Betänkande angående utbildningen av lärare vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter

National Library of Sweden

)enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1938:50

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

UTBILDNINGEN AV LÄRARE VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH MED DEM JÄMFÖRLIGA LÄROANSTALTER AVGIVET AV

1936 års

lärarutbildningssakkunniga

S T O C K H O L M 19 3 8

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

ii. 15. 16. 17. 18. 19. 2l).

21. 22. 2:;. 24. 25. 26. 27.

Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. S. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. vij, 303 s. E. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löntagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. S. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. J o . Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 251* s. S. Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. m. Marcus. 133, 18* s. S. 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. Haeggström. viij, 455 s. 2 bil. E . Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. Norstedt. 71 s. Fö. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. Idun. xvj, 741 s. S. Riktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och avbetalningsköp. Av F . Schmidt. Norstedt. 64 s. J u . Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndcrnas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Hieggström. 89 s. F i . Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd. Marcus. 52 s. S. Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens organisation. Haeggström. ix, 396 s. E. Betänkande angående »landsbygdens avfolkning». Marcus. 20S, 90* s. S. Betänkande och förslag angående verksamheten vid kungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. Ha;ggström. 78 s. E . Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. Marcus. 70 s. H. Betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. Beckman. 121 s. Ju. Yttrande med socialctiska synpunkter på befolkningsfrågan. Marcus. 52, 10* s. S. Betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m. Marcus. 76, .(2), 16* s. S. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. Beckman. 254 s. S. Betänkande med förslag till reformerad hyrcslagstiftning. Norstedt. 278 s. J u . Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. Beckman. 229 s. K. Betänkande med vissa demografiska utredningar. Marcus. 290 s. S. Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. Norstedt. 77 s. Ju. Betänkande med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. Idun. (2), 320 s. E. Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag jämte därmed sammanhängande författningar. Norstedt. 139 s. Ju.

f ö r t e c k n i n g

28. 29.

30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41.

42. 43. 44. 45. 46.

47. 48.

49.

50.

1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande å gärder för enhetliggörande av det svenska järnväg: nätet. Norstedt. 276 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående ii tagning av elever i första klassen av de allmänn läroverken och med dem jämförliga läroanstaltei Idun. 216 s. E. Belänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbik ningen inom hantverket och den mindre industriel Idun. 159 s. H. Försöksutredning beträffande omfattningen av yrke; mässig godstrafik med automobil eller släpvagn ui der år 1937. Beckman. 211 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående b< gynnelsespråket i realskolan. Haeggström. 228 s. E. Betänkande och förslag rörande den andliga varde inom försvarsväsendet. Beckman. 95 s. Fö. Den statliga egnahemsverksamheten. Marcus, vii 681 s. J o . Betänkande och förslag angående utsträckning av de årliga lästiden vid folkskolan m. m. Idun. 102 s. I Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstill ning. Marcus. 154 s. J u . Normalbestämmelser för järnkonstruktioner ii byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarbeta de upplagan. Beckman. 83 s. K. Betänkande med förslag till ändringar i arrendelag stiftningen. Marcus. 492 s. J o . Betänkande med förslag till statliga åtgärder fö stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige Beckman. 107 s. K. Betänkande med utredning och förslag rörande stats bidrag till anordnande av bostäder åt åldringar ocl änkor i s. k. pensionärshem. Idun. 98 s. S. 1936 å r s uppbördskommitté. Betänkande med förslå till omorganisation av uppbördsväsendet och folk bokföringen m. m. Del 2. Folkbokföringen. Marcus vj, 400 s. Fi. Betänkande med utredning och förslag angående ål gärder till den svenska exportnäringens främjande Idun. 118 s. H. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 1 Lagtext. Norstedt, vij, 150 s. Ju. Processlagbercdningens förslag till rättegångsbalk, S Motiv m. m. Norstedt. 619 s. Ju. Belänkande med förslag angående reglering av strand bebyggelsen m. m. Beckman. 66 s. S. 1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förskij till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbok föringen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet. Marcus, vi 400 s. Fi. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. n: Marcus. 496 s. Fi. 1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslå till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbok föringen m. m. Del 3. Omorganisation och kostnader Marcus, iv, 164 s. F i . 1936^ års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslå angående utbildningen av lärare i teckning ocl slöjd samt för yrkesundervisningen. Haeggström. viij 216 s. E. Betänkande angående utbildningen av lärare vid d allmänna läroverken och med dem jämförliga läro anstalter. Idun. 381 s. E .

Anm, Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstaverna till det departement, under vill et utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordnini fnr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1938:50

E C K L E S I A S T I K D E P A R T E M E N T E T

BETÄNKANDE ANGÅENDE

UTBILDNINGEN AV LÄRARE VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH MED DEM JÄMFÖRLIGA LÄROANSTALTER AVGIVET AV

1936 års

lärarutbildningssakkunniga

STOCKHOLM 1938 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE A B . 816102

3 I N N E H Å L L Skrivelse till departementschefen I.

Utredningsuppdraget

II.

Utbildning

Sid. 7 9

av ämneslärare för de allmänna läroverken och med dem

jämförliga läroanstalter

17 A.

Gällande bestämmelser och historik Behörighet till ämneslärartjänster s. 17. — Provårets tillkomst s. 20. — Gällande bestämmelser angående provåret s. 24. — Vissa tidigare framförda önskemål beträffande provåret s. 27. — 1927 års skolsakkunniga s. 29. — Skolöverstyrelsens utlåtande s. 30. — Utredning angående tillströmningen till de intellektuella yrkena s. 35.

17 B.

De sakkunnigas utredning och förslag

1.

Grundläggande synpunkter på lärarutbildningen

36 Den nuvarande lärarutbildningen, dess förtjänster och brister s. 37. — Riktlinjer för en omorganisation av lärarutbildningen s. 42. Begränsning av tillströmningen till den teoretiska lärarutbildningen

2.

Nuvarande förhållanden s. 50. — Tillströmningen till filosofiska fakulteten och till lärarbanan. Behovet av nya lärare s. 52. — Bör tillströmningen till den teoretiska lärarutbildningen begränsas? s. 54. — Den närmare utformningen av spärrsystemet s. 62. 3.

Anordningen av den teoretiska lärarutbildningen a. Allmänna synpunkter

77 77

Gällande bestämmelser s. 79. — Av de sakkunniga inhämtade yttranden s. 80. — Den teoretiska lärarutbildningens ändamålsenlighet s. 82. — Samarbete mellan universitet och skola s. 85. — Reduktion av antalet betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen s. 87. — Fortbildningskurser m. m. s. 90. b.

Den teoretiska lärarutbildningen i de särskilda läroämnena Utbildningen av kristendomslärare Nuvarande bestämmelser s. 93. — Vilande utredningar och förslag s . 96. — De sakkunnigas förslag s. 101.

93 93

4 Sid. Utbildningen av lärare i övriga skolämnen 108 Modersmålet s. 108. — Latin och grekiska s. 110. — Moderna s p r å k s . 111. — H i s t o r i a med samhällslära s. 1 1 3 . — Geografi s. 116. — Filosofi s. 118. — Matematik s. 120. — Biologi med hälsolära s. 121. — Fysik s. 124. — Kemi s. 125. 4.

Anordningen av den praktiska lärarutbildningen

a.

Allmänna synpunkter 127 Organisation s. 127. — Utbildningens mål s. 134. — Lärarkursföreståndaren s. 134.

b.

Förberedande lärarkurs

c.

Egentlig lärarkurs 143 Anslutning till teoretisk utbildning s. 143. — Tidsomfattning s. 144. — Antal ämnen s. 145. — Arbetsförhållanden s. 146. — Timläraranställning s. 148. — Timläraranställning och utbildning s. 151. — Utbildningens innehåll s. 152. — Samverkande läroverk s. 154. — Frihet i lärarkursarbetets detaljer s. 157. — Betygssättning s. 158. — Auskultation s. 161. — Konferenser s. 162. — Omfattningen av läraraspiranternas arbete s. 163. — Pedagogisk konsulent s. 165. — Lärarkursens kapacitet s. 165. — — Lärarkurslärarnas åligganden och arvoden s. 166. — F o r t s a t t utbildning s. 168. — Undervisningsprov s. 168.

135 III.

Praktisk utbildning av lärare i övningsämnen 169 Nu gällande kompetensbestämmelser s. 169. — Tidigare förslag och önskemål s. 171. — Departementschefens direktiv s. 175. — De sakkunnigas förslag s. 175.

IV.

Högre lärarinneseminariet och ämneslärarinneinstitutionen A.

B.

C.

196 Seminariets uppgift och n u v a r a n d e organisation m. m 196 Uppgift s. 196. — Organisation s. 196. — Lärarinneexamen s. 197. —• Ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken s. 198. Ärendets tidigare behandling 201 1930 års förslag till omorganisation av högre lärarinneseminariet s. 201. — 1932 års riksdag s. 203. — 1932 års sakkunnigförslag och yttrandena däröver s. 204. — 1935 års förslag om begränsning av ämneslärarinneinstitutionen s. 211. De sakkunniga

212 V.

Psykologisk-pedagogiskt institut

VI.

övergångsförhållanden 237 Ämneslärarnas teoretiska utbildning s. 237. — Ämneslärarnas praktiska utbildning s. 238. — övningslärarnas utbildning s. 242. — Högre lärarinneseminariet och normalskolan s. 242. — Sammanfattning s. 243. Kostnadsberäkning 245 Intagningsnämnd s. 245. — Specialkurser s. 246. •— Förberedande lärarkurs s. 247. — Egentlig lärarkurs s. 247. — Provisorisk egentlig lärarkurs vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm såsom lärarkursanstalt s. 250. — Högre lärarinneseminariet s. 250. — Försöksskola s. 252. —• Psykologisk-pedagogiskt institut s. 255. — Statens skolköks- och handarbetsseminarium s. 255. — Sammanfattning s. 257.

VII.

Särskilda yttranden

5 BILAGOR Sid.

Bilaga 1. »

2.

» »

3. 4.

»

5.

»

6.

»

7.

»

8.

»

9.

»

10.

»

11.

»

12.

»

13.

»

14.

» » »

15. 16. 17.

» »

18. 19.

»

20.

»

21.

Förslag till plan för den för blivande lärare avsedda specialkursen i talteknik (röstvård) 274 Förslag till plan för den för blivande lärare avsedda specialkursen i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning 275 Lärarutbildningen i vissa främmande länder 276 P. M. beträffande ersättningsbehovet för lärare vid högre skolor samt tillströmningen till provåret 290 Förslag till formulär för läkarintyg åt studerande, som önskar vinna tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk 302 Förslag till formulär för intyg av rektor åt studerande, som önskar vinna tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk 304 Sammandrag rörande av de sakkunniga inhämtade yttranden angående den teoretiska lärarutbildningen vid universiteten och högskolorna 305 Förteckning över allmänna läroverk m. fl. läroanstalter i Stockholm, Uppsala, Lund, Malmö och Göteborg vårterminen 1937 327 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk 333 Förslag till Kungl. Maj: ts kungörelse om ändrad lydelse av stadgan den 30 mars 1935 (nr 85) angående teologiska examina 336 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrad lydelse av stadgan den 1 november 1907 (nr 93) angående filosofiska examina 342 Förslag till ändrad lydelse av § 178 mom. 1 och 2 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17 mars 1933 (nr 109) 349 Förslag till Kungl. Maj:ts stadga angående praktisk utbildning av ämneslärare för de allmänna läroverken med flera läroanstalter (lärarkursstadga) 350 Utkast till föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av lärarkursstadgan 359 Formulär till betyg över genomgången egentlig lärarkurs 365 Formulär till betyg över avlagt undervisningsprov 366 Utkast till undervisningsplan för statens skolköks- och handarbetsseminarium 367 Utkast till stadgar för psykologisk-pedagogiska institutet 375 Utkast till instruktion för direktorn för det psykologisk-pedagogiska institutet 378 Utkast till instruktion för den vetenskapliga nämnden vid psykologisk-pedagogiska institutet 379 P. M. angående vissa övergångsförhållanden 380

Till Herr Statsrådet

och chefen för

ecklesiastikdepartementet.

Sedan Herr Statsrådet, jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 december 1935 givna bemyndigande, den 18 januari 1936 tillkallat sakkunniga för utredning av frågan om utbildningen av lärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, få de sakkunniga, som numera slutfört sitt uppdrag, härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 26 november 1938. OTTO v. FRIESEN. A. BJÖRKESON.

TORSTEN GISLÉN.

MARTHA GRÖNVALL.

NILS HÄNNINGER.

SIXTEN SAMUELSSON.

FR. SANDBERG.

I. Utredningsuppdraget. Genom beslut den 30 december 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan om utbildningen av lärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed departementschefen anmälde berörda ärende, erinrade departementschefen, att 1927 års skoisakkunniga, som tillkallats för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredningar och avgiva yttranden och förslag i vissa med den år 1927 beslutade skolorganisationen sammanhängande frågor, den 31 maj 1929 avgivit utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter, över vilket förslag skolöverstyrelsen, efter hörande av kollegierna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna, den 27 maj 1935 avgivit utlåtande. Därefter anförde departementschefen följande: »Olika brister inom provårsinstitutionen hava under senare år framhållits. Man påpekar först, att lärarkandidaternas teoretiska och praktiska utbildning försiggår utan något sammanhang vare sig i tiden eller i avseende på utbildningens innehåll. Vidare anföres det, att lärarkandidaten ej under provåret får någon erfarenhet av arbetet inom andra slag av läroanstalter än det provårsläroverk, dit han hänvisats, och således under nuvarande förhållanden vanligen står främmande till och med för undervisning av flickor, ehuru dessa numera utgöra en så betydande del av de allmänna läroverkens lärjungestock. Ej heller, har det framhållits, kommer lärarkandidaten i allmänhet i tillfälle att taga närmare kännedom om det arbete och de åligganden, som tillkomma en lärare utöver det rena undervisningsarbetet. Förutom dessa mera fundamentala brister har man påpekat vissa önskemål såsom i fråga om understöd åt lärarkandidaterna under provåret och om bättre kontakt med den pedagogiska forskningen. Härtill kommer det viktiga spörsmålet om provårsinstitutionens kvantitativa omfattning, innebärande önskan om upprättandet av flera provårsläroverk och således möjlighet att årligen utbilda ett avsevärt större antal lärare än nu kan ske. Jag vill i detta sammanhang erinra om två frågor, som hava ett nära samband med den nu föreliggande: frågorna om högre lärarinneseminariets i Stockholm organisation och om den s. k. ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken. Sistnämnda båda frågor höra inbördes nära samman men hava också anknytning till frågan om provåret.» Efter att hava berört de på detta område verkställda utredningarna, fortsätter departementschefen:

10 »Tidigare har jag offentligt yttrat mig om lärarutbildningen i vårt land och då antytt även de brister, som ovan berörts. Jag framhöll vid det åsyftade tillfället vikten av att erhålla en lärarutbildning, som i största möjliga utsträckning innebure ett naturligt urval och samtidigt bättre anpassade kompetensen efter skolans faktiska behov. Hur betydelsefullt det spörsmål är, varom här är fråga, lärer jag knappast behöva framhålla. Det är nog att erinra därom, att ingen skolorganisation, huru fulländad den än må vara, är till nytta, där ej den yttre formen fylles av ett motsvarande innehåll, d. v. s. en undervisning, meddelad av lärare med intresse för sitt kall och en utbildning, som gör läraren tillräckligt rustad för sin uppgift. Det är allmänt känt, att den svenska läroverkslärarkåren i avseende på kunskaper, nit och förmåga fyller högt ställda krav. Men det är naturligt, att trots detta förbättringar beträffande utbildningen och dess organisation kunna befinnas erforderliga och önskvärda. Och det är jämväl naturligt, om man betonar behovet av åtgärder, ägnade att i tid hejda personer, som äro olämpliga för lärarkallet, från att fullfölja sin utbildning härför. Detta är, synes det mig, knappast möjligt med den nuvarande ordningen för lärarutbildningen. Den utredning i fråga om här förevarande spörsmål, som åstadkommits och som nu föreligger till övervägande, har enligt min mening icke löst de antydda problemen. Såväl skolsakkunniga som skolöverstyrelsen beröra nämnda spörsmål och framlägga vissa förslag till åtgärder i den önskade riktningen. Men båda dessa instanser hålla sig — medvetet — väsentligen inom den nuvarande organisationens ram. Deras förslag hava därför mer eller mindre provisoriets karaktär och beteckna icke den genomgripande omdaning av det nuvarande utbildningssystemet, som synes mig behövlig. Det nuvarande systemets brister ligga enligt min mening huvudsakligen däri, att de blivande lärarna på ett alltför sent stadium av utbildningen och i alltför ringa grad få göra bekantskap med de egentliga praktiska läraruppgifterna. Läraraspiranternas arbete tages under den första och ojämförligt största delen av utbildningstiden i anspråk för de rent teoretiska ämnesstudierna, bedrivna under de för universiteten hävdvunna formerna, utan att i någon nämnvärd grad präglas av utbildningsmålets speciella behov och utan någon kontakt med det undervisningsväsende, dit de en gång skola få sin verksamhet förlagd. Det kan knappast sägas, alt ett sådant system är ägnat att hos dem uppamma intresse för det blivande levnadskallet eller göra dem förtrogna härmed. För de många olika, praktiska undervisnings- och uppfostringsfrågor, som möta i den dagliga lärargärningen, står läraraspiranten i det hela fullständigt främmande, då han avlägger sin ämbetsexamen. Först efter ett flertal års teoretiskt studiearbete möjliggöres en prövning av läraraspirantens förutsättningar för det yrke, han valt. De betänkliga konsekvenserna av en sådan utbildningsgång äro uppenbara. Utom att den icke lämnar tillfälle till den inlevelse i det blivande levnadskallets uppgifter, som synes mig särskilt önskvärd, när det gäller lärarbanan, försvåras genom densamma ett sådant urval som förhindrar att för yrket mindre väl skickade personer tillföras lärarkåren, ett förhållande, som ur det allmännas synpunkt är till allvarlig olägenhet. Men vidare tvingas läraraspiranten genom denna ordning att offra tid, krafter och kostnader på utbildning för ett yrke, för vilket han kanske, då han, såsom nu sker, inemot utbildningstidens slut ställes inför dess praktiska utövande, finner sig sakna eller befinnes sakna de erforderliga förutsättningarna. Skolöverstyrelsens förslag har, såsom nämnts, beaktat dessa synpunkter men enligt min mening icke tillräckligt. Ett bibehållande av det gamla provåret med vissa partiella förbättringar i den riktning, överstyrelsen avser, kan, synes det mig, icke råda bot på de nuvarande missförhållandena och föra fram till en lärarutbildning

11 av den art, som för våra högre skolor måste eftersträvas. Härför kräves en omläggning från grunden av denna utbildningsinstitution, en omläggning, som medför att den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen i stället för att, såsom nu, föra en från varandra isolerad tillvaro, komma att gå hand i hand med utbildningsarbetet redan från begynnelsen präglat av det slutliga utbildningsmålet och under samverkan strävande till att på ett tillräckligt tidigt stadium åstadkomma ett lämpligt urval och framalstra kunskapsrika samt av ett levande intresse för sin uppgift besjälade lärare med en mera djupgående skolning i och förståelse för de många och betydelsefulla psykologiska och pedagogiska problem, som sammanhänga med all undervisning och uppfostran av barn och ungdom. Under sådana omständigheter har det för mig framstått som en nödvändighet, att hela denna fråga om utbildningen av ämneslärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter upptages till förnyad utredning genom därför särskilt tillkallade sakkunniga. Enligt min mening måste spörsmålet då angripas i hela dess vidd och från andra utgångspunkter än den nu föreliggande utredningen. Vid skolöverstyrelsens behandling av skolsakkunnigas förslag rörande praktisk lärarkurs avgav undervisningsrådet N. Hänninger ett särskilt yttrande, till vilket avdelningschefen, undervisningsrådet N. Fredriksson och t. f. undervisningsrådet K. Falck i huvudsak anslöto sig. Hänninger framhåller i sitt yttrande, att skolöverstyrelsens förslag icke skulle föranleda någon mera avsevärd omläggning av provårsutbildningen på de punkter, som vore av väsentlig betydelse i fråga om lärarnas praktiska utbildning och i fråga om en lämplig lärarrekrytering. Vad det sistnämnda spörsmålet beträffade, borde en begränsning av antalet aspiranter ske på ett tidigare stadium genom direkt reglerande åtgärder i någon form. Ett medel vore upplysnings- och rådgivningsverksamhet. En generell spärr för tillträde till studier vid universitet, vilken åtgärd från vissa håll ifrågasatts, ansåge Hänninger ej kunna ifrågakomma men funne en tillträdesbegränsning i fråga om studier för den rena fackutbildningsexamen, filosofisk ämbetsexamen, möjlig. Hänninger berör härefter anknytningen mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen och framhåller, att ämbetsexamen borde utvidgas till att omfatta både teoretisk utbildning och praktisk lärarutbildning med tillträde för endast ett begränsat antal aspiranter. Urvalet borde ske redan vid studiernas början, kurserna och fordringarna för examen i de olika ämnena borde mer än nu avpassas för den blivande lärarens behov, och i utbildningen borde ingå kurser i talteknik samt modersmålets skriftliga och muntliga behandling ävensom en grundlig kurs i psykologi, särskilt barn- och ungdomspsykologi. Den praktiska utbildningen borde enligt Hänningers mening koncentreras till en ort, där samtliga skolformer vore representerade, och han anser Stockholm bäst lämpa sig som utbildningsort. Däremot borde icke såsom nu varje lärarkandidats utbildning förläggas till en enda läroanstalt. De grundlinjer för en nygestaltning av lärarutbildningen, som undervisningsrådet Hänninger sålunda uppdragit, överensstämma i syftningen väsentligen med den mening, jag hyser i denna fråga. Den utredning av ifrågavarande spörsmål, vilken jag, såsom jag nyss framhållit, finner högeligen angelägen, synes mig alltså i Hänningers förslag hava ett uppslag, som bör göras till föremål för närmare överväganden. Det är klart, att, om man, såsom jag anser eftersträvansvärt, söker åvägabringa ett nära inre sammanhang mellan de teoretiska studierna och den praktiska lärarutbildningen, en sådan anordning kräver en yttre form, som väsentligen skiljer sig från den nuvarande provårsinstitutionens. En koncentration av utbildningen i lokalt hänseende, på sätt som framskymtar i Hänningers yttrande, torde bliva nödvändig, även om det ingalunda är säkert, att det kan bliva tillfyllest med blott en ort såsom

12 förläggningsplats för den pedagogiska utbildningsanstalt, varom här måste bliva fråga. Det är givet, att nämnda yttre form måste vara tillräckligt rymlig, med andra ord: man måste se till, att utbildningsplatser finnas i en mot rekryteringsbehovet svarande omfattning. Det synes vidare vara av stor betydelse, att den övningsskola, som står till buds för en dylik anstalt, omspänner olika arter och stadier av de allmänna skolorna för barn och ungdom, från folkskolan upp till gymnasiet, detta för att de blivande lärarna må få en så fullständig och allsidig utbildning som möjligt. Huruvida det kan bliva möjligt att, såsom Hänninger närmast synes hava tänkt sig, i Stockholm finna utrymme för anordningar av denna omfattning är svårt att nu bedöma. För en undersökning härom synes mig emellertid läget just nu vara särskilt lämpat på grund därav, att, såsom förut omnämnts, frågan om högre lärarinneseminariets fortsatta verksamhet för närvarande är aktuell. Jag måste instämma med dem, som funnit förutsättningarna för denna undervisningsanstalts fortsatta verksamhet i dess nuvarande form väsentligt försvagade. Detta mitt uttalande innebär ingalunda något underkännande av seminariets arbete; tvärt om uppskattar jag i hög grad den värdefulla insats, högre lärarinneseminaret gjort i vårt högre skolväsen. Men jag måste säga mig, att seminariets uppgift att utbilda ämneslärarinnor för statsläroverken numera icke kan betraktas som nödvändig, sedan akademiskt utbildade kvinnor i tillräckligt antal stå till förfogande för alt fylla det speciella behovet av kvinnliga lärarkrafter vid nämnda läroanstalter. Jag har, som antytts, härmed icke velat anställa någon jämförelse mellan de båda slagen av lärarinneutbildning utan allenast konstatera ett faktum. Bortfaller nu behovet av en särskild utbildningsväg för ämneslärarinnor, synes knappast något skäl föreligga att över huvud behålla ämneslärarinneinstitutionen vid våra allmänna läroverk, och man kan då överväga behövligheten av en utbildningsanstalt sådan som högre lärarinneseminariet. Det får därvid likväl ej förbises, att seminariet såsom sin kanske främsta uppgift räknar den, som tillika varit dess första, nämligen att utbilda lärarinnor för de högre flickskolorna och — om än numera av mindre betydelse — för hemmen. Genom tillkomsten av kommunala flickskolor och mellanskolor samt högre folkskolor har seminariets rayon under de senaste årtiondena väsentligt vidgats. Även om man teoretiskt taget måste medgiva, att behovet av kvinnlig lärarkraft vid nämnda läroanstalter utan tvivel inom kort skulle kunna helt fyllas av lärarinnor med den för manliga läroverkslärare stadgade utbildningen, synes mig frågan ej därmed vara löst. Enligt min mening är den vid seminariet lämnade utbildningen alltfort lämplig för lärarinnor vid de högre — kommunala och privata — flickskolorna och däri kan ligga ett skäl för seminariets bibehållande. Men det synes mig önskligt, att den nu ifrågasatta utredningen upptoge till övervägande, huruvida icke seminariet kunde ombildas så, att det komme att tjäna två syften: dels nämnda, något begränsade utbildningsverksamhet, dels att utgöra kärnan i ett centralt pedagogiskt institut med uppgift i första hand att omhändertaga den praktiska lärarutbildningen men därjämte, i den mån så kan ske, att medverka vid det pedagogiska forskningsarbetet. En tillfredsställande lösning av de nu omnämnda frågorna erfordrar uppenbarligen samverkan även med vederbörande akademiska instanser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att skolöverstyrelsen i sitt utlåtande i provårsfrågan framhållit önskvärdheten av samråd mellan de akademiska myndigheterna och överstyrelsen vid fastställande av kurser och arbetssätt för lärarexamen. Vid sitt utredningsarbete böra de sakkunniga givetvis noga uppmärksamma den ekonomiska sidan av en eventuell ny organisation av lärarutbildningen och utreda de med framställda förslag förenade kostnaderna. Härvid bör även tagas under

13 övervägande, huruvida och i vilken form statligt understöd bör lämnas lärarkandidaterna under tiden för deras praktiska utbildning. Vid olika tillfällen har det påpekats, att frågan om lärarutbildning berör ej blott ämneslärarna utan även lärarna i övningsämnen. Denna erinran är enligt min mening fullt berättigad. Det är otvivelaktigt, att övningslärarnas utbildning stått och står i skuggan av det stora problemet om ämneslärarutbildningen. Om man, i likhet med mig och i överensstämmelse med en allt mer utbredd mening, vill åt övningsämnena tillmäta en ökad betydelse och hos dem erkänna även en personlighetsdanande förmåga, får spörsmålet om övningslärarnas utbildning ökad vikt. Givetvis är det i främsta rummet den praktiska utbildningen, som här avses, och jag finner det därför angeläget, att sakkunnigutredningen ej förbigår förevarande fråga. Att även nämnda lärares teoretiska utbildning kan i detta sammanhang bliva föremål för övervägande, är naturligt nog, och de sakkunniga böra vara oförhindrade att, om så befinnes erforderligt, i sådant hänseende framlägga förslag. Jämväl i övrigt må de sakkunniga, i den mån detta kan anses oundgängligt, till behandling upptaga spörsmål, som stå i samband med de frågor, jag i det föregående berört. Det är tydligt, att en utredning av den genomgripande betydelse, som här åsyftas, måste bliva ganska krävande och fordra ingående undersökningar och överväganden. Jag vill emellertid framhålla angelägenheten av att undersökningarna bedrivas med all möjlig skyndsamhet, så att ett förslag i ämnet må kunna utan större tidsutdräkt föreligga.» Den 18 januari 1936 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga för nämnda ändamål professor emeritus O. von Friesen, lektorn vid högre realläroverket i Göteborg G. A. G. Björkeson, professorn vid universitetet i Lund T. R. E. Gislén, rektorn vid kommunala flickskolan i Örebro Brita Martha Fredrique Grönvall, dåvarande undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen N. H. Hänninger, rektorn vid folkskoleseminariet, i Kalmar J. H. A. Nilsson och rektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala S. H. Samuelsson, varjämte åt von Friesen uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Sedan Nilsson anhållit om befrielse från sakkunniguppdraget, entledigade departementschefen den 4 augusti 1936 honom från detsamma och tillkallade såsom sakkunnig i Nilssons ställe rektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm K. H. E. Ågren. Efter Ågrens den 3 mars 1938 timade död har icke någon sakkunnig tillkallats i hans ställe. Till sekreterare hos de sakkunniga förordnade departementschefen den 5 februari 1936 enligt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande extra förste kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet N. G. K. G. Rosén. Sedan Rosén på grund av hopade ämbetsgöromål anhållit om entledigande från sekreteraruppdraget, bemyndigades departementschefen genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1937 att tillkalla ytterligare en sakkunnig för att biträda med ifrågavarande utredning. Sistnämnda dag tillkallade departementschefen för nämnda ändamål kanslirådet i ecklesiastikdepartementet F. W. E. Sandberg, varjämte departementschefen, med entledigande av Rosén från sekreteraruppdraget från den 1 januari 1938, uppdrog åt Sandberg att från och med sistnämnda dag tillika vara de sakkunnigas sekreterare.

14 Efter framställning av de sakkunniga tillkallade departementschefen dels den 16 maj 1936 byrådirektören i socialstyrelsen, fil. dr T. Jerneman, aktuarien i försäkringsaktiebolaget Skandia, fil. lic. T. Larsson samt amanuensen vid universitetets i Lund statistiska institution, fil. kand. E. Olsson såsom experter för att utföra vissa statistiska undersökningar och för att stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd, dels ock den 3 augusti 1937 konsulenten och särskilda föredraganden i skolöverstyrelsen för ärenden angående husligt arbete Gunhild Drake, inspektören för yrkesundervisningen i sömnad och vävning Sigrid Qvarnström och biträdande föreståndarinnan vid statens skolköksseminarium och hushållsskola Äsa Maria ölund att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd angående utbildningen av lärarinnor i hushållsgöromål och i slöjd för flickor (kvinnligt handarbete). Förutom med nu nämnda särskilt tillkallade experter ha de sakkunniga under hand överlagt med åtskilliga, på olika områden erfarna personer. De sakkunniga ha samrått med de sakkunniga för skolöverstyrelsens organisation i fråga om inrättandet av ett psykologisk-pedagogiskt institut och dess ställning till skolöverstyrelsen samt med 1936 års yrkesskolsakkunniga angående utbildningen av lärare i manlig slöjd och i teckning. I syfte att studera den praktiska lärarutbildningen i vissa främmande länder ha med vederbörligt medgivande år 1936 resor företagits, av ledamöterna Björkeson och Hänninger till Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz och Nederländerna samt av ledamoten Samuelsson till Norge, i vilken sistnämnda resa även ordföranden deltog. Slutligen har rektorn vid högre realläroverket i Göteborg S. I. Sefve lämnat de sakkunniga en redogörelse för sina under en studieresa gjorda erfarenheter i fråga om lärarutbildningen i Sachsen. De sakkunniga höllo sitt första sammanträde den 3 februari 1936. Till de sakkunniga hava, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt dem lämnade uppdraget, genom remisser överlämnats följande handlingar: 1. en den 15 september 1927 dagtecknad skrivelse från skolöverstyrelsen angående beredande av erforderliga undervisningslokaler för högre lärarinneseminariet och den därmed förenade normalskolan för flickor; 2. en den 15 juni 1928 dagtecknad skrivelse från högre lärarinneseminariets lärarkollegium angående kompetensvärdet av avgångsbetyg från seminariets högre kurs jämte däröver avgivna utlåtanden av universitetsmyndigheterna m. fl.; 3. en den 10 december 1930 dagtecknad skrivelse från skolöverstyrelsen angående omorganisation av högre lärarinneseminariet och därmed förenade läroanstalter m. m.; 4. en den 3 november 1931 dagtecknad skrift från akademiskt bildade kvinnors förening med önskemål beträffande omorganisation av högre lärarinneseminariet och därmed förenade läroanstalter;

15 5. de sakkunnigas för utredning rörande omorganisation av högre lärarinneseminariet och därmed sammanhängande frågor den 29 september 1933 avgivna betänkande i ämnet jämte däröver av skolöverstyrelsen m. fl. avgivna yttranden; 6. en den 19 juli 1934 dagtecknad skrift från pedagogiska mötet i Sigtuna den 26—29 juni 1934 angående vidtagande av vissa åtgärder, som vore en nödvändig förutsättning för genomförandet av den av statsmakterna anbefallda nydaningen av det inre arbetet i skolan, jämte i ämnet av skolöverstyrelsen avgivet utlåtande; 7. en den 6 november 1934 dagtecknad skrift från läraraspiranternas förening i Lund angående framställning till riksdagen om avveckling av högre lärarinneseminariet m. m.; 8. en den 15 april 1935 dagtecknad skrift från John M. Påhlman angående åtgärder för skrivundervisningens förbättrande; 9. en den 16 april 1935 dagtecknad skrift från styrelsen för Sveriges förenade studentkårer angående omläggning av den för filosofisk ämbetsexamen föreskrivna kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia m. m.; 10. skolöverstyrelsens ovanberörda utlåtande den 27 maj 1935 angående 1927 års skolsakkunnigas utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter jämte därvid fogade handlingar; 11. en den 29 oktober 1935 dagtecknad skrift från föreningen för psykologiskpedagogiska institutet angående institutets verksamhet m. m.; 12. en den 11 november 1935 dagtecknad skrift från akademiskt bildade kvinnors förening angående frågan om provårets omläggning och utvidgning samt högre lärarinneseminariets avveckling m. m.; 13. en den 14 november 1935 dagtecknad skrift från svenska musiklärarsällskapets styrelse angående beredande av möjligheter för lärare i musik att genomgå provar; 14. en den 30 december 1935 dagtecknad skrift från centralstyrelsen för Sveriges extralärareförening med vissa synpunkter i fråga om ämneslärarinneinstitutionen vid läroverken; 15. en i december 1935 dagtecknad skrift från 26:e svenska läroverkslärarmötets sektion för moderna språk, med vissa önskemål beträffande läroverkslärarnas utbildning i moderna språk, jämte i ärendet av skolöverstyrelsen avgivet utlåtande; 16. en den 25 mars 1936 dagtecknad skrift från läroverksadjunkten H. Svenonius angående ämneslärarna vid de allmänna läroverken; 17. en den 17 maj 1936 dagtecknad skrift från föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet angående vissa föreningen berörande frågor; samt 18. en den 1 juli 1937 dagtecknad skrift från T. L. Almgren m. fl. angående utbildning av ledare vid friluftsverksamheten vid de högre läroanstalterna. För att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget har överlämnats en av styrelsen för svenska musiklärarsällskapet den 14 april 1936 gjord framställning, i vad densamma avser rätt för vissa lärare i musik att i likhet med andra lärare genomgå provårskurs. Vidare har till de sakkunniga för kännedom överlämnats en den 23 april 1936 dagtecknad skrift från föräldrarnas förening med flera föreningar, i vilken gjorts framställning om förstärkning av de sakkunniga med representanter för föräldraintresset m. m. F r å n vissa personalsammanslutningar m. fl. ha till de sakkunniga överlämnats framställningar m. m., avseende här förevarande utredningsarbete. D e s a k k u n n i g a h a d e n 20 april 1936 avgivit u t l å t a n d e över en a v skolö v e r s t y r e l s e n d e n 5 m a r s 1936 gjord u n d e r d å n i g f r a m s t ä l l n i n g o m å t e r b e s ä t -

16 tände av en ledigblivande lärarinnebefattning i hushållsgöromål vid statens skolköksseminarium och hushållsskolor. Vidare ha de sakkunniga med underdånig skrivelse den 24 augusti 1936 framlagt förslag angående provisorisk utvidgning av den nuvarande provårsinstitutionen. Det utredningsuppdrag, som lämnats de sakkunniga, omfattar enligt departementschefens ovanberörda uttalande följande frågor, nämligen a) utbildningen av ämneslärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, b) ämneslärarinneinstitutionen, frågan om dess bibehållande eller avskaffande, c) högre lärarinneseminariet, frågan om dess bibehållande, ändamål och organisation, samt d) den praktiska utbildningen av lärare i övningsämnen för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter; Såsom med de allmänna läroverken jämförliga läroanstalter torde här kunna rubriceras i huvudsak högre lärarinneseminariet, statens folkskoleoch småskoleseminarier, kommunala gymnasier, kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor, högre folkskolor samt privatläroverk (högre gossoch samskolor, högre flickskolor och enskilda mellanskolor). Hit torde även i vissa hänseenden kunna föras tekniska läroverk, navigationsskolor och handelsgymnasier samt folkhögskolor.

II. Utbildning av ämneslärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. A. Gällande bestämmelser och historik. Behörighet till ämneslärartjänster. Vid de allmänna läroverken skola enligt läroverksstadgan (S. F. S. nr 109/1933) vara anställda ämneslärare och, vid samläroverk och läroverk för flickor, jämväl en eller flera ämneslärarinnor. Ämneslärarna utgöras av — förutom rektorer — lektorer och adjunkter. Lektors- och adjunktstjänsterna skola ledigförklaras i vissa i stadgan närmare angivna ämnesgrupper. För att komma i fråga till ämneslärartjänst fordras, att vissa allmänna villkor äro uppfyllda. Sökande till sådan tjänst skall vid den tid, då tjänsten är att tillträda, hava uppnått 23 års ålder. Han skall vidare vara fri från sjukdom och lyte, som gör honom olämplig för lärarkallet, vara känd för hedrande vandel, utmärka sig för det allvar och den stadga i karaktären samt den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver, besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning, äga grundlig insikt i de ämnen, som höra till den sökta tjänsten, hava förberett sig till lärarkallet genom vederbörligen genomgången provårskurs samt hava bestritt viss tids undervisning. Som särskilda villkor för behörighet till ledigförklarad ämneslärartjänst fordras att hava dels fullgjort vissa akademiska kunskapsprov, dels ock genomgått stadgad provårskurs i det eller de ämnen, i vilka tjänsten kungjorts ledig. Behörighet till lärartjänst, som kungjorts ledig i två eller flera ämnen, kan dock tillkomma även sökande, som saknar provårsbetyg i ett av dessa ämnen, nämligen om han i detta ämne antingen genomgått s. k. undervisningsprov eller under minst två lästerminer vid någon av vissa läroanstalter meddelat undervisning och därvid ådagalagt nöjaktig skicklighet. I fråga om de kompetensvillkor, som gälla för behörighet till ämneslärarinnetjänst, hänvisas till redogörelse i det följande (sid. 198). Beträffande tillsättning av ledig rektors-, lektors- och adjunktstjänst ävensom ledig ämneslärarinnebefattning vid högre lärarinneseminariet gälla i huvudsak enahanda bestämmelser som vid de allmänna läroverken (jfr S. F . S. bihang nr 52, sid. 1 år 1905). Enligt stadgan för statens folkskoleseminarier (S. F. S. nr 535/1937) hand2—816102

haves undervisningen i kunskapsämnen vid seminarierna huvudsakligen av lektorer, förutom rektorer. Lektorstjänst bör omfatta ett eller två ämnen. Äro ämnena två, böra de vara inbördes sammanhörande, om detta med hänsyn till seminariets aktuella behov kan ske. I motsats till vad fallet är vid de allmänna läroverken, angivas inga ämnesgrupper i seminariestadgan, men varje kunskapsämne bör om möjligt ingå i någon av tjänsterna. Såsom särskilt villkor för behörighet till lektorstjänst fordras beträffande sökandens teoretiska och praktiska utbildning för lärarkallet att hava antingen uppfyllt villkoren för behörighet till ordinarie lektorstjänst vid högre allmänt läroverk i det eller de ämnen, den sökta tjänsten omfattar, eller ock med hänsyn till genom vetenskapliga insikter, pedagogisk utbildning och föregående verksamhet ådagalagd lämplighet för ämneslärartjänst vid lärarutbildningsanstalt ha av Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande blivit förklarad behörig till lektorstjänst vid folkskoleseminarium i det eller de ämnen, som höra till den sökta tjänsten. Enligt stadgan för småskoleseminarierna (S. F. S. nr 42/1938) tillkommer behörighet till adjunktstjänst vid sådant seminarium den, som uppfyller villkoren för behörighet till ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk eller avlagt filosofisk ämbetsexamen i vederbörande ämnen jämte folkskollärarexamen eller ock blivit av Kungl. Maj:t förklarad behörig till sådan tjänst på sätt är föreskrivet om lärare vid folkskoleseminarier. Beträffande kommunala gymnasier, som stå i förening med allmänt läroverk, är genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 september 1937 stadgat, att undervisningen skall bestridas av extra ordinarie lektorer samt extra lärare och timlärare. De extra ordinarie lektorerna skola hava avlagt filosofie licentiatexamen och genomgått stadgad provårskurs, varjämte någon av läroverkets lärare skall hava avlagt de för lektorstjänst vid allmänt läroverk stadgade proven. Skolöverstyrelsen har dispensrätt. Vid kommunala mellanskolor skola enligt stadgan för dessa läroanstalter (S. F. S. nr 345/1933) vara anställda ordinarie ämneslärare med full tjänstgöring. Då sådan tjänst ledigförklaras, skall uppgift lämnas bland annat om de ämnen, som ingå i tjänsten. Vid förening av ämnen för ledig tjänst få medtagas två eller tre av de i undervisningsplanen upptagna ämnena, varvid i tillämpliga delar skall gälla vad i läroverksstadgan föreskrives beträffande ledig adjunktstjänst. Dock kan i tjänst, där sådant anses för skolan ändamålsenligt, i stället för ett av läroämnena ingå ett övningsämne. För behörighet till ordinarie ämneslärartjänst fordras bland annat att med avseende på avlagda examina vid universitet eller högskola och genomgången provårskurs eller ock vid vederbörligt högre lärarinneseminarium avlagd examen uppfylla villkoren för behörighet till ordinarie ämneslärar- eller ämneslärarinnebefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium. Kungl. Maj:t kan dock enligt stadgan meddela behörighetsförklaring åt sökande, som med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium och därjämte

19 vid universitet eller högskola förvärvat goda vitsord om genomgången prövning i ämnen, tillhörande kommunala mellanskolans ämneskrets. I fråga om kommunala flickskolor gäller enligt stadgan för dessa undervisningsanstalter (S. F. S. nr 426/1928) i de avseenden, varom här är fråga, i princip samma föreskrifter som vid de kommunala mellanskolorna. Såsom ämnen för ledig ämneslärartjänst må dock förenas två eller tre av de i undervisningsplanen upptagna teoretiska ämnen, »som på grund av sin inbördes samhörighet lämpligen böra förenas». Föreskrifterna rörande rätt för sökande att efter särskild behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t antagas som lärare äro vid förevarande läroanstalter av något vidare omfattning än vid de kommunala mellanskolorna. Motsvarande bestämmelser i fråga om de högre folkskolorna (S. F. S. nr 248/1934) ha utformats i närmaste anslutning till de beträffande kommunala flickskolorna gällande föreskrifterna. Anmärkas må dock, att i fråga om högre folkskola med högst två årsklasser ämneslärarbefattning kan efter medgivande av skolöverstyrelsen ledigförklaras utan angivande av de ämnen, i vilka läraren har att undervisa. Å andra sidan har meddelats en föreskrift, att frågan om de ämnen, som skola ingå i tjänst, skall underställas skolöverstyrelsens prövning och avgörande för det fall, att ämneskombinationen anses böra avvika från vad i sådant hänseende är stadgat beträffande ledig adjunktstjänst vid allmänt läroverk. Jämlikt kungörelsen nr 232/1929 med vissa föreskrifter angående lärarpersonalens vid statsunderstödda läroanstalter anställning m. m. skola, då fast lärarbefattning skall kungöras ledig, angivas de ämnen, som ingå i tjänsten. Några föreskrifter rörande föreningen av sådana ämnen ha icke av Kungl. Maj:t meddelats. Till ämneslärare med fast anställning vid enskild mellanskola kan antagas den, som äger behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid kommunal mellanskola, ävensom den, vilken av skolöverstyrelsen för särskilt fall förklarats behörig. Till ämneslärare med fast anställning vid högre flickskola kan antagas den, som äger behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid kommunal flickskola, ävensom den, vilken av skolöverstyrelsen för särskilt fall förklarats behörig. Till fast anställd ämneslärare vid högre goss- och samskola kan antagas den, som äger behörighet till ämneslärartjänst vid rikets allmänna läroverk, ävensom den, som med hänsyn till ådagalagda insikter, erfarenhet som lärare och övriga för befattningen erforderliga egenskaper av skolöverstyrelsen för särskilt fall förklarats behörig. Förutom de ovan angivna läroanstalterna kunna som nämnts i detta sammanhang i vissa hänseenden komma i betraktande även tekniska läroverk, navigationsskolor, handelsgymnasier och folkhögskolor. Vid dessa slag av skolor, vilka i jämförelse med de förut omtalade representera en förhållandevis liten del av skolväsendet, äro behörighetsvillkoren för ämneslärarna växlande eller saknas sådana. Vid vissa läroanstalter äro villkoren avpassade

efter de ämnen, som äro förenade med resp. lärarbefattningar, varvid i flera fall väsentligen samma kompetenskrav äro stadgade, som gälla för lektorseller adjunktsbefattningar vid allmänt läroverk. Vid redogörelsen här ovan ha uteslutande avsetts ordinarie eller fast anställda lärare. För icke-ordinarie lärare äro behörighetsvillkor i vissa fall stadgade. I fråga om högre lärarinneseminariet, de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de tekniska läroverken gäller, att till extra ordinarie lärare må antagas den, som med avseende å examina och eventuellt provårstjänstgöring har behörighet till ordinarie tjänst av närmast motsvarande slag eller, om sådan ej finnes, av skolöverstyrelsen prövas äga förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fullgöra arbetsuppgifterna. Extra lärare skall ha avlagt stadgade kunskapsprov men behöver ej ha genomgått provar. För timlärare och för icke-ordinarie lärare vid andra slag av läroanstalter äro inga detaljerade kompetensbestämmelser givna. Provårets tillkomst1. Det första steget mot en ordnad utbildning av elementarlärare i vårt land togs år 1803, då Kungl. Maj:t genom en den 15 mars utfärdad kungörelse förordnade, att alla studerande, som ville åtaga sig barns publika eller enskilda undervisning, skulle vara pliktiga att offentligen vid anställda examina ådagalägga deras i pedagogik och didaktik vunna förkovran och deras framsteg i de elementarvetenskaper, vilka fölen lärare eller informator vore nödiga. Någon annan åtgärd på detta område vidtogs icke under en lång följd av år. Genom 1843 års skolrevision vann emellertid frågan om lärarutbildningen ny aktualitet. Revisionen förklarade »inrättande av lämpliga anstalter för lärares teoretiska och praktiska bildning vara att betrakta såsom en av de mest maktpåliggande åtgärder till läroverkets förbättring» samt utarbetade förslag till sådana anstalter. Revisionen begränsade sig emellertid till att föreslå, att såsom villkor för ordinarie lärarbeställning borde tills vidare uppställas den fordran för skollärare att under någon tid hava deltagit i tjänstgöringen inom något elementarläroverk och för gymnasielärare att på samma sätt vid motsvarande läroverk hava biträtt med undervisning, allt under inseende och ledning av vederbörande lärare. Detta förslag medförde till en början inga direkta resultat men riktade uppmärksamheten på hela spörsmålet om utbildning av lärare. 1858 års riksdag avlät, »under fullkomligt erkännande av vikten av ändamålsenliga bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken», en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t och anhöll i denna, att Kungl. Maj:t måtte låta uppgöra och till följande riksmöte avlämna förslag till inrättande av sådana anstalter. I anledning härav framlades i en den 30 december 1859 dagtecknad pro1 Denna redogörelse är väsentligen byggd på en historik över läroverkslärarnas i Sverige praktiska utbildning åren 1801—1917, vilken finnes fogad såsom bilaga till 1927 års skolsakkunnigas den 31 maj 1929 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1929: 10).

position för riksdagen förslag om inrättande av bildningsanstalter för lärare vid elementarläroverken. Förslaget innebar, att vid vartdera av rikets universitet skulle inrättas ett seminarium för blivande lärares teoretiska utbildning, förgrenat i två avdelningar, en filologisk för samtliga språken och en matematisk-naturvetenskaplig. Vid dessa anstalter skulle eleverna samtidigt med gradualstudierna under ledning av vederbörande professorer och yngre universitetslärare genomgå en tvåårig kurs i sina ämnen. Därpå skulle de för sin praktiska utbildning genomgå provar vid vilket som helst av statens läroverk, d. v. s. under ett års tid där följa undervisningens gång och under erfarna lärares ledning själva undervisa. Propositionen, genom vilken provåret för första gången i vårt land fördes fram i den offentliga diskussionen, tillstyrktes av riksdagens statsutskott men avslogs av ständerna. Strax därefter infördes emellertid provåret på administrativ väg i vårt undervisningsväsende. På grund av åtskilliga vid 1862—1863 års riksdagväckta motioner hade riksdagen hos Kungl. Maj :t anhållit, att föreskrift måtte meddelas, att ingen borde till ordinarie lärare antagas, som icke under minst ett läsår tjänstgjort vid högre elementarläroverk samt under dess rektors och vederbörande lärares ledning följt undervisningens gång och själv i densamma deltagit eller medels tillförlitligt vittnesbörd styrkt sig äga annorledes genom övning förvärvad, emot nyssnämnda prov svarande undervisningsskicklighet. I anledning härav vidtog Kungl. Maj:t genom kungörelse den 12 maj 1865 vissa ändringar i 1859 års läroverksstadga. Genom dessa ändringar infördes i stadgan bestämmelser dels beträffande det av riksdagen begärda nya kompetensvillkoret för erhållande av ordinarie lärartjänst, dels ock om anordnande av provar vid läroverken. I sistnämnda hänseende föreskrevs, att det skulle åligga rektor att med sin ledning tillhandagå de lärarkandidater, som efter hos chefen för ecklesiastikdepartementet gjord ansökning blivit av honom hänvisade att vid läroverket förvärva övning i lärarkallet genom att avhöra undervisningen och genom att själva deltaga däri. Efter provårets slut skulle rektor, efter samråd med vederbörande lärare, meddela vitsord över kandidaternas anlag och skicklighet. Några andra bestämmelser i ämnet meddelades icke. De sålunda meddelade föreskrifterna befunnos emellertid snart nog otillräckliga. Från åtskilliga håll framhölls vikten av en reformerad lärarutbildning, och flera förslag i ämnet framlades, av vilka en del syftade mot upprättandet av en särskild anstalt för lärarutbildning, en normalskola eller seminarieanstalt. Frågan upptogs ånyo till prövning i samband med den revision av läroverksstadgan, som igångsatts med anledning av en skrivelse i ämnet från 1870 års riksdag. Den kommitté, som samma år tillsattes i anledning av riksdagens berörda skrivelse, avstyrkte i sitt den 23 juli 1872 avgivna betänkande upprättandet av särskilda lärarutbildningsanstalter men framlade förslag rörande utvecklingen av provårsinstitutionen. Fördelen med provåret, förlagt till ett vanligt läroverk, vore enligt kommitténs me-

22 ning bland annat den, att lärarkandidaterna finge följa och taga till föredöme undervisningen vid en läroanstalt, som till inrättning, ändamål och arbetsordning vore alldeles lika med alla övriga läroverk i riket och som icke kunde komma att lida av de olägenheter, som lätt kunde göra en normalskola till ett experimentalfält för oövade lärarkrafter. Kommitténs förslag om utvidgning av provåret innebar bland annat, att provåret skulle genomgås vid ettdera av elementarläroverken i Uppsala eller Lund eller annat läroverk, som Kungl. Maj.t för viss tid utsåge. Rätt att genomgå provar skulle tillkomma den, som avlagt för erhållande av ordinarie lärartjänst vid statens elementarskolor föreskrivna kunskapsprov. Provåret skulle enligt förslaget omfatta ett läsår och inbegripa två samtidigt fortlöpande kurser, en praktisk och en teoretisk. Den praktiska kursen skulle innefatta dels åhörande av undervisningen i läroverkets alla klasser, varvid början skulle göras med den lägsta, dels ock meddelande av undervisning till övning och såsom prov. Den teoretiska kursen skulle enligt kommitténs mening innefatta dels föredrag, som skulle av föreståndaren hållas över pedagogikens teori och historia med särskilt avseende på det svenska undervisningsväsendets utveckling, dels minst två skriftliga arbeten av varje lärarkandidat, behandlande pedagogiska ämnen, vilka han själv valt i samråd med föreståndaren, dels ock diskussioner över sådana uppsatser samt över pedagogiska ämnen, som bestämts av föreståndaren. Till en början såg det ut, som om det av kommittén framlagda förslaget skulle skrinläggas och utvecklingen i stället skulle tendera emot inrättandet av en särskild lärarutbildningsanstalt. I 1873 års stora läroverksproposition förklarade sig sålunda departementschefen vara fullt övertygad om otillräckligheten av varje annan åtgärd för lärarutbildningens främjande än den, som stode att åstadkomma genom en för ändamålet enkom inrättad anstalt. Planen för en dylik anstalt vore emellertid icke tillräckligt utredd, och han ansåg det därför icke möjligt att då framlägga förslag. Men departementschefen anmälde, att förberedande åtgärder skulle vidtagas för utredning och framläggande av förslag att på det mest ändamålsenliga sätt tillgodose lärarnas praktiska utbildning. Riksdagen instämde i dessa synpunkter samt anhöll, att redan för nästa riksdag måtte framläggas förslag om inrättande av en anstalt för elementarlärarnas praktiska utbildning. På grund härav framlade Kungl. Maj:t för 1874 års riksdag proposition om inrättande av en pedagogisk undervisningsanstalt i Stockholm, omfattande ett pedagogiskt seminarium med övningsskola. Riksdagens statsutskott avstyrkte emellertid detta förslag, huvudsakligen därför, att kostnaderna ansågos vara för stora, att upprättandet av en stor övningsskola enbart för seminariets räkning skulle vara förenat med åtskilliga betänkligheter samt att lärarkandidaterna skulle få för liten övning och icke skulle lära känna ett läroverk, sådant det verkligen bestode, i den fasta gången av dess arbete. Utskottet tillstyrkte i stället, att 1870 års kommittés

23 ovannämnda förslag om utvidgat provar skulle komma till utförande, och hemställde om ett anslag för ändamålet, beräknat för provårskurser vid fem läroverk. Utskottets förslag antogs av riksdagen. Med den kungörelse angående anordningen av det i gällande stadga för rikets allmänna läroverk föreskrivna provåret, som den 16 juni 1875 i anledning av riksdagens beslut utfärdades, lades den grund, på vilken provårsinstitutionen sedan utvecklats. Kungörelsen, som i allt väsentligt byggde på det ovan omförmälda kommittéförslaget, gällde med smärre ändringar ända till år 1905. Sedan de allmänna läroverken år 1904 ställts under inseende av en central överstyrelse, till vars handläggning skulle höra jämväl ärenden rörande särskild utbildning av lärare och lärarinnor vid de under överstyrelsens inseende stående läroanstalterna, utfärdades nämligen den 2 juni 1905 en ny förordning angående provåret. Genom denna förordning överflyttades den befattning med provåret, som enligt tidigare gällande bestämmelser tillkommit chefen för ecklesiastikdepartementet, till läroverksöverstyrelsen och stärktes det teoretisk-metodiska momentet i provårsutbildningen, varförutom vidtogos en del andra, smärre jämkningar i provårets anordning. Under det provårsinstitutionen vid de allmänna läroverken sålunda går tillbaka ända till år 1865 och erhöll sin första närmare utformning år 1875, år provåret vid folkskoleseminarierna av långt senare datum. Visserligen förutsatte 1886 års seminariestadga möjligheten av ett till seminarium förlagt provar, men först år 1896 kom denna tanke till utförande. Enligt ett av riksdagen biträtt, i 1896 års åttonde huvudtitel framlagt förslag skulle vid något lärarinneseminarium inrättas provårskurser för kvinnliga lärarkandidater, som ville vinna behörighet till adjunktsbefattning vid sådan läroanstalt. Dylik provårskurs skulle anordnas, då så ansåges behövligt, och skulle genomgås på ett år av kvinnlig filosofie kandidat och på en termin av elev från högre lärarinneseminariet. Kungörelse om sådan provårskurs under läsåret 1897—1898 utfärdades den 29 maj 1896. F r å n och med år 1901 utfärdades årligen kungörelse angående provar vid seminarium, ehuru kurs icke alltid behövt anordnas. Härigenom uppkom så småningom ett behov av en närmare reglering av seminariekursens ställning till motsvarande kurser vid provårsläroverken. Även av en annan anledning påkallades jämkningar i 1905 års provårskungörelse. Enligt den år 1907 utfärdade stadgan angående filosofiska examina inrättades en för blivande ämneslärare vid de allmänna läroverken avsedd examen, benämnd filosofisk ämbetsexamen och innehållande bland annat en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Av denna orsak aktualiserades frågan, huruvida den teoretiska provårskursen skulle bibehållas eller icke. Det av dessa omständigheter framkallade behovet av ändringar i provårsinstitutionen tillgodosågs, genom en den 14 maj 1915 utfärdad ny stadga angående provåret. Med anledning av tillkomsten av den nya ämbetsexamen fixerades vissa

ämneskombinationer i provåret och borttogs den i provåret ingående teoretiska kursen. Med hänsyn till det dåvarande seminarieprovåret tillkom vidare en bestämmelse om enterminsprovår vid läroverken för sådana kandidater, som genomgått provar vid seminarium, varjämte närmare bestämmelser meddelades rörande enterminskandidater. Även tidigare hade förekommit, att kandidater erhållit tillstånd att genomgå provar på en termin, men fallen hade varit sällsynta. Genom den nya provårsstadgan hade sålunda ett visst samband mellan provar vid folkskoleseminarium och provar vid allmänt läroverk kommit till stånd. Kort därpå blev det nödvändigt att ytterligare stärka detta samband. I 1916 års åttonde huvudtitel framlade Kungl. Maj:t — i syfte att vidga den krets, ur vilken seminarierna hade att hämta sina ämneslärare, och på samma gång vinna utsikt att till ämneslärarbefattningarna vid seminarierna erhålla sökande med särskild praktisk utbildning för seminarielärarens kall — förslag om inrättande av ett provar, sammansatt av en termins kurs vid folkskoleseminarium och därefter en termins kurs vid allmänt läroverk. Samtidigt framlades förslag om erforderligt anslag för anordnande av en provårskurs vid folkskoleseminarium jämväl för manliga lärarkandidater utöver den redan befintliga, för kvinnliga lärarkandidater avsedda kursen. Riksdagen godtog nämnda båda förslag men framhöll samtidigt önskvärdheten av full reciprocitet mellan den kompetens, som vunnes genom provar vid seminarium, och motsvarande av provar vid läroverk konstituerade behörighet. Då på grund härav vissa ändringar blevo nödvändiga i stadgan för läroverksprovåret, utfärdades den 19 maj 1917 dels stadga angående provar vid rikets allmänna läroverk (S. F. S. nr 312/1917), dels ock stadga angående provar vid folkskoleseminarium (S. F. S. nr 313/1917). Genom dessa stadgor reglerades förhållandet mellan provar vid läroverk och provar vid seminarium och vidtogos vissa andra jämkningar i dittills gällande bestämmelser. Nämnda stadgor äro med vissa smärre ändringar (S. F. S. nr 205 och 266/1928 samt 701 och 702/1937) ännu i gällande kraft. Gällande bestämmelser angående provåret. Beträffande provårets ändamål och organisation inhämtas ur omförmälda provårsstadgor, vilka i stort sett hava samma sakliga innehåll, i huvudsak följande. Provåret, som anordnas vid vissa av Kungl. Maj:t bestämda läroverk och folkskoleseminarier, har till ändamål att bibringa den särskilda utbildning för lärarkallet, som utgör villkor för behörighet till ämneslärartjänst vid läroverk och folkskoleseminarium. Vad provårets tidsomfattning beträffar, gäller normalt, att det skall omfatta två terminer i följd vid en och samma läroanstalt. Provåret kan emellertid även ordnas så, att lärarkandidaten under en termin deltager i provar vid allmänt läroverk och därefter under en andra termin fortsätter och avslutar provåret vid folkskoleseminarium,

25 eller också tvärtom. Det är jämväl möjligt att genomgå provåret på endast en termin. Medgivande härtill kan, där särskilda skäl föreligga, lämnas lärarkandidat, vars provar är helt och hållet förlagt till allmänt läroverk eller till folkskoleseminarium och som under längre tid med goda vitsord bestritt viss, närmare angiven tjänstgöring och i övrigt prövas äga goda förutsättningar för lärarkallet. Rätt att genomgå provar tillkommer den, som avlagt de för behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium föreskrivna kunskapsprov samt, därest ämnet pedagogik ej ingår i hans examen, jämlikt stadgan angående filosofiska examina undergått godkänd prövning i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Med hänsyn till uppställda krav för behörighet till ämneslärarbefattning vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium skall provåret omfatta vissa ämneskombinationer. Det bör i regel omfatta tre läroämnen men kan även begränsas till två eller — därest skolöverstyrelsen prövar det kunna utan olägenhet ske — utsträckas till fyra ämnen. De i stadgorna angivna ämnesgrupperna överensstämma i huvudsak med dem, som pläga ingå i ämneslärartjänster vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna. Ansökan om att få genomgå provar ingives till skolöverstyrelsen. Ansökan skall vara åtföljd av åldersbetyg, läkarbetyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, angående frihet från sjukdom och lyte, som gör sökanden olämplig för lärarkallet (icke utfärdat tidigare än sex månader före ansökningstidens utgång), betyg över avlagda akademiska kunskapsprov och, därest sökanden förut tjänstgjort som lärare eller erhållit utbildning för lärarkallet, betyg över sådan tjänstgöring eller utbildning ävensom de övriga handlingar, som sökanden kan vilja åberopa. Efter prövning av de inkomna ansökningarna bestämmer skolöverstyrelsen, därest provårshänvisning kan beredas sökanden, vid vilket av provårsläroverken eller provårsseminarierna och i vilka läroämnen lärarkandidat äger att genomgå provåret eller däri deltaga samt huruvida provåret skall omfatta en eller två terminer. Vid beslut om hänvisning av lärarkandidat till viss läroanstalt bör enligt stadgorna beaktas, i vad mån de lärokurser, som genomgås vid läroanstalten, och de vid densamma anställda lärarkrafterna kunna vara ägnade att främja lärarkandidatens utbildning uti de i hans provar ingående läroämnena. Beträffande provårets leaning och lärarna viå åetsamma gäller, att överstyrelsen förordnar läroverkets, respektive seminariets rektor eller, därest hinder skulle möta härför, annan lämplig person att under viss tid, dock minst en termin, vara föreståndare för provåret. Läroverkets och seminariets lärare äro skyldiga att, i den utsträckning och på det sätt föreståndaren bestämmer, deltaga i provårsarbetet. Vad angår provårets innehåll, skall det innefatta dels praktiska övningar med därtill hörande behandling av metodiska spörsmål, dels diskussioner

26 och föreläsningar rörande pedagogiska frågor ävensom vissa för lärarutbildningen avsedda kurser. I provåret ingår såväl åhörande av undervisning på läroverkets olika stadier som även meddelande av undervisning. Lärarkandidats undervisning, som inledes med att han åhör undervisning av vederbörande lärare, skall även omfatta meddelande av uppgifter för de skriftliga arbeten, som höra till hans provårsämnen, sådana arbetens förberedande samt granskning och genomgående. Vid folkskoleseminarierna omfattar lärarkandidats undervisning även deltagande i handledningen av eleverna i deras enskilda arbete, och lärarkandidaterna vid dessa läroanstalter böra enligt vederbörande provårsstadga erhålla noggrann kännedom om folkskoleseminariets verksamhet för elevernas praktiska lärarutbildning. I sådant syfte bör han i lämplig utsträckning åhöra elevernas undervisningsövningar särskilt i de ämnen, som ingå i hans provar, samt deltaga i den med dessa övningar förbundna behandlingen av metodiska frågor. Gemensamt för såväl provårsläroverken som provårsseminarierna gäller, att för preparation och granskning av lärarkandidats undervisning eller i allmänhet för med denna undervisning förbunden behandling av metodiska frågor rörande de särskilda läroämnena sammanträden skola hållas under ordförandeskap av föreståndaren eller den lärare, han därom anmodar. Vid dessa sammanträden skola även närvara de lärare, som för varje särskilt ämne deltaga i ledningen av lärarkandidaternas övningar eller som därom anmodas av föreståndaren. Den undervisning, som uppdrages åt lärarkandidaten, bör i regel icke upptaga mer än sammanlagt sju timmar i veckan och må icke, där ej lärarkandidaten själv annorlunda åstundar, omfatta mer än tio timmar i veckan. I nämnda tid inräknas vid seminarierna icke den tid, som erfordras för behandlingen av elevernas enskilda arbete, skriftliga uppgifter och dylikt. Tillfälle bör, där så anses lämpligt och möjligt, beredas lärarkandidat vid provårsläroverk eller seminarium att även vid andra läroanstalter åhöra undervisning, som för hans lärarutbildning kan vara av betydelse. Varje termin skall provårsföreståndaren eller annan lämplig person hålla sammanträden med lärarkandidaterna för behandling i form av föredrag, referat eller diskussion av viktigare frågor rörande den allmänna uppfostrings- och undervisningslärans tillämpning på de särskilda uppgifter, som tillkomma i främsta rummet de allmänna läroverken respektive folkskoleseminarierna men även övriga läroanstalter, vilka provårsutbildningen avser, samtliga dessa läroanstalters allmänna anordning och den för dem gällande lagstiftningen samt eventuellt viktigare delar av det svenska undervisningsväsendets historia och nuvarande organisation. Utöver den behandling av metodiska frågor, som enligt vad nyss framhållits skall förekomma i samband med preparation och granskning av lärarkandidats undervisning, bör enligt provårsstadgorna varje termin anordnas ett lämpligt antal föreläsningar över de särskilda ämnenas metodik. Såvitt förhållandena det medgiva, skola till föreläs-

27 ningarna anknytas diskussioner i motsvarande frågor. Varje lästermin skola under ett lämpligt antal timmar anordnas en kurs i skolhygien och en kurs i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik. Vitsord över lärarkandidats nit och fallenhet för lärarkallet ävensom över hans undervisningsskicklighet dels i allmänhet, dels ock med avseende på olika ämnen och, där så anses lämpligt, olika stadier skola avgivas av föreståndaren i samråd med de lärare, som med honom deltagit i lärarkandidatens handledning. För att provar skall anses vara vederbörligen genomgånget, erfordras minst betyget godkänd för undervisningsskicklighet såväl i allmänhet som i minst två av de läroämnen, som provåret omfattat, samt minst betyget godkänd för nit och minst betyget god för fallenhet för lärarkallet. Vissa tidigare framförda önskemål beträffande provåret. Redan långt före 1927 års omorganisation av det högre skolväsendet hade, såsom framgår av 1927 års skolsakkunnigas betänkande rörande praktisk lärarkurs, frågan om en omläggning av utbildningen av lärare för de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter varit föremål för överläggning inom pedagogiskt intresserade kretsar. Från lärarkandidaternas sida hade framkommit åtskilliga önskemål i detta hänseende. Åtgärder borde enligt deras mening vidtagas för att åt den praktiska utbildningen giva en mera allsidig läggning av den art, att lärarkandidaten skulle komma att deltaga ej blott i själva undervisningsarbetet utan också i de övriga sidorna av en lärares verksamhet, allt i syfte att göra lärarkandidaternas ställning mera lik en verklig lärares och bereda honom tillfälle att bättre ådagalägga sin fallenhet för lärarkallet. Dessa fördelar skulle kunna uppnås genom att bereda lärarkandidaterna tillfälle till förordnanden som extra ordinarie lärare samtidigt med att de fullgjorde provårstjänstgöring. Härigenom skulle även tillgodoses önskemålet om att giva lärarkandidaterna ekonomiskt stöd under utbildningstiden. F r å n provårsanstaltemas sida hade rests invändningar mot att lärarkandidaterna skulle kunna, såsom fortfarande är fallet, genomgå provåret på endast en termin och även framförts önskemål om ekonomiskt understöd åt lärarkandidaterna. På detta håll hade även tämligen allmänt hemställts, att provåret måtte så ordnas, att de handledande lärarna finge bättre och rikare tillfällen att bilda sig en uppfattning om lärarkandidaternas lämplighet ur olika synpunkter för lärararbetet. Vid ett möte med provårsföreståndare m. fl., vilket år 1926 hölls i skolöverstyrelsen, hade dåvarande rektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, föreståndaren för provårskurserna vid läroverket J. Kjederqvist framlagt ett genomgripande förslag 1 till omorganisation av provåret. 1

Förslaget är publicerat i redogörelsen för högre latinläroverket å Norrmalm för läsåret 1928—1929.

28 Grundtanken i detta förslag, som kännetecknades av ett helt nytt grepp på frågan om lärarutbildningens anordning, innebar i huvudsak, att den teoretiska utbildningen, förlagd såsom nu till universitet och högskolor, och den praktiska utbildningen, förlagd till läroanstalter av olika slag i universitets- och högskolestäderna, skulle äga rum åtminstone till en viss grad jämlöpande med varandra, så att de avslutande betygen för läraraspiranter skulle utfärdas först sedan båda slagen av utbildning blivit fullbordade. Genom en dylik anordning skulle enligt förslagsställarens mening vinnas bestämda fördelar både för universitetsstudierna — läraraspiranten lärde sig, huru hans ämnen skulle studeras för att kunna på bästa sätt meddelas åt andra, och lade därigenom den säkraste grunden för sina studier — och för den praktiska lärarutbildningen — aspiranten kunde tidigare än i regel skedde vinna någon erfarenhet om sin egen fallenhet för lärarkallet och därefter träffa sina mått och steg, varförutom den praktiska utbildningen kunde utsträckas över en längre tid. Sannolikt skulle anordningen leda till en tidsvinst i fråga om lärarkandidatens sammanlagda utbildningstid. F ö r s l a g e t i n n e b a r till sina detaljer b l a n d a n n a t f ö l j a n d e : Läraraspiranten skulle först studera ett av sina huvudämnen och föra dessa studier fram till tentamen. Därefter, möjligen samtidigt med nyssnämnda studier, skulle han genomgå en kurs i modersmålets behandling, en kurs i psykologi samt en kurs i disciplinens teori. Efter dessa studier skulle vidtaga förra delen av den praktiska utbildningen, för vilken del förslagsställaren använder den sammanfattande beteckningen hospitering, I denna skulle ingå åhörande av lektioner och av föreläsningar i de särskilda ämnenas metodik, deltagande i sådana sammanträden, som provårsföreståndarna enligt nuvarande ordning hålla med lärarkandidaterna, och sådana sammanträden, som avse preparation av lärarkandidaternas undervisning, samt möjligen även försökslektioner. Denna hospitering skulle enligt förslagsställarens mening icke behöva på något sätt störa läraraspirantens studier. Efter hospiteringens avslutande skulle så vidtaga den praktiska utbildningens andra del, av förslagsställaren betecknad såsom övningstjänstgöring. Denna borde i regel omfatta två terminer med ett ämne under vardera terminen men skulle under vissa förutsättningar kunna begränsas till en termin. Som förutsättning för rätt till övningstjänstgöring skulle fordras tentamen i det ämne, tjänstgöringen avsåge, samt intyg om fullgjord hospitering. I övrigt skulle aspirant äga rätt att själv välja tid för övningstjänstgöringen, varvid bland annat vore att märka, att de båda terminerna icke skulle behöva komma i omedelbar följd, övningstjänstgöringen skulle omfatta såväl auskultation som undervisning på skolans olika stadier i det ämne, tjänstgöringen avsåge. På ett av stadierna skulle tjänstgöringen räcka hela terminen. Dessutom skulle i övningstjänstgöringen ingå så många andra till en lärares arbete hörande åligganden, såsom vakthållning m. m., som föreståndaren kunde uppdraga åt honom, över hospiteringen skulle utfärdas endast intyg men över övningstjänstgöringen meddelas betyg med särskilda vitsord i fråga om varje ämne efter dettas avslutning. Först efter hela den praktiska utbildningens avslutning skulle följa avslutandet av den teoretiska utbildningen och avläggandet av den sålunda färdiga åmbetsexamen. Fördelningen på de olika läroanstalterna av såväl hospiteringen som övningstjänstgöringen liksom också vissa andra för utbildningen nödiga anordningar skulle omhänderhavas av en särskild myndighet (lärarutbildningskollegiet), sammansatt av rektorer, föreståndare och föreståndarinnor vid de läroanstalter, till vilka aspiranter skulle hänvisas, professorerna i förekommande ämnen samt professorn i psykologi och pedagogik.

29 1927 års skolsakkunnuja. O m s å l u n d a frågan o m l ä r a r u t b i l d n i n g e n s a n o r d n i n g r e d a n före 1927 å r s o m o r g a n i s a t i o n a v d e t h ö g r e s k o l v ä s e n d e t v a r f ö r e m å l för ett i n t r e s s e r a t ö v e r v ä g a n d e , så a k t u a l i s e r a d e s likväl f r å g a n p å g r u n d a v n ä m n d a o m o r g a n i s a t i o n såväl g e n o m d e n u t v i d g n i n g av l ä r o v e r k s o r g a n i s a t i o n e n , som i s a m b a n d d ä r m e d beslöts, s o m g e n o m d e n o m l ä g g n i n g a v s k o l a n s a r b e t s s ä t t m. m., vilken i b e r ö r d a s a m m a n h a n g a n s å g s v a r a en n ö d v ä n d i g f ö r u t s ä t t n i n g för d e n n y a o r d n i n g e n s g e n o m f ö r a n d e . Åt de sakk u n n i g a , s o m tillkallats för att i n o m e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t v e r k s t ä l l a • u t r e d n i n g a r och avgiva y t t r a n d e n och förslag i vissa m e d d e n b e s l u t a n d e j s k o l o r g a n i s a t i o n e n s a m m a n h ä n g a n d e frågor, u p p d r o g s a t t u t a r b e t a förslagtill o m l ä g g n i n g av p r o v å r s i n s t i t u t i o n e n . Dessa s a k k u n n i g a , 1927 å r s skolI s a k k u n n i g a , a v g å v o den 31 m a j 1929 u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e p r a k tisk l ä r a r k u r s för b l i v a n d e l ä r a r e vid de a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n m . fl. u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t e r (statens offentliga u t r e d n i n g a r 1 9 2 9 : 1 0 ) . Det förslag, som framlades av de sakkunniga, innebar icke någon principiell ändring i provårets organisation. De sakkunniga sökte att inom dess dittillsvarande ram föreslå åtgärder, ägnade att avhjälpa förefintliga brister i provårsinstitutionen. Emellertid diskuterade de sakkunniga i betänkandet (sid. 14—17) ett par under den tidigare behandlingen av frågan framlagda förslag om mer genomgripande förändringar i lärarutbildningen. Vad de sakkunniga härutinnan anfört torde i detta ; sammanhang böra något beröras. De sakkunniga behandlade sålunda spörsmålet om lärarutbildningens förläggande till en för ändamålet särskilt upprättad central utbildningsanstalt, vilket enligt det föregående tidigare varit föremål för ingående överväganden. En dylik anordning funno emellertid de sakkunniga icke anledning ifrågasätta såväl med hänsyn : till de skäl, som under den tidigare diskussionen ur pedagogisk, administrativ och ekonomisk synpunkt anförts emot en så organiserad lärarutbildning och vilka med undervisningsväsendets nuvarande omfattning enligt de sakkunnigas mening i hög grad blivit skärpta, som ock därför att den hittillsvarande anordningen i stort sett visat sig tillfredsställande. Likaledes avvisades en tidigare framförd tanke att i fråga om provårets förläggning återgå till den ursprungliga anordningen för lärarkandidaternas fördelning mellan läroverken, innebärande att en lärarkandidat skulle kunna hänvisas till vilket läroverk som helst. Som motiv för detta ställningstagande erinrades om de erfarenheter i fråga om olämpligheten av en sådan anordning, vilka tidigare gjorts, ! och anfördes, att man vid en sådan fördelning av lärarkandidaterna skulle gå förlustig de värdefulla erfarenheter i fråga om lärarutbildningen, som vunnes genom att den koncentrerades till vissa för lärarutbildning särskilt avsedda och utrustade läroanstalter. I betänkandet sysslade de sakkunniga också med det förutberörda av rektorn J. I Kjederqvist framlagda förslaget om att förknippa den praktiska utbildningen av lärarkandidaterna med dessas teoretiska studier vid universitet och högskolor. De funno den grundåskådning, som bar upp detta förslag, i sig innesluta åtskilliga beaktansvärda synpunkter, framför allt den, att framgången i en lärares gärning vore i väsentlig grad beroende av huruvida hans kunskaper verkligen kunde giva vad undervisningen i de olika ämnena krävde. Men om universitetskurserna alltför trångt bundes vid skolans kurser, komme också lätteligen lärarens förberedelser för sina lektioner att sakna den väckelse och den eggelse, som låge däri, att läraren

30 hade att ur sitt mera fritt anlagda, vetenskapliga kunskapsförråd utvälja de partier, som undervisningen i ett visst fall krävde, och lämpa och anpassa dem efter det behov, som förelåge, eller måhända — vad som ingalunda betydde minst för lärarens egen utveckling —• genom fortsatta studier fullständiga och utöka dem. De sakkunniga hade av nu antydda skäl — helt naturligt med undantag för ämnet pedagogik — icke kunnat ansluta sig till förslagsställarens mening, att utbildningskursens förläggning till studietiden vid universitet skulle bliva till fromma för aspiranternas universitetsstudier; de hyste fast hellre starka farhågor för att motsatsen skulle i viktiga avseenden komma att inträffa. Emellertid vore de sakkunniga angelägna om att få betona önskvärdheten av att vid universitetskursernas uppgörande nödig hänsyn kunde tagas även till skolans behov och önskemål. Det torde vara ett känt förhållande, att det ingalunda i alla ämnen vore så ställt, som det borde och kunde vara och som det, efter vad de sakkunniga hade sig bekant, vid utfärdandet av nu gällande bestämmelser angående filosofiska examina varit avsett att vara. Framför allt syntes det vara av vikt, att de mera elementära delar av ett ämne, vilka för skolundervisningen vore av fundamental betydelse, vid universitetsstudierna icke försummades eller åsidosattes. Mot förslagsställarens uppfattning att den av honom föreslagna anordningen skulle bereda även den praktiska lärarutbildningen vissa fördelar framhöllo de sakkunniga, att det först när läraren vore utrustad med nödiga förutsättningar i kunskapsavseende vore möjligt att med någon säkerhet våga sig på ett bedömande av hans allmänna fallenhet för lärarkallet. Därtill komme, att de studerande, som här vore i fråga, i regel ännu icke nått den åldersmognad, att man hos dem kunde förutsätta den omdömesgillhet, som här erfordrades, i all synnerhet när det gällde ett omdöme om dem själva. De sakkunniga erinrade också, att vid universitetet i Uppsala funnes en pedagogisk övningsskola för studerande i pedagogik, samt framhöllo önskvärdheten av att denna anordning måtte kunna vinna efterföljd vid övriga högskolor. Vid dylika övningsskolor torde tillfälle såväl till auskultation som till någon övningsundervisning kunna beredas blivande lärare, vilka skulle kunna önska på ett tidigare stadium pröva sina anlag. Dessutom borde ej förbises, att redan nu möjlighet förelåge för studerande att efter rektors medgivande åhöra undervisning vid olika slag av läroanstalter. Slutligen torde man icke böra alldeles underskatta den betydelse, som informatorsverksamhet kunde hava i ifrågavarande avseende. Mot den föreslagna ordningen syntes jämväl kunna göras den anmärkningen, att den måste komma att på ett störande sätt sönderbryta å ena sidan läraraspirantens studier och å andra sidan hans praktiska utbildning. Det lärarutbildningskollegium, som förslagsställaren tänkt som administrerande utbildningen, torde trots sin mångsidighet knappast komma att visa sig kunna behärska den erforderliga, synnerligen invecklade administrations- och expeditionsapparaten. Slutligen förutsatte det föreslagna systemets realiserande möjlighet till samtidigt bedrivna universitetsstudier i alla vetenskapsgrenar, som motsvarade skolämnena. De två städer, till vilka flertalet av lärarkandidaterna hänvisades, nämligen Stockholm och Göteborg, saknade emellertid fullständiga högskolor. Trots de i vissa avseenden intressanta och värdefulla synpunkter, som låge till grund för förslaget, kunde de sakkunniga på nu anförda skäl icke tillstyrka dess godtagande. Skolöverstyrelsens utlåtande. Över d e s a k k u n n i g a s förslag h a r skolövers t y r e l s e n , efter h ö r a n d e av kollegierna vid de a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n , h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t o c h f o l k s k o l e s e m i n a r i e r n a , d e n 27 m a j 1935 avgivit utlåtande.

31 Ej heller överstyrelsen tänkte sig någon verkligt genomgripande organisatorisk förändring av provåret. överstyrelsen sade sig ha haft att välja mellan att antingen påyrka en helt ny principiell utredning av förhållandet mellan den teoretiska och den praktiska sidan av lärarutbildningen i samband med studieransonering och hemställa, att med ändringar inom ramen av det nuvarande förhållandet mellan utbildningens sidor måtte anstå i avvaktan på en sådan utredning, eller ock att försöka åstadkomma sådana förbättringar, som inom den nuvarande ramen vore möjliga. Den senare utvägen hade valts och förslag därför framlagts till vissa förbättringar i provåret, vilka visserligen kunde synas små och ingalunda gjorde anspråk på att avhjälpa alla provårsinstitutionens brister men dock enligt överstyrelsens mening skulle beteckna ett ganska betydande framsteg i dettas läggning. Överstyrelsen behandlade emellertid samtidigt ganska ingående den i det föregående berörda frågan om ett sammanförande av den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen. Av överstyrelsens omfattande yttrande torde i detta sammanhang böra beröras allenast denna sida av saken. Det torde, framhåller överstyrelsen, icke kunna bestridas, att en ung lärare, som under nuvarande förhållanden komme direkt från sina akademiska studier till sina första försök som lärare, mycket snart komme underfund med att studierna så gott som helt lämnat åsido icke så alldeles litet av vad han såsom lärare måste hava klar insikt i, under det att en ej ringa möda under studietiden nedlagts på sådana sidor av de studerade ämnena, som låge ganska långt på sidan om vad en lärare verkligen behövde i skolarbetet. Härmed ville överstyrelsen givetvis icke bestrida, att varje sida av insikter i ett ämne kunde vara av värde för en lärare; men då lärarens utbildningstid enligt sakens natur måste hållas inom tämligen snäva gränser, gällde det att vid urval av stoffet för de blivande lärarnas akademiska studier taga skälig hänsyn till vad som vore värdefullt icke blott och knappast övervägande ur rent vetenskaplig synpunkt utan också och i minst lika hög grad ur synpunkten av deras blivande verksamhet. Då på sin tid filosofisk ämbetsexamen infördes såsom särskilt avseende lärarutbildningen och såsom skild från den utan hänsyn till denna planlagda filosofie kandidatexamen, hade det varit meningen, att denna skillnad mellan de båda examina skulle taga sig uttryck bland annat i en däremot svarande olikhet mellan fordringarna för vardera examen i de särskilda ämnena. Emellertid torde det icke vara någon överdrift, ifall man sade, att denna olikhet tenderat till att bli allt mindre och, när den överhuvudtaget förekomme, snarare avsåge fordringarnas kvantitativa omfattning än deras kvalitativa inriktning. Om den teoretiska och den praktiska sidan av lärarutbildningen finge gå intimt hand i hand, skulle det, hoppades man, bliva helt enkelt nödvändigt att vid planläggning av de teoretiska studierna taga oavlåtlig hänsyn till den studerandes blivande lärarverksamhet. Överstyrelsen ville vidare som stöd för den förmodan, att ett närmare sammanförande av utbildningens båda sidor efter allt att döma verkligen skulle vara ägnat att höja arbetsglädjen vid den praktiska lärarutbildningen, hänvisa å ena sidan därtill, att den nuvarande skarpa kontrasten mellan utbildningens båda sidor, vilken utan tvivel vore en synnerligen viktig anledning till olustbetoningen vid den praktiska utbildningen, enligt sakens natur skulle, om icke fullständigt försvinna, så dock väsentligt mildras, om båda sidorna intimt sammanfördes, å andra sidan till erfarenheterna från högre lärarinneseminariet, från vilket det överstyrelsen veterligt icke försports sådana missljud som från provåret. Slutligen ville överstyrelsen vitsorda vad som för övrigt kunde sägas ligga i sakens natur, att det vore högeligen önskvärt, att sådana personer, som icke visade sig skickade för lärarbanan, på ett så tidigt stadium som möjligt avvisades från lärarutbildning. Under nuvarande förhållanden vore det ofta förenat med synnerligen stora

;{2

svårigheter att verkställa ett dylikt avvisande i tillräckligt god tid. I de flesta fall sökte en läraraspirant sitt första förordnande först sedan han avlagt sin akademiska examen. Den nuvarande starka tillströmningen hade ofta som följd, att icke ens en \ filosofie magister kunde påräkna förordnande förrän ganska lång tid efter avläggande av examen. En approximativ undersökning pekade i den riktningen, att det första lärarförordnandet vid läroanstalt utöver folkskolestadiet erhölles vid en ålder av för man drygt 27 år, för kvinna nära 26 år. Under sådana förhållanden vore det icke underligt, ifall en rektor, även om en nybörjande lärare skulle visa påtagliga brister vid skötseln av sitt förordnande, droge sig för att bestämt avråda honom från att fortsätta på banan eller för att giva honom ett tjänstgöringsbetyg, som skulle ;göra det svårt för honom att sedermera erhålla annat förordnande. Efter att så i några år hava lyckats erhålla det ena förordnandet efter det andra och vinna en visserligen långsam men dock faktisk stegring i tjänstgöringsbetygen komme lärarkandidaten till provåret. För dem, som under läsåren 1930—1935 börjat sitt provar, hade medelåldern vid provårets början varit för män 33x/2 år och för kvinnor något över 32 år. Gentemot kandidater av denna ålder gjorde sig under provåret.s gång och vid utfärdande av betyg över detsamma helt naturligt gällande samma barmhärtighetssynpunkt, som nyss framhållits, men nu i stegrad grad. Vore det svårt att säga en person vid 26 å 27 års ålder, att han måste lämna lärarbanan, sä vore det ännu svårare, när han nått 32 a 33 års ålder, i synnerhet om han, såsom icke sällan vore fallet, hade bildat familj. Det vore ganska naturligt, att överstyrelsen endast i sällsynta undantagsfall ansett sig kunna meddela en icke-ordinarie lärare med provar, att han icke vidare kunde erhålla förordnande, och att det i dessa fall skett endast med verklig vånda inför de svårigheter, man sålunda beredde den avvisade, överstyrelsen skulle alltså med synnerlig glädje hälsa en anordning, genom vilken det bleve möjligt att på ett tidigt stadium från lärarbanan utgallra sådana personer, som visade sig för densamma avgjort oskickade. överstyrelsen kunde således helt instämma i vad som plägat anföras om önskvärdheten ur nu anförda synpunkter av ett väsentligt närmande mellan den teoretiska och den praktiska sidan av lärarutbildningen. En annan fråga vore emellertid, huruvida och på vad sätt ett sådant närmande skulle kunna genomföras. Det mest radikala tillvägagångssättet för förenande av den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen vore givetvis, ifall man förflyttade den teoretiska utbildningen frän universiteten till särskilda utbildningsinstitut, som skulle omhänderhava båda sidorna av utbildningen, i analogi således med det arbetssätt, som vore rådande vid högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna. En sådan anordning hade emellertid, såvitt överstyrelsen hade sig bekant, alls icke varit uppe till diskussion, och överstyrelsen hade icke heller anledning att ingå på denna möjlighet. Däremot har överstyrelsen ägnat närmare uppmärksamhet åt det ovanberörda av rektorn J. Kjederqvist framförda uppslaget. Det låge väl i sakens natur, att om den praktiska utbildningen skulle på av honom skisserat sätt inarbetas i själva examensstudierna, så måste man besluta sig för endera av två utvägar: antingen skulle rättigheten att avlägga examen bibehållas obegränsad såsom för närvarande, och i så fall måste det också vid de läroanstalter, som kunde komma i fråga för den praktiska utbildningen, beredas utrymme för obegränsat antal hospitanter; eller också måste rätten att avlägga examen på ett eller annat sätt ransoneras. Utan att i detta sammanhang taga ståndpunkt till den senare utvägen ville överstyrelsen framhålla, att densamma skulle stå i så bjärt strid med det svenska bildningsväsendets traditioner och, även bortsett härifrån, vara så svår att utforma på ett något så när tillfredsställande sätt, att det i alla händelser måste taga en avsevärd tid, innan ett förslag i detta avseende hunne utar-

33 betas och genomföras. Redan av detta skäl ansåge sig överstyrelsen vid behandlingen av nu förevarande ärende icke kunna räkna med en sådan ransonering utan funne sig nödsakad att utgå från den förutsättningen, att universitetens filosofiska och teologiska fakulteter alltfort skulle erbjuda sina studie- och examensmöjligheter utan någon ransonering. Men om så vore, måste man tydligen också bereda oransonerade möjligheter för hospitering och övningstjänstgöring. Detta vore emellertid praktiskt ogörligt redan med hänsyn till att varje universitet och högskola måste i avseende å hänvisning av lärarkandidater till praktisk utbildning betraktas såsom en tillsammans med sin ort inom sig sluten, från andra avskild enhet (en person, som bedreve examensstudier vid Uppsala universitet, kunde icke hänvisas till att i Göteborg fullgöra sin praktiska utbildning). Med hänsyn till förhållandet mellan den oberäkneliga tillströmningen av läraraspiranter och de möjligheter till praktiska lärarutbildningsanstalter, som förefunnos i respektive städer, vore anordningen i Göteborg och därnäst i Stockholm jämförelsevis lätt att genomföra men i Uppsala och Lund omöjlig att åstadkomma. En annan avgörande svårighet låge i tidsförhållandet mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen. Inom vissa ämnen — framför allt de naturvetenskapliga — skulle det visa sig omöjligt att på det av förslagsställaren tänkta sättet gå av och an mellan studier och praktiskt u tbildningsarbete. Vad sålunda anförts vore för överstyrelsen tillräckligt hinder att ansluta sig till nämnda uppslag, överstyrelsen tillägger, att det torde vara omöjligt att, om uppslaget läte sig förverkligas, med full säkerhet förutse, hur anordningen skulle komma att verka i avseende å möjligheten att på ett tidigt stadium avvisa för lärarbanan olämpliga personer. I Tyskland, där man på vissa håll redan haft en liknande anordning, hade man i stort sett icke vunnit de resultat, man i nämnda avseende hoppats på. Med en viss paradoxal förenkling av läget kunde man säga: med vårt nuvarande system finge vederbörande myndigheter tillfälle att bedöma läraraspiranterna först så sent, att man av barmhärtighetsskäl icke ansåge sig kunna avvisa dem från den bana, för vilken de utbildat sig; med det i Tyskland prövade systemet och enligt Kjederqvists uppslag måste myndigheterna pröva läraraspiranternas duglighet så tidigt, att man ännu icke vågade fälla ett för hela framtiden avgörande omdöme. Härmed ville överstyrelsen icke bestrida, att i det ifrågavarande avseendet något skulle kunna vinnas genom systemets omläggning i den avsedda riktningen. Men efter allt att döma skulle vinsten bliva ganska obetydlig, och i alla händelser skulle den vara synnerligen osäker. För att skapa möjligheter för läraraspiranter till en tidigare inriktning på själva lärararbetet och till praktiska förberedelser för detsamma framlade emellertid skolöverstyrelsen ett förslag, innebärande att de allmänna läroverken och därmed jämförliga under överstyrelsens inseende stående läroanstalter skulle vara skyldiga att såsom hospitanter mottaga studerande, vilka hade för avsikt att efter avlagda examina inträda på lärarbanan. Vid skolöverstyrelsens b e h a n d l i n g av 1927 å r s s k o l s a k k u n n i g a s förevar a n d e förslag avgav d å v a r a n d e u n d e r v i s n i n g s r å d e t , filosofie d o k t o r n N. H. Hänninger ett särskilt y t t r a n d e , till vilket d å v a r a n d e a v d e l n i n g s c h e f e n och u n d e r v i s n i n g s r å d e t N. Fredriksson a n s l ö t sig. I sitt o v a n å t e r g i v n a y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t h a r d e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r t vissa i H ä n n i n g e r s yttrande uttalade meningar. Hänninger förklarade sig finna överstyrelsens förslag väl innebära vissa förbättringar gentemot nuvarande förhållanden men däremot icke komma att föran3—816102

34 leda någon mer avsevärd omläggning av provårsutbildningen på de punkter, som vore av väsentlig betydelse i fråga om lärarnas praktiska utbildning och i fråga om lämplig lärarrekrytering. Det för närvarande rådande missförhållandet, som karakteriserats sålunda, att för läraranställning erfordrades genomgånget provar och för hänvisning till provar förutsattes att hava fullgjort vissa års lärartjänstgöring, komme icke att väsentligen undanröjas. En begränsning av antalet aspiranter på lärarbanan syntes böra ske på ett tidigare stadium, innan den ojämförligt längsta delen av utbildningstiden tillryggalagts. Direkt reglerande åtgärder i någon form borde vidtagas. En åtgärd, som givetvis alltid kunde övervägas, vore en lämplig upplysnings- och rådgivningsverksamhet för dem, som efter studentexamen ämnade fullfölja sin utbildning vid universitet och högskolor. Jämväl hade diskuterats frågan om införande i någon form av spärr för tillträde till studier och avläggande av examina vid universitet. En dylik spärr borde emellertid icke generellt genomföras utan avse allenast tillträde till studier till filosofisk ämbetsexamen. Ett annat problem av grundläggande betydelse vid frågan om en nyorganisation av lärarutbildningen gällde anknytningen mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen. Den förra utbildningen borde planläggas och bedrivas med det bestämda syftet, att den skulle avse just lärarverksamhet, och den praktiska utbildningen borde omedelbart ansluta sig till den teoretiska. En dylik anordning torde enklast kunna åvägabringas på så sätt, att antalet av dem, som utbildades för magisterexamen, anpassades med hänsyn till det antal, som kunde hänvisas till praktisk lärarutbildning. Filosofisk ämbetsexamen borde därför utvidgas till att omfatta både teoretisk utbildning och praktisk lärarutbildning. Urvalet av dem, som skulle erhålla tillträde till avläggande av ämbetsexamen, borde ske redan vid studiernas början. Antalet borde bestämmas av Kungl. Maj:t, med fördelning tillika av detta antal på vederbörande universitet och högskolor samt med hänsynstagande jämväl till de ämneskombinationer, som aspiranterna avsåge att ägna sina studier, och det vid varje särskilt tillfälle beräkneliga behovet av lärare inom respektive kombinationer. Urvalet av aspiranterna finge i regel grundas på de betyg, vederbörande erhållit i studentexamen. Kurserna och fordringarna för examen i de olika ämnena borde mer än nu avpassas för den blivande lärarens behov, och i utbildningen borde ingå kurser i talteknik samt modersmålets skriftliga och muntliga behandling ävensom en grundlig kurs i psykologi, särskilt barn- och ungdomspsykologi. Sedan de akademiska studierna avslutats genom tentamina i respektive ämnen, skulle den egentliga praktiska lärarutbildningen omedelbart taga sin början. Det syntes lämpligt, att denna utbildning koncentrerades till en ort, där samtliga de skolformer, som det vore önskvärt att anlita för den praktiska utbildningen, vore representerade. Det vore även önskvärt, att varje lärarkandidats utbildning icke så helt som hittills varit fallet koncentrerades till en enda läroanstalt. Det borde tagas under övervägande att förlägga den praktiska lärarutbildningen i sin helhet till Stockholm, där i högre grad än på någon annan ort i landet vore representerade olika organisationsformer vid de allmänna läroverken och olika skolformer inom vårt skolväsen överhuvudtaget. Lärarutbildningen syntes böra omhänderhavas av en ledare, vilken hade att helt ägna sig åt denna uppgift. För auskultation och övningsundervisning borde ställas till förfogande ett antal statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda läroanstalter. I ett vid överstyrelsens u t l å t a n d e fogat särskilt y t t r a n d e f ö r k l a r a d e sig ä v e n t. f. u n d e r v i s n i n g s r å d e t K. R. Falck finna, att det av överstyrelsen f r a m -

35 lagda f ö r s l a g e t icke avhjälpte de väsentligaste b r i s t e r n a i den n u v a r a n d e l ä r a r u t b i l d n i n g e n . Överstyrelsen skulle h a v a b o r t föreslå en n y u t r e d n i n g i ä m n e t , och det av överstyrelsen f r a m l a g d a förslaget b o r d e h a v a avsett endast p r o v i s o r i s k a å t g ä r d e r i a v b i d a n p å r e s u l t a t e t av en s å d a n u t r e d n i n g . Utredning angående tillströmningen till de intellektuella yrkena. I n o m ecklesias t i k d e p a r t e m e n t e t tillkallade s a k k u n n i g a avgåvo d e n 1 s e p t e m b e r 1935 bet ä n k a n d e m e d u n d e r s ö k n i n g a r och förslag i a n l e d n i n g av t i l l s t r ö m n i n g e n till de intellektuella y r k e n a (statens offentliga u t r e d n i n g a r 1935: 52). Dessa s a k k u n n i g a v e r k s t ä l l d e ingående u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e b l a n d a n n a t tills t r ö m n i n g e n till och a r b e t s m ö j l i g h e t e r n a p å l ä r a r b a n a n och f r a m l a d e även vissa f ö r s l a g r ö r a n d e a n o r d n i n g e n av d e n p r a k t i s k - p e d a g o g i s k a u t b i l d n i n g e n a v l ä r a r e för d e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n och m e d d e m j ä m f ö r l i g a l ä r o a n s t a l t e r . De sakkunniga konstaterade, att lärarbanan vore, jämte den teologiska banan, den av alla intellektuella yrkesbanor, där behovet av arbetskraft vore starkast begränsat och i varje fall beroende av omständigheter, som i endast ringa grad rönte inflytande av själva tillgången på kompetenta krafter. Skulle reglerande åtgärder mot tillströmningen överhuvud förekomma av rena arbetsmarknadsskäl, så borde det vara här. Det vore blott allt för påtagliga olägenheter förenade med att den spärr, som redan funnes i provåret, anbragts så sent och först sedan applikanten under flera år inriktat sig på och ägnat sig åt praktisk lärarverksamhet. Den tanken tvingade sig formligen fram, och den skymtade ganska tydligt i svaren från lärarhåll på en av de sakkunniga företagen organisationsenquéte, att den praktiska, till läroverkslärarbanan definitivt berättigande pedagogiska prövningen borde infogas i själva ämbetsexamen eller anordnas i omedelbar anslutning till densamma. De sakkunniga ha än ytterligare riktat uppmärksamheten på, att själva det spärrsystem, som för närvarande praktiserades och som bestode däri, att endast ett begränsat och förhållandevis ringa antal läraraspiranter årligen antoges till provårskurserna, vore olyckligt till vissa av sina verkningar och dessutom principiellt otillfredsställande. Framför denna spärr, liksom framför andra spärrar, hade uppstått en köbildning — man hade redan hunnit så långt, att en filosofie magister för att få provårshänvisning måste ha 12 terminers lärartjänstgöring. Erhållandet av denna tjänstgöring vore beroende av diverse tillfälligheter, varför densamma icke — även där hänsyn toges till betygen i den teoretiska examen — kunde sägas utgöra en rättvis norm för urvalet av provårskandidater. Det syntes också de sakkunniga billigt att var och en som avlagt filosofisk ämbetsexamen borde ha rätt att inom en rimlig tid få undergå den praktiska utbildning och prövning av sina läraregenskaper, som det kunde anses påkallat fordra för hans utbildnings fullbordan till full kompetens för läroverkslärartjänst och därmed hans examens fullbordan till en verklig ämbetsexamen. Den spärr, som kunde vara behövlig, borde icke ligga i svårigheter, som restes för den teoretiskt utbildade att få genomgå denna fullbordande, praktiska utbildning och avlägga dessa kontrollerade undervisningsprov, utan i stället i de krav, som ställdes för provens godkännande. De sakkunniga funne allmänna principiella synpunkter starkt tala för att, därest den praktiska lärarutbildningen och skicklighetsprövningen icke ansåges kunna inläggas i själva ämbetsexamen eller därtill omedelbart ansluta sig, densamma likväl borde utvidgas så, att alla filosofie magistrar efter exempelvis fyra terminers tjänstgöring kunde erhålla hänvisning till provårsutbildning. Den utvidgning av provårs-

36 läroverkens antal och organisation, som härav påkallades, kunde betraktas som en ofrånkomlig konsekvens av det fria tillträdet till den teoretiska utbildningen och dennas avskildhet från den praktiska lärarutbildningen. B. De sakkunnigas utredning och förslag. 1. Grundläggande synpunkter på lärarutbildningen. Gällande läroverksstadga § 177 punkterna 4)—6) uppställer vissa allmänna krav på en lärare: han skall »utmärka sig för det allvar och den stadga i karaktären samt den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver, besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning och äga grundlig insikt i de ämnen, som höra till den sökta tjänsten». Dessa allmänna krav på en god lärare, som också återfinnas i motsvarande bestämmelser för övriga här ifrågakommande läroanstalter, ha till sin innebörd mer än hundraårig hävd, och formuleringen har nästan oförändrad bibehållits i den långa raden av stadgor för de svenska läroverken allt ifrån 1807 års skolordning. Detta synes visa, att man intill vår tid funnit de anförda orden framhäva de mest betydelsefulla läraregenskaperna, och i sammanträngd form torde icke nutidens krav på en god lärare kunna bättre uttryckas. De läraregenskaper, som i läroverksstadgan framhållas som väsentliga, förutsätta naturlig fallenhet och genom studier och övning förvärvad färdighet. Några mer effektiva åtgärder för att uttaga dem, som genom sin karaktärsläggning och naturliga intellektuella begåvning särskilt ägna sig för lärarens uppgifter, ha icke vidtagits. Däremot har av ålder genom kravet på universitetsutbildning sörjts för att den blivande läraren äger ett nödigt mått av kunskaper i de ämnen, i vilka han skall meddela undervisning, liksom man genom kravet på genomgånget provar tillgodosett hans praktiska utbildning för den blivande verksamheten. Om sålunda på ett i många avseenden tillfredsställande sätt sörjts för lärarens teoretiska och praktiska utbildning, må därmed icke vara sagt, att icke båda lida av vissa brister. Mot utbildningen vid universitet och högskolor har anmärkts, att den icke i tillräcklig grad tager hänsyn till den verksamhet, åt vilken de blivande lärarna skola ägna sig. Provårsutbildningen kan knappast sägas ha hållit jämna steg med den betydande omorganisation, som de allmänna läroverken och de med dem jämförliga läroanstalterna på senare tid genomgått, och beaktansvärda önskemål beträffande den praktiska lärarutbildningen och förslag om ändringar i provårsarbetets innehåll och former ha under de senaste årtiondena framkommit. Tillika föreligga numera, särskilt tack vare den psykologiska forskningen, ökade möjligheter till utbildning på områden, som äro synnerligen betydelsefulla för läraren. Dessa äro, i korthet framställda, de förhållanden, som de sakkunniga haft att beakta och från vilka departementschefen utgår i sitt anförande

37 till statsrådsprotokollet den 30 december 1935. Där finnas också närmare angivna de punkter, som kunna anses väsentliga vid en omorganisation av den nuvarande lärarutbildningen. Dessa punkter äro följande: ett lämpligt urval bland dem, som önska ägna sig åt lärarbanan, ett urval som tillika förebygger, att flera utbildas än som kunna vinna anställning; större anpassning än nu av de teoretiska studierna till det kommande lärararbetet; möjlighet för den blivande läraren till tidig kontakt med lärararbete; sammanhang till tiden mellan den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen; större plats för utbildning i de uppfostringsmoment, som ingå i lärarens uppgift; samt en genomgripande omläggning av provårsinstitutionen. Den nuvarande lärarutbildningen, dess förtjänster och brister. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen, är lärarutbildningen för närvarande uppdelad i teoretisk och praktisk utbildning. Den teoretiska utbildningen är förlagd till universitet och högskolor och avslutas med filosofisk ämbetsexamen eller eventuellt därpå följande högre filosofisk examen och — vad angår kristendomslärare — med särskild prövning i ämne eller ämnen inom filosofisk ämbetsexamen jämte teologie kandidatexamen eller eventuellt därpå följande högre teologisk examen. Den praktiska utbildningen är förlagd till vissa allmänna läroverk och folkskoleseminarier. Som villkor för tillträde till den praktiska utbildningen gäller, att vederbörande avlagt filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande, för kristendomslärare stadgade lärdomsprov. Den teoretiska utbildningen står som regel öppen för vem som helst, som avlagt studentexamen. Någon gallring av de studerande med hänsyn till hälsotillstånd eller förutsättningar i övrigt för lärarbanan sker ej vid inskrivningen i universiteten och högskolorna, men visserligen sker under studiernas lopp en viss avgång, föranledd av underkända kunskapsprov eller av andra förhållanden. Studier för lärarexamen bedrivas jämväl av personer, som icke definitivt bestämt sig för lärarbanan. Lärarexamen är avsedd att i huvudsak tillhandahålla det kunskapsstoff, som erfordras för skolundervisningen. Läraraspirantens arbete tager i allmänhet 9—11 terminer i anspråk och är ägnat att bibringa honom grundliga insikter i vederbörande läroämnen. Såsom i utredningsdirektiven av departementschefen framhålles, bedrives detta arbete under de för universiteten hävdvunna formerna utan kontakt med det undervisningsväsende, dit läraraspiranten en gång skall få sin verksamhet förlagd. Förutom en kortare kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia inrymmer examen obligatoriskt icke något moment, ägnat att skaffa läraraspiranten kännedom om de fordringar, som komma att ställas på honom inom den verksamhet, åt

38 vilken han ämnar ägna sig, möjligen med bortseende från kursen i modersmålets muntliga och skriftliga behandling för studerande i ämnet nordiska språk. Den praktiska utbildningen är fristående i förhållande till den teoretiska, och ej ens i tidsavseende föreligger direkt förbindelse mellan de båda utbildningsmomenten. Det begränsade antalet platser vid den praktiska utbildningen och den hårda konkurrensen om dessa platser ha snarare lett till att åtminstone en filosofie magister icke kan erhålla tillträde till provar, om han icke tjänstgjort ett avsevärt antal terminer vid en läroanstalt. Förhållandena ha under de senare åren varit underkastade åtskilliga växlingar. Från och med läsåret 1937—38 har antalet provårsplatser ökats med ett trettiotal i förhållande till närmast föregående år, varför svårigheterna att erhålla provårshänvisning i någon mån lättat. Konkurrensen om platserna har varit större vid början av höstterminen än vid början av vårterminen. Vid början av vårterminen 1938 var lättnaden till och med avsevärd men sannolikt beroende av tillfälligheter. Hänvisning till genomgående av provar verkställes av skolöverstyrelsen och torde, enligt vad de sakkunniga inhämtat, som regel äga rum i följande ordning. Beträffande sökande med högre examina tages hänsyn dels till den längre studietiden, dels ock till det i regel starkare behovet av lektorskompetenta lärare. Docenter och filosofie doktorer erhålla därför hänvisning även utan tjänstgöring. För övriga sökande gäller följande. Filosofie eller teologie licentiater tillgodoräknas på grund av sin examen för närvarande 7 terminer. En licentiat med 3 terminers tjänstgöring jämställes alltså med en filosofie magister med 10 terminers tjänstgöring. Filosofie magistrar (eller kandidater) med teologisk examen tillgodoräknas också på visst sätt den längre studietiden. Man har även kunnat taga särskild hänsyn till seminarieutbildning. För sökande med enbart filosofisk ämbetsexamen är tjänstgöringstiden utslagsgivande. För ett par år sedan kunde endast de, som hade över 11 terminers tjänstgöring vid allmänt läroverk eller därmed jämförlig läroanstalt, erhålla hänvisning för läsår (för hänvisning vid kalenderårets början fordrades något över 9 terminer). För läsåret 1937—1938 fordrades, på grund av den tidigare nämnda utvidgningen av provårsinstitutionen, »endast» mellan 9 och 10 terminer och för läsåret 1938—1939 omkring 10 terminer. Ett fåtal sökande med färre terminer har kunnat erhålla hänvisning till folkskoleseminarium. Sökandens betyg i filosofisk ämbetsexamen inverka knappast vid hänvisning till genomgående av provar, men däremot tages viss hänsyn till den större eller mindre tillgången på läraraspiranter i de olika ämneskombinationerna. I vissa fall kunna ock personliga hänsyn tagas. Prövning av läraraspiranternas hälsotillstånd sker så tillvida, att vid ansökan till provar skall fogas läkarbetyg, för närvarande enligt särskilt, mycket detaljerat formulär, angående frihet från sjukdom och lyte, som gör sökanden olämplig för lärarkallet. Sedan läraraspiranten genomgått provar, kan han antagas till extra

39 ordinarie lärare och har därjämte förtursrätt framför icke provårsutbildad arbetskraft till förordnande som extra lärare och timlärare. Slutligen har han, under förutsättning att han tillhopa två år bestritt full tjänstgöring, enligt gällande bestämmelser full kompetens för ordinarie lärartjänst. Med den nuvarande lärarutbildningen, sådan den ovan i korthet skisserats, äro förenade både fördelar och olägenheter. En uppenbar fördel för läraraspirantens teoretiska utbildning är, att han under en följd av år får ägna odelad uppmärksamhet åt de läroämnen, i vilka han ämnar som lärare undervisa. De på självansvar och vetenskaplig grundval byggande akademiska studierna synas bättre än någon annan studieform ägnade att förskaffa den studerande den insiktsfulla orientering i kunskapsstoffet och det intresse för ämnesområdet, som äro förutsättningar för undervisningen på det stadium, varom här är fråga. Även om den för blivande lärare avsedda akademiska undervisningen synes böra undergå vissa jämkningar — de sakkunniga återkomma i ett följande avsnitt närmare till denna fråga — bör det alltså enligt de sakkunnigas mening fastslås, att anledning icke föreligger att vid en reformering av lärarutbildningen vidtaga sådana åtgärder, som innebära en väsentlig omläggning av den teoretiska lärarutbildningens nuvarande ordning. Vad de sakkunniga nyss angivit vara en fördel med lärarutbildningen i dess nuvarande form inrymmer emellertid också en olägenhet, varåt ägnats särskild uppmärksamhet i de för de sakkunniga meddelade direktiven. De sakkunniga syfta på det förhållandet, att den, som ägnar sig åt studier för filosofisk ämbetsexamen i avsikt att bliva lärare, under den långa akademiska utbildningen aldrig — annat än rent tillfälligtvis — kommer i kontakt med det yrkesområde, för vilket han bereder sig, och aldrig sättes i tillfälle att pröva sin lämplighet för detsamma. Han börjar och fullföljer en tidskrävande och för staten och honom själv dyrbar utbildning utan att med bestämdhet veta, om han vill eller kan utnyttja sin examen för det ändamål, för vilket den är avsedd. I detta hänseende skiljer sig lärarutbildningen från förhållandena på flertalet andra likartade utbildningsbanor. Studierna äro där definitivt inriktade på en bestämd levnadsbana. De studerande välja i och med sin studieriktning också sitt blivande verksamhetsområde i livet. Så göra t. ex. de, som ämna bli ingenjörer, läkare, apotekare, präster och folkskollärare. I många fall är utbildningen en ren fackutbildning, i andra bedrives den i en miljö, som står i intim kontakt med de studerandes blivande levnadskall. De medicinska studierna äro en så direkt förberedelse för läkarens verksamhet som gärna är möjligt, och de teologiska äro ett exempel på vad som ovan avsetts med utbildning i en med levnadskallet intimt förbunden miljö. Utbildningens karaktär ger också i dessa fall den studerande tillfälle att pröva sitt intresse och sin fallenhet för den tilltänkta levnadsbanan. Annorlunda ställer det sig för dem, som välja att avlägga filosofisk ämbetsexamen i avsikt att bliva lärare. Dessa

40 få i regel först sedan de avslutat sina teoretiska studier stifta närmare bekantskap med den livsuppgift de valt och därmed tillfälle att pröva sin lämplighet. Det kan alltför väl hända, att en person genomgår den teoretiska lärarutbildningen, därpå offrande betydande kostnader och sina för studier kanske mest ägnade år. När han omsider kommit i kontakt med det praktiska skolarbetet, antingen finner han sig själv sakna verklig håg eller befinnes av sina bedömare sakna nödig fallenhet. Båda eventualiteterna äro betänkliga och detta desto mera, som det under nuvarande förhållanden är, på grund av naturliga mänskliga hänsyn, en sällsynthet, att någon efter praktiska prov avstänges från lärarbanan. Ämbetsexamen avlägges emellertid för närvarande icke blott av dem, som från början varit beslutna att ägna sig åt lärarkallet. Jämväl personer, som närmast avse att vinna sin utkomst på andra verksamhetsområden, ha funnit denna uteslutande för blivande lärare organiserade examen skänka en även för deras syften tjänlig utbildning. När de valt att avlägga filosofisk ämbetsexamen, har detta i många fall också skett med tanke på de utkomstmöjligheter, som lärarbanan erbjöde, därest de icke skulle nå det mål de närmast avsett. I och för sig är intet att invända mot att en examen erbjuder de examinerade vissa alternativ vid valet av levnadsbana; det kan tvärtom vara fördelaktigt, att den, som avlagt juridisk examen, har frihet att välja mellan att bli jurist av ena eller andra arten eller att en examinerad teolog kan välja mellan att bli präst eller lärare. Valfriheten mellan nära befryndade yrken med gemensamt teoretiskt grundlag medför i nämnda fall intet kvalitativt urval till förfång för det ena och fördel för det andra yrket. Annorlunda måste saken ställa sig i vissa fall, då personer som avlagt ämbetsexamen finna det eller de verksamhetsfält, de i första hand tänkt sig, stängda eller mindre framkomliga och först därefter slå in på lärarbanan för utkomstens skull. Det måste betecknas som en mindre tillfredsställande ordning, att en verksamhet, så betydelsefull och så beroende av utövarens lämplighet som lärarens, k a n göras till sista utvägen för dem, som icke vunnit önskad framgång på andra banor. Såsom i det föregående antytts, har den nuvarande anordningen av lärarutbildningen även den olägenheten, att den ger mycket begränsade möjligheter till ett urval bland läraraspiranterna. Visserligen innesluter den åtskilliga selektiva moment. Frånsett de mer tillfälliga erfarenheter, som den enskilde kan göra och vilka kunna avskräcka honom från att fortsätta på banan, kan man till de selektiva momenten räkna den akademiska skicklighetsprövningen, tjänstgöringsbetyg vid lärartjänstgöring efter de akademiska studierna och eventuellt före provåret, konkurrensen om provårshänvisning samt förmågan att förvärva tillräckligt meriterande provårsbetyg. Någon nämnvärd gallring i egentlig mening kunna emellertid dessa selektiva moment knappast åstadkomma. Snarast bliva de retarderande moment. Av de undersökningar, som verkställts av de sakkunniga för ut-

41 redning av frågan angående tillströmningen till de intellektuella yrkena, torde kunna dragas den slutsatsen, att vissa av dessa urvalsmoment äro i ej ringa grad beroende av tillfälligheter. Anmärkningsvärt är dock framför allt, att den möjlighet till gallring, som nu förefinnes, kan anlitas först vid en sen tidpunkt, d. v. s. egentligen först i samband med lärartjänstgöring eller provar. Det ofrivilliga urvalet blir därför mycket sällsynt och oväsentligt. Gallringen sker vid en tidpunkt, då det för flertalet av aspiranterna är svårt att välja ny levnadsbana. Åtskilliga av dem ha bildat familj, och ej så få befinna sig i ekonomiskt ömmande omständigheter. Aspiranternas personliga förhållanden kunna givetvis ej undgå att influera på gallringsresultatet. Det torde ej vara överdrivet att påstå, att det hör till sällsyntheterna, att en person, som slagit in på lärarbanan, utestänges från denna, även om han visar sig vara mindre önskvärd som lärare (jfr sid. 40). Även om man med fog gör gällande, att de mindre önskvärda utgöra ett relativt fåtal, är möjlighet till ett urval bland sökande till lärarbanan uppenbarligen väl behövlig. De sakkunniga äro väl medvetna om de synnerligen stora svårigheter, som äro förenade med varje försök att åstadkomma en god form för ett urval till en levnadsbana, och de brister, som alltid vidlåda ett sådant, men de äro på samma gång övertygade om att ett försök måste göras och att åtskilligt bör kunna göras. De sakkunniga komma därför att föreslå en begränsning av tillträdet till studier för ämbetsexamen och mena, att redan den omständigheten, att en viss begränsning förefinnes, bör till banan locka dem, som äro intresserade för lärarverksamhet och äga förutsättning därför. Genom begränsningen ha de nämligen en viss garanti för relativt snar anställning, medan nuvarande konkurrensförhållanden och sen anställning som ordinarie verka avskräckande. Man bör vidare för ytterligare urval bland aspiranterna välja en metod, som möjliggör en successiv utmönstring. De sakkunniga återkomma i det följande närmare till denna fråga. Uppmärksamheten bör fästas vid ytterligare en med den nuvarande lärarutbildningen förenad olägenhet. Ovan har nämnts, att läraraspiranterna på grund av det begränsade antalet provårsplatser och den hårda konkurrensen om provårshänvisning kunna erhålla praktisk utbildning som regel först efter några års tjänstgöring som lärare. Man kan framhålla det oegentliga och olämpliga däri, att den speciella utbildningen för en yrkesbana erhålles först sedan vederbörande under längre eller kortare tid utövat yrket och kanske under lärartjänstgöringen tillägnat sig olämpliga undervisningsmetoder, som det senare blir svårt för honom att bortarbeta. Det är uppenbart, att den omständigheten, att i praktisk lärarverksamhet sysselsättas ofullständigt utbildade och oprövade personer — år 1936 voro vid de högre skolorna anställda omkring 300 lärare utan provårsutbildning — icke kan vara till fördel för undervisningsväsendet. Om man skulle vilja komma till rätta härmed utan att i princip rubba grunderna för lärarutbildningens

nuvarande organisation, skulle det vara nödvändigt att lämna lika stor frihet för läraraspiranterna i fråga om tillträde till den praktiska utbildningen, som nu gäller i fråga om tillträde till den teoretiska. Såsom närmare framgår av efterföljande statistiska uppgifter (sid. 54), skulle emellertid detta åtminstone under nuvarande förhållanden innebära, att det allmänna komme att utbilda ett väsentligt större antal lärare än det har behov av för sitt undervisningsväsende. Lärarutbildningen skulle åsamka statsverket onödigt höga kostnader och en ofrånkomlig och oförvållad arbetslöshet drabba ett stort antal av dem, som begagnat sig av möjligheterna att undfå fullständig utbildning för lärarbanan. Det är av intresse att härutinnan jämföra förhållandena i vissa främmande länder, t. ex. Danmark, dalen avsevärd arbetslöshet bland utbildade lärare för närvarande råder. För att i framtiden undvika de antydda olägenheterna bleve det nödvändigt att vidtaga vissa begränsningsåtgärder redan vid tillträdet till de akademiska studierna. Eljest kan det befaras, att redan efter några år skulle uppkomma samma disproportion mellan antalet av dem, som söka, och dem, som erhålla arbete, som nu föreligger mellan antalet till provar berättigade läraraspiranter och antalet, som kunna erhålla provårshänvisning. I stället för köbildning framför provåret skulle uppstå köbildning framför lärartjänstgöringen. Härav framgår, att man icke lämpligen kan minska tidsavståndet mellan den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen utan att samtidigt begränsa tillströmningen till de teoretiska studierna för lärarbanan. Riktlinjer för en omorganisation av lärarutbildningen. I de yttranden, som avgivits över 1927 års skolsakkunnigas förslag till en omorganisation av provåret, har från flera håll anförts, att förslaget i fråga begränsade sig till jämkningar i och modifikationer av bestående förhållanden, medan en förändring från grunden vore behövlig. I det förslag, som i det följande framlägges, ha de sakkunniga vidtagit en principiell förändring i avseende på lärarutbildningen, som enligt deras mening är genomgripande. Ovan ha de sakkunniga framhållit den frihet och det relativa oberoende av framtida levnadsbana, som äro förenade med valet av studier för filosofisk ämbetsexamen, samt påpekat, att detta är förenat med vissa fördelar men tillika med åtskilliga betänkliga olägenheter, vilka också framhållits i de för de sakkunniga gällande direktiven. Enligt den mening, som redan antytts i det föregående och närmare utvecklas i det följande, bör lärarutbildningen anordnas så, att den tidigt inriktas på sitt mål, men dock icke så bindes och specialiseras, att icke möjlighet till byte av levnadsbana utan alltför stora olägenheter föreligger. Det torde ligga i sakens natur, att även efter de sakkunnigas förslag, sådana de i det följande framläggas, påbörjade studier för lärarbanan vid ett avbrott kunna vara till större gagn för annan bana än t. ex. påbörjade medicinska eller teologiska studier. Principiellt innebär emellertid de sakkunnigas förslag en avsikt att skapa en lärarutbildning av mera reellt slag, än som

43 nu förefinnes. Om redan genom denna omläggning en begränsning av antalet av dem, som komma att avlägga filosofisk ämbetsexamen, sker och antalet ytterligare reduceras genom de direkta åtgärder, som de sakkunniga i det följande föreslå i syfte att för lärarbanan förvärva lämpliga och i synnerhet att utestänga uppenbart olämpliga, innebär detta intet för de fria studierna inom den filosofiska fakulteten menligt, då inom fakulteten redan finnes en med filosofisk ämbetsexamen parallell examen, filosofie kandidatexamen, i vilken kursfordringarna kunna mångsidigt anpassas för olika levnadsbanors krav på akademisk utbildning. Därjämte kan erinras om den nyinrättade statsvetenskapliga examen. När de sakkunniga sedan övergå till att diskutera formerna för lärarutbildningen, måste de först framställa frågan, huru man vid en lämplig tidpunkt och på ett lämpligt sätt skall kunna inlägga praktisk sådan utbildning och sålunda förebygga den påtalade olägenheten, att läraraspiranterna alltför sent ställas inför de kanske centralaste problemen i uppgiften. En sammanslagning av den praktiska lärarutbildningen med den teoretiska kunde måhända vid ett första påseende förefalla att innebära en möjlighet till omläggning av den nuvarande utbildningen på önskvärt sätt. Härigenom skulle emellertid den vetenskapliga karaktären av de i den teoretiska utbildningen ingående studierna äventyras. De sakkunniga ha på grund härav obetingat avvisat varje tanke på en sådan sammanslagning och få på det bestämdaste avstyrka, att för utbildningen av läroverkslärare skulle inrättas seminarier, där den nuvarande teoretiska och praktiska utbildningen av läroverkslärare skulle sammansmältas. De sakkunniga ha nämligen vid sina överväganden utgått från den uppfattningen, att åtgärder icke böra vidtagas, som beröva den nuvarande akademiska teoretiska lärarutbildningen dess särdrag. Även den blivande läraren behöver den grundläggande vetenskapliga skolning och utbildning, som han hittills erhållit i ämbetsexamen, om ock vissa modifikationer i denna beträffande kurser och annat böra vidtagas. Alltjämt böra också, enligt den uppfattning, som de sakkunniga hysa (jfr sid. 78 ff.), de till lärarkompetens ledande akademiska studierna ha ett dubbelt syftemål, nämligen att dels bereda kompetens för lärartjänstgöring, dels ock utgöra en grundval för fortsatta vetenskapliga studier för den läraraspirant, som så önskar. Om de sakkunniga således utan vidare avvisat tanken på ett läroverkslärarseminarium, ha de däremot ägnat sin uppmärksamhet åt en under deras överläggningar framförd tanke att sammanföra den teoretiska och praktiska utbildningen till en »examen». I ämbetsexamen skulle alltså ingå båda sidorna av utbildningen, och examen skulle icke betraktas såsom avlagd, förrän utbildningen i båda avseendena vore avslutad. Även om en sådan anordning måhända skulle kunna bidraga att binda samman utbildningens praktiska och teoretiska sidor, har den dock synts de sakkunniga dels vara av övervägande formell art, dels innebära vissa olägenheter, var-

44 för förslaget icke upptagits. Vidare ha de sakkunniga övervägt åtskilliga andra uppslag att sammanföra den teoretiska och den praktiska utbildningen, bland dem det av rektor Kjederqvist givna (se ovan sid. 27), så ock andra, vilka framkommit i samband med läroverkskollegiernas granskning av 1927 års skolsakkunnigas betänkande. Samtliga ha det gemensamt, att de vilja bereda läraraspiranterna möjlighet till övning och prövning före den egentliga praktiska lärarutbildningen. Dessa förslag och uppslag ha synts de sakkunniga i många avseenden beaktansvärda men i allmänhet medförande alltför stora ingrepp i den teoretiska utbildningen. Även om de sakkunniga sålunda icke vilja tillstyrka, att hela den praktiska utbildningen infogas i de akademiska studierna, finna de å andra sidan erforderligt, att med dessa studier förbindas vissa praktiska utbildningsmoment, vilka ha till ändamål att bereda läraraspiranterna tillfälle att i god tid skaffa sig en önskvärd kännedom om undervisningsväsendet och de krav, detta ställer på lärarna, samt åtminstone i någon mån pröva sin lämplighet för lärarbanan. Vid övervägandet av frågan om omfattningen av berörda praktiska utbildningsmoment framstår som en huvudsynpunkt, att dessa icke få i någon högre grad inkräkta på läraraspiranternas akademiska studier och ej heller läggas så, att den praktiska utbildningen blir i andra hänseenden besvärande och minskar intresset för den uppgift, för vilken den avser att utbilda. Ä andra sidan är det av vikt, att de praktiska utbildningsmomenten ej få en så undanskymd plats vid sidan av de akademiska studierna, att syftemålet förfelas. De sakkunniga, som i det följande återkomma till de med ifrågavarande praktiska utbildning sammanhängande detaljspörsmålen, hålla före, att en praktisk utbildning under sammanlagt omkring 70 timmars auskultation och övningsundervisning torde kunna utan större olägenhet bedrivas samtidigt med de teoretiska studierna. Ifrågavarande utbildning, för vilken de sakkunniga i det följande använda benämningen förberedande lärarkurs, motiverar enligt de sakkunnigas mening icke någon förminskning av omfattningen av den praktiska utbildning, som bör följa efter de akademiska studierna och vilken i det följande benämnes egentlig lärarkurs. För lärarutbildningen böra dessutom anordnas vissa specialkurser, nämligen i talteknik, svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och uppfostringspsykologi. Vid sidan av begränsningen av tillträdet till studier för ämbetsexamen komma den förberedande lärarutbildningen samt nämnda kurser att i sin mån tjänstgöra som selektiva moment. Vad utbildning i talteknik och i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, beträffar, må erinras, att universitetsexamenskommittén i sitt betänkande 1 föreslog, att för filosofisk ämbetsexamen skulle anordnas en kurs i muntlig och skriftlig framställningskonst. Detta motiverades bland annat med att rättandet och genomgåendet av lärjungarnas svenska upp1 B e t ä n k a n d e och förslag ang. examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet den 20 m a r s 1906.

45 satser vid läroverken ofta måste anförtros åt lärare, som eljes icke undervisade i modersmålet och som saknade nödig utbildning för meddelande av sådan undervisning, och att åt den språkliga framställningen ej ägnades nödig uppmärksamhet vid läroverkens undervisning. Kommitténs ifrågavarande förslag avstyrktes av skolöverstyrelsen, som ansåg, att kursen i fråga borde förläggas till provåret, och förslaget vann icke heller beaktande i den sedermera utfärdade examensstadgan. En kortare handledning i talteknik och muntlig framställning anordnas för närvarande under provårsutbildningen. I delvis förändrad form återkom tanken vid 1935 års riksdag. Vid detta tillfälle förelåg till behandling ett av myndigheterna i huvudsak förordat förslag av samtliga professorer i nordiska språk och svenska språket vid rikets universitet och högskolor om anställande vid universiteten av lektorer i svenska språket. Enligt förslaget skulle vid universiteten anordnas dels en särskild kurs i talteknik och dels en av särskild på viss tid förordnad lektor ledd kurs i nysvensk stilistik med därtill knutna övningar. Dessa kurser skulle vara obligatoriska för dem, som ämnade avlägga ämbetsexamen i nordiska språk, under det att läraraspiranter i övriga ämnen endast i viss utsträckning skulle deltaga i sistnämnda kurs. Vid provåret skulle allt fortfarande anordnas en kurs i talteknik för sådana kandidater, som ej förut genomgått dylik kurs. Sedan 1935 års riksdag så till vida bifallit förslaget, att den anvisat erforderliga medel för anställande av lektorer i svenska språket vid universiteten, ha bestämmelser i ämnet meddelats av Kungl. Maj :t den 26 april 1935 och av kanslern för rikets universitet den 26 juni 1936. Förslaget om beviljande av medel till kurs i talteknik ledde däremot icke till någon åtgärd. Enligt de av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelserna skall universitetslektor i svenska språket bestrida den del av undervisningen i ämnet nordiska språk, som har till föremål den muntliga och skriftliga behandlingen av modersmålet, allt i den omfattning, som kanslern efter förslag av filosofiska fakultetens humanistiska sektion kan komma att föreskriva, och kanslern meddela närmare föreskrifter angående undervisningens ordnande. Enligt kanslerns i sistnämnda hänseende fattade beslut skall lektorns undervisning bestå dels av en kurs i nysvensk stilistik, dels av övningar i muntlig och skriftlig framställningskonst. Kursen, som omfattar 40 timmar, bör behandla följande frågor, nämligen stilarterna, språkriktighetsproblemet, språkriktighet och språkvård, normativ stilistik, rättstavningen, deskriptiv stilistik m. m. samt översikt över litteraturen i ämnet. Övningarna omfatta förslagsvis 65 timmar, varav 25 muntlig framställning (riksspråksuttal, välläsning, föredrag) och 40 skriftlig framställning. I enlighet med nämnda professorers förslag är den kurs i svenska, som ges av lektorn, lagd så, att den skulle kunna tillgodogöras jämväl av andra lärare än modersmålslärare. Emellertid ha de sakkunniga inhämtat, att någon skyldighet för lärarkandidaterna att under provåret deltaga i berörda kurs icke för närvarande finnes föreskriven.

46 För sin del vilja de sakkunniga framhålla, att få yrkesutövare torde i lika hög grad som lärarna ha behov av att kunna säkert behärska talapparaten. Detta kan i stort sett sägas gälla jämväl i fråga om förmågan att behandla svenskt tal- och skriftspråk. Åtminstone för så vitt gäller muntlig framställningskonst äro alla lärare i lika hög grad i behov av utbildning. Vad åter angår förmågan att i skrift behandla modersmålet, ställas givetvis de största kraven på modersmålslärarna. Det säger sig emellertid självt, att också lärarna i övriga ämnen böra besitta fullgod förmåga att i skrift uttrycka sig. Detta kan sägas vara ett ganska rimligt krav med hänsyn till de fordringar, som måste ställas på varje lärares allmänbildning. De kurser i talteknik och i svenska språkets behandling, som enligt de sakkunnigas mening följaktligen böra anordnas för alla dem, som förbereda sig för lärarkallet, alltså även för dem, som icke skola undervisa i modersmålet, böra av skäl, som i det föregående angivits, anordnas så tidigt som möjligt under lärarutbildningen och förbindas med en efter utbildningens beskaffenhet lämpad prövning med dem, som däri deltagit. De sakkunniga förorda för sin del, att berörda kurser förläggas samtidigt med de akademiska studierna liksom nu i fråga om modersmålslärare gäller beträffande utbildning i muntlig och skriftlig framställningskonst. En person, som icke kan tillfredsställande tillgodogöra sig kurserna, bör givetvis icke få fortsätta utbildningen för lärarbanan. De sakkunniga, som beträffande planläggningen i övrigt av de föreslagna utbildningskurserna hänvisa till bilagorna 1 och 2, vilja framhålla, att en kurs i talteknik, omfattande i genomsnitt 12 undervisnings- och övningstimmar för varje deltagare samt innefattande en ganska ingående, av fackman lämnad handledning rörande röstens vård och bruk, bör anordnas vid universiteten. Kursens praktiska del torde för den, som redan besitter en klanderfri röstbehandling, kunna avsevärt förkortas. Den kurs i svenska språkets behandling, som de sakkunniga anse behövlig för alla blivande lärare, finnes redan vid universiteten, anordnad genom lektorns i svenska språket kurs för modersmålslärare. Denna kurs kunna även andra läraraspiranter i lämplig utsträckning tillgodogöra sig. På sin höjd behöver den med hänsyn till aspiranternas antal i vissa partier dubbleras. Kursen, vid vilken bör betonas den praktiska sidan av ämnesområdet, bör enligt de sakkunnigas mening omfatta omkring 30 å 35 undervisnings- och övningstimmar, samt företrädesvis avse muntlig framställning, där klarhet och felfrihet äro krav, som måste ställas på alla lärare och ej blott på lärare i modersmålet. Denna kurs bör ges av kompetent språkman, helst universitetslektorn i svenska språket. Vad angår den ifrågasatta kursen i uppfostringspsykologi, må erinras, att i studierna för filosofisk ämbetsexamen för närvarande ingår en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Kursen, som erhöll denna benämning på förslag av skolöverstyrelsen i dess yttrande över universitetsexamenskommitténs förutberörda förslag, har sedan länge utsatts för kritik.

