Rikskonserter : Konsertbyråutredningens slutbetänkande

= djfs National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:9

Sou ~

Ecklesiastikdepartementet

I '

RIKSKONSERTER KONSERTBYRÅUTREDNINGENS SLUTBETÄNKANDE

Stockholm 1967

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967 Kronologisk förteckning 1. Kommunal bostadsförmedling. Haeggström. I. 2. Allmänna arvsfonden. Esselte. Ju. 3. Utsökningsrätt VI. Esselte. Ju. 4. Ny domkretsindelning för underrätterna. Esselte. Ju. 5. Statlig publicering. Norstedt & Söner. Fi. Utkommer senare. 6. Finansiella långtidsperspektiv. Esselte. Fi. 7. Den framtida jordbrukspolitiken. Svenska Reproduktions AB. Jo. 8. Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycksfall. Kihlström. S. 9. Rikskonserter. Esselte. E.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1967:9 Ecklesiastikdepartementet

RIKSKONSERTER KONSERTBYRÅUTREDNINGENS SLUTBETÄNKANDE

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1967

Till Herr Statsrådet

och Chef en för

Ecklesiastikdepartementet

Jämlikt beslut den 11 maj 1962 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning angående inrättande av en statlig konsertbyrå och därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga direktören Hans Nordmark, tillika ordförande, kapellmästaren Gunnar Hahn, tillika sekreterare åt de sakkunniga, studieombudsmannen Allan Malmgren, t. f. byråchefen Hans Poppius samt docenten Martin Tegen. Att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades professorn Seve Ljungman och förste sekreteraren Gösta Forsström. Genom sedermera fattade beslut kallades förbundsordföranden Freddy Anderson till ledamot, utsågs fil. lic. Nils Wallin till de sakkunnigas sekreterare och uppdrogs åt intendenten Magnus Enhörning, lektorn Bo Wallner och intendenten Karl-Gunnar Wirén att vara experter hos de sakkunniga. Enhörning entledigades den 10 oktober 1966 på egen begäran från sitt uppdrag. De sakkunniga, som antagit namnet Konsertbyråutredningen, får härmed överlämna sitt slutbetänkande, vari föreslås bl. a. att den försöksverksamhet med rikskonserter, som på utredningens förslag bedrivits i fyra län sedan budgetåret 1963/64 från och med den 1 juli 1968 inrättas och utbygges såsom en permanent verksamhet. Utredningen avser att senare inkomma till ecklesiastikdepartementet med en promemoria, belysande vissa med framställning och saluförande av grammofonskivor sammanhängande spörsmål, varefter utredningsarbetet är slutfört.

Föreliggande betänkande har till huvudsaklig del utarbetats av utredningens expert Gösta Forsström. Vid utformningen av betänkandets avdelning IV har docent Martin Tegen biträtt de sakkunniga. Stockholm den 25 januari 1967 Hans Freddy Anderson Hans Poppius

Nordmark

Gunnar Hahn

Allan Martin

Malmgren

Tegen

Nils L WallinlGösta

Forsström

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet 7

Avdelning 1 Inledning 1.1 Utredningsuppdraget 1.2 Arbetets bedrivande 1.3 Betänkande I Rikskonserter 1.4 Betänkande I I Förmedling av tonkonstnärer 1.5 Försöksledningens samråd med K B U

1° H 33 40

Avdelning 2 Bakgrund och utblick

41 Avdelning 3 Försöksverksamhet med rikskonserter 3.1 Organisation åren 1963—66 3.1.1 Central organisation 3.1.2 Regional organisation 3.1.3 Lokal organisation 3.2 Verksamhetens inriktning och omfattning 3.2.1 Skolkonserter 3.2.2 Kvällskonserter 3.2.3 Ungdomskonserter och Musik för Ungdom 3.3 Verksamhetens uppläggning och utformning 3.3.1 Programval och programsättning Skolkonserter Kvällskonserter LJngdomskonserter 3.3.2 Pedagogiskt material 3.3.3 Samarbete med regionalradion 3.4 Andra uppgifter för försöksledningen 3.4.1 Speciella turnéer och program 3.4.2 Framställning av grammofonskivor 3.5 Verksamhetens finansiering 3.6 Sammanfattning av erfarenheterna 3.6.1 Kansliets organisation 3.6.2 Centralt-regionalt samarbete 3.6.3 Mottagande av artister och program

51 51 51 °3

Avdelning 4 Musik och publik 4.1 Inledande synpunkter 4.2 Sociologisk undersökning 4.3 Utredningen

101 101 102 H3

Avdelning 5 Rikskonsertverksamhetens utbyggnad och framtida gestaltning . 5.1 Mål 5.2 Medel

118 H8

56 56 60

76 83 84 84 86 88 88 89 91 91 91 94 95 96

97 99

i19

5.2.1 5.2.2

5.3 5.3.1 5.3.2 5.3.3 5.3.4 5.3.5 5.4

Tonkonstnärer 120 Orkestrar 123 Tidigare utredningar: Musikutredningen s 124, Hults utredning s 124, KBU:s remissyttrande s 132, Organisationsnämndens remissyttrande s 136 Utredningen 137 De statsunderstödda yrkesorkestrarna s 137, SOR-orkestrarna s 143, militärmusikkårerna s 152. Verksamhetens genomförande 165 Företagsform 165 Organisation 173 Central instans 179 Regional instans 185 Lokal instans 190 Verksamhetens ekonomi 194

Avdelning 6 Sammanfattning av utredningens förslag Bilaga

Göran Nylöf: Musikvanor i Sverige

AVDELNING 1

Inledning

1.1 Utredningsuppdraget

Med stöd av Kungl Maj :ts bemyndigande den 11 maj 1962 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkunniga för att verkställa utredning angående inrättande av en statlig konsertbyrå och därmed sammanhängande spörsmål. Departementschefen anförde därvid följande direktiv för utredningen. I skrivelse den 26 april 1962, nr 167, har riksdagen i överensstämmelse med allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16 i anledning av väckt motion (11:625) anhållit om en utredning av frågan om inrättande med statligt stöd av en konsertbyrå och en därtill knuten riksorganisation för konsertverksamhet. I nämnda motion erinrades om att 1947 års musikutredning i betänkandet Musikliv i Sverige (SOU 1954:2) framlagt ett förslag om bildande av en offentlig arrangemangs- och förmedlingsbyrå för tonkonstnärer och därvid karaktäriserat detta som ett av utredningens mest angelägna. Motionärerna framhöll att musikutredningens krav på en statlig konsertbyrå motiverades dels med hänvisning till det dittillsvarande konsertväsendets bristfälliga och ineffektiva uppbyggnad — vilket enligt utredningen på intet sätt ansågs motsvara det svenska musiklivets behov — dels med den rådande bristen på arbetsuppgifter och engagemangstillfällen för svenska, solistiskt utbildade tonkonstnärer. Liksom musikutredningen fann motionärerna, att bristerna inom det svenska konsertväsendet 1 hög grad orsakades av det förhållandet, att arrangeradet av solist- och kammarmusikkonserter huvudsakligen ombesörjes av privata konsertarrangörer, som bedriver sin verksamhet i vinstsyfte. Detta medför enligt motionen en rad för musiklivet allvarliga olägenheter, som även utförligt påtalats av musikutredningen. Härom anfördes i motionen bl a följande.

Konsertväsendets utformning och planering med sikte på musiklivets behov omöjliggörs. Fördelningen av olika slags konserter är sålunda helt slumpartad. Stora delar av landet kommer överhuvudtaget aldrig i kontakt med levande musik, framförd av kvalificerade tonkonstnärer; samtidigt tilllåts tidvis antalet konserter, särskilt i de större städerna, att vida överstiga vad som kan anses rimligt med hänsyn till publikunderlaget. — Otillbörlig uppreklamering av vissa, framförallt utländska tonkonstnärer förekommer för att öka publiktillströmningen, vilket leder till stjärnkult hos publiken och därmed skymmer musikens egna värden. — Endast ett ringa fåtal av de svenska tonkonstnärer, som —• med statliga medel — erhållit sin solistiska utbildning vid musikhögskolan, engageras av de nuvarande privata konsertarrangörerna. För att råda bot på dessa för svenskt musikliv utomordentligt allvarliga olägenheter och för att få till stånd en ändamålsenlig och konstnärligt medveten uppbyggnad av konsertväsendet, motsvarande vårt nuvarande musikodlingskrav, föreslogs i motionen att en central konsertbyrå med statligt stöd skulle inrättas. Enligt motionen borde en sådan statlig konsertbyrå få till uppgift att arrangera konserter av skilda slag för såväl inhemska som utländska tonkonstnärer. I fråga om målet för verksamheten framhölls i motionen, att detta i första rummet borde vara att i intimt samarbete med de stora folkrörelserna, framförallt bildningsrörelsen, söka bredda det nuvarande publikunderlaget för den levande seriösa musiken, främst solist- och kammarmusiken. Detta kunde ske genom planmässigt utformad turnéverksamhet. En statlig konsertbyrås verksamhet borde inriktas på att på orter där så är möjligt, så småningom söka göra konsertturnéerna till en fast institution. I motionen föreslogs uppbyggande av en rikskonsertorganisation av samma art som den sedan 1934 verksamma Riksteatern, grundad på lokala organisationer och med ett fast abonnemangssystem. I ett remissyttrande över motionen un-

