffade olycksfall, som icke komma till försäkringsinrättningarnas kännedom och förty icke kunna ingå i olycksfallsstatistiken, är relativt ringa. Det är emellertid att

199 märka, att förhållandena i detta avseende varit avsevärt olika före ingången av år 1929 och därefter. Före nämnda tidpunkt gällde den obligatoriska försäkringen först från och med den trettiosjätte dagen efter dagen för olycksfallet; under de trettiofem första dagarna efter nämnda dag — den s. k. karenstiden — var arbetsgivaren skyldig att direkt till den skadade utgiva ersättning med dels läkarvård, dels en reducerad sjukpenning. Frivillig försäkring avseende dessa ersättningar kunde tagas i försäkringsinrättningen. Skyldighet att anmäla olycksfall i arbete förelåg, även om olycksfallet icke kunde antagas föranleda ersättning efter utgången av karenstiden, vare sig frivillig försäkring för denna tid var gällande eller icke. Erfarenheten visade emellertid, att i de fall, då försäkring för karenstiden icke tagits, de kortvariga olycksfallen ofta icke anmäldes. En viss ofullständighet vidlåder därför uppgifterna om före år 1929 inträffade olycksfall; denna ofullständighet bör emellertid ha minskat ju längre tid olycksfallsförsäkringslagen varit gällande och kännedomen om såväl ersättningsbestämmelserna som anmälningsskyldigheten trängt igenom till allt vidare kretsar av de försäkrade. Givetvis äro uppgifterna inom sådana grupper, där relativa antalet karensförsäkrade arbetare är litet, mindre fullständiga än inom grupper med relativt större antal karensförsäkrade arbetare. I samma mån som det relativa antalet karensförsäkrade arbetare ökat inom försäkringsstocken i dess helhet har också den nämnda ofullständigheten minskat. Det relativa antalet karensförsäkrade arbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten) framgår av följande sammanställning. År 1918 1919 1920 1921 1922 1923

Antal karensförsäkrade årsarbetare i procent av samtliga 54-4 58-5 59-0 56-3 57-6 59-8

År 1924 1925 1926 1927 1928

Antal karensförsäkrade årsarbetare i procent av samtliga ....

63-3 65-0 66i 67-2 67-8

Från och med år 1929 upphörde de särskilda bestämmelserna om karenstid att gälla och den obligatoriska försäkringen utsträcktes att gälla jämväl de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet. Den under denna tid utgående sjukpenningen höjdes till att utgå efter samma grunder, som förut gällt från och med den trettiosjätte dagen. I fråga om antalet anmälda olycksfall medförde denna lagändring en språngartad ökning inom de flesta yrkesgrupper. På grund härav äro statistikens uppgifter om antalet inträffade olycksfall i arbete före ingången av år 1929 och efter samma tidpunkt icke fullt jämförbara. Undersökningarnas utförande. Varje undersökning av olycksfallsförhållanden förutsätter ett mått, som möjliggör angivande av olycksfallsriskens

storlek inom olika yrkesgrupper eller inom samma yrkesgrupp vid olika tider. Såsom mått på olycksfallsrisken användes vanligen antalet inträffade olycksfall i procent av antalet årsarbetare (olycksfallsfrekvens). Detta riskmått lider emellertid av den svagheten, att det icke lämnar någon upplysning om de inträffade olycksfallens svårhetsgrad. Ett olycksfall som endast förorsakat någon kortare tids sjukdom tillmätes sålunda samma vikt som ett olycksfall, vilket förorsakat fullständig arbetsoförmåga under den skadades hela återstående livstid. Denna svaghet i riskmåttets konstruktion framträder särskilt vid undersökningar rörande olycksfallens orsaker. Vissa olycksfallsorsaker föranleda talrika men obetydliga olycksfall, andra färre men svårare olycksfall. Då olycksfallsfrekvensen användes som riskmått komma givetvis olycksfallsorsaker av det förra slaget att framträda med en intensitet, som icke motsvarar deras betydelse. Ett annat mått på olycksfallsrisken är olycksfallskostnaden per 1 000 kronors avlöningssumma (olycksfallskostnaden). Detta mått kommer särskilt till användning för fastställande av den mot olycksfallsrisken svarande försäkringsavgiften i sådana fall, där ersättningarna på grund av olycksfall äro beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst. Måttet är emellertid icke en mätare på den egentliga olycksfallsrisken, alldenstund det är beroende på de bestämmelser rörande olycksfallsersättningarnas storlek i förhållande till arbetsförtjänsten, som äro gällande vid tidpunkten för olycksfallet. En förändring av dessa bestämmelser kan sålunda medföra en förändring av den medelst detta mått uttryckta olycksfallsrisken, utan att detta motsvaras av någon förändring i den verkliga risken. Det förtjänar även framhållas, att om ett olycksfall, exempelvis föranlett av bristande skyddsåtgärder, förorsakat den skadades död, borde detta olycksfall ur skyddssynpunkt givetvis tillmätas samma vikt, oberoende av huruvida den döde efterlämnar ersättningsberättigade efterlevande eller icke. I olycksfallskostnaden uppträder emellertid ett dylikt olycksfall med endast obetydlig vikt, om endast begravningshjälp utgår, men med mångdubbel vikt, om jämväl livräntor till efterlevande skola utgå. Ett rationellt uttryck för storleken av olycksfallsrisken bör vara av sådan art, att olycksfallen ingå däri med en vikt, som står i proportion till varje olycksfalls intensitet. Ett naturligt mått på ett olycksfalls intensitet är längden av den tid, under vilken olycksfallet gjort den skadade oförmögen till arbete, eller den arbetstid, som på grund av olycksfallet gått förlorad. Som mått på olycksfallsrisken har därför såväl i svensk som utländsk olycksfallsstatistik införts antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare (olycksfallsintensitet). Angivandet av det antal arbetsdagar, som gått förlorade på grund av ett inträffat olycksfall, är ej förknippat ined några svårigheter, i den händelse olycksfallet endast föranlett övergående oförmåga till arbete. Om olycksfallet åter medfört bestående förlust eller nedsättning av den skadades arbetsförmåga (invaliditet) eller den skadades död, måste den förlorade arbetstiden uppskattas på särskilt sätt. För sådant ändamål brukar man antaga att den

201 arbetstid, som gått förlorad på grund av ett olycksfall med dödlig utgång, motsvarar den ytterligare tid, under vilken den skadade skulle hava kunnat utföra arbete, om olycksfallet icke inträffat. Har ett olycksfall medfört för framliden bestående förlust av den skadades arbetsförmåga, antages olycksfallet vara likvärdigt med ett olycksfall med dödlig utgång. Vid olycksfall som föranleder partiell invaliditet antages längden av den förlorade arbetstiden vara proportionell mot invaliditetsgraden. Den arbetstid, som går förlorad genom ett olycksfall med dödlig utgång, antages till sin längd motsvara den återstående medelaktivitetslängden för en person med samma ålder som den avlidne. Med ledning av en undersökning om den genomsnittliga återstående medelaktivitetslängden vid tidpunkten för dödsfallet eller invaliditetens inträdande har den arbetstid, som går förlorad på grund av ett olycksfall, vilket förorsakar den skadades död eller fullständiga invaliditet, ansetts kunna i den svenska olycksfallsstatistiken uppskattas till 25 år eller 7 500 arbetsdagar. Om inom en viss yrkesgrupp, som omfattar N årsarbetare, de inträffade olycksfallen förorsakat n s sjukdagar ni invaliditetsprocent och n d dödsfall, erhålles sålunda olycksfallsintensiteten k ur formeln

k = i [ | ^ ns + 75 n> + 7 500 n d J, varvid antagits, att en sjuktid av 365 dagar motsvarar 300 arbetsdagar. Av de olika riskmått, för vilka nu redogjorts, komma för de ändamål, som utredningens undersökningar avse, olycksfallsfrekvensen och olycksfallsintensiteten närmast i betraktande. Med hänsyn till den vikt, varmed de svårare olycksfallen, som ju relativt sett äro sällsynta, ingå i olycksfallsintensiteten, erfordras emellertid, att man undersöker yrkesgrupper med mycket stort årsarbetarantal för att en sådan utjämning av tillfälligheternas inverkan skall kunna erhållas, som möjliggör en uppfattning om riskutvecklingens karaktär. Då utredningens undersökningar i stor utsträckning avse grupper med relativt små årsarbetarantal och ett enbart användande av olycksfallsfrekvensen med hänsyn till dess förhållandevis stora beroende av andra faktorer skulle lämna en missvisande bild av förhållandet mellan produktivitet och olycksfall, har det synts lämpligt att såsom riskmått jämsides med olycksfallsfrekvensen använda antalet av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (sjukdagsfrekvens). Sjukdagsfrekvensen s erhålles ur formeln. s==

Invaliditets- och dödsfallen ingå sålunda i detta riskmått endast i den mån de förorsakat sjukdom före invaliditetens eller dödens inträdande. I tabell 97 angivas för industrin i dess helhet olycksfallsfrekvensen, olycksfallsintensileten och sjukdagsfrekvensen för åren 1920—1935.

202 Tab. 97. Olycksfallsfrekvens, olycksfallsintensitet och sjukdagsfrekvens. Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935. Å r 1920 1921 1922

Olycksfallsfrekvens

Olycksfallsintensitet

Sjukdagsfrekvens

7-33

9-32

1-91

6-69

8-51 8-80

2-13

7-71 8-36

2-23 2-23

1-90

7-49 8-33

8-99

9-48

8-58

2-29

9-75

8-48

2-35

10-50

8-21

2-51

1928 1929

11-18

8-87

2-68

9-50

2-78

14-05 12-81

9-30 7-65

2-86

11-75

6-89

2-26

1930 1931 1932

2-47

11-46

7-00

2-13

11-95

7-31

2-15

13-13

7-35

2-29

Konjunkturernas inverkan på olycksfallsfrekvensen. Innan utredningen övergår till att redogöra för resultaten av undersökningen om rationalisering och olycksfall, torde det vara lämpligt att i korthet beröra ett förhållande, som redan tidigare varit föremål för uppmärksamhet, nämligen att olycksfallsfrekvensens utveckling har ett visst sammanhang med konjunkturutvecklingen. Detta ämne har behandlats vid socialförsäkringsmötet i Köpenhamn år 1935 i ett föredrag 1 från svenskt håll, varur följande sammandrag här meddelas. Ett närmare studium av ifrågavarande sammanhang måste begränsas till den del av försäkringsbeståndet, som omfattar arbetare hos större arbetsgivare inom industrin, då det endast är för dessa, som underlag för en jämförelse föreligger. Vid undersökningen har använts kommerskollegii statistik över den industriella produktionens volym, varvid produktvärdena omräknats efter 1913 års priser och en totalindex utarbetats för industrin med 1913 som basår ( = 100). Under den tidsperiod, som gjorts till föremål för studium, 1918—1935, falla två perioder av utpräglad industriell depression, den första åren 1920—1921, den andra åren 1930—1932, åtskilda av en längre period av stigande konjunkturer med maximum för konjunkturkurvan åren 1929— 1930, samt efterföljda av en period av snabb återhämtning. Jämte nyssnämnda index har utarbetats dels en indexserie för antalet årsarbetare, dels en in1 »Ulykkesfrekvensen og Konjunkturerne», förhandlingarna vid socialförsäkringsmötet i Köpenhamn 1935, B. sid. 55—72.

203 dexserie för antalet olycksfall, båda avseende sammanfattningen av de yrkesgrupper, som indexserien för produktionsvolymen omfattar. I dessa serier har indextalet för 1921, då produktionsvolymen hade sitt lägsta värde och då såväl antalet årsarbetare som antalet olycksfall likaledes hade sina lägsta värden, satts lika med indextalet för produktionsvolymen eller 75. Slutligen har även en indexserie för olycksfallsfrekvensen utarbetats med indextalet 75 för år 1921 som bas. Dessa indexserier äro sammanställda i tabell 98. Tab 98. Indexserier för produktionsvolym, antal årsarbetare, antal olycksfall och olycksfallsfrekvens. Produktionsvolym 1913 = 100

Antal årsarbetare 1921 = 75

Antal olycksfall 1921 = 75

Olycksfallsfrekvens 1921 = 75

1920 1921

1923 1924

96 109

77 84

106 109

125 Å r

97 100

150 144

1933»

90 90

187 158

136 145

1934 «

1931 1932

131 128

1 Siffrorna för å ren 1933-1935, vi lka icke ingingo i föredraget i Köpenhamn 1935, hava nu tillagts.

En jämförelse mellan indexserierna visar, att förloppet är i stort sett detsamma för samtliga serier. En ökning av produktionsvolymen åtföljes av en ökning av arbetarantalet och samtidigt ökar antalet olycksfall. När produktionsvolymen minskas, minskar antalet årsarbetare och antalet olycksfall nedgår. Växlingarna i antalet årsarbetare äro emellertid mycket mindre än motsvarande växlingar i produktionsvolymen, under det att växlingarna i antalet olycksfall äro mycket större än motsvarande växlingar i produktionsvolymen. Indexserien för olycksfallsfrekvensen ansluter sig för åren 1920— 1932 nära till indexserien för produktionsvolymen.

204 I stort sett gäller alltså, att stigande konjunkturer åtföljas av stigande olycksfallsfrekvens och fallande konjunkturer av minskning i olycksfallsfrekvensen. Såsom förklaring härtill anfördes följande resonemang. Med stigande konjunkturer följer i regel behov av ökad arbetskraft, som icke kan erhållas annat än genom nyanställning av arbetare. Allteftersom efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft stiger blir behovet svårare att tillgodose och ovana arbetare måste intagas. För dessa är olycksfallsrisken högre än för de vana och ju större kontingenter ovana arbetare som måste anställas, dess mer påverkas den genomsnittliga olycksfallsrisken. Under fallande konjunkturer äger den motsatta processen rum; då arbetsstyrkan minskas blir det i första hand de senast anställda och därför mindre vana arbetarna, som få lämna sin anställning. Olycksfallsfrekvensen påverkas härav i nedåtgående riktning. j Beträffande frekvensen av de svårare olycksfallen, som föranleda invaliditet eller död, gäller, att den icke i samma grad som frekvensen av samtliga olycksfall visar sig beroende av konjunkturväxlingarna. Förklaringen till det samband mellan olycksfallsfrekvensens och konjunkturernas växlingar, som ådagalagts i det sålunda refererade föredraget, får givetvis sökas även i andra med konjunkturväxlingarna sammanhängande omständigheter än de nyss angivna. Sålunda är det obestridligt, att arbetstakten under stigande konjunkturer i regel är hastigare än under fallande. En hastigare arbetstakt bidrager säkerligen till att risken för olycksfall ökas, under det att en långsammare takt bidrager till minskning av olycksfallsrisken. Liknande inverkan kan även tänkas följa t. ex. av större eller mindre materialanhopning i arbetslokalerna och av ökad eller minskad förekomst av övertidsarbete.

KAPITEL

Resultaten av de statistiska undersökningarna. A.

U t v e c k l i n g e n i n o m i n d u s t r i n i d e s s helhet.

För industrin i dess helhet och dess särskilda huvudgrupper ha, såsom redan nämnts å sid. 197, i tabellbilagan II sammanställts vissa uppgifter, som belysa olycksfallsförhållandena under åren 1920—1935. Huvudgrupperna utgöras av följande i olycksfallsstatistiken förekommande grupper: 1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning. 2. Malmförädling. 3. Metallindustri. 4. Sten-, kol- och torvindustri. 6. Träindustri. 7. Pappers- och grafisk industri. 8. Närings- och njutningsämnesindustri. 9. Textil- och beklädnadsindustri. 10. Läder-, gummi- och hårindustri. 11. Kemisk-teknisk industri. Grupperna 1—3 motsvara industristatistikens huvudgrupp 1. Malmbrytning och metallindustri. I tabellerna ha för underlättande av jämförelser med denna grupp förutom uppgifter för var och en av grupperna 1—3 även meddelats uppgifter för dessa tre grupper tillsammantagna. Grupperna 4 och 6—11 motsvaras av industristatistikens huvudgrupper 2—8. Förutom de uppgifter om antal årsarbetare, antal olycksfall, antal invaliditets- och dödsfall samt antal av olycksfall förorsakade sjukdagar, som innehållas i tabellerna A—F i tabellbilagan II, ha i tabellerna G—I sammanställts uppgifter om olycksfallsfrekvens, invaliditets- och dödsfallsfrekvens och sjukdagsfrekvens dels för industrin i dess helhet, dels för ovannämnda huvudgrupper. Dessa uppgifter h a uträknats med användande av nyssnämnda uppgifter om antal årsarbetare, antal olycksfall m. m. Fördelning på män och kvinnor. För vissa huvudgrupper är det av intresse att undersöka arbetskraftens fördelning på män och kvinnor. I tabell 99 angives för åren 1920—1935 antalet kvinnliga årsarbetare i procent av hela antalet årsarbetare inom gruppen.

206 T a b . 99. A n t a l e t k v i n n l i g a å r s a r b e t a r e i p r o c e n t av h e l a a n t a l e t å r s a r b e t a r e i n o m v i s s a h u v u d g r u p p e r s a m t i n o m i n d u s t r i n i d e s s h e l h e t . Å r e n 1920—1935. 1920

7. Pappers- och grafisk industri

16-0

16-3

15-0

15-7

15-3

15-2

15-5

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

38-4

35-3

35-6

34-5

35-6

36-7

35-8

9. Textil- och beklädnadsindustri . .

63-2

60-6

61-6

61-0

61-2

61-0

62-8

63-0

10. Läder-, gummi- och hårindustri..

32-1

28-7

28-9

32-4

32-3

33-9

35-1

36-3

Industrin i dess helhet

19-0

19-8

20-7

7. Pappers- och grafisk industri

16-7

15-7

15-9

16-7

17-5

17-0

16-7

17-2

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

35-0

35-9

35-7

35-9

35-4

35-7

36-2

9. Textil- och beklädnadsindustri . .

63-4

63-7

64-0

63-6

63-3

64-7

64-6

10. Läder-, gummi- och hårindustri..

38-1

38-8

36-0

37-0

37-4

38-6

37-9

37-5

Industrin i dess helhet

20-9

23-2

22-9

22-4

Inom textil- och beklädnadsindustrin är den kvinnliga arbetskraften dominerande och utgör inemot 65 procent av hela antalet årsarbetare inom gruppen. Inom livsmedelsindustrin samt inom läder-, gummi- och hårindustrin utgöres omkring tre åttondelar av hela antalet årsarbetare av kvinnor. Inom sistnämnda grupp utvisar andelen kvinnlig arbetskraft en icke obetydlig ökning under perioden. Inom pappers- och grafisk industri utgöres en sjättedel av årsarbetarantalet av kvinnor. För industrin i dess helhet uppgick andelen kvinnlig arbetskraft vid periodens början till knappt en femtedel, men har särskilt under periodens sista del ökat något. En jämförelse mellan olycksfallsfrekvensens utveckling för manliga och kvinnliga arbetare inom textil- och beklädnadsindustrin samt inom industrin i dess helhet innehålles i tabell 100. T a b . 100. Antal o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e i n o m t e x t i l - o c h b e k l ä d n a d s i n d u s t r i n s a m t i n o m i n d u s t r i n i d e s s h e l h e t å r e n 1920—1935, d e l s för m a n l i g a , d e l s för kvinnliga arbetare. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 Textil- och beklädnadsindustri. Män Kvinnor

1-9 2-4 2-5 2-6 2-8 2.9 3-3 3-3 4-4 5-3 52 5-6 5-6 6-7 7-0 1-2 1-2 1-1 1-3 1-9 2-2 23 2.3 2^6 2-9 3 l

0-8 0-7 0-9 1-0 1 1

Industrin i dess helhet. Män Kvinnor

8-6 7-9 9-1 10-0 10' 11-3 11-7 12-7 13-5 16-1 16-9 15-4 14-4 13-9 14-5 15-8 1- 1- 1-G 1- 2-0 2-2 2-2 2-1 2-3 3-0 3-3 3-2 3-2 3-3 3-5 4-0

Index: 1924 = 100 Män

85 Kvinnor

94 100 105 109 118 126 150 157 144 134 130 135 147 100 107 107 103 110 144 162 157 158 162 171 195

207 Olycksfallsfrekvensen är sålunda avsevärt högre för manliga än för kvinnliga arbetare, vilket givetvis beror därpå, att kvinnorna i regel sysselsättas med mindre riskfyllt arbete än männen. I fråga om frekvensens utveckling framgår av indexserierna för industrin i dess helhet, att en ganska god överensstämmelse är rådande till och med år 1926. Under åren 1927 och 1928 är frekvensökningen jämfört med år 1924 avsevärt lägre för kvinnorna än för männen. Skillnaden utjämnas väsentligen åren 1929 och 1930, vilket sammanhänger med karenstidens borttagande och det förhållandet, att bland de kvinnliga årsarbetarna år 1928 endast 63 procent voro försäkrade för karenstiden, under det att motsvarande procenttal för männen var 81. Från och med år 1930 håller sig frekvensökningen för kvinnorna genomgående på en avsevärt högre nivå än ökningen i männens olycksfallsfrekvens. Den genomsnittliga sjuktidens längd för män och för kvinnor framgår av tabell 101. Tab. 101. Antal sjukdagar per olycksfall, dels för män, dels för kvinnor. Åren 1920—1935.

År

Antal sjukdagar per olycksfall

År

Män

Kvinnor

23-2

23-8

25-7

25-8

25-0

27-3

23-2

25-6

21-6

22-2

21-0

24-5

21-2

23-4

21-0

24-1

1935 Antal sjukdagar per olycksfall Män

Kvinnor

21-0 20-C 202 19-3 19-2 18-6 18-0 17-4

24-2 23-5 22-5 20-1 19-0 191 18-1 18-1

Skillnaden mellan könen är som synes ej betydande. Kvinnornas genomsnittliga sjuktid är emellertid så gott som genomgående något längre än männens; en tendens till utjämning av skillnaden framträder mot periodens slut. Såväl för män som för kvinnor har den genomsnittliga sjuktiden minskat under perioden, vilket förhållande får sättas i samband med det allt fullständigare anmälandet av lättare olycksfall. Åldersfördelningen bland de skadade. Ur olycksfallsstatistiken kunna uppgifter hämtas rörande åldersfördelningen bland de skadade. Däremot föreligga icke några uppgifter om de försäkrade arbetarnas fördelning på olika åldersgrupper. Sådana uppgifter framgå icke heller ur industristatistiken i annan mån än att antalet minderåriga arbetare (under 18 år) redovisas för industrin i dess helhet. Även i befolkningsstatistiken saknas sådana uppgifter om arbetares fördelning på åldersgrupper, som kunna läggas till

208 grund för en jämförelse med olycksfallsstatistikens uppgifter om de olycksfallsskadades åldersfördelning. Någon närmare belysning av det i och för sig intressanta spörsmålet om olycksfallsriskens beroende av åldern har på grund härav icke kunnat erhållas ur den svenska statistiken. Ur amerikansk statistik 1 kunna emellertid följande siffror anföras, avseende ett stort stålverk åren 1907—1914 och angivande antalet olycksfall per 1 miljon arbetstimmar. ,., Åldersgrupp

Antal arbetare

Under 20 år 949 20—29 år 16 443 30—39 » 14 417 40 år och däröver 11 124 Samtliga åldersgrupper 42 933

Antal olycksfall per 1 miljon arbetstimmar

187*58 780 6 59-53 43*90 65-4 3

Enligt denna statistik skulle alltså olycksfallsfrekvensen minska med stigande ålder. De äldre arbetarnas längre erfarenhet och större vana vid arbetet måste hava bidragit till den lägre frekvensen i de högre åldrarna. Med användande av den svenska industristatistikens uppgifter om antalet minderåriga arbetare har ett försök gjorts till undersökning av de minderårigas olycksfallsfrekvens i förhållande till frekvensen bland de vuxna arbetarna. Det måste emellertid förutskickas, att industristatistikens arbetarantal icke är fullt jämförligt med olycksfallsstatistikens årsarbetarantal. Skillnaden mellan arbetarantalen är emellertid icke av sådan storleksordning, att det kan anses oberättigat att göra ett försök till jämförelse. Vid resultatets bedömande måste likväl hållas i minnet, att här föreligger en källa till viss osäkerhet. Ur industristatistikens uppgifter ha framräknats följande siffror, angivande antalet minderåriga arbetare under 18 år i procent av hela antalet arbetare. År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Andel minderåriga arbetare i procent Tills. Kv. M. 11-7 17-3 10-5 99 14-7 8-9 9-6 141 8-6 100 8-9 14-8 14-6 9-9 8-8 9-7 13-7 8-8 9-3 13-3 8-4 9'3 13*3 8-3

År 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Ande minderåriga arbetare i procent M. Kv. Tills 9-0 12-9 8-2 11*6 8-9 8-1 12-3 8-7 7-9 7-9 7-0 Ila 7-2 63 10*8 7-1 10-5 6-2 12*0 8-0 7-0 8'7 13'1 7-6

Andelen minderåriga arbetare har sålunda under åren 1920—1933 avsevärt minskat för att under åren 1934 och 1935 ånyo börja stiga. Såsom var att vänta är andelen minderåriga arbetare avsevärt större bland de kvinnliga arbetarna än bland de manliga. 1

Bureau of Labor Statistics: Causes and Prevention of accidents in the Iron and Steel Industry, 1910—1919.

209 Med ledning av ovannämnda procenttal har härefter antalet minderåriga försäkrade årsarbetare beräknats, varefter antalet olycksfall bland minderåriga för vissa år jämförts med de sålunda erhållna årsarbetarantalen. Resultatet angives i tabell 102. Tab. 102. Antal olycksfall per 100 årsarbetare för arbetare under och över 18 år. Antal olycksfall per 100 årsarbetare År

Män under 18 år

K v i n n o r

över 18 år

under 18 år

över 18 år 1-6

8-9

9-1

1-9

12-1

11-2

2-6

2-1

15-5

13-4

2-7

2-2

15-7

15-4

4-0

18-2

14-2

5-2

33 Härav synes framgå, att olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga skulle vara något, ehuru obetydligt högre än bland de vuxna arbetarna, och detta oaktat de minderåriga åtminstone i allmänhet torde sysselsättas i mindre riskfyllt arbete än de vuxna arbetarna. Resultatet av denna undersökning pekar alltså åt samma håll som det, vilket erhållits vid den nyss relaterade amerikanska undersökningen. Till vidare belysning av åldersfördelningen bland de försäkrade arbetarna ha i avseende å sju huvudgrupper i tabell 103 sammanställts vissa ur olycksfallsstatistiken hämtade uppgifter om antalet skadade under 20 år i procent av hela antalet skadade. Tab. 103. Antal skadade under 20 år i procent av hela antalet skadade. H u v u d g r u p p 1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning

11-4

4-0

16-5

90 13-8

26-4 4. Sten-, kol- och torvindustri

8. Närings- och njutningsämnesindustri

13-6

8-2

22-3

16-5

18-6 12-2

10-6 10-6

1925 Män.

6-0

4-7 11-2

3-1 8-3

11-0 16-7

18-5

14-9

12-1 17-8

11-0 15-7

7-2

7-6

13-0

11-6

10-3 12-9

8-2

8-4

13-6

14-1

13-6

9-9 16-6

Mellan åren 1918 och 1922 ägde sålunda en förskjutning rum, i det att den relativa frekvensen av olycksfall bland de yngre åldersklasserna visar en betydande nedgång, vilket fenomen torde sammanhänga med framträ14—388613. II.

210 dandet av en betydande ungdomsarbetslöshet. De för år 1925 verkställda undersökningarna visa, att en viss återhämtning i detta avseende likväl ägt rum inom samtliga här angivna huvudgrupper. Siffrorna för år 1931 visa — med undantag för livsmedelsindustrin — att antalet skadade män under 20 år i procent av hela antalet skadade män varit lägre än under år 1928, ett förhållande, som torde hava sammanhängt med den år 1931 rådande lågkonjunkturen. Det ifrågavarande procenttalet har under år 1934 varit så gott som genomgående högre än under år 1931, vartill förklaringen torde få sökas i de under år 1934 ånyo stigande konjunkturerna. Invaliditets- och dödsfall. I tabellbilagan II angives i tabell F antalet invaliditets- och dödsfall på grund av olycksfall i arbete åren 1920—1935 för industrin i dess helhet samt med fördelning på huvudgrupper. I tabell H angives motsvarande antal invaliditets- och dödsfall per 1 000 årsarbetare. Den relativa betydelsen av invaliditets- och dödsfallen framgår av tabell 104, i vilken antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare fördelats på sjukdom, invaliditet och död. Tab. 104. Antal förlorade arbetsdagar per å r s a r b e t a r e ' på grund av sjukdom, invaliditet och död. Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935.

År

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av

Summa

sjukdom

invaliditet

död

1-43

4-60 4-08

3-29

9-32

3-01

8-61

1-68 1-62

4-49

2-73

4-21

8-80 7-71

1-63

1-88 2-70

1-68

4-24

2-66

8-58

1-73 1-84

383 4-07

2-92 2-30

8-48

1-97

4-37

2-53

8-21 8-87

4-47

2-74

9-60

1-42

8-36

4-16

2-80

9-30

3-53

2-09

7-66

1-86

3-41

1-62

6-89

1-75

1-91

7-00

1-77

3-72

1-82

7-81

1-88

3-31

2-16

7-35

211 Medelinvaliditetsgraden för invaliderna har under åren 1920—1935 varierat obetydligt. År 1920 utgjorde den 23 6 procent och år 1935 22 3 procent. Invaliditetsgradens beroende av åldern framgår av följande sammanställning, i vilken medelinvaliditetsgraden angivits för olika åldersgrupper. Dessa siffror avse samtliga enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade arbetare, såväl män som kvinnor. Åldersgrupp

Under 15 år 15—19 år 20—24 > 25—29 > 30—34 » 35—39 , 40—44 » 45—49 »

Medelinvaliditetsgrad år 1920 år 1935 25-9 23-0 20-2 22-0 21-2 21-3 20-7 21-5 20-9 24-3 23*1 21-6 22-0 21'2 22-5 23-7

Medelinvaliditetsgrad år 1920 år 1935 24-9 21-5 50—54 år 26-6 55—59 » 22-4 24-3 260 60—64 > 26-6 25i 65—69 » 35-3 70 år och d ä r ö v e r . . . . 29-4 Åldersgrupp

Samtliga åldrar 23-6

22-3

Sambandet mellan produktiviteten och olycksfallsfrekvenserna. Förändringarna i fråga om antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens, invaliditets- och dödsfallsfrekvens samt produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 105. Tab. 105. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S), antal invaliditets- och dödsfall per 1000 årsarbetare (I) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 Å 0

s I P/At

110 82 85 93 100 102 82 74 83 93 100 105 86 85 96 100 100 103 111 100 105 98 100 102 82 92 100 99 100 102

103 108 105 93 106

107 117 113 96 107

110 124 120 106 109

117 149 125 107 115

118 156 128 103 116

108 99 99 113 122 142 131 127 133 146 111 101 96 96 103 86 84 81 86 81 123 128 135 140 140

Utvecklingen i fråga om antal årsarbetare, produktionsvolym per arbetstimme samt olycksfallsfrekvenser åskådliggöres grafiskt i diagram 16. År 1921 minskar årsarbetarantalet kraftigt i samband med lågkonjunkturen, varefter följer en jämn sakta stegring av antalet årsarbetare fram till år 1930, sammanfallande med återhämtningen och den fortsatta stegringen av konjunkturerna. Under krisåren 1931—1933 sjunker antalet årsarbetare, men ökar relativt hastigt åren 1934 och 1935 som följd av den nya konjunkturstegringen. Olycksfallsfrekvensen nedgår år 1921 för att därefter oavbrutet öka fram till år 1930. Stegringen under åren 1921—1928 är starkare än motsvarande ökning i antalet årsarbetare. År 1929 ökar olycksfallsfrekvensen språng-

212 Skglor _ ~A S Produktion perarbetstimme, index 1924 => 100 (Skala P/At) Olycksfallsfrekvens ti* O ) Sjukdaqsfrekvens ( * S ) Antal årsarbetare C » A ) Invaliditets-och dödsfalls frekvens c " I )

Artno

21 Z8 ' • 2?

1935 Diagram 16. Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935.

artat och även år 1930 föreligger en ökning av densamma. Sistnämnda ökningar få till väsentlig del tillskrivas borttagandet år 1928 av olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser om den s. k. karenstiden och den därmed sammanhängande ökningen av olycksfallsersättningen under de trettiofem första dagarna efter olycksfallsdagen. För industrin i dess helhet utgjorde år 1928 antalet karensförsäkrade årsarbetare 7 7 3 °/o av hela antalet årsarbetare inom industrin. Det kan framhållas, att motsvarande procenttal, som år 1921 utgjorde endast 676, oavbrutet stigit till år 1928 samt att denna ökning icke torde hava varit utan betydelse för den under denna period iakttagna ökningen i olycksfallsfrekvensen. Från och med år 1931 till och med år 1933 minskar frekvensen för att därefter åter öka. Under åren 1931—1935 råder, såsom framgår av diagrammet, god överensstämmelse mellan frekvenskurvans förlopp och årsarbetarekurvans förlopp. Sjukdagsfrekvensen visar under åren 1921—1930, bortsett från år 1929, i stort sett samma utveckling som olycksfallsfrekvensen, endast med den skillnaden att förändringarna äro mindre än olycksfallsfrekvensens. Kurvan för sjukdagsfrekvensen följer närmare kurvan för antalet årsarbetare än vad fallet är med olycksfallsfrekvensens kurva. Från och med år 1931 är sjukdagsfrekvensens utveckling likartad med olycksfallsfrekvensens, men sjukdagsfrekvensen sjunker år 1933 mera än olycksfallsfrekvensen, förblir år 1934 oförändrad och stiger år 1935 mindre än den senare frekvensen. Invaliditets- och dödsfallsfrekvensen är i mycket högre grad än såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen beroende av tillfälligheternas inverkan. Ehuru det nu föreliggande undersökningsmaterialet är av bety-

213 Skalor P/At O S

Produktion per arbetstimme, index 1924= 100 (Ska/a P/At ) Olycksfallsfrekvens Cm O ) — —— Sjukdagsfrekvens t * S ) Antal årsarbetare C » A ) .

Cnjsen-

100-

År 1920 2J

28 \ 29

Diagram 17. Malmbrytning och metallindustri.

035 Åren 1920—1935

dande storlek, i det att det omfattar flera hundratusen årsarbetare, måste vid bedömande av de för industrin i dess helhet i tabell H angivna frekvenstalen hänsyn tagas till nyss angivna omständighet. Om man tänker sig en måttlig utjämning av frekvenstalen, finner man, att, åtminstone för åren 1923—1933, en i stort sett god överensstämmelse är rådande mellan förloppet av kurvan för invaliditets- och dödsfallsfrekvensen och förloppet av kurvan för antalet årsarbetare, likväl med en nedåtgående tendens för den förra kurvan. Anmärkningsvärt är vidare, att frekvenstalen för åren 1934 och 1935 äro lägre än som med hänsyn till årsarbetarantalets ökning kunnat förväntas. Då frekvenstalen för åren efter 1935 icke nu äro kända, är det emellertid icke möjligt att för närvarande avgöra, huruvida de relativt låga frekvenstalen för åren 1934 och 1935 beteckna en verklig sänkning av invaliditets- och dödsfallsfrekvensen eller om denna frekvens även i fortsättningen närmare följer årsarbetarantalets utveckling. I fråga om produktiviteten gäller, att en relativt stark stegring åren 1921 och 1922 efterföljes av en svagare, så gott som oavbruten stegring under åren efter 1923. Stegringen är något mera markerad under åren 1931 till och med år 1934 än under den föregående delen av perioden. Med hänsyn till den starka minskningen i antalet årsarbetare år 1921 skulle möjligen detta år en något större sänkning av olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna kunnat förväntas. År 1922 öka båda de nyssnämnda frekvenserna starkare än vad den obetydliga ökningen i årsarbetarantalet synes ha föranlett. Det torde därför icke vara uteslutet, att den relativt starka ökningen i produktiviteten under dessa år utövat ett ogynnsamt inflytande

214 Skalor 'At A

r t7 i

•^—Produktion per arbetstimme, Olycksfallsfrekvens Sjukdagsfrekvens Antal årsarbetare

index 1924' 100 (Skala ( » ( » ( >•

/At ) 0 ) S ) A )

1 1 1 1

50- 25-

I.--

40- 20-

.-- f

30- IS-

- • - " ' " * • < .»»»' >

1 N

--""

. - - • "

S,,

r»——^? - ^ 5 »

, • " ' "

20- ID-

1 1

to- S'

""I <<-

1 1 1 1 1

Ar 1920 2?

22 B

28 ' 29

34 1935

Diagram 18. Sten-, kol- och torvindustri. Åren 1920—1935.

på olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna. Frekvenstalens utveckling under de följande åren synes väsentligen ha bestämts av konjunkturutvecklingen, så att med stigande konjunkturer följt en ökning av olycksfallsfrekvenserna och med fallande konjunkturer en minskning av desamma. Någon anledning att antaga ett samband mellan den rationalisering, som lett till produktivitetsstegringen under åren 1923—1932, och utvecklingen av olycksfall sfrekvenserna synes icke föreligga. Däremot kan det tänkas, att den tendens till lägre nivå för sjukdagsfrekvensen, som ganska klart framträder i diagram 16 för åren 1933—1935, kan hänföras till inverkan av rationaliseringsarbetet. För flertalet av de olika huvudgrupperna ha särskilda diagram utarbetats på samma sätt som diagrammet för industrin i dess helhet med den skillnad likväl, att några frekvenser för invaliditets- och dödsfall icke medtagits, enär grupperna var för sig icke ansetts omfatta tillräckligt stort antal årsarbetare för att ett dylikt medtagande skulle kunna anses motiverat. Det har icke ansetts erforderligt att här återgiva samtliga dessa diagram. Flertalet av diagrammen visa en liknande utveckling av olycksfallsföreteelserna i förhållande till utvecklingen såväl av konjunkturerna som av produktiviteten som den, vilken framgår av diagrammet för industrin i dess helhet. Detta är fallet med malmbrytning och metallindustri (se diagram 17), med sten-, kol- och torvindustri (diagram 18), med pappers- och grafisk industri, med textil- och beklädnadsindustri samt med kemisk-teknisk industri. Dessa huvudgrupper representera tillsammans ett årsarbetarantal av omkring 70 °/o av antalet årsarbetare inom industrin i dess helhet. Be-

215 Skalor lit Af t t i

— -

Produktion per arbetstimme, index 1924' 100 (Skala Olycksfalls frekvens ( ,, Sjukdags frekvens ( » Antal årsarbetare ( »

/At ) 0 ) S ) Å )

50- IQ 40-

»--"•'"""

..J-~

. • * ' . .

— - - ---~

„.—

S^-"" 20-

10-

Är 1920

1 ' 29

Diagram 19. Närings- och njutningsämnesindustri.

7035 Åren 1920—1935.

träffande träindustri är förhållandet i viss mån likartat, ehuru mindre tydligt framträdande. I fråga om närings- och njutningsämnesindustri avviker olycksfallsfrekvensens utveckling, såsom framgår av diagram 19, från utvecklingen av årsarbetarantalet, vilket inom denna grupp hållit sig praktiskt taget konstant under periodens förra del och under dess senare del blott obetydligt ökat. Olycksfallsfrekvensen åter visar en anmärkningsvärd ehuru ganska ojämn stegring. Inom denna grupp utgå sedan länge avtalsenligt högre ersättningar vid olycksfall i arbete än de i olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna. Olycksfallens fördelning efter orsaker. Vid studiet av olycksfallens orsaker har dels olycksfallsintensiteten, dels sjukdagsfrekvensen använts som olycksfallsmått. I riksförsäkringsanstaltens statistik över olycksfall i arbete ha olycksfallen hänförts till 26 orsaksgrupper, betecknade A, B, G o. s. v. Dessa beteckningar och deras betydelse angivas i tabellerna S och T i tabellbilagan II. I tabell S har antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av olycksfall i arbete under åren 1920—1935 inom industrin i dess helhet fördelats efter olyckfallsorsaker. Tabell T upptager motsvarande fördelning av antalet sjukdagar per årsarbetare. I tabell U angives för varje orsaksgrupp och år antalet förlorade arbetsdagar i procent av hela antalet förlorade arbetsdagar för året. Ur denna tabell kan alltså för varje orsaksgrupp utläsas utvecklingen under åren 1920—1935 av orsaksgruppens relativa betydelse. Orsaksgruppen C, arbetsmaskiner, svarar genomgående för det högsta

216 procenttalet. I tabell 106 ha sammanställts indexserier för produktionsvolymen, produktionsvolymen per arbetstimme, antalet årsarbetare och antalet av olycksfall vid arbetsmaskiner förorsakade sjukdagar per årsarbetare. Tab. 106. Produktionsvolym (P), produktionsvolym per arbetstimme (P/At), antal årsarbetare (Å) och antal av olycksfall vid arbetsmaskiner förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S). Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

p P/At

Å S

88 82 110 104

68 80 92 100 82 85 83 99

88 99 93 99

100 103 113 117 100 102 106 107 100 102 103 107 100 109 112 120

123 109 110 129

139 138 115 116 117 118 135 124

133 125 133 161 176 123 128 135 140 140 108 99 99 113 122 119 112 111 118 122

Under åren 1924—1929 stiger index för produktionsvolymen samtidigt med att sjukdagsfrekvensen för olycksfall vid arbetsmaskiner ökar i nära nog samma omfattning. Under de därefter följande nedåtgående konjunkturerna minskar såväl produktionsvolymen som den ifrågavarande sjukdagsfrekvensen. Under de stigande konjunkturerna åren 1933—1935 ökar produktionsvolymen kraftigt, under det att sjukdagsfrekvensens ökning är relativt obetydlig. Produktivitetens indextal är under hela perioden 1924— 1935 oavbrutet stigande. Av intresse är vidare att undersöka utvecklingen av olycksfallen vid transportarbete. För detta ändamål ha följande orsaksgrupper sammanförts, nämligen E = hissar, kranar och andra lyftverktyg, H = vagnar, tillhörande spårbanor, I == transportledningar och V = lyftning, bärande och hanterande av föremål. Dessa orsaksgruppers sammanlagda betydelse angives av indexserien i tabell 107, i vilken tabell jämväl indexserien för produktionsvolymen återgivits. Tab. 107. Produktionsvolym (P) och antal av olycksfall vid transportarbete förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S). Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

68 S

85 101 108 100

88 100 103 113 117 123 139 138 133 125 133 161 176 95 98 105 115 138 152 130 112 101 109 118

Även för denna orsaksgrupp gäller, att sjukdagsfrekvensen under åren 1924—1929 ökar i ungefär samma omfattning som produktionsvolymen. Under de vikande konjunkturerna minskar denna sjukdagsfrekvens hasti-

217 gare än produktionsvolymen för att under åren 1934 och 1935 ånyo stiga men i avsevärt långsammare takt än produktionsvolymen. En annan orsaksgrupp av intresse omfattar grupperna T = halkning och fall, Ui = nedfallande föremål samt U2 = sammanstörtande av föremål och ställningar samt ras. Dessa orsaksgrupper stå i ett nära samband med den allmänna ordningen inom arbetsföretaget. Utvecklingen belyses av tabell 108, i vilken sammanställts indexserier för produktionsvolymen, produktionsvolymen per arbetstimme, antalet årsarbetare samt antalet till nyssnämnda orsaksgrupper hörande sjukdagar per årsarbetare. Tab. 108. Produktionsvolym (P), produktionsvolym per arbetstimme (P/At), antal årsarbetare (Å) och antal av olycksfallsorsakerna T, Ux och U, föranledda sjukdagar per årsarbetare (S). Industrin i dess helhet. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

p P/At

Å S

88 82 110 71

68 80 92 100 82 85 82 90

88 99 93 98

100 100 100 100

103 102 102 104

113 106 103 111

117 107 107 120

123 109 110 129

139 115 117 150

138 116 118 146

133 125 133 161 176 123 128 135 140 140 108 99 99 113 122 132 112 107 90 102

Även beträffande denna orsaksgrupp gäller, att sjukdagsfrekvensen under åren 1924—1929 ökar i ungefär samma omfattning som produktionsvolymen för att under de vikande konjunkturerna minska hastigare än produktionsvolymen. Under åren 1933—1935 håller sig sjukdagsfrekvensen på en lägre nivå än år 1932, under det att produktionsvolymen under dessa år kraftigt ökar. B. Utvecklingen inom särskilda industrigrenar och industriföretag. För att belysa utvecklingen av olycksfallsrisken inom de särskilda industrigrenarna ha i tabellerna K—O i tabellbilagan II sammanförts uppgifter om antal årsarbetare, antal olycksfall och antal av olycksfall förorsakade sjukdagar inom var och en av ett antal sådana grenar. Uppgifterna avse åren 1920—1935. Därjämte ha i tabellerna P och R angivits dels olycksfall sfrekvensen, dels sjukdagsfrekvensen inom var och en av de särskilda industrigrenarna. Förändringarna i olycksfallsfrekvensen och i sjukdagsfrekvensen under den ifrågavarande tidsperioden belysas av indextalen i tabellerna 109 och 110. Beträffande flertalet av de industrigrenar, som var för sig omfatta ett något så när betydande årsarbetarantal, gäller, att olycksfallsfrekvensens utveckling väsentligen överensstämmer med konjunkturutvecklingen. I stort sett gäller detta även sjukdagsfrekvensen. Så är exempelvis förhållandet för järn- och stålmanufaktur, för mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och urfabriker samt för metallmanufaktur. Så gott som genomgående är olycksfallsfrekvensens indextal för år 1929

218 t>»

O»

00 H

CO i-H

T-H

CO t--H

l-H

SS rH

O CO rH

CS i-H

CD TJI rH

to rH

Tji rH

CS Tji i-H

CD CD rH

i—1 Tfl T-H

Ttt rH

s rH

r-t

O N 1—(

rH 93 CS

"^ • * T-I

O H TH

rH H T-i

CO TJI i-H

i-H

I-H

CS i-H

SS rH

CS CD

t— CS rH

KO CD rH

CD CO rH

U& CS OS

Tfl rH

CD rH

Tfl T-H

CO CO rH

Tf< O CS

Tfl i-H

U9 CO i-H

i-H

Tfl i-H

TJI

(fi

i-H

lO rH

-H CO

co T*

CC CD

t*.

QO 2 rH

CS T-H

i>-

l-H

Tfl rH

CO rH rH

Tfl Ttl i-H

CO CS iH

55 co

O »o rH

CD O rH

CO Tfl TH

os rH

OS Tfl rH

Tfl rH

co l-H

lO CO i-H

to i-H

Tfl »O

CO T-H

CO i-H

OS HO rH

O co rH

rH Tfl TH

os CD

o CD

CD CD

co os

os co os

O CD i—1

i-H

Tfl Tfl

»O

i-H

eo rH co Tji «o eo c* i-H T-H i-H

rH TH

l-H

i—1

eo os

CO i-H

T-H

CO T-H

2 CO t i-H

TT rH

os o

•«* co

co os

CO iO

i—i TH

1—1 rH

Tfl

rH rH

i-H

CO rH

l-H

CD Tfl T-H

Tf CD rH

Tfl t—

1-H

co i-H

CD O

.O o i-H

Tfl rH 1-H

t»

cN r-i

rH rH

OS rH i-H

53 O co

8 r H C S i-H rH

§3 4)

TJI

-H

8 8

8 8 8 8 8 8 S 8 S

C S C O i O C O r H C O l r - T f l C O C S T f l c O

3 ) l > C O N a } C 0 0 5 X N N t - . O J

1 o

t -

i-H

(fi

t»

TJI

I 8

,2 rt

"C ^ :0

*» .A.

£. X

££

> a O

-o iA %

fe -3fl .J3 ZZ

S S B

8 J

Cfl rt

o •>-

B B C-,

t! C« o. . Q

W OS

S Ä O

X5 ca

•iH

(H 4) CD

a o,

« oj 0, O. O

O O to

rg ™ .Q

a •«

: *B

-c c

c F

i *

•S3

s v

* •a

.05

h I

t r £ <£o E 3 ja

tn Cl)

C -3

:0 CD

3 O B C« co C o g H

219 c

r H C S C O T H C O © r H T j 1 r H . - H © 0 0 5 T H O r H r H T j < . T t < T X l > . C S C » 0 r H r H r H i - H i - H r H r H i - H r H r H r H r H r l •H H H r H i - t rH C S i - t r H r H r H

CD rH

OS Ttl CO r H CD O CO CS

CS o r H CS

O C D O O I - H T J I C O K O I - I C S C D T J I O O C O C S

2 n\ £

i - H 0 0 C D T H T - I C S t » k O < I S C O t > - C 3 S T j 1 T T i

s i—1 OS i-H

i-H

Tfl

Tji r H

I-H

r H

Tfl r H

("D

rD OS rH

if) CO OS

Tfl

co r H

i-H

Tfl

r H

rH i-H

r H

Tfl 1-H

»O CO

r H

CO O

»>• TH

O CO

m CO

r-i

o OS

r H

go CD go

O CD

l O Tfl

r H

e»

on I O

00 rH

Tfl CO r H

r^ OS

r H

i O

r H

co os

Tjl

r H

Tfl r H rH

Tfl

rife

CD ri

r H r H

3 CO

CS OS

r H

i-H

Tfl

r H

CD iO

co CS

CO CO

UO CS

up 05

CO It J

Tfl

CD yj

—-i

i O

Tfl

3 CD

ii}

U.J

<_J

i-H

<_>

i—i

t»

t» OS

—i CO

r H

<_>

«»

C S T f l C O C S C S C D T - H O O T t - C J J O O C D C D C S T t l O C s e o e O T t i i ~ - e O T } i c D i - H r H C s o c s i - i i - H C s

o CO

co eo CD r H

c s© C D C S C O O O H O i O O C O O e o o - H e o r - o o c s c s

3 O rH

lO O }>• rH CD i—I CD ©

(

o c s c ~ « i — i c o e o c s c D O

T}1 iO CS

Tjl UO Ttl CO CS l O i-H r H - H

O o rH

5 * c5 A

-3 c "S £ 0 c > 5

S -9

A M .fl o

J-J

> B 2

g C

33 tH

3 -3

O J3 r3.5

r3 A4 3

C fl Ö ^ r ^ S S ^8 -S Ä o O A

•*

X <& ' rH

»^ -CS fl C/3 CO

53 33

CM O I

3 .O TJ *

3 fl a

i3 »H -^v

fi 2 £ JS <*

w r3 r I-I -•» __£ O fflfCHWrXHO^OOr^HrH w

« 'C

« 3

•«( >

=3 • -

3 "r

"—» . O i"^ .

-r> , •rrt ' *™ fl

avsevärt högre än för år 1928. Detta förhållande sammanhänger, såsom närmare framgår av redogörelsen å sid. 199, med 1928 års ändring i olycksfallsförsäkringslagen, varigenom de förut gällande särbestämmelserna för de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet upphävdes. I fråga om vissa industrigrenar med särskilt låg olycksfallsrisk bör observeras, att för tillfälligheternas utjämning kräves ett större årsarbetarantal än inom industrigrenar med högre olycksfallsrisk. En viss försiktighet måste därför iakttagas vid bedömandet av resultaten för industrigrenarna med låg risk. Utvecklingen inom de särskilda industrigrenarna och vissa särskilt undersökta företag behandlas i det följande. Gruvor och anrikningsverk. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1920—1935 framgå av indexserierna i tabell 111. Tab. 111. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Gruvor och anrikningsverk. Aren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

129 101 96 97 100 110 109 124 77 134 132 108 65 60 83 98 96 91 121 107 100 96 100 108 109 157 176 142 165 142 119 138 90 96 121 120 100 91 85 91 102 123 144 112 142 113 102 113 56 95 93 93 100 109 114 119 102 123 126 117 112 127 133 150

Det kan observeras, att indexserien för antalet årsarbetare i stort sett visar en nära överensstämmelse med den i tab. 37 angivna indexserien för antal arbetstimmar (At). Ur konferensmaterialet kan i fråga om denna industrigren anföras, att det enligl uttalande från arbetsgivarhåll vore svårt att bedöma, i vad mån rationalisering utövat något inflytande på olycksfallens antal. Till svar å de förfrågningar, som verkställts, hade emellertid uppgivits, att någon ökning icke kunde anses ha inträffat. Rationaliseringen borde snarast ha gjort arbetet lättare, varför riskerna måste ha minskats. Redan den omständigheten, att handlastning av malm upphört, borde ha minskat riskerna för handskador. Det stegrade antalet olycksfall under högkonjunkturen sammanhängde med att denna tid intogs ett stort antal oskolade arbetare, som natiiirligen hade högre olycksfallsrisker än andra. Från arbetarhåll vitsordades, att olycksfallsrisken sannolikt minskat. Olycksfallen ansågos icke ha blivit av en svårare art än tidigare. Den starka ökning av produktiviteten, som framträder i indextalet för år 1921, motsvaras av en betydande minskning av årsarbetarantalet. Samtidigt höllo sig såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen ungefär oförändrade, men ökade 1922, då produktiviteten var nära konstant. Samtidigt med produktivitetsstegringen åren 1924—1927 visa frekvenskurvorna först

221 en markerad nedgång och därefter en mindre stegring. Från konfliktåret 1928 kan i detta sammanhang bortses. Året 1929 betecknar en stegring av såväl produktiviteten som antalet årsarbetare samt en kraftig ökning av olycksfallsfrekvensen och, ehuru i mindre grad, av sjukdagsfrekvensen, ökningen i frekvenserna fortsatte år 1930, varefter dessa frekvenser med undantag för år 1932 visade en markerad nedgång till och med år 1934. År 1935 tendera de åter uppåt. Årsarbetarantalet har i samband med driftsinskränkningarna under 1930—1932 års världskris nedgått med drygt hälften, men har ånyo ökat åren 1934 och 1935. Efter en mindre nedgång åren 1931 och 1932, då arbetarna i viss utsträckning sysselsattes med tillredningsarbeten, har produktiviteten under de följande åren avsevärt ökat. Den ökning av olycksfallsfrekvensen, som framträdde åren 1929 och 1930, måste till stor del ses i samband med den s. k. karenstidens borttagande (se redogörelsen å sid. 199) och därav föranlett bättre fullgörande av anmälningsskyldigheten beträffande lättare olycksfall. Denna frekvensökning är sålunda till motsvarande del endast skenbar. Inom yrkesgruppen gruvor och anrikningsverk utgjorde antalet karensförsäkrade årsarbetare år 1928 endast 64 °/o av hela antalet årsarbetare. Med hänsyn till det samband, som ovan (sid. 202) påvisats i allmänhet vara förefintligt mellan å ena sidan olycksfallsfrekvens och å andra sidan konjunkturväxlingar och därav föranledda ändringar i årsarbetarantalen, är det påfallande, att den starka nedgången i årsarbetarantalet inom nu ifrågavarande yrkesgren år 1932 icke motsvaras av någon nedgång vare sig i olycksfallsfrekvensen eller i sjukdagsfrekvensen. Såsom framhålles å sid. 64 tilllämpades emellertid under åren 1930—1933 i stor utsträckning korttidsarbete inom gruvhanteringen. Inskränkningen under dessa år i den använda arbetskraftens storlek genomfördes sålunda i stor utsträckning icke genom avskedanden utan genom korttidsarbete. På grund härav kan det förutsättas, att det avlägsnande av ovan och därför i högre grad för olycksfall utsatt arbetskraft, som under dessa år i allmänhet förekom inom industrin, icke varit förhanden inom gruvhanteringen. Detta kan ha föranlett, att den eljest sannolika effekten på olycksfallsfrekvensen uteblivit. Järn- och stålverk. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1920— 1935 framgå av indexserierna i tabell 112. Tab. 112. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Järn- och stålverk. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

o s P/At

116 83 90 79

80 80 63 100 98 94 95 99 107 75 88 93 100 98 108 119 125 152 86 106 101 100 97 104 117 124 142 72 90 99 100 101 108 108 114 121

100 88 82 88 161 141 136 130 142 122 125 111 117 120 123 130

107 138 118 142

110 148 128 137

222 Skalor,

.•i7 i 1 ser,

••

At (

Produktion per arbetstimme, Olycksfallsfrekvens Sjukdagsfrekvens Antal årsarbetare

25-

\ •20 5

IS-

index 1924= 100 (Skala ( » ( ( » l ii 1 1 . 1 ^-"^

/At ) 0 ) S ) A )

- r ^ ^

\ \

—.—^L

1>-*^

I..'

***...—"

,*"'

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Ar 1920 21

1 1

—1—

7935 Diagram 20. Järn- och stålverk. Åren 1920—1935.

Indextalen för åren 1922 och 1923 utvisa en ökning av produktiviteten, under det att antalet årsarbetare år 1922 var oförändrat och år 1923 minskades icke obetydligt. Samtidigt ökade olycksfallsfrekvensen. Från och med år 1924 till och med år 1930 är antalet årsarbetare i stort sett oförändrat, medan produktiviteten visar en sakta stegring, frånsett sista året. Olycksfallsfrekvensen ökar under åren 1926—1930 liksom även sjuk dagsfrekvensen. Under de följande åren fortsätter produktivitetsstegringen, under det att antalet årsarbetare i samband med lågkonjunkturen minskar för att från och med år 1933 i samband med konjunkturförbättringen åter öka. Såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen följa i stort sett årsarbetarantalets utveckling. Beträffande ökningen i olycksfallsfrekvensen år 1929 gäller vad därom anförts rörande gruvor och anrikningsverk. Emellertid är frekvensökningen avsevärt mindre för järn- och stålverk, vilket sammanhänger med det förhållandet, att inom denna grupp nära 84 % av samtliga arbetare år 1928 voro karensförsäkrade mot endast 64 °/o för gruvor och anrikningsverk. Utvecklingen under åren 1924—1928 förtjänar uppmärksammas. Ehuru årsarbetarantalet höll sig praktiskt taget oförändrat, ökade såväl olycksfallssom sjukdagsfrekvensen icke obetydligt och detta var fallet även med produktiviteten. Förhållandet kan utan tvivel innebära en antydan om ett samband mellan produktivitetsstegringen och frekvensökningarna. Under åren 1930—1933 framträder däremot icke något dylikt samband i indexserierna. Frekvenskurvorna visa under dessa år, såsom framgår av diagram 20, en

viss överensstämmelse med kurvan för årsarbetarantalet, vilken i sin tur är beroende av konjunkturutvecklingen. Den möjligheten synes icke utesluten, att rationaliseringen under den tidigare perioden varit av sådan art, att den verkat höjande på olycksfallsrisken. Under den senare perioden kan emellertid rationalisering av annan art, som bidragit till en minskning av olycksfallsrisken, hava tillkommit och denna senare rationalisering kan ha neutraliserat den riskökning, som föranletts av samtidig rationalisering av det förra slaget. Några säkra slutsatser kunna emellertid ej dragas ur de föreliggande siffrorna, då under den senare perioden konjunkturutvecklingen synes hava utövat ett dominerande inflytande på riskutvecklingen. Produktiviteten vid det intensivundersökta j ä r n v e r k e t visar en förhållandevis jämn stegring med undantag för den vikande konjunkturen efter år 1929, vilket kan hava föranletts av det med tidsläget förbundna korta orderbeståndet och därav följande ökat omställningsarbete i valsverken. Den effektiva produktionstiden har på grund härav minskat i relativ omfattning. Tab. 113. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Det undersökta järnverbet. Åren 1924—1934. 1924 = 100.

Å 0

s P/At

100 100 100 100

101 115 137 109

95 136 160 119

104 158 164 127

• 103

75 120 123 116

121 175 146 196

Såväl olycksfallsfrekvens som sjukdagsfrekvens visa — såsom framgår av tabell 113— under perioden 1924—1928 starkare stegring än produktiviteten, under det att förhållandet är motsatt åren 1930—1934. Olycksfallsfrekvensen ökar här fortfarande förhållandevis starkt, medan sjukdagsfrekvensen sjunker. De båda frekvensindexen för år 1932 äro synnerligen låga, vilket väl sammanhänger med den detta år sannolikt förefintliga kortare produktiva maskintiden och den omständigheten att årsarbetarantalet detta år är lågt. Beträffande olycksfallens orsaker må framhållas, att såväl maskiner som transportarbete uppvisa ökad olycksfallsfrekvens och ökad sjukdagsfrekvens, medan olycksfallsgrupper, som påverkas av ordning och arbetsdisciplin, visa lägre frekvenser. Sistnämnda förhållande sammanhänger möjligen med den under senare år införda tillverkningsplaneringen. I förhållande till produktionen ha emellertid maskinolycksfallen minskat avsevärt. Järn- och stålmanufaktur. Förändringarna i antalet årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 114.

224 Tab. 114. A n t a l å r s a r b e t a r e (Å), a n t a l o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e (O), a n t a l a v o l y c k s f a l l f ö r o r s a k a d e s j u k d a g a r p e r å r s a r b e t a r e (S) o c h p r o d u k t i o n s v o l y m p e r a r b e t s t i m m e (P/At). J ä r n - o c h s t å l m a n u f a k t u r . Å r e n 1920—1935. 1924 = 100.

112 84 99 83

80 84 90 100 99 105 106 112 121 121 111 104 104 124 147 76 80 98 100 114 123 130 149 179 196 179 168 162 179 198 83 100 105 100 112 112 119 138 152 173 132 123 120 120 136 76 95 101 100 102 102 105 109 115 113 106 108 111 123 120

o s. P/At

1935 Åren 1922—1927 förete i fråga om antalet årsarbetare en svag ökning, vilken visar god överensstämmelse med sjukdagsfrekvensen. Olycksfallsfrekvensen ökade under samma år oavbrutet och i hastigare takt än årsarbetarantalet. Produktiviteten ökade till en början hastigt för att under åren 1923— 1927 förbli praktiskt taget konstant. Utvecklingen åskådliggöres grafiskt i diagram 21. Någon inverkan på olycksfallsfrekvensen av rationaliseringsåtgärder under nämnda period kan icke utläsas ur detta diagram. Skator •) i (Hundra-

• • Produktion per arbetstimme, Olycksfallsfrekvens Sjukdags frekvens Antal årsarbetare

index 1924* 100 (Skala ( » ( » i ( »

/At ) 0 ) S ) Å )

/IO

' ^

25-

\ too

-••"''

•

-'-""

\ IS-

A3-

__ „-

...J.-- *

*"*

^ .

502- ***"»«, 5-

---"

r ^ - ~

Ar 1920

27 Diagram 21. Järn- och stålmanufaktur.

1935 Åren 1920—1935.

Under åren 1928—1930 ökade såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen starkt, under det att antalet årsarbetare ökade endast obetydligt. Produktiviteten ökade något under åren 1928 och 1929 men sjönk därefter. Då antalet karensförsäkrade årsarbetare inom denna grupp år 1928 utgjorde nära 91 °/o av hela antalet årsarbetare inom gruppen och då någon väsent-

225 lig förändring i detta avseende icke ägt rum under de närmast föregående åren, kunna 1928 års lagändringar endast delvis förklara frekvensökningen. Under åren efter år 1930 råder, såsom framgår av diagrammet, god överensstämmelse mellan årsarbetarkurvan och kurvan för olycksfallsfrekvensen, under det att sjukdagsfrekvensen under åren 1932—1934 är konstant. Produktiviteten, som år 1931 var lägre än år 1930, stiger därefter, ehuru med en viss oregelbundenhet. Beträffande ett av de företag, som varit föremål för intensivundersökningen, nämligen ett f ö r e t a g , b e d r i v a n d e gjutgodsfabrikation, är följande att anföra. Med hänsyn till den heterogena tillverkningen (gjutgods, aduceringsgjutgods och lantbruksredskap) och en i viss mån olikartad utveckling för de olika tillverkningsgrenarna har någon direkt jämförelse mellan den genomsnittliga produktiviteten och olycksfallen ej kunnat göras. Tab. 115. Produktionsvolym (P), produktionsvolym per arbetstimme (P/At) och antal årsarbetare (Å). Det undersökta företaget inom järn- och stålmanufakturen. Åren 1924—1936. 1924 =* 100.

GJUtg dS

{p/At

Plåtradiatorer 1931 = 10o| \P/At

f Aduceringsgods 8

Lantbruksredskap Å

{ , (P/At <f P

100 100 — — 100 100 100 100 100

85 96 — — 132 108 182 126 98

109 107 — — 195 129 111 132 100

122 105 — — 245 151 — — 99

115 108 150 126 441 241 — — 99

136 112 175 141 583 262 — — 109

170 107 232 137 998 295 — —

Av tabell 115 framgår tydligt, att sedan år 1924 i stort sett en ständig ökning av produktiviteten ägt rum för samtliga verksamhetsgrenar. Denna ökning accentueras efter år 1929. Under år 1930 började arbetsstudier införas. Årsarbetarantalet har åren 1924—1932 varit ungefärligen konstant och ökade åren 1932—1934 med omkring 10 %>. Utvecklingen av olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna framgår av nedanstående indexserier. O S

1924 100 100

1926 108 79

1928 90 77

1930 92 82

1932 66 52

1934 66 46

Såväl olycksfalls- som sjukdagsfrekvensen företer i stort sett minskning sedan år 1924. Sedan år 1930 är minskningen mera uttalad än förut särskilt med avseende på sjukdagsfrekvensen. 15—388613. II.

226 Medan produktiviteten sålunda genomsnittligt stiger, minska olycksfallsoch sjukdagsfrekvenserna. Sedan år 1930 har vid företaget den lokala säkerhetstjänsten arbetat efter rationella linjer med analys av olycksfallsföreteelserna och på grund därav framkommit med och genomfört åtgärder till nedbringande av frekvenserna. Sannolikt har även i viss mån en rationaliserad sjukvård medverkat till de gynnsamma resultaten. Företaget är ett exempel på att rationellt lagd säkerhetstjänst och sjukvård med avseende på olycksfallsföreteelserna icke blott kan neutralisera en eventuell menlig verkan av produktivitetsstegringen utan dessutom avsevärt reducera frekvenserna. Med hänsyn till reduktionens storleksordning kan det även ifrågasättas, huruvida icke den typ av rationalisering, som här varit för handen, kan ha inverkat gynnsamt på frekvenserna. Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och urfabriker. Förändringarna i fråga om antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920— 1935 framgå av indextalen i tabell 116. Tab. 116. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

129 77 85 83

86 71 88 77 81 92 94 97 94 98 110 103

100 100 100 100

107 114 117 116 118 125 108 108 121 103 112 114

134 147 152 132 132 147 152 141 132 149 149 130 126 127 131 146

110 114 129 125 116 103 151 150

140 131 108 165

164 150 117 169

Till en början torde här ur konferensmaterialet få anföras följande, som har avseende på metallindustrin i dess helhet, men som väsentligen torde gälla den nu ifrågavarande yrkesgruppen. Rationaliseringen ansågs enligt arbetsgivarnas uppfattning ha minskat olycksfallsriskerna. Man påpekade emellertid, att arbetarna själva icke alllid visat sig angelägna att följa utfärdade skyddsföreskrifter. Det låge i rationaliseringens natur, att olycksfallen skulle bli färre, då varje dylikt innebure förlust av tid och pengar. Nya maskiner försåges alltid med bättre skyddsanordningar. Man erinrade här också om de förbättringar i andra avseenden, som i samband med vidtagandet av rationaliseringsåtgärder alltid företagas. Man förbättrade exempelvis belysningen, ett förhållande som direkt måste minska olycksfallsriskerna. Det erinrades vidare om de förbättrade transmissionsanordningarna, varigenom systemet med remmar avskaffats.

227 Skalor. P/At O s Produktion per arbetstimme, index 1924' 100 (Skala P/At ) Olycksfallsfrekvens ( » O ) Sjukdags frekvens ( » S ) Antal årsarbetare ( » Å )

Ar 1920 21

28 ' 29

30 Diagram 22. Mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m.

1935 Åren 1920—1935.

Man var på arbetarhåll icke benägen att erkänna, att olycksfallsriskerna nedgått. Den ökade tröttheten torde ha verkat höjande på olycksfallsriskerna. Förhållandena vid mindre företag vore vidare ofta väsentligt ogynnsammare än vid de större. Gruppen mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m. omfattar, såsom redan framhållits å sid. 82, ett betydande arbetarantal. Antalet årsarbetare utgjorde år 1924 51 000 eller 138 % av årsarbetarantalet för industrin i dess helhet. År 1935 hade antalet årsarbetare inom gruppen ökat till 83 700, motsvarande 186 % av hela industrins årsarbetarantal. Åren 1921 och 1922 minskade antalet årsarbetare avsevärt. Olycksfallsfrekvensen var däremot ungefär oförändrad, år 1922 med en tendens till ökning. Även sjukdagsfrekvensen ökade något. Den nedgång av olycksfallsfrekvensen, som på grund av lågkonjunkturen kunnat förväntas under dessa år, har tydligen kompenserats av andra faktorer. Produktivitetens indextal, som år 1920 var 83, hade år 1922 stigit till 110. Det är tänkbart, att den rationalisering, som åstadkommit denna produktivitetsstegring, påverkat olycksfallsfrekvensen så att den väntade nedgången i densamma uteblivit. Från och med år 1923 råder en påfallande överensstämmelse mellan kurvan för årsarbetarantalet och kurvan för olycksfallsfrekvensen (se diagram 22). I stort sett gäller detsamma om kurvan för sjukdagsfrekvensen. Frekvensökningen år 1929 motsvaras inom denna grupp av ökning såväl i produktionsvolymen som i antalet årsarbetare, men torde likväl delvis få sättas i samband med karenstidens borttagande och därmed sammanhängande öka-

de ersättningsförmåner. Antalet karensförsäkrade årsarbetare utgjorde år 1928 90 °/o av hela antalet årsarbetare inom gruppen. Under åren 1934 och 1935, då årsarbetarantalet visar en stark stegring, var ökningen i olycksfallsfrekvensen något mindre än man på grund av konjunkturförändringen kunnat vänta sig. I ännu högre grad gäller detta sjukdagsfrekvensen. Efter en mindre nedgång åren 1923 och 1924 visar produktiviteten en så gott som oavbruten stegring. Under åren 1925—1930 följer produktivitetskurvan de övriga kurvorna i diagrammet men avviker under de följande åren — likväl med undantag för år 1934 — från de övriga kurvornas riktning. Det synes ofrånkomligt, att det är konjunkturutvecklingen, som under åren 1923—1935 varit bestämmande för utvecklingen av olycksfallsfrekvensen. Det är emellertid icke otänkbart, att rationaliseringen under periodens sista år varit av sådan art, att den kunnat minska sjukdagsfrekvensen. Beträffande den i intensivundersökningen ingående s t ö r r e m e k a n i s k a v e r k s t a d e n framgå förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1929—1938 av indextalen i tabell 117. Tab. 117. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Den undersökta större mekaniska verkstaden. Åren 1929—1938. 1932 = 100.

o s P/At

161 149

136 139

103 92

100 100 100 100

89 61 58 92

133 86 63 99

143 73 62 109

143 86 73 116

181 94 79 113

196 105 78 126

Rationaliserings perioden 1929—1933. Den starka ökningen i produktiviteten motsvaras av en betydande minskning av årsarbetarantalet, som har sin orsak i den vikande konjunkturen. Under åren 1929—1931 faller olycksfallsfrekvensen starkt. Denna frekvensminskning har sin orsak icke blott i entledigande av yngre ovana arbetare utan även i den omständigheten, att år 1930 lokal säkerhetstjänst organiserats och sjukvården förbättrats vid företaget. Till frekvensminskningen torde även hava bidragit, att från och med år 1931 de till arbetarna utgående kompletterande dagsersättningarna vid olycksfall i arbete begränsats. År 1932 företer visserligen en tillfällig höjning av frekvensen men därefter sjunka frekvenserna starkt samtidigt med en förhållandevis obetydlig minskning i produktiviteten och i antalet årsarbetare. Troligt är att en eftersläpning av de vidtagna åtgärderna här gjort sig gällande. Rationaliseringsperioden 1934—1938 kännetecknas av en förhållandevis jämn stegring av produktiviteten under stigande årsarbetarantal och kon-

229 junkturer. Olycksfallsfrekvensen har efter en mindre nedgång år 1935 ökat, ehuru i relativt begränsad omfattning. Det bör uppmärksammas, att komplementförsäkringar under denna tid vunnit ökad tillslutning. Sjukdagsfrekvensen kan emellertid betecknas som i stort sett stabil. Sedan år 1935 är säkerhetstjänsten omorganiserad. Det synes av den sista periodens erfarenheter framgå, att rationaliserad säkerhetstjänst och sjukvård med avseende på olycksfallsföreteelserna motverkat de skadliga verkningarna av en stigande konjunktur. E n fördelning av olycksfallen på vissa orsaksgrupper har givit det resultat, som innehålles i följande sammanställning, där de olika orsaksgruppernas procentuella andel i hela antalet olycksfall angivits. 1937 1936 Orsaksgrupp 1931 1932 1933 1934 1935 Maskiner 45-4 48-1 47-5 47-6 41-0 44-3 43-3 Transporter 8'0 7i 8-2 17-9 18-6 25*3 9*1 15-9 På väg till och från arbetet . . 9*2 8-1 12-0 14-4 10-4 111 17-0 övriga 37-4 32-2 30-0 21-2 34-4 35-3 Summa 100* o 100-o 100 o 100 0 100 0 100*0 100-o Beträffande transportolycksfallen är att märka, att en viss omläggning av klassificeringen genomförts från och med år 1935, i det att vissa till denna grupp hänförliga olycksfall, som tidigare redovisats under gruppen övriga, överförts till gruppen transporter. Transportolycksfallen ha emellertid under åren 1936 och 1937 ökat icke oväsentligt. Påfallande är att en så betydande andel som inemot hälften av alla olycksfall kommer på gruppen maskiner. En svag tendens till minskning av dessa olycksfall synes föreligga mot periodens slut. I fråga om en a n n a n s t ö r r e v e r k s t a d — vilken icke ingår bland de intensivundersökta företagen — föreligga uppgifter, som belysa utvecklingen av olycksfallsföreteelserna under åren 1927—1936. Med ledning av dessa uppgifter hava indexserierna i tabell 118 sammanställts. Tab. 118. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S), produktionsvolym per årsarbetare (P/Å), och produktionsvolym (P). Den andra större verkstaden. Åren 1927—1936. 1927 = 100.

Å 0

s P/Å p

100 100 100 100 100

119 85 89 96 114

123 54 69 102 126

128 63 94 124 159

107 56 82 120 128

108 57 76 124 134

106 41 53 107 113

124 34 44 106 131

148 36 50 97 143

160 30 33 108 172

Vid denna verkstad har en omfattande standardisering av tillverkningen genomförts redan före den nu undersökta tidsperioden. Enligt de i tabellen angivna indextalen för produktiviteten — vilka emellertid i viss mån kunna

hava påverkats av tidpunkterna för fullgörande av vissa större leveranser — har produktiviteten, frånsett en höjning under åren 1930—1932, varit i stort sett oförändrad, under det att antalet årsarbetare åren 1928—1930 stigit ganska starkt för att därefter under åren 1931—1933 nedgå till en nivå, något högre än 1927 års; därefter stiger årsarbetarantalet ånyo kraftigt för att år 1936 uppnå ett indextal av 160. Trots ökningen av årsarbetarantalet visa såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen under åren 1927—1929 en markerad nedgång för att år 1930 tillfälligt stiga. Detta år, under vilket sjukdomstidens längd per olycksfall hade ett maximum, öka frekvenserna liksom produktiviteten för att därefter kraftigt sjunka, tills de år 1936 komma ned till en nivå, som motsvarar omkring en tredjedel av 1927 års indextal. Med hänsyn till årsarbetarantalets starka stegring hade man kunnat förvänta sig en förhållandevis stark ökning av indextalen för olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna. Det motsatta förhållandet äger emellertid rum. Orsaken härtill är huvudsakligen att söka i en rationaliserad sjukvård: upprättandet av poliklinik inom verkstaden under ledning av läkare, beredande av lättare arbete åt lindrigt skadade under medicinsk kontroll samt behandling på tidigt stadium av skador, som eljest vanligen medföra infektion. Såsom bidragande orsak må nämnas upprätthållande av arbetsdisciplin med avseende på föreskrifter för undvikande av olycksfall. Någon lokal säkerhetstjänst efter vanligen tillämpade linjer har icke varit förhanden. Den tekniska ledningen har emellertid noga följt inträffade olycksfall och därefter, i de fall så varit möjligt, vidtagit erforderliga åtgärder. Analyser av olycksfallens orsaker, som tid efter annan företagits och ställts till ledningens förfogande, hava givit anledning till särskild eftersyn beträffande olycksfallsgrupper av särskild betydelse. Slutligen torde vid företaget inrättade verkstadsskolors verksamhet hava utövat ett gynnsamt inflytande på olycksfallsföreteelserna särskilt bland de yngre arbetarna. Metallmanufaktur. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1920 —1935 framgå av indexserierna i tabell 119. Tab. 119. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Metallmanufaktur. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

128 88 98 88

84 56 66 81

82 66 84 88

87 76 83 88

100 122 100 106 100 104 100 101

115 113 124 132 136 130 101 101

125 138 132 167 142 149 106 109

139 172 160 112

137 128 145 146 129 119 118 124

131 130 116 131

154 153 119 132

179 175 137 134

Utvecklingen inom denna grupp är likartad med utvecklingen inom gruppen järn- och stålmanufaktur.

231 Skalor VAt Å OS (TUsen-i tal)

_ _

Ar 1920 21

22 Produktion per arbetstimme, index 192,4*100 (Skala P/At) Olycksfalls frekvens ( » O )• Sjukdags frekvens (, •» S ) Antal årsarbetare ( » A )

27 Diagram 23. Kolgruvor.

28 ' 29

34 1935

Åren 1920—1935.

Kolgruvor. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1920—1935 framgå av indexserierna i tabell 120. T a b . 120. A n t a l å r s a r b e t a r e (Å), a n t a l o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e (O), a n t a l a v o l y c k s f a l l f ö r o r s a k a d e s j u k d a g a r p e r å r s a r b e t a r e (S) o c h p r o d u k t i o n s v o l y m p e r a r b e t s t i m m e (P/At). K o l g r u v o r . Å r e n 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

114 58 59 96

95 93 95 67 92 103 77 120 113 96 99 102

100 100 100 100

65 82 78 72 66 49 38 30 29 31 32 83 111 124 130 141 179 160 120 85 57 76 96 144 166 179 199 245 235 153 132 92 109 96 103 107 109 117 129 140 165 190 209 211

Grafiskt framställes utvecklingen i diagram 23. Under perioden 1921—1925 är produktiviteten praktiskt taget oförändrad. Årsarbetarantalet är även oförändrat med undantag för år 1925, då antalet årsarbetare betydligt minskades. Under första delen av denna period ökade olycksfallsfrekvensen för att år 1925 sjunka i samband med det sjunkande årsarbetarantalet. Även sjukdagsfrekvensen har till att börja med ökat för att under periodens senare del nedgå. Från och med år 1926 är en ständig stegring av produktiviteten förefintlig, vilken är förhållandevis svag till och med år 1929 för att därefter öka

i snabbare tempo. Under denna tid öka till en början såväl olycksfallssom sjukdagsfrekvenserna avsevärt, trots att årsarbetarantalet undergår en betydande minskning. Den i allmänhet vanliga effekten av minskat antal årsarbetare har i detta fall uteblivit, sannolikt på grund därav, att mindre vana arbetare under den föregående lågkonjunkturen redan entledigats. Man har här anledning antaga, att frekvensökningarna delvis ha sin orsak i den påbörjade rationaliseringsprocessen, varjämte följder av komplementförsäkringar och mindre effektiv sjukvård torde ha medverkat. Från och med år 1930 visar produktiviteten en markerad uppgång, medan årsarbetarantalet fortfarande sjunker. Även i detta fall måste man, med hänsyn till vad förut anförts, antaga, att någon inverkan av ett minskat arbetarantal icke utövats på frekvenssiffrorna. Under denna period visa emellertid dessa en högst betydande nedgång, vartill huvudorsaken torde vara den år 1931 genomförda rationaliseringen av sjukvården och i viss mån införandet av lokal säkerhetstjänst. Den genomförda sjukvårdsorganisationen avser nämligen icke blott den lindrigt skadades placering i lämpligt arbete under fortlöpande medicinsk kontroll, utan även ett uppsökande på ett tidigt stadium och behandling av de skador, beträffande vilka risk för infektion föreligger, ävensom meddelande i övrigt av snabb och omedelbar vård åt den skadade. Oaktat en ökning av produktiviteten med 50 % under åren 1931—1935 förefinnes, har olycksfallsfrekvensen sjunkit med drygt 50 °/o och sjukdagsfrekvensen med ännu något mera, varigenom en återgång till de under åren 1921—1922 i dessa avseenden rådande förhållandena ägt rum. Då det synts vara av intresse att undersöka utvecklingen vid kolgruvorna av invaliditets- och dödsfallsfrekvensen, ha följande uppgifter därom sammanställts. År 1920 1921 1922 1923 1924 1925

... ... ... ... ... ...

Antal invalt* ditets- och dödsfall per 1000 årsarbetare 36 4'8 61 1-4 2*2 6-7

År 1926 . . . 1927 . . . 1928 . . . 1929 . . . 1930 . . . 1931 . . .

Antal invali ditets- och dödsfall per 1 000 årsarbetare 64 11-9 5-6 8-0 4-9 15'0

År 1932 1933 1934 1935

Antal invaliditets- och dödsfall per 1000 årsarbetare 5-4 8*5 12'8 7-6

Såsom synes av tabellen äro frekvenserna starkt varierande, vilket är beroende på att antalet årsarbetare inom gruppen icke är tillräckligt stort för erforderlig utjämning av tillfälligheternas inverkan. Ett sammanförande av åren till längre perioder har därför verkställts. Såsom första period har valts åren 1920—1925 eller tiden innan de egentliga rationaliseringsåtgärderna togo sin början. Den andra perioden, under vilken en genomgående mekanisering av driften genomfördes, utgöres av åren 1926—1931 och den tredje perioden av åren 1932—1935. Resultatet angives i följande indexserier.

233 Antal invaliditets- och dödsfall per 1 000 årsarbetare (index: 1920/1925=100) Antal invaliditets- och dödsfall per produktenhet (index: 1920/1925=100)

1920/1925

1926/1931

1932/1935

80 I förhållande till antalet årsarbetare — vilket i genomsnitt för år under tredje perioden var föga mer än en tredjedel av det för första periodens år genomsnittliga — h a r alltså antalet invaliditets- och dödsfall under den andra och tredje perioden varit ungefär dubbelt så stort som under den första. I förhållande till produktionens storlek föreligger en ökning med ungefär 50 °/o under andra perioden, varemot tredje perioden visar lägre relativt antal än första perioden. Här torde alltså föreligga ett fall, d å olycksfallsrisken ökat under en tid, då en omfattande omläggning av driftsmetoderna pågått i rationaliserande syfte. Sågverk och hyvlerier. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1920—1935 framgå av indexserierna i tabell 121. Tab. 121. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Sågverk och hyvlerier. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

115 71 75 90

74 73 86 89

84 97 100 91 91 92 95 93 82 71 59 57 69 67 91 102 100 102 99 107 117 137 148 147 147 139 141 144 97 101 100 105 104 109 117 121 134 120 126 111 111 115 98 100 100 100 105 108 110 112 113 115 118 128 130 129

Produktiviteten utvisar, med undantag för år 1921, en förhållandevis jämn stegring under åren 1920—1932. År 1933 är stegringen något större, varefter produktiviteten håller sig på oförändrad nivå. Årsarbetarantalet sjunker starkt år 1921 för att de följande åren stiga och därefter i stort sett hålla sig konstant till år 1929. Från och med år 1930 är en stark minskning i årsarbetarantalet förhanden, vilken fortsätter till år 1933, varefter någon ökning kan konstateras år 1934. Ehuru årsarbetarantalet år 1921 sjönk så starkt, höll sig olycksfallsfrekvensen detta år på samma nivå som år 1920 och sjukdagsfrekvensen ökade något. Under de följande åren fram till år 1928 råder, såsom framgår av diagram 24, i stort sett överensstämmelse mellan årsarbetarantalets och olycksfallsfrekvensens utveckling. Karenstidens borttagande år 1929 medförde en markerad uppgång åren 1929 och 1930 av olycksfallsfrekvensen, ehuru årsarbetarantalet tenderade nedåt. Under åren efter år 1930 har olycksfallsfrekvensen varit praktiskt taget konstant, liksom även sjukdagsfrekvensen.

234 Skalor /At0 JT CTiotusental?

Produktion per arbetstimme, index 1924=100 (Skala P/At ) Olycksfalls frekvens • ( » O J Sjukdags frekvens ( „ S ) Antal årsarbetare , ( * A )

Ar 1920 21

24 Diagram 24.

28 ' 29

Sågverk och hyvlerier.

1935 Åren 1920—1935,

Den bristande överensstämmelsen åren 1921 och 1930—1933 mellan årsarbetarantalets och olycksfallsfrekvensens utveckling förtjänar särskilt uppmärksammas. Nedgången i årsarbetarantalen dessa år torde i stor utsträckning ha förorsakats av driftsnedläggelser. Vid en driftsnedläggelse bliva företagets samtliga arbetare entledigade och något urval av ovana arbetare, vilka som regel äro utsatta för högre olycksfallsrisk än de vana, kommer sålunda här icke i fråga. Ett sådant urval kan däremot ske vid driftsinskränkning. Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri. Förändringarna i fråga om antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 122. Tab. 122. A n t a l å r s a r b e t a r e (Å), a n t a l o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e (O), antal a v o l y c k s f a l l f ö r o r s a k a d e s j u k d a g a r p e r å r s a r b e t a r e (S) o c h p r o d u k t i o n s v o l y m p e r a r b e t s t i m m e (P/At). S n i c k e r i - o c h m ö b e l f a b r i k e r s a m t a n n a n t r ä v a r u i n d u s t r i . Å r e n 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

122 86 97 74

76 72 89 100 97 73 86 99 100 106 81 101 103 100 100 86 100 97 100 102

103 107 104 106

103 107 110 128 112 119 107 108

114 141 123 114

118 150 127 117

110 97 88 107 123 158 144 156 156 158 124 111 117 108 105 126 138 141 146 162

235 Den starka ökning av produktiviteten, som framträder i indextalen för åren 1921 och 1922, motsvaras av en betydande minskning i årsarbetarantalet särskilt år 1921. Under detta år sjunka såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen för att år 1922 åter stiga. Från och med år 1924 ökar produktiviteten endast svagt till år 1930, varefter en starkare ökning är förefintlig. Under första delen av perioden är samma utveckling förhanden beträffande årsarbetarantalet, vars indexserie visar en nära överensstämmelse med den angivna serien för sjukdagsfrekvensen och, ehuru i mindre grad, med serien för olycksfallsfrekvensen. Under perioden 1931—1935 minskar årsarbetarantalet till år 1933 för att därefter åter stiga. Medan olycksfallsfrekvensen håller sig praktiskt taget oförändrad, visar sjukdagsfrekvensen förhållandevis kraftig och jämn nedgång. Då den ökade produktiviteten i viss omfattning är beroende på övergång från handarbete till maskinarbete, har man anledning antaga, att den med detta senare arbete förenade högre olycksfallsrisken på ett eller annat sätt kompenserats exempelvis genom rationalisering, som inneburit standardisering av arbetsförfaranden och produkter och som minskat olycksfallsrisken. Till ytterligare belysning av maskinolycksfallens betydelse inom denna yrkesgrupp har en undersökning verkställts avseende antalet av arbetsmaskiner förorsakade olycksfall och sjukdagar i procent av hela antalet olycksfall resp. sjukdagar inom yrkesgruppen. Denna undersöknings resultat återgives i följande sammanställning. År

1920 1921 1922 1923. 1924 1925 1926 1927

Antal av arbetsmaskiner förorsakade olycksfall sjukdagar i procent av hela antalet 49-7 51-4 53-7 49-8 484 52-2 47'4 49-2

50-0 509 58-6 48-1 47i 51-9 47-9 49-6

År

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Antal av arbetsmaskiner förorsakade olycksfall sjukdagar i procent av hela antalet 48"8 47'9 45*8 48i 48"7 48'0 47'8 46-4

51*1 45"9 45'4 48'7 49*2 49"9 498 49-3

Den relativa betydelsen av maskinolycksfallen har sålunda i fråga om såväl antal olycksfall som antal sjukdagar varit praktiskt taget konstant under hela perioden. Även i fråga om antalet invaliditets- och dödsfall, som förorsakats av arbetsmaskiner, är förhållandet analogt. Pappersmassefabriker. Förändringarna i antalet årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 123.

236 T a b . 123. A n t a l å r s a r b e t a r e (Å), a n t a l o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e (O), a n t a l a v olycksfall f ö r o r s a k a d e s j u k d a g a r p e r å r s a r b e t a r e (S) o c h p r o d u k t i o n s v o l y m p e r a r b e t s t i m m e (P/At). P a p p e r s m a s s e f a b r i k e r . Å r e n 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

o s P/At

120 87 84 74

81 92 94 100 100 110 81 97 95 100 103 109 81 112 110 100 110 120 77 91 99 100 104 107

113 97 124 118 104 82 126 113 141 145 133 123 138 120 143 140 118 114 115 119 125 129 135 154

101 113 116 115 104 110 110 93 104 165 171 175

Ur konferensmaterialet kan beträffande denna industrigren anföras ett uttalande, enligt vilket de förbättrade lastnings- och lossningsanordningarna ävensom övriga maskinella anordningar måste ha verkat sänkande på olycksfallsrisken. Indexserien för produktiviteten företer från och med år 1921 en jämn, förhållandevis kraftig ökning, som efter år 1931 blir starkare markerad.

150-

100-20

SO-10

Ar 1920 21

28 I 29

Diagram 25. Pappersmassefabriker.

1935 Åren 1920—1935.

Under perioden 1921—1926 visar indexserien för olycksfallsfrekvensen en god överensstämmelse med indexserien för antalet årsarbetare. Utvecklingen av antalet årsarbetare under åren 1927—1934 är ojämn (se diagram 25), vilket sammanhänger med den omständigheten, att den årliga driftstiden under vissa år varit begränsad genom arbetskonflikt eller på grund av allmän överenskommelse om produktionsbegränsning. Den inverkan av års-

arbetarantalets växlingar, som eljest vanligen framträder, kan därför icke väntas göra sig gällande i detta fall. Höjningen åren 1929—1930 av olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna måste ses i samband med karenstidens borttagande och därmed förbundna företeelser. Från och med år 1931 minska såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen under det att produktiviteten ökar avsevärt. Den rationalisering av driften, som under denna tid företagits, synes alltså hava utövat en gynnsam inverkan på olycksfallsföreteelserna. För ett dylikt antagande talar även utvecklingen av invaliditets- och dödsfallsfrekvenserna inom denna grupp under åren 1924—1935, vilket framgår av följande sammanställning. År 1924 1925 1926 1927 1928 1929

Antal invaliditetsoch dödsfall per 1 000 årsarbetare 5-0 4-5 4-5 5'2 4-8 6-0

År 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Antal invaliditetsoch dödsfall per 1 000 årsarbetare 57 35 3'7 37 37 3-9

Pappersbruk och pappfabriker. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 124. Tab. 124. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Pappersbruk och pappfabriker. Åren 1920—1935. 1924 = 100 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 Å 0

s P/At

84 78 76 77

70 67 69 69

85 89 100 102 107 113 105 115 111 112 106 106 110 112 84 101 100 99 97 89 92 124 122 121 113 109 110 111 87 110 100 95 88 78 100 103 101 101 98 89 93 94 93 95 100 107 110 107 113 120 120 125 130 131 138 148

Indexserien för produktiviteten företer efter kraftigare höjning år 1922 en så gott som oavbruten stegring. Antalet årsarbetare stiger ganska jämnt från och med år 1921 till och med år 1927. Efter en tillfällig mindre sänkning år 1928 är årsarbetarantalet i stort sett konstant till år 1935. Den förhållandevis starka ökningen av årsarbetarantalet år 1922 och i viss mån även år 1923 motsvaras av en stark stegring av såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen. Från och med år 1924 till och med år 1927 äro dessa frekvenser nedgående, ehuru såväl produktiviteten som årsarbetarantalet är stigande. Den år 1929 förefintliga höjningen av olycksfallsfrekvensen måste även ses i samband med karenstidens upphörande och därmed förbundna företeelser. Under den följande perioden visa frekvenserna en svagt sjunkande tendens, som väl motsvarar årsarbetarantalets utveckling,

238 Skalor /AtA, O S (Tusen(TUs<

tal)

— — Produktion per arbetstimme, index 1924 *I00 (Skala P/At) Olycksfallsfrekvens ( » O ) Sjukdags frekvens ( * SJ Antal årsarbetare ( » A J

Ar 1920 21

28 I 29

Diagram 26. Pappersbruk och papp fabriker.

34 1935

Åren 1920—1935.

under det att produktiviteten alltjämt stiger. Det synes framgå av diagram 26, att de rationaliseringsåtgärder, som lett till produktivitetens höjande under denna period, åtminstone icke inverkat menligt på olycksfallsfrekvenserna. Beträffande perioden 1924—1927 är det möjligt, att rationaliseringsåtgärderna mera positivt medverkat till sänkta olycksfalls- och sjukdagsfrekvenser. Råsockerbruk och sockerraffinaderier. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920—1935 framgå av indextalen i tabell 125. T a b . 125. A n t a l å r s a r b e t a r e (Å), a n t a l o l y c k s f a l l p e r 100 å r s a r b e t a r e (O), a n t a l a v o l y c k s f a l l f ö r o r s a k a d e s j u k d a g a r p e r å r s a r b e t a r e (S) o c h p r o d u k t i o n s v o l y m p e r a r b e t s t i m m e (P/At). R å s o c k e r b r u k o c h s o c k e r r a f f i n a d e r i e r . Å r e n 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

107 122 100 101 100 99 63 88 89 84 92 86 90 87 70 93 96 98 100 104 102 102 113 141 172 167 141 180 63 119 115 121 100 133 117 128 124 124 122 154 119 126 92 92 90 122 100 95 128 166 126 146 154 160 159 177

102 159 120 184

102 161 110 171

Indextalen för produktiviteten äro under åren 1922—1928 synnerligen växlande. Tendensen är emellertid tydligt stigande. Från och med år 1929 är utvecklingen betydligt jämnare, i det indextalen till och med år 1934 ut-

239 visa en successivt stegrad produktivitet. År 1935 är dock indextalet något lägre än år 1934. Den i stort sett ständiga ökningen av produktiviteten har sin orsak icke blott i den tekniska rationaliseringen utan även i ett så småningom uppkommet bättre utnyttjande av fabrikernas kapacitet genom ökad produktion samt koncentration till ett färre antal fabriker, varvid det mera improduktiva arbetet minskat i förhållande till det egentliga driftsarbetet. Under åren 1921—1929 är minskningen i antalet årsarbetare ganska avsevärd. Det låga indextalet för år 1926 har sin orsak i den avsevärda inskränkningen av betodlingen under nämnda år. Under åren 1930—1933 ligga indextalen på samma nivå för att år 1934 stiga. Olycksfallsfrekvensen är under åren 1921—1927 ungefär konstant för att därefter kraftigt stiga till år 1930. Från och med år 1931 ligga indextalen i stort sett på samma högre nivå. Den anmärkningsvärda skillnaden mellan perioderna före och efter år 1929 förklaras därav, att inom denna grupp under den första perioden endast en obetydlig del av arbetarna varit karensförsäkrade. Sålunda uppgick år 1928 den karensförsäkrade delen till endast 9 °/o av det totala antalet årsarbetare. Sjukdagsfrekvensen är under åren 1929—1935 i stort sett konstant. De under denna tid vidtagna åtgärderna för att höja produktiviteten ha tydligen icke utövat något menligt inflytande på olycksfallsföreteelserna. Tobaksfabriker. För denna yrkesgrupp äro olycksfallsstatistikens uppgifter om antal olycksfall i arbete och därav föranledda sjukdagar, såvitt angår tiden före år 1929, icke fullständiga. I tabell 126 angivas därför indexserierna för olycksfallsfrekvensen och sjukdagsfrekvensen endast för åren 1929—1935. Tab. 126. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Tobaksfabriker. Åren 1920—1935. 1924 m 100 (Å och P/At). 1929 = 100 (O och S). 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

187 139 130

s P/At

97 100 102

100 105

80 58

68 100 106 108 74 75 67 49 97 100 104 116 123 136 142 148 161 174 177 183 191

Såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen äro från och med år 1930 i stort sett starkt fallande, under det att antalet årsarbetare nedgått med omkring 10 procent samtidigt som produktiviteten oavbrutet ökat. Ur konferensmaterialet torde här få anföras följande. Det uppgavs från arbetsgivarhåll, att det låge i sakens natur, att när handarbete ersattes med maskinarbete, riskerna för olycksfall skulle ökas. Visserligen hade alltid

skyddsanordningar införts, men man ansåg dock, att den omständigheten, att en människa arbetade tillsammans med en maskin, måste öka riskerna för skador. Huruvida den under senare år bedrivna rationaliseringen faktiskt ökat olycksfallsfrekvensen kunde dock icke med säkerhet konstateras. Det vore emellertid klart, att rationalisering, som medförde, att arbetet uppdelades i ett stort antal tempon, skulle innebära, att arbetet bleve mera enformigt och även mera tröttande än eljest. Arbetarnas intresse för arbetet måste slappas. Även dessa förhållanden torde kunna medverka till att riskerna för olycksfall stegrades. För att i någon mån eliminera detta hade Tobaksmonopolet infört 14 dagars semester. De utan tvivel flesta olycksfallen inträffade inom Tobaksmonopolet vid de s. k. vickel-överrullningsmaskinerna. För e n s t ö r r e t o b a k s f a b r i k har med ledning av från företaget lämnade uppgifter indexserierna i tabell 127 uträknats. Tillverkningen vid denna fabrik har utgjorts av cigarrer, cigarrcigarretter, cigarretter, röktobak och snus. Snusfabrikationen har emellertid icke medräknats vid undersökningen. Tab. 127. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per ^arbetstimme (P/At). En större tobaksfabrik. Åren 1924—1936. 1924 = 100.

Å 0

s P/At

1932 1933 1934 1935 1936

100 100 100 100

107 141 121 103

96 119 89 123

86 113 86 131

85 196 129 147

83 270 189 150

87 314 243 154

81 259 215 176

76 68 64 64 62 294 242 155 218 265 189 164 102 115 151 183 180 194 209 198

Produktiviteten företer från och med år 1925 en jämn, synnerligen kraftig ökning, under det att antalet årsarbetare i stort sett nedgår. Trots produktivitetens stegring under åren 1924—1927 är indexserien för sjukdagsfrekvensen i stort sett likformig med indexserien för antalet årsarbetare. Höjningen åren 1929—1930 av olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna måste till avsevärd del ses i samband med karenstidens borttagande och därmed förbundna företeelser. Efter denna tid är sjukdagsfrekvensens utveckling, frånsett åren 1934 och 1935, i stort sett analog med årsarbetarantalets. Skiljaktigheterna under nyssnämnda år torde väl kunna erhålla sin förklaring genom den osäkerhet, som på grund av materialets ringa omfattning och den låga olycksfallsrisken måste vara förhanden. Troligen kunna de åren 1929 —1930 vidtagna förändringarna med avseende på cigarr- och cigarrcigarretttillverkningen (ökad mekanisering) dels bidraga till en förklaring av de särskilt höga frekvenstalen under dessa år, dels ock utgöra en bidragande orsak till den efter denna tid i förhållande till föregående period förhandenvarande högre nivån för såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen.

241 Bomullsindustri. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920 —1935 framgå av indextalen i tabell 128. Tab. 128. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Bomullsindustri. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At

£70 106 91 91

66 86 99 81 93 87 59 99 99 94 100 103

100 102 111 116 117 110 100 95 120 118 125 207 100 103 124 126 140 131 100 97 103 106 108 116

112 91 237 272 125 159 120. 130

103 98 112 109 282 281 334 305 165 151 150 146 135 132 143 149

Av tabellen framgår, att produktiviteten i stort sett ökat. Årsarbetarantalet visar under åren 1922—1928 en förhållandevis kraftig och jämn stegring för att år 1929 något sjunka. Oregelbundenheten är därefter påfallande. Med hänsyn till den omständigheten att under den första perioden endast ett förhållandevis ringa antal arbetare varit karensförsäkrade, torde indextalen för olycksfallsfrekvensen före år 1929 vara behäftade med betydande osäkerhet. Detta gäller, ehuru i mindre grad, även indextalen för sjukdagsfrekvensen. Härtill kommer, att olycksfallsrisken inom denna industri är låg, vilket ytterligare ökar osäkerheten i de båda indexseriernas värden. Denna omständighet är av betydelse även beträffande den senare perioden. Medan indexserien för olycksfallsfrekvensen utvisar en våldsam ökning från och med år 1929, är sjukdagsfrekvensen under samma tid förhållandevis jämn med någon dragning uppåt. Möjligen kan härav dragas den slutsatsen, att rationaliseringen i någon om ock obetydlig mån ogynnsamt inverkat på olycksfallsföreteelserna Ylleindustri. Förändringarna i antal årsarbetare, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme under åren 1920 —1935 framgå av indextalen i tabell 129. Tab. 129. Antal årsarbetare (Å), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Ylleindustri. Åren 1920—1935. 1924 = 100. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Å 0

s P/At.

77 68 84 98 100 96 95 98 102 99 100 70 80 91 100 113 110 114 108 136 126 103 119 149 100 126 109 122 113 117 94 90 96 98 100 98 98 98 99 100

16—388013.

II.

101 82 94 97 167 190 185 197 110 128 117 122 106 107 104 106

110 215 152 111

110 233 145 114

242 Produktivitetsökningen är inom denna industri synnerligen låg och indextalen avvika obetydligt från varandra. De sista åren utvisa en tendens till ökning. Från och med år 1923 till och med år 1933 är med undantag för år 1931 årsarbetarantalet nästan konstant. Vad som anförts i fråga om olycksfallsfrekvenserna beträffande bomullsindustrin för tidsperioden fram till år 1928 gäller även ylleindustrin. Under tiden efter år 1928 utvisar olycksfallsfrekvensen inom ylleindustrin i likhet med frekvensen inom bomullsindustrin en förhållandevis stark stegring, medan sjukdagsfrekvensen är mera stabil, dock med någon ökning de sista två åren. I detta fall kan ökningen i olycksfallsfrekvensen icke förklaras vare sig genom ökad produktivitet eller ökat årsarbetarantal, varifrån möjligen år 1934 utgör ett undantag. Detta år stiga nämligen olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna samtidigt med årsarbetarantalet. Beträffande den intensivundersökta s t ö r r e y l l e f a b r i k e n framgå förändringarna i antal årsarbetare, arbetstimmar, olycksfallsfrekvens, sjukdagsfrekvens och produktionsvolym per arbetstimme åren 1924—1934 av indexserierna i tabell 130. Tab. 130. Antal arbetstimmar (At), antal olycksfall per 100 årsarbetare (O), antal av olycksfall förorsakade sjukdagar per årsarbetare (S) och produktionsvolym per arbetstimme (P/At). Den undersökta yllefabriken. Aren 1924—1934. 1924 = 100.

At O

s P/At

100 100 100 100

112 86 72 99

113 82 73 105

145 67 56 132

136 94 57 149

155 131 87 160

Under perioden ha automatvävstolar i stor omfattning installerats. antal belyses av följande indexserie: 1926 100

1928 150

1930 350

1932 400

Deras

1934 450

Under åren 1924—1928 är produktiviteten praktiskt taget oförändrad; antalet årsarbetare ökar något. Såväl olycksfallsfrekvensen som sjukdagsfrekvensen minskar under samma tid icke obetydligt. Under år 1930 steg såväl produktiviteten som antalet årsarbetare. Olycksfalls- och sjukdagsfrekvenserna avtogo ytterligare. Under åren 1932—1934 fortsatte produktiviteten att stiga, årsarbetarantalet nedgick år 1932 och ökade därefter. Olycksfallsfrekvensen ökade under dessa år våldsamt. Även sjukdagsfrekvensen ökade år 1934 betydligt. De föreliggande uppgifterna för den ifrågavarande fabriken medgiva icke några bestämda slutsatser angående ett eventuellt samband mellan produktiviteten och olycksfallsfrekvenserna. Med den låga olycksfallsrisk, som är rådande inom textilindustrin, erfordras ett långt mera omfattande material för att en tillfredsställande utjämning av tillfälligheternas inverkan skall kunna förväntas.

T R E D J E AVDELNINGEN

Utredningar genom experter

P. M. rörande driftinskränkning och nedläggning av företag inom näringslivet samt vissa därav föranledda socialpolitiska åtgärder.1 Av civilingenjören ELIS BOS^EUS. I 1933 års stora arbetslöshetsproposition ingick bland annat anslag till lån och subventioner för främjande av enskild företagsamhet. Därmed avsågs att bereda möjlighet till statligt understöd åt befintliga eller planerade företag, som kunde anses vara av verklig betydelse ur arbetslöshetssynpunkt och som icke på annan väg kunde erhålla hjälp till sin verksamhet. Sedermera h a r socialdepartementet fått att behandla c:a 1 600 ansökningar om ekonomiskt bistånd genom de sålunda år 1933 liksom även följande år beviljade medlen. Ansökningarna hava ingått från nästan alla delar av landet och från företag av alla storleksordningar, flertalet dock från den medelstora och mindre industrin. De undersökningar av företagens ekonomiska och andra förhållanden, som vid beredningen av dessa ärenden verkställts genom departementets försorg, utgöra ett betydelsefullt material rörande arbetslöshetsriskerna i näringslivet. Till att materialet blivit så omfattande har väsentligen bidragit att många sökande förbisett eller icke förstått att låneverksamheten i vad den gällt redan bestående företag enligt direktiven särskilt skulle gälla av lågkonjunktur vållade hjälpbehov. Detta framgår också av att ej ens femtedelen av alla ansökningar kunnat bifallas. Inom departementets utredningsarbete hava därjämte fallit ett antal ärenden, som icke direkt gällt lån eller subventioner utan utgjort mera allmänt hållna framställningar från kommunala myndigheter, fackföreningar m. m. på grund av industriella omläggningar med återverkan på den lokala arbetstillgången. I vissa fall har departementschefen funnit anledning att på eget initiativ sätta i gång enahanda utredningar. Departementet h a r även medverkat vid undersökningar, som resulterat i de i statsrådsprotokollet den 29 maj 1936 rörande rationaliseringsutredningen omnämnda statsingripandena vid Kalix, Tore och Seskarö, vilka delvis betingats av andra än socialpolitiska skäl. Sålunda har departementets material fått en värdefull komplettering och torde kunna anses ganska representativt. 1

Utredningen avslutades i juni 1937.

246 Denna promemoria avser att utgöra en första sammanfattning av de erfarenheter, som fyra års utredningsarbete givit. För bekvämare översikt grupperas materialet därvid efter de mest framträdande orsakerna till de svårigheter, som ansetts påkalla hjälpåtgärder.

Orsaker till driftinskränkning eller nedläggning av företag. Vid försök att klarlägga anledningen till omfattande driftsinskränkning eller fullständig nedläggning av industriella eller andra företag inom näringslivet framgår, att man i regel måste räkna med två eller flera samverkande orsaker, av vilka dock någon framför den eller de övriga omedelbart utlöst åtgärden i fråga. I förenämnda statsrådsprotokoll namnes särskilt rationaliseringen som arbetslöshetsorsak. En andra orsak är kapitaldispositioner av företagaren utan samband med rationalisering. En tredje sådan är misstag vid företags planläggning och ledning. En fjärde orsak har man i konjunkturella och en femte i strukturella förändringar i näringslivet. Därutöver finnes en heterogen grupp av orsaker omfattande force majeure såsom brand och andra olycksfall samt sjukdom ävensom inflytanden och situationer av skilda slag, som med svårighet kunna klassificeras. Rationalisering. Rationaliseringen förutsattes här i anslutning till en av professor Gustaf Åkerman given definition,1 omfatta räntabilitetsförbättrande administrativa och tekniska åtgärder, som grundats ej blott på planmässig utredning om produktionsfaktorerna och dessas utnyttjande utan ock på vederbörlig hänsyn till de organisativa problemens verkningar och återverkningar på varandra i större sammanhang. Den som arbetslöshetsorsak betydelsefullaste bland de huvudgrupper av rationaliseringsåtgärder, som Åkerman särskiljer, ger han benämningen organisativ rationalisering. Inom denna grupp åter framträda mest de rationaliseringsformer, som kallas mekanisering och produktion i större skala. Mekaniseringen ställde i industrialismens barndom flerstädes de ekonomiska intressena i stark motsats till de sociala. Detta gällde dock sällan vårt land med dess länge bevarade patriarkaliska inställning på arbetsgivarsidan. Senaste årtionden hava givit en alltmer ökad social ansvarskänsla med annan inriktning än den patriarkaliska, men även den med stort utrymme för vederbörlig hänsyn vid indragning av arbetstillfällen. När en effektiv mekanisering genomföres inom ett till en enda plats centraliserat större företag blir avfolkningen därför sällan kännbart forcerad eller omfattande. 1

Arbetslöshetsutredningens betänkande I, bilaga band 2, sid. 10. Stat. off. utr. 1931:42.

247 Mera ingripande bliva de sociala verkningarna vid rationalisering genom produktion i större skala medelst koncentration till en enda eller ett fåtal arbetsställen av en verksamhet, som förut fortgått vid flera mer eller mindre ofullständigt utnyttjade anläggningar. Dylik s. k. koncernrationalisering medför i regel ett totalt upphörande av arbetet på de drabbade platserna. Svårigheterna ökas genom att avvecklingen av tekniskt-ekonomiska skäl ej k a n ske successivt utan måste genomföras inom kort tidrymd. Som ett ogynnsamt moment tillkommer, att i vårt land industriföretagen i så stor utsträckning äro lokaliserade till landsbygden, där de betyda relativt mycket mer för ortens arbetstillfällen och kommunens ekonomi än de skulle göra i större stadssamhällen. I socialdepartementets ärenden förekommer koncernrationalisering som påtaglig orsak till driftsnedläggning i ett flertal fall från sågverksindustrin, ett par från glasindustrin och ett från cementindustrin. Gemensamt för dessa fall är, att förutsättningar för fortsatt drift med ekonomiskt tillfredsställande resultat tydligen ej förelegat. I första hand h a r därför övervägts, om icke någon för de lokala förhållandena bättre lämpad industri kunde ersätta den dittillsvarande. E n sådan utväg erbjuder sig emellertid rätt sällan i praktiken och står än mer sällan till buds inom så nära framtid, som arbetslöshetsförhållandena göra önskvärt. Nästa övervägande har gällt möjligheterna att ordna det dödsdömda företagets avveckling i sådant tempo, att dess personal finge nödigt r å d r u m att skaffa sig anställning på andra håll. Försöksvis har man inriktat sig p å en treårsperiod, till vilken sedermera i ett par fall lagts eller planerats att lägga ett fjärde år. Sågverken. Den svenska industri, där rationaliseringen under senare år haft starkaste återverkan på arbetslösheten, är otvivelaktigt sågverken. Båda de nyss nämnda rationaliseringsformerna hava därvid gått tillsammans, mekanisering tack vare snabba konstruktiva framsteg samt ekonomisk såväl som lokal koncentration, möjliggjord eller åtminstone påskyndad av de för denna industri särskilt kännbara kriserna vid 1920- och 1930-talens början. P å export arbetande sågverk förmå nämligen rätt sällan rida ut en stark lågkonjunktur, om de icke hava egna skogar utan för råvaruförsörjning äro helt beroende av allmänna marknaden. Utifrån en sådan uppfattning av de ekonomiska faktorerna h a r återupptagandet, även för en begränsad kortare tid, av en nedlagd sågverksrörelse icke ansetts vara försvarligt, ehuru svåra sociala olägenheter förelegat. Sågverken i fråga ligga nämligen i landets nordliga provinser, där näringslivet av ålder varit inriktat p å skogs- och jordbruk samt vad därmed industriellt hör ihop, men där förutsättningar för andra industrier saknas mer än annorstädes. Svårigheter att övergå till någon ny tillverkning möta också därför att arbetslokalerna äro specialbyggda och blott i ringa mån användbara för annan industri. Då det gällt de arbetslösa skarorna från nedlagda sågverk synes också transferering till sydligare arbetsmarknad möta särskilda hinder. Det fåtal fall, då statslån likväl beviljats, hava gällt dels ett p a r mindre företag med rent lokal marknad, dels två större sådana som, oaktat de sak-

nat egna skogar, ansetts äga ekonomiska förutsättningar i särklass tack vare gynnsamt läge. Den senare utvecklingen har för de större företagens vidkommande blivit något annorlunda än vad som planerades i samband med stödåtgärderna men likväl tillfullo givit den beräknade sociala effekten utan någon ytterligare ekonomisk uppoffring för det allmänna. Den ena av dessa anläggningar utrationaliserades på sin tid i en stor trävarukoncern. Denna behöll verkets skogar och sålde sågen med sex ramar jämte lastageplats och personalens bostäder till ett konsortium. Samtidigt möjliggjorde den en tillsvidare fortsatt drift genom ett legosågningskontrakt. Sedan detta upphört förmådde konsortiet ej på egen hand finansiera rörelsen, men erhöll statslån för ändamålet. Konsortiets skötsel av rörelsen visade sig dock efter ett par år åsidosätta ändamålet med lånet. Genom nytt ingripande från statsverkets sida framtvangs då ett likvidationsförfarande, varvid statskontoret och länsstyrelsen utsago likvidatorerna. Avvecklingen planlades att genomföras under tre år från ingången av år 1936 och har hittills förlupit såväl socialt som ekonomiskt tillfredsställande. Det andra sågverket med åtta ramar och fyra hyvlar hade under senaste allmänna kris kommit i bankägo och dess skogar försålts. Planer förelågo på överflyttning till en trävarukoncern av äganderätten till anläggningen. Dennas läge i ort med mycket kännbar konkurrens om råvaran gjorde önskvärt för koncernen att förekomma verkets övergång till annan ägare med intresse för fortsatt drift. För egen del disponerade koncernen förut sågverk med kapacitet utöver råvarutillgångarna och kunde därför väntas komma att nedskrota det eventuellt nytillköpta. Genom förhandlingar emellan socialdepartementet och koncernen utverkades, att koncernen i samband med förvärvet av sågen återupptog driften, enligt avtal för tre års tid. En successiv avveckling skulle ske genom försågningens planmässiga minskning. Sedermera har koncernen åtagit sig att fortsätta driften även ett fjärde år. De i denna affär intresserade enskilda parternas inbördes förhållande föranleder, att den planerade nedläggningen av sågverket varit att anse som i främsta rummet en rationaliseringsåtgärd. Smdglasindustrin. Inom denna har koncernrationalisering föranlett nedläggning av driften vid flera bruk, däribland två av landets största s. k. kristallglasbruk. Socialdepartementets undersökningar hava gällt blott de sistnämnda. I ena fallet ansågs lämpligt att genom långivning till ett nybildat aktiebolag med personalen som delägare göra möjligt att i mindre omfattning återupptaga den nedlagda tillverkningen. Visserligen kunde med visst fog göras gällande, att man på denna väg sannolikt ej skulle ernå annat än en successiv avveckling med risk av väsentlig, eventuellt total förlust av insatta medel. Glasarbetarnas ensidiga utbildning, som i synnerlig grad försvårar deras övergång till andra yrkesområden, och vidare platsens med hänsyn till kommunikationer m. m. ogynnsamma läge för annan industri bidrogo emellertid att framtvinga ett val emellan blott två utvägar. Alternativet var den socialt sämre att fortsätta med kontantunderstöd jämte någon tillsats av reservarbeten.

249 Det andra av de undersökta kristallglasbruken har givit studiematerial av särskilt intresse. Sedan koncernen nedlagt driften på platsen, inköptes bruksområdet av en företagsam och socialt intresserad affärsman. I de omfattande arbetslokalerna satte denne igång ett flertal mindre industriföretag ägnade åt bland annat leksakstillverkning, skjortsömnad, mattvävnad, korgflätning, portfölj- och annan läderbearbetningsindustri samt dekorering av glas. Det sistnämnda jämte en mindre glashytta för en specialitet, damejeanner, gav personalen en begränsad möjlighet till sysselsättning i det gamla yrket utan att likväl vålla olämplig konkurrens på den ansträngda inhemska marknaden. Utsikterna syntes goda för en fortsatt utveckling på de inslagna linjerna med upptagande av flera för orten nya industrier. Dessa planer, som uppgjordes i samförstånd med socialdepartementet och under förutsättning av ekonomiskt stöd från staten, korsades emellertid genom motsättningar emellan dåvarande ägaren och dennes närmaste medhjälpare på platsen. Ett avgörande moment var därvid de sistnämndas och den gamla arbetarstammens önskan att åter taga upp småglastillverkningen. Läget på glasmarknaden syntes göra detta till ett ur både enskild och allmän ekonomisk synpunkt olämpligt experiment, som ej heller kunde motiveras av sociala skäl, då arbetstillfällen kunde beredas på annat sätt. Utgången blev, att brukets ägare avvecklade sina huvudsakliga intressen på platsen och förhandlingarna med socialdepartementet avbrötos. Som ny ledare för företaget inträdde den främste förespråkaren för återupptagandet av småglastill verkningen. Denne lyckades intressera enskilt kapital, till någon mindre del även arbetarpersonalens, för återuppbyggandet av en småglashytta. Redan efter några månaders drift måste emellertid det nya företaget gå i konkurs. Den förutvarande ägaren erbjöd sig att åter övertaga företaget och söka utveckla det på av honom tidigare förordade linjer. Småglastillverkningen skulle få fortgå blott i begränsad utsträckning och ej längre än tills den kunde ersättas av annan planerad fabrikation. Från statens sida lämnades stöd för detta program genom beviljandet av ett lån. Ännu en gång visade sig dock att ortsbefolkninens förtroende och kärlek till det nedärvda yrket vägde tyngre än utomståendes mera objektiva beräkningar. Ånyo uppbringades privat kapital för fortsättning och utveckling av småglastillverkningen. Företrädaren för den andra utvecklingslinjen trädde tillbaka och förutsättningarna för statslånet föllo bort. Under den nya regimen har småglastillverkningen hittills pågått blott några månader, och något utslagsgivande resultat av denna regims insatser är därför icke känt. Det kan sättas i fråga, om nedläggandet av de nyss behandlade under holdingbolaget AB. De Svenska Kristallglasbruken, sedermera AB. Svenska Glasbruksintressenter, lydande anläggningarna verkligen bör kallas koncernrationalisering. Det första nedläggandet, som inträffade åtskilliga år innan småglasindustrins till synes långvariga utträngande från tidigare exportmöjligheter förelåg, torde dock hava varit en ganska odisputabel rationaliseringsåtgärd. När det andra av koncernens tre största bruk lades ned, var marknadens sammankrympning ett faktum. Beträffande denna senare åtgärd är det

250 därför sannolikt, att den strukturella förändringen varit den väsentliga och ej blott den medverkande orsaken. Cementindustrin. Frågan om nedläggning av en sydsvensk cementfabrik blev aktuell samtidigt med att vissa förhållanden på den inhemska marknaden gjorde importen av cement åtminstone tillfälligtvis mera kännbar än eljest för svenska tillverkare. Från dessa restes krav på tullförhöjning eller andra importrestriktioner. I ärendets utredning deltogo därför representanter för både social- och finansdepartementen. Till förhandlingarna inkallades sedermera jämte de svenska producenterna även ledande män i cementgrosshandeln. Resultatet av de halvårslånga överläggningarna blev, dels att den avveckling av cementfabriken i fråga, som eljest skulle hava skett omedelbart ordnades successivt under tre år utan kostnad för stat och kommun, dels också att både cementindustrins och partihandelns önskemål i fråga om den inhemska marknaden tillgodosåges för samma treårsperiod utan att tullförhöjning eller statlig importreglering behövde tillgripas. De gynnsamma förhållanden, som sedermera rått inom byggnadsverksamheten, hava gjort förhandlingsresultatet än gynnsammare för alla parter än vad år 1934 kunde förutses. I detta fall vunnos påtagliga fördelar för både allmän och enskild ekonomi genom att departementens opartiska förhandlare kunde sammanföra skilda intressen till ordnad samverkan. Sedermera hava behandlats ett flertal förslag att få till stånd nya industriföretag, som skulle kunna absorbera den del av fabrikens personal, som i egenskap av egnahemsägare ej vilja eller på grund av ålder m. m. ej kunna förväntas vinna sysselsättning annorstädes under avvecklingsperioden. Därvid har det som vanligt visat sig medföra betydande tidsutdräkt att nå fram till resultat, där vederbörliga krav på de nya företagens ledning såväl som på deras finansiering och tekniska förutsättningar äro tillgodosedda. Emellertid kan förväntas att en ny industriell verksamhet skall komma till stånd på platsen. I avvaktan på detta förhandlas för närvarande om förlängning på ännu ett år av det tidigare avtalet om upprätthållande av den gamla fabriksdriften.

Kapitaldispositioner av företagaren utan samband med rationalisering. I företag, där anläggningskapitalet är obetydligt i förhållande till det lättare realiserbara rörelsekapitalet, kan det för ägaren ligga nära till hands att avveckla rörelsen för att frigöra insatta medel till investering i mera lönande affärer. Även där kapitalet är fastare bundet, kunna omständigheterna göra önskvärt, att det frigöres, fastän detta sker under vissa uppoffringar. Om ett företags huvudintressent därjämte varit dess merkantile eller tekniske ledare, kan sålunda efter dennes död sterbhuset anse sig böra nedlägga rörelsen. Beräkning, mer eller mindre riktig, av framtida konjunkturer, markvärdestegring och andra spekulativa moment kunna också vara avgörande, fastän en realisation medför ej ringa kapitalför-

251 storing. Att därvid misstag kunna göras, jämförliga med felrationalisering, är ingalunda uteslutet. Nedläggandet av den första cellulosafabriken i Kalix ansågs exempelvis på åtskilliga håll hava varit ett sådant misstag, framkallat av å ena sidan underskattning av framtidsutsikterna inför en tillfällig depression på cellulosamarknaden, å den andra en lika tillfällig chans att fördelaktigt avyttra fabrikens maskiner. De hithörande fall, som socialdepartementet haft anledning att undersöka, hava mestadels gällt relativt små företag. Personer, som äro villiga och, frånsett förmögenhetsförhållandena, ofta även kapabla att fortsätta företagets rörelse, bruka därvid anmäla sig. Vanligen tillhöra de företagets personal. Ekonomiskt stöd i dessa fall blir en personlig förtroendesak och bör som alltid, när det gäller sådan, helst lämnas under förutsättning att företagets förhållanden kunna noggrant följas under lånetiden. Bland större företag, som sökt departementets hjälp, var en fabrik för remmar och andra maskinutensilier. Denna hade på sin tid övertagits av en storbank, som under ett tiotal år låtit fabriksledningen söka ernå ett så förbättrat ekonomiskt resultat, att en försäljning skulle bli möjlig. Med hänsyn till banklagens bestämmelser ansågs slutligen nödvändigt att avveckla engagementet genom en uppdelad försäljning av företaget. Därvid kunde köpare för fortsatt drift erhållas blott i fråga om en mindre specialitet. Huvudparten av den maskinella utrustningen övertogs och bortflyttades av ett annat företag, som därmed torde hava tills vidare ernått en monopolställning på den inhemska marknaden. Ett annat och i sin bransch mycket betydande företag planerade rörelsens avveckling väsentligen, såvitt vid utredningen framgick, därför att dess till åren komne ledare och huvudaktionär tröttnat på arbetet. Lämplig yngre kraft för chefsplatsen fanns ej heller disponibel. I de nu nämnda och några liknande fall visade sig, att förutsättningar för statlig hjälpåtgärd inom ramen av dåvarande direktiv icke funnos, ehuru de sociala olägenheterna av företagens nedläggande voro påtagliga.

Misstag vid planläggning och ledning. Flertalet driftsnedläggelser böra troligen tillskrivas misstag i företagens planläggning och ledning. Som exempel kan nämnas att planläggningen skett i för stor skala i förhållande till disponibla ekonomiska resurser. Jämförligt därmed är, att kostnaderna för ofta ofrånkomliga igångsättningssvårigheter i allmänhet underskattas. Nödiga marknadsundersökningar försummas, och plats för det nya företagets produkter kan ej vinnas utan prisnedsättningar, som förstöra räntabiliteten. Misslyckade experiment, oförsiktig expansion och felaktiga försäljningskalkyler ligga ej sällan ledningen till last. Slutligen har man även att räkna med såväl utsugning av ett företags tillgångar utan att juridisk straffbarhet kan fastställas som ock otvetydigt brottsliga manipulationer.