47 Erinras må, att departementschefen i 1935 års åttonde huvudtitel i samband med frågan om inrättande av universitetslektorer i svenska språket yttrade, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida nämnda kurs i sin nuvarande form vore tillräckligt ändamålsenlig för att böra oförändrad bibehållas. Till övervägande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga givna uppdraget har på förslag av kanslern för rikets universitet överlämnats en framställning i ämnet från styrelsen för Sveriges förenade studentkårer, i vilken framhålles, att nämnda kurs knappast har något värde för den praktiska lärarverksamheten och i alltför ringa utsträckning anknyter till den praktiska pedagogiken. Professorn R. Anderberg i Uppsala har, såsom av handlingarna i ärendet inhämtas, anfört, att en femtedel av under kursen hållna föreläsningar berört pedagogikens historia, medan de övriga föreläsningarna berört psykologiska och aktuella pedagogiska problem, som fölle inom den teoretiska pedagogikens område, men däremot icke problem, som i huvudsak vore av praktisk-pedagogisk natur och som närmast hörde provårsutbildningen till. Professorn J. Landquist i Lund har bland annat framhållit, att man såväl vid undervisningen i pedagogikens teori som vid den psykologiska kursen sökte i Lund belysa problem, som möta en lärare. Även en stor del av kurslitteraturen hade valts med detta syfte. Både professorn Anderberg och professorn Landquist ha understrukit, att det icke tillhörde ifrågavarande kurs att meddela undervisningsmetodik för de särskilda ämnena. De sakkunniga, som äro fullt ense med nämnda professorer om att universitetsundervisningen icke behöver innesluta undervisningsmetodik i de särskilda ämnena utan att denna uteslutande tillhör den praktiska lärarutbildningen och således icke tillhör detta sammanhang, vilja icke bestrida, att den nuvarande kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia innehåller moment av betydelse för lärarutbildningen. De anse emellertid, att läraraspiranterna för sin blivande verksamhet behöva en mera omfattande och delvis annorlunda lagd utbildning i psykologi, än den nuvarande kursen ger, och förorda fördenskull inrättandet av en kurs i allmän psykologi, så lagd, att den blir av grundläggande betydelse för blivande lärare. Följaktligen kommer ej pedagogik med pedagogikens historia att bliva föremål för behandling under tiden för de akademiska studierna och den förberedande lärarkursen, annat än i det fall att ämnet medtages i examen. De sakkunniga hålla nämligen före, att först i samband med den egentliga praktiska lärarutbildningen studiet av pedagogik kan tillvinna sig ett större intresse hos läraraspiranterna och därför kan bliva av större reellt värde. Den föreslagna kursen i psykologi, vilken, såsom ovan nämnts, lämpligen bör benämnas kurs i uppfostringspsykologi och som i övrigt har tänkts anordnad på sätt de sakkunniga nedan föreslå, bör givetvis vara obligatorisk för alla läraraspiranter. Till tiden bör denna kurs inläggas mellan de båda moment av den förberedande praktiska lärarutbildningen, i respektive folkskolan och lärover-

48 ken, varom talas å sid. 138, och den kan därigenom befordra en samverkan mellan teoretisk och praktisk utbildning, som bör bliva till fördel för lärarutbildningen i det hela. Genom iakttagelser under arbetet i folkskolan och även genom egen erfarenhet från skoltiden bör läraraspiranten ha vissa förutsättningar för att finna intresse i och ha vinst av den kurs, varom här är fråga, och dess innehåll bör kunna i många avseenden aktualiseras, när han relativt snart efter dess avslutande övergår till förberedande lärarutbildning i en högre skola. Kursen avser nämligen att fylla den påtagliga brist i lärarutbildningen, som ovan antytts, nämligen att våra blivande lärare icke erhålla en för deras framtida verksamhet avpassad utbildning i psykologi. En sådan utbildning med stark inriktning på den blivande läraruppgiften måste därför vara den nu föreslagna kursens mål. Kursen, som bör omfatta en tid av 40 —50 timmar, måste därför särskilt inriktas på sådana företeelser inom det mänskliga själslivet, som äro av betydelse för den blivande lärarens uppgift som ledare och uppfostrare. De moment, som alltså enligt de sakkunnigas mening böra ingå i den psykologiska kursen, äro följande. Efter en översikt av psykologien som vetenskap och en utredning av begrepp och terminologiska frågor bör i korthet behandlas sinnesfysiologi och därvid även sambandet mellan kroppslig och själslig hälsa, resp. sjukdom. Vidare bör en redogörelse lämnas för nyare psykologiska strömningar, såsom gestaltpsykologi, individualpsykologi, eidetiska anlag, psykoanalys och karaktärologi. Ett viktigt moment utgör givetvis de växandes psykiska utveckling, så ock arv och miljö såsom betingelser för den psykiska utvecklingen, begåvningsproblemen och iakttagelseschemata. I kursen bör vidare ingå psykopatologi samt frågorna om psykisk hygien, personlighetsutvecklingens psykologi samt de psykologiska förutsättningarna för bedömningen av individers personlighet och prestationer. Redogörelse bör lämnas för psykiska mätningar och yrkesvalets psykologi samt för socialpsykologi och ledarpersonlighetens, speciellt lärarpersonlighetens, psykologi. Slutligen bör givas en översikt av viktigare litteratur på här ifrågavarande områden samt anvisningar rörande sådan litteratur. Kursledningen bör icke automatiskt bindas vid någon tjänst, utan förordnande lämnas fristående och för vissa år i sänder. Kursledare bör äga under skoltjänstgöring vunnen praktisk förtrogenhet med handledning av ungdom. Att de sakkunniga valt att föreslå, att den förberedande lärarkursen och de tre specialkurserna skola genomgås samtidigt med den teoretiska lärarutbildningen, beror på lämpligheten av att redan på ett tidigt stadium av utbildningen dessa fackliga, för lärarutbildningen grundläggande moment inläggas. En dylik anordning bidrager också i sin mån till möjligheten att, såsom i det föregående antytts, redan på detta stadium erhålla ett urval av de för lärarverksamhet ur ifrågakommande synpunkter lämpligaste läraraspiranterna. De sakkunniga avvisa alltså en tanke, som vid tidigare tillfällen framförts, nämligen att helt förlägga kurser av denna art till den efter

49 de akademiska studierna följande praktiska utbildningen. För fullständighetens skull torde böra framhållas, att den utvägen givetvis också är tänkbar, att kurserna förläggas före den teoretiska lärarutbildningen på sådant sätt, att blott de, som tillfredsställande genomgått kurserna, erhålla tillträde till nämnda utbildning. Av bilaga 3 vid detta betänkande framgår, att liknande anordningar praktiseras i vissa andra länder. De sakkunniga ha dock icke haft anledning att framlägga ett dylikt förslag. Vad särskilt beträffar den förberedande lärarkursen, är en sådan anordning icke tillrådlig redan av den anledningen, att läraraspiranterna före de teoretiska studierna i allmänhet sakna tillräckliga insikter för att kunna meddela undervisning på annat stadium än i folkskolan. Kursen i uppfostringspsykologi bör av ovan antydda skäl helst genomgås i anslutning till den förberedande lärarkursen i folkskolan, och inga skäl förefinnas att utbryta de båda återstående specialkurserna ur deras sammanhang med lärarutbildningen i övrigt. Kursen i talteknik bör förläggas till en hösttermin, med början så tidigt som möjligt under densamma för åstadkommande av lämpligt samband med kursen i svenska språket. Sistnämnda kurs bör, för att ha anknytning till den svenske lektorns kurs för studerande i nordiska språk, också vara förlagd till en hösttermin. Kursen i uppfostringspsykologi bör med hänsyn till lämpligheten av en arbetsfördelning läggas till en vårtermin. Sistnämnda kurs bör av läraraspiranten genomgås under den första eller andra vårterminen, de båda andra kurserna under den andra höstterminen av hans teoretiska studier. Av vad de sakkunniga nu anfört framgår, att de sakkunniga tänkt sig lärarutbildningen ordnad efter följande riktlinjer. Den teoretiska lärarutbildningen förlägges liksom nu till universitet och högskolor och anordnas under i princip oförändrade förhållanden, men med vissa modifikationer i olika ämnens studieplaner. I de akademiska studierna för filosofisk ämbetsexamen och häremot svarande examina för kristendomslärare inläggas emellertid dels förberedande praktisk utbildning för lärarverksamhet, benämnd förberedande lärarkurs, dels ock följande tre kurser, nämligen en kurs i talteknik, en i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och en i uppfostringspsykologi, den sistnämnda ersättande den nuvarande kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Efter de akademiska studierna för lägre eller högre kompetens — som regel omedelbart efter studiernas avslutande — bör följa den slutliga praktiska utbildningen, benämnd egentlig lärarkurs. Innan de sakkunniga närmare ingå på de med berörda förslag sammanhängande organisatoriska detaljerna, måste till övervägande framföras ett spörsmål, som vinner aktualitet, därest lärarutbildningen anordnas efter de antydda riktlinjerna, nämligen frågan om begränsning av tillströmningen till den teoretiska lärarutbildningen. 4—816102

50 2. Begränsning a v tillströmningen till den t e o r e t i s k a l ä r a r u t b i l d n i n g e n . Nuvarande förhållanden. F ö r n ä r v a r a n d e äger v a r o c h en, s o m avlagt s t u d e n t e x a m e n , r ä t t a t t b e d r i v a studier för filosofisk ä m b e t s e x a m e n och v a r och en, s o m a v l a g t s t u d e n t e x a m e n och d ä r v i d eller i f y l l n a d s p r ö v n i n g till s a m m a e x a m e n erhållit vitsord o m m i n s t g o d k ä n d a insikter i l a t i n s k a s p r å k e t , r ä t t att b e d r i v a s t u d i e r för teologie k a n d i d a t e x a m e n . N å g o n beg r ä n s n i n g av t i l l s t r ö m n i n g e n till d e a k a d e m i s k a e x a m i n a , som g r u n d a k o m p e t e n s för l ä r a r b a n a n , äger alltså icke r u m . V e m s o m helst, s o m h a r n ä m n d a formella b e h ö r i g h e t och f ö r m å g a a t t fullfölja de a k a d e m i s k a s t u d i e r n a , k a n skaffa sig k o m p e t e n s för h ä n v i s n i n g till p r o v å r s u l b i l d n i n g . F r å n v a r o n av varje a n o r d n i n g , s o m p å ett tidigt s t a d i u m i n o m vissa g r ä n ser reglerar tillträdet till l ä r a r b a n a n , är ett k a r a k t e r i s t i s k t d r a g , som skiljer d e n n a b a n a från ett flertal a n d r a av det a l l m ä n n a a n o r d n a d e u t b i l d n i n g s v ä g a r . Till b e l y s a n d e h ä r a v m å l ä m n a s följande o r i e n t e r i n g r ö r a n d e d e s. k. s p ä r r a n o r d n i n g a r , s o m för n ä r v a r a n d e t i l l ä m p a s i n o m a n d r a o m r å d e n . Tillströmningen till läkarbanan regleras närmast med hänsyn till platstillgången vid de medicinska utbildningsanstalterna. Bestämmelser i ämnet, att gälla försöksvis under tre år från och med den 1 juli 1935, ha av kanslern för rikets universitet meddelats den 16 november 1934. Begränsningen sker vid intagningen till kursen i jämförande anatomi. Tillträde till denna kurs lämnas varje termin åt i Uppsala högst 28, i Lund högst 22 och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet högst 50 medicine studerande. Fakultetens dekanus bestämmer efter samråd med två av fakultetens ledamöter, vilka därtill av fakulteten utsetts, vilka studerande som skola erhålla tillträde till varje kurs. Till grund för den ordning, i vilken de sökande erhålla tillträde till kursen, lägges ett för var och en av dem uträknat jämförelsetal. Jämförelsetalet erhålles på följande sätt. Först sammanläggas vitsorden i studentexamen i de i examen ingående läroämnena (fasta ämnen, tillvalsämnen och eventuellt tilläggsämne men ej vitsorden i skriftliga prov, i övningsämnen eller i läroämnen, i vilka sökanden icke åtnjutit undervisning i högsta årsklassen). Till det tal, som sålunda erhållits, lägges därefter summan av de vitsord, sökanden i studentexamen förvärvat i dem av sagda läroämnen, vilka tillhöra följande ämneskrets: matematik, fysik, kemi (i sistnämnda båda ämnen enligt fordringarna å realgymnasiet), biologi, modersmålet, latin, tyska, engelska och franska. Har sökanden efter avlagd studentexamen undergått fyllnadsprövning i något eller några av nyssnämnda, särskilt uppräknade läroämnena, skall vid den andra summeringen vitsord i ämne, som icke ingått i sökandens studentexamen, medräknas. Likaså skall erhållet högre vitsord i ämne, som ingått i sagda examen, medtagas i stället för det vitsord, som tilldelats sökanden i själva examen. Den sålunda erhållna sammanlagda betygssumman utgör sökandens jämförelsetal. Har sökanden vid universitet eller högskola avlagt examen eller undergått godkänd tentamen eller kan åberopa annan merit, som är av betydelse för en blivande läkarutbildning eller läkarverksamhet eller som styrker hans förmåga att idka vetenskapliga studier, kan dekanus efter samråd med ovannämnda fakultetsledamöter medgiva, att det för ifrågavarande sökande uträknade jämförelsetalet undergår skälig förhöjning. Äro jämförelsetalen lika för flera sökande, äger den företräde, som erhållit högre betygssumma i de skriftliga proven i själva studentexamen. Befinnes även vid denna, beräkning flera sökande likställda, avgöres företrädet genom lottning.

51 Ansökning till genomgående av kursen i jämförande anatomi kan ske vid mer än ett medicinskt lärosäte. Sker så, skall i ansökningen lämnas uppgift härom. I fråga om intagning av elever för tandläkarbanan har universitetskanslern den 13 januari 1936 meddelat bestämmelser. Enligt dessa bestämmelser skall antalet av de elever, som skola vid ett visst läsårs början mottagas i de teoretiska undervisningskurserna vid tandläkarinstitutet, före utgången av nästföregående vårtermin av lärarrådet bestämmas med hänsyn tagen till dels utrymmesförhållandena vid institutet och lärarkrafterna därstädes, dels det antal elever, som under läsåret avlagt tandläkarexamen, dels ock antalet kvarstående elever inom sista årskursen. Gallringen bland de sökande sker efter i huvudsak samma grunder, som enligt det ovanstående tillämpas i fråga om tillträde till de medicinska studierna. Tillströmningen till apoteksbanan regleras genom en av Kungl. Maj:t den 18 oktober 1929 utfärdad kungörelse (nr 361) angående apotekselevers antagande och lärotid m. m. Enligt kungörelsen skall medicinalstyrelsen, efter förslag av apotekareförbundets verkställande utskott och sedan farmaceutförbundet lämnats tillfälle att yttra sig, bestämma, hur stort antal apotekselever, som under varje år högst må antagas. Vid bestämmandet härav skall hänsyn tagas till apoteksväsendets behov av och utrymme för farmaceutiskt utbildad personal. Antagningen av apotekselever sker av apotekareförbundets verkställande utskott under kontroll av medicinalstyrelsen och föreståndaren för farmaceutiska institutet. I fråga om grunderna för urvalet innehåller kungörelsen — förutom bestämmelser angående hälsotillstånd o. d. — endast den föreskriften, att företräde skall lämnas de sökande, som äro mest förtjänta, därvid särskild hänsyn skall tagas till vederbörande sökandes betyg i studentexamen eller vid fyllnadsprövning i vissa särskilt angivna ämnen. Vad veterinärbanan beträffar, åligger det enligt stadgarna för veterinärhögskolan högskolans styrelse att vart femte år till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till det antal studerande, som under vart och ett av de närmast följande fem läsåren må antagas vid högskolan. Förslaget skall vara grundat på av medicinalstyrelsen lämnad utredning angående landets tillgång på och behov av veterinärer. Tillströmningen till folk- och småskollärarbanan har under en följd av år reglerats genom anpassning av antalet vid folk- och småskoleseminarierna intagna elever efter landets behov av lärare. Detta har tillgått så, att skolöverstyrelsen i samband med sina årliga äskanden om anslag för ifrågavarande läroanstalter och på grundval av utav statens folkskolinspektörer lämnade uppgifter ställt prognoser rörande behovet av lärare under de närmaste åren och med ledning härav framställt förslag beträffande antalet intagningsavdelningar och dessas fördelning på kortare och längre utbildningslinjer, överstyrelsens förslag har underkastats prövning av Kungl. Maj:t och riksdagen, varefter Kungl. Maj:t meddelat de bestämmelser i ämnet, vartill omständigheterna befunnits föranleda. Som exempel på andra utbildningsbanor, till vilka tillträdet är mer eller mindre reglerat, må nämnas ingenjörs- och arkitektutbildningen vid de tekniska högskolorna (intagningen bestämmes med hänsyn till platsutrymmet), lantmäteriutbildningen (antalet studerande, som vinna inträde vid lantmäteriundervisningen, respektive vid tekniska högskolans i Stockholm fackavdelning för lantmäteri, bestämmes av lantmäteristyrelsen med hänsyn till behovet), officersbanan och utbildningen till tjänsteman vid postverket. Av ö v e r s i k t e n h ä r o v a n f r a m g å r , att t i l l s t r ö m n i n g e n till de o v a n n ä m n d a utb i l d n i n g s b a n o r n a är reglerad antingen m e d h ä n s y n till p l a t s u t r y m m e t vid d e l ä r o a n s t a l t e r , vid vilka u t b i l d n i n g e n m e d d e l a s , eller m e d h ä n s y n till l a n d e t s b e h o v a v y r k e s u t b i l d a d a r b e t s k r a f t . Till d e n s e n a r e g r u p p e n k a n r ä k n a s ut-

52 bildningen av apotekare, veterinärer, lantmätare, folk- och småskollärare samt officerare. Till den förra gruppen hör utbildningen av läkare, tandläkare, ingenjörer och arkitekter. Som exempel på i tillströmningshänseende oreglerade utbildningsbanor må nämnas utbildningen av teologer och jurister. Tillströmningen till filosofiska fakulteten ock till lärarbanan. Behovet av nya lärare. En föreställning om tillgången på lärare under den närmaste framtiden torde kunna erhållas genom en undersökning rörande antalet för studier inom filosofisk fakultet inskrivna och antalet avlagda filosofiska ämbetsexamina. I dessa hänseenden inhämtas av studentkatalogerna vid vederbörande akademiska läroanstalter följande uppgifter. I filosofisk fakultet inskrivna.

Antal studerande: 1 a) hela filosofiska

Summa

1934— 1935

1935— 1936

1936— 1937

1937— 1938

1 622 1258 996 421

1643 1360 1006 403

1 658 1337 1 025 431

1 745 1346 1078 421

1 796 1 348 1 112 415

1 856 1349 1 177 422

4 297

4 412

4 451

4 590

4 671

4 804

1 218 940 718 421

1226 1018 722 403

1244 1016 752 431

1333 1016 801 421

1381 1029 836 415

1 448 1 029 887 422

3 297

3 369

3 443

3 571

3 661

3 786

404 318 278

417 342 284

414 321 273

412 330 277

415 319 276

408 320 290

70 63 28 26

73 78 44 21

84 65 38 19

65 66 28 14

70 76 48 15

72 64 40 18

sektionen:

Uppsala Lund Stockholm Göteborg Summa c)

fakulteten:

Uppsala Lund Stockholm Göteborg

b) humanistiska

Antalet avlagda filosofiska examina.

matematisk-naturvelenskapliga sektionen:

Uppsala Lund Stockholm Göteborg Summa Antal avlagda filosofiska ämbetsexamina: Uppsala . . . Lund Stockholm. Göteborg .

194 209 Summa 187 216 206 173 Siffrorna för antalet studerande utgöra medeltalet mellan höstterminens och vårterminens siffror. Vid bedömandet av siffrorna bör iakttagas, att läroanstalterna icke tilllämpa enhetliga principer i fråga om redovisningen av antalet inskrivna studerande. Korrigerade detaljsiffror angivas icke i katalogerna för universiteten i Uppsala och Lund. 1

58 Under den tid, som tabellen omfattar, har alltså antalet av de personer, som avlägga filosofisk ämbetsexamen hållit sig tämligen konstant. Däremot har antalet studerande, som inskrivas för att bedriva humanistiska studier, år för år ökats. De sakkunniga vilja även erinra om de undersökningar, som verkställts av de sakkunniga för utredning rörande tillströmningen till de intellektuella yrkena. 1 Nämnda sakkunniga ha beräknat, att under mitten och slutet av 1930-talet i runt tal 215 personer skola komma att årligen avlägga filosofisk ämbetsexamen. Av bilaga 4 sid. 293 vid detta betänkande framgår, att man torde kunna utgå från alt högst 70 procent av de manliga och högst 60 procent av de kvinnliga filosofie magistrarna mer allvarligt aspirera på lärartjänst. Vad angår behovet av nya lärare, ha de sakkunniga låtit verkställa vissa undersökningar, vilka år 1936 utförts av byrådirektören, filosofie doktorn Tor Jerneman, aktuarien i försäkringsaktiebolaget Skandia, filosofie licentiaten Tage Larsson och amanuensen vid statistiska institutionen i Lund, filosofie kandidaten Ejnar Olsson. Undersökningarna vila på det av de sakkunniga för utredning rörande tillströmningen till de intellektuella yrkena hopsamlade materialet, vilket dock i vissa hänseenden utökats och omarbetats. Utredningen, vilken finnes fogad som bilaga 4 vid detta betänkande, ger vid handen, att ersättningsbehovet för lärare med teologisk examen utgjorde omkring 10 personer om året, för lärare med filosofisk examen omkring 55 personer om året och för lärare utan akademisk examen (huvudsakligen seminarieutbildade lärarinnor) omkring 40 personer om året, alltså sammanlagt omkring 105 personer per år. Med hänsyn till åldersfördelningen inom lärarkåren beräknades emellertid, att ersättningsbehovet komme att successivt ökas med omkring 5 personer om året. För de närmaste fem läsåren räknades med ett ersättningsbehov av i medeltal 110 å 115 om året. Eftersom högre lärarinneseminariet ej kan helt fylla det årliga ersättningsbehov, som uppstår på grund av lärarinnors avgång, måste dessa i stället i viss utsträckning ersättas med akademiskt utbildade lärarinnor, och utredningen förutsätter, att omkring 90 a 95 personer med filosofisk eller teologisk examen kunna årligen under de närmaste fem åren vinna anställning vid de skolor, som här komma i fråga. Med ersättningsbehovet avses här de luckor, som måste fyllas genom avgången från yrket på grund av uppnådd pensionsålder eller av annat skäl. Siffrorna här ovan inbegripa alltså icke det antal lärare, som erfordras på grund av utvidgning av skolverksamheten eller andra organisatoriska ändringar, en faktor, som givetvis icke kan i förväg beräknas. Nämnda utredningsmän ha också på uppdrag av de sakkunniga verkställt en undersökning rörande ersättningsbehovet inom olika ämnesgrupper. Denna 1

Statens offentliga utredningar 1935:52, sid. 176 f.

54 undersökning utmynnar i en sammanställning rörande behovet av provårsplatser i de olika ämnena. Denna sammanställning inrymmer tre olika alternativ. Alt. I tar huvudsakligen hänsyn till ersättningsbehovet och bör enligt utredningsmännens uppfattning tillämpas, om antalet provårsplatser sättes så lågt, att det nätt och jämnt svarar mot ersättningsbehovet (90 å 95 provårsutbildade per år). Alt. II tar likaledes hänsyn huvudsakligen till ersättningsbehovet, men viss justering har gjorts, så att de ämnesgrupper, där antalet aspiranter är förhållandevis stort, föreslagits skola erhålla ett något ökat antal provårsplatser. Detta alternativ skulle tillämpas, om antalet provårsplatser sättes något högre än ersättningsbehovet (omkring 125 provårsutbildade per år). Alt. III slutligen tar i större utsträckning hänsyn till aspiranternas ämnesfördelning och bör användas, om antalet provårsplatser bestämmes till ett antal, motsvarande omkring 150 provårsutbildade per år. Från dessa förutsättningar ha utredningsmännen sammanställt följande Tablå rörande antalet personer, som torde böra varje år erhålla provårsutbildniny i olika ämnesgrupper.

Ämnesgrupp

A. Kristendomskunskap, ensamt, eller i kombination med andra ämnen B. H u m a n i o r a : modersmålet, historia, filosofi, geografi i humanistisk kombination C. Humaniora plus moderna språk D. Moderna språk E . Klassiska språk, ensamt eller i kombination med andra ämnen, tillhörande grupperna B eller D F . Matematik, fysik, eventuellt i kombination med kemi eller geografi G. Biologi, ensamt eller i kombination med kemi eller geografi Summa

Alt. I (95 personer)

Alt. II (125 personer)

Alt. III (150 personer)

15 18 17

19 24 22

20 32 25

150 Utredningsmännen tillägga, att beräkningen självklart förutsätter, att inga större ändringar i skolans kursplan vidtagas. Som exempel på vilka förändringar i fördelningen som skulle kunna vållas genom en ändring i kursplanen, namnes, att intet ersättningsbehov i gruppen F skulle, teoretiskt sett, föreligga under de närmaste åren, om timtalet för denna grupp lärare på skolans kursplan genomgående minskades med 10 procent. Det bör framhållas, att i angivna siffror icke ingår den avgångsprocent, som givetvis är att räkna med under loppet av utbildningen. Bör tillströmningen till den teoretiska lärarutbildningen begränsas? Redan traditionen utgör en förklaring till att frågan om begränsning av det fria tillträdet till den utbildning, som meddelas vid de akademiska läroanstal-

55 terna, först på senare tid upptagits till närmare övervägande. Särskilt ha de fria och öppna former, som av ålder utgjort grundbetingelserna för arbetet vid våra universitets filosofiska fakulteter, icke ansetts tillåta åtgärder för en begränsning av tillströmningen till de lärda studiebanorna. Den gallring av de studerande i denna fakultet, som faktiskt skett, har i allmänhet kommit till stånd genom den med studierna förbundna skicklighetsprövningen. Det har befarats, att reglerande åtgärder av annan art, vilka under alla omständigheter måste förutsätta en bedömning av de studerande, innan dessa varit i tillfälle att vid de akademiska läroanstalterna ådagalägga sin förmåga, skulle kunna leda till orättvisor och misstag. Den inskränkning i tillträdet till de medicinska studierna, som förekommer, är intet principiellt undantag utan bestämmes av bristande utrymme i de medicinska kurserna (se sid. 50). Röster ha emellertid icke saknats, som förmenat, att en gallring av det studentmaterial, som varje år söker sig till de akademiska läroanstalterna, är påkallad av den starka tillströmningen och den i samband därmed framträdande önskvärdheten och möjligheten av att universitetsutbildningen förbehålles de för akademiska studier bättre kvalificerade studenterna. I en reservation till ett av de sakkunniga begärt utlåtande från filosofiska fakulteten i Lund rörande vissa åtgärder till förbättrande av den teoretiska lärarutbildningen har från två ledamöter en dylik uppfattning kommit till uttryck. I reservationen framhålles önskvärdheten av åtgärder för motverkande av tillströmningen av svagare begåvningar till universiteten och högskolorna samt påpekas, att frågan är av central betydelse för lärarutbildningen. De sakkunniga, som icke ha anledning att bedöma denna fråga från andra synpunkter än sådana, som sammanhänga med lärarutbildningen, vilja framhålla, att det i lärarutbildningens intresse icke är behövligt att till övervägande upptaga spörsmålet om en begränsning, s. k. spärr, för tillträde till filosofiska — eller teologiska — studier överhuvud taget. En sådan spärr skulle drabba även dem, som icke ämna ägna sig åt lärarbanan, och synes de sakkunniga icke önskvärd av skäl, på vilka här ej finnes anledning att ingå. De allmänna riktlinjer för lärarutbildningen, som de sakkunniga i det föregående angivit, synas däremot göra en begränsning av tillträdet till denna art av akademisk utbildning motiverad av hänsyn såväl till den enskilde som till det allmänna — ur den senare synpunkten nödvändig. Enligt nyss nämnda riktlinjer skola i ämbetsexamen samt i de i det följande omnämnda nya examina för blivande kristendomslärare inläggas vissa allmänna kurser och utbildningsmoment av speciellt pedagogisk syftning, varjämte studieplanerna för enskilda i ämbetsexamen ingående ämnen ytterligare inriktas på den kommande lärarverksamheten, allt åtgärder som i väsentligt högre grad än hittills komma att giva denna examen en specialiserad karaktär. Måhända

56 kommer den att i mindre mån än hittills ägna sig som utbildning för verksamhet på andra områden än den egentliga lärarbanan. Om sålunda den av de sakkunniga föreslagna organisationen av lärarutbildningen skulle ha nyss antydda följder, kan detta för den enskilde vara en betänklig sak, eftersom den gynnsammaste tiden för utbildning till intellektuella yrken är förliden och därmed utsikten till framgång i studier på andra arbetsfält minskad. Redan detta förhållande manar till uppmärksamhet på de möjligheter, som finnas för läraraspiranterna att inom rimlig tid vinna anställning på det arbetsfält, för vilket de utbildat sig. Härtill kommer en annan omständighet. Såsom framgår av det föregående innebär de sakkunnigas förslag den olikhet med nuvarande förhållanden, att en för lärarbanan i högre grad än hittills avpassad utbildning avses. Även om detta dock icke utesluter, att den teoretiska utbildningen kan öppna möjligheter till andra banor, måste man tillse, att på lärarbanan befordringsutsikterna äro tillfredsställande för att till banan draga dem, som hava särskild fallenhet och särskilt intresse för densamma. Det är därför av vikt att förebygga, att köbildning och arbetslöshet uppstå, vare sig omedelbart före eller, ännu värre, efter den egentliga lärarkursen. Av nu angivna skäl finna de sakkunniga för sin del en begränsning av antalet läraraspiranter befogad. Det skulle möjligen kunna invändas, att en reglering av tillströmningen till lärarbanan skulle kunna från den enskilde läraraspiranten till det allmänna överflytta någon del av ansvaret för att han blir i tillfälle att på lärarbanan utnyttja sin utbildning. Denna anmärkning synes dock vara värdelös, enär, då tillströmningen till en bana genom det allmännas försorg kontrollerats efter behovet av yrkesutbildning, något sådant ansvar icke ansetts åvila det allmänna, så mycket mindre som även en begränsning efter behovet givetvis måste räkna med säkerhetsmarginal. Anledning synes icke föreligga att i ett sådant begränsningsförfarande inlägga annan innebörd än att det allmänna i den mån så är möjligt söker tillse, att ej så många utbildas för en arbetsuppgift, att fara kommer att föreligga för någon mer betydande arbetslöshet, och ej heller så få, att brist på arbetskraft kan uppstå. Den enskilde får i ett sådant system anses bära samma ansvar för sin framkomst som om någon reglering av utbildningsmöjligheterna icke ägt rum. Härvid bör man ock beakta följande omständighet. De för den teoretiska lärarutbildningen av de sakkunniga föreslagna specialkurserna ävensom vissa kurser och övningar i enskilda i ämbetsexamen ingående ämnen kräva i många fall av hänsyn till undervisningens effektivitet en begränsning av deltagarantalet. Utbildningen av ett större antal läraraspiranter än läroanstalterna ha användning för måste därför ofta medföra en dubblering av nämnda kurser och övningar utöver den, som behovet av lärarkrafter kan motivera. Men en sådan dubblering kräver oundvikligen ökade kostnader för det allmänna, kostnader som icke blott skulle vara onödiga utan direkt skadliga genom det arbetslösa överskott, som genom dem skulle skapas.

57 En rationell begränsning av antalet av dem, som bedriva studier för att avlägga examina för erhållande av kompetens för lärarbanan, är också påkallad av hänsyn till den i dessa examina enligt de sakkunnigas förslag inlagda förberedande lärarkursen. Det är uppenbart, att de läroanstalter, dit denna skall förläggas, varken böra eller kunna mottaga ett obegränsat antal studerande för auskultation och övningsundervisning. Detta framstår desto klarare, om man erinrar sig, att samma anstalter samtidigt måste bereda plats även för dem, som genomgå egentlig lärarkurs. De i den förberedande lärarkursen deltagandes antal måste givetvis regleras så, att kursen, på samma gång som den effektivt tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet, i minsta möjliga mån verkar störande på undervisningens normala gång vid de anlitade läroanstalterna. Det anförda ger vid handen, att det vid ett bifall till de sakkunnigas förslag framstår såsom av olika skäl starkt motiverat att åstadkomma en begränsning av antalet av dem, som genom akademiska studier vilja förskaffa sig kompetens för lärarbanan. De sakkunniga utgå härvid från att även för framtiden, liksom nu är fallet, antalet av dem, som vilja förskaffa sig sådan kompetens, kommer att överstiga antalet av dem, som inom rimlig tid kunna få anställning såsom lärare. Om sålunda en på grundval av lärarbehovet vidtagen begränsning av tillströmningen till lärarbanan å ena sidan kan sägas vara påkallad ur praktiskt organisatoriska och ekonomiska synpunkter, så torde den å andra sidan vara nödvändig med hänsyn till den möjlighet, som därigenom erbjudes att redan på ett tidigt stadium, nämligen då läraraspiranterna intagas för akademiska studier för lärarbanan, verkställa ett preliminärt urval efter vederbörandes lämplighet för den avsedda levnadsbanan. En sådan lämplighetsprövning bör i första hand taga sikte på om vederbörandes hälsotillstånd är sådant, att han lämpar sig som lärare. Såsom av den föregående redogörelsen inhämtas, sker i detta hänseende för närvarande prövning i samband med hänvisning till provårsutbildningen. Att en ur skolans synpunkt så viktig faktor som läraraspirantens hälsotillstånd uppmärksammas först ett antal år efter det aspiranten påbörjat sin utbildning för den valda levnadsbanan kan icke anses vara tillfredsställande. Det är på grund härav men även i läraraspiranternas eget intresse önskvärt, att endast sådana få rätt att påbörja den teoretiska lärarutbildningen, vilkas kroppsliga och själsliga hälsa kan anses vara tillfredsställande. Ej heller synes tillträde till lärarutbildning böra lämnas aspiranter med mindre lämpliga karaktärsegenskaper eller med otillräcklig fallenhet för studier. Vad särskilt angår fallenheten för studier, må erinras om att det bland de akademiska lärarna är en ganska allmän mening, att studier för lärarbanan i ej ringa utsträckning bedrivas av personer med rätt små naturliga förutsättningar för mer kvalificerade studieuppgifter. Även om dessa läraraspiranter genom ett ihärdigt och målmedvetet studiearbete förmå avlägga en examen,

58 som berättigar till pro vårshänvisning, ligger det i sakens natur, att de icke i tillräcklig grad motsvara de krav på begåvning, som av ålder ställas på de lärare, vilka i vårt land handhava den högre undervisningen, och att de följaktligen icke utgöra något lämpligt förvärv för läroverkslärarbanan. En försiktig gallring bland de till lärarbanan aspirerande efter deras begåvningsnivå synes vara ett önskemål både ur universitetsundervisningens och ur skolväsendets synpunkt. En särskild anledning att nu införa en sådan gallring ligger i den omständigheten, att tillträdet till många intellektuella utbildningsbanor redan är begränsat genom spärranordningar. Erfarenheten har givit vid handen, att en spärranordning redan genom sin existens höjer standarden hos dem, som söka sig till banan, och ökar tillströmningen av intellektuellt och i andra hänseenden mindre väl rustade personer till de icke spärrade banorna. De sakkunniga äro ej främmande för svårigheterna att beträffande läraraspiranter å det åldersstadium, som här är i fråga, fälla ett för framtiden rättvisande omdöme rörande deras karaktärsegenskaper och begåvning. Risken för att misstag begås synes emellertid på detta område ej vara större än på flertalet andra områden, där det gäller att med ledning av en persons dittillsvarande prestationer bilda sig en uppfattning om hans lämplighet för en uppgift eller en levnadsbana. I varje fall lärer möjligheten av att i vissa fall en felbedömning kan göras, ej utgöra tillräckligt skäl för att avvisa en anordning, som i första hand tager sikte på u t g a l l r i n g a v d e u p p e n b a r t o l ä m p l i g a och som i det stora hela synes kunna vara till fördel för rekryteringen till lärarbanan. Tillika må framhållas, att en person, som ej kan mottagas för lärarutbildning, icke är utestängd från möjligheten att bedriva studier exempelvis för filosofie kandidatexamen. En person, vilkens intellektuella kvalifikationer först senare framträda, behöver sålunda ej av denna anledning utestängas från vetenskapliga studier. Då de sakkunniga, såsom av det sagda framgår, äro benägna att tillstyrka en reglering av lärarproduktionen, som bland annat tar sikte på behovet av lärare vid de här avsedda läroanstalterna, uppställer sig i så fall till besvarande det spörsmålet, huruvida en sådan reglering är t e k n i s k t genomförbar. I motsats till flertalet andra utbildningsbanor har utbildningen av lärare för nyssnämnda läroanstalter icke i de enskilda fallen samma innehåll. Filosofisk ämbetsexamen omfattar fjorton ämneskombinationer, vartill komma de kombinationer, i vilka ämnet kristendom kan ingå, samt ytterligare ett antal varianter, och lärartjänster vid de allmänna läroverken kunna ledigförklaras i ett tjugotal olika ämneskombinationer. Även om antalet lärartjänster med olika ämneskombinationer kan, åtminstone vid de allmänna läroverken, någorlunda säkert angivas, blir det statistiska underlaget för en behovskalkyl i de särskilda ämneskombinationerna för svagt att tillåta tillförlitlig prognos rörande behovet av läraraspiranter med olika ämneskombina-

59 tioner. Härtill kommer, att en sådan behovskalkyl måste avse förhållandena efter omkring fem år, alltså en tidrymd, varunder de förutsättningar, på vilka kalkylen vilar, kunna avsevärt förändras. Även om sålunda svårigheterna för en reglering av tillströmningen till läroverkslärarbanan äro väsentligt större än i fråga om flertalet andra utbildningsbanor, få dessa svårigheter enligt de sakkunnigas mening icke överskattas. Det bör icke förbises, att skolorganisationen inrymmer en viss elasticitet så till vida, att en lärare, som erhållit lärartjänst i visst eller vissa ämnen, ej undervisar enbart i dessa ämnen utan kan tagas i anspråk för undervisning även i andra ämnen. Vidare bör uppmärksammas, att det låter sig göra att redan efter ett år justera en eventuellt konstaterad felkalkyl genom att öka eller minska intagningen till den teoretiska lärarutbildningen. Särskilt bör observeras, att den nuvarande ordningen, som lämnar anpassningen av läraraspiranterna efter behovet av lärare i olika ämnen oreglerad, icke kan anses vara tillfredsställande. Erinras bör, att det vid vissa tillfällen — trots ett betydande överskott av lärare med akademisk utbildning — rått brist på lärare i vissa ämnen och att a andra sidan det sedan länge tillbaka ägt rum en regelbunden överproduktion av lärare i vissa ämnen, exempelvis i klassiska och moderna språk. Vid de ingående överväganden, de sakkunniga ägnat denna fråga, ansågo de sig böra omedelbart såsom ogenomförbar avvisa utvägen att reglera tillströmningen efter behovet av lärare i var och en av de olika ämneskombinationerna. Däremot funno de, att vissa möjligheter kunde föreligga för en reglering av intagningskvoten efter behovet av lärare i vissa större ämnesgrupper. En huvudsynpunkt var härvid att utfinna sådana ämnesgrupper, som dels bildade en naturlig enhet, dels ock innefattade ett någorlunda beräkneligt ersättningsbehov. Från denna utgångspunkt sammanställde de sakkunniga följande ämnesgrupper: 1. Kristendomskunskap i förening med annat eller andra ämnen (§ 27 filosofiska examensstadgan). 2. Latin och grekiska i förening med annat ämne (§ 14 examensstadgan, grupp 5). 3. Tyska, engelska och franska eller två av dessa i förening med annat ämne (§ 14 examensstadgan, grupperna 7, 8 och 9). 4. Övriga humanistiska ämnen samt geografi (§ 14 examensstadgan, grupperna 1, 2, 3, 4, 6 och 10). 5. Biologi i förening med annat ämne (§ 14 examensstadgan, grupperna 11 och 14). 6. Fysik i förening med matematik eller kemi och annat ämne (§ 14 examensstadgan, grupperna 12 och 13). Till studier inom var och en av ämnesgrupperna skulle i så fall varje läsår mottagas så många läraraspiranter, som med hänsyn till förhållandena på lärarbanan ansåges motiverat. Detta skulle förutsätta, att aspiranterna vid

(50 ansökan om tillträde till studier för filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande teologisk examen skulle uppgiva den av ämnesgrupperna, inom vilken de ämnade bedriva studier. Lämplighetsprövningen skulle alltså icke äga rum mellan alla de anmälda aspiranterna inbördes utan endast mellan de till varje särskild ämnesgrupp anmälda aspiranterna. För att bereda ökade möjligheter till ett för lärarbanan lämpligt urval tänkte sig de sakkunniga dock, att det skulle stå vederbörande fritt att i inträdesansökan uppgiva, huruvida annan ämnesgrupp än den i första hand angivna skulle kunna komma i fråga, för det fall att placering icke skulle kunna erhållas i den senare gruppen. Vid intagningen av läraraspiranter i den alternativt angivna ämnesgruppen skulle den sökande kunna jämföras med de sökande, som sökt tillträde till studier i sistnämnda ämnesgrupp. Genom det sålunda skisserade regleringssystemet skulle vinnas fördelen av att lärarutbildningen kunde till omfattningen regleras efter lärarbehovet i de särskilda ämnesgrupperna. I den mån det vore möjligt att tillförlitligt uppskatta behovet av lärare i dessa grupper, skulle följaktligen ernås viss garanti för att antalet lärare ej bleve för stort i vissa ämnen, i andra åter för litet. Stora svårigheter för detta systems realiserande äro dock tydligen för handen. En förutsättning för systemets funktionsduglighet måste sålunda bland annat vara, att föreskrift meddelades om att en läraraspirant, som mottagits för studier i en viss ämnesgrupp, icke hade rätt att avlägga examen i andra ämnen än som inginge i den valda gruppen. I annat fall kunde risk föreligga för att läraraspiranterna valde andra ämnen än de vid intagningen uppgivna, vilket kunde vålla opåräknade förskjutningar i läraraspiranternas fördelning mellan de särskilda ämnesgrupperna. Proceduren för uppskattningen av lärarbehovet i de olika ämnesgrupperna och för urvalet av läraraspiranterna skulle därjämte, såsom av de sakkunniga verkställda undersökningar givit vid handen, bliva i hög grad invecklad för att ej säga outförbar. De sakkunniga äro med hänsyn härtill icke benägna att förorda en lösning efter de nyss antydda riktlinjerna. Med utgångspunkt från vad i det föregående anförts om den enskilde läraraspirantens ansvar för sin framtid och om syftemålet med en reglering av förevarande art — att åstadkomma en viss garanti för att antalet lärare ej blir så stort, att någon mer betydande arbetslöshet kommer att uppstå, men ej heller så litet, att brist på arbetskraft inträder — ha de sakkunniga i stället ansett sig böra tillstyrka en reglering av tillströmningen efter följande huvudgrunder. På grundval av en prognos rörande behovet av ämneslärare fem år efter det läsår, intagningen för teoretisk lärarutbildning avser, fastställes det antal läraraspiranter, som intagningsåret skall mottagas för sådan utbildning. Detta antal bestämmes icke till en siffra, exakt motsvarande det uppskattade lärarbehovet, utan till en siffra, som ej oväsentligt överstiger n ä m n d a behov. De till ämbetsexamen antagna läraraspiranterna få välja vilken som helst av

61 de i examensstadgan fastställda ämneskombinationerna. Vid inskrivningen bör emellertid tillses, att med bänsyn till behovet någon mera betydande disproportion ej kommer att föreligga mellan antalet aspiranter, som förklarat sig ämna bedriva humanistiska studier, och antalet aspiranter, som uppgivit sig vilja bedriva matematisk-naturvetenskapliga studier. Till vägledning för de studerande bör dessutom anordnas en systematisk upplysningsverksamhet rörande det förutsebara lärarbehovet i de olika ämnena. Den myndighet, som närmast torde komma i fråga att handhava denna, är skolöverstyrelsen, som i detalj känner förhållandena vid läroverken och andra likartade läroanstalter. Med ledning av denna kännedom och av universitetsstatistiken utarbetar skolöverstyrelsen en kortfattad översikt över de aktuella utsikterna för anställning och befordran på lärarbanan inom olika ämneskombinationer, utsikterna vid den tid, då de nya studenterna kunna väntas ha vunnit full lärarutbildning, så vitt dessa utsikter kunna med ledning av förutsebar ökning eller minskning av lärarbeställningarnas antal och av beräknad avgång ur tjänst, av tillgången på redan utbildade eller under utbildning varande lärarkrafter i olika ämnen och av andra förhållanden förutses. Dessa upplysningar böra utsändas till läroverken, universitets- och högskolemyndigheter, studentkårernas upplysningsbyråer och studentnationerna samt i förkortad form tillställas pressen. En dylik upplysningsverksamhet kan bliva så mycket effektivare, som det vid bifall till de sakkunnigas förslag i övrigt blir för de akademiska myndigheterna och för skolmyndigheterna möjligt att bättre än vad nu är fallet uppehålla kontakt med läraraspiranterna. Att fler läraraspiranter mottagas för teoretisk lärarutbildning än som beräknas kunna finna omedelbar sysselsättning inom skolväsendet motiveras d e l s av att ett antal aspiranter avgår under utbildningstiden, d e l s av behovet av tillräckligt antal läraraspiranter inom de olika ämnena. Därtill kommer, att en reserv bör finnas för oberäknade utvidgningar av skolväsendet genom ökning av antalet läroanstalter och antalet parallellavdelningar. En reglering av antalet läraraspiranter på sätt nu senast angivits synes icke kunna innebära några allvarliga tekniska svårigheter eller nämnvärt öka riskerna för uppkomsten av lärarbrist i vissa ämnen. De sakkunniga hemställa alltså, att åtgärder vidtagas för anordnande av ett sådant intagningsförfarande, som här angivits. Innan de sakkunniga övergå till detaljerna i det föreslagna regleringssystemet, vilja de understryka, att förslaget givetvis förutsätter, att filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande teologisk examen endast får avläggas av sådana, som inskrivits för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster och alltså ej, såsom nu är fallet, även av andra personer. Förstnämnda examen kan på detta sätt sägas i högre grad erhålla den karaktär av speciell ämbetsexamen, som avsågs genom den år 1907 beslutade omregleringen av det filosofiska examensväsendet och som motiverat bibehållandet vid sidan av filosofisk ämbetsexamen av filosofie kandidatexamen som en utbildningsväg för

dem, som icke ämna som lärare tillgodogöra sig den akademiska utbildningen. Regleringssystemet förutsätter vidare, att de studerande redan vid inskrivningstillfället, således omedelbart efter avlagd studentexamen, ha för avsikt att utbilda sig till lärare. Häremot kan givetvis riktas den invändningen, att det ofta kan vara svårt för en person att vid så tidig ålder avgöra, vilken levnadsbana han skall välja. Förhållandena i detta avseende kunna emellertid på det utbildningsområde, som här är i fråga, icke anses på något sätt skilja sig från förhållandena vid andra utbildningsbanor, exempelvis den medicinska eller de tekniska. Även i fråga om de sistnämnda gäller, att de, som aspirera på inträde vid vederbörande läroanstalter, få tidigt göra klart för sig, om de önska ägna sig åt lakar- eller ingenjörsyrket. De sakkunniga vilja tillägga, att den omständigheten, att tillträdet till lärarutbildningen regleras, synes i sig själv ägnad att hos en aspirant framkalla den självprövning, som i annat fall gärna uppskjutes, tills det är för sent att inrikta sig på annan levnadsbana. Erfarenheten från fall, där spärranordningar för närvarande praktiseras på andra områden, har även givit vid handen, att en spärr psykologiskt verkar i riktning mot en ökning av tillströmningen av personer, som söka inträde på den spärrade banan, samt — såsom redan nämnts — kan verka höjande på kvalitetsnivån hos de inträdessökande. Den närmare utformningen av spärrsystemet. Enligt de sakkunnigas i det föregående utvecklade förslag skulle vid universiteten och de högskolor, som erhållit vederbörlig examensrätt (för närvarande Stockholms och Göteborgs högskolor), varje läsår till studier för vinnande av behörighet till äm neslärartjänster mottagas högst ett visst antal studerande, beräknat med hänsyn till det förutsebara behovet av lärare vid den tidpunkt, då läraraspiranterna beräknas kunna ha avlagt examen för lärarbanan, men inneslutande en av förut anförda skäl motiverad reserv. Beträffande den närmare utformningen av det sålunda ifrågasatta regleringssystemet må följande anföras. Vad först angår bestämmandet av intagningskvoten, synes det lämpligast att beslut härutinnan, i likhet med vad enligt det ovanstående gäller beträffande ett par andra utbildningsområden, fattas av Kungl. Maj.t. Den utredning, som skall ligga till grund för beslutet, synes böra förebringas av dels kanslern för rikets universitet, som närmast överblickar förhållandena vid universiteten och högskolorna, dels ock skolöverstyrelsen, som ju handhar undervisningsstatistiken och även i övrigt bättre än någon annan myndighet kan bedöma förhållandena på lärarbanan. Vid bestämmandet av lärarbehovet, som ju i första hand skall tagas till utgångspunkt för bestämmandet av intagningskvoten, bör beaktas icke blott ersättningsbehovet, sådant det här ovan definierats, utan också det ökade eller minskade behov av läraie, som kan tänkas komma att uppstå till följd av jämkningar i skolorganisationen (jfr sid. 61). Frågan i vad mån intagningskvoten'bör överstiga det

förutsebara lärarbehovet synes kunna tillfredsställande bedömas, sedan några års erfarenhet vunnits beträffande verkningarna av regleringssystemet. En viss avgång förekommer alltid under utbildningstiden genom dödsfall eller på grund av andra omständigheter. Dessutom kan det väntas, att en del av dem, som avlägga filosofisk ämbetsexamen, ej fortsätta på lärarbanan. Denna senare avgångsprocent är enligt bilaga 4 för närvarande ganska stor. Av dem, som avlagt nämnda examen, torde högst 75 procent av de manliga och 65 procent av de kvinnliga mera allvarligt aspirera på lärarverksamhet. För framtiden torde avgången med säkerhet kunna antagas avsevärt nedgå till följd av den starkare specialisering, som lärarutbildningen enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla. Enligt bilaga 4 kan ersättningsbehovet för lärare vid de högre skolorna för 1936/37 beräknas till cirka 105 personer och kan antagas genom lärarkårens åldersförhållanden växa med 5 per år. De sakkunniga anse sig fördenskull böra uppskatta ersättningsbehovet, när den nya ordningen genomförts, till cirka 140 per år (bilaga 21), så vitt totalbehovet av lärare ej genom omorganisation eller på annat sätt ändras. Avgångsprocenten under studietiden kan, då erfarenhet på området saknas, knappast bestämmas, men de sakkunniga anse sig kunna utgå från en total intagningskvot av 175 läraraspiranter per år vid den nya ordningens införande. Det är svårt att exakt uppgiva, huru många personer som under nuvarande förhållanden varje läsår påbörja akademiska studier för lärarbanan. Med hänsyn till att varje läsår något över 200 personer avlägga filosofisk ämbetsexamen, vartill komma de, som genom teologiska studier bereda sig för lärarverksamhet, och i betraktande av den nuvarande höga avgångsprocenten, torde man kunna räkna med att för närvarande åtminstone 300 personer varje år påbörja studier som giva kompetens för lärarbanan. Ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle alltså medföra en avsevärd reduktion av antalet av nämnda studerande. Det synes icke erforderligt, att antalet läraraspiranter, som må intagas vid var och en av de fyra akademiska läroanstalterna, bestämmes av Kungl. Maj:t. Lämpligen bör intagningskvotens fördelning på de akademiska låroanstalterna ske proportionellt efter antalet behöriga inträdessökande. De sakkunniga ha övervägt lämpligheten av att låta kvotfördelningen ske på grundval av inträdesansökningarna det läsår, intagningen avser, eller närmast föregående läsår. Då de stannat vid det förra alternativet, beror detta närmast på att de finna det önskvärt, att kvotfördelningen snabbt kan anpassas efter de förskjutningar i fråga om tillströmningen till de akademiska läroanstalterna, som kunna komma att inträda. Till närmare belysande av innebörden i nyssberörda förslag må anföras följande exempel. Kungl. Maj:t bestämmer, att år 1941 må till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster intagas sammanlagt 175 läraraspiranter vid universiteten och högskolorna. Antalet behöriga personer, som

sökt tillträde till teoretisk lärarutbildning, uppgår till 300. Av dessa önska 110 i första hand hänvisning till Uppsala, 105 till Lund, 60 till Stockholm och 25 till Göteborg. Det organ, som enligt det efterföljande avses skola i sista hand pröva inträdesansökningarna, bestämmer med ledning av dessa siffror, att i Uppsala må intagas 110X175:300 = 64 studerande, i Lund 61 studerande, i Stockholm 35 och i Göteborg 15 studerande. En fördelning av läraraspiranterna mellan de akademiska läroanstalterna, på sätt nyss angivits, måste förutsätta, att de aspiranter, som vid en läroanstalt mottagits för akademiska studier, icke i obegränsat antal få övergå till en annan. Det kan nämligen i så fall inträffa, att den för vissa kurser vid den senare läroanstalten beräknade högsta kapaciteten överskrides. Att detta skall inträffa torde vara föga troligt, men om så skulle ske, blir det nödvändigt att genom särskilda bestämmelser åtminstone i viss mån för läraraspiranterna inskränka den rörelsefrihet vid studiernas bedrivande, som genom de nyligen införda bestämmelserna om riksgiltighet för akademiska tentamina beretts de studerande. Denna olägenhet har dock ej synts de sakkunniga av sådan betydenhet, att den bör få stå i vägen för en mera rationell ordning av den högre lärarutbildningen. Behörighet till teoretisk lärarutbildning bör, såsom nu är fallet, konstitueras av avlagd s t u d e n t e x a m e n . Med hänsyn till vad de sakkunniga i det föregående anfört torde emellertid härutöver böra uppställas vissa andra villkor för tillträde till den teoretiska lärarutbildningen. Det allmänna har fördel av att kunna under längsta möjliga tid som lärare taga i anspråk dem, som genom det allmännas försorg erhållit utbildning för ändamålet. Det ligger också som regel i skolans intresse, att läraraspiranten icke uppnått alltför hög ålder, då han börjar tjänstgöra som lärare. Av likartade skäl ha bestämmelser om viss m a x i m i å l d e r meddelats i fråga om tillträde till flera andra utbildningsbanor och yrken. Som ett särskilt skäl för behovet av sådana bestämmelser, vad lärarutbildningen beträffar, kan anföras den långa utbildningstiden. De sakkunniga, som på grund härav vilja tillstyrka, att som villkor för tillträde till den teoretiska lärarutbildningen skall gälla, att vederbörande ej uppnått en viss, högsta ålder, finna emellertid de speciella förhållandena på denna bana motivera en viss försiktighet. De sakkunniga ha därför med tanke på pensionsmöjligheterna stannat vid att föreslå en maximiålder av 25 år. Då det ej är uteslutet, att intagning vid högre ålder i undantagsfall kan vara motiverad — exempelvis i fråga om personer, som avlagt studentexamen såsom lärjungar från enskild undervisning — bör i enstaka fall ett dispensförfarande kunna tillgripas. Med hänsyn till att dispensärenden av denna art angå både skolan och de akademiska läroanstalterna, vilja de sakkunniga föreslå en föreskrift om att universitetskanslern må, efter samråd med skolöverstyrelsen, i särskilda fall kunna medgiva rätt för person att mottagas såsom studerande vid högre ålder än 25 år. De sakkunniga ha med hänsyn till denna yrkes-

65 utbildnings förutsättningar i det hela ej funnit anledning föreligga att jämväl föreslå viss minimiålder som villkor för tillträde till den teoretiska lärarutbildningen. Denna fråga kan delvis anses vara ordnad genom läroverksstadgans bestämmelse om att sökande till lektors- och adjunktstjänst skall ha uppnått 23 års ålder vid den tid, då tjänsten är att tillträda. En ovillkorlig förutsättning för tillträde till den teoretiska lärarutbildningen bör enligt vad förut framhållits vara, att vederbörandes fysiska och psykiska h ä l s o t i l l s t å n d är tillfredsställande. Denna punkt är en av de viktigaste och allvarligaste i här föreliggande fråga. Sökandens hälsotillstånd bör därför vid inskrivningen styrkas med läkarintyg, grundat på en ingående undersökning. Härvid måste uppmärksamhet särskilt ägnas åt det psykiska hälsotillståndet, åt eventuellt förekommande nervösa störningar och psykiska svagheter, som kunna anses hinderliga vid utövningen av en lärares verksamhet eller rent av göra en person olämplig för densamma. Ordet »olämplig» bör i detta sammanhang givas en vidare innebörd, än som i allmänhet sker. Så snart läkaren alltså finner skäl föreligga, bör han genom rektor inhämta lärarnas erfarenheter av sökanden under skoltiden. Genom samverkan mellan skolläkare och lärare kunna säkerligen uppenbara fall av sådan psykisk ohälsa fastställas, som konstituerar olämplighet för läraryrket. Av mycket stor vikt vore nämligen att på ett tidigt stadium kunna utestänga personer, hos vilka otillfredsställande psykisk hälsa vållar bristande sinnesjämvikt, oförmåga av samarbete eller andra hos en lärare mindre fördelaktiga egenheter. De sakkunniga äro emellertid medvetna om svårigheterna även för fackmannen-läkaren att hos så relativt unga personer, som det här är fråga om, avgiva ett säkert omdöme om anlag, som i mera utvecklad form kunna göra vederbörande mindre lämpade till lärare. För lärarbanan olämpliga egenheter ha måhända ej heller ännu kunnat framträda i observationsmöjlig grad. En viss, främst negativ, bedömning torde dock vara möjlig. I detta sammanhang bör erinras om att, enligt kungörelsen nr 460/1935 angående skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning i statens tjänst, ej någon får vinna anställning i befattning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet, eller anställas i syfte att efter viss prövnings- eller utbildningstid erhålla sådan befattning, med mindre han företett läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Läkarintyget skall enligt kungörelsen vara inom de senaste sex månaderna utfärdat av för vederbörande verk anställd verksläkare eller enligt verksmyndigheternas bestämmande, där särskilda skäl därtill föranleda, av för annat verk anställd verksläkare eller ock av annan legitimerad läkare. Intyget skall vara avfattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Medicinalstyrelsen har genom kungörelse den 24 augusti 1935 (M. F. Ser. A. nr 80) fastställt sådant formulär. Det formulär till läkarintyg, som bör komma till användning vid bedöm5—816102

66 ningen av läraraspiranternas hälsotillstånd, bör i analogi med vad som enligt det nyss sagda gäller inom allmänna civilförvaltningen fastställas av medicinalstyrelsen. Det av medicinalstyrelsen för bruk inom civila statsförvaltningen fastställda formuläret lämpar sig icke i alla hänseenden för det ändamål, varom här är fråga. De sakkunniga ha, efter samråd under h a n d med medlemmar inom medicinalstyrelsen och andra medicinska auktoriteter samt med beaktande av vad i motsvarande hänseende gäller i fråga om folkskoleseminarierna, upprättat ett förslag till formulär för läkarintyg (se bilaga 5). Åtskilliga av de frågor, som formuläret innehåller, äro till sin natur sådana, att de säkrast kunna besvaras av en läkare, som känner läraraspiranten från skoltiden. Lämpligast synes vara, att läkarintyget som regel avgives av skolläkaren vid den läroanstalt, där sökanden avlagt studentexamen. Som skäl härför kan ytterligare anföras önskvärdheten av att intyget avgives under ämbetsmannaansvar och av en läkare, som är väl förtrogen med skolans förhållanden och de krav, skolan ställer på en lärare, och som bekvämt kan samråda med vederbörande rektor vid besvarandet av de frågor, som angå aspirantens förhållande under skoltiden. Då det är fråga om lärjungar från enskild undervisning och även i vissa andra fall — såsom då sökanden vid den tidpunkt, då han skall genomgå läkarundersökningen, befinner sig långt från den ort, där den behörige läkaren är stationerad — synes det motiverat, att läkarintyget även må kunna avgivas av verksläkare. De sakkunniga vilja därför föreslå, att i fall, då fråga är om person, som avlagt studentexamen såsom lärjunge från enskild undervisning, eller då eljest särskilda skäl föreligga, vilka godtagas av den myndighet, som i första hand prövar ansökningshandlingarna, läkarintyget må avgivas antingen av skolläkare, vilken är anställd vid någon statlig läroanstalt, eller av verksläkare. Med tillämpning av en anordning, som gäller i fråga om ansökning om erhållande av statens räntefria studielån, anse sig de sakkunniga böra föreslå, att läkarintyget skall uti av intygsgivaren förseglat brev insändas direkt till den prövande myndigheten. Liksom för närvarande gäller i fråga om läkarbetyg, som fordras för provårshänvisning och även på vissa andra områden, bör läkarintyget grundas på en tidigast sex månader före ansökningstidens utgång företagen undersökning av sökanden. Kostnaderna för läkarintyget böra givetvis bestridas av vederbörande läraraspirant. Det är tänkbart, att ett avgivet läkarintyg vid prövningen av ansökningshandlingarna befinnes giva en icke i alla avseenden tillfredsställande bild av sökandens hälsotillstånd eller vara i något hänseende bristfälligt. Den kompletterande läkarundersökning, som i sådana fall kan befinnas önskvärd, synes böra verkställas genom en till den prövande myndighetens förfogande stående läkare. De sakkunniga ha utgått från att för detta ändamål skall anlitas en som tjänsteläkare vid vederbörande universitet eller högskola

07 fungerande läkare. Såvitt de sakkunniga ha sig bekant, finnes sådfcn läkare icke för närvarande anställd vid alla de läroanstalter, som här äro i fråga. Även andra intressen än sådana, som de sakkunniga närmast ha att företräda, tala för inrättandet av sådana läkartjänster vid de akademiska lärosätena. Om ändock sådana tjänster icke skulle komma till stånd, vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på att frågan, vad universiteten beträffar, torde kunna enklast lösas genom att verksläkare anlitas för detta speciella fall. De, som vinna tillträde till studier för lärarbanan, böra förutom god hälsa äga vissa p e r s o n l i g a f ö r u t s ä t t n i n g a r i övrigt för den avsedda levnadsbanan. Som blivande lärare skola de »genom sin personlighet bli ett föredöme för de unga» och i sitt uppträdande »visa fasthet och lugn», det fordras med andra ord av dem vissa ledaregenskaper i förhållande till ungdomen, om de skola kunna väl sköta sin läraruppgift. Det är givet, att den gallring i nyssnämnda avseenden, som bör ske redan vid inskrivningen för teoretisk lärarutbildning, måste bliva av mycket förberedande art och närmast åsyfta att utmönstra dem, som ur här angivna synpunkter äro mera påtagligt olämpliga. Härvid uppstår frågan, på vad sätt vederbörandes personliga förutsättningar böra vid inskrivningstillfället styrkas. Erinras må att det i fråga om utdelning av statens räntefria studielån är stadgat, att genom lånesökandens försorg intyg om sökandens vandel och begåvning av lärare eller annan omdömesgill, ojävig person i förseglat brev insändes direkt till ecklesiastikdepartementet. Intyget bör enligt reglementet så avfattas, att därav tydligt framgår intygsgivarens uppfattning angående arten och graden av sökandens begåvning. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, tillämpas liknande system vid prövningen av inträdessökande vid vissa grenar av allmän förvaltning. Prövningen av sökandens personliga förutsättningar torde även på detta område kunna ske på grundval av ett intyg om hans vandel och karaktärsegenskaper, önskvärt är, att antalet av dem, som äro behöriga att giva intyg, blir så begränsat som möjligt. Rektorerna torde i allmänhet även vid de större läroverken få en ganska god uppfattning om de enskilda lärjungarnas karaktärsegenskaper och läggning samt äga, om de icke ha på egen hand kunnat bilda sig en uppfattning om den lärjunge, det gäller, möjligheter att samråda med vederbörande klassföreståndare eller med andra lärare eller med skolläkaren. I betraktande härav men även med hänsyn till att rektorerna ej sällan förvärvat en viss vana att lämna upplysningar av den art, som här är i fråga, vilja de sakkunniga tillstyrka, att åt rektorerna anförtros uppgiften att avgiva intyg rörande läraraspiranternas vandel och karaktärsegenskaper. I fråga om lärjunge från enskild undervisning ävensom eljest, då särskilda skäl befinnas föreligga — exempelvis om rektor är jävig — synes intyget böra avgivas av annan omdömesgill, ojävig person, som haft med sökandens utbildning att göra. I likhet med läkarintyget bör

68 rektorsintyget av intygsgivaren i förseglat brev före ansökningstidens utgång insändas direkt till den prövande myndigheten. Rektorsintyget bör enligt de sakkunnigas mening vara avfattat enligt ett av skolöverstyrelsen fastställt formulär. De sakkunniga ha uppgjort ett utkast till dylikt formulär (se bilaga 6). I detta sammanhang vilja de sakkunniga anföra följande. Vid upprepade tillfällen under sitt arbete ha de sakkunniga ägnat ingående diskussion åt frågan om rektorsintyget och dess formulering, och därvid ha bland de sakkunniga mycket divergerande åsikter gjort sig gällande. Sålunda har uttalats en viss skepsis mot intygets värde och ifrågasatts, att förslaget därom borde slopas, medan m a n å andra sidan även föreslagit en mycket detaljerad formulering av detsamma, varigenom det skulle giva en ingående karakteristik av vederbörande. Man har som skäl för en så vidtyftig form anfört, att man därmed skulle kunna få större möjlighet att från lärarbanan utestänga för densamma olämpliga personer. Man har vidare ansett, att i intyget skulle uppmärksammas förhandenvaron eller frånvaron av sådana egenskaper som gott sätt, handlingskraft, uthållighet, plikttrohet, förmåga av samarbete, självbehärskning, ledaregenskaper, organisationsförmåga m. m. De sakkunniga ha av skäl beträffande bedömningsmöjligheterna, som nyss anförts (sid. 67), icke ansett sig böra giva rektorsintyget denna omfattande form och även beaktat invändningen, att intygsgivande av dylik art strede mot vad i vårt land är brukligt. De sakkunniga ha emellertid tänkt sig, att rektorsintyget, särskilt om det visar sig vara av värde vid intagningsgallringen, skulle genom anvisningar av skolöverstyrelsen kunna framdeles utvidgas i den riktning, som nyss angivits. En förutsättning för intagning är, att sökanden äger tydlig s t u d i e b e g å v n i n g . Denna torde kunna styrkas genom företeende av studentbetyg på sätt nedan (sid. 71) närmare angives. De sakkunniga övergå härefter till frågan om vilken institution som skall omhänderhava intagningen av läraraspiranter. Nämnda institution får en ansvarsfull och för skolan och den akademiska utbildningen betydelsefull angelägenhet att förvalta. Det är av vikt, all organisationen planlägges på sådant sätt, att den befordrar ett lämpligt och rättvist urval av läraraspiranter. De sakkunniga ha i sådant avseende övervägt två alternativ. Enligt det ena alternativet skulle utväljandet av läraraspiranter anförtros åt kanslersämbetet för rikets universitet och sålunda centraliseras. Härigenom kunde vinnas vissa fördelar, främst den, att man kunde omedelbart se, om — såsom ej sällan inträffar i liknande fall — en aspirant anmäler sig på mer än ett håll. Utan tvivel skulle också på detta sätt den ur administrativ synpunkt enklaste och tillika minst kostsamma lösningen vara att vinna. Ämbetet är visserligen redan nu hårt belastat med arbetsuppgifter av olika slag, men det nu ifrågasatta åliggandet

69 är uppenbarligen ej så omfattande, att det skulle innebära någon mera avsevärd ökning av arbetsbördan. Det andra alternativet innebär, att den preliminära granskningen av ansökningarna överlåtes åt de lokala akademiska myndigheterna, närmast vederbörande fakultetsdekanus eller avdelningsordförande, vilka böra kunna lättare avgöra de ständigt uppkommande lämplighetsfrågorna. För nämnda myndigheter föreligger givetvis ock ett starkt intresse att utvälja de sökande, som kunna anses vara önskvärda. Den slutliga prövningen av ansökningarna skulle kunna ske antingen av kanslersämbetet eller genom ett ordnat samarbete mellan de ifrågakommande universiteten och högskolorna i form av en intagningsnämnd. Efter övervägande av dessa olika möjligheter ha de sakkunniga stannat för det sist angivna förfarandet, vilket skulle innebära en förberedande granskning genom akademiska myndigheter och en slutlig prövning genom en nämnd. Främst ha de sakkunniga föranletts härtill av den övertygelsen, att man genom en fast organiserad samverkan mellan vederbörande intresserade parter skulle kunna få de personliga, individuella synpunkterna mera beaktade och lättare undvika ett mer eller mindre mekaniskt poängberäknande. De sakkunniga föreslå alltså i förevarande hänseende följande anordning. Ansökning om tillträde till teoretisk lärarutbildning ingives, i fråga om universitet till dekanus vid vederbörande sektion av filosofiska fakulteten, i fråga om Stockholms högskola till ordföranden för vederbörande avdelning av högskolan och i fråga om Göteborgs högskola, vars lärare ej äro fördelade på avdelningar, till högskolans rektor. Vid sistnämnda högskola prövar dess rektor, vid universiteten i Uppsala och Lund och vid Stockholms högskola vederbörande dekanus och avdelningsordförande — i samråd med dekanus (ordföranden) i den andra sektionen (avdelningen), samt tillsammans med föreståndaren för den förberedande lärarkursen på platsen och universitetets (högskolans) läkare, huruvida de inträdessökande äro behöriga att mottagas såsom studerande, och förtecknar sedan med biträde av läroanstalternas vederbörande tjänstemän de såsom behöriga befunna i den ordning, i vilken de jämlikt de i ämnet gällande grunderna (jfr nedan sid. 71 ff.) anses böra mottagas såsom studerande. Prövas behov föreligga av kompletterande läkarundersökning, bör tillfälle beredas sökanden att inställa sig till sådan undersökning hos universitetets eller högskolans läkare. Visserligen torde det kunna antagas, att ordningen mellan sökandena i flertalet fall är ganska självklar och att förteckningsproceduren sålunda i ej ringa omfattning blir av mer mekanisk natur. Åtskilliga fall torde emellertid kunna tänkas, då ordningen mellan de sökande kan göras till föremål för olika meningar, beroende på vilka synpunkter som anses böra vara dominerande. Även vid behörighetsprövningen lärer det kunna inträffa, att tvekan kan råda, huruvida sökande bör förklaras behörig eller icke. Sär-

skilt torde värderingen av rektorsintyget men också av läkarintyget kunna utmynna i olika slutsatser, allt efter som huvudvikten lägges vid vederbörandes lämplighet för teoretiska studier eller som lärare. För att bereda utrymme för olika synpunkter och främja en allsidig prövning av ansökningsmaterialet, ha de sakkunniga ansett det vara lämpligt, att dekanerna, avdelningsordförandena och rektor vid Göteborgs högskola vid fullgörandet av de ovannämnda uppgifterna samråda med en representant för undervisningsväsendet. Av praktiska skäl bör denne vara bosatt å den ort, där universitetet eller högskolan är belägen. Bäst lämpad för uppgiften torde den av lärarkursföreståndarna å orten vara, som enligt de sakkunnigas efterföljande förslag kommer att få ledningen av den förberedande lärarkursen sig anförtrodd. På grundval av de sålunda upprättade förteckningarna över de behöriga inträdessökandena och de därvid fogade ansökningshandlingarna bör en för universiteten och högskolorna gemensam nämnd utvälja de sökande, som böra mottagas såsom studerande vid varje universitet och högskola. Denna nämnd, över vars beslut klagan enligt de sakkunnigas mening icke bör få föras, bör lämpligen bestå av personer, som vid de särskilda universiteten och högskolorna i första hand berett ärendet och som således redan äga överblick över en del av de sökande. Med hänsyn till de studerandes blivande verksamhet bör dessutom ingå en representant för skolöverstyrelsen. Nämnden bör enligt de sakkunnigas mening sammanträda i Stockholm och bestå av följande åtta medlemmar, nämligen dekanus vid humanistiska sektionen i Uppsala, dekanus vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala, dekanus vid humanistiska sektionen i Lund, dekanus vid matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund, ordföranden för humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola, ordföranden för matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, rektor vid Göteborgs högskola, samt en representant för skolöverstyrelsen. Ordförande bör nämnden själv välja. Nämnden skulle ha att dels — såsom i det föregående angivits — bestämma, huru många studerande som inom det av Kungl. Maj:t fastställda totala maximiantalet skola intagas vid var och en av de fyra akademiska läroanstalterna, dels tillse, att ingen behörigförklarats, som icke är därav förtjänt, och att ej heller någon uteslutits från förteckningen, som bort bli uppförd å densamma, dels granska rangordningen mellan de i förteckningen uppförda, dels ock bestämma, vilka aspiranter som må vinna inträde vid de olika akademiska läroanstalterna. Nämnden bör särskilt aktgiva på att enhetliga normer tillämpas vid de särskilda universiteten och högskolorna, och tillse, att de sökande, som förklarat sig villiga att mottaga hänvisning

71 till annan läroanstalt än den, som i första rummet sökts och som icke kunna vinna inträde vid den i första hand uppgivna läroanstalten, i behörig ordning komma i fråga vid urvalet till den i andra hand ifrågasatta. En annan anordning, som skulle vara ägnad att tillgodose en i och för sig önskvärd kontinuitet i nämndens sammansättning, vore den, att sektionen, respektive vederbörande högskoleavdelning och lärarråd för ett visst antal år i sänder för ändamålet utsåge en av sina ledamöter. De sakkunniga ha icke ansett sig böra framställa något förslag i denna riktning men ha icke velat underlåta att antydningsvis ifrågasätta en sådan anordning. Den procedur för intagning av läraraspiranter, som nu beskrivits, kan synas vara något invecklad och tung. De sakkunniga ha likväl ansett denna sak vara så betydelsefull, att de velat anbefalla den anordning, de trott vara mest effektiv. Grunderna för bestämmandet av ordningen mellan de sökande, därest flera behöriga sådana anmält sig än som kunna mottagas, böra enligt de sakkunnigas mening — på sätt nu sker i fråga om tillträde till medicinska studier — fastställas av kanslern för rikets universitet. De sakkunniga ha företagit vissa undersökningar, som de funnit överflödigt att här i detalj redovisa med hänsyn till den redan föreliggande framställning av studentexamenssakkunniga, som här nedan åberopas. Resultatet av de sakkunnigas undersökningar har blivit följande. Studentbetyget förmedlar i r e g e l en något så när riktig uppfattning om en persons naturliga förutsättningar för akademiska studier. En genomgående låg betygsnivå ådagalägger ofta en mindre tillfredsställande intellektuell utrustning för sådana studier. Även om det icke får förbises, att det subjektiva momentet i betygssättningen ibland kan leda till av sakliga skäl icke påkallade variationer i betygsnivån hos studentbetyg, givna vid en och samma läroanstalt, eller i betygsnivån vid olika läroanstalter, torde man kunna utgå från att studentbetygen äro användbara som mätare på sökandenas studiebegåvning i olika riktningar. Detta har också visat sig vara fallet, när studentexamen använts som selektivt moment vid olika läroanstalter, och har även bestyrkts av i ämnet verkställda undersökningar. S t u d e n t b e t y gen böra k u n n a u t n y t t j a s j ä m v ä l för det ändamål, v a r o m h ä r ä r f r å g a . De sakkunnigas här angivna uppfattning synes få ett bestämt stöd av resultaten av de undersökningar, för vilka studentexamenssakkunniga redogjort i sitt betänkande (1937:45, sid. 134 ff.). Enligt § 88 gällande universitetsstatuter är person, som vill inskriva sig som studerande vid universitet men vars studentexamensbetyg är äldre än två år, skyldig att hos rektor förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsättning under den mellanliggande tiden och ankommer det på mindre akademiska konsistoriet att besluta efter sakens beskaffenhet. Med hänsyn härtill finna de sakkunniga anledning icke föreligga att föreslå någon särskild föreskrift rörande studentbetygs giltighetstid vid inskrivning för stu-

dier för vinnande av kompetens för lärarbanan. Visserligen kan, om en sådan föreskrift icke meddelas, den eventualiteten teoretiskt tänkas uppstå, att ett och samma studentbetyg godtages av intagningsnämnden men icke av mindre akademiska konsistoriet. I detta sammanhang ha de sakkunniga tagit under övervägande, huruvida skäl kunna anses föreligga att vid intagningen av läraraspiranter maximera antalet manliga och antalet kvinnliga aspiranter, som må intagas. De sakkunniga finna det givetvis önskvärt, att såväl det manliga som det kvinnliga elementet blir i lämplig utsträckning representerat inom lärarkårerna, men ha av olika skäl ej ansett sig böra taga någon ståndpunkt i denna fråga. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen (sid. 50), läges vid den vägning av studentbetyget, som sker vid urvalet av läkaraspiranter, särskild hänsyn till betygen i vissa ämnen, som kunna anses vara av betydelse för de medicinska studierna. De sakkunniga ha övervägt, huruvida ett liknande förfaringssätt borde tillämpas jämväl i fråga om vägningen av studentbetyg vid tillträde till den teoretiska lärarutbildningen. Vissa skäl kunde onekligen anföras härför. Det kunde sålunda göras gällande, att en specialbegåvning icke skulle kunna i tillräcklig grad göra sig gällande i konkurrensen, om betygen i de ämnen, för vilka han vore speciellt intresserad och som han ämnade ägna sig åt också vid de akademiska studierna, icke skulle särskilt uppmärksammas vid studentbetygets vägning. För egen del vilja de sakkunniga anföra, att en gradering av studentbetygen efter betygsnivån i de särskilda ämnena skulle vara naturlig och önskvärd, om sökandena finge tillträde till den teoretiska lärarutbildningen i avsikt att studera vissa i förväg uppgivna ämnen. Då de sakkunniga i det föregående i princip avstyrkt en sådan anordning, sakna de anledning tillstyrka en gradering av antydd art i annan mån än som betingas av förslaget om att sökandena äga uppgiva, huruvida studierna skola givas en humanistisk eller matematisk-naturvetenskaplig inriktning. Även om det endast i undantagsfall torde inträffa, att en specialbegåvning med höga betyg i exempelvis matematisk-naturvetenskapliga ämnen icke uppnår en genomsnittlig betygsnivå, som sätter honom i stånd att på allvar konkurrera exempelvis med studenter med goda betyg i humanistiska ämnen, anse de sakkunniga skäl föreligga för att särskild hänsyn tages till betygen i de ämnen, som höra hemma i den sektion, inom vilken de akademiska studierna avses skola bedrivas. De sakkunniga föreslå därför, att studentbetygen jämföras med varandra med hänsyn tagen till betygsnivån i de fasta ämnena och tillvalsämnena och i eventuellt förekommande tilläggsämne samt med särskilt aktgivande — på sätt nyss angivits — på de ämnen, som svara mot den avsedda inriktningen av studierna. Av värde synes emellertid vara, att hänsyn tages också till den för alla lärare så betydelsefulla förmågan att i skrift behandla modersmålet. På grund härav synes även böra beaktas det för moders-

målets skriftliga behandling erhållna vitsordet. Däremot böra icke medräknas vitsord i de återstående skriftliga proven och ej heller i övningsämnen eller i läroämnen, i vilka sökanden icke åtnjutit undervisning i högsta årsklassen av gymnasiet. För att vid jämförelse mellan studentbetygen eliminera förekommande olikheter i fråga om antalet av de ämnen, som skola vid jämförelsen beaktas, synes det lämpligt att som jämförelsetal icke väljes den sammanlagda betygssumman utan medelbetyget, alltså vederbörande betygssumma dividerad med antalet betygssatta prov. Vid i huvudsak lika medelbetyg bör hänsyn tagas dels till antalet ämnen i studentexamen, dels ock till karaktären av nämnda ämnen. Den frågan uppställer sig nu till besvarande, på vad sätt studentbetyget bör vägas i förhållande till lakar- och rektorsintygen. Ett gott studentbetyg bör givetvis icke kunna uppväga ett klart underkännande rektors- eller läkarintyg. Mer tveksamt är om en student med medelmåttiga rektors- eller läkarintyg men mycket gott studentbetyg bör få företräde framför en student med mycket goda rektors- eller läkarintyg men medelmåttigt studentbetyg. Utan att ytterligare fördjupa sig i en diskussion av de talrika kombinationer, som i detta hänseende kunna tänkas, vilja de sakkunniga framhålla, att vid sidan av studentbetygen skälig och rättvis hänsyn bör tagas till rektors- och läkarintygen. Om det vid granskning av ansökningsmaterialet skulle befinnas fördelaktigt att erhålla en siffermässig översikt över de behöriga sökandena — ett system, som på olika områden blir allt vanligare —- öppna sig olika utvägar. De sakkunniga vilja, efter att ha prövat ett antal olika möjligheter till lösning av detta problem, i så fall för egen del ifrågasätta, att de ifrågavarande tre betygen vägas på så sätt, att medelbetyget i studentexamen multipliceras med siffran 4, läkarintyget efter sitt innehåll poängberäknas med siffrorna 0, 1 och 2 och rektorsintyget efter sitt innehåll med siffrorna 0, 1, 2 och 3, varvid 0 representerar underkänt betyg och 1 normalbetyget i läkarintyget samt 2 normalbetyget i rektorsintyget. Att de sakkunniga stannat för olika gradering av rektorsintyget och läkarintyget beror på att de icke vilja för starkt markera betydelsen av en god fysik i jämförelse med vederbörandes vandel och karaktärsegenskaper. Det ifrågasatta graderingssystemet innebär, att en sökande med ett högre poängtal slår ut en sökande med ett lägre, såvida icke särskilda omständigheter — exempelvis fördelningen av antalet studerande på humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig studieriktning eller särskilt goda studentbetyg i de ämnen, som höra till den sektion, inom vilken studierna avses skola bedrivas — anses motivera en omkastning av ordningsföljden mellan de sökande. Systemets verkningar torde tydligast åskådliggöras genom följande grafiska framställning:

16 15 14

e

c E

d

c

c

G.

b

.-'

r-"T

1'

-^T

^ -"' , "

{>"

— ^ „-' ' \ - ." •^

„--

c^-

V'"

.,"

-

„-•

**

a

., ""

^

. - ' [ I

|

-

a - .-'

1 Medelstudentbetyg

1,0 B

1,2

1,6

1,4 Ba

1,8

2,0 AB

2,2

2,4

2,0

2,8

•

3,0 A

Längs den horisontella axeln är avsatt medelbetyget i studentexamen (endast det i praktiken tänkbara intervallet 1,0 [B-student]—3,0 [A-student] är medtaget). Längs den vertikala axeln är poängsumman avsatt. Multipliceras medelbetyget med siffran 4, erhålles inom nämnda intervall som poängtal för studentbetyget talen 4—12, åskådliggjorda genom linjen a—a. Till detta tal lägges poängtalet för rektors- och läkarintyg: 1, 2, 3, 4 eller 5. Sammanlagda poängtalet erhålles då genom att höja linjen a—a 1, 2, 3, 4 eller 5 enheter, varvid erhållas linjerna b—b, c—c, d—d, e—e och f—f respektive. Då 0 i rektors- eller läkarintyg utestänga från lärarbanan, är den lägsta tänkbara sammanlagda poängsumman för en B-student 6 och för en A-student 14, varför de streckade linjerna a—a och b—b ej spela någon roll i praktiken. Poängsumman vid normala rektors- och läkarintyg (3 poäng) representeras av linjen d—d. Av diagrammet framgår exempelvis, att en B-student med högsta rektorsoch läkarintyg (sammanlagd poängsumma = 9) blir jämställd med en Ba-student med normala rektors- och läkarintyg, men dessa slås ut av en AB-student med 1 poäng i vartdera av rektors- och läkarintygen (sammanlagd poängsumma = 10). En AB-student med normala rektors- och läkarintyg (sammanlagd poängsumma = 11) slås ut av en a-student med 1 poäng i vartdera av rektorsoch läkarintygen (sammanlagd poängsumma = 12). En AB-student med högsta rektors- och läkarintyg får samma poängsumma (13) som en a-student med normala rektors- och läkarintyg men överträffas av en A-student med 1 poäng i vartdera av rektors- och läkarintygen (poängsumma = 14).

75 Om det skulle anses lämpligt att giva studentbetyget en mera eller eventuellt en mindre avgörande betydelse i jämförelse med rektors- och läkarintygen än ovanstående förslag innebär, bör medelbetyget i studentexamen multipliceras med ett tal större än resp. mindre än talet 4. I diagram liknande ovanstående kunna konsekvenserna därav lätt avläsas. Om jämförelsetalen för två eller flera sökande äro lika, torde alltid möjligheter förefinnas att — utan att använda den lottningsmetod, som enligt det ovanstående i sådana fall kan komma till användning vid intagningen av medicine studerande — genom en närmare granskning av studentbetyget i de ämnen, som höra till den sektion, inom vilken studierna avses skola bedrivas, av lakar- och rektorsintygen samt av eventuellt åberopade andra meriter få fram hållpunkter för ett bedömande av vilken av de sökande som bör erhålla företräde. De sakkunniga äro härmed framme vid två spörsmål, som äro av central betydelse för den värdesättning av den individuella lämpligheten för lärarbanan, som de sakkunnigas förslag innebär, nämligen dels huruvida hänsyn bör tagas även till betyg, som erhållits i f y l l n a d s p r ö v n i n g efter avlagd studentexamen, dels ock vilket värde som bör tillmätas andra lärdomsprov, exempelvis a k a d e m i s k a l ä r d o m s p r o v och f o l k s k o l l ä r a r e x a m e n . Som av sid. 50 ff. framgår, beaktas jämväl meriter av denna art — ehuru i mer begränsad omfattning — vid de spärranordningar, som äro anordnade vid tillträdet till ett antal andra studiebanor. Fyllnadsprövningsinstitutionen, som tidigare varit utsatt för mycken kritik, har på senare tid kringgärdats med reglerande föreskrifter, syftande till att åstadkomma betryggande kontroll och full rättvisa vid betygssättningen. Detta oaktat kan man enligt de sakkunnigas mening i regel icke tillmäta ett i fyllnadsprövning erhållet betyg samma värde, då det gäller att utröna studiebegåvningen, som ett i studentexamen förvärvat. De sakkunniga anse följaktligen, att ett i fyllnadsprövning förvärvat betyg endast i undantagsfall bör vinna beaktande för det ändamål, varom här är fråga. De sakkunniga finna det vidare av principiella och praktiska skäl vara ofrånkomligt, att den för ett lämpligt urval av läraraspiranter så betydelsefulla kvalitetsprövningen icke helt eller delvis får sättas ur funktion genom sådana anordningar, som egga aspiranterna att genom examina och tentamina av skilda slag öka utsikterna att vinna inträde på lärarbanan. Ett oförbehållsamt uppskattande av dessa examina eller prov som meriterande tilllägg till studentexamen skulle leda till att den faktiska utbildningstiden för många studerande ytterligare förlängdes. Dessutom skulle en sådan värdesättning uppmuntra de svagare aspiranterna att genom ett ihärdigt studiearbete från lärarbanan söka uttränga de för denna bättre lämpade. En gallring av läraraspiranterna, efter vilka grunder denna än må ske, måste dock alltid förväntas komma att i likhet med vad som skett på vissa andra studiebanor leda till köbildning framför spärranordningarna. Troligt är nämligen

76 att en person, som på grund av den begränsade intagningen icke lyckats få tillträde till lärarutbildningen, använder väntetiden till studier, som skulle kunna ytterligare ådagalägga hans lämplighet för lärarbanan. Där vägande skäl därtill föreligga, bör givetvis en viss hänsyn tagas till sådan meritering. Det kan t. ex. tänkas, att en student, som avlagt folkskollärarexamen, kan vara ett lämpligt förvärv för läroverkslärarbanan. De vitsord, som han erhållit i folkskollärarexamen, enkannerligen i undervisningsskicklighet, kunna utgöra en viktig faktor vid prövningen av hans lämplighet för läroverkslärarbanan. Även andra fall äro tänkbara, då det kan vara motiverat att vid prövningen av läraraspiranternas lämplighet för lärarbanan taga hänsyn till efter studentexamen avlagda prov. Det är vanskligt och enligt de sakkunnigas mening ej heller behövligt att genom en klart utformad regel angiva den hänsyn, som i de enskilda fallen bör tagas till andra meriter än studentbelyg samt lakar- och rektorsintyg. Lämpligast synes vara att överlåta åt den ovannämnda intagningsnämnden alt från fall till fall avgöra, huruvida hänsyn bör tagas, och i så fall hur stor, till sådana meriter som vitsord över fyllnadsprövning efter studentexamen, akademiska examens- eller tentamensbetyg, folkskollärarexamen m. m. Till de sakkunniga har överlämnats en skrift, däri deltagare i en av kulturella ungdomsrörelsen under vårterminen 1938 anordnad kurs i ungdomsledarfrågan framhållit önskvärdheten av dels att vitsordat deltagande såsom ledare i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet måtte räknas som merit vid antagning till provårsutbildning, dels att hänsyn till dylika ledaremeriter måtte tagas vid fastställande i vederbörande stadgor av kompetensfordringar för lärartjänst. Vad angår det förra av dessa önskemål, vilja de sakkunniga påpeka, att dylik lärarverksamhet givetvis kan åberopas vid ansökan om inträde på lärarbanan och skälig hänsyn således torde kunna tagas därtill vid utväljandet av läraraspiranter. Tillika må erinras om att någon begränsning vid tillträdet till den egentliga lärarkursen, som närmast motsvarar den nuvarande provårskursen, enligt de sakkunnigas förslag icke skulle förekomma. Beträffande åter önskan, att vid lärartjänsts tillsättande hänsyn måtte tagas till ledaremeriter av här åsyftad art, vilja de sakkunniga framhålla, att detta spörsmål faller utanför området för de sakkunnigas uppdrag. Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga understryka, att huvudsyftet med ovan skisserade förslag till bedömning av läraraspiranternas lämplighet för lärarbanan är att utröna graden och arten av deras studiebegåvning, ej deras kunskapsförråd. Studerande, som erhållit tillträde till den teoretiska lärarutbildningen, bör inskriva sig för studier vid vederbörande akademiska lärosäte. Sådan inskrivning, som utgör en förutsättning för rätten att anlita den vid lärosätet meddelade lärarutbildningen, kan nu vid universiteten ske när som helst under loppet av lästerminerna. Denna frihet utnyttjas i ganska stor utsträck-

ning. Som exempel härpå må nämnas, att av 1 480 under läsåren 1930—1936 i filosofiska fakulteten i Uppsala nyinskrivna studerande icke mindre än 504, eller 34 procent, inskrevos under vårterminen. Olägenheterna av detta system äro för den teoretiska lärarutbildningen icke så påfallande på grund av att studierna i åtskilliga ämnen i så relativt ringa utsträckning bygga på regelbunden kursverksamhet. Vid bifall till de sakkunnigas förslag, vilket förutsätter att med nämnda utbildning förenas vissa kurser, av vilka somliga måste förläggas till bestämda tider och kunna samtidigt besökas av högst ett visst antal studenter, framstår en viss regelbundenhet i inskrivningen av nya studerande som ett önskemål. I så fall kan också vinnas en önskvärd förenkling av den lämplighetsprövning, som avses skola föregå inskrivningen vid universiteten och högskolorna. De sakkunniga anse sig därför böra föreslå, att inskrivning i filosofiska fakulteten för studier för filosofisk ämbetsexamen och för den nya examen, teologisk-filosofisk examen för lärarbanan, som de sakkunniga i det följande föreslå skola inrättas, må som regel ske endast vid början av varje hösttermin. Eftersom fall kunna inträffa, då inskrivning vid en senare tidpunkt kan vara av omständigheterna motiverad, bör undantag kunna medgivas av vederbörande rektor. Likaså kunna fall tänkas uppkomma, då det kan vara berättigat att i annan ordning än ovan antytts mottaga studerande till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster. Lämpligen bör dispens i sådant fall beviljas av universitetskanslersämbetet. Beträffande innehållet i övrigt i de sakkunnigas förslag till begränsning av tillströmningen till lärarbanan hänvisas till bifogade förslag till kungörelse angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster (bilaga 9). 3. Anordningen av den teoretiska lärarutbildningen. a. Allmänna synpunkter.

Ehuru det föreliggande uppdraget väsentligen omfattar organisationen av den praktiska utbildningen, ha de sakkunniga icke kunnat undgå att uppmärksamma även vissa med den teoretiska utbildningen sammanhängande frågor. Detta förutsattes också i direktiven, och departementschefen har särskilt uppehållit sig vid den i vissa hänseenden principiellt synnerligen betydelsefulla frågan om samråd mellan de akademiska myndigheterna och skolöverstyrelsen vid fastställande av kurser och arbetssätt för lärarexamen. De sakkunniga ha givetvis icke fattat sitt uppdrag så, att på dem ankomme att verkställa en granskning av vår teoretiska lärarutbildnings innehåll och organisation i hela dess vidd, utan att det avsåge en granskning av den filosofiska ämbetsexamen ur synpunkten av dess ändamålsenlighet som förberedelse för lärartjänstgöring och i dess samband med den praktiska lärarutbildningen. De sakkunniga ha därför icke heller haft anled-

ning att ägna uppmärksamhet åt filosofie kandidatexamen, som är planlagd för andra syften än lärarutbildning, och i regel icke heller åt filosofie licentiatexamen, som ju icke står i direkt samband med den grundläggande lärarutbildningen. De ha alltså icke ansett det falla inom ramen för deras uppdrag att verkställa en undersökning från grunden av hela den teoretiska lärarutbildningens innehåll och former och göra en avvägning av den nuvarande utbildningen gentemot andra tänkbara möjligheter. De ha därför icke heller anledning att gå in på frågan om eventuellt ändrade kompetensvillkor för anställning som lärare vid de allmänna läroverken eller en gemensam kompetens för alla lärartjänster i form av en gemensam lärarexamen. De sakkunniga ha, såsom redan antytts, väsentligen uppehållit sig vid den grundläggande teoretiska examen, ämbetsexamen, och dess lämpliga avpassning för läraruppgiften. Därvid ha de icke funnit skäl att frångå den gängse uppfattningen, att denna examen är fullt tillräcklig för undervisning på realskolans stadium, ehuru den i likhet med all utbildning kräver komplettering genom självstudier. I vilken utsträckning den kan bilda ett underlag för undervisning å gymnasiet blir beroende av naturlig fallenhet för undervisning på detta stadium och möjligheter att på egen hand tillägna sig de ytterligare insikter, som den ifrågavarande undervisningen kräver. Skulle emellertid en gemensam lärarexamen anordnas, lärer det vara oundvikligt att höja fordringarna i denna utöver vad som kräves för ämbetsexamen. En sådan höjning av fordringarna och därav föranledd ökning av kostnaderna för utbildningen skulle högst allvarligt drabba ett stort antal aspiranter. Införes en enhetlig examen, kan det förutsättas, att den vetenskapligt utbildade lärargrupp, som våra lektorer av ålder utgjort tack vare sina licentiatstudier, som orienterat dem i vetenskapliga problem och vetenskaplig litteratur, och den under offentlighetens kontroll granskade doktorsavhandlingen skulle nästan försvinna till stort men för vår gymnasialundervisning. När man gjort gällande, att doktorsavhandlingen icke äger någon väsentlig betydelse för utbildningen till lärare, därför att den ofta rör ett ämne, som ligger helt utanför den blivande skolundervisningen, gör man sig skyldig till en fullständig missuppfattning av detta specimens verkliga betydelse. Denna ligger icke i dess resultat utan i den systematiska övning, utarbetandet skänker, i noggrann iakttagelse, i kritiskt omdöme, i konsten att ordna och kombinera ett ofta invecklat och svåröverskådligt material samt att därur draga riktiga slutsatser. På samma gång vilja de sakkunniga också ansluta sig till den mening, som vid flera tillfällen uttalats, att licentiatstudier med därpå följande avhandling icke nödvändigt behöva vara enda vägen till kompetens för lektorstjänst. Vid föregående behandling av »lektorsfrågan», vilken ingående diskuterats redan av skolkommissionen, har också framhållits, att licentiater, som kunde förete vitsord om vetenskaplig produktion, likvärdig med en doktorsavhandling, borde erhålla lektorskompetens. Överhuvud sy-

79 nes det de sakkunniga vara i skolans intresse, att lärare, som i sin undervisning på gymnasialstadiet ådagalagt en framstående skicklighet, erhålla sådan kompetens, under förutsättning att deras förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt arbete är tillförlitligt styrkt. En omläggning av de akademiska studierna för lärarexamen, som skulle h a till följd, att dessa förlorade sin vetenskapliga halt, bör enligt de sakkunnigas mening icke ifrågakomma. Denna examen bör, i den mån det på grund av tidsbegränsningen och andra omständigheter är möjligt, ha en på vetenskaplig utbildning inriktad karaktär, och studierna för densamma böra därför bibringa sina utövare grunderna för vetenskaplig iakttagelse och vetenskapligt tänkande, på samma gång de giva dem för skolarbetet behövliga kunskaper. De sakkunniga ha också erhållit den uppfattningen, att studiekurserna och undervisningen i filosofisk ämbetsexamen i stort sett varit ägnade att tillfredsställa dessa krav. I vissa fall synas dock ändringar vara erforderliga. Om därtill den av de sakkunniga förordade organisationen förverkligas, varigenom ett urval av studerande sker, och dessa studerande redan från början äro inriktade på att i lärarbanan se sin framtida arbetsuppgift, synes det de sakkunniga påkallat att, där så är möjligt utan uppgivande av ovan hävdade principer, än ytterligare tillrättalägga den teoretiska utbildningen direkt för det kommande skolarbetets behov. Detta är tillika påkallat därav, att undervisningsväsendet med avseende på skolkurser, undervisningssätt och andra förhållanden undergått förskjutningar, som givit åt arbetet i skolorna en delvis annan karaktär än tidigare. Ovan angivna förhållanden ha framkallat önskemål om jämkningar i den teoretiska utbildningen, som man synes böra tillmötesgå. Gällande bestämmelser. Enligt fastställd stadga angående filosofiska examina har fakulteten att till de studerandes ledning för de olika examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. Dessa studieplaner, som skola utgå från en normaltid av högst sju lästerminer för filosofisk ämbetsexamen och två lästerminer för de i teologisk-filosofisk examen ingående obligatoriska ämnena (grekiska och hebreiska språken samt ettdera av ämnena latinska språket och teoretisk filosofi), skola bland annat innehålla uppgift å kunskapsfordringarna i varje examensämne och anvisning å den litteratur och den undervisning, som de studerande lämpligen böra anlita. Studieplanen för teologisk-filosofisk examen skall upprättas efter samråd med teologiska fakulteten. Före varje vårtermins slut skola studieplanerna underkastas granskning inom filosofiska fakulteten. De ändringar, som härvid kunna anses påkallade, skola underställas kanslerns prövning och stadfästelse. Kunskapsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen skola i de ämnen, som motsvara läroämnena vid de allmänna läroverken, bestämmas med hänsyn till examens ändamål att utgöra villkor för behörighet till ämneslärar-

80 befattningar vid dessa undervisningsanstalter och med iakttagande av de angående sådan behörighet särskilt stadgade föreskrifter. Enligt de av Kungl. Maj:t givna bestämmelserna angående examensrätt för Stockholms respektive Göteborgs högskola skall vid utövningen av den högskolorna medgivna examensrätten iakttagas bland annat, att med avseende å anordnande av undervisningen och avläggande av examina skola tillämpas de i sådant hänseende vid statsuniversiteten gällande bestämmelserna samt att fordringarna i de särskilda ämnena för ifrågavarande examina och prov skola i huvudsak överensstämma med de vid statsuniversiteten gällande. Av de sakkunniga inhämtade yttranden. För de sakkunniga har det framstått som ett önskemål att bilda sig en uppfattning, huruvida och i vad mån den vid universiteten och vederbörande högskolor meddelade teoretiska lärarutbildningen kan taga sikte på de studerandes kommande lärarverksamhet. En riktig och uttömmande uppfattning beträffande ändamålsenligheten av filosofisk ämbetsexamen som lärarexamen kunde av naturliga skäl ej ernås genom en jämförelse mellan å ena sidan de vid de akademiska läroanstalterna tillämpade studieplanerna och å andra sidan undervisningsplanerna vid de läroanstalter, som härvidlag företrädesvis komma i fråga, nämligen de allmänna läroverken. De sakkunniga funno sig därför föranlåtna att inhämta yttranden i ämnet från målsmännen för den akademiska undervisningen och för den undervisning, som meddelas vid de allmänna läroverken. Sedan de sakkunniga förberedelsevis och under hand erhållit vissa upplysningar från de akademiska ämnesrepresentanterna, valde de sakkunniga — i syfte att erhålla en så vitt möjligt fullständig bild av läget — den utvägen att först inhämta önskemålen hos representanter för skolundervisningen och därefter underställa det inkomna materialet vederbörande vid universiteten och högskolorna. Till styrelserna för ifrågakommande sammanslutningar mellan ämneslärare vid de allmänna läroverken och — beträffande ämnen, som icke omedelbart representeras av sådana sammanslutningar — vissa ämneslärare vid nämnda läroanstalter ävensom till läraraspiranternas förening i Lund riktade de sakkunniga följande frågor: I. Vilka erfarenheter har lärarverksamheten i det eller de skolämnen Eder förening representerar givit om ändamålsenligheten av den utbildning, som i filosofisk ämbetsexamen erhålles vid universitet och högskolor? II. Anser styrelsen dessa erfarenheter påkalla ändringar i hittills gällande studieplan genom a) uteslutning eller reduktion av vissa kursmoment, b) tillägg eller utökning av vissa kursmoment, eller i sättet för studieplanens utförande vid universitetsundervisningen (exempelvis i fråga om kursernas anordning och innehåll, undervisningsavdelningarnas storlek) ?

81 De sakkunniga förklarade sig självklart förutsätta, att de ifrågasatta eventuella ändringarna i kursplaner och undervisning icke finge medföra någon försvagning av den vetenskapliga karaktären och hållningen hos de blivande läroverkslärarnas akademiska utbildning. De delar av undervisningen vid universiteten och högskolorna, som utgjorde en oumbärlig grund för en insiktsfull behärskning av kunskapsstoffet, borde alltså icke beskäras. Likaledes förutsattes, att den nuvarande normaltiden för filosofisk ämbetsexamen icke borde överskridas. S e d a n y t t r a n d e n i n k o m m i t f r å n flertalet a v d e tillfrågade, ö v e r s ä n d e s y t t r a n d e n a m e d skrivelse d e n 1 o k t o b e r 1936 till filosofiska f a k u l t e t e r n a vid u n i v e r s i t e t e n i U p p s a l a och L u n d , m a t e m a t i s k - n a t u r v e t e n s k a p l i g a avd e l n i n g e n o c h h u m a n i s t i s k a a v d e l n i n g e n vid S t o c k h o l m s h ö g s k o l a s a m t l ä r a r r å d e t vid Göteborgs h ö g s k o l a m e d a n h å l l a n o m u t l å t a n d e . I skrivelsen anfördes bland annat: De synpunkter på den nuvarande undervisningen och de önskemål beträffande dess framlida gestaltning, som framläggas i berörda yttranden, röra i allmänhet detaljer i studieplanerna och i undervisningens anordning, vilka det närmast torde ankomma på de olika ämnesrepresentanterna vid universitetet (högskolan) att taga ställning till och som de sakkunniga skulle önska få av dem bedömda. Men därjämte innehålla flera av yttrandena framställningar av mera principiell innebörd och med allmännare syftning, varförutom i den tidigare diskussionen i ämnet framförts vissa förslag, som i detta sammanhang äro av intresse. De sakkunniga vilja fästa uppmärksamheten på bland annat följande frågor, vilka det för dem vore särskilt värdefullt att få belysta från fakultetens (avdelningens) (lärarrådets) sida: I. Det framställda önskemålet att anordna någon form av samarbete mellan vederbörande ämnesrepresentanter vid universitetet (högskolan) å ena sidan och representanter för läroverken och med dem jämförliga läroanstalter å den andra vid uppgörandet av studieplaner för filosofisk ämbetsexamen. II. Det framställda önskemålet 1. att vissa nu i examen ingående eller föreslagna kurser givas av lärare, väl förtrogna med skolans krav, en önskan som för de moderna språkens vidkommande utmynnat i tanken på att för ändamålet anställa universitetslektorer, som tillika äro högt kvalificerade universitets-(högskole-) lärare, samt 2. att åt en motsvarande befattningshavare uppdrages att lämna dem, som ämna avlägga filosofisk ämbetsexamen, en orientering rörande de moment av lärostoffet, som ha särskild betydelse för skolundervisningen. III. Möjligheten av 1. att undervisningen vid universitetet (högskolan) i ökad utsträckning tar sikte på sådana områden, som för skolorna äro av betydelse, samt 2. att till universitets-(högskole-) kurserna i vederbörande ämnen fogas moment, som ej ingå i undervisningen i ämnet vid universitetet (högskolan) men väl i vederbörande skolämne (exempelvis statskunskap med samhällslära till historia; astronomi till fysik) ? IV. önskvärdheten av fortbildningskurser vid universitet och högskolor för lärare vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. V. önskvärdheten av att antalet deltagare vid i universitets-(högskole-) undervisningen ingående kurser och övningar minskas i syfte att giva ökad effekt åt undervisningen. 6—816102

82 De akademiska myndigheternas utlåtanden åtföljdes av specialyttranden rörande de särskilda ämnena av flertalet av vederbörande akademiska ämnesrepresentanter. Den av de sakkunniga sålunda verkställda undersökningen utgör ett mycket omfattande material, som icke lämpligen kan i sin helhet eller genom ett mer utförligt referat redovisas i detta betänkande. I bilaga 7 vid betänkandet lämnas ett sammandrag av materialet. Beträffande detaljerna hänvisas till de sakkunnigas handlingar. Den teoretiska lärarutbildningens ändamålsenlighet. En blick på det sammandrag rörande de sakkunnigas ovannämnda enquéte, som återfinnes i bilaga 7, ger vid handen, att särskilt de akademiska myndigheterna men även representanterna för skolundervisningen ingående behandlat frågan om den teoretiska lärarutbildningens syfte och möjligheterna att förena den akademiska undervisningens intresse med skolans. Spörsmålet gäller härvidlag närmast, i vilken omfattning universiteten och högskolorna kunna utan åsidosättande av den vetenskapliga karaktären hos de blivande läroverkslärarnas akademiska utbildning tillgodose önskemålen om en efter de högre skolornas behov avpassad lärarutbildning. Av sammandraget —såväl dess allmänna del som redogörelsen för förhållandena inom de särskilda ämnesområdena — framgår, att skolornas representanter anse, att den teoretiska lärarutbildningen i flera hänseenden bör och kan läggas om efter läroverkens behov. Man menar, att den akademiska utbildningen på vissa punkter är ofullständig, och vill framhålla, att en teoretisk lärarutbildning vid universitet och högskolor visserligen ingalunda bör inriktas på alla de detaljer, som kunna förekomma i skolarbetet, men att de luckor i kunskaperna, som läraren sedermera under sin verksamhet upptäcker, ej — såsom nu ibland är fallet — få vara för stora. Vidare har man också uttalat, att vissa moment i den nuvarande teoretiska utbildningen skulle kunna utgå. De akademiska myndigheterna ha i allmänhet icke bestritt den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck. Som regel ha de ställt sig förstående till de framförda önskemålen om att den akademiska undervisningen bör taga sikte på områden, som för läroverken äro av särskild betydelse. De ha emellertid samtidigt framhållit betydelsen av att den blivande läraren kommer i åtnjutande av vetenskaplig utbildning, och även erinrat, att till följd av de begränsade lärarkrafter och anslag, som stå våra universitet och högskolor till buds, undervisningen och kurserna för filosofisk ämbetsexamen icke kunna vara en förberedelse enbart för blivande adjunkter och ämneslärarinnor utan också måste taga sikte på dem, som med ämbetsexamen vilja lägga en grund för fortsatta vetenskapliga studier, vilka bland annat äro kompetenskrav för lektorstjänst, eller som bedriva studier för filosofie kandidatexamen. Full motsvarighet mellan universitetsutbildningen i ett

83 ämne och det lärostoff, som motsvarande skolämne omfattar, kan för övrigt aldrig åstadkommas och är icke heller önskvärd. Det är nämligen icke meningen, att läraraspiranterna endast skola tillägna sig ett för skolans ändamål tillrättalagt kunskapsmaterial, utan undervisning måste vid universitetet förekomma i delar av ett kunskapsområde, vilkas nödtorftiga inhämtande utgör förutsättningen för en insiktsfull behärskning av det för skolundervisningen behövliga lärostoffet liksom för blivande självstudier. Med eftertryck ha akademiska myndigheter och ämnesrepresentanter vidare betonat, att den teoretiska utbildningen i ett ämne icke kan omfatta alla områden, som ingå i motsvarande skolämne, och att man måste förutsätta, att lärarna genom självstudier komplettera sitt vetande i de avseenden, som den akademiska undervisningen icke kunnat tillgodose, men denna får naturligen icke förbigå de sidor av utbildningen, som genom självstudium icke eller endast med svårighet kunna inhämtas. De sakkunniga kunna alltså konstatera, att — även om i detaljerna kunna råda delade meningar mellan de båda parterna rörande graden av det tillmötesgående, som den akademiska undervisningen bör visa skolans önskemål — enighet råder om att lärarexamen bör läggas så, att den blir en förberedelse för tjänstgöring som lärare. Denna uppfattning står i god överensstämmelse med de i gällande stadga angående filosofiska examina meddelade bestämmelserna, som enligt det föregående förutsätta, att kunskapsfordringarna för filosofisk ämbetsexamen skola bestämmas med hänsyn till examens ifrågavarande ändamål. Universitetsexamenskommittén hade i sitt år 1906 framlagda förslag till examensstadga ifrågasatt en ännu mer kategorisk formulering av berörda föreskrift. Enligt kommitténs förslag skulle kunskapsfordringarna för betyget med beröm godkänd i vederbörande ämnen så bestämmas, att detta betyg vitsordade fullt tillräckliga insikter för meddelande av undervisning i samtliga de lärostycken, som enligt fastställd undervisningsplan inginge i motsvarande läroämnen vid de allmänna läroverken. Den lydelse, författningsrummet slutligt erhöll, får betraktas som en kompromiss mellan å ena sidan den från vissa håll förfäktade meningen, att den akademiska lärarutbildningen bör till alla delar lämpas efter skolans förhållanden, och å andra sidan de hänsyn, som måste tagas till examens ändamål att vara en förberedande vetenskaplig examen. Enligt de sakkunnigas mening finnes principiellt icke något att invända mot den nu gällande bestämmelsen, så som denna är formulerad. Om den kan i praktiken tillämpas, bliva därmed skolans berättigade önskemål tillgodosedda. Då den är hållen i allmänna ordalag, torde man alltid ha att räkna med delade meningar om vad dessa önskemål skola anses innebära. Dock bör man kunna förutsätta, att god vilja finnes till jämkningar och samförstånd, varför bestämda former för åstadkommande eller befordrande av sådana jämkningar och sådant samförstånd torde vara önskvärda. De sakkunniga framlägga i det följande förslag i detta avseende.

84 Som ett sammanfattande omdöme torde efter en granskning av det i bilaga 7 sammanställda materialet kunna anföras, att den i de särskilda läroämnena meddelade akademiska undervisningen i stort sett sker med hänsynstagande till berörda bestämmelse i examensstadgan. Åtskilliga önskemål kunna emellertid framställas, bland annat med tanke på de i vissa avseenden förändrade förhållanden vid skolorna, som de sakkunniga förut berört. De sakkunniga ha med ledning av den ovannämnda enquéten sökt bilda sig en föreställning om förhållandena i de särskilda ämnena vid de olika akademiska lärosätena. Denna undersökning får icke betraktas såsom en uttömmande inventering av lärokurserna — en sådan inventering har icke legat inom de sakkunnigas uppdrag samt skulle erfordrat särskilda experter och speciell utredning — utan som en undersökning rörande de ändringar i den akademiska undervisningen, som kunna te sig såsom mest önskvärda mot bakgrunden av examens ändamål. De sakkunniga redogöra längre fram i detta kapitel för undersökningens resultat. Redan i detta sammanhang vilja de emellertid anföra, att det synts dem önskvärt, att kurserna i ett antal ämnen utökas med moment, som för närvarande icke ingå eller icke tillräckligt behandlas i den akademiska undervisningen. En sådan utökning av lärokurserna leder — om icke åtgärder vidtagas för en beskärning av andra delar av kurserna — oundvikligen till en icke önskvärd förlängning av studietiden i vissa av de ifrågavarande ämnena. Det har i allmänhet visat sig stöta på stora svårigheter att åstadkomma en nedskärning av ur skolans synpunkt mindre aktuella kursmoment i syfte att bereda ökat utrymme för de mer aktuella. En av anledningarna härtill är att många av de kursmoment, som icke äro för skolan omedelbart erforderliga, äro av betydelse för den vetenskapliga utbildningen av de blivande lärarna eller förutsättningar för fortsatta vetenskapliga studier. Enligt de sakkunnigas mening bör det dock icke vara ogörligt att utan uppgivande av kraven på utbildningens vetenskapliga halt ordna studierna för filosofisk ämbetsexamen så, att man bereder utrymme för de ur skolans synpunkt oumbärliga kursmomenten men ej förlänger studietiden. En sådan åtgärd är nödvändig icke blott med hänsyn till gällande särskilda bestämmelser rörande kunskapsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen utan också för att förebygga, att de självstudier bliva alltför omfattande, som lärarna efter avlagd ämbetsexamen måste bedriva för att fylla luckorna i sin teoretiska utbildning och för att bliva skickade att handhava skolundervisningen. Då det på grund av den akademiska undervisningens särart torde vara ogörligt att inom ramen för filosofisk ämbetsexamen bereda utrymme för undervisning rörande alla detaljer, varav läraren har behov i sin dagliga gärning, kunna kompletterande studier efter avlagd examen icke undvikas, även om de jämkningar i den akademiska undervisningen vidtagas, som de sakkunniga nedan ifrågasätta.

85 Samarbete mellan universitet och skola. Ett organiserat samarbete mellan skolan och den akademiska undervisningen skulle, synes det de sakkunniga, vara ur nyss anförda synpunkter välbefogat. Kursplanerna för filosofisk ämbetsexamen — liksom för motsvarande teologisk examen — fastställas enligt vad förut omnämnts av de akademiska myndigheterna, utan att dessa träda i kontakt med dem, vilka som lärare äro i tillfälle att i sitt dagliga arbete pröva ändamålsenligheten av den akademiska lärarutbildningen. Väl bör det icke förbises, att åtskilliga av de akademiska ämnesrepresentanterna själva som lärare kunnat göra sig förtrogna med skolförhållanden och att vissa av dem kunna såsom censorer årligen överblicka åtminstone en del av lärokurserna vid de allmänna läroverken. Dessa förbindelser mellan skola och universitet utgöra emellertid icke under alla omständigheter tillräcklig garanti för att skolans intressen beaktas vid bestämmandet av lärokurserna för de akademiska lärarexamina. På samma gång vore det lämpligt, att akademiska lärare finge tillfälle att framföra önskemål beträffande undervisningen och dess innehåll vid skolorna. Erforderlig omläggning av vissa moment i skolornas kurser skulle på detta sätt kunna befordras. Efter att ha övervägt de olika anordningar, som äro tänkbara för att vid kursplanernas uppgörande åstadkomma ett dylikt samarbete mellan skolan och de akademiska ämnesrepresentanterna, h a de sakkunniga stannat för att föreslå, d e l s att då vederbörande fakultet (avdelning) behandlar frågor angående studieplaner för nämnda examina, en representant för skolöverstyrelsen skall deltaga, liksom ock den lärarkursföreståndare, som förestår den förberedande lärarkursen på orten och som, om överstyrelsen så finner lämpligt, kan vara dess representant, med rätt för dessa personer att deltaga i överläggningarna och få särskild mening antecknad till protokollet, d e l s o c k att nämnde lärarkursföreståndare får säte i fakulteten (avdelningen) för att deltaga i det schematekniska anordnandet av lärarutbildningen (jfr bilaga 11, sid. 343). När de sakkunniga förutsätta, att överstyrelsen också skall kunna genom en representant deltaga i studieplanernas behandling inom fakulteten, beror detta på att de sakkunniga finna det önskvärt, att överstyrelsen sättes i tillfälle att vid förefallande behov inför fakulteten muntligen utveckla sin uppfattning. Alternativt kan den anordningen ifrågasättas, att överstyrelsen — i stället för att vara representerad vid filosofiska fakultetens ifrågavarande sammanträden — erhåller tillfälle att, innan kanslern för rikets universitet prövar och fastställer fakulteternas förslag till studieplaner, till honom framföra sina erinringar. De sakkunniga ha emellertid ansett den personliga kontakten mellan överstyrelsen och ämnesrepresentanterna vid de olika universiteten och högskolorna vara ur många synpunkter av värde och vilja därför i första hand förorda förslaget om rätt för överstyrelsen att genom en representant deltaga i fakultetens överläggningar i berörda fråga. Visserligen lärer skolöverstyrelsen i sin egenskap av

statligt ämbetsverk vara oförhindrad att i varje fall hos vederbörande akademiska myndigheter göra de framställningar och förslag i fråga om kursplanerna, som kunna befinnas önskvärda, men de sakkunniga ha ansett en fast ordnad, omedelbar samverkan mellan ifrågavarande parter kunna säkrare leda till önskat resultat. Om de sakkunnigas förslag bifalles, medför detta givetvis icke något intrång i de akademiska lärosätenas hittillsvarande rätt att fritt, under överinseende av kanslern för rikets universitet, utforma kursplaner för ifrågavarande examina. Bestämmanderätten vid hithörande ärendens avgörande kommer fortfarande som hittills att vila hos de akademiska myndigheterna. I delta sammanhang anse sig de sakkunniga böra erinra om betydelsen av att kurserna vid de särskilda akademiska lärosätena äro av ungefär samma kvalitativa och kvantitativa innehåll. I likhet med Göteborgs högskolas lärarråd i dess yttrande till de sakkunniga vilja de dock härvid betona, att det är likvärdighet, icke uniformitet, de olika universiteten och högskolorna sinsemellan böra eftersträva i sin undervisning och sina examensfordringar. De sakkunniga ha uppmärksammat, att fall förekomma, då kursfordringarna och undervisningen vid någon läroanstalt i ej oväsentlig grad avvika från vad som eljest gäller vid de akademiska läroanstalterna. De sakkunniga knyta vissa förhoppningar vid att det av dem förordade samarbetet mellan de akademiska myndigheterna och skolmyndigheterna skall jämte kanslerns centrala prövning av studieplanerna bidraga till att utjämna de ur synpunkten av lärarexamens ändamålsenlighet icke önskvärda skiljaktigheterna i fråga om kunskapsfordringarna vid de akademiska läroanstalterna. I samma syfte h a r lärarrådet vid Göteborgs högskola enligt bilaga 7 föreslagit, att tillfälle skulle beredas representanter för vart och ett av de s. k. skolämnena vid de olika universiteten och högskolorna att med vissa mellanrum, förslagsvis vart fjärde år, sammanträda d e l s för att sinsemellan samråda om undervisningens utformning samt om kursplanerna och examensfordringarna i ämnet, d e l s o c k för att under överläggning med skolöverstyrelsen eller med av överstyrelsen utsedd ämnesrepresentant taga kännedom om de önskemål och förslag, som skolans män med stöd av sin erfarenhet för ämnets del kunna framställa. De sakkunniga, som anse det senare av nämnda önskemål tillgodosett genom de av de sakkunniga ovan förordade anordningarna, finna det först angivna synnerligen beaktansvärt. Dylika överläggningar mellan de akademiska lärarna böra enligt de sakkunnigas mening äga rum, då så befinnes önskvärt. Initiativ härtill torde kunna tagas av någon ämnesrepresentant, som eventuellt tillsammans med kolleger ingiver ansökan om anslag för ändamålet. De sakkunniga ha också övervägt en annan anordning, varigenom kontakt skulle vinnas mellan den akademiska undervisningen och skolan, nämligen genom att efter utländskt mönster inrätta examenskommissioner. För när-

87 varande prövas som bekant tentanderna i regel enskilt — en eller flera samtidigt — av vederbörande examinator. Den tanken har framkastats, att tentamen för filosofisk ämbetsexamen eller motsvarande teologiska examen skulle obligatoriskt förrättas av vederbörande examinator i närvaro av förslagsvis fakultetens dekanus, en eller två av fakulteten utsedda ledamöter och ett par av skolöverstyrelsen utsedda representanter för skolundervisningen. Som skäl härför har åberopats, att sådana anordningar existera i åtskilliga andra länder, och anförts, att anordningen skulle främja samarbetet mellan skolan och den akademiska undervisningen, att systemet skulle befordra en eftersträvansvärd likvärdighet i examensfordringarna vid olika universitet och högskolor samt att den för undervisningsväsendet och lärarna så viktiga akademiska skicklighetsprövningen skulle mer än vad nu är fallet bringas under allmän kontroll. De sakkunniga ha icke kunnat undgå att finna vissa skäl tala för en sådan anordning. Då det emellertid torde vara svårt att realisera förslaget så, att anordningen blir tillräckligt effektiv utan att ändock i alltför hög grad taga examenskommissionens ledamöter i anspråk, och då frågan för övrigt synts de sakkunniga ligga något vid sidan av deras egentliga uppdrag, ha de icke ansett sig böra ifrågasätta ett så relativt starkt ingrepp i det akademiska examensväsendet som det framställda förslaget skulle innebära. Reduktion av antalet betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om inläggande av vissa specialkurser av pedagogisk natur i den teoretiska lärarutbildningen leder med nödvändighet till en förlängning av studietiden. De sakkunniga räkna med att kurserna i talteknik, svenska språket och uppfostringspsykologi skola till omfattningen motsvara en studietid av sammanlagt högst en termin. Härtill kommer den förberedande lärarkursen, som, enligt vad ovan anförts, skulle omfatta sammanlagt omkring 70 timmar. Å andra sidan kommer denna ökning att delvis motvägas därav, att den nuvarande kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia bortfaller. Då det med hänsyn till de ändringar i övrigt i den teoretiska lärarutbildningen, som de sakkunniga ifrågasätta, knappast låter sig göra att genom beskärningar i de akademiska lärokurserna motväga den förlängning av studietiden, som de sakkunnigas förslag alltså kan vålla, har till övervägande upptagits frågan om en reduktion av det antal betygsenheter, som fordras för godkännande av filosofisk ämbetsexamen. För närvarande gäller i detta hänseende, att den studerande skall ha erhållit sammanlagt minst sju betygsenheter, på visst sätt fördelade mellan de ämnen, som ingå i examen. Till grund för denna bestämmelse ligger det förslag i ämnet, som år 1906 avgavs av den ovannämnda universitetsexamenskommittén. Som bekant föreslog denna kommitté, att lärarexamen skulle utbrytas ur den dåvarande filosofie kandidatexamen och göras till

88 en särskild examen, benämnd filosofisk ämbetsexamen, vid sidan av filosofie kandidatexamen. Kommittén föreslog, att för denna nya examen skulle fordras lika många betygsenheter som för den dåvarande filosofie kandidatexamen, d. v. s. sju, medan den nya enligt kommitténs förslag skulle innefatta sex betygsenheter, alltså en betygsenhet mindre än tidigare. Några särskilda skäl för förslaget att för filosofie kandidatexamen skall krävas sex betygsenheter ha, såvitt de sakkunniga kunnat finna, icke anförts av kommittén. Närmast torde hänsynen till det historiskt givna ha bestämt kommitténs ståndpunktstagande i fråga om ämbetsexamens sju betygsenheter. I detta sammanhang må nämnas, att antalet betygsenheter i filosofie kandidatexamen var åtta i 1870 års examensstadga och sju i 1891 års examensstadga. Enligt de sakkunnigas mening kan som ett mycket starkt stöd för en reduktion av antalet betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen anföras den starka ökningen under de senaste årtiondena av kunskapsområdet — kvalitativt och kvantitativt — inom flertalet av de i ämbetsexamen ingående ämnena. Ovedersägligt torde vara, att ett i den nutida ämbetsexamen ingående betyg måste representera ett större mått av insikter än för 30—40 år sedan. Detta återspeglas i viss mån av den fortgående förlängningen av studietiden. Vid den tidpunkt, då universitetsexamenskommittén avgav sitt betänkande eller år 1906, krävde adjunkternas teoretiska utbildning enligt kommittén i medeltal sju å nio terminer. Enligt statens offentliga utredningar 1936: 34 uppgår motsvarande utbildningstid nu till i genomsnitt nio å elva terminer. De sakkunniga, som för sin del icke vilja medverka till en ytterligare förlängning av den redan nu långa teoretiska utbildningen, finna således, att en reduktion av betygsenheterna kan ske, utan att fordringarna på utbildning genom teoretiska ämnesstudier sänkas under den nivå, ämbetsexamen ursprungligen avsåg, och att en sådan reduktion därför redan av detta skäl kan anses rimlig. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag till lärarutbildning bör alltså en beskärning av ovan angivet slag ske. Om nämligen den i ämbetsexamen ingående teoretisk-pedagogiska utbildningen förstärkes på sätt de sakkunniga föreslagit, följer därav en ökning i utbildningstiden, som bör kompenseras, och detta kan, efter vad de sakkunniga ovan anfört, ske genom en reduktion av den teoretiska ämnesutbildningen. Givetvis bör man icke företaga större begränsning än vad som är nödvändigt. De sakkunniga, i vilkas uppdrag icke ingått att överväga lämpligheten av en förkortning av den sammanlagda studietiden för ämbetsexamen, vilja därför föreslå, att man söker förkorta tiden för de teoretiska ämnesstudierna så, att minskningen motsvarar den förlängning av studietiden, som skulle inträda genom de sakkunnigas förslag om inläggande i ämbetsexamen av vissa särskilda kurser. På grund av vad som här sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att antalet betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen reduceras från sju till sex. De

89 sakkunniga utgå därvid från att denna reduktion innebär en minskning med en termin i den hittills beräknade studietiden för nämnda examen och att denna minskning fullständigt uppväger den ökning, som vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag tillkommer genom inläggande av ovannämnda specialkurser. Den ökning åter, som uppstår genom ett anordnande enligt de sakkunnigas förslag av förberedande lärarutbildning, torde till fullo uppvägas genom att den nuvarande kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia i de sakkunnigas förslag blivit struken. De sakkunniga anse sig i båda de ovan gjorda jämförelserna ha räknat så rymligt, att smärre kursökningar eller kortare tilläggskurser kunna tillkomma i vissa ämnen, utan att man behöver befara någon tidsförlängning i det hela. Enligt gällande examensstadga skall för examens avläggande tentamensbetyg äga giltighet under så lång tid, som motsvarar den för examen fastställda normaltiden, räknat från och med den termin, som följer närmast efter tentamens avläggande, överskrides giltighetstiden, medför detta skyldighet för den studerande att underkasta sig ny tentamen. Det bör framhållas, att dylika bestämmelser icke kunna givas i fråga om den förberedande lärarkursen och de för lärarutbildningen avsedda kurser, om vilka i det föregående talats. Den förberedande lärarkursen utgör, såsom också dess benämning angiver, en del av den praktiska lärarutbildningen och är ej något akademiskt kunskapsprov. På samma sätt torde de ifrågavarande särskilda kurserna kunna betraktas mera såsom avseende, inhämtande av vissa för lärarverksamhet nödvändiga färdigheter än utgörande kunskapsinhämtande i egentlig mening. Någon bestämd giltighetstid för dessa utbildningsmoment bör enligt de sakkunnigas mening således icke ifrågasättas. Mot de sakkunnigas sålunda framlagda förslag om en reduktion av betygssumman i ämbetsexamen torde måhända komma att anföras den invändningen, att en sådan åtgärd skulle kunna medföra ett försvagande av den teoretiska lärarutbildningen genom att det kunskapsmått, som skulle förvärvas genom den av de sakkunniga förordade ämbetsexamen, skulle minskas. De sakkunniga vilja då först erinra om vad förut anförts beträffande den av vetenskapens utveckling betingade, fortskridande ökningen av det kunskapsinnehåll, som ett betyg i filosofisk ämbetsexamen kan anses motsvara, en ökning, som, räknat från ämbetsexamens tillkomst, säkerligen motsvarar en betygsenhet. Även om man dock vidhåller, att reduktionen i betygssumman innebär en minskning i den teoretiska utbildning, som f ö r n ä r v a r a n d e ges, vilja de sakkunniga däremot erinra, att genom de i ämbetsexamen till införande föreslagna kurserna i psykologi m. m. ävensom de särskilda kurserna i ämnena icke blott full ekvivalens givits åt denna utbildning, utan att därmed i denna även införts moment, som bliva av särskilt värde för kommande praktisk lärarverksamhet.

90 Slutligen må anföras att det sjunde betyg, som för närvarande erfordras för godkännande av ämbetsexamen, hittills i många fall antingen torde förvärvats i ett ämne, som är närliggande övriga i respektive ämbetsexamen ingående ämnen och som i detta fall får karaktären av ett biämne, dock av värde för blivande skolarbete, t. ex. statskunskap i förhållande till historia och astronomi i förhållande till fysik, eller erhållits i pedagogik eller i ett fritt liggande ämne, som icke har någon direkt betydelse för skolundervisningen. Med hänsyn till de båda förstnämnda här relaterade omständigheterna h a de sakkunniga föreslagit särskilt anordnade kurser; till den sistnämnda behöver ju icke tagas någon hänsyn. Vad som ovan anförts visar, att den föreslagna reduktionen av betygssumman knappast innebär någon risk för minskning av den teoretiska ämnesutbildningen, detta så mycket mindre som framdeles liksom hittills examen i realiteten av konkurrensskäl icke torde komma att bliva begränsad till minimibetygssiffran. E n sänkning av betygsnumerären behöver ej heller bliva till förfång för de i examenskombinationerna (§ 14 examensstadgan) icke obligatoriskt ingående ämnena. Då exempelvis samtliga studerande, som i filosofisk ämbetsexamen medtaga ämnet fysik, måste genomgå en kurs i astronomi, torde detta komma att medföra en ökning av det antal studerande, som genom sina studier överhuvud taget komma i kontakt med ämnet astronomi. Under den obligatoriska kursen kan intresset för ämnet väckas och då dessutom genom densamma vissa förberedande studier i ämnet undangjorts, är det ingalunda uteslutet, att flera studerande än hittills, särskilt bland de mera begåvade, komma att förvärva betyg i ämnet. Det bör nämligen uppmärksammas, att en reduktion av betygssumman icke kommer att förhindra en studerande, som för att öka sin konkurrensduglighet vill uppvisa betyg i icke obligatoriska ämnen, att bedriva studier i dessa ämnen. De sakkunniga anse det icke motiverat att i samband med en sänkning av betygssumman i filosofisk ämbetsexamen föreslå någon jämkning i gällande bestämmelser rörande fördelningen av antalet betygsenheter mellan de olika ämnena. Därjämte vilja de sakkunniga bestämt framhålla vikten av att en sänkning av antalet betygsenheter icke utnyttjas för en höjning av kunskapsfordringarna. Frågan om anordningen av teologisk-filosofisk examen och utbildningen i övrigt av kristendomslärare behandla de sakkunniga i det följande. Fortbildningskurser m. m. Även om de akademiska lärokurserna revideras på sätt de sakkunniga ifrågasätta, är det såsom ovan nämnts att antaga, att en filosofie magister måste i ej ringa omfattning genom självstudier fylla luckor i den akademiska undervisningen. En god hjälp vid detta studiearbete skulle genom det allmännas försorg anordnade f o r t b i l d n i n g s k u r s e r f ö r l ä r a r e vara.

91 Fortbildningskurser ha tidigare vid olika tillfällen anordnats med anslag, som beviljats av Kungl. Maj:t. Sådant anslag utgick åren 1921 och 1922 på grund av riksdagsbeslut men har därefter under en längre följd av år icke utgått. Först 1936 års riksdag anslog åter medel för ändamålet, och liknande beslut har fattats av senare riksdagar. Av skolöverstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939 inhämtas, att kurser av denna art under de senare åren anordnats även genom enskilt initiativ. Sålunda hade under sommaren 1936 svenska klassikerförbundet anordnat klassikerdagar i Sigtuna, till vilka även statsbidrag utgått, och tidigare hade en värdefull fortbildningskurs i modersmålet ägt rum. Av a.-b. Norstedt & söner och Svenska bokförlaget hade i Stockholm anordnats en tre-dagarskurs i fysik, till vilken inbjudits något över 20 lärare i fysik vid realskolor och kommunala mellanskolor. Omnämnas borde även de båda av folkuniversitetsföreningen avhållna tio-dagarskurserna i Stockholm, den ena, i psykologi, anordnad i samarbete med föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet, den andra, i internationella frågor, anordnad i samarbete med den svenska föreningen för nationernas förbund. Till båda dessa ingingo ett stort antal ansökningar, men endast omkring 100, respektive 80 av de sökande antogos till kurserna i fråga. Dessa voro emellertid allmänna kurser och besöktes huvudsakligen av lärare tillhörande folkundervisningen, ehuru i fråga om kursen i psykologi ett 20-tal deltagare utgjordes av lärarinnor vid flickskolor, och i fråga om kursen i internationella frågor några lärare från läroverk och andra läroanstalter deltogo. Slutligen må erinras om de under flera år anordnade s. k. naturvetenskapliga dagarna i Lund, som samlat omkring ett hundratal deltagare. Behovet av statsunderstöd till kurser av antydd art har starkt understrukits i vissa enligt bilaga 7 till de sakkunniga ingivna yttranden och har även under de senare åren varit föremål för skolöverstyrelsens särskilda uppmärksamhet. För budgetåret 1938/1939 har beviljats ett anslag å 21 500 kronor, avsett till två kurser i sexualundervisning och sexualhygien, en kurs i samhälls- och ekonomilära och en kurs för utbildande av lärare i manlig slöjd. Såsom framgår av det nyss gjorda referatet av överstyrelsens anslagsäskanden för berörda budgetår och av nämnda bilaga, ha genom enskilt initiativ anordnats vissa fortbildningskurser, ej sällan med biträde av vederbörande akademiska lärare. Eftersom dessa kurser äro av stor betydelse för skolundervisningen och därför tjäna ett allmänt ändamål, synes det de sakkunniga motiverat, att kursverksamheten i allt större omfattning understödes genom anslag av allmänna medel. De sakkunniga sakna anledning att ingå på frågan, i vilken utsträckning och i vilka ämnen kurserna böra anordnas. Behovet av fortbildningskurser synes liksom hittills böra varje år utredas genom skolöverstyrelsens försorg och anslag beredas på riksstaten i förhållande till det uppskattade behovet. I det följande återkomma de sakkunniga till frågan i samband med spörsmålet om inrättande av ett psykologisk-pedagogiskt institut med uppgift bland annat att taga befattning med kursverksamhet av denna art (se sid. 232). De sakkunniga ha ingående övervägt lämpligheten av att i samband med den akademiska undervisningen i de särskilda ämnena anordna o r i e n t e-

92 r i n g a r r ö r a n d e s k o l a n s k u r s e r . En vägledning av denna art skulle ha till syftemål att fästa läraraspiranternas uppmärksamhet på kursmoment, som kunna anses vara av särskild betydelse för skolundervisningen. De sakkunniga ha emellertid funnit det mindre lämpligt att förlägga en dylik upplysningsverksamhet till de akademiska studierna. Däremot bör en sådan orientering med fördel kunna samordnas med den förberedande lärarkursen genom i denna inlagda föreläsningar (se sid. 142). En kännbar brist vid den grundläggande universitetsundervisningen är icke sällan det förhållandet, att l ä r o b ö c k e r saknas, vilka äro avpassade efter gällande fordringar och av de studerande kunna anskaffas utan alltför stora kostnader. Lämpliga läroböcker och handledningar liksom tryckta grundlinjer för i studieplanen föreskrivna obligatoriska föreläsningar och kurser ha nämligen stor betydelse såväl för undervisningens effektivitet som för studietidens förkortning. Den här påtalade bristen har också i åtskilliga fall uttryckligen framhållits från universitetshåll i yttranden, som kommit de sakkunniga tillhanda, så t. ex. i fråga om fysik och kemi. I den mån sådana läroböcker och grundlinjer ännu saknas, är det därför synnerligen önskvärt att åtgärder vidtagas för att avhjälpa bristen. Då emellertid dylika arbeten i regel ha att påräkna alltför få avnämare för att författare och förläggare skola vara hågade att utarbeta och till trycket befordra dem, böra vid behov allmänna medel ställas till förfogande för att möjliggöra deras utgivande. Det bör tillkomma representanterna för olika läroämnen vid universitet och högskolor att giva anvisning på de läroböcker, handledningar och grundlinjer, som äro behövliga, och vilka författare som böra anlitas, samt att beräkna för ändamålet erforderliga kostnader och till vederbörande universitetsmyndigheter göra framställning om nödiga anslag. Ett årligt reservationsanslag bör ställas till universitetskanslerns förfogande. I viss utsträckning torde i här ifrågavarande avseende samverkan kunna genomföras mellan de nordiska länderna. I likhet med flera av dem, som till de sakkunniga avgivit yttranden rörande den akademiska undervisningen, vilja de sakkunniga framhålla betydelsen av en b e g r ä n s n i n g i b e h ö v l i g a f a l l a v a n t a l e t d e l t a g a r e i k u r s e r o c h ö v n i n g a r , som ingå i den akademiska undervisningen. En sådan begränsning är nödvändig för undervisningens effektivitet, så snart det är fråga om aktivt deltagande från lärjungarnas sida, övningen må ha muntlig form eller bestå av experimentell lösning av förelagda uppgifter. Deltagarnas antal blir i förra fallet bestämt av hur många som lämpligen kunna utbildas under tidsenheten, och i senare fallet av tillgängligt utrymme och apparatur samt tillgängliga lärarkrafter för handledning och övervakning under arbetet. För muntliga övningar i till exempel språkliga ämnen torde sålunda deltagarantalet icke böra överskrida ett tjugu-

93 tal, under det att det, då utrymme och tillgång på apparatur så medger, synes kunna vara större vid laborationer, där arbetet försiggår mera individuellt fritt, utan att de i kursen ingående uppgifterna samtidigt behöva behandlas av de enskilda deltagande. Det är under alla förhållanden av stor vikt, att det för varje särskilt ämne riktiga maximitalet, som bör bestämmas av de ansvariga universitetslärarna, icke överskrides. Om ett större antal deltagare anmäla sig, bör kursen i fråga dubbleras och där så sker erforderliga medel av statsmakterna ställas till förfogande för anskaffande av nödiga lärarkrafter, Till i lärarutbildningen ingående kurs böra studerande, som icke inskrivits för sådan utbildning, äga tillträde, när så anses lämpligt och kursens kapacitet tillåter. De sakkunniga förutsätta dock, att medel anvisas för tillgodoseende av undervisningen i övrigt för de studerande inom fakulteten, som icke intagits för utbildning till lärare. b.

Den teoretiska lärarutbildningen i de särskilda läroämnena.

Efter de ovan anförda allmänna synpunkterna övergå de sakkunniga till att granska förhållandena i de särskilda läroämnena och göra härvid början med utbildningen av lärare i kristendomskunskap. Vid behandlingen av sistnämnda fråga ha de sakkunniga under hand stått i nära kontakt med ledamöter av de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

£ Utbildningen av kristendomslärare. Nuvarande bestämmelser. Enligt § 175 läroverksstadgan kan ämnet kristendomskunskap i lektorstjänst förenas med något av ämnena modersmålet, latin, grekiska, historia med samhällslära och filosofi. Lektorstjänst kan dock, därest omständigheterna sådant medgiva, ledigförklaras endast i ämnet kristendomskunskap. Adjunktstjänst skall ledigförklaras i samma ämnen som nyss nämnts. Dock får filosofi ej ingå bland ämnen för ledig adjunktstjänst. Lektors- och adjunktstjänster, i vilka ämnet kristendomskunskap ingår, skola alltid anses medföra undervisningsskyldighet företrädesvis i detta ämne. De bestämmelser, som för närvarande gälla beträffande de akademiska prov, genom vilka kan vinnas kompetens till lärartjänst vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium, i vilken kristendomskunskap ingår, äro mångskiftande och svåra att överblicka. Skolöverstyrelsen har sett sig föranlåten att tillställa vederbörande rektorsämbeten m. fl. en översikt över ifrågavarande bestämmelser, av vilken de sakkunniga erhållit del. Ifrågavarande översikt, vilken är dagtecknad den 19 februari 1934, innehåller följande:

94 Lärartjänster

vid

allmänna

läroverk.

I. L e k t o r s t j ä n s t e r . A. Enligt § 178 av 1933 års läroverksstadga. 1. Tjänster med endast kristendomskunskap. a. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, fritt ämnesval) -|- teologie licentiatexamen -f" disputation inför teologisk fakultet. b. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, fritt ämnesval) -f- filosofie licentiatexamen (fritt ämnesval) -f- teologie kandidatexamen (med minst AB i gamla och nya testamentets exegetik, dogmatik och kyrkohistoria) - j - disputation inför teologisk fakultet. 2. Tjänster med kristendomskunskap jämte annat ämne. = 1. -f" minst AB i filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad) i det eller de mot tjänstens andra ämne svarande examensämnen. B. Enligt kungörelserna nr 418/1912 och 40/1922, jämförda med § 180 av 1905 års läroverksstadga (i dess oförändrade lydelse) samt punkt 11 av övergångsbestämmelserna till 1933 års läroverksstadga. a. Teologie licentiatexamen -f- disputation inför vederbörande fakultet i ämne, som hör till den sökta tjänsten (obs. anm. 3). b. Filosofie licentiatexamen (fritt ämnesval) -f- teologie kandidatexamen (utan bestämda kvalifikationer) -\- disputation inför vederbörande fakultet i ämne, som hör till den sökta tjänsten (obs. anm. 3). c. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, fritt ämnesval) + teologie licentiatexamen - j - disputation inför teologisk fakultet. d. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, fritt ämnesval) -f- filosofie licentiatexamen (fritt ämnesval) + disputation inför filosofisk fakultet -\- teologie kandidatexamen (utan bestämda kvalifikationer).

II.

Adjunktstjänster.