8 derströk Svenska tonkonstnärsförbundet, att en av motionärerna framförd tanke, att den avsedda rikskonsertverksamheten även skulle omfatta konsertverksamhet i skolorna på lektionstid, syntes förbundet utomordentligt betydelsefull. Förbundet underströk, att sådana skolkonserter på orter, som saknar fast konsertorganisation — vilket gällde det övervägande antalet orter —• skulle ge eleverna möjlighet att få kontakt med levande musik, framförd av högt kvalificerade tonkonstnärer. En sådan direkt kontakt är enligt förbundet en förutsättning för all musikfostran. Allmänna beredningsutskottet (uti nr 16) anslöt sig i allt väsentligt till de synpunkter, som anfördes i motionen och som enligt utskottet låg helt i linje med musikutredningens förslag. Utskottet framhöll som sin mening, att ökade möjligheter för vårt folk att få höra god, levande musik i olika former vore ett betydelsefullt led i den fostran till bättre förståelse för musikaliska värden som väl alla fann önskvärt. Utskottet framhöll att utvecklingen efter det musikutredningen avgivit sitt betänkande, såvitt utskottet kunnat bedöma, accentuerat behovet av åtgärder för att tillgodose dessa ändamål. Ett starkt ökat musikintresse kunde iakttas, bl a inom folkbildningsorganisationerna. Staten har, framhöll utskottet vidare, genom ökad stipendiegivning till musikstuderande gjort det möjligt för ett vidgat antal att erhålla högre musikalisk utbildning. Utskottet fann emellertid även att den kraftiga expansionen i fråga om radio, TV och grammofon medfört särskilda svårigheter för många, även högt kvalificerade utövare av levande musik att få ge konserter, samtidigt som expansionen också stimulerat till ökat musikintresse. Utskottet fann det vara en angelägen kulturuppgift för det allmänna att med lämpliga medel söka få till stånd ett rikare konsertliv med en väsentligt större spridning till olika delar av landet än som hittills varit möjligt. Det borde enligt utskottet vara av värde att för detta syfte — liksom redan är fallet inom riksteatern — äga tillgång till dels en på lokala publikorganisationer grundad riksorganisation, dels ett centralt förmedlingsorgan. Enligt min mening bör den av riksdagen begärda utredningen komma till stånd utan dröjsmål. Jag finner det lämpligt att utredningsuppdraget anförtros särskilda sakkunniga. Av min redogörelse för förarbetena till

riksdagens beslut i denna fråga framgår att flera samverkande omständigheter försvårar en utveckling av musiklivet i den riktningen att så många människor som möjligt i tillräcklig utsträckning får uppleva musik, förmedlad direkt av högt kvalificerade tonkonstnärer. Några av dessa omständigheter är iögonenfallande. Den snabba utvecklingen av tekniska media — främst grammofon, radio och television — har i och för sig givit musiklivet enastående breddningsmöjligheter men samtidigt skapat en olycklig dominans för den indirekta upplevelsen. Kommersialiseringen av musikproduktionen i dess skiftande led —• delvis just betingad av den tekniska utvecklingen och i viss mån en sida av denna — är en annan omständighet, särskilt allvarlig därför att den i så hög grad berör ungdomen och i så stor utsträckning ger spelrum för andra intressen än de konstnärliga och estetiskt fostrande. Ett tredje förhållande, som naturligtvis berör musiklivets utveckling inom ett flertal områden är den starka befolkningsströmmen från landsbygd till tätorter. Till de anförda omständigheterna vill jag i detta sammanhang naturligtvis lägga den faktor, som i förarbetena tillmätts så stor betydelse — även denna faktor i och för sig en sida av musiklivets kommersialisering — nämligen det förhållandet att tonkonstnärens kontakter med publiken för närvarande på ett från allmän kulturell synpunkt helt otillfredsställande sätt förmedlas av institutioner med huvudsakligen ekonomiska intressen. Det är uppenbart att den av mig avsedda sakkunnigutredningen inte kan, i varje fall inte i ett sammanhang, angripa hela det här antydda problemkomplexet med dess många aspekter. Vissa av de drag jag nu pekat på tangerar frågor, som delvis prövats eller bör prövas i andra sammanhang, Jag vill här endast erinra om de riktlinjer rörande grundskolans estetiska fostran, som angivits i den för riksdagen nyligen framlagda propositionen om grundskolan (prop 1962:54). Det synes mig i hög grad sannolikt, att en ändamålsenligt konstruerad statlig konsertbyrå med en därtill knuten rikskonsertorganisation bör kunna utgöra ett verksamt redskap för det centrala syftet, nämligen musiklivets allsidiga utveckling i vårt land pä samma gång som den otvivelaktigt bör kunna rationalisera konsertverksamheten och förmedlingen av tonkonstnärer till konsertarrangörerna — arbetsgivarna. Jag vill i detta sammanhang understryka, att utred-

9 ningsarhetet bör bedrivas med utgångspunkt också i de motiveringar för det av riksdagen i fjol godkända handlingsprogrammet på kulturområdet, som jag redovisat i propositionen 1961:56 (s 20—22). Beträffande den tänkta konsertbyråns uppgifter vill jag här endast konstatera, att dessa i första hand bör vara arrangerande av konserter, förmedling av tonkonstnärer samt rådgivande och planläggande verksamhet på konsertområdet. Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare penetrera hithörande spörsmål och framlägga erforderliga konkreta förslag. Vad gäller förmedlingsverksamheten får jag erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen tillsatt en kommitté, kallad artistförmedlingsutredningen, som delvis berör problem av den art som de sakkunniga nu bör lösa. Det bör ankomma på de sakkunniga att under arbetets gång i berörda frågor samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. I fråga om konsertbyråns verksamhet i övrigt vill jag tillägga, att den bör förutsättas ske i nära samarbete med bl a organisationerna inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Jag får också erinra om att vissa regionala organisationer — exempelvis de s k musikringarna — på musikens område numera vuxit fram, avsedda att samordna turnéverksamhet m m. Självfallet bör en blivande konsertbyrå och dess rikskonsertorganisation samverka med och stödja sådana institutioner. Musikutredningen byggde sina förslag på vissa statistiska undersökningar, som i dag inte längre är aktuella. För att en blivande rikskonsertorganisation skall kunna basera sin verksamhet på en tillfredsställande grund bör de sakkunniga därför utföra kompletterande undersökningar rörande förutsättningar i olika hänseenden för verksamhetens inriktning och utveckling. Bl a bör undersökas antalet disponibla tonkonstnärer och deras repertoarer, musikintresset och den musikaliska aktiviteten på ett lämpligt antal representativa orter av olika karaktär och storlek samt antalet godtagbara konsertlokaler i landet. Sistnämnda inventering bör lämpligen innefatta en undersökning av konsertlokalernas instrument, akustiska förhållanden m ni. Utredningsarbetet i här berörda frågor bör även avse en planläggning av konkreta vägar att på kortare och längre sikt höja musikbildningen och bredda publikunderlaget. Vad jag här åsyftar är bl a sättet att starta publikorganisationer och metoderna för att bygga upp en verksamhet med konsertserier

för i första hand skolor och folkhögskolor. Om möjligt bör de sakkunniga i sitt arbete även undersöka vilka anordningar som från svensk sida bör vidtagas för att påskynda utvecklingen av ett nordiskt konsertområde. önskemål om ett intensifierat nordiskt samarbete på detta fält har framförts av bl a det nu arbetande samarbetsorganet, Nordiskt solistråd för utövande tonkonstnärer. En viktig uppgift för de sakkunniga bör vara att ange formen för den avsedda statliga konsertbyråverksamheten och riksorganisationen samt därmed sammanhängande finansieringsprinciper. Jag vill erinra om att musikutredningen närmast tänkte sig aktiebolagsformen med dess i vissa hänseenden större möjligheter till frihet med avseende på skilda dispositioner. I en skrivelse till mig den 10 april i år har företrädare för Musikaliska akademin, för Samverkande bildningsförbundens kommitté för musikalisk folkbildning och för Svenska tonkonstnärsförbundet också funnit att aktiebolagsformen bäst motsvarar de uppställda kraven på den önskade verksamheten. För egen del är jag inte övertygad om att aktiebolagsformen är den närmast tänkbara verksamhetsramen. Det bör enligt min uppfattning övervägas, om inte exempelvis stiftelseformen skulle kunna utgöra en adekvat form för en statlig verksamhet av denna art. I anslutning till prövningen av frågan om verksamhetens struktur och organisation bör de sakkunniga vara oförhindrade att upptaga överläggningar med befintliga företag inom förevarande område om villkoren för ett statligt övertagande helt eller delvis av ifrågavarande verksamhet. Beträffande finansieringsfrågorna vill jag endast framhålla, att verksamheten — även utifrån den motivering som riksdagens beslut om utredning kan sägas basera sig på — får betraktas som en samhällelig insats på kulturlivets område och följaktligen måste förutsättas fordra tillskott av statsmedel. Själva tonkonstnärsförmedl ingen skall givetvis vara helt avgiftsfri; huruvida och i vad mån vissa sidor av konsertbyråns och organisationens verksamhet i övrigt kan göras självfinansierande eller lämna skälig vinst bör närmare undersökas av de sakkunniga. De sakkunniga bör genom noggranna kostnadskalkyler söka belysa konsekvenserna av de statliga åtaganden, som jag här förutsatt.

