Landsantikvarieorganisationen

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

0 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:26 Ecklesiastikdepartementet

ESS CBf

LANDSANTIKVARIEORGANISATIONEN Betänkande avgivet av landsantikvarieutredningen

Stockholm 1954

Statens offentliga utredningar 1954 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Svensk a m n b o k 1954. Statens r e p r o d u k t i o n s a n stalt. 22<s. Fi. 2. Musikliv 1 Sverige. Betänkande m e d förslag till å t g ä r d e r för a t t f r ä m j a det svenska m u s i k l i v e t s utvecklin;. I d u n . 447 s. E . 3. Kollekti-hus. Victor Petterson. 116 s., 20 s. p l . s. 4. M o d e r s k p s f ö r s ä k r i n g m . m . I d u n . 154 s. s. 5. V å r d e n i d u n g d o m s v å r d s s k o l o r n a . Victor Pett e r s o n . 18 s. s. 6. Ä r v d a b a k . Norstedt. 257 s. j u . 7. N o r d i s k passfrihet. Del III. U p p h ä v a n d e a v a l l iasskontöll v i d g r ä n s e r n a m e l l a n d e n o r d i s k a ä n d e r n a Gernandt. 39 s. u . 8. N o r d i s k kontakt. Betänkande o m u t g i v a n d e a v en n o r d i k p a r l a m e n t a r i s k t i d s k r i f t s p u b l i k a t i o n . G u m m e s o n . 14 s. j u . 9. BetänkarJe angående i n s t a n s o r d n i n g e n i v a t t e n m å l m . B. Gummesson. 90 s. j u . 10. F ö r s l a g til lag o m s p a r b a n k e r m . m . Victor Pett e r s o n . 30 s. Fi. 11. Y r k e s u t i l d n i n g e n . Haeggström. 467 s., 2 k a r t o r . E. 12. Elkraftfcsörjningen. Kihlström. 473 s. K. 13. E n g e m a s a m n o r d i s k m a r k n a d . Victor Petterson. 120 . H . 14. BetänkarJe m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e h ö r s e l v å d e n . Norstedt. 165 + VI s. s. 15. O m k o m e t e n s k r a v . Betänkande avgivet a v k o m p e t e n s u t r d n i n g e n . Gernandt. 55 s. c . 16. F ö r s l a g til jordretionaliseringslag m . m . Katalog och Tids.riftstryck. 130 s. j o . 17. O m p r o p r t i o n e l l a v a l inom k o m m u n a l a r e p r e s e n t a t i o n r m . m . 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 6. K i h l s t r ö m . 72 s. Ju. 18. F ö r s l a g 111 förenkling av vissa b e s k a t t n i n g s r e g ler. Egnelska. 80 s. Fi. 19. F ö r s l a g 111 ä n d r a d företagsbeskattning. I d u n . 417

f

S. Fi.

20. N o r d i s k a post- och teletaxor. Gummesson. 33 s.

u.

21. I n r ä t t a n c a v ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 s. H. 22. N y arbettidslagstiftning och p a r t i e l l a r b e t s t i d s förkortniig. 5. Beckman. 499 s. s. 23. N y arbettidslagstiftning och partiell a r b e t s t i d s f ö r k o r t n i g . 5. Bilagor. Beckman. 234 s. s. 24. F ö r s l a g til effektivare taxering. I d u n . 190 s. Fl. 25. F r i l u f t s b d , s i m h a l l a r , b a s t u r . Gummesson. 292 s. i . 26. Landsantkvarieorganisationen. Gummesson. 124 S. E .

Anm. Om s r s k i l d tryckort ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra begynnelseb o k s t ä v e r n a til det departement, u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, j o . = jordbriksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1954:26

Ecklesiastikdepartementet

LANDSANTIKVARIE ORGANISATIONEN Betänkande avgivet av landsantikvarieutredningen

S T O C K H O L M 1954 GUMMESSONS

BOKTRYCKERI

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Kap. 1. Utredningsuppdraget

7 Kap. 2. Historik Landsantikvarieorganisationens uppkomst s. 9 •— 1913 års fornminneskommittés förslag s. 10 — Anslag av lotterimedel till provinsmuseerna s. 11 — 1930 års sakkunnigas förslag rörande fornminnesvården m. m. s. 12 — Proposition vid 1945 års riksdag angående statsbidrag till landsantikvariernas avlöning s. 15 — Inrättande av landsantikvarietjänst i Borås 1946 s. 17 — Motioner angående inrättande av ett landsantikvariedistrikt i Medelpad vid 1947 års riksdag s. 18 — 1948 och 1949 års riksdagar s. 19 — Departementschefen uttalar sig för anställande av utredning om landsantikvarieorganisationen m. m. 1950 s. 20 — Höjningar av anslaget till bidrag till avlöningar för landsantikvarier 1951 och 1952 s. 21 — Förslag om inrättande av en amanuensbefattning hos landsantikvarien på Gotland s. 21 — 1953 och 1954 års riksdagar s. 22.

9 Kap. 3. Huvudmannaorganisationernas struktur Organisationernas syftemål s. 23 — Organisationernas uppbyggnad s. 24 — Medlemskap i organisationerna s. 26 — Organisationernas beslutande organ s. 28 — Styrelsen s. 30 — Förfarande vid eventuell upplösning av organisationen s. 31.

23 Kap. 4. Huvudmannaorganisationernas ekonomi och dispositionen av lönefonderna Kap. 5. Landsantikvariernas arbetsuppgifter och anställningsförhållanden Statliga arbetsuppgifter s. 38 — Icke statliga eller blandade arbetsuppgifter s. 43 — Sammanfattning s. 46 — Anställningsförhållanden s. 47.

32 37

Kap. 6. Frågan om huvudmannaskapet för landsantikvarierna

49 Kap. 7. Åtgärder för att stärka huvudmannaorganisationerna

55 Kap. 8. Förslag till ordnande av landsantikvariernas anställnings- och arbetsförhållanden

Kap. 9. Indelningen i landsantikvariedistrikt Den nuvarande distriktsindelningen och föreliggande ändringsyrkanden s. 70 — Utredningens förslag s. 75.

70 Kap. 10. Statsbidragen till landsantikvarieorganisationen Enhetliga statsbidrag eller icke s. 79 — Till vilka ändamål bör statsbidrag lämnas s. 82 — Utformningen av statsbidragssystemet och bidragsbeloppens storlek s. 84 — Lönefonderna s. 90 —- Utformningen av statsbidragsvillkoren s. 90 — Särskilda statsbidragsfrågor s. 92.

79 Kap. 11. Särskilda frågor Allmänna synpunkter på kulturminnesvården s. 94 — Förhållandet mellan riksantikvarieämbetet och landsantikvarieorganisationen s. 96 — Landsantikvariernas titel s. 98 — Vissa pensionsfrågor s. 98.

94 Kap. 12. Kostnadsberäkningar

100 Kap. 13. Sammanfattning

103 Bilaga A. Förslag till kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen 107 Bilaga B. Förslag till normalinstruktion för landsantikvarier

112 Bilaga C. P. M. rörande pensionering av landsantikvarier

114 Tabell nr 1.

Huvudmannaorganisationernas inkomster.

Tabell nr 1 a. Statsbidrag till landsantikvariernas avlöning. Tabell nr 2.

Arbetstid för landsantikvarier och dem underställda tjänstemän (Antal dagar).

Tabell nr 3.

Arbetstid i dagar för landsantikvarier och dem underställda tjänstemän för fullgörande av dels statliga och dels icke-statliga arbetsuppgifter.

Tabell nr 4.

Lone- och pensionsförhållanden för personal inom landsantikvarieorganisationen under år 1953.

Till Herr Statsrådet

och chefen för

ecklesiastikdepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 30 januari 1953 tillkallades den 2 februari att som sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning av landsantikvarieorganisationen, statskommissarien K. A. Lindbergson, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren Hjalmar Gustafsson, förste antikvarien K. A. Gustawsson och landsantikvarien G. Westin. Åt Lindbergson uppdrogs att som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 2 mars 1953 filosofie licentiaten Karl N. A. Lindegren. De sakkunniga har antagit benämningen landsantikvarieutredningen. Utredningen har, efter därtill erhållet bemyndigande, besökt vissa städer i riket för att å ort och ställe taga del av arbetsförhållandena för vederbörande landsantikvarier samt överlägga med representanter för organisationer, verksamma inom kulturminnesvården och hembygdsvården, samt för landsting och vissa städer angående frågor, som berörts av utredningens arbete. Sålunda besöktes under september månad 1953 Gävle, Hudiksvall och Sundsvall samt under mars och april månader 1954 Karlstad, Göteborg, Borås, Vänersborg, Varberg, Halmstad och Kristianstad. Dessutom har utredningen överlagt med företrädare för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund angående frågan om huvudmannaskapet för landsantikvarierna samt med representanter för Föreningen Gotlands fornvänner och Gotlands läns landsting angående kulturminnesvårdsproblemen på Gotland. Vidare har utredningen haft samråd med dels byggnadsminnesutredningen och dels 1948 års konstutredning angående frågor av gemensamt intresse för respektive utredningsuppdrags fullföljande. Till utredningen h a r ingivits ett flertal skriftliga framställningar från myndigheter och organisationer i ärenden, som stått i samband med utredningsuppdraget.

6 För viss utredning angående landsantikvariernas pensionsförhållanden har utredningen anlitat biträde av förste aktuarien i statens pensionsanstalt Olof Harald Kalén. I skrivelse av den 6 oktober 1953 framlade utredningen förslag om provisorisk höjning av statsbidraget till avlönande av landsantikvarier för budgetåret 1954/55. Sedan uppdraget slutförts får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande med förslag rörande utformningen av landsantikvarieorganisationen och statsbidragsgivningen till densamma. Stockholm den 13 juli 1954. K. A. LINDBERGSON Hjalmar

Gustafsson.

K. A. Gustawsson.

G. J K.

Westin. Lindegren.

FÖRSTA

KAPITLET

Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningens arbete innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet av chefen för ecklesiastikdepartementet den 30 januari 1953. I anförandet framhöll departementschefen, att Vitterhets-historie- och antikvitetsakademien hösten 1948 föreslog att sakkunniga skulle tillkallas för att utreda frågan om landsantikvariernas ställning inom kulturminnesvården. Akademien hade erinrat om att de s. k. kulturminnesvårdssakkunniga i ett betänkande, avlämnat den 9 oktober 1937, rörande provinsmuseernas organisation och ställning till kulturminnesvården behandlat denna fråga men att sakkunnigeförslaget icke blivit genomfört och numera ej heller kunde anses fylla dagens krav. Sedan departementschefen därefter lämnat en översiktlig redogörelse för landsantikvariernas arbetsuppgifter och ställning samt statens ekonomiska stöd till landsantikvarieorganisationen övergick han till att närmare precisera utredningsuppdraget för de sakkunniga. Anförandet hade i denna del följande lydelse: "Den provinsiella kulturminnesvårdens yttre ram, distriktsindelningen, torde i stort sett vara ändamålsenlig. Att vissa jämkningar i indelningen är aktuella, påverkar inte helhetsbilden. Den inre organisationen lider dock av vissa svagheter, som framträder allt starkare i samma mån som kulturminnesvården utvecklas i bredd och intensitet. Landsantikvariernas ställning såsom å ena sidan föreningstjänstemän och å andra sidan lokala representanter för centrala kulturinstitutioner leder icke sällan till intressekollisioner. Uppdragen för de centrala institutionerna är ofta både många och vittomfattande och kan lätt komma i konflikt med andra arbetsuppgifter. Arbetet blir också splittrat till förfång för kulturminnesvården i dess helhet. Denna splittring blir alltmer framträdande, i samma mån som en ökning av landsantikvariernas arbetsinsatser kräves i samband med de rationaliseringssträvanden, som gör sig gällande inom olika områden, såsom vägväsendet, byggnadsväsendet och lantbruket. Detta gör, att behovet av en fastare organisation med varje år framträder allt starkare. Även en ekonomisk konsolidering är önskvärd. Landsantikvarieorganisationen synes därför nu böra överses. Översynen torde böra ske genom särskilda sakkunniga. De sakkunniga bör eftersträva en smidig men samtidigt fast och effektiv organisation, i stånd att med minsta möjliga kostnader fullgöra de kulturminnesvårdande uppgifterna. Den nuvarande anordningen med en landsantikvarie inom varje provinsiellt distrikt, som samtidigt är chef för ortens centrala museum, torde böra i princip bibehållas. Likaledes synes landsantikvarien alltjämt böra vara anställd

8 hos den lokala distriktsorganisationen. Jag kan sålunda för egen del icke tillstyrka ett förstatligande av landsantikvarieorganisationen, vilket skulle radikalt förändra landsantikvariernas ställning inom den provinsiella kulturminnesvården. Eftersom landsantikvarien, som jag tidigare framhållit, måste uppträda som representant för såväl riksintressena som den mera provinsiellt betonade kulturminnesvården synes emellertid hans ställning behöva närmare regleras, varvid de sakkunniga i första hand bör söka precisera de rent statliga uppgifterna och förhållandet till den statliga myndigheten — riksantikvarieämbetet. Under hänvisning till vad jag nyss anfört, anser jag mig ej heller kunna förorda en inplacering av landsantikvarierna i det statliga lönesystemet. Däremot synes böra övervägas huruvida icke en höjning av statsbidraget till avlöning åt landsantikvarier är motiverad med hänsyn bland annat till de löneförbättringar, som jämförbara statliga befattningshavare erhållit genom den nu genomförda tjänsteförteckningsrevisionen. De sakkunniga bör under alla förhållanden föreslå en lämplig avvägning av statens bidrag i förhållande till de lokala tillskotten. Härvid bör eftersträvas en lösning, som ger en stabilare ekonomisk grundval för de lokala organisationerna än den nuvarande, som kännetecknas av ojämnhet och osäkerhet. De sakkunniga bör även utreda behovet av särskild amanuens- och biträdeshjälp, till vilken statsbidrag ävenledes torde böra utgå i någon form. Avgörande för statsbidragets storlek i sistnämnda fall torde dock böra vara omfattningen av de arbetsuppgifter, som ålägges av riksantikvarieämbetet. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten vid frågorna om landsantikvariernas anställningsförhållanden, om tillsättningsförfarandet samt om kompetensfordringarna. I övrigt bör de sakkunniga vara oförhindrade att taga upp till prövning även andra, med utredningsuppdraget sammanhängande frågor än de i det föregående nämnda."

ANDRA

KAPITLET

Historik

Sedan åtskilliga år tillbaka finns i flertalet län tjänstemän med titeln landsantikvarie, vilka inom sina verksamhetsområden utövar ledningen av den kulturminnesvårdande verksamheten samt därjämte ha till uppgift att tillse att gällande författningar rörande kulturminnesvården m. m. efterlevas. Landsantikvarierna är anställda hos länens eller landskapens fornminnesföreningar eller hembygdsförbund eller andra liknande organisationer, men de h a r samtidigt att arbeta i enlighet med de direktiv riksantikvarieämbetet meddelar. Till landsantikvariernas avlöning lämnas bidrag av statsmedel.

Landsantikvarieorganisationens

uppkomst

Landsantikvarieorganisationens ursprung kan härledas ur den frivilliga samlar- och forskarverksamheten på kulturminnesvårdens område under 1800-talets senare del. För att samordna de många frivilliga krafternas arbete började man då bilda fornminnesföreningar, vilkas verksamhetsområde skulle omfatta ett landskap eller län. Den första av dessa föreningar bildades i Närke år 1856, och denna fick snart många efterföljare. Redan efter några år var de på området ledande personerna inom olika län eller landskap inställda på att skapa kulturhistoriska museer samt att låta läns- eller landskapsföreningen bilda stommen i en hela området omfattande organisation för insamling, undersökning och forskning på kulturminnesvårdens område. Den drivande kraften i en förening var i regel föreståndare för museet eller hembygdsgården. Dessa museiföreståndare var intresserade lekmän utan vetenskaplig utbildning men började så småningom att anlitas av riksantikvarien för undersökningar av eller utredningar angående förhistoriska och medeltida minnesmärken. Redan 1828 — samma år hade en kunglig förordning om fornminnena utfärdats — hade riksantikvarien börjat utse ombud, som skulle företräda honom i ett landskap eller i ett län. Dessa ombud skulle kunna anses som föregångare till de nuvarande landsantikvarierna. Efter någon tid upphörde emellertid denna ombudsinstitution. Den återinfördes från och med år 1906 och består alltjämt, men de ombud, som nu utses, är

endast att betrakta som rapportörer. Rörande kulturminnesvårdens utveckling i landet hänvisas till "Ad patriam illustrandam", hyllningsskrift till Sigurd Curman (Stockholm 1946). Då så småningom allt större ekonomiska och personella resurser krävdes för skötseln av museer, vilket föreningarna icke av egen kraft kunde åstadkomma, blev problemet att konsolidera landsortens museiväsen brännande. Förhållandet till den statliga kulturminnesvården var även oklart. Efter framställning från 1911 års riksdag tillsatte Kungl. Maj :t år 1913 en kommitté med uppdrag att avge förslag till omorganisation av fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av ekonomiskt stöd åt fornminnesmuseerna i landsorten. Kommittén, som antog namnet 1913 års fornminneskommitté, avlämnade sitt betänkande år 1921.

1913 års fornminneskommittés

förslag

Kommittén förordade i sitt betänkande inrättandet av en kulturhistorisk centralmyndighet, som hos sig skulle samla alla de olika grenarna av den statliga kulturminnesvården och som alltså skulle leda verksamheten ute i landet i den mån denna skulle komma att bli beroende av statliga direktiv och statligt stöd. Centralmyndigheten ansågs icke själv kunna utföra alla påkallade undersökningar och utredningar, varför det i princip syntes önskvärt att söka medverkan från redan existerande provinsmuseer. Dessa fick å andra sidan icke berövas sin särart och självständighet. Någon allmängiltig regel för de särskilda institutionernas deltagande i det statliga arbetet skulle icke uppställas. Tjänstemännen vid landsortsmuseerna måste i första hand ägna sin praktiska verksamhet åt de områden, som deras museer representerade, varför kommittén föreslog, att till centralmyndighetens hjälp skulle inrättas ett antal inom de olika landsdelarna förankrade fasta tjänster, vilkas innehavare skulle biträda centralmyndigheten med den direkta minnesvården inom respektive områden. Innehavarna av dessa fristående men under centralmyndigheten sorterande tjänster borde enligt kommitténs mening benämnas landsantikvarier. Dessa skulle icke vara knutna till landsortens museer med undantag för Gotland. De föreslagna tjänstemännen skulle inom sina respektive distrikt ha uppsikt över fornlämningarna samt fullgöra uppdrag, som meddelades dem av riksantikvarieämbetet. De borde vidare bli företrädare för såväl den centrala kulturminnesvården som för de olika fornminnes- och hembygdsorganisationerna inom distriktet. Kommittén förordade vidare statsbidrag till avlöning av fackutbildade tjänstemän vid provinsmuseerna men avvisade tanken på statsbidrag till stöd för museernas verksamhet.

11 Anslag

av lotterimedel

till

provinsmuseerna

1913 års fornminneskommittés förslag utgjorde en ideallösning, men det var så vittsyftande och kostnadskrävande, att det icke kunde förverkligas. Betänkandet föranledde därför icke någon proposition till riksdagen. I stället slog statsmakterna in på en annan linje och beviljade under 1920-talet anslag av lotterimedel för att stärka provinsmuseernas ekonomi. Landsting och städer började också att i större utsträckning under detta årtionde lämna anslag till dessa museer. Under samma årtionde började fackutbildade tjänstemän anställas för skötseln av museerna i vissa landskap. Vetenskapligt utbildade och för museitjänst kvalificerade intendenter anställdes bland annat i Kalmar, Linköping, Halmstad, Karlskrona, Västerås, Örebro, Karlstad, Umeå och Luleå. Det må nämnas, att intendenten vid länsmuseet i Östersund redan år 1912 hade erhållit tjänstetiteln länsantikvarie. Lotterimedelsanslagen lämnades till en början utan föreskrifter rörande användningen. Vitterhetsakademien ansåg att fasta riktlinjer för dispositionen av lotterimedelsanslagen borde fastställas och utvecklade saken närmare i ett utlåtande den 5 april 1927. De av akademien uppställda principerna vann Kungl. Maj :ts bifall. Enligt dessa borde man begränsa anslagen till ett rimligt antal institutioner. Dessa borde utväljas med hänsyn till vikten av att konsolidera den museala och kulturminnesvårdande verksamheten inom lämpligt avvägda områden, såsom ett landskap eller ett län. I regel borde lotterimedel beviljas endast till ett museum inom ett sådant område. De mindre museerna och föreningarna ansågs böra sluta sig samman inom en förenings eller ett förbunds ram. Medlens användning borde begränsas till sådana ändamål, som ur allmän synpunkt kunde betecknas som särskilt viktiga, d. v. s. i främsta rummet anskaffande av ändamålsenliga och betryggande museilokaler samt anställande av fackutbildade museitjänstemän. Anslagen till avlöningsändamål borde fonderas, så att endast den årliga avkastningen kunde förbrukas. Ifråga om samarbetet mellan centralmyndigheten och de ute i landet verksamma krafterna anslöt sig akademien visserligen till fornminneskommitténs principiella synpunkter men höll inte fast vid tanken på att skapa en särskild landsantikvarieorganisation vid sidan av provinsmuseerna. För tilldelningen av lotterimedel uppställdes vissa av akademien föreslagna villkor, främst innebärande att vederbörande institutioners verksamhet skulle ställas under riksantikvarieämbetets kontroll och att deras tjänstemän skulle deltaga i den praktiska kulturminnesvården.

12 1930 års sakkunnigas fornminnesvården

förslag

rörande

m. m.

Frågan om kulturminnesvårdens organisation aktualiserades åter år 1930, dels genom en framställning från Vitterhetsakademien och dels genom en skrivelse till Kungl. Maj :t från nämnda års riksdag, vari fästes uppmärksamheten på vissa spörsmål, som berörde provinsmuseerna. Chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade den 11 oktober 1930 sakkunniga för utredning i ämnet. På grund av den rådande statsfinansiella situationen avbröts de sakkunnigas arbete genom beslut av Kungl. Maj :t med ingången av november 1932 och återupptogs först från och med den 1 april 1936. De sakkunnigas antal utökades då med två nya ledamöter. Vid sin anmälan av frågan om återupptagande av utredningsarbetet framhöll föredragande departementschefen bland annat, att provinsmuseernas och de lokalt arbetande hembygdsföreningarnas framtida ställning såväl inbördes som i förhållande till den centrala organisationen för kulturminnesvård utgjorde ett spörsmål, som det syntes angeläget att snarast möjligt få klarlagt. Den 9 oktober 1937 avlämnade de sakkunniga sitt betänkande med förslag rörande provinsmuseernas organisation och ställning till kulturminnesvården. Enligt detta skulle det statliga stödet till provinsmuseerna avse åstadkommandet av tillfredsställande museilokaler samt bildandet av fonder till de fackutbildade tjänstemännens avlöning. Undantagsvis borde också medel kunna lämnas till andra ändamål, t. ex. inköp av speciellt värdefulla äldre byggnader o. d. Man underströk särskilt vikten av att lönefonder bildades, varigenom museiföreståndarens ekonomiska ställning kunde tryggas och göra honom oberoende av en lokal anslagsbeviljande myndighets ekonomiska svårigheter eller eventuella godtycke. De sakkunniga ansåg alltså, att landsantikvarien skulle helt avlönas av avkastningen från lönefonden. Han skulle på detta sätt erhålla en helt annan självständighet t. ex. gentemot stadens eller länets myndigheter i frågor, där han enligt sin plikt nödgades uppträda emot dessa. Vitterhetsakademien hade år 1927 ansett, att en lönefond borde uppgå till 200.000 kronor och att en välkvalificerad museiföreståndare borde erhålla en begynnelselön av 8.000 kr med tre å fyra ålderstillägg om 500 kr. När de sakkunniga 1937 avlämnade sitt förslag hade emellertid räntefoten sjunkit så mycket, att varje fond måste givas en storlek av minst 300.000 kr. I de grundläggande organisationsfrågorna byggde de sakkunnigas förslag vidare på den stomme till en "riksorganisation", som redan med stöd av Kungl. Maj :t i praktiken hade börjat utformas. De sakkunniga ansåg, att det ur alla synpunkter vore riktigast och lämpligast, att provinsmuseerna eller provinsförbunden själva övertog uppgiften att vara centralmyndighetens lokalorgan. Man avstod sålunda från att arbeta vidare på 1913 års kommittés förslag om en helt statlig landsantikvarieorganisation, vilken skulle bli alltför dyrbar för statsverket och dessutom skulle komma att motverka den

önskvärda förstärkningen av provinsmuseernas ställning. Genom att själva i större utsträckning utföra vetenskapliga undersökningar och kulturminnesvårdande uppgifter inom sina egna områden kunde museerna bli levande medelpunkter för kulturforskning och praktisk minnesvård. Utvecklingen hade nu framskridit så långt, att de sakkunniga ansåg, att läns- eller landskapsmuseet borde bli den naturliga enheten inom den eftersträvade riksorganisationen. Den områdesindelning, som med utgångspunkt från nämnda museer så småningom tagit fast form, skulle enligt de sakkunnigas mening bibehållas men möjligheten hållas öppen att vidtaga ändringar i framtiden. Vid denna tidpunkt fanns 22 distrikt. De sakkunniga fann bildandet av tillräckliga lönefonder inom vart och ett av dessa distrikt vara den ur ekonomisk synpunkt angelägnaste uppgiften, t. o. m. viktigare än att anvisa medel för uppförande av museibyggnader. I första hand måste inom varje område säkerställas tillsättandet av en fackutbildad, fast anställd tjänsteman, landsantikvarie, som helt skulle ägna sig åt områdets museala, kulturminnes- och hembygdsvårdande uppgifter. Landsantikvarien borde erhålla en begynnelselän av 8.000 kr. Som kompetensvillkor för landsantikvariebefattning angavs minst filosofie kandidatexamen, varvid ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, etnologi (nordisk och jämförande folklivsforskning) och konsthistoria med konstteori skulle äga särskild betydelse, samt vidare en omfattande museal kompetens, vana vid fältarbeten och väl dokumenterad organisationsförmåga jämte allmän läggning för yrket. De sakkunniga framhöll också vikten av att landsantikvariernas pensionsfrågor reglerades genom anslutning till statens pensionsanstalt. Betänkandet sändes på remiss till ett stort antal myndigheter och organisationer, däribland lokala organisationer, verksamma på kulturminnesvårdens och hembygdsvårdens område. I remissutlåtandena underströks allmänt vikten av att landsantikvariens anställningsförhållanden bleve tillfredsställande ordnade. Frågan om kompetenskraven och tillsättningsförfarandet ifråga om landsantikvarietjänsterna blev föremål för vissa erinringar. Vitterhetsakademien framhöll bland annat, att den uppfattade det av de sakkunniga framförda kravet på att vederbörande landsantikvarie skulle vara skyldig att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade uppdrag på sådant sätt att denna skyldighet icke borde olämpligt inkräkta på landsantikvariens huvuduppgifter inom eget museum, överhuvudtaget ansåg akademien att de åtgärder, som kunde komma att vidtagas beträffande provinsmuseernas organisation, icke fick stå i vägen för att densamma liksom dittills utvecklades under hänsynstagande till de olikartade krav och behov, som föranleddes av de särskilda förhållandena i rikets olika delar. Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund ansåg, att de akademiska meriterna och den vetenskapliga författarverksamheten borde tillerkännas

14 en långt mera framskjuten plats än vad de sakkunnigas förslag förutsatte och att vid tjänstetillsättningen ett av riksantikvarieämbetet avgivet graderat förslag skulle erbjuda stora fördelar, när det gällde för den tillsättande myndigheten att utvälja den bästa tillgängliga kraften. Filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet ansåg att filosofie licentiatexamen borde vara minimikompetens för innehav av landsantikvarietjänst och chefen för nationalmuseum ansåg att viss tjänstgöring vid museet borde krävas för erhållande av kompetens till landsantikvarietjänst. De lokala organisationerna uttalade genomgående sin tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag. I samtliga remissvar från dessa organisationer betonades angelägenheten av att för kulturminnesvårdande uppgifter äga tillgång till en tjänsteman, som kunde ägna hela sin tid åt detta arbete. De lokala organisationerna fann, att de sakkunnigas förslag stod i överensstämmelse med deras verksamhetsprinciper och önskemål, men i vissa remissvar framträdde oro över den i normalinstruktionen för landsantikvarierna intagna bestämmelsen, att landsantikvarien skulle vara skyldig att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar och undersökningar rörande minnesmärken inom det egna distriktet. Man betonade att det härigenom skapades möjligheter för konflikter med den egna organisationens arbetsuppgifter. Vissa av de lokala organisationerna erinrade om speciella förhållanden inom respektive landskap eller län. Hallands museiförening framhöll sålunda, att inom Halland fanns två ungefär likvärdiga museer, i Halmstad och i Varberg. Upplands fornminnesförening hävdade, att kulturminnesvården inom Uppland krävde två tjänstemän, som borde erhålla skälig avlöning. Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund framhöll på liknande sätt behovet av en andra tjänsteman inom Gävleborgs län, förslagsvis en amanuens, placerad vid museet i Hudiksvall. Föreningen Gotlands fornvänner ansåg, att statens bidrag till avlöning åt de tjänstemän, som handhar kulturminnesvården, icke borde inskränkas till att gälla endast föreståndaren för provinsmuseet, i all synnerhet inte ifråga om ett landskap som Gotland, där de kulturminnesvårdande uppgifterna var av särskilt stor omfattning och även ägde internationell betydelse. I ett flertal yttranden underströks vikten av att landsantikvariernas pensionsfråga löstes utan tidsutdräkt. Endast för några landsantikvarier torde vid denna tidpunkt pensionsfrågan provisoriskt ha ordnats genom anslutning till Svenska Personal-Pensionskassan. Statskontoret liksom statens pensionsanstalt avstyrkte emellertid de sakkunnigas förslag på denna punkt och ansåg, att frågan om statens medverkan till en pensionering av landsantikvarierna icke borde upptagas till slutgiltig prövning, förrän en fastare organisation på området kommit till stånd. Betänkandet föranledde icke någon proposition till riksdagen under de närmaste åren.

15 Proposition

vid 1945 års riksdag landsantikvariernas

angående

statsbidrag

till

avlöning

Först år 1945, sedan Vitterhetsakademien i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1944 hemställt om ett anslag på 60.000 kr som bidrag till avlönande av landsantikvarierna, framlades för riksdagen proposition rörande landsantikvarieorganisationen. Akademien erinrade i sin framställning nämnda år om att sedan ett antal år tillbaka avbrott skett i tilldelningen av lotterimedel till de fonder, från vilka landsantikvariernas löner i främsta rummet utgick. Sammanlagda summan av fonderade medel var vid denna tidpunkt 3.325.000 eller i medeltal 150.000 kr per distrikt. Även om lönefondernas avkastning utfyllts med anslag från andra håll, hade landsantikvariernas löner på några få undantag när icke kunnat utgå med rimliga belopp, varför dessa tjänstemän sett sig nödsakade att skaffa sig biinkomster vid sidan av tjänsten. Om landsantikvarierna skulle fylla de krav, som måste ställas på dem, och om de skulle kunna intaga en häremot svarande ställning i samhället, måste de ha en sådan lön, att de av den kunde vinna en skälig bärgning utan biförtjänster. Akademien erinrade om att den i skrivelse av den 4 april 1939 hos Kungl. Maj :t anhållit om anslag av lotterimedel för att åstadkomma en provisorisk lönereglering för landsantikvarierna men att denna framställning icke föranlett någon åtgärd. Akademiens förslag byggde på att en landsantikvaries lön skulle vara minst 12.000 kr per år, motsvarande ungefär en antikvaries lön vid statens historiska museum. En tredjedel av denna lön ansågs böra bestridas genom lokala anslag och två tredjedelar av statsmedel. Vad som för täckande av sistnämnda två tredjedelar översteg ränteavkastningen av befintlig lönefond skulle enligt förslaget utgå som ett årligt statsbidrag, uppfört å riksstaten under rubriken "Understöd åt vetenskap, vitterhet och konst" och ställas till akademiens förfogande för att av denna fördelas till de olika provinsförbunden. Vid beräkningen av det årliga statsbidragets storlek ansåg sig akademien kunna utgå från att lönefonderna förräntades efter 3,5 procent. Med en fond på 150.000 kr skulle den årliga räntan utgöra 5.250 kr och det årliga statsbidraget beräknas till 8.000—5.250 = 2.750 kr. I enlighet härmed skulle för landets 22 landsantikvariedistrikt erfordras statsmedel, uppgående till 8.000 X 2 2 = 176.000 kr årligen. Ränteavkastningen å de genom lotterimedelstilldelning uppkomna lönefonderna skulle enligt ovannämnda beräkningsgrund uppgå till 116.375 kr. Som årligt statsbidrag erfordrades således (176.000— 116.375 = ) 59.625 kr eller i runt tal 60.000 kr. Som villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att ett årligt lönebidrag, icke understigande 4.000 kr, anskaffades av vederbörande provinsförbund från landsting, stad, kommun, bank eller på annat sätt och att landsantikvarierna icke utan särskilt till-

16 stånd av riksantikvarieämbetet fick inneha annan befattning, samt att d;ras insatser i den allmänna kulturminnesvården gavs största möjliga o m a t t ning. I skrivelsen berörde akademien även frågan om en jämkning av Dalshnds och Västergötlands landsantikvariedistrikt, varvid akademien fann skäl tala för en sådan fördelning, att Skaraborgs län och Älvsborgs län i stället bikade var sitt distrikt. Som ett önskemål för framtiden angavs en uppdelning av Älvsborgs län, så att Sjuhäradsbygden med Borås skulle avskiljas från läiets nordligare delar. I sin proposition till 1945 års riksdag (nr 223) begärde Kungl. Maj:: ett förslagsanslag å 60.000 kr för budgetåret 1945/46 till Vitterhets-, historie-och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöning åt landsantikvarier. Vederbörande departementschef godtog i huvudsak akademiens förslag till lösning av landsantikvariernas lönefråga men ansåg det icke lämpligt att vid bestämmandet av statsbidragets storlek utgå från en minimiavlöiing av 12.000 kr för samtliga befattningshavare med hänsyn till skillnader if-åga om tjänstgöringsförhållanden m. m. Han förordade i stället, att statsbidraget i varje särskilt fall bestämdes så, att detsamma jämte avkastningen av vederbörande lönefond uppgick till två tredjedelar av landsantikvariens samnanlagda avlöning, dock att i intet fall statsbidraget fick överstiga 8.000 kr. Som villkor för statsbidrag borde gälla, att löneförmånerna prövades skäliga av riksantikvarieämbetet med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena, befattningshavarens kvalifikationer samt övriga på frågan inverkande omstärdigheter. Departementschefen förutsatte vidare, att riksantikvarieämbetet liksom dittills skulle komma att bedöma kompetensen hos sökande till laadsantikvariebefattning. För egen del ansåg han det önskvärt, att innehavare av dylik befattning skulle ha avlagt filosofie licentiatexamen eller bedtta däremot svarande, styrkta kvalifikationer. Vid tillsättandet av nya befattningar borde detta kompetenskrav i regel upprätthållas. Han ansåg det oikså vara ändamålsenligt, att de lokala organisationerna underställde Kungl. Maj :t sina stadgar för fastställelse, såvida detta inte redan hade skett. Det borde ankomma på Kungl. Maj :t att efter hörande av riksantikvarieämbetet uppställa de villkor för statsbidragets utgående, som kunde befinnas lampliga. Ett genomförande av det avsedda statsbidragssystemet borde icke få föranleda minskning av de lokala organens stöd åt kulturminnesvården, vtrför departementschefen förutsatte, att de till vederbörande landsantikvaries avlönande utgående lokala bidragen skulle, i den mån de i fortsättningen icke erfordrades för detta ändamål, komma kulturminnesvården inom distriktet tillgodo. Vid prövningen av framställningar om statsbidrag borde uppmärksamhet ägnas åt denna fråga. Departementschefen anslöt sig till akademiens förslag om den nya distriktsindelningen för Dalsland och Västergötland samt förutsatte, att en

17 landsantikvariebefattning med heltidstjänstgöring skulle komma att inrättas för Bohuslän. Han ansåg vidare, att landsantikvarierna — samtidigt som de fylla en viktig statsfunktion — ha betydande lokala intressen att bevaka, varför det syntes honom vara en fördel att deras avlöning icke helt bekostades av statsmedel. Inom vissa landskap — Uppland och Halland — hade den lokala organisationen påtagit sig större förpliktelser än andra för att intensifiera det kulturminnesvårdande arbetet. Departementschefen utgick med anledning av detta förhållande från den meningen, att vederbörande sammanslutning i sådana undantagsfall skulle kunna från det föreslagna statsbidragsanslaget erhålla det stöd, som befanns vara nödvändigt för att upprätthålla den rådande organisationen. Inom de båda landskapen fanns två tjänstemän med specialisering på arbetsuppgifterna. Statsutskottet tillstyrkte propositionen och avstyrkte tre med anledning av denna väckta motioner. I den ena (I: 353) yrkades, att riksdagen måtte besluta, dels att avlöning till landsantikvarie skulle utgå med lägst 12.000 kr, dels att skillnaden mellan minimilönen och avkastningen av lönefonderna helt måtte täckas av statsmedel och att till Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien måtte för det nästkommande budgetåret anvisas ett förslagsanslag av 147.700 kr. I de båda övriga likalydande motionerna (I: 352 och II: 544) berördes frågan om att inrätta ett landsantikvariedistrikt för Sjuhäradsbygden av Älvsborgs län och motionärerna ansåg, för den händelse riksdagen icke ville godkänna en delning av Älvsborgs län, att detta skulle jämställas med Hallands län, där två tjänstemän var anställda. Motionerna utmynnade i ett yrkande att riksdagen ville beakta de synpunkter, som framställts i desamma. Utskottets förslag bifölls av riksdagen utan debatt. Beträffande tanken på ett landsantikvariedistrikt i Sjuhäradsbygden framhöll utskottet, att goda skäl talade för tankens förverkligande, men att det icke för närvarande ville tillstyrka inrättande av ett nytt distrikt där. Utskottet ansåg, att det lokala intresset borde framträda mera markant, innan staten trädde hjälpande emellan.

Inrättande

av landsantikvarietjänst

i Borås

1946 Vid 1946 års riksdag väcktes likalydande motioner, i första kammaren nr 35 och i andra kammaren n r 47, vari yrkades höjning av anslaget till statsbidrag till landsantikvariernas avlöning för budgetåret 1946/47, så att däri inkluderades bidrag till avlöning åt en landsantikvarie för södra Älvsborgs län. Efter att ha refererat statsutskottets uttalande föregående år angående frågan om inrättande av denna tjänst framhöll motionärerna, att Borås stad och Älvsborgs läns landsting numera hade beslutat att på ett verksamt sätt medverka till finansiering av kulturminnesvården i södra delen av Älvsborgs län. Stadsfullmäktige i Borås hade den 11 oktober 1945 beslutat att för år 2

18 1946 bevilja De sju häradenas kulturhistoriska förening ett anslag på 9..000 kronor, "jämväl inkluderande den tredjedel av intendentens lön, som iicke kommer att bestridas av statsmedel". Älvsborgs läns landsting hade de3n 6 september 1945 beslutat att tilldela den nämnda föreningen ett anslag; på 3.000 kronor, "under meddelande tillika, att landstinget förklarat sig villligt bidraga till omkostnaderna för en landsantikvarietjänst för södra länsdeelen och att frågan om storleken av föreningens framtida anslag från landstimget finge upptagas till förnyad prövning, sedan landsantikvarietjänst för söidra länsdelen upprättats". Motionärerna ansåg med hänvisning till besluten om dessa anslag, att Borås stad och Älvsborgs läns landsting gjort de ekonomiiska utfästelser, som var erforderliga för att skapa en betryggande lokal förainkring för en blivande landsantikvarietjänst för södra Älvsborgs län. Statsutskottet inhämtade Vitterhetsakademiens yttrande över motionerrna. Akademien framhöll, att den av sakliga skäl fann det påkallat att ett särsikilt landsantikvariedistrikt inrättades i södra delen av Älvsborgs län med hämsyn till de betydande olikheter i landskapligt och kulturellt hänseende, som (existerade mellan länets norra och södra delar. Sjuhäradsbygden hade särprräglade förhållanden, som motiverat bildandet av en särskild kulturhistorrisk förening, vilken varit i verksamhet sedan 1903 och i Borås grundat ett imuseum, som kunde jämföras med andra större provinsmuseer, som bliivit huvudorter för landsantikvariedistrikt i andra landsdelar. Akademien amsåg dock, att den ekonomiska grundvalen för landsantikvariedistriktet icke v/ore säkerställd trots de förhöjda anslagen från Borås stad och Älvsborgs län coch tillstyrkte bifall till motionerna endast under den förutsättningen, att s*om villkor för statsbidrag uppställdes att Borås stad skulle lämna ett år.digt anslag om minst 15.000 kronor till Borås museum. Statsutskottet tillstyrkte motionerna och föreslog i konsekvens härrmed en höjning av anslaget till bidrag till landsantikvariernas avlöning nned 8.000 kronor till 68.000 kronor. Det uttalade samtidigt att det förväntande, att Borås stad komme att ställa de av akademien angivna anslagsmedlen till förfogande för verksamheten till Borås museum. Riksdagen biföll utskotttets förslag.