252 Att misstag från företagsledningarnas sida kunnat konstateras vid departementets utredningar i än flera fall än som torde motsvara ett sannolikt medeltal för industrin i dess helhet beror möjligen på att de lånsökande till så stor del varit mindre eller medelstora företag. Dessas ledare hava ofta utvecklat anläggningar och rörelse med hårt arbete och betydande teknisk duglighet. De hava därunder ej funnit tid, kanske ej heller ägt nödiga förutsättningar att själva bringa företagets ekonomiska standard i jämnhöjd med dess tekniska. Då företagen icke äro stora nog för en arbetsfördelning i ledningen bliva bokföring och kalkyler eftersatta, vilket vållat en tyvärr alltför allmän okunnighet om det egna företagets ekonomi. När av lågkonjunkturen vållade svårigheter varit förenade med påtagliga fel hos företagets ledning har departementet, där förutsättningar för beviljande av lån likväl funnits, uppställt särskilda villkor för detta. Sålunda har, ofta i samråd med företagets bankförbindelse, sökanden förmåtts att skaffa sakkunnig hjälp till bokföringen. Fondering av sökandens kortfristiga skulder h a r ordnats genom dessas överförande till aktier eller till på längre tid ouppsägbara reverser. Andra saneringsåtgärder såsom överenskommelser om ackord eller kontant nyteckning av aktier hava ställts som lånevillkor. I enstaka fall har lånets beviljande gjorts beroende av personalförändringar i ledningen, varjämte val av en styrelseledamot eller en revisor förbehållits åt vederbörande länsstyrelse. Överhuvud taget har departementet sökt att efter samma linjer som bankerna i liknande situationer förhjälpa låntagaren till en ekonomiskt rationell drift. Myndigheternas möjligheter att, sedan ett lån utbetalats, i fortsättningen utöva effektiv tillsyn över efterlevnaden av överenskommelser rörande företagets sunda förvaltning äro dock enligt hittillsvarande bestämmelser mindre goda än bankernas. Staten förbehåller sig visserligen rätt att uppsäga lån, därest låntagaren så förfar, att det med lånet avsedda ändamålet uppenbarligen äventyras. Resultatet av en uppsägning skulle emellertid i regel bli, att företaget måste nedlägga driften vare sig successivt genom likvidation under statlig ledning eller omedelbart. Dessa konsekvenser tager vederbörande myndighet naturligtvis icke gärna. Bland departementets större låntagare är det särskilt tre, som för sina svårigheter haft misstag av företagsledningen som påtaglig orsak förutom lågkonjunkturen. I alla tre fallen avtalades under hand med företagets ägare om förändringar i ledningen. Ett av företagen hade underlåtit att i tid rationellt inrätta sig för den omläggning av driften, som landets alltför stora produktionsapparat för branschen i fråga påkallade under depressionen. Dess lån beviljades för blott tre år, som ansågos erforderliga för att genomföra en omorganisation till väsentligt lägre produktion än den tidigare. Programmet h a r vederbörligen följts under hittills gångna två år. Vid de båda andra företagen, där misslyckade experiment och okloka direkta eller indirekta utdelningar till aktieägarna bidragit till den ekonomiska svagheten, avtalades med borgenärer och aktieägare om saneringsåtgärder, som sedermera visat sig mycket nyttiga.

253 Konjunkturella förändringar i näringslivet. Förutom de allmänna konjunkturväxlingarna, som beröra huvudparten av näringslivet, har man att räkna med växlingar i delkonjunkturer för särskilda branscher eller områden. I båda fallen kunna depressionsperioderna medföra långvariga driftsinskränkningar med risk för definitiv nedläggning av företag, som i övrigt äga goda förutsättningar. Detta gäller bl. a. när företaget satts igång med dugande ledning, som dock ej disponerat avsevärt kapital. Företaget har hastigt vuxit ut, vad omsättning och personal beträffar, men vid konjunkturomslaget ännu ej hunnit samla nödiga reserver för att kunna på egen hand möta extraordinära påkänningar. Ett stort antal av socialdepartementets klienter från verkstads-, träförädlings- och cementvaruindustrierna tillhöra denna kategori. Även eljest medför en svår lågkonjunktur situationer, då företagens egna resurser komma till korta i sådan utsträckning, att samhälleligt betänkliga återverkningar framträda. Ett exempel på detta är svårigheterna vid de norrländska malmfälten under senaste kris, då gråbergsbrytning ordnades med hjälp av räntefria statslån. Strukturella förändringar i näringslivet. Rationalisering i den ena eller andra formen framdrives ofta av en strukturell förändring i industrins förhållanden. En eller flera samverkande sådana förändringar kunna också direkt göra sig gällande som främsta orsaken till nedläggning av industriföretag. Ett exempel på indirekt verkande strukturell orsak har lämnats vid omnämnandet av koncernrationaliseringen i småglasindustrin. En växelverkan emellan rationalisering och strukturell förändring är påtaglig hos sågverksindustrin. Rationaliseringen inom koncerner och andra storföretag leder där till en varaktig omläggning av de ekonomiska villkoren för denna industri. Ett stort antal av de mindre företagen förlora sitt existensberättigande. Därmed följa i sin tur för kvarstående verk ökade rationaliseringsmöjligheter genom drift i större skala. Alla leden i denna utvecklingsserie betyda tyvärr minskade arbetstillfällen. En samverkan av trenne till sin natur strukturella orsaker vållade på sin tid, att flertalet järnbruk i södra Sverige måste läggas ned: begränsning och dyrhet av råvaruförsörjningen genom sjömalm och lågvärdiga lokala bergmalmfyndigheter, ny konkurrens på lokal marknad, i den mån järnvägsnätets utbyggnad bröt ned skrankorna omkring denna, samt smådriftens tekniska underlägsenhet gentemot stordrift, bedriven vid välsituerade företag inom och utom landet. De strukturella förändringarna ligga vanligen på de tre nyss nämnda områdena, råvaruförsörjning, avsättningsmöjligheter och teknisk utveckling. För vårt lands vidkommande hänga ändringar i råvaruförsörjningen mest tillsammans med utsinande eller värdeminskning av tidigare bearbetade och upp-

254 täckt av nya mineralfyndigheter samt med för hårda lokala avverkningar och de gamla naturskogarnas successiva överförande till kulturskogar. Förändringar i avsättningsförhållanden hava drabbat utom glasbruken exempelvis tändsticks- och gatstensindustrierna. Handelspolitiska åtgärder på lång sikt spela därvid ofta in. Teknikens utveckling har starkt påverkat lådämnesindustrin, som mött en allt svårare konkurrens i emballage av papp och papper, samt fönsterglasindustrin, där de för småbruken överkomliga degelugnarna fått vika för stordriftens vannor o. s. v. I detta sammanhang förtjänar erinras, att strukturella förändringar kunna drabba företag inom samma bransch ganska ojämnt. Icke så få medelstora och mindre sågverk, särskilt inne i landet belägna, arbeta på väsentligt gynnsammare villkor än flertalet inom samma storleksordning genom att de äga en lokal marknad, där de tack vare fraktförhållanden m. m. kunna utvinna nöjaktiga försäljningspris. Sådana företag hava därför i åtskilliga fall ansetts äga goda framtidsutsikter trots tillfälliga- svårigheter. De hava motsvarat direktiven för statlig hjälp under förutsättning att de begränsa sina affärer till lokal marknad. Driftsnedläggelser, hotande eller definitiva, som primärt hava sin orsak i näringslivets strukturella förändringar, erbjuda ur flera synpunkter svåra problem. Hjälpåtgärder för företaget självt hava bestående värde blott om de kunna inriktas på omläggning av produktion, teknik eller avsättningsområde. I vissa fall men ingalunda alltid är en sådan omläggning möjlig. Vanligen kräver den dock, jämte personliga förutsättningar hos ledningen, även en insats av kapital, som företaget ej kan åstadkomma. Detta sistnämnda är så mycket mera förklarligt, som den strukturella förändringen ofta blott småningom gör sig gällande och kan successivt tömma företagets ekonomiska resurser innan det är möjligt att klarställa förändringens verkliga natur. Ett stort skogsägande bolag i mellersta Sverige gick i ny ägo under sådana förhållanden, att driften vid dess båda större sågverk och en lastageplats måste nedläggas. Genom tidigare överavverkningar, till stor del i samband med katastrofal stormfällning, hade råvaruförsörjningen av grövre virke för en längre framtid minskats alltför mycket för att medge rationell drift av de gamla anläggningarna. Vid det ena verket löstes frågan om nya arbetstillfällen genom igångsättning av tvenne nya företag, i båda fallen genom betydande insatser av den nya ägaren såväl ekonomiskt som annorledes. Det större av de båda företagen, i vilket Kooperativa Förbundet inträdde som meddelägare, avser förädling till byggnadsplattor av bland annat det småvirke, som faller vid den rationella skogsvården. I finansieringen av det mindre företag, som planerades för att komplettera arbetstillgången, samarbetade skogsbolaget med socialdepartementet och kommunen. Genom departementets försorg ordnades utbildningskurser i det för orten nya yrket. Bolagsledningens ekonomiska bidrag ställdes som gåva till länets hushållningssällskaps förfogande på så sätt, att sällskapet för framtiden som ägare av aktiemajoriteten har bestämmande inflytande i företaget. Vid skogsbolagets andra sågverk samt lastageplatsen

255 hava större svårigheter mött att få till stånd nya företag. Ett flertal uppslag hava framkommit men efter ingående undersökningar måst underkännas, varför saneringsågärderna dragit ut på tiden. Vid mindre glasbruk med endast hytta utan större sliperi gäller liksom vid sågverken, att lokalerna äro föga användbara för annan industri. Framställningar om statshjälp till dylika glasbruk hava därför påkallat undersökningar, huruvida företaget i fråga skulle med fördel kunna övergå till någon sådan specialitet inom samma bransch, som icke dragits in under den allmänna pristryckande konkurrensen. Tyvärr hava sådana specialiteter befunnits vara fåtaliga, beroende bland annat på att den inhemska marknaden har så begränsade avsättningsmöjligheter. Blott i ett par fall hava stödåtgärder för mindre glasbruk därför ansetts motiverade. Vid de senaste årens driftsinskränkningar inom tändsticksindustrin torde strukturella marknadsförändringar hava varit det avgörande momentet bakom koncernrationaliseringen. Två av Svenska Tändsticksfabriksaktiebolagets fabriker hava härvid helt nedlagts och den tredje fått sin drift betydligt inskränkt. Bolaget har, delvis i samråd med socialdepartementet, ägnat ett omfattande och erkännansvärt arbete åt att bereda sin tidigare personal ny sysselsättning. Vid en av fabrikerna har detta skett genom de gamla lokalernas ombyggnad och uthyrning till ett antal mindre företag, som gemensamt av Tändsticksbolaget förses med elektrisk ström för kraft och belysning samt tillgång till reparationsverkstad men som var för sig äro ekonomiskt självständiga. Här föreligger sålunda ett motstycke till organisationen vid det tidigare skildrade glasbruket, där emellertid, åtminstone i början, företagen i huvudsak finansierades och leddes gemensamt av den privata initiativtagaren. Det med tiden sannolikt mest betydande av de nya företagen avser en för Sverige helt ny tillverkning och har igångsatts på Tändsticksbolagets eget initiativ och under dess ledning. Till finansieringen har utom Tändsticksbolaget och Kooperativa Förbundet även staten bidragit med ett lån genom socialdepartementet. Vid en annan av de ifrågavarande tändsticksfabrikerna har installerats ett industriföretag, som på tidigare förläggningsort haft vissa svårigheter, men som väntas få avsevärda utvecklingsmöjligheter under de nya förhållandena. Tändsticksbolaget har inträtt som majoritetsaktieägare. Som villkor för sin insats har det även i detta fall begärt och erhållit viss statlig hjälp i form av lån. I fråga om lådfabrikerna gåvo de hittills av socialdepartementet undersökta fallen ringa förhoppningar om en sund framtida utveckling, varför ansökningarna om stödlån avslogos. Gatstensindustrins möjligheter befunnos också vara starkt beskurna, varför lån och subvention till sammanslutningen av tillverkare liksom även andra statsåtgärder för denna industri ordnades allenast för tillfälligt avhjälpande av ett på sin tid nästan olidligt socialt tillstånd. Båda de sist nämnda branscherna arbeta numera under väsentligt gynnsammare marknadsförhållanden än när de sökte statens bistånd, men detta uppsving bär såvitt känt blott det tillfälliga konjunkturuppsvingets prägel och är ej ägnat att rubba uppfattningen om den underliggande strukturella förändringen.

256 F ö r u t s ä t t n i n g a r för å t g ä r d e r v i d driftsnedläggelser. Av redogörelsen härovan torde framgå, att det ingalunda är lätt att avgöra vilken av två eller flera samverkande orsaker, som närmast vållat ett företags hotande eller redan genomförda nedläggning. Ej blott den rätta avvägningen emellan kända orsaker kan för övrigt diskuteras, utan den verkliga orsaken kan dölja sig bakom skenbara sådana. En mekanisk verkstad kan exempelvis komma på obestånd genom svag ledning eller konjunkturens tryck. Den övertages av en bank. Möjligheter föreligga för denna att sälja verkstaden till en spekulant, som är villig och kompetent att fortsätta driften. Banken föredrar dock att avveckla sina intressen på annat sätt, så att nedläggandet blir permanent. I realiteten föreligger ett slags koncernrationalisering. Banken finner motiverat att flytta över vad som kan flyttas av det nedlagda företaget och dess förbindelser till en annan verkstad, där banken har mera betydande intressen, eller att sälja ut företaget till en konkurrerande verkstad, som gör enahanda operation. Bland orsakerna till driftsnedläggelser synes rationaliseringen under senare år allmänt hava tilldelats en förgrundsplats. Med denna uppfattning h a r ofta förenats den, att rationalisering ej så mycket skulle betingas av ekonomiskt nödtvång som fastmera av önskan att rent privatekonomiskt göra en god räntabilitet ändå bättre. Socialdepartementets material gör sannolikt, att rationaliseringen i relativt ringa mån direkt vållat nedläggning av företag och att den, när så skett, ofta varit nödvändig för att undgå en utveckling med ännu svårare arbetslöshetskonsekvenser. Det torde möta avsevärda praktiska svårigheter att som förutsättning för särskilda samhälleliga åtgärder vid företags nedläggande eller därmed ur arbetslöshetssynpunkt jämförlig driftsinskränkning uppställa viss orsak, rationalisering eller annan, till den uppkomna situationen. Arbetslöshetspolitiskt k a n en sådan avgränsning icke heller vara tillfredsställande lika litet som en avgränsning med hänsyn till eventuellt tvångsläge för företagaren. Förutsättningen synes böra vidgas till att faktum föreligger, att ett relativt stort företag av vad orsak det vara må väsentligt och varaktigt minskat eller kommer att minska antalet anställda. Huru stor denna minskning skall vara för att äga avsevärd arbetslöshetspolitisk betydelse beror givetvis på personliga (arbetspersonalens sammansätttning i fråga om kön och åldrar m. m.), yrkes-, lokala, konjunkturella m. fl. förhållanden. Det går icke att generellt draga en i antalet anställda eller annorledes uttryckt gräns emellan de fall, då arbetslöshetspolitikens allmänna åtgärder bör anses tillfyllest och de, som påkalla särskilda åtgärder. Även i fråga om varaktigheten av arbetstillfällenas minskning möta svårigheter att ge generella regler, exempelvis när en långvarig allmän lågkonjunktur spelar in.

257 E r f a r e n h e t e r a v s t ö d l å n e v e r k s a m h e t e n v i d ä l d r e företag. Av de omkring 1 600 ansökningarna om lån och subventioner hava hittills beviljats c:a 300 huvudsakligen i form av lån. Subventioner hava medgivits blott i 16 fall, av vilka 12 avsett industriella företag. Ett trettiotal beviljade lån hava icke lyftats inom föreskriven tid, vanligen därför att låntagarna icke velat eller förmått fullgöra de villkor, som i särskilda fall fästs vid utbetalandet för att trygga avsedd användning av lånen. Summan av utbetalade lån och subventioner uppgår till c:a 14 milj. kronor. Kontrollen över lånens användning utövas av statskontoret dels genom årliga rapporter, som låntagarna ålagts att lämna, dels genom inspektionsbesök, som verkställts av industriella experter från statskontoret, kommerskollegium och socialdepartementet. Vad som hittills framgått vid övervakningen av lånen kan sammanfattas sålunda: 1) Stödlånen utgöra den i förhållande till effekten för statsverket ojämförligt billigaste av hittills använda åtgärder emot arbetslösheten. Erforderligt lånebelopp har hittills i genomsnitt legat omkring 1 000 kronor för varje arbetare enligt den beräkning av normal sysselsättningsgrad, som gjorts vid beviljandet av lånet. Denna sysselsättningsgrad har sedermera enligt företagens rapporter undergått en betydande stegring, uppskattad till c:a 50 % . Administrationen av låneverksamheten beräknas belöpa på c:a V* °/o årligen av lånesumman och kommer att, såvitt hittills kan bedömas, utgöra statsverkets enda kostnad. Förlusterna på låntagare synas nämligen stanna inom marginalen emellan statens utlåningsränta, genomsnittligt beräknad till 4 V* % för dessa lån, och inlåningsränta, antagen till högst 3 */» °/°Detta gynnsamma resultat, till vilken konjunkturomsvängningen efter 1933 naturligtvis bidragit, är anmärkningsvärt med hänsyn till riksdagens direktiv för utlåningen. För att uttryckligen markera avsikten att av sociala skäl taga extraordinära risker vid långivningen bestämde nämligen riksdagen, att denna fick ske endast under förutsättning, att annan långivare än statsverket ej kunde erhållas. Därmed följde att för stödlånen i regel ej kunde lämnas andra säkerheter än sådana, som näringslivets vanliga kreditgivare ansett sig icke kunna godkänna — icke bankmässiga säkerheter alltså. 2) Farhågorna för att stödlånen skulle kännbart försvåra konkurrensen för sådana företag, som kunnat reda sig utan hjälp, hava icke visat sig grundade. Till och med i fall, där vid låneärendenas behandling påtaglig svårighet förelegat att sammanjämka sociala synpunkter med ekonomiska särskilt i fråga om konkurrensen och där de förstnämnda givits företräde, hava inga olägenheter av detta kunnat påvisas. Så är förhållandet med möbeltillverkningen, där ej blott depressionen utan även handelspolitiska åtgärder från grannländerna förstärkte konkurrensen på hemmamarknaden. Enligt vad från tillförlitligt håll meddelats, igångsattes också av ett par handelskammare en utredning för att utröna den skada, som stödlånen vållat inom möbelbranschen. Utredningen fullföljdes aldrig, enär förfråg17—388613.

II.

258 ningar om sådan skada besvarades nekande över hela linjen. Denna uppgift överensstämmer med den erfarenhet, som på ett flertal andra områden vunnits under låneförvaltningen. Förklaringen ligger bland annat däri, att marknaden för mindre och medelstora företag ofta är lokalt begränsad samt att de hjälpsökande företagen även i ogynnsammaste fall ej representerat mer än en ringa del av kapaciteten hos resp. industrigrenar, inom möbelindustrin sålunda mindre än 5 %. Även måste ihågkommas, att depressionen lagbundet följes av konjunkturuppsving och att marknadsförhållandena måste bedömas på längre sikt än över blott någon del av depressionsperioden. 3) Beträffande organisationen av låneverksamheten synes framgå, att vissa fördelar skulle vinnas genom lokal behandling av de mindre låneärendena. Detta gäller både utredningen om låneansökningarna och, samt särskilt, övervakningen av de beviljade lånen. Vid utredningen kan det centrala organet, socialdepartementet, med erforderlig säkerhet bedöma ett lånsökande företags ekonomiska ställning och möjligheter från kännedom om industrins allmänna läge samt från besiktning av anläggningen jämte granskning av handelsböcker och annat siffermaterial. Bedömandet av företagsledningens personliga kvalifikationer blir däremot svårare, när det gäller ett mindre, blott lokalt känt företag. Det material, som centralt står till buds, s. k. soliditetsupplysningar och uppgifter från ortsrepresentanter av olika slag är ingalunda alltid fullgott. I ivern att tillgodose lokala intressen bliva dylika representanter ej sällan alltför okritiska förespråkare och intygsgivare. Därest ansvaret för smålånens beviljande kunde överflyttas exempelvis på länsinstitutioner, som ägde större möjligheter än centrala sådana att bedöma värdet av lokala rekommendationer, skulle den ur social synpunkt mycket önskvärda hjälpverksamheten för mindre företag säkerligen vinna i effektivitet. En tillfredsställande övervakning av de mindre lånen, särskilt på avlägsnare orter, blir naturligen också kostsam och besvärlig, när den skall utövas centralt, helst som låntagares förhållanden kunna undergå avsevärda förändringar under den långa amorteringstid av 10—12 år, som i allmänhet är nödvändig. Ävenså möta betydande svårigheter att uteslutande genom central myndighet bevaka statsverkets rätt vid eventuella fallissement utanför huvudstaden och dess omnejd.

Erfarenheter av stödlåneverksamheten vid nyanläggningar. 1933 års direktiv för anslagen till främjande av enskild företagsamhet begränsade låne- och subventionsbeviljandet till nödlidande äldre företag. Följande år medgav riksdagen, att anslagen i begränsad utsträckning finge användas för beredande av nya arbetstillfällen genom utökning av rörelsen vid befintliga och igångsättande av nya företag. Senare riksdagar hava lämnat regeringen ökad handlingsfrihet i nämnda avseende och arbetet i socialdepartementets avdelning för låneärenden har särskilt inriktats på förslag om nya företag i de av arbetslöshet alltjämt hemsökta landsdelarna.

259 Erfarenheten har tyvärr visat, att detta arbete under de förutsättningar som hittills förelegat, nämligen att den enskilda företagsamheten skall utgöra grundvalen, givit lön för mödan endast under förhållanden, som man blott i mycket begränsad utsträckning kan räkna med. Främjandet av nya företag aktualiseras i tvenne fall. Det ena är, när arbetslösheten direkt kan tillskrivas åtgärder av ett större företag såsom vid s. k. koncernrationalisering, det andra när det ofrivilliga vållandet varit fördelat på flera eller många händer såsom vid nedläggandet av de smärre sågarna inom norrländska trävarudistrikt. I första fallet och när ifrågavarande storföretag, såsom lyckligtvis ofta händer, är villigt att i möjligaste mån medverka vid avhjälpandet av de sociala svårigheterna, underlättas igångsättandet av nya företag ej blott direkt och indirekt ekonomiskt utan även, vad som kan betyda än mer, av industriell kompetens i lokala initiativ och lokal kontroll. Resultaten bliva även, så långt hittills kan bedömas, fullt tillfredsställande. I andra fallet, som tyvärr är det vanligen förekommande, medför bristen på lokal hjälp med verkligt intresse och industriell erfarenhet, att den centrala myndighetens arbete i synnerlig grad försvåras och ofta blir otacksamt. Lokalt intresse manifesteras visserligen ej sällan från vederbörande kommuners sida och har flerstädes tagit sig formen av lån eller annat ekonomiskt understöd som engångsåtgärd. Men blott i sällsynta, ehuru så mycket mer erkännansvärda undantagsfall hava kommunerna visat sig disponera förtroendemän, som med verklig kompetens och mer än rent tillfälligt kunnat göra insatser i industriella ärenden av denna art. Det torde för övrigt kunna sättas i fråga, om det är lämpligt att genomgående anlita enskild företagsamhet för starten av nya företag i landsdelar med kronisk arbetslöshet. Orsaken till arbetslösheten är ju i regel ensidighet i eller avgjord brist på industriella förutsättningar. Hugade nya enskilda företagare sakna alltför ofta nödig kompetens att bedöma och genomföra egna förslag på ett svårarbetat område eller taga de okritiskt risker därför att de för egen del icke hava något att förlora. Kompetenta spekulanter övergå gärna till en motsatt ytterlighet och ställa för sin medverkan krav på det allmänna, som icke stå i rimlig proportion till värdet av denna medverkan. Åtskilligt synes därför motivera att möjligheter beredas till att sätta in statlig företagarverksamhet på kroniskt arbetslösa områden, där de enskilda initiativen visat sig komma till korta. Allmänna erfarenheter vid socialdepartementets industriella hjälpverksamhet. I fråga om följderna för personal och ortsbefolkning vid företags nedläggande samt om inställningen hos företagare och kreditgivare till dessa följder och till åtgärder för deras lindrande föreligga vissa erfarenheter. Vad som hårdast synes drabba personalen är den permanenta arbetslöshet, som brukar bli de medelålders och äldre arbetarnas och tjänstemännens

260 lott, sedan ett företag definitivt inställt sin drift. Den numera på arbetsgivarhåll allmänna obenägenheten att anställa platssökande utöver en viss låg ålder är alltför känd för att här behöva närmare beröras. Arbetarna inom vissa starkt specialiserade yrkesgrupper såsom glas-, sko- och textilindustrierna möta särskilda svårigheter, enär de med åren mistat de fysiska förutsättningarna för sådant tyngre kroppsarbete, som kan erbjudas genom statens försorg eller, om än oregelbundet, på den fria arbetsmarknaden. En anmärkningsvärd iakttagelse har upprepade gånger gjorts i samband med detta, särskilt inom glas- och möbelindustrierna. De större företagens sönderfallande ger upphov till flera småföretag, finansierade medelst arbetslösas besparingar från bättre tider samt vanligen därjämte av någon partihandlare i branschen. Igångsättandet av ett sådant företag synes för de arbetslösa innebära enda möjligheten till ny sysselsättning. Tyvärr h a r det i dylika fall visat sig, att företagarnas ekonomiska insikt ej alltid motsvarar yrkesskickligheten. Resultatet blir då olyckligt både för de nya företagarna och för branschen i dess helhet genom den oreglerade priskonkurrens, som mellanhandens maktställning inbjuder till. Transferering av arbetskraft har genomgående befunnits möta anmärkningsvärda svårigheter. Man har förväntat, att yngre personal utan lokala band genom egna bostadsfastigheter skulle ganska mangrant söka sig bort från dödsdömda företag under den 3 a 4-åriga avvecklingsperiod, som flerstädes ordnats vid dylika. Denna förväntan har blott delvis uppfyllts. Optimismen i fråga om möjligheterna av en oförmodad ny uppblomstring tar sig ej sällan lika oresonliga som rörande uttryck. Det har förekommit, att arbetare vid ett sedan länge med starkt reducerad drift arbetande verk, där förberedelserna till definitivt nedläggande äro väl bekanta för ortsbefolkningen, likväl satt i gång förvärv av nya egnahemsfastigheter. Till den ringa rörligheten hos arbetskraften h a r medverkat, att krisårens svårigheter mångenstädes utlöst en lokalpatriotism, som avundsjukt vakar över att kommunens arbetstillfällen förbehållas kommunens egen befolkning. Den enda åtgärd för ökning av arbetskraftens rörlighet, som hittills visat sig verkligt effektiv är utvecklingen av yrkesskoleundervisningen. Det i statsrådsprotokollet den 29 maj 1936 citerade uttalandet av den s. k. Nothinska kommittén rörande egnahemsägande arbetares svåra ställning och riskerna för hela egnahemsrörelsen genom fastigheternas depreciering vid utrationalisering av industriföretag har upprepade gånger i fråga om driftsnedläggning överhuvud taget bekräftats vid departementsarbetet. Det har även framgått, att ortens ekonomiska förhållanden i allmänhet och särskilt handelsrörelse, fastighetsvärden och kommunal beskattning kunna röna mycket ogynnsam påverkan i sådana fall. Att beräkna och bereda ersättning för dylika så att säga andra hands följder torde ligga utanför praktisk möjlighet. Detta understryker önskvärdheten att pröva alla utvägar att rädda ett hotat företag eller att ersätta det med ett nytt. Profylaxen torde härvidlag som eljest vara om möjligt än viktigare än botandet av redan uppkommen skada.

261 Företagarnas och kreditgivarnas inställning till de sociala konsekvenserna av en driftsnedläggelse har under departementsarbetet befunnits variera hela skalan igenom från markerad likgiltighet till så långt driven patriarkalisk omsorg om personalen att företagets ekonomi uppoffrats. Där icke tvångsläge varit påtagligt, hava företagarna i regel sökt att gå rimliga sociala önskemål till mötes. Ett par av landets mest betydande företagsledningar hava gjort stora insatser såväl av personligt intresse som ekonomiskt för att utjämna de sociala verkningarna av ofrånkomliga omläggningar i driften vid underlydande verk. Även en av landets storbanker har vid upprepade tillfällen lämnat ett värdefullt bistånd till saneringsåtgärder m. m., varigenom sociala önskemål kunnat ses tillgodo.

P.M. angående undersökningar av arbetsmarknaden. Av docenten ALF JOHANSSON. I.

Inledning.

I skrivelse till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet av den 2 november 1936 anför rationaliseringsutredningen, att vidtagandet av åtgärder för arbetskraftens anpassning efter näringslivets efterfrågan och för tillförandet till arbetsmarknaden av nya arbetstillfällen förutsätter ingående kännedom om utvecklingsmöjligheterna inom industrins olika områden. »Det framstår för den skull för rationaliseringsutredningen såsom angeläget, att en undersökning verkställes, huruvida möjligheter föreligga att tillskapa ett organ, som kunde på sätt här förutsattes överblicka utvecklingen inom industrin. Detta organ skulle ha att kontinuerligt följa näringslivets strukturella förändringar och de förskjutningar i efterfrågan på arbetskraft, som med hänsyn härtill uppkomma. Med stöd av den erfarenhet, som härvid samlas, skulle möjligheterna vidgas att rationellt bedöma den yrkesinriktning, som lämpligen bör ges den lediga arbetskraften; självfallet är, att det här huvudsakligen är fråga om yrkesundervisning för den yngre arbetskraften. Detta organ komme vidare äga förutsättningar att bedöma, vilka möjligheter som skulle föreligga att närmast i en av arbetslöshet drabbad ort igångsätta ny bärkraftig verksamhet av något slag. Den ingående kännedom, som samlas hos detta organ rörande näringslivet och de ständigt pågående omläggningarna inom detsamma, kommer främst att vara statsmakterna till ledning vid övervägandet av åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. Men jämväl i övrigt synes ett dylikt organ kunna vara av utomordentlig betydelse genom de anvisningar detsamma skulle kunna ge till befrämjande av utvecklingen inom industrin på lång sikt.» De sålunda antydda arbetsuppgifterna för ett dylikt organ äro av ytterst mångskiftande beskaffenhet och beröra på olika sätt många offentliga verksamhetsområden: arbetsförmedling, yrkesundervisning, planering av offentliga arbeten i arbetslöshetsmotverkande syfte, speciella åtgärder till omflyttning och omskolning av arbetskraft o. s. v. Gemensamt för alla dessa mot

263 ett gemensamt ändamål: anpassningen av arbetskraften till sysselsättningsmöjligheterna, riktade verksamhetsgrenarna är behovet av en allsidig och ingående kunskap om arbetsmarknadens läge och utvecklingstendenser, såväl med avseende å arbetskraftsutbudet som arbetstillfällena. Det må till en början anmärkas, att »struktur»förändringar och konjunkturförändringar på arbetsmarknaden liksom i det ekonomiska livet i allmänhet icke kunna klart skiljas från varandra; när en skillnad göres, får denna i mycket en formelit-statistisk karaktär. Icke heller i fråga om arbetslöshetspolitiska åtgärder kan eller bör någon skarp gräns dragas mellan sådana som avse konjunkturarbetslöshet och sådana som avse en ännu under högkonjunktur kvarstående arbetslöshet. Visserligen är arbetslöshetssituationen väsentligen annorlunda präglad under en depression än under en högkonjunktur icke endast i fråga om arbetslöshetens omfattning utan även i fråga om dess sammansättning, men uppenbart är å ena sidan, att även vid utformningen av åtgärder mot konjunkturarbetslöshet hänsyn måste tagas på många sätt till åtgärdernas verkningar på näringslivets utveckling på lång sikt och de under lågkonjunkturen mobiliserade arbetstillfällenas inpassning häri, och å andra sidan att åtgärder för placering av de under högkonjunkturen arbetslösa måste ske under övervägande av sysselsättningens resistens mot konjunkturella rubbningar. Det är sålunda t. ex. klart att, om som ett led i bekämpandet av ungdomsarbetslöshet under en depression yrkesundervisning anordnas, dennas inriktning måste bestämmas av utsikterna i de olika yrkena icke för ögonblicket utan för en längre framtid och bland annat med hänsyn till den enformigt upprepade erfarenheten att under högkonjunkturerna brist på yrkesskickliga arbetare snart gör sig gällande särskilt i de starkast konjunkturvarierande industrierna, i vilka nyrekryteringen under lågkonjunkturen blivit eftersatt. Undersökningar rörande de strukturella utvecklingstendenserna hos arbetskraftsutbud och arbetskraftsefterfrågan på olika avsnitt av arbetsmarknaden böra därför icke begränsas till att avse endast sysselsättningsbetingelserna för sådana grupper av »restarbetslösa», som ännu under högkonjunktur icke finna arbete, även om tidvis det arbetslöshetspolitiska intresset domineras av dessa. Dylika undersökningar böra syfta till att ge en så allsidig belysning som möjligt av läget och tendenserna på arbetsmarknaden överhuvud taget. Behovet av en vidgad och fördjupad undersöknings- och informationsverksamhet till vägledning för en rationell planering och samordning av ekonomiskt-politiska och socialpolitiska åtgärder har under senare år i flera sammanhang framhävts. Arbetslöshetsutredningen uttryckte sålunda som sin uppfattning (Åtgärder mot arbetslöshet, Stat. off. utr. 1935: 6, s. 286), att en ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik efter de linjer, som kommittén angivit, med nödvändighet ställde krav på en omfattande och aktuell kännedom om näringslivets och arbetsmarknadens läge. Som ett led i den föreslagna arbetslöshetspolitiken borde inrättas ett organ, med uppgift att till de statliga och kommunala myndigheternas tjänst följa den ekonomiska

264 och sociala utvecklingen samt göra den mera ingående materialbehandling till ledning för ekonomiskt-politiska avgöranden, som kunde visa sig behövlig och som i brist på en institution, inriktad på dylika uppgifter, i regel skulle nödvändiggöra tidsödande specialutredningar. Utöver den förbättring av beredningen av ekonomiskt-politiska frågor, som en dylik utbyggnad av förvaltningsorganisationen kunde väntas möjliggöra, hade den synts kommittén vara ägnad att främja en utveckling i riktning mot större enhetlighet i den ekonomiska politiken; avgöranden av vikt träffades av ett flertal av varandra oberoende organ, vilkas åtgärder skulle bli mera samstämda, om de kunde grundas på en enhetlig, mera fullständig prövning av utvecklingstendenserna inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Utredningen om folkförsörjning och arbetsfred har i sitt betänkande (Stat. off. utr. 1935: 65, s. 50—56) behandlat det kommersiella informationsväsendet i Sverige både av offentlig och privat natur samt föreslagit, att frågan, huru det kommersiella organisations- och informationsväsendet lämpligast skall ordnas och av statsmakterna stödjas, göres till föremål för utredning i ett sammanhang. Sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge avlämnade den 18 december 1935 en promemoria, kallad »P. M. rörande ekonomiska och sociala trendundersökningar» (bilaga A till Kungl. Maj:ts proposition n:r 215, 1936, angående anslag till konjunkturundersökningar). I denna P. M. föreslås inrättande av ett permanent statligt organ för studier av Sveriges ekonomiska och demografiska förhållanden på lång sikt. Ifrågavarande organ skulle med sina undersökningar vara vederbörande myndigheter till hjälp för bl. a. transportväsendets utbyggnad, näringspolitiken, arbetslöshets- och sysselsättningspolitiken på lång sikt samt bostadsproduktionen. Som motivering till ett förslag rörande vissa undersökningar anföra de sakkunniga, att de grundläggande förskjutningarna med avseende på vissa tekniska företeelser, efterfrågan, befolkningsutvecklingen m. m. kunde inom vissa gränser förutsägas mer eller mindre långt fram i tiden, medan andra i hög grad undandroge sig en framtidsbedömning, då de på ett avgörande sätt berodde på utvecklingen i utlandet, särskilt på det politiska området. Men även om en vid marginal av obestämdhet t. ex. beträffande exportindustriernas möjligheter bleve ofrånkomlig, borde det vara till nytta att vissa beräkningar gjordes rörande den framtida ekonomiska utvecklingen. Hur osäkra sådana beräkningar än bleve, torde de utgöra en bättre grundval för ekonomiskt handlande än ett antagande om det nuvarande lägets bestånd. Underlåtenhet att rationellt analysera och så gott sig göra låter bedöma utvecklingstendenserna innebure ju i praktiken ofta detsamma som ett antagande, att hittillsvarande förutsättningar för svenskt näringsliv komma att bestå. Genom att fastställa vissa sannolika drag i utvecklingen och med en större eller mindre grad av sannolikhet utesluta andra, skulle man kunna bereda en säkrare grundval ej endast för det ekonomiska handlandet inom affärslivet utan kanske alldeles särskilt för den ekonomiska politiken. Båda m å s t e ju baseras på vissa föreställningar rörande framtida lägen.

265 De sakkunniga nämna såsom undersökningsobjekt av uppenbar betydelse följande: »A. Den ekonomiska verksamhetens riktning och omfattning i Sverige under senare årtionden. 1. Befolkningens storlek samt ålders- och yrkesfördelning vid olika tidpunkter. 2. De skilda näringsgrenarnas absoluta och relativa betydelse. 3. ökningen av produktionen per individ inom olika näringsgrenar. 4. Organisationsformernas förändring, bl. a. monopoliseringstendenserna samt de ekonomiska och tekniska företagsenheternas storlek inom olika näringsgrenar. B. Den ekonomiska verksamhetens lokalisering i Sverige under senare årtionden. 1. Befolkningens lokala fördelning åren 1900, 1910, 1920, 1930 och 1935. En analys av de förändringen framdrivande krafterna, t. ex. »urbaniseringens» art. Materialet uppdelas så att det belyser yrkesfördelningen i dess förhållande till förskjutningar i lokaliseringen. 2. Produktionens lokalisering åren 1920, 1930 och 1935 med särskild hänsyn till utvecklingstendenserna. (Enligt kommerskollegii företagsmaterial). Lokaliseringen för olika näringsgrenar beaktas givetvis. C. Förskjutningar inom den svenska konsumtionen under senare årtionden. 1. Produktion plus import minus export av konsumtionsvaror vid olika tidpunkter. 2. Konsumtionen inom olika befolkningsgrupper enligt hushållsböckerna.» Vidare nämna de sakkunniga de tekniska utvecklingstendenserna på vissa områden som lämpliga studieobjekt. I propositionen nr 215 till 1936 års riksdag, vari arbetslöshetsutredningens initiativ vidarefördes och förslag om inrättande av ett konjunkturinstitut framlades, vilket sedermera av riksdagen bifölls, anförde chefen för finansdepartementet, att behovet av utredningar i skilda ekonomiska frågor och rörande den ekonomiska utvecklingen överhuvud inom statsförvaltningen kommit att framstå som alltmera trängande. En aktuell och ingående kunskap om konjunkturläget, som, om den än icke berättigade till prognoser, likväl beredde de för den ekonomiska politiken ansvariga tillfälle att bilda sig en uppfattning om de olika utvecklingsmöjligheter, varmed man hade att räkna, vore givetvis av stor vikt vid alla strävanden att mildra konjunkturväxlingarnas styrka. Men även till stöd för allmänna näringspolitiska åtgärder utan konjunkturen inriktning vore det värdefullt att äga tillgång till en allmän översikt över de ekonomiska utvecklingstendenserna, grundad på undersökningar vid vilka av olika institutioner insamlat statistiskt material utnyttjades. Ehuru den ekonomiska statistiken och den ekonomiska utredningsverksamheten i Sverige i huvudsak vore väl utvecklad och lämnade

synnerligen värdefulla bidrag till kännedom om Sveriges näringsliv och dess villkor, saknades tillgång till en sådan sammanfattande, vetenskapligt grundad bearbetning av materialet. I utlåtande av den 3 mars 1937 har nämnden för fortlöpande konjunkturundersökningar i fråga om det planerade konjunkturinstitutets arbetsuppgifter förordat, att institutets verksamhet i första hand begränsades till fortlöpande undersökningar rörande den ekonomiska utvecklingen. Dessa undersökningar skulle avse att klarlägga de faktorer, som äro verksamma i konjunkturförloppet, samt att belysa utvecklingstendenserna på kort och lång sikt. Nämnden erinrar om det nära samband, som råder mellan konjunkturoch trendundersökningar, enär det för ett bedömande av konjunkturutvecklingen vore nödvändigt, att tendenserna på lång sikt likaväl som de strukturella förändringarna klarlades. Vad angick frågan om institutets möjligheter att i vissa frågor av ekonomisk-statistisk natur biträda kommittéer och sakkunniga samt att på uppdrag av statliga myndigheter verkställa vissa specialutredningar framhöll nämnden i anslutning till departementschefens förutnämnda yttrande, att i den mån institutets arbete utvecklades, förutsättningar torde skapas för en utvidgning av dess verksamhetsområde till att omfatta jämväl berörda uppgifter. Sannolikheten talade för att institutets fortlöpande utredningsverksamhet i praktiken på ett naturligt sätt framgent skulle kunna utbyggas med ifrågavarande rådgivande verksamhet såväl som med smärre specialutredningar. I utlandet ha flerstädes, särskilt i U. S. -A. och Tyskland, utförts ytterst omfattande studier över det ekonomiska och sociala livets strukturförändringar. Som exempel kunna nämnas de stora, på offentligt initiativ företagna och av offentliga medel bekostade undersökningar, som resulterat i verken Recent Economic Changes och Recent Social Changes. Sedan några år arbetar i U. S. A. ett offentligt forskningsinstitut, National Research Project on Reemployment Opportunities and Recent Changes in Industrial Techniques, under The Federal Works Progress Administration på undersökningar, som i första hand avse verkningarna ur arbetslöshetssynpunkt av de tekniska förändringarna inom produktionen men som även skola omfatta bl. a. den sociala och ekonomiska anpassningen till näringslivets strukturförändringar. I Norge är under förberedande och har delvis igångsatts en allsidig utredning över det norska näringslivets utveckling och struktur, som med hänsyn till den relativa likheten mellan norska och svenska förhållanden i fråga om uppgifter, undersökningsresurser och övriga förutsättningar synes värd uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Arbetet bedrives på fyra avdelningar. Den första avdelningen har som första arbetsuppgift planerat en undersökning av kraftförsörjningen, innefattande bl. a. en historisk översikt av kraftproduktionen, en översikt av elektricitetsförsörjningens tillstånd och betydelse i samhällsekonomin och beräkningar av förnyelsebehoven i kraft-

verken. Vidare är avsikten att ge en översikt av framtidsmöjligheterna. Planer för fortsatt elektrifiering och beräkning av kraftbehovet skola genomföras och frågan om nya användningsmöjligheter, t. ex. i lantbruket, undersökas. Härunder faller också en marknadsanalys med sikte på en kalkyl över möjlig avsättning till olika priser. Denna avdelning planerar även undersökningar av lantbrukets utveckling och struktur samt av sjöfartsnäringen. Den andra avdelningen är inriktad på en för det norska näringslivet mera speciell fråga, nämligen fiskerinäringen, som skall underkastas en intensiv undersökning med avseende på driftsförhållanden, redskapsutrustning, fiskefartygens storlek, ålderssammansättning och finansiering, inkomstförhållanden inom näringsgrenen samt prisstrukturen på avsättningsmarknaderna. Den tredje avdelningens arbete omfattar all industriell verksamhet, därunder även bostadsbyggande och anläggningsverksamhet. I planen ingår dels en allmän strukturöversikt, byggd huvudsakligen på redan föreliggande material, sammanställt så att det giver en samlad överblick över den norska industrins läge och utvecklingstendenser, dels vissa specialundersökningar. Enligt den preliminära planen skulle den väsentligen på befintligt material byggande allmänna översikten i huvudsak innehålla följande: L Industrins betingelser och framväxt i Norge. Industrins utveckling under senare årtionden jämfört med utvecklingen inom andra näringsgrenar. Hur nya industrier vuxit fram, medan gamla gått tillbaka. I sammanhang med betingelserna behandlas råmaterialen, kapitalfrågan, arbetskraftsförsörjningen. II. Industrins ställning i landets näringsliv. Befolkningsmässigt. Andel i nationalinkomsten. Betydelsen för varuutbytet med andra länder. III. Närmare beskrivning av industrin. a) På grundval av folkräkningarna, företagsräkningen, industristatistiken, yrkesinspektionens och produktionsstatistikens material — en närmare analys av industrin befolkningsmässigt och socialt. Den sociala strukturen, fördelning på land och stad. Förbindelser med andra näringar (biyrke). Stora och små företag, fördelning efter sysselsättning och omsättning. En närmare beskrivning av industrigrupperna och deras uppbyggnad, sysselsättningsförhållanden m. m. b) På grundval av företagsräkningens och produktionsstatistikens material behandlas därefter den ekonomiska sidan. Vad som produceras, bearbetningsvärde, branschernas andelar, de särskilda varorna, säsongsförhållanden. Avsättning på hemmamarknad och exportmarknader. Andel i försörjningen av hemmamarknaden. c) Närmare behandling av produktionsfaktorerna, i synnerhet av råvarorna (inhemska—utländska). Realkapitalutrustningen, lager m. m. Mekanisk drivkraft. d) Industrins fördelningsproblem i kapitalets andel, arbetskraftens andel.

268 Lönepolitiken och dess betydelse. Rationaliseringstendenserna. Materialpriser och övriga omkostnader. e) Vilken ekonomisk ersättning lämnar industrin dem som deltaga i näringen? Jämförelser med andra näringar. IV. Priser och konjunkturer. V. Det allmänna och industrin. Tullpolitiken och dess betydelse. VI. Industrin och arbetarnas organisationer (icke de konkurrensreglerande industriorganisationerna). VII. Kapacitetsutnyttjande och framtidsmöjligheter. Behoven. Tekniska och ekonomiska faktorer med hänsyn till framtida utvecklingsmöjligheter. Bakgrund: råvarorna, kraft, kapital. Tullfrågor. Kommunikationsväsendets utbyggnad, annan offentlig stödverksamhet. Vid sidan av denna allmänna strukturöversikt planeras tre specialundersökningar. Den första av dessa avser de industriella lokaliseringsförhållandena och deras förskjutningar med hänsyn till förändringar i transportbetingelser, avsättningsmarknader, kraftförsörjning o. s. v. Utöver den rena beskrivningen av lokaliseringsföreteelserna och deras förändringar skola behandlas deras orsaker med syfte att om möjligt draga slutsatser om vidare utvecklingen av den norska industrin. De båda övriga specialundersökningarna skola avse de marknadsmässiga villkoren, konkurrenssituationen och, de organisationsmässiga förhållandena inom industrin samt den norska industrins interna ekonomi. Den fjärde avdelningen i den norska strukturundersökningen har till uppgift att i viss mening koordinera arbetsuppgifterna i och med genomförandet av undersökningar av mera generell karaktär. Härunder falla bl. a. undersökningar av kredit- och finansieringsförhållanden, betalningsomloppet och övriga förhållanden inom den monetära och finansiella sfären av hushållningen samt marknads- eller efterfrågeanalys. I fråga om den senare är avsikten att begränsa undersökningen till vissa representativa varor, beträffande vilka konsumenternas reaktioner studeras med hänsyn till inkomsternas höjd, prissituationen o. s. v. En undersökning rörande elasticiteten i efterfrågan på mjölk är redan utförd. Liknande elasticitetsundersökningar rörande efterfrågan på vissa andra animaliska livsmedel, elektrisk kraft samt bostäder ha planerats. I sammanhang med marknadsanalyserna skola försök göras att bestämma utbudet av sparmedel, i synnerhet i dess avhängighet av inkomstförhållanden, räntenivån och konjunkturläget, frågor av utomordentlig betydelse för bedömandet av den ekonomiska utvecklingen, om vilken man hittills vet mycket litet. Vissa av de arbetsuppgifter, som sålunda innefattas i den nyligen startade norska strukturundersökningen, motsvara utredningar, som i olika sammanhang tidigare utförts i Sverige (av t. ex. arbetslöshetsutredningen, Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut o. s. v.), vilka dock äro mer eller mindre inaktuella. Andra delar av den norska strukturöversikten överensstämma till sin planläggning tämligen nära med den förut nämnda skisserade planen för trendundersökningar, som framlades av sakkunniga for

269 vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge, eller med de trendundersökningar, som angivits såsom en framtida arbetsuppgift för konjunkturinstitutet. Vid sidan av sådana mera allmänna beskrivningar och analyser av den ekonomiska och sociala strukturens utveckling, som i det föregående berörts, kunna ställas de speciella strukturundersökningar, som avse de ekonomiska utvecklingsbetingelserna för särskilda områden, näringsgrenar eller yrken. Av störst intresse bland dessa äro i förevarande sammanhang undersökningar över särskilt arbetslöshetstyngda områden, vidtagna i syfte att allsidigt belysa arbetslöshetens karaktär och orsaker inom dessa områden samt att systematiskt pröva möjligheterna till deras sanering genom överflyttning av arbetskraft, befordrandet av sysselsättningen inom området o. s. v. Exempel härpå ge den serie undersökningar över de industriella förhållandena i vissa »depressed areas», som under senare år utförts i England. Undersökningarna gälla vissa områden i Syd-Wales, norra England, kring Tynefloden, D u r ham och västra Cumberland samt stora delar av Skottland, i vilka tillbakagången i den engelska kolindustrien och rationaliseringen inom järn- och stålindustrin samt skeppsbyggeriet avsatt en omfattande permanent arbetslöshet, som dominerar områdenas ekonomiska och sociala liv. I en rad betänkanden ha förhållandena i dessa distrikt utretts med avseende på befolkningens utveckling och sammansättning, de arbetslösas levnadsvillkor med beaktande särskilt av sådana omständigheter, som påverka deras flyttbarhet, industrins läge och utvecklingsmöjligheter, råvarutillgångar, betingelserna för nya näringsgrenar o. s. v., och på basis härav ha rekommendationer framställts rörande åtgärder för överflyttning av arbetslösa, tidigare pensionering av äldre arbetare, förlängning av skoltiden, vidare åtgärder för att påverka lokaliseringen av nya industrier genom skattelättnader och billiga lån, befordrandet av småindustri genom finansiell hjälp samt av nybildning av jordbruk, särskilt i och för »poultry farming», där förutsättningar därför finnas, anordnande av offentliga arbeten, t. ex. slumrensningsföretag, effektivisering av den lokala administrationen o. s. v. Dessa utredningar resulterade i att parlamentet godkände tillsättandet av två kommissarier för de nödlidande distrikten, vilka utrustades med vissa medel för befordrandet av den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det må i förbigående nämnas, att de praktiska resultaten hittills varit förhållandevis obetydliga. Evakuering av de arbetslöshetstyngda områdena har endast i ringa omfattning kommit till stånd, vilket sammanhänger därmed, att områdena i fråga äro relativt isolerade och invånarna starkt bundna till sina hemorter samt med att en betydande del av de arbetslösa äro äldre gifta arbetare. Beträffande de yngre h a r det ofta visat sig, att de som fått arbete i andra delar av landet återvänt så snart de blivit arbetslösa eller på annat sätt fått det sämre. Det h a r även i den engelska diskussionen yppats tvivel på nyttan av en massförflyttning av arbetskraften, även om detta ur begränsat arbetslöshetspolitisk synpunkt vore rationellt. Det har påpekats, att varje förflyttning i stor skala av befolkning-

270 en innebär en omfattande kapitalförstörelse. Icke endast behöva bostäder, skolor, vägar, sjukhus o. s. v. byggas i de nya områdena; det kommer därtill alltid att kvarstå en rest av icke flyttbara, som måste försörjas av det allmänna. Speciella för engelska förhållanden äro därtill de aktuella och potentiella olägenheterna av den starka koncentration av befolkningen till London-distriktet, som utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Det är därför en av många accepterad uppfattning, att åtgärder som syfta till utveckling av sysselsättningsmöjligheterna inom de berörda områdena i stort sett äro att föredraga framför evakueringsåtgärder. Icke heller på denna linje ha dock hittills några resultat av större praktisk betydelse nåtts, vilket ansetts sammanhänga med att kommissarierna för de arbetslöshetstyngda områdena varit utrustade med alltför ringa befogenheter och ekonomiska resurser. Av ett visst, om än mera indirekt intresse för bedömningen av sysselsättningsmöjligheternas utveckling inom särskilda områden äro sådana på analys av de ekonomisk-geografiska och demografiska betingelserna grundade prognoser över särskilt de större städernas utvecklingsmöjligheter, som i första hand tjäna syftet att vara vägledande för de kommunala myndigheterna vid planeringen på lång sikt av mark- och stadsplanepolitiken, utbyggandet av trafikmedlen, skol- och sjukhusanläggningar o. s. v. I utlandet ha flerstädes dylika undersökningar av stor omfattning genomförts och i Stockholm h a r arbetet på en undersökning av denna art igångsatts. Undersökningar med syfte att klarlägga utvecklingen av sysselsättningsmöjligheterna inom särskilda yrken ha hittills — av skäl som här icke skola behandlas — huvudsakligen gällt de »intellektuella» yrkena eller i allmänhet yrken med mycket lång utbildningstid, beträffande vilka valet av yrkesinriktning sålunda är i särskilt hög grad bindande för de framtida försörjningsmöjligheterna. I Tyskland ha under ledning av professor Meerwarth utförts statistiska undersökningar av »Bedarf und Nachwuchs» inom en rad yrken, som kräva akademisk utbildning. I betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena (Stat. off. utr. 1935: 52) ha framlagts liknande undersökningar rörande svenska förhållanden. Dessa undersökningar bygga på dels beräkning av ersättningsbehovet p å respektive yrkesområden med utgångspunkt i gällande åldersfördelning för yrkesutövare, dels bedömning av utvidgningsbehovet med ledning av studierna av hittillsvarande utveckling och sammanställning av fakta, ägnade att belysa betingelserna för den fortsatta utvecklingen. Ett försök att bedöma den framtida arbetstillgången samt behovet av arbetskraft inom byggnadsindustrin har gjorts av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga (Stat. off. utr. 1938:10). Bedömningen grundar sig på en demografisk kalkyl av den framtida hushållsbildningen och det därur framgående bostadsbehovet samt på beräkning av behovet av statlig och kommunal byggnadsverksamhet. Viss hänsyn tages även till möjligheterna av säsongutjämning och rationalisering inom byggnadsverksamheten samt stigande

271 arbetsintensitet. Däremot ha de sakkunniga icke gjort något försök att kalkylera rekryteringsbehovets utveckling på basis av gällande åldersfördelning inom byggnadsarbetarkåren.

II. B e h o v e t a v

allsidiga undersökningar över arbetsmarknadens tillstånd och utvecklingstendenser.

En rationell inriktning av de arbetslöshetspolitiska åtgärderna förutsätter, såsom i det föregående framhållits, kunskap om arbetslöshetens natur och ett så långt möjligt grundat omdöme om de sannolika utvecklingstendenserna hos de för arbetsmarknadsläget bestämmande faktorerna. Arbetsmarknadsundersökningarna skola ge upplysning om behövligheten av åtgärder vid särskilda tider och på särskilda orter och därtill kunna ge ledning vid valet och inriktningen av åtgärderna. »Arbetsmarknad» bör härvid icke fattas i snäv mening såsom omfattande endast löneanställningar, och i synnerhet icke endast industriella löneanställningar. Utgångspunkten bör vara sysselsättnings- och försörjningsmöjligheterna över huvud. Som bekant spelar i Sverige gruppen av mer eller mindre självständiga småföretagare, vilkas ekonomiska och sociala villkor ofta äro jämförliga med de löneanställdas, en förhållandevis mycket stor roll, och än viktigare är att sysselsättningens expansion under senare årtionden skett väsentligen utanför den egentliga industrins område. Under det att antalet m ä n i arbetsför ålder (15—65 år) åren 1920—1935 ökat med 300 000 å 400 000, redovisar industristatistiken en tillväxt av antalet arbetare inom industrin från 1920 till 1935 av endast föga över 50 000, av vilka ett icke obetydligt antal utgöres av kvinnor. Då samtidigt antalet arbetare inom jordbruk med binäringar nedgått och arbetslösheten 1935 icke var av annan storleksordning än 1920, är det tydligt att ur sysselsättningsexpansionens synpunkt andra områden än de under nämnda huvudgrupper i statistiken redovisade haft den största betydelsen. Det är bekant, att en stor del av sysselsättningsökningen under nämnda period utgöres av lönearbetande inom handel och samfärdsel samt byggnadsverksamhet, men det förefaller icke osannolikt, att en del av ökningen bestått i tillväxt av försörjningstyper andra än lönearbetets. Man har anledning att antaga att särskilt under tider av massarbetslöshet dessa försörjningsområdens relativa betydelse växer därigenom att anställningsmöjligheternas förknappning driver försörjningslösa att söka sin försörjning i allehanda ofta sammanplockade arbeten, som vid gynnsammare arbetsmarknadslägen locka mindre på grund av försörjningens knapphet och osäkerhet. Erfarenheter i den riktningen ha gjorts i exempelvis U. S. A. och Tyskland, och det skulle icke förvåna, om den extra folkräkningen 1935/1936 skulle lämna till resultat, att antalet småföretagare betydligt ökat i Sverige under perioden 1930—1935. Tyvärr äro dessa med såväl industrins som jordbrukets arbetsmarknader kommunicerande och på dessas utveckling därför inverkande och sålunda även för arbetslöshetssitua-

tionens utveckling betydelsefulla sysselsättningsområden otillräckligt och oskarpt belysta i den befintliga statistiken, vilket har sin naturliga förklaring i sysselsättningens ofta statistiskt svårbestämda karaktär. Med hänsyn till den betydelse för assimilationen av tillväxten i den arbetsföra åldern, som dessa områden sannolikt haft på senare årtionden, framstår det emellertid som ett önskemål, att yrkesstatistiken utbygges på sådant sätt att utvecklingen av ifrågavarande försörjningstyper bättre belysas. Detta skulle vara av direkt värde även för bedömandet av möjligheterna att motverka arbetslösheten och skapa permanenta försörjningsmöjligheter med tillhjälp av åtgärder till befordrande av småindustri, hantverk, åtskilliga jordbruket näraliggande »binäringar» o. s. v. Det är för övrigt icke omöjligt, att situationer kunna inträda på arbetsmarknaden, där det ur synpunkter, motsatta den arbetslöshetspolitiska, kan vara av värde att ha säkrare kunskap om förhållanden, som icke framträda som öppen arbetslöshet men innebära en högre eller lägre grad av undersysselsättning och som ofta torde vara knutna till sysslor av berörda natur. För att arbetsmarknadsundersökningar, såväl fortlöpande som vid särskilda tillfällen företagna, skola ha värde icke endast såsom allmänt indicerande arbetsmarknadens utveckling utan även såsom vägledande arbetslöshetspolitiska åtgärder i konkreta arbetslöshetssituationer kräves, att de lämna konkret, detaljerad upplysning om arbetslöshetens natur. Härvid avses med arbetslöshetens natur icke arbetslöshetens »orsaker» (i annan mån kunskap därom kan läggas till grund för rimliga antaganden om arbetslöshetens varaktighet eller påverkbarhet genom t. ex. konjunkturpolitiska åtgärder), utan sådana förhållanden som de arbetslösas fördelning på geografiska områden, yrken, åldrar, deras yrkeskunnighet, grad av arbetsförhet, familjeförhållanden, »flyttbarhet» o. s. v., vilket allt kan tjäna som ledning vid bedömande av möjligheterna av de arbetslösas anpassning till nya sysselsättningar. Statistikens uppdelning är därför av stor betydelse, liksom dess detaljrikedom. De fortlöpande statistiska uppgifterna över arbetslösheten kunna i dessa hänseenden naturligen icke fylla särdeles långt drivna krav. Det är därför angeläget, dels att det material, varpå de fortlöpande serierna bygga, insamlas och förvaras på sätt som tillåter vidare bearbetning, om i särskilda situationer eller för särskilda områden behov skulle inträda av mera uppdelade och detaljerade uppgifter än som är möjligt att framlägga i den löpande redovisningen, dels att den fortlöpande statistiken periodvis kompletteras med räkningar och specialundersökningar, vilka för olika konjunkturperioder belysa arbetslöshetens närmare struktur, de arbetslösas levnadsförhållanden och övriga omständigheter av betydelse för bedömningen av behovet av och den lämpliga inriktningen av arbetslöshetspolitiska åtgärder. Den senaste arbetslöshetsräkningen, den 31 augusti 1937, torde kunna sägas fylla de flesta krav på uppdelning och detaljrikedom, i synnerhet om uppgifterna från de speciellt arbetstyngda områdena underkastas en särskild intensivbearbetning. Det praktiska värdet av arbetsmarknadsstatistiken beror givetvis därjämte

273 i hög grad av den snabbhet, med vilken resultaten frambringas, och detta icke endast med avseende på tidpunkten för framläggandet av totalsiffror eller medeltal för hela riket, länsvis eller dylikt, vilka för inriktningen av snabba arbetslöshetsmotverkande åtgärder kunna ha ett relativt underordnat intresse, utan även med avseende på geografiskt o. s. v. långt uppdelade och detaljerade uppgifter, vilka icke fortlöpande publiceras men kunna hållas tillgängliga vid förekommande behov för bedömningen exempelvis av läget på en viss ort. Det framstår som ett önskemål, att den fortlöpande registreringen av arbetslöshetens utveckling och de statistiska tvärsnitt, som ge en bild av arbetslöshetens struktur vid vissa tillfällen, kunde kompletteras med särskilda undersökningar, som belysa den p r o c e s s , varunder arbetslöshet, enkannerligen »permanent» arbetslöshet, avsätter sig som en rest på arbetsmarknaden. Till en viss grad är detta möjligt att nå med utnyttjande av sådant material, som den sista arbetslöshetsräkningen givit, i och med bearbetning av där lämnade uppgifter om sysselsättning och arbetslöshetsperioder under en följd av år, men det vill synas som om saken vore värd ett mera intensivt studium än som veterligen hittills kostats på den. Det är här fråga framför allt om hur »konjunkturpumpningen» verkar störande på ett normalt inväxande i yrket och h u r därigenom grupper bildas, vilka på grund av otillräcklig yrkesskolning, »felaktig» ålder o. s. v. äro utsatta för en extraordinärt hög arbetslöshetsrisk. En specialundersökning, avseende yrkesgången under konjunkturperioden från 1929/1930 för representativa grupper av arbetslösa respektive inom olika yrken sysselsatta i olika åldrar skulle sannolikt kunna ge värdefulla resultat för belysning av frågan om hur restarbetslöshet uppstår och om h u r den kan motverkas genom exempelvis åtgärder för yrkesutbildning och omskolning av arbetskraft, planmässigt anbragta med hänsyn till konjunkturväxlingarna. över huvud måste en fördjupad arbetsmarknadsstatistik syfta till icke endast att registrera den förefintliga arbetslösheten vid vissa tidpunkter och dennas struktur med avseende å ålder, arbetslöshetstid o. s. v. utan även att belysa de processer på arbetsmarknaden, ur vilka arbetslöshet uppstår. Totalbilden av arbetsmarknadsutvecklingen borde komponeras av ett flertal olika statistiska serier — så långt möjligt med varandra inbördes koordinerade — vilka ge uttryck för utvecklingen av sysselsättningens omfång på olika områden, förändringarna i antalet arbetssökande, omsättningen av arbetskraft samt arbetslöshetens omfattning. Det är förklarligt, att i arbetsmarknadsstatistiken hittills det senaste, arbetslöshetens omfattning, kommit att ägnas mest uppmärksamhet: det är den som mest direkt påkallar ingripanden från det allmännas sida. Men det är klart att en mera inträngande kunskap om arbetslöshetens betingelser vinnes, om utvecklingen av sysselsättningsvolym och arbetskraftsutbud samt omsättningsprocessen på arbetsmarknaden kunna statistiskt belysas. Tyvärr äro möjligheterna till en koordinerad arbetsmarknadsstatistik, av här antydd art skäligen begränsade. De fullständiga kraven på en dylik statistik skulle fyllas endast av upp18—388613.

II.

274 gifterna ur en allmän folkräkning. Då en sådan kan företagas endast med relativt långa mellanrum (och då resultaten publiceras först efter lång tid), sakna dess resultat värde för aktuella praktiska frågeställningar och äro användbara endast för analys av utvecklingstendenserna på lång sikt. I Sverige utnyttjas vidare ännu icke på ett för fortlöpande arbetsmarknadsstudier tillfredsställande sätt de möjligheter till arbetsmarknadsstatistik, byggd på socialförsäkringsuppgifter, vilka ge t. ex. den engelska arbetsmarknadsstatistiken dess stadga och vida omfattning. Trots alla av de förefintliga eller åtkomliga statistiska resursernas begränsning betingade bristfälligheter (vilka vidare diskuteras i fortsättningen) bör det uppenbarligen kunna vara av värde för vinnande av bättre översikt över arbetsmarknadssituationens utveckling att all den statistik, som från olika sidor belyser arbetsmarknadens faktorer, systematiskt koordineras. Härvid kommer i fråga icke endast fortlöpande statistiska serier över sysselsättning, omsättning av arbetskraft inom företagen, befolkningsutveckling i arbetsföra åldrar och arbetslöshet utan även uppgifter erhållna ur folkräkningarna, särskilda arbetslöshets läkningar samt specialundersökningar, som ha avseende å arbetsmarknadsförhållanden. I den mån arbetslöshetspolitiken icke endast består i ett underhållande i en eller annan form av de arbetslösa utan å ena sidan syftar till omflyttning eller omskolning av arbetskraften och å andra sidan innebär försök att vidga den permanenta sysselsättningen kräves som grund en uppfattning om de sannolika utvecklingsmöjligheterna hos olika sysselsättningsområden i- förhållande till utbudet av arbetskraft på respektive områden. I sista hand innebär detta icke mycket mindre än en uppfattning om den sociala och ekonomiska utvecklingen i dess helhet. I en analys av arbetsmarknadens hittillsvarande utveckling och en därpå grundad bedömning — så långt en sådan kan göras — av dess framtidsutsikter måste inbegripas å ena sidan undersökningar av befolkningsutveckling, befolkningens fördelning på åldrar, på lönearbetande och icke lönearbetande, den inre omflyttningen, geografiskt och mellan yrken, o. s. v., å andra sidan undersökningar av näringslivets allmänna expansion, realkapitalbildningen, förskjutningarna i produktionens struktur och produktionstekniken, i efterfrågans inriktning, såsom den bestämmes av den allmänna inkomstutvecklingen, förskjutningarna i befolkningens åldersfördelning o. s. v. De för bedömning av arbetsmarknadsutvecklingen relevanta faktorerna äro i mycket växlande grad tillgängliga för statistisk undersökning och i ännu högre grad gäller det givetvis, att möjligheterna att med rimlig sannolikhet fälla omdömen om framtida utvecklingsmöjligheter äro starkt växlande. Det är klart, att ett undersökningsprogram, som uppfyllde »ideala krav» (ur en systematisk undersöknings egen synpunkt), skulle svälla över alla rimliga gränser, och praktiska skäl tvinga under alla omständigheter till begränsningar med hänsyn såväl till det statistiska materialets åtkomlighet och undersökningarnas genomförbarhet som till det praktiska värde, som undersökningsresultaten

275 kunna tillmätas. Men det är vidare klart, att undersökningar, som kunna motiveras på arbetslöshetspolitiska grunder, även kunna tjäna till ledning för andra grenar av den offentliga ekonomiska och sociala politiken, och även tjäna det enskilda näringslivet som informationskälla. De kunde t. ex. lämna värdefullt material till marknadsöversikter och därigenom underlätta marknadsanalysen för enskilda företag. Det behöver icke särskilt understrykas, att alla försök att förutbedöma en framtidsutveckling måste vidlådas av en större eller mindre osäkerhet. Vem kunde t. ex. år 1890 ha förutsagt den svenska industrins produktion och sysselsättning år 1914? Det finns dock alla skäl att antaga, att en förutsägelse, som grundade sig på ingående kännedom på dittillsvarande industriella utvecklingstendenser, råvarutillgångar, latenta tekniska möjligheter, befolkningsutveckling, tendenserna på främmande marknader o. s. v., skulle lyckats bättre än en ren gissning. Men det säger sig å andra sidan självt, att en prognos under alla omständigheter måste ha varit mycket vag och obestämd. Hur mycket än det statistiska materialet och metoderna för trendundersökningar utvecklats och vinna i säkerhet måste dock stå kvar — i olika frågor olika betydelsefulla — moment av osäkerhet. Trendundersökningar kunna därför sällan bilda grund för definitiva, preciserade och konkreta råd och kunna under inga omständigheter ersätta den ingående praktiska sakkunskapen inom näringslivets olika verksamhetsfält och de lokala förhållandena inom olika delar av landet. Yrkesrådgivning kan endast gå ut på att genom tillhandahållande av upplysningar om faktiska förhållanden underlätta den enskildes val av yrke, icke att avlyfta den enskildes ansvar härför genom garanterat säkra råd. Om det sålunda å ena sidan finnes fog för skepsis eller i varje fall kritisk försiktighet i bedömningen av möjligheterna i ifrågavarande avseende, kan det å andra sidan hävdas, att ändock åtskilligt av praktiskt värde är att vinna genom att de förhållanden, som bestämma arbetsmarknadens utveckling, göras till föremål för grundliga undersökningar. Att man inte kan veta allt är intet skäl att underlåta att skaffa den kunskap, som låter sig skaffas. Uppenbarligen måste grunden för de omdömen och ställningstaganden, som i vart fall göras — mer eller mindre omedvetet — när åtgärder vidtagas för yrkesundervisning, för skapande eller bibehållande av sysselsättning inom olika verksamhetsfält och på olika orter, för omflyttning av arbetskraft o. s. v., vara säkrare ju mera man vet om hittillsvarande utveckling, nuvarande tillstånd och om de beräkneliga förhållanden, som med säkerhet eller beaktansvärd sannolikhet kunna väntas inverka på den framtida utvecklingen. Allt ekonomiskt handlande — såväl offentligt som privat — måste bygga på framtidsförväntningar. Varje bedömning av framtidsutsikter måste vara mer eller mindre osäker, men osäkerheten kan ofta reduceras genom rationellt anordnade undersökningar över förhållanden, som nu kunna iakttagas och som måste komma att öva inflytande i bestämbar riktning på utformningen av framtidsutvecklingen. I allmänhet måste man därvid räkna med alternativa möjligheter, vilka väljas så, att de så att säga ingränsa

276 området för den sannolika eller över huvud tänkbara framtidsutvecklingen. »Gränsantagandena» kunna då visa sig leda till möjligheter av framtida utveckling, som äro så spridda, att en prognos ter sig helt meningslös, men det kan även hända, att resultaten av olika antaganden framträda så samlade, att väsentliga och rent avgörande bidrag till bedömningen av framtidsmöjligheterna vinnas. Grunden för trendundersökningar måste utgöras av undersökningar över och analys av den hittillsvarande utvecklingen: förskjutningarna i näringslivets struktur, i yrkesfördelning, industriell lokalisering, inkomstdispositioner och konsumtionsinriktning o. s. v. Med hänsyn till den betydelse i den framtida ekonomiska och sociala utvecklingen, som de radikala förändringarna i befolkningsrörelsen med säkerhet komma att få i framtiden, förefaller ett närmare studium — som hittills i hög grad försummats — av sammanhangen mellan befolkningsstrukturens förskjutningar och produktionens och arbetsmarknadens hittillsvarande utveckling kunna vara av stort värde. Dylika undersökningar, liksom de förut nämnda av de sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge föreslagna, skulle i huvudsak innebära endast en vidare bearbetning av redan föreliggande material från folkräkningarna, hushållskostnadsundersökningarna o. s. v. Det bör anmärkas, att en icke obetydlig del av de föreslagna undersökningarna redan äro verkställda, särskilt i och med de undersökningar över löneutvecklingen i Sverige 1860—1930, nationalinkomstens utveckling under samma period samt över den inre omflyttningen, vilka utförts på Stockholms Högskolas socialvetenskapliga institut. Den senaste undersökningen, som torde komma att publiceras inom det närmaste året, går ävenledes fram till 1930. Deras successiva fullföljande skulle otvivelaktigt bilda ett viktigt inslag i fortlöpande undersökningar av de ekonomiska och sociala strukturförändringarna i Sverige. Den mera ingående, mera preciserade kunskap om strukturförändringarna i den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen, som ekonomiskt-statistiska studier av här antydd art kunna giva, har intresse icke endast ur »historisk» synpunkt. Den ger bättre grund för förståelsen av sammanhangen i hushållningens utveckling och har i och med detsamma betydelse även för bedömandet av vad som är möjligt eller sannolikt i fråga om den framtida utvecklingen. Inom det på senare tider mycket livaktiga avsnitt av den ekonomiska litteraturen, som sysslar med analys av den ekonomiska långtidsutvecklingen (Kuznetz, Burns, Kondratieff, Bratt, Wagemann o. a. författare), har i allmänhet odlats vad man kunde kalla den formella trendanalysen. Utvecklingen på längre sikt av produktionsserier o. s. v. analyseras matematiskt, en trendkurva bestämmes, som bäst passar till, bäst utjämnar primärkurvan, och i den mån prognos försökes, utföres den som en extrapolation av en sålunda bestämd långtidskurva. Det säger sig självt, att detta förfaringssätt i och för sig är av rent formell natur, dess resultat vilar icke på någon analys av orsakssammanhang i den ekonomiska utvecklingen eller någon be-

277 dömning av huruvida de i den passerade utvecklingen verksamma faktorerna sannolikt komma att i framtiden förhålla sig på likartat sätt. Bakom den formella extrapolationen ligger just antagandet, att de bestämmande faktorerna äro underkastade tillväxtlagar, som uttryckas i den föregående utvecklingens tillväxtform. Detta kan under vissa betingelser vara en mycket försvarlig approximation och innebär i varje fall oftast ett långt rimligare antagande än det om oförändrade förhållanden, varifrån man ofta — såsom de förut citerade sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge påpeka — mer eller mindre medvetet utgår i den ekonomiska politiken. Men det är klart, att en mera säker grund för bedömningen av framtidsutvecklingen för t. ex. produktionen av en viss vara eller varugrupp, sysselsättningsmöjligheterna på ett visst område eller efterfrågan på en viss nyttighet når man först, om de för utvecklingen på lång sikt bestämmande faktorerna kunna med rimlig sannolikhet beräknas. Det förhåller sig i allmänhet så, att av de för långtidsutvecklingen bestämmande faktorerna vissa äro väl beräkneliga, andra mer eller mindre oberäkneliga. Faktorer, som stå i omedelbart och enkelt förhållande till befolkningsutveckling och befolkningens fördelning på åldrar och civilstånd, kunna med hög grad av sannolikhet beräknas för avsevärd tid framöver. Konsumtionsförskjutningarna beträffande elementära levnadsförnödenheter synas även — under antagande av viss allmän levnadsstandardsutveckling — kunna antagas givna inom tämligen smala osäkerhetsmarginaler. Råvaruförsörjningen för olika industrier torde ofta kunna bedömas efter liknande grunder som dem, skogssakkunniga använt beträffande skogsindustrierna. Mindre beräkneliga eller helt oberäkneliga äro sådana förhållanden, som sammanhänga med förskjutningarna inom utrikeshandeln eller med de tekniska förändringarna, även om i fråga om den senare faktorn en inventering av latenta tekniska möjligheter borde kunna ge bidrag till en bedömning av de närmaste utsikterna för produktion och sysselsättning. Det må emellertid än en gång understrykas, att även om de resultat, som kunna nås genom trendundersökningar, äro såväl högst ofullständiga som osäkra, det dock kan vara väl värt mödan att genom rationell prövning av de betingelser för den framtida utvecklingen, som överhuvud äro tillgängliga för undersökning, söka skapa en säkrare grund för den bedömning av framtida lägen, som under alla omständigheter är en förutsättning för det ekonomiskt-politiska handlandet. Som illustration till det föregående resonemanget må här anföras grunddragen av en beräkning av det framtida bostads- och byggnadsbehovet, som för närvarande är under utförande. (Vissa delar därav ha publicerats i bostadssociala utredningens tredje betänkande Stat. off. utr. 1937:43 och i byggnadsindustrisakkunnigas betänkande Stat. off. utr. 1938: 10.) Undersöker man förhållandet mellan befolkningsutvecklingen och bostadsbeståndets tillväxt under tidigare perioder, finner man vissa bestämda relationer. Tillväxten i bostadsbeståndet motsvarar på lång sikt, alltså med bortseende från kortfristiga, konjunkturella avvikelser, helt naturligt till-

278 växten i antalet hushåll. Antalet hushåll visar sig kunna beräknas med tillhjälp av vissa empiriskt konstaterbara konstanter utifrån en på visst sätt ålders- och civilståndsfördelad befolkning. (För städerna kan t. ex. antalet hushåll approximativt beräknas som antalet gifta män plus 60 procent av antalet förut gifta plus 20 procent av antalet ogifta över 20 år.) — Bortseendet från det enkla faktum, att lägenhetsbehovets tillväxt är proportionell med hushållsbeståndets tillväxt men icke med nödvändighet (under tider då ålders- och civilståndsfördelningen förskjuter sig) med totalfolkmängdens tillväxt, har lett till de mest groteska felbedömningar av bostadsmarknadens utveckling och av byggnadsbehovet. — För beräkning av den framtida hushållsbildningen har man att utgå från nu rådande ålders- och civilståndsfödelning och därefter göra antaganden rörande den framtida nativiteten, dödligheten i olika åldrar samt civilståndsfördelningen i olika åldrar. Vill man genomföra kalkyler särskilt på t. ex. landsbygd och städer eller för speciella regioner måste vidare införas antaganden rörande flyttningens omfattning samt ålders- och civilståndsfördelningen hos flyttningsklientelet. Av dessa antaganden kunna de om dödligheten och civilståndsfördelningen i olika åldrar göras med så pass stor säkerhet, att man utan större risk kan nöja sig med endast ett antagande för varje faktor; detsamma gäller om de flyttandes fördelning, även om säkerheten därvid är mindre, vilket dock kan visas vara av obetydlig vikt. Beträffande nativiteten måste uppställas alternativa antaganden, som ingränsa alla möjligheter av beaktansvärd sannolikhet. Det är att märka, att framtida förändringar i nativiteten inverka på hushållsbildningen först 20 år efter det de inträffat och få större betydelse först efter 30 a 35 år, varför den beräknade utvecklingen är oberoende av nativitetsantagandet för en period av minst 20 år. Även för flyttningarna måste uppställas alternativa antaganden, vilket på grunder, som ej här skola närmare utvecklas, kan göras inom relativt smala marginaler. Den kvantitativa betydelsen av varje särskilt antagande och av variationerna i antagandena kan och bör givetvis noga prövas. Efter här hastigt skisserad metod kunna göras beräkningar över hur hushållens antal kommer att bli vid vissa tidpunkter i framtiden under en serie av olika antaganden om utvecklingen av var och en av de för hushållsbildningen bestämmande faktorerna. Dessa antaganden rörande varje särskild faktor formuleras så, att dessa kombinerade bilda ett nät utöver alla de möjligheter för den kommande utvecklingen, som äga någon rimlig grad av sannolikhet. Häri ligger ej i och för sig någon prognos, endast ett utvecklande i den statistiska kalkylens form av vad vissa förutsättningar innebära, vilket i fråga om så komplicerade förhållanden som det här gäller ingalunda kan urskiljas »med blotta ögat». En förutsägelse eller prognos i egentlig mening blir det först, när en viss kombination av antaganden och den därigenom bestämda befolkningsutvecklingen utväljes och betecknas som den mest sannolika av alla. Nu kan det emellertid visa sig, att alla de utvecklingslinjer för befolkningen och dess sammansättning och därmed för hushållsbildningen som äro av

279 rimlig sannolikhetsgrad ligga inom ett rätt begränsat fält. I så fall ha frågorna om den framtida utvecklingen på ifrågavarande område blivit någorlunda väl belysta. I detta sammanhang, där fråga är om metoden för en trendundersökning, skall ej diskuteras resultaten av här ifrågavarande undersökning. Blott ett exempel: Även under antagande av en fortsättning i snabb takt av nativitetsnedgången på landsbygden och under antagande av en så stark forcering av »flykten från landsbygden», att landsbygdens produktiva åldrar bleve praktiskt taget avfolkade inom 50 år, skulle dock (som en konsekvens av pågående förskjutningar i åldersfördelning) antalet hushåll på landsbygden fortsätta att växa — och växa ganska betydligt — i ännu omkring 20 år. Det säger sig självt, att ett dylikt resultat, som alls icke är givet för den omedelbara betraktelsen utan tvärtom strider mot vad som förefaller vara en allmän uppfattning i frågan, måste tillmätas väsentlig vikt vid bedömandet av ekonomiskt-politiska och socialpolitiska frågor, som sammanhänga med bebyggelsens och bostadsbeståndets utveckling. Det här endast som exempel på trendundersökningars metod anförda fallet ligger såtillvida mycket gynnsamt till för trendanalys som föremålet för undersökningen, hushållsbildningen, står i ett nära och enkelt sammanhang med befolkningsrörelsen. Detsamma gäller dock i växlande grad om många grenar av konsumtion och produktion. (I sista hand sammanhänger givetvis all produktion och konsumtion med befolkningsutvecklingen, men förbindelsen går stundom över så många mellanled och andra faktorer, t. ex. de tekniska förändringarna, kunna spela så avgörande roll, att de beräkneliga förskjutningarna i befolkningen och dess sammansättning icke kunna tillmätas någon vikt vid framtidsbedömningen.) Det är värt att påpeka, att över hälften av den årliga realkapitalbildningen sammanhänger med hushållsbildningen (Wagemann) och alltså tämligen nära med befolkningsrörelsen. Av synnerlig vikt vore att studera, hur inkomstdispositionerna, sparandet och konsumtionsinriktningen ställa sig i olika åldrar. Det är uppenbart, att olika åldrar förhålla sig starkt olika såsom konsumenter, såsom sparare, såsom efterfrågare av realkapital. Undersökningar av dessa förhållanden skulle otvivelaktigt ge värdefulla bidrag till bedömningen av den framtida samhällsutveckling, i vilken ett dominerande drag kommer att utgöras av de säkra förskjutningar i åldersfördelningen, vars verkningar vi ännu endast i ringa grad fått känning av. Det kan konstateras, att vid förskjutningar i levnadsstandarden det sker förskjutningar i förhållandet mellan den konsumerade och den sparade delen av inkomsten och i konsumtionens inriktning på olika huvudgrupper av förnödenheter, vilka uppträda så regelmässigt, att det ter sig befogat att med utgångspunkt därifrån göra beräkningar över den framtida konsumtionsinriktningen och sparandeutvecklingen under alternativa antaganden beträffande den allmänna levnadsstandardens utveckling. Denna senare kan givetvis icke bedömas med samma säkerhet som befolkningsrörelsen, och resultaten måste därför vara mera hypotetiska men därför icke utan värde.

280 Betydelsen av dylika beräkningar för bedömningen av jordbrukets produktionsinriktning är väl känd. De betingelser för framtidsutvecklingen, som utgöras av utrikeshandeln och de tekniska förändringarna, utgöra, som förut nämnts, de största osäkerhetsmomenten för trendberäkningarna. Världshandelns strukturutveckling under senare decennier företer visserligen vissa grunddrag, som kunna ge fog för antaganden om den fortsatta utvecklingen, men för ett enskilt, mindre land som Sverige äro bytesförhållandena gentemot utlandet påverkade av så många svårbedömliga, tillfälliga omständigheter, att varje uppfattning om framtidsutvecklingen måste vara mycket osäker. Den tekniska utvecklingen är till sin natur diskontinuerlig. En bedömning av dess trend på längre sikt torde vara ett hopplöst företag. Detta förhindrar dock icke att i speciella fall trendbedömning kan vara befogad. Utredningssättet för tekniska nyheter företer ofta en relativt lagbunden form (experimentstadiet—exploateringsstadiet—mättnadsstadiet, vilket ger en logistisk kurva eller därmed besläktad tillväxtfunktion). Överdirektören W. Borgqvists utredning rörande de fortsatta elektrifieringsmöjligheterna inom Sverige (Stat. off. utr. 1935: 66) ger ett exempel på trendanalys rörande en teknisk faktor, som säkerligen skulle kunna genomföras på åtskilliga andra områden. En av tekniskt sakkunniga gjord inventering av latenta tekniska möjligheter och undersökning av dessas ekonomiska konsekvenser och verkningar på arbetskraftsbehovet kan näppeligen ge någon grund för framtidsbedömning på längre sikt, men synes i varje fall vara av betydelse för förväntningarna rörande den närmaste utvecklingen. En art av trendundersökningar, som har direkt betydelse för bedömningen av arbetstillfällenas utveckling och därmed för yrkesrådgivnings- och yrkesorienteringsverksamheten, är undersökningar av åldersstrukturen inom vissa yrken och därpå byggda beräkningar av den framtida avgången u r yrket. Detta ger ju endast en av de faktorer, vilka bestämma utvecklingen av arbetstillfällena på ett sysselsättningsområde, men en viktig faktor, som i framtiden, då befolkningsutvecklingen går över från den progressiva till den stagnerande eller regressiva typen, kommer att växa i relativ betydelse. Såsom i det föregående nämnts ha undersökningar av denna art på olika håll genomförts särskilt beträffande de akademiska yrkena. Det förefaller icke finnas någon anledning, varför icke motsvarande undersökningar skulle kunna genomföras även på andra sysselsättningsområden. Överhuvud torde man kunna påstå, att varje bedömning av utvecklingen av arbetsmarknaden såväl i dess helhet som på särskilda områden blir meningslös, om icke hänsyn tages till pågående och framtida förändringar i åldersfördelningen. Betydelsen av förskjutningarna i åldersstrukturen under närmast pågående årtionden är välbekant; deras betydelse under kommande decennier kommer med all sannolikhet att bli ännu större. En speciell roll tillkommer denna fråga i problemet om anpassningen av arbetsprestationer och produktionsteknik. Det har hävdats — med vilken rätt är svårt att döma utan mera ingående empiriska undersökningar — att

281 den tekniska utvecklingen inom industrin går mot att kräva allt mera av de speciella fysiska och psykiska egenskaperna, som tillhöra de yngre åldrarna inom arbetslivet. Då befolkningsrörelsen går mot minskning av dessa åldrar och ökning av medelåldrarna och de högre åldrarna, kunna härur uppkomma disproportioner och anpassningssvårigheter, som kunna få betydelse såväl ur rationaliseringsfrågans som arbetslöshetsfrågans synpunkt. I detta sammanhang må i förbigående beröras en fråga, som icke eller endast indirekt — via nyss antydda förskjutningar i åldersstrukturerna — har sammanhang med trendundersökningarnas möjligheter. I de senare årens diskussion rörande arbetstidsproblemet har den arbetshygieniska sidan av frågan alltmer skjutits i förgrunden och förvisso har det mera fog för sig att ställa arbetstidsspörsmålet under denna synvinkel än att betrakta arbetstidsförkortning som ett allmänt remedium mot arbetslöshet. Den på vissa industriella arbetsområden högt uppdrivna arbetsintensiteten torde komma att med växande styrka driva fram krav på en reglering av arbetstiden, varigenom en förtidig förslitning av arbetskraften förebygges. Sådan reglering behöver givetvis icke ske genom generell förkortning av arbetstiden, utan kan få formen exempelvis av efter arbetets art och intensitet inpassade raster, och uppenbarligen är behovet av på arbetshygieniska grunder motiverad arbetstidsreglering växlande på olika områden. En viktig uppgift för undersökningar av arbetsmarknadsförhållandena vore att studera arbetsintensitetens problem i dess sammanhang med arbetstiden ur såväl arbetshygieniska som driftstekniska synpunkter. Det förefaller icke orimligt att antaga att dessa problem komma att framträda än skarpare i framtiden till följd av dels rationaliseringsrörelsens fortsättning men dels även det förhållandet, att arbetskraftsutbudets struktur förskjutes mot högre ålder. I frågor, som angå industriell teknik och organisation på lång sikt, finns anledning att taga hänsyn till dessa strukturförskjutningar. Men även — och framför allt — för bedömning av utbudskvantiteten på arbetsmarknaden är det nödvändigt att undersöka betydelsen av förskjutningarna i åldersstrukturen för utvecklingen av de arbetsföra åldrarna på arbetsmarknaden i dess helhet och inom särskilda yrkes- och geografiska områden. Nyligen ha i en bilaga till befolkningskommissionens betänkande i näringsfrågan (Stat. off. utr. 1938: 6) framlagts resultaten av vissa beräkningar rörande jordbruksbefolkningens utveckling under alternativa förutsättningar rörande nativitet och flyttning från jordbruk till andra näringar. De visa bl. a., att även under förutsättning av fortsatt stark utvandring från jordbruket de arbetsföra manliga åldersklasserna inom jordbruket dock komma att växa en tid framåt. För bedömningen av utvecklingen på detta speciella sysselsättningsområde är givetvis ett sådant resultat av avgörande betydelse. Här kan i förbigående även nämnas det norrländska sysselsättningsproblemet, vilket givetvis i hög grad influeras av den höga nativiteten i de norrländska länen under föregående decennier. Det vore säkerligen värt arbetet och kostnaderna att undersöka arbetskraftsutbudet och i sammanhang därmed rekryteringsmöjligheterna inom

282 olika delar av arbetsmarknaden med utgångspunkt i demografiska data. Det är klart, att ju mera speciellt område man utväljer, desto större bli osäkerhetsfaktorerna. Det har dock visat sig i redan realiserade undersökningar, att effekten av de beräkneliga förändringarna i åldersstrukturen har en dominerande genomslagskraft. Under alla omständigheter spela dessa förskjutningar en roll, som i och för sig väl motiverar att de underkastas undersökningar. För att sammanfatta: Även om många och viktiga betingelser för den framtida ekonomiska utvecklingen äro av den art, att de undandraga sig varje bedömning eller prognos av rimlig sannolikhet, är dock fältet för undersökningar av den ekonomiska och sociala strukturutvecklingen och av de för undersökning tillgängliga trendfaktorer, vilkas utveckling kan bedömas med högre eller lägre grad av sannolikhet, mycket stort. Dylika undersökningar ge blott brottstycken ur den ekonomiska och sociala utvecklingen och resultaten kunna, som här många gånger framhållits, te sig osäkra och måste naturligtvis behandlas med vettig kritik. Men de lämna dock material till en mera rationell prövning av utvecklingstendenserna inom hushållningen i allmänhet och på arbetsmarknaden i synnerhet än den som dem förutan hade varit möjlig. Om arbetsmarknadens utveckling kan man — förvisso styckevis och delt — för närvarande bilda sig en uppfattning genom jämförande studier av fortlöpande statistiska serier, vars material insamlas och bearbetas av flera olika institutioner, genom vissa delar av folkräkningsmaterialet, som dock icke belyser aktuella förhållanden, och genom spridda speciella undersökningar, som stundom direkt avse arbetsmarknadsförhållandena men som stundom utgå från frågeställningar, andra än arbetsmarknadens, och som därför endast indirekt ge denna belysning. Det kan icke råda någon tvekan om att det skulle vara möjligt att nå en säkrare kunskap om arbetsmarknadens tillstånd och utvecklingstendenser och därmed en bättre grund för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, om det fortlöpande statistiska material, som kan ge bidrag till kännedomen om arbetsmarknaden, dels starkare utnyttjades, vartill stora möjligheter finnas, dels systematiskt samordnades i syfte att ge en totalbild av arbetsmarknadsutvecklingen. P å vissa punkter kunna givetvis även förbättringar och kompletteringar vara önskvärda. Ur enhetlighetens och den rationella undersöknings- och informationsorganisationens synpunkt vore det vidare uppenbarligen en fördel, om e 11 organ i huvudsak kunde efter systematiska planer verkställa sådana speciella undersökningar över t. ex. arbetslöshetens struktur vid vissa tillfällen, arbetsmarknadssituationen i vissa distrikt, sysselsättningsmöjligheterna inom särskilda yrken, avsättningsmöjligheterna för vissa tillverkningar o. s. v. samt allmänna och speciella trendundersökningar, grundade på demografiska, ekonomiskt-geografiska och tekniska studier, vilka nu utföras mer eller mindre tillfälligt av olika organ eller icke utföras alls, därför att de icke kunna infogas inom ramen av existerande institutioners verksamhet.

283 I de ursprungliga planerna för konjunkturinstitutet ha, såsom framgår av det föregående, i institutets arbetsuppgifter upptagits även undersökningar av de strukturella förändringarna inom hushållningen, och dessa uppgifter ha icke avförts från institutets program, även om de tills vidare skjutits i bakgrunden till förmån för undersökningar av den löpande konjunkturutvecklingen. Ett upptagande av trendundersökningar, vilka ofta med nödvändighet bli skäligen omfattande och tidskrävande, torde med hänsyn härtill naturligen ske inom konjunkturinstitutets ram till den del som dylika undersökningar gälla den allmänna ekonomiska strukturutvecklingen och sålunda även äro av betydelse för bedömande av jämväl konjunkturutvecklingen. Ur speciell arbetsmarknadssynpunkt och för arbetslöshetspolitiska syften kvarstå dock många undersökningsuppgifter, som näppeligen falla inom området för konjunkturinstitutets uppgifter.

III.

Förefintlig officiell statistik för b e d ö m n i n g a v a r b e t s marknaden.

Här kan icke ifrågakomma någon fullständig inventering av den statistik, som kunde vara av intresse för bedömningen av arbetsmarknadens läge och utvecklingstendenser. Endast några av de viktigaste officiella statistiska källorna komma att göras till föremål för en summarisk behandling, avseende deras nuvarande innehåll, vissa synpunkter på möjligheterna av deras intensivare utnyttjande och fullständigare redovisning samt deras komplettering. Befolkningsstatistik. Alla undersökningar över samhälleliga förhållanden måste i första hand bygga på befolkningens utveckling, vilken framträder i befolkningsstatistiken. Den svenska befolkningsstatistiken torde beträffande de grundläggande demografiska förhållandena tillfredsställa alla rimliga anspråk, som kunna ställas i fråga om noggrannhet och uppdelbarhet, ehuru kanske ej alltid i fråga om aktualitet. Uppgifterna finnas eller kunna erhållas uppdelade med hänsyn till alla grundläggande demografiska faktorer ävensom geografiskt ner till församlingar. I vissa fall förekommer starkare uppdelning än i församlingar, nämligen uppdelning på ren landsbygd och tättbebyggda samhällen. Den ur här föreliggande synpunkt viktigaste indelningsgrunden i befolkningsstatistiken är efter yrke. Tyvärr torde just yrkesuppgifterna vara den svenska befolkningsstatistikens svagaste punkt. Den väsentliga svagheten i den indirekta metod, som före 1935/36 års folkräkning alltid tillämpats i Sverige, ligger däri att man huvudsakligen gått efter i kyrkböckerna förefintliga anteckningar om yrke, vilka i stor utsträckning varit dels inaktuella, dels ofullständiga, över huvud erbjuder yrkesstatistiken utomordentliga svårigheter, i synnerhet — såsom i det föregående antytts — beträffande vissa av de grupper, som haft betydelse för sysselsättningsexpansionen på

284 senare tider. I 1930 års folkräkning innefattas en undersökning av yrkesväxlingen 1925—1930. Av intresse vore att få belyst yrkesväxlingen under olika konjunkturfaser, vilket knappast är möjligt att nå inom ramen av de allmänna folkräkningarna. Representativa specialundersökningar rörande yrkesväxlingen år till år under karakteristiska konjunkturskeden skulle vara av värde för bedömningen av arbetsmarknadsprocessen. Möjligheterna av och organisationen av dylika undersökningar, för vilka materialet borde införskaffas av lokalundersökare och som hade karaktären av en yrkescensus, avseende ett år, omfattande exempelvis var tionde eller var tjugonde kommun och upprepad — med växlande representativt urval — tillräckligt ofta för att de olika konjunkturfasernas förhållanden kunna studeras, synas värda närmare övervägande. De skulle kunna klarlägga förhållanden, som icke tillräckligt belysas av den befintliga sysselsättningsstatistiken med den begränsning denna har såsom företagsstatistik (jfr nedan) eller arbetslöshetsräkningarna med deras begränsning till det vid räkningstillfället arbetslösa klientelet. Bland annat skulle genom sådana undersökningar kunna erhållas en bättre inblick i sysselsättningsbetingelserna för vissa i näringslivet mycket betydelsefulla säsongsysselsatta grupper, vilka regelmässigt kombinera olika sysselsättningar. Befolkningens inre omflyttning kan icke i detalj följas i den officiella statistiken, men omfattande undersökningar härav ha under de senaste 10 åren utförts vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. En del av resultaten av dessa undersökningar kunna väntas bli publicerade inom den närmaste tiden. Vissa andra pågående undersökningar torde även avse den inre omflyttningen och förskjutningarna i befolkningens fördelning på orter av olika typ, betraktat ur näringsgeografiska synpunkter. Arbetslöshetsstatistik. De viktigaste statistiska serierna för bedömande av arbetslöshetens utveckling äro de månatliga uppgifterna om procentuella antalet arbetslösa inom fackorganisationerna, statens arbetslöshetskommissions månadsredovisning av antalet hjälpsökande arbetslösa, de offentliga arbetsförmedlingarnas månadsstatistik samt kvartalsrapporten om arbetstillgången hos vissa företagare, det s. k. socialstyrelsens konjunkturindex och sysselsättningsindex. Vissa uppgifter äro därjämte att hämta ur lantarbetarstatistiken och fattigvårdens statistik. Ingen av dessa serier kan betraktas som en fullgod arbetslöshetsstatistik, men alla ge en bild av arbetsmarknaden ur en viss synpunkt. För ett detaljstudium av arbetsmarknaden är man hänvisad till att samtidigt använda alla de ovannämnda statistiska källorna samt genom sammanställningarna dem emellan och med annan näringsstatistik söka få fram tendenserna inom olika näringsgrenar, yrkeskategorier och landsdelar. Vad som alltså här är av intresse är mindre seriernas kvalitet som uttryck för hela arbetsmarknadsutvecklingen som fast mer seriernas upp delbarhet på näringsgrenar, yrken och landsdelar samt i vad mån sådana detaljuppgifter från de olika serierna äro jämförbara och kunna komplettera varandra.

285 Arbetslösheten i fackföreningarna. De månatligen publicerade uppgifterna rörande arbetslösheten inom fackföreningarna äro givetvis ingen fullständig arbetslöshetsstatistik främst av den anledningen att de omfatta endast den organiserade arbetskraften. Icke heller denna är helt fullständigt redovisad. Redovisningen är dock f. n. rätt tillfredsställande. Omkring 20 fackförbund ha en redovisning av mellan 90 och 100 procent. Endast ett fåtal förbund ligga under 75 procent. De ur konjunktursynpunkt viktigaste delarna av arbetsmarknaden, särskilt de som hänföra sig till den tunga industrin, äro redovisade med stor fullständighet. De publicerade procenttalen för arbetslösheten äro uträknade i förhållande till antalet redovisade medlemmar. Huruvida procenttalen för arbetslösheten i förbunden och i hela riket äro genomgående för höga eller för låga är svårt att döma om. Jämförelser, som gjorts mellan socialstyrelsens statistik och förbundens egna årsberättelser, visa för senare år mycket god överensstämmelse och synas tyda på att procenttalen för dessa år på det hela taget äro ganska riktiga. I dessa omdömen om statistikens »riktighet» förutsattes, att man godtager den definition på begreppet arbetslös, som tillämpas vid statistikens uppgörande inom fackföreningarna. Statistiken uppgöres på basis av den fristämpling från erläggande av fackföreningsavgift, som göres per vecka i fackföreningarna. Denna fristämpling sker efter något olika grunder i de olika fackförbunden. Som en allmän regel torde man kunna säga, att fristämpling sker dels för alla helt arbetslösa, dels för arbetare med nedsatt arbetstid, då denna utgör mindre än c:a 24 timmars arbetsvecka. Även korttidsarbetare med längre veckoarbetstid kunna komma med i statistiken därigenom att de fristämplas t. ex. varannan vecka. Den redovisade arbetslösheten avser merendels arbetslöshet över huvud, alltså icke endast arbetslöshet inom yrket. Detta är dock många gånger en lönefråga. Är lönen i ett biyrke så låg att den icke motsvarar lönen i huvudyrket under en 24 timmars arbetsvecka torde i allmänhet veckan fristämplas. Arbetare på reservarbete, vilka givetvis äro att räkna som arbetslösa ur den öppna arbetsmarknadens synpunkt, fristämplas helt i en del förbund, fristämplas från halva avgiften i andra förbund, fristämplas, då veckoinkomsten understiger en viss summa, eller fristämplas icke alls. Frånsett detta skola samtliga arbetare på reservarbete i statistiken rapporteras som arbetslösa. Detta torde icke alltid ha skett under tidigare år. Medlemmar, som fristämplas på grund av arbetskonflikt, på grund av sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller dylikt, medtagas icke i statistiken. Siffrorna i denna statistik publiceras i Sociala meddelanden i form av klumpsummor för hela landet. Den enda uppdelning, som förekommer, är i ett 30-tal fackförbund samt på män och kvinnor. I materialet, som inkommer till socialstyrelsen, äro emellertid uppgifterna fördelade på avdelningar, vilket i allmänhet innebär en geografisk uppdelning på kommuner, i en del fall på mindre områden än kommuner. Inga egentliga hinder torde möta ett offentliggörande av siffrorna med geografisk uppdelning, t. ex. länsvis eller landsdelsvis med uppdelning på städer och landsbygd och med särredovisning

286 av »depressed areas». Utom det värde en geografiskt uppdelad statistik i och för sig skulle ha, skulle detta sannolikt innebära en viss kontroll av uppgifternas noggrannhet. Den förekommande yrkesindelningen på fackförbund stämmer givetvis icke helt med yrkesuppdelningen i någon annan socialstatistik eller näringsstatistik. Den rådande tendensen till övergång från yrkesförbund till industriförbund ökar emellertid fackföreningsstatistikens jämförbarhet med annan statistik, vilket även är fallet med de uppdelningar av statistiken från en del förbund, som redan skett och som möjligen kan väntas fortsätta. Den viktigaste uppdelningen av detta slag var den, som skedde 1935, då grov- och fabriksarbetareförbundet, vars siffror på grund av förbundets heterogena sammansättning voro tämligen intetsägande, uppdelades på byggnadsindustri, byggnadsämnesindustri, glasbruk, sockerfabriker, tändsticksfabriker och övriga arbetare. Uppgifterna bleve härigenom betydligt värdefullare. En grov yrkesuppdelning, t. ex. på grupperna skogs- och flottningsarbeten, egentlig industri (eventuellt fördelad på ur konjunktursynpunkt viktiga delgrupper), byggnadsverksamhet samt handel och samfärdsel synes kunna göras i redovisningen. Även om en dylik uppdelning icke kan göras exakt, vore den dock ägnad att öka statistikens jämförbarhet med annan statistik och dess värde för bedömningen av konjunkturarbetslöshetsproblemen. Sakkunniga för vissa utredningar beträffande Sveriges ekonomiska läge ha föreslagit, att den existerande statistiken skulle kompletteras med statistik över antalet utgjorda och av olika skäl fristämplade arbetsveckor, byggd på fackförbundens egna räkenskaper såsom de framläggas i förbundens årsberättelser. En sådan statistik skulle ha den fördelen, att den vore fullständig och redovisade samtliga organiserade arbetare utan undantag. Nackdelen är, att den icke skulle kunna visa antalet arbetslösa individer utan endast antalet outnyttjade arbetsveckor. En statistik som denna skulle vara en utmärkt kontroll av den nuvarande statistiken och visa, huruvida de icke redovisade områdena ha någon betydelse. Tillfälliga jämförelser, som gjorts mellan fackföreningarnas årsberättelser och socialstyrelsens fackföreningsstatistik, ha varit mycket värdefulla. De av socialstyrelsen publicerade siffrorna hänföra sig till antalet arbetslösa den sista veckan i månaden eller månadens sista dag. Rapporterna, som inkomma från avdelningarna, innehålla dessutom uppgift på antalet personer, som varit arbetslösa någon gång under månaden, och sammanlagda antalet på grund av arbetslöshet fristämplade arbetsveckor. Dessa uppgifter äro för närvarande icke föremål för någon bearbetning, troligen beroende på att man hittills icke varit övertygad om att de varit tillräckligt säkra. Arbetslöshetskommissionens månatligen redovisade uppgifter över antalet hjälpsökande arbetslösa äro lika litet som procentsiffrorna över antalet arbetslösa inom fackföreningarna en fullständig statistik över arbetslösheten. De angiva antalet av de personer, som anse sig vara i behov av hjälp på grund av arbetslöshet. Det har ofta påpekats, att hjälpansökningarnas antal är be-

287 roende bl. a. av förekomsten av arbetslöshetskommitté på orten, de med hjälpverksamheten förenade villkoren och utsikterna att överhuvud erhålla hjälp. Vidare synes anmälningsintensiteten växla med konjunkturerna; vid tillbakagående konjunktur växer anmälningsintensiteten i och med att de arbetslösas egna resurser tömmas ut och förhoppningarna att finna arbete dämpas, vid stigande konjunktur sjunker den till följd av de ökade möjligheterna att finna arbete i öppna marknaden, varigenom utslagen i kurvan över antalet hjälpsökande sannolikt äro starkare än de faktiska förändringarna i arbetslösheten. Även om såväl fackföreningsstatistiken som A. K.-statistiken äro behäftade med brister torde de dock tillsammantagna och jämförda inbördes ge en för praktiska ändamål någorlunda tillräcklig beskrivning av arbetslöshetens omfattning och variationer. Även arbetslöshetens lokala fördelning synes kunna tillräckligt belysas, när föreliggande möjligheter till geografisk uppdelning utnyttjas. Däremot ger denna statistik — utöver en grov yrkes- och åldersfördelning — ingenting av närmare beskrivning av arbetslöshetens struktur. Det torde emellertid vara tvivelaktigt, om det lönar sig att söka i den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken åstadkomma den längre gående detaljering och uppdelning, som skulle behövas härför. Det som i sådant fall i första hand borde ägnas uppmärksamhet, vore en längre förd åldersfördelning samt fördelning efter arbetslöshetstidens längd. Men dels förändra sig dessa förhållanden icke mycket inom loppet av den korta tidsintervall, som m a n måste räkna med i den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken, dels ha de intresse huvudsakligen i kombination med andra förhållanden (inkomst- och familjeförhållanden o. s. v.), vilka omöjligen kunna redovisas fortlöpande. Det förefaller därför riktigast att den mera detaljerade och uppdelade statistiken över arbetslösheten inhämtas genom särskilda räkningar av den art som 1937 års arbetslöshetsräkning ger exempel på och varigenom arbetslöshetens struktur närmare kan studeras. Då emellertid denna arbetslöshetens struktur icke endast förändras över längre perioder — såsom mellan 1927 och 1937 års räkningar — utan även efter allt att döma växlar på ett ur praktiska arbetslöshetspolitiska synpunkter viktigt sätt under loppet av en konjunkturcykel, är det angeläget att dylika räkningar företagas med icke allt för långa mellanrum och lämpligen så, att förhållandena under olika typiska konjunkturfaser belysas. Arbetsförmedlingsstatistiken är icke en arbetslöshetsstatistik i egentlig mening. Vid arbetsförmedlingen arbetssökande äro ej enbart arbetslösa; till stor del äro de sådana, som vilja byta sysselsättning. Å andra sidan finnas många arbetslösa, som ej anmäla sig på arbetsförmedlingen. Ändock kan givetvis arbetsförmedlingsstatistiken bidraga till beskrivningen av arbetslöshetssituationen. Hela arbetsförmedlingen arbetar med månaden som tidsenhet. Varje arbetssökande skall varje månad återanmäla sig på arbetsförmedlingen. I månadsrapporterna redovisas varje person endast en gång varje månad i

288 kolumnen »arbetsansökningar», såvida han icke under månaden innehaft arbete, i vilket fall han räknas två eller flera gånger. I vissa rapporter förekommer emellertid även uppgiften »arbetssökande personer», där varje person endast räknas en gång. Både siffran »arbetsansökningar» och siffran »arbetssökande personer» innefatta emellertid dels arbetssökande, som kanske under lång tid funnits i arbetsförmedlingens register, dels under månaden nytillkomna arbetssökande, samt av båda dessa kategorier dels sådana, som under månaden fått arbete, och dels sådana som ej fått arbete. I vissa rapporter, dock ej i de slutliga sammandragsrapporterna och ej i den publicerade statistiken, finnes för de båda ovannämnda kategorierna även uppgiften »Därav nyinskrivna under månaden». Vid början av varje månad överföras de lediga platser, som kvarstå sedan föregående månad, till den nya månadens räkenskaper och redovisas sedan tillsammans med under månaden ledigblivna platser såsom »lediga platser» för månaden. Även här gäller, att i de ursprungliga rapporterna från avdelningskontoren särskiljes mellan »Balans från föregående månad» och »Nyanmälda under månaden». 1 den tryckta statistiken finnes däremot endast summan av dessa båda tal, »Lediga platser». Den tredje uppgiften i rapportsystemet, »Tillsatta platser», har i motsats till »Arbetsansökningar» och »Lediga platser» en klar och tydlig innebörd. Den uttrycker förändringen under månaden, medan i fråga om de andra en sammanblandning föreligger mellan tillstånd vid en viss tidpunkt och förändring under en tidsperiod. Detta gör, att relationstalen »Ansökningar per 100 lediga platser» och »Tillsatta platser per 100 lediga platser» etc. få en mindre klar innebörd. De bli beroende av tidsenheten, månaden, och skulle ha en annan storlek, om redovisningsperioden vore en annan. Även årssiffrorna ha nu en oklar innebörd och innefatta dubbelräkningar. I den publicerade statistiken äro uppgifterna uppdelade på de olika huvudkontoren samt på 24 näringsgrenar. Denna uppdelning tillåter ju ej alltför ingående detaljstudier, men i de hos socialstyrelsen förvarade originalrapporterna finnas fullständig uppdelning på de olika avdelningskontoren och ombuden samt på flera hundra yrkesspecialiteter. Även i de distriktsvakanslistor, som publiceras varje vecka av distriktskontoren, och i riksvakanslistan, som publiceras av socialstyrelsen, finnes uppdelning i yrkesspecialiteter. Ur synpunkten av en central arbetsmarknadspolitik vore det av värde att även i sammandragsrapporterna få fram uppgift på antalet under månaden ledigblivna platser och under månaden nyanmälda arbetssökande. Av än större intresse vore en rapport om antal arbetssökande av olika slag, som en längre tid kvarstått i arbetsförmedlingens register, liksom platser, som en längre tid förblivit obesatta. Under nuvarande förhållanden kan en sådan »bottenrest» av permanent arbetslösa eller permanent lediga platser ligga dold under strömmen av tillfälliga arbetssökande och tillfälligt lediga platser. Man kunde tänka sig ett system, där varje avdelningskontor eller ombud var skyldig rapportera, så snart ett antal arbetare av samma kategori varit

289 arbetssökande en längre tid t. ex. 6 månader eller ett år. Hur stort antal, som skulle behövas för en dylik rapport, fick göras beroende av ortens storlek och rådande konjunkturer. 10 arbetslösa svarvare i Stockholm ge knappast anledning till särskilda åtgärder, medan samma antal i en liten landskommun kan väl motivera dylika åtgärder. Ett antal arbetslösa, som under en högkonjunktur kan motivera en närmare undersökning, kan under en lågkonjunktur vara tämligen normalt. Kontoren och ombuden ute i orterna torde knappast kunna bedöma, huruvida en grupp arbetslösa har nämnvärda utsikter att på normalt sätt få arbete inom orten. En skyldighet att anmäla till socialstyrelsen, så snart detta icke anses vara fallet, skulle måhända skapa ett »alarmsystem», som kunde bli av stort värde för en central arbetsmarknadspolitik. Sysselsättningsstatistik. Måttet på sysselsättningen (uttryckt i absoluta siffror eller i indextal) kan vara antingen »antalet sysselsatta arbetare» eller »antalet utgjorda arbetstimmar». Båda dessa sätt att mäta kunna vara befogade u r olika synpunkter. Det förra redovisar icke förändringarna i arbetstid (korttidsarbete o. s. v.) men är av intresse ur den sociala försörjningssynpunkten. Det senare ger uttryck för den totala sysselsättningsvolymen och utgör sålunda i och för sig det riktigaste sättet att mäta sysselsättningen ur konjunkturstatistisk synpunkt. Den viktigaste punkten i fråga om sysselsättningsstatistik är metoden att insamla materialet. Såsom i det föregående nämnts skulle allmänna censusuppgifter ge det bästa underlaget för en sysselsättningsstatistik; en fortlöpande sådan måste ju dock av praktiska skäl i huvudsak grundas på annat material. Sysselsättningsstatistik grundad på uppgifter från obligatorisk socialförsäkring är i väsentliga hänseenden likvärdig med censusstatistik beträffande de grupper av sysselsatta, som omfattas av socialförsäkringen. I de länder, där sysselsättningsstatistiken är bäst utvecklad, ligga socialförsäkringsuppgifter till grund. Den vanligaste formen av sysselsättningsstatistik, nämligen den som grundar sig på företagsuppgifter, vidlådes med nödvändighet av större eller mindre brister. För det första innefattar den icke alla dem, som icke stå i någon bestämd relation till ett uppgiftslämnande företag, för det andra komma av praktiska skäl uppgifter att lämnas icke av alla utan endast av ett urval av företag, huvudsakligen större, och för det tredje uppstå svårigheter att ernå jämförbarhet år till år till följd av uppkomsten av nya företag och nedläggande av gamla. Kommerskollegii industristatistik redovisar årligen antalet arbetare inom industrin. Uppgiftslämnande äro samtliga industriföretag med mer än 10 anställda eller med ett produktvärde av minst 15 000 kronor. Statistiken omfattar sålunda endast industrin i egentlig bemärkelse, medan hantverk och småindustri under de angivna gränserna saknas. Vissa näringsgrenar, främst byggnadsverksamheten, saknas helt. Det torde icke vara någon överdrift att påstå, att bland de icke-agrara näringarna de, som icke innefattas i industri19—388613.

II.

290 statistiken, varit av större betydelse för sysselsättningsexpansionen under senare decennier än de, som äro medräknade. Relativt större värde kan dock tillmätas industristatistikens uppgifter om arbetareantalet för bedömningen av sysselsättningens konjunkturvariationer. Antalet arbetare redovisas såsom medeltal under den tid industriverksamheten pågått. I detta redovisningssätt ligger, att man icke vet, i vad mån de anställda varit fast anställda med sysselsättning året runt och i vad mån de varit säsongarbetande eller tillfälligt anställda. Uppgiften »utgjorda arbetstimmar» har en enklare och klarare innebörd. Socialstyrelsens statistik över sysselsättning, arbetstillgång och tillgång på arbetskraft registrerar efter omläggning år 1938 sysselsättningen kvartalsvis. I statistiken, som bygger på frivillig rapportering, deltaga omkring 3 000 arbetsgivare med över 400 000 anställda, d. v. s. en betydande del av näringslivet. Huvudparten av uppgiftslämnarna tillhöra industrin, men även en del företag inom handel, byggnadsverksamhet och transportarbete deltaga. Uppgiftslämnarna tillhöra huvudsakligen de störrre och medelstora företagen, varför materialet trots sin omfattning icke utan vidare kan anses representativt ens för de delar av näringslivet, som statistiken omfattar. Det ä r för övrigt mycket svårt att säga, i vad mån materialet är representativt. De deltagande företagen kunna mycket väl tänkas vara av en genomsnittligt annan typ än de icke deltagande. Uppgift lämnas dels om antalet sysselsatta arbetare, fördelade på män och kvinnor, dels om utbetalad lönesumma under första avlöningsperioden i varje månad samt om utgjorda arbetstimmar under första avlöningsperioden i sista månaden av varje kvartal. Vidare lämnas uppgift om arbetstillgången samt om tillgången på arbetskraft. Varje företagare har att angiva, om h a n anser arbetstillgången mycket god, god, medelgod, mindre god eller dålig. Någon absolut definition av vad dessa uttryck skola innebära finnes givetvis icke, men det anses, att företagarna vid uppgiftens lämnande ta hänsyn dels till sysselsättningsgraden inom företaget vid tillfället i fråga, dels till framtidsförväntningar härom, dels slutligen till inneliggande orderstocken och framtidsförväntningar om nya order samt överhuvud till sin åsikt om framtidsutsikterna både för det egna företaget, branschen och näringslivet i dess helhet. Det är tydligt, att statistik byggd på dessa uppgifter icke kan lämna någon kvantitativ upplysning om arbetstillgången. Det är även tydligt, att en sådan statistik måste bli mycket känslig för förändringar av olika slag och reagera mycket snabbt; delvis bör den reagera innan de händelser inträffat, för vilka den reagerar. Detta h a r också bestyrkts av erfarenheten. F ö r den statistiska bearbetningen betecknas mycket god arbetstillgång med siffran 5, god med siffran 4 etc. Genom att taga medeltalet av dessa siffror för ett antal företag (efter vägning med arbetarantalet) erhåller man en »konjunktursiffra». Sådana »konjunktursiffror» redovisas för omkring 45 näringsgrenar. Hela »råtabellen» publiceras i Sociala meddelanden, d. v. s. an-

291 tal företagare och antal arbetare i varje näringsgren, vidare för varje näringsgren antal företagare, som anse arbetstillgången »mycket god», och antalet av dessa företags arbetare; samma uppgifter för dem som anse arbetstillgången »god» etc. Vidare redovisas för varje näringsgren hur många företagare som ansett arbetstillgången bättre, lika och sämre än föregående kvartal, samt antalet arbetare för var och en av dessa kategorier. Den med arbetstillgångsstatistiken kombinerade statistiken över tillgången på arbetskraft är icke en sysselsättningsstatistik; den är närmast att jämföra med arbetsförmedlingsstatistikens uppgifter om förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden, ehuru icke uttryckt i kvantitativa termer. De uppgiftslämnande företagen ange, huruvida det råder »brist», »tillräcklig tillgång» eller »överflöd» på arbetskraft. Dessa uppgifter förefalla ganska litet utnyttjade. De borde dock, särskilt då de sammanställas med material från arbetsförmedlingen, kunna vara värdefulla för bedömning av arbetsmarknaden. En jämförelse med arbetsförmedlingssiffrorna förutsätter dock en geografisk uppdelning av materialet, om den skall vara av större värde. Ett särskiljande mellan tillgången på specialutbildad och annan arbetskraft skulle, om den kunde genomföras, öka statistikens värde. En sådan uppdelning skulle troligen underlätta uppgiftslämnandet. Om brist råder på specialutbildad arbetskraft, men överflöd finnes av annan arbetskraft, bör det för närvarande vara svårt för en arbetsgivare att veta, om han skall karakterisera arbetskraftstillgången med »brist», »tillräcklig tillgång» eller »överflöd». Den egentliga sysselsättningsstatistiken i socialstyrelsens statistik, grundad på uppgifterna om antalet arbetare, avser antalet under första avlöningsperioden i varje månad. Då det bör vara lättare att lämna uppgift på arbetarantalet vid en viss tidpunkt än för medeltalet under ett år, kan denna sysselsättningsstatistik antagas vara noggrannare än industristatistiken, vilken ju dock är mera omfattande. Sysselsättningens variationer redovisas efter omläggningen 1938, med uppdelning på ett stort antal industrigrenar, medelst indextal angivande förändringen dels från motsvarande tid föregående år dels från föregående kvartal. I fortsättningen torde även en fortlöpande sysselsättningsindex med bas år 1938 komma att beräknas och möjligen även en fortsättning av förutvarande sysselsättningsindex med bas 1926—30, beräknad på uppgifter från företag, som deltagit i statistiken från denna tid. Om risk finnes, att de i statistiken deltagande företagen icke äro representativa för industrin i dess helhet, gäller detta i än högre grad för statistik, som endast bygger på företag, som varit med sedan längre tid. Ju mer man avlägsnar sig från basåret, dess större blir risken, att de medräknade företagen äro av en genomsnittligt annan typ än t. ex. de troligen yngre och mer progressiva företag, som tillkommit bland de redovisade företagen senare. Såsom alltid vid indexkonstruktioner av detta slag är det nödvändigt att med icke allt för långa mellanrum lägga en ny bas för att icke

292 representativiteten skall sjunka för mycket. Kedjeindexmetoden innebär i princip att ny bas lägges varje år, varigenom representativiteten bevaras så långt som möjligt, men denna metod löser icke det vid en sysselsättningsstatistik, grundad på uppgifter från ett urval av företag, i princip olösliga problemet att på en gång uppehålla största möjliga representativitet och möjliggöra jämförelser över längre perioder. Denna metod leder dessutom till en systematisk undervärdering av sysselsättningens variationer, eftersom vad som jämföres är endast sysselsättningen vid olika tidpunkter inom ett visst bestånd av företag, men ingen hänsyn tages till de sysselsättningsväxlingar, som sammanhänga med nybildning resp. nedläggning av företag. För jämförelse mellan förevarande statistik och annan arbetsmarknadsoch näringsstatistik vore det av värde, om även en viss geografisk uppdelning kunde förekomma. I materialet finnes företagens hemort, och en geografisk uppdelning till och med på kommuner skulle icke möta några tekniska svårigheter. I de fall, då ett storföretag redovisar hela sin verksamhet, där huvudkontoret är beläget, fingo kanske vissa korrigeringar göras. Hindret för en långt gående uppdelning är uppgifternas konfidentiella natur. Uppgifterna insamlas ju på frivillig väg, och om företagen anse sig alltför blottade, kanske de upphöra att rapportera. Å andra sidan äro inga uppgifter av sådan natur, att ett blottande av företagens identitet kan ha några större olägenheter för desamma. Kravet på konfidentialitetens skyddande borde i varje fall icke hindra en geografisk uppdelning på exempelvis län, om den icke publiceras i kombination med näringsgrensuppdelning. Även kombinationen av näringsgrensuppdelning och länsuppdelning borde vara relativt ofarlig och borde åtminstone kunna ställas till en offentlig institutions förfogande i manuskript. Kvar stå dock under alla omständigheter de tidigare påpekade, praktiskt ofrånkomliga bristerna i varje sysselsättningsstatistik, som är grundad på uppgifter från ett urval av företag. Stora grupper av anställda, för att icke tala om icke-anställda: småföretagare o. s. v., komma icke med, och dessa gruppers sysselsättning, som icke varierar på samma sätt som de medräknade gruppernas, har stor betydelse för den totala sysselsättningsutvecklingen. Riksförsäkringsanstaltens statistik över »årsarbetare». I riksförsäkringsanstaltens (årliga) berättelse »Olycksfall i arbete» redovisas för varje år fr. o. m. 1918 beträffande av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen berörda arbetsgivare och löntagare a) antalet större arbetsgivare (exkl. staten) och antalet årsarbetare hos dessa, fördelade på yrkesgrupper; b) antalet mindre arbetsgivare och antalet årsarbetare hos dessa; samt c) antalet årsarbetare i statlig tjänst, fördelade på yrkesgrupper. Till större arbetsgivare räknas arbetsgivare, som regelbundet under hela året sysselsätta minst fem arbetare, övriga arbetsgivare hänföras till mindre arbetsgivare. »Årsarbetare» definieras i statistiken såsom 300 dagsverken eller 2 400 arbetstimmar. Indelningen i yrkesgrupper är en indelning efter

293 företagens art. Yrkesgruppsförteckningen omfattar 20 huvudgrupper, 99 undergrupper och c:a 600 specialgrupper. Från större arbetsgivare (exkl. staten) infordras direkt vid utgången av varje år uppgifter rörande antalet under året utgjorda dagsverken. Beträffande mindre arbetsgivare införskaffas i samband med mantalsskrivningen uppgifter angående sysselsättningen; antalet helårsanställda redovisas särskilt, medan för deltidsanställda angives sammanlagda antalet dagsverken (arbetsveckor, -månader). I »Olycksfall i arbete» redovisas årligen antalet årsarbetare hos större arbetsgivare med fördelning på huvudgrupper och undergrupper och yrken; dessutom redovisas antalet årsarbetare inom vissa specialgrupper av yrken. Beträffande anställda hos mindre arbetsgivare redovisas blott antalet årsarbetare utan fördelning på yrken. En fördelning av anställda hos mindre arbetsgivare på yrkesgrupper har verkställts vid specialundersökningar för åren 1922—23 och 1932—33, vilka dock ej omfattade anställda försäkrade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Ur arbetsmarknadsstatistisk synpunkt äro de största bristerna i ifrågavarande statistik dels och främst dess långsamma bearbetning och sena publicering, dels att uppgifterna beträffande mindre arbetsgivare icke redovisas med uppdelning på yrken oftare. Otvivelaktigt skulle förändringar i dessa hänseenden kunna öka olycksfallsförsäkringsmaterialets användbarhet för belysning icke blott av näringslivets strukturförändringar utan även av de konjunkturbetingade sysselsättningsvariationerna.

P. M. angående den offentliga arbetsförmedlingen och dess effektivisering.1 Av byråinspektören i socialstyrelsen SVEN SKOGH. (Innehållsförteckning sid. 373). I.

H u v u d d r a g e n av d e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s u t v e c k l i n g i Sverige.

De första initiativen. Första gången tanken på inrättandet av offentlig arbetsförmedling i Sverige kom till officiellt uttryck torde ha varit år 1895 i ett betänkande angående arbetslösheten i Stockholm, avgivet av en av överståthållaren tillsatt utredningskommitté. Bland åtgärder för arbetslöshetens minskande nämnde kommittén sålunda bl. a. även upprättandet av arbetsförmedlingsanstalter, antingen anordnade av stat eller kommun eller tillskapade på enskilt initiativ men understödda och kontrollerade av kommunen. Kommittén ställde sig emellertid själv avvaktande till frågan om offentlig arbetsförmedling, tydligen beroende på att frågan var alldeles ny för vårt land samt att erfarenheterna från andra länder ännu ej voro vidare rika och upplysande. I samma mån arbetslöshetsfrågan och de sociala problemen överhuvud taget började tilldraga sig större uppmärksamhet, väcktes åter tanken på offentlig arbetsförmedling till liv. Sålunda framlades motioner med begäran om utredning i ämnet vid 1900 och 1901 års riksdagar, dock utan att vinna riksdagens bifall. Det blev i stället från kommunalt håll, som initiativet togs till inrättandet av offentliga förmedlingskontor. År 1902 tillkommo de två första kontoren, i Hälsingborg och Göteborg, och under de närmast därp å följande åren inrättades kontor i ett ytterligare antal städer. Denna utveckling av den offentliga arbetsförmedlingen försiggick emellertid icke utan uppmärksamhet från regeringens och de statliga myndigheternas sida. Chefen för civildepartementet föranstaltade sålunda om en utredning i ärendet, vilken förelåg i december 1903 och omfattade en redogörelse för vad till nämnda tidpunkt blivit åtgjort för ordnandet av offentlig arbetsförmedling i in- och utlandet, därvid särskild uppmärksamhet ägnades 1 Utredningen avslutades i januari 1938.