10 1.2 Arbetets

bedrivande

Till sakkunniga kallades direktören i LKAB H A Nordmark, tillika ordförande, kapellmästare G Hahn, tillika sekreterare åt de sakkunniga, studieombudsmannen i ABF B A Malmgren, dåvarande tf byråchefen i ecklesiastikdepartementet H D Poppius, samt docenten i musikforskning vid Stockholms universitet M Tegen. Att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades professorn i civilrätt vid Stockholms universitet K S B Ljungman och förste sekreteraren i Sveriges författarfond E G A Forsström. De sakkunniga som antog namnet Konsertbyråutredningen (KBU) framlade den 6 december 1962 sitt första betänkande »Rikskonserter», (Ecklesiastikdepartementet 1962:8, stencilerat). I detta betänkande föreslogs, att en rikskonsertverksamhet försöksvis skulle upptagas i fyra län samt att ett centralt kansli under försökstiden skulle organiseras för denna verksamhet såsom ett under ecklesiastikdepartementet stående statligt organ. Försöksverksamheten påbörjades budgetåret 1963/64 i enlighet med Kungl Maj:ts förslag i proposition 103 till 1963 års riksdag och riksdagens i anledning härav fattade beslut (SU 126; rskr 299). Verksamheten anförtroddes ett särskilt organiserat kansli under ledning av fil lic N L Wallin. Vid planeringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse skulle försöksledningen samråda med KBU. Sedan KBU avlämnade sitt första betänkande har följande förändringar vidtagits i utredningens sammansättning. Genom särskilda Kungl Maj:ts beslut utsågs förbundsordföranden i Svenska musikerförbundet Freddy Anderson från och med 5 april 1963 till ledamot av utredningen och tillkallades inten-

denten vid Sveriges Radio M Enhörning och lektorn B Wallner från och med den 1 augusti 1963 att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande. Vidare förordnades från sistnämnda datum chefen för statens försöksverksamhet med rikskonserter N L Wallin till de sakkunnigas sekreterare, sedan kapellmästare G. Hahn knutits såsom producent till rikskonsertverksamheten. Samtidigt förordnades ombudsmannen jur kand T Johansson till biträdande sekreterare åt de sakkunniga. Förordnandet upphörde med utgången av budgetåret 1964/65. Fr. o. m. 15 november 1965 kallades intendent K-G Wirén att såsom expert stå till de sakkunnigas förfogande. Intendent Enhörning erhöll den 10 oktober 1966 begärt entledigande från sitt uppdrag såsom expert hos de sakkunniga. Jämlikt beslut i ecklesiastikdepartementet den 16 augusti 1966 bemyndigades utredningen att låta utföra en undersökning med förslag till organisation av den planerade statliga konsertverksamheten. Undersökningen utfördes av konsultföretaget Hifab AB i n ä r a samråd med KBU och försöksledningen. En utförlig redogörelse för försöksverksamheten med rikskonserter återgives i avd 3 av föreliggande betänkande (s 51 ff). KBU:s och försöksledningens samråd under försökstiden skildras nedan under avsnitt 1.5 (s 40 f). Den 14 juli 1965 avlämnade KBU sitt betänkande II »Förmedling av tonkonstnärer» (Ecklesiastikdepartementet 1965: 1, stencilerat). Genom beslut den 29 juni 1964 u p p drog Kungl. Maj:t åt KBU att företaga en sociologisk undersökning av musikintresse och kännedom om musik inom olika befolkningsgrupper. Undersökningarna på fältet utfördes av statistiska centralbyrån, och bearbetningen a v

11 det insamlade materialet har utförts av fil kand G Nylöf vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet i samråd med fil lic J Asplund. Vissa data och sammanställningar, som hämtats ur dessa undersökningar, återgives i avd 4 i föreliggande betänkande (s 103 ff). Utredningen h a r sammanträtt under 120 dagar vartill kommer ett flertal sammanträden i mindre arbetsgrupper och i samråd med experterna. Samråd i olika frågor h a r skett med organisationsnämnden för militärmusiken, statskontoret, riksrevisionsverket, teater- och orkesterrådet, musikutbildningssakkunniga, företrädare för orkestrar och tonkonstnärer m fl organisationer samt —• under arbetet med betänkande II — med artistförmedlingsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen.

1.3 Betänkande

I

»Rikskonserter»

KBU vill i det följande ge en sammanfattning av sitt första betänkande, »Rikskonserter». Sedan utredningen inledningsvis tecknat bakgrunden till beslutet om utredningsuppdraget och återgivit direktiven för dess arbete, (Avd I—II, s 1—16), gav KBU i avd III (s 17—65) en redogörelse för musiklivets organisation från konsertlivets synpunkt. Utredningen uppehöll sig härvid vid den musikbildande verksamheten (1.3.1.) och den arrangerande verksamheten (1.3.2.) och redogjorde för tillgången på artister (1.3.3) och p å lokaler och instrument (1.3.4). Avdelningen avslutades med en kort redogörelse för den förmedlande verksamheten, till vilken KBU sedermera återkom i sitt betänkande II. Efter denna redovisning av nuvarande förhållanden anförde KBU exempel p å arrangerande verksamhet på tea-

terns område (1.3.5), och framlade i ett avslutande avsnitt sina synpunkter på estetisk fostran (1.3.6) och en kulturpolitisk målsättning (1.3.7). Sedan KBU framlagt vissa allmänna övervägande rörande en tänkt rikskonsertverksamhet (1.3.8) presenterade utredningen sina förslag (1.3.9). I avd IV (s 66—74) framlade KBU sina synpunkter på en rikskonsertverksamhet (1.3.10) och anförde sina kostnadsberäkningar (1.3.11) och i avd V gjorde KBU motsvarande presentation av det centrala organet — i betänkande T ännu benämnt »en statlig konsertbyrå» — med därtill hörande kostnadsberäkningar (1.3.12). I avd VI (s 80—81) framlade KBU sina synpunkter på den fortsatta utvecklingen (1.3.13) och upptog i avd VII (s 82—84) sammanfattningsvis anslagsfrågorna (1.3.14). Såsom bilaga till betänkandet fogades en redogörelse för Jeunesses Musicales, den internationellt präglade musikrörelsen för ungdom, som tog sin början i Belgien år 1940 (1.3.15).

1.3.1 Den musikbildande verksamheten

Inom den musikbildande verksamheten, som förekommer i skolan, musikskolorna, folkbildningsorganisationcrna och annorledes, sker en allmän skolning och uppövning av mottagligheten för de musikaliska värdena i stor utsträckning. Det är från deltagarna i och utövarna av de många aktiviteter, som förekommer inom ramen för denna verksamhet som konsertbesökarna rekryteras och framdeles i än större utsträckning skall kunna rekryteras. Det är helt i linje med verksamheten inom dessa organ att de skall verka för en vidareutveckling av konsertväsendet, då det kan betraktas som en angelägenhet av största vikt att deltagarna också beredes rika tillfällen att stifta bekantskap

12 med en musik, förmedlad av skickliga tonkonstnärer. Vad skolan beträffar anföres det resonemang, som framlagts av 1957 års skolberedning i betänkandet »Grundskolan» (SOU 1961:30, s 158—162), där beredningen framhållit att även om tyngdpunkten i den obligatoriska skolans kursinnehåll skall utgöra sådana kunskaper och färdigheter som var och en behöver för vidareutbildning och för att bemästra de livssituationer som man kommer att möta, och även om man alltid måste sträva efter att människan skall uppfatta sitt arbete som ett centralt livsvärde och en personlig angelägenhet, måste skolan se till att de unga inriktas och utrustas så, att de under den ökade fritiden både vill och kan göra aktiva insatser i samhället samt även i övrigt ge denna fritid ett utvecklande och värdefullt innehåll. Detta kräver betydande insatser av skolan på de allra flesta ämnesområden. Både i fråga om kursinnehåll och verksamhetsformer bör skolan utgöra en grundval för folkbildningsarbetet och annan vidareutbildning. Beredningen underströk kraftigt den åsikten att skolan genom att mer än hittills skett och i olika former verka för en estetisk fostran av sina elever skulle kunna göra väsentliga insatser för en fritidslivets omgestaltning. Just en fostran för fritiden erbjuder särskilt angelägna uppgifter och betydande möjligheter för skolan att genom sin verksamhet skapa en aktiv kulturmiljö i vårt land och göra livet rikare och meningsfullare för människorna. Sinne för estetiska värden kan inte utvecklas utan inlevelse från individens sida. Detta medför, när det gäller undervisning på den obligatoriska skolans åldersstadium, att också där skapande verksamhet måste få ett större utrymme än hittills, framhöll beredningen vida-

re. Elevernas förutsättningar för estetisk fostrande verksamhet är emellertid inte endast åldersmässigt utan också individuellt betingade. Det gäller för skolan att söka upptäcka och uppöva varje elevs anlag, att hjälpa honom finna de uttrycksformer, som bäst svarar ir.ot dessa, oavsett inom vilket traditionellt ämnesområde de hör hemma. Skolans estetiska fostran har också en konsumtionssida: denna har avseende på elevernas förmåga att tycka om, att personligt uppleva och tillägna sig det sköna i olika uttrycksformer. Skolan måste här sätta målet högt: dess verksamhet bör bidra till att göra konsten till en kulturell och social tillgång för alla. Elevens eget skapande utgör första steget mot detta mål. Men eleven skall också i skolan ledas till att iaktta skönheten i naturen, att uppskatta konst och konsthantverk, att lyssna till musik, att läsa olika slags litteratur, att glädjas åt allt som är vackert. Denna förmåga att se, lyssna, uppskatta och förstå bör på allt sätt uppövas i skolan. Gemensamt för olika skolformer av sådan allmänbildande inriktning är emellertid enligt KBU att den egentliga undervisningen i konst och musik — teckning, sång och musik — bär karaktären av undervisning i övningsämnen. Trängseln på schemat är stor, och kraven på ökade kunskaper i läroämnena stegras år från år. Övningsämnena kommer härigenom i ett ogynnsamt läge, då eleverna har möjlighet att utbyta dem mot läroämnen och även ofta gör detta. Inom den undervisning, som meddelas i skolor med speciell yrkesinriktning, lämnas knappast något utrymme alls åt sådana övningsämnen. Detta innebär enligt KBU:s uppfattning en inskränkning av de allmänbildande inslagen som borde uppmärksammas. Den fria musikbildningsverksamhet som etablerats inom eller utom det obli-