(Ledigförklaras i ett ämne jämte kristendomskunskap.) A. Enligt § 178 av 1933 års läroverksstadga. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, med minst B i det eller de mot tjänstens andra ämne svarande examensämnen) -f- teologie kandidatexamen (utan bestämda kvalifikationer). B. Enligt kungörelserna nr 418/1912 och 40/1922, jämförda med § 180 av 1905 års läroverksstadga (i dess oförändrade lydelse) samt punkt 11 av övergångsbestämmelserna till 1933 års läroverkstadga. a. Samma akademiska prov som för lektorstjänster med undantag av disputation (obs. anm. 3). b. Filosofie kandidatexamen (fritt ämnesval) -f- teologie kandidatexamen (utan bestämda kvalifikationer) (obs. anm. 3). c. Filosofisk ämbetsexamen (hel eller delad, fritt ämnesval) + teologie kandidatexamen (utan bestämda kvalifikationer).

95 III. Ä m n e s l ä r a r i n n e t j ä n s t e r . (Ledigförklaras i ett ämne jämte kristendomskunskap.) Samma akademiska prov som för adjunktstjänster. (Behörighet till ämneslärarinnetjänster kan vinnas även genom avgångsbetyg från högre lärarinneseminariet i ämnen, som motsvara de till tjänsten hörande läroämnena.) Lärartjänster

vid

folkskoleseminarier.

Lektorstjänster. Samma akademiska prov som för lektorstjänster vid allmänna läroverk. (Behörighet till lektorstjänster vid folkskoleseminarier kan vinnas även genom av Kungl. Maj:t meddelad särskild behörighetsförklaring.) Anm. 1. Med uttrycket delad filosofisk ämbetsexamen avses i denna översikt sådan särskild prövning för teologie kandidater och teologie licentiater, som omförmäles i § 27 av stadgan angående filosofiska examina. 2. I sådana fall, då enligt ovanstående en sökande vunnit kompetens till lärartjänst i kristendomskunskap jämte annat ämne utan att i det senare ämnet hava erhållit betyg i filosofisk ämbetsexamen, är han därigenom icke fritagen från den i § 177 av läroverksstadgan och § 136 av seminariestadgan givna allmänna bestämmelsen, att sökande till ämneslärartjänst skall äga grundlig insikt i de till den sökta tjänsten hörande ämnen. 3. För den, som icke avlagt hel eller delad filosofisk ämbetsexamen, gäller, att han, därest ämnet pedagogik ej ingår i hans examen, måste hava undergått godkänd prövning i psykologi samt pedagogikens teori och historia (jämför § 3 av stadgorna angående provar vid rikets allmänna läroverk och vid folkskoleseminarium). 4. Kompetens till lektorstjänst vinnes, vid disputation inför teologisk fakultet, antingen genom disputation för vinnande av teologie doktorsgrad eller genom disputation för behörighet till lektorstjänst vid allmänt läroverk (jämför § 115 av universitetsstatuterna). Vid disputation inför filosofisk fakultet åter måste på grund av bestämmelsen i § 178: 1 c) av läroverksstadgan disputation för behörighet till lektorstjänst sammanfalla med disputation för vinnande av doktorsgrad. B e h ö r i g h e t till lektorstjänst k a n enligt det o v a n s t å e n d e v i n n a s g e n o m i c k e m i n d r e ä n 12 e x a m e n s k o m b i n a t i o n e r o c h b e h ö r i g h e t till a d j u n k t s t j ä n s t gen o m icke m i n d r e ä n 11 s å d a n a k o m b i n a t i o n e r . B e t r ä f f a n d e d e n u v a r a n d e för k r i s t e n d o m s l ä r a r n a a v s e d d a s ä r s k i l d a exam e n s f o r m e r n a i n h ä m t a s följande av s t a d g a n d e n 30 m a r s 1935 (nr 85) a n g å e n d e teologiska e x a m i n a o c h s t a d g a n d e n 1 n o v e m b e r 1907 (nr 93) a n g å e n d e filosofiska e x a m i n a : I teologisk fakultet må inskrivas den, som avlagt teologisk-filosofisk examen, ävensom den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i latinska språket och därjämte avlagt filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen eller filosofie licentiatexamen i examensämnen, hörande till humanistiska sektionen. Teologisk-filosofisk examen, som alltså konstituerar behörighet till teologiska studier, skall enligt stadgan angående filosofiska examina omfatta muntlig prövning i grekiska och hebreiska språken samt i ettdera av ämnena latinska språket och teoretisk filosofi. Studerande kan härutöver ytterligare medtaga historia eller det

96 av ämnena latinska språket och teoretisk filosofi, som eljest icke ingår i hans examen, eller ock såväl historia som nämnda ämne. För att teologisk-filosofisk examen skall godkännas fordras, att den studerande erhållit minst betyget godkänd i vart och ett av de i examen ingående obligatoriska ämnena. Examina inom teologisk fakultet äro teologie kandidatexamen och teologie licentiatexamen. För att teologie kandidatexamen skall godkännas fordras, att den studerande erhåller minst vitsordet godkänd i alla de i examen ingående ämnena, d. v. s. 1) religionshistoria med religionspsykologi, 2) gamla testamentets exegetik, 3) nya testamentets exegetik, 4) kyrkohistoria, 5) dogmatik med symbolik, 6) teologisk etik med religionsfilosofi och 7) praktisk teologi med kyrkorätt. Teologie licentiatexamen avlägges i minst två av de nyssnämnda ämnena. För att examen skall anses godkänd fordras, att den studerande erhållit minst vitsordet godkänd i varje i hans examen ingående ämne samt författat en av vederbörande examinator godkänd vetenskaplig avhandling. Åt den, som avlagt teologie licentiatexamen, äger fakulteten utdela teologie doktorsgrad, för vilken fordras att hava författat, utgivit och offentligen försvarat en vetenskaplig avhandling i något av de ovannämnda examensämnena, vilken avhandling blivit till både innehåll och försvar av fakulteten godkänd. Enligt stadgan angående filosofiska examina äger studerande, som avlagt examen inför teologisk fakultet, för vinnande av behörighet att genomgå föreskrivet provar undergå särskild prövning inför filosofiska fakulteten efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen. Sådan prövning skall omfatta antingen nordiska språk och litteraturhistoria med poetik eller latinska språket eller grekiska språket eller historia. Den studerande är dock obetaget att dessutom undergå prövning i ett eller flera av fakultetens examensämnen. Härjämte skall den studerande, därest ämnet pedagogik ej ingår i prövningen, ha nöjaktigt genomgått den för filosofisk ämbetsexamen föreskrivna kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia. För att särskild prövning skall godkännas fordras, att den studerande, jämte det han i övrigt fullgjort vad för undergående av prövningen erfordras, erhållit minst betyget godkänd antingen i nordiska språk och litteraturhistoria med poetik eller i något av ämnena latinska språket, grekiska språket och historia. Vilande utredningar och förslag. F r å g a n o m en o m l ä g g n i n g a v b e s t ä m m e l s e r n a r ö r a n d e k o m p e t e n s för k r i s t e n d o m s l ä r a r t j ä n s t e r h a r l ä n g e varit f ö r e m å l för u p p m ä r k s a m h e t . A n l e d n i n g e n h ä r t i l l h a r n ä r m a s t v a r i t d e n m e d vissa m e l l a n r u m u p p t r ä d a n d e b r i s t e n p å k o m p e t e n t a , s ä r s k i l t l e k t o r s k o m p e t e n t a l ä r a r e i k r i s t e n d o m s k u n s k a p . E n d r y g del av s k u l d e n h ä r t i l l h a d e högt s t ä l l d a k o m p e t e n s f o r d r i n g a r n a a n s e t t s b ä r a . F ö r ä n d a m å l e t a v chefen för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t tillkallade s a k k u n n i g a a v g å v o b e t ä n k a n d e m e d förslag i ä m n e t d e n 31 juli 1915. De sakkunniga föreslogo, att varje kristendomslärare, även i det fall att hans tjänst omfattade endast ämnet kristendom, borde vara skyldig att undervisa i ännu ett ämne, enligt bestämmande av läroverkets rektor efter samråd med vederbörande lärare. Med hänsyn härtill borde den, som utbildade sig till lärare i kristendom, avlägga förutom viss teologisk examen även examensprov i något ämne inom filosofiska fakulteten, motsvarande visst skolämne. Såsom normalfordran i fråga om teologiska fackinsikter borde uppställas i fråga o m adjunktstjänst det mått av kunskap, som vitsordas genom teologie kandidat-

97 examen, och i fråga om lektorsljänst den grad av lärdom, för vilken teologie licentiatexamen vore uttryck. I fråga om normalmåttet för insikter i annat ämne, vilket inginge i samma tjänst som kristendom, borde detta vid lektorstjänst utgöras av insikter motsvarande betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen och beträffande adjunktstjänst av insikter motsvarande betyget godkänd i samma examen. Därtill borde i fråga om lektorstjänst för styrkande av sökandes förmåga av och vana vid vetenskaplig forskning och framställning fordras godkänt disputationsprov inför teologisk fakultet, vilket dock i visst fall borde kunna ersättas av dylikt prov inför filosofisk fakultet. De sakkunniga ifrågasatte, dels att vitsord i filosofie kandidatexamen måtte tillgodoräknas såsom likvärdigt med sådant i filosofisk ämbetsexamen, dels ock att kvalificerade betyg i teologisk-filosofisk examen måtte giva enahanda behörighet. För sådant ändamål skulle erfordras medgivande, att studerande finge i sistnämnda examen medtaga, förutom de då föreskrivna tre obligatoriska ämnena (teoretisk filosofi, grekiska och hebreiska), även ett eller flera av de ämnen, som motsvarade skolämnena modersmålet, historia och latin, d. v. s. ett eller flera av ämnena nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, historia och latin. Vidare vore föreskrift påkallad därom, att kurserna inom de examensämnen, som ägde motsvarighet bland skolämnena, skulle så anordnas, att betyget med beröm godkänd i teologisk-filosofisk examen komme att motsvara betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och betyget berömlig i teologisk-filosofisk examen betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Slutligen bleve det erforderligt att medgiva efterprövning till teologisk-filosofisk examen på samma sätt, som redan tillämpades i fråga om övriga filosofiska examina. Tillika förutsattes vitsord om genomgång av den för filosofisk ämbetsexamen föreskrivna kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia. Vidkommande utbildningen å det teologiska området påyrkade de sakkunniga sådan ändring av gällande föreskrifter, att endast den, som i avlagd teologie kandidatexamen blivit godkänd i samtliga i examen ingående ämnen, skulle anses behörig till kristendomslärartjänst. För lektorstjänst skulle, i likhet med vad för det dåvarande vore föreskrivet, två alternativa vägar stå öppna, en med tyngdpunkten förlagd till den teologiska utbildningen och en annan med en viss utjämning mellan den teologiska och den humanistiska utbildningen. För det första av dessa alternativ skulle beträffande den teologiska utbildningen fordras teologie licentiatexamen, varvid denna examen skulle hygga på en genom vissa överbetyg kvalificerad teologie kandidatexamen och omfatta allenast två i stället för tre ämnen. En reservant bland de sakkunniga har i denna punkt uttalat avvikande mening och påyrkat föreskrift därom, att teologie licentiatexamen även skulle kunna avläggas i endast ett bland ämnena gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, kyrkohistoria eller dogmatik, under förutsättning av att den studerande erhållit minst betyget med beröm godkänd i sagda ämne. Beträffande utbildningen inom de ämnen, som tillhörde filosofiska fakulteten, föreslogo de sakkunniga antingen filosofisk ämbetsexamen eller ock filosofie licentiatexamen eller filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen, i de senare tre fallen med bestämd föreskrift om att i examen skulle ingå åtminstone ett skolämne med minst betyget godkänd, om ämnet medtagits i filosofie licentiatexamen, med minst betyget med beröm godkänd, om ämnet inginge i filosofie kandidatexamen, samt med betyget berömlig, om ämnet förekomme endast i teologisk-filosofisk examen. Vad beträffade det andra av berörda alternativ, föreslogo de sakkunniga i fråga om den teologiska utbildningen — teologie kandidatexamen jämte disputationsprov — att examinand skulle ha erhållit efter fritt val av ämne betyget berömlig i minst ett av de i examen ingående ämnena. De sakkunniga hölle nämligen före, att, då i det 7—,816102

98 nu förevarande behörighetsalternativet inginge jämväl fordran på disputationsprov, det borde tillses, att vederbörande studerande redan genom anordningen av sina examensstudier förvärvade förutsättningarna för att kunna åstadkomma vederbörlig avhandling. För att emellertid den föreslagna anordningen icke skulle komma att förorsaka någon mera kännbar förlängning av studietiden, hade de sakkunniga ansett sig kunna föreslå en inskränkning i de gällande examensfordringarna i så måtto, att ifrågavarande behörighet skulle kunna förvärvas, om examinand erhållit minst betyget med beröm godkänd i endast tre examensämnen, valda bland ämnena teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, kyrkohistoria och dogmatik. Hade examinand erhållit betyget berömlig i något av dessa ämnen, skulle alltså för behörighet erfordras betyget med beröm godkänd endast i två av de övriga ämnena. I betraktande av det utrymme, som beretts religionshistorien vid kristendomsundervisningen, hade de sakkunniga, såsom synes, ansett sig bland de ämnen, som borde i främsta rummet ifrågakomma, även upptaga ämnet teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner. Vad anginge de i nu ifrågavarande alternativ ingående filosofiska examensproven, så funne de sakkunniga avlagd filosofie licentiatexamen vara synnerligen väl ägnad att ådagalägga de högre vetenskapliga insikter, som här borde fordras, men ansåge sig dock böra yrka, att i denna examen eller i förut avlagd filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen skulle ingå något eller några av de ämnen, som motsvarade skolämnena modersmålet, historia, latin, grekiska och filosofi. Å andra sidan hölle de sakkunniga emellertid före, att även filosofisk ämbetsexamen med minst betyget med beröm godkänd antingen i vart och ett av ämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik eller i något av ämnena historia, latinska och grekiska språken samt teoretisk filosofi skulle kunna ensam, utan att efterföljas av filosofie licentiatexamen, i detta fall godtagas som behörighetsvillkor jämte på nyss angivna sätt kvalificerad teologie kandidatexamen. Vidkommande slutligen det disputationsprov, som enligt de sakkunnigas mening fortfarande borde bibehållas, framhålla dessa önskvärdheten av att provet skulle avse ämne, som inginge i eller stode i samband med någon sida av de teologiska vetenskaperna. Dock ansåge de sakkunniga, att disputationsprov inför filosofisk fakultet, berörande något ämne inom de ej så få gränsområdena mellan de teologiska och de filosofiska vetenskaperna, borde kunna godtagas som behörighetsvillkor. I sådant fall skulle dock krävas, att teologisk fakultet på därom av vederbörande studerande gjord framställning förklarat ämnet för avhandlingen stå i sådant sammanhang med något av de till teologiska fakulteten hörande examensämnen, att det ur denna synpunkt kunde godtagas såsom prov för lektorstjänst i kristendom. F ö r behörighet till adjunktstjänst skulle enligt de sakkunnigas förslag fordras teologie kandidatexamen, varvid godkänt vitsord skulle krävas i samtliga ämnen. Beträffande de filosofiska examensproven föreslogo de sakkunniga samma alternativ som i fråga om lektorstjänst, alltså antingen filosofie licentiatexamen eller filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen, med bestämmelse om att i den avlagda examen skulle ingå ämne eller ämnen, som motsvarade minst ett skolämne, men att i detta eller dessa ämnen skulle ha erhållits vitsord allenast motsvarande minst betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen. D e s a k k u n n i g a s förslag, vilket i a l l m ä n h e t b i t r ä d d e s av v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r , ö v e r l ä m n a d e s d e n 20 j u n i 1921 till 1918 å r s s k o l k o m m i s s i o n för a t t tagas i ö v e r v ä g a n d e vid fullgörandet a v dess u p p d r a g . K o m m i s s i o n e n ,

99 s o m b e h a n d l a d e f r å g a n i ett den 28 april 1922 avgivet b e t ä n k a n d e a n g å e n d e g r u n d e r för en n y l ä r o v e r k s o r g a n i s a t i o n (I: 1, sid. 434 ff), f r a m s t ä l l d e ett a n n a t förslag till f r å g a n s lösning, m o t i v e r a t f r a m f ö r allt m e d ö n s k v ä r d h e t e n av a t t för s a m t l i g a l ä r o a n s t a l t e r , ä v e n de m i n d r e m e d f ö r h å l l a n d e v i s r i n g a t i m a n t a l för ä m n e t k r i s t e n d o m ( r e l i g i o n s k u n s k a p ) , m å t t e k u n n a f ö r v ä r v a s fullt k v a l i f i c e r a d e l ä r a r e för d e n n a lika betydelsefulla s o m k r ä v a n d e u n d e r visning. Kommissionen ifrågasatte, att såsom en alternativ väg för vinnande av behörighet till såväl adjunkts- som lektorstjänst skulle anordnas en teologisk-filosofisk ämbetsexamen, motsvarande i det hela, sålunda även i fråga om studietiden, ämbetsexamen inom filosofiska fakulteten. Examen skulle omfatta ämnen ur såväl teologiska som filosofiska fakulteten, med huvudvikten av nära till hands liggande skäl fäst vid förstnämnda ämnesområde. Av teologie kandidatexamens ämnen borde i examen vara företrädda i lämpligt begränsade kurser: teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, exegetik med huvudvikten lagd på nya testamentet, kyrkohistoria, dogmatik och etik. Från filosofiska fakulteten skulle obligatoriskt ingå ett eller två ämnen, motsvarande minst ett skolämne, efter fritt val bland följande: teoretisk filosofi, latin, grekiska, nordiska språk, litteraturhistoria med poetik och historia. För behörighet till adjunktstjänst borde krävas minst betyget med beröm godkänd i tre av de i examen ingående ämnena, varav minst två teologiska. Då enligt kommissionens mening det centrala i den ifrågasatta kursen i gamla testamentets exegetik skulle vara av historisk art, borde ingen förberedande teologiskfilosofisk examen erfordras. För behörighet till lektorstjänst skulle krävas dels minst betyget med beröm godkänd i ovannämnda examen i förslagsvis tre teologiska och ett humanistiskt ämne, dels ytterligare antingen teologie licentiatexamen eller ock filosofie licentiatexamen, vilka båda examina kommissionen förutsatte komma att kunna avläggas såsom påbyggnad på nämnda ämbetsexamen. För vinnande av full jämställdhet mellan nyssnämnda bägge vägar syntes det önskvärt, att teologie licentiatexamen, på sätt en reservant bland de sakkunniga föreslagit, ett förslag, som biträddes av universitetskanslern, måtte kunna begränsas till att omfatta allenast ett ämne, i vilket fall för godkännande skulle krävas minst vitsordet med beröm godkänd. Ifrågasättas borde, om icke vid sådant förhållande ur synpunkten av undervisningens krav valet av nämnda ämne borde inskränkas att gälla de för de teologiska studierna mera centrala ämnena, teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, kyrkohistoria, gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, teologisk etik och dogmatik. Licentiatexamen inom filosofiska fakulteten torde böra omfatta antingen ett av de ovannämnda i teologisk-filosofisk ämbetsexamen ingående humanistiska studieämnena eller ock ämnet religionshistoria. Kommissionen ansåge det ligga i sakens natur, att förändringen av teologie licentiatexamen jämväl borde inträda, då sagda examen byggde på teologie kandidatexamen. Med de framställda kraven på kvalificerade vitsord i den föregående examen, vare sig denna utgjorde teologie kandidatexamen enligt 1915 års sakkunnigas förslag eller teologisk-filosofisk ämbetsexamen enligt kommissionens åsikt, ansågs någon fara för en sänkning av kompetensnivån icke genom en dylik åtgärd vara att befara. Med den anordning, som kommissionen förordat, ansåges den av de sakkunniga föreslagna utvägen att beträffande lärartjänster i kristendom låta examensbetyg i filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen skänka behörighet för lärartjänst icke behöva anlitas. Sistnämnda utväg måste redan i och för sig vara

100 ägnad att väcka stora betänkligheter, synnerligast som de båda nämnda examina hade en väsentligen annan uppgift än att utbilda för framtida lararverksamhet. Vitsorden i fråga skulle för viss ämneskombination medföra en kompetens för lärartjänst, som däremot icke skulle tillkomma dem i annan kombination. Förslaget hade ock i denna del rönt gensagor bland annat från läroverksöverstyrelsen. Vad slutligen anginge disputationsprovet, syntes detta böra utgöra antingen doktors- eller lektorsdisputation inom teologisk fakultet eller ock doktorsdisputation inom filosofisk fakultet. Härvid syntes emellertid beträffande avhandling i ämnet religionshistoria icke behöva påkallas det av de sakkunniga förordade förfarandet med viss prövning inför teologisk fakultet. S k o l k o m m i s s i o n e n s i f r å g a v a r a n d e förslag h a r ä n n u icke föranlett n å g o n åtgärd. I s a m b a n d m e d e n s v å r a r t a d b r i s t p å s ö k a n d e till l e k t o r s t j ä n s t e r i krist e n d o m s k u n s k a p å t e r u p p t o g s f r å g a n av s k o l ö v e r s t y r e l s e n i en skrivelse av d e n 14 j a n u a r i 1933 till d e teologiska f a k u l t e t e r n a . överstyrelsen hade tagit under övervägande, huruvida man möjligen borde revidera bestämmelserna angående behörighet till lektorstjänster i kristendomskunskap i syfte att göra kompetensfordringarna något mindre krävande, överstyrelsen hade emellertid icke ansett lämpligt att vidtaga en sådan åtgärd, vilken, såvida den icke skulle utsträckas till att omfatta även lektorstjänster i andra ämnen, skulle medföra, att lektorstjänsterna i kristendomskunskap skulle komma att i vetenskapligt avseende stå på en lägre nivå än andra lektorstjänster. Den enda åtgärd för revision av sagda bestämmelser, som överstyrelsen för det dåvarande vore betänkt att vidtaga, vore att undersöka, huruvida bestämmelserna angående behörighet till lärartjänst i kristendomskunskap skulle kunna sammanföras i en författning. Sannolikt skulle en sådan revision icke k u n n a genomföras, utan att gällande bestämmelser även i sakligt hänseende finge underkastas vissa jämkningar, men dessa borde icke gå i den riktningen, att fordringarna komme att vidkännas någon nämnvärd sänkning. Emellertid ville överstyrelsen fästa uppmärksamheten vid en bestämmelse, som på senare år syntes hava kommit ur bruk, nämligen att det inom teologiska fakulteten vid sidan av doktorsdisputationen också funnes möjlighet att avlägga disputationsprov för behörighet till lektorstjänst i kristendomskunskap, vilket prov förutsattes vara något enklare och mindre krävande än doktorsdisputationen. Dessa lägre fordringar i jämförelse med fordringarna för andra lektorstjänster motsvarades av den skärpning i fordringarna för lektorstjänster i kristendomskunskap, som låge däri, att för behörighet till sådana tjänster fordrades studier inom två fakulteter. Det syntes icke sannolikt, att skillnaden i studietid mellan i de båda fakulteterna (bortsett från disputation) avlagda examina för lektorsbehörighet vore mindre än ett år. Då överstyrelsen vore benägen att tro, att tillgången på lektorskompetenta kristendomslärare skulle ökas, om ifrågavarande disputationsform återupplivades, ville överstyrelsen anhålla, att fakulteterna ville fästa de teologie studerandenas uppmärksamhet vid de av överstyrelsen anförda synpunkterna. Som svar på skolöverstyrelsens skrivelse anförde teologiska fakulteten i Uppsala i skrivelse den 29 maj 1933 bland annat, att lektorsdisputationerna icke längre vore lämpliga. De hade varit naturligt givna och helt enkelt en nödvändighet före det nuvarande teologiska examensväsendets införande, då praktiskt taget ingen möjlighet gavs att förvärva en teologie doktorsgrad genom avlagda akademiska prov. Fakulteten tillrådde i stället en sänkning av fordringarna på en godkänd eller väl

101 godkänd teologie doktorsavhandling ined avseende å avhandlingens volym men däremot icke någon eftergift i fråga om de vetenskapliga kraven. Fakulteten funne sig icke kunna tillråda de lärjungar, som ämnade gå lärarvägen, att inrikta sig på lektorsavhandlingar, som i betygshänseende icke skulle nå upp till ett godkänd för avhandling pro gradu. Fakulteten ifrågasatte en minskning av provårsutbildningen för kristendomslektorer från två terminer till en termin och en begränsning av lektoraten i kristendomskunskap till att i regel blott omfatta detta ämne. Slutligen uttalades önskvärdheten av gemensamma överläggningar mellan fakulteten och skolöverstyrelsen. I ett särskilt yttrande till fakultetens protokoll förklarade sig professorn Linderholm finna skäl föreligga för en utredning rörande inrättande av en teologie magisterexamen, motsvarande filosofie magisterexamen och omfattande dels teologiska fakultetens fyra historiska discipliner (religionshistoria jämte religionsfilosofi och religionspsykologi, gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik samt allmän och svensk kyrkohistoria), dels ock ett med kristendomsämnet förenligt skolämne med en studiekurs svarande mot gällande fordringar i filosofisk ämbetsexamen. I samtliga ämnen skulle fordras minst betyget med beröm godkänd. Visserligen skulle det femte ämnet taga mer tid än de tre ämnena dogmatik, etik och praktisk teologi men likväl skulle en icke obetydlig tidsvinst kunna göras. Något yttrande avgavs icke av teologiska fakulteten i Lund. I skrivelse den 17 augusti 1936 till de teologiska fakulteterna förklarade sig överstyrelsen icke ämna vidtaga vidare åtgärder i avvaktan på resultatet av 1936 års lärarutbildningssakkunnigas arbete. De sakkunnigas förslag. En omläggning av kristendomslärarutbildningen synes motiverad ej blott för att vinna en förenkling i den nuvarande utbildningsgången och de gällande kompetensbestämmelserna utan också för att ernå en förkortning av studietidens längd. Studietiden är för närvarande ej oväsentligt längre än studietiden för förvärvande av kompetens för adjunktstjänst i andra skolämnen. Enligt statens offentliga utredningar 1936: 34, sid. 87 och 185, utgör mediantiden för avläggande av akademiska kunskapsprov i fråga om kristendomslärare 7,1 år och beträffande övriga adjunktskompetenta lärare 5,3 år. Då kristendomslärarna ej åtnjuta någon däremot svarande förmån, synes det de sakkunniga angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa en förkortning av utbildningstiden för blivande lärare i kristendomskunskap. Om — såsom tidigare av teologiska fakulteten i Uppsala ifrågasatts — en sådan förkortning skulle ernås genom att för kristendomslektorernas del begränsa omfattningen av den praktiska lärarutbildningen, skulle detta innebära en försvagning av kristendomslärarnas utbildning för sin blivande uppgift och därjämte leda till uppkomsten av ytterligare en olikhet mellan utbildningen i kristendom och andra ämnen, desto mindre motiverad som kristendomslärarnas teoretiska utbildning icke är, såsom filosofisk ämbetsexamen, avsedd för blivande lärarverksamhet utan närmast avsedd för utbildning av präster. Den eftersträvansvärda begränsningen av studietiden bör enligt de sakkunnigas mening åstadkommas genom en omläggning av den nuvarande teoretiska utbildningen av kristendomslärarna. Såsom

102 av det föregående inhämtas, ha de i ämnet tidigare verkställda utredningarna som regel utmynnat i förslag av denna innebörd. Den teologiska delen av kristendomslårarutbildningen. Teologie kandidatexamen, som enligt hittills gällande ordning utgjort grundlaget för kristendomslärarutbildningen i vad som rör dennas teologiska del, är avsedd att i första hand tjäna utbildningen av präster och måste av naturliga skäl så vara. Det kunskapsinnehåll, nämnda examen förmedlar, innefattar på grund härav flera moment, som äro speciellt behövliga för blivande prästerlig verksamhet men däremot icke äro av nöden för vare sig den teologiska allmänbildningen eller blivande verksamhet som kristendomslärare. När det gäller de sistnämnda, är en beskärning av vissa kurser i teologie kandidatexamen därför både möjlig och ändamålsenlig. Det kunskapsmått, blivande kristendomslärare ha att inhämta, bör avvägas efter de krav, som allmän teologisk bildning och speciellt för lärarverksamheten nödiga insikter ställa. Så torde undervisningen i gamla och i viss m å n även nya testamentets exegetik kunna koncentreras på de historiska och litterära sidorna av kunskapsområdet, medan de filologiska delarna mer eller mindre starkt beskäras. Inom den praktiska teologien torde homiletik och kyrkorätt kunna utgå och ämnet i stället inriktas på kyrkokunskap. Kateketikkursen synes kunna uteslutas ur den teoretiska lärarutbildningen och i stället, eventuellt ombildad med särskild tanke på lärarbanan och möjligen inneslutande speciella homiletiska övningar med hänsyn till skolans morgonböner m. m., inordnas i den metodik, som bör meddelas i den praktiska lärarutbildningen. De sakkunniga utgå från att mycken tid kunde sparas genom en minskning av de rent filologiska studiernas omfattning. Detta gäller såväl i fråga om gamla som i fråga om nya testamentets exegetik. Sålunda skulle en teologisk examen av ny läggning möjliggöras. Teologie studerande, som äro mer lagda för historiska och systematiska studier än för den språkliga sidan av den teologiska utbildningen, kunde härigenom få möjlighet till en ny, för dem bättre lämpad utbildning, nämligen till kristendomslärare. Redan det sagda ger vid handen, att de sakkunniga tänka sig, att den teologiska utbildningen för blivande lärare skulle komma att i vissa avseenden skilja sig från den utbildning, som teologie kandidatexamen för närvarande har till ändamål att giva. Då det av praktiska skäl knappast låter sig göra att genom en och samma examensform tillgodose studiemål av så olika art, synes det de sakkunniga lämpligast, att den teologiska utbildningen av kristendomslärare sker genom en helt ny examen, förslagsvis benämnd teologie magisterexamen. Kunskapsfordringarna i denna examen böra — i analogi med vad som gäller beträffande kunskapsfordringarna för filosofisk ämbetsexamen — bestämmas med hänsyn till examens ändamål att utgöra villkor för behörighet till ämneslärarbefattningar i kristendomskunskap vid de allmänna läroverken och med iakttagande av de angående sådan behörighet särskilt stadgade föreskrifter (jfr nedan). Ifrågavarande examen

103 bör avläggas i samtliga de ämnen, i vilka teologie kandidatexamen nu avlägges, men enligt för teologie magisterexamen särskilt stadgade kunskapsfordringar. Utbildningen av kristendomslärare bör jämväl i övrigt anordnas i möjligast nära anslutning till vad som gäller för utbildningen av andra lärare, och däri böra således ingå de specialkurser i talteknik, svenska språket och uppfostringspsykologi ävensom den förberedande lärarkurs, varom de sakkunniga i det föregående framlagt förslag. För den studerande, som valt här ifrågavarande utbildningsväg, innebär det ingen olägenhet, om han uppskjuter sitt deltagande i lärarkursen i folkskolan och i de nämnda specialkurserna till de första studieåren för teologie magisterexamen. Snarare kan det vara en fördel, då tidsavståndet mellan nyss nämnda utbildningsmoment och den förberedande lärarutbildningen i läroverk eljest blir väl stort. Då det å andra sidan kan tänkas, att åtskilliga studerande inom här avsedd kategori önska att förlägga de nämnda praktiska utbildningsmomenten så tidigt som möjligt och alltså redan under studierna för teologiskfilosofisk examen, är det riktigast att i detta avseende medgiva frihet och således icke genom en föreskrift binda utbildningen i fråga. För att examen skall godkännas bör fordras, att den studerande erhållit minst vitsordet godkänd i alla de i examen ingående ämnena. Härvid förutsätta de sakkunniga, att kurserna avpassas så, att de bereda tillfredsställande kompetens för undervisning i kristendomskunskap. För att ej alltför mycket försvåra övergången från den ena banan till den andra bör man låta olikheterna mellan de båda examina i första hand begränsas till de från lärarutbildningens synpunkt centrala ämnena, d. v. s. nya testamentets exegetik, kyrkohistoria samt dogmatik med symbolik. Därjämte bör erinras om den olikhet i fråga om de två exegetiska ämnena, som i det föregående ifrågasatts. De sakkunniga förutsätta vidare, att normaltiden för teologie magisterexamen skall kunna fixeras till fyra och en halv lästerminer, innebärande en förminskning av studietiden med en och en halv lästermin i jämförelse med teologie kandidatexamen. Den möjligheten torde i vissa fall vara tänkbar, att man åt blivande kristendomslärare måste meddela speciell undervisning i sådana teologiska ämnen, där kurserna i teologie magisterexamen mera avsevärt skilja sig från dem i teologie kandidatexamen. I sådant fall förutsätta de sakkunniga, att statsmakterna ställa de medel till förfogande, som fordras för att bestrida de ökade kostnaderna för utbildningen. Den humanistiska delen av kristendomslårarutbildningen synes de sakkunniga enklast kunna tillgodoses genom en omläggning av den nuvarande teologisk-filosofiska examen, i samband varmed avskaffas den särskilda prövning i vissa humanistiska läroämnen, som nu följer på de teologiska studierna. Teologisk-filosofisk examen, som för närvarande väsentligen är lagd som

104 en förberedelse för de teologiska studierna, skulle alltså enligt de sakkunnigas mening jämväl lägga grunden till läraraspirantens insikter i det eller de läroämnen, i vilka han kan komma att meddela undervisning vid sidan av undervisningen i kristendomskunskap, eller som eljest fordras för lärarkompetens i kristendom. De förändringar, som i så fall måste vidtagas i teologisk-filosofisk examen, bliva så pass stora, att examen delvis kommer att mindre väl lämpa sig som förberedelse för prästerliga studier. De sakkunniga anse sig därför, i konsekvens med vad ovan förordats i fråga om teologie kandidatexamen, böra föreslå, att teologisk-filosofisk examen delas i två examensformer, den ena liksom nu avsedd som förberedelse för teologie kandidatexamen samt förslagsvis benämnd teologisk-filosofisk examen för prästbanan och den andra avsedd såsom förberedelse för studier för teologie magisterexamen och för lärarverksamhet samt förslagsvis benämnd teologisk-filosofisk examen för lärarbanan. En teologie studerande behöver för närvarande i allmänhet först sedan han avlagt teologie kandidatexamen bestämma sig för lärarbanan. Vid bifall till de sakkunnigas nyss antydda förslag får han bestämma sig på ett tidigare stadium, nämligen någon tid efter det han påbörjat studierna för teologisk-filosofisk examen. Detta tidiga avgörande kan möjligen verka hämmande i fråga om tillströmningen av läraraspiranter men bör å andra sidan medföra, att endast de, som ha verkligt intresse för lärarbanan, välja denna utbildningsväg. Ett tidigt val blir ock till fördel för aspiranternas teoretiska utbildning. Vid planläggningen av de teologisk-filosofiska examina bör man dock tillse, att icke alltför stora olikheter, försvårande en övergång från den ena studievägen till den andra, komma att förefinnas dem emellan. De sakkunniga sakna anledning att uttala sig om någon ändring av ämnesinnehållet i teologisk-filosofisk examen för prästbanan, i vilken alltså liksom nu böra ingå grekiska och hebreiska språken såsom obligatoriska ämnen samt dessutom ett av ämnena latinska språket och teoretisk filosofi. Vad motsvarande examen för lärarbanan beträffar, bör övervägas, i vad mån i denna böra ingå studier i hebreiska språket. Utbildning i detta språk torde vara mindre behövlig för blivande lärare men kan å andra sidan i viss utsträckning anses påkallad som en förberedelse för studierna i gamla testamentets exegetik samt önskvärd för att i görligaste mån underlätta övergången från den ena studievägen till den andra. Som en möjlighet skulle eventuellt kunna ifrågasättas inläggandet av en mindre kurs i hebreiska i teologisk-filosofisk examen för lärarbanan, en lösning som dock knappast synes vara av större värde ur den nyss antydda synpunkten. De sakkunniga ha stannat vid att föreslå, att hebreiska språket skall ingå såsom obligatoriskt ämne i fyra av de sju ämneskombinationer, som enligt bifogade författningsförslag avses skola gälla för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan. Dessa kombinationer böra genomgående upptaga ämnet grekiska

105 språket. I övrigt upptaga kombinationerna, förutom som nämnts i vissa fall hebreiska, ett eller två av de universitetsämnen, som motsvara de skolämnen, med vilka ämnet kristendomskunskap kan förenas, alltså nordiska språk och litteraturhistoria med poetik, teoretisk filosofi, latinska språket och historia. Utöver de ämnen, som ingå i vederbörande examenskombinationer, bör studerande enligt de sakkunnigas mening ha rätt att i sin examen ytterligare medtaga något eller några av de ovannämnda ämnena. (Jfr sid. 347.) De sakkunniga vilja vidare föreslå en föreskrift om att kunskapsfordringarna och vitsorden i de i teologisk-filosofiska examina ingående ämnen, som jämväl kunna ingå i filosofisk ämbetsexamen, skola avpassas så, att betyget med berömd godkänd i teologisk-filosofisk examen motsvarar betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och betyget berömlig i förstnämnda examen motsvarar minst betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Framhållas må, att en sådan gradering av kunskapsfordringarna och vitsorden redan nu i praktiken torde i viss utsträckning tillämpas. För att teologisk-filosofisk examen för lärarbanan skall godkännas, bör enligt de sakkunnigas mening och på sätt angives i bifogade författningsförslag (bilaga 11) fordras, att den studerande i examen fått minst betyget med berömd godkänd i det eller de ämnen, som svara mot e t t sådant skolämne, som jämte ämnet kristendomskunskap kan ingå i adjunktstjänst, samt minst betyget godkänd i de återstående i ämneskombinationerna ingående ämnena. Normaltiden för teologisk-filosofisk examen för prästbanan bör givetvis bibehållas vid vad som gäller för den nuvarande teologisk-filosofiska examen, alltså vid två lästerminer. Normaltiden för motsvarande examen för lärarbanan ha de sakkunniga funnit kunna angivas till två och en halv lästerminer. Vad de sakkunniga i det föregående yttrat har närmast avsett de teoretiska studierna för blivande adjunkter i kristendomskunskap. Vad åter angår utbildning av lektorer i kristendomskunskap må följande anföras. Enligt de sakkunnigas mening är det, med hänsyn till önskvärd förkortning av studierna för lektorskompetens och för att säkra rekryteringen av lektorsbefattningarna, angeläget, att teologie magisterexamen lika väl som teologie kandidatexamen får konstituera behörighet för avläggande av teologie licentiatexamen. De betänkligheter, som yppa sig, avse närmast den omständigheten, att de filologiska momenten endast i viss omfattning komma att obligatoriskt ingå i teologie magisterexamen. Man kunde eventuellt överväga, huruvida det icke under alla förhållanden borde erfordras ett kunskapsmått i hebreiska, motsvarande betyget godkänd i teologisk-filosofisk examen, för behörighet att avlägga teologie licentiatexamen. De sakkunniga anse sig dock ej böra förorda en dylik bestämmelse, då den för en aspirant till lektorstjänst skulle väsentligt reducera den förkortning av utbildnings-

106 tiden, som med den här föreslagna anordningen uppnåtts. De filologiska momenten torde i vissa fall vara en förutsättning för högre teologiska studier men kunna i andra fall undvaras — exempelvis vid vissa kyrkohistoriska studier. P å grund härav torde det icke vara lämpligt att utan vidare likställa en teologie magister med en teologie kandidat i avseende å behörighet till teologiska licentiatstudier. De sakkunniga vilja föreslå, att behörighet att avlägga licentiatexamen skall, efter teologiska fakultetens beprövande i varje särskilt fall, tillkomma den, som avlagt teologie magisterexamen. Förutsättningen härför bör vara, att den studerandes tidigare akademiska studier med hänsyn till inriktningen av hans licentiatstudier utgöra tillräckligt underlag för sådana studier. Befinnes så icke vara fallet, kan fakulteten lämna den studerande anvisning om de kompletteringar, som böra vidtagas, innan han får rätt att avlägga nämnda examen. Enligt vad förut omnämnts, avlägges teologie licentiatexamen för närvarande i minst två teologiska läroämnen med betyget godkänd i vartdera av dessa ämnen. De sakkunniga ha övervägt lämpligheten av att i syfte att begränsa studietiden för blivande lektorer i kristendomskunskap och för att åvägabringa större likhet med filosofie licentiatexamen begränsa antalet ämnen till ett för dem, som bedriva licentiatstudier på grundval av avlagd teologie magisterexamen samt att i så fall fordra högre betyg i detta enda ämne. Då emellertid tidsvinsten härigenom skulle bli obetydlig och de sakkunniga anse det önskvärt, att grundvalen för de teologiska licentiatstudierna ej onödigtvis inskränkes och då vidare de teologiska ämnena höra mer intimt samman än de i filosofie licentiatexamen ingående ämnena, ha de funnit sig böra föreslå, att beträffande licentiatexamen för teologie magistrar skola i avseende å antalet ämnen och antalet betyg i dessa ämnen enahanda fordringar gälla som tillämpas för nuvarande teologie licentiatexamen. De sakkunniga övergå härefter till frågan om kompetensfordringarna för ämneslärartjänster i kristendomskunskap. Närmast avse de sakkunniga med sitt förslag härutinnan förhållandena vid de allmänna läroverken. De sakkunniga förutsätta, att kompetensbestämmelserna vid övriga jämförliga läroanstalter undergå häremot svarande jämkningar. Vad först beträffar kompetens för l e k t o r s t j ä n s t allenast i ä m n e t k r i s t e n d o m s k u n s k a p , bör normalt gälla, att behörighet till sådan tjänst vinnes genom teologie magisterexamen, teologie licentiatexamen samt godkänt disputationsprov för teologie doktorsgrad. Den frågan uppställer sig emellertid, huruvida icke sådan behörighet bör under vissa förhållanden tillkomma jämväl den, som på grundval av teologie kandidatexamen avlagt teologie licentiatexamen och godkänt disputationsprov för teologie doktorsgrad. Denna utbildningsväg kommer visserligen enligt de sakkunnigas mening att te sig mindre lockande för blivande lektorer, om i enlighet med de sakkunnigas förslag inrättas särskilda för blivande lärare i kristendomskunskap avsedda examina, men kunna dock i enskilda fall tänkas

107 förekomma. Som skäl för att även teologie doktorsdisputation efter teologie kandidat- och teologie licentiatexamina bör godtagas, kan anföras önskvärdheten av att bereda dem, som sent bestämma sig för lärarbanan, möjlighet att utan alltför stor tidsutdräkt skaffa sig kompetens för banan. Då de sakkunniga behjärta önskvärdheten härav men samtidigt även utgå från att fall av denna art i framtiden komma att bliva ganska sällsynta, ha de övervägt lämpligheten av att icke reglera frågan genom en uttrycklig författningsföreskrift utan låta författningarna förutsätta, att Kungl. Maj:t skall genom dispens i enstaka fall kunna medgiva behörighet till kristendomslärartjänst åt läraraspirant med kvalifikationer av antydd art. Om också mycket talar för en sådan lösning av frågan, ha de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå, att även sådana kvalifikationer författningsmässigt fixeras. För att teologie kandidatexamen skall godtagas som behörighetsgrund bör enligt de sakkunnigas mening förutsättas, att vederbörande i denna examen erhållit minst betyget med beröm godkänd i de för lärarverksamhet centrala ämnena nya testamentets exegetik, kyrkohistoria samt dogmatik med symbolik, i den mån dessa ämnen icke ingå i sökandens licentiatexamen. Vidare bör han ha undergått godkänd tentamen enligt fordringarna för betyget med beröm godkänd i teologisk-filosofisk examen för lärarbanan i det eller de examensämnen, som motsvara sådant ämne, som i lektorstjänst kan förenas med ämnet kristendomskunskap, samt genomgått de förutnämnda kurserna i talteknik, svenska språket och uppfostringspsykologi ävensom den förberedande lärarkursen. Någon annan kompetensgrund för lektorat allenast i ämnet kristendomskunskap bör enligt de sakkunnigas mening icke gälla. Detta innebär bland annat, att de sakkunniga avstyrka bibehållandet av de nu i sällsynta undantagsfall tillämpade disputationerna för lektorat i kristendomskunskap. Denna ståndpunkt ha de sakkunniga funnit sig böra intaga med anledning av vad teologiska fakulteten i Uppsala enligt vad ovan nämnts anfört i skrivelse den 29 maj 1933 till skolöverstyrelsen. I fråga om l e k t o r s t j ä n s t i k r i s t e n d o m s k u n s k a p jämte a n n a t ä m n e böra gälla samma villkor, som ovan angivits beträffande lektorat enbart i kristendomskunskap, dock med den skillnaden, att sökanden i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet, bör ha erhållit betyget berömlig enligt fordringarna för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan. För behörighet till a d j u n k t s t j ä n s t bör normalt fordras avlagd teologie magisterexamen. Dessutom bör emellertid sådan kompetens tillkomma den, som enligt fordringarna för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan erhållit minst betyget med beröm godkänd i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet och som avlagt teologie kandidatexamen med minst betyget med beröm godkänd i nya testa-

108 mentets exegetik, kyrkohistoria samt dogmatik med symbolik ävensom genomgått omförmälda kurser (se bilaga 12). De sakkunnigas ovannämnda förslag synes komma att medföra en förkortning av de akademiska studierna för vinnande av behörighet till kristendomslärartjänster med omkring tre terminer. Dessutom innebär förslaget dels en målmedveten inriktning av lärarutbildningen på skolans behov, dels en förenkling av de nuvarande föreskrifterna, vilken kunnat ernås utan att på sätt exempelvis av skolkommissionen ifrågasatts skapa en examen, innefattande både teologiska och filosofiska ämnen. Samtidigt har stort avseende fästs vid önskvärdheten av att övergång från studier för prästbanan till studier för lärarbanan — och tvärtom — underlättas i den mån så låter sig göra med hänsyn till det förslag rörande begränsning av antalet läraraspiranter, som de sakkunniga i detta betänkande framlägga. Utbildningen av lärare i övriga skolämnen. Vad i det följande anföres utgöres av uttalanden dels angående studieplaner, dels angående andra anordningar, som stå i samband med den teoretiska lärarutbildningen. I fråga om de förstnämnda uttalandena hemställa de sakkunniga, att de få bilda grundval för sådana överläggningar mellan skolmyndigheterna och de akademiska myndigheterna, som de sakkunniga enligt vad ovan anförts förutsätta skola komma till stånd (se sid. 85). Vad de övriga uttalandena beträffar, förutsätta de sakkunniga, att dessa — i den mån de innebära tankar och förslag, som anses böra bliva realiserade — komma att behandlas i vanlig ordning och således, allt efter omständigheterna, prövas och avgöras av Kungl. Maj:t eller av vederbörande myndigheter eller ock föreläggas riksdagen. I anledning av vissa till de sakkunniga ingivna yttranden från högskolehåll må anföras, att de sakkunniga givetvis förutsätta, att deras förslag till justeringar i den teoretiska lärarutbildningen skola beaktas ej blott vid universitets- utan också vid högskoleundervisningen. Det torde vara lämpligt, att Kungl. Maj:ts resolutioner angående examensrätt för ifrågavarande högskolor utformas på sådant sätt, att detta önskemål tillgodoses. Modersmålet (jfr sid. 312). Detta skolämne motsvaras i den akademiska undervisningen av de båda ämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik. För behörighet till ledigförklarad adjunktstjänst i modersmålet erfordras betyget med beröm godkänd eller därutöver i ettdera av nämnda universitetsämnen och betyget godkänd eller därutöver i det andra av dessa ämnen. Såsom framgår av bilaga 7 önska representanter för modersmålslärarna vid de allmänna läroverken en förstärkning av modersmålslärarnas utbildning i vad gäller nysvensk grammatik och stilistik samt poetik. Detta är otvivelaktigt av betydelse med hänsyn till önskvärdheten av ett betonande

109 av den språkligt-formella sidan av undervisningen särskilt på gymnasialstadiet. Det gäller icke blott lärjungarnas utbildning av stilkänsla utan även av andra sidor av deras språkliga insikter. De brister i nämnda avseenden hos de från våra läroverk utexaminerade, som i den allmänna diskussionen kommit på tal, äro en följd av att i skolan icke genomgående tillräcklig uppmärksamhet ägnas åt den språkliga sidan av modersmålsundervisningen. Detta torde i viss mån bero på att lärarens vid universitetet inhämtade kunskaper i nordiska språk i filosofisk ämbetsexamen icke ge omedelbart stoff till undervisningen i skolan, något som till en viss grad är oundvikligt med hänsyn till den nordiska språkvetenskapens natur. I någon utsträckning torde emellertid en närmare anpassning av den akademiska lärokursen i nordiska språk för magisterexamen kunna äga rum, nämligen därigenom att en starkare tonvikt än för närvarande lägges vid nysvenskans språkliga förhållanden. Betydelsefulla åtgärder ha under senare år vidtagits för att ge modersmålsundervisningen i skolan en ökad effektivitet. Timantalet har avsevärt höjts, och lektorat i svenska språket ha vid universiteten inrättats för att lägga lärarutbildningen mer till rätta för skolarbetet. Dessa reformer ha visserligen ännu icke hunnit visa sina, som man kan vänta, gynnsamma verkningar vare sig på lärarutbildningen eller på skolundervisningens resultat, men man torde redan nu kunna utgå från att jämväl andra åtgärder äro av nöden. Det är av stor betydelse för undervisningen i skolan på olika stadier, att vid genomgången av litteraturkursen åt de språkliga detaljerna ägnas en ständig och allvarlig uppmärksamhet. Enskilda ord, bilder och vändningar måste av läraren belysas, så att deras innebörd fullt fattas av lärjungarna. För att lärarna skola bliva fullt skickade att tillgodose detta elementära krav, böra de vid universitetet erhålla en grundlig handledning i språklig kommentering av i skolans litteraturkurser ingående texter. Vid deras utbildning bör därjämte den grundläggande språkhistoriska kursen praktiskt levandegöras på nysvenskt språkmaterial och vid undervisningen i de moderna nordiska systerspråken. Slutligen måste det sedan länge från fackmannahåll uppställda kravet, att i ämnet endast lärare med motsvarande akademisk utbildning få undervisa, omsider tillmötesgås. Fördenskull bör i ett tillräckligt antal lärartjänster modersmålet ingå för att de mycket betungande skrivlagen skola kunna i rimlig grad uppdelas på kompetenta händer. Litteraturhistoriekursen i filosofisk ämbetsexamen har bland annat i modersmålslärarnas förenings svar på de sakkunnigas rundfråga framhållits såsom alltför vidlyftig. Särskilt ha anmärkningarna gällt kursen i allmän litteraturhistoria. I samband med överläggningar om detta spörsmål har framkastats tanken på att vid universitetsundervisningen åstadkomma en syntes mellan de båda krävande ämnen, som nu fordras för adjunktskompetens i modersmålet. Det nya ämne, som därigenom skulle tillskapas, kunde

110 lämpligen benämnas svenska språket och litteraturen och inrymma lör lärarutbildningen erforderliga kunskapsmoment. Med hänsyn till en dylik anordnings tämligen vittgående verkningar och då frågan för ett allsidigt bedömande torde behöva ingående dryftas såväl av universitetens målsmän som av skolmyndigheterna, ha de sakkunniga ej ansett sig böra nu uttala någon bestämd mening i ämnet men vilja emellertid framhålla önskvärdheten av att detta spörsmål får ytterligare utredning genom de akademiska myndigheternas försorg i samråd med vederbörande skolmyndigheter. Latin och grekiska (jfr sid. 313). Dessa skolämnen motsvaras i den akademiska undervisningen av latinska språket och grekiska språket. En i vissa hänseenden sidoordnad ställning intager universitetsämnet klassisk fornkunskap och antikens historia. Detta ämne ingår tillsammans med latinska språket och grekiska språket i en av de examenskombinationer, som gälla för filosofisk ämbetsexamen. Anmärkas må att filosofiska fakulteten i Uppsala den 15 december 1934 hos Kungl. Maj:t hemställt, att till ifrågavarande examenskombinationer skulle fogas bland annat ytterligare en kombination, upptagande latinska språket, romanska språk samt klassisk fornkunskap och antikens historia. Denna framställning, som tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Kompetens till lektorstjänst i latin och grekiska kan enligt gällande bestämmelser icke förvärvas genom licentiatexamen och disputationsprov i klassisk fornkunskap och antikens historia. Kungl. Maj:t har emellertid den 21 mars 1930 medgivit en filosofie doktor, som avlagt sådana prov, rätt att söka och innehava lektorstjänster, som omfatta latin och grekiska eller ettdera av dessa ämnen eller latin och historia med samhällslära, utan hinder därav att han icke förvärvat vederbörligt betyg i filosofie licentiatexamen. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 22 juni 1932 har en filosofie doktor, som avlagt filosofie licentiatexamen och fullgjort disputationsprov i klassisk fornkunskap och antikens historia men icke innehade licentiatbetyg i latin eller grekiska, medgivits rätt att söka och innehava sådana lektorstjänster vid läroverken, som omfatta latin och grekiska eller ettdera av dessa ämnen. Vikten av att lärarna i klassiska språk vid universitetet erhållit en grundlig språklig utbildning har från fackmannahåll kraftigt framhållits. Uppfattningen i fråga torde knappast från något håll ha motsagts och är i och för sig obestridlig. En framställning från universiteten i Uppsala och Lund samt högskolan i Göteborg med förslag att ordna lektorskompetensen i latin och grekiska för dem, som avlagt disputationsprov i klassisk fornkunskap och antikens historia, beror för närvarande, efter vad som inhämtats, på Kungl. Maj:ts prövning, och de sakkunniga kunna inskränka sig till att ansluta sig till i denna framställning gjorda förslag.

Ill I övrigt synes framgå av yttranden såväl från universitets- som lärarhåll, att lärarutbildningen i klassiska språk med hänsyn till planläggning och utförande för närvarande är tillfredsställande ordnad. Den ger därför ingen anledning till särskilt uttalande från de sakkunnigas sida. Moderna språk (jfr sid. 314). Beträffande ämnesgruppen moderna språk har från läroverkslärarhåll framställts ett betydande antal önskemål. Ämnesrepresentanterna vid universitet och högskolor ha anslutit sig till åtskilliga av dessa men tillika betonat, att den teoretiska lärarutbildningen i huvudsak redan anpassats efter läroverkens behov och att större förändringar ej äro tillrådliga, enär de dels kunde äventyra studiernas vetenskapliga karaktär, dels kunde medföra en ökning av studietiden. De motsatser i uppfattningen, som sålunda gjort sig gällande beträffande de moderna språken i ämbetsexamen, torde vara större än beträffande andra ämnen, och skäl föreligga att ägna särskild uppmärksamhet häråt, detta även på grund av den framträdande ställning, som de ifrågavarande ämnena genom sin praktiska nytta intaga i våra skolor. Förmågan att utan större svårighet läsa litteratur på de tre stora kulturspråken, att ha ett tillfredsställande uttal och någon förmåga att i tal och skrift uttrycka sig på dessa språk är av så påfallande gagn, att särskild omsorg bör ägnas åt att på lämpligt sätt anordna universitetsutbildningen i dessa ämnen. Brister i nämnda utbildning torde också vara svårare att bota än motsvarande brister i många andra skolämnen, där eventuella luckor lättare kunna fyllas. Åtskilliga av de framförda önskemålen om jämkningar i den akademiska undervisningen torde kunna genomföras utan någon väsentlig meningsskiljaktighet och utan att innebära någon avvikelse från de akademiska ämnesrepresentanternas åsikt, att den teoretiska utbildningen i förevarande ämnen väsentligen bör bibehålla sin nuvarande karaktär. Sålunda är det ur lärarutbildningssynpunkt lämpligt att tjänstgöringsskyldigheten för innehavarna av universitetslektoraten i tyska, engelska och franska utvidgas till att omfatta flera kurser, så att antalet deltagare i varje kurs kan avsevärt begränsas och den praktiska nyttan av kursen för deltagarna härigenom väsentligt ökas. Vidare böra dessa lektorsbefattningar om möjligt besättas med filologer, och tjänstgöringen bör närmare regleras genom en av universitetskanslern utfärdad instruktion, i vilken bland annat borde framhållas som en av universitetslektorns viktigaste uppgifter att meddela undervisning åt blivande lärare. Det torde ock böra framhållas som en fördel för undervisningen, att lektorn behärskar svenska språket, varför täta ombyten av lektorer böra undvikas. Förberedande kurser i stilskrivning, givna av s v e n s k lärare och om möjligt kostnadsfria, skulle underlätta studierna, och i huvudsak likartade studieplaner borde vid samtliga akademiska läroanstalter genomföras. Synnerligen värdefullt vore givetvis om de studerande i moderna språk för ämbetsexamen under någon tid före denna

112 examens avläggande kunde bedriva sina studier i resp. länder eller i varje fall vistas där någon tid. Denna utomlandsvistelse bör dock inträda först sedan den studerande kommit så långt, att den av honom kan effektivt utnyttjas. De sakkunniga vilja visserligen avstyrka en föreskrift om obligatorisk utomlandsvistelse såsom alltför betungande men anse dock saken värd beaktande. Åtminstone kunde den i någon mån befordras genom stipendiebidrag åt därav förtjänta medellösa studerande och genom lättnad i kraven på kurser och övningar för dem, som bedrivit studier vid främmande universitet. De sakkunniga vilja också betona den synnerligen stora vikten av att språklärarna även efter den akademiska utbildningen, framför allt under sin första lärartid, erhålla tillfälle till utomlandsvistelse. De meningsskiljaktigheter mellan universitets- och läroverkslärarna, som här förut antytts, ha särskilt gjort sig gällande i samband med frågan om inrättande av en speciell akademisk lärarbefattning i enlighet med den framställning, som överlämnats till chefen för ecklesiastikdepartementet från 26 :e svenska läroverkslärarmötets sektion för moderna språk och som remitterats till de sakkunniga. Enligt sektionens förslag skulle till innehavare av den föreslagna befattningen förordnas en erfaren läroverkslärare, och han skulle utöva en ganska omfattande handledande och undervisande verksamhet, eventuellt som föreståndare för ett nyspråkligt-pedagogiskt institut. De akademiska lärarnas inställning till denna tanke bottnar i deras uppfattning, att lärarutbildningen i moderna språk i framträdande grad har att lösa ett avvägningsproblem och att man måste akta sig för att göra utbildningen alltför betungande och tidskrävande; vissa moment äro oumbärliga och tåla ingen avprutning, andra kunna beskäras. Denna uppfattning belyses närmare i Stockholms högskolas yttrande av professorerna Gabrielson, Thorn och Wellander. Deras uttalande återfinnes i sammandrag i bilaga 7. I allmänhet avstyrka de akademiska lärarna av hänsyn till den hårt belagda studietiden den nya lärarbefattningen. »Programmet för den blivande lärarens universitetsutbildning är redan mycket omfattande . För detta program visar sig den föreslagna normaltiden ofta icke räcka till, än mindre skulle däri ytterligare kunna upptagas praktiskt-pedagogisk utbildning av ifrågasatt art och omfattning» (Melander, Holmberg). Professorn Walberg har givit uttryck åt en något avvikande uppfattning: » jag finner projektet tillsvidare alltför obestämt för att kunna fatta position därtill . Hela detta spörsmål torde behöva en grundlig utredning, innan något beslut därom kan fattas.» De sakkunnigas mening kommer nära professorn Walbergs. Frågan torde behöva närmare utredas under överläggning mellan universitets- och läroverkslärarna, vilka senare då få tillfälle att motivera, varför de velat till den teoretiska lärarutbildningen förlägga moment, som förefalla att närmast tillhöra en praktisk lärarkurs. Genom de former för samverkan mellan företrädarna för teoretisk och praktisk lärarutbildning, som de sakkunniga velat skapa (sid. 85), böra över-

113 läggningar av ovan angivet slag kunna komma till stånd. Som föremål för sådana kunde också upptagas ett annat spörsmål, som de sakkunniga icke haft anledning att gå in på, då det icke rör filosofisk ämbetsexamen, den speciella lärarexamen, men som är föremål för starkt intresse från blivande lärares sida, nämligen frågan, huruvida icke licentiatstudierna i moderna språk och den därpå följande gradualavhandlingen i större utsträckning än vad nu är fallet skulle kunna inriktas på även andra områden än det rent språkhistoriska. Därmed skulle man tillmötesgå önskningar om en för lektorstjänstgöring mer lämpad utbildning. På ovan anförda grunder och även med tanke på att den förberedande praktiska lärarutbildningen, om en sådan kommer till stånd, bereder möjlighet för den studerande att erhålla orientering i de krav, som i skolan ställas på en lärare i moderna språk, och att få råd av språklärarna vid lärarkursanstalten, bör sektionsförslaget från 26 :e svenska läroverkslärarmötet kunna ställas på framtiden. En åtgärd i samma syfte men av mindre ingripande slag synes däremot kunna förordas. De sakkunniga avse ett av Göteborgs högskolas lärarråd givet uppslag, som går ut på »att — läroverkslärarnas medverkan vid utbildningen av blivande lärare med fördel kunde utvidgas på så sätt, att vid läroverken anställda, i något visst ämne särskilt erfarna och skickliga lärare skulle kunna tid efter annan i form av ett antal föredrag — icke kurser — inrikta de blivande magistrarnas uppmärksamhet på det mot ifrågavarande vetenskapliga disciplin svarande skolämnet, dettas omfattning, krav, problem och hjälpmedel». Denna tanke skulle på de moderna språken tillämpas så, att vid universitet och högskolor en gång varje läsår i varje språk gåves en kort föreläsningsserie av en assistent, som dels väl behärskade språket, dels vore väl förtrogen med läroverksförhållanden och som tilllika kunde stå de studerande till tjänst med råd och anvisningar rörande skolförhållanden och meddela den utländske språklektorn upplysningar om dessa. Historia med samhållslåra (jfr sid. 317). Beträffande historia med samhällslära ha under de senare åren förändrade förhållanden inträtt i ämnets ställning i skolan, vilka även markeras av dess förändrade namn som skolämne, nu historia med samhällslära. Dessa förändringar ha framkallat en rad av önskemål beträffande universitetsundervisningen i ämnet, vilka dock icke alls ifrågasatt någon omläggning av den nuvarande utbildningen och endast undantagsvis avsett en reduktion av någon del av studiekursen utan nästan uteslutande rört tillägg av nya moment i den blivande historielärarens teoretiska utrustning. Det ena som det andra är tämligen naturligt och självfallet. E n omläggning kan det inte bliva fråga om — den blivande läroverkshistorikern behöver den utbildning, han nu får, såsom övning i källgranskning och källkritik, bekantskap med historisk metod, en veten8—816102

114 skaplig inställning till historien. Visserligen saknar historieläraren åtskilligt, när han börjar sin skolundervisning. Hans teoretiska utbildning har måhända i åtskilliga fall varit mera inriktad på detaljfrågor än historisk vidsyn och komparativ behandling, vilket åtminstone för en gymnasielärare är en betydelsefull sak att behärska, och han saknar ofta kännedom om den litteratur, som han bäst behöver i skolarbetet för egen eller sina lärjungars del. Man torde dock knappast av de akademiska lärarna kunna begära intresse för en åtminstone delvis så elementär uppgift som att orientera i litteratur, som lämpar sig för arbetet i skolan, och bristen i detta avseende i den unge historielärarens utbildning torde icke vara större, än att den kan övervinnas utan egentliga olägenheter, särskilt som en lämplig orientering över hithörande förhållanden bör givas i den förberedande lärarkursen. Icke heller kan någon väsentlig reduktion av den nuvarande kursen i politisk historia ifrågasättas, då den politiska historien alltid är nödvändig, vare sig man vill kalla den för medelpunkten eller för ramen i framställningen. Så mycket besvärligare blir problemet beträffande historia i ämbetsexamen, då de förändringar, som önskas, sålunda väsentligen äro tillägg. Historia är ju strängt taget en skildring av kulturens utveckling, och historia i läroverken har också alltmera fått karaktären av en kulturens historia. Krigshistoria och den politiska historiens detaljer försvinna alltmera ur läroböcker och undervisning, men samtidigt önskar man att få andra element av olika slag införda, i allmänhet med fog. »Samhällslära» kräver plats, ekonomisk historia likaså; konsthistoria och etnologi lämpa sig väl och böra ej förbigås i vissa tidssammanhang. Man behöver dock icke för lärjungarnas del befara anhopning av stoff, då för deras vidkommande nytt ersätter gammalt, men på lärarna ställa de önskade förändringarna betydande krav. Det fordras av dem, att de till en viss, om ock relativt begränsad grad äro hemma i statskunskap, ekonomisk historia, nationalekonomi, konsthistoria, etnologi, arkeologi. Ett försök att realisera önskemålen beträffande historia blir alltså ett problem om tillägg, som dock måste på något sätt kompenseras, för att utbildningstiden icke skall ökas. Därvid ha de sakkunniga ingalunda förbisett det från flera och särskilt från akademiskt håll betonade förhållandet, att en lärare aldrig kan vid universitetet erhålla all den utbildning, som han behöver för sin verksamhet i läroverken, och att han bör och kan fylla ut luckorna genom självstudier. Det bör därför ingalunda vara uteslutet, att en lärare utan någon egentlig förutbildning sätter sig in i de grenar av historien inom skolan, varom här talats. Men å andra sidan vore det givetvis en stor fördel, om åtminstone i någon utsträckning universitetsutbildning kunde ges i föreliggande fall. Särskilt synes detta de sakkunniga behjärtansvärt i fråga om statskunskap, ekonomisk historia och nationalekonomi. Konsthistoria, arkeologi och etnologi torde lättare kunna inhämtas genom självstudier, i synnerhet som de utgöra en relativt begränsad del av ämnet i

115 skolorna och knappast kunna anses innesluta de centrala delarna av kulturens historia. Fortbildningskurser för historielärare, särskilt med tanke på dessa områden, äro ock att livligt rekommendera. I organisatoriskt avseende kan man tänka sig två olika utvägar för att bereda utrymme åt nya moment; man kan antingen införa ett eller flera nya ämnen i ämbetsexamen eller inlägga önskvärda nya moment i redan befintliga examensämnen. I båda fallen kan man tillika tänka sig flera alternativ. Under alla förhållanden bör man dock tillse, att studietiden om möjligt icke förlänges. Det närmast till hands liggande sättet att lösa problemet synes i fråga om historia vara att dels införa ett nytt ämne, exempelvis benämnt ekonomisk historia med nationalekonomi i anslutning till förhållandena vid Stockholms högskola, där ekonomisk historia är examensämne, dels att giva en föreskrift, att den kurs i det svenska statsskickets utveckling, som åtminstone vid universitetet i Uppsala tidigare förekommit för ämbetsexamen i historia och visat sig synnerligen värdefull, göres obligatorisk och kompletteras med en kortfattad framställning av Sveriges nuvarande statsskick, således med vissa moment av statskunskap. Härmed torde behovet av utbildning i sistnämnda ämne vara fyllt. Med hänsyn till sitt värde bör även den i studiehandboken nämnda kursen över källorna och litteraturen till Sveriges historia göras obligatorisk. Samtidigt kräves emellertid en antagligen relativt lätt åstadkommen beskärning av litteraturkursen, motsvarande den nyss angivna ökningen. Möjligheter till fullt tillfredsställande kombinationer, inneslutande ekonomisk historia som självständigt examensämne och med sex betyg, skulle förefinnas såväl mellan historia och geografi (t. ex. historia A, geografi AB, ekonomisk historia B) som mellan historia och modersmålet (historia AB, nordiska språk AB, litteraturhistoria B, ekonomisk historia B). De sakkunniga tro sig emellertid veta, att ganska starka invändningar skulle riktas mot ovan angivna lösning. Man skulle t. ex. göra gällande, att ämnet ekonomisk historia såsom självständigt lätt skulle få för stor omfattning och bliva betungande och att det tillika skulle ryckas lös ur sitt historiska sammanhang. Åtminstone bland de studerande vid universitetet i Uppsala torde den önskan vara allmän, att även den ekonomiska kursen inlägges i ämnet historia, ehuru detta möter obestridliga vanskligheter. Särskild lärare är behövlig, och sådan borde det ej vara omöjligt att anskaffa. På sina håll är redan sörjt för sådan utbildning, och det kan i längden icke undgås, att så blir fallet överallt, oberoende av ämbetsexamens utformning. Svårare är att finna den nödvändiga minskning i nuvarande kurs, som enligt de sakkunnigas mening bör uppväga ökningen, om ekonomisk historia (eventuellt med någon anknytning till nationalekonomi) skall inläggas i historia. De sakkunniga finna ingen möjlighet att göra en ytterligare reduktion i kursen i historia för AB men vilja i stället föreslå följande anordning, såvida icke ekonomisk historia redan är självständigt ämne såsom vid Stockholms hög-

116 skola. Akademisk undervisning skall vara anordnad i ekonomisk historia och ges av särskild lärare, tillika examinator. För denne beräknas ett särskilt anslag. I kursplanen för ämnet historia inlägges en kurs i ekonomisk historia med nationalekonomi. I denna kurs ingå svensk och allmän ekonomisk historia samt något lättillgängligt arbete i nationalekonomi. Kursen beräknas ha en omfattning, som motsvarar ett betyg i filosofisk ämbetsexamen, och kan användas som alternativ kurs, motsvarande skillnaden i litteraturkurs mellan AB och A i historia, så att den, som förvärvat betyget AB, kan välja kursen i ekonomisk historia med nationalekonomi och skall efter godkänd tentamen i nämnda kurs erhålla betyget A i historia. De av de sakkunniga föreslagna anordningarna förutsätta emellertid, att ett visst antal adjunktstjänster i historia och geografi alltid förekomma, så att de studerande, som valt en ämneskombination omfattande dessa ämnen, garanteras försörjningsutsikter å lärarbanan. Geografi (jfr sid. 319). Beträffande ämnet geografi råder i stort sett enighet mellan universitetslärarna och representanterna för de studerande. Man är tämligen ense om att de nuvarande studieplanerna äro lämpliga för sitt ändamål, och man hyser inga större meningsskiljaktigheter rörande de ganska begränsade önskemål, som framförts. För ämnets vidkommande föreligger dock ett förhållande, vars beaktande synes angeläget. Undervisningen i geografi vid universitet och högskolor innesluter på grund av ämnets natur ett stort antal olika moment och blir därför, om hänsyn skall tagas till dem alla, synnerligen omfattande. En förstärkning av de biträdande akademiska lärarkrafterna i ämnet synes därför välbehövlig. Om detta behov tillgodoses, kunna för ämbetsexamen behövliga kurser anordnas i tillräcklig utsträckning och på lämpligt sätt och de studerande därigenom också med viss tidsbesparing inhämta kursmoment, som nu äro överlämnade åt mera tidskrävande och delvis kanske opraktiskt lagda självstudier. I den övertygelsen, att därmed gagnas det här avsedda syftet att göra den teoretiska utbildningen väl lämpad för blivande lärarverksamhet, vilja de sakkunniga därför förorda ett förstärkande av de biträdande akademiska lärarkrafterna i geografi. Detta kan ske genom att biträdande lärarbefattningar i ämnet upprättas, där dylika icke finnas, och att kompetensen för befattningarna i fråga göres högre än nu. Det mest beaktansvärda av de ovan antydda önskemålen synes vara, att exkursionsmomentet vid de akademiska studierna utvidgas. Härigenom skulle en ökad kännedom om vårt lands regionala geografi vinnas av de studerande. Ett byte av universitet i syfte att bereda större möjlighet till deltagande i exkursioner bör dock icke föreskrivas. Det förefaller knappast praktiskt med hänsyn till tidsutdräkt och kostnader, som det kan vålla. Ett dylikt byte strider även mot de principer för lärarutbildningen, som de sakkunniga anse böra vara grundläggande. Vidare ha framförts önskemål om en

117 obligatorisk kurs, vilkens innehåll återfinnes i sammandraget av inhämtade yttranden (sid. 319). Flera av de där nämnda momenten torde kunna inläggas i den nu förekommande kaiiografiska laborationskursen, i den mån dessa moment icke redan ingå däri. De sakkunniga ha nämligen utgått från att nyssnämnda kurs avser att giva läraraspiranterna utbildning i ledningen av sådana praktiska övningar eller laborationer i geografi, som på grund av ämnets ställning i skolan kunna komma att ingå i deras framtida undervisning. Utbildning i ett annat, i nyssnämnda sammanhang framhållet moment, nämligen exkursionsteknik, kan ju ske i samband med ökade exkursionsmöjligheter, medan geografisk undervisningsmetodik och arbetsskolemetod närmast tillhöra praktisk lärarutbildning. Slutligen är det med hänsyn till ämnets ställning i gymnasierna önskvärt, att de näringsgeografiska momenten erhålla tillräckligt utrymme i studieplanerna. Då ovan angivna moment kunna innebära någon ökning i studiearbetet i ämnet, vore det önskvärt, om några delar av den nu bestämda kursen i geografi kunde beskäras, exempelvis genom minskning av fordringarna i petrografi, kartografi eller utländsk regionalgeografi. Enligt läroverksstadgan tillkommer behörighet till lektorstjänst, vari ämnet geografi ingår, jämväl den, som i filosofie licentiatexamen erhållit betyget med beröm godkänd eller därutöver i geologi med mineralogi samt avlagt vederbörligt disputationsprov. Härvid förutsattes att den sökande i filosofisk ämbetsexamen erhållit åtminstone betyget med beröm godkänd i geografi. De av de sakkunniga hörda representanterna för den akademiska undervisningen och skolundervisningen i geografi äro i allt väsentligt eniga om att en sådan utbildning ej lämnar garanti för en god och fördjupad geografiundervisning å gymnasialstadiet. Det har framhållits, att geologistudierna visserligen kunna läggas så, att de ha beröringspunkter med geografi, men att ämnet geologi numera är uppdelat i många specialdiscipliner, av vilka flera ha mer att göra med fysik, kemi och biologi än med geografi. Såvitt de sakkunniga kunna bedöma, föreligga starka skäl för den av ämnesrepresentanterna uttalade uppfattningen. Att helt beröva licentiater i geologi kompetens till lektorstjänster i geografi synes emellertid icke erforderligt eller lämpligt. De sakkunniga vilja för sin del uttala sin anslutning till en från sakkunnigt håll antydd medelväg, innebärande att filosofie licentiat i geologi, som har högsta betyget i geografi i filosofisk ämbetsexamen eller lägst betyget godkänd i filosofie licentiatexamen, skulle under i övrigt oförändrade villkor äga behörighet till lektorstjänst i sistnämnda ämne. Den ifrågasatta höjningen av kunskapsfordringarna är enligt de sakkunnigas mening särskilt motiverad med hänsyn till kunskapskvalifikationerna i ekonomisk geografi. De sakkunniga vilja utan att framlägga något särskilt författningsförslag uttala önskvärdheten av att en ändring av gällande bestämmelser på antytt sätt toges under övervägande.

118 Filosofi (jfr sid. 314). Teoretisk filosofi ingår nu icke i någon av ämneskombinationerna i filosofisk ämbetsexamen. Lektorstjänst -— men icke adjunktstjänst — kan dock ledigförklaras i ämne, som ingår i vederbörande för lektorstjänster fastställda ämnesgrupper, och filosofi. Lärarrådet vid Göteborgs högskola har i skrivelse den 15 mars 1934 hos Kungl. Maj:t anhållit, dels att teoretisk filosofi måtte i gällande ämneskombinationer för filosofisk ämbetsexamen jämställas med de ämnen, som kunna ingå som tredje ämne i nämnda examen, varvid för examens godkännande skulle fordras bland annat minst betyget med beröm godkänd i teoretisk filosofi, dels ock att ämnet teoretisk filosofi måtte kunna ingå såsom ensamt ämne i särskild prövning för teologie kandidater och teologie licentiater jämlikt § 27 stadgan angående filosofiska examina. Förslaget har motiverats med önskvärdheten av att erhålla kvalificerade lärare för läroverkens filosofiundervisning. Förslaget, som remitterats till vederbörande akademiska myndigheter och till skolöverstyrelsen men som ännu icke slutligt behandlats av Kungl. Maj:t, har framkallat delade meningar hos de i ärendet hörda myndigheterna. Här må allenast framhållas, att kanslern för rikets universitet enligt yttrande den 14 maj 1935 funnit det problematiskt, huruvida de föreslagna ändringarna skulle leda till en minskning av svårigheterna att erhålla lärare, som vore fullt kompetenta att undervisa i filosofi. De enligt förslaget medgivna nya kombinationerna i filosofisk ämbetsexamen kunde knappast verka tilldragande på de studerande, vilka ju i de flesta fall måste tänka på sina framtida befordringsmöjligheter även på adjunktsstadiet. Om emellertid med hänsyn till skolans behov det ansåges nödvändigt att göra ett försök i syfto att skapa större tillgång på kvalificerade filosofilärare vid läroverken, ville kanslern icke motsätta sig, att teoretisk filosofi jämställdes såväl med de övriga ämnen, vilka enligt § 14 stadgan angående filosofiska examina kunde ingå som tredje ämne i filosofisk ämbetsexamen, som med de i § 27 i stadgan angivna ämnen, vari särskild prövning kunde äga rum. Skolöverstyrelsen, som erinrat, att filosofiundervisningen vid ett högre allmänt läroverk till sin omfattning normalt motsvarade endast 1/c lektorstjänst, har tillstyrkt, att teoretisk filosofi finge inedtagas som ensamt ämne i den särskilda prövningen för teologie kandidater och teologie licentiater, i samband varmed gällande bestämmelser angående provar borde ändras så. att generell rätt att genomgå provar i kristendomskunskap och filosofi infördes, överstyrelsen har däremot avstyrkt förslaget i vad det avser införande av filosofi som tredje ämne i vissa examenskombinationer för filosofisk ämbetsexamen. I vissa fall torde de tvåämnesgrupper, med vilka ämnet filosofi tänktes kunna förenas, icke vara lämpliga. Detta gällde närmast föreningen av filosofi med främmande språk. En kombination av ämnet med historia eller med matematik och fysik eller med biologi syntes i och för sig lämplig. Det syntes riktigare, att studerande, som så önskade.

119 medtoge filosofi som fjärde ämne än att de skulle lockas att taga filosofi som tredje ämne för alt sedan med hänsyn till konkurrensmöjligheterna finna sig nödsakade att komplettera sin examen med ett fjärde skolämne, som för dem vore av väsentligt större betydelse. Såsom av kanslern för rikets universitet i hans ovan omnämnda yttrande framhållits bör en förändrad ställning för teoretisk filosofi som akademiskt examensämne uteslutande ses ur synpunkten av behovet av lärare i filosofi vid de allmänna läroverken. En summarisk översikt över filosofiens förekomst vid läroverken, grundad på årsredogörelserna 1936—37, giver vid handen, att undervisning i ämnet då förekom vid 48 högre allmänna läroverk av 54 med ett sammanlagt timantal av 180. (Filosofi läses endast i det differentierade gymnasiet, alltså de två högsta ringarna.) I de kommunala flickskolorna läses ämnet psykologi av en betydande del av de båda högsta klassernas elever. Härtill komma privata läroanstalter, där undervisning i psykologi och å gymnasiet i filosofi på sina ställen förekommer. Även förekommer ämnet vid folkskoleseminarierna, där det torde vara tillgodosett genom lektorstjänster i psykologi och pedagogik. Beträffande tillgången på lärarkrafter i filosofi ha de sakkunniga inhämtat följande. En undersökning har visat, att under en tioårsperiod (höstterminen 1927—vårterminen 1937) sammanlagt omkring 25 lärarkandidater genomgått provar i filosofi. Genom en i början av år 1938 utsänd rundfråga till de 29 läroverk, som ej ha filosofi ingående i lektorstjänst, har utrönts att nödig lärarkraft i ämnet överallt kunnat anskaffas. Däremot saknar i ett flertal fall den lärare, som bestrider undervisningen, stadgeenlig teoretisk utbildning eller provårsutbildning i ämnet, stundom båda delarna. Från flera läroverk framhålles att svårighet förelegat att erhålla kompetent lärare. Särskilt fäster man sig vid att detta varit fallet vid de nyligen upprättade eller omorganiserade läroverken i Bromma och Lidingö. Att ett starkt behov av fullt utbildade lärarkrafter verkligen för närvarande föreligger torde med hänsyn tagen till filosofiens och psykologiens förekomst vid skolorna sålunda vara uppenbart. I någon mån torde detta behov vara tillgodosett genom den av sakkunniga föreslagna teologisk-filosofiska examen för lärarbanan under förutsättning, att i denna examen förvärvas betyg motsvarande betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Men även andra åtgärder synas böra vidtagas. Som sådana kunna ifrågasättas: 1) att teoretisk filosofi upptages som tredje ämne i vissa tvåämnesgrupper i ämbetsexamen, vilka sålunda förändras till treämnesgrupper, förslagsvis i grupp 6, latinska språket och historia, samt i grupp 12, matematik och fysik; 2) att egentlig lärarkurs får utan särskild dispens genomgås i filosofi; 3) att adjunkturer inrättas i kristendom och filosofi; samt

120 4) att filosofi kan ingå — i så fall som tredje ämne — jämväl i andra adjunkturer än dem, där kristendom förekommer. De sakkunniga finna samtliga dessa åtgärder påkallade. Kursen för högre betyg i filosofisk ämbetsexamen medger för närvarande en viss orientering åt den gren av filosofien, som särskilt berör den valda studieriktningen. Professorn Karitz synes med rätta påyrka, att den blivande lärarens filosofistudier sättas i ännu närmare samband med de ämnen, han i övrigt valt för sin examen, än vad för närvarande är förhållandet. För att denna åtgärd skall leda till åsyftad effekt förutsattes, att specialiseringen icke sker på bekostnad av de grundläggande kunskaperna i ämnet. I detta sammanhang kan framhållas önskvärdheten av någon kännedom om vissa delar av den praktiska filosofien t. ex. hos en filosofilärare, som tillika är lärare i historia med samhällslära. Matematik (jfr sid. 319). I fråga om ämnet matematik synes det, som om kurserna i filosofisk ämbetsexamen mindre än i många andra ämnen omfattade sådana moment, som ingå i eller gränsa till skolkursen. Detta sammanhänger kanske med ämnets natur. Det har emellertid framhållits som ett önskemål, att undervisningen i matematik vid universitet och högskolor borde mera än hittills giva omedelbart stoff till undervisningen i skolan. Av värde torde därför vara, om undervisningen i filosofisk ämbetsexamen i enlighet med det förslag, som framställts av föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning och som förordas av akademiska lärare i ämnet, omfattade en kurs i elementarmatematik behandlande exempelvis följande moment: axiomatik, metoder för geometrisk problemlösning, nyare plangeometri, elementen av projektiv geometri, beskrivande geometri, sfärisk trigonometri med orts- och tidsbestämningar, grafiska metoder och sannolikhetskalkylens grunder. Till denna kurs borde ansluta sig räkne- och ritövningar samt helst diskussion över metodfrågor. Kursen torde böra ledas av en vetenskapligt väl kvalificerad biträdande lärare, som äger ingående och på egen erfarenhet grundad kännedom om vad som för en blivande läroverkslärare är väsentligt. I syfte att motverka en förlängning av studietiden, som eventuellt kan vållas genom nyssberörda nya kursmoment, synes det önskvärt, att undervisningen om möjligt effektiviseras. Detta torde kunna ske bland annat genom att räkneövningarna göras obligatoriska och deras antal utökas, vilket bör kunna medföra, att de studerandes arbete på egen hand i detta avseende väsentligen reduceras. I samma syfte att motverka förlängning av studietiden bör den nuvarande kursens omfattning om möjligt minskas genom en inventering av densamma under samarbete mellan akademiska lärare och representanter för skolan. Sådant samarbete torde kunna åstadkommas såväl genom de av de sakkunniga på sid. 85 ff. föreslagna anordningarna som på enskilt initiativ.

121 Biologi med hälsolära (jfr sid. 320). Detta skolämne motsvaras i den akademiska undervisningen huvudsakligen av ämnena botanik och zoologi. Läggningen av denna undervisning har i de av de sakkunniga inhämtade yttrandena gjorts till föremål för en särskilt ingående behandling. Det vill av yttrandena synas, som om representanterna för den akademiska undervisningen och skolundervisningen samla sig kring önskvärdheten av att exkursioner i botanik och' zoologi i ökad utsträckning komma till användning i den akademiska undervisningen i dessa ämnen. Med hänsyn till att de ekologiska momenten i undervisningen i görligaste mån böra beaktas, vilja de sakkunniga understryka detta önskemål. 1936 års riksdag har anvisat vissa anslag till universiteten för bestridande av de med exkursionerna förenade kostnaderna för ledarna och för deltagarna. Det är önskvärt, att dessa anslag e j o v ä s e n t l i g t h ö j a s i syfte att sätta universiteten i tillfälle att i ökad omfattning göra bruk av denna undervisningsform, till vilken enligt de sakkunnigas mening de, som bedriva studier för filosofisk ämbetsexamen, böra hava företräde. Från visst skolhåll har gjorts gällande, att delar av det systematiska kunskapsstoffet lämpligen kunde beskäras för att ge plats åt andra delar av ämnet. Med hänsyn till ovan nämnda exkursioner — men även med tanke på att systematiken, som utgör en grundval för biologiskt vetande över huvud taget, redan nedbringats till ett minimum — synes det de sakkunniga viktigt, att det mått av systematiskt vetande, som inhämtas vid universiteten, ej ytterligare minskas. De sakkunniga vilja vidare understryka behovet av en med undervisningen i zoologi för filosofisk ämbetsexamen förenad speciell kurs i hygien. Visserligen kan det anföras, att ämnet hygien för tillfället står så i centrum av det allmänna intresset, att det löper fara att övervärderas som fallet är med varje annan modeströmning. Med fog kan också framhävas att medicinskt betonad hygienundervisning ej bör inkräkta på undervisningen om den människan omgivande naturen. Denna undervisning har fördjupat naturintresset och sedan gammalt kommit vårt folk att framstå som ett av de allra mest naturkunniga i Europa. Även med beaktande av här gjorda överväganden synes det emellertid de sakkunniga, som om en hygienkurs, särskilt med hänsyn till de viktiga kursmoment inom hygienens område, som numera ingå i skolornas biologiundervisning, skulle utgöra ett nödvändigt komplement till de nuvarande studierna i zoologi för filosofisk ämbetsexamen. En sådan kurs i hygien, avsedd att giva blivande biologilärare en utbildning i de delar av hygienen, som ej vid universitetsundervisningen i botanik och zoologi eller vid kursen i uppfostringspsykologi eller i allmän hygien lämnats, bör liksom sistnämnda kurs ledas av en medicinsk fackman. De sakkunniga ha i samråd med ledamöter av medicinalstyrelsen kommit till den uppfattningen, att denna speciella kurs i hygien bör omfatta i huvudsak följande moment: bostadshygien, födan och dess ändamålsenliga sammansättning, sexualhygien, havandeskapets hygien och förlossningen, barnets be-

122 roende av modern efter förlossningen och dess normala fortsatta utveckling, föräldraskyldigheter, bakteriologi, alkohol, tobak och andra narkotika, nervhygien, eventuellt också skyddslagstiftning och socialt försäkringsväsende. Häri böra också ingå några laborationer i samband med bakteriologien samt eventuellt närvaro vid någon obduktion. (Möjligen skulle i stället laborationerna i bakteriologi kunna inläggas i kryptogamkursen i botanik.) Kursen bör till sitt omfång ungefär svara mot 20 a 25 föreläsningstimmar och torde, med tanke på att fysiologien nu gives som sista kurs i zoologi och utgör en förutsättning för tillägnandet av hygienkursen, böra anordnas mot slutet av eller efter kurserna i zoologi, eventuellt som eftermiddagsundervisning. I kursen i jämförande anatomi böra lämpligen inarbetas moment rörande människans anatomi, särskilt muskelanatomin. På grund av ämnets vikt såväl för hygienundervisningen som för skolundervisningen rekommenderas för filosofisk ämbetsexamen en lärobok eller föreläsningsserie i embryologi, där sådan nu eventuellt saknas. Lämpligt är även att en limnologisk kurs och en kurs i (huvudsakligen zoologisk) museiteknik införlivas med undervisningen för filosofisk ämbetsexamen. En kurs i limnologi, som även är avpassad för blivande lärares behov, gives redan nu varje sommar vid Aneboda fältlaboratorium. Den bedrives under två veckor och förlägges till tiden så, att den ej kolliderar med någon av de marinbiologiska kurser, som också pågå under sommaren. Det synes de sakkunniga viktigt, att förtrogenhet med grunderna för ett museums ordnande, vård och utveckling förefinnes hos blivande biologilärare. En del olust vid biologiundervisningen torde med säkerhet kunna ledas tillbaka på otillfredsställande preparerat demonstrationsmaterial. Ju bättre och mera naturtroget bibehållet biologiskt åskådningsmateriel dess mera väckande och intressant naturundervisning. Såväl från skolans som från vetenskapens synpunkt är det ett önskemål, att de ofta värdefulla provinsmuseerna tillfredsställande skötas. Intresset för museitekniska kurser är stort, vilket framgår därav, att de alltid varit fullbelagda, då de givits vid våra universitet. Detta skolans önskemål låter sig förena med universitetets, då från dess sida även föreligger ett behov att åt amanuenser och andra blivande tjänstemän meddela sådan undervisning. Kursen i museiteknik synes lämpligen kunna innefatta ungefär följande moment: konserveringsvätskor, materialanskaffning, etikettering, bedövningsmedel och deras användning inom olika djurgrupper, metoder för insektsfångst, montering av preparat i vätskor, injektionsmetoder, grunder för förfärdigande av genomsiktiga preparat, skelettering, torrpreparat, uppstoppningens principer, olika synpunkter på ett museums anordning, museivård. Denna kurs torde böra få ett omfång motsvarande ungefär 12 föreläsningstimmar, förlagda inom en tidsperiod av 14 dagar. De sakkunniga ha övervägt möjligheten att förlägga den museitekniska kursen till den egentliga lärarkursen, men då det,

123 som ovan nämnts, utgör ett universitetsbehov att andra än blivande lärare genomgå nämnda kurs, ha de stannat vid att föreslå, att kursen förlägges till vårterminen efter föreläsningarnas avslutning, såsom redan tidigare försöksvis vissa år skett i Uppsala. Den ökning av studiekursens längd, som vållas genom de ovan antydda åtgärderna, torde åtminstone till en del kunna kompenseras genom vissa reduktioner av lärokurserna i övrigt. Som tänkbara utvägar må framhållas: åstadkommande av gemensamma lärokurser i ärftlighetslära tor studerande i botanik och i zoologi (redovisade i tentamen i blott ettdera av de två nämnda ämnena) samt införande — såsom på vissa håll delvis redan skett — av för olika betyg i filosofisk ämbetsexamen avpassade grundläggande läroböcker. En viss förkortning av kurserna torde även vara att vinna genom en systematisering av de fysiologiförsök, som förekomma i botanik och i zoologi. Dessa försök äro nu enligt uppgift i vissa delar av de nämnda ämnenas kurser likartade, vilket bör kunna undvikas genom samråd mellan vederbörande universitetslärare. I detta sammanhang bör framhållas, att vissa skäl tala för lämpligheten av att, såsom för övrigt redan nu i viss utsträckning sker, förlägga en del av exkursionerna till sommarferierna. Som ovan nämnts tänkas även kursen i limnologi samt kursen i museiteknik förlagda till mellanterminerna. Det synes välbetänkt, att för tillträde till den akademiska undervisningen i botanik och zoologi uppställes fordran på minst betyget godkänd i kemi i studentexamen på reallinjen. Det kan likaledes ifrågasättas, om icke som villkor bör gälla, att den studerande erhållit minst samma betyg i biologi med hälsolära i studentexamen på latin- eller reallinjen. Såsom i ett annat sammanhang framhållits ha de sakkunniga utgått från att förändringarna i den teoretiska lärarutbildningen icke skulle få medföra en förlängning av studietiden för filosofisk ämbetsexamen. I vissa ämnen är dock med de föreslagna kurserna en förlängning svår att undvika. Särskilt torde en sådan förlängning vara sannolik beträffande ämnena botanik och zoologi. Under dylika förhållanden är varje tidsbesparing i de omfattande akademiska studierna i nämnda ämnen värdefull. En sådan besparing skulle enligt de sakkunnigas mening kunna ernås genom att biologiundervisningen i det differentierade gymnasiet anordnades så, att den vid sidan av sin allmänbildande uppgift bleve en direkt på de olika biologiska studierna vid universitet och högskolor inriktad förberedelse, vilken alltså bleve obligatorisk för tillträde till sagda studier, t. ex. genom vidgade systematiska och jämförande anatomiska studier. En viss förkortning av högskolestudierna skulle då kunna ernås, ej genom borttagande av laborationer vid universiteten utan genom självstudiernas underlättande. För att i det differentierade gymnasiet giva utrymme för nämnda moment och tillfälle till koncentration på dessa borde då också en del av den nuvarande biologiundervisningen därstädes flyttas ned på ett tidigare stadium. De sakkunniga ha därför funnit

124 anledning överväga lämpligheten av att föreslå en utökning av biologiundervisningen på gymnasiet på det sätt, att undervisningen i ringarna II 4 , I 3 och krets 4 återinfördes. I och för sig vore detta så mycket mera önskvärt, som det i det differentierade gymnasiets nuvarande kursplan ingår en hel del moment, som äro av stort värde för allmän medborgerlig bildning men som nu på grund av utrymmesbristen i gymnasiet endast komma de lärjungar till godo, som tillvalt biologien på överstadiet. Sådana moment äro exempelvis växtfysiologi, som utgör grundvalen för vårt rationella jordbruk, växt- och djurgeografi med ekologi, som ger individen förståelse för den naturmiljö, i vilken han vistas, samt ärftlighets- och descendenslära. En ämnesgren, som också lämpligen borde komma gymnasiets samtliga lärjungar till godo, vore naturskydd. Alla dessa områden kunde genom den ovannämnda nedflyttningen av vissa moment från det differentierade gymnasiet komma att ingå i samtliga gymnasisters utbildning. Därtill komme även det viktiga förhållandet, att en del av hygienundervisningen på sådant sätt kunde meddelas lärjungarna på ett något senare och mera moget åldersstadium än nu. En förändring av timplan och kursplan för gymnasiet ligger visserligen utanför de sakkunnigas uppdrag, och man kan ha olika meningar om lämpligheten av att göra ett uttalande till förmån för e t t skolämne, medan de andra förbigås. Men det har i samband med här relaterade omständigheter ansetts, att en eventuell utvidgning av timplanen för biologi och hälsolära å gymnasiet är en åtminstone indirekt konsekvens av de sakkunnigas förslag i övrigt. Fysik (jfr sid. 323). Såsom framhållits såväl från akademiskt håll som från skolans representanter är det varken nödvändigt eller önskvärt, att den akademiska undervisningen omfattar alla i skolkursen ingående detaljer, men å andra sidan få bristerna i detta avseende ej vara för stora. Astronomien är i den akademiska undervisningen ett fristående ämne men förekommer i skolundervisningen i samband med fysik. Därest ej den blivande läraren har ämnet astronomi i ämbetsexamen — vilket ämne ej förekommer i vederbörande ämneskombinationer — kan alltså denna icke garantera undervisningskompetens i astronomi, övertygande skäl ha enligt de sakkunnigas mening framförts för önskvärdheten av att blivande lärare i fysik erhålla en vid den akademiska undervisningen grundlagd kompetens för undervisning i astronomi. På de av filosofiska fakulteten i Lund anförda skälen synes detta ej böra ske genom att ämnena fysik och astronomi i filosofisk ämbetsexamen förbindas med annat eller andra ämnen till en examenskombination. Lämpligare synes vara att i fysikkursen för filosofisk ämbetsexamen inlägges en mindre kurs i astronomi, omfattande förslagsvis 20 timmar. De i Uppsala och Lund nu förefintliga demonstrationskurserna i fysik synas allmänt uppskattade, och deras stora betydelse för lärarnas utbildning har framhållits. De sakkunniga finna det därför önskvärt, att dessa kursers

125 fortvaro och vidare utveckling säkerställas genom lämpliga anslag och att motsvarande kurser införas såsom obligatoriska vid Stockholms högskola. I fråga om ämnet fysik hänger skolkursen trots sin elementära läggning intimt samman med vad som meddelas vid den akademiska undervisningen. Man har inom detta ämne anledning att vid skolundervisningen komma in på snart sagt ämnets alla områden och detta så mycket mera, som man alltid kan påräkna lärjungarnas intresse särskilt för sådana moment inom fysiken, som genom sina praktiska tillämpningar möta dem i det dagliga livet och därför förefalla dem fängslande. Det synes då lämpligt, att dessa moment, i den mån tiden medgiver och utan att fördenskull de grundläggande elementen försummas, bliva föremål för behandling vid skolans undervisning. Det har också visat sig, att uppgifterna för lärjungarnas enskilda arbete i gymnasiets två högsta ringar med förkärlek väljas inom dessa områden. Detta medför, att lärarna böra erhålla en i nämnda avseende lämplig utbildning, och det förefaller därför de sakkunniga, som om fysikundervisningen i filosofisk ämbetsexamen borde förstärkas med en mer ingående undervisning i den för skolan viktiga ämnesgrenen tillämpad fysik. — En möjlighet är att sammanföra dessa nya kursmoment med andra i den akademiska fysikundervisningen ej oundgängliga men för fysikundervisningen i skolan viktiga kursmoment till en kurs, ledd av vetenskapligt kvalificerad lämplig person med på egen erfarenhet grundad kännedom om skolans behov. Denne kursledare skulle även kunna lämna kursdeltagarna en orientering rörande de delar av det fysikaliska kunskapsstoffet, som en blivande lärare blir i tillfälle att företrädesvis använda vid skolundervisningen. En annan möjlighet är, att de ovannämnda nya kursmomenten inom den tillämpade fysiken inarbetas i de redan förefintliga propedevtiska kurserna, laborationsövningarna och demonstrationskurserna. Den omtalade orienteringen rörande kunskapsstoffet torde då kunna lämnas av huvudläraren i ämnet under den förberedande lärarkursen. På grund av den starka utveckling, som fysiken undergår, tillkommer ständigt nytt stoff, som bör behandlas såväl vid den akademiska undervisningen som i skolan. För att motverka alltför kraftig ökning av den kurs, som filosofisk ämbetsexamen omfattar, synes det vara nödvändigt, att en utmönstring av vissa mindre aktuella detaljer i den nuvarande kursen äger rum. Detta torde lämpligen kunna ske genom det samarbete mellan akademiska myndigheter och representanter för skolan, som de sakkunniga tidigare föreslagit. Då flera akademiska lärare i ämnet synas ha särskilt intresse för skolfysiken, torde därvid även värdefulla synpunkter på fysikundervisningen i skolan kunna framkomma. Kemi (jfr sid. 325). Mellan representanterna för universitetsundervisningen i detta ämne och skolans män råder enighet om att undervisningen vid u n i v e r s i t e t e n på det hela taget väl fyller de krav, som skolan kan ställa.

126 Vissa modifikationer kunna dock vidtagas i denna kemiundervisning för filosofisk ämbetsexamen för att ytterligare anpassa densamma för lärarutbildningen. Så har det föreslagits, att kursen i enkla rent kemiska undervisningsexperiment (inklusive glasblåsning) skulle något ökas i Uppsala och en motsvarande ändring företagas i Lund beträffande fysikaliskt-kemiska experiment. Erforderlig tid härför torde kunna vinnas genom en rationalisering av övningarna i kvalitativ oorganisk analys. Ett önskemål är även, att staten ställer medel till förfogande för utarbetande genom därtill kvalificerad person av en för skolornas behov anpassad handbok i undervisningsexperiment. En sådan skulle kunna bidraga till att reducera laboratoriearbetet. Såvitt de sakkunniga kunna bedöma saken innebära dessa förslag, som vunnit allmän anslutning, jämförelsevis obetydliga jämkningar i universitetsundervisningen, och de torde kunna realiseras utan någon egentlig förlängning av studietiden. Skolämnet kemi motsvaras i den akademiska undervisningen närmast av kemi men till en viss grad också av den i geologien ingående mineralogien. En kemilärare, som icke bedrivit särskilda studier i sistnämnda ämnen, har genom sin akademiska utbildning ej erhållit kompetens för undervisning på skolstadiet inom denna ämnesgren. Under alla förhållanden måste bristande kunskaper inverka menligt på förmågan att meddela undervisning i mineralogi. I anknytning till ett av filosofiska fakulteten i Lund framställt förslag må ifrågasättas, att denna brist avhjälpes genom att till kemiutbildningen för filosofisk ämbetsexamen lägges en kurs i mineralogi och petrografi, omfattande ett 20-tal föreläsningstimmar. Det är i samband med utbildningen i kemi för filosofisk ämbetsexamen vid Stockholms högskola, som de flesta önskemålen framställts. De sakkunniga förutsätta, att denna utbildning får ett med universitetsutbildningen kvalitativt likartat innehåll och att där införas de moment, som äro upptagna i universitetsundervisningen och måste anses viktiga för blivande kemilärare men eventuellt ej finnas representerade vid högskolan. Då lämpligheten av kombinationen biologi-kemi från vissa håll ifrågasatts (se bilaga 7, sid. 326), vilja de sakkunniga påpeka, alt om fysik och matematik i allt högre grad blivit nödvändiga för kemien, också biologiens (särskilt fysiologiens) utveckling i allt högre grad gjort kemien nödvändig för biologerna. Om kombinationen nr 14 i filosofisk ämbetsexamen (kemi, botanik och zoologi) bortfölle, skulle det krävas särskild utbildning i kemi för studier i biologi. Emellertid synes det ej vara möjligt att, utöver de tidigare föreskrivna talrika kurserna i botanik och zoologi, av biologerna fordra antingen en kurs i kemi eller godkänt betyg i ämnet, och detta så mycket mindre som de ändock i sistnämnda fall skulle få blott en begränsad kompetens för ordinarie lärartjänst i kemi. Ej heller vore det med hänsyn till biologilärarnas befordringsutsikter rimligt att stryka magisterkombinationen biologi och kemi och i kombination med biologi bibehålla endast geografi.

127 De sakkunniga vilja därför understryka vikten av och det berättigade i att kombinationen biologi-kemi alltfort kommer att bibehållas såväl i universitetsexamina som i ordinarie lärartjänster.

4. Anordningen av den praktiska lärarutbildningen. a. Allmänna synpunkter. Organisation. I det föregående (sid. 49) ha de sakkunniga i korthet angivit huvudpunkterna i sitt förslag till omorganisation av lärarutbildningen. De sakkunniga ha utgått från att denna utbildning redan från början och i högre grad än hittills bör inriktas på den blivande verksamheten, och de ha därför sökt åstadkomma ett direkt sammanhang mellan läraraspiranternas teoretiska och praktiska utbildning. Sådant sammanhang ha de velat vinna bland annat genom sitt förslag att i den teoretiska studiegången inlägga vissa praktiska utbildningsmoment, omfattande dels tre akademiska specialkurser, dels ett begränsat arbete vid läroanstalter, vilket avser en orientering beträffande den blivande verksamhetens innebörd och karaktär och av de sakkunniga benämnts förberedande lärarkurs. Den slutliga praktiska utbildningen, vilken för vinnande av det önskade sammanhanget helst bör komma i direkt följd efter de teoretiska studiernas fullbordande, har betecknats såsom egentlig lärarkurs. När det gällt att närmare utforma den sålunda i sina huvuddrag givna organisationen, har det från början stått klart för de sakkunniga, att den nuvarande organisationsramen måste i ett avseende väsentligt vidgas. Detta betingas redan av den omständigheten, att läroverkens och de med dem jämförliga läroanstalternas organisation undergått genomgripande förändringar, varvid nya skoltyper uppstått och blivit vanliga, såsom de fyraåriga kommunala mellanskolorna och samrealskolorna, medan de äldre typerna delvis ändrat karaktär, framför allt genom flickornas tillträde till läroverken och inrättandet av kommunala flickskolor. Den nuvarande praktiska lärarutbildningen är väsentligen ordnad med hänsyn till äldre förhållanden. Av de åtta läroverk, som nu ha provårskurs, äro fem organiserade enbart som gossläroverk och ett som flickläroverk, i de återstående två provårsläroverken ha flickorna tillträde endast till gymnasiet. Härtill komma två folkskoleseminarier, ett med manliga lärjungar och ett samseminarium samt högre lärarinneseminariet. Provårsutbildningen är således, väsentligen i anslutning till äldre tiders mera ensartade skolorganisation, till största delen förlagd till läroanstalter med endast manliga eller endast kvinnliga lärjungar, medan sådan utbildning ingenstädes förekommer i den vanligaste typen av våra högre skolor, samrealskolan. Vid omorganisationen av vårt högre skolväsen enligt 1927 års riksdagsbeslut, genom vilket samskoleprincipen i vid utsträckning genomfördes, förblevo nämligen de flesta provårsläroverken

128 gossläroverk, och högre lärarinneseminariets utvidgade övningsskola förblev alltjämt öppen endast för kvinnliga lärjungar. Visserligen kan det måhända sägas, att det ur flera synpunkter är av underordnad betydelse, vid vilket slag av läroanstalt utbildningen sker, och att andra faktorer äro viktigare, men det måste på samma gång betecknas som en väsentlig brist, att läraraspiranterna ha sin praktiska utbildning i regel förlagd till endast en läroanstalt och till följd därav få göra bekantskap med endast en skoltyp. En vidgad organisation, som gör den praktiska lärarutbildningen så allsidig som möjligt i ifrågavarande avseende genom att låta läraraspiranterna göra bekantskap med olika slag av skolor, är enligt de sakkunnigas mening nödvändig. Vad här anförts har också tidigare beaktats. Före år 1917 var den enskildes praktiska utbildning begränsad till e n läroanstalt med det enda undantaget, att en lärarkandidat kunde förlägga den första av provårsterminerna till ett läroverk, den andra till ett folkskoleseminarium eller tvärtom. I den nya provårsstadgan av år 1917 infördes ytterligare ett undantag genom bestämmelsen i dess § 9, mom. 6, att »tillfälle bör, där så anses lämpligt och möjligt, beredas lärarkandidat att även vid andra läroanstalter än provårsläroverket åhöra undervisning, som för hans lärarutbildning kan vara av betydelse». 1927 års skolsakkunniga ha liksom skolöverstyrelsen i dess yttrande den 27 maj 1935 över nämnda sakkunnigas betänkande gått ett steg längre, när de föreslagit, att även undervisning vid andra läroanstalter än provårsläroverket skulle kunna ingå i lärarkandidatens utbildning. Förläggandet av en nytillkommen tillfällig provårskurs till högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm är också en åtgärd, som kan anses betingad av förhållanden, som de sakkunniga ovan framhållit. Måhända skulle det kunna tyckas, som om den ovan påtalade ofullständigheten i lärarutbildningen skulle försvinna, om man fortsatte på nyss angiven väg och förlade provårskurs till ytterligare en eller flera läroanstalter. Närmast hade man då anledning att ifrågasätta ett allmänt samläroverk och, om man tänker sig högre lärarinneseminariet nedlagt, en flickskola. En ökning av provårsanstalternas antal kan i och för sig vara önskvärd, om utbildningskapaciteten eventuellt behöver ökas, men ur här ifrågavarande synpunkt har en sådan åtgärd mycket liten betydelse. Den påtalade ofullständigheten avhjälpes nämligen icke, om man bereder den enskilde läraraspiranten möjlighet till utbildning i den ena eller den andra skoltypen, utan varje läraraspirant bör under sin utbildning lära känna olika slag av skolor. Läraraspiranten bör sålunda göra bekantskap med folkskolan och dess undervisning och bör genom auskultation och handledning få kännedom om de fordringar på ledning och behandling av ungdom, som kunna ställa sig olika i gosskolor, flickskolor och samskolor. För detta ändamål bör den nyss angivna utbildning vid andra läroanstalter, vilken hittills enligt provårsstadgan visserligen varit möjlig men i mycket ringa grad utnyttjad, genom en uttrycklig föreskrift göras obligatorisk. Ytterligare några synpunkter äro

129 enligt de sakkunnigas mening värda särskilt beaktande vid organisationen av den praktiska lärarutbildningen. Denna utbildning kräver icke på alla punkter centralisation — tvärtom kan i vissa fall ett visst oberoende av en sådan vara fullt motiverat eller till och med alt föredraga. Utomordentligt viktigt och nödvändigt är dock, att möjlighet finnes för provårsföreståndaren att utöva en personlig ledning av och en individuell påverkan på läraraspiranterna. En organisation, där detta moment kan allvarligt riskeras, är enligt de sakkunnigas mening icke lämplig. Vid lärarutbildningens anordnande bör man vidare, så långt det är möjligt, undvika invecklade former, utan att dock låta sig avskräckas av vissa organisatoriska svårigheter, om man med dem kan vinna avsevärda fördelar. Det har också synts de sakkunniga lämpligt och riktigt att på en del punkter formulera sina förslag så, att en viss frihet medgives i fråga om den utsträckning, i vilken föreskrifterna böra tillämpas. Härigenom kunna vissa olägenheter, som eljest kanske uppstå, undvikas och en successiv utvidgning i angiven riktning ske, om organisationen, såsom de sakkunniga tänkt sig densamma, i dessa avseenden visar sig ändamålsenlig. Med nu angivna utgångspunkter ha de sakkunniga haft att överväga olika möjligheter. De ha därvid först tagit ställning till ett förslag att koncentrera hela den praktiska lärarutbildningen till en enda, central institution. En sådan lösning har många gånger tidigare diskuterats, men den har för de sakkunniga förelegat i en ny form, innebärande att lärarutbildningen skulle organiseras i anslutning till ett nyupprättat psykologisk-pedagogiskt institut. Detta skulle vid sidan av sina andra uppgifter vara medelpunkten för den praktiska lärarutbildningen genom att dess chef tillika vore föreståndare för denna utbildning och att alla i densamma ingående kurser och föreläsningar m. m. förlades till institutet. Lärarutbildningen, som skulle omfatta såväl förberedande som egentlig lärarkurs, skulle dock icke vara knuten till en särskild, för ändamålet organiserad läroanstalt, utan föreståndaren hade för utbildningen alla de på orten befintliga skolorna till sitt förfogande. Redan av detta skäl borde institutet förläggas till Stockholm, där alla de skolformer finnas väl representerade, som det vore önskvärt att anlita. Aspiranternas auskultations- och undervisningsarbete skulle således efter anvisning av föreståndaren vara förlagt till skolorna i Stockholm, vilka på så sätt bildade en övningsskola av stora mått. Den enskilde läraraspiranten kunde ha sitt arbete fördelat på flera olika läroanstalter utan speciell anknytning till någon särskild. Biträdande föreståndare, lämpligast rektorer vid olika läroanstalter, torde dock få anses som en nödvändig komplettering av systemet. De sakkunniga ha icke kunnat ansluta sig till ett dylikt förslag om en rikscentralisation av den praktiska lärarutbildningen, redan av det skäl, att den är oförenlig med realiserandet av en av de för de sakkunniga ledande principerna: anordnandet av det direkta samband mellan de teoretiska studierna och den praktiska lärarutbildningen, som den förberedande 9—,•816102

130 lärarkursen utgör. Skall denna förbindelse bibehållas, måste ju, om den praktiska lärarutbildningen centraliseras till Stockholm, även all teoretisk lärarutbildning förläggas dit, vilket skulle innebära, att universiteten i Uppsala och Lund samt Göteborgs högskola ej mer skulle utbilda studerande, som aspirera på lärarbanan. Detta gör, att tanken på en rikscentralisation av hela den praktiska lärarutbildningen måste avvisas. En annan möjlighet skulle vara, att den förberedande lärarkursen förlades till respektive universitets- och högskolestäder och där kombinerades med den teoretiska utbildningen, under det att den egentliga lärarkursen koncentrerades till Stockholm och det psykologisk-pedagogiska institutet. Sistnämnda alternativ skulle i fråga om den egentliga lärarkursen, liksom det förstnämnda även beträffande den förberedande lärarkursen, medföra en anhopning av mer än 100 läraraspiranter, varför vederbörande föreståndare svårligen skulle kunna utöva den personliga ledning och påverkan, som enligt de sakkunnigas redan uttalade mening är lika betydelsefull som angelägen. Detta värdefulla moment i utbildningen torde utebli eller i bästa fall tillkomma de biträdande föreståndarna, som dock enligt de sakkunnigas mening skulle ha mindre möjligheter till en sådan ledning än de nuvarande provårsföreståndarna (jfr sid. 132). De sakkunniga ha alltså icke kunnat tillstyrka en rikscentralisation av den praktiska utbildningen till ett psykologisk-pedagogiskt institut i Stockholm, även om denna begränsas till den egentliga lärarkursen, men de ha i ett annat sammanhang och av andra skäl tillstyrkt upprättandet av ett sådant institut med bland annat begränsade lärarutbildningsuppgifter. Av vad som ovan anförts, särskilt om sambandet mellan de två sidorna av lärarutbildning, torde utan vidare framgå, att de sakkunniga förorda en lokal organisation av nämnda utbildning, eller med andra ord en fördelning av densamma mellan universitets- och högskolestäderna, alltså de platser, där sådan utbildning nu förefinnes, eller Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. Beträffande formen för denna lokala organisation ha meningarna bland de sakkunniga varit delade. De sakkunniga ha i överensstämmelse med vad som förut anförts härom (sid. 128) varit ense om att förorda en lokalorganisation, som till utbildningens förfogande ställer alla skolor av olika slag å orten i fråga och som därmed bereder läraraspiranten möjlighet att vinna erfarenhet av olika skolformer och att särskilt studera den skoltyp, som mest intresserar honom. Genom en sådan organisation borde man, åtminstone i en viss utsträckning, å lärarutbildningsorten kunna förfoga över en övningsskola i vidsträckt mening, vilken innefattade olika arter och stadier av allmänna skolor för barn och ungdom. De sakkunniga ha ansett denna friare form vara att föredraga framför upprättandet å varje här ifrågavarande ort av en övningsskola i egentlig mening, det vill säga en särskild läroanstalt, som i sig inneslöte alla slag av skolformer. I ett annat sammanhang, nämligen vid behandling av frågan om högre lärarinneseminariets ombildning, ha de sak-

131 kunniga däremot av särskilda skäl föreslagit en läroanstalt, som i viss m å n erinrar om det nyss nämnda slaget av övningsskola. Meningsskiljaktigheterna inom de sakkunniga beträffande den lokala organisationen av den praktiska lärarutbildningen har företrädesvis rört sig om frågan, huruvida denna borde genomföras oberoende av eller i direkt anslutning till särskilda läroverk, och ett förslag enligt det förra alternativet har inom de sakkunniga varit starkt ifrågasatt och ingående diskuterat. Enligt detta skulle den nuvarande anordningen av lärarutbildningen med dess förläggning till vissa s. k. provårsläroverk helt upphöra, och på de platser, dit provårsutbildning nu är förlagd, skulle anordnas en fristående organisation, som för varje ort skulle omfatta den praktiska utbildningens alla delar och ledas av en särskilt förordnad föreståndare, inalles alltså fyra. I sina detaljer erinrar organisationen om den förut omtalade rikscentralisationen — lokala pedagogiska institut ha dock endast diskussionsvis satts i fråga. Ledningen skulle alltså på varje ort vara koncentrerad hos en person, som skulle ha till sitt förfogande de för utbildningen behövliga läroanstalterna, mellan vilka h a n kunde fördela aspiranternas arbete. Utbildningen bleve löst från förbindelse med ett bestämt läroverk, och aspiranterna kunde få sitt arbete på växlande sätt fördelat mellan ett flertal läroanstalter. En rektor torde knappast kunna åtaga sig uppdraget att vara ledare för en sådan fristående organisation, utan man finge räkna med att det anförtroddes åt annan lärare på platsen, som åtnjöte partiell tjänstledighet. Som skäl för den fristående organisationen av här ifrågavarande utbildning har bland annat anförts, att den så förordnade föreståndaren finge den praktiska lärarutbildningens ledning som sin huvuduppgift och kunde mera koncentrerat ägna sig däråt än de nuvarande provårsföreståndarna, som i hög grad upptagas av sina rektorsplikter. Genom den fria förläggningen ernåddes största möjlighet att i den praktiska lärarutbildningen engagera de för ändamålet lämpligaste lärarna; vissa organisatoriska moment, såsom den förberedande lärarkursen, skulle ganska lätt kunna ordnas genom den med anordningen följande centralisationen, och hela organisationen vore konsekvent anordnad med tanke på den föreliggande uppgiften. De sakkunniga — i varje fall deras flertal — ha dock icke kunnat bliva övertygade om att den sålunda föreslagna formen vore den bästa för den praktiska lärarutbildningen. Svårigheten att sammanhålla det hela och utöva tillfredsställande ledning och påverkan på ett flertal aspiranter torde även under dessa förhållanden bliva betydande, då aspiranternas arbete är så fördelat, som avsikten är. Framför allt måste detta bliva fallet i Stockholm, där biträdande föreståndare också torde bliva behövliga. I och för sig förefaller det de sakkunniga ligga närmast till hands och vara naturligast, att e n läroanstalt under alla omständigheter till väsentliga delar bildar medelpunkten för den enskildes praktiska utbildning, detta även av det skälet, att i utbildningen bör ingå, och i avsevärt högre grad än hittills, andra viktiga sidor av lärar-

132 verksamhet än undervisning och att dessa sidor bäst torde studeras genom att ses i sammanhang vid e n läroanstalt. De sakkunniga ha också den uppfattningen, att en läroanstalts rektor, även om han är starkt upptagen av att sköta sina andra uppgifter, dock genom sin ställning och vad den innebär och innesluter är den lämpligaste att leda den praktiska lärarutbildningen. På grund av sin erfarenhet är han den, som bäst kan stå läraraspiranterna till tjänst med upplysningar, råd och anvisningar och därigenom och på annat sätt utöva personligt inflytande. Genom sin ställning torde han bättre än någon annan äga kännedom om organisation och undervisningsformer, och särskilt vid handledning av det arbete utöver undervisningen, varom nyss talats, torde han vara den mest lämpade. Genom sitt dagliga arbete besitter han en må vara till hans egen läroanstalt begränsad, men dock för lärarutbildningen värdefull kunskap om detsamma i olika hänseenden, om dess i olika avseenden för handledning lämpliga lärare, om dess klassavdelningar och lärjungar m. m., som knappast någon annan lärare kan förvärva. Han äger också en auktoritet, som — utan överskattning av dess värde — dock är av betydelse på flera sätt, bland annat i förhållande till de skolor av olika slag, som, om de sakkunnigas förslag förverkligas, skola medverka i lärarutbildningen. Genom den praktiska lärarutbildningens anknytning till vissa läroanstalter med deras rektorer som föreståndare vinnes enligt de sakkunnigas mening bäst garanti för den ofta berörda personliga ledning, som bör utgöra ett väsentligt inslag i nämnda utbildning. Man torde som regel kunna utgå från att rektorerna vid lärarutbildningsanstalter tillsatts och tillsättas med tanke även på de uppgifter, som tillkomma en ledare av lärarutbildning, och att man således genom att överlämna nämnda uppdrag åt rektor i och för sig gör ett tillfredsställande val. Ännu en omständighet bör i detta sammanhang framhållas. Vid provårsanstalterna har under årens lopp uppstått och stadgat sig en tradition, berörande olika sidor av provårsarbetet. Denna tradition omsluter givetvis mycket, som är av stort värde för lärarutbildningen och som skulle gå till spillo, om man överlämnade denna utbildning åt en fristående organisation. För bibehållande av den nuvarande anordningen av lärarutbildningen uti ifrågavarande hänseende finnas således viktiga positiva grunder, och på samma gång kan, såsom förut anförts, en mycket stark invändning göras mot den fria förläggningen. Även om man tänker sig rektorer såsom biträdande föreståndare, avhjälper man därmed icke olägenheterna i den fristående organisationen. Deras ledning bleve ju av ganska begränsad och tillfällig art, då läraraspiranternas arbete vore fördelat på flera läroanstalter. Måhända skulle den fria förläggningen för Stockholm och Göteborg giva vissa fördelar i organisatoriskt avseende framför den nedan förordade anordningen, men ur utbildningens synpunkt är denna avgjort att föredraga. På anförda grunder anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka en fristående organisation av ovan behandlad art utan föreslå, att den praktiska

133 lärarutbildningen, i likhet med vad hittills varit fallet men under i vissa avseenden förändrade förhållanden, för vilka redogöres längre fram i betänkandet, koncentreras till särskilda läroanstalter under namn av lärarkursanstalter samt att rektorerna eller, om detta i undantagsfall icke låter sig göra, annan lämplig lärare vid respektive läroanstalt förordnas som ledare av utbildningen under namn av lärarkursföreståndare. Samtidigt bör dock en vidgning av organisationens ram till en övningsskola i vidsträckt mening ske på sätt som de sakkunniga förut angivit. Utbildningen bör sålunda försiggå under medverkan av andra på lärarkursorten eller i dess närhet belägna läroanstalter av olika slag, samverkande låroanstalter, utgörande dels folkskolor, dels samverkande läroverk (allmänna läroverk, kommunala läroverk, innefattande kommunala gymnasier, flickskolor och mellanskolor, samt privatläroverk), vid vilka läraraspiranter kunna fullgöra vissa till utbildningen hörande uppgifter. På sådant sätt kunna även fördelar vinnas, som en fristående organisation erbjuder. Det blir möjligt att för utbildningsarbetet använda lärarkrafter, som ej äro knutna till lärarkursanstalten men vilkas medverkan av ena eller andra anledningen kan anses vara värdefull, och man kan hoppas på ett större intresse för lärarutbildningen bland vidare kretsar av lärare. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen med förberedande lärarkurs kan även i denna form jämförelsevis lätt genomföras, och en utökning av utbildningskapaciteten kan även bliva möjlig. Under förutsättning att anordningen med samverkande läroanstalter kommer till stånd, föreslå de sakkunniga i väsentlig anslutning till nuvarande förhållanden såsom lärarkursanstalter högre latinläroverket å Norrmalm, högre realläroverket å Norrmalm, högre allmänna läroverket å Södermalm, alla i Stockholm, högre allmänna läroverken i Uppsala och i Lund, högre latinläroverket och högre realläroverket i Göteborg, folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg samt den med psykologisk-pedagogiska institutet i Stockholm förbundna läroanstalt, som de sakkunniga föreslå till upprättande. Enär provårets kapacitet under en följd av år understigit ersättningsbehovet, finnes för närvarande ett stort antal lärare med full tjänstgöring, som vänta på att få genomgå provar. Då det sålunda kräves en tillfällig utökning av den praktiska lärarutbildningens kapacitet, föreslå de sakkunniga såsom övergångsanordning, att den nuvarande provisoriska provårskursen vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm får fortfara och sålunda även detta läroverk tills vidare får tjänstgöra som lärarkursanstalt. För samtliga dessa lärarkursanstalter torde samverkande läroanstalter av olika slag finnas i tillräcklig utsträckning. Möjligheter i sådant avseende finnas i rikt mått i Stockholm, där så gott som varje form av läroanstalt är väl representerad. Liknande är förhållandet i Göteborg. I Uppsala finnas — utom högre allmänna läroverket — ett folkskoleseminarium, ett privat samläroverk med realskola och gymnasium, ett privat läroverk av en typ, som närmast motsvarar ett lyceum, en högre flickskola, förbunden med ett gymnasium och om-

134 fattande även en realskollinje, samt en högre sjuklassig flickskola. I Lund finnas vid sidan av det allmänna läroverket ett privat läroverk med realskola och gymnasium, en kommunal flickskola och en kommunal mellanskola. På ringa avstånd från Lund ligger Malmö med ett flertal läroanstalter av olika slag, bland andra ett högre flickläroverk. Samtliga nu omnämnda kommunala eller privata läroanstalter äro statsunderstödda och böra alltså kunna tagas i anspråk för det här avsedda ändamålet. Icke heller i fråga om folkskolorna, för vilka redogörelse lämnas under den förberedande lärarkursen, torde några svårigheter i fråga om samverkan vara att vänta. Såsom av det anförda framgår, föreligga beträffande lärarkursorterna, som alla äga universitet eller högskola, ur nu berörda synpunkt inga svårigheter att anordna en lärarutbildning av den art, som de sakkunniga i detta sammanhang ansett sig böra föreslå, med lärarkursanstalter som medelpunkter och samverkande läroanstalter, som representera olika skolformer. Utbildningens mål. I § 1 mom. 1, 2 och 3 i förslaget till stadga angående praktisk utbildning av ämneslärare (bilaga 13) angives målet för denna utbildning. Det sker i allmänna ordalag, och något annat är knappast möjligt (jfr sid. 147). Den principiella innebörd, som de sakkunniga med dessa ordalag åsyftat, framgår bland annat av orden, att lärarkursen avser utbildning för alla de uppgifter, som tillkomma en lärare, och kursen bör alltså taga sikte på lärarkallet i hela dess omfattning. Lärarkursföreståndaren. Ansvaret för den praktiska utbildningen, dess riktiga läggning och dess effektivitet måste i främsta rummet påvila lärarkursföreståndaren. Hans uppgifter, vilka torde framgå av de sakkunnigas förslag till stadga angående praktisk utbildning av ämneslärare och därtill fogade utkast till föreskrifter och anvisningar samt av den följande framställningen, äro dels och i första hand pedagogiska och metodiska, dels organisatoriska och administrativa. Den för alla lärarkursföreståndare gemensamma viktiga uppgift, som förslaget till lärarkursstadga upptager, är ledningen av den egentliga lärarkursen. Vikten av en personlig ledning av denna kurs har redan tillräckligt betonats. Därvid bör föreståndaren särskilt kunna vara verksam i den fostran för lärarkallet, som inlagts i utbildningens mål. Föreståndaren bör tillika med den relativa frihet, som tillkommer honom som sådan, ha möjligheter att finna uppslag till nya former inom utbildningen, som befordra dess ändamål. De gemensamma överläggningar mellan föreståndarna, som lärarkursstadgan föreskriver, böra bliva av betydelse för utbildningen i dess helhet och kunna giva uppslag till lämpliga jämkningar i anvisningarna till stadgan. För vissa av lärarkursföreståndarna tillkomma åtskilliga speciella uppgifter, nämligen tillsyn och överblick över den förberedande lärarutbildningen samt befogenheter och skyldigheter att bidraga till en samverkan mellan universitet och högskolor å den ena sidan

135 och den praktiska lärarutbildningen å den andra. Vad beträffar denna samverkan med de akademiska myndigheterna, kan den bland annat och företrädesvis ske genom lärarkursföreståndarens deltagande i de fakultetssammanträden, där akademiska kursplaner och studiernas anordnande behandlas och där föreståndaren bör medverka till att erforderlig hänsyn tages till såväl universitetens som läroverkens uppgifter. Här torde förefinnas ett område, där de av de sakkunniga föreslagna anordningarna — i detta fall närmare förbindelse mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen — skulle successivt kunna utvecklas. De uppgifter, som i den föreslagna organisationen kommit på kursföreståndarens del, innebär i åtskilliga avseenden ökning i hans arbete, vartill även kommer, att antalet läraraspiranter förutsattes bliva större än nu (sid. 165). De sakkunniga ha därför också föreslagit åtgärder {sid. 166), avsedda att bereda föreståndaren motsvarande ersättning och lättnader. b.

Förberedande lärarkurs.

Då de sakkunniga i det föregående framhållit, att i den praktiska lärarutbildningen borde ingå en förberedande kurs, som till tiden skulle infalla samtidigt med de akademiska studierna, ha de också i korthet antytt sina motiv för förslaget. En något mera utförlig redogörelse för de sakkunnigas inställning på denna punkt synes dock vara i sin ordning, även om den till någon del blir en upprepning av vad som redan sagts. Mot den ifrågasatta utbildningsformen komma invändningar säkerligen att framställas. Många anse rent principiellt, att teoretiska studier och praktisk utbildning böra vara till tiden skilda och fullföljas var för sig utan störningar av varandra samt att sambandet mellan dem bör begränsas till en lämplig utformning av akademiska kurser och studieplaner. Det brukar också framhållas, att en lärarutbildning, även en begränsad sådan, före avlagd ämbetsexamen är olämplig eller nästan meningslös, med hänsyn till de studerandes bristande mognad. De sakkunniga, som icke kunna tillmäta dessa invändningar någon avgörande betydelse, förmena åter för sin del, att starka skäl tala för att vissa praktiska utbildningsmoment inläggas i den teoretiska studiegången, och de anse, att detta är en synnerligen viktig punkt i den organisation, som de ha att behandla. Erfarenheterna från den kontakt med skolan, som gives med en kurs av antytt slag, kunna bidraga till att läraraspiranten mera än eljest söker anpassa sina studier till kommande praktisk lärarverksamhet, då han i praktiken lär känna, huru de teoretiska studierna komma till användning vid undervisning av skolungdom och vilka kunskaper som därvid särskilt ha betydelse. Det mest vägande skälet synes dock vara önskvärdheten av att läraraspiranten så tidigt som möjligt kommer i direkt beröring med det levnadskall, som skall bliva hans, och därigenom får ett begrepp om vad undervisning

och skolarbete ur annan synpunkt än lärjungens överhuvud taget är. Bland annat torde det därvid vara värdefullt, att han tidigt får lära sig att iakttaga skillnaden mellan den akademiska undervisningens form och skolans och att lära känna de fordringar, som böra ställas på en lärare. Aspiranten torde också kunna ha tillfälle att se, om han har erforderlig läggning för lärarbanan och tillbörligt intresse för dithörande arbete, och får således också möjlighet att i tid söka sig till annan levnadsbana, om han känner, att han ej skulle passa för eller trivas med undervisningsarbetet. I det föregående ha de sakkunniga också starkt framhållit behovet av möjlighet till urval bland läraraspiranterna. Även i detta hänseende torde aspirantens arbete vid den förberedande lärarkursen kunna vara upplysande och således fylla en viktig uppgift genom att giva kursledarna tillfälle att avråda sådana aspiranter, som visa sig vara olämpliga. Det är för övrigt ingalunda uteslutet, alt det praktiska lärararbetet i den förberedande lärarkursen för mången studerande kan utgöra en välkommen omväxling i det teoretiska studiearbetet. Som stöd för sin uppfattning om betydelsen av den här diskuterade kursen skulle de sakkunniga kunna anföra många uttalanden. En av de vanligaste anmärkningarna mot nuvarande lärarutbildning är, att läraraspiranterna kunna komma till provårsarbetet utan någon erfarenhet om och ännu oftare utan nämnvärd handledning i skolundervisnings bedrivande. De sakkunniga ha emellertid icke anledning att i detta sammanhang ingå på de förslag till omorganisation av provåret, som bland annat avsett att avhjälpa den nyssnämnda bristen och av vilka rektor Kjederqvists å sid. 27 ff. omnämnda torde vara det mest bekanta. De sakkunniga ha som ovan sagts icke velat tillstyrka en parallell utbildning av det slag, som rektor Kjederqvists plan innebär, och lika litet en särskild förberedande lärarkurs, som efter utländsk förebild skulle till tiden föregå de teoretiska studierna. Det förra alternativet skulle enligt de sakkunnigas redan uttalade mening (sid. 44) alltför mycket sönderbryta de teoretiska studierna och kunna ändra deras karaktär. En särskild förberedande kurs åter är mindre lämplig, då den kunde medföra en förlängning av studierna, och för övrigt icke behövlig, då syftet kan vinnas med mindre omfattande åtgärder. Vad de sakkunniga avsett är en orientering i den blivande verksamheten, som kan avhjälpa den påtalade bristen och som kan förvärvas samtidigt med de akademiska studierna, men dock genom sin begränsning icke rubbar dessas karaktär av samlad teoretisk utbildning. De sakkunniga ha fäst sig vid uttalanden, som förekomma bland kollegiernas yttranden över 1927 års skolsakkunnigas betänkande och som i avseende på omfattningen av den förberedande utbildningen sammanfalla med de sakkunnigas mening. Det talas där t. ex. om att den blivande läraren redan vid början av sina akademiska studier borde genomgå någon del av sin lärarkurs eller att han, då han förbereder sin examen, borde ha tillfälle till en några gånger upprepad tjänstgöring vid ett läroverk under

137 1 å 2 veckor. »De frön, som utsås, måste ha tid att slå rot och växa. Kursen skall ge den första ordnade vägledningen i fråga om lärarkallets praktiska utövning samt öppna kandidatens blick för kallets innebörd och mångahanda uppgifter, icke minst för de krav detta ställer på läraren i personligt avseende. Kursen skall göra lärarkandidaten bekant med den praktiska pedagogikens elementer.» Citatet är hämtat ur 1927 års skolsakkunnigas betänkande och avser där provåret, men förefaller att ännu bättre kunna tilllämpas på en förberedande lärarkurs. Även mot en förberedande utbildning i den form, som här angivits, torde invändningar komma att framställas, som icke stått de sakkunniga främmande. Nära till hands ligger kanske den anmärkningen, att en förläggning av utbildningsmoment av annan karaktär till tiden för universitetsstudierna kan inverka störande på dessa studiers gång. Även om själva kursen omfattar ett jämförelsevis ringa antal timmar, kan arbetet med densamma medföra en besvärande rubbning i de teoretiska studierna, ty man får besinna, att denna störande inverkan ej är begränsad endast till själva utbildningstimmarna. Särskilt starkt framträder detta i sådana ämnen, där studierna äro nära knutna till nödvändiga, under längre tid oavbrutet fortgående laborations- eller övningskurser. Ett par timmars avbrott då och då kan där vålla tidsspillan och störning, överhuvud taget kan studiearbetet rubbas genom införandet av uppgifter, som så starkt avvika från detsamma, som åhörande och meddelande av undervisning måste sägas göra. I anslutning härtill vilja de sakkunniga först erinra om de av dem förut (sid. 87) föreslagna åtgärder, vilkas syfte är att förebygga en förlängning av utbildningstiden, vare sig en sådan befaras genom den förberedande lärarkursen eller av andra ifrågasatta nya moment. De sakkunniga ha vidare beträffande olika ämnen undersökt, i vad mån en förberedande lärarkurs kan tänkas förenlig med de gällande studieplanerna. Särskild uppmärksamhet har därvid, såsom ovan antytts, ägnats de ämnen, för vilka obligatoriska kurser äro anordnade, såsom botanik, zoologi, fysik och kemi. Undersökningarna synas visa, att det i allmänhet torde vara möjligt att anordna arbetet så, att den förberedande lärarkursen kan läggas parallellt med det akademiska kursarbetet. Så t. ex. kan man tänka sig den förberedande lärarkursen fullgjord på dagar, då teoretiska kurser ej bevistas, eller också under de år, då inläsning av något ämne äger rum. Även i övrigt ha de sakkunniga varit angelägna att genom det sätt, på vilket de tänkt sig den förberedande lärarutbildningen organiserad, sörja för att icke någon intressekonflikt uppstår, som kan verka störande på studiernas gång. Den förberedande lärarkursen omfattar ju ett begränsat timantal, omkring 70, fördelade på två kurser, vilka kunna förläggas med ganska stor frihet. Å andra sidan är det klart, att man ej kan åstadkomma en anordning, som verkar något så när friktionsfritt, utan att det såväl från de akademiska lärarnas som skolledningens och läraraspiranternas sida nedlägges nödig omtanke härpå,

138 och man måste även utgå ifrån att läraraspiranterna själva för organisationens genomförande och tillämpning visa ett intresse, som man ju bör kunna förutsätta, när det gäller den egna framtiden. En annan tänkbar anmärkning mot den föreslagna förberedande lärarkursen är, att den skulle kräva en tung och besvärande organisationsapparat. Av nedanstående redogörelse för hur de sakkunniga tänkt sig denna kurs ordnad, torde dock framgå, att några större svårigheter av denna art ej behöva uppstå. Enligt de sakkunnigas förslag skall den förberedande lärarkursens första del vara förlagd till folkskola (25 å 30 timmar) och den senare delen till läroverk eller därmed jämförlig läroanstalt (40 å 45 timmar). Att kursen tager sin början i folkskolan är enligt de sakkunnigas mening av flera skäl önskvärt. Utvecklingen på det skolorganisatoriska området har ju under de sista årtiondena väsentligen realiserat det gamla önskemålet folkskolan som grundskola för den högre undervisningen. Det måste då anses angeläget, att lärarna vid de allmänna läroverken äga någon personlig erfarenhet av arbetet i den skolform, från vilken den högre skolan så gott som undantagslöst rekryteras. Särskilt gäller detta de klasser, på vilka realskolans undervisning direkt vilar. Det är uppenbart, att läraraspiranten i sin kommande verksamhet har nytta av att känna de förhållanden, under vilka folkskolans lärare arbeta, och de svårigheter, som därvid möta dessa lärare. Även i rent metodiskt avseende kan en direkt kännedom om arbetssättet under de tidigare skolåren giva goda lärdomar för arbetet i realskolan. Huru de sakkunniga tänkt sig organisationen av kursen vid folkskola framgår väsentligen av deras utkast till föreskrifter och anvisningar till lärarkursstadgan. Lärarkursföreståndaren kallar vid lämplig tidpunkt de nyinskrivna läraraspiranterna till en sammankomst, vid vilken även en representant för folkskolan är närvarande. Föreståndaren lämnar där en översikt över den praktiska lärarutbildningens organisation och ger tillfälle till allmän och enskild överläggning, varefter folkskolan övertager ansvaret för kursen i fråga. Lärarkursföreståndaren har, förutom sin allmänna uppgift att lämna råd och upplysningar rörande lärarutbildningen, ingen annan befattning med kursen än den ovan nämnda. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att m a n visserligen icke kan ålägga folkskolorna att taga hand om kursen i fråga men att överenskommelse därom, efter vad de sakkunniga trott sig finna, utan svårighet bör kunna träffas. De sakkunniga föreslå i annat sammanhang, att ersättning utgår till vederbörande föreståndare och lärare i folkskolan i proportion till deras andel i här nämnd lärarutbildning. Den omfattning, i vilken det blir behövligt att anlita lärarkursortens folkskola, betingas ju av antalet läraraspiranter. Till belysande av folkskolornas mottagningsmöjligheter hänvisas till förteckning i bil. 8. I Stockholm och Göteborg med dessa städers stora barnantal torde inga svårigheter uppstå för

139 folkskolan att lämna tillträde för alla de läraraspiranter, som där bedriva sin lärarutbildning. Ej heller i Lund torde man ha att vänta något bristande utrymme för utbildningen på folkskolestadiet, i all synnerhet som det närbelägna Malmö lätt kan fylla behovet av plats. Beträffande Uppsala ställa sig förhållandena visserligen mindre gynnsamma, men då antalet avdelningar i folkskolan är 70 eller flera än det beräknade antalet årliga läraraspiranter och då givetvis flera aspiranter samtidigt kunna genomgå kursen för en och samme lärare i folkskolan, torde man kunna förutsätta, att den föreslagna organisationen är genomförbar även i Uppsala trots den tänkta koncentrationen till vissa folkskoleklasser (sid. 138). Det bör i detta sammanhang erinras om att i Uppsala finnes tillgång även till folkskoleseminariets övningsskola, där åtminstone några aspiranter torde kunna mottagas. Den till folkskolestadiet förlagda delen av den förberedande lärarkursen kan lämpligast enligt de sakkunnigas förslag genomgås redan under första läsåret av läraraspiranternas akademiska studier, gärna under första terminen. Härför tala vissa skäl. Det synes vara naturligast, att aspiranterna vid den ålder, de på detta stadium av sin lärarutbildning ha, få sina första undervisningsförsök förlagda till folkskolan. Man kan i detta hänseende göra en jämförelse med eleverna i folkskoleseminariernas studentklasser, vilka ha ungefär samma ålder och förutbildning. Under kursen bör läraraspiranten auskultera, biträda den ordinarie läraren vid undervisning, exempelvis vid tillämpningen av arbetsskolemetod och helst även något undervisa på egen hand. Den, låt vara tämligen begränsade, kännedom om lärarens arbete, som aspiranterna vinna genom besöken i folkskolan, torde vara värdefull för dem, då de senare genomgå de föreslagna specialkurserna, särskilt kursen i uppfostringspsykologi (se sid. 46). Utbildningen vid folkskola bör i aspirantens eget intresse sammanföras inom en väl begränsad tid, för att arbetet där må så litet som möjligt verka störande på hans teoretiska studier. Enligt de sakkunnigas mening bör arbetet i folkskolan vara fullgjort under loppet av två månader inom ett och samma läsår. Säkerligen vore det lämpligt att koncentrera arbetet ännu starkare, men de sakkunniga ha ansett en viss frihet böra medgivas aspiranterna. Naturligtvis är det i och för sig tänkbart att förlägga kursarbete i folkskolan till en senare tidpunkt än det första studieåret. Men det synes lämpligast att till en tidig period av de teoretiska studierna förlägga en utbildning, som till sin art måste anses tillhöra begynnelsestadiet. Kursens omfattning torde böra begränsas till 25 a 30 timmar. Timantalet kan ur viss synpunkt sett anses vara ringa, och det kunde varit önskligt att föreslå flera timmar. De sakkunniga ha dock ej velat så göra, då en ökning kan befaras bliva betungande för läraraspiranterna och därtill allt för påfrestande för de folkskolor, som tagas i anspråk för utbildningen. Efter avslutande av den till folkskola förlagda utbildningen skall veder-

140 börande lärare i folkskolan genom intyg vitsorda läraraspiranternas utbildningsarbete. Intyget, som sändes direkt till vederbörande lärarkursföreståndare, bör angiva, om aspiranten nöjaktigt eller icke nöjaktigt genomgått ifrågavarande del av utbildningen, ävensom utbildningsarbetets art. Skulle en läraraspirant redan före de akademiska studiernas början ha deltagit i arbetet vid folkskola på sådant sätt och i sådan omfattning, som de sakkunniga förutsatt i fråga om den förberedande lärarkursen, bör lärarkursföreståndaren äga rätt att befria honom från motsvarande del av nämnda lärarkurs. I det föregående (sid. 49) ha de sakkunniga tänkt sig, att kursen i folkskolan skulle föregå och i viss mån genom de under densamma gjorda erfarenheterna och iakttagelserna utgöra en grund för de tre ofta nämnda specialkurserna. Den kunskap, som inhämtas under dessa, skulle i sin tur vara av värde för den senare, till läroverk förlagda delen av den förberedande lärarkursen. I och för sig vore det önskvärt och måhända möjligt, att lärarkursföreståndaren toge avsevärd del uti sistnämnda utbildning. För att förebygga, att lärarkursföreståndaren belastas med för stor arbetsbörda, ha de sakkunniga emellertid sökt finna en särskild organisation för nämnda kursdel. Föreståndaren skall bibehålla överinseendet över kursen, men i den grad han finner lämpligt skall han dock kunna överlåta en god del av arbetet å en eller eventuellt flera biträdande lärarkursledare, som skulle få på sin lott exempelvis allt organisationsarbete (se bilaga 13). De skulle även i lämplig utsträckning företräda lärarkursföreståndaren vid den följande handledningen av aspiranterna. Organisationens funktion ha de sakkunniga tänkt sig på följande sätt. Sedan lärarkursföreståndaren genom anslag på universitetets eller högskolans anslagstavla meddelat anmälningstid för terminen till här åsyftad senare del av den förberedande lärarutbildningen, låter han biträdande kursledare fördela de anmälda dels å lärarkursanstalten, dels å samverkande läroverk, det sista efter samråd med vederbörande rektorer. Hänsyn bör tagas till deltagarnas vid anmälningen uttalade önskningar i ena eller andra avseendet, men på samma gång bör läraraspiranternas arbete vara noga bestämt med avseende på de klassavdelningar, till vilka det förlägges. Man kan t. ex. icke medgiva dem rätt att fritt auskultera, då det blir svårt att kontrollera omfattningen av deras och lärarnas arbete och störningar i skolarbetet kunna bliva följden. Förläggningen av de enskilda läraraspiranternas kursarbete kan däremot ske med största möjliga frihet efter praktiska hänsyn, till lägre eller högre klasser eller ringar, uteslutande till en eller till flera lärare, till samma eller flera skolor. Vid lärarkursanstalten böra de lärare, som icke i större utsträckning äro upptagna av egentlig lärarkurs, anlitas i sådan utsträckning, att en fördelning mellan lärarna av utbildningsarbetet vinnes, som är så jämn som möjligt. Genom tillgången på samverkande läroverk bör gott utrymme vid fördelningen finnas i Stockholm, Göteborg och Lund. Något mera invecklat

141 ställer det sig även i detta fall beträffande Uppsala, som kan beräknas ha ett relativt stort antal aspiranter ocli relativt begränsad tillgång till samverkande läroverk. Organisationen torde dock även där kunna genomföras utan alltför stora svårigheter. Räknar man med att i Uppsala den förberedande lärarutbildningen i läroverk skall under ett läsår komma till godo 60 läraraspiranter, av vilka var och en bör sysselsättas med auskultation och undervisning i tillsammans 40 timmar, får man en timsumma å 2 400, varav omkring en tredjedel torde kunna förläggas till samverkande läroverk. Till högre allmänna läroverket skulle alltså förläggas återstoden, eller omkring 1 600 timmar. Om man, för att få en konkret föreställning om vad detta skulle innebära, tänker sig, att dessa timmar, med hänsyn till att de första och sista veckorna av varje termin ej lämpligen kunna tagas i anspråk, begränsades till 30 av läsårets 38 veckor och aspiranter och timmar fördelades på tio treveckorsperioder, skulle på varje sådan period komma 160 timmar för sex aspiranter tillsammans, eller läroverket skulle med andra ord förutom den egentliga lärarutbildningen giva förberedande sådan åt sex unga aspiranter samtidigt, av vilka var och en i medeltal skulle sysselsättas omkring 9 timmar i veckan med auskultation och i någon mån undervisning samt dessutom även erhålla s. k. handledning i form av anvisningar av olika slag m. m. Man kan ju invända, att i verkligheten en så jämn fördelning icke kan göras utan att i realiteten bland annat vissa ämnen bliva hårdare belastade, och man kan göra gällande, att denna ökning av det nuvarande provårsarbetet skulle bliva omfattande och störande. Emellertid föreligga andra moment, som reducera belastningen. I många fall torde de unga läraraspiranterna ha samma ämnen och därför kunna fördelas i grupper om 2—3, som samtidigt auskultera, vilket väsentligt minskar timantalet. Med det stora antal avdelningar, som läroverket har, nu 31, torde närvaron av ett begränsat antal studenter icke verka nämnvärt störande, i synnerhet som både lärare och lärjungar äro så tränade att ha åhörare, att detta icke väcker större uppmärksamhet. Den här ifrågavarande delen av förberedande lärarkurs, som beräknats med föreläsningar taga en tid av högst 45 timmar, bör, som ovan nämnts, äga rum först sedan aspiranten genomgått de föreslagna tre obligatoriska specialkurserna, och därjämte bör han ha hunnit så långt i sina studier, att han, om han bedriver studier för filosofisk ämbetsexamen, undergått godkänd tentamen i åtminstone ett av de i § 14 första stycket stadgan för filosofiska examina uppräknade ämnena eller, om han bedriver studier för teologie magisterexamen, undergått godkänd tentamen i minst tre ämnen för denna examen. Härigenom vinner man garanti för att aspiranten har tillräckliga kunskaper för att kunna undervisa i åtminstone ett ämne, och man torde samtidigt kunna utgå från att han för sina fortsatta studier skall kunna draga nytta av vad han ser och hör vid lärarkursanstalten.