295 åt den medverkan, som utomlands flerstädes kommit denna angelägenhet till del från statsmakternas sida. Denna utredning föranledde emellertid icke några omedelbara åtgärder, utan man ansåg sig tillsvidare böra avvakta frågans utveckling inom kommunerna samt inhämta närmare kännedom om resultatet av de befintliga kontorens verksamhet. År 1905 riktade representanter inom andra kammaren för de fem städer, som då redan beslutat anordna offentlig arbetsförmedling — Hälsingborg, Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund — en skrivelse till chefen för civildepartementet, vari de anhöllo, att särskild uppmärksamhet måtte ägnas frågan om lämpliga åtgärder från statsmakternas sida för den offentliga arbetsförmedlingens befrämjande och organiserande inom riket. Såsom skäl för denna framställning anfördes i skrivelsen, att den erfarenhet, som redan då förelåge från de i verksamhet varande arbetsförmedlingsanstalterna i de skandinaviska länderna, syntes utgöra en fullgod borgen för att en dylik anordning av arbetsförmedlingen vore i hög grad lämplig även i Sverige. Emellertid vore frågan om arbetsförmedlingens ordnande icke uteslutande en de stora och medelstora städernas angelägenhet utan även av den största betydelse för landet i dess helhet, såväl för de stora samhällena som för de mindre, såväl för städernas som för landsbygdens befolkning. Därför kunde den offentliga arbetsförmedlingen bli till största möjliga gagn, först sedan förmedlingskontor inrättats på tillräckligt många orter i olika landsdelar och en rationell samverkan mellan de olika kontoren anordnats, för vilket ändamål en i görligaste mån ensartad organisation av samtliga kontor vore en oundgänglig förutsättning. En dylik enhetlig organisation av redan befintliga och blivande kommunala arbetsförmedlingskontor syntes emellertid icke kunna åstadkommas utan statens hjälp. Genom de rapporter och övriga uppgifter, som samtliga förmedlingskontor borde åläggas att regelbundet ingiva till viss statens myndighet, samt dessa uppgifters statistiska bearbetande och offentliggörande syntes dessutom en synnerligen värdefull kännedom om ställningen på arbetsmarknaden kunna erhållas. I anledning av denna framställning inhämtades kommerskollegii utlåtande, vilket avgavs i mars 1905. Efter att ha berört den ställning, som statsmakterna i ett antal länder intagit till frågan om offentlig arbetsförmedling, anförde kollegium bl. a. följande angående behövligheten av en ordnad arbetsförmedling samt de åtgärder, som för denna angelägenhets genomförande vid nämnda tidpunkt borde komma i fråga. Med den hastiga utveckling, som under de då närmast förflutna årtiondena ägt rum på näringslivets olika områden, och med den förändring i arbets- och produktionsförhållandena, som därav blivit en följd, vore det helt naturligt, att behovet av särskilda organ för utjämnande av utbudet på arbete och arbetskraft skulle göra sig kännbarare gällande än tillförne. Såväl äldre tiders s. k. omskådning, d. v. s. arbetarnas mer eller mindre planlösa sökande efter arbetstillfällen, som en senare tids annonsering efter arbete och arbetskraft måste anses fullkomligt otillfredsställande för modernare förhållanden. De privata kommissionskontoren hade aldrig varit av nämnvärd betydelse och ledo av

296 sådana för en rationell arbetsförmedling väsentliga grundfel som förmedlarens intresse av ekonomisk vinst, svårigheten att överskåda arbetsmarknaden samt omöjligheten att genomföra en ordnad samverkan mellan de olika kontoren. Arbetsförmedlingar, ordnade av yrkesutövarna och deras organisationer, kunde i förekommande fall givetvis endast få begränsad betydelse. I den mån offentliga arbetsförmedlingar kommo till stånd, led det dock intet tvivel om, att arbetsförmedlingen — hur gagnande den än kunde vara, även när den bedrevs av ett isolerat kontor — icke kunde utveckla alla sina möjligheter och bli till full nytta med mindre än att på olika platser existerande kontor bragtes i nära och oavlåtlig samverkan med varandra. Tack vare initiativ och stöd från statens sida hade den offentliga arbetsförmedlingen i utlandet redan flerstädes nått detta högre stadium av utveckling. Kommerskollegium ansåg nu tidpunkten vara inne även i Sverige för en statlig medverkan i arbetsförmedlingsfrågan. I anslutning härtill angav kollegium i huvudsakliga drag gränserna och formerna för den medverkan, som från statens sida kunde tänkas komma den kommunala arbetsförmedlingen till del. Kommerskollegium ansåg sålunda, att själva initiativet till offentliga arbetsförmedlingsanstalters upprättande i regel borde utgå från kommunerna själva samt att organisationskostnaderna och de egentliga förvaltningskostnaderna jämväl borde bestridas av dem. I den mån verksamheten utvecklades, kunde staten dock i enstaka fall genom ett mindre bidrag direkt främja upprättandet av förmedlingsorgan på vissa orter, där kontor vore behövliga men resp. kommuner icke vore i tillfälle att helt bestrida kostnaderna därför. Samtliga anstalter borde emellertid avgiftsfritt erhålla alla för verksamhetens bedrivande erforderliga trycksaker, varigenom för övrigt genomförandet av enhetlighet i bokföring, expedition och rapportering skulle i hög grad underlättas. Vidare ansågos kontoren kunna tillerkännas någon ersättning av statsmedel för det ökade arbete och särskilt för de direkta kostnader, som åsamkades dem på grund av samverkan med de övriga kontoren inom vissa områden, således för utarbetande och expedierande av vakanslistor, meddelanden om förmedlingsresultat, arbetslöshetsläge o. s. v. till andra orter, ävensom av denna verksamhet föranledda utgifter till postporto, telefon och telgram. Slutligen borde skyldighet åläggas kontoren att upprätta månadsrapporter i överensstämmelse med fastställt formulär samt att omedelbart insända dessa till den härför bestämda tillsynsmyndigheten. Denna myndighet borde dels till en början uppgöra detaljerat förslag till verksamhetens ordnande i Sverige, dels ock, sedan verksamheten sålunda planlagts och ordnats, avgiva yttranden i frågor rörande arbetsförmedlingen och tillhandagå med råd och upplysningar angående arbetsförmedlingsanstalternas inrättande och skötsel, granska kontorens verksamhet och sammankalla representanter för anstalterna till gemensamma överläggningar, upprätta och tillhandahålla erforderligt blankettmaterial samt utarbeta och offentliggöra en på anstalternas rapporter grundad månatlig statistik över förmedlingsverksamheten.

297 Statsunderstöd fr. o. m. 1906. Det avgörande steget i riktning mot statlig medverkan till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket togs vid 1906 års riksdag, då proposition (nr 116) avgavs angående anslag i nämnda syfte. I det statsrådsanförande, som åtföljde propositionen, återgavs den i det föregående omnämnda skrivelsen från ett antal andrakammarledamöter samt kommerskollegii med anledning därav avgivna utlåtande, varjämte lämnades en utförlig framställning av de utländska förhållandena på ifrågavarande område samt av de resultat, som den kommunala arbetsförmedlingen i Sverige dittills uppnått. Från statens sida hade, anmärktes det vidare, medverkan för arbetsförmedlingens ordnande dittills förekommit endast inom ett visst område, nämligen sjöfartens, i det att de s. k. sjömanshusen, som äro anordnade under samverkan mellan stat och kommun, till väsentlig del vore avsedda för platsförmedlingsverksamhet. För arbetsförmedlingen i övrigt hade staten intet vidare åtgjort, än att den privata, i affärssyfte bedrivna arbetsförmedlingsverksamheten ställts under länsstyrelsernas överinseende. De privata kommissionskontoren kunde emellertid aldrig komma att motsvara de krav på en ordnad arbetsförmedling, som länge gjort sig gällande i landet. Därefter framhölls, hurusom den vid arbetsförmedlingarnas första framträdande uttalade farhågan, att de skulle underlätta den redan förut oroväckande inflyttningen av arbetare till städerna, överallt av erfarenheten jävats, då man i verkligheten iakttagit, att kontoren i allt större utsträckning kunnat just återbörda till landet den övertaliga arbetskraft, som hopades i städerna. De i kommerskollegii utlåtande anförda skälen för nödvändigheten av en under statens medverkan företagen centralisation av arbetsförmedlingsverksamheten förordades av departementschefen, som likaledes föreslog i huvudsak samma anordning av samarbetet anstalterna emellan samt beviljandet åt dem av samma förmåner från statens sida, som koinmerskollegium ifrågasatt. Slutligen föreslogs, att arbetsförmedlingsfrågornas handläggande skulle anförtros åt kommerskollegium, närmast dess dåvarande avdelning för arbetsstatistik. Det statsanslag av 15 000 kronor, som äskades, skulle enligt propositionen få utgå dels till offentliga arbetsförmedlingsanstalter till bestridande av vissa utgifter för post, telefon och blanketter samt åtgärder, som voro nödiga för att arbetsförmedlingsanstalterna i städerna skulle kunna betjäna kringliggande landskommuner med arbetsförmedling samt för åvägabringande av nödig samverkan de olika anstalterna emellan, dels till kommerskollegium i och för ledande och kontrollerande av arbetsförmedlingarnas enhetliga verksamhet och samarbete. Vad sålunda föreslagits vann riksdagens bifall. Tillsynen över arbetsförmedlingsanstalterna överlämnades åt kommerskollegium men överflyttades från och med år 1913 till den då inrättade socialstyrelsen. På grund av arbetsförmedlingens utbyggnad och verksamhetens utsträckande till speciella grenar av arbetsmarknaden har statsbidraget till den offentliga arbetsförmedlingen successivt ökats. År 1910 uppburo anstalterna

298 25 000 kronor i statsbidrag, år 1920 123 000 kronor och år 1930 247 000 kronor. Genom 1934 års arbetsförmedlingslag, för vilken redogörelse lämnas i det följande, vidgades statsbidragsbestämmelserna, och år 1937 tilldelades anstalterna 1 064 000 kronor i bidrag av statsmedel. Författnings- o. statsbidragsbestämmelser t. o. m. 1934. De första författningsbestämmelserna om den offentliga arbetsförmedlingen utfärdades den 20 september 1907 genom kungörelsen angående understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket (Sv. förf.saml. nr 97/1907). Enligt denna kungörelse kunde understöd tilldelas arbetsförmedlingsanstalt, som anordnats av landsting, hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för sig eller i förening, under förutsättning, att arbetsförmedlingen avser allt slags arbete för såväl män som kvinnor samt i regel icke medför några särskilda kostnader för arbetsgivare och arbetare, som anlita densamma; att vid arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet tages till, att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst lämpar sig; att ledningen av arbetsförmedlingen utövas av en styrelse, bestående av dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och dels ledamöter jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utses bland arbetsgivare och arbetare; att vid arbetsförmedlingen användes ett av tillsynsmyndigheten godkänt arbetssätt och expeditionssystem; samt att statistiska uppgifter rörande verksamheten, i den mån så lämpligen kan ske, ställas till tillsynsmyndighetens förfogande. De i nämnda kungörelse angivna allmänna grunderna för verksamheten äro i allt väsentligt alltjämt gällande, och de kunna sägas vara de arbetsprinciper, varpå den offentliga arbetsförmedlingen är uppbyggd. Från och med år 1907 ha de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna fått samtliga sina kostnader för postporto, telefon och blankettryck täckta av statsmedel. Vidare ha anstalterna efter prövning i varje särskilt fall kunnat erhålla understöd till bestridande av kostnaderna för de särskilda anordningar, som vidtagits av arbetsförmedlingen för landsbygdens behov, ävensom för samarbetet mellan skilda anstalter. Från och med år 1915 medgavs statsbidrag för täckande jämväl av kostnaderna för anställande i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring. För att understödja arbetsförmedlingens utbyggnad och specialisering medgav 1916 års riksdag, att statsbidrag finge utgivas efter prövning i varje fall jämväl till bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter. En ytterligare specialisering av arbetsförmedlingen möjliggjordes genom riksdagens beslut år 1928, att statsbidrag skulle få utgå för de särskilda anord-

299 ningar, som träffats för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Till en början var arbetsförmedlingsanslagets användande för detta ändamål starkt beskuret, men denna begränsning upphävdes år 1931. År 1930 beslöt riksdagen, att statsbidrag även finge utgå till bestridande av rese- och traktamentskostnader, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats till tjänsteman vid arbetsförmedling. Här uppräknade bestämmelser om statsbidrag till olika kostnader och anordningar inom den offentliga arbetsförmedlingen gällde till utgången av år 1934, efter vilken tid en av samma års riksdag antagen lag om offentlig arbetsförmedling medförde ändrade ekonomiska villkor för arbetsförmedlingsverksamheten i vårt land. 1934 års arbetsförmedlingslag. Den 1 januari 1935 trädde en av 1934 års riksdag antagen lag om offentlig arbetsförmedling (Sv. förf.-saml. nr 267/ 1934) i kraft. Enligt denna lag åligger det landsting och städer utanför landsting att för sina resp. områden anordna en arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Visserligen voro offentliga arbetsförmedlingar redan före ingången av år 1935 inrättade av landsting och städer utanför landsting, men arbetsförmedlingen blev genom lagens ikraftträdande en obligatorisk institution, som det uttryckligen åligger landsting och varje stad, som icke del tager i landsting, att upprätthålla. Frågan om den offentliga arbetsförmedlingens lagfästande har föregåtts av ett utredningsarbete, vilket varit förknippat med frågan om anordnandet av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Detta utredningsarbete rörande arbetslöshetsförsäkring har pågått i olika etapper sedan år 1915, och i samtliga de förslag rörande försäkringsorganisation, som vid olika tidpunkter framlagts, har även ingått ett förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. När frågan om en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring år 1933 för första gången i form av proposition förelades riksdagen, uttalade det utskott, som hade att avgiva utlåtande rörande förslaget om arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring, att även om en arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att genomföras, vissa förbättringar i förmedlingsorganisationen dock torde böra eftersträvas, varför utskottet avvaktade ett förslag i sådant hänseende från Kungl. Maj:t. Förslaget om arbetslöshetsförsäkring föll vid nämnda riksdag. Inför 1934 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag om lagstiftning angående arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Beträffande förmedlingen framlades tvenne förslag, av vilka det ena avsåg utbyggnad under förutsättning, att riksdagen icke bifölle förslaget om arbetslöshetsförsäkring. Situationen var sålunda den, att statsmakterna kommit till visshet om att en förbättring av den offentliga arbetsförmedlingens organisation borde komma till stånd, oberoende av arbetslöshetsförsäkringens införande. Genom att Kungl. Maj:ts förslag i försäkringsfrågan år 1934 vann riksdagen bifall, löstes även frågan om den offentliga arbetsförmedlingens

300 lagfästande, och lagen om offentlig arbetsförmedling trädde i kraft den 1 januari 1935 samtidigt med förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Arbetsförmedlingslagen åsyftar att åstadkomma en utbyggnad och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen i vårt land. För att främja en utveckling i denna riktning föreskriver lagen väsentligt gynnsammare villkor för statsbidrag än tidigare. Förutom att liksom tidigare helt ersätta kostnaderna för postporto, telefon och blanketter bestrider staten numera h ä l f t e n av arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter. Dessa bidrag av statsmedel utbetalas av socialstyrelsen efter vederbörlig prövning. Kungl. Maj:t h a r dessutom berättigats medgiva, att arbetsförmedlingsanstalts utgifter må i vissa fall till m e r ä n h ä l f t e n ersättas av statsmedel. Dylikt högre statsbidrag kan även efter Kungl. Maj :ts prövning utgå för kostnaderna för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande samt för samarbetet mellan arbetsförmedlingsanstalterna ävensom för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Genom arbetsförmedlingslagen höjdes vidare det sedan år 1913 utgående statsbidraget för resekostnader åt medellösa arbetssökande från hälften till tre fjärdedelar av nämnda kostnader för tillträdande av anvisad anställning å annan ort inom riket. I övrigt framgår av lagen, att de bärande grunderna för den offentliga arbetsförmedlingen i stort sett förbli oförändrade. Sålunda fastslås bl. a., att socialstyrelsen skall tjänstgöra såsom tillsynsmyndighet och fullgöra statens ledande och kontrollerande verksamhet gentemot arbetsförmedlingsanstalterna. Arbetsförmedlingsstyrelserna skola bibehålla sin paritetiska sammansättning med ledamöter, vilka till lika antal skola representera arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen, samt stå under ordförandeskap av en av vederbörande länsstyrelse efter samråd med socialstyrelsen utsedd person, stående utanför de egentliga arbetsgivar- och arbetarintressena. Arbetsförmedlingen skall avse arbete av alla slag, vara avgiftsfri samt bedriva sin verksamhet oberoende av konflikter mellan arbetsgivare och arbetare. I lagen finnes även uttalad den grundläggande förmedlingsprincipen, att vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Såsom ett led i arbetsförmedlingsverksamhetens ordnande föreskriver lagen, att till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor icke må tillsättas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen. Arbetsförmedlingsnätet. 1906 års riksdagsbeslut om statlig medverkan för organiserande och befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket kom att starkt påskynda arbetsförmedlingens utbyggnad. Ursprungligen var arbetsförmedlingen en isolerad kommunal angelägenhet, men snart började även landstingen att inse arbetsförmedlingens betydelse och inrättade därför förmedlingsanstalter, bestående av huvudkontor i residens-

301 staden (eller annan större ort) och därunder sorterande avdelningskontor i viktigare städer och industriorter ute i länet. Den första länsförmedlingen tillkom år 1908 i Östergötland, och genom inrättandet år 1915 av Gotlands läns arbetsförmedling voro länsanstalter i verksamhet inom rikets samtliga 24 län. Vid sistnämnda tidpunkt funnos dessutom 11 fristående kommunala anstalter (sålunda med egna styrelser), varjämte 83 avdelningskontor tillkommit. Siffrorna för antalet huvud- och avdelningskontor vid olika tidpunkter framgå av följande tablå: 1906 1916 1926 1936 Huvudkontor 9 35 36 29 Avdelningskontor — 83 100 127 Att antalet huvudkontor nedgått efter arbetsförmedlingslagens tillkomst förklaras av den omorganisation, som då skedde genom att sju självständiga förmedlingsanstalter i kommuner, tillhörande landsting, omvandlades till avdelningskontor under vederbörande länsförmedling. Numera finnas sålunda arbetsförmedlingsanstalter (sorterande under egna styrelser och utrustade med vardera ett huvudkontor jämte ett antal avdelningskontor och ombud) inom 25 landstingsområden och i 4 städer, som icke deltaga i landsting (Stockholms stad, Norrköping, Hälsingborg och Göteborg). Kontoren i Malmö och Gävle äro huvudkontor för mellan dessa städer och landstingen i Malmöhus resp. Gävleborgs län upprättade gemensamma förmedlingsanstalter. Några avdelningskontor funnos icke år 1906, men sådana tillkommo i rask följd under åren närmast därefter, så att antalet år 1916 utgjorde 83. Tio år senare var siffran 100, och vid 1936 års slut voro 127 i verksamhet. Såsom en följd av arbetsförmedlingslagen kunde sålunda en mindre ökning av avdelningskontorens antal konstateras. Det är förut nämnt, att offentliga arbetsförmedlingar vid tiden för världskrigets utbrott inrättats inom praktiskt taget alla län. Detta visade sig vara av mycket stort värde på grund av de nya arbetsuppgifter, som tillkommo vid nämnda tidpunkt. Institutionen blev nämligen arbetsanvisnings- och kontrollorgan i den hjälpverksamhet för arbetslösa, som då tillskapades med anledning av de extraordinära förhållandena på arbetsmarknaden. Såsom villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd med statsbidrag föreskrevs, att den hjälpsökande skulle hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ha sökt men ej erhållit arbete. I den mån någon arbetsförmedling icke funnes på orter, där hjälpverksamhet igångsattes, måste tillfälliga arbetsförmedlingsombud utses. Uppgiften som kontrollorgan i fråga om hjälpsökande arbetslösa har bestått alltsedan denna tid. Till följd härav har arbetsförmedlingsnätet under perioder av mera omfattande krisarbetslöshet fått förstärkas med tillfälliga arbetsförmedlingsombud, vilkas antal tidvis uppgått till omkring tusentalet. Känt är emellertid, att dessa tillfälliga arbetsförmedlingsombud fyllde en så gott som uteslutande formell uppgift genom att praktiskt taget endast tjänstgöra såsom inregistrerings- och stämplingsställen, medan den platsförmedlande uppgiften knappast kom att ägnas någon uppmärksamhet från

302 ombudens sida. Att så blev fallet förklaras i viss mån av att uppdraget var oavlönat och ofta kom att tilldelas arbetslöshetskommitténs ordförande i kommunen, vilken i denna egenskap oftast åtnjöt ett arvode och av förklarliga skäl i första hand ägnade sig åt hjälpverksamheten. Genom arbetsförmedlingslagens ikraftträdande inträdde en förändring i ombudsnätet, i det att avlönade s. k. fasta ombud förordnades i alla viktigare arbetslöshetsorter. De tillfälliga ombudens antal kunde härigenom nedbringas till fromma för verksamhetens effektivitet. Av ännu mer avgörande betydelse för ombudssystemet blev emellertid en år 1935 gjord författningsändring (Sv. förf.-saml. nr 426/1935) i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434/ 1934) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Genom nämnda författningsändring stadgades nämligen förbud för ordförande i arbetslöshetskommitté att vara arbetsförmedlingsombud. Arbetsförmedlingen frigjordes härigenom från den tidigare mycket vanliga sammanblandningen med arbetslöshetskommittéerna och med hjälpverksamheten. Socialstyrelsen har i sin »Handbok för den offentliga arbetsförmedlingen» (utg. 1936) starkt understrukit vikten av att den tidigare sammanblandningen upphör och att förmedlingsarbetet får en självständig plats i de lokala åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande. Såsom en följd härav har under senare år tillkommit ett stort antal fasta arbetsförmedlingsombud, vilkas antal i slutet av år 1937 utgjorde 414. Därutöver funnos alltjämt 333 tillfälliga ombud förordnade, men dessa senare voro mestadels att finna i kommuner med ringa eller tidtals ingen arbetslöshet. De h ä r ovan nämnda kontoren och fasta eller tillfälliga ombuden tjänstgöra alltid såsom arbetsförmedlingsorgan för en kommun i dess helhet. Å andra sidan kunna avstånden inom en kommun i vissa fall vara så stora, att organ för arbetsförmedlingen måste anordnas å mer än en plats inom kommunen. För att arbetssökande från alla delar av kommunen skola få tillfälle att utan större svårighet besöka arbetsförmedlingen, kan i sådana fall antingen anställas ett ambulerande ombud, som å särskilda tider har mottagning å olika platser inom kommunen, eller ock kan arbetet uppdelas på ett flertal organ med uppgift att var för sig svara för viss del av kommunen. I sistnämnda fall har dock det fasta ombudet inom kommunen (eller det inom kommunen eventuellt befintliga arbetsförmedlingskontoret) till uppgift att såsom arbetsförmedlingens centralorgan för kommunen ha överinseende över verksamheten inom hela kommunen, ansvara för rapporteringen till huvudkontoret inom länet samt sköta mellanhavandena med kommunens myndigheter. De övriga, underordnade ombuden, benämnda l o k a l o m b u d , äro i fråga om såväl sin rapportering som verksamheten i övrigt direkt underställda centralorganet för kommunen. Sådana lokalombud funnos till ett antal av 373 vid slutet av år 1937. Specialanordningar. Under rubriken »författnings- och statsbidragsbestämmelser» i det föregående ha omnämnts de former av arbetsförmedlingens

303 verksamhet, som särskilt blivit föremål för statens stöd. Redan i samband med riksdagens första beslut om statsbidrag år 1906 fastställdes, att bidrag skulle kunna utgå dels till särskilda anordningar för landsbygdens behov, dels för samarbetet mellan de olika förmedlingsanstalterna. Tack vare dessa bestämmelser kom jordbruksförmedlingen att intaga en gynnad ställning, och arbetsförmedlingen blev härigenom särskilt i tillfälle betjäna jordbruket för tillgodoseende av dess behov av årsanställda samt skörde- och betarbetare. Den senare delen av statsbidragsbestämmelserna — avseende samarbetet mellan särskilda anstalter — möjliggjorde för tillsynsmyndigheten att åvägabringa ett samordnande av förmedlingsnätet över hela landet. Riket indelades i arbetsförmedlingsdistrikt, omfattande vartdera tre å fyra län, med ett distriktskontor för varje. Dessa distriktskontor ha fått i uppdrag att veckovis mottaga och sammanställa uppgifter om obesatta lediga platser och oplacerade arbetssökande inom de till resp. distrikt hörande länsområdena. Efter en »kvittning» av sådana platser och platssökande, vilka kunna förväntas bli förmedlade inom vederbörande distrikt, vidarebefordra distriktskontoren till tillsynsmyndigheten uppgift om inom distrikten kvarstående obesatta platser. Tillsynsmyndigheten — tidigare kommerskollegium, från år 1913 socialstyrelsen — sammanställer dessa uppgifter i en s. k. riksvakanslista, vilken distribueras varje torsdag. Ett sammandrag av riksvakanslistan utsändes vid middagstiden samma veckodag i radio under rubriken »Socialstyrelsens arbetsförmedlingsrapport». Riksvakanslistan och radiorapporten fylla en mycket viktig funktion såsom ett led i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet för utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft å landets arbetsmarknad. Med stöd av 1916 års riksdagsbeslut om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, sökte man under åren närmast därefter få till stånd s. k. fackarbetsianvisningar. Dylika fackarbetsanvisningar voro avsedda att utgöra ett viktigt led i anstalternas effektivisering för tillgodoseende i större utsträckning av särskilda yrkens förmedlingsbehov. Ett villkor för upprättandet av fackarbetsanvisning vore, att arbetsgivaroch arbetarorganisationernas medverkan kunde påräknas för att anordningen skulle uppnå åsyftad effekt och framstå såsom ett centralt och samlande förmedlingsorgan för facket. Parterna skulle äga utse särskilda delegerade, som skulle deltaga i vederbörande arbetsförmedlingsstyrelses överläggningar, i den mån dessa gällde specialförmedling. I övrigt skulle fackarbetsanvisningarna organiseras i enlighet med den offentliga arbetsförmedlingens principer och sålunda stå öppna för alla arbetsgivare och arbetare inom facket. Inom den offentliga arbetsförmedlingens ram, men i direkt anknytning till dennas lokala organ, komme sålunda varje fackarbetsanvisning att bilda en inom vissa gränser fristående och självständig riksorganisation. Genom dylika anordningar för specialisering skulle arbetsförmedlingsverksamheten i större utsträckning än dittills kunna inriktas på särskilda förmedlingsgrenar, såsom hantverksyrken, sjöfart o. s. v.

304 Bortsett från några under åren 1917—1919 tillkomna specialförmedlingar vid Stockholmskontoret fick beslutet om fackarbetsanvisningar endast betydelse för sjöfartsyrket. Platsförmedlingsförhållandena inom sjömansyrket hade en längre tid givit anledning till oenighet mellan de olika organisationerna inom denna näringsgren, vilka var för sig voro intresserade av att förhyrningen bedrevs med särskilt hänsynstagande till de egna intressena. För skapande av lugnare arbetsförhållanden inom sjömansyrket tog år 1919 dåvarande civilministern initiativ till den offentliga arbetsförmedlingens övertagande av förhyrningsverksamheten för sjöfolk, och under loppet av år 1920 öppnades genom socialstyrelsens försorg maritima fackarbetsanvisningar i rikets fyra större hamnstäder, Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg. Upprättandet av dessa fyra specialkontor för sjömansyrket var det första steget till övertagandet av hela den förhyrningsverksambet, som i flertalet av rikets hamnar bedrevs av Sveriges redareförening. Detta skedde år 1922, då socialstyrelsen till det övriga arbetsförmedlingsnätet anknöt 18 sjömansförmedlingsombud, placerade i hamnar, där förhyrningsverksamhet tidigare bedrivits; å ytterligare 5 orter förlades sjömansförmedlingsverksamheten direkt under därvarande arbetsförmedlingsorgan. Genom sjömansförmedlingens inrättande fick Sverige sin första, hela facket omfattande specialarbetsförmedling, i enlighet med den av Sverige år 1921 ratificerade Genuakonventionen angående arbetsförmedling för sjömän. Denna konvention antogs av andra internationella arbetskonferensen i Genua 1920 och stadgar förbud mot sjömansförhyrning i förvärvssyfte samt förpliktelse för ratificerande nation att inrätta och upprätthålla ett effektivt och mot behoven svarande system av avgiftsfria sjömansförmedlingar. Såsom ett led i den offentliga arbetsförmedlingens fortgående specialisering tillkom genom beslut av 1928 års riksdag statligt understödda säranordningar för underlättande av yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom. Även om arbetsförmedlingskontoren alltsedan sitt upprättande tagit befattning med förmedling av ungdom och vissa åtgärder i detta syfte vidtagits på några orter, betecknade riksdagsbeslutet ett understrykande av behovet av ett ordnat samarbete mellan arbetsförmedlingen och skolan i fråga om ungdomsförmedlingen och yrkesorienteringen. Den del av arbetsförmedlingsanslaget, som fick nyttjas till understödjande av ungdomsförmedling, var t. o. m. 1930 begränsad till ett belopp av 10 000 kronor, och anslaget hade karaktär av understöd till försöksanordningar. Från år 1931 borttogs begränsningen av anslaget till ungdomsförmedlingen. Under de senare åren har ett tiotal kontor åtnjutit särskilt statsbidrag för säranordningar till underlättande av yrkesval och arbetsanvisning för ungdom. Genom riksdagens beslut år 1930 om statsbidrag till bestridande av reseoch traktamentskostnader, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalts till tjänsteman vid arbetsförmedling, öppnades möjlighet att stimulera en mera ambulatorisk och smidig förmedlingsverksamhet, speciellt inom de vidsträckta skogslänen, som icke kunde betjänas med fasta kontor. Samtidigt

305 möjliggjorde anslaget understödjande av inspektioner från huvudkontorens sida av de lokala arbetsförmedlingsorganen. Såsom förut nämnts, täcks numera genom bestämmelserna i 1934 års arbetsförmedlingslag hälften av arbetsförmedlingarnas allmänna omkostnader av statsbidrag. Rörande de ytterligare bidrag, som kunna utgå till särskilda specialförmedlingar, föreskriver lagens 10 § 3 mom., 2:a stycket följande: Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt, må Konungen, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, förordna, att de med anordningen förenade kostnaderna skola till mer än hälften ersättas av statsmedel. Lag samma vare beträffande kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan eller av särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. Med tillämpning av dessa bestämmelser ha arbetsförmedlingsanstalterna av Kungl. Maj:t tillerkänts förhöjt statsbidrag till kostnader för distriktsverksamhet, sjömansförmedling, ungdomsförmedling och resekostnader i tjänsten. Några mera omfattande utökningar av dessa verksamhetsgrenar och andra specialanordningar ha icke ägt rum inom den offentliga arbetsförmedlingen efter arbetsförmedlingslagens tillkomst, enär såväl de olika anstalternas som socialstyrelsens huvudsakliga uppmärksamhet hittills fått inriktas på en allmän utbyggnad av arbetsförmedlingsanordningarna och en effektivisering av arbetsförmedlingarnas lokala resurser. 1 Förmedlingsverksamhetens omfattning. Till belysning av verksamhetens omfattning inom den offentliga arbetsförmedlingen meddelas i tab. A siffrorna för antalet arbetssökande samt lediga och tillsatta platser för åren 1926— 1937, fördelade på de manliga och kvinnliga avdelningarna. De lediga och tillsatta platserna avse endast anställningar å den öppna arbetsmarknaden; de av arbetsförmedlingarna, efter av arbetslöshetskommittéerna fattade beslut, effektuerade hänvisningarna till reservarbete och arbetsläger ingå sålunda icke i siffrorna. Tabellen visar, att den egentliga förmedlingsverksamheten, bortsett från en nedgång under den senaste krisen, befunnit sig i tillväxt. År 1937 förmedlades 210 000 manliga platser och 144 000 kvinnliga. Dessa tillsättningssiffror äro för männen närmare 110 000 högre och för kvinnorna omkring 50 000 högre än tio år tidigare, vilket tyder på att den offentliga arbetsförmedlingen kommit att spela en allt mer framträdande roll på den svenska arbetsmarknaden och numera ombesörjer en icke oväsentlig del av omsättningen och utjämningen på marknaden. Beträffande ansökningssiffrorna är att nämna, att de i de båda avdelningarnas första kolumn upptagna ansökningarna om arbete äro att betrakta såsom ett statistiskt mått på utbudet av arbetskraft. Varje arbetssökande person anses ur redovisningssynpunkt verkställa en arbetsansökning varje månad han infinner sig på en arbetsförmedling, och han anses i en och samma 1

Sedan detta skrevs ha ungdomsförmedlingsåtgärder börjat mera systematiskt komma till stånd å allt flera orter, varjämte inrättats fyra studentförmedlingar (i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg) samt tolv folkskollärarförmedlingar, huvudsakligen förlagda till seminariestäderna. 20—388613. II.

306 Tab. A.

Förmedlingsverksamheten inom manliga och kvinnliga avdelningarna åren 1926—1937. Kvinnliga avdelningen

Manliga avdelningen År

ArbetsAnsökningarom sökande arbete personer

Lediga platser

Ansök- ArbetsTillsatta ningar om sökande platser arbete personer

Lediga platser

Tillsatta platser

339 018

139 006

106 645

158 633

127 964

92 872

360 279

141 833

114 967

103 399

157 432

80 280

131 763

93 783

346 226

139 613

120 249

108 356

162 146

82 467

132 245

94 641

327 517

138 347

136 663

120 197

165 981

147 570

103 921

365 266

147 130

134 614

117 685

173 259

84 384

159 096

110 029

570 847

199 570

144 579

132 415

184 029

89 351

155 957

111 735

1048 850

310 882

123 632

117 235

203 054

101 276

133 399

101 956

1595 938

473 040

140 542

134 593

211 448

105 463

123 294

94 434

1305 443

382 660

167 900

156 299

192 844

90 561

144 586

100 824 111 791

1 062130

175-184

154 329

199 699

87 957

834 695

204 467

174 071

218 595

96 280

196 831

127 343

220 848

249 006

210 310

105 826

223 939

143 634

månad förnya, d. v. s. göra en ytterligare ansökning, därest han anvisats arbete men samma månad återkommer efter arbetets slut. I första kolumnen kan sålunda en person redovisas upprepade gånger under året. I kolumnen »arbetssökande personer» medtages emellertid varje arbetssökande endast en gång per år, oberoende av antalet besök. Sistnämnda personstatistik giver vid handen, att arbetsförmedlingen, alldeles oberoende av de obligatoriska besöken från understödssökande till arbetslöshetskassorna eller från hjälpsökande till arbetslöshetskommittéerna, mottager en allt större ström av platssökande, som genom den offentliga arbetsförmedlingen vilja skaffa sig överblick och träda i kontakt med arbetsmarknadens sysselsättningsmöjligheter. För att åskådliggöra förmedlingsarbetet inom olika yrkesgrupper har i tab. B sammanställts antalet tillsatta platser gruppvis åren 1926, 1930 och 1937. Stegringen i tillsättningsresultat mellan dessa år är påtaglig för flertalet grupper. Jordbruket intager alltjämt en framträdande plats med inemot 50 000 tillsatta platser per år. I fråga om skogsbruket kan man konstatera, att arbetsförmedlingen här under senare år fått en allt större betydelse. Medan tidigare knappt 2 000 platser förmedlades, är siffran nu över 14 000. Här har den ambulatoriska förmedlingen av allt att döma visat sig ha en viktig uppgift att fylla genom att insamla och tillvarataga skogsbrukets arbetstillfällen. Inom industri och hantverk, som i sin helhet mer än fördubblats sedan den förra högkonjunkturen och nu redovisar 39 000 platstillsättningar, har bl. a. metall- och maskinindustrins betydelse ökat, i det att icke mindre än 7 200

307 Tab. B. Antal tillsatta platser inom olika yrkesgrupper åren 1926, 1930 och 1937. Y r k e s g r u p p e r

46 267 44 902

62 909

49 668

48 581

Skogshushållning

14 328

II. Industri och hantverk

13 937 288

15 969

38 984

Malmbrytning

490 Metall- och maskinindustri

2 221

2 934

7178 Jord- och stenindustri

1662 Trävaruindustri

3 826 1489

I. Jordbruk och skogshushållning

Pappers- och grafisk industri

6 044

3 658

Läder-, hår- och gummivaruindustri

1005 Kemisk-teknisk industri

12 640

Textil- och beklädnadsindustri

456 Byggnadsverksamhet

5 674

298 5 709

Kraft- och värmeproduktion

536 III. Sjöfart och fiske

20 647

25 518

26 979

IV. Handel, samfärdsel och allmän tjänst Kontorsarbete

24 673

37 462

70 002

2 838

2 296

4 043

8 372

Affärs- och lagerarbete Landtransport

9 963

14 522

22 789

Hotell- och restaurangrörelse

9 515

13 918

27 458

Förvaltning, sjukvård och fria yrken

3 478

8 545

67 845

77 116

89 539

16 692 190061

20 153 227 714

65 531 353944

V. Husligt arbete' VI. Grov- och diversearbete Summa

verkstadsplatser år 1937 besatts genom arbetsförmedlingen. Andra industrigrenar med avsevärt stärkt ställning äro byggnadsverksamhet, textil- och beklädnadsindustri och trävaruindustri. Konjunkturutvecklingen i förening med arbetsförmedlingens allt starkare framträdande betydelse för näringsliv och arbetsmarknad har ökat verksamhetsresultatet. Sjöfartens ganska konstanta förmedlingsfrekvens förklaras av förefintligheten av sjömansförmedlingar i alla betydelsefullare kustorter. Inom handel och samfärdsel med 70 000 förmedlade platser år 1937 har platstillsättningen likaledes ökat, och detta gäller även samtliga specialgrupper under denna huvudgrupp. Kontorsarbete, affärsarbete, landtransport, hotell- och restaurangrörelse samt förvaltning m. m. uppvisa sålunda ett stigande antal tillsatta platser. Slutligen är som alltid att anteckna den starka omfattning, som formed-

308 lingsarbetet har inom det husliga arbetet, och 1937 års siffra n ä r m a d e sig 90 000 platser. Sammanlagt tillsattes år 1937 cirka 354 000 platser vid de offentliga arbetsförmedlingarna mot 228 000 år 1930 och 190 000 år 1926. Samtliga dessa platser hänföra sig till den öppna arbetsmarknaden, och i siffrorna ingå således icke några hänvisningar till reserv- eller nödhjälpsarbeten, vilka som bekant hänföra sig till arbetslöshetskommittéernas och icke arbetsförmedlingens verksamhetsområde.

II.

Den interlokala förmedlingen.

Behovet av samverkan. De första offentliga arbetsförmedlingskontoren i vårt land tillkommo närmast för att tillgodose lokala förmedlingsbehov, och i den mån ytterligare kontor blivit inrättade, h a dessa i flertalet fall närmast motiverats av behovet i orten. Av naturliga skäl ha arbetsförmedlingarna blivit förlagda till städer och större industri- och bygdecentra, där näringslivet varit rikare representerat och arbetsmarknaden också företett en rörligare anblick. Företagarverksamhetens koncentration till vissa orter förlänar sålunda arbetsmarknaden i första hand en lokal prägel, som för arbetsförmedlingen nödvändiggör att närmast tillgodose det lokala omflyttningsbehovet. Arbetsförmedlingen syftar sålunda i första hand att uppnå en utjämning på den lokala arbetsmarknaden genom att sammanföra ortens arbetsgivare och arbetssökande för att rationellt utnyttja arbetstillfällena och i största möjliga utsträckning nedbringa arbetslösheten. På grund av landets stora ytvidd och de förändringar, som näringslivet kan vara underkastat i olika landsdelar, förefinnes givetvis även ett behovav förflyttning av arbetskraft mellan olika orter och landsdelar. Ett effektivt bedrivande av förmedlingsarbetet förutsätter sålunda, att förmedlingsorganen i sin verksamhet jämväl beakta förhållandena inom andra orter, på det att en mera effektiv utjämning över hela arbetsmarknaden m å komma till stånd. Efter de första arbetsförmedlingskontorens inrättande insåg man ganska snart, att de lokala organen icke skulle kunna uppnå full effektivitet, med mindre de bringades i inbördes samverkan för skapande av en utjämning mellan olika orter. I första hand konstaterade man därvid, att jordbrukets arbetskraftsbehov icke kunde tillgodoses, därest ej kommunikation uppehölls mellan olika landsdelar och också mellan städer och landsbygd. Det torde i första hand varit behovet av samverkan mellan arbetsförmedlingarna, som föranledde 1906 års riksdag att ställa statsmedel till förfogande för befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket, och detta syfte ville man närmast nå genom att skapa ett enhetligt arbetssätt och expeditionssystem vid de olika kontoren samt bringa kontoren till ett inbördes samarbete. Varje arbetsgivare eller arbetare skulle, även om han anlitade ett avdelningskontor eller ett ombud i en avlägsen landsända, genom den direkta förbindelsen mellan de olika arbetsförmedlingsanstalter-

309 na kunna erhålla kontakt med och överblick över hela landets arbetsmarknad. Disponibla arbetstillfällen skulle, i den mån de icke kunde besättas med arbetskraft på orten, kungöras hos andra kontor, vilka möjligen hade för arbetet lämpliga sökande, och de arbetssökande skulle på samma sätt kunna följa arbetstillgången inom andra delar av landet och därigenom få sin önskan om anställning tillgodosedd. Läns- och distriktsförmedling. Med stöd av 1906 års riksdagsbeslut tillskapades ett mera enhetligt arbetsförmedlingssystem över hela landet, samtidigt som åtgärder vidtogos för åvägabringande av en effektiv samverkan. En dylik samverkan mellan arbetsförmedlingarna måste givetvis i första hand ordnas mellan närliggande kontor och ombud, vilka ha likartade arbetsmarknadsförhållanden. Varje län blev den naturliga enheten för ett sådant samarbete, vilket också kommit till uttryck i det förhållandet, att arbetsförmedlingsanstalterna i övervägande grad äro länsanstalter. Huvudkontoret för en länsanstalt blir härigenom ledare för det interlokala förmedlingsarbete, som kan vara påkallat inom länet, och huvudkontoret har att tillse, att avdelningskontoren och ombuden hålla kontakt med varandra i all den utsträckning, arbetsmarknadsförhållandena det påfordra. För att åstadkomma ett närmare samarbete mellan förmedlingsorganen inom större områden än som representeras av de olika länsanstalterna, kom landet att indelas i arbetsförmedlingsdistrikt. Varandra närliggande län med goda inbördes kommunikationer och i stort sett likartad arbetsmarknad sammanfördes därvid till ett distrikt. Landet är numera indelat i sju arbetsförmedlingsdistrikt. Distriktsindelningen är följande: Första distriktet (distriktskontor i Stockholm): Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län; Andra distriktet (distriktskontor i Linköping): Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; Tredje distriktet (distriktskontor i Malmö): Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län; Fjärde distriktet (distriktskontor i Göteborg): Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs och Skaraborgs län; Femte distriktet (distriktskontor i Örebro): Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län; Sjätte distriktet (distriktskontor i Sundsvall): Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt Sjunde distriktet (distriktskontor i Luleå): Västerbottens och Norrbottens län. Det åligger vederbörande distriktskontor att verka för ett effektivt samarbete mellan de olika förmedlingsorganen inom distriktet och att såsom övervakande organ stå i intim kontakt med de olika kontoren och de viktigare ombudsorterna för befrämjande av utjämningen av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Ett hjälpmedel vid detta samarbete ä r den varje vecka inom de särskilda distrikten utkommande distriktsvakanslistan. Dessa distrikts-

310 vakanslistor bygga på uppgifter från de till vederbörande distrikt hörande länsförmedlingarna, vilka uppgifter insändas till och sammanställas av distriktskontoret. I distriktslistan intagas specificerade uppgifter om lediga platser samt mera kvalificerade och specialutbildade arbetssökande för vart och ett av de olika kontoren och ombuden. Listan avser vanligen läget inom distriktet under tisdagen eller onsdagen i resp. vecka. Innan uppgifter inrapporteras till distriktsvakanslistan, måste det rapporterande kontoret göra en faktisk undersökning och bedömning av huruvida man på orten eller inom det därtill gränsande förmedlingsområdet kan vänta att inom de närmaste dagarna kunna besätta de lediganmälda platser, som eljest önskas uppförda å listan. Distriktsvakanslistan sammanställes och utsändes av distriktskontoret under loppet av onsdagen. I första hand sändes densamma till alla kontor och ombud inom det egna distriktet samt till viktigare orter utanför distriktet. Vidare utsändes listan till reservarbetsförläggningarna, organisationer o. s. v. Riksvakanslista och radiorapport. Distriktsvakanslistorna fylla en övervägande lokal uppgift genom att i första hand tjäna som hjälpmedel i förmedlingsarbetet inom resp. distrikt. På grund av att distriktslistorna mestadels komma att innehålla en inventering av den lokala platstillgången inom distriktet, kunna desamma emellertid icke läggas till grund för en förmedlingsverksamhet berörande hela landet, enär man i sådant fall ofta finge taga befattning med platser, vilka kanske redan genom tillgången på arbetskraft inom vederbörande distrikt kunde tillsättas. För att tillgodose behovet av en vakanslista för det interlokala förmedlingsarbetet över landet i dess helhet publiceras en speciell riksvakanslista, vilken veckovis sammanställes och utsändes av socialstyrelsen. Riksvakanslistan upprättas med ledning av från distriktskontoren till socialstyrelsen inkommande särskilda vakansrapporter. Uppgifterna i dessa rapporter skola begränsas till de platser, vilka kräva uppmärksamhet av arbetsförmedlingarna även utanför vederbörande distrikt, således i flertalet fall av förmedlingarna inom hela landet. I riksvakanslistan, vilken sammanställes, tryckes och expedieras under loppet av varje torsdag, kommer sålunda att redovisas endast ett mindre antal av de lediga platser, som i själva verket äro anmälda ute på kontoren i de olika distrikten. Avsikten med denna begränsning av listans innehåll är att förhindra onödiga förfrågningar och förflyttningar och att koncentrera kontorens uppmärksamhet på de förmedlingsfall, där en interlokal förmedling mellan distrikten måste anses vara av behovet påkallad. Rörande sättet för sammanställning av uppgifterna till riksvakanslistan kan nämnas, att varje distriktskontor före insändande av vakansrapport skall med ledning av sin allmänna förtrogenhet med förhållandena inom vederbörade del av landet granska och sovra de insända uppgifterna och i görligaste mån verkställa en kvittering av platser och platssökande inom distriktet. Denna kvittning skall ske med stor omsorg, så att i vakansrapporten

311 till socialstyrelsen endast sådana platser upptagas, som beräknas icke kunna besättas inom det egna distriktet utan påkalla allmännare kännedom och omedelbara åtgärder från arbetsförmedlingarna inom samtliga distrikt i riket. Uppgifterna från distriktskontoren till riksvakanslistan skola vara socialstyrelsen tillhanda torsdag morgon. Under torsdagens morgontimmar inträffande förändringar skola omedelbart intelefoneras till socialstyrelsen, så att riksvakanslistan vid publiceringen är så aktuell som möjligt. För att öka snabbheten och effektiviteten i det interlokala samarbetet låter socialstyrelsen offentliggöra huvudinnehållet i riksvakanslistan genom en särskild radiorapport, som utsändes varje torsdag middag kl. 13. Radiorapporten upprättas med ledning av de på torsdagsmorgonen till socialstyrelsen inkomna uppgifterna till riksvakanslistan. Då de olika offentliga arbetsförmedlingarna inbördes samarbeta, kan person, som med ledning av riksvakanslistan eller radiorapporten önskar anmäla sig såsom sökande till någon av de ledigförklarade platserna, träda i förbindelse med närmaste kontor eller ombud och genom detsamma erhålla önskade upplysningar om de lediga platser, som kunna finnas anmälda även inom andra delar av landet. Utsändandet av riksvakanslistans huvudinnehåll i radio har ägt rum sedan hösten 1935 och har visat sig fylla en mycket viktig funktion i förmedlingsarbetet. Arbetsgivare, som anmält behov av kvalificerad arbetskraft, utan att ledig sådan för dagen varit anmäld på arbetsförmedlingen i orten eller inom länet, har genom radions förmedling ofta kunnat erhålla önskad arbetskraft. Arbetssökande inom olika industrier och fack ha på samma sätt snabbt kunnat erhålla uppgift om lediga platser på andra orter. Utöver den omedelbara praktiska uppgift, som radiorapporten fyllt, har densamma blivit en god reklam för den offentliga arbetsförmedlingen genom att den fäster allmänhetens uppmärksamhet på arbetsförmedlingen såsom ett effektivt och snabbt arbetande arbetsmarknadsorgan. Sammanställningen inom socialstyrelsen av riksvakanslistan och radiorapporten föregås, så långt tid och tillfälle därtill gives, av en granskning av de inkomna uppgifterna för att utröna, i vad mån från distriktskontoren inrapporterade lediga platser och kvalificerade sökande inom olika delar av landet kunna tänkas lokalt sammanförda, utan att dessa uppgifter bringas till en större allmänhets kännedom. Viktigt är nämligen, att riksvakanslistan och radiorapporten icke belastas med uppgifter om sådana vakanser, som kunna väntas bli besatta utan anlitande av dessa hjälpmedel eller där m a n kan förvänta, att utjämningen av tillgång och efterfrågan kan komma att beröra endast vissa bestämda kontor eller landsdelar och där sålunda ett allmännare bekantgörande av uppgifterna skulle åstadkomma omotiverad kommunikation mellan kontoren och föranleda arbetssökande att i onödan påkalla arbetsförmedlingens medverkan för en förflyttning. Med hänsyn till att socialstyrelsen i princip icke har att fullgöra någon funktion såsom riksarbetsförmedling, kommer styrelsen i mindre utsträckning än som kanske vore önskvärt att med ledning av inkommande uppgifter direkt ingripa för att dirigera de olika kontorens insatser i det interlokala förmedlingsarbetet.

312 Enquéte om interlokal förmedling. 1934 års arbetsförmedlingslag betecknade en omorganisation och förstärkning av den offentliga arbetsförmedlingen på åtskilliga punkter och har härigenom kommit att medverka till effektivisering av samarbetet mellan olika arbetsförmedlingar. Tack vare institutionens lagfästande har sålunda även den interlokala förmedlingen kommit att intaga en mera framträdande plats i det dagliga arbetet, och institutionens allmänna uppryckning har medfört avsevärt förbättrade resultat inom denna gren av verksamheten. I syfte att utröna, i vilken omfattning interlokal förmedling mellan anstalterna kommit till stånd, och de åtgärder, som i anslutning härtill vidtagits, tillskrev rationaliseringsutredningen den 7 september 1936 socialstyrelsen med begäran om uppgifter i ämnet. Den 11 i samma månad anhöll vidare chefen för socialdepartementet bland annat om upplysning, i vilken utsträckning de åtgärder, som i allmänhet vidtagas för att främja förflyttning av arbetssökande från ett arbetsförmedlingsdistrikt till ett annat, visat sig effektiva samt huruvida ytterligare åtgärder i sådant syfte lämpligen borde vidtagas. För besvarande av dessa skrivelser inhämtade socialstyrelsen uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna. Svarsskrivelser till socialdepartementet och rationaliseringsutredningen avgåvos av socialstyrelsen den 7 oktober. Resultaten av den gjorda enquéten publicerades i Sociala Meddelanden 1936 nr 11 A, sid. 773 ff. Under månaderna januari—augusti 1936 hade på de manliga avdelningarna 2 132 och på de kvinnliga 751 platser tillsatts genom överflyttning av arbetskraft mellan olika län genom samverkan mellan olika arbetsförmedlingsanstalter. Bland de arbetsförmedlingsanstalter, som uppvisade den livligaste förmedlingen av arbetskraft till orter utom det egna anstaltsområdet, märktes särskilt Västernorrlands, Gävleborgs och Jämtlands län. Här hade förmedlingen huvudsakligen avsett yngre jordbruksarbetare till mellersta och södra Sveriges jordbruksbygder samt skogsarbetare mellan skogsbygderna i norra och mellersta Sverige under drivningssäsongen. De av extraordinär arbetslöshet likaledes drabbade stendistrikten, nämligen Blekinge och Göteborgs och Bohus län, uppvisade i jämförelse med norra Sverige däremot lägre förflyttningssiffror. Den lokala omflyttningen inom olika yrken var särskilt koncentrerad till jordbruk, skogshushållning, metall- och maskinindustri samt sjöfart. I de infordrade svaren hade arbetsförmedlingsanstalterna även avgivit yttrande rörande de dittillsvarande anordningarna för interlokal förmedling ävensom de ytterligare åtgärder, som kunde tänkas vidtagna i detta syfte. Med hänsyn till det värde dessa yttranden ha för här föreliggande utredningsuppdrag, meddelas i det följande en sammanfattning av arbetsförmedlingsanstalternas svar. Allmänt erkändes, att den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad efter arbetsförmedlingslagens ikraftträdande haft stor betydelse för det interlokala förmedlingsarbetet. Distrikts- och vakanslistorna hade kommit att utgöra ett allt viktigare arbetsmaterial, och listorna hade i avsevärd mån befrämjat samverkan mellan de

313 olika kontoren. Vidare omvittnades, att den veckovisa radioutsändningen av huvudinnehållet i riksvakanslistan under det år, som denna anordning varit i tillämpning, avsevärt stimulerat allmänhetens intresse för arbetsförmedlingens möjligheter att bereda arbete, och både riksvakanslistan och radiorapporten sades vara omistliga hjälpmedel i förmedlingsarbetet. Bland andra anordningar, avsedda att stimulera förmedlingsverksamheten, speciellt till förmån för utjämning av tillgång och efterfrågan på arbetskraft mellan olika orter, nämndes personalens resor inom anstaltsområdena. Dessa resor ha i första hand till uppgift att skänka de lokala arbetsförmedlingsorganen nödiga informationer rörande det praktiska arbetets bedrivande, men i anslutning till dessa resor besökas även arbetsgivare, för att man hos dem skall kunna efterhöra disponibla arbetstillfällen. Dylika tjänsteresor inom de skilda länen äro givetvis särskilt viktiga inom sådana delar av landet, där arbetsmarknadsförhållandena äro ur den enskildes synpunkt mera svåröverskådliga och arbetsförmedlingen därför måste mera aktivt ingripa för att sammanföra arbetsgivare och arbetare. Så torde fallet vara bl. a. inom skogslänen, där de årliga skogsavverkningarna kräva omfattande förflyttningar av arbetskraft till drivningsdistrikten och där förmedlingsarbetet måste ske med stor omsorg. I några fall hade dylika resor även kommit att beröra reservarbetsförläggningar och arbetsläger, utan att man dock omvittnade, att dessa besök givit några mera påtagliga resultat i fråga om möjligheterna att överföra reservarbetare till den öppna marknaden. Såsom exempel nämndes dock, att från Blekinge 40 reservarbetare förmedlades till sockerbetsfälten under året. I fråga om sockerbetsodlingen i Skåne nämndes, att den på vårsidan föreliggande bristen på betskötare föranledde socialstyrelsen att vidtaga särskilda anordningar för avhjälpande av denna brist genom att uppdraga åt arbetsförmedlingen i Malmö att tjänstgöra såsom centralorgan för att tillföra de skånska betfälten behövlig arbetskraft. Anordningen visade sig giva gott resultat och man lyckades, såsom framgår av redogörelse i Sociala Meddelanden årg. 1936, sid. 530, tillsätta icke mindre än 2 100 av de lediganmälda 2 330 platserna vid betodlingen. Behovet av arbetskraft för betfälten i Skåne blev i första hand tillgodosett med sökande inom landskapet, men arbetsförmedlingarna kunde därutöver placera en del sökande från andra delar av landet, till och med från Norrland. Beträffande de speciellt norrländska förhållandena framhölls i detta sammanhang särskilt den intensiva ambulerande förmedlingsverksamhet, som förekommer bl. a. inom Norrbottens län, där icke mindre än 2 / 3 av platserna inom skogsbruket tillsättas med arbetskraft från andra socknar än där arbetet är beläget. Denna årliga omflyttning, som i huvudsak berör arbetskraft inom det egna länet, kräver en omfattande ambulatorisk förmedlingsverksamhet från arbetsförmedlingens sida. Bland andra anordningar för arbetsförmedlingsverksamhetens effektivisering nämndes den annonsering, som i stor utsträckning förekommer i tidningspressen inom olika delar av landet, och där arbetsförmedlingens huvud- och avdelningskontor i en del fall genom årskontrakt med tidningarna ha en »rörlig» annons, som dagligen eller veckovis återspeglar tillgängliga lediga platser och disponibla platssökande hos arbetsförmedlingen. Genom cirkulär till arbetsgivare inom olika branscher har man vidare sökt draga till sig en större del av den förhandenvarande arbetstillgången för att därigenom skapa utjämning över större delar av arbetsmarknaden, överhuvud taget omvittnades från de olika arbetsförmedlingsanstalterna en livlig och intresserad verksamhet till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingens insatser på den svenska arbetsmarknaden. Trots att man sålunda i stort sett kunde säga, att träffade anordningar för den interlokala förmedlingen givit förhållandevis goda resultat, framkommo dock från olika arbetsförmedlingars sida önskemål och förslag till förstärkning av denna förmedlingsverksamhet. Man räknade i allmänhet med, att den offentliga arbetsförmedlingen under kommande år genom utbyggnad och förstärkning skulle i ökad

314 utsträckning kunna bidraga till överflyttningar på marknaden, i den mån sådana äro betingade av de förhandenvarande förhållandena. Genom personalförstärkningar på kontoren och genom att personalen gjordes ännu bättre skickad att handhava sitt arbete, räknade man med ökad effektivitet i samarbetet. I en del fall pekade man på direkta behov av personalökningar, t. ex. anställning av någon assistent för att biträda direktören vid mera extraordinära och krävande arbetsuppgifter, som påkallade särskilda insatser från arbetsförmedlingens sida. Man ville härigenom vinna, att direktören icke alltför mycket bundes vid det dagliga expeditionsarbetet utan ägde möjlighet att, i den mån så krävdes, göra personliga och aktiva insatser på arbetsmarknaden inom länets olika delar. Utbyggnaden av arbetsförmedlingsnätet påginge alltjämt inom olika delar av landet, men man förklarade, att inom vissa skogsdistrikt arbetsförmedlingen ännu icke vore så rustad, att den kunde fullgöra sitt arbete med tillräcklig snabbhet och precision. Såsom ett led i samarbetet mellan län, som med varandra utbyta arbetskraft, föreslogos återkommande konferenser, vilka skulle stärka den personliga kontakten mellan tjänstemännen och skänka ökad stadga åt det interlokala förmedlingsarbetet. Vidare förordades viss reklamverksamhet till klargörande av den offentliga arbetsförmedlingens uppgifter och som särskilt skulle avse att vinna intresse för arbetsförmedlingen hos arbetsgivarna. I allmänhet räknade man med, att anordningar av ovan nämnt slag successivt skulle stärka den offentliga arbetsförmedlingens ställning på arbetsmarknaden och därjämte också taga sig uttryck i ett förbättrat förmedlingsresultat, även i vad avser förmedling över större områden. Från Stockholm framkastades förslag om inrättandet av rikscentraler för olika yrken, varigenom man skulle kunna åstadkomma effektivisering av förmedlingsarbetet inom sådana yrken, där en till huvudstaden förlagd riksförmedling skulle ha en uppgift att fylla. Med hänsyn till de speciella arbetslöshets- och arbetsmarknadsfrågor, som kunna förekomma inom vissa delar av landet, påkallade en del kontor socialstyrelsens medverkan för lösande av föreliggande uppgifter. Sålunda föreslogo arbetsförmedlingarna inom Blekinge och Bohuslän, att socialstyrelsen skulle utrustas med en särskild tjänsteman, som skulle ägna sig åt de mera tidskrävande arbetsuppgifter, vilka sammanhänga med behovet av mera intensiva och långtgående åtgärder för arbetslöshetens avlastning inom stendistrikten. Man utgick därvid från att arbetsförmedlingarna inom dessa län med sina resurser icke äga möjlighet att intensifiera överflyttningsverksamheten i den utsträckning, som situationen påfordrar. Liknande synpunkter framfördes från arbetsförmedlingen inom Västernorrlands län, men där ansåg man uppgifterna så omfattande, att man enbart för denna och angränsande delar av Norrland skulle behöva äga tillgång till en särskild distriktsinspektör. Dennes uppmärksamhet skulle under vintern inriktas på skogsbrukets arbetstillfällen, vilka för sitt besättande kräva stor omsorg, och under den övriga delen av året skulle hans tid tagas i anspråk för förflyttningar söderut, närmast till jordbruket i mellersta Sverige. Även arbetsförmedlingen i Norrbottens län berörde den genom industrins rationalisering föreliggande situationen och förklarade, att länets kommuner, bl. a. Nederkalix, med stort intresse följde de åtgärder för placerandet av Norrbottens arbetskraftsöverskott, som från den offenthga arbetsförmedlingens och socialstyrelsens sida kunde komma att företagas. Även från andra arbetsförmedlingsanstalters sida framfördes önskemål om en särskild konsulent eller inspektör, som skulle befrämja och direkt ingripa i den ambulerande och interlokala förmedlingsverksamheten. Bran Malmöhus län framhölls, att en »överflyttningsassistent» skulle kunna rycka in i det praktiska överflyttningsarbetet, t. ex. för betodlingens förseende med arbetskraft. Även om denna verksamhet hittills kunnat lösas på ett relativt tillfredsställande sätt, påpekade man dock, att denna extraordinära uppgift för med sig en rubbning i det löpande förmedlings-

315 arbetet. Man sade vidare, att betförmedlingen kan vara förknippad med behov av tjänsteresor såväl till arbetsgivarna som till kontoren inom de delar av landet, där man kan förvänta att kunna uppbringa arbetskraft. Från Värmland förklarade man, att en tjänsteman, knuten till socialstyrelsen, med uppgift att närmare följa det praktiska arbetsförmedlandet under sådana tider av året, då skogsbruket har stort behov av arbetskraft, säkerligen skulle underlätta samarbetet mellan de olika länen. Av andra arbetsuppgifter, som skulle kunna tilldelas en sådan tjänsteman, nämndes från arbetsförmedlingarna i Stockholms län och Östergötlands län inventeringar av arbetsstyrkorna på reservarbetsförläggningarna, varigenom en ökad överflyttning av reservarbetare till den öppna marknaden skulle kunna komma till stånd. Ett annat önskemål, berörande personalfrågorna inom socialstyrelsen, framfördes från arbetsförmedlingen i Östergötland. Enligt detta skulle tjänstemän inom den offentliga arbetsförmedlingen beredas tillfälle att under viss tid tjänstgöra inom socialstyrelsen för att å arbetsförmedlingsavdelningen därstädes inhämta kunskap om det centrala arbetet, varigenom samarbetet mellan såväl socialstyrelsen och de olika arbetsförmedlingarna som mellan dessa inbördes skulle avsevärt befrämjas. Utöver dessa förslag framfördes från olika arbetsförmedlingar önskemål i vissa frågor. Sålunda uttalades t. ex. en önskan om införande av tjänstebrevsrätt för arbetsförmedlingarna samt utökad möjlighet till statsbidrag för medellösa arbetssökandes resor. Dessutom diskuterades vissa tekniska detaljer i fråga om riksvakanslistan och radiorapporten. Till sist berörde några arbetsförmedlingar även frågor, liggande utanför det egentliga förmedlingsarbelet men dock av stor betydelse för utjämningen på arbetsmarknaden. Sålunda framlade arbetsförmedlingsanstalterna i Östergötlands, Västmanlands och Norrbottens län förslag om utvidgade utbildningskurser för arbetssökande ungdom, och från Bohuslän framlades förslag, berörande sysselsättningsmöjligheterna inom stenindustrien. Kontinuerligt förmedlingsbehov. De ständigt fortgående förändringarna inom näringsliv och arbetsmarknad påkalla den offentliga arbetsförmedlingens oavlåtliga insatser. Arbetsförmedlingen kan icke, såsom vissa iakttagare mena, begränsa sin verksamhet till att endast avse tider av mera omfattande arbetslöshet och då konstatera och kontrollera densamma samt i görligaste mån söka anvisa arbete åt inregistrerade arbetslösa. Arbetsmarknaden är nämligen i ständig rörelse under inflytande av driftsomläggningar, säsonger och omsättning, vilket gör, att arbetsförmedlingen även under s. k. goda tider måste vara i full verksamhet. Till belysning av arbetsmarknadens omfång under dylika tider kan nämnas, att under år 1936 antalet arbetssökande personer under årets gynnsammaste månad (augusti) uppgick till 61 560 personer, därav 47 822 män och 13 738 kvinnor, och att under den månad, då ansökningsfrekvensen var störst (januari), antalet arbetssökande personer utgjorde 112 943, därav 95 871 män och 17 072 kvinnor. Då antalet hjälpsökande arbetslösa, anmälda hos de kommunala arbetslöshetskommittéerna, i augusti uppgick till 20 873 mot 61 400 i januari, inses till fullo, att arbetsförmedlingen omsluter ett mycket stort antal personer, vilka befinna sig i rörelse på arbetsmarknaden utan att påkalla det allmännas hjälp och utan att sålunda vara att anse såsom arbetslösa i egentlig mening. Hos arbetsförmedlingskontoren inställa sig sålunda personer icke för att i första h a n d anmäla sin arbetslöshet utan för att efterhöra förefintliga arbetstillfällen på

316 den öppna arbetsmarknaden. Då arbetsförmedlingarna under år 1936 hade hos sig anmälda sammanlagt 401 298 lediga platser på den öppna arbetsmarknaden, varav 204 467 manliga och 196 831 kvinnliga, framstår arbetsförmedlingens uppgift även under s. k. normala tider såsom uppenbar. Landets långsträckthet och näringslivets differentiering gör, att förmedlingsarbetet i mycket stor utsträckning är förknippat med ett behov av omflyttning av arbetskraft på det att en så effektiv utjämning som möjligt må komma till stånd. För att den interlokala förmedlingen skall giva gott resultat och utgöra ett led i arbetslöshetens rationella bekämpande, måste man räkna med, dels att arbetsförmedlingens kunskap om arbetsmarknadsläget blir så noggrann som möjligt, dels att arbetsförmedlingen får den högsta grad av effektivitet, som den med hänsyn till förhandenvarande omständigheter på marknaden kan uppnå. För den skull måste arbetsförmedlingen ständigt arbeta på att knyta ökade förbindelser med företagare inom olika näringar och industrier, samtidigt som institutionen måste göras fullt arbetsduglig. Ambulatorisk förmedling. Bland åtgärder, som föreslagits för en effektivisering av den interlokala förmedlingen, har nämnts den ambulatoriska förmedlingen. I proposition nr 40 till 1934 års riksdag med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling påpekade departementschefen särskilt lämpligheten av den ambulatoriska förmedlingsverksamheten i de vidsträckta norrlandslänen. De geografiska förhållandena i dessa län göra arbetsmarknaden synnerligen svåröverskådlig för den enskilde, och förhållandena möjliggöra icke inrättande av arbetsförmedlingsorgan på olika orter i sådan utsträckning, som skulle vara erforderlig för att man på varje ort skulle kunna följa arbetsmarknadens växlingar. Av naturliga skäl kommer sålunda arbetsförmedlingsnätet att vara ganska glest inom norrlandslänen, och då arbetsgivare och arbetssökande till följd härav kunna ha vissa svårigheter att mötas, måste arbetsförmedlingen genom rörliga organ söka komma i kontakt med parterna på marknaden och erbjuda dem sina tjänster. Speciellt under vinterhalvåret, då flera hundratusentals personer äro erforderliga för avverkningsarbetet i skogarna, måste arbetsförmedlingen på olika sätt träda i kontakt med företagarna för att inhämta närmare upplysningar om arbetstillgången samt vara de arbetssökande behjälpliga vid anvisning och förflyttning till lediga arbetstillfällen. Den ambulatoriska verksamhet, som därvid påkallas, är mycket arbetskrävande och omständlig och fordrar långtgående insatser från arbetsförmedlingspersonalens sida. Särskilt blir detta fallet under tider av god arbetstillgång såväl i skogarna som inom näringslivet i övrigt, då omfattande förflyttningar av arbetskraft påfordras. De hittillsvarande resultaten av denna verksamhet, vilken framför allt varit för handen i Norrbotten, måste sägas vara synnerligen goda med hänsyn till de resurser, varöver arbetsförmedlingen förfogar, men arbetsmarknadens svåröverskådlighet gör, att man säkerligen i större utsträckning än hittills måste räkna med, att särskilda tjänstemän stå till förfogande för skogsförmedlingen inom norrlandslänen.

317 Den goda arbetstillgången inom landet har gjort, att man ofta fått räkna med ganska långväga förflyttningar, i det att ett stort antal skogsarbetare i nedre Norrland under sommarmånaderna tagits i anspråk för bl. a. jordbruksarbete i mellansverige, där stort underskott å härför lämplig arbetskraft är för handen. Genom kombination av jordbruks- och skogsarbete ha dessa arbetare haft full sysselsättning under större delen av året och därigenom kunnat tillgodose den stora efterfrågan på arbetskraft, som finns inom dessa båda arbetsområden. En dylik kombination av olika säsongsysselsättningar är av oerhörd betydelse för både den enskilde och arbetsmarknaden men kräver för uppnående av ett gott resultat stödet av en ordnad arbetsförmedling. Arbetsförmedlingen har också genom bidrag till de arbetssökandes resor understött denna förflyttningsverksamhet och därigenom ytterligare utbyggt effekten av den ambulatoriska förmedlingen. De ordinarie kontoren å orter, som ur jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt utgöra ett centrum för kringliggande landsbygd, bli de fasta punkterna i förmedlingsapparaten, från vilka man kan bedöma läget inom vederbörande landsdel och förskaffa den översiktliga kännedomen om de föreliggande arbetsmöjligheterna. Den ambulatoriska förmedlingen förutsätter sålunda förefintligheten av fasta organ på mera betydande orter inom vederbörande landsdel, enär den icke kan tänkas fullt verksam utan stödet av dylika lokala organ. I fråga om den ambulatoriska förmedlingsverksamheten kan man delvis bygga på tidigare vunnen erfarenhet. De första mera systematiska åtgärderna av detta slag datera sig från hösten 1928, då tjänstemän vid arbetsförmedlingarna i Stockholm, Linköping och Göteborg fingo i uppdrag att besöka ett antal platser och gårdar inom Stockholms, Östergötlands samt Skaraborgs och Älvsborgs län. Dessa resor ingingo närmast som ett led i den offentliga arbetsförmedlingens strävan att befrämja utplacering i arbete av städernas arbetslösa och verkställdes under socialstyrelsens och arbetslöshetskommissionens gemensamma överinseende, varvid kommissionen bar de med resorna förenade kostnaderna. 1 Då de vidtagna åtgärderna visade sig vara av värde jämväl ur den offentliga arbetsförmedlingens egna synpunkter, begärde och erhöll socialstyrelsen rätt att fr. o. m. budgetåret 1930/31 få disponera medel av arbetsförmedlingsanslaget för bestridande av kostnader för sådan rese- och traktamentsersättning, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalts till tjänsteman vid arbetsförmedlingsanstalt. Avsikten med den sålunda träffade anordningen var att tillgodose landsbygdens, enkannerligen jordbrukets behov av arbetskraft. Redan påföljande år kom emellertid den planerade ambulatoriska verksamheten att inriktas på ett speciellt område, nämligen Norrbottens län, där framträdande arbetslöshet till följd av arbetskraftens ojämna fördelning inom sågverks- och skogsavverkningsdistrikt framtvingade speciella förmedlingsåtgärder. På föranstaltande av socialstyrelsen, arbetslöshetskommissionen och länshjälpkommittén avdelades inom Norrbottens läns arbetsförmedling en särskild tjänsteman för ifrågavarande 1

En redogörelse för resorna och deras resultat återfinnes i Soc. Medd., årg. 1929, sid. 359 ff.

318 förmedlingsuppdrag. Resultaten av denna anordning visade sig tillfredsställande, och i 1931/32 års stat höjdes arbetsförmedlingsanslaget för detta ändamål. Erfarenheterna från den förnämligast för tillgodoseende av landsbygdens behov inrättade ambulatoriska förmedlingsverksamheten tyda på att en dylik utbyggnad av arbetsförmedlingen har en viktig uppgift att fylla. Även om ett antal nya avdelningskontor kommer till stånd, blir dock anstaltsnätet till följd av landets långsträckthet så glest, att en förstärkning av anstalternas verksamhet genom inrättande av rörliga förmedlingsorgan uppenbart synes erforderlig. Enligt sakens natur torde behov av dylika organ icke vara för handen inom alla län och under alla tider av året, utan komma att motiveras av den lokala strukturen hos näringslivet samt till sin omfattning och varaktighet bestämmas av arbetskraftsbehovets säsongkaraktär, förekomsten av arbetslöshet o. s. v. Evakuering av arbetslöshetsöar. Den ambulatoriska förmedlingsverksamheten torde få en särskilt viktig funktion att fylla i fråga om förflyttning i större omfattning av arbetskraft från de s. k. arbetslöshetsöarna till andra delar av arbetsmarknaden. En stark minskning av sysselsättningen inom en till en viss landsända lokaliserad industri eller större avskedanden vid ett arbetsföretag till följd av driftsomläggningar eller driftsnedläggelser kan ställa arbetsförmedlingen inför uppgiften att vidtaga mera systematiska och långtgående åtgärder för den entledigade arbetskraftens förflyttning. I den mån det övriga näringslivet inom orten eller landsändan i fråga icke är i tillfälle att absorbera de entledigade arbetarna, blir uppgiften att söka bereda dessa sysselsättning på annan ort vid företag inom samma bransch eller, om så ej låter sig göra, söka medverka till arbetskraftens överföring till andra arbetsområden. Med hänsyn till att en sådan arbetsuppgift är mycket omständlig och arbetskrävande, kan densamma i många fall icke lösas med den personal, som kan finnas vid arbetsförmedlingarna inom det depressionsdrabbade området, utan uppgiften torde i många fall komma att kräva extra funktionärer. Här åsyftade problem äro för närvarande aktuella dels inom Västernorrlands sågverksdistrikt och Bohusläns och Blekinge stendistrikt, dels på vissa isolerade orter, där större driftsomläggningar ägt rum. I fråga om de förstnämnda områdena har arbetsförmedlingens utbyggnad möjliggjort en viss förstärknnig av åtgärderna för den överflödiga arbetskraftens förflyttning. Som en följd av större driftsomläggningar på isolerade orter kan nämnas den arbetslöshet, som uppstått i Harg, Gimo och Karlholm i samband med aktiebolaget Gimo-österby bruks försäljning och sågverksrörelsens samtidiga nedläggande. Med anledning av att i rationaliseringsutredningens uppdrag ingår att överväga vilka åtgärder, som böra vidtagas för att snarast möjligt åter bereda på grund av rationalisering och driftsnedläggelser ledigbliven arbetskraft arbete på den öppna marknaden, tillskrev utredningen chefen för socialdepartementet med begäran, att socialstyrelsen skulle utrustas med särskild

319 arbetskraft för att vidtaga erforderliga förmedlingsåtgärder i samband med ovannämnda driftsnedläggelser. Med anledning härav ställde Kungl. Maj:t den 16 oktober 1936 medel till socialstyrelsens förfogande för dylikt ändamål. Genom den sålunda träffade anordningen ville rationaliseringsutredningen bilda sig en uppfattning, i vad mån intensifierade förmedlingsåtgärder skulle vara ett värdefullt led i motverkandet av rationaliseringens sociala återverkningar. Med anledning av ovannämnda beslut hade socialstyrelsen under ett antal månader en särskild befattningshavare anställd för att handlägga förmedlingsärenden i fråga om de vid Harg, Gimo och Karlholm entledigade arbetarnas utplacering i annat arbete. Denne särskilda befattningshavare hade närmast till uppgift att vägleda de olika arbetsförmedlingsorganen i de berörda orterna i deras strävan att på den öppna marknaden söka uppbringa lämpligt arbete åt de entledigade. Tjänstemannen sökte därvid särskilt befrämja samarbetet med arbetsförmedlingar inom andra delar av landet, speciellt inom sådana områden, där man kunde räkna med rikligare arbetstillgång. Från socialstyrelsens sida gjordes vidare hänvändelser direkt till en del arbetsgivare inom sådana branscher, som sysselsatte likartad arbetskraft. Resultatet av de vidtagna åtgärderna blev i stor utsträckning beroende av de entledigade arbetarnas yrkesinriktning och arbetsförhet ävensom deras beredvillighet att mottaga arbete på annan ort eventuellt även inom annat yrke. Medan den yngre arbetskraften med relativ lätthet kunde förflyttas eller, i den mån så icke skedde, kunde placeras i en för ändamålet inrättad yrkesskola, visade sig däremot de äldre arbetarnas ensidiga yrkesinriktning samt frånvaron av möjlighet till omskolning i en del fall lägga hinder i vägen för förmedlingsarbetet. De medelålders och äldre arbetarna ådagalade också en större naturlig benägenhet att kvarstanna i den gamla miljön och föredrogo ofta att i första hand taga i anspråk säsong- och tillfällighetsarbeten i hemorten framför fastare anställningar på annat håll. Under tiden oktober 1936—maj 1937 tillsattes dock sammanlagt 255 platser med arbetssökande från de berörda orterna, och av dessa platser voro 109 fasta anställningar på annan ort. 1 Det principiellt värdefullaste resultatet av åtgärderna för beredande av arbetsanställning åt de utrationaliserade arbetarna i Gimo och Harg är, att man kunnat bilda sig en uppfattning om betydelsen av intensifierade arbetsförmedlingsåtgärder vid en inträffad driftsnedläggelse. Det visar sig sålunda, att antalet vid varje tidpunkt lediga arbetstillfällen icke är någonting exakt och till numerären fixerat, utan att det inom näringslivet förefinnes en latent arbetstillgång, som kan aktualiseras, om man är i tillfälle direkt erbjuda arbetsgivarna lämplig arbetskraft för deras behov. Genom att arbetsförmedlingen direkt träder i förbindelse med arbetsgivarna och med dem överlägger om den förhandenvarande tillgången på arbetskraft, kan institutionen i en hel del fall bringa arbetstillfällen till utförande, som annars fått anstå 1 E n redogörelse för de av socialstyrelsen i samråd med rationaliseringsutredningen vidtagna arbetsförmedlingsåtgärderna överlämnades av socialstyrelsen den 30 juli 1937 till socialministern. Redogörelsen är i sina huvuddrag återgiven i Soc. Medd., årg. 1937, nr 10, sid. 686 ff.

320 tills vidare eller ej alls kommit till stånd. Överhuvud taget kan m a n säga, att specialanordningarna till fullo visade, vilken avsevärt större effektivitet, som kan uppnås ur arbetsmarknadssynpunkt genom att mera systematiska och initiativrika arbetsförmedlingsanordningar komma till stånd. Utöver en intensifiering av själva förmedlingsapparaten framträda speciellt tvenne önskemål, då fråga blir om åtgärder mot arbetslöshet på grund av driftsomläggningar. För arbetsförmedlingen torde det sålunda vara av stor betydelse, om institutionen i sin strävan att omplacera de arbetslediga kunde påräkna stödet av någon yrkesutbildningsinstitution, som kunde bibringa sådana arbetslösa, vilka icke kunna omhändertagas av de ordinära yrkesskolorna, någon form av fortsatt utbildning inom sitt tidigare arbetsområde eller omskolning för något nytt område. Såsom förhållandena hittills gestaltat sig ha visserligen i samband med den allmänna arbetslöshetshjälpen särskilda kurser för arbetslösa kunnat anordnas, men dessa kurser, som i huvudsak tillkommit för unga arbetslösa, ha till sin omfattning och inriktning haft en mycket begränsad uppgift. En sådan utbyggnad av yrkesskolväsendet, som mera direkt skulle syfta till att tillgodose behovet av fortbildning och omskolning av entledigade arbetslösa ovanför ungdomsåldrarna, skulle för förmedlingsverksamheten otvivelaktigt vara av stort värde. Då fråga blir om förflyttning av arbetskraft till annan ort, inställa sig också stundom svårigheter att bestrida såväl den arbetssökandes personliga som familjens resekostnader. Beträffande den arbetssökande själv medgiver gällande arbetsförmedlingslag ett bidrag av statsmedel med tre fjärdedelar av kostnaden för resa med lägsta biljettpris under villkor bl. a., att vid resans anträdande överenskommelse om anställningen är träffad eller med skäl kan förväntas komma till stånd. Genom denna statsbidragsmöjlighet underlättas avsevärt möjligheterna till förflyttning. Från arbetsförmedlingens sida strävar man att icke utan tvingande skäl till fullo taga i anspråk hela statsbidraget, i det att resekostnaderna till viss och understundom ganska avsevärd del täckas av bidrag från landsting, kommuner, den enskilde arbetssökanden eller vederbörande arbetsgivare. Då fråga blir om förflyttning av den arbetssökandes familj i samband med familjefaderns tillträdande av anställning på annan ort, inställa sig ofta vissa svårigheter, i det att familjemedlemmarnas resekostnader icke kunna ersättas av allmänna medel, bortsett från den i vissa fall förefintliga möjligheten att kunna påkalla fattigvårdens medverkan. Sistnämnda utväg står emellertid långt ifrån alltid till buds, och för den arbetssökande ställer det sig stundom motbjudande att påkalla det allmännas hjälp i denna form. För uppnående av ur arbetsförmedlingssynpunkt största möjliga effekt, speciellt då det gäller evakuering av hårt arbetslöshetsdrabbade områden, skulle det vara av värde, om statsbidragsmöjligheter jämväl öppnades för bestridande av resekostnaderna för den arbetssökandes familj. Med den synnerligen stora omsorg, som måste nedläggas vid förflyttning av gifta arbetare, torde en förflyttning mestadels endast komma till stånd i sådana fall, då full visshet föreligger om anställningsmöjligheterna på den nya orten. Prövning av frågan, huruvida stats-

321 bidrag bör utgå för bestridande av resekostnaderna för den arbetssökandes familj, skulle givetvis ske enligt samma grunder, som för närvarande föreskrivits beträffande den arbetssökande personligen. Framgår sålunda i något fall av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaden, bör ersättning av statsmedel icke utgå. Lämpligt synes också vara, att införa en begränsning av den föreslagna anordningen till sådana områden av vårt land, som av socialstyrelsen prövas drabbade av en överskottsarbetslöshet, vilken påkallar särskilda åtgärder för arbetskraftens förflyttning till andra och ur arbetsmarknadssynpunkt bättre ställda delar av landet. Det aktuella omflytfningsprogrammet. Erfarenheten giver vid handen, att de rådande förhållandena på vår svenska arbetsmarknad påkalla särskilda ingripanden från arbetsförmedlingens sida för åstadkommande av största möjliga utjämning på arbetsmarknaden. Inom de nordliga länen möter sålunda en årligen mycket omfattande och krävande arbetsuppgift, när det gäller att tillgodose arbetskraftsbehovet under vinterhalvårets omfattande skogsdrivningar. För jordbrukets del föreligger en motsvarande situation närmast i vad avser förhållandena i mellansverige, där den under senare år alltmera markerade bristen på arbetare måste fyllas genom ganska långväga förflyttning, vilken bl. a. kommit att beröra skogsarbetarna norröver, vilka genom att förena skogsarbete under vintern och jordbruksarbete under sommaren kunnat erhålla full försörjning under större delen av året. I de södra delarna av landet har speciellt betskötseln kommit att ställa stora krav på arbetsförmedlingen, och även här har på liknande sätt omfattande årliga förflyttningar av arbetskraft fått äga rum. Till dessa mera återkommande arbetsuppgifter sälla sig dessutom speciellt problemen inom de s. k. arbetslöshetsöarna, sålunda närmast Västernorrland, Bohuslän och Blekinge, där den även under de goda åren förhandenvarande överskottsarbetslösheten ställer arbetsförmedlingen inför uppgiften att i görligaste mån befrämja förflyttningen av de arbetslösa och skapa en jämnare fördelning av arbetskraften över landet. De för närvarande rådande gynnsamma konjunkturerna synas motivera, att den goda arbetstillgången inom näringslivet i gemen tillvaratages och utnyttjas för att så kraftigt som möjligt avlasta de speciella arbetslöshetsdistrikten. För motverkandet av massarbetslösheten under en kommande kris skulle det vara av stor betydelse, därest arbetskraftens fördelning genom arbetstillgångens rationella utnyttjande skulle ha nedbringat överskottsarbetslösheten i depressionsområdena. Även om de sålunda förflyttade arbetslösa icke skulle undgå att drabbas av en kommande kris, vore det dock i högsta grad sannolikt, att de med större snabbhet efter depressionens övervinnande skulle kunna återinträda i ordnad sysselsättning, därest de icke inkapslades i arbetslöshetsdistrikten utan kontakt med en rörligare arbetsmarknad. Till detta problem sällar sig slutligen frågan om reservarbetarnas överföring till den öppna arbetsmarknaden. Såsom förhållandena hittills ut21—388613.

II.

322 vecklat sig, torde man kunna säga, att hjälpsökande, arbetslösa, som placerats på statliga reservarbeten utanför hemorten, varit hänvisade att huvudsakligen genom egna åtgärder söka komma i kontakt med arbetstillfällen på den öppna marknaden. Visserligen stå dessa reservarbetare registrerade såsom aktuella arbetssökande hos hemortens arbetsförmedling, men då, som ofta är fallet, förhållandena å denna ort endast i begränsad mån möjliggöra de arbetslösas uppsugning, måste förhoppningarna om arbetsförmedlingens medverkan främst riktas till organ inom sådan del av landet, där arbetstillgången är livligare. De statliga reservarbetena ha i ganska stor utsträckning just kommit att förläggas till sådana delar av landet, där den allmänna arbetstillgången varit relativt riklig, men någon direkt kommunikation mellan arbetsförmedlingarna och reservarbetsplatserna i dessa orter har icke varit för handen. Arbetsförmedlingen har visserligen haft kännedom om var kommunens arbetslösa varit placerade men ofta icke haft vetskap om, vilka arbetslösa, som från andra delar av landet varit hänvisade till reservarbete i orten. En intimare kontakt mellan arbetsförmedlingarna och reservarbetsförläggningarna skulle otvivelaktigt kunna starkare än nu sker befrämja reser varbetarnas återgång till öppna marknaden. Ett tillgodoseende av här omnämnda förflyttningsbehov, gällande jordoch skogsbruk, arbetslöshetsöar och reservarbeten, skulle otvivelaktigt befrämja anpassningen på arbetsmarknaden och medverka till arbetslöshetens nedbringande, men har hittills svårligen kunnat ske med tillhjälp av den personal, som för närvarande står till arbetsförmedlingarnas förfogande. En förstärkning av statens medverkan i den interlokala förmedlingsverksamheten skulle utan tvivel i stor utsträckning kunna avhjälpa den brist på mera effektiva och systematiska arbetsförmedlingsåtgärder, som kan föreligga inom hithörande område. Gällande statsbidragsbestämmelser öppna möjligheter för ett förhöjt statsbidrag för kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan, och de förefintliga distriktskontoren ha på socialstyrelsens förslag och efter Kungl. Maj:ts beslut fått tillgodoräkna sig 100 °/o statsbidrag för vissa kostnader i fråga om distriktsverksamheten. Denna distriktsverksamhet — hittills förnämligast bestående i en sammanställning av distriktsvakanslistan, uppställande av vakansrapporter till riksvakanslistan och socialstyrelsens radiorapport — borde i görligaste mån utsträckas till att omfatta även ett praktiskt ingripande och dirigerande av samarbetet inom de olika distrikten och sålunda innesluta ett aktivt interlokalt förmedlingsarbete. Till möjliggörande härav borde lämpligen varje distriktskontor, i den mån socialstyrelsen finner förhållandena därtill föranleda, utrustas med en särskild distriktsassistent, anställd och avlönad hos den arbetsförmedlingsanstalt, vars huvudkontor hade att tjänstgöra såsom distriktskontor, varvid distriktsassistentens lön skulle helt bestridas av statsmedel, dock först i efterskott. Denne assistent skulle inkopplas i det dagliga arbetet på distriktskontoret men ha speciellt till uppgift att svara för distriktsvakanslistans sammanställning och rapportuppgifterna till socialstyrelsen och låta detta arbete ständigt föregås av en noggrann granskning

323 och omprövning av den samlade situationen inom distriktet. I de fall, personliga insatser vore erforderliga för befrämjande av samarbetet inom distriktet, skulle distriktsassistentens arbetskraft kunna tagas i anspråk härför, eller ock skulle han, därest i dylika fall direktören för distriktskontoret toge hand om sådana arbetsuppgifter och för ändamålet finge beresa distriktet, inträda såsom dennes ersättare och ansvara för arbetets behöriga gång på distriktskontoret. Distriktsassistenten skulle kunna tagas i anspråk för alla de mera arbetskrävande och speciella arbetsuppgifter, som arbetsmarknaden kunde påkalla. I skogsdistrikt skulle han kunna planlägga arbetskraftens systematiska fördelning inom de olika drivningsområdena och bringa arbetsförmedlingen i intim kontakt med revirförvaltningar, skogsbolag och enskilda skogsägare. Utbyte av arbetskraft mellan jordbruk och skogsbruk skulle likaledes kunna framgångsrikt drivas under hans överinseende, och i betdistrikten skulle distriktsassistenten svara för rekryteringen av här erforderlig arbetskraft. Hans tjänster skulle vidare påkallas för evakuering av arbetslöshetsöar och intensivare förmedlingsåtgärder i samband med lokala rationaliseringar och driftsomläggningar, som medförde större entlediganden. Hans tid skulle därutöver tagas i anspråk för en mera positiv inriktning av de arbetslöshetspolitiska åtgärderna genom att i görligaste m å n befrämja reservarbetarnas överföring till den öppna marknaden. I själva verket möta inom den offentliga arbetsförmedlingen omfattande, varandra avlösande interlokala arbetsuppgifter, vilka påkalla arbetsförmedlingarnas oavlåtliga uppmärksamhet. Arbetsmarknadens ständiga förskjutningar förutsätta en motsvarande anpassningsmöjlighet hos arbetsmarknadsapparaten, och arbetsförmedlingen bör av denna anledning vara så rustad, att den kan motsvara de anspråk, man med rätt ställer på densamma. Till belysning av den vikt, som man från statsmakternas sida fäster vid den interlokala förmedlingsverksamheten, kan nämnas, att 1937 års riksdag i samband med anvisande av medel till den offentliga arbetsförmedlingen för kommande budgetår, i enlighet med statsutskottets utlåtande i ämnet, gjort följande uttalande: »Enligt vad riksdagen har sig bekant har arbetsförmedlingsverksamheten efter den nya lagstiftningens ikraftträdande varit inriktad på att befrämja förflyttningen av arbetssökande från ett arbetsförmedlingsdistrikt till ett annat. Denna strävan lill effektivisering av den interlokala arbetsförmedlingen anser riksdagen synnerligen lovvärd. Enligt riksdagens mening bör samarbetet de skilda arbetsförmedlingsanstalterna emellan ägnas all nödig uppmärksamhet och de ytterligare åtgärder vidtagas, som kunna förväntas medföra bästa möjliga förmedlingsresultat.» Av avgörande betydelse för den intensifierade distriktsverksamheten är emellertid, att ett ordnat samarbete kommer till stånd mellan landets olika delar. En plan för arbetets bedrivande inom varje distrikt samt för det inbördes utbytet mellan olika distrikt bör upprättas. Besök hos olika arbetsgivare för inhämtande av uppgifter om det behövliga arbetskraftsbehovet inom ett distrikt bör korrespondera med inventering av den förhandenvarande tillgången på arbetskraft inom ett annat distrikt. Tillsättande av platser i sam-

324 verkan bör föregås av en noggrann undersökning av betingelserna för ett gynnsamt förmedlingsresultat i varje särskilt fall. En intensifierad interlokal förmedlingsverksamhet förutsätter en god överblick över läget på arbetsmarknaden vid varje särskilt tillfälle och en ingående kännedom om de fortgående förändringarna inom olika arbetsområden. Då det icke kan förväntas, att de olika distriktsassistenterna själva skola vara i tillfälle att noggrant följa dessa förändringar och bedöma arten och omfattningen av de åtgärder, som från deras sida må vara påkallade, måste ledningen av distriktsassistenternas arbete i stor utsträckning ske från socialstyrelsen. Planläggningen av distriktstjänstemännens resor, frågan om på vilka punkter deras insatser under olika perioder i första hand äro erforderliga, formerna för överläggningar med myndigheter, institutioner och arbetsgivare måste bli föremål för socialstyrelsens överväganden och direktiv. Från styrelsens sida måste avgörande också träffas, från vilka landsdelar rekryteringen av arbetstillfällena lämpligen bör ske. Detta ledande arbete från socialstyrelsens sida måste givetvis bli mycket arbetskrävande och förutsätter, att verket är i tillfälle att fortlöpande ägna denna sida av förmedlingsverksamheten sin uppmärksamhet. Från socialstyrelsens sida måste givetvis också tjänsteresor i olika sammanhang företagas för lokala överläggningar och ingripanden i distriktsassistenternas arbete. Men socialstyrelsens befattning med den interlokala förmedlingsverksamheten får icke inskränka sig blott till ledande och dirigerande insatser. Situationer kunna nämligen uppkomma, som påfordra direkt ingripande från socialstyrelsens sida till befrämjande av omflyttning av arbetskraft. Medan distriktsassistenterna i första hand torde få tillgodose mera fortlöpande omflyttningsbehov, synas däremot speciella situationer ute i landet kunna påkalla direkt ingripande från socialstyrelsens och dess tjänstemäns sida. En rationell distriktsverksamhet förutsätter sålunda icke blott en förstärkning av distriktsapparaten inom anstaltsnätet utan även att socialstyrelsen övervakar och leder distriktsverksamheten och därutöver är rustad att själv ingripa för att taga befattning med speciella omflyttningsproblem.

III.

Arbetsförmedlingens

specialisering.

Hittills vidtagna åtgärder. Alltsedan den offentliga arbetsförmedlingens tillkomst har tillgodoseendet av skilda näringsgrenars och yrkens speciella förmedlingsbehov varit ett viktigt önskemål. Till en början kunde givetvis detta önskemål knappast realiseras, enär förmedlingskontoren voro relativt svagt utrustade och i första hand fingo rikta sin uppmärksamhet på det mera allmänna omflyttningsbehov, som förelåg på arbetsmarknaden. Med hänsyn till den under åren före världskriget markerade bristen på arbetskraft vid jordbruket inrycktes emellertid i de år 1907 utfärdade första statsbidragsgrunderna den bestämmelsen, att särskilda anordningar för arbetsförmedling för landsbygdens behov kunde bli föremål för speciellt bidrag. Vid flera kon-

325 tor tillkommo också med stöd av denna bestämmelse särskilda expeditioner och väntrum för jordbruksarbetare, varjämte på vissa orter speciella tjänstemän för jordbruksförmedling anställdes. Först år 1916 tillkommo bestämmelserna att understöd av statsmedel kunde utgå till direkt bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter. Till grund för statsmakternas beslut om särskilt bidrag till dessa s. k. fackarbetsanvisningar låg ett av socialstyrelsen år 1916 avgivet utlåtande angående Sveriges offentliga arbetsförmedlings fortsatta utveckling. Socialstyrelsens utlåtande grundade sig på arbetsförmedlingarnas erfarenheter, vilka pekade på ett allt starkare behov av verksamhetens uppdelning. Samtidigt som det i storstäderna yppade behovet av specialisering tillgodosågs, borde emellertid icke arbetsförmedlingarna i medelstora och mindre orter betungas med organisatoriska nydaningar, vilka man på dessa håll varken hade behov av eller mäktade uppbära. Denna uti arbetsförmedlingsstyrelsernas yttranden framskymtande motsättning försvann dock, förklarade socialstyrelsen, därest fackarbetsanvisningsfrågan betraktades ur synpunkten av hela landets arbetsmarknad och icke såsom en enbart lokal fråga, med betydelse blott för den enskilda ortens arbetsmarknad och dess arbetsförmedling. Man borde dessutom fasthålla vid att fackarbetsanvisning i regel endast upprättades för vissa viktigare grupper av fackutbildade arbetare. De yrkesutbildade arbetarna, som i regel äro p å ett helt annat sätt eftersökta av arbetsgivarna än okvalificerade grovarbetare, utgöra en över hela landet efterfrågad arbetskraft, för vilken lättare en centraliserad arbetsmarknad skulle låta sig konstituera. Det var också på denna punkt, ansåg socialstyrelsen, som näringslivets intresse av fackarbetsanvisningsfrågans rationella lösning var tillfinnandes. Genom att på vissa orter inom landet upprätta specialkontor för olika yrkesgrupper kunde den offentliga arbetsförmedlingen utjämna den växlande tillgången och efterfrågan på dylik kvalificerad arbetskraft inom en viss rayon och samtidigt uppehålla förbindelserna med arbetsförmedlingsnätet i dess helhet. Enär särskilt vid den tidpunkt, då styrelsen avgav sitt yttrande, behovet av att få dugliga yrkesarbetare förflyttade mellan olika delar av riket blivit alltmer framträdande, kunde styrelsen anföra vägande skäl för att icke längre uppskjuta inrättandet av fackarbetsanvisningar. Ett huvudvillkor härför var emellertid, att underhandlingar med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna inleddes inom de fack, där vissa anordningar för specialisering begärts eller ock ur allmän synpunkt befunnits önskvärda. Uppnåddes därvid enighet om syftemålet, borde det allmänna (stat och kommun) utfästa sig att gratis tillhandahålla lokaler, funktionärer, expeditionsmaterial och telefon samt att låta delegerade för vardera partens organisationer deltaga i arbetsförmedlingsstyrelsens överläggningar, när dessa gällde fackarbetsanvisningen. Parterna skulle å sin sida förplikta sig att verka för att fackarbetsanvisningen anlitades av alla yrkets medlemmar. Med hänsyn till fackarbetsanvisningens mera centraliserade organisation och utpräg-

326 lade karaktär av riksangelägenhet ansåg styrelsen i ovannämnda utlåtande, att staten borde genom pekuniärt bidrag understödja dylik specialanordning, framför allt till bestridande av kostnaderna för avlönande av den för fackanvisning erforderliga personalen. På denna punkt borde alltså, enligt socialstyrelsens mening, de dåvarande grunderna för statsbidragets utgående vidgas, men anstalterna skulle endast kunna påräkna statsunderstöd till fackarbetsanvisning för y r k e s u t b i l d a d e arbetare eller arbeterskor. Statsbidrag till särskild kvinnlig avdelning skulle således icke komma att utgå. Med stöd av de år 1916 utfärdade bestämmelserna om statsbidrag till personalen vid fackarbetsanvisningar tillkommo i samförstånd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer under åren 1917—1919 fackarbetskontor i Stockholm för måleri-, bleck- och plåtslageri- samt bageriyrkena. År 1920 övertog den offentliga arbetsförmedlingen förhyrningsverksamheten av sjöfolk i rikets fyra större hamnstäder, Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg genom upprättandet av sjömansförmedlingskontor i dessa städer. Två år senare utsträcktes sjömansförmedlingsverksamheten till ytterligare 23 kustorter, varigenom sjömansyrket fick en hela landet och facket omspännande specialarbetsförmedling. Om man bortser från sjömansförmedlingen, måste man säga, att arbetsförmedlingens utbyggnad med särskilda fackarbetsanvisningar icke kommit att ske i den utsträckning man tidigare väntat. Anledningen härtill torde i icke ringa mån få sökas däri, att den offentliga arbetsförmedlingen såsom helhet icke under åren efter 1916 bringades upp till någon större grad av effektivitet och att bland annat bristerna i det interlokala samarbetet icke gjorde institutionen tillräckligt snabb och arbetsduglig. Att den svenska arbetsmarknaden icke i större utsträckning än skett blivit lidande av bristen på fackarbetsanvisningar inom den offentliga arbetsförmedlingen torde delvis förklaras därav, att de större förmedlingsanstalterna, utan att ställa parternas obligatoriska medverkan genom särskilda delegerade — utöver den paritetiska medverkan i arbetsförmedlingsstyrelsen — såsom villkor för sin verksamhet, själva specialiserat sitt arbete genom att inrätta särskilda väntrum och expeditioner eller fastställa särskilda expeditionstider för vissa yrkesarbetarkategorier. Härigenom har en naturlig och mot marknadens förmedlingsbehov svarande specialisering ägt rum utan att avdelningarna för olika näringsgrenar eller yrken isolerats från varandra och från kontakten med arbetsmarknaden i gemen. Genom att tillmötesgå kravet på viss specialisering har arbetsförmedlingen härigenom samtidigt kunnat fylla sin uppgift som utjämnande organ på marknaden. En fortsatt specialisering av den offentliga arbetsförmedlingen förutsätter sålunda av allt att döma icke en ovillkorlig förstärkning av fackarbetsanvisningarnas plats i systemet, såvida man kan räkna med att institutionens allmänna resurser utbyggas och att dess effektivitet ökas. Möjlighet bör dock alltjämt förefinnas att vid förekommande behov utrusta kontoren med paritetiskt utbyggda förmedlingsorgan för speciella fack. Den vikt, som man

327 från statsmakternas sida fäster vid en på yrkeslinjer förstärkt arbetsförmedling, kommer bland annat till uttryck i de statsbidragsbestämmelser, som återfinnas i 1934 års arbetsförmedlingslag, och som öppna möjligheter till ett utöver 50 procent utgående statsbidrag för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande. Samma statsbidragsförstärkning kan tillkomma särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. I det följande upptagas vissa förefintliga eller ytterligare erforderliga specialanordningar till närmare behandling. Arbetsförmedling och yrkesorientering för ungdom. Redan när frågan om anslag till befrämjande och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket första gången underställdes riksdagens prövning, var frågan om åtgärder till befrämjande av de ungas yrkesval och arbetsanvisning föremål för uppmärksamhet. I det till propositionen i ämnet den 5 april 1906 (nr 116) fogade utdraget ur statsrådsprotokollet yttrade föredragande departementschefen härom bland annat följande: »Den kännedom om arbetsförhållandena och konjunkturerna på olika orter samt inom de särskilda yrkena, som genom arbetsförmedlingsanstalternas registreringssystem kan vid varje tidpunkt erhållas, bör särskilt bliva av betydelse för avhjälpandet av de allt större svårigheter, som möta det uppväxande släktet vid valet av levnadsbana. Liksom i vissa andra länder bör det därför även hos oss bliva en viktig uppgift att genom en i lämpliga former anordnad lärlingsanvisning regelbundet tillföra yrkena ett passande tillskott av de från folkskolorna utgående barnen. Genom systematisk observation av arbetsförhållandena kunna ock anstalterna i viss mån bidraga till lösningen av den för samhället liksom för den enskilde utomordentligt viktiga frågan om arbetskraftens rätta fördelning mellan olika arbetsområden.» De riktlinjer, som departementschefen sålunda uppdrog för denna gren av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet, ha bland annat kommit till uttryck i den grundsatsen, att förmedlingsverksamheten skall avse allt slags arbete, sålunda även av arbete åt ungdom. Å alla platser, där arbetsförmedlingskontor finnas, stå dessa sålunda öppna för den arbetssökande ungdomen, och under hela den tid, den offentliga arbetsförmedlingen existerat, har den också medverkat till de ungas utplacering på arbetsmarknaden. Vikten av denna angelägenhet framtvingade dock ganska snart på vissa orter specialanordningar för tillgodoseende av ungdomens förmedlingsbehov, och under åren fram till världskrigets inträde sökte man inom olika arbetsförmedlingsanstalter genom åtgärder i samarbete med föräldrar, skolmyndigheter och näringsidkare, speciellt inom hantverket, finna lämpliga former för denna förmedlingsgren. På grund av de mångahanda krävande arbetsuppgifter, som under kriget kom att åvila den offentliga arbetsförmedlingen, måste emellertid åtgärder för denna verksamhets utvecklande anstå. Under den knapphet på arbetskraft, som rådde i vårt land under världskri-

328 get, absorberades också överhuvud taget all ledig arbetskraft, varför behovet av specialåtgärder för ungdomsförmedling minskades. Efter fredsslutet blev frågan om speciella arbetsförmedlingsåtgärder för ungdomen åter aktuell. Skolväsendets utbyggnad med praktiska ungdomsskolor och fortsättningsskolor medförde i sin mån ett behov för den unge att vid valet mellan olika skolformer eller vid utträdet i praktiskt arbete skaffa sig nödig orientering ifråga om arbetsmarknadens möjligheter och förhållanden. Ökat behov av vägledning från såväl skolans som arbetsförmedlingens sida gjorde sig till följd härav gällande, och därmed kom även det gamla önskemålet om ett ordnat samarbete dem emellan att framträda med ökad styrka. Man hade också i författningsväg sökt tillgodose detsamma. I fortsättningsskolstadgan av år 1918 (Sv. förf.-saml. nr 1001) föreskrives sålunda i § 10, att »i samband med arbetet i fortsättningsskolan bör åt lärjungarna givas behövlig ledning för val av yrke, varjämte lämpliga åtgärder böra vidtagas, för att skolan i samförstånd med den offentliga arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungarnas anställande inom de arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningarna.» Då ungdomsarbetslösheten speciellt under åren 1926 och 1927 började tilldraga sig allmännare uppmärksamhet, hade emellertid inga mera påtagliga organisatoriska åtgärder vidtagits i syfte att skapa enhetliga former för arbetsförmedlingsverksamheten för ungdom. Endast vid kontoret i Stockholm hade man från år 1924 upprättat en särskild s. k. ungdomsförmedling, vilken bedrev sitt arbete i samverkan med skolmyndigheterna. På ett antal andra orter hade ansatser till samarbete och specialanordningar tagits, utan att man — delvis av brist på direktiv från de centrala myndigheterna — hade funnit någon bestämd form för arbetet. Genom ett av kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i mars 1927 avgivet gemensamt utlåtande i lärlingsfrågan 1 bringades frågan inför regeringen och föranledde förslag till 1928 års riksdag om rätt att använda viss del av arbetsförmedlingsanslaget till understödjande av anordningar vid arbetsförmedlingsanstalterna för underlättande av yrkesval och arbetsanvisning för ungdom. Den del av nämnda anslag, som finge tagas i anspråk till understödjande av ungdomsförmedlingar, begränsades emellertid av riksdagen till 10 000 kr. per år. Till följd härav hämmades utbyggnaden av erforderliga specialanordningar, och när anslagsbegränsningen från och med år 1931 upphävdes, hade redan en ny kris brutit in över landet och skjutit ungdomsproblemet i bakgrunden. Den ökade uppmärksamhet, som ungdomsarbetslösheten längre fram under krisen kom att tilldraga sig, föranledde emellertid arbetsförmedlingsanstalterna på sammanlagt ett tiotal orter att vidtaga särskilda lokala förstärkningar av arbetsförmedlingen närmast med tanke på den yngre arbetskraftens förmedlingsbehov. Dessa ansatser ha fullföljts efter tillkomsten av 1934 års arbetsförmedlingslag, vilken, såsom redan nämnts, öppnat möj1

Återgivet i Soc. Medd., årg. 1927, nr 4, sid. 259 ff.

329 ligheter till ett kraftigare understödjande från statens sida av åtgärder för yrkesval och ungdomsförmedling. Riktlinjerna för ungdomsförmedlingens verksamhet och för samarbetet mellan skolan och arbetsförmedlingen äro närmare utformade i en av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i april 1929 utarbetad gemensam cirkulärskrivelse till arbetsförmedlingsanstalter och skolmyndigheter. De i nämnda cirkulärskrivelse meddelade anvisningarna äro återgivna i den av socialstyrelsen utgivna arbetsförmedlingshandboken (sid. 50 ff.). För underlättande av samarbetet mellan arbetsförmedlingen och skolan i en ort förordade myndigheterna tillsättandet av en särskild samarbetskommitté med delegater för de båda närmast berörda institutionerna samt representanter för hantverk och industri, folkbildningsorganisationer m. fl. Ordföranden i styrelsen för arbetsförmedlingen kunde lämpligen fungera såsom kommitténs ordförande. Samarbetskommittén skall planlägga det lokala samarbetet mellan skolmyndigheter och arbetsförmedlingen och skall göra de framställningar, vartill förhållandena föranleda. När arbetsförmedlingens styrelse för sin del har att behandla frågor om åtgärder för yrkesval och arbetsanvisning för ungdom, skall tillfälle beredas samarbetskommittén att deltaga i överläggningarna. Samarbetskommittéer av här angiven art h a kommit till stånd å några av de orter, där särskilda ungdomsförmedlingsanordningar vidtagits. De praktiska åtgärderna ha mestadels fått den formen, att arbetsförmedlingen under månaderna närmast kring skolavslutningarna anslagit särskilda tider för ungdomsförmedling, varvid förutom tjänsteman vid arbetsförmedlingen även en lärare anlitats för nämnda förmedlingsverksamhet. Till ledning för ungdomsförmedlingens arbete ha i några fall legat av de arbetssökande ungdomarna personligen upprättade ansökningar, vilka via skolan tillställts ungdomsförmedlingen tillsammans med av vederbörande klasslärare ifyllda rekommendationsblanketter. De unga ha inställt sig personligen på förmedlingslokalen, eventuellt åtföljda av respektive målsmän, för att med funktionärerna överlägga om lämplig anställning. Skolan har förberett förmedlingsarbetet genom att orientera ungdomen om olika utbildningsvägar, bereda tillfälle till besök å industriella anläggningar i orten, anordna föräldramöten o. s. v. Arbetsförmedlingen å sin sida har gjort sig noggrant underkunnig om arbetstillgången hos olika företag och arbetsgivare i orten, behovet av lärlingar för den närmaste framtiden på olika områden o. s. v. Samarbetskommittén har kunnat bidraga till ungdomsproblemens belysning genom att utgiva särskilda yrkesvalsbroschyrer och andra tryckta meddelanden. Såsom förut angivits ha särskilda ungdomsförmedlingar inrättats vid ett tiotal arbetsförmedlingskontor i landet. På grund av de lokala förutsättningarna ha dessa ungdomsförmedlingar givits delvis växlande utformning på de olika orterna. Vid övriga kontor i landet ingår arbetsanvisningen åt ungdom i den övriga verksamheten, och förmedlingssiffrorna giva vid handen, att, även i de fall särskilda organisatoriska anordningar icke vidtagits, förmedlingsverksamheten för ungdom utgör en ganska stor andel av den

330 totala frekvensen. Till belysning av omfattningen av förmedlingsverksamheten för ungdom under 18 år vid de offentliga arbetsförmedlingarna i riket meddelas här följande siffror: Manlig ungdom År

Ansökningar om arbete

Lediga platser

Kvinnlig ungdom Tillsatta platser

Ansökningar om arbete

Lediga platser

Tillsatta platser

15 412

28 822

15 093

37 447

17 028

13 929

30 230

20 704

14 681

45 968

14 366

12 744

34 964

18 620

14 574

53 812

14 821

13 110

35 421

14 358

46 541

20 302

16 977

29 958

14 879

23 271

17 914

30 289

23 326

15 510

36 394

23 735

16 860

26 099

16 421

32 837

24 928

16 353

28 425

17 643

Ungdomsarbetslöshetssakkunniga. Frågan om förbättrad arbetsförmedling för ungdom har bland annat varit föremål för utredning genom särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade ungdomsarbetslöshetssakkunniga. De sakkunniga framlade sina utredningsresultat i en den 15 februari 1933 avgiven promemoria till departementschefen. I utredningsuppdraget ingick bland annat att beakta behovet av arbetsförmedling för ungdom ö v e r 18 år, och de sakkunniga anförde på denna punkt, att tillgodoseendet av förmedlingsbehovet för dessa åldersgrupper kunde ske endast i samband med en allmän utbyggnad och effektivisering av arbetsförmedlingen. Beträffande den egentliga ungdomsförmedlingsverksamheten förordade de sakkunniga en utbyggnad av den redan på vissa orter tillämpade anordningen med särskilda samarbetskommittéer. Enligt de sakkunnigas mening borde nämligen vid sidan av styrelsen för varje arbetsförmedlingsanstalt tillsättas ett rådgivande organ efter mönster av de adjungerade ledamöter, som — vid sidan av ordföranden och det lika antalet representanter för arbetsgivare och arbetare — finnas i styrelserna för de engelska arbetsförmedlingsanstalterna. Detta rådgivande organ — av de sakkunniga benämnt ungdomsråd — borde bland annat ha till uppgift att ordna samarbetet mellan skola och arbetsförmedling; ungdomsrådet skulle alltså ersätta ovannämnda samarbetskommitté. Det ifrågavarande samarbetet borde även gälla de yrkesundervisningsanstalter, som kunna bereda utbildning åt ungdom över 18 år. överhuvud borde rådet tillhandagå med hjälp vid arbetsförmedlingens verksamhet i fråga om yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom samt i allmänhet vid dennas rådgivande verksamhet i fråga om icke blott minderåriga utan även ungdom över 18 år. På grund härav borde i rådet insättas ej blott representanter för olika skolmyndigheter utan även enskilda personer, som kun-

331 de vara intresserade för ungdomsarbetet. Det borde dessutom vara angeläget att till medlemmar i rådet förvärva representanter för näringslivet. Överhuvud borde man söka giva detsamma en för dess speciella uppgifter så representativ sammansättning som möjligt. Rådets olika medlemmar borde då — utöver vad som ovan sagts rörande samarbetet med skolor av skilda slag — kunna bistå arbetsförmedlingens personal såväl då det under svårare arbetslöshetstider är fråga om att giva anvisning på latenta arbetstillfällen som då det gäller att bistå ungdom vid yrkesrådgivning eller att genom besök hos arbetsgivare förvissa sig om hur ett yrkesval eller en arbetsanvisning utfallit. De sakkunniga betonade vidare vikten av att sådana ungdomsråd kommo till stånd icke minst på de platser, där endast avdelningskontor finnas. Vid ett dylikt kontor skulle nämligen personalen sakna det stöd i förmedlingsverksamheten, som man vid huvudkontoret kan påräkna från styrelsens ledamöter. Enligt de sakkunnigas förmenande borde det ankomma på arbetsförmedlingens tillsynsmyndighet att lämna närmare anvisningar rörande sammansättningen av och uppgifterna för ungdomsråden. Dessutom syntes i en blivande författning om den offentliga arbetsförmedlingen böra insättas en bestämmelse, att vid såväl huvud- som avdelningskontor skola finnas ungdomsråd, vilkas sammansättning och uppgifter skola vara angivna i anstaltens reglemente. Ungdomsråden borde utses av vederbörande beslutande kommunala organ, och beträffande medlemskap bör gälla, vad i kommunallagarna är stadgat om kommunala förtroendeuppdrag. Bestämmelser härom syntes de sakkunniga böra införas i nyssnämnda författning. De sakkunniga ifrågasatte slutligen anställandet av en ungdomskonsulent inom socialstyrelsen för handläggning av de vidgade uppgifter, som sammanhängde med ett mera systematiskt ordnande av ungdomsförmedlingsverksamheten. Ungdomsarbetslöshetssakkunnigas förslag blev föremål för omnämnande i arbetsförmedlingspropositionen (nr 40) till 1934 års riksdag. Statsrådet ansåg sig för det dåvarande ej kunna förorda införandet av ungdomsråd i den utsträckning de sakkunniga föreslagit men fann, att vid genomförande av den av statsrådet förordade omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen förutsättningar förelåge för anordnandet av effektivare arbetsförmedling speciellt för de unga. Närmast erforderliga åtgärder. Det har redan i det föregående antytts, att arbetsförmedlingarnas specialisering för tillgodoseende av förmedlingsbehovet bland ungdomen hittills icke skett i större utsträckning. Anledningen härtill torde delvis vara att söka däri, att den offentliga arbetsförmedlingen efter institutionens lagfästande i första hand undergått en mera allmän utbyggnad och förstärkning, och att frågan om specialanordningar för olika verksamhetsgrenar och arbetssökandegrupper fått anstå i avvaktan på denna allmänna upporganisation. Socialstyrelsen har dock under senare år påkallat arbetsförmedlingsstyrelsernas särskilda uppmärksamhet på frågan om ungdomens arbetsanvisning och yrkesval. Erforderliga åtgärder

332 skulle därvid vidtagas i anslutning till socialstyrelsens och skolöverstyrelsens tidigare utformade gemensamma anvisningar för verksamheten. Då omfattningen och karaktären av ungdomsproblemet är lokalt växlande, torde man få räkna med varierande behov av ungdomsanordningar på olika orter. Arbetsmarknadens lokala struktur, undervisningsväsendets olika utveckling och de växlande betingelserna för samarbetet mellan skolan, arbetsförmedlingen och näringslivet torde komma att prägla ungdomsförmedlingsverksamheten på de skilda orterna. Även om man sålunda måste räkna med olika typer av ungdomsförmedling, anpassade efter rådande lokala förhållanden, torde angelägenheten att få till stånd mera systematiska anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom på ett antal orter inom landet göra det önskvärt, att socialstyrelsen ävensom skolöverstyrelsen lämna sitt stöd vid ungdomsförmedlingens utbyggnad. Givet är, att till följd av den under senare år minskade ungdomsarbetslösheten det ställer sig förhållandevis lättare för den platssökande ungdomen att med eller utan anlitande av den offentliga arbetsförmedlingen skaffa sig lämplig sysselsättning. Näringslivets mångsidiga utveckling medför emellertid svårigheter för den enskilde att överblicka den mångfald av levnadsbanor och utkomstmöjligheter, som erbjuder sig. Många unga intressera sig efter skolans slut i första hand för att skaffa sig ett lönat arbete utan att allvarligare överväga i vad mån nu valet av anställning och arbetsområde kan för framtiden medföra en något så när tryggad utkomst. Det i den allmänna diskussionen alltjämt aktuella »springpojksproblemet» gör det angeläget att i tid länka in ungdomens uppmärksamhet på behovet av en ordnad utbildning. Redan det första valet av anställning i livet kan därför bli avgörande för de framtida utkomstmöjligheterna. I den mån den unge kommit in i ett yrke, där någon utbildning icke står att vinna, och han alltså är stängd för framtiden, torde ungdomsförmedlingens tjänster förr eller senare komma att påkallas. För arbetslöshetens omfattning och gruppering under en kommande kris är det icke utan betydelse, hur arbetskraften fördelar sig under relativt goda tider. Det är därför av vikt, att ungdomarna, innan de göra sitt utträde på arbetsmarknaden, få tillfälle att överlägga med skola och arbetsförmedling om sitt framtida yrke och sin fortsatta utbildning. I allmänhet har ungdomen att räkna med en viss arbetslöshetsrisk kring myndighetsåldern, varför valet av levnadsbana måste ske med tanke på möjligheten att förskaffa sig någon form av yrkesutbildning till stöd för utkomsten för framtiden. För att underlätta för den enskilde att skaffa sig överblick över arbetsmarknadens möjligheter måste arbetsförmedlingen ständigt stå den platssökande ungdomen till tjänst, och även vid en relativt godartad situation på arbetsmarknaden ställas krav på arbetsförmedlingen från ungaomens sida. Då det är angeläget, att arbetsförmedlingen gör sig rustad att på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra även denna arbetsuppgift, har socialstyrelsen för arbetsförmedlingsanstalterna framhållit angelägenheten av att i fråga om större och viktigare orter inom vederbörande anstaltsområde överväga be-

333 hovet av åtgärder eller utbyggnad av hittills vidtagna sådana för underlättande av en effektiv ungdomsförmedling. Det kan i detta sammanhang antecknas, att man inom olika myndigheter, organisationer och sammanslutningar för närvarande kan konstatera ett livligt intresse för frågorna om ungdomens yrkesval och arbetsanskaffning. Av allt att döma ha erfarenheterna från de gångna krisåren givit vid handen, att systematiska åtgärder för ungdomens yrkesutbildning och orientering på arbetsmarknaden äro erforderliga för att skapa tryggade utkomstmöjligheter för de unga och minska deras arbetslöshetsrisk. Det är givetvis av vikt, att detta framträdande intresse tillvaratages och att de olika myndigheterna och organisationerna bringas att samarbeta. Ungdomsförmedlingen, med de möjligheter till personliga insatser, som samarbetskommittéerna erbjuda, utgör den naturliga mötespunkten för av ungdomsfrågorna intresserade personer och sammanslutningar. Såsom ovan redan antytts, skulle det för ungdomsförmedlingsverksamhetens befrämjande ute i landet vara av stor betydelse, om de för denna verksamhet närmast ansvariga statliga institutionerna på ett ännu mera effektivt sätt än hittills kunde ingripa för ungdomsförmedlingens fortsatta utbyggnad och förstärkning. Till ungdomsförmedlingarnas tjänst borde, närmast genom statens försorg, uppgifter sammanställas om inträdesålder, kompetensvillkor, lärotid, lärlingslöner o. s. v. inom olika yrken. Ett sådant yrkesregister borde återkommande tryckas och tillhandahållas arbetsförmedlingsorganen och skolorna för att kunna läggas till grund för en yrkesorientering redan under skoltiden. Arbetsförmedlingstjänstemän skulle inför lärarpersonalen eller direkt i skolornas avgångsklasser lämna redogörelser för förhållandena på de ungas arbetsmarknad och därigenom söka öka förståelsen för ett väl övervägt yrkesval från de ungas sida. När den avgående skolungdomen sedermera påkallar arbetsförmedlingens medverkan för uppbringande av lämpligt arbete, skulle arbetsförmedlingen kunna från lärarna inhämta upplysningar om mera framträdande anlag och intressen hos eleverna. Specialanordningar för olika yrken. I inledningen till förevarande kapitel berördes den specialisering, som den offentliga arbetsförmedlingen undergått genom tillkomsten av vissa fackarbetsanvisningar. Det antyddes dock, att sådana fackarbetskontor med särskilda delegerade för arbetsgivare och arbetare inom vederbörande arbetsområde icke tillkommit i den utsträckning, som man tidigare väntat, men att i stället de större arbetsförmedlingskontoren såsom ett led i sin effektivisering uppdelat arbetet på olika expeditioner med särskilda väntrum, tjänstemän och expeditionstider för speciella yrken. Man torde kunna räkna med, att i samma mån de olika arbetsförmedlingskontorens lokala resurser utökas, kommer därmed också en uppdelning av verksamheten på olika förmedlingsgrenar till stånd. I allmänhet räknar man sålunda med att på samtliga huvudkontor expeditioner skola finnas för yrkesmän och industriarbetare, för jordbruks- och grovarbetare, för kontorister och affärsanställda samt för ungdom.

334 Givet är emellertid, att man för vissa sökandegrupper måste tänka sig specialanordningar, som åsyfta att åvägabringa en bättre överblick över arbetsmöjligheterna inom landet i dess helhet för hithörande grupper. Vid olika tillfällen göres också till socialstyrelsen framställning från organisationer om inrättande av specialförmedlingar för vissa fack och arbetsområden. Så har till exempel frågan om kontoristernas arbetsförmedling varit föremål för överväganden, och då situationen därtill giver anledning, torde man ha att förvänta initiativ från socialstyrelsens sida i fråga om sådana specialförmedlingar. I samband härmed torde kunna nämnas ett förslag, som framlagts om en centraliserad arbetsförmedling för akademici och likställda (Stat. off. utr. 1935:52). Socialstyrelsen uppehöll sig i sitt utlåtande över förslaget utförligt vid frågan om arbetsförmedling för intellektuellt utbildade och behandlade därvid de möjligheter till en bättre överblick över arbetsmöjligheterna och en snabbare förmedling, som inrättandet av en dylik specialanordning inom den offentliga arbetsförmedlingens ram skulle medföra (Soc. Medd. 1936 nr 6, sid. 450 ff.). Frågan har sedan dess blivit föremål för lokala initiativ i första hand vid universitetet i Lund, och överläggningar ha hållits inför socialstyrelsen med representanter för studentkårerna i universitetsoch högskolestäderna. 1 Konsultationsavdelningar. Problemet om specialanordningar för olika grupper av arbetssökande aktualiserar frågan om en särskild konsultationsavdelning vid i första hand de större arbetsförmedlingskontoren. Redan på grund av den medverkan från arbetsförmedlingens sida, som kan påkallas av offentliga och enskilda sociala institutioner, kan arbetsförmedlingen i många fall vara i behov av en specialavdelning för behandling av särskilda individuella förmedlingsfall. En dylik konsultationsavdelning skulle emellertid ha en viktig uppgift att fylla i den normala förmedlingsverksamheten. I många fall önska de sökande själva att inför en tjänsteman få utförligare överlägga om sin belägenhet och erhålla råd och upplysningar av olika slag. En dylik tjänsteman skall sålunda vara väl förtrogen med den moderna sociallagstiftningens olika huvuddelar samt ha ingående kännedom om verksamma sociala och filantropiska institutioner och organ. Personer, som behöva vård och hjälp av något slag, skola där kunna erhålla anvisning till vederbörande institution, varjämte tillfällig inkvartering, hjälp med hemsändning till hemorten o. s. v. likaledes skall kunna ordnas. Erfarenheterna från åtskilliga arbetsförmedlingskontor giva vid handen, att arbetsförmedlingen i mycket stor utsträckning redan nu får tjänstgöra såsom en social rådgivningsbyrå för orten, och den sålunda bedrivna verksamheten bör därför mera effektivt än hittills inpassas i arbetet för arbetskraftens anpassning och utnyttjande på arbetsmarknaden. 1 Under år 1938 ha studentförmedlingar under den offentliga arbetsförmedlingen i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg kommit till stånd, varjämte folkskollärarförmedlingar inrättats vid tolv olika kontor, huvudsakligen i seminariestäderna.