13 gatoriska skolväsendet kan till någon bedrevs musikbildning och musikutövdel neutralisera det ogynnsamma ut- ning i många olika former. Denna verkgångsläget för musikundervisningens samhet spelade en viss roll från smakvidkommande. Utredningen anförde ef- uppfostrande synpunkt och såsom en ter Musikledarutredningens betänkande elementär skolning för musikalisk inlevelse. Folkbildningsarbetet hade sin »Lärare och handledare för det fria förankring i stora folkgrupper och en och frivilliga musikbildningsarbetet» (SOU 1962:51, s 23—42) vissa upp- vittutgrenad verksamhet. KBU anförde vissa sifferuppgifter gifter om dels den frivilliga skolmusiken, dels de kommunala musikskolorna. rörande bildningsverksamheten i stort och inriktningen på musikstudier och Frivillig skolmusik h a d e inrättats vid nära 50 °/c av landets skolkommuner -utövning i synnerhet och fogade häroch tillsammans deltog 63 000 elever i till den reflexionen, att den kulturella aktivitet, varom här var fråga, inte kunnågon form av frivillig skolmusik unde helt återges med statistiska siffror der verksamhetsåret 1959/60, svarande och jämförande uppgifter. Det fanns mot 8,2 % av de i skolorna befintliga inom dessa organisationer många forskolpliktiga barnen. Ytterligare 26 000 elever deltog i de kommunala musik- mer av kulturell verksamhet, som komskolornas undervisning, varför det sam- pletterade studiearbetet i olika hänsemanlagda elevantalet i de båda former- enden. Runt studiecirkelarbetet grupperade sig sådant som konserter, filmaftna av kommunal musikundervisning nar, litteraturaftnar, utställningar, teauppgick till inemot 90 000. I denna siffra ingick icke någon uppgift be- terföreställningar och liknande, som träffande Stockholms stad. En beräk- samlade fler deltagare än dem, som direkt deltog i cirkelarbetet. Årsmöten ning rörande utvecklingen av en här planerad kommunal musikskola visade och högtidssammankomster inramades av musikframträdanden av ensembler att man uppskattade antalet skolbarn i Stockholm, som väntades deltaga i och solister, ofta från organisationens egna led. Mera ovanligt var, att man anundervisningen, till mellan 11 000 och 20 000. Härtill kom realskolans och litade yrkesverksamma tonkonstnärer. När så skedde, var det i samband med gymnasiets elever, som deltog i den frivilliga musikundervisning, som an- framföranden av större musikverk, där samarbetet med en professionell muordnades inom dessa skolformer. siker gav amatörverksamheten en extra Till dessa båda former av kommustimulans. Utöver detta kunde anföras, nala åtaganden för musikbildning boratt de lokala studieorganisationerna de enligt KBU fogas en tredje, nämliibland tecknade sig för ett antal abongen inrättande av de kommunala musiknemang till den på orten förekommanledarbefattningarna. Året 1959/60 hade de konsertverksamheten och sedan pla54 kommuner anställt sådana befattcerade biljetterna bland sina medlemningshavare, av vilka 11 var anställda mar. inom Stockholms län och 5 i vardera Även som huvudmän för musikskolor Södermanlands, Västmanlands och Västernorrlands län, medan fyra län —- i olika samhällen spelade folkbildningsorganisationerna en viss roll. Ofta hade Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Hallands län — saknade sådana befattdenna verksamhet inletts av en studieningar. cirkel på platsen, för att sedermera övertagas av kommunen. Inom folkbildningsorganisationerna

11 Utredningen avslutade detta avsnitt av sin redogörelse för nuvarande förhållanden med en kortfattad redogörelse för Musikfrämjandet och för körförbunden. En omfattande amatörmusikalisk verksamhet utövades inom de olika körförbunden. Musikutredningen hade i sitt betänkande (SOU 1954:2, s 57) anfört, att kvaliteten på detta arbete icke har varit helt tillfredsställande, men KBU ansåg sig kunna konstatera, att förhållandena numera kunde anses vara väsentligt förbättrade, icke minst tack vare den omfattande efterutbildning som skett av körledare, övergången till mindre körer hade också varit av betydelse i sammanhanget. Härtill kom, att körerna kunnat få anslag till studieverksamhet över folkbildningsanslagen på så sätt att körerna anslutits till ett studieförbund och erhållit sina bidrag över detta eller fått anslag såsom fristående studiecirkel genom skolöverstyrelsen. KBU uppskattade antalet personer som regelbundet och aktivt deltar i denna verksamhet till inemot 60 000. Härtill kom en rad hembygdskörer och alla de sångcirklar, som redovisades under studieförbunden. Med hänsyn till att en viss dubbelräkning härigenom förekommer, avstod utredningen från att söka närmare precisera körverksamhetens totala omfattning.

1.3.2 Arrangerande verksamhet

KBU inledde sin redogörelse för konsertväsendet i vårt land med ett referat av Musikutredningens (MU) synpunkter (s 104—109; 115—118). MU framhöll att orkesterverksamheten var den konsertform, som obestridligen fångade det största intresset från publikens sida och som kommit i åtnjutande av större delen av de offentliga bidragen till civila musikaliska ändamål. Endast sex

av de största städerna hade yrkesorkestrar. Vissa av dessa konserterade, dock i mindre omfattning, även i kringliggande städer och större orter. Opera och lyrisk teater var konstformer, som förekom kontinuerligt uteslutande i de tre största städerna. Även här arrangerades dock genom Riksteaterns försorg och annorledes vissa turnéer, som lät publiken på andra orter stifta bekantskap med dessa konstformer. I mindre städer och andra tätorter fanns amatörorkestrar. Många av dem var anslutna till Sveriges Orkesterföreningars riksförbund (SOR), och dessa svarade för ett antal konserter — i regel gav varje orkester fyra konserter per år. Även kammarmusik- och .solistaftnar var företrädesvis koncentrerade till städerna. Det omfattande frivilliga musikstudiearbete, som bedrevs i landet i folkbildningsorganisationernas hägn, inneslöt även en del musikframföranden, ofta i förening med en inledande orientering. Ställde man det kravet på musiklivet, underströk MU, att det skall förena god kvalitativ standard med en relativt r e gelbunden konsertgivning och att publiken skall beredas tillfälle att höra olika slags musik — symfoni-, körkammarmusik etc. — måste det sägas, att endast några av våra största städer hade ett utvecklat musikliv. På de flesta orter, där någon konsertverksamhet överhuvud taget bedrives, karakteriseras denna av sporadiskt förekommande konserter. Konsertväsendet uppvisade i detta hänseende ofta ett drag av ensidighet och .slumpmässighet. Konsertförhållandena i landet — de största städerna undantagna — var enligt MU sålunda föga tillfredsställande. Detta gällde inte minst Norrland med sina tidskrävande kommunikationer. KBU konstaterade, att förhållandena icke har förändrats till det bättre under-

15 den tid, som förflutit sedan MU fullbordade sin utredning. Prisstegringarna har lett till att konsertgivande institutioner h a r fått väsentligt större ekonomiska svårigheter att brottas med, eftersom stödet från det allmänna icke ens följt med i kostnadsutvecklingen. Antalet yrkesorkestrar, SOR-orkestrar och andra musiksammanslutningar, som anlitar tonkonstnärer som solister i sin verksamhet, har som en följd härav icke påtagligt ökat. De konsertgivande institutionerna har ej heller lyckats bredda det sociala underlaget. Åhörarna tillhör i stort sett samma socialgrupper som för 10—20 år sedan. Vad yrkesorkestrarna beträffade verkade sådana med regelbunden konsertgivning i sex städer, nämligen Stockholm (sedan 1902), Göteborg (sedan 1905), Malmö (sedan 1919), Norrköping (sedan 1912) samt Gävle och Hälsingborg (båda sedan 1911). KBU anförde vissa uppgifter rörande de sex orkestrarnas ekonomiska förhållanden för året 1960/61, antalet orkestermusiker, särskilt engagerade dirigenter och solister och antalet konserter under nämnda spelar. Fem av orkestrarna redovisade underskott i sin verksamhet. KBU konstaterade, att abonnemangsoch biljettintäkterna i intet fall var så stora, att de täckte mer än en ringa del av orkesterverksamhetens omkostnader. Här — liksom i fråga om opera- och teaterverksamhet i stort — var det påtagligt att medel måste tillskjutas från det allmänna i mycket stor utsträckning för att konstnärlig verksamhet av dessa slag överhuvud taget skulle kunna bedrivas. Förhållandet var icke unikt för vårt land; det förekom ingen kulturellt syftande kontinuerlig musik- och teaterverksamhet utan offentligt stöd någonstädes i Europa. I fråga om SOR-orkestrarna konstate-

rade KBU, att 54 sådana orkestrar verkade i städer och 5 i andra orter under verksamhetsåret 1960/61. Bidrag av lotlerimedel utgick till verksamheten liksom kommunala anslag samt i viss utsträckning bidrag från enskilda. Riksförbundets omslutning var nämnda år nära 1,5 miljoner kr och de enskilda orkestrarna var sinsemellan mycket olika både till storlek och kapacitet. I fråga om kammarmusikföreningarna anförde KBU att det f. n. fanns ett 60-tal sådana föreningar i vårt land. Dessa engagerade solister och ensembler av högsta kvalitet till sina konserter, som genomsnittligt uppgick till fyra per förening och säsong. Föreningarna var ideella sammanslutningar med uppgift att ge ortens musikintresserade möjlighet att höra levande, förstklassigt utförd kammarmusik. Endast några få sådana föreningar åtnjöt kommunala anslag. Beguljära statsanslag saknades helt. Kammarmusikföreningarnas verksamhet sköttes i regel av en styrelse bestående av några kammarmusikentusiaster. Verksamheten kämpade med stora ekonomiska svårigheter och kunde på många orter hållas i gång endast tack vare tillskott från föreningsmedlemmarna. Ett samarbete mellan föreningar på olika orter hade etablerats redan 1920, då Sydsvenska kammarmusikföreningen bildades. Den kom att få stor betydelse för föreningarna i södra och mellersta Sverige fram till 1928, då Mellersta Sveriges kammarmusikförening bildades. Södra Sveriges kammarmusikförening förlade då sin verksamhet till Malmö, Lund och Ystad. Mellersta Sveriges kammarmusikförening upphörde med sin samordnade verksamhet 1935. F r a m till 1959 arbetade de lokala föreningarna separat och tog ofta sina solister och ensembler genom Konsert-