Motioner

angående

inrättande

i Medelpad

av ett

vid 1947 års

landsantikvariedistrikt riksdag

Vid 1947 års riksdag väcktes likalydande motioner, n r 9 i Första kamnnaren och 13 i Andra kammaren, med yrkande, att Västernorrlands län skmlle delas i två landsantikvariedistrikt, det ena omfattande Ångermanland coch det andra Medelpad med den nya tjänsten knuten till Sundsvall-Medelpad och att riksdagen måtte anvisa ett anslag på 8.000 kronor för det nästkomi-

19 mande budgetåret som bidrag för avlöning till den nye landsantikvarien i Sundsvall. Till stöd för yrkandena anförde motionärerna, att Medelpad utgjorde ett naturligt avgränsat område med egna och stora problem inom kulturminnesvården. De underströk rikedomen på kulturminnesmärken inom Medelpad och framhöll bland annat att bygden under forntidens sista årtusende utgjort en huvudort av betydelse för Norrland och dess kolonisation. Vidare påpekade motionärerna, att Medelpads fornminnesförening skapat ett värdefullt friluftsmuseum i Sundsvall. I anslutning till museets äldre anläggningar hade på initiativ av Sundsvalls fabriks- och hantverksförening skapats ett särskilt hantverksmuseum. De kulturminnesvårdande uppgifterna inom länet var av sådan vikt och sådan särpräglad art, ansåg motionärerna, att de väl motiverade inrättandet av ett särskilt landsantikvariedistrikt för landskapet. över motionerna inhämtade statsutskottet riksantikvarieämbetets yttrande. Detta ville vitsorda behovet av en landsantikvarie i Medelpad och instämma i motionens syfte, men ämbetet ansåg sig icke kunna undgå att framhålla, att det ekonomiska underlaget för museerna i Sundsvall, till vilka landsantikvarietjänsten skulle anknytas, var alltför svagt. Ett lokalt anslag på minst 20.000 kronor var enligt ämbetets mening erforderligt. För 1947 hade landstinget lämnat ett anslag på 13.400 kronor och Sundsvalls stad 4.000 kronor. Ämbetet framhöll vidare, att ur den statliga kulturminnesvårdens synpunkter inrättandet av ett par andra landsantikvarietjänster på andra håll i landet var av minst lika stor vikt som den i motionerna avsedda, nämligen en landsantikvarietjänst i Kristianstads län och en antikvarietjänst på Gotland för byggnadsvården därstädes. Statsutskottet förklarade sig vara ense med motionärerna och riksantikvarieämbetet om att förhållandena rörande kulturminnesvården i Medelpad var av så pass särpräglad natur, medförande så pass omfattande uppgifter, att det syntes vara befogat, att detta landskap bildade ett eget landsantikvariedistrikt. Med hänsyn till vad riksantikvarieämbetet anfört rörande behovet av ytterligare landsantikvariedistrikt på andra håll i landet och ifråga om det ekonomiska underlaget för museerna i Sundsvall var utskottet dock icke berett att tillstyrka bifall till motionerna. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t tog samtliga ifrågavarande spörsmål under övervägande och för riksdagen framlade förslag, vartill omständigheterna gav anledning. Riksdagen godkände utskottets betänkande och avslog motionerna utan debatt. 1948 och 1949 års riksdagar Anslaget till bidrag till avlöning åt landsantikvarier upptogs för budgetåret 1947/48 till 68.000 kr. Vitterhetsakademien hemställde hos Kungl. Maj:t att anslaget för budgetåret 1948/49 måtte höjas med 31.000 kr. Anslagshöj-

20 ningen motiverades dels med önskvärdheten av att landsantikvarierna ttilldelades dyrtidstillägg på lönen och dels med förslag om inrättande av by/ggnadsantikvariebefattningen på Gotland. Dyrtidstillägget föreslogs utgå imed 12 procents förhöjning av den del av lönen, som utgjordes av lönefomdsavkastning och statsbidrag, vilket skulle förorsaka statsverket en merutfgift av 22.080 kr. Återstoden av den begärda anslagshöjningen eller 8.960 kr skulle utgå som statsbidrag inklusive dyrtidstillägg till den ifrågasatta befattningen som byggnadsantikvarie på Gotland. Departementschefen avstyrkte inrättandet av den nya befattningen coch föreslog i enlighet med statskontorets yttrande, att dyrtidstillägget till l a n d s antikvarierna skulle utgå med 10 procents förhöjning av lönefondsavkaastningen och statsbidraget för varje befattningshavare. Riksdagen biföll d e p a r tementschefens hemställan. Anslaget till avlöning föreslogs i enlighet härmed höjt till 86 400 kr för budgetåret 1948/49, vilken anslagsökning riksdagen beviljade. Vid nästfoljande riksdag, 1949, återkom Vitterhetsakademin med förslaiget om en byggnadsantikvariebefattning på Gotland och hemställde om ansdag härför. Även nu avstyrkte departementschefen och anslaget till avlöning f a s t ställdes även för budgetåret 1949/50 till 86.400 kr. Genom beslut av 1949 års höstriksdag öppnades möjlighet från och imed den 1 januari 1950 att för landsantikvarie, till vilkens avlöning staten bidlragit, erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt enligt bestämmelserna i <det från nämnda dag ikraftträdande SPA-reglementet (SFS nr 726 år 19^49) jämte övergångsbestämmelser (nr 727 år 1949).

Departementschefen

uttalar

sig för utredning

landsantikvarieorganisationen

om

m. m.

Vitterhetsakademien hemställde hos Kungl. Maj:t om höjning av anslaiget till avlöningar för budgetåret 1950/51 till 104.000 kr. Höjningen avsåg dlels inrättande av den ovannämnda byggnadsantikvariebefattningen på Gotlaand och dels uppdelning av landsantikvarietjänsten i Skåne genom inrättande- av en särskild tjänst för Kristianstads län. Vidare uttryckte akademien önsikemål om tillkallande av särskilda sakkunniga för utredning av landsantikvariernas ställning inom den statliga kulturminnesvården. Föreningen Sveriges yngre museimän hade i skrivelse till Kungl. Maij :t den 14 maj 1946 hemställt om ändrade grunder för förfarandet vid ttillsättande av landsantikvarietjänster, avseende att landsantikvarie framdedes skulle utses inom ett av riksantikvarieämbetet upprättat förslag, omfattamde tre personer, med rätt för sökande att hos Kungl. Maj:t anföra besvär öwer förslaget. Föreningen ansåg att härigenom bättre garantier skulle vinnas för att endast de bäst meriterade sökandena kunde ifrågakomma.

21 Vidare hade norrlandsutredningen i skrivelse till Kungl. Maj :t av den 16 november 1948 hemställt om ändrade grunder för beviljande av statsbidrag till avlöning för landsantikvarier. I stället för att som hittills utgå med samma belopp för varje län borde bidragen bestämmas med hänsyn till verksamhetsområdenas storlek och arbetsuppgifternas omfattning. Utredningen ansåg — med hänvisning bland annat till betingelserna för landsantikvariernas verksamhet i Norrland — att det icke vore befogat, att lokala organ i så stor utsträckning, som nu är fallet, skulle behöva ekonomiskt bidraga till vederbörande landsantikvaries verksamhet. Departementschefen avstyrkte akademiens förslag om inrättande av nya tjänster på Gotland och i Skåne men förklarade sig beredd att föranstalta om utredning angående landsantikvarieorganisationen, varvid de av Föreningen Sveriges yngre museimän och norrlandsutredningen väckta förslagen borde beaktas. Anslaget till avlöning åt landsantikvarier föreslogs utgå med oförändrat belopp för nästkommande budgetår, alltså med 86.400 kr, vilket också blev riksdagens beslut.

Höjning

av anslaget

till bidrag till avlöningar

landsantikvarier

1951 och

för

1952 Vid 1951 års riksdag höjdes anslaget efter förslag av departementschefen i nämnda års statsverksproposition till 100.000 kr på grund av belastningen på anslaget. Ävenledes beslutade 1952 års riksdag om ökning av anslaget till 138.600 kr. Anledningen var att Kungl. Maj :t efter riksdagens bemyndigande ändrat grunderna för statsbidragsgivningen med anledning av de beslut 1951 års riksdag fattat angående beräkningen av rörliga tillägg och kristillägg till statliga befattningshavare.

Förslag

om inrättande

av en amanuensbefattning

landsantikvarien

på

hos

Gotland

Vid 1952 års riksdag väcktes likalydande motioner (I: 89 och II: 10) med yrkande om inrättande av en amanuenstjänst hos landsantikvarien på Gotland. Till stöd för detta yrkande anfördes bland annat: »Med hänsyn till den stora mängden ärenden rörande dels Gotlands fasta fornlämningar från förhistorisk tid och medeltid, dels kulturhistoriskt värdefulla byggnadsverk och andra minnesmärken från skilda tider är det förenat med större svårigheter att på ett tillfredsställande sätt sörja för den praktiska fornminnes- och kulturvården på Gotland än inom andra landsantikvariedistrikt. Landsantikvariens arbetsuppgifter har ständigt ökat genom till-

22 komsten av nya författningar, som beröra de kulturminnesvårdande organens verksamhet. Kyrkorestaureringarna såväl som ombyggnad av gamla hus och gårdar på ön har under senare år ökat i omfattning. Vidare berör effektiviseringen av jordbruket och talrika nyodlingsprogram fornlämningar, varför landsantikvariens arbetsbörda ytterligare ökas därigenom.» Motionerna avstyrktes av statsutskottet och avslogs av riksdagen.

1953 och 1954 års

riksdagar

I 1953 års statsverksproposition begärde Kungl. Maj :t ett anslag på 176.000 kronor som bidrag till avlöning åt landsantikvarier, vilket anslagsäskande tillstyrktes av statsutskottet och beviljades av riksdagen. Statsutskottet avstyrkte motionerna i Första kammaren nr 126 och i Andra kammaren nr 144 med yrkande om ett anslag på 12.120 kronor för att möjliggöra för föreningen Gotlands fornvänner att anställa en amanuens för att biträda landsantikvarien på Gotland under hänvisning till att den nyligen tillsatta landsantikvarieutredningen kommer att pröva denna fråga. Utredningen avlämnade den 6 oktober 1953 en skrivelse till departementschefen, i vilken hemställdes om höjning av anslaget till statsbidrag till avlöning åt landsantikvarier för budgetåret 1954/55 till 217.000 kr för att möjliggöra en provisorisk löneförbättring för landsantikvarierna. I detta syfte föreslogs i skrivelsen, att det maximala statsbidraget till landsantikvariernas avlönande på i övrigt oförändrade villkor skulle fastställas till 13.824 kr med det undantaget, att till landsantikvarien i Borås och intendenten för museet i Varberg bidraget icke fick överstiga 11.968 kr. Anledningen till att bidraget i dessa fall icke skulle höjas var den, att enligt utredningens mening statsbidraget till de båda nämnda befattningarna borde indragas, då de nuvarande befattningshavarna lämnar sina tjänster. Riksantikvarieämbetet tillstyrkte de i skrivelsen framförda förslagen, medan statskontoret avstyrkte med den motiveringen att ändringar i grunderna för statsbidragsgivningen på här ifrågavarande område icke borde ske förrän landsantikvarieutredningen framlagt sitt slutliga betänkande och frågan i sin helhet kunnat bli föremål för statsmakternas prövning. Chefen för ecklesiastikdepartementet anslöt sig till statskontorets mening och äskade i 1954 års statsverksproposition oförändrat anslag, eller 176.000 kr till bidrag till landsantikvariernas avlöning under budgetåret 1954/55. Vad departementschefen föreslagit tillstyrktes av statsutskottet och bifölls av riksdagen.

TREDJE

KAPITLET

Huvudmannaorganisationernas struktur

Landsantikvarieutredningen har undersökt strukturen hos de läns- eller landskapsorganisationer, som utgör huvudmän för landsantikvarierna. Undersökningen är utförd på grundval av bestämmelserna i de nämnda organisationernas stadgar. Kompletterande uppgifter har erhållits genom förfrågningar hos organisationerna angående deras organisatoriska och ekonomiska förhållanden under åren 1951 och 1952. Stadgarna är i flera fall av relativt gammalt datum, varför de icke alltid torde kunna tillämpas efter sin ordalydelse. En anpassning måste ske efter de nutida förhållandenas krav. Särskilt gäller detta bestämmelserna i stadgarna för några organisationer, i vilka medlemsavgifterna är till sina belopp fastställda. På grund av penningvärdets fall uttages högre avgifter än de fastställda. Undersökningen visar, att huvudmannaorganisationernas struktur är högst varierande och att organisationerna med få undantag är tämligen löst uppbyggda. Ett försök att systematiskt genomgå stadgarna ur olika synpunkter i syfte att få fram för samtliga organisationer eller grupper av organisationer gemensamma karaktärsdrag stöter därför på svårigheter. Då utredningen ändock ansett ett dylikt försök vara av värde, redovisas resultatet härnedan under uttrycklig reservation för att renodlingen av dessa gemensamma karaktärsdrag icke är invändningsfri.

Organisationernas

syftemål

Rent alltmänt kan man säga, att stadgarna föreskriver, att organisationerna inom sina respektive områden skall främja kulturminnesvården, hembygdsvården och naturskyddet. Ordalagen varierar från organisation till organisation. I vissa fall är uppgifterna definierade i allmänna ordalag, i andra fall ganska detaljerat angivna. Som exempel på den förstnämnda typen må citeras 1 § i stadgarna för Östergötlands fornminnes- och museiförening. Enligt denna h a r den n ä m n d a organisationen till uppgift att skydda, vårda och bevara Östergötlands minnen från äldre tiders odling, att hos landskapets invånare sprida kunskap om och väcka intresse för denna odling samt att på grundval av organisationens

24 samlingar bilda ett museum, och på så sätt åskådliggöra odlingens utveckling inom provinsen under olika tider. Som exempel på ett mera detaljerat angivande av en organisations syften må citeras första paragrafen i stadgarna för Västergötlands fornminnesförening. Enligt denna paragraf har föreningen följande syftemål: 1. Att till gemensamt arbete sammanföra alla för Västergötlands kulturminnes- och hembygdsvård var för sig verksamma eller intresserade sammanslutningar och enskilda personer. 2. att själv och i samarbete med fornminnes- och kulturminnesvårdens centrala och närliggande organ verka för skydd och vård av Västergötlands fornlämningar och kulturminnesmärken. 3. att genom landskapsmuseet i Skara och dels genom de anslutna lokalföreningarna verka för insamling och vård av föremål, som belysa Västergötlands kulturhistoriska utveckling. 4. att genom landskapsmuseet och de anslutna lokalföreningarna uppteckna, beskriva, avbilda och söka bevara vad som i övrigt kan bidraga till ökad kännedom om Västergötlands äldre kultur, språk och sedvänjor. 5. att genom föredrag och skrifter sprida kunskap om landskapets äldre förhållanden och främja insikten om kulturminnesvårdens betydelse. 6. att i den utsträckning detta är möjligt tillhandagå de anslutna lokalföreningarna med sakkunnig hjälp samt lämna vederbörande å orter, där hembygdsförening icke finnes, erforderliga råd beträffande hembygdsvården. 7. att främja inom Västergötland på nedärvd grund växande materiell och andlig odling samt att verka för att av tids- och samhällsförhållanden påkallade förändringar och nydaningar uppbäras av hänsyn till landskapets egenart och hembygdsarvets betydelse. I ett par fall anges att bland organisationens syften också ingår uppgiften att anställa och avlöna en landsantikvarie för att leda kulturminnesvården inom området. Endast i ett fall utsäges direkt i stadgarna, att organisationen är huvudman för landsantikvarien. I övrigt konstateras kort och gott, att organisationen anställer landsantikvarie på föreskrivna villkor.

Organisationernas

uppbyggnad

Det har här ovan framhållits, att organisationernas struktur är mycket varierande. Med en viss schematisering kan de emellertid indelas i två olika grupper, nämligen topporganisationer och icke-topporganisationer (det sistnämnda uttrycket har valts i brist på ett bättre och adekvatare uttryck). Det måste inskjutas, att det här använda begreppet topporganisation icke motsvarar moderna organisationsmässiga förhållanden. Med en topporganisation för ett län eller ett annat större område menas ju en organisation, som är sammansatt av lokalföreningar i bygderna, vilka utser ombud till topp-

25 organisationens årsstämma och representeras i dennas styrelse. Till topporganisationerna kan regelmässigt enskilda personer icke anslutas som medlemmar. Ingen av de här avsedda organisationerna kan sägas utgöra en topporganisation i denna moderna betydelse. Skånes, Hallands och Södermanlands hembygdsförbund synes dock i viss mån uppfylla de krav, som måste ställas på en topporganisation i modern mening. Det skånska förbundet har som medlemmar olika föreningar och institutioner i landskapet, och enskilda personer kan endast bli stödjande medlemmar. De anslutna föreningarna representeras i förhållande till sina respektive medlemsantal i förbundets fullmäktige, som jämte styrelsen utövar högsta ledningen av förbundets angelägenheter. Några bestämmelser om hur rösträtten skall utövas vid fullmäktiges sammanträde finns emellertid inte i stadgarna. Hallands och Södermanlands hembygdsförbund är organiserade på liknande sätt som Skånes hembygdsförbund. De ordinarie medlemmarna av dessa förbund utgöres alltså av lokala föreningar och institutioner inom respektive län. Enskilda personer kan endast bli stödjande medlemmar utan rösträtt. Skillnaden mot Skånes hembygdsförbund är den att fullmäktigeinstitutionen saknas. Frånsett dessa tre förbund menas med topporganisationer i de övriga fallen sådana organisationer, av vilka lokala föreningar eller institutioner kan bli medlemmar samt utöva ett större eller mindre inflytande på organisationens angelägenheter. Enskilda personer kan också i regel bli medlemmar av sådana topporganisationer med rösträtt vid årsstämmorna. Med icke-topporganisationer avses sådana läns- eller landskapsorganisationer, vars medlemsstock utgöres uteslutande av enskilda personer. Föreningar eller institutioner kan anslutas endast som stödjande medlemmar utan inflytande på organisationens angelägenheter. Till topporganisationer i nu angivna betydelse synes kunna hänföras Upplands fornminnesförening, Södermanlands hembygdsförbund, Jönköpings läns hembygdsförbund, Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria (Kronobergs län), Blekinge musei- och hembygdsförbund, Västergötlands fornminnesförening, Örebro läns hembygdsförbund, Värmlands läns fornminnes- och museiförening, Dalarnes fornminnes- och hembygdsförbund, Heimbygda (Jämtlands län), Västerbottens läns hembygdsförening och Norrbottens läns hembygdsförening. Till icke-topporganisationer har räknats Östergötlands fornminnes- och museiförening, Kalmar läns fornminnesförening, Föreningen Gotlands fornvänner och Kulturhistoriska föreningen Murberget (Västernorrlands län). Indelningen har skett med alla reservationer för att organisationsformerna icke kan renodlas. En tredje typ av organisationer utgör de s. k. kulturminnesråden i Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län. Dessa råd fungerar faktiskt endast

26 som ett slags styrelser utan någon organisation i egentlig mening bakom sig. Medlemmar av rådet utgöres av representanter för länsorganisationer för kulturminnes- och hembygdsvård. I Göteborgs och Bohus län är landshövdingen i länet självskriven ordförande och landsantikvarien självskriven ledamot. I Älvsborgs län är landshövdingen också ordförande i rådet och båda landsantikvarierna i länet medlemmar av detsamma.

Medlemskap

i

organisationerna

Sättet för vinnande av medlemskap. Ibland konstateras i stadgarna kort och gott, att medlemmar av förbundet är personer, föreningar, institutioner osv., som erlägger vissa stadgade avgifter, årsavgifter eller engångsavgifter. I andra fall stadgas, att personer, organisationer, korporationer osv. kan bli medlemmar, om de erlägger vissa bestämda avgifter. Ibland säges, att den blir medlem, som anmält sig därtill och erlägger stadgad avgift, eller att inträde kan vinnas av varje för föreningens syfte intresserad person. I andra fall måste medlemskap sökas hos styrelsen, som prövar frågan. Detta är fallet med Södermanlands hembygdsförbund, vars styrelse kan bevilja medlemskap för tiden intill nästa förbundsstämma, vilken slutgiltigt skall pröva och avgöra frågan. Ifråga om Föreningen Gotlands fornvänner förekommer ytterligare en annan variant. Föreningens styrelse kan till ledamot av föreningen kalla »varje välkänd och för saken nitälskande man och kvinna». Förslag om inval av nya ledamöter kan av äldre ledamöter ingivas till föreningens sekreterare. Detta är enligt stadgarna den enda metoden för nyrekrytering av medlemmar i nämnda förening. I vissa fall kan enskilda personer bli ledamöter utan några formaliteter, medan föreningar och korporationer kan kallas att bli ledamöter. I andra fall kan dylikt kollektivt medlemskap vinnas efter överenskommelse mellan organisationens styrelse och vederbörande förening eller korporation. Olika slags medlemmar. Av vad som redan sagts framgår att såväl enskilda personer som föreningar, korporationer, institutioner osv. kan bli medlemmar. Man kan således ur denna synpunkt tala om enskilt och kollektivt medlemskap. Men såväl enskilda medlemmar som kollektiva medlemmar kan tillhöra olika kategorier. I sammanhanget kan bortses från hedersledamöter, vilka alltid är enskilda personer och som är befriade från att erlägga någon avgift. De vanligaste typerna av medlemskap är följande: 1. Årligen betalande medlemmar. 2. Ständiga medlemmar (som erlagt en engångsavgift eller, förutom denna, också skänkt gåvor till organisationen). 3. Stödjande medlemmar (som förklarat sig villiga att lämna bidrag till organisationens finansiering).

27 Såväl enskilda som kollektiva medlemmar kan tillhöra någon av dessa tre kategorier. Örebro läns hembygdsförbund har enligt stadgarna samverkande ledamöter, med vilket förstås organisationer och institutioner, som på förslag av styrelsen kan inväljas vid årsstämman eller vid extra stämma. Ingenting finns stadgat om vilka skyldigheter samverkande ledamöter h a r mot organisationen men däremot äger varje sådan ledamot utse ett ombud till organisationens ombudsmöte, som enligt stadgarna sammanträder för att överlägga om organisationens verksamhet och gemensamma intressen, men som tydligen inte kan fatta för organisationen bindande beslut. I Heimbygdas stadgar talas om särskilda medlemmar. Sådana medlemmar är de lokala föreningar, som arbetar för liknande syften som Heimbygda och som vunnit medlemskap i denna. För att medlemskap skall vinnas måste Heimbygda ha godkänt föreningens stadgar. Dessutom finns i Heimbygda en annan medlemskategori, nämligen byamännen i fornbyn Jamtli. I Södermanlands hembygdsförbund kallas anslutna föreningar ordinarie medlemmar. Medlemsavgifter. Årligen betalande medlemmar, som i något fall kallas ordinarie medlemmar, erlägger, som framgår av namnet, en årsavgift, vars storlek vanligen fastställes varje år vid årsstämman. Ibland anges i stadgarna en bestämd årsavgift. Ständiga ledamöter har att betala en engångsavgift. Stödjande medlemmar erlägger i regel inga i stadgarna bestämda avgifter utan torde efter råd och lägenhet lämna ekonomiska bidrag. I Dalarnes fornminnes- och hembygdsförbunds stadgar föreskrives dock att dylik ledamot skall antingen betala en engångsavgift av 100 kr eller en årsavgift av 10 kr. Liknande bestämmelser finns för Skånes hembygdsförbund. Årsavgiften kan variera inom en och samma organisation, beroende på vilka förmåner medlemmarna vill utnyttja. Blekinge musei- och hembygdsförbund må anföras som exempel. Enligt dess stadgar kan årligen betalande medlemmar erlägga antingen: a. en årsavgift av 2 kronor, berättigande till årskort till Blekinge museums samlingar (museisektionen), b. en årsavgift av 3 kronor, berättigande till friexemplar av förbundets årsbok (hembygdssektionen) eller c. en årsavgift av 5 kronor, berättigande såväl till ett friexemplar av årsboken som fritt tillträde till Blekinge museum för högst 5 personer (musei- och hembygdssektionen). Nedsättning av årsavgiften kan i vissa fall medges för familjemedlemmar samt för medlemmar av föreningar, som är anslutna till organisationen. Avgiften för anslutna föreningar kan inom vissa organisationer fastställas efter överenskommelse med dessa föreningar. Det sistnämnda är bland annat fallet ifråga om Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria.

28 Organisationernas

beslutande

organ

De beslutande organen inom organisationerna utgöres av årsmöte (årsstämma) samt styrelse och i förekommande fall arbetsutskott. I ett fall — Skånes hembygdsförbund — utövas årsmötets funktioner av fullmäktige, som utses av anslutna föreningar. I Heimbygda och i Kalmar läns fornminnesförening finns ett förtroenderåd som skall fungera som ett rådgivande organ vid styrelsens sida vid behandling av viktigare ärenden. Stadgarna innehåller i allmänhet klara och entydiga bestämmelser om sättet för val av styrelse, dess sammansättning och befogenheter. Däremot är de bestämmelser, som reglerar årsmötets funktioner, ofta både oklara och otydliga. Sålunda kan man i några fall med ledning av stadgarna icke bestämt avgöra, vem som har rätt att deltaga i årsmötet och där utöva rösträtt. Årsmötet. Bestämmelserna om sättet att kalla till årsmöte, om vem som äger rätt att deltaga i årsmötet, och om utövande av rösträtt vid detta m. m. företer en brokig provkarta. Kallelse till årsmöte skall i flertalet organisationer ske genom annonser i ortspressen viss tid i förväg. Ofta finns också bestämmelser om tidpunkten för årsmötet, antingen före ett visst datum eller under en viss månad. Det förekommer också att två ordinarie årsmöten hålles per år. Som exempel må nämnas Kulturhistoriska föreningen Murberget, som skall hålla årsmöten i maj och november. Majmötet är det egentliga årsmötet med val av funktionärer o. d. ärenden. Ibland föreskrives skriftlig kallelse. Detta är bland annat fallet i Södermanlands hembygdsförbund, där de ordinarie medlemmarna, som utgöres av anslutna föreningar, skall kallas skriftligen. I stadgarna föreskrives i regel vilka ärenden skall behandlas av årsmötet. Styrelse- och revisionsberättelser skall föredras, frågan om ansvarsfrihet behandlas, val av styrelseledamöter med suppleanter, av ledamöter och suppleanter i eventuella arbetsutskott och av revisorer och revisorssuppleanter förrättas, alltså vanliga obligatoriska föreningsangelägenheter. I vissa organisationer föreskrives också, att medlemsavgifterna skall fastställas på årsmötet. Vidare kan i några organisationer medlemmarna inom en viss tid före mötet sända skriftliga förslag eller motioner, som de i något fall kallas. I andra kan mötet till behandling uppta förslag, som väcks vid detta och alltså icke finns upptagna på föredragningslistan. I något fall krävs att mötet med kvalificerad majoritet skall ge tillstånd att uppta sådana förslag till behandling. För vissa organisationer föreskriver stadgarna att föredrag skall hållas vid årsmötet eller att vid detta skall diskuteras frågor av intresse för organisationens verksamhet. I Hallands hembygdsförbunds stadgar medges möjlighet att i anslutning till årsmötet (hembygdstinget) anordna utställningar, exkursioner, museibesök o. d. Bestämmelserna angående rösträtt vid årsstämma liksom vid extra stäm-

29 mor är i vissa fall klara och distinkta men i andra fall summariska och oklara. I stadgarna för fyra organisationer saknas överhuvudtaget bestämmelser om rösträtt. Två av dem, Kalmar läns fornminnesförening och Kulturhistoriska föreningen Murberget, har ansetts utgöra icke-topporganisationer, varför man ju får förutsätta, att varje ledamot av organisationen har en röst. De två övriga är Skånes hembygdsförbund och Upplands fornminnesförening. I den förstnämnda organisationen utövas årsmötets funktioner av fullmäktige, varför det kan antagas, att varje ledamot av fullmäktige har en röst. I Upplands fornminnesförening kan föreningar liksom även bibliotek ingå som årligen betalande medlemmar. Har dessa föreningar som sådana eller dess medlemmar rösträtt vid fornminnesföreningens årsmöten och övriga sammanträden eller föreligger ingen rösträtt alls? Den frågan ger stadgarna intet svar på. I några andra organisationer finns bestämmelser om att varje ledamot äger en röst, men eftersom de avsedda organisationerna består av både enskilda direkt-anslutna personer och av anslutna lokala föreningar uppstår även här liknande oklarhet om rösträtten, som ifråga om Upplands fornminnesförening. Detta gäller ifråga om organisationerna i Dalarne, Västerbotten, Norrbotten och Kronobergs län. I det sistnämnda fallet kan föreningar vinna anslutningar som korporativa medlemmar. Det är enligt stadgarnas ordalydelse oklart, om sådant medlemskap berättigar till rösträtt. Inom övriga organisationer är bestämmelserna om rösträtten tämligen klart utformade. Olika varianter förekommer. Ibland stadgas att varje medlem har en röst, oavsett om medlemmen är en enskild person eller en ansluten förening. I det senare fallet utövas rösträtten av ombud för föreningen, som i något fall genom protokollsutdrag från sin förening skall styrka sin rätt att utöva rösträtt. I andra fall kan anslutna föreningar representeras vid årsstämman genom flera ombud, utsedda i förhållande till storleken av medlemsantalet. I så fall har varje ombud en röst. I regel h a r varje röstande en röst, antingen den röstande är enskild ledamot av organisationen eller ombud för ansluten förening. Undantag finns emellertid. I Blekinge musei- och hembygdsförbund har enligt stadgarna de ledamöter, som tillhör såväl musei-sektionen som hembygdssektionen två röster, medan den ledamot, som endast tillhör endera sektionen, har en röst. Det må anmärkas, att föreningar kan vinna anslutning till organisationen på samma villkor som enskilda personer. I Södermanlands hembygdsförbund har endast ordinarie medlemmar rösträtt och med ordinarie medlemmar förstås anslutna föreningar och korporationer o. d. Varje ordinarie medlem äger en röst för varje påbörjat 50-tal medlemmar, dock högst fyra. De båda landsting, Södermanlands läns och Stockholms läns landsting, som är representerade, äger dock vardera fyra röster. Detsamma är förhållandet med de museiföreningar, som är anslutna.

30 För flertalet organisationer föreskrives att såväl omröstningar som val skall ske öppet men att de på begäran kan ske med slutna sedlar. Vid lika röstetal skall antingen lotten fälla avgörandet eller ordföranden vid mötet ha utslagsröst. Vanligen har ordföranden utslagsröst endast vid omröstningar, medan vid val lotten får avgöra. I vissa fall saknas föreskrifter av denna art. I regel fordras för beslut enkel majoritet men för beslut om stadgeändringar och disposition av fondmedel föreskrives ofta kvalificerad majoritet.

Styrelsen Antal ledamöter i styrelsen. Ledamotsantalet i styrelserna får i de flesta fall betecknas som »normalt». Det varierar i regel mellan 8 och 15 ledamöter. Men i ett par fall förekommer »mammut»-styrelser. Sålunda har organisationen i Västerbotten 39 ledamöter i styrelsen och organisationen i Blekinge 30 ledamöter. Inom ett par andra organisationer överstiger antalet ledamöter 20. Självskrivna ledamöter. Inom sju organisationer är landshövdingen i länet självskriven ledamot av styrelsen och i de flesta fall även självskriven ordförande. I mer än hälften av antalet organisationer är landsantikvarien självskriven ledamot. Ofta föreskrives också i stadgarna, att han skall vara styrelsens sekreterare. I Föreningen Gotlands fornvänners styrelse är rektor vid läroverket i Visby självskriven ledamot. Samma är förhållandet med rektorn vid Växjö läroverk ifråga om styrelsen för Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria. Valda ledamöter. Det stora flertalet styrelseledamöter väljes av årsstämman. Inom några organisationer utses samtliga styrelseledamöter av denna. Mandattiden utgör vanligen två eller tre år, i ett fall endast ett år. Ofta avgår hälften eller tredjedelen av styrelseledamöterna varje år, om mandattiden utgör två, respektive tre år. Inom cirka två tredjedelar av organisationerna har vissa korporationer och myndigheter rätt att utse ett varierande antal styrelseledamöter, oftast en eller två representanter för varje korporation. I de flesta fall är det landsting och stadsfullmäktige i de städer, där organisationens styrelse har sitt säte, som är berättigade att utse ledamöter. Organisationerna i Skåne och Södermanland, vars verksamhetsområden sammanfaller med respektive landskap, har vardera representanter för de två landsting, som finns inom respektive provinser. I några fall har hushållningssällskapen rätt att utse styrelseledamöter. Vidare tillkommer samma rätt ett par läroverkskollegier och några museiföreningar. I Kulturhistoriska föreningen Murberget i Härnösand har Ångermanlands hembygdsförbund rätt att utse

en styrelseledamot. Det må vidare nämnas att riksantikvarien kan förordna en styrelseledamot i organisationen i Dalarne och att Södermanland-Närkes nation i Uppsala har samma rätt i Södermanlands hembygdsförbund. Funktionärer: Utskott m. m. I de fall då landshövdingen icke är självskriven ordförande väljer styrelsen i regel ordförande inom sig liksom övriga funktionärer. I några organisationer väljes dock ordföranden direkt av årsstämman. Även vice ordförande, sekreterare och skattmästare utses i något fall av årsstämman. Verkställande utskott eller arbetsutskott förekommer i några organisationer. Sådant utskott väljes av styrelsen och sköter de ärenden styrelsen överlämnar åt detta. I Upplands fornminnesförening är det verkställande utskottets sammansättning fastställt i stadgarna. Det består av ordföranden, vice ordföranden, sekreteraren, skattmästaren samt två s. k. arbetande ledamöter av styrelsen. Samtliga medlemmar av utskottet skall vara bosatta i Uppsala. Specialutskott för vissa arbetsuppgifter finns på flera håll, t. ex. redaktionsutskott. Styrelsens befogenheter är vanligen synnerligen detaljerat fastställda i stadgarna. Dessa innehåller ofta en uppräkning av de uppgifter, som det åligger styrelsen att sköta i dess egenskap av organisationens högsta verkställande organ och, beträffande löpande ärenden, även beslutande organ. Styrelsen skall tillvarata och främja organisationens intressen, ansvara för dess ekonomi, bereda ärenden till årsstämman samt anställa personal och utfärda instruktioner för denna m. m. Beträffande den sistnämnda uppgiften utgör givetvis anställandet av landsantikvarie ett viktigt ärende.

Förfarande

vid eventuell

upplösning

av

organisationen

Stadgarna avslutas i regel med en paragraf, som föreskriver hur man skall förfara med tillgångarna, om organisationen upplöses. Oftast stadgas, att dessa skall överlämnas till en institution med likartad verksamhet, men att riksantikvarieämbetets godkännande av beslutet först måste inhämtas. I något fall h a r direkt angivits att tillgångarna skall ställas till ämbetets förfogande. I andra fall föreskrives att tillgångarna skall överlämnas till landstinget, ibland med förbehåll att detta måste inhämta riksantikvarieämbetets godkännande av de framtida dispositionerna för samlingarnas skötsel. Eventuellt beslut om upplösning av organisationen är kringgärdat med säkerhetsföreskrifter för att förebygga förhastade och icke genomtänkta beslut. I regel föreskrives att beslut om upplösning måste fattas på två varandra följande årsstämmor med kvalificerad majoritet. Ibland kräves två tredjedels och ibland tre fjärdedels majoritet.

31 FJÄRDE

KAPITLET

Huvudmannaorganisationernas ekonomi och dispositionen av lönefonderna De organisationer, som utgör huvudmän för landsantikvarierna, är uppbyggda helt på frivillig grund. För kulturminnesvården intresserade personer h a r skapat dessa organisationer och själva till en början svarat för deras ekonomi. Arbetet inom desamma utfördes av frivilliga krafter utan ersättning. Organisationernas ekonomiska resurser var givetvis blygsamma och ju mera den kulturminnesvårdande verksamheten växte ut, ju svårare blev det för organisationernas ledning att skaffa de nödvändiga medlen för verksamheten. Den kulturminnesvårdande rörelsen på frivillig grund måste vädja till det allmänna om ekonomisk hjälp. Så småningom började landsting och städer lämna ekonomiska bidrag och från och med 1920-talet lämnade statsmakterna anslag av lotterimedel till ett flertal större och mindre föreningar. Dessa anslag började utgå, sedan 1913 års fornminneskommittés förslag om inrättande av en statlig landsantikvarieorganisation icke föranlett några omedelbara åtgärder från statsmakternas sida. Lotterimedelsanslagen lämnades under de första åren sporadiskt och utan särskilda direktiv för deras användning till föreningar, som förfogade över museer och museala samlingar. Redan på ett tidigt stadium började föreningarna successivt fondera lotterimedelspengarna, varvid i regel stipulerades, att avkastningen skulle användas för sakkunnig vård av de museala samlingarna. Såsom redan framhållits i kap. 2 begärde Vitterhetsakademien i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1927, att fastare normer skulle uppställas för tilldelningen av anslag av lotterimedel till den kulturminnesvårdande verksamheten. Sådana bestämmelser meddelades också vid beviljandet av lotterimedel efter nämnda tidpunkt. Anslagen skulle i regel begränsas till ett museum inom ett landskap eller ett län, medan de mindre museerna borde sluta sig samman inom en större förenings eller ett förbunds ram och därvid anknyta till huvudmuseet såsom central inom området. Det ansågs vidare nödvändigt att begränsa medlens användning till sådana ändamål, som ur allmän synpunkt kunde anses särskilt viktiga, framförallt för anskaffande av ändamålsenliga och betryggande museilokaler samt för anställande av fackutbildade museitjänstemän, så väl avlönade, att de kunde helt ägna sig åt museets skötsel och den kulturminnes- och hembygdsvårdande verksamhet, som måste betraktas som ett nödvändigt komplement till museiarbetet. Under det att anslagen till anskaf-

33 fande och iordningsställande av museilokaler givetvis var avsedda att användas omedelbart, borde anslagen för avlöningsändamål fonderas, så att endast den årliga avkastningen kunde förbrukas. De institutioner, som tilldelades anslag, skulle ställas under riksantikvarieämbetets kontroll och institutionernas tjänstemän deltaga i den praktiska kulturminnesvården. Efter år 1921 har de större läns- eller landskapsorganisationerna erhållit anslag av lotterimedel med sammanlagt följande belopp: till lönefonder 3.325.000 kr, till museilokaler och inredning av dessa 3.230.000 kr och till verksamheten i övrigt 883.000 kr. Anslagen till museilokalerna och deras inredning har givit ett gott ekonomiskt handtag åt de nämnda organisationerna. Tack vare dessa anslag h a r det blivit möjligt att anskaffa och inreda moderna och ändamålsenliga lokaler för flera läns- eller landskapsmuseer. Även anslagen till bildandet av lönefonder har givetvis haft en viss betydelse men dock ingalunda i den utsträckning, som från början var tänkt. När anslagsbeviljandet av lotterimedel reglerades år 1927 avsågs, att varje lönefond i en första etapp skulle utbyggas till en storlek av 200.000 k r och som slutmål sattes 300.000 kr. Detta har icke kunnat förverkligas. Endast tre huvudmannaorganisationer har för närvarande lönefonder på 200.000 kr. I samtliga övriga organisationer är fonderna av lägre belopp. Medeltalet utgör 150.000 kr och i ett fall, Västerbottens läns hembygdsförening, utgör lönefonden endast 50.000 kr. Under en period av ungefär tio år, från 1927 och framåt fortgick tilldelningen av lotterimedel enligt uppgjorda planer och ett flertal nya landsantikvarietjänster upprättades. Sedan började anslagen minska för att efter andra världskrigets utbrott år 1939 helt upphöra. Inkomsterna av lotterimedlen disponerades för andra ändamål. Lönefondernas avkastning var redan från början relativt låg och försämrades ytterligare under 1930-talet på grund av den sjunkande räntefoten, varför svårigheter uppstod i flera föreningar att erhålla erforderliga medel för landsantikvariernas avlönande. Dessa såg sig nödsakade att anskaffa biförtjänster, vilket menligt inverkade på deras egentliga arbetsuppgifter. Vitterhetsakademien hemställde år 1939 hos Kungl. Maj:t om omedelbar hjälp för att förbättra landsantikvariernas lön men framställningen föranledde intet beslut. Under de närmast följande åren blev läget allt svårare, emedan räntesänkningar och prisstegringar inträdde, samtidigt som de systematiskt planlagda tilldelningarna av lotterimedel till lönefonderna helt inställdes. Först efter andra världskrigets slut förbättrades läget, då riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t från och med budgetåret 1945/46 fortlöpande anslagit medel till statsbidrag till landsantikvariernas avlöning. Den ekonomiska grundvalen för huvudmannaorganisationernas verksamhet utgöres numera, förutom av organisationens egna inkomster, av bidrag från anslag till landsantikvariernas avlöning på åttonde huvudtiteln i riksstaten, avkastningen av fonder av såväl statligt som annat ursprung, anslag 3

34 från landsting, städer och andra kommuner, och i något fall från hushållningssällskap samt gåvor från sammanslutningar, företag och privatpersoner. Huvudmannaorganisationernas egna inkomster, som fritt kan disponeras för verksamheten, utgöres främst av medlemsavgifter och inträdesavgifter. De inkomster organisationerna kan ha av olika fonder är i regel bundna för bestämda ändamål. Organisationernas egna inkomster är i samtliga fall för låga för att finansiera de löpande utgifterna. Utan anslagen från staten, landsting och städer skulle verksamheten icke kunna hållas i gång. Icke inom någon organisation överstiger de egna inkomsterna — frånsett avkastningen av fonder o. d. — anslagen från det allmänna. Praktiskt taget samtliga organisationer har en ansträngd ekonomi och är beroende av anslag från annat håll för sin existens. En eller annan organisation har under senare år konsoliderat sin ekonomiska ställning men detta har kunnat ske endast på så sätt, att vederbörande landsting eller residensstad med centralmuseum eller bådadera i förening utfäst sig att lämna högre anslag till organisationens verksamhet. Statsbidraget och lönefondsavkastningen får endast användas för att bestrida kostnaderna för landsantikvariens avlöning. Det årliga statsbidragets storlek bestämmes så, att detta bidrag jämte avkastningen av vederbörande lönefond under nästföregående räkenskapsår uppgår till två tredjedelar av landsantikvariens avlöning. Summan av statsbidraget och lönefondsavkastningen får icke per år överstiga 11.968 kr för varje befattningshavare. Enligt en av utredningen verkställd undersökning av huvudmannaorganisationernas ekonomiska förhållanden under åren 1951, 1952 och 1953 (jämför tabell nr 1), har de flesta landsting successivt höjt sina anslag till huvudmannaorganisationerna inom respektive områden. Landstingsanslagen är numera i allmänhet betydande, men variationerna är dock stora. Det högsta landstingsanslaget lämnas i Värmlands län, där Värmlands fornminnes- och museiförening för år 1953 beviljats ett bidrag på 40.000 kr. Det minsta anslaget lämnar Hallands län landsting. Huvudmannaorganisation där har för nämnda år beviljats ett anslag på endast 4.000 kr. 1 Även i Gotlands län är landstingsanslaget lågt, 5.390 kr för år 1953, men någon nämnvärd höjning torde icke kunna påräknas på grund av det svaga skatteunderlaget och den höga utdebiteringen av landstingsskatt i detta län. I Göteborgs och Bohus län har landstingsanslaget till huvudmannaorganisationen, Kulturminnesrådet i Göteborgs- och Bohus län, sänkts från 8.000 kr år 1951 till 6.800 kr för vartdera av de två följande åren. Detta torde emellertid sammanhänga med speciella förhållanden för detta län. Kulturminnesrådet utgör som tidigare påpekats i kap. 3 icke någon organisation i ordets egentliga mening utan har att som ett slags gemensamt utskott för de 1

För år 1954 lär anslaget emellertid ha höjts till 14.000 kr.