335 Icke minst önskvärt är att låta denna avdelning ingå som ett normalt led i det kontinuerliga arbetet ute på de olika expeditionerna. Såsom nu är fallet måste i mycket stor utsträckning de arbetssökande under tider av mera utbredd arbetslöshet månad efter månad tillåtas passera expeditionerna utan att man vid något tillfälle kan få tid att med var och en överlägga om hans kompetens och villighet att taga olika arbete, om de speciella moment, som kunna försvåra hans möjligheter att erhålla arbete, om hans behov av yrkesutbildning, om arbetsutsikterna hos hans tidigare arbetsgivare eller inom branschen överhuvud taget o. s. v. Genom att successivt låta alla mera komplicerade och långvariga arbetslöshetsfall passera konsultationsavdelningen skulle utan tvivel många arbetssökande kunna med större framgång bli föremål för arbetsförmedlingens medverkan, varigenom passiviteten hos den enskilde, ofta en naturlig följd av arbetslöshetens deprimerande inflytande, skulle kunna brytas. Det individuella initiativet till självförsörjning och nyorientering på marknaden skulle kunna sporras, därest den enskilde finge stödet av praktiska och planmässiga åtgärder från arbetsförmedlingens sida. Icke minst viktigt vore, om dylika avdelningar finge sig tillerkänd en uppgift i samband med motverkandet av arbetslösheten bland ungdom över 18 år. De ungdomsarbetslöshetssakkunniga uttalade i förut nämnt sammanhang, att en allmän stegring av den offentliga arbetsförmedlingens effektivitet vore en bestämd förutsättning för att förmedlingsresultatet för ungdomen över minderårighetsåldern skulle bli större. De sakkunniga ville sålunda icke förorda speciella förmedlingsorgan för denna ungdom, enär de ansågo dem ur arbetsmarknadens och arbetsförmedlingens synpunkt tillhöra det vuxna klientelet. Å andra sidan torde de sakkunniga ha räknat med att de särskilda ungdomsråden även skulle ha en funktion att fylla i fråga om yrkesrådgivning och arbetsanvisning åt ungdom över 18 år. Uteslutet är icke, att den här ovan skisserade anordningen med konsultationsavdelningar kunde bli ett viktigt led i åtgärderna för motverkande av arbetslösheten bland denna ungdom. Konsultationsavdelningar eller däremot svarande anordningar kunna likaledes få betydelse, då fråga är om återförande i arbete av personer, som av omständigheternas makt drabbats av arbetslöshet i 40-årsåldern och däröver, och vilkas arbetsförhet är så god, att de med fördel alltjämt kunna tagas i anspråk inom produktionen. Arbetsförmedlingen skulle även för sådana grupper av arbetssökande kunna göra speciella insatser utöver de åtgärder, som hittills varit möjliga att åstadkomma. Troligt är, att fasta konsultationsavdelningar av här nämnd art endast kunna komma till stånd vid ett fåtal kontor. Å andra sidan kan behov av sådana anordningar inställa sig på en mindre ort till följd av en uppkommen rationaliserings- eller restarbetslöshet. En dylik situation kan motivera en noggrannare genomgång av sökandeklientelet utan att detta låter sig göra med förefintlig personal. Den förstärkning, kontoret i ett sådant läge behöver, torde emellertid i flera fall kunna tillgodoses genom att vederbörande distriktsassistent under någon tid ställes till förfogande. Problemet kan kanske ock-

336 så i större eller mindre grad vara ett omflyttningsproblem av den art, som naturligen faller inom distriktsassistentens arbetsområde. Då fråga är om inrättandet av särskilda konsultationsavdelningar, kan man icke underlåta att jämväl beröra frågan, vilken betydelse sådana avdelningar även skulle kuna få för utplacering av den partiella arbetskraften i arbete. Med partiell arbetskraft menas i detta sammanhang sådana personer, som äro fysiskt eller psykiskt handikappade eller socialt och moraliskt belastade och av denna anledning ha svårt att på egen hand skaffa sig ett lämpligt arbete. När man på arbetsförmedlingshåll diskuterar frågan om arbetsanvisning åt den partiella arbetskraften, återkommer man ofta till förmedlingens arbetsprincip, som stadgar, att »vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig». Under åberopande av denna princip kommer arbetsförmedlingen i första hand att inrikta sina anträngningar på att bereda arbetsgivaren bästa möjliga arbetskraft. Principens tillämpning betyder emellertid, att den partiella arbetskraften ställes i bakgrunden och att några mera systematiska åtgärder icke vidtagits för att tillse, att partiellt arbetsföra erhålla sådant arbete »för vilket de bäst lämpa sig». Det är fullt förklarligt, att arbetsförmedlingarna speciellt under tider av depression på arbetsmarknaden haft ett stort överskott av yrkesutbildad och fullt kvalificerad arbetskraft inom flertalet arbetsområden och att man till följd därav framför allt fått inrikta sig på att återbörda den fullvärdiga arbetskraften till näringslivet. Under dylika perioder har arbetsmarknaden ofta varit praktiskt taget stängd för den partiella arbetskraften. De ökade krav, som ur samhälleliga arbetsmarknads- och arbetslöshetssynpunkter kommit att ställas på den offentliga arbetsförmedlingen, ha emellertid framtvingat en stark utbyggnad och effektivisering av hela institutionen. Denna utveckling tog sin början den 1 januari 1935, då lag om offentlig arbetsförmedling trädde i kraft. Såsom en följd av utbyggnadsarbetet har också arbetsförmedlingens ställning på arbetsmarknaden blivit en helt annan, och dess betydelse för näringslivet har starkt ökat. På arbetsförmedlingshåll synes man också numera vara beredd att överväga speciella åtgärder för tillgodoseende av den partiella arbetskraftens behov genom förmedlingens försorg. Man anser sålunda, att institutionen numera vunnit en så pass stark ställning, att man i vidare mån skall kunna tillgodose ett mera filantropiskt betonat förmedlingsbehov. Då fråga är om den partiella arbetskraften, utgår man ifrån, att denna icke är likvärdig och direkt utbytbar gent emot den fullvärdiga arbetskraften och att därför ett långt mera individualiserat förmedlingsarbete måste nedläggas i de enskilda fallen. Medan man sålunda i det gängse förmedlingsarbetet har att räkna med arbetskraft av relativt likartad kvalitet, vilken med hänsyn till utbildning och tidigare anställning kan beredas arbete inom vissa bestämda arbetsområden, måste man för de partiellt arbetsföras del i stor utsträckning direkt uppspåra för var och en lämpat arbete. Om man inom

337 det ordinära förmedlingsarbetet under vissa perioder får inrikta sig på att genom ackvisitionsverksamhet tillföra förmedlingen ett nödigt tillskott av arbetstillfällen, måste ett sådant ackvisitionsarbete nästan bli regel för den partiella arbetskraftens del. Givet är, att man bland anmälda arbetsgivare i en del fall kan finna företagare, villiga att i sin tjänst anställa även partiellt arbetsföra, men i regel torde man säkerligen få räkna med att arbetsförmedlingen själv måste uppspåra de arbetstillfällen, som kunna befinnas lämpade för de partiellt arbetsföra. En sådan specialiserad ackvisitionsverksamhet kan svårligen inpassas i det löpande expeditionsarbetet, och man har därför på arbetsförmedlingshåll förordat anställandet av särskilda tjänstemän med denna speciella arbetsuppgift. Fråga inställer sig nu, hur arbetsfördelningen lämpligen skall ske mellan arbetsförmedlingen och de vårdanstalter och sociala institutioner, som önska få några av sina klienter utplacerade i arbete. Känt är, att man numera inom vård- och hjälpinstitutioner av olika slag i allt större grad inrättat särskilda kuratorer med uppgift att vara klienten behjälplig i fråga om dennes personliga angelägenheter och vara en förbindelseled mellan å ena sidan institutionen och å andra sidan sociala välfärdsorgan, vilkas medverkan kan vara erforderlig såväl under vårdtiden som efter klientens utskrivning. Av naturliga skäl intager den platsförmedlande uppgiften en integrerande men dock sidoordnad plats bland kuratorns olika arbetsuppgifter. Om bland kuratorerna i ökad utsträckning givits till känna den uppfattningen, att m a n icke kan fylla sin platsförmedlande uppgift utan att i åtskilliga fall kunna påkalla den offentliga arbetsförmedlingens medverkan, är det å andra sidan uppenbart, att arbetsförmedlingen ej kan fullgöra sin funktion i fråga om de partiellt arbetsföra med mindre den i sitt arbete kan påräkna kuratorernas stöd. Utförliga uppgifter om klientens personliga förhållanden, hans tidigare sysselsättning, den utbildning han eventuellt kunnat erhålla under vårdtiden samt de förutsättningar han vid utträdet på den öppna marknaden kan äga att gå i land med olika arbetsuppgifter måste av kuratorn i varje särskilt fall bringas till arbetsförmedlingens kännedom, och det kan mycket väl hända, att arbetsförmedlingen för ett genomförande av sin uppgift kan behöva påkalla kuratorns medverkan för klientens utrustande med arbetskläder och verktyg, bostadsfrågans ordnande o. s. v. De tjänstemän å den offentliga arbetsförmedlingen, som sålunda skulle få sig ålagt att handlägga arbetsförmedlingsverksamheten för den partiella arbetskraften, kunna sålunda icke ersätta kuratorerna i de olika institutionerna, och inkopplingen av en vidgad platsförmedlande uppgift av här ovan nämnd art inom arbetsförmedlingen får sålunda icke uppfattas som om kuratorsverksamheten hädanefter skulle komma att åvila arbetsförmedlingen. Man kan — såsom i det föregående antytts — tänka sig att man i första hand vid de större arbetsförmedlingskontoren inrättar särskilda konsultationsavdelningar. Arbetsförmedlingen skulle sålunda på ett antal orter i riket förfoga över särskilda konsulenter, med vilka kuratorerna inom olika institutioner skulle kunna träda i förbindelse för att genom inbördes samverkan 22—388613.

II.

338 söka bereda anställning åt de partiellt arbetsföra. Det har icke utan skäl framhållits, att sådana konsultationsavdelningar även skulle innebära direkta fördelar för det ordinära förmedlingsarbetet i alla de fall, då särskild uppmärksamhet måste ägnas en person, som inställer sig på någon av arbetsförmedlingens expeditioner, men vilkens belägenhet är sådan, att han icke utan särskilda ansträngningar kan beredas arbete. Dessa konsulenter skulle i fråga om de klienter, som från kuratorernas sida hänvisats till arbetsförmedlingen, söka i första hand bland aktuella anmälda arbetsgivare utvälja sådana, som kunna förväntas vara lämpliga och villiga att taga vederbörande i sin tjänst. I de fall arbetsförmedlingen icke har någon lämplig plats anmäld, bör konsulenten söka bland övriga arbetsgivare på orten eller på annan ort — i senare fallet kanske genom samarbete med en konsulent vid en annan arbetsförmedling — uppspåra lämplig sysselsättning. Arbetsfördelningen mellan arbetsförmedlingens konsulent och den ifrågavarande kuratorn bör kunna ske i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter. Om så befinnes lämpligt, kan sålunda konsulenten ensam genomföra förmedlingsuppgiften; i ett annat fall kan det tänkas, att man från arbetsförmedlingen endast ger anvisning på lämplig arbetsgivare och, efter att kanske haft ett förberedande samtal med denne, överlämnar åt kuratorn att fullgöra arbetet. Det senare blir naturligtvis särskilt fallet, då fråga är om mera svårplacerad arbetskraft, då m a n måste närmare informera arbetsgivaren och kanske även undersöka de förhållanden, ur hygieniska och andra synpunkter, under vilka klienten kan komma att arbeta. Den verkställda utredningen h a r sålunda klart givit vid handen, att man inom den offentliga arbetsförmedlingen själv önskar göra sig bättre rustad för en verksamhet av här förevarande slag och att man i den mån, resurser sålunda stå till förfogande, är beredd att på ett mera aktivt sätt än hittills varit möjligt jämväl betjäna den partiella arbetskraften. Inrättandet av särskilda konsultationsavdelningar på en del större orter skulle vara ett avgörande steg till fromma för en mera individualiserad filantropisk förmedlingsverksamhet och de erfarenheter, man därvid skulle kunna vinna, torde säkerligen möjliggöra, att man på en del smärre orter, där säranordningar vid arbetsförmedlingen icke kunna tänkas komma till stånd, dock i anslutning till det ordinära förmedlingsarbetet skulle jämväl kunna fylla denna speciella förmedlingsuppgift. Stor omsorg bör nedläggas vid rekryteringen av konsulentbefattningarna vid arbetsförmedlingarna, och det torde vara angeläget, att de beredas en lämplig socialpolitisk skolning av både teoretisk och praktisk natur. Frågan om personalbeståndets rekrytering och personalens fortsatta utbildning för sitt värv träder sålunda här liksom på så många andra punkter fram som en fråga av utomordentlig betydelse för arbetsförmedlingens möjligheter att fullgöra sin funktion i samhällslivet.

339 IV.

A r b e t s f ö r m e d l i n g e n s y t t r e organisation.

Lokal- och personalfrågornas nuvarande läge. Arbetsförmedlingsnätet. Landets långsträckthet och näringarnas lokalisering till råvarutillgångar och kraftkällor i olika landsdelar gör det angeläget, att maskorna i arbetsförmedlingsnätet icke äro alltför stora. För att arbetsförmedlingen skall kunna erhålla nödig överblick över arbetstillgången och tjänstgöra som utjämnande organ mellan olika orter och näringsgrenar måste arbetsförmedlingsorganens antal och lokala fördelning anpassas efter det faktiska förmedlingsbehovet ute på arbetsmarknaden. Rörande omfattningen av förmedlingsnätet inom varje arbetsförmedlingsanstalts verksamhetsområde stadgar arbetsförmedlingslagens 1 §, att utöver huvudkontor skall inrättas ett »erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud». I den av socialstyrelsen utgivna handboken för den offentliga arbetsförmedlingen utsäges i kommentar till nämnda paragraf, att arbetsförmedlingens utbyggande måste i första hand taga sikte på det å arbetsmarknaden förefintliga behovet av att sammanföra arbetsgivare och arbetssökande för ett rationellt utnyttjande av arbetstillfällena och ett nedbringande av arbetslösheten. I den mån behov härav uppstår, måste vidare kontors- och ombudsnätet så utbyggas, att varje medlem av erkänd arbetslöshetskassa utan större svårighet kan verkställa den arbetsansökan, som föreskrives i 19 § av förordningen om erkända arbetslöshetskassor (nr 264/1934). Likaledes måste, på grund av föreskriften i 13 § av kungörelsen angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet (nr 434/1934), organ för den offentliga arbetsförmedlingen inrättas i de kommuner, där hjälpverksamhet för arbetslösa bedrives med statens medverkan. Rörande storleken av utbyggnadsbehovet inom arbetsförmedlingsnätet föreligga vissa undersökningar, företagna under åren före arbetsförmedlingslagens genomförande. Vid tiden för dessa under åren 1928—1934 verkställda undersökningar funnos i landet sammanlagt omkring 136 ordinarie kontor, vilken siffra numera, närmast såsom en följd av lagen, stigit till 156. I det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga år 1928 avgivna betänkandet angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten (Stat. off. utr. 1928:9) återfinnes en särskild utredning om »erforderligt utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen vid en obligatorisk försäkring» (Bil. 3, sid. 420 ff.). Denna utredning bygger på en undersökning av försäkringsstockens storlek och lokala fördelning under en obligatorisk försäkring, vilken dock ej skulle omfatta jord- och skogsbruksarbetare, kontors- och handelspersonal samt arbetare i allmän tjänst och husligt arbete. Av de 789 000 försäkrade skulle — med tillämpning av 1920 års folkräkningssiffror — ungefär hälften eller 49 % av arbetarna inom försäkringspliktiga yrken bo i stad och resten på landsbygden. Vid beräkning av behovet av nya arbetsförmedlingskontor utgick m a n ifrån, att om antalet för-

340 säkrade på en viss plats och den närmast omgivande trakten uppginge till 500 eller flera, skulle på denna plats ett avdelningskontor vara behövligt. Med denna utgångspunkt gav utredningen vid handen, att den dåvarande arbetsförmedlingsorganisationen skulle behöva utökas med i runt tal 150 nya kontor, vilket skulle betyda något mer än fördubbling av de ordinarie kontorens antal. Det största utbyggnadsbehovet förelåg enligt denna undersökning inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. I ovannämnda kalkyl förutsattes, att varje kontor i regel skulle kunna sköta den lokala administrationen inom ett område, sträckande sig till ett avstånd av 3/4 mil från kontoret. En sådan utbyggd arbetsförmedlingsorganisation skulle i sig kunna upptaga 691 000 försäkrade eller omkring 7/8 av hela försäkringsstocken. Den återstående delen, 98 000 personer, eller V8 av försäkringsstocken, befanns vara så glest fördelad inom olika trakter av landet, att upprättandet av avdelningskontor skulle ställa sig alltför oekonomiskt, då på varje dylikt kontor endast skulle komma ett mindre antal försäkrade personer. Dessa, som icke direkt kunde anknytas till något huvud- eller avdelningskontor, skulle upptagas av en ombudsorganisation under de ordinarie kontoren, och antalet ombud antogs komma att utgöra omkring 1 000, varvid på varje ombud skulle komma i runt tal omkring 100 försäkrade. Det torde vara uppenbart, att en på detta sätt verkställd utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen närmast motiverades med de kontroll- och utbetalningsåligganden, som vid en obligatorisk försäkring skulle tillkomma arbetsförmedlingen. En dylik utökning av anstaltsnätet kan givetvis icke i samma grad anses påkallad ur marknadsorganisatorisk synpunkt. Det förtjänar emellertid framhållas, att de 140 nya avdelningskontor, som kunde antagas bli erforderliga på själva landsbygden, skulle komma att i genomsnitt ha 1 150 försäkrade, en siffra som föga understeg genomsnittliga antalet kalkylerade försäkrade vid vart och ett av redan existerande landsbygdskontor. Enligt de arbetslöshetssakkunnigas förmenande tydde detta förhållande på att det funnes ett icke ringa antal orter inom landet, beträffande vilka behovet av arbetsförmedlingskontor kunde förmodas vara lika stort som på orter, där dylika kontor redan inrättats. Beträffande resultaten av den sålunda verkställda utredningen kan förtjäna framhållas, att då försäkringen bl. a. icke omfattade jordbruks- och skogsbruksarbetare den beräknade utvidgningen således icke motiverades av dessa gruppers behov av kontakt med arbetsförmedlingen. År 1933 verkställde socialstyrelsen en undersökning av behovet av arbetsförmedlingsnätets utbyggnad i anslutning till frågan om förverkligande av en f r i v i l l i g arbetslöshetsförsäkring enligt 1932 års utredningsförslag. Undersökningen verkställdes i samråd med styrelserna för de olika arbetsförmedlingsanstalterna och gav vid handen (prop. 213/1933), att den dåvarande organisationen vid en genomförd försäkring behövde utbyggas med 103 nya avdelningskontor samt att till arbetsförmedlingsanstalterna fastare anknutna ombud kunde beräknas till 1 300. Detta innebar ett mindre antal

341 avdelningskontor än de av 1926 års sakkunniga föreslagna 150 kontoren men däremot ett större antal ombud (mot sakkunnigas 1 000). Anledningen till avvikelserna kan sökas i att försäkringen skulle utsträckas till jord- och skogsbruk, vilket medförde behov av ett stort antal ombud på landsbygden, medan å andra sidan försäkringens frivilliga karaktär skulle reducera behovet av fasta kontor. En tredje undersökning av utbyggnadsbehovet verkställdes under senare delen av år 1933 av socialstyrelsen, därvid det gällde konstatera, vilka förstärkningar av arbetsförmedlingen, som i och för sig voro erforderliga o b e r o e n d e av en a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g . Av de inhämtade uppgifterna framgick (prop. 40/1934, Bil. A), att vid en på längre sikt ställd utbyggnad av arbetsförmedlingen 40 nya kontor och 195 fasta ombud vore behövliga. Socialstyrelsen, som fann det svårt att bedöma den takt, vari en utveckling kunde väntas komma att äga rum, räknade med tillkomsten av ett 20-tal nya avdelningskontor såsom en omedelbar följd av antagandet av en arbetsförmedlingslag utan samband med anordnandet av arbetslöshetsförsäkring. I första hand ansåg styrelsen, att man finge inrikta sig på att främja anstaltsnätets utveckling i Norrland samt i vissa mellansvenska brukssamhällen. I övrigt borde här och var, där maskorna i nätet voro väl stora, jordbrukets och övriga näringars arbetsförmedlingsbehov tillgodoses genom inrättande av nya kontor eller förordnande av ombud. Den av socialstyrelsen gjorda utredningen gav sålunda vid handen, att, oavsett uppgifterna vid en arbetslöshetsförsäkring, en viss utbyggnad av förmedlingsnätet vore påkallad. Vid ett ställningstagande till frågan om behovet av en utvidgning av de fasta kontorens antal torde vidare böra beaktas vad de s. k. ungdomsarbetslöshetssakkunniga anförde i en den 15 februari 1933 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet avlämnad promemoria angående bl. a. åtgärder till förbättrad arbetsförmedling för ungdom. De sakkunniga framhöllo därvid, att det syntes vara en avgjord brist i förmedlingsorganisationen, att organ för den offentliga arbetsförmedlingen saknades på en rad betydande bruks- och industriorter. Bristen på dylika effektivt arbetande förmedlingsorgan i kontakt med motsvarande organ på andra platser syntes vara en av orsakerna till att, speciellt vad en del bruksorter beträffar, de unga kvarstannade i hemorten, även om möjligheten att där erhålla arbete vore relativt liten, under det att bättre försörjningsmöjligheter förefunnos på andra orter. Då en av arbetsförmedlingens uppgifter just vore att bidraga till arbetskraftens rörlighet, låg det i sakens natur, att avsaknaden av arbetsförmedlingsorgan kom att medverka till sagda resultat. Den vid 1927 års arbetslöshetsräkning konstaterade relativt stora ungdomsarbetslösheten på bruksorter och i industrisamhällen på landsbygden torde åtminstone delvis ha sin förklaring i nämnda förhållande. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansågo de sakkunniga det i högsta grad önskvärt, att stadigvarande arbetsförmedlingsorgan kommo till stånd på de större bruks- och industriorter, där sådana organ då saknades.

342 Det framgår av tidigare lämnade siffror, att arbetsförmedlingen efter ikraftträdandet av 1934 års lag utbyggts med ett 20-tal kontor. Denna siffra är identisk med den förstärkning av nätet, som socialstyrelsen ansåg omedelbart önskvärd redan utan en arbetslöshetsförsäkring. Även om den beslutade statsunderstödda, frivilliga arbetslöshetsförsäkringen hittills icke utbyggts till att omfatta mer än cirka 150 000 kassamedlemmar, synes dock det förhållandet, att den offentliga arbetsförmedlingen tilldelats en omfattande och ansvarsfull kontroll- och arbetsanvisningsuppgift gentemot arbetslösa medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, giva anledning till överväganden, i vad mån icke de rena arbetsmarknadsuppgifterna i förening med försäkringsverksamheten torde påkalla en något snabbare utbyggnad av kontorsnätet än hittills varit fallet. Givetvis måste man taga i betraktande, att den offentliga arbetsförmedlingen erhållit ett stort antal fasta ombud, varigenom institutionen blivit representerad på ett flertal viktigare orter inom landet. Dessa ombud äro emellertid i övervägande antalet fall icke rustade eller kapabla att driva en mera aktiv förmedlingsverksamhet och kunna därför icke alltid ersätta behovet av ett ordinarie kontor. Vid ett kontor måste man nämligen räkna med att vederbörande tjänsteman i större utsträckning kan tagas i anspråk för den direkta platsförmedlande verksamheten. Även om man glädjande nog kan konstatera, att många av ombuden med stort intresse och med mångenstädes förvånansvärt gott resultat ägna sig åt sin uppgift, giver utvecklingen vid handen, att ett ombudsnät icke kan utvecklas till någon större grad av effektivitet med mindre ombuden inom länens olika delar kunna räkna med stödet av ett relativt utbrett system av ordinarie kontor och att åtgärder vidtagas för åvägabringande av ett systematiskt samarbete mellan de olika organen. Den relativa långsamhet, varmed tillskapandet av stadigvarande organ ägt rum, och den stundom mycket bristfälliga lokala utrustning, som dylika organ fått, synes bl. a. sammanhänga med det förhållandet, att dessa organ i stor utsträckning kommit att göras avhängiga av kommunernas beredvillighet att ekonomiskt stödja verksamheten. Då arbetsförmedlingens effektivitet givetvis i avgörande grad är beroende av anstaltsnätets utbredning och utrustning, måste uppmärksamhet ägnas åt frågorna, vilka faktorer, som kunna verka hämmande på nätets utbyggnad, och vilka åtgärder, som lämpligen böra och kunna vidtagas för att åstadkomma en högre effektivitetsgrad hos de lokala organen. Ans t alt er nas personalförhållanden. Med hänsyn till det grannlaga arbete, som åvilar tjänstemännen inom den offentliga arbetsförmedlingen, och den kännedom om arbetsförhållandena inom näringslivet i allmänhet och inom den lokala arbetsmarknaden i synnerhet, som kan fordras av arbetsförmedlingsfunktionärerna, utgör frågan om anstaltspersonalens rekryterings- och anställningsförhållanden en av de viktigaste, då man har att taga ställning till åtgärder för ytterligare stärkande av arbetsförmedlingens effektivitet som arbetsmarknadsorgan. Arbetsförmedlingens arbets-

343 program har stundom blivit uttryckt i orden »rätt man på rätt plats», och man kan säga, att denna princip icke minst gäller arbetsförmedlingen själv. Personalbeståndet vid samtliga huvud- och avdelningskontor uppgår för närvarande till omkring 350. Av detta antal torde drygt två tredjedelar kunna sägas ha heltidstjänstgöring och för sin utkomst väsentligen vara beroende av sin arbetsförmedlingstjänst; återstoden bedriver arbetet såsom bisyssla till annan tjänst eller näring. Anställnings- och avlöningsförhållandena ställa sig högst växlande vid olika anstalter, och även om arbetets art och omfattning i viss utsträckning bli avgörande för de av de anslagsbeviljande myndigheterna (landsting och kommuner utanför landsting) i varje särskilt fall fastställda löneförmånerna, får dock mången gång de lokala myndigheternas växlande intresse för institutionen en alltför avgörande betydelse för möjligheterna att tillföra arbetsförmedlingen en kompetent och mot arbetsuppgifternas omfattning svarande tjänstemannakår. Bristen på enhetlighet i den lokala behandlingen av personalfrågorna har bl. a. kommit att inverka på möjligheten att påkalla arbetsförmedlingens ingripande i olika situationer av allmän eller lokal natur på arbetsmarknaden. Personalfrågornas vikt framgår bl. a. av vad som därom anförts i de förslag, vilka utarbetats rörande arbetsförmedlingens lagfästande och fortsatta utveckling. Ifråga om rekryteringen gällde tidigare, att vederbörande arbetsförmedlingsstyrelse träffade sitt avgörande vid valet av personal utan att behöva underställa frågan tillsynsmyndigheten. Endast beträffande personalen vid sjömansförmedlingen, där grundlönerna åt tjänstemännen på de större fackarbetskontoren samt arvodena åt sjömansförmedlingsombuden helt täcktes genom statsbidrag, hade tillsynsmyndigheten förbehållit sig rätt att pröva och godkänna personvalet. Enligt samtliga utarbetade förslag till lag om arbetsförmedling skulle tillsynsmyndigheten tillerkännas ökat inflytande över personvalet. I lagförslagen till 1933 och 1934 års riksdagar återfanns den bestämmelsen, att till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor icke finge antagas annan än den, som av tillsynsmyndigheten godkändes såsom lämplig för befattningen, och denna bestämmelse är också inryckt i gällande arbetsförmedlingslags 7 §. I 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag i vad avsåg obligatorisk försäkring var nämnda bestämmelse ytterligare förstärkt genom att tillsynsmyndigheten enligt förslaget skulle tillerkännas rätt att själv utse föreståndare vid huvudkontor och att fastställa dennes löneförmåner. Värdet av bestämmelsen om tillsynsmyndighetens prövningsrätt av sökande till föreståndartjänster vid huvud- och avdelningskontor är emellertid beroende av de avlöningsvillkor, som kunna vara gällande för vederbörande anstaltsområde, och över vilka villkor socialstyrelsen icke äger bestämma. Dessa avlöningsvillkor återverka nämligen direkt på tillströmningen av mer eller mindre kvalificerade sökande till ledigförklarade befattningar och få sålunda avgörande betydelse för institutionens rekrytering och arbetseffektivitet.

344 Till belysning av avlöningsförhållandena inom den offentliga arbetsförmedlingen meddelas i följande tablå uppgifter för år 1937 gällande löner i fråga om direktörerna vid arbetsförmedlingsanstalternas 29 huvudkontor. Siffrorna avse dels grundlön, dels nu utgående lön, inklusive ålders-, dyrtids- och andra tillägg. 2 000

2 000— 3 001— 4 0 0 1 - 5 0 0 1 - 6 0 0 1 - 7 001 — 8 001— 9 000 3 000 4 000 5 000 6 000 7 000 8 000

Grundlön

3 Nuv. lön

9 001— 10 000

över 10 000

—

Uppgifterna avse 29 arbetsförmedlingsdirektörer (därav tre kvinnliga), vilka var och en äro ledare för ett större kontor oftast med ett stort antal underlydande förmedlingsorgan. Arbetets art gör, att direktörerna praktiskt taget självständigt, utan att i varje särskilt fall kunna påkalla vederbörande anstaltsstyrelses medverkan, måste handlägga de olika ärenden och arbetsuppgifter, som tillkomma ett huvudkontor, samt ansvara för förvaltning och redovisning av omhänderhavda medel. De i tablån angivna grundlönerna äro icke att i samtliga fall betrakta såsom numera gällande grundlöner för direktörsbefattningarna. I viss utsträckning beteckna nämligen dessa lönebelopp endast de nuvarande tjänsteinnehavarnas begynnelselön vid en tidpunkt, då arbetsförmedlingen ännu delvis befann sig på försöksstadiet, medan en höjning av den med befattningen förenade grundlönen sedermera i själva verket måste sägas ha skett genom olika löne- och ålderstillägg. Detta torde delvis förklara, varför grundlönerna med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvila en arbetsförmedling, i flera fall synas påfallande låga. Uppgifterna rörande de under år 1937 faktiskt utgående lönerna visa att dessa, i sig inneslutande ålders-, dyrtids- och andra tillägg, gestalta sig något gynnsammare, ehuruväl ganska många av direktörerna för närvarande åtnjuta en lön, som vill synas väl låg i förhållande till arbetsuppgifternas omfattning och karaktär. Löneförhållandena för huvudkontorens manliga och kvinnliga assistenter med bortseende från Stockholm, Göteborg och Malmö framgå av nedanstående tablå: Huvudkontor Manliga

1001— 1500

— —

4 4

8 4

1 501— 2 001— 2 000 2 500

2 501— 3 000

3 001— 3 500

3 501— 4 001— 4000 4 500

assistenter

Nuvarande lön . . Kvinnliga

501— 1000

—

— —

assistenter

Nuvarande lön ..

345 För avdelningskontorens föreståndare ställa sig lönerna sålunda: Avd.kontor —500

501— 1000

1001 — 1501— 2 001— 2 5 0 1 - 3 001— 3 501— 1500 2 000 3 0U0 3 500 4 000 2 500

Grundlön

18 Nuv. lön

4 001— 4 500

4 501— 5 000

2 6

4 En jämförelse mellan det relaterade löneläget inom den offentliga arbetsförmedlingen och den tekniska förvaltningspersonalen inom industriell och liknande verksamhet samt med folkskollärarkåren, med vilka grupper arbetsförmedlingspersonalen har att samarbeta och inför vilka de skola representera sin institution, giver vid handen, att arbetsförmedlingstjänslemännen i många fall ha en avsevärt sämre ställning än dessa. Då arbetsförmedlingens möjligheter att fullgöra sin uppgift på arbetsmarknaden är i högsta grad beroende av dess förmåga att till sig knyta en duglig och intresserad personal, vilkens ställning gör det möjligt för tjänstemännen att helt ägna sig åt den förelagda arbetsuppgiften och att opartiskt fullgöra sina åligganden, blir frågan om personalens anställnings- och avlöningsvillkor av stor betydelse. Att, såsom hittills i stort sett varit fallet, uppehålla en för olika orter mycket växlande löneskala, utan ordnade ålderstillägg, tjänsteårsberäkning och pensionsbestämmelser, samt göra varje beslut i dessa frågor beroende av ett antal lokala faktorer har visat sig verka synnerligen oförmånligt och ej varit ägnat att i önskvärd utsträckning befrämja institutionens förkovran. Socialstyrelsen har också vid åtskilliga tillfällen kunnat konstatera, att de nu rådande löneförhållandena icke utöva någon lockelse på mera kvalificerade personer och att svårigheter förelegat att bevara för uppgiften lämpade och dugande funktionärer. Redan i socialstyrelsens år 1916 avgivna utlåtande angående den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utveckling framhölls, att med den eminenta betydelse, som den personliga fallenheten och intresset äga för arbetsförmedlingsarbetet, måste det givetvis vara angeläget att tillse, att vederbörande befattningshavares osäkra ställning och låga avlöning, särskilt på mindre orter, bleve förändrad till det bättre. Något särskilt statsingripande eller statsbidrag för detta syfte ansågs dock icke behöva påkallas vid nämnda tidpunkt, enär man räknade med att den växande förståelsen för ifrågavarande tjänstemäns svåra och betydelsefulla arbete säkerligen komme att för vederbörande styrelser underlätta strävandena att bereda dem en däremot svarande ställning. I samband med utarbetandet av lagförslagen rörande den offentliga arbetsförmedlingen ägnades även personalens anställningsvillkor uppmärksammande. Socialstyrelsen ansåg för sin del, att lagförslaget borde kompletteras med en bestämmelse, som tillerkände Kungl. Maj:t befogenhet utfärda författningsföreskrifter angående avlöning åt den fasta personalen. Statsrådet anförde i propositionen (1934, nr 40, sid. 27), att det skulle vara till stor

346 fördel för arbetsförmedlingens vidare utveckling, om personalens anställningsvillkor enhetligt kunde regleras och löneförmånerna därmed på sina håll förhöjas. Statsrådet ansåg sig emellertid icke utan utredning kunna taga ståndpunkt i frågan men erinrade om att den utvidgade rätten till statsbidrag innebar en möjlighet för landstingen att utan oskäligt stora kostnader för dem förbättra avlöningsförhållandena vid arbetsförmedlingsanstalterna. Det vore också att förvänta, att så komme att bli fallet, varför det vore lämpligast att, innan laglig reglering infördes, avvakta den blivande utvecklingen. Enär de då uttalade förhoppningarna endast i begränsad omfattning ha gått i uppfyllelse, trots att arbetsförmedlingen numera blivit reglerad i lag och staten ökat sitt ekonomiska stöd till institutionen, synes man icke kunna undgå att vidtaga direkta åtgärder från statens sida för en tillfredsställande lösning av frågan om personalens löne- och anställningsvillkor. Arbetsförmedlingens förstärkning inom den nuvarande ramen. Framställningen i detta och tidigare kapitel har givit vid handen, att åtgärder äro erforderliga, därest man vill skapa större stadga och effektivitet i arbetsförmedlingens organisation och verksamhet. De härför nödiga åtgärderna torde kunna taga formen antingen av förstärkningar inom ramen av nu gällande bestämmelser för den offentliga arbetsförmedlingen eller av en omorganisation genom arbetsförmedlingens förstatligande. Här skall i första hand upptagas frågan om möjliga förstärkningar inom den nuvarande ramen. Kommunernas medverkan. I arbetsförmedlingspropositionen till 1934 års riksdag (nr 40, sid. 12) anförde departementschefen bl. a. följande rörande arbetsförmedlingens möjligheter att fylla sin uppgift efter ett lagfästande i samband med genomförande av arbetslöshetsförsäkringen: »För detta ändamål kräves ett förmedlingsnät, vida rikare förgrenat än det, som för närvarande står den svenska offentliga arbetsförmedlingen till buds. En utbyggnad av denna förmedlingsorganisation måste därför komma till stånd genom tillskapande av stadigvarande organ för förmedlingen å många orter, där sådana organ nu icke finnas.» Såsom framgår av departementschefens yttrande, räknade man med tillskapande av ett ökat antal s t a d i g v a r a n d e o r g a n . Härmed torde i första hand ha avsetts ordinarie avdelningskontor, utrustade för bedrivande av ett självständigt förmedlingsarbete. Det har emellertid av den tidigare framställningen framgått, att utbyggnaden med avdelningskontor gått relativt långsamt, varför man i stor utsträckning fått lita till ombud, vilka icke kunna beräknas nedlägga något mera systematiskt arbete. Nätets utbyggande med ordinarie kontor har sålunda ännu icke inom alla delar av landet nått den omfattning, som synes motiverad aV arbetsmarknadens behov. De talrika och vitt spridda arbetsförmedlingsombuden — omkring 410 fasta, 330 tillfälliga och 370 lokalombud (de senare äro underordnade ombud i större kommuner) — kräva stödet av ordinarie kontor, och även det interlokala förmedlingsarbetet förutsätter en viss systematisk fördelning av kontoren.

347 En av orsakerna till den långsamhet, varmed nya avdelningskontor tillkommit, ävensom de brister, som ännu förefinnas i fråga om utrustningen och effektiviteten hos en del avdelningskontor, torde vara att söka i det förhållandet, att arbetsförmedlingsstyrelserna och landstingen vid inrättandet av ordinarie kontor i allt för stor utsträckning gjort den lokala organisationen avhängig av kommunernas beredvillighet att ekonomiskt stödja verksamheten. Redan före arbetsförmedlingslagens införande förekom i icke ringa utsträckning, att kommuner, där ordinarie kontor voro tillfinnandes, lämnade bidrag till verksamheten genom att antingen ställa fria lokaler till förfogande eller anvisa kontanta medel för bestridande helt eller delvis av kontorets hyreskostnader. I de ekonomiska kalkyler rörande de kommande kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, som återfinnas i 1934 års arbetsförmedlingsproposition, utgick man ifrån, att kommunerna alltjämt skulle befinnas villiga medverka och att någon minskning i kommunernas utgifter därför icke kunde beräknas uppkomma. Under förarbetena till propositionen hade socialstyrelsen för sin del förordat, att i den kommande arbetsförmedlingslagen infördes en bestämmelse, innefattande skyldighet för kommun, som är belägen inom arbetsförmedlingsanstalts administrativa område, att, därest anstaltens huvudkontor eller avdelningskontor finnes anordnat inom kommunen, utan ersättning tillhandahålla lokal av tillfredsställande beskaffenhet samt svara för de med lokalens uppvärmning och belysning förenade utgifterna. Såsom motivering för en dylik bestämmelse anförde socialstyrelsen, att i de fall en kommun icke tillhandahåller fria lokaler det ofta visat sig svårt att ordna lokalfrågan. Det låge nämligen i sakens natur, att det ofta ej är så lätt att å hyresmarknaden uppbringa passande och lämpligt belägna lokaler för en verksamhet, som förutsätter tidvis stark tillströmning av arbetssökande. Om landstingen i lag ålades skyldighet att svara för upprätthållandet av arbetsförmedlingen, måste den möjligheten tagas i sikte, att i vissa fall kommuner, som hittills upplåtit lokal åt arbetsförmedlingen, ej längre befunnes villiga härtill, varav otvivelaktigt vissa svårigheter skulle uppkomma. Enligt socialstyrelsens mening skulle en bestämmelse om kommunal medverkan ej heller kunna anses medföra någon obefogad tunga för kommunen i betraktande av den förmån för kommunens egna arbetare och dess näringsliv, som otvivelaktigt vore förknippad med att tillgång funnes på orten till ett organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Bestämmelsen syntes ej heller behöva lägga hinder i vägen för fortsatt tillämpning av den på vissa håll tillämpade anordningen, att avdelningskontors föreståndare upplät sin privatbostad till expeditionslokal; i dylika fall finge den del av föreståndararvodet, som beräknades utgöra ersättning för upplåtelsen av lokal, falla på kommunen. Beträffande socialstyrelsens förslag om införande av lagstadgad skyldighet för primärkommun att utan ersättning tillhandahålla lokal av tillfredsställande beskaffenhet för arbetsförmedlingskontor, som är beläget inom

348 kommunen, anförde i propositionen föredragande departementschefen följande (sid. 26 i prop.): »I likhet med socialstyrelsen anser jag det vara en stor fördel, om primärkommunerna i så måtto deltaga i kostnaderna för arbetsförmedlingen, att de kostnadsfritt upplåta lokaler för densamma. Jag är dock icke beredd att nu föreslå införandet av skyldighet i sådant hänseende. Även utan sådan skyldighet äger för närvarande i övervägande flertalet fall upplåtelse av lokaler rum. Givet är, att kommunerna måste hava stort intresse av att organ för arbetsförmedlingen förläggas dit. Man torde därför även i fortsättningen kunna räkna med att primärkommunerna frivilligt komma att påtaga sig en skälig andel av kostnaderna. Skulle emellertid utvecklingen i detta avseende komma att gå i icke önskvärd riktning, lärer socialstyrelsen böra anmäla frågan till Kungl. Maj:t för förnyad prövning.» Av statsrådets anförande framgår, att även om laglig bidragsskyldighet nu lika litet som tidigare föreligger för till landsting hörande kommuner, där ett arbetsförmedlingskontor är beläget, man dock — med hänsyn till arbetsförmedlingens betydelse för kommunerna och dess uppgift som lokalt arbetsmarknads- och kontrollorgan — från statsmakternas sida räknat med en kommunal medverkan för arbetsförmedlingsverksamhetens tillfredsställande bedrivande. Då Kungl. Maj:t sålunda förutsatte, att uppgörelser i fråga om kommunernas medverkan skola kunna träffas utan att laglig bidragsskyldighet skulle behöva föreskrivas, har socialstyrelsen för de olika arbetsförmedlingsanstalterna framhållit angelägenheten av att förhandlingar i lokalfrågan upptoges med de kommuner, där arbetsförmedlingskontor äro eller kunna bli förlagda. Efter lagens ikraftträdande har flertalet tidigare kommunala anslag stått kvar, och på vissa orter, där nya lokala organ inrättats, ha kommunerna ställt sig ekonomiskt stödjande. Att döma av under senare tid inkomna uppgifter har man dock inom kommunerna i ökad utsträckning börjat fästa sin uppmärksamhet på lagens tvingande bestämmelser rörande landstingens skyldigheter att inrätta kontor och ombud i erforderlig utsträckning, medan någon däremot svarande föreskrift om kommunal medverkan saknas. Sålunda ha vissa städer avslagit framställningar i lokalfrågan. Att ett mindre antal kommuner ställer sig avvisande härutinnan får givetvis icke föranleda, att man påfordrar införandet av en generell föreskrift om kommunala prestationer gentemot arbetsförmedlingen, men det vill tyvärr synas, som om kännedomen ute i kommunerna i gemen om lokalfrågans behandling på vissa ganska betydelsefulla orter blivit alltmer utbredd och börjat påverka kommunernas inställning. Med den rådande strömningen till förmån för en överflyttning av kostnaderna för vissa samhällsangelägenheter från primärkommunerna till landstingen och staten är det fullt förklarligt, att man på kommunalt håll numera med större omsorg än tidigare granskar samtliga möjligheter till övervältring av kostnader, vilka icke obligatoriskt åvila kommunerna. Även om ett antal kommuner alltjämt äro beredda att bevilja vissa anslag till arbetsförmedlingsverksamheten eller att ställa vissa lokaler till verksam-

349 hetens förfogande, föreligger dock svårigheter att med tillhjälp av denna medverkan förskaffa arbetsförmedlingen tillfredsställande lokaler. De kontanta anslagen äro icke alltid av sådan storlek, att de tillåta förhyrning av erforderliga lokaliteter, och därest landstingen hänvisa vederbörande arbetsförmedlingsstyrelse att ordna lokalfrågan inom ramen av dylikt anslag, blir givetvis en sådan lösning ofta otillfredsställande. Till svårigheterna kunna därvid bl. a. bidraga, att det kan vara bekymmersamt att på den fria hyresmarknaden uppbringa passande och lämpligt belägna lokaler för en verksamhet, som förutsätter tidvis stark tillströmning av arbetssökande. Därest en kommuns medverkan får formen av upplåtelse av lokaler för arbetsförmedlingens räkning i någon av kommunens egna fastigheter, kan även i sådant fall svårigheter uppkomma, om lokalerna icke motsvara de anspråk på utrymme, disposition och läge, som från arbetsförmedlingshåll rimligen kunna uppställas. Frågan gäller sålunda icke blott att kunna utverka något slag av kommunal medverkan utan framförallt, att denna medverkan får en sådan omfattning och form, att den fyller skäliga anspråk. Tanken på fixerade kommunala prestationer för arbetsförmedlingens räkning framfördes redan av den s. k. socialförsäkringskommittén i dess den 30 december 1922 avgivna betänkande angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor (Stat. off. utr. 1922:59). I det av kommittén utarbetade lagförslaget fanns bestämmelsen, att lokal, jämte värme och belysning, skulle för arbetsförmedlingsanstalts huvud- och avdelningskontor tillhandahållas kostnadsfritt av den kommun, där kontoret vore beläget. Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att staten redan nu i fråga om vissa offentliga verksamhetsområden uppställt krav på kommunal medverkan vid lokalfrågans ordnande, ehuruväl kommunerna icke äro bärare av vederbörande offentliga institution. Såsom exempel härpå kunna nämnas läroverken och tullkamrarna, för vilka tillhandahållandet av lokaler blivit en kommunal angelägenhet. Med hänsyn till den vikt, som från landstingens och arbetsförmedlingsstyrelsernas sida ofta kommit att fästas vid kommunernas beredvillighet att ekonomiskt stödja verksamheten, har kommunernas bidragslämnande kommit att påverka dels kontorens numerär, dels de existerande kontorens effektivitet. Medan det på orter med en även efter senaste kris kvarstående arbetslöshet, för vars motverkande man velat påräkna arbetsförmedlingens medverkan, som regel varit möjligt att i någon form vinna bifall till framställning om kommunalt anslag, har det däremot på orter utan egentlig arbetslöshet, men där det lokala näringslivet erbjudit möjligheter för arbetsförmedlingens insatser, ofta ställt sig svårare härutinnan. Till följd härav har det tyvärr icke sällan kunnat inträffa, att i sådana trakter av vårt land, där arbetstillgången är relativt riklig och där ökade sysselsättningsmöjligheter äro för handen — och dit sålunda den offentliga arbetsförmedlingen bort kunna förflytta överflödig arbetskraft från andra landsdelar — arbetsförmedlingen blivit alltför svagt företrädd. En sammankoppling av organi-

350 sationsfrågan med kommunala anslagsfrågor har även i dylika fall varit synnerligen oförmånlig. Då frågan om arbetsförmedlingens förseende med tillräckligt antal välordnade ordinarie kontor visat sig i allt för hög grad ha blivit avhängig av kommunernas beredvillighet att lämna sin medverkan samt av omfattningen och formen för denna medverkan, synes det i hög grad angeläget att med hänsyn till arbetsförmedlingens behov av ökad effektivitet undersöka, på vilka vägar ett starkare kommunalt stöd för verksamheten lämpligen bör påfordras. Det torde därvid få ankomma på socialstyrelsen att överväga, i vad mån lokalfrågans utveckling kan motivera framställning till Kungl. Maj:t med begäran om omprövning av frågan om behovet av föreskrifter rörande kommunernas medverkan till arbetsförmedlingens organiserande. Personalfrågorna. I 1934 års arbetsförmedlingsproposition (sid. 13) anförde departementschefen bl. a. följande angående arbetsförmedlingens omorganisation: »Det är även uppenbart, att de ökade arbetsuppgifter, som genom försäkringen komma att tillföras förmedlingen, komma att ställa ö k a d e k r a v p å d e n p e r s o n a l , vilken skall handhava förmedlingsverksamheten.» Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag berörde i sitt utlåtande nr 17 i anledning av bl. a. proposition nr 216 frågan om arbetsförmedling för ungdom, vilken man räknade med skulle bli bättre tillgodosedd genom en omorganisation och utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen. Man anförde sålunda bl. a. (se prop. 40/1934, sid. 18): »I samband med att p e r s o n a l e n s a l l m ä n n a k v a l i f i k a t i o n e r höj a s , lärer jämväl verksamheten komma att bliva mera effektiv.» Det vill således synas vara uppenbart, att statsmakterna för sin del genom beslut om arbetsförmedlingens lagfästande och utbyggnad räknat jämväl med en kvalitativ förstärkning av arbetsförmedlingen. En sådan förstärkning förutsätter givetvis, att förmedlingspersonalens utbildnings- och anställningsförhållanden ägnas nödig uppmärksamhet. Utbildningsförhållandena. Tanken på uppställande av vissa k o m p e t e n s v i l l k o r för vinnande av anställning såsom arbetsförmedlingstjänsteman har varit uppe vid olika tillfällen. Nämnas må, att flera arbetsförmedlingsanstalter i yttranden till socialstyrelsen i samband med ett av styrelsen år 1916 avgivet utlåtande rörande arbetsförmedlingens fortsatta utveckling framhöllo betydelsen av en god personalrekrytering. Sålunda föreslogs bl. a., att såsom villkor för vinnande av fast anställning skulle vederbörande sökande vara skyldig att efter någon tids provtjänstgöring inför statens arbetsförmedlingsinspektör (d. v. s. byråchefen å dåvarande första byrån) avlägga examen i arbetsmarknadsspörsmål och hithörande författningar. 1926 års arbetslöshetssakkunniga angåvo för sin del, att särskilda kompetensvillkor borde uppställas för sökande till tjänst såsom arbetsförmedlingsföreståndare. Med hänsyn till arbetsförmedlingens vidgade arbetsuppgifter måste man självfallet för framtiden uppställa mycket bestämda kompetensfordringar för

351 vinnande av anställning såsom direktör vid arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor. Då dessa befattningar i övervägande antalet fall torde komma att besättas med personer, vilka kunna åberopa tidigare synnerligen väl meriterad arbetsförmedlingstjänst, och då man dessutom måste kräva, att även den underordnade personalen — som ju har att svara för det dagliga oftast mycket krävande och ansvarsfulla förmedlingsarbetet — är fullt vuxen sin uppgift, är det ofrånkomligt, att man redan för vinnande av en första mera stadigvarande anställning vid en arbetsförmedling måste uppställa vissa kompetensvillkor. Givet är, att man såsom en g r u n d l ä g g a n d e f ö r u t s ä t t n i n g vid intagning av personal måste kräva praktisk läggning och förmåga att på ett vaket, försynt och vinnande sätt umgås med allmänheten. En arbetsförmedlingstjänsteman måste med relativ snabbhet kunna sätta sig in i de sökandes förutsättningar och önskemål samt genom en ständigt vidgad förtrogenhet med näringslivet och dess förhållanden bilda sig en uppfattning om de växlande kraven på arbetskraften och om de på olika områden gällande arbetsoch anställningsvillkoren. Man måste vidare — och kanske framför allt — kräva, att en dugande tjänsteman är vuxen att träda i kontakt och överlägga med representanter för näringslivet för att kunna tillföra förmedlingen en vidgad kundkrets på arbetsgivarsidan. Vilken förtrogenhet han än må ha med vissa praktiska arbetsförhållanden, t. ex. på ett kontor eller en verkstad, står och faller hans lämplighet som arbetsförmedlingsman dock med frågan om hans förutsättningar att komma till tals med arbetsgivarna (lantbrukare, driftsingenjörer, verkmästare, husmödrar o. s. v.). Detta är nämligen av avgörande betydelse för att han överhuvud skall kunna uträtta något till fromma för den platssökande allmänheten. Tjänstemannen skall genom att följa press och facktidskrifter samt genom en fortgående ökad personlig kontakt med arbetsplatser och sociala institutioner alltid kunna stå de sökande till tjänst med råd och uppslag, och han skall aldrig tveka att själv taga iniiativ t. ex. i form av påringning till arbetsgivare eller annat arbetsförmedlingskontor, därest han tror sig därigenom äga möjlighet giva de sökande anvisning på lämplig sysselsättning. De sökandes egna uppslag skall han taga under omprövning för att efterse, om dessa möjligen kunna erbjuda någon utväg. En arbetsförmedlingstjänsteman skall ingenting underlåta, som kan tänkas lända till lösning av de platssökandes arbetslöshets- och anställningsfrågor. Vid sida om dessa praktiska kvalifikationer måste man uppställa kravet på en god allmän underbyggnad. Även om en högre skolexamen icke alltid är oundgänglig, framstår dock önskemålet om en t e o r e t i s k o c h p r a k t i s k u t b i l d n i n g såsom ett villkor av stor betydelse, då det som här gäller anställning i det allmännas tjänst. Under alla förhållanden synes det önskvärt att för högre arbetsförmedlingstjänst såsom kompetenskrav uppställa examen vid socialpolitiska institutet eller däremot svarande kompetens. För övriga tjänstemän torde man lämpligen kunna kräva, att de i stort sett fylla de i n t r ä d e s v i l l k o r , som gälla för nämnda institut. Förutom de

352 allmänna, förut skisserade lämplighetskraven samt viss praktisk erfarenhet från något socialt eller närgränsande arbetsområde skulle man sålunda för de sökande kunna uppställa någon av följande teoretiska utbildningsvägar såsom villkor för anställning vid offentlig arbetsförmedling: 1) Sökande med studentexamen och akademisk examen eller annan högre påbyggnad. 2) Sökande med fackexamina på grundval av realexamen eller normalskolekompetens (högre eller lägre handelsutbildning, utbildning till lärare, ingenjör, agronom, sjuksköterska, diakonissa m. m.). 3) Sökande med avgångsbetyg från realskola eller högre flickskola samt med vitsordad mogenhet och läggning för självständigt arbete. 4) Sökande, vilka icke avlagt högre skolexamen men på annat sätt förvärvat god underbyggnad och mogenhet, och som kunna sägas vara praktiskt erfarna och begåvade. Då en vunnen första anställning vid en arbetsförmedling ofta blir liktydig med att vederbörande i en eller annan form även för framtiden blir knuten till institutionen, är det uppenbarligen av avgörande betydelse att verkställa rekryteringen av alla tjänster, vilka icke uppenbarligen äro av mycket kort varaktighet, med utgångspunkt från ovan angivna kompetensschema. För vinnande av enhetlig bedömning av de anställningssökande synes det önskvärt, att socialstyrelsen granskar och godkänner de aspiranter, som anmäla sig såsom sökande till arbetsförmedlingstjänstgöring. Rekryteringsfrågans betydelse för institutionens möjligheter att tillfredsställande fullgöra sina uppgifter motiverar en sådan omprövning redan före vinnande av första anställning på ett arbetsförmedlingskontor. Uppställandet av kompetensvillkor eller föreskrivandet av någon form av prövning för vinnande av anställning utesluter icke behovet av fortsatt utbildning av arbetsförmedlingens tjänstemän. För detta ändamål skulle f o r t b i l d n i n g s k u r s e r , omfattande exempelvis 10 å 20 dagar, kunna få en mycket stor betydelse, när det gäller förkovra befattningshavarna på deras ämnesgebit. Fortbildningskurserna skulle kunna tänkas även i viss mån stå öppna för aspiranter utan att dock bevistandet av dylik kurs i och för sig finge tillerkännas avgörande betydelse vid val mellan nytillkommande sökande. Här berörda kurser finge sålunda icke sätta ur funktion de tidigare nämnda allmänna kompetenskrav, som måste uppställas. Fortbildningskurserna skulle nämligen ha tyngdpunkten lagd på aktualisering av viktigare arbetsförmedlingsangelägenheter och utgöra ett led i utbytandet av praktiska erfarenheter inom verksamhetsområdet. Därutöver skulle kurserna avse att giva överblick över näringslivets och det allmänna arbetsmarknadslägets förändringar samt sociallagstiftningens utveckling på arbetsförmedlingen närstående områden. Utöver kurserna, som skulle givas en mera systematisk planläggning, föreligga givetvis återkommande behov av d i s t r i k t s - e l l e r l ä n s k o n f e r e n s e r , vid vilka samtliga tjänstemän inom resp. distrikt eller län samman-

353 kallas till överläggningar under en a två dagar rörande de mera speciella arbetsförmedlingsfrågor, som kunna vara för handen inom området i fråga. Dylika konferenser ha närmast till uppgift att stärka samarbetet mellan de lokala organen, och i konferenserna böra deltaga samtliga funktionärer, således även ombuden. Såsom ett led i personalens fortsatta utbildning har stundom föreslagits utbyte av personal under viss tid mellan kontor inom olika delar av landet. På grund av vissa praktiska svårigheter, bl. a. ur avlöningssynpunkt, h a r detta icke hittills låtit sig göra. Frågan torde emellertid ha fått en av allt att döma tillfredsställande lösning genom att socialstyrelsen börjat till tjänstgöring å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå inkalla tjänstemän från olika kontor, vilka under någon månads tid bli i tillfälle deltaga i byråns arbete i vad avser korrespondens med kontoren, upprättandet av riksvakanslistor och radiorapporter, avfattandet av arbetsmarknadsberättelser och dylikt, varjämte tjänstemannen i fråga beretts tillfälle följa expeditionsarbetet vid arbetsförmedlingskontoren i Stockholm, eventuellt även beordrats företaga viss inspektionsresa. Det är att hoppas, att denna praktiska form för uppnåendet av ett intimare utbyte av erfarenheter mellan socialstyrelsens tjänstemän och personalen på arbetsförmedlingskontoren skall få fortbestå till fromma för verksamheten. Anställningsförhållandena. Vid en behandling av anstalternas personalfråga torde man icke kunna komma ifrån, att avlöningsförhållandena spela en icke oväsentlig roll, när det gäller att vinna en betryggande rekrytering av personalen och att bevara de kvalificerade krafter, som på grund av intresse för arbetsuppgiften trätt i arbetsförmedlingens tjänst. Gällande avlönings- och övriga anställningsförmåner äro emellertid för närvarande mestadels så växlande och i en del fall så oförmånliga, att en tillfredsställande lösning av personalfrågan svårligen står att vinna med mindre en mera generell lönereglering kommer till stånd. Till belysning av avlöningsförhållandena inom den offentliga arbetsförmedlingen h a r tidigare i detta kapitel lämnats en översikt över nu utgående löner. Redan vid förarbetena till arbetsförmedlingslagen ägnades uppmärksamhet åt frågan om personalens avlöningsförhållanden, och socialstyrelsen ifrågasatte för sin del om ej lagförslaget borde kompletteras med en bestämmelse, som tillerkände Kungl. Maj:t befogenhet utfärda författningsföreskrifter angående avlöning åt arbetsförmedlingsanstalternas fasta personal. Föredragande departementschefen anförde i anslutning härtill följande (propositionen sid. 27): »I likhet med socialstyrelsen anser jag, att det skulle vara till stor fördel för arbetsförmedlingens vidare utveckling, om personalens anställningsvillkor enhetligt kunde regleras och löneförmånerna för huvudkontorens föreståndare i samband därmed på sina håll förhöjas. Såsom socialstyrelsen anfört, är emellertid denna fråga av vittutseende art. Jag finner det därför ej vara möjligt att på nu befintliga utredning taga ståndpunkt i frågan. Jag vill dock erinra om att den nu föreslagna utvidgade rätten till statsbidrag innebär en möjlighet för landstingen att utan oskäligt stora kostnader för dem förbättra avlöningsförmånerna för personalen. Man 23—388613.

II.

354 lärer även kunna förvänta, att så kommer att bliva fallet, varför det torde vara lämpligast att, innan laglig reglering införes, avvakta den blivande utvecklingen.» Med anledning av den ur personalens synpunkt mindre tillfredsställande utveckling av lönefrågorna, som varit för handen under åren efter arbetsförmedlingslagens ikraftträdande, anhöll arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund i skrivelse den 21 september 1937 till chefen för socialdepartementet, att frågan om en laglig reglering av tjänstemännens löner och anställningsvillkor skulle underkastas förnyad prövning. Efter hörande av landstingsförbundet och socialstyrelsen uppdrog Kungl. Maj:t den 3 december 1937 åt socialstyrelsen att till övervägande upptaga frågan om behövliga förändringar i den offentliga arbetsförmedlingens organisation och inkomma med förslag i ämnet. Genom detta utredningsbeslut kan man förvänta, att socialstyrelsen inom en nära framtid framlägger förslag till bl. a. löneplan och tjänsteförteckning för den offentliga arbetsförmedlingen. Ett beslut om enhetliga avlöningsnormer för arbetsförmedlingen skulle kunna ske efter mönster av de anordningar, som redan tidigare vunnit tilllämpning vid en del kommunala skoltyper. Vid här åsyftade kommunala skolor fastställas genom särskilda författningar avlöningarna åt lärare samt statsbidraget till sådan skola. Såsom allmän regel gäller, att lönen för olika lärarekategorier fixeras i författningsväg oberoende av storleken av det statsbidrag, som må utgå till vederbörande skoltyp. Statsbidraget kan sålunda täcka exempelvis hälften, två tredjedelar eller stundom även hela lönekostnaden. I vissa fall är i författningen icke formellt utsagt, att statsbidraget utgår till löner, men statsbidraget är i så fall avvägt med hänsyn till de i författningen angivna lönerna. Även ålderstilläggen regleras genom sådan författning och bestridas enligt likartade grunder. Pension är ordnad genom statens pensionsanstalt, vars reglemente ligger till grund för denna del av anställningsvillkoren. Sålunda föreligger redan nu på ett område av det allmännas verksamhet, med vilket den offentliga arbetsförmedlingen ur flera synpunkter kan jämföras, en sådan ordning, att staten vid institutioner av kommunal natur fastställer lönevillkoren och lämnar ett statsbidrag, som till viss del täcker de sålunda föreskrivna lönerna. Hinder torde därför icke möta att på motsvarande sätt förfara i vad avser arbetsförmedlingen och dess personal. Redan före 1934 års arbetsförmedlingslag hade socialstyrelsen denna befogenhet beträffande fackarbetsanvisningar, och då nämnda lag öppnar möjlighet till fortsatta högre statsbidrag för fackarbetsanvisningar och ungdomsförmedlingar, synes redan lagen i och för sig innesluta en befogenhet för tillsynsmyndigheten att träffa avgörande i fråga om avlöningarna för vissa grupper arbetsförmedlingstjänstemän. Ett utsträckande av statens befogenheter på denna punkt till att avse samtliga fasta befattningshavare skulle i motsvarande grad stabilisera löne- och anställningsförhållandena inom arbetsförmedlingen och i själva verket endast utgöra en konsekvens av befogenheten att pröva arbetsförmedlingsstyrelsernas val av föreståndare vid alla

355 kontor. Det måste nämligen sägas vara en oformlighet, därest staten uppställde krav på och förbehöll sig rätt granska kompetensen hos personalen utan att samtidigt träffa avgörande i den för rekryteringen så betydelsefulla avlöningsfrågan. Formerna för beslut om statsbidrag. Jämlikt arbetsförmedlingslagens 10 § 1 mom. är arbetsförmedlingsanstalt berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för post-, telegraf- och telefonavgifter samt för utgifter för tryckning av fastställda formulär och blanketter. Enligt 2 mom. kan arbetsförmedlingsanstalt under vissa förutsättningar erhålla ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av resekostnaden för arbetssökande. Slutligen föreskriver 3 mom., att arbetsförmedlingsanstalt för övriga utgifter kan åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av det utgivna beloppet men att Konungen i vissa fall och för vissa slag av utgifter kan förordna, att kostnaderna till mer än hälften skola ersättas av statsmedel. På grund av utformningen av sistnämnda bestämmelse kan socialstyrelsen icke för närvarande vid förhandlingar med arbetsförmedlingsanstalt rörande utbyggnad av sådan förmedlingsanordning, vartill förhöjt statsbidrag kan väntas utgå, giva något bindande besked om det statsbidrag, som kan förväntas komma anstalter till del. Då fråga är om anordningar för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller för visst slag av arbetssökande samt då fråga är om kostnader, som föranledas av arbetsförmediingsanstalternas samverkan eller av särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom, kan sålunda socialstyrelsen icke på annat sätt göra utfästelser rörande statens medverkan än att styrelsen utlovar att vid anstaltens sökande av statsbidrag för anordningen förorda ett till visst belopp förhöjt statsbidrag. Med den utveckling arbetsförmedlingen fått, blir frågan om verksamhetens effektivisering i allt större grad beroende på vilka specialanordningar for olika yrken och arbetsområden, som kunna komma till stånd, samt vilken effektivisering av anstalternas samverkan genom distriktsverksamhet och interlokal förmedling, som står att vinna. Vid överläggningar med anstalterna i dylika ämnen visar det sig ofta, att frågans realisering måste anstå, till dess man genom beslut av Kungl. Maj:t i liknande fall kan med större visshet avgöra, hur Kungl. Maj:t ställer sig till en sådan anordning. Med hansyn till den prövning, som Kungl. Maj:t varje år kan ägna frågan om de förhöjda statsbidragen, möter givetvis intet hinder för Kungl. Maj:t att från tid till annan intaga olika ställning till frågan om förhöjt statsbidrag till olika arbetsförmedlingsanordningar. Det kan förtjäna nämnas, att i Kungl. Maj:ts proposition till 1934 års riksdag med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling (nr 40) hade Kungl. Maj:t föreslagit, att rätten att medgiva förhöjning såväl av det generella statsbidraget som av statsbidraget till specialanordningar borde tillerkännas ej blott Konungen utan även den myndighet, som Konungen bestämmer. Socialstyrelsen, som avgivit förslag i ämnet, hade yttrat, att betydande fördelar vore förenade med en sådan anordning, att tillsynsmyndigheten själv

356 finge besluta om förhöjt statsbidrag och på grund härav redan på ett tidigt stadium av förhandlingar med anstaltsstyrelserna kunde meddela dem besked om det statsbidrag, som skulle kunna påräknas för ifrågasatta åtgärder. Departementschefen yttrade för sin del om den föreslagna anordningen, att det därigenom bl. a. vunnes, att Kungl. Maj:t i administrativ väg kunde, allt eftersom förhållandena funnes därtill föranleda, lämna särskilda föreskrifter om de speciella förutsättningar, som skulle vara uppfyllda för att högre statsbidrag måtte kunna utgå, och den utsträckning, i vilken sådant statsbidrag måtte kunna beviljas. Andra lagutskottet förklarade sig i utlåtande (nr 39) icke kunna tillstyrka förslaget, att Konungen skulle kunna till viss myndighet delegera rätten att bestämma om förhöjt statsbidrag. I de fall, då riksdagen medgivit rätt för Konungen att bestämma om förhöjning i eljest utgående statsbidrag till visst ändamål, kan riksdagen med ledning av statsrådsprotokollen granska det sätt, varpå fullmakten begagnats och, där så anses påkallat, lämna erforderliga anvisningar. En minoritet inom utskottet förordade dock Kungl. Maj:ts förslag i oförändrat skick. Riksdagen anslöt sig emellertid i sitt beslut till utskottets utlåtande. Då Kungl. Maj:ts beslut om förhöjt statsbidrag vanligen träffas först ungefär sex månader sedan det kalenderår gått tillända, å vilket utgifterna belöpa sig, drar det numera avsevärd tid, innan besked kan erhållas om grunderna för de förhöjda statsbidragen. Även om lagen varit i kraft ett par års tid och man därigenom börjat kunna bilda sig en uppfattning om den praxis, som Kungl. Maj:t tillämpar i hithörande angelägenheter, har man inom socialstyrelsen dock att återkommande taga ställning till frågan om specialanordningar av olika slag för verksamhetens effektivisering, vilka specialanordningar på grund av sin natur knappast kunna komma till stånd, med mindre staten bestrider hela eller större delen av kostnaden härför. Då arbetsförmedlingsapparaten ständigt måste anpassas efter förändringarna på arbetsmarknaden, kunna till följd härav specialanordningarnas art och omfattning växla under olika år, vilket kan möjliggöra förändringar i Kungl. Maj:ts behandling av sådana statsbidragsfrågor. Distriktsverksamheten och den interlokala förmedlingsverksamheten måste sålunda anpassas efter behovet av omflyttning på arbetsmarknaden med hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft och arbetslöshetens lokala förekomst och sammansättning. Likaledes kan behovet av specialanordningar för olika arbetsområden och arbetssökandegrupper vara växlande liksom kraven på arbetsförmedlingens medverkan i form av ungdomsförmedling och yrkesorientering. Därest överhuvud taget arbetsförmedlingen såsom samhällets arbetsmarknadsorgan skall kunna smidigt anpassas efter växlande ekonomiska och sociala förhållanden, synes det oundgängligt, att föreskrifterna om fastställande av förhöjt statsbidrag så utformas, att möjlighet beredes tillsynsmyndigheten att redan vid träffande av överenskommelse med vederbörande arbetsförmedlingsanstalt kunna lämna bestämt besked rörande storleken av statens ekonomiska medverkan. Det kan nämnas, att jämlikt tidigare gällande föreskrifter för den offentliga arbetsförmedlingen socialstyrelsen

357 alltsedan år 1918 kunnat bevilja understöd till täckande av hela kostnaden för bl. a. avlöning för sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, för särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, samt för samarbetet mellan anstalterna. Den av Kungl. Maj:t i 1934 års arbetsförmedlingsproposition föreslagna anordningen, att tillsynsmyndigheten skulle kunna medgiva förhöjt statsbidrag, har sålunda redan tidigare under en lång följd av år utan erinran vunnit tillämpning. Därest det åt socialstyrelsen skulle uppdragas att träffa avgörande i frågor om förhöjt statsbidrag, skulle styrelsen på ett helt annat sätt än för närvarande är fallet bli medintresserad och medansvarig beträffande de specialanordningar, som kunna vara påkallade. Medan styrelsen i nuvarande läge endast under hand anser sig kunna överlägga med en arbetsförmedlingsstyrelse rörande behovet av vissa anordningar och icke finner anledning att vid förfrågan från en arbetsförmedlingsstyrelse uttala sig om t. ex. de sökandes lämplighet till en viss befattning, ehuru staten täcker hela eller större delen av hithörande lönekostnader, skulle tillsynsmyndigheten vid en författningsändring av här nämnd art mera direkt få ansvara för statsmedlens rätta användning i fråga om särskilda arbetsförmedlingsåtgärder i effektiviseringssyfte. Arbetsförmedlingens förstatligande. Vid övervägande av de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för att förläna ökad stadga och effektivitet åt den offentliga arbetsförmedlingen, har ävenledes fråga uppkommit, i vad mån man genom ett förstatligande av arbetsförmedlingen skulle kunna avlägsna de organisatoriska hinder, som för närvarande resa sig i fråga om institutionens utbyggnad och förstärkning. Arbetsförmedlingens ställning till stat, landsting och kommun. Till belysning av här föreliggande problem lämnas i det följande närmast en redogörelse för den ställning arbetsförmedlingen kommit att intaga till stat och kommun i vårt land. Genom beslutet vid 1906 års riksdag att understödja och befrämja den offentliga arbetsförmedlingen uttalade statsmakterna sin principiella anslutning till behovet av en organisering av arbetsmarknaden. De då redan befintliga arbetsförmedlingsanstalterna hade tillkommit på kommunalt initiativ, och fråga uppstod då, huruvida arbetsförmedlingens ordnande för framtiden närmast ålåge staten eller kommunerna och landstingen. I det utlåtande från kommerskollegium, som låg till grund för propositionen angående anslag till arbetsförmedlingen, hade kollegium funnit det helt naturligt, att såväl initiativet till upprättandet av dylika anstalter som ock kostnaderna för deras bedrivande i regel skulle åligga kommunerna, en eller flera i förening. I den mån verksamheten även kom den omgivande trakten tillgodo, borde de av städerna upprättade anstalterna kunna emotse bidrag av landskommuner, landsting och hushållningssällskap. Om man emellertid förutsatte, att kommuner och andra lokala myndigheter skulle befinnas villiga att upprätthålla

358 och stödja arbetsförmedlingsverksamhet, som hade direkt avseende å orten, räknade man dock knappast med att de voro villiga eller ens berättigade att åtaga sig de ekonomiska uppoffringar, som skulle bli oundgängliga för att sätta de särskilda kommunala anstalterna i stånd att utsträcka sin verksamhet. För kollegium stod det dock klart, att arbetsförmedlingen — hur gagnande den än kan vara, även när den bedrevs av en isolerad anstalt — icke kunde utveckla alla sina möjligheter och bli till full nytta vare sig för de särskilda anstalterna eller för landet i dess helhet med mindre de olika anstalterna bringades i nära och oavlåtlig samverkan med varandra. Enligt redan då från några andra länder föreliggande erfarenheter hade genomförandet av enhetliga organisations- och arbetsprinciper för de lokala anstalterna svårligen låtit sig realisera utan statens medverkan, och kollegium ansåg för sin del, att de med detta samarbete förenade direkta kostnaderna ej billigtvis borde bestridas av de kommuner, som redan för den lokala förmedlingen iklätt sig avsevärda ekonomiska uppoffringar. I propositionen till 1906 års riksdag uttalades tydligt, att syftet med statens understödjande av den offentliga arbetsförmedlingen framför allt var att få till stånd centralisation av förmedlingsverksamheten och samverkan mellan de olika anstalterna. Givetvis skulle staten medverka till att befordra inrättandet av anstalter på orter, där de lokala myndigheterna ansågo sådana av behovet påkallade, och i vissa fall genom ett mindre statligt organisationsanslag direkt befrämja deras tillkomst, men den förnämsta uppgiften för staten ansågs vara att få verksamheten vid de olika anstalterna ordnad efter en enhetlig plan till underlättande av expeditions- och rapportverksamheten; genom en lämplig distriktsindelning skulle vidare ett kontinuerligt utbyte av vakanslistor organiseras. Behovet av statlig medverkan för skapande av enhetlighet ansågs i propositionen böra tillgodoses genom att en viss statsmyndighet fick i uppdrag att följa verksamheten och vidtaga erforderliga åtgärder. Uppgiften skulle anförtros kommerskollegium, närmast dess dåvarande avdelning för arbetsstatistik. Enligt riksdagens beslut, vilket innebar ett godkännande av Kungl. Maj:ts förslag, kom den offentliga arbetsförmedlingen att bli en kommunal institution, som ur vissa synpunkter skulle vara underkastad statens ledning och kontroll och som i efterskott skulle kunna uppbära årliga statliga bidrag för sin verksamhet. Under åren efter 1906 års riksdagsbeslut skedde en snabb utbyggnad av anstaltsnätet, och den statliga tillsynsmyndigheten lämnade därvid i stor utsträckning sin medverkan. Arbetsförmedlingsanstalter tillkommo inom samtliga landstingsområden, och dessutom inrättade ett 10-tal städer egna anstalter. Liksom landstingsbidrag i flertalet fall utgingo till dessa stadsanstalter, lämnade å sin sida kommunerna inom landstingsområdena i ganska stor utsträckning anslag till av länsanstalterna inrättade avdelningskontor i resp. kommun. Under åren före världskriget täcktes arbetsförmedlingarnas kostnader i genomsnitt med 50 °/o av kommuner, drygt 30 % av landsting (inkl. hushållningssällskap) och återstoden av statsmedel. Vid avgivande av utlåtande den 17 april 1916 angående den offentliga ar-

359 betsförmedlingens fortsatta utveckling ingick socialstyrelsen, som upprättats år 1913 och därvid övertagit kommerskollegii uppgift såsom tillsynsmyndighet, på en prövning av frågan om lämpligheten av den offentliga arbetsförmedlingens organisationsformer. Styrelsen ansåg sig därvid kunna anföra, att det var en allmän övertygelse inom den offentliga arbetsförmedlingen, att de principer för dess organisation och verksamhet, som staten enhetligt fixerat såsom villkor för statsunderstöds åtnjutande, utgjort den bärkraftiga grunden för arbetsförmedlingens snabba utveckling. Den samverkan mellan kommunala institutioner och en statens myndighet, som på detta sätt åvägabragts, hade slagit synnerligen väl ut. Det värdefulla med denna utveckling ansågs också ha varit, att den försiggått frivilligt och organiskt. Socialstyrelsen fann det också angeläget, att den offentliga arbetsförmedlingen för framtiden bibehöll sin kommunala karaktär. Detta vore bl. a. nödvändigt ur den synpunkten, att arbetsmarknaden genom sin natur främst är lokal, varför det icke heller i framtiden torde befinnas lämpligt att fråntaga kommunerna ansvaret och omsorgen för den lokala arbetsmarknaden. Den offentliga arbetsförmedlingen har också hittills bibehållit sin övervägande kommunala karaktär. 1934 års arbetsförmedlingslag kan härutinnan icke sägas ha medfört någon principiell förändring. Landstingen och städer utanför landsting skola sålunda alltjämt vara bärare av institutionen, dock med ett ganska långtgående medinflytande från statens sida. För att åskådliggöra fördelningen mellan å ena sidan landstingens och de utanför landstingen stående städernas och å andra sidan statens (eller närmast den statliga tillsynsmyndighetens) befogenheter lämnas i det följande en sammanställning av lagens föreskrifter närmast i vad avser sådana delar, som röra statens medbestämmanderätt över verksamheten. Offentlig förmedling av arbetsanställning skall vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad, som ej deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, kunna anordnas gemensam anstalt. Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen utövas av socialstyrelsen. Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse bestående av ordförande och minst fyra ledamöter. Styrelsens ordförande ävensom suppleant för honom skola av länsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen för en tid av fyra år i sänder utses bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen. Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem skola jämväl för en tid av fyra år i sänder utses av landsting eller stadsfullmäktige, därvid bör iakttagas, att jämnt antal ledamöter och suppleanter utses, att halva antalet av de sålunda utsedda kan anses företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen samt att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda. Länsstyrelsen skall årligen utse en revisor att å statens vägnar deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning. Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt skall utfärdas av landstinget eller i fråga om stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Reglemente skall för

360 att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Även ändring i reglemente skall godkännas av nämnda ämbetsverk. Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen. Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig lagen och de för anstalterna gällande reglementena till efterrättelse samt att deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. Det ankommer på socialstyrelsen att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper. Arbetsförmedlingsanstalt är skyldig att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats att granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas. Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning för sina utgifter enligt särskilda i lagen angivna grunder. (1) Kostnaderna för post-, telegraf- och telefonavgifter samt för blankettryck täckas helt av statsmedel. (2) Kostnader för arbetssökandes resa till å annan ort anvisad anställning gottgöras upp till tre fjärdedelar av statsmedel. (3) Arbetsförmedlingsanstalts övriga av behovet påkallade utgifter täckas av statsmedel med hälften av beloppet. I samtliga dessa fall beslutar socialstyrelsen själv om statsbidragstilldelning. Utöver den gottgörelse med 50 %, som anges i det ovannämnda tredje momentet, kan Kungl. Maj:t besluta om förhöjt statsbidrag. Dylik förhöjning kan utgå dels generellt för en viss arbetsförmedlingsanstalts utgifter, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas skäligt, dels för vissa slag av anordningar vid en arbetsförmedlingsanstalt. Det kan härvid vara fråga om anordningar för viss verksamhetsgren eller arbetssökandegrupp, för anstalternas samverkan eller för ungdomsförmedling och yrkesorientering. Av Kungl. Maj:t enligt dessa grunder beslutade ytterligare statsbidrag utbetalas av socialstyrelsen. Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i lagen eller i anstaltens reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning, har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma anstalten till godo, hos Konungen anhålla om förklaring, att anstaltens rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller delvis förverkad. Beslutet år 1934 om att antaga en lag om offentlig arbetsförmedling hade föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete, närmast förknippat med frågan om införandet i vårt land av någon form av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring. Det första officiella förslaget till lagfästande och utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen avgavs av socialförsäkringskommittén i dess betänkande den 30 december 1922 (Stat. off. utr. 1922: 59). Förslag i samma ämne framlades sedan av 1926 års arbetslöshetssakkunniga (Stat. off. utr. 1928: 9), varefter frågan ånyo upptogs till behandling av 1932 års utredning rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m. Av sistnämnda utredning upprättat lagförslag blev efter överarbetning i socialdepartementet föremål för proposition till 1933 års riksdag. Förslaget föll nämnda år, enär det var sammankopplat med frågan om införandet av statsbidrag till arbetslöshetskassor, vilken fråga då icke vann riksdagens bifall. I enlighet

361 med av vederbörande utskott avgivet utlåtande (särsk. utsk. uti. n r 21) begärde emellertid riksdagen av Kungl. Maj:t ett förnyat förslag, enär vissa förbättringar i förmedlingens organisation borde eftersträvas, även om arbetslöshetsförsäkring icke skulle komma att genomföras. Förslag om arbetsförmedlingens lagfästande förelades i alternativa utformningar 1934 års riksdag och löstes då samtidigt med frågan om frivillig arbetslöshetsförsäkring. Den offentliga arbetsförmedlingen intager genom 1934 års arbetsförmedlingslag alltjämt ställningen såsom en av landsting och städer utanför landsting upprättad och av staten kontrollerad och understödd institution. Staten bestrider emellertid numera huvudparten av arbetsförmedlingarnas utgifter — eller drygt 60 °/o, medan övriga kostnader med ungefär lika stor andel falla på landsting och kommuner. Arbetsförmedlingens ställning til l arbetslöshetspolitiken. Man torde kunna säga, att så snart fråga uppkommit om mera systematiska åtgärder i arbetslöshetsfrågan, har också kravet på stegrad effektivitet och därav motiverad ökad statlig medverkan beträffande den offentliga arbetsförmedlingen blivit aktuell. Då förefintligheten av en ordnad arbetsförmedling anses såsom en av de grundläggande åtgärderna till motverkande av arbetslöshet, h a r en av de första anordningar, som föreslagits i samband med mera långtgående hjälpåtgärder åt arbetslösa, varit en utvidgning och förstärkning av den offentliga arbetsförmedlingen. Sålunda kan nämnas, att när statsmakterna år 1914, på grund av den genom världskrigets utbrott uppkomna situationen på den svenska arbetsmarknaden, beslutade utbetala bidrag av statsmedel till understöd åt oförvållat arbetslösa, förutsatte m a n förefintligheten i vårt land av en vitt förgrenad, verksam förmedlingsinstitution. Varje hjälpsökande arbetslös, som påkallade det allmännas hjälp, måste sålunda styrka sig ha sökt men icke kunnat erhålla arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. I den mån sådant organ ej fanns inom kommun med hjälpverksamhet, ålåg det arbetsförmedlingsstyrelsen inom länet att på framställning förordna arbetsförmedlingsombud på orten. Denna anordning med tillfälliga ombud fick emellertid icke någon större omfattning förrän under 1921—23 års fredskris, då arbetsförmedlingen måste insätta dylika ombud i omkring 600 kommuner. Givet är, att en så stark temporär utökning av arbetsförmedlingsnätet under en kris icke kunde genomföras med beaktande av kravet på effektivitet hos de lokala organen, särskilt som arbetsförmedlingens ekonomiska resurser icke tillät utbetalande av någon ersättning åt ombuden och anordningen på grund av arbetsförmedlingsanstalternas knappa personalutrustning ej heller hade stödet av tjänstemän, som kunde inspektera och informera ombuden. Att arbetsförmedlingens ombudsorganisation blev en organisation huvudsakligen på papperet berodde dessutom på att ombudssysslan i en landskommun oftast anförtroddes åt ordföranden i vederbörande arbetslöshetskommitté. Denne person kom av omständigheternas makt nästan överallt att uteslutande ägna sig åt frågan om vidtagande av hjälpåtgärder för de arbetslösa, under det att arbetsförmedlingsuppgiften ofta blev en tom forma-

362 litet. Genom att arbetsförmedlingslagen, som ju avsåg att nyorganisera institutionen, trädde i kraft först fr. o. m. 1935 års ingång, fick man även under krisen 1931—34 åtnöja sig med en ytterligt ofullständig arbetsförmedlingsapparat i vårt land. Det är först genom den nya lagstiftningen, som betingelser skapats för en sådan utbyggnad och effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingen, att man kan våga räkna med att institutionen kan bättre fylla sin uppgift såsom såväl platsförmedlande som kontrollerande organ på arbetsmarknaden. Av icke ringa vikt för arbetsförmedlingens funktion i samband med hjälpverksamheten har varit, att Kungl. Maj :t genom en år 1935 genomförd ändring av gällande kungörelse om statlig och statsunderstödd arbetslöshetshjälp velat förhindra, att ordförande i arbetslöshetskommitté utses till arbetsförmedlingsombud (Sv. förf.-saml. nr 434/1934 med ändring n r 426/1935). Härigenom undvikes en icke önskvärd sammanblandning av arbetsförmedling och hjälpverksamhet, vilken sammanblandning speciellt varit till förfång för förmedlingsverksamheten. Oavsett arbetsförmedlingens uppgift som kontrollorgan vid arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp måste arbetsförmedlingen under en kris kunna uppspåra arbetstillfällen och medverka till en sådan fördelning och omflyttning av arbetskraften, som i sig kan tänkas innebära största förutsättningarna för ett nedbringande av arbetslösheten. För att kunna fylla denna funktion måste institutionen givas en sådan ställning och utrustning, att den även under depressionstider kan fullgöra sin uppgift såsom samhällets arbetsmarknadsorgan. Då arbetslöshetsfrågan är en riksangelägenhet, måste det u r arbetslöshetspolitisk synpunkt för staten vara av största betydelse h u r arbetsförmedlingsapparaten är organiserad och hur den arbetar. Brister i det nuvarande systemet. Fråga är nu, i vad mån den beslutade arbetsförmedlingslagen kan sägas innebära trygghet för att den av statsmakterna åsyftade omorganisationen av den offentliga arbetsförmedlingen verkligen kommer till stånd och att institutionen förlänas det mått av effektivitet, som är nödvändigt för att den verkligen skall fylla en uppgift på vår arbetsmarknad. De hittills gångna åren efter lagens genomförande ha kännetecknats av en begynnande nyordning, som på flera avgörande punkter gjort institutionen bättre rustad. Huvudkontoren ha flerstädes börjat att på ett helt annat sätt än tidigare intaga en ledande och dirigerande plats i förmedlingsverksamheten inom vederbörande län, och tillkomsten av ett stort antal fasta ombud i kommunerna har skapat ett kanalsystem på marknaden av stort värde. Det är emellertid påfallande, att utvecklingen i landets olika delar är mycket ojämn och att någon enhetlig organisation av anstaltsnätet ännu icke uppnåtts. Anledningen härtill torde närmast vara att söka däri, att de 29 arbetsförmedlingsanstalterna ha vardera sin arbetsgivare, och att dessa arbetsgivare — landsting eller stadsfullmäktige — bedöma behovet av arbetsförmedlingsanordhingar ytterligt olika. Speciellt inom landstingen, som knappast i övrigt ha att behandla frågor om arbetsmarknad och arbetslös-

363 het, intager arbetsförmedlingen alljämt en undanskjuten ställning. Det torde också vara förenat med svårigheter för landstingen att bedöma behovet av kontor och ombud i länens olika delar och att avgöra det behov av personalutrustning, som där kan föreligga. Man torde givetvis kunna förvänta, att arbetsförmedlingsanstalternas styrelser, som bära det närmaste ansvaret för verksamheten, skulle till landstingen göra de framställningar, vartill förhållandena föranleda, och hos landstingen kunna vinna gehör för sina önskemål. Styrelserna kunna emellertid vid de i regel mycket få sammanträden, som hållas årligen, svårligen sätta sig in i anstalternas verksamhet, och äro å sin sida, såsom utsedda av vederbörande landsting, icke sällan benägna att lägga ensidiga landstingsekonomiska synpunkter på förekommande frågor. Uppenbart är nämligen, att de efter lagens genomförande beslutade utvidgningarna av arbetsförmedlingen i övervägande antalet fall verkställts endast tack vare det ökade statsbidraget, och att landsting — ävensom städer utanför landsting — synbarligen på sina håll sökt utnyttja de nya statsbidragsvillkoren för att reducera sina egna kostnader för institutionen. Det kunde ligga nära till hands att förmoda, att de nya lagbestämmelserna skulle göra det möjligt för socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet att mera påverka landstingens behandling av arbetsförmedlingsfrågorna. Även om tillsynsmyndighetens inflytande ökat, anser socialstyrelsen det dock icke ligga inom dess befogenhet att giva de beslutande lokala myndigheterna direkta anvisningar och förelägganden rörande anstaltsnätets organisation och utrustning. Visserligen stadgar lagen formella möjligheter för tillsynsmyndigheten att vid brister i arbetsförmedlingsverksamheten vidtaga åtgärder, bl. a. i form av statsbidragets innehållande. Naturligare vore, att socialstyrelsen, som skall utöva »statens ledning och kontroll» av verksamheten, finge anse sig bemyndigad lämna anvisningar och förslag rörande de lokala arbetsförmedlingsanordningarna. Det är givet, att sådana åtgärder som innehållande av statsbidraget endast rent undantagsvis kunna tänkas bli vidtagna och säkerligen knappast kunna väntas stärka institutionens prestige och i realiteten ej heller öka de anslagsbeviljande myndigheternas förståelse för verksamheten. Givet är, att socialstyrelsens tjänstemän i olika sammanhang söka träda i kontakt med representanter för landsting och städer, som anordna arbetsförmedling, för att överlägga i organisations- och andra frågor. Men då dessa 25 landsting och 6 städer — av vilka i två fall landsting och stad bildat gemensam anstalt — ha lika många anställnings- och avlöningsprinciper, ställer det sig förklarligen svårt att få fram enhetlig behandling av hithörande frågor i landets olika delar, vilket bl. a. visat sig vara till nackdel vid rekrytering och utbyte av personal mellan olika anstalter. Givetvis skulle en normallöneplan, fastställd att gälla för samtliga arbetsförmedlingsanstalter, avsevärt underlätta handläggningen av personalfrågor, men man skulle dock alltjämt vara beroende av de lokala myndigheternas benägenhet att besluta om förekomsten av funktionärer i olika lönegrader och å olika kontor. Staten bärare av arbetsförmedlingen. Med hänsyn till

364 önskemålet om mera systematiska åtgärder för den offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad och effektivisering har stundom ifrågasatts, att staten helt skulle övertaga arbetsförmedlingsinstitutionen, varvid landstingen icke längre skulle ha att taga befattning med arbetsförmedlingsfrågor. Det material, som i h ä r förevarande sammanhang står till förfogande för belysning av problemet om arbetsförmedlingens förstatligande, är emellertid alltför knapphändigt för att tillåta ett bestämt ställningstagande för eller mot förstatligandet. I det följande upptagas därför endast några av de frågor, som kunna komma i betraktande vid en diskussion av problemet. Den ersättning av statsmedel, som numera tillkommer arbetsförmedlingsanstalterna, och som i runt tal täcker drygt tre femtedelar av anstalternas sammanlagda utgifter, giver vid handen, att staten uppenbarligen har de största intressena att bevaka i fråga om arbetsförmedlingen. Detta sammanhänger å andra sidan med att en rationell arbetsmarknadspolitik är en hela samhällets angelägenhet, och att genomförandet av en sådan politik kräver en enhetlig och effektiv ledning. En sådan synes icke stå att vinna med mindre staten icke blott till namnet utan också till gagnet tager hand om ledningen och kontrollen av arbetsförmedlingen. Medan landstingen sålunda kunna sägas stå mera utanför, är det dock uppenbart, att kommunerna alltjämt måste ha stora fördelar av en ordnad arbetsförmedling. Betydelsen av en lokal utjämning av arbetsmarknaden ävensom arbetslöshetsfrågans plats i de kommunala frågorna göra kommunerna i stor utsträckning beroende av arbetsförmedlingen. Med hänsyn härtill vill det synas fullt motiverat, att de kommuner, inom vilka arbetsförmedlingskontor inrättas, skola vara skyldiga att kostnadsfritt tillhandahålla ändamålsenliga lokaler med lyse, värme och städning eller anvisa ett däremot svarande belopp för den offentliga arbetsförmedlingens räkning. Svårigheterna för arbetsförmedlingen att å hyresmarknaden uppbringa passande och lämpligt belägna lokaler för en verksamhet, som förutsätter tidvis stark tillströmning av arbetssökande, motiverar i sin mån, varför kommunal medverkan här är påkallad. Vid ett eventuellt förstatligande av arbetsförmedlingen skulle de nuvarande anstaltsstyrelserna försvinna. Erinras må, att man vid inrättandet av arbetsförmedlingsanstalter med styrelser, där arbetsgivar- och arbetarparterna voro jämnbördigt representerade, räknade med, att dessa styrelser skulle komma att intaga en ganska framskjuten plats på arbetsmarknaden och t. o. m. tilldelas funktion såsom medlings- och förlikningsinstitution i en del uppkommande strider på marknaden. Erfarenheten giver emellertid vid handen, att arbetsförmedlingsstyrelserna kommit att intaga en undanskjuten plats i vårt offentliga liv och att deras möjligheter att följa och vägleda institutionen i dess verksamhet ha varit begränsade. Landstingen rådgöra mera sällan om valet av ledamöter med de organisationer, som närmast äro intresserade av arbetsförmedlingsarbetet. Därest arbetsförmedlingsstyrelserna vid ett framtida förstatligande skulle försvinna, kunde behovet av samråd med representanter för arbetsgivar- och arbetarintressena tillgodoses genom delegerade för parterna inom sådana arbetsområden, där arbetsför-

365 medlingen vidtager specialanordningar, såsom t. ex. jordbruk, verkstadsindustri, sjöfart. För ungdomsförmedlingens räkning skulle givetvis samarbetskommittéer eller ungdomsråd vara för handen. Genom dylika rådgivande delegationer skulle arbetsförmedlingen alltjämt vara i tillfälle att kunna i förekommande fall träda i förbindelse med sådana organisationer och institutioner, med vilka arbetsförmedlingen hade särskilt värde av ett ordnat samarbete. Efter en omorganisation komme troligen distrikten att framstå såsom huvudenheterna inom förmedlingsnätet, varigenom de interlokala förmedlingssynpunkterna skulle kunna bli bättre tillgodosedda. Arbetsförmedlingsdistrikten skulle i flera avseenden vara att likna vid postdistrikten, och av generalpoststyrelsen utfärdad »instruktion för postdirektionerna» synes i tilllämpliga delar vara direkt tillämplig på en motsvarande organisation av den offentliga arbetsförmedlingen. Distriktsdirektören skulle i egenskap av chef för distriktet i första h a n d vara ansvarig för distriktets skötsel. Distriktsdirektören skulle övervaka arbetsförmedlingsanordningarna inom distriktet samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller hos socialstyrelsen föreslå erforderliga åtgärder. Länsförmedlingar under överinseende av länsdirektörer skulle alltjämt vara erforderliga på grund av distriktens storlek och de mångahanda lokala arbetsmarknadsproblem, som påkalla direktiv och ingripande från ett länskontors sida. Länskontoren skulle sålunda bl. a. ha överblicken över ombudsnätet, där valet av ombud och dessas inordnande i ett systematiskt förmedlingsarbete närmast skulle åvila länsdirektörerna. Ett förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen skulle skänka större enhetlighet i organisationen, underlätta inrättandet av kontor i eftersatta landsdelar, befrämja en bättre utbildning och rekrytering av personalen, giva en enhetligare utformning av avlöningsbestämmelserna samt möjliggöra förflyttningar och utbyte av personal mellan olika kontor. Det avgjort viktigaste vore, att en förstatligad arbetsförmedling skulle i sig skapa ökade betingelser för en rationell arbetsmarknadspolitik till fromma för ett mera effektivt motverkande av arbetslösheten. Ett realiserande av ett sådant arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsprogram förutsätter emellertid, att socialstyrelsen vore beredd intaga en ledande ställning i detta arbete och att statsmakterna för sin del ville tilldela styrelsen vidgade uppgifter i den aktiva arbetslöshetspolitiken. De synpunkter, som tala mot tanken på ett förstatligande, bottna i uppfattningen om värdet av en fortsatt lokal förankring av arbetsförmedlingen genom bl. a. anstaltsstyrelsernas bibehållande samt om önskvärdheten att bevara och befästa landstingens och kommunernas intresse för direkt medverkan till institutionens förkovran. På olika orter framkomna initiativ i skilda förmedlingsangelägenheter ha otvivelaktigt varit av värde för arbetet, och ett beskärande av dylika initiativ kunde verka hämmande på verksamheten. Idealet vore givetvis att kunna förena möjligheterna till en fort-

366 satt anpassning och utbyggnad av förmedlingsanordningarna alltefter inträdande lokala förhållanden med kravet på en större enhetlighet och effektivitet inom arbetsförmedlingsinstitutionen i dess helhet.

A r b e t s f ö r m e d l i n g e n s centrala ledning.

Arbetsförmedlingsinspektionen 1907—1937. I samband med att Kungl. Maj:t år 1907 för första gången utfärdade de närmare bestämmelserna för tilldelningen av statsbidrag åt de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, uppdrogs åt kommerskollegium att leda, övervaka och befrämja den offentliga arbetsförmedlingen i riket. Kommerskollegium ålades därvid att i egenskap av tillsynsmyndighet över den offentliga arbetsförmedlingen avgiva yttrande och förslag i alla till arbetsförmedlingen hörande frågor, som kunde bli till kollegium hänskjutna, samt tillhandagå myndigheter och andra, som sådant påfordrade, med råd och upplysningar rörande offentliga arbetsförmedlingsanstalters inrättande och skötsel. Vidare skulle kollegium genom granskning av ingivna rapporter eller genom besök vid anstalterna tillse, att de för statens medverkan stadgade villkoren uppfylldes och de av staten beviljade förmåner användes till därmed avsedda ändamål, ävensom att sådana anordningar vidtogos, att arbetsförmedlingen i största möjliga utsträckning blev i stånd att tillgodose alla berättigade intressen. Då kollegium fann sådant lämpligt, skulle kollegium ha rätt att, efter förut hos chefen för civildepartementet skedd anmälan, bereda representanter för de olika anstalterna tillfälle att sammanträda för gemensamma överläggningar. Slutligen ålades kollegium att utarbeta och offentliggöra en månatlig statistik över förmedlingsverksamheten och ställningen på arbetsmarknaden, i den mån densamma av anstalternas rapporter kunde åskådliggöras, samt med uppmärksamhet följa förmedlingsverksamhetens utveckling såväl i Sverige som i utlandet och i dylika frågor framställa de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda. År 19 10. På grund av arbetsförmedlingens snabba utveckling under de följande åren ökades kommerskollegii arbetsbörda i fråga om arbetsförmedlingsärendena, och behov av särskild personal gjorde sig gällande. Efter en tid av provisorisk personalförstärkning ingav kollegium under senare hälften av år 1910 till Kungl. Maj:t ett detaljerat förslag angående arbetsförmedlingsärendenas handläggning inom kollegiet och hemställde därvid, att från och med år 1911 och tills vidare måtte å kollegii avdelning för arbetsstatistik anställas en särskild tjänsteman med benämning byrådirektör och arbetsförmedlingsinspektör, vilken skulle närmast handha kollegiets uppgifter med avseende å den offentliga arbetsförmedlingen. Denna framställning föranledde Kungl. Maj:t att den 25 november 1910 förordna, att för den närmaste handläggningen inom kommerskollegium av ärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen samt av statistiken angående förmedlingsverksamheten och arbetsmarknadens läge, ävensom för verkställande av inspek-

367 tion av de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna i riket skulle från och med ingången av år 1911 tills vidare anställas en tjänsteman med benämningen arbetsförmedlingsinspektör. De åligganden, som skulle tillkomma arbetsförmedlingsinspektören, angåvos närmare i den instruktion, som den 30 december 1911 (nr 162) av Kungl. Maj:t utfärdades för sagda tjänsteman. Frågan om arbetsförmedlingsverksamhetens centrala ledning kom emellertid i ett nytt läge i samband med förslaget om inrättande av ett särskilt centralt ämbetsverk för sociala ärenden. Kungl. Maj:t framlade nämligen till 1912 års riksdag proposition om inrättande av en socialstyrelse, varvid bl. a. arbetsförmedlingsärendena skulle placeras inom den sociala förvaltningen. År 1913. Genom upprättandet från och med den 1 januari 1913 av socialstyrelsen kommo de uppgifter, som förut handlagts av kommerskollegium och närmast arbetsförmedlingsinspektören, att överflyttas på socialstyrelsen och i första hand då chefen för den byrå, som skulle handlägga företrädesvis arbetarfrågor och allmänna sociala frågor. Byråchefen för denna byrå kom härigenom att samtidigt tjänstgöra såsom statens arbetsförmedlingsinspektör. Snart nog visade det sig emellertid, att denna anordning icke var tillfyllest ur arbetssynpunkt, och nödvändigheten av arbetsförmedlingsinspektionens förstärkning med särskild arbetskraft gjorde sig särskilt kännbar under den kris på arbetsmarknaden, som världskriget medförde för vårt land. År 19 15. Ett betydelsefullt steg till avhjälpande av de uppkomna svårigheterna togs, då Kungl. Maj:t på framställning av socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission den 28 maj 1915 bemyndigade socialstyrelsen att från och med den 1 juli samma år förstärka inspektionen genom anställande av dels en extra b y r å a s s i s t e n t för handläggning av arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor i allmänhet, dels en med praktiska arbetsförhållanden förtrogen b i t r ä d a n d e t j ä n s t e m a n . 1916 års riksdag beslöt, att dessa befattningshavares löner skulle utgå av det årliga anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa båda befattningar kvarstodo å styrelsens byrå för sociala ärenden i allmänhet till 1 juli 1934. År 19 3 4. I samband med 1934 års riksdagsbeslut om den offentliga arbetsförmedlingens lagfästande och förstärkning, bl. a. i samband med införande i vårt land av ett system av frivillig arbetslöshetsförsäkring, omorganiserades arbetsförmedlingsinspektionen inom socialstyrelsen och sammanfördes med försäkringsärendena till en särskild byrå (7:e byrån). För handläggning av ärenden rörande arbetsförmedling inrättades fr. o. m. 1 juli 1934 — under ledning av en b y r å c h e f (B 30) för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring — tre särskilda befattningar, nämligen en b y r å d i r e k t ö r (B 28), en b y r å i n s p e k t ö r (B 24) och en a k t u a r i e (B 21), samtliga uppförda på extra stat, varjämte skulle tillkomma tre amanuenser och fem biträdesbefattningar. Förutom de nämnda tjänsterna å extra stat ha hittills å byråns arbetsförmedlingsavdelning endast förefunnits en amanuens och fyra biträden. Därutöver har emellertid under

368 tiden oktober 1936—maj 1937 tillkommit en tillfällig befattningshavare för handläggning av ärenden rörande beredandet av sysselsättning åt de entledigade arbetarna i Gimo. I enlighet med beslut vid 1937 års riksdag äro fr. o. m. 1 januari 1938 tjänsterna såsom byråchef och byråinspektör ävensom två biträdesbefattningar å byråns arbetsförmedlingsavdelning uppförda på ordinarie stat. Byrån har uppförts på ordinarie stat och erhållit beteckningen arbetsmarknadsbyrån (l:a byrån). Sammanfattning av nuvarande arbetsuppgifter. I enlighet med beslut vid 1937 års riksdag angående socialstyrelsens omorganisation skall styrelsen alltjämt fungera såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingen. Socialstyrelsens befogenheter på denna punkt torde få anses dels uttalade i 1911 års instruktion för arbetsförmedlingsinspektören och i 1934 års lag om offentlig arbetsförmedling, dels jämväl framgå av särskilda föreskrifter rörande arbetsförmedlingens uppgifter på olika sociala arbetsområden, såsom rörande arbetslöshetsförsäkringen, arbetslöshetshjälpen, utlänningslagen o. s. v. I stort sett torde man kunna säga, att socialstyrelsens uppgifter såsom arbetsförmedlingens statliga centralorgan äro av två huvudslag, innefattande dels en organiserande och kontrollerande verksamhet, dels en praktiskt dirigerande. Den första uppgiften innebär, att styrelsen skall befrämja den offentliga arbetsförmedlingens organisation i all den utsträckning, som är motiverad av arbetsförmedlingens olika arbetsuppgifter. Styrelsen skall följa arbetsförmedlingsnätets utbyggnad, påkalla arbetsförmedlingsanstalternas uppmärksamhet å organisatoriska brister och i övrigt verka för verksamhetens erforderliga förstärkning och effektivisering. Jämlikt arbetsförmedlingslagen äger socialstyrelsen att före arbetsförmedlingsstyrelses beslut om tillättande av föreståndare för huvud- eller avdelningskontor pröva de förordade kandidaternas lämplighet för befattningen. De gällande statsbidragsbestämmelserna påkalla likaledes styrelsens granskning av anstalternas räkenskaper och verksamhetsberättelser, innan beslut fattas för utbetalning av statsbidrag. Till frågor av organisatorisk och kontrollerande natur, som i detta sammanhang åvila socialstyrelsen, kan även hänföras den uppgift, som tillkommer styrelsen gentemot den enskilda arbetsförmedlingen jämlikt 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Den andra sidan av socialstyrelsens befattning med arbetsförmedlingsfrågor berör arbetsförmedlingarnas praktiska verksamhet och deras sätt att fullgöra sina funktioner. Genom de veckovis inkommande vakansuppgifterna från distriktskontoren, vilka uppgifter bearbetas och sammanställas i riksvakanslistan, som try ekes och distribueras varje torsdag, och i »Socialstyrelsens arbetsförmedlingsrapport» i radio varje torsdag middag, får socialstyrelsen en översiktlig kännedom om den på arbetsförmedlingarna anmälda aktuella arbetstillgången och föreliggande svårigheter att få densamma tillgodosedd. De vid varje månads slut till styrelsen inkommande utförliga rapporterna från varje arbetsförmedlingsanstalt tjänstgöra såsom material

369 för styrelsens löpande redogörelser för arbetsmarknadens läge och läggas dessutom till grund för bedömandet av arbetsförmedlingarnas arbetssätt och verksamhetsresultat. Utöver dessa vakanslistor och rapporter rörande arbetsförmedlingarnas verksamhet söker socialstyrelsen, i den mån de centrala arbetsuppgifterna det tillåta, genom inspektioner av arbetsförmedlingsanstalterna skaffa sig inblick i anstalternas arbetssätt och lämna sin medverkan i arbetet i form av råd och anvisningar. Socialstyrelsen fyller här en rådgivande och vägledande funktion. Med hänsyn till den viktiga uppgift, som tillkommer den offentliga arbetsförmedlingen på arbetsmarknaden, är det givetvis i högsta grad önskvärt, att arbetsförmedlingarna i sitt arbete ha stödet av socialstyrelsen och att styrelsen i sin tur ingriper direkt ledande och dirigerande i lörmedlingsarbetet ute på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingsinspektionens förstärkning. De i de föregående kapitlen lämnade redogörelserna för den offentliga arbetsförmedlingens arbete ävensom de där förslagsvis antydda anordningarna för ytterligare effektivisering av denna verksamhet beröra även arbetsförmedlingens centrala ledning. Ser man i första hand till frågan om socialstyrelsens praktiskt dirigerande verksamhet gentemot arbetsförmedlingsanstalterna, synes det önskvärt, att denna verksamhet ytterligare utbygges. Även om arbetsmarknaden är av övervägande lokal natur, är det dock de interlokala förmedlingsproblemen, som framför allt ha motiverat samordnandet av de lokala arbetsförmedlingarna till ett arbetsförmedlingsnät, omspännande hela riket. Dessa problem äro mången gång mycket tidsödande och arbetskrävande, men då de ha en mycket viktig plats i en aktiv arbetslöshetspolitik, kunna de icke eftersättas. Eftersom arbetsförmedlingen i huvudsak är en länsinstitution, varvid m a n dock sammanfört tre å fyra län till ett distrikt för att befrämja samverkan mellan kontoren, blir det mycket ofta av avgörande betydelse, att socialstyrelsen ingriper direkt vägledande i det praktiska interlokala förmedlingsarbetet. I kap. II berördes det aktuella omfiyttningsprogrammet på arbetsmarknaden i vårt land, och därvid föreslogs, att vid varje distriktskontor borde, i den mån socialstyrelsen finner förhållandena därtill föranleda, tillsättas en särskild distriktsassistent med speciell uppgift att befrämja samarbetet inom distriktet och även samarbeta med liknande tjänsteman inom andra distrikt för lösande av större omflyttningsfrågor. För att dessa till olika delar av landet knutna distriktsassistenter skola på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra dem tillkommande särskilda uppgifter, måste deras arbete och insatser dirigeras och stödjas från tillsynsmyndigheten. Vid behandlingen av mera intensiva förmedlingsåtgärder i olika delar av landet måste distriktsassistenterna, liksom överhuvud taget de arbetsförmedlingar, vilkas medverkan påkallas i dylika angelägenheter, kunna påräkna direkt vägledning och stöd från socialstyrelsens sida. Styrelsen bör sålunda i samråd med distriktskontoren planlägga distriktsassistenternas resor i olika delar av landet med hänsyn till aktuella situationer på 24—388613.

II.

370 arbetsmarknaden, avgöra hur det interlokala förmedlingsarbetet bör inriktas samt på olika sätt bringa distriktsassistenterna i ett planmässigt inbördes samarbete för tillgodoseende av näringslivets arbetskraftsbehov och för eliminering av arbetslösheten. Men socialstyrelsens befattning med den interlokala förmedlingsverksamheten får icke inskränka sig blott till ledande och dirigerande insatser. Situationer kunna nämligen uppkomma, som påfordra direkt ingripande från socialstyrelsens sida till befrämjande av omflyttning av arbetskraft. Givet är, att genom tillkomsten av distriktsassistenter och en effektivisering av arbetsförmedlingsapparaten i gemen skall den offentliga arbetsförmedlingen bli bättre rustad att kunna h a n d h a och betjäna det omflyttningsbehov, som kan finnas på arbetsmarknaden. Erfarenheten giver emellertid vid handen, att sådana situationer kunna uppkomma på marknaden, som kunna påkalla direkt ingripande från socialstyrelsens sida. Socialstyrelsens dirigerande funktion måste sålunda innesluta möjlighet till aktiva insatser i det praktiska arbetet ute på linjen. För realisering av detta önskemål torde det bli nödvändigt att tilldela socialstyrelsen ännu en inspekterande tjänsteman. Förhållandena h a givit vid handen, att möjlighet icke finnes för byråinspektören att i den utsträckning situationen påfordrar ingripa och medverka i de interlokala förmedlingsuppgifterna, och de från arbetsförmedlingsanstalterna inkomna svaren på den i september 1936 gjorda enquéten om den interlokala förmedlingen giva över lag vid handen, att man påräknar ytterligare stöd från tillsynsmyndighetens sida för arbetets effektivisering. Den nya tjänsteman, som vore erforderlig — med placering förslagsvis såsom inspektör å extra stat i lönegrad B 22 — skulle av socialstyrelsen kunna tagas i anspråk för vägledning och förstärkning av det interlokala förmedlingsarbetet inom olika delar av landet, allt eftersom olika problem vid skilda tidpunkter under olika tider av året bli aktuella. En sådan utbyggnad av arbetsförmedlingsinspektionen torde utan tvivel medföra en direkt förstärkning av förmedlingarnas verksamhetsresultat. Det kan erinras, att 1937 års riksdag i samband med anvisandet av medel till den offentliga arbetsförmedlingen för sin del uttalat, att förefintlig strävan till effektivisering av den interlokala arbetsförmedlingen är synnerligen lovvärd samt att samarbetet de skilda arbetsförmedlingsanstalterna emellan bör ägnas all nödig uppmärksamhet och de ytterligare åtgärder vidtagas, som kunna förväntas medföra bästa möjliga förmedlingsresultat. Såsom ett ytterligare led i socialstyrelsens praktiska handhavande av arbetsförmedlingsuppgifterna torde vidare kunna förordas, att styrelsen blir i tillfälle taga i anspråk en amanuensbefattning för att å densamma växelvis placera olika tjänstemän från arbetsförmedlingskontoren. De försök, som under våren 1937 gjorts med inkallande av befattningshavare från olika kontor för tjänstgöring under en månads tid å arbetsförmedlingsinspektionen, giva vid handen, att en dylik anordning har en mycket viktig praktisk funktion att fylla. Likaväl som socialstyrelsen blir i tillfälle att närmare pröva olika tjänstemäns duglighet och lämplighet för sin uppgift — vilket bl. a. är bety-

371 delsefullt med hänsyn till styrelsens prövningsrätt vid tillsättande av föreståndartjänster — lika förmånligt har det varit, att de inkallade tjänstemännen blivit i tillfälle att närmare följa arbetets centrala ledning och skaffa sig en bättre överblick över förmedlingsförhållandena inom olika delar av landet och de problem på arbetsmarknaden, som arbetsförmedlingen h a r att taga befattning med. Denna amanuensbefattning skulle vara en cirkulationstjänst med placering i lönegrad 18 i löneplanen för extra tjänstemän. Innehavaren skulle såsom nämnt växla, men då en arbetsförmedlingstjänsteman endast skulle inkallas till tjänstgöring kortare tid, måste man räkna med relativt dyra kostnader under vistelsen i Stockholm, under vilken tid vederbörande ju icke gärna kunde i motsvarande grad reducera sina kostnader t. ex. för bostad i hemorten. Vidare måste sådan tjänsteman räkna med att själv få betala sina resor fram och åter till Stockholm. En placering såsom extra tjänsteman i lägre lönegrad än 18 synes därför icke kunna ske. Då statsmakterna vid 1934 års riksdag räknade med ett behov av tre amanuensbefattningar, varav dock hittills endast en tagits i anspråk, torde några erinringar mot en dylik utbyggnad av styrelsens personalstat icke behöva föreligga. Bland de specialproblem, som den offentliga arbetsförmedlingen för den närmaste framtiden torde få taga befattning med, kommer säkerligen frågan om arbetsanvisning och yrkesorientering åt ungdom att intaga en framskjuten plats. I kap. III lämnades en redogörelse för denna fråga, varvid bl. a. framgick, att organisatoriska anordningar i ungdomsförmedlingssyfte måste komma till stånd på ett antal orter i landet. Då frågan om inrättandet av ungdomsförmedlingar mestadels måste föregås av förhandlingar mellan arbetsförmedlingen och skolmyndigheterna på vederbörande ort, förutsätter detta, att de lokala organen vägledas i det organisatoriska arbetet, på det att de träffade anordningarna skola fylla sin uppgift och anknytas till näringslivets förhållanden och skolväsendet på orten. Med hänsyn härtill får man räkna med att socialstyrelsen på ett verksamt sätt kan biträda vid ungdomsförmedlingars organiserande och fortsatta verksamhet. Den viktiga uppgift, som i detta fall tillkommer socialstyrelsen, underströks redan på sin tid av de s. k. ungdomsarbetslöshetssakkunniga, som bl. a. förordade anställande av en särskild ungdomskonsulent hos socialstyrelsen. E n sådan konsulent skulle samråda med skolöverstyrelsen i alla angelägenheter av central betydelse för ungdomsverksamheten och hålla kontakt med det statliga organ, som handhar ledningen av eventuella utbildningskurser för unga arbetslösa. Denne tjänsteman skulle utforma de närmare föreskrifterna för ungdomsförmedlingarnas verksamhet, biträda arbetsförmedlingsstyrelserna vid deras förhandlingar med de lokala skolmyndigheterna, utarbeta arbetsmaterial, upprätta eller biträda vid utarbetandet av yrkesregister och yrkesvalsbroschyrer och i övrigt handha den närmare tillsynen av hithörande uppgifter. Med hänsyn till det arbete, som skulle tillkomma ungdomskonsulenten, torde en dylik befattningshavare — bl. a. vid jämförelse med liknande konsulentbefattningar inom skolöverstyrelsen — böra placeras i lönegrad B 24.

372 Med hänsyn till det föreliggande behovet av ökad effektivisering av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet förordas sålunda inrättande av tre nya befattningar i socialstyrelsen av den art och med de arbetsuppgifter, som i det föregående berörts, nämligen en ungdomskonsulent i lönegrad B 24, en inspektör i lönegrad B 22, båda på extra stat, samt en extra tjänsteman i 18 lönegraden. Detta personalbehov är omedelbart aktuellt och beröres icke av frågan om en mer eller mindre genomgripande förändring av den offentliga arbetsförmedlingens organisation i förhållande till stat och landsting.

373 Innehållsförteckning. Sid.

I. Huvuddragen av den offentliga arbetsförmedlingens utveckling i Sverige. De första initiativen Statsunderstöd fr. o. m. 1906 Författnings- och statsbidragsbestämmelser t. o. m. 1934 1934 års arbetsförmedlingslag Arbetsförmedlingsnätet Specialanordningar Förmedlingsverksamhetens omfattning II. Den interlokala förmedlingen. Behovet av samverkan Läns- och distriktsförmedling Riksvakanslista och radiorapport Enquéte om interlokal förmedling Kontinuerligt förmedlingsbehov Ambulatorisk förmedling Evakuering av arbetslöshetsöar Det aktuella omflyttningsprogrammet

294 297 298 299 300 302 305 308 309 310 312 315 316 318 321

III. Arbetsförmedlingens specialisering. Hittills vidtagna åtgärder 324 Arbetsförmedling och yrkesorientering för ungdom 327 Ungdomsarbetslöshetssakkunniga, s. 330. — Närmast erforderliga åtgärder, s. 331. Specialanordningar för olika yrken 333 Konsultationsavdelningar 334 IV. Arbetsförmedlingens yttre organisation. Lokal- och personalfrågornas nuvarande läge 339 Arbetsförmedlingsnätet, s. 339. — Anstalternas personalförhållanden, s. 342. Arbetsförmedlingens förstärkning inom den nuvarande ramen 346 Kommunernas medverkan, s. 346. — Personalfrågorna, s. 350. — Utbildningsförhållandena, s. 350. — Anställningsförhållandena, s. 353. — Formerna för beslut om statsbidrag, s. 355. Arbetsförmedlingens förstatligande 357 Arbetsförmedlingens ställning till stat, landsting och kommun, s. 357. — Arbetsförmedlingens ställning till arbetslöshetspolitiken, s. 361. — Brister i det nuvarande systemet, s. 362. — Staten bärare av arbetsförmedlingen, s. 363. V. Arbetsförmedlingens centrala ledning. Arbetsförmedlingsinspektionen 1907—1937 366 Sammanfattning av nuvarande arbetsuppgifter 368 Arbetsförmedlingsinspektionens förstärkning 369

P. M. rörande det svenska yrkesskolväsendet. Av fil. doktor GÖSTA EKELÖF. 1. Översikt ö v e r n u v a r a n d e k o m m u n a l a o c h e n s k i l d a y r k e s s k o l former, b y g g a n d e på Kungl. Majrts f ö r n y a d e s t a d g a för d e n k o m m u n a l a y r k e s u n d e r v i s n i n g e n a v år 1921. Med yrkesutbildning och yrkesskolväsende i detta P. M. avses den form av yrkesutbildning, som bedrives i enlighet med ovannämnda nådiga stadga, och de anstalter, vid vilka sådan utbildning bedrives. De nu förekommande huvudformerna av skolor som bedriva yrkesutbildning på grundvalen av denna stadga äro följande: A. Lärlingsskolor. De till lärlingsskolorna hörande undervisningsformerna äro i regel anordnade som aftonkurser med huvudsakligen teoretisk utbildning och med uppgift att komplettera den praktiska utbildningen på arbetsplatsen. Lärlingsskolorna omfatta följande undervisningsformer: a. Huvudkurser för yngre eller egentliga lärlingsskolekurser, b. Lärlingskurser, som i huvudsak ha samma allmänna anordning och undervisningsmål som huvudkurserna men ha mindre omfattande läroplaner och äro kortvarigare, samt c. Särskilda kurser för äldre, vilka äro avsedda för personer över 18 år, och vilka vilja förkovra sig i ett eller flera ämnen av allmänbildande eller facklig art. B. Verkstadsskolor. Dessa äro i regel anordnade som heldagsskolor med huvudsakligen praktiska arbetsövningar i skolverkstäder. Verkstadsskolorna avse att förbereda och underlätta anställning och vidare utbildning i yrket. De kunna även anordnas så att de bereda en fullständig lärlingsutbildning i yrket. C. Yrkesskolor. Dessa avse att meddela en på lärlingsskolan och dess kunskapsmått byggande fördjupad yrkesutbildning av teoretisk, stundom

375 även av praktisk art. I regel äro de anordnade som aftonskolor, mera undantagsvis som heldagsskolor. Yrkesskolornas undervisning kan meddelas i: a. Yrkeskurser, b. Ämneskurser, eller c. Mästarekurser. I de förstnämnda skola följas en bestämd läroplan, uppgjord ur rent facklig synpunkt och med lärostoffet samlat i vissa huvudämnen, som skola vara obligatoriska. För ämnes- och mästarekurserna skola ämnena bestämmas i varje särskilt fall och icke vara obligatoriska. D. Handelsskolor. Dessa äro anordnade som heldagsskolor och avse att meddela en på fortsättningsskolans kunskapsmått byggande teoretisk utbildning av den omfattning, som fordras för fullgörande av mindre krävande arbetsuppgifter inom affärslivet. Handelsskolornas undervisning meddelas i form av: a. Terminskurser, b. Fristående kurser samt c. Frivilliga ämnen. E. Husmodersskolor. Utöver här nämnda skolformer finnas ännu ett par av de gamla före 1918 års yrkesskolstadga vanliga lägre tekniska skolorna i verksamhet. De enskilda yrkesundervisningsanstalter, som finnas, ansluta sig i regel mer eller mindre till här ovan angivna kommunala anstalter.

2. N å g r a g r u n d d r a g i det n u v a r a n d e y r k e s s k o l v ä s e n d e t s ling u n d e r t i d e n 1918—1936.

utveck-

Ursprungligen meddelades yrkesutbildningen på arbetsplatsen samtidigt med det produktiva arbetet. Med arbetslivets industrialisering i vårt land under senare delen av 1800-talet och den patriarkaliska regimens försvagande och efter hand avskrivning inom arbetslivet började denna form av yrkesutbildning att försvåras. I synnerhet gällde detta den mer teoretiskt betonade sidan av utbildningen, varpå anspråken med industrialiseringsprocessens fortlöpande växte. Det växande behovet i synnerhet av ökade teoretiska kunskaper vid sidan av de praktiska färdigheterna, framförallt i praktisk räkning, skrivning och ritning, ledde till inrättandet av de tekniska skolformerna, vilka blevo förelöpare till våra dagars anstalter för yrkesundervisning, vilka tillkommo efter 1918 års yrkesskolstadga. Enligt denna stadgas andemening skulle huvudparten och i synnerhet den praktiska delen av yrkesutbildningen alltjämt försiggå på arbetsplatsen och i intim kontakt med det produktiva yrkesarbetet. Man tänkte sig även, när denna stadga utformades, att denna utbildning skulle bli stabiliserad och reglerad genom en lärlingslag. Skolan, tänkte man sig, skulle i regel inskränka *•

376 sin utbildningsverksamhet till att komplettera och i vissa fall förbereda denna utbildning på arbetsplatserna. Lärlingsskolan. Därför blev Lårlingsskolans huvudkurser för yngre den grundläggande undervisningsformen i 1918 års yrkesskolsystem. Undervisningen i dessa huvudkurser kan enligt författningen fortgå under två år och under 8 högst 9 månader om året samt med i medeltal högst 12 dock vanligtvis 6 å 8 veckotimmar, vilka i regel äro förlagda till tider utom den ordinarie arbetstiden. Lärlingsskolans huvudkurser äro nämligen avsedda för minderåriga, som ha anställning i yrket. Dylika kurser h a inrättats för såväl hantverks- och industriyrken som handel och husligt arbete. Undervisningen i dem är så till vida normaliserad, som den skall omfatta ämnena yrkeslära, yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstiftning. Till dessa obligatoriska ämnen ansluta sig frivilliga ämnen, vilka vanligtvis äro främmande språk, maskinskrivning eller stenografi. Undervisningen är i regel av teoretisk art och skall så långt möjligt anslutas till den praktiska undervisningen på arbetsplatsen. Endast i undantagsfall ingå praktiska arbetsövningar i utbildningen och då huvudsakligen inom skolor för husligt arbete. Lärlingsskolans huvudkurser ha emellertid ej fått den utbredning och anslutning, som man ursprungligen tänkte sig. Förklaringen härtill är i huvudsak följande. Allt ifrån tiden för det nuvarande yrkesskolväsendets tillkomst har antalet minderåriga arbetare inom industrin starkt sjunkit, vilket även framgår av nedanstående tabell Antal minderåriga (under 18 dr) av hela antalet industriarbetare. 1916—1920 12-2 1931 79 1921—1925 98 1932 72 1926—1930 90 1933 7-1 1930 8-7 Förklaringen till denna nedgång är bl. a. den, att fackföreningarna sökt hindra konkurrensen om arbete med de vuxna arbetarna. Och ju större arbetslösheten varit, desto svårare har det varit för de minderåriga att få anställning. I samma riktning har även den fortgående rationaliseringen verkat. Och i samma mån som ungdomen blivit arbetslös, har intresset för lärlingsskolans huvudkurser och dess undervisning minskat, varför rekryteringen till dem blivit trög. Dispensvägen har ju alltid stått öppen för dem, som ej haft yrkesanställning, och har även i betydande utsträckning använts. Men hela skolformens anordning med sin på ett visst yrke eller yrkesgrupp inriktade teoretiska utbildning som ett komplement till den praktiska utbildningen, som de arbetslösa lärjungarna ej kunde få, har av naturliga skäl ej verkat lockande. Därtill kommer, att arbetet inom industrin mer och mer specialiserats, varigenom det utbildningsbehov, som de nämnda kurserna ha att fylla, blivit mindre, i all synnerhet som den mer allsidiga praktiska utbildning, som man av ålder velat förbinda med lärlingsstadiet, inom industrin blivit mer och mer sällsynt. I detta sammanhang erinras om en nyligen av Svenska Gjutare-

377 förbundet till Sveriges Verkstadsförening ingiven skrivelse, vari Gjutareförbundet påtalar den vid gjuterierna »synnerligen otillfredsställande utbildningen av lärlingar». I skrivelsen uppger man bl. a., att av 162 undersökta gjuterier endast 55 % h a lärlingar. Man begär nu, att få till stånd »reglering av lärlingsförhållandena, som lämpligen kunde innehålla bestämmelser om anställningsformer, garanti för en allsidig utbildning under en på förhand angiven lärotid, fastställandet av en löneskala, bestämmelse om lärlingarnas ställning vid arbetskonflikter o. s. v.» (enligt referat i Socialdemokraten den 2 7x 1937). När man inom ett så hantverksbetonat yrke som gjuterifacket, där yrkesutbildningen har gamla och goda traditioner, numera tycks från arbetsgivarehåll ägna den mer systematiska utbildningen på arbetsplatsen så liten uppmärksamhet, att arbetarna själva reagera, då är det ej svårt att förstå den likgiltighet härför eller passivitet, som är så vanlig inom andra mer eller mindre mekaniserade yrken. Följden härav blir även, att intresset från såväl arbetsgivarehåll som arbetarehåll för den mer omfattande och huvudsakligen teoretiskt betonade utbildning, som lärlingsskolans huvudkurser giva, är relativt ringa. Vad som här sagts om lärlingsskolans huvudkurser för yngre gäller i första hand kurserna för industriella yrken. I viss m å n gälla de även huvudkurser för hantverksyrken och för husligt arbete. För handeln synas dessa kurser alltjämt dock ha en något större betydelse. Ursprungligen tänkte man sig även, att undervisningen i lärlingsskolans huvudkurser skulle i likhet med fortsättningsskolan genom kommunernas beslut göras obligatoriska för minderårig ungdom, och att denna skolplikt skulle stödjas av en lärlingslag. Någon lärlingslag har emellertid ej kommit till stånd, och med ett par tre undantag ha kommunerna huvudsakligen på grund av ovan berörda skäl ej ansett sig böra gå in för lärlingsskoleplikt. Sedan flera år tillbaka existerar ej heller någon lärlingsskoleplikt i Sverige. Lärlingskurser. Sedan genom 1921 års riksdagsbeslut Skolöverstyrelsen bemyndigades bevilja statsunderstöd även till andra skolformer än de av riksdagen särskilt nämnda, har man i stor utsträckning gått in för att i stället för huvudkurser inrätta s. k. lärlingskurser, vilka i huvudsak ha samma ändamål och arbetssätt som huvudkurserna "men i fråga om undervisningens omfattning begränsa sig till de ämnen, som under förhandenvarande förhållanden anses motsvara de ungas av dem själva kända behov. För dessa lärlingskurser h a r ej heller kravet på att vara anställd i yrkesarbetet eller att vara minderårig för att få tillträde upprätthållits, varför dessa kurser på ett helt annat sätt än huvudkurserna kunnat bli tillgängliga för den ungdom, som ännu ej fått anställning i yrkeslivet. För sådan ungdom ha dessa kurser blivit av betydelse, dels därigenom att de meddelat elementära yrkeskunskaper och färdigheter, som kunnat underlätta för dem att vinna yrkesanställning, dels därigenom att genom denna undervisning lärlingarnas intresse för en ordnad yrkesutbildning stimulerats.