142 Kursen bör innesluta auskultation i minst två ämnen och övningsundervisning i minst ett ämne. Handledningen från lärarens sida kan bestå av samtal, överläggningar eller anvisningar i samband med den undervisning, som läraraspiranten åhört eller själv bedrivit, och åligger väsentligen den lärare, vars undervisning läraraspiranten följer. Läraren i fråga får därmed en ansvarsfull uppgift. På hans handledning beror en ej ringa del av den förberedande lärarutbildningens värde. Lärarkursföreståndaren, biträdande kursledaren och rektor i samverkande läroverk äga deltaga i handledningen i den utsträckning de finna lämpligt och möjligt. Det är att rekommendera, att två eller flera läraraspiranter i samma ämnen fullgöra kursen samtidigt. Detta förenklar organisationsarbetet och kan giva bättre utbyte. Vid slutsammanträde för terminen inhämtar lärarkursföreståndaren även uppgifter, om de, som avslutat kursen, nöjaktigt genomgått densamma, och i så fall inför han anteckning härom i tentamensboken. Andra vitsord förekomma icke. Finner han anledning föreligga att avstyrka läraraspiranten från att fortsätta sin lärarutbildning, får han under inga omständigheter underlåta detta. De sakkunniga ha även föreslagit pedagogiska och metodiska föreläsningar, som bl. a. orientera i skolkurserna (jfr sid. 92) samt metodiska övningar av det slag, som angives i anvisningarna beträffande den egentliga lärarkursen. Sådana övningar äro att särskilt rekommendera, så ofta omständigheterna tillåta, att de givas för flera aspiranter på en gång. Vidare ha de förslagsvis upptagit föreläsningar, vilka orientera i den facklitteratur, som en lärare för sin undervisning bör känna, men däremot icke en framkastad tanke att till den ifrågavarande kursen förlägga speciella fortbildningskurser i ämnesdelar, i vilka tillfälle till utbildning vid universitet och högskolor icke givits. Det kan möta vissa svårigheter att på en gång samla alla deltagare i den förberedande lärarutbildningen, och det har därför icke synts lämpligt att ifrågasätta flera föreläsningar än som skett, ehuru ytterligare sådana i och för sig kunde vara önskvärda. I Stockholm och Göteborg råda i fråga om den förberedande lärarkursen särskilda förhållanden, betingade därav, att mer än en lärarkursanstalt finnes i en var av dessa städer. Anordnandet av nämnda kurs och därmed sammanhängande åligganden böra därför överlämnas till den lärarkursföreståndare, som därtill av skolöverstyrelsen för längre eller kortare tid utses. Vid lärarkursanstalterna åtnjuta lärarna icke ersättning för förberedande lärarkurs. Vid övriga anstalter, dit sådan förberedande lärarutbildning varit förlagd, böra rektor och lärare, som deltagit i utbildningen, åtnjuta ersättning enligt särskilda grunder, som av skolöverstyrelsen bestämmas.

143 c.

Egentlig lärarkurs.

Den senare och den tillika mest omfattande och viktiga delen av den praktiska lärarutbildningen är den, som de sakkunniga benämna egentlig lärarkurs. Den motsvarar det nuvarande provåret, för vilket bestämmelser äro givna genom två stadgor av den 19 maj 1917, den ena (S. F. S. nr 312) avseende de allmänna läroverken, den andra (S. F. S. nr 313) folkskoleseminarierna. De båda stadgorna överensstämma med varandra utom i vissa detaljer. Med uttrycket provårsstadgan avse de sakkunniga i det följande närmast stadgan angående provar vid de allmänna läroverken. Vad om denna stadga säges gäller i tillämpliga delar även om seminarieprovårsstadgan. Anslutning till teoretisk utbildning. I förhållande till provårsutbildningen företer den egentliga lärarkursen den avsevärda olikheten, att de före kursen gående utbildningsmomenten i åtskilliga avseenden äro ganska nära anknutna till och delvis bilda en förberedelse för densamma, medan provåret står tämligen isolerat från tidigare utbildning. De sakkunniga ha nämligen velat infoga den egentliga lärarkursen som ett organiskt led i det hela, varigenom denna kurs skulle bilda en med det föregående sammanhängande avslutning på lärarutbildningen sedd som en helhet. De sakkunniga ha tilllika avsett, att den egentliga lärarkursen skall för flertalet läraraspiranter normalt följa omedelbart efter ämbetsexamen respektive teologie magisterexamen, och ha övervägt lämpligheten av en reglerande bestämmelse därom. De ha dock avstått därifrån, då en sådan skulle medföra vissa olägenheter för dem, som vilja avlägga högre examen, men de ha dock utgått från att en anslutning till tiden mellan avslutade akademiska studier och egentlig lärarkurs, under alla förhållanden skulle bliva regel, när organisationen kommit helt i gång och övergångsförhållandena äro avvecklade. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle antalet platser vid den egentliga lärarkursen ungefär motsvara både ersättningsbehovet och antalet sökande aspiranter, och möjlighet att genomgå kursen i fråga skulle således i regel finnas för den nyexaminerade. Det torde också kunna antagas, att han begagnar tillfället. Härmed skulle en annan fördel kunna ernås. Det göres nu gällande, att medan somliga lärarkandidater komma oerfarna till provåret, andra ha förvärvat en erfarenhet och framför allt en rutin, som kommer dem väl till pass och kan ge dem fördelar beträffande provårsresultatet. E n sådan ojämnhet i föregående utbildning skulle enligt de sakkunnigas mening genom deras förslag till organisation bortfalla. Man h a r stundom ifrågasatt såsom en lämplig förberedelse för läraraspiranten, att föregående tjänstgöring skulle uppsättas såsom villkor för tillträde till lärarkurs. En sådan bestämmelse är genom de sakkunnigas förslag om den förberedande lärarutbildningen överflödig. Ett förbud mot sådan tjänstgöring,

144 såsom ock föreslagits, är obehövligt. Om de sakkunnigas organisation visar sig fungera på beräknat sätt, bör nämligen den nu vanliga långa lärartjänstgöringen före provåret försvinna. Ett sådant förbud är tillika olämpligt av skäl, som anföras i följande avdelning (sid. 145). För de aspiranter, som stanna med den för adjunktsbefattning vid allmänt läroverk stadgade teoretiska utbildningen, blir det enligt de sakkunnigas förslag regel, att ämbetsexamen respektive teologie magisterexamen omedelbart följes av egentlig lärarkurs. I många fall torde detsamma komma att gälla dem, som fullfölja sina studier fram till licentiatexamen och eventuell disputation, men det kan även förutsättas, att i åtskilliga dylika fall den praktiska lärarutbildningens avslutande förlägges till tiden efter licentiatexamen respektive disputation. Härutöver har man att räkna med sådana läraraspiranter, som efter avslutade akademiska studier för någon tid övergått till annan verksamhet och som i avsikt att återvända till lärarbanan anmäla sig till genomgående av egentlig lärarkurs. Dessa senare böra givetvis vara berättigade att ifrågakomma till hänvisning, men enligt de sakkunnigas mening bör i regel företräde givas åt dem, som omedelbart efter de akademiska studiernas slut anmäla sig. Tidsomfattning. Vad beträffar längden av den egentliga lärarkursen, ha de sakkunniga övervägt, huruvida den hittills bestämda normaltiden för provåret, två terminer, kan anses lämplig eller om nämnda tid borde förlängas eller slutligen om till äventyrs en tidsförkortning vore tänkbar. Att utöka tiden för den egentliga lärarkursen har synts de sakkunniga obehövligt, särskilt med hänsyn till den förberedande lärarkurs, som de sakkunniga föreslagit och som måste förutsättas giva läraraspiranterna insikt i vissa stycken, som eljest hört den egentliga lärarkursen till. Lika litet vilja de sakkunniga ifrågasätta någon förkortning av kurstiden. Skulle en minskning kunna tänkas, kunde den av organisatoriska skäl ej bestämmas till kortare tid än en termin, d. v. s. den egentliga lärarkursen skulle omfatta allenast en termin. En så kort praktisk utbildningstid är emellertid enligt de sakkunnigas bestämda uppfattning ej tänkbar, om man verkligen skall kunna nå det mål, som uppställts för ifrågavarande utbildning. De sakkunniga ha alltså icke funnit anledning att föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser i detta hänseende. Emellertid inträffar det för närvarande ej sällan, att en lärarkandidat får sitt provar förkortat till en termin. Detta plägar medgivas, i fall lärarkandidaten redan en avsevärd tid varit i verksamhet som lärare och således måste anses besitta en ganska betydande erfarenhet. En dylik förkortning av den praktiska utbildningstiden strider mot hela den anordning av lärarutbildningen, som de sakkunniga föreslagit, och den hittills följda förutsättningen för förkortning skulle, om berörda anordning genomföres, bortfalla. Givetvis är det tänkbart, att i undantagsfall en förkortning av den egentliga lärarkursen, t. ex. på grund av läraraspirantens sjukdom

145 eller av annat vägande skäl, kan ifrågasättas. Den bör då medgivas av Kungl. Maj:t. De båda kursterminerna böra, såsom även skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över 1927 års skolsakkunnigas förslag förordat, utgöras av en hösttermin och en vårtermin, d. v. s. ett läsår. Med den plan för hela lärarutbildningen, som de sakkunniga uppgjort, blir en dylik anordning av kursen helt naturlig. I det föregående ha de sakkunniga utgått ifrån att läraraspiranten före lärarkursens början skall hava avlagt föreskrivna kunskapsprov. Därest en läraraspirant avslutat sina teoretiska studier med en hösttermin, kan han, då ingen lärarkurs tager sin början med vårterminen, ej påbörja kursen förr än nästföljande hösttermin, och en lucka, omfattande en termin, skulle alltså uppstå i hans utbildningstid. En dylik anordning behöver dock i allmänhet ej medföra större olägenheter. Det måste nämligen alltid finnas tillgång till tillfälliga vikarier under större eller mindre del av läsåret. Särskilt torde sådana vara erforderliga under vårterminen, då bland annat tjänster bliva lediga efter ordinarie lärare, som avgått med pension vid höstterminens slut. Att en läraraspirant under den del av läsåret, som infaller efter hans examen, tager ett sådant förordnande, blir tydligen till fördel både för honom och det allmänna. Ett sådant kortare förordnande kan icke heller giva honom någon större fördel i utbildning framför kamraterna. För att emellertid de olägenheter skola undvikas, som förläggning av egentlig lärarkurs till ett 1 ä s å r kan medföra för dem, som avlägga sin examen vid början av ett läsår, ha de sakkunniga tänkt sig, att en aspirant skulle kunna få hänvisning till deltagande i den egentliga lärarkursen, även om han icke vid kursens början till fullo avlagt de stadgade kunskapsproven. Av intresse torde vara att nämna, att enligt vad de sakkunniga inhämtat, en dylik möjlighet är medgiven i Norge, ehuru den för närvarande icke kan tillämpas (se sid. 279). Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att bedöma, huruvida aspiranten i sådant fall bör hänvisas eller icke. De sakkunniga utgå härvid från att överstyrelsen i regel hänvisar en sådan aspirant till praktisk utbildning, endast om en relativt obetydlig del av hans arbete för examen återstår. Det kan ifrågasättas, om man ej borde fordra, att aspiranten före kursårets utgång skall styrka, att examen blivit avlagd. Då detta måhända understundom skulle möta rätt betydande svårigheter — ej minst med hänsyn till det omfattande och krävande arbete, som lärarkursen medför — vilja de sakkunniga föreslå en föreskrift om att aspiranten icke må utfå betyg om genomgången lärarkurs, förrän han avlagt sin examen. Antal ämnen. Den nu gällande provårsstadgan föreskriver, att provar i regel bör omfatta tre läroämnen men ock kan omfatta två eller fyra. Om provåret omfattar tre ämnen, skall i detsamma ingå någon av de i stadgan § 4 angivna 18 ämnesgrupperna. Det tredje ämnet får väljas inom vissa, i stadgan bestämda gränser. Tvåämnesprovår skall omfatta någon av de fastio—816102

146 ställda ämnesgrupperna. De sakkunniga ha ej i sitt förslag till stadga upptagit några ämneskombinationer utan blott föreslagit en bestämmelse av innehåll, att kursen skall omfatta minst två, högst fyra ämnen, i vilka aspiranten avlagt sådana akademiska kunskapsprov, som fordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk. Att stadga vissa ämneskombinationer har ej synts de sakkunniga erforderligt, då det uppenbarligen ligger i vederbörande aspirants eget intresse att skaffa sig praktisk utbildning i sådana ämnen, som motsvara de för adjunktstjänst stadgade ämnesgrupperna. Å andra sidan kan det understundom vara önskvärt, att en viss frihet finnes för aspiranterna att välja ämnen för sin lärarkurs utan att, såsom nu, nödgas härför anlita dispensvägen, om kombinationen ej överensstämmer med de fastställda ämnesgrupperna. I fråga om det antal ämnen, som läraraspiranterna må medtaga i sin lärarkurs, ha de sakkunniga föreslagit i det hela samma bestämmelser som de nu gällande. Aspirant skulle således få medtaga två, tre eller fyra ämnen. Det kan ifrågasättas, om ej ett maximiantal av tre ämnen borde stadgas. Härför kan anses tala den starka specialiseringen inom vetenskaperna liksom ock den tendens till begränsning i avseende på antalet i lärartjänst vid läroverken ingående ämnen, som under senare tid gjort sig starkt gällande. De sakkunniga ha dock icke ansett sig böra föreslå ett stadgande i antydda riktning, närmast med hänsyn till de nu mycket talrika fyraåriga läroanstalter, statliga och kommunala, som ha en fåtalig lärarkår och där svårigheter med ämnesfördelningen mellan de ordinarie lärartjänsterna kunna uppstå. För dessa läroanstalter kan det vara förmånligt att ha tillgång till lärare, som genom praktisk lärarutbildning i fyra ämnen äro rustade för olika eventualiteter, och även för de sökande lärarna själva skulle en dylik möjlighet vara värdefull. Arbetsförhållanden. Då de sakkunniga från föregående överväganden övergått till att behandla former och innehåll inom den egentliga lärarkursen, ha de bland annat ställts inför problem, som äro välbekanta från alla tidigare diskussioner om provåret. Sådana problem äro t. ex., hur man skall laga, att den ifrågavarande utbildningstiden icke företrädesvis uppfattas som ett betygssättningsår, och huru man skall avlägsna eller åtminstone mildra den olustkänsla hos läraraspiranterna, som anses förenad med utbildningen och skapad av det tryck och de obehag, som höra samman med provårsarbetet. Dessa och med dem sammanhängande problem äro, som antytt, alltför ofta och grundligt diskuterade, för att de sakkunniga skulle behöva upptaga dem till närmare skärskådande; senast ha de ingående behandlats av skolöverstyrelsen i dess ofta åberopade yttrande av den 27 maj 1935. Det ligger och måste ligga något av underordning i provårets karaktär, vilket mången lärarkandidat säkerligen haft svårt att finna sig i, och ett mått av spänning inför betygssättningen, vilket kan verka tyn-

147 gande, i synnerhet som spänningen med stegring utsträckes över så lång tid som ett år. Men sådana förhållanden äro åtminstone i viss utsträckning naturliga. De akademiska studierna torde bjuda tillräckligt av spänning inför betygssättning, ehuru det icke talas så mycket därom som om provårsbetygen, och den praktiska lärarutbildningen kräver icke underordning i högre grad än a n n a n utbildning; om läraraspiranterna gjorde klart för sig, att de liksom nybörjarna i alla yrken måste genomgå en volontärtid, skulle med avseende på tryck och obehag en jämförelse kanske icke utfalla helt ogynnsam för deras utbildning, och därmed vore en hel del olust borta. Utan tvivel k a n denna känsla också reduceras genom goda former för handledningen. De sakkunniga äro alltså övertygade om att med den praktiska slututbildningen äro förbundna olustmoment, som det är svårt, kanske omöjligt att få bort annat än genom de medverkande själva, men de äro också övertygade om att man genom lämpliga åtgärder skall kunna bereda läraraspiranterna gynnsammare arbetsförhållanden i den praktiska utbildningen, och de ha sökt finna former härför. Det är att hoppas, att den föreslagna utbildningens hela anordning skall medverka härtill. Enligt denna bör det ställa sig på ett annat och bättre sätt än förut redan av den anledningen, att deltagarna i »provåret» eller, som det här benämnes, »den egentliga lärarkursen» äro personer, som från början valt yrket och fått utbildning för detsamma och därför måste hysa ett helt annat intresse än vad fallet nu är med många, som kanske utan egentlig lust för banan kommit in på densamma. Att genom stadgeföreskrifter giva den praktiska lärarutbildningen dess lämpliga innehåll torde vara lika svårt som att överhuvud taget på sådant sätt bestämma ett intellektuellt arbetes kvalitet. Den nu gällande provårsstadgans bestämmelser avse också uteslutande provårets yttre form och dess organisatoriska anordning; lärarutbildningens innehåll beröres där endast i förbigående. De sakkunniga äro således medvetna om svårigheten att avfatta bestämmelser i fråga om lärarutbildningen, som kunna få verklig praktisk betydelse utom i rent yttre, formellt avseende. Försök i sådan riktning resultera lätt däruti, att man får allmänt hållna föreskrifter samt stadganden, som snarast äro önskemål. Men å andra sidan hysa de sakkunniga den uppfattningen, att även dylika stadganden och föreskrifter kunna, om de få en principiell innebörd, ha sin betydelse för nämnda utbildning och giva en viss inriktning åt den egentliga lärarkursen, och de ha därför föreslagit sådana. Det m å i detta hänseende erinras om de av skolöverstyrelsen fastställda metodiska anvisningarna för de allmänna läroverken, vilka på sina ställen ha en dylik karaktär och på samma gång utan tvivel ha en ej ringa betydelse för arbetet vid läroverken och andra läroanstalter. Och även i läroverksstadgan återfinner man paragrafer, som mindre ha karaktären av stadgeföreskrifter än av principiella riktlinjer för arbetet. I förslaget till stadga för den praktiska utbildningen finnas, som delvis

148 redan nämnts, inlagda flera sådana punkter, t. ex. i §§ 1, 4 och 5. De ha alltså formen av stadgebestämmelser, ehuru de närmast äro av allmän karaktär, och ha upptagits på grund av sin principiella innebörd. De sakkunniga ifrågasätta vidare, att lärarkursstadgan med tillämpning av dess § 8 kompletteras med föreskrifter och anvisningar att utfärdas av skolöverstyrelsen, och de ha utarbetat utkast till sådana (bilaga 14). Ifrågavarande anvisningar innehålla förslag till kursarbetets ordnande i många detaljer, men de syfta även till att så mycket som möjligt göra den egentliga lärarkursen till ett övnings- och utbildningsår och därmed tillrättalägga arbetet för aspiranterna. En dylik anordning med ledande anvisningar, som relativt lätt kunna undergå jämkningar, synes också kunna innebära en möjlighet till successiva förbättringar i den praktiska utbildningen. Iakttagelserna vid skolöverstyrelsens inspektioner kunna giva anledning till sådana, och den pedagogiske konsulentens verksamhet och kursföreståndarnas arbete och gemensamma överläggningar böra giva uppslag och initiativ i samma syfte (sid. 165 och 351). Timläraranställning. Även på en annan väg borde en bättre ställning kunna beredas läraraspiranterna. De sakkunniga syfta på sitt förslag, att samtliga läraräspiranter under den egentliga kursen skola vara förordnade som timlärare. Detta förslag är i vissa avseenden av så ingripande karaktär, att de sakkunniga anse sig behöva diskutera detsamma närmare. Det avser att tillgodose två syften, dels ett pedagogiskt, nämligen att befordra själva lärarutbildningen och samtidigt giva läraraspiranten en mera fördelaktig ställning än hittills i allmänhet varit fallet under provårstiden, dels också att giva honom ett — i många fall säkerligen välbehövligt — ekonomiskt stöd. De sakkunnigas förslag och tankegång innebära i princip intet nytt. Det har vid flera tillfällen varit ifrågasatt att underlätta lärarkandidaternas arbete genom ekonomisk hjälp, varvid man tänkt sig antingen utdelande av stipendier eller förordnande som timlärare. De sakkunniga vilja för sin del bestämt avvisa den förra formen. Läraraspiranterna böra med hänsyn till utbildningen och för att underlätta denna utföra ett sammanhängande arbete såsom timlärare. Då de härvid faktiskt verkställa ett arbete åt det allmänna och därmed inbespara andra lärarkrafter, är det skäligt, att de erhålla ersättning. Samma tankegång torde man kunna utläsa ur skolöverstyrelsens förslag till provårsstadga, som även upptager timlärarförordnanden för lärarkandidaterna, men i mera fakultativ form, och därjämte angiver, huru denna sak på ett praktiskt sätt bör ordnas. Systemet med timlärare är nämligen förenat med åtskilliga konsekvenser. För sin del skulle de sakkunniga med hänsyn till läraraspiranternas ekonomi velat föreslå ett ganska högt medeltimtal för till timlärare förordnad läraraspirant, men frånsett att detta skulle skärpt vissa organisatoriska svårigheter, varom nedan talas, tillkommer en annan omständighet. Det är må-

149 hända ur de målsmäns synpunkt, som ha sina barn i läroanstalter med lärarkurs, betänkligt och ägnat att väcka bekymmer, om undervisningen i den utsträckning, som de sakkunniga föreslagit, överlämnades åt läraraspiranter, som icke, såsom nu ofta är fallet med såsom timlärare förordnade lärarkandidater, ha någon större undervisningsvana och att detta sättes i system, så att timlärarna växla år från år. Man kan häremot göra gällande, att unga lärare som vikarier och växling av sådana lärarkrafter är något, som alltid måste komma i fråga vid ett stort läroverk, att det således endast är fråga om en viss utvidgning och systematisering av något, som förut finnes, vidare, att de förordnade läraraspiranterna, som icke helt sakna erfarenhet, själva ha intresse av att göra sitt bästa samt att en omtänksam rektor kan låta en klassavdelning, som det ena året haft en läraraspirant, under följande år få en beprövad lärare. De sakkunniga ha emellertid, särskilt med hänsyn till risken att införa en växling mellan lärare i alltför stor utsträckning, föreslagit ett lägre timantal för förordnanden av här avsett slag, än de ursprungligen ämnat. Man torde kunna tänka sig, att förordnandet kan omfatta en tjänstgöring av 6—8 veckotimmar, vilket vid lärarkursläroverk med 15 läraraspiranter kan anses motsvara ungefär 4 lärare med full tjänstgöring. Den tänkta anordningen skulle således i och för sig medföra den mindre tilltalande konsekvensen, att antalet icke ordinarie lärarplatser reduceras med några tiotal. Härav uppstår en tillfällig minskning av arbetsmöjligheterna för unga, akademiskt utbildade lärare, vilken dock kompenseras genom den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av lärarkursens kapacitet (antalet läraraspiranter, som samtidigt kunna genomgå kursen, ökas år 1941 från 104 till 146, se sid. 381). Arbetsmöjligheterna för nämnda kategori lärare komma för övrigt att ökas dels genom den ökning av behovet av sådana lärare, som blir en följd av de sakkunnigas förslag om högre lärarinneseminariets nedläggande, dels genom det successivt ökade ersättningsbehovet av lärare (jfr bilaga 21). För varje lärarkursläroverk skulle ett förverkligande av de sakkunnigas förslag innebära, att inalles 4 lärare med full tjänstgöring skulle ersättas av läraraspiranter-timlärare. En sådan förändring är så till vida lätt att genomföra, som de flesta av de nämnda läroverken ha fyra eller flera lärare över stat, och den har också i viss utsträckning varit påtänkt av skolöverstyrelsen som en konsekvens av dess ofta nämnda förslag rörande provåret. Måhända kan det däremot vara förenat med praktiska svårigheter att inplacera ett så stort antal timlärare, som de sakkunniga föreslagit, då det ju icke är säkert, att läroverkets behov av extra lärarkraft med avseende på ämnen motsvaras av vad läraraspiranterna kunna prestera. Det kunde t. ex. hända, att ett läroverk endast hade behov av ett obetydligt antal timlärartimmar i latin, men däremot ett mycket stort sådant i modersmålet eller matematik, medan bland de hänvisade aspiranterna flera representerade det förra ämnet än de senare. De sakkunniga

150 ha med tanke härpå för anmälningstiden till lärarkursen i fråga föreslagit en tidig tidpunkt, den 1 april, för att skolöverstyrelsen skall få en ungefär samtidig överblick över läroverkens behov och läraraspiranternas ämnen och sålunda kunna taga hänsyn till föreliggande omständigheter vid aspiranternas fördelning mellan kursanstalterna. Lärarkursföreståndarna torde även vid inlämnandet av sina förslag om läroanstalternas behov av extra lärarkrafter ungefär kunna angiva den tjänstgöring, som kan disponeras för läraraspiranter. Vidare ha de sakkunniga också i likhet med skolöverstyrelsen tänkt sig, att den egentliga lärarkursen för den enskilde aspiranten, bland annat på grund av nyss anförda omständigheter, som regel måste börja med höstterminen och pågå ett läsår, då annars nästan olidliga rubbningar kunna uppstå genom avgång mitt i läsåret av läraraspiranter-timlärare. De två senast anförda åtgärderna torde vara tillräckliga att eliminera de organisatoriska svårigheterna. Skolöverstyrelsen har, måhända med tanke på dessa svårigheter, löst problemet genom att föreslå, att läraraspiranter böra förordnas till timlärare i »möjligaste grad», således genom att undvika en obligatorisk föreskrift. De sakkunniga ha icke kunnat besluta sig för en dylik begränsning, då den skulle väsentligt förringa värdet av hela anordningen. Utan en obligatorisk föreskrift blir möjligheten för läraraspiranten att erhålla förordnande beroende på tillfälligheter och anordningens inlemmande som ett fast moment i utbildningen åtminstone delvis omintetgjort. De sakkunniga ha alltså i sina överväganden kommit till det resultat, att en uttrycklig föreskrift bör finnas om att läraraspiranterna skola ha timlärarförordnanden i samband med den egentliga lärarkursen. De sakkunniga ha formulerat sitt förslag till föreskrifter i lärarkursstadgan i anslutning till ovan anförda synpunkter. Läraraspirant skall alltså förordnas som timlärare vid lärarkursanstalt eller samverkande läroverk för hela läsåret, och förordnandet bör omfatta minst sex veckotimmar. Skolöverstyrelsen må, där särskilt viktiga skäl föreligga, kunna på hemställan av lärarkursföreståndaren eller läraraspiranten medgiva undantag från ovan givna föreskrift. Det kan till exempel hända, att de förmodligen fåtaliga sökande, som eventuellt bliva hänvisade till egentlig lärarkurs före avlagd examen (sid. 145), icke kunna mottaga förordnande av hänsyn till de ännu icke avslutade teoretiska studierna. Man kan även tänka sig den möjligheten, att en läraraspirant av någon giltig anledning, t. ex. studiearbete för högre examen, önskar bliva befriad från åläggandet att mottaga timlärarförordnande eller att kursföreståndaren i något enstaka fall finner det uteslutet att förordna en läraraspirant för helt läsår. Det har synts tillrådligt, att skolöverstyrelsen för sådana fall har en reglerande befogenhet. I realiteten torde det under lärarkursårets gång komma att erbjuda sig möjligheter för läraraspiranterna att under längre eller kortare delar av året få ytterligare tjänstgöring utöver den obligatoriska. Liksom hittills torde det bliva regel, att läraraspirant

151 1'örordnas som vikarie för lärare vid lärarkursanstalter, som av en eller annan anledning äro tjänstlediga för viss tid. Då förordnandet såsom timlärare ingår som en viktig del av den praktiska utbildningen, ha de sakkunniga utgått från att detta i regel förlägges till lärarkursanstalten. I och för sig bör det dock icke vara uteslutet, att sådant förordnande genom lärarkursföreståndarens förmedling eller med dennes medgivande genom aspirantens eget initiativ i stället kan erhållas vid annan, i närheten befintlig statlig, kommunal eller privat läroanstalt. Förutsättningen är, att förordnandet kan, på sätt de sakkunniga i annat sammanhang behandlat, inordnas i lärarutbildningen. Vid folkskoleseminarierna, vilkas lärarbehov väsentligen tillgodoses av ordinarie lärarkrafter, torde det bliva nödvändigt att i relativt stor utsträckning anlita samverkande läroverk för nämnda ändamål, om det skall vara möjligt att bibehålla egentlig lärarkurs vid seminarierna. Rätten för aspiranten att den ena terminen undergå utbildning vid ett läroverk, den andra vid ett seminarium bortfaller enligt de sakkunnigas förslag, men fördelarna med denna anordning kunna erhållas genom utnyttjande av samverkande läroverk. Timläraranställning och utbildning. De sakkunniga övergå till att diskutera, huru den organisatoriska nyhet, som bestämmelsen om läraraspirantens timlärarförordnande innebär, bör inpassas och utnyttjas i utbildningen. Att lärarkandidater under provåret inneha tillfälliga förordnanden är ju mycket vanligt men torde icke spela någon egentlig roll för provårsgången. Det förekommer emellertid också i relativt stor utsträckning, att lärarkandidater erhålla förordnande som timlärare för längre tid, ända till ett läsår, och skolöverstyrelsen har befordrat denna anordning för att giva lärarkandidaterna tillfälle till ökad undervisningsövning. Vid längre förordnanden torde det också förekomma, att en s. k. serie inlagts i den undervisning, som ingått i lärarkandidatens tjänstgöring. Som en nyhet torde man dock kunna räkna den fasta karaktär, som de sakkunnigas förslag giver åt denna organisatoriska detalj, vilken därigenom på ett helt annat sätt kan få betydelse i utbildningen och måhända delvis giva åt densamma en annan och mera tilltalande form. Varken föreskrifter eller anvisningar äro behövliga beträffande förläggningen av läraraspiranternas timlärarundervisning. Denna angelägenhet kan lämnas åt kursföreståndarens rektorala erfarenhet och röner för övrigt inverkan av de många omständigheter och förhållanden, som äro att taga hänsyn till vid fördelningen av lärarnas tjänstgöring och arbetsordningens uppgörande. Det är självfallet, att undervisningen i fråga icke placeras å ansvarsfullare eller särskilt påfrestande punkter. Lämpligt med hänsyn till utbildningen synes vara, att den fördelas på olika stadier, om möjlighet finnes. De sakkunniga äro eniga om att den sålunda åt läraraspiranten beredda undervisningen bör vara en övningsundervisning. På en punkt ha delade meningar gjort sig gällande inom de sakkunniga. Å ena sidan har det därvid framhållits, att då

152 förordnandet i fråga vore en i lärarkursen ingående integrerande del, borde det avse en under hela lärarkursen fortgående utbildning genom arbete under kontroll och handledning, ungefär på samma sätt som en rektor överhuvud taget har att granska en ung lärares arbete, men i större omfattning. Så vore det naturligaste, i synnerhet enligt de sakkunnigas inställning till bedömningen (sid. 158). A andra sidan har inom de sakkunniga framhållits, med stöd av där representerad erfarenhet och med hänvisning till den bekanta olustkänslan inför provåret, att en sådan ständigt fortgående »inspektion» under en utbildningstid av ett år kunde medföra en förstärkning av nämnda känsla. Därför har från denna sida ifrågasatts ett arrangement, som på sina håll nu lär praktiseras, nämligen att en del av tjänstgöringstiden bestämmes till att utgöra provårsundervisning i form av en serie, medan kandidaten i övrigt lämnas att sköta sig på egen hand. Mot denna »serieprincip» har återigen invänts, att den frestar läraraspiranten att utveckla speciell energi under serietiden och sedan slappna av, varjämte den motverkar det avsedda syftet, att betyget skall återge ett helhetsintryck. Skäl kunna således anföras såväl för som mot båda sätten, och de sakkunniga anse riktigast att åt lärarkursföreståndaren överlämna bestämmandet av detaljerna i timlärarförordnandets inordnande i lärarkursen. Det förutsattes dock, att timlärarförordnandet ej endast får tjäna att giva läraraspiranten ekonomiskt stöd utan verkligen utnyttjas för hans utbildning. Det säger sig självt, att timlärarförordnande även på andra sätt kan direkt befordra sitt dubbla syfte att bidraga till utbildningen och att förbättra aspiranternas ställning. Genom detsamma bliva de kolleger med och komma i ett mindre främmande förhållande till sina handledare. De bliva ledamöter av kollegier och konferenser och få därmed också tillfälle till erfarenheter, som böra utgöra ett tillskott till utbildningen. Beträffande deras ställning såsom lärare finna de sakkunniga skäl icke föreligga att föreskriva någon inskränkning i de befogenheter, som tillkomma lärare överhuvud taget. Med läraraspirantens förordnande som timlärare förfares på sätt som för respektive läroanstalter är med avseende på sådant förordnande föreskrivet. Utbildningens innehåll. De sakkunniga ha icke haft anledning att syssla med undervisningsmetodiken under den praktiska lärarutbildningen, varken den allmänna eller speciella ämnens. Frånsett att denna form av utbildningen torde få anses ligga på ett högt plan, är den av så speciell art, att den icke kan eller bör regleras genom föreskrifter. Att metodiska frågor bliva föremål för överläggningar mellan kursföreståndarna, synes däremot naturligt, och enligt de sakkunnigas mening vore det också ändamålsenligt, om ämnesrepresentanter från lärarkursanstalter kunde sammanträffa för överläggningar rörande metodiska frågor i sina ämnen. Om det således icke föreligger anledning att ingå på läraraspiranternas utbildning i undervisnings-

153 förmåga, är det angeläget att betona vikten av en annan sida av utbildningen. Mot det nuvarande provåret har, såsom redan framhållits i ett tidigare sammanhang (sid. 27 ff.), stundom anmärkts, att utbildningen är ensidig, därigenom att den nästan uteslutande eller åtminstone väsentligen är inriktad på utbildning av undervisningsskickligheten, kanske framför allt i de särskilda ämnena. Efter vad de sakkunniga tro sig ha funnit av gjorda uttalanden och på annat sätt torde detta förhållande under senare år ha varit föremål för växande uppmärksamhet, och handledande lärare, provårsföreståndare och skolöverstyrelsen torde varit eniga om att en ändring borde ske. Mera undantagsvis ha i kollegieyttranden över 1927 års skolsakkunnigas betänkande givits uttryck åt en motsatt uppfattning. För ett införande i den nuvarande provårsutbildningen av andra viktiga moment än undervisningen föreligga inga direkta hinder, och ansatser torde också ha förekommit. Efter vad som meddelats de sakkunniga, ha försöken stundom mötts av ett visst motstånd från lärarkandidaternas sida, då de ansett sin arbetsbörda ökas eller varit likgiltiga t. ex. för friluftsverksamhet. De sakkunniga anse för sin del högst angeläget, att de avsedda momenten genom obligatoriska föreskrifter erhålla sin plats i utbildningen, varmed ingalunda avses att reducera vikten av utbildning såväl i undervisningsskicklighet i allmänhet som i särskilda ämnen, vilket givetvis alltid bibehåller sin betydelse. Men jämsides därmed bör handledning även givas beträffande allmänna lårarplikter. Vikten av en dylik utbildning ha de sakkunniga sökt med eftertryck betona i sina förslag till stadgar och anvisningar och i sina tidigare överväganden om lärarkursens anordning. I stor utsträckning måste en sådan handledning överlämnas åt kursföreståndarens och de handledande lärarnas, särskilt den förres, personliga inverkan. Den kan även såsom nu ske genom föreläsningar och diskussioner, men därtill bör även komma praktiskt arbete. Sålunda bör aspiranten under någon del av läsåret och med handledning av vederbörande klassföreståndare tjänstgöra såsom sådan i en av de avdelningar, där han meddelar undervisning, och förvärva största möjliga erfarenhet om alla de åligganden, som angivas i § 136 läroverksstadgan. Därest sådant är lämpligt, kan den nyssnämnda handledningen ske i den formen, att läraraspiranten under någon tid biträder klassföreståndaren i hans arbete. Som timlärare bör aspiranten erhålla andel i och därmed övning i läraråligganden av de slag, som nämnas i § 133, mom. 7 läroverksstadgan, och därest några av dessa, t. ex. rastvakter, skötas genom lärjungarna, bör han taga noggrann kännedom därom, liksom om lärjungarnas självstyrelse, när sådan förekommer. I den friluftsverksamhet, som omtalas i läroverksstadgan § 20, bör han i möjligaste mån taga verksam del såväl för att få övning i ledning av denna verksamhet som för att lära känna lärjungarna. Därest han icke kan deltaga i ledning av fri idrott eller exkursioner, bör han söka medverka vid studieutflykter, som kräva mindre kroppsansträngning. Del-

154 tagandet i friluftsverksamheten bör ske under ledning av och som biträde till van ledare av sådan. Läraraspirant bör också taga kännedom om lärjungarnas självverksamhet, t. ex. genom att taga del av huru det enskilda arbetet bedrives i de ämnen, som ingå i hans kurs, om lärjungebiblioteket och huru det användes och om lärjungarnas föreningsverksamhet samt biträda i denna, om lärjungarna skulle så önska. Kvinnliga lärarkandidater böra ha någon handledning av anstaltens kvinnliga sakkunnige, om sådan finnes. Samverkande läroverk. I det föregående ha de sakkunniga vid uppläggandet av de allmänna grunderna för sitt förslag till lärarkursorganisation anfört, att enligt deras mening organisationens ram måste vidgas att omfatta alla å lärarkursorten befintliga, tillgängliga läroanstalter och således bliva en övningsskola i vidsträckt mening av allsidig karaktär. De sakkunniga ha givit en antydan om denna utvidgnings form, då de betonat, att den möjlighet till utbildning vid annan läroanstalt än provårsläroverket, som nu finnes genom auskultation, bör göras obligatorisk och få vidgad karaktär, varmed de sakkunniga avsett att även övningsundervisning skall kunna ingå i utbildningen vid dessa anstalter. De väsentliga skälen för en sådan anordning ha angivits i det föregående (sid. 127 ff.). Med dessa erinringar om vad förut anförts övergå de sakkunniga att diskutera en annan nyhet i deras organisation, nämligen de samverkande läroverkens förhållande till den egentliga lärarkursen. I det förslag till provisorisk utvidgning av provårskapaciteten, som av de sakkunniga överlämnades till Kungl. Maj:t den 24 augusti 1936 och på grundval varav proposition framlades för 1937 års riksdag, som dock beslöt en utvidgning enligt andra grunder, hade de sakkunniga föreslagit vissa åtgärder, som inneburo en tillämpning av systemet med samverkande läroverk. På sina håll vitsordades de sakkunnigas förslag såsom användbart. Så framhöll t. ex. föreståndaren för provåret i Lund, rektor J. Mjöberg, att han för sin del funne det tillämpligt, bland annat med hänsyn till möjligheten att förlägga en del av utbildningen till läroanstalter i Malmö, »en utväg, som icke erbjuder synnerliga svårigheter». Denna synpunkt är således densamma som av de sakkunniga framförts. De sakkunnigas ifrågavarande förslag utsattes emellertid också för kritik, särskilt av skolöverstyrelsen. Det var företrädesvis två skäl, som i kritiken från olika håll anfördes, det ena att lärarna vid de samverkande läroverken med fog kunde göra anspråk på ersättning och den andra att organisationsformen vore alltför invecklad. Vad beträffar den första invändningen, ha de sakkunniga alltid utgått från att ersättning skall givas de samverkande läroverkens lärare för allt det lärarkursarbete, som de utföra, och i proportion till dess omfattning. Lärarna vid lärarkursanstalterna äro visserligen ensamma om att åtnjuta ett fast särskilt arvode, men de äro tillika skyldiga att utan ersättning mottaga auskultation och åtaga sig handledning av aspiranter i den förberedande lärarkursen ävensom att mottaga obegränsad auskultation i den egentliga lärarkur-

155 sen likaledes utan ersättning, medan allt lärararbete, såväl auskultation som handledning, i de samverkande läroverken ersattes enligt särskilda grunder. Vad i synnerhet den förberedande lärarkursen beträffar, så torde den påföra lärarkursanstalternas lärare åtskilligt arbete, och de sakkunniga anse därför, att de sökt skipa rättvisa med avseende på ersättningsfrågan. Beträffande den senare invändningen, att organisationen vore alltför invecklad, må erinras om vad de sakkunniga redan med andra ord anfört, att man måste finna sig i att organisationen förlorar något av sin enkelhet, om man vinner avsevärda fördelar. Ett sådant fall föreligger enligt de sakkunnigas mening här. Såsom 1927 års skolsakkunniga redan för nära ett tiotal år sedan med ganska stort eftertryck anförde, är det nödvändigt, att lärarutbildningen ger aspiranterna möjlighet att studera olika skolformer. Relativt lätt torde det vara att för ändamålet på ett praktiskt sätt anorda auskultation i samverkande läroverk, även om därvid olika faktorer av annat slag spela in: läraraspiranternas egna önskningar samt förläggningen inom schemat av deras timlärartimmar, lämpligheten att höra någon särskild lärare vid ett samverkande läroverk, läroanstalternas inbördes avstånd m. m. Auskultationen kan ju i vissa fall koncentreras till en begränsad tidsperiod, t. ex. om det gäller ett i förhållande till lärarkursanstalten avlägset läroverk, förläggas till ett par veckor i följd med frihet från annat auskultations- och undervisningsarbete. Förläggningen bör under alla förhållanden, med hänsyn till den ordning, vari ersättning enligt de sakkunnigas förslag skall utgå, på förhand fixeras till bestämda klassavdelningar. Auskultation i samverkande läroverk bör för läraraspirant vara obligatorisk. Svårare ställer det sig utan tvivel att förlägga undervisningsserier utanför lärarkursanstalten. Auskultationen kan ju planeras med större frihet än undervisningen. Förhållandena växla dock på olika orter. I Uppsala t. ex., där lärarkursanstalten och de flesta bland de samverkande läroanstalterna icke ligga på längre avstånd från varandra, än att man på en rast kan förflytta sig mellan två av dem, kan en sådan förläggning i och för sig ske med största lätthet och utan att vålla tidsförlust. På de andra lärarkursorterna äro avstånden större, men åtskilliga möjligheter till relativt god samverkan finnas dock. I Göteborg äro förhållandena i flera avseenden ganska gynnsamma, och t. ex. högre allmänna läroverket å Södermalm torde kunna anses ha ett i vissa avseenden för ändamålet fördelaktigt läge o. s. v. Emellertid menar man, att även om förhållandena i och för sig tilläte, att en läraraspirant hade en serie förlagd t. ex. till en flickskola, så skulle möjligheten till att sammanhålla utbildningen gå förlorad. Föreståndaren och de handledande lärarna vid lärarkursanstalten skulle förlora kontakten med läraraspiranten, då de hade svårt att hinna följa hans arbete i annat läroverk, vars handledande lärare icke skulle kunna komma på konferenser i lärarkursanstalten o. s. v. De sakkunniga hysa däremot för sin del den uppfattningen, att i kursföreståndarens person förefinnes en garanti för sammanhåll-

156 ningen och enheten, framför allt beträffande aspirantens allmänna utbildning för hans blivande verksamhet. Beträffande undervisningen och handledning däri torde icke någon risk föreligga, om någon decentralisation skulle inträda. Ingen kungsväg leder till undervisningsskicklighetens höjder, och det finnes många olika sätt och metoder, på vilka man kan bliva en utmärkt undervisare. Det kan så mycket mindre vara meningen att i det avseendet fordra uniformitet, som lärarkursstadgan efter skolöverstyrelsens formulering upptagit en paragraf rörande frihet för läraraspiranten att låta sin egen personliga uppfattning komma till sin rätt, en bestämmelse, som torde vara allmänt erkänd såsom principiellt berättigad. I fråga om undervisningsserier i de samverkande läroverken under den egentliga lärarkursen är det således de sakkunnigas mening, att en sådan anordning kan ske utan svåra rubbningar. Det kan för övrigt tänkas, att det för lärarkursanstalten skulle vara en lättnad att befrias från någon eller några serier. F r å n ett provårsläroverk har det meddelats, att läroverket en termin av elva lärarkandidater haft fyra i latin och grekiska, därav en enterminskandidat, och att det skulle varit en avseväid fördel att ha kunnat anlita ett samverkande läroverk. De sakkunniga ha beträffande de samverkande läroverkens roll i den egentliga lärarkursen sökt gå fram med en viss försiktighet och kunna därtill endast foga den förhoppningen, att organisationen på denna punkt skall växa ut så småningom. För att på intet sätt tynga genom föreskrifter ha de sakkunniga överlämnat åt lärarkursföreståndaren att organisera samarbetet i fråga och därvid att bestämma, huruvida undervisningsserie bör förläggas till samverkande läroverk. Den sålunda avsedda samverkan kan tänkas arbeta under olika former vid olika läroverk, allt efter den praxis beträffande provårsarbetet, som där tillämpats med avseende på sammanträden m. m. De sakkunniga ha emellertid för sin del tänkt sig, att följande synpunkter lämpligen skulle kunna beaktas: att undervisningsserier utanför lärarkursanstalten förläggas till så närbeläget läroverk som möjligt, att sådana serier bestämmas med hänsyn tagen till aspirantens önskningar, att lärarkursföreståndaren erhåller någon möjlighet att å ort och ställe taga del av läraraspirantens arbete, att om kursföreståndaren så önskar och det i övrigt är möjligt, även en lärare vid lärarkursanstalten kan av honom förordnas att biträda, att handledningen av undervisningen i fråga eljest är överlämnad åt klassläraren vid de samverkande läroverken jämte dess rektor, därest denne icke önskar befrias från uppdraget, samt att föreståndaren på lämpligt sätt anordnar samverkan mellan lärarna i respektive ämne vid lärarkursanstalten och anlitade handledare i det samverkande läroverket, vilka givetvis ha att deltaga i vederbörande sammanträde för bestämmande av vitsord. Det torde knappast behövas föreskrifter, h u r u i ovan berörda hänseenden skall förfaras å de orter, där flera lärarkursanstalter äro belägna och möjligen konkurrens dem emellan om de samverkande läroverken kan tänkas uppstå. Man torde kunna antaga, att de berörda lärarkursförestån-

157 darna ordna dessa förhållanden under hand eller vid gemensamma överläggningar. Frihet ilärarkursarbctctsdetaljer. De sakkunniga ha vid ett par tillfällen haft anledning att erinra om den stora frihet att ordna provårsarbetets detaljer, som enligt gällande bestämmelser tillkommer provårsföreståndaren och som givit anledning till avvikande inbördes tradition i åtskilliga delar av provårsarbetet mellan de olika provårsanstalterna, ett förhållande, som man bland annat kan studera i föreståndarnas terminliga berättelser. Sålunda finner man t. ex., att vid vissa provårsläroverk tvåterminskandidaterna under den första terminen äro hänvisade uteslutande till realskolan, under den andra till gymnasiet, medan vid andra terminerna äro delade mellan ämnena, så att t. ex. en treämneskandidat första terminen avslutar ett ämne helt och ett andra till hälften, eller frihet råder, så att lärarkandidaten kan efter eget skön fullfölja det ämne, som han påbörjat, genom hela skolan, innan han börjar ett nytt. Beträffande antalet serier i lärarkandidaternas utbildning råder också stor olikhet, 6—8 serier för både två- och treämneskandidater är en på flera ställen vanlig normalsiffra. I somliga av läroverken i fråga har antalet undervisningstimmar varit relativt begränsat, i vissa fall icke mera än 60 per läsår, vid andra relativt högt, över 100. I förra fallet har auskultationen uppvisat mycket höga siffror. Den förr anförda siffran 300 såsom en normalsiffra för lärarkandidaternas sammanlagda timtal i auskultation och undervisning (förordnanden icke inbegripna) är nu tydligen föråldrad och vida överskriden. På sina ställen är kandidaternas auskultation tämligen noga reglerad, på andra nästan fri, även ett tredje sätt finnes med en blandning av obligatorisk och frivillig sådan. Även beträffande formen för granskning av lärarkandidaternas arbete och sammankomsterna under provåret föreligga betydande avvikelser. Det är ingalunda de sakkunnigas mening att i ovan nämnda avseende föreslå någon genomgripande förändring. De sakkunniga äro övertygade, att olikheterna oftast icke betyda något för utbildningens syfte och att det ena i många fall kan vara lika gott som det andra. Framför allt är den frihet, som provårsföreståndaren ägt, och den befogenhet, som följt därmed, enligt de sakkunnigas mening ur alla synpunkter mycket värdefull och bör bevaras. Den ger en möjlighet till att på ett praktiskt sätt ordna många vanskligheter i den praktiska lärarutbildningen, och den är en av garantierna för att denna ledes väl. I några fall är dock enligt de sakkunnigas mening viss praxis att föredraga. Vid vissa bland provårsläroverken har utbildat sig en anordning med klasshandledare, d. v. s. de ämneslärare, som eljest undervisa vederbörande klassavdelning, och huvudhandledare, d. v. s. lärare, som för detta ändamål förordnas för varje ämne. De sakkunniga ha övervägt, huruvida en anordning med huvudhandledare är lämplig även i den av dem föreslagna organi-

158 sationen av lärarutbildningen. Härtill ha de sakkunniga haft så mycket större skäl, som meningarna bland pro vårslärarna varit delade i fråga om anordningen. Man har mot densamma invänt, att läraraspiranterna därigenom under varje serie få att göra med två lärare, vilka tydligen kunna hysa olika meningar om det sätt, varpå undervisningen bör läggas. Såsom skäl för den åsyftade anordningen åter har anförts, att man, om två olika lärare hade att bedöma en aspirants prestationer, därigenom skulle få en garanti mot godtycke vid bedömningen. För sin del ha de sakkunniga funnit, att flera skäl tala för en anordning med huvudhandledare. Ett sådant ha de sakkunniga nyss anfört, men än starkare talar härför den omständigheten, att systemet med huvudhandledare visat sig vid de provårsläroverk, där det tilllämpats, medföra bestämda fördelar. Man har funnit, att det skapat enhetlighet vid bedömandet av aspiranterna, det har hjälpt till att sammanföra de lärare, som undervisa i samma ämne, och det har bidragit till att befrämja undervisningen överhuvud taget. De sakkunniga ha dock ej velat giva nämnda ordning stadgebestämmelses natur och ha därför ej infört något härom i förslaget till lärarkursstadga men ha på grund av sin uppfattning om sakens betydelse upptagit densamma till omnämnande i de föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av lärarkursstadgan, till vilka de sakkunniga utarbetat förslag. Betygssättning. Vid avgivande av betygen för undervisningsskicklighet förekomma i provåret tre olika variationer. Vanligast är att det kan ges betyg för varje serie, som ingått i lärarkandidatens undervisning, men på sina håll förefinnes en tendens att begränsa vitsordet för varje ämne antingen till högst två, ett för realskolan och ett för gymnasiet, eller till ett enda. I våra grannländer följer man andra principer i fråga om provårsbetyg än i Sverige. I Danmark erhålla läraraspiranterna icke betyg utan ett i allmänna ordalag hållet vitsord, som återgiver föreståndarens uppfattning o m aspirantens duglighet. I Norge användes ett siffersystem med hela tal och bråkdelar, som medgiver stora nyanseringar (se bilaga 3). Det kan tänkas, att vissa fördelar kunna vinnas av t. ex. ett danskt systems tillämpning på vårt provar. De sakkunniga ha dock icke funnit anledning att föreslå hetygsprinciper, som skulle helt avvika från i vårt land vanliga, men vilja framhålla en synpunkt, som hittills måhända icke varit bestämmande JDet synes dem icke vara riktigt att vid betygssättningen väsentligen fäsla sig vid den av aspiranten fullgjorda serieundervisningen, så att hans restltat i de olika serierna blir den dominerande, kanske enda grunden för h a n s lärarkursbetyg. Därigenom kunna tillfälligheter eller andra förhållanden, som icke återkomma i vardagsarbetet, få spela en alltför stor roll vid betygets avgivande. Enligt de sakkunnigas mening böra betygen för lärarkursen, såsoai de sakkunniga avsett i sitt förslag till föreskrifter och anvisningar röranda till-

159 lämpningen av lärarkursstadgan, sättas med särskilt aktgivande på den förmåga i det hela, som aspiranten vid slutet av sitt arbete förvärvat, och även med ledning av den uppfattning om aspirantens möjligheter att i framtiden ytterligare utveckla sin förmåga, som de bedömande lärarna kunna anse sig befogade att hysa. Betygssättning efter serier bör således försvinna. Visserligen kan till dess försvar anföras, att den ibland kan brukas som en lämplig kompromiss, så att en lärarkandidat, vars arbetsresultat på två serier i samma ämne anses ligga mellan Ba och AB, får Ba på den ena och AB på den andra, men just för att frigöra betygen från att vara produkter av serieprestationer synes m a n böra föredraga en föreskrift om att betygen skola givas för stadier, icke för varje serie inom dessa. Vitsordet för allmän undervisningsskicklighet är nu genom provårsbetygsformuläret ett rent medelbetyg, så att en lärarkandidat, som t. ex. har AB i provårsbetyg i flertalet ämnen, också erhåller AB i allmänt vitsord för undervisningsskicklighet, medan en som har Ba i flertalet ämnen, får sistnämnda betyg som allmänt vitsord, och vid befordran torde det vara så, att de högre betygen såväl i ämnen som i allmän undervisningsskicklighet kunna åberopas som merit. Enligt de sakkunnigas mening böra ur ordalagen i nyss nämnda formulär »och har på grund härav tilldelats honom såsom allmänt vitsord för undervisningsskicklighet» orden »på grund härav» utgå. Lärarkursföreståndaren får därmed en viss frihet vid bestämmandet av vitsord för allmän undervisningsskicklighet, vilket synes fullt riktigt, då i detta vitsord något annat och mera ingår än den sammanlagda förmåga, som han presterar i de särskilda ämnena. Det synes emellertid vara betydelsefullt, att det också finnes ett betyg, som angiver aspirantens allmänna lämplighet för lärarverksamhet, ett betyg alltså, som till väsentlig del bestämmes av andra faktorer än undervisningsskicklighet. Som ett sådant torde det nuvarande betyget för fallenhet kunna nyttjas. Måhända vore det lämpligare att i stället införa en ny term för vad som avses. I fallenhetsbetyget inlägges nämligen nu vid betygssättningen och i den allmänna uppfattningen bland lärarna en ganska växlande betydelse. Det vanligaste torde vara, att fallenhet väsentligen uppfattas som undervisningsförmåga och sammanfaller med det, som de sakkunniga avsett med betyget om allmän undervisningsskicklighet. De sakkunniga anse det dock möjligt att vinna en praktisk och riktig lösning genom att bibehålla fallenhetsbetyget men genom en uttrycklig föreskrift giva det en karaktär avvitsord för allmän lärarduglighet av det slag, som ovan angivits. De sakkunniga ha också övervägt, om betyg för förmåga att behandla lärjungar och bland dem upprätthålla ordning bör införas i betyget över genomgången egentlig lärarkurs. I och för sig vore det icke orimligt, då det förutsattes, att läraraspiranten i regel är timlärare. Å andra sidan torde en sådan bestämmelse ytterligare öka lärarkursbetygets värde, och det kunde mycket väl inträffa, att t. ex. ett lågt betyg i disciplinär förmåga

160 under den egentliga lärarkursen under en lång följd av år åberopades mot en sökande vid tävlan om tjänster, ehuru vederbörande senare visat fullt tillfredsställande förmåga i detta avseende. De sakkunniga föreslå därför, att intet betyg över nämnda förhållande inflyter i kursbetyget; den aspirant, som så önskar, kan genom ett intyg av rektor om sin tjänstgöring som timlärare få sin förmåga vitsordad i de avseenden, som icke ingå i kursbetyget. Med hänsyn till den begränsning, som sålunda föreslagits, synes det så mycket angelägnare, att fallenhetsbetyget bibehålies. Under diskussionen av frågan prövningsår-övningsår ha vid olika tillfällen framförts förslag om en delning av utbildningstiden, varigenom bedömningen helt förlades till en senare period av nämnda tid. Man har — och säkerligen med rätta — menat, att olustkänslan inför provåret ökas därav, att lärarkandidaten ständigt utför sitt arbete under medvetandet av att detta betygsättes, och för mången kanske hela provåret har karaktären av en kamp om betyg och därmed sammanhängande omtanke om framtiden, känslor, som verka snedvridande på arbetet och skapa spänning, leda och trötthet. Man har, som sagt, velat råda bot för saken t. ex. genom att dela provåret i en övnings- och en prövnings- eller betygssättningstermin eller genom att förvandla vissa serier till uteslutande övning. Även inom de sakkunniga har denna tanke framförts i form av ett tämligen detaljerat förslag, enligt vilket första undervisningsserien i den egentliga lärarkursen uteslutande skulle ha karaktären av övning och icke få betygbedömas, den därpå följande till större delen ha samma karaktär och de efterföljande successivt övergå till provserier, vilket helt skulle bli fallet med den eller de sista. Häremot har anförts, att varje sådant försök till en lösning är — åtminstone i stort sett — dömt att misslyckas, då det icke upphäver obehagen, utan blott koncentrerar dem till starkare intensitet under en kortare period, vilket på sin höjd torde bli en mycket oväsentlig fördel. Därtill har ock framhållits, att all undervisning under den egentliga lärarkursen bör vara övningsundervisning, och det bör vara handledande lärares och föreståndares uppgift att ge den en sådan karaktär. De sakkunniga ha därför övergivit tanken på en fördelning av aspiranternas undervisning i övnings- och bedömningsarbete såsom varande opraktisk, och de ha (se bilaga 14) måst begränsa sig till allmänna föreskrifter och anvisningar beträffande handledning och betygssättning samt till den nyssnämnda föreskriften rörande betygsgivningen, som de ansett kunna befordra det här diskuterade syftet. Att fullständigt eliminera bedömningen är otänkbart, om betyg överhuvud taget skola givas, och vore knappast gagnande för utbildningen; läraraspiranterna själva skulle säkerligen främst ogilla en sådan omstöpning. I samband härmed ha de sakkunniga icke kunnat undgå att diskutera frågan om provårsbetygens betydelse och värde vid befordran, ehuru denna fråga knappast tillhört deras uppgifter att utreda. Det anses ju som bekant, att provårsbetygen ha alltför stor betydelse som befordringsmerit och sår-

161 skilt att de alltför länge bibehålla denna betydelse. De äro ju nu väsentligen ett för årtionden gällande resultat av ett utfört arbete, ehuru arbetsskickligheten k a n ha väsentligt förskjutits i ena eller andra riktningen under årens lopp. Det har ingalunda varit de sakkunnigas mening att förstärka provårsbetygens betydelse, ehuru de avsett, att betygen i fråga böra avgivas efter delvis andra grunder än nu. De anse tvärtom, att då som bekant tjänstgöringsbetygen betyda föga vid jämförelse av olika lärares skicklighet, det skulle vara av stort värde, om första befordringsgrunden vid tillsättande av lärartjänster kunde inrymma ett flertal moment, som markera skillnaden i lärarduglighet och som kunna ha väsentlig betydelse vid sidan om provårsbetyget, särskilt om detta är avgivet för flera år sedan. De sakkunniga ha dock lika litet som någon tidigare kunnat föreslå något universellt botemedel. De kunna endast anvisa en utväg: om rektorerna vore skyldiga att utöver de föreskrivna betygen avgiva vitsord om speciella förtjänster eller åtminstone över speciellt lärararbete och avseende fästes därvid vid befordran, så vore måhända något därmed vunnet. Det förefaller också de sakkunniga, som om mera avseende vid befordran kunde fästas vid efter provåret förvärvade förtjänster i form av studieresor, deltagande i fortbildningskurser m. m. Auskultation. Åhörandet av erfarna lärares undervisning är ett betydelsefullt moment i utbildningen, om det på ett effektivt sätt utnyttjas, och det beror givetvis i hög grad på aspiranten själv och hans större eller mindre förmåga av god iakttagelse. Men till ett gott resultat bidrager väsentligt, om till auskultationen anknytes en god handledning. I utredning och förslag angående praktisk lärarkurs anföra 1927 års skolsakkunniga följande: »Såsom ett betydelsefullt moment ingår i all lärarutbildning åhörande av erfarna lärares undervisning. Skall ett dylikt åhörande bliva av verklig betydelse, erfordras, att lärarkandidaterna på lämpligt sätt införas i den undervisning de åhöra. Detta sker dels därigenom, att den undervisande läraren på förhand gör lärarkandidaten bekant dels med det sammanhang, i vilket de lektioner, som skola åhöras, stå till den förhandenvarande lärokursen i dess helhet, dels ock med de metodiska synpunkter, som läraren har för avsikt att låta bli bestämmande för den undervisning, som skall åhöras. Till lärarkandidaternas införande i undervisningen hör också, att den undervisande läraren gör de lektioner, som kandidaterna åhört, till föremål för belysande samtal och utredande diskussioner.» I detta uttalande instämma de sakkunniga helt. Handledning efter ovan angivna grunder bör ske i samband med all auskultation, och den bör gälla såväl undervisning som andra läraruppgifter. Det säger sig självt, att auskultationen och handledningen bliva mera omfattande i de klassavdelningar, dit aspiranten har serie förlagd. Viktig är den orientering från den handledande lärarens sida, som enligt de sakkunnigas mening bör föregå varje undervisningsserie. »Klassföreståndareserien», 11—816102

162 som omnämnes i anvisningarna till stadgan, bör föregås av en auskultation och därmed sammanhängande handledning, som särskilt tager sikte på lärjungarna och deras läggning och rätta sättet att behandla dem. Med hänsyn till vad som förut anförts om lärarkursföreståndarens frihet vid ledningen av den egentliga lärarkursen, föreligger icke anledning att ingå på alla de detaljer, som kunna av honom ordnas med självbestämmanderätt. En viss frihet i förläggningen av auskultationen bör medgivas läraraspiranten. Att denna koncentreras till de ämnen, som ingå i aspirantens kurs, och i dem till de klassavdelningar, dit undervisningsserie är förlagd, ligger i sakens natur och bekräftas av erfarenheten, men att även lärare i andra ä m n e n uppsökas, torde också vara säkert. Auskultationen bör dock i huvuddrag följa en plan, enligt vilken successivt nya områden av skolarbetet göras till föremål för studier, t. ex. så att man går från lägre klasser till högre eller under en del av kursen uteslutande följer undervisningen i ett ämne. Fullständig frihet att förlägga auskultationen bör icke tillåtas, och den bör i viss utsträckning regleras av lärarkursföreståndaren. Ganska viktigt är att auskultation, som påbörjats i en avdelning, fortsattes några timmar i så sammanhängande följd, som annat kursarbete kan medgiva. Läraraspiranterna böra även i viss utsträckning auskultera varandra, då därigenom diskussionerna under de gemensamma ämnes- och handledarekonferenserna kunna bliva mera givande och sådan auskultation kan giva upphov till fruktbringande tankeutbyte emellan läraraspiranterna. Konferenser. En viktig del av handledningen bilda sammanträdena eller konferenserna, vilka intaga en central ställning inom provårsarbetet och därför också varit föremål för stort intresse och förslag till organisationsstadganden, i form av jämkningar av provårsstadgans föreskrifter. Såväl nämnda föreskrifter i § 9, mom. 4 och § 10 som den praxis, som torde utbildat sig, skiljer på två slag av sammanträden, det ena »sammanträden, som äga rum för preparation och granskning av lärarkandidats undervisning samt för därmed förbunden behandling av metodiska frågor rörande de särskilda läroämnena», det andra »sammanträden för behandling, i rorm av föredrag, referat eller diskussion av viktigare frågor etc». Det senare slaget av sammanträden torde i allmänhet gått under namnet av »rektorskonferenser», där ämnen av i provårsstadgans § 10 mom. 1 omnämnd art förekommit, och torde i stort sett haft ungefär likartad form vid olika provårsläroverk. Sammanträdena av det förra slaget torde i allmänhet gått under namnet »provårskonferenser» och ha varit av mycket växlande art, ibland begränsade till privata överläggningar, gärna omedelbart efter varje kontrollerad lektion, mellan handledande lärare och lärarkandidaten samt föreståndaren, om han varit närvarande, eller i form av tillfälliga »ämneskonferenser» mellan lärare i ett ämne och de i ämnet arbetande lärarkandidaterna under ordförandeskap av en ämneslärare eller mera organise-

rade och regelbundet återkommande •»provårskonferenser» i egentlig mening, t. ex. regelbundna konferenser en veckodag för naturvetenskapliga och en annan för humanistiska ämnen under större delen av läsåret. Med den form, som gives åt dessa slag av konferenser, sammanhänger en del av provårets olustkänsla. I all synnerhet tycks detta vara fallet, om »granskningen av lärarkandidaternas arbete» uteslutande får formen av en kritik och särskilt om en sådan kritik framföres i närvaro av ett flertal lärarkandidater. Det är offentligheten i kritiken och det moment av jämförelse, som ligger i det olika bedömandet av lärarkandidater i samma eller närliggande ämnen, som kännes särskilt besvärande. En individuell kritik utan kamrater som vittnen går lättare att fördraga. De förslag till ändringar av de båda slagen av konferenser, som tidigare framkommit, ha väsentligen syftat att göra dem rikare till sitt innehåll och att göra aspiranterna till mera aktiva deltagare. Båda syftena äro vällovliga och relativt lätta att uppnå. Det förra är närmast en fråga om vad tiden kan medgiva, det senare att anbefalla till lärarkursföreståndarens omsorg; genom åläggande av honom till aspirant att inleda eller göra inlägg i diskussioner torde saken lätt vara ordnad. De uppgifter, som i dylikt fall åläggas lärarkandidaterna, böra vara lätta och inläggen begränsade. Ett åläggande att utreda en pedagogisk eller metodisk fråga i dess helhet eller att hålla en föreläsning eller ett längre föredrag bör av hänsyn till aspiranternas tid icke ifrågakomma. Av samma skäl bör man icke återgiva liv åt bestämmelsen, att aspirant bör författa en pedagogisk uppsats; att anordna förhör med aspiranten över metodiska och andra frågor med eller utan därpå följande betygssättning synes icke heller lämpligt, frånsett den tidsförlust det skulle vålla de förhörande. Ett litet skriftligt prov över ett ämne i allmän eller speciell metodik efter norskt mönster vore snarare på sin plats men skulle måhända anses strida mot svensk provårstradition och genom förberedelser vålla för stor förlust av tid. I sitt förslag ha de sakkunniga sammanfört de olika slagen av konferenser i en paragraf och i ett stycke i anvisningarna. De ha anslutit sig till nu gällande bestämmelser och praxis och sökt ge utrymme åt olika möjligheter för konferensernas form. Förslagets innebörd är, att kritik i sedvanlig mening, om sådan är behövlig, bör förläggas till enskilda konferenser. Andra slag av konferenser, som kunna begränsas avsevärt till antalet, böra icke ägnas åt individuell kritik eller individuell lektionsgranskning utan åt allmän diskussion om spörsmål, som väckts genom lärarkandidaternas arbete eller av dem framställts eller på annat sätt blivit aktuella eller värda intresse. Beträffande handledning i övrigt hänvisas till vad förut anförts och till utkastet till föreskrifter och anvisningar, där olika former av handledning ganska utförligt diskuteras. Omfattningen av läraraspiranternas arbete. Beträffande omfattningen av läraraspiranternas arbete bör en viss försiktighet och måttfullhet iakttagas,

164 så att de icke bli belastade med allt för stora uppgifter. Då man kan utgå ifrån att en lärarkandidat nu i regel hinner i viss utsträckning utföra arbete vid sidan av provåret, bör aspiranten även utan svårighet kunna bestrida ett timlärarförordnande. De sakkunniga föreslå i övrigt ett tidsmaximum för vecka, som icke får överskridas utan aspirantens medgivande, av 20 timmars sammanlagd auskultation och undervisning, timlärartimmarna inberäknade. Om man räknar med att hans förordnande omfattar 6—8 sådana timmar, skulle hans arbete i nämnda avseende röra sig om ett timtal av högst 12—14 per vecka, vilket torde ungefär motsvara den tid, som nedlägges på det nuvarande provårsarbetet i form av auskultation och undervisning. Den av de sakkunniga föreslagna maximitiden förefaller därför att å ena sidan icke vara för högt tilltagen, men å andra sidan tillräcklig för att utbildningen skall medhinnas. Det är ock att märka, att serieundervisningen reduceras genom timlärarförordnandet. Genom dylikt förordnande kan lättnad beredas åt många läraraspiranter även på annat sätt. Då rättande av skriftliga arbeten ingår i utbildningen, kan nämligen detta inläggas i den tjänstgöring, som ingår i aspirantens timlärarförordnande. De här angivna lättnaderna torde till fullo motsvara de tillägg i aspirantens arbete, som införts i anvisningarna under rubriken »utbildning i andra läraruppgifter» och vilka visserligen äro betydelsefulla och därför kräva hans aktgivande och uppmärksamhet men icke i motsvarande grad taga hans tid i anspråk. Då den hittills i provåret förekommande kursen i skolhygien omfattat endast fyra timmar, anse de sakkunniga det önskligt, att denna kurs under benämningen kurs i allmän hygien, utvidgas till att omfatta tio timmar. I kursen böra ingå de moment, som angivas i utkastet till föreskrifter och anvisningar (bilaga 14). Då de sakkunniga genom sitt nu angivna förslag infört en ökning på sex timmar, så beredes samtidigt en större lättnad genom att kurserna i provåret i muntlig framställningskonst och talteknik icke förekomma i den egentliga lärarkursen. Möjligheterna att anordna föreläsningar äro ökade genom förslag om höjt anslag. Det är nämligen önskvärt, att metodiska föreläsningar om möjligt komma alla aspiranter till del, var och en i hans ämnen. Samtidigt bör föreskriften att de skola förläggas så tidigt, att läraraspiranterna kunna omsätta sålunda vunnen insikt, ha praktisk betydelse. Vidare avses beträffande föreläsningar i allmänna ämnen att tillfälle skall beredas till omväxling mellan föreläsare bland annat genom inkallande av sådana från annan ort, en anordning, som nu endast kan göras på föreståndarens bekostnad. Emellertid är det icke meningen, att antalet terminliga föreläsningar skall ökas för den enskilde aspiranten; med föreskriften att de skola anordnas så, att antalet per termin för den enskilde aspiranten i allmänhet icke överstiger tolv, torde en ungefärlig motsvarighet till nuvarande förhållanden föreligga. Däremot föreslås en avsiktlig ökning i antalet övningar. De sakkunniga ha nämligen menat, att aspiranternas arbete genom den så erhållna handledningen på ett motsvarande sätt

165 lättas. Då de sakkunniga slutligen anslagit tre timmar i veckan som maximum för konferenser samt kursen i allmän hygien, synes detta icke heller innebära någon ökad tidsprestation, då provårsstadgan § 10, mom. 4 föreskriver högst två timmar i veckan för det ena slaget av sådana sammanträden jämte hygienkursen. Pedagogisk konsulent. Därest det pedagogisk-psykologiska institutet upprättas, måste det vara av värde, att dess erfarenheter kunna komma den praktiska lärarutbildningen till godo. Det föreslås därför i instruktionen för institutets direktor, att han tillika skall fungera som skolöverstyrelsens konsulent för lärarutbildningen enligt den instruktion, som överstyrelsen utfärdar. De sakkunniga skulle för sin del anse lämpligt, att konsulentens verksamhet, som borde vara förlagd till lärarkursanstalter och seminarier, icke till någon del hade formen av en inspektion, utan helt och hållet hade till mål att giva upplysningar och råd, särskilt att genom föreläsningar och på annat sätt delgiva erfarenheterna från institutets pedagogiska försöksverksamhet och vetenskapliga forskning samt att giva råd rörande lärarutbildning. Lärarkursens kapacitet. Om lärarkursens kapacitet avpassas efter behovet av lärarkrafter, bör den vara lika med det framtida årliga ersättningsbehovet av lärare, vilket i annat sammanhang (sid. 63) beräknats till omkring 140. För närvarande är, som nämnt (sid. 63), ersättningsbehovet mindre, men däremot föreligger ett starkt behov att ersätta lärare utan provar (se övergångsförhållanden sid. 239) med provårsutbildade. De sakkunniga ha räknat med att den av dem föreslagna organisationen (sid. 133) skall vara tillräcklig under förutsättning, att den läroanstalt, som föreslås till upprättande efter det högre lärarinneseminariet, blivit fullt utbyggd. De ha därvid räknat med att 15 tvåterminskandidater årligen skulle kunna få sin utbildning vid varje lärarkursanstalt av läroverkstyp och 10 vid varje lärarkursseminarium. Tills vidare måste man dock räkna med att den nyss nämnda, nyorganiserade läroanstalten kan utbilda endast ett begränsat antal lärare (sid. 240). Av detta skäl och för att snabbare minska »kön» framför provåret föreslås en provisorisk ökning av lärarkurskapaciteten (sid. 133). Det har anförts, att ingen föreståndare skulle vara i stånd att samtidigt handleda ett så stort antal lärarkandidater som 15. Den provisoriska utvidgningen av provåret, som trätt i kraft med läsåret 1937—38, har emellertid medfört en ökning, som åtminstone i vissa fall närmat sig de sakkunnigas siffror. Sålunda ha bland de mest utnyttjade provårsläroverken högre allmänna läroverket i Uppsala höstterminen 1937 haft 12 och vårterminen 1938 13 lärarkandidater, varav en enterminskandidat, och högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm haft 12 lärarkandidater, därav höstterminen 1937 icke mindre än 4 och vårterminen 1938 2 enterminskandidater. Om man, såsom icke vore alldeles orimligt, räknade enterminskandidaterna dubbelt, så skulle Uppsala vårterminen haft en kapacitet av 14 och Södermalm

166 under läsåret 1937—38 en kapacitet av i medeltal 15. Under alla förhållanden synas två omständigheter, minskningen i vissa andra avseenden av lärarkursföreståndarnas arbete och anordningen med samverkande läroverk, göra det möjligt för de nuvarande pro vårsläroverken att nå en kapacitet av 15 aspiranter per år. Skulle detta icke kunna genomföras fullständigt, kunde det bliva nödvändigt med ytterligare någon lärarkursanstalt, men en rubbning i den av de sakkunniga förordade organisationen vore icke behövlig. Lärarkurslärarnas åligganden och arvoden. Det har i det föregående (sid. 135) framhållits, att den föreslagna organisationen innebär en ökning av lärarkursföreståndarnas arbete. Denna ökning berör samtliga lärarkursföreståndare och särskilt de fyra föreståndare, som ha sig den förberedande lärarkursen med dess speciella uppgifter anförtrodd. Den avsedda omläggningen av provårsarbetet till en utbildning, som i högre grad än nu inriktas på en lärares samtliga uppgifter, kräver ökad uppmärksamhet och omsorg från föreståndarens sida, och även deras organisatoriska och administrativa uppgifter med därav följande expeditionsarbete utökas. Tillika förutsätta organisation och övergångsförhållanden (sid. 240) utbildning av större antal aspiranter i den egentliga lärarkursen än för närvarande, nämligen 15 i stället för 10—12 vid varje lärarkursläroverk och 10 i stället för 6—8 vid varje lärarkursseminarium. Den kvantitativa ökningen är dock mindre, än det vid ett hastigt påseende kan förefalla; i de siffror, som angiva de nuvarande förhållandena, ingå nämligen enterminskandidater, i de nya siffrorna (15, 10) endast tvåterminskandidater (jfr sid. 144 ff.). På grund av ovan anförda omständigheter måste det vara skäligt, att lärarkursföreståndarna få en mot arbetsökningen svarande kompensation, och då organisationen utgår från att föreståndaren i regel är rektor, är det behövligt, att i denna kompensation ingå arbetslättnader, för att den dubbla uppgiften som rektor och kursföreståndare icke skall bli för omfattande. Kompensation torde alltså böra givas dels i form av ökat arvode, dels i form av minskad undervisning och ökad hjälp vid expeditionsarbete. I arvodesökning föreslås 500 kronor för en lärarkursföreståndare vid läroverk och 300 vid seminarium, en höjning till respektive 2 000 och 1 500 från 1 500 och 1 200 kronor. Detta är så mycket rimligare, som arvodena redan nu måste anses låga och sedan lång tid tillbaka utgått med oförändrade belopp. Vidare föreslås till vinnande av nyss angivet syfte dels en nedsättning i undervisningsskyldigheten för rektor, som är lärarkursföreståndare, från nu lägst 8 till lägst 5 veckotimmar, vilket enligt de sakkunnigas mening icke bör innebära någon risk för ett befarat avbrott av kontakten med undervisningsarbetet, dels en höjning av arvodet till biträde å rektorsexpeditionen med en krona per lärjunge vid de läroverk, som äro lärarkursanstalter. En så avsevärd höjning av sistnämnda biträdesarvode bör bereda icke blott kompensation för det ökade expeditionsarbete, som den nya organisationen kan med-

167 föra, utan även möjlighet att reducera den arbetsbörda i avseende på expeditionella angelägenheter, som åvilar rektor, och därigenom giva honom mera tid att ägna sig åt sina uppgifter som lärarkursföreståndare. För de folkskoleseminarier, där egentlig lärarkurs är anordnad, torde ingen ökning av arvodet till biträdet å rektorsexpeditionen vara av nöden. Redan nu göres icke någon skillnad i detta hänseende mellan provårsseminarium och ickeprovårsseminarium, ej heller tillämpas vid seminarierna något system med kombination av fast och rörligt arvode (jfr sid. 248). Ovan behandlade förslag beröra samtliga lärarkursföreståndare. I stadgan § 13 mom. 2 anvisas en utväg, som väsentligen begränsar arbetet för de föreståndare, som även ha förberedande lärarkurs. Då emellertid dessa föreståndare likväl erhålla åtskilliga nya uppgifter, som icke ingå i de övriga föreståndarnas, däribland två obligatoriska föreläsningar (stadgan § 12), synes det skäligt, att de erhålla någon ersättning utöver vad som tillkommer samtliga föreståndare, och därför föreslås för var och en ett tilläggsarvode å 200 kronor. Till biträdande lärarkursledare, som få en särskild och ganska ansvarsfull uppgift i den förberedande lärarutbildningen, föreslås ett årligt arvode av 300 kronor för var och en av de fyra ifrågakommande lärarkursanstalterna. Ansvaret för utbildningen åligger nu närmast efter rektor lärarna vid provårsläroverken, och läroverksstadgan innehåller en föreskrift, att »lärare vid provårsläroverk är pliktig att, där så erfordras, biträda vid lärarkandidaters handledning och utbildning i övrigt», en föreskrift, som i andra ordalag upptagits i de sakkunnigas förslag till lärarkursstadga (§ 5). Man torde med skäl kunna anse, att det årliga arvode å 300 kronor, som från år 1918 utgått åt de ordinarie lärarna vid provårsläroverken (från 1937 även åt e. o. adjunkterna), bestämts med hänsyn till de allmänna förpliktelser beträffande lärarutbildningen, som ovan antytts. Nya uppgifter, utöver de redan nu föreskrivna, komma enligt de sakkunnigas förslag att anförtros åt dessa lärare. Särskilt blir detta fallet genom den förberedande lärarkursen i läroverk, vilken till betydande del blir förlagd till anstalter med egentlig lärarkurs. För den handledning, som åligger dem i samband med nämnda del av den förberedande lärarkursen, åtnjuta de enligt organisationsförslaget ingen särskild ersättning. Då ökat arbete tillkommer vid ett genomförande av den föreslagna organisationen, synas fullgoda skäl föreligga för att ifrågasätta en höjning av nu utgående belopp. Det må i samband därmed erinras, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 271/1937 om lärarnas lönefråga anförts (sid. 418), att »arvodesbeloppet — med hänsyn till den pågående utredningen om provårets organisation — ansetts böra bibehållas oförändrat». De sakkunniga ha efter åtskilliga överväganden funnit sig böra stanna vid att föreslå det ifrågavarande arvodesbeloppet för ordinarie och e. o. ämneslärare vid lärarkursanstalter till 500 kronor, d. v. s. 200 kronor mera än motsvarande arvode vid nuvarande provårsläroverk.

168 Organisationen av den egentliga lärarkursen förutsätter på vissa punkter, t. ex. handledning och konferenser, en starkare medverkan från vissa lärares sida. Därför föreslås en höjning av det handledararvode, som nu utgår med visst belopp (300 kronor per år för tvåterminskandidater och 250 kronor per termin för enterminskandidater) och fördelas mellan de handledande lärarna i förhållande till deras befattning med aspiranternas utbildning i provåret, till 400 kronor om året för varje läraraspirant. Såsom arvoden för föreläsningar och övningar föreslås med hänsyn till den förberedelse, de kräva, 35 respektive 20 kronor, vilka belopp tidigare utgått i stället för de nu gällande 30 och 15. Ur en annan synpunkt än de ökade arbetsprestationernas är det också av betydelse, om ämneslärartjänsterna vid lärarkursanstalterna bliva ekonomiskt mera lockande än nu. Därigenom skulle man kunna mer än nu stimulera för lärarutbildning intresserade och lämpade lärare att söka sådana tjänster. För det arbete vid lärarutbildningen, som utföres av lärare i samverkande läroanstalter, beräknas, som förut nämnts och närmare utföres i kostnadsberäkningarna, särskilda arvoden. Fortsatt utbildning. I olika sammanhang ha de sakkunniga framhållit den stora betydelsen av att lärarna få tillfälle till fortsatt utbildning av olika slag. De ha sålunda bl. a. betonat önskvärdheten av kurser i sådana fackmoment, som icke eller endast ofullständigt ingå i den teoretiska utbildningen (sid. 90), och språklärarnas behov av utomlandsvistelse (sid. 112). I förslaget om psykologisk-pedagogiska institutets kursverksamhet (sid. 232 ff.) nämnas flera kurser, som kunde vara av värde både för ämnes- och för övningslärare, och de sammankomster mellan lärare vid provårsläroverk, vilka nämnts såsom önskvärda, kunna också möjligen kallas en fortsatt utbildning. Det finns emellertid många andra former av teoretisk och praktisk fortbildning, som skulle kunna tänkas och som också äro föremål för intresse från lärarnas sida. Mången lärare skulle önska att under pågående läsår få besöka andra läroverk eller göra en »akademisk repetitionskurs» i något av sina ämnen, och detta skulle på många sätt vara av gagn för undervisningen. Anordnandet av sådana utbildningsformer är dock en fråga med omfattande konsekvenser, inte minst i ekonomiskt avseende, och de sakkunniga ha måst inskränka sig till att fästa uppmärksamheten på densamma. Undervisningsprov. Det synes icke föreligga anledning att avskaffa undervisningsproven, som nu äro bestämda genom en särskild författning den 26 april 1905 angående undervisningsprov vid rikets allmänna läroverk för ämneslärare efter genomgånget provar, och det synes lämpligt att, såsom skett i skolöverstyrelsens yttrande den 27 maj 1935, bestämmelserna om sådant prov fogas till stadgan om praktisk utbildning. De sakkunniga ha därför från nämnda yttrande upptagit förslag om sådana bestämmelser.

III. Praktisk utbildning av lärare i övningsämnen. Vid de läroanstalter, vilka beröras av det åt de sakkunniga givna uppdraget, meddelas undervisning, utom i läroämnen, även i vissa övningsämnen. På de allmänna läroverkens timplaner äro upptagna välskrivning, teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig slöjd (slöjd för gossar), kvinnlig slöjd (slöjd för flickor) samt hushållsgöromål. På folkskoleseminariernas återfinnas nu nämnda ämnen jämte trädgårdsskötsel, varvid bör märkas, att ämnena kvinnlig slöjd och hushållsgöromål äro sammanförda till ett ämne, kallat husligt arbete. Den kommunala mellanskolans timplan upptager samma övningsämnen som de allmänna läroverkens. Vad beträffar de kommunala flickskolorna, kan som bekant undervisningen i dessa skolors två högsta klasser anordnas antingen på både en teoretisk och en praktisk utbildningslinje eller på endera av dessa linjer. På grund härav upptager den kommunala flickskolans timplan ett flertal praktiska ämnen, till vilka enligt gällande skolstadga räknas även de ämnen, som eljest benämnas övningsämnen. De sålunda i stadgan angivna ämnena äro för det gemensamma lägre stadiet välskrivning, teckning, musik, gymnastik, (kvinnlig) slöjd och hushållsgöromål samt för det högre stadiets praktiska linje ytterligare sömnad, vävning, barnavård och trädgårdsskötsel, varvid bör erinras om att ämnet kvinnlig slöjd bortfaller för dem, som tillvälja ämnet sömnad. För de tekniska läroverken finnes ingen gemensam, för alla sådana läroverk gällande timplan. Detsamma gäller de högre folkskolorna. Nu gällande kompctensbcstämmclscr. En översikt av de kompetensbestämmelser, som i avseende å avlagda kunskapsprov finnas i fråga om lärare i de olika övningsämnena, torde här böra lämnas. Välskrivning. Inga särskilda bestämmelser beträffande kompetens finnas utfärdade för lärare i välskrivning. Numera meddelas undervisning i detta ämne vanligen av lärare i teckning. I den utbildning, som sistnämnda lärare ha att förskaffa sig, ingår även utbildning i ämnet välskrivning. (Se härom strax nedan.) Teckning. I stadgan för rikets allmänna läroverk § 187 mom. 2 föreskrives såsom behörighetsvillkor för lärartjänst i teckning, att sökanden skall antingen ha avlagt realexamen eller genom intyg av vederbörande ordinarie lärare vid allmänt läroverk eller på annat sätt styrkt sig hava motsvarande

•

170 kunskaper ävensom nöjaktigt genomgått den vid tekniska skolan i Stockholm anordnade högre undervisningskursen för teckningslärare, dock med iakttagande att behörighet till teckningslärarbefattning vid realskola skall tillkomma även den, som nöjaktigt genomgått den lägre undervisningskursen för teckningslärare vid nyssnämnda skola. Sökanden skall därjämte hava nöjaktigt genomgått provkurs i enlighet med de föreskrifter, som därom framdeles varda meddelade. För teckningslärare vid folkskoleseminarium är enligt gällande stadga (§ 141) genomgång av den högre undervisningskursen stadgad som kompetensvillkor, varjämte sökanden skall hava nöjaktigt genomgått den praktiska utbildning, som därutöver kan bliva föreskriven. Beträffande kommunala mellanskolor finnas inga andra bestämmelser i nu berörda hänseende, än att övningslärares kompetens prövas och godkännes av vederbörande skolas styrelse, sedan rektor avgivit yttrande, samt att styrelsen bör tillse, att så vitt möjligt till sådan lärare endast förordnas den, som är fullt förtrogen med de ämnen, i vilka han skall undervisa, och som äger erforderliga insikter rörande uppfostran och undervisning samt nödig undervisningsskicklighet. Till övningslärare med fast anställning vid enskild läroanstalt må kunna antagas den, som äger rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad, ävensom den, som av skolöverstyrelsen för särskilt fall förklarats behörig. Vad slutligen beträffar kommunala flickskolor, äro förhållandena där något annorlunda. Såsom ovan nämnts, skiljer stadgan för dessa skolor mellan läroämnen eller teoretiska ämnen och övningsämnen eller praktiska ämnen. På det lägre stadiet och det högre stadiets teoretiska linje skola eleverna deltaga i undervisningen i vissa för de olika klasserna bestämda praktiska ämnen, vilka motsvara de vid andra skolor förekommande vanliga övningsämnena. Ä det högre stadiets praktiska linje åter upptagas ovannämnda, för den kommunala flickskolan bestämda praktiskt husliga ämnen. Av § 34 i nämnda stadga framgår att med ordinarie ämneslärare avses innehavare av tjänst i teoretiska ämnen, eventuellt med tillägg av ett praktiskt undervisningsämne. De i § 36 av stadgan angivna kompetensfordringarna avse alltså — såsom också framgår av den använda formuleringen — endast teoretiska ämnen. Undervisningen i praktiska ämnen förutsattes tydligen, med nyss angivna undantag, vara anförtrodd åt timlärare (denna benämning tagen i den bemärkelse, som avses i nu gällande stadga). Om sådan lärares kompetens äro samma bestämmelser givna, som ovan omnämnts i fråga om de kommunala mellanskolorna. Musik. Lärare i musik vid allmänt läroverk skall ha avlagt realexamen eller förvärvat motsvarande kunskaper samt vid musikkonservatorium avlagt högre musiklärarexamen, dylik lärare vid folkskoleseminarium högre musiklärarexamen och högre organistexamen, avlagda vid musikkonservatorium, samt ha nöjaktigt genomgått provkurs i enlighet med föreskrifter, som därom framdeles varda meddelade. I fråga om musiklärare vid andra liknande läroanstalter gäller vad ovan sagts beträffande teckningslärare.

171 Gymnastik med lek och idrott. För behörighet till lärare i gymnastik med lek och idrott vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium fordras, att vederbörande genomgått fullständig gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet. Beträffande övriga läroanstalter gäller detsamma som i fråga om lärare i teckning. Manlig slöjd. Vid de allmänna läroverken finnas inga ordinarie lärare i manlig slöjd. Inga bestämmelser om kompetens äro heller givna. Läroverksstadgan föreskriver allenast (§ 187), att för lärarbefatlning i andra övningsämnen än teckning, musik samt gymnastik med lek och idrott erfordras, att sökanden erhållit utbildning enligt de bestämmelser, som därom äro eller kunna varda meddelade. I fråga om dylik lärare vid folkskoleseminarium föreskriver gällande stadga, att sökanden skall hava genomgått av Kungl. Maj :t för ändamålet godkänd utbildningskurs i vederbörande ämne. Vad beträffar övriga här berörda läroanstalter, hänvisas till vad ovan sagts i fråga om lärarbefattning i teckning vid samma läroanstalter. Beträffande kvinnlig slöjd, hushållsgöromål och barnavård vid respektive läroanstalter gäller i nu förevarande hänseende i tillämpliga delar vad de sakkunniga ovan anfört i fråga om manlig slöjd. Trädgårdsskötsel. Undervisning i trädgårdsskötsel är obligatorisk endast vid folkskoleseminarierna. För behörighet till lärarbefattning i detta ämne fordras, att sökande avlagt avgångsexamen vid högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Vid de kommunala flickskolorna kan nämnda ämne av elev å praktisk linje upptagas som ett av de två praktiska ämnen, som skola ingå i hennes ämnesgrupp. Om lärarkompetens i ämnet är intet annat stadgat än vad ovan angivits i fråga om sådan kompetens i teckning. Tidigare förslag och önskemål. Vid olika tillfällen under de gångna åren har utbildningen för lärare i övningsämnen upptagits till dryftande, uttalanden ha gjorts och förslag och önskningar ha framställts. Att här redogöra för allt, som i sådant hänseende förekommit, torde knappast vara möjligt och ej heller behövligt. De sakkunniga ha därför begränsat sig till att omnämna de framställningar m. m., som från ena eller andra hållet överlämnats till de sakkunniga. Välskrivning. I en den 15 april 1935 dagtecknad skrift har förre rektorn vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut i Stockholm J. M. Påhlman anfört, att skrivundervisningens resultat i våra skolor icke vore tillfredsställande. Vid handelskammarmötet i Norrköping den 24—25 september 1926 hade ock förslag väckts om åtgärder för ernående av bättre resultat i berörda hänseende. P å h l m a n anhöll, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta, att en utredning komme till stånd för utrönande av vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas för skrivundervisningens förbättrande, så att vår svenska ungdom

172 kunde lämna skolan med sådan handstil, som erfordrades för det praktiska livet. Sedan skolöverstyrelsen den 21 juni 1935 yttrat sig över nämnda framställning, hemställde Påhlman i en skrift den 28 september 1935, att en kommitté på t. ex. tre personer finge i uppdrag att granska och sätta sig in i de vid våra skolor tillämpade olika undervisningsmetoderna i skrivning och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag om hur en enhetlig och verkligt effektiv undervisning i skrivning skulle kunna åstadkommas. Musik. Hos Kungl. Maj:t har svenska musikläraresällskapet i en skrift av den 14 november 1935 anhållit om beredande av möjligheter för lärare i musik, vilka avlagt musiklärarexamen, att i likhet med andra lärare genomgå provar vid statens provårsläroverk. Under hänvisning till nämnda anhållan har musikläraresällskapet den 14 april 1936 gjort framställning angående vissa frågor rörande musiklärarnas utbildning m. m. Framställningen har, i vad densamma avser rätt för vissa lärare i musik att i likhet med andra lärare genomgå provårskurs, överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Såsom motivering för sin framställning har sällskapet anfört följande. Musiken vore ett av de få ämnen på skolschemat, som, förutom att meddela kunskaper i ämnet, huvudsakligen hade till uppgift att påverka de ungas känsloliv. På grund härav kunde musiken och i första hand den för skolungdomen obligatoriska delen av ämnet, nämligen sången, betraktas som ett av skolans ömtåligaste och mest egenartade ämnen, som ställde alldeles speciella krav på lärarens pedagogiska utbildning. För att musikundervisningen väl skulle kunna fylla sin uppgift och hålla jämna steg med den övriga undervisningen, måste det anses nödvändigt, att möjlighet bereddes musiklärarna, att efter avlagd musiklärarexamen i likhet med övriga läroverkslärarkandidater genomgå provar vid statens provårsläroverk. Sällskapet ville alltså ytterligare understryka de förut framhävda synpunkterna angående förbättrad praktisk utbildning för musiklärare. Gymnastik med lek och idrott. Efter anmodan av de sakkunniga har svenska gymnastikläraresällskapets centralstyrelse den 19 mars 1937 överlämnat ett yttrande angående gymnastiklärarnas pedagogiska utbildning. Styrelsen har där framhållit önskvärdheten av att eleverna i största möjliga mån erhålla tillfälle till undervisningsövningar med så många slags gymnastikavdelningar som möjligt, och särskilt att till de manliga elevernas förfogande ställas övningsavdelningar med kvinnlig ungdom. Vidare har styrelsen betonat, att de nuvarande två utbildningsåren vore otillräckliga för att bibringa eleven vid institutet den pedagogiska blick och det mått av undervisningsskicklighet, som man rimligen kunde begära av den nyutexaminerade gymnastikläraren. Under de senaste åren hade nya moment tillkommit, såsom friluftsdagarna vid vissa läroanstalter, organiserandet av fjällfärder och barnläger m. m., vilket allt ställde ökade krav på gymnastiklärarens pedagogiska och organisatoriska kvalifikationer. Den teoretiska

173 kursen i pedagogik och psykologi hade enligt styrelsens mening lämplig omfattning. Slutligen framhåller styrelsen, att provårsinstitutionen ej vore en lämplig form för gymnastikläraraspirantens pedagogiska utbildning. I samband härmed omnämner styrelsen en utredning, som då pågick inom gymnastikläraresällskapet angående utbildningstiden. Nämnda utredning, av vilken de sakkunniga tagit del, har sedermera av sällskapet överlämnats till direktionen över gymnastiska centralinstitutet. Den utmynnar i förslag om treårig utbildning för gymnastiklärare, därvid den ökade tiden skulle framför allt ägnas åt en mer allsidig utbildning inom den fysiska fostrans olika grenar, särskilt idrotten. De praktiska övningarna i undervisnings meddelande skulle även få ökad tid — 450 timmar i stället för nuvarande 378 timmar. Därigenom skulle man kunna fylla de uttalade önskemålen om en mer mångsidig erfarenhet än för närvarande av undervisning på olika åldersstadier och av elever av olika kön. Sedermera har till de sakkunniga inkommit en framställning från nämnda sällskaps centralstyrelse, avseende utbildning av ledare för friluftsverksamheten. Styrelsen framhåller, att friluftsövningarna fordrade tillgång till betydligt större antal kompetenta ledare än som i allmänhet funnes att tillgå. Genomförandet av verksamheten vore helt beroende av medverkan från ämneslärarna, vilka helt naturligt icke utan vidare vore kompetenta att leda idrottsövningar. Det vore därför nödvändigt att anordna kurser för ämneslärarna i betydligt större utsträckning än hittills. Framställning i sådant syfte hade tidigare gjorts av direktionen över gymnastiska centralinstitutet liksom senare av ett antal läroverkslärare efter sommaren 1937 genomgången idrottsledarkurs, anordnad av skolidrottsförbundet. Det syntes icke möta några större svårigheter att låta de lärare, som genomginge provar, under denna tid erhålla såväl praktisk som teoretisk utbildning i ledning av friluftsverksamhet. Därjämte borde de blivande lärarna åläggas och möjlighet beredas dem att under universitetstiden förskaffa sig sådana insikter i kroppsövningar, att de nödtorftigt kunde medverka under skolornas friluftsdagar. Den av styrelsen åsyftade framställningen från vissa lärare har överlämnats till de sakkunniga för övervägande. I framställningen betonas önskvärdheten av att kurser för ämneslärares utbildning till ledare av friluftsverksamhet årligen anordnades och att vid tillsättningen av ordinarie lärartjänster skälig hänsyn kunde tagas till skolans behov av dylika ledare. Slutligen har hemställts att i samband med den pågående utredningen om lärares utbildning måtte undersökas möjligheten att bereda läraraspiranterna utbildning för deras framtida uppgifter som ledare vid friluftsverksamhet. Till de sakkunniga har ytterligare inkommit en skrift från delegerade för ett den 23 april 1938 i Göteborg hållet, av gymnastiklärarsällskapet i västra distriktet anordnat möte för överläggning om läroverkens friluftsdagar. 1 skriften framhålles behovet av att lärarkandidaterna under provåret erhålla

174 utbildning även för ifrågavarande del av sina blivande uppgifter, och hemställes, att idrottsledarkurser måtte inläggas i provåret. Kvinnlig slöjd (inkl. vävning). Till de sakkunniga har Sveriges slöjdlärarinneförening överlämnat en skrift, däri hänvisas till en av föreningen tidigare hos Kungl. Maj :t gjord framställning. Med hänsyn härtill torde sistnämnda framställning böra här närmare beröras. I denna, som är dagtecknad den 26 augusti 1935, erinras om att redan år 1928 anhållan gjorts om utredning av frågan om inrättandet av ett statens handarbetsseminarium och att skolöverstyrelsen i utlåtande den 1 mars 1929 tillstyrkt denna anhållan. Då nämnda framställning ej lett till något resultat, hade föreningen velat förnya densamma. Det alltjämt stegrade kravet på det praktiska arbetets effektivitet och dess värdesättning ställde större fordringar på handarbetslärarinnornas utbildning än någonsin. Under det att staten sörjde för övriga övningslärares utbildning, måste handarbetslärarinnan söka sin utbildning vid privata läroanstalter. För sin a l l s i d i g a utbildning måste hon dessutom genomgå specialkurser på flera olika håll, klädsömnad på ett, vävning på ett annat, teckning på ett tredje o. s. v., vilket allt fördyrade och förlängde utbildningen. Föreningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående inrättandet av ett statens handarbetsseminarium. Framställningen tillstyrktes av skolöverstyrelsen i utlåtande den 9 oktober 1935. I sin ovannämnda till de sakkunniga ställda skrift har föreningen velat rikta de sakkunnigas uppmärksamhet på frågan. Därjämte har föreningen framlagt följande särskilda önskemål i fråga om det tillämnade seminariets uppgift samt om inträdesfordringar, läroämnen och seminariekursens längd. Seminariet borde ha till u p p g i f t att utbilda lärarinnor för undervisningen i manuellt arbete av varje i de olika skolformerna och på de olika stadierna från folkskolans lägsta till och med flickskolans högsta klasser förekommande slag, för undervisning på de praktiska linjerna, i folkhögskolor samt lärlings- och yrkesskolor för husligt arbete. För i n t r ä d e i seminariet borde fordras, att inträdessökande fyllt eller under det kalenderår, då inträde vinnes, fyller 20 år samt erhållit goda avgångsbetyg antingen från folkskoleeller småskoleseminarium eller från högre flickskola med normalskolekompetens eller kommunal flickskolas praktiska linje eller avlagt realexamen. Dessutom borde fordras två års praktik i linne- och klädsömnad samt någon kunnighet i vävning. Elev, som på grund av styrkta kunskaper i förutnämnda ämnen, föreslås till intagning vid seminariet, borde därjämte genomgå prov för utrönande av den sökandes praktiska och konstnärliga förutsättningar för lärarkallet. Följande l ä r o ä m n e n föreslås, nämligen linneoch klädsömnad med verktygslära, mönsterkonstruktion och mönsterformning, konstsömnad med fackteckning, knyppling, stickning och virkning, skolmodeller (inklusive kindergartenstadiet), vävning med vävteori, textil materiallära, pedagogik, psykologi, metodik och övningsundervisning, allmän och textil konsthistoria, samhällslära, hygien samt bokföring. S e m i-

175 n a r i e t i d e n s l ä n g d borde vara två år. Varje arbetsår borde omfatta 38 veckor med en arbetstid av 35—38 timmar i veckan. Departementschefens direktiv. I det föregående (sid. 13) ha de sakkunniga återgivit det yttrande till statsrådsprotokollet den 30 december 1935 av departementschefen, som åtföljde hans hemställan till Kungl. Maj :t om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om lärarutbildningen. Han upptager där bland de uppgifter, som skulle tillkomma de blivande sakkunniga, även frågan om övningslärarnas utbildning och framhåller, att det givetvis i främsta rummet vore den praktiska utbildningen, som här avsåges. Dock vore det naturligt, att även nämnda lärares teoretiska utbildning kunde i detta sammanhang bliva föremål för övervägande, och de sakkunniga borde vara oförhindrade att, om så befunnes erforderligt, i sådant hänseende framlägga förslag. De sakkunnigas förslag. Den pedagogiska utbildning, som lärare i övnings ämnen vid högre läroanstalter tidigare erhållit, har ofta nog varit oenhetlig, ibland bristfällig. Detta förhållande har utan tvivel medfört, att nämnda ämnen stundom haft en något isolerad ställning vid våra läroanstalter. Härtill torde ock ha bidragit den omständigheten, att övningsämnena i motsats till läroämnena väsentligen sakna betydelse för lärjungarnas flyttning från klass till klass och för examinas godkännande. Man torde vara allmänt ense om övningsämnenas betydelse även ur uppfostringssynpunkt och således för lärjungarnas utveckling i olika avseenden. Såsom förut anförts har departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet berört denna fråga, därvid han påpekat övningsämnenas ökade betydelse och deras personlighetsbildande förmåga. Det är därför han velat i samband med den genomgripande omläggning av ämneslärarnas praktiska utbildning, som av honom planerats, upptaga även frågan om övningslärarnas. Den nu antydda uppfattningen om övningsämnenas betydelse delas till fullo av de sakkunniga, och de anse det därför ur alla synpunkter befogat, att frågorna om de båda lärarkategoriernas utbildning på en gång upptagas till övervägande. Vid fullgörandet av sitt uppdrag ha de sakkunniga såsom en huvudprincip för sig uppställt, att övningslärarna böra genom vederbörliga intyg styrka samma personliga förutsättningar för lärarverksamhet som ämneslärarna i fråga om hälsotillstånd och lämplighet och få en pedagogisk utbildning, likvärdig med dessas. Denna likvärdighet bör gälla även mellan de olika övningslärarkategorierna inbördes. Om övningslärarna erhålla en sådan utbildning, genom vilken de liksom ämnesläraraspiranterna redan från början vinna förtrogenhet med skolans liv och uppfostraregärning, skall detta utan tvivel bliva av stor betydelse för övningsämnenas plats inom skolan. I det följande återkomma de sakkunniga beträffande de olika

176 ämnena till frågan, hur nämnda utbildning enligt deras mening bör ordnas för att nå nyss angivna mål. För att utbildningen i vissa ämnen icke skall bliva alltför betungande för övningsläraraspiranterna, ha de sakkunniga därvid funnit sig böra utesluta en del pedagogiska moment, som ansetts kunna utgå, utan att likvärdigheten rubbas. Välskrivning, teckning och manlig slöjd. Vad dessa tre ämnen beträffar, vilja de sakkunniga erinra därom, att chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt av Kungl. Maj:t den 29 maj 1936 givet bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att bland annat verkställa utredning och avgiva förslag angående utbildningen av lärare i slöjd för gossar (manlig slöjd) och i teckning. Enligt departementschefens yttrande vid samma tillfälle borde de blivande sakkunniga samråda i fråga om utbildningen av lärare i manlig slöjd och i teckning med nu förevarande sakkunniga. Den 17 december 1937 avgåvo förstnämnda sakkunniga, som antagit namnet 1936 års yrkesskolsakkunniga, betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm (statens offentliga utredningar, 1938:8). I detta betänkande beröres frågan om utbildningen av lärare i manlig slöjd och i teckning endast i förbigående, enär, enligt yrkesskolsakkunnigas uttalande, nu förevarande sakkunniga ej vid tiden för betänkandets avlämnande i visst hänseende fattat definitiv ståndpunkt. De sakkunniga ha samrått med yrkesskolsakkunniga beträffande de allmänna principer för den praktiska lärarutbildningen, som de sakkunniga lagt till grund för sitt arbete. Det har härvid konstaterats, att inga skiljaktigheter av någon väsentlig betydelse föreligga i de båda sakkunnigkommittéernas uppfattning av de grundläggande frågorna. Vid nämnda överläggningar ha yrkesskolsakkunniga i fråga om teckningslärarnas fackliga utbildning meddelat följande. Den anstalt, som skulle omhänderhava den teoretiska och praktiska teckningslärarutbildningen, skulle benämnas teckningslärarinstitutet. Detta institut skulle anordna en fyraårig utbildning. Under de tre första åren skulle undervisningen anknytas till den av de sakkunniga i nämnda betänkande föreslagna s. k. konstfackskolan, där undervisningen i teckning och målning skulle bedrivas systematiskt såsom i de allmänna skolorna. Det första arbetsåret borde vara allmänt förberedande, medan det andra och tredje året skulle ägnas åt fackutbildning. Någon del av fackstudierna under tredje året skulle kunna förläggas till konsthögskolan. Den praktiska utbildningen åter skulle i de tre första årskurserna bestå i auskultationer och 40 undervisningsövningar. I fjärde årskursen skulle den för den blivande teckningsläraren avsedda utbildningen i fysiologi, psykologi och pedagogik omfatta sammanlagt 209 timmar, varjämte auskultation, undervisningsövningar och avläggande av prov, sammanlagt 266 timmar, skulle omfatta välskrivning och teckning. Ledningen härav skulle tillkomma

177 institutets föreståndare, vilken, i händelse ett psykologisk-pedagogiskt institut komme till stånd, skulle kunna till dess direktor överlämna vissa av dessa uppgifter. Samverkan med Stockholms högskola tänktes under andra omständigheter i vissa fall kunna äga rum. På frågan om den teoretiska utbildningen för lärare i teckning och manlig slöjd ha nu förevarande sakkunniga icke haft anledning att ingå, då ju detta spörsmål, på sätt nyss omnämnts, är föremål för särskild behandling av yrkesskolsakkunniga. Allenast i ett avseende vilja de sakkunniga göra ett uttalande. Från åtskilliga håll har man under senare år klagat över den försämring i avseende på handstilarnas beskaffenhet, som man anser sig ha konstaterat. Samma uppfattning kommer till synes i den till de sakkunniga överlämnade, ovan omnämnda framställningen från förre rektorn Påhlman. Enligt de sakkunnigas mening sakna dessa uttalanden ej fog. Om orsakerna till de mången gång mindre goda handstilarna i skolorna våga de sakkunniga icke uttala någon mening utan vilja inskränka sig till ett konstaterande. Det torde icke vara behövligt att närmare motivera ett uttalande i denna fråga, det torde vara nog att i all korthet påpeka den betydelse, en lättläst och redig handstil alltjämt har, fastän maskinskriften i stor utsträckning ersatt handskriften. Att på denna fråga jämväl lägga en i någon mån estetisk synpunkt kan måhända försvaras. De sakkunniga vilja alltså uttala önskvärdheten av att vid den planerade omläggningen av utbildningen av tecknings- (och välskrivnings-) lärare nu angivna förhållanden måtte beaktas. Vad beträffar teckningslärarnas praktiska utbildning, ha nu förevarande sakkunniga funnit, att nämnda utbildning, ordnad såsom yrkesskolsakkunniga angivit, väsentligen skulle komma att organiseras i likhet med vad i det föregående föreslagits i fråga om ämneslärarna. De sakkunniga kunna alltså i det hela ansluta sig till denna plan. En sådan anordning skulle alltså innebära, att teckningsläraraspiranterna under sina studier finge en förberedande praktisk lärarutbildning och efter tre år finge utvidga och fullfölja sin pedagogiska utbildning i en avslutande fjärde årskurs genom deltagande i en sådan påbyggnadskurs, som föreslagits av yrkesskolsakkunniga. Under den förberedande utbildningen böra aspiranterna alltså auskultera vid läroanstalter av olika slag. Då teckningsläraren kommer att undervisa i endast två ämnen, teckning och välskrivning, torde auskulteringen för aspiranterna kunna begränsas. Vidare böra aspiranterna komma i tillfälle att deltaga i de för samtliga läraraspiranter anordnade specialkurserna i talteknik, i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och i uppfostringspsykologi (jfr sid. 44). De böra även få deltaga i den föreslagna kursen i allmän hygien ävensom i de föreläsningar i pedagogiska och allmänt metodiska ämnen, som äro avsedda för läraraspiranter. De sakkunniga ha i fråga om ämneslärarnas utbildning föreslagit viss form för sam12—816102

178 verkan mellan de akademiska myndigheterna och representanter för den praktiska lärarutbildningen. Något häremot svarande stadgande är i fråga om teckningslärarutbildningen ej erforderligt, då teckningslärarinstitutet enligt yrkesskolsakkunnigas förslag skulle stå under skolöverstyrelsens omedelbara inseende. Enligt vad de sakkunniga erfarit, anse yrkesskolsakkunniga, att för inträde i teckningslärarinstitutets första årskurs borde fordras kunskaper och färdigheter i ämnena modersmålet, ett främmande levande språk, historia med samhällslära och matematik, allt i den omfattning som vitsordas genom godkända betyg i studentexamen, samt kunskaper och färdigheter i teckning motsvarande med beröm godkänd i studentexamen på reallinjen. Inträde i fjärde årskursen skulle medgivas den, som bland annat fyllt de villkor, som stadgas för uppflyttning i fjärde årskursen, samt vid den till institutet förlagda förberedande praktiska lärarutbildningen visat sig äga fallenhet för teckningslärarkallet. Till nu angivna förslag i fråga om inträdesfordringar kunna de sakkunniga icke helt ansluta sig. De anse, att betyg över avlagd realexamen samt godkänt avgångsbetyg från kommunal flickskolas teoretiska linje och från högre flickskola med s. k. normalskolekompetens bör vara minimifordran. Dock torde det vara behövligt att därutöver fordra kunskaper, motsvarande dem, som vitsordas genom studentexamen, i ämnena modersmålet, historia med samhällslära och ett främmande levande språk ävensom ett kvalificerat betyg i teckning enligt fordringarna för studentexamen. Dessa kunskapsfordringar äro likvärdiga men ej identiska med dem, som äro stadgade för inträde i gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje, varvid dock är att märka, att även visst kvalificerat folkskollärarbetyg och avgångsbetyg från högre lärarinneseminariet, vari vissa ämnen ingå, berättiga till inträde å nämnda linje. Samma bestämmelser torde böra gälla jämväl för teckningsläraraspiranter, givetvis med vederbörlig förändring i avseende å ämnen. Vad beträffar utbildningen av lärare i m a n l i g s l ö j d , komma, såsom förut anförts, yrkesskolsakkunniga att senare därom avgiva yttrande och förslag. Nämnda sakkunniga ha i sitt förut omförmälda, redan avgivna betänkande uttalat, att undervisningen i den av dem planerade konstfackskolans allmänna avdelning skulle kunna bliva till gagn även för blivande lärare i slöjd och att dessa lärares utbildning skulle kunna anknytas till nämnda skola. Nu förevarande sakkunniga, som ju icke ha att närmare yttra sig om slöjdlärarnas fackligt teoretiska utbildning, vilja i sådant hänseende allenast framhålla, att man knappast lärer kunna för dessa lärare anordna en så långvarig utbildning som för teckningslärarna. Härav följer att också deras praktiska lärarutbildning, som eljest tydligen bör principiellt ordnas ungefär liksom andra lärares, bör i lämplig grad begränsas. I enlighet härmed torde slöjdläraraspiranterna böra deltaga endast i den förenämnda kursen i upp-

179 fostringspsykologi samt i kursen i allmän hygien. Till frågan om åtgärder för utbildning av övningslärare i mer än ett ämne återkomma de sakkunniga i det följande. % Musik. Utbildningen av musiklärare vid allmänt läroverk och därmed jämförlig läroanstalt sker, såsom förut angivits, vid musikkonservatorium i Stockholm, och vinnes genom avläggande av högre musiklärarexamen. Vid konservatorium kan även avläggas en lägre musiklärarexamen, som dock enligt vederbörande examenskungörelse (S. F. S. nr 79/1930) icke medför behörighet till viss befattning och därför här kan förbigås. Den högre musiklärarexamen förutsätter enligt reglementet för musikkonservatorium (S. F. S. nr 78/1930) studier i följande ämnen: sång, piano, violin, harmonilära, musiklära, pedagogik, metodik, talteknik, deklamation samt musikens historia och estetik och innefattar prövning i ämnena sång, piano, violin, harmonilära, pedagogik, musikens historia och estetik samt undervisningsskicklighet. I nyssnämnda reglemente § 5 stadgas, att för elever, som idka studier för avläggande av musiklärarexamen, anordnas övningar i undervisning. I samband med dessa övningar beredas, heter det vidare, deltagarna i desamma tillfälle att närvara vid undervisning i offentliga och enskilda läroanstalter, som läroverksstyrelsen (d. v. s. styrelsen för musikkonservatorium) efter förslag av skolöverstyrelsen i varje fall anvisar. Enligt § 8 i nämnda reglemente må elev ej utan läroverksstyrelsens särskilda medgivande åtnjuta undervisning längre tid än åtta terminer i den för högre musiklärarexamen bestämda ämnesgruppen. Beträffande den pedagogiska utbildning, som vid konservatorium meddelas musikläraraspiranterna, ha de sakkunniga, huvudsakligen ur ett på begäran av de sakkunniga av svenska musikläraresällskapet avgivet yttrande med därtill hörande bilagor, inhämtat följande. Läroverksstyrelsen har den 30 maj 1930 fastställt kurser för olika betygsgrader i de ämnen, som ingå i högre och lägre musiklärarexamen vid konservatorium. Bland dessa ämnen finnes ej pedagogik upptaget. Undervisning i ämnet gavs likväl och omfattade de första åren omkring 10 timmar föreläsningar. Under de senaste åren uppgives läraren i ämnet ha efter hand utvidgat kursen, så att den för närvarande omfattar en veckotimme under två år, eller tillhopa omkring 60 timmar. Därjämte har en kursplan under de senaste åren uppgjorts av vederbörande lärare. Planen omfattar en elementär kurs i psykologi och i pedagogikens historia samt ett antal musikpedagogiska arbeten. Utom denna kurs i psykologi och pedagogik har undervisningen de senaste åren även omfattat metodik en veckotimme under två år. Metodikundervisningen har anslutit sig dels till praktiska övningar i form av s. k. fingerade lektioner, som hållits gruppvis en veckotimme under två år med omkring sex elever i varje grupp, dels till elevernas undervisning i folkskolan, vilken senare varit förlagd till det andra utbildningsåret. Läraren i pedagogik har i största möjliga utsträckning följt denna deras undervisning och efter varje besök till och med skrift-

180 ligen sammanfattat sina anvisningar. Examensprov ha avlagts inför läroverksstyrelsen, som på grundval av detta prov fastställt betyg för undervisningsskicklighet. Enligt den uppgjorda kursplanen skulle under det tredje studieåret undervisningsövningar förläggas till gymnasier och flickskolor, men denna avsikt har hittills ej kunnat genomföras. Den ovannämnda, i reglementet för musikkonservatorium § 5 avsedda auskultationen i offentliga och enskilda läroanstalter har i någon utsträckning förekommit. Den nu lämnade redogörelsen visar, att under de sista åren den pedagogiska utbildningen av musiklärare vid musikkonservatorium ej oväsentligt förbättrats. Delade meningar torde dock ej råda därom, att denna utbildning är i behov av en omgestaltning för att kunna anses motsvara nutida krav i detta hänseende på lärare vid allmänna läroverk och liknande läroanstalter. De sakkunniga vilja i detta hänseende göra vissa uttalanden och framställa önskemål, vilka kunna bilda utgångspunkt för frågans fortsatta behandling. Härvid ansluta sig de sakkunniga till ovannämnda yttrande av svenska musikläraresällskapet samt till uttalanden, som under hand gjorts av bland andra skolöverstyrelsens konsulent för musikundervisningen E. Ralf. Enligt de sakkunnigas mening bör pedagogisk sakkunskap alltid vara representerad i läroverksstyrelsen, och därjämte bör en ordinarie lärarbefattning i pedagogik och metodik vid konservatorium så snart ske kan inrättas genom ombildning av den nuvarande extra lärarbefattningen. Dessa åtgärder innebära uppenbarligen, att ämnena pedagogik och metodik komme att få ett väsentligt ökat utrymme vid musiklärarutbildningen, något som synes de sakkunniga vara ett nödvändigt villkor för en förbättrad utbildning. I överensstämmelse härmed böra de nu gällande bestämmelserna för den högre musiklärarexamen upptagas till granskning, så att denna examen mera direkt inriktas på en fullgod utbildning av lärare för högre och lägre skolor. Hänsyn till en eventuell önskan från musikläraraspiranternas sida att erhålla en utbildning, som sätter dem i stånd att utöva även annan musikpedagogisk verksamhet, bör här komma i andra rummet. I samband härmed bör en revision företagas i fråga om inträdesfordringarna till musiklärarklassen. För närvarande är härom intet annat stadgat, än det som gäller för inträde i konservatorium över huvud taget, nämligen att den inträdessökande skall förete avgångsbetyg från folkskola. Såsom i det föregående anförts föreskrives i läroverksstadgan liksom i stadgan för folkskoleseminarierna som villkor för behörighet till musiklärarbefattning, att sökanden skall ha avlagt realexamen eller på annat sätt styrkt sig h a motsvarande kunskaper. De sistnämnda teoretiska kunskaperna kunna alltså förvärvas efter avlagd musiklärarexamen. Enligt de sakkunnigas mening är det av nöden, att eleven redan vid musik lärarstudiernas början innehar erforderligt mått av teoretiska kunskaper. Detta mått lärer icke kvantitativt sett kunna sättas lägre än det, som är stadgat för inträde i gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje (se sid. 182) och som motsvarar det, som ovan av de sakkunniga föreslagits i fråga

181 om teckningslärarutbildningen. Av musikläraraspiranten bör fordras samma kunskapsmått i det hela. Vad beträffar ämneskombination i fråga om de kompletterande studierna, ha de sakkunniga, med tanke ej minst på den litteratur, som musikläraraspiranterna torde komma att använda för sin utbildning, ansett modersmålet, historia med samhällslära och ett främmande levande språk bilda en lämplig kombination. Under studietiden vid konservatorium böra eleverna erhålla såväl teoretisk som praktiskt pedagogisk utbildning. De böra således deltaga i de specialkurser i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, i uppfostringspsykologi och i allmän hygien, om vilka förut talats. Däremot lärer det ej vara erforderligt att stadga deltagande i kursen i talteknik, då undervisning i detta ämne i varje fall ingår i konservatoriets studieplan. Eleverna böra jämväl deltaga i de förut omnämnda föreläsningarna i pedagogiska och allmänt metodiska ämnen, som äro avsedda för läraraspiranterna. Vad beträffar den praktiska utbildningen bör den i väsentliga delar anordnas i överensstämmelse med motsvarande utbildning för ämneslärare och med vad ovan föreslagits för teckningslärare. Nämnda utbildning bör omfatta auskultation och övningsundervisning vid olika slag av skolor i Stockholm. I anslutning härtill böra eleverna få handledning i speciell metodik. Auskultation och övningsundervisning förekomma, såsom ovan omnämnts, för närvarande i viss omfattning vid konservatorium. Dessa viktiga moment i lärarutbildningen böra emellertid få en större plats i utbildningen. Härom ha de sakkunniga samrått med skolöverstyrelsens konsulent E. Ralf och ha funnit sig kunna utgå ifrån att auskultation och övningsundervisning tillsammans böra omfatta omkring 125 timmar. Om auskultation och övningsundervisning få i denna utsträckning ingå i musikläraraspiranternas utbildning, synes den av svenska musikläraresällskapet föreslagna, till tiden efter musiklärarexamen förlagda provårskursen om en termin ej vara nödvändig. I den för närvarande vid konservatorium följda provisoriska kursplanen upptages ett praktiskt undervisningsprov såsom ett moment i den avgångsprövning, som avslutar musiklärarnas pedagogiska utbildning. Detta prov blir överflödigt, därest den praktiska utbildningen ordnas på sätt de sakkunniga här antytt. Det bör i detta sammanhang erinras därom, att högre musiklärarexamen vid musikkonservatorium avlägges, utom av de ordinarie eleverna, av s. k. privatister, som således åtnjutit enskild undervisning. I själva verket avlägges nämnda examen av flera privatister än av ordinarie elever. De sakkunniga vilja framhålla, att de privatister, som önska erhålla kompetens för musiklärarbefattning, böra ha samma kvalifikationer i olika avseenden och förskaffa sig en pedagogisk utbildning av samma omfattning som de ordinarie eleverna. Gymnastik med lek och idrott. Utbildningen av lärare i gymnastik med lek och idrott är sedan gammalt förlagd till gymnastiska centralinstitutet. Den härför avsedda kursen, gymnastiklärarkursen, omfattar en tid av två år.

182 För inträde i nämnda kurs fordras bland annat att sökanden antingen avlagt realexamen eller erhållit godkänt avgångsbetyg från kommunal flickskola eller enskild flickskola med s. k. normalskolekompetensrätt och i båda fallen dessutom erhållit minst betyget godkänd i fysik, kemi och biologi med hälsolära enligt studentexamens fordringar, eller ock avlagt studentexamen med minst betyget godkänd i fysik, kemi och biologi med hälsolära eller avlagt folkskollärarexamen med minst betyget med beröm godkänd i fysik, kemi och biologi med hälsolära, matematik, tyska och engelska eller slutligen genomgått högre lärarinneseminariet och erhållit minst betyget godkänd i fysik med astronomi, kemi med mineralogi och geologi, zoologi och botanik. I fråga om dessa inträdesfordringar ha de sakkunniga intet att anföra. Enligt den för institutet gällande examensstadgan (S. F. S. nr 351/1934) skola i undervisningen ingå praktiska övningar samt tjänstgöringar, och den prövning, som elev skall undergå för avläggande av examen, skall, där institutets direktion så bestämmer, vara förenad med praktiska prov. I gymnastiklärarexamen ingår vidare ämnet psykologi och pedagogik, omfattande grunderna av den pedagogiska psykologien samt didaktik och utgörande en kurs på tillsammans 108 timmar. De praktiska övningarna i undervisnings meddelande omfatta enligt kursplanen för institutet sammanlagt 378 timmar, vartill komma instruktionsövningar i idrott bland annat på läroverkens friluftsdagar. Dessa praktiska övningar ha för de manliga kurserna varit förlagda till nya elementarskolan och i viss utsträckning till andra högre allmänna läroverk i Stockholm, i någon mån också till folkskolor, samt för de kvinnliga till statens normalskola för flickor, Ateneum för flickor, de kommunala mellanskolorna och folkskolor. För de kvinnliga eleverna har utbildningen under de gångna åren blivit väsentligt mångsidigare än för de manliga såväl i fråga om förläggning till olika skolstadier och skolformer som i fråga om antalet handledande lärare. Under senare år har antalet elever i de manliga kurserna varit jämförelsevis lågt, vadan övningsundervisningen för dessa elever huvudsakligen varit förlagd till nya elementarskolan, för vars gymnastikundervisning gymnastiska centralinstitutet sedan gammalt svarar. Auskultering har ägt rum bland annat vid skolor för dövstumma, blinda och efterblivna barn samt vid frivilliga gymnastikavdelningar. De önskemål, som uttalats i fråga om gymnastiklärarnas utbildning, mynna, såsom framgår av vad i det föregående anförts, ut i förslag om den nuvarande kursens utvidgning med ett år, varigenom även det pedagogiska utbildningsmomentet skulle kunna ytterligare tillgodoses. Vad beträffar den pedagogiska utbildning, som den nuvarande ordningen vid gymnastiska centralinstitutet giver, vilja de sakkunniga uttala den meningen, att denna är i det hela väl tillgodosedd. Både den psykologiska och den pedagogiska delen av denna kurs synes i fråga om stoffurval och metod vara präglad av moderna synpunkter, upptagande bland annat problem, som särskilt beröra den

183 fysiska fostrans ställning i skolan. Härtill kommer att i ämnena fysiologi och hälsolära ingå moment, som komplettera den teoretiska psykologisk-pedagogiska utbildningen. Gymnastiklärarnas pedagogiska utbildning synes de sakkunniga likväl lida av en brist därutinnan, att den är så starkt hopträngd, ett förhållande, som givetvis sammanhänger med kursens relativt ringa tidsomfattning. En utväg att vinna ökad tid för den pedagogiska utbildningen och samtidigt fördjupa densamma vore att för dem, som genomgått gymnastiska centralinstitutet, anordna en »provårskurs», förlagd till tiden omedelbart efter avgångsexamen. En dylik kurs skulle utan tvivel kunna giva värdefulla resultat i pedagogiskt avseende. Då emellertid gymnastiklärarsällskapet ställt sig avvisande till tanken på en sådan kurs och det måhända även ur andra synpunkter är förmånligt, att den fackliga och den pedagogiska utbildningen förlöpa parallellt, anse sig de sakkunniga ej böra framställa något förslag i detta syfte. Å andra sidan är det uppenbart, att en förlängning av utbildningstiden med ett år, såsom upprepade gånger förordats från gymnastiklärarhåll och jämväl påyrkats i gymnastiklärarsällskapets ovannämnda yttrande till de sakkunniga, skulle kunna väsentligt förstärka även den pedagogiska utbildningen och förskaffa gymnastiklärarna ökad skicklighet för sina arbetsuppgifter. Ur de synpunkter, de sakkunniga ha att beakta, skulle alltså en utökning av tiden för gymnastiklärarutbildningen vara önskvärd, främst med tanke på de nya arbetsuppgifter, som de senaste åren lagt på gymnastiklärarna vid våra läroanstalter och vilka framhållas i de ovan refererade uttalandena. De sakkunniga anse sig därför av nu angivna skäl böra tillstyrka en utökning av gymnastiklärarutbildningen, så mycket hellre som nämnda utbildning i och för sig förefaller vara alltför sammanträngd. Beträffande de för läraraspiranter avsedda specialkurserna torde gymnastikläraraspiranterna, som erhålla utbildning i uppfostringspsykologi och talteknik, hygien m. m., böra genomgå endast kursen i svenska språket, företrädesvis muntlig framställning. I den praktiska utbildningen böra — liksom nu — ingå auskultationer och övningsundervisning jämte metodiska övningar. Omfattningen av dessa praktiska moment är tydligen beroende av den tid, som anslås för gymnastiklärarutbildningen. Enligt gällande läroverksstadga ingår i den undervisningsskyldighet, som åligger lärare vid allmänt läroverk, att medverka vid ledningen av lärjungarnas friluftsverksamhet. Från olika håll har, såsom förut (sid. 173) omnämnts, framhållits vikten av att dessa lärare erhålla nödig utbildning för berörda uppdrag. Såsom lämpliga åtgärder i sådant hänseende ha föreslagits utbildning av ledare i samband med läraraspiranternas övriga utbildning samt kurser liknande dem, som vid ett par tillfällen på enskilt initiativ anordnats för redan i tjänst varande lärare. Därjämte har det föreslagits, att vid tillsättning av ordinarie ämneslärartjänster hänsyn skulle tagas till vederbörande skolas behov av utbildade ledare.