35 båda länsorganisationerna på kulturminnesvårdens och hembygdsvårdens område till huvudsaklig uppgift att fungera som huvudman för landsantikvarien i länet. En omorganisation av kulturminnes- och hembygdsvården i länet pågår för övrigt. Enligt planerna för denna omorganisation skall kulturminnesrådet upplösas och huvudmannaskapet för landsantikvarien i länet överflyttas till Bohusläns hembygdsförbund. I likhet med landstingen har även städerna successivt höjt sina anslag till huvudmannaorganisationerna under de senaste åren. Härvid åsyftas sådana städer i vilka läns- eller landskapsmuseerna är belägna, dvs. som regel residensstäderna. Anslag från andra städer eller kommuner förekommer endast sporadiskt och med små belopp. Det högsta anslaget från stad erhåller Östergötlands fornminnes- och museiförening. Linköpings stad har nämligen för år 1953 anslagit 42.164 kr till nämnda huvudmannaorganisation. Därnäst högsta anslaget, 40.000 kr, lämnas av Karlstads stad till Värmlands fornminnes- och museiförening. Karlstad lämnar samma anslagsbelopp som Värmlands läns landsting. Det förekommer också i flera andra fall, att residensstaden i ett län lämnar samma anslagsbelopp som landstinget. Landsbygdskommuner lämnar med något undantag icke kontinuerliga anslag till den här ifrågakommande verksamheten. I Göteborgs och Bohus län har länets kommuner på landsbygden efter förhandlingar mellan å ena sidan länsavdelningen av Svenska landskommunernas förbund och å andra sidan företrädare för länets kulturminnes- och hembygdsorganisationer utfäst sig att lämna ett belopp för att bekosta vissa arbeten inom kulturminnesvården i länet. I Skaraborgs län har ett antal av länets landsbygdskommuner för år 1953 utfäst sig att anslå ett belopp för likartade ändamål. Huruvida dessa anslag inom de båda nämnda länen kommer att utgå även framdeles är ovisst. För speciella ändamål, t. ex. utgrävningar eller iståndsättande av kulturhistoriskt märkliga byggnader, har olika organisationer erhållit engångsanslag av såväl borgerliga som kyrkliga kommuner. Från annat håll än stat och kommun lämnas fortlöpande anslag endast till några få huvudmannaorganisationer och av mycket blygsam storlek. Anslag av denna typ kan icke sägas vara av någon betydelse för organisationernas ekonomi. Däremot torde engångsanslag för särskilda ändamål ha lämnats av sammanslutningar, företag och privatpersoner i relativt betydande omfattning. Det förefaller emellertid, som om möjligheten att erhålla dylika anslag skulle ha minskats under senare år. Organisationernas inkomster av medlemsavgifter är genomgående blygsamma. I flertalet organisationer varierar storleken av de samlade årliga medlemsavgifterna mellan 5.000 och 8.000 kr. Endast i ett fall, Upplands fornminnesförening, överstiger medlemsavgifterna 20.000 kr per år. I några organisationer understiger avgiftssumman 5.000 kr per år. Inte heller inträdesavgifterna lämnar i regel några stora tillskott till orga-

36 nisationernas inkomster. Variationerna mellan de olika organisationerna är i detta fall ännu större än ifråga om medlemsavgifterna. År 1952 erhöll Örebro läns hembygdsförbund nära 22.000 kr i inträdesavgifter medan i andra fall dessa inkomster endast belöpte sig till något tusental kronor. Dessa båda tal utgjorde övre, respektive nedre gräns för variationerna ifråga om inkomster av inträdesavgifter. Ett mindre antal organisationer äger inga museer och redovisar sålunda inga inträdesavgifter. Vad organisationernas förmögenhetsförhållanden beträffar må framhållas, att de i regel äger såväl museifastigheter som andra fastigheter liksom också fonder av skilda slag. De förstnämnda fastigheterna disponeras i regel uteslutande för museets samlingar, varjämte de inrymmer expeditionslokaler för landsantikvarien jämte eventuellt förekommande andra tjänstemän samt möjligen bostadslägenhet för vaktmästare. Någon direkt inkomst till museet kan fördenskull inte erhållas. Den andra typen av fastigheter utgöres av kulturhistoriskt märkliga byggnader eller markområden, som förvärvats i kulturminnesvårdens eller naturskyddets intresse eller för att bevara inom desamma befintliga fornlämningar. Någon avkastning på investerade medel kan sådana fastigheter icke ge, tvärtom får ofta fondmedel eller andra tillgängliga medel tas i anspråk för att bekosta vården av desamma. Vad placeringen av de med hjälp av lotterimedelsanslag uppbyggda lönefonderna beträffar må nämnas, att regeln är att lönefondens pengar till övervägande del placerats i statsobligationer, medan en mindre summa insatts på kapital- eller sparkasseräkning i bank. I vissa fall har en del av fondmedlen utlånats mot säkerhet i inteckning eller placerats i aktier och i något fall har hela fonden insatts i bank. Medelförräntningen torde ligga mellan 3 och 3y2 procent, och medelavkastningen kan beräknas till cirka 5.000 kr. Lönefondsavkastningen täcker således endast en relativt ringa del av kostnaden för landsantikvariernas avlöning. Sammanfattningsvis må understrykas, att det stora flertalet huvudmannaorganisationer icke har sin ekonomi stabiliserad. De löpande inkomster, som kontinuerligt inflyter år från år, förslår icke helt för utgifterna. Landsting och städer har visserligen under de senaste åren höjt sina anslag, men i flera fall motsvarar höjningen endast penningvärdets försämring. Organisationernas ledning måste fördenskull söka från olika håll anskaffa pengar för att kunna täcka de utgiftsbehov, som bedömes vara ofrånkomliga. I denna penninginsamlingsverksamhet får landsantikvarierna i regel aktivt taga del, vilket inverkar menligt på deras egentliga arbetsuppgifter inom kulturminnesvården. På grund av huvudmannaorganisationernas svaga ekonomi har det som regel hittills inte varit möjligt att förbättra landsantikvariernas löneförmåner i sådan utsträckning, att de kunnat tillförsäkras en löneställning, motsvarande den, som uppnåtts av statstjänstemän med jämförbar utbildning och likartade arbetsuppgifter. Inom vissa organisationer är vederbörande landsantikvaries pensionsfråga alltjämt olöst.

FEMTE

KAPITLET

Landsantikvariernas arbetsuppgifter och anställningsförhållanden

I syfte att skapa sig en uppfattning om landsantikvariernas arbetsuppgifter och arbetsförhållanden har utredningen av landsantikvarierna begärt uppgifter om fördelningen av arbetet, i dagar räknat, under åren 1951 och 1952. Redovisning begärdes för ärenden rörande förhistoriska minnesmärken, medeltida minnesmärken, kyrkor, övriga byggnader, folklivsforskning, planarbeten, turism och hemslöjd, naturskydd, konsulterande verksamhet, museiarbete, föreningsverksamhet, expeditions- och utredningsarbete, redaktionsarbete, folkbildning och handledning för forskare. Det är uppenbart att en gränsdragning mellan landsantikvariernas mångskiftande arbetsuppgifter är svår att göra. Den blir ibland godtycklig. Direkta fel kan även uppstå. Tre landsantikvarier har med denna motivering ej ansett sig kunna lämna några uppgifter, då enligt deras uppfattning värdet av en översikt av det slag utredningen begärt skulle bli högst diskutabel. Det framgår av de lämnade uppgifterna, att landsantikvariernas arbetsförhållanden varierar högst avsevärt. Orsakerna härtill är flera. Huvudmannaorganisationen kan lägga särskilt stor vikt vid en eller annan av de många arbetsuppgifterna, varigenom en viss förskjutning kan uppstå. Hembygdsrörelsen har fått olika utformning på olika håll, ytterst beroende av områdets särart i kulturhistoriskt avseende. Beståndet av kulturminnen är olika i olika trakter. Planarbeten enligt byggnadslagstiftningen av år 1947 har i vissa distrikt fått en stor omfattning; inom andra har sådana arbeten knappast börjat. Undersökningar av fornlämningar, som riksantikvarieämbetet lämnat tillstånd att borttaga, samt kyrkorestaureringar kan under vissa år vara mycket tidskrävande. Ytterligare bör framhållas, att vissa omfattande arbeten för närvarande utföres av riksantikvarieämbetet i egen regi, då landsantikvarierna ej haft tid därtill, t. ex. större undersökningar och restaureringar. Inventeringen av landets fornminnen samt beskrivning och restaurering av runstenar sker likaledes genom riksantikvarieämbetet. Av det sagda framgår, att landsantikvariernas sammanställningar för åren 1951 och 1952 icke enbart kan läggas till grund för bedömning av arbetet inom de skilda distrikten.

38 Statliga

arbetsuppgifter

Enligt direktiven åligger det utredningen att precisera landsantikvariernas rent statliga arbetsuppgifter. Det har emellertid visat sig omöjligt att exakt skilja landsantikvariernas statliga arbetsuppgifter från de icke-statliga. Inom vissa av de här ovan redovisade grupperna av ärenden kan ingå arbetsuppgifter av såväl statlig som icke statlig karaktär. I tabellen n r 2 har fördenskull de olika grupperna av ärenden sammanförts i tre huvudgrupper, statliga, blandade och icke-statliga arbetsuppgifter. Siffrorna i tabellen får icke uppfattas som exakta, de ger endast en ungefärlig vägledning för bedömning av förhållandena. Vidare bör uppmärksammas, att landsantikvarierna är nödsakade att redovisa ett stort antal icke slutförda ärenden. Om man med statliga arbeten avser sådana, som är föranledda av lagar, förordningar och statliga verks instruktioner, bör ärenden om förhistoriska minnesmärken, medeltida minnesmärken, kyrkor, planarbeten och naturskydd räknas dit. Under rubriken övriga byggnader återfinnes bl. a. ärenden rörande kulturhistoriskt märkliga byggnader, byggnader i statens ägo, prästgårdar och allmogebebyggelse. Ungefär hälften av dessa ärenden beräknas kunna hänföras till statliga arbetsuppgifter. Ärenden rörande övriga byggnader redovisas fördenskull som blandade statliga och icke-statliga uppgifter. Detsamma är förhållandet ifråga om ärenden rörande konsultativ verksamhet samt expeditions- och utredningsarbete — även inom båda dessa grupper kan ungefär hälften av ärendena anses vara statliga arbetsuppgifter. Övriga grupper av ärenden har bedömts vara av icke-statlig natur, dvs. ärenden, rörande folklivsforskning, turism och hemslöjd, museiarbete, föreningsverksamhet, redaktionsarbete, folkbildning och handledning för forskare. I tabellen n r 3 har ett försök gjorts att dela upp arbetsvolymen inom de olika landsantikvariedistrikten på statliga och icke-statliga arbetsuppgifter. Härvid har hälften av de blandade arbetena ansetts vara statliga och hälften icke-statliga. På grund av siffermaterialets ofullständighet måste yttersta försiktighet iakttagas, då slutsatser av detsamma skall dragas. Utredningen har icke ansett sig böra företa en procentuell uppdelning mellan de båda arbetsområdena, då en sådan lätt skulle kunna bli missvisande. I stället har redovisats det antal arbetsdagar per år, som inom varje distrikt använts för statliga, respektive icke-statliga arbetsuppgifter. I tabellen har också infogats uppgifter om det antal resdagar, som förekommit. Härvid är att märka, att resdagar kan ha använts såväl för enbart resor som för både resor och arbete, vilket gör bestämningen av arbetsvolymen ännu svårare. Som av tabellen framgår är arbetsvolymen högst skiftande inom de olika distrikten och samma är förhållandet med dess fördelning på statliga och icke-statliga arbetsuppgifter. Vid bedömningen av arbetsuppgifternas omfattning måste man hålla i minnet, att vad som redovisas utgör det arbete, som landsantikvarierna och deras vetenskapligt utbildade medhjälpare hunnit utföra under de

39 två år redovisningen omfattar. Den redovisade arbetstiden måste sättas i relation till de arbetsuppgifter, som icke medhunnits utan som släpar efter. När det gäller att bedöma behovet av statsbidrag till vetenskapligt utbildade biträden åt landsantikvarierna bör man lämpligen jämföra det antal arbetsdagar som använts för statliga uppgifter inom distrikten med det antal arbetsdagar en landsantikvarie normalt bör använda. Denna sistnämnda siffra kan, med hänsyn tagen till sön- och helgdagar samt till semester, sättas till högst 260 dagar. Det visar sig då att inom icke mindre än fyra distrikt antalet för statliga uppgifter använda arbetsdagar överstiger landsantikvariens normala arbetsprestation per år. Med undantag för tre distrikt överstiger arbetsvolymen för de statliga uppgifterna hälften av denna normala arbetsprestation och ligger i allmänhet väsentligt över hälften. De kulturminnesvården berörande lagar och författningar, som ger riktlinjer för landsantikvariernas verksamhet och som dessa har att taga befattning med, är lagen den 12 juni 1942 om fornminnen, lagen den 18 juni 1926 om delning av jord på landet, lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, lagen den 12 maj 1917 om expropriation, lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, strandlagen den 30 maj 1952, naturskyddslagen den 21 november 1952, kungörelsen den 26 november 1920, med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet, byggnadslagen den 30 juni 1947, byggnadsstadgan den 30 juni 1947, ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932, kungörelsen den 15 februari 1935 med bestämmelser angående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning, kungörelsen den 11 december 1942 angående vården av vissa kyrkliga inventarier samt kungörelsen den 6 maj 1927 angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål. De arbeten, som påkallas genom fornminneslagens bestämmelser, har fått en alltmera ökad omfattning i de flesta distrikt. Behovet av vård och tillsyn ifråga om fornminnena stegras årligen. Det beror bl. a. därpå att fornminnesområdena förr befann sig i ett annat tillstånd. Markerna, där fornlämningarna ligger, var betes- och slåttermarker med en yttäckande skyddande markväxtlighet av gräs och örter. Under 1800-talet övergavs betes- och slåttermarkerna i stor utsträckning i och med att vallodlingen gick framåt. Man behövde inte längre de gamla betes- och slåttermarkerna. De, som inte uppodlades, lämnades åt sitt öde. De växte igen och lades så småningom ut till skog. Därigenom har fornlämningarna kommit i farozonen. De skadas direkt och indirekt av vegetationen, direkt genom att trädrötter tränger ner i dem och indirekt genom att marken på grund av skugga och nerfallna växtdelar icke längre har en yttäckande växtlighet, som hindrar att fornlämningarna deformeras av regn och smältvatten. Landsantikvarierna h a r på grund av sin stora arbetsbörda endast i mycket begränsad omfattning haft möjlighet att ägna denna aktuella vårdfråga uppmärksamhet. Tiden h a r hittills ej heller medgivit för dem att i erforderlig utsträckning tillse kultur-

40 minnena, som räknas i tusental inom många län. Landsantikvarierna har ej heller möjlighet att åtaga sig större undersökningar av fornlämningar, som måste borttagas för vägarbeten, grustäkter, bebyggelse o. dyl. I regel har riksantikvarieämbetet som tidigare sagts måst utföra större aktuella undersökningar i egen regi med för tillfället anställd personal, ett förfaringssätt som ej är tillfredsställande, bland annat därför att man åtminstone för närvarande ej kan erhålla fullgod arbetskraft för tillfälliga uppdrag. Inventeringen av fornminnen har hittills endast slutförts inom vissa delar av landet. Landsantikvarierna är därför ofta nödsakade att företaga sådana, då väganläggningar eller andra arbetsföretag planeras. Inom områden, där fornminnena är registrerade, bortfaller visserligen inventeringsarbetet, men besiktningar i fältet är dock i många fall nödvändiga för detaljplaneringen. Då fornlämningar måste borttagas, sker detta vanligen efter föregående undersökning av landsantikvarierna. Det bör påpekas, att de vid fornminnesinventeringarna registrerade fornminnena endast är sådana, som är synliga ovan jorden. Mycket ofta förekommer sådana under jord, vilka ej upptäckes förrän vid grävning. Genom den växande bebyggelsen blir det allt oftare nödvändigt att gränserna för ett fornminnesområde fastställes enl. 3 § i fornminneslagen. En dylik fastställelse måste i allmänhet föregås av omfattande utredningar. Den i 2 § av nämnda lag lämnade förteckningen över vad som avses med fasta fornlämningar är synnerligen omfattande. Den i 5 § omtalade vården av fornlämningarna är som ovan påpekats en för fornlämningarnas bestånd alltmer trängande uppgift. Genom ändrade förhållanden bl. a. rörande bebyggelsen, markexploateringen och jordbruket hotas stora fornlämningsgrupper. Fornlämningar och fornfynd, som inrapporteras till landsantikvarierna ger anledning till resor och undersökningar. Allmänhetens medverkan är av den allra största betydelse för kulturminnesvården. Tyvärr har landsantikvarierna på grund av sin arbetsbörda ej alltid möjlighet att komma till ort och ställe inom rimlig tid, då ett fynd rapporterats. Härigenom uppstår risk för att allmänhetens intresse slappnar. Vid lantmäteriförrättning enligt lag om delning av jord på landet och lag om fastighetsbildning i stad skall landsantikvariernas mening inhämtas. Lantmäteristyrelsen har härom den 28 februari 1946 utfärdat »Anvisningar och föreskrifter om vad som vid förrättningar vid fastighetsbildning m. m. är att iakttaga i avseende å fasta fornlämningar», vari bl. a. stadgas: »Vid varje osäkerhet eller misstanke att en företeelse kan vara en fornlämning bör förfrågan göras hos och samråd ske med riksantikvarien eller vederbörande landsantikvarie, som med eller utan besiktning kan lämna besked om fornlämning föreligger. Vid större förrättning bör emellertid förfrågan alltid ske, om fornlämning finnes inom området». Lagen om kulturhistoriskt märkliga byggnader avser att ge skydd åt byggnader, som äges av enskilda. Lagen har i sin nuvarande utformning ej fått

'41 någon större effekt. Särskilda sakkunniga har tillkallats år 1953 för att utreda frågan om förbättrat skydd. Givetvis har den nuvarande lagens tilllämpning medfört en hel del arbetsuppgifter för landsantikvarierna, men det är troligt att en ny lag kommer att väsentligt öka dessa arbetsuppgifter. Vid den pågående omdaningen av landsbygdens bostadsbestånd, vilken i största utsträckning sker med statligt stöd och under insyn av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen beröres i många fall äldre för trakten typiska byggnader, vilka har ett kulturhistoriskt värde och är av betydelse för landskapsbilden. Erfarenheten har visat, att goda moderna bostäder i de flesta fall kan erhållas i sådana byggnader inom den statliga lånegivningens ram. För ett beaktande av dessa synpunkter kräves, att inventeringar av allmogebebyggelsen utföres, närmast genom landsantikvarierna, och att ett intimt samarbete i dessa frågor upprätthålles mellan länsbostadsnämnd, länsarkitektkontor och landsantikvarie. Nordiska museets bebyggelseinventeringar har även stor betydelse för denna verksamhet. Enligt kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet är landsantikvarierna skyldiga att deltaga i vården av byggnader, tillhöriga staten, menighet, allmän institution eller inrättning. Ärenden rörande vården av dylika byggnader ankommer det på byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet att gemensamt handlägga. De härav föranledda arbetsuppgifterna blir ofta av betydande omfattning. Särskilt gäller detta i fråga om kyrkor. För att en kyrkorestaurering skall få utföras uppställes som regel det villkoret, att arbetena följes av en kulturhistorisk undersökning, som i många fall kan bli synnerligen tidskrävande. Icke enbart vid restaureringsarbetena påkallar kyrkorna och deras inventarier landsantikvariernas fortlöpande uppmärksamhet. I kungörelsen angående vården av vissa kyrkliga inventarier lämnas ingående bestämmelser, om hur en kyrkas inventarier skall vårdas. Riksantikvarien har inspektionsrätt över inventarierna och deras vård. Även i fråga om kyrkornas varaktiga utsmyckning har riksantikvarien att gemensamt med byggnadsstyrelsen fatta beslut. Arbetsuppgifterna enligt denna kungörelse vilar i praktiken i stor utsträckning på landsantikvarierna. Vid tillämpningen av kungörelsen angående ecklesiastik boställsordning fungerar landsantikvarien som kulturhistorisk expert. Då prästgårdarna och därtill hörande byggnader i mycket stor utsträckning är av kulturhistoriskt värde blir dessa uppgifter av ej obetydlig omfattning. I kungörelsen angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål uppräknas ett stort antal föremål, även från förhållandevis sen tid, som ej utan riksantikvarieämbetets tillstånd får utföras. Som expert vid bedömningen av föremålens ålder kan landsantikvarien tagas i anspråk. Utredning i ärendet sker även i stor utsträckning genom landsantikvarierna. Byggnadslagstiftningen av år 1947 innehåller många för kulturminnesvården betydelsefulla föreskrifter. Vid upprättandet av planer av olika slag skall hänsyn tagas till historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla bygg-

42 nåder eller stadsbilder samt fasta fornlämningar eller andra minnesmärken. Dylika företeelser tillförsäkras även ett visst skydd inom områden, som icke ingår i byggnadsplan eller stadsplan. Byggnadsnämnderna, som inom sina områden har att övervaka efterlevnaden av byggnadslagsstiftningens bestämmelser, ålägges jämväl att till länsstyrelsen göra anmälan om områden av sistnämnda slag, som för framtiden bör tillförsäkras särskilt skydd. Särskilt genom byggnadslagstiftningen har landsantikvarierna erhållit ställning såsom experter åt såväl länsstyrelse som lokala myndigheter och organ på ett sätt, som i vissa avseenden kräver ett självständigt handlande och ställningstagande. Landsantikvarien namnes sålunda jämte länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören och förste provinsialläkaren bland de experter, som äger vara närvarande och som i den mån omständigheterna härtill föranleder skall kallas till regionplanenämndernas sammanträden. En ytterligare anknytning till länsstyrelserna har landsantikvarierna erhållit genom tillkomsten av 1952 års naturskyddslag. I propositionen med förslag till naturskyddslag framhöll chefen för jordbruksdepartementet, att i de naturskyddsråd, som avsågs att bildas hos länsstyrelserna, i första hand länsarkitekten och landsantikvarien borde ingå. Detta innebär ett officiellt erkännande av den verksamhet inom naturskyddet, som landsantikvarierna sedan gammalt bedrivit. Så är t. ex. naturskyddet upptaget som en arbetsuppgift i landsantikvariernas normalinstruktion av år 1933. Naturvården och kulturvården har även mycket gemensamt. Kulturlandskapet är ju ett resultat av människornas verksamhet och på så sätt ett kulturminne. Det är till exempel av grundläggande betydelse, att växtligheten och vegetationsformen inom fornminnesområdena anpassas efter de krav vården av fornlämningarna ställer. Kombination av naturpark och fornminnesområde eller område med bebyggelse av kulturhistoriskt värde är ofta möjlig. Genom att naturskyddet numera inräknats bland landsantikvariernas i författning reglerade arbetsuppgifter har de att taga befattning med byggnadslagstiftningens bestämmelser angående områden, som bör särskilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Sammanhängande med både byggnads- och naturskyddslagstiftningen är strandlagen av den 30 maj 1952. Tillämpningen av den nya byggnadslagstiftningen, naturskyddslagen och strandlagen har ännu ej vunnit fast form. Betydande olikheter finnes mellan de olika länen. Inom områden, där tillämpningen av ovannämnda lagar fått den största omfattningen, har erfarenheten visat, att landsantikvariernas arbetsuppgifter ökat avsevärt. Landsantikvarierna har att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade uppdrag och handla å riksantikvarieämbetets vägnar. I flera fall har även avgörandet lämnats åt landsantikvarierna. Utvecklingen har gått i den riktningen, att riksantikvarieämbetet överlåtit handläggandet och avgörandet av mera rutinbetonade ärenden till landsantikvarierna. Helt naturligt är, att

43 initiativet till åtgärder i stor utsträckning kommer från landsantikvarierna. Dessa måste också bevaka, att de kulturhistoriska synpunkterna beaktas. En del landsantikvarier har i viss mån fått verka som ombud för nationalmuseum, exempelvis rörande vården av statliga depositioner, samt i realiteten blivit målsmän för konstlivet inom sina verksamhetsområden.

Icke statliga

eller blandade

arbetsuppgifter

Landsantikvariernas arbete kan givetvis ej begränsas till övervakningen av att gällande författningar rörande kulturminnesvården efterlevas och att vidtaga härav påkallade åtgärder. En synnerligen viktig sida av kulturminnesvården är att sätta in kulturminnena i deras sammanhang som kulturhistoriska dokument. Vetenskaplig forskning är en viktig och nödvändig del av landsantikvariernas verksamhet. Även om landsantikvarierna icke ensamma har att svara för forskningen inom sitt område, är det dock givet, att de i stor utsträckning måste ägna sig åt sådan verksamhet. Genom sin ständiga kontakt med kulturminnena inom ett visst område förskaffar de sig en ingående kännedom om dessa, en kännedom som måste ges en samlad form för att ej gå till spillo. För att kulturminnesvårds- och undersökningsarbetet skall få tillräcklig bredd och översiktlighet fordras ett sådant inträngande i materialet, som endast en vetenskaplig forskning kan ge. Med forskningen sammanhänger även skyldigheten att samarbeta med de centrala kulturminnesvårdande och museala institutionerna och även andra ifrågakommande institutioner. Även för enskilda forskare och likaså för andra, som är mera lekmannamässigt inriktade på forskningar i ortens kulturhistoria, är det naturligt att vända sig till landsantikvarierna, som speciellt bör vara ägnade att ge uppgifter och anvisningar inom sitt område. Det är i hög grad önskvärt, att den vetenskapliga redovisningen av forskningsresultaten på ett översiktligt och lättillgängligt sätt förmedlas till en större allmänhet. Detta sker bl. a. genom artiklar i den årsskrift, som utges av de flesta länsorganisationer, genom artiklar i ortspressen, genom särskilda publikationer — ofta i form av beskrivningar av något speciellt kulturminne — samt på många andra sätt. Södermanlands hembygdsförbund har t. ex. utgivit en serie över kyrkor och fornlämningar. I mycket stor utsträckning förmedlas dock kunskapen i muntlig form genom föreläsningar vid hembygdsföreningarnas sammankomster, genom landsantikvariernas aktiva deltagande i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, genom utflykter och exkursioner samt genom föredragsverksamhet. Denna verksamhet har ofta betydande omfattning och visar en påtaglig stegring. För att lämna allmänheten kunskap om kulturminnena och väcka dess

44 intresse och förståelse härför är denna verksamhet av grundläggande betydelse. Härigenom ökas också i väsentlig grad möjligheterna att lämna kulturminnena det skydd och den vård, vartill lagar och författningar syftar. Genom den populärvetenskapliga verksamheten ledes landsantikvariernas arbete även in på turistlivet. Den resande allmänheten önskar lära känna det område den besöker genom lättillgängliga och sakliga redogörelser för ortens historia, dess minnesmärken och natur. Ofta är landsantikvarierna författare av sådana redogörelser eller har i varje fall på ett eller annat sätt medverkat vid deras tillkomst. Byggnader av kulturhistoriskt värde, som icke lämpligen kan användas för sitt ursprungliga ändamål, kan i många fall, utom att utgöra illustrationer till äldre byggnads- och samhällsskick, användas för fritids- och turiständamål. Det är klart att med de ökade semestermöjligheterna för hela folket kraven på landsantikvariernas medverkan i hithörande frågor ständigt ökas. Det n ä r a sambandet mellan kulturminnesvård och turism avspeglar sig exempelvis i innehållet i Svenska Turistföreningens årsböcker. Över hela landet verkar hemslöjdsföreningar, som har till uppgift bl. a. att tillvarataga och föra vidare de olika orternas speciella alster samt att verka för nyskapande på traditionell grund. Hemslöjdens både sociala och nationalekonomiska betydelse är allmänt erkänd — hemslöjdsvarorna utgör i regel de bästa turistvarorna. Genom att hemslöjden anknyter till orten och dess traditioner kommer landsantikvarierna i regel att anlitas som rådgivare i hemslöjdsarbetet. Inom alla län finns ett, ej sällan betydande, antal mindre museer eller hembygdsgårdar, som innehåller kulturhistoriska samlingar. Oftast tillhör de en förening. Dessa samlingar skötes i regel icke av fackkunnig personal. Landsantikvarierna fungerar här som rådgivare och övervakare vid skötseln och katalogiseringen av samlingarna. Samma sak gäller vid skötseln av i hembygdsgårdarna ingående byggnader samt vid utväljandet och flyttningen av lämpliga byggnader till dessa. Även kommuner och andra menigheter påkallar stundom landsantikvariernas biträde i liknande angelägenheter. Det kulturminnesvårdande arbetet i dess olika former kräver överhuvudtaget en betydande konsultativ verksamhet av landsantikvarierna. De arbetsuppgifter, som ovan beskrivits, åvilar i stort sett alla landsantikvarier, oavsett om med landsantikvarietjänsten är förenad chefskapet för ett länsmuseum eller icke. De flesta landsantikvarier är emellertid också chefer för länsmuseer. Ofta äger länsmuseerna också friluftsmuseer eller hembygdsgårdar och i vissa fall även kulturhistoriskt märkliga byggnader. För de landsantikvarier, som tillika är museichefer, tillkommer alltså bland de icke-statliga arbetsuppgifterna tillsynen över den museala verksamheten. Landsantikvarien bär i dessa fall ansvaret för katalogiseringen, vården och utställningen av föremålen i museets samlingar. Samlingar av konsthantverk förekommer i stor omfattning i museerna och i vissa av dem även konst, där-

45 ibland depositioner från nationalmuseum. En betydande del av länsmuseernas samlingar utgöres av föremål, hämtade från allmogekulturen och ägnade att belysa denna. Av dylika föremål äger staten inga egna samlingar, varför depositioner från statliga museer icke förekommer i detta sammanhang. Staten lämnar emellertid betydande anslag, t. ex. till Nordiska museet, för verksamhet rörande allmogekulturen. Vid länsmuseerna finns specialbibliotek av stort värde både för den vetenskapliga forskningen och för den intresserade allmänheten, och ett arkiv med akt- och bildmaterial från länet, vilket materiel är direkt sammanhängande med och nödvändigt för den kulturminnesvårdande verksamheten. Även detta arkiv är av värde för forskningen, liksom för allmänheten och tidningspressen. Landsantikvarien bär ansvaret för skötseln av såväl biblioteket som arkivet. Med chefsskapet för ett länsmuseum följer även andra arbetsuppgifter: korrespondens med statliga och enskilda institutioner, förfrågningar från forskare och från för kulturminnesvård intresserade lekmän, visningar och demonstrationer av museets samlingar och i sammanhang härmed ökade krav på populärvetenskaplig verksamhet. Det förtjänar understrykas att museisamlingarna utgör ett mycket viktigt åskådningsmateriel i undervisningens tjänst, särskilt i ämnena historia och hembygdskunskap. En stor procent av museibesökarna utgöres också av skolbarn och då dessa behöver handledning vid besöken, blir denna sida av museiverksamheten stundom ganska tidskrävande. Landsantikvarien är i regel sekreterare i sin huvudmannaorganisations styrelse och ev. förvaltningsutskott. I denna egenskap fungerar han som organisationens verkställande ledamot och chefstjänsteman. Det närmaste ansvaret för förvaltningen av organisationens tillhörigheter, samlingar, fastigheter och övriga ägodelar av skiftande slag åvilar honom, liksom bestyret med medlemsanskaffning, överhuvudtaget fungerar landsantikvarien som den förmedlande länken inom huvudmannaorganisationen och mellan denna och till densamma anslutna eller med den samarbetande organisationer. Landsantikvarien har att deltaga vid upprättande av stat över organisationens inkomster och utgifter, varigenom det åvilar honom i första hand att upprätthålla kontakten med organisationens anslagsgivare och svara för att anslagsansökningar i vederbörlig ordning inges till dessa. Då som regel tillräckliga medel för organisationens verksamhet ej kan erhållas genom anslag, tvingas landsantikvarierna i stor utsträckning att ägna avsevärd tid åt olika sätt att anskaffa pengar t. ex. genom att arrangera fester, deltaga i arbetet med lotterier, utverka annonser till organisationens publikationer, genom uppvaktningar eller på annat sätt söka erhålla anslag eller donationer från olika håll, t. ex. från kommuner, fonder, enskilda, firmor osv. Som en föreningsangelägenhet får även betraktas redaktörsskapet för den av organisationen utgivna årsskriften samt andra publikationer eller skrifter.

46 Landsantikvarien har att anskaffa eller skriva lämpliga artiklar, redigera dessa och till dem hörande bildmaterial, läsa korrektur och övervaka tryckningen, anskaffa eller se till att för publikationernas finansiering erforderliga annonser anskaffas samt slutligen övervaka publikationernas distribuering.

Sammanfattning Landsantikvarierna har således att utföra både statliga och icke-statliga arbetsuppgifter. Vid handläggningen av vissa ärenden är det omöjligt att skilja dessa båda grupper från varandra, moment av både statlig och ickestatlig karaktär ingår i arbetsuppgiften. Ifråga om de statliga arbetsuppgifterna medför ärenden, föranledda av lagen om fornminnen, kompletterad med bestämmelserna om fornminnens skyddande i lagen om delning av jord på landet och lagen om fastighetsbildning i stad, den största arbetsvolymen. I de nordligare länen är visserligen antalet kulturminnen mindre än i övriga delar av landet men på grund av de långa avstånden blir arbetet ändå tidskrävande. Härtill kommer att landsantikvarierna i norrlandslänen i större omfattning än sina kolleger i landet i övrigt engageras i allmänt kulturell verksamhet. Relativt arbetskrävande är också ärenden, föranledda av gällande lagar och förordningar rörande vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader samt av kyrkliga inventarier. Inom vissa distrikt tar planarbeten enligt byggnadslagstiftningen åtskillig tid i anspråk, medan inom andra distrikt sådana arbeten icke påbörjats. Ärenden rörande naturskydd väntas framdeles bli mera omfattande än tidigare. Andra statliga arbetsuppgifter av mera betydande omfattning utgör de undersökningar och utredningar rörande forn- och kulturminnen, som påkallas av riksantikvarieämbetet. Landsantikvarierna h a r också att själva taga initiativ ifråga om dylika ärenden. Av mindre omfattning är landsantikvariernas arbetsuppgifter rörande konst och konstvård. Av de icke-statliga arbetsuppgifterna tar landsantikvariens chefsskap för centralmuseet i länet och hans arbete som organisationens sekreterare samt som redaktör för årsskriften den mesta tiden i anspråk. Andra arbeten av icke-statlig n a t u r faller inom områdena folklivsforskning, turism och hemslöjd, folkbildning och handledning för forskare samt konsulterande verksamhet för lokala föreningar och korporationer. Egen vetenskaplig verksamhet borde också utgöra en av landsantikvariernas viktigaste arbetsuppgifter. På grund av de många andra tidskrävande uppgifterna torde flertalet landsantikvarier icke kunna ägna sig åt den vetenskapliga forskningen och skriftställarskapet i den utsträckning, som skulle vara önskvärd.