16 bolaget. Nämnda år bildades Västsvenska musikringen och 1961 grundades en motsvarande samarbetsorganisation under namnet Norrländska musikringen. De båda musikringarna samarbetade för att kunna erbjuda svenska och utländska ensembler längre turnéer, och de kunde därigenom få artisterna för lägre gager, samtidigt som artisterna erbjöds fler möjligheter att framträda inför publik. Bland de institutioner i samhället, som distribuerar musik i olika former h a r Sveriges Radio kvantitativt sett en dominerande ställning, anförde KBU. Det var ogörligt att ens antydningsvis söka belysa den oerhört omfattande musikproduktion, som varje år utsändes över det svenska radio- och televisionsnätet. Det ingick icke i KBU:s u p p d r a g att närmare söka bedöma den programpolitik, som förts under de senaste åren och som framför allt tagit sig uttryck i en påtaglig förstärkning av den populära musikens position. Även den seriösa musiken hade — framför allt genom införandet av ett dubbelprogram för ljudradio — beretts vidgat utrymme. Men proportionen mellan lätt och seriös musik hade genom Melodiradions tillkomst förskjutits till den lätta musikens fördel.

1.3.3 Tillgång på artister KBU anförde i fråga om tillgången p å artister, att det var svårt att precisera antalet yrkesverksamma tonkonstnärer i vårt land. En beräkning härav måste taga hänsyn till de befintliga utbildningsanstalternas kapacitet. Men vid sidan av dessa utbildningsanstalter verkade många kvalificerade privatlärare, som gav sina elever sådana färdigheter att de kunde mäta sig med dem, som genomgått musikhögskola eller -konser-

vatorium. Härtill kom en viss inflyttning av utländska tonkonstnärer, och ett visst tillskott erhöll musiklivet även från militärmusikens utbildningsanstalter. Endast en ringa del av de nu färdigutbildade tonkonstnärerna ägnade sig emellertid uteslutande åt solistisk verksamhet. De flesta hade anställning som orkestermusiker eller utövade pedagogisk verksamhet, inom eller utom skolväsendet och det fria bildningsarbetet. Andra åter hade av brist på sysselsättnings- och förtjänstmöjligheter inom musiklivet — eller av fruktan för dess generellt sett otrygga ekonomiska betingelser — helt övergått till annan verksamhet. Det var därför enligt KBU :s uppfattning omöjligt att angiva hur många tonkonstnärer som f. n. kan beräknas stå till förfogande för en konsertverksamhet av den art och omfattning som nu planerades. För att få en uppfattning om intresset bland tonkonstnärerna för enstaka engagemang, turnéer om 2—5 dagar och längre turnéer vände sig utredningen till ett antal kända och erkända tonkonstnärer inom musiklivets olika områden. Frågeformuläret utsändes till 267 personer, och t. o. m. 1 november 1962 hade svar inkommit från 157 av dem. Av dessa hade 108 fått sin utbildning vid musikhögskolan, 23 vid utländsk musikhögskola och resten enbart privatstudier. Svaren har grupperats i tabell på nästa sida. Av tabellen framgår, att praktiskt taget alla som svarat önskar ifrågakomma, då det gäller enstaka kvällskonserter, att 82 % är villiga att ta turnéer om 2—5 dagar, medan däremot endast 40 % kan åtaga sig längre turnéer. Intresset för ungdomskonserter är något mindre, vilket sannolikt beror på att de tillfrågade känner sig ovissa om hur sådana konserter skall utformas.

17 Redovisar intresse för turnéer Kvällskonserter

Piano Stråkar Sångare övriga Summa

Hela antalet

Enstaka

2-5 dagar

Längre

Enstaka

2-5 dagar

Längre

46 36 21 37 11

40 37 13 29 9

23 22 4 12 1

43 28 18 29 6

35 27 14 23 6

19 15 3 10 0

47 40 22 37 11

157 Skillnaden mellan tonkonstnärernas intresse för korta resp. långa turnéer belyser vad som ovan anförts om deras sysselsättningar. Orkesterarbete och pedagogisk verksamhet kan i regel ej lämnas för längre tid än en vecka åt gången. Det kan dessutom innebära ett ekonomiskt avbräck för vederbörande att taga längre konsertturnéer, då de själva måste avlöna vikarie i orkester eller göra uppehåll i lektionsgivningen.

1.3.4 Tillgång på lokaler

För att få en uppfattning om tillgången på lokaler, lämpade för konsertframt r ä d a n d e n , utsände KBU ett frågeformulär till samtliga kommuner i landet och dessutom till folkhögskolorna. Samtidigt inhämtades uppgifter om tillgängliga musikinstrument. Av materialet kunde utläsas, att förhållandena i städerna var tämligen goda. Däremot var de på många mindre orter icke tillfredsställande. Ofta var lokalerna för små för ändamålet eller också h a d e de en mindre god akustik. Många skolor saknade samlingslokaler. Folkets Hus-lokalerna var i allmänhet tillräckligt stora men användes som biograflokaler och hade en härför beräknad akustik, som ej alltid passade för framföranden av levande musik. Landsbygdens bygdegårdar var i regel små. 2—614S17

Ungdomskonserter

Den allmänna tendensen beträffande instrumentbeståndet syntes vara, att städerna i regel hade moderna sådana (flyglar och p i a n o n ) . I mindre samhällen var befintliga instrument, företrädesvis pianon, ofta i mindre gott skick. I skolorna förslets instrumenten snabbt, då de användes som övningsinstrument av eleverna. Bygdegårdarna saknade ofta instrument. Flertalet folkhögskolor hade ett betydligt överskott av sittplatser i sina samlingslokaler, vilket innebar att även ortsbefolkningen i stor utsträckning kunde beredas plats vid konserter. Huvuddelen av instrumentbeståndet var av god beskaffenhet vid folkhögskolorna. Då KBU i sitt andra betänkande utförligt behandlade nu rådande förhållanden på artistförmedlingens område, lämnas här icke något referat av de synpunkter, som utredningen framlade i sitt första betänkande. Referatet av betänkande II återfinnes i ett senare sammanhang (1.4).

1.3.5 Arrangerande verksamhet på teaterns område

Då några försök att etablera ett samarbete mellan publikorganisationer på olika platser i landet i syfte att främja

18 en konsertverksamhet hittills icke förekommit, anförde KBU Riksteatern såsom en motsvarighet på ett angränsande område. Denna organisation tillkom efter förslag av 1933 års teaterutredning om en riksverksamhet av statsunderstödda och privatägda teaterföretag. Den publikorganisation som konstituerades i början av år 1934 i form av en ideell förening under namnet Riksteaterns publikorganisation (RPO) övertog den verksamhet som under namnet Skådebanan bedrivits alltsedan 1910 och som tagit form av omfattande landsortsturnéer. Efter detta år inskränkte sig Skådebanan till att verka i Stockholm med omnejd. I början av sin verksamhet valde det centrala kansliet från de fasta scenerna och från ännu kvarvarande privata sällskap ett antal föreställningar, lämpliga för turnéer. Först på 1940-talet blev Riksteatern i högre grad ett självproducerande företag, som själv utrustade turnéer och anställde regissörer och skådespelare. Numera var det endast i undantagsfall som någon t u r n é lånades från de fasta scenerna. Riksteaterns lokalavdelningar väljer vid teatersäsongens början av de från centralstyrelsens kansli erbjudna föreställningar sådana program, som passar platsen, o r d n a r den lokala reklamen och tar emot turnéerna. Genom abonnemangssystem med rabatter, teaterbussresor från kringliggande landsbygd in till teatercentra m. m. söker också lokalavdelningarna stimulera intresset för teatern. Föreställningarna köpes av lokalavdelningarna till fixa priser, som i sin tur avpassas efter teaterlokalens storlek. 1.3.6 Estetisk fostran Utredningen avslutade sin redogörelse för nuvarande förhållanden med att framlägga sina egna synpunkter och in-

ledde dessa med att ge en skildring av den estetiska fostrans roll. KBU accepterade MU:s uttalande, att musiken var en konstform och som sådan hade ett eget berättigande, som ej krävde särskilda motiveringar vare sig för sin existens eller för ett kultursamhälles förpliktande stöd. KBU tillfogade, att alltför många i vår tid stod mer eller mindre främmande inför konstmusikens budskap och uttryck. Stora grupper i samhället hade föga intresse för konsertväsendet. Det blev i stället den musik som arbetade med förenklingar, förgrovade uttrycksmedel och standardiseringar och som vädjade till ett musikaliskt schablontänkande, som fick intaga konstmusikens plats i mångas medvetande och föreställningar. Populärmusik, schlager och dansmusik kunde kvantitativt sett uppskattas till över i U — räknat i omsättning av grammofonskivor, musik i radio m. m. — av den förekommande musiken, t. o. m. i länder som ville berömma sig av en högtstående musikkultur. Konstmusiken kunde inte leva vidare, om den undanträngdes från kontakten med de stora folkgrupperna. Isolerad från sin naturliga samhörighet med ett stort auditorium kunde den utvecklas till en konstyttring för ett försvinnande fåtal och kunde då av kultursociologiska skäl icke fortleva annat än som en extrem och exklusiv marginalföreteelse. Ändå förhöll det sig så, u n d e r s t r ö k KBU, att de allra flesta redan i barndomen visade ett spontant och levande intresse för musik. Visan, ramsan och sångleken ingick som naturliga element i barnens aktivitet. Sinnet för musikalisk kvalitet och originalitet kunde v a r a förbluffande tidigt utvecklat; ett b a r n som i sitt hem tidigt mötte konstmusik av äkta halt skyggade senare inför schlagervärldens produkter. Det förelåg