184 Av dessa tre förslag är det strängt taget endast det första, som berör de sakkunnigas uppdrag, nämligen i avseende på infogandet i den övriga lärarutbildningen av utbildning av ledare för friluftsverksamheten. Vad de båda övriga förslagen beträffar, vilja de sakkunniga anföra följande. Anordnandet av särskilda kurser, bekostade av allmänna medel, för redan i tjänst varande lärares utbildande till dylika ledare finna de sakkunniga synnerligen lämpligt och vilja därför livligt tillstyrka, att fortbildningskurser för ämnes- och övningslärare anordnas i berörda syfte och i tillräcklig utsträckning. Organiserandet bör som hittills ske genom skolöverstyrelsen, eventuellt genom förmedling av det föreslagna psykologisk-pedagogiska institutet i Stockholm. Framhållas bör att de sakkunniga härvid åsyfta utbildning av ledare för friluftsverksamhet av den art, som avses i gällande läroverksstadga och närmare angives i de till läroverkens undervisningsplan hörande metodiska anvisningarna, och ej endast utbildning av ledare för fri idrott. Det framställda förslaget om ledarutbildning såsom merit vid tillsättning av ordinarie ämneslärartjänster ligger utanför de sakkunnigas område. I och för sig synes det dock de sakkunniga naturligt, att sådan merit, som här avses, vitsordas genom vederbörligt tjänstgöringsbetyg och kan vid befordran beaktas i anslutning till bestämmelserna i läroverksstadgan § 181 mom. 2 a), enär den bör kunna inbegripas under befordringsgrunden »skicklighet och nit i ungdomens handledning». Vad åter beträffar förslaget att inordna ledarutbildningen i lärarutbildningen i övrigt, faller detta, såsom ovan antytts, uppenbarligen i visst avseende inom de sakkunnigas uppdrag. Nämnda spörsmål är enligt de sakkunnigas mening av ej ringa vikt. De sakkunniga kunna i detta hänseende hänvisa till chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet vid avlåtande av förslag till 1937 års riksdag om arvode till en idrottslärare vid universitetet i Uppsala. Departementschefen framhåller där bland annat, att den befattning med idrottsdagarna vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter, som numera ålåge ämneslärare, utgjorde ett skäl för att staten för ändamålet tillhandahölle erforderlig utbildning vid lärarutbildningsanstalterna. Man kan tänka sig en sådan utbildning förlagd antingen till den praktiska lärarutbildningen eller till universitetsstudierna. Att foga en idrottslig pedagogisk utbildning till den förra synes de sakkunniga mindre riktigt redan av det skäl, att denna praktiska utbildning till så gott som alla sina delar är obligatorisk, medan en utbildning till ledare av här avsett slag måste anses som en frivillig sak, då många i övrigt måhända för egentlig lärarverksamhet synnerligen väl lämpade aspiranter kunna sakna läggning och krafter för idrott och friluftsverksamhet. Vidare torde läraraspiranternas tid, om de sakkunnigas förslag i avseende på lärarkursens ordnande godtages, bliva så fylld av arbetsuppgifter av olika slag, att en ökning genom inrättande av en särskild kurs måste anses utesluten. Däremot är det i sin ordning,

185 att läraraspiranterna om möjligt redan under den förberedande och i varje fall under den egentliga lärarkursen få kännedom om och tillfälle att deltaga i läroverkens friluftsverksamhet. De sakkunniga ha också i sitt förslag till organisation av den praktiska lärarutbildningen sökt tillgodose detta. Utbildningen av blivande lärare till ledare av friluftsverksamhet vid skolorna torde däremot kunna ske i samband med den teoretiska utbildningen. Det torde icke möta några nämnvärda svårigheter att under studietiden giva utrymme åt en dylik kurs. För läraraspiranterna personligen skulle denna säkerligen komma som en nyttig och välkommen avspänning och omväxling i det teoretiska arbetet och lärer ej heller kunna verka störande eller märkbart förlänga studietiden. En sådan utbildning kan ju ock ordnas i anslutning till och genom närmare organisation av redan befintliga anordningar för ändamålet. De sakkunniga ha i sådant hänseende inhämtat, alt vid universitetet i Uppsala numera finnes anställd en idrottslärare, som håller kurser av här angivet slag, att utsikter torde förefinnas, att en dylik lärare kommer att anställas för Stockholms studentkårer i samverkan med svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, att fråga om anställande av en idrottslärare även vid universitetet i Lund väckts av vederbörande akademiska myndigheter därstädes och torde komma att lösas i samband med fullbordandet av idrottshus i staden ävensom att Göteborgs högskolas studentkår läsåret 1937—1938 haft anställd en idrottslärare, som givit en kurs avsedd för blivande läroverkslärare och som eventuellt även framdeles torde komma att anställas för detta ändamål. De sakkunniga finna det lämpligt, att vid den närmare organisationen av dessa kurser samarbete anordnas mellan de akademiska kursledarna och läroverken i analogi med vad de sakkunniga föreslagit beträffande uppgörande av studieplan. Därigenom kan tillfälle beredas kursdeltagarna att, såsom enligt vad de sakkunniga erfarit någon gång i nuvarande kurser förekommit, medverka vid läroverkens friluftsverksamhet. De sakkunniga finna ett sådant deltagande synnerligen viktigt. De här avsedda kurserna böra nämligen icke enbart inriktas på idrottsliga prestationer utan och kanske framför allt giva en föreställning om huru olika slag av friluftsverksamhet i skolorna anordnas och ledas och vilka fordringar man därvid kan ställa på ungdom av olika åldrar. Bristande erfarenhet på denna punkt leder ofta till att kraven på ungdomens fysiska prestationsförmåga ställas alldeles för högt, och hänsynstagande till denna pedagogiska synpunkt är därför ett viktigt moment uti ifrågavarande utbildning. Kvinnlig slöjd (inkl. vävning). Hushållsgöromål. Barnavård. För utbildningen av lärarinnor i k v i n n l i g s l ö j d finnes icke någon statlig läroanstalt. Denna utbildning äger för närvarande rum i privata anstalter, nämligen Föreningen handarbetets vänners och Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium i Stockholm, Maria Nordenfelts högre handarbetssemina-

186 rium i Göteborg och Fackskolans för huslig ekonomi i Uppsala lärarinnekurs i huslig ekonomi och handarbete. Alla dessa läroanstalter stå under skolöverstyrelsens inseende och åtnjuta sedan många år tillbaka statsunderstöd. Vid de två förstnämnda seminarierna är utbildningstiden två år, vid den lärarinnekurs vid fackskolan i Uppsala, som giver parallellutbildning i såväl huslig ekonomi som handarbete, är lärotiden sammanlagt fem terminer. För inträde i nämnda läroanstalter fordras att sökanden avlagt realexamen resp. praktisk realexamen å hushållslinje eller erhållit godkänt avgångsbetyg från skola med normalskolekompetens, ev. även från praktisk linje, eller styrkt sig ha motsvarande utbildning. Avgångsbetyg från anstalterna medför dels rätt till lönetursberäkning för erhållande av ålderstillägg för lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, dels behörighet till ordinarie lärarinnebefattning i kvinnligt handarbete vid allmänt läroverk. Utbildningen av lärarinnor i h u s h å l l s g ö r o m å l äger rum antingen vid det till högre lärarinneseminariet i Stockholm anknutna statens skolköksseminarium och hushållsskola eller vid någon av de privata läroanstalterna: skolköksseminariet vid Ateneum för flickor i Stockholm, Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala och Göteborgs skolköksseminarium. Samtliga läroanstalter stå under skolöverstyrelsens inseende, och de privata åtnjuta understöd av staten. Godkänt avgångsbetyg från lärarinnekursen vid statens skolköksseminarium medför behörighet till anställning som lärarinna vid alla de undervisningsanstalter, där undervisning i hushållsgöromål eller huslig ekonomi förekommer, ävensom ovan omnämnd rätt till lönetursberäkning. Godkänt avgångsbetyg från de övriga utbildningsanstalternas lärarinnekurser medför behörighet dels att anställas som lärarinna vid fortsättningsskola i ämnet arbetskunskap i vad angår hushållsgöromål, dels att handhava undervisningen i hushållsgöromål vid statsunderstödda högre folkskolor utom i fråga om hushållsgöromål som yrkesämne, dels att handhava undervisningen i hushållsgöromål vid statsunderstödda högre folkskolor utom i fråga om hushållsgöromål som yrkesämne, dels att handhava undervisning i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt. Dylikt avgångsbetyg medför dessutom rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad. Kunskapsfordringarna för inträde i statens skolköksseminarium äro bestämda till godkänt avgångsbetyg från högre lärarinneseminarium, folkskoleseminarium eller högre flickskola med s. k. normalskolekompetensrätt eller motsvarande kunskaper, varvid sökande med betyg från folkskoleseminarium eller flickskola skall ha överbetyg i svenska språket, matematik, ett av ämnena fysik, kemi och hälsolära samt i husligt arbete. Sökande skall vidare ha genomgått husmoderskurs och även på annat sätt förvärvat vana vid praktiskt arbete. Inträdesfordringarna vid de övriga utbildningsanstalterna äro väsentligen desamma som äro gällande i fråga om statens semina-

187 rium, dock att överbetyg ej fordras samt att även realexamen resp. praktisk realexamen å hushållslinje, eventuellt också betyg från praktisk flickskollinje, berättigar till inträde. Statens skolköksseminarium och hushållsskola omfattar lärarinnekurs i huslig ekonomi, husmoderskurs, kurs för utbildande av ekonomiföreståndarinnor samt kurs för utbildande av hemföreståndarinnor. Utbildningstiden är tre terminer vid lärarinnekursen vid statens skolköksseminarium och vid den speciella kursen för utbildning av skolkökslärarinnor vid fackskolan i Uppsala, två år vid de båda andra läroanstalterna. Lärarinneutbildningen i b a r n a v å r d är mindre reglerad än i de båda andra ämnena. Utbildning förekommer sålunda vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, där en lärarinnekurs med 17 månaders utbildningstid är anordnad. För inträde fordras att sökanden genomgått högre flickskola eller avlagt realexamen eller äger på annat sätt förvärvad motsvarande allmänbildning. Samorganiserat skolköksoch handarbetsseminarium. Såsom framgår av det sagda finnes för närvarande en statlig läroanstalt för utbildning av lärarinnor i hushållsgöromål, medan de, som önska utbilda sig till lärarinnor i kvinnlig slöjd (handarbete), alltjämt måste vända sig till de enskilda utbildningsanstalter, som sedan många år äro i verksamhet. En dylik olikhet med avseende på utbildningsmöjligheterna beträffande dessa båda praktiska ämnen har givetvis icke någon som helst principiell grund utan beror uteslutande på tillfälliga förhållanden. Den sålunda förefintliga bristen på statlig utbildningsanstalt för slöjdlärarinnor medför, såsom man kan vänta, vissa olägenheter. Det är ej lätt för en sådan privat läroanstalt, som i ekonomiskt avseende till största delen måste bygga på elevavgifter, att organisera sin undervisning så, att utbildningen blir tillräckligt allsidig. Svårigheter torde på vissa håll yppa sig i fråga om den praktisk-pedagogiska utbildningen, i det att möjligheterna till övningsundervisning i skolklasser ofta äro begränsade, då ingen övningsskola är förbunden med läroanstalten. Slutligen måste en privat utbildning alltid för eleverna innebära en högst avsevärd kostnad jämfört med den vid statsanstalt' lämnade. Dessa olägenheter ha ej heller förbisetts. Upprepade gånger ha framställningar gjorts i denna fråga. Redan skolkommissionen framhöll i sitt år 1922 avgivna betänkande vikten av att en statlig anstalt för utbildande av lärarinnor i kvinnlig slöjd upprättades, och framkastade tanken på upprättandet av en dylik utbildningskurs i samband med högre lärarinneseminariet på sätt redan skett i fråga om utbildandet av lärarinnor i hushållsgöromål. Sedermera har Sveriges slöjdlärarinneförening vid ett par tillfällen gjort framställning om utredning rörande inrättande av ett statens handarbetsinstitut. I det föregående (sid. 174) ha de sakkunniga redogjort för nämnda

188 framställningar. I ett av sina å nyss anförda ställe omnämnda utlåtanden över dessa, avgivet den 1 mars 1929, har skolöverstyrelsen berört en nära sammanhörande fråga, nämligen huruvida icke i större utsträckning än hittills tillfälle i vissa fall borde beredas för samtidigt förvärvande av lärarkompetens i mer än ett övningsämne. Ett statligt seminarium skulle enligt överstyrelsens mening erbjuda större möjligheter än ett enskilt för en kombinerad, eventuellt kompletterande utbildning, därest denna för vissa skolformers vidkommande befunnes lämplig och erforderlig. I samband härmed framhåller överstyrelsen önskvärdheten av att kunna på lämpligt sätt sammanbinda den fortsatta lärarutbildningen på här ifrågavarande område för lärlingsoch yrkesskolornas behov med utbildningen av handarbetslärarinnor för det egentliga skolstadiet. Det vore därför, anser överstyrelsen, fördelaktigt att kunna inrikta redan utbildningen av handarbetslärarinnor så, att den utgjorde bästa möjliga grund för den fortsatta yrkeslärarinneutbildningen på området. Slöjdlärarinneföreningen har slutligen, såsom ovan (sid. 174) närmare omnämnts, till de sakkunniga överlämnat en skrift med samma syfte som de nyss omnämnda framställningarna. I det föregående ha anförts flera skäl, som tala för upprättandet av en statlig läroanstalt för utbildning av slöjdlärarinnor. Skälen äro enligt de sakkunnigas mening tungt vägande. Det ämne, det här gäller, den kvinnliga slöjden, är ur olika synpunkter så betydelsefullt, att det väl förtjänar den omvårdnad från statsmakternas sida, som grundandet av en särskilt för detta ämne avsedd statlig utbildningsanstalt innebär. De sakkunniga anse sig för den skull böra utan tvekan instämma i de framställningar om åtgärder i sådant syfte, som gjorts såväl från vederbörande lärarinnors sida som från skolöverstyrelsen. För utbildningen av lärarinnor i hushållsgöromål finnes, såsom ovan erinrats, sedan åratal ett statsseminarium. Denna läroanstalt, som jämväl har stor allmän betydelse, torde i väsentliga delar böra med hänsyn till undervisningens innehåll behållas oförändrad. De båda ämnena kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ha uppenbarligen åtskilliga beröringspunkter, och det ligger därför nära till hands att, därest ett handarbetsseminarium kommer till stånd, tänka sig de båda utbildningsanstalterna förenade inom samma yttre organisatoriska och administrativa ram. En dylik tanke har ock framkommit i samband med de förslag till ordnande av utbildningen av slöjdlärarinnor, som tidigare framställts. En samorganisation av ifrågavarande båda läroanstalter skulle utan tvivel medföra åtskilliga fördelar. Det bleve härigenom möjligt att anordna en institution, som kunde tillgodose alla rimliga krav på en tidsenlig och allsidig utbildning. Detta skulle så mycket lättare kunna ske, som utbildningen i de båda ämnena ju har åtskilliga gemensamma moment. Uppenbarligen kunde man på detta sätt också göra vissa besparingar. Då således

189 allt talar för dels att en statlig utbildningsanstalt för lärare i kvinnlig slöjd upprättas, dels att denna anstalt sammanföres med det nu verksamma statens skolköksseminarium och hushållsskola till en institution, föreslå de sakkunniga inrättandet av en dylik anstalt, vilken kunde benämnas Statens skolköks- och handarbetsseminarium. I det följande vilja de sakkunniga närmare yttra sig om ifrågavarande läroanstalts organisation. Det må först och främst betonas, att åt läroanstalten bör givas en fullt ändamålsenlig organisation samt att utbildningen, såsom nu är fallet vid statens skolköksseminarium, skall vara avgiftsfri. De sakkunniga anse sig därför såväl med hänsyn härtill som ock med hänsyn till att sålunda utbildade lärarinnor kunna få ett vidsträckt verksamhetsfält utanför skolväsendet, föreslå, att både i handarbets- och i skolkökslärarinnekursen årligen intagas 24, sammanlagt 48, elever. Någon utredning av det faktiska behovet av utbildade lärarinnor i hushållsgöromål och kvinnlig slöjd, respektive sömnad anse de sakkunniga sig av flera skäl icke böra företaga. Dock må betonas, att intagningen av lärarinneaspiranter ej må göras alltför begränsad. Dels måste man betänka, att lärarinnor, utbildade för undervisning i kvinnlig slöjd eller hushållsgöromål, ha ett rikt verksamhetsområde även utanför de högre läroanstalterna, dels torde man kunna fästa vissa förhoppningar vid det i Kungl. Maj:ts proposition till 1938 års riksdag angående lönereglering för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor (nr 230) å sid. 54 gjorda uttalandet beträffande en blivande utredning angående anställnings- och löneförhållanden för övningslärare vid det kommunala skolväsendet. En tillförlitlig bedömning av lärarinnebehovet på hithörande områden torde först härefter bliva möjlig. Därtill kommer att det givetvis undandrar sig de sakkunnigas förmåga att avgöra, vilka villkor som kunna komma att sättas för privata lärarutbildningsanstalter av detta slag och huru dessa som följd härav komma att ställa sig till en fortsatt verksamhet. De sakkunniga hava med detta resonemang endast velat framhålla, att den statliga, alltså avgiftsfria, utbildningen ej bör komma ett alltför begränsat antal aspiranter till godo, och förutsätta, att frågan om examenskapacitet och därmed sammanhängande spörsmål med det snaraste göras till föremål för en undersökning genom personer, som på detta område äro sakkunniga. Vidare vilja de sakkunniga särskilt betona vad som redan förut antytts, att ämnena kvinnlig slöjd och hushållsgöromål ha vissa närbesläktade drag. Detta förhållande kan och bör återspeglas i den förenade läroanstaltens organisation. De båda seminarielinjerna böra givetvis ha var sin föreståndarinna. E n av dessa bör utses att jämväl vara föreståndarinna eller rektor för hela läroanstalten. Ett mycket viktigt moment i utbildningen utgöra de praktiska undervisningsövningarna. Dessa förutsätta tillgång till lärjungar i tillräckligt antal. Nämnda ur utbildningssynpunkt viktiga krav torde även kunna förverkligas, därest högre lärarinneseminariets övningsskola ombildas och

190 utvidgas till ett högre allmänt läroverk, förenat med en flickskolelinje och en folkskola, samt dess lokaler förläggas i omedelbart grannskap av skolköksoch handarbetsseminariet. Anordningen vore för de båda seminarielinjerna mycket tillfredsställande, då därigenom tillgång till elever på alla olika stadier funnes på ett enda ställe. Skulle övningsskolan ej komma att ligga i seminariets grannskap, skulle svårigheter i flera avseenden uppstå. Beträffande lokalfrågan förefaller det de sakkunniga föga troligt, att för den händelse högre lärarinneseminariets verksamhet nedlägges, dess lokaler med fördel skulle kunna användas till ett statens skolköks- och handarbetsseminarium. Lokalerna för detta böra av skäl som ovan antytts sammanföras med den utvidgade normalskolans, och de sakkunniga äro för sin del övertygade om att nybyggnad för det ifrågavarande seminariet, för den utvidgade normalskolan och för vissa lokaler för psykologiskpedagogiska institutet skulle vara den lyckligaste lösningen av lokalfrågan. De sakkunniga anse sig emellertid ej befogade att i denna fråga framlägga utarbetat förslag. De anse det dock synnerligen angeläget, att en lösning av frågan om lokaler för det föreslagna seminariet ej fördröjes, och hänvisa till en av rektorn vid högre lärarinneseminariet och statens skolköksseminarium S. Grauers utförd approximativ beräkning å det lokalbehov, som kan tänkas uppstå för ett utbyggt statens skolköksseminarium och ett därmed förenat handarbetsseminarium. Denna beräkning återfinnes bland de sakkunnigas handlingar. De sakkunniga äro dock ej främmande för tanken, att lokalfrågan löses provisoriskt med hänsyn till att den av dem föreslagna organisationen med det snaraste må komma till stånd. Av de kurser, som de sakkunniga föreslagit för läraraspiranter, böra nu ifrågavarande aspiranter deltaga i kursen i uppfostringspsykologi och i talteknik, varjämte de böra bevista föreläsningarna i allmän pedagogik och metodik samt i pedagogikens historia. Vid ansökan om inträde i någon av seminarielinjerna bör sökanden förete läkarintyg med samma formulering som den för ämnesläraraspiranter föreslagna. Vad därefter särskilt beträffar det ifrågasatta h a n d a r b e t s s e m i n a r i e t , torde kursen böra omfatta två år. En förberedande kurs, som knappast torde kunna vara kortare än två år, bör föregå studierna vid seminariet. Denna kurs bör huvudsakligen omfatta praktisk utbildning i linnesöm, klädsöm och vävning och kan lämpligen vara förlagd till någon husmodersskola med kvinnlig slöjd på sin arbetsplan samt dessutom till en sömnadsateljé el. dyl. önskligt är att av husmoderskursens föreståndarinna avgives ett intyg om lämplighet beträffande dem, som ämna utbilda sig till lärarinnor. Detta intyg, som är avsett att vara en motsvarighet till det beträffande ämnesläraraspiranter föreslagna rektorsintyget, bör vara av konfidentiell art. För inträde böra vidare fordras kunskaper, vitsordade genom avgångsbetyg från högre lära-

191 rinneseminariet, folkskoleseminarium, kommunal eller privat flickskola med normalskolekompetens, eventuellt även praktisk linje, eller motsvarande kunskaper eller avlagd realexamen, resp. praktisk realexamen å hushållslinje. Givetvis kunde det vara önskvärt, alt överbetyg förutsattes i vissa ämnen av särskild betydelse för den fortsatta utbildningen. En dylik anordning synes emellertid, särskilt med hänsyn till de praktiska skolformernas i viss mån skiftande organisation och lärokurser, för närvarande svår att fixera. Detta spörsmål torde kunna upptagas till behandling i samband med det ytterligare övervägande av lärarinnekursens utformning, som de sakkunniga förutsätta. Timplanen torde böra överensstämma med den, som nu plägar tilllämpas vid de enskilda seminarierna, dock med tillägg av vissa ämnen. Med tillhjälp av skolöverstyrelsens konsulent angående husligt arbete Gunhild Drake, inspektören för yrkesundervisningen i sömnad och vävning Sigrid Qvarnström och biträdande föreståndarinnan för statens skolköksseminarium och hushållsskola Åsa Ölund har utarbetats ett utkast till undervisningsplan för ett tvåårigt skolköksseminarium och ett tvåårigt handarbetsseminarium, vilket återfinnes såsom bilaga 17. Detta utkast är blott tänkt som en vägledning och bör givetvis kunna underkastas lämpliga ändringar. De sakkunniga vilja slutligen påpeka, att kursplanerna för handarbetslinjen i överensstämmelse med ett av skolöverstyrelsen framställt önskemål äro uppgjorda med tanke på att den på denna linje erhållna utbildningen skall lämpa sig även för undervisningen i lärlings- och yrkesskolor. För s k o l k ö k s s e m i n a r i e t s nuvarande organisation ha de sakkunniga ovan redogjort. Från kompetent håll har uttalats det önskemålet, att utbildningstiden, som för närvarande är tre terminer, måtte ökas till sex terminer eller tre år. Mot en så betydande utökning av studietiden måste de sakkunniga ställa sig mycket tveksamma. Man måste härvid också taga hänsyn till att en ej ringa förberedande utbildning kräves, varigenom hela utbildningstiden skulle få en avsevärd längd. En dylik utveckling är så mycket mindre lämplig, som den utan tvivel jämväl skulle motverka en eljest önskvärd möjlighet för eleverna att kombinera utbildning i båda ämnena och därigenom vinna dubbel kompetens. Till detta spörsmål återkomma de sakkunniga nedan. De kunna alltså icke tillstyrka en så lång studiekurs för skolkökslärarinnor utan ha kommit till den uppfattningen, att det genom erforderlig rationalisering av undervisnings- och arbetsmetoder är möjligt att begränsa seminarietiden till två år. I samband härmed vilja de sakkunniga framhålla som önskvärt, att man vid undervisningen ägnar tillbörlig uppmärksamhet åt frågan om ordnande och skötsel av ett hem ej minst ur ekonomisk synpunkt, även om därigenom undervisningen i matlagning och därmed sammanhörande kursdelar måste beskäras. I det föregående har redogjorts för de nu gällande kunskapsfordringarna för inträde i statens skolköksseminarium. Dessa fordringar torde böra i viss

192 m å n modifieras. Utom avgångsbetyg från folkskoleseminarium eller högre flickskola, även å praktisk linje, bör också betyg över avlagd realexamen, resp. praktisk realexamen å hushållslinje, berättiga till inträde. Den fordran på föregående genomgång av husmoderskurs och på praktik, som nu är uppställd för inträde i statens skolköksseminarium, bör givetvis upprätthållas. Dock bör framhållas att den praktiska erfarenhet, som begäres, bör vinnas genom arbete såväl i stadshushåll som i lanthushåll. Husmoderskursen bör omfatta minst ett år och praktiken sammanlagt lika lång tid. önskligt är att, i likhet med vad som förordats beträffande handarbetslärarinneaspiranter, betyget från husmoderskursen beträffande dem, som ämna utbilda sig till lärarinnor, åtföljes av ett intyg om lämplighet. Sistnämnda intyg bör ha konfidentiell natur. Enär genomgång av husmoderskurs även i det följande uppställes som villkor för inträde vid statens skolköks- och handarbetsseminarium, finna de sakkunniga det för lärarutbildningen vara av värde, att den i det nuvarande skolköksseminariet ingående husmoderskursen även för framtiden bibehålles, och hava givetvis intet att erinra mot att så även blir förhållandet beträffande de båda kurserna för utbildande av hemföreståndarinnor och ekonomiföreståndarinnor. I fråga om husmoderskursen förutsätta emellertid de sakkunniga, att vissa förändringar i nu gällande timplan kunna vidtagas, och hava därför i sina kostnadsberäkningar inbegripit en ökning med omkring 24 veckotimmar av den i husmoderskursen ingående undervisningen. Såsom förut omnämnts ha de sakkunniga till sitt betänkande som bilaga 17 fogat ett utkast till kursplan för de båda seminarielinjerna, vilket är avsett att allenast tjäna till huvudsaklig efterföljd och således kan underkastas jämkningar. För skolköksseminariet ha två nya ämnen upptagits, barnavård och hemvård. Vad förstnämnda ämne beträffar, vilja de sakkunniga framhålla, att det givetvis icke är meningen, att eleverna genom ifrågavarande kurs skola göras kompetenta att undervisa i barnavård. Därtill är den föreslagna utbildningen alldeles för knapp. Skolkökslärarinnorna behöva emellertid ofta i samband med fortsättningskurser i husligt arbete även giva en helt elementär undervisning i barnavård, och den vid seminariet lämnade utbildningen i detta ämne är avsedd att giva härför erforderlig kompetens. För skolor med mera omfattande undervisning i barnavård fordras uppenbarligen en grundligare utbildning. Ovan ha de sakkunniga antytt möjligheten av en sådan anordning, att lärarinneeleverna utbildades på både skolköks- och handarbetslinjen och således finge kompetens för undervisning i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål. För en sådan studieordning tala särskilda skäl. Vid skolor med relativt få lärjungar — antalet sådana skolor är ganska stort — kan antalet undervisningstimmar per vecka för vart och ett av övningsämnena

193 givetvis icke bliva stort. Härav följer att vederbörande lärares avlöning också blir obetydlig och ofta så ringa, att den ej utan tillskott genom verksamhet utanför skolan kan giva ens ett knappt uppehälle. Den lätt förklarliga följden har också blivit, att det ej sällan visat sig svårt att få övningslärartjänsterna vid berörda läroanstalter besatta med stadigvarande innehavare, ja, understundom svårt att få undervisningen bestridd av person med nödtorftig kompetens. För att minska dessa svårigheter har man sökt, där så varit möjligt, att förena tjänster vid ett par skolor, belägna på sådant avstånd från varandra, att en tjänsteförening varit möjlig. Detta har dock kunnat ske blott i undantagsfall. Kunde nu ett par övningslärartjänster förenas vid samma läroanstalt, skulle mycket vara vunnet. En förutsättning härför är givetvis, att vederbörande befattningshavare har erforderlig utbildning i båda ämnena. Det bör därför tillses, i vilken mån och på vilket sätt en sådan dubbelutbildning kan anordnas. Enligt de sakkunnigas mening kan så ske i fråga om ämnena kvinnlig slöjd och hushållsgöromål samt beträffande ämnena kvinnlig slöjd och teckning. Även synes teckningslärarutbildningen kunna kombineras med utbildningen av lärare i manlig slöjd. Möjligheten av de två sistnämnda kombinationerna torde komma att närmare undersökas av yrkesskolsakkunniga och giver nu förevarande sakkunniga allenast anledning att uttala en förhoppning om att önskemålet skall kunna förverkligas genom anordnande vid teckningslärarinstitutet av särskilda, för handarbetslärarinnor och slöjdlärare avsedda kurser. För utbildade teckningslärare torde nedan omnämnda, vid handarbetsseminarielinjen anordnade kurs om tre terminer giva erforderlig utbildning. Vad åter beträffar kombinationen mellan kvinnlig slöjd och hushållsgöromål, ha de sakkunniga, såsom redan framhållits, i sitt förslag till organisation av utbildningen velat begränsa utbildningstiden i syfte att möjliggöra en dubbel utbildning. De sakkunniga ha ock efter närmare undersökning kommit till den övertygelsen, att därest vederbörande genomgått en tvåårig förberedande kurs, innefattande en av statens seminarium godkänd ettårig husmoderskurs med undervisning i såväl matlagning som sömnad med därefter förvärvad praktik under ett år i hushållsgöromål respektive sömnad, och sedermera erhållit den föreslagna Ivååriga utbildningen antingen vid handarbetsseminarie- eller vid skolköksseminarielinjen, den utbildning, som måste krävas i fråga om det andra ämnet, kan begränsas till tre terminer. Den obligatoriska förutbildningen skulle alltså ej överstiga två år för de aspiranter, som tänktes utbilda sig i båda ämnena. Uppenbarligen innebär det svårigheter att i ett seminariearbete infoga en grupp elever, som skulle fullgöra sin utbildning på tre terminer i stället för på fyra. Deras antal borde med hänsyn till praktiska förhållanden ej överstiga åtta inom vardera linjen. En tänkbar möjlighet skulle vara, att deras arbete begynte en vårtermin och att avslutningen av kursen bleve gemensam för alla. Då vissa arbetsmoment, som redan genomgåtts i den föregående kursen, återkomma även i den senare, kan tid vinnas för be13—816102

194 handling av nya uppgifter. De sakkunniga inse väl, att a n d r a och bättre förslag under ärendets senare behandling kunna framkomma, och hava därför endast velat betona, att den här antydda vägen dock synes framkomlig. Hela utbildningen skulle i sådant fall omfatta — förutom den förberedande utbildningen — sju terminer och skulle giva full kompetens för lärarinneverksamhet vid samtliga under skolöverstyrelsens inseende stående högre läroanstalter. De sakkunniga förutsätta, att möjlighet skulle beredas för lärarinnor, som redan utexaminerats från skolköks- eller handarbetsseminarium, att begagna sig av den nu föreslagna möjligheten att vinna tvåfaldig kompetens. Barnavård. Beträffande ämnet barnavård har detta ämne vid de läroanstalter, vilka beröras av de sakkunnigas uppdrag och på vilkas timplan ämnet har plats, en så begränsad omfattning, att undervisningen däri lämpligast bestrides av på orten förefintlig lärarkraft, t. ex. föreståndarinnor för barnkrubbor eller andra personer med liknande utbildning. De sakkunniga torde därför ej behöva framlägga något förslag rörande utbildningen av lärarinnor i detta ämne. Tilläggas bör dock att därest förhållandena skulle förändras därhän, att frågan om en särskild utbildning av sådana lärarinnor skulle bliva aktuell, de sakkunniga finna det självklart, att lärarinnor i barnavård få en praktisk pedagogisk utbildning, som i väsentliga delar överensstämmer med den som kommer andra lärarkategorier till del. Trädgårdsskötsel. Lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium skall, såsom ovan angivits, hava genomgått den högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Vid denna kurs förekomma övningar i undervisnings meddelande, men i övrigt är kursen givetvis ej anordnad med särskilt syfte att meddela lärarutbildning. Den pedagogiska utbildning, eleverna där erhålla, kan alltså ej anses i allo fylla de krav, man torde böra ställa i sådant hänseende. Anledning torde dock ej för närvarande föreligga för de sakkunniga att påyrka ändring därutinnan. De sakkunniga vilja i detta sammanhang omnämna, att, enligt vad de ha sig bekant, ett försök gjorts vid folkskoleseminariet i Göteborg i fråga om pedagogisk utbildning av lärare i berörda ämne. På initiativ av framlidne rektorn vid nämnda seminarium K. A. Westling erhöllo åren 1923 och 1925 en kvinnlig, respektive en manlig sökande tillstånd att genomgå provar i trädgårdsskötsel vid seminariet. Därvid uppställdes som villkor, att sökandena skulle uppvisa intyg om kunskaper motsvarande dem, som vitsordas genom realskolexamen, och bestämdes, att i tillämpliga delar skulle gälla föreskrifterna för provårskurs vid folkskoleseminarium. Ett återupptagande i en eller annan form av denna utbildning vore utan tvivel av värde och synes förtjänt att tagas i beaktande. I fråga om utbildningen av lärare i

195 trädgårdsskötsel vid de kommunala flickskolor, där undervisning i ämnet eventuellt förekommer, synes intet särskilt vara att anföra, helst som ämnet i regel torde få en jämförelsevis obetydlig plats på timplanen. De sakkunniga vilja slutligen framhålla den stora vikten av att regelbundna fortbildningskurser anordnas i vart och ett av de olika övningsämnena, och hänvisa i fråga härom till vad ovan (sid. 168) sagts angående fortbildningskurser, anordnade vid psykologisk-pedagogiska institutet.

IV.

Högre lärarinneseminariet och ämneslärarinneinstitutionen. A. Seminariets uppgift och nuvarande organisation m. m.

Uppgift. Högre lärarinneseminariet började sin verksamhet år 1861. Det hade till ursprunglig uppgift huvudsakligen att utbilda ämneslärarinnor för de egentliga flickskolorna. Sedermera utvidgades verksamheten till att avse utbildning av ämneslärarinnor även för andra statsunderstödda skolor — företrädesvis kommunala mellanskolor och högre folkskolor — ävensom statsläroverken. Organisation. Med seminariet förenades år 1864 en normalskola för flickor, avsedd att tjänstgöra som övningsskola för seminariets elever. Denna flickskola är numera sjuklassig och byggd i överensstämmelse med planen för den kommunala flickskolan. Övningsskolan utbyggdes genom beslut av 1927 års riksdag med en fyraårig realskollinje för flickor från och med läsåret 1927—1928 samt med en sexklassig folkskola från och med läsåret 1928—1929. Folkskolan inrättades genom ombildning av de förberedande klasserna vid flickskolan. Samorganiserat med högre lärarinneseminariet är statens skolköksseminarium och hushållsskola. Seminariet omfattar en obligatorisk studiekurs och en valfri fortsättningskurs. Den obligatoriska studiekursen är anordnad som en ettårig lägre och en tvåårig högre kurs. Undervisningen inom den l ä g r e kursen har till huvudsaklig uppgift att befästa och utvidga elevernas allmänbildning. Undervisningen inom den h ö g r e kursen avser att utöver omfånget för nyssnämnda bildning bereda eleverna tillfälle att genom mer omfattande och självständiga studier förvärva för deras lärarinneverksamhet erforderliga specialkunskaper i vissa ämnen samt att praktiskt utbilda dem för denna verksamhet. Den v a l f r i a f o r t s ä t t n i n g s k u r s e n , i regel ettårig, avser att fördjupa elevernas fackstudier i ett, högst två ämnen samt att bereda dem tillfälle till ytterligare praktisk utbildning. Läroämnena i denna kurs äro desamma som i seminariets högre kurs. För att bliva antagen som elev i seminariets lägsta avdelning fordras, bland annat, att den sökande med godkända betyg genomgått skriftliga och munt-

197 liga inträdesprov. Som grund för dessa prov ligga de kunskaper, som förvärvas i flickskolor med normalskolekompetens. Ur nedannämnda, den 22 september 1933 av särskilda sakkunniga avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1933:34) inhämtas följande beträffande den nuvarande anordningen av undervisningen vid högre lärarinneseminariet: Den teoretiska utbildningen har varit så anordnad, att eleverna i första avdelningen erhållit en utfyllande påbyggnad av sina kunskaper i de åtta ämnen, som ingått i deras studiekurs, i syfte att lägga en solid grund för deras i följande avdelningar bedrivna fackstudier. Undervisningen har i regel bedrivits i sedvanlig lektionsform, men vissa kurspartier hava behandlats föreläsningsvis. Redovisningen av elevernas arbete — frånsett den fortlöpande dagliga kontrollen — sker i form av större allmänna förhör, vari samtliga de i ämnet studerande deltaga. I de båda följande årsavdelningarna är undervisningen av annan karaktär. Här avses en fackutbildning i ett begränsat antal ämnen. Föreläsningar och övningar (laborationer, seminarieövningar, talövningar i främmande språk) äro här den använda undervisningsformen, i stort anslutande sig till den anordning, som tillämpas vid den akademiska undervisningen. I likhet med denna äro vissa avsnitt av grundläggande natur och därmed i stort återkommande på bestämda tider i arbetsgången — på samma sätt som de propedeutiska kurserna i filosofisk ämbetsexamen — under det andra partier få en friare och på olika punkter fördjupad behandling. Parallellt med denna undervisning går elevernas egen studieverksamhet. Den litteraturkurs, som ingår i de olika ämnena, redovisas genom tentamina, fördelade under de två åren. Dessa tentamina äro individuella. Däremot sammanhållas eleverna i regel i större grupper vid redovisningen av föreläsningsvis inhämtade kunskaper. Varje sådan ämnesgrupp skall under utbildningen undergå minst en s. k. offentlig tentamen, vid vilken någon ledamot av skolöverstyrelsen äger närvara. Den teoretiska utbildningen avser att bibringa eleverna goda fackkunskaper, med särskild hänsyn tagen till undervisningens krav. Självfallet åsyftar den icke att kopiera den utbildning, som lämnas vid universitet och högskolor, ej heller eftersträvar den samma mål som dessa. Det är en till omfång och uppgift begränsad fackutbildning, som avses. Genom elevernas relativt ringa antal i de olika studieämnena samt lärarens aktiva medverkan vid kunskapernas förvärvande kan seminarieundervisningen, om den rätt skötes, givetvis göras synnerligen effektiv och tidsbesparande. Beträffande tillkomsten av den ovan i korthet skisserade organisationen av högre lärarinneseminariet och de med detsamma förenade läroanstalterna och beträffande de omorganisationsförslag, som framlagts intill år 1930, hänvisas till den utförligare redogörelse, som i dessa hänseenden lämnats i nyssnämnda betänkande (sid. 17—23). Lärarinneexamen. Utbildningen vid högre lärarinneseminariet avslutas med lärarinneexamen. För avläggande av denna examen skall elev i varje i hennes särskilda studiekurs ingående ämne undergå tentamen inför vederbörande examinator. Denna tentamen gäller som avgångsprövning. Dessutom skall elev, som i den högre kursen medtagit något av de främmande språken, avlägga godkänt skriftligt prov i detta språk. Beträffande lärarinneexamens kompetensvärde må under hänvisning till

198 vad de sakkunniga anföra nedan sid. 212 ff. erinras om att sådan examen ger kompetens till lärartjänster vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor, högre folkskolor och statsunderstödda enskilda läroanstalter. Anmärkas må, att enligt stadgan för kommunala flickskolor (S. F. S. nr 426/1928) må vid jämförelse mellan sökande, som avlagt examen vid högre lärarinneseminarium, och övriga till tjänsten behöriga sökande skälig hänsyn tagas till att den vid högre lärarinneseminarium meddelade lärarutbildningen är särskilt inriktad på läroanstalter med det bildningsmål och de arbetsformer, som företrädas av den kommunala flickskolan. Enligt läroverksstadgan (S. F. S. 109/1933) skola vid de allmänna läroverken, förutom ämneslärare (rektor, lektor, respektive adjunkt), vara anställda en eller flera ämneslärarinnor, dock endast vid samläroverk och läroverk för flickor. För behörighet till ämneslärarinnebefattning fordras bland annat att a n t i n g e n i fråga om examina, provårskurs och tjänstgöring ha uppfyllt villkoren för att kunna utnämnas till lektor eller adjunkt vid allmänt läroverk e l l e r att ha genomgått den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet. Ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken. Ursprunget till ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken är att söka i 1904 års riksdags beslut om inrättande av statliga samskolor. Riksdagen (skrivelse nr 172) beslutade, att vid samskola skulle — förutom rektor, tre adjunkter och övningslärarpersonal — anställas en första lärarinna och två ämneslärarinnor. I den i ämnet till riksdagen avlåtna propositionen nr 50 hade departementschefen anfört, att som villkor för behörighet till ämneslärarinnebefattning borde stadgas, bland annat, att antingen hava genomgått den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet och därifrån erhållit godkänt avgångsbetyg eller ock hava fullgjort vad beträffande examina och provårskurs bleve stadgat såsom villkor för behörighet till ordinarie ämneslärarbefattning. Departementschefen framhöll i huvudsak, att genomgång av fullständig kurs vid högre lärarinneseminariet i allmänhet kunde anses som en nöjaktig förberedelse för anställning såsom ämneslärarinna vid samskola. Någon anledning att från tävlan om ifrågavarande befattningar utesluta dem, som förvärvat sin kompetens vid nämnda seminarium och av vilka många vore synnerligen framstående lärarinnor, syntes departementschefen under sådana omständigheter ej föreligga. Ty högre än enskildas strävan att genom skärpta kompetensbestämmelser nedbringa konkurrensen stode samskolans krav att erhålla de bästa krafterna, dessa kunde nu hava utbildats vid universitet eller högre lärarinneseminariet. Sedan 1918 års riksdag berett i det allra närmaste samma möjlighet för kvinnor som för män att innehava ordinarie ämneslärarbefattningar vid de allmänna läroverken, framhöll departementschefen under punkten 133 i 1921 års åttonde huvudtitel, att motivet till ovannämnda förbehåll för kvin-

199 nor att innehava visst antal lärartjänster vid statssamskola syntes ha väsentligen försvagats. Kungl. Maj:t föreslog i anledning härav riksdagen att medgiva, att en ämneslärarinnebefattning vid ifrågavarande samskolor finge vid innehavarens avgång från tjänsten ombildas till adjunktsbefattning. Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 130) beslutade i överensstämmelse härmed. Frågan återupptogs i samband med 1927 års skolreform. I propositionen nr 116/1927 angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m. framhöll departementschefen önskvärdheten av att garanti skapades för att vid skola, däri flickor undervisades, alltid funnes ett antal kvinnliga lärare. Utan särskilda åtgärder torde detta önskemål näppeligen kunna fyllas, då gällande bestämmelser i fråga om behörighet till befattning i statstjänst eljest torde stå hindrande i vägen. Under erinran om att å staten för varje statssamskola vore uppförda ämneslärarinnebefattningar till visst antal, anförde departementschefen, att även vid de läroverk, som enligt föreliggande plan skulle uppstå genom omorganisation i viss omfattning av realskolan vid de allmänna läroverken och genom statens övertagande av ett antal kommunala mellanskolor, borde finnas anställda kvinnliga lärare till ett antal, som vore ungefär proportionellt mot det vid statssamskolorna förefintliga. Vid vart och ett av dessa samläroverk borde inrättas ordinarie lärarinnebefattningar i lämpligt antal. Samma åtgärd borde vidtagas även i fråga om en del andra läroverk, i vilka enligt propositionen flickor skulle på vissa villkor kunna vinna inträde. Härmed borde dock av vissa skäl tills vidare anstå. Efter att ha framhållit att för behörighet till nu ifrågavarande ämneslärarinnebefattningar fordrades antingen genomgången kurs vid högre lärarinneseminarium eller ock behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt läroverk och att avlöningsförmånerna i båda dessa fall vore lika, föreslog departementschefen, att dessa bestämmelser borde så ändras, att ämneslärarinnor, vilka innehade behörighet till ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk, skulle åtnjuta de för kvinnlig adjunkt bestämda avlöningsförmånerna. Som främsta skäl härför anfördes den omständigheten, att genom ifrågavarande realskolors avkortning nedifrån skolornas stadium bleve avsevärt höjt och att det alltså måste anses önskvärt, att lärarkrafter med högre kompetens i största möjliga utsträckning knötes vid skolorna. Riksdagen (skrivelse nr 262) förklarade sig icke ha något att erinra mot berörda förslag angående antalet kvinnliga lärare vid samrealskolorna och i fråga om löneförmånerna för adjunktskompetenta ämneslärarinnor. Sedan det befunnits, att den valda proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare medfört större fördelar för de kvinnliga än avsett varit, kom frågan åter före vid 1928 års riksdag (punkten 139 i åttonde huvudtiteln, proposition n r 231 och riksdagens skrivelse nr 286). Departementschefen stannade för den meningen, att frågan om den slutliga proportionen mellan antalet manliga och kvinnliga lärare tills vidare borde hållas öppen, i av-

vaktan på de erfarenheter, som kunde vinnas vid de nyorganiserade samläroverken. Under tiden borde det ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, huruvida för realskolestadiet avsedd ordinarie ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle ledigförklaras såsom adjunktsbefattning och följaktligen stå öppen för såväl manliga som kvinnliga sökande eller om den skulle förbehållas åt kvinnor och således hava karaktär av ämneslärarinnebefattning. Vid avgörandet av dylika frågor borde givetvis tillses, framhöll departementschefen, att under alla omständigheter tillgång till minst en ordinarie kvinnlig lärarkraft bereddes varje läroverk, som vore avsett även för flickor. Riksdagen biföll denna hemställan. Riksdagen uttalade dock, att den Kungl. Maj:t sålunda förbehållna prövningsrätten borde handhavas med all vederbörlig varsamhet, så att i allt fall proportionen mellan antalet manliga och kvinnliga lärare ej ändrades i vidare mån än det av skolöverstyrelsen i ärendet avlåtna förslaget innebure, 1 och att det föreslagna bemyndigandet allenast måtte erhålla provisorisk giltighet till och med utgången av budgetåret 1930/1931. När skolöverstyrelsen i skrivelse den 30 augusti 1930 behandlade frågan om förlängning av provisoriet i fråga, yttrade överstyrelsen bland annat, att — eftersom läroverken numera hade utsikt att även oberoende av ämneslärarinnetjänsterna erhålla erforderlig kvinnlig arbetskraft och då det i olika avseenden vore mest tilltalande, att ifrågavarande för realskolestadiet avsedda ämneslärarinnetjänster stode i lika mån öppna för manliga och kvinnliga sökande under fri tävlan — det kunde synas, som om ämneslärarinneinstitutionen borde helt och hållet slopas vid läroverken. Emellertid ansåge sig överstyrelsen icke kunna framställa eller tillstyrka ett förslag i sådan riktning, ty fortfarande torde det få anses oundgängligt, att alla samläroverk och flickläroverk vore garanterade ett visst minimum av kvinnlig lärarkraft. Tillgången till kvinnliga lärare kunde i annat fall befaras bliva alltför olika vid olika läroverk. Överstyrelsen upptog i sin skrivelse till övervägande frågan om en inskränkning av ämneslärarinneinstitutionen men avstod från att framställa något förslag härom med hänsyn till önskvärdheten av att under de närmaste åren äga tillgång till ett tillräckligt antal ämneslärarinnetjänster för att kunna bereda vissa bland de flickskollärarinnor, som på grund av skolreformen förlorat sin anställning, möjlighet till placering såsom ordinarie lärare vid allmänna läroverk, överstyrelsen stannade vid att föreslå en förlängning av provisoriet intill utgången av budgetåret 1933/1934. Efter framställning av Kungl. Maj:t anslöt sig 1931 års riksdag i så måtto till förslaget, att förlängningen skulle gälla intill utgången av budgetåret 1931/1932. 1 Detta förslag innebar, bland annat, att vid samrealskola med högst 6 ordinarie ämneslärare skulle inrättas två ämneslärarinnebefattningar, vid samrealskola med mer än 6 ordinarie ämneslärare en ämneslärarinnebefattning för varje fullt tretal ordinarie ämneslärare, rektor oräknad.

201 Provisoriet h a r därefter g e n o m årliga beslut a v r i k s d a g e n u t s t r ä c k t s a t t gälla ä v e n för d e efterföljande b u d g e t å r e n . B. Ärendets tidigare behandling. 1930 års förslag

till omorganisation av högre lärarinneseminariet.

Den 24

s e p t e m b e r 1928 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att a v g i v a förslag till d e ä n d r i n g a r , som av 1928 å r s l ä r o v e r k s s t a d g a k u n d e f ö r a n l e d a s i fråga o m b l a n d a n n a t g ä l l a n d e s t a d g a n d e n och b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t . Överstyrelsen avgav förslag i ä m n e t m e d skrivelse den 10 d e c e m b e r 1930. I skrivelsen b e h a n d l a d e överstyrelsen först f r å g a n o m s e m i n a r i e t s fortsatta existens. På sina håll hade, yttrar överstyrelsen, röster höjts för en avveckling av seminariets verksamhet i vad den avsåge utbildning av ämneslärarinnor. Motivet härtill vore den starka ökningen av antalet kvinnliga läraraspiranter, som utbildats vid universitet och högskolor, överstyrelsen kunde emellertid icke ansluta sig till uppfattningen, att all högre lärarutbildning borde vara förlagd till universitet och högskolor jämte provårsläroverk. Seminariets lärarinneutbildning borde enligt överstyrelsens mening bibehållas såväl med hänsyn till det förutsebara behovet av utbildade ämneslärarinnor som ock till förhållanden av rent pedagogisk natur. Det behov av seminarieutbildade lärarinnor, som för framtiden kunde beräknas föreligga, kunde helt tillgodoses genom seminariet. En i framtiden vidtagen utvidgning av provårsutbildningen, som medförde ytterligare stegring av antalet årligen vid provårsläroverk utbildade kvinnliga läraraspiranter, skulle emellertid kunna medföra vissa förskjutningar i fråga om behovet av seminarieutbildade lärarinnor. Det syntes dock överstyrelsen böra bestämt hävdas, att, för den händelse en utvidgning av provårsinstitutionens ram framdeles skulle ifrågasättas, bedömandet av ett dylikt spörsmål borde ske under hänsynstagande till att seminarieutbildningen därigenom icke äventyrades. Till stöd härför anförde överstyrelsen bland annat följande. Det hade från olika håll vitsordats, att de seminarieutbildade lärarinnorna, vilkas verksamhet huvudsakligen varit förlagd till de högre flickskolorna, utfört »ett gott och värdefullt arbete i vårt undervisningsväsens tjänst». Den höga uppskattning, som kommit de enskilda högre flickskolorna till del, vore i väsentlig mån dessa lärarinnors förtjänst. 1918 års skolkommission hade i sitt betänkande (del I, sid. 426) hävdat, att seminarievägen dels medgåve en grundligare praktisk-pedagogisk utbildning, förvärvad under ett flerårigt, parallellt med studierna bedrivet arbete i skolans olika klasser, dels i sin helhet vore mer direkt inriktad på lärarkallet, i vilka båda hänseenden den kunde tillerkännas ett visst företräde framför den akademiska utbildningen. Riksdagen hade år 1928 i samband med en anslagsfråga understrukit de seminarieutbildade lärarinnornas betydande insats för upprätthållande av »den höga pedagogiska standard», som med rätta tillskrivits den högre flickskolan, och på grund härav gjort ett principiellt uttalande rörande dessa lärarkrafters framtida användning vid de kommunala flickskolorna. Den utveckling, som ägt rum vid de kommunala mellanskolorna, där vid konkurrens om lärartjänster i regel de akademiska meriterna ansetts böra givas företräde, vore enligt riksdagens mening icke önskvärd i fråga om den kommunala flickskolan. Denna skoltyp vore i fråga om både bildningsmål och arbetsformer en arvtagare till den högre flickskolan, och det vore

202 därför enligt riksdagens mening av betydelse, om den finge, på samma sätt som den högre flickskolan dittills, tillgodogöra sig den värdefulla pedagogiska insats, som representerades av just de seminarieutbildade lärarinnorna. Riksdagen ville därför framhålla angelägenheten av att, då det gällde att vid tillsättande av ordinarie ämneslärartjänster vid de kommunala flickskolorna väga seminarieutbildningen emot de akademiska meriterna, det tillsåges, att den vid högre lärarinneseminariet erhållna utbildningen icke under alla förhållanden utan vidare sköts åt sidan till förmån för en akademisk examen, utan att all hänsyn toges till de vid lärarinneseminariet förvärvade lärarmeriterna. I stadgan för kommunala flickskolor hade också influtit en föreskrift i denna riktning. 1 Slutligen framhöll överstyrelsen värdet av att även vid andra skolformer äga tillgång till seminarieutbildade lärarinnor. Det vore nämligen från allmän pedagogisk synpunkt fördelaktigt att till skolornas förfogande kunna ställa lärarkrafter, som företrädde olika slag av pedagogisk utbildning och vilkas pedagogiska inställning därigenom blivit i viss mån olikartad. överstyrelsen ansåg sig med hänsyn till ovan. anförda synpunkter bestämt böra yrka på seminarieutbildningens fortbestånd. En i viss mån ändrad och vidgad organisation vore dock här av nöden. Inledningsvis erinras härvid om ett uttalande av 1918 års skolkommission, vari föreslagits en sådan anordning av utbildningen, att denna även ur de vetenskapliga studiernas synpunkt gåve ett resultat, som i det väsentliga kunde anses likvärdigt med det, som genom universitetsstudier vitsordades. Kommissionen hade för sin del tillstyrkt en obligatorisk fyraårig utbildningskurs. Överstyrelsen funne för egen del starka skäl tala för en förlängning av utbildningstiden. Kraven på den teoretiska utbildningens omfattning måste givetvis ställas högre nu än tidigare på grund av den omläggning av undervisningen, som förutsattes såväl i den nya läroverksstadgan som i stadgan för kommunala flickskolor. Särskilt erinrades härvid om den mera krävande undervisning, som ämnesdifferentieringen inom de båda högsta klasserna och det till samma klasser förlagda enskilda lärjungearbetet påkallade. Även den praktiska utbildningen vore i behov av förstärkning och utvidgning. Eleverna borde bland annat beredas tillfälle att även undervisa manlig ungdom samt att införas i ungdomens idrotts- och friluftsverksamhet och aktivt medverka vid ledningen därav. S a m m a n f a t t n i n g s v i s i n n e b a r överstyrelsens o r g a n i s a t i o n s f ö r s l a g följande: U n d e r v i s n i n g s t i d e n skulle f ö r l ä n g a s till obligatoriskt fyra år. F ö r s t a å r e t skulle ä g n a s å t en lägre, a l l m ä n b i l d a n d e k u r s och d e t r e s e n a r e å r s a v d e l n i n g a r n a u t g ö r a en h ö g r e facklig k u r s . D e n n u v a r a n d e valfria fjärde å r s k u r s e n skulle n e d l ä g g a s . D e n till s e m i n a r i e t k n u t n a h ö g r e flickskolan skulle u t f o r m a s i principiell ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d d e n k o m m u n a l a flickskolans o r g a n i s a t i o n och alltså o m f a t t a s j u å r i g o c h sexårig l ä r o k u r s . D e n a l l m ä n n a a n o r d n i n g e n av d e n första å r s a v d e l n i n g e n b o r d e i s a m b a n d h ä r m e d u n d e r k a s t a s de m o d i f i k a t i o n e r , s o m k u n d e v a r a b e h ö v l i g a eller ö n s k v ä r d a m e d h ä n s y n till o l i k h e t e r n a i o r g a n i s a t o r i s k t h ä n s e e n d e m e l l a n d e n n u v a r a n d e n o r m a l s k o l a n och d e n k o m m u n a l a flickskolans t e o r e t i s k a linje. I n t r ä d e s f o r d r i n g a r n a vid s e m i n a r i e t b o r d e , l i k s o m dittills, i stort sett g r u n d a s p å det k u n s k a p s m å t t , s o m e r f o r d r a d e s för a v g å n g s b e t y g f r å n d e n s å l u n d a o m o r g a n i s e r a d e n o r m a l s k o l a n . D e n vid s e m i n a r i e t i n r ä t t a d e f y r a å r i g a realskollinjen, s o m j ä m l i k t r i k s d a g e n s b e s l u t skulle v a r a a v s e d d e n d a s t för flickor, 1 Jfr ovan sid. 198.

borde — eftersom de vid seminariet utbildade lärarinnorna i stor utsträckning kunde antagas vinna anställning vid skolor med samundervisning — vara tillgänglig även för gossar. Den med seminariet förenade folkskolan, som enligt beslut av riksdagen skulle vara sexårig, borde så småningom utvidgas till att omfatta lika många obligatoriska årsklasser som folkskolorna inom Stockholms stad, d. v. s. sju. 1932 års riksdag. Skolöverstyrelsens ovanberörda förslag anmäldes under punkten 138 i 1932 års åttonde huvudtitel. Föredragande departementschefen, statsrådet Stadener, anförde, att han, ehuru icke beredd att taga ståndpunkt till överstyrelsens förslag, vore tveksam, huruvida bland seminariets uppgifter för framtiden borde ingå utbildandet av ämneslärarinnor för de allmänna läroverken. Visserligen vore det nödvändigt att äga garantier för att varje läroverk, där flickor undervisades, hade kvinnliga lärarkrafter i viss omfattning. Men dessa kvinnliga lärare behövde icke utgöras av ämneslärarinnor. Vid den tid, då ämneslärarinnetjänster inrättades vid statssamskolorna, förvärvades lärarinneutbildning i de allra flesta fall vid högre lärarinneseminarium. Numera anlitades den akademiska utbildningsvägen jämte genomgång av provar i mycket stor utsträckning ej blott — såsom av ålder — av de manliga utan jämväl av de kvinnliga läraraspiranterna. Under sådana förhållanden förelåge knappast något synnerligen starkt skäl att i fråga om de kvinnliga läroverkslärarna bibehålla två olika utbildningsvägar och utbildningsformer. Det riktiga vore att införa ett stadgande, att ett visst antal adjunktsbefattningar vid varje allmänt läroverk, där flickor undervisades, skulle förbehållas kvinnor — såsom en följd varav även borde stadgas, att ett visst antal adjunktsbefattningar borde förbehållas män — samt i samband därmed småningom förändra ämneslärarinnetjänsterna till adjunkturer. Seminariet skulle, fortsatte departementschefen, ha en mycket viktig uppgift, även om detsamma ej längre skulle komma att utbilda ämneslärarinnor för de allmänna läroverken. För seminariet återstode att bidraga till fyllande av behovet av lärarinnor vid kommunala och enskilda läroanstalter, främst kommunala och enskilda flickskolor. Denna uppgift syntes seminariet synnerligen väl lämpat att fylla, ej minst om dess organisation i vissa avseenden underginge erforderlig jämkning. Konsekvent och naturlig vore sammanställningen folkskola-kommunal flickskola-lärarinneseminarium i dess organisation. Det främmande elementet vore realskolan. Lika litet som departementschefen kunde finna, att lärarinneseminariet hädanefter hade till uppgift att utbilda kvinnliga lärarkrafter för statsläroverken, lika litet torde tillvaron av en realskola såsom en avdelning i denna institution vara nödvändig eller ens önskvärd. På denna punkt vore departementschefen beredd att redan nu föreslå en åtgärd, nämligen att realskolan vid högre lärarinneseminariet successivt avvecklades med början av läsåret 1932—1933. Kungl. Maj :t framlade för riksdagen förslag i enlighet härmed. I skrivelse nr 8 A/1932 anmälde riksdagen (punkt 136), att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Då frågan om seminariets organisation alltjämt befunne sig på utredningens stadium, syntes det riksdagen icke vara skäl att nu vidtaga ändring beträffande en viss detalj i denna organisation. Spörsmålet om realskolans vid seminariet vara eller icke vara torde icke kunna bedömas isolerat för sig utan syntes böra prövas i sam-

manhang med övriga frågor, som berörde seminariets uppgift och verksamhetsformer. Vid en sådan allsidig prövning torde, yttrade riksdagen, även det spörsmål, som av departementschefen tagits till utgångspunkt för förslaget om realskolans nedläggande, nämligen de olika utbildningsvägarna för kvinnliga läraraspiranter, komma under övervägande. 1932 års sakkumiigförslag och yttrandena däröver. Med anledning av riksdagens nyssberörda ståndpunktstagande bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet genom beslut av Kungl. Maj:t den 30 augusti 1932 att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande organisationen av högre lärarinneseminariet och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, ledamoten av riksdagens första kammare, förutvarande statsrådet, läroverksadjunkten Olof Olsson, rektorn vid högre lärarinneseminariet Sven Grauers och rektorn vid Stockholms stads högre folkskola för kvinnlig utbildning Gertie Söderberg, avgåvo den 29 september 1933 förutnämnda betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1933:34). I betänkandet framhålla d e s a k k u n n i g a , vad beträffar organisationen av högre lärarinneseminariet, att de i princip kunnat ansluta sig till bland annat det organisationsförslag, som av skolöverstyrelsen framlagts i dess ovanberörda skrivelse av den 10 december 1930. Som övningsskola borde dock endast tjänstgöra den högre flickskolan, vilken emellertid borde utökas genom parallellavdelningar. Folkskolan kunde näppeligen, anförde de sakkunniga, anses oumbärlig som övningsskola för en undervisningsanstalt, som utbildade ämneslärarinnor, vilka väl aldrig komme att undervisa i egentlig folkskola och heller icke varit avsedda för sådan tjänstgöring. Då enligt de sakkunnigas uppfattning ämneslärarinneinstitutionen borde avvecklas, syntes ej heller realskolan längre hava någon uppgift att fylla. För den händelse det av pedagogiska skäl skulle anses nödvändigt att ge seminarieeleverna inblick i realskolans arbetsmetoder, torde detta kunna ernås genom elevernas auskultering vid Stockholms realskolor. De sakkunniga framlade ett detaljerat förslag till allmän anordning av seminariearbetet (sid. 31—51 i omförmälda betänkande). De utgingo härvid från att den obligatoriska utbildningen skulle vara fyraårig. Den teoretiska utbildningen skulle huvudsakligen koncentreras till de tre första studieåren och eleverna alltså under dessa år endast i mindre grad sysselsättas i det praktiskt-pedagogiska arbetet. Sistnämnda utbildning borde icke sikta mot en direkt parallellism till de akademiska studierna, som i viss utsträckning också måste omfatta för det egentliga skolarbetet mindre viktiga områden, utan målmedvetet inriktas på sådana centrala studieavsnitt, som vore av grundläggande betydelse för lärarkallets utövande. De sakkunniga ville icke ifrågasätta någon väsentlig utökning av antalet undervisningstimmar men däremot en skälig ökning av elevernas egna studiekurser och en utvidgning av elevernas självverksamhet. Den praktiskt pedagogiska utbildningen, som borde ej oväsentligt utökas, skulle ha sin tyngdpunkt förlagd till det fjärde arbetsåret men föregås av en över tre år utsträckt förberedelse, varunder eleverna skulle få tillfälle att följa skolarbetet på olika stadier och grundligt sätta sig in i undervisningens metodik. För en omorganisation av högre lärarinneseminariet på sätt de sakkunniga tänkte sig erfordrades lämpligare lokaler än dem, varöver seminariet förfogade. De sakkun-

205 niga funno emellertid på grund av de resultat, till vilka de i andra avseenden kommit, anledning saknas att närmare ingå på denna fråga. Beträffande ämneslärarinneinstitutionen kommo de sakkunniga till den uppfattningen, att institutionen som sådan borde avvecklas; den fyllde ej längre någon särskild uppgift, som för skolan vore av värde. I stället borde samtliga ämneslärarinnebefattningar, allt eftersom de bleve till ansökan lediga, förvandlas till adjunktstjänster. Men då det vore i sin ordning, att skolor, där gossar och flickor samtidigt undervisades, hade tillgång till såväl manliga som kvinnliga lärare, borde det så ordnas, att vid varje dylikt samläroverk någon av ämneslärartjänsterna vore förbehållen kvinnor ensamt och en annan förbehållen ensamt män. Av två skäl vore de sakkunniga benägna att förorda ett nedläggande av högre lärarinneseminariet, nämligen dels på grund av att flickorna under de senaste åren i allt större utsträckning lämnat de högre flickskolorna och gått över till de allmänna läroverken, vilket innebure en beskärning år för år av seminarieelevernas traditionella verksamhetsområde, dels på grund av att de seminariebildade lärarinnorna finge det allt svårare att bestå i den tävlan om platserna, som de ständigt måste taga upp med de akademiskt utbildade. Utan en omläggning av provårsinstitutionen läte emellertid detta sig icke göra. Ett övertagande från universitetens och högskolornas sida av hela den kvinnliga nyrekrytering, som de olika högre läroanstalterna krävde, skulle nämligen göra det nödvändigt att årligen till provårsläroverken hänvisa ett 50- eller 60-tal kvinnliga akademiker. D e s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g u t m y n n a d e därför i e n h e m s t ä l l a n , a t t h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t m å t t e o m o r g a n i s e r a s i ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d v a d i bet ä n k a n d e t f u n n e s angivet, i n n e b ä r a n d e b l a n d a n n a t , att f o l k s k o l a n och reals k o l a n skulle i n d r a g a s s a m t a t t flickskolan skulle förses m e d n ö d i g a p a r a l l e l l a v d e l n i n g a r , att ä m n e s l ä r a r i n n e i n s l i t u t i o n e n vid d e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n skulle a v v e c k l a s s a m t att p r o v å r s i n s t i t u t i o n e n skulle o m l ä g g a s och u t v i d g a s . F ö r s l a g e t åtföljdes a v två s ä r s k i l d a yttranden. I den ena reservationen, avgiven av rektorn Sven Grauers, hemställdes — bland annat som konsekvens av reservantens uppfattning om att ämneslärarinneinstitutionen skulle avvecklas endast vid de h ö g r e allmänna läroverken — att seminariets övningsskola skulle bibehållas i sin nuvarande form, dock att realskolan även skulle mottaga manlig ungdom, samt att byggnadsfrågan skulle bringas till sin lösning. Reservanten höll före, att statsmakternas beslut år 1904 att inrätta ämneslärarinnetjänster ej betingades av bristen på akademiskt utbildad kvinnlig arbetskraft. Det kunde näppeligen påstås, att den nuvarande seminarieutbildningen vore underlägsen den, som förefunnes vid tiden för ämneslärarinneinstitutionens tillkomst. Då undervisningen i den högre flickskolan måste anses betydligt mer krävande än i realskolan och då det både av statsmakterna, skolöverstyrelsen och flickskolornas ledning vitsordats, att de seminarieutbildade lärarinnorna på ett tillfredsställande sätt kunnat bestrida denna undervisning, torde man knappast kunna göra gällande, att samma lärarkrafts teoretiska utbildning vore otillräcklig för undervisning i en skolform med l ä g r e kunskapsnivå. Då den teoretiska utbildningen vid seminariet till yttermera visso genom den föreslagna omorganisationen komme att förstärkas, torde anledning knappast föreligga att anföra bristande kompetens som motiv för de seminarieutbildades utestängande från undervisning å realskolestadiet. Den nuvarande ordningen medförde onekligen en undantagsställning för de kvinnliga läraraspiranterna av båda utbildningstyperna och därmed ock en ofördelaktigare beford-

206 ringsposition för deras manliga kolleger. Därtill komme, att ärnneslärarinneinstitutionen fått en omfattning, som väsentligen överskridit den ram, som ursprungligen fastställts. Den hade desslikes införts inom en skoltyp, där den vore mindre användbar, nämligen det högre allmänna läroverket. Det syntes därför vara berättigat, dels att en skälig begränsning i dess omfattning vidtoges — dess avveckling vid de h ö g r e allmänna läroverken måste av praktiska skäl anses ligga närmast till hands — dels att ett motsvarande antal tjänster, som genom ämneslärarinneinstitutionen förbehölles kvinnliga befattningshavare, reserverades för manliga lärare. Det allmänna kunde räkna med en betydande ekonomisk vinst — beräknad till 200 000 kronor vid de statliga läroverken —• genom att använda seminariebildade lärarinnor. Med tanke på att lärarutbildningen i vårt land låge i stöpsleven och krav på en grundlig omläggning av den nuvarande utbildningen med skärpa framförts, kunde man fråga sig, om det vore klokt att nu, innan detta problem blivit löst, från de allmänna läroverken utestänga en lärarkategori, som i vissa avseenden representerade en rationellare utbildningsform, som måhända kunde komma att stå framtidens utbildningstyp närmare än den nuvarande med universitetsstudier och provar. Vid en avveckling av ämneslärarinneinstitutionen skulle de enskilda och kommunala skolorna få hålla till godo med en arbetskraft, som ansetts mindervärdig av staten. De seminariebildade skulle steg för steg undanträngas även från dessa skolor och ersättas med adjunktskompetenta. Dessa lärarkrafter skulle, i och med att den billigare arbetskraften försvunne ur marknaden, snart nog komma att kräva adjunktslön. Ett utbyte av seminariebildade mot adjunktskompetenta lärarkrafter skulle därför betyda en årlig merutgift av 1 278 900 kronor för enskilda och kommunala högre flickskolor samt enskilda högre goss- och samskolor. Att befara vore, att högre lärarinneseminariet, om det icke längre finge utbilda lärarkrafter för statliga skolor, skulle vidare dels förlora i effektivitet, dels gå en mer eller mindre tynande tillvaro till mötes. I den andra reservationen, som avgavs av rektorn Gertie Söderberg, hemställdes, att provårsinstitutionen skulle från och med läsåret 1936—1937 utökas med visst antal platser så, att avvecklingen av högre lärarinneseminariet skulle kunna påbörjas med utgången av vårterminen 1934. Tillika föreslogs, att den med seminariet förenade övningsskolan skulle ombildas till ett statligt läroverk för flickor, omfattande såväl fullständigt gymnasium som realskola och sjuklassig flickskola samt försett med provårskurs. Sistnämnda förslag motiverades huvudsakligen med att det skulle vara stor skada, om övningsskolan nedlades, då den under en lång följd av år varit vårt lands enda statliga läroverk för flickor och utgjort en mönsteranstalt för den svenska flickskolan. Vidare vore det ännu ej på långt när så väl sörjt för flickornas som för gossarnas undervisning i statliga läroanstalter. De ö v e r s a k k u n n i g f ö r s l a g e t a v g i v n a y t t r a n d e n a kunn a , v a d beträffar ä m n e s l ä r a r i n n e i n s t i t u t i o n e n vid d e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n , i stort sett u p p d e l a s i två h u v u d g r u p p e r , n ä m l i g e n d e l s s å d a n a , som gingo u t p å dess a v s k a f f a n d e , d e l s o c k s å d a n a , s o m u t m y n n a d e i förslag o m en b e g r ä n s n i n g av i n s t i t u t i o n e n s o m f a t t n i n g . T a l e s m ä n för d e n f ö r r a u p p f a t t n i n g e n voro vissa r e s e r v a n t e r i n o m l ä r a r k o l l e g i e t vid h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t , l ä r o v e r k s l ä r a r n a s r i k s f ö r b u n d , c e n t r a l s t y r e l s e n för h ö g r e folkskolorn a s l ä r a r f ö r e n i n g och en r e s e r v a n t i n o m skolöverstyrelsen. E t t b i b e h å l l a n d e av ämneslärarinneinstitutionen, ehuru i begränsad omfattning, förordades av l ä r a r k o l l e g i e t vid h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t , s o m y r k a d e p å i n s t i t u t i o n e n s k v a r b l i v a n d e vid s a m r e a l s k o l o r n a m e n ej v a r f r ä m m a n d e för t a n k e n a t t helt

207 slopa i n s t i t u t i o n e n , c e n t r a l s t y r e l s e n för flick- o c h s a m s k o l e f ö r e n i n g e n , s o m a n s å g , a t t i n s t i t u t i o n e n b o r d e b i b e h å l l a s »med en efter b e h o v e t o c h billigh e t e n a n p a s s a d o m f a t t n i n g » , o c h skolöverstyrelsen, s o m f ö r o r d a d e a t t instit u t i o n e n s k u l l e i n s k r ä n k a s dels till att o m f a t t a s a m r e a l s k o l o r n a , dels o c k g e n o m m i n s k n i n g a v a n t a l e t ä m n e s l ä r a r i n n e b e f a t t n i n g a r vid s i s t n ä m n d a s k o lor. G a n s k a a l l m ä n t gjordes gällande, att f r å g a n i sin h e l h e t b o r d e ses i sitt s a m b a n d m e d s p ö r s m å l e t o m l ä r a r u t b i l d n i n g e n i a l l m ä n h e t . I d e y t t r a n d e n , s o m b e r ö r d e frågan o m s e m i n a r i e t s o r g a n i s a t i o n , gjordes s t å n d p u n k t s t a g a n d e t d ä r v i d l a g som regel b e r o e n d e a v d e n u p p f a t t n i n g , s o m t i l l k ä n n a g i v i t s i f r å g a o m ä m n e s l ä r a r i n n e i n s t i t u t i o n e n . I ett p a r a v y t t r a n d e n a f r a m l a d e s förslag o m en fullständig o m b i l d n i n g av s e m i n a r i e t till en p r o v å r s a n s t a l t eller en i s a m a r b e t e m e d v e d e r b ö r a n d e a k a d e m i s k a institutioner s t å e n d e p e d a g o g i s k u t b i l d n i n g s - o c h f ö r s ö k s a n s t a l t . Lärarkollegiet vid högre lärarinneseminariet. Man kunde befara, att ett nedläggande av seminariet skulle i sin mån menligt återverka på den hittillsvarande typen av högre flickskolor. Ty ju färre banor som öppnade sig för dem, som nöjt sig med att genomgå en sådan skola, dess mer komme den redan nu betänkliga rusningen till gymnasierna att stegras. Men kollegiet hade en ovillkorlig skyldighet att icke undanskjuta frågan, om de, som sökte sig in på seminariet, också kunde hoppas att på den vägen och inom rimlig tid nå det mål, till vilket seminarievägen skulle leda. I det hänseendet hade det sista decenniets skolpolitik försvårat situationen i oroväckande grad. Icke minst hade ställningen påverkats av de restriktioner, som för några år sedan pålades de enskilda flickskolorna i fråga om lärarinnornas tjänstgöring och rättigheten att dela en klass i parallellavdelningar. Vidare hade de allmänna gossläroverkens öppnande även för flickor medfört en stark strömning till dessa läroverk från flickskolorna, varigenom lärarinnebehovet minskats. Till detta hade också bidragit, att den hårda konkurrensen på snart sagt alla banor åstadkommit en rusning till gymnasier och studentexamen för vinnande av större meriter. Härtill komme det allt bestämdare motstånd, som rests mot de seminarieutbildades befordran till lärarplatser från deras sida, vilka gått den längre och dyrare universitetsvägen. Man valde helst akademiskt utbildade lärarkrafter. Beträffande de högre allmänna läroverken vore detta också ganska förklarligt. Arbetet vore lättare att ordna rationellt med lärare, användbara inom läroverkets alla stadier, och det kunde vara nog med två lärarkategorier, lektorer och adjunkter. Skulle emellertid ämneslärarinneinstitutionen helt försvinna även vid statsrealskolorna, torde det ej dröja länge, förrän de seminarieutbildade utestängdes även från de kommunala mellanskolorna, ty dessa kunde ofta beräknas bli förstatligade, och sedan torde de högre folkskolorna följa efter, ty allt emellanåt ombildades en högre folkskola till kommunal mellanskola. Då återstode för de seminarieutbildade endast det åtminstone hittills ringa antalet kommunala flickskolor samt de enskilda flickskolorna, vilka på sina håll löpte fara att behöva nedläggas. I de båda sistnämnda slagen av skolor komme givetvis även akademiskt utbildade lärarinnor att både söka och erhålla platser. Under sådana förhållanden förordade kollegiet högre lärarinneseminariets fortbestånd endast under någon av följande förutsättningar, av vilka de båda sista ej uteslöte varandra: 1. Ämneslärarinneinstitutionen, som lämpligen borde avvecklas vid de högre all-

208 manna läroverken, bibehölles vid samrealskolorna, om också i mindre utsträckning än nu. 2. Ämneslärarinneinstitutionen avvecklades vid samtliga statsläroverk, men de från högre lärarinneseminariet utgångna lärarinnorna, vilkas huvudsakliga verksamhetsfält givetvis komme att utgöras av de högre flickskolorna, erhölle en under alla förhållanden önskvärd rätt att, eventuellt under vissa villkor (exempelvis komplettering i latin för blivande humanister), inskrivas vid universitet och där avlägga akademisk examen, varefter de av Kungl. Maj:t kunde förklaras behöriga att söka och innehava adjunktstjänster vid de allmänna läroverken. 3. Ämneslärarinneinstitutionen avvecklades vid samtliga stalsläroverk, men statsmakterna vidtoge åtgärder för att i möjligaste mån stabilisera och stödja de högre flickskolor, som saknade gymnasium, och, något som under alla förhållanden och från många synpunkter vore av den största betydelse, fastställa sådana friare bestämmelser rörande tjänstgöringsskyldighet och delning av klasser i dessa flickskolor, som medgåve ökning av antalet lärarinnebefattningar. Om ingen av de sålunda anvisade vägarna befunnes framkomlig, borde man enligl kollegiets mening göra sig förtrogen med tanken på nedläggandet av seminariet i dess nuvarande form. Först i samband med frågan om den ändamålsenligaste lärarutbildningen borde avgöras, om och hur seminariet skulle ombildas till en institution av helt annan karaktär. Vare sig nu seminariets fortsatta verksamhet bleve av längre eller kortare varaktighet, borde denna verksamhet bedrivas under former, som vore ägnade att medföra bästa möjliga resultat. Och härvidlag anslöte sig kollegiet i allt väsentligt till det av de sakkunniga utarbetade förslaget. Enligt kollegiets mening fordrades dock, att normalskolan finge behålla sin nuvarande organisation med både folkskola, realskola och sjuklassig flickskola. Vad realskolan anginge, komme de från seminariet utgångna lärarinnorna, även om ämneslärarinneinstitutionen vid samrealskolorna skulle avvecklas, att många gånger få arbeta vid skolor, vilkas arbetsform närmast överensstämde med realskolans. Däremot vore ett införlivande med normalskolan av samskoleformen ej nödvändigt för elevernas utbildning och skulle alltför mycket ändra skolans karaktär. Kollegiet förordade därför, att även realskolan bibehölles som flickskola. Reservanter inom lärarkollegiet. Vid kollegiets utlåtande äro fogade vissa reservationer. Åtta reservanter föreslogo sålunda, att den teoretiska undervisningen vid seminariet skulle nedläggas, att läroverket skulle få till uppgift att vara dels en praktisk lärarutbildningsanstalt, dels ock ett institut för pedagogiska iakttagelser och rön, samt att normalskolan, för att motsvara dessa uppgifter, skulle dels bibehålla sina nuvarande linjer, dels utbyggas med gymnasium. Den praktiska lärarutbildningen, som sålunda borde förläggas till läroverket, borde stå öppen för sådana studerande vid Stockholms högskola och universitetet i Uppsala, som själva önskade tidigt inrikta sig på lärarkallet och som ville utvidga den i magisterexamen ingående kursen i pedagogik genom en praktisk kurs samtidigt med de teoretiska studierna, för att läsåret närmast efter avlagd magisterexamen genomgå provårskurs vid normalskolan. S k o l ö v e r s t y r e l s e n intog i u t l å t a n d e den 21 m a j 1935 d e n s t å n d p u n k t e n , att h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t , o r g a n i s e r a t m e d f y r a å r i g l ä r o k u r s , alltjämt b o r d e b i b e h å l l a s m e d särskild h ä n s y n till b e h o v e t av vid s e m i n a r i e t u t b i l d a d e ä m n e s l ä r a r i n n o r för de h ö g r e flickskolorna. N å g o n m i n s k n i n g av ö v n i n g s s k o l a n ville överstyrelsen icke tillstyrka. L o k a l f r å g a n b o r d e s n a r a s t möjligt u p p t a g a s och e r h å l l a en tillfredsställande lösning.

209 Till s t ö d h ä r f ö r anfördes b l a n d a n n a t

följande.

Om m a n utginge från att kvinnliga akademiker till det antal, som 1932 års sakkunniga ifrågasatt, årligen erhölle provårsutbildning, och seminariet tillföljd härav nedlades, så skulle detta innebära, att de egentliga flickskolorna komme att så småningom berövas just de lärarkrafter, som enligt riksdagens mening 1 i främsta rummet borde vara anställda vid dessa skolor. Med den anordning, som provåret för närvarande hade och även framdeles i sina huvuddrag torde komma att få, vore provårsutbildningen förlagd till läroanstalter, som ledde till real- och studentexamen, och i varje fall icke inriktad på de undervisnings- och uppfostringsuppgifter, som den egentliga flickskolan närmast företrädde. Med en lärarrekrytering till de egentliga flickskolorna, sådan som de sakkunniga eventuellt framdeles efter en utvidgning av provårsinstitutionen tänkt sig, skulle det kunna inträffa, att en övervägande del av lärarinnorna vid flickskolorna icke under någon tid av sin utbildning haft beröring med eller erfarenhet av arbetet i en högre flickskola, ett förhållande, som överstyrelsen skulle finna synnerligen olämpligt. Dessutom vore det sannolikt, att de egentliga flickskolorna i konkurrensen med statsläroverken om de akademiskt utbildade lärarna komme i en ogynnsam ställning och finge nöja sig med de minst kvalificerade lärarkrafterna. I första hand torde nämligen de akademiskt utbildade lärarna framgent som hittills komma att söka sig till de statliga läroverken, vilka i avseende på anställnings- och avlöningsförhållanden crbjöde större förmåner än flickskolorna. Även om de statliga bidragen till kommunala och enskilda skolor till följd av seminariets nedläggande skulle komma att ökas och i samband därmed lärarnas ekonomiska ställning förbättras, skulle, särskilt för de enskilda läroanstalternas del, den nämnda olägenheten säkerligen alltjämt kvarstå. Ett nedläggande av högre lärarinneseminariet ställde sig, ur nu förevarande synpunkt, ännu betänkligare därigenom, att det vid en utvidgning av provårsinstitutionen icke torde kunna lämnas några garantier för att ett tillräckligt antal kvinnliga akademiker årligen kunde erhålla hänvisning till provårskurs. Gentemot de sakkunniga framhöll överstyrelsen, under hänvisning till en statistisk jämförelse, att den oerhörda ökningen i antalet kvinnliga lärjungar vid statsläroverken i förhållandevis blygsam utsträckning berodde på att flickorna övergivit de högre flickskolorna. Vad utvecklingstendensen beträffade, kunde det ha sitt intresse att iakttaga, att vid de skolor, som övergått från enskilda till kommunala flickskolor, lärjungeantalet visat benägenhet att stiga. Då de kommunala flickskolorna tillkommit under de senaste åren, kunde någon säker slutsats rörande denna utvecklingstendens givetvis icke dragas, men i varje fall lämnade det anmärkta förhållandet icke grundad anledning att antaga, att verksamhetsområdet för de seminariebildade lärarinnorna, i vad det gällde den högre flickskolan, komme att år för år beskäras. Efter att i anknytning till de anmärkningar i fråga om seminarieutbildningens omfattning i jämförelse med universitetsutbildningen, som framställts under diskussionen i ämnet, ha hävdat, att de seminarieutbildade lärarinnorna ägde tillräcklig och tillfredsställande kompetens att undervisa på det stadium, varom här vore fråga, framhöll överstyrelsen, att det vore en fördel, om inom vårt skolväsen lärarkrafter, som på olika vägar erhållit sin utbildning och därigenom i viss mån olikartad inriktning på uppfostrarkallet, komme till användning. Liksom inom de högre flickskolorna, framdeles liksom hittills, vid sidan av de seminarieutbildade lärarna komme att vara anställda lärare med akademisk utbildning, syntes det överstyrel1

Jfr sid. 198 här ovan.

1 4 — 816102

210 sen lämpligt, att de seminarieutbildade lärarna i viss utsträckning bibehölles vid sin rätt till anställning vid högre folkskolor, kommunala mellanskolor och statsläroverk, överstyrelsen kunde därför icke tillstyrka de sakkunnigas förslag, att de från högre lärarinneseminariet utgångna lärarinnornas behörighet icke vidare skulle gälla för anställning vid nämnda tre kategorier av skolor. Genom särskilda beslut av riksdagen kunde ämneslärarinnor vid enskilda statsunderstödda privatläroverk, vilka avvecklas eller till sin omfattning begränsats på grund av förhållanden, som föranletts av 1927 års riksdags beslut angående det högre skolväsendets omorganisation eller senare i anslutning därtill fattade beslut, under vissa förutsättningar överflyttas till ämneslärarinnebefattningar vid statsläroverk. Då det icke syntes uteslutet, att dylika överflyttningar jämväl kunde bliva erforderliga under de närmast följande åren, förefölle det även ur denna synpunkt överstyrelsen välbetänkt, att ämneslärarinnebefattningar i viss utsträckning alltjämt bibehölles vid statsläroverken. Däremot skulle överstyrelsen, med hänsyn till den under senare år allt mera ökade tillströmningen till lärarbanan av såväl manliga som kvinnliga akademiker, finna det rimligt och lämpligt, att ämneslärarinneinstitutionen till sitt omfång begränsades och, med beaktande av de förändrade förhållandena i övrigt, återfördes till i huvudsak de proportioner, som den hade före 1927 års reform. Detta skulle, såvitt överstyrelsen kunde finna, lämpligen kunna åvägabringas därigenom, att ämneslärarinnebefattningar, vartill sålunda jämväl seminarieutbildade lärarinnor skulle äga behörighet, skulle vara inrättade endast vid samrealskolorna. Liksom en begränsning av ämneslärarinneinstitutionen kunde ske genom att densamma inskränktes allenast till samrealskolorna, torde det jämväl böra tagas under övervägande att minska antalet ämneslärarinnebefattningar gentemot det nuvarande vid dessa skolor, överstyrelsen komrae att senare i särskild skrivelse upptaga denna fråga till behandling och därom avgiva förslag, liksom också rörande frågan om på vad sätt garantier skulle vinnas för att kvinnliga lärare till erforderligt antal bleve anställda vid sädana statens läroverk, där flickor undervisades och vid vilka ämneslärarinnebefattningar enligt överstyrelsens här gjorda förslag icke skulle vara inrättade. I likhet med de sakkunniga men av väsentligen andra skäl funne sålunda överstyrelsen, att högre lärarinneseminariets verksamhet borde fortsättas, dock utan den provisoriska karaktär, som de sakkunniga tillagt den. Med den uppfattning, som överstyrelsen givit till känna i fråga om verksamhetsområdet för de från seminariet utgångna lärarinnorna, kunde överstyrelsen givetvis icke tillstyrka, att realskolan ställdes under avveckling. I viss mån annorlunda ställde det sig beträffande bibehållandet av den sexåriga folkskolan. Denna kunde uppenbarligen ej tillerkännas samma betydelse som flickskolan och realskolan för seminarieelevernas praktiska utbildning. Därest en beskärning av övningsskolans omfång skulle äga rum, funne överstyrelsen naturligt, att en dylik beskärning i första hand komme att avse folkskolan. Emellertid kunde överstyrelsen icke underlåta att framhålla, att det från pedagogisk synpunkt måste betraktas som synnerligen värdefullt, att seminarieeleverna under sin utbildning komme i kontakt med folkskolan, vilken genom den senaste skolreformen blivit den allmänna grundskolan för vårt högre skolväsen. Med hänsyn härtill skulle överstyrelsen helst se, att jämväl folkskolan bibehölles vid seminariet, detta så mycket mera, som den bekantskap de akademiskt utbildade lärarna under provåret kunde bli i tillfälle att göra med folkskolan och dess arbetssätt, måste anses bli förhållandevis ringa. Då folkskolan först från och med läsåret 1933—1934 vore färdigbildad, syntes det även ur denna synpunkt överstyrelsen icke lämpligt att nu vidtaga åtgärder för

211 dess avveckling. Ett nedläggande av folkskolan skulle icke komma att i motsvarande mån betyda en besparing för det allmänna, då de barn, som undervisades i folkskolan vid seminariet, komme att vid denna skolas upphörande för sin undervisning vara hänvisade till kommunens folkskoleväsen, inom vilket nya läraravdelningar till motsvarande antal säkerligen måste inrättas. överstyrelsen skulle finna det synnerligen lämpligt, om såväl realskolan som folkskolan kunde göras tillgängliga även för gossar. Detta torde dock icke vara möjligt annat än i samband med en förbättring och utvidgning av läroanstaltens lokaler. Vid ett bibehållande av realskolan och eventuellt även av folkskolan bleve det givetvis icke av behovet påkallat att förse den högre flickskolan med parallellavdelningar. 1935 års förslag om begränsning av ämneslärarinneinstitutionen. I s a m b a n d m e d sina a n s l a g s ä s k a n d e n för b u d g e t å r e t 1936/1937 u t v e c k l a d e s k o l ö v e r s t y r e l s e n i skrivelse den 31 augusti 1935 det förslag a n g å e n d e b e g r ä n s n i n g av ä m n e s l ä r a r i n n e i n s t i t u l i o n e n till s a m r e a l s k o l o r n a , s o m av överstyrelsen ställts i utsikt i o v a n b e r ö r d a u t l å t a n d e av d e n 21 m a j 1935. F ö r s l a g e t i n n e b a r en m i n s k n i n g av antalet ä m n e s l ä r a r i n n e b e f a t t n i n g a r f r å n 255 till 156, s a m t l i g a f ö r l a g d a till s a m r e a l s k o l o r , och s k a p a n d e av g a r a n t i e r för att varje s a m l ä r o v e r k skulle e r h å l l a kvinnlig, respektive m a n l i g b e f a t t n i n g s h a v a r e i o r d i n a r i e ställning. Av skrivelsen i n h ä m t a s följande: Enligt gällande bestämmelser borde 76 samrealskolor ha 2 ämneslärarinnebefattningar och 2 samrealskolor ha 3 sådana tjänster. Det syntes emellertid vara enklast att icke göra någon skillnad mellan skolorna alltefter deras storlek utan generellt bestämma, att vid varje samrealskola borde vara inrättade två ämneslärarinnetjänster. Detta skulle innebära, att — medan år 1935 i staten för rikets sam- och flickläroverk voro upptagna 255 ämneslärarinnebefattningar -—156 sådana tjänster, samtliga förlagda till realskolor, skulle kvarstå efter det nya systemets genomförande. Då övergången till den nya ordningen borde ske successivt, allteftersom ämneslärarinnebefattningarna bleve lediga, beräknades ombildningen av de ifrågavarande tjänsterna komma att fördelas på omkring 30 år. F ö r att skapa garanti för att varje samläroverk erhölle kvinnlig befattningshavare i ordinarie ställning och även för att motverka risken av att en realskola bleve utan ordinarie manlig lärare funne överstyrelsen det nödvändigt, att en bestämmelse infördes av principiellt samma innebörd som i sådant hänseende gällde vid de kommunala mellanskolorna, 1 nämligen att vid skola, där gossar undervisades, skulle finnas minst en manlig ordinarie ämneslärare och vid skola, där flickor undervisades, minst en kvinnlig ordinarie ämneslärare. Då lektorstjänsterna syntes böra hållas utanför eventuella bestämmelser i detta avseende, skulle detta i fråga om läroverken innebära, att en adjunktstjänst i vissa fall skulle kunna annonseras ledig såsom tillgänglig endast för manliga, respektive kvinnliga sökande. Emellertid ställde sig överstyrelsen tveksam, huruvida ett reserverande av en enda tjänst verkligen vore tillräckligt i fråga om de allmänna läroverken. Dessa vore ju ofta av betydande omfattning, och vid några av de högre allmänna läroverken hade hittills varit inrättade ända till fyra ämneslärarinnebefattningar. Då överstyrelsen föreslagit, att två tjänster vid samrealskolorna skulle reserveras för kvinnor i form av 1

Jfr nedan sid. 222 f.

212 ämneslärarinnebefattningar, torde det av samma skäl och med hänsyn härtill vara riktigare, att två adjunktstjänster reserverades för manliga (respektive kvinnliga) innehavare. Vid de enkellinjiga samrealskolorna med sammanlagt 4 ordinarie ämneslärartjänster skulle följaktligen under sådana förhållanden båda adjunktstjänsterna komma att reserveras för manliga innehavare. För de statliga läroverken mötte måhända härvid den svårigheten, att en sådan bestämmelse icke kunde införas utan samtidig ändring av behörighetslagen av den 22 juni 1923 (nr 249) med däri genom kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 139) gjorda ändringar. Därest det endast gällde att på antytt sätt begränsa kvinnas rätt att söka viss adjunktstjänst, torde ett hänvisande tillägg till § 1 av nämnda lag kunna göras av innehåll, att angående viss begränsning av kvinnas behörighet att innehava adjunktstjänst skulle gälla vad därom särskilt stadgats, överstyrelsen funne det emellertid ovisst, huruvida en motsvarande bestämmelse rörande inskränkning av mans rätt att innehava adjunktstjänst kunde införas utan att behörighetslagen erhölle en mera generell karaktär, avseende både mans och kvinnas behörighet att innehava statstjänst. Den nuvarande bestämmelsen att i fråga om behörighet att innehava statstjänst kvinna skulle vara likställd med man borde i så fall möjligen omformuleras därhän, att man och kvinna i nämnda avseende förklarades vara likställda med de undantag, som sedan i båda fallen angåvos. Vid överstyrelsens skrivelse finnes fogat ett särskilt uttalande av undervisningsrådet K. Kär re, som i anslutning till av honom anförd reservation till överstyrelsens utlåtande den 21 maj 1935 yttrade, att han ansåge, att överstyrelsen bort föreslå ämneslärarinnesystemets successiva avveckling vid samtliga de allmänna läroverken. För att erhålla garanti för förefintligheten av kvinnliga lärarkrafter borde bestämmelser införas av den innebörd, som överstyrelsen i varje fall måst föreslå med tanke på de högre sam- och flickläroverken. Då det syntes önskvärt, att undantagsbestämmelser av denna art begränsades så långt som möjligt och då det förefölle sannolikt, att vid besättande av adjunkts-, övningslärar- och extra ordinarie befattningar önskvärd tillgång på befattningshavare av båda slagen ändock skulle bliva tillfinnandes, förefölle det, som om det vore tillfyllest, om en adjunktstjänst vid varje samläroverk direkt reserverades för manlig, respektive kvinnlig innehavare. Vidare syntes det billigt att den, som före den 1 juli 1936 förvärvat behörighet till ämneslärarinnebefattning vid allmänt läroverk, skulle äga behörighet till sådan adjunktstjänst vid allmänt läroverk, vilken vore avsedd endast för kvinnliga sökande. U t l å t a n d e avgavs slutligen d e n 25 n o v e m b e r 1935 av

statskontoret.

C. D e sakkunniga. Det ä r tydligt, a t t alla d e f r å g o r , s o m ä r o f ö r k n i p p a d e m e d o r g a n i s a t i o n e n a v h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t , k u n n a b e d ö m a s först s e d a n s t å n d p u n k t tagits till s p ö r s m å l e t o m l ä r a r i n n e e x a m e n s k o m p e t e n s v ä r d e . De sakk u n n i g a ä m n a d ä r f ö r först till b e h a n d l i n g u p p t a g a n ä m n d a s p ö r s m å l . D e t t a b ö r emellertid ses i s a m m a n h a n g m e d d e n uppgift, s o m h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t a v å l d e r fyllt, n ä m l i g e n att v a r a u t b i l d n i n g s a n s t a l t för l ä r a r i n n o r vid h ö g r e flickskolor, f r å n en s e n a r e t i d p u n k t ä v e n vid k o m m u n a l a m e l l a n skolor o c h h ö g r e folkskolor s a m t i viss u t s t r ä c k n i n g vid a l l m ä n n a l ä r o v e r k , så till v i d a som a v g å n g s e x a m e n från h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i u m b e r ä t t i g a r till e r h å l l a n d e av ä m n e s l ä r a r i n n e b e f a t t n i n g vid dessa l ä r o v e r k .

213 Det har upprepade gånger framhållits och torde icke av någon rätteligen kunna bestridas, att seminarieutbildningen till sin allmänna läggning representerat en mycket ändamålsenlig form för utbildning av lärarinnor, i vissa avseenden mera ändamålsenlig än den akademiska utbildningen med efterföljande provar. De sakkunniga vilja också utan tvekan biträda skolöverstyrelsens ovan citerade yttrande om fördelen av att inom vårt skolväsen lärarkrafter komma till användning, som på olika vägar erhållit sin utbildning och därigenom en i viss mån olikartad inriktning på uppfostrarkallet. Därigenom h a impulser, som i samverkan befordrat undervisningsväsendet i det hela, kunnat tillföras skolan. De läroanstalter, där de seminarieutbildade lärarinnorna haft sin huvudsakliga uppgift, äro de högre flickskolorna, vilka i olika hänseenden varit föremål för statsmakternas speciella omvårdnad. Det har allmänt ansetts, att det ändamål, som den högre flickskolan har att tillgodose, i hög grad har främjats genom en för dessa skolor anpassad lärarutbildning, inriktad på arbetstakten och väsensdragen hos flickorna och på deras harmoniska och sunda utveckling. Tvekan torde icke heller råda om att seminarieutbildningen visat sig vara direkt ändamålsenlig som förberedelse för lärargärning vid dessa skolor, och det vore ur denna synpunkt en fördel, om för framtiden kunde bevaras en för flickskolan tillrättalagd teoretisk och praktisk lärarutbildning. De sakkunniga finna det på grund härav vara av betydelse, att sådana åtgärder icke vidtagas, som från lärarutbildningen skulle borttaga eller minska det till ungdomens fostran syftande inslag i lärargärningen och den pedagogiska kvalitet, som högre lärarinneseminariet faktiskt representerar. Om högre lärarinneseminariets nedläggande, såsom de sakkunniga hålla före, ändock blir oundvikligt, måste man följaktligen tillse, att det utbildningsbehov, som seminariet tillgodoser, får en fullgod ersättning på andra vägar. De sakkunniga mena sig också hava tillsett detta genom det förslag till lärarutbildning, teoretisk såväl som praktisk, vilket framlägges i föreliggande betänkande. En annan viktig fråga, som intimt sammanhänger med högre lärarinneseminariets framtida ställning och som de sakkunniga hava att upptaga till behandling, är spörsmålet om ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken bör bibehållas i sin nuvarande gestaltning, inskränkas eller helt avskaffas. När ä m n e s l ä r a r i n n e i n s t i t u t i o n e n för ett trettiotal år sedan infördes vid de allmänna läroverken, fanns icke att tillgå erforderligt antal kvinnliga lärare med behörighet till ämneslärarbefattningar vid de allmänna läroverken. Det är omtvistat, huruvida denna omständighet i själva verket utgjorde det väsentliga motivet för att de dåvarande högre lärarinneseminarierna togos i anspråk för att förse de nyinrättade statssamskolorna med kvinnliga lärare. Om så varit fallet, skulle — har man från visst håll menat

214 — ämneslärarinneinstitutionen avskaffas, så snart de akademiska läroanstalterna och provårsutbildningen äro i stånd att varje år tillhandahålla ett för den högre skolundervisningen tillräckligt antal kvinnliga lärare. Blir å andra sidan behovet av kvinnliga lärare icke tillgodosett genom universitets- och högskoleutbildningen, synes det meningslöst att för närvarande diskutera frågan om ämneslärarinneinstitutionens avskaffande. Innan sistnämnda fråga närmare överväges, är det alltså nödvändigt att först göra klart för sig, i vilken omfattning den akademiskt utbildade arbetskraften kan tillgodose lärarinnebehovet vid de allmänna läroverken. De sakkunniga ha enligt bilaga 4 vid detta betänkande låtit verkställa kalkyler beträffande det årliga ersättningsbehovet för lärare vid de läroanstalter, som här komma i fråga. Ersättningsbehovet för de icke akademiskt utbildade lärarnas del utgör enligt nämnda kalkyler omkring 40 lärare per år. Riktigheten av denna siffra har i huvudsak bekräftats genom vissa för de sakkunnigas räkning av skolöverstyrelsens statistiska avdelning utförda beräkningar, delvis utgående från andra förutsättningar än dem, som ligga till grund för de förstnämnda kalkylerna. Antalet av kvinnor avlagda filosofiska ämbetsexamina torde å andra sidan vara en ganska god mätare på tillgången av akademiskt utbildade kvinnliga läraraspiranter. Nämnda antal var år 1932 55, år 1933 68, år 1934 87, år 1935 70, år 1936 73 och år 1937 76. Även om alla de kvinnor, som avlagt filosofisk ämbetsexamen, icke kunna påräknas för lärarbanan (enligt bilaga 4 kan man räkna med att högst 65 % av de kvinnliga filosofie magistrarna mer allvarligt aspirera på lärartjänst) och även om behovet av kvinnliga lärare skulle vara större än de båda ovannämnda statistiska undersökningarna givit vid handen, synes det uppenbart, att redan den nuvarande examensfrekvensen bereder trygghet för att ett tillräckligt antal kvinnliga lärare årligen kommer att utbildas vid de akademiska läroanstalterna. Tillströmningen av kvinnliga studenter till de akademiska läroanstalterna (jfr statens offentliga utredningar 1935: 52, sid. 176 ff.) synes utesluta möjligheten av att svårigheter kunna i detta hänseende i en framtid uppstå, utan ådagalägga fastmer, att utexaminationen av kvinnliga lärare från universiteten och högskolorna ännu icke nått toppunkten. Av det sagda framgår, att högre lärarinneseminariet ur synpunkten att trygga tillgången av ett tillräckligt antal kvinnliga lärare vid de allmänna läroverken och vid de med dessa jämförliga läroanstalterna icke längre är behövligt. Det synes ju tydligt framgå av det föregående, att man kan numerärt tillgodose behovet av sådana lärarinnor med akademiskt utbildade kvinnor, under förutsättning att den praktiska lärarutbildningen kan bereda utrymme åt ett tillräckligt antal läraraspiranter, jämväl kvinnliga. Under sådana förhållanden uppstår frågan, om ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken bör avskaffas eller om den utbildning, som högre lärarinneseminariet förmedlar, inrymmer sådana fördelar eller så

215 starka skäl i övrigt kunna anföras, att man bör tillförsäkra de allmänna läroverken tillgång till denna typ av kvinnliga lärare, ehuru ett tillräckligt antal kvinnliga lärare kan erhållas genom anlitande av akademiskt utbildade lärare med provar. Den omständigheten, att behovet av kvinnliga lärare vid de allmänna läroverken numera kan tillgodoses på andra vägar än genom anlitande av utbildningen vid högre lärarinneseminariet, behöver enligt de sakkunnigas mening icke i sig själv motivera en inskränkning i lärarinneexamens kompetensvärde. Än mindre behövde detta bliva fallet, om seminariets verksamhet omlades. Även om det i föregående diskussioner om högre lärarinneseminariets existensberättigande från vissa håll yppats en viss tvekan rörande de seminariebildade lärarinnornas kompetens och användbarhet för undervisning på vissa skolstadier, har det å andra sidan ofta framhållits, att dessa lärarinnor utfört ett synnerligen värdefullt arbete i skolans tjänst. Till sistnämnda uppfattning äro även de sakkunniga benägna att ansluta sig och hava därför vid bedömandet av lämpligheten ur läroverksundervisningens synpunkt av ett bibehållande av ämneslärarinneinstitutionen kommit till det resultatet, att ett dylikt bibehållande, i all synnerhet efter en genomförd omorganisation av högre lärarinneseminariet i antydd riktning, låter sig väl försvaras. En del av den kritik, som i tidigare diskussioner riktats mot ämneslärarinneinstitutionen, har emellertid framförts med hänsyn till att denna institution i viss mån innebure ett försämrande avmanliga lärares anställningsmöjligheter. Från de obefordrade manliga lärarnas sida har institutionen tett sig särskilt ofördelaktig, eftersom den innebär, att för lärarinnor med kortare och billigare utbildning förbehålles ett stort antal lärartjänster vid de allmänna läroverken även under tider, då de akademiskt utbildade lärarkrafterna ha svårt att finna utkomstmöjligheter. Då även kvinnor med adjunktskompetens äga behörighet till nämnda tjänster, erhålla dessa gynnsammare befordringsmöjligheter än manliga lärare med samma kompetens. Även om dessa tjänster genom den av 1937 års riksdag beslutade löneregleringen icke bliva ekonomiskt lika lockande som förut — tidigare erhöll en adjunktskompetent ämneslärarinna samma lön som kvinnlig adjunkt, enligt 1937 års lönereglering erhålla adjunkter, även kvinnliga, lön enligt lönegraden L 23 och ämneslärarinnor, även om de äro adjunktskompetenta, lön enligt lönegraden L 21 — kan det emellertid icke bestridas, att ifrågavarande tjänster erbjuda ett för kvinnliga akademiker tillgängligt, från annan konkurrens än från seminarieutbildade skyddat område, så mycket mer lättillgängligt som seminariet med sin nuvarande examinationskapacitet endast förmår fylla omkring hälften av det nuvarande ersättningsbehovet för ämneslärarinnetjänster vid olika slag av högre skolor. I senast angivna förhållanden har man velat se ett skäl för att ämneslärarinneinstitutionen icke bör framdeles bibehållas. Ett ytterligare skäl för dess avskaffande anses ligga i den omständigheten, att utvecklingen själv

216 kan komma att leda till en avveckling. I detta sammanhang måste beaktas, att tillströmningen till läroverken av lärarinnor, kompetenta endast till ämneslärarinnetjänster, underlättats därigenom, att i samband med skolorganisationen år 1927 vissa enskilda statsunderstödda läroanstalter nedlades eller fingo sin verksamhet inskränkt, varvid ett antal därtill behöriga föreståndarinnor eller ämneslärarinnor vid dylika läroanstalter överflyttades till ämneslärarinnebefattningar vid allmänt läroverk, utan att dessa befattningar i vanlig ordning ledigförklarades. Vid ansökan till lediga ämneslärarinnebefattningar torde de seminarieutbildade lärarinnorna dock i vissa fall ha svårt att upptaga konkurrensen med de akademiskt utbildade med provar. Man bör ock ihågkomma, att tillströmningen av provårsutbildade, kvinnliga lärare, på grund av 1937 års riksdags beslut om utvidgning av antalet provårsläroverk, kan komma att ökas och befordringsmöjligheterna för de seminarieutbildade att i motsvarande grad beskäras. Till belysning av nu rådande förhållanden ha de sakkunniga från skolöverstyrelsens statistiska avdelning införskaffat nedanstående uppgifter rörande antalet ordinarie ämneslärarinnetjänster, som under vissa år varit besatta med adjunktskompetenta kvinnor. Uppgifterna avse som synes också antalet kvinnliga innehavare av adjunktstjänster och förhållandena vid andra jämförbara skolformer. Vad de sakkunniga hittills yttrat angående användningen av seminarieutbildade lärarinnor vid läroverken, leder enligt deras mening närmast till den uppfattningen, a t t ä m n e s l ä r a r i n n e i n s t i t u t i o n e n , vid en omläggning av ämneslärarutbildningen i principiell överensstämmelse med de Allmänna läroverk.

Termin

Ht. » » Vt. » » »> Ht. »>

1925 . . . 1930 . . . 1931 . . . 1933 . . . 1934 . . . 1935 . . . 1936 . . . 1936 . . . 1937 . . .

Antal ord. adjunktstjänster 1

Antal kvinnliga innehavare av dessa tjänster

Antal ord. amneslärarinnetjänster 1 -

807 (9) 898 (85) 926 (85) 953 (45) 965 (37) 987 (31) 1 122 (42) 1 245 (178) 1258 (56)

4 9 7 11 12 15 46 51 95

48 (—) 174 ( 3 34) 196 (29) 215 (16) 235 (20) 248 (25) 255 (26) 256 (20) 257 (24)

Antal sådana innehavare av dessa tjänster, s< voro behöriga endast till ord. ämneslärarinnebefattning 39 88 106 135 153 157 169 180 189

jämväl ord. äm lärarbefattni 9 52 61 64 62 66 60 56 44

1 Siffrorna inom parentes angiva, huru många av dessa tjänster, som voro vakanta (de i denna tabell för höstterminerna uppgivna vakanssiffrorna avse början av följande kalenderår). 2 Av samtliga ordinarie ämneslärarinnor sommaren 1937 hade 54, varav 4 adjunktskompetenta, överflyttats från befattning vid privatläroverk. 3 Därav 1 utan vikarie. 4 Härmed avses i tabellen adjunktskompetens.

217 sakkunnigas i sådant syfte framställda förslag, b ö r a v v e c k l a s v i d d e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n . En så väsentlig beskärning av lärarinneexamens kompetensvärde måste emellertid bedömas i sitt samband med lärarrekryteringen vid de andra, förut nämnda läroanstalterna, som nu använda sig av seminariebildade lärarinnor. De sakkunniga, som i det föregående ansett sig böra föreslå en mera enhetlig lärarutbildning för de högre skolorna och som av förut påpekade praktiska skäl vilja avskaffa ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken, kunna ej undgå att draga den slutsatsen, att efterfrågan på seminariebildade för framtiden skulle komma att ytterligare nedgå, varigenom grunden för seminarieutbildningens fortsatta bestånd skulle komma att försvagas. Att under sådana förhållanden bibehålla en utbildning, som genom omständigheternas makt skulle berättiga till anställning endast vid en viss grupp av skolor, synes knappast välbetänkt. De sakkunniga vilja instämma med dem, som förmena, att ett avskaffande av ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken, där de seminarieutbildade lärarinnorna haft hemortsrätt under ett trettiotal år, skulle kunna utsätta de seminarieutbildade lärarinnorna för faran att från allmänhetens sida bliva betraktade som mindre kompetenta lärare, och detta återigen skulle måhända leda till en undervärdering av de skolformer, vid vilka ämneslärarinnor fortfarande komme att godtagas som lärare. I varje fall synes det vara att antaga, att efterfrågan på sådana lärarinnor skulle komma att ytterligare nedgå, varigenom grunden för seminarieutbildningens fortsatta bestånd skulle komma att försvagas. Beträffande de kommunala mellanskolorna och de fyrklassiga högre folkskolorna torde hänsyn böra tagas till det förhållandet, att dessa skolor ha ett bildningsmål och även arbetsformer, som nära sammanfalla med realskolans. Jlöfjre enskilda flickskolor och samskolor.

Termin

Ht » » » » » » » »> »

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Antal kvinnliga ämneslärare med fast anställning 1

1 087 1049 1004 920 835 754 676 632 571 542

Av dessa voro behöriga endast till ord. ämneslärarinnebefattning 3

jämväl till ord. ämneslärarbefattning 3

1037 996 954 874 788 712 636 593 538 508

50 53 50 46 47 42 40 39 33 34

1 Med hänsyn till mate rialets beskaffenhet avse siffrorna i de m a tabell antalet kvinnliga ämneslärare med full tjänstgöring, a Hit hava hänförts sam tliga icke-adjunktsk<>mpetenta. 3 Härmed avses i tabelle n adjunktskompeten s.

218 Termin

Antal ordinarie ämneslärartjänster 1

Antal sådana kvinnliga innehavare av dessa tjänster, som voro behöriga endast till ordinarie jämväl till ordinarie ämneslärarinneämneslärarbefattning befattning 2

Kommunala nicllanskolor.

Ht. 1928 » 1929 • 1930 » 1931 » 1932 » 1933 » 1934 » 1935 »> 1936 » 1937

397 (7) 353 (11) 329 (12) 303 (15) 286 (17) 264 (12) 253 (6) 256 (11) 276 (22) 285(15)

118 101 89 83 76 65 65 62 61 69

37 35 36 33 37 39 39 40 46 49

Kommunala flickskolor. Ht. 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Ht. » » » » ») » »> i »

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1 2

7(—) 23 (—) 42 (—) 86 (—) 109 (—) 159 (2) 172 (4) 202 (4) 231 (3)

7 23 42 85 103 149 160 191 221

Högre folkskr IOP. 199 (12) 202 (17) 200 (15) 202 (11) 197 (9) 196 (9) 200 (12) 201 (19) 209 (15)

63 63 62 67 62 60 62 66 64

12 12 12 10 11 11 11 10 14

Siffrorna inom parentes angiva, huru inånga av dessa tjänster, som voro vakanta. Härmed avses i tabellen adjunktskompetens.

De sakkunniga anse icke anledning föreligga att i fråga om lärarrekrytering ställa dessa skolor i en annan ställning än de allmänna läroverken. Av vad de sakkunniga nu anfört, kan dragas den slutsatsen, att — även om det i och för sig vore önskvärt att bibehålla en form för utbildning av lärarinnor, vilken väl visat sig fylla flickskolans krav — det dock icke bör anses lämpligt att bibehålla en anordning, som innebär, att för olika skolor komma att gälla olika krav på lärarkompetens. En sådan anordning kan beträffande de skolformer, som här äro i fråga, ej sakligt motiveras och ej heller i framtiden vidmakthållas, enär lärare med den mera omfattande utbildningen alltid komma att i konkurrensen hävda sig på de seminarieutbildades

219 bekostnad. Lämpligare än att uppehålla en för den högre flickundervisningen avpassad speciell lärarutbildning synes vara att anordna den lärarutbildning, som leder genom universiteten och högskolorna så, att den fyller de krav, som ur olika undervisningsanstalters, alltså även flickskolornas, synpunkt måste ställas på en fullgod lärarutbildning. Såsom framgår av de sakkunnigas förslag till omorganisation av den praktiska ämneslärarutbildningen, ha de sökt att anordna denna så, att den fyller nämnda krav. Det har i diskussionen om seminarieutbildningen ofta framhållits såsom ett särskilt skäl för bibehållandet av denna utbildning, att den representerar en för den enskilde relativt kort och därför billig framkomstväg. Ett bibehållande av lärarinneseminariet torde emellertid fordra en omorganisation av seminariet, såsom framgår av vad i det föregående (sid. 202 ff.) anförts, och detta i sin tur medföra åtskillig förlängning av studietiden. Den fördel för den enskilde, som seminarieutbildningen i ekonomiskt avseende erbjudit, torde därmed väsentligen bortfalla. Å andra sidan har det också framhållits, att de seminarieutbildade genomgående haft lägre lön än de universitetsbildade och således utgjort en billigare arbetskraft. Skulle seminariet nedläggas, upphör så småningom tillgången till dessa billigare lärarkrafter, och det allmänna åsamkas således med tiden ökade utgifter på grund av seminariets nedläggande. Det förefaller emellertid de sakkunniga, som om det knappast vore staten fullt värdigt och icke heller ur allmänna synpunkter lyckligt att, blott för att därigenom erhålla billigare lärarkrafter, bibehålla en lärarutbildning för högre läroanstalter, vilken är mindre omfattande än den, som eljest skulle krävas. Innan de sakkunniga helt övergåvo tanken på ett bibehållande av ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken, ansågo de sig böra undersöka ett vid ärendets tidigare behandling inom de sakkunniga framställt förslag att bibehålla ämneslärarinneinstitutionen som sådan men i begränsad omfattning. Såsom av det föregående framgår, råder praktiskt taget enighet om att institutionen i fråga kommit att anlitas i större utsträckning än meningen från början varit. För närvarande finnas vid de allmänna läroverken 257 ordinarie ämneslärarinnetjänster. Enligt det förslag, som av skolöverstyrelsen framlagts i utlåtande den 21 maj 1935 över 1932 års sakkunnigförslag rörande organisationen av högre lärarinneseminariet och därmed sammanhängande frågor, skulle ämneslärarinnor, som ju för närvarande förekomma jämväl vid högre allmänna läroverk, endast anställas vid samrealskolorna, för närvarande till antalet 75, och antalet ämneslärarinnetjänster vid varje samrealskola reduceras till två. Med tillämpning av detta förslagskulle alltså vid de allmänna läroverken finnas inrättade 150 ämneslärarinnetjänster. Den sålunda ifrågasatta anordningen har synts de sakkunniga säregen bland annat ur den synpunkten, att några särskilda skäl säkerligen icke kunna anföras för att ämneslärarinnor skulle få meddela undervisning i samrealskolor men däremot icke exempelvis på realskolestadiet vid de högre

samläroverken. Som ett uppslag att övervinna de ovan antydda svårigheterna utan att uppoffra ämneslärarinneinstitutionen som sådan ha emellertid de sakkunniga funnit sig böra upptaga förslaget till övervägande. Därvid har flertalet av de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att ett så stort antal ämneslärarinnetjänster som av överstyrelsen föreslagits bibehålies vid de allmänna läroverken. De olägenheter, som enligt det redan sagda äro och även efter en från grunden gående omorganisation av seminarieutbildningen skulle komma att vara förenade med densamma, utgöra enligt majoriteten bland de sakkunniga skäl för att antalet ämneslärarinnor ej sättes högre än en vid varje samrealskola, d. v. s. för närvarande bestämmes till 75 vid de allmänna läroverken. Av skolöverstyrelsens statistiska avdelning på begäran av de sakkunniga utförda beräkningar giva vid handen, att ersättningsbehovet för ämneslärarinnorna vid samtliga skolor, där sådana finnas, vid en sådan lösning normalt skulle uppgå till något över 40 per år, vadan seminariet som sådant åtminstone statistiskt sett skulle få ett tillräckligt underlag för sin verksamhet. Inom de sakkunniga har emellertid med styrka anförts, att en så snäv begränsning av ämneslärarinneinstitutionens omfattning snarast skulle markera, hur föga önskvärd denna form av lärarutbildning är för samrealskolans del och därmed också för de kommunala mellanskolorna och högre folkskolorna. Samma situation skulle därför kunna uppstå, som enligt det ovan sagda skulle kunna inträda vid ett avskaffande av ämneslärarinneinstitutionen i sin helhet. De sakkunniga ha på grund härav icke ansett sig kunna tillstyrka ett bibehållande av ämneslärarinneinstitutionen ens i den nyss angivna, starkt begränsade omfattningen. Ett bidragande skäl till de sakkunnigas ståndpunktstagande har jämväl varit, att en avgränsning av ämneslärarinneinstitutionen till att avse allenast samrealskolorna och ej exempelvis realskolor vid högre samläroverk icke skulle vara av sakliga skäl motiverad och att det endast vore en tidsfråga, när flertalet av de 75 ämneslärarinnetjänsterna skulle vara besatta med akademiskt utbildade kvinnliga lärare. Det förslag till ämneslärarutbildning, som de sakkunniga i det föregående framlagt, avser en betydelsefull omläggning av lärarutbildningen, bland annat genom att söka åstadkomma kontakt och samverkan mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen. Om man därmed lyckats utforma lärarutbildningen så, att den blivande läraren genom densamma blir skickad att väl fylla sin uppgift inom alla eller i varje fall flera av de typer av skolor, som kunna ifrågakomma, försvagas väsentligen ett av huvudmotiven för ett framtida bibehållande av ämneslärarinneutbildningen vid högre lärarinneseminariet, och frågan om detta seminariums fortsatta existens kommer således i ett helt annat läge. De sakkunniga komina därför i det följande att föreslå nedläggande av högre lärarinneseminariet i dess nuvarande form men hava ej kommit till denna ståndpunkt utan att ingående hava diskuterat en från grunden genomgripande omorganisation av seminarieutbild-

221 ningen, avsedd att öka de seminarieutbildades kompetens för undervisning vid de olika slag av skolor, vid vilka för dessa lärarinnor avsedda tjänster för närvarande förekomma. En sådan omorganisation skulle framför allt innebära två viktiga förändringar. Ett obligatoriskt fjärde utbildningsår skulle fogas till den nuvarande treåriga utbildningskursen, och studentexamen eller fordringar motsvarande densamma skulle uppställas som villkor för inträde i seminariet. I så fall skulle den tid, som nu i första årsklassen användes till inhämtande av mer elementära allmänbildande kunskaper, kunna nyttiggöras till grundläggande av den efterföljande specialutbildningen, som skulle kunna avsevärt fördjupas och förstärkas genom det obligatoriska fjärde utbildningsåret. Den ej oväsentliga förbättring av lärarinneutbildningens kvalitet, som på detta sätt skulle vara att ernå, finge emellertid — på grund av att studentexamen uppställdes som inträdesvillkor — köpas på bekostnad av den förankring i flickskolan, som lärarinneutbildningen av ålder haft och för närvarande, åtminstone i princip, också har. Omorganisationen skulle således leda till konsekvenser, som väsentligen förändrade karaktären av den nuvarande seminarieutbildningen. De ifrågasatta åtgärderna skulle även leda till en förlängning av studietiden, vilket ibland i tidigare förd diskussion om seminariets organisation har bedömts som en nackdel. Denna förlängning skulle nämligen väsentligt närma studietiden vid seminariet till den tid av fyra och ett halvt år, som enligt nuvarande examensstadga beräknats åtgå för filosofisk ämbetsexamen med sju betygsenheter och därpå följande provar. Anmärkas bör att denna beräkning av studietiden efter studentexamen till fyra år vid seminarium och fyra och ett halvt år vid universitet inklusive provar i båda fallen är för låg. Med allt erkännande av de fördelar, som kunna stå att vinna därigenom att lärarkrafter komma till användning inom vårt skolväsen, vilka på olika vägar erhållit sin utbildning, anse dock de sakkunniga, att fördelen härav icke får undanskymma vissa svårigheter, som givetvis äro förbundna med ett framtida bibehållande av ämneslärarinneinstitutionen. Det innebär sålunda alltid en viss svårighet att inom samma skolstadium använda lärare med olika förutbildning och kompetens. Det får emellertid framför allt ej förbises, att en omorganisation av den praktiska ämneslärarutbildningen på sätt de sakkunniga i det föregående föreslagit liksom en av olika skäl betingad omorganisation av högre lärarinneseminariet verkar i riktning mot att minska olikheterna mellan de båda utbildningsvägarna och alltså i framtiden gör det mindre befogat, att två olika utbildningsvägar bibehållas för de skolor, där de seminariebildade lärarinnorna varit speciellt företrädda och varifrån inga principiella skäl böra utestänga dem. De sakkunniga, som alltså föreslå ett nedläggande av ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken, kunna enligt det ovanstående ej heller ansluta sig till den alternativa utvägen att bibehålla seminarieutbildningen för lärarinnor vid de högre — kommunala och privata —flickskolorna lik-

som ej heller för lärarinnor vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor. På grund härav föreslå de sakkunniga, att h ö g r e l ä r i n n e s e m i n a r i e t i d e s s n u v a r a n d e f o r m n e d l ä g g e s . Detta bör lämpligen ske successivt på det sätt, att antagandet av nya elever upphör från och med höstterminen 1941. Seminariets avveckling — den frivilliga fortbildningskursen inräknad — skulle i så fall vara avslutad med utgången av läsåret 1943—1944. Givetvis bör emellertid tillfälle givas åt eventuellt kvarvarande elever, som ej tidigare avslutat sina studier, att så göra. De nuvarande ämneslärarinnetjänsterna vid de allmänna läroverken böra lämpligen successivt utbytas mot adjunktstjänster, allt efter som de bli lediga, eller omorganiseras till ordinarie adjunktstjänster i de fall, där de innehavas av ordinarie lärare med adjunktskompetens. Dessa åtgärder synas böra vidtagas redan från och med den 1 juli 1940. Samtidigt som indragning av ämneslärarinnetjänster beslutes, böra erforderliga ändringar vidtagas i de i läroverksstadgan meddelade bestämmelserna angående lärarkompetens m. m. Likaså böra kompetensbestämmelserna beträffande de övriga, här if rågakommande skolformerna ändras från och med den 1 juli 1940. De sakkunniga återkomma på sid. 242 till övergångsbestämmelser. I detta sammanhang bör nämnas, att de sakkunniga givetvis finna det riktigt, att de nu gällande bestämmelserna rörande rätt för person, som fullgjort vissa prov, att efter särskild förklaring av Kungl. Maj:t vinna behörighet till ordinarie lärartjänst vid ovannämnda skolor även i fortsättningen bibehållas. Anledning synes dessutom föreligga att med hänsyn till dem, som under högre lärarinneseminariets avveckling hinna förskaffa sig kompetens för ämneslärarinnetjänster, medgiva personer, som före den 1 juli 1944 avlagt lärarinneexamen, rätt att söka och innehava sådana adjunktstjänster, vilka bleve avsedda endast för kvinnliga sökande, vid de allmänna läroverken och lärartjänster vid övriga, här ifrågakommande skolformer. Tilläggas må att de förutnämnda bestämmelserna angående överflyttande av vissa lärarinnor m. fl. från statsunderstödda enskilda läroanstalter till ämneslärarinnetjänster vid allmänna läroverk (nr 690/1937) gälla tills vidare intill utgången av juni 1945. Lämpligen bör giltighetstiden för denna kungörelse med hänsyn till de privata skolornas förhållanden icke avgränsas. Frågan om användningen av de med högre lärarinneseminariet förenade läroanstalterna behandla de sakkunniga i annat sammanhang (jfr sid. 229 ff.). Till de med högre lärarinneseminariets nedläggande sammanhängande ekonomiska frågorna återkomma de sakkunniga i det följande (sid. 250). För närvarande bereder ämneslärarinneinstitutionen g a r a n t i f ö r a t t vid v a r j e sam l ä r o v e r k är a n s t ä l l d k v i n n l i g lärare. Avskaffas denna institution, synes sådan garanti böra beredas på annan väg. 1 anslutning till ett förslag, som enligt det ovanstående (sid. 212) framlagts avundervisningsrådet Kärre i en reservation till skolöverstyrelsens utlåtande år

223 1935 i ämneslärarinnefrågan, vilja de sakkunniga föreslå, att en adjunktstjänst vid varje samläroverk reserveras för kvinnlig och — i konsekvens härmed — en adjunktstjänst för manlig innehavare. Erinras må att enligt gällande bestämmelser vid kommunala mellanskolor och, i regel, vid högre folkskolor, skall vid skola, däri gossar undervisas, finnas minst en manlig ordinarie ämneslärare och vid skola, däri flickor undervisas, minst en kvinnlig ordinarie ämneslärare. Vid kommunal flickskola skall antalet kvinnliga lärare utgöra minst hälften av hela antalet lärare. Såsom skolöverstyrelsen i sitt ovannämnda utlåtande av år 1935 framhållit, torde vid en proportionering på antytt sätt av lärarpersonalen vid de allmänna läroverken erfordras en ändring i 1923 års behörighetslag. Denna lag, som nu avser kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, skulle i så fall, såsom överstyrelsen framhållit, komma att iå en vidare syftning och avse både mans och kvinnas behörighet att innehava statstjänst. Det är tänkbart, att en sådan lagändring bör ske i samband med att motsvarande reglering vidtages beträffande vissa andra statstjänster — de sakkunniga vilja i sådant hänseende exempelvis nämna behörighet för manliga lärare att omhänderhava gymnastikundervisning för kvinnliga elever vid statliga skolor. De sakkunniga kunna emellertid ej överblicka detta område och ha därför icke framlagt något författningsförslag i ämnet.

V.

Psykologisk-pedagogiskt institut.

De senaste årtiondenas växande intresse för pedagogiska och psykologiska frågor och den starka utvecklingen på hithörande forskningsområden ha inom intresserade kretsar i olika länder väckt till liv tanken på inrättande av en central institution, som skulle kunna stödja, samla, organisera och även, i den mån så vore av behovet påkallat, kritiskt granska de olika strävanden, som, ofta oberoende av varandra, framträda på undervisningens och uppfostrans område, ävensom utgöra en anstalt för ett vetenskapligt forskningsarbete. Denna anstalt skulle genom sin verksamhet kunna skapa en på experimentell forskning byggd grund för pedagogiska frågors praktiska behandling och således direkt åstadkomma en anknytning mellan forskningsarbete och praktiskt pedagogisk verksamhet. I vissa främmande länder såsom i Skottland och Förenta staterna samt i Tyskland och det förutvarande Österrike har man under olika former grundat pedagogiska institut med nyss angivna uppgifter, och i Norge förberedes för närvarande upprättandet av en dylik institution. Även i vårt land har frågan varit föremål för åtskillig uppmärksamhet. 1 Särskilt framgick detta vid ett möte i Sigtuna år 1934 mellan folkskolinspektörer och seminarielärare. Där framlades förslag om upprättandet av ett pedagogiskt institut, och en kommitté tillsattes för frågans vidare behandling. Samma år beslöt kommittén att konstituera sig som Föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet. Denna sammanslutning har sedan dess på olika sätt varit verksam. I en till Kungl. Maj:t ställd skrift den 29 oktober 1935 anhöll föreningen, bland annat, om fastställelse av förslag till grundstadgar för nämnda institut. I sin framställning har föreningen anfört bland annat följande. »För att barn- och ungdomsuppfostran — detta ord då fattat i vidsträcktaste bemärkelse — skall kunna i vederbörlig mån anpassas efter den nutida samhällsutvecklingen, erfordras emellertid en pedagogisk forskjiing på bred front genom samarbete mellan pedagoger, psykologer och fysiologer samt övriga för uppfostran och barnavård verksamma personer i nära kontakt med det praktiska arbetet bland barn, vidare lärareutbildningens anpassning efter den nya tidens krav och allmänhetens informerande rörande pedagogiska frågor.» Föreningens skrivelse har överläm1 Se närmare härom i en uppsats av N. Hänninger: »Behöva vi ett psykologiskt-pedagogiskt institut?» i Rostads elevförbunds årsskrift 1935, sid. 60 ff.