47 A

nställningsförhållanden

Landsantikvarietjänst tillsättes efter ansökningsförfarande. Detsamma gäller ifråga om vikariat å dylik tjänst. Befattningshavarens kompetens skall i varje särskilt fall vara godkänd av riksantikvarieämbetet. Ifråga om befattning, som tillsatts efter utgången av juni 1945, fordras att befattningshavaren skall ha avlagt filosofie licentiatexamen eller styrkt sig äga däremot svarande vetenskapliga kvalifikationer. Instruktion för befattningshavaren skall vara godkänd av riksantikvarieämbetet. En normalinstruktion för landsantikvarierna antogs år 1933, sedan förslag därtill utarbetats i samråd mellan riksantikvarieämbetet och Svenska museimannaföreningen, vilken instruktion alltjämt tillämpas. Varje huvudmannaorganisation äger emellertid, efter godkännande av riksantikvarieämbetet, att vidtaga de ändringar och tillägg till normalinstruktionen, som den anser önskvärda. Anställningsförhållandena regleras i regel genom kontrakt mellan huvudmannaorganisationen och befattningshavaren. Kontraktet upptar bestämmelser om kontanta löneförmåner, semesterledighet, uppsägningstid, skyldighet för befattningshavaren att ställa sig gällande instruktioner till efterrättelse o. d. Ifråga om den ömsesidiga uppsägningstiden stipuleras i allmänhet sex månader. Beslut om tillsättning av landsantikvarietjänst eller förordnande av vikarie å dylik tjänst kan icke överklagas hos någon myndighet. Ej heller upprättar riksantikvarieämbetet i regel förslag till besättande av landsantikvarietjänst bland de av ämbetet kompetensförklarade sökandena. Det ankommer å huvudmannen ensam att avgöra, vilken av dessa som skall ifrågakomma till tjänsten. En landsantikvarie har icke möjlighet att överklaga en uppsägning, även om den förefaller obillig och betingats av för skötseln av tjänsten ovidkommande skäl. De kontanta löneförmånerna för landsantikvarierna har enligt uppgift i de allra flesta fall anslutits till någon lönegrad i statens löneplan nr 1. Landsantikvarien skall således erhålla en kontantlön av samma storlek som utgår till en på vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman. Med undantag för Skaraborgs län och Skåne är landsantikvarierna stationerade i residensstäderna. Fyra landsantikvarier uppbär enligt uppgifter, lämnade år 1953, lön, som om de vore placerade i lönegrad Ca 31, fem i Ca 30, två i Ca 29, sju i Ca 28, en i Ca 27 och en i Ca 25.1 det sistnämnda fallet har vederbörande huvudmannaorganisation dock lämnat lönefyllnad, så att kontantlönen uppgår till cirka 18.000 kronor. I tre fall har anpassning till någon lönegrad icke skett. I ett av dessa fall motsvarar kontantlönen närmast löneklassen 30 i statens löneplan nr 1, i ett löneklassen 28 och i det återstående löneklassen 27 (jämför tabell nr 4). Beträffande landsantikvariernas pensionsfråga har i de flesta fall anslutning vunnits till statens pensionsanstalt. Vad pensionsförhållandena angår hänvisas i övrigt till bilaga C. Resekostnads- och traktamentsersättning åt landsantikvarier vid deras tjänsteutövning är inte förf att-

48 ningsmässigt reglerad på annat sätt än att i de bestämmelser, som meddelats angående statsbidrag till landsantikvariernas avlöning, föreskrives, att befattningshavaren skall inom sitt verksamhetsområde vara skyldig att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar rörande forn- och kulturminnesmärken eller undersökningar därav mot ersättning för rese- och traktamentskostnader. Till riksantikvarieämbetets ombud vid besiktning av fornlämningar utgår reseersättning och traktamente enligt klass II B allmänna resereglementet. För förrättningar, som påkallas av andra myndigheter, finns icke några bestämmelser meddelade om storleken av den gottgörelse, som skall ifrågakomma. Ersättning för resekostnader och utlägg under förrättningar i huvudmannaorganisationens uppdrag regleras direkt genom avtal mellan befattningshavaren och huvudmannen. Olika ersättningssystem ifrågakommer. De flesta landsantikvarier äger egen bil, som användes för tjänsteresor. Ersättning utgår vanligen med ett visst belopp per körd vägsträcka; i något fall erhåller landsantikvarien ett årligt engångsbelopp och i andra fall förekommer en kombination av årligt belopp och ersättning för körd vägsträcka. I en del fall föreskrives att landsantikvarien skall erhålla ersättning enligt statens allmänna resereglemente.

to

SJÄTTE

KAPITLET

Frågan om huvudmannaskapet för landsantikvarierna

I direktiven för landsantikvarieutredningen framhålles, att landsantikvariernas ställning såsom å ena sidan föreningstjänstemän och å andra sidan lokala representanter för centrala kulturinstitutioner icke sällan leder till intressekollisioner. Uppdragen för de centrala institutionerna äro ofta både många och vittomfattande och kan lätt komma i konflikt med andra arbetsuppgifter. Arbetet blir också splittrat till förfång för kulturminnesvården i dess helhet. Denna splittring blir allmer framträdande i samma mån som en ökning av landsantikvariernas arbetsinsatser kräves i samband med de rationaliseringssträvanden, som gör sig gällande inom olika områden, såsom vägväsendet, byggnadsväsendet och lantbruket. Detta gör att behovet av en fastare organisation med varje år framträder allt starkare, heter det i direktiven. Även en ekonomisk konsolidering är önskvärd. Departementschefen uttalar sig i direktiven i princip för att den nuvarande anordningen med en landsantikvarie inom varje provinsiellt distrikt, som samtidigt är chef för ortens centrala museum, bör bibehållas. Landsantikvarien synes alltjämt böra vara anställd hos den lokala distriktsorganisationen, tillägger departementschefen, som för egen del icke kan tillstyrka ett förstatligande av landsantikvarieorganisationen, vilket skulle radikalt förändra landsantikvariernas ställning inom den provinsiella kulturminnesvården. Utredningen har alltså haft att arbeta från den utgångspunkten, att landsantikvarieorganisationen i såväl organisatoriskt som ekonomiskt hänseende bör stärkas och konsolideras. Detta bör emellertid ske inom ramen för den nuvarande organisationen. Landsantikvarien bör bibehålla sin nuvarande ställning som på samma gång föreningstjänsteman och lokal företrädare för centrala, statliga kulturinstitutioner. Då landsantikvarien enligt direktiven alltjämt »synes böra vara anställd hos den lokala distriktsorganisationen» ligger det vikt uppå, att huvudmannaorganisationerna besitter en sådan fasthet och styrka, att de på ett effektivt sätt kan fullgöra sin uppgift som huvudmän för landsantikvarierna. För detta erfordras såväl organisatorisk fasthet som ekonomisk stabilitet. Det framgår av den i kap. 3 lämnade beskrivningen, att huvudmannaorganisationernas struktur är mycket varierande och att dessa organisationer 4

50 i regel är relativt lösligt uppbyggda. Med få undantag är inte heller dessa organisationer ekonomiskt konsoliderade (jämför kap. 4). Huvudmannaorganisationerna är som regel icke enhetligt uppbyggda. Vissa av dem kan, som framhållits i kap. 3, sägas utgöra topporganisationer för lokala föreningar inom kulturminnesvårdens eller hembygdsvårdens område inom länet eller landskapet, andra har uteslutande enskilda personer som ledamöter och återigen andra såväl lokala föreningar som enskilda personer. Någon enhetlighet i fråga om organisationernas stadgar finns icke på grund av den varierande strukturen. Härtill kommer att stadgarna ofta innehåller högst ofullständiga bestämmelser om de funktioner, som tillkommer organisationernas beslutande och verkställande organ att utöva. Som tidigare påpekats finns inom några organisationer överhuvudtaget inga bestämmelser om vem som är röstberättigad vid organisationernas årsmöten eller andra sammanträden och h u r rösträtten skall utövas. Inom andra organisationer är stadgarnas bestämmelser oklara och kan tolkas på olika sätt. Inte heller föreskrifterna om kallelse till årsmöte och om sättet för vinnande av medlemskap är alltid så klart och entydigt utformade som önskvärt vore. Stadgarnas brister torde i regel motvägas av att en fast praxis utbildats ifråga om tolkningen och tillämpningen, men det är dock uppenbart, att risk finnes för störningar i organisationernas verksamhet på grund av dessa brister. Om föreskrifterna angående kallelse till årsmöte och utövande av rösträtt vid detta är mångtydiga, kan det ju bli möjligt för en tillfällig majoritet att fatta beslut, som inte är på förhand genomtänkta och väl avvägda och som på längre sikt kan skada organisationernas verksamhet. Om organisationen endast hade sina egna angelägenheter att ombesörja och icke var bärare av funktioner i det allmännas tjänst, förefanns ingen anledning för statsmakterna eller statliga myndigheter att ägna sådana eventuella brister i den organisatoriska uppbyggnaden särskild uppmärksamhet. På grund av organisationernas funktion som huvudmän för landsantikvarierna har statsmakterna emellertid uppenbart intresse av att tillse, att den statliga sektorn av kulturminnesvården och med denna närbesläktade områden skötes på det sätt, som avsetts enligt gällande lagar, förordningar och av myndigheter med stöd av dessa utfärdade föreskrifter. Det ankommer på landsantikvarierna att var och en i sitt distrikt sköta dessa uppgifter som företrädare för det statliga intresset. Av huvudmannaorganisationerna måste fordras, att de bereder landsantikvarierna sådana arbetsförhållanden, att de kan fullgöra sina statliga arbetsuppgifter utan att alltför hårt betungas av andra åligganden. Landsantikvarierna bör av huvudmännen tillika tillförsäkras tryggade anställningsförhållanden och skäliga löneförmåner. Såvitt utredningen har kunnat finna, har organisationerna på ett förtjänstfullt sätt utövat sitt huvudmannaskap trots ofta betydande ekonomiska svårigheter. Svagheten i huvudmannaorganisationernas uppbyggnad, deras beroende av olika anslagsgivare jämte den bristande ekonomiska stabiliteten ger emellertid landsantikvarierna en känsla av

51 osäkerhet. De anser sig icke äga samma trygghet i sin anställning som jämförliga statstjänstemän. Inga garantier lämnas mot en uppsägning från tjänsten av skäl, som för skötseln av denna är ovidkommande. Flertalet landsantikvarier kan också med visst fog göra gällande, att de icke beretts en sådan löneställning, som tillkommer med dem jämförbara statstjänstemän. Orsaken härtill får främst sökas i huvudmannaorganisationernas otillräckliga ekonomiska resurser. Frågan om att skapa erforderlig fasthet och stabilitet i landsantikvarieorganisationen har ingående övervägts inom utredningen. Flera alternativa lösningar har därvid diskuterats. Enligt den undersökning av landsantikvariernas arbetsuppgifter och arbetstid, som utredningen företagit, synes de statliga arbetsuppgifterna ta i anspråk en betydande del av landsantikvariernas arbetstid. Det kan därjämte på goda grunder antagas, att dessa arbetsuppgifter för framtiden kommer att öka. Särskilt gäller detta ifråga om planarbeten enligt byggnadslagstiftningen samt naturskydd enligt den nya lagstiftningen på detta område. Det är också sannolikt, att den revision av byggnadsminneslagstiftningen, som nu överväges, kommer att medföra ökat arbete för landsantikvarierna. Utvecklingen synes således gå i den riktningen, att de statliga arbetsuppgifterna ställer allt större anspråk på landsantikvariernas tid och arbetsförmåga. Enligt sina direktiv har utredningen emellertid icke att överväga frågan om ett förstatligande av landsantikvarieorganisationen. En tänkbar utväg vore därför, att huvudmannaskapet övertoges av någon av de övriga anslagsgivarna, dvs. antingen landstingen eller de anslagsbeviljande städerna, i allmänhet residensstäderna i länen. Man skulle därvid kunna tänka sig, att antingen landstinget eller den stad, vari länsmuseet är beläget, bleve huvudman, eller också att de gemensamt i någon form åtoge sig huvudmannaskapet. Landstinget skulle exempelvis med bidrag av statsmedel kunna svara för avlöning till landsantikvarien och eventuellt annan personal, medan staden åtog sig att tillhandahålla lokaler för verksamheten och iklädde sig ansvar för utgifter för expenser. En annan utväg vore, att de länsorganisationer, som äger förmögenhetstillgångar— då främst i form av museer — överläte dessa å särskilda stiftelser, vilka jämväl åtoge sig huvudmannaskapet för landsantikvarien. En sådan lösning förutsätter, att landsting, städer och andra anslagsgivare skulle ställa anslagen till stiftelsens disposition. I dylikt fall borde stiftelsens styrelse erhålla ungefär samma sammansättning som det förvaltningsutskott inom länsorganisationerna, varom utredningen framlägger förslag i det följande. Som tidigare framhållits har huvudmannaskapet inom två län utövats av s. k. kulturminnesråd, vars organisation är närbesläktad med den, som en stiftelse skulle erhålla. Ett alternativ till tanken på en särskild stiftelse skulle alltså vara, att läns- eller landskapsorganisationerna gemensamt bildade ett kulturminnesråd för handhavandet av huvudmannaskapet.

52 Utredningen har rörande frågan om det framtida huvudmannaskapet för landsantikvarierna haft överläggningar med företrädare för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund samt med representanter för vissa landsting och städer. De nämnda kommunala representanterna har därvid hävdat, att huvudmannaskapet för landsantikvarierna icke kan sägas vara någon kommunal uppgift. Vid sidan av sin verksamhet som föreningstjänstemän har landsantikvarierna att ombesörja arbetsuppgifter, som är av helt statlig natur. Det kan därför icke i och för sig anses motiverat, att kommunala organ ikläder sig ansvaret att dessa uppgifter blir utförda, liksom att ansvara för att vederbörande tjänstemän erhåller en tillfredsställande löneställning. Närmare till hands, låge då, har dessa representanter framhållit, att landsantikvarieorganisationen förstatligades. Trots denna principiella inställning till huvudmannafrågan har dock vid överläggningar med utredningen inom ett par län representanter för landstingen i dessa län ansett, att landstingen därstädes borde kunna åtaga sig uppgiften att fungera som huvudmän för landsantikvarierna. De nämnda landstingsrepresentanterna har motiverat sin ståndpunkt på ungefär följande sätt: Om någon överflyttning av huvudmannaskapet från de nuvarande länseller landskapsorganisationerna skall ske, utgör ett förstatligande av landsantikvarieorganisationen den naturliga vägen. Denna utväg är emellertid icke framkomlig, eftersom utredningen enligt sina direktiv icke har att överväga ett förstatligande. De nuvarande huvudmannaorganisationerna förfogar icke över sådana ekonomiska resurser att de av egen kraft kan ansvara för avlöning av landsantikvarien och biträdespersonalen åt denne. Utvecklingen har visat, att landstingen jämte de städer, som förfogar över länsmuseer, i praktiken kommit att årligen lämna betydande ekonomiska bidrag till huvudmannaorganisationerna. Under sådana förhållanden vore det en rationell lösning av huvudmannafrågan att landstingen i egenskap av huvudmän påtoge sig det ekonomiska ansvaret för den lokala landsantikvarieorganisationen inom respektive län med utnyttjande av bidragen från staten och i förekommande fall städer eller andra kommuner till avlöning av landsantikvarien och dennes biträdespersonal. Med tillämpning av samma resonemang skulle skäl givetvis kunna anföras för att även stad med länsmuseum skulle kunna åtaga sig huvudmannaskapet. I sådana eventuella fall finge staden uppbära de ovan avsedda bidragen från staten och vederbörande landsting. Sedan utredningen övervägt samtliga här nämnda alternativ har den kommit till den uppfattningen, att huvudlinjen för huvudmannafrågans lösning bör vara, att läns- eller landskapsorganisationer på kulturminnesvårdens eller hembygdsvårdens område framdeles liksom nu bör vara huvudmän för landsantikvarierna. Bibehållandet av sådana organisationer som huvudmän överensstämmer bäst med såväl ordalagen som andemeningen i de för utred-

53 ningens arbete meddelade direktiven. Departementschefen framhåller ju, som ovan påpekats, att landsantikvarien alltjämt synes böra vara anställd hos den lokala distriktsorganisationen och att han också bör vara chef för ortens centrala museum. Det må också understrykas, att det är genom de nuvarande huvudmännens insatser som organisationen på här ifrågavarande område vuxit upp. En tvångsmässig överflyttning av huvudmannaskapet till andra organisationer eller myndigheter skulle med visst fog av dem kunna uppfattas som opåkallad och som ett underkännande av deras insatser. En förutsättning för att de nuvarande huvudmannaorganisationerna skall kunna behålla denna uppgift är dock, att deras ställning och funktionsduglighet förstärkes. Utredningen vill hävda den principen, att de lokala krafterna inom respektive landsantikvariedistrikt bör lämnas största möjliga frihet att utforma den lokala organisationen. Då i ett län ett kulturminnesråd alltjämt fungerar som huvudman vill utredningen i enlighet med denna princip icke föreslå någon ändring av detta förhållande, ehuru utredningen är tveksam, huruvida ett sådant råd utgör en lämplig form för utövande av huvudmannaskap. Erfarenheterna av kulturminnesrådens verksamhet visar, att det administrativa arbetet blir onödigt invecklat och tidsödande samt inkräktar i förhållandevis stor omfattning på landsantikvariens kulturminnesvårdande uppgifter. Även för de berörda myndigheterna och organisationerna uppstår merarbete av administrativ natur, som med en smidigare organisation skulle ha kunnat undvikas. För att kunna upprätthålla sin funktionsduglighet är huvudmannaorganisationerna hänvisade till att anskaffa betydande ekonomiska bidrag från annat håll. De största bidragen lämnas av landsting och städer med länsmuseer. Då deras årliga anslag äger en avgörande betydelse för huvudmannaorganisationernas ekonomi skulle det icke kunna uppfattas som ett underkännande av deras hittillsvarande arbete och insatser, om huvudmannaskapet för landsantikvarien i ett distrikt överflyttades antingen till landstinget eller till den stad, där länsmuseet är beläget. Givetvis måste en sådan överflyttning ske frivilligt. I överensstämmelse med denna tankegång föreslår utredningen att möjlighet skall öppnas för landsting att övertaga huvudmannaskapet, om landstinget är villigt härtill och om överenskommelse kan träffas mellan detta och den nuvarande huvudmannen om överflyttning. Med hänsyn till principen om största möjliga frihet för de lokala krafterna att utforma den lokala organisationen kan utredningen däremot icke förorda att huvudmannaskapet obligatoriskt överflyttas till landstingen. Snarare förutsätter utredningen, att en sådan lösning av frågan om huvudmannaskapet i framtiden endast kommer att begagnas i undantagsfall, då särskilda förhållanden gör detta lämpligt. Enligt utredningens mening föreligger vissa skäl för en överflyttning av

54 huvudmannaskapet för landsantikvarierna till landstingen i de län, där något länsmuseum icke finnes och där landsantikvarien således icke har någon museal verksamhet att bära ansvar för. Däremot synes fördelarna med en dylik lösning icke lika framträdande i de fall, där landsantikvarien är chef för länsmuseum. I sin egenskap av museichef blir landsantikvarien underställd huvudmannen för museet. Landsantikvarien skulle således i de distrikt, där länsmuseum finns, komma att sortera under två huvudmän, därest landstinget övertog huvudmannaskapet. Det är givet att detta dubbla huvudmannaskap kan komma att ge upphov till administrativa svårigheter och måhända även till en viss dragkamp mellan huvudmännen om landsantikvariens arbetsinsatser, varför utredningen är tveksam om lämpligheten av en sådan lösning. Ehuru utredningen föreslår att möjlighet skall öppnas för landsting att övertaga huvudmannskapet för landsantikvarien är utredningen icke övertygad om att samma möjlighet bör öppnas för stad med länsmuseum eller annan stad, som eventuellt anslår mera betydande årliga bidrag till den lokala organisationen. Det kan synas inkonsekvent att utredningen icke är beredd att förorda denna möjlighet, eftersom städer med länsmuseer i regel liksom landstingen lämnar betydande årliga anslag till de nuvarande huvudmannaorganisationerna, men denna ståndpunkt är dock enligt utredningens mening väl försvarbar. Det främsta skälet till utredningens negativa inställning i detta hänseende är att landsantikvariens arbetsområde sammanfaller eller i varje fall för framtiden i regel bör sammanfalla med länet. Det förefaller då naturligt att huvudmannen också bör vara representativ för hela länet. Detta är fallet med landstingen, då deras verksamhet med ett enda undantag utgöres av ett län. Då landsantikvarien således har att utföra arbetsuppgifter inom hela länet kan det icke anses lämpligt att hans huvudman blir residensstaden eller eventuellt annan stad inom länet. För de nämnda städernas vidkommande vore det enligt utredningens mening en bättre utväg, om den organisation, som äger länsmuseet, ville överlåta detta jämte eventuella andra förmögenhetstillgångar till en stiftelse, som jämväl i enlighet med vad utredningen i det föregående anfört övertog huvudmannaskapet för landsantikvarien och i vars styrelse och förvaltningsutskott anslagsgivarna i så fall skulle bli representerade.

SJUNDE

KAPITLET

Åtgärder för att stärka huvudmannaorganisationerna

De nuvarande huvudmannaorganisationerna är uppbyggda på frivillig grund. Organisationerna avgöra själva sin form och sin verksamhet. För att huvudmannaorganisation skall bli berättigad till erhållande av statsbidrag för landsantikvariens avlöning har dock Kungl. Maj :t angivit vissa villkor, vilka organisationen måste uppfylla. Uppställandet av sådana villkor, vilket ju är regel i fråga om organisationer, som tilldelas statsbidrag för skilda ändamål, kan icke anses stå i strid med föreningsfrihetens principer, statsmakterna måste självfallet äga rätt att utöva kontroll över de beviljade medlens användning. I enlighet med här antydda grundsatser rörande förhållandet mellan staten och statsbidragsberättigade organisationer anser utredningen, att huvudmannaorganisationerna bör liksom hittills åtnjuta full frihet att i stort bestämma över sin organisatoriska uppbyggnad och verksamhet. Härav följer också, att företrädare för de lokala kulturminnes- och hembygdsvårdsintressena bör äga frihet att vidtaga de organisatoriska förändringar, som de anser påkallade för att tillvarataga dessa intressen, såframt icke landsantikvarieorganisationens funktionsduglighet därigenom äventyras. Eventuella nybildningar av organisationer, som kan vara lämpade som huvudmän för landsantikvarierna, bör alltså ankomma på de lokala krafterna att själva bestämma om. För att de nuvarande huvudmannaorganisationerna på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina förpliktelser som huvudmän erfordras emellertid enligt utredningens mening vissa förbättringar av deras organisatoriska förhållanden, liksom en stabilisering av deras ekonomi. Förbättringsåtgärder på båda dessa områden är nödvändiga för att landsantikvarieorganisationen skall kunna erhålla tillräcklig fasthet. De erforderliga åtgärderna för att organisatoriskt och ekonomiskt stärka huvudmännen hör enligt utredningens uppfattning nära samman med varandra, varför lösningen av detta problemkomplex bör eftersträvas inom en gemensam ram. Den mest framträdande svagheten i landsantikvarieorganisationen utgör huvudmannaorganisationernas otillräckliga ekonomiska resurser. Som i kap. 4 framhållits är organisationernas egna löpande inkomster för små för täc-

56 kände av ofrånkomliga utgiftsbehov. De måste lita till anslag från det allmänna. Utredningen föreslår förbättrade statsbidrag (jämför kap. 10) till organisationerna, men denna förbättring kan icke bli av en sådan storlek, att den utesluter behovet av fortlöpande, icke obetydliga anslag från landsting och städer eller eventuellt andra korporationer och organisationer. Förbättringen av statsbidragen kan av naturliga skäl endast motsvara de ökade krav staten är berättigad att ställa på landsantikvarien och huvudmannaorganisationen för fullgörande av statliga arbetsuppgifter. Huvudmannaorganisationerna är ideella föreningar utan möjlighet att i större omfattning öka sina årliga kontinuerligt inflytande inkomster. För att dessa föreningars ekonomi skall kunna säkerställas utgör fortlöpande årliga anslag från annat håll en förutsättning. Den undersökning av organisationernas ekonomiska förhållanden utredningen företagit, ger vid handen, som förut nämnts, att städer och landsting visat stor förståelse för den kulturminnesvårdande verksamheten och fortlöpande beviljat i regel ganska betydande anslag (jämför tabell nr 1). Utredningen räknar med att landstingen och museistäderna även för framtiden skall visa samma förståelse och ekonomiskt understödja huvudmannaorganisationerna. Från företrädare för såväl landsting som städer har även försäkrats, att dessa är beredda att lämna sådant stöd i fortsättningen. Det är dock givet, att de icke kan avge bindande försäkringar om att för framtiden anslå på förhand bestämda belopp till organisationerna, deras inkomstoch utgiftsstater måste ju fastställas för ett år åt gången. Utredningen förutsätter alltså, att landsting och städer liksom hittills kommer att årligen lämna anslag av icke obetydlig storlek till huvudmannaorganisationerna. Härigenom aktualiseras den frågan, om icke dessa anslagsbeviljande kommuner också bör beredas större inflytande på de ifrågavarande organisationernas verksamhet. Det förefaller utredningen sålunda naturligt, att de blir direkt representerade i organisationernas styrelse och likaså i det förvaltningsutskott inom denna, som utredningen finner böra obligatoriskt upprättas inom varje huvudmannaorganisation. Som villkor för att en huvudmannaorganisation skall kunna erhålla statsbidrag föreslår utredningen således, att landsting och stad, som fortlöpande lämnar större ekonomiska bidrag till organisationens verksamhet, skall äga rätt att vardera utse en ledamot av dennas styrelse. Detta innebär principiellt ingenting nytt, redan nu utser landsting och städer representanter i styrelsen för ungefär halva antalet huvudmannaorganisationer. Det nya i utredningens förslag ligger däri, att sådant representantskap i styrelserna skall bli obligatoriskt. Rätten för stad att utse ledamot av styrelsen är icke begränsad till sådana städer, i vilka centrala läns- eller landskapsmuseer år belägna, för vilka landsantikvarien är chef; även andra städer kan bli delaktiga av denna rätt under förutsättning att de kontinuerligt lämnar större anslag till huvudmannaorganisationen. Dessutom föreslår utredningen, att länsstyrelsen skall äga förordna en

57 ledamot av styrelsen och att landsantikvarien skall vara ledamot av densamma. Eftersom landsantikvarien har att utföra en rad statliga arbetsuppgifter och på vissa områden fungerar som expert åt länsstyrelsen anser utredningen det befogat, att denna erhåller möjlighet att utöva inflytande på huvudmannaorganisationens verksamhet genom ledamotskap av dess styrelse. Inte heller detta förslag kan sägas innebära någon principiell ändring av redan existerande förhållanden. I flera organisationer är landshövdingen självskriven ordförande och inom flertalet andra organisationer vald ordförande. Utredningen anser det vara en given fördel, att landshövdingen utövar ordförandeskap i huvudmannaorganisationen, men därest en landshövding på grund av sin stora arbetsbörda icke skulle anse sig kunna åtaga sig dylikt ordförandeskap beredes länsstyrelsen genom utredningens förslag ändock representation i organisationens ledning. Inte heller förslaget om landsantikvariens obligatoriska medlemskap av styrelsen innebär någon nyhet, det utgör endast en konfirmation av ett existerande förhållande, landsantikvarien är redan nu i flertalet fall styrelseledamot. Utredningen har emellertid funnit sådant obligatoriskt medlemskap av styrelsen önskvärt. Landsantikvarien bör även författningsmässigt beredas en position inom organisationen, som svarar mot hans ansvar och arbetsuppgifter. Ur de synpunkter utredningen haft att anlägga på huvudmannaorganisationernas arbete framstår handhavandet av dessas ekonomi och förvaltning som det väsentligaste. Organisatorisk fasthet och ekonomisk konsolidering av landsantikvarieorganisationen är uppenbarligen möjlig endast under den förutsättningen, att huvudmannaorganisationernas ekonomi är stabil och att deras förvaltning skötes omsorgsfullt. Ansvaret härför måste givetvis i första hand bäras av styrelsen. Denna består emellertid i regel av ett ganska stort antal personer, vilka knappast bör betungas med handläggningen av ärenden av mera rutinmässig karaktär. Utredningen vill också lämna organisationerna full frihet att själva bestämma över styrelsernas sammansättning, frånsett de ledamöter, som enligt förslaget ovan obligatoriskt skall ingå i densamma. Under sådana förhållanden anser utredningen det vara i hög grad angeläget, att ett mindre organ tillsättes inom styrelsen, vilket närmast under denna bör ha att svara för organisationens ekonomi och förvaltning, att uppgöra förslag till inkomst- och utgiftsstat samt till förvaltningsberättelse. Det bör också fortlöpande hålla sig underrättat om utvecklingen av organisationens verksamhet. Detta mindre organ föreslås erhålla namnet förvaltningsutskott, vilket väl torde täcka dess verksamhetsområde. Inom åtskilliga organisationer finns redan nu dylika mindre organ, som vanligen kallas arbetsutskott. Arbetsutskottens uppgifter torde i huvudsak vara av samma karaktär som de vilka utredningen anser böra tillkomma de föreslagna förvaltningsutskotten, men vissa differenser torde dock finnas. Arbetsutskottens uppgifter har ibland en vidare ram än ekonomiens och förvaltningens. Utredningen har av skäl, som här ovan utvecklats, sett sig föranlåten

58 att lägga särskilt stor vikt vid just de sistnämnda verksamhetsområdena, varför en författningsmässig reglering av handhavandet av arbetsuppgifterna inom dessa enligt dess mening är ofrånkomlig. Utredningens förslag till reglering innefattar dock endast allmänna riktlinjer och ger inga detaljanvisningar, vilket skulle betyda ett onödigt ingripande i organisationernas rörelsefrihet. Förvaltningsutskottet föreslås få följande sammansättning: två inom styrelsen särskilt därtill utsedda ledamöter, den av länsstyrelsen förordnade styrelseledamoten samt de av landsting eller städer utsedda styrelseledamöterna. För ledamöterna må personliga suppleanter utses. Ordförande och vice ordförande i förvaltningsutskottet väljes av styrelsen. Ärendet bör avgöras genom omröstning, och vid lika röstetal h a r ordföranden utslagsröst. Det är självklart av stort värde, att företrädarna för landstingen och städerna, som lämnar betydande tillskott till organisationernas inkomster, tillskott som i de flesta fall torde vara av avgörande betydelse för dessas ekonomi, också blir representerade i förvaltningsutskottet, eftersom detta får förutsättas komma att utöva ett faktiskt avgörande inflytande på handhavandet av organisationens ekonomi och förvaltning. Det bör också vara till fördel att statsmaktens företrädare i organisationen, den av länsstyrelsen förordnade ledamoten av styrelsen, beredes möjlighet att i förvaltningsutskottet framföra sina synpunkter. Lika självklart är emellertid också, att den av årsmötet utsedda delen av styrelsen blir väl representerad. Å andra sidan måste tillses att förvaltningsutskottet icke blir så stort, att arbetsdugligheten äventyras. Utredningen har övervägt att utarbeta och föreslå normalstadgar för huvudmannaorganisationerna för att därigenom undanröja de bristfälligheter, som nu vidlåder stadgarna för en del organisationer. Då emellertid organisationerna till sin struktur är mycket varierande och betydande skillnader finns mellan inriktningen av de olika organisationernas allmänna verksamhet skulle det stöta på stora svårigheter att konstruera en förebild, efter vilken samtliga organisationers stadgar kunde anpassas. Utredningen h a r fördenskull funnit det vara mera ändamålsenligt att lämna organisationerna frihet i angivet hänseende men har i stället förutsatt, att i stadgarna skall ingå bestämmelser ifråga om sättet för vinnande av medlemskap, om de rättigheter och skyldigheter, som är förenade med medlemskap, om kallelse till och utövande av rösträtt vid huvudmannaorganisationens årsmöte och övriga sammanträden, om sammansättningen av och valet av styrelse och förvaltningsutskott, om dessa organs befogenheter och skyldigheter, om revision och beviljande av ansvarsfrihet inom organisationen. Vad angår revisionen bör enligt utredningen räkenskaperna granskas av två revisorer, av vilka länsstyrelsen utser den ene. Klara och entydiga bestämmelser angående medlemskap, kallelse till sammanträden, utövande av rösträtt, val av och sammansättning av styrelse och förvaltningsutskott, revision och beviljande av ansvarsfrihet kan inte undvaras, såframt huvudmannaorganisationen skall

59 kunna erhålla för fullgörande av huvudmannaskapet erforderlig organisatorisk fasthet. Det måste även ligga i föreningens eget intresse att stadgarna bli så fullständiga och klart avfattade, att risker för störningar i föreningens verksamhet så vitt möjligt undvikas. Enligt nu gällande bestämmelser skall stadgarna för huvudmannaorganisationen fastställas av riksantikvarieämbetet. Någon ändring på denna punkt synes icke påkallad. Utredningen anser vidare, att riksantikvarieämbetets inspektionsrätt över huvudmannaorganisationernas verksamhet bör bibehållas. Likaså bör bestämmelserna om att museiföremål och arkivalier skall förvaras i av riksantikvarieämbetet godkända lokaler och att sådana föremål icke utan medgivande av ämbetet avhändas organisationen, kvarstå oförändrade. Här ovan återgivna förslag till stadganden rörande huvudmannaorganisationen har, jämte förslag till stadganden rörande landsantikvariernas arbetsuppgifter, tillsättning av landsantikvarietjänster, landsantikvariernas avlöning och statsbidrag, sammanförts i en kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen, vilken bifogas detta betänkande (Bilaga A). Kungörelsen är avsedd att ersätta hittills meddelade bestämmelser angående villkor för statsbidrag till landsantikvariernas avlöning samt även i viss mån nu tillämpade normalinstruktion för landsantikvarier. I frågan om normalinstruktion må i övrigt hänvisas till nästföljande kapitel. I kungörelsen har däremot icke upptagits särskilda stadganden för det fall att ett landsting eller en stiftelse övertar huvudmannaskapet. De föreslagna bestämmelserna rörande huvudmannaorganisationerna bör efter beslut av Kungl. Maj:t i tillämpliga delar följas. Å Kungl. Maj:t bör även ankomma att utfärda de ytterligare bestämmelser, som för sådant fall må befinnas påkallade. (Jämför 2 § i kungörelsen.) Det förekommer i några fall, att huvudmannaorganisation utövar verksamhet inom två län, varvid landstingen i båda länen lämnar anslag till organisationen. Så är exempelvis fallet med Skånes hembygdsförbund, som erhåller anslag från såväl Malmöhus läns som Kristianstads läns landsting, samt Södermanlands hembygdsförbund, som erhåller anslag från såväl Södermanlands läns som Stockholms läns landsting. I båda de nämnda förbundens styrelser sitter representanter för de landsting, som lämnar anslag. Om huvudmannaorganisation utövar verksamhet inom mer än ett län, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter rörande styrelsens och förvaltningsutskottets sammansättning samt ifråga om revisionen.

ÅTTONDE

KAPITLET

Förslag till ordnande av landsantikvariernas anställningsoch arbetsförhållanden

Enligt direktiven behöver landsantikvariernas ställning närmare regleras, därför att de har att uppträda såväl som representanter för riksintressena som för den mera provinsiellt betonade kulturminnesvården. I första hand ankommer det på utredningen att precisera landsantikvariernas rent statliga uppgifter och förhållandet till den statliga myndigheten, riksantikvarieämbetet. Utredningen har redovisat dessa arbetsuppgifter samt jämväl sökt angiva de ytterligare uppgifter av denna art, som kan väntas komma att åläggas dem under den närmaste framtiden. Resultatet av denna kartläggning redovisas i kap. 5. Det har, som där understrykes, icke visat sig möjligt att exakt skilja de statliga arbetsuppgifterna från de övriga; kartläggningen ger endast en anvisning i grova drag om arten och omfattningen av dessa åligganden. När utredningen nu går att närmare överväga problemet om reglering av landsantikvariernas anställnings- och arbetsförhållanden måste denna svårighet beaktas. Ifråga om anställningsvillkoren finner utredningen de nu gällande bestämmelserna icke i allo tillfredsställande. Särskilt gäller detta formerna för tillsättning av landsantikvarietjänster. Även kompetensvillkoren för innehav av dylik tjänst tarvar vissa justeringar, dock av mindre genomgripande art. För tillsättning av landsantikvarietjänst gäller, att riksantikvarieämbetet skall granska de sökandes formella kompetens för tjänsten. Huvudmannaorganisationens beslut att uppsäga vederbörande från tjänsten kan icke överklagas. Dessa förhållanden har medfört vissa olägenheter, främst ur de anställdas synpunkt. Då förslag till ny- eller återbesättande av landsantikvarietjänst med gradering av de mest kompetenta efter deras lämplighet för just den speciella tjänsten icke uppgöres och då beslut om tillsättande av tjänsten icke besvärsvägen kan prövas av myndighet, förefinnes givetvis risk för att de för tjänsten mest lämpliga sökandena icke kommer ifråga. Resonemanget får icke fattas som kritik mot de nuvarande huvudmannaorganisationerna. Samma reservation vill utredningen även göra för det efterföljande resonemanget angående landsantikvariernas anställningsvillkor. Dessa villkor är icke utformade på ett sådant sätt, att landsantikvarierna kan känna den trygghet och arbetsro, som tillkommer statstjänstemän med motsvarande uppgifter. Anställningen regleras vanligtvis, som tidigare framhållits, genom

61 kontrakt. Kontraktet kan ömsesidigt uppsägas, i regel med en uppsägningstid av sex månader. Däremot föreskrives icke i kontrakten, att någondera parten behöver uppge motiv för uppsägningen. Det ligger således i huvudmannaorganisationens fria skön att uppsäga en landsantikvarie av vilken anledning som helst. Om en landsantikvarie uppenbart missköter sin tjänst är det självfallet i sin ordning, att han uppsäges från denna, men anställningskontrakten lämnar intet skydd mot uppsägning av orsaker, som icke sammanhänger med hans sätt att fullgöra sina tjänsteåligganden. Det är tänkbart att en landsantikvarie kan bli skild från sin tjänst enbart av den anledningen, att personer i huvudmannaorganisationens ledning är missnöjda med landsantikvarien av rent personliga skäl. Landsantikvariens dubbelställning som på samma gång företrädare för de statliga kulturminnesvårdsintressena och tjänsteman hos den lokala organisationen gör ofta hans arbete svårbemästrat. Svårigheterna blir ännu större därigenom, att klara gränsdragningar mellan hans båda arbetsområden icke finns och överhuvudtaget icke torde kunna dragas upp. I stort sett kan man säga, att statliga och övriga uppgifter är sammanvävda med varandra. Verksamheten i det eller de av organisationen ägda museerna kräver, för att bli effektiv, kompletterande verksamhet med utgrävningar, undersökningar och vård av kulturminnen ute i fältet, vilket allt i huvudsak utgör statliga uppgifter. Men intressekollisioner inträffar naturligtvis och arbetet kan icke heller undgå att splittras, då två uppdragsgivare kan göra anspråk på landsantikvariens tid och arbetsförmåga. Huvudmannaorganisationen kan kräva, att landsantikvarien ägnar förhållandevis mycken tid åt museets och organisationens angelägenheter och riksantikvarieämbetet kan påfordra, att landsantikvarien utför ett flertal tidskrävande uppdrag för dess räkning. Den statliga kulturminnesvårdens intressen kan vidare göra det nödvändigt för landsantikvarien att själv taga initiativ till åtgärder, vilkas fullföljande begränsar hans möjligheter att biträda huvudmannaorganisationen i dess egna angelägenheter. Det förekommer också, säkerligen i icke ringa utsträckning, att landsantikvariens tid och arbetskraft tas i anspråk av huvudmannaorganisationen för uppgifter, som icke alls tillhöra hans egentliga arbetsområde. Flertalet huvudmannaorganisationer har, som förut framhållits, att kämpa med icke obetydliga ekonomiska svårigheter. Förhandlingar med eller uppvaktningar för myndigheter eller organisationer, företag och enskilda för att utverka anslag for skilda ändamål till organisationens verksamhet blir fördenskull nödvändiga. Då landsantikvarien i regel är organisationens sekreterare faller det ofta på hans lott att deltaga i sådana förhandlingar eller uppvaktningar eller ibland ensam sköta dessa uppgifter. Ej sällan torde en landsantikvarie i organisationens intresse själv taga initiativ till sådan penninginsamlande verksamhet. Arbetsuppgifter av denna art kan visserligen sägas falla inom ramen för den administrativa verksamhet landsantikvarien h a r att utöva,

62 men det säger sig själv, att mycken tid går till spillo. Därmed inkräktar detta arbete på hans kulturminnesvårdande uppgifter. Det är önskvärt, att dessa finansiella bekymmer i största möjliga mån avlastas landsantikvarien. Tvånget att anskaffa medel för finansieringen av huvudmannaorganisationens verksamhet betungar också ofta landsantikvarierna på ett annat sätt, som måste anses absolut oförenligt med deras kulturminnesvårdande åligganden. Utredningen syftar på det i kap. 5 berörda förhållandet, att organisationerna ofta anordnar hembygdsfester, krönikespel och dylikt för att därigenom skaffa sig inkomster. Organiserandet av sådana fester och spel kräver en relativt stor arbetsinsats av landsantikvarien, som i regel får bära ansvaret för alla arrangemang i samband med dessa. Sådana uppgifter kan icke ingå i landsantikvariens skyldigheter och är till förfång för hans arbete både i organisationens och statens tjänst. Det är nödvändigt att huvudmännen för framtiden ser till, att landsantikvarierna icke ålägges uppgifter av nu nämnd art. Av vad som här ovan anförts torde med all tydlighet framgå, att en mera tillfredsställande reglering av landsantikvariernas anställningsvillkor och arbetsförhållanden är nödvändig. Denna reglering bör dock helst icke utföras alltför detaljerat med hänsyn till att huvudmännen är fria organisationer, som i stor utsträckning arbetar självständigt. Detta är enligt utredningens mening principiellt värdefullt, varför ingen ändring härutinnan bör ske. Inte heller bör landsantikvariernas nuvarande stora mått av frihet att själva organisera sitt arbete pricipiellt förändras. Deras verksamhet är av sådan art, att stela föreskrifter rörande dess utövning skulle avsevärt skada densamma. En reglering av anställningsförhållandena och arbetsvillkoren bör främst åsyfta att skapa garantier för att landsantikvarietjänst såvitt möjligt besattes med den för den speciella tjänsten mest lämplige kompetente sökanden samt att skapa trygghet och arbetsro för landsantikvarierna. Vidare bör huvudmannaorganisationen tillse, att landsantikvarien icke pålägges andra arbetsuppgifter än sådana, som berör kulturminnesvård och naturskydd, och att denne icke engageras i organisationens egen verksamhet i sådan utsträckning, att svårigheter uppstår för honom att fullfölja de rent statliga arbetsuppgifterna. De reglerande bestämmelserna bör sammanföras i den särskilda kungörelse angående landsantikvarieorganisationen, som i föregående kapitel berörts. Ledigblivna tjänster eller nyinrättade befattningar som landsantikvarie bör enligt utredningens mening liksom hittills tillsättas efter ansökningsförfarande. För att skapa vissa garantier för att den för tjänsten mest lämplige sökanden utses, föreslår utredningen dock vissa ändringar av nu gällande föreskrifter rörande tillsättningsförfarandet. Då landsantikvarietjänst blir ledig bör sålunda styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation så snart ske kan och senast inom tre månader kungöra ledigheten i allmänna tidningarna samt i minst en annan i huvudstaden utkommande tidning jämte en i länet utkommande tidning och samtidigt tillkännage att ansökan till befattningen skall ha kommit huvud-