378 Kurser för äldre. En kurstyp inom lärlingsskolans ram, som i stort sett är likartad med lärlingskurserna men är avsedd endast för personer över 18 år, utgöra de s. k. kurserna för äldre. Dessa kurser förekomma under ett otal former. Än är det något eller några av huvudkursernas ämnen t. ex. ritning och yrkesräkning eller materiallära, som ingå i dem, eller också är det allmänna skolämnen såsom svenska och räkning, som i dessa kurser tagas upp för repetition och utvidgning av folkskolekunskaperna. Äldre arbetare, som ej varit i tillfälle att genomgå en fullständig huvudkurs inom lärlingsskolan, kunna genom att samtidigt eller efter varandra genomgå ett antal lärlingskurser eller kurser för äldre inhämta huvudkursens kunskapsmått och sålunda bli behöriga att i yrkesskolor fortsätta sin utbildning. Yrkesskolor. För sådana personer, som genomgått fullständig tvåårig huvudkurs i lärlingsskola eller i de kortare lärlingskurserna eller kurserna för äldre inhämtat det kunskapssmått, som huvudkurserna avse att giva, och som önska bygga på sina yrkeskunskaper eller förbättra sina färdigheter, ha p å vissa större orter inrättats s. k. yrkesskolor. I dessa skolor, som i regel äro lokalt och administrativt anslutna till lärlingsskolorna, meddelas undervisning i flertalet fall i form av ämneskurser. Men det finns även fall, där utbildningen sker i form av yrkeskurser, som då i regel äro ettåriga, i ett par fall tvååriga. Verkstadsskolor. Hittills berörda utbildningsformer ha det gemensamt, att de avse att bereda minderåriga eller äldre arbetare en till den praktiska utbildningen på arbetsplatsen ansluten och kompletterande utbildning av huvudsakligen teoretisk art. Och de ha, såsom i det föregående redan anförts, tillkommit huvudsakligen på grund av svårigheterna att i samband med förvärvsarbetet på arbetsplatsen erhålla erforderlig teoretisk utbildning. Men det är ej blott den teoretiska utbildningen, som i nutidens arbetsliv blivit eftersatt, utan även den rent praktiska yrkesfärdigheten. Detta h a r föranlett inrättandet av s. k. verkstadsskolor. De första verkstadsskolorna inrättades på enskilt initiativ. Men sedan 1921 h a de även kunnat inrättas som kommunala skolor och erhållit statsbidrag efter i huvudsak samma former, som gälla för lärlingsskolorna, med vilka de vanligtvis äro administrativt samordnade. Utbildningen i verkstadsskolorna försiggår i en skolverkstad, som bör vara så inrättad, att den så mycket som möjligt efterliknar en produktionsverkstad. Undervisningen sker dels i form av pedagogiskt utarbetade arbetsformer med vilkas hjälp lärjungarna få systematisk utbildning i att hantera verktyg, arbeta med olika material och använda sig av olika arbetsmetoder, dels genom utförandet av saluvärdiga produkter, vilka även ofta försäljas. Hand i hand med de praktiska arbetsövningarna kan teoretisk undervisning anordnas i material-, verktygsoch maskinlära, även i andra till yrkesutbildningen hörande ämnen, såvida verkstadsskolan ej är samordnad med en lärlingsskola, då den teoretiska undervisningen handhas av denna.

379 Verkstadsskolorna upprättas vanligtvis för att förbereda de ungas inträde i ett visst hantverks- eller industriyrke och omfatta de i dem anordnade kurserna en tid från några månader upp till ett å två år. I andra fall, ehuru mera sällan, inrätta sig verkstadsskolorna för att lämna en fullständig praktisk och teoretisk lärlingsutbildning. I sådana fall bli verkstadsskolans kurser fleråriga, tre-, någon gång fyråriga. Det förekommer ej så sällan, att elever, som utgå från dessa fullständiga verkstadsskolor, avlägga s. k. lärlingsprov under uppsikt av ortens hantverks- och industriförening, varvid stundom Sveriges Hantverksorganisations medaljer utdelas till de bästa lärjungarna. Men det är en del svårigheter förbundna med dessa skolors anordnande, varför de ej kommit till i den utsträckning, som vore önskvärt. Sålunda äro dessa skolor kostsamma att sätta upp. Därtill kommer, att många yrken ha ett så ringa rekryteringsbehov, att en kontinuerligt arbetande skola inom yrket i fråga ej kan taga in så stort antal elever, att dess utbildning tar en lärares tid helt i anspråk. P å mindre orter gäller detta för flertalet yrken, åtminstone om man skall taga hänsyn endast till det lokala behovet. Försök ha därför under de senare åren gjorts att för hantverksutbildningens del förlägga verkstadsskolans praktiska utbildning till ett enskilt företag, där mästaren fått behörighet av Skolöverstyrelsen att som lärare h a n d h a utbildningen av lärjungarna, som sålunda få dela sin tid mellan utbildning och deltagande i det praktiska arbetet på arbetsplatsen. Villkoren för en sådan anordning äro emellertid, dels att verkstaden blir av Skolöverstyrelsen godkänd som lärlingsverkstad, och dels att lärjungarna under utbildningstiden sortera under den kommunala yrkesskolstyrelsen, vilken även äger att övervaka utbildningen på arbetsplatsen. Någon större anslutning ha dessa decentraliserade verkstadsskolor ännu icke fått. De lära, enligt av Skolöverstyrelsen lämnade uppgifter, finnas endast på 7 platser och ha ett mycket begränsat antal elever. Denna verkstadsskoleform betraktas ännu så länge som ett försök. För min personliga del har jag ej någon större tilltro till denna skolforms framtid i dess nuvarande utformning. Arbetsgivarna komma helt säkert i flertalet fall att betacka sig för kommunernas och statens inblandning i lärlingarnas ledning och i arbetsplatsernas allmänna anordnande för de fattiga hundra kronor, som de årligen k u n n a erhålla i statsbidrag. Och fara föreligger, att det i fortsättningen som hittills i första hand blir småhantverkare, som ha svårt att klara sig i konkurrensen, och som med begärlighet sträcka sig efter alla tillgängliga former av understöd, vilka komma att erbjuda sin medverkan, och därav gagnas ej yrkesskolsaken. Ett annat förhållande, som lägger hinder i vägen för verkstadsskolornas ändamålsenliga utveckling, är, att de kommunala yrkesintressena äro mycket ängsliga för att genom verkstadsskolorna flera personer skola bli utbildade för ett yrke, än som man anser vara lämpligt för yrkesutövarna inom kommunen, varför de genom de lokala skolstyrelserna söka starkt begränsa utbildningen. Detta gäller framförallt hantverket. Och på den punkten

380 samverka arbetsgivare och arbetare. För att kringgå den svårigheten h a r m a n sökt intressera landstingen, de större kommunala enheterna att upprätta landstingsskolor för yrkesutbildning. Särskilda bestämmelser ha även i anslagskungörelsen beträffande statsunderstöd till yrkesundervisningen år 1933 tillkommit, varigenom landsting och annan kommunal samhällelighet i anslagshänseende likställas med vanlig kommun. Under de senaste åren h a r intresset för sådana landstingsskolor ökat, och därvid h a r det särskilt varit önskemålen att söka genom en centraliserad yrkesutbildning mildra ungdomsarbetslösheten, som varit det kanske starkast drivande intressemomentet. Landstingsskolor finnas för närvarande upprättade i följande landstingsområden nämligen Göteborgs och Bohus, Hallands, Jönköpings, Norrbottens, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Östergötlands läns landstingsområden. En närmare redogörelse för handelsskolornas och husmodersskolornas organisation och utveckning synes mig i detta sammanhang ej vara av nöden.

N å g o t o m y r k e s s k o l v ä s e n d e t s u t v e c k l i n g u r statistisk s y n p u n k t . Tabell 1. Antal skolor och kurser för yrkesutbildning av nedanstående typer.

Kommunala skolor. Verkstadsskolor Lärlingsskolor: Huvudkurser Lärlingskurser Kurser för äldre Yrkesskolor: Yrkeskurser Ämneskurser Handelsskolor (1-åriga) Husmodersskolor Enskilda skolor

1925 5 55 — 45 9 32 2 —

1934—35 33 45 71 67 14 43 8 5 89

Tabell 2. Antal lärjungar vid nedanstående skoltyper för yrkesutbildning.

Kommunala skolor Verkstadsskolor Lärlingsskolor: Huvudkurser Lärlingskurser Kurser för äldre Yrkesskolor: Yrkeskurser Ämneskurser Handelsskolor (1-åriga) Husmodersskolor Enskilda skolor

1934—35

603 4 170 — 3 751 109 1 971 600 — 9 642

1 791 4 025 5 645 14 483 528 6 008 2 849 238 10 982

ökning ( + ) och minskning ( - ) i % av 1925 års lärjungantal +197 — 3 — +288 -I- 385 + 210 +375 — +14

Vad man vid studiet av dessa tabeller i första hand lägger märke till är, att lärlingsskolans tvååriga huvudkurser ej blott stannat i utvecklingen utan gått tillbaks sedan 1925, skolorna med 18 °/o och lärjungantalet med 3 °/o,

381 Tabell 3. Åldersfördelningen i kommunala och enskilda skolor för ning läsåret 1934—35. Under Över 18 år 18 år A. Kommunala skolor Verkstadsskolor 1 234 557 Lärlingsskolor: Huvudkurser 2 730 1 295 Frivilliga ämnen 1 686 481 Lärlingskurser 3 620 2 891 Kurser för äldre 989 13 494 Yrkesskolor: Yrkeskurser 30 498 Ämneskurser 538 5 470 Handelsskolor (1-åriga) 1 164 1 935 Husmodersskolor 123 115 Tekniska skolor (inkl. friv. ämnen) 27 828 B. Enskilda skolor 2 228 8 754 Summa 14 369

36 318

Summa 1 791 4 025 2 167 6 511 14 483 528 6 008 3 099 238 855 10 982 50 687

under det de i sin organisation smidigare och till tiden kortare lärlingskurserna, av vilka den första upprättades i Hedemora 1927, kraftigt gått framåt, så att de f. n. äro upprättade vid ett större antal anstalter och räkna med ett större antal lärjungar än vad fallet är med lärlingsskolans huvudkurser. Av de 4 025 lärjungar, som 1934—1935 voro inskrivna i lärlingsskolans huvudkurser, är det endast 1 043, som tillhöra skolor för hantverk och industri. Samtidigt sysselsättas inom industrin 35 142 minderåriga arbetare. H u r u många minderåriga det egentliga hantverket sysselsätter känner man ej. Den andel av de i hantverk och industri sysselsatta minderåriga, som samtidigt med sin anställning i yrket erhållit utbildning i lärlingsskolans huvudkurser torde kunna uppskattas til högst 2 å 3 °/o, vilket visar, att lärlingsskolan i sin ursprungliga form är en skolform, som föga passar vårt yrkesliv, sådant det nu blivit utformat. Ett annat förhållande, som man redan vid en ytlig granskning av de anförda siffrorna lägger märke till, är, att sådana skoltyper och kurser, som meddela utbildning på ett högre åldersstadium, över 18 år, utvecklats betydligt hastigare än de som äro huvudsakligen avsedda för minderåriga. Så t. ex. h a lärjungarna i kurser för äldre under tioårsperioden ifråga ökat med 288 °/o och i yrkesskolornas såväl yrkes- som ämnes kurser med resp. 385 °/o och 210 % . Denna ökning har naturligtvis delvis hängt samman med arbetslösheten, som varit störst i åldrarna 18—24 år. Men den torde även sammanhänga därmed, att ungdomen hos oss i allmänhet ganska sent gör sitt yrkesval, och först sedan den gjort det, börjar den intressera sig på allvar för utbildningsfrågorna. Under de 15 år jag handhaft ledningen av yrkesutbildningen i de kommuner, där Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolags verk och anläggningar voro belägna, hade jag rikliga tillfällen att erfara, h u r obenägen ungdomen var att före sitt adertonde år på allvar tänka på yrkesvalet och gå in för en ordnad yrkesutbildning. Därför måste vi där i betydande utsträckning taga emot lärjungar över 18 år i även sådana skolformer, som lärlingsskolans huvudkurser och i verkstadsskolorna, ehuru dessa

382 i första hand voro avsedda för minderåriga, som i egenskap av lärlingar blivit intagna i hantverks- och industriyrkena, eller som önskade erhålla en förberedande praktisk utbildning för att vinna inträde i dem. Av tabell 3 framgår, att detsamma gäller för landet i dess helhet. Siffrorna i tabellen visa sålunda, att antalet lärjungar i åldern över 18 år i verkstadsskolorna och i lärlingsskolornas huvudkurser utgör nära nog Va av hela lärjungantalet, och att antalet lärjungar under 18 år i samtliga kommunala och enskilda anstalter för yrkesutbildning endast uppgick till 14 369, under det motsvarande siffra för lärjungar i åldern över 18 år var 36 318, d. v. s. cirka 2 1U gånger så stor.

4. N å g r a

synpunkter

m e d a v s e e n d e på y r k e s s k o l v ä s e n d e t s framtida utveckling.

A. Vad som här nedan kommer att anföras bygger dels på den föregående framställningen, dels på personliga erfarenheter som ledare av yrkesskolor, som ordförande i Svenska yrkesskolföreningen sedan 1924 och till sist från min nuvarande verksamhet inom Sveriges industriförbund. Under förra hälften av 1920-talet har såväl från den centrala ledningen av yrkesskolväsendets sida som från de lokala skolstyrelsernas sida mycken kraft och möda nedlagts på att söka förverkliga de idéer rörande yrkesutbildningen och dess organisation, som är det bärande i 1918—1921 års författningar rörande den kommunala yrkesutbildningen. När det sedan under senare delen av samma årtionde började bli klart för litet var, att det program för yrkesskolfrågans lösning, som nämnda författning innehöll, ej kunde genomföras såsom man vid dess tillkomst hoppats på, började man litet varstädes i landet att på grundvalen av stadgans sista paragraf, nämligen § 103, söka sig fram till andra undervisningsformer än dem stadgan upptagit i hopp om att med dess hjälp lättare kunna tillgodose det förefintliga utbildningsbehovet hos ungdomen och därmed också lättare kunna dra den till sig. P å så sätt tillkommo lärlingskurser i ett otal former, olika typer av verkstadskurser för såväl yngre som äldre, husmodersskolor, industriskolor m. fl. Denna anpassningsprocess hos skilda skolformer är ännu ej avlutad utan fortgår alltjämt. För att underlätta densamma erfordras emellertid dels att yrkesskolstadgan revideras och får en sådan utformning, att den underlättar och i viss mån även dirigerar denna anpassningsprocess; dels att den centrala ledningen av yrkesskolväsendet utbygges med en rådsinstitution, bestående av representanter för näringslivet, som under officiellt ansvar kunna samverka med den statliga ledningen vid den fortgående utformningen av undervisningsanstalternas karaktär och undervisningsmål. Inom skolöverstyrelsen har redan på hemställan av Svenska yrkesskolföreningen ett förslag till reviderad stadga utarbetats, vilket nyligen förelagts Kungl. Maj:t till godkännande. Detta förslag bör emellertid ej av Kungl. Maj:t fastställas, förrän de synpunkter med avseende på yrkesskolundervis-

383 ningen, som ev. komma att framföras av rationaliseringsutredningen, den sakkunnigekommitté, som arbetar med skolöverstyrelsens omorganisation, av 1936 års hantverkssakkunnige samt 1936 års kommitté för utredning av bl. a. yrkesskollärarutbildningen, blivit kända och beaktade. Vad den föreslagna yrkesrådsinstitutionen beträffar, så h a redan Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation och Sveriges köpmannaförbund till ecklesiastikministern inlämnat ett förslag till dylik institutions inrättande. Då emellertid inrättandet av en dylik institution har betydelse även u r en annan synpunkt, nämligen med hänsyn till yrkesskolväsendets förmåga att anpassa sin verksamhet efter de på grund av den fortskridande rationaliseringen inom näringslivet uppkomna fluktuationerna i arbetsmarknadens struktur, torde det vara av vikt, att organisationskommittén ej tar definitiv ståndpunkt till frågan om ett yrkesråds inrättande och dess arbetsprogram, förrän den fått taga del av rationaliseringsutredningens inställning till yrkesskolfrågan. B. Under den hittills fortgående anpassningsprocessen hos yrkesskolväsendet ha strävandena huvudsakligen varit inriktade på att söka lösa de skolorganisatoriska och pedagogiska uppgifterna. Det h a r framförallt gällt att giva de i författningen givna skolformerna en sådan gestaltning, att de kunde tillfredsställa ungdomens bildningskrav och därför i högre grad draga till sig densamma. Det har vidare gällt att giva de så i bruk tagna skol- och kursformerna ett läroinnehåll och ett arbetssätt, som å ena sidan var så sakligt och skolmässigt som möjligt, och å andra sidan kunde handhavas av lärare med ringa eller ingen pedagogisk utbildning. Det ä r nämligen ett betydande antal av yrkesanstalternas lärare, som ej erhållit någon som helst pedagogisk skolning. Förlidet år gjorde Svenska yrkesskolföreningen en undersökning i syfte att utröna, hur stor del av den nu tjänstgörande yrkesskollärarkåren, som erhållit någon pedagogisk skolning, och fann därvid, att, av 253 vid 46 anstalter anställda fasta lärare, 36 °/o saknade all pedagogisk utbildning, och av 898 timlärare vid dessa anstalter var det icke mindre än 42 °/o, som saknade dylik utbildning. Då de undersökta anstalterna bl. a. äro belägna i de större städerna, och det stora flertalet av de mindre orternas skolor ej inlämnat svar, ha vi anledning att tro, att det i verkligheten ä r så, att minst hälften av samtliga vid våra yrkesskolor tjänstgörande lärare sakna all pedagogisk skolning. Här återstår sålunda ännu mycket »grovgöra». Men enda sättet att inom rimlig tid få fason på den sidan av yrkesskolväsendet, som här blivit berörd, är att få till stånd en ordnad och för yrkesskolutbildningen avsedd och anpassad pedagogisk utbildning av lärarpersonalen. Erfarenheterna från de senaste tio årens låg- och högkonjunkturer samt från de olika arbetslöshetsutredningarna ha emellertid mer och mer aktualiserat frågan om, huru yrkesskolväsendet smidigare skall k u n n a anpassa sin verksamhet efter å ena sidan de genom den fortgående rationaliseringen av arbetslivet framkallade förändringarna i efterfrågan på arbetskraft och

384 å andra sidan de genom den hastigt fortgående tekniska utvecklingen och den växlande handelspolitiska situationen framkallade strukturella förändringarna i näringslivet. Det är insikten om nödvändigheten att söka förhjälpa yrkesskolväsendet att om möjligt lösa den uppgiften, som förmått de ovan nämnda tre stora sammanslutningarna av industrins, hantverkets och handelns yrkesutövare att inlämna sitt förslag tiDl ecklesiastikministern om förstärkandet av den statliga centrala ledningen av yrkesskolväsendet med ett av näringsidkare sammansatt råd, varigenom en säker och kontinuerlig förbindelse med händelserna på näringslivets område och på arbetsmarknaden bör kunna bättre beredas den statliga ledningen än vad som nu sker. Man har även anledning tro, att skolöverstyrelsen, förstärkt med denna rådsinstitution, skall bli i stånd att finna en lösning på skolornas organisatoriska utformning, som skall bättre än hittills tillfredsställa arbetsmarknadens krav. De hittills vunna erfarenheterna ha, såsom i det föregående visats, ådagalagt, h u r vanskligt det är att i ett på förhand utformat schema linjera upp skolorganisationen för yrkesutbildningen. Den nya yrkesskolstadgan bör taga hänsyn till dessa erfarenheter och giva större utrymme än hittills för ett av arbetsmarknadsvillkoren betingat naturligt framväxande av skolformer. Den centrala ledningens uppgift bör därvid vara att stimulera och vägleda på grundvalen av sin större överblick och sin djupare insikt i de förefintliga skoltekniska och arbetsmarknadsbehoven. När det blir fråga om att utarbeta arbetsordning för detta råd och att besluta om dess sammansättning, är det emellertid av vikt, att man undersöker möjligheterna för att i detta råd bereda plats även för arbetsförmedlingens centrala organ. Skulle den institution komma till stånd, som rationaliseringsutredningen f. n. undersöker möjligheterna för, och vars uppgift skulle vara att följa näringslivets förändringar i olika hänseenden, en åtgärd, som för yrkesskolväsendets fortsatta arbete och utveckling skulle kunna bli av den största betydelse, så förefaller det naturligt, att även denna institution bleve representerad i rådet, t. ex. på så sätt att vissa av de båda institutionernas medlemmar bli gemensamma. C. Den sedan världskriget skeende och av rationaliseringen betingade utvecklingen inom näringslivet har bl. a. lett till att kraven på yrkesskicklighet hos personalen mer och mer förskjutits från en manuell sådan till mera intellektuellt betonade former av yrkesskicklighet. Denna allmänna tendens åskådliggöres bl. a. även av den förskjutning i industrins personalbestånd, som skett under tiden från världskrigets början till år 1933, i det förvaltningspersonalen per 100 arbetare under nämnda tid ökat med mer än 40 %> (se Eli Heckscher, Industrins historiska förutsättningar och allmänna karaktär, i Sveriges Industri, översikt utgiven av Sveriges Industriförbund 1935), varvid största anparten i denna ökning kommer på den lägre tekniska personalen och den lägre kontorspersonalen. Kraven på intelligens, vakenhet och påpasslighet, på tekniska kunskaper samt tekniskt och ekonomiskt tänkande bli mer och mer framträdande liksom kraven på förmågan

385 att inordna sig i och rätt utnyttja de nya inom allt näringsliv allt mer utvecklade organisationsformerna — dessa krav, liksom kraven på förmågan att hastigt ställa in sig på nya arbetsmetoder och på handhavandet av nya maskiner, sätta mer och mer sin prägel på utformandet av den nya tidens yrkesskicklighet. Detta gäller framförallt industrin, men även hantverket är i viss mån underkastat samma lag. Dessa förhållanden ha gjort, att man på vissa håll, särskilt inom kretsar, som intressera sig för den industriella yrkesutbildningen, har tagit upp frågan om en revidering av yrkesutbildningsgreppet. Under det man hittills i allmänhet med yrkesutbildning menat en sådan, som sörjer för den manuella färdigheten och de teoretiska kunskaper, som erfordras för ett visst mauellt arbete, har man velat draga upp en klar gränslinje mellan å ena sidan den förberedande yrkesutbildningen och å andra sidan den egentliga yrkesutbildningen. Den förra arten av utbildning vill man anförtro åt skolan att utföra i form av industriskolor, hantverksskolor och handelsskolor, där lärjungarna på ett jämförelsevis tidigt stadium, d. v. s. före 18 års åldern, erhålla en allmän teknisk, hantverksmässig och kommersiell utbildning av såväl teoretisk som praktisk art, och där genom pedagogiskt ordnade arbetsövningar de allmänna färdigheter kunde prövas och övas upp, som äro av grundläggande betydelse för framgångsrikt arbete inom industri, hantverk och handel. Den förut lämnade historiska och statistiska översikten av vårt yrkesskolväsende har bl. a. visat, att ungdomen på ett jämförelsevis sent åldersstadium gör sitt yrkesval och vill gå in för en mer systematisk yrkesutbildning, vilket naturligtvis är ur arbetslivets och ur dess egen synpunkt mindre tillfredsställande. Genom att giva den förberedande yrkesutbildningen en mer allmän karaktär och inrikta den ej på ett bestämt yrke utan på en hel näringsgren och i denna utbildning giva ett betydande utrymme för praktiska arbetsövningar, skulle man kunna förmå ungdomen att frivilligt och på ett tidigare ålder stadium än hittills skaffa sig de för arbetet, det definitiva yrkesvalet och den slutgiltiga yrkesutbildningen erforderliga insikterna och färdigheterna. Erfarenheterna från de båda från slutet av 1920-talet i arbete varande industriskolorna i Domnarvet och Skutskär, vilka i huvudsak arbeta efter de här angivna linjerna, ha bekräftat riktigheten av detta resonemang. Med hjälp av kompletterande psykotekniska prövningsmetoder kan i denna förberedande yrkesutbildning en effektiv hjälp beredas de unga i yrkesvalsvägledande syfte på samma gång de i den teoretiska undervisningen erhålla en för det definitiva yrkesvalet betydelsefull orientering över läget på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Den andra fasen i yrkesutbildningen, den egentliga och definitiva utbildningen, erhålles bäst och billigast i regel på arbetsplatsen och i det produktiva arbetslivets miljö, i synnerhet om denna praktiska utbildning kan kompletteras med teoretisk sådan och specialinriktad praktik i längre eller kortare kurser. Men skall industrin liksom hantverket och handeln kunna omhändertaga denna yrkesutbildning oberoende av låg. och högkonjunkturer, er25—388613.

II.

386 fordras, att det tillskapas ett organ för dess ordnande och övervakande. Detta organ skulle kunna få karaktären av lärlingsnämnder för industri, hantverk och handel. Det är möjligt, att denna uppgift skulle kunna tilldelas det i det föregående omnämnda yrkesskolrådet under förutsättning, att detta får en därför lämplig sammansättning. För övrigt anser jag mig ej här behöva närmare gå in på de uppgifter, som skulle tillkomma dessa nämnder, men vill hänvisa till min uppsats om industrins lärlingsfråga i Industriförbundets Meddelanden n:r 5/1935. För lösandet av den här berörda sidan av yrkesundervisningen skulle även erfordras, att respektive arbetsgivare- och arbetareorganisationer upptoge frågan till gemensam överläggning. Jag vet, att man såväl inom Svenska Arbetsgivareföreningens ledning som inom ledningen för Fackföreningsrörelsen ej är främmande för tanken, och det vore kanske välbetänkt att rationaliseringsutredningen, om den skulle få anledning att mer ingående syssla med här berörda sida av yrkesutbildningsfrågan, sökte intressera de angivna organisationerna att vid de samförståndsförhandlingar, som f. n. pågå mellan representanter för Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige rörande olika arbetsmarknadsspörsmål, taga upp till överläggning frågan om att på avtalsväg söka lösa, vad man velat men ej kunnat lösa genom en lärlingslag. Utgångspunkterna för lösandet av den frågan äro nämligen, som av det föregående framgår, nu helt andra än vid utarbetandet av det aldrig för riksdagen framlagda lärlingslagsförslaget. Det må till sist framhållas, att de framgångsrika försök med industriskolor av ovannämnd karaktär, som gjorts inom de kommuner, där Stora Kopparbergs Bergslags A. B. har sina verk och anläggningar, har föranlett Skolöverstyrelsen att i sitt förslag till ny yrkesskolstadga som nya skoltyper föreslå industriskolor liksom hantverksskolor med i huvudsak de utbildningsmål och den allmänna anordning, som redan utprövats vid nämnda industriskolor. (En uppfattning om dessa industriskolors organisation, undervisningsmål och undervisningssätt lämnas i bifogade berättelse över A. B. Bergslagets Praktiska Skolor 1908—1933). D. En av de väsentligaste svårigheterna för det nuvarande yrkesskoleväsendets utveckling och ändamålsenliga anpassning till näringslivets och arbetsmarknadens strukturella förändringar har legat — utom i bristen p å erforderlig kontinuerlig kontakt med näringslivet och arbetsmarknaden och i bristen på kompetenta lärare, som mer helt kunna ägna sig åt skolarbetet och dess problem — i det förhållandet, att skolorna varit anordnade enbart som kommunala eller enskilda institutioner, som åtminstone vad de kommunala beträffa arbetat på en i regel mycket begränsad marknad. Under senare delen av 1920-talet insåg man på ledande håll vådorna härav och åvägabragte 1933, såsom i det föregående framhållits, den förändring i anslagskungörelsen för statsbidrag till yrkesundervisningen, som gav möjlighet även för landstingen och andra samhälleligheter att inrätta skolor för yrkesutbildning. Dessa centrala skolformer, som redan kommit igång inom ett

387 flertal län, få sin betydelse framförallt däruti, att de kunna ordnas som heldagsskolor, att i dem kommer att anknytas lärare, som kunna ägna sig helt åt skolarbetet och de sociala spörsmål, som sammanhänga därmed samt slutligen däri att den centrala statliga ledningen kan bereda sig ett större inflytande på deras ledning än vad fallet kan bli med de kommunala och sålunda utöva direkt inflytande på undervisningens omfattning och inriktning från år till år. Rätt ledda böra därför dessa skolor för lösandet av de yrkesutbildningsfrågor, som betingas av växlingarna i arbetsmarknadens struktur, kunna få en större betydelse än de kommunala anstalterna. De centrala skolorna komma helt naturligt att inrättas som internatskolor i likhet med folkhögskolor, lantbruksskolor, skogsskolor m. fl. Dessa anordningar underlättas genom de stipendier, som årligen av riksdagen anslås till mindre bemedlade lärjungar vid skolor för yrkesutbildning. Det torde även bli av vikt att söka åstadkomma en boskillnad ifråga om de väsentliga arbetsuppgifterna mellan de kommunala och landstingsskolorna för att förhindra onödiga kostnader och olämplig konkurrens. Sålunda torde det bli lättast och lämpligast, att till landstingskolorna förlägga skolformer som förbereda för inträde på industri-, hantverks- och handelsbanorna, och vilka arbeta på hela länets arbetsmarknad. Till landstingsskolorna torde även lättast kunna förläggas behövliga kurser för arbetslös ungdom, omskolningskurser liksom fortbildningskurser och kurser avsedda att öka ut tillgången på yrkeskunnig arbetskraft inom ett visst expenderande yrke, såsom fallet under senaste året varit med bl. a. svetsaryrket, de elektrotekniska yrkena, muraryrket m. fl. De kommunala skolorna däremot torde lämpligast böra inrikta sig på att sörja för den lokala yrkesutbildningen av huvudsakligen kompletterande teoretisk art, vilken bör anslutas till utbildningen på arbetsplatserna inom ortens olika yrken. I de större städerna och orterna komma förmodligen skolformer att inrättas, som i sig förena båda här utvecklade bildningsmål. Mellan landstingsskolorna å ena sidan och arbetsförmedlingen liksom ev. andra arbetsmarknadsorgan å andra sidan blir det även lättast att åstadkomma regelbunden förbindelse. För att tillkomsten av dessa skolformer skall underlättas, och för att stimulera dem till att taga upp och söka lösa uppgifter av det slag, som h ä r ovan berörts, blir det nödvändigt att även underkasta de nuvarande grunderna för statsanslag till yrkesundervisningen en omarbetning. Särskilt gäller det anslagsförfarandet, men även andra med skolornas ledning förenade administrativa förfaranden, som nu äro onödigt omständliga, böra förenklas. Tiden medger ej att gå in på en närmare granskning av, vad som härutinnan skulle kunna vinnas, utan inskränker jag mig till att framhålla betydelsen av att en sådan revision sker i samband med stadgans revidering, om den önskvärda större smidigheten i skolornas arbete skall kunna förverkligas.

FJÄRDE

AVDELNINGEN

I utlandet verkställda undersökningar och vidtagna åtgärder på det område, rationaliseringsutredningen haft att behandla

Materialets införskaffande. I skrivelse till utrikesdepartementet den 26 september 1936 anhöll rationaliseringsutredningen, att departementet måtte från följande länder, nämligen Danmark, Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Schweiz, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Tyska riket och Österrike samt Amerikas förenta stater, inhämta uppgifter om resultaten av de undersökningar, som kunde ha vidtagits rörande skadliga sociala verkningar av rationalisering, mera betydande driftsinskränkningar och driftsnedläggelser inom industrin. Härvid avsågs främst sådana undersökningar, som funnos tillgängliga i tryck och som kunde belysa, i vad mån arbetslöshet uppkommit såsom en följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder samt huruvida av sådan anledning uppkommen arbetslöshet varit av mera tillfällig eller långvarig natur. För det fall undersökningar verkställts rörande rationaliseringens inverkan på riskerna för olycksfall i arbete eller på arbetarnas och de anställdas hälsa, vore även av värde att erhålla kännedom om de resultat som härvid framkommit. Utredningen anhöll vidare, att uppgifter inhämtades om de särskilda åtgärder, som i nämnda länder kunde ha vidtagits från det allmännas sida för att förebygga och lindra skadliga sociala verkningar av rationalisering, driftsinskränkningar och driftsnedläggelser inom industrin. Av intresse ansågs även vara att få kännedom om de erfarenheter, som gjorts i anledning av på förevarande område eventuellt vidtagna åtgärder, ävensom att erhålla de statistiska uppgifter, som kunde vara ägnade att belysa åtgärdernas omfattning och karaktär. Sedan utrikesdepartementet hos de angivna länderna framställt förfrågningar i enlighet med utredningens anhållan, ha svar från dem inkommit. Av svaren framgår, att ifrågavarande förhållanden i flera länder på ett eller annat sätt varit föremål för uppmärksamhet. Dock ha endast i ett fåtal av de länder, till vilka förfrågningar riktats, undersökningar eller åtgärder företagits i ovan berörda avseenden. I det följande lämnas en kort redogörelse för vad i dessa länder förekommit av beskaffenhet att i förevarande sammanhang erbjuda något större intresse. Tillika redogöres i korthet för visst annat material, varav utredningen tagit del och som även kan vara ägnat att belysa förhållandena i främmande länder. Detta gäller bl. a. material från Internationella arbetsbyrån i Geneve.

392 S y s s e l s ä t t n i n g e n i i n d u s t r i e l l t a r b e t e u n d e r inflytande av bl. a. r a t i o n a l i s e r i n g e n . Finland. I en promemoria från f i n s k a utrikesdepartementet uttalas bl. a. följande. Utvidgningen av den industriella verksamheten i Finland under de senaste decennierna har i allmänhet förmått avlägsna den arbetslöshet, som förorsakats genom rationaliseringsåtgärder, och detta t. o. m. i sådan grad, att antalet arbetare inom industrin fortgående tillväxt förutom under åren 1928 —1932, då minskad avsättning föranledde arbetslöshet. Visserligen kan invändas, att om rationalisering ej företagits skulle arbetslösheten under krisåren varit mindre, enär frambringandet av samma produktionsmängd erfordrat mera arbetare. Men den uppfattningen är rådande, att därest rationalisering ej företagits, samma produktionsmängder icke hade uppnåtts; produktpriserna skulle vidare på grund av de större produktionskostnaderna varit högre. Promemorian är åtföljd av två publikationer, utgivna av Finlands förening för främjandet av rationaliseringsarbetet. Den ena av dessa behandlar R al i o n a l i s e r i n g e n , a r b e t s l ö s h e t e n o c h t i l l s k a p a n d e t av nya arbetsmöjligheter. Häri påvisas, hur antalet arbetare per produktenhet reducerats inom såväl jordbruk som industri. Mellan högkonjunkturåret 1928 och depressionsåret 1932 sjunker arbetarantalet även absolut taget. Procentuellt har minskningen varit störst inom grupperna träindustri, vissa delar av metallindustrin samt jord- och stenindustri. Avsaknaden av planmässig ekonomisk politik och rådande kapitalknapphet ha hämmat produktionens utvidgning. Ett annat hinder härför har varit höga räntesatser och skatter samt utländsk dumping. För motverkande av arbetslösheten i Finland tillrådes förbättring av skogsvården och utvidgning av hemmamarknadsindustrin. Det föreslås en undersökning om möjligheten att ersätta en del av importen från sådana länder, som exportera mest till Finland, genom utvidgning av hemmamarknadsindustrin; man utgår härvid från att ifrågavarande länders exportöverskott gentemot Finland äro så stora, att en dylik utvidgning icke behöver föra till handelsförvecklingar. Den andra publikationen innefattar en U n d e r s ö k n i n g a v a r b e t s m ö j l i g h e t e r n a s u t ö k a n d e m e d l e d n i n g av t u l l s t a t i s t i k e n . Undersökningen, som utförts av P. Pero och E. J. Simola, åtföljes av en summarisk beräkning av möjligheterna att i Finland tillverka vissa nyttigheter, som för närvarande dit importeras. Inledningsvis framhålles att de ökade produktionskostnaderna efter världskriget framtvingat rationalisering på olika områden, vilket medfört en minskning i behovet av levande arbetskraft. Den arbetslöshet, som därigenom uppkommit, har varit ett svårlöst problem i olika länder. Man har stundom velat anse att rationaliseringen skapar arbetslöshet; i verkligheten är emellertid rationaliseringen framtvingad av självbevarelsedriften och en

393 iöljd av försvårade utkomstmöjligheter. Den är en ekonomisering av arbetet. Staten får icke lägga hinder i vägen för företagarens ansträngningar att öka räntabiliteten, utan den måste draga försorg om att ny företagsverk samhet skapas. Genom lämpliga åtgärder bör industrin kunna utvecklas så, att en produktion skapas, som ersätter bl. a. en del av importen från utlandet. Staten bör emellertid avhålla sig från att understödja en konstlad intensifiering av industrin. Saken bör drivas försiktigt och utforskas grundligt. Själva utförandet bör helt och hållet lämnas åt det privata initiativet. I fall nya företag uppstå, skola förutsättningarna för deras räntabilitet ej berövas dem. I vissa fall måste detta ske genom en jämkning av tullsatserna. Varje höjning av skyddstullar bör dock ske mycket försiktigt för att ej andra industrigrenar skola skadas. Norge. I en promemoria från det n o r s k a utrikesdepartement e t meddelas, att det icke föreligger någon samlad utredning angående rationaliseringsproblemet i Norge. De publikationer som utkommit behandla endast vissa sidor av frågan. Beträffande i Norge vidtagna åtgärder för arbetslöshetens bekämpande må emellertid följande nämnas. År 1938 antogs en l a g a n g å e n d e a r b e t a r f o n d . Fonden skall huvudsakligen användas till arbetares ålders- och invaliditetspension samt till understöd åt sådana arbetare, som blivit arbetslösa genom att vederbörande företag inställer, omlägger eller inskränker driften. Med arbetare avses envar som utom hemmet utför arbete i annans tjänst. Varje aktiebolag, som vid utgången av det räkenskapsår vilket utlöpte år 1937 hade ett aktiekapital eller en nettoförmögenhet av minst 100 000 kr., skall vara skyldigt att erlägga avgift till arbetarfonden. Detsamma gäller även varje annat bolag med ekonomiskt ändamål samt varje privat företagare, som sysselsätter arbetare, där nettoförmögenheten uppgår till minst 100 000 kr. Från avgiftsplikt äro dock vissa grupper av näringsutövare befriade, bl. a. idkare av jordbruk och fiske. Aktiebolag erlägger avgift för det räkenskapsår, för vilket aktieägarna få en utdelning av över 6 % på summan av aktiekapitalet och bolagets fonder, dock med undantag för skattefond och fond, som hålles skild från bolagets medel. Avgiften skall motsvara 2/io av den överskjutande utdelningen. Andra bolag än aktiebolag ävensom privata företagare skola erlägga avgift för det räkenskapsår, under vilket överskottet utgör över 10 % av nettoförmögenheten vid räkenskapsåret början. Denna avgift skall utgå med 5 % av den överskjutande delen av överskottet. Belgien. Angående de sociala verkningarna av rationaliseringsåtgärder inom industrin har den b e l g i s k e s o c i a l m i n i s t e r n meddelat, att några direkta åtgärder icke företagits i Belgien i avsikt att bekämpa speciellt den arbetslöshet, som uppkommit på grund av rationalisering. Emellertid har upplysts, att vissa åtgärder vidtagits, vilka haft eller kunna ha en indirekt inverkan på återanställningen av sådana arbetslösa som förlorat sin anställning till följd av rationalisering. I detta sammanhang namnes bl. a.,

394 att socialministern erhållit bemyndigande att företaga vissa åtgärder till befordrande av återanställning av arbetslösa. Frågan om rationaliseringens inflytande på arbetslösheten behandlas i en rapport från G o m m i s s i o n d ' O r i e n t a t i o n I n d u s t r i e l l e , betitlad Allmän preliminär rapport angående Belgiens ekonomiska omorientering. Kommissionen framhåller, att svårigheter uppstå, då m a n skall söka bestämma i vilken utsträckning rationaliseringen vållat arbetslöshet. Inom gruv- och järnindustrierna har arbetarantalet mellan åren 1929 och 1934 gått ned med 58 000 eller med 23 °/o, medan produktionsvolymen minskat med endast 17 °/o. Vid järnvägarna har arbetarantalet under samma tid gått ned med 20 000. Arbetslösheten inom dessa näringsgrenar anser kommissionen i betydande utsträckning vara att tillskriva rationaliseringen. Enligt kommissionens mening måste Belgien göra stora ansträngningar för att hålla sin industri i nivå med den tekniska utvecklingen. Utan att blanda sig i interna angelägenheter eller pekuniärt understödja omorganiserade industriföretag bör staten genom råd och upplysningar stå industriföretag till tjänst. Man äger möjlighet härtill genom »Nationalfonden för vetenskapliga forskningar», vilken institution har en byrå avseende förbindelse mellan vetenskap och industri. Till arbetslöshetens motverkande anser kommissionen, att arbetskraftens rörlighet bör underlättas både vad beträffar yrkesväxling och omflyttning från en plats till en annan. Åtgärder böra även vidtagas för att öka arbetskraftens yrkeskvalifikationer. Kommissionen rekommenderar för Belgiens del en modererad protektionism för att skydda det inhemska näringslivet mot konkurrens från de länder, som till varje pris vilja exportera till Belgien. Monopolbildningarnas handlingsfrihet bör genom lagstiftningsåtgärder beskäras. Bl. a. böra monopolen icke ha full frihet i fråga om prissättningen å tillverkade produkter. Handelsutbytet bör även övervakas av staten. Kommissionen framhåller vidare betydelsen av att marknadsförhållandena göras till föremål för ingående studier. Slutligen begär kommissionen, att statistiken rörande näringslivet i olika hänseenden förbättras och att statistikens bearbetning centraliseras till en statens statistiska centralbyrå. Nederländerna. I en promemoria, som av s v e n s k a b e s k i c k n i n g e n i H a a g uppgjorts med stöd av uppgifter från det nederländska utrikesministeriet, meddelas, att rationaliseringsproblemet och därmed sammanhängande spörsmål i Nederländerna varit föremål för undersökningar i olika hänseenden från såväl enskildas som statens sida. Upplysning lämnas om en officiell undersökning, som under 1936 företagits i syfte att utröna orsakerna till den under de närmast föregående åren ökade arbetslösheten i Nederländerna. Undersökningen, som omfattat åren 1930—1935, säges visa, att antalet arbetslösa sedan 1930 i runt tal stigit med över 300 000. Beträffande ett flertal industrier, såsom porslins-, diamant-, byggnads-, beklädnads- och läderindustrierna m. fl., skulle av undersökning-

395 en framgå, att den ökade arbetslösheten varit beroende på försämrade konjunkturer, men inom andra industrier, såsom stenkolsgruvorna, metall-, varvsoch velocipedindustrierna, bageribranschen, chokladfabrikationen, sockerberedningen samt slakterirörelsen, finge arbetslösheten till stor del skrivas på rationaliseringens konto. Dessutom omtalas en på regeringens uppdrag verkställd undersökning av förhållandena inom tobaksindustrierna. Genom denna undersökning har man ansett sig kunna fastställa, att mekaniseringen inom cigarrindustrin under perioden 1929—1935 ökat arbetslösheten bland cigarrarbetarna med ungefär 1 200 arbetare, vartill emellertid komme att icke mindre än 2 320 fullvuxna, yrkesskickliga arbetare fått lämna plats för samma antal halvvuxna, lägre betalda ynglingar. Beskickningen omtalar vidare, att den nederländska regeringens ståndpunkt till rationaliseringsproblemet kännetecknades av en strävan att icke förhindra eller h ä m m a den utveckling i produktionsprocessen, som mekaniseringen innebure. Regeringen medgåve dock, att vid ett givet tillfälle en mekanisering inom industrin kunde medföra skadliga verkningar på folkhushållningen och att i speciella fall anledning kunde föreligga att ingripa i mekaniseringsprocessen, nämligen när allvarliga skadliga sociala verkningar yppade sig. Därest inom särskilda näringsgrenar sådana verkningar skulle tydligt framträda, och en undersökning av rationaliseringens inflytande vore praktiskt genomförbar och önskad av intresserade parter, vore regeringen villig att verkställa en noggrann undersökning med alla till buds stående medel. Enligt vad tillika uppges i promemorian hade inom cigarrindustrin sådana skadliga sociala verkningar av mekaniseringen framträtt, som motiverade ett undantag från den av regeringen deklarerade ståndpunkten till rationaliseringsproblemet i allmänhet. Den omfattande arbetslösheten inom denna industri hade redan sedan lång tid tillbaka nödsakat regeringen att noga följa utvecklingen. Härtill hade anledning så mycket mer funnits som här — i motsats till vad som varit fallet inom så många andra industrigrenar — en förminskad köpkraft icke kunnat utpekas som den omedelbara orsaken till minskad arbetarstyrka, utan konsumtionen av cigarrer tvärtom utvisat en ganska konstant ökning. Enligt den officiella statistiken hade den inhemska förbrukningen av cigarrer år 1934 uppgått till icke mindre än 1 428 miljoner stycken mot 1 063 miljoner år 1925. Samtidigt hade genomsnittspriset per cigarr sjunkit från 7 28 cents till 4"90 cents. Då någon cigarrimport till Nederländerna knappast förekomme och exporten blott uppginge till några få procent, kunde man av nämnda siffror sluta sig till att orsakerna till den ökade arbetslösheten inom cigarrindustrin uteslutande låge i förändringar inom produktionsprocessen. Särskilt det utbyte inom cigarrindustrin av äldre, yrkesskickliga arbetare mot helt unga arbetare, som påvisats vid den förut omtalade undersökningen, hade framstått för regeringen såsom ytterst betänkligt. De yrkesskickliga arbetare, som till följd av mekaniseringen blivit utstötta och under kristiden icke kunnat vinna annan sysselsättning, hade i allt större utsträckning

396 börjat att i hemmen ägna sig åt förfärdigandet av billiga cigarrer under foldern och omgivningen ofta nog skadliga förhållanden. Härigenom förorsakade utbud av billiga, i hemmen tillverkade cigarrer hade tvingat fabrikanterna till ytterligare sänkning av cigarrpriserna, vilket endast kunnat ske genom fortsatt mekanisering. Vissa direktiv i fråga om produktionsprocessen ansåges med hänsyn härtill oundgängligen erforderliga för undvikande av alltför häftiga och omfattande skadliga verkningar på det sociala området. Ett snabbt statsingripande motiverades även därmed, att den holländska marknaden till följd av förbuden i Tyskland och Schweiz att använda vissa cigarrmaskiner kunde förväntas bli översvämmad av billiga tyska och schweiziska cigarrmaskiner. Regeringen hade redan p å ett tidigt stadium gett till känna, att den icke avsåg att förbjuda användningen av redan i bruk varande cigarrmaskiner. Ett dylikt förbud skulle enligt regeringens mening innebära en obillighet gentemot de fabrikanter, som genom en förbättrad produktionsmetod åstadkommit en allmän, nödvändig prissänkning. Ett absolut förbud att taga i bruk ytterligare maskiner erbjöde enligt regeringens mening lika litet en lösning av problemet. Detta skulle å ena sidan stå i strid mot anpassningspolitiken och å andra sidan innebära en icke önskad premiering av sådana företag, som redan infört mekanisering av driften. Andra förslag att motverka mekaniseringen, exempelvis höjning av accisen å cigarrer förfärdigade med maskin, hade ej heller vunnit regeringens gillande, enär även detta skulle motverka strävan att till de mindre köpkraftiga befolkningslagrens förfogande ställa en billig produkt. Enligt regeringens förslag skulle regeringen förlänas befogenhet att för en viss begränsad period, intill utgången av år 1938, kontrollera ytterligare mekanisering inom cigarrindustrin. Nya maskiner skulle ej få tagas i bruk utan regeringens i varje särskilt fall lämnade medgivande. Regeringen skulle med andra ord äga rätt bestämma tempot för fortsatt mekanisering. Regeringens förslag h a r antagits av generalstaterna. Lagen utfärdades i november 1936 och trädde omedelbart i kraft. Storbritannien. I anledning av utredningens framställning har det b r i t t i s k a u t r i k e s m i n i s t e r i e t hos olika myndigheter i England inhämtat uppgifter rörande rationaliseringens inverkan på arbetslösheten därstädes och de åtgärder, som vidtagits för att lindra arbetslöshetens verkningar. Inom utrikesministeriet ha svaren å dessa förfrågningar sammanställts. Ur denna sammanställning må här återges svaren från Ministry of Labour och Board of Trade. M i n i s t r y of L a b o u r . Möjligheten att företaga en undersökning på förevarande område hade diskuterats åtskilliga gånger, men man hade alltid kommit till den slutsatsen, att en undersökning, som endast toge i betraktande den direkta ökningen av antalet arbetslösa till följd av rationaliseringsåtgärder, skulle ge missvisande resultat. En undersökning, vilken toge sikte på långtidsverkningarna av rationaliseringsåtgärder under hänsynstagande

397 till alla faktorer som inverkade på sysselsättningen, skulle förorsaka mycket arbete och stora omkostnader, och resultaten av en dylik undersökning förmodades icke bli så tillförlitliga, att de motiverade därmed förenade kostnader. Enligt ministeriets mening visade icke den tillgängliga statistiken, att rationaliseringen inom den engelska industrin — såsom från några håll gjorts gällande — skulle vara främsta orsaken till arbetslösheten i England. Den sedan världskriget utökade produktionsvolymen per arbetare hade nämligen i England följts av en ökning i det totala antalet anställda arbetare. Större delen av den i England existerande arbetslösheten, i synnerhet den som förekomme inom de tyngre industrierna, kunde snarare tillskrivas den kraftiga utländska konkurrensen på världsmarknaden för vissa nyckelindustriers produkter, varjämte en stor del av arbetslösheten förskreve sig till säsongindustrierna. Några särskilda åtgärder hade icke från regeringens sida vidtagits för att lindra speciellt den arbetslöshet som sammanhängde med rationalisering inom privata företag. Men beträffande sådana företag, som vore underkastade en viss kontroll från det allmännas sida, hade bestämmelser i lag meddelats rörande bl. a. ersättning åt arbetare som avskedades i samband med rationaliseringsåtgärders vidtagande. Bland dylika lagbestämmelser nämndes Railway Act 1921 och Electricity Supply Acts 1919, 1922, 1925 och 1928. Ersättningen bestämdes av vederbörande bolag men skulle godkännas, enligt Railway Act av en ständig förlikningsman eller styrelse, som utsåges av justitieministern, samt enligt Electricity Acts av en eller flera personer, vilka utsåges av arbetsministern. B o a r d o f T r a d e . Denna myndighet har meddelat, att frågor rörande rationaliseringens sociala verkningar i allmänhet icke f olle inom myndighetens arbetsområde. Kolgruvorna intoge dock härvidlag en särställning. Kolbryningen hade under vissa perioder koncentrerats till ett mindre antal gruvor med resultat, att ett större antal delvis sysselsatta gruvarbetare ersatts av ett mindre antal fullt sysselsatta gruvarbetare — en tendens, som emellertid numera, då koncentrationsmöjligheterna reducerats, vore av föga betydelse. Angående de områden i England, som särskilt svårt drabbats av arbetslöshet, ha vissa uppgifter erhållits u r d e o f f i c i e l l a rapporterna f r å n C o m m i s s i o n e r s f o r t h e S p e c i a l A r e a s . Ehuru arbetslösheten inom dessa områden icke synes kunna direkt tillskrivas rationaliseringen, torde dock de åtgärder, som vidtagits för arbetslöshetens bekämpande, vara av intresse, varför en kortfattad redogörelse för desamma här lämnas. De områden i England, inom vilka en betydande arbetslöshet kvarstod under den senaste högkonjunkturen, äro huvudsakligen belägna i södra Wales, i nordligaste England och i södra Skottland. Orsaken till denna arbetslöshet lär närmast ha varit den katastrofala tillbakagången av de viktigare industrierna i dessa distrikt. Särskilt svårt h a r läget varit för bomulls-

398 industrin i Lancashire, som mist sina exportmarknader i östern genom japansk konkurrens, för järngruvorna i West Cumberland och kolgruvorna i Durham, Lanarkshire, Ayrshire och South Wales samt för skeppsbyggnadsindustrin vid Clyde och Tyne. I november 1934 utsåg regeringen en Commissioner för Special Areas i England och Wales samt en Commissioner för motsvarande områden i Skottland. Dessa Commissioners fingo sina befogenheter reglerade i en särskild lag, The Special Areas (Development and Improvement) Act, 1934. Enligt lagen skola Commissioners »ta initiativ till, organisera, genomföra eller bidraga till genomförandet av åtgärder, som äro ägnade att befordra den ekonomiska och sociala utvecklingen» inom Special Areas. De skola samarbeta med statliga och lokala myndigheter, frivilliga organisationer etc. Stöd får endast lämnas åt a) företag som ha till främsta ändamål att genom beredande av anställning åt arbetslösa göra dem helt eller delvis oberoende av arbetslöshets- eller fattigvårdsunderstöd, och b) lokala myndigheter i sådana fall, då intet statsdepartement kan lämna bidrag, varvid dock vederbörande minister skall lämna sitt samtycke. Särskilda bidrag kunna lämnas till instiftande av småjordbruk. Commissioners få genomföra eller stödja åtgärder utanför Special Areas i den mån dessa åtgärder äro ägnade att ge sysselsättning åt ett mera betydande antal personer ifrån Special Areas. Commissioners erhöllo ett första anslag för sin verksamhet på £ 2 000 000, vilket anslag dock endast betraktades som en ringa början. Premiärministern yttrade i diskussionen om lagen, att man icke hade någon aning om h u r stora belopp som kunde erfordras, att det första anslaget endast var till för att ge Commissioners en start samt att man lika gärna kunde ha sagt £ 20000 000 eller £ 100 000 000 som £ 2 000 000. Under år 1936 erhöllo Commissioners ett ytterligare anslag på £ 3 000 000. Fram till den 31 januari 1937 hade Commissioners gjort finansiella utfästelser uppgående till i runt tal £ 9 000 000 för England och Wales samt £ 2 000 000 för Skottland. De områden, som preciseras i Special Areas Act, äro icke de enda områdena med svår arbetslöshet i England. Statens politik har under de senaste åren gått ut på att i möjligaste mån placera statsbeställningar i områden med svår arbetslöshet. Under de 20 månaderna från den 1 april 1935 till 30 november 1936 ha beställningar enbart av försvarsverket placerats i områden med svår arbetslöshet till ett värde av £ 41 000 000. Härav komma omkring £ 24 000 000 på Special Areas, medan resten faller på s. k. Certified Areas, d. v. s. vid statsbeställningar gynnade områden. Till Certified Areas hänföras främst sådana av svår arbetslöshet drabbade områden, som för sin försörjning äro väsentligen beroende av blott en eller ett par industrier. Inom Special Areas har man i främsta rummet sökt främja nya industrier och understödja gamla industrier. Det har dock visat sig vara en mycket svår uppgift att göra områdena mer attraktiva. Cirkulärskrivelser utsändes

399 till de största och mest framgångsrika företagen i landet med uppmaning att öppna dotterbolag inom Special Areas. Resultatet blev emellertid endast ett konstaterande av att intresset från företagarnas sida för Special Areas var minimalt. Bland olika åtgärder företagna i syfte att stimulera näringslivet i Special Areas m å vidare framhållas följande. En del fastighetsbolag bildades med uppgift att iordningställa lämpliga industriområden för lätt industri. Dessa bolag finansierades genom anslag från fonden för Special Areas och ledningen för dem utgjordes av representanter för den lokala industrin, som frivilligt ställt sig till förfogande. Ursprungligen kunde direkta understöd icke lämnas till företag, som arbetade för vinst, men på grund av dessas fundamentala betydelse för områdenas utveckling frångick man senare denna princip. Genom lag år 1936 bildades ett bolag med uppgift att finansiera småföretag. Kapitalet anskaffades på privat väg men staten bidrog med organisationskostnader samt iklädde sig garanti mot förluster upp till omkring 25 °/o av sammanlagda kostnaderna för arbetarnas avlöning. Av tillgängliga medel ha anslagits betydande belopp för rivning av fabriker, som länge stått övergivna, för att bereda plats åt nya anläggningar samt för att estetiskt förbättra områdena och göra dem lämpligare som turistorter. Man har även utfört hamn-, bro- och vägbyggnader för att underlätta kommunikationerna. Under år 1936 ha en del industriföretag av icke ringa betydenhet uppstått inom Special Areas. I ett officiellt uttalande meddelas, att regeringen anser, att de vidtagna åtgärderna berett vägen för nya framsteg. Den håller före, att man kommit därhän, att med någon finansiell hjälp lätt industri kunde förmås starta anläggningar inom Special Areas och därigenom skapa mer varierande och stabilare sysselsättning. Befrielse från skatter på viss tid har lämnats en del företag efter rekommendation av Commissioners. De kommunala myndigheternas dåliga finanser och de höga kommunalskatterna ha ofta framhållits som ett viktigt hinder, kanske det viktigaste, mot ett uppsving inom Special Areas. Industriföretag i England ha emellertid att betala kommunalskatt endast i ringa utsträckning, och det anses icke, att kommunalskatten i och för sig borde vara något hinder för etablerandet av nya industrier inom Special Areas. De personliga skatterna äro emellertid oftast mycket höga i de svårast arbetslöshetstyngda kommunerna, och detta kan icke undgå att verka avskräckande på personer, som reflektera på att slå sig ner där. En viss lokal skatteutjämning förekommer i England, men extraordinära åtgärder anses nödvändiga beträffande Special Areas. Staten anses böra övertaga kostnaderna för fattigvårdsunderstöd och liknande i sådan omfattning, att de kommunala utgifterna i ifrågavarande kommuner reduceras till samma nivå som för landet i dess helhet. För förbättring av de sanitära och hygieniska förhållandena i Special Areas ha bidrag i stor utsträckning lämnats liksom till bostadsbyggen. Commissioners for Special Areas ha erhållit vittgående fullmakter, då det gäller att placera arbetslösa gruv- och industriarbetare i jordbruk. Mycket

400 arbete har också nedlagts härpå, men svårigheterna ha varit stora. De arbetslösa äro i regel fullständigt okunniga i jordbruk. Det har därför varit nödvändigt att låta dem arbeta under ledning av kunniga personer. Vanligen har man inköpt en stor gård, där omkring 40 familjer från Special Areas sysselsättas under ledning av en förman. För varje familj bygges ett hus, och varje familj erhåller ett lämpligt antal svin och höns. I närheten av städer inriktar man sig på trädgårdsprodukter och där förhållandena äro lämpliga på fruktodling. Ungdomsarbetslösheten är kanske den dystraste sidan av Special Areas' problem. Många ungdomar växa upp i hem, där ingen familjemedlem haft arbete på flera år, och i en bekantskapskrets, där större delen är arbetslös. Det är svårt att bibehålla sina bästa egenskaper i en sådan miljö; all känsla av oberoende och all företagsamhet dödas. Den bristande lusten till arbete övergår småningom till fullkomlig likgiltighet för förvärv av arbete och för att sköta eventuellt förvärvat arbete. Antalet arbetslösa inom Special Areas har visserligen nedgått, men för de återstående ligger den viktigaste möjligheten att erhålla arbete i förflyttning till andra, ekonomiskt bättre gynnade områden. Så har också i stor utsträckning skett, mest i fråga om yngre arbetare; en del ha flyttats direkt, andra efter genomgång av yrkesutbildningsanstalter. Sådana anstalter äro Government Training Centres och Instructional Centres. Government Training Centres ge utbildning till kvalificerade yrken. Praktiskt taget alla, som fullbordat en kurs vid dessa skolor, erhålla arbete. Inträdesfordringarna äro emellertid relativt höga, varför inånga icke kunna antagas. Instructional Centres anordnas av Ministry of Labour som ett komplement till Government Training Centres och äro huvudsakligen avsedda foldern, som icke äro kvalificerade till inträde vid de senare. Vid Instructional Centres meddelas utbildning till mindre kvalificerade yrken, såsom vägbyggnadsarbete etc. Inom Special Areas ha startats ett par lokala yrkesutbildningsanstalter för ungdom, främst avsedda för dem, som icke äro i tillfälle att lämna sitt hem för att fara till ett Government Training Centre eller ett Instructional Centre. De äro också att anse som förberedande till de senare. Åtskilliga andra här ovan icke nämnda sociala anstalter förekomma inom Special Areas liksom i övriga delar av England. Karakteristiskt för England är den roll, som frivilliga organisationer och frivilligt arbete spela. Statliga anslag ha i många fall getts till olika organisationer, men dessa anslag utgöra i allmänhet endast komplement till på frivillig väg anskaffade medel. Tyska riket. Från t y s k a u t r i k e s m i n i s t e r i e t har erhållits en förteckning över tysk litteratur behandlande ifrågavarande spörsmål. Denna litteratur avser förhållandena i Tyskland under tiden fram till år 1936. Ehuru utvecklingen inom näringslivet och på arbetsmarknaden i Tyskland under tiden därefter delvis gått i en annan riktning än tidigare, synes det likväl vara av intresse att här något närmare beröra en av de i förteck-

401 ningen upptagna publikationerna, nämligen H e r m a n n H a g e n : D e r E i n f l u s s d e r M a s c h i n e a u f d i e A r b e i t s l o s i g k e i t (utgiven 1935). Det följande utgör ett referat av detta arbete. Antalet sysselsatta arbetare inom det tyska näringslivet minskades mellan åren 1925 och 1933 från 18-4 milj. till 144 milj. Denna minskning hänförde sig nästan helt till industri och hantverk. Den kraftiga minskningen i industrins arbetarantal har emellertid icke motsvarats av en lika stor nedgång i produktionsvolymen. Tekniska och organisatoriska framsteg ha sålunda bidragit till den minskade sysselsättningen. Typiskt för utvecklingen h a r varit, att förvaltningspersonalen ökat i förhållande till arbetarna. Den efter världskriget bedrivna rationaliseringen inom industrin i Tyskland har uppväckt en omfattande diskussion angående åtgärder till hämning av den tekniska utvecklingen för att förebygga arbetslöshet. Förslag till dylika åtgärder ha emellertid upptagits med stor skepsis särskilt till följd av vissa för Tyskland säregna förhållanden, såsom bristen på råvaror. Denna brist, som sammanhänger med den minskade utrikeshandeln, h a r framtvingat ett intensivt arbete på framställandet av inhemska surrogat för utländska råvaror. Detta arbete förutsätter en högt uppdriven teknik, och om substitutionsvarorna skola kunna framställas till rimligt pris, måste tillverkningen vara i högsta möjliga grad rationaliserad. Samtidigt som Tysklands utrikeshandel krympt har betydelsen av att upprätthålla exporten ökats. Exporten består till väsentlig del av maskiner, och det är självfallet, att en industri som skall leva på export icke får förses med någon hämsko på sin tekniska utveckling. Känslan av att den högt och utan hinder utvecklade tekniken utgör en grundförutsättning för upprätthållandet av Tysklands levnadsstandrad synes vara djupt rotad. Den i Tyskland sedan världskriget rådande kapitalbristen har verkat som en kraftigt hämmande faktor på maskinanskaffningen. Det förefaller emellertid som om svårigheten att anskaffa kapital minskat benägenheten att klandra ny maskinutrustning, då man väl lyckats skaffa sådan. I den mån förslag till central planering av maskinanskaffningen, inskränkning i maskinbeståndet eller maskinskatt diskuterats, har även ständigt framhållits, att sådana åtgärder endast ha övergångskaraktär. Enligt lagen för ordnande av det nationella arbetet av år 1934 fungerar företagaren som »Fiihrer» för sitt företag, och tjänstemän och arbetare utgöra »Gemeinschaft». Företagare och anställda arbeta gemensamt för företagets nytta och för folkets och statens gemensamma bästa. Företagaren bestämmer över sin personal i driftsangelägenheter, men vid sin sida h a r han ett förtroenderåd för de anställda. Om förtroenderådets majoritet är emot företagarens beslut, kan man vända sig till en överordnad politisk myndighet, »der Treuhänder der Arbeit». Vid avskedande av ett större antal anställda har företagaren att vända sig till »der Treuhänder der Arbeit» för att erhålla hans godkännande. »Der Treuhänder» har vittgående befogenheter rörande arbetspolitiken vid de företag som sortera under honom. En av de frågor han har att av26—388613.

II.

402 göra berör anskaffandet av maskiner som ersätta arbetskraft. »Der Treuhänder» kan, då han överväger ett maskinförbud, hänvända sig till högre myndighet. För uppnående av ett enhetligt förfarande över hela landet har det diskuterats, huruvida ett sådant förfaringssätt borde göras obligatoriskt och huruvida meddelade maskinförbud borde katalogiseras. En så extrem åtgärd som maskinförbud h a r emellertid endast mera sällan tillgripits. Vanligen har tillstånd till maskinanskaffning meddelats på vissa villkor. Vid alla statliga arbeten, antingen de haft karaktären av direkt arbetslöshetshjälp eller icke, har man tillämpat den politiken att föredraga »arbetsintensiva» metoder framför mer »kapitalintensiva». Mänsklig arbetskraft skall användas, så länge arbetet icke kan utföras »väsentligt billigare» med maskiner. Någon bestämd definition av vad som menas med »väsentligt billigare» finnes emellertid icke. Enligt lagar av år 1933 angående inrättandet av tvångskarteller kunna för hela industrier meddelas förbud mot nyanläggningar och utvidgningar. Dylika bestämmelser kunna till sin effekt utgöra förbud mot införande av nya maskiner eller förbättrade arbetsmetoder. Utom dessa förbud finnas en del i lag fastställda, speciella maskinförbud gällande dels cigarrindustrin och dels glasindustrin. Enligt en lag av år 1933 få inom cigarrindustrin inga nya maskiner anskaffas, och maskiner som stått oanvända få icke åter igångsättas. Förbudet gäller dock icke vissa hjälpmaskiner. Viss högre myndighet kan meddela tillstånd att ersätta en förefintlig maskin med en ny, och myndigheten meddelar då de villkor enligt vilka den nya maskinen får användas. Tyska cigarrmaskiner, som äro avsedda för export, få också provköras »tekniskt och ekonomiskt». Anledningen till att just cigarrindustrin blivit föremål för maskinförbud är att denna industri i stor omfattning är kombinerad med jordbruksarbete. I lagen framhålles att åtgärderna vidtagas på grund av de egenartade förhållandena inom cigarrindustrin och att de ha karaktären av övergångsåtgärder till minskande av den rådande arbetslösheten. Enligt en lag av år 1933 meddelades liknande förbud i fråga om vissa automatiska glasblåsningsmaskiner som användas vid framställning av kemiskt-farmaceutiska glas. Beträffande denna fabrikation inskränktes även arbetstiden både för arbetare och maskiner till 48 timmar per vecka. Lagens giltighetstid var begränsad till den 30 september 1934. Anledningen till att maskinförbud endast tillämpats i de två ovannämnda industrierna är, att metoden anses vara alltför klumpig och oelastisk för att kunna komma till mer allmän användning vid bekämpande av arbetslöshet. Erfarenheterna av maskinförbudet inom cigarrindustrin mana för övrigt till största försiktighet. Trots kombinationen med jordbruksarbete ger cigarrtillverkningen en inkomst, som knappast räcker till existensminimum. Genom en särskild förordning har det dessutom befunnits nödvändigt att tillerkänna företag, som framställa cigarrer och cigarrmaskiner, viss ersättning för de gjorda ingreppen i deras handlingsfrihet. Man är av den åsikten, att ett mer allmänt maskinförbud är absolut olämpligt.

403 Ovan nämnda åtgärder ha emellertid icke räckt till att lösa arbetslöshetsproblemet. Från olika håll ha därför framkommit förslag att kombinera åtgärderna med en maskinskatt. Någon enighet om lämpligheten av en sådan skatt och om hur den bör vara beskaffad har dock ej nåtts. Man synes i allmänhet vara av den åsikten, att en generell maskinbeskattning är praktiskt omöjlig, då förutsättningarna för maskinernas användande äro alltför olikartade för att kunna inpassas i en skattelagstiftning. En beskattning av ökat ianspråktagande av maskiner borde då hellre baseras på den utbetalta lönesummans storlek i förhållande till försäljningssumman. Enligt en av Hagen skisserad plan kunde därvid näringslivet uppdelas i ett stort antal grupper, först i näringsgrenar, såsom industri, hantverk, handel etc, därefter i huvudgrupper, såsom beträffande industrin i bergsbruk, maskinindustri etc, sedan i näringsgrupper och fackgrupper och slutligen i fackundergrupper. För varje fackundergrupp skulle fastställas hur stor del av försäljningssumman, som lönerna normalt skulle anses utgöra. Med ledning av denna normalkvot skulle sedan bestämmas om och i vilken utsträckning maskinskatt skulle utgå. Om exempelvis för en viss industrigren den normala lönekvoten fastställts till 25 °/o, men för ett visst företag lönerna endast motsvarade 20 % av försäljningssumman, borde felande 5 % bli föremål för beskattning. Viktigare än arbetslöshetens bekämpande vore likväl säkrandet av folkets ekonomiska existens. Hänsyn måste därför tagas till följande. 1. Tyskland kan icke utan sänkning av levnadsstandarden bli självförsörjande, varför den tyska exporten ej får beröras av någon maskinskatt. 2. Svårigheten att anskaffa råvaror gör att råvaruproduktionen ej heller får bli föremål för maskinbeskattning. 3. Då det gäller framställning av inhemska födoämnen, måste undantag från maskinskatten ävenledes kunna göras. 4. På liknande sätt förhåller det sig med industri som arbetar för försvaret. Här blir dock saken komplicerad vid företag, som framställa både civila och militära varor. Maskinskatten skulle närmast komma i fråga för industrin. Dess storlek är svår att bestämma, men Hagen nämner förslagsvis 6 5 % . Den får icke vara så hög, att den förlamar företagarinitiativet eller verkar höjande på prisnivån. Beträffande användningen av de influtna skattemedlen, ligger det enligt Hagen närmast till hands att använda dem för understöd åt arbetslösa. Det vore också lämpligt att använda dem till en socialförsäkring. Eftersom maskinerna icke fordrade några pensioner, vore det rättvist, att företag vilka använde oproportionerligt mycket maskiner, bidroge till pensionering av arbetskraft, som ersattes av maskinerna. Inkomsterna kunde också användas till reglering av riksbudgeten. Om det skulle lyckas att helt avskaffa arbetslösheten, skulle medlen kunna användas till en fond för befrämjande av den tyska exporten.

404 Restriktiva åtgärder mot nya kapitalinvesteringar inom den tyska industrin ha enligt vad utredningen kunnat inhämta under åren 1933—1935 vidtagits beträffande företag, som tillverka följande produkter. År 1933. Ur. Jutevaror. Vissa elektriska glödlampor. Kemiskt-farmaceutiska glas. År 1934. Kväve. Viss bearbetning av strumpor och handskar, ex. färgning. Cement (åtgärden ej förlängd efter ursprungliga giltighetstidens utgång). Högspänningskablar och isolerad ledningstråd. Valsad zink. Metallisk och röd arsenik. Salt. Cigarretter. Papper, kartong, papp. Radiomottagare. Glaserade ler- och stenvaror. Torvpulver och torvströ. Superfosfat. Stenbrytning. Pottaska. Automobilringar. Diverse artiklar inom textilindustrin. Bensinstationer. Blyvitt, blyrött, zinkvitt, diverse andra färger och kemiska artiklar. Slipsar. Kimrök. Tuber och rör av stål och stållegeringar. År 1935. Tryckning och bokförläggning. Amerikas förenta stater. Enligt vad utredningen erfarit har man här länge haft uppmärksamheten riktad på den s. k. rationaliseringsarbetslösheten, och genom T h e ' B u r e a u o f L a b o r S t a t i s t i c s har en serie undersökningar gjorts angående förhållandena inom olika industrier. Resultaten av undersökningarna ha publicerats i form av broschyrer eller artiklar i Monthly Labor Review. Utredningen har varit i tillfälle att ta del av vissa av dessa undersökningar. Var och en innehåller en enkel teknisk industribeskrivning jämte vissa statistiska data. Det påvisas, att till följd av rationaliseringen produktiviteten ökat och att arbetare avskedats. Såsom en följd av den fortskridande mekaniseringen anses yrkesskickligheten h a blivit av allt mindre betydelse. En sammanfattning av de erhållna resultaten ha getts dels i Monthly Labor Review (november 1932) dels i Handbook of Labor Statistics för år 1936. The Bureau of Labor Statistics insamlar månatligen statistik över antalet anställda och avskedade arbetare inom industrin. Denna statistik, som publiceras i Monthly Labor Review, bygger på uppgifter, vilka frivilligt insändas från omkring 5 000 fabriksanläggningar med omkring 2 000 000 arbetare. Uppgifter lämnas om antalet under månaden tillkomna och avgångna arbetare samt om antalet arbetare på lönelistorna vid såväl början som slutet av månaden. Beträffande tillkomna arbetare skiljes mellan sådana som blivit nyanställda och sådana som vunnit återanställning. I fråga om avgångna arbetare äger en uppdelning rum efter orsaken till avgången. De publicerade siffrorna äro relativa tal, uträknade på basis av det genomsnittliga antalet arbetare under månaden och antalet därunder tillkomna och avgångna arbetare. Totalsiffran bygger på uppgifter från omkring 2 500 arbetsgivare i 144 olika branscher. För 12 industrier publiceras särskilda siffror. I Handbook of Labor Statistics för år 1936 framhålles, att statistik över omsättningen av arbetskraft är av intresse både för staten, arbetsgivarna

405 och arbetarna. I anslutning härtill påpekas, att dylik statistik utgör en god och känslig konjunkturindex och ger en åskådligare bild av förändringarna på arbetsmarknaden än någon annan statistik. Förhållandena inom skilda industrier och skilda företag inom samma industri äro så pass olika, att den »normala» omsättningen kan variera i hög grad, men detta hindrar icke, att det kan vara av stort värde för en företagare att jämföra sina egna siffror för avskedanden och nyanställningar med siffrorna för industrin eller branschen i dess helhet. Om omsättningssiffrorna ligga avgjort över genomsnittet eller visa tendens att förskjuta sig i ogynnsam riktning i förhållande till genomsnittet, finnes det anledning att undersöka, om något kan göras för att förbättra läget. År 1936 tillsatte den amerikanska kongressen en kommitté för utredning angående arbetsbesparande anordningar och arbetslöshet (Subcomm i t t e e o f t h e C o m m i t t e e o n L a b o r ) . I en av denna kommitté avgiven rapport förklaras mekaniska och andra arbetsbesparande anordningar vara huvudorsaken till det växande antalet arbetslösa. Såsom en första åtgärd till motverkande av arbetslösheten rekommenderas arbetstidsförkortning. En amerikansk kommitté, som under senare år jämväl sysselsatt sig med förhållandena på arbetsmarknaden, är N a t i o n a l R e s o u r c e s C o m m i t t e e . Från denna kommitté föreligger en år 1937 utgiven publikation, betitlad Technological Trends and National Policy. Häri redogöres för försök att med stöd av erfarenheten bedöma, vilka dispositioner som böra träffas för att lösa sådana problem som uppstå genom ändrade levnads- och arbetsförhållanden till följd av utnyttjandet av nya uppfinningar och tekniska framsteg. I publikationen understrykes betydelsen av att åtgärder snarast vidtagas för att i möjligaste mån motverka de skadliga sociala följdverkningarna av olika förändringar i produktionen. Bland annat behandlas i ett avsnitt problemet A r b e t s l ö s h e t o c h s t i g a n d e produkt i v i t e t . En kortfattad redogörelse följer här av nämnda avsnitt. Efter en inledande historisk överblick behandlas utvecklingen i Förenta staterna under perioden 1920—1935 beträffande produktionsvolym, sysselsättningsgrad och arbetslöshet. Härvid framhålles bl. a., att oaktat rationaliseringen enligt verkställda beräkningar icke varit av särskilt anmärkningsvärd omfattning — produktiviteten per arbetare låg år 1935 allenast 39 °/o högre än 19201 — expansionen av näringslivet icke gått i sådan takt, att härigenom den frigjorda arbetskraften kunnat uppsugas. Visserligen anses, att bilden något grumlas av konjunkturrörelserna, men läget säges i korthet vara det, att medan produktionen år 1935 låg 14 °/o över 1920 års nivå, var den sysselsatta arbetskraften 18 % lägre än 1920. Samtidigt har den' tillgängliga arbetskraften ökat med 30 °/o. 1

Ett jämförande tal för svenska industrin är 70 % (jfr sid. 61).

406 Vidare uttalas, att många ha blivit vana att betrakta de under mitten av 1920-talet rådande förhållandena såsom »normala» och att med hänsyn härtill ett återvändande till dessa förhållanden skulle vara önskvärt. Denna inställning bortser från det faktum, att ett land som Förenta staterna måste anse en ständig ökning av produktion, sysselsättning och inkomst såsom en »normal» företelse. Då arbetskraftens produktivitet är stadd i ökning, måste produktionen ökas i snabbare takt än befolkningstillväxten, därest icke arbetslöshet skall uppstå. Vad beträffar verkan å sysselsättningen av tekniska förändringar framhålles bl. a. följande. Tekniska förändringar medföra ofta en höjning av produktiviteten, vilket kan ha till följd avskedande av arbetare. Något tillfredsställande sätt att mäta den arbetslöshet, som uppkommer till följd av tekniska förändringar, förefinnes icke. Man har emellertid skäl antaga, att en betydande del av de vid ett givet tillfälle arbetslösa utgöres av arbetare, som blivit avskedade av nämnda anledning. Detta antagande stödes bl. a. av den omständigheten, att de yrkeskvalifikationer, som erfordras i de expanderande »service industries», betydligt skilja sig från kvalifikationerna hos de arbetare, som avskedas inom sådana »basic industries», där ökad produktivitet har gått jämsides med minskad sysselsättning. 1 Slutligen omtalas, att ett antal undersökningar vid skilda tider gjorts för att belysa frågan vad som händer med avskedade arbetare. Många av dessa undersökningar ha emellertid gjorts under depressionstider, varför resultaten knappast äro typiska för andra tider. Några undersökningar ha gällt arbetare, som avskedats av tekniska skäl. Dessa senare undersökningar äro dock så få, att det knappast är möjligt att med stöd av dem draga generella slutsatser. De företagna undersökningarna sägas ha gett vid handen, att det i större samhällen icke förelegat svårigheter för yngre arbetare att erhålla nya anställningar. De icke yrkesskickliga arbetarna fingo vid antagande av ny anställning i regel vidkännas mindre inkomstreduceringar än de yrkesskickliga. Åldrarna 35—45 år hade lättare att finna lämpliga befattningar än äldre arbetare. Likaledes hade kvinnor lättare att finna nya anställningar än män, men kvinnorna fingo ofta sämre befattningar än de tidigare innehaft. Största delen av de ledigblivna arbetarna funno nya anställningar inom andra yrken än sina tidigare. K o m m i t t é n har gjort en sammanfattning av de framkomna resultaten sålunda. Ehuru teknisk arbetslöshet är en av de allvarligaste verkningarna av produktionsförändringar i samband med utnyttjandet av nya uppfinningar, skapa å andra sidan uppfinningar nya arbetstillfällen. Medan vissa tekniska förändringar ha resulterat i att en del yrkes- eller näringsområden helt upphört att existera, ha andra uppfinningar framkallat nya yrkes- och näringsområden. Intet tillfredsställande mått finnes på den tek1

Till service industries hänföras främst nöjesindustrin, handeln och allmän tjänst. Till basic industries räknas bl. a. den egentliga industrin samt jordbruket och transportväsendet.

407 niska arbetslösheten. Ökningen och tillbakagången av olika näringsområden kräva ständig anpassning från arbetarnas sida, vilkas arbetstillfällen påverkas av dessa förändringar. Internationella arbetsbyrån. Bland de problem, som av Internationella arbetsbyrån upptagits till behandling förekommer även rationalseringens inflytande på arbetslösheten. I en av byråns Studies and Reports för år 1931, betitlad T h e S o c i a l A s p e c t s o f Rationalisation, ägnas ett kapitel åt rationaliseringens inverkan på sysselsättningen. En kort sammanfattning av innehållet i detta kapitel lämnas nedan. Rationalisering förorsakar temporär arbetslöshet. I det långa loppet bidrager den emellertid till att sysselsättningen blir så regelbunden som möjligt. Termen rationalisering innebär en tendens att eliminera alla förluster, och den allvarligaste förlusten är den, som orsakas av arbetslöshet. På grund härav bör rationaliseringen icke begränsas till vissa företag eller industrier. Den enda sanna rationaliseringen är den, som omfattar all ekonomisk verksamhet. Detta ideala rationaliseringsbegrepp är dock ännu långt från sitt förverkligande. Hittills ha de olika åtgärder, som vidtagits i rationaliseringens namn, resulterat i stor arbetslöshet. Det må dock medgivas, att denna arbetslöshet är tillfällig. De avskedade arbetarna ha många möjligheter till ny- eller återanställning. Men resultatet av att ständigt nya rationaliseringsåtgärder vidtagas blir, att nya arbetare avskedas, innan tidigare avskedade erhållit arbete. Detta synes vara vad som skett under de senaste åren i åtskilliga länder, där rationaliseringsåtgärder vidtagits i mycket hastig takt. Det är möjligt, att denna tendens kommer att fortsätta i framtiden och bli alltmer vanlig och deciderad. Den permanenta arbetslösheten kommer då att alltmera betraktas som en helt naturlig företeelse. Härmed menas en arbetslöshet, som måste antagas som normal, eftersom dess orsaker icke kunna avskaffas utan att hämma den allmänna utvecklingen. Rationaliseringsutredningen har varit i tillfälle att ta del av en rapport, som år 1938 avgivits av en kommitté inom Internationella arbetsbyrån, A d v i s o r y C o m m i t t e e o n M a n a g e m e n t . Denna rapport, som i det följande i korthet refereras, har ännu ej varit föremål för behandling inom arbetsbyrån. Rapporten berör de speciella förhållandena för avskedade, äldre arbetare. Det uppges, att de särskilda svårigheter, som uppstå på arbetsmarknaden för äldre arbetare, fått allt större aktualitet. Arbetare, som knappast ens passerat medelåldern, ha svårt att erhålla och till med att få behålla anställning inom industriellt arbete. Man gör gällande, att äldre arbetare avskiljas från möjligheten till anställning endast på grund av åldern utan hänsyn till frågan om de äro fullgoda arbetare. Rapporten bygger på erfarenheter från vissa länder med utvecklad industri. Bl. a. ha uppgifter hämtats från Belgien, Tyskland, Storbritannien, Schweiz och Amerikas förenta stater. I dessa länder har konstaterats, att

408 arbetslösheten under senare år bland äldre arbetare undergått en relativ ökning. Av siffrorna för Tyskland och Storbritannien synes framgå, att situationen för äldre arbetare jämfört med den för yngre varit ogynnsammare efter en depression än före och under en sådan. Detta tyder på att sannolikheten att förlora sin anställning ej är större för äldre arbetare än för yngre, men att äldre arbetare, då de en gång blivit arbetslösa, ha svårare att erhålla ny anställning. Den ungefärliga åldersgränsen varierar såväl från land till land som för män och kvinnor men kan allmänt sättas till 45 år. Likaså varierar denna gräns för olika industrigrenar. Den genomsnittligt långvariga arbetslöshetstiden för äldre arbetare utgör en ytterligare nackdel, särskilt i de fall då yrkesskickligheten försämras genom brist på verksamhet. Äldre arbetare ha svårare att anpassa sig efter nya, rationella arbetsmetoder än yngre, vilket även är ett hinder vid ny arbetsanställning. Vissa företag h a fixerat en bestämd övre åldersgräns för arbetare, till följd varav en del ännu effektiva äldre arbetare blivit utestängda från arbete.

Olycksfall i i n d u s t r i e l l t a r b e t e u n d e r inflytande av rationaliseringen. Storbritannien. Några undersökningar, som speciellt tagit sikte på rationaliseringens verkningar i olycksfallsavseende, synas ej ha företagits i Storbritannien. Emellertid har H o m e O f f i c e i en rapport till brittiska utrikesministeriet lämnat följande uppgifter, som i detta sammanhang kunna äga visst intresse. Det meddelas sålunda, att antalet olycksfall, som rapporteras enligt fabrikslagarna (Factory Acts), under de senaste åren ökat hastigare än antalet personer, som sysselsättas inom industrin. Till upplysning härutinnan åberopas efterföljande tabell, däri för åren 1933—1935 anges antalet olycksfall bland vuxna arbetare (d. v. s. sådana, som fyllt 18 år) samt olycksfallsfrekvensen per 100 000 vuxna arbetare.

1933 1934 1935

Antal olycksfall

Olycksfallsfrekvens per 100 000 arbetare

87 708 104 531 112 277

2 195 2 433 2 542

Home Office säger sig ej ha gjort någon systematisk undersökning rörande orsakerna till ökningen i olycksfallsfrekvensen bland vuxna arbetare men håller före, att den delvis kan bero på att de arbetare, som under de senare, i konjunkturellt hänseende gynnsammare åren anställdes, voro i högre grad utsatta för olycksfall än de dugliga arbetare, som kvarhölles under den föregående depressionsperioden. Home Office framhåller härvid att, då ett betydande antal arbetare återanställas efter en längre arbetslöshetsperiod, i många fall fysiska defekter kunna ha uppstått hos dem och att de äro mindre

409 vaksamma; många arbetare kunna också ha antagit arbete, vid vilket de tidigare icke varit vana. Även ett återupptagande av driften av maskiner, som länge stått oanvända, och införande av nya tillverkningsprocesser, som nödvändiggöra förändringar i fråga om maskiner och materiel, kan ha ökat riskerna för olycksfall bland de anställda. Internationella arbetsbyrån. Denna institution har i sin tidigare (sid. 407) omnämnda publikation av år 1931, T h e S o c i a l A s p e c t s of R a t i o n a l i s a t i o n , ägnat ett kapitel jämväl åt rationalisering och förebyggande av olycksfall. Här följer en kort redogörelse för innehållet i detta kapitel. Inledningsvis påpekas hur begreppet »safety first» ofta varit en strävan som gått hand i hand med rationaliseringen. Även om denna strävan i början var dikterad av humanitära skäl, insågs snart den driftsekonomiska betydelsen av att olycksfallsfrekvensen hålles nere. De försök, som i många länder gjorts att statistiskt bedöma den mänskliga faktorns (»the human factor») betydelse vid olyckshändelser inom industrin, tyda på att approximativt 75 % av alla olyckshändelser helt eller delvis bero på nämnda faktor. Man söker därför på många sätt påverka arbetarna genom instruktioner, varningar, påminnelser e t c , varjämte urval av lämpliga arbetare sker bl. a. genom psykotekniska prov. Såsom ett argument mot rationaliseringssträvandena åberopas ofta, att man vid företagandet av rationaleringsåtgärder icke alltid ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt den mänskliga faktorns betydelse i olycksfallsavseende. Risken för olycksfall ökar med stegrad arbetstakt. Om arbetstakten alltjämt stegras, uppnås slutligen en gräns där risken för olycksfall är mycket stor, emedan arbetaren icke är i stånd att ägna nödig uppmärksamhet åt riskmomenten. Den kritiska gränsen för arbetstakten är individuell. Hänsyn måste tagas härtill, om driftsförändringar skola göra skäl för benämningen rationalisering. Tillika måste hänsyn tagas till rytmen i arbetet, så att denna stämmer överens med den enskilde arbetarens. Vid monotont arbete sker lätt en avslappning i uppmärksamheten, vilken kan bli orsak till olycksfall, varför åtgärder även här behövas. Initiativet till förändringar i arbetssättet ligger hos företagsledningen. Om genom rationalisering, exempelvis mekanisering, olycksfallsrisken ökas, bör ansvaret för vidtagandet av nödiga säkerhetsåtgärder även åvila ledningen. Härvid kan det bli nödvändigt att använda sig av experter, och i många fall stå statliga yrkesinspektörer till förfogande. Dessa senare böra ha sin uppmärksamhet riktad på rationaliseringsprocesser för att redan på ett tidigt stadium kunna ingripa i händelse av att risken för olycksfall skulle ökas. Många försäkringsbolag och arbetarorganisationer ha särskilda funktionärer för detta ändamål. Den »industriella demokratin» är en form av samverkan mellan företagare och arbetare, som torde ha möjlighet att lösa spörsmål av detta slag, förebyggande av olycksfall i arbete. I fortsättningen framhålles att hygieniska och rymliga arbetslokaler, god belysning samt möjligheter till vila minska riskerna för olycksfall. Som ett

410 exempel namnes hur bättre ljusförhållanden i en amerikansk fabrik (100wattslampor i stället för 40-watts) minskade medelantalet olycksfall per år från 425 till 170 samt nedbringade årliga ersättningen vid olycksfall från 15 000 dollars till 6 000 dollars. Moderna transportanordningar sägas till en viss grad ha minskat olycksfallsriskerna, men de ha också givit upphov till nya. Man nämner i. ex. risker för att föremål falla ned från höga transportanordningar, hur arbetare kunna medfölja transportband o. s. v. Dessa nya olycksfallsrisker kunna emellertid i regel genom lämpliga anordningar och föreskrifter förebyggas. Rationalisering innebär ofta ökad mekanisering, uppdelning i flera arbetsmoment samt införande av flytande tillverkning. Att döma av tillgängliga rapporter är säkerheten i de flesta fall tillfredsställande vid företag som genomfört dylik rationalisering. Om i vissa fall observerats en höjning i olycksfallsfrekvensen, kan detta anses som ett tecken på att rationaliseringen icke är effektivt genomförd. Varje åtgärd, som förenklar arbetsprocessen samt säkrar en kontinuerlig arbetsprocedur, bör på samma gång minska riskerna för olycksfall. Ovan berörda förhållanden sägas vara verifierade och slutsatserna anses ha tämligen allmän giltighet. Dock påpekas att slutsatserna sakna det värde som ett stort statistiskt underlag vanligen kan ge åt liknande undersökningar. Fråga är även om man ens kan statistiskt utröna rationaliseringens inverkan på olycksfallskurvan med hänsyn till de många faktorer som spela in. I en särskild rapport h a r internationella arbetsbyrån behandlat de speciella förhållanden som råda beträffande äldre arbetare ( R e p o r t of t h e O f f i c e o n t h e q u e s t i o n of D i s c r i m i n a t i o n a g a i n s t E l d e r l y W o r k e r s ) . Den har visst intresse i detta sammanhang, även om den icke ställer problemet i relation till rationaliseringens verkningar på olycksfallsrisken. I rapporten heter det bl. a. Den åsikten är ganska allmän, att äldre arbetare skulle vara mer utsatta för olycksfall än yngre, och den bygger tydligen på det faktum, att vitaliteten avtager med åren. Häremot kan framhållas, att lång erfarenhet och större försiktighet bland äldre arbetare minska riskerna. Det verkliga förhållandet kan klarläggas endast på statistisk väg. Då försäkringsbolagen icke ha åldersfördelat arbetare utsatta för olycksfallsrisk, måste man nöja sig med resultaten från speciella undersökningar, och dessa äro sällan utförda i större skala. Två undersökningar företagna i Schweiz och Österrike äro härvid av intresse. Båda undersökningarna visa, att olycksfallsfrekvensen har ett maximum i åldersgruppen 20—30 år och att den därefter faller med stigande ålder. I 50-årsåldern är frekvensen endast två tredjedelar och i 65-årsåldern mindre än hälften av den maximala. Frekvenskurvorna förlöpa analogt för båda könen. Samma resultat ha även i staten Wisconsin i Amerika vidtagna undersökningar gett. Ehuru äldre arbetare synas vara mindre utsatta för olycksfall än yngre,

411 drabbas de dock i allmänhet hårdare i varje särskilt fall. Skador läkas långsammare, och olycksfall med varaktig arbetsoförmåga eller död äro flera bland de äldre. Enligt undersökningarna i Schweiz är medelantalet sjukdagar per olycksfall 20 dagar för arbetare i åldersgruppen 20—30 år, 30 dagar i gruppen 50 år och 34 dagar i gruppen 65 år. Sannolikheten för att invaliditet eller död skall följa å olycksfall är nästan fördubblad mellan åldrarna 25 och 50 år och tredubblad mellan 25 och 65 år. Kostnaden för skadeersättning beror på olycksfallsfrekvensen, olycksfallens svårighetsgrad samt avgifterna, som äro proportionella mot arbetarens minimilön. Den schweiziska undersökningen visade, att för arbetare i åldrarna mellan 20 och 60 år balanserades den avtagande olycksfallsrisken mot olycksfallens svårare art, så att försäkringspremien var konstant genom alla klasser. Vid en officiell undersökning i staten New York i Amerika under åren 1937 och 1938 befanns, att medelålders arbetare icke kostade företagare mera i olycksfallsersättning än yngre utan snarare tvärtom.

O h ä l s a i industriellt a r b e t e u n d e r inflytande a v r a t i o n a l i s e r i n g e n . Nederländerna. Enligt uppgift i februari 1937 av s v e n s k a b e s k i c k n i n g e n i H a a g har i Nederländerna igångsatts en specialundersökning rörande kvinnoarbetet vid löpande band inom konfektionsindustrin. Från denna undersökning, som vid tiden för uppgifternas lämnande ännu icke avslutats, föreligga endast vissa preliminära resultat, vilka av det n e d e r l ä n d s k a s o c i a l m i n i s t e r i e t sammanfattats sålunda. »1. Ofördelaktiga följder kunna uppstå för arbetarnas hälsotillstånd, när icke en omsorgsfullt avvägd arbetsfördelning tillämpats eller när icke tempot omdömesgillt fastställts. 2. Ett icke omsorgsfullt avvägt löpande band leder dels vid arbetets slut till klagomål över ovanlig trötthet, gråt- och svimningsanfall och dels till förminskad arbetsprestation, som kommer till uttryck i form av minskad produktion, vilken dessutom blir oregelbunden och vari ett ökat antal felaktigheter förekomma.» B e s k i c k n i n g e n uttalar sammanfattningsvis, att den preliminära konklusionen av undersökningen sålunda vore den, att ett omdömeslöst användande av löpande band medförde nackdelar såväl för arbetsgivaren som för arbetaren och att en noggrann kontroll i fråga om denna metod vore nödvändig, enär missbruk förekommit. Storbritannien. Några undersökningar, som åsyftat att utröna speciellt rationaliseringens verkningar å hälsotillståndet bland industriarbetarna synas, såvitt inhämtade upplysningar ge vid handen, icke ha företagits i delta land. Inom I n d u s t r i a l H e a l t h R e s e a r c h B o a r d , som handlägger frågor rörande undersökningar av hälsotillståndet inom industrin, ha

412 emellertid ett flertal undersökningar verkställts rörande arbetsförhållandena bland industriarbetare. Vissa av dessa undersökningar ha publicerats. Av publikationer från Industrial Health Research Board må här något beröras Report no. 77, F a t i g u e a n d B o r e d o m i n R e p e t i t i v e W o r k av S. Wyatt och J. N. Langdon, London 1937. Den innehåller en redogörelse för undersökningar beträffande trötthet och olustkänslor bland fabriksarbetare, som sysselsättas med arbete av monoton, tröttande karaktär. I en sammanfattning av resultaten av undersökningarna, vilka omfattat 355 arbetare, uttalas bl. a. följande. Känslan av olust i arbetet (boredom) varierade individuellt. Av de undersökta arbetarna visade 3 °/o praktiskt taget inga symtom, 33 % besvärades endast i ringa och 38 °/o endast i måttlig grad, medan 23 °/o ledo svårt och 3 % sällan voro fria från känslan av olust. Denna känsla var tämligen vanlig under den första arbetstimmen, mera vanlig under den andra men avtog betydligt mot slutet av arbetstiden. För att borttaga känslan av enformighet talade man eller sjöng, men många sökte lättnad genom att arbeta fortare eller genom att tänka på andra saker. Olust och missnöje voro ofta nära förbundna med arten av arbete, och även små differenser mellan olika arbetsprocesser kunde ha olika inverkan på individerna. Bland orsakerna till missnöje förekom oftast följande: väntan på arbete, besvärligt material, trötthet, enformighet och buller. De som klagade över trötthet utgjorde 49 °/o, men det är betecknande, att endast 3 °/o hänförde tröttheten till den eller de delar av kroppen, som använts vid arbetet. Tröttheten var således oftast ett allmäntillstånd. Tjeckoslovakien. I en av M i n i s t e r i u m f i i r SozialeFiirsorge år 1930 avgiven berättelse rörande yrkesinspektörernas verksamhet anföres, att arbetaren såsom en följd av rationalisering allt mer förlorade möjligheten att i handling visa sin duglighet i olika hänseenden. Han förlorade härigenom en av de viktigaste förutsättningarna för en dräglig tillvaro, nämligen arbetsglädjen. Ett skadligt inflytande på arbetarnas och de anställdas andliga och kroppsliga hälsa hade isynnerhet kunna förmärkas vid flytande tillverkning å löpande band; stillasittande arbete, ensidiga ansträngningar av vissa kroppsdelar, uppdrivet arbetstempo och påtvingad, ökad andlig anspänning, medförde nämligen en större utmattning och kunde till och med orsaka, att arbetare tidigare bleve utarbetade och att deras dödlighet ökade. Österrike. I en i februari 1937 av dåvarande ö s t e r r i k i s k a u t r i k e s d e p a r t e m e n t e t avgiven verbalnot namnes, att förhållandena inom textilindustrin, där ett större antal företag mekaniserat arbetet ävensom infört vissa nya regler för beräknandet av arbetarnas löner, gett anledning till ingående undersökningar rörande de sociala följderna av vidtagna rationaliseringsåtgärder. Dessa undersökningar hade utförts av Zentral-Gewerbe-Inspektorat under år 1935. Rörande resultatet av undersökningarna

413 anföres i verbalnoten bland annat, att arbetarna till följd av den av arbetets mekanisering framkallade monotonin lättare bli kroppsligt uttröttade; samma muskelpartier komma nämligen ständigt till användande. Arbetets enformiga karaktär påverkade arbetarna även själsligt sett mycket oförmånligt. Yrkesinspektörerna i Österrike framhålla i ett år 1935 avgivet yttrande rörande erfarenheterna av vissa inom textilindustrin vidtagna ralionaliseringsåtgärder (införandet av helautomatiska vävstolar eller modernisering av äldre maskiner, varigenom arbetarna fått ett ökat antal vävstolar att övervaka, det s. k. fler stolssystemet) bland annat, att man är berättigad draga den slutsatsen, att övervakandet av ett flertal vävstolar utan tvivel medför ett ökat ianspråktagande av kroppskrafterna samt ett snabbare utslitande av nervsystemet. Dessa ogynnsamma verkningar ge sig dock knappast till känna i fråga om den fullgoda arbetskraften. T j ä n s t e l ä k a r e n v i d y r k e s i n s p e k t i o n e n i Österrike har i ett verbalnoten bilagt yttrande jämväl berört olika följdverkningar inom textilindustrin av flerstolsystemet. Det erinras härvid bland annat om de ogynnsamma verkningarna i hälsoavseende av det använda lönesystemet, som framtvingat en alltför uppdriven arbetstakt. Tillika framhålles vikten av att bestämmelser införas rörande erforderliga pauser under arbetet, något som låge såväl i arbetarnas som arbetsgivarnas intresse. Internationella arbetsbyrån. I den förut omtalade (sid. 407), av byrån år 1931 utgivna publikationen T h e S o c i a l A s p e c t s o f R a t i o n a l i s a t i o n beröres även den inverkan vissa sidor av rationaliseringen, främst tillverkningen vid löpande band, kunna utöva å arbetares och anställdas hälsotillstånd. Här följer en kort redogörelse för vad i sådant hänseende förekommer i publikationen. Inledningsvis behandlas det s. k. Taylor-systemet. Man påtalar de missgrepp som gjorts vid tillämpning av detsamma, särskilt i början. Den allvarligaste kritiken riktas mot att ett system för utnyttjande av såväl kroppslig som andlig verksamhet uppgjorts och tillämpats utan den nödvändiga kunskapen om den mänskliga organismen. En av Taylor-systemets metoder för arbetets rationalisering är som bekant tidsstudier för minskande av »spill»-tiden och utnyttjande av vilopauser. En riktig avvägning mellan arbete och vila utgör ett problem, vars lösning är svår. Ett stycke på väg mot en dylik lösning synes man dock ha kommit. I detta sammanhang oranämnes ett principuttalande, som gjorts av A r b e i t s g e m e i n s c h a f t d e r D e u t s c h e n G e w e r b e ä r z t e , däri det bl. a. heter. 1. Allt långvarigt arbete måste avbrytas av vilopauser, om icke trötthet skall inträda och produktionskapaciteten nedgå. 2. Vilopauser böra tillåtas under arbetstiden. Det är skadligt att förbjuda pauser under arbetet med motiveringen, att arbetaren får tillräcklig vila efter arbetets slut. Pausernas längd och tidpunkten för desamma måste bestämmas från fall till fall.

414 3. Arbetsresultatet minskas vanligen mot middagen. Kurvan för den fysiologiska aktiviteten sjunker då, vittnande om att den längsta pausen för mat och vila bör förläggas till middagen. Längden av denna paus skall bestämmas av omständigheterna. 4. Utom den nämnda längre pausen böra andra avbrott tillåtas till tidpunkt och längd beroende på omständigheterna. 5. Om hänsyn tages till fysiologiska erfarenheter, hålles arbetskapaciteten uppe, den sammanlagda produktionen ökas och den produktiva åldersperioden blir längre. Ett negligerande av desamma medför motsatt resultat. I publikationen uttalas vidare, att ett nytt steg mot införandet av mera vetenskaplig drift togs i och med införandet av flytande tillverkning, som i större skala först tillämpades i Amerika. I anslutning härtill beröres en avhandling av p r o f e s s o r D u r i g i W i e n . Avhandlingen sägs utgöra en uttömmande kritisk undersökning av ämnet samt en mycket god samman fattning av åsikterna hos de fysiologiska experterna. Durig framhåller, att i mera rationaliserade företag är arbetet i hög grad monotont eller repetativt, i det att det endast tar i anspråk vissa muskler och nerver. Den första fordran är hastighet, ofta följd av stor uppmärksamhet om precisionsarbete utföres. Vid sådant arbete skulle det vara svårt att tillämpa tidsstudier; och dessa kunde aldrig generaliseras i syfte att iakttaga, huruvida arbetaren lider av trötthet. Med ett ord, det finns för när varande ingen metod att förklara de primära orsakerna till trötthet vid mera kvalificerat arbete, och alla försök att lösa problemet ha misslyckats. Med den nuvarande metoden kan låtsad trötthet vilseleda den som undersöker, medan å andra sidan verklig trötthet kan vara svår att upptäcka. Tröttheten ligger dock ofta latent tills allvarligare följder visa sig. Erhåller arbetaren icke annat arbete, kan han drabbas av fullständigt sammanbrott. P å grund härav anser Durig det vara av vikt att arbetaren iakt tages från medicinskt håll eller av någon välfärdsorganisation. I publikationen från arbetsbyrån behandlas även det gynnsamma inflytande, som rationaliseringen utövar på arbetarnas hälsotillstånd. Det uttalas sålunda, att rationaliseringen förbättrar arbetsförhållandena genom att minska onödigt arbete vid sidan av det egentliga, t. ex. vandringar fram och tillbaka, bärande av material etc. Dessutom sätter flytande tillverkning arbetarna i stånd att erhålla högre förtjänst. De uppnå nämligen större hastighet i arbetet, och detta hindras icke av onödiga väntetider. Tillika framhålles, att arbete vid flytande tillverkning icke nödvändigtvis behöver bli tröttande. Om det icke är uppdelat i alltför många moment, behöver det icke bli mer monotont än t. ex. styckarbete, och även om det är mycket uppdelat, finns det ofta möjligheter att skapa variation i arbetet. Om repetativt arbete verkar skadligt, kan detta ofta bero på egenskaper hos arbetaren, t. ex. oförmåga eller ovilja att följa ett tidsschema eller en viss takt hos en maskin. Även arbetsglädjen spelar härvid in. Så snart

415 lusten att arbeta saknas, måste impulsen för rörelse blir kraftigare, varför arbetet blir svårt och tröttande. Rytmen i rörelserna vid automatiskt arbete kan verka som en lättnad i arbetet, dock måste arbetaren passa för detta, och allt arbete kan ej göras rytmiskt. Beträffande åtgärder till motverkande av monotonins och trötthetens verkningar upplyses i förevarande publikation, att i en del amerikanska fabriker införts korta perioder av vila utan avdrag å lön ävensom filmförevisningar, förfriskningar o. s. v. Gymnastik har även i vissa fall begagnats för att neutralisera verkningarna av monotont arbete och sådana yttringar av trötthet, som äro att hänföra till en viss del av kroppen. I Storbritannien ha inrättats institutioner med uppgift att bl. a. söka ernå en förbättring av de hygieniska förhållandena i arbetet, såsom The Industrial Health Research Board och The National Institute of Industrial Psychology. I vissa andra länder ha inrättats statliga eller privata institut för studiet av industriell psykologi. Från en särskild kommission inom internationella arbetsbyrån (Comm i s s i o n C o n s u l t a t i v e de 1'Organisation S c i e n t i f i q u e du T r a v a i l ) , vilken har att undersöka vissa frågor rörande rationaliseringens verkningar, föreligger ett i maj 1937 utarbetat förslag till rapport rörande rationaliseringen och dess samband med trötthet och monotoni i arbete. I förslaget, som ännu icke varit föremål för närmare behandling inom arbetsbyrån, göres först ett försök att trots förefintliga svårigheter definiera tröttheten. »Allt man kan säga är, att det rör sig om ett symtom, som spelar rollen av en sorts alarmsignal att taga vara på organismen mot den nötning för vilken den utsattes, antingen alltför intensiv eller alltför långvarig utan uppehåll.» Denna trötthet är en helt naturlig sak, som emellertid kan övergå från att vara ett fysiologiskt till ett patologiskt fenomen. Därefter framhålles, att man ännu icke lyckats objektivt mäta tröttheten. Man har endast kunnat konstatera, att det rör sig om en nedsättning i förmågan att känna, att sammandraga muskler o. s. v. Tröttheten är beroende av många faktorer, omgivning eller miljö, luftväxling och temperatur, belysningsförhållanden, buller, maskiner och verktyg, kroppsställning och rörelser i arbetet, arbetets varaktighet o. s. v. Det upplyses, att undersökningar gjorts som ge belägg för dessa olika faktorers sätt att verka tröttande. Man har även iakttagit en viss naturlig reaktion mot tröttheten: ett ekonomiserande med kraftomsättning vid långvarigt arbete samt strävan efter en viss rytmik i arbetet. Emellertid anses det omöjligt att fastställa eller fasthålla en viss rytm, när det gäller svårt eller komplicerat arbete. — Angående arbete vid löpande band uttalas önskvärdheten av att talrika försök företagas beträffande optimala intervall och hastigheten på bandet för de olika arbetsoperationerna. Enformigheten vid automatiskt arbete kan ha olika verkan på olika individer. Ett arbete som ofta upprepas synes icke passa dem, vilkas uppmärksamhet är helt inriktad på den sysselsättning de hänge sig åt, utan

416 bättre dem, som finna nöje i det beständiga återvändandet till samma intryck. De skadliga följderna av monotont arbete liksom den trötthet som uppstår vid långvarigt arbete kan förhindras genom införande av pauser. Dessa pauser böra noggrant bestämmas såväl vad längd beträffar som till vilken tid de skola förläggas. Födoämnenas art liksom måltidstimmarnas förläggning äro också av stor betydelse.

Bilagor

27—388613.

II.

418 Produktionsvolym, antal arbetstimmar, arbetarantal och P:= produktionsvolym i 1000-tal kronor i 1913 års penningvärde; At = l 000-tal arbetstimmar; A = A. Industrigrenar

A b s o l u t a

44 830

56 520

60 605

73 525

76 255

16 597 9 820

53 725 16167

22 328

15 480

17 019

18 905

18 733

8 283

8 570 77 734

8 717

8 691

78 215

82 436

203 750 34 703

211 480

1. Malmbrytning och metallindustri. Gruvor och anriknings- P verk At A

Järn- och stålverk

11269 D

83 308

76 857

72 836

184 780 40 264

94 965

133 485

122 525

18 503

22 696 13 412

25 412 12 872

21287 15 551

36 237 16 877

162 034

165 990

153 359

164 761

8 265

7 585

4130 At A D Metallframställningsverk P At

16 810

33 771 16193

190 175

192 506

203 211

7 565

12 090

16 415

15 775

1718 A

685 D

3 293

3 287

2 970

3 245

3 324

3 317

3 777

Järn- och stålmanufak- P tur At

50 975 24163

68 400

101 425

103 080

110 675

25 884

29 395

36 570

36 678

39 506

18 739

13 283

12 588

15 744

16 496

40 980

38 294

36 438

37 952

38 370

16 798 41408

43159 Mekaniska verkstäder, P skeppsvarv, elektriska At verkstäder, instrument- och urfabriker A

270 000

220 000

265 000

295 000

350 000

108 817 53 486

200 000 88 764 42 372

230 000

258 843 77 222

108 347 49 679

128 750 56187

138 877 62167

151 365 67139

144 627

145 052

141 888

144 678

153 706

160 119

163 227

62 085

30 630

37 240

69 030

72 455

14 424

7 682

11 908

14 669

6 659

4 094

6 278

6 568

15 402

15 221

14 914

5 369 16186

12 494 5 544

13 890

8 590 4 057

16 770

17 629

18 223

6 500

7 600

8 500

8 900

2 770

5 300 1742

5 600

2 390

2 636

2 855

1296 D

1107 1164

859 1037

1378 Hela grupp 1 P At

669 920

465 975

502 580

551 730

845 540

280 047

182 526

189 482

719 145 234 886

769 300

167 136

262 617

134 309

95 596

96 301 445 628

105 509

247 233 113 040

481 724

515 411

Metallmanufaktur

Guld- och silvervarufabriker

450 598

445 653

423 442

17 910

118 482

419 Tabellbilaga I. installerad drivkraft inom olika industrigrenar åren 1920—1936. arbetarantal; D = drivkraft (för omedelbar drift använda motorers styrka i antal effektiva hkr.). t a 1. 1927

87 850

44 450

104 700

20 646

12 250

23 745

9 565

10 368

90 714

101 625

68 860

40 575

22 603

16 611

10 227

10 908

9 421

92 847

97 029

101 865

101 718

210 410

236 860

280 200

33 371

35 701

39 585

15 980

16 427

199 829

42 525

90 970

118 300

9 397

13 570

17 006

19 747

6 426

7 621

8 486

9 326

96 948

94 709

106 645

113 073

116 850

248 675

228 210 213 195

253 490

343 450

362 500

387 235

32 711

29 618

33 423

45 442

48 814

17 520

36 308 17 260

19 867

200 517

206 327

16 029 237 864

18 574

199 648

15 476 220 976 227 961

236 223

237 321

243 598

19 885 1921

14 060

21085 1503

23 900

12 635

18 030

2 494

2 557

54 855 3 339

52 975

4 272

4 205

3 640

5 352

6 498

17 606

16 680

17 508

117 500

134 845

151 005

144 610

194 460

215 700

240 015

44 960

47 446

46 224

133 540 127 680 45 250 42 564

40 524

45 982

65 047

70 533

18 503

20 063

22 082

22 288

25 880

29 459

43 689

45 723

45 701

50 231

50 008

52 079

53 793

56 866

365 000

445 000

490 000

510 000

490 000 425 000

415 000

575 000

765 000

155 190

171 426

186 319

189 418

162 541 136 777

134 539

169 782

200 766

220 490

68 431

75 526 181 395

74 605 65126 228 207 218 936

62 796 220 517

87 763

96 207

201 555

83 809 213 891

75 343

171 388

233 701

251 947

267 417

73 895

83 900

97 055

92 885

170 930

16 089

18 212

17 549

14 993

23 216

6 608

7 091 21 617

8 065

7920 24 389

16 098 7 380

123 490 19 016

152 845

14 902

8 584

10 265

25198 11214

25 549

7 013 26 541

28 043

30 755

33 960

19 480

23 421

16 411

3 303

9 000

9 400

12 500

14 000

16 500

10 800 3 324

2 885 1341

3 238

3 020

2 627

2 655

3 538

3 509

1427 2 000

3155 1493

2 000

2 002

2 366

1798 2 591

883 540

968 515 1 154 845 1 136 440 1 038 630 926 635

998 625 1 365 040 1 593 870 1 750 955

269 439

284 949

320 134

121 164 530 856

306 647

358 354

141 408

277 716 238 715 131 967 118 512

243 655

131 475

317 111 143 691

117 077

138 658

158 995

173 144

546 986

573 684 J 603 977

631 065 631 545

646 654

680 891

709 883

743 441

391 594

420 Industrigrenar

3 855

3 295

3 240

3 665

3 885

2 380

3 510

5 024

4 266

4 067

4 843

3 091

4 247

2 674

2 353

2 201

4 215

2107 4110

2. Jord- och stenindustri. P

Kolgruvor

Torvindustri

Stenindustri, kalk- och kritbruk

Cementfabriker

Tegelbruk

A D

2 676 3 789

2131 3 823

P At

6140 10 796

3 580

3 520

2 725

3 055

3 010

3 709 3 742

3 644

3 887

3 568

3 218

3 066

2 865

7 926

7 586

7 302

A D

17 813

10 976

8 829

3 748 9172

14 530

12 700

15 700

19 220

23 705

19 530

19 047 10 297

32 208

22 927

16 433

16 696 13 986

8 908

4 847

17 563

13 526

15 261

A D

8 619

7 862

8 239

8 630

8 631

9 745

10 624

12 407

8 015

12 385

13 080

10900 3 492

3 261

3 239

1468 At

3 363

6 725 2 284

A D

12 796

14 666

15 821

16 487

17 268

18 240

7 520

8 435

13 475

14 000

12 997

12 378

13 655

13 521

A D

7 845

7 851

7 853

7 686

26 578

5 730 22 910

8 880 5897

14 000 13 567

22 352

26 966

27 613

29 661

7 215

6 820

7 695

7 025

6 675

7 075

7 375

6 350

7 073

7 051

6 365

2 963

3 220

3 285

6 667 3107

Porslins-, kakel- och ler- P godsfabriker At

Glasindustri

5 028

4 301

A D

3 242

5 299 2 733

2 947

2 995

3 008

3 368

3 409

3 383

3 628

13 400

5 750

9 700

12 000

12 850

13 746 6 347

5 577

4 616

5 567

5 875

6 006

3 830

3 276

3 576

3 623

3 639

3 369

3 599

5 065

3 970

4 640

9 075

9 010

3 208

3 698

4 218

4 496

5 031

77 825

84 060

84 615

73 009

76 695

70 070 41660 85 748

A D Annan jord- och sten- P industri At

A D

3 397

4 537

4 367

Hela grupp 2 P

69 370

47 535

58 805

76 130

At A D

72 908

46 043

52 539

65 132

40 780

30 579

30 568

35 647

38 213

80 622

67 176

69 422

77 157

78 131

421 1927

3 615

3 290

3 635

3 695

4 216 2190

3 733

3 886

3 596 1821

3 050

2 810

2 910

3 470

3 590

3 925

2 723

2 072

4 581

4 594

4 788

5 002

4 965

4 836

5 557

5 630

6 244

2 965

2 415

2 585

2 370

2 205

2 385

3 358

3 419

2 743

2 383

2 445

2 638

2 907

3 215

2 806

2 360

2 038

7 704

7 511

6 747

6 626

6 457

5 721

4 883

4 815

5 092

5 201

25 620

27 930

30 030

22 625

20 425

26 560

34 380

36 507

24 066

20 840 22 064

18 825

17 221

20 500

24 071

16 585

17 586

18 530

13 615

12 207

12 774

18 809

20 685

19 271 24 586

17 208

24 891

25 858

29 241

30 995

12 990

15 820

16 965

14 370

13 425

20 530

22 075

3 220

2 855

3 019

2 093

2 505

2 668

2 808 1250

17 202

17 950

17 708

20 460

24 220

23 394

24 097

22 915

25 881

29 018

13 640

14 600

14 545

10 900

10 000

14 550

18 000

13 956

15 975 14 978

15 975

13 256

14 795

14 813

15 949

7 681

29 911

28 689

6 883 31003

8 280

7 594 33 656

7 847

30 728

8 057 31131

8 923 5 578

12 404

7 539 30 657

10 083 6175

34 051

35 677

6 925

7 250

7 465

8 335

7 950

7 395

7 920

9 030

10 700

6 258 2 882

6 207 2 823

6 251

6 632

5 799

6 484

7 684

8 233

2 865

2 905

2 866

2 982

3 490

3 696

3 215

3 275

3 209

3 073 3184

6 468 2 983 3 281

3 213

3 273

3 901

4 686

13 800

14 395

15 785

15 900

14 000

17 200

12 744

11856 5 941

12 555

10 756

8 862

9 876

10 543

12 226

5 937

5 835

5 565

5 369

5 968

3 844

3 834

3 628

3 676

3 832

4 301

5 763 4 682

11550 3 602

12 440

14 045

12 975

16 725

24 060

13 375 4 293

14 320

3 961

3 281

2 853

6 306

2 496

2 938

1767 5 551

3 983 1929

5 378

3 661 1791

5 698

5 932

7 225

6 790

6 691

7 629

9 233

10 298

96 045

103 950

108 265

95 130

84 335

78 850

99 540

118 310

129 080

78 217

80 306

83 367

85 204

66 402

50 618

57 892

67 162

74 272

42 220

43 729

44 547

38 355

35 083

37 895

89 315

92 262

100 549

109 632

102 802

101 760

105 979

117 949

127 066

6 067 3 644

4 947

422 1920

1926 P At A D

234 000

134 600

229 000

232 800

76 267

221 000 73 445

233 000 74172

43 414

77 368 42 396

41 020

167 161

153 453

150 094

161 288

165 229

160 088

167 883

P Snickeri- och möbelfabriker samt annan At trävaruindustri

31000 23 105

37 000

44 000

50 000

52 000

59 000

23 957

29 265

32 987

35 883

11890 29148

13 668 30 310

14 702 31039

15 531 33 985

16 561 36 122

223 300 87 453

273 000

282 800

273 000

122 627

165 600 73 248

63 795

46 265

105 532 57 082

109 556 57 098

106 432 56 551

292 000 110 055

Industrigrenar 3. Träindustri. Sågverk och hyvlerier

A D

86 676

186 300 63 496

47 032

34 375

38 336

35 951 16 763 32 010

28 265

P At A D

275 000

182 601

178 359

191 598

196 268

194 073

204 005

P At A D

140 805

83 815

142 665 37 564

43 751

188 150 43 022

209 490

26 093

146 145 35 312

182 835

45 349 19 614

16 539

17 410

18 341

19 083

19 245

20 465

170 795

165 522

173 756

183 443

186 297

193 754

215 167

Pappersbruk och papp- P fabriker At

78 350 28 600

48 940

88 500

100 660

A D

12 473 156 575

26 046 11554

22 826 11007

107 485 28 234

117 310

20 037

12 396

12 703

13 093

17S 806

179 858

193 754

203 042

219 031

234 300

P Kartongvarufabriker och annan pappers- At industri

13 000

12 000

13 000

14 000

16 000

18 000

14 230 6154

10 629

10 010

12 301

13 052

5 056

4 782

11373 5 082

5 378

5 692

6 275

2 339

2 723

2 956

3 030

P At A D

2 200

2 265

587 254 350

56S 258 481

705 318 509

807 358 503

863 363 553

774 338 566

779 341 597

Grafiska anstalter och P boktryckerier At

40 000

36 000

39 000

45 000

48 000

52 000

24 880

24 195

25 099

26 028

A D

10 823 8 780

9 560

9 663 9 782

10 007

10 380

10 746

9 938

10 371

12 259

Hela grupp 4 P

273 985

294 845

344 460

361 765

399 065

113 646

180 905 79 082

270 485

At A D

92 957

96 695

109 306

49 318

43 180

45 342

47 600

48 724

117 889 51348

338 617

356 155

366 047

389 977

402 986

427 846

465 853

Hela grupp 3

58 043

4. Pappers- och grafisk industri. Pappersmassefabriker

A D

Tapetfabriker

46 865

30 086

423 1927

249 400

268 500

265 600

242 500

217 500

188 200

194 500

237 000

79 042

71 317

63 032

52 855

42 651

46 665

32 574

36 536

61090 36 078

61726 35 735

170 425

184 764

184 530

185 536

37 667 195 424

50 498 30 354

248 000 63 541

237 000

76 797

174 837

167 513

190 685

195 423

207 746

62 000

66 000

73 000

80 000

84 000

SO 000

75 000

95 000

125 000

39 529

44 001

42 996

37 463

34 260

49 833

138 000 56 504

17 286

18 378

19 069

20 315

20 069

18 582

17 897

20 222

25 823

37 870

40 319

42 486

50 473

56 229

57 075

57 276

70 779

311 400

334 500

338 600

322 500

301 500

268 200

362 000

375 000

120 539

115 318

106 028

90 318

105 351

110 923

118 230

59 937

120 807 65 043

269 500 84 758

343 000

114 246

63 214

57 736

48 251

56 758

59 261

208 295

225 083

227 016

61647 236 009

251 653

231 912

224 789

252 608

266 202

287 854

228 200

202 580

275 310

267 350

239 660

218 935

52 677

49 624

42 362

21 648

22 755

18 992

19 440

46 055 20020

276 431

297 220

20 967 347 725

45 493 19 985

250 149

22 373 319 040

33 937 19 819

318 865 44 526

360 700

40 588

282 825 41103

47 619

354 474

372 505

387 512

415 834

120 025

117 515

128 985 30 208

138 690 29 974

157 515 32 069

14 016

14 206

13 972

14 246

14 279

14 615

252 470

262 287

276 879

290 684

316 635

14 068 329 674

31057 13852

174 880 33173

29 223

138 950 32 357

31546 13 574

331 826

338 296

359 394

14 959 374 476

19 500

28 000

27 000

36 000

37 000

15 463

14 546

13 570

27 000 13 476

32 000

15 333

23 000 15 322

15 001

14 831

15 812

16 501

6 549

6 783

6 735

6 779

6 496

6 590

6 908

7 255

3 545

4 016

4 490

4 380

4 076

4 351

4 546

4 987

2 200

2 000

2 085

2 215

2 400

2 560

2 760

747 335 579

774 336 631

847 385 644

836 363 640

831 358 616

761 337 630

747 334 630

778 341 650

810 353 670

905 386 721

55 000

58 000

63 000

65 000

70 000

75 000

85 000

88 000

26 827

27 784

28 920

29 447

29 405

28 283

28 558

29 591

30 901

32 242

12 378

12 247

12 359

12 737

13 203

13 779

14 546

12 545 16 234

12 618

16 957

17 700

18 066

424 670

400 995

502 460

487 335

478 935

456 815

631 930

673 685

113 702

130 123

125 578

118 246

106 525

527 205 114 941

585 780

121 740

121 795

126 189

129 508

53 145

54 679

56 459

56 032

54 685

52 646

53 387

55 064

56 429

519 452

556 673

593 305

630 757

686 423

693 499

709 072

734 990

772 186

817 496

33 805

424 1920

1926 P

98 900

99 700

112 150

130 500

7 739

7 673

7 496

7 763

7 667

126 600 7 408

123 600 7 474

Industrigrenar 5.

Livsmedelsindustri.