225 näts till de sakkunniga för övervägande i samband med sakkunniguppdragets fullgörande. Vid skolöverstyrelsens behandling av 1927 års skolsakkunnigas förslag om en praktisk lärarkurs (se ovan sid. 33 ff.) avgav dåvarande undervisningsrådet N. Hänninger en reservation, däri han häntydde på en central institution för lärarutbildningen såsom en lämplig form för denna utbildnings organisation. Denna tanke beröres ytterligare av chefen för ecklesiastikdepartementet i hans i det föregående återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 30 december 1935. Departementschefen säger det vara svårt att bedöma, huruvida det kunde bliva möjligt att i Stockholm finna utrymme för anordningar av den omfattning, Hänninger syntes hava tänkt. Men det vore med hänsyn till frågan om högre lärarinneseminariets bibehållande eller indragning önskligt, att den kommande utredningen upptoge till övervägande, huruvida icke seminariet kunde ombildas så, att det komme att tjäna två syften: dels en av departementschefen närmare angiven, något begränsad utbildningsverksamhet, dels att utgöra kärnan i ett centralt pedagogiskt institut med uppgift i första hand att omhändertaga den praktiska lärarutbildningen men därjämte, i den mån så kunde ske, att medverka vid det pedagogiska forskningsarbetet. De sakkunniga. Allmänna överväganden. I den i det föregående återgivna delen av departementschefens direktiv har legat en anvisning för de sakkunniga att undersöka, huruvida ett pedagogiskt institut skulle kunna lämpa sig att omhändertaga den praktiska lärarutbildningen i dess helhet, en anordning, som skulle innebära en fullständig omgestaltning av nämnda utbildning och dess centralisering till Stockholm. Såsom i annat sammanhang — vid behandlingen av den praktiska lärarutbildningen — anförts, ha de sakkunniga av flera skäl icke funnit sig böra förorda en sådan rikscentralisation, på samma gång de dock funnit starka skäl tala för att ett institut av ovanberört slag kommer till stånd, då det kan bliva av en stor betydelse även för lärarutbildningen. Den snabba utvecklingen såväl inom undervisningsväsendet som inom samhällslivet överhuvud taget har skapat nya och betydelsefulla problem på uppfostrans och undervisningens område och ställt tidigare sådana i annan dager. Många i hög grad aktuella spörsmål behandlas nu från nya utgångspunkter eller äro i väsentliga delar i behov av fortsatt utredning. Detta gäller icke blott de grundläggande frågorna om uppfostrans och undervisningens ledande principer, om barnets och ungdomens andliga och kroppsliga utveckling, utan även mera begränsade spörsmål, såsom t. ex. frågan om lärjungearbetets anordnande, lärjungarnas karaktärsfostran, sambandet mellan hem och skola, elevernas gruppering i begåvningsklasser, klassundervisningens delvisa ersättande av fria studier i olika former, yrkesrådgivning, hygieniska frågor och spörsmål om efterblivna barn eller om barn, som i andra avseenden kunna sägas vara psy15—816102

kiskt onormala och vid vilkas uppfostran pedagogisk och medicinsk erfarenhet böra samverka. Mycket och förtjänstfullt arbete nedlägges på de spörsmål, om vilka en antydan ovan givits, men initiativet är väsentligen beroende på den enskilde. Det vore enligt de sakkunnigas mening synnerligen önskvärt, att en institution funnes, som kunde realisera den tanke, varom inledningsvis talats, och som på angivet sätt kunde vara en medelpunkt för p r a k tiskt pedagogiska intressen och samtidigt befordra vetenskaplig forskning på området. Den invändningen mot inrättandet av ett pedagogiskt institut kan väntas, att i varje fall dess teoretiskt vetenskapliga uppgift kan fyllas av de professorer i pedagogik, som finnas vid våra universitet och högskolor, och att institutet ur denna synpunkt vore överflödigt. För undervisningsoch uppfostringsarbetets fortgående förbättring fordras emellertid en systematiskt ordnad samverkan mellan teoretisk och praktisk pedagogik, och någon sådan har hittills icke förefunnits. Vidare är det ofta förenat med stora svårigheter för den enskilde läraren att följa den snabba utveckling, som kännetecknar vår tid på uppfostrans område. Institutet skulle i sin mån bidraga till att forskningens resultat på hithörande områden komme det praktiska skolarbetet till godo. Slutligen skulle en brett lagd upplysningsverksamhet från institutets sida givetvis ha en betydelsefull uppgift att fylla även gentemot den stora allmänheten. En institution av här berörd art, med hänsyn till sina uppgifter lämpligen benämnd p s y k o l o g i s k - p e d a g o g i s k t i n s t i t u t , skulle fylla de ovan antydda behoven. De sakkunniga ha emellertid även funnit, att ett psykologisk-pedagogiskt institut skulle på ett värdefullt sätt kunna medverka i lärarutbildningen. Detta kan ske genom att dess föreståndare tjänstgör som en skolöverstyrelsens konsulent för förutnämnda utbildning och genom att en med institutet förenad läroanstalt, som också har karaktären av försöksskola, på samma gång blir lärarkursanstalt samt slutligen genom att institutet anordnar kurser, som avse praktisk lärarutbildning. Lärarutbildningen i sin helhet skulle på sådant sätt vinna en anknytning till det psykologisk-pedagogiska institutets övriga verksamhet. Att behov av en dylik institution gjort sig gällande även i andra länder och på flera ställen lett till positiva åtgärder har givetvis stärkt de sakkunnigas uppfattning om nyttan av ett institut i Sverige. Det råder, enligt de sakkunnigas mening, intet tvivel om att ett ändamålsenligt organiserat psykologisk-pedagogiskt institut skulle fylla en viktig plats i vårt undervisningsväsende. De sakkunniga få alltså, efter övervägande av de omständigheter, som här äro av betydelse, förorda följande. E t t p s y k o l o g i s k - p e d a g o g i s k t i n s t i t u t u p p r ä t t a s o c h f ö r l ä g g e s t i l l S t o c k h o l m , anknytande till det initiativ från enskilt håll, varom i det föregående talats. Institutet erhåller två avdelningar, en teoretiskt vetenskaplig och en praktisk. De sakkunniga anse det uppenbart, att en dylik anstalt kräver en fristående

227 organisation. Man kan nämligen svårligen tänka sig att direkt inorganisera de uppgifter, om vilka ovan talats, i något nu befintligt ämbetsverk. Däremot bör givetvis en direkt anknytning ske mellan skolöverstyrelsen och det föreslagna institutet. Innan de sakkunniga övergå att redogöra för hur arbetet tankes ordnat inom nämnda båda avdelningar, bör övervägas, huruvida ett institut av nu ifrågasatt slag bör vara helt statligt eller om man bör föredraga en samverkan mellan staten och det enskilda intresse, som redan kommit till synes på detta område. Närmast ligger otvivelaktigt att tänka sig en institution av rent statlig natur, då ju institutet motsvarar ett allmänt behov och dess uppgifter äro av sådan art, att det kan anses fullt rimligt, att det allmänna tager institutet om hand och bestrider kostnaderna härför. En dylik anordning skulle likväl förutsätta kostnader av den omfattning, att de sakkunniga ej ansett det tillrådligt, att man nu vidtager en sådan. Det synes därjämte med hänsyn till den bristande erfarenheten på detta område lämpligt att framgå med en viss varsamhet och till en början pröva sig fram till den organisationsform, som i detta avseende kan befinnas bäst motsvara sitt ändamål. De sakkunniga vilja därför förorda, att man med utnyttjande av det förefintliga enskilda intresset för ett dylikt institut tills vidare anordnar detta såsom en enskild institution med bidrag av statsmedel. De sakkunniga återkomma till denna fråga men vilja redan nu framhålla, att en sådan fördelning av utgifterna för institutet synes rimlig och naturlig, att de kostnader, som eventuellt komme att gälla den praktiska lärarutbildningen och vilka således representera ett direkt allmänintresse, böra bestridas av staten, medan den mera vetenskapligt inriktade verksamheten torde kunna och böra bekostas väsentligen med anlitande av medel, som från andra håll ställas till förfogande. Då tanken på ett psykologisk-pedagogiskt institut i vårt land först uppstått inom en krets av personer med pedagogiska intressen, vilka sedan sammanslutit sig till en förening, där pedagogisk och medicinsk sakkunskap äro representerade, och denna förening allt ifrån början haft anslutning till Stockholms högskola, synes det ligga nära till hands, att en institution av nu ifrågasatt slag i viss omfattning knytes till högskolan beträffande sin vetenskapliga del, närmast i den del, som har psykologisk-pedagogisk forskning till huvudsakligt ändamål. Det är tänkbart och, synes det, även önskvärt, att i framtiden, när institutet vunnit slutlig form och avsedd stadga i organisationen, den direkta förbindelsen med högskolan upplöses och vid institutet upprättas en professur, vilkens innehavare övertager de mera vetenskapligt betonade uppgifter, för vilka högskolan enligt, de sakkunnigas förslag tills vidare skulle sörja. Verksamhet. 1. V e t e n s k a p l i g a a v d e l n i n g e n . Denna avdelnings verksamhet regleras genom instruktionen för institutet, dess direktor

228 och avdelningar (bil. 18, 19). De sakkunniga ha vid behandling av frågan om denna avdelning samrått med representanter för Stockholms högskola och funnit, att om institutets vetenskapliga avdelning organiseras så, att den sammanföres med det psykologisk-pedagogiska laboratorium, till vilket början redan gjorts vid Stockholms högskola, ju vinnes, att dess början kan ske utan mera omfattande åtgärder och utan större kostnader för staten. Givetvis vore det önskvärt, att en särskild vetenskapligt kvalificerad person kunde anställas såsom föreståndare för avdelningen och att medel kunde utverkas för dennes avlönande liksom ock för beredande av erforderliga arbetsmöjligheter för avdelningen. Enligt de sakkunnigas mening torde emellertid dessa önskemål för närvarande knappast kunna realiseras, utan man torde böra utgå ifrån att avdelningens verksamhet uppehälles med enskilda medel. Med hänsyn till den nära förbindelsen mellan avdelningen och Stockholms högskola ha de sakkunniga tänkt sig som en lämplig anordning, att professorn i psykologi och pedagogik vid högskolan fungerade som avdelnin gens föreståndare. I denna egenskap bör nämnde professor åstadkomma en organiserad samverkan med de övriga professorerna i psykologi och pedagogik, varigenom dessas värdefulla medverkan i institutets verksamhet bleve ytterligare säkrad. Till främjande av denna samverkan bör enligt de sakkunnigas mening vid institutet finnas en vetenskaplig nämnd, bestående av institutets direktor, den vetenskapliga avdelningens föreståndare och innehavarna av pedagogikprofessurerna vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola, ävensom ytterligare två ledamöter, vilka utses av styrelsen för föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet och av vilka någon bör representera medicinsk sakkunskap. Nämndens ledamöter böra icke åtnjuta något arvode men böra ha rätt till rese- och traktamentsersättning av statsmedel vid deltagande i nämndens sammanträden. (Jfr bilaga 20.) Beträffande avdelningens verksamhet i dess begynnelse, därest institutet kommer till stånd, få de sakkunniga anföra och föreslå följande. Den vetenskapliga avdelningen skall hava till uppgift att ombesörja vetenskaplig utredning av de psykologisk-pedagogiska spörsmål av teoretisk eller praktisk karaktär, som vid överläggning inom ovan omförmälda nämnd bestämmas. Det förutsattes, att nämnden överblickar undervisningsväsendets aktuella behov av utredningar av generell och speciell art, att den följer den in- och utländska litteraturen på området samt den offentliga diskussionen vid lärarmöten och i pressen och att även enskilda initiativ och förbättringar i fråga om organisation, undervisning och uppfostran vinna beaktande. Vid överläggning inom nämnden träffas överenskommelse om den eller de frågor, som böra upptagas till utredning. Nämnden har att uppgöra plan för undersökningar och utse den eller de kompetenta personer, som skola utföra dem. Då nämnden består av bland andra professorerna vid universitet och högskolor, torde uppgifterna i en hel del fall kunna överlämnas till stude-

229 rande i psykologi och pedagogik, som eventuellt kunna använda utredningen som akademiskt specimen. Kostnaderna för undersökningarna täckas av de allmänna eller enskilda medel, som institutet anskaffar och ställer till förfogande. 2. P r a k t i s k a a v d e l n i n g e n . Den praktiska avdelningen bör ha till uppgift att a) bereda praktisk möjlighet för undersökningar, som handhavas av den vetenskapliga avdelningen; b) anordna pedagogisk försöksverksamhet; samt c) anordna kurser av olika slag. För att kunna fylla de två förstnämnda uppgifterna måste institutet i lämplig form ha tillgång till skolor av olika slag. Man torde kunna tänka sig, att Stockholms stads folkskolor stå till förfogande och att genom skolöverstyrelsen även avdelningar i allmänna läroverk och med dem jämförliga anstalter bliva disponibla för ändamålet. Det måste dock betecknas som otillräckligt, om institutet endast skulle ha tillgång till spridda klassavdelningar i olika skolor. För här berörda sidor av sin verksamhet behöver institutet en läroanstalt, som kan fungera som dess försöksskola och i denna egenskap ingå som en integrerande del i institutet. En läroanstalt, som vid sidan av sina övriga uppgifter hade funktionen att vara en försöksskola, borde omfatta de olika typer av skolor, där svenska lärare ha att utföra sitt arbete, nämligen gymnasium, realskola, högre flickskola och folkskola. Det måste på samma gång förutsättas, att den här avsedda, speciella uppgiften icke störande ingriper i andra sidor av läroanstaltens arbete. Att med hänsyn härtill rimlig begränsning måste iakttagas i omfattningen av försöksverksamheten, är självklart och förringar icke betydelsen av denna. Det psykologisk-pedagogiska institutet finge en medelpunkt för denna sin verksamhet i en skola av omfattande slag, och detta komme redan från början att giva det ett underlag för dess forskning och samtidigt bereda det en central plats i vårt undervisningsväsen samt ytterligare understryka, att institutet avser att träda i nära kontakt med detta undervisningsväsen i alla dess skilda former. Det är önskvärt, att möjligheten att bedriva en försöksverksamhet av ovan antydd art ej enbart förbehålles därtill skickade studerande, som önska begagna institutet för vetenskapliga undersökningar, studier och försök, utan beredes även åt kompetenta lärare, som ha intresse av att pröva nya metoder för undervisningen eller anställa försök i ena eller andra avseendet. För den händelse en på angivet sätt organiserad läroanstalt ej genast skulle kunna komma till stånd, kunde man dock tänka sig den möjligheten, att försöksverksamheten i mera begränsad omfattning tämligen snart toge sin början. Enligt de sakkunnigas mening kunde detta lämpligen ske i samband med nedläggandet av högre lärarinneseminariet på det sätt, att den med seminariet förenade övningsskolan (normalskolan) omedelbart toges i

230 bruk som en institutets försöksskola. Därest man ville skapa en fullständig sådan av det slag, som ovan angivits, borde normalskolan, som nu omfattar en sexårig folkskola, en sjuårig högre flickskola och en fyraårig realskola, omorganiseras på följande sätt: folkskolan och realskolan borde ombildas till samskolor och den förra anordnas som sjuårig, realskolan utvidgas till att omfatta även femårig linje, den högre flickskolan, som nu har endast teoretisk utbildningslinje, förses även med praktisk sådan och ett samgymnasium med fyraårig latin- och treårig reallinje upprättas. Önskvärt vore att flickskolans praktiska linje kunde upptaga samtliga de praktiska husliga ämnen, som förekomma på den kommunala flickskolans timplan. En läroanstalt av sådant omfång måste medföra betydande kostnader och ett behov av lokaler, som för närvarande icke kan tillgodoses. Utvidgningen måste därför till väsentliga delar ställas på framtiden för att möjligen kunna realiseras, om det psykologisk-pedagogiska institutet successivt utvecklar sin verksamhet och byggnadsfrågan löses. De sakkunniga vilja därför inskränka sig till att föreslå, att högre lärarinneseminariets övningsskola organiseras som en läroanstalt med uppgift att även vara en försöksskola för psykologisk-pedagogiska institutet från och med den 1 juli 1941 och samtidigt utvidgas med en gymnasielinje, som upprättas ring för ring i samband med seminarieavdelningarnas successiva indragande. På grund av lokalsvårigheter kan denna linje nu icke organiseras som samgymnasium utan måste förbehållas flickor och bör därför lämpligen anordnas som fyraårigt latingymnasium. Av samma skäl måste seminariets realskola och folkskola tills vidare bibehållas som flickskola. Det är dock särskilt angeläget, att dessa båda linjer med hänsyn till läroanstaltens karaktär av försöksskola så snart ske kan erhålla samskoleform. Det har vidare synts de sakkunniga av synnerlig vikt, att det förut omnämnda förslaget om högre lärarinneseminariets nedläggande ej resulterar i att även normalskolan upphör utan att denna läroanstalt bevaras, även om en planerad utvidgning först längre fram kan komma till stånd. Normalskolan har ju sedan många årtionden tillbaka haft synnerlig betydelse för vårt undervisningsväsende såsom varande förebilden för de privata skolor, där den kvinnliga ungdomen i största utsträckning erhållit högre undervisning. Utvecklingen på skolväsendets område, framför allt möjligheten för flickorna att i stor omfattning vinna inträde i de allmänna läroverken och inrättandet av den kommunala flickskolan, har givetvis under senaste tid något förminskat normalskolans betydelse i nyss angivna hänseende, men de sakkunniga vilja på det bestämdaste avstyrka skolans indragning. Den skoltyp, som normalskolan representerar, har, särskilt sedan den kommunala flickskolan fått sin plats i skolsystemet, alltjämt en stor betydelse och fyller en viktig uppgift. Det vore högeligen olämpligt, om statsmakterna indroge den enda statliga läroanstalten av en typ, som är föremål för kraftigt understödjande och uppskattning från såväl statens som kom-

231 munernas sida. Härtill kommer ett skäl av mera ideell natur. Vid normalskolan har under de gångna årtiondena utvecklats en pedagogisk tradition, vilkens värde visserligen är svårt att mäta men dock är otvetydigt och uppenbart. Det synes de sakkunniga vara angeläget att bevara denna tradition och tillgodogöra vårt skolväsen dess värde. De sakkunniga ha genom sitt förslag om normalskolans bibehållande velat tillvarataga ett annat intresse. Om högre lärarinneseminariets verksamhet nedlägges, försvinner därigenom en form av lärarutbildning, som i framträdande grad tagit sikte på den högre flickskolans behov av lärarkrafter. De sakkunniga anse visserligen, att seminariets nedläggande är berättigat, men vilja på samma gång livligt förorda, att de högre flickskolornas behov av för dem lämpligt utbildade lärare blir behörigen tillgodosett. Detta kan ske därigenom, att den ovan föreslagna läroanstalten, på samma gång den blir en institutets försöksskola, tages i anspråk för lärarutbildningen och alltså kommer att utgöra en l ä r a r k u r s a n s t a l t , som givetvis på grund av sin organisation skulle väl lämpa sig för att utbilda lärare vid läroanstalter för flickor. För uppgiften att utbilda lärare skulle läroanstalten särskilt väl lämpa sig genom den allsidiga organisation, som de sakkunniga föreslagit för densamma. Såsom lärarkursanstalt skulle den givetvis få samma uppgifter och samma kompetens som övriga anstalter av detta slag och komme därjämte att tillvarataga högre lärarinneseminariets traditioner på lärarutbildningens område. Den skulle således med sina olika linjer först och främst komma att fylla en uppgift som institutets försöksskola och alltså i lämplig utsträckning tjäna som underlag för psykologisk-pedagogisk forskning samt bör därjämte på grund av sin säregna karaktär verka lockande på många läraraspiranter. På samma gång kan läroanstalten — särskilt om den erhåller en sådan fullständig organisation, som ovan angivits — utan olägenhet fungera som en övningsskola för blivande lärare i övningsämnen och praktiskt husliga ämnen på det sätt, att dessa läraraspiranters övningsundervisning kan försiggå å den för respektive övningsämnen anslagna tiden på timplanen. Även i den mindre omfattande organisation, som läroanstalten på grund av lokalförhållandena enligt de sakkunnigas förslag till en början skulle äga, kan anstalten uppenbarligen väl fylla den uppgift inom lärarutbildningen, som de sakkunniga avsett. De föreslå därför, att anstalten organiseras som lärarkursanstalt från och med den 1 juli 1941 med en begränsad kapacitet, som successivt kan vidgas samtidigt med gymnasiets upprättande på följande sätt. I den egentliga lärarkursen intagas under första läsåret (1941—42) 6, under andra året 8 och under tredje året 10 läraraspiranter, vilket antal sedermera, när läroanstalten blir fullt utbyggd, höjes till 15. Åt föreståndaren för denna läroanstalt torde med fördel kunna överlämnas ledningen av den förberedande lärarutbildningen i Stockholm. Den praktiska försöksverksamheten vid institutets försöksskola skulle utan

232 tvivel gagnas av att lärartjänsterna vid institutets läroanstalt i viss utsträckning vore »rörliga» och således kunde för viss tid uppehållas av lärare, som ville vistas vid läroanstalten i pedagogiskt studiesyfte. Man kunde tänka sig, att ett antal ämnes- och övningslärarbefattningar hade nyss angivna natur. I de fall, då de »rörliga» lärartjänsterna skulle uppehållas av lärare med ordinarie befattning vid annan läroanstalt, kunde ungefär samma tillvägagångssätt användas som i fråga om vissa lärarbefattningar vid gymnastiska centralinstitutet. Vid nämnda institut äro vissa befattningar icke ordinarie och tillsättas därför på förordnande för en tid av fyra år. Förordnad lärare vid psykologisk-pedagogiska institutets läroanstalt bör få åtnjuta sin lön med samma belopp som han finge uppbära, om hans ordinarie tjänst vore placerad i Stockholm. Institutet bör å den praktiska avdelningen även tillgodose sin allmänna uppgift genom anordnande av k u r s e r av olika slag. Denna verksamhet bör på ett lämpligt sätt anknytas till nuvarande förhållanden. Fortbildningskurser, bekostade av statsmedel, anordnas nu, när sådana medel äro tillgängliga, av skolöverstyrelsen. De sakkunniga ha givetvis icke avsett någon ändring i detta förhållande, utan utgått från att överstyrelsen har bestämmanderätten över alla kurser av här avsett slag, som med stöd av statsmedel anordnas för lärare. Överstyrelsen kan bäst överblicka behovet av kurser och är ju självfallet den myndighet, som har att göra erforderliga framställningar om medel för ändamålet och att bestämma riktlinjerna för kurserna, ävensom antalet deltagare och att utvälja dessa m. m. De sakkunniga ha emellertid föreställt sig, att överstyrelsen kan finna det lämpligt att i vissa fall överlämna det närmare organiserandet av dessa kurser till det psykologisk-pedagogiska institutet, liksom överstyrelsen ju i åtskilliga fall för sådant ändamål begagnat sig av enskilda personer. Även på enskilt initiativ bedrives en beaktansvärd verksamhet på detta område, exempelvis genom Sveriges allmänna folkskollärarförening, delvis med anslag från annat håll, samt genom folkuniversitetsföreningen. Det vore, synes det de sakkunniga, lämpligt, att denna verksamhet centraliserades. Detta kan ske därigenom, att det psykologisk-pedagogiska institutet hos sig sammanför de olika strävandena på detta område i anslutning till institutets övriga verksamhet. Följande slag av kurser skulle kunna falla inom institutets verksamhet: 1. A l l m ä n n a p s y k o l o g i s k - p e d a g o g i s k a k u r s e r , såväl sådana för lärare i olika slag av skolor som sådana, vilka närmast äro avsedda för andra intresserade. Såsom exempel på ämnen för sådana kurser må nämnas moderna psykologiska strömningar och riktningar av betydelse för uppfostran och undervisning, andlig och kroppslig hygien, förloppet av de växandes andliga och kroppsliga utveckling. 2. M e d i c i n s k - p e d a g o g i s k a k u r s e r . Under senare tid ha, som välbekant är, medicinska synpunkter fått en allt större betydelse

233 för den pedagogiska forskningen. Bland frågor av hithörande art böra nämnas undersökningar och undervisning i skolhygien, skolläkarutbildning, barnpsykologi från medicinsk synpunkt, sexualpedagogik, abnormpedagogik. Utan överdrift torde kunna sägas, att det här är fråga om ett orienteringsarbete, som kan bliva av största betydelse för såväl lärarutbildningen som undervisningsväsendet i dess helhet. 3. Till institutets uppgifter böra vidare höra s p e c i e l l a fortbildn i n g s k u r s e r för olika slag av lärare i läro- och övningsämnen, behandlande frågor rörande dessa ämnens metodik och innehåll och inriktade antingen på laborationer, exkursioner och övningar eller på orientering inom vetenskapens moderna resultat. Bland kurser av här antytt slag böra även ingå fortbildningskurser inom sådana delar av skolämnena, i vilka universitetsstudierna icke givit speciell utbildning. Sådana kurser, t. ex. i konsthistoria och etnologi, äro av de sakkunniga vid flera tillfällen i det föregående berörda. 4. Man bör också kunna tänka sig, att institutet anordnar kurser, som ingå i l ä r a r u t b i l d n i n g e n . En lämplig form synes vara, att institutet får ombesörja de föreläsningar i allmän pedagogik och hygien i Stockholm, som skola ingå i den egentliga lärarkursen och i övningslärarnas utbildning, samt en frivillig instruktionskurs för sådana övningslärare, som önska utbildning för ledning av skolornas friluftsverksamhet. Kursen i uppfostringspsykologi för övningslärare bör man likaledes kunna överlämna åt institutet och även samma i den teoretiska lärarutbildningen ingående kurs i Stockholm, därest icke Stockholms högskola önskar att själv övertaga densamma. Institutet bör även, där så lämpligen kan ske, ombesörja föreläsningar och kurser vid lärarkursanstalter å andra orter än Stockholm. Den utsträckning, i vilken institutet, i händelse det upprättas, får övertaga föreläsningar och kurser i den praktiska lärarutbildningen, blir beroende av skolöverstyrelsens bestämmande. Styrelse. Såsom ovan nämnts, skulle institutet enligt de sakkunnigas mening omfatta två huvudavdelningar, en praktisk och en teoretisk. I spetsen för institutet ställes en styrelse, vilkens sammansättning bör avspegla den förening av statlig och enskild verksamhet samt av praktiska och teoretiskt vetenskapliga uppgifter, som på sätt de sakkunniga förut angivit bör känneteckna institutet. Styrelsen måste på grund härav bliva relativt talrik. De sakkunniga ha tänkt sig sammansättningen på följande sätt. De fyra professorerna i psykologi och pedagogik vid universiteten och högskolorna skulle vara självskrivna ledamöter liksom ock den person, som förordnas att vara föreståndare för institutet. En representant för skolöverstyrelsen utses av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen. Två representanter för den medicinska forskningen föreslås av medicinalstyrelsen och förordnas av Kungl. Maj:t. Som representanter för lärarkårerna vid olika slag av läro-

234 anstalter utses av Kungl. Maj:t fyra styrelseledamöter, vilka föreslås av skolöverstyrelsen, som därvid bör tillse, att olika lärarkategorier, jämväl övningslärarna, bliva företrädda. Stockholms stad utser en representant för staden, och föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet företrädes av två ledamöter, genom vilka en ytterligare förbindelse med Stockholms högskola kan sägas bliva upprättad. En ledamot, tillika ordförande, utses av Kungl. Maj:t. Styrelsen skulle på detta sätt komma att räkna 16 ledamöter. Antalet kan måhända synas vara högt men motiveras av de olikartade intressen, som institutets uppgifter omfatta. Då styrelsen är så talrik, torde man icke behöva utse några suppleanter. Ledamöternas förordnande bör avse en tid av fyra år. Styrelsen torde endast helt sällan behöva samlas, och de sakkunniga ha därför ej räknat med några arvoden åt dess ledamöter. Då de flesta ledamöterna torde komma att vara bosatta i Stockholm, synas reseersättningar behöva beräknas endast för ett mycket begränsat antal ledamöter. Personal. Den högsta ledningen av institutet bör utövas av en föreståndare eller direktor, som samtidigt är föreståndare för den praktiska avdelningen av institutet. Dennes uppgifter komme tydligen att på åtskilliga punkter bringa honom i nära beröring med skolöverstyrelsen, och en bestämd form för samarbetet mellan överstyrelsen och institutet på detta område är således av nöden. De sakkunniga ha tänkt sig detta bäst kunna ske på det sätt, att direktorn för institutet samtidigt är konsulent inom överstyrelsen i ärenden, som avse den praktiska lärarutbildningen i riket. Detta förslag synes icke komma i motsats till de förslag, som framlagts av de sakkunniga för organisation av skolöverstyrelsen. I sin egenskap av konsulent skulle föreståndaren inom sitt område utöva rådgivande och instruerande verksamhet. Han skulle ha samma ställning som andra konsulenter inom överstyrelsen intaga. Han skulle således kunna företaga resor till vederbörande läroanstalter i enlighet med av honom till överstyrelsen ingiven och av överstyrelsen prövad och godkänd plan. Vid den läroanstalt, som tankes komma till stånd i förening med institutet och som på en gång är lärarkursanstalt och institutets försöksskola, tänka sig de sakkunniga, att en rektor förordnas. Han bör bliva föreståndare för lärarkursanstalten under samma villkor som övriga lärarkursföreståndare i Stockholm. Den verksamhet, i vilken läroanstalten skall deltaga som en institutets försöksskola och vilken liksom anstaltens arbete i övrigt står änder skolöverstyrelsens inseende, skall ledas av direktorn. Den utsträckning, i vilken läroanstalten skall tagas i anspråk för nämnda ändamål, bestämmes vid överläggning mellan direktor och rektor på sätt som angives i stadgar för institutet. Vad direktorn beträffar, är det knappast möjligt att för denne befattningshavare uppställa några preciserade kompetenskrav. Först och fiännst

235 måste av honom fordras samma personliga förutsättningar av olika slag som de, vilka krävas av en lärarkursföreståndare. Därjämte måste förutsättas, att föreståndaren genom utgivna skrifter styrkt sin skicklighet på de områden, som närmast beröra institutets kommande verksamhet. Det torde böra bestämmas, att direktorn förordnas av Kungl. Maj:t, efter det att institutets styrelse avgivit förslag. Förordnandetiden bör i regel omfatta sex år. För att biträda vid expeditionella göromåls utförande böra till föreståndarens förfogande stå en sekreterare samt skrivbiträdeshjälp i erforderlig omfattning. Såsom sekreterare torde lämpa sig en person med intresse och erfarenhet inom det pedagogiska området. Bibliotek och museum. En institution av det slag, som de sakkunniga nu förordat, har för sin verksamhets bedrivande behov av ett bibliotek, och det är, med tanke på nämnda verksamhets inriktning, jämväl önskvärt, att institutet har tillgång till skolhistoriska och allmänt pedagogiska samlingar. I Stockholm finnas redan sedan åratal tillbaka två institutioner av dessa slag, nämligen pedagogiska biblioteket och svenska skolmuseet, båda åtnjutande statsunderstöd. Med dessa båda institutioner kan och bör det psykologiskpedagogiska institutet inleda samarbete, som måhända kan komma att utvecklas till en fastare sammanslutning dem emellan. Lokaler. Såsom av den föregående utredningen framgått är behovet av lokaler för det psykologisk-pedagogiska institutet beroende av dess organisation och omfattning. Under hand har från Stockholms högskolas sida ställts i utsikt, att institutets vetenskapliga avdelning till en början skulle kunna få begagna sig av de lokaler, som stå till förfogande för högskolans psykologisk-pedagogiska laboratorium. Även vore det troligt, att nödiga administrationslokaler för institutets praktiska avdelning skulle kunna upplåtas av högskolan. Ovan (sid. 229) har framhållits det psykologisk-pedagogiska institutets behov av en till detsamma anknuten försöksskola av nödig omfattning. Om de sakkunnigas tanke vinner beaktande och kommer till utförande, att högre lärarinneseminariets övningsskola ombildas och utvidgas till en institutets försöksskola, kan dennas lokalbehov till en början tillgodoses genom att försöksskolan får övertaga seminariets och dess övningsskolas lokaler på så sätt, att den nuvarande övningsskolan (normalskolan), vilken som bekant delvis är inrymd i högre lärarinneseminariets nuvarande lokaler och delvis är förlagd till en av staten förhyrd fastighet, i sin nya egenskap bibehåller samma lokaler som hittills och åt det fyraåriga latingymnasiet beredes utrymme, allt efter som seminariet indrages. Denna lösning av lokalfrågan kan dock endast betraktas som provisorisk och detta av två skäl. Från högre lärarinneseminariets sida har sedan länge framhållits, att de ifrågavarande lokalerna äro otillfredsställande för sitt ändamål, och en rad framställningar

236 ha gjorts rörande ny- eller ombyggnad. Men härtill kommer att om försöksskolan skall — såsom ovan föreslagits — utbyggas så, att den allsidigt företräder den svenska skolans olika typer (en ombildning, som ej tål något längre uppskov, därest psykologisk-pedagogiska institutet skall kunna helt fylla sin uppgift) blir det nödvändigt att bereda försöksskolan ökade utrymmen utöver dem, som nu disponeras av högre lärarinneseminariet. De sakkunniga vilja erinra om att det ej legat inom ramen för deras uppgift att föreslå en lösning av lokalfrågan, men vilja betona, att det måste anses vara en statens angelägenhet att även i det följande svara för lokaler till en institution, som, om den kommer till stånd, övertager högre lärarinneseminariets och normalskolans uppgifter. För Stockholms stad måste det innebära avsevärda fördelar, om ett psykologisk-pedagogiskt institut förlägges till Stockholm och ej till någon annan stad i riket. Måhända kan man därför hysa den förhoppningen, att Stockholms stad skall vara villig att bidraga till en definitiv lösning av institutets byggnadsfråga. Denna torde i samband med frågan om lokaler åt ett blivande statens skolköks- och handarbetsseminarium med det snaraste böra göras till föremål för särskild utredning. I detta sammanhang hänvisa de sakkunniga till den förut omnämnda, av rektorn vid högre lärarinneseminariet och statens skolköksseminarium gjorda approximativa beräkningen rörande institutets och försöksskolans lokalbehov. Denna beräkning återfinnes bland de sakkunnigas handlingar.

VI.

Övergångsförhållanden.

Den omgestaltning av lärarutbildningen, som de sakkunniga förorda, medför givetvis, att en viss tid kommer att förflyta, innan den nya organisationen är helt genomförd. För denna tidsperiod fordras därför särskilda bestämmelser, och förslag till sådana lämnas i det följande. Ämneslärarnas teoretiska utbildning. Därest 1940 års riksdag skulle besluta i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde det vara lämpligt, att de nya bestämmelserna angående tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster träda i kraft den 1 maj 1941. Detta innebär, att de aspiranter, som avlägga studentexamen under våren 1941, måste inskriva sig vid universitet och högskolor enligt den nya ordningen (jfr sid. 333). Beträffande den tidpunkt, då nuvarande föreskrifter om lärarexamina böra upphöra att tillämpas, må följande erinringar göras. Enligt statens offentliga utredningar 1936:34, sid. 87 jämförd med sid. 185, är medianen av den beräknade studietiden, d. v. s. den tid, efter vilken halva antalet studerande avlagt examen, för nuvarande filosofisk ämbetsexamen 5,3 år och för teologie kandidatexamen jämte särskild prövning 7,1 år samt övre kvartilen, d. v. s. den tid, efter vilken 75 % av de studerande avlagt examen, 6,2 resp. 8,2 år. Då den 30 april 1941 enligt de sakkunnigas förslag kommer att vara den sista tidpunkt, då ämnesläraraspiranter skulle kunna inskrivas enligt nu gällande ordning, kunna mer än 75 procent av de studerande, som läsåret 1940—41 inskrivit sig, beräknas ha avlagt sina examina vårterminen 1947, respektive 1949. De sakkunniga föreslå på grund härav, att filosofisk ämbetsexamen enligt nuvarande ordning ej må få avläggas efter vårterminen 1947 och särskild prövning ej efter vårterminen 1949. Givetvis kunna de, som enligt nu gällande ordning påbörjat sina lärarstudier men som vid övergångstidens utgång ännu ej avlagt ämbetsexamen respektive undergått särskild prövning, i stadgad ordning söka tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänster och på den vägen avlägga de nya examina. Det ankommer därvid på den examinator, inför vilken den studerande undergått prövning enligt nu gällande ordning, att av-

238 göra, huruvida tidigare utdelat betyg skall gälla för den nya filosofiska ämbetsexamen respektive teologisk-filosofisk examen för lärarbanan eller teologie magisterexamen. Under ovan angivna förutsättning i fråga om beslut av riksdagen bör intagningsförfarandet tillämpas från höstterminen 1941, kursen i uppfostringspsykologi givas första gången vårterminen 1942 och de båda återstående specialkurserna första gången höstterminen 1942. Såsom välbekant är, finnes nu ett stort antal läraraspiranter av olika kategorier, dels sådana, som uppehålla lärarförordnande och önska men icke kunna erhålla provårshänvisning, dels sådana, som avlagt sina akademiska examina och önska anställning som lärare men för närvarande icke kunna vinna dylik, dels slutligen sådana, som icke avslutat sina studier. Det finnes även grundad anledning att antaga, att det sammanlagda antalet aspiranter kommer att överstiga tillgången på tjänster sådan denna, beräknad med utgångspunkt från nuvarande förhållanden, ter sig, när aspiranterna i fråga söka anställning efter förvärvad fullständig kompetens. Denna omständighet, i och för sig en olägenhet, utgör ock ett hinder för genomförandet av den nya organisationen, som förutsätter, att framtida lärarutbildning och ersättningsbehov ungefär täcka varandra, varför en kö av arbetslösa från den föregående utbildningen helst icke bör finnas, när denna organisation fullständigt kommit i gång. Man kan därför överväga att under dess första år vidtaga en ännu starkare begränsning av tillträdet till lärarutbildningen, än de sakkunniga föreslagit som normalt (sid. 63), och de sakkuniga diskutera denna tanke i följande avdelning. Ämneslärarnas praktiska utbildning. I det föregående har ersättningsbehovet av lärare i mitten av 1940-talet eller den tidpunkt, då den nya organisationen kan beräknas vara färdig, uppskattats till 140 (sid. 63). De sakkunniga ha kommit till denna siffra på följande sätt. Enligt bilaga 4 var behovet i fråga för år 1937 85 och kan antagas växa med 5 för vart och ett av de närmast följande åren. Om man (bil. 21) räknar med att samma årliga ökning kommer att fortfara ända till och med år 1944, skulle man då ha ett ersättningsbehov av 120, en siffra, som år 1945, då högre lärarinneseminariet nedlagts, växer med ytterligare 20 till 140. De sakkunniga anse dock för sin del möjligt, att deras beräkningar ligga något i överkant och att 140 är en maximisiffra, som alltså kan sägas beteckna högsta ersättningsbehovet vid den ovan angivna tiden. I anslutning härtill har också beräknats en högsta kapacitet i den egentliga lärarkursen av 140 under förutsättning, att den läroanstalt, som föreslagits till upprättande efter det högre lärarinneseminariet, är fullt utbyggd (sid. 165). De sakkunniga ha endast räknat med nuvarande förhållanden och icke med ökning eller minskning av lärarbehovet. Såsom redan i föregående avdelning antyddes, kan man emellertid icke undgå att taga hänsyn till vissa förhållanden, som nu råda inom lärarutbild-

239 ningen. Av de kategorier läraraspiranter, som nämndes i föregående avdelning, fäster man sig gärna vid den första, förordnade lärare utan provar, inte minst på grund av dess storlek. Provårskapaciteten har som bekant sedan många år varit för låg; antalet årligen provårsutbildade lärare har understigit behovet av nya sådana. Redan 1927 års skolsakkunniga uppskattade utbildningen i fråga till endast 80 % av behovet, och sedan har procenten ytterligare sjunkit, framför allt genom den utbyggnad, som blivit en följd av 1927 års riksdags beslut beträffande skolorganisationen och som enligt skolöverstyrelsens beräkningar ökat lärjungantalet i våra läroverk och med dem jämställda anstalter med nära 50 %. Att provårskapaciteten, som till år 1937 icke alls ökades, blivit allt mera otillräcklig, är lätt att förstå. Följden har blivit, att ett växande antal av icke provårsutbildade lärare förordnats med full tjänstgöring vid statliga, kommunala och privata skolor, och de allra flesta av dem önska genomgå provar. Bilaga 4 räknar med 300 sådana lärare år 1936 (sid. 293), men sannolikt var siffran för låg. För närvarande måste man räkna med en mycket högre siffra, bland annat därför att antalet lärarplatser sedan år 1936 ökats ganska avsevärt, och förhållandet bekräftas på andra vägar. Enligt en av extralärarbyrån i Stockholm uppgjord förteckning skulle antalet av dem, som den 1 februari 1938 innehade lärarförordnande utan att ha genomgått provar, uppgå till 632. Även om man räknar med att förteckningen icke är fullständig, kan man säkerligen reducera siffran åtskilligt genom att fråndraga flera grupper, t. ex. timlärare med tillfälligt förordnande eller endast partiell tjänstgöring och sådana som aldrig ämna söka provar (ett antal gifta lärarinnor, åtskilliga lärare vid folkhögskola m. fl.). En fullt tillförlitlig siffra kan man svårligen komma till — för att ange en sådan skulle krävas en detaljerad undersökning hos skolöverstyrelsen av förordnandena vid alla här avsedda läroanstalter — men med hänsyn till de föreliggande förhållandena torde extralärarbyråns siffra kunna tagas som en tämligen tillförlitlig utgångspunkt, om man vill beräkna »köbildningen framför provåret», d. v. s. i detta fall antalet av dem, som nu uppehålla lärarförordnande med full tjänstgöring och som ännu icke genomgått provar men önska göra det. Den nämnda siffran torde som sagt böra minskas, dock icke med mera än 100 eller något däröver. Antalet av dem, som rimligen borde ha provårskompetens, då de nu bestrida lärartjänst och det allmänna behöver dem, och som helst borde ha denna kompetens, innan den nya organisationen träder i full verksamhet, skulle således vara omkring 500. På grund av den sedan flera år tillbaka otillräckliga provårskapaciteten föreligger alltså här ett svårlöst problem. Huru betänklig situationen är framgår ju även därav, att en filosofie magister nu kan behöva 10 terminers tjänstgöring för att få genomgå provar och alltså icke kan fullborda sin praktiska utbildning och få full lärarkompetens med därav följande ekonomiska förmåner förrän 6 år efter ämbetsexamen. E n successiv avveckling av här berörda förhållanden med det stora antalet i lärartjänst

240 anställda, icke provårsutbildade är av skäl, som angivits ovan och även å sid. 41, högeligen önskvärd. Med hänsyn till svårigheter att nu på en gång göra säkra underlagsberäkningar synes det dock knappast möjligt att här framlägga en fullständig plan för en dylik avveckling. En sådan torde knappast kunna ske på annat sätt, än att skolöverstyrelsen, som på grund av sin erfarenhet bäst kan bedöma, vad som från år till år kan vara mest ändamålsenligt, och som har möjlighet att i detalj överblicka läget, t. ex. behovet av lärarkraft i olika ämnen, successivt föreslår tjänliga åtgärder. I den mån avvecklingen fortgår, blir det lättare att få överblick av ställningen. Såsom lämpliga åtgärder för att befordra avvecklingen vilja de sakkunniga föreslå, att den nuvarande provisoriska provårskursen i form av egentlig lärarkurs tills vidare bibehålies vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm; att detta läroverk liksom de nuvarande 7 övriga provårsläroverken och de två provårsseminarierna redan från och med höstterminen 1941 i den egentliga lärarkursen arbeta med en kapacitet av 15 läraraspiranter vid läroverk och 10 vid seminarierna; att ytterligare tillfällig utvidgning av den praktiska lärarutbildningen sker, om det visar sig nödvändigt; samt att dispens beviljas i vissa fall. Beträffande den tillfälliga utvidgningen bör det framhållas, att den högsta utbildningskapaciteten beräknats till 15 tvåterminsaspiranter. Om enterminsaspiranter under övergångstiden hänvisas, böra de räknas dubbelt, så att ett läroverk, som är lärarkursanstalt, bör mottaga hänvisning av t. ex. 11 tvåtermins- och 2 enterminsaspiranter. Dispensen kan vara partiell eller fullständig och bör kunna få sin tillämpning i större utsträckning än nu med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda. Den andra kategorien läraraspiranter, eller sådana, som efter avlagd akademisk examen önskat lärarförordnande men icke erhållit sådant och sålunda kunna benämnas arbetslösa aspiranter, synes vara mindre omfattande än den nyss behandlade. Bilaga 4 uppskattar den till 100 år 1936, och samma siffra återfinnes i extralärarbyråns översikt den 1 februari 1938. Under åren intill mitten av 1940-talet torde den dock växa avsevärt (sid. 238), eftersom antalet av dem, som vart och ett av dessa år efter avlagd ämbetsexamen kan beräknas söka in på lärarbanan, överstiger avgången från banan. Efter en beräkning, som grundar sig på den av tillkallade experter uppgjorda promemorian (bilaga 4), skulle ökningen av aspiranter under åren 1938—1946 inom den här avsedda kategorien kunna antagas uppgå till omkring 450 (bilaga 21), och det skulle således vid den tid, då den nya organisationen borde vara i full funktion, finnas en till antalet ganska stor grupp av arbetslösa, som konkurrerade om tillträde till den praktiska utbildningen med de aspiranter, som genomgått den teoretiska efter den nya ordningen. Det måste dock påpekas, att storleken av sistnämnda siffra — liksom även av siffran

241 100 — måste anses mycket osäker, då den är beroende av ett flertal omständigheter, som icke kunna förutses. Man torde emellertid med tämligen stor visshet kunna förutsäga, att ett överskott av läraraspiranter med teoretisk utbildning under övergångstiden kommer att söka sig till lärarbanan och till lärarkursanstalter. Det bör därför övervägas, om det icke vore nödvändigt, att tillträdet till studier för lärarbanan i än högre grad inskränkes, än som blir behövligt, sedan den av de sakkunniga förordade organisationen trätt i full verksamhet och det nuvarande och under övergångstiden uppkommande överskottet hunnit att avvecklas. För att det under samma tid bildade överskottet skulle kunna placeras, borde enligt preliminära beräkningar intagningskvoten — i fall ovannämnda siffror äro riktiga — reduceras från 175, som de sakkunniga antagit såsom den för den närmaste framtiden lämpliga, till omkring 100. Emellertid skulle en så kraftig nedskärning under övergångstiden abnormt hårt drabba de årgångar, som under nämnda tid begynna sina teoretiska studier för lärarbanan. Den skulle på dessa årgångars bekostnad gynna intellektuellt svagare utrustade, som begynt sina studier närmast före övergångstiden, och bleve därigenom till skada för lärarkursens rekrytering. Av nämnda skäl vilja de sakkunniga icke förorda den antydda åtgärden. I varje fall bör den icke vidtagas, förrän den visat sig oundgänglig. De sista årgångarna av de enligt nu gällande ordning utbildade lärarna kunna förutse en hård konkurrens med dem, som erhållit teoretisk och praktisk lärarutbildning enligt här föreslagna riktlinjer. Man k a n möjligen räkna med att studerande efter nu gällande ordning, som känna sig mindre konkurrenskraftiga, skola efter ikraftträdandet av den av de sakkunniga föreslagna ordningen i större utsträckning, än för närvarande är fallet, söka sig över till andra banor. Åtskilliga andra omständigheter tala också för att arbetslösheten med tiden reduceras. Den föreslagna intagningskvoten 175 (sid. 63) är måhända tilltagen i underkant. Det har ju antagits, att därifrån skulle avgå högst 35. Inom de sakkunniga har emellertid givits uttryck åt förmodanden, att avgångssiffran är för lågt uppskattad; om så är, bidrager denna omständighet ju till en utjämning. Framför allt förefaller det dock, som om man hade att räkna med en alltjämt fortgående utvidgning av vårt skolväsen och på den grund med en ökning av lärarplatserna, som reducerar antalet av de icke anställda. I den mån icke ökningen av antalet lärarplatser eller andra omständigheter inom rimlig tid nedbringa överskottet av läraraspiranter, må det ankomma på vederbörande myndigheter att vidtaga erforderliga åtgärder. Förberedande lärarkurs kan anordnas från och med höstterminen 1941. Egentlig lärarkurs bör också i tillämpliga delar inrättas snarast möjligt, d. v. s. redan från och med höstterminen 1941. Detta möter inga större hinder, då kursen i åtskilliga avseenden, t. ex. i tidsomfattning, antal ämnen, 16—816102

serieindelning m. m., överensstämmer med det nuvarande provåret. Om den nuvarande kursen i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik, provisoriskt inlägges i egentlig lärarkurs, kan denna omedelbart anknytas till den nuvarande teoretiska lärarutbildningen. Önskvärt är också, att de ekonomiska lättnader för läraraspiranterna, som timlärarförordnandet innebär, snarast möjligt komma dem till godo. Ännu ett viktigt skäl för den egentliga lärarkursens snara inrättande har redan antytts. Genom den ökade kapacitet, som denna kurs enligt de sakkunnigas förslag erhåller i jämförelse med provåret, kommer den att under övergångsperioden reducera antalet lärare med teoretisk utbildning, vilka icke genomgått provar till följd av den nuvarande provårsorganisationens hittills alltför snäva omfattning. Övningslärarnas utbildning. Specialkurserna bliva tillgängliga å samma tider, som angivits ovan (sid. 238), och de allmänna pedagogiska föreläsningarna, som ingå i den egentliga lärarkursen, från början av höstterminen 1941. Handarbetsseminariet, som bör organiseras under budgetåret 1940/1941 och bör träda i funktion från och med höstterminen 1941, samordnas med det redan befintliga skolköksseminariet, som samtidigt utvidgas enligt de sakkunnigas förslag. Högre lärarinneseminariet och normalskolan. Beträffande högre lärarinneseminariet bör gälla, att nya elever må intagas sista gången höstterminen 1940. Sista avdelningen, inberäknat det valfria fjärde året, utgår därför vårterminen 1944. Efter denna tidpunkt anordnar skolöverstyrelsen, eventuellt genom psykologisk-pedagogiska institutet, ett fjärde utbildningsår för dem av seminariets forna elever, som med lärarinnediplom efter treårig kurs avgått från högre lärarinneseminariet och som önska ett ytterligare utbildningsår. Denna fjärde årskurs, som givetvis bör bekostas av statsmedel, kan måhända förläggas till lärarkursanstalt i Stockholm. Samma anordning kan vidtagas i fråga om dem, som önska undergå efterprövning eller som ej hunnit avlägga avgångsexamen vid högre lärarinneseminariet, innan detta blivit helt nedlagt. Enligt de sakkunnigas mening föreligger därjämte anledning att åt de lärarinnor, som före och under tiden för högre lärarinneseminariets avveckling förskaffat sig kompetens för ämneslärarinnetjänster, medgiva rätt att söka och innehava såväl till adjunktstjänst ombildad ämneslärarinnetjänst vid de allmänna läroverken som ämneslärartjänst vid övriga här if rågakommande skolformer. De sakkunniga anse det emellertid rimligt, att adjunkt med ovannämnda utbildning i sådant fall uppbär den lön, som nu är bestämd för ämneslärarinnor.

243 Enligt ovan skisserade förslag nedlägges första klassen i lärarinneseminariet från och med höstterminen 1941. I enlighet med det förslag, som de sakkunniga uppgjort beträffande normalskolans utbyggande till en läroanstalt med uppgift att tillika vara lärarkursanstalt och försöksskola för psykologisk-pedagogiska institutet, skall från och med höstterminen 1941 en första ring av fyraårigt latingymnasium upprättas. Sedan upprättas successivt under följande år nya gymnasieringar. Samtidigt anordnas normalskolan som lärarkursanstalt. Denna anstalt kan under övergångstiden mottaga endast ett begränsat antal läraraspiranter (jfr sid. 240). Under tiden bör utredning hinna förebringas rörande den blivande läroanstaltens ännu svävande byggnadsfråga. Då svårigheter i lokalhänseende givetvis komma att uppstå såväl beträffande en fjärde gymnasiering som beträffande andra föreslagna förändringar i samband med den nuvarande normalskolans omorganisering, vilja de sakkunniga framhålla den stora vikten av att byggnadsfrågan i sin helhet till ifrågavarande tidpunkt bringas till en tillfredsställande lösning.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag beträffande tiden för de olika anordningarnas ikraftträdande. Ämneslärarnas teoretiska utbildning. Stadgan för tillträde till studier för lärarbanan träder i kraft den 1 maj 1941. Intagningsförfarande tillämpas från och med höstterminen 1941. Akademiska specialkurser: kurs i uppfostringspsykologi från och med vårterminen 1942; kurser i talteknik och svenska språket från och med höstterminen 1942. Ämneslärarnas praktiska utbildning. Förberedande lärarkurs anordnas från och med höstterminen 1941. Egentlig lärarkurs (med vissa modifikationer) anordnas från och med höstterminen 1941. Timlärarförordnande meddelas läraraspiranter från och med höstterminen 1941. Ö v n i n g s l ä r a r n a s p r a k t i s k a u t b i l d n i n g kan ske i samband med organisationen av deras teoretiska utbildning från och med höstterminen 1941. Statens s k o l k ö k s - o c h h a n d a r b e t s s e m i n a r i u m föreslås till om- och nyorganisation under budgetåret 1940/1941 och börjar sin verksamhet med höstterminen 1941. H ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t upphör att mottaga nya elever från och med höstterminen 1941 och är fullständigt avvecklat med utgången av vårterminen 1944.

244 Dess försöksskola utvidgas med ett fyraårigt latingymnasium successivt från och med höstterminen 1941 och anordnas från samma tidpunkt som lärarkursanstalt (tills vidare med begränsad kapacitet) (sid. 240). För upprättandet av treårigt realgymnasium och omorganisation av real- och folkskolorna är ingen bestämd tidpunkt angiven. Psykologisk-pedagogiska i n s t i t u t e t föreslås börja sin verksamhet under loppet av läsåret 1940—1941.

VII.

Kostnadsberäkning.

De förslag, som de sakkunniga i det föregående framställt, äro i åtskilliga fall av sådan art, att deras genomförande skulle medföra kostnader för statsverket. I vissa fall avse kostnaderna anordningar, som äro nya och vilka alltså ej förut medfört några utgifter, i andra åter innebära de en ökning av tidigare förekommande utgifter. De sakkunniga söka i det följande göra en beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av deras förslag. En dylik beräkning är svår att med önskvärd noggrannhet utföra, då faktorer i vissa fall inverka, vilka knappast kunna i förväg exakt bestämmas. I några avseenden ha de sakkunniga ej verkställt någon kostnadsberäkning. Detta gäller huvudsakligen i fråga om kurser, som enligt de sakkunnigas förslag skulle anordnas vid universiteten och skulle ingå i fordringarna för vissa ämnen i filosofisk ämbetsexamen. För sådana kurser torde nämligen i många fall finnas att tillgå docenter, som i samband med dem åliggande tjänstgöring kunna avgiftsfritt hålla dessa. För den händelse kompetenta lärarkrafter på denna väg ej skulle kunna erhållas, förutsätta de sakkunniga, att statsmakterna ställa medel till förfogande för kompetent person, som av fakulteten föreslås att hålla kursen i fråga. De sakkunniga ha ej heller kunnat beräkna den extra kostnaden för övningsläraraspiranters deltagande i de föreslagna specialkurserna, då hållpunkter för en sådan beräkning ej kunnat erhållas. I övrigt ha de sakkunniga sökt beräkna den n y a eller ö k a d e kostnad, som föranledes av deras förslag. Intagningsnämnd. Enligt de sakkunnigas förslag skola de studerande, som vilja ägna sig åt lärarbanan, anmäla sig i viss ordning. Deras ansökningar skola efter viss förberedande granskning slutligt behandlas av en intagningsnämnd, bestående av dekanerna vid universitetens sektioner av filosofiska fakulteten, ordförandena för vederbörande avdelningar av högskolorna eller, om högskolans lärare ej äro fördelade på avdelningar, högskolans rektor samt en representant för skolöverstyrelsen. Reseersättning ävensom dagtraktamente för ett årssammanträde i Stockholm torde böra utgå enligt gällande reglemente till dekanerna i Uppsala och Lund och avse en tid av högst fyra dagar. Den vid Göteborgs högskola fäste nämndsledamotens resor och dagtraktamenten synas böra bekostas av högskolan,

då deltagande i nämndssammanträdena måste anses såsom ett led i de anordningar, som högskolan har att vidtaga med hänsyn till sin rättighet att anställa filosofisk ämbetsexamen. Kostnaden för övriga deltagare torde uppgå till omkring 740 kronor. Till skrivhjälp och expenser beräknas 200 kronor. Nämnden bör ha tillgång till en läkare, för vilken beräknas 200 kronor. Den sammanlagda kostnaden för intagningsnämnden kan alltså beräknas till omkring 1 140 kronor. Specialkurser. De sakkunniga ha föreslagit, att läraraspiranterna skola under sin vistelse vid universitet eller högskola deltaga i tre specialkurser, nämligen i talteknik, i svenska språkets behandling samt i uppfostringspsykologi. Kursen i t a l t e k n i k förutsattes omfatta i genomsnitt 12 timmar per aspirant, bestående dels i övningar, dels i föreläsningar. Under övningarna måste aspiranterna uppdelas i grupper, som var för sig ej böra omfatta mer än 10 personer. Antalet grupper beräknas bliva 7 i Uppsala och 6 i Lund. övningstimmarna torde kunna beräknas till i medeltal 8 timmar per grupp, d. v. s. inalles 56 i Uppsala och 48 i Lund, medan de för alla aspiranter på platsen gemensamma föreläsningarna torde kunna begränsas till 4. De sakkunniga utgå från en kostnad av i genomsnitt 20 kronor för varje övningstimme och 35 kronor för föreläsning, d. v. s. samma belopp, som varit bestämda före läsåret 1932—1933 för motsvarande kurs vid provårsläroverken. Kostnaden för de båda universiteten utgör då 2 360 kronor. Kursen i s v e n s k a s p r å k e t bör omfatta 30—35 timmar för varje aspirant. Undervisningen kan med fördel uppdragas åt den lektor i svenska språket, som finnes anställd vid universiteten. Dylik lektor har enligt av kanslern för rikets universitet givna föreskrifter en undervisningsskyldighet av 12 timmar i veckan, vilken, om dubblering av lektorns kurser ej behöves eller undervisningen av annat skäl kan minskas, må inskränkas till 6 timmar i veckan. Av den tid, som kursen högst skulle omfatta, böra 15 timmar avses för föreläsningar, vilka väsentligen sammanfalla med lektorns nuvarande tjänstgöring och alltså utan vidare kunna bestridas av honom. Under de återstående 20 timmarna måste aspiranterna fördelas på mindre avdelningar, förslagsvis tre, vadan sammanlagda undervisningstiden för denna del av kursen stiger till 60 timmar. Denna tid torde alltså kunna betraktas som en ökning av lektorns arbetsbörda. Enligt de sakkunnigas mening kan man näppeligen pålägga honom en så avsevärd ökning utan någon ersättning, och de sakkunniga räkna därför med en arvodesförhöjning åt honom av 500 kronor, eller för de två lektorerna tillhopa 1 000 kronor. Kursen i u p p f o s t r i n g s p s y k o l o g i föreslås omfatta 40—50 timmar. Kostnaden beräknas liksom i fråga om föreläsningar i kursen i talteknik till 35 kronor för timme, således högst 1 750 kronor för kurs och sammanlagt högst 3 500 kronor.

247 Förberedande lärarkurs. Den utbildning av läraraspiranter, som benämnts förberedande lärarkurs, skulle förläggas till lärarkursanstalt och till samverkande läroanstalter d. v. s. folkskolor och samverkande läroverk (sid. 133). Kursen skulle huvudsakligen omfatta auskultation och åhörande av föreläsningar samt därtill någon (vid folkskolan frivillig) övningsundervisning. Folkskolornas och de samverkande läroverkens lärare ha härvid att i viss utsträckning biträda med handledning i likhet med lärarna vid lärarkursanstalt och torde, då de ej liksom de sistnämnda uppbära särskilt arvode (se nedan), böra erhålla någon ersättning för denna handledning. Då de sakkunniga tänkt sig, att alla läraraspiranter under någon tid skulle besöka folkskolor, bör man i överensstämmelse med tidigare antaganden räkna med inalles 175 besökande aspiranter årligen vid dylika skolor. För varje aspirant beräknas ett handledararvode av 25 kronor, vilket medför en sammanlagd kostnad av 4 375 kronor. Den förberedande lärarkursens senare del skulle förläggas till lärarkursanstalt men i viss utsträckning även till samverkande läroverk. Då handledningen under denna del av kursen förutsattes bliva väsentligt mer omfattande än den vid folkskolor lämnade, räkna de sakkunniga här med ett arvode av 50 kronor per aspirant. Om man antager, att den förberedande lärarkursen vid samverkande läroverk motsvarar omkring 60 läraraspiranter, uppgår kostnaden för denna kurs till 3 000 kronor. För ledning av den förberedande lärarkursen beräknas ett arvode av 200 kronor till föreståndaren samt ett arvode av 300 kronor till biträdande lärarkursledare. Tillhopa utgör detta för de fyra orter, där förberedande lärarkurs anordnas, 2 000 kronor. Som arvode för de föreläsningar i den förberedande lärarkursen, som icke hållas av professorn i pedagogik eller av lärarkursföreståndaren, beräknas ett belopp av 1 200 kronor. Egentlig lärarkurs. De kostnader, de egentliga lärarkurserna medföra, utgöras dels av arvoden åt befattningshavare av olika slag, dels av anslag till föreläsningar, materiel m. m. De sakkunniga ha (sid. 133) beräknat, att egentlig lärarkurs skall förläggas till sju av de nuvarande provårsläroverken, till de två nuvarande provårsseminarierna samt till den föreslagna, med psykologisk-pedagogiska institutet förbundna försöksskolan. Föreståndarens arvode beräknas höjt vid lärarkursläroverk från 1 500 till 2 000 kronor och vid lärarkursseminarium från 1 200 till 1 500 kronor. Den totala höjningen blir sålunda 7 X 5 0 0 + 2 X 3 0 0 = 4 100 kronor. Härtill kommer arvodet vid nyssnämnda försöksskola, 2 000 kronor. Den totala ökningen av föreståndararvoden uppgår således till 6 100 kronor. Undervisningsskyldigheten för rektor, som tillika är lärarkursföreståndare, föreslås nedsatt med 3 veckotimmar, vilket innebär, att denna undervisning måste bestridas av annan lärare. Inalles motsvarar detta 24 veckotimmar vid allmänna läroverk och 6 veckotimmar vid folkskolesemina-

248 rium, eller tillhopa 30 veckotimmar. Kostnaden för dessa timmar efter 212 kronor för veckotimme utgör 6 360 kronor. För närvarande utgår vid de högre allmänna läroverken arvode till biträde å rektorsexpeditionen med dels ett fast belopp, utgörande vid provårsläroverk i Stockholm 250 kronor och utom Stockholm 325 kronor samt vid annat läroverk i Stockholm 175 kronor och utom Stockholm 250 kronor, dels ett tillläggsarvode av en krona för varje under höstterminen närvarande lärjunge. De sakkunniga föreslå (sid. 166) en höjning av detta arvode med en krona per lärjunge. Härtill komma 75 kronor, utgörande höjning av det fasta arvodesbeloppet till biträdet vid den ovannämnda försöksskolan i dess egenskap av lärarkursanstalt. Inalles kan detta beräknas medföra en kostnadsökning av omkring 6 500 kronor för år. Det särskilda arvode å 300 kronor, som enligt nu gällande avlöningsreglemente tillkommer varje lärare i läsämne — ordinarie liksom extra ordinarie — vid provårsläroverk och provårsseminarium, föreslås av de sakkunniga höjt till 500 kronor. Med utgångspunkt från antalet sådana lärare höstterminen 1938, eller 290, vid de nio nuvarande provårsanstalter, som enligt de sakkunnigas förslag skola bliva lärarkursanstalter, beräknas kostnadsökningen för dessa till 58 000 kronor. Härtill kommer motsvarande särskilda arvode för 32 lärare vid den nyinrättade försöksskolan, eller 16 000 kronor. Totala kostnadsökningen på denna punkt blir således 74 000 kronor. De handledande lärarna vid provårsläroverk uppbära för närvarande ett arvode av högst 150 kronor för termin för lärarkandidat, som genomgår provar på två terminer, och med högst 250 kronor för lärarkandidat, som genomgår provar på en termin. Räknar man ej med enterminskandidater, utgör alltså handledararvodet 300 kronor för lärarkandidat. Enligt de sakkunnigas organisationsförslag skola inga enterminskandidater vidare förekomma, och handledararvodet skulle alltså, med oförändrad beräkningsgrund, alltid utgöra högst 300 kronor för lärarkandidat. De sakkunniga räkna även i detta hänseende med ökat arvode, eller 400 kronor för varje i den egentliga lärarkursen deltagande läraraspirant, vilket innebär en ökning av 100 kronor per läraraspirant. De sakkunniga ha även beräknat, att antalet läraraspiranter, som samtidigt kunna genomgå egentlig lärarkurs, skall ökas från nuvarande 104 till 140, d. v. s. med 36 (jfr sid. 165 och 380). Kostnadsökningen för handledararvode blir sålunda 1 0 4 X 1 0 0 + 3 6 X 4 0 0 = 24 800 kronor. Enligt de sakkunnigas plan skola de samverkande läroverken utnyttjas för den egentliga lärarkursen ej endast för viss övningsundervisning och därmed sammanhängande auskultation, utan framför allt skola till dem även förläggas auskultationsserier. Sistnämnda anordning medför givetvis arbete dels för sådan läroanstalts rektor, dels ock för de lärare, som få taga läraraspiranterna om hand. Ersättning härför bör utgå, då dessa befattningshavare icke uppbära sådant särskilt arvode, som tillkommer lärare vid lärar-

249 kursanstalt. Den bör beräknas efter det antal auskultationsserier, varje aspirant fullgör. Man torde böra räkna med ett medeltal av 3 serier för aspirant, vilket med utgående från 140 aspiranter gör inalles 420 serier. Räknar man så 20 kronor för varje serie, får man ett totalbelopp av 8 400 kronor för detta ändamål. Ersättningen fördelas på skäligt sätt mellan vederbörande rektorer och lärare. Vissa föreläsningar, övningar och kurser, som nu ingå i provåret, skulle enligt de sakkunnigas förslag bibehållas och utökas i den egentliga lärarkursen. Såsom framgår av det förut anförda anse de sakkunniga ifrågavarande föreläsningar och övningar vara av stor betydelse för läraraspiranternas utbildning, och ej alltför begränsade anslag böra därför stå till förfogande härför. Det är svårt att mera detaljerat beräkna behovet av dessa anordningar, som kunna växla något år från år. För närvarande beräknas enligt uppgift av skolöverstyrelsen 6 000 kronor utgå härför. De sakkunniga finna ett belopp av 10 000 kronor, d. v. s. en ökning med 4 000 kronor, kunna giva tämligen goda möjligheter att fylla behovet i detta hänseende. Det bör tilläggas, att skolöverstyrelsen i sitt yttrande över 1927 års skolsakkunnigas förslag angående praktisk lärarkurs påyrkat en betydande ökning av anslagsmedlen till berörda ändamål. Det är mycket önskligt, att lärarkursanstalterna må kunna bereda aspiranterna tillfälle att taga kännedom om värdefull litteratur på uppfostrans och undervisningens område. Härför behöver anstalten kunna inköpa sådana arbeten, men medel för ändamålet finnas icke nu tillgängliga. De sakkunniga vilja alltså föreslå, att ett årligt belopp av 2 000 kronor anslås för att av skolöverstyrelsen fördelas mellan kursanstalterna för anskaffande av litteratur. Ytterligare ett önskemål bör här framföras. Det är uppenbart, att det för lärarutbildningsanstalter är av särskilt stort värde att äga tillgång till god undervisningsmateriel. Möjligheten att med anlitande av vederbörande kassas medel anskaffa dylik fullgod materiel är mestadels begränsad, och det synes de sakkunniga under sådana förhållanden rimligt, att staten bidrager till den utrustning i detta hänseende, som är önskvärd och som närmast är betingad av läroanstaltens uppgift att utbilda lärare. De sakkunniga ha därför beräknat ett belopp av 5 000 kronor årligen, avsett att av skolöverstyrelsen fördelas mellan lärarkursanstalterna för anskaffande av undervisningsmateriel. I det föregående ha de sakkunniga föreslagit, att läraraspiranterna skola under sitt deltagande i den egentliga lärarkursen erhålla förordnande som timlärare vid lärarkursanstalt eller vid samverkande läroverk. Det är uppenbart, att en dylik anordning ej innebär någon ökad utgift för staten, då läraraspiranterna ju bestrida en undervisning, som eljest måste uppehållas av ordinarie eller icke-ordinarie lärare. Vid sina överväganden ha de sakkunniga utgått ifrån att varje aspirant kommer att bestrida omkring 7 tim-

250 mars tjänstgöring, vilket vid samtliga lärarkursanstalter motsvarar omkring 38 lärarkrafter. Arvodet till 38 extra ordinarie lärare å 6 420 kronor, eller 21 löneklassen, utgör 243 960 kronor, medan kostnaden för 38X26 = 988 timlärartimmar å 212 kronor för veckotimme (å G-ort) belöper sig till 209 456 kronor. Anordningen medför alltså för staten en besparing av 34 504 kronor, som blir än större, om man räknar med ordinarie i stället för extra ordinarie lärare. Från ovan beräknade kostnader för egentlig lärarkurs bör man för att få den slutliga merkostnaden för dylik kurs i jämförelse med det nuvarande provåret även draga vissa kostnader för den nuvarande provårskursen vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm, nämligen föreståndararvode 1 500 kronor, särskilt arvode å 300 kronor åt 31 lärare i läsämnen 9 300 kronor samt förhöjt arvode åt biträdet å rektorsexpeditionen 75 kronor, eller tillhopa 10 875 kronor. Provisorisk egentlig lärarkurs vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm såsom lärarkursanstalt. De sakkunniga ha i annat sammanhang förordat, att den vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm sedan höstterminen 1937 provisoriskt inrättade provårskursen tills vidare skall bibehållas som egentlig lärarkurs, detta närmast för att påskynda utbildningen av den kategori blivande lärare, som för närvarande tjänstgör vid läroanstalter av olika slag men som ännu ej erhållit plats vid provårsutbildningen. Kostnaderna för nämnda egentliga lärarkurs kunna med utgångspunkt från förhållandena vårterminen 1938 beräknas sålunda: Rektor, föreståndararvode kronor 2 000 » , minskad undervisningsskyldighet 3 timmar å 212 . . » 636 särskilt arvode å 500 till 31 ämneslärare » 15 500 handledararvode för 15 läraraspiranter å 400 » 6 000 biträde å rektorsexpeditionen, ökat arvode (75+639) » 714 auskultationsarvode åt rektor och lärare vid samverkande läroverk, 3 X 1 5 = 45 serier a 20 kronor » 900 Summa kronor 25 750 Från ovan angivna summa bör avgå beräknad besparing, 3 632 kronor, genom utbyte av 4 extra ordinarie lärare mot läraraspiranter som timlärare. Den verkliga kostnaden för ifrågavarande egentliga lärarkurs kan alltså beräknas till 22 118 kronor. Vid denna kostnadsberäkning har hänsyn icke tagits till arvoden för föreläsningar och övningar, då dessa till största delen förutsättas vara gemensamma med övriga lärarkursanstalter i Stockholm. Högre lärarinneseminariet. De sakkunniga ha i det föregående föreslagit, att högre lärarinneseminariet skall indragas och i samband därmed ämneslärarinneinstitutionen vid de allmänna läroverken skall försvinna.

251 Lärarinneseminariets indragning medför givetvis vissa ekonomiska konsekvenser. Den besparing, som härigenom skulle uppstå, försvinner, om de sakkunnigas förslag i fråga om seminariets ombildning till försöksskola (jämte lärarkursanstalt) vinner beaktande. De sakkunniga ha ovan berört detta och återkomma i det följande härtill. En annan konsekvens är den, att ämneslärarinnetjänsterna komma att ombildas till adjunktstjänster i samma mån, som de besättas av lärare med adjunktskompetens. Då ämneslärarinnetjänsterna enligt nu gällande avlöningsreglemente äro lägre avlönade än adjunktstjänsterna, uppstår givetvis en ökad kostnad genom detta utbyte. Liknande förhållanden som vid de allmänna läroverken uppstå även vid de kommunala flickskolorna och de kommunala mellanskolorna, för vilka olika lönesatser äro stadgade för lärare med och utan adjunktskompetens. Sådan åtskillnad göres däremot icke vid privatskolor och högre folkskolor. De sakkunniga ha försökt att beräkna den ökade kostnad för statsverket, som nu omförmälta utbyte av lärarkraft kan medföra. En dylik beräkning måste bliva mycket summarisk. Å ena sidan måste man utgå från de lönesatser och — på grund av det nuvarande lönesystemets konstruktion — den fördelning på ortsgrupper, som för närvarande äro bestämda, å andra sidan kommer det uppenbarligen att dröja många år, sannolikt minst ett trettiotal, innan alla ämneslärarinnetjänster, som nu innehavas av lärarinnor med seminarieutbildning, fått innehavare med adjunktskompetens. Denna betydande tidsskillnad gör naturligtvis de beräknade talen mycket mindre exakta, än eljest skulle vara fallet. Vid den gjorda beräkningen har hänsyn ej heller tagits till de övergångsförhållanden, som under nämnda mellantid måste inträda och vilka sålunda icke kunna närmare bestämmas. I varje fall kan det vara av intresse att h ä r återgiva de beräknade talen, då härigenom en föreställning gives om de ovan antydda konsekvenserna på här ifrågavarande område. I nedanstående tablå angiva kolumnerna: I ortsgrupp, II antalet ämneslärarinnebefattningar vid de allmänna läroverken resp. antalet ämneslärare med seminarieutbildning vid kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor höstterminen 1937, III lön för ordinarie adjunkt i 26 löneklassen, IV lön för ordinarie ämneslärarinna i 23 löneklassen, V skillnaden mellan lönerna i 26 och 23 löneklasserna samt VI kostnaden för ovannämnda lärares förflyttning från 23 till 26 löneklassen. 1. Allmänna II III .. + 6x7 140

I A. R.

. . . 35 x 7 380

C.

, . . 6 1 x 7 620

57 X 7 860 n, , . .30x8 100

F,. .,,,.

F. .. . . 30 X 8 340 G. . . . . 38 X 8 580

II IV — 6 x 5 880 35x6 102 61x6 324 57 x 6 546 30x6 768 30 X 6 990 38x7 212

läroverk. =

II v 6x1260 35x1 278 61x1 296 57x1314 30 X 1 332 30 X 1 350 38x1368

VI = kr. 7 560 44 730 79 056 74 898 39 960 40 500 51984 kr. 338 688

2. Kommunala

flickskolor.

A.

—

—

B. C D E F G

— +19x7620 39x7 860 54x8 100 70x8 340 24x8 580

— -19x6324 39x6 546 54x6 768 70x6 990 24x7 212

=19x1296 39x1314 54x1332 70x1350 24x1368

A B C D E F G.

3. Kommunala + 3 x 7 140 — 3 x 5 880 13x7 380 13x6 102 24x7 620 24x6 324 5 x 7 860 5 x 6 546 2 x 8 100 2 x 6 768 2 x 8 340 2 x 6 990 10x8580 10x7212

mellanskolor. =3x1260 13x1278 24x1296 5x1314 2x1332 2x1350 10x1368

= kr. 24 624 51246 71928 94 500 32 832 kr. 275 130

= kr. 3 780 16 614 31104 6 570 2 664 2 700 13 680 kr. 77 112

E n l i g t d e n av 1938 å r s r i k s d a g b e s l u t a d e löneregleringen för l ä r a r e vid k o m m u n a l a flickskolor, k o m m u n a l a m e l l a n s k o l o r och h ö g r e folkskolor u t g å r för dessa s k o l o r s t a t s b i d r a g , m o t s v a r a n d e tre fjärdedelar a v de b e s t ä m d a l ö n e beloppen. Med t i l l ä m p n i n g av detta beslut blir slutresultatet följande: allmänna läroverk k o m m u n a l a flickskolor » mellanskolor

k r o n o r 338 688 » 206 348 » 57 834 S u m m a k r o n o r 602 870

B e r ä k n i n g e n h a r skett u n d e r det a n t a g a n d e t , att alla i f r å g a v a r a n d e k v i n n liga b e f a t t n i n g s h a v a r e k o m m a a t t e r s ä t t a s m e d b e f a t t n i n g s h a v a r e i h ö g s t a (26) l ö n e k l a s s e n i 23 l ö n e g r a d e n , vilken l ö n e k l a s s d o c k enligt g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r icke m å å t n j u t a s av k v i n n l i g l ä r a r e . Det b ö r j ä m v ä l p å p e k a s , a t t h ä n s y n i c k e tagits till de tillägg till l ö n e n av olika slag, s o m för n ä r v a r a n d e u t g å till h ä r i f r å g a v a r a n d e b e f a t t n i n g s h a v a r e . D å e r s ä t t n i n g s b e h o v e t a v icke a k a d e m i s k t u t b i l d a d e l ä r a r e u t g ö r c:a 4 0 per å r m e n för n ä r v a r a n d e e n d a s t o m k r i n g 20 s e m i n a r i e u t b i l d a d e i n t r ä d a i tjänst, m å s t e å r l i g e n 20 s e m i n a r i e u t b i l d a d e e r s ä t t a s av a k a d e m i s k t u t b i l d a d e . I d e n m å n detta sker vid k o m m u n a l a flickskolor och k o m m u n a l a m e l l a n skolor, k o m m e r m o t s v a r a n d e k o s t n a d s ö k n i n g att i n t r ä d a o b e r o e n d e av d e s a k k u n n i g a s förslag. Försöksskola. De s a k k u n n i g a h a f r a m l a g t förslag till o m b i l d n i n g a v h ö g r e l ä r a r i n n e s e m i n a r i e t och den m e d s e m i n a r i e t f ö r e n a d e n o r m a l s k o l a n , o m f a t t a n d e s j u å r i g flickskola, r e a l s k o l a för flickor o c h folkskola. D e föreslå i n r ä t t a n d e t a v en l ä r o a n s t a l t , o m f a t t a n d e i sin slutliga f o r m 4-årigt l a t i n g y m n a s i u m o c h 3-årigt r e a l g y m n a s i u m , 5- o c h 4-årig r e a l skola, 7- och 6-årig flickskolelinje och 7-årig folkskola. A n s t a l t e n s k u l l e ,

253 förutom sin uppgift att vara ett läroverk, även fungera dels som lärarkursanstalt, dels som försöksskola för det psykologisk-pedagogiska institut, vars inrättande de sakkunniga ovan föreslagit. Till de kostnader, som läroanstaltens egenskap av lärarkursanstalt skulle medföra, ha de sakkunniga tagit hänsyn vid beräkningen av kostnaderna för egentlig lärarkurs. De kostnader åter, som läroanstalten i övrigt skulle v i d f u l l t g e n o m f ö r d o r g a n i s a t i o n (jfr sid. 229 ff.) draga, skola här nedan angivas. Lönebeloppen äro beräknade efter lön å G-ort och utan tillägg. Antalet veckotimmar i läroämnen i gymnasium och realskola av ovannämnda omfattning utgör c:a 233 resp. 262. Av realskolans timmar beräknas 62 falla på avslutningsklasserna. Dessa timmar räknas ur skolorganisatorisk synpunkt till gymnasiet, som alltså beräknas omfatta 295 veckotimmar, medan realskolan omfattar 200. Räknar man med att undervisningsskyldigheten för anstaltens rektor är 8 veckotimmar samt att 15 läraraspiranter vardera uppehålla 7 veckotimmar, utgör detta inalles 113 veckotimmar, varav 70 lämpligen kunna förläggas till realskolan eller till flickskolelinjen och 43 till gymnasiet. Då återstå 130 timmar i realskolan och 252 timmar å gymnasiet. Utgår man vidare — då det här är fråga om en lärarutbildningsanstalt, där undervisningsskyldigheten bör vara något nedsatt — från en dylik skyldighet av 26 veckotimmar i realskolan och 21 å gymnasiet, finner man, att timtalet motsvarar 5 lärarkrafter å realskolestadiet och 12 lärarkrafter å gymnasialstadiet, tillhopa 17 lärare. Av dessa böra 7 vara lektorer och 10 adjunkter. Lärarlönerna å läroverkslinjen kunna alltså beräknas sålunda: rektor, grupp I 7 lektorer å 10 500 10 adjunkter å 8 580 105 timlärartimmar å 212

kronor » » »

13 380 73 500 85 800 22 260

Summa kronor 194 940 Flickskolelinjen omfattar för teoretiska ämnen 233 veckotimmar. Om undervisningsskyldigheten beräknas vara densamma som för realskolan, motsvarar nämnda timsumma 8 lärarkrafter jämte 25 veckotimmar. Till de sistnämnda timmarna böra läggas två timmar, motsvarande den nedsättning i undervisningsskyldigheten, som bör tillkomma den biträdande föreståndarinnan för flickskolelinjen. Vad beträffar de praktiska ämnena (å den praktiska linjen), ha de sakkunniga utgått ifrån att sömnad, hushållsgöromål och barnavård bliva representerade. Sammanfattningsvis blir lärarbehovet för teoretiska ämnen följande: biträdande föreståndarinnan 8 adjunkter å 8 580 27 timlärartimmar å 212

kronor 500 » 68 640 » 5 724 Summa kronor 74 864

254 Praktiska ämnen sammanföras lämpligen i detta sammanhang med övningsämnen för hela läroanstalten. För folkskolan beräknas: 7 övningsskollärare å 6 816 kronor 47 712 Summa kronor 47 712 Lönen för sistnämnda lärare överensstämmer med den för övningsskollärare vid högre lärarinneseminariet bestämda (L 20). I fråga om övningsämnen sammanföras här läroanstaltens alla avdelningar, varjämte, såsom nyss omnämnts, flickskolelinjens praktiska ämnen föras hit. Resultatet blir: Gymnastik 66 timmar, motsvarande två lärare med 33 timmars undervisning, i lönehänseende beräknade till 36 timmar (d. v. s. 33 timmar jämte den i gällande avlöningsreglemente föreskrivna förhöjningen). Teckning och välskrivning 59,5 timmar (därav 2 timmar frivillig teckning) motsvarande två lärare. Musik 36,5 timmar, motsvarande en lärare jämte 6,5 timmar. Slöjd för gossar, frivillig å läroverkslinjen 4 timmar, obligatorisk i folkskolan 16 timmar, eller 20 timmar, motsvarande en lärare. Slöjd för flickor tillhopa 65 timmar, motsvarande 2 lärare. Hushållsgöromål tillhopa 49,5 timmar, motsvarande en lärare och 19,5 timmar. Sammanfattning: 2 gymnastiklärare å 7 212 med 18 % tillägg kronor 17 020 2 teckningslärare å 7 212 » 14 424 1 musiklärare » 7 212 6,5 timmar musik a 153 » 995 1 lärare i manlig slöjd, extra, 3 888 med 30 % avdrag . . . . » 2 722 2 » i kvinnlig slöjd a 5 676 med resp. 6 och 9 % tillägg » 12 204 1 » i hushållsgöromål, extra » 3 672 19,5 timmar hushållsgöromål å 131 » 2 555 12 timmar barnavård å 131 1 » 1 572 Summa kronor 62 376 Övriga arvoden äro svåra att exakt beräkna. De sakkunniga ha uppskattat dem till följande belopp: Biträde å rektorsexpeditionen: grundarvode 175, en krona per lärjunge (folkskolan ej här inräknad) 725 kronor 900 Skolläkare: grundarvode 500, en krona per lärjunge (folkskolan här medräknad) 970 » 1470 Bibliotekarie _J> 900 Summa kronor 3 270 1

Samma lön som timlärarinnan i kvinnlig slöjd.

255 Till undervisningsmateriel bör slutligen enligt de sakkunnigas mening av statsmedel utgå ett engångsanslag å 20 000 kronor. De nu angivna anslagsbeloppen för den högre läroanstalt, som de sakkunniga föreslagit, utgöra: Läroverkslinjen, läsämnen kronor 194 940 Flickskolelinjen, teoretiska ämnen » 74 864 Folkskolan » 47 712 övningsämnen och praktiska ämnen » 62 376 Övriga arvoden m. m » 3 270 Summa kronor 383 162 Härtill kommer nyssberörda engångsanslag å 20 000 kronor. Psykologisk-pedagogiskt institut. Såsom i det föregående anförts ha de sakkunniga tänkt sig, att det av dem föreslagna psykologisk-pedagogiska institutet skulle bestå av en praktisk och en vetenskaplig avdelning. Den praktiska avdelningen skulle bekostas med statsmedel, medan den vetenskapliga skulle uppehållas väsentligen med enskilda medel. Statens kostnader för sistnämnda avdelning torde kunna begränsas till rese- och traktamentsersättning åt den vetenskapliga nämndens ledamöter. Härför beräknas 500 kronor. Kostnaderna för den praktiska avdelningen kunna beräknas vara följande. Avdelningen skulle förestås av en direktor, vilken skulle uppbära samma grundlön som en rektor vid högre allmänt läroverk grupp I, eller 13 380 kronor. Med hänsyn till de kvalifikationer, som böra förutsättas hos denne direktor, anse de sakkunniga, att han bör uppbära ett tilläggsarvode å 2 000 kronor. Hela lönen skulle alltså utgöra 15 380 kronor. Då direktorn enligt de sakkunnigas förslag skulle vara pedagogisk konsulent hos skolöverstyrelsen, bör såsom rese- och traktamentskostnad för honom beräknas förslagsvis 1 500 kronor. Några få av styrelsens ledamöter förutsättas vara bosatta utom Stockholm. Till bestridande av reseersättning åt dessa ledamöter vid styrelsens sammanträden bör därför anslås 500 kronor. För upprätthållande av sekreterargöromålen vid institutet föreslå de sakkunniga ett årligt anslag å 3 000 kronor. Samma belopp, 3 000 kronor, bör anslås till expenser. Till anskaffande av möbler o. dyl. föreslå de sakkunniga slutligen ett engångsanslag å 5 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för institutets praktiska avdelning uppgår alltså till 23 380 kronor, vartill kommer nyssnämnda engångsanslag, 5 000 kronor. Statens skolköks- och handarbetsscminarium. Seminariet tankes vara uppdelat i två seminarielinjer, vardera med sin föreståndarinna. En av dessa förordnas att vara rektor för läroanstalten i dess helhet och bör härför äga uppbära ett särskilt arvode å 500 kronor. För en var av de båda

256 föreståndarinnorna föreslå de sakkunniga lön i likhet med lärarinna i hushållsgöromål, resp. kvinnlig slöjd vid högre lärarinneseminariet (statens skolköksseminarium och hushållsskola) samt därjämte sådant särskilt arvode, som nu tillkommer biträdande föreståndarinna vid högre lärarinneseminariet, eller 960 kronor. Vad beträffar timlärararvoden, ha de sakkunniga räknat med de arvodesbelopp för timlärare i teoretiska läroämnen i lärarinnekursen vid nyssnämnda skolköksseminarium, som fastställts av Kungl. Maj:t den 23 december 1937. De sakkunniga ha på grundval av uppgifter om undervisningstimmar m. m., lämnade av de experter, som biträtt de sakkunniga i hithörande frågor, verkställt följande beräkning av kostnaderna för skolköks- och handarbetsseminariet: rektor, arvode kronor 500 föreståndarinna för skolköksseminariet » 7 776 » » handarbetsseminariet . . . . » 7 776 7 lärarinnor å 6 816 » 47 712 24 timmar (teoretiska ämnen) å 348 » 8 352 31,5 » (praktiska » ) å 145 » 4 568 4 » gymnastik å 153 » 612 Summa kronor 77 296 Till den sålunda beräknade kostnaden, som fördelas ungefär lika på de båda seminarielinjerna, kommer givetvis ett anslag till expenser med belopp, som nu svårligen kan beräknas. De i samband med skolköksseminariet stående statens husmoderskurs samt kurserna för ekonomiföreståndarinnor och för hemföreståndarinnor förutsättas skola fortfarande äga bestånd och vara anknutna till skolköksoch handarbetsseminariet. Enligt vad som uppgivits av förenämnda experter ifrågasattes ingen annan förändring för dessa utbildningskurser än en utökning av timantalet för den ettåriga husmoderskursens båda avdelningar från nuvarande 56 timmar till 80 eller med 24 timmar, varav 10 i teoretiska och 14 i praktiska ämnen. Efter ett arvode av 290 kronor i teoretiska ämnen och 145 kronor i praktiska ämnen (jämlikt ovannämnda nådiga beslut den 23 december 1937) uppgår kostnaden för denna ökning till 4 930 kronor för år. Såsom framgår av det anförda ha de sakkunniga vid sina försök till kostnadsberäkning i intet fall tagit hänsyn till lokalkostnader. Det är uppenbart, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra dylika kostnader i ganska stor omfattning. Så bleve förhållandet i fråga om den högre läroanstalt, i vilken skulle ingå det nuvarande högre lärarinneseminariets normalskola, liksom ock beträffande det föreslagna statliga skolköks- och

257 handarbetsseminariet. Även upprättandet av ett psykologisk-pedagogiskt institut skulle givetvis medföra behov av lokaler, ett behov som synes kunna lättast fyllas i samband med anskaffande av lokaler åt nyssnämnda högre läroanstalt. De sakkunniga ha ej kunnat uttala sig om kostnaderna för nu berörda ändamål, ej heller om de möjligheter, som utnyttjandet på ena eller andra sättet av högre lärarinneseminariets nuvarande fastighet må kunna innebära. Sammanfattning. Här nedan ha de ovan omnämnda kostnaderna sammanförts i tre grupper. Till en grupp ha förts de kostnader, som o m e d e l bart tillkomma i s a m b a n d med den nya organisation e n s g e n o m f ö r a n d e , nämligen sådana, som betingas dels av ämneslärarutbildningens anordning, dels av det psykologisk-pedagogiska institutets upprättande och högre lärarinneseminariets omorganisation samt därmed sammanhängande förhållanden. Dessa kostnader inträda i de flesta fall under det första året av omorganisationen. Framhållas må dock att kostnaderna för den läroanstalt, som tillika är ämnad att tjänstgöra som försöksskola, och för den egentliga lärarkursen vid densamma inträda i sin helhet först efter det att organisationen av läroanstalten blivit i avseende på samtliga linjer fullt genomförd. Intill dess så skett, komma givetvis kostnaderna för försöksskolan att vara avsevärt lägre. Specialkurserna i talteknik och svenska språket samt den förberedande lärarkursen torde ej behöva taga sin början förr än andra året. Kostnaderna för utbytet av seminarieutbildade eller med dem i lönehänseende likställda lärarinnor mot lärarkrafter med adjunktskompetens h a f ö r t s f ö r sig, e n ä r de, t i l l s k i l l n a d f r å n d e förut n ä m n d a , k o m m a a t t f ö r d e l a s p å en l å n g f ö l j d av år, s a n n o l i k t ett trettiotal. Slutligen uppföras kostnaderna för en p r o v i s o r i s k u t v i d g n i n g av den praktiska lärarutbildningen utöver den föreslagna organisationen, I. Kostnader, som omedelbart tillkomma i samband med den nya organisationens genomförande. A. Kostnader för omorganisation av ämneslärarutbildningen. Intagningsnämnd kronor Specialkurser: i talteknik » i svenska språket » i uppfostringspsykologi » Förberedande lärarkurs: handledararvode, folkskolor kronor 4 375 » , samverkande läroverk. » 3 000 17—816102

1 140 2 360 1 000 3 500

258 arvode till föreståndare och biträdande lärarkursledare kronor föreläsningar m. m » Egentlig lärarkurs: föreståndararvode kronor nedsättn. i föreståndarens undervisningsskyldighet biträde å rektorsexpedition särskilt arvode åt lärare vid lärarkursanstalter handledararvoden auskultationsarvoden åt rektor och lärare vid samverkande läroverk föreläsningar m. m litteratur undervisningsmateriel

2 000 1 200

JO 575

6 100 6 3(50 6 500 74 000 24 800 8 400 4 000 2 000 5 000

Kronor 137 160 Avgår: beräknad besparing genom utbyte av 38 e. o. lärare mot läraraspiranter som timlärare kronor vissa kostnader för den nuvarande provårskursen vid högre allm. läroverket för flickor i Stockholm » Kronor

34 504

10 875 45 379

Nettokostnad för egentlig lärarkurs kronor

91 781

Summa kostnader under L A . kronor 110 356 B. Kostnader i anledning av högre lärarinneseminariets ombildning. Högre läroanstalt (försöksskola) kronor 383 162 Psykologisk-pedagogiskt institut » 23 880 Skolköks- och handarbetsseminarium . . . . » 77 296 Husmoderskursen » 4 930 Kronor 489 268 Avgår: kostnad för högre lärarinneseminariet (budgetåret 1938/1939) kronor 403 500 Nettokostnad under I. B. kronor

85 768

Summa kostnader, som inträda under de första åren kronor 196 124 Det må framhållas, att den ökning i kostnader, som skulle bliva en följd av den nya organisationens genomförande, delvis beror på en

259 högre beräknad utbildningskapacitet (i den egentliga lärarkursen beräknas 140 platser mot 104 i det nuvarande provåret). Genom anordningen av samverkande läroanstalter blir kostnadsökningen mindre, än om för sådan ökning i kapaciteten ytterligare provårsläroverk eller lärarkursanstalter skulle användas. II. Kostnader, som inträda successivt under en längre tidsperiod, om utbyte sker av seminarieutbildade eller med dem i lönehänseende likställda lärarinor mot lärarkrafter med adjunktskompetens: vid allmänna läroverk kronor 338 688 » kommunala flickskolor » 206 348 » » mellanskolor » 57 834 Kostnader under II. kronor 602 870 III. Kostnader för en provisorisk utvidgning av den föreslagna praktiska lärarutbildningen. Egentlig lärarkurs vid högre allmänna läroverket för flickor i Stockholm kronor Avgår: beräknad besparing genom utbyte av 4 e. o. lärare mot läraraspiranter som timlärare »

25 750 3 632

Nettokostnad under III. kronor

22 118

Särskilda yttranden. I. Av O. von Friesen. De framsteg, som undervisningen i svensk litteratur och litteraturhistoria gjort vid våra läroverk under den senaste mansåldern, äro påtagliga och betydelsefulla. De voro också synnerligen välbehövliga, om man bortser från enskilda fall, där tack vare lärares kunnighet och intresse redan tidigare gavs en god handledning i nämnda delar av ämnet. Modersmålsundervisningens mera språkliga sida kan däremot icke anses ha förkovrats så som den litterära, om man får döma av dess resultat. Min egen erfarenhet som ledare under många år av för blivande modersmålslärare avsedda proseminarieövningar och under de senaste åren som censor vid studentexamina talar för riktigheten av denna mening. Jag vet, att den omfattas av många omdömesgilla personer, bland dem flera av våra erfarnaste och skickligaste modersmålslärare, med vilka jag haft förmånen att rådgöra. Bristerna i skolkunskaperna i nyssnämnda del av ämnet synas vara flerahanda. De framträda i såväl insikterna som den praktiska färdigheten. Särskilt iögonenfallande är den ofta mötande okunnigheten eller osäkerheten rörande även vanliga ords betydelse, särskilt i litterära stilarter, likaså oförmågan att klart fatta och utreda innebörden av icke över hövan invecklade uttryck och vändningar i mera litterär framställning. De skriftliga proven i studentexamen vittna icke sällan om språkligt armod och tafatthet också hos lärjungar, vilkas begåvning icke borde vålla dem svårigheter att döma av deras prestationer i andra ämnen. Det har anmärkts, att förmågan av grammatisk analys ofta är mer än lovligt bristfällig. Enligt min erfarenhet saknas stundom för uppfattningen av den lästa texten betydelsefulla insikter i grammatik, vilka gå utöver de rent elementära som inhämtas på lägre skolstadier. Den föreskrivna språkhistoriska delen av kursen gör i regel mera intryck av en efter ett kompendium inlärd läxa än ett efterhand inhämtat och mognat vetande. Kännedomen o m . d e nordiska frändespråken är ofta så liten, att den icke kan anses motsvara ens de föga fordringsfulla föreskrifterna i undervisningsplanen.

261 Betydelsen för hela skolundervisningens resultat av en tillfredsställande förtrogenhet med modersmålet (riksspråket) kan knappast överdrivas. Trots senare tiders nya tekniska hjälpmedel och nya på medelbar eller omedelbar åskådning byggande undervisningsmetoder är språket alltjämt den utan jämförelse viktigaste förmedlaren av de kunskaper det åligger skolan att meddela och måste förbliva den enda, när det gäller mycket stora delar av skolkursen. Det är sålunda redan ur allmänt pedagogisk synpunkt av stor vikt, att lärjungarna jämnlöpande med den ständigt vidgade kunskapssfären erhålla möjligast precisa och omfattande insikter och färdighet i det svenska kulturspråket. Utan att meddelelsemedlet-modersmålet fullt och klart fattas, löper den meddelade undervisningen fara att mer eller mindre förfela därmed åsyftad verkan. Men modersmålet har icke blott betydelse som det alltjämt och framgent viktigaste meddelelsemedlet vid undervisningen i de olika ämnena. Om tillbörlig vikt lägges vid den yttre språkformens betydelseinnehåll, ger modersmålsundervisningen lärjungarna en första orientering i den värld, i vilken de skola leva, skänker dem med andra ord allmänbildning i många ting, delvis i sådana som icke beröras av skolkurserna. Modersmålsläraren har h ä r en annan stor och betydelsefull uppgift sig ålagd. Vid tillägnelsen av det svenska kulturspråket medverkar visserligen undervisningen i samtliga skolämnen, men av naturliga skäl ligger såsom framhålles i Metodiska anvisningar till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk den samlande ledningen och huvudansvaret hos modersmålsläraren. Ett viktigt förhållande är härvid att beakta. En stor del av våra läroverks ungdom — i antal stigande år efter år både absolut och relativt — kominer från kretsar, där riksspråket kanske icke alls men i varje fall bristfälligt, mer eller mindre ensidigt behärskas. Denna ungdom kan mycket väl i naturlig begåvning fullt ut mäta sig med den, som från hemmet medför en med ålder och mognad alltjämt ökad färdighet att fatta och bruka riksspråket, men den hindras av sin icke alltid i skolan tillräckligt beaktade obekantskap med riksspråket från att i fullt mått tillgodogöra sig undervisningen. I ett demokratiskt samhälle är det skolans maktpåliggande uppgift och plikt att här i möjligaste måtto fylla den lucka, som hemmet och miljön lämnat. En oavlåtlig uppmärksamhet från lärarens sida är alltifrån lågstadiet av nöden på att alla vanligare ord och uttryckssätt inom olika stilarter säkert inhämtas av alla lärjungar till form men tillika till betydelse och betydelsenyanser, där av naturliga skäl bristerna företrädesvis framträda. De språkliga uttrycksmedlens utredning och belysning bör vara en angelägenhet, som ständigt beaktas vid undervisningen då anledning gives men framför allt vid litteraturläsningen och uppsatsgranskningen. Jag vill uttryckligen framhålla, att jag i språklig behandling av dikt-

verken inbegriper den stilistiska analys, som kräves för deras fulla förstående. Med all rätt föreskriver Metodiska anvisningar, sidan 50, att litterär uppläsning endast undantagsvis bör avbrytas av förklaringar, men denna föreskrift får icke leda till att språkliga eller sakliga kommentarer, som äro behövliga för en riktig och så vitt möjligt fullständig uppfattning av vad författaren velat säga, inknappas eller kanske helt tappas bort. Och den språkliga belysningen av texten är minst så viktig som den litteraturhistoriska. Ändamålsenligast torde vara att den språkliga kommenteringen föregår och den litterära följer efter uppläsningen. Den språkliga belysningen måste av läraren vara på förhand omsorgsfullt förberedd, och ett för mycket är härvidlag vida att föredraga framför ett för litet. Först när okända och för lärjungarna oklara ord och vändningar äro utredda, är det ju i själva verket möjligt att riktigt och fullt fatta detaljer, nyanser och sammanhang i det lästa. Kravet på språklig förbehandling kommer att, så skarpt som det här framställts, väcka gensagor. Man kommer att invända, att icke ens den numera ökade tid, som tillmätts modersmålet på schemat, medger en så ingående språklig behandling av all den litteratur, som måste genomgås. Denna svårighet torde kunna övervinnas på så sätt, att på lärorummet genomgås de språkligt mest krävande och givande texterna, och vad där icke medhinnes lämnas lärjungarna att genomgå på egen hand, sedan de i skolan fått undervisning om metod och hjälplitteratur. Även om en viss beskärning av den föreskrivna litteraturkursen bleve nödvändig, vore detta ett ont som bör föredragas framför att lärjungarna icke skulle bli tillfredsställande upplysta om huru texter av olika arter skola i grunden förstås och tolkas. Undervisningsplanen föreskriver, att i gymnasiet vid litteraturläsning och uppsatsgenomgång betydelsefullare grammatiska frågor skola behandlas. Genom de kunskaper i främmande levande språk, som lärjungarna efter hand förvärva, äro de på gymnasialstadiet mogna för en mer översiktlig och även ingående blick på grammatiska företeelser överhuvud. Detta förhållande torde böra utnyttjas i större utsträckning än vad nu mången gång synes vara fallet för att belysa såväl allmänspråkliga som speciellt svenska egenheter. Denna undervisning bör lämpligen försiggå med ledning av en något utförligare resonerande grammatik av den typ Nat. Beckmans Svensk språklära företräder. Så ofta ske kan böra härvid direkta jämförelser anställas med språk, som lärjungarna känna. Om emellertid Metodiska anvisningars (s. 63) föreskrift, att modersmålsundervisningen skall ge lärjungarna inblick i språkets väsen, dess liv och historia, ej i alltför hög grad skall stanna vid en föreskrift på papperet, bör så mycket som möjligt och i klass för klass stegrat mått den historiska och jämförande aspekten på språket anläggas vid undervisningen, så snart de elementära grundläggande grammatikkunskaperna blivit i realskolans lägre

263 klasser säkert inhämtade och lärjungarna tillägnat sig elementen av våra stora germanska frändespråk. Härvid behöver icke och bör icke häller, annat än rent undantagsvis, annat material komma till användning, än det som lärjungarna redan känna eller böra känna. Om man t. ex. låter lärjungarna sammanställa befryndade ord och uttryck ur riksspråk och ortens dialekt, ur tal- och skriftspråk, ur olika stilarter, ur danska och norska när de stiftat bekantskap med dessa språk, ur tyska och engelska, erhåller man ett jämförelsematerial, som ger instruktiva och intresseväckande inblickar i många olika riktningar. En grupp ordfränder som ge — giva — gift — gifte — gåva — (ty. Gabe) — danska give (med gr-uttal) — eng. give — ty. geben eller en som skära skar skuren — skåra — Skuru(sund) — skörd har en rad värdefulla upplysningar att ge om ortografi, ljudförskjutning, betydelse och betydelseändring och -specialisering m. m., inblickar i språkets liv och historia utan all lärd fördjupning (»ordrotning») eller anlitande av för lärjungarna okända fornspråk. Några ord av läraren om adel — ädel — odla klargör för lärjungarna en gång för alla vad det höglitterära odalbonde är, och de riskera icke att i examen tolka det som »bonde från Odalen». En enkel hänvisning till ty. Antlitz befriar den mindre litterärt intresserade från att gå genom livet i det tron att anlete betyder »figur». Att det finns ett nära samband mellan sv. lärjunge och ty. Junge är nyttigt att veta, ty kunskapen härom förebygger den i studentskripta då och då förekommande stavningen lärljunge. — När lärjungarna alltifrån de högre realskoleklasserna under årens lopp fått under lärarens ledning begrunda en mångfald dylika sammanställningar, ha de därmed förvärvat en fond av levande insikter i språket, vilka också äro av betydelse för deras praktiska färdighet. Språkhistorien har hittills alltför mycket betraktats som en tämligen perifer del av skolkursen, ett moment i det kunskapsförråd skolan bör giva, som dock icke får gå i vägen för viktigare delar av kursen och vars omfattning lämnas åt den enskilde lärarens utbildning och intressen att avgöra. Jfr Metodiska anvisningar, s. 69. Enligt min mening bör den framför allt vara en metod vid undervisningen, en åskådningsteknik, som eggar lärjungarna till självverksamhet, till iakttagelse och kombination. Huvudändamålet med denna del av modersmålsundervisningen är icke ett visst större eller mindre kvantum vetande om svenska språkets historia genom tiderna utan en konkret insikt i hur det nu är uppbyggt, hur det lever och fungerar och därigenom hur det bör förstås och användas. Språkhistorien bör i skolan framför allt vara en teknik för kunskapstillägnandet, ett medel att göra fakta som inhämtas förstådda och kunskapen om dem bestående. Denna jämförande och historiska teknik bör komma till användning vid undervisningen om ordförrådet, vid studiet av äldre texter med från den moderna svenskan avvikande stavning och språkbruk, under studiet av grammatiska frågor på gymnasialstadiet samt vid studiet av danska och

264 norska. Utan en jämförande framställning av de fundamentala likheterna och olikheterna mellan svenskan och dessa hennes systerspråk torde med den ringa tid som står till buds icke mycken kunskap om dem kunna meddelas. Med en sådan fördjupas och vidgas också kunskapen om svenskan i många betydelsefulla avseenden. Det är min övertygelse att m a n på den antydda vägen skulle kunna vinna en avsevärd förstärkning av modersmålsundervisningens effekt på de områden, där den f. n. ofta synes mindre tillfredsställande. Den skulle också höja ämnets allmänna bildningsvärde. Modersmålet har, rätt handhaft, stora förutsättningar för att tilldraga sig ungdomens uppmärksamhet och intresse, att bli en skolans disciplina amabilis. Jag är ingalunda blind för att en sådan läggning av den viktigaste och grundläggande delen av modersmålsundervisningen, som här förordas, är förbunden med betydande svårigheter och ställer stora krav både på lärarens språkliga utbildning och på hans självstudier och förberedelse av lektionerna. Man kan till en början fastslå, att det icke är möjligt för honom att fylla dessa krav, om han icke kommer väl rustad från universitetet. Modersmålsundervisningens språkliga sida kan icke tillfredsställande tillgodoses av en än så skicklig litteratur- och idéhistoriker, om han icke fått minst den utbildning, som vitsordas med betyget med beröm godkänd i ämnet nordiska språk i filosofisk ämbetsexamen. Detta gäller även undervisningen i realskolan, där f. ö. den litteratur- och idéhistoriska sidan av ämnet har en så underordnad betydelse, att behov av särskild universitetsutbildning för undervisning på detta stadium från fackmannahåll förklarats icke föreligga. Mot bakgrunden av detta uttalande och de från olika håll gjorda anmärkningarna mot modersmålsundervisningens resultat ter sig den för några år sedan givna bestämmelsen föga välbetänkt, att kompetens som lärare i modersmålet tillkommer även den, som i filosofisk ämbetsexamen endast har betyget godkänd i nordiska språk. I verkligheten torde bestämmelsen i fråga f. n. vara mindre skadlig, då veterligen endast få studerande torde nöja sig med nämnda betyg i sin examen, men principiellt sett måste åtgärden beklagas. Betyget godkänd i nordiska språk i filosofisk ämbetsexamen garanterar icke ens för nederstadiet den språkliga bildning, som en modersmålslärare måste besitta, än mindre den förmåga av självstudier och förberedelse av lektionerna, som undervisningen på högre stadier kräver. Jag kan på anförda grunder icke biträda sakkunnigmajoritetens förslag, att betyget med beröm godkänd i nordiska språk i teologisk-filosofisk examen för lärarbanan (motsvarande betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen) skall kunna giva adjunktskompetens i ämnet modersmålet. Ett allvarligt hinder för en effektiv modersmålsundervisning, när det gäller ämnets språkliga del, utgör den ofta över hövan tunga börda, som skyldigheten att granska och rätta de svenska skrivningarna innebär. Det har länge och med styrka framhållits, att de skripta modersmålsläraren har att

265 taga befattning med ofta äro alldeles för många. Detta missförhållande drabbar icke endast den enskilde läraren. Det kan också befaras i flera avseenden menligt återverka på själva undervisningen. Det kan tvinga läraren till en mera summarisk granskning och genomarbetning av de enskilda s.kripta än som är behövlig; det berövar honom tid till egna studier och den förberedelse av lektionerna, som — såsom förut framhållits — i detta ämne i särskild grad äro av nöden. Undervisningen är nu, väsentligen till följd av skrivlagen, icke sällan så betungande, att skickliga modersmålslärare söka få sin undervisningsskyldighet så mycket som möjligt överflyttad till andra ämnen. Det är tydligen på hög tid att bördan lättas, väl närmast genom att modersmålslärare med stora stillag erhålla en skälig kompensation i form av reducerat antal undervisningstimmar. En knappast mindre svårighet än den betungande skriptagranskningen och delvis sammanhängande med denna är avvägningen vid modersmålsundärvisningen av ämnets språkliga del mot den litteraturhistoriska. Om det emellertid är ostridigt, att man icke kan uppge kravet på alt skolundervisningen skall ge lärjungarna en allt efter olika stadier fullt tillfredsställa nce förmåga att fatta och bruka det svenska kulturspråket, och om man beaktar, att denna förmåga i själva verket är grundläggande och oumbärlig äver. för tillägnandet av ämnets litterära och litteraturhistoriska del, kan ingen tvekan råda om att man måste avstå från mindre väsentliga om än så intressanta och aktuella detaljer inom den litteraturhistoriska kursen för att inom den på skolschemat tillmätta tidsramen vinna utrymme åt för hela undervisningens resultat oumbärliga språkliga moment. Den maning till modaration vid undervisningen i litteraturhistoria i fråga om data och detaljer, som Metodiska anvisningar s. 51 ger, förtjänar att allvarligt beaktas och strängare följas än nu mången gång synes ske. Det är icke blott intresse och studier, som kunna föranleda läraren att giva litteraturhistorien brorslotten vid undervisningen. Även en annan viktig omständighet kan lätt medverka härtill. Till följd av ämnets egen natur och den härav betingade utbildningen vid universitetet är den litteraturhistoriska och litterära sidar. av modersmålsämnet bättre än den språkliga tillrättalagd för omedelbar användning vid skolundervisningen. I den för ämbetsexamen fastställda kursen i litteraturhistoria torde de allra flesta moment ingå, som läraren har beho/ av i skolan. Utan större förberedelse kan han genomföra en litteraturhistorisk lektion. Icke så en språklig. Det är icke möjligt att låta alla eller flertalet av de fakta ingå i universitetsutbildningen, vilka behövas vid undervisningen i skolan. Med ledning av de språkliga insikter läraren vid universitetec förvärvat har han ofta att i anslutning till lästa texter eller granskade skrip:a uppsöka, sammanställa och bearbeta material, som han kanske alls icke stiftat bekantskap med vid universitetet. Han har för att rätt kunna genomfora sin lektion att på egen hand utföra en liten vetenskaplig undersökning. Det är sålunda med den rustning läraren medför från universitetet

266 lättare att ge en litteraturhistorisk lektion än en språklig, även om h a n är fullt utbildad språkman och hans intressen kanske mera gå åt detta håll. Det må alltså icke förvåna, om den av uppsatsgranskningen jäktade läraren ger undervisningen en mera litteraturhistorisk inriktning, än han kanske själv skulle vilja. Allt bör vid universitetsundervisningen i nordiska språk göras för att i största möjliga mån motväga den mindre gynnsamma ställning det språkliga elementet kommit att intaga i modersmålsundervisningen i skolan. Ett viktigt steg togs, som det visat sig, med inrättandet av lektoraten i svenska vid våra universitet och Stockholms högskola. Men ytterligare åtgärder synas böra vidtagas. I föreläsningsserierna och proseminarieövningarna torde i än större utsträckning än som redan skett kunna inläggas språklig (inbegripet stilistisk) kommentering av nysvenska texter, avpassad för olika skolstadier och avsedd att tjäna som direkt mönster för arbetet i skolan. Likaså kunna i föreläsningar översiktligt behandlas grammatiska företeelser i svenskan under jämförelse med andra språk, särskilt de närmare frändespråken. En jämförelse mellan svenskan, danskan och norskan, grundligare än den nuvarande, torde lätteligen kunna inläggas i den propedeutiska kursen. Önskvärt är därjämte att särskilt till vid läroverken redan verksamma lärares tjänst kunde av författare med vetenskaplig kompetens och pedagogisk erfarenhet utarbetas handledningar för den språkliga kommenteringen av nysvenska texter och för undervisningen i viktigare grammatiska frågor på högre skolstadier. Fortbildningskurser i nämnda ämnen för aktiva modersmålslärare skulle också vara av stor nytta. Otto v. Frie sen.

II. Av O. von Friesen och T. Gislén. Undertecknade äro ense med övriga sakkunniga om önskvärdheten av att ett psykologisk-pedagogiskt institut inrättas, som kan ställa den praktiskpedagogiska verksamheten vid våra läroanstalter av olika slag och den teoretisk-pedagogiska forskningen i en omedelbar, ömsesidigt befruktande samverkan med varandra. Vi ha dock icke funnit de skäl övertygande, som anförts för att den vetenskapliga delen av det föreslagna institutets verksamhet skulle företrädesvis knytas till professuren i pedagogik och psykologi vid Stockholms högskola med tillsidosättande av motsvarande lärostolar vid statsuniversiteten och Göteborgs högskola. Enligt sakkunnigmajoritetens mening bör det föreslagna institutets verksamhet, bl. a. av hänsyn till de betydande kostnader för staten dess omedel-

bara upprättande i fullt utbyggt skick skulle medföra, till en början endast delvis drivas med statsmedel. Verksamheten inom dess vetenskapliga avdelning skulle sålunda anförtros åt professorn i psykologi och pedagogik vid Stockholms högskola och bedrivas vid högskolans av honom ledda laboratorium. De övriga professorerna inom riket i samma ämne skulle anlitas endast som bisittare i institutets styrelse och nämnd. Enligt undertecknades mening tillvaratager detta förslag icke tillräckligt de vetenskapliga krafter på området, som staten redan ställt till förfogande vid våra universitet i och med upprättandet av professurarna i psykologi och pedagogik. Dessas innehavare skulle, eventuellt tillsammans med professorerna i motsvarande ämne vid högskolorna, enligt vår mening kunna genom lämpliga organisatoriska åtgärder övertaga de uppgifter, som böra tillkomma det föreslagna institutets vetenskapliga avdelning. Om n ä m n d a lärostolar med bibehållande av sin ställning vid respektive universitet och högskolor samordnas med institutet och tillsammans bilda dettas vetenskapliga avdelning, skulle utan nämnvärda kostnader för staten denna avdelning kunna upprättas samtidigt med den praktisk-pedagogiska. Det är desto lägligare att giva innehavarne av förevarande lärostolar denna nya uppgift, som de, därest sakkunnigas förslag bifalles att ersätta den nu i ämbetsexamen ingående kursen i psykologi och pedagogikens teori och historia med en annorlunda lagd och anordnad uppfostringspsykologisk kurs, frigöras från en tidsödande undervisning och examination rörande pedagogikens mera elementära delar och få en betydligt ökad möjlighet till egen forskning och till handledning av dem, som ägna sig åt mera framskridna studier i ämnet. Till samtligas förfogande stå redan nu laboratorier, som efter behov kunna utbyggas. Som arbetande medlemmar av institutet komma de genom institutets direktor och den med institutet förbundna försöksskolan i omedelbar kontakt med praktisk-pedagogisk verksamhet, vilket kan väntas underlätta och befordra deras vetenskapliga forskning. Det direkta personliga samarbetet mellan institutets på olika orter bosatta funktionärer kunde lätt ordnas med ett ringa reseanslag av statsmedel. Mot här skisserade anordning har invänts att ett institut icke på detta sätt kan vara utskiftat på ett flertal orter, utan att dess effektivitet lider, kanske äventyras. Chefen för den praktiska avdelningen kunde också behöva på platsen rådföra sig med en företrädare för den pedagogiska forskningen. Dessutom stode endast i Stockholm en försöksskola till institutets förfogande för de undersökningar, som kräva försöksundervisning eller andra direkta studier av lärjungar och skolarbete. Häremot kan erinras att det direkta samarbete mellan praktik och teori, som institutet är avsett att åstadkomma, i regel icke gäller omedelbara avgöranden och åtgärder. Tvärtom kommer det i de flesta fall att vara fråga om en samarbetets planläggning, som fordrar tid och omsorgsfull förberedelse för att bli ändamålsenlig och leda till önskat resultat och om ett därpå följande genomförande av de ut-

268 arbetade planerna, vilket blir ännu mer tidskrävande. I de fall då ett snabbt avgörande är av nöden eller institutets direktor önskar en brådskande överläggning med en företrädare för den teoretiska sakkunskapen, finns ju alltid en sådan expert att tillgå på platsen. Det är sant, att när det gäller vetenskapliga undersökningar, som kräva direkt iakttagelse av skolarbetet, ett sådant studium icke alltid torde kunna ordnas annorstädes än vid institutets försöksskola i Stockholm. Det bleve i sådana fall nödvändigt, att den forskare, åt vilken undersökningen överlämnats, förlade sitt arbete till huvudstaden, men honom bereddes ju därmed ingen större olägenhet än den en historiker från Uppsala eller Lund får underkasta sig, som måste använda riksarkivets samlingar. Det är ju heller icke alla pedagogiska undersökningar, som fordra direkt studium av skolarbetet. En uppdelning av den vetenskapliga delen av institutets verksamhet på ett flertal forskningscentra kan på goda grunder väntas bli fördelaktigare än dess förläggande till ett enda. De vid olika universitet och högskolor som professorer verksamma medlemmarna av institutets vetenskapliga avdelningha därigenom förbindelse med var sin krets av yngre och äldre studerande i ämnet, kunna intressera dem för institutets arbete och bland dem utvälja lämpliga medarbetare. Om institutet har tillgång till flera forskningscentra, kan en rationell arbetsfördelning dem emellan ske efter ledarnas läggning, intressen och specialisering, och de olika forskningslaboratorierna kunna tack vare arbetsfördelningen inredas och utrustas olika allt efter arten av där bedrivna undersökningar. Den teoretisk-pedagogiska forskning, som staten redan nu ordnat och uppehåller, skulle sålunda enligt vår mening genom att samordnas med psykologisk-pedagogiska institutet ge dess vetenskapliga verksamhet betydligt större kraft och räckvidd än denna skulle få enligt sakkunnigmajoritetens förslag. Den kan också själv väntas genom institutets förmedling få i högre grad än om sakkunnigmajoritetens förslag genomfördes mottaga betydelsefulla incitament från det praktiska skolarbetet. Otto v. Friesen.

Torsten

Gislén.

ra. Av A. Björkeson, Martha Grönvall och N. Hänninger. Vid sin behandling av frågan om den teoretiska lärarutbildningen ha de sakkunniga med all rätt understrukit önskvärdheten av ett organiserat samarbete mellan skolan och den akademiska undervisningen. De sakkunniga ha för vinnande av detta syftemål föreslagit, att en representant för skolöverstyrelsen skulle kallas till sammanträde med filosofiska fakulteten, då

269 frågor angående studieplaner eller studiehandboken och berörande filosofisk ämbetsexamen eller teologisk-filosofisk examen för lärarbanan skola handläggas. Likaså förutsattes, att föreståndaren för den förberedande lärarkursen på orten skulle äga att deltaga i dylika sammanträden. En motsvarande bestämmelse föreslås i fråga om teologie magisterexamen. I och för sig kan det naturligtvis finnas befogat, att skolöverstyrelsen är representerad vid nämnda fakultetssammanträden, ehuruväl en sådan anordning torde ådagalägga åtskilliga svårigheter i den praktiska tillämpningen och i många fall resultera i att lärarkursföreståndaren kommer att fungera som överstyrelsens representant. Att lärarkursföreståndaren bör äga rätt att deltaga i sammanträdena synes oss påtagligt. Emellertid anse vi, att den organisatoriska anordning, som de sakkunniga föreslagit för samverkan mellan skola och akademisk undervisning, är otillräcklig för det syfte, som med denna samverkan avses. Det förefaller oss ofrånkomligt och vi ha inom de sakkunniga påyrkat, att överstyrelsen beredes tillfälle att, innan kanslersämbetet prövar och fastställer fakulteternas förslag till studieplaner, däröver avgiva yttrande och framföra de synpunkter, som från skolväsendets sida befinnas påkallade. Det synes oss nämligen uppenbart, att genom en dylik anordning skolans berättigade önskemål kunna erhålla en rikare och mera mångsidig belysning och även insättas i det vidare sammanhang, som för deras rätta bedömande understundom kan vara erforderligt. Att därvid skolöverstyrelsen i ett eller annat fall kan komma till ett annat resultat än vederbörande fakultet synes oss i varje fall icke innebära någon avgörande invändning mot den ifrågasatta anordningen. Snarast finna vi det vara av betydelse, att även skolans synpunkter på så sätt auktoritativt framläggas och avvägas gentemot den akademiska utbildningens krav. Av ännu större värde synes det oss vara, att på detta sätt verkligen skapas en organisatorisk förutsättning för samverkan mellan skolans målsmän och den akademiska undervisningens företrädare, vilken möjliggör en framtida utveckling av denna samverkan, även i riktning mot personlig kontakt mellan representanterna för skola och universitet. Till stöd för vår uppfattning tillåta vi oss erinra därom, att 1918 års skolkommission i sitt betänkande del I har uttalat, att det med mycket fog syntes kunna ifrågasättas, att skolmyndigheterna vid fastställandet av fordringarna för filosofisk ämbetsexamen och den av kommissionen föreslagna teologisk-filosofiska ämbetsexamen borde få tillfälle att göra sina synpunkter gällande samt att man endast med en sådan anordning kunde förvänta, att skolans krav bleve behörigen beaktade. Med åberopande härav har skolöverstyrelsen vid två olika tillfällen, nämligen i utlåtande den 24 mars 1934 över en framställning i syfte att främja en mera allsidig och planmässig vård om modersmålet samt i utlåtande den 27 maj 1935 angående 1927 års skolsakkunnigas utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande

lärare vid de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter, framställt yrkande i den riktning, varom här är fråga. I det förstnämnda utlåtandet anför överstyrelsen bl. a., att överstyrelsen icke kan »underlåta att framhålla, att överstyrelsen skulle finna det lämpligt, att överstyrelsen, innan kurserna för ämbetsexamen, såväl i ämnet nordiska språk som i övriga ämnen, vederbörligen fastställas, bereddes tillfälle att framställa de önskemål och synpunkter i fråga om de uppgjorda förslagen, som med hänsyn till skolundervisningens behov kunna befinnas påkallade». Lika självfallet och naturligt, som detta krav enligt vår uppfattning är, synes oss önskemålet vara, att en dylik samverkan i fråga om lärokurser skall vara reciprok. Detta skulle alltså innebära, att innan kursplaner fastställas för den högre skolundervisningen, de härvid uppgjorda förslagen böra underställas vederbörande universitetsmyndigheter för granskning och yttrande. Endast genom en dylik ömsesidig samverkan torde bästa möjliga resultat kunna uppnås. Vårt ovan anförda förslag innebär alltså: att skolöverstyrelsens yttrande inhämtas, innan de av vederbörande universitet eller högskola föreslagna studieplanerna för filosofisk ämbetsexamen, leologisk-filosofisk examen för lärarbanan eller teologie magisterexamen fastställas. A. Björkeson.

Martha Grönvall.

Nils

Hänninger.

IV. Av N. Hänninger. De sakkunniga ha, efter ett övervägande av olika möjligheter för den organisatoriska anordningen av den praktiska lärarutbildningen, stannat för att förorda en fördelning av denna utbildning på fyra olika orter, Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg, desamma där hitintills provårsläroverk äro upprättade. Även om vissa skäl kunnat tala för en annan organisation, har jag härutinnan kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Däremot kan jag icke biträda det av de sakkunniga förordade förslaget därutinnan, att utbildningen koncentreras till särskilda bestämda läroverk, de hittills s. k. provårsläroverken, av de sakkunniga benämnda lärarkursanstalter. För min del har jag förordat det av de sakkunniga avvisade alternativet, enligt vilket lärarutbildningens förläggning till särskilda provårsläroverk helt upphör och i stället en på varje ort fristående organisation anordnas. Utbildningen ledes och övervakas på vart och ett av de fyra utbildningscentra av en föreståndare för den praktiska lärarutbildningen, och åt denne är givetvis tillika anförtrodd den förberedande praktiska lärarutbildningen. För

271 läraraspiranternas utbildning stå till föreståndarens förfogande de statliga och statsunderstödda skolor, som äro belägna inom ramen för vederbörande centrum. Genom en anordning sådan som den nu skisserade torde på ett säkrare sätt än enligt sakkunnigas förslag det syftemål vinnas, som de sakkunniga vilja befrämja, nämligen att handledningen av lärarkandidaterna lämnas åt de i varje särskilt fall lämpligaste lärarkrafterna, oavsett vid vilken skola inom utbildningsområdet de tjänstgöra. De sakkunniga ha i sitt betänkande föreslagit, att lärarkursföreståndaren skall äga rätt att deltaga i fakultetens sammanträden, när fråga är om filosofisk ämbetsexamen eller teologisk-filosofisk examen för lärarbanan, respektive teologie magisterexamen. De sakkunniga ha härigenom velat åvägabringa en viss förbindelse mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen och även uttalat en förhoppning om att denna förbindelse skulle framdeles kunna successivt utvecklas. För min del håller jag före, att redan nu en organisation borde genomföras, som starkare gåve uttryck för det samband mellan teoretisk och praktisk utbildning, vilket obestridligen bör åvägabringas. Med hänsyn härtill har jag förordat ett förslag, att såväl den teoretiska som den praktiska lärarutbildningen på varje utbildningscentrum skulle stå under närmaste tillsyn av en delegation, bestående av lärarkursföreståndaren på orten och vederbörande professor i pedagogik samt två av professorerna vid universitetet (i första hand eventuellt dekanerna för de båda sektionerna av filosofiska fakulteten) eller högskolan. Den sålunda ifrågasatta anordningen skulle enligt min mening vara ägnad att bättre upprätthålla sambandet mellan den förberedande praktiska utbildningen, den akademiska utbildningen och den slutliga praktiska lärarutbildningen. Den skulle också befordra en önskvärd enhetlighet i utbildningen, dess innehåll och syftning, och i betygssättningen. Mina härovan förordade förslag innebära alltså: 1. att på var och en av de fyra lärarutbildningsorterna den praktiska utbildningen organiseras under en central ledning, med en föreståndare på varje ort, och icke uppdelas på skilda lärarkursanstalter på samma ort; 2. att såväl den akademiska som den praktiska utbildningen står under närmaste tillsyn och ledning av en på angivet sätt sammansatt delegation. Nils

Hänninger.

BILAGOR

1 8 — 8 16102

274 Bilaga 1.

F ö r s l a g till plan för den för blivande lärare avsedda specialkursen i talteknik (röstvård). Kursen i talteknik (röstvård) har till ändamål att bibringa läraraspiranterna en riktig uppfattning om röstens vård och språkljudens rätta bildning samt att, där så behöves, giva dem praktisk övning i nämnda avseenden. Kursgivaren har att vid övningar med deltagarna iakttaga och söka bortarbeta felaktig röstbehandling och sådana brister i uttalet, som bruka betecknas som talfel. Däremot faller icke frågan om vad som bör uppfattas som korrekt riksspråksuttal inom kursens ram. Kursen bör således innehålla: 1. en teoretisk del om 3 a 4 timmar, behandlande frågor rörande dels andningen (olika andningstyper och behärskning av utandningsluften), dels den primära tonbildningen och resonansbildningen (röststyrka, röstläge, klangfärg och deras nyansering), dels slutligen riktig ljudbildning och talfel; samt 2. en praktisk del om i genomsnitt 8 timmar, innefattande individuell prövning av deltagarnas röstbehandling och ljudbildning och, där så behöves, individuell övning för att bortarbeta brister i nämnda avseenden. Då man kan förutse, att särskild övning icke är behövlig för alla kursdeltagare, kunna de, som befinnas redan äga en tillfredsställande färdighet, befrias från vidare deltagande, och den sålunda besparade tiden ägnas åt de övriga.

275 Bilaga 2.

F ö r s l a g till p l a n för den för blivande lärare avsedda s p e c i a l k u r s e n i s v e n s k a språket, företrädesvis muntlig framställning. Den för alla blivande lärare avsedda undervisningen i svenska språket bör omfatta två kurser (en teoretisk och en praktisk) på sammanlagt 30 (eventuellt 35) timmar. Timantalet fördelas så, att på den teoretiska kursen komma 10 (eventuellt 15) och på den praktiska 20 timmar. Den teoretiska kursen skall behandla: riksspråk och dialekter, ortoepi och fonetik i anslutning därtill, allmänna olikheter mellan tal- och skriftspråk, olika arter av tal- och skriftspråk, språk- och stilriktighetsfrågor, slangspråk, främmande ord cch purism. I den praktiska kursen skall ingå: a) prövning av kursdeltagarnas uttal ur ortoepisk synpunkt, ortoepiska övningar, övningar i muntlig framställning i form av referat, kortare föredrag o. d. med följande diskussion; b) diskussion av språkriktighetsfrågor i anslutning till den i den teoretiska kursen givna framställningen och till någon lämplig lärobok i ämnet; diskussion av språket i skolskripta, skriftliga laborationsredogörelser i fackämnena: matematik, fysik, kemi, biologi o. s. v.

276 Bilaga 3.

Lärarutbildningen i vissa f r ä m m a n d e länder. 1 1. Danmark. Om lärarutbildningen i Danmark ha de sakkunniga genom rektorn Julius Nielsen i Köpenhamn inhämtat följande. Akademisk utbildning. Lärare vid de läroanstalter, som motsvara våra allmänna läroverk, förvärva i regel sin akademiska kompetens genom att avlägga en särskild ämbetsexamen vid universitetet, den s. k. Skoleembedseksamen. Denna examen avlägges inom en av följande ämnesgrupper, nämligen språklighistoriska, matematisk-fysiska och naturhistorisk-geografiska. Dessutom måste varje studerande för embedseksamen undergå prövning i filosofi. Den förstnämnda gruppen innefattar ämnena danska, tyska, engelska, franska, klassisk filologi, latin, grekiska, grekisk kultur, historia, musik, kristendomskunskap, gymnastik och geografi. En examensgrupp består av ett huvudeämne och två biämnen. De ovannämnda ämnena kunna i regel utgöra antingen huvud- eller biämnen, dock att klassisk filologi endast kan vara huvudämne, medan latin, grekisk kultur, musik, gymnastik och geografi endast äro biämnen. Då klassisk filologi är huvudämne, kräves endast ett biämne. Sammansättningen av en examensgrupp kan med vissa inskränkningar ske efter eget val. I examen kunna även ingå vissa frivilliga tilläggsämnen. Examen avlägges två gånger om året, i gymnastik dock endast en gång, och är dels skriftlig, dels muntlig. Examinator är universitetslärare i ämnet, men det förtjänar framhållas, att i bedömningen deltaga förutom examinator även två pedagogiskt erfarna censorer. Dessa senare utses för en tid av tre år av undervisningsministeriet. Kursfordringarna i de olika ämnena bestämmas av undervisningsministeriet efter förslag av vederbörande fakultet. Genom denna anordning ävensom genom ovannämnda pedagogiskt sakkunniga censorer har en viss garanti skapats för att kursoch examensfordringar i erforderlig mån taga hänsyn till skolans berättigade intressen och behov. Såsom allmänna examensfordringar för Skoleembedseksamen framhålles, att den studerande bör sträva efter att förvärva sig omfattande kunskaper i ämnets elementära delar, så att han vid examen fullt behärskar hela det för skolundervisningen nödvändiga stoffet. I sitt huvudämne skall lärarkandidaten ha kunskaper och färdigheter för att undervisa på gymnasialstadiet, i sitt biämne för att undervisa på lågstadiet (mellanskolan och realskolan). Kurserna i biämnena äro så lagda, att kandidaten genom fortsatta studier på egen hand kan förvärva kompetens att undervisa även i sina biämnen på gymnasialstadiet. I sitt huvudämne skall examinanden ha fullgjort en specialundersökning med källstudier och utnyttjande av vetenskaplig facklitteratur, antingen på ett större område eller två eller tre mindre områden. För de olika ämnena finnas detaljerade kursplaner, då ämnet är huvudämne, biämne eller tilläggsämne. Examen kan avläggas på en gång eller i två delar. Tidigast två år efter studentexamen och senast två år före den slutliga examens första del skall den studerande 1 De uppgifter, på vilka följande redogörelser grunda sig, ha till största delen inhämtats under studieresor, som företagits av vissa bland de sakkunniga år 1936 (se sid. 14).

277 underkasta sig en förprövning i sitt huvudämne. Även vid denna förprövning skola censorer vara närvarande. Vid förprövningen anordnas två a tre skriftliga prov under övervakning och utan hjälpmedel. Dessutom kan muntlig prövning förekomma. I slutexamen äro prövningarna dels skriftliga, dels muntliga. De skriftliga proven i huvudämnet bestå av hemuppgifter, större uppgifter och mindre uppgifter. För hemuppgiftens besvarande anslås en tid av högst tre veckor. De större uppgifterna utföras under en tid av högst tio timmar, varvid hjälpmedel äro tillåtna, de mindre uppgifterna under högst fem timmar utan hjälpmedel. För båda de sistnämnda proven gäller att de fullgöras under övervakning. De skriftliga proven i ett biämne utgöras endast av s. k. mindre uppgifter. De skriftliga proven äro avgörande för huruvida kandidaten får undergå muntlig prövning. Betygssättning i examen sker med tillhjälp av en tämligen invecklad poängberäkning. Man räknar med en normal studietid för examen av sex år, vilken dock visar tendens att ökas. Till vägledning för studenterna hålla universitetsprofessorerna inledningsföreläsningar, i vilka studieplanernas anvisningar närmare belysas och utvecklas. Inom den naturhistorisk-geografiska gruppen skall examen avläggas i följande ämnen, nämligen botanik, växtfysiologi med genetik, zoologi, zoofysiologi, geologi och geografi. Här föreligger sålunda icke något fritt val av ämnen. Examen består av en förberedande examen, kemi (ev. också fysik) samt tre delexamina: första delen omfattar botanik, zoologi, geologi och geografi, andra delen botanik, växtfysiologi med genetik, zoologi, zoofysiologi, geologi och geografi, tredje delen ett huvudämne (ett av de ovannämnda) med specialarbete. Gymnastik kan också ingå i denna examen och inträder då i stället för examens tredje del. I övrigt gäller i tillämpliga delar vad som ovan sagts om examen inom den språklig-historiska gruppen. Den matematisk-fysiska gruppen innefattar följande ämnen: matematik, fysik, kemi, astronomi. Ej heller här råder fritt ämnesval, utan examen måste avläggas i samtliga ämnen. Examen består av tre delar, nämligen Forproven, Lsererproven och Fagproven, vilka kunna fullgöras under en och samma examensperiod men som i regel förläggas till olika perioder. De två förstnämnda delexamina omfatta alla fyra ämnena och äro lika för alla studerande, medan den tredje delen omfattar ett specialområde inom ämnesgruppen. Gymnastik kan ingå även i denna examen och ersätter då den tredje delexamen. Den andra delexamen, Laererproven, är särskilt inriktad på att dokumentera förefinlligheten hos de studerande av kunskaper och färdigheter i de ämnesmoment, som inrymmas inom läroverkens kursplaner. Sålunda ges för denna examen en kurs i fysikaliska undervisningsexperiment, en kurs som meddelas av väl kvalificerad läroverkslärare. I övrigt gäller beträffande examens anordning vad som tidigare sagts angående den språklig-historiska gruppen. A n n a n u t b i l d n i n g ä n a k a d e m i s k . Den danska mellanskolan är anordnad dels i samband med gymnasieskolor, dels såsom en förgrening av folkskolan (ev. privatskola). När det gäller mellanskolan vid folkskolan, äro inga speciella kompetensvillkor fastställda i annan mån, än att för denna skolform liksom för folkskolan överhuvud taget är föreskrivet, att vederbörande skall ha avlagt folkskollärarexamen. Folkskollärarexamen ger emellertid ej tillräcklig realkompetens för undervisning i vissa ämnen på mellanskolestadiet. Det har därför varit en angelägenhet av vikt att bereda folkskollärare möjlighet till fortbildning för vin-

278 nande av ökad kompetens. En dylik möjlighet erbjudes genom statens Lsererhojskole antingen genom ett- eller tvååriga kurser i ett eller flera ämnen eller genom flera korta sommarkurser. Ytterligare må nämnas ett slags halvenskild utbildning med en officiellt kontrollerad examen, den s. k. Faglaererindeeksamen, en motsvarighet till vår ämneslärarinneutbildning vid högre lärarinneseminariet. Ursprungligen avsågs genom denna examen att utbilda lärarkrafter för den högre flickskolan, vilken i viss utsträckning organiserats med gymnasium. Faglsererindeeksamen omfattar normalt två ämnen, av vilka det ena kan vara ett övningsämne. Den som avlagt folkskollärarexamen behöver endast undergå prövning i ett ämne. Examen kontrolleras av två eller tre censorer, utsedda av undervisningsministeriet. I examen ingå även praktiska övningar, som avslutas med ett undervisningsprov. P e d a g o g i s k u t b i l d n i n g . Envar, som avlagt Skoleembedseksamen, är berättigad att genomgå teoretisk och praktisk pedagogisk utbildning, alltså den utbildning, som hos oss motsvarar provåret. Alla, som förvärvat kompetens för denna provårsutbildning, erhålla också tillträde till densamma. Någon väntan på att få genomgå provar existerar sålunda icke i Danmark, men å andra sidan har en konsekvens härav blivit, att den arbetslöshet, som i vårt land råder bland magistrar utan provar, i Danmark överflyttats till de fullständigt utbildade lärarna. Den pedagogiska utbildningen omfattar dels vissa teoretiska kurser, nämligen i pedagogik och skolhygien, dels praktisk undervisning. Kursen i pedagogik omfattar 50 timmar i form av föreläsningar eller examinatorier och behandlar bl. a. pedagogikens historia, allmän didaktik, valda kapitel av praktisk pedagogik. Därjämte skall varje lärarkandidat utföra ett specialstudium över pedagogiskt ämne. Kurserna avslutas med muntliga och i fråga om pedagogik även skriftliga prov. Även härvid fungera två censorer, av vilka den ene är undervisningsinspektören för det högre skolväsendet. Den praktiska kursen anordnas två gånger om året och omfattar en termin. Kursens ledare är undervisningsinspektören för det högre skolväsendet. I regel anmäla sig aspiranterna till genomgående av kursen omedelbart efter Skoleembedsexamen. Undervisningsinspektören bestämmer, till vilken skola vederbörande kandidat skall hänvisas. Rektor vid ifrågavarande skola uppgör plan för kandidatens arbete, vilken skall godkännas av undervisningsinspektören. Tillsyn över kandidaternas utbildning utövas av undervisningsinspektören själv eller av hans medhjälpare i olika ämnen. Inga särskilda provårsläroverk finnas, utan kandidaterna hänvisas till olika läroverk, även kommunala och privata skolor, såväl i huvudstaden som i landsorten. Antalet lärarkandidater vid en skola överstiger sällan tio. Någon erfarenhet av undervisning förutsattes icke hos provårskandidaterna och förekommer också sällan. Kursen omfattar ett huvudämne och ett biämne och består av auskultation och övningsundervisning under 12 timmar i veckan eller inalles omkring 140 timmar. Skolans lärare tjänstgöra efter rektorns bestämmande såsom handledare, och såväl rektor som undervisningsinspektören övervaka utbildningen, vilken avslutas med ett undervisningsprov på två till fyra timmar i båda ämnena. Såsom betyg gives endast godkänd eller underkänd, men därjämte utfärdas av rektor och handledare ett utförligt intyg, vilket utformas mera fritt, rörande kandidatens förutsättningar såsom lärare. Detta intyg skall underställas undervisningsinspektören för godkännande. För anställning vid statsskola fordras dessutom ett från provåret skilt undervisningsprov under kontroll av undervisningsinspektören. Detta prov omfattar en å två dagars undervisning.

279 I samband med det praktiska skolarbetet under provåret hållas konferenser av alla slag rörande skolans verksamhet. Tidigare ha förekommit stipendier åt obemedlade lärarkandidater, men dessa ha på senare tid indragits. Fast anställning k a n erhållas efter minst två års tjänstgöring. Bland önskemål, som stå på dagordningen hos ledande pedagoger, kan särskilt nämnas att den praktiska utbildningen måtte utsträckas till att omfatta två terminer. I sådant fall skulle, menar man, kandidaten under den andra terminen k u n n a i viss utsträckning erhålla vikariatstjänstgöring, vilken skulle vara av betydelse för hans praktiska utbildning och varigenom han jämväl skulle kunna få någon pekuniär ersättning under utbildningstiden. I samband därmed skulle yppas möjlighet att lämna viss ledighet åt de ordinarie lärarna för studier, resor o. dyl. Från studenternas och läraraspiranternas sida ha också framkommit vissa önskemål rörande lärarutbildningen. Bland annat har uttalats den önskan, att studenterna på ett tidigt stadium, sålunda redan under den akademiska studietiden, skulle få tillfälle att pröva sina förutsättningar för lärarbanan. I sådant fall skulle övningsundervisningen på mellanstadiet fullgöras under studietiden och på gymnasiet efter ämbetsexamen. Vidare har det föreslagits, att en erfaren läroverkslärare vid universitetet skulle för de studerande genomgå vissa partier av skolans lärarkurser, för att den studerande skulle få ögonen öppna för skillnaden mellan skolans och universitetets uppgifter, i vad avser undervisning och utbildning. 2. Norge. I. I Norge finnes för närvarande ingen a r b e t s l ö s h e t bland aspiranterna till läraryrket. Sökande med akademisk examen till lärarutbildning få omedelbart gå provar. Då fullt antal examinerade sökande icke finnes, kan Kirke- og Undervisningsdepartementet på ansökan även bevilja tillträde till provar åt studerande, som icke avslutat sina akademiska studier. För närvarande äro dock de examinerade så många, att dispens icke kan ges. Förordnande som lärare erhålles omedelbart efter provåret och befordran till ordinarie lärare sker vid ganska unga år. Emellertid framhölls vid besöket i Oslo 1936 tillika, att det för ögonblicket rådde exceptionellt gynnsamma förhållanden, som voro av tillfällig natur och sammanhängde med att ett stort antal parallellavdelningar på grund av ökad tillströmning till middelskolen upprättats på senare tid. De norska skolornas karaktär av att till största delen vara kommunala torde bidraga. Ortsbefolkningens intressen bidraga till upprättandet av nya läroverk liksom till inrättandet av kommunala mellanskolor i Sverige. Det stora antalet läroverk i Oslos förstäder (Åker, Bserum e t c ) , till antalet i det närmaste lika många som i Oslo, vittnar härom. De nuvarande gynnsamma befordringsförhållandena inom läraryrket kunna således lätt, menade man, avlösas av arbetslöshet. Antalet unga ordinarie lärare måste framdeles framkalla olägenheter, om ock på lång sikt. Ersättningsbehovet per år genom avgång av ordinarie lärare var okänt, men uppskattades gissningsvis till 40—50. Pensionsåldern är för närvarande olika för män och kvinnor; för de första 70 år med rätt att avgå vid 65 år, för de senare resp. 65 och 60 år. Förordnanden som e. o. lärare utan provar förekommer, dock icke i samma utsträckning som i Sverige för närvarande. Man kan i landsorten någon gång få nöja sig med en e. o. lärare som ej tagit examen, men någon lärarbrist kan icke sägas råda. Huruvida den nya skolordningen, som reducerar den högre skolan från 6-årig till 5-årig, kommer att ha någon inverkan genom reduktion av

280 klassavdelningar, vet man ej. Måhända kompenseras reduktionen genom ökad tillströmning av lärjungar och ökning av parallellavdelningarna. II. Akademiska examina äro två, dels a d j u n k t s e x a m e n med 3 fack i de humanistiska eller i de naturvetenskapliga ämnena, dels l e k t o r s e x a m e n med ett huvudfack och två bifack i de förra ämnena och tre bifack i de senare. Lektorsexamen kan avläggas direkt, vilket är vanligare, eller genom utvidgning av ett fack i adjunktsexamen. Om efter adjunktsexamen i naturvetenskapliga ämnen lektorsexamen avlägges, måste det nya (fjärde) facket bliva huvudfack. Lektorsexamen erinrar något om licentiatexamen genom bestämmelsen, att en avhandling i manuskript skall levereras, vilken granskas av examinator (examinatorer) och censorer. Avhandlingen tryckes icke, för så vitt icke särskilda skäl föreligga. Studietiden för examina uppgavs mycket olika. Att m ä r k a är att först fordras förberedande prov (propedeutiska kurser och fyllnadskurser, t. ex. allmän fonetik m. m. för filologer, kurs i läsning och muntlig framställning för dem, som läsa norska o. s. v.). För ovan nämnda prov och kurser beräknas intill ett år. I vissa fall finnas även »supplementkurser» med prov, t. ex. i zoologi för den som studerar botanik utan zoologi. För varje fack beräknas intill IV2 år, för adjunktsexamen 5—6 år, för direkt lektorsexamen 6—7 år. Karakteristiskt för examina äro vidare vissa om de danska påminnande förhållanden, nämligen betygspoängen i siffror och censorerna. Betygen 2—2,5 torde anses som ett gott medelbetyg och är mycket eftersträvat (»laudabilis»); 1,5 (i alla ämnen) är ett honnörsbetyg, benämnt »prse ceteris» eller »indstilling», därför att saken anmäles till departementet och anses predisponerande för akademisk framtid; 2,6—3,25 är »haud laudabilis», 3,25—3,75 »non comtemnendus», under 3,75 underbetyg. De två sista betygen utdelas sällan, därför att vederbörande, när han ser, åt vilket håll utgången lutar, föredrager att avbryta examen. Olika kurser för olika betyg finnas icke; samma kurs ger betyg från högsta till lägsta, och graden bestämmes av kvaliteten i proven. Härmed sammanhänger att skriftliga prov spela stor roll. Som censor tjänstgör annan akademisk lärare eller en skolman. Betydelsen av det senare i form av inverkan på de akademiska kursernas anpassning efter läroverkens behov ansågs omtvistlig, men i allmänhet obetydlig. Betygen i prövningarna gälla obegränsad tid. Teologisk lärarexamen är identisk med examen för det prästerliga kallet och ger utan vidare kompetens för lärartjänster i kristendom. I regel vilja emellertid lärarna i kristendom icke undervisa enbart i sitt ämne, utan måste då placeras t. ex. i »norsk», utan akademisk utbildning. Dock förekommer att teologerna för att stärka sina befordringsmöjligheter genomgå prövning i ett bifack. Att införa en bestämmelse härom som obligatorisk, alltså motsvarande förhållandena i Sverige, har dryftats. Flera andra ändringsförslag, såsom att införa två bifack som obligatoriska för teologer, att låta »lekmän» taga kristendom som bifack m. m., hade varit uppe men förkastats. Gymnastikadjunkturer ha varit på tal men icke införts. III. L ä r a r t j ä n s t e r . Lektorat är det vanligast förekommande, särskilt i Oslo med omnejd. Vid Vahls skole funnos 1936 två adjunkter, vid Frogner en. Tjänsternas art bestämmes på förslag av rektor av kommunen eller — vid de fåtaliga statsläroverken (ett i Oslo) — av regeringen. Åtskilliga lärarinnetjänster med växlande kompetens hos innehavarna finnas men äro på avskrivning — utbildningen har skett antingen i nu nedlagt, privat seminarium eller enskilt. Lärarinnorna ersättas nu successivt av lektorer eller adjunkter. De kvinnliga adjunkterna och lektorerna åtnjuta samma lön som de manliga. Inga föreskrifter finnas om proportion mellan manliga och kvinnliga

281 lärare, men de manliga äro i påfallande majoritet i Oslo (ungefär 75 %). Starkt kvinnligt inslag förekommer bland studenterna, dock knappast så starkt som i Sverige. IV. P r o v å r s o r g a n i s a t i o n e n har formen av ett »pedagogiskt seminarium», som suveränt ledes av en föreståndare, 1936 rektor C. S. Knap, som sedan avgått med pension år 1937. Vid föreståndarens sida finnes ett »råd» av två professorer och två rektorer, vilka tyckas bestämma över vissa organisatoriska frågor men icke befatta sig med det praktiska provårsarbetet. Lärarutbildningen i Norge är uteslutande förlagd till Oslo med förstäder och omfattar teoretisk och praktisk utbildning. Den förra är mycket mera omfattande än i Sverige och kunde (1936), om man däri innefattade rektor Knaps seminarieövningar med samtliga lärarkandidater (d. v. s. allmänna diskussioner i pedagogiska frågor med eller utan anslutning till av Knap avhörda lektioner), uppgå till omkring 9 timmar i veckan, d. v. s. 1 å 2 timmar om dagen. Den omfattar allmän undervisningsmetodik, inklusive pedagogikens historia och skolorganisation, vidare skolhygien, psykologi samt särskilda ämnens metodik. Omdömena om den pedagogiskt teoretiska utbildningen växlade, men i allmänhet tycktes man anse särskilt fackämnenas metodik värdefull och av betydelse för framtida undervisning, och över huvud taget bedömdes denna sida av utbildningen vida välvilligare av de norska provkandidaterna än av våra lärarkandidater. Vissa av de föreläsande prisades som högeligen dugliga inom sina fack och högt begåvade. Utom sina föreläsningar och »övningar» hade Knap undervisning i engelska och ledningen av det praktiska utbildningsarbetet. Ansökan om lärarutbildning ställes till föreståndaren, som bestämmer om antagande och fördelar provkandidaterna på läroverk i Oslo och närmaste omgivning, högst 3 till varje läroverk. Någon enstaka gång kan en lärarkandidat av praktiska skäl vara hänvisad till två skolor. Trots det ringa antalet provkandidater klagades över provårets störande inverkan på lärarnas ordinarie arbete, vilket dock torde sammanhänga med det koncentrerade arbetet i den högre skolan, med en arbetstid, som är kortare än i svenska skolor. Rektor vid resp. läroverk anvisar provkandidaterna till »vejledende lserer» i varje ämne, men tager eller behöver i varje fall icke taga någon vidare befattning med honom. Om han hör på eller tager någon annan notis om honom, tyckes det i allmänhet bero på en önskan att veta hans eller hennes duglighet som blivande extralärare. Provåret genomgås på en termin och omfattar 3—4 ämnen. Antalet provkandidater per termin är omkring 40. I allmänhet har vederbörande endast en serie i varje ämne — i huvudfacket dock ofta två serier, i så fall dock för samma lärare. Detta gör, att provkandidaten oftast endast undervisar på ett »stadium»; sålunda åhördes serier, som voro de enda, som resp. provkandidater genomgingo, i klass 2 i »middelskolen» i engelska, ring I 3 i historia och i latin, ring II 3 i engelska. Huvudhandledare finnas naturligtvis icke, och antalet »klasshandledare» är lika stort som ämnena. Provåret är praktiskt taget tredelat. Först åhör provkandidaten lärarens undervisning (alltså auskultation under cirka 1 / 3 av utbildningstiden), därefter meddelar han undervisning under V3 i lärarens närvaro och slutligen är han ensam med klassen under 1/z. Föreståndaren besökte undervisningen i regel en gång under vart och ett av de två senare stadierna. Provkandidatens praktiska arbete omfattar 9—11 timmar i veckan, resp. auskultation och undervisning; exempel på 8 och 12 timmar iakttogos dock. Att märka är att provkandidaterna i allmänhet aldrig — utom då det är fråga om ämnen med ringa timantal som geografi — ha hela undervisningen utan endast omkring hälften, och läraren behåller således en del av undervisningen.