63 mannaorganisationen tillhanda senast inom trettio dagar från den dag kungörandet ägde rum. Om huvudmannaorganisation av något skäl vill dröja längre tid än tre månader med att kungöra den ledigblivna tjänsten synes r ksantikvarieämbetets godkännande av uppskovet böra inhämtas. Den som söker landsantikvarietjänst skall till ansökninghandlingarna foga: behörigen styrkt meritförteckning, betyg över avlagda examina, vitsord över tidigare bestridd tjänstgöring, åldersbetyg, läkarintyg och de övriga handlingar h a n vill åberopa. Sedan ansökningstiden utgått insändes ansökningshandlingarna jämte exemplar av de tidningar, vari kungörandet varit infört, snarast till riksantikvarieämbetet, som har att pröva de sökandes kompetens. Även enligt nu gällande bestämmelser sker en sådan prövning. Någon förändring på denna punkt föreslås sålunda icke. Däremot anser utredningen vissa mindre ändringar i behörighetsreglerna påkallade, varom mera här nedan. En annan mera betydelsefull ändring av nu gällande bestämmelser angående tillsättningen av landsantikvarietjänst är den, att utredningen förordar, att riksantikvarieämbetet ges befogenhet att upprätta förslag till besättande av dylik tjänst. Enligt det av utredningen utarbetade författningsförslaget kan riksantikvarieämbetet, om det finner skäl därtill, på förslag till befattningen uppföra de tre sökande, som med hänsyn till såväl teoretiska som praktiska meriter finnas främst böra komma ifråga till erhållande av den lediga befattningen. Någon tvingande regel att alltid upprätta förslag har utredningen icke velat förorda utan anser det lämpligare att riksantikvarieämbetet medges valfrihet, att antingen upprätta förslag eller att underlåta detta. Någon närmare redovisning av de skäl, som skulle föranleda uppförande av de tre enligt ämbetets mening bäst lämpade sökandena på förslag, anser sig utredningen inte heller böra lämna. Syftet med den medgivna befogenheten för riksantikvarieämbetet bör vara att underlätta möjligheten att besätta den lediga tjänsten med den för just denna speciella post mest lämpliga sökanden. Det bör ankomma på riksantikvarieämbetet att självt bedöma, om upprättande av förslag är ägnat att befrämja en sådan utgång av anställningsfrågan. För vederbörande huvudmannaorganisation bör ett förslag vara till god vägledning i sådana fall, då tveksamhet råder om vilken av flera jämbördiga sökande, som bör komma ifråga till erhållande av tjänsten. Ett eventuellt förslag från riksantikvarieämbetet rörande tjänstens besättande bör dock icke inkränkta på huvudmannaorganisationens rätt att fritt välja mellan samtliga av ämbetet kompetensförklarade sökande. Förslaget bör som sagt endast betraktas som en vägledning för huvudmannaorganisationerna. Rörande frågan om behörighet att söka befattning som landsantikvarie h a r utredningen funnit de hittills tillämpade behörighetsreglerna i stort sett lämpliga. Sökande till dylik befattning bör således ha avlagt fil. lic. examen i något av ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria med konstteori, förvärvat kom-

64 petens i kulturminnesvård och musealt arbete vid de centrala kulturminnesvårdande institutionerna och provinsmuseerna samt dokumenterat organisationsförmåga och allmän lämplighet för yrket. Från 1948 års konstutrednings sida h a r önskemål framförts att som behörighet för innehav av landsantikvarietjänst skulle obligatoriskt krävas minst två betygsenheter i ämnet konsthistoria med konstteori i fil. kand. examen samt att för behörighet till innehav av landsantikvarietjänst, med vilken är förenad chefskap för större museum med konstsamlingar, skulle likaledes obligatoriskt krävas påbyggnad i licentiatexamen med detta ämne. Eftersom landsantikvarierna i viss omfattning ägnar sig åt konstfrämjande verksamhet är det givet att kunskaper i konsthistoria måste anses vara värdefulla. Med hänsyn till deras mångskiftande verksamhet kan det dock enligt utredningens uppfattning knappast anses motiverat att som villkor för innehav av landsantikvarietjänst uppställa krav på betyg i konsthistoria med konstteori i fil. kand. examen. Då landsantikvariernas fornminnesvårdande uppgifter måste anses vara ett av de mest väsentliga inslagen i deras arbete, skulle det i så fall vara än mer berättigat att fordra betyg i ämnet nordisk och jämförande fornkunskap. Nordisk och jämförande folklivsforskning är likaledes ett ämne av stor betydelse. Utredningen anser emellertid icke tillräckliga skäl föreligga att uppställa krav på visst ämne som obligatoriskt i fil. kand. examen. Den studerande, som vill inrikta sig på museimannabanan, bör fritt få välja ämneskombinationer i fil. kand. examen, men givetvis måste dessa väljas så, att han efter avlagd dylik examen har möjlighet att fortsätta sina studier för fil. lic. examen i något av de ovannämnda ämnen, som enligt utredningens mening bör fordras för att erhålla landsantikvarietjänst. Friheten att välja ämneskombinationer i den lägre examen bör icke kringskäras, eftersom en studerande ingalunda, när han börjar sina akademiska studier, med säkerhet kan veta, om han i framtiden kommer att ägna sig åt landsantikvariebanan eller åt annan, närliggande verksamhet. Ifråga om landsantikvarietjänster, som är eller blir förenade med chefskap för museum med stora och värdefulla konstsamlingar, kan man med ledning av erfarenheterna från den hittillsvarande tillsättningen av dylika tjänster utgå från att vederbörande huvudman kominer att utse en kompetent konsthistoriker till landsantikvarie och museichef. Konstutredningens önskemål i detta sammanhang om påbyggnad i licentiatexamen med ämnet konsthistoria kan utredningen därför icke understödja. Behörigheten att inneha landsantikvarietjänst är för närvarande författningsmässigt reglerad endast på så sätt, att i gällande villkor och bestämmelser angående statsbidrag till avlöningar åt landsantikvarier föreskrives, att befattningshavares kompetens skall i varje särskilt fall vara godkänd av riksantikvarieämbetet. Härvid skall, då fråga är om befattning, som tillsatts efter utgången av juni 1945, iakttagas, att befattningshavaren skall ha avlagt filosofie licentiatexamen eller styrkt sig besitta däremot svarande veten-

65 skapliga kvalifikationer. I 1937 års sakkunnigeförslag rörande kulturminnesvården förordades emellertid mera detaljerade behörighetsvillkor, vilka i huvudsak torde ha följts av riksantikvarieämbetet vid prövning av de sökandes kompetens. Utredningen förordar införande i den förut n ä m n d a kungörelsen av de behörighetsregler, som h ä r ovan refererats. De följer 1937 års förslag med det undantaget att utredningen ansett sig kunna utesluta det i det nämnda sakkunnigeförslaget upptagna kravet på att sökande skulle ha förvärvat vana vid fältarbete under sakkunnig ledning. Utredningen har i stället infört krav på kompetens i kulturminnesvård. Vidare må framhållas att utredningen anser sig böra förorda att kravet på fil. lic. examen skall bli obligatoriskt. Slutligen vill utredningen understryka, att den anser kravet på dokumenterad organisationsförmåga och allmän lämplighet för yrket vara ett mycket väsentligt behörighetsvillkor. Landsantikvarien bör icke endast vara en god vetenskapsman utan också besitta de egenskaper, som krävs för innehav av chefsbefattningar. Han skall nämligen organisera och leda det kulturminnesvårdande arbetet inom sitt distrikt. Är han tillika chef för ett länseller landskapsmuseum ställer detta stora krav på hans organisations- och ledarförmåga. Sedan riksantikvarieämbetet med ledning av de meddelade behörighetsreglerna prövat de sökandes kompetens skall ansökningshandlingarna av ämbetet återställas till styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation, som så snart ske kan skall utse en av de av ämbetet kompetensförklarade sökandena till innehavare av befattningen. Hittills har ett dylikt beslut om tillsättande av landsantikvarietjänst icke kunnat överklagas, vilket av skäl, som tidigare anförts, är förenat med vissa nackdelar. I avsikt att förbättra tillsättningsförfarandet i detta hänseende föreslår utredningen införande av besvärsrätt ifråga om beslut av huvudmannaorganisationens styrelse rörande tillsättning av landsantikvarietjänst. I kungörelsen angående landsantikvarieorganisationen bör således intagas en bestämmelse om att talan mot vederbörande styrelses beslut må föras hos riksantikvarieämbetet genom besvär, som skall ha inkommit till ämbetet inom trettio dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Besvärsärenden bör enligt utredningens uppfattning kunna fullföljas hos Kungl. Maj :t. De här angivna reglerna för tillsättningsförfarandet rörande landsantikvarietjänster bör i tillämpliga delar kunna användas även när det gäller att tillsätta vikarier å dylika tjänster för längre tid. Om vikariatet förutses k o m m a att omfatta längre tid än sex månader bör regelmässigt samma förfa rande användas, såvida icke riksantikvarieämbetet med hänsyn till föreliggande omständigheter finner anledning medgiva dispens från iakttagande av de föreskrivna reglerna. Vid tjänstledighet under kortare tid än sex månader fö rordnar styrelsen vikarie efter samråd med riksantikvarieämbetet. I skrivelse av den 29 december 1953 har chefen för nationalmuseum framhållit, att nationalmuseum bör deltaga i kompetensprövningen i sam5

66 band med tillsättande av landsantikvarietjänster, med vilka är förenat chefskap för museer med konstvårdande verksamhet. Chefen för nationalmuseum anser det nödvändigt att fastslå, att nationalmuseum, i vad avser tillsättande av sådana befattningar, skall äga skyldighet att yttra sig. Utredningen vill ifråga om detta önskemål framhålla, att den förutsätter, att riksantikvarieämbetet, innan detta utfärdar kompetensförklaring för sökande till landsantikvarietjänster av nämnd art, inhämtar alla erforderliga upplysningar och således även ger chefen för nationalmuseum tillfälle att yttra sig i dessa kompetensfrågor. Några särskilda författningsbestämmelser, innebärande skyldighet för chefen för nationalmuseum att yttra sig, synes således inte erforderliga. Enligt de anställningsformer, som nu tillämpas, har — som tidigare framhållits — en landsantikvarie intet skydd mot uppsägning av anställningskontraktet från huvudmannaorganisationens sida, även om detta föranletts av skäl, som icke hänför sig till hans skötsel av tjänsten, exempelvis på grund av styrelsemedlemmars missnöje med hans ställningstagande i frågor, som berör organisationens verksamhet.Utredningen har tidigare uttalat den uppfattningen, att landsantikvarierna bör erhålla en mera tryggad anställningsform. I detta syfte förordar utredningen att landsantikvariebefattning tillsättes medelst förordnande tillsvidare. Inom utredningen har också övervägts tillsättande på viss tid men ett sådant förfaringssätt skulle knappast stå i god överensstämmelse med karaktären hos de ifrågavarande tjänsterna. Ett eventuellt entledigande bör enligt utredningens mening alltid föregås av skriftlig uppsägning. Har befattningshavaren under tre på varandra följande år oförvitligt tjänstgjort i en och samma befattning må han dock icke skiljas från sin befattning, så länge huvudmannen åtnjuter statsbidrag, såvida inte riksantikvarieämbetet på grund av omorganisation eller liknande omständigheter medger uppsägning eller anledning föreligger till entledigande av disciplinära skäl. Bestämmelser av här angivet innehåll har intagits i förslaget till kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen. Landsantikvariernas arbetsuppgifter är för närvarande reglerade dels genom föreskrifter i olika lagar och förordningar, som berör kulturminnesvård och naturskydd och med dem närbesläktade områden, dels genom särskilda instruktioner för varje befattningshavare, utfärdade av vederbörande huvudmannaorganisationer. Dessa instruktioner är uppbyggda efter den modell, som den år 1933 antagna normalinstruktionen utgör. Instruktionerna skall godkännas av riksantikvarieämbetet. I instruktionerna göres inte någon åtskillnad mellan statliga och icke-statliga arbetsuppgifter. Övervägande skäl synes utredningen tala för att de statliga eller i huvudsak statliga arbetsuppgifterna författningsmässigt regleras, medan de icke-statliga arbetsuppgifterna klarlägges i instruktionerna. Detta medför en väsentlig ändring av karaktären hos den nu tillämpade normalinstruktionen och på denna byggda speciella instruktioner för de olika befattningshavarna. Den i

67 normalinstruktionen ingående beskrivningen av de statliga uppgifterna överflyttas sålunda till den förut omnämnda kungörelsen, medan i instruktionen endast hänvisning sker till kungörelsen i detta avseende. I författningstexten kan givetvis endast allmänna riktlinjer för landsantikvariernas handhavande av statliga arbetsuppgifter införas; detaljregleringar finns redan i skilda lagar och förordningar och i anslutning till dessa utfärdade tillämpningsföreskrifter. De i normalinstruktionen angivna arbetsuppgifter, som kan anses vara av statlig natur, faller praktiskt taget helt inom riksantikvarieämbetets kompetensområde. I övrigt sägs i instruktionen, att landsantikvarien bör samarbeta med andra ifrågakommande institutioner i frågor rörande kulturminnesvård och kulturhistorisk forskning. Föreskrifterna rörande sådana arbetsuppgifter, som kan hänföras till riksantikvarieämbetets verksamhetsområde, finner utredningen kunna överföras till kungörelsen utan nämnvärda ändringar. Tillika har i kungörelsen intagits en erinran om samarbetet med andra statliga myndigheter och institutioner. I enlighet med denna uppläggning har i författningstexten angivits, att landsantikvarien inom länet är riksantikvarieämbetets företrädare och inför detta har att ansvara för kulturminnesvården inom sitt verksamhetsområde. Landsantikvarien har att inom detta, i den mån det icke sker genom riksantikvarieämbetets egen försorg, utföra inventeringar och upprätta beskrivningar av fasta fornminnen och andra kulturhistoriska minnesmärken, besiktiga dem och tillse, att de icke ta skada eller förstöras, och för den händelse detta skulle vara fallet, omedelbart göra anmälan därom till riksantikvarieämbetet. Landsantikvarien skall vidare vara skyldig att ta initiativ till konserverings- och iståndsättningsarbeten på dylika minnesmärken och tillse att dessa arbeten utföres i enlighet med av riksantikvarieämbetet meddelade föreskrifter. Landsantikvarien har vidare att utföra av ämbetet påkallade utredningar rörande sådana minnesmärken eller undersökningar därav. I övrigt är han skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för hans verksamhet riksantikvarieämbetet utfärdar och utföra de uppdrag detta ålägger honom. I instruktionerna för landsantikvarierna bör intas föreskrifter rörande deras handhavande av sådan kulturminnesvårdande verksamhet, som icke är författningsmässigt reglerad, samt vidare för deras museala och administrativa arbete inom huvudmannaorganisationen. Instruktion skall utfärdas av styrelsen efter förslag av förvaltningsutskottet. Liksom hittills bör instruktionerna underställas riksantikvarieämbetet för godkännande. Till ledning för uppgörandet av instruktioner har utredningen utarbetat en ny normalinstruktion (Bilaga B). Då landsantikvarierna, som i det föregående framhållits, i icke ringa omfattning inom huvudmannaorganisationerna utför arbete, som icke tillhör deras egentliga verksamhetsområde, kulturminnesvården och med denna sammanhängande frågor, är det nödvändigt att i

68 kungörelsen uttryckligen stadga, att huvudmannaorganisation endast må ålägga landsantikvarien arbetsuppgifter av kulturminnesvårdande art. För att i görligaste mån undvika intressekollisioner mellan de centrala statliga kulturminnesvårdande myndigheterna och institutionerna samt huvudmannaorganisationerna ifråga om landsantikvariernas arbete är det också påkallat med ett åläggande för huvudmännen att tillse att landsantikvarierna icke betungas av museala och administrativa göromål i sådan omfattning att det blir svårt för dem att fullgöra de åligganden för statens räkning de är skyldiga att utföra. Omvänt kan naturligtvis det kravet ställas på de statliga institutionerna, att de icke ta landsantikvariernas tid och arbetskraft i anspråk i så pass stor utsträckning, att dessa måste prestera en onormalt stor arbetsvolym för att medhinna det arbete, som oundgängligt måste utföras i huvudmannaorganisationens tjänsteutredningen har icke föreslagit några författningsbestämmelser i detta senare hänseende utan förutsätter att riksantikvarieämbetet liksom andra ifrågakommande statliga myndigheter och institutioner beaktar detta förhållande i sina krav på landsantikvariernas arbete för deras räkning. Den av utredningen utarbetade nya normalinstruktionen inledes med allmänna bestämmelser, vari framhålles, att landsantikvarien inom sitt verksamhetsområde skall utöva ledningen av den kulturminnesvårdande verksamheten. Landsantikvarien måste därför göra sig väl förtrogen med äldre kulturformer inom området samt ta initiativ till och sörja för att de befintliga kulturminnesmärkena skyddas och bevaras i enlighet med föreskrifterna i gällande författningar på kulturminnesvårdens område samt de direktiv riksantikvarieämbetet eller i förekommande fall andra myndigheter utfärdar. Dessutom måste landsantikvarien ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande hans arbete i övrigt, som i särskild ordning meddelats. Bland dessa övriga uppgifter intar naturskyddsfrågorna en framträdande plats. Landsantikvarien bör vidare genom publikations- och föreläsningsverksamhet göra resultaten av forskningar rörande bygdens kulturhistoria fruktbärande för att därigenom främja kunskapen om hembygden. Ifråga om landsantikvariens museala göromål föreskrives, att han under styrelsens överinseende skall vara föreståndare för de museala samlingar, som sorterar under den organisation, hos vilken han är anställd. Som museichef åligger det landsantikvarien att tillse att registrering och katalogisering av förvärvade och deponerade föremål utföres, att bestämma om föremålens uppställning och förvaring, varvid särskild hänsyn bör tagas till att de i museilokalerna utställda föremålen ordnas systematiskt, samt att de magasinerade föremålen göres tillgängliga för forskningen. Vidare måste han se till, att erforderliga konserveringsarbeten blir sakkunnigt utförda. Vad det administrativa arbetet beträffar föreskrives att landsantikvarien bör vara organisationens sekreterare och i denna egenskap leda det administrativa och expeditionella arbetet inom organisationen samt fungera som

69 föredragande vid sammanträden. I egenskap av sekreterare åligger det landsantikvarien att delta i utarbetandet av förslag till specificerad inkomst- och utgiftsstat för organisationen för nästkommande räkenskapsår, att vid sammanträden med organisationen, dess styrelse och förvaltningsutskott föra protokoll och vid styrelsens ordinarie sammanträden lämna redogörelse för arbetets gång, gjorda inköp, överlämnade gåvor o. d. Han bör vidare till organisationens styrelse avge förslag rörande tillsättande av personal inom organisationen samt som chefstjänsteman fördela arbetet mellan och utöva tillsyn över av organisationen anställda befattningshavare. Dessutom skall han ombesörja organisationens korrespondens, svara för att in- och utgående skrivelser diarieföras, tillse att organisationens handlingar i erforderlig utsträckning arkiveras på ett betryggande sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som utfärdats i kungörelsen rörande landsantikvarieorganisationen. Dessa i normalinstruktionen intagna bestämmelser om landsantikvariernas arbetsuppgifter inom huvudmannaorganisationen innehåller principiellt intet nytt, de ansluter sig i huvudsak till föreskrifterna i den hittills tillämpade normalinstruktionen. Liksom fallet varit med denna är den nya normalinstruktionen endast avsedd att tjäna som vägledning vid uppgörande av specialinstruktioner för varje särskild landsantikvarie. Varje huvudmannaorganisation äger alltså företa de modifikationer i de föreslagna bestämmelserna, som den finner önskvärda, dock att specialinstruktionen måste godkännas av riksantikvarieämbetet. Självfallet får icke i instruktionen intagas bestämmelser, som strider mot i kungörelsen rörande landsantikvarieorganisationen meddelade bestämmelser. Förslaget till normalinstruktion avslutas med anvisningar rörande landsantikvariernas konsultativa uppgifter. Även dessa anvisningar ansluter sig nära till nu tillämpade föreskrifter. Landsantikvarien skall vara konsulent för den kulturminnesvårdande verksamheten inom distriktet. Det åligger honom att lämna vederbörande råd och anvisningar rörande sådana uppgifter, som faller inom hans verksamhetsområde. Landsantikvarien bör hålla god kontakt med de lokala kulturminnesvårdsorganisationerna och, om så behövs, göra de påpekanden och erinringar beträffande vården av deras samlingar, som han anser påkallade. I sitt konsultativa arbete bör landsantikvarien söka få till stånd en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna dels mellan de lokala föreningarna inbördes och dels mellan dessa och länsorganisationerna. I kungörelseförslaget har vidare intagits ett stadgande, att beträffande landsantikvariens tjänstgöringsskyldighet skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgats rörande riksantikvarieämbetets tjänstemän. Dessutom bör föreskrivas, att landsantikvarien skall vara tillgänglig för allmänheten på tider, som fastställes av huvudmannen. Utan tillstånd av riksantikvarieämbetet får landsantikvarie icke inneha annan avlönad befattning.

NIONDE

KAPITLET

Indelningen i landsantikvariedistrikt

Den nuvarande

distriktsindelningen

och

föreliggande

ändringsyrkanden De första fornminnesföreningarna hade landskapet som verksamhetsområde. 1913 års fornminneskommitté föreslog, som framgår av kap. 2, inrättandet av en fristående central kulturminnesvårdande myndighet, ett chefsämbete, som hos sig skulle samla ledningen av det kulturminnesvårdande arbetet. Till chefsämbetets hjälp skulle inom olika landsdelar inrättas ett antal tjänster, vars innehavare skulle ha uppsikten över kulturminnena inom sina respektive distrikt och utföra uppdrag, som ålades dem av chefsmyndigheten. Dessa tjänstemän skulle också bli företrädare för de lokala fornminnes- och hembygdsorganen inom distriktet. Kommittén föreslog namnet landsantikvarie på dessa tjänstemän. Enligt kommitténs betänkande skulle sammanlagt elva landsantikvariedistrikt inrättas, alltså vida mindre än antalet landskap. Vissa landskap skulle sammanslås till ett distrikt — sålunda föreslogs endast två distrikt för hela Norrland — och ett par landskap — Södermanland och Uppland — skulle på grund av närheten till Stockholm ställas utanför distriktsindelningen medan i övriga fall delar av olika landskap skulle sammanföras till ett distrikt. Endast Gotland skulle utgöra ett eget landskapsdistrikt. Fornminneskommitténs stort upplagda plan till skapande av en statlig landsantikvarieorganisation blev inte förverkligad, men däremot vann termen landsantikvarie anklang och kom sedan att användas som tjänstetitel på de museiintendenter, som även övertog statliga arbetsuppgifter. Distriktsindelningen följde till en början inte strikt landskapsgränserna. Så småningom, allt efter som flera landsantikvarietjänster inrättades, befanns det vara mest ändamålsenligt att varje distrikt omfattade ett län. Dels var museerna i regel belägna i residensstäder och dels måste landsantikvarien för sitt arbete stå i en viss kontakt med länsstyrelsen. Härtill kom att ordförandeskapet i huvudmannaorganisationen ofta utövades av landshövdingen. Utvecklingen har således lett till att landsantikvariedistrikten i stort sett anpassats efter länsgränserna. För närvarande finns sammanlagt 23 landsantikvarier anställda. Med undantag för Stockholms, Malmöhus och Kristianstads samt Älvsborgs län sammanfaller landsantikvariedistrikten i huvudsak med länen. Stockholms stad och län saknar landsantikvarie, Malmöhus och

71 Kristianstads län bildar ett gemensamt distrikt och Älvsborgs län är uppdelat i två distrikt. I Stockholms stad skötes de göremål en landsantikvarie har att utföra av Stockholms stadsmuseum och i de delar av Stockholms län, som ligger närmast r u n t omkring Stockholm utför riksantikvarieämbetet eller, efter överenskommelse med detta, stadsmuseet landsantikvariegöremål. I norra delen av Stockholms län skötes nämnda göromål av landsantikvarien i Uppsala och i södra delen av länet av landsantikvarien i Nyköping. Ansvaret för den statliga sektorn av kulturminnesvården i Stockholms län bäres närmast av riksantikvarieämbetet, vars tjänstemän som nyss antytts i större utsträckning än inom flertalet andra län måste svara för det kulturminnesvårdande arbetet i detta län. Det må vidare påpekas, att Göteborgs och Bohusläns landsantikvariedistrikt icke innefattar Göteborgs stad, inom vilken landsantikvariegöromålen utföres av Göteborgs museum. De flesta landsantikvarierna är bosatta i respektive residensstäder. Undantag utgör landsantikvarierna i Skåne och Skaraborgs län, vilka är bosatta i respektive Lund och Skara, varjämte en landsantikvarie är placerad i Borås. Utredningen h a r under sitt arbete fått mottaga ett flertal skrivelser, berörande indelningen i landsantikvariedistrikt. Vissa av dessa framställningar har varit föremål för överläggningar på ort och ställe med företrädare för kulturminnesvårdsorganisationer och representanter för landsting och städer under de besök utredningen gjort inom några län. I en skrivelse av den 15 april 1954 h a r styrelsen för Upplands fornminnesförening framhållit, att allvarliga olägenheter, icke minst av ekonomisk art, skulle inträda, ifall norra delen av Stockholms län skildes från Upplands landsantikvariedistrikt. Fornminnesföreningen vore helt beroende av att behålla sitt årliga anslag från Stockholms läns landsting och vidare skulle det uppstå stora svårigheter för föreningen att erhålla tillräcklig avsättning för sin årsbok och sin tidskrift, om distriktet minskade i storlek. Frågan om inrättandet av ett centralt landskapsmuseum för Uppland, förlagt till Uppsala, stod dessutom inför sin n ä r a lösning, framhöll styrelsen, och ett landskapsmuseum i Uppsala måste ha möjlighet att bedriva sitt insamlingsarbete inom hela det område, som av ålder utgjort fornminnesföreningens verksamhetsfält. Om utredningen funne det nödvändigt att inskränka landsantikvariens i Uppsala verksamhetsområde, förordade styrelsen en sådan lösning, att den del av landskapet Uppland, som ingår i Stockholms stift, avskildes från distriktet. Styrelsen för Sigtuna fornhem h a r i en skrivelse av den 30 november 1953 yrkat, att om ett landsantikvariedistrikt inrättas för Stockholms län, landsantikvarien skulle placeras i Sigtuna och icke i Stockholm. Landsantikvarien borde i så fall bli föreståndare för fornhemmet, som planerar en nybyggnad för museets samlingar. I samband med denna nybyggnad kunde bostad inredas åt landsantikvarien i museets nuvarande byggnad. Landsantikvariens placering i Sigtuna föreföll styrelsen mycket naturlig, då Sigtuna redan har

72 ett museum med mycket betydande samlingar, staden själv till stor del är ett fornminne och dessutom måste anses vara ett viktigt kulturellt centrum i länet. Ur kommunikationssynpunkt vore Sigtuna dessutom mycket välbeläget, staden har goda förbindelser med olika delar av länet. Om landsantikvarien placerades i Stockholm skulle han enligt styrelsens mening bli beroende av de centrala myndigheterna och erhålla en mindre självständig ställning. I en skrivelse av den 22 maj 1953 har styrelsen för Kristianstads museum framhållit, att Kristianstads län med all rätt kunde göra anspråk på att utgöra ett eget landsantikvariedistrikt. Det nuvarande distriktet, som omfattar båda länen i Skåne, vore alltför stort och arbetsuppgifterna alltför betungande för att kunna skötas av en enda tjänsteman, även om han icke är bunden vid museitjänst. Endast tillsynen och vården av det oerhört rika bestånd av fasta fornlämningar, byggnadsminnen och andra kulturminnen som finns inom Skåne utgjorde en alltför stor arbetsbörda för en enda man. Härtill komme alla övriga uppgifter en landsantikvarie har att utföra, särskilt hjälp och rådgivning åt alla de hembygdsföreningar och mindre museer, som i stort antal finns inom Skåne. Inom vartdera av de båda skånelänen verkade ett 20-tal dylika hembygdsföreningar och smärre bygdemuseer. Styrelsen konstaterade med beklagande, att Kristianstads län genom den nuvarande organisationen kommit i efterhand. Detta gällde såväl kulturminnesvården som hembygdsarbetet. Ett mycket stort antal fasta fornlämningar och byggnadsminnen befunne sig i ett mindre tilltalande skick och snara åtgärder krävdes för deras vård och bevarande. Styrelsen hänvisade vidare till att det funnes ett 20-tal museimän anställda vid museer inom Malmöhus län men endast två vid museer inom Kristianstads län. Styrelsen poängterade, att vad den anfört icke finge fattas som någon kritik mot den nuvarande landsantikvarien utan att denne trots en omänsklig arbetsbörda gjort mycket goda insatser. Den nämnda skrivelsen remitterades av utredningen till länsstyrelsen i Kristianstads län med begäran om dess yttrande. I skrivelse den 6 mars 1954 har länsstyrelsen tillstyrkt, att Skåne uppdelas i två landsantikvariedistrikt, omfattande det ena Malmöhus och det andra Kristianstads län, samt att för det senare distriktet inrättas en landsantikvariejänst, vars innehavare tillika borde vara föreståndare för Kristianstads museum. Styrelsen för Skånes hembygdsförbund har i en framställning av den 22 januari 1954 till Vitterhetsakademien anhållit om utverkande av statsbidrag för år 1955 till avlönande av en särskild landsantikvarie i Kristianstads län. Nämnda framställning har av akademien överlämnats till utredningen för den åtgärd saken kunde föranleda. I hembygdsförbundets framställning meddelades, att enligt beslut av stadsfullmäktige i Kristianstad staden är beredd att svara för samtliga löner till den utökade tjänstemannastab, som i samband med museichefstjänstens vid Kristianstads museum förenande med landsantikvariebefattningen för Kristianstads län är nödvändig, och som beräknas bestå av föl-

73 jande befattningshavare: landsantikvarie och tillika museichef (lönegrad 31), amanuens vid museet (lönegrad 24), skriv- och ritbiträde (lönegrad 8) samt vaktmästare med viss konservatorskompetens vid museet (lönegrad 12) — detta dock under den förutsättningen att statsbidrag enligt nu gällande eller framdeles fastställda principer ställes till stadens förfogande. Därutöver skulle Kristianstads stad enligt uppgift i hembygdsförbundets framställning vara villig att i mån av behov ställa extra personal till förfogande i så stor utsträckning att arbetet vid museet ej behöver lägga hinder i vägen för fullgörande av landsantikvariens verksamhet i övrigt inom länet. För realiserandet av planen på omorganisation av landsantikvarieinstitutionen i Skåne erfordrades dessutom, dels att viss del av de till den nuvarande tjänstens upprätthållande utgående gemensamma anslagen från landskapets båda landsting från och med den 1 j a n u a r i 1955 bestrides av Malmöhus läns landsting ensamt, och dels att Kristianstads läns landsting till driftskostnader vid landsantikvarieexpeditionen i Kristianstad är villigt att lämna förbundet ett förhöjt anslag. Hembygdsförbundet har i samråd med sina landstingsrepresentanter i styrelsen beslutat att hos respektive landsting anhålla om förhöjda anslag för kalenderåret 1955. Av Malmöhus läns landsting skulle begäras ett anslag på 17.000 kronor och av Kristianstads läns landsting ett anslag på 12.000 kronor för bestridande av förbundets omkostnader inom de båda länen och för att möjliggöra en uppdelning av Skåne i två landsantikvariedistrikt. Frågan om inrättande av ett landsantikvariedistrikt i Kristianstads län har vidare varit föremål för överläggning vid det sammanträde utredningen höll gemensamt med representanter för kulturminnesvården i länet, stadsfullmäktige i Kristianstad och länets landsting den 2 april 1954. Distriktsindelningen i Älvsborgs län har diskuterats vid sammanträde av liknande art som i Kristianstad, dels i Borås och dels i Vänersborg den 31 mars 1954. Vid dessa sammanträden var representanter för kulturminnesrådet i länet, länets landsting och stadsfullmäktige i de båda nämnda städerna närvarande. Kulturminnesrådet h a r sedermera i skrivelse av den 15 april 1954 framfört sina synpunkter på distriktsindelningen. Frågan om distriktsindelningen i länet aktualiserades därigenom, att utredningen i sin skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 6 oktober 1953 framhållit, att den i sitt blivande betänkande komme att föreslå att statsbidrag till avlöning skulle utgå endast till en landsantikvarie i varje län och att denne borde vara stationerad i residensstaden, försåvitt icke Kungl. Maj:t i varje särskilt fall annorlunda bestämde. Kulturminnesrådets skrivelse utgör en sammanfattning av de synpunkter på frågan, som framfördes vid de nämnda sammanträdena i Borås och Vänersborg. Enligt de lokala organisationernas och myndigheternas uppfattning funnes full påtagliga betingelser för ett bibehållande av de båda landsantikvariedistrikten i Älvsborgs län och kulturminnesrådet yrkade fördenskull i sin skrivelse, att

74 utredningen måtte upptaga frågan om landsantikvarieorganisationen i Älvsborgs län till förnyad prövning. Som motiv för ett bibehållande av de båda nuvarande distrikten hänvisades till länets storlek och säregna geografiska struktur, till dess uppdelning i två från varandra skarpt särskilda näringsgeografiska områden och till förekomsten av två »centralmuseer», ett i Borås och ett i Vänersborg. Vidare påpekades, att Älvsborgs län i olikhet med de svenska länen i allmänhet erhållit allmänna institutioner såväl i residensstaden som i en annan stad, nämligen Borås, vilken stad utgjorde ett naturligt centrum för länets södra del. Dessutom refererades i kulturminnesrådets skrivelse de skäl, som föranlett riksdagen att år 1946 bifalla motioner om inrättande av ett landsantikvariedistrikt för länets södra del, den s. k. Sjuhäradsbygden. (Jämför kap. 2, sid. 17 ff.) Den omständigheten att kulturminnesvården år från år tilldroge sig ett ökat intresse från allmänhetens sida och det faktum att landsantikvariernas arbetsbörda ökades, syntes enligt kulturminnesrådets uppfattning tala för att skälen för en uppdelning av länet i två distrikt snarare vore mera tungt vägande nu än år 1946. Till sist ville kulturminnesrådet framhålla angelägenheten av att landsantikvarien i Borås tillförsäkrades samma löneförmåner som kommer att utgå till andra landsantikvarier. I skrivelse av den 24 april 1954 har den av stadsfullmäktige i Sundsvall utsedda museikommittén hemställt, att utredningen om möjligt måtte beakta önskemålet om inrättande av en landsantikvarietjänst för Medelpad och om statsbidrag till kostnaderna för de befattningar vid Sundsvalls museum, vilka Sundsvalls stad under vissa förutsättningar beslutat inrätta. I skrivelsen meddelades, att frågan om inrättande av landskapsmuseum för Medelpad inom kort syntes kunna bli löst. Vissa enskilda företag och personer hade utfäst sig att som gåva till staden överlämna riksbankshuset i Sundsvall, i vilken byggnad lokaler för ett dylikt museum skulle iordningställas. Stadsfullmäktige hade beslutat att mottaga gåvan samt att inrätta ett landskapsmuseum. Fullmäkige hade vidare uttalat att vid utarbetandet av bestämmelser angående museets organisation, instruktion för museiintendenten och kompetensföreskrifter för denne m. m. uppmärksamhet borde ägnas åt frågan om möjlighet för staden att framdeles erhålla statsbidrag till museiverksamheten. Museikommittén anförde vidare i sin skrivelse att riksantikvarieämbetet i en promemoria av den 15 september 1950 angående museifrågan i Sundsvall syntes ha räknat med att intendentsbefattningen skulle förstatligas. Då avsikten vore att uppställa ungefär samma kompetensfordringar för denna befattning som för en landsantikvariebefattning samt intendenten avsågs skola utföra fältarbeten för riksantikvarieämbetets räkning ansåg kommittén skäl föreligga för ett förstatligande av intendentsbefattningen. Till sist gav museikommittén i sin skrivelse uttryck för den principiella uppfattningen, att Norrland bör tillerkännas en viss särställning ifråga om landsantikvarieorganisationens utformning genom uppdelning av större norr-

75 ländska län på flera landsantikvariedistrikt. De stora avstånden i Norrland samt landsdelens fattigdom på kulturella institutioner motiverade en sådan särställning. Slutligen har styrelserna för Hälsinglands museum i Hudiksvall, för Hälsinglands fornminnessällskap och för Hälsingekretsen av Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, i skrivelser av respektive den 11 juni 1953, den 24 juli 1953 och den 23 juli 1953 anhållit om utredningens bistånd till genomförande av ett särskilt landsantikvariedistrikt i Hälsingland. I skrivelsen från styrelsen för Hälsinglands museum framhålles, att när Hudiksvalls stad år 1949 övertog ansvaret för och vården av Hälsinglands museum skedde detta trots medvetandet om att detta steg kom att medföra en extra belastning av stadens budget, som skulle bli kännbar för en stad av Hudiksvalls relativt ringa storlek, särskilt som staden samtidigt beslöt att tillsätta en fackutbildad intendent som föreståndare. Förutsättningen för övertagandet av museet skulle enligt skrivelsen ha varit, att en omändring av intendentsbefattningen till en landsantikvarietjänst hade ställts i utsikt inom en nära framtid. Genom tryggandet av Hälsinglands museums fortbestånd har Hudiksvalls stad gjort och gör så stora kulturella insatser, att även landsting och stat borde dra sitt strå till stacken, framhöll museistyrelsen. Det må framhållas att frågorna om inrättande av landsantikvarietjänster för Hälsingland och Medelpad behandlades vid överläggningar mellan representanter för berörda lokala intressen och utredningen dels i Gävle den 8 september 1953 och dels i Sundsvall nästföljande dag. Vid tidpunkten för sammanträdet i Sundsvall hade den ovannämnda donationen till staden av riksbankshuset ännu icke kommit till stånd. Utredningens

förslag

Redan i sin skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 6 oktober 1953 angående provisorisk höjning för budgetåret 1954/55 av anslaget till statsbidrag till landsantikvariernas avlöning tog utredningen ställning i princip till frågan om rikets indelning i landsantikvariedistrikt. Utredningen anförde i nämnda skrivelse, att »då genom utvecklingens gång en anpassning i stort sett av landsantikvariedistrikten efter länsgränserna skett och bestämda fördelar är förenade med att en tjänsteman u t å t och i det alltmer vidgade samarbetet med de statliga myndigheterna, främst länsstyrelserna, har ansvaret för hithörande frågor inom länet, anser utredningen starka skäl tala för att varje län i princip skall bilda ett landsantikvariedistrikt». De framställningar utredningen senare har fått mottaga rörande distriktsindelningen har icke givit densamma anledning frångå detta principiella ståndpunktstagande. Såsom redan i inledningen till detta kapitel framhållits, har det i praktiken visat sig mest ändamålsenligt att låta ett landsantikvariedistrikt omfatta samma territoriella område som länet. Utvecklingen har också så småningom

76 lett till att landsantikvariedistrikten i regel kommit att sammanfalla med länen. De undantag som finns har tidigare redovisats. I överensstämmelse härmed förordar utredningen således, att landsantikvariedistrikten i princip skall sammanfalla med länen. Skälen för att distriktsindelningen bör anpassa sig efter denna princip måste med all säkerhet antagas framdeles komma att väga ännu tyngre än nu. Landsantikvariens rent statliga arbetsuppgifter kommer att i framtiden ytterligare öka. Dessa tjänstemän måste således i stigande omfattning samarbeta med statliga myndigheter, såsom länsstyrelse, lantmäterikontor, länsarkitekt och vägförvaltning m. fl. Särskilt torde det vara nödvändigt för dem att stå i nära kontakt med vederbörande länsstyrelser. Landsantikvarierna fungerar nämligen som experter åt länsstyrelserna. Det är då en given fördel, att landsantikvariens tjänstgöringsområde sammanfaller med länet. På grund av landsantikvariernas ställning som länsstyrelseexperter och med hänsyn till det förhållandet att landshövdingarna i flertalet fall fungerar som ordförande i huvudmannaorganisationerna finner utredningen det lämpligt, att landsantikvarien är stationerad i residensstaden. Kungl. Maj :t bör dock kunna förordna om annan stationeringsort, såframt särskilda skäl kan anföras för detta. Såväl i de i det föregående redovisade skriftliga framställningarna i vad de berör Gävleborgs, resp. Västernorrlands och Älvsborgs län, som vid de överläggningar utredningen haft med representanter för dessa län angående distriktsindelningen därstädes har det hävdats, att de nämnda länen på grund av sin stora ytvidd och sin uppdelning i från varandra skarpt åtskilda kulturbygder icke vore lämpade att utgöra ett enda landsantikvariedistrikt. Vidare h a r representanterna för de båda nämnda norrlandslänen understrukit, att Norrland bör tillerkännas en särställning inom landsantikvarieorganisationen. De större norrländska länen borde uppdelas i flera landsantikvariedistrikt, därför att avstånden vore så stora, att en tjänsteman inte kunde hinna sköta alla de göromål, som ålåg en landsantikvarie. Härtill kom att bristen på kulturella institutioner i Norrland gjorde det önskvärt att därstädes erhålla flera vetenskapligt utbildade tjänstemän. Det må vara riktigt att de norrländska länen är mycket vidsträckta — det förekommer dock stora variationer mellan dessa län inbördes — och att även Älvsborgs län omfattar en betydande ytvidd, men detsamma gäller också ifråga om sådana mellansvenska län som Kopparbergs och Värmlands. Skulle en uppdelning av länen i flera landsantikvariedistrikt ske endast med hänsyn till länens geografiska utsträckning, skulle man icke kunna begränsa uppdelningen endast till de tre län, varifrån framställningar gjorts. Utredningen kan emellertid icke finna, att en uppdelning av län i olika landsantikvariedistrikt skulle kunna försvaras med hänvisning till deras geografiska utsträckning och struktur. Ej heller kan förekomsten av olika särpräglade kulturbygder inom ett län motivera en uppdelning av detsamma. Knappast något län torde vara fullt enhetligt ur kulturminnessynpunkt. Skulle en

77 uppdelning av länen företagas med utgångspunkt från förekomsten av olika kulturbygder kunde man icke undvika en mycket långt gående splittring av kulturminnesvården. Det är givet, att arbetsbördan blir tung för en landsantikvarie i ett till ytvidden mycket stort län, men det är icke enbart ett läns geografiska storlek, som är avgörande. Denna beror också i stor utsträckning på förekomsten av kulturminnen, på frekvensen av statliga arbetsuppgifter på exempelvis naturskyddets och planväsendets områden, på livaktigheten inom kulturminnesvårdande organisationer inom länet m. m. En landsantikvarie inom ett mindre län, som äger stor rikedom på kulturminnen, kan ha lika stor eller ännu större arbetsbörda än en landsantikvarie inom ett större län med ett mindre antal kulturminnen. Landsantikvariens uppgift måste i första hand vara att verka som ledare för det kulturminnesvårdande arbetet inom länet. Han skall som riksantikvarieämbetets företrädare bära ansvaret för att kulturminnesvården skötes i enlighet med gällande lagstiftning på området och med de anvisningar, som ämbetet utfärdar. Han skall ombesörja att andra statliga myndigheter får det bistånd, som må anses påkallat, med ärenden, som faller inom ramen för landsantikvariens verksamhetsområde. Dessutom skall han som föreningstjänsteman vara den samlande och ledande kraften inom det frivilliga kulturminnes- och hembygdsvårdande arbetet. Landsantikvarien bör således intaga ställningen av en chefstjänsteman, som h a r att organisera och leda arbetet inom sitt område. Med hänsyn härtill kan utredningen icke finna det lämpligt, att hans territoriella arbetsområde inskränkes till att omfatta delar av ett län. Med hänvisning till vad som anförts anser sig utredningen icke k u n n a tillmötesgå framställningarna från kulturminnesrådet i Älvsborgs län om bibehållande av de båda nuvarande distrikten i nämnda län, från styrelsen för Hälsinglands museum m. fl. om inrättande av ett landsantikvariedistrikt för Hälsingland och från museikommittén i Sundsvall om inrättande av ett dylikt distrikt för Medelpad. Ifråga om Älvsborgs län föreslår utredningen dock, att Sjuhäradsbygdens landsantikvariedistrikt måtte bestå, så länge den nuvarande landsantikvarien innehar sin befattning. Då utredningen intagit den ståndpunkten, att varje län i princip bör bilda ett landsantikvariedistrikt, följer som en logisk konsekvens av detta ställningstagande, att även Stockholms län, som nu saknar landsantikvarie, bör erhålla rätt att bilda ett eget landsantikvariedistrikt. Utredningen anser sig emellertid icke kunna taga något initiativ i detta hänseende, det bör ankomma på vederbörande lokala intressen att avgöra, om ett distrikt bör bildas och i så fall skapa de härför erforderliga organisatoriska och ekonomiska förutsättningarna. Så länge detta icke skett förutsätter utredningen att riksantikvarieämbetet liksom hittills skall bära det direkta ansvaret för den kulturminnesvårdande verksamheten inom länet. Vid nu angivna förhållande anser sig utredningen sakna anledning att

78 ta ståndpunkt till den av styrelsen för Sigtuna fornhem väckta frågan om stationeringsorten för en eventuellt blivande landsantikvarie i Stockholms län. Utredningen hänvisar endast till sitt förord för att landsantikvarien bör vara placerad i residensstaden från vilken regel dock skulle kunna göras undantag, om Kungl. Maj:t finner särskilda skäl tala härför. Om ett särskilt landsantikvariedistrikt kommer att inrättas i Stockholms län är det givet att detta distrikt bör omfatta samma område som länet. Under förutsättning att ett distrikt bildas kan utredningen icke ansluta sig till de synpunkter ifråga om omfattningen av Upplands landsantikvariedistrikt, som Upplands fornminnesförening framfört. Skulle ett distrikt för Stockholms län å andra sidan icke komma till stånd, bör liksom hittills landsantikvarien i Uppsala biträda med det kulturminnesvårdande arbetet inom Sockholms län. I enlighet med de synpunkter som här nedan i sista stycket av detta kapitel närmare utvecklas bör intet hinder finnas för att Upplands fornminnesförening framdeles liksom nu har hela landskapet Uppland som sitt verksamhetsområde och sprider sina publikationer både inom Uppsala och Stockholms län. I överensstämmelse med sin principiella inställning till distriktsindelningsfrågan förordar utredningen, att Skåne delas upp i två distrikt, ett för Malmöhus län och ett för Kristianstads län. Den nuvarande landsantikvarien bör framdeles inneha befattningen som landsantikvarie i Malmöhus län, medan en ny landsantikvariebefattning inrättas för Kristianstads län. Utredningen tillstyrker alltså Skånes hembygdsförbunds hemställan om utverkande av statsbidrag till en landsantikvariebefattning i Kristianstads län. Den nya befattningen bör givetvis inrättas från samma tidpunkt, som statsmakterna må fastställa för ett genomförande av utredningens förslag i övrigt. Frågan om landsantikvariedistriktens omfattning behöver enligt utredningens uppfattning icke nödvändigtvis sammankopplas med verksamhetsområdet för de organisationer, som är huvudmän för landsantikvarier. Det förekommer på vissa håll, att en huvudmannaorganisations verksamhetsområde är större än vederbörande landsantikvariedistrikt och att en dylik organisation således utövar verksamhet inom flera län. Detta är exempelvis fallet med Upplands fornminnesförening och Västergötlands fornminnesförening. Skånes hembygdsförbund bedriver sin verksamhet i hela landskapet Skåne och torde efter inrättandet av den nya landsantikvarietjänsten i Kristianstad komma bli huvudman för två landsantikvarier. I enlighet med den av utredningen hävdade principen om största möjliga frihet för de lokala krafterna att utforma organisationerna och deras arbete anser sig utredningen icke kunna göra några uttalanden eller lämna några rekommendationer rörande utsträckningen av huvudmannaorganisationernas verksamhetsområden. Det bör helt ankomma på organisationerna själva att bestämma härom. Med »verksamhet» avses här givetvis organisationernas allmänna arbete vid sidan av uppgiften att utöva huvudmannaskap för landsantikvarierna.