19 ett behov av en levande kontakt med god musik, när barnen så småningom kom i den s. k. jazzåldern. Den som då är utan upplevelser av konstmusik riskerar att stanna kvar i ett alltför ensidigt musikval, när väl denna jazzperiod tagit slut. De a n d r a mötte då på nytt den seriösa musiken och utvecklade sitt intresse till nya stilar och former inom musiken. Men det spontana intresset för musik tillvaratogs inte alltid. Den nyttobetoning, som av olika skäl kommit att prägla stora delar av vår skolundervisning, innebar stora svårigheter, när det gällde att bereda utrymme för de estetiska ämnena. Dessa hade alltjämt karaktär av övningsämnen och utgjorde även i den nya grundskolan sådana schematekniska element, som i vissa situationer kunde utbytas sinsemellan eller ersättas med läsämnen. Det skulle inte undanskymmas, att många elever valde att deltaga i skolans frivilliga musikundervisning eller i den kommunala musikskolan. Här övades de musikaliska färdigheterna, och åtminstone några element av musikhistoria och musikalisk stilkunskap stannade med säkerhet kvar efter skolans slut. Men den nära kontakten med den seriösa musiken, sådan den framfördes av kvalificerade tonkonstnärer, kom sällan eller aldrig in i detta sammanhang. Musikskolorna och den ordinarie undervisningen i skolan saknade i regel resurser för sådana arrangemang, och därigenom blev deras insats icke så betydelsefull från den estetiska fostrans synpunkt, som om den seriösa levande musiken hade ingått som ett naturligt element i själva undervisningen. Den seriösa musiken borde givetvis verka genom sin egen konstnärliga kraft. Men för att lyssnarna verkligen skulle kunna komma i kontakt med dessa musikens kulturella och estetiska vär-

den krävdes åtminstone att han kunde åhöra musiken med ett visst mått av koncentration och ha en viss förståelse för den seriösa musikens speciella egenart. Denna koncentration främjades enligt KBU av vistelsen i en konsertsal, där lyssnaren utan störningar stod i en omedelbar kontakt med musikens exekutörer. Det var ett omvittnat förhållande att många barn och skolelever — även många vuxna — hade svårt att med uppmärksamhet följa ett seriöst musikverk. Man var van vid att ständigt omges med musik av lättillgänglig, okomplicerad art, som kom från radion och grammofonen. Den blandade musikunderhållning dygnet runt som numera förekom i Sverige och i andra länder finge anses som ett permanent inslag i radioverksamheten — på gott och ont. Det stod under alla förhållanden klart att ett omfattande bruk av denna »bakgrundsmusik» inte främjade ett koncentrerat lyssnande till mer krävande musik. Förståelsen för den seriösa musiken var delvis resultatet av en personlig utveckling hos lyssnaren. Denna utveckling kunde i sin tur främjas på olika sätt. Ett samhälleligt stöd åt konsertväsendet och särskilt av skol- och ungdomskonserter var därför enligt KBU en kulturellt sett synnerligen värdefull och betydelsefull uppgift. Men denna estetiska fostran hade också ett kunskapsinnehåll. Ett varaktigt och djupgående intresse för en konstform måste byggas på kunskaper och insikter. En verksamhet med syfte att främja musiklivets utveckling och bringa allt fler människor i kontakt med den levande musikens värden måste därför se det som en viktig uppgift att planmässigt verka för en ökad musikförståelse och en allt bättre allmänmusikalisk orientering.

20 En sådan förståelse och orientering hade i detta sammanhang betydelse sett från flera synpunkter. Förutsättningarna för att uppleva en konsert p å ett rikt och nyanserat sätt blev större. Möjligheterna att självständigt bedömma och värdera tonkonstnärernas prestationer ökade. Samtal och meningsutbyten med andra musikintresserade om konserter och andra musikarrangemang, musiker och tonsättare underlättades, förmåga att verbalisera faktiska förhållanden liksom egna intryck och upplevelser stimulerades. Därmed fick också intresset för musik näring och större mening.

1.3.7 Kulturpolitisk målsättning

I fråga om statens åtagande för den kulturella aktiviteten på skilda områden framhöll KBU att dessa u n d e r de senaste budgetåren ökat starkt. Statsmakterna hade i etapper byggt upp ett kulturpolitiskt handlingsprogram med stöd åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning, förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken och insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konstnärlig produktion av olika slag. Riktlinjerna för denna kulturpolitik hade uppdragits i proposition 56 till 1961 års riksdag, där departementschefen vidare anförde: »Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribution över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsendets och det fria bildningsarbetets utveckling, särskilt i fråga om initiativ för främjande av den estetiska fostran. Givetvis är också strävandena att förbättra de instrument för kulturdistributionen,

som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande institutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål.» KBU såg direktiven till sitt arbete som ett led i de strävanden, som avsågs med kulturprogrammets fjärde och sista punkt. En utvidgad musikkonsumtion och ett utvidgat konsertliv ställde alldeles särskilda krav på en förbättring av musikens situation — en förbättring, som skulle avse både dem som utövade denna musik och dem som förväntades taga del av musiken, när den uppfördes i konsertsalen. Tonkonstnärerna intog obestridligen en speciell ställning i förhållande till utövare av andra konstnärliga yrken. Deras konstform krävde etablerandet av ett konsertliv av hög kvalitet och effektivitet för att de skulle kunna nå ut till en publik och för att de skulle kunna existera på sin konst. Men publiken hade också behov av ett sådant konsertliv för att få tillfälle att möta musik, utförd av tonkonstnärer, som stod i omedelbar kontakt med sitt auditorium. Kravet på hög kvalitet, både vad gällde själva utförandet och akustiken i konsertsalen, hade skärpts genom avlyssnandet av tekniskt sett högtstående musikutföranden i radio och på grammofon, men ingetdera mediet kunde enligt KBU ersätta den direkta kontakten i konsertsalen; televisionen gav möjligen illusionen av en sådan närvaro, men den bröts i varje fall efter konsertens slut och stördes ej sällan av ovidkommande element u n d e r dess gång. KBU underströk, att de stödinsatser som borde göras på detta område måste i hög grad ha en inriktning på u n g d o -

21 men. Det förelåg såsom redan antytts stort behov bland skolungdomen i olika åldrar att få komma i kontakt med den konstnärligt syftande musiken från olika tidsåldrar. Så som konsertväsendet f. n. var organiserat var alltför många av dessa ungdomar utestängda från praktiskt taget varje möjlighet att få höra levande musik, framförd av kvalificerade tonkonstnärer och detta enbart av den omständigheten att musiklivet aldrig hade nått ut till de orter, där de vara bosatta eller hade sin skolgång. Men även den vuxna befolkningen hade behov av en sådan kontakt. Den nuvarande mycket ofullständiga och ensidiga distributionsapparaten måste successivt ersättas med en, som arbetade med en utvidgad målsättning. Först härigenom kunde man nå fram till den erforderliga breddning av kulturdistributionen på den konstnärligt syftande musikens område, som stod i samklang med de kulturpolitiska åtgärder statsmakterna vidtagit och planerade.

1.3.8 Allmänna överväganden

Musiklivet i vårt land, sådant KBU skildrat det i det föregående, uppvisade påtagliga svagheter och brister. Det gällde såväl planeringen av konsertverksamheten och förmedlingen av tonkonstnärer till denna verksamhet som de ekonomiska förutsättningarna för en utveckling av musiklivet. Utredningen fann grundad anledning antaga att ett på lämpligt sätt uppbyggt och effektivt arbetande centralt statligt organ skulle kunna i samverkan med lokala krafter uppnå en ändring av nu existerande otillfredsställande förhållanden och verksamt bidraga till en utveckling av musiklivet. Det rådde enligt KBU inget tvivel om att kommunala organ, skolor, folk-

högskolor och privata musiksammanslutningar var beredda att lämna sin medverkan. Bland ungdomen var musikintresset stort, och det kunde konstateras en stark önskan att bygga upp ett musikliv av god kvalitet. Att detta hittills på många håll icke skett i den omfattning, som motsvarade önskemålen, hade flera orsaker. Vad angick konsertverksamheten hade det nuvar a n d e läget emellertid i hög grad att göra med svårigheten att få kontakt med lämpliga tonkonstnärer, med det tidskrävande arbete, som var förenat med arrangerande av konserter, lokala förberedelser, reklam, diskussion om honorar etc, samt med ekonomiska problem över huvud taget. Konserterna ställde sig nu ofta så dyra att det var svårt för de lokala arrangörerna att binda sig för mer än ett fåtal konserter. Den planläggande och arrangerande verksamheten var med andra ord så krävande, att den på många orter endast i undantagsfall kunde skötas av lokala krafter. Utredningen var medveten om att flera orter hade ett rikt och väl utvecklat musikliv, men det hörde i landet som helhet tyvärr till undantagen. När det förekom, var det resultatet av ett gott samarbete mellan kommun, skola, frivilligt bildningsarbete och eventuella musiksammanslutningar, tillkomna på privat initiativ och sammanhållna av en stark känsla för de musikaliska värdena. På vilket sätt ett centralt organs — en konsertbyrå — verksamhet på längre sikt borde utformas, hade utredningen då ännu inte ansett sig böra precisera. Verksamheten torde såsom i det följande anfördes utvecklas successivt och blev i stor utsträckning beroende av kontakterna med de lokala organen. Det fick därför ankomma på en blivande konsertbyrås ledning att ge närmare anvisning för arbetets bedrivande. En

22 uppfattning om den framtida utvecklingen borde kunna vinnas genom den försöksverksamhet, som KBU föreslog skulle komma till stånd från och med den 1 juli 1963. Utredningen tänkte sig konsertbyråns verksamhet i stort på följande sätt.