282 Mot anordningarna anmärktes, att föreståndaren för provåret knappast kunde sägas ha tillräcklig tid att besöka de olika »provårsläroverken» och åhöra deras provkandidater. Förhållandena äro emellertid nu ändrade. Vid sidan av den nye föreståndaren har tillsatts en inspektör för realämnena, och antalet bevistade lektioner (»inspeksjoner») har betydligt ökats. Från åtskilliga intresserade hörde man uttalas sympati för provårsläroverk av svensk typ (flera eller t. o. m. endast ett sådant, för att åstadkomma ett likartat bedömande). Från flertalet framhölls dock, att man absolut icke önskade mera än tre lärarkandidater per läroverk, för att arbetet i övrigt icke skulle störas, och att det ringa antalet lärarkandidater gjorde, att de lätt smälte samman med de ordinarie lärarna. Efter varje lektion med åhörare hålles kritik — av vägledande läraren eller av föreståndaren, om han varit närvarande. Några sådana kritiker av förra slaget åhördes, som voro fullt identiska med svenska. Provåret avslutas med teoretiska prov, dels skriftliga i pedagogik och i något facks metodik — dels muntliga prov i pedagogik, skolhygien och psykologi, över resultaten av proven avges 3 betyg: ett betyg över de skriftliga proven, utgörande medeltalet av betyget för den pedagogiska uppgiften och betyget för fackuppgiften, ett betyg för de muntliga proven och ett betyg för »praktisk laererdyktighet». Det viktiga betyget är liksom i Sverige betyget i praktisk lärarduglighet. Det betyder mest för befordran, särskilt vid första anställningen. Betygsskalan är densamma som vid de akademiska examina, och det förekommer tydligen en rikedom varianter genom decimalbråken. Teoretiskt kunde ges från 1—4. Det högsta, som någon kunde erinra sig, var 1,6. I allmänhet torde det mest bliva fråga om 2 med lägre eller högre decimal. Provkandidaten är mycket angelägen att inte komma under 2,5, då där gränsen går mellan laud och haud; liksom i fråga om de akademiska betygen äro de latinska benämningarna nu icke officiella men äro fortfarande allmänt brukliga i dagligt tal. I de teoretiska proven förekommer censor, som jämte examinator (resp. föreläsare i provåret) bestämmer betygen. Betygen för lärarduglighet sättas på sammanträde mellan provårsföreståndaren och de vägledande lärarna. Den förre föreslår betyget, och de senare ha rätt att framställa annat förslag, varvid en kompromiss i form av ett medeltal gärna blir resultatet. Provårsföreståndaren har i provåret sin uteslutande ämbetsuppgift. Bektorerna vid de särskilda läroverken ha ingen ersättning, de vägledande ledarna i förhållande till provkandidatens timantal andel av 150 kronor per lärarkandidat. Omläggning av provåret kan tänkas i samband med att den nya skoleloven successivt träder i kraft. Allmänt framhölls som ett väsentligt önskemål att provåret borde förlängas till ett år. Nu bleve utbildningen för kort och ofullständig och provkandidaternas arbete betungande. Det ansågs dock icke sannolikt, att en sådan förlängning skulle komma till stånd, som också krävde en motsvarande förkortning i universitetsstudierna. 3. Finland. Om den praktiska lärarutbildningen i Finland ha de sakkunniga (år 1936) genom professorn A. Lilius i Helsingfors inhämtat följande. Det finnes tre provårsläroverk, kallade normallyceer, ett svenskt och två finska, alla i Helsingfors. Det svenska är gosslyceum, av de finska är det ena goss-, det andra flicklyceum. I gosslyceerna finnes såväl klassisk som reallinje. Ledningen av kandidaternas övningar i de teoretiska ämnena är närmast anförtrodd åt s. k. överlärare, vilka ha högre lön och mindre undervisningsskyldighet

283 ä n lektorerna, överlärare finnas i religion och filosofi, historia, modersmålet, det andra inhemska språket, moderna språk, klassiska språk, matematik jämte fysik och kemi samt i biologi och geografi. I övningsämnena handledas kandidaterna av lektorer. I de teoretiska facken biträda lektorer vid behov. Professorn i pedagogik vid Helsingfors universitet övervakar undervisningen ävensom utbildningen av lärarkandidater vid normallyceerna samt leder s. k. konferenser med lärarkandidaterna. Vid dessa konferenser håller en eller två lärarkandidater föredrag, varefter diskussion följer. Under oktober, november samt februari—april hålles i regeln varannan vecka svensk och varannan finsk konferens. Liknande konferenser hållas några gånger i terminen under ledning av lyceets rektor. Varje överlärare håller, jämväl några gånger i terminen, diskussionsmöten med lärarkandidaterna i ämnet. Om dessa av rektor respektive överlärare ledda diskussioner finnes ingenting stadgat. Till lärarkandidat i teoretiska ämnen bör antagas envar hugad, som avlagt filosofie kandidatexamen (motsvarande i huvudsak magisterexamen i Sverige) eller teologisk dimissionsexamen. Inom sex veckor efter anmälningen till auskultering bör lärarkandidat avlägga en liten examen i pedagogik (fordringarna äro för närvarande H. Larssons psykologi samt A. Lilius »Skolpedagogikens huvudfrågor»; för vinnande av lärarkompetens fordras s. k. pedagogie examen, för vilken fordras sex å sju pedagogiska arbeten, och som avlägges av många kandidater under provåret). Lärarkandidat bör vardera terminen åhöra minst 100 lektioner samt giva s. k. övningstimmar, övningstimme åhöres av överläraren och kandidaterna i ämnet. Efter timmen, ej alltid omedelbart efter, följer kritik, varvid den, som givit timmen, uttalar sig först, därefter övriga kandidater och sist överläraren. Då överlärare är hindrad att sköta lektion, som åligger honom, övertages lektionen av en kandidat. Vid slutet av varje termin bedömes kandidaternas anlag för lärarkallet av överlärarkollegiet, varvid den specielle ledarens omdöme naturligtvis är i huvudsak avgörande. För vinnande av kompetens till lärartjänst vid statsläroverk fordras s. k. praktiska lärarprov, vilka avläggas vid normallyceum efter avslutat provar (stundom efter några års förlopp). Provlektionerna bedömas av fem överlärare, av vilka två representera ämnet. Vitsorden äro 1 (underkännande), 2—4 (approbatur), 5—7 (cum laude), 8—10 (laudatur). Enär tillströmningen till lärarbanan under de senaste åren varit abnormt stor, har antalet lärarkandidater varit överväldigande, i synnerhet vid de finska normallyceerna, där det stigit till sammanlagt betydligt över 200. I det svenska har antalet de senaste åren varit c:a 30. Olägenheterna äro uppenbara. Lärjungarna ha men av att de mycket ofta undervisas av kandidater. Dock kan varje kandidat få ge blott ett ringa antal övningstimmar, ö v e r l ä r a r n a s arbetsbörda är tung — och även pedagogikprofessorns. Men systemet har även fördelar. Kontakten med flera andra kandidater i samma ämne, och även med kandidater, som representera andra fack, är ägnad att stimulera intresset och berika synpunkterna. Emedan överlärartjänsterna, trots arbetsbördan, äro eftersträvade (och jämväl andra tjänster vid normallyceerna), utgöra lärarna vid dessa lyceer i stort sett en elit. överlärarna förvärva stor rutin i ledning och bedömande av kandidater. Då provårsläroverken äro så få, kunna de betydligt rikligare än andra läroverk utrustas med undervisningsmateriel och litteratur. Den nära förbindelsen mellan den praktiska och teoretiska pedagogutbildningen är principiellt en fördel. Det har varit fråga om numerus clausus i fråga om lärarkandidaterna. Professor Lilius har varit emot begränsning av antalet första terminens kandidater men

284 förordat urval bland dem, som under en termin varit i tillfälle att uppvisa sina förutsättningar för lärarbanan. Därjämte har han yrkat på att ett tredje finskt normallyceum — ett samlyceum — måtte inrättas med det snaraste. Ett sådant vore i hög grad behövligt, även om tillströmningen till l ä r a r b a n a n snart komme att avsevärt minskas. Vidare har han yrkat på att överlärarnas löner måtte höjas och deras undervisningsskyldighet minskas. En kommitté är tillsatt för utarbetande av förslag till ny skolorganisation. I uppdraget ingår även omorganisation av lärarutbildningen, men kommitténs arbete vilar sedan flera år. 4. Nederländerna. Kompetens för lärarbefattning vid högre skolor kan förvärvas på två sätt. Den ena utbildningsvägen förutsätter universitetsstudier, vilka leda till först kandidatexamen och sedan doktoralexamen. Vardera av dessa examina kräver en tid av tre år. I doktoralexamen ingå ett huvudämne och två biämnen. Tentamen sker inför vederbörande professor och två vittnen. Den andra utbildningsvägen består i att avlägga s. k. middelbaar examen, statsdiplomexamen. Denna examen förutsätter ej någon fastställd studieordning, utan kunskaperna kunna förvärvas på sätt, som vederbörande finner lämpligt, ofta genom privata kurser. Examen avlägges i endast ett ämne inför en särskild examensnämnd, i vilken en undervisningsinspektör är ordförande och vilkens ledamöter i regel äro universitetsprofessorer. Även vetenskapligt starkt meriterade gymnasielärare samt lärare vid privatskolor kunna, dock mera undantagsvis, förordnas till ledamöter av nämnden. Betyg sättas av nämnden såsom sådan — minst två ledamöter förutom examinator, i regel professorn i ämnet, äro närvarande vid varje förhör. Middelbaar examen äger rum en gång om året. Ofta är det folkskollärare, som på detta sätt skaffa sig högre kompetens. Akademisk examen avlägges när som helst inför professorn som examinator jämte två vittnen (assessorer). Någon speciell lärarutbildning är ej obligatorisk. Väl anordnas däremot frivillig auskultation och övningsundervisning. Denna möjlighet har på senare år, med hänsyn till rådande överflöd på lärare, utnyttjats mera än förut. Ungefär lika många avlägga akademisk examen som middelbar examen årligen. Det sammanlagda antalet årligen examinerade är ungefär dubbelt så stort som behovet. På grund härav ha under senare år övervägts åtgärder för urval och gallring bland läraraspiranterna. Förutom frågan om begränsning av tillströmningen till lärarbanan överväges också tanken på införande av praktisk utbildning jämte utbildning i psykologi och pedagogik. 5. Schweiz. Varje kanton ordnar sitt undervisningsväsen för sig själv. I det följande lämnas en redogörelse för lärarutbildningen inom vissa kantoner. För tillträde till universitetet i Z ii r i c h fordras endast studentexamen utan att något särskilt urval sker för tillträde till lärarutbildningen. Studietiden är minst fyra år. Ämneskombinationerna äro tvångsfria, men fakultetens dekanus plägar giva råd och anvisningar i detta avseende. Studierna bedrivas samtidigt i alla

285 ämnen. I matematik, fysik och kemi kan utbildningen ske även vid den tekniska högskolan, som åtnjuter ett stort förtroende även såsom lärarutbildningsanstalt. Under studietidens förlopp, i regel mot slutet, inlägges en kurs på två veckotimmar under en termin i allmän didaktik, som ledes av den praktiska utbildningens föreståndare. I denna kurs ingår såväl psykologi som den pedagogik, vilken anses erforderlig, varvid jämväl ges litteraturanvisningar för studium av den teoretiska pedagogiken. Någon systematisk genomgång av pedagogikens historia förekommer icke, ej heller tentamen. Man sysslar vid utbildningen med ett minimum av pedagogisk teori och anknyter i stället resonemang av teoretisk innebörd till diskussion av de praktiska övningarna, undervisningsförsök o. dyl. E n följande termin genomgås en kurs i speciell didaktik, avseende de ämnen i vilka vederbörande erhåller sin akademiska utbildning och med ett visst inslag av praktiska övningar. Denna kurs ledes av därtill förordnade lärare vid ett läroverk. Den teoretiska och den praktiska utbildningen löpa sålunda parallellt. En dylik samtidighet mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen har befunnits vara till fördel även för den vetenskapliga utbildningen. Förutom den ovannämnda speciella kursen k u n n a kandidaterna även få övningsundervisning vid gymnasium, detta dock ej obligatoriskt. Kandidaterna få också ofta under studietiden partiell tjänstgöring såsom vikarier o. dyl., varvid de naturligtvis erhålla ersättning. övningslektionerna i den speciella didaktikkursen försiggå sålunda, att handledaren anmodar en kandidat att efter en tids auskultation övertaga en viss lektion, varvid alla kandidater i samma ämne äro närvarande. Sammanlagt äro kandidaterna upptagna av övningsundervisning c:a 4 timmar i veckan. Lärarexamen avlägges antingen odelad, sedan vederbörande är färdig med sin teoretiska och praktiska utbildning, eller på så sätt delad, att han först undergår en förberedande prövning, vilken får äga rum tidigast under andra, senast under femte terminen och som avser vissa moment av respektive ämnen. I slutexamen ingå förhör i samtliga ämnen, muntliga och skriftliga, vidare två provlektioner samt ett muntligt förhör i pedagogik. Examen förrättas inför en examenskommission; dekanus och professorn i vederbörande ämne åhöra provlektionerna; betyg sättes av ledaren för den praktiska kursen. Kandidat får undergå examen högst två gånger, men studietiden är obegränsad. F ö r övningslärarna finns ingen ordnad utbildning. Däremot förekommer att ämneslärare vid sidan av sin akademiska utbildning jämväl ha utbildning i gymnastik vid institutet i Basel. I kantonen B e r n finnas två olika slag av lärarutbildning för högre skolor, avseende respektive låg- och högstadiet. Utbildningen för lågstadiet försiggår vid Lehramtsschule, en institution knuten till universitet och med i stor utsträckning gemensamma lärarkrafter med detta. Tillträde till denna utbildning ha dels de, som avlagt studentexamen, dels de, som vid folkskoleseminarium avlagt folkskollärarexamen. Studietiden är för dem, som avlagt studentexamen, fem terminer, varav den första innefattar förberedande utbildning med undervisningsövningar i folkskolan. För folkskollärarna är studietiden fyra terminer. F ö r denna utbildning av lärare på lågstadiet är nyligen införd en numerus clausus, som grundar sig på studentbetyg, rektors intyg, vilket tillmätes stor betydelse, och läkarintyg. En del av de sålunda utbildade lärarna fortsätta sina studier fram till Patentprufung, gymnasielärarexamen. Vissa studenter börja emellertid omedelbart sina studier för gymnasielärarexa-

286 men. Tillträdet till denna högre lärarutbildning är ej begränsat, då tillströmningen är ganska ringa. Studietiden är beräknad till fyra år, men uppgår ofta i verkligheten till 5 å 6 år. Ämneskombinationerna äro fria, men ordföranden i examenskommissionen ger studenterna råd angående lämplig kombination. Examen omfattar två huvudämnen och ett biämne. Andra ämnen än skolämnen, exempelvis astronomi, geologi och försäkringsmatematik, kunna medtagas i ämneskombinationen men då helst som biämnen. Dessutom ingå i examen teoretisk pedagogik, som dock icke omfattar en systematisk kurs i pedagogikens historia, utan lägges så att varje kandidat får efter fritt val syssla med en viss pedagog eller visst pedagogiskt system, ävensom filosofisk propedeutik och psykologi, speciellt barnpsykologi, överhuvud taget anser man, att teoretisk pedagogik och psykologi äro av mindre betydelse för gymnasielärarna än för lärare på lägre stadium. Under senare delen av studietiden meddelas en praktisk-pedagogisk kurs i ett huvudämne. Denna kurs ges av en gymnasielärare och omfattar en veckotimme teoretisk föreläsning och två veckotimmars auskultation. Därefter följer en undervisningsserie, omfattande sex veckor och i det närmaste full tjänstgöring. Examen är delad på så sätt, att efter 4 å 6 terminer avlägges tentamen i biämnet och teoretisk pedagogik med psykologi. Vid tentamen är jämte examinator även en a n n a n professor (eller flera) närvarande. Slutexamen sker inför en examenskommission, bestående av två gymnasielärare samt sju professorer. Därigenom åstadkommes kontakt mellan skola och universitet. För övrigt kan tilläggas att vid utarbetandet av det senaste reglementet för lärarexamen anlitats jämväl gymnasielärare. I prövningen ingår, förutom examen i de akademiska ämnena, även ett undervisningsprov samt ett provföredrag över ett förelagt ämne, varvid kandidaten skall framlägga en orientering över ett visst ämnesmoment inför examenskommissionen. Någon begränsning eller något urval för tillträde till läroverkslärarexamen i kantonen L a u s a n n e äger icke rum. Studierna pågå i minst tre år, och vederbörande skall i sin examen ha två obligatoriska och tre valfria ämnen. Dessutom ingår en kurs i pedagogik och psykologi. Denna kurs meddelas av professor i ämnet och pågår under första året. Under sista året tillkommer även övningsundervisning, bestående av sammanlagt sex lektioner, varav tre på universitetet och tre i läroverk. Dessa lektioner åhöras av professorn i pedagogik, av klassläraren och av rektor, vilken är handledare i fråga om den praktiska utbildningen. Examen avlägges inför en examenskommission, bestående av tre professorer samt två gymnasielärare. Den praktiska utbildningen är obetydlig, men man hyser planer på att utvidga densamma till att omfatta tre månader, förlagda till tiden efter den akademiska examen. överflöd på utbildade lärare, särskilt kvinnliga, råder. Jämte nu nämnda lärarexamen kan avläggas även en lärarinneexamen, för vilken utbildningen sker vid en högre flickskola, där en särskild avdelning inrättats för ändamålet. På grund av den rika tillgången på akademiskt utbildade lärarinnor har emellertid denna utbildning numera högst väsentligt begränsats och kommer med all sannolikhet att försvinna. Även i kantonen B a s e l finnas två slag av lärare för högre skolor. Utbildningen av lärare för läroverkens lågstadium är förlagd dels till universitetet, dels, vad beträffar den praktiska utbildningen, till ett lärarseminarium, där

287 även folkskollärare utbildas. Universitetsstudierna, som skola pågå minst sex terminer, omfatta tre ämnen samt en kurs i psykologi och pedagogik. Utbildningen vid seminariet omfattar dels praktiska övningar, dels föreläsningar i de särskilda ämnenas metodik samt vissa kurser, bl. a. i skolhygien. De praktiska övningarna försiggå vid seminariets övningsskola och dessutom vid de kantonala gymnasierna, i den mån så befinnes erforderligt. Den praktiska utbildningen vid seminariet av dessa lärare skall även omfatta ett kompletterande praktiskt ämne, antingen gymnastik eller stenografi eller handarbete (slöjd). Lärare för gymnasialstadiet utbildas genom en minst 9 terminer omfattande kurs vid universitetet. Dock uppgår ofta studietiden till 11 å 12 terminer. Examen omfattar två huvudämnen och ett biämne. Numera är föreskrivet att lägre lärarexamen skall avläggas även av dem, som vilja undergå gymnasielärarexamen. Den praktiska utbildningen kan emellertid uppskjutas till efter avslutandet av de akademiska examina. Den, som genomgått praktisk utbildning i samband med lägre lärarexamen, måste efter avläggandet av gymnasielärarexamen underkasta sig en termins kompletterande praktisk utbildning. För gymnasiallärare förlägges den sista terminen av den praktiska utbildningen till kantonalt gymnasium. Fordringarna för lärarexamen och anordningen av denna examen bestämmas av statliga myndigheter. I examenskommissionen ingå bl. a. en högre pedagogisk tjänsteman, vidare experter, vanligen två gymnasielärare, samt examinatorn, som oftast är professorn i ämnet men icke behöver vara det. Såsom examinator kan även förordnas en gymnasielärare eller en docent. Betygen sättas av examinator och expert. Teckningslärarna ha en utbildning på åtta terminer, musiklärarna fem vid specialutbildningsanstalter samt erhålla praktisk utbildning vid seminariet. Gymnastiklärare utbildas vid särskild institution, knuten till universitetet. Utbildningen är ettårig. Ingen kan erhålla diplom som gymnastiklärare utan att vara lärare av annat slag.

6. Tyskland. Läroverkslärarutbildningen i Tyskland har tidigare varit organiserad på olika sätt i olika stater. Numera förberedes en enhetlig organisation inom hela riket, vilken sålunda ännu endast delvis är förverkligad. Den ordning, som nu införes i Preussen, torde i sina huvuddrag komma att gälla för riket i dess helhet. Lärarutbildningen i Preussen är väsentligen ordnad på följande sätt. Efter studentexamen, som avlägges vid c:a 18 års ålder, samt ett halvt års arbetstjänst och 2 års värnpliktstjänstgöring genomgår läraraspiranten en förberedande utbildning under 2 terminer vid en Hochschule fur Lehrerbildung, egentligen avsedd för utbildning av folkskollärare. Han undergår här pedagogisk utbildning, innefattande även undervisningsövningar i folkskola, och bedriver dessutom fackstudier i ett akademiskt ämne. Denna förberedande utbildning avser även ett första urval av lämpliga läraraspiranter och under kursens lopp avvisas sålunda de, som befinnas olämpliga. Tillträdet till kursen föregås av en prövning under ett par dagar, och prövningen består närmast i att undersöka vederbörandes personliga egenskaper genom samtal o. dyl. På grundval av detta samt av läkarbetyg, avgivet av tjänsteläkare, studentbetyg och ett betyg avgivet av rektor vid den skola, från vilken sökanden kommer, bestämmes, vilka av de sökande som vinna inträde. Rektors-

288 intyget avser vederbörandes karaktär, viljestyrka, ledaregenskaper, lämplighet för studier och personliga förutsättningar för lärarverksamhet. Även idrottsliga förutsättningar prövas, liksom också idrottsutbildning ingår i den förberedande kursen. Den centrala myndigheten, d. v. s. Ministerium fur Erziehung und Unterricht, bestämmer, vilka som skola intagas och till vilken Hochschule de skola hänvisas. Anordningen med ett utbildningsår vid Hochschule tjänar även det syftet att sammanföra lärare vid folkskolor och vid högre läroanstalter. Dessa senare böra känna folkskolans arbetssätt, och dessutom vill man för framtiden skapa en ny lärartyp, för vilken universitetets lärdomsfordringar ej äro det dominerande. Till den förberedande utbildningen mottages endast ett begränsat antal aspiranter, svarande mot det beräknade lärarbehovet. Examensfordringarna för lärarexamen vid universitetet, die Staatsprufung, bestämmas av ministeriet. Examen, som är rent akademisk, omfattar två huvudämnen och ett biämne samt en kurs i filosofi eller psykologi. I examensämnen kan ingå även ett övningsämne. Den beräknade genomsnittliga studietiden är 4 år, i praktiken ofta längre. Examen avlägges inför en särskild examenskommission i samtliga ämnen på en gång. Denna kommission består av en högre tjänsteman inom skoladministrationen såsom ledare, en eller flera examinatorer (professor eller docent eller läroverkslärare) samt ytterligare en ledamot. Aspirant, som underkännes, får undergå prövning ytterligare endast en gång efter ett halvt eller ett år. Efter examen anmäler sig i regel aspiranten till genomgående av den praktiska utbildningen, som är tvåårig. Alla, som avlagt examen, få tillträde till den praktiska utbildningen. Lärarkandidaterna fördelas i grupper om 5 a 6 på olika skolor, där de handledas under ett år. I utbildningen ingår kurs i talteknik, skolförfattningar, skolhygien m. m. samt auskultation och så småningom även undervisning på egen hand. Vid slutet av året avges betyg av rektor. De, som därvid underkännas, äro definitivt utestängda från lärarbanan, andra, som befunnits ej fullt tillfredsställande, kunna visserligen fortsätta sin utbildning men få i regel ej anställning vid statsläroverk. Andra året fördelas kandidaterna på utbildningscentra, varav finnas fyra i Berlin med vart och ett c:a 40 lärarkandidater. Ledare är en särskilt förordnad rektor eller vanligen en läroverkslärare. Kandidaterna hänvisas av ledaren till olika skolor under lämplig handledare i varje ämne. Formellt stå alla skolor till förfogande för utbildning. Förutom praktisk handledning gives även en kurs i pedagogik och psykologi, omfattande två veckotimmar. Vid första terminens slut avger handledaren ett vitsord rörande kandidatens lämplighet. Utbildningen avslutas med två provlektioner i kandidatens huvudämne, vartill uppgifter förelagts 48 timmar tidigare. Dessutom förekommer kortare muntligt förhör. Även efter andra årets prövning kunna olämpliga kandidater helt utestängas; ej fullt godkända kunna undergå ny prövning efter ett halvt eller ett år. I Bayern omfattar provåret endast ett år. Hochschulen äro i verksamhet sedan blott ett år tillbaka. För inträde vid universitetet gäller i Bayern en viss numerus clausus i vad gäller studerande för lärarexamen: ett visst antal uttages inom olika ämnesgrupper, övriga kunna visserligen bedriva studier och avlägga examen., men erhålla ej anställning vid statliga läroanstalter utan endast vid privata skolor o. dyl. Urvalet till lärarexamen sker på grundval av studentbetyg och ett av vederbörande skolrektor utfärdat intyg. Universitetsstudierna kräva omkring sex, i vissa fall åtta terminer. Omedelbart efter den akademiska examen följer den praktiska utbildningen: ett år vid särskilda provårsläroverk. Tillströmningen till lärarbanar är förhållandevis ringa.

289 Vid pro vårsläroverket finnas två huvudhandledare förutom rektor. Olika ämnesgrupper äro fördelade på olika läroverk. Undervisningen på egen hand börjar först andra terminen. 7. Österrike. Studentexamen ger tillträde till universitet utan begränsning men bestämda krav upprätthållas på latinkunskaper. Studietiden för lärarexamen är fixerad till minst fyra år, i regel helt och hållet förlagda till akademien. I vissa ämnen, matematik, fysik och kemi, kunna studierna bedrivas vid tekniska högskolan. Examen omfattar två ämnen jämte en kurs i psykologi och pedagogik samt avlägges inför en examenskommission, bestående av universitetsprofessorer. Examensfordringarna bestämmas av Bundesministerium fiir Unterricht. Tentamen får göras högst tre gånger. Läroämne kan kombineras med gymnastik (för framtiden är det meningen, att lärare i enbart gymnastik ej skola finnas); teckning som huvudämne kan kombineras med handarbete (slöjd) och matematik. Vid universiteten finnas särskilda gymnastikinstitut. Hospitering vid skolorna kan förekomma i samband med de akademiska studierna men synes mera sällan ske i verkligheten. En viss omläggning av examensstadgan planeras, väsentligen gående ut därpå, att dels ämneskombinationerna bliva färre till antalet, dels en förprövning anordnas efter halva studietiden. Vidare införas seminarieövningar. Omläggningen avser en fortlöpande kontroll över vederbörandes studiearbete. Efter examen erhålla samtliga läraraspiranter tillfälle att, om de så önska, omedelbart genomgå provar, varvid de fördelas på olika skolor. Handledare är rektor jämte särskilt därtill förordnade lärare för vart och ett av kandidatens båda ämnen. I det stora hela tillgår utbildningen såsom hos oss, varvid emellertid är att märka, att lärarkandidaten mot slutet av provåret fullgör en undervisningsserie på en a två månader. I provåret ingår ingen kurs i psykologi eller pedagogik; lärarkandidaten är underkastad en läkarundersökning under provåret, vilken emellertid anses komma alltför sent. I Wien sammanföras lärarkandidaterna till ett Mittelschulseminar, vilket meddelar vissa gemensamma kurser och föreläsningar. Dessa givas vid staden Wiens pedagogiska institut, egentligen avsett till fortbildningskurser för folkskollärare. Tillströmningen till lärarbanan har, särskilt beträffande vissa ämnen, varit alltför stor; i matematik funnos 200 arbetslösa lärare år 1936. Under provåret utgår ingen ersättning till lärarkandidaterna.

19I — 8 1 6 1 0 2

290 Bilaga A.

P. M. beträffande ersättningsbehovet för lärare vid högre skolor samt tillströmningen till provåret. I. 1. På grundval av det statistiska material, som lämnas i »Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena» (Statens off. utr. 1935: 52), har det s. k. ersättningsbehovet för lärare vid de högre skolorna 1 beräknats. Ersättningsbehovet för lärare med teologisk examen är ganska obetydligt eller c:a 10 personer per år. Ersättningsbehovet för lärare med filosofisk examen är endast c:a 55 personer per år under de närmaste åren. Med hänsyn till ifrågavarande lärarkårs numerär — c:a 2 900 personer — kan denna siffra synas anmärkningsvärt låg. Ersättningsbehovet är emellertid i första hand beroende på kårens åldersfördelning. Lärarna med filosofisk examen äro särskilt talrika i medelåldern 40—50 år. I själva verket äro c:a 21 % av lärarna över 50 år, 43% mellan 40 och 50 år, 26 % mellan 30 och 40 år samt 10 % under 30 år. Åldersgruppen 50—65 år är alltså bland lärarna endast hälften så talrik som åldersgruppen 40—50 år. I hela den svenska befolkningen är åldersgruppen 50—65 år c:a 10 % större än åldersgruppen 40—50 år. Dessa siffror visa tydligt lärarkårens onormala åldersfördelning. Ett stort antal lärare vid de betraktade skolorna ha emellertid icke avlagt filosofisk eller teologisk examen. Huvudparten av de lärare, som här avses, äro seminarieutbildade lärarinnor. Om man bortser från de lärarbefattningar, som här icke böra medräknas, enär de innehavas av personer med teknisk eller merkantil utbildning, samt självklart också från lärare i övningsämnen, så uppgår denna lärargrupp till c:a 1 400 personer, varav c:a 1 300 kvinnor. Av dessa kvinnliga lärare äro c:a 22 % mellan 50 och 60 år, 37 % mellan 40 och 50 år, 28 % mellan 30 och 40 år samt 13 % under 30 år. Här är åldersfördelningen icke så onormal som för de akademiskt utbildade lärarna. Åldersgruppen 50—60 år utgör för de kvinnliga lärarna 60 % och för samtliga svenska kvinnor 80 % av åldersgruppen 40—50 år. Ersättningsbehovet för de icke akademiskt utbildade lärarna utgör c:a 40 personer per år. Sammanlagda ersättningsbehovet blir alltså för samtliga lärare av de tre ovan betraktade kategorierna c:a 105 personer. Med hänsyn till åldersförhållandena kan man förutse, att ersättningsbehovet kommer att successivt ökas. ökningen kommer att uppgå till c:a 5 personer per år. Man kan därför räkna med ett ersättningsbehov under de närmaste fem åren av 110 å 115 personer. De ovan lämnade siffrorna inbegripa även den avgång, som normalt torde förekomma på grund av förtidspensionering och övergång till annan verksamhet. 1 Högre allmänna läroverk, real- och samrealskolor, kommunala mellanskolor, folkskoleseminarier, högre goss- och samskolor, enskilda mellanskolor, kommunala flickskolor, elementarläroverk för flickor, handelsgymnasier, tekniska gymnasier, högre folkskolor, folkhögskolor.

291 2. Det är inte endast de lärartjänster, som bliva lediga efter personer med teologisk eller filosofisk examen, som kunna antagas bliva återbesatta med personer med filosofisk ämbetsexamen eller teologisk examen. På grund av inskränkningen i seminarieorganisationen (indragningen av de privata lärarinneseminarierna, minskningen av antalet från Statens högre lärarinneseminarium utexaminerade) finns det helt enkelt inte tillräckligt antal seminarieutbildade lärarinnor för att ersätta de avgående lärarna utan akademisk utbildning. I deras ställe komma lärare med akademisk utbildning att erhålla anställning. För närvarande utexamineras från Högre lärarinneseminariet 25 lärarinnor per år. Man kan räkna med att c:a 20 av dessa komma att besätta lärartjänster vid här ifrågavarande skolformer. Man kan alltså räkna med att 90 å 95 personer med filosofisk eller teologisk examen kunna vinna anställning vid dessa skolor årligen under de närmaste fem åren. 3. Man kan beräkna, att under de närmaste åren i medeltal c:a 215 studerande avlägga filosofisk ämbetsexamen. En stor del av dessa ha emellertid icke för avsikt att ägna sig åt lärarbanan. I ovan citerade betänkande ha lämnats vissa resultat från den s. k. studentutredningen, vilken grundar sig på självdeklarationer, som under vårterminen 1934 avgivits av de vid universiteten och högskolorna studerande, samt på uppgifter i dessa läroanstalters matriklar etc. För det efterföljande är det av vikt att nämna, att deklarationer icke avlämnats av samtliga studerande; deklarationsfrekvensen var dock så hög som 80 %. De deklarerande hade i allmänhet även lämnat svar på en fråga om tillämnad levnadsbana. Bearbetningen av detta material för studerande inom filosofiska fakulteten, som icke hade för avsikt att övergå till teologisk eller juridisk utbildning och som avlagt eller avsågo att avlägga filosofisk ämbetsexamen eller fil. kand.-examen, gav följande resultat. Något över 60 % av de manliga och 55 % av de kvinnliga studerande uppgåvo som avsedd levnadsbana läraretjänst vid läroverk och liknande läroanstalter; 6 resp. 9 % av deklaranterna hade icke lämnat uppgift om avsedd levnadsbana. Dessa uppgifter härröra från en grupp, som till mellan 70 och 75 % består av personer, som avlagt eller avse att avlägga fil. ämbetsexamen, och till övrig del av personer, som avlagt eller avse att avlägga fil. kand.-examen enbart. Av dessa siffror att döma skulle antalet personer, som ämna bli lärare, — likgiltigt om de ämna avlägga fil. ämbetsexamen eller fil. kand.-examen — till antalet motsvara c:a 85 % av antalet personer, som avlägga fil. ämbetsexamen. 4. Studentutredningens siffror kunna emellertid icke utan vidare användas för beräkning av antalet läraraspiranter. Den ovan lämnade siffran 85 % är med stor sannolikhet för hög, beroende därpå att läraraspiranterna säkerligen deklarerat i större utsträckning än andra studerande samt därpå att de studerande, som varit mera odeciderade i fråga om sina framtidsplaner men ändå velat ge ett svar på frågan, i brist på annat ofta nog uppgivit lärarbanan. Det fel, som föreligger, är dock omöjligt att siffermässigt fastställa. 5. För att erhålla en mera tillförlitlig utgångspunkt ha vi gjort följande undersökning. Under utredningen rörande tillströmningen till de intellektuella yrkena hade över alla under de femtio åren h. t. 1884—v. t. 1934 avlagda akademiska examina upplagts ett kortregister; samtliga examina, som avlagts av en och samma person, hade sammanförts på ett kort, varför registret icke innehöll några dubbelräkningar av personer. Med hjälp av tillgängliga matriklar och uppslagsböcker m. m. hade på korten så långt det var möjligt införts uppgifter om vederbörande: födelseår, tidpunkt för avlagda examina, ämnen i examen, etc., etc, vidare dåvarande anställning eller sysselsättning, för så vitt denna var känd, med uppgifter om anställningens art av ordinarie eller mera tillfällig, tidpunkten för anställningens början,

292 etc. För alla lärare fanns även uppgift om huruvida provar genomgåtts. För de personer med akademisk examen, vilka alltjämt voro vid universitet eller högskola studerande, hade på kortet upptagits uppgift härom, samt, om vederbörande avgivit deklaration till »studentutredningen» införts deklarationens uppgifter i olika hänseenden. Motsvarande kortsystem fanns också uppgjort för de vid universitet och högskolor vårterminen 1934 studerande, vilka ännu icke avlagt någon akademisk examen. Detta kortregister har nu kompletterats för de sakkunnigas räkning. Bl. a. ha på korten införts uppgifter om de akademiska examina, som avlagts under tiden h. t. 1934—v. t. 1936, samt om genomgången provårskurs och ansökning om provårshänvisning under de senaste åren, vilka sistnämnda uppgifter inhämtats hos K. Skolöverstyrelsen. Från detta kortsystem ha utsorterats korten för samtliga de personer, som under tiden h. t. 1920—v. t. 1936 avlagt filosofisk ämbetsexamen, inklusive de kort, som avse personer, som utöver fil. ämbetsexamen jämväl avlagt teologie kandidatexamen eller enligt studentutredningen kunna antagas ha för avsikt att avlägga sistnämnda examen. Den utsorterade gruppen av kort beträffande de filosofie magistrarna har så långt den korta tiden medgivit och som med hänsyn till syftet med undersökningen kan anses motiverat kompletterats med uppgifter om nuvarande anställning eller sysselsättning. Vad först beträffar proportionen av dem, som erhållit provar, framgår följande: Tabell 1. Mä n

Ht Ht Ht Ht Ht Ht Ht Ht

1920—Vt 1922 1922—Vt 1924 1924—Vt 1926 1926—Vt 1928 1928—Vt 1930 1930—Vt 1932 1932—Vt 1934 1934—Vt 1936

K vi n n or

Antal magistrar

Procent, som genomgått provar

Antal magistrar

Procent, som genomgått provar

121 120 203 264 277 259 261 233

74 63 61 48 40 14 5 2

38 50 73 88 111 130 142 145

47 76 56 47 31 15 2

Anm. Bland dem, som genoi ngålt provar, äro även me d r ä k n a d e de magistrar, som erhållit provårshänvisning i ör hösttermir en 1936 eller läsåret 1936--1937.

Siffrorna beträffande h. t. 1920—v. t. 1922 äro med hänsyn till att dessa magistrars studietid påbörjats under de onormala förhållandena under världskriget icke helt relevanta för vårt syfte. På grundval av tabellens siffror torde nian våga dra den slutsatsen, att under den undersökta tidsperioden c:a 65 % av de manliga och c:a 55 % av de kvinnliga filosofie magistrarna avse provårsutbildning. Med hänsyn till den starka produktionen av filosofiskt examinerade och till provårets numera avgörande betydelse såsom merit för erhållande av läraretjänst torde man våga fastslå, att dessa siffror för nuvarande förhållanden äro att betrakta som minimisiffror. Beträffande frekvensen av dem, som sökt sig till lärarbanan eller kunna förväntas aspirera på lärartjänst, lämnas en mera ingående sammanställning i tab. 2 (ur vilken tab. 1 utgör ett utdrag).

293 t»

P U ?H fa

CM

J3^UBJldSBJBJBl 9>pi Burning

CO

jg^uBjidsB -JBJB[ fa 'B^JIQ

1 1

BPQQ

- "># ^ t*"

O

C5

o

t>

>9

o

CM •«tf

CO

"* o Tf

CO

CM 00

CO Cl

o co

r*.

C3

CO

CO

CO CO

CO 01

lO

en

*•*

1 CM

,

1 1 1 1 1 1

1 1

Cl

rH

-

TH

o

c

o

-H

co

1 1-

CO

SM

Tf

CM

rH

«

1 1 1 | 1

,_ C l ,_, CM co

Ifl

SM

1 1

1 U9UIBX9--pUB5[ *109^ IBAlUBf 9SAB " p } § B [ A V

CM

w m

§UIUII?^SUB UBUUB 9 S A V

|

1 1

4->

o

CO

"C*

1 CO

rH

1 1 ^ 1

1 TI

• > *

!

1 1rH

o

1 1e

1 1 CO 1 1

Tf

CS 4->

C

jaasnui

'AIJIJB

'jp^oqqiq

9SAy

rH

H

rH

CM

CO

SUIUIIB^SUB

1 C co o o

CM

CO

CO

CO

CM

CM

O

o

M

CM

CO

CO

CM

1-1

^

1-1 o

"i

I>

LO

"t

rH

rH

1 O

O 00

CM l>

CM

CO I>

l>

CO I>

1 1 '

CM

UBUuy

CS

+->

1 1 1 1 1 1

1 CS

jaasnm 'AT5JJB ' j p i o q q j q piA B p n B ^ s u y J91U900Q

1 CO

1t

CO

00 CO

Cl

CM

CM

CM

rH

i.O

^

eo

SM

1 1 1 1 1 1 1 11

LO

co

t->

ft

J9+UBI

-idsBJBjBi i—i

ajBJBf

qoo

l>

•tf l>

UBUBqjBJBl •upaj^n^uapn^s }§IIU9

1-1

9SAV

1-1

CO

o

00 CO

CM

co

cr.

CO

CO

CO

1 | 1 •^ t»

OJ

IC

Btuuins

n 71

CM O

CO CO

•tf 13

CO

CO

CM SM

JBAOjd m

o

1 J?A0jd

1 1 - <tf

'9JBJB[ ' 0

g

pjos

JBAOjd UB^n 9JBJB{ 9 I J B U i p J 0 JBAOjd ^Bäuiou90 •—I

2 « ^ 1 O •—i v> tn

~ C

> a 4-> o c rt o 2 S

féjll c

:0

tt

CO

CM

CO

9 rH

t»

oo

-

(^

rH

1 1

in

Cl

eo CM

CO

>tf CO

CO CC

(O

"*

o

CO

CO

CO

rH

O -?

Tl< rH

[^

L^ Cl

O lO CM

1 CM

CO

• *

CO

CO

co

OS

1 1-

CO

CO

-<cf

x*

-

r»

o

TH

rH

1 1 1 1 rH 1 1 1 1

CC i-O

Tf

1 CO

• *

~ co co

r^

CO

•<# t>i

(^ CO m

oCM

Tt> CO Cl

T*

CS CM

CO CM

©

CM

•>*

CM

CO

oo

CO

CD CO

+J

4->

+J

4->

+->

4->

4->

>

> > > > >

rH

CO CO CM

eo

CO t>i

o

CO

co

VO

r^

CM CM

~-H

4->

+J

CO Oi +->

00 00

Cl

o

CM M<

in Tf

Cl

co

tCO

CO CO

+->

4-1

TM co rH

»0

1 (M

i—i

CM *H

CO CM

Cl

to t» l>

<-•

<

°CS

T*

CM T-1

«V

«H -H

CO

T-l

c

^

rH

pjos fa uios -

: rt

q;

CM CM +)

>

>

1 I •4

O CM •U

CM CM 4->

CM 4->

5 CO CN

CO CM

o

1 •4 i oo

CO

4->

•>->

4->

+•>

4->

> >

1 CN

X X X I K X ffi X c

:rt

s

cd

ca

Cl

00 CN

O CO

1 1 1 1 1 co

CM O -t->

CM Cl

Oi •M

"4

CM CO •«->

Cl CO

1 CM CO

H*

CO ^J

X X X X X X K X > M

UC 4->

s C3

294 Det skulle föra för långt att här ingå på en mera fullständig analys av tabellens siffror. Förhållandena äro mycket komplicerade, bl. a. med hänsyn till den olika vikt, som man måste tillmäta såväl de olika magisterårgångarnas som de olika i tabellen upptagna kategoriernas siffror. Det har förut påpekats, att deklarationsprocenten till studentutredningen utgjorde c:a 80 %; de i tabellen upptagna siffrorna »Avser lärarbanan enligt studentutredningen» omfatta endast deklaranterna. Om deklaranterna utgjorde ett fullt representativt urval i fråga om avsedd levnadsbana, skulle man alltså kunna uppmultiplicera de i denna kolumn lämnade talen i proportionen 100 till 80 och subtrahera ökningen från kolumnen »Ej känd». Detta skulle dock — i enlighet med vad som anförts under punkt 4 — ge en för stor procentsiffra för antalet av dem, som ämna bli lärare. I själva verket skulle man då i kolumnen »summa lärare» för de i tabellen upptagna manliga magisterkullarna h. t. 1920/v. t. 1922—h. t. 1934/v. t. 1936 få siffrorna 80, 72, 72, 75, 79, 81, 86, 91, i stället för 80, 72, 72, 73, 77, 76, 74, 74. Vårt studium av siffrorna har givit oss den uppfattningen, att man icke bör räkna med att högre frekvens än 75 % av de manliga och 65 % av de kvinnliga filosofie magistrarna mera allvarligt aspirera på lärartjänst. 6. Under tiden h. t. 1920—v. t. 1936 har (fortfarande inkl. teologerna) filosofisk ämbetsexamen avlagts av 1 738 manliga och 777 kvinnliga studenter. Räkna vi i enlighet med det ovan sagda såsom en minimisiffra med att 65 % av de manliga och 55 % av de kvinnliga magistrarna avse provårsutbildning, få vi som resultat att 1 130 manliga och 427 kvinnliga magistrar avse provårsutbildning. Av dessa ha 579 resp. 194 genomgått provar eller erhållit provårshänvisning för höstterminen 1936 eller läsåret 1936—37. Det återstår alltså 551 resp. 233 magistrar, som avse provar men icke erhållit sådant. (Dessa siffror böra självklart angivas med avrundning.) Man kan alltså säga, att det för närvarande finnes c:a 800 personer, som redan avlagt filosofisk ämbetsexamen och som allvarligt aspirera på provårsutbildning. Dessa äro dels lärare utan provar (c:a 300), dels magistrar, som vid universitet eller högskolor bedriva kompletteringsstudier eller studier för högre examina (inberäknat personer, som efter fil. ämbetsexamen redan avlagt högre examen), (350 a 400), dels slutligen magistrar, som äro utan sysselsättning eller tillfälligtvis ha annat arbete än lärartjänst (c:a 100). 7. Antalet provårsaspirerande lärare, vid universiteten kvarvarande högre studerande och arbetslösa, d. v. s. motsvarande den under punkt 6 behandlade kategorin bland filosoferna, är bland teologerna rätt svår att uppskatta. Bland de ordinarie lärarna utgöra kristendomslärare c:a 10 %, bland de extra och vikarierande lärarna utgöra de mindre än 5 %. Bland personer under 65 år med teologisk examen kommer ungefär en lärare på tio präster; av de till studentutredningen deklarerande teologerna avse c:a 15 % lärarbanan och c:a 85 % prästbanan. Man begår säkerligen inget allvarligare fel, om man räknar med alt provårsaspiranterna bland de examinerade teologerna utgöra c:a 75. Skulle man räkna med de uppgifter, som lämnats av deklaranterna till studentutredningen, så skulle man för ett års examination få öka denna siffra med minst 20. Förhållandena sammanhänga naturligtvis starkt med konjunkturerna på prästbanan; man kan dock av flera skäl (t. ex. i vissa fall obenägenhet att uppträda som prästaspirant, etc.i våga räkna med en lägre siffra än 20 — kanske c:a 15. För det nuvarande beståndet av provårsaspiranter plus de provårsaspiranter, som tillkomma genom examinationen under de fem läsåren h. t. 1936—v. t. 1941, torde man därför vad teologerna beträffar våga sätta den ungefärliga siffran 150.

295 8. Det har förut nämnts, att under de närmaste åren i genomsnitt per år 215 personer beräknas avlägga filosofisk ämbetsexamen (här är då icke medräknat de personer, som jämväl förskaffa sig teologisk utbildning). För fem år gör detta 1 075. Av dessa kunna i runt tal 35 % antagas vara kvinnor. Räkna vi med de ovan såsom minimisiffror lämnade frekvenstalen, att 65 % av männen och 55 % av kvinnorna aspirera på provårsutbildning, få vi för de fem åren h. t. 1936—v. t. 1941 ett väntat tillskott av läraraspiranter, som komma att vilja gå provar, av c:a 650 personer. Tillsammans med de c:a 800, som redan avlagt filosofisk ämbetsexamen, och de c:a 150 teologerna blir detta c:a 1 600 personer. 9. Skulle alla dessa 1 600 beredas provar under de fem läsåren h. t. 1937—v. t. 1942, skulle alltså erfordras över 300 provårsplatser per år. Detta skulle alltså vara nödvändigt, om man ville bereda alla, som förskaffat sig den erforderliga examenskompetensen, möjlighet att gå provar före utgången av den betraktade femårsperioden, för att därefter abrupt avbryta den nuvarande formen för provårsutbildningen. Man kan väl emellertid antaga, att under en övergångsperiod efter utgången av ifrågavarande femårsperiod det gamla provåret kommer att fortsätta, om än i begränsad omfattning. Man kan då förutsätta att även i fortsättningen en del magistrar komma att stanna kvar vid universitet och högskolor för att bedriva högre studier. Det kan antagas, att dessa studerande i allmänhet slutföra studierna innan de aspirera på provar. (Sannolikt skulle det vara till skolans nackdel att tvinga dem att avbryta för att gå provar.) Det antal magistrar, som stannar kvar vid universitet och högskolor för högre studier, kan åtminstone antagas bli lika stort, som det är nu, även om effekten av en utökning av antalet provårsplatser skulle bli en tillfällig minskning i ifrågavarande antal. Men även om vi sätta detta antal till 400 (d. v. s. detta antal magistrar skulle, utan att ha gått provar, finnas kvar vid högskolorna vid utgången av vårterminen 1942), så kvarstå i alla fall 1 200 magistrar och teol. kandidater (inberäknat personer, som dessutom avlagt högre examina), vilket är det antal, som med hänsyn till tillströmningen borde beredas provar under femårsperioden h. t. 1937—v. t. 1942. 10. Vi ha tidigare funnit, att det i genomsnitt under de närmaste åren behoves c:a 90 a 95 lärare med filosofisk eller teologisk examen för att fylla ersättningsbehovet samt att siffran kan väntas stiga med c:a 5 enheter per år. Antalet personer, som under de senaste åren genomgått provar (som avslutat provårsutbildningen), framgår av följande tablå: Lasär

1927—28 1928—29 1929—30 1930—31 1931—32 1932—33 1933—34 1934—35

Antal personer, som avslutat provårsutbildningen 84 81 89 79 89 83 84 91

En del lärare, som fått provar först efter flera terminers tjänstgöring, gå provåret på en termin. Antalet provårsplatser är c:a 80. De här lämnade siffrorna visa, att antalet per år provårsutbildade för närvarande är mindre än det genomsnittliga ersättningsbehovet under de närmaste åren och att

296 en ökning inom en ej allt för avlägsen framtid redan av denna anledning blir nödvändig. I det citerade betänkandet om tillströmningen till de intellektuella yrkena ha (sid. 378—379) anförts några synpunkter beträffande fördelen av att snarast möjligt de vid våra högre skolor tjänstgörande lärare, vilka icke genomgått provårsutbildning, beredas tillfälle att färdigställa sin pedagogiska utbildning. Då dessa lärares antal utgör c:a 300 och då det av många anledningar är till fördel att deras provårsutbildning ordnas så, att ungefär lika stort antal per år få utbyta sin lärartjänstgöring mot genomgång av provar (bland annat vinnes vid dylik jämn fördelning, att minimum i det behövliga antalet vikarier ernås), bör man ordna så, att c:a 60 av dessa lärare per år under femårsperioden 1937—1942 erhålla provårshänvisning. 11. Då 60 extra provårsplatser behövas för att bereda de tjänstgörande icke provårsutbildade lärarna provårsutbildning och 90 å 95 för att fylla ersättningsbehovet, skulle man alltså komma till att behovet av provårsplatser utgör c:a 150 per är under de närmaste fem åren. (Siffran gäller förstås egentligen antalet per år provårsutbildade lärare, varför man har att ta hänsyn till dem, som gå provar på en termin — om dessas antal per år t. ex. är 20, kan man minska antalet provårsplatser med 10.) På grund av den tendens till stegring, som ersättningsbehovet har, torde man icke behöva att minska provårsplatsernas antal, då de fem åren äro tilländalupna, särskilt som en-terminsutbildning väl då knappast kommer att ifrågakomma. Om c:a tio år torde ersättningsbehovet för lärare av här betraktad kategori nämligen hava vuxit till c:a 140. 12. Till ersättningsbehovet och tillströmningen till provar inom olika ämnesgrupper återkomma vi i en senare P. M. Stockholm och Lund den 8 augusti 1936. Tor Jerneman.

Tage Larsson.

Ejnar

Olsson.

II. Förhållandena inom olika ämnesgrupper. 1. I »Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena» (Statens offentliga utredningar 1935: 52) har meddelats en tabell (s. 204—205) rörande lärarnas med akademiska examina fördelning efter ämnesgrupper, ålder och lärarbefattningens art. Den där använda grupperingen av ämnena kommer i det följande att tillämpas, varvid beteckningarna bli följande: A z= Kristendom (Kristendomskunskap) ensamt eller i kombination med andra ämnen (filosofi, modersmålet, historia), B = »Humaniora»: Modersmålet, historia, filosofi, geografi (i humanistisk kombination), C = Humaniora -f- moderna språk, D = Moderna språk (tyska, engelska, franska), E = Klassiska språk ensamt eller i kombination med andra ämnen, tillhörande gruppen humaniora eller moderna språk, F = Matematik, fysik, ev. i kombination med kemi eller geografi, G = Biologi, ensamt eller i kombination med kemi eller geografi. (H = Ämnen icke kända.) 2. Av de personer, som under tidsperioden h. t. 1921—v. t. 1936 avlagt filosofisk ämbetsexamen och som icke avlagt eller avse att avlägga jämväl teologie kan-

297 didatexamen, ha enligt tidigare avgiven P. M. 773, därav 579 män och 194 kvinnor, genomgått provar eller erhållit provårshänvisning för höstterminen 1936. I tabell A ha dessa magistrar fördelats efter ämnesgrupp; ett mindre antal fall, där ämnena icke varit oss bekanta, ha utproportionerats. Tabellen upptager dels absoluta tal, dels procentsiffror. Det framgår tydligt, att det förefinnes en mycket stark olikhet mellan männens och kvinnornas fördelning efter ämnen. I jämförelse med männen äro kvinnorna särskilt fåtaliga i ämnesgrupperna klassiska språk och matematik, fysik samt även i gruppen biologi och särskilt talrika i grupperna moderna språk och humaniora + moderna språk. Tabell A. I procent av samtliga

Absoluta tal Ämne sgrupp

B C D E F G Summa

Män

Kvinnor

Båda könen

Män

Kvinnor

Båda könen

95 101 105 77 134 67

26 61 70 7 17 13

121 162 175 84 151 80

16 18 18 13 23 12

13 31 36 4 9 7

16 21 22 11 20 10

3. Vidare ha vi försökt att skaffa oss siffror beträffande fördelningen på ämnesgrupper för de personer, som avlagt filosofisk ämbetsexamen under perioden h. t. 1921—v. t. 1936 och icke avlagt eller avse att avlägga jämväl teologie kandidatexamen och som ännu icke gått provar men enligt för oss tillgängliga uppgifter vilja bli lärare vid högre skolor. Vi ha för denna undersökning medtagit de personer, som i den tidigare P. M:s tabell 2 upptagits under rubrikerna »sökt men ej erhållit provar», »e. o. lärare, som icke genomgått provar» samt »avse enligt studentutredningen lärarebanan». Det må hänvisas till den tidigare P. M. för diskussionen rörande tillförlitligheten av uppgifterna till studentutredningen. Förutsatt att felkällorna äro lika starka i alla ämnesgrupper, spelar det naturligtvis för det här betraktade spörsmålet ingen som helst roll om studentutredningen ger en felaktig bild med avseende på totala antalet av dem, som vilja bli lärare. Man kan nu kanske ha anledning förmoda, att avgången till andra banor frän dem som uppgivit sig ha för avsikt att bli lärare, icke alldeles lika fordelar sig över de olika ämnesgrupperna. Bland kvinnorna torde avgången vara starkare än normalt i moderna språk-gruppen; i denna grupp torde nämligen studentskor, som avbryta på grund av giftermål eller som på grund av god ekonomisk ställning icke allvarligt aspirera på lärartjänst, vara, relativt sett, talrikare än i andra grupper. Sannolikt är avgången bland kvinnorna lägre an normalt i grupperna matematik, fysik och biologi, enär övergång till andra yrken dar sällan är möjlig, medan bland männen i dessa grupper avgången kan förmodas vara något starkare än normalt (övergång till lantbruksvetenskap och forsoksvasende, för matematikerna annan statstjänst än lärarverksamhet, verksamhet inom försäkringsväsendet, etc. samt övergång till högre teknisk utbildning). For mannen torde man ha att räkna med liten avgång i gruppen klassiska språk.

298 Detta är dock mera vad man har på känn, och vårt material ger icke utan särskild extrabearbetning möjlighet till ett siffermässigt studium av dessa förhållanden. För övrigt sammanhänger avgångens intensitet i icke ringa grad med konjunkturerna på lärarebanan, varför det kan vara nog med de gjorda påpekandena beträffande felmöjligheterna. Materialet har fördelats efter ämnesgrupper i tabell B. Tabell B. Absoluta tal Ämnesgrupp

B C D E F G Summa

I procent av samtliga

Män

Kvinnor

Båda könen

Män

Kvinnor

Båda könen

118 138 94 91 158 81

31 93 102 16 26 28

149 231 196 107 184 109

18 20 14 13 23 12

11 31 35 5 9 9

15 24 20 11 19 11

100 Även i denna tabell ha de fall, där ämnesgruppen ej varit känd, utproportionerats. (De utgöra 36 stycken eller mindre än 4 % av samtliga.) Vid en jämförelse med tabell A finna vi en mycket stor överensstämmelse. För männen föreligger dock den skillnaden, att i tabell B gruppen D är svagare företrädd och grupperna B och C starkare företrädda än i tabell A; detta torde vara ett uttryck för den starka konkurrensen från kvinnorna i moderna språk-gruppen. Konjunkturerna ha också varit bättre för dem, som haft med modersmålet i sin ämneskombination. För kvinnornas vidkommande finna vi en relativ stegring för biologigruppen, i det att bland dem, som gått provar, 7 % men bland dem, som avlagt fil. ämbetsexamen men ännu ej fått provar, 9 % tillhöra denna ämnesgrupp. 4. På grundval av den inledningsvis nämnda tabellen i det citerade betänkandet om tillströmningen till de intellektuella yrkena är det möjligt att med önsklig noggrannhet beräkna hur ersättningsbehovet för lärare med akademisk examen sammansätter sig efter ämnesgrupp. Ersättningsbehovet för manliga lärare utan akademisk examen utgör endast 5 å 6 % av totala ersättningsbehovet för manliga lärare; man kan därför utan vidare låta de siffror man får fram för ämnesfördelningen av ersättningsbehovet för akademiskt utbildade manliga lärare gälla för totalgruppen av manliga lärare. De siffror, man sålunda erhåller, framgå av tabell C. En jämförelse med de föregående tabellerna ger vid handen, att förhållandet mellan tillströmning och ersättningsbehov är mycket olika inom olika ämnesgrupper. Sämst (ur aspiranternas synpunkt) ligga ämnesgrupperna klassiska språk och biologi, bäst humaniora -f moderna språk samt — förvånansvärt nog moderna språk. För gruppen klassiska språk döljes disproportionen naturligtvis i icke ringa grad därigenom att så stor del av magistrarna bedriva högre studier för förvärvande av lektorskompetens; för gruppen moderna språk försämras säkerligen ställningen helt enkelt därigenom att befattningar, som innehavas av män, i stället bliva besatta med kvinnliga lärare. (Ett visst antal läraretjänster äro ju förbehållna kvinnor, och det finns ju kvinnliga lärare — åtminstone om man ser på dem, som

299 Tabell C. Ersättningsbchovct för manliga lärare, procentiskt fördelat på ämnesgrupper.

Ämnesgrupp

A B C D E F G Summa

Procentisk fördelning på ämnesgrupp

Procentisk fördelning på ämnesgrupp med ämnesgruppen kristendom utesluten

15 15 19 17 6 20 8

18 22 19 8 23 10

ha akademisk utbildning — företrädesvis i moderna språk-gruppen.) 5. I det material, som varit oss tillgängligt för denna undersökning, äro uppgifterna om de kvinnliga lärarnas vid de högre skolorna fördelning efter ämnesgrupp icke så fullständiga, som skulle erfordrats för ett noggrant bestämmande av ersättningsbehovets fördelning på olika ämnesgrupper. Att komplettera materialet skulle varit alldeles för tidsödande (och sålunda för kostsamt), om man ser till syftet med undersökningen. Det föreligger ju så många andra osäkerhetsmoment (konkurrensen från de seminarieutbildade lärarinnorna, slumpmässiga variationer i dödligheten, möjligheten av förändringar i kursplanerna, e t c ; dessutom kommer härtill, alt på grund av tidigare vidtagna ändringar i kursplanerna de tjänstgörande lärarnas ämnesfördelning icke alltid precis motsvarar skolans behov). Vi ha därför ansett, att vi borde nöja oss med ett mera summariskt förfaringssätt. Med hänsynstagande till dels ämnesfördelningen för de äldre lärare, där denna fördelning varit oss bekant, dels till limantalet i olika ämnen vid de högre skolor, där kvinnliga lärare företrädesvis undervisa, ha vi kommit till de siffror, som angivas i tabell D.

Tabell D. iittni Qflsbehovet för kvinnliga lärare, procentiskt fördelat på ämnesgrupp

Ämnesgrupp

A B C D E F G Summa

Procentisk fördelning på ämnesgrupp

Procentisk fördelning på ämnesgrupp med ämnesgruppen kristendom utesluten

13 16 19 22 3 18 9

18 22 25 4 21 10

100 Vid en jämförelse med tabellerna A och B finna vi, att proportionen mellan tillströmning och ersättningsbehov är mycket olika inom olika ämnesgrupper. Sämst (ur aspiranternas synpunkt) äro grupperna humaniora + moderna språk

300 och moderna språk. Däremot äro förhållandena i grupperna matematik, fysik samt humaniora ur aspiranternas synpunkt jämförelsevis mycket gynnsamma. Man har emellertid här att ta hänsyn till att de aspiranter, som komma via högre lärarinneseminariet, ha en ämnesfördelning som mera än de akademiskt bildade kvinnliga aspiranternas överensstämmer med den i tabell D angiva fördelningen för ersättningsbehovet. 6. Med avseende på ersättningsbehovet för lärare vid högre skolor ha vi i vår förra P. M. antagit, att 20 ledigblivande platser per år bliva besatta av seminarieutbildade lärarinnor. Beträffande återstoden (under de närmaste fem åren i genomsnitt per år 90 å 95 personer med filosofisk ämbetsexamen eller teologisk examen) kan man räkna med att 30 å 35 % få ersätta en kvinnlig och återstoden en manlig befattningshavare. Av de lärare, som behandlats under punkt 2 (personer, som avlagt fil. ämbetsexamen h. t. 1921—v. t. 1936 och erhållit provårshänvisning), äro enligt tabell A 25 % kvinnor. Av de magistrar, som behandlats under punkt 3 (personer, som avlagt fil. ämbetsexamen under nämnda period, vilja bli lärare men icke ännu erhållit provårshänvisning), äro enligt tabell B 30 % kvinnor. Bland läraraspiranterna med teologisk examen är procenten kvinnor lägre. Man torde med hänsyn till dessa siffror kunna räkna med att c:a 30 % av de lärartjänster det här är fråga om komma att bliva besatta med kvinnliga lärare. 7. På grundval av de i det föregående lämnade siffrorna ha vi i tabell E sammanställt vår uppfattning beträffande behovet av provårsplatser i olika ämnen. Alternativ I tar huvudsakligen hänsyn till ersättningsbehovet. Delta alternativ bör tillämpas, om antalet provårsplatser sättes så lågt, att det nätt och jämnt svarar mot ersättningsbehovet (90 å 95 provårsutbildade per år). Alternativ II tar likaledes huvudsakligen hänsyn till ersätlningsbehovet, men viss justering har gjorts, så att de ämnesgrupper, där antalet aspiranter är förhållandevis stort, föreslagits erhålla ett något ökat antal provårsplatser. Detta alternativ torde böra tillämpas, om antalet provårsplatser sättes något högre än ersättningsbehovet (c:a 125 provårsutbildade per år). Alternativ III tar i större utsträckning hänsyn till aspiranternas ämnesfördelning ( = fördelningen i tabell B). Detta alternativ torde böra användas om antalet provårsplatser bestämmes till ett antal motsvarande c:a 150 provårsutbildade per år. Tabell E . Antalet personer, som torde böra provårsutbildas per år i olika ämnesgrupper, under antagande att antalet provårsutbildade per år utgör alternativt 95, 125 eller 150. Ämnesgrupp A Kristendom B Humaniora C Humaniora + mod. språk D Moderna språk E Klassiska språk F Matematik, fysik G Biologi Summa

Alternativ I (95 personer)

Alternativ II (125 personer)

Alternativ III (150 personer)

14 15 18 17 5 18 8 95

16 19 24 22 9 24 11 125

19 20 32 25 13 26 15 150

Självklart förutsätter denna beräkning att inga större ändringar i skolans kursplan företagas. Det behövs i själva verket inte så stora ändringar för att för-

301 delningen med hänsyn enbart till skolans behov av ersättningsbehovet för de närmaste åren skall förändras oerhört mycket. Antag t. ex. att ersättningsbehovet för lärare i gruppen F, vilkas antal vi antaga vara 600 (manliga), utgör 10 per år. (Detta är i runda tal riktiga siffror. — Obs! Den oerhört onormala åldersfördelningen.) Antag vidare, att timantalet för denna grupp av lärare på skolans kursplan genomgående minskas med 10 %. Man kan då (teoretiskt sett) minska antalet lärare i denna grupp med 60 (förutsatt att inte geografiska hänsyn etc. lade hinder i vägen). D. v. s. ersättningsbehovet skulle för denna grupp under de närmaste åren bli 0 (under sex år, om inte den abnorma åldersfördelningen dessförinnan frampressat en ökning av ersättningsbehovet). Detta enda exempel torde säga tillräckligt om de vanskligheter, som äro förbundna med en förhandsberäkning av ersättningsbehovets fördelning på ämnesgrupper. Stockholm den 24 augusti 1936. Tor

Jerneman.

Tage

Larsson.

Ejnar

Olsson.

302 Bilaga 5.

Förslag till formulär för läkarintyg åt studerande, s o m önskar v i n n a tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid a l l m ä n t läroverk. Undertecknad har denna dag undersökt den

år

bosatt

i

född (födelseort) och

(hemvist).

Under hur lång tid har intygsgivaren haft tillfälle iakttaga sökanden? Anamnes. A. I

Har enligt den undersöktes uppgift och enligt vad i övrigt är känt, inom hans närmaste släkt förekommit tuberkulos, sinnessjukdom eller ärftlig dövhet? I så fall hos vem? II. Har sökanden varit befriad från deltagande i skolgymnastik? I så fall när och av vilken orsak? Allmänna hälsotillståndet under skolgången? Har sökanden undergått mönstring för värnpliktstjänstgöring? Med vilket resultat? III. Vilka sjukdomar har sökanden genomgått (epidemiska sjukdomar, eventuella följdsjukdomar, ledgångsreumatism) ? Uppträder ofta ihållande eller recidiverande heshet? Har sökanden genomgått sinnessjukdom eller annan sjukdom i nervsystemet, hjärnhinneinflammation, sömnsjuka eller har han lidit av epileptiska anfall? IV. Har hos sökanden någon form av tuberkulos förekommit? I så fall när och under huru lång tid? Den behandlande läkarens namn? Har sökanden haft knölros eller lungsäcksinflammation? Status

B. I. 1.

pr&sens.

Antyder utseendet någon sjuklighet eller allmän svaghet? Hurudan är kroppsbyggnaden och muskelsystemet? Missbildning eller lyte? 2. Sjukliga förändringar i huden? Lymfom eller ärr efter dylika? II. 1. Sjukdomstecken i digestionsorganen? I blodet? 2. Tändernas utseende? III. 1. Sjukdomstecken i lungor eller lungsäckar? 2. Kroniska sjukdomar eller deformiteter i näsa eller svalg? 3. Talfel? IV. Sjukdomstecken i cirkulationsorganen? V. Blodbrist?

303 VI.

Struma eller tecken på rubbningar i andra endokrina organ eller i ämnesomsättningen ? VII. Finnes anledning antaga sjukdom i nervsystemet? Neurasteni, hysteri, svårare migrän, chorea, epilepsi, tic eller likartade åkommor? Allergiska åkommor. VIII. 1. Är sökanden närsynt? 2. Synskärpa på vartdera ögat efter korrektion av eventuella refraktionsfel? h ö Syn - - = J v. ö. = 3. ögonsjukdom? Skelögdhet? Färgblindhet? IX. 1. På vilket avstånd kan viskstämma uppfattas? „.. , h. ö. = m. Horsel v. o. = m. 2. Finnes öronflytning eller har sådan funnits? Äro trumhinnorna i så fall hela? X. 1. Innehåller urinen äggvita eller socker? 2. Finnes något som tyder på sjukdomar i urogenitalorganen? IX. 1. Äro bensystem och ledgångar friska? 2. Har sökanden varit utsatt för kroppsskada, varav menliga följder uppstått? På grund av vad jag sålunda iakttagit anser jag den undersöktes fysiska och utgöra ,. , „.. , , , psykiska konstitution och hälsotillstånd • u t g ö r a hinder for verksamhet som lärare. 1 Intygas på heder och samvete.

den

1 Därest hinder för verksamhet som lärare befinnes föreligga, angiv orsakerna till att den sökande är olämplig.

304 Bilaga 6.

Förslag till formulär för intyg av rektor åt studerande, s o m önskar v i n n a tillträde till studier för v i n n a n d e av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. Sedan

, född den i av län, begärt intyg för ansökning att jämlikt kungörelsen den .. angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk (nr) bliva mottagen som studerande, får jag såsom svar på nedanstående frågor lämna följande upplysningar. ar

1) Hur länge har intygsgivaren haft tillfälle iakttaga sökanden? 2) Har sökanden hela gymnasietiden haft högsta betyg i uppförande? Om ej så är fallet, angiv orsaken. 3) Allmän karaktärsläggning och karaktärsegenskaper? Förefinnas några lynnesegenheter i övrigt? I så fall vilka? 4) Förefinnes dessutom något att andraga i positiv eller negativ riktning beträffande sökandens karaktär? 5) Anser Ni sökanden äga förutsättningar att bliva en god lärare, eller skulle Ni finna det mindre lämpligt, att han (hon) vinner inträde på lärarbanan? På vilka grunder? 6) Är sökanden enligt egen uppgift intresserad av att bliva lärare? Kan han (hon) angiva några skäl därför? den

år Rektor vid

305 Bilaga 7.

Sammandrag rörande av de sakkunniga inhämtade yttranden angående den teoretiska lärarutbildningen vid universiteten och högskolorna. De sakkunniga ha inhämtat yttranden angående den teoretiska lärarutbildningen i vederbörande examensämnen vid universiteten och högskolorna från dels vissa representanter för skolundervisningen, nämligen modersmålslärarnas förening, svenska klassikerförbundet, adjunkten vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm C. Ernolv (huvudsakligen engelska), f. rektorn vid Djursholms samskola H. Söderbergh (huvudsakligen franska), lektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm W. Carlgren (historia), lektorn vid högre allmänna läroverket i Lund H. Lindström (historia), adjunkten vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm E. Söderlund (historia), lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala H. Valentin (historia), geografilärarnas förening, föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning och biologilärarnas förening, dels ock läraraspiranternas förening i Lund. Filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, matematisk-naturvetenskapliga avdelningen och humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola samt Göteborgs högskolas lärarråd ha efter hänvändelse från de sakkunniga avgivit utlåtanden i anledning av berörda yttranden och därvid bifogat de särskilda akademiska ämnesrepresentanternas utlåtande rörande undervisningen i de olika examensämnena. Av vad i ämnet anförts ges här ett kort sammandrag (se i övrigt de sakkunnigas handlingar). A l l m ä n n a synpunkter. 1 Den teoretiska lärarutbildningens syfte. Adjunkten Ernolv anser universitetets uppgift i stort sett vara att lämna den studerande de för hans framtida kall nödvändiga kunskaperna och färdigheterna samt att införa honom i vetenskapligt tänkande, men icke att samtidigt bibringa honom undervisningens metodik. Styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning och läraraspiranternas förening i Lund hålla före, att en på alla detaljer inriktad lärarutbildning vid universiteten icke är nödvändig, men framhålla tillika, att de luckor i kunskaperna, som läraren sedermera under sin verksamhet upptäcker, ej få vara för stora. Göteborgs högskolas lärarråd framhåller, att det finns och alltid kommer att finnas en avsevärd skillnad mellan de insikter, som de filosofiska fakulteternas undervisning avser att bibringa, och dem, som läraren har direkt användning för i sin dagliga gärning. En liknande inkongruens torde finnas exempelvis mellan den juridiska undervisningen och den praktiserande juristens omedelbara behov. Detta beror måhända i någon ringa mån på den akademiska traditionens styrka, 1 I de allmänna synpunkter, som enligt det efterföljande anförts av Göteborgs högskolas lärarråd, har filosofiska fakulteten i Uppsala förklarat sig vilja i huvudsak instämma.

20—816102

306 men framför allt på själva universitetets grundläggande idé, som förbjuder den akademiske läraren att närsynt och trångbröstat begränsa de blivande läroverkslärarnas bildning till det blygsamma mått av kunskap, som är så att säga direkt »matnyttigt». För så vitt som universiteten icke blott äro högre undervisningsanstalter utan även fria forskningsinstitut, måste det förbliva de akademiska lärarnas uppgift att hos sina lärjungar väcka och utveckla en vetenskaplig anda samt att giva de högre läroverkens blivande lärare en vetenskaplig grundval för deras bildning och för deras lärargärning. Att denna tradition upprätthålles, att de akademiska disciplinerna icke onödigtvis förvandlas till »skolvetenskaper», att högskolornas undervisning icke degraderas till idel praktiska kurser och examinatorier, är ett vitalt intresse icke minst för de högre läroverken och dessas lärare själva. Ju grundligare lärarens vetenskapliga utbildning göres och ju större hans vetenskapliga intresse är, desto bättre är han enligt lärarrådets mening rustad för sin praktiska gärning. Härtill kommer, att undervisningen och kurserna för filosofisk ämbetsexamen icke äro tillrättalagda enbart för de studerande, som med denna examen avsluta sina akademiska studier, de blivande adjunkterna och ämneslärarinnorna. Med de begränsade lärarkrafter och anslag, som stå universiteten och högskolorna till buds, måste dessa samma föreläsningar och kurser även tillgodose såväl de studerande, vilka med ämbetsexamen vilja lägga en grund för fortsatta djupare vetenskapliga studier, de blivande lektorerna och universitetslärarna, som ock, då särskilda kurser för filosofie kandidatexamen icke anordnas, de talrika studenter, vilka icke utbilda sig för lärarbanan utan för annan verksamhet, de blivande bibliotekarierna, arkivarierna, museimännen, tidningsmännen o. s. v., och dessutom dem, som av allmänt bildningsintresse följa den akademiska undervisningen. Vidare får icke förbises, att universitetsstudierna och i synnerhet studierna för filosofisk ämbetsexamen endast kunna lägga grunden för den blivande lärarens gärning. Den lärare — liksom exempelvis den läkare — som icke av egen drift fortsätter att bygga vidare på denna grund, har icke kommit på rätt levnadsbana. Den studievana och den allmänna vetenskapliga bildning och skolning, läraren förvärvat vid universitetet, samt den förtrogenhet med litteratur och andra vetenskapliga hjälpmedel, han där vunnit, böra göra det möjligt för honom att på egen hand arbeta sig in i de områden, som den akademiska undervisningen mindre väl tillgodosett, och efter hand själv fylla de luckor i sitt vetande, som han under arbetet i skolan blir medveten om. Men en dylik ständigt fortsatt facklig utbildning förutsätter en icke alltför tyngande tjänstgöring och icke alltför njuggt tillmätta löneförmåner. Filosofiska fakulteten i Lund framhåller, att ändringar i universitetens kursplaner och undervisning icke få medföra en försvagning av den vetenskapliga karaktären hos de blivande läroverkslärarnas akademiska utbildning. Därav följer, att många »icke-aktuella» delar av lärostoffet, vilka utgöra en oumbärlig grundval för en insiktsfull behärskning av ämnet, icke kunna beskäras. Möjligheten av att undervisningen vid universiteten i ökad utsträckning tar sikte på sådana områden, som för skolorna äro av särskild betydelse, är för handen. I detta sammanhang betonar dock fakulteten, att det varken torde vara behövligt eller ens önskvärt, att vid universitetsundervisningen kursvis allt genomgås, som kan tänkas möta den blivande läraren i hans kommande lärarverksamhet. Åtskilligt måste överlämnas åt det enskilda initiativet och åt självstudier. Men givetvis få bristerna i lärarutbildningen icke vara alltför stora. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola anser, att studierna för filosofisk ämbetsexamen ej kunna läggas så, att de direkt förbereda för undervisning i skolans kurser. Examen skall även utgöra en grundval för

307 fortsatia vetenskapliga studier, och fakulteten håller före, att det även från den blivande lärarens synpunkt är fördelaktigast, att kravet på vetenskaplighet i undervisningen upprätthålles, och att splittring på alltför många olika och ej sammanhängande kursmoment undvikes. Härigenom sättes vederbörande i stånd att på ett mer fruktbringande sätt genom självstudier komplettera sitt vetande på vissa områden, till vilka ej tillräckliga hänsyn kunna tagas vid undervisningen för filosofisk ämbetsexamen men som eventuellt kunna spela en viktig roll för undervisningen i skolan. Förhållandena gestalta sig naturligtvis rätt olika i olika ämnen. Fakulteten uttalar sig i princip för att varje ämneslärare, som har med utbildningen till filosofisk ämbetsexamen att göra, vid planläggandet av sin undervisning bör ta den hänsyn till lärarutbildningen, som är möjlig utan att sammanhang och vetenskaplig halt i undervisningen äventyras. Professorn N. Holmgren i Stockholm (zoologi) framhåller, att den relativt ringa kursskillnaden mellan filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen gör, att de flesta studerande av zoologi avlägga ämbetsexamen i detta ämne eller komplettera sin kandidatexamen till ämbetsexamen. De flesta studerande, som efter avlagd första examen fortsätta med högre studier, göra detta sålunda med utgångspunkt från ämbetsexamen. Ur de blivande lärarnas intressesynpunkt bör ämbetsexamen sålunda vara så beskaffad, att den är en tillräcklig grund även för högre studier. Ett särhållande av fordringarna för ämbetsexamen och kandidatexamen skulle stöta på stora praktiska svårigheter. Det skulle förutsätta hållande av parallellkurser med särskilda lärarkrafter och kursrum samt dessutom innebära ett väsentligt försvårande för den, som avlagt ämbetsexamen, att fortsätta med högre studier. Professorn 5. Ekman i Uppsala (zoologi) yttrar, att det icke kunde vara universitetets uppgift att lämna direkt undervisning i varje liten detalj, som kunde tänkas ingå i den blivande lärarens undervisning på elementarstadiet. Om universitetet gåve den studerande den allmänna insikt i forskningsmetodiken inom ämnets olika grenar och den vetenskapliga inställning och överblick, att han med användning av vanligt sunt förstånd själv borde kunna komplettera de luckor, som även efter examens avläggande givetvis förefunnes i detaljkunskaperna, så finge han själv sedan utföra denna komplettering. Samarbete mellan skolan och den akademiska undervisningen. Geografilärarnas förenings arbetsutskott finner det mycket önskvärt både för universitetet och för de olika skoltyperna, om kontakt upprätthålles med föreningen vid utarbetandet av högskolornas studieplaner. Styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning önskar, att erfarenheten från läroverken får ett stadigvarande inflytande på utformningen av de moment av kurser för filosofisk ämbetsexamen, som mera direkt syfta mot utbildningen av lärare. Göteborgs högskolas lärarråd anser, att klagomålen dels över alltför stor olikhet mellan kurserna för filosofisk ämbetsexamen i samma ämne vid olika universitet och högskolor, dels över bristande överensstämmelse mellan universitetens och högskolornas undervisning och examensfordringar å ena sidan och läroverkens behov å andra sidan äro i huvudsak oberättigade. Lärarrådet vill dock gärna ansluta sig till det från flera håll framställda önskemålet att vid uppgörande av studieplaner för filosofisk ämbetsexamen någon form av samarbete anordnas mellan vederbörande ämnesrepresentanter vid högskolorna å ena sidan och representanter för läroverken och med dem jämförliga läroanstalter å den andra. I detta syfte föreslår lärarrådet, att tillfälle beredes representanter för vart och ett av de s. k. skolämnena vid de olika universiteten och högskolorna att med vissa mel-

308 lanrum, förslagsvis vart fjärde år, sammanträda dels för att sinsemellan samråda om undervisningens utformning samt om kursplanerna och examensfordringarna i ämnet, dels för att under överläggning med skolöverstyrelsen eller med av överstyrelsen utsedd ämnesrepresentant taga kännedom om de önskemål och förslag, som skolans män med stöd av sin erfarenhet för ämnets del kunna framställa. Därvid betonar likväl lärarrådet bestämt, att det är likvärdighet, icke uniformitet, de olika universiteten och högskolorna sinsemellan böra eftersträva i sin undervisning och sina examensfordringar. Vidare uttalar lärarrådet i detta sammanhang, att även universiteten och högskolorna ur sin synpunkt torde kunna göra berättigade anmärkningar mot det sätt, varpå skolans kurser utformats och fördelats på olika klasser och åldersstadier, önskvärt är, att, när kursplaner för visst skolämne uppgöras, hänsyn tages även till vederbörande universitetslärares erfarenhet och önskningar. Särskilt synas de universitetslärare, vilka tjänstgöra som censorer, kunna utnyttjas mera för detta ändamål, än som hittills skett. Tanken att vissa nu i examen ingående eller föreslagna kurser skulle givas avlärare, väl förtrogna med skolans krav, vill lärarrådet icke utan vidare avvisa. 1 Redan nu stå ej få läroverkslärare i universitetens och högskolornas tjänst som docenter, och lärarrådet uppskattar för sin del högt den insats, som denna kategori av universitetslärare tack vare sin förening av vetenskaplig skicklighet och pedagogisk erfarenhet gör i högskolans arbete. Lärarrådet föreställer sig också, att denna läroverkslärarnas medverkan vid utbildningen av blivande lärare med fördel kunde utvidgas på så sätt, att vid läroverken anställda, i något visst ämne särskilt erfarna och skickliga lärare skulle kunna tid efter annan i form av ett antal föredrag — icke kurser — inrikta de blivande magistrarnas uppmärksamhet på det mot ifrågavarande vetenskapliga disciplin svarande skolämnet, dettas omfattning, krav, problem och hjälpmedel. Men det samband mellan studentens pågående högskolestudium och kommande lärargärning, som därmed skulle uppnås, kunde måhända bättre eller i varje fall även vinnas därigenom, att studenten efter vissa terminers akademiska studier, eventuellt efter vissa avlagda tentamina, finge rätt att auskultera ett antal timmar i sina ämnen vid något läroverk i universitetsstaden. Om däremot meningen är, att ett antal vetenskapligt kvalificerade lärare i olika skolämnen skulle erhålla tjänstledighet eller avsked från sin skoltjänst för att med full tjänstgöring på ett fastare sätt anställas vid universiteten och högskolorna som undervisare, kan lärarrådet för sin del icke ansluta sig till förslaget. Lärarrådet befarar, att en dylik omläggning av den akademiska undervisningen skulle visa sig oförenlig med universitetens och högskolornas egenart och egentliga syfte. Behovet av att de, som ämna avlägga filosofisk ämbetsexamen, erhålla en orientering rörande de moment av lärostoffet, som ha särskild betydelse för skolundervisningen, torde delvis kunna tillgodoses på det sätt, som ovan ifrågasatts, och torde för övrigt — såsom tillhörande den praktiska lärarutbildningen — böra bli föremål för provårshandledarnas omsorg. Filosofiska fakulteten i Lund finner icke påkallat, att läroverkens representanter beredas ett stadigvarande inflytande på uppgörandet eller utformningen av kurser och studieplaner för filosofisk ämbetsexamen. Läroverkens berättigade intressen måste givetvis beaktas och ha ävenledes vid universitetet i Lund beaktats så långt förhållandena medgivit. Detta kan också ske alltfort, utan att man inkräktar på den rörelsefrihet, som är utmärkande för vår akademiska undervisning. Eventuella erinringar rörande undervisningen kunna såsom hittills ingivas till fakulteten, som 1

Jfr nedan de förslag i berörda avseende, som beträffande vissa av ämnena framställts av representanter för skolundervisningen.

309 förvisso kommer att ägna dem vederbörlig uppmärksamhet. Fakulteten kan icke finna påkallat att åt särskild befattningshavare uppdraga att orientera de studerande, som förbereda sig för filosofisk ämbetsexamen, rörande för skolundervisningen betydelsefulla moment av lärostoffet. Fakulteten förmenar, att denna speciella orientering tillhör provårsutbildningen. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola ställer sig icke oförstående till tanken, att rimliga hänsyn vid uppgörandet av fordringar till filosofisk ämbetsexamen tagas till de speciella krav, som komma att ställas på den blivande läraren vid hans undervisningsverksamhet. En organiserad form av direkt samarbete mellan representanter för högskola och skola torde dock vid uppgörandet av studieplaner för filosofisk ämbetsexamen ej vara nödvändig. Den ifrågasatta anordningen att vissa nu i examen ingående eller föreslagna kurser skulle givas av lärare, väl förtrogna med skolans krav, och att åt en motsvarande befattningshavare skulle uppdragas att lämna dem, som ämna avlägga filosofisk ämbetsexamen, en orientering rörande de moment av lärostoffet, som ha särskild betydelse för skolundervisningen, böra betraktas som led i den till provåret hörande pedagogiska lärarutbildningen. För högskolans vidkommande måste vidare betonas, att denna ej själv kan åtaga sig de ekonomiska förpliktelser, som inrättande av universitetslektorat eller därmed jämförbara lärarbefattningar skulle innebära. Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola finner det framställda önskemålet att någon form av samarbete anordnas mellan representanter för högskola och skola vid uppgörandet av studieplaner för filosofisk ämbetsexamen till sitt syfte berättigat. Lämpligast bör detta ske på så sätt att skolöverstyrelsen i förekommande fall antingen till universitetskanslern eller direkt till de olika fakulteterna framhåller eventuellt önskemål från läroanstalternas sida. önskemålet att vissa nu i examen ingående eller föreslagna kurser givas av lärare, väl förtrogna med skolans krav, är så tillvida, vad fakulteten beträffar, redan tillgodosett som fakulteten står i nära kontakt med skolan tack vare att en stor del av fakultetens lärarkår utgöres av nuvarande eller förutvarande läroverkslärare. Vidare har ett flertal av fakulteternas lärare varit eller äro alltjämt censorer vid studentexamen, varigenom likaledes en regelmässig förbindelse upprätthålles. Det uttalade önskemålet om att åt en särskild befattningshavare skulle uppdragas att lämna en orientering rörande vissa moment av lärostoffet finner fakulteten av nyss anförda skäl mindre angeläget. Genom studentkårens försorg har i samråd med högskolans myndigheter träffats en sådan anordning, att inom varje ämne en erfaren student står till förfogande för dem, som önska råd angående studiernas planläggande och bedrivande. Professorerna J. Melander och J. Holmberg i Uppsala framhålla, att de finna ökat samarbete mellan universitets- och läroverksundervisningen vara ett betydelsefullt önskemål icke minst för de levande språkens vidkommande. Professorerna N. Svedelius och E. Melin i Uppsala anse likaledes, att vid uppgörandet av studieplaner för filosofisk ämbetsexamen någon form av samarbete bör anordnas mellan universitet och skola. Utan tvivel skulle det för den akademiska undervisningen vara av stort värde, om universitetslärarna kunde hållas underrättade om skolkursernas omfattning och successiva förändring. Samtidigt betonas önskvärdheten av att ett motsvarande samarbete äger rum, då det gäller att utarbeta studieplanerna för läroverken och jämförliga läroanstalter. Professorn L. Ramberg i Uppsala påpekar, att samarbetet mellan universitet och läroverk borde gälla läroverkens kursplaner lika mycket som universitetens. Beträffande vissa av professorn R. Anderberg i Uppsala ifrågasatta åtgärder hänvisas till sid. 310.

310 Likformighet i fordringarna vid de olika akademiska läroanstalterna. Läraraspiranternas förening i Lund fäster uppmärksamheten på a t t fordringarna för filosofisk ämbetsexamen inom vissa ämnen äro högst olika vid olika universitet och högskolor, varigenom de blivande lärarnas teoretiska förkunskaper bli olika. Likformighet i fordringar, jämväl i fråga om de högre akademiska kunskapsproven, bör genomföras i största möjliga utsträckning, ej minst på grund av riksgiltigheten av de akademiska betygen. Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskota framhåller i anslutning till nyssberörda uttalande vikten av att nödig frihet tillerkännes respektive universitetslärare beträffande fordringarna för de högre akademiska kunskapsproven. Det bör alltfort vara en ostridig rätt för vederbörande lärare att i viss utsträckning förlägga sin undervisning till sådana områden av ämnet, där han genom eget forskningsarbete är mest hemmastadd och där han sålunda har mest att giva sina lärjungar. Härav följer å andra sidan, att han bör ha rätt att av sina lärjungar fordra ett visst mått av kunskaper på just dessa områden. En dylik olikhet i fordringarna för särskilt de högre akademiska kunskapsproven är uppenbart till fördel också för de studenter, som önska specialisera sig på något visst område. Endast en viss specialisering av undervisningen kan tillförsäkra dessa den kvalificerande handledning på respektive specialområden, som riksgiltigheten för tentamensbetyg bland annat avsett att möjliggöra. Den pedagogiska utbildningen vid de akademiska läroanstalterna. Läraraspiranternas förening i Lund finner det rent pedagogiska utbildningsmomentet i den obligatoriska kursen i pedagogik och psykologi ha i alltför hög grad tillbakasatts för enbart allmänbildande kurspartier. Då varje ämne har sin särskilda pedagogik och metodik, är det synnerligen värdefullt, om varje ämnes egenart ur undervisningssynpunkt beaktas i fordringarna i respektive ämnen för filosofisk ämbetsexamen. övervägas bör, om icke denna allmänna teoretiskt pedagogiska kurs kan på ett eller annat sätt sammankopplas med den rent praktiska utbildningen. Kursen bör förläggas till slutet av studierna för filosofisk ämbetsexamen. Professorn R. Anderberg i Uppsala yttrar, att nämnda kurs icke kan utvidgas till att omfatta även de speciella ämnenas metodik, därför att den speciella metodiken icke kan läras utan i samband med det faktiska kunskapsstoff, som skall meddelas. Som en annan utväg pekas på möjligheten av att anställa lektorer vid universiteten i de ämnen, som äro skolämnen, med uppgift att svara för de kursmoment, som äro av uteslutande praktisk art, och för sina läroämnens speciella metodik. Om dessa lektorer samtidigt vore lektorer vid provårsläroverken i respektive städer, så skulle man därmed även ha fått den kontakt mellan universitet och läroverk, som nu saknas. Begränsning av deltagarantalet vid i den akademiska undervisningen ingående kurser och övningar. Göteborgs högskolas lärarråd framhåller, a t t den starka tillströmningen till våra universitet och högskolor senare år onekligen på sina håll sprängt de gamla arbetsformerna. Seminarieövningar med 30—70 deltagare äro icke längre några seminarieövningar. Läraren kommer icke i den personliga kontakt med seminariemedlemmarna, som är önskvärd, dessa få icke tillfälle att utveckla den aktivitet och produktivitet, som utgöra denna undervisningsforms egenart och värde. Examinatorier och repetitorier bli illusoriska, så snart deltagarantalet överskrider en viss ganska begränsad summa. Uttals-, tal- och översättningsövningar i de främmande språken förlora i effektivitet, i samma mån som antalet

311 deltagare ökas. För att åstadkomma en önskvärd uppdelning på flera kurser och mindre grupper krävas flera lärarkrafter och större anslag. Filosofiska fakulteten i Lund anför liknande synpunkter. Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola finner önskemålet att begränsa antalet deltagare vid i högskoleundervisningen ingående kurser och övningar behjärtansvärt. Läroböcker. Geografilärarnas förenings arbetsutskott har betonat vikten av att svenska vetenskapliga arbeten vid examination i geografi för filosofisk ämbetsexamen ej få stå tillbaka för utländska verk av samma värde. På svenska utarbetade handböcker borde utkomma med statsunderstöd. Göteborgs högskolas lärarråd anser, att de tidskrifter, årsböcker och övriga publikationer, som lärarsammanslutningar och enskilda lärare utgiva till tjänst för kollegernas vetenskapliga fortbildning, samt icke minst läroverkens bibliotek böra komma i åtnjutande av det större ekonomiska understöd från statsmakternas sida, som de förtjäna. Professorn / . Frödin i Uppsala, som anmärker, att den utländska geografiska litteratur, som användes vid universitetet i Uppsala, ej kan utbytas mot den svenska litteratur, som för närvarande finnes att tillgå, understödjer kravet att på svenska utarbetade handböcker borde utkomma med statsunderstöd. Professorerna L. Ramberg i Uppsala och L. Smith i Lund förorda utgivandet av en för skolbruk avpassad handbok i kemiska undervisningsexperiment. Professorn E. Hulthén vid Stockholms högskola framhåller bristen på lämplig lärobok i fysik. Fortbildningskurser. Styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning påpekar, att lärarutbildningen icke får vara avslutad genom de akademiska studierna och det därpå följande provåret. Behovet av med icke alltför långa mellanrum återkommande fortbildningskurser är särskilt påtagligt inom ämnena fysik och kemi. För närvarande är behovet av dylika kurser särdeles trängande inom alla de tre ämnen, som föreningen representerar, alltså även matematik. Ett steg i denna riktning har föreningen i Lund för matematisk-naturvetenskaplig undervisning redan tagit, i det föreningen en eller två gånger i terminen anordnat sammanträden, som talrikt besökts av lärare från Skåne och angränsande landskap (omkring 100 deltagare varje gång) och vilka genomförts genom intimt samarbete mellan flertalet av universitetets lärare och tjänstemän i ovannämnda naturvetenskapliga ämnen samt av till föreningen hörande lärare. Vid sammanträdena ha anordnats föredrag i nämnda ämnen, demonstrationer av modern undervisningsmateriel och nyare experiment samt diskussioner i pedagogiska, för undervisningen viktiga frågor. Föreningens blygsamma inkomster tillåta dock icke i längden fortsatt verksamhet. Även läraraspiranternas förening i Lund framhåller behovet av fortbildningskurser, i synnerhet inom de naturvetenskapliga ämnena. Göteborgs högskolas lärarråd finner kravet på vetenskapliga fortbildningskurser vid universiteten och högskolorna särskilt behjärtansvärt. Kontakt med vetenskapen kunna läroverkslärarna givetvis delvis upprätthålla med hjälp av tidskrifter och böcker. 1 Men kraftigare och varaktigare är den impuls, som personlig beröring med arbetande vetenskapsmän och vetenskapligt intresserade kolleger giver. ^ Detta bestyrker för övrigt erfarenheten särskilt från de kurser, som modermålslärarnas förening lid efter annan anordnat för svensklärarna, från 1936 års klassikerdagar 1

Jfr lärarrådets uttalande å sid 306 här ovan.

312 i Sigtuna och från de filolog- och historikermöten, som med två å tre års mellanrum fem gånger hållits vid Göteborgs högskola. Men för att dylika kurser skola k o m m a till stånd oftare och i flera ämnen, krävas betydligt frikostigare bidrag av allmänna medel, än som hittills givits för detta ändamål. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola anser, att vid högskolorna böra anordnas fortsättningskurser för lärare, helst i form av feriekurser under ledning av särskilt avlönade lärare. Även humanistiska avdelningen vid samma högskola finner fortbildningskurser önskvärda. För undervisningen i de främmande moderna språken synes dock en genom resestipendier möjliggjord studievistelse i respektive främmande länder vara av ännu större betydelse. Fortbildningskurser tillstyrkas livligt av flera universitetslärare, så t. ex. i fysik, kemi, botanik och zoologi.

De särskilda skolämnena. | | Kristendomskunskap. Rörande den akademiska undervisningen för blivande lärare i kristendomskunskap har endast läraraspiranternas förening i Lund yttrat sig. Föreningen anser, att teologie kandidatexamen på det stora hela taget kan sägas vara en synnerligen god grund för undervisningen i ämnet, men finner studietiden alltför lång. önskvärt är, att det hebreiska studiet ej bleve obligatoriskt för läraraspirant. Beträffande ämnet praktisk teologi kunna med fördel de partier inskränkas, som icke direkt röra svenska kyrkans historiska utveckling. Däremot skulle föreningen finna det lämpligt, om vissa kursmoment utökas, såsom ämnet kyrkohistoria, vari för blivande lärare kvalificerat betyg bör vara erforderligt. Vidare kunna lämpligen sådana partier, som direkt röra den svenska kyrkans historiska utveckling eller nuvarande förhållanden, intaga ett vidare rum. Såsom rent tillägg är önskvärt, att en kurs i psykologi, respektive religionspsykologi, blir obligatorisk, respektive utökas. Lämpligt är också, att läraraspiranter med kristendom såsom huvudämne åläggas att undergå den egentligen för prästkandidater avsedda kursen i kateketik. Som önskemål framföres, att en särskild teologisk ämbetsexamen inrättas. Denna examen skulle omfatta, förutom ämnet kristendomskunskap, byggt på ovannämnda grund, antingen historia eller nordiska språk jämte litteraturhistoria, i båda kombinationerna utbyggt med pedagogik. Föreningen berör möjligheten av en ny adjunktskombination i kristendomskunskap och filosofi, som torde vara behövlig vid större läroverk. Modersmålet. D e t t a skolämne motsvaras vid de akademiska studierna av ämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik. Den akademiska undervisningen för filosofisk ämbetsexamen i sistnämnda ämnen har behandlats av modersmålslärarnas förenings arbetsutskott samt av följande akademiska ämnesrepresentanter, nämligen professorn B. Hesselman i Uppsala (nordiska språk), professorn A. Blanck i Uppsala (litteraturhistoria med poetik), professorerna i Lund E. Olson (nordiska språk), E. Noreen (nordiska språk) och O. Holmberg (litteraturhistoria med poetik), professorn E. Wessén i Stockholm (nordiska språk), professorn M. Lamm i Stockholm (litteraturhistoria med poetik) och professorn Hj. Lindroth i Göteborg (nordiska språk). Modersmålslärarnas förenings arbetsutskott önskar en starkare betoning av universitetsundervisningen i nysvensk grammatik och stilistik samt i poetik. De nämnda

313 delarna av ämnet förmenas för närvarande få träda alltför mycket tillbaka för äldre språkskeden och allmän litteraturhistoria, som på realskolans stadium spela en mycket underordnad roll. Utskottet synes anse, att utomsvensk litteraturhistoria kan strykas i fordringarna för betyget godkänd i ämbetsexamen under förutsättning att betyget i fråga endast ger behörighet att undervisa på realskolestadiet. Vidare påyrkas, för att modersmålslärare må erhålla en ökad kunskap om språkets litterära sida, vidgade studier i poetik och rörande författares stilistiska egenart, detta för att den högre litteraturundervisningen i skolan skall kunna ge en verklig formell övning. Av de akademiska ämnesrepresentanternas yttranden inhämtas följande. Vad studieplanen för litteraturhistoria med poetik angår, medger professorn Holmberg, att i Lund relativt liten hänsyn tagits till de delar av ämnet, som behandlas i skolorna. Detta förhållande beror delvis därpå, att i Sverige — i motsats till i grannländerna — speciella för modersmålslärarutbildningen avsedda lärostolar i nordisk litteratur saknas. Det vore med hänsyn härtill önskligt, att särskilda kurser för blivande modersmålslärare kunde årligen ges, men detta är, åtminstone för Lunds universitets vidkommande, omöjligt av brist på lärarkrafter. Det meddelas, att i Uppsala undervisningen i litteraturhistoria med poetik i hög grad tar sikte på lärarutbildningen. Den första på bibringande av litterär bildning inriktade undervisningen vid universitetet måste emellertid taga sin utgångspunkt i allmän litteraturhistoria, men denna undervisning beledsagas av proseminarieövningar i svensk litteratur från 1800-talet, anordnade med tanke på elevernas kommande skyldighet att i skolan utlägga litterära verk. Därjämte har på sista tiden föreläsningsvis genomgåtts ett antal verk, som äro av särskild vikt för undervisningen i gymnasiet. I realskolan äro fordringarna på litteraturhistoriska kunskaper så blygsamma, att studentexamens kurs torde för läraren vara tillräcklig. Professorn Blanck framkastar också tanken, att betyg enbart i nordiska språk skulle kunna krävas för undervisning på detta stadium, men endast där. En sådan bestämmelse menar han dock knappast skulle ha något praktiskt intresse. Vid Stockholms högskola synes den undervisning, som avser utbildning av modersmålslärare, väsentligen överensstämma med den, som ges i Uppsala. Detta gäller såväl nordiska språk som litteraturhistoria med poetik. Professorn Lamm framhåller, att, om man tar hänsyn till undervisningen på gymnasialstadiet, den i ämbetsexamen fordrade kursen i litteraturhistoria icke kan anses för stor. Lärarrådet och professorn Lindroth vid Göteborgs högskola hålla före, att den särskilt med sikte på den kommande skolundervisningen åt svenske lektorn anförtrodda kursen är för vidlyftig sådan den nu är ordnad. I Uppsala har den hittills icke — efter vad som uttryckligen meddelas — medfört någon förlängning av studierna. Ej heller ha klagomål i denna riktning yppats från Lund eller Stockholm. Latin och grekiska. Den akademiska undervisningen för filosofisk ämbetsexamen i dessa ämnen har gjorts till föremål för uttalanden dels av styrelsen för svenska klassikerförbundet, dels av professorerna i Uppsala G. Rudberg (grekiska språket och litteraturen) och' G. Thörnell (latinska språket och litteraturen), professorerna i Lund E. Löfstedt (romersk vältalighet och poesi), M. P:son Nilsson (klassisk fornkunskap och antikens historia) och A. Wifstrand (grekiska språket och litteraturen), docenten G. Carlsson i Stockholm (latinska språket och litteraturen) och professorn E. Nachmanson i Göteborg (klassiska språk). Styrelsen för svenska klassikerförbundet liksom även de akademiska lärarna anse, att nämnda undervisning är ändamålsenlig och att från denna synpunkt inga ändringar i gällande studieplaner äro av behovet påkallade. Beträffande formen för universitetsundervisningen har styrelsen betonat, alt om slude-

314 rande, som förbereder sig för lärarverksamhet i de klassiska språken, skulle önska, att undervisningen i större utsträckning än hittills sker meddelas i form av proseminarier, seminarier och examinatorier, torde denna önskan lätt kunna uppfyllas genom överenskommelse i de särskilda fallen med vederbörande lärare. Docenten Carlsson har rekommenderat en utbyggnad av den nuvarande kursen i latinsk stilskrivning i form av regelbundet återkommande examinatorier i muntlig eller skriftlig form. Professorn M. P:son Nilsson betonar vikten av att ämnet klassisk fornkunskap och antikens historia vinner tillbörligt beaktande i lärarutbildningen. Filosofi. Frågan om den akademiska undervisningen i detta ämne för filosofisk ämbetsexamen har berörts av professorn J. Landquist i Lund och mer ingående behandlats av professorn A. Karitz i Uppsala. I sistnämnda yttrande erinras, att förslag framlagts om att ämnet filosofi skulle likställas med de övriga skolämnen, vilka kunna medtagas som tredje ämne i vederbörande ämneskombinationer. En omläggning eller ändring av universitetsundervisningen i filosofi för ämbetsexamen ter sig välmotiverad. Vid behandlingen av exempelvis filosofiens historia måste redan för betyget godkänd stor vikt läggas även vid sambandet mellan filosofiens historia å ena sidan och dels kulturhistorien, dels specialvetenskapernas historia å den andra. För betyget med beröm godkänd fordras vidgade och mer ingående kunskaper i alla de olika avseenden och i de filosofiska deldiscipliner, som beaktats under inhämtande av ettbetygskursen. Särskilt önskvärt är, att de fördjupade insikterna framför allt komma att sträcka sig till de områden av filosofien, som äga samband med vederbörandes specialvetenskapliga ämnen. Även inom den praktiska filosofien måste största vikt fästas vid att sammanhanget med vederbörande övriga ämnen, så långt möjligt är, beaktas och bevaras. Tyska, engelska och franska. Den akademiska undervisningen för filosofisk ämbetsexamen i dessa ämnen har närmare behandlats av följande representanter för skolundervisningen, nämligen adjunkten vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm C. Ernolv (huvudsakligen engelska) och f. rektorn vid Djursholms samskola H. Söderbergh (huvudsakligen franska), samt — förutom av filosofiska fakulteten i Lund — av följande representanter för den akademiska undervisningen, nämligen professorerna i Uppsala J. Melander (romanska språk) och J. Holmberg (tyska), professorerna i Lund B. Ekwall (engelska), E. Walberg (romanska språk) och E. Rooth (tyska), professorerna i Stockholm A. Gabrielson (engelska), C. Thorn (romanska språk) och E. Wellander (tyska) ävensom — i fråga om en detalj — professorn i Stockholm M. Lamm (litteraturhistoria med poetik) samt vidare av professorerna i Göteborg A. Lindqvist (tyska), K. Michaélsson (romanska språk), G. Stern (engelska språket och litteraturen) samt G. A. Jsederholm (filosofi och pedagogik). För övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag har vidare till de sakkunniga överlämnats en framställning angående läroverkslärarnas utbildning i moderna språk från 26 :e svenska läroverkslärarmötets sektion för moderna språk och skolöverstyrelsens yttrande i anledning därav. 26:e svenska läroverkslärarmötets sektion för moderna språk anser åtgärder påkallade för att bringa universitetsutbildningen av lärare i främmande levande språk i närmare överensstämmelse med skolundervisningens faktiska behov. Närmast föreslås av sektionen, liksom av adjunkten Ernolv, upprättandet vid varje universitet och högskola av en s ä r s k i l d l ä r a r b e f a t t n i n g , som skulle innehavas av en

315 erfaren läroverkslärare och eventuellt förenas med föreståndarskap för ett nyinrättat nyspråkligt-pedagogiskt institut. Läraren skulle framför allt tjänstgöra såsom handledare och rådgivare beträffande studierna för ämbetsexamen i moderna språk och i detta syfte handhava vissa närmare angivna uppgifter. Han skulle sålunda kunna ge kortare allmännare kurser i fonetik och språkpedagogik, lämna undervisning angående hjälpmedel för språkundervisningen, helst i form av proseminarieövningar, diskutera skolkursplaner och visa upp, hur olika moment av dessa kunde behandlas. Skolöverstyrelsen, som icke velat vare sig till- eller avstyrka det framställda förslaget, har funnit skäl kunna anföras för detsamma men också, att vissa betänkligheter kunna göra sig gällande, bland annat i avseende å möjligheterna att utan olägenhet för de studerande infoga de föreslagna anordningarna i språkstudierna i övrigt. De akademiska lärarna ställa sig i regel avvisande till sektionens förslag, bland annat på grund av att studietiden redan nu är hårt anlitad och att de tilltänkta uppgifterna snarare tillhöra provårsutbildningen än den teoretiska språkutbildningen. Professorn Walberg förklarar sig dock icke i princip ha något att erinra mot förslaget men finner det tarva en grundlig utredning. Såväl rektorn Söderbergh som adjunkten Ernolv framhålla vikten av att vid universitetsutbildningen främjas den p r a k t i s k a s p r å k f ä r d i g h e t e n . Båda rekommendera, att de studerande beredas tillfälle till utlandsvistelse, eventuellt med understöd av statsmedel. Adjunkten Ernolv ifrågasätter en ökning av den utländska lektorns undervisning till 10 å 12 timmar i veckan. Både Söderbergh och Ernolv anse, att det främmande språket bör i ökad utsträckning — enligt Söderberghs mening obligatoriskt — användas som uttrycksmedel vid undervisningen. Rektorn Söderbergh framhäver betydelsen av att som universitetslektorer anställas endast filologer och inskärper, att en mycket väsentlig del av lektorns tjänstgöring bör bestå i läsövningar på fonetisk grund. Av de båda läroverkslärarrepresentanterna givas åtskilliga uppslag till omläggning av proseminarieövningarna bland annat i syfte att bereda de studerande en omsorgsfullare övning i det främmande språkets muntliga bruk och göra övningarna mer värdefulla för den blivande lärarverksamheten. Rektorn Söderbergh ifrågasätter, att — eftersom de till buds stående akademiska lärarna icke torde förefinnas i tillräckligt antal för att tillåta en önskvärd uppdelning i mindre grupper av deltagarna i proseminarieövningar — till ledare av proseminarieövningarna skulle även utses lämpliga licentiander, som skulle kunna tillgodoräkna sig sådant ledarskap som del av erforderliga seminarieövningar. Även de akademiska lärarna betona i allmänhet vikten av att den praktiska sidan av språkundervisningen främjas. Professorerna Gabrielson, Thorn och Wellander framhålla, att enär det av läroverkslärare i moderna språk, förutom den vetenskapliga grundvalen, kräves en vidsträckt aktiv behärskning av det främmande språket, alltså en språkfärdighet, som i vanliga fall icke kan förvärvas ens under den för det högsta betyget i magisterexamen förutsatta studietiden, det under alla omständigheter måste ske en begränsning av kraven, varför man har att överväga, vilka krav som böra helt uppehållas som oeftergivliga och vilka krav som kunna vidkännas en minskning. Vissa sidor av utbildningen kunna icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom självstudium, varför dessa genom den akademiska undervisningen i första rummet böra tillgodoses, så att den blivande läraren föres fram till den punkt, där han med tillgängliga hjälpmedel kan reda sig själv. Dylika sidor äro en sådan allmän insikt om språkets väsen och historiska utveckling, som sätter läraren i stånd att i överensstämmelse med de metodiska anvisningarna för läroverken skilja väsentligt från oväsentligt, samla spridda företeelser under gemensamma synpunkter och göra fruktbärande jämförelser med andra språk. Vidare

316 kräves för lärarens undervisning i det främmande språket en teoretisk och praktisk behärskning av detta språks uttal, grundad på säkra insikter dels i allmän, dels i det främmande språkets och i svenskans speciella ljudlära, så att läraren icke blott själv producerar de riktiga ljuden utan även genom praktiska anvisningar om ljudens bildning kan leda lärjungarna fram till det rätta uttalet. I fråga om andra kursmoment, behärskningen av det främmande språket i tal och skrift, grammatiska, stilistiska och semasiologiska insikter, litteraturkännedom e t c , k u n n a fordringarna anses tänjbara. Synnerligen starka skäl tala för att lärare i tjänst beredes tillfälle till studievistelse på utländsk botten. Professorerna Melander och Holmberg m. fl. ifrågasätta för ändamålet statliga stipendier. Professorerna Lindqvist, Michaélsson och Stern framhålla, att sådana bestämmelser i statuterna för universitets- och högskolestipendier, som kunna hindra student att behålla stipendium under vistelse utomlands för praktiska språkstudier, böra strykas eller åtminstone uppmjukas. — Professorn Ekwall ställer sig tveksam till förslaget om en utökning av universitetslektorernas undervisning, för så vitt denna utökning ej får formen av en med ett par timmar utökad undervisning i skrivning i stället för de nu i Lund anordnade med avgift belagda kurserna. Professorerna Melander och Holmberg önska, att det icke måtte föreskrivas någon viss tidslängd som maximum för lektorernas anställning, då det är av vikt för undervisningens effektivitet, att lektorerna förvärva största möjliga färdighet i svenska. Professorerna Lindqvist, Michaélsson och Stern anse det värt att taga under övervägande, huruvida icke antalet undervisningstimmar för de utländska lektorerna kunde ökas, då flertalet övningar böra bedrivas med mindre grupper än nu i regel sker. Professorn Walberg instämmer i uppfattningen, att de utländska lektorerna helst böra vara filologer. — Vederbörande professorer anse som regel det vara tvivelaktigt, om något står att vinna genom en ökad användning av det främmande språket vid den akademiska språkundervisningen. Professorerna Lindqvist, Michaélsson och Stern uttala dock vissa sympatier för denna undervisningsform. — De av Söderbergh och Ernolv framlagda förslagen i fråga om omläggning av proseminarieövningarna tillstyrkas i vissa hänseenden. Professorerna Ekwall, Walberg och Rooth avstyrka dock förslaget, att licentiander skulle få i uppdrag att leda proseminarieövningar. Professorn Walberg framhåller, att om antalet deltagare i proseminarieövningar skulle kunna minskas genom uppdelning i grupper, något som i och för sig vore önskvärt, måste nog antalet docenter eller eljest kompetenta assistenter ökas, vilket icke är en uteslutande ekonomisk fråga. Professorn Rooth skulle dock finna det synnerligen önskvärt, att nyblivna licentiater och doktorer finge, i den mån docenter icke stode till förfogande, såsom professorsassistenter deltaga i den propedeutiska undervisningen. Adjunkten Ernolv fäster stort avseende vid att den l i t t e r ä r t - e s t e t i s k a o c h k u l t u r h i s t o r i s k a s i d a n a v s p r å k u n d e r v i s n i n g e n vinner beaktande i högre grad än vad som är fallet och framkastar i detta syfte bland annat tanken, att ämnet litteraturhistoria skulle ingå i de nyspråkliga magisterkombinationerna, i vilket fall även ämnet nordiska språk av praktiska skäl borde följa med. Som ett alternativ till detta enligt förslagsställarens mening ganska vittomfattande förslag framkastas, att det för filosofisk ämbetsexamen i främmande levande språk skulle införas krav eller åtminstone uttalas önskvärdheten av att studerande skulle följa den moderna delen av föreläsningarna i allmän litteraturhistoria. Sistnämnda alternativ tillstyrkes av professorn Ekwall. Professorn Lamm uttalar sympatier för båda de av Ernolv framställda alternativa förslagen. Vad särskilt angår u n i v e r s i t e t s l e k t o r e r n a , föreslår rektorn Söderbergh, att en noggrann instruktion utarbetas för dessa befattningshavare med klart

317 angivande av deras växlande uppgifter samt med utförliga anvisningar och råd för dessas genomförande. Flera av de akademiska ämnesrepresentanterna anse, att en ändamålsenlig instruktion för lektoraten skulle vara av stort värde. Rektorn Söderbergh påpekar, att k v a n t i t a t i v t s a m m a k u r s e r böra gälla i franska för samtliga svenska högskolor och att de olika kursmomenten, så långt möjligt är, böra vinna ett likartat beaktande vid de olika läroanstalterna. I detta avseende framträder såsom särskilt anmärkningsvärt de olika fordringar i avseende å fornfranska, spanska och italienska, som gälla vid de olika universiteten och högskolorna. Såväl italienska som spanska bör utgå ur kunskapsfordringarna för filosofisk ämbetsexamen. Professorerna Walberg och Thorn anse, att det skulle vara olyckligt, ifall varje fordran på en grundläggande kunskap i ettdera av italienska och spanska i ämbetsexamen skulle strykas, detta närmast med hänsyn till den vikt, som kunskap i dessa språk ur rent praktisk synpunkt har för vårt land. Historia med samhällslära. Detta skolämne motsvaras i den akademiska undervisningen företrädesvis av ämnena historia och statskunskap. Sistnämnda undervisning har mer ingående dryftats av följande representanter för skolundervisningen, nämligen lektorn vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm W. Carlgren, lektorn vid högre allmänna läroverket i Lund H. Lindström, adjunkten vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm E. Söderlund och lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala H. Valentin, vidare av läraraspiranternas förening i Lund samt av följande representanter för den akademiska undervisningen, nämligen professorerna i Uppsala E. Hjärne (historia), G. Paulsson (konsthistoria med konstteori) och A. Brusewitz (statskunskap), professorerna i Lund L. Weibull (historia), G. Carlsson (historia), F. Lagerroth (statskunskap) och R. Josephson (konsthistoria med konstteori) samt professorerna i Göteborg C. Weibull (historia), G. Andrén (statskunskap) och G. A. Jsederholm (filosofi och pedagogik). Av representanterna för skolundervisningen påtalas olägenheterna av att historielärare i regel icke bli i tillfälle att bedriva studier i s a m h ä l l s l ä r a , d. v. s. närmast i statskunskap, nationalekonomi och ekonomisk historia, vilket har till följd, att de i dessa hänseenden bli otillräckligt rustade. Lektorn Valentin anser, att åtminstone ett av de i regel två större arbeten i svensk och två i allmän historia, som nu krävas för betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen, skulle kunna utbytas mot några mindre arbeten i ekonomisk historia. Förslagsställaren, som även framhåller nackdelen av att historielärarna ofta sakna erforderlig utbildning i k o n s t h i s t o r i a , ifrågasätter, att de bristande kunskaperna i konsthistoria och statskunskap skulle avhjälpas genom för blivande läroverkslärare lämpade obligatoriska tilläggskurser i nämnda ämnen. För godkänd tentamen i dessa delar av statskunskap och konsthistoria skulle den studerande få tillgodoräkna sig en betygsenhet i filosofisk ämbetsexamen och samtidigt befrias från skyldigheten att avlägga examen i något fjärde ämne. Om historiekurserna komme att omfatta även ekonomisk historia i överensstämmelse med ovannämnda förslag, behöver nationalekonomi icke inryckas i de obligatoriska tilläggskurserna. För de delar av samhällsläran, som falla under ämnena nationalekonomi, geografi och statistik, kunde lämpligen en för undervisare avsedd handbok utarbetas. Lektorn Lindström föreslår, att vid universitet och högskolor anordnas nödiga föreläsningskurser och examinatorier i statskunskap och nationalekonomi, obligatoriska för alla, som vilja tentera i historia för filosofisk ämbetsexamen. För att kompensera utökningen av studietiden

318 skulle reduktion kunna företagas i fråga om forntidens och medeltidens historia. Adjunkten Söderlund ifrågasätter en propedeutisk kurs, omfattande elementär sociologi samt en orientering i nationalekonomiens och framför allt den ekonomiska historiens litteratur. Tid till denna kurs skulle kunna vinnas, om omfattningen av den »kortare vetenskapliga avhandlingen eller uppsatsen» i realiteten återfördes till den i studiehandböckerna stipulerade. Läraraspiranternas förening i Lund önskar uppställa fordran på akademiskt betyg i statskunskap för varje historielärare. Även representanterna för den akademiska undervisningen anse i allmänhet, att undervisning i samhällslära bör ingå i historielärarnas utbildning. Professorn Hjårne anser önskemålet om utbildning i statskunskap vara det mest beaktansvärda och rekommenderar, att som villkor för kompetens till lärartjänster i historia med samhällslära skulle uppställas fordran på ett lägre betyg i statskunskap. Då någon nedskärning av nuvarande kunskapsfordringar i historia ej kan komma i fråga — fordringarna i forntidens och medeltidens historia äro redan nu minimala och någon ytterligare tidsvinst genom ett realiserande av det i hög grad befogade kravet på den historiska uppsatsens begränsning torde ej vara att påräkna — synes kravet på särskild utbildning i statskunskap kunna genomföras endast om en motsvarande minskning av fordringarna kan ske inom de andra ämnen, som i ämbetsexamen äro förenade med historia. Anses skolan numera äga behov av särskild ekonomisk-historisk utbildning för sina lärare, måste detta behov tillgodoses genom särskild undervisning och särskilda lärarkrafter vid universitet och högskolor, icke genom intrång på den politiska historiens utrymme vid dessa läroanstalter. Professorerna Weibull, Carlsson och Lagerroth i Lund finna den allvarligaste bristen i gällande ordning ligga däri, att de blivande historielärarna i regel lämna universitetet utan att ha erhållit särskild undervisning i nationalekonomi, och föreslå, att en elementär kurs i ämnet, omfattande 15 å 20 föreläsningstimmar och beledsagad av examinatorier eller slutförhör, skall ingå i studieplanen för historia och vara obligatorisk redan för betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Nämnda tre professorer, som likaledes anse, att statskunskapen bör komma till sin rätt vid historielärarnas utbildning, tveka mellan två utvägar, nämligen att antingen för ändamålet omskapa den propedeutiska kurs i svenska statsskickets historia, som nu anordnas för historiestuderande, eller meddela föreskrift om att ämnet statskunskap skall med minst en betygsenhet ingå i vederbörande ämneskombinationer för filosofisk ämbetsexamen. Professorn Brusewitz tillstyrker sistnämnda utväg. Professorerna C. Weibull och Andrén, som påpeka, att önskemålet om undervisning i ekonomisk historia för Göteborgs högskolas del sedan länge är till fullo uppfyllt, anse det kunna övervägas, om icke fordran på betyg i statskunskap bör uppställas men påpeka den svåra belastning för studenterna som en sådan anordning skulle medföra. De anse det icke uteslutet, att en läroverkslärare äger möjlighet att även på egen hand inhämta erforderliga kunskaper i statskunskap och nationalekonomi. Professorn Jasderholm finner det böra utredas, om icke i ämbetsexamen plats kan beredas för smärre, kompletterande kurser i statskunskap och nationalekonomi, i vilka kunskapsmåttet avsevärt bör understiga fordringarna till ett betyg. Professorn Paulsson förordar lektorn Valentins förslag om anordnande av en särskild tilläggskurs för historiker i konsthistoria av ett halvt betygs omfång. Professorerna Weibull, Carlsson och Lagerroth i Lund behjärta visserligen önskvärdheten av undervisning i konsthistoria, men kunna ej finna någon lösning på spörsmålet, hur en sådan tilläggskurs skulle kunna infogas utan förlängning av studietiden. Professorn Josephson anser, att ämnet konsthistoria bör kunna medtagas i vissa ämneskombinationer för filosofisk ämbetsexamen liksom fallet är beträffande ämnet klassisk fornkunskap.

319 Geografi. Frågan om läggningen av undervisningen i geografi har närmast behandlats av geografilärarnas förenings arbetsutskott, professorerna J. Frödin i Uppsala, H. Nelson i Lund, H. W:son Ahlmann i Stockholm, C. Skottsberg i Göteborg (botanik) och t. f. professorn O. Jonasson i Göteborg. Flertalet anse det önskvärt, att en o b l i g a t o r i s k k u r s anordnas i för skolgeografiundervisningen lämpliga experiment, kartritning, teckning av skisser och diagram, kartläggning å skolstadiet, exkursionsteknik m. m. I kursen böra också ingå arbeten om geografisk undervisningsmetodik och arbetsskolemetodik. T. f. professorn Jonasson anser det nödvändigt, att den ekonomiska geografien och speciellt Sveriges näringsgeografiska förhållanden ägnas större uppmärksamhet än vad som är fallet vid universiteten och högskolorna. Nämnda arbetsutskott anser det lämpligt, att de studerande i ökad utsträckning göras förtrogna med skilda t y p i s k a o m r å d e n a v l a n d e t , bland annat genom att uppmuntras att under studietiden byta högskolor. Professorn Frödin vill vinna berörda önskemål genom en utvidgning av exkursionsinstitutet. Enligt arbetsutskottets mening kan en b e s k ä r n i n g a v geografikursen åstadkommas i fråga om vissa delar av främmande länders och världsdelars regionala geografi samt kartprojektioner. Professorn Frödin anser, att förstnämnda förslag skulle omöjliggöra en rationell utbildning till filosofisk ämbetsexamen. Professorn Skottsberg synes anse, att en inskränkning kan ske i studiet av kartprojektioner, där ett mera djupgående studium förekommer. Arbetsutskottet, som berört frågan om l e k t o r s k o m p e t e n s i g e o g r a f i , finner det olämpligt, att en person med betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen i geografi kan, om han är licentiat i geologi med disputation däri, bli lektor i geografi såsom huvudämne. Professorn Frödin anser det högeligen behövligt, att vederbörande bestämmelser ändras på denna punkt. Ett liknande uttalande göres av professorerna Nelson och Skottsberg. Den sistnämnde anser det dock icke uteslutet, att en person, som jämte licentiatbetyg i geologi har högsta betyget i geografi i filosofisk ämbetsexamen, är lektorskompetent i geografi. Matematik. Den akademiska utbildningen i matematik har närmare behandlats av styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning och av läraraspiranternas förening i Lund samt av professorerna M. Riesz och N. Zeilon i Lund samt T. Nagell i Uppsala. Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning framhåller, att det torde vara en bland matematiklärare mycket utbredd åsikt, att den akademiska undervisningen i matematik alltför litet tager sikte på vad den blivande läraren behöver. Särskilt kännbar är bristen på fördjupade kunskaper i elementarmatematik, speciellt de områden, som gränsa till skolkursen. Det enskilda arbetet inom gymnasiets båda högsta ringar h a r ytterligare aktualiserat detta behov. För att avhjälpa denna brist föreslås, att en kurs i elementarmatematik skall ingå i fordringarna för filosofisk ämbetsexamen. (I detta sammanhang påpekas att under höstterminen 1935 professorn M. Riesz höll föreläsningar över elementär matematik, vilket visar, att tanken redan tidigare varit under debatt i Lund.) Som exempel på vad denna kurs anses böra omfatta namnes: metoder för geometrisk problemlösning, nyare plangeometri, axiomatik, elementen av projektiv geometri, beskrivande geometri, sfärisk trigonometri med orts- och tidsbestämningar, grafiska metoder och sannolikhetskalkylens grunder. Till denna kurs böra ansluta sig räkneoch ritövningar, helst också diskussioner över metodfrågor. Kursen skulle ledas av en biträdande lärare, som har ingående och på egen erfarenhet grundad kännedom om vad som för en blivande lärare är väsentligt. — För att studietiden ej därige-

320 nom skall förlängas, bör den nuvarande kursen i någon mån minskas. Detta torde bäst kunna ske genom en inventering av densamma under samarbete mellan akademiska lärare i ämnet och några läroverkslärare. Därvid kunde även kursen göras mera passande för skolans ändamål. En del tid torde också kunna inbesparas genom att undervisningen effektiviseras på så sätt, att de olika delarna av matematikkursen behandlas på propedeutisk kurs och föreläsningar och att räkneövningarna utökas och göras obligatoriska. Studierna kunna också underlättas och studietiden förkortas genom att sluttentamen uppdelas i flera smärre tentamina. Slutligen framhålles att det sätt, varpå fordringarna upprätthållas i själva examen, spelar en lika stor roll för den tid studierna kräva, som själva kursens storlek. Läraraspiranternas förening i Lund anför liknande synpunkter. Professorerna Riesz och Zeilon ha anslutit sig till ovan relaterade yttrande. Professorn Nagell betecknar det som en överdrift, att den akademiska undervisningen i matematik alltför litet tager sikte på vad den blivande läraren behöver, men medger, att önskemålet, att vissa delar av elementarmatematiken böra ingå i fordringarna för ämbetsexamen, är mycket berättigat. Följande delar av den elementära geometrien böra bli föremål för regelbundna föreläsningar och övningar: elementen av projektiv geometri, metoder för geometrisk problemlösning, beskrivande geometri, sfärisk trigonometri. Frågan om utvidgning av den propedeutiska undervisningen i matematik och därmed åtföljande effektivisering av undervisningen har sedan länge varit aktuell i Uppsala men hittills ej kunnat lösas på grund av bristande anslag. Dock har från och med höstterminen 1933 varje läsår under båda terminerna en propedevtisk kurs i analytisk geometri kunnat hållas tack vare anslag ur fonden av besparade docentstipendier. Likaså har frågan om att räkneövningarna böra göras obligatoriska varit under diskussion bland universitetets matematiklärare. En uppdelning av sluttentamen i smärre tentamina skulle bereda ganska stora svårigheter, då de olika områdena inom matematiken äro avhängiga av varandra, och de problem, som givas vid de skriftliga proven, i allmänhet äro sammansatta av moment från olika områden av kursen. Biologi med hälsolära. Undervisningen vid universiteten och högskolorna i botanik och zoologi, vilka ämnen i skolundervisningen motsvaras av ämnet biologi med hälsolära, har närmare behandlats av styrelsen för biologilärarnas förening och lektorn F. Borg i Uppsala, av läraraspiranternas förening i Lund samt av professorerna N. Svedelius och E. Melin i Uppsala (botanik), N. von Hofsten (jämförande anatomi) och S. Ekman (zoologi) i Uppsala samt E. Du Rietz i Uppsala (växtbiologi), H. Kylin i Lund (botanik), N. Heribert Nilsson i Lund (botanik), B. Hanström i Lund (zoologi), O. Rosenberg i Stockholm (botanik), N. Holmgren i Stockholm (zoologi), C. Skottsberg i Göteborg (botanik) samt G. A. Jjederholm i Göteborg (filosofi och pedagogik). De båda föreningarna påpeka, att den teoretiska utbildningen vid universitet och högskolor ej till fullo motsvarar de krav, som skolan ställer på en undervisare i biologi med hälsolära. Vissa delar av ämnet äro för vidlyftigt representerade, andra åter för knappt. En del kursmoment, som ingå i undervisningsplanen för rikets högre allmänna läroverk, saknas i universitetsutbildningen. Studiet av l e v a n d e v ä x t e r o c h d j u r bör enligt nämnda föreningars mening omhuldas mer än hittills varit fallet. De b i o l o g i s k a m o m e n t e n böra få större plats i botanik- och zoologiundervisningen. Sådana moment äro exempelvis blombiologi, växtpatologi (med särskild kurs), samspel mellan insekter och växter, insekters, fiskars och fåglars vandringar, samhällsbyggande insekter. E x k u r s i o n e r , även i form av obligatoriska sommarexkursioner, påyrkas. De böra ledas av

321 med skolans krav underkunniga, vetenskapligt skolade biologer, som också böra handleda i exkursionsteknik och biologiska fältarbeten. Som ett oundgängligt krav framhålles, att varje blivande lärare får en god inblick i den p l a n k t i s k a v ä x t - o c h d j u r v ä r l d e n i våra sjöar och vattendrag. Till frågan om exkursioner ha de flesta universitets- och högskolelårarna ställt sig mycket förstående. I flera fall anordnas redan nu sådana, även under terminerna. Också sommarexkursioner förordas. Om sådana skola anordnas, är det dock oundgängligt, att särskilda anslag ställas till förfogande, önskvärda äro även exkursioner, förenade med laborationer, men sådana torde kräva nya avlönade lärarkrafter. Av professorerna Svedelius och Melin påpekas, att terminsindelningen för de botaniska studierna borde ändras så, att försommaren kunde ägnas åt en kurs i algkännedom, eftersommaren till svampstudier. Växtpatologien bör kunna inarbetas i kryptogamkursen. Åt blombiologien synes på flera håll rätt mycken tid ägnas. En entomologisk kurs i Lund kan lätt kompletteras med föreläsningar över samhällsbildande insekter, av insekter åstadkomna växtskador, sjukdomar m. m. En sådan åtgärd skulle dock medföra utökning av studierna. Professorerna Svedelius och Melin anse en kurs i sötvattensbiologi knappast oundgänglig, medan däremot professorn Holmgren finner det välbetänkt ej blott ur läroverkssynpunkt, om vid sidan av kursen i marin biologi vid Kristineberg en mindre sötvattensbiologisk kurs anordnas exempelvis vid Aneboda. Någon entomologisk och någon ornitologisk exkursion skulle enligt sistnämnda uttalande vara av värde, om de ledas av fackmän på respektive områden. Ett vidare fördjupande av de ekologiska momenten är enligt samma uttalande på grund av tidsbrist ej möjligt. Styrelsen för biologilårarnas förening påpekar, att någon obligatorisk undervisning i m u s e i t e k n i k veterligt ej existerar vid våra universitet. Inför de uppgifter, som möta en blivande institutionsföreståndare, står den nyexaminerade i de flesta fall illa rustad. Vården av naturaliesamlingen, montering av nyförvärv o. dyl. böra dock ej vara främmande för en biologilärare. F r å n vederbörande ämnesrepresentanter i Uppsala och Lund påpekas beträffande zoologien, att kurser i museiteknik då och då anordnats och rönt stor tillslutning. Deras fortsättande är en anslagsfråga. Professorn Hanström anser, att de böra göras obligatoriska. Detta kommer dock att medföra en ökning av utbildningstiden. Om man gör undantag för växtbiologerna, äro kurserna i museiteknik mera nödvändiga för zoologer än för botanister, för vilka konserveringsarbetet ställer sig enklare. Den utökning av undervisningen, som av ovannämnda föreningar och av lektorn Borg i särskild motivering framhålles som den mest trängande, är en kurs i m ä n n i s k o k r o p p e n s a n a t o m i och fysiologi j ä m t e a l l m ä n hygien. Denna kurs bör helst vara förenad med laborationer och ledas av medicinskt bildad fackman. Av stort värde vore deltagande i åtminstone en obduktion eller anatomisk dissektion med mänskligt objekt. Vidare framhålles behovet av tillfredsställande l a b o r a t i o n s k u r s e r i d j u r - o c h v ä x t f y s i o l o g i , vilka taga sikte på skolkurserna i ämnet. De akademiska lärarna betona, att en studerande, som tillgodogjort sig undervisningen i däggdjursanatomi samt allmän och organisk fysiologi, torde ha en tillräcklig grund lagd för självstudier rörande människokroppen till en omfattning, motsvarande skolans behov (professorn Holmgren). Kravet på en hygienkurs anse professorerna Ekman och von Hofsten mycket beaktansvärd. I frågan torde medicinsk sakkunskap först böra yttra sig. Det påpekas dock, att även en särskild kurs häri lätt skulle kunna bliva mera betvingande för de studerande än fruktbringande 21—816102

322 för skolundervisningen. Professorn Hanström tillstyrker anordnandet av dylik kurs, ledd av medicinsk fackman. Professorn Jcederholm förordar en kurs i fysiologi och hygien, meddelad av lärare inom medicinska fakulteten. Styrelsen för biologilärarnas förening anser, att godkänd studentexamen i biologi på latin- eller reallinjen och i kemi på reallinjen bör krävas för t i l l t r ä d e t i l l k u r s e r i z o o l o g i o c h b o t a n i k vid universitet och högskolor, delta i syfte att vinna en önskvärd förkortning av den akademiska kursens mer elementära delar. önskemålet om studentexamensbetyg i biologi och kemi biträdes av vissa av de akademiska lärarna. Det framhålles, att studentbetyg i kemi på reallinjen i de flesta fall redan nu är obligatoriskt. I Lund få kandidaterna sedan ett par år genomgå ett kemiprov före intagningen på den zoologiska fysiologikursen. Vissa av ämnesrepresentanterna ställa sig tveksamma beträffande nödvändigheten av studentbetyg i biologi. Även om sådant betyg vore obligatoriskt, framhålla professorerna Ekman och von Hofsten, kan man ej tänka sig någon förkortning av kursernas elementära delar, ty en sådan skulle förutsätta, att samtliga studerande med dylikt betyg hade tillgodogjort sig gymnasieundervisningen i samma grad som de för ämnet mest intresserade. Då detta erfarenhetsmässigt ej är fallet, äro de elementära delarna nödvändiga för flertalet studenter, alltså även för de flesta av dem, som ej bortvalt ämnet i skolan. Lärarföreningarna framhålla även nödvändigheten av f o r t b i l d n i n g s k u r s e r , något som också av de akademiska lärarna allmänt och livligt tillstyrkts. Sådana kurser kräva dock ökade anslag. Av professorn Holmgren förordas, att sommarkurser genom statens försorg anordnas för komplettering av högskolekurserna med sådana moment, som i dessa på grund av tidsbrist ej kunna tillgodoses. Vad zoologien beträffar, kunde man här tänka sig en kurs i människokroppens anatomi och fysiologi jämte hygien m. m. samt översikt av det lärostoff, som har särskild betydelse för skolundervisningen. Dessa kurser kunde hållas av med skolans krav förtrogna lärare med hög akademisk kompetens. I fråga om möjligheten av att u t e s l u t a e l l e r r e d u c e r a vissa kursmoment har biologilärarnas förening anfört, att speciellt undervisningen i kryptogamernas och evertebraternas anatomi och systematik skulle kunna reduceras, då de numera, som man säger, sakna betydelse för skolan och den biologiska allmänbildningen och i stor utsträckning ha fått lämna plats för mera modernt betonade grenar. Akademiska lärare i botanik ha hävdat, att den morfologiska och systematiska universitetsundervisningen ej kan sägas vara ensidigt inriktad. En väsentlig inskränkning av växtsystematiken skulle innebära ett förytligande av undervisningen i vissa andra vetenskapsgrenar. En god artkännedom är bland annat en förutsättning för växtgeografien och växtbiologien. Blivande lärare böra för att effektivt kunna handleda exkursioner besitta en rätt omfattande artkännedom. »Kryptogamsystematiken» är intimt förbunden med allmänna biologiska och utvecklingshistoriska moment och skänker i vida högre grad en inblick i det biologiska skeendet än den högre växtsystematiken. En reduktion av kryptogamkursen vore ödesdiger för lärarnas vetenskapliga skolning. Om dessa delar numera sakna betydelse för skolundervisningen, så är denna bristfällig — ett exempel på faran att låta skolkurser påverkas av tillfälliga modeströmningar. Systematiken, som bygger på morfologi, fortplantning, genetik e t c , är lika modern som varje annan gren, om man nämligen icke med modern menar vad som för tillfället är ett mod (professorn Skottsberg). Professorn Skottsberg anser dock, att någon inskränkning kan ske i fråga om den rena taxonomien, varigenom tid vunnes för ett starkare betonande av geografiska synpunkter och råproduktlära. Fanerogamsystematiken bedrives numera i begränsad omfattning. Talet om vidlyftig och synnerligen betungande växtsystematik är därför

323 ej längre berättigat. Undervisning rörande prydnads- och gagnväxter är viktig även för ämbetsexamen. Akademiska lärare i zoologi ha anmärkt, att utöver de systematiska kunskaper, som inhämtas under sommarkurser vid de marinbiologiska stationerna, fordras blott ett tämligen obetydligt antal typer av land- och sötvattenfaunan samt allmänt bekanta exotiska typer. Evertebratanatomien har i Uppsala för rätt länge sedan, i Lund mera nyligen förkortats. Däremot har med hänsyn till lärarna vertebratkursen i Uppsala något vitbyggts. Mera genomgripande reduktioner avvisas. I Stockholm anser man reduktioner på detta område otänkbara. Krav på minskad artkännedom kan bland annat ej förenas med krav på ökade exkursioner. Styrelsen för biologilärarnas förening har framhållit, att en begränsning av studietiden skulle kunna ernås genom att åstadkomma för botanik och zoologi gemensam kurs i ärftlighetslära med rashygien och eventuellt även cellära. Beträffande genetiken finna åtminstone vissa akademiska lärare, att en för båda ämnena gemensam kurs skulle medföra en viss tidsbesparing. Andra anföra, att dubbelläsning undvikes genom konferenser mellan vederbörande lärare. Gemensam övningskurs i genetik finnes sedan länge i Lund. För Uppsalas del rekommenderas i detta sammanhang kursen i rasbiologi. Däremot framhålles, att kurserna i cellära ej representera någon nämnvärd dubblering och att tidsvinst för gemensam kurs här skulle bliva illusorisk. Professorn Kylin anser, att en sådan kurs skulle leda till en förlängning av studierna. Fysik. D e t t a skolämne motsvaras i den akademiska undervisningen företrädesvis av ämnena fysik, astronomi och meteorologi. Den akademiska utbildningen i fysik har närmare behandlats av styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning och av läraraspiranternas förening i Lund samt av filosofiska fakulteten i Lund, professorerna M. Siegbahn (fysik), A. Lindh (fysik) och H. Köhler (meteorologi) i Uppsala, J. Koch (fysik) och K. Lundmark (astronomi) i Lund samt E. Hulthén (fysik) i Stockholm. Lärarföreningarna framhålla, att de lärare i fysik, som i sin examen icke medtagit ämnet a s t r o n o m i , äro hänvisade till att på egen hand inhämta erforderliga kunskaper på detta område. Läraraspiranternas förening i Lund föreslår fördenskull, att en nöjaktigt genomgången kurs i astronomi skall fordras för att få undergå tentamen i fysik i ämbetsexamen. Professorerna Koch och Lindh synas anse, att en specialutbildning på detta område ej är behövlig, men professorn Lundmark framhåller, att de astronomiska iakttagelser och observationer samt den allmänna stjärnkunskap och den iakttagelselära, som äro erforderliga för att undervisningen icke skall sjunka ned till själlöst plugg, helt enkelt icke kunna förverkligas enbart genom kursläsning. Han föreslår preliminärt en kurs för blivande läraraspiranter, omfattande cirka 60 timmar i form av 30 dubbeltimmar, anordnad som kollegium. Kursen avslutas med lätta skriftliga och praktiska prov samt ett förhör, och intyg utställes över vederbörandes insikter. Filosofiska fakulteten i Lund anför, att ifrågavarande undervisningsbehov skulle tänkas kunna tillgodoses genom införande av tilläggskurs i astronomi, omfattande ett begränsat antal (15 å 20) föreläsningstimmar och beledsagad av examinatorier eller slutförhör samt obligatorisk redan för betyget godkänd i fysik i filosofisk ämbetsexamen. Kursen bör givas av kompetent person, som därtill förordnas av naturvetenskapliga sektionen. Av kursgivaren utfärdat intyg, att vederbörande nöjaktigt tillgodogjort sig kursen i fråga, skall företes vid anmälan till tentamen i fysik. Denna kurs torde kunna inarbetas i undervisningsprogrammet för fysik. En

324 annan utväg vore, anser fakulteten, att genom ändring av examensstadgan sammanbinda astronomi och fysik i analogi med vad som nu är föreskrivet om botanik och zoologi, eller om nordiska språk och litteraturhistoria. Men denna utväg kan icke oförbehållsamt anbefallas. Den skulle visserligen för den studerande medföra den fördelen, att hans insikter i respektive sidoämnen finge räknas honom tillgodo i den sammanlagda betygssumman, men på bekostnad av en förlängning av studietiden, som man icke genom föreskrifter bör framtvinga. Låraraspiranternas förening i Lund anser, att den av professorn Lundmark föreslagna tiden, 60 timmar, är alldeles för lång i betraktande av den plats, som på skolschemat gives åt astronomien, och föreslår, att kursen bör omfatta cirka 20 timmar och att den ej förlägges under sådana tider, då räkneövningar och demonstrationskurser pågå på fysiska institutionen, utan på andra tider, som lämpa sig för dem, som genomgå laborationsövningar på fysiska institutionen, så att en förlängning av studietiden undvikes. Beträffande ämnet m e t e o r o l o g i , som i ifrågavarande hänseende i viss mån intar liknande ställning som astronomien, ha lärarföreningarna ej uttalat några önskemål. Professorerna Koch och Lindh anse ej, att någon speciell kurs i detta ämne är av behovet påkallad, men professorn Köhler framhåller som en oeftergivlig nödvändighet, att de, som skola undervisa i meteorologi, ha universitetsutbildning i detta ämne. Denna utbildning kan eventuellt meddelas av universitetslektor i fysik. Lärarföreningarna framhålla, att bristerna inom den nuvarande utbildningen i fysik mest märkas inom e l e k t r o t e k n i k e n samt inom den t i l l ä m p a d e f y s i k e n överhuvudtaget, områden för vilka eleverna ofta visa utomordentligt stort intresse och inom vilka mycket lämpliga uppgifter för det enskilda arbetet finnas. De önska fördenskull, att dessa områden bättre tillgodoses i kurserna för filosofisk ämbetsexamen. Dessutom framhålles det stora värdet av de i Uppsala och Lund förefintliga demonstrationskurserna. Då dessa emellertid, åtminstone i Lund, nu arbeta under mycket osäkra ekonomiska förhållanden, påpekas önskvärdheten av att anslag i fortsättningen beviljas till sådana kurser. Professorn Siegbahn meddelar, att det lärostoff, som behandlas vid den akademiska undervisningen, underkastas en ständig och fortlöpande granskning just med hänsyn till de studerandes kommande lärarverksamhet. Professorn Koch meddelar, att han under en följd av år genomfört icke oväsentliga moderniseringar av laborations- och demonstrationskurserna. De framkomna önskemålen beträffande kursernas utökning ha sedan länge planerats och delvis införts. I den mån ökade resurser i fråga om lokaler och måhända även i fråga om lärarkrafter erhållas, kommer ytterligare reformering att successivt genomföras. Några särskilda anordningar eller åtgärder härför synas icke påkallade. Professorn Hulthén meddelar, att vid Stockholms högskola planeras en om ock blygsam utvidgning av kursen i fråga om elektroteknik och andra delar av den tillämpade fysiken, men framhåller, att betydelsen av dessa studier liksom av demonstrationskurserna icke få överskattas på bekostnad av den i övrigt redan så omfattande kursen i fysik. I fråga om demonstrationsexperiment bör en viss grad av improvisation bevaras. Professorn Lindh anser, att den blivande fysikläraren med den underbyggnad, som erhålles efter nuvarande studieplan, till fullo besitter de kvalifikationer i fråga om kunskaper i ämnet, som erfordras för att kunna meddela undervisning vid olika slag av läroverk. Han framhåller också, att i såväl de nuvarande laborationsövningarna i fysik som i den nuvarande demonstrationskursen vid Uppsala universitet den tillämpade fysiken är synnerligen väl företrädd.