TIONDE

KAPITLET

Statsbidragen till landsantikvarieorganisationen

Enhetliga

statsbidrag

eller

icke

Det nuvarande statsbidragssystemet är uppbyggt så, att i princip lika stora statsbidrag utgår till varje huvudman för landsantikvarie. Summan av avkastningen av vederbörande lönefond, om sådan finnes, och statsbidraget får icke överstiga en viss maximigräns, för närvarande 11.968 kronor per år. Mot denna konstruktion har riktats kritik, bl. a. av norrlandskommittén, vilken i sin i kap. 2 omnämnda skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16 november 1948 hemställde om ändrade grunder för beviljandet av statsbidrag för här ifrågavarande ändamål. I stället för att utgå med samma belopp för varje landsantikvariedistrikt borde bidragen bestämmas med hänsyn till verksamhetsområdenas storlek och arbetsuppgifternas omfattning. När det gäller att utforma ett statsbidragssystem för framtida tillämpning har man alltså att ta ställning till om den nuvarande konstruktionen med i princip enhetliga bidrag bör bibehållas eller om en differentiering av bidragsbeloppen de olika distrikten emellan kan anses motiverad. Om en differentiering anses böra komma till stånd bör grundvalen för denna differentiering givetvis vara olikheter ifråga om de statliga arbetsuppgifternas omfattning inom de olika distrikten. Det är ju för fullgörandet av dessa uppgifter staten lämnar bidrag till huvudmannaorganisationerna. Utredningen har redan tidigare konstaterat, att det icke är möjligt att dra upp bestämda gränslinjer mellan de statliga och icke-statliga arbetsuppgifterna, vilka som regel är sammanvävda med varandra. Med ledning av det siffermateriel över landsantikvariernas arbetstid, som utredningen införskaffat, kan man dock (jmf. kap. 5 och tabell nr 3) dra den slutsatsen, att icke endast de statliga arbetsuppgifternas omfattning utan även karaktären av dessa skiftar avsevärt inom de olika distrikten, vilket försvårar bedömningen av statsbidragsfrågan. Härtill kommer distriktens (länens) olika inbördes storlek, vilken dock endast kan tillmätas begränsad betydelse i föreliggande sammanhang. En landsantikvaries arbetsbörda kan nämligen, som redan påpekats i föregående kapitel, vara större i ett till ytvidden litet distrikt med stor rikedom på kulturminnen än i ett större distrikt med relativt ringa förekomst av dylika. Om man först ser till landsantikvariedistriktens storlek så följer av att dessa i regel sammanfaller med länen, att samtliga norrländska distrikt samt

80 Värmlands och Kopparbergs läns distrikt i Svealand utgör de största. Av länen i Götaland är endast Älvsborgs län jämförbart med dessa. Detta län är för närvarande uppdelat i två distrikt men bör som tidigare framhållits efter landsantikvariens i Borås avgång enligt utredningens uppfattning utgöra endast ett distrikt. Tar man sedan hänsyn till den statliga arbetsvolymen visar det sig, att denna är högst skiftande inom de olika distrikten. Det finns icke något direkt samband mellan storleken av ett distrikt och volymen av de statliga arbetsuppgifterna. I tabellen n r 3 redovisas den arbetstid i dagar som använts av landsantikvarierna och dem underställd vetenskapligt och fackmässigt utbildad personal för utförande av statliga arbetsuppgifter under åren 1951 och 1952 inom de distrikt, från vilka uppgifter erhållits. De i tabellen återgivna siffrorna kan användas som ett hjälpmedel för uppskattningen av den statliga arbetsvolymen i de olika distrikten men får på intet sätt uppfattas som exakta mått på denna. Skälen härtill är flera. Det har varit förenat med åtskilliga svårigheter för uppgiftslämnarna att i efterhand åstadkomma en tillförlitlig redovisning för sitt arbete, de statliga arbetsuppgifterna inom ett distrikt kan växla från ett år till ett annat och redovisningen gäller vidare endast vad som medhunnits men säger ingenting om de arbetsuppgifter, som bristande tid eller bristande tillgång till kvalificerade medhjälpare gjort det omöjligt för landsantikvarierna att utföra. Dessutom kan man icke exakt ange vilka arbetsuppgifter, som bör betecknas som statliga och vilka som bör rubriceras som icke statliga. Den uppdelning som ligger till grund för redovisningen för arbetstiden i tabellen nr 3, bygger, som redan tidigare framhållits, på en schematisk konstruktion, som emellertid varit nödvändig för att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning om den statliga arbetsvolymens storlek. Slutligen måste hållas i minnet att landsantikvarierna av naturliga skäl hittills kunnat lägga tyngdpunkten av sitt arbete på de områden av deras stora arbetsfält, för vilka de varit speciellt skickade genom sin utbildning och föregående verksamhet eller som för deras huvudmän eller för dem själva framstått som särskilt betydelsefulla. När det gäller att bedöma hur stor omfattningen av de statliga arbetsuppgifterna är inom respektive distrikt bör man således sätta siffrorna över den använda arbetstiden i relation till ett flertal andra faktorer. En av de allra väsentligaste av dessa faktorer är förekomsten av kända fornminnen och byggnadsminnesmärken inom ett distrikt. En annan faktor är h u r pass utforskat ett distrikt är ifråga om dessa kulturminnen och om inventering av dessa företagits eller icke. Här förekommer stora variationer mellan distrikten. En tredje faktor utgör omfattningen av naturskyddet och planarbetet inom distriktet och som en fjärde faktor kan anges frekvensen av övriga oförtydbart statliga uppgifter. Av stor vikt är tillgången på kvalificerade medhjälpare åt landsantikvarien och omfattningen av de arbeten, som riksantikvarieämbetet i egen regi utför i distriktet.

81 Med ledning av det förebragta utredningsmaterielet och övriga för utredningen kända förhållanden får utredningen som sin uppfattning uttala, att den statliga arbetsvolymen är ojämförligt störst inom Gotlands län med dess enastående rikedom på fornminnen. Jämväl kulturhistoriskt märkliga byggnader och byggnadsverk förekommer där talrikare än i något annat svenskt landskap. Därnäst i storleksordning synes Uppland komma, för vilket distrikt en avlastning skulle ernås vid ett inrättande framdeles av särskild landsantikvarie för Stockholms län, samt Kalmar län. I storleksordning härefter synes följa Södermanland, i vilket landskap en effektivisering av kulturminnesvården bör kunna förväntas genom tillkomsten av en landsantikvarie i Stockholms län samt Skåne, som skulle uppdelas i två distrikt, följande länsgränserna. Med hänsyn till förekomsten av stora och omfattande planarbeten torde också den statliga arbetsvolymen inom Göteborgs- och Bohus län kunna bedömas som stor för närvarande. Inom detta län har riksantikvarieämbetet emellertid måst biträda med arbetskraft. Att söka företa någon gradering inbördes av de återstående distrikten är vanskligt. En jämförelse mellan redovisningen för arbetstiden i den nämnda tabellen och övriga faktorer, som påverkar arbetsvolymen, ger vid handen att variationerna mellan distrikten håller sig inom relativt snäva gränser. Man kan möjligen säga, att i vissa norrländska län omfattningen av de statliga arbetsuppgifterna är mindre än längre söderut men denna mindre volym uppväges i arbetstidshänseende av de långa avstånden och av det faktum, att landsantikvarierna i Norrland i större utsträckning än sina kolleger söderut tas i anspråk för allmänt kulturella uppgifter. Ser man endast på siffrorna över den använda arbetstiden för statliga uppgifter framträder däremot ganska stora variationer. Som redan framhållits är emellertid detta siffermateriel bristfälligt och kan på grund av lokala och tillfälliga omständigheter icke ge en riktig bild av de verkliga förhållandena. Dessutom påverkas siffrorna av om landsantikvarien ensam utfört arbetet eller haft medhjälpare. Det kan synas egendomligt att ett på kulturminnen så rikt distrikt som Södermanlands län endast redovisar 90 arbetsdagar för statliga uppgifter per år. Även siffrorna för Värmlands län och Västernorrlands län är låga, respektive 80 och 71,5 dagar. Beträffande det sistnämnda länet må framhållas att intendenten vid museet i Sundsvall biträtt med landsantikvariegöromål, vilket icke redovisats i de inlämnade uppgifterna. I Värmlands län har landsantikvarien, som nyligen tillträtt sin befattning, under de senaste åren varit sysselsatt med reorganisering av museet i Karlstad och därmed sammanhängande uppgifter, vilket tagit största delen av hans tid i anspråk. För framtiden kan man förutsätta att en vida större del av landsantikvariens och dennes medhjälpares arbetstid kommer att användas för statliga uppgifter. Även i Södermanlands län synes landsantikvarien under de år redovisningen omfattar ha ägnat sig åt arbetsuppgifter, sammanhängande med huvudmannaorganisationens allmänna verk6

82 samhet, vilket torde ha inkräktat på tiden för fullgörandet av de statliga arbetsuppgifterna. Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera, att ehuru skillnaderna i ytvidd mellan de olika landsantikvariedistrikten är stora, dessa skillnader icke är av utslagsgivande betydelse för de statliga arbetsuppgifternas omfattning. Vidare må framhållas, att vissa differenser mellan de olika distrikten existerar, men att det icke visat sig möjligt att exakt mäta dessa, samt att arbetsvolymen växlar år från år inom olika distrikt. Dessa överväganden leder till att utredningen — om tillsvidare bortses från Gotland — icke anser sig kunna förorda införandet av ett nytt statsbidragssystem, baserat på differentiering av statsbidragen mellan de olika distrikten. Någon acceptabel grundval för ett system, uppbyggt på detta sätt, kan i varje fall icke för närvarande skapas. Utredningen förordar därför, att statsbidragssystemet även framdeles skall bygga på samma princip som nu, nämligen enhetliga bidrag till varje distrikt. Utredningen vill emellertid icke uppfatta denna princip så, att exakt samma antal kronor varje år nödvändigtvis bör lämnas till ett distrikt, antingen som direkt statsbidrag eller som kombination av statsbidrag och lönefondsavkastning. Som närmare utvecklas i det följande förordar utredningen nämligen ett bidragssystem, som ger distrikten en viss frihet att i normalfallen välja på två statsbidragstyper, beroende på personalorganisationen i distriktet, av vilket det ena blir något kostsammare för statsverket än det andra, samtidigt som det också förutsätter större ekonomiska insatser av huvudmannen. Vad slutligen angår Gotland kommer utredningen i det följande att föreslå särskilda åtgärder. Härvid har beaktats icke enbart att länet ifråga måste anses vara det mest arbetstyngda utan även de begränsade ekonomiska resurserna inom detta med hänsyn till befolkningens storlek och skattunderlaget.

Till vilka ändamål

bör statsbidrag

lämnas

För närvarande utgår statsbidrag endast till avlönande av landsantikvarie. För fullgörandet av de statliga arbetsuppgifterna erfordras uppenbarligen icke endast att en landsantikvarie är anställd; till dennes förfogande måste också stå ett tjänsterum, telefon och hjälp till renskrivning m. m. Utgifterna härför till den del de kunna anses hänförliga till den statliga sektorn av arbetet bör i princip kunna ersättas av statsmedel. I vissa län har det dessutom visat sig ändamålsenligt att till landsantikvariens förfogande ställa en vetenskapligt utbildad kraft, en amanuens, som även biträder med de statliga arbetsuppgifterna. Statens intresse är att de göromål, som faller inom den statliga sektorn av kulturminnesvården, blir utförda på ett tillfredsställande sätt. Dess skyldighet bör vara att lämna bidrag av sådan storlek, att de kostnader, som krävs för utförandet av dessa göromål, blir täckta. Resonemanget får fattas

83 som rent principiellt, i praktiken visar det sig ju mycket svårt att med något större mått av säkerhet fastställa volymen av arbetena inom den statliga sektorn och fördenskull måste bidragens storlek avvägas efter skälighetsprövning. För att återknyta till det ovan påbörjade resonemanget om statens intresse ifråga om bidragsgivningen kan det sägas, att det bör vara staten likgiltigt, om dess bidrag helt tages i anspråk för landsantikvariens avlöning eller om det också till någon del anslås till avlöning av biträdespersonal av olika slag eller till huvudmannens omkostnader. Till vilka ändamål statsbidrag böra utgå bör alltså bestämmas med utgångspunkt från vad som bäst gagnar verksamheten i dess helhet och som är till största fördel för såväl staten som huvudmännen i de olika distrikten. Vid bedömningen av detta spörsmål är en självklar utgångspunkt, att statsbidrag till landsantikvariernas avlönande alltjämt bör utgå. Sådant statsbidrag har ju redan medgivits under ungefär ett decennium och staten har dessförinnan genom anslag av lotterimedel bidragit till landsantikvariernas avlöning. Landsantikvarien är enligt sin tjänsteställning den ledande och sammanhållande kraften i den kulturminnesvårdande verksamheten inom sitt distrikt och bär i första hand ansvaret för hela denna verksamhet. Det är på hans arbete det kommer att bero, om de statliga arbetsuppgifterna utföres på det sätt lagar och förordningar på området förutsätter och i enlighet med de centrala kulturminnesvårdande myndigheternas intentioner. Landsantikvarien är sin organisations verkställande chefstjänsteman, men han är också statens främste representant för kulturminnesvården inom distriktet. Härav följer att beviljandet av bidrag till hans avlöning måste ligga i statens intresse. Inom ett flertal (jfr tabell nr 4) av de län, som ha länsmuseer, finns vetenskapligt utbildade arbetskrafter, amanuenser, anställda, vilka biträder landsantikvarien — museichefen i arbetet med museets skötsel men även vid fullgörandet av olika statliga arbetsuppgifter. Under landsantikvariens semester eller då denne av annan anledning åtnjuter ledighet från sin tjänst, svarar de som regel för de löpande ärendenas fullgörande. Volymen av de statliga arbetena inom flertalet distrikt synes som regel icke vara större än att landsantikvarien utan vetenskapligt biträde borde kunna medhinna dessa. Landsantikvariens dubbla uppgift att svara för den statliga kulturminnesvården inom sitt län och därjämte vara museichef gör det emellertid angeläget att få till stånd en så rationell arbetsfördelning som möjligt inom länet. Ur denna synpunkt framstår det som önskvärt att öppna en möjlighet att medgiva bidrag till avlönande av amanuens, såframt kostnaderna för statsverket i distrikt, där en sådan uppdelning av arbetsuppgifterna ifrågakommer, icke blir avsevärt större än om landsantikvarien ensam hade fått utföra den statliga sektorn av arbetet. Men även andra och mera vägande skäl kan anföras för ett statligt stöd till avlönande av amanuenserna. Amanuenstjänsterna får nämligen betraktas som beford-

84 ringstjänster inom landsantikvarieorganisationen. Ur statens synpunkt bör det vara en väsentlig fördel, att det finns en kår av tjänstemän, som genom sitt arbete förvärvat sådana erfarenheter, att de kan rekrytera landsantikvarietjänsterna, och som vid behov kan tjänstgöra såsom vikarier, då en landsantikvarie av en eller annan anledning är ledig från sin tjänst. Då det måste förutsättas, att flertalet amanuenser förr eller senare kommer att placeras å landsantikvarietjänsterna, vilka reglerats i statens pensionsanstalt, synes det rimligt, att för dem på ett tidigare stadium i karriären möjligheter öppnas att få sin pensionsfråga ordnad i pensionsanstalten. Med något enda undantag har huvudmännen hittills icke haft möjligheter att sörja för amanuensernas pensionering, vilket bland annat medfört att vid anställandet av landsantikvarier fråga uppkommit om gäldande av dryga engångsavgifter till pensionsanstalten, om tidigare tjänstgöring å länsmuseum skall få tillgodoräknas. På anförda skäl anser sig utredningen böra förorda, att statsbidragssystemet så utformas, att möjlighet öppnas till statsbidrag till avlönande av amanuens. Som i det föregående antytts uppstår även andra kostnader än de nu redovisade för fullgörandet av de statliga arbetsuppgifterna. Sålunda erfordras i större eller mindre omfattning biträdeshjälp för renskrivning, diarieföring m. m. Vidare skulle skäl kunna anföras för att statsverket tar sin del av kostnaden för lokaler, inberäknat uppvärmning, belysning och städning samt för andra utgifter av expensers natur, såsom telefon och kontorsmateriel. Även om principiella skäl kan anföras för en sådan kostnadsuppdelning, måste utredningen redan av praktiska hänsyn avvisa tanken härpå. Att erhålla godtagbara normer för en dylik uppdelning ställer sig mycket svårt, särskilt som på många håll dessa utgifter ingår såsom element i museernas driftbudget och en klar gränsdragning som regel icke kan göras mellan den statliga sektorn av arbetet och huvudmännens egna åtaganden. Den utvägen synes i stället vara att förorda, att statsbidraget till lön åt landsantikvarien, eventuellt också till amanuens, utmätes förhållandevis gynnsamt med tanke på att de lokala organisationerna svarar för övriga kostnader. Under hänvisning till vad som här anförts förordar utredningen således, att statsbidrag medgives utgå till avlönande, dels av landsantikvarier och dels av vetenskapligt utbildade medhjälpare till dessa (amanuenser) samt att huvudmännen ansvarar för övriga kostnader för den lokala landsantikvarieorganisationen. Utformningen

av statsbidragssystemet

och bidragsbeloppens

storlek

Det nu utgående statsbidraget till landsantikvariernas avlönande är maximerat till i runt tal 12.000 kronor för varje huvudman. I första hand skall avkastningen av lönefonderna tas i anspråk och i andra hand det för ända-

85 målet anvisade anslaget under åttonde huvudtiteln i statsbudgeten. Det kan beräknas att i genomsnitt 4.500 kronor tages från avkastningen av lönefonderna, medan 7.500 kronor belastar riksstatsanslaget. Den av utredningen företagna undersökningen av huvudmännens ekonomiska förhållanden visar, att flertalet av dessa kämpar med stora ekonomiska svårigheter och att landsting och städer årligen måste lämna betydande anslag för att verksamheten skall kunna hållas i gång. Redan av denna anledning framstår en ökad tilldelning av statsmedel som angelägen. Det försök till kartläggning av de som statliga betecknade arbetsuppgifterna och deras omfattning, som utredningen företagit, ger vidare belägg för att dessa uppgifter tar i anspråk förhållandevis stor del av landsantikvariens eller honom underställda tjänstemäns arbetskraft och tid. Som redan förut framhållits har det icke visat sig möjligt att exakt ange hur stor del av deras arbetstid, som använts för de uppgifter, som utredningen ansett kunna betecknas som statliga. Utgår man från det av landsantikvarierna lämnade siffermaterialet för användningen av deras arbetstid under åren 1951 och 1952 skulle man kunna räkna med att de statliga uppgifterna genomsnittligt tar i anspråk 80 procent av en fackutbildad tjänstemans årliga arbetstid. Häri har icke inräknats den tid, som åtgått för biträdesgöromål. Nämnda procenttal får emellertid tas med samma reservation som övriga sifferuppgifter rörande landsantikvariernas och dem underställda tjänstemäns arbetstid. Underlaget för ifrågavarande statistik är nämligen, som redan flera gånger understrukits, ytterst bristfälligt. Med hänsyn tagen till alla de faktorer, som påverkar arbetet inom ett landsantikvariedistrikt, torde de nämnda 80 procenten kunna betraktas som ett ungefärligt mått för den tid, som nu användes för statliga arbetsuppgifter. Man får då komma ihåg, att åtskilliga variationer distrikten emellan förekommer och att dessa variationer icke är konstanta utan växlar från ett år till ett annat. Vidare bör det hållas i minnet, att den för de statliga arbetsuppgifterna använda arbetsinsatsen i vissa distrikt presterats gemensamt av landsantikvarien och andra tjänstemän, anställda antingen av landsantikvariens huvudman eller av huvudman för annat museum inom länet, vilka sistnämndas arbetsinsatser icke redovisats i statistiken. Dessutom måste riksantikvarieämbetet i vissa distrikt självt påtaga sig arbetsuppgifter, som landsantikvarien icke har tid eller möjlighet att utföra. Det står alltså klart, att den statliga sektorn av kulturminnesvårdsarbetet är av betydande storlek. Vidare kan man med en mycket hög grad av sannolikhet anta, att de statliga arbetsuppgifterna kommer att successivt öka, vilket medför ökade krav på landsantikvarierna och deras vetenskapligt skolade medhjälpare både ifråga om tid och arbetskraft. Planväsendet, naturskyddet och vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader kan redan nu förutses komma att ge landsantikvarieorganisationen nya eller utvidgade uppgifter att sköta. Med hänvisning till vad som här anförts finner utredningen, att ett

86 krafttag från statens sida är motiverat, om landsantikvarierna skall kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörja alla de uppgifter, som staten i skilda sammanhang ålagt dem, och påtaga sig ansvaret för uppgifter, som framdeles kommer att tilldelas dem. Det är också nödvändigt för att få till stånd en skälig kostnadsfördelning mellan huvudmännen och staten. De nu utgående statsbidragen är otvetydigt för låga i förhållande till de insatser staten kräver av landsantikvarierna och deras huvudmän. Det kan ju icke anses riktigt och rättvist att staten låter dessa bära en oproportionerligt stor del av det ekonomiska ansvaret för utförandet av arbetsuppgifter, som staten genom sina åtgärder ålagt dem att utföra. För utredningen framstår fördenskull en ökad medelsanvisning över riksstaten som ofrånkomlig. Hur pass stor denna höjning av statsbidragsbeloppet bör vara, därom kan givetvis delade meningar råda. Det är desto svårare att här få till stånd en skälig och rättvis kostnadsfördelning mellan staten och de lokala intressenterna som statistiken över den använda arbetstiden inom landsantikvariedistrikten icke ger någon entydig fingervisning om hur denna kostnadsfördelning bör ske. Utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att i stort sett en fördubbling av de nu utgående statsbidragen skulle ge utrymme för en skälig kostnadsfördelning mellan staten och huvudmännen. Med utgångspunkt från detta resonemang skulle det kunna hävdas, att bidraget över riksstaten — för närvarande i genomsnitt 7.500 kronor — borde uppräknas till 15.000 kronor, vartill skulle komma bidraget från avkastningen av lönefonderna, i medeltal 4.500 kronor. Inom varje distrikt skulle alltså omkring 20.000 kronor ställas till förfogande av statsmedel. Av skäl som redovisats i det föregående bör statsbidraget användas för avlönande av enbart landsantikvarie eller av landsantikvarie och amanuens. Det bör konstrueras så, att det kan anpassas efter de ändringar i den statliga lönenivån, som föranledes av prisutvecklingen och beslutas av statsmakterna. Detta sker enklast så, att bidragsunderlaget fastställes att motsvara kontantlönen i viss bestämd löneklass i den statliga löneplanen nr 1. Att låta bidraget växla efter den individuella placeringen å löneklass synes däremot föra för långt och onödigt komplicera systemet. Av den undersökning av landsantikvariernas löneförhållanden som utredningen företagit framgår, att lönesättningen varierar högst avsevärt och att majoriteten av dessa befattningshavare icke uppnått en löneställning, som motsvarar den som tillkommer statliga tjänstemän med likartad utbildning och jämförbara tjänstgöringsförhållanden. Som redan påpekats i utredningens skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet av den 6 oktober 1953 (jfr 1954 års statsverksprop. VIII htn., sid. 86 o. f.) innebar regleringen av landsantikvariernas löner i anslutning till 1945 års riksdags beslut om statsbidrag att dessa i realiteten kom att motsvara lönen för en antikvarie vid statens historiska museum. Löneutvecklingen för landsantikvarierna efter 1945 har emellertid medfört, att flertalet av dem försatts i ett sämre

87 löneläge än antikvarierna — numera med titeln förste antikvarie — vid det nämnda museet. Vid den år 1952 företagna tjänsteförteckningsrevisionen flyttades förste antikvarierna hos riksantikvarieämbetet till lönegraden Ca 33, medan löneställningen för förste antikvarierna vid statens historiska museum ändrades från lönegrad Ca 29 till lönegrad Ca 31. Utredningen anser att till utgångspunkt för statsbidragsgivningen bör tagas löneställningen för de sistnämnda befattningshavarna eller lönegrad Ca 31. Härvid förutsätter utredningen, att därest dess förslag om statsbidrag bifalles, huvudmännen kommer att placera landsantikvarierna i denna lönegrad i de fall, där detta ännu icke skett. Hinder bör dock icke möta att tillerkänna en landsantikvarie högre lönegradsplacering, om särskilda skäl motiverar detta. Ett sådant skäl kan vara, om med tjänsten är förenat chefskapet för ett museum av betydande storlek, vilket ställer stora krav på museichefen. Ifråga om bidraget till landsantikvariernas avlönande kan som bidragsunderlag räknas antingen med de kontanta löneförmånerna i begynnelseklassen av lönegrad Ca 31, dvs. löneklassen nr 31, eller också med de nämnda förmånerna i en högre löneklass inom ifrågavarande lönegrad, t. ex. löneklassen n r 33. Användningen av detta högre bidragsunderlag skulle motiveras av hänsyn till huvudmannens beräknade utgifter för sociala förmåner och löneklassuppflyttningar. Av de nuvarande landsantikvarierna är två stationerade å 5-ort och tre å 4-ort medan de aderton återstående samtliga äro placerade å 3-ort. Utredningen är av den uppfattningen, att statsbidraget bör växla efter ortsgrupperingen. I den följande beräkningen användes emellertid för enkelhetens skull endast ortsgrupp 3 såsom den helt dominerande. Med utgångspunkt från det anförda kan följande alternativ till statsbidragsgivningen tänkas. Statsbidrag

till enbart

landsantikvarier. A 50 %

B 66 % %

Statsbid rag D C 80 % 75 %

E 85 %

F 90 %

11.196 10.368

14.928 13.824

16.794 15.552

19.032 17.625

20.152 18.662

Löneklass

I. II.

33 (22.392) 31 (20.736)

17.913 16.588

Enligt utredningens uppfattning bör något av de i tabellen angivna tolv alternativen kunna användas för fastställande av statsbidragets storlek i de fall amanuens icke är anställd. Innan denna fråga upptages till närmare behandling torde emellertid den andra statsbidragsformen — bidrag till landsantikvarie och amanuens — böra diskuteras. Det i denna statsbidragstyp ingående beloppet till landsantikvariens lön synes böra beräknas enligt något av de i tabellen ingående alternativen. Vid avvägningen av amanuensbidraget lärer hänsyn böra tagas till de löner, som riksantikvarieämbetet jämlikt bestämmelserna angående reglerad beford-

88 ringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst har att tillämpa för amanuenspersonalen. Jämväl motsvarande tjänstetitlar som för personalen hos riksantikvarieämbetet torde böra begagnas för dessa befattningshavare. Detta innebär bland annat, att tjänstetiteln antikvarie bör kunna användas för personal inom befordringsgången, som uppnått 25 lönegraden. Med utgångspunkt härifrån torde enligt utredningens uppfattning som bidragsunderlag böra tillämpas antingen 21 och 23 löneklassen, varvid förutsattes att avlöningen som regel skall beräknas efter den reglerade befordringsgången. Bidragsprocenten anser utredningen skäligen kunna fastställas till 50. Ett på dylikt sätt avvägt statsbidrag skulle uppgå till, om 21 lk användes, 6.060 kronor, och om 23 lk anses böra komma i fråga, 6.792 kronor inom ortsgrupp 3. Sammanställes nu statsbidraget till avlönande av landsantikvarie med amanuensbidraget erhålles ett flertal kombinationer, av vilka följande redovisas i tabellform. Statsbidrag

till landsantikvarie

och

amanuens.

Bidragsunderlag (löneklass) för landsantikvarie och a m a n u e n s

Sammanlagt statsbidrag til] a m a n u e n s (50 %) och till land sahtikvarie, beräknat efter följande procental. G H I J 50 66 % 75 80

III. IV. V. VI.

17.988 17.256 17.160 16.428

33 och 23 33 och 21 31 och 23 31 och 21

21.720 20.988 20.616 19.884

23.586 22.854 22.344 21.612

24.705 23.973 23.380 22.648

Vid vägningen av de olika alternativen mot varandra synes den givna utgångspunkten vara, att huvudmännen skall erhålla skälig andel av sina kostnader täckta. Å andra sidan får bidraget icke sättas så högt, att det i något fall ger full täckning för huvudmannens verkliga utgifter för avlönande av landsantikvarien. Med beaktande härav och efter ingående prövning av övriga på frågan inverkande förhållanden, vilka redovisats i det föregående, h a r utredningen slutligen stannat för att förorda alternativ I F i de fall huvudmannen endast ansöker om statsbidrag till avlönande av landsantikvarie. Detta innebär sålunda, att bidraget skulle beräknas till 90 procent av lönen i 33 löneklassen å vederbörande ortsgrupp eller utgå med 20.152 kronor inom ortsgrupp 3, med 20.714 kronor inom ortsgrupp 4 och med 21.276 kronor inom ortsgrupp 5. Härtill kommer i förekommande fall kostnaden för kallortstillägg. Någon ovillkorlig rätt att utfå bidrag efter en så hög procentsats bör dock icke medgivas huvudmännen. Föreligger särskilda förhållanden, exempelvis en anmärkningsvärt ringa volym utförda statliga arbeten i distriktet, bör det stå tillsynsmyndigheten — i detta fall riksantikvarieämbetet — fritt att sänka bidragsprocenten, dock icke under 66 2/3 procent.

89 Vid fastställande av den andra bidragstypen — till avlönande av landsantikvarie och amanuens — måste hållas i minnet vad som inledningsvis konstaterades i detta kapitel, nämligen att underlaget för en differentiering av bidragen de olika distrikten emellan är svagt. I princip har utredningen sålunda ansett sig böra utgå från enhetliga bidrag. Därför bör ett sådant alternativ väljas, som icke ger ett bidrag, som alltför mycket skiljer sig från den andra bidragstypen. Att bidragsprocenten till landsantikvarielönen måste sättas lägre framgår även därav, att denna bidragstyp bygger på tanken på en uppdelning av de statliga arbetsuppgifterna å landsantikvarien och amanuensen. Olika meningar har inom utredningen yppat sig vilket alternativ som bör väljas. Utredningen har emellertid slutligen enat sig om att förorda alternativ III H, innebärande bidrag med 66 2/3 procent av lönen å vederbörande ort i 33 löneklassen till landsantikvarien och 50 procent av lönen enligt 23 löneklassen till amanuens eller med tillhopa 21.720 kronor i ortsgrupp 3, 22.436 kronor i ortsgrupp 4 och 23.146 kronor i ortsgrupp 5. Den skillnad å — på 3-ort — omkring 1.600 kronor mellan de båda bidragstyperna, som följer av förslaget, har icke en sådan storleksordning, att den kan sägas utgöra ett avsteg av betydelse från principen om enhetliga bidrag. Behovet av amanuensbidraget bör i likhet med vad som förordats i fråga om den första bidragstypen prövas av riksantikvarieämbetet. Med utgångspunkt från vad sålunda föreslagits synes statsbidraget till huvudmännen kunna uppdelas i dels ett grundbidrag, motsvarande 66 2/3 procent av lönen i 33 löneklassen och dels ett tilläggsbidrag, innebärande antingen en höjning av grundbidraget upp till högst 90 procent av landsantikvarielönen eller ock 50 procent av lönen till en amanuens, beräknad efter 23 löneklassen. Behovet av tilläggsbidraget synes av riksantikvarieämbetet böra bedömas med utgångspunkt från arbetsförhållandena inom distriktet under budgetåret. Till ansökningen om grundbidrag och tilläggsbidrag, som bör inges till riksantikvarieämbetet efter budgetårets utgång på tid och sätt som ämbetet bestämmer, bör därför fogas en arbetsberättelse rörande de statliga arbetsuppgifter, som utförts under budgetåret. Huvudmännens svaga ekonomi har föranlett riksantikvarieämbetet att utbetala hela det på ett budgetår belöpande statsbidraget redan under oktober månad av budgetåret. I det föregående har utredningen förutsatt, att slutregleringen av statsbidraget skall äga rum först efter budgetårets utgång. Med beaktande av att bidragen från landsting och städer utbetalas till huvudmännen efter ingången av varje nytt kalenderår, synes det påkallat att för dessa öppna möjlighet att utfå ett förhållandevis rikligt tillmätt förskott under höstmånaderna. I sådant avseende föreslås en bestämmelse, innebärande ett bemyndigande för ämbetet att under loppet av varje budgetår efter ansökan utbetala ett förskott, uppgående till högst nittio procent av de bidrag, som kan beräknas utgå. Som närmare utvecklas i följande avsnitt bygger förslaget på att avkast-

90 ningen av lönefonderna i första hand skall avräknas vid statsbidragets fastställande.

De av lotterimedel uppbyggda lönefondernas kapitalbelopp växlar från lägst 50.000 kronor till högst 200.000 kronor. Som tidigare framhållits disponeras avkastningen för landsantikvariens avlönande. Ett genomförande av de i det föregående framlagda förslagen påkallar i och för sig icke någon omläggning av förvaltningen och dispositionen av lönefonderna. Tvärtom bygger förslaget på att avkastningen alltjämt skall användas för landsantikvariernas avlönande. Det kan emellertid ifrågasättas, om den nuvarande ordningen med lönefonderna, uppdelade å de olika huvudmännen med växlande belopp, u r olika synpunkter är rationell. Lönefondernas sammanlagda kapitalbelopp per den 1 januari 1953 uppgick till något mer än 3,1 miljoner kronor, vilket belopp fördelade sig på icke mindre än 22 skilda fonder. Givetvis måste en uppdelning av dessa kapitalmedels förvaltning på så många händer medföra större kostnader än vid en gemensam placering samtidigt som den ur kontrollsynpunkt blir betungande. Vidare står uppenbarligen vissa fördelar att vinna ur placeringssynpunkt vid en sammanslagning av de olika fonderna. Slutligen är det nuvarande systemet vid statsbidragens uträkning onödigt komplicerat genom att avräkning skall ske med var och en av de tjugotvå lönefonderna. Lönefonderna har överlämnats av statsmakterna till huvudmännen med syfte att avkastningen skall disponeras för avlönande av landsantikvarierna. Även om — som ovan angivits — vissa olägenheter äro förbundna med den nuvarande ordningen anser sig utredningen icke vilja föreslå sådana statsbidragsvillkor, som i praktiken skulle tvinga huvudmännen att överlämna fonderna till gemensam förvaltning, exempelvis hos statskontoret. Utredningen förväntar emellertid att huvudmännen skall beakta angelägenheten av en rationellare ordning på ifrågavarande område. I sådant syfte föreslås, att möjlighet öppnas för dessa att överlämna sina fondmedel till förvaltning av statskontoret. Avkastningen av de sålunda mottagna fonderna, vilka kan förvaltas gemensamt, bör därefter redovisas såsom uppbörd under det riksstatsanslag, från vilket bidragen till landsantikvarieorganisationen skall utgå. Huvudman, som på detta sätt överlämnat sin lönefond till statlig förvaltning, skall givetvis äga utbekomma statsbidraget oavkortat.