Kvarnrörelser

Stärkelsefabriker

Pressjästfabriker

Bagerier och käxfabriker

Råsockerbruk och sockerraffinaderier

3 497

3 449

3 328

3 260

3 335

69 252

69 072

3 446 67 423

3 348

65 331

66 193

70 253

3 340

2 220

2 910

2 625

2 610

3 515 331

4 070 363

461 D

1937 P

10 360

10 890

8 685

875 369

838 A D

837 344

883 379

8 065 760

8165 At

2 382

2 310

3 028

Brännvinsbrännerier och destilleringsverk

Bryggerier och mälterier

Fabriker för andra dryckesvaror

3 672

3180 P

29 590

30 065

32 535

35 720

37 765

41650 At

9 485

9 694

10 406

10 965

12 082

13 636

4 519

4 716

5889 D

3 031

3 265

3 648

3 694

5133 4158

4 302

5 263

121 655

107 485

128 065

119 100

152 675

10 448

128 750 11144

149 960

7 017

9 442

7 794

8 592

8 344

25 873

5 263 18123

10150 9 053

9 878

13 271 10 062

28 985

30 632

28 690

27 525

28 645

8 056

9 554

10 427

9 447

4 341

9 811 4 473

D Choklad- och karamellfabriker

321 P At

20120 21110 9131

9 430 22 754 21735 8 053

3 868

4 671

3 396

4 073

3 915 4 244

4 579

4 655

5 062

5 042

5195 P

39 950 1654

57 340

38 725

34 630

48 220

50 260

1340 4 072

1197 3 528

3 611

3 888

39 390 12 635

42 700

47 000

49 000

12 549

12 956

13 386

5 611 13159

5 494

5 640

5 903

13 977 6122

14 376

18 821

At A

1349 D

3 288

3 805

44 880

44 230

13 559

13 888

5 973

6 053

10 749

12 250

8 595

7 605

8 250

8 500

2 383

2 031

6 970 1472

7 260

1825 A D

1548 693

425 1927

122 500 7 475

129 700

129 750

122 000

7 676

129 000 7 618

123 000

7 665

7 469

7 486

122 500 .125 000 7 360 7337

3 355

3 438

3 399

3 418

3 409

3 457

7 390 3 431

72 852

73 888

76 750

78 891

78 768

2 785

4 620

4 685

197 317

263 415

394 497

389 443

2 023

155 248 942

8 925

9 290

9 525

9 715

533 221

539 221

539 226

536 226

2 943

3 035

3 312

44 980

46 890

14 043

14 561

6 069

6 254

5 489

127 000 6 963

3 431

3 387

3 223

80 568

80 567

83 461

3 415

4 020

3 500

3 520

3 610

255 382

346 458

310 494

321 499

330 488

9 880

9 500

9 885

8 500

9 545

9 745

514 219

520 222

537 227

487 209

430 183

420 182

3 278

3 401

3 452

3 517

3 589

3 281

47 300

50 450

53 565

56 930

54 260

59 950

65 760

70 750

14 879

14 515

13 723

14 780

15 482

15 929

6 424

15 301 6 591

6 563

6 371

6 509

6 776

7 040

5 720

6 026

6 461

6 664

6 617

6 776

7 286

7 510

7 497

102 650

131 730

180 275

151 350

193 350

229 900

218 250

231 300

8 291

9 786

7 791

177 955 8 835

159 620

4 923

7 975

8 684

9 925

2 715

8 265

8 625

6 756

6 347

5 654

6 043

6 004

5 666

13 480

34 714

32 099

37 470

39 607

5 617 41289

44 604

47 930

50 303

30 370

32 000

34 200

35 800

37 785

38 000

37 575

10 360

10 499

9 747

9 426

4 615

10 418 4 554

42 880 10 361

48 275

10 418

4 573

4 656

4 524

4 411

4 323

4 677

5 548

6 525

6 746

6 936

7 731

7 924

8 933

9 826

5 330 10 340

45 650

42 510

49 990

54 410

55 740

47 010

52 955

48 860

48 245 1382

47 575

4 415

4 896

5 417

5 613

5 651

5 809

5 911

50 000

49 300 14 591

51500 14 816

54 550

53 550

44 800

46 450

14 908

14 867

44 915 13 867

14 232

13 365

13 537

13 527

6 206

6 346

6 570

6 546

6 034

6 006

6 051

18 403

20 315

20 263

20 456

6 467 22 654

23 338

23 336

23 275

24 068

8 375

7 755

9 350

10 680

9 965

12 510

2 047

10 260 1993

10 755

2 000

853 746

837 732

885 741

942 840

907 970

880 979

426 Industrigrenar P

Tobaksfabriker

At A

Mejerier

Slakterier och charkuterier

Fiskberedningsanstalter och konservfabriker

Annan livsmedelsindustri

Hela grupp 5

40 430

35 750

31565 7 274

28 320

29 750

8 548

29 490 7112

6 357

6 448

31400 6124

4 229

3 530

3 576

2 987 2 041

3 029

2 951

2 208

86 600

88 725

105 325

9 857

10 630

10 867

4 429

4 528 10 902 47 960 2 213

10 739 5167 1757

2 095

2139 P

57 075

76 200

79 745 9 617

flottfa-

1921 D

Margarin- och briker

8 858 3 691

9 173 3 822

9 281 3 867

4 007

7 724

8 906

9 295

9 374

9 763

10 499

18 545

14 925

20 565

27 085

34 230

44 200

1765 A

2 225 921

2 417

3 170

2 995

2 855

4 055

4 213

32 270

39 945

50 030

46 950

56 940

3 279

3 297

3 723

3 687

4 317

3 536 1516

1816 D

3 211

3 218

3 691

3 783

3 731

4 233

4 825

5 875

7 700

8 600

6 450 1746

7 500

2 201

1121 D

829 607

1207 776

P At

17 650

15 680 860

17 490

19 545

28 485

20 260 1021

19 520

969 A

1269 602

2 506

2 020

1919 P At

552 045 82 703

586 640 80 382

604 225 79 862

597 670 76 754

649 525

662 910 82 795

745 275 86 036

40 893

37 037 137 220

132 105

140 815

144 957

64 365

49 045 20 243

69 010 26 932

82 249

43 005

149 271

153 815

163 883

75 995

74 440

84 770

29 035

29 060

28129 13 454

32 227 14 446

43 492

6. T e x t i l - o c h beklädnadsindustri. Bomullsindustri

27 452 12 256

12 261

12 905

36 805

36 856

40 650

13125 40 796

Linne-, hamp- och jute- P industri At

12 035

8 700

16 655

17 480

16 615

15 960

7 359

7 022

6 963

3 295

3 331

3 225

7 274

7 285

A D

6 595 3 031 6 414

4 735 2 568 6 491

6 388 2 970 6 969

3 267 7166

427 1927

34 210

40 520

37 535

38 660

5 422

36 770 5 609

5 549

5 285

5 234

4 78?

4 771

4 855

4 777

2 728 1989

2 395

2 483

2 516

5 349 2 358

2 364

2 146

2 060

2 327

2127 2 362

115 050

115125 11616

133 400

144 900

147 275

167 720

170 155

182 800

145 475 11909

149 340

12 689

4 609

4 840

4 995

4 903

4 914

4 962

4 963

5 082

5 287

12 920

14 803

15 576

15 930

4 886 17 409

17 916

20 214

22 031

49 360 2 061

57 960

63 300

58 500

58 960

63 265

2 039

66 775 2175

68 480

2 072

61485 1954

58 270

4 491

5 272

5 462

5 322

5 508

5 406

5 694

5 901

6 094

69 260 4 844

69 495 5 252

69 375

78 920

83 375

80 885

101 880

113 140

5 725

6 041

6 028

81840 6 036

96 740

5 401

7 306

8 704

2 043

2 291

2 440

2 615

2 635

2 632

7 977 3 444

4 656

4 732

5 077

5 486

5 840

7 324

8 318

9 253

10 035

8 000

9 330

10 870

10 825

12 330

12 245

13 575

14 750

15 330

2 283 1249

2 257 1287

2 725 1460

3 063

2 956

3 058

2 916

3 440

3 766

3 957

2 098

2 277

2 449

1637 1074

32 475

33 560 1439

33 735

37 205

38190 1519

44 000 1872

47 285 1992

47 720

36 380 1503

39 495

2 099

2 221

2 533

2 721

3 569

4 500

4 778

719 905

769 310

861 400

871 520

907 035

87 652

90 379

88 381

86 185

37 679 150 876

43 740 178 365

90 910 45 041

903 355 90 241

883 695

82 507

90 390 33 234

92 600 33 479

14 768

15 085

42 969

2 288

3 730

2 019

992 150 1 017 090 1070 755 91346

95 032

96 855

43 667 184 731

42 910

42 164

43 474

44 700

45 369

195 082

201 706

208 917

217 443

226 620

235 811

95 075

87 295

110 350

133 000

144 750

30 823

103 565 30 724

130 845

30 525

35 619

34 825

36 088

14 480

14 301

14 335

15 952

16 009

16 070

44 894

45 752

47 495

49 528

14 725 51493

52 899

54 390

55 794

59 585

17 040

17 910

14 680

17 350

18 000

22 700

23 200

23 655

7 506

7 009

5 779

5 286

4 927

5 762

5 834

3 260

3 410

17 375 7 292 3 306

2 570

2 392

2 688

2 712

2 707

7 609

7 460

6 861

6 871

7 589

5 486

5 791

6 085

5 369

5 609

185 775

428 1920

1926 P At A D

60 090

45 240

64 380

75 925

78 910

20 310

23 359

23 945

67110 20 760

69 080

19 417 8 733

7 331

10 361

10 671

26 905

26 522

9 201 26 069

28 321

P At A D

20 000 8 351

12 600 5 999

19 400 8 678

3 778 2 349

2 960

P At

Industrigrenar Ylleindustri

21260 9 614

28 738

9 825 28 673

28 460

20 000

24 700

8 770

9 247

3 921

4 078

4 230

4 304

11490 5175

2 416

2 389

2 599

2 583

2 726

2 864

5 300

2 600

3 600 2 049

2 501

5 000 2 585

5 000

4 300 2 436

4 500

3 086

1281 D

1229 P At A D

4 820

5 510

6 785

914 469

7 000 1241

7 660

2 604

2 597

2 309

2 249

2 574

P At A D

26 700

38 000

20 414

41300 21775

9 478

9 976

1425 P At A D

6 000

5 000

6 000

7 000

7 500

7 800

4 717 2170

3 823

4 042

4 513

4 721

5 055

4 327 1994

2 087

2 319

478 P At A D

7 650

6 500

8 000

7 500

7 000

9 788

7 608

9 879

7 500 11148

10 543

6 500 11086

4 338

3 723

4 443

4 876

4 898

4 839

2 246

2 817

3 273

2 321

2 386

4 938 2 602

A n n a n hithörande indu- P stri At

2 000

2 375

3 050

872 402 261

. 392

769 345 272

1211 A D

660 299 291

2 550 1056

3 080

459 406

550 536

611 577

P At A D

217 360

161 910

222 290

253 930

261 165

244 750

272 520

101 682 45 742

76 434

98 345

108 702

111 837

107 183

117 866

38 597

45 015

49 017

50 431

50 404

53 357

79 979

80 726

82 621

85 913

87 226

90 389

89 427

Trikåfabriker

Band- och gardinfabriker samt snörmåkerier

Repslagerier och bindgarnsfabriker

Sömnadsfabriker

Hatt- och mössfabriker

Färgerier, blekerier och impregneringsfabriker

Hela grupp 6

19 869 8 860

15 546 7 382

17 981 8 378

2 866

24 291

429 1927

64 325 18 148

71725 20 854

77 200 22119

9 480

9 599

32 530

11481 32 971

30 285 15 421

33 500

36 600

47 200

45 300

16 793

20 986

49 400 21866

9 649

9 725

4 497

4 777

4 903

69 200

73 445

73 475

22 412

22 267

9 582

10 070

29 009

29 899

9 981 30 929

28 500 13 260

30 925

30 965 15 829

5 985 3 052

6 708 3 359

5 300

5 800

5 700

3 066

3 264

3 206

1543 1355

8 520 1423

8 725

8 530

9 240 1534

2 341

55100 25 777

59 350 27 960

14 671

33 900 17 014

92 500

99 415

25 313

24 079 10 961

25 839

33 634

11574 34 964

7 066

7 827

7 783

17 657 8 256

3 585

3 954

3 655

4 036

6 000

5 250

6 000

6 530

3 459

3 018

3 033 1439

3 006

3 381

3 319

3 490

1525 1219

8 765

7 600

9 345

9 690

9 425 1432

8 735

2 360

2 410

2 546

2 699

2 223

2 460

2 713

2 875

64 385

69 500

72 400

86 000

40 883

12 942

15 277

15 637

33 431 16 258

98 600 46 414

112 000

33 050

70 250 31994

30196 13 877

21 549

24 374

2 207

2 394

2 657

2 969

3 347

3 813

4 305

7 400

6 800 5 266

7 000

7 650

6 800

6 000

5 600

7 000

7 700

8 350

5 530

4 940

4 969

5 252

2 342

2 423

3 946 2 074

4 819

2 466

4 336 2 233

4 442

2 535

5 219 2 432

2 336

2 587

6 800 11733

6 200

6 300

7 200

9 600

10 900

12 065

12 846

8 500 12 632

10 300

7 600 11042

7 500

12 085

14 277

14 472

5 303

5 263

5 371

5 791

5 781

5 698

6 269

2 992

3 320

3 359

3 579

3 929

3 998

4 407

4 244

6 427 4 469

4 592

3 640 1578

4 230

4 425 1584

5 050

4 950

5 700

7 500

9 000

2 207

2 508

712 618

763 728

721 674

707 810

664 866

635 900

2 542

291 890

305 985

308 320

324 990

343 840

420 970

433 810

477 690

129 791

128 996

132 926

300 200 119 232

334 970

124 020 55 793

129 582

131 338

154 652

158 854

170 678

58 871

59 286

60 991

70 586

73 106

77 941

95 727

96 531

100 063

103 565

104 942

108 201

114 632

121 332

52 496

6 726

13 000 3 068

430 1920

1926 P

36 700

27 300

32 850

40 000

42 000

36 500

38 000

3 827 1823

4 333 2 032

5 255

5 218

5 885 2 573

2 263

4 679 2 090

7 596

7 195

8 251

8 947

2 270 8 741

4 655 2 088 8 900

9123 P

3 500

5 300

6 000

2 646

2 021

5 900 2149

5 800

2 235

1909 A

893 D

1027 148

152 P

54 312

62 646

57 925

56 662

54 222

14 991

17 410

20 756

20 683

9 669

8 434

21399 9 888

9 965

10 061

3 633

3 889

3 915

4 063

4 472

4 796

10 261 4 887

13 809

10 910 4 856

17 773

5 749

6 700 3 779

12 827

5 648

6 980

8 014

17 088 8 342

2 545

3 754

5 958

2 546 6 824

3 533

5 472

2 268 5 704

3 064

6 887

7 538

8 392

7 800

4 000

6 000

8 000

8 500

8 300

8 800

4 032

3 011

3 660

3 606

1746 1221

3 872 1672

3 889

A D

2 569 1248 1155

1027 P At

119 721

83 177

105 196

129 373

129 400

39 661

26 942

31631 A

14 012

18 007

18 317

15 097 18 862

38 795 17 966

124 535 39 706

17 689

38 111 17 373 20 939

2 985

3 530 798

Industrigrenar 7. Läder-, h å r - o c h gummivaruindustri. Garverier

Päls- och briker

skinnvarufa-

Skofabriker

Gummivarufabriker

Annan hithörande industri

Hela grupp 7

1795 1073 124110

18 315

39 502 18 793

22 449

23 627

4 500

5 300

5 500

5 950

1490 Kemisk-teknisk industri.

Färg- och ker

fernissfabri-

Olje-, tvål-, ljusparfymfabriker

och

710 A D

457 1313

29 985

28 595

33 845

40 970

49 535

55 010

5 019

3 625

4 007

4 483

4 932

4 867

5 083

2 296

2 001

2 223

5 727

6 236

5 958

7 096

6 474

6 635

431 1927

41 300

39 400

35 300

36 750

39 575

4 718

36100 4 321

39 000

4 591

4 511

4 637

4 369

4 716

4 915

5 036

2 019

2 095

2 040

2 253

9 070

9 874

8 906

8 939

9 386

2 089 9 282

2 216

9 051

2 068 9121

4 440 2 010

10 090

10 050

6 700

7 300

7 450

6 650

6 375

6 400

2 000

2 034

7 500 2 422

10 900

6 300 2 067

9 500

2 884

864 144

952 181

966 194

3 389 1607

999 304

399 61000

57 152

54 990

68 900

63 900

56 750

57 400

62 500

21 486 10 418

20 621

23 467

19 620

20 379

10 555

18 925 10 470

19 248

10 719

21867 11231

10 413

10 477

10 521

10 414

4 886

4 956

5 038

5 331

5 963

5 658

5 779

5 791

5 703

20 227

29 670

35 600

24 200

29 400

33 200

34 900

40 500

39 900

44 700

9 361 4 072

10 469

12 005

7 756

10 848

12 780

4 606

4 404

4 866

13 847 6154

12 969

5 905 14 352

5 842

9 933

4 948 12 364

5 230

8 805

5167 11114

15 373

16 674

9 000

10 000

10 500

9 750

10 800

12 000

4 212

3 919

4 015

4 291

1802 1111

1865 1124

2 097

5 437 2 551

13 700 6 206

14 500

4 049

10 500 4 299

10 000

3 872

138 480

143 522

144 640

141 400

148 275

43 012

43 299

149 250 42 033

149 775

41230 19 175

40 426

20 661

20 651

23 997

20 237 25 264

43 453 21022

27 404

27 362

6 050

6 935

7 350

6 675

2 858

2 995

2 053

2 227

154 150 45 314

165 175

169 200

47 164

20 366

20 773

22 194

22 819

49 087 23 423

27 866

29 021

30 006

33 669

35 053

8 000

8 250

8 750

14 050

15 000

9 450 1612

2 253

2 330

2 497

2 833

3 239

3 301

63 935

69 365

60 465

68 965

5 237

4 560

6 070

96 370 6 024

2 294

2 277

2 292

4 836 2161

78 635 5 437

5 220

58 285 4 776

2 099

2 322

2 607

2 735

6 700

6 396

6 828

6 515

7 572

8 328

9 583

2 413 8 932

432 1924

1926 Konstgödningsfabriker

10 565 2 279

13 765 2 261

13 400

4 824

4 327

4 598

4 601

4 497

4 585

Krutbruk och andra sprängämnesfabriker

4 400 1945

4 845 1901

5 000

10 350

2 037

2 235

2 707

2 985

3 301 1575

2 279

2 398

2 300

3 449

4 000

4 001

Tändsticksfabriker

P At A D

17 580

14 530

15 000

16 465

18 625

16 211

9 945

8 781

10 792

10 855

11 227

7 477

6 334

5 401

5 387

5 098

5 316

7 568

7 571

7 660

7 000

7 442

6 998

7 045

Annan kemisk-teknisk industri

P At A D

45 480

30 030

38 260

48 450

57 985

10 775

5 912

6 529

7 733

8 321

4 764

3 335

3 547

3 724

8 873 3 843

15 766

3161 14 465

8 911 3 914

15 290

16 271

16 391

16 653

16 716

Hela grupp 8

P At A D

112 655

85 450

99 430

122 620

166 380

23 901 13 391

23 796

28 052

137 150 30 132

153 600

37 683

32 330

12 880

13 292

13 948

14 030

14 340

35 797

37 248

40 292

40 042

40 472

1—8. Samtliga grupper

1921 P At A D

7 830

2 667

7 555 1644

1148 4 292

861 P At A D

Industrigrenar

17 116 36 813

35 859

2133 P 2290 056 1 777 192 2086311 2 299 298 2 601470 2 673 920 2 929505 At 850 957 588 558 633 719 70S 460 789 770 801516 836365 409 642 321426 319305 351091 372 302 384309 399028 A D 1335912 1327 302 1319 507 13S5 680 1457 159 1511030 1587 926

433 1927

12 700

13 975

12 500

13 600

2 213

15 035 2152

12 800

4 495

4 490

4 806

4 850

4 932

3 688

3 869

3 252

3 382

9 700

9 500

12 750

12 800

13 000

17 600

20 500

2 807 1 353

2 909

2 814

2 601

2 465

2 839

3 565

3 862

3 907

4 277

4 472

5 569

5 357

1258 5 545

5 672

6 047

6 492

6 801

7 376

20 125 12169

22 575

17 625 10 292

9 035

9 060

6 918

8 550 5432

13 366

21270 12 494

12 673

5 033

5 064

4 965

5 398

5 601 7 796

5 822

4 952

3 367

2 879

2 459

2 393

7 872

7 870

7 896

7 596

6 921

6 949

6 300

58 415 8 690

59 260

69 450

74 350

73 800

90 325

103 635

111 475

8 524

9 566

8 449

8 451

9 023

10 205

3 909

4 043

4 267

3 776

3 804

4 089

4 550

4 945

5 424

15 990

16 014

16 869

17 702

24 767

26 566

27 874

30 697

32 960

170 925

195 465

168 110

193 830

253 295

264 355

34 289

191 920 33 325

180 965

29 473

25 275

25 292

27 272

29 329

30 558

14 246

14 309 40 883

15 075

15 055

13 619

12 397

12 776

13 210

13 814

43 795

48 152

12 550 52134

54 047

56 949

69 202

62 902

7 295

40 418

3032 700 3200147 3609680 3592220 3448 490 3264160 3466660 4178 765

4 575480 4910 720 775418 778 258 910269 993007 1 060 782 402349 430 574 421500 392 552 384875 430028 462238 489573 1654931 1 761243 1841610 1927 561 2053438 2 047 561 2083446 2191995 2 300343 2430955 863 506

28—388613.

II.

951657 444873

941874 446351

850 791

434 B.

I n d e x t al. 1924=100.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 192(5 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Industrigrenar

1. Malmbrytning och metallindustri. Gruvor och anrikningsverk

Järn- och stålverk

74 93 89 85 100 121 126 145 73 173 168 114 67 70 106 150 195 P At 131 98 95 91 100 111 110 121 72 140 133 98 60 55 80 100 116 A 129 113 95 98 100 105 100 110 119 125 125 108 82 74 87 97 107 D 107 98 93 99 100 109 105 116 119 124 130 130 124 121 136 145 149 88 45 63 58 100 97 100 100 112 133 118 108 101 120 163 172 183 At 111 63 70 59 100 96 93 92 99 109 100 90 82 92 114 125 135 A 110 79 76 92 100 100 96 95 97 104 102 97 92 95 110 118 127 D 85 87 81 87 100 101 107 105 105 105 108 116 120 125 124 125 128

68 63 34 63 100 136 130 164 116 174 198 105 149 315 415 454 438 91 58 42 81 100 108 120 135 99 105 124 104 134 175 179 234 232 99 92 52 83 100 110 118 127 97 106 126 110 148 185 200 249 245

99 99 89 98 100 100 114 129 126 109 161 195 275 344 530 502 527

Metallframställnings verk P

Järn- och stålmanufak-

tur

91 50 67 81 100 102 109 116 133 149 143 132 126 139 192 213 237 At 110 66 71 80 100 100 108 111 123 130 126 124 116 126 156 178 193 A 114 81 76 95 100 102 109 112 122 128 131 134 130 135 157 179 192 D 107 100 95 99 100 108 112 114 119 119 131 120 130 136 140 148 160

Mekaniska verkstäder, P skeppsvarv, elektriska At verkstäder, instrument- och urfabriker A

102 83 75 87 100 111 132 138 168 185 192 185 160 157 217 264 289 123 85 69 84 100 108 1 1 8 121 133 145 147 126 106 104 132 156 171 137 95 75 88 100 111 120 122 134 145 149 133 116 112 134 156 171 94 94 92 94 100 104 106 112 118 131 139 148 142 143 152 164 174

101 50 61 85 iuo 113 118 121 137 158 157 151 149 158 201 249 279 At 115 61 69 95 100 111 117 119 129 146 140 129 120 121 152 186 202 A 120 74 73 97 100 113 118 119 128 145 143 133 127 129 155 185 202 92 91 89 97 100 105 109 116 129 140 145 152 158 167 183 189 203 D

Metallmanufaktur

Guld- och fabriker

P 107 70 74 86 100 112 117 118 124 142 151 165 145 147 184 224 217 At 116 73 72 80 100 110 119 121 130 139 135 126 11C 111 132 148 147 A 121 87 78 82 100 108 117 121 130 135 133 129 12C 118 135 154 162 D 82 82 89 92 10C 99 118 127 133 156 165 172 172 172 186 20E 223

silvervaru-

Hela grupp 1

93 65 70 77 10C 107 118 123 136 161 158 144 129 139 19C 222 243 At 119 78 71 81 10C 106 112 U S 121 136 135 118 102 104 131 152 167 A 127 91 77 91 10C 107 112 US 125 134 136 128 112 111 131 151 164 94 93 88 93 10C 104 10-2 11C 114 119 125 131 131 134 141 14' 154 D

435 Industrigrenar

192C 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 192E 193C 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Jord- o c h stenindustri.

Kolgruvor

P 99 85 At 104 88 A 114 114 D 90 91

Torvindustri

Stenindustri, kalk- och kritbruk

83 94 100 61 90 93 85 94 95 79 72 75 89 92 101 84 92 100 64 88 87 77 80 74 56 44 39 43 44 45 91 92 100 90 94 93 81 83 77 59 50 40 41 42 43 91 97 100 97 102 109 109 114 119 118 120 115 132 134 148

225 131 114 129 100 112 110 109 89 95 95 87 At 296 138 102 118 100 107 9b 87 92 94 86 75 A 277 151 116 116 100 95 89 90 100 97 87 73 D 225 139 111 116 100 96 92 97 95 85 84 81

73 67 72 81 65 59 60 67 65 58 59 62 72 62 61 64

88 72 63 66

82 100 123 102 133 145 156 164 118 108

98 106 120 138

73 100 123

66 A

65 60 62 78 100 125 127 126 133 140 146 115 103 93 85 87 97 77 81 81 92 100 117 132 162 177 195 231 246 234 237 243 275 292

88 121 132 140 142

92 P

Cementfabriker

71 60 90 97 100 110 116 122 115 140 150 127 119 99 143 182 196 At 103 70 97 107 100 95 99 99 88 94 93 86 67 58 64 77 82 A 111 79 103 111 100 100 102 100 90 95 97 87 75 66 66 77 83 D 86 78 89 96 100 105 111 104 109 107 124 147 142 146 139 157 176

Tegelbruk

P At A D

Porslins-, kakel- och lergodsfabriker

85 57 64 103 100 107 107 104 111 122 122 111 83 76 111 131 137 95 60 65 91 100 99 99 97 102 110 108 96 74 65 91 108 117 104 73 75 100 100 100 98 96 98 103 103 97 79 71 88 100 105 96 83 81 98 100 103 107 111 111 114 113 122 108 104 112 123 129

97 109 100

95 101

99 103 106 119 113 105 113 128 152 158

90 100 100

89 88

101 85 92 99 100 102 97 90 88 89 95 93 90 89 93 108 115 86 88 88 99 100 99 106 94 96 94 93 96 94 96 114 121 137

92 109 117

Glasindustri

112 48 81 101 100 107 109 115 126 120 132 132 117 117 143 160 175 At 122 49 81 99 100 100 107 113 105 98 111 95 78 87 93 104 108 A 114 83 92 98 100 106 108 109 107 107 111 105 99 100 96 104 107 D 105 90 98 100 100 93 99 100 106 105 100 101 105 114 118 129 136

A n n a n jord- och stenindustri

46 At

61 P

A D Hela grupp 2

54 106 100 105 132 135 145 164 156 167 151 136 195 255 280

61 100 100 103 119 116 127 133 138 118 105 92 128 173 202 89 71 73 99 100 102 118 117 128 133 143 130 118 106 140 181 213 81 41 108 104 100 107 119 121 132 135 141 171 161 159 181 219 244

89 61 76 98 100 108 109 118 123 134 139 122 108 101 128 152 166 At 100 63 72 89 100 105 96 107 110 114 117 91 77 69 79 92 102 A 107 80 80 93 100 109 109 108 110 114 117 100 89 82 84 92 99 D 103 86 89 99 100| 104 110 114|118 120 129 140 132 130 136 151 163

436 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Industrigrenar

3. Träindustri. Sågverk och hyvlerier

Snickeri- och möbelfabriker samt a n n a n trävaruindustri

Hela grupp 3

101 58 80 98 100 At 112 65 82 99 100 A 111 81 90 102 100 D 101 93 91 98 100

95 100 107 115 114 104 93 81 84 107 102 102 95 96 99 105 102 92 82 68 65 82 79 80 97 98 101 110 104 98 89 77 72 86 85 84 97 102 103 112 112 112 118 106 101 115 118 126

82 62 74 88 100 104 118 124 132 146 160 168 160 150 190 250 276

91 100 102 111 116 123 129 137 134 116 106 130 155 176

93 100 106 113 118 125 130 138 137 126 122 138 158 176

103 94 91 98 100 109 116 122 130 137 163 181 184 185 200 228 258

97 59 79 97 100 97 103 110 118 120 114 107 95 95 121 128 133 At 112 67 80 96 100 97 100 104 110 110 105 97 82 77 96 101 108 A 112 81 88 100 100 99 102 105 114 111 108 101 90 84 99 104 108 D 101 93 91 98 100 99 104 106 115 116 120 128 118 115 129 136 147

4. P a p p e r s - o c h grafisk industri. Pappersmassefabriker

77 46 78 80 100 103 115 125 111 151 146 131 120 155 174 182 197 At 104 60 86 81 100 98 107 109 93 120 113 97 78 94 102 104 105 A 103 87 91 96 100 101 107 111 113 119 117 110 104 100 102 105 105 D 92 89 93 98 100 104 116 134 148 160 171 187 183 190 200 208 223

Pappersbruk och pappfabriker

78 49 75 88 100 107 117 119 117 138 128 138 138 144 156 174 184 At 101 71 81 92 100 100 107 112 104 115 107 110 106 110 114 118 120 A 101 82 89 93 100 102 106 110 113 115 113 115 113 112 115 118 121 D 77 88 89 95 100 108 115 124 129 136 143 156 162 163 167 177 184

Kartongvarufabriker och annan pappersindustri

Tapetfabriker

93 79 86 93 100 114 129 139 150 164 171 200 193 193 229 257 264 At 116 86 81 92 100 106 115 122 125 125 126 118 110 110 121 129 134 A 114 94 89 94 100 106 117 122 126 125 126 121 115 114 123 128 135 D 78 81 79 86 100 109 111 115 130 147 153 165 161 150 160 167 183

A D

89 80 87 100 100 107 116 122 129 140 144 156 156 156 167 189 196 At 103 90 90 96 100 104 108 111 115 120 122 122 117 118 122 128 133 A 104 92 93 96 100 104 108 112 115 119 121 122 118 119 123 127 133 D 85 88 94 96 100 111 118 127 133 140 157 163 171 174 185 193 207

och

Hela grupp 4

Grafiska anstalter boktryckerier

93 59 87 112 100 108 115 99 97 112 102 106 111 113 122 130 140 68 66 82 94 100 90 90 87 90 98 97 96 88 87 90 94 105 70 71 88 99 100 93 94 92 93 106 100 99 93 92 94 97 106 63 87 92 91 100 102 108 105 114 116 116 111 114 114 118 121 130

80 53 79 86 100 105 116 123 116 146 141 139 133 153 170 183 196 At 104 72 85 88 100 101 108 111 104 119 115 108 97 105 111 115 118 A 104 87 91 95 100 102 108 112 115 119 118 115 111 109 112 116 119 84 88 91 97 100 106 115 129 138 147 156 170 172 176 182 192 20S D

437 Industrigrenar

192C 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

5. L i v s m e d e l s industri. Kvarnrörelser

P 76 76 86 96 100 97 95 94 99 99 99 94 100 93 94 96 97 At 101 100 98 101 100 97 97 97 100 100 99 97 98 96 96 96 91 A 104 103 99 103 100 97 10C 100 103 102 102 102 103 102 102 101 96 D 106 109 106 103 100 101 108 112 113 115 118 121 121 123 123 125 128

Stärkelsefabriker

P At A D

Pressjästfabriker

P 119 125 132 117 100 At 95 99 96 95 100 A 91 97 97 96 100 D 54 65 63 82 100

Bagerier och käxfabriker

P At A D

Råsockerbruk och sockerraffinaderier

80 103 141 118 139 125 151 180 170 194

A D

86 104 111 58 100 95 92 30 91 95 75 70 62 62 67 66 56 69 79 89 63 100 101 106 47 120 128 111 129 137 142 154 165 174

Choklad- och karamellfabriker

P At A D

74 88 88 67

Brännvinsbrännerier och destilleringsverk

P 115 166 112 84 100 139 145 132 123 144 157 161 136 153 139 137 141 A t 105 126 108 94 100 114 117 105 91 93 94 93 83 89 88 93 90

128 85 111 101 100 135 156 161 108 135 97 100 121 132 131 109 112 91 100 119 120 111 94 97 89 100 111 119

83 79 80 73

84 80 81 79

88 86 88 88

93 86 85 87

A D

75 77 84 84

83 131 154 134 135 138 57 93 126 113 117 120 65 100 120 129 130 127 58 87 108 116 114 113

94 103 107 110 112 114 109 114 77 60 61 61 61 58 59 61 76 58 58 60 60 58 59 60 87 80 83 90 89 93 94 96

98 110 112 55 49 48 55 48 48 98 85 89

91 100 106 117 126 131 132 141 150 159 152 168 184 198 91 100 99 113 116 121 123 127 125 120 114 122 128 132 92 100 100 115 118 122 125 128 128 124 119 127 132 137 89 100 103 127 132 138 145 155 160 159 163 175 181 180

95 101 117 84 100 93 119 A t 103 110 131 69 100 97 93

76 77 83 80

81 107 177 179 72 96 144 142 83 108 130 116 85 104 124 114

49 82

77 87

98 100 100

88 100 96 100 106 112 119 125 132 132 131 149 168 179 92 100 91 94 100 100 99 101 98 93 90 99 109 113 93 100 98 96 99 98 98 100 97 94 93 100 110 114 92 100 100 103 110 121 129 133 137 153 157 177 194 204

102 111 110 98 100 105 104 96 89 86 87 87 84 83 76 77 77 103 119 127 110 100 113 122 129 131 138 153 160 169 175 177 182 185

Bryggerier och mälterier P

105 104 92 101 100 110 115 117 115 121 132 128 125 105 97 105 109 At 105 107 98 97 100 103 108 110 113 114 117 115 115 107 103 104 104 A 106 107 99 97 100 105 109 110 113 116 116 116 115 110 107 106 107 D 67 76 82 89 100 107 117 114 126 126 127 135 141 145 145 144 149

Fabriker för andra dryckesvaror

P 151 113 92 95 100 108 112 110 102 123 140 135 141 131 146 165 172 At 154 131 95 96 100 109 118 121 120 127 132 129 120 118 126 127 129 A 147 128 91 94 100 106 116 123 121 128 136 131 127 127 141 135 133 D 82 89 84 91 100 101 125 138 135 137 155 179 181 188 288 267 326

438 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Industrigrenar

143 126 104 111 100 105 111 107 113 121 130 135 143 133 137 145 145 At 169 134 112 114 100 101 96 87 83 85 88 84 82 75 75 76 75 173 142 118 120 100 101 99 91 80 83 84 79 79 72 70 72 71 A D 86 86 103 105 100 108 98 97 93 90 95 101 106 108 107 114 116

Tobaksfabriker

Mejerier

P At A D

Margarinbriker

och flottfa-

P At A D

Slakterier och charkuterier

P At A D

Fiskberedningsanstalter och konservfabriker

P At A D

Annan stri

livsmedelsindu-

54 44 60 79 100 129 140 144 169 185 180 170 171 172 185 195 200 84 83 88 93 100 126 125 117 124 117 111 105 116 113 120 123 130 82 87 88 89 100 116 116 109 119 110 109 104 111 110 117 122 125 85 111 109 105 100 142 148 157 185 191 186 181 193 189 199 207 213 60 74 74 92 100 87 105 128 128 128 146 154 149 151 179 188 209 84 88 89 95 100 99 116 130 141 145 154 162 162 162 196 214 234 85 89 91 96 100 99 115 130 139 146 155 166 168 167 199 219 237 85 85 90 98 100 99 112 123 125 134 145 154 162 194 220 245 265 64 69 78 86 100 103 115 107 124 145 144 159 164 163 181 197 204 80 74 75 91 100 113 115 119 118 142 160 154 160 152 180 197 207 82 80 79 90 100 106 115 119 122 139 153 155 160 175 199 216 233 55 53 83 95 100 106 106 107 124 155 149 147 156 167 194 208 224

90 80 90 104 100 100 146 166 172 173 186 202 191 196 225 242 244 At 120 80 87 95 100 90 118 128 134 134 140 149 149 141 174 185 188 A 118 81 93 93 100 92 118 131 132 136 138 146 153 149 185 183 185 P

D Hela grupp 5

66 83 88 92 100 102 122 133 133 154 167 170 168 172 194 197 211 90 93 94 98 100 108 110 112 118 122 119 120 121 119 121 124 129 90 93 94 98 100 108 110 112 118 122 119 120 121 119 121 124 129 79 91 95 96 100 108 112 122 132 145 152 159 163 178 183 207 226

177 128 143 110 100 105 136 148 157 179 192 225 297 252 318 338 367

85 90 93 92 100 102 115 111 118 133 134 139 136 140 153 157 165 At 101 98 97 93 100 101 105 100 107 111 110 110 107 105 111 116 118 98 100 99 89 100 101 104 91 105 108 105 103 101 100 105 108 109 A

88 94 97 92 100 103 110 101 119 124 124 131 135 140 146 152 158

P A

86 66 93 102 100 94 114 121 124 121 128 117 148 139 176 179 194 94 70 93 100 100 97 111 114 115 105 106 90 110 106 123 120 124 93 85 93 98 100 103 110 113 115 110 107 109 112 109 122 122 122

90 90 94 100 100 107 103 105 110 112 116 121 126 130 133 137 146

69 50 81 95 100 95 91 97 102 99 90 64 87 97 100 95 95 98 102 99 92 78 90 99 100 101 98 99 103 100 89 90 97 100 100 101 101 106 104 96

6. Textil- och beklädnadsindustri. Bomullsindustri

Linne-, h a m p - och juteindustri

At A D

98 84 99 103 130 133 135 95 79 72 67 83 78 79 97 97 78 73 82 82 82

96 106 76 81 85 75 78

439 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Industrigrenar

Ylleindustri

P At

A D Trikåfabriker

P At

A D B a n d - och gardinfabriker samt snörmakerier

P At

A D Repslagerier och bindgarnsfabriker

P At

A D Sömnadsfabriker

P At

A D

96 100 85 98 100 87 97 100 92 99 100 100

88 88 93 93 94 81 91 98 117 114 126 89 89 94 93 88 76 87 92 106 101 108 90 90 94 95 94 89 90 95 108 103 108 99 101 104 105 108 108 111 113 115 117 122

76 81 82 94

57 63 69 92

82 85 86 91

95 90 89 91

60 65 70 94

92 100 100 95 118 136 147 147 161 144 160 174 225 216 235 94 95 100 99 124 143 159 169 184 167 182 191 227 228 236 93 96 100 102 122 141 159 167 185 185 184 195 228 230 240 92 101 100 106 111 118 130 139 153 141 156 162 174 185 190

118 58 80 96 100 111 111 118 129 127 133 117 114 114 133 136 145 123 70 82 97 100 103 115 123 130 128 138 121 121 120 135 133 140 128 83 89 97 100 105 113 119 127 129 142 136 127 123 138 134 141 112 111 116 102 100 108 110 110 117 112 113 121 121 121 126 109 112 71 61 81 91 100 103 113 126 129 126 136 129 112 138 139 129 143 127 75 108 100 100 102 108 117 124 123 126 111 105 105 117 129 130 132 85 108 99 100 101 103 113 122 120 121 127 106 105 113 123 127 95 113 112 84 100 97 111 94 101 102 104 110 117 96 107 118 125 86 92 89 78

65 72 74 75

76 83 84 85

93 100 101 117 134 145 157 170 171 171 177 210 240 273 94 100 100 112 119 129 139 152 148 147 154 189 214 242 95 100 102 112 119 130 139 152 153 157 163 192 216 244 91 100 104 107 120 144 150 166 181 200 224 252 288 325

Hatt- och mössfabriker

76 86 100 107 111 106 97 100 109 97 86 80 100 110 119 90 96 100 105 112 123 117 109 116 110 96 87 98 107 116 90 96 100 103 111 121 118 112 117 116 107 99 105 112 124 99 101 100 103 106 106 114 117 121 121 123 118 135 147 157

Färgerier, blekerier och impregneringsfabriker

102 87 107 100 100 93 87 91 83 84 96 101 100 113 137 128 145 87 68 88 99 100 94 99 104 107 105 107 98 114 112 127 129 135 89 76 91 100 100 99 101 105 108 107 110 118 118 116 128 131 137 97 121 141 93 100 103 112 129 143 145 154 169 172 190 183 193 198

86 71 At 105 85 A 104 87 D 107 108

A D A n n a n hithörande industri

P At

A D Hela grupp 6

78 81 85 75

54 63 65 72

73 73 75 67

93 100 121 120 143 166 174 198 194 224 294 353 439 510 83 100 115 124 149 155 150 154 125 127 154 209 238 291 88 100 120 133 155 166 157 154 145 138 170 223 256 321 64 100 132 142 152 179 166 200 213 222 323 406 538 626

83 At

91 A

62 85 97 100 94 104 112 117 118 124 115 128 132 161 166 183 88 97 100 96 105 111 116 115 119 107 116 117 138 142 158 77 89 97 100 100 106 111 117 118 121 121 121 123 140 145 155

98 100 104 102 105 110 111 115 119 120 124 128 131 139

440 Industrigrenar

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Läder-, hår- och gummivaruindustri.

Garverier

94 86

88 94

At 113

83 101 100

83 86

90 94

97 A

90 100 100

92 98

99 D

94 102 100 102 104 104 104 113 102 104 102 107 106 115 115

Päls- och skinnvarufabriker

Skofabriker

Gummivarufabriker

A n n a n hithörande industri

Hela grupp 7

95 100 87

71 102 100

At 118

96 100

91 103 116 126 128 115 110 110 109 129 164 188 85

91 A

99 100

98 100 113 133 154

80 100 101

97 104 139 163 169 169 178 195 215

72 89 108 100 98

72 A

82 85

99 100 101 103 105 108 106 113 113 105 105 105 106 105

91 100 107 109 109 111 113 116 119 133 127 129 129 128

85 100 117 113 133 196 235 159 194 219 230 267 263 295

81 100 115 120 134 150 172 111 155 158 165 188 183 198

83 100 115 123 133 150 169 144 159 162 171 193 191 201

99 100 109 122 128 144 161 170 171 180 188 208 223 242

94 100

94 106

92 108 129 152

95 119 110

98 105

99 108 105

84 103 100 102 100 104 104

99 113 105

95 98

98 103 106 118 123 123 118 115 127 141 161 171

71 At 112

83 101 100 107 108 107 112 117 119 109 111 119 151 172 185

87 101 100 103 110 111 115 119 122 114 118 129 157 176 184

125 119

98 100 105 110 114 115 121 136 139 148 172 178 211 228

64 81 100 100

96 107 111 112 115 116 109 115 119 128 131

98 100 102 102 106 111 112 108 112 104 107 117 122 127

97 100 102 105 107 113 115 115 117 113 116 124 127 130

98 100 106 111 113 119 129 129 131 136 141 148 158 165

At 102

69 A

98 D

85 P

85 100 104 112 114 131 139 151 156 165 178 219 265 283

At 103

83 100 100 105 111 121 135 141 148 152 155 176 204 217

8. Kemisk-teknisk industri. Färg- och fernissfabriker

Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker

70 77

85 100 99 101 108 117 133 140 148 153 156 173 201 212

85 100 108 113 127 131 141 163 165 177 190 216 247 251

87 100 105 117 136 149 147 128 124 113 146 167 195 204

At 102

91 100

92 105 110 123 122

107 84

94 100 102 104 107 106 107 101 101

98 109 113 122 128

84 100

A D

99 103 104 106 106

92 107 117 126 128 135

441 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Industrigrenar

Konstgödningsfabriker

72 87 100 130 127 120 134 132 142 121

95 118 112 129 113

At 117

72 85 100

57 63 91

P A

Krutbruk och andra sprängämnesfabriker

Tändsticksfabriker

A n n a n kemisk-teknisk industri

Hela grupp 8

1—8.

Samtliga grupper

88 100 102

94 94 96

98 100

97 94

97 98 96 82 98 104 105 107

54 57

82 D

90 93 105

64 100 131 154 123 121 162 163 154 141 165 224 270 260

75 A

83 100 110 122 104 87 100 110 123 106

70 P

74 At

139 118 101 100 100

102 102 103

94 100

94 100 100

78 107 104

82 107 103

91 105 132 143 144

95 105 125 137 136 67 100 116 116 124 130 161 155 161 164 175 188 197 214 57

64 50

98 105 106 106 106 102

97 100 110 124 134 142 151 142 118 99 100 103 109 112 117 123 115 95 95 94

99 100 104 108 107 95

59 At 130 A 128

75 78

95 100 113 120 114 116 135 145 140 144 159 176 202 217 93 100 107 107 104 102 110 115 102 102 108 123 133 146 95 100 105 103 102 105 109 115 101 102 110 122 133 146

99 100 102 102

62 79

72 At 125

92 D

89 100 112 121 125 132 143 140 132 123 141 159 185 193 93 100 104 107 107 106 114 111 98 84 84 91 97 101 95 100 101 103 102 103 108 108 98 90 89 92 95 99 92 100 99 100 100 101 109 109 120 129 134 141 147 156

80 At 108 A 110

86 92 91

86 D

98 103 108 129 151 162 170 187 201

442 Tab. A. Antal å r s a r b e t a r e å r e n 1920—1935 inom Män o c h Huvudgrupp

1. Malmbrytning med tillhörande an-

1—3 tillsammantagna

10 008

7 871

7 487

7 788

8 596

25 623

17 794

17 580

22 307

22 031

87 969

59 224

69 961

75 349

123 600

84 889

76 967

83 561

100 066

105 976

34 247

26 473

32 587

34 696

6. Träindustri

66 072

44 780

52 808

7. Pappers- och grafisk industri

54 459

42 707

46 204

48 425

56182 51421

52 466

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

40 659

39 935

40 438

49 415

42 927

57 912

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

14 635

51097 16121

39 485 56 619

39 456

9. Textil- och beklädnadsindustri

17 910

18 311

18 928

Samtliga huvudgrupper

52 522

12 456 13 216 13 521 11829 10 967 17 290 405337 303 772 312544 342407 369141 375 719

Tab. B. Antal karensförsäkrade årsarbetare åren M ä n To c h Huvudgrupp

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning o. röstning 2. Malmförädling

3. Metallindustri

1—3 tillsammantagna

4 513 4 281 4 805 5 541 5 601 6 079 3 845 12 688 10 873 17 278 16 980 16 656 18 081 18 627 71400 45152 41363 49 631 61254 67 906 71131 72 951 81943 96 411 62 401 58 664 64 785 83 337 90 427 93 388 97111 104 415 7134

4 784

12 465

4. Sten-, kol- o. torv28 064

20 261 22 770 27 974 29 736 46 563 30 053 32 545 40 093 45 884

32 623

43 749

44 237 45 818

47 125

443 Tabellbilaga

II.

industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. 1926

8 463

9 643

10 402

10 278

8 389

5 039 18 604

4 692

6 426

7 632

20 239

24 483

25 504

97 240 114 008

22 095

23 949

22 425

78 939

80 609

90 489

101 995

19 807 90 413

77 870

108 602

111 743

118 586 133 540 134 698

118 609

101 513 105 049 128 149 147 144

35107 54 024

35 400

35 724

37 288

29 833

26 498

24 094

26 721

55 983

56 523

53 473

47 750

46 572

48 906

58 029

54 929

59 736

53 844

57 050

62 756

40 600

62 172 43 514

45 778

46 768

59 213

64 620

67 830

60 588

64 851

72 299

74 952

19 298 13 712

64 678 20 544

20 840 14 688

20 611

20 277

20 469

22 685

14 832

53 757 55 536

13 649 14 076 379892 394 666 406033 431621

11160 397 494 365957

12 259 11441 364 794 416113 450630 10860

1920—1928 inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. Huvudgrupp

7. Pappers- och grafisk industri .... 40 974 31334 35 391 36 558 40121

40 677 43 660 46 855 44 519

8. Närings- och njutningsämnesind. .. 22 906 23 503 25 067 25 388 25 808 26 884 26 965 27 653 28 679 9. Textil- o. beklädnadsindustri ....

20 915 17166 20 457 21602 22 544 23 622 25 090 27175 28 297

10. Läder-, gummi- o. 14161 11700 13 044 13 555 13 469 13 919 14 881 15 790 16 771 11. Kemisk-teknisk 13 235

8 858

8 812 10115 10 899 11269 11445 11464

11579 Samtl. huvudgrupper 283229 205 276 216650 240070 271 798 282460 288826 304344 314 008

444 T a b . C.

Antal o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n 1920—1935 Män

Huvudgrupp

och 1925

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning

2. Malmförädling

3 531

2 564

3 690

3 535

8 929

5 682

5 208

7 213

8 939

13 843

8 900

9 072

10 556

13 749

15 756

2 499

2 284

2 747

3 976

4 949

5 572

3 417

4 578

6 021

6 323

6 082

7. Pappers- och grafisk industri

3 577

2 323

3 494

3 894

4 059

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

2 059

2 062

9. Textil- och beklädnadsindustri

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

11. Kemisk-teknisk industri

"1107

28 509

1—3 tillsammantagna

Samtliga huvudgrupper

inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. 1926

2 353

2 608

4 213

4 588

6 033

5 962

4 638

4 214

4 309

1099 5473

3 817 12 080

13 005

15 594

19 431

20 787

16 866

13 437

13 235

17 260

22 997

17 119

18 720

27 817

29 357

23 217

18 850

18 505

23 832

30 586

4 265

5 838 6 486

6 849

7 461

5 906

4 835

3 919

3 932

7 498

8 617

8 671

7 792

6 052

7 394

4 728 7 831

4 229

6 401

6 380

5 698

4 874

2 230

4 950 2 357

6 461 4 634

2 433

3 287

3 794

3 835

3 800

3 770

4 003

4 599

2 245

2 044

2 299

2 356

1215 41439

1225 1118

3 041 1263

3 365

57 903

49 711

6 065 4 477

37 038

6 074

446 T a b . D.

Antal av o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n 1920—1928 f ö r o r Män

och

a = antal sjukdagar från och med trettiosjätte dagen efter dagen för olycksfallet. 19 2 1

19 2 0

19 2 2

Huvudgrupp

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning 3. Metallindustri 1—3 tillsammantagna 4. Sten-, kol- och torvindustri

10 326

9 539

13 091

9 704

16 600

16 972

13 794

28 446

16 712

36 096

115 338

28 814

70 845

28 356

67 384

179 580

112 382

54 772

120 080 45 556

19 672

16 402

35 752

18 758

47 564

88 353

55 000

74 528

7. Pappers- och grafisk industri

27 910

48 588

19 776

29 887

29 397

47 532

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

13 578

22 461

12 632

12 988

22 511

9. Textil- och beklädnadsindustri....

7 551

6 433

6 380

6 038

8 225

7 262

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

2 807

9 446

3 751

5 577

6 769

7 859

16 805

6 658

5 944

16 319

155 889

340557 Samtliga huvudgrupper

Tab. E.

Antal a v o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n 1929—1935 förorMän

Huvudgrupp

och

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning

52 558

38 711

29 482

21 809

27 086

35 627

2. Malmförädling

120 485

112 412

86 260

78 777

101 321

114 651

338 511

356 737

268 811

207 630

193 254

243 883

315 145

511 554

530 325

393 782

318 516

293 840

372 290

465 423

140 291

153 356

112 030

85 584

72 330

74 762

87 080

219 318

220 234

179 928

152 820

135 043

158 688

165 410

1—3 tillsammantagna 4. Sten-, kol- och torvindu-

sakade sjukdagar inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. b = antal sjukdagar under karenstiden bland karensförsäkrade arbetare. 19 2 3 a

19 2 4 a

19 2 7

19 2 6

19 2 5 b

19 2 8 a

9186 14 768 7 640 14 698 7 781 17 897 7 676 11252 13 906 48 369 13 096 51706 18 853 58 903 18 650 66 416 26 372 85 476 34 813 108 845 39 281 131 642 39 744 144 435 50 030 156 673 65 808 190 547 47 877 131 302 57 899 173 162 62 373 194 779 60 480 210 839 76 664 233 473 92 134 268 215 10346

15 365

8 888

14 334

30461 14198

49 983

63 550 19 934 68 766 23 877 71389 48 382 98 001 50 375 107 630 51775 103 340 33173 51874 29 707 57 546 32 331 61286 13937 24 977 13 484 27 509 13 864 27 875 10 801 8 435 9 074 8 260 9 251 9 438

29 587 65 231 29 637 85157 37 753 95 209 52 837 104 990 55 956 114 553 61481 127 168 37 375 66123 37 825 77 090 39 694 66 023 16 346 30 245 14 436 32 043 16 897 32 688 8 769 9112 11986 10 558 10 857 11610

9 549 3 460 10162 7 749 3132 7 231 7 473 4 012 9 332 3 969 2 701 7 969 19 535 7 268 18 986 10 760 20 623 7 889 20 081 5 232 17 059 7 272 17789 185168 405969 188837 467163 203444 493369 217 375 515407 237 741 581409 273036 631698 2 064

sakade sjukdagar inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. 1931

1932 Huvudgrupp

7. Pappers- och grafisk industri

159 247

154 211 127 887

83 787

79 522

73 569

44 724

45 880

40 607

19 257

108 915 111 290 115 016

124 459

73 078

75 515

45 746

46 680

52 878

57 893

17 914 22 581

21557 23 642

20 978

37 038 28 077 Samtliga huvudgrupper 1201536 1 247 011 983089

19 859 27 874

777 460 894378 1033144

8. Närings- och njutningsäm9. Textil- och beklädnadsin10. Läder-, gummi- och hårIl. Kemisk-teknisk industri ..

24 251

448 Tab. F. Antal invaliditets- och dödsfall på grund av olycksfall i Män Huvudgrupp

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning 2. Malmförädling

69 89

3. Metallindustri 1—3 tillsammantagna

och

48 51

285 132

135 64

....

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

9. Textil- och beklädnadsindustri

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

47 12

45 1292

7. Pappers- och grafisk industri

11. Kemisk-teknisk industri Industrin i dess helhet

T a b . G.

82 42

16 Antal o l y c k s f a l l i a r b e t e p e r 1 (HT å r s a r b e t a r e å r e n Män

Huvudgrupp

4. Sten-, kol- och torvindustri 7. Pappers- och grafisk industri

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

13-8 16-0

17-4 14-6

15-4

14-4

15-4

10-2

9-6

10-0

11-7

165 12-8

11-8

14-6

9-4

10-4

14-3

12-8 11-4

14-0 11-3

11-6

66 4-2

8-1 5-4

6-9

7-2

7-6

7-7

4-1

4-6

5-2

5-1

7-3 8-4 ....

13-1 12-3

13'8 138 1—3 tillsammantagna

•r

1. Malmbrytning med tillhörande an-

3. Metallindustri

och

9. Textil- och beklädnadsindustri 10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

1-5

1-2

1-5

1-7

1-8

3-0

2-2

2-5

2-8

11. Kemisk- teknisk industri

6-6

7-6

9-6

10-0

2-9 8-4

7-3

6-7

7-5

8-3

95 Samtliga huvudgrupper

8-3

a r b e t e å r e n 1920—1935 i n o m i n d u s t r i n , f ö r d e l a d e p å h u v u d g r u p p e r . kvinnor. 1926

42 59 171 272

48 68 192 308

37 69 286 392

61 92 318 471

59 80 312 451

40 60 233 333

32 66 187 285

27 57 168 252

32 89 225 346

45 82 283 410

151 269 150 70 39 20 47

140 321 157 66 47 20 32

156 356 153 70 49 18 41

136 357 197 74 45 15 40

157 316 187 81 40 28 38

94 223 121 61 45 27 29 852

110 220 149 65 44 21 26

94 243 118 71 39 11 23 884

104 283 127 71 51 17 28

123 258 125 65 34 23 27 988

1920—1935 i n o m i n d u s t r i n , f ö r d e l a d e p å h u v u d g r u p p e r . kvinnor. 1926

14-4 18-0

15-6 19-6

153 15-8

15-7

22-6

25-4

20-4

23-8

20-5

25-2

26-6

17-1 22-4

19-9 23-8

19-6

20-4

18-7

22-7 17-3

21-3

16-1

20-8 17-2

16-5

17-7

20-2

17-8

19-6

18-6

20-8

13-4 11-3

16-6

19-3

20-9

21-9

19'8

18-2

16-3

14-7

15-5

12-0

13-4

15-2

16-2

16-3

15-7

16-0

8-1 5-7 1-8 3-3 8-9 9-8

8-5 5-8 1-9 3-4 8-9 105

7-7 5-8 20 3-3 9-2 112

10-3

103 8-3 33 5-0

9-5 8-3 34 5-2

8-6 8-1 35 52 9-6 118

8-5 8-2 3-7 60

159 8-4 8-8 4-2 58 9-7 120

29—388613.

II.

7-6 2-8 4-3 10-9

11-3

10-0

14-0

10-3

8-6 8-9 4-5 5-7 111 131

450 Tab. H. Antal invaliditets- och dödsfall per 1000 årsarbetare Män 1924

6-5

3-6

3-4

6-3 3-7 2-6

6-2

6-7

Huvudgrupp

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning

och

3-5

2-8

2-7

2-6

2-7

2-6

2-6 31

3-8

4-6

4-4

3-8

4-1

4-4

6-1

6-4

5-7

5-8

7. Pappers- och grafisk industri

2-2

2-9

2-8

3-0

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

1-5 1-3

2-0

1-6

1-7

1-5

0-6

2-1 0-8

0-8

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

1-7

1-2

0-9

0-8

0-7

0-9 0-8

11. Kemisk-teknisk industri Industrin i dess helhet

2-6

2-1

1-9

2-5

2-9

2-9 3-0

2-8

2-9

1—3 tillsammantagna

9. Textil- och beklädnadsindustri

81 Tab. I. Antal av olycksfall i arbete förorsakade sjukdagar per Män Huvudgrupp 1. Malmbrytning med tillhörande an rikning och röstning 2. Malmförädling 3. Metallindustri 1—3 tillsammantagna

och

3-7 3'2 2-0 24

4-0

5-0

3-8

2-1

2-2

2-8

2'6

4-1 3-5 2-3 27

3-7

3-1

2-0

2-4

2-7

3-0

2-9

3-5 2-5

2-6

2-7

3-4

1-7

1-4

32 2-0

3-4

7. Pappers- och grafisk industri

2-0

2-1

8. Närings- o. njutningsämnesindustri

1-3

1-2

1-3

1-4

9. Textil- och beklädnadsindustri

0-5

0-6

10. Läder-, gummi- och hårindustri . .

0-8

0-5 0-7

0-7

11. Kemisk-teknisk industri

1-7

2-2

2-4

2-6

2-0

1-9

2-1

2-2

21 2-3

Samtliga huvudgrupper

åren 1920—1935 inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. 1926

5'0 2-8

50 3-2

2-2

6-2

5-9

5-7

4-8

6-4

5-8

5'9

3-8

3-6

3-0

3-1

2-6

2-1

3-6 2-3

3'2

3-2

3-5 2-4

2-8

2-4

3-1 3-2

2-5

2-8

3-3

2-8

4-7

4-0

4-2

4-1

3-6

3-9

3-6

5-9 2-7

4-4 6-4

3-8

5-0 2-7

6-3

5-9

5-4

5-8

4-5

2-1

2-4

1-8 0-7

1-6

2-8 1-7

5-9 2-2

1-8

1-4

1-3

1-5

1-3

0-8

1-7 0-7

0-6

0-7

0-7 0-8

0-6

1-1 3-4

l-o

0-9

0-7

0-5

1-3

2-9

2-7

1-4 2-6

1-1

2-3

2-0

2-1

8-7

2-8

3-0

2-5

2-4

2-7 2-3

2-5

0-9

2-4

2-1

2-5

2-3

å r s a r b e t a r e å r e n 1920—1935 inom industrin, fördelade på huvudgrupper. kvinnor. 1926

3-5

38 4-1

; 5-l

6-0

4-6

5-9

3-7

4-4

5-0

4-4

2-5

2-8

3-1

3-4

3-0

4-4 2-7

2'8

3-3

3-2

3-9

4-1

3-8

3-4

3-5

3-8

2-2

2-3

2-2

39 2-6

2-5

2-1

1-5

1-8

1-7

0-5 0-8

0-6

1-6 0-7

0-7

0-8

0-9

2-2

2-5

2-4

2-5

2-7

2-8

4-6

3-9 2-4

4-1

4-5

2-5

2-9

3-2

3-0

2-8

3-7

3-5

3-4

2-9 3-4

2-0

1-9

2-0

1-6

1-7

0-7

0-8

1-1

l-o

0-9

2-1

0-9 2-0

1-1

2-5

2-2

2-3

2-9

2-5

2-3

2-1

2-1 2-1

2-3

452 Tab. K. Antal årsarbetare åren 1920—1935 Män Industrigren

Järn- och stålmanufaktur Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och

Stenindustri, kalk- och kritbruk

Snickeri- och möbelfabriker samt annan

Grafiska anstalter och boktryckerier..

Råsockerbruk och sockerraffinaderier..

Olje-, tvål-, ljus-och parfymfabriker..

och

25 008 12 470

17 362 8896

17 245 9 360

13 601 10 022

21575 11178

21217 11086

65 579 9 920 2 824 8 041 2 315 6 577 41214

43 823 6 505 2 357 7177 1562 3 281 26 584

36185 6 355 2 289 7 265 2 134 4 866 30113

45 072 6 725 2 358 8443 2 242 5 426 34 640

51016 7 767 2 473 10435 2178 4 892 35 837

54756 9 507 1616 13 075 2 328 5 474 32 714

24 858 21340 12150 16 388 2 339 8 990 4 792 5 302 10 024 10070 4194 16 081 2 784 10 350 2 518 2 045 1876 7 661

15 368 14 356 10118 13 910 2 546 9 570 5 440 3 962 9 522 8 922 2 780 14 460 1828 8 346 1804 1732 1393 5 249

14 667 16 371 12 264 13 724 2 402 9 400 4 456 3 685 12 306 11025 3 951 14 937 2 098 9 018 2 264 1705 1464 4 725

18168 16 723 12 899 13 929 2 583 9 878 4 485 2 754 14 215 12 911 4 263 15 257 2 528 10 023 2 608 1751 1583 5 366

20 345 17 748 14492 14 556 2 531 10123 4460 2 841 14 361 13152 4 880 16159 2 506 9 704 3 217 2 034 1712 5 501

19 808 17 818 14 797 15 234 2 439 10191 4 397 2 912 14 601 12 603 4 945 15832 2 272 10 008 3 744 2 069 1812 5404

453 inom vissa industrigrenar. kvinnor. 1926

20 356

20 595

12 504

13 513

58 265

59 900

68 305

74 974

77 680

8 911

8 815

10 702

2 017 9 223

1927 12 559

9 680 1778

2 472 5 840

19 071

17 720

18 925

23 000

23 689

12 432

13 823

16 451

67343 10 638

56 310

58 337

83 664

10 831

9 973

11973 778

10150 709

13 921

14 583

15 082

10 049

8 208

7 887

8 319

3 207 5 805

2175 5 704

2 397 4 764

2 414

2 096

2 010

5 329

4 585

4 906

5 284

32 780

33 061

33 269

6 342 29 403

25 293

20 523

24 744

5 783 23 945

20 977

20 963

23 254

24 070

22 457

19 753

17 943

24 961

19 543

20 039

17 212

22 059

18 479

14 641

17 883

20 590

15 437 15 648

16 317 16 529

16 623

16 215

15 329

19 323

19 782

18 832

15 369 18 610

20103 15 982 19 211

19 732

16 303

2 499

2 442

17 314 2 511

2 560

2 543

2 462

2 415

2 501

2 456

2 497

10 542

10 658

12 973

13 946

13 818

13 845

2 825

3 908

3 958

4 027

3 870

2 527

2 438

4100 2550

3 815

2 735

3 736 2 437

2 453

2 287

15 995

16 625 12 865

16 737 13 394

16 099

13 051

2 505 14 731

4 554 2 264

14 577 4 554

14 016

16 062

15 659

13 049

13 300

14 423 9 053

7741 20 593

12 428 7290

14 491

6 955 17 444

10 747 7 077

12 730

6 294

20 781

12 515 5 519

7 580 19 494

8 868 25 324

16 391

2 258 9 038

2 447

2 479

2 325

2 517

21054 2 342

9 727 4164

10 037

9 645

10 429

9 282

2 555 9 219

4 916

5 520

3 922

4 854

4 902

2 058

2 024

5154 2104

5 839 2 362

5 415

5 685

1690 5 825

6 027

3 369

2 662

2 346

2 337

3 739 2 052

2 323

22 944

2 294

2 785 9 390 5 673 2 532

454 T a b . L.

Antal k a r e n s f ö r s ä k r a d e å r s a r b e t a r e Män

I n d u s t r i g r e n Järn- och stålverk

17 267

12127 J ä r n - och stålmanufaktur

10 085

7 347

Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instru ment- och urfabriker

53 272

33 603 4 202

Metallmanufaktur Kolgruvor

8043 2824

Stenindustri, kalk- och kritbruk

5 990

5 366

Cementfabriker Glasindustri

1881 5496

3 011

Sågverk och hyvlerier

18 236

Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri

11817 Pappersmassefabriker

15806 Pappersbruk och pappfabriker

9 393 7 012 11164

2 357 1390

Grafiska anstalter och boktryckerier

12 267

Kvarnrörelser

1871 Bagerier och käxfabriker

6 559

6 797

556 Råsockerbruk och sockerraffinaderier Tobaksfabriker Bomullsindustri

2 450

2 312

Ylleindustri

3 330

2172 Trikåfabriker

1336 Sömnadsfabriker

8 955

7903 Garverier

2427 9 002

7 248

Skofabriker

1069 Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker

1138 Konstgödningsfabriker

1657 5498

3 910

Gummivarufabriker

Tändsticksfabriker

och

åren 1920—1928 inom vissa industrigrenar. kvinnor. 1928

12 371

16 548

15 816

17 926

7 989

8 644

9 736

9 810

10 781

36 067

44 568

49 435

52 359

54 125

4 920

6 950

8 661

7 991

8 012

61781 8 803

2 289

2 358

2 473

5 698

7 734

9 808

12 421

2 017 8 543

1778 13141

1945 4 534

2 242

2176 4 399

2 326

2 470

3 207

4 940

5 308

5 247

27 919

28 799

4 827 25882

28 401

26 387

26 767

14 811

17 483

17 362

17 470

18 326

14 242

14 605

16 003

16 537

8 937

12118 9130

10 377

10 492

12 578

12 074

12 787

13 783

14 362

7 095

1939 7 312

7 620

7 714

7 907

8 041

8 322

356 3479 5 514

21306 11239 11747

2 715

2 924

2 951

3 500

3 098 1649

3 232

3 453

4 352

4 798

5 043

2 006

2 294

3 066

9 726

9 894

2 599 10112

2 892

8 644

10 659

2 258

2 231

7 935

8 961

8 742

2147 9138

8 975

9 244

2154 8 272 2 318

3 028

1450 4 209

4 333

4 246

1643 4 274

1481 4 532

4 572

456 T a b . M.

Antal o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n Män

3 453

6 955

883 477 920 222 222 3 694

och

2 517

2 098 1019

3 587 1165

4 007

5 674

6 989

8 705

372 455

427 613

520 707

785 716

2 510

3 320

159 115

234 206

315 310

284 269

287 331

2 440

3 463

4 432

4 525

4 231

390 Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri

1851 Pappersmassefabriker

2 205

2 087

870 368 122 202 152 17 191 213 39 101 156 280 71 105 198 513

627 229 84 211 232 11 139 133 13 70 89 161 26 97 157 462

942 257 79 216 198 20 206 189 32 74 132 184 46 99 188 596

306 99 293 204 14 222 249 40 103 192 194 63 103 227 647

350 117 316 206 14 258 280 78 116 187 213 74 129 227 462

390 94 318 210 22 250 303 77 157 182 214 101 141 220 435

Pappersbruk och pappfabriker Grafiska anstalter och boktryckerier . . Kvarnrörelser Bagerier och käxfabriker Råsockerbruk och sockerraffinaderier.. Tobaksfabriker Bomullsindustri Ylleindustri Trikåfabriker Sömnadsfabriker Garverier Skofabriker Gummivarufabriker Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker.. Konstgödningsfabriker Tändsticksfabriker

1920—1935 inom vissa

industrigrenar.

kvinnor. 1926

3 645

4 062

5 870

4 079

2 514

2 745

4 455 2 312

3 992

2 026

5 257 2 576

3 384

9 456

10 230

12 363

13 002

9 946

9 950

12 831

2 463

2 222

3 716

4 642

4 902

5 349

3 506

3 020

2 391

2 091

2 301

296 372

315 412

312 414

379 486

425 648

377 598

265 568

169 526

235 588

314 737

4 083

4 455

5 041

5 743

5 485

4 678

3 947

4 414

4 362

2 031

2 457

2 874

2 467

2 980

2 517 1372

2 982

2 286

3 657

3 584

2 903

2 437

2 477

3 469 2 668

419 134 371 132 10 345 293 72 123 157 256 100 137 243 450

446 110 382 184 15 353 311 79 159 217 280 104 153 231 477

470 117 368 205 17 377 308 87 187 191 269 117 152 255 522

635 165 534 244 129 589 378 163 305 254 289 223 199 210 648

714 195 581 323 141 686 472 189 389 261 387 226 176 214 661

764 209 659 294 125 639 434 204 376 307 347 301 137 208 482

670 197 657 262 119 749 488 164 403 286 299 297 143 197 298

662 172 693 321 111 709 533 188 437 287 355 383 211 193 255

746 201 684 333 70 967 661 271 537 277 335 406 245 168 183

752 171 767 337 83 859 720 278 754 310 314 407 272 205 207

458 T a b . N.

Antal a v olycksfall i a r b e t e å r e n 1920—1928 Män

och

a = antal sjukdagar från och med trettiosjätte dagen efter dagen för olycksfallet.

19 2 0

Industrigren Järn- och stålverk Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och

Kolgruvor Cementfabriker Sågverk och hyvlerier Snickeri- och möbelfabriker samt annan

Grafiska anstalter och boktryckerier.. Bagerier och käxfabriker Råsockerbruk och sockerraffinaderier.. Tobaksfabriker Bomullsindustri Ylleindustri

Garverier Skofabriker Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker..

1 92 1

1 922

16 696 5119

43 812 16 370

13 754 3 653

27 898 9 602

16 425 5112

35171 12 083

26 566 2 410 1949 7 725 983 1870 35 288

86 423 12 545 6 776 14155 3 280 3 549 56 753

23 239 1922 2 714 6 950 1303 1561 31749

57 432 3 811 6 914 16 319 2 552 1975 37 585

20 901 2 343 3 669 8 805 1070 1458 33132

50 401 4 900 10 787 19 285 3 668 3 745 54 830

12 276 16 054 7 529 3 855 1548 1084 1277 347 2 019 2 290 331 829 892 1410 189 648 2174 2164

31600 29 589 11546 5 209 1968 3 308 302

6 394 12194 4 336 2 716 1133 1552 2 779 551 1246 2 314 39 646 909 1132 1128 1088 1923 1757

17 415 15 753 8 887 3 423 1259 3 301 746

8 847 16 317 9 572 2 374 838 2 210 2 799 588 2 554 2 817 48 857 685 973 389 1496 1772 1202

19 698 29 537 12189 4123 1241 4025 689

1031 2118 268 1155 2 890 5 030 730 1207 3 445 6 872

623 970 138 1030 1635 3 000 349 1299 2 803 7 055

1255 1745 304 1114 2 087 3 214 678 1448 3 373 8 783

förorsakade sjukdagar inom vissa industrigrenar. kvinnor. b = antal sjukdagar under karenstiden bland karensförsäkrade arbetare. 19 2 3

1 92 4

19 2 5

19 2 7

19 2 6

19 2 8

10 821 29103 14 029 48 424 12 737 46 744 12 396 49150 18 054 56 690 17 997 64 329 4 801 14 609 4 426 16 298 5 746 17 570 5 985 19 422 5 750 21529 7 745 25 361

20 060 64 512 28 396 81668 30 454 100 414 29107 109 317 41430 118 628 52 701 147 271 1511 6 355 1991 10 879 3 081 13 658 4 652 15 696 2 850 16 516 5362 17 915 6128 4 976 10 371 5 620 11258 5 418 11353 2 823 11268 2184 10 858 2 028 8 463 29 070 8 967 36 259 11704 44 813 11847 31848 11722 50172 19 966 59 675 1903

5 746

4 670

2 096

4 894

4 527

4 503

2 344

38132 70845 39 023 76 763 41087

2 883

4 996

1857 72153 41478

10 250 27156 11352 30 867 10 688 31187 11359 17 804 28 581 15 607 31934 18 492 34 916 24111 11587 16481 10 347 18161 9 272 17 897 9 402 3 331 4 921 2 942 5 312 3 617 6135 3 086

2 617 3874

72 020 41764

5 611

2 468

5 218

5 772

80062 47 631 87 781

32 970 14192 34 491 13 850 39 387 40 093 26 667 49 245 21215 35 557 17 351 7 089 18 633 12 065 19 871 7448

6 677 1590

5 263

6142 1861

3 350

4 961

5 095

5 894

2 413

6 249

2 819

5 775

602 —

3 378

395 —

2 916

409 —

2 501

3 666

2 624

3 615

449 3 074 — 623 1896 4 211

2 045

2 688

2 838

2 791

699 781 996

1005 1648

1966 1994 2 835

956 3193 545 3 041 402 653 1230

2 595 3 917 2 364 10 085

596 2 091 — 304

294 2102 — 345

2 445 3 096

1897 5287 2 944 3134

3 035

2 905

434 749

2 054

3 358 3 276

1390 1422

2 880 2 251

3 816

3 355

3 597 1326

3 738

2 838 3 403

216 223

930 449

2 348

2 262

2 311

3 717

4 057 1999

3 943

3 357

6 699

1668 1769

2 213 4 442

6 947

6 846

7 383

2 535

3 713 2 219 1200

3 724

460 T a b . O.

Antal a v o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n 1929—1935 Män

I n d u s t r i g r e n Järn- och stålverk Järn- och stålmanufaktur Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och urfabriker Metallmanufaktur Kolgruvor Stenindustri, kalk- och kritbruk Cementfabriker Glasindustri Sågverk och hyvlerier Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri Pappersmassefabriker Pappersbruk och pappfabriker Grafiska anstalter och boktryckerier Kvarnrörelser Bagerier och käxfabriker Råsockerbruk och sockerraffinaderier Tobaksfabriker Bomullsindustri Ylleindustri Trikåfabriker Sömnadsfabriker Garverier Skofabriker Gummivarufabriker Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker Konstgödningsfabriker Tändsticksfabriker

117 666 42 409 266 933 29169 17 038 78 690 8 200 9 090 152 732 66 586 98 539 42 014 13 803 4 056 11381 7 239 2 838 14 039 10 629 4 646 6 773 5 762 5 667 5 279 4 390 5 819 14 516

och

förorsakade sjukdagar inom vissa industrigrenar. kvinnor. 1931

83 006 33 982

79 318 29 454

75 018 28 800

96 736 34 398

108 779 46 265

209 688 25141 11540 62 475 7 308 9 037 115 356 64 572 67 932 40 401 14 556 4 918 13 597 9185 3 061 14119 9 422 3 991 6 077 6 646 5 530 6 710 2 867 5157 9 574

156 493 21683 6 018 47 833 6179 8 425 101 865 50 955 52 096 36 954 14 598 4 715 12 060 7 505 2152 16 562 10 049 3160 6 921 6 310 4 920 4 211 3108 4 985 6 271

142 837 21617 4 943 40 493 4 320 7 878 86109 48 934 61489 33 458 11838 4 311 13 234 7 626 1987 14 494 10715 3168 8 246 6 764 5 092 6 863 3 993 5 028 5 709

183 344 26141 3 759 37 404 5 554 9 064 103 942 54 746 58 254 36 387 15 812 4 580 13 452 8 532 1771 16 463 15197 3 815 8 232 5 535 6174 6 306 4 039 4 861 4 283

234 113 34 767 4 549 42 370 7177 9 754 104 343 61067 66 410 37855 14 253 3 235 14 340 7 779 1315 15494 14 427 4 026 11466 5 719 4 929 6193 4 893 5 379 5 004

462 Tab P.

Antal olycksfall i arbete per 100 årsarbetare Man o c h

Industrigren

Järn- och stålmanufaktur

138 8-7

12-4

14-6

15-4

16-6

16-2

7-9

8-3

10-2

10-4

11-9

10-6

10-5

13-7

15-9

8-9 16-9

5-7

6-7

12-6 7-7

19-3

26-8 17-5

30-0

10-1 29-0

24-1

22-7

24-1

25-4

ll-o

14-0

13-0

1925 Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- och

11-4

Sågverk och hyvlerier Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri

10-7

159 102

3-4

3-5

4-2

5-7

5-5

6-0

9-0

11-5

12-8

12-6

12-9

8-7 11-2

8-8

9-3

11-8

12-2

93 2-2

9-2 2-4

9-1 2-6

7-6

6-4

7-6

10-3

9-5

Pappersbruk och pappfabriker

7-2

115 7-7

Grafiska anstalter och boktryckerier..

2-2 5-2

1-6

1-9

3-3

3-8

4-6

2-2

2-3

3-0

3-2

4-3

4-4

4-5

31 4-6

31 4-8

1-9 2-1

1-7

1-6

1-8

1-7

2-1

2-4

0-8 05

1-9 0-9

1-6

0-7

l-o

7-6

7-5

8-0

2-2 2-3

2-7

Råsockerbruk och sockerraffinaderier..

•

Sömnadsfabriker

0-9 0-6

1-5 0-5 0-5

Garverier

5-6

4-9

2-7

1-9

2-0

1-9

2-8

1-4

2-4

Gummivarufabriker

2-1

Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker..

5-1

5-8

5-9

6-3

6-8

Konstgödningsfabriker

10-6 6-7

11-3

12-8

14-3

8-8

12-6

12-1

133 8-4

121 8-0

åren 1920—1935 inom vissa industrigrenar. kvinnor. 1926

17-9

19-7

234 18-6

21-6

22-9

24-5

18-6

26-8 20-4

22-5

20-8 15-5

25-3

12-8

17-5

16-8

18-6

20-6

16-2 12-5

17-1 133

18-1

20-2

19-3

17-7

16-9

17-4

17-7

36-0

37-7

40-9

51-9

14-7 34-8

32-2

14-6 46-4

17-1 13-1

18-0

13-3

24-7

16-5

22-0

24-1

29-6

35-5

34-4

30-1

27-7

15-8

17-6

18-0

14-6

15-6

6-4

7-1 135

7-3

10-2

11-2

165 12-4

29-1 12-0

26-5

9-8

33-3 143

33-6

12-0

10-7

11-1

12-7

14-8

17-3

18-7

18-5

17-5

17-8

18'2

12-5

9-4

9-7

11-3

12-4

13-2

13-9

14-9

16-6

17-1

15-7

13-6

12-3

13-0

8-9

8-2

133 8-5

12-7 14-5

13-7

12-9

11-4

ila

11-1

10-4

10-2

2-7

3-7

3-9

3-6

4-5

3-5 6-4

10-1 3-9

7-7

8-2

3-6

3-3

4-4

4-5

4'8

6-9 5-0

8-2

3-5

8-5 4-7

4-8

4-7

5-2

7-9

7-7

6-5

8-3

7-3

5-3 7-4

•

5-3

4-9

3-1

3-6

2-1

2-3

3-7

5-1 4-9

4-8

2-2

5-5 4-3

5-1

5'1

6-0

g-8

2-4

2-3

2-9

3-5

4-0

4-2

4-6

5-0

1-3 0-8

1-2

2-3

2-4

2-9

3-9 2-2

2-5

3-0

l-o

1-1

8-9

7-7

16 11-7

1-9

1-8 12-2

1-9 12-2

2-8

2-9

3-0

3-3

3-2

2-7

2-5

2-7 2-4

4-0

5-8

6-8

6-7

7-4

7-1

9-8

8-3

7-3

6-1 7-5

13-5

14-1

13-8

14-9

8-3

8-4

15-1 9-0

10-8

9-4

8-8

3-8

2-2

31 3-0

12-4

10-8

11-1

3-9 7-4

3-3 7-2

7-0

10-0

10-4

14-5 9-6

12-6

10-7 137

7-8

8-9

464 T a b . R.

Antal av o l y c k s f a l l i a r b e t e f ö r o r s a k a d e

sjukdagar Män

och

3-2

3-1

3-8

3-6

1-7

2-1

3-6 2-1

3-5

2-0

2-2

1-2

1-5

2-4 1-8

2-6

1-8

6-0

5-3

5-0

Stenindustri, kalk- och kritbruk

31 3-3

4-0

4-6

4-5

2-2

2-7

2-4

4-8 3-4

4-6

Cementfabriker

2-6

30 Glasindustri

0-9

1-1

1-2

1-4

1-5

Sågverk och hyvlerier

2-8

1-1 3-7

3-8

40 Snickeri- och möbelfabriker samt annan trävaruindustri

2-3

1-9

2-4

2-3

Pappersmassefabriker

2-6

2-5

3-4

Pappersbruk och pappfabriker

19 0-7

2-1

2-7

3-1 2-5

0-5

0-7

0-6

0-8

Industrigren J ä r n - och stålverk Järn- och stålmanufaktur Mekaniska verkstäder, skeppsvarv, elektriska verkstäder, instrument- o. urfabriker Metallmanufaktur Kolgruvor

Grafiska anstalter och boktryckerier..

1-9

2-3

Kvarnrörelser

1-8

1-1

l-o

1-5

1-2

Bagerier och käxfabriker

0-6

0-8

0-9

0-8

Råsockerbruk

l-o

1-8

1-9

1-6

2-1

Bomullsindustri

0-6

0-7

0-8

l-o

07 0-7

Trikåfabriker

0-9 0-2

0-4 0-7

07 Ylleindustri

0-1

0-2

0-3

09 0-5

Sömnadsfabriker

0-2

Garverier

1-5

0-2 15

1-4

1-8

17 Skofabriker

0-6

0-5

0-4

0-6

1-9 0-5

Gummivarufabriker

1-3

l-o

0-7

0-5

0-7

Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker

1-8

2-2

1-3

1-7

Konstgödningsfabriker

1-2 32

4-3

1-5

2-6

2-8

3-5 1-8

3"2

Tändsticksfabriker

3-8 2-1

och

sockerraffinaderier

Tobaksfabriker 07

2-0

per årsarbetare åren 1920—1935 inom vissa industrigrenar. kvinnor. 1926

3-7

4-2

4-4

5-1

4-4

4-5

4-6

2-5

2-8

3-1

3-6

2-7

2-5

40 2-5

4-2

2-3

2-5

2-8

2-6

2-9 2-4

3-6 2-7

3-1 2-4

2-8 2-2

2-4 2-1

2-8

2-6

3-6 2-9

2-6

2-5

2-2

2-5

7-6

8-8

9-4

10-5

12-9

12-4

8-1

7-0

4-8

5-7

5-0

5-2

6-0

6-1

4-8

4-9

4-7

5-1

2-6

5-4 3-4

5'8

4-8

3-5

3-8

3-1

3-4

3-6

1*4

1-8 4-1

1-4

1-9

1-8

1-7

1-8

1-7

4-6

4-8

1-6 4-2

1-7

4-0

4-2

4-4

2-4

2-6

2-8

2-9

2-6

2-7

2-5

2-4

4-3

3-8

4-5

30 4-4

2-9

3'7

3-7

3-6

3-4

2-9

2-2 0-7

1-9

2-5

2-4

2-2

2-3

0-7

0-8

0-9

0-7

0-8

0-7

1-6

1-3

0-8 1-4

1-6

2-0

0-6 1-7

1-9

1-3

l-o

0-9

1-1

l-o

0-9

l-o

1-8

2-0

1-9

2-4

1-9

2-0

1-9

1-7

1-2

0-8

0-9 0-8

0-9

1-2 1-1

l-o

0-8

0-9

0-8

1-1

l-o l-o

0-4

0-6

0-4

0-5

0-4

0-3

0-4 2-9

0-4

0-5

2-2

0-8 0-8

0-9 0-8

l-o 0-8

0-3

0-4

0"2

0-2

0-7 0-4

2"0

2-7

1-8

2-7

2-9

2-6

0-3 2-7

0-6

0-5

0-6

0-7

0-5

0-7

2-1 0-5

0-9

l-o

1-3

1-4

0-9

1-3

1-1

2-1

0-G 1-9

0-6 0-6 2-4

2-2

1-5

1-9

3-7

3-9

4-9

3-9

3-4

3-8

3-6

1-8

2-0

2-2

2-4

2-2

1-9

2-1

3-6 1-8

30—388613.

II.

2-1

466 T a b . S.

Antal f ö r l o r a d e a r b e t s d a g a r p e r å r s a r b e t a r e p å grund Industrin

c ]i

s f

a 1 1 s-

1 y

0 År

1920 1921

0-02

0-57

2-38

0-88

0-44

0-58

0-18

0-02

—

0-19

0-22

1-99 2-19

0-85

0-30 0-35

0-07

0-33

0-16

0-39

014 O-oo

0-oo

0-09

0-28

0-88

0-40

0-24

0-46

0-03

1-99

0-69

0-29

0-24

0-08

0-39

0-35 0-40

o-oo

0-06

0-19

0-31

0-14

0-51 0-54

0-26 0-24

o-oo

0-35

0-04

—

0-04

0-16

0-36

0*28 0-37

0-28

0-39

0-17 0-22

O-oo

O'oo

0-02

0-07

0-18

0-51

0-12

0-03

—

0-08

0-06

0-16

o-oo

O-oo

0-02

0-13

o-oo 0-02

— 0-04 — 0'06

0-17

O-oo

—

0-03

0-07

0-20 0-13

0-02

O-oo

0-05

0-09

0-02

— O-oo

0-02 0-oi

0-17 0-09

0-01

0-07

0-05

0-03

0-01 0-02

1924 1925 1926 1927

0-41 0-31 0-40

0-03

0-36

2-12

074 0-88

0-04

0-42

1-95

0-66

0-02

0-28

0-27

1-96

2-02

0-70

0-30

0-02

0-22

1-99

0-73

0-43

0-35

0-40

0-49

0-oo

0-26

1-90

0-71

0-50

0-33

0-46

0-19

045 0-38

0-16 0-12

1930 1931 1932

0-02 o-oi 001

0-23 0-18 0-19 0-14

000 0-04

0-02

0-20

0-14

1-74 1-72 1-53 1-67 2-01 1-76

0-77 0-48 0-49 0-48

0-42 0-33 0-27 0*25

0-37 0-34 0-30 0-36

0-32 0-32 0-24 0-40

032 0-28

0-04

0-52

0-30

0-33

0-16

0-03

0-52

0-36

0-30

0-47

0-38

0-14

o-oo

— 0-05 0-21 — O-oo 0-07

015 Beteckningar för A B C D E F

Motorer. Transmissioner. Arbetsmaskiner. Handverktyg och enklare redskap. Hissar, kranar och andra lyftverktyg. Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med animal drivkraft. G Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med mekanisk eller elektrisk drivkraft.

H Vagnar tillhörande spårbanor. I Transportledningar. K

Sjöfart.

L Luftfart. M Ångpannor, ångkokapparater, ångledningar samt andra kärl under tryck. N Elektrisk ström. O Explosion av sprängämnen.

a v o l y c k s f a l l i a r b e t e å r e n 1920—1935, f ö r d e l a d e p å o l y c k s f a l l s o r s a k e r . dess

helhet. Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av Q,R

z,ö

sjuk- invalidom ditet

Summa

död

0-18

0-19

0-77

0-66

0-01

0-04

0-71

1-43

0-13

0-06

0-17

0-09

1-09

0-56

0-63

0-03

0-02

0-69

1-42

4-60 4-08

3-29 3-01

8-51

0-02 0-06 0-01 0-02 O-oi 0-02

0-51

1-58

4-49

2-73

8-80

0-45

1-62

4-21

1-88

7-71

0-57

T63

4-03

2-70

8-36

0-03 0-02

0-25

0-02

0-22

0-10

0-94

0-95

0-54

0-10

0-06

0-18

0-09

0-88

0-77

0-73

0-15

0-04

0-02

0-75

0-28

0-oo 0-06

0-78 0-79

0-15

0-04

0-29

0-27

0-04

0-29

0'61

0-67

0-68

0-56

0-27

0-74

0-57

9-32

0-55

1-68

4-24

2-66

0-oo 0-74 o-io 0-11 0-25 0-02 0-94 0-27 0-75 0-64 0-04 0-oo 0-43 0-19 005 0-23 0-08 1-01 0-23 0-76 0-84 0-04 o-oo 0-50

1-73

2-92

8-48

1-84

4-07

2-30

8-21

1-97

4-37

2-53

8-87

0-24

0-12

0-33

0-04

1-06

0-31

0-99

0-92

0-03

0-01

0-55

2-29

4-47

2-74

9-50

0'39

0-06

0-43

0-04

1-03

0-58

1-10

0-03

0-02

0-59

2-36

4-15

2-80

9-30

0-04

0-28

0-05

1-07

0-46

0-81

0-05

0-27

0-49

0-82

3-41

6-89

0-14

0-24

1-62

0-12

O-oo 075 0-02 0-80

2-03 1-86

7-65

2-09

0-07

o-oi 0-43 o-oo 0-32

0-18

0-51

0-64

0-04

1-75

3-34

7-00

0-05

0-22

1-91

0-09

0-06

0-54

0-16

0-80

0-04

0-38 0-oo 0-42

1-77

1-82

0-15

0-08

0-20

7-31

o-io 0-56 0-27 0-52 0-70 0-06 0-oo 0-48

1-88

3-72 3-31

2-16

7-35

olycksfallsorsaker: P Giftiga och frätande ämnen. Q Eldfarliga och heta ämnen. R Intensivt ljus och strålande värme. S Rök, gaser, komprimerad luft. T Halkning och fall. U, Nedfallande föremål. U 2 Sammanstörtande av föremål och ställningar samt ras.

V Lyftning, bärande och hanterande av föremål. X Föremål, på vilka den skadade trampat. Y Slag, stöt eller bett av djur (häri ingå alla olycksfall under ridning). Z Annan person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet. Ö Övriga orsaker.

468 Tab. T. Antal av olycksfall i arbete under åren 1920—1935 förorIndustrin O 1 y

a 1 1 s-

s f

År

1920 1921 1922 1923 1924 1925

O'oo

—

0-oo

O-oo

o-oo

0-oo 0-oo

— —

0-04

0-oo

O-oo

0-01

0-03

o-oo

—

0-10

0-oo

o-oo

0-01 0-oo

0-10

0-03

0-oo

—

0-01

0'04

o-u

0-oo

0-07

0-13

0-03 004

0-oo

0*01 o-oi

0-11 o-io

0-03

0-oo

0-04

0-oo

— — —

0-oo

o-oi O-oo

O-oo

—

o-oo

0-oo

O'OO

—

O-oo

0-oo

0-04

0-44

0-18

0-04

0-07

0-02

0-09

0-03

0-19 0-21

0-05 0-06

0-08

0-02

0-09

0-03

0-08

0-12

0-04

0-19 0-20

0-04

0-08

0-12

0-04

0'05

0-08

0-02 0-02

0-06

0-08

0-11 0-10

001 o-oo o-oo o-oo 000

0-02 0-03 004 0-04 0-03

0-35 0-42 0-42 0-43 0-47

1926 O-oo

0-04

0-48

1927 1928

o-oo

0-04

0-51

0-21 018 0-21

0-06 0-06

0-08 0-10

0-03 0-04

o-oi

0-03

0-58

0-24

0-07

0-11 0-12

0-03

0-53

0-25

0-07

0-14

0-08

0-12

0-06

0-oi

0-03

0-02

0-55

0-51

0-21

0'21

1931 1932

O-oo 0-oo

0'02

0-48

0-19

1933 1934

0-04 0-02

0-47

0-18

1935 K

o-oi

1 000

0-02

0-51 0-52

0-07

0-08 0-07 0-05

0-07 0-18 019 1 0-08

0-14

0-06

0-08

0-03

0-13

0-06

0-07

0-03 0-03

0-14 0-14

005 0-06

008 0-08

0-03

O-oo

0-oo

o-oi

Beteckningar för A Motore r. B Transnlissioner. C Arbets maskiner. D Handv erktyg och enklare redskap. E Hissar, kranar och andra lyftverktyg. Fordor i i trafik, ej tillhörande spårbanor, med animal drivkraft. G Fordori i trafik, ej tillhörande spårbanor, med mekanisk eller elektrisk drivkraft

H Vagnar, tillhörande spårbanor. Transportled aingar.

K Sjöfart. L Luftfart. M Ångpannor, å ngkokapparater, ångledningar samt andra kärl under tryck. N Elektrisk str jm. O Explosion av sprängämnen

sakade sjukdagar per årsarbetare, fördelade på olycksfallsorsaker. dess

helhet.

3 a

k Summa p

Q, R

z, ö

O-oi

0-oi

o-oi

0'08

o-oo

0-16

0-14

0-28

0-oi

0-01

0-12

0-01

o-oi

0-07

0'00

0-15

0-28

0-01

0-14

1-73

o-oi

0-07

0-oo

0-15

0-31

O-oi

o-oi

0-oo

0-37

o-oi

O-oi

O-oo 0-00

0*19

O-oo

0-08 0-08

0-13 0-11

1-92

0-01

0-01 0-01

0-20 0-23 0-23

0-33

o-oo

0-14

1-97 1-98

0-23

0-08

1-74

o-oi

0-01

O-oi

0-08

0-oo

0-24

0-11 0-10

0-31

0-01 0-01

o-oi

0-15

2-04

O-oo

0-01

0-oo

0-26

o-io

0-33

0-02

0-oo

0-16

2-11

O-oo

O-oi

0-02

0-09 0-08

O-oo

0-27

0-02

o-oi

0-09

o-oo

0-30

0-02

0-oo o-oo

0-14

0-01

0-11 0-12

0-36

o-oi 0-01

0-13 0-12

2-24 2-40

o-oi

0-01

0-12

O-oo

0'34

0-16

0-48

0-03

o-oi

0-02

0-11

o-oo

0-35

0-15

0-59

0-03

O-oo 0-01

o-oi

0-09

0-26

0-13 0-12

0-10 0-09

0-47

009 O-oo 0-oo

0-32

0-02

0-41

0-03 0-02

O-oo O-oo

0-25 0-20

o-io 0-09

0-09

0-38

0-02

0-oo

0-09

0-40

0'04

O-oo

0-23

0-11

0-09

0'43 1 0-03 | 0-oo

O-oo 0-01

O-oo

0-01

O-oo

0'02

0-09

O-oo O-oo

o-oi o-oi 0 0 1 | 0-02

0-08 0-10

0-16 0-19

0-22

2-86

0-01

0-15

2-47

0-oo

0-16

2-26

0-15 0-14

2-13

015 |

2-15 2'29

olycksfallsorsaker: P Giftiga och frätande ämnen. Q Eldfarliga och heta ämnen.

V Lyftning, bärande och hanterande av föremål.

R Intensivt ljus och strålande värme.

X Föremål, på vilka den skadade trampat.

S Rök, gaser, komprimerad luft.

Y Slag, stöt eller bett av djur (häri ingå alla olycksfall under ridning). Z Annan person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet. Ö Övriga orsaker.

T Halkning och fall. Ui Nedfallande föremål. U 2 Sammanstörtande av föremål och ställningar samt ras.

470 Tab. U. Antal förlorade arbetsdagar på grund av olycksfall i arbete åren 1920—1935, Industrin i L

0-2

—

2-0

0-0

0-4 0-0

— —

1-1 0-6 0-0

0-5

0-0

07 0-5

0-0

0-2

25-5

9-5

4-7

3-2

0-8

6-2

1-9

23-4

10-0

3-9

4-1

1-9

4-6

3-5

1-7

5'2

5-2

25-8

46 3-8

2-7

0-1

10-0 8-9

1-6 2-7

5-1

3-4

8-9 10-3

4-2

3-1 4-2

l-o

23-5

2-4

6-1

2-9

4-7

3-6

1-6

6-3

2-0

Å r

1920 1921

0-2 0-6

6-1 4-8

0-4

1923 1924

3-3

24-7

0-5

5-0

23-0

7-8

4-3

3-3

4-6

2-6

0-5 0-0

0-2

3-3

24-6

8-5

3-7

4-5

6-2

1-5

0-4

—

0-2

2-5

22-4

8-2

4-9

3-9

4-5

5-5

1-8

0-0

0-2

o-o

2-7

7-5

5-3

3-5

3-6

4-8

2-0

0-0

3-5

4-8

1-7

0-2

o-i

1932 1933 1934 1935

0-1 00 0-6 0-3

8*6 2-4 2-8 2-0 1-9 2-7

0-4

18-7

8-3

4-5

4-0

6-3

4-3

4-4

4-2

5-0

1-6

o-o

— — —

4-4

3-5

4-7

0-3

o-o

0-7

51 4-5

5-7

4-0

2-9 1-9

0-3

—

0-3

4-5

2-2

0-4

o-o

1-9

0-0

22-2 23-9 27-5 239

7-1

3-9

6-9

3-6

7-1

4-1

7-1

4-9

4-1

6-4

0-4

o-i ~ Beteckningar för

A Motorer. B Transmissioner.

H Vagnar, tillhörande spårbanor. I Transportledningar.

C Arbetsmaskiner. D Handverktyg och enklare redskap.

K Sjöfart. L Luftfart. M Ångpannor, ångkokapparater, ångledningår samt andra kärl under tryck.

E Hissar, kranar och andra lyftverktyg. F Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanoi med animal drivkraft. G Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanoi , med mekanisk eller elektrisk drivkraft.

N Elektrisk ström. O Explosion av sprängämnen

f ö r d e l a d e p å o l y c k s f a l l s o r s a k e r , i p r o c e n t av h e l a a n t a l e t f ö r l o r a d e a r b e t s d a g a r . dess

helhet.

Q, R

2-4

0-8

2-0

0-8

8-3

33 2-4

1*5 2-8

0-7

12-8

0-2

20 2-5

1-1

10-7

1*8

0-8

2-3

1-2

11-4

2-3

1*8

0-5

0-2

3-3

1*9 0-8

1*7

0-5

3-4

O-o

9-1

0-5

3-4

0-7

9-3

3-2

8-7

0-7

3*2 1-2

0-2

11-5

2-1

1*8 0-6

3-1

1-5

2-6

0-9

11-4

1*8 1-6

1-3

3-5

0-4

11-1

3-3

10-4

4-2

4-6

0-4

2-0

0-5

3-7

0-6

3-5 4-2

6-2

0-9

11-1 14-0

6-0

1*8 2-4

2-0

l-o

4-2

10-9

3-9

1*7 1-2

2-0

3-4

0-3

11-4

1-2

0-7

3-o

0-8

7-4

1*0

2-0

1-1

2-7

7-6

Z, Ö

Summa

3-3

7-1

3-6

0-1 0-3

0-4 0-2

7-6 8-1

100-0

10-8

7-4 6-1

0-2

100-0

9-5

07 0-3

5-8

10-0

5-8

100-0

7-3

8-0

o-i

0-2

6-8

100-0

7-9

6-5

o-i

6-4

100-0

6-7

0-0

8-7

100-0

9-1

7-8

0-5

o-o

5-2

100-0

8-6

9-5

0-5

0-0

5-6

100-0

9-7

o-i

5-8

11-8

0-3

0-2

6-3

100-0

10-6

0-6

o-i

7-1

11-9

0-4

0-0

56 4-7

100-0

2-6

7-3

9-1

0-6

o-i

5-4

100-0

2-2

8-8

0-0

5-8

100-0

7-1

10-9 9-5

0-6

3-7

0-8

o-o

100-0

olycksfallsorsaker. P Giftiga och frätande ämnen. Q Eldfarliga och heta ämnen.

V Lyftning, bärande och hanterande av föremål.

R Intensivt ljus och strålande värme.

X Föremål, på vilka den skadade trampat.

S Rök, gaser, komprimerad luft.

Y Slag, stöt eller bett av djur (häri ingå alla olycksfall under ridning). Z Annan person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet. ö övriga orsaker.

T Halkning och fall. Ux Nedfallande föremål. U2 Sammanstörtande av föremål och ställningar samt ras.

472 Bilaga

Undersökning rörande driftsförändringar inom industrin och dessas verkningar 1920—1936 (arbetsställets namn) Huvudsaklig tillverkning: Undersökningen är avsedd att belysa vissa sidor av de förändringar, som driften undergått vid olika industriella arbetsställen, de omständigheter, som ha föranlett vidtagna driftsförändringar, och dessas verkningar med avseende å produktion och arbetskraft. Undersökningen bygger dels på statistiska uppgifter rörande produktion, arbetskraft, innehav av egnahem m. m. (avd. A), dels på uppgifter i enlighet med ett frågeformulär (avd. B). S a m t l i g a u p p g i f t e r åtnjuta s e k r e t e s s k y d d e n l i g t l a g e n d e n 28 m a j 1937 o m i n s k r ä n k n i n g a r i r ä t t e n att u t b e k o m m a a l l m ä n n a h a n d l i n g a r . A.

Statistiska

uppgifter. Tabell I.

År

Salutillverkningsvärde kr.

Antal arbetare

avlöningsAntal av arbetare Summa kostnader för utförda arbetsarbetare timmar kr. 3

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 Uppgifterna lämnas för vart och ett av åren 1920—1936. Därest väsentliga svårigheter skulle föreligga att lämna uppgifter för hela denna period, kunna uppgifterna för de första åren av perioden utelämnas. Dock böra under alla omständigheter uppgifter lämnas för samtliga åren 1925—1936. Uppgifterna i kol. 1—3 böra sammanfalla med de till kommerskollegium för respektive år lämnade. De till kommerskollegium i ifrågavarande hänseenden meddelade sifferuppgifterna

473 kunna alltså här användas. För den händelse dessa ej skulle stå till buds, må — med ledning av kommerskollegii bestämmelser angående industristatistiken — följande erinras. Salutillverkningsvärdet (kol. 1) avser varans försäljningsvärde fritt banvagn eller fartyg, efter avdrag av rabatter, men med inräkning av emballerings- och andra försäljningskostnader. Därest årstillverkningarna i sin helhet eller delvis blivit osålda, beräknas värdet av det osålda efter medelförsäljningsvärdet under året på stället eller i orten. För arbetsställe, som till förädling eller bearbetning mottager andra tillhöriga varor, anges endast bruttovärdet av förädlingslönen. Antalet arbetare (kol. 2) avser medelantalet arbetare under respektive år för den del av året, varunder verksamhet bedrivits. Till arbetare räknas även förmän, som deltaga i arbetet. Antalet arbetstimmar (kol. 3) avser totalantalet av samtliga arbetare (inkl. sistnämnda förmän) utförda arbetstimmar. Uppgifterna i kol. 4 rörande avlöningskostnader böra avse summan av för året till samtliga arbetare utbetalda löner inkl. värdet av naturaförmåner, såsom bostadsförmåner, fri läkarvård etc. Till arbetare hänföras även här förmän, som deltaga i arbetet. Tabell II. H ä r lämnas uppgift rörande den omfattning i vilken förvaltningspersonal och arbetare innehade egnahem den 1 april 1937. Antal egnahemsinnehavare V* 1937 Förvaltningspersonal Summa Då det är önskvärt att erhålla så vitt möjligt detaljerade uppgifter om i vilken omfattning företagen själva bidragit till finansieringen av egnahemmen och i vilken form bidragen lämnats, exempelvis genom beviljandet av lån, tecknandet av borgen, tillhandahållande gratis eller till nedsatt pris av tomter, material m. m., torde följande fråga böra besvaras: Har företaget 2>å vad sätt?

bidragit

till

finansieringen

egnahemmen

och

i så

fall

B. Frågeformulär. Svaren på nedanstående frågor skola närmare belysa det som statistiskt framkommer i tabell I ovan under A. Svaren torde med hänsyn härtill lämnas på sådant sätt, att därav framgår anledningen till de olika driftsförändringarna samt dessas verkningar med avseende å produktion och arbetskraft under tiden 1920—1936. Av b e t y d e l s e ä r att d e u p p s t ä l l d a f r å g o r n a b e s v a r a s s å utförligt s o m m ö j l i g t . 1) Ändringar i fråga om marknad. Vilken ungefärlig andel av tillverkningsvärdet har under olika perioder gått på export? (Därest företaget under hela tiden 1920—1936 uteslutande arbetat på hemmamarknaden, besvaras denna fråga med »0».) 2)

Ändringar

i produktionens

omfatttning

och

huvudinriktning.

a) H a utvidgningar (ny- eller ombyggnader) skett för att öka produktionskapaciteten? När genomfördes dessa? b) Har koncentration till förevarande arbetsställe skett av tillverkning vid andra arbetsställen, som nedlagts eller inskränkts, och i så fall när? c) Har specialisering till vissa huvudtillverkningar skett och i så fall när?

474 3)

Andringar

i produkternas

beskaffenhet.

a) H a r produkternas kvalitet mera väsentligt förändrats och i så fall hur? När skedde dessa förändringar? b) H a r standardisering av produkterna eller däri ingående delar i större utsträckning skett och i så fall från vilken tid? 4)

Andringar

i fråga

maskinell

utrustning

(mekanisering).

a) Vilka principiella ändringar har den maskinella utrustningen undergått (övergång från handarbete till maskinellt arbete, införande av mera automatiska maskiner, större apparatenheter, förbättrade transportanordningar etc), och under vilken tid ha dessa ändringar företrädesvis genomförts? b) H a de företagna mekaniseringsåtgärderna närmast föranletts av höjda arbetslöner? förkortad arbetstid? uppfinningar och andra tekniska framsteg? andra orsaker (marknadsförhållanden etc.) och i så fall vilka? 5)

Förekomsten

flytande

tillverkning.

Har flytande tillverkning införts a) medelst löpande band och i så fall när? b) genom anordningar av annat slag och i så fall när? 6)

Ändringar

i fråga

arbetsmetoder.

a) H a såsom en följd av arbetsstudier (tidsstudier) och arbetsplanering systematiska åtgärder vidtagits i avseende å arbetets organisation och utförande? Vari ha i så fall dessa åtgärder bestått, och när ha de vidtagits? b) H a i syfte att öka produktionsvolymen per arbetstimme andra systematiska åtgärder vidtagits innebärande ändringar i arbetsmetoderna? Vari ha i så fall dessa åtgärder bestått och när ha de vidtagits? 7)

Ändringar

i fråga

avlöningsförhållanden.

H a i samband med sådana driftsförändringar, som omnämnas under punkterna 4)—6), ändringar i avlöningsförhållanden förekommit? Vari ha dessa bestått, och när ha de skett (ex. ha några ändringar skett i omfattningen av ackords- eller premielönesystem etc.)? 8) Effekten av ovan under punkterna 4)—6) angivna åtgärder. Vilken effekt ha dessa åtgärder haft å a) företagets produktionskapacitet? b) företagets konkurrensförmåga? c) arbetskraftens ålderssammansättning? (Särskilt torde anges i vad mån sysselsättningsgraden för arbetskraft i åldern över 40 år ökat eller minskat.) d) arbetskraftens fördelning på yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare? e) kraven på allsidighet i arbetskraftens yrkesutbildning? f) kraven på arbetskraftens arbetsförmåga, särskilt med hänsyn till vitalitet och påpasslighet? 9) H a r arbetsställets hela produktionskapacitet såsom regel kunnat utnyttjas? Om så icke varit fallet, vid vilka tider har detta ej skett, och hur stor del har härvid ungefär kunnat utnyttjas? 10) H a mera betydande arbetskonflikter under vilka tider?

varit rådande vid arbetsstället och i så fall

11) Eventuellt andra synpunkter av betydelse för bedömande av företagets utveckling under, åren 1920—1936. den

(underskrift)

475 Bilaga

Sammanställning av resultaten av rationaliseringsutredningens intensivundersökning. Utarbetad av överingenjören vid A. B. Industribyrån, Sveriges Industriförbund, C. TARRAS SÄLLFORS, under medverkan av ingenjören vid samma byrå HARALD ÄGER. (Innehållsförteckning sid. 534).

Uppgiftsinsamlingen. Här lämnas en redogörelse för de uppgifter som inhämtats och de erfarenheter, som gjorts vid insamlingen av uppgifterna. I. Produktionsvolym. A. Kvantitet tillverkade produkter. (Vikt, mått, stycketal e. d.) I allmänhet har det ej berett företagen några större svårigheter att lämna dessa uppgifter, då de oftast själva ha intresse av att statistiskt följa produktionen. I vissa fall, där ett flertal olikartade produkttyper förekommit, har det varit nödvändigt att göra en del omräkningar, så att ett i möjligaste mån enhetligt mått för företagets aktivitet under olika tidpunkter k u n n a t erhållas. B. Saluvärdet av tillverkade produkter. Saluvärdet av de tillverkade produkterna har beräknats i enlighet med de uppgifter, som lämnats till Kungl. Kommerskollegium. Hänsyn har härvid tagits till lagerförändringarna under de olika åren. C. Värdet av förbrukade råmaterial och inköpta halvfabrikat. Värdet av^ förbrukade råmaterial och inköpta halvfabrikat har i de flesta fall kunnat erhållas, dock ej då råmaterialet hämtats från av företaget ägda naturfyndigheter, t. ex. vid gruvor, tegelbruk etc. I de flesta fall har ovan n ä m n d a saluvärde minskats med värdet av förbrukat råmaterial och inköpt halvfabrikat, så att sifferuppgifter kunnat erhållas för företagets egentliga förädlingskostnader. Prisfluktuationerna hos i produktionen ingående material skulle annars för vissa företag, t. ex. för ylle- och bomullsfabriker, metallverk, sågverk e t c , väsentligt ha minskat möjligheterna att draga slutsatser beträffande rationaliseringens verkningar. II. Arbetartimmar. Totala antalet arbetartimmar för arbetarna ha företagen i allmänhet haft lätt att angiva, då dessa uppgifter lämnas årsvis till myndigheter och vissa organisationer. III. Förvaltningspersonal. De begärda uppgifterna beträffande förvaltningspersonalen ha ej förorsakat företagen några särskilda svårigheter, då antalet sådana tjänstemän i allmänhet icke är så stort. Uppdelningen i de önskade grupperna har även lätt kunnat göras.

476 IV. Arbetare. Samtliga önskade uppgifter om arbetarna ha av olika anledningar varit omöjliga att anskaffa vid en del företag. I vissa fall föras ej grunduppgifterna på sådant satt, att de aro åtkomliga, t. ex. då statistikkorten för arbetarna årligen registreras efter ohka mantalsskrivningsorter. I andra fall ha uppgifterna ej bevarats längre an 10 år, varför endast uppgifter fr. o. m. år 1927 kunnat erhållas. Många toretag ha ej fort några anteckningar om arbetarnas sysselsättning, varför det v a n t omöjligt att göra någon uppdelning i de önskade grupperna. Även i sådana tall, dar fullständiga uppgifter funnits, har exempelvis det stora arbetareantalet gjort, att arbetet med uppdelningen blivit så omfattande, att man ej kunnat disponera personal för ändamålet. Där emellertid uppgifter k u n n a t erhållas, har den första uppdelningen i direkta och i n d i r e k t a arbetare sällan förorsakat några svårigheter då man i sjalvkostnadsberäkningarna håller dessa kategorier åtskilda. Härvid'har med direkta menats alla arbetare, som äro sysselsatta med direkt bearbetning av toretagets egentliga produkter, medan till indirekta hänförts alla övriga arbetare såsom arbetare i hjälpavdelningar — reparatörer, transportarbetare, eldare maskinister m. fl. ' Betydligt svårare har däremot klassificeringen i grupperna y r k e s a r b e t a r e t e m p o a r b e t a r e och ö v r i g a a r b e t a r e varit. I fråga om de indirekta arbetarna ar definitionen för yrkesarbetare ej så svår att fastställa som för de direkta, da denna benämning förekommer i många avtal för maskinreparatörer, elektnker, maskinister m. fl. De direkta yrkesarbetarna däremot äro icke alltid så lätta att avskilja då begreppet yrkesarbetare är synnerligen tänjbart och definieras mycket olika eller icke alls mom flera industrigrupper. Att uppställa någon allmängiltig defini!l°.H f ° r » O V ^ r + T , n b e f e P P h a r i G k e a n S e t t S m ö J l i ^ t - Uppdelningen har därför skett frän fall till fall efter diskussion med företagsledningen. Begreppet tempoarbetare tyckes vara synnerligen relativt. Om en uppdelning av vissa arbetsoperationer i tempon skett under senare år, betecknar man gärna arbetarna, som äro sysselsatta därmed, såsom tempoarbetare. Har denna uppdelning däremot skett för ett flertal år sedan, har ofta beteckningen tempoarbetare torsvunnit. Vissa industrier ha utan tvivel i stor utsträckning tempoarbetare, t ex textilindustrin, men tempoindelningen skedde för så länge sedan och är nu så naturlig, att man ej längre betraktar arbetarna som tempoarbetare. Vidare äro gränserna mellan yrkesarbeterskor och tempoarbeterskor, t. ex. på en konfektionsfabrik, synnerligen svåra att draga. En sömmerska börjar ofta med några enklare tempoarbeten, men när hon behärskar ett antal dylika, kan hon lika gärna betecknas såsom yrkesarbeterska. Att särskilja tempoarbetare och övriga arbetare är heller ingalunda lätt. Detta ar fallet t. ex. vid övervakningsarbeten, där det är vanskligt att avgöra, vilken av grupperna vederbörande befattningshavare skall hänföras till. I den bearbetning, som förekommit av de inkomna uppgifterna, h a r huvudvikten lagts vid att om möjligt frånskilja yrkesarbetarna från de övriga. Av det ovanstående framgår, att de slutsatser, som k u n n a dragas för de olika foretagen, beträffande antalet arbetare i de olika arbetaregrupperna, måste behandlas med stor försiktighet och ej kunna tillskrivas någon större grad av noggrannhet. Man måste ävenledes avstå från att generalisera sifferuppgifterna i fråga om de olika arbetaregrupperna för ett visst företag, så att dessa läggas till grund för slutsatser rörande företag inom samma industri eller hela den ifrågavarande industrigrenen.

477 V. Nyanställda och avskedade arbetare. Dessa uppgifter ha varit svåra och i många fall omöjliga att anskaffa vid flera företag. Beträffande nyanställning av arbetare föras i de allra flesta fall icke några samlade noteringar, och då arbetare sluta, har man ofta endast kopior av betygen att tillgå, i de fall betyg begäras av arbetarna. I många fall, särskilt vid industrier på landet, förekomma avskedanden i mindre utsträckning. I stället permitteras arbetarna på obestämd tid för att inkallas, då arbete åter finnes. Då sålunda dessa uppgifter skulle bli synnerligen missvisande, ha de heller icke lämnats av de flesta företagen. Fluktuationerna i arbetareantalet framgå i stället av de uppgifter, som lämnats rörande arbetareantalet för varje år. VI. Kapitalinvesteringar.

Uppgifter ha begärts beträffande de årligen investerade beloppen för byggnader och maskiner. Dessa ha i viss mån tjänat som ledning vid bedömandet av omfattningen av en del rationaliseringsåtgärder. VII. Elektrisk kraft. Uppgifter ha lämnats dels beträffande det totala antalet i elektriska motorer installerade hästkrafter samt kilowatt-timmesförbrukningen för varje år. Dessa uppgifter ha i viss mån varit till hjälp för att bedöma ökningen i mekaniseringshänseende. VIII. Löner för förvaltningspersonal och arbetare. Samtliga dessa uppgifter ha företagen utan svårighet kunnat erhålla från bokföringen och tidigare lämnade uppgifter till Kungl. Kommerskollegium. IX. Uppgifter angående egna h e m . Uppgifter angående egna hem ha lämnats av samtliga företag. Beträffande arbetarna ha upplysningar härom ofta erhållits genom förmedling av fackföreningsavdelningarna. De ytterligare upplysningar, som skulle lämnas i frågeformuläret, ha ofta varit knapphändiga. Särskilt svårt har det varit att få exakta uppgifter om de ändringar i produktionen, som förekommit vid omläggningar av olika slag. E n tidsödande och dyrbar men säkerligen effektiv metod skulle ha varit att besöka företagen två gånger: den första för att överlämna formulären och klargöra för vederbörande meningen med utredningen, och den andra för att, sedan uppgifterna bearbetats, få ytterligare förklaringar av företagsledningen samt olika befattningshavare vid företagen.

Bearbetningen av det inkomna materialet. För varje undersökt företag har utarbetats en monografi, vilken enligt överenskommelse med företagen behandlas konfidentiellt. I inledningen till denna lämnas en kort översikt av företagets tillverkningar, marknadsförhållanden etc. Vidare redogöres för de rationaliseringsåtgärder som vidtagits och om möjligt anledningen till dessa.

478 I. Kvantitet tillverkade produkter. Under denna rubrik redogöres för företagets verksamhet under den period, som utredningen avser, och anledningarna till förekommande variationer i årsproduktionen, t. ex. konjunkturförändringar, ökad utländsk eller inhemsk konkurrens etc. II. Kvantitet tillverkade produkter per arbetartimme. Ändringarna i kvantiteten tillverkade produkter per arbetartimme (i den mån ett enhetligt mått kunnat erhållas) genomgås för tidsperioden 1920—1936, och anges om möjligt anledningarna till förekommande fluktuationer, t. ex. förbättrade arbetsmetoder, kvalitetsförändringar etc. JII. Genomsnittliga antalet timmar per arbetare och år. Här behandlas det genomsnittliga antalet timmar per arbetare och år, d. v. s. arbetarnas sysselsättningsgrad, i avsikt att försöka utröna, om denna ökats eller minskats i samband med rationaliseringen. IV. Saluvärdet av tillverkade produkter. Som tidigare nämnts har i de flesta fall saluvärdet per produktenhet minskats med värdet av det ingående råmaterialet och halvfabrikatet för att eliminera prisfluktuationerna hos dessa. Den så u p p k o m n a skillnaden anger i stort sett de ändringar, som uppstått antingen på grund av att försäljningspriserna av olika anledningar höjts eller sänkts, eller på grund av att företaget genom en rationalisering minskat tillverkningskostnaderna eller dessa eventuellt ökat genom kvalitetsförbättring eller av andra orsaker. V. Förvaltningspersonal. På grund av att förvaltningspersonalen vid ett visst företag utgör en relativt liten del av hela personalen, har det ansetts vanskligt att för ett enskilt företag draga några slutsatser angående förändringstendenserna i samband med vidtagna rationaliseringsåtgärder. Av denna anledning har en hopsummering vidtagits av uppgifterna för samtliga i intensivundersökningen ingående företag. Resultaten härav behandlas å annat ställe i utredningen (sid. 526). VI. Arbetare. Under nedanstående rubriker ha behandlats de förändringar, som inträffat i samband med rationaliseringen vid de olika företagen. A.

Totala antalet arbetare under åren

Andelen

direkta arbetare i förhållande

C. Yrkesarbetare, arbetarantalet. D.

1920—1936.

tempoarbetare

Andelen kvinnliga

och

till samtliga

övriga

arbetare i förhållande

arbetare

arbetare. i förhållande

till totala antalet

till totala

arbetare.

E. Åldersfördelning. För varje företag, som kunnat uppdela arbetarpersonalen i de önskade åldersgrupperna, ha kurvor uppritats, av vilka förändringarna i åldersfördelningen framgå. Tidsperioderna för åldersfördelningen ha vanligen omfattat åren 1920—1924, 1925—1929, 1930—1933 och 1934—1936. Av diagrammen för dessa tidsperioder framgå, huru ökningar respektive minskningar i det totala antalet arbetare inverkat på de olika åldersgrupperna.

479 Till sist lämnas i monografierna en översikt av företagets årliga vinster eller förluster under den undersökta tidsperioden. Genom att sammanställa dessa med en del övriga uppgifter såsom konjunkturförhållanden, ökade kapitalinvesteringar genom rationalisering o. d., kiunna vissa slutsatser dragas i fråga om företagets konkurrensförmåga under olika tidsperioder i samband med rationaliseringen. Malmbrytning och metallindustri. A. Järnmalmsgruvor, anrikmings- och briketteringsverk. Vidtagna rationaliseringsåtgårder. Inom denna industrigrupp ha undersökts två olika gruvföretag, vilka i det följjande komma att benämnas A och B. A är en av de större gruvorna, i Sverige, vilken under perioden 1920—1936 i huvudsak exporterat sin produktion. B är en medelstor gruva, vilken tidigare huvudsakligen arbetat på den inhemska marknaden, men under senare år mest på export. De svenska järngruvorna h a under senare år rationaliserat sin tillverkning i många avseenden. Vid borrnin-gsarbetet i samband med malmens lösbrytning har handborrning praktiskt taget up phört och ersatts med pneumatisk maskinborrning. Vid lastning har man i hög g r a d lyckats eliminera handarbetet genom att, exempelvis vid magasinsbrytning, a n o r d n a brytningen så, att berget endast behöver tappas i utfraktsvagnarna. Vid dag;brytning, såsom exempelvis i dagpallarna på Kiirunavaara användas elektriskt drivna lastskopor. Även transporterna ha i mång;a avseenden blivit mera effektiva. För transporter på längre avstånd, såväl ovan som under jorden, användas i stor utsträckning elektriska lokomotiv eller trycklluftslokomotiv. Även anrikningsmetoderna ha undergått en väsentlig teknisk förbättring. Elektrifieringen av gruvbrytningen påbörjades på 1890-talet och hade år* 1920 till största delen genomförts, ehuru en viss ytterligare utveckling i detta avseende ägt rum även efter detta år. År 1920 var drivkraften inom gruvindustrin 8 3 300 Hkr och år 1935 113 100 Hkr. Vid gruvan A har den väsentligaste delen av rationaliseringen genomförts före år 1920. Sålunda har elektrisk k r a i t i allt större utsträckning kommit till användning, varmed följt väsentligt förbättrade transportanordningar. Under tiden efter 1920 har övergång skett från handlasttning i gruvorna till lastning med mekaniska hjälpmedel. En viss kontinuerlig rationalisering har vidare ständigt ägt rum, dels i samband med nybyggnader, dels vid utbyte av maskiner o. d., enär företaget därvid alltid anskaffat sådana av mode;rnare konstruktion. Vid gruvan A förekommer även, ehuru i mindre utsträckning, dagbrottsbrytning. Vid gruvan B är malmen relativt fattig, varför en genomgripande ralionalisering har måst genomföras för att sämka brytningspriset till en sådan nivå, att konkurrensmöjligheter kunnat erhållas. I huvudsak ha dessa rationaliseringsåtgärder vidtagits under de senare åren av dlen undersökta perioden. De väsentligaste av dessa äro följande. Gruvspel med högre hastighet ha inbyggts i gruvan, vilket i hög grad nedbringat tiden för transport av såväl folk som malm. Särskilt ha härigenom tidsbesparingar kunnat göras genom minskade väntetider. I samband med anskaffandet av en ny kompressoranläggning med hydrauliskt luftmagasin har trycket höjts föir bergborrmaskinerna från omkring 7 till 12 kilogram per cm 2 , varigenom borraingshastigheten kunnat väsentligt ökas. Kostnaderna för borrningen ha även k u n n a t minskas genom användande av bättre stål i borrarna, varigenom borrningseffekten förbättrats. Bland övriga arbetsbesparande anordningar vid borrningen kan nämnas införandet av pneumatiska spännpelare. Materialtransporterna i stigort<erna ha effektiviserats genom lufthasplar. För uttransport av malm användes en rutschbana, vars kapacitet höjts från tidigare 500

480 ton till nu 1 000 ton per skift, samtidigt som arbetsstyrkan minskats från 30 till 8 man. F ö r bergtransport i horisontalorterna ha anskaffats s. k. luftlokomotiv. Släpskrapor ha införts i samband med lastningen i gruvorna, varigenom den tidigare handlastningen i hög grad mekaniserats. Genom de vidtagna rationaliseringsåtgärderna kunna gruvorna A och B anses vara modernt utrustade och tillhöra de främsta inom sin industrigren i fråga om driftsekonomiska anordningar. Särskilda rationaliseringsorsaker. Med undantag för de järnmalmsgruvor, som sedan länge varit typiska exportföretag, såsom exempelvis Grängesberg, Gällivare, Kiiruna, Blötberget och Idkerberget, ha de svenska järnmalmsgruvorna under tidigare år nästan uteslutande levererat sin malm för inhemsk järnframställning. Under efterkrigsåren, sedan en viss minskning inträffat i efterfrågan på det svenska järnet på världsmarknaden, har emellertid en ändring inträtt i detta avseende. Åtskilliga gruvor, som av ålder försett den svenska järnhanteringen med malm, ha på senare tid bedrivit en icke obetydlig export. De svenska järnmalmsgruvornas produktion av direkt användbar malm och slig har under den undersökta perioden varit som följer. Milj. ton Milj. kr.1 1924 6*5 64-6 1929 11*5 114*1 1935 7-9 72-3 Den svenska exporten av styckemalm och slig har under motsvarande år varit som följer. Milj. ton Milj. kr. 1 1924 5-9 81-3 1929 10-8 149-0 1935 7-6 97-2 Den exporterade kvantiteten i ton har, uttryckt i procent av den årligen tillverkade kvantiteten, under åren 1924, 1929 och 1935 varit respektive 90? %, 94-2 % och 95-2 %. Det framgår av dessa siffror, att en ökning i exportprocenten inträtt under den ifrågavarande perioden. Att de svenska järnmalmsgruvorna i så betydande grad äro en exportindustri, har varit en särskild orsak till rationaliseringsåtgärderna inom denna industrigren. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om för gruvan A den brutna kvantiteten järnmalm i ton för år 1924 betecknas med 100, var denna för år 1929 227, för år 1935 184 och för år 1936 244. Motsvarande indextal för gruvan B voro 100 172, 328 och 421. Om kvantiteten bruten malm per arbetartimme för gruvan A betecknas med 100 för år 1924, voro indextalen för åren 1929, 1935 och 1936 respektive 130, 178 och 190. F ö r gruvan B voro motsvarande indextal 100, 136, 141 och 132. Den stora skillnaden i effektivitetsökning vid de två gruvorna under senare år beror delvis på att vid gruvan A även dagbrottsbrytning förekommer, vilket ej är fallet vid gruvan B. Denna form av brytning är mindre arbetskrävande än underjordsbrytning. Storleken av effektivitetsindex vid gruvan A för ett visst år kommer därför ävenledes att bli beroende av vilka proportionerna varit under året mellan dagbrytningen och underjordsbrytningen. Att för hela industrigruppen få ett jämförande mått på effektivitetsökningen under perioden är ej möjligt på grund av de olika förhållanden, som råda vid olika gruvföretag, särskilt med hänsyn till underjordsbrytningen och dagbrottsbrytningen. 1 Siffrorna för produktionen avse värdet av malm och slig vid gruvan, under det att motsvarande siffror för exporten inkludera frakter o. d., varför några jämförelser mellan de båda tabellerna ej kunna göras.