325 I ö v r i g t framhålla lärarföreningarna, att inom fysiken det stoff ständigt ökas, som bör behandlas vid den elementära undervisningen. Då och då måste en utskiftning av gammalt och nytt äga rum. Därför föreslås en inventering av kursen under samarbete mellan akademiska lärare i ämnet och några läroverkslärare i syfte att genom avskiljande av ett och annat, som förlorat sin aktualitet, bereda plats för det nya. Behovet av fortbildningskurser i ämnet fysik understrykes på det livligaste från såväl akademiskt håll som från lärarföreningarna. Vid de enstaka tillfällen, då sådana kurser förut anordnats, har deltagarnas intresse för den meddelade undervisningen varit mycket stort. Kemi. D e t t a skolämne motsvaras i den akademiska undervisningen av ämnena kemi och mineralogi-geologi. I frågan om den akademiska undervisningen i kemi har yttrande inkommit från styrelsen för föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, som hänvisar till utredning, verkställd av kemiska sällskapet i Stockholm, och av läraraspiranternas förening i Lund samt — förutom av filosofiska fakulteten i Lund — av professorerna L. Ramberg i Uppsala, L. Smith och S. Bodforss i Lund, A. Westgren i Stockholm och G. A. Jaederholm i Göteborg (filosofi och pedagogik). Lärarföreningarna anse, att kurserna vid universitetet i Lund väl fylla sitt ändamål att förbereda blivande lärare i kemi. De önska ej några uteslutningar eller reduktioner, önskvärt vore, att man i kurserna inarbetade enklare fysikalisktkemiska försök, några biokemiska laborationer samt en kurs i teknisk kemi. Beträffande kemiundervisningen vid Stockholms högskola, som säges icke på fullt nöjaktigt sätt förbereda för provåret, framställes en rad detaljförslag av föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning. Sådana detaljförslag ä r o : reduktion av antalet torra prov och enkla analysprov, införande av försök berörande radioaktivitet, spektroskopi, goniometrisk och röntgenografisk kristallundersökning, organisk reaktionslära, analytiska arbeten på kolhydrater, fetter, mineraloljor, kurs i glasblåsning m. m., uppläggande av en mineralogisk övningssamling. Därjämte föreslås inrättandet av en sex veckors kemisk lärarkurs för blivande lärare i kemi, som bör ledas av en med skolans kemiundervisning fullt förtrogen person och av en amanuens. Kursen skulle omfatta åhörande av föreläsningar över skolans timoch kursplaner i kemi, kemiundervisningens bedrivande i skolan, demonstrationsteknik, ledning av laborationsövningar och enskilt arbete, elementär teknisk kemi samt praktiskt laborationsarbete, som skulle utgöras av skolförsök, förenade med demonstrationer och skriftliga redogörelser; i kursen skulle även ingå besök vid kemisk-tekniska anläggningar. Kursen borde avslutas med tentamen. Kostnaderna för densamma beräknas till 2 900 kronor. Läraraspiranternas förening i Lund anser det önskvärt, alt som villkor för tentamen i kemi för filosofisk ämbetsexamen uppställes fordran på nöjaktigt genomgången kurs i geologi, omfattande omkring 20 timmar. Denna kurs bör förläggas till sådana tider, att den kan genomgås samtidigt med laborationsövningar i kemi, så att en direkt förlängning av studietiden undvikes. Behovet av fortbildningskurser är särskilt stort inom detta ämne. Ett steg i riktningen mot sådana har tagits genom de varje termin återkommande sammanträden med lärare, som föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning anordnat. Intresset för dessa har varit mycket stort, och antalet deltagare från Lund och närliggande orter omkring 100-talet. Professorn Ramberg finner sig kunna tillstyrka någon ökning av den i Uppsala anordnade kursen i enkla rent kemiska undervisningsexperiment (inklusive glas-

326 blåsning) och en motsvarande ändring i fråga om den i Lund anordnade undervisningen beträffande fysikaliskt-kemiska experiment. Erforderlig tid torde kunna vinnas genom någon inskränkning av övningarna i kvalitativ oorganisk analys, vilka för övrigt böra rationaliseras och intensifieras. Professorn Ramberg anser vidare, att de studerande böra på ett möjligast tidigt stadium få utföra kvantitativa försök, att en för skolornas behov avpassad handbok i undervisningsexperiment bör utarbetas av en eller flera universitetslärare med erfarenhet om skolundervisningen och med understöd av statsmedel. Därjämte borde en representativ samling av viktigare mineral och bergarter göras tillgänglig för de studerande inom respektive kemiska institutioner. Vad beträffar en del av de ovan nämnda, av Stockholmsföreningen framställda förslagen, avvisas de av professorn Ramberg, som hävdar, att beträffande Uppsala rimliga och realiserbara krav äro tillgodosedda. Laborationsövningarna där ha i huvudsak full motsvarighet till dem vid Lunds universitet (vilka av läraraspiranterna förklarats väl fylla de krav, som kunna ställas på lärarutbildning, jfr ovan). Rörande förslaget att vissa kurser skulle givas av lärare, väl förtrogna med skolans krav, skulle i fråga om kemiundervisningen en så kvalificerad lärare endast få användning vid undervisningen i rent kemiska undervisningsexperiment. Slutligen beröres frågan om lärarkombinationen kemi-biologi. Det anföres, att den kemiska vetenskapens snabbt fortgående utveckling åt det fysiska hållet kommer att föra med sig, att för högre betyg i kemi måste uppställas en fordran på motsvarande betyg i fysik och matematik. För skolans del skulle detta betyda, att ämneskombinationen biologi-kemi ej kunde upprätthållas, om man önskar verkligt kvalificerade kemilärare. Filosofiska fakulteten i Lund ifrågasätter, att en lämpligt avpassad tilläggskurs i geologi-mineralogi, omfattande 15 å 20 föreläsningstimmar och beledsagad av examinatorier eller slutförhör, skulle vara obligatorisk redan för betyget Godkänd i kemi för filosofisk ämbetsexamen. Denna kurs torde kunna inarbetas i undervisningsprogrammet för kemi och borde kontrolleras på samma sätt som den i fysikundervisningen inlagda kursen i astronomi. Professorn Smith anser, att en del av de föreläsningsämnen, som tänkts skola ingå i den ovannämnda kemiska lärokursen, naturligen höra hemma i provårsundervisningen och konstaterar, att de av Stockholmsföreningen framställda önskemålen i det stora hela äro förverkligade genom en i Lund anordnad fem veckors kurs i undervisningsexperiment. Antalet kompetenta lärarkrafter här är dock alltför ringa. I denna kurs skulle dock vissa närmare angivna förändringar kunna vidtagas (t. ex. uppdelning av försöken i experimentellt likartade typer, inarbetande i kursen av vissa enklare fysikaliskt-kemiska försök.) Vidare förordas utgivning av en med statsmedel understödd handledning i undervisningsexperiment. Lämpligt vore även, därest läroböcker i lämplig utsträckning förefunnes, att kursplanerna toge hänsyn till industriell verksamhet och kemiens historia. Professorn Bodforss förordar något av kemisk teknologi. Professorn Westgren anser, att den orientering rörande den praktiska sidan av den elementära kemiundervisningens metodik, som väl borde vara den ovannämnda kemiska lärokursens egentliga ändamål, ej bör inläggas i den akademiska undervisningen utan i ett effektiviserat provar. En del av de i övrigt föreslagna förändringarna äro i det hela så obetydliga, att de lätt kunna genomföras. I själva verket ha de också, framhåller professorn Westgren, redan genomförts vid Stockholms högskola. Andra äro emellertid sådana, att de knappast kunna realiseras inom ramen av den nuvarande högskoleundervisningens organisation. Professorn Jaiderholm slutligen har vitsordat värdet av kurs i kemiska föreläsningsexperiment.

327 Bilaga 8.

F ö r t e c k n i n g över a l l m ä n n a läroverk m. fl. läroanstalter i S t o c k h o l m , Uppsala, L u n d , Malmö o c h Göteborg vårterminen 1937. (Upprättad

av skolöverstyrelsens

statistiska

avdelning.)

A. Högre läroanstalter. Stockholm.

Högre latinläroverket å Norrmalm » realläroverket » » » allm. läroverket å Östermalm » » » > Södermalm Nya elementarskolan Högre allm. läroverket å Kungsholmen » » » i Bromma » » • för flickor Vasa realskola Katarina realskola Statens normalskola för flickor Södra kommunala mellanskolan Norra » » Annaskolan-Detthowska skolan Ateneum för flickor Brummerska skolan Franska skolan Kungsholms elementarskola för flickor » läroverk för flickor Lyceum för flickor Lychouska skolan Margaretaskolan Nya elementarskolan för flickor Oskars högre flickskola Anna Sandströms skola Anna Schuldheis' skola Södermalms högre läroanstalt för flickor Wallinska skolan Vasa högre flickskola Åhlinska skolan Äppelvikens elementarskola Beskowska skolan 1

Därav utgöra 2 (44 och 55) en undervisningsavdelning.

Antal klassavdelningar 31 21 28 *36 18 25 22 23 20 18 1 1 + 6 i folkskolan 22 26 13 15 11 8 15 2 20 12 7 23 7 12 10 22 16 8 24 9 12

328 Olofskolan Palmgrenska samskolan Stockholms samgymnasinm Whitlockska samskolan Grevesmiihlska samskolan Statens högre lärarinneseminarium Folkskoleseminariet Stockholms stads handelsmellanskola » » tekniska mellanskola » » hushållstekniska mellanskola skola för kvinnlig utbildning

och

högre

Antal klassavdelningar 8 11 17 21 10 4 4 + 1 1 i övningsskolan 23 18 folk19

Uppsala. Högre allm. läroverket Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium för flickor Lindska skolan Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium Fjellstedtska skolan Folkskoleseminariet Högre folkskolorna

30 18 7 21 7 4-j-12i övningsskolan 10

Lund. Högre allm. läroverket Kommunala mellanskolan » flickskolan Lunds privata elementarskola Folkskoleseminariet

22 6 12 20 5-j-7i övningsskolan 2

Högre folkskolan Malmö. Högre allm. läroverket för gossar * » > » flickor Realskolan Kommunala mellanskolan Anna och Eva Bunths skola för flickor Malmö högre läroverk för flickor Tekla Åbergs högre läroverk för flickor Malmö aftonskola för real- och studentexamen Praktiska mellanskolan Högre folkskolan

40 17 H9 18 7 11 18 9 14 g

Göteborg. Högre latinläroverket » realläroverket 1

Därav utgöra 2 (44 och 55) en undervisningsavdelning.

32 36

329 Högre allm. läroverket för flickor Västra realskolan östra i Kommunala mellanskolan » flickskolan (Majorna) Fruntimmersföreningens flickskola Göteborgs lyceum för flickor » nya elementarläroverk för flickor Mathilda Halls skola Kjellbergska flickskolan Sigrid Rudebecks skola Vasa flickskola Göteborgs högre samskola » enskilda gymnasium för blivande präster Folkskoleseminariet Praktiska mellanskolan med handelsundervisning för gossar s » » » » flickor » » för teknisk undervisning Högre folkskolan med husligt arbete

Antal klassavdelningar 16 1 18 21 34 12 8 9 16 10 8 25 7 21 2 5-|—15 i övningsskolan 7 9 11 11

Anm. Antalet klassavdelningar låter sig stundom ej med full säkerhet bestämmas på grund av samundervisning i större eller mindre utsträckning. B. Folkskolor. Stockholm. Storkyrkoförsamlingens folkskola Svartmangatan 20-22 Klara församlings folkskola Klara södra kyrkogata 13-15 Kungsholms och S:t Görans församlingars folkskola Mariebergsgatan 34 Hantverkargatan 25 Kungsholmsgatan 92

Kristineberg Adolf Fredriks församlings folkskola Tegnérgatan 44 Saltmätargatan 2 Kammakargatan 28

Gustav Vasa församlings folkskola Karlbergsvägen 34 1

5 Därav utgöra 2 (4 och 5 ) en undervisningsavdelning.

Antal

lärar.

avdelningar 16 17 83 11 _ (inga k l a s s . rum, blott specialrum och andra skolrum) 43 33 6 — (inga klass_ rum, blott specialrum och andra skolrum) 32

330 Antal läraravdelningar Matteus församlings folkskola Norrtullsgatan 18 Idungatan 1 A Jakobs och Johannes församlingars folkskola Brunnsgatan 11 Roslagsgatan 61 Ynglingagatan 1 Engelbrekts församlings folkskola Valhallavägen 76 Värtans gamla » nya Hedvig Eleonora och Oscars församlingars folkskola Linnégatan 54 37 Djurgården Katarina församlings folkskolor Katarina n o r r a : Tjärhovsgatan 15-17 Katarina västra kyrkogata 10 Tjärhovsgatan 22 Katarina södra: Sofiagatan 2 (stora skolhuset) » 2 (gamla skolhuset) Sofia församlings folkskola Skånegatan 117 Maria församlings folkskola Ringvägen 23 Volmar Yxkullsgatan 26 Timmermansgatan 28

S:t Paulsgatan 39 Högalids församlings folkskola Folkskolegatan 11-13 Brännkyrka församlings folkskolor Älvsjö: Långbrodals folkskola ö r b y nya » » gamla » Solberga » Midsommarkransen: Midsommarkransens folkskola Ärsta » Blommensberg: Blommensbergs folkskola Mälarhöjdens »

.

46 14 14 22 8 39 8 8

..V.....'.'.'.

29 12 6

45 11 2 61 17 74 55 19 _ (disponera. des av prakt, mellansk.) _ ( i n g a klass. rum) 62

17 13 5 2 30 — (användes ej) 36 25

331 Antal läraravdelningar Enskede församlings folkskolor Enskede folkskola Enskedefältets » Skarpnäcks » Enskede gamla » Gubbängens » •» småskola Södertörns folkskola Bromma församlings folkskolor Bromma norra distrikt: Ängby folkskola Bällstalunds » Alviks » Bromma södra distrikt: Ålstens folkskola Olovslunds » Smedslättens » Alléparkens » Essingens »

33 28 20

" 2

* 4 23

** 30

*•" ° ^ " Uppsala.

Centralskolan

— (disponeras av fortsättningsskolorna) 7

Toven Balder Kungsängsskolan Granskolan Sverker Nya Vaksalaskolan Nanna

u 4 2 lb 27 —

(disponeras av högre folkskolan)

Lund. *2 *' 1' *•" ^

Allhelgonaskolan Vårfruskolan Klosterskolan Parkskolan Klosters småskola Lilla Råby skola Värpinge skola

3 Malmö. Johannesskolan Pildammsskolan Kirsebergsskolan Limhamn: Linnéskolan Karl Johansskolan

49 2 " 2 ' 24 1°

332 Antal läraravdelningar 3 5 32 20 34 4 35 19 18 52 19 6 2 16 3

Hyllie skola Högboskolan Mell. förstadsskolan Sofielundsskolan Södervärnsskolan Västra Skrävlinge skola Sorgenfriskolan Västra skolan ö s t r a skolan ö s t r a Förstadsskolan Fosie västra skola » östra » Hindby skola ö s t r a Skrävlinge skola Hohögs skola Göteborg. Götabergsdistriktet Kvarnbergsdistriktet Redbergsdistriktet Annedalsdistriktet Nordhemsdistriktet Oscar Fredriks-distriktet Karl Johans-distriktet Kungsladugårdsdistriktet Lundbydistriktet Örgrytedistriktet

56 52 141 61 72 53 86 84 99 103

333 Bilaga 9.

Förslag till Kungl. Majrts kungörelse angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. Kungl. Maj:t förordnar, att beträffande tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk skola, utan hinder av vad i sådant hänseende eljest är stadgat, gälla följande bestämmelser. § 1. 1. Till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk må vid universiteten och de högskolor, som erhållit vederbörlig examensrätt, varje läsår mottagas högst det antal nya studerande, som av Kungl. Maj:t på förslag av kanslern för rikets universitet och skolöverstyrelsen bestämmes. 2. Med studerande förstås i denna kungörelse den, som avser att vinna omförmälda behörighet genom studier för filosofisk ämbetsexamen eller teologisk-filosofisk examen för lärarbanan. § 2. Behörig att mottagas såsom studerande är den, som a) avlagt studentexamen; b) vid ingången av det kalenderår, under vilket studierna avses skola påbörjas, ännu icke fyllt 26 år; c) befunnits vara fri från sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för lärarverksamhet; samt d) utmärker sig för allvar och stadga i karaktären. Kanslern må efter samråd med skolöverstyrelsen i särskilda fall kunna medgiva rätt för person att mottagas såsom studerande vid högre ålder än ovan sägs. § 3. 1. Den, som önskar nästföljande läsår bliva mottagen såsom studerande, skall därom göra ansökning senast den 1 augusti. Ansökningen skall, om studierna skola bedrivas vid universitet, ingivas till dekanus vid vederbörande sektion av filosofiska fakulteten eller, om studierna skola bedrivas vid högskola, till ordföranden för vederbörande avdelning av högskolan eller, om högskolans lärare ej äro fördelade på avdelningar, till högskolans rektor. Föreligga särskilda skäl, må ansökning upptagas till prövning ändå att den ingivits senare än här ovan sagts. 2. Sökande må vid ett och samma ansökningstillfälle ingiva ansökning allenast till en av de läroanstalter, om vilka här är fråga.

334 3. Ansökningen skall dels vara åtföljd av a) studentbetyg i vederbörligen styrkt avskrift; b) vederbörligt åldersbetyg; c) de övriga handlingar, som sökanden kan vilja åberopa; dels ock innehålla uppgift om dels huruvida sökanden, därest plats ej kan beredas honom vid det universitet eller den högskola, som i ansökningen avses, önskar bedriva studierna vid annan av ifrågavarande läroanstalter, dels huruvida studierna skola bedrivas inom humanistisk eller matematisk-naturvetenskaplig sektion. Är studentbetyget äldre än två år, skall sökanden härjämte förete bevis om sin sysselsättning under tiden från studentexamen. 4. Sökanden skall tillse, att intyg om hans vandel och karaktärsegenskaper ävensom läkarintyg uti av intygsgivarna förseglade brev före ansökningstidens utgång insändas direkt till den, till vilken enligt mom. 1 ansökning skall ingivas. Det förra intyget, som skall vara avfattat enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär, skall avgivas av rektor vid den läroanstalt, där sökanden avlagt studentexamen. Läkarintyget, som skall vara avfattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, skall avgivas av skolläkaren vid samma läroanstalt och grundas på en tidigast sex månader före ansökningstidens utgång företagen undersökning av sökanden. I fråga om lärjunge från enskild undervisning ävensom eljest, då särskilda skäl, vilka godtagas av den myndighet, till vilken ansökning skall ingivas, föreligga, må förstnämnda intyg avgivas av annan omdömesgill, ojävig person, som senast haft med sökandens utbildning att göra, och läkarintyget av skolläkare vid statlig läroanstalt eller av verksläkare. § 4. Kanslern skall fastställa grunder för bestämmande av den ordning, i vilken de sökande skola erhålla tillträde till vederbörande universitet eller högskola, därest flera behöriga sådana anmält sig än det av Kungl. Maj:t bestämda antalet. § 5. Den dekanus, avdelningsordförande eller rektor, till vilken enligt § 3 mom. 1 ansökningarna ingivits, skall sedan ansökningstiden utgått snarast möjligt i samråd dels, i förekommande fall, med dekanus eller ordförande för den andra sektionen eller avdelningen, dels ock med föreståndaren för den förberedande lärarkursen på platsen och med universitetets, respektive högskolans läkare förteckna de sökande, som befinnas behöriga att mottagas såsom studerande, i den ordning, i vilken de jämlikt de av kanslern i ämnet fastställda grunderna anses böra mottagas såsom studerande. Prövas därvid behov föreligga av en kompletterande läkarundersökning, skall tillfälle beredas sökanden att inställa sig för sådan undersökning hos universitetets, respektive högskolans läkare.

§6. 1. På grundval av de förteckningar, som i § 5 avses, och därvid fogade ansökningshandlingar bestämmer en för universiteten och högskolorna gemensam nämnd, vilka av de sökande som nästfoljande lästermin må inom det av Kungl. Maj:t fastställda antalet mottagas såsom studerande vid varje universitet och högskola. 2. Nämnden, som inom sig väljer ordförande, består av dem, till vilka enligt § 3 mom. 1 ansökningarna ingivits, ävensom av en representant för skolöverstyrelsen. 3. Nämnden skall särskilt beakta, att endast sådana sökande, som äga tydlig

335 studiebegåvning, väl styrkt kroppslig och själslig hälsa och goda personliga förutsättningar för den avsedda levnadsbanan, mottagas såsom studerande. 4. Över nämndens beslut må klagan icke föras. § 7. 1. Nämnden skall ombesörja, att de sökande så snart ske kan och senast en vecka före början av nästföljande lästermin erhålla underrättelse, huruvida de mottagits såsom studerande. 2. Studerande har att i stadgad ordning inskriva sig för studier vid vederbörande universitet eller högskola. Dylik inskrivning skall, där ej universitetets eller högskolans rektor i särskilt fall medgiver undantag, ske i början av sagda lästermin.

§8. Huruvida studerande må mottagas i annan ordning än ovan angivits, ankommer på prövning av kanslern för rikets universitet. §9. I den studerandes tentamensbok skall antecknas, förutom vad i § 9 stadgan angående filosofiska examina sägs, jämväl att den studerande bedriver studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1941. Det alla etc.

336 Bilaga

10.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändrad lydelse av stadgan den 30 mars 1935 (nr 85) angående teologiska examina. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att stadgan den 30 mars 1935 angående teologiska examina skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: Allmänna

bestämmelser. § 1.

I teologisk fakultet vid universiteten i Uppsala och Lund må inskrivas den, som avlagt endera av de teologisk-filosofiska examina, ävensom den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i latinska språket och därjämte avlagt filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen eller filosofie licentiatexamen i examensämnen hörande till den humanistiska sektionen. Nämnda fordran erforderliga insikter.

§2. Examina inom teologisk fakultet äro teologie kandidatexamen, teologie examen och teologie licentiatexamen. Åt den teologie doktorsgrad.

magister-

§3. Examensämnen inom

med kyrkorätt.

§4. Teologiska fakulteten eller övningskurser. Dessutom hålles — fakulteten meddelas. För dem, som bedriva studier för teologie magisterexamen, skola sagda studier så anordnas, att de studerande kunna genomgå den förberedande lärarkurs och de specialkurser i talteknik, svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och uppfostringspsykologi, vilka omförmälas i § 3 stadgan angående filosofiska examina. Därest avgift och övningar. §5. Envar vid fakulteten anställd lärare, som h a r skyldighet att examinera, skall inför fakulteten uppgiva de kunskapsfordringar, han för varje särskild examen vill i de av honom företrädda examensämnena uppställa, med fullständigt angivande av den litteratur, som skall för betyget godkänd i teologie kandidatexamen och teologie magisterexamen av de studerande genomgås, samt de föreläsningar, undervisningskurser och övningar, av vilka de studerande lämpligen böra begagna sig.

337 Skulle fakulteten så yrkar. På kanslern må därjämte ankomma att pröva och fastställa för teologie magisterexamen.

kunskapsfordringar

§6. Fakulteten skall till de studerandes ledning för teologie kandidatexamen och teologie magisterexamen upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. I dessa studieplaner, som skola utgå från en normaltid av högst sex lästerminer för teologie kandidatexamen och högst fyra och en halv lästerminer för teologie magisterexamen, skall uppgivas den ordningsföljd, vari de särskilda ämnena lämpligen böra studeras och de för examen erforderliga proven fullgöras, med angivande av de särskilda terminernas ändamålsenliga användning för bevistande av föreläsningar samt deltagande i undervisningskurser och övningar ävensom för självständigt studiearbete. I studieplanerna må erfordras. Vid studieplans på studierna.

§7. Genom fakultetens —• Före varje Studiehandboken skall

finnas nödigt. och stadfästelse. bokhandeln tillgänglig.

§8. Då frågor rörande studieplaner eller studiehandboken skola av fakulteten handläggas, kallas samtliga de vid fakulteten anställda lärarna till sammanträde samt därjämte, när fråga är om kunskapsfordringar, studieplaner eller studiehandboken rörande teologie magisterexamen, minst fjorton dagar före dagen för sammanträdet, en representant för skolöverstyrelsen samt föreståndaren för den förberedande lårarkursen på platsen; och äga de, ändock att de eljest icke hava säte och stämma i fakulteten, att i överläggningarna deltaga och få sina särskilda meningar till protokollet antecknade. Hava de fakulteten handläggas.

För examens — Examinator äger Tentamen inför -

§ 9. gång anställas. — studerande påfordras. — offentligt anslag.

Studerande är ö n s k a r examinator Studerande, som — Har studerande —

§ 10. vissa tentamensperioder. och övningar. — erhålla tentamen. — i ämnet.

§ 11. Då studerande första gången inskrives i teologisk fakultet, skall honom tillställas en efter av kanslern fastställt formulär upprättad tentamensbok, vari dagen för inskrivningen antecknas ävensom huruvida den studerande är behörig att avlägga teologie kandidatexamen eller teologie magisterexamen eller möjligen båda dessa examina. Har studerande examinators namnunderskrift. 22—,816102

338 Anteckning i tentamensbok skall dessutom ske, dels då studerande undergått sådan prövning, som anordnas i samband med de i § 19 omförmälda kurserna i talteknik, svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och uppfostringspsykologi, dels, av vederbörande lärarkursföreståndare, då studerande genomgått den förberedande lärarkurs, som omförmäles i § 19, dels ock då för teologie licentiatexamen ingiven avhandling av examinator godkänts. När tentamen förrättats, vare sig den godkänts eller icke, eller den studerande undergått prövning, genomgått förberedande lärarkurs eller avlagt prov, som i nästföregående punkt omförmäles, skall därom göras anmälan hos fakulteten i den ordning denna bestämmer; och skola dylika anmälningar införas i fakultetens matrikel. Studerande, som i matrikeln. § 12. Över de icke godkänd. Vid betygens — olika studiekurser. Studerande, som vid ettdera av universiteten avlagt godkänd tentamen eller nöjaktigt genomgått i nästföregående paragraf omförmäld specialkurs eller förberedande lärarkurs, äger tillgodoräkna sig tentamen eller kurs för examens avläggande jämväl vid det andra universitetet. Studerande, som förra universitetet. § 13. Studerande, som •— För prövning Examenssammanträde skall Om prövningens

om examen. varje termin. under omprövning. fakultetens protokoll.

Teologie

<

kandidatexamen. § 14.

Behörighet att avlägga teologie kandidatexamen tillkommer den, som blivit i enlighet med bestämmelserna i § 1 inskriven i teologisk fakultet; dock att denna rätt icke tillkommer den, som avlagt teologisk-filosofisk examen för lärarbanan enligt någon av de för denna examen stadgade ämnesgrupperna 3)—7). § 15. Teologie kandidatexamen För att ingående ämnena.

uppräknade ämnena.

§ 16. Vid ansökan —

femton kronor. Teologie

magisterexamen. § 17.

Behörighet att avlägga teologie magisterexamen tillkommer den, som blivit inskriven i teologisk fakultet och avlagt antingen teologisk-filosofisk examen för lärarbanan eller ock filosofisk ämbetsexamen, innehållande antingen ämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik eller minst ett av ämnena latinska språket, grekiska språket, filosofi och historia.

339 § 18. Kunskapsfordringarna i teologie magisterexamen skola bestämmas med hånsyn till examens ändamål att utgöra villkor för behörighet till ämneslårarbefattning i kristendomskunskap vid allmänt läroverk och med iakttagande av de angående sådan behörighet särskilt stadgade föreskrifter. § 19. /. Teologie magisterexamen avlägges i samtliga de uti § 3 uppräknade ämnena enligt de för denna examen jämlikt nästföregående paragraf gällande särskilda kunskapsfordringarna. Hårförutom skall den studerande nöjaktigt genomgå de kurser i talteknik, svenska språket och uppfostringspsykologi ävensom den förberedande lärarkurs, vilka omförmälas i § 3 stadgan angående filosofiska examina; filosofiska fakulteten dock obetaget att i särskilda fall, om giltiga skäl därtill föreligga, på därom gjord ansökning meddela studerande tillstånd att, utan att hava bevistat kurs i talteknik, svenska språket eller uppfostringspsykologi, undergå i samband därmed anordnad prövning. Om befrielse från förberedande lärarkurs i folk- eller övningsskola helt eller delvis, är föreskrift given i stadgan angående praktisk utbildning av ämneslårare för de allmänna läroverken. 2. För att examen skall anses godkänd fordras, att den studerande erhållit minst vitsordet godkänd i alla de i examen ingående ämnena. § 20. Vid ansökan om teologie magisterexamen skola fogas: 1) intyg, att den studerande för den termin, under vilken examen skall äga rum, är inskriven såsom närvarande i den nationsförening, han tillhör; 2) betyg över sådan examen, som i § 17 omförmäles, samt, där godkänd fyllnadsprövning eller efterprövning ägt rum, jämväl betyg över sådan prövning ävensom i förekommande fall sådant intyg av vederbörande universitetslärare, som i £ 1 omförmäles; 3) den studerandes tentamensbok; samt •'i-) en avgift av femton kronor. Teologie

licentiatexamen.

§ 21. 1 Den, som i enlighet med denna stadga avlagt teologie kandidatexamen, är behörig att undergå teologie licentiatexamen. Sådan behörighet tillkommer efter fakultetens beprövande jämväl den, som avlagt teologie magisterexamen.

Teologie licentiatexamen, Har studerande För att Ansökan om 1) intyg, att 1

§ 22. 2 — uppräknade ämnena. till efterrättelse.

§ 23. 3 hans examen. § 24.* ansökningen fogas: han tillhör;

Jfr nuv. § 17. — 2 Jfr nuv. § 1 8 . — 3 Jfr nuv. § 1 9 . — 4 Jfr nuv. § 20.

340 2) betyg över avlagd teologie kandidatexamen eller teologie magisterexamen samt, där godkänd efterprövning i sådan examen jämlikt § 26 ägt rum, jämväl betyg över sådan prövning; 3) den studerandes tentamensbok; samt 4) en avgift femton kronor. § 25. 1 För vinnande

fakulteten godkänd. Efterprövning. § 26. 2

1. Studerande, som avlagt teologie kandidatexamen, teologie magisterexamen eller teologie licentiatexamen, äger att efter fordringarna för den avlagda examen undergå efterprövning till vinnande av högre betyg i ämne, vari han i examen blivit prövad, samt den, som avlagt teologie licentiatexamen, därjämte i ämne, som ej ingått i sistnämnda examen. Ej må — -— — samma examen. Genom efterprövning — ägt rum. I fråga om efterprövning skall, där ej annat föranledes av bestämmelserna i mom. 2 punkten d), i tillämpliga delar gälla vad angående prövning i teologie kandidatexamen, teologie magisterexamen och teologie licentiatexamen är eller varder stadgat. 2. Ansökan om i prövningen. P r a k t i s k-t e o l o g i s k a

prov.

§ 27. 3 Den som —

praktiska övningskursen. § 28. 4

Studerande, som

fem kronor. § 29. 5

De praktiska

kyrkorättsliga prov. § 30. 8

De praktiska

förslag meddelas. § 31/

Det skriftliga •

särskilda vitsord. § 32. 8

Sedan samtliga i § 31 omförmälla vitsord avgivils, skall fakulteten förklara den avslutade prövningen godkänd eller icke godkänd. För att vitsordet godkänd. 1 Jfr nuv. § 21. — - Jfr nuv. § 22. — 3 Jfr nuv. § 23. — 4 Jfr nuv. § 24. — 5 Jfr nuv. § 25. — fi Jfr nuv. § 26. — ' Jfr nuv. § 27. — 8 Jfr nuv. § 28.

341 § 33. 1 Efter det prövningen blivit enligt § 32 i sin helhet bedömd, skall dekanus på sätt av fakulteten bestämts, om utgången underrätta den studerande. Har prövningen den studerande. Har prövningen blivit förklarad icke godkänd, skall den studerande, om han ånyo anmäler sig till praktiska prov, avlägga samtliga de i § 29 omförmälta proven. Övergångsbestämmelse. Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1941; skolande vad här föreskrives angående examina och kunskapsprov m. m. för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk äga tillämpning allenast i fråga om studerande, som jämlikt denna dag utfärdad kungörelse angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av nyssnämnd behörighet blivit i vederbörlig ordning inskriven vid universitet eller högskola för bedrivande av dylika studier. 1

Jfr nuv. § 29.

342 Bilaga 11.

Förslag till Kung!. Maj:is kungörelse om ändrad lydelse av stadgan den 1 november 1907 (nr 93) angående filosofiska examina. Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att stadgan den 1 november 1907 angående filosofiska examina skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse: Stadga angående filosofiska examina. Allmänna

bestämmelser. § I-

Examina inom filosofisk fakultet äro filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, statsvetenskaplig-filosofisk examen (politices magisterexamen), filosofie licentiatexamen samt teologisk-filosofiska examina. Om statsvetenskaplig-filosofisk statsvetenskaplig examen. Åt den, • filosofie doktorsgrad. § 2. Examensämnen inom — — — geografi. Finner fakidteten,

• hörande: Kungl. Maj:t. § 3.

Fakulteten skall tillse, att en med hänsyn till examina ordnad undervisning finnes att tillgå för de studerande. För detta ändamål skola årligen i varje examensämne hållas vetenskapliga föreläsningar, så ock anordnas dels propedeutiska kurser, dels seminarie- eller övningskurser; särskilt skall i de ämnen, som ingå i de för filosofisk ämbetsexamen föreskrivna ämnesgrupper, varje läsår finnas att tillgå undervisning lämpad efter fordringarna i denna examen och anordnad under hänsgnstagandc till den praktiska utbildningen av ämneslärare för de allmänna läroverken och med dessa i fråga om fordringar på lärarutbildning jämförliga läroanstalter. Sistnämnda undervisning skall så anordnas, att de studerande kunna deltaga i den förberedande lärarkurs, varom bestämmelser äro givna i stadgan angående praktisk utbildning av lärare för de allmänna läroverken med flera läroanstalter. Till fakultetssammanträde, där fråga om anordningen av undervisningen behandlas, skall kallas föreståndaren för den förberedande lärarkursen på platsen. Den för filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen och leologisk-filosofiska examina anordnade mera elementära undervisningen bör, i den mån sådant kan ske, med hänsyn till de värnpliktigas repetitionsövningar så anordnas, att varje hithörande, till höstterminen förlagd kurs eller föreläsningsserie antingen slutar eller börjar omkring den 12 oktober. Utöver ovannämnda undervisning skall fakulteten årligen anordna följande för filosofisk ämbetsexamen avsedda specialkurser, nämligen en kurs i talteknik, en kurs

343 t svenska språket, företrädesvis muntlig framställning, och en kurs i uppf ost ringspsykologi. Dessa kurser få till omfattningen motsvara en studietid av sammanlagt högst en lästermin. Skulle i omständigheterna förfara. Kurs, som ingår i den av fakulteten anordnade undervisningen, bör förbindas med muntligt förhör eller annan efter kursens beskaffenhet lämpad prövning med dem, som däri deltagit. Därest avgift — och övningar. § 4. Fakulteten skall till de studerandes ledning för de olika examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. Dessa studieplaner, som skola utgå från en normaltid av högst sju lästerminer för filosofisk ämbetsexamen, fem lästerminer för filosofie kandidatexamen, två lästerminer för de i teologisk-filosofisk examen för prästbanan ingående obligatoriska ämnena samt två och en halv låsterminer för de i teologiskfilosofisk examen för lårarbanan ingående obligatoriska ämnena, skola innehålla uppgift å kunskapsfordringarna i varje examensämne för betyget godkänd samt även för högre betyg, där sådant för examens godkännande erfordras. I sammanhang med redogörelsen för kunskapsfordringarna skall lämnas anvisning å den litteratur och den undervisning, som de studerande lämpligen böra anlita, ävensom angivas, vilka prov för visst betygs erhållande erfordras, och inför vilken eller vilka lärare dessa prov skola avläggas. Studieplanerna skola härjämte meddela anvisningar och råd rörande ordningsföljden i studiet av varje ämnes särskilda delar ävensom, beträffande filosofisk ämbetsexamen och teologisk-filosofiska examina samt, där så anses tjänligt, jämväl beträffande övriga examina, rörande den ordning, i vilken de särskilda ämnena böra studeras och de för examen erforderliga prov fullgöras. I redogörelsen hörande ämnen. Studieplanen för teologisk-filosofiska examina skall upprättas efter samråd med den teologiska fakulteten. Vid studieplans — — — på studierna. Före varje — och stadfästelse. Genom fakultetens Studiehandboken skall

—

§ 5. finnas nödigt. vara tillgänglig.

§ 6. Då frågor rörande studieplaner eller studiehandboken skola av fakulteten handläggas, kallas till sammanträde dels samtliga de vid fakulteten anställda lärare, dels ock, när fråga är om filosofisk ämbetsexamen eller teologisk-filosofisk examen för lårarbanan, minst fjorton dagar före dagen för sammanträdet, en representant för skolöverstyrelsen samt föreståndaren för den förberedande lårarkursen på platsen; och äga de, ändock att de eljest icke hava säte och stämma i fakulteten, att i överläggningarna deltaga och få sina särskilda meningar till protokollet antecknade. Hava de — — — — — fakulteten handläggas. För examens — Examinator äger — Tentamen inför

§ 7. gång anställas. studerande påfordras. offentligt anslag.

§8. Studerande är ö n s k a r examinator Studerande, som Vid anmälan Har studerande

vissa tentamensperioder. och övningar. erhålla tentamen. — detta skett. i ämnet. §9.

Då studerande — — — inskrivningen antecknas. Har studerande examinators namnunderskrift. Anteckning i tentamensbok skall dessutom ske, dels då studerande undergått sådan prövning, som anordnas i samband med de i § 3, tredje stycket, omförmälda kurserna, dels, av vederbörande lärarkursföreständare, då studerande genomgått förberedande lärarkurs, dels ock då för filosofie licentiatexamen ingiven avhandling av examinator godkänts. När tentamen förrättats, vare sig den godkänts eller icke, eller den studerande undergått prövning, genomgått förberedande lärarkurs eller avlagt pr®v, som i näst föregående punkt omförmäles, skall därom göras anmälan hos fakulteten i den ordning, denna bestämmer. Dylika anmälningar införas i fakultetens matrikel. Studerande, som i matrikeln. § 10. över de — icke godkänd. Vid betygens honom ådagaläggas. För betygen — — — olika studiekurser. Vid sammanräkning — tre betygsenheter. Studerande, som vid ettdera av universiteten avlagt godkänd tentamen eller nöjaktigt genomgått i § 3, tredje stycket, omförmäld specialkurs eller förberedande lärarkurs, äger tillgodoräkna sig tentamen eller kurs för examens avläggande jämväl vid det andra universitetet. Studerande, som förra universitetet.

§ ii. För examens —• Har studerande

tentamens avläggande. hava varat. § 12.

Studerande, som För prövning Examenssammanträde skall Om prövningens

om examen. varje termin. under omprövning. fakultetens protokoll.

Filosofisk

ämbetsexamen. § 13.

Behörighet att avlägga filosofisk ämbetsexamen tillkommer envar, som avlagt studentexamen och i stadgad ordning erhållit tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk.

345 § 14. Filosofisk ämbetsexamen antikens historia. 6:e gruppen Latinska språket, Historia, Teoretisk filosofi, 7:e gruppen — Botanik, Zoologi, 12:e gruppen Matematik, Fysik, Teoretisk filosofi, 13:e gruppen omfatta statskunskap. Studerande äger — fakultetens examensämnen. Härförutom skall studerande hava nöjaktigt genomgått de specialkurser och den förberedande lärarkurs, som omförmälas i § 3; fakulteten dock obetaget att i särskilda fall, om giltiga skäl därtill föreligga, på därom gjord ansökning meddela studerande tillstånd att, utan att hava bevistat sådan specialkurs, undergå i samband därmed anordnad prövning. Om befrielse från förberedande lärarkurs i folk- eller övningsskola är föreskrift given i stadgan angående praktisk utbildning av ämneslärare för de allmänna läroverken. § 15. För att filosofisk ämbetsexamen skall godkännas, fordras, att den studerande i examen erhållit sammanlagt minst sex betygsenheter. Angående denna betygssummas fördelning på de olika ämnena iakttages, dels att den studerande skall hava erhållit, därest den valda gruppen omfattar två ämnen, minst betyget med beröm godkänd i vart och ett av dessa ämnen, och, därest den studerande väljer någon av l:a—6:e grupperna eller 12:e gruppen, minst betyget med beröm godkänd i de två första av gruppens ämnen och minst betyget godkänd i det tredje ämnet, samt, därest valet faller på någon av l l : e eller 14 :e grupperna, minst betyget med beröm godkänd i det första av gruppens ämnen och i ett av de två andra samt minst betyget godkänd i det återstående ämnet; dels ock och zoologi. Den, som magister förklaras. § 16. Kunskapsfordringarna i filosofisk ämbetsexamen skola i de ämnen, som motsvara läroämnena vid de allmänna läroverken, bestämmas med hänsyn till examens ändamål att utgöra villkor för behörighet till ämneslärarbefatlningar vid dessa undervisningsanstalter och med iakttagande av de angående sådan behörighet särskilt stadgade föreskrifter; och skall härvid iakttagas, att teoretisk filosofi skall motsvara läroämnet filosofi, romanska språk läroämnet franska och historia läroämnet historia med samhällslära, ävensom att nordiska språk och litteraturhistoria med poetik skola tillsammans motsvara läroämnet modersmålet samt botanik och zoologi tillsammans motsvara läroämnet biologi med hälsolära. § 17. Ansökan om — —

femton kronor. Filosofie

kandidatexamen. § 18.

Behörighet att

—• •

avlagt studentexamen. § 19.

Filosofie kandidatexamen

fakultetens examensämnen.

346 § 20. ingående ämnen.

För att

Ansökan om

§ 21. femton kronor.

—

Filosofie

licentiatexamen. § 22.

Behörighet att

— statsvetenskaplig examen. § 23.

Filosofie licentiatexamen För att — —

fakultetens examensämnen.

§ 24. — examinator godkänts.

§ 25. Ansökan om ansökningen fogas: 1) intyg, att — han tillhör: 2) betyg över avlagd studentexamen samt över avlagd filosofisk filosofie kandidatexamen eller statsvetenskaplig examen; 3) den studerandes — femton kronor.

ämbetsexamen.

§ 26. fakulteten godkänt.

För vinnande

Teologisk-filosofiska Teologisk-filosofiska examen teologisk-filosofisk examen för

examina.

§ 27. äro teologisk-filosofisk lärarbanan.

examen

för prästbanan

och

§ 28. 1 1. Behörighet att avlägga teologisk-filosofisk examen för prästbanan tillkommer den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i latinska språket och i historia med samhällslära. Nämnda fordran om vitsord i latinska språket och i historia med samhällslära skall anses vara uppfylld även av studerande, som med intyg av universitetslärare i vederbörande ämne styrker sig hava förvärvat de för studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen i sagda ämnen erforderliga insikter. 2. Behörighet att avlägga teologisk-filosofisk examen för lärarbanan tillkommer den, som på sätt i mom. 1 sägs erhållit där omförmälda vitsord och i stadgad ordning erhållit tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. § 29. 2 1. Teologisk-filosofisk examen för prästbanan skall omfatta muntlig prövning i grekiska och hebreiska språken samt i ettdera av ämnena latinska språket och teoretisk filosofi. 1

Jfr nuv. § 29. — 2 Jfr nuv. § 30.

317 2. Teologisk-filosofisk examen för lärarbanan skall omfatta muntlig prövning i de uti någon av följande ämnesgrupper ingående ämnena: 1:a gruppen: Grekiska språket, Hebreiska språket, Latinska språket, 2:a » Grekiska språket, Hebreiska språket, Teoretisk filosofi, S;e » Grekiska språket, Hebreiska språket, Nordiska språk, Litteraturhistoria med poetik, 4:e » Grekiska språket, Hebreiska språket, Historia, 5:e » Grekiska språket, Teoretisk filosofi, Latinska språket, 6:e » Grekiska språket, Teoretisk filosofi, Nordiska språk, Litteraturhistoria med poetik, 7:e » Grekiska språket, Teoretisk filosofi, Historia. 3. Studerande må äga rätt att, utöver de i mom. 1 och 2 föreskrivna ämnena, i sin examen ytterligare medtaga ett eller flera av ämnena nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, latinska språket, teoretisk filosofi och historia, som eljest icke ingå i hans examen. § 30. Kunskapsfordringarna och vitsorden i teologisk-filosofiska examina skola i de uti dessa examina ingående ämnen, som omförmälas i § 15, tredje stycket, avpassas så, att betyget med beröm godkänd i teologisk-filosofisk examen motsvarar betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och betyget berömlig i teologisk-filosofisk examen minst betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Befinnes studerande äga insikter, motsvarande högre betyg än med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen, skall examinator i hans tentamensbok anteckna, förutom det betyg, som tilldelas den studerande i teologisk-filosofisk examen, jämväl det betyg den studerande förtjänar enligt de för filosofisk ämbetsexamen gällande kunskaps fordringarna. § 31. 1. För att teologisk-filosofisk examen för prästbanan skall godkännas, fordras, att den studerande erhållit minst betyget godkänd i vart och ett av de i examen ingående obligatoriska ämnena. 2. För att teologisk-filosofisk examen för lärarbanan skall godkännas, fordras, att den studerande erhållit minst betyget med beröm godkänd i det eller de ämnen, som svara mot ett av de skolämnen, som jämte ämnet kristendomskunskap kunna ingå i adjunktstjänst, samt därjämte minst betyget godkänd i de återstående i examen ingående obligatoriska ämnena. § 32. Ansökan om ansökningen fogas. a) intyg att han tillhör; b) betyg över avlagd studentexamen och, därest fyllnadsprövning till densamma i något ämne erfordras, intyg om däri meddelat vitsord samt i förekommande fall sådant intyg av vederbörande universitetslärare, som omförmäles i § 28; c) den studerandes tentamensbok; samt d) en avgift — — • tio kronor. Efterprövning. § 33. 1 1. Studerande, som avlagt filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, filosofie licentiatexamen eller teologisk-filosofisk examen, äger att efter fordringarna 1

Jfr nuv. §§ 28, 30 och 32.

348 för den avlagda examen undergå efterprövning såväl i ämne, som ej ingått i hans examen, som ock, till vinnande av högre betyg, i ämne, vari han i examen blivit prövad. Ej må — samma examen. Genom efterprövning — — — — — ägt rum. 2. I fråga om efterprövning skall i tillämpliga delar gälla vad angående prövning i filosofisk ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen, filosofie licentiatexamen och tcologisk-filosofiska examina är eller varder stadgat. 3. Ansökan om — — — — — i prövningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1941; skolande dock de nya bestämmelserna beträffande filosofisk ämbetsexamen äga tillämpning allenast å sådan studerande, som inskrives jämlikt den denna dag utfärdade kungörelsen angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk.

349 Bilaga 12.

Förslag till ändrad lydelse av § 178 mom. 1 och 2 förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17 mars 1933 (nr 109). § 178. 1. Särskilda villkor för behörighet till ledigförklarad lektorstjänst äro: a) där tjänsten omfattar endast ämnet kristendomskunskap: antingen att hava avlagt teologie magisterexamen, teologie licentiatexamen och därjämte godkänt disputationsprov för teologie doktorsgrad, eller att hava undergått godkänd tentamen enligt fordringarna för betyget med beröm godkänd eller därutöver för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan i det eller de examensämnen, som motsvara ett av de ämnen, som enligt § 175 mom. 2 kunna förenas med ämnet kristendomskunskap, avlagt teologie kandidatexamen med betyget med beröm godkänd eller därutöver i nya testamentets exegetik, kyrkohistoria samt dogmatik med symbolik; dock att sådan betygsgrad ej erfordras i ämne, som ingår i sökandens teologie licentiatexamen, samt att han genomgått den förberedande lärarkurs samt de specialkurser, som omförmälas i § 3 stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907, avlagt teologie licentiatexamen och därjämte avlagt godkänt disputationsprov för teologie doktorsgrad; b) där tjänsten omfattar ämnet kristendomskunskap jämte annat ämne: samma villkor, som fordras, där tjänsten omfattar endast ämnet kristendomskunskap, dock att sökanden i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet, skall hava erhållit betyget berömlig enligt fordringarna för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan; c) där tjänsten med mineralogi. 2. Särskilda villkor för behörighet till ledigförklarad adjunktstjänst äro: a) där tjänsten omfattar ämnet kristendomskunskap jämte annat ämne: antingen att hava avlagt teologie magisterexamen eller att hava undergått godkänd tentamen enligt fordringarna för betyget med beröm godkänd eller därutöver för teologisk-filosofisk examen för lärarbanan i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet, samt avlagt teologie kandidatexamen med betyget med beröm godkänd eller därutöver i nya testamentets exegetik, kyrkohistoria samt dogmatik med symbolik; skolande sökanden tillika hava genomgått ovan omförmälda kurser. b) där tjänsten dessa ämnen; c) där tjänsten svarande examensämnena.

350 Bilaga

13.

Förslag till Kungl. Majrts stadga angående praktisk utbildning av ä m n e s lärare för de a l l m ä n n a läroverken m e d flera läroanstalter (lärarkursstadga). Kungl. Maj:t har funnit gott meddela följande bestämmelser angående praktisk utbildning av ämneslärare för de allmänna läroverken med flera läroanstalter. Allmänna bestämmelser. § 1. 1. För dem, som önska bliva ämneslärare vid de allmänna läroverken eller med dessa i fråga om fordringar på lärarutbildning jämförliga läroanstalter, skall anordnas praktisk utbildning (lärarkurs). Lärarkursen avser utbildning för alla de uppgifter, som tillkomma en lärare. Lärarkurs omfattar förberedande lärarkurs, som genomgås samtidigt med läraraspirantens akademiska studier, och egentlig lärarkurs, som med de undantag, vilka i § 15 angivas, genomgås, sedan han avlagt sådana akademiska kunskapsprov, som fordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk. 2. Den förberedande lärarkursen avser att redan under den akademiska studietiden låta läraraspiranten komma i beröring med läkarverksamheten och lära känna olika arbetsmetoder inom skolan; att rikta hans uppmärksamhet på de personliga egenskaper och förutsättningar, som äro särskilt värdefulla för en lärare, samt på de moment i de akademiska studierna, som äro av särskilt värde för undervisningen, ävensom att giva honom tillfälle att jämväl genom egen undervisning pröva sina förutsättningar för lärarbanan. 3. Egentlig lärarkurs skall föra läraraspiranten in i skolans uppfostrande och undervisande verksamhet och avser därför att fullständigare än den förberedande lärarkursen göra aspiranten förtrogen med skolarbetet i dess olika former och stärka hans intresse för detsamma; att utveckla hans förmåga att leda och uppfostra skolungdom; att utbilda hans allmänna undervisningsskicklighet och hans undervisningsskicklighet i särskilda ämnen; samt att öka hans känsla av ansvar inför sin uppgift och främja hans håg för att på egen hand praktiskt och teoretiskt utveckla sin lärarduglighet.

§2. Lärarkurs anordnas vid de allmänna läroverk och folkskoleseminarier (lärarkursanstalter), som Kungl. Maj:t bestämmer. För ändamålet skola jämväl, i den ordning den i § 3 omförmälde föreståndaren prövar lämpligt och, i den mån förhållandena det medgiva, tagas i anspråk samverkande läroanstalter, nämligen dels folkskolor, dels med lärarkursanstalten jämförliga statliga'eller statsunderstödda läroanstalter (samverkande läroverk).

351 § 3. 1. Lärarkurs står under ledning av en föreståndare, som skall vara väl förtrogen med praktisk lärarutbildning och äga teoretisk-pedagogiska intressen och kunskaper. Föreståndare förordnas av skolöverstyrelsen för viss tid. Till föreståndare utses lärarkursanstaltens rektor eller, därest hinder skulle möta härför, annan lärare vid densamma. 2. Angående ledighet för lärarkursföreståndare besluter skolöverstyrelsen. 3. Lärarkursföreståndare har i fråga om läroanstalt, som tages i anspråk för lärarutbildning och vid vilken han ej själv är rektor, att i allt, som äger samband med undervisning och ordning vid läroanstalten, samråda med anstaltens rektor (föreståndare). 4. Finnes å en och samma ort mer än en lärarkursanstalt, skola de uppgifter, som tillkomma lärarkursföreståndare med avseende å förberedande lärarkurs, handhavas av den av lärarkursföreståndarna å orten, som därtill av skolöverstyrelsen förordnas. § 4. Föreståndare har att i främsta rummet giva den praktiska utbildningen dess inriktning i anslutning till det mål, som angives i § 1. Han skall tillse, att läraraspiranterna göras förtrogna med de grundläggande principerna för uppfostran och undervisning samt med pedagogiska rörelser och strävanden, ävensom rikta deras uppmärksamhet på de skyldigheter och det ansvar, som åvila ungdomens ledare och fostrare. Han bör även övervaka, att den egentliga lärarkursen i möjligaste mån får karaktären av en utbildning och att denna kommer att innesluta en lärares samtliga uppgifter. Han skall, därest han är föreståndare jämväl för förberedande lärarkurs. aktgiva på att samverkan åstadkommes mellan den praktiska utbildningen och den lärarutbildning, som meddelas vid universitet, särskilt genom sitt deltagande i de fakultetssammanträden, som omtalas i §§ 3 och 6 stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 och i § 8 stadgan angående teologiska examina den 30 mars 1935, ävensom fullgöra det åliggande i fråga om intagning av läraraspiranter, som omförmäles i § 5 kungörelsen den 19 angående tillträde till studier vid universitet och högskolor för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. §5. Handledningen av läraraspiranterna och andra med den praktiska utbildningen sammanhörande arbetsuppgifter handhavas, i den mån de ej ankomma på föreståndaren, efter dennes bestämmande närmast av de vid lärarkursanstalterna anställda lärarna, som särskilt ha att medverka till att utbildningen sker efter de grunder, som angivas i § 1, samt efter föreståndarens anvisningar av de lärare vid samverkande läroanstalter, som tagas i anspråk för den praktiska utbildningen. §6. 1. Lärarkurserna stå under överinseende av skolöverstyrelsen. 2. Lärarkursföreståndarna skola på kallelse av skolöverstyrelsen minst vart tredje år sammanträda inför överstyrelsen för överläggning rörande lärarutbildningen. 3. Inom en månad efter varje lästermins slut skall lärarkursföreståndare till skolöverstyrelsen för granskning insända redogörelse för anordningen och gången av lärarkurs jämte yttrande i anledning av de under terminen gjorda iakttagelserna,

352 avskrift av de protokoll, som omförmälas i §§ 21 och 24, uppgift, i vad mån särskilda lärare eller andra personer tagits i anspråk för lärarkurs, samt förslag till arvoden, som det jämlikt gällande bestämmelser tillkommer överstyrelsen att bestämma, åt dem, som tagits i anspråk för lärarkurs. överstyrelsen har att lämna vederbörande lärarkursföreståndare de meddelanden, som av berörda granskning kunna föranledas. 4. Vid början av varje lästermin skall lärarkursföreståndare eller, där fråga är om för flera lärarkursanstalter gemensamma föreläsningar, övningar och kurser, vederbörande lärarkursföreståndare gemensamt till skolöverstyrelsen, som därom besluter, ingiva förslag beträffande i lärarkurs ingående föreläsningar, övningar och kurser, innefattande uppgifter angående ämne, ledare, deltagare, beräknat timtal, form (föredrag, diskussion etc.) samt arvode. § 7. Läraraspirant är skyldig att ställa sig till efterrättelse de i denna stadga och av lärarkursföreståndare i fråga om aspirantens arbete meddelade föreskrifterna. § 8. Närmare föreskrifter och anvisningar angående den praktiska utbildningen och angående undervisningsprov, som i § 22 sägs, meddelas av skolöverstyrelsen, överstyrelsen har härvid att tillse, att utbildningen anordnas under hänsynstagande till studieplanerna vid vederbörande akademiska läroanstalter. § 9. Angående arvoden åt dem, som deltaga i ledningen av lärarkurs, och vissa andra med sådan kurs förenade ekonomiska förhållanden äro meddelade särskilda bestämmelser.

Förberedande lärarkurs. § 10. Hänvisning till förberedande lärarkurs erhåller den, som i stadgad ordning erhållit tillträde till studier för vinnande av behörighet till ämneslärartjänst vid allmänt läroverk.

§11. Anmälan till förberedande lärarkurs ingives till vederbörande lärarkursföreståndare å den ort, där läraraspiranten bedriver akademiska studier. § 12. 1. Förberedande lärarkurs inledes med praktiskt utbildningsarbete under viss tid i folkskola eller övningsskola vid folkskoleseminarium och avslutas med motsvarande arbete vid lärarkursanstalt eller därmed jämförlig läroanstalt. Den förberedande lärarkursen i folkskola eller seminariums övningsskola omfattar 25—30 och vid lärarkursanstalt 40—45 timmar och genomgås på sätt skolöverstyrelsen bestämmer. I den förberedande lärarkursen i folkskola skall även ingå en orientering om folkskolans organisation och arbetsförhållanden. I den förberedande lärarkursen vid lärarkursanstalt eller därmed jämförlig läroanstalt skola jämväl ingå dels två

353 föreläsningar av professorn i pedagogik om de högre skolornas allmänna anordning, dels två föreläsningar av vederbörande lärarkursföreståndare om de undervisningsmetoder, som vid skolundervisningen kunna komma till användning, eller om andra viktiga sidor av lärarverksamhet samt dessutom i den utsträckning, som jämlikt § 6 mom. 4 bestämmes av skolöverstyrelsen på förslag av vederbörande lärarkursföreståndare, dels föreläsningar om skolkurserna och undervisningen i speciella ämnen samt den facklitteratur, som är av vikt för läraren att känna vid hans undervisningsarbete, dels metodiska övningar i den mån sådant kan vara lämpligt. 2. Finner lärarkursföreståndare skäl därtill föreligga, äger föreståndaren befria läraraspirant från det praktiska utbildningsarbetet i folkskola eller övningsskola. § 13. 1. Föreståndaren bestämmer beträffande varje läraraspirant den tidpunkt, då förberedande lärarkurs skall av aspiranten påbörjas, dess omfattning till tiden och de läroanstalter, till vilka kursen skall vara förlagd. 2. Föreståndaren äger efter medgivande av skolöverstyrelsen uppdraga åt en eller flera av lärarna vid lärarkursanstalt, att såsom biträdande lärarkursledare i den utsträckning, föreståndaren bestämmer, i hans ställe handhava omförmälda och andra med förberedande lärarkurs förenade uppgifter. § 14. Lärare vid folkskola, respektive övningsskollärare, som haft sig anförtrodd handledning av läraraspirant, skall tillställa vederbörande lärarkursföreståndare intyg enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär rörande aspirantens praktiska utbildningsarbete i folkskola eller övningsskola. Sedan studerande genomgått förberedande lärarkurs, skall vederbörande kursföreståndare göra anteckning därom i den studerandes tentamensbok.

Egentlig lärarkurs. § 15. Hänvisning till egentlig lärarkurs må den erhålla, som avlagt antingen sådana akademiska kunskapsprov, vilka fordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, eller ock nämnda prov jämte högre akademisk examen och, i förekommande fall, disputationsprov, ävensom ingivit ansökan om genomgående av egentlig lärarkurs senast läsåret näst efter det, varunder han avlagt något av nämnda akademiska kunskapsprov. Skolöverstyrelsen må dock meddela hänvisning såväl åt den, vilken icke avlagt ifrågavarande kunskapsprov men fullgjort så stor del av vederbörliga akademiska studier, att han utan olägenhet kan deltaga i utbildningsarbetet, som åt den, vilken först vid en senare tidpunkt än i första stycket sägs anmält sig till genomgående av nämnda kurs. § 16. Egentlig lärarkurs skall genomgås i minst två och högst fyra ämnen, i vilka läraraspiranten vunnit sådan behörighet, som i § 15 sägs, och omfatta ett läsår. I minst två av ämnena skall lärarkursen förläggas såväl till gymnasial- som realskolestadiet eller därmed jämförliga undervisningsstadier. 23—816102

354 § 17. 1. Ansökan om egentlig lärarkurs ingives till skolöverstyrelsen senast den 1 april närmast före det läsår, under vilket läraraspiranten önskar genomgå kursen. 2. Ansökan skall vara åtföljd av åldersbetyg, betyg om avlagda akademiska examina eller tentamensbok, läkarintyg, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, utfärdat inom sex månader före anmälningstidens utgång av läkaren vid det universitet, där sökanden avlagt eller ämnar avlägga akademisk examen, eller, om sådan läkare ej finnes, av verksläkare, uppgift å de läroämnen, i vilka läraraspiranten önskar genomgå lärarkursen, samt den ort och de undervisningsstadier, till vilka kursen önskas förlagd, uppgift, huruvida utbildning önskas för lärarverksamhet vid särskilt slag av läroanstalter, uppgift, i förekommande fall, om önskemål i fråga om läraraspirantens timlärarförordnande, ävensom de övriga handlingar, som läraraspiranten kan vilja åberopa. Läraraspiranten bör dessutom uppgiva, om han, därest han ej kan erhålla plats vid lärarkursanstalt å den ort, som i ansökan uppgivits, önskar kursen förlagd till annan ort. I fall, som sägs i § 15 sista stycket, skall tillika uppgivas den tidpunkt, då aspiranten anser sig kunna hava avlagt vederbörliga kunskapsprov, respektive anledningen till att ansökan om egentlig lärarkurs icke kunnat ske på sätt i § 15 första stycket angives. 3. Finner skolöverstyrelsen läkarintyget giva vid handen, att läraraspiranten är olämplig såsom lärare, må han icke erhålla hänvisning till egentlig lärarkurs. § 18. Skolöverstyrelsen skall, så snart ske kan, meddela läraraspirant, som icke enligt § 1 7 mom. 3 befunnits olämplig såsom lärare, hänvisning till lärarkursanstalt samt bestämma, i vilka ämnen och, i förekommande fall, på vilket undervisningsstadium, aspiranten äger genomgå egentlig lärarkurs. överstyrelsen skall lämna honom uppgift härom samt om den tidpunkt, då han skall infinna sig vid lärarkursen. överstyrelsen har jämväl att så snart ske kan lämna vederbörande lärarkursföreståndare erforderliga underrättelser. Läraraspirant skall under det läsår, den egentliga lärarkursen omfattar, förordnas såsom timlärare om möjligt minst sex veckotimmar vid lärarkursanstalten eller, om det är med utbildningen förenligt, vid något av de samverkande läroverken. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen på därom gjord ansökan medgiva undantag från denna föreskrift. § 19. 1. Egentlig lärarkurs omfattar auskultation, meddelande av undervisning, deltagande i övrigt skolarbete, inbegripet friluftsverksamhet, samt bevistande av föreläsningar, övningar, kurser och konferenser. 2. Lärarkursföreståndaren skall efter samråd med läraraspiranten förlägga lämplig del av dennes kurs till samverkande läroverk.

355 3. Ulan läraraspirantens eget medgivande må den tid, varunder han tages i anspråk för auskultation och meddelande av undervisning, däri inräknad hans tjänstgöring som timlärare, icke överstiga tjugo timmar i veckan. 4. Vid utbildningsarbetet skall åt läraraspiranten lämnas frihet att låta sin personliga uppfattning och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara förenlig med arbetets ändamålsenliga bedrivande. 5. Lärarkursföreståndaren har att i samråd med läraraspiranten fördela dennes undervisningsuppgifter inom vart och ett av de läroämnen, som aspirantens egentliga lärarkurs omfattar, i vissa tidsavdelningar (serier) och bestämma, om hans undervisning skall omfatta samtliga eller endast vissa veckotimmar i ämnet och avdelningen i fråga. 6. Av de i egentlig lärarkurs ingående föreläsningarna skola varje termin tre behandla ämnen rörande pedagogikens, den svenska skollagstiftningens och det svenska skolväsendets historia samt två med lärarutbildningen sammanhängande frågor rörande allmän pedagogik eller metodik. Förstnämnda föreläsningar skola hållas av vederbörande professor i pedagogik och sistnämnda föreläsningar av vederbörande lärarkursföreståndare. De vid lärarkursanstalten anställda huvudlärarna i vederbörande skolämnen eller andra lämpliga personer skola varje termin hålla föreläsningar rörande ämnenas metodik och andra särskilda praktisk-pedagogiska spörsmål till det antal, som överstyrelsen jämlikt § 6 mom. 4 bestämmer. Även andra föreläsningar, exempelvis av allmän art och av intresse för utbildningen, kunna anordnas till det antal, som bestämmes av överstyrelsen på förslag av lärarkursföreståndaren. Det sammanlagda antalet föreläsningar må om möjligt för varje aspirant icke överstiga tolv för termin. De i mom. 1 omförmälda övningarna böra avse laborationsarbete, vård av materiel och institutioner och dylikt eller vara av metodisk art. I egentlig lärarkurs skall ingå en kurs i allmän hygien omfattande omkring tio timmar. Rörande antalet kurser i övrigt bestämmer skolöverstyrelsen jämlikt § 6 mom. 4. De i mom. 1 omförmälda konferenserna skola utgöras av överläggningar med anledning av läraraspiranternas undervisning och av sammanträden för föredrag, redogörelser och diskussioner. Tiden för dylika konferenser samt för kursen i allmän hygien må för varje läraraspirant ej överstiga tre timmar i veckan. 7. Finnes å en och samma ort mer än en lärarkursanstalt, böra föreläsningar, kurser och övningar med undantag för sådana, som avse varje läroanstalts särskilda förhållanden, anordnas gemensamt för lärarkursanstalterna å orten. § 20. 1. Under egentlig lärarkurs må läraraspirant icke utan föreståndarens medgivande innehava anställning i allmän eller enskild tjänst. 2. Fråga om ledighet för läraraspirant behandlas i samma ordning som fråga om ledighet för lärare vid vederbörande läroanstalt, dock med följande undantag, nämligen att den befogenhet, som i detta hänseende enligt gällande föreskrifter må tillkomma rektor, skall i fråga om läraraspirant tillkomma rektor i samråd med föreståndaren, ävensom att läraraspirant må beviljas ledighet under sammanlagt högst 30 dagar på grund av studier och under sammanlagt högst 60 dagar på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring. 3. Om läraraspirant, utan att hava i vederbörlig ordning erhållit ledighet, icke på utsatt tid infinner sig till l ä r a r k u r s eller under läsåret avbryter kursen, må han först efter ny ansökan börja eller fortsätta kursen.

356 § 21. 1. Betyg över egentlig lärarkurs utfärdas av föreståndaren enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär. De vitsord, som ingå i betyget, avgivas av föreståndaren vid sammanträde med de lärare, som deltagit i handledningen av läraraspiranten. Vid sammanträdet skall föras protokoll. Delar lärare icke föreståndarens mening i fråga om vitsord, må han låta till protokollet anteckna skiljaktig mening. 2. I betyget skola med nedannämnda uttryck vitsordas läraraspirantens undervisningsskicklighet, dels i allmänhet, dels ock med avseende på särskilda ämnen: berömlig, med utmärkt beröm godkänd, med beröm godkänd, icke nian beröm godkänd, godkänd, icke godkänd: nit: utmärkt, mycket berömvärt, berömvärt, nöjaktigt, mindre nöjaktigt: vandel: hedrande, mindre hedrande; fallenhet för lärarkallet: utmärkt, mycket god, god, mindre god. Vitsord i fråga om aspirantens undervisningsskicklighet med avseende på särskilda ämnen fördelas i vitsord för undervisning i realskola och för undervisning å gymnasium eller för undervisning å annat med realskola eller gymnasium jämförligt undervisningsstadium. Vitsord för fallenhet skall avse läraraspirantens allmänna lärarduglighet. 3. För att egentlig lärarkurs skall vara godkänd fordras, att läraraspirant erhållit minst följande vitsord, nämligen för undervisningsskicklighet, dels i allmänhet, dels ock med avseende på samtliga i betyget ingående ämnen: godkänd, för nit: nöjaktigt, för vandel: hedrande och för fallenhet för lärarkallet: god. 4. Har läraraspirant erhållit hänvisning till egentlig tårarkura utan att hava avlagt sådana kunskapsprov, som fordras för behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, må betyg enligt mom. 1 icke utfärdas, förrän aspiranten styrkt, att han avlagt omförmälda kunskapsprov.

Undervisningsprov. § 22. För höjning av i egentlig lärarkurs erhållet betyg över undervisningsskicklighet med avseende på särskilda ämnen och å särskilda undervisningsstadier eller för komplettering av sådant betyg med betyg i ämne och å undervisningsstadium, som den egentliga lärarkursen ej omfattat, äger ämneslärare, som efter genomgången sådan kurs under minst fyra terminer bestritt full tjänstgöring vid under skolöverstyrelsens omedelbara inseende stående läroanstalter, avlägga undervisningsprov i vederbörande ämne. Komplettering av betyg må ske endast i fråga om ämne, i vilket läraren avlagt sådana akademiska kunskapsprov, vilka fordras för hänvisning till egentlig lärarkurs i ämnet. Undervisningsprov må icke avläggas i mer än tre ämnen för varje gång eller mer än två gånger i varje ämne. Ej må prov förnyas, förrän läraren under ytterligare minst fyra terminer bestritt tjänstgöring i vederbörande ämne eller ämnen vid under överstyrelsens inseende stående läroanstalter. § 23. 1. Undervisningsprov avlägges vid lärarkursanstalt.

357 2. Ansökan om undervisningsprov skall till föreståndaren för vederbörande lärarkursanstalt ingivas före utgången av juni, om provet avses skola äga rum under nästföljande hösttermin, och före utgången av december, om provet avses skola äga r u m under nästföljande vårtermin. 3. Ansökan skall vara åtföljd av uppgift å det eller de ämnen, som undervisningsprovet avses skola omfatta, uppgift å det eller de undervisningsstadier, vartill provet önskas förlagt, betyg över egentlig lärarkurs, betyg över sökandens tjänstgöring efter genomgången egentlig lärarkurs, i förekommande fall betyg över tidigare avlagt undervisningsprov, om provet avser ämne, som sökandens egentliga lärarkurs icke omfattat, mot detta ämne svarande akademiska betyg samt de övriga handlingar, som sökanden kan vilja åberopa. 4. Föreståndaren skall inom fjorton dagar efter anmälningstidens utgång till skolöverstyrelsen insända anmälningshandlingarna jämte yttrande, huruvida proven kunna utan olägenhet anordnas vid vederbörande lärarkursanstalt. 5. Skolöverstyrelsen bestämmer, till vilken lärarkursanstalt lärare skall hänvisas för avläggande av undervisningsprov, och å vilket eller vilka undervisningsstadier provet skall äga rum. § 24. 1. För undervisningsprovs avläggande skall läraren vistas vid vederbörande lärarkursanstalt den tid, som mellan föreståndaren och honom överenskommes, dock minst en vecka för varje i ett prov ingående ämne. Provet omfattar auskultation, meddelande av undervisning och deltagande i annat till undervisningen i ämnet hörande arbete samt bedömes av föreståndaren med biträde av två av honom för varje ämne utsedda lärare. 2. Betyg över avlagt prov avgives av lärarkursföreståndaren med biträde av de i mom. 1 omförmälda lärarna, och utfärdas av föreståndaren enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär, över betygssättningen skall föras protokoll. Delar lärare icke föreståndarens mening i fråga om betyg, må han låta till protokollet anteckna skiljaktig mening. 3. I betyget skall vitsordas lärarens undervisningsskicklighet med avseende på vederbörande ämne eller ämnen på sätt och med de betygsuttryck, som i sådant hänseende i § 21 angivas. § 25. Vad i denna kungörelse sägs i fråga om universitet gäller i tillämpliga delar högskola, som erhållit vederbörlig examensrätt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 april 1941, med vilken dag upphöra att gälla stadgan den 19 maj 1917 (nr 312) angående provar vid rikets allmänna läroverk, stadgan den 19 maj 1917 (nr 313) angående provar vid folkskoleseminarium och kungörelsen den 26 april 1905 (nr 26, sid. 1) angående undervisningsprov vid rikets allmänna läroverk för ämneslärare efter genomgånget provar.

övergångsbestämmelser. 1. Anmälan till egentlig lärarkurs för läsåret 1941—1942 skall ske i den ordning, som i § 17 föreskrives.

358 2. För de läraraspiranter, som avlagt de för ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt läroverk hittills stadgade kunskapsprov, skall den i stadga angående provar vid rikets allmänna läroverk den 19 maj 1917 (nr 312) och i stadga angående provår vid folkskoleseminarium av samma dag (nr 313) omförmälda kursen i muntlig framställningskonst, däri inbegripet talteknik, anordnas, så länge detta visar sig erforderligt. 3. De hittills gällande bestämmelserna angående provar skola tillämpas på den, som den 1 april 1941 påbörjat men icke avslutat provar.

359 Bilaga

Ii.

Utkast till föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av lärarkursstadgan. Förberedande lärarkurs. Avsikten med den förberedande lärarkursen är att låta läraraspiranten så tidigt som möjligt komma i beröring med sitt blivande levnadskall och därigenom få ett begrepp om vad undervisning och annan lärarverksamhet innebär. Han bör även genom egen undervisning få tillfälle att pröva sina egna förutsättningar för lärarbanan och huruvida han har tillbörligt intresse för dithörande arbete. Kursen sammanfaller till tiden med de akademiska studierna och bör därigenom vara ett verksamt medel att åstadkomma växelverkan mellan praktisk och teoretisk utbildning, bland annat genom att läraraspiranternas uppmärksamhet fästes vid moment i den teoretiska utbildningen, som kunna vara av särskilt gagn för blivande praktisk verksamhet som lärare. Den till folkskolestadiet förlagda förberedande lärarkursen. Denna del av lärarkursen kan lämpligen genomgås under första läsåret av studierna för filosofisk ämbetsexamen, respektive teologisk-filosofisk examen för lärarbanan eller teologie magisterexamen, gärna under första terminen. Läraraspiranten bör därvid auskultera, biträda den ordinarie läraren vid undervisning, exempelvis vid tillämpning av arbetsskolemetod, och gärna, om han så önskar, även något undervisa på egen hand. Han bör genom detta arbete erhålla någon kännedom om folkskolans arbetssätt och arbetsmetoder samt om de svårigheter, som äro förenade med undervisning på detta skolstadium. Han torde därvid även kunna göra iakttagelser, som kunna vara av värde för honom, när han senare skall tillgodogöra sig de i den akademiska undervisningen ingående specialkurserna i talteknik, i svenska språket och i uppfostringspsykologi. Dessa kurser böra därför helst genomgås efter lärarkursen i folkskola, varför denna bör komma så tidigt som möjligt. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att lärarkursföreståndaren snarast möjligt träder i förbindelse med läraraspiranterna. Han bör därför varje läsår vid den tidpunkt, då flertalet nyinskrivna läraraspiranter kan anses ha börjat sina studier, kalla dem till sammanträde antingen genom tillkännagivande å universitetets anslagstavla eller personligen, sedan han från vederbörande fakultet erhållit förteckning över aspiranterna. Vid detta sammanträde bör han instruera dem rörande den praktiska lärarutbildningen, särskilt den förberedande, dess form, syfte, lämpliga förläggning till liden m. m. Anmälan till den till folkskolan förlagda förberedande lärarkursen sker vid delta tillfälle eller å tid och på sätt, som föreståndaren bestämmer. Lärarkursföreståndaren har vidare att med vederbörande folkskolemyndigheter överenskomma om utseende av en representant för folkskolan, vilken bör vara närvarande vid nyss nämnda sammanträde, samt om de anmälda aspiranter-

360 nas mottagande i folkskolan. Han har även att tillse, att aspiranterna, innan de börja den praktiska utbildningen i folkskolan, erhålla en orientering rörande folkskolans organisation och arbetsförhållanden genom högst två föreläsningar av folkskolinspektören på platsen eller annan lämplig person. Ledningen av den här berörda delen av den förberedande lärarknrsen tillkommer i övrigt folkskolans föreståndare och lärare. Läraraspirant bör genomgå sin förberedande lärarkurs i folkskolan under ledning av en och samme lärare. Kursen bör kunna omfatta ett eller flera ämnen, däribland även övningsämnen. Samme lärare bör samtidigt kunna handleda mer än en aspirant. Aspiranten må efter överenskommelse med vederbörande lärare koncentrera sitt arbete till ett fåtal dagar eller utsträcka det över en längre tid, dock högst två månader, vilka skola ligga inom ett och samma läsår. Den till lärarkursanstalt eller därmed jämförlig låroanstalt förlagda förberedande lärarkursen. I denna del av lärarkursen bör läraraspirant deltaga först sedan han genomgått de ovannämnda specialkurserna i talteknik, i svenska språket och i uppfostringspsykologi samt, om han bedriver studier för filosofisk ämbetsexamen, undergått godkänd tentamen i åtminstone eU av de i § 14 första stycket stadgan för filosofiska examina uppräknade ämnena eller, om han bedriver studier för teologie magisterexamen, undergått godkänd tentamen i minst tre ämnen för denna examen. Anmälan sker å tid, som lärarkursföreståndaren bestämmer, genom tillkännagivande å universitetets anslagstavla eller på annat sätt. Föreståndaren eller den han jämlikt § 13 mom. 2 lärarkursstadgan därtill förordnar, fördelar de anmälda aspiranterna på handledande lärare vid lärarkursanstalten och samverkande läroverk. Vid fördelningen bör skälig hänsyn tagas till läraraspiranternas önskningar, och å de orter, där flera lärarkursanstalter äro belägna, bör tillses, att samtliga dessa i lämplig utsträckning tagas i anspråk. De i denna del av den förberedande lärarkursen ingående utbildningstimmarna böra fördelas på högst ett läsår. Utbildningen bör omfatta auskultation i minst två ämnen, övningsundervisning i minst ett ämne, åhörande av föreläsningar och övrigt utbildningsarbete. Handledningen bör i ett och samma ämne anförtros åt e n lärare, aspiranten dock obetaget att vid lärarkursanstalt åhöra andra lärares undervisning i ämnet. Utbildningen bör vara inriktad på att befordra läraraspirantens förmåga av muntlig framställning, hans förmåga att behandla lärjungar och att tillrättalägga kunskapsstoff för dessa samt har jämväl till ändamål att fästa hans uppmärksamhet på moment i de akademiska studierna, som äro av särskilt värde för skolundervisningen. Lärarkursföreståndaren bör en gång i början av varje termin överlägga med de lärare, som anlitas för förevarande del av den förberedande lärarkursen, angående utbildningens anordning och vid slutet av varje termin överlägga med samma lärare angående utbildningsresultatet såväl i allmänhet som beträffande de särskilda, i utbildningen deltagande aspiranterna. I den mån lärarkursföreståndaren så finner lämpligt, må han planlägga och taga del av de särskilda aspiranternas arbete. I huvudsak torde dessa sistnämnda uppgifter dock kunna överlämnas åt lärare, som utsetts jämlikt § 13 mom. 2 lärarkursstadgan, och övriga handledande lärare. Om lärarkursföreståndaren finner någon av de i den förberedande lärarkursen deltagande vara mindre lämplig för lärarbanan, bör föreståndaren råda honom att icke fortsätta sin utbildning. Vad här ovan anförts i fråga om universitet, äger givetvis motsvarande tilllämpning å högskola.

361 Egentlig lärarkurs. Allmänna föreskrifter och anvisningar rörande egentlig lärarkurs. Lärarkursanstalterna skola var å sin ort vara medelpunkter för den egentliga lärarutbildningen. Andra läroanstalter skola jämlikt § 2 lärarkursstadgan tagas i anspråk för egentlig lärarkurs, för att läraraspiranterna härigenom skola bliva i tillfälle att taga kännedom om läroanstalter av annan art och organisation än lärarkursanstalten. Hänsyn bör därvid särskilt tagas till eventuella önskemål hos läraraspiranten att lära känna ett särskilt slag av skola, t. ex. flickskola. Nämnda läroanstalter böra även tagas i anspråk, om för handledning särskilt lämpade lärare kunna på detta sätt erhållas eller om utrymmet vid lärarkursanstalten ej är tillräckligt. Utbildningen i samverkande läroverk skall omfatta auskultation i sådan utsträckning, att den ger aspiranten en tillfredsställande kännedom om olika slag av högre skolor, samt, då sådant är möjligt och lämpligt, även undervisning. Lärarkursföreståndaren träffar för varje läsår överenskommelse med rektor eller föreståndare för samverkande läroverk rörande avgivande av förslag till skolöverstyrelsen om förordnande av läraraspiranter som timlärare vid vederbörande anstalt jämlikt § 18 lärarkursstadgan och för varje termin rörande den utsträckning, i vilken nämnda läroanstalter böra tagas i anspråk för egentlig lärarkurs. Läraraspiranterna böra icke erhålla rätt att i obegränsad utsträckning auskultera vid dessa läroanstalter. Lärarkursföreståndaren bör i samråd med vederbörande rektor eller skolföreståndare för varje läraraspirant bestämma, i vilka undervisningsavdelningar och i vilken omfattning han skall antingen enbart auskultera eller både auskultera och undervisa. Den egentliga lärarkursen bör framför allt vara ett u t b i l d n i n g s å r , och handledningen från kursföreståndarnas och lärarnas sida bör vara inriktad på att giva kursen denna karaktär. De lärare vid lärarkursanstalt, vilka ej i större utsträckning äro upptagna av egentlig lärarkurs, anlitas vid handledning och andra arbetsuppgifter i den förberedande lärarkursen, så att en så jämn fördelning som möjligt av utbildningsarbetet mellan lärarna vinnes. Auskultation. Läraraspiranten skall efter n ä r m a r e anvisning av lärarkursföreståndaren auskultera såväl i de undervisningsavdelningar och ämnen, i vilka han själv skall undervisa, som i lämplig utsträckning i andra avdelningar och ämnen. Då läraraspiranten påbörjat auskultation i ett ämne och en avdelning, bör han fortsätta därmed åtminstone några lektioner, om möjligt i följd. Vederbörande lärare skall i samband med aspirantens auskultation giva handledning i form av upplysningar, som kunna vara vägledande i fråga om den undervisning, som aspiranten åhör, och beträffande förhållandena i klassavdelningen i övrigt. Läraraspiranterna böra i någon utsträckning åhöra varandras undervisning. Serieundervisning. Läraraspirantens timlärarundervisning skall ansluta sig till hans arbete inom lärarkursen, dels genom att föreståndaren ägnar uppmärksamhet åt den av aspiranten meddelade undervisningen i dess helhet, dels genom att i timlärarundervisningen en eller flera serier på lämpligt sätt inläggas. I undervisningsarbetet ingår rättandet av skriftliga arbeten, deltagande i planläggning och granskning av uppgifter för enskilt arbete och, i förekommande fall, ledning av morgonbön samt vård av undervisningsmateriel.

362 Handledningen av läraraspiranten tillkommer föreståndaren och den ämneslärare (klasshandledare), vilkens undervisning överlämnats till en läraraspirant såsom serie. Därjämte är det lämpligt, att föreståndaren för varje ämne förordnar en lärare (huvudhandledare) att deltaga i handledningen i ämnets samtliga serier. Såsom huvudhandledare må förordnas antingen en lärare för hela lärarkursanstalten eller två lärare, en för realskolan och en för gymnasiet eller för med dessa jämförliga undervisningsstadier. Beträffande handledning av serier, inlagda i timlärarundervisningen, bestämmer lärarkursf öreståndaren. I handledning av serie, som är förlagd till samverkande läroverk, deltager lärarkursföreståndaren och, i den mån så är möjligt och lämpligt, vederbörande rektor (föreståndare) samt även huvudhandledaren vid lärarkursanstalten i den utsträckning lärarkursföreståndaren föreskriver. Handledande lärare skall beträffande den undervisning, läraraspiranten skall bestrida, i förväg lämna denne råd och anvisningar i fråga om undervisningens anordnande och utförande och därvid även rikta hans uppmärksamhet på hans plikter som ungdomens ledare och fostrare. Handledande lärare skall åhöra läraraspirantens undervisning. I syfte att befrämja självständighet i aspirantens arbete bör handledaren dock icke vara närvarande vid alla de tillfällen, då aspiranten meddelar undervisning. Aspiranten bör lämnas ensam med klassen under lämpliga tidsperioder, vilka särskilt under senare delen av aspirantens utbildning böra hava en längre varaktighet. Även i övrigt skall handledande lärare taga kännedom om aspirantens arbete. Den granskning av aspirantens arbete, som förekommer, bör under inga omständigheter taga formen av ett detaljerat dryftande av obetydliga sakliga eller metodiska fel. Den bör icke så mycket utgöras av negativ kritik som fastmer bestå av anvisningar med synpunkter på metodik och uppfostran samt tjäna till att väcka aspirantens eget initiativ och uppmuntra hans egna intentioner. Vid granskningen bör även beaktas aspirantens sätt att behandla lärjungarna och betonas den utomordentliga vikten av denna del av lärarens verksamhet. Handledningen och granskningen böra alltid handhavas med tanke på kursens förut angivna karaktär att i första hand vara ett övnings- och utbildningsår, under vilket läraraspiranten skall mottaga intryck, som böra vara grundläggande för hans blivande lärargärning och bidraga till att göra honom till en god undervisare och god uppfostrare. Vid det slutliga bedömandet av läraraspirantens arbete måste ihågkommas, att aspiranten vid början av den egentliga lärarkursen visserligen genom den förberedande lärarkursen erhållit någon övning men att hans förmåga som lärare väsentligen skall grundläggas genom den egentliga lärarkursen. Betygen böra därför sättas mindre med tanke på huru arbetet utfallit inom den ena eller andra serien, än med särskilt aktgivande på den förmåga i det hela, som aspiranten vid slutet av sitt arbete förvärvat, och även med ledning av den uppfattning om aspirantens möjligheter att i framtiden ytterligare utveckla sin förmåga, som de bedömande lärarna kunna anse sig befogade hysa. Särskilt bör det vara de handledande lärarna angeläget att under början av aspirantens arbete inom olika serier tillse, att detta helt och hållet får karaktären av övning. Utbildning i andra läraruppgifter. Den handledning i andra läraruppgifter än undervisningen, som lärarkursstadgan § 1 med orden »utveckla hans förmåga att leda och uppfostra skolungdom» kräver, kan delvis ske i anslutning till aspiranternas auskultation och undervisning eller under föreläsningar och övningar, men den bör också givas som en särskild del av utbildningen. Därför bör aspiran-

363 ten under vederbörlig ledning tjänstgöra såsom klassföreståndare (»klassf öres tån darserie») och noggrant sätta sig in i alla de uppgifter, som kunna tillkomma honom i denna egenskap. Han bör även deltaga i ledningen av den idrotts- och friluftsverksamhet, som omtalas i läroverksstadgans § 20, och taga kännedom om och, i den mån det är lämpligt, taga befattning med en lärares övriga skyldigheter. Föreläsningar och övningar. Förutom de fem obligatoriska föreläsningar, som omtalas i § 19 mom. 6, böra i den egentliga lärarkursen ingå f ö r e l ä s n i n g a r rörande de särskilda ämnenas metodik samt föreläsningar av allmänt pedagogiskt och metodiskt innehåll. Därvid böra även sådana ämnen som exempelvis skolbiblioteket och dess användning i skolarbetet samt skolans frilufts- och idrottsverksamhet bliva föremål för behandling. Föreläsning bör kunna utbytas mot demonstration eller diskussion. Om möjligt bör behandlingen av ett ämne, som genomgå tts på en eller flera föreläsningar, avslutas genom diskussion. Föreläsning bör förläggas så tidigt under läsåret, att läraraspiranten kan hava nytta av densamma för sin övningsundervisning. Jämte föreläsningar i de särskilda ämnenas metodik eller i stället for sådana kunna enligt lärarkursstadgan även anordnas ö v n i n g a r i metodiskt avseende. Sådana böra ifrågakomma i form av instruktion från vederbörande lärare om de vid lärarkursanstalten befintliga institutionerna, där befintlig undervisningsmateriel och dylikt. Det är även lämpligt, att en av lärarkursföreståndaren särskilt förordnad lärare med en eller flera läraraspiranter håller metodiska övningar, anordnade i en friare form än föreläsningens, för att inskärpa vissa allmänna undervisningsregler eller orientera i den praktiska tillämpningen av ett skolämnes metodik Hygienkurs. Den för alla läraraspiranter avsedda obligatoriska kursen i allmän hygien bör ha följande innehåll: skolsalens hygien, temperatur, luftning m. m.; lärjungevård i klassrummet och skolan; hänsynstagande till lärjungarna vid placering i klassen; personlig hygien, inkl. bad och tandvård; idrotts- och friluftslivets hygieniska betydelse; trötthetsproblem; det enklaste om sambandet mellan vissa näringstillstånd och hälsotillståndet samt dettas återverkan på själslivet; första hjälpen vid olycksfall; något om könslivets biologi och hygien; smittosamma och andra barnsjukdomars primärsymptom och profylax; tuberkulosprofylax. Konferenser. Förutom enskilda överläggningar mellan lärarkursföreståndare och aspirant eller mellan handledande lärare och aspirant med anledning av läraraspiranternas arbete (enskilda konferenser) må förekomma av föreståndaren med lämpligt mellanrum anordnade konferenser inför föreståndaren med de handledande lärarna och aspiranterna i visst eller vissa ämnen för diskussion i anslutning till aspiranternas praktiska arbete under en viss tidsperiod (handledarkonferenser). Därjämte må föreståndaren dels kalla aspirant och handledare men även andra lärare till konferenser, i den utsträckning som synes honom lämplig, för överläggning antingen om allmänna frågor rörande uppfostran och undervisning (allmänna konferenser) eller i särskilt ämne (ämneskonferenser), dels ock kalla samtliga aspiranter till överläggning av likartat slag inför föreståndaren, varvid även må kunna diskuteras de allmänna organisatoriska anordningar, som förekomma vid ett läroverk (föreståndarkonferenser). Referensbibliotek. För att befrämja läraraspiranternas utbildning och underlätta deras arbete bör vid varje lärarkursanstalt finnas ett läsrum med referensbibliotek, särskilt innehållande psykologisk och pedagogisk litteratur.

364 Redogörelse för lärarkurs. Det yttrande i anledning av de under läsåret gjorda iakttagelserna, vilket enligt lärarkursstadgan skall åtfölja lärarkursföreståndares redogörelse för anordningen och gången av lärarkurs, bör även återgiva föreståndarens uppfattning, huruvida lärarkursutbildningen i realiteten motsvarar de krav, som i stadgan angivas, samt dessutom innehålla gjorda iakttagelser i fråga om tillämpningen av stadgans föreskrifter och samarbetet med vederbörande akademiska myndigheter. I yttrandet böra tillika framföras de uppslag och önskemål, som föreståndaren anser lämpligt fästa uppmärksamheten på. Undervisningsprov. Vid anordnande av undervisningsprov bör lärarkursföreståndaren taga skälig hänsyn till de önskemål, vilka framställas av den lärare, som skall undergå provet. Tiden för provet bör så avpassas, att läraren får tillfälle att orientera sig i arbetet inom den undervisningsavdelning, till vilken prov förlagts. Det skall omfatta det antal lektioner, som föreståndaren bestämmer, dock minst två auskultationslektioner, en lektion utan åhörare och en lektion i närvaro av föreståndaren och de vid bedömandet biträdande lärarna. Föreståndaren må icke utan den prövandes medgivande tillåta andra åhörare än de ovannämnda att närvara. Lärarens undervisning skall anordnas i nära anslutning till undervisningsavdelningens arbete i övrigt; dock må lärarkursföreståndaren vidtaga de anordningar, som k u n n a finnas erforderliga för att i provet skall kunna ingå deltagande i rättande, bedömande och genomgående av skrivningar, ledning av laborationer m. m.

3<)5

Bilaga 15.

FORMULÄR Ull Betyg över genomgången egentlig läraikurs. Sedan N. N. under läsåret enligt gällande föreskrifter genomgått egentlig lärarkurs vid ocri därunder meddelat följande undervisning, nämligen i inom klass (erna) vid i inom ring (arna) vid i inom vid i inom vid o. s. v. har han (hon) erhållit följande vitsord: för undervisningsskicklighet med avseende på: i realskolan (och motsvarande stadium) i gymnasiet » » » i realskolan » » i gymnasiet » » » o. s. v. samt för allmän undervisningsskicklighet Därjämte har han (hon) visat nit och fallenhet för lärarkallet samt fört en vandel. N. N. har varit förordnad som timlärare vid och därvid meddelat un(jer följande undervisning:

ävensom under tiden klass (ring)

tjänstgjort som klassföreståndare i den

19.

Lärarkursf öreståndare. Anvisningar. Följande betygsuttryck skola användas i fråga om undervisningsskicklighet: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd; i fråga om nit: Utmärkt, Mycket berömvärt, Berömvärt, Nöjaktigt, Mindre nöjaktigt; i fråga om fallenhet för lärarkallet: Utmärkt, Mycket god, God, Mindre god; och i fråga om vandel: Hedrande, Mindre hedrande. Såsom mot gymnasiet svarande undervisningsstadium räknas realskolans högsta klass, flickskolans två högsta klasser samt folkskoleseminariets samtliga fyra klasser. Timlärarförordnande, omfattande kortare tid än en termin, införes ej å betyget.

^

:$66

Bilaga 16.

FORMULÄR till Betyg över avlagt undervisningsprov. som, efter vederbörlig hänvisning, för avläggande av undervisningsprov uppehållit sig vid härvarande

under tiden

och därunder avlagt dylikt prov i

inom klass (ring, krets)

i

inom klass (ring, krets)

o. s. v. har för den vid dessa prov ådagalagda undervisningsskickligheten erhållit följande vitsord, nämligen för provet i

inom klass (ring, krets)

för provet i

inom klass (ring, krets)

o. s. v. den

19 Lärarkursf öreståndare. Anvisningar: Såsom betygsgrader för undervisningsskicklighet skola användas de motsvarande uttrycken i lärarkursstadgan § 21, mom. 2.

367 Bilaga 11.

Utkast till undervisningsplan för statens s k o l k ö k s - o c h handarbetsseminarium. 1. För båda seminarielinjerna gemensamma kurser. Eleverna deltaga dels i de för filosofisk ämbetsexamen anordnade kurserna i uppfostringspsykologi (40—50 tim.) och talteknik (12 tim.). dels ock i den kurs i allmän pedagogik och metodik, som anordnas under den praktiska lärarutbildningens egentliga lärarkurs för ämneslärare (10 tim.). 2. För båda seminarielinjerna gemensamma läroämnen. Fgsiologi och hälsolåra. Människokroppens byggnad och förrättningar. Några av de viktigaste sjukliga förändringarna. Förgiftningar och andra olycksfall. Bakteriologi. Infektionssjukdomar. Personlig hygien. Näringshygien. Bostadshygien. Skolhygien. Mentalhygien. Sexualhygien. Arbetshygien. Samhällets hälsovård. Alkohollära. Njutningsmedel. Ärftlighetslära och rashygien. Barnavård. Barnets utveckling, klädsel, vård och uppfödning. Samhällets barnavård. Hemvdrdslära och tuåttlära. Kort historik över bostadens utveckling och bostadsplanens förändringar. Moderna principer för bostadsutrymmenas uppdelning och inredning. Bostadsföreningar och egnahemslån. Sanitära krav på bostaden, uppvärmning, belysning, ventilation. Rengöring och vård av bostaden och dess inventarier (möbler, sängkläder, linne o. dyl.). Skötsel av växterna i hemmet. Skyddsåtgärder mot råttor, mal och ohyra. Hemarbetets organisation och rationella arbetsmetoder. Tvättlära. Tvättstugans inredning. Tvättredskapen, deras användning och skötsel. Tvättmedel. Tillvägagångssätt vid olika slag av tvätt. Fläckuttagning. Mangling. Stärkning. Strykning. Hemmets ekonomi med bokföring. Betydelsen av en ordnad ekonomi. De förnämsta utgiftsposterna i ett hem. Viktigare synpunkter i fråga om hemmets ekonomiska skötsel. Olika inköpsmetoder, skuldsättning, olika sätt att spara. Ifyllande av olika blanketter. Uppsättande av ansökningshandlingar. a) För skolkökslinjen: Budgetförslag för olika inkomsttagare med matsedelsförslag för olika årstider, med uppgift på livsmedelsförbrukning, pris, kalori- och näringsvärdeberäkningar. En kurs i enkel bokföring innefattande dels räkenskaper för en skolkökslärarinna dels hushållsbokföring för en familj med låg inkomst. Bokföring för skolkök. b) För handarbetslinjen: Budgetförslag för olika inkomsttagare med avseende på linneutstyrslar och hemmets övriga textilier, nyanskaffning och underhåll av ett hems linneförråd samt eget och familjemedlemmarnas klädkonto. En kurs i enkel bokföring, innefattande dels räkenskaper för en handarbetslärarinna, dels hushålls-

368 bokföring för en familj med låg inkomst. Bokföring för handarbetsmaterial för en skola. Affärsräkning. Kurs i affärsräkning med utredning av viktigare affärsförhållanden. Kalkylation. Allmän och ekonomisk samhällslära. En kort översikt över den allmänna ekonomiska utvecklingen, industrialismen och dess följder t. ex. truster och karteller, arbetare- och kvinnorörelserna, kooperation. Social lagstiftning. Huvuddrag av stats- och kommunallagstiftning. Hemsjukvård. De enklaste grundbegreppen i sjukvård med särskild hänsyn till den sjukes dagliga vård, sjukrummet. Olika skötsel vid några viktigare sjukdomar. Husapoteket. Första hjälpen vid olycksfall. Gymnastik. Motions- och hållningsgymnastik. Förslag till

timfördelning.

Fysiologi och hälsolära Barnavård Hemvårdslära och tvättlära Hemmets ekonomi med bokföring Affärsräkning Allmän och ekonomisk samhällslära Hemsjukvård Gymnastik

Antal tim. per elev och linje 114 40 75 57 38 38 36 152 Summa

3. Skolköksseminarielinjen. Teoretiska

ämnen.

Speciell metodik. Skolköksundervisningens utveckling. Ämnet hushållsgöromål som uppfostrings- och utbildningsmedel. Olika former för undervisningen i hushållsgöromål. Speciell metodik jämte tillämpningsövningar. Skolköksinredning och planritningar. Kostnadsförslag för inredning av skolkök. Journaluppställning. Författningar angående skolköksundervisningen. Fysik. Statik: absolut och egentlig vikt, vätskors och gasers allmänna egenskaper, lösning, diffusion, osmos, mekaniskt arbete, enkla maskiner, vågar. Värmelära: kroppars utvidgning genom värme, mätning av värmemängd, smältning och stelning, ångbildning och kondensation, värmets fortplantning, värmets natur. Elektricitetslära: grunddragen av elektrodynamiken. Optik: belysningslära. Kemi. Grunddragen av den oorganiska kemien med särskilt avseende fäst vid de ämnen och företeelser, som på ett eller annat sätt äga betydelse för arbetet i hushållet. Grunddragen av den organiska kemien med speciell behandling av struktur och egenskaper hos de ämnen, vilka förekomma i födan eller ha betydelse för ämnesomsättningen, såsom fetter, kolhydrater, proteinämnen, vitaminer, enzymer, hormoner. Utförligare behandling av de förändringar, födoämnena undergå såväl vid matlagningen som av annan anledning (t. ex. genom enzymatisk sönderdelning). Undervisningen belyses med förevisningar och experiment. Eleverna få utföra laborationsövningar, t. ex. beredning och analys av olika tvätt- och rengöringsmedel, enkel analys vad beträffar dels förekomsten, dels halten av vissa näringsämnen i några födoämnen, spjälkning av en del näringsämnen och konstaterande av förekomsten av sönderdelningsprodukter.

369 Näringslåra. Historik. Näringsämnenas (vitaminerna räknade som näringsämnen) vippgifter i organismen, förekomst och förändringar. Smakämnen. Avfallsämnen. Matsmältningen och ämnesomsättningen. Kalori- och näringsvärdeberäkningar. Organismens behov av näring under olika förhållanden (t. ex. vid olika åldrar, vid olika tungt arbete). Dietetik. Vegetabilisk och blandad kost. Den dagliga kostens sammansättning. Näringsläran och ekonomien. Näringens betydelse för folkhälsan, med särskild vikt lagd vid förhållandena inom vårt land. Födoämneslära. Födoämnenas och njutningsmedlens sammansättning, näringsvärde, smältbarhet och pris. Fordringar på god vara. Förfalskningar. Livsmedelskontroll. Principerna för de olika tillagnings- och konserveringsmetoderna. Missbruk av njutningsmedel ur hälso- och ekonomisk synpunkt. Matlagningslära. Metodisk översikt av typrätter och deras olika användningssätt. Portionsberäkningar. Material- och verktygslära i anslutning till hushållsgöromål. Hjälpmedel vid matlagningen: bränsle, spisar, vatten, kokkärl. Putsmedel. Olika material, som användas inom hushållet (trä, glas, porslin, textilier), deras ursprung, beredning, olika kvaliteter och pris. Praktiska

ämnen.

Matlagning m. m. Matlagning. Uppköp av matvaror. Tillagning av såväl enklare som finare maträtter och måltider, varvid särskild hänsyn tages till a) lämplig födoämneskombination, b) tillagningsmetodernas lämplighet ur näringsfysiologisk synpunkt, c) ekonomien. Bakning av olika sorters matbröd och skorpor av såväl sammalet som siktat mjöl. Bakning av finare vetebrödssorter, kakor, tårtor, bakelser. Konservering av såväl animaliska som vegetabiliska födoämnen, varvid olika konserveringsmetoders lämplighet för olika födoämnen bör framhållas. Slaktgöromål. Styckning, tillvaratagning av inälvor. Beredning av olika sorters korv, sylta o. dyl. Sjukmatlagning. Tillagning dels av typrätter, dels av dagsmatsedlar vid olika sjukdieter. Beredning av mat lämplig för barn vid olika åldrar. Uppgörande av förslag till samt beredning och utportionering av skolfrukostar samt beredning och servering av måltider för matgäster under serier av dagar. Dagliga husmodersarbeten. Tillsyn av förråden. Städning av skafferiet. Tillvaratagande av matrester. Försäljning och utlämning av beställda maträtter och bakverk samt bokföring och redovisning av inkomsterna. Kostnadsberäkningar av maträtter, bakverk, konserver, dels för skolans eget behov, dels för försäljning. »Budgetmatlagning», som omfattar matlagning, bakning och konservering med pris- och näringsvärdeundersökningar, lämpad för arbetare- och tjänstemannahushåll. Husmodersprov. Matlagning, bakning och övriga hemsysslor för en dag i ett hushåll om 4 personer. I proven ingå uppköp och beräkningar av matens pris samt av bränsle- och tidsåtgång. Matlagningsprov. Tillagning dels av måltider med av eleverna valda matsedlar till visst pris och med lämplig sammansättning ur näringssynpunkt, dels av måltider med förelagda matsedlar, dels av olika bakverk. Utförande av de i ett kök förekommande rengöringsarbetena. övning i användande av olika spistyper. 24—816102

370 För att eleverna skola erhålla träning till ökad yrkesskicklighet, böra beställningar på maträtter och bakverk mottagas, i den mån de ej störa den metodiska gången av arbetet. Hemvård (bostadsvård). Daglig städning av bostaden. Storrengöring. Vård av möbler och övriga inventarier. Dukning och servering. Tvätt. Tvätt av duktyg, handdukar, lakan, gångkläder (vita och kulörta), gardiner, ylle, siden, handskar m. m. Arbetet utföres dels för hand, dels med hjälp av moderna maskiner. Mangling, stärkning och strykning. Fläckurtagning. Färgning. Sömnad. Stoppning och lappning samt komplettering av skolans linneförråd. Förslag till ,p

. •

i

timfördelning.

••

Antal tim.

reoretiska ämnen Speciell metodik Fysik Kemi Näringslära Födoämneslära Matlagningslära Material- och verktygslära

per elev och

Summa Praktiska

linje

74 38 152 77 114 9 27 491

ämnen

Matlagning m. m Hemvård Tvätt Sömnad

974 152 108 36 Summa

1 270

Föredrag Besök vid industriella anläggningar, museer och institutioner av betydelse för det husliga arbetet Auskultering och övningsundervisning

37 38 230

Summa

305 Auskultering

och

övningsundervisning.

1. I samband med metodiklektionerna bör varje lärarinneelev hålla en övningslektion (med sina avdelningskamrater som elever) i födoämneslära, hemvård eller hemmets ekonomi, avsedd för en bestämd klass och med viss angiven tid, åtföljd av diskussion. 2. Varje elev auskulterar under första terminen cirka 8 gånger vid skolköksundervisningen i övningsskolans klasser. I slutet av första och början av andra terminen biträda eleverna vid den praktiska undervisningen, därefter övertaga de ansvaret för en hel klassavdelning. Sedan eleverna cirka 4 gånger lett den praktiska undervisningen jämte receptgenomgång och kostnadsberäkning, övergå de till teoretisk undervisning i födoämneslära, hemvård och hemmets ekonomi. Varje elev bör i regel 8 gånger sköta både den teoretiska och praktiska undervisningen i en klass.

371 3. Danonstrationer i matlagning och hemvård. Varje elev håller sammanlagt 10 matlagrings- och 3 hemvårdsdemonstrationer. Schena angående övningsundervisning för varje lärarinneelev. övningslektion med kamraterna (tiden inräknad i ämnet speciell metodik). Auskulbring och assistering under cirka 25 dagar sammanlagt 119 tim. Praktisia lektioner i olika klasser och skolor under cirka 14 dagar sammanhgt 65 Teoretiska lektioner i olika klasser och skolor 10 » Demonstrationer i matlagning (10X3 tim.) 30 » » i hemvård (3X2 tim.) 6 » Summa 230 tim. Dessitom böra lärarinneeleverna auskultera i skolkök vid olika slag av skolor i Stockholm. 4. Handarbetsseminarielinjen. Teoretiska

ämnen.

Specv.ll metodik. Handarbetsundervisningens utveckling. Ämnet handarbete som uppfostrings- och bildningsmedel. Olika former för undervisning i handarbete. Betydelser, av väl avvägd arbetsplats och dess inverkan på individens kraftförbrukning vid arbete. Speciell metodik angående riktiga arbetsmetoder vid arbetets placering, arbetets rätta hållande under arbetsprestationen och nålföringens vikt jämte tillämpningsövningar. Planritningar för handarbetssalens inredning. Kostnadsförslag föi inredning av handarbetssal. Journaluppställning. Författningar angående handarbetsundervisningen. Allmén konsthistoria, översikt av de olika konststilarnas uppkomst och utveckling mfd huvudvikten lagd på måleri och skulptur. Texti'. konsthistoria. Stillära: ytornamentik, speciellt textila ornament, möbler och inredningar. Våra förnämsta textilier och deras användning: vävda tapeter, kyrkliga textilier, broderier och spetsar. Textil ortsslöjd. I anslutning till föreläsningarna besök å museer och samlingar, utställningar av modern mmsinredning och konsthantverk. Kostymhistoria. Huvuddragen av klädedräktens historia under olika kulturperioder. Den moderna dräkten. Framställningen belyses med ljusbilder och museibesök. I anslutning till dessa föreläsningar sker skissteckning av stildräkter på Nordiska museet. Textil materiallära. Textila naturliga råvaror samt deras ersättningsprodukter. Dessa råvarors förekomst, egenskaper, utseende och beredning till garn och tyger. De textila stoffernas efterbehandling genom blekning, färgning, tryckning och appretering. Analys med kemisk och mikroskopisk undersökning av stoffernas ursprung, kvalitet och färgäkthet. Även enklare undersökningsmetoder genomgås. Materialbestämning. Fackteckning. Textning och teckning av bokstäver till märkning av olika slag. Färgstucier och färgsammansättningsövningar. Stoff-, crnament- och teknikstudier. Tillämpningsövningar. Studier av textilier å. Nordiskt museet och andra samlingar. Mbnsternonstruktion. Konstruktion av grundläggande mönster till linnesöm, klänningssöm, kappor och barnkläder. Utarbetning av modeller.

372 Praktiska

ämnen.

Skolarbeten. Småbarnsarbeten och pappslöjd. Pappersflätning. Utstickningsarbeten i kartong. Bast- och spånadsarbeten. Lätta arbeten med trädning och söm. Träslöjd t. ex. lövsågning. Pappslöjd: skärning av papp, falsning och limning. Tillämpningsövningar på olika användbara föremål. Skolarbeten. Följdriktigt ordnade arbeten och övningar, avsedda för skolans olika klasser. Virkning, stickning, handsöm, stoppning och lappning. Till handsömmen hörande tillklippning efter mönstermallar av barnkläder samt sömnad av dessa. Materialåtgång och kostnadsberäkning till de utförda arbetena. Konstsöm. Teknikövningar: Som teknikövningar användas traditionella ornament med karakteristiska detaljer för olika textilier. Broderier, fransflätning, knyppling m. m. Monteringsövningar: Smärre, avslutade arbeten i olika teknik utföras och monteras. Dessa arbeten skola vara lämpliga som skolmodeller och anpassade efter tidens smak. Kompositionsövningar. Skolmodeller: Kantavslutningar i fri söm. Sammansättning av olikartade stoffer till därför lämpliga arbeten. Redan stiliserade eller naturliga motiv bearbetas i olika teknik och anpassas på lämpliga modeller. Skissuppgifter. Vävnadslära med växtfärgning. Vävredskapslära, bindningslära, mönsteruttagning. garnberäkning och kostnadsberäkning. Uppsättning av väv och vävning i olika teknik, tillämpad på handdukar, dräkttyger, möbeltyger, duktyger m. m. Växtfärgning av ullgarn: förberedande behandling av garnet, färgning med huvudsakligen svenska färgväxter. Linnesöm med verktygslåra. Symaskinens historik, konstruktion, skötsel och an vändning samt övriga för sömnaden nödvändiga verktyg och redskap. Måttagning, konstruktion av mönster efter mått, tygberäkning och kostnadsberäkning. övningar av de viktigaste detaljerna inom linnesömmen. Tillklippning och sömnad av underkläder till barn i skolåldern, babyutstyrsel, skjorta för gossar, hushållsoch sänglinne, stoppning och lappning av linne på maskin. Sömnad av finare damunderkläder, herrpyjamas samt dag- och nattskjorta för herrar. Utstyrsel av babysäng med fackmadrass. Stickning av litet täcke samt stoppning av madrass. Klädsöm med mönsterformning. Måttagning. Mönsterkonstruktion. Mönsterformning. Utarbetande av modeller efter utprovat foderliv och kjol. Tygberäkning och kostnadsberäkning. övningar av de viktigaste detaljerna inom klädsömmen. Tillklippning och sömnad av barnkläder, blusar, kjolar, enkla klänningar. Omsyning och renovering av kläder. Sömnad av klänningar av mera krävande art samt enkel kappa och sportdräkt. Som självständigt prov förfärdigas första året en bomullsklänning och andra året en ylleklänning. Hemvård (bostadsvård). Daglig städning av bostaden. Storrengöring. Vård av möbler och övriga inventarier. Tvätt. Tvätt av duktyg, handdukar, lakan, gångkläder (vita och kulörta), gardiner, ylle och siden, handskar m. m. Arbetet utföres dels för hand, dels med hjälp

373 av moderna maskiner. Mangling, stärkning och strykning. Fläckuttagning. ning. Lagning av tvätt. Förslag till „ . . . Teoretiskaamnen Speciell metodik Allmän konsthistoria Textil konsthistoria Kostymhistoria Textil materiallära Fackteckning Mönsterkonstruktion

timfördelning. Antal tim. per elev och

linje

38 76 60 36 76 228 76 Summa

590 Skolarbeten (inkl. småbarnsarbeten och pappslöjd) Konstsöm med kompositionsövningar Vävnadslära med växtfärgning Linnesöm med verktygslära Klädsöm med mönsterformning Hemvård Tvätt

240 296 108 322 568 114 54

Summa

1 702

Föredrag Besök vid industriella anläggningar, museer och institutioner av betydelse för det husliga arbetet Auskultering och övningsundervisning

10 38 86

Summa

134 Praktiska

Färg-

ämnen

Auskultering

och

övningsundervisning.

1. I samband med metodiklektionerna skall varje lärarinneelev hålla en övningslektion (med sina avdelningskamrater som elever) i skolarbeten, textil materiallära, verktygslära eller linnesöm, avsedd för en bestämd klass och med viss angiven tid, åtföljd av diskussion. 2. Varje elev auskulterar under första terminen cirka 8 gånger vid handarbetsundervisningen i övningsskolans olika klasser, i husmodersskola och eventuellt i lärlingskurs i husligt arbete. I slutet av första och början av andra terminen biträda eleverna vid den praktiska undervisningen. Därefter övertaga de ansvaret för en hel klassavdelning. Sedan eleverna cirka 4 gånger lett den praktiska undervisningen, övergå de till teoretisk undervisning i skolarbeten, materiallära, verktygslära eller mönsterformning. Varje elev bör i regel 8 gånger sköta både den teoretiska och praktiska undervisningen i en klass. 3. Demonstrationer. Varje elev håller sammanlagt 10 demonstrationer i konstsöm, linne- och klädsöm.

374 Schema angående övningsundervisning för varje lärarinneelev. övningslektion med kamraterna (tiden inräknad i ämnet speciell metodik). Auskultering och assistering under cirka 10 dagar sammanlagt Praktiska lektioner i olika klasser under cirka 8 dagar sammanlagt Teoretiska lektioner i olika klasser Demonstrationer i sömnadsteknik

40 tim. 32 » 8 » 6 » Summa 86 tim.

Dessutom böra lärarinneeleverna auskultera vid olika slag av skolor i Stockholm. Anm.:

Det praktiska arbetet tankes förlagt till undervisningsanstalten.

375 Bilaga 18.

Utkast till stadgar för psykologisk-pedagogiska institutet. § 1. Det psykologisk-pedagogiska institutet har till uppgift att befrämja forskning inom pedagogik, psykologi, psykopatologi och skolhygien — för vilket ändamål institutet har att under överinseende av skolöverstyrelsen förfoga över en statens läroanstalt som försöksskola — att förmedla vetenskapliga röns tillgodogörande för det praktiska skolarbetet, att i samband med sin verksamhet utöva ledningen av ett pedagogiskt bibliotek och ett pedagogiskt museum, att anordna kurser och föreläsningar för utbildning av lärare och av funktionärer inom barnavård och ungdomsskydd, ävensom att bedriva upplysningsverksamhet bland allmänheten rörande psykologiska och pedagogiska frågor. § 2. Högsta ledningen av institutet utövas av dess styrelse. Styrelsen består av en ordförande, vilken förordnas av Kungl. Maj:t, samt ytterligare femton ledamöter, av vilka direktorn och de fyra professorerna i psykologi och pedagogik vid universiteten och högskolorna äro självskrivna, en representant för skolöverstyrelsen förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen, två representanter för den medicinska forskningen av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, fyra representanter för lärarkårerna vid olika läroanstalter av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, som därvid har att tillse, att olika lärarkategorier, jämväl övningslärarna, bliva företrädda, en ledamot utses av Stockholms stad och två ledamöter av föreningen för psykologiskpedagogiska institutet. Ledamöterna förordnas, respektive utses på fyra år. Närmaste ledningen av institutets verksamhet tillkommer en direktor, som efter förslag av dess styrelse utses av Kungl. Maj:t för en tid av sex år. Direktorn skall tillika vara sekreterare hos institutets styrelse. § 3. Styrelsen äger att, i den utsträckning styrelsen anser lämpligt, överlåta sin beslutanderätt åt ett verkställande utskott. § 4. Institutets verksamhetsår börjar den 1 juli och slutar den 30 juni. Verksamheten är fördelad på två avdelningar: 1) den vetenskapliga avdelningen för forskning inom pedagogik, psykologi, psykopatologi och skolhygien; 2) den praktiska avdelningen för anordnande av undervisningsförsök och kurser av olika slag, för förvaltning av bibliotek och museum samt för utbildning av funktionärer inom barnavård och ungdomsskydd.

376 Verksamheten inom den vetenskapliga avdelningen omhänderhaves, tills annorlunda bestämmes, av professorn i psykologi och pedagogik vid Stockholms högskola samt av en nämnd, bestående av institutets direktor som ordförande och såsom ledamöter nämnde professor samt professorerna i psykologi och pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund och vid Göteborgs högskola samt två ledamöter, för ett år i sänder utsedda av styrelsen för institutet, av vilka den ene bör representera medicinsk sakkunskap. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden eller när någon av dess ledamöter av särskild anledning så önskar. Den praktiska avdelningen ledes av direktorn, biträdd av en sekreterare. För direktorn och den vetenskapliga avdelningens nämnd utfärdas instruktioner, som fastställas av Kungl. Maj:t. § 5. Styrelsen åligger särskilt att själv eller genom ombud företräda institutet; att förvalta institutets egendom och de till institutets förfogande stående medel samt över förvaltningen föra noggranna räkenskaper; att avgiva förslag till direktor för institutet; att för varje verksamhetsår till ecklesiastikdepartementet och till skolöverstyrelsen avgiva berättelse över årets verksamhet; samt att årligen fastställa arbetsplan och, i den mån enskilda medel stå till styrelsens förfogande, stat för kommande verksamhetsår. § 6. Därest ett verkställande utskott tillsättes av styrelsen, skall det bestå av institutets direktor såsom ordförande och tre ledamöter, vilka styrelsen utser inom sig. § 7. Styrelsen sammanträder minst två gånger årligen, en gång på våren och en gång på hösten. Vid vårsammanträdet väljes vice ordförande, kassaförvaltare och två medlemmar i ovan omförmälda nämnd samt fastställes arbetsplan och stat för kommande arbetsår; vid höstsammanträdet avgives berättelse över det gångna verksamhetsåret. § 8. Styrelsen och nämnden äro beslutmässiga, när minst halva antalet medlemmar, verkställande utskottet, när minst tre av dess medlemmar äro närvarande, dock att i fråga om ändring av dessa stadgar gäller vad i § 10 säges. Omröstning inom styrelsen, nämnden och verkställande utskottet sker öppet, såvida ej någon ledamot begär sluten omröstning. Äro i fråga, som avgöres genom enkel röstövervikt, rösterna på båda sidor lika delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest den mening, som ordföranden biträder. Vid sammanträde av styrelsen, nämnden och verkställande utskottet föres protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa sammanträde eller ock dessförinnan av utsedda justeringsmän. Till styrelseledamot, som icke är bosatt i Stockholm, utgår rese- och traktamentsersättning vid resa till och från hemorten för deltagande i styrelsens sammanträden. § 9. Styrelsens ekonomiska förvaltning i vad avser enskilda medel granskas årligen av två revisorer, vilka utses av skolöverstyrelsen. Räkenskapsåret omfattar tiden den 1 juli—den 30 juni.

377 Före september månads utgång varje år skall styrelsen till revisorerna överlämna förvaltningsberättelse och räkenskaper över nyssnämnda medel för näst föregående räkenskapsår, ävensom samtliga styrelsens, nämndens och verkställande utskottets protokoll för samma tid. § 10. Finner styrelsen till följd av gjord framställning eller eljest, att ändring av dessa stadgar bör ske, har styrelsen att uppgöra förslag därtill, över förslaget skall yttrande inhämtas från föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet. Om institutets styrelse med två tredjedels majoritet godkänner förslaget, skall detsamma av styrelsen underställas Kungl. Maj:t för prövning och stadfästelse.

378 Bilaga 19.

Utkast till instruktion för direktorn för det psykologisk-pedagogiska institutet. § IDirektorn har att utöva ledningen av det psykologisk-pedagogiska institutet och att vara föreståndare för dess praktiska avdelning. § 2. Det åligger direktorn såsom ledare av psykologisk-pedagogiska institutet att vara ledamot av styrelsen för psykologisk-pedagogiska institutet samt styrelsens sekreterare; att vara föredragande i nämnda styrelse; att vara ledamot av den vetenskapliga avdelningens nämnd och nämndens ordförande; att ägna särskild uppmärksamhet åt den in- och utländska litteraturen samt den offentliga diskussionen på undervisningens område ävensom heakta enskilda initiativ i avseende på skolorganisation, undervisning och uppfostran; att följa de försök och undersökningar, som bedrivas vid institutet; att tillse, att i den mån medel härför finnas tillgängliga, resultaten av institutets verksamhet, såväl å dess praktiska som å dess vetenskapliga avdelning, varda framlagda i tryck; samt att tjänstgöra som skolöverstyrelsens konsulent för lärarutbildningen enligt den instruktion, som överstyrelsen fastställer. § 3. I egenskap av föreståndare för institutets praktiska avdelning utövar direktorn den omedelbara ledningen av arbetet vid nämnda avdelning. Direktorn har att dels förmedla pedagogiska försök, dels bereda praktisk möjlighet för pedagogiska undersökningar, dels ock anordna kurser. § 4. Beträffande de undersökningar och den försöksverksamhet, som omtalas i § 3, har direktorn att i första rummet anlita den läroanstalt, som står till institutets förfogande såsom dess försöksskola, och att med dess rektor överenskomma om den omfattning, i vilken nämnda läroanstalt kan tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål, ävensom att beträffande förläggningen av sådan verksamhet i övrigt träffa överenskommelse med vederbörande skolmyndigheter.

379 Bilaga 20.

Utkast till instruktion för den vetenskapliga nämnden vid psykologisk-pedagogiska institutet. § 1. Den vetenskapliga nämnden vid psykologisk-pedagogiska institutet har till uppgift att främja samverkan mellan föreståndaren för den vetenskapliga avdelningen vid institutet och professorerna i psykologi och pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola och därigenom också befordra de syften, som institutet avser att fylla. § 2. Nämnden består av direktorn för det psykologisk-pedagogiska institutet, tillika ordförande, föreståndaren för institutets vetenskapliga avdelning, professorerna i psykologi och pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid Göteborgs högskola ävensom ytterligare två ledamöter, vilka utses av styrelsen för föreningen för psykologisk-pedagogiska institutet och av vilka en bör representera medicinsk sakkunskap. § 3. Nämndens ledamöter åtnjuta ej något arvode men äga rätt till rese- och traktamentsersättning av statsmedel för resa från hemorten till Stockholm och åter vid deltagande i nämndens sammanträden. § 4. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden minst en gång årligen. § 5. Det åligger nämnden att överblicka undervisningsväsendets aktuella behov av vitredningar av generell och speciell art; att följa den in- och utländska litteraturen på hithörande område samt den offentliga psykologisk-pedagogiska diskussionen vid lärarmöten och i pressen; att träffa överenskommelse om de frågor, som skola upptagas till närmare undersökning vid psykologisk-pedagogiska institutet, samt uppgöra plan för dylika undersökningar och utse den eller de personer, som anses äga tillräcklig kompetens att utföra desamma; ävensom att medverka till att även enskilda initiativ och förbättringar i fråga om organisation, undervisning och uppfostran vinna beaktande. § 6. Undersökningarna bekostas av de allmänna och enskilda medel, som psykologiskpedagogiska institutet anskaffar och ställer till förfogande.

380 Bilaga 21.

P. M. angående vissa övergångsförhållanden. I bilaga 4 av den 8 augusti 1936 uppskattas ersättningsbehovet för lärare vid högre skolor (sid. 290) »under de närmaste åren» på följande sätt: för lärare med teologisk examen cirka » » » filosofisk » » » icke akademiskt utbildade lärare cirka

10 per år 55 » 40 * Summa 105 per år

Av från högre lärarinneseminariet utbildade inträda omkring 20 per år i lärartjänst. Det årliga ersättningsbehovet au akademiskt utbildade lårarkrafter blir sålunda omkring 85. Med hänsyn till de ordinarie lärarnas åldersförhållanden (sid. 290) kan man förutse en successiv ökning i ersättningsbehovet av omkring 5 lärare per år. Om man i likhet med de sakkunniga godtager denna beräkning och antager, att en sådan ökning fortsätter under sju år (1938—1944), får man följande siffror för ersättningsbehovet under åren 1937—1946: 1937 1938 1939 1940 1941

85 90 95 100 105

1942 1943 1944 1945 1946

110 115 120 120 120

Nedlägges högre lärarinneseminariet, så att sista fjärde avdelningen utgår vårterminen 1944, ökas ersättningsbehovet av akademiskt utbildade lärarkrafter 1945 med 20 och blir från och med detta år 140 per år (sid. 63), vilken siffra är densamma, som angivits av tillkallade experter (sid. 296). Antalet aspiranter, som under nuvarande förhållanden kunna få ny anställning på lärarbanan, sammanfaller icke fullständigt med ersättningsbehovet utan påverkas även av andra omständigheter. När antalet provårsplatser ökas, uppstår en motsvarande ökad avgång från tjänstgörande lärare utan provar och därav följande ökade möjligheter till anställning för oplacerade. Denna ökning var 28 (från 76 till 104) år 1937 och blir 42 (från 104 till 146) år 1941, 2 (från 146 till 148) år 1942 samt 2 (från 148 till 150) år 1943. (Jfr sid. 231.) När läraraspiranterna under den egentliga lärarkursen förordnas som timlärare, kommer detta att medföra en minskning av antalet extralärare utan provar. Denna minskning blir 1941 omkring 40. Tages hänsyn till dessa båda faktorer, finner man alltså, att antalet aspiranter, som kunna erhålla nyanställning på lärarbanan blir: 1937 1938 1939 1940 1941

113 90 95 100 107

1942 1943 1944 1945 1946

eller sammanlagt under de tio åren 1 134 personer.

112 117 120 140 140

381 I bilaga 4 har gjorts ett försök till beräkning av tillskottet av läraraspiranter för femårsperioden 1936—1941. Denna beräkning är här icke användbar, då perioden delvis redan förflutit, men de grunder, på vilka den är byggd, torde kunna utnyttjas för ett försök att ungefärligen uppskatta tillskottet fram till mitten av 1940-talet. En sådan uppskattning är nämligen viktig med hänsyn till övergångsförhållandena (sid. 238). Ett visst stöd för en relativ tillförlitlighet hos de nämnda grunderna föreligger också. Å sid. 291 beräknas nämligen, att antalet av dem, som under de närmaste åren avlägga ämbetsexamen, i medeltal kommer att uppgå till 215 för år, och de verkliga siffrorna för läsåren 1936—1937 och 1937—1938 äro resp. 209 och 194 (jfr sid. 52). Om man alltså enligt bilaga 4 beräknar, att under de närmaste åren omkring 215 personer komma att avlägga filosofisk ämbetsexamen per år och att av dessa i runt tal 65 % kunna antagas vara män och 35 % kvinnor, utexamineras under 10 år (1937—1946) omkring 2 150 magistrar, varav 1 397 äro män och 753 kvinnor. Å sid. 293 framhålles att minst 65 % och högst 75 % av de manliga samt minst 55 % och högst 65 % av de kvinnliga magistrarna kunna anses mera allvarligt aspirera på lärarbanan. Räknar man med siffran 70 % för de manliga och 60 % för de kvinnliga, blir under ovannämnda tidsperiod tillskottet av läraraspiranter från filosofiska fakulteten 978 män och 452 kvinnor, inalles 1 430 personer eller i medeltal 143 per år. Härtill komma läraraspiranterna från teologiska fakulteten, vilka å sid. 293 uppskattas till omkring 15 per år, varför hela årliga tillskottet av läraraspiranter i medeltal skulle bliva 158 personer. Om från denna siffra dragés det ovan beräknade antal aspiranter, som under åren 1937—1946 kunna vinna tillträde till lärarbanan, erhålles årliga ökningen av arbetslösa läraraspiranter. Denna blir sålunda: 1937 1938 1939 1940 1941

45 68 63 58 51

1942 1943 1944 1945 1946

46 41 38 18 18

Under dessa 10 år skulle således antalet arbetslösa ökas med 446 personer. I bilaga 4 uppskattas antalet magistrar, som år 1936 voro utan sysselsättning eller tillfälligtvis hade annat arbete än lärartjänst, till cirka 100. Ovanstående beräkningar äro gjorda under förutsättning att totalbehovet av lärare är konstant.

Statens offentliga utredningar 1938 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

med utredning och förslag rörande produkRiktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och av- Betänkande tions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäbetalningsköp. [11] ringen. [5] Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. [17] Den statliga egnahemsverksamheten. [34] Betänkande med förslag till lag om frivillig pensione- Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftring av i enskild tjänst anställda m. m. [18] ningen. [38] Betänkande med förslag till reformerad hyreslagstiftning. [22] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. [25] Industri. Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag jämte Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttdärmed sammanhängande författningar. [27] randen och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och löntaBetänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning. gares inkomster. [3] 3. Arbetslöshetens omfattning och [36] växlingar. [4] Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 1. LagBetänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbildningen intext. [43] 2. Motiv m. m. [44] om hantverket och den mindre industrien. [30] Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till byggStatsförfattning. Allmän statsförvaltning. nadsverk (järnbestämmelser). [37]

Handel och sjöfart. Betänkande med utredning och förslag ang. åtgärder till den svenska exportnäringens främjande. [42]

Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen.

Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12] 1936 å r s uppbördskommitté. Betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m. Del 2. Folkbokföringen. [41]

Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. [23] 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. [28] Försöksutredning beträffande omfattningen av yrkesmässig godstrafik med automobil eller släpvagn under år 1937. [31] Betänkande med förslag till statliga åtgärdar för stödjande av privatflygningens utveckling i Sverige. [39]

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen.

Statens och kommunernas finansväsen.

Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 å r s yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska Betänkande i näringsfrågan. [6] skolan i Stockholm. [8] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] Betänkande och förslag ang. skolöverstyrelsens organisaBetänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga tion. [14] ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] Betänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. [16] Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrå- Betänkande med utredning och förslag ang. centrala gan. [19] verkstadsskolor m. m. [26] Betänkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m. m. Betänkande med utredning och förslag ang. intagning av [20] elever i första klassen av de allmänna läroverken och Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande med vissa demografiska utredningar. [24] Betänkande med utredning och förslag ang. begynnelseBetänkande med utredning och förslag rörande statsbispråket i realskolan. [32] drag till anordnande av bostädei åt åldringar och än- Betänkande och förslag rörande den andliga vården kor i s. k. pensionärshem. [40] inom försvarsväsendet. [33] Betänkande med förslag ang. reglering av strandbebyg- Betänkande och förslag ang. utsträckning av den årgelsen m. m. [45] liga lästiden vid folkskolan m. m. [35] Betänkande ang. gift kvinnas förvärvsarbete m. tri. [17] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag ang. utbildningen av lärare i teckning och i slöjd samt för yrkesundervisningen. [49] Hälso- och sjukvård. Betänkande ang. utbildningen av lärare vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [50]

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1938 816102