Utformningen

av

statsbidragsvillkoren

Med beaktande av de synpunkter som i det föregående angivits föreslås, att statsbidragsvillkoren ges i huvudsak följande innebörd. I. För varje landsantikvarietjänst, som under minst tre fjärdedelar av

91 ett och samma budgetår uppehållits av person med föreskriven kompetens utgår efter beslut av riksantikvarieämbetet statsbidrag för budgetåret med belopp, motsvarande 66 2/3 procent av de kontanta avlöningsförmåner, som för helt budgetår skulle utgå till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med placering i 33 lönegraden (grundbidrag) allt under förutsättning att landsantikvarien tillförsäkrats samma kontanta avlöningsförmåner, som tillkommer en statlig tjänsteman med placering i lönegraden Ca 31 samt att huvudmannen tillhandahåller landsantikvarien tjänstelokal, kontorsmateriel, telefon samt erforderlig biträdeshjälp. Fylles icke angivna förutsättningar beror på Kungl. Maj:ts prövning, om och i vad mån statsbidrag skall utgå. Har inom länet till landsantikvariens avlönande anvisats lönefond må denna överlämnas till förvaltning av statskontoret med rätt för statsverket att disponera avkastningen. Har så icke skett skall från fastställt statsbidrag avräknas avkastningen av lönefonden för det kalenderår, som tilländalupit under budgetåret. II. Efter särskild ansökan av huvudmannen för landsantikvarien, må riksantikvarieämbetet för ett budgetår i sänder kunna besluta om ytterligare statsbidrag (tilläggsbidrag). Sådant bidrag kan utgå enligt något av följande alternativ. A. Den under I angivna statsbidragsprocenten höjes till högst 90. B. Särskilt bidrag beviljas med belopp motsvarande 50 procent av de kontanta avlöningsförmåner, som för helt budgetår skulle utgå till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med avlöning enligt 23 löneklassen. Som villkor härför skall gälla. att för kulturminnesvårdande uppgifter inom länet vederbörande huvudman under minst tre fjärdedelar av budgetåret haft heltidstjänstgörande tjänsteman anställd med kompetens och avlöning, minst motsvarande vad som tillämpas för amanuens hos riksantikvarieämbetet. samt att huvudmannen ställt denna arbetskraft i skälig omfattning till riksantikvarieämbetets och vederbörande landsantikvaries förfogande att biträda den sistnämnde vid fullgörandet av åligganden inom länet, som kan betecknas såsom statliga. I förslaget till kungörelse angående landsantikvarieorganisationen h a r bestämmelser intagits i anslutning till vad sålunda förordats. Vad angår gäldandet av kostnaden för resor vid landsantikvariens tjänstutövning synes dessa böra bestridas av riksantikvarieämbetet, om ämbetet beordrat förrättningen, medan i de fall annan statlig myndighet påkallat landsantikvariens medverkan, kostnaderna bör gäldas av denna myndighet eller genom dess försorg. I andra fall bör dessa utgifter bestridas av huvudmannaorganisationen eller a^ den, som påkallat landsantikvariens medverkan. Resekostnadsersättning och traktamente bör utgå efter samma grunder som till en statstjänstman i motsvarande löneställning. I förevarande sam-

92 manhang vill utredningen som sin mening uttala, att med hänsyn till karaktären av de förrättningar, som landsantikvarierna har att utföra, dessa böra medgivas rätt att utan kostnadsjämförelse debitera reseersättningar för egen bil vid tjänsteresor inom distriktet. Härvid förutsätter utredningen, att vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas till körlängden för samtliga förrättningar, för vilka kostnaden gäldas av det allmänna eller huvudmannen.

Särskilda

statsbidragsfrågor

Statsbidrag till museiföreståndaren i Varberg. Utredningen har tagit närmare kännedom om det arbete, som bedrives vid museet i Varberg och anser för sin del, att denna i och för sig betydelsefulla verksamhet icke företer några bestämda anknytningar till landsantikvarieorganisationen. Sålunda utför museiföreståndaren knappast några av de åligganden, som för närvarande kan hänföras till den statliga sektorn av landsantikvariens uppgifter. Vid nu angivna förhållande synes framdeles vid uppkommande vakans å museichefstjänsten statsbidrag för detta ändamål i fortsättningen i vart fall icke böra belasta anslaget till landsantikvarieorganisationen. I avvaktan härpå lärer tillsvidare bidrag på samma villkor som för närvarande och med oförändrat belopp utgå för denna tjänst. Landsantikvarien i Borås. I det föregående har utredningen starkt betonat angelägenheten av att statsbidrag utgår endast till en landsantikvarie inom varje län och i konsekvens därmed förordat, att statsbidraget till den andre landsantikvarien i Älvsborgs län, nämligen den i Borås, vid uppkommande vakans skall indragas. Övergångsvis har dock föreslagits, att oförändrat statsbidrag skall utgå så länge den nuvarande innehavaren av denna tjänst kvarstår. I avvaktan härpå lärer endast grundbidrag böra medgivas för upprätthållande av landsantikvarieorganisationen i residensstaden — Vänersborg. Landsantikvarie i Stockholms län. Då utredningen icke kan räkna med tillsättandet av en landsantikvarie för Stockholms län under budgetåret 1955/56 föreslås en tillfällig förstärkning av riksantikvarieämbetets avlöningsanslag under detta budgetår för avlönande av en amanuens, avsedd främst såsom biträde vid statliga arbeten inom länet. Detta anslag bör indragas vid den tidpunkt, då den nya landsantikvarietjänsten tillkommer. En antikvarietjänst å Gotland. I föregående kapitel har utredningen ansett sig kunna konstatera, att Gotlands län med hänsyn till omfattningen av de statliga arbetsuppgifter, som åvilar landsantikvarien, intager en särställning. I syfte att skapa drägligare arbetsförhållanden för kulturminnesvården inom länet och effektivisera denna föreslås, att särskilt statsbidrag medgives huvudmannen för anställandet av en antikvarie inom länet. Bidraget synes böra beräknas efter 27 löneklassen (3-ort). Med hänsyn till huvudmannens ekonomiska ställning samt de begränsade resurserna inom länet synes bidrag böra

93 utgå med 90 procent och bidraget sålunda bestämmas till 15.325 kronor. Beträffande villkoren för bidragets utbetalning m. m. bör i tillämpliga delar gälla vad som i det föregående sagts om tilläggsbidragen. Härvid förutsätter utredningen, att huvudmannen skall tillförsäkra tjänstinnehavaren löneförmåner motsvarande 27 lönegraden. Medel till riksantikvarieämbetets förfogande. I en del fall har utanför landsantikvarieorganisationen stående institutioner på kulturminnesvårdens område påtagit sig arbetsuppgifter, som i princip åvilar vederbörande landsantikvarie. Särskilt har detta visat sig ändamålsenligt inom en del län i Norrland, där de långa avstånden begränsat landsantikvariens möjligheter att utföra förrättningarna. Mot denna samverkan har utredningen icke något att invända, tvärtom måste det vara värdefullt för riksantikvarieämbetet att vid tillfälliga arbetsanhopningar kunna lita till lokala krafter inom kulturminnesvården men utanför landsantikvarieorganisationen. I framtiden synes en möjlighet böra hållas öppen för ämbetet att i skälig omfattning lämna gottgörelse för dylika arbetsprestationer. Utredningen föreslår därför, att till ämbetets förfogande årligen ställes ett belopp å 15.000 kronor för sagda ändamål. I detta sammanhang vill utredningen redovisa en framställning av den 24 augusti 1953 från Västerbottens norra fornminnesförening, i vilken hemställes, att landsantikvarieutredningen måtte »beakta och föreslå» ett statligt driftsbidrag för föreningens kulturminnesvårdande verksamhet samt statligt bidrag till uppförande av en museibyggnad i Skellefteå. I skrivelsen framhålles att intendenten vid museet i Skellefteå enligt gällande bestämmelser har att samarbeta med landsantikvarien i länet. Då denne senare är ledare för länets kulturminnesvård kommer de landsantikvarien åvilande uppgifterna i icke obetydlig omfattning att ombesörjas av intendenten, dels genom hans eget initiativ och dels efter anmodan av landsantikvarien. Under sådana omständigheter vore det orimligt att föreningens verksamhet måste bedrivas utan statligt bidrag. Med hänsyn till museets karaktär av centralmuseum för en avsevärd del av länet syntes det också föreningen motiverat att statligt stöd, närmast i form av lotterimedel, beviljades densamma för uppförande av en ändamålsenlig byggnad i sten för museets samlingar. I den mån intendenten vid museet i Skellefteå framdeles biträder med kulturminnesvårdande uppgifter, som kan betecknas som statliga, bör föreningen vara berättigad att erhålla gottgörelse för de utförda arbetsprestationerna av de medel, som enligt ovanstående ställes till riksantikvarieämbetets förfogande. Vad beträffar önskemålet om bidrag av statsmedel till uppförande av en ny museibyggnad är detta en fråga, som faller utanför utredningens kompetensområde, varför den icke anser sig kunna ta ställning till densamma.

ELFTE

KAPITLET

Särskilda frågor

Allmänna

synpunkter

på

kulturminnesvården

En aktiv kulturminnesvård innesluter i sig ett otal problem såsom frågor angående skydd och vård av fornlämningar och kulturhistoriskt märkliga byggnader, insamling, katalogisering, vård och vetenskaplig bearbetning av fornfynd och andra kulturhistoriskt värdefulla föremål och utställning av sådana föremål på ett instruktivt sätt samt naturskydd och vård av kulturlandskapet, särskilt i vad det avser kulturminnesområdena och miljöer kring kulturminnena. Det ligger utanför utredningens uppdrag att ingå i en diskussion av dessa problem och hur de skall lösas. Utredningen har emellertid ansett det kunna vara av värde att framlägga några allmänt hållna synpunkter på några av de väsentligaste av dessa frågor. Det skulle enligt utredningens uppfattning icke vara ändamålsenligt att låta kulturminnesvården ledas efter strikt enhetliga och likformiga linjer. Stora olikheter i kulturellt avseende de olika länen emellan förefinnes. Inom ett och samma län kan vidare förekomma från varandra starkt avvikande kulturtyper. Kulturminnesvården måste fördenskull differentieras efter de lokala betingelserna. För att tillvarataga dessa olika intressen har länsmuseerna med deras kunniga personal och i allmänhet ändamålsenliga lokaler en stor uppgift att fylla. Härigenom blir det möjligt att i länsmuseet åstadkomma en representativ samling av föremål från hela länet, som bland annat visar länets kulturella egenart och särprägel. Utom utställningar i museistaden kan även vandringsutställningar inom länet ha sin betydelse. I sist angivet hänseende har museet i Karlstad tagit ett lovvärt initiativ. Länsmuseet blir på så sätt brännpunkten för kulturminnesvården i länet. De mindre museer, friluftsmuseer och hembygdsgårdar m. m., som i varierande antal finnes inom praktiskt taget varje län kompletterar genom sin verksamhet länsmuseets arbete. Dessa mindre museer och hembygdsgårdar har skapats av intresserade personer med uppoffring av både arbetskraft, tid och pengar. Det lokala föremålssamlandet har haft och har alltjämt stor betydelse för berikande av kunskapen om äldre tiders kultur i respektive bygder. Eftersom grundarna av dessa museer i regel varit lekmän utan vetenskaplig utbildning har fackmässiga synpunkter icke alltid kunnat anläggas på utformningen av museerna, vilka i en del fall är inrymda i för ändamålet

95 mindre lämpliga lokaler. För vård och katalogisering av dessa föremålssamlingar måste fördenskull länsmuseets sakkunskap anlitas, en uppgift, som ibland endast med svårighet kan lösas av dess personal. När den eller de personer, som skapat ett dylikt mindre museum, inte längre orkar fullfölja denna arbetsuppgift, kan det också bli förenat med stora svårigheter att ekonomiskt säkerställa museets fortbestånd. Ofta måste vederbörande kommun ingripa för att anslå medel för ändamålet eller bidrag i en eller annan form av allmänna medel begäras. För att inte de samlade kostnaderna för kulturminnesvården skall bli för höga och för att samlingarna av museiföremål skall kunna bli sakkunnigt skötta bör man enligt utredningens uppfattning för framtiden iaktta en viss återhållsamhet med nyanläggningar av sådana mindre museer, som här avses. Om man överväger att skapa nya dylika museer bör på ett tidigt stadium tillses, att de får en sådan förankring i allmänhetens intresse att deras fortbestånd kan ekonomiskt garanteras samt att de från länsmuseet kan påräkna erforderligt bistånd. Den starka känsla för hembygden, som finns i vårt land, bör genom initiativ av de personer, som står i ledningen för de kulturminnesvårdande organisationerna och andra intresserade, kunna aktiviseras och inriktas på värdefulla uppgifter i kulturminnesvårdens tjänst, t. ex. vård av fornminnesområden samt bevarande av äldre kulturhistoriskt märkliga byggnader — helst på ursprunglig plats — och deras närmaste omgivningar. Härigenom skulle även värdefulla fritidsområden kunna skapas. Överhuvudtaget borde vården av kulturlandskapet vara en väsentlig praktisk uppgift, på vilken hembygdsintresset skulle kunna länkas in. Fördelningen av fornfynd mellan statens historiska museum och de centrala museerna i landsorten utgör också ett problem av ömtålig karaktär och stor betydelse. De fornfynd, som avses, är dels sådana, som enligt § 10 i fornminneslagen skall tillfalla staten, dels sådana, som enligt § 11 i samma lag mot lösen skall hembjudas staten. Riksantikvarieämbetet beslutar om fördelningen av fynden mellan museerna. Under lång tid tilldelades statens historiska museum praktiskt taget alla fynd av ovan angiven karaktär. Museiväsendet var, som tidigare i andra sammanhang framhållits, föga utvecklat och de lokaler, vari samlingarna var inrymda, fyllde icke rimliga krav på ändamålsenlighet och säkerhet. Allt eftersom fullgoda museibyggnader uppförts och fackmän anställts för skötseln av samlingarna har landsortens museer med fog kunnat göra anspråk på att erhålla fynd från sina insamlingsområden. Sedan slutet av 1920-talet har många fynd — dock mera sällan av märkligare beskaffenhet — också tillförts länsmuseerna. Då ett mera värdefullt fynd placerats i ett museum utanför Stockholm har antingen vederbörande museum utfört och bekostat den undersökning, vid vilken fyndet gjorts, eller också har undersökningen bekostats av medel, som anskaffats inom bygden.

96 Utredningen har låtit göra en undersökning angående fördelningen av fynd under åren 1946—52. 1 Under den n ä m n d a perioden avgjordes inom riksantikvarieämbetet 684 fyndärenden. Enligt ämbetets beslut tilldelades fynden från 236 ärenden olika landsortsmuseer, medan fynden från övriga ärenden, 448, stannade i statens historiska museum. I 45 av dessa senare ärenden fattades beslutet vid s. k. fyndfördelningsföredragning, vilket innebär att museidirektören vid statens historiska museum var närvarande och kunde anteckna sin mening till protokollet. De övriga 403 ärendena avgjordes vid vanliga föredragningar inom riksantikvarieämbetet, då ingen ansökt om att erhålla fynden. Under perioden i fråga tilldelades alltså föremålen från 65 procent av ärendena statens historiska museum. Landsortsmuseerna erhöll endast en dryg tredjedel av fynden. Någon värdesättning av de skilda fynden har utredningen icke gjort. Utredningen hyser den uppfattningen, att det är av största betydelse för landsortens museiväsende att decentraliseringen av museiföremålen icke endast fullföljes utan också utvidgas. Statens historiska museums ställning som riksmuseum kan därigenom icke äventyras. Föremål från statens historiska museum bör också deponeras i eller tillföras de museer, som fyller kraven på säkerhet och skydd för föremålen. Inlösningsrätten till hembudspliktiga fynd bör vidare överlåtas på sådana museer i större omfattning än vad som hittills ägt rum. När staten anslagit medel i betydande omfattning för uppförande av moderna och ändamålsenliga museibyggnader är det ju ett rimligt krav, att dessa museer också tillföras värdefulla fynd från det egna länet. Om ett märkligt fynd förvaras i ett länsmuseum blir det i regel mera tillgängligt för den intresserade allmänheten, än om det förvaras i statens historiska museum i Stockholm. Det finns ingen anledning anta, att den vetenskapliga forskningen skulle försvåras genom en vidgad decentralisering av fynden, eftersom föremålen redan nu i viss omfattning är spridda över hela landet. Forskningen skulle däremot väsentligt underlättas, om ett centralt register över alla för forskningen betydelsefulla föremål upprättades, vilket register lämpligen borde uppläggas och förvaras i riksantikvarieämbetet. En större spridning av fynden framstår dessutom som angelägen ur beredskapssynpunkt.

Förhållandet

mellan

riksantikvarieämbetet

och

landsantikvarieorganisationen Riksantikvarieämbetet utgör den centrala kulturminnesvårdande myndigheten och landsantikvarierna företräder detta ämbetsverk inom sina respektive distrikt. Vissa uppgifter inom kulturminnesvårdens område åligger också andra myndigheter, exempelvis byggnadsstyrelsen och chefen för national1 Tiden 1/5 1946—30/4 1952.

97 museum, men dessa myndigheter samverkar i första hand med riksantikvarieämbetet och landsantikvarierna kan icke anses vara underställda dessa myndigheter. Riksantikvarieämbetet däremot får anses inta ställningen av tillsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen, även om de befogenheter, som tillkommer ämbetet, är av något annorlunda beskaffenhet än de, som regelmässigt tillkommer en statlig tillsynsmyndighet, då landsantikvarierna är tjänstemän hos enskilda organisationer. Riksantikvarieämbetet har att granska kompetensen hos sökande till landsantikvarietjänst, att besluta rörande ansökningar om statsbidrag till deras avlöning, att inspektera huvudmannaorganisationens allmänna verksamhet och tillse att landsantikvarierna följer i lag och förordningar givna föreskrifter rörande kulturminnesvården. Ämbetet har vidare att fastställa instruktioner för landsantikvarierna och får ju även anses äga befogenhet att utfärda föreskrifter rörande den statliga delen av deras verksamhet. Riksantikvarieämbetets relationer till landsantikvarierna kan emellertid icke inskränka sig till utövandet av övervakande och kontrollerande verksamhet, ämbetet bör också ingripa stödjande och hjälpande, när landsantikvarierna ställs inför problem, som de icke kan lösa på egen hand. Ett n ä r a samarbete mellan ämbetet och de olika landsantikvarierna är alltså nödvändigt och i praktiken förekommer också ett sådant samarbete. Som redan påpekats vid flera tillfällen sker sådant samarbete även i den formen, att ämbetet i egen regi utför arbetsuppgifter av större omfattning, som landsantikvarierna icke själva hinner utföra. Dessutom måste tjänstemän från ämbetet då och då utföra förrättningar, när landsantikvarier på grund av för stor arbetsbelastning icke kan medhinna desamma. Inom riksantikvarieämbetet finnes icke någon avdelning eller någon enskild tjänsteman, som har till direkt uppgift att handlägga ärenden rörande landsantikvarieorganisationen och dess verksamhet. Sådana ärenden fördelas på ämbetets olika avdelningar. Det skulle otvivelaktigt vara till uppenbar fördel för verksamheten, om det inom riksantikvarieämbetet funnes en tjänsteman i ansvarig ställning, till vilken landsantikvarierna kunde vända sig i frågor, som berör deras handhavande av de statliga arbetsuppgifterna och vilken kunde följa landsantikvariernas arbete i de olika distrikten och sålunda även tillse, att statsmedlen komma till bästa möjliga användning. Det är uppenbart, att riksantikvarieämbetets arbete med tillsynen av landsantikvarieorganisationen kommer att öka om utredningens förslag genomföres. Huruvida det inom ramen för ämbetets nuvarande personalorganisation finns möjligheter att skapa en sådan ordning i fråga om samarbetet mellan ämbetet och landsantikvarierna eller om en personalförstärkning bör komma till stånd, har utredningen icke ansett sig böra ta ställning till. Denna fråga torde få ankomma på riksantikvarieämbetet självt att överväga, lämpligen i samband med remissbehandlingen av utredningens nu föreliggade betänkande. 7

98 Landsantikvariernas

titel

Utredningen har diskuterat den frågan, om den nuvarande titeln landsantikvarie kan anses lämplig eller om den bör utbytas mot något annat. Då utredningen förordar, att en landsantikvarie bör vara anställd i varje län och att hans arbetsområde bör sammanfalla med länsgränserna kan vissa skäl anföras för att hans tjänstebeteckning bör vara länsantikvarie och icke landsantikvarie. Genom en sådan titelförändring skulle vederbörande tjänstemans anknytning till det län, inom vilket han är verksam, komma att starkare markeras. Åtskilliga analogier med denna titelbestämning kan påvisas. Det finns ett flertal tjänstemän med verksamhet inom ett län, som har prefixet »läns» före den egentliga titeln, exempelvis länsassessor, länsjägmästare, länsarkitekt osv. Principen är dock icke konsekvent genomförd, det finns också tjänstemän med ett län som verksamhetsområde, som har prefixet »lands» före den egentliga titeln. Om titeln för här ifrågavarande tjänstemän ändrades till länsantikvarie kunde man undvika att allmänheten förväxlar landsantikvarie med andra tjänstemän. Titlarna landsantikvarie och landsarkivarie är till exempel mycket lika och leder ej sällan till förväxling. Skillnaden mellan riksantikvarie och landsantikvarie står inte heller alltid klar för allmänheten. Åtskilliga människor torde föreställa sig, att titeln landsantikvarie är beteckning för en ämbetsman, vars verksamhet spänner över hela landet. Vilket prefix som bör användas, »läns» eller »lands» är emellertid en lämplighetsfråga. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att titeln landsantikvarie utbytes mot länsantikvarie. I förslaget till författningstext har emellertid den nuvarande titeln landsantikvarie använts, varför, om en titelförändring anses lämplig, en mindre justering av författningstexten blir påkallad.

Vissa

pensionsfrågor

Efter beslut av 1949 års höstriksdag öppnades möjlighet för landsantikvarierna att från och med den 1 januari 1950 erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Då enligt vad utredningen erfarit viss osäkerhet rått hos huvudmännen och även bland landsantikvarierna rörande den verkliga innebörden av det av riksdagen lämnade medgivandet, särskilt i vad avser tillgodoräkning av tjanstår för pension och gällandet retroaktivavgifter, har som i annat sammanhang redan framhållits förste aktuarien Olof Kalén i statens pensionsanstalt utarbetat en promemoria i frågan, vilken intagits som bilaga till betänkandet (bilaga C). önskemål har framställts om att staten skulle lämna bidrag till finansieringen av de ofta dryga retroaktivavgifter, som skulle följa av en tillgodoräkning i största möjliga omfattning av tidigare tjänstetid, som är av beskaffenhet att i och för sig kunna tillgodoföras vederbörande såsom tj anstår.

99 En sådan medverkan från statens sida skulle innebära ett avsteg från hittills tillämpade huvudprinciper för understödjande av pensionering av personal inom icke-statlig verksamhet. Emellertid har 1954 års riksdag i skrivelse n r 9 på förslag av jordbruksutskottet (utlåtande nr 1, sid. 29 o. f.) medgivit Kungl. Maj :t att — efter närmare utredning i varje särskilt fall — utbetala bidrag till engångsavgifter till statens pensionsanstalt i anslutning till pensionsreglering för lantbruksundervisningsanstalternas lärare. Ur de synpunkter utredningen har att företräda skulle det givetvis •—särskilt med beaktande av huvudmännens svaga ekonomi — vara önskvärt, därest motsvarande bidrag av statsmedel kunde lämnas till gäldandet av retroaktivavgifter för landsantikvarierna. Vid den allmänna omprövning av hithörande frågor, som får förutsättas komma till stånd genom Kungl. Maj:ts försorg (jfr även 1954 års statsverksprop., VIII ht, sid. 547—548) synes detta spörsmål även i vad gäller landsantikvarierna böra ägnas tillbörlig uppmärksamhet. I föregående kapitel har utredningen förordat, att amanuenstjänst, till vilkens avlönande huvudmannen erhåller statsbidrag, bör få regleras i statens pensionsanstalt. Beträffande motiven härför må hänvisas till vad som anförts i förenämnda sammanhang. Utredningen vill endast tillägga, att den är medveten om att med hänsyn till det pågående arbetet inom 1951 års pensionsutredning, vilket bland annat berör pensionsanstaltens verksamhet, betänkligheter i och för sig kunna möta mot en anslutning av nya grupper till anstalten. Utredningen betraktar emellertid en reglering av amanuensernas pensionsförhållanden närmast såsom en konsekvens av 1949 års riksdags beslut rörande landsantikvariernas anslutning. Jämväl för den föreslagna antikvarien å Gotland synes sådan anslutning böra medgivas.

TOLFTE

KAPITLET

Kostnadsberäkningar

Enligt utredningens i det föregående framlagda förslag skall statsbidrag (grundbidrag) utgå till avlönande av landsantikvarie med 66 2/3 procent av de kontanta avlöningsförmåner, som skulle tillkomma en statlig tjänsteman, stationerad på vederbörande ort och placerad i löneklassen n r 33 i statens löneplan nr 1 samt bidrag till avlönande av amanuens (tilläggsbidrag) beräknas till 50 procent av de kontanta löneförmånerna i 23 löneklassen. I distrikt, där amanuens icke är anställd, kan statsbidraget till landsantikvariens avlönande uppräknas till högst 90 procent av bidragsunderlaget. Beloppen av grundbidraget och tilläggsbidraget till avlöning av amanuens uppgår i ortsgrupp 3 till respektive 14.928 och 6.792 kr, i ortsgrupp 4 till respektive 15.344 och 7.092 kr och i ortsgrupp 5 till respektive 15.760 och 7.386 kr. Den sammanlagda summan av dessa båda bidrag utgör sålunda 21.720 kr i ortsgrupp 3, 22.436 kr i ortsgrupp 4 och 23.146 kr i ortsgrupp 5. Maximisumman av grundbidrag och tilläggsbidrag till landsantikvariens avlöning i distrikt, där amanuens icke anställes, uppgår till 20.152 kr i ortsgrupp 3, till 20.714 kr i ortsgrupp 4 och till 21.276 kr i ortsgrupp 5. Vidare skall enligt förslaget utgå särskilda statsbidrag, nämligen personligt bidrag till avlöning av föreståndaren vid museet i Varberg med 11.968 kr, särskilt bidrag till avlöning av en antikvarie i Gotlands län med 90 procent av de kontanta löneförmåner, som skulle utgå till en å vederbörande ort (ortsgrupp 3) stationerad statlig tjänsteman, placerad i löneklassen nr 27 i statens löneplan nr 1 eller 15.325 kr samt särskilt bidrag till museer, vars tjänstemän biträder med landsantikvariegöromål, med 15.000 kr per budgetår. Den sammanlagda summan av dessa särskilda bidrag blir 42.293 kronor. Utredningens förslag är så konstruerade, att från de fastställda statsbidragsbeloppen skall avräknas avkastningen av lönefonderna inom vederbörande distrikt. Den sammanlagda årliga avkastningen av samtliga lönefonder kan uppskattas till ca 108.000 kr. Från angivna utgångspunkter anser sig utredningen först böra beräkna de maximala kostnader, som kan uppstå för statsverket vid nuvarande löneläge. Dessa beräkningar bygger sålunda på att i alla distrikt amanuenstjänster finnes. Då, såvitt utredningen kan bedöma, amanuenser emellertid

under avsevärd tid framåt icke kommer att anställas i samtliga län, lärer statsverkets kostnader för landsantikvarieorganisationen dock icke inom överskådlig tid uppnå maximum. Kostnader

vid helt utbyggd

organisation.

1. Bidrag till lön åt landsantikvarie och amanuens i 24 distrikt 24x21.720= kr 521.280 2. Personligt bidrag till avlöning av föreståndaren för museet i Varberg „ 11.968 3. Särskilt bidrag till avlönande av antikvarie i Gotlands län „ 15.325 4. Särskilt bidrag till museer, vars tjänstemän biträder med landsantikvariegöromål „ 15.000 5. Merkostnad för stationeringsorter i ortsgrupperna 4 och 5, inberäknat bidrag till kallortstillägg „ 6.916 Summa 6. Avgår löncfondsavkastning

kr 570.489

— kr 108.000 Summa kostnader för statsverket

kr 462.489

7. Framdeles avgår personligt bidrag till avlöning av museiföreståndaren i Varberg — kr Därefter återstående kostnad för statsverket

kr 450.521

Utredningen övergår härefter till att beräknas statsverkets kostnader i vad de hänföra sig till verksamhetsåret 1955/56. Härvid förutsätter utredningen, att något distrikt icke inrättas i Stockholms län, att landsantikvarie anställes i Kristianstads län, att ingen ändring sker i organisationen i Älvsborgs län samt att de åtta distrikt, inom vilka för närvarande amanuenser finns fast anställda, ansöker om tilläggsbidrag till avlöning av amanuens. Vidare räknas med en provisorisk utökning av riksantikvarieämbetets personalstat med en amanuens i reglerad befordringsgång i avvaktan på inrättandet av en landsantikvarietjänst i Stockholms län. Lön jämte rörligt tillägg för den nämnda tjänstemannen beräknas efter 21 löneklassen eller med 13.164 kr. Statsbidrag till de båda nuvarande landsantikvarierna i Älvsborgs län skulle utgå med följande belopp: 11.968 kr till landsantikvarien i Borås och 14.928 kr till landsantikvarien i Vänersborg. Enligt utredningens förslag skall nämligen bidraget till den förstnämndes avlöning utgå med samma belopp som hittills och bidraget till avlöning av den sistnämnde bestämmas till 66 2/3 procent av bidragsunderlaget. Kostnader

hänförande

sig till verksamhetsåret

1. Bidrag till avlöning av landsantikvarie och amanuens i 8 distrikt 8X21.720= 2. Bidrag till avlöning av landsantikvarie i 14 distrikt 14x20.152 = 3. Bidrag till avlöning av landsantikvarien i Borås

kr 173.760 „ 282.128 „ 11.968

102 4. Bidrag till avlöning av landsantikvarien i Vänersborg 5. Personligt bidrag till avlöning av föreståndaren för museet i Varberg 6. Särskilt bidrag till avlöning av antikvarie i Gotlands län 7. Merkostnad för stationeringsorter i ortsgrupperna 4 och 5, inberäknat kallortstillägg Summa 8. Avgår lönefondsavkastning — För distrikten summa 9. Särskilt bidrag till museer, vars tjänstemän biträder med landsantikvariegöromål 10. Avlöning till amanuens i riksantikvarieämbetet Summa

„

„ „

11.968 15.325

„ 5.008 kr 515.085 „ 108.000 kr 407.085 kr 15.000 „ 13.164 kr 435.249

Vad därefter angår anslagsbehovet för budgetåret 1955156 må uppmärksammas, att enligt utredningens förslag slutreglering av statsbidraget för verksamhetsåret 1955/56 först skall verkställas på hösten 1956, samt att 90 procent av de beräknade bidragen skulle kunna utgå i form av förskott under budgetåret. Detta innebär, att av de i sammanställningen upptagna posterna 1—8 högst 90 procent av slutsumman (407.085 kr) eller 366.376 kr skulle belasta riksstaten för nämnda budgetår. Medel till bestridande av de utgifter, som redovisas under posterna 9 och 10 med tillhopa 28.164 kr och vilka i sin helhet kunna beräknas komma att belasta budgetåret 1955/56, lärer vara av beskaffenhet att böra anvisas under riksantikvarieämbetets avlöningsanslag. Vid ett bifall till vad utredningen förordat skulle således för budgetåret 1955/56 dels förslagsanslaget till »Bidrag till avlöning åt landsantikvarier», vilket lämpligen hädanefter bör betecknas »Bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen» uppräknas från 176.000 kr till i runt tal 366.000 kr, innebärande en utgiftsökning med 190.000 kr, dels ock riksantikvarieämbetets avlöningsanslag förstärkas med i runt tal 28.200 kr. Den sammanlagda kostnadsökningen för statsverket skulle sålunda under första budgetåret uppgå till 218.200 kr. Under därpå följande budgetår kan kostnadsökningen med oförändrad organisation beräknas till (435.000— 176.000=) 259.000 kr och framdeles vid fullt genomförd utbyggnad till (450.000—176.000=) 274.000 kr.

TRETTONDE

KAPITLET

Sammanfattning

I första kapitlet av föreliggande betänkande lämnas en redogörelse för utredningsuppdraget och i det därpå följande en historisk översikt över den organisatoriska utvecklingen inom kulturminnesvården. I de tre närmast följande kapitlen redogöres för nuvarande förhållanden inom landsantikvarieorganisationen: huvudmannaorganisationernas struktur och verksamhet, deras ekonomiska förhållanden och dispositionen av lönefonderna samt slutligen landsantikvariernas arbets- och anställningsförhållanden. I återstående delar av betänkandet framlägges utredningens förslag. I fråga om huvudmannaskapet för landsantikvarierna föreslår utredningen, att läns- eller landskapsorganisationer inom kulturminnesvårdens eller hembygdsvårdens område liksom hittills skall utöva huvudmannaskap. Landsantikvarierna bör alltså även framdeles vara anställda av dylika organisationer och vid sidan av sin landsantikvarietjänst i förekommande fall även fungera som chefer för läns- eller landskapsmuseer. Utredningen öppnar emellertid en möjlighet för landsting att övertaga huvudmannaskapet, då särskilda skäl därtill kan anses föreligga. Vidare antyder utredningen, att i vissa fall en framkomlig utväg måhända är, att läns- eller landskapsorganisation, som äger centralt museum, överlåter detta till en stiftelse, vilken i så fall även bör fungera som huvudman för landsantikvarien. Eftersom i ett par län s. k. kulturminnesråd har fungerat som huvudman för vederbörande landsantikvarier vill utredningen icke motsätta sig att dylika råd även framdeles utövar huvudmannaskap, även om erfarenheterna härav icke är enbart gynnsamma. Vissa åtgärder i syfte att skapa fastare former för huvudmannaorganisationerna föreslås i betänkandet. Vederbörande länsstyrelse samt landsting och städer, som kontinuerligt lämnar större anslag till organisationens verksamhet inom länet, skall vardera utse en ledamot i huvudmannaorganisationens styrelse, varjämte landsantikvarien också ingår som ledamot av styrelsen. I övrigt lämnas frihet för organisationen att bestämma om styrelsens sammansättning. Enligt utredningens förslag skall vidare finnas ett förvaltningsutskott, som närmast under styrelsen bär ansvaret för organisationens ekonomi och förvaltning. I förvaltningsutskottet skall ingå två inom styrel-

104 sen därtill särskilt utsedda ledamöter samt länsstyrelsens, landstingets och städernas representanter i styrelsen. Ordförande och vice ordförande i förvaltningsutskottet utses av styrelsen. I huvudmannaorganisationens stadgar skall finnas entydiga bestämmelser om sättet för vinnande av medlemskap i organisationen, om de rättigheter och skyldigheter, som är förenade med medlemskapet, om kallelse till och utövande av rösträtt vid organisationens årsmöte och övriga sammanträden, om sammansättningen av och valet av styrelse, om styrelsens befogenheter och skyldigheter, om revision och beviljande av ansvarsfrihet. Organisationens räkenskaper skall granskas av minst två revisorer, av vilka länsstyrelsen utser den ene. I sådana fall, då en huvudmannaorganisation bedriver verksamhet inom flera län, överlåtes åt Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser angående representationen i styrelse, förvaltningsutskott och revision. Ett flertal åtgärder förordas för att förbättra landsantikvariernas anställnings- och arbetsförhållanden. I fråga om själva anställningsförfarandet bör liksom hittills lediga tjänster sökas hos huvudmannen, vilken därefter har att till tjänsten utse en av de sökande, som av riksantikvarieämbetet förklarats kompetent att inneha densamma. I motsats till vad nu gäller föreslås ämbetet erhålla rätt att uppföra tre sökande på förslag, om ämbetet finner skäl härför. Styrelsen blir dock icke bunden vid förslaget utan äger att fritt välja bland de kompetensförklarade sökandena. Som kompetensvillkor för innehav av landsantikvarietjänst föreslås i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande föreskrifter fil. lic. examen i något av ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria och konstteori, vid de centrala kulturminnesvårdande institutionerna och provinsmuseerna förvärvad kompetens i kulturminnesvård och musealt arbete samt dokumenterad organisationsförmåga och allmän läggning för yrket. En nyhet i utredningens betänkande är, att beslut om tillsättning av landsantikvarietjänst kan få överklagas hos riksantikvarieämbetet. Ämbetets beslut kan i sin tur underställas Kungl. Maj:ts prövning. Utredningen föreslår vidare uttryckliga bestämmelser om att landsantikvarie av huvudmannen endast får åläggas arbetsuppgifter rörande kulturminnesvård och naturskydd, och att huvudmannen skall tillse, att landsantikvarien icke betungas med andra göromål i sådan utsträckning, att svårigheter uppstår för honom att fullgöra de åligganden för statens räkning, som ankommer på honom. Vidare förordas bestämmelser om skydd för landsantikvarien mot uppsägning från tjänsten från huvudmannens sida av skäl, som för skötseln av tjänsten är ovidkommande. I fråga om rikets indelning i landsantikvariedistrikt föreslår utredningen, att distrikten i princip skall sammanfalla med länen. I enlighet härmed bör den nuvarande landsantikvarietjänsten i Borås för södra delen av Älvsborgs län (Sjuhäradsbygden) indragas, när den nuvarande landsantikvarien därstädes lämnar sin befattning. Utredningen tillstyrker delning av Skånes nu-

105 varande landsantikvariedistrikt genom inrättande av en ny tjänst för Kristianstads län. Den nuvarande landsantikvarien i Skåne bör framdeles ha Malmöhus län som arbetsområde. Vidare bör Stockholms län kunna bilda ett eget distrikt. Ett flertal framställningar om delning av vissa större län i två landsantikvariedistrikt avstyrkes. Landsantikvarien bör i regel vara stationerad i residensstaden inom vederbörande län, men Kungl. Maj :t kan förordna om annan stationeringsort, om skäl därtill föreligger. Med hänsyn till omfattningen av de statliga arbetsuppgifterna föreslås avsevärt förbättrade statsbidrag till landsantikvarieorganisationen, dock enbart till avlöningar. Statsbidraget till landsantikvariernas avlöning, vilken, efter att ha släpat efter under de senare åren, i överensstämmelse med vad som tidigare varit fallet, ansetts böra anpassas till löneläget för förste antikvarie vid statens historiska museum, kommer enligt förslaget att utgå efter ändrade grunder, varjämte införes statsbidrag även till avlöning av vetenskapligt utbildade medhjälpare (amanuenser). Statsbidraget blir uppdelat i två olika typer, grundbidrag och tilläggsbidrag. Grundbidraget utgår till varje landsantikvariedistrikt under vissa angivna villkor med två tredjedelar av de kontanta löneförmåner, som skulle ha utgått till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman i löneklassen nr 33 i statens löneplan nr 1. Tilläggsbidraget, som bör omprövas årligen av riksantikvarieämbetet med beaktande av bl. a. fullgjorda statliga arbeten inom länet, kan utgå enligt två olika alternativ. Enligt det ena höjes den ovannämnda bidragsprocenten till högst 90 och enligt det andra kan bidrag till avlöning av amanuens lämnas med 50 procent av de kontanta löneförmåner, som skulle ha utgått till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman i löneklassen nr 23 i statens löneplan nr 1. Denna konstruktion av statsbidraget innebär, att om ett landsantikvariedistrikt endast anställer landsantikvarie och icke amanuens statsbidraget till landsantikvariens avlöning kan uppgå till högst 90 procent av bidragsunderlaget. Om såväl landsantikvarie som amanuens anställes blir statsbidraget till den förstnämndes avlöning 66 2/3 procent av bidragsunderlaget och statsbidraget till amanuensens avlöning 50 procent av bidragsunderlaget. Villkoren för grundbidrag är, att landsantikvarien av huvudmannen tillförsäkrats minst de kontanta löneförmåner, som enligt gällande bestämmelser tillkommer en statlig tjänsteman å vederbörande ort med placering i lönegraden Ca 31, att huvudmannen tillhandahåller landsantikvarien tjänstelokal, telefon och erforderlig biträdeshjälp m. m. samt att landsantikvarietjänsten under minst tre fjärdedelar av ett och samma budgetår upprätthållits av person med föreskriven kompetens. För tilläggsbidrag till avlöning av amanuens fordras, att huvudmannen under minst tre fjärdedelar av budgetåret haft heltidstjänstgörande tjänsteman anställd med avlöning och kompetens, motsvarande vad som gäller för amanuens hos riksantikvarieämbetet samt att huvudmannen ställt denna arbetskraft till förfogande för att biträda landsantikvarien med

106 tjänsteåligganden inom länet, som kan betecknas som statliga. I förslaget har också intagits bestämmelser om reseersättning och traktamente för landsantikvarier. För Gotlands län föreslås specialbestämmelser, enligt vilka huvudmannen därstädes kan erhålla statsbidrag för anställande av en antikvarie med högst 90 procent av de kontanta löneförmåner, som skulle ha utgått till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med placering i löneklassen n r 27 i statens löneplan nr 1. Villkoren blir i huvudsak desamma som för amanuensbidraget med det undantaget att lön och kompetens skall motsvara vad som gäller för antikvarie hos riksantikvarieämbetet. Vidare förordas, att 15.000 kr ställes till ämbetets förfogande att disponeras för utbetalande av gottgörelser till museer, vilkas tjänstemän utan särskild ersättning härför av ämbetet anlitats för statliga arbeten inom kulturminnesvården. Det nu utgående statsbidraget till avlöning åt föreståndaren vid museet i Varberg föreslås upphöra, när den nuvarande innehavaren av tjänsten lämnar sin befattning. Utredningen förordar att anslutning till statens pensionsanstalt medges för amanuenser liksom för antikvarien i Gotlands län. Slutligen ifrågasätter utredningen, om icke tjänstetiteln landsantikvarie bör utbytas mot länsantikvarie. Samtliga föreslagna bestämmelser rörande huvudmannaorganisationerna, distriktsindelningen, tillsättning av landsantikvarietjänster, statsbidrag till landsantikvarieorganisationen m. m. har sammanförts i en kungörelse angående landsantikvarieorganisationen, vilken skall ersätta de hittills meddelade bestämmelserna angående statsbidrag samt i viss utsträckning nu tillämpad normalinstruktion för landsantikvarierna. Förslag till ny normalinstruktion, i huvudsak reglerande landsantikvariens administrativa arbete och museala verksamhet m. m., har utarbetats av utredningen. Statens nuvarande kostnader för landsantikvarieorganisationen — häri icke inberäknat statens andel i utgifterna för anslutningen till statens pensionsanstalt — kan beräknas till 176.000 kr. Vid ett bifall till utredningens förslag kan utgifterna beräknas öka till under första budgetåret 366.000 kr för att därefter i den mån organisationen utbygges successivt stiga till — med nuvarande statstjänstemannalöner — högst 450.000 kr. Kostnadsökningen avseende första övergångsåret kan sålunda beräknas till (366.000—176.000=) 190.000 kr. Härtill kommer en ökning — delvis av tillfällig karaktär — av riksantikvarieämbetets avlöningsanslag med 28.200 kronor.