Arrangerande

verksamhet

Byråns huvudsakliga uppgift blev att planera och arrangera konserter och konsertturnéer till stor del i samråd och samarbete med lokala och regionala organ. För att rationalisera den administrativa sidan av konsertverksamheten och därmed skapa ett bättre ekonomiskt utgångsläge för densamma, borde större delen av konserterna anordnas såsom turnéer. Det var enligt KBU:s mening viktigt att planeringen av flera olika turnéer gjordes på sådant sätt att konsertorterna fick möjligheter att erhålla omväxlande och v a r a n d r a kompletterande program. Icke minst gällde detta skoloch ungdomskonserterna. Dessa måste med nödvändighet anordnas så, att de passade olika åldersgrupper och gav varje sådan grupp en konsertserie med väl genomtänkt omväxling i fråga om bl a stilar, instrumentala och vokala inslag och ensemblens storlek. I sin arrangerande verksamhet borde konsertbyrån icke favorisera någon speciell genre utan sträva efter en mångsidig programsättning inom den seriösa musikens ram och med hänsynstagande till varje auditoriums receptionsförmåga. Även modern musik, »seriös jazz», folkmusik, utomeuropeisk musik och ovanligare verk skulle kunna tagas med på programmen. Nya konsertformer kunde också prövas, t ex samarbete med uppläsare, framförande av teaterscener, operascener, visning av konst.

Konsertbyrån borde tillhandahålla de lokala konsertarrangörerna programmaterial, studiematerial, artiklar etc. Vidare borde konsertbyrån ge arrangörerna möjlighet att till billigt pris köpa affischer och annat propagandamaterial, som framställts centralt men kunde ges tilltryck av lokal art. Konsertverksamheten borde kombineras med en studieverksamhet med uppgift att förmedla kunskaper om musik. Detta kunde ske på bl a följande sätt: Konserter och a n d r a musikaliska arrangemang kunde i många fall kombineras med föreläsningar och muntliga introduktioner, som anknöt till den musik som presenterades. Musikprogram, tonsättare och musiker kunde presenteras i enkla häften, som publiken i förväg gavs tillfälle att ta del av. Studiecirklar kunde anordnas i anslutning till programmet under en musiksäsong med relativt fylligt studiematerial som underlag. Deltagarna i instrumentalcirklar, ensembler och körer hade redan ett intresse för musik, som kunde kanaliseras till att också omfatta kontinuerlig konsertverksamhet. I sitt arbete borde konsertbyrån h a en viktig uppgift i att planera studiematerial för en verksamhet på fältet av angivet slag. Då det gällde studieverksamhet i musik med vuxna deltagare hade studieförbunden gamla traditioner, värdefulla erfarenheter och goda personkontakter, som konsertbyrån givetvis borde utnyttja. Särskilt vad angick planering och utgivning av det material som var avsett för studiecirklarna, var det angeläget att samarbete upptogs med studieförbunden. Skolkonsertverksamheten kunde stimuleras genom att man tillhandahöll ett informationsmaterial, som gjorde det möjligt för lärarna att dels förbereda eleverna inför en viss konsert och dels

23 följa upp en konsert med samtal och kompletterande redogörelser. Skolkonsertverksamheten och därmed sammanhängande studieverksamhet måste konserthyrån planera i samråd med skolmyndigheterna. Konsertverksamheten i landsorten hade som KBU tidigare framhållit att kämpa med stora svårigheter, då det gällde arrangerandet av konserter. Delvis var dessa svårigheter att hänföra till en bristande samordning på det lokala planet. Utredningen fann det synnerligen önskvärt, ja nödvändigt, att de organ som hade anknytning till musiklivet på en ort, såsom skolor, folkhögskolor, kommunala musikskolor och musiknämnder, lokalavdelning av studieförbund eller liknande organ, föreläsningsförening, särskilda musiksammanslutningar, kommunalnämnder, kulturnämnder etc gick samman i någon kommitté, vilkens uppgift skulle vara att representera ortens musikliv. Sådana kommittéer kunde inte få en ensartad sammansättning på de olika platserna. Skulle en musikkommitté av a n t y d d art fylla den avsedda uppgiften, måste den ha överblick över ortens hela musikverksamhet för att kunna deltaga i det planerande och rådgivande arbetet kring verksamheten. Den fick inte företräda ensidiga musikintressen. Det torde enligt KBU bli en av konsertbyråns viktigaste uppgifter att via kontakter på det lokala planet stimulera till bildande av sådana kommittéer, som h ä r föreslagits. Redan i inledningsskedet av konsertbyråns verksamhet var det enligt utredningen angeläget att man prövade förutsättningarna för och behovet av ett mellanled i konsertbyråns kontakter med de lokala organen i form av regionala organ, t ex i form av länskommittéer med anknytning till redan befintliga offentliga och andra organ — läns-

skolnämnd, landsting, distriktsorgan av studieförbund, föreläsningsförbund, kammarmusikring. Detta mellanled borde ha till uppgift att medverka vid upptagandet av ett samarbete på det regionala planet — länsskolnämnden i fråga om skolkonserter o s v —• så att verksamheten kunde systematiseras. Härigenom erbjöd sig också möjligheten till en regional utjämning av vissa kostnader, som sammanhängde med de lokala arrangemangen. På vilket sätt en rikskonsertverksamhet i detalj borde byggas upp hade utredningen på detta stadium av sitt arbete ännu icke tagit slutlig ställning till. Utredningen ville endast erinra om att den arrangerande verksamheten — särskilt vad beträffade konserter för en vuxen publik — i Riksteatern syntes ha en lämplig förebild i nätet av lokala organ. Det var emellertid enligt KBU:s mening ännu för tidigt att diskutera frågan om bildandet av ett gemensamt organ, en riksorganisation för dessa lokala och regionala sammanslutningar. Lokalföreningarna hos Riksteatern och dess samorganisation hade en viss homogen struktur som bestod däri att både föreningarna och deras företrädare i Riksteaterns representantförsamling utgjordes av personer, som förenats i sitt intresse för teaterkonsten. Det lokala musiklivet var å sin sida avsevärt mer differentierat i en mängd organisationer och sammanslutningar för musikbildning, musikutövning och enbart lyssnande till musik, och det var därför svårt att på detta preliminära stadium förutsäga, huru dessa mångskiftande intressen skulle kunna förenas i en riksomfattande organisation. Likväl framstod det enligt KBU som ett önskemål, att någon form av organisation framdeles bildades för att tillvarataga de lokala och regionala in-

21 tressena i en tillämnad rikskonsertverksamhet. Inom ramen för en konsertverksamhet för vuxen publik kunde också enligt utredningens mening ungdomskonserter — skilda från skolkonserter — anordnas. Det erbjöd sig flera olika alternativ för organiserandet av sådana konserter. De kunde tänkas arrangerade i samråd och samarbete med lokala skolinsatser och ungdomsorganisationer på samma sätt som skolkonserterna och med medverkande ensembler och solister hämtade från tonkonstnärer, som förklarat sig villiga att medverka vid sådana konserter. Men de kunde också arrangeras av ungdomarna själva och således motsvara den konsertverksamhet som utövades av den internationella Jeunesses Musicales-rörelsen i skilda länder, såsom framgick av utredningens redogörelse i bilaga 1 för denna verksamhet (1.3.15). Att en konsertverksamhet, som i vidaste mening hade en speciell inriktning p å ungdomen, borde kunna erhålla allt bistånd i fråga om hjälp med arrangemang och förmedling av tonkonstnärer samt rådgivning i största allmänhet framstod som en självklarhet. Att den arrangerande delen av konsertbyråns verksamhet fordrade ett betydande tillskott av statsmedel fann utredningen uppenbart. Som framgått av den föregående framställningen rörande konsertlivet gick de flesta konserter med underskott. I vilken utsträckning tillskott av statsmedel borde ske och hur finansieringen av verksamheten kunde tänkas ske i stort avsåg utredningen att återkomma till i sitt slutbetänkande. Utredningen ville dock redan här redovisa vissa riktlinjer för bidragsfrågan. Bidrag av statsmedel utgick redan till en mängd musikändamål. Det framstod för utredningen som självklart, att inga

dubbleringar av statsbidrag skulle äga rum. Detta innebar t ex att en SORorkester, som redan kom i åtnjutande av ett statsbidrag för sin ordinarie verksamhet, endast vid anordnandet av en extra konsert skulle kunna tillerkännas bidrag från konsertbyrån enligt de regler, som skulle gälla härför. Som ett allmänt riktmärke borde gälla, att rikskonsertverksamheten i första hand skulle syfta till att skapa nya möjligheter för musiken att nå ett auditorium. Rörande statsbidragsfrågorna ville utredningen framhålla följande. De konserter, som gavs i skolan och p å skoltid, syntes böra hållas avgiftsfria för eleverna. Det föreföll rimligt, att tonkonstnärernas honorar bestreds ungefär till hälften var av vederbörande huvudman och staten. Då kostnaderna för skilda konsertserier kunde variera genom olika sammansättning av ensembler och solister, torde det vara lämpligt att uppställa denna fördelning som en norm, som inte behövde fasthållas annat än i stora drag. F r å n rättvisesynpunkt kunde det nämligen visa sig nödvändigt att något mer stödja en serie än en annan. Ungdomskonserter och kvällskonserter borde normalt betinga en entréavgift. Som en ledande princip borde uppställas, att entréavgiften avpassades så, att icke någon otillbörlig konkurrens med annan motsvarande verksamhet uppstod. Då konsertbyråns verksamhet måste hållas synnerligen elastisk och anpassningsbar, torde det enligt KBU vara olämpligt att fixera bestämda procentsatser för subventionering av olika konserter. Detta skulle innebära en form av statsbidrag, som dels kunde förorsaka många svårlösta gränsdragningsfrågor, dels möjligen innebära en frestelse att ersätta kvalitet med kvantitet. Det t o r d e vara lämpligare att konsertbyrån fick en