481 Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om för gruvan A antalet arbetare för år 1924 betecknas med 100, var index för år 1929 152 och för år 1930 163. Efter detta år sjönk arbetarantalet successivt till år 1935, då det var lägst med indextalet 99 för att år 1936 stiga till 111. Gruvan B har ej kunnat lämna uppgifter beträffande arbetskraften förrän fr. o. m. år 1934 med undantag för åren 1925 och 1930. Om arbetarantalet för år 1925 betecknas med 100, var detta för år 1930 115 samt för åren 1934, 1935 och 1936 respektive 154, 233 och 249. Vid den senare gruvan har sålunda arbetarantalet oavbrutet stigit, till skillnad från vad fallet varit vid gruvan A. För hela industrigruppen »järnmalmsgruvor, -anriknings- och briketteringsverk» har enligt industristatistiken antalet arbetsställen och arbetare varit som följer. 1924 92 7 705

Antal arbetsställen Antal arbetare

1929 83 9 536

1935 73 6 841

Fran år 1929, då arbetarantalet var högst under hela perioden, till år 1935 har en nedgång ägt rum i detta antal med omkring 28 %. Vid gruvan A ha inga kvinnliga arbetare sysselsatts under perioden. Vid gruvan B har andelen kvinnlig arbetskraft varit som följer. 1925

10-7%

10*9 #

3'S%

Härav torde kunna dragas den slutsatsen, att genom rationaliseringen behovet minskats av kvinnlig arbetskraft. För hela industrigruppen »järnmalmsgruvor, -anriknings- och briketteringsverk» har den kvinnliga andelen av arbetarstyrkan under åren 1924, 1929 och 1935 varit respektive 08 %, 05 % och 0-4 %. Även för hela industrigruppen finnes sålunda samma tendens till minskning av den kvinnliga arbetskraften. Om åldersfördelningen för arbetarna vid gruvan A jämföres under tidsperioderna 1930—1933 och 1934—1936, visar det sig, att en kraftig minskning gjort sig gällande under den senare perioden i åldersgrupperna under 35 år. Åldersgrupperna över 40 år ha däremot praktiskt taget varit oförändrade. Den genom rationaliseringen förorsakade reduktionen i arbetarantalet har alltså nästan uteslutande drabbat de förstnämnda åldersgrupperna, beroende på att den principen tillämpats, att familjeförsörjare i första hand beretts arbete. Då gruvan B under tidsperioden ökat antalet arbetare, ha några avskedanden i samband med rationaliseringen icke förekommit. Nyrekryteringen h a r företrädesvis skett inom åldersgrupperna 20 till 30 år, vilket är förklarligt, då yrkeskunnigt folk ej stått att uppbringa och man varit hänvisad till att anställa yngre arbetare för upplärning. För gruvorna A och B och för hela industrigruppen »järnmalmsgruvor, -anriknings- och briketteringsverk» har den minderåriga arbetskraften uttryckt i procent av hela arbetarantalet varit som följer. 1924 1929 1935 Gruvan A 1*5 % 2'2 % 0-4% Gruvan B 5*4 % x 3"i % x 2*7?» Hela industrigruppen 4'8 % <±-3% 2-9 % I alla tre fallen märkes en tydlig tendens till minskning av minderårig arbetskraft under senare år. 1

För gruvan B gälla siffrorna åren 1925 och 1930 i stället för åren 1924 och 1929.

31—388613.

II.

482 B. Verk för framställning av järn och stål. Vidtagna rationaliseringsåtgårder. Inom denna industri ha undersökts dels en hytta A, dels ett järnverk B. Dessutom ha vissa mera summariska undersökningar gjorts av tvenne koncerner inom järnindustrin, vilka i det följande komma att benämnas respektive koncern I och II. Den svenska järnindustrin h a r sedan världskrigets början genomgått en omdaning, som resulterat i så stora förändringar inom denna industri, att utvecklingen måste betecknas såsom revolutionsartad. Under tiden omedelbart före och under kriget exporterade den svenska järnindustrin en stor kvantitet tackjärn jämfört med senare år, såsom framgår av följande siffror. 1910 1915 1920 1325 1930 1935 134 100 290 200 115 400 7c 600 47 100 64 800 Är 1914, då världskriget utbröt, arbetade ett stort antal verk med framställning av tackjärn. Under världskriget tvingades emellertid en del avnämare att bortse från det svenska järnet och försökte skaffa sig ersättning för detta. Under åren 1919—1921 visade det sig, att man i utlandet i nycket stor utsträckning kunde undvara det svenska tackjärnet och en del andra järnprodukter, som framställdes i vårt land. Resultatet blev, att ett stort antal järnbruk måste nedläggas, och att industrin i övrigt tvingades att övergå till andra ivaliteter och tillverkningsområden inom branschen än tidigare. För att ytterligare belysa den kris, som der svenska järnindustrin genomgått, samt h u r den genom ett energiskt omläggnings- och rationaliseringsarbete äter lyckats komma på fötter, angivas i det följande fir ett antal år siffror för produktionsvolymen för industrigruppen järn- och stålverk. Produktionsvolymen är uttryckt i miljoner kronor, reducerade till 1913 ärs penningvärde. 1915 1920 1921 1922 1925 1924 1929 1934 272-0 184-8 95-0 133'5 1225 211*1 280*2" 343'5 År 1920 funnos i Sverige enligt industristatisiken 107 verk för framställning av järn och stål, medan år 1935 motsvarande antd endast var 63. Redan under årtiondena före år 1920 hade ett stort antal järnverk nedlagts. Många av dessa voro för små för att kunna drivas såsom självständga enheter i konkurrensen. Efter år 1920 fortsatte denna koncentrationsrörelse yterligare, påskyndad av den ovannämnda våldsamma krisen för den svenska järnindustrin. I många fall sammanslogos järnverk till större enheter, varigenom vppstodo möjligheter för specialisering av tillverkningen. Härigenom uppkommo i sin tur ytterligare möjligheter för rationalisering vid de kvarvarande verken, för att göra dessa mera konkurrenskraftiga gentemot utlandet. Genom koncentrationsrörelsen blev det möjligt att förlägga tackjärnstillverkningen till de hyttor, som med hänsyn till produktionskapacitet och modernitet hade de största förutsättningarna att producer* billigt tackjärn, men togs härvid också särskilt sikte på hyttornas läge i förhållance till malmen, varigenom transportkostnaderna för malmen blevo de minsta. Införandet av 8-timmarsdagen var ävenledes för järnindustrin särskilt kännbar. Rationaliseringen måste därför taga sikte pä att ersätta den allt dyrbarare mänskliga arbetskraften i största möjliga män med mtskinkraft för att därigenom uppnå en bättre konkurrensförmåga på världsmarknaden och ävenledes fä ytterligare möjligheter att utöka produktionen. De tekniska framstegen inom järnindustrin la sedan är 1920 varit många och betydelsefulla, både med avseende på tillverkade produkttyper och i fråga om maskiner och övrig teknisk utrustning i tillverkniigen. I fråga om framställda kva-

483 J liteter h a r tillverkningen de senaste åren karakteriserats av en allt starkare differentiering av skilda kvaliteter för olika ändamål. Legerade stål, särskilt rostfria och eldhärdiga, ha härvid i stor utsträckning framställts. Driftens elektrifiering har varit av stor betydelse för järnverkens utveckling, ö k ningen i drivkraften framgår av följande tabell över antalet installerade hkr vid järn- och stålverk under senare år. 1915 118 169

1924 190 175

1929 200 517

1935 237 321

Genom elektrifiering av järnverken har större frihet vunnits beträffande såväl deras förläggning som utbyggnad. Transporterna, vilka spela en stor roll inom järnindustrin, kunna härigenom ävenledes ordnas på ett mera ekonomiskt sätt. Hyttan A är av medelstorlek för svenska förhållanden. Denna hytta har under de gångna åren, särskilt efter kriget, haft betydande svårigheter att kämpa med och vid flera tillfällen ha utsikterna för fortsatt drift tett sig tämligen mörka. De huvudsakliga förändringarna av transportmetoderna i rationaliseringssyfte, som gjorts vid den ifrågavarande hyttan, ha genomförts redan före år 1920. Vid de ombyggnader, som gjorts efter detta år, har man dock varit inställd på att genomföra lämpliga förändringar, vilka oftast bestått i mindre mekaniseringsåtgärder. Beträffande beskickningen av masugnen ha emellertid vissa betydelsefulla förändringar vidtagits under senare är, i det man övergått till att använda mera slig och sinter. Härigenom har det blivit möjligt att öka produktionen per tidsenhet med c:a 30 %. Fördelarna med sinterbeskickningen äro huvudsakligen minskad kolätgång och möjligheten att fullt utnyttja anrikad malm. Järnverket B är ett kombinerat verk och ett av de större i landet. Tillverkningen bestar i huvudsak av martingöt och vissa valvsverksprodukter. En viss rationalisering h a r vid detta verk ägt rum under hela perioden 1920— 1936, vilken emellertid under de allra senaste åren genomförts i ett mera forcerat tempo. Rationaliseringen har härvid framför allt tagit sikte på förbättring av transportmedlen och utveckling av en mera systematisk tillverkningsplanering. Såväl koncernen I som II ha under den undersökta perioden vidtagit omfattande rationahseringsåtgärder och därvid ävenledes inriktat sig på specialisering av vissa tillverkningar vid olika anläggningar. Särskilda rationaliseringsorsaker. I alla fyra fallen ha rationaliseringsorsakerna v a n t desamma som för hela järnindustrin i övrigt, nämligen att göra företagen mera konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Att den svenska järnindustrin fortfarande i hög grad är beroende av exporten, framgår av följande uppställning vilken visar tillverkning, införsel och utförsel av järnprodukter i miljoner kronor for åren 1924, 1929 och 1936. Tillverkning milj. kr. 1924

1929 Utförsel milj. kr.

Utförsel i % av tillverkningen

1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935

Tackjärn och ferrolegeringar 59-8 60-1 69-2 Smidbart järn och stål, oarbetat . . . 92-7 113-1 125-2 Valsat, smitt och pressat järn och stål 132-8 184-9 228-9 1

Införsel milj. kr.

4-6

8-6

9-0 151 19-5 25-9 25-3 32-4 37-4

o-o

4-3

4-4

42-4 51-1 54-4 60-1 72-4

4-2

4-6

3-9

70-7 45-3 39-2

30-9

Av billets, blooms och annat ämnesjärn har endast medtagits avsaluproduktionen Kallvalsade och kalldragna produkter (utom tråd) äro inräknade.

484 Importen av järn består i huvudsak av tackjärn för gjuteriändamål o. d. samt skrot, vidare av byggnadsjärn, räls, skeppsbyggnadsplåt och annat handelsjärn. Till största delen består importen, till skillnad från exporten, av billiga handelsjärnskvaliteter. Följderna av rationaliseringen för företagen. Om för hyttan A totala kvantiteten producerat tackjärn i ton är 1924 betecknas med 100, var motsvarande siffra för å r 1929 129 och för år 1935 149. Om antalet producerade ton per arbetartimme iför år 1924 betecknas med 100, voro motsvarande siffror för år 1929 146 och för år 1935 163. Ökningen i salutillverkningsvärdet av samtliga produkter för järnverket B samt koncernerna I och II under den undersökta perioden visas av nedanstående uppställning, varvid för vartdera av de tre företagen salutillverkningsvärdet för är 1924 betecknas med 100. 1924 1929 1935 Järnverk B 100 140 220 Koncern I 100 121 130 Koncern B 100 133 184 Att få något verkligt mått på effektivitetsökningen under perioden för vart och ett av de tre företagen torde ej vara möjligt, på grund av produkttypernas olikartade sammansättning för olika är. Ett visst mått torde dock kunna erhållas för varje företag, om salutillverkningsvärdet för varje är, reducerat med Kommerskollegii index för råvaror och fabrikat inom järn- och metallindustri (är 1913 = 100), divideras med antalet arbetartimmar för respektive år. Sättes detta värde för är ,1924 till 100 för varje företag, fås följande uppställning för de tre företagen. 1924 100 100 100

Järnverk B Koncern I Koncern II

1929 141 131 119

1935 184 140 124

Dessa siffror få dock ej betraktas såsom något verkligt mått på effektivitetsökningen för varje företag på grund av de många olika felkällor, som orsakas av tillverkningarnas heterogenitet och förändringen med åren i produkternas art, upptagandet av nya produkter för tillverkning o. d. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare år 1924 för varje företag betecknas med 100, hade detta under perioden förundrats enligt följande tabell. 1924 1929 1935 Hytta A 100 89 89 Järnverk B 100 96 111 Koncern I 100 101 111 Koncern II 100 125 183 Enligt industristatistiken har för gruppen »verk för framställning av järn och stal» hela arbetarantalet varit som följer. 1924 16 877

1929 17 520

1935 19 867

F r å n år 1924 till år 1935 har alltså antalet arbetare ökats med 18 %. Angående åldersfördelningen för arbetskraften kunna inga slutsatser beträffande rationaliseringens inverkan dragas för hyttan A och järnverket B. För koncernerna I och II ha inga sädana uppgifter erhållits.

485 Kvinnlig arbetskraft sysselsattes i mycket ringa utsträckning inom järnindustrin. År 1935 funnos sålunda fem kvinnor inom hela denna industri. Andelen minderårig arbetskraft har för åren 1924, 1929 och 1935 varit respektive 4-6 %, 4*1 % och 4-4 %. Denna andel har sålunda varit praktiskt taget oförändrad. C. Järn- och stålmanufaktur. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Industrigruppen »järn- och stålmanufaktur» består i stort sett av verk för följande olika tillverkningsarter: 1. Manufakturering av smidbart järn och stål (av annat slag än tråd). 2. Tråddragning och tillverkning av trådvaror. 3. Tunnplåtsindustri. 4. Gjutgodsfabrikation (handelsgjutgods). Dessa grupper kunna dessutom ytterligare uppdelas i underavdelningar, som motsvara olika specialtillverkningar. Hela industrigruppen järn- och stålmanufaktur är dessutom svår att avgränsa såväl från gruppen »verk för framställning av järn och stål» som från gruppen »mekaniska verkstäder» och ävenledes från en del andra grupper uti industristatistikens stora klass »malmbrytning och metallindustri». Av det nu sagda framgår, att det ej skulle bli möjligt att få en fullt riktig bild av rationaliseringens verkningar inom gruppen järn- och stålmanufaktur utan att ett stort antal fabriker av olika tillverkningsart undersöktes. Detta har emellertid ej låtit sig göra, utan har endast ett företag undersökts, nämligen inom tillverkningsarten gjutgodsfabrikation. Det ifrågavarande företaget är ett av de större inom branschen och har tackjärnsgjuteri, aduceringsverk, mekanisk verkstad samt några andra mindre tillverkningsavdelningar. De huvudsakliga produkterna utgöras av tackjärn och handelsgjutgods. Detta verk har i huvudsak arbetat på hemmamarknaden. Exporten har på senare år hämmats i vissa länder på grund av valutasvårigheter. Företaget kan ifråga om vidtagna rationaliseringsåtgärder antagas ligga något över genomsnittet inom sin bransch. År 1928 införde företaget ett mera systematiskt planeringssystem. Sedan början av 1930-talet använder man sig av arbetsstudier för undersökning av arbetsmetoder samt för ackordssättning. Den huvudsakliga rationaliseringen har emellertid genomförts först under de senaste åren i samband med utvidgningar av de olika tillverkningsavdelningarna. Sålunda har gjuteriet successivt utbyggts ävensom aduceringsgjuteriet och plåtslageriverkstaden. Särskilda rationaliseringsorsaker. Företaget uppger, att den tilltagande konkurrensen har nödvändiggjort ett förbilligande av tillverkningskostnaderna. Hela industrigruppen järn- och stålmanufaktur är i viss grad beroende av världsmarknaden. Såväl import som export förekommer av hithörande produkter i ej oväsentlig omfattning såsom framgår av följande siffror. Dessa siffror gälla såväl järn- som metallmanufaktur. (Metallmanufakturen utgör dock endast en mindre del av dessa gruppsiffror.) Tillverkning milj. kr. 1924

1929 Införsel milj. kr.

Utförsel i % av tillverkningen

Utförsel milj. kr.

1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935

Järn- och metallmanu149-7 * 198-0 - 285-9 faktur

40-0

55-1 455

37-2

64-9

61-2

24-8

32-8

21-4

1 Dessa siffror avse ene ast av salupn )dukti onen, varföi alltst i mell anprot lukter för -vidare bearbetning vid respektive 1ramsté linings verk i] äro medr iknad»

486 Följderna av rationaliseringen för företaget. Om salutillverkningsvärdet för företagets samtliga produkter för år 1924 sättes till 100, var motsvarande index för år 1929 98 och för år 1935 139. Att indextalet för år 1929 var lägre än för år 1924, berodde i huvudsak på att vissa av företagets produkter rönte en minskad efterfrågan. Under de följande åren igångsattes emellertid vissa nya tillverkningar, vilka sedan blivit framgångsrika. Att för en tillverkning av så mångsidig art på något enkelt sätt beräkna effektivitetsökningen torde ej vara möjligt. I följande tabell gives en uppställning över dels totala produktionsvolymen i kilogram per år, dels produktionen i kilogram per arbetartimme för gjutgods och för aducerat gods, varvid för varje fall produktionen för år 1924 betecknas med 100. 1924 1929 1935 Gjutgods. Produktionsvolym i kg per år 100 106 161 Produktion i kg per arbetartimme 100 86 109 Aducerat gods. Produktionsvolym i kg per år Produktion i kg per arbetartimme

100 100

251 161

633 258

Siffrorna för effektivitetsökningen i kg per arbetartimme få givetvis tagas med största reservation på grund av de många olika produkttyper, som tillverkas varje år, och de olikartade proportioner av dessa, som kunna förefinnas i tillverkningen. Emellertid kan det nämnas, att den rationalisering, som genomförts i aduceringsgjuteriet under perioden, varit väsentligt mycket mera genomgripande än i tackjärnsgjuteriet, vilket egentligen först efter år 1935 har varit föremål för mera omfattande omläggningar. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare för år 1924 betecknas med 100, var detta år 1929 likaledes 100 och år 1935 123. Beträffande uppdelningen i direkta och indirekta arbetare voro de direkta arbetarna för åren 1924, 1929 och 1935 respektive 60 o %, 63 4 % och 47-6 % av hela arbetarantalet. Denna minskning i andelen direkta arbetare torde bero dels på att dessa arbetares arbete särskilt varit föremål för rationaliseringsåtgärder, dels även på att man vid rationaliseringen strävat efter att i möjligaste mån avlasta materialanskaffning, transporter, verktygsreparationer o. d. från de direkta arbetarna och överföra dessa arbeten till särskilda indirekta arbetare. Beträffande uppdelningen i yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare har företaget gjort en uppdelning endast uti två grupper, nämligen yrkesarbetare och övriga arbetare. Gruppen tempoarbetare innefattas därmed uti benämningen övriga arbetare. Yrkesarbetarna voro åren 1924, 1929 och 1935 respektive 34o %, 32-3 % och 20-7 % av hela arbetarantalet. Medan denna klassificering i yrkesarbetare måste tagas med största reservation på grund av särskilda svårigheter att skilja dessa från tempoarbetare, torde dock en viss tendens kunna utläsas ur dessa siffror, nämligen en minskning i yrkesarbetarnas andel. Detta torde ha sin förklaring i att arbetsmetoderna betydligt förenklats, t. ex. vid övergång från handformning till maskinformning i gjuterierna, varvid kraven på yrkesskicklighet minskats. Några kvinnliga arbetare sysselsättas ej vid företaget. F r å n år 1924 till år 1935 har en ökning skett i samtliga åldersgrupper under 60 år. Dock har ökningen varit kraftigast i åldersgrupperna 20—35 år, beroende på den nyrekrytering i arbetskraften, som ägt rum. Att från ett företag av nu beskrivna art draga några allmänna slutsatser beträffande orsaker till förändringar i arbetskraftens sammansättning för hela industrigruppen »järn- och stålmanufaktur», är ej möjligt på grund av de i industrigruppen ingående företagens olikartade natur.

487 Följande uppställning anger emellertid för denna industrigrupp dels totala arbetarantalet, dels kvinnor och minderåriga under åren 1924, 1929 och 1935. 1924 1929 1935 i % av hela i % av hela i % av hela Totalt arbetaran- Totalt arbetaranTotalt arbetarantalet talet talet Totala arbetarantalet . . 16 496 21139 29 459 Kvinnlig arbetskraft 1150 7o 1503 7'1 1678 57 Minderårig arbetskraft. . 2 259 13"7 2 721 129 3 252 llo D. Mekaniska verkstäder. Vidtagna rationaliseringsåtgårder. Inom denna industrigrupp ha undersökts 4 olika företag, vilka i det följande komma att betecknas med respektive verkstad A, B, C och D. Verkstad A är en av de större mekaniska verkstäderna i landet, vilken tillverkar sammansatta mekaniska produkter inom ett visst specialområde. En stor del av dessa produkter förekomma i så stora kvantiteter, att tillverkningen kunnat ordnas såsom massproduktion eller större serieproduktion. En del av produkterna tillverkas emellertid i mindre årskvantiteter och vissa t. o. m. efter specialbeställningar. Företaget har varit mycket framgångsrikt och har under de senaste åren exporterat omkring 90 % av hela sitt tillverkningsvärde. Detta företag har under hela den undersökta perioden sedan år 1920 genomfört rationalisering efter ett systematiskt program. Tidigt infördes en planeringsavdelning för ekonomisk planering av tillverkningen. Arbetsstudier ha utförts i hela tillverkningen, varigenom väsentliga förbättringar av tillverkningsmetoderna åstadkommits. Dessa ha i hög grad mekaniserats genom ökad användning av mer eller mindre automatiska maskiner. Standardisering av tillverkade produkttyper och detaljer har ävenledes genomförts i stor utsträckning under den undersökta perioden. Verkstaden A är ett av de mest rationaliserade av alla företag, som inga uti intensivundersökningen. Verkstaden B är en större mekanisk verkstad, vilken tillverkar sammansatta mekaniska produkter inom vissa huvudområden. Företaget har dels större eller mindre serietillverkning av dessa produkter, dels beträffande vissa produkttyper tillverkning även på beställning. Under de senare åren har omkring hälften av företagets tillverkning exporterats. Mot slutet av 1920-talet inflyttades en stor del av tillverkningen i ny uppförda verkstäder. Efter denna tid har en systematisk rationalisering genomförts i många avseenden. Tillverkningsplaneringen ordnades efter moderna principer. Arbetsstudier infördes för förbättring av tillverkningsmetoderna. Under flera å r anskaffades i stor utsträckning nya och moderna arbetsmaskiner, dels i syfte att nedbringa tillverkningskostnaderna och dels även för att möjliggöra en noggrannare bearbetning på grund av höjda kvalitetsfordringar på produkterna. På senaste åren ha även transportanordningarna varit föremål för förbättringar. Sålunda ha »handtransporterna» utbytts mot elektriska trucktransporter. Även denna verkstad är en av de mest rationaliserade inom den mekaniska verkstadsindustrin. Verkstad C är en medelstor mekanisk verkstad, som tillverkar sammansatta mekaniska produkter. De flesta av dessa äro av större och tyngre typ och kunna endast tillverkas i mindre serier eller enstaka. Under perioden 1920—1936 har företaget exporterat 85—90 % av produktionen inom den största tillverkningsgrenen. Redan före år 1920 påbörjades en standardisering av typer och detaljer. Mot slutet av 1920-talet intensifierades emellerid detta standardiseringsarbete. Under förra delen av 1920-talet började man ägna särskild uppmärksamhet åt transportproblemen. Omkring mitten av 1920-talet 'infördes nyare och modernare planeringsmetoder, vilka bl. a. resulterat uti kortare leveranstider. Under hela den un-

488 dersökta perioden har man strävat efter att förenkla arbetsoperationerna, delvis genom en ökad uppdelning i tempon. Verkstaden D är en mekanisk verkstad med gjuteri av medelstorlek. Detta företag tillverkar huvudsakligen produkter av tackjärnsgjutgods, såsom handels- och byggnadsgjutgods, men ävenledes vissa typer av sammansatta mekaniska produkter. Produkterna försäljas huvudsakligen på hemmamarknaden. Exporten har i allmänhet ej överstigit 2 % av tillverkningen. Detta företag har ej rationaliserat i någon större utsträckning i den mekaniska verkstaden. I mitten pä 1920-talet moderniserades emellertid gjuteriet, varvid »handformning» i stor utsträckning ersattes med maskinformning. På allra senaste åren har en viss modernisering genomförts i tillverkningsplaneringen. Särskilda rationaliseringsorsaker. Verkstäderna A—C, som samtliga enligt ovan arbeta på världsmarknaden i stor utsträckning, ha framför allt måst rationalisera för att kunna behålla sin ställning på denna. Verkstaden D har, som ovan nämnts, ej rationaliserat i någon större utsträckning. Emellertid har denna verkstad såsom skäl för den ökade rationaliseringen under senare år angivit de större krav, som numera ställas på produkternas kvalitet. Att för den mekaniska verkstadsindustrin draga generella slutsatser från de enskilda företagen torde vara svårare än för de flesta andra industrier, beroende på att denna industri i sig innefattar företag av de mest skilda slag. Dels tillverka företagen så många olika produkttyper och dels variera maskinutrustningen och tillverkningsmetoderna i hög grad. En del företag tillverka huvudsakligen tunga maskiner i mindre kvantiteter, medan andra framställa lättare mekaniska produkter i större eller mindre kvantiteter. Vissa grenar av den mekaniska verkstadsindustrin bestå av exportföretag, medan andra huvudsakligen utgöras av företag, som mest äro inriktade på den inhemska marknaden. Nedan visas en uppställning över tillverkningsvärde samt in- och utförsel i miljoner kronor för de fyra viktigaste grenarna av verkstäder tillhörande den mekaniska industrin. Tillverkning milj. kr. 1924

1929 Införsel milj. kr.

Utförsel milj. kr.

Utförsel i % av tillverkningen

1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935 1924 1929 1935

Mekaniska verkstads230-31 398-81 464-61 Varvsarbeten 16-Qi 53-6i 49-6i Produkter av elektroteknisk industri . . 71-P 137-91 154-41 9-2 12-0 12-8 1

78-1 145-1 124-4 1175 167-9 133-7 10-4 17-9 5-0 7-2 25-2 14-1

51-0 45-0

42-1 47-0

28-8 28-4

27-4 14-6

43-6 19-6

46-0 30-8

27-2 24-2

42-1 25-5

50-1 17-6

31-0 1-8

63-4 3-7

42-0 31

Exkl. reparationer och rörledi lingsar beten.

Som synes har en minskning ägt rum under senare år för alla fyra grenarna uti utförseln, såväl totalt i milj. kronor som i procent av tillverkningsvärdet. Denna minskning torde till stor del ha orsakats av de ökade svårigheter, som över huvud taget givit sig tillkänna under senare år beträffande export. Följderna av rationaliseringen för företagen. Om för varje företag salutillverkningsvärdet för år 1924 betecknas med 100, har detta för åren 1924, 1929 och 1935 varit respektive som följer. 1924 1929 1935 Verkstad A 100 435 465 > C 100 260 221 > D 100 120 179

489 För verkstaden B ha uppgifter ej kunnat erhållas före år 1929. Om salutillverkningsvärdet för detta år betecknas med 100, hade detta för år 1935 sjunkit till 83. (För är 1936 hade det däremot stigit till 107.) Att för en mekanisk verkstad i allmänhet kunna finna ett riktigt mätt på effeklivitetssökningen av tillverkningen torde ej vara möjligt. Detta beror i huvudsak på att tillverkningen, även om denna är mycket specialiserad, dock bestar avprodukttyper av olika storleksordning och i allmänhet ävenledes av olika konstruktion. Att uttrycka produktionseffektiviteten i stycketal eller viktstal per arbetartimme blir därvid ej möjligt. Ej heller tillverkningsvärdet per arbetartimme kan giva något riktigt uttryck för effektiviteten på grund av produkttypernas olika förädlingsgrad. För verkstad A kan det nämnas, att en särskild utredning visat, att för en viss produkttyp tillverkningseffektiviteten per arbetartimme frän år 1920 till år 1936 stigit med 460 %, om effektiviteten uttryckes i antal tillverkade produkter per arbetartimme. Samtidigt har emellertid kvaliteten på denna produkttyp ökats, varföi ej ens nu anförda siffra kan betraktas som riktig. För de övriga produkttyperna, vilka ej tillverkas i så stor skala som de nu beskrivna, har emellertid effektivitetsökningen ej varit så stor, varför genomsnittet för hela tillverkningen blir mindre. Om för verkstäderna A, C och D tillverkningseffektiviteten uttryckes i salutillverkningsvärdet, som reducerats till 1913 års prisnivå, per arbetartimme och detta värde för är 1924 betecknas med 100, fås följande uppställning. 1924 1929 1935 Verkstad A 100 155 200 » C 100 124 109 > D 100 121 157 Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare vid verkstäderna A och D för år 1924 betecknas med 100, var detta år 1929 och 1935 respektive som följer. 1924 1929 1935 Verkstad A 100 227 193 » D 100 111 125 Vid verkstäderna B och C h a r arbetarantalet från år 1928 till år 1935 ökats med respektive 9 % och 19 %.1 F ö r industrigrupperna mekaniska verkstäder, skeppsvarv och bätbyggerier, fabriker för elektriska maskiner, fabriker för elektriska apparater och ledningar samt instrument- och urfabriker h a r arbetarantalet under perioden varit som följer. 1924 1929 1935 Mekaniska verkstäder 41 382 59 041 65 437 Skeppsvarv och bätbyggerier 6 776 10 377 8 265 Fabriker för elektriska maskiner 2 855 4 174 4 866 Fabriker för elektriska apparater och ledningar . . . 3 870 6 449 7 522 Instrument- och urfabriker 1 304 1 667 1613 Antalet arbetsställen har varit som följer. 1924 1929 Mekaniska verkstäder 857 1 333 Skeppsvarv och bätbyggerier 87 118 Fabriker för elektriska maskiner 24 34 Fabriker för elektriska apparater och ledningar. . . 35 75 Instrument- och urfabriker 64 73 1 Verkstäderna B och C ha endast kunnat lämna uppgifter fr. o. m. år 1928.

1935 2 129 138 38 112 69

490 Uppdelning i direkta och indirekta arbetare har ej kunnat göras av verkstäderna A, B och D. Den procentuella andelen indirekta arbetare har vid verkstaden C varit 38-7 % år 1928 och 418 % år 1935. Denna ökning torde bero på att transportarbeten o. d. mer och mer överföras från de direkta arbetarna till särskilda transportarbetare o. d. Uppdelning av arbetarna i yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare har endast kunnat göras av verkstäderna A och C. Då emellertid denna uppdelning varit mycket svår att göra, kunna inga egentliga slutsatser av rationaliseringens verkningar dragas i detta avseende. Andelen kvinnlig arbetskraft har för verkstäderna A och C varit som följer. (Vid verkstäderna B och D sysselsättas ej några kvinnor.) 1924 1929 1935 Verkstad A 8-5 2 % 19-7o % 23-3 7 % C 5-68% 19*79% 19-21% Den stora ökningen i andelen kvinnlig arbetskraft för verkstaden A beror i huvudsak på att många arbetsoperationer förenklats så, att kvinnlig arbetskraft kunnat användas. Inom vissa verkstäder tillhörande den mekaniska och elektriska industrin har det under senare år blivit en ökad tendens till användning av kvinnlig arbetskraft, särskilt för arbetsoperationer i samband med lätta mekaniska produkter, såsom pressning, montering och avsyning. Det torde emellertid vara ett undanlag, att detta kunnat ske ens tillnärmelsevis i den utsträckning, som ägt rum vid verkstaden A. Vid många verkstäder med tyngre tillverkning användes över huvud taget ingen kvinnlig arbetskraft, såsom även är fallet med verkstäderna B och D. Nedanstående tabell visar den procentuella andelen kvinnlig arbetskraft för de ifrågavarande industrigrupperna. 1924 1929 1935 Mekaniska verkstäder 1*3 2'2 2*4 Skeppsvarv och bätbyggerier 0*1 0'0 0*i Fabriker för elektriska maskiner 9*4 7'8 9'6 Fabriker för elektriska apparater och ledningar 28-4 28 - 8 30 - 6 Instrument- och urfabriker 4*8 5-3 9-o Procentuella andelen minderårig arbetskraft har vid de undersökta företagen varit som följer. 1924 1929 1935 Verkstad A 9'6 % 12'6 % 7*3 % » B — 6- 7 % 6i°/o » C — 9-7% 8-6°/» För industrigrupperna inom den mekaniska och elektriska industrin h a r andelen minderårig arbetskraft varit som följer. 1924 1929 1935 Mekaniska verkstäder 6'o 6-8 7*8 Skeppsvarv och bätbyggerier 5-3 6'9 6*6 Fabriker för elektriska maskiner 14*5 15*9 19*1 Fabriker för elektriska apparater och ledningar ll*o 10*9 13'7 Instrument- och urfabriker 10 - 4 11*7 13*7 Den mindre tendens till ökning, som finnes i dessa siffror, torde förklaras av att genom rationaliseringen en ytterligare tempouppdelning företagits vid mänga arbetsoperationer, varigenom dessa blivit lättare att utföra, varför minderårig arbetskraft kunnat sysselsättas i större utsträckning än förut vid en del verkstäder. Vid andra åter finnes en tendens till minskning, såsom framgår av siffrorna för verkstäderna A och C ovan.

491 Jord- och stenindustri. A. Brytning jämte grovhuggning och krossning av sten. Vidtagna rationaliseringsdtgärder. Inom denna industrigren har undersökts en arbetsplats tillhörande ett av de större stenhuggeriföretagen. Vid detta arbetsställe hugges endast gatsten. Den rationalisering, som ägt rum vid detta företag, liksom vid gatstensindustrin över huvud taget, är ringa i jämförelse med förhållandena inom industrin i allmänhet. Inom ingen annan av de större industrierna utgör arbetslönen en så hög procent av tillverkningskostnaden som inom gatstensindustrin. Arbetslönen är sålunda omkring 80 a 90 % av tillverkningskostnaden. Den utveckling, som ägt rum inom industrin, har resulterat uti att driften koncentrerats till ett mindre antal enheter, vilket möjliggjort ökad användning av maskinella hjälpmedel och bättre transportanordningar, såsom t. ex. lok och truckar för förflyttning av blocken till huggningsplatserna. Driften vid arbetsställena ha i stor utsträckning elektrifierats. Brytningen har koncentrerats till större brott, varigenom även den inre och värdefullaste delen av berget kunnat brytas. Genom att driften vidare ofta förlagts till arbetsplatser, belägna nära stranden, ha transportkostnaderna förbilligats. Vid storbrotten har vidare huggningen anordnats invid utlastningsspåren, varigenom transporten mellan huggningsplatsen och järnvägsvagnen väsentligt reducerats. Brotten ha utrustats med elektriska p u m p a r samt elektriska kranar för lyft- och transportarbeten. Pneumatisk borrning har införts. Maskiner för uppkilning av blocken ha anskaffats, varigenom klyvningen av blocken förbilligats. Själva huggningen av gatsten försiggår dock praktiskt taget fortfarande uteslutande för hand, enär maskinhuggning, som försökts beträffande smågatsten, knappast kan sägas ha givit tillfredsställande resultat. Särskilda rationaliseringsorsaker. Den svenska granitindustrin är i väsentlig grad en exportindustri. Detta gäller framför allt gatstensindustrin och blockstensindustrin såsom framgår av nedanstående siffror över tillverkning och export gällande den svenska granitindustrin (blocksten, gat- och kantsten samt byggnadssten). 19 2 4 Produktion milj. kr.

Export milj. kr.

19 2 9 Produktion milj. kr.

Export milj. kr.

19 3 5 Produktion milj. kr.

Export milj. kr.

Blocksten1 (inkl. s. k. svarta 1-950 5-407 4-171 och gröna graniter).... (42 112 ton) (40 140 ton) (92 687 ton) (88 544 ton) (77 131 ton) (69 803 ton) 12-342 Gat- och kantsten 15-550 20-028 4-464 18-931 2-661 0071 1-274 Byggnadssten 0-941 0-836 0373 0-051 1 För blocksten äro värdesiffrorna för produktionen i den officiella industristatistiken och för exporten i den officiella handelsstatistiken ej jämförbara, varför de förstnämnda utelämnats. I stället har produktionen och exporten i ton angivits för de olika åren.

Det framgår av dessa siffror, att exporten av gat- och kantsten samt byggnadssten, under senare år i väsentlig grad har minskat. Ett häftigt omslag inträffade nämligen för den svenska stenindustrin omkring årsskiftet 1930/1931. Detta berodde dels på att vägbyggnadsverksamheten i utlandet i hög grad inskränktes, dels på att import- och valutarestriktioner under de följande åren i olika länder började göra sig gällande. År 1935 passerade utvecklingen sitt bottenläge. Från detta år har åter ett ökat intresse för sten börjat förmärkas i vissa främmande länder, så att år 1936 medförde en viss uppgång. Den totala produktionen är dock endast obetyd-

492 lig i jämförelse med förhållandena före år 1931. Detta framgår av nedanstående siffror för antalet arbetare inom industrin »brytning jämte grovhuggning och krossning av sten». Antal arbetare 1924 9 913 1929 14 718 1935 6 907 Beträffande själva gat- och kantstenstillverkningen kan nämnas, att denna år 1920 sysselsatte omkring 10 000 arbetare men år 1936 endast omkring 3 000. Det framgår härav, att inom denna industrigren en mycket omfattande arbetslöshet uppstått. Det är en ganska allmän åsikt, att om en kraftigare rationalisering inom denna industri kunnat företagas, bättre sysselsättningsmöjligheter skulle ha blivit följden genom att gatsten då i högre grad skulle k u n n a t konkurrera med andra vägbeläggningsmaterial. Följderna av rationaliseringen för företaget. P å grund av ovan beskrivna särförhållanden, som råda inom stenindustrin, torde det ej vara möjligt att särskilja den inverkan, som rationaliseringen haft på denna industri, från övriga faktorer. Uppgifter ha visserligen erhållits beträffande antalet kvm. gatsten, som producerats per arbetartimme under åren 1927—1936, men av dessa siffror kunna dock inga riktiga slutsatser dragas beträffande produktivitetens ökning genom rationaliseringen, då dels proportionen mellan vanlig gatsten och smågatsten varit olika under olika år, dels produkternas kvalitet, särskilt efter år 1930, successivt undergått en ganska väsentlig höjning genom skärpta krav på såväl stenens form som materialets kvalitet. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. För det undersökta företaget h a uppgifter beträffande arbetskraften ej kunnat erhållas före år 1927. Om arbetareantalet för år 1929 vid det ifrågavarande arbetsstället för gatstenstillverkning betecknas med 100, var det år 1927 88 och år 1936 52. Då ett företag med flera arbetsställen emellertid efter lämplighet kan förlägga arbetet till det ena arbetsstället eller det andra, kunna inga egentliga slutsatser av värde dragas av dessa relationstal för hela företagets vidkommande. Det har därjämte ansetts, att då mycket noggranna och detaljerade undersökningar gjorts i andra sammanhang beträffande arbetskraften och dess sammansättning inom stenindustrin, ingen ytterligare beskrivning behöver göras här. I stället hänvisas till dessa tidigare utredningar. B. Cementfabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Cementindustrin har sedan 1920 genomgått en betydande utveckling. Ett av skälen härtill är vikliga tekniska uppfinningar, som möjliggjort en ökad och billigare produktion. Det företag, som undersökts inom denna industri, är en fullt modern cementfabrik. Utvecklingen vid denna fabrik har under den undersökta perioden i hög grad kännetecknats av rationalisering. Vid periodens början fanns vid arbetsstället en fabrik av äldre typ, vilken för några år sedan helt nedlades av den anledningen, att den ansågs för gammalmodig och dessutom var försliten. I stället uppbyggdes en helt ny fabrik vid sidan av den gamla. Samtidigt övergick företaget från den s. k. torrmetoden till den modernare s. k. våtslam-metoden. Den nya fabriken fungerar som en enda stor maskin, där mekanisering i största möjliga mån har genomförts, varigenom hanterings- och transportarbete reducerats till ett minimum. Senare har fabriken ytterligare utvidgats genom tillbyggnader. Särskilda rationaliseringsorsaker. Inom cementindustrin har den tekniska utvecklingen varit särskilt framträdande. På grund av den i hög grad mekaniserade processen har det under senare år blivit mycket svårt för en fabrik av äldre typ att

493 med de höga arbetskostnaderna konkurrera med en nybyggd och modern fabrik. Konkurrensen har härigenom blivit särskilt stark. Under senare år har en kraftig utländsk dumpingförsäljning i Sverige pressat priserna på den svenska marknaden. Under tidigare år har cementexporten varit av ej oväsentlig omfattning i förhållande till hela tillverkningen och har även varit ekonomiskt lönande. På senaste åren har denna utförsel emellertid avsevärt nedgått. Tillkomsten av moderna cementfabriker i många länder, ävensom höjda tullar och valutarestriktioner, ha nämligen i hög grad beskurit möjligheterna för export av cement. Den kvarvarande exporten går nästan uteslutande till transoceana länder. Följande siffror visa tillverkningen samt exporten och importen av cement i ton under senare år. År

Tillverkning i ton

Export i ton

Import i ton

1924 1929 1935

406 700 569 900 739 600

66100 148 000 33500

10 200 47100 18 400

Att prisnivån på grund av den starka konkurrensen varit ständigt sjunkande framgår av att om priset på cement år 1922 betecknas med 100, var det år 1929 80 5 och år 1936 55 5. Samtidigt har emellertid sänkningen av cementpriserna resulterat uti en väsentligt ökad konsumtion, vilket framgår av att cementkonsumtionen i Sverige per invånare år 1920 var 36-8 kg., år 1929 76 7 och år 1936 1228 kg. Den skarpa konkurrensen har under den undersökta perioden resulterat uti att några av de större cementfabrikerna måst nedläggas, huvudsakligen på grund av bristande modernitet. Samtidigt ha emellertid nya arbetsställen tillkommit. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala produktionen vid fabriken i kg. för år 1926 betecknas med 100, hade denna år 1929 vuxit till 120 och år 1936. sedan fabriken ombyggts, till 335. För hela cementindustrin voro motsvarande siffror år 1926 100, år 1929 121 och år 1936 169. Om den per arbetstimme producerade kvantiteten cement för år 1926 betecknas med 100, var den år 1929 106 och år 1936 270. Det framgår av det ovanstående, att företaget moderniserat sin fabrik vid en lämplig tidpunkt och därigenom stärkt sin ställning i konkurrensen. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Genom den kraftiga rationaliseringen har arbetarantalet i den egentliga cementfabriken sjunkit från relationstalet 100 år 1929 till 44 år 1936. Vid övriga till fabrikationen hörande avdelningar har emellertid arbetarantalet stigit på grund av den ökade produktionen, varför hela arbetarantalet, som sysselsattes med cementfabrikationen, ökat från relationstalet 100 år 1929 till 124 år 1936. Ingen minskning av arbetarpersonalen har således behövt äga rum på grund av rationaliseringen vid denna anläggning. För hela gruppen cementfabriker har enligt den officiella industristatistiken däremot arbetarantalet sjunkit från 1 438 år 1924 till 1 192 år 1936. Den procentuella andelen indirekta arbetare har ökat från 7" % år 1929 till 115 % år 1936. Denna obetydliga ökning torde bero på att de direkta arbetarnas antal i fabrikationen något sjunkit, under det att de indirekta arbetarnas något stigit på grund av ökade transporter o. d. Beträffande förändringar i sammansättningen yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare som följd av rationaliseringen ha inga bestämda slutsatser kunnat dragas vid det ifrågavarande företaget. Inga kvinnliga arbetare sysselsättas vid detta företag.

494 Beträffande åldersfördelningen har en ökning skett i antalet arbetare i åldersgruppen över 25 år, medan antalet i övriga grupper i stort sett varit oförändrat. Minderårig arbetskraft har i mycket obetydlig omfattning sysselsatts i fabriken, och år 1936 utgjorde denna endast 0 6 % av hela arbetarantalet. C. Tegelbruk. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det företag, som undersökts inom denna industri, är ett medelstort tegelbruk, som tillverkar murtegel, tegelrör och taktegel. Företaget har ständigt infört nya och moderna typer av maskiner, såsom för lerans förarbetning, teglets formning o. d. Omkring år 1930 byggdes dessutom en ny typ av ugnar, vilka för sin skötsel fordrade mindre arbetskraft än tidigare typer. Även transportanordningarna ha under tidsperioden 1920—1936 väsentligt förbättrats. De rationaliseringsåtgärder, som i allmänhet genomförts vid några av de ledande företagen inom tegelindustrin, torde i stort sett överensstämma med de nu nämnda. Särskilda rationaliseringsåtgärder. På grund av konkurrensen ha priserna på tegel ofta varit låga i förhållande till tillverkningskostnaderna. Enär torkningsprocessen för råtegel är beroende av klimatiska förhållanden, genom att den försvåras vid regnig och kall väderlek, har tegelindustrin särskilda svårigheter att bekämpa. Detta har gjort, att tillverkningen av vanligt byggnadstegel i vårt land endast i undantagsfall förekommer året runt, utan är driften vid de flesta tegelbruken säsongartad. Utrikeshandeln med vanligt tegel är obetydlig, i huvudsak beroende på att dessa tunga och skrymmande produkter ej kunna bära fraktkostnader för längre sträckor. Detta är även ett av huvudskälen till att tillverkningen av vanligt tegel i stor utsträckning försiggår i mindre företag med en mera lokalt betonad marknad. På grund härav är tegelindustrin, med undantag för ett fåtal företag, ej en industri, som rationaliserats i högre grad. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala antalet tillverkat tegel för år 1924 betecknas med 100, var detta år 1929 113 och år 1935 142. För industrin i dess helhet voro motsvarande siffror resp. 100, 119 och 139. Det ifrågavarande företaget har således i stort sett följt den genomsnittliga utvecklingen inom industrin. Om antalet tegel per arbetartimme vid företaget för år 1924 betecknas med 100, var detta antal år 1929 126 och år 1935 154. För hela tegelbruksindustrin är det icke möjligt att ur den officiella statistiken få några direkt jämförbara värden; proportionerna av de i olika grad arbetskrävande produkterna äro även något olika beträffande företaget och industrin i dess helhet. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om totala arbetarantalet vid företaget för år 1924 betecknas med 100, var detta är 1929 105 och år 1935 69. Härvid är dock att märka, att den genomsnittliga sysselsättningsgraden i timmar per år för arbetarna väsentligt ökats, nämligen från år 1929 till 1935 med 56 %. Skulle däremot antalet timmar per arbetare och år ha varit detsamma under år 1935 som år 1929, hade index för arbetarantalet år 1935 i stället för 69 varit 108. Vidare kan nämnas, att det totala antalet arbetstimmar år 1936 var praktiskt taget detsamma som år 1924, ehuru alltså fördelat på ett mindre antal arbetare, vilka därigenom fått en jämnare sysselsättning. För hela industrigruppen tegelbruk i industristatistiken var antalet arbetare under åren 1924, 1929 och 1935 resp. 7 851, 8 111 och 7 847, d. v. s. antalet var år 1924 och år 1935 praktiskt taget detsamma. Andelen indirekta arbetare av hela arbetarantalet var 46 % år 1924 och 7-3 % år 1936. Det totala antalet indirekta arbetare var dock vid dessa båda tidpunkter detsamma, varför den procentuella ökningen beror på, att det totala antalet arbetare minskat. Antalet yrkesarbetare var år 1922 detsamma som år 1936. Några slutsatser beträffande rationaliseringens inverkan i detta avseende kunna ej dragas.

495 Några kvinnliga arbetare ha icke sysselsatts vid företaget. Den minskning i arbetarantalet, som ägt rum under perioden 1920—1936, har i stort sett varit fördelad på åldersklasserna under 40 år. I övriga åldersklasser har det totala arbetarantalet i det närmaste varit oförändrat. För tegelbruksindustrin i dess helhet var andelen minderåriga år 1924 9 i %, år 1929 9 l % och år 1935 85 %. En obetydlig minskning har alltså ägt rum beträffande denna åldersgrupp efter år 1929. D. Porslinsindustri. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det företag, som undersökts inom denna industrigren, är en av de större porslinsfabrikerna. Detta företag har under senare år rationaliserat i flera avseenden. På grund av fabrikationens egenart försvåras införandet av maskiner i större utsträckning. Porslinsindustrin torde, trots den utveckling som ägt rum i många avseenden alltjämt kunna betecknas som ett industriellt hantverk. Emellertid ha vissa förbättringar av arbetsmetoderna genomförts och på en del avdelningar ha förbättrade transportanordningar införts. I möjligaste mån har viss standardisering av produkterna företagits. Dessa strävanden stöta emellertid på stora svårigheter, då tendensen numera är att få en »vackrare vardagsvara», varigenom typ variationerna ökat. Även modet växlar oftare nu än förr för husgeråds- och prydnadsartiklar. Vid det undersökta företaget inrättades i början av 1930-talet en planerings- och arbetsstudieavdelning, vilken sedan dess haft till uppgift, dels att bearbeta och sammanföra de inkommande kundorderna till tillverkningsorder på mest ekonomiska sätt och dels att undersöka arbetsmetoderna i syfte att förenkla och förbättra dessa. Samtidigt inrättades även ett modernt laboratorium, som arbetar på att förbättra kvaliteten och även hjälper arbetsstudieavdelningen med metodförbättringar. Särskilda rationaliseringsorsaker. Under tiden före kriget skedde tillverkningen av standardvaror inom porslinsindustrin i stort sett inom landet, medan en del högre kvaliteter, s. k. kulturvaror, importerades. Under och efter kriget drabbades porslinsindustrin av svårigheter till följd av en omfattande import från Tyskland, vilken möjliggjordes genom den tyska valutans depreciering. Under senare år har porslinsindustrin haft att utstå en mycket hård konkurrens från Tjeckoslovakien, Finland och Japan. Denna konkurrens har resulterat uti betydande och ökad import under senare år, såsom visas i följande uppställning över importen i miljoner kronor av äkta porslin, fajans och elektrotekniskt porslin.

1932 1933 1934 1935 1936

Äkta porslin

Fajans

. . . 24 . . . 22 . . . 2-2 .. . 27 . . . 2-9

21 2-1 2-8 4-0 4-6

Elektrotekniskt porslin 0*8 0-8 1-3 1-9 2-0

För år 1936 var tillverkningsvärdet av äkta porslin i Sverige 32 miljoner kronor, av fajans (inkl. keramik) 7o miljoner kronor och av elektrotekniskt porslin 2*4 miljoner kronor. För detta år utgjorde importen alltså respektive 91 %, 66 % och 83 % av den inhemska tillverkningen. Ett huvudskäl till denna ökade import anses till stor del ha varit den låga lönenivån i konkurrentländerna i jämförelse med den svenska. Konkurrensen från utlandet har även tagit sig uttryck däri, att svenska fabriker själva importerat halvfabrikat, samt sedermera förädlat detta genom dekorering, bränning o. d. Anledningen härtill har varit, att fabrikerna på grund av det högre

496 tullskyddet på dekorerat i jämförelse med odekorerat porslin funnit det vara fördelaktigt att inköpa utländskt porslin för dekorering i Sverige. Åren 1934 och 1935 har emellertid en viss höjning i tullarna för porslin och fajans genomförts i avsikt att bereda den svenska produktionen ett ökat skydd. Följderna av rationaliseringen för företaget. Företaget har ej kunnat lämna uppgifter förrän fr. o. m. år 1927. Om kvantiteten tillverkade produkter, uttryckt i kilogram, för år 1927 betecknas med 100, var denna för år 1929 106 och för ar 1935 153. Betecknas antalet kilogram tillverkat porslin per arbetartimme för år 1927 med 100, så var motsvarande kvantitet för år 1929 113 samt för åren 1934, 1935 och 1936 respektive 135, 132 och 124. Att produktionen per tidsenhet efter de vidtagna rationaliseringsåtgärderna åter sjunkit, torde i huvudsak bero på att kvaliteten hos produkterna förbättrats samt att tillverkningsekonomien mer och mer röner inflytande av mode- och typvariationerna. Att för hela industrin få jämförelsesiffror vare sig beträffande kvantitet tillverkade produkter per år eller per arbetartimme, torde ej vara möjligt på grund av de olikartade förhållanden, som råda inom industrin beträffande produktionens sammansättning. Emellertid kan det nämnas, att porslinsfabrikernas driftsresultat under senare är i stort sett varit mycket otillfredsställande. Detta gäller särskilt för åren 1933—1936, oaktat vissa av de mindre fabrikerna lämnat tillfredsställande resultat. För åren 1933—1936 har medeltalet av alla driftsresultaten blivit en nettoförlust. Även vid det undersökta företaget ha driftsresultaten under en följd av år, trots rationaliseringen, varit otillfredsställande. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare vid företaget för år 1927 betecknas med 100, var detta år 1929 95 och år 1935 112. Några avskedanden i samband med rationaliseringen ha ej förekommit, utan har arbetarantalet i stället ökats. I industristatistiken redovisas ej porslinsfabrikerna i en särskild grupp utan tillsammans med kakelfabrikerna. Kakelindustrin har under perioden 1924—1935 varit stadd i tillbakagång på grund av en kraftig minskning i användningen av kakelugnar, varför ett antal fabriker under perioden nedlagts. De stora fabrikerna inom denna industri, som fortfarande drivas, ha övergått till att tillverka glaserade väggbeklädnadsplattor, en industri som är helt ny för Sverige. Denna tillverkningsgren har under de senaste åren i hög grad överflyglat kakeltillverkningen. Antalet arbetsställen och arbetare under senare år inom porslins- och kakelindustrin visas i följande tabell. Antal porslins- och fajansfabriker Antal kakelfabriker Antal arbetare i porslins- och kakelfabriker

1924 7 18 2 945

1929 6 7 2 581

1935 9 3 3 188

För hela industrigruppen var alltså arbetarantalet år 1929 12-4 % lägre och år 1935 8-3 % högre än år 1924. Vid det undersökta företaget har antalet indirekta arbetare i förhållande till hela arbetarantalet ökat från 6 % 1927 till 13 % år 1936. Anledningen härtill torde i huvudsak vara den strävan, som förefunnits hos planerings- och arbetsstudieavdelningen att i möjligaste mån befria de direkta arbetarna från materialanskaffning och transporter. Beträffande arbetskraftens uppdelning i yrkesarbetare, tempoarbelare och övriga arbetare kunna inga egentliga slutsatser dragas av rationaliseringens verkningar. Andelen kvinnliga arbetare har vid företaget vuxit från 46-8 % år 1927 till 52-9 % år 1935. Huvudsakliga skälet härtill torde vara, att genom rationaliseringen vissa arbetsmetoder förenklats, så att kvinnor i större utsträckning kunnat användas i produktionen. Även för hela porslins- och kakelindustrin förefinnes samma ten-

497 dens. Så var i denna den kvinnliga andelen för åren 1924, 1929 och 1935 respektive 35-7 %, 40*3 % och 45-9 %. I fråga om åldersfördelning för arbetarna har företaget endast kunnat göra en uppdelning i två grupper, nämligen minderåriga och övriga. Den minderåriga arbetskraften var år 1927 15o % och år 1935 13-8 %. Någon starkare tendens till ändring kan således ej förmärkas. För hela porslins- och kakelindustrin h a r tvärtom en mindre ökning gjort sig gällande. För åren 1924, 1929 och 1935 var nämligen andelen minderårig arbetskraft respektive 14*9 %, 16-1 % och 17-5 %. E. Glasindustri. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det företag, som undersökts inom denna industri, är ett fönsterglasbruk. Fönsterglasindustrin har, under den period undersökningen gäller, genomgått en större omläggning än vad som ägt rum inom någon annan industri. Vid periodens början framställdes allt fönsterglas medelst handblåsningsmetoden. Omkring år 1920 började man i utlandet maskintillverka fönsterglas enligt en helt ny metod. Vid början av 1920-talet började man i Sverige få känning av konkurrensen från det maskintillverkade fönsterglaset. Härigenom framtvangs även i vårt land en mekanisering av fönsterglastillverkningen. Denna omläggning genomfördes vid det ifrågavarande glasbruket några år senare. Genom maskintillverkningen förbilligades glaset, varjämte en bättre kvalitet erhölls. Även transportmetoderna ha förbättrats genom ökad mekanisering dels i fabrikationsaydelningarna, dels inom det yttre området. På 1930-talet har tillverkningen ytterligare rationaliserats medelst arbetsstudier och införandet av en mera systematisk tillverkningsplanering. Särskilda rationaliseringsorsaker. Den utländska konkurrensen från maskintillverkat glas har helt enkelt nödvändiggjort för den svenska fönsterglasindustrin att lägga om sin tillverkning. Efter år 1924 började man att i större utsträckning importera maskinglas från Belgien. De svenska fönsterglasbruk, som ej mekaniserat, ha ej kunnat stå sig i konkurrensen utan tvingats nedlägga driften. År 1920 funnos enligt uppgift i Sverige tio fönsterglasbruk, år 1930 endast fyra och efter år 1934 endast tre, vilka senare voro de mekaniserade glasbruken. Nedan angives tillverkning, import och export av fönsterglas i miljoner kilogram. 1924 1929 1935 Tillverkning 86 11*8 16'7 Import 3-4 3-0 3'7 Export 0-0 0-3 1*9 Det framgår härav, att den svenska industrin efter omläggningen i stort sett kunnat möta den utländska konkurrensen. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten vid fabriken tillverkat fönsterglas för år 1924 betecknas med 100, var denna år 1929 245 och år 1934 300. Den per arbetartimme tillverkade kvantiteten fönsterglas har från år 1923 till år 1935 ökats med c:a 80 %. Att ej samma år använts för jämförelsetalen i detta fall som beträffande totala årstillverkningen vid företaget, beror på vissa omständigheter i driften. Priset på fönsterglas har, enligt de framkomna siffrorna, sjunkit med omkring 35 % från år 1923 till år 1935. Största delen av denna prissänkning torde ha orsakats av övergången från handblåsning till maskindragning av glaset. 32—388613.

II.

498 Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Antalet arbetare minskades vid företaget under åren närmast före omläggningen från handolåsning till maskindragning av glaset, på grund av att omsättningen nedgick genom den utländska konkurrensen. Om arbetarantalet för år 1924 betecknas med 100, \ar detta å r 1926 81. Genom rationaliseringen frigjordes viss arbetskraft, så att irdextalet för år 1928 var 70. Genom ökning i omsättningen har emellertid arbetarantalet återigen ökats, så att det år 1935 var vid index 86 och år 1936 vid index 96 Efter driftens rationalisering genom övergång från handblåsning till masrindragning har dels sysselsättningen för arbetarna blivit jämnare från det ena året till det andra, dels sysselsättningsgraden i timmar per år och arbetare väsentligt ökats. Under tidsperioden 1923—1926, alltså före mekaniseringen, var sålunda antalet timmar per arbetare och år i genomsnitt endast 1 536, medan det under perioden 1928 —1936 i genomsnitt var 2 219. Det maskindragna glaset har även medfört den fördelen, att en vidare förädling genom slipning etc. blivit möjlig, varigenon ytterligare sysselsättning kunnat beredas för en del arbetare. Någon slutsats beträffande andelen direkta arbetare i förhållande till samtliga arbetare vid företaget, såsom följd av rationaliseringen, är svår att draga. Beträffande yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare i förhålknde till totala arbetarantalet före och efter rationaliseringen ha inga bestämda slutsatser k u n n a t dragas. Detta beror huvudsakligen på att tillförlitliga uppgifter från tiden före omläggningen saknades vid företaget. Att en viss förändring i andelen yrkesarbetare har inträffat, torde emellertid vara säkert på grund av den stora yrkesskicklighet, som vid handarbetsmetoden fordrades hos glasbiåsarna. Det arbete, som utföres vid ett mekaniserat fönsterglasbruk inom själva tillverkningen, torde i huvudsak klassificeras som tempoarbete, ehuru givetvis i många fall, såsom vid glasskärning, en viss yrkesskicklighet och erfarenhet erfordras. Inga kvinnliga arbetare ha under den undersökta perioden varit sysselsatta vid fönsterglastillverkningen. Andelen minderårig arbetskraft var år 1924 16-7 %, år 1929 6-5 % och år 1935 7 i %. Denna andel har genom rationaliseringen minskat, vilket i huvudsak beror på att vid handblåsningsmetoden ett större antal pojkar användes för diverse hjälparbeten än efter omändringen. Någon övrig åldersuppdelning för arbetarna har företaget ej kunnat göra för den tidigare delen av den undersökta perioden. Det företag som nu beskrivits tillhör f ö n s t e r g l a s i n d u s t r i n , medan inom glastillverkningen förekomma två övriga, från denna ganska artskilda klasser, nämligen buteljglasindustrin och småglasindustrin. Den svenska b u t e l j g l a s i n d u s t r i n tillgodoser i stort sett landets konsumtion av buteljer. Inom denna industri ha driftsnedläggelser i stor utsträckning (förekommit efter år 1920. I allmänhet har detta varit beroende på ekonomiska svårigheter. Härigenom har emellertid också en viss driftskoncentration kommit till stånd. Standardisering har i någon mån förekommit genom minskning av antalet flasktyper. Inom s m å g l a s i n d u s t r i n har det icke varit möjligt att införa maskinell drift i tillnärmelsevis samma utsträckning som inom glasindustrin i övrigt. För denna industri torde man ännu fä räkna med att den i stor utsträckning kommer att drivas som ett industrialiserat hantverk, för vilket yrkesskicklighet är av avgörande betydelse, även om en viss rationalisering sannolikt får emotses. Fyra betydande glasbruk inom småglasindustrin ha sedan år 1920 måst nedläggas. Rationaliseringen kan ej anses ha orsakat den arbetslöshet, som härigenom uppkommit. Däremot har den ändrade smakinriktningen medfört minskade arbetstillfällen för dekoratörer och slipare. Under senare tid har nämligen ograverat och oslipat glas vunnit allt större efterfrågan på bekostnad av de dekorerade och slipade. Vidare ha ökade exportsvårigheter sannolikt även bidragit till den minskade

499 sysselsättningen. följer.

Exporten inom denna industrigren har under perioden v a n t som

1924 1929 1935

Kg. 2 626 200 2 966 300 2 901 500

Kr. 2 429 300 3 790 700 3 364 200

Träindustri. A. Sågverk och hyvlerier. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom sågverksindustrin, som är en av Sveriges viktigaste industrigrenar, ha mera omfattande rationaliseringsåtgärder ej vidtagits före år 1930. Såsom närmare beskrives nedan började emellertid vid denna tidpunkt den utländska konkurrensen synnerligen kraftigt göra sig gällande. Särskilt de större verken igångsatte härvid en mera systematisk rationalisering. Vid dessa ha sedan 1930 de mekaniska framstegen varit stora, särskilt i fråga om transportanordningar. Vid de modernare anläggningarna har produktionen per arbetartimme uttryckt i antal stockar, som försågats, mer än fördubblats sedan nämnda år. Detta har åstadkommits väsentligen genom konstruktionsförbättringar i fråga om ramar, övriga maskiner och transportanordningar. Förbättrade anordningar ha införts för avfallets undanskaffande. Brädgårdsanläggningarna ha vid de modernare sågverken i hög grad förbättrats. Denna del av rationaliseringen påbörjades redan under efterkrigsåren, då man övergick från axelbärning till mekaniska transportanordningar, särskilt elevatorer, svängkranar och på senaste åren i några fall brokranar. (Det lämpligaste mekaniska transportsättet är i hög grad beroende av brädgårdsområdets allmänna utseende.) Elektrifiering av driften, som påbörjats redan före år 1920, har sedan ytterligare utökats. Vid ett antal anläggningar har även artificiell torkning av virket införts, ehuru detta ej resulterat i någon arbetsbesparing utan haft sin största betydelse i möjligheten att hastigare omsätta lagret av virke, vilket är av särskild vikt för verk i norra Sverige, där skeppningssäsongen är kort. Trots de nu beskrivna rationaliseringsåtgärderna torde det kunna sägas, att den svenska sågverksindustrin i stort sett inom de närmaste åren förmodligen kommer att genomgå en ytterligare utveckling, när det gäller att tillvarataga möjligheterna för ekonomisering av driften. Driftskoncentration har ägt rum i viss grad, dock utan att de kvarvarande verken i någon nämnvärd utsträckning blivit utbyggda. Detta har emellertid väsentligen skett därigenom, att mindre företag icke kunnat följa med i utvecklingen utan måst nedläggas. En naturlig utgallring av de ekonomiskt svaga företagen har alltså ägt rum. En annan orsak till inträffade driftsnedläggelser har varit lokal brist på råvaror, som särskilt gjort sig gällande under åren 1931—1933 för sågverk utan egna skogar. Lokalt kunde härvid uppkomma den situationen, att skogsägarna till följd av krisförhållanden ej utförde avverkningar och att sågverken sålunda på grund av brist på råvaror tillfälligtvis måst inskränka eller nedlägga driften. Vissa sågverk ha på grund av råvarubrist helt fått nedläggas, exempelvis vissa verk i Norrbotten, vilkas tillverkning varit baserad pä import från Finland, vilket land lagt stora svårigheter i vägen för export av virke. En utveckling, som givetvis innebär ett viktigt rationaliseringssträvande, har varit att kombinera sågverksindustri med cellulosafabrikation. Redan tidigt insågos de ekonomiska fördelarna härav på grund av möjligheterna att tillvarataga sågavfallet, vilket tidigare i viss utsträckning var så gott som värdelöst, såsom råmaterial för den under de senaste årtiondena starkt tillväxande sulfatcellulosatillverkningen. Tidigare hade nämligen endast en viss del av detta avfall kunnat användas för kolning

500 och för småvirkestillverkning. Under senare år ha emellertid dessa senare möjligheter i väsentlig grad minskats. Den förnämsta orsaken till den ökning i rationaliseringssträvandena, som förmärkts från år 1930, är det ökade trycket från konkurrentländerna Ryssland, Finland, de baltiska staterna och Polen och de oavbrutna prisfall, som ägde rum under perioden 1930—1932. Löneläget i Sverige var mycket ogynnsamt i förhållande till konkurrentländernas. Cellulosaindustrins utveckling har bidragit att höja löneläget inom sågverksindustrin. Medan arbetslönerna för försågare år 1932 i många fall voro 215 % av 1913 års löner, var priset på sågade trävaror lika med 1913 års. Enligt den officiella statistiken ha priserna per kubikmeter på sågade och hyvlade trävaror av furu och gran varit som följer. 1924 1929 1935 Kr. Kr. Kr. Ohyvlade plankor, battens etc 47: 80 43: 40 33: 40 Hyvlade bräder 53: 20 48: — 37: — Under perioden 1924—1935 ha alltså priserna på de ovan nämnda såväl ohyvlade som hyvlade produkterna sjunkit med omkring 30 %. Inom sågverksindustrin har undersökts tre olika företag, nämligen två större verk och ett mindre, vilka i det följande komma att betecknas med respektive A, B och C. •.< Verket A är såväl ur teknisk synpunkt som i övrigt i fråga om rationaliseringsgrad ett av de främsta i landet. Bland annat finnes här ett modernt sorteringsverk till skillnad från verken B och C. På sista tiden ha arbetsstudier tillämpats för ytterligare förbättring av arbetsmetoderna. Verket B är ävenledes ett större verk. För några år sedan uppbyggdes en ny såg, vilken utrustades med moderna maskinella anordningar, varigenom produktionskapaciteten per ramtimme ökades med omkring 25 %. Vidare förbättrades flishuggningen samt flistransporterna och transporterna av den förädlade varan. Ävenså infördes modernare utrustning för justering av bräderna. Verket C är mindre än både A och B. Detta verk kan ej anses uppfylla moderna krav på maskiner och utrustning. Vissa moderniseringsåtgärder vidtogos dock före år 1920, t. ex. i fråga om timmeruppfordringen. Efter nämnda år ha endast mindre förbättringar av transportanordningarna vidtagits. Dessutom har sågramarnas hastighet något ökats, vilket dock ej haft någon större inverkan på produktionskapaciteten. På grund av sitt läge inuti landet måste företaget vidkännas betydligt högre transportkostnader än sågverken vid kusten, vilka mestadels direkt kunna skeppa sina trävaror. Före år 1932 exporterades 30—40 % av hela produktionen till Norge och c:a 50 % till andra länder. Då emellertid Norge å r 1932 genomförde en importreglering av trävaror, går hela exporten numera till andra utländska marknader. Genom förlusten av den norska marknaden ha olägenheter för företaget i form av höga järnvägsfrakter ytterligare accentuerats i konkurrensen. Kustverken transportera sina råvaror i flottleder till kusten till betydligt lägre kostnader per stock än vad ett verk av typen C måste betala i järnvägsfrakter för transport av färdiga fabrikat till närmaste hamn. I ännu högre grad inverkar denna fraktskillnad på sågavfall, hack och tugg, som ofta lämna kustverken ett betydande netto. Det osäkerhetstillstånd, som orsakats av nu n ä m n da förhållande, h a r uppgivits såsom huvudorsaken till att större investeringar för rationalisering ej ha blivit gjorda vid verk C. En del sågverk inuti landet ha nedlagts under den gångna perioden på grund av de svårigheter dessa haft av konkurrensen i jämförelse med kustverken. Särskilda rationaliseringsorsaker. Som ovan nämnts har den svenska sågverksindustrin särskilt efter år 1930 haft att kämpa med en mycket hård konkurrens

501 från flera länder i Europa. Från år 1933 har även Canada uppträtt såsom en farlig konkurrent, särskilt på den engelska trämarknaden, på grund av de minskade avsättningsmöjligheterna för canadensiska trävaror i Förenta Staterna. Att den svenska trävaruindustrin är en typisk exportindustri framgår av nedanstående uppställning över årliga tillverkningsvärdet och värdet av exporten uttryckt i milj. kronor, ävensom vilken procent av tillverkningsvärdet som årligen exporterats. (Siffrorna avse sågade och hyvlade trävaror av furu och gran.) E x p o r t År

Tillverkningsvärde i milj. kr.

1924 1929 1935

319-3 325-1 216-5

i milj. kr.

i % av tillverkningsvärdet

248-8 289-3 144-2

77-9 89-0 666

Av de tre undersökta företagen exporterade för år 1936 företaget A 80 % och företaget B 95 % av årstillverkningen. Företaget C exporterade t. o. m. år 1931 c:a 30—40 % av hela årsproduktionen till Norge och c:a 50 % till andra länder. Efter år 1932, då Norge som tidigare nämnts genomförde en importreglering av trävaror, h a r emellertid 80—90 % av årstillverkningen gått till andra länder. Följderna av rationaliseringen för de undersökta företagen. Totala tillverkningsvärdet för svensk sågverksindustri av sågade och hyvlade trävaror av furu och gran var för år 1924 319 milj. kr. och för åren 1929 och 1936 respektive 325 milj. kr. och 235 milj. kr. Betecknas nu nämnda tillverkningsvärde för år 1929 med 100 (på grund av att för verket B siffror före år 1929 ej kunnat erhållas), bliva indextalen för nu nämnda siffror i ordning respektive 98, 100 och 72. För de tre verken fås för tillverkningsvärdet följande indextal för motsvarande år, ehuru dessa siffror ej äro fullt rättvisande på grund av värdet av småvirkestillverkningen, som i viss grad bortfallit, och värdet av cellulosaavfallet, som ej är medtaget men under senare år ökat: 1924 1929 1936 Sågverk A 95 100 81 » B — 100 98 » C 84 100 65 Den relativt höga indexsiffran för tillverkningsvärdet för verket B under år 1936 är ej en riktig exponent för utvecklingen vid detta företag i jämförelse med de övriga två verkens på grund av vissa särförhållanden vid verket B. Om verkets produktion för detta år skulle sålts på den allmänna marknaden under vanliga konkurrensförhållanden, skulle denna indexsiffra med största sannolikhet varit lägre. Såsom mått på effektivitetsökningen vid vart och ett av de tre sågverken under perioden ha tagits standards tillverkade produkter per arbetartimme. Om av samma skäl som ovan effektiviteten för år 1929 vid vart och ett av sågverken betecknas med 100, fås följande tabelluppställning för effektivitetsändringen under perioden. 1924 1929 1936 Sågverk A 73 100 155 > B —i 100 134 2 » C — i 100 127 1 För detta verk har antalet arbetartimmar ej kunnat erhållas före år 1929. ^ 2 Denna siffra för verk B gäller år 1934 i stället för år 1936, på grund av att siffrorna för såväl år 1935 som år 1936 för detta verk av särskild anledning äro missvisande för det jämförelseändamål, som härvid avses.

502 Något fullt riktigt mått på effektivitetsökningen för vart och ett av verken under perioden äro tyvärr ej dessa siffror, men de äro de enda, som kunna erhållas. Uti standards tillverkade produkter ingå nämligen såväl plank och bräder som s. k. små virke. Småvirkestill verkningen h a r under perioden 1924—1936 i betydande grad minskats vid sågverken i allmänhet och då denna tillverkning är arbetskrävande i jämförelse med sågningen av plank och bräder, torde de ovanstående siffrorna för effektivitetsökningen genomgående vara något för höga. Därjämte kan genomsnittsstorleken på timret vid ett visst verk vara något olika från det ena året till det andra, vilket ävenledes påverkar effektivitetssiffran uttryckt i försågade standards per arbetartimme. Att få någon direkt jämförelse beträffande effektiviteten vid dessa tre sågverk sinsemellan genom att exempelvis beräkna tillverkade standards per arbetartimme är ej möjligt med det siffermaterial, som står till förfogande, beroende på att produkterna vid de tre verken ha något olika förädlingsgrad samt att antalet arbetartimmar ej omfattar exakt samma personalgrupper i de tre fallen. För verket A har ävenledes en uppdelning gjorts av arbetartimmarna beträffande sågade och hyvlade trävaror, varför effektivitetsökningen för detta verk kan beräknas för vardera förädlingsgraden separat. Om för sågade trävaror produktionen i standards per arbetartimme för är 1929 betecknas med 100, voro motsvarande siffror för år 1924 och år 1936 respektive 78 och 149. För hyvlade trävaror bli motsvarande siffror för åren 1924, 1929 och 1936 respektive 51, 100 och 163. Det framgår härav, att effektivitetsökningen under perioden för sågningen är 90 % och för hyvlingen 223 %. Den stora effektivitetsökningen för hyvlingen torde väsentligen ha sin grund i större och effektivare maskiner, vilka införts under senare år, ävensom automatiska inmatningsanordningar, vilka i betydande omfattning spart arbetskraft. Några direkta jämförelsesiffror för hela sågverksindustrin beträffande tillverkningen i kubikmeter per arbetartimme äro ej möjliga att erhålla ur den officiella statistiken på grund av de olikartade förhållandena vid olika sågverk. En tillräckligt noggrann jämförelsesiffra torde emellertid erhållas, om antalet arbetartimmar för industrigruppen sågverk och hyvlerier divideras uti den tillverkade årskvantiteten sågade och hyvlade trävaror av furu och gran. Om den så erhållna siffran för år 1929 betecknas med 100, voro motsvarande siffror för åren 1924 och 1936 respektive 91 och 114. Det framgår härav, att effektiviteten för hela industrin under perioden 1924—1936 ökats med c:a 25 %. Även denna siffra torde emellertid vara något för hög på grund av vad som ovan sagts angående minskningen i den mera arbetskrävande småvirkestill verkningen. Om antalet arbetare för år 1929 vid vart och ett av de tre verken betecknas med 100, var detta som följer: Sågverk A » B > C

166 — 88

100 100 100

66 115 81

Vid verket A har arbetarantalet under perioden 1924—1936 minskats med 59 %. Emellertid kan nämnas, att vid det ifrågavarande företaget nya tillverkningsgrenar upptagits, vid vilka sysselsättning kunnat beredas den vid sågverken entledigade arbetskraften. För år 1937 redovisade företaget i stort sett lika många arbetare som för omkring 30 år sedan. Såsom ovan nämnts äro förhållandena vid verket B ej representativa för den utveckling, som betingas av konkurrensen inom sågverksindustrin, vilket förklarar det märkliga förhållandet ovan, att arbetareantalet vid detta verk ökats från år 1929 till år 1936.

503 F ö r hela sågverksindustrin redovisades under rubriken »sågverk och hyvlerier» följande antal arbetare: 1924 1929 1936 42 396 44 145 35 735 Det framgår härav, att arbetareantalet inom hela industrin under perioden 1924— 1936 minskats med omkring 6 700 eller 16 %. Antalet arbetsställen inom denna industri har däremot ökats från 1 352 år 1924 till 1 732 år 1936. I samband härmed kan emellertid nämnas, att i den officiella industristatistiken, varifrån dessa uppgifter hämtats, endast redovisas sågverk med ett årligt tillverkningsvärde om minst 15 000 kr., respektive en intjänt förädlingslön av minst 4 000 kr., eller med minst 10 arbetare. Företag, som ej uppnå dessa redovisningsgränser, finnas till ett antal av omkring 2 000 och tillverkningen vid dessa varierar mycket med konjunkturförhållandena. Beträffande uppdelningen av arbetarna i direkta och indirekta arbetare samt i yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare ha inga jämförbara uppgifter kunnat lämnas av de tre företagen, på grund av att gränserna mellan de olika kategorierna i många fall måste anses vara flytande. Några kvinnliga arbetare ha icke sysselsatts vid något av de tre företagen. Företagen A och C ha ej lämnat några uppgifter beträffande åldersfördelningen hos arbetarna. Av de uppgifter, som lämnats av företaget B kunna inga värdefulla slutsatser dragas beträffande rationaliseringens inverkan i detta avseende. Emellertid kan det nämnas, att för hela industrin antalet minderåriga från år 1924 till år 1936 minskat med ungefär hälften eller från 13-4 % till 8o % av hela arbetareantalet. Det huvudsakliga skälet torde vara, att de grenar av produktionen, i vilka den minderåriga arbetskraften haft sitt arbete, i väsentlig grad inskränkts, särskilt småvirkestillverkningen. I viss mån torde även ökat skiftarbete ha bidragit härtill, varvid den minderåriga arbetskraften ju är mindre användbar. B. Snickeri- och möbelfabriker. Särskilda rationaliseringsåtgärder. Inom denna industrigren har undersökts en snickerifabrik, som tillverkar byggnadssnickerier samt sedan några år tillbaka ävenledes monteringsfärdiga trähus. Under tidigare år har företaget mest tillverkat byggnadssnickerier för export. I början av 1930-talet påbörjades emellertid även tillverkning av snickerier för den inhemska marknaden, vilka till skillnad från »exportsnickerier» icke äro standardiserade. Några år senare upptogs tillverkningen av monteringsfärdiga trähus. Rationaliseringen vid företaget har nästan uteslutande bestått av ökad mekanisering genom införande av modernare träbearbetningsmaskiner av olika slag. I samband härmed har i många fall följt en ytterligare uppdelning av arbetet i tempon. Företaget torde, beträffande vidtagna rationaliseringsåtgärder, i stort sett vara representativt för de större företagen i allmänhet inom branschen. Gruppen snickeri-, möbel- och annan träförädlingsindustri kan i stort sett indelas i tre undergrupper. Den första av dessa omfattar tillverkning av byggnadssnickerier, såsom dörrar och fönster, parkettstav och monteringsfärdiga trähus. Den andra undergruppen består av möbeltillverkning. Den tredje undergruppen omfattar andra typer av träförädlingsindustrier, såsom korgfabriker, korkfabriker, lästfabriker, ramlistfabriker, wallboardfabriker m. fl. Möbelfabrikationen är ävenledes en viktig gren inom nu beskrivna industrigrupp. Inom möbelfabrikationen har en viss rationalisering förekommit sedan år 1920. Flera tempon, som tidigare utförts för hand, ha mekaniserats, exempelvis fanering och fogning. Inom vissa större fabriker ha därjämte införts förbättrade metoder för tillverkningsplanering, bättre transportanordningar, o. d. I stort sett kan emellertid sägas, att rationaliseringen inom möbelfabrikerna ej haft någon större omfattning.

504 Skälet härtill torde vara, att tillverkningen i allmänhet ej kunnat ske i någon större skala, på grund av att den inhemska marknaden är för liten härför. Export av färdiga möbler förekommer knappast. Inom industrigruppen snickeri-, möbel- och annan träförädlingsindustri ha driftskoncentrationer ej förekommit i någon större utsträckning. Den genomsnittliga storleken av fabrikerna är ganska liten. På grund av de estetiska faktorernas betydelse för möbler bedrives denna fabrikation ännu i viss utsträckning mer eller mindre som ett hantverk. Om ett företag försöker sammanslå smärre arbetsställen till ett större, uppstå gärna nya mindre företag i det nedlagdas ställe. Igångsättning av snickeri- och möbeltillverkning kräver nämligen förhållandevis litet kapital. Därjämte fordras i allmänhet ej heller andra kunskaper än viss erfarenhet från tidigare verksamhet i en likartad fabrik. Särskilda rationaliseringsorsaker. Företaget har uppgivit som särskild orsak till den rationalisering som vidtagits den starka konkurrensen från främmande länder, vilken haft till följd ständigt sjunkande priser på byggnadssnickerier. Totala tillverkningsvärdet av dessa jämte exporten för åren 1924, 1929 och 1936 har varit som följer: Tillverkningsvärde Export ... . ..... i % av tilli milj. kr. i milj. kr. v e r k n > v ä r d e t 1924 25i 6-2 24-5 1929 30-7 7*0 23*0 1936 54-6 4*0 7-3 Följderna av rationaliseringen för företaget. Några slutsatser angående effektivitetsökningen vid företaget under den period som undersökts kunna ej dragas. Tillverkningen har, såsom ovan nämnts, utökats med nya huvudtyper av produkter, särskilt snickerier för den inhemska marknaden, vilka äro mindre standardiserade än exportsnickerierna, samt monteringsfärdiga trähus. Då företaget ej kunnat lämna uppgifter om hur antalet arbetartimmar fördelat sig på de olika produkttyperna, har inget mått kunnat erhållas på effektiviteten per arbetartimme. Såsom framgår av beskrivningen ovan, har företaget ej varit föremål för någon mera genomgripande rationalisering. Det h a r emellertid stått sig i konkurrensen och kunnat giva en skälig utdelning på sitt aktiekapital, vilket förmodligen beror dels på de allmänna förhållandena inom branschen, dels på att företaget upptagit nya och moderna tillverkningsobjekt vid, efter vad det synes, lämpliga tidpunkter. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Beträffande arbetarantalet och dess sammansättning har företaget ej kunnat lämna några uppgifter före år 1931. Om arbetarantalet för år 1931 betecknas med 100, hade detta för år 1936 stigit till 211. Denna ökning beror, som ovan nämnts i hög grad på upptagandet av nya tillverkningar, vilka i stort sett inneburit en ökad förädlingsgrad i fråga om fabrikationen än vad som representerats av den tidigare tillverkningen av uteslutande exportsnickerier. För hela industrigruppen snickeri- och möbelfabriker har antalet arbetare stigit från 12 169 år 1924 till 15 649 år 1929 och 21 394 år 1936. Samtidigt har antalet arbetsställen mer än fördubblats, nämligen från 665 stycken år 1924 till 1 478 stycken år 1936. Antalet yrkesarbetare i förhållande till övriga arbetare h a r enligt företagets uppgifter från år 1931 till år 1936 totalt sett något ökats, men i procent av hela arbetarstammen minskat från 64 % till 41 %. Förklaringen härtill torde vara, att den ökade användningen av specialmaskiner inom tillverkningen minskat kraven på yrkesskicklighet. Vid detta företag sysselsattes ingen kvinnlig arbetskraft. Inom hela gruppen

505 snickeri- och möbelfabriker har emellertid den kvinnliga arbetskraften i förhållande till hela arbetarantalet varit som följer. Antal kvinnor Kvinnor i % av hela arb.antalet

249 2-o

358 2*3

520 2'4

En helt obetydlig ökning i den kvinnliga andelen har sålunda ägt rum. Denna beror förmodligen på den ytterligare tempouppdelning, som skett i arbetet, vilken särskilt inom möbelfabrikationen möjliggjort en obetydligt ökad användning av kvinnlig arbetskraft. Antalet arbetare i åldersgrupperna under tjugo år har sedan år 1931 i stort sett varit oförändrat, trots att totala arbetarantalet vid fabrikerna något mer än fördubblats. Detta innebär, att arbetskraften i åldersgrupperna under tjugo år procentuellt sett sjunkit till omkring hälften av hela arbetarantalet. Inom hela industrigruppen snickeri- och möbelfabriker har enligt industristatistiken den minderåriga arbetskraften i stort sett varit oförändrad i förhållande till hela arbetarantalet. År 1924 var nämligen denna 9-7 % och år 1936 10-4 %. Pappers- och grafisk industri. A. Pappersmassefabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Under den utveckling, som pappersmasseindustrin åren 1920—1936 genomgått, ha helt naturligt en mängd åtgärder vidtagits, varigenom tekniska framsteg utnyttjats. Dessa åtgärder hava varit dikterade av nödvändigheten att åstadkomma lägsta möjliga självkostnader och hava därför inriktats på nedbringandet av råvaru- och arbetskostnader, de viktigaste enskilda posterna i självkostnadskalkylen. Beträffande de vidtagna åtgärderna kan det sägas, att en del av dem verkat både råvarubesparande och arbetsbesparande, medan andra åtgärder däremot endast verkat i endera riktningen. Den avdelning inom pappersmassefabrikationen, i vilken den ur värdesynpunkt största råvarubesparingen kunnat göras, är vedrenseriet. Under årens lopp hava därför alla ansträngningar inriktats på att söka minska åtgången av ved. I första hand har genom förbättrade konstruktioner av knivbarkningsmaskinerna besparingar i vedförbrukning uppnåtts. Under senare år har alltmera införts barktrummor eller liknande barkningsmetoder, varigenom åstadkommits ännu större vedbesparing. Införande av nya kokningssystem har dessutom möjliggjort ett större vedutbyte. Genom de samfällda vedbesparande åtgärder som vidtagits har vedförbrukningen i vissa fall kunnat nedbringas med c:a 20 %. Genom införande av bättre ugnstyper och absorptionsapparater i sulfitfabrikernas syrahus har svavel- och kisåtgången nedbringats. Förbrukningen av dessa materialier har dessutom ytterligare minskats genom en mera fullständig återvinning. I sulfatfabrikernas sodahus har ävenledes genom nya ugnstyper och återvinningsanläggningar stora besparingar av sådana material som glaubersalt och kalksten gjorts. Dessa råvarubesparande åtgärder i sulfatfabrikernas sodahus hava även föranlett en rationellare ångekonomi. Genom andra åtgärder hava ång- och kraftproblemen under årens lopp undergått väsentliga omdaningar i syfte att åstadkomma minskning även på dessa utgiftsposter. Även inom slipindustrin hava tekniska åtgärder i ovan omförmält syfte eftersträvats och åstadkommits. Vad särskilt beträffar vedrenserier och sodahus hava de åtgärder, som ovan an-

506 tytts, även åstadkommit reduceringar av arbetarantalet och därigenom föranlett minskningar i arbetskostnadsposterna per ton. Ovan omförmälda åtgärder hava givetvis även föranlett jämkningar på arbetskostnaderna. Särskilt stora besparingar av arbetskraft h a r åstadkommits genom att veden på senare tid tekniskt behandlats i barktrummor i stället för att förut varje stock barkats för hand i särskilda knivbarkningsapparater. Arbetet i fabrikernas vedgärdar har under den ifrågavarande perioden undergått betydande förändringar genom införande av kranar. Genom dessa åtgärder har det manuella arbetet i hög grad eliminerats. Vid vissa fabriker gäller detta även beträffande lastnings- och lossningsarbeten, vilka numera i stor utsträckning ske med tillhjälp av mekaniska anordningar. Det företag, som undersökts inom denna industri, är en sulfitfabrik med en årstillverkning på omkring 30 000 ton cellulosa. Företaget tillhör ej de modernaste fabrikerna inom industrin, men har, särskilt på senare år för att kunna bevara sin konkurrenskraft, låtit sina anläggningar undergå en rätt stark rationalisering. Särskilda rationaliseringsorsaker. Pappersmasseindustrin är i Sverige av gammalt datum, och det ligger ingen överdrift i att säga, att i vårt land ett pionjärarbete har utförts beträffande denna industri. Fabriker ha successivt utvecklats i storlek och antal sedan 1870-talet. För att ge en bild av denna utveckling visas i nedanstående tabell tillverkningens kvantitet i ton torr vikt och värde per år i medeltal under fem-årsperioder. Årligen

Mekanisk massa i ton

Kemisk massa i ton

Värde i milj. kr.

1896—1900 1901—1905 1906—1910 1911—1915 1916—1920 1921—1925 1926—1930 år 1935

120 367 157 272 220 076 293 080 293 758 352 916 555 311 671 628

139 300 273 130 498 993 831 223 809 467 1 023 047 1 627 963 2 302 559

24-3 42-2 74-7 121-7 334-6 265-2 362-8 346-3

Pappersmasseindustrin är i väsentlig grad en exportindustri såsom framgår av nedanstående siffror, vilka visa årliga exporten i förhållande till tillverkningen, uttryckt i procent av kvantiteten ton torr vikt. 1924 1929 1935 72-0% 70'5# 70-7^ Den inhemska massaförbrukningen är sålunda endast omkring 30 % av den totala produktionen. Denna förbrukning motsvaras emellertid endast till en begränsad del av inhemsk konsumtion av papper. I övrigt har den karaktären av ytterligare bearbetning för export på ett senare produktionsstadium, varför den ifrågavarande siffran är högre än den verkliga, inhemska konsumtionen. Det följer härav, att konkurrensen på världsmarknaden är av särskild betydelse för denna industri. Under senare år har denna konkurrens blivit ännu mer kännbar för den svenska massaindustrin genom den kraftiga utveckling, som pappersmasseindustrin undergått i vissa andra länder, särskilt i Förenta Staterna och Finland. Förenta Staterna, som är världens största tillverkare av cellulosa, måste dock för täckande av det egna behovet fortfarande importera betydande kvantiteter pappersmassa. När det gäller att bedöma konkurrensförhållandena inom pappersmasseindustrin, måste man särskilt tänka på att utvecklingen har gått mot allt större enheter både

507 med avseende på fabrikernas samlade tillverkningskvantitet och beträffande de särskilda maskinernas kapaciteter. Medan en fabrik exempelvis förr ansågs stor vid en årstillverkning av 25 000 ton, torde för närvarande denna gräns ha höjts till 60 000—70 000 ton. I Amerika finnes exempelvis ett flertal fabriker med en årstillverkning av betydligt över 100 000 ton, mot vilka en svensk fabrik på 60 000— 70 000 ton är ganska liten. Den finska pappersmasseindustrin har utvecklats under en relativt kort period. Företagen äro därför byggda i stora enheter och stå i många avseenden mycket högt ur teknisk synpunkt. Att denna industri genomgått en kraftig utveckling framgår av följande siffror, vilka visa exporten från Finland av kemisk och mekanisk massa, uttryckt i ton torr vikt, tillsammans med motsvarande exportsiffror för Sverige. Finland Sverige 1924 377 085 ton 1 221 218 ton 1929 585 585 » 1 789 296 » 1935 1 213 704 > 2 102 920 » Att under sådana förhållanden konkurrensen för den svenska pappersmasseindustrin varit särskilt hård inses av att denna industri, med mycket få undantag, består av företag, som icke tillkommit på senare år, utan fått utbyggas från mindre till större enheter. Svenska företag ha därjämte haft nackdelar i konkurrensen genom högre löner och råvarukostnader än vissa andra länder. Nu nämnda förhållanden ligga till grund för den kraftiga rationalisering, som under senare år ägt r u m inom den svenska pappersmasseindustrin. Följande uppgifter rörande marginalen mellan exportförsäljningsprisen för massa och kostnaderna för råvaror äro även ägnade att belysa utvecklingen inom pappersmasseindustrin i konkurrenshänseende under den period, varom här är fråga. Denna differens har under perioden 1925—1936 undergått mer eller mindre starka skiftningar. Den genomsnittliga tendensen pekar på, att marginalen undergått en ständig minskning. Om denna marginal för år 1925 betecknas med 100, så hade den år 1936 sjunkit till 44 för oblekt sulfit- och sulfatmassa samt till 43 för våt mekanisk massa. Den ifrågavarande cellulosafabriken är missgynnad i det hänseendet, att den är belägen inuti landet, vilket ur fraktsynpunkt är oförmånligt i jämförelse med kustverken, som direkt kunna utskeppa sina produkter från fabriken och inskeppa råvaror, t. ex. kol. Utvecklingstempot vid denna fabrik torde härigenom ha blivit något fördröjt i förhållande till många andra fabriker. Dess läge inne i landet har nämligen föranlett omprövning vid olika tidpunkter, huruvida fabriken skulle kunna få bestå i konkurrensen med vid kusten liggande större enheter. Den omständigheten, att fabriken disponerar mycket små arealer egna skogar har givetvis även inverkat på frågan om fabrikens bestånd. Följderna av rationaliseringen för företaget. Betecknas företagets produktion i ton cellulosa 1924 med 100, var denna år 1929 114 och år 1936 135 (år 1937 144). Var produktionen per arbetartimme år 1924 100, hade den år 1936 stigit till 132 (år 1937 158). Företaget har trots den vidtagna rationaliseringen endast med svårighet kunnat stå sig i konkurrensen, huvudsakligen på grund av de ovan beskrivna nackdelarna beträffande läge o. d. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare vid fabriken för år 1924 betecknas med 100, var det år 1936 98 (år 1937 87). För hela pappersmasseindustrin — alltså sulfat- och sulfitcellulosafabriker samt träsliperier — var hela arbetareantalet år 1924 19 083 och år 1936 20 020. Medan arbetareantalet vid den ifrågavarande fabriken minskat med 2 %, har alltså arbetareantalet för hela industrin ökat med 5 %. Inom pappersmasseindustrin torde det ej vara ett ovanligt förhållande att vid

508 rationalisering av en fabrik arbetarantalet kan minskas. Särskilt har förbehandlingen av massaveden ofta dragit stor personal. Den tillämpade skalningsmetoden av veden i form av barkning och efterbarkning har numera vid många företag efterträtts av s. k. trumbarkning, vilken till stor del tillkommit i vedbesparande syfte, men dessutom medfört, att barkningen sker automatiskt i stora trummor, varigenom personal blivit överflödig. Materialbesparingen är nödvändig med hänsyn till den stora andel, som virket har i kostnadskalkylen. Emellertid kan även en annan viktig tendens nämnas beträffande pappersmasseindustrin. Medan det förut gällt att frambringa en så stor kvantitet massa som möjligt vid en fabrik, har numera kvalitetsfrågan och den därmed sammanhängande vetenskapliga forskningen trätt i förgrunden, vilket föranleder, att antalet arbetare per ton massa måhända står inför en ökning. Så har exempelvis kvantiteten blekt massa och massa för silkestillverkning år för år ökat. De indirekta arbetarna vid den undersökta fabriken utgjorde år 1924 44-8 %, år_1929 50-5 %, år 1936 40-9 % och år 1937 43-8 % av hela arbetarantalet. Någon märkbar förändring kan alltså ej spåras beträffande de indirekta arbetarnas antal. Antal yrkesarbetare (till dessa ha räknats även elektriker, snickare, mekaniker och övriga reparatörer) i förhållande till tempo- och övriga arbetare utgjorde år 1924 32-4 %, år 1929 27-3 % och år 1936 33-2 %. Någon egentlig förändring kan alltså ej spåras i detta avseende. Några kvinnor ha under den undersökta tidsperioden icke sysselsatts i denna fabrik. (Inom hela pappersmasseindustrin sysselsattes år 1936 endast 30 kvinnor.) Andelen minderåriga, som sysselsättas inom hela pappersmasseindutrin, var år 1924 4-7 % och år 1936 3-4 %. Någon starkare tendens till förändring kan sålunda ej förmärkas beträffande den minderåriga arbetskraften. B. Pappersbruk och pappfabriker. De första pappersbruken i Sverige byggdes på 1500-talet. Tillverkningen skedde för hand och var fördelad på en mängd små bruk. 1832 insattes den första pappersmaskinen i Sverige och efter hand infördes sådana vid flera pappersbruk. 1847 anlades ett pappersbruk, där tillverkningen redan från början skedde maskinellt. Sedan den mekaniska och kemiska massan införts såsom ersättningsmaterial för lumpen vidtog en stark utveckling av pappersindustrin, som koncentrerades till större bruk, under det att småbruken försvunne De flesta av våra pappersbruk äro anlagda under 1800-talet. Sedan år 1900 har tillverkningen av papper och papp femdubblats och var år 1937 över 1 000 000 ton. Så gott som alla svenska pappers- och pappbruk ha egna sulfit- eller sulfatfabriker och sliperier, där de tillverka den för de olika kvaliteterna lämpligaste massan. Beträffande dessa avdelningar av bruken kan sägas, att man vid rationaliseringen här följt samma vägar som vid andra massafabriker. Vi kunna därför hänvisa till vad som nämnts rörande rationaliseringsåtgärderna inom de fristående massafabrikerna samt de därigenom vunna resultaten. Vid de avdelningar inom pappers- och pappbruken, där massan konverteras till färdig produkt, har även bedrivits en kraftig rationalisering, som avsett att öka produktiviteten, nedbringa handarbete, spara kraft och värme, råmaterial och maskinförnödenheter m. m. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Den svenska pappersindustrin kan i stort sett indelas i tre olika klasser, nämligen fabriker för tillverkning av finpapper, omslagspapper och tidningspapper. Den rationalisering, som förekommit inom pappersindustrin, torde i huvudsak ha bestått uti förbättrade maskinella anordningar, vilka ökat produktiviteten. Vid f i n p a p p e r s b r u k e n , där handarbete i stor utsträckning förekommer, har denna rationalisering ej varit så omfattande. Trots att en del maskinella anordningar,

509 t. ex. vid tryckning, här införts — vilket ej i någon högre grad varit möjligt, i allmänhet på grund av det stora antalet småorder — har antalet anställda inom finpappersbruken ökat. År 1925 funnos inom denna industri c:a 3 225 anställda och år 1935 c:a 3 850. Även inom o m s l a g s p a p p e r s i n d u s t r i n har en viss rationalisering ägt rum, ävenledes mest i form av mekanisering. Inom denna industrigren funnos år 1925 c:a 6 200 anställda och år 1935 c:a 6 525. Inom t i d n i n g s p a p p e r s i n d u s t r i n ha de mest omfattande rationaliseringsåtgärderna vidtagits, på grund av att konkurrensen för denna varit särskilt hård från utlandet. Dessa åtgärder ha i huvudsak bestått i ökning av pappersmaskinernas kapacitet genom ombyggnad av äldre eller insättande av nya maskiner, införande av moderna malningsprocedurer, elektrisk drift vid pappersmaskiner och hjälpmaskiner, förbättrande av värmeekonomien vid torkningen samt tillvaratagande av fibrer samt limnings- och fyllnadsämnen ur avloppsvattnet. De större maskintyperna och det rationella målningssättet samt en allmän förbättring av transportanordningar ha medfört en minskning av arbetarantalet, räknat på antalet tillverkade ton. Inom denna industrigren har antalet anställda sjunkit från c:a 4 350 år 1925 till c:a 3 650 år 1935, trots att produktionen i ton ökats från 211 132 år 1925 till 275 014 år 1935. På allra senaste tiden ha arbetsstudier börjat tillämpas på några ställen inom pappersindustrin och det är troligt, att en viss ytterligare rationalisering med tillhjälp härav kommer till stånd under de närmaste åren. Totalt sysselsatte hela pappers- och pappindustrin i Sverige år 1925 12 703 1 arbetare vid 78 fabriker och år 1935 14 615 1 arbetare vid 82 fabriker. Det företag, som undersökts inom denna industrigren, är ett större pappersbruk, vilket i fråga om rationaliseringsgrad säkerligen tillhör de främsta i landet. Särskilda rationaliseringsorsaker. Den svenska pappersindustrin är en typisk exportindustri. År 1935 tillverkades i Sverige 320 151 ton omslagspapper, varav 273 055 ton exporterats. Samma år var tillverkningen av tidningspapper 275 014 ton med en export av 207 279 ton. Av annat papper och papp tillverkades 269 344 ton och utfördes 129 017 ton. Totala tillverkningen av papper och papp var således 864 509 ton, varav nära 3 / 4 exporterades. Pappersindustrin har under senare år haft en kännbar konkurrens, särskilt från Canada och Finland. Nu nämnda förhållanden ha särskilt bidragit till den rationalisering, som vidtagits inom den svenska pappersindustrin sedan år 1920. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om produktionen i lon papper vid fabriken för år 1925 betecknas med 100, hade denna för år 1935 stigit till 138. För hela den motsvarande branschen var produktionsökningen från 100 till 130. Om vid företaget produktionen papper per arbetartimme i kg. för 1925 betecknas med 100, hade denna för år 1935 ökats till 226. Marginalen mellan genomsnittliga försäljningspriset och råvarukostnaden per ton papper har vid företaget sjunkit med 52 % från år 1925 till år 1935. Arbetarlönens andel i denna marginal har under perioden ökat från 43-8 % till 46-3 %. Marginalen mellan försäljningspris och råmaterialkostnader har procentuellt sjunkit något mera per ton än arbetarlönen. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Antalet arbetare har vid företaget sjunkit från år 1925 till år 1935 med omkring 40 %. För hela denna industrigren har motsvarande sänkning varit omkring 16 %. För hela pappers- och pappindustrin däremot har såsom ovan nämnts arbetarantalet under ovannämnda period totalt ökats från 12 703 till 14 615 arbetare. Tillförlitliga uppgifter ha ej kunnat erhållas varken beträffande direkta och indirekta arbetare eller rörande arbetarnas uppdelning uti yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare, varför inga slutsatser av rationaliseringen kunna dragas i dessa hänseenden. 1 Massaarbetarna vid de s. k. kombinerade fabrikerna äro ej medräknade.

510 Vid företaget har under den undersökta tidsperioden endast sysselsatts 1—2 kvinnliga arbetare. I detta avseende intager denna bransch en särställning gentemot hela den övriga industrin, på grund av att vid dessa ej finnas några sorterings-, färdiggörnings- och packningsarbeten, för vilka kvinnlig arbetskraft i huvudsak användes. Inom hela industrigruppen pappersbruk och pappfabriker sysselsattes år 1925 totalt 1 830 kvinnor eller 14-4 % av samtliga arbetare, medan motsvarande siffror för år 1935 voro 2 224 och 15-2 %. Den minderåriga arbetskraften vid företaget utgjorde år 1925 3-7 % och under år 1935 ingen. För hela industrin voro motsvarande siffror år 1925 8-2 % och år 1935 4-5 %, varför en tydlig minskningstendens finnes beträffande andelen minderårig arbetskraft. C. Boktryckerier. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom boktryckeribranschen h a r under den undersökta perioden en rätt betydande utveckling och rationalisering i flera avseenden ägt rum. Införandet av sättmaskiner i allt större utsträckning i stället för handsättning har i hög grad bidragit till en mekanisering av sättningsarbetet. Härigenom har emellertid även möjliggjorts en betydande utvidgning av produktionen. Även tryckningsproceduren har rationaliserats genom att digelpressar i allt större utsträckning ersatts med automatpressar med två å tre gånger så stor kapacitet. En hel del tryckarbeten, som tidigare utförts i snällpressar, h a r härigenom kommit att utföras i automatmaskiner. En modernisering h a r ägt rum vid många tryckpressar, i det att iläggningen för hand av tryckarken mer och mer överförts till automatiska iläggningsapparater. Offsettryck har i många avseenden börjat tilllämpas för arbeten, som tidigare utfördes i äldre typer av färgpressar. En viss koncentration har ävenledes i flera fall ägt rum inom den grafiska industrin, varvid flera mindre enheter sammanslagits till större. Inom bokbinderiområdet har också mekanisering i många avseenden genomförts. Så ha bokbinderimaskiner av olika slag i hög grad ersatt den rent handmässiga inbindningen av böcker. Falsningsarbeten utföras numera i stor utsträckning i halv- eller helautomatiska falsningsmaskiner i stället för manuellt. Det inom denna industrigren undersökta tryckeriföretaget är ett av de större boktryckerierna i landet, vilket under den ifrågavarande perioden undergått en ständig utveckling, varför det i fråga om modernitet tillhör de främsta i landet. Särskilda rationaliserinsgorsaker. De ökade kraven på »kundservice», som numera i så hög grad ställas på tryckerierna, varigenom den totala framställningstiden för tryckarbetet måste förkortas i möjligaste mån, ha varit en bidragande orsak till rationaliseringen inom denna industrigren. Följderna av rationaliseringen för företaget. Som mått på tillverknings volymen h a r valts antalet satta typer, vilket vid det ifrågavarande företaget ansågs lämpligast. (Vid de flesta tryckeriföretagen torde dock detta ej vara det bästa måttet.) Om denna kvantitet för år 1924 betecknas med 100, var den år 1929 113, år 1935 133 och år 1936 162. Då tryckeribranschen består av så många olikartade slag av företag, är det ej möjligt att ur den officiella statistiken erhålla någon jämförelsesiffra mellan det ifrågavarande företaget och branschen i dess helhet. Betecknas antalet satta bokstäver per arbetartimme år 1924 med 100 hade detta antal år 1929 stigit till 154 och 1932 till 195. Efter denna tidpunkt kan ingen tillförlitlig jämförelsesiffra erhållas från företaget, på grund av att en viss driftskoncentration ägt rum, som gjort att antalet satta typer per arbetstimme ej längre kan användas som mått på effektivitetsökningen vid företaget. Marginalen mellan genomsnittliga försäljningspriset och materialkostnaderna per 1 000 satta typer har sjunkit med c:a 30 % under perioden 1924—1935.

511 Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. På grund av den ovan omtalade driftskoncentrationen, som ägde r u m år 1933 delvis i samband med det ifrågavarande företaget, kunna slutsatser beträffande arbetskraftens sammansättning endast dragas till och med år 1932. Under perioden 1924—1932 hade hela arbetarantalet minskat med c:a 13 %, vilket huvudsakligen berodde på den övergång, som i hög grad skedde från handsättning till maskinsättning. Härvid måste en del arbetskraft frigöras, vilken icke .kunde absorberas inom något annat område av företaget. F ö r hela boktryckeribranschen har emellertid ej någon minskning av arbetskraft ägt rum. Totala arbetarantalet var nämligen år 1924 8 749, år 1929 10 148 och år 1935 10 788. För samtliga de industrigrupper, som ofta hänföras till den grafiska industrin, nämligen kartongvarufabriker och annan pappersindustri, tapetfabriker, grafiska anstalter och boktryckerier var totala arbetarantalet år 1924 16 121 och år 1935 20 464, vilket innebär en ökning med 27 %. Den arbetskraft, som enligt ovan frigjordes vid företaget under perioden 1924— 1932, var huvudsakligen i åldrarna 18—40 år. Andelen indirekta arbetare av hela arbetarantalet var år 1924 8-6 % och år 1932 6-3 %. Någon större förändring i detta avseende h a r alltså ej ägt rum under perioden. Någon tillförlitlig uppdelning uti yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare under den undersökta tidsperioden h a r ej kunnat göras vid företaget. Andelen kvinnlig arbetskraft var vid företaget år 1924 269 % och å r 1932 332 %. En mindre ökning h a r således ägt rum beträffande den kvinnliga andelen. Då den kvinnliga arbetskraften huvudsakligen sysselsattes i bokbinderirörelsen, kom den nämnda ökningen väsentligen på denna rörelse. Vid överflyttningen av bokbinderirörelsen år 1932 reducerades därför också antalet kvinnliga arbetare till 11-2 % av hela den år 1934 kvarvarande arbetsstyrkan. Inom boktryckerirörelsen har en minskning skett i andelen kvinnlig arbetskraft, vilket företrädesvis sammanhänger med att företaget i anslutning till vissa förändringar under år 1930 i lagstiftningen rörande arbetstidens begränsning övergick från användning av minderåriga kvinnor vid iläggningsarbeten till manlig arbetskraft. Inom hela boktryckeriindustrin var andelen kvinnlig arbetskraft år 1924 82 % och år 1935 7-5 %. Det kan nämnas, att för samtliga de industrigrupper, som kunna inräknas i den grafiska industrin, den kvinnliga andelen ävenledes varit praktiskt taget konstant. Denna var nämligen år 1924 27*2 % och år 1935 2 7 i %. Beträffande den minderåriga arbetskraften kunna inga bestämda slutsatser dragas av företagets uppgifter. För hela boktryckeriindustrin var den minderåriga arbetskraften år 1924 13-9 %, år 1929 11*6 % och år 1935 9-7 %. För hela den grafiska industrin var de minderårigas andel år 1924 17-3 % och år 1935 13*2 %. I båda dessa fall har alltså en viss procentuell minskning ägt rum av minderårig arbetskraft.

Livsmedelsindustri. A. Bryggerier och mälterier. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom denna industrigren har undersökts ett större bryggeri, som endast tillverkar maltdrycker, vilket i fråga om modernitet och teknisk utrustning tillhör de främsta i landet. Den rationalisering, som förekommit inom företaget, har i huvudsak skett före år 1924. Tidigare ha betydande rationaliseringsåtgärder vidtagits, t. ex. en radikal omläggning av distributionssystemet samt införande av flaskrengörings- och tappningsmaskiner. I slutet av 1920-talet ombyggdes sköljnings- och tappningsanläggningarna, varvid arbetsbesparande tappnings- och korkningsmaskiner samt transport-

512 anordningar anskaffades. Ungefär samtidigt ersattes handetiketteringen med en helautomatisk etiketteringsmaskin, som eliminerade det manuella arbetet. Transportband ha införts för flaskor, så att dessa passera från sköljningsmaskinerna genom tappnings-, korknings- och etiketteringsmaskinerna till iplockningen i lådorna. I övrigt ha vissa tekniska förbättringar i utrustningen genomförts. Sålunda ha de gamla jäskaren och lagerfaten av trä utbytts mot kar respektive tankar av järn eller aluminium. Många av dessa åtgärder ha huvudsakligen avsett att ytterligare höja hygienen i tillverkningen. För transport av malt övergick man mot slutet av 1920-talet från säckar till på lastbilar placerade behållare, i vilka maltet transporteras i lös vikt. Man sparade härigenom arbetet med »isäckningen» och tömningen av säckarna. Före år 1920 skedde en avsevärd driftskoncentration i fråga om skattepliktiga bryggerier. Dessas antal sjönk sålunda under perioden 1906—1920 från 240 till 160. Den väsentligaste delen av denna utveckling synes varit avslutad vid den senare tidpunkten. Under tiden 1920—1936 sjönk antalet skattepliktiga bryggerier endast från 160 till 156. Antalet verkställda sammanslagningar var emellertid något större än vad som direkt framgår av dessa siffror, på grund av att ett mindre antal nya bryggerier under denna tid tillkommit. De icke skattepliktiga bryggerierna ha ökat från 378 år 1920 till 587 å r 1936. Särskilda rationaliseringsorsaker. Företaget har angivit såsom särskilda skäl till rationaliseringen nödvändigheten av att öka kapaciteten, minska kostnaderna och förbättra kvaliteten och hygienen. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten vid företaget tillverkade produkter år 1924 betecknas med 100, var denna för år 1929 159 och för å r 1935 121. Att produktionen på detta sätt minskat från år 1929 till år 1935 beror i stort sett på den av olika orsaker avtagande konsumtionen av 51. För hela branschen var tillverkningen av öl, klass II, uttryckt i milj. hektoliter, för år 1924 1-3, 1929 I s och 1935 1-3. Den totala årliga produktionsmängden synes icke vara direkt proportionell mot antalet arbetstimmar, vilket förhållande förklaras av, att arbetarlönerna inom denna industri i ovanligt hög grad äro fasta kostnader. Om produktionen i hektoliter per arbetartimme för år 1924 betecknas med 100, var denna år 1929 106 och år 1935 102. Att effektiviteten i tillverkningen från år 1924 till år 1935 uttryckt i detta mått ej ökat mera beror dels på att de huvudsakliga rationaliseringsåtgärderna vidtagits före år 1924 (företaget h a r ej lämnat några sifferuppgifter för produktion o. d. förrän från år 1923), dels på att vid den sjunkande produktionen arbetare ej avskedats i den utsträckning som skulle varit möjligt. F r å n år 1920 till år 1937 h a r bryggeriets försäljningspris på öl, om maltskatten frånräknas, sjunkit med 43-5 %. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om totala arbetarantalet för år 1924 betecknas med 100, var detta år 1929 148 och år 1935 113. För år 1930, då företaget sysselsatte det största antalet arbetare under perioden, var index 154. Den ständiga ökningen av arbetarantalet till år 1930 beror på den ökade konsumtionen av öl. Minskningen av arbetskraften efter detta år beror ej endast på rationaliseringen utan huvudsakligen, som ovan nämnts, på minskad konsumtion av öl. Arbetarantalet har från år 1930 till år 1935 sjunkit med 27 %, medan kvantiteten tillverkade produkter minskat med 35 %. Arbetarantalet för i industristatistiken redovisade bryggerier och mälterier har varit som följer. 1924 1929 1935 5 640 6 570 6 006 Att arbetarantalet för hela industrigruppen ej minskats mera mellan år 1929— 1935, än vad som framgår av dessa siffror, beror på att den minskning i antalet arbetare, som ägt rum inom den skattepliktiga industrin, i viss utsträckning torde

513 ha inneburit en överflyttning av arbetskraft till tillverkningen av skattefria maltdrycker. Några uppgifter om antalet indirekta och direkta arbetare ha ej kunnat lämnas av företaget, då erforderligt grundmaterial ej stått att uppbringa. Av samma skäl har ej heller någon indelning kunnat göras uti yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare. Andelen kvinnor av hela arbetarantalet var år 1924 27*7 %, år 1929 34-4 % och 1935 25-3 %. För hela industrigruppen bryggerier och mälterier voro motsvarande siffror 22-1 %, 18-5 % och 14-7 %. Skälet till denna minskning i andelen kvinnlig arbetskraft är huvudsakligen införandet av flaskrengöringsmaskiner, enär i huvudsak kvinnlig arbetskraft använts för detta arbete. Dessa maskiner infördes i stor utsträckning redan före år 1920, men har sedan dess i många fall en ytterligare rationalisering av ifrågavarande arbete ägt rum. Uppgifter beträffande åldersfördelningen för arbetskraften ha ej kunnat lämnas för hela perioden. Det kan emellertid nämnas, att minderårig arbetskraft endast i ringa utsträckning sysselsatts inom industrigruppen bryggerier och mälterier, nämligen år 1924 3-2 %, år 1929 38 % och år 1935 4-3 % av totala arbetarantalet. B. K v a r n r ö r e l s e r . Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det inom denna industrigren undersökta företaget är en av landets större kvarnar, vilken i fråga om utrustning är fullt modern. Förutom råg- och vetemjöl tillverkar företaget ävenledes vissa grynsorter. Företaget har ej kunnat lämna de detaljerade uppgifter, som önskats, förrän fr. o. m. år 1925. Den väsentligaste rationaliseringen, som ägt rum inom kvarnindustrin beträffande den inre driften, skedde före detta år. Efter år 1925 ha vid den ifrågavarande kvarnen endast mindre rationaliseringsåtgärder vidtagits. Sålunda omlades arbetet uti rens verket emot slutet av 1920-talet, varvid tre arbetare frigjordes. I början av 1930-talet insattes nya »rensmaskiner», varvid arbetsstyrkan ävenledes reducerades med ett par man. Emellertid har företaget frän slutet av 1920-talet börjat upptaga olika nytillverkningar, särskilt beträffande gryn, vilket föranlett nyanställning av arbetskraft vid olika tillfällen. Inom kvarnindustrin har en ganska kraftig koncentrationsrörelse gjort sig gällande, vilken resulterat i nedläggande av en del industrikvarnar. Det huvudsakliga skälet härtill är den minskning av totala konsumtionen av vete- och rågmjöl, som ägt rum sedan år 1923. En bidragande orsak torde ha varit de under senare år införda bestämmelserna om inmalningstvång, vilka medfört vissa fördelar för de s. k. »lantkvarnarna» på industrikvarnarnas bekostnad. Industristatistiken redovisar följande antal kvarnar. 1925 874

1929 1 003

1935 1 072

Av de för år 1935 redovisade kvarnarna äro endast 215 handelskvarnar, medan resterande 857 äro tullkvarnar. Därjämte beräknas emellertid, att i landet finnas ytterligare över 2 000 småkvarnar för rent lokala behov. Att antalet kvarnar enligt industristatistiken vuxit, jävar ej vad som ovan sagts om koncentrationsrörelse och nedläggande av kvarnar, enär dessa företeelser huvudsakligen gälla de större handelskvarnarna. Särskilda rationaliseringsorsaker. Såsom ovan nämnts h a r den huvudsakliga rationaliseringen i den inre driften inom kvarnindustrin avslutats före den undersökta perioden och vid det ifrågavarande företaget ha endast mindre förändringar ägt rum efter år 1924. En stor del av de uppfinningar och experiment som gjorts ha avsett 33—388613.

II.

514 att förbättra produkternas kvalitet och ha endast i ett fåtal fall haft någon arbetsbesparande verkan. Följderna av rationaliseringen för företaget. Att för denna kvarn få något mått på effektivitetens ökning uttryckt i producerad kvantitet per arbetartimme eller dylikt är ej möjligt. Detta beror dels på att nya produkter upptagits för tillverkning vid olika tillfällen, dels på att antalet arbetartimmar ej kunnat uppdelas på de olika produktklasserna. Även om det skulle vara möjligt att erhålla sådana siffror, skulle dessa emellertid ej utgjort något direkt mått på effektivitetsökningen på grund av den förändring, som ägt rum inom kvarnindustrin under senare år med hänsyn till mjölets förpackning vid kvarnarna. Under tidigare år, då detaljaffärernas kunder mest köpte mjöl i lös vikt, förpackades mjölet i kvarnarna nästan uteslutande i större säckar. Numera inlägges en väsentlig del av kvarnarnas årsproduktion uti tryckta reklamförpackningar, varvid mer eller mindre högt utvecklade förpackningsmetoder användas. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare för år 1925 betecknas med 100, var detta år 1929 130 och år 1935 129. ö k ningen av arbetarantalet beror, som ovan nämnts, huvudsakligen på upptagandet av nytillverkningar. För hela kvarnindustrin har totala arbetarantalet enligt industristatistiken varit som följer. 1925 1929 1935 3 260 3 399 3 387 De direkta arbetarna, som redovisats av företaget, voro i procent av hela arbetarantalet 1925 1929 1935 21-5 22*7 23*0 Någon egentlig förändring av förhållandet mellan direkta och indirekta arbetare kan således ej spåras under perioden. De arbetare, vilka redovisas såsom yrkesarbetare av företaget, ha i procent av hela arbetarantalet varit som följer. 1925 1929 1935 12*6 14-2 14*9 Någon egentlig förändring har således ej ägt rum beträffande antalet yrkesarbetare. Andelen kvinnliga arbetare vid företaget och för kvarnindustrin i dess helhet har enligt industristatistiken varit som följer. Vid företaget Inom kvarnindustrin

1925 Oo^ 0-8 %

1929 V7 % V&%

1935 l"i % 4*0 #

Denna tydliga tendens till ökning i den kvinnliga andelen av arbetskraften beror på tillkomsten av arbeten, som ovan beskrivits, i samband med mjölets iläggning i småförpackningar. För dessa arbeten sysselsättas mest kvinnlig arbetskraft. Andelen minderårig arbetskraft har för företaget och kvarnindustrin varit följande. 1925 1929 1935 Vid företaget 0*7 % Vi % Vi % Inom kvarnindustrin 2*8 % 1*9 % 3'2 %

515 Andelen minderårig arbetskraft är således mycket liten. Den obetydliga tendens till ökning, som ägt rum, torde bero på att minderåriga i viss utsträckning även användas för ovannämnda förpackningsarbeten. Beträffande åldersfördelningen hos arbetskraften ha inga förändringar kunnat spåras, som kunna anses sammanhänga med rationaliseringen. C. Chokladfabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det företag, som undersökts inom denna bransch, är en av de större fabrikerna, som tillverkar i huvudsak choklad och konfekt. I fråga om modernitet och utrustning torde företaget tillhöra de främsta i landet inom denna industrigren. De flesta detaljuppgifterna, som ingå i utredningen, har företaget ej kunnat lämna längre tillbaka än från år 1927. Beträffande arbetskraften har företaget lämnat uppgifter endast för de tre åren 1925, 1930 och 1935. Företaget har under perioden gjort tillbyggnader vid olika tillfällen, varvid samtidigt moderna maskiner och övrig utrustning anskaffats. Dessutom har specialmaskiner undan för undan inköpts i och med att nya produkttyper upptagits till tillverkning. Under de senare åren har tillverkningen ytterligare ekonomiserats med tillhjälp av ett system för tillverkningsplanering, varjämte arbetsstudier tillämpats för förbättring och förenkling av arbetsmetoderna. över huvud taget har chokladindustrin genomgått en kraftig utveckling och rationalisering sedan år 1920. Visserligen sker alltjämt framställning av konfektyrer under hantverksmässiga former, men den väsentligaste delen av tillverkningen är förlagd till de i industristatistiken redovisade företagen. Dessa voro år 1925 108 st. med 4 579 arbetare och år 1935 166 med 5 118 arbetare. Omkring 98 % av landets konsumtion täckes numera av den inhemska tillverkningen. Inom hela industrin har en successiv rationalisering skett i form av mekanisering. Numera finnes för de olika arbetsoperationerna ett betydande antal specialmaskiner, vilka i stor utsträckning arbeta automatiskt. En betydelsefull åtgärd har varit införandet av förpackningsmaskiner, vilka år 1920 väsentligen saknades. Vissa standardiseringsåtgärder ha ävenledes företagits. Emellertid ha en del svårigheter funnits härför, på grund av att fabrikationen som regel måste tillgodose marknaden med en mångfald olika varuslag och kvaliteter. Särskilda rationaliseringsorsaker. Den allmänna utvecklingen inom branschen, stigande kvaliteter och sjunkande priser, har tvingat till mekanisering av tillverkningen. Denna i sin tur har möjliggjort och framtvingat en ständigt ökad variation av produkterna. Driften har härigenom komplicerats, t. ex. beträffande tillverkningsplanering och lagerhållning. För att komma tillrätta med dessa problem har företaget tvingats vidtaga en del rationaliseringsåtgärder. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten tillverkade produkter för år 1927 betecknas med 100, hade denna för år 1935 stigit till 243. För hela branschen var den tillverkade kvantiteten år 1924 18-5 milj. kg., 1927 19-3 milj. kg. och år 1935 29-7 milj. kg. För hela branschen har alltså den tillverkade kvantiteten från år 1927 till år 1935 vuxit med 54 %. Betecknas mängden tillverkade produkter i kg. per arbetartimme för år 1927 med 100, hade denna för fabriken vuxit till 150 år 1935 och 151 år 1936. Någon jämförande siffra av värde för hela branschen kan ej erhållas på grund av den stora variationen i produktslagen. Av samma skäl är ej heller den för företaget visade siffran något exakt mått på effektivitetsökningen. Företaget har stått sig bra i konkurrensen, vilket framgår av den ovannämnda produktionsökningen. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare för år 1925 beteckas med 100, var detta år 1935 293. Som ovan nämnts var arbetareantalet för hela branschen år 1925 4 579 och år 1935 5 118.

516 Uppgifter beträffande arbetskraftens indelning i direkta och indirekta arbetare samt i yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare ha ej lämnats av företaget. Den kvinnliga arbetskraften i procent av hela arbetareantalet har vid företaget och för hela industrin varit som följer. 1925 1929 1935 Vid företaget 79 - 2 % 79'8 % 77'7 % För branschen 77*3 % 76o % IA'1 % Någon tydlig förändring som följd av rationaliseringen kan ej spåras beträffande andelen kvinnlig arbetskraft. Beträffande arbetskraftens åldersfördelning kan nämnas, att den ökning av arbetarantalet vid företaget, som ägt rum under perioden 1925—1935, har medfört att samtliga åldersgrupper ökat. Starkast har ökningen varit för åldersgrupperna under 17 år samt mellan 26 och 30 år. Några bestämda slutsatser av dessa förändringar i samband med den genomförda rationaliseringen kunna ej dragas. Den minderåriga arbetskraften har dels för företaget och dels för industrin varit som följer. 1925 1930 1935 Vid företaget 4'9 % 11*1 % 10-1 % För branschen 23*0 % 15'9 % 16-8 % För branschen i dess helhet förefinnes alltså en viss tendens till minskning i andelen minderårig arbetskraft.

Textil- och beklädnadsindustri. A. Bomullsindustri. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom bomullsindustrin har under tidsperioden 1924—1936 en viss rationalisering hela tiden pågått vid de flesta företagen, särskilt beträffande modernisering av maskinparken. Under de senaste omkring fem åren h a r därjämte vid de större företagen en ytterligare rationalisering igångsatts beträffande bättre planering av driften och tillämpning av arbetsstudier. Det undersökta företaget inom denna industrigren är ett spinneri, vilket säkerligen h a r rationaliserats i högre grad än företagen i allmänhet inom denna industri. Särskilda rationaliseringsorsaker. Denna industri har ständigt haft att kämpa emot en hård konkurrens från utlandet, varför det varit nödvändigt att hålla produktionskostnaderna så låga som möjligt. Importen av bomullsgarn och bomullsvävnader i kg. och i % av totala konsumtionen i Sverige har enligt den officiella statistiken varit som följer: 19 2 4

Bomullsgarn

19 2 9

19 3 5

kg.