Bilaga A

Förslag till kungörelse rörande landsantikvarieorganisationen

Allmänna

bestämmelser § 1.

För den kulturminnesvårdande verksamhet, som under riksantikvarieämbetets överinseende bedrives inom rikets olika län, må, efter beslut av Kungl. Maj:t, bidrag av statsmedel utgå till avlöning av landsantikvarier och, i förekommande fall, vetenskapligt utbildade medhjälpare till dessa. Landsantikvariens arbetsområde bör i regel omfatta ett län. Han bör vara stationerad i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte. Om särskilda skäl så påkalla, må annan stationeringsort medgivas av Kungl. Maj:t.

Huvudmannaorganisationen. § 2.

Såframt icke Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnat anställes landsantikvarie av organisation med kulturminnesvårdande uppgifter. För att sådan organisation skall godtagas som huvudman för landsantikvarien gälla följande villkor: A. Organisationens stadgar skola vara fastställda av riksantikvarieämbetet. I stadgarna skola finnas entydiga bestämmelser om sättet för vinnande av medlemskap, om de rättigheter och skyldigheter, som äro förenade med medlemskapet, om kallelse till och utövande av rösträtt vid huvudmannaorganisationens årsmöte och övriga sammanträden, om sammansättningen av och valet av styrelse, om styrelsens befogenheter och skyldigheter, om revision och beviljande av ansvarsfrihet inom organisationen. B. I organisationens styrelse skola ingå en av länsstyrelsen förordnad ledamot, en av vederbörande landsting vald ledamot, i förekommande fall en representant, utsedd av stad, som fortlöpande lämnar större ekonomiskt bidrag till organisationen, samt landsantikvarien. C. Inom styrelsen skall finnas ett förvaltningsutskott, å vilket ankommer att närmast under styrelsen svara för organisationens ekonomi och förvaltning, att uppgöra förslag till inkomst- och utgiftsstat samt till förvaltningsberättelse. I förvaltningsutskottet ingå två inom styrelsen därtill särskilt utsedda ledamöter, den av länsstyrelsen förordnade styrelseledamoten samt de av landsting och stad valda ledamöterna. För ledamöterna må personliga suppleanter utses. Ordförande och vice ordförande i förvaltningsutskottet utses av styrelsen. Ärendena avgöras genom omröstning. Vid lika röstetal gäller den mening ordföranden företräder. Utskottet är beslutmässigt, om minst fyra ledamöter äro närvarande.

108 Di Organisationens räkenskaper skola granskas av minst två revisorer, av vilka länsstyrelsen utser en. E. Omfattar huvudmannens verksamhetsområde flera län beror på Kungl. Maj:ts prövning hur representationen i styrelse, förvaltningsutskott och revision skall ordnas. F. Organisationen skall med avseende å sin verksamhet vara underkastad inspektion av riksantikvarieämbetet, som tillika äger rätt att deltaga i styrelsens och förvaltningsutskottets sammanträden. G. Museiföremål och arkivalier skola förvaras i av riksantikvarieämbetet godkända lokaler. Sådana föremål må icke utan ämbetets medgivande avhändas organisationen. Landsantikvariens

arbetsuppgifter.

§ 3. Landsantikvarien är inom länet riksantikvarieämbetets företrädare och har alt inför ämbetet ansvara för kulturminnesvården inom sitt verksamhetsområde. Särskilt åligger det landsantikvarien att inom verksamhetsområdet, i den mån det icke sker genom riksantikvarieämbetets egen försorg, utföra inventeringar och upprätta beskrivningar av fasta fornminnen och andra kulturhistoriska minnesmärken, besiktiga dem och tillse att de icke taga skada eller förstöras, och för den händelse detta skulle vara fallet, omedelbart göra anmälan därom till riksantikvarieämbetet. Han har att taga initiativ till verkställande av önskvärda och erforderliga konserverings- eller iståndsättningsarbeten å dylika minnesmärken och tillse att dessa utföras i enlighet med av riksantikvarieämbetet meddelade föreskrifter. I övrigt skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för hans verksamhet riksantikvarieämbetet utfärdar och utföra de uppdrag detta ålägger honom. § 4. Landsantikvarien bör samarbeta med andra statliga myndigheter och institutioner för att främja och utveckla kulturminnesvård och naturskydd. I fråga om ärenden, berörande dessa eller närbesläktade områden, vilkas handläggning är reglerad i lag eller förordning, är landsantikvarien skyldig att i enlighet med bestämmelserna i vederbörande författningar lämna sin medverkan. § 5. För handhavandet av sådan kulturminnesvårdande verksamhet, som icke är författningsmässigt reglerad, samt för landsantikvariens museala och administrativa arbete inom huvudmannaorganisationen utfärdar dennas styrelse efter förslag av förvaltningsutskottet instruktion. Sådan instruktion skall underställas riksantikvarieämbetet för godkännande. Landsantikvarie må endast åläggas arbetsuppgifter rörande kulturminnesvård och naturskydd. Tillika har huvudman att tillse, att landsantikvarien icke betungas med museala och andra göromål för organisationen i sådan utsträckning, att svårigheter yppa sig att fullgöra de åligganden för statens räkning, som ankomma på honom. § 6. I fråga om landsantikvariens tjänstgöringsskyldighet skall i tillämpliga delar gälla vad i sådant hänseende är stadgat för riksantikvarieämbetets tjänstemän. Landsantikvarien skall å tider, som av huvudmannen fastställas, vara tillgänglig för allmänheten. Utan tillstånd av riksantikvarieämbetet må landsantikvarie icke inneha annan avlönad befattning.

109 Tillsättning

av landsantikvarietjänst

m. m.

§ 7. Ledigbliven tjänst eller nyinrättad befattning som landsantikvarie skall tillsättas efter ansökningsförfarande. Härvid skall följande iakttagas. Styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation skall så snart ske kan, och om riksantikvarieämbetet ej på framställning medger uppskov, senast inom tre månader i allmänna tidningarna samt i minst en annan i huvudstaden jämte en i länet utkommande tidning kungöra ledigheten med tillkännagivande, att ansökan till befattingen skall hava inkommit till styrelsen senast inom trettio dagar från den dag kungörandet ägt rum. Sökande till befattning skall vid ansökningen foga: a. behörigen styrkt meritförteckning b. betyg över avlagda examina c. vitsord över tidigare bestridd tjänstgöring d. åldersbetyg e. läkarintyg f. de övriga handlingar sökanden vill åberopa. Behörig att söka befattning som landsantikvarie är den, som 1. avlagt fil. lic. examen i något av ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria med konstteori. 2. förvärvat kompetens i kulturminnesvård och musealt arbete vid de centrala kulturminnesvårdande institutionerna och provinsmuseerna. 3. dokumenterat organisationsförmåga och allmän lämplighet för yrket. Efter ansökningstidens utgång skola ansökningshandlingarna jämte exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen var införd, översändas till riksantikvarieämbetet. Detta har att pröva de sökandes kompetens och, om det finner skäl därtill, på förslag till befattningen uppföra de tre sökande, som med hänsyn till såväl teoretiska som praktiska meriter finnas främst böra ifrågakomma, styrelsen för vederbörande huvudmannaorganisation dock obetaget att utse även annan sökande, som av ämbetet förklarats behörig att innehava tjänsten. Sedan riksantikvarieämbetet prövat de sökandes behörighet skola ansökningshandlingarna återställas till styrelsen, som, så snart ske kan, skall utse en av de sökande till innehavare av befattningen. Mot styrelsens beslut om tillsättning av befattningen må talan föras hos riksantikvarieämbetet genom besvär, som skola hava inkommit till ämbetet inom trettio dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Angående besvär över riksantikvarieämbetets beslut stadgas i den för ämbetet gällande instruktionen. Landsantikvarie tillsättes medelst förordnande tills vidare. Entledigande skall föregås av skriftlig uppsägning, varvid sex månaders uppsägning skall å ömse sidor iakttagas. Befattningshavare, som under tre på varandra följande år oförvitligt tjänstgjort i en och samma befattning, må dock icke, så länge huvudmannen åtnjuter statsbidrag, skiljas från sin befattning, såframt ej riksantikvarieämbetet på grund av omorganisation eller av annan liknande anledning medgiver uppsägning eller anledning föreligger till entledigande av disciplinära skäl. § 8.

Om landsantikvarie beviljas tjänstledighet för längre tid än sex månader skall, såframt icke riksantikvarieämbetet annorlunda beslutar, vikare å tjänsten tillsättas efter ansökningsförfarande, varvid bestämmelserna i 7 § i tillämpliga delar iakt-

110 tagas. Vid tjänstledighet under kortare tid än sex månader förordnar huvudmannaorganisationen efter samråd med riksantikvarieämbetet vikaide å tjänsten. Landsantikvaries

avlöning m. m. § 9.

A. Landsantikvarie, tillsatt medelst förordnande tillsvidare, skall, såframt icke Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar, av huvudmannen tillförsäkras minst de kontanta avlöningsförmåner som enligt gällande bestämmelser tillkomma en statlig tjänsteman med placering i lönegrad Ca 31. Tillika skall tjänstinnehavaren anmälas för pensionsrätt i statens pensionsanstalt. B. Huvudmannen skall tillhandahålla landsantikvarien tjänstelokal, telefon och erforderlig biträdeshjälp m. m. för expeditionen. C. Resekostnadsersättning och traktamente vid landsantikvariens tjänsteutövning utgår efter samma grunder som till en statstjänsteman i motsvarande löneställning. Kostnaderna härför bestridas: 1. om förrättningen beordras av riksantikvarieämbetet, av detta, 2. om förrättningen påkallas av annan myndighet, av denna myndighet eller genom dess försorg, 3. i andra fall av huvudmannen eller av den, som påkallat landsantikvariens medverkan. Statsbidrag. § 10. I. Under förutsättning att huvudmannen iakttagit de i det föregående angivna föreskrifterna utgår, efter beslut av riksantikvarieämbetet, för varje landsantikvarietjänst, som under minst tre fjärdedelar av ett och samma budgetår uppehållits av person med föreskriven kompetens, statsbidrag för budgetåret med belopp, motsvarande 66 2/3 procent av de kontanta avlöningsförmåner, som för samma budgetår skulle ha utgått till en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman med placering i löneklassen nr 33 i statens löneplan nr 1 (grundbidrag). Fyllas icke angivna förutsättningar beror på Kungl. Maj:ts prövning, om och i vad mån statsbidrag skall utgå. Har inom länet till landsantikvariens avlönande anvisats lönefond må denna överlämnas till förvaltning av statskontoret med rätt för statsverket att disponera avkastningen. Har så icke skett skall från fastställt statsbidrag avräknas avkastningen av lönefonden för det kalenderår, som tilländalupit u n d e r budgetåret. II. Efter särskild ansökan av huvudmannen för landsantikvarien må riksantikvarieämbetet efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall kunna besluta om ytterligare statsbidrag (tilläggsbidrag). Sådant bidrag kan utgå enligt något av följande alternativ. A. Den under I angivna statsbidragsprocenten höjes till högst 90. B. Särskilt bidrag beviljas med belopp motsvarande 50 procent av de kontanta avlöningsförmåner, som för samma budgetår skulle ha utgått till en å vederbörande ort stationerad tjänsteman med avlöning enligt löneklassen nr 23 i statens löneplan nr 1. Som villkor härför skall gälla, alt för kulturminnesvårdande uppgifter inom länet vederbörande huvudman under minst tre fjärdedelar av budgetåret haft heltidstjänstgörande tjänsteman anställd med kompetens och avlöning, minst motsvarande vad som gäller för amanuens hos riksantikvarieämbetet. samt att huvudmannen ställt denna arbetskraft i skälig omfattning till riksanti-

Ill kvarieämbetets och vederbörande landsantikvaries förfogande att biträda den sistnämnde vid fullgörande av tjänsteåligganden inom länet, som kunna betecknas såsom statliga. III. Å Kungl. Maj:t ankommer att besluta om särskilt bidrag till verksamheten inom Gotlands län samt övergångsvis utgående bidrag till avlönande av landsantikvarien i Borås och föreståndaren för museet i Varberg. § 11. Ansökan om grundbidrag och tilläggsbidrag ingives efter budgetårets utgång till riksantikvarieämbetet på tid och sätt som ämbetet bestämmer. Till ansökningen skall vara fogad en arbetsberättelse, innehållande en redogörelse rörande den statliga verksamheten inom distriktet under budgetåret samt erforderliga uppgifter om anställd personal, lönefondsavkastning m. m. Grundbidrag och eventuellt tilläggsbidrag utbetalas av ämbetet snarast möjligt. Efter särskild framställning av huvudmannen må under löpande budgetår i avräkning å statsbidraget ämbetet såsom förskott utbetala högst 90 procent av det belopp, vartill statsbidraget kan beräknas uppgå.

ta Bilaga B

Förslag till Normalinstruktion för landsantikvarier

Allmänna

bestämmelser. § 1.

Landsantikvarien skall inom sitt verksamhetsområde utöva ledningen av den kulturminnesvårdande verksamheten. Han bör fördenskull göra sig väl förtrogen med äldre kulturformer inom verksamhetsområdet samt taga initiativ till och sörja för kulturminnesmärkenas skyddande och bevarande i enlighet med föreskrifterna i gällande författningar, som beröra kulturminnesvården, samt de direktiv riksantikvarieämbetet eller i förekommande fall annan myndighet må kunna utfärda. Tillika har landsantikvarien att ställa sig till efterrättelse de anvisningar beträffande hans verksamhet i övrigt — naturskydd m. m. — som i särskild ordning meddelats. Landsantikvarien bör genom publikations- och föreläsningsverksamhet vetenskapligt och populärt göra resultaten av forskningar rörande bygdens kulturhistoria kända och fruktbärande. Museala

göromål.

§ 2. Landsantikvarien är, under överinseende av vederbörande styrelse, föreståndare för de museala samlingar jämte kulturminnesmärken, som ägas eller förvaltas av den organisation, i vars tjänst han är anställd. § 3. Landsantikvarien åligger: att tillse att registrering och katalogisering av förvärvade och deponerade föremål utföres, att bestämma om föremålens uppställning och förvaring, varvid särskild hänsyn bör tagas till att de i museilokalerna utställda föremålen ordnas ändamålsenligt och instruktivt samt att de magasinerade föremålen göras tillgängliga för forskningen, samt att tillse, att erforderliga konserveringsarbeten bliva sakkunnigt utförda. Administrativa

göromål.

§ 4.

Landsantikvarien är organisationens sekreterare och äger i denna egenskap att leda det administrativa och expeditionella arbetet inom organisationen samt fungera som föredragande vid sammanträden.

113 § 5. Landsantikvarien åligger: att deltaga i utarbetandet av förslag till specificerad inkomst- och utgiftsstat för organisationen för nästkommande räkenskapsår, att vid sammanträden med organisationen, dess styrelse, förvaltningsutskott och i förekommande fall arbetsutskott föra protokoll och vid styrelsens ordinarie sammanträden lämna redogörelse för arbetets gång, gjorda inköp, överlämnade gåvor m. m., att till organisationens styrelse avgiva förslag rörande tillsättande av personal inom organisationen, att fördela arbetet mellan och utöva tillsyn över inom organisationen anställda, att ombesörja organisationens korrespondens, svara för att in- och utgående skrivelser diarieföras, och tillse att organisationens handlingar i erforderlig utsträckning arkiveras på ett betryggande sätt, samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter beträffande verksamheten, som meddelas i kungörelsen angående landsantikvarieorganisationen.

Konsultativa

uppgifter

§ 6.

Landsantikvarien skall vara konsulent för den kulturminnesvårdande verksamheten i länet. Det åligger honom i denna egenskap att tillhandagå vederbörande med råd och anvisningar. Landsantikvarien bör också hålla god kontakt med lokala kulturminnesvårdsorganisationer och i förekommande fall göra de erinringar beträffande vården av deras samlingar, som må befinnas påkallade. Landsantikvarien bör i sin konsultativa verksamhet söka få till stånd en lämplig fördelning av arbetsuppgifter, dels mellan de olika lokala föreningarna och dels mellan dessa och länsorganisationen.

Bilaga C

P M angående pensioneringen av landsantikvarie

Genom beslut av 1949 års höstriksdag öppnades möjlighet från och med den 1 januari 1950 att för landsantikvarie, till vilkens avlöning staten bidrager, erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt enligt bestämmelserna i det från och med samma dag ikraftträdande SPA-reglementet (svensk författningssamling n r 726 år 1949) jämte övergångsbestämmelser (nr 727 år 1949). SPA-reglementet bygger på de för statstjänstemännen sedan år 1947 gällande pensionsbestämmelserna. Dess huvudprincip är, att reglementet underkastad befattningshavare skall vara tillförsäkrad samma pensionsförmåner för sig och sina efterlevande som tillkommer en med honom i lönehänseende jämställd statstjänsteman på samma ort. Även de i fråga om avgångsskyldighet m. m. för statstjänstemännen gällande bestämmelserna tillämpas enligt reglementet. Dock har det år 1951 för statsanställda införda systemet med pensioneringsperioder, vilket innebär att den anställde i princip äger att själv välja tidpunkt för avgången inom ett mot vederbörande pensioneringsperiod svarande åldersintervall, ännu ej fått någon motsvarande reglering på SPA-området. Härav följer, att landsantikvarie är skyldig avgå med utgången av den månad, varunder han uppnått 65 levnadsår, för så vitt huvudmannen inte medgiver honom anstånd med avgången. Dylikt anstånd kan lämnas för sammanlagt längst tre år. Anståndstid tillgodoräknas inte såsom tjänstår för pension. Ett eventuellt införande på SPA-området av systemet med pensioneringsperioder analogt med vad som skett på det statliga fältet skulle för landsantikvariernas del bl. a. medföra, dels en pensioneringsperiod omfattande tiden från utgången av den kalendermånad, varunder befattningshavaren u p p n å r 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad, varunder han uppnår 66 års ålder, dels att tjänstetid inom detta åldersintervall räknas såsom tjänstår. Pensioneringen enligt SPA-reglementet är statsunderstödd. De avgifter, som huvudman h a r att erlägga för pensionsrätten, täcka — under förutsättning av en i huvudsak stabil löne- och pensionsnivå — i stort sett hälften av den verkliga kostnaden för pensioneringen. Resten av kostnaden utgår av statsmedel. Avgifterna till statens pensionsanstalt utgöras av fortlöpande avgifter och engångsavgifter. Fortlöpande avgift — som är lika stor, oavsett kön, levnadsålder och avgångsålder för alla befattningshavare i viss löneställning — består av grundavgift och rörlig tilläggsavgift. Grundavgiftens storlek växer med stigande lönegrad. Den rörliga tilläggsavgiften beräknas å grundavgiften med samma procenttal som gäller för beräkning av rörligt tillägg å utgående statliga pensioner, för närvarande 53 %. Fortlöpande avgift erlägges från inträdet på reglementet till avgången ur tjänst, således även för tid efter pensionsålderns uppnående, varunder befattningshavaren kvarstår i tjänst.

115 Följande tabell utvisar för pensionsklasserna 1:25—1:37 (motsvarande lönegraderna 22—34 i statens löneplan nr 1) beloppen av hel ålderspension, hel pension till efterlevande make (änka eller änkling) samt fortlöpande avgift, allt vid nu gällande procenttal för rörligt tillägg å pension och rörlig tilläggsavgift. Pensionsklass nr 1:25 1:26 1:27 1:28 1:29 1:30 1:31 1:32 1:33 1:34 1:35 1:36 1:37

Hel åldersp ension före 67 från 67 ar år kr. kr. 10 318:32 10 905:84 1 1 5 3 0 : 08 12 154:32 12 796:92 13 421:16 14 027:04 14 632:92 15 165:36 15 679:44 16 193:52 16 707:60 17 221:68

9 249 12 9 836 64 10 460 88 11085 12 11727 72 12 351 96 12 927 84 13 563 72 14 096 16 14610: 24 15 124 32 15 638 40 16 152: 48

Hel pension Fortlöpande till efterlevande avgift för make år kr. kr. 4 241:16 4 461: 48 4 663:44 4 865:40 5 067:36 5 269:32 5 471:28 5 654:88 5 820:12 5 985:36 6 150:60 6 315:84 6 462:72

1103:13 1 170:45 1 240:83 1 311:21 1 383:12 1 455: 03 1 522: 35 1 589:67 1 647:81 1 705: 95 1 764:09 1 822:23 1 880:37

Befattningshavare som vid inträdet på reglementet är äldre än 35 år kan inte utan vidare intjäna det för hel pension erforderliga antalet tjänstår, 30, såvida han icke på grund av annan förutvarande anställning, t. ex. i statstjänst, förvärvat ett mot berörda tjänstårsbrist svarande antal tjänstår. Är en befattningshavare vid inträdet på SPA-reglementet exempelvis 40 år och har han tidigare haft t. ex. extra ordinarie statsanställning omfattande fem år kan han således intjäna hel pension till pensionsåldern. I annat fall — och detta torde beträffande landsantikvarierna vara det vanliga — grundas pensionsrätten i första hand på de år, som från inträdet återstå till pensionsåldern, i nyssnämnda exempel 25. Detta leder till reducerade pensionsförmåner. Är antalet tjänstår vid pensionsålderns inträde t. ex. 25, blir pensionen 25/30 av beloppet för hel pension. Såsom tjänstår kan emellertid i andra hand tillgodoräknas jämväl sådan anställningstid före inträdet på reglementet, som icke varit pensionsförsäkrad, under förutsättning att anställningen prövas vara sådan att retroaktiv tillgodoräkning kan medgivas samt under förutsättning tillika att erforderlig engångsavgift betalas till pcnsionsanstalten. Om en befattningshavare från inträdet till pensionsåldern kan intjäna t. ex. 25 år, och han dessutom har en retroaktivt tillgodoräkningsbar anställningstid, kan denna tid läggas till de 25 åren i den mån så erfordras för att 30 tjänstår skall kunna räknas vid 65 års ålder. Enligt bestämmelserna i SPA-reglementet beror på prövning av statens pensionsanstalt huruvida retroaktiv tjänstårsberäkning mot att engångsavgift erlägges skall kunna medgivas beträffande tid, varunder befattningshavare innehaft befattning, som avses i SPA-reglementet. I fråga om tid, under vilken befattningshavare i annat fall fullgjort uppdrag eller arbete i eller utom statens tjänst kan dylik prövning äga rum under förutsättning av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Engångsavgift för retroaktiv tjänstårsberäkning motsvarar omkring hälften i en del fall något mera — av den verkliga kostnaden för den tjänste- och familjepensionsökning som följer av tjänstårsberäkningen. Enligt ett övergångsstadgande till reglementet kan med avseende å tid före den 1 januari 1950 erhållas tjänstårs3*

116 beräkning för halva tiden — dock endast för helt antal fjärdedels år — utan engångsavgift medan resten av tjänstårsberäkningen före samma dag kan erhållas mot dubbel engångsavgift. Såsom förutsättning härför gäller dock, att engångsavgifter som förekommit för tid efter den 1 januari 1950 till fullo erlagts. Bestämmelserna för retroaktiv tjänstårsberäkning innebära, att statens pensionsanstalt äger pröva fråga om tillgodoräkning av tjänstår för tid varunder statsbidrag enligt nu gällande grunder utgår till avlöningen till landsantikvarie, dvs. i allmänhet från och med den 1 juli 1945, samt för sådan tid, varunder befattningshavare till äventyrs innehaft annan befattning som avses i SPA-reglementet. I övrigt erfordras Kungl. Maj:ts medgivande till prövningen. Av det ovan anförda framgår, att hälften av den tid före den 1 januari 1950, vilken prövas vara sådan att den kan tillgodoräknas retroaktivt och som ligger inom ramen för vad som ytterligare erfordras såsom tjänstår för att hel pension skall kunna intjänas, tillgodoföres befattningshavaren utan engångsavgift, såvitt angår den vilken vunnit inträde på SPA-reglementet nämnda dag. Den resterande hälften av tjänstårsberäkningen kan tillgodoföras befattningshavaren i den mån erforderlig (dubbel) engångsavgift erlägges, allt per den pensionsklass som gällde den 1 januari 1950. Enär Kungl. Maj:t plägat lämna begärda medgivanden i fråga om tillgodoräkning av tid före den 1 juli 1945 i befattning såsom landsantikvarie innebär övergångsregleringen för de till SPA den 1 januari 1950 anslutna i praktiken, att hälften av erforderlig och tillgodoräkningsbar retroaktiv tid erhålles även om engångsavgift inte betalas. Senare pensionsanslutna erhålla samma förmån under förutsättning att engångsavgifter för tiden mellan den 1 januari 1950 och anslutningsdagen erlägges. Höjning av pensionsklass efter inträdet på SPA-reglementet, t. ex. till följd av lönereglering, medför en mot den högre pensionsklassen svarande högre fortlöpande avgift samt dessutom i allmänhet engångsavgift för att den nya pensionsklassen skall få räknas retroaktivt. Har befattningshavaren vunnit pensionsanslutning vid så tidig ålder att han vid pensionsåldern kan räkna längre pensionsberättigande tjänstetid än 30 år, kan engångsavgiften för höjningen reduceras eller bortfalla beroende på det antal pensionsklasser varmed höjning äger rum och hur lång den överskjutande tjänstetiden är. Vad som ovan anförts rörande tjänstårsberäkning m. m. utan engångsavgift gäller även beträffande engångsavgift för höjning. Den ovan nämnda, för tid före den 1 januari 1950 tillämpliga övergångsregleringen har sålunda sin motsvarighet beträffande höjning, i det att den med höjning av pensionsklass följande ökningen av pensionen slår igenom till hälften på den del, som belöper på tid före den 1 januari 1950 under det att resten av pensionsökningen kan erhållas mot (dubbel) engångsavgift. Olof Kalén

Tab. 1. Bidrag från 1önefond

Organisationens n a m n

1951 Upplands fornminnesförening . . Södermanlands hembygdsför-

5335 38

l

Kalmar läns fornm.-förening . . Föreningen Gotlands fornvänner Blekinge musei- o. hemib.-förHallands hembj'gdsforbund . . . . Kulturminnesrådet i Gbgs o. Bo-

Bidrag från stad

B idrag från landsting

19f

10 000

10 000

12 000

8 000

8 000

10 0

—

10 000

12 500

—

—

_

—

10 000 15 100

13 500 25 845

13 500 28 845

29 184 13 500

31 164 26 072

42 1 29 0

10 000 3 500 3 150

12 000 5 000 5 000

13 000 5 000 5 390

10 000 3 500 3 650

12 000 3 500 5 600

140 45 53

10 400 10 000 4 000

20 000 14 880 4 000

4 000

4 000

11 0

—

2 000

—

2 000

20 Östergötlands fornm.- o. museiJönköpingis läns hembygdsförb. För. f. Smålands fornm. o. kult.

Huvudmannaorganisationer

4524 4500

4526 4500

5496 5930 5124

5437 4718 5124

5977 5250 7180

5977 5250 7577

5977 5250

—

10 400 10 000 4 000

8 000

6 780

6 780

1 000

1 000

—

—

—

8 120

9 075

9 975

6 792

8 144

5579 5350 5850 5552

5450 5350 5760 5480

5500 5350 5760 5400

20 098 12 500 12 000 10 000

22 738 18 500 31 000 12 000

25 888 21 500 28 750 12 000

7 821 6 000 18 000 12 000

7 818 6 000 25 000 14 000

78 70 28 7 140

17 000

17 000

17 000

3 300

3 300

25 000

37 500

40 000

25 000

37 500

40 0

3305 5581 1500 5995

3305 5581 1500 5700

— —

10 000 24 600 26 000 20 000

10 000 34 600 29 000 20 000

15 000 34 600 29 000 25 000

15 000 11 500 26 000 15 000

15 000 31 500 29 000 15 000

20 0 31 51 29 0 15 0

-

Kulturminnesrådet f. Älvsborgs Kulturminnesrådet f. Älvsborgs Västergötlands fornm.-förening Örebro läns hembygdsförbund . Västmanlands fornm.-förening . Dalarnes fornm.- o. hemb.-förVärmlands fornm.- o. museiförGästrike-Hälsinge hemib.-förKulturhistoriska för. Murberget Västerbottens läns hemb.-förb. . Norrbottens läns hemb.-förbund

1500 5700

1 Att den redovisade inkomsten av lönefond blivit så låg beror på omläggning av bokföringsåret.

1 / 1 1951 = 196 480 kr.

3 Verkliga värdet anges till 213 000

—

* medlems- och inträdesavgifter s a m t bidrag från a n n a t håll avser De sju h ä r a d e r n a s kulturhistoriska förening. Nämnda förening h a r från landsting e r h å l l i t resp. 2000, 2400 och 2800 för åren 1551, 1952 och 1953 samt från stad resp. 10 208, 9 856 och 10 782 kr. B

Uppgifter har icke k u n n a t erhållas.

6 Lotteri.

komster. drag från annan kommun

1953 Bidrag från annat håll 1951

1 500

1500 Inträdesavgifter m. m.

Medlemsavgifter 1953

1 500

4 200

5 131

3 900

1953 Lönefond, Kapitalbehållning 1/1 1953

17 576

20 971

22 000

165 000

6 900

6 212

6 000

150 000

3 816 8 091

3 850 7 657

3 542 8117

2 081 5 867 2 555

2 427 8 325 3 210

4 897

7 339 1 500 988

7 243 1500 823

150 000 150 000

4 655 7 804

173 175:80 149 498 150 000

6 356 4 670

9 800 10 354

4 200

183 2802 150 000 200 0003

1 007

1500 1 355

1 370 110 000 4 600

80 900

10 025 1200

4 800

11 464*

2 814

2 842

750 1 200 1200

5 630 10 059 1 860

5 325 11 888 1 760

1500 2 025 19 492 202

1 500 1 723 21 914 619

10 384

5 758

12 296

—

150 000 150 000 150 000 150 550 146 822

8 655 2 972

11 274

6 062

150 000 14 904

2 000

600 200

2 000 2 352 3 370 7 567 5 557

2 900 2 900 150 6 024° 12 785

3 055 7 679 8 876 4 863

12 530

3 738 4 445 5 362 3 431

4 230 6 186 5 816 3 168

100 000 153 500 50 000 200 000

Tab. 1 a. Statsbidrag till landsantikvariernas Budgetåret 1950/51 Upplands fornminnesförening Södermanlands hembygdsförbund Östergötlands fornm.- o. museiförening Jönköpings l ä n s hembygdsförbund För.f. Smålands fornm. o. k u l t u r h i s t Kalmar läns fornminnesförening Föreningen Gotlands fornvänner Blekinge musei- o. hembygdsförbund Skånes hembvgdsförbund Hallands hembygdsförbund Kulturminnesrådet i Gbg o. Bohus län » f. Älvsborgs l ä n (Borås) . . » » » » (Vänersborg) Västergötlands fornminnesförening Örebro läns hembygdsförbund Västmanlands fornminnesförening Dalarnes fornm. o. hembygdsförbund Värmlands fornm. o. museiförening Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund Kulturhist. föreningen Murberget Västerbottens läns hembygdsför

4.9RQ-

—

5.020 5.087 • 59 5.854 4.216 4.357 5.510 97 2.954 4.216 67 2.964 5.731 72 9.604 4.120 60 4.086 3.529 3.823 4.624 4.927 13 2.283 34 6.172 4.207 60 8.104. 3.040.

lön.

Budgetåret 1951/52

Budgetåret 1952/53

5.832: — 5.916:33 6.669: — 6.688: — 5.838: — 5.926: — 6.275: — 4.438: — 5.412:64 4.477:37 7.233:84 11.188: — 5.704: 72 5.362: — 5.113: — 4.958: — 6.208: — 6.530:26 3.469:98 7.756: — 5.897:92 9.688: — 4.888: —

6.565: 50 8.521:97 7.443: 17 7.468: — 6.554: — 6.038: — 6.844: — 5.991: — 6.192:64 4.788: — 8.098: 05 11.968: — 6.389: — 6.102: — 6.118: — 5.448: — 6.998: — 7.300: — 2.898:89 8.663: — 6.386:58 10.468: — 6.268: —

co

U

O

r-

tH

k

"-1

fe

oo o m m o oo oo o m m • ^ f l n N r l

*— | 0 •ättHo s 3 "i

vc

co j a

T, « a

sä

m o os o m 1

I m I O

t— t ^ m r H r H N r l H H

y-l

lO O C5 CM

I

:0 S-

M M iO

|«

ffi

tH SÖ <tH

IO

:c-

fl

a f- la

«

3 :« Ä

ä

B

H

«

H

^

a

to

a " sg -g

te 3

to ^5 <u

S

tS HB to a rt

in o cs co o

oo oo m o os

-3 c:

**

« ii

CM r H

.2 M

a to ^ -Ä tHa < "Ö S •H T3 H-J

rH

h 60 H c;

P «J O o

73 C

-f

O

t—

O

«r|

to -

[fl

'H

C3'5

,fi

B

*

J

"

o

h

I

. •I

FH

O •"£ "o 11

IH

u

to "3 -g a -B '5

•

CO

C

: a •o a g o * O r0 T a t/3 fH IH CD A " 1

-Q

a s §g o

fl t! C O

•— co

u »g :0 te

gi C o

i-s

>H

C3

oE

a S

:0

•o

O

a r0 ° ^> tn a •~ -- ^c tO o a P ^ o B a '• E c fe iO 3 -5 ^ H-> *-> E oo a o O E coo T"g 3 cd tO >H

co « g "B

—i

i

o

o

rH

CO

T)

i—!

_« B a? S o a to •'O

•-H

._

o

rO

I O < H

* ..Bo»

., : -E" -Ö "2 rä B. *a *e ' o a t_i • a a

CO

2 E g ao ao

c

a o ^ to ' a a =" a a •«

3 5 g3 3 0 rH

rH

rH

C

r B

to

»

to

ti B

a

tn O

O t-

rB

IO

;

0 O £ fe

KH C/3

K

3 3

w

CO ^

r-i B

B •—i S tn

CO

r-H

> O > c

OJ

cd

^

B cd bd

,60

s

0 X,

Ä

a

:0

""

0 S

*Ä

fl

to

«

E §

*

a v

o

X u srt

s JS t! o

*" - fe£2 S a « £ £ « 3 ' ' •i? j a *-> cs sed :~ 3 3 co : 0

-B

0 B -B

«IS 3 « "V to TJ « B 5=2 T3 a J* '"H tso 6» ~ a S

^-1 to •1

E -M

"H "1 - g

<" a

to

0 ^j

<*H CO

-B ca 73 3 c!

a «

*1-1 '. 3 6 0

c E

a -B

~* ^

*>

•a 5 a ja .5 a OtH t (OH 3 ; o §

CO

a« -a to sä 6 0 > Ka

° S a «°c3 °a a£

HH

to^s .2 a £ §

•

a< JJ 0 ti

cd

O -B tO i* tet O

et > a . to -g

Tab. 3. Arbetstid i dagar för landsantikvarier och dem underställda tjänstemän för fullgörande av dels statliga och dels icke statliga arbetsuppgifter. OBS 1 Blandade arbeten h a r ansetts vara 'till hälften statliga och till hälften icke-statliga ifråga om arbetsvolymen. Statliga arbets- Icke statliga arbetsuppgifter uppgifter

Upplands fornminnesförening Södermanlands hembygdsförbund . . . Östergötlands fornm.- o. museiför. . . Jönköpings läns hembygdsförbund . . För.f. Smålands form. o. kulturhist. Kalmar läns fornminnesförening . . . . Föreningen Gotlands fornvänner . . . . Blekinge miusei- o. hembygdsförbund Skånes hembygdsförbund Hallands hembygdsförbund KulturminnesTådet i Gbg o. Bohus län Kulturminnesrådet i Älvsborgs län (Borås) Kulturminnesrådet i Älvsb. län (Vänersborg) Västergötlands fornm.-förening Örebro l ä n s hembygdsförbund Västmanlands fornm.-förening Dalarnes fornm.- o. hembygdsförbund Värmlands fornm.- o. muiseiförenng 1 . . Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund . Kulturhist. för. Murberget Heimbygda Västerbottens l ä n s hembygdsför Norrbottens läns hembygdsför 1

Arbetstiden endast delvis redovisad.

Resdagar

493 90 188 191

465,5

679 601 439 379

670,5

103,5

166,5 338,5

285,5

319,5 743,5

73 85 156 109 155 76

80 85 169 114 170 62

180,5

115,5

181,5

109,5

232,5

275 168 111

372,5

340 401 35

166 223 115

427 35

71,5

205,5

233,5 357,5

246,5 390,5

53 177 240

61 208 345

142 80

169,5

90 187,5

517,5

429,5

— 146

5 « r*

t O cu

oE co

fe fe -« to « 2 a -o so a > *

O

O

•

o oo a

cu

O

OS r H Ja!

T)

AB CO

.s « co a "a so g B •^

[/,

a a a P o

" ^

a

O OJ

CO

O

cd "g . . S r , 0

.3 a

Ö

«- o

o « CM

C

rH

i .2

B tn H P.

B O,

<" a o a

tH

B cu t-

rv

2oo« I BB ^ •• >S a oo £ Ö o . o i-i ^ o o c o B oo .S B

ii

ei

O CM

B

co

11 K

«:o2

B rB

e c

I

3 fa ®

to

fe fe

so ev

-i B I

to

a ,5

o

fe

"0

a oo i-H r H r H 6 0 O

«2 *JJ <1 ^

fe fe fe CU

fe fe fe — 3 C/3 173 C/3 K

£73 C/3

rH rH

< <

fe fe

T s f e fe fe C/3 K C/3 C/3 C/3

C/3 C/3

C/3 fe

tn to ooo M rH ™ «

o^coocooosr—

oooo , i •«< o oo m oo t> f l H

C/3 C/3

fe fe

<1 < fe fe 173 C/3

g2

t M O H H j ^ C O s v j C I c M M 0 0 CS B N - H fi

fe fe

tO tO

u u

g B

W

M

Cl W CN

CO o co m 4J ÖJ CM co . . C M t> O t ^ g JjJ OS rH r H fe pH. JM CO

»cd eu

e tn B icd ° : Ä - i B

fe

"B

>

B,

a a to sa ses a

tn

tOrB

t- c

B B

| !

s0

£ B

a E § rS-S so

s -B

B «

E CO B -a tH n

VH

O

r-H

ICd

B er.

i 'B .rH t O O >> co j a

Ö

to B T ! ed B cd e-

B E

i

o. —i a sej LJ y j

O

a

*H

r O CO ! H ca •O C

-B

to r B C B

T3

ai£

B

to t . T3 t0

"

67;

0 0 tH . cd

.**-: a o C

O

tn r-H tn

•o so « so l-O fe r B fe

rB .5

B B

E

B*

to ^T co

a cu r5 B

JJ

J J

tn

t o «-> 4> tn CO B

to a r>>

a

»sS ii,*- 1

S

rQ

t0—H

rO

~

-*> £

£ a

S §

o -B

3 a

a ° 'a

°ä tn tn CO a 6 &

X CO

a a a r2

1 £1 H PH (fl 3 3 sed KriH W r S , >

a s

o 60

| | O

B

rB ° - -B sa

a

60 3

CO CO r r j CU W g

cs 3 3 3 o

t0T3 •» 60

o rB

o 3 a rB

"6 5

cd :cd

sed 3 C »^-

il

ed « ä * a H-* o t o o —i

ra"S"S

filf . B CO tn O -.cd O

X> K

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk förtecknimg (Siffrorna inom klämmer beteckua utredningarnas nummer i uien kronologiska förteckningen.)

F a s t egendlom. Jordbruk med binäringfar.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Ärvda balk. [6] Betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. [9] Förslag till jordrationaliseringslag m. m. |"161

Vattenvräsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. ["171

Industri.

Handel och sjöfart. Inrättande av <ett sjöfartsverk. [21]

Kommunalförvaltning.

Rlommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. [18] Förslag till ändrad företagsbeskattning. [19J Förslag till effektivare taxering. [24]

Banik-, kredit- och penningväsenFörslag till lajg om sparbanker m. m. [10]

Försäkringsväsen.

Politi.

Kyrko>väsen. Undervisningsväsen. a n d l i g odling i övrigt. Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsäkring m. ni. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. 5. [22] Bilagor. [23]

Svensk namnbiok 1954. [1] Musikliv i Sveerige. Betänkande med förslag till åtgärder för aitt främja det svenska musiklivets utveckling. [2] Yrkesutbildningen. [11] Om kompetensskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredninigen. [15] Landsantikvariieorganisationcn. [26]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. [14] Friluftsbad, simhallar, bastur. [25]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parhamentariska kommittén. 6. Upphävande av all p>asskontroll vid gränserna mellan de nordiska läniderna. [7] 7 och 8. Nordiska post- och teletaxor. [2(0] Nordisk kontaikt. Betänkande om utgivande av en nordisk parliamentarisk tidskriftspublikation. [8] En gemensam nordisk marknad. [13]

Ällmänt näringsväsen. Elkraftförsörjningen. [12]

Stockholm 1954. Gummessons Boktryckeri 64758