25 bestämd anlagsram, inom vilken den borde hålla sin verksamhet, i huvudsak på samma sätt som Riksteatern. Den här diskuterade arrangerande, rådgivande och planerande verksamheten, som syftade till att stimulera musiklivet bl a i de delar av landet, där möjligheterna till konsertverksamhet var små, kom enligt KBU att medföra ökade utsikter för tonkonstnärer till engagemang och arbetstillfällen. Av den enkät bland nu verksamma tonkonstnärer som KBU tidigare (1.3.3) redovisat, fann sig utredningen kunna räkna med att det icke kom att möta några hinder att erhålla kvalificerade tonkonstnärers medverkan i den försöksverksamhet, som föreslogs i detta betänkande. Icke heller borde de bristfälligheter som konstaterats beträffande tillgången p å konsertlokaler och instrument (1.3.4) tillmätas någon större betydelse under den försöksverksamhet, som nu planerades. Förmedlande verksamhet Utredningen anslöt sig till den uppfattning som framlagts tidigare av musikutredningen och senare av arbetsmarknadsstyrelsens artistförmedlingsutredning och som innebar, att en statlig förmedlingsverksamhet, vilken kunde ersätta avgiftskrävande privata förmedlingsorgan, skulle komma till stånd. Uppbyggnaden av förmedlingssidan i Konserroyrans verksamhet fordrade emellertid överväganden, vilka utredningen på detta stadium icke kunnat göra. Utredningen fann sig därför icke nu kunna föreslå en definitiv organisation av förmedlingsverksamheten. Under den rikskonsertverksamhet, som utredningen förordade och som i initialstadiet fick karaktär av försöksverksamhet föreslog KBU, att förmedlingen tills vidare skulle ombesörjas i

nära samarbete mellan konsertbyrån och den offentliga arbetsförmedlingen. Utredningen föreslog vidare att konsertbyrån icke skulle påtaga sig annan förmedlande verksamhet än den, som sammanhängde med arrangemang och planering av rikskonserterna. Konsertbyråns företagsform Utredningen hade, under den korta tid arbetet pågått, icke haft tillfälle att helt taga ställning till frågan om konsertbyråns företagsform. Enligt direktiven förutsattes konsertbyrån skola handhava såväl arrangerande av konserter som förmedling av tonkonstnärer. Beträffande den förstnämnda delen av verksamheten — rikskonserterna — låg det utan tvivel nära till hands att anknyta till de erfarenheter, som vunnits under Riksteaterns verksamhet. Vissa olikheter kunde dock konstateras. Sålunda bedrev ej Riksteatern någon förmedlingsverksamhet beträffande enskilda eller grupper av skådespelare, och något behov av framträdanden »på egen risk» förelåg icke beträffande denna konstnärsgrupp. Detta var emellertid fallet beträffande tonkonstnärerna. Därest både rikskonsertverksamheten och tonkonstnärsförmedlingen — såsom i direktiven förutsatts — framdeles borde handhavas av samma administrativa organ, kunde det enligt KBU icke gärna komma ifråga, att en central publikorganisation liknande Riksteaterns skulle stå såsom ansvarig jämväl för förmedlingsverksamhet. All anledning saknades ju att låta en publikorganisation öva inflytande på förmedlingsverksamhetens uppläggning i den del, som icke avsåg rikskonserterna. För att skapa ett gemensamt organ var det enligt KBU nödvändigt att finna en annan företagsform än den Riksteatern företrädde, en form som kunde visa sig väl användbar för båda sidorna

26 av konsertbyråns verksamhet. lik åtgärd. Med ledning av de erfarenDet var uppenbart, underströk KBU, heter, som kunde vinnas u n d e r verkatt konsertbyrån tills vidare skulle kom- samhetens begynnelseskede, var utredma att till största delen bli beroende av ningen beredd att senare framlägga ett statlig anslagsgivning. Under sådana slutligt förslag till företagsform. omständigheter kunde det förefalla bäst återspegla den faktiska situationen, att konsertbyrån inrättades såsom ett stat- 1.3.9 Utredningens förslag ligt organ, utan annan rättssubjektivitet Utredningen framlade på detta stadium än den som följer av ett statsorgans sed- av sitt arbete icke några slutgiltiga förvanliga offentligrättsliga ställning. Utan slag till en konsertbyrås verksamhet, tvivel skulle på det sättet båda sidorna vare sig i fråga om den planerande, av byråns verksamhet smidigt kunna rådgivande och arrangerande delen elanpassas efter växlande målsättningar ler den förmedlande delen. Som en följd i det statliga kulturstödet och efter nya härav gick utredningen i detta betänkrav på byrån. Detta statliga organ kom kande ej heller in på konsertbyråns deemellertid att kräva betydande frihet finitiva organisation. med avseende på personalorganisation, Med stöd av vad KBU hittills funnit lönesättning, resor, informationsverkansåg sig utredningen emellertid böra samhet, reklam etc, en frihet, som knapförorda att en rikskonsertverksamhet past förekom inom statlig förvaltning kom till stånd redan budgetåret 1963/64. av sedvanlig art. Några teoretiska hinMed hänsyn till att verksamheten var der förelåg dock enligt utredningens ny och endast successivt kunde byggas uppfattning icke att konstruera detta upp på ett rationellt sätt föreslog utredstatliga organ på sådant sätt att dessa ningen, att en rikskonsertverksamhet svårigheter kunde övervinnas. Därest igångsattes i mindre omfattning under statsmakterna hade för avsikt att verkdet första året. Erfarenheterna från arsamt stödja rikskonsertverksamheten betet detta första år torde bli av stort och tonkonstnärsförmedlingen, blev det värde för en fortsatt landsomfattande också nödvändigt att skapa de erforderverksamhet. liga garantierna för det statliga orgaUtredningen föreslog sålunda, att en nets befogenhet i nyssnämnda hänserikskonsertverksamhet försöksvis igångende. sattes i fyra län, nämligen Malmöhus Huruvida den tänkta verksamheten län, Jönköpings län, Östergötlands län skulle äga företagsformen stiftelse eller och Norrbottens län, samt att en statlig aktiebolag var en fråga som utredning- konsertbyrå under försöksåret organien lämnade öppen. Beaktansvärda skäl serades såsom ett under ecklesiastiktalade både för stiftelseformen och för departementet stående statligt organ. aktiebolagsformen. Men utredningen ansåg det icke uteslutet att formen statlig myndighet under vissa bestämda förut- 1.3.10 Försöksverksamhet med rikskonserter sättningar kunde visa sig användbar. Större delen av den konsertverksamhet Utredningen fann likväl att en definitiv som utredningen föreslog komma till lösning ännu icke var påkallad, då den stånd borde läggas upp i form av turförsöksverksamhet som föreslogs i det- néer inom ett län. Konsertverksamheten ta betänkande var av sådan begränsad måste bygga på medverkan av både friomfattning, att den icke krävde en dy- villiga krafter och offentliga organ, och

27 b å d a dessa institutioner hade på länsplanet regionala organ, som kunde spela en viss roll vid verksamhetens planering och genomförande. En sådan försöksverksamhet kunde ge erfarenheter av stort värde för en fullt utbyggd, landsomfattande konsert-verksamhet. Möjligheter erbjöd sig till kontakt och samverkan med alla de organisationer och institutioner, som hade intresse av att medverka i strävandena att åstadkomma ett rikare musikliv. Dessa organs beredvillighet att medverka i både organisatoriskt och ekonomiskt avseende hade enligt utredninge n en avgörande betydelse för möjligheterna att p å längre sikt bygga upp och utveckla en riksomfattande konsertverksamhet. E h u r u förväntningarna p å en sådan Terksamhet var stora i de flesta landsdelar ansåg utredningen det lämpligt att hegränsa verksamheten under det första året till några regioner. F ö r en sådan begränsning talade dels kostnadsskäl, dels den omständigheten att man därigenom fick bättre möjligheter att ingående följa och analysera effekten av -vidtagna åtgärder. Valet av de fyra försökslänen betingades av följande omständigheter. Malmöhus lån h a d e några få, mycket starkt expanderande industriområden och samtidigt betydande utflyttningsområd e n med utpräglade glesbygdsproblem. Den kommunala musikundervisningen låg kvantitativt något under riksgenomsnittet, och så torde också vara fallet med studieorganisationernas aktivitet p å musikområdet. I denna region erbjöds också möjligheter