% av konsumtionen

kg.

% av konsumtionen

kg.

% av konsumtionen

1415 949 3 997571

7-7 24-7

1 943 881 3 703 496

9-0 20-6

3 903 511 4 282 006

13-3 19-9

Det framgår av dessa siffror, att importen av bomullsgarn i % av konsumtionen under perioden procentuellt nästan fördubblats och i fråga om kvantiteten nära tredubblats. Trots att det ansetts, att bomullsspinnerierna i Sverige hittills rationaliserats i något högre grad än väverierna, har det alltså ej lyckats den svenska textilindustrin att i tillräcklig grad möta den utländska konkurrensen.

517 Importen av bomullsvävnader har i % av konsumtionen något minskats, men har till kvantiteten i stort sett varit oförändrad under perioden. Den svenska bomullsindustrin h a r därför jämt och ständigt måst göra sitt bästa för att hålla tillverkningskostnaderna så låga som möjligt i syfte att bekämpa den utländska konkurrensen, vilken under senare år varit särskilt hotande från vissa länder med lägre lönenivå, såsom Japan, Tjeckoslovakien, Estland, Finland, Italien m. fl. En fortsatt rationalisering av denna industri kommer säkerligen att bliva ett livsvillkor. Om härigenom tillverkningskostnaderna kunna bliva tillräckligt låga, torde goda utsikter finnas att genom minskad import bereda ytterligare sysselsättning för svenska textilarbetare inom bomullsbranschen. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten vid fabriken spunnet bomullsgarn för år 1924 betecknas med 100, hade denna för år 1935 ökats till 219, medan för hela branschen motsvarande produktionsökning varit från 100 till 150. Den per arbetartimme spunna kvantiteten bomullsgarn har för företaget från 1924 till 1935 ökats med 47 %. Någon direkt motsvarande siffra för hela branschen har ej kunnat utarbetas, då erforderligt grundmaterial ej finnes tillgängligt, på grund av att industristatistiken för spinnerier ej specificerats beträffande vissa indirekta arbetare utan endast anger egentliga fabriksarbetare. Då ifrågavarande indirekta arbetare emellertid utgöra endast en obetydlig del av hela arbetarantalet, kan en tillräckligt noggrann jämförelsesiffra för branschen erhållas av följande grunduppgifter:

Antal arbetstimmar för egentliga fabriksarbetare inom bumullsspinnerier Antal kg. spunnet bomullsgarn Produktion i kg. per arbetstimme för egentliga fabriksarbetare

ökning i % år 1935 i förhållande till år 1924

12 999 000 17 731 741

16 356 000 26 622 636

25-8 50-0

19-3

Det framgår av dessa siffror, att effektiviteten per arbetartimme uttryckt i kg. spunnet bomullsgarn ökat väsentligt mycket mera för företaget än för branschen i dess helhet. Ovan har visats, att detta även' gäller för totala årstillverkningen vid företaget i jämförelse med hela branschens. Marginalen mellan genomsnittliga försäljningspriset och råvarukostnaden per kg. bomullsgarn har vid företaget sjunkit med 40o % under perioden 1924—1936. Arbetarlönens andel i denna marginal har under perioden ökats från 41-2 % till 45-7 %. Företaget har genom rationaliseringen stått sig bra i konkurrensen och har under den ifrågavarande perioden haft en skälig vinst i förhållande till nedlagt kapital. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Antalet arbetare har vid företaget ökat från år 1924 till år 1935 med 50-5 %. F ö r hela bomullsindustrin har motsvarande ökning varit 26-5 %. Ökningen i arbetarantalet har således varit större vid detta företag än för genomsnittet av industrin. Proportionen mellan indirekta och direkta arbetare har under perioden 1920— 1936 varit praktiskt taget konstant. De indirekta arbetarna ha nämligen under åren 1924, 1929 och 1935 utgjort resp. 9-7 %, 9e % och 10-0 % av totala arbetarantalet. Någon egentlig slutsats beträffande rationaliseringens inverkan i detta avseende kan därför ej dragas. Yrkesarbetarnas antal i förhållande till totala arbetarantalet har under åren 1924, 1929 och 1935 varit resp. 3o %, 3-1 % och 3o %. Att procentsatsen är så låg be-

518 ror på att inga av de i själva tillverkningen sysselsatta arbetarna räknas som yrkesarbetare utan i stället som tempoarbetare. Yrkesarbetare äro endast maskinister, eldare, elektriker, reparatörer och dylika. Andelen kvinnliga arbetare i förhållande till totala arbetareantalet var under åren 1924, 1929 och 1935 resp. 46*4 %, 538 % och 57*1 %, varför denna andel under perioden sålunda ökat med 107 % av hela arbetarantalet. I samtliga bomullsspinnerier har andelen kvinnliga arbetare vid fabrikationen ökat från 63-7 % år 1924 till 66-4 % år 1935. I det ifrågavarande spinneriet har således andelen kvinnlig arbetskraft vid periodens början varit väsentligt mycket lägre än för bomullsspinnerierna i genomsnitt och fortfarande är för detta spinneri den kvinnliga andelen 9-3 % lägre än för hela industrin. Huvudskälet härtill torde vara att, där detta spinneri är beläget, efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är större än tillgången. För hela bomullsindustrin, alltså spinnerier, väverier och vaddfabriker, var andelen kvinnlig arbetskraft 1924 63-3 % och 1935 60*3 %. I motsats till spinnerierna visar således hela industrin en sjunkande tendens, vilket torde bero på, att tendensen i väverierna varit den rakt motsatta än i spinnerierna. I väverierna tenderar nämligen andelen kvinnlig arbetskraft att minska. Denna andel var år 1924 69-4 % och år 1935 64o %. De viktigaste skälen härtill torde vara de tre följande. Vid skiftkörning, som alltmer börjat tillämpas, får endast manlig arbetskraft användas på natten. Vidare är vid en effektiv organisation av arbetet vid automatstolsystem den manliga arbetskraften att föredraga framför den kvinnliga. Slutligen har förädlingen av tygerna tenderat att drivas allt längre, och i beredningsavdelningarna är övervägande manlig arbetskraft sysselsatt. Det ifrågavarande företaget har ej kunnat lämna detaljerade uppgifter angående arbetskraftens åldersfördelning förrän från och med 1930. Dessförinnan har uppdelningen endast kunnat göras uti minderåriga och vuxna. Av dessa uppgifter framgår, att antalet minderåriga vid företaget var 19o % år 1924 och 13-5 % år 1935. Motsvarande siffror för samtliga bomullsspinnerier voro 21-7 % år 1924 och 15-2 % år 1935. Det framgår härav, att en tydlig tendens finnes till minskning av den minderåriga arbetskraftens andel i båda fallen. Detta beror dels på vissa lagstiftningsåtgärder beträffande skolgång och minderårigas användning i arbete, dels på ökad tillämpning av skiftkörning, för vilken den vuxna arbetskraften är mera användbar. Några egentliga slutsatser angående åldersfördelningen i övrigt kunna ej dragas av det ifrågavarande företaget, enär antalet arbetare i övriga åldersgrupper under 60 år har ökats under perioden 1924—1936 ungefär procentuellt lika. B. Ylleindustri. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom denna industrigren har undersökts ett av de större företagen, vilket tillverkar yllevävnader av olika slag. Företaget är en fullständig yllefabrik och har således eget spinneri, väveri, färgeri och beredningsverk. Företaget har under perioden 1920—1936 rationaliserat i många avseenden och är för närvarande i fråga om rationaliseringsgrad bland de främsta i landet. För omkring ett 10-tal år sedan infördes vid företaget de första automatiska vävstolarna, vilka sedan dess ytterligare ökats i antal. I fråga om vanliga vävstolar har under senare år inköpts ett antal med högre hastighet än tidigare. Ringspinningsmaskiner ha införts i spinneriet i viss utsträckning. Under senare år har tillverkningsplaneringen förbättrats och centraliserats, ävensom arbetsstudier tillämpats inom de olika tillverkningsavdelningarna. Särskilda rationaliseringsorsaker. Företaget anger såsom orsak till de vidtagna rationaliseringsåtgärderna de höjda arbetslönerna, som gjort mekaniseringsmöjligheterna fördelaktiga, samt nödvändigheten pä grund av konkurrensen att följa med i utvecklingen, särskilt beträffande nykonstruktioner på maskinområdet.

519 Liksom bomullsindustrin har även ylleindustrin ständigt haft att kämpa emot den utländska konkurrensen. Importen av ullgarn och yllevävnader i kg. och i % av totala konsumtionen i Sverige har enligt den officiella statistiken varit som följer:

Ullgarn

19 3 5

19 2 9

19 2 4 kg.

% av konsumtionen

kg.

% av konsumtionen

kg.

% av konsumtionen

2 457 192 2 467 197

17-4 24-7

2 866 770 2 510 973

21-8 25-8

2 885 769 2 547 291

19-2 21-2

Importen av ullgarn har således procentuellt i förhållande till konsumtionen från år 1929 till år 1935 något ökats. Denna import utgöres huvudsakligen av kamgarn. Sålunda infördes under år 1935 för 15 218 000 kr. garn av detta slag, men endast för 2 847 000 kr. »annat ullgarn». I fråga om yllevävnader föreligger under samma tidsperiod procentuellt sett i förhållande till konsumtionen däremot en minskning. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten vid fabriken tillverkat ylletyg i kg. för år 1924 betecknas med 100, hade denna för år 1935 ökats till 256. För hela branschen var produktionsökningen i stället från 100 till 121. Då produkterna äro tämligen olika beträffande utförande och vikt per kvm., har det ansetts lämpligare att såsom mått för effektiviteten per arbetartimme använda antalet vävda skott, varmed förstås det antal gånger en skyttel passerar från den ena sidan av vävstolen till den andra. Från år 1924 till år 1936 har antalet skott per arbetartimme ökats med 59 %. (Uti arbetartimmarna inräknas samtliga vid företaget anställda arbetare, således ej endast väveriets.) Att ur den officiella statistiken få detta mått på effektivitetsökningen för hela ylleindustrin är ej möjligt. Ett viss mått, ehuru ej alldeles riktigt på grund av den stora variationen i produkttyperna, kan dock fås på effektivitetsökningen genom att taga antalet tillverkade kg. per arbetartimme för resp. år 1924 och år 1935. För ullspinnerierna fås då en effektivitetsökning på 17-6 % under perioden och för väverierna 167 %. Motsvarande siffra för effektivitetsökningen vid det ifrågavarande företaget blir 58i %. Man kan härav sluta sig till att effektivitetsökningen vid företaget varit mycket större än för ylleindustrin i allmänhet. Marginalen mellan genomsnittliga försäljningspriset och råvarukostnaden per milj. skott har vid företaget sjunkit med 29-8 % under perioden 1924—1935. Företaget har stått sig väl i konkurrensen, vilket ävenledes framgår av den ovannämnda produktionsökningen i förhållande till hela branschen. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Antalet arbetare vid företaget har från år 1924 till år 1935 ökats med över 150 %. För hela ylleindustrin har motsvarande ökning varit 2-7 %. Den procentuella andelen indirekta arbetare har från början av 1920-talet till år 1934 sjunkit från 15 % till 10 %. Detta torde bero på att arbetareantalet totalt stegrats, under det att vissa indirekta arbetare, t. ex. portvakter, elektriker och eldare, ej förändrat sin numerär. Under åren 1934—1936 ökades den procentuella andelen till c:a 12 %, beroende på att företaget vid metodomläggningarna genom arbetsstudier i stor utsträckning befriat de direkta arbetarna från transportarbete o. d. och överfört detta till speciella arbetare. Det totala antalet yrkesarbetare har visserligen stigit något under den undersökta tidsperioden, men procentuellt sett har deras antal sjunkit från c:a 10 % till omkring 5 %. Anledningen härtill torde vara, att dessa arbetare till största delen utgöras av mekaniker, elektriker, maskinister och dylika arbetare utom driften, vilkas antal ej ökats proportionellt med produktionens ökning. Nästan alla i tillverkningen direkt sysselsatta arbetare ha nämligen hänförts till klassen tempoarbetare. Andelen kvinnliga arbetare i förhållande till totala arbetareantalet var år 1924

520 68-8 % och år 1935 66o %. Då denna andel emellertid år 1934 var 68-9 % och år 1936 67-3 %, torde det kunna sägas, att i stort sett ingen förändring av betydelse i denna andel förekommit under perioden. För ylleindustrin i dess helhet förekommer en viss ehuru mindre ökning i den kvinnliga andelen. Denna var år 1924 59-3 % och 1935 6 2 i %. (I spinnerierna ökades den kvinnliga andelen beträffande de »egentliga fabriksarbetarna» från 51-5 % år 1924 till 63-3 % år 1935, men denna ökning motverkas i viss mån för industrin i dess helhet dels genom att för väverierna motsvarande ökning endast varit från 683 % år 1924 till 68-7 % år 1935 och dels genom att de »övriga arbetarna», som nästan helt och hållet utgöras av män, ävenledes ökat under denna period.) Den kraftiga ökningen i arbetarstammen under tidsperioden 1920—1936 har medfört allt större svårigheter att kunna anskaffa yrkeskunnigt folk. Denna fabrik ligger nämligen i en trakt, där nyrekrytering fått ske genom anställning av yngre arbetare, som sedan upplärts. Under perioden har arbetareantalet i samtliga åldersgrupper ökat, dock kraftigast i åldersgrupperna 20—25 år, vilka ungefärligen fyrdubblats. Vid den ifrågavarande fabriken märkes en tydlig tendens till minskning i antalet minderåriga arbetare, vilka år 1924 utgjorde 7-7 % av hela arbetareantalet och 1934 4-8 %. Denna minskning sammanhänger i huvudsak med det förhållandet, att vid skiftarbete minderåriga ej kunna användas på samma sätt som vuxna. Dessutom tillämpas de vuxna arbetarnas ackordspriser även för de minderåriga. C. Trikåfabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det inom denna industri undersökta företaget tillverkar underkläder av olika slag. Produkterna ha under perioden 1920—1936 standardiserats och specialiserats. Vissa tillbyggnader ha gjorts till fabriken under perioden och maskinparken har då och då utökats, varvid de nyinköpta maskinerna i allmänhet haft större hastighet än de förutvarande av motsvarande typer. År 1932 infördes arbetsstudier för förenkling av arbetsmetoderna. Dessa ha undan för undan utvecklats och utökats. År 1935 infördes i sömnadsavdelningen tempoarbete vid löpande band. Detta arbetssätt har sedermera införts i ökad omfattning, så att omkring hälften av allt sömnadsarbete utföres enligt detta system. Särskilda rationaliseringsorsaker. Orsaken till att företaget i större utsträckning började rationalisera driften torde till största delen ha varit de försämrade driftsresultaten under åren 1930 och 1931. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala kvantiteten vid fabriken tillverkade produkter i kronor för år 1924 betecknas med 100, hade denna under år 1936 ökats till 232. För hela trikåindustrin var motsvarande ökning från 100 till 226. Något egentligt mått på företagets konkurrenskraft och utveckling i förhållande till industrin i övrigt kan ej denna produktionsökningssiffra anses vara, enär denna fabrik ur försäljningssynpunkt ej är ett fristående företag. Det bästa mått, som kan erhållas för effektivitetsökningen i den ifrågavarande trikåvarufabriken, torde vara antalet dussin tillverkade plagg per arbetartimme. Om denna kvantitet för år 1924 betecknas med 100, har den för år 1936 stigit till 127. Den verkliga effektivitetsökningen torde emellertid vara större än som angives av denna siffra, pä grund av att plaggens kvalitet under perioden stigit och att sålunda en större arbetsmängd år 1936 fordrades per plagg än år 1924. Att för hela branschen få något jämförande mått på effektivitetsökningen under motsvarande period är ej möjligt ur den officiella statistiken. Den siffra, som skulle kunna erhållas ur denna för antal kg. tillverkade plagg per arbetartimme eller saluvärdet i kronor för tillverkade plagg per arbetartimme, skulle bliva alldeles missvisande på grund av de förändringar i proportionerna av olika slags råmaterial, som inträffat under perioden ävensom ändringar av de många plaggtypernas kvaliteter och årliga tillverkningsmängder. Av vissa beräkningar som gjorts torde man

521 emellertid på goda grunder kunna antaga, att effektivitetsökningen i den ifrågavarande fabriken varit större än genomsnittet för hela branschen. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Antalet arbetare vid företaget har från år 1924 till år 1936 ökats med 127 %. För hela trikåindustrin har motsvarande ökning varit 140 %. Någon egentlig slutsats beträffande den ifrågavarande trikåfabrikens konkurrensförmåga kan emellertid ej dragas dels på grund av vad som ovan nämnts, att denna ej är fristående ur försäljningssynpunkt, dels också på grund av att antalet fabriker inom trikåbranschen under perioden väsentligt ökats. Under perioden har sålunda antalet arbetsställen mer än fördubblats, i hög grad beroende på att nya tillverkningar upptagits vid nyanlagda fabriker. Så fanns år 1924 78 fabriker med 4 460 arbetare och år 1936 181 fabriker med 10 126 arbetare. Beträffande antal arbetartimmar per arbetare och år kan ingen egentlig slutsats dragas rörande rationaliseringens verkningar. Antalet indirekta arbetare i förhållande till hela arbetareantalet var år 1924 2-9 %, år 1929 4 i % och år 1936 4-5 %. Denna ökning torde i huvudsak bero på att transportarbeten o. d. överförts från de direkta arbetarna till speciella transportarbetare. Under tidsperioden 1921—1926 sysselsattes endast 1 yrkesarbetare vid företaget, medan motsvarande siffra var 5 för år 1936. Nästan alla i tillverkningen direkt sysselsatta arbetare ha nämligen hänförts till klassen tempoarbetare. På grund av detta obetydliga antal yrkesarbetare kunna inga egentliga slutsatser dragas i detta avseende i samband med rationaliseringen. Andelen kvinnlig arbetskraft var under år 1924 97-6 °/o, år 1929 97-5 °/o och år 1936 96-2 %. Någon ändring i detta avseende kan således ej sägas ha skett genom rationaliseringen. För hela trikåindustrin var andelen kvinnlig arbetskraft år 1924 87-8 % och år 1936 82-3 %. Skälen till att andelen manliga arbetare i hela trikåindustrin dels är större än vid den undersökta fabriken, dels även ökats under perioden äro huvudsakligast tre. Vid den undersökta fabriken tillverkas inga strumpor. Under de fem sista åren har strumptillverkningen i Sverige i mycket hög grad utvecklats från att tidigare så gott som hela konsumtionsbehovet av strumpor importerats utifrån. De komplicerade stickmaskiner, som användas vid strumptillverkning, skötas så gott som uteslutande av manlig arbetskraft, på grund av att en viss teknisk blick erfordras härför. Ett annat skäl är, att trikåfabrikerna i viss utsträckning övergått till skiftkörning, varvid för nattskiften uteslutande manlig arbetskraft kan användas. Det tredje skälet slutligen är, att den studerade fabriken är belägen i en trakt, där efterfrågan på kvinnlig arbetskraft är större än tillgången, varför i vissa fall män måste användas i stället för kvinnor. Den ökning i arbetarantalet, som skett under tidsperioden 1924—1936, har medfört en procentuell ökning i åldersgrupperna 21—30 år, under det att grupperna under 20 år och över 40 år minskat. Det totala antalet arbetare har däremot ökat i samtliga åldersgrupper. Några bestämda slutsatser beträffande dessa förändringars sammanhang med de vidtagna rationaliseringsåtgärderna äro svåra att draga. D. Sömnadsfabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom denna industrigren har undersökts en av de större fabrikerna, vilken tillverkar såväl herr- som damkonfektion men huvudsakligen det förra. Företaget har följt med utvecklingen inom sin industrigren i hög grad och är därför i fråga om sin nuvarande organisation ett av de främsta företagen i landet. För omkring 15 år sedan genomförde företaget en viss standardisering av typerna på tillverkade plagg. Samtidigt började företaget med hjälp av »tidtagningar» genomföra en uppdelning av arbetsoperationerna i tempon. Dessutom

522 gjordes vissa förbättringar i orderrutinen, avlöningssystemet och kalkylerna. Ungefär samtidigt inköptes de första pressmaskinerna, vilka betydligt minskade »handpressningen». Ytterligare pressmaskiner inköptes under de följande åren. För omkring 15 år sedan igångsattes ävenledes byxtillverkning vid fabriken i en ny verkstad. Något senare rationaliserades denna avdelning genom en ytterligare uppdelning av arbetet i tempon, huvudsakligen i syfte att nedbringa behovet av fullt »utlärd» arbetskraft, vilket under högsäsongerna översteg tillgången. Omkring år 1932 började man tillämpa arbetsstudier för förbättring av tillverkningsmetoderna. Särskilda rationaliseringsorsaker. Hela konfektionsindustrin har under många år måst kämpa emot en kraftig konkurrens från utlandet. Importen av kläder och alla hithörande sömnadsarbeten var vid början av perioden stor, men har sedan successivt minskats, vilket beror på att den svenska konfektionsindustrin genomgått en mycket kraftig utveckling och samtidigt rationaliserats i tillräcklig grad. Ett annat skäl till att rationalisering har ägt rum vid det ifrågavarande företaget har varit nödvändigheten av att nedbringa »genomgångstiden» för produkterna i fabrikationen till ett minimum. Under de senare åren ha ständigt ökade krav ställts från fabrikens kunder, detaljaffärerna, på snabba leveranser. Inom denna, liksom inom andra branscher, ha nämligen detaljaffärerna av ekonomiska skäl börjat eftersträva att själva hålla så små lager som möjligt. Därjämte ha dessa på grund av modevariationerna i fråga om modeller och tyger minskat sin lagerhållning och i stället litat till att konfektionsfabriken på beställning kan leverera ett visst plagg på kort tid. Likaledes på grund av de många variationerna hos plaggen har lagerhållning vid konfektionsfabrikerna alltmera omöjliggjorts, varför en snabb »genomgångstid» vid fabriken helt enkelt blivit nödvändig för konkurrensförmågan hos företaget. Detta har framtvingat en omläggning till s. k. flytande tillverkning, varigenom även uppnåtts, att »material under arbete» i fabriken kunnat nedbringas till ett minimum. Transportband ha dock endast i ett fåtal fall kommit till använding. Följderna av rationaliseringen för företaget. Om totala värdet av fabrikens tillverkning för år 1925 betecknas med 100, hade denna för år 1935 ökats till 216. Inom hela sömnadsindustrin (herr- och gosskonfektion, damkonfektion, vitvarukonfektion, kravattfabrikation, korsettindustri etc.) var motsvarande ökning från 100 till 195. Något verkligt mått på effektivitetsökningen står tyvärr ej att erhålla för en konfektionsfabrik på grund av tillverkningens mångsidighet. Om man exempelvis för den ifrågavarande fabriken jämför tillverkningsvärdet per arbetartimme för åren 1925 och 1935, visar det sig, att detta har sjunkit i proportionen 100 till 86. Detta beror på att kvaliteten på vissa typer av de tillverkade produkterna i väsentlig grad har höjts, d. v. s. den arbetsmängd, som ingår i ett plagg av en viss huvudtyp, har ökats, samtidigt som försäljningspriset har sjunkit. Såsom ovan nämnts har ävenledes »genomgångstiden» för plaggen väsentligt nedbringats, vilket otvivelaktigt varit en av anledningarna till den ökade omsättningen hos företaget. Särskilt mot slutet av en tillverkningssäsong, då de s. k. efterorderna inkomma från detaljaffärerna, är det av stor vikt för ett företag att ha korta leveranstider för erhållande av så många sådana efterorder som möjligt. Omsättningen vid företaget har från år 1925 till år 1935 ökats i proportionen 100 till 216 såsom ovan nämnts. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Arbetarantalet har betydligt ökat från år 1925 till år 1935, nämligen i proportionen 100 till 266. För hela sömnadsbranschen har antalet arbetare under motsvarande tid ökat från 100 till 216. Härvid är dock att märka, att ett stort antal nya tillverkningsställen tillkommit under perioden, av vilka många upptagit helt nya tillverkningsgrenar inom sömnadsindustrin. Antalet företag var sålunda år 1924 177 och år 1935 356. Att detta företags arbetskraft ökat i så hög grad i jämförelse med förhållandet vid företagen i övrigt, beror säkerligen på den högre graden av rationalisering som genomförts vid företaget.

523 De indirekta arbetarna ha ökat från 1*8 år 1925 till 35 % år 1935 beroende på, att transportarbeten o. d. i stor utsträckning överförts från de direkta arbetarna till speciella transportarbetare. Någon uppdelning i yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare har ej kunnat göras vid företaget, varför inga slutsatser av rationaliseringens inverkan i detta hänseende kunna dragas. Emellertid kan det nämnas, att trots den i många fall ganska långt gående tempouppdelningen i arbetet, företagsledningen fortfarande anser yrkesskickligheten hos arbetarna i vissa fall vara av betydelse. Den procentuella andelen kvinnor av samtliga arbetare har varit 887 % år 1925, 90-3 % år 1929 och 92i % år 1935. Denna andel har sålunda ökats något, till stor del beroende på att nya avdelningar tillkommit med uteslutande kvinnlig personal. Samtliga åldersgrupper av arbetare ha under perioden 1925—1935 ökat sin numerär. Starkast har ökningen varit i åldersgrupperna 18—30 år, vilket beror på att man vid nyrekryteringen ej längre kunnat erhålla yrkeskunnigt folk utan tvingats att anställa yngre personer för upplärning. De minderåriga ha till antalet ökat i proportionen 100 till 213 men procentuellt sett i förhållande till hela arbetareantalet minskat från 28o % till 224 %. För hela sömnadsindustrin har emellertid den procentuella andelen minderåriga varit i stort sett oförändrad, nämligen omkring 10 å 11 %.

Läder-, hår- och gummivaruindustri. A. Skofabriker. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Det företag, som undersökts inom denna industrigren, är en större skofabrik. Vid denna fabrik ha, i likhet med vad fallet är inom nästan hela skoindustrin i övrigt, några mera genomgripande rationaliseringsåtgärder ej vidtagits efter år 1920. övergången från hantverksmässig till industriell drift kan inom skoindustrin i stort sett anses ha varit avslutad i början av 1900-talet. Redan tidigt funnos högt utvecklade specialmaskiner, särskilt av United Shoe Machinery Company's tillverkning, vilka sedan ständigt förbättrats. Utom denna ytterligare mekanisering ha vid den undersökta fabriken efter år 1920 införts torkugnar samt nya klistringsförfaranden. Dessa åtgärder ha emellertid i stort sett ej inverkat besparande på arbetskraften utan ha huvudsakligen avsett att minska »genomgångstiden» i fabriken. Väntetiderna mellan vissa arbetsoperationer ha härigenom blivit mindre. Dessa åtgärder ha dock stor betydelse ur konkurrenssynpunkt, enär de avsevärt bidraga till att minska leveranstiderna, vilket är av vikt särskilt vid tillverkningssäsongens slut, då ofta några få dagars kortare leveranstid kan vara avgörande för erhållande avnya kundorder. Sedan år 1920 ha samtidigt kvalitetsförbättringar gjorts av skodonens utförande, varför den maskinella utrustningens effektivisering i allmänhet ej har medfört minskad användning av arbetskraft. En viss driftskoncentration förekom vid början av 1930-talet, då tillverkningen från en annan fabrik överfördes. Samtidigt med införandet av specialmaskiner har skett en långt gående uppdelning av tillverkningsprocessen i tempon. En randsydd sko passerar sålunda i allmänhet genom över hundratalet olika arbetsoperationer. Skoindustrins säsongkaraktär har under senare år i många fall blivit förstärkt genom de numera förekommande starka modevariationerna, vilka i hög grad försvårat lagertillverkning. Utvecklingen inom skoindustrin har även ogynnsamt påverkats genom den ökade användningen av gummiskor och gummisulor, såsom framgår av nedanstående uppställning.

524 Tillverkade par skodon av läder Tillverkade par galoscher och gummiskodon, skor (ej av läder) med gummisulor

1924 7 056 722

1935 7 117 142

4 743 299

6 618 567

ävensom

Någon driftskoncentration av betydelse har ej förekommit inom industrin. Visserligen har ett stort antal fabriker nedlagts, men anledningen härtill har icke varit koncentration av driften, utan i stället att dessa företag av ekonomiska skäl måst upphöra. Många nya fabriker ha emellertid ävenledes tillkommit. Antalet skofabriker är för närvarande allt för stort för att deras produktionskapacitet skall kunna tagas i anspråk i normal utsträckning. År 1935 funnos i Sverige 244 skofabriker med ett arbetarantal av 10 521. Av dessa fabriker hade 89 10 arbetare eller mindre och 97 11—50 arbetare. Endast 58 fabriker hade mer än 50 arbetare. Särskilda rationaliseringsorsaker. Den hårda konkurrensen från utlandet, särskilt från Tjeckoslovakien, har medfört, att försäljningspriserna pressats ned, vilket varit den huvudsakliga orsaken till att företaget tvingats rationalisera. Importen av skodon (utom kautschukskodon och galoscher) har i kg. varit som följer. 1924 208 047

1935 299 382

En ytterligare icke oväsentlig orsak till företagets rationalisering har varit de krav, som numera ställas från kundernas sida, att leveranstiden skall hållas så kort som möjligt. Följderna av rationaliseringen för företaget. För företaget har en minskning ägt r u m mellan år 1924 och år 1935 uti såväl antalet tillverkade par skodon per år som uti årliga salutillverkningsvärdet. Om antalet tillverkade par för år 1924 betecknas med 100, var motsvarande siffra för år 1935 77. Om salutillverkningsvärdet för år 1924 betecknas med 100, var detta för år 1935 62. En sänkning av det genomsnittliga salutillverkningsvärdet per par har ägt r u m under perioden med omkring 20 %. Om antalet par skodon per arbetartimme för år 1924 betecknas med 100, var motsvarande index för år 1929 95 och för år 1935 102. Av dessa siffror framgår tydligt vad som ovan nämnts om kvalitetsförbättringen av produkterna, varför någon genomsnittligt produktionsökning i par per arbetartimme i stort sett ej ägt rum. Nettovinsten för företaget har under senare år tenderat att minska och kan ej anses vara tillfredsställande. Det kan nämnas, att detta även gäller för skoindustrin i dess helhet. Av en utredning, som gjorts för 34 av de större fabrikerna i aktiebolagsform för högkonjunkturåret 1936, framgår att nettovinsten för dessa endast var 3 % av de undersökta företagens sammanlagda egna kapital. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. Om antalet arbetare vid företaget för år 1924 betecknas med 100, hade detta sjunkit till 79 år 1929 och 74 år 1935. För hela industrin har antalet arbetare och arbetsställen varit som följer: 1924 1929 1935 Antal arbetare Antal arbetsställen

9 965 165

10 555 220

10 521 244

Denna industri har alltså under perioden genomgått en säregen utveckling genom att antalet arbetsställen ökats med ej mindre än 48 %, medan arbetareantalet endast undergått en relativt obetydlig ökning. Andelen indirekta arbetare av hela arbetareantalet vid företaget var år 1924 3o % och år 1935 4o %. Denna procentuella ökning beror på att totala antalet direkta arbetare sjunkit under perioden, ty antalet indirekta arbetare har varit oförändrat.

525 Andelen kvinnliga arbetare i förhållande till totala arbetareantalet var år 1924 42-4 %, år 1929 46-2 % och för år 1935 484 %, varför alltså en mindre ökning ägt rum under perioden. För hela industrin voro motsvarande siffror för år 1924 355 %, för år 1929 36-8 % och för år 1935 398 %. Den mindre ökningen, som ägt r u m i andelen kvinnlig arbetskraft, beror i stort sett icke på rationaliseringsåtgärderna, utan i stället på att de avdelningar, i vilka kvinnlig arbetskraft företrädesvis sysselsattes, svällt ut i samband med kvalitetsförbättringar. Detta gäller särskilt för nållingsavdelningen, där uteslutande kvinnlig arbetskraft är sysselsatt. Andelen minderårig arbetskraft har vid företaget minskat från 23-5 % år 1924 till 13-4 % år 1935. För hela skoindustrin äro motsvarande siffor för år 1924 17-3 % och för år 1935 135 %. Till denna minskning torde det mera kvalificerade arbetet på modeskodon, särskilt på nåtlingsavdelningen, ha bidragit. Procentuella andelen arbetarlöner i förhållande till salutillverkningsvärdet minus råvarukostnaderna var år 1924 3 2 i %, år 1929 48-9 % och år 1935 47-7 %. Denna andel har alltså ökat sedan år 1924, vilket i huvudsak beror dels på att salutillverkningsvärdet minskat och dels på det mera komplicerade utförandet av skodonen, som numera kännetecknar tillverkningen inom branschen. Arbetarnas sysselsättningsgrad har vid företaget under perioderna 1920—1926 och 1932—1936 varit tämligen konstant, omkring 2 000 timmar per år. Under åren 1927 —1931 har sysselsättningsgraden under vissa år varit betydligt högre eller c:a 2 200 timmar och därutöver per arbetare och år. Inom skoindustrin i dess helhet var denna per arbetare och år för år 1924 2 083, år 1929 1 954 och år 1935 1 937 timmar. B. Garverier. Vidtagna rationaliseringsåtgärder. Inom läderindustrin har en övergång skett från hantverk till industrirörelse. Denna övergång påbörjades redan i slulet av förra århundradet. Under åren före kriget var denna i stort sett genomförd vid de större och medelstora garverierna, ehuru det fortfarande finnes en del mindre, hantverksmässigt drivna, garverier. Följande siffror visa antalet arbetsställen och antalet arbetare för åren 1924, 1929 och 1935. Siffrorna inom parentes ange antalet arbetsställen, där garveriverksamhet överhuvud förekommit, även om företagen i industristatistiken räknats till annan industrigrupp. Arbetarantalet hänför sig till sistnämnda företagsantal. 1924 1929 1935 Antal arbetsställen I l l (115) 78 (88) 58 (67) Antal arbetare 2 270 2 040 2 216 Av dessa siffror framgår, att antalet fristående garveriföretag under perioden minskat till omkring hälften, medan arbetarantalet i stort sett varit oförändrat, beroende på att många mindre garverier nedlagts och driften i stället koncentrerats till de större och medelstora fabrikerna. Inom de större och medelstora garverierna h a r ingen mera betydande utveckling i tekniskt avseende ägt r u m sedan är 1920. Några egentliga rationaliseringsåtgärder ha, med ett par undantag, i stort sett ej heller vidtagits inom denna industri sedan år 1920. Efter år 1936 ha dock vid några av de större garverierna vissa omläggningar gjorts i driften för att göra denna mera ekonomisk. Visserligen har inom denna industri en undersökning gjorts vid ett av de större garverierna, men då vid detta inga egentliga rationaliseringsåtgärder ägt r u m före år 1936, kunna inga slutsatser beträffande rationaliseringens verkningar dragas under perioden 1920—1936, varför någon redogörelse ej här kan givas av de uppgifter, som inhämtats från företaget. I det följande visas siffror för tillverkningsvärde, import och export i milj. kr. för läder.

526 1924 50'i 153 3*5

Produktion i milj. kr Import i milj. kr Export i *> »

1929 474 135 5*7

1935 442 126 5*3

Av tillverkningen har under de senaste åren efter värdet räknat i det närmaste hälften utgjorts av botten- och remläder. Denna tillverkning har sedan en längre tid tillbaka i det närmaste täckt behovet och på senare år h a r den ävenledes givit ett mindre exportöverskott. Ovanläder importerades förr i stor utsträckning, men under senare årtionden har denna del av läderproduktionen kraftigt utvecklats. Huvudsakliga anledningen härtill torde vara de bestämmelser beträffande »förtyngning», som trätt i kraft och vilka verka starkt hämmande på importen. Såväl kvinnlig som minderårig arbetskraft utgör endast en obetydlig del av hela arbetarstyrkan inom läderindustrin såsom framgår av nedanstående uppställning. 1924 1929 1935 Totalt arbetarantal 2 270 2 040 2 216 Kvinnor 46 106 144 Minderåriga 159 181 208 Skälet till att så liten andel kvinnlig och minderårig arbetskraft finnes inom denna industri är huvudsakligen, att en stor del av arbetet är av tyngre slag. Kvinnlig och minderårig arbetskraft användes mest för vissa färdiggörningsarbeten vid ett mindre antal av företag.

Förvaltningspersonal. I intensivundersökningen har förvaltningspersonalen indelats uti följande huvudgrupper: A. Teknisk personal. 1. Konstruktion: a) manliga, b) kvinnliga; 2. Produktion: a) manliga, b) kvinnliga. B. Annan förvaltningspersonal. 1. Allmänt kontor: a) manliga, b) kvinnliga; 2. Försäljning: a) manliga, b) kvinnliga. Uti den personalstatistik, som upprättats i samband med intensivundersökningen, ha ej medräknats företagsledare och ej heller den försäljningspersonal, som enbart sysslar med yttre försäljningsarbete, såsom resande o. d. Inom var och en av dessa klasser ha uppgifter beträffande åldersfördelningen lämnats för varje år. De 37 industriföretag, som ingått i intensivundersökningen, ha emellertid ej alla kunnat lämna fullständiga uppgifter. En del företag ha ej kunnat lämna några uppgifter angående åldersfördelningen, andra åter ha ej kunnat uppdela förvaltningspersonalen uti alla de ovannämnda undergrupperna utan endast i de större huvudklasserna.

527 På grund av att förvaltningspersonalen vid ett visst företag utgör en relativt liten del av hela personalen, är det svårt att för ett enskilt förelag draga några verkliga slutsatser angående förändringstendenser under den undersökta tidsperioden. Slutsatser av värde kunna egentligen endast dragas genom hopsummering av ett större antal företag. Då emellertid inom varje industrigrupp som regel endast ett eller ett par företag finnas representerade, är det vanskligt att av det relativt obetydliga siffermaterial, som står till förfogande, draga allmängiltiga slutsatser för hela industrin. Det kan nämnas, att för de 16 företag av de 37, som kunnat lämna uppgifter om sin förvaltningspersonal, dennas uppdelning på de fyra ovannämnda huvudklasserna varit som följer, dels i fråga om totala antalet och dels i fråga om procent av arbetarantalet. 1924

1935 Konstruktionspersonal: Totalt I procent av arbetarantalet

5 0*0 7

6 0-0 7

19 0*24

Produktionspersonal: Totalt I procent av arbetarantalet

263 3*62

291 3*4 7

302 3*7 7

Allmän kontorspersonal: Totalt I procent av arbetarantalet

294 404

306 3*64

375 4*68

Försäljningspersonal: Totalt I procent av arbetarantalet

15 0*21

20 0 - 24

26 0*32

Summa förvaltningspersonal

722 Summa arbetare 7 282

8 398

8 011

7*42

9oi

Förvaltningspersonal i procent av arbetare

7*93

Det framgår av ovanstående siffror, att förvaltningspersonalen inom alla fyra huvudgrupperna ökats såväl totalt som procentuellt i förhållande till arbetareantalet. Konstruktionspersonalen torde i allmänhet ha vissa tendenser till ökning vid rationalisering av ett industriföretag genom att konstruktionsarbeten i samband med verktyg, mekanisering o. d. öka. Konstruktionsarbeten av det senare slaget äro dock oftare av mera tillfällig art och minskas i viss mån sedan det väsentliga rationaliseringsarbetet genomförts. En viss tendens till minskning av konstruktionsarbetet inom ett industriföretag torde förefinnas genom den specialisering av tillverkningen, som ju i samband med rationaliseringen äger r u m inom industrin, genom att man mer och mer övergår från blandad tillverkning med mycket konstruktionsarbete till specialisering av sina produkttyper. Å andra sidan måste vid specialiserad tillverkning en ständig förbättring och utveckling av dessa äga rum, vilket i sin tur medför ökat konstruktionsarbete. Inom produktionen torde i allmänhet vid rationalisering en ökning av förvaltningspersonalen bli följden. Äldre typer av arbetsledare (ingenjörer, verkmästare, förmän), som omhänderha en mångfald olika uppgifter inom sin tillverkningsavdelning, torde alltmer försvinna och arbetsledare med mera specialiserade uppgifter träda i dessas ställe. Därjämte tillkommer ofta vid rationalisering förvaltningspersonal inom produktionen i samband med planeringsarbeten, arbetsstudier, självkostnadsberäkningar, produktionsstatistik o. d. En del av den senare personalen har emellertid vid de undersökta företagen klassificerats som allmän kontorsperso-

528 nal, exempelvis i sådana fall där teknisk kunskap ej är nödvändig i samband med arbetet. För allmänt kontorsarbete torde ofta i samband med rationalisering ökad personal bli erforderlig. Denna senare tendens är emellertid ej endast att tillskriva rationaliseringen, utan är ävenledes i hög grad en följd av den ökade konkurrensen, som under senare år alltmera givit sig till känna inom industrin. Mer personal erfordras för orderutskrivning, offertarbeten, förråds- och lagerbokföring o. d., ävensom för korrespondens, försäljningsstatistik, marknadsanalys m. m. Även försäljningspersonal har i allmänhet en tendens till ökning inom industrin, dels genom specialiseringen av produkterna, dels genom den ökade konkurrensen. Inte heller denna ökningstendens kan sålunda uteslutande tillskrivas rationaliseringen. Vissa företag ha till försäljningspersonalen räknat en del av de kontorister, som vid andra inräknats uti gruppen allmän kontorspersonal, på grund av att gränserna mellan dessa två kategorier ofta äro flytande. Även mellan konstruktionspersonal och försäljningspersonal äro gränserna i vissa fall obestämda, exempelvis beträffande viss teknisk försäljningspersonal, som är sysselsatt med offert- och servicearbeten o. d. Som ovan nämnts har den yttre försäljningspersonalen, resande o. d., ej som regel medtagits uti de lämnade statistikuppgifterna. De uppgifter, som lämnats av nämnda 16 företag beträffande förvaltningspersonalens uppdelning på män och kvinnor, ha givit följande resultat. 19 2 4

Förvaltningspersonal: Manlig Kvinnlig

19 2 9

19 3 5

Totalt

I % av hela antalet

Totalt

I % av hela antalet

Totalt

I % av hela antalet

493 85

85-36 14-64

534 90

85-64 14-36

609 113

84-41 15-59

En tendens till ökning i den kvinnliga andelen kan alltså konstateras. Från år 1924 till år 1935 har den procentuella andelen kvinnor, obetydligt ökats eller med 095 % av totala personalantalet och 32-94 % av hela antalet kvinnor. Åldersfördelningen för förvaltningspersonalen vid de företag, som kunnat lämna uppgifter i detta avseende, framgår av uppritade kurvor över åldersfördelningen för perioderna 1925—1929, 1930—1933, 1934—1936. Av dessa kurvor torde endast den slutsatsen kunna dragas, att vid nyanställning av personal, som ju blivit nödvändig på grund av det totala antalets ökning, huvudsakligen yngre personal kommit ifråga. I den officiella industristatistiken är förvaltningspersonalen ej indelad i exakt samma klasser som använts ovan vid intensivundersökningen, ehuru några större skillnader ej förefinnas. En sammanställning för åren 1924, 1929 och 1935 av den officiella industristatistiken visas nedan. 1 1924

1935 Teknisk förva liningspersonal : Totalt I procent av arbetarantalet

9 331 2*50

14 759 3*31

18 771 4'05

Kontorspersonal: Totalt I procent av arbetarantalet

16 567 444

20 462 4*58

25 658 5 - 54

1 Från den officiella statistiken ha icke företagsledare och resande i firmans tjänst medtagits. Likaledes har gruppen kraft-, belysnings- och vattenverk uteslutits.

529 1924

3 078 0*82 28 976

3 423 0-77 38 644

3 778 0'82 48 207

Summa arbetare 373 351

446 367

463 500

7-7 6

8'66

10-40

22 612

33 332

36 561

78-0-1

78-49

75-84

6 364

8 312

21-96

21-51

24-16

Lagerbokhållare o. d.: Totalt I procent av arbetarantalet Summa förvaltningspersonal Förvaltningspersonal i procent av arbetare Manlig förvaltningspersonal: Totalt I procent av hela antalet förvaltningspersonal Kvinnlig förvaltningspersonal: Totalt I procent av hela antalet förvaltningspersonal

Av denna tabell framgår dels att förvaltningspersonalen i procent av arbetarantalet ökats från 1924 till 1935, ävensom att den procentuella ökningen för den kvinnliga personalen varit större än för den manliga. Denna tendens torde i stort sett förklaras av den specialisering, mekanisering och förenkling av arbetsuppgifterna inom kontorsarbetet, som ägt rum under senare år, varvid i många fall den kvinnliga personalen kunnat ersätta den manliga. F ö r s ö k till s a m m a n f a t t n i n g a v r e s u l t a t e n a v i n t e n s i v u n d e r s ö k n i n g e n . De industriföretag, som ingått i intensivundersökningen, ha från början utvalts så att en såvitt möjligt riktig genomsnittsbild skulle kunna erhållas av Sveriges industri. Av detta skäl valdes antalet företag för undersökning inom en viss industrigrupp i stort sett proportionellt mot arbetarantalet inom gruppen i förhällande till hela Sveriges industri. Senare ha emellertid vissa jämkningar fatt göras i den ursprungliga planen av olika skäl, exempelvis pä grund av svårigheter att erhålla tillräckligt detaljerade uppgifter frän företagen o. d. I följande uppställning visas det antal företag inom de olika industrigrupperna, som slutligen ingått i undersökningen. 1. Malmbrytning och metallindustri 10 2. Jord- och stenindustri 6 3. Träindustri 4 4. Pappers- och grafisk industri 3 5. Livsmedelsindustri 5 6. Textil- och beklädnadsindustri 4 7. Läder-, hår- och gummivaruindustri 3 8. Kemisk-tekniska fabriker 2 Summa 37 Dä avsikten med utredningen har varit att i möjligaste män få en riktig bild av rationaliseringen och dess verkningar inom Sveriges industri under perioden 1920— 1936, har strävats efter att inom varje industrigren utvälja företag, vilka dels på grund av sin tillverkningsart, storlek o. d. kunna anses på ett lämpligt sätt representera branschen och dels tillhöra de mest rationaliserade. Dock har jämväl vissa företag, som blott i mindre grad rationaliserats, medtagits för erhållande av jämförelsematerial. Vissa modifikationer ha emellertid fått göras beträffande dessa synpunkter. För att möjliggöra jämförelser vid periodens början och vid dess slut 34—388613.

II.

530 mellan såväl företagets totalproduktion som arbetsintensiteten per arbetartimme m. m., har i allmänhet uteslutits företag med alltför mångsidig produktion ävensom företag, där produktionen vid periodens början varit av väsentligt annorlunda beskaffenhet än vid periodens slut. Med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder, som vidtagits, ha de i intensivundersökningen slutligen ingående 37 företagen indelats i tre olika grupper. A. I högre grad rationaliserade företag. B. I viss utsträckning rationaliserade företag. C. Obetydligt eller icke alls rationaliserade företag. Av de 37 företagen tillhöra följande antal ifrågavarande klasser. A. 21 st. B. 11 »

5 »

Att det medtagits 5 företag tillhörande klassen C beror på att inom några industrigrenar inga företag finnas, som kunna anses vara annat än obetydligt rationaliserade. Att göra en sammanfattning beträffande rationaliseringens verkningar i hela Sveriges industri på basis av de 37 undersökta företagen, är givetvis vanskligt. Emellertid torde det vara tillåtet att i vissa fall på basis av undersökningsmaterialet draga slutsatser av mera allmän natur. Att göra slutledningar i fråga om graden av förändringar som ägt rum inom vare sig hela svenska industrin eller ens inom en viss industrigrupp, är dock ej tillrådligt, på grund av det alltför knappa statistikmaterial, som en utredning av denna natur kunnat lämna, sett mot bakgrunden av hela svenska industrin. De försök till allmänna slutsatser, som komma att göras i det följande beträffande rationaliseringens verkningar inom svensk industri, äro baserade i huvudsak pä det siffermaterial, som erhållits av företagen i A- och B-grupperna, enär ju inga slutsatser i detta avseende kunna dragas av företagen i C-gruppen. Ett av företagen i A-gruppen har beträffande mänga av de undersökta faktorerna ej kunnat lämna tillräckliga uppgifter, varför i mänga fall slutsatserna i det följande gälla för 31 företag och ej för 32. Vid försök till uttalanden angående vissa tendenser inom industrin på basis av företagen i A- och B-grupperna ha, liksom i monografierna för de enskilda företagen, de tre aren 1924, 1929 och 1935 tagits såsom utgångspunkt för bedömningen. I. Förändringar i företagens p r o d u k t i o n s v o l y m , arbetseffektivitet o. d. a) Kvantitet tillverkade produkter. Av de i A- och B-grupperna ingående 31 företagen, som kunnat lämna tillräckliga uppgifter, ha 29 under perioden kunnat öka sin produktionsvolym, i allmänhet uttryckt i pä lämpligt sätt vägda produktionsenheter, medan produktionen för 2 av företagen har minskat. Det ena av de 2 sistnämnda företagen är en skofabrik, vid vilken såväl salutillverkningsvärdet för årsproduktionen som antalet tillverkade par skor per år minskat. Inom skoindustrin har, såsom närmare angivits pä sid. 523, en i viss mån säregen utveckling ägt rum, i det att såväl en kraftig prissänkning per par skor kommit till stånd under perioden som ock en kvalitetsförbättring av produkterna. Tack vare denna kvalitetsförbättring har, trots rationaliseringen, ingen väsentlig produktionsökning i fråga om per arbetartimme tillverkade par skor ägt rum vid det ifrågavarande företaget. b) Kvantitet tillverkade produkter per arbetartimme. För 25 av de i A- och Bgrupperna ingående 31 företagen har tillverkningsvolymen per arbetartimme ökat under perioden, medan den minskat för 2, och ingen tendens till ökning eller minskning kunnat förmärkas hos 4. För de 2 företag, för vilka en minskning ägt rum, förklaras detta av en kvalitetsförbättring hos produkten, varigenom en större arbets-

531 mängd per arbetartimme blivit erforderlig. Den ena av dessa fabriker är ett tegelbruk, den andra är en konfektionsfabrik. c) Salutillverkningsvärdet av tillverkade produkter minus värdet av ingående råmaterial och halvfabrikat. Endast 27 av de 32 företagen ha kunnat lämna tillräckliga uppgifter för en bedömning av förändringen under perioden i detta avseende. För 19 av dessa företag har salutillverkningsvärdet minus värdet av ingående råmaterial och halvfabrikat per vägd produktenhet minskat, medan ifrågavarande faktor ökat för 7 av företagen och för ett företag ingen tendens till förändring kunnat märkas. Av de 7 företag, för vilka en ökning ägt rum, tillhöra ej mindre än 6 industrigruppen »malmbrytning och metallindustri». Att för dessa företag den ifrågavarande faktorn trots rationalisering och skärpt konkurrens har ökats, beror i stort sett på kvalitetsförbättringar hos produkten, vilka resulterat uti en ökad arbetsmängd per produktenhet. I vissa fall har en mycket väsentlig prissänkning per produktenhet kommit till stånd under perioden, såsom exempelvis inom cementindustrin, där försäljningspriset per ton cement från år 1924 till år 1935 sjunkit med 33 %.

II. Rationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande. a) Totala antalet arbetare vid företagen. För de 31 företagen i A- och B-grupperna, som kunnat lämna tillräckliga uppgifter har totala arbetarantalet från år 1924 till år 1935 ökat vid 20 och minskat vid 8, medan för 3 av företagen arbetarantalet i stort sett varit oförändrat. Att de 20 företagen under perioden kunnat öka sin arbetarstam i ej ringa grad, torde få tillskrivas rationaliseringen. Genom denna har företaget blivit konkurrenskraftigare och därigenom, trots minskad arbetsmängd per normal produktenhet, kunnat utvidga sin verksamhet mera än som motsvarat minskningen i arbetsmängd per produktenhet. Att denna slutsats är berättigad, torde framgå av att ej mindre än 15 av de 20 företagen tillhöra A-gruppen och sålunda äro bland de mest rationaliserade. Bland de 8 företag, för vilka arbetarantalet minskat från år 1924 till år 1935, finnes ett tegelbruk och en livsmedelsfabrik, vilka båda arbeta på en hemmamarknad, vilken lokalt är ganska begränsad. Ett av företagen är ett bokförlag, vid vilket minskningen uti antal arbetare huvudsakligen orsakats av att handsättning i stor utsträckning utbytts mot maskinsättning. Ett av de ifrågavarande företagen är en skofabrik. 2 av företagen, nämligen ett glasbruk och ett sågverk, ha samtidigt med rationaliseringen upptagit nya närbesläktade tillverkningsgrenar, varigenom frigörandet av arbetskraft genom rationaliseringen h a r motverkats och i det ena fallet helt upphävts. (Att detta företag icke desto mindre upptagits bland dem, för vilka arbetskraften minskats, beror på att den nya produktionen tillhör en annan tillverkningsgren.) För de återstående 2 av de 8 ifrågavarande företagen, nämligen ett pappersbruk och en kemisk-teknisk fabrik, har arbetarantalet varit statt i tillväxt under de senaste aren. b) Direkta arbetare. Av de 32 företagen i A- och B-grupperna ha endast 22 kunnat lämna användbara uppgifter beträffande arbetarnas uppdelning i direkta och indirekta. Vid 13 av dessa företag har de direkta arbetarnas antal ökat, vid 7 har det minskat och vid 2 varit oförändrat. I fråga om det procentuella förhållandet mellan direkta och indirekta arbetare kan emellertid nämnas, att andelen direkta arbetare endast ökat vid ett företag, medan den minskat vid 9 och varit i det närmaste oförändrad vid 12. övervägande delen av företagen h a r alltså efter rationaliseringen bibehållit förhållandet mellan direkta och indirekta arbetare oförändrat eller ock minskat andelen direkta arbetare. Huvudanledningen härtill torde vara den strävan, som vid rationalisering finnes att i största möjliga utsträckning befria

532 de direkta arbetarna från transportarbeten, maskinreparationer, verktygsslipning o. d., vilka arbeten överföras på särskilda arbetare, som oftast räknas såsom indirekta. c) Yrkesarbetare. Såsom närmare angivits på sid. 476 har en uppdelning av arbetarna uti kategorierna yrkesarbetare, tempoarbetare och övriga arbetare varit mycket svår att göra. Huvudvikten har lagts vid att försöka särskilja yrkesarbetarna från de övriga två kategorierna. Även en sådan klassificering av arbetarna har emellertid blivit mycket osäker, varför inga egentliga slutsatser torde kunna dragas av de siffror, som lämnas i det följande. För de 23 företag, vid vilka ett dylikt försök till uppdelning av arbetarna gjorts, har totala antalet yrkesarbetare under perioden ökats vid 9 företag, minskats vid 6 och varit ungefärligen oförändrat vid 8. Den procentuella andelen yrkesarbetare av samtliga arbetare har däremot ökat vid 3 företag, minskat vid 7 och varit i det närmaste oförändrad vid 13. Härav framgår, att rationaliseringen i några fall medfört, att behovet av yrkesarbetare i förhållande till hela arbetarstammen har minskat. d) Kvinnliga arbetare. Av de 31 i intensivundersökningen ingående företagen sysselsätta 13 icke några kvinnliga arbetare och vid 4 ha under tidsperioden 1920— 1936 endast ett litet fåtal kvinnor varit anställda. Vid de 14 återstående företagen har den kvinnliga arbetspersonalen ökat vid 11 och minskat vid 3. Dä emellertid det totala antalet arbetare vid dessa företag betydligt ökat, har procentuellt sett den kvinnliga andelen av hela arbetarpersonalen ökat endast vid 7 företag, minskat vid 3 och varit i stort sett oförändrad vid 4. Härav torde framgå, att rationaliseringen i vissa fall medfört en ökad användning av kvinnlig arbetskraft. Anledningarna härtill äro av olika slag. Vid ett av de undersökta företagen för standardiserad masstillverkning, en mekanisk verkstad, ha genom rationaliseringen ett flertal arbetsoperationer i hög grad förenklats, vilket möjliggjort användningen av kvinnlig arbetskraft i betydligt större utsträckning än tidigare. Ett företag inom sömnadsbranschen har ökat den kvinnliga andelen arbetare på grund av att en del arbeten, som tidigare krävde vana skräddare, nu kunna utföras med specialmaskiner av kvinnliga arbetare. Vid en skofabrik har skodonens kvalitet i hög grad höjts, varigenom framför allt nåtlingsarbetet, som uteslutande utföres av kvinnliga arbetare, i väsentlig grad ökats. Av övriga företag, som ökat den kvinnliga andelen arbetare, kan nämnas en fabrik inom gruppen »livsmedelsindustri». Anledningen härtill har i detta fall, liksom vid många andra företag inom denna bransch, varit att under de senaste åren paketeringsarbetet, vilket oftast utföres av kvinnor, väsentligt ökats, beroende på att småförpackningar i större utsträckning kommit till användning i marknaden. De tre företag, som procentuellt minskat andelen kvinnlig arbetskraft, äro ett gruvföretag, ett ylleväveri och en gummifabrik. Det förstnämnda företaget visar i detta hänseende samma tendens som hela gruppen järnmalmsgruvor, anriknings- och briketteringsverk, vilket beror på att vissa sorteringsarbeten, som vid många företag utföras av kvinnor, nu omlagts, varigenom viss arbetskraft frigjorts (för hela industrigruppen var emellertid den kvinnliga andelen endast Os % år 1924 och 04 % år 1935). Den minskade proportionen av kvinnliga arbetare vid ylleväveriet torde huvudsakligen ha sin förklaring däri, att s. k. flerstolssystem fått en ökad användning, vid vilka manliga arbetare i större utsträckning tagits i anspråk. Den procentuella minskningen av den kvinnliga arbetskraften vid den undersökta gummifabriken torde i huvudsak bero på att en viss gren av tillverkningen, vilken kräver förhållandevis stor del manliga arbetare, under de senare åren väsentligt ökat i förhållande till övriga tillverkningar. Enligt den officiella industristatistiken har inom hela den svenska industrin den procentuella andelen kvinnliga arbetare ökat från 18-3 % är 1924 till 2 0 i % år 1935.

533 Inom de olika industrigrupperna har den procentuella andelen kvinnliga arbetare under åren 1924, 1929 och 1935 varit som följer. 1924 1929 1935 Malmbrytning och metallindustri 4-o 4'6 4" 9 Jord- och stenindustri 5"3 4'6 6*6 Träindustri Vi V2 1*4 Pappers- och grafisk industri 12'9 13'2 14*2 Livsmedelsindustri 31 ' i 29'7 29'9 Textil- och beklädnadsindustri 66'o 67'2 68'6 Läder-, hår- och gummivaruindustri 34'i 39"o 38'o Kemisk-teknisk industri 29'i 29' 6 27'8 e) Åldersfördelning. Av de 32 undersökta företagen i grupperna A och B ha endast 15 kunnat lämna fullständiga uppgifter om åldersfördelningen för arbetarna under tidsperioden 1925—1936. Vid bearbetningen av siffermaterialet har en summering gjorts för dessa företag av samtliga arbetare i åldersgrupperna —17, 18—20, 21—25, 26—30, 31—40, 41—50, 51—60 och 6 1 — år. En uträkning har sedan gjorts av genomsnittliga antalet arbetare per företag och åldersår för tidsperioderna 1925—1929, 1930—1933 och 1934—1936. Det framgår härav, att samtliga åldersgrupper under 65 år ökat sin numerär. Tidsperioden 1934—1936 visar en förhållandevis större ökning, jämfört med de tidigare tidsperioderna, för åldersgrupperna under 35 år. Mest utpräglad är ökningen i åldersgrupperna under 20 år. Förklaringen härtill är följande. Vid minskning i produktionen ha företagen huvudsakligen avskedat yngre arbetskraft. Då sysselsättningsmöjligheterna åter ökats, har i första hand denna arbetskraft återanställts. Vid ytterligare ökad produktion ha företagen icke längre kunnat erhålla yrkesutbildat folk, utan ha ännu yngre arbetare anställts och upplärts. f) Genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år. För att söka utröna den inverkan rationaliseringen haft på arbetarnas »sysselsättningsgrad» har för de olika företagen uträknats det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år för samtliga år under tidsperioden 1920—1936. Av de 37 undersökta företagen ha 18 visat en ökning av antalet timmar per år, under det att vid 3 av företagen detta minskat. Vid de övriga 10 företagen ha antingen förhållandena i stort sett varit oförändrade eller ha sådana variationer förekommit, att någon bestämd tendens ej kunnat sparas. Av de 3 företag, vid vilka antalet årstimmar minskat, äro 2 textilföretag. Anledningen till denna minskning torde huvudsakligen vara den ökade »skiftkörningen» under de senare aren, som medfört en minskning av övertidsarbete. Vid det tredje företaget har det totala antalet arbetare minskat. För att bereda största möjliga antal arbetare sysselsättning har därför det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och är minskat. Vid de företag, som ökat det genomsnittliga timantalet, har orsaken dels varit, att företagen i allmänhet ökat sin tillverkning, och dels att man vid rationaliseringen strävat efter att i möjligaste män utjämna säsongvariationerna och att planera tillverkningen på sådant sätt, att så vitt möjligt en jämnare bemanning i tillverkningsavdelningarna erhålles. För ytterligare detaljer hänvisas till de utförligare beskrivningar, som gjorts av varje särskild industrigren.

534 Innehållsförteckning. Uppgiftsinsamlingen I. Produktionsvolym II. Arbetartimmar III. Förvaltningspersonal IV. Arbetare V. Nyanställda och avskedade arbetare VI. Kapitalinvesteringar VII. Elektrisk kraft VIII. Löner för förvaltningspersonal och arbetare IX. Uppgifter ang. egna hem Bearbetningen av det inkomna materialet I. Kvantitet tillverkade varor II. > > produkter per arbetartimme III. Genomsnittliga antalet timmar per arbetare och år IV. Saluvärdet av tillverkade produkter V. Förvaltningspersonal VI. Arbetare Malmbrytning och metallindustri A. Järnmalmsgruvor, anriknings- och briketteringsverk B. Verk för framställning av järn och stål C. Järn- och stålmanufaktur D. Mekaniska verkstäder

Sid. 475 475 475 475 476 477 477 477 477 477 477 478 478 478 478 478 478 479 479 482 485 487

Jord- och stenindustri A. Brytning jämte grovhuggning och krossning av sten B. Cementfabriker C. Tegelbruk D. Porslinsindustri E. Glasindustri

491 491 492 494 495 497

Träindustri A. Sågverk och hyvlerier B. Snickeri- och möbelfabriker Pappers- och grafisk industri A. Pappersmassefabriker B. Pappersbruk oah pappfabriker C. Boktryckerier

499 499 503 505 505 508 510

Livsmedelsindustri A. Bryggerier och mälterier B. Kvarnrörelser C. Chokladfabriker

511 511 513 515

Textil- och beklädnadsindustri A. Bomullsindustri B. Ylleindustri C. Trikåfabriker D. Sömnadsfabriker

516 516 518 520 521

Läder-, hår- och gummivaruindustri A. Skofabriker B. Garverier Förvaltningspersonal Försök till sammanfattning av resultaten av intensivundersökningen I. Förändringar i företagens produktionsvolym, arbetseffektivitet o. d II. Bationaliseringens inverkan för arbetskraftens vidkommande

523 523 525 526 529 530 531

535 Bilaga C.

P. M. med summariska uppgifter rörande de väsentliga resultaten av avtalsrörelserna inom vissa betydelsefullare näringsgrenar under åren 1924—1937 \ Av sekreteraren hos socialstyrelsen CARL CHR. SCHMIDT. Malmgruvor. De Norrländska

malmfälten:

1) Den 26 februari 1924 träffades uppgörelse om prolongation till den 31 december 1935 av förutvarande avtal. Därvid förutsattes 5 dagars drift per vecka. Om driften inskränktes till 3 eller 4 skift per vecka, skulle kompensation utgå till arbetarna i form av månatligt tillägg jämte hyresbidrag. Därest arbetstiden utökades till 6 dagar i veckan, under år 1925, skulle för nämnda år lönerna reduceras med 8 %. 2) Den 27 juli 1925 träffades nya avtal, gällande till den 1 juli 1927 och innebärande löneförhöjningar i jämförelse med de för år 1924 stipulerade lönebeloppen. Timlönen i öre för brytningsarbetare framgår av följande: Kiruna Malmberget 1924 1926 1924 1926 Brytningsarbetare i dagen 168 170 150 160 » under jord 177 180 160 170 Dessa avtal kommo genom prolongation att gälla till den 1 juli 1930. 3) Den 15 oktober 1930 träffades nya avtal, gällande till den 1 juli 1932. Timlönerna bibehöllos oförändrade i Kiruna och Malmberget. I Svartön höjdes timlönen med 5 öre, men skulle dittillsvarande hyresbidrag successivt avskrivas. Ackorden sänktes i Kiruna med i genomsnitt 5 %. I Malmberget höjdes ackorden för ett par grupper med 7 resp. 10 % och sänktes för metallarbetare; i övrigt bibehölls här status quo. Vid Svartön höjdes något vissa ackord. Avtalen kommo på grund av utebliven uppsägning att gälla till den 1 juli 1933. 4) Efter skedd uppsägning av arbetsgivarparten träffades nya avtal för tiden den 1 juli 1933—1 juli 1934. I Kiruna reducerades tidlöner med 12 % och ackordslöner med 17 %. I Malmberget utgjorde reduceringen 11 resp. 15 %. Då arbete ej kunde beredas under minst 4 skift per vecka, skulle emellertid de nya lönerna höjas med 5 %. Vid utlastningen i Svartön sänktes tidlönerna med 10 öre, motsvarande c:a 7 1 / 2 %, och ackorden med 8 %. De nedsatta lönerna skulle träda i tilllämpning från och med september 1933. På grund av utebliven uppsägning kommo avtalen att gälla till den 1 juli 1936. 5) Sommaren 1936 träffades uppgörelse om prolongation av avtalen för tiden den 1 juli 1936—1 juli 1938, innebärande smärre justeringar uppåt av lönerna för vissa grupper av arbetare. För Malmberget skulle arbetstiden ökas från 4 till 5 skift per vecka i gruvan samt från 3 till 4 1 / 2 skift i anrikningsverket. I Svartön ökades timlönen med 5 öre. 6) Avtalen ha av arbetarparten uppsagts att utlöpa den 1 juli 1938. 1

P. M. är uppgjord i maj 1938.

536 Järnbruksförbundets

och Mellansvenska

gruvförbundets

gruvor:

För de till Järnbruksförbundet anslutna gruvorna gällde tidigare i vissa fall lokala avtal; i andra fall saknades avtal särskilt där arbetarna voro syndikalistiskt organiserade. I december 1925 träffades emellertid ett gemensamt avtal för flertalet av dessa gruvor. För Mellansvenska gruvförbundets gruvor hade likartade förhållanden rått som för Järnbruksförbundet, och även för dessa träffades ett första gemensamt avtal för år 1926. 1) Avtalen, som gällde den 1 januari—31 december 1926, stipulerade vid Järnbruksförbundets gruvor en timlön för diversearbetare av 63 öre för arbete över och 70 öre under jord och vid Mellansvenska gruvförbundets gruvor resp. 70 och 75 öre. 2) Nya avtal träffades efter segslitna förhandlingar för liden den 23 januari— 31 december 1927, stipulerande oförändrade minimitimlöner. Lokalt företogos jämkningar i ackordsprislistorna på basis av status quo. 3) Sedan förutvarande avtal av arbetarparten uppsagts, vidtogo förhandlingar, som ej ledde till resultat. På nyåret 1928 verkställde de båda arbetsgivareförbunden lockout. Konflikten bilades först den 27 augusti 1928. Avtalen, som gällde från nämnda dag till utgången av år 1930, innebar status quo beträffande timlöner och i huvudsak även beträffande allmänna bestämmelser. I ackordspriserna vidtogos en del jämkningar såväl uppåt som nedåt. På grund av utebliven uppsägning kommo avtalen att gälla till utgången av är 1932 vid Mellansvenska gruvförbundets gruvor och till utgången av år 1935 vid Järnbruksförbundets gruvor. 4) För de till Mellansvenska gruvförbundet anslutna gruvföretagen uppsades ä arbetsgivarsidan avtalen att utlöpa den 1 januari 1933. Nytt avtal träffades, gällande för tiden den 1 januari 1933—31 december 1934. Minimilönerna blevo oförändrade. Utgående tidlöner sänktes med 5 %, dock att sänkning ej skulle ske i vidare mån än att underjordsarbetare erhöllo en timlön av minst 85 öre och ovanjords arbetare 80 öre. Ackorden reducerades med 8 %. 5) För de båda förbundens gruvor upprättades nya avtal för tiden den 1 januari 1936—31 december 1937. För Järnbruksförbundets gruvor höjdes minimitimlönerna med 3 öre. Ackordspriser höjdes med 6 % och s. k. platstimlöner med 4 %. Semestern utsträcktes att avse hela midsommarveckan d. v. s. i regel 5 arbetsdagar mot tidigare gällande 4 dagar. För Mellansvenska gruvförbundets gruvor höjdes minimitimlönerna med 2 öre. Ackorden förblevo oförändrade. Yrkestimlöner, vecko-, månads- och skiftlöner höjdes till den nivå, de haft före 1933 års utgång. Semesterbestämmelsen blev likalydande med den för Järnbruksförbundets gruvor. För båda förbunden infördes i avtalet löner för arbetare, fyllda 18 och 19 år. 6) För båda förbundens gruvföretag träffades genom förhandsförhandlingar nya avtal, gällande för tiden den 1 januari 1938—31 december 1939. För Järnbruksförbundets gruvor fastställdes minimilönen för arbetare under jord till 82 öre och för Mellansvenska gruvförbundets gruvor till 85 öre. Ackorden höjdes med 10 % vid de förstnämnda och med 8 % vid de sistnämnda gruvorna. Semestertiden utökades med en dag. Grängesbergs exportfält

mellansverige:

1) Sedan ett är 1922 träffat avtal vid dessa gruvor uppsagts, träffades sommaren 1925 ett nytt avtal, gällande till utgången av år 1926. Det blev på grund av utebliven uppsägning prolongerat för år 1927. I förhållande till förutvarande avtal innebar 1926 års avtal icke obetydliga löneförhöjningar. För gruvarbetare stipulerades en timlön av 93 öre ovan jord och 100 öre under jord (tidigare 84 resp. 90 öre). 2) Avtalet uppsades av arbetsgivarparten, och strejk utbröt den 23 januari 1928, vilken pågick till den 27 augusti samma år. Det nya avtalet innebar i allt väsentligt status quo, dock att det s. k. tappningsackordet reducerades.

537 3) Avtalet uppsades att utlöpa den 1 januari 1933 men prolongerades provisoriskt till den 1 mars 1933 från vilken dag nytt avtal, gällande till årets utgång, trädde i kraft. Timlönerna sänktes vid lidlönsarbete med 4—5 öre. Ackordsprislistornas tim-, skift- och månadslöner reducerades med 6 %, dock högst ned till en gräns av 89 öre ovan jord och 95 öre under jord. Ackordsprislistorna sänktes med 10 %. Avtalet kom att gälla till utgången av år 1936. 4) Det nya avtalet, gällande för tiden den 1 januari 1937—31 december 1938, innebar en höjning av timlönerna med 3 a 4 öre. Ackorden höjdes för vissa arbetargrupper med 2 till 6 % och semestern utökades med en dag för underjordsarbetare och dynamitarbetare. Järnbruk. Sommaren 1923 hade nytt riksavtal träffats för järnbruken, vilket ursprungligen träffats för tiden till den 1 januari 1925 men på grund av utebliven uppsägning kom att gälla till den 1 januari 1930. 1) Uppgörelsen om nytt avtal för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932 innebar, att minimitimlönerna höjdes med 3 öre och att som följd härav utgående timlöner för arbetare över 21 år ökades med minst detta belopp. Åldersgränsen för grovarbetare sänktes från 21 till 20 år. Ackordslönerna utjämnades vid lokal revision av ackordsprislistorna, vilken medförde höjningar för vissa arbetargrupper och sänkningar för andra. Det s. k. 19:de skiftet vid 3-skiftsarbete slopades. 2) Sedan avtalet efter uppsägning utlupit och kortvariga strejker vid ett par bruk förekommit, träffades den 2 februari 1932 nytt avtal, gällande till den 31 december 1932. Minimilönerna bibehöllos oförändrade. S. k. plats- och ackordstimlöner samt vecko- och månadslöner reducerades med 4 %. Samtliga ackord, inklusive blandade ackord, sänktes med 6 %. Semestertiden utökades från 4 till 6 dagar för arbetare med en ordinarie arbetstid av 56 timmar. Avtalet kom på grund av utebliven uppsägning att gälla till den 31 december 1935. 3) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1936—1 januari 1938. Minimilönerna bibehöllos oförändrade. Plats- och ackordstimlöner och motsvarande lidlöner höjdes till den nivå, som gällde före 1932 års avtal. Arbetstiden i avdelningar med 56 timmars arbetstid per vecka begränsades till 48 timmar, dock med undantag för vissa angivna hyttor. Semestern utsträcktes till att omfatta hela midsommarveckan med ersättning för det antal söckendagar, som inföllo under densamma, d. v. s. i regel 5 dagar mot tidigare gällande 4 dagar. 4) Hösten 1937 träffades överenskommelse om avtalets prolongation till den 1 januari 1940. Ackord och därmed jämförliga löner höjdes med 7;5 %, minimilönerna för yrkesarbetare höjdes med 8 öre och för grovarbetare med 9 öre. Semestern fastställdes till 6 dagar. Arbetstiden blev 48 timmar per vecka även för de hyttor, som dittills haft 56 timmars arbetsvecka.

Mekaniska verkstäder. 1) Det år 1923 ingångna riksavtalet för mekaniska verkstäder uppsades att utlöpa vid årsskiftet 1924/25. Det nya avtalet, som ursprungligen gällde endast för år 1925, innefattade status quo beträffande lönerna och medförde endast mindre jämkningar i de allmänna bestämmelserna. På grund av utebliven uppsägning kom avtalet alt gälla till den 1 januari 1929. 2) Det för tiden den 1 januari 1929—1 januari 1931 träffade nya avtalet lämnade minimilönerna oförändrade, dock att två nya löneklasser tillfördes, avseende grovarbetare, som fyllt 19 resp. 18 år. För arbetare, som ej till huvudsaklig del bereddes ackordsarbete, stipulerades ett särskilt tillägg om minst 10 öre över timlön. Avtalet prolongerades för år 1931. 3) Sedan kortvariga strejker vid ett par verkstäder förekommit träffades den 2

538 februari 1932 nytt avtal, gällande till årets utgång. Minimilönerna bibehöllos oförändrade. Alla individuella timlöner sänktes med 4 %. Vecko- och andra tidlöner sänktes i den mån de överstego per timme räknat i ortsgrupp I (Stockholm) 115 öre, i Göteborg 103 öre, i övrigt i ortsgrupp II 95 öre och i ortsgrupp III 84 öre, dock ej längre än till sålunda angivna gräns. Samtliga ackord sänktes med 6 %. Avtalet prolongerades oförändrat att gälla för åren 1933 och 1934. 4) För tiden den 1 januari—31 december 1935 träffades nytt avtal. Minimilönerna blevo oförändrade, dock att för Göteborg, som tillhör ortsgrupp II, minimitimlönerna bestämdes till belopp som med 2 öre översteg lönerna för andra orter i denna grupp. Ackordskompensationen, som tidigare utgått med 10 öre för alla orter, fastställdes till 17 öre i ortsgrupp I (Stockholm), till 15 öre på E-, F- och G-orter och till 13 öre å övriga orter i grupp II samt till oförändrat belopp (10 öre) i grupp III. Ackorden lämnades orubbade. Semestern utsträcktes till att omfatta hela midsommarveckan, och ersättningen skulle utgå för det antal söckendagar. veckan omfattade d. v. s. i regel 5 dagar mot tidigare gällande 4 dagar. 5) Nytt avtal träffades för tiden 1 januari 1936—31 december 1937. Ackordskompensationen höjdes till 25 öre i ortsgrupp I, 22 öre å E-, F- och G-orter och 20 öre å övriga orter i grupp II samt 15 öre i grupp III. I övrigt bibehölls status quo i allt väsentligt. 6) För tiden den 1 januari 1938—31 december 1939 gällande riksavtal medförde en ökning av utgående timlöner och minimilöner med 8 öre för yrkesarbetare och 9 öre för grovarbetare. Ackorden höjdes med 7-5 %. Semestertiden utökades med en dag.

Kol- och lervaruindustrin i Skåne. 1) För år 1924 gällande kollektivavtal vid Höganäs-Billesholms A.-B. uppsades att utlöpa vid årsskiftet 1924/25. Sedan förhandlingar om nytt avtal strandat, gingo arbetarna den 9 januari 1925 i strejk. Sedan Svenska Arbetsgivareföreningen varslat lockout inom betydande områden av arbetsmarknaden, medlingsingripande skett ay förlikningskommission och lockouten verkställts å dessa områden, nåddes i sådant större sammanhang slutligen den 27 mars uppgörelse. Denna innebar väsentligen status quo men medförde viss höjning av hyresbidrag till arbetare, som icke hade bostad i bolagets hus. Timlönen för fullgod arbetare höjdes från 55 till 60 öre. Denna avtalsuppgörelse, som ursprungligen gällde till utgången av år 1925, blev icke uppsagd för år 1926. 2) Avtalet, som uppsagts, prolongerades på i stort sett status quo för år 1927. Detta avtal blev sedan på grund av utebliven uppsägning gällande till den 1 januari 1930. 3) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932. Allmänna timlönen höjdes från 60 till 65 öre och övriga timlöner likaledes med 5 öre. Kolbrytningsackorden blevo i huvudsak oförändrade, medan ackorden vid fabriksdriften i flertalet fall något ökades, i regel i samma proportion som timlöneförhöjningen. För kolgruvearbetare ökades semestern från 4 till 6 dagar. Detta avtal kom genom prolongation att gälla till den 1 januari 1936. Från och med år 1933 vidtogos dock vissa sänkningar i ackordsprisen, och från och med ingången av år 1935 företogos i samband med prolongationen vissa förändringar till arbetarnas förmån. 4) För tiden den 1 januari 1936—1 januari 1938 träffade avtalet medförde en förhöjning av den allmänna timlönen med 5 öre till 70 öre vid arbete ovan jord och 75 öre under jord. Ackorden utjämnades, så att de beräknades lämna ett överskott på timlön av 30 % ovan jord och 40 % under jord. Förutvarande sjukvårdsförmåner, vilka ansetts motsvara c:a 1 öre per man och timme, skulle successivt avvecklas. Semestern för fabriksarbetare ökades från 4 till 5 dagar.

539 5) Nytt avtal upprättades för tiden den 1 januari 1938—1 januari 1940. Timlönerna ökades med 8 öre, varjämte ackorden höjdes med 8 % vid arbete ovan jord och med 6 % vid arbete under jord. Antalet semesterdagar utökades med en.

Byggnadsämnesindustrin. 1) Vid periodens ingång gällde ett riksavtal, träffat för tiden den 6 april 1923— 1 januari 1925. Sedan detta avtal uppsagts, träffades nytt avtal för tiden den 1 januari—31 december 1925. Uppgörelsen medförde, att timlönerna höjdes med 5 öre. På grund av utebliven uppsägning kom avtalet att gälla till den 1 januari 1929. 2) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1929—1 januari 1931. Ackordsprisen bibehöllos oförändrade. Timlönerna höjdes med 5 öre. För kalkbruken i Västergötland fastställdes icke någon timlön, utan skulle särskilda förhandlingar föras därom. 3) Den avtalsuppgörelse, som träffades för tiden den 1 januari 1931—1 januari 1933, grundade sig i allt väsentligt på status quo. I föregående avtal hade semester om 4 dagar tillerkänts cementarbetare. Motsvarande rätt till semester utsträcktes nu att gälla samtliga helårsarbetare. 4) För år 1933 träffades nytt avtal, som innefattade status quo beträffande timlöner. I ortsgrupperingen vidtogos vissa ändringar. Ackorden reducerades efter en glidande skala, i genomsnitt med c:a 10 %. Detta avtal prolongerades att gälla oförändrat för åren 1934 och 1935. 5) Den 31 januari 1936 träffades uppgörelse om nytt avtal, gällande till den 1 januari 1938. Timlönerna ökades med 5 öre och ackorden höjdes med 5 %. Semestern utökades med en dag från 4 till 5 dagar. 6) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1938—1 januari 1940. Timlönerna ökades med 8 öre och ackorden med 7 %. Semestern utökades.

Småglasbruken. 1) År 1924 gällde ett år 1922 träffat riksavtal, vilket efter uppsägning utlöpte den 1 februari 1925. Då uppgörelse icke stod att vinna om nytt avtal, verkställde arbetsgivarparten den 9 februari lockout. Konflikten sammankopplades med de vid nämnda tidpunkt pågående konflikterna inom andra betydelsefulla arbetsmarknadsområden och fick sin lösning i sådant större sammanhang den 27 mars 1925, då avtal träffades, gällande till den 1 februari 1926. Uppgörelsen innebar i allt väsentligt status quo. Detta avtal prolongerades därefter för ett år i sänder till den 1 februari 1929, då det efter uppsägning utlöpte. 2) Efter en c:a tre månader lång strejk (från den 20 februari) träffades den 29 maj 1929 uppgörelse om nytt avtal, gällande till den 1 februari 1932. Grov- och diversearbetarnas timlöner höjdes med 7 öre. Månadslöner höjdes med 3: 75—9: 75 kronor. Vidare infördes i avtalet timlöner för minderåriga manliga arbetare, varigenom lönerna för dessa i genomsnitt något höjdes. Ackordsprislistorna jämkades uppåt och nedåt. Slutligen stipulerades semester om 3 dagar. 3) Sedan avtalet uppsagts av arbetsgivarparten och förhandlingar om nytt avtal strandat, utbröt konflikt den 18 mars 1932, vilken varade till den 21 augusti, då uppgörelse ernåddes om nytt avtal, gällande till den 1 januari 1934. Timlönerna förblevo oförändrade. Ackorden reducerades med i genomsnitt 7 %, varvid en kraftigare reduktion drabbade de högre avlönade arbetarna, medan de lägst avlönade fingo behålla de gamla lönesatserna. Semestern ökades från 3 till 4 dagar. Avtalet kom att gälla till den 1 januari 1936. 4) Det nya avtalet, som erhöll giltighet endast för året 1936, medförde vissa löne-

540 justeringar uppåt för de lägst betalta arbetarkategorierna samt en del ändringar i övrigt till arbetarnas förmån. 5) För tiden den 1 januari 1937—1 januari 1938 träffades nytt avtal. Enligt detsamma höjdes timlönen för grov- och diversearbetare med 4 öre till 66 öre. Å ackordslönerna hade alltsedan 1932 års avtal utgått vissa avdrag. Dessa avdragsprocent nedbringades nu till i genomsnitt 3 %. 6) Genom förhandsförhandlingar nåddes överenskommelse om nytt avtal, gällande för tiden den 1 januari 1938—1 januari 1939. Avtalet medförde en genomsnittlig löneförhöjning av c:a 6 %.

Skogsavverkning och flottning. Beträffande skogsavverkning och flottning möta svårigheter att genom några kortfattade data angiva utvecklingen, detta på grund av de skiftande förhållandena på olika orter och löneuppgörelsernas lokala karaktär. Värmland och Västra Bergslagen representera emellertid ett område, för vilket centralt upprättade kollektivavtal sedan länge gällt. Uppgifterna här nedan avse endast detta avtalsområde. 1) I december 1923 hade träffats avtal för skogsarbeten och flottning, innefattande dels allmänna bestämmelser och dels lönevillkor. De allmänna bestämmelserna erhöllo giltighet till den 1 oktober 1926, medan löneavtalen gällde endast till den 1 oktober 1924. Samtliga löneavtal uppsades till sistnämnda dag. De nya avtalen, som träffades för tiden till den 1 oktober 1925, baserade sig i allt väsentligt på status quo med endast smärre justeringar, betingade av rent lokala förhållanden. 2) Under medverkan av förlikningsman överenskoms att förlänga löneavtalens giltighet till den 1 oktober 1926 utan att göra annat än smärre ändringar i desamma. 3) Sedan såväl allmänna bestämmelser som löneavtalen uppsagts och förhandlingarna strandat, utfärdade arbetarparten blockad mot arbetena den 22 november 1926. Uppgörelsen träffades först den 20 februari. I allmänna bestämmelser vidtogos ändringar dels i syfte att närmare bestämma s. k. svårighetstillägg, dels ifråga om rättstvisters avgörande i sista hand genom centrala skiljenämnden. Tidlönerna höjdes med 4 %, ackordsprisen för körning med 2—5 % och för huggning med 6—8 %. Sorteringsackordet vid ett skiljeställe sänktes med 10 %, medan flottningsprisen i ett par distrikt höjdes med 12 resp. 15 %. Giltighetstiden för allmänna bestämmelser fastställdes till den 1 oktober 1930 och för löneavtalen till den 1 oktober 1928. 4) Förhandsförhandlingar ägde rum om löneavtalens prolongation. Dessa förhandlingar ledde till att löneavtalens giltighetstid förlängdes på ett år utan andra nämnvärda förändringar än vad angick avtalet för ett skiljeställe. 5) Sedan löneavtalen uppsagts, vidtogo långvariga förhandlingar, vilka först inför en medlingskommission slutfördes den 18 november 1929. För skogsarbete höjdes tidlönerna med 8 %, körningspriserna med 3—9 % och huggningspriserna med 4—8 %. Timlönerna i flottningsarbetet ökades med 5—7 öre. Avtalen bestämdes att gälla till den 1 oktober 1931. 6) Sedan avtalen under pågående förhandlingar provisoriskt prolongerats i olika etapper till den 15 januari 1932, utbröt strejk den 19 januari. Den 3 mars träffades uppgörelse, gällande till den 1 oktober 1932. Tidlöner reducerades med 2 % och ackord med 3 %. Billeruds A.-B. tillhörde nu ej längre arbetsgivarsammanslutningen, och för detta bolag prolongerades förutvarande avtal oförändrat. Avtalskomplexet prolongerades år från år, med vissa prisjusteringar år 1936. 7) Hösten 1937 träffades uppgörelse om nya avtal för tiden till den 1 oktober 1938. Uppgörelsen medförde avsevärda löneförhöjningar, i genomsnitt c:a 25 %.

541 Sågverk. 1) Inom sågverksindustrin gäller ett centralt avtal om allmänna bestämmelser, som kompletteras av lokala löneavtal. Även under tiden för de allmänna bestämmelsernas giltighet förekomma lokalt begränsade avtalsrörelser vid enskilda sågverk. Till den 1 februari 1925 hade en del lokala avtal uppsagts, och förhandlingar om nya avtal hade strandat för vissa av dessa sågverk, med påföljd att öppen konflikt utbrutit från den 2 februari 1925. Dessa konflikter sammankopplades med andra pågående mycket omfattande avtalstvister på arbetsmarknaden, och förklarade Svenska Arbetsgivareföreningen allmän lockout bl. a. inom hela sågverksindustrin att träda i verkställighet den 16 mars. Därförinnan hade emellertid i slutet av februari genom lokala förhandlingar uppgörelse träffats i de ifrågavarande konflikterna vid sågverken. Tendensen vid dessa lokala uppgörelser var status quo, med smärre jämkningar till arbetarpartens förmån. 2) Den 29 december 1928 träffades uppgörelse om nya allmänna bestämmelser, gällande för tiden den 1 februari 1929—1 februari 1932, samt om lokala löneavtal, gällande till den 1 februari 1931. De allmänna bestämmelserna blevo i stort sett oförändrade. I löneavtalen höjdes lönerna men med viss maximering. Grundackordet för sågningen höjdes således upp till 6 %, dock att ingen förhöjning skulle äga rum vid verk, där försågares genomsnittsförtjänst under år 1927 uppgått till i Norrland 100 öre och i de mellan- och sydsvenska distrikten samt Dalarna 96 öre. Förhöjningen skulle också begränsas till denna nivå. Övriga ackord höjdes i samma proportion som sågackordet. Timlönen för fullgoda arbetare över 18 år höjdes med 7 öre. Även för specialarbetare höjdes timlönerna med 7 öre, dock högst upp till 92 öre. På arbetsgivarsidan uppskattades den genomsnittliga löneförhöjningen i enlighet med dessa bestämmelser till omkring 4 % för industrin i dess helhet. Även vid skiljeställena höjdes ackorden med 6 %, dock högst upp till en beräknad timförtjänst av 130 öre. Timlönerna höjdes med 7 öre men med maximering till 80 öre beträffande den allmänna timlönen och till 102 öre beträffande specialarbetare. 3) De lokala löneavtalen prolongerades för år 1931, men till den 1 februari 1932 uppsade arbetsgivarparten såväl allmänna bestämmelser som de lokala löneavtalen med yrkanden om avsevärda reduceringar. De nya avtal, som träffades, gällde för tiden den 1 februari 1932—1 februari 1933. Timlönerna reducerades med 6 %. Sågackordet sänktes med i genomsnitt för hela industrin 9 %, varierande för olika verk mellan i Norrland högst 11 8 och lägst 5 % och i övriga Sverige högst 11 och lägst 6 %. Övriga ackord reglerades jämsides med sågackordet, varjämte särskilt höga sådana undergingo viss ytterligare beskärning. Sorteringsackorden i flottlederna reducerades med 15 %, dock lägst ned till en timförtjänst av 125 öre. Till den 1 februari 1933 uppsade arbetsgivarparten 10 lokala löneavtal med yrkanden om ytterligare reduceringar och påföljande år uppsades 5 löneavtal. Till den 1 februari 1935 uppsade arbetsgivarna 4 och arbetarna 8 löneavtal. 4) Hösten 1935 träffades vid förhandsförhandlingar uppgörelse om prolongation av de allmänna bestämmelserna och löneavtalen till den 1 februari 1937. Semesterersättningen höjdes med 6 %. 5) Genom förhandsförhandlingar överenskoms om prolongation jämväl för tiden den 1 februari 1937—1 februari 1938. Grundackordet för sågning höjdes med upp till 5 % i Norrland och 7 % i andra delar av landet, dock icke högre än till en beräknad försågarförtjänst per timme av 105 öre i Norrland och 96 öre å övriga platser. För övriga ackord bibehölls i huvudsak förutvarande relation till grundackordet. Tidlönerna höjdes med 6 %. 6) Ny uppgörelse om allmänna bestämmelser och löneavtal träffades för tiden den 1 februari 1938—1 februari 1939. Sågackordet höjdes med upp till 7 %, dock högst till 112 öre i Norrland och 102 öre i övriga delar av landet. Tidlöner för arbetare över 18 år höjdes med 5 öre per timme. Semestern ökades med en dag, och semesterersättningen höjdes me*d 10 %.

542 Snickeri- och möbelfabriker. 1) Inom denna industri gällde tidigare endast lokala avtal men den 27 augusti 1926 träffades för tiden till den 1 juli 1928 ett riksavtal. 1 stort sett torde denna uppgörelse icke ha medfört några generella löneförhöjningar. Å orter, där endera parten så påyrkade, skulle dock de fasta ackordsprislistorna revideras. På grund av utebliven uppsägning kom avtalet att gälla till den 1 juli 1930. 2) Nytt avtal träffades för tiden den 1 juli 1930—1 juli 1933. Minimilönerna höjdes med 1—3 öre. 3) Efter uppsägning från arbetsgivarsidan av förutvarande avtal och sedan öppen konflikt pågått i cirka 2 månader, träffades uppgörelse om nytt avtal, gällande för tiden till den 1 januari 1935. Minimilönerna sänktes med belopp, som på grund av ändrad ortsgruppering blevo olika för olika orter. I genomsnitt beräknades sänkningen till 3 1 / 2 %. De individuella timlönerna sänktes med samma örestal som minimitimlönerna med möjlighet till ytterligare reducering i den mån individuallönen efter sådan sänkning översteg minimitimlönen med mer än 12 %. Ackordsrevisionen medförde reduktion av högre liggande ackord enligt en glidande skala med någon ökning av särskilt låga ackord. 4) Sedan arbetarparten uppsagt avtalet, träffades uppgörelse om nytt avtal för tiden den 1 januari 1935—1 januari 1937. Lönebestämmelserna blevo oförändrade, men en ny arbetargrupp upptogs, nämligen för arbete i standardtillverkningen, med en timlön, som med 5 öre översteg den för hjälp- och diversearbetare bestämda. Semestern utsträcktes att omfatta hela midsommarveckan. 5) För tiden februari 1937—1 januari 1939 träffades nytt avtal. Minimilönerna höjdes med i genomsnitt 6 %, olika på olika platser beroende på ändrad ortsgruppering. Denna anslöts nämligen till den officiella dyrortsgrupperingen. Särskilda timlöner infördes för sådana arbetare i åldern 15—17 år, som ej äro lärlingar. Pappersmasseindustrin. Avtalsförhållandet inom pappersmasseindustrin var ordnat genom dels ett sedan år 1921 gällande avtal om allmänna bestämmelser, dels ett huvudavtal av år 1923, som varje år prolongerats med vissa smärre jämkningar till arbetarpartens förmån, dels lokala avtal. Detta avtalssystem var så konstruerat, att arbetarnas förtjänster var beroende av fabrikens produktion. Vid fabriker, där några utvidgningar och tekniska förbättringar ej vidtagits, hade arbetarnas förtjänster stått kvar på den gamla nivån. Vid andra fabriker, där produktionsökning skett, hade ingen reglering vidtagits i beräkningen av den s. k. normalproduktionen, varpå driftsackordet välgrundat. 1) Hela detta avtalskomplex uppsades av arbetsgivarparten att utlöpa den 1 januari 1928. Efter strandade förhandlingar trädde lockout i verkställighet den 2 januari 1928. Sympatilockout verkställdes från den 30 januari vid sågverken och från den 5 mars vid pappersbruken. Uppgörelse träffades först den 8 april 1928 och erhöll giltighet till utgången av samma år. Allmänna bestämmelser blevo i stort sett oförändrade. Utearbetarnas timlöner höjdes med 3 öre i de två högsta ortsklasserna och med 2 öre i övriga tre ortsklasser. För arbetare i driften bibehöllos de b e r ä k n a d e förtjänstsiffrorna oförändrade (för arbetare i normalgraden C vid 91 öre). Vid fabriker, där den v e r k l i g a timförtjänsten kommit att väsentligt överstiga den beräknade, skulle ackordslönerna sänkas, så att de för nämnda normalgrad ej överstego 118 öre i ortsklass I. Å andra sidan skulle vid sådana fabriker, där timförtjänsten legat i närheten av den beräknade, en justering uppåt äga rihn till 100 öre för normalgraden C i ortsklass I. På grund av utebliven uppsägning kom denna avtalsuppgörelse att gälla till den 1 januari 1932.

543 2) Efter strandade förhandlingar vidtogo partiella strejker den 22 februari 1932, varefter allmän strejk utbröt den 11 april. Först den 5 augusti träffades uppgörelse, gällande för tiden till årets utgång. Driftsackorden och alla tidlöner, med undantag för utearbetartimlönen, sänktes med 7 %. övriga ackord reducerades i olika utsträckning, i allmänhet kraftigare än driftsackorden. Förmåner i form av hyresbidrag, fri bostad och ved skulle upphöra, i den män man icke om annat lokalt enades. 3) Genom förhandsförhandlingar prolongerades avtalen för tiden den 1 januari 1936—1 januari 1937. Härvid utökades semestern frän 4 till 5 dagar. 4) Vid förhandsförhandlingar överenskoms om prolongation för tiden den 1 januari 1937—1 januari 1938. Vid cellulosafabrikerna, för vilka reduktion genomförts år 1932, skulle lönebasen för driftsackorden ökas med 7 Va %- För träsliperier begränsades denna ökning till 5 % vid tre och till 3 % vid övriga fabriker. Den allmänna timlönen för utearbetare höjdes med 5 öre. 5) För tiden till den 1 februari 1939 träffades nya avtal. Uppgörelsen innebar en ökning av timförtjänsten för driftarbetare med i regel 7 %. Timlönen för utearbetare höjdes med 10 öre.

Pappersbruken. 1) Sedan februaw 1923 gällande riksavtal med tillhörande lokalavtal hade hösten 1924 uppsagts att utlöpa den 1 februari 1925. Avtalstvisten blev sammankopplad med de stora nämnda år pågående avtalstvisterna inom andra arbetsmarknadsavsnitt. Lockout verkställdes den 16 mars. Den 27 mars träffades uppgörelse, gällande till den 1 februari 1926. Förutvarande lägsta ortsklass slopades och dithörande bruk hänfördes till närmast högre ortsklass, den femte. Två bruk flyttades från klass 2 till klass 1. Förutvarande lönesatser bibehöllos oförändrade, men skulle vid de bruk, som ej uppflyttats i ortsklass, till varje arbetare utgå utöver honom tillkommande tim- och ackordslön ett tillägg av 3 öre för varje arbetad timme. 2) Avtalet prolongerades sedermera oförändrat för ett par år. Så skedde också för tiden den 1 februari 1929—1 februari 1930, men överenskoms härvid bl. a. att tre bruk skulle uppflyttas i ortsklass. 3) Efter uppsägning av arbetarparten utlöpte avtalet den 1 februari 1930. Strejk vidtog den 22 april vid sexton bruk. Uppgörelse träffades först den 21 juni, gällande för tiden till den 1 februari 1932. Timlönerna höjdes med 2 öre för samtliga arbetare. Vid bruk, där enligt 1925 ärs avtal ett tillägg å 3 öre utgått per arbetad timme, inräknades nu detta tillägg i den fasta timpenningen. Ackordsrevisionen medförde höjningar vid ett större bruk samt reduktion vid några bruk. Bestämmelserna om semester och om läkarvård anslötos till vad som gällde inom pappersmasseindustrien. 4) Sedan arbetsgivarparten uppsagt löneavtalen att utlöpa den 1 februari 1932, vidtogo förhandlingar, vilka ledde till uppgörelse om avtal för tiden 1 februari 1932—1 februari 1933. Förutvarande timlöner och ackordssatser bibehöllos oförändrade, men skulle vid varje avlöningstillfälle för resp. arbetare göras ett avdrag med 4 % (s. k. kristidsavdrag). Denna uppgörelse kom att gälla till den 1 februari 1936. 5) Vid förhandsförhandlingar överenskoms om prolongation jämväl för tiden till den 1 februari 1937. Härvid ökades semestern från 4 till 5 dagar. 6) Avtalet prolongerades vid förhandsförhandlingar också för tiden den 1 februari 1937—1 februari 1938. Kristidsavdraget å 4 % slopades, varjämte Munksjö flyttades från ortsklass 3 till klass 2. 7) Efter skedd uppsägning av avtalet träffades nytt sådant, gällande för tiden den 1 februari 1938—1 februari 1939. Ackorden höjdes med i regel 7*5 %. Ortsgrupperingen av de olika bruken ändrades till överensstämmelse med den för massa-

544 fabrikerna gällande. Till följd härav blev ökningen av timlönen störst för de till den lägsta ortsklassen hörande bruken, nämligen omkring 7'5 öre, och minst i den högsta ortsklassen, cirka 4 öre.

Bokbinderiyrket. 1) Det år 1922 upprättade och därefter år efter år prolongerade riksavtalet utgick vid årsskiftet 1925/26. Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1926— 1 januari 1928. Förutvarande avtals minimilöner höjdes å olika orter med 4o— 8 %. Utgående löner höjdes endast i den mån så erfordrades för att de skulle överstiga de nya minimilönerna. Ackorden för Norrköping höjdes med 5 %. I övrigt justerades ackorden men med utgångspunkt från status quo. På grund av utebliven uppsägning kom avtalet att gälla till den 1 januari 1930. 2) Sedan förutvarande avtal av arbetarparten uppsagts träffades efter förhandlingar nytt avtal för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1933. Minimilönerna för utlärda manliga arbetare höjdes med 4—5 öre samt för kvinnliga arbetare med 2—4 öre. Härav föranleddes, att utgående individuallöner höjdes med i genomsnitt 3 %. Semestern för utlärda arbetare och för arbetare med två års arbete i facket utökades till 6 dagar, medan för övriga arbetare semestern alltjämt var 4 dagar. 3) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1934—1 juli 1935. För vissa specialfack (kartong-, kuvert- och påstillverkning m. m.) stipulerades en särskild lägre minimilöneskala. Minimilönerna för de egentliga bokbinderiarbetarna lämnades oförändrade. De individuella timlönerna sänktes med 5 %. Även ackorden reducerades med 5 %, ehuru i vissa fall reduktionen stannade vid 3 %. 4) För tiden den 1 juli 1935—1 juli 1938 gällande avtalet medförde en höjning av minimilönerna med 2 %, varjämte tillämpning av den reviderade officiella dyrortsgrupperingen medförde uppflyttning i lönehänseende av ett stort antal arbetsplatser. Vidare förbättrades semestern.

Tryckerier. 1) För civil- och tidningstryckerier gälla olika avtal, men avtalsförhållandena för de båda grupperna av tryckerier ha ofta ordnats i ett sammanhang. Beträffande tidningsavtalen redovisas i det följande endast det avtal, som upprättats med de borgerliga tidningarnas arbetsgivarsammanslutning. Vid 1924 års ingång gällde för båda grupperna av tryckerier riksavtal, ingångna sommaren 1922. 2) För civiltryckerierna träffades nytt avtal för tiden den 6 juli 1925—1 juli 1926. Minimilönerna höjdes med 7a % och utgående löner med 4 %. Även för tidningarna upprättades nytt avtal år 1925, gällande till den 1 juli 1926. Båda avtalen prolongerades, så att de kommo att gälla till den 1 juli 1929. Härvid överenskoms, att vid de dagliga tidningarna skulle från och med år 1928 vid semesterns början utgå ett belopp, motsvarande ytterligare en veckas reallön. Vid tryckerierna skulle från samma tid utgå reallön för 1 veckas semester, varjämte på sätt dittills skett löneavdrag skulle göras för bestridande av kostnaderna för den andra semesteiveckan. 3) Nya riksavtal för båda grupperna av tryckerier träffades för tiden den 1 juli 1929—1 juli 1932. Minimilönerna för utlärda sättare och tryckare och därmed jämförliga arbetargrupper förblevo oförändrade. För mindre kvalificerade grupper samt hjälparbetare och lärlingar vidtogos däremot vissa förhöjningar av minimilönerna. För alla arbetare höjdes de utgående individuella lönerna med belopp, motsvarande 1 % av resp. minimiveckolöner. Vid de dagliga morgontidningarna höjdes vissa tillägg för kvälls-, natt-, söndags- och skiftarbete. Vid de icke dagliga tidningarna samt de blandade tryckeriernas civilavdelningar stipulerades 2 veckors betald semester i enlighet med vad som tidigare gällde för tidningstypograferna.

545 Vid de till Svenska Arbetsgivareföreningen anslutna civiltryckenerna bibehölls däremot anordningen med 1 veckas semester, vartill kom 1 veckas ledighet, tor vilken löneavdrag gjordes med 2 % vid varje avlöningstillfälle. Dessa avtal kommo att prolongeras till den 1 juli 1935. 4) För tidningstryckerierna prolongerades vid förhandsförhandlingar avtalet tor tiden den 1 juli 1935—1 juli 1937. Uppgörelsen innebar en viss löneökning i anslutning till den nya officiella dyrortsgrupperingen. Avtalet prolongerades sedan till den 1 juli 1938. . ..„ För civiltryckerierna uppsades avtalet. Nytt avtal träffades har for tiden till den 1 juli 1938. Minimilönerna ökades med 2 %, varjämte tillämpningen av den reviderade officiella dyrortsgrupperingen medförde uppflyttning i lonehanseende av ett stort antal arbetsplatser. . 5) För tidningstryckerierna träffades den 1 december 1937 ett s. k. huvudavtal, gällande till den 1 juli 1946, genom vilket skiljedom i intressetvister infördes. Semestern utsträcktes med en vecka och blev för arbetare, som fyllt 23 ar och arbetat minst 4 år i facket, tre veckor. I samband med denna uppgörelse trallades överenskommelse om ett konjunkturtillägg med 7-6 och 5 % av gällande avtals minimiveckolöner, beroende på om arbetarna ha endast minimilön eller olika grader av individuell överbetalning.

Kvarnar. 1) Sedan förutvarande år 1922 ingångna riksavtal uppsagts, träffades uppgörelse om nytt avtal för tiden den 1 maj 1924—1 maj 1925. Veckolönerna höjdes med 5—9 kronor, växlande för olika ortsgrupper. På grund av utebliven uppsägning kom avtalet att gälla till den 1 maj 1928. 2) Nytt avtal träffades för tiden den 1 maj 1928—1 maj 1930. I lägsta ortsgruppen behölls veckolönen oförändrad. I övriga grupper höjdes den med 1 a 2 kronor, varjämte en ny mellangrupp infördes, för vilken höjningen uppgick till 3 kronor. 3) Det nya avtalet för tiden den 1 maj 1933—1 maj 1934 medförde sänkning av veckolönerna med 2 a 2:50 kronor (motsvarande cirka 4 % ) , utom i Stockholm, där reduktionen stannade vid 1 krona. 4) Nytt avtal träffades för tiden den 1 maj 1935—1 maj 1937. I huvudsak innebar uppgörelsen prolongation av det gamla avtalet. Veckolönerna ökades i Stockholm med 1 krona och i ortsgrupper II och V med 50 öre. Några kvarnar uppflyttades i högre ortsgrupp. . . „ , 5) Vid förhandsförhandlingar träffades uppgörelse for tiden den 1 maj Wöt— 1 maj 1939. Veckolönerna höjdes med 2 å 2:50 kronor.

Choklad- och karamellfabriker. 1) Vid 1924 års ingång gällde ett den 1 februari 1922 träffat riksavtal, vilket efter uppsägning utlöpte vid årsskiftet 1924/25. Uppgörelse träffades den 19 januari 1925, avseende tiden till den 1 januari 1926. Uppgörelsen innebar väsentligen status quo, dock med vissa jämkningar för arbetare med 2 och 3 års anställning. I Malmö och Sundbyberg vägrade arbetarna att rätta sig efter uppgörelsen och gmgo i strejk. Lockout vid samtliga fabriker verkställdes den 4 februari. Konflikten sammankopplades med den vid denna tidpunkt pågående storkonflikten inom ett flertal industrier. Emellertid hävdes lockouten redan den 23 februari, sedan arbetarna vid fabrikerna i Malmö och Sundbyberg beslutat respektera riksavtalet och återupptagit arbetet. Detta avtal prolongerades sedermera för ett år åt gången till den 1 januari 1930. 2) Sedan avtalet uppsagts av arbetarparten, träffades uppgörelse om nytt avtal för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932. Förändringarna avsågo minskning i an35—388613.

II.

546 talet utbildningsgrupper, varjämte timlönerna för arbetare över 18 år något höides Därjämte infördes i avtalet förtydligande bestämmelser om ackord och om semester' Avtalet kom pa grund av utebliven uppsägning att gälla till den 1 januari 1936. 3) Nytt avtal träffades for tiden den 1 januari 1936-1 januari 1938. För yngre arbetare, sava manliga som kvinnliga, blevo timlönerna oförändrade men en ny åldersgrupp tillfogades. De vuxna kvinnliga arbetarna fingo sina timlöner ökade JJle-5 ' a . l h n a n h e t 1 ore> » högsta löneklassen 2 öre. För vuxna manliga arbetare höjdes timlönerna med 2 - 4 öre vid olika fabriker. Därjämte jämkades ortsgrupperingen varigenom lönerna på några orter, bl. a. Stockholm och Göteborg, kommo att ytterligare okas med något öre för vissa åldersgrupper. 4) Efter förhandsförhandlingar prolongerades avtalet för tiden den 1 januari 1938 —1 januari 1940. Allmänna bestämmelser bibehöllos oförändrade, medan lönerna okades med belopp, varierande för olika arbetarkategorier och arbetsplatser.

Sockerindustrin. 1) Den i början av år 1924 träffade avtalsuppgörelsen, avseende tiden den 1 mars 1924—1 mars 1926, medförde lönehöjningar å 6—8 % 1Q9A S i d a n °Vfno.ämTnTda a V t a l u P P s a g t s ' haffades nya avtal för tiden den 1 mars 192b—1 mars 1927. Uppgörelsen innebar i allt väsentligt status quo Genom prolongation kommo avtalen att gälla till den 1 mars 1928, då de efter uppsägning utlöpte. f 3 ) ,? e d /u P a r t i e l l a s l r e J k € r igångsatts den 19 mars 1928 och lockout verkställts ior alla fabrikerna den 26 mars, nåddes uppgörelse om nya avtal den 16 juni 1928 gaUande till den 1 mars 1930. Timlönerna höjdes över hela linjen med 7 öre Dessa avtal kommo på grund av utebliven uppsägning att gälla ända till år 1936. 4) For tiden den 1 mars 1936—1 mars 1938 träffades nya avtal. Timlönen för manliga arbetare höjdes för fabriker i Stockholm, och Göteborg med 4 öre för fabriker i den s k. stadsgruppen i regel med 3 öre och för de egentliga landsortsb o e r n a med 2 ore För kvinnliga och minderåriga arbetare höjdes timlönerna Cn r t i l l 5~da år 6 ' J u s t e r a d e s u PPåt och nedåt. Semestern utökades från 5) De tidigare gällande lokala avtalen för de särskilda fabrikerna avlöstes av ett riksavtal, gällande for tiden den 1 mars 1938-1 mars 1940. Denna uppgörelse medförde en timloneförhöjning för vuxna manliga arbetare med 7—9 öre och för kvinnor och minderåriga i proportion härtill. Ackorden höjdes med högst 7 % s Semestern okades till 6 dagar. Textilindustrin. 1) Inom textilindustrin gällde under år 1924 ett den 1 januari 1922 upprättat riksavtal, vilket efter uppsägning utlöpte den 1 januari 1925. Nytt avtal träffades for tiden til den 1 januari 1926. Uppgörelsen innebar i allt väsentligt prolongation av foru varande riksavtal, varjämte fastställdes viss ordning för fortsatta förhandlingar for revision av felaktigt satta ackord iwraaua ior För specialarbetare — reparatörer, maskinister, elektriker m. fl. — strandade för handlingar pa nyåret 1925 och avtalstvisten sammankopplades med de andra stora konflikter, som voro aktuella vid denna tidpunkt. Lockout för hela industrin verk

fVe^rtLlLmaTS

P gICk m dCn 2? marS då UPPgÖre,Se träffad€s

*Ä

Riksavtalet kom på grund av utebliven uppsägning att gälla till den 1 januari 1931 2) Sedan förhandlingar om nytt avtal strandat, utbröto den 8 januari 1931 partiella strejker som den 12 januari utvidgades till att omfatta samtl ga fabriker Den 20 mars träffades nytt avtal, gällande till den 1 januari 1932. Uppgörelsen innebar status quo beträffande löner. Ackorden skulle bli föremål för revisToenl gt sä r

547 skilda regler, medgivande såväl höjning som sänkning på olika poster. Borås uppflyttades från ortsgrupp II till III. övertidsersättningen förbättrades något. Allmänna bestämmelser justerades i vissa detaljer. Avtalet prolongerades år från år till den 1 januari 1936. 3) Vid förhandsförhandlingar överenskoms att prolongera avtalet jämväl för tiden den 1 januari 1936—1 januari 1937. Semestern ökades från 4 till 5 dagar, varjämte vissa andra ändringar i allmänna bestämmelser vidtogos. 4) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1937—1 januari 1939. Timlönerna höjdes med 6 %, dock för kvinnliga arbetare, fyllda 19 år, med 10 %. Ackordskompensation infördes för vuxna tidlönsarbetare. De fasta ackordsprislistorna prolongerades oförändrade, i den mån parterna ej enades om jämkningar. Garverier. 1) Del sedan år 1922 gällande riksavtalet kom genom prolongation att gälla till den 1 januari 1926. Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1926—1 januari 1928. Uppgörelsen innebar beträffande timlöner status quo. Vissa ändringar vidtogos i ortsgrupperingen, varjämte normer fastställdes för revision av ackorden. Avtalet kom på grund av utebliven uppsägning att gälla till den 1 januari 1930. 2) Nytt avtal träffades för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932. I ortsgrupp I och II bibehöllos förutvarande timlöner oförändrade men i lägsta ortsgruppen höjdes timlönerna med 3 öre för manliga och 2 öre för kvinnliga arbetare. En ort uppflyttades i grupp. Förutvarande ackord blevo i stort sett oförändrade; nya ackord skulle sättas så, att de lämnade en förtjänst av 35 % över timlön. Avtalet kom att gälla till den 1 januari 1936. 3) Även för år 1936 prolongerades avtalet, men överenskoms vid förhandsförhandlingar, att semestern skulle utökas från 4 till 5 dagar. 4) Nytt avtal upprättades för tiden den 1 januari 1937—1 januari 1939. Timlönerna höjdes med 2—3 öre för olika ortsgrupper. Genom uppflyttning av ett par orter i grupp blev timlöneförhöjningen i genomsnitt större än vad nu angivits. Ackorden lämnades i stort sett oförändrade.

Skofabriker. 1) 1922 års riksavtal utlöpte efter uppsägning den 1 januari 1926. För tiden till den 1 januari 1928 träffades nytt avtal, innebärande i allt väsentligt status quo. Detta avtal kom att gälla till den 1 januari 1930. 2) Det nya riksavtalet, gällande för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932, medförde höjning av timlönerna för vuxna manliga arbetare med 5 öre — dock i lägsta ortsgruppen med endast 3 öre — för kvinnliga arbetare med 4 öre samt för minderåriga med 1—2 öre. Beträffande ackorden skulle i januari 1930 föras lokala förhandlingar om revision; i den mån dessa ej ledde till enighet, skulle förutvarande priser gälla. Allmänna bestämmelser blevo oförändrade. Avtalet prolongerades år från år till den 1 januari 1936. 3) Även för år 1936 prolongerades avtalet, varvid semestern utökades från 4 till 5 dagar. 4) Nytt avtal upprättades för tiden den 1 januari 1937—1 januari 1939. Timlönerna höjdes i tre ortsgrupper med 3 öre för manliga och 2 öre för kvinnliga arbetare samt i den fjärde (lägsta) ortsgruppen med resp. 5 och 3 öre. Å de båda största fabrikationsorterna, Örebro och Kumla, som uppflyttades i grupp, blev emellertid förhöjningen 7 öre för manliga och 5 öre för kvinnliga arbetare. Ackorden blevo oförändrade, där ej om annat lokalt överenskoms. Semestern utökades från 5 till 6 dagar med betalning för 40 timmar.

548 Tändsticksindustrin. 1) Förutvarande avtal hade efter uppsägning upphört att gälla vid ingången av är 1924 men arbetet fortsatte ostört tills uppgörelse om nya avtal kom till stånd, gällande för tiden den 1 april—31 december 1929. Minimitimlönerna höjdes med 3 öre för manliga och 2 öre för kvinnliga arbetare. Ackordsprisen blevo vid flertalet fabriker oförändrade, vid andra vidtogos mindre förhöjningar. Avtalen prolongerades för är 1925. 2) Den 18 februari 1926 träffades ny uppgörelse för tiden till den 1 januari 1928. Minimitimlönerna bibehöllos oförändrade utom för Anneberg och Tidaholm, för vilka fabriker dessa höjdes med 1 resp. 2 öre. Utgående timlöner för arbetare, som ej sysselsattes på ackord, höjdes med 3—6 öre. Ackorden vid Tidaholm höjdes med 4 %. Avtalen prolongerades för åren 1928 och 1929. 3) Enligt avtalsuppgörelsen för tiden den 1 januari 1930—1 januari 1932 höjdes minimilönerna med 3 öre per timme för såväl manliga som kvinnliga arbetare, fyllda 18 år, samt med 2 öre för yngre arbetare. För Tidaholm, som uppflyttades i ortsgrupp, blev höjningen 4 resp. 3 öre. Även ackordskompensationen för arbetare, som sysselsattes på tidlön, ökades, i regel med 4 öre. Beträffande ackorden innebar uppgörelsen ett par procents ökning för Tidaholm; för flertalet övriga fabriker blev genomsnittsläget oförändrat eller också vidtogos mindre nedsättningar, bl. a. i Kalmar, Västervik och Vetlanda. Avtalen prolongerades till den 1 januari 1933. 4) Vid förhandsförhandlingar hösten 1932 överenskoms om prolongation även för år 1933. Ackorden sänktes med 10 %, därest driften utsträcktes till minst 4 1 / 2 dagar per vecka. Vid minst 4 dagars arbete per vecka sänktes ackorden med 6 4 %. Vid kortare arbetstid än 4 dagar i veckan kvarstodo de förutvarande lönerna oförändrade. Även timlöner sänktes något vid minst 4 dagars arbetsvecka. Avtalen gällde därefter oförändrade till den 1 januari 1936. 5) Nya avtal träffades för tiden den 1 januari 1936—1 januari 1938. Minimilönerna ökades med 1 öre för manliga arbetare, med 2 öre för kvinnliga arbetare över 18 år samt med 1 öre för övriga kvinnliga arbetare. Manliga tidlönsarbetare erhöllo individuell ökning per timme med 3 öre. Semestern ökades från 4 till 5 dagar. 6) För tiden den 1 januari 1938—1 januari 1940 gällande avtalen stipulerade ökning av timlönerna med 5 öre för vuxna manliga och med 4 öre för vuxna kvinnliga arbetare. Tidigare utgående lönetillägg till arbetare, som icke arbeta på ackord, höjdes med 3 öre å vissa orter och 2 öre å andra. Ackorden höjdes med 7 %. Semestern utökades från 5 till 6 dagar.

Byggnadsindustrin. 1) Vid årsskiftet 1923/24 uppsades gällande avtal för murare-, träarbetare- och grovarbetarefacken i hela riket att utlöpa den 1 april 1924. Uppgörelse träffades att gälla för tiden den 1 april 1924—1 april 1926. De nya avtalen medförde avsevärda löneförhöjningar. Timlönerna å olika orter ökades med 15—25 öre. Ackordsprislistorna för murarfacket höjdes i allmänhet med 5—8 %, träarbetarfackets listor med cirka 20 % och grovarbetarlistorna med 8—15 %. Denna avtalsuppgörelse kom att stå sig till den 1 april 1933, då avtalen efter skedd uppsägning från arbetsgivarsidan utlöpte. 2) Efter en konflikt, som varade från den 1 april 1933 till den 14 februari 1934 träffades slutlig uppgörelse sistnämnda dag, gällande för tiden till den 1 april 1937. Timlönerna sänktes med olika belopp för olika orter, från 3 öre till 16 öre. För de flesta större orter uppgick reduktionen av timlönerna till 4—7 %. Ackordsnivån sänktes i Stockholm med 15 %, i Göteborg med cirka 9 %, å ett 10-tal platser

549 med 12—13 % samt å övriga orter med omkring 15 %. Vidare vidtogos viktiga ändringar i de allmänna bestämmelserna. 3) Sedan avtalen uppsagts att utlöpa den 1 april 1937, vidtogo strejker inom vissa fack i början av april. Den 10 maj verkställdes allmän lockout för samtliga tre fack, vilken pågick till den 12 juni, då uppgörelse för tiden till den 1 april 1940 träffades. Timlönerna i Stockholm ökades med 15 öre, i Göteborg med 10 öre, i flertalet större och medelstora städer med 10—11 öre samt å mindre orter med varierande belopp. Ackordsprisen höjdes i Stockholm med 10 %, å övriga orter med olika procent, i genomsnitt cirka 8 %.

Rederinäringen. I det följande redovisas endast de avtalsuppgörelser, som träffals mellan Sveriges Hedareförening och fackorganisationerna för eldare och däcksmanskap. 1) Under år 1924 gällde den år 1923 ingångna avtalsuppgörelsen. Sedan denna utlöpt den 1 februari 1925 och konflikt utbrutit, träffades den 29 maj uppgörelse om nytt avtal för tiden till den 1 februari 1927. Timmermän, båtsmän, eldare och matroser å de minsta fartygen (under 900 ton) erhöllo löneförhöjning med 11—13 kronor i månaden, men lönerna i övrigt bibehöllos oförändrade. Även i övrigt innebar överenskommelsen i stort sett status quo, dock med vissa föreskrifter angående anlitande av den offentliga arbetsförmedlingens organ vid anställandet av manskap. 2) Nytt avtal träffades för tiden den 15 februari 1927—1 februari 1929. Månadslönerna ökades något för vissa personalgrupper (5—20 kronor). 3) Sedan avtalet uppsagts och förutvarande avtal provisoriskt prolongerats till den 23 februari 1929, träffades slutlig uppgörelse, gällande till den 1 februari 1931. De kontanta månadslönerna höjdes med i allmänhet 5—10 kronor, i vissa fall 15— 20 kronor, dock ej för några av de i lönehänseende högst stående grupperna. Avtalet kom att gälla oförändrat till den 1 februari 1933. 4) Efter skedd uppsägning och sedan förhandlingar om nytt avtal strandat, utbröt strejk den 9 mars 1933. Den 30 mars träffades nytt avtal, gällande till den 1 februari 1934. Uppgörelsen innebar en lönereduktion av i genomsnitt 4 å 5 %. Avtalet blev prolongerat till den 1 februari 1936. 5) Nytt avtal träffades för tiden den 1 februari 1936—1 februari 1938. De kontanta lönerna ökades, i allmänhet med 3 å 4 %. 6) Vid förhandsförhandlingar träffades nytt avtal för tiden till den 1 februari 1939. Lönerna höjdes med belopp, motsvarande en löneförhöjning av 55—8 4 %, och semestern ökades från 2 till 7 dagar efter ett års anställning. Uppgörelsen fick retroaktiv verkan frän den 1 oktober 1937.

Jordbruket. Avtalsförhållandet inom jordbruket regleras dels av ett avtal av riksavtals karaktär angående allmänna bestämmelser, dels av distriktsavtal angående löner. 1) Löneavtalen ulgingo efter skedd uppsägning den 24 oktober 1924. Sedan förhandlingar icke lett till resultat utbröt strejk den 25 oktober på ett par gårdar. Förhandlingarna, som ursprungligen förts centralt, fortsatte sedermera för de särskilda distrikten, och träffades därvid under loppet av januari och februari 1925 uppgörelser om nya löneavtal, gällande till den 24 oktober 1925. Uppgörelserna medförde en förhöjning av de kontanta årslönerna för kördräng i Skåne och Östergötland med 20 kronor, i Bergslagen med 10 kronor (övriga ortsgrupper i proportion härtill). Timlönerna ökades över hela linjen med 1—5 öre, växlande i olika landskap. För Uppland, där arbetarna hade en särskild organisation, ernåddes icke uppgörelse, utan kom här avtal till stånd först från den 24 oktober 1925. Löneavtalen blevo år efter år prolongerade till den 24 oktober 1932. 2) Till den 24 oktober 1925 hade riksavtalet om allmänna bestämmelser uppsagts.

550 Nytt sådant avtal träffades för tiden till den 24 oktober 1928, och kom detsamma att gälla genom prolongation ända till den 31 oktober 1936. I samband med överenskommelser om prolongation vidtogos dock vissa ändringar, t. ex. 1931 angående läkarvård och olycksfallsersättning, 1934 angående semester för timavlönade. 3) Från arbetsgivarsidan uppsades samtliga distriktsavtal utom ett att utlöpa den 24 oktober 1932 och arbetarparten svarade med motuppsägning. Förhandlingar om nya avtal avbrötos den 27 oktober, varefter arbetsgivarna i allmänhet tillämpade nedsatta löner. Arbetet fortgick dock utan störningar. Den 5 januari 1933 träffades uppgörelse. Avtalen skulle gälla från den 1 januari 1933—24 oktober 1933, dock att årslönerna skulle tillämpas retroaktivt från den 24 oktober 1932. Uppgörelsen innebar, att kontanta årslöner reducerades med för statavlönade 10 kronor, för tjänare i husbondens kost med 75 kronor. För timavlönade arbetare med fri bostad, vedbrand och potatisland blev reduktionen 2 öre, för timavlönad utan några naturaförmåner 1 öre. Avtalen kommo att gälla till den 24 oktober 1935. 4) Vid förhandsförhandlingar träffades överenskommelse om avtalens (såväl riksavtalets som distriktsavtalens) prolongation för tiden den 24 oktober 1935—1 november 1936. Lönerna ökades något, årslönerna i allmänhet med 30 kronor, timlönerna med i genomsnitt 2 öre. 5) Såväl riksavtalet som distriktsavtalen uppsades från arbetarsidan. Uppgörelse om nya löneavtal för tiden den 1 november 1936—1 november 1937 samt om nytt riksavtal, gällande till den 1 november 1938, träffades, innebärande betydelsefulla ändringar i riksavtalet ifråga om arbetstiden, detta i anslutning till den nya arbetstidslagen. Den av arbetsgivarna bekostade sjukvården borttogs, varemot övriga förmåner ifråga om läkarvård och sjukhjälp kvarstodo. I löneavtalen vidtogos avsevärda höjningar av löneförmånerna. De kontanta årslönerna för statavlönade arbetare höjdes med 110 kronor för flertalet arbetare, med 180 kronor för kreatursskötare. Timlönen för dagsverkare utan naturaförmåner höjdes med 9 öre och för dagsverkare med sådana förmåner med 8 öre. Kvinnliga arbetares timlön höjdes med 8 öre. 6) Nya löneavtal träffades därefter för tiden den 1 november 1937—1 november 1938. De kontanta årslönerna höjdes med i allmänhet 30—50 kronor. Timlönerna höjdes med 6—8 öre.

Statens offentliga utredningar 1939 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsmannens och militieombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. [7] 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. [9]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avsättningen av den svenska stenindustriens produkter. [11] Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm. [12]

H a n d e l o c k sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens ock k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser statens affärsdrivande verk. [5] 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente. [10]

Kommunikationsvägen. Betänkande ang. grunder för Intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag till enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa för befordring av gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8]

Politi.

Bank-, k r e d i t - o c k penningväsen.

Nationalekonomi ock socialpolitik. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1. Motiv och förslag. [13] Del 2. VerkstäDda undersökningar. [14]

F ö r s ä k r i n g s väsen.

Ilälso- ock sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisnings väsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. [4]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Utredning och förslag rörande plats I Stockholms skärgård för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2]

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i do mindre lanthemmen. [6]

Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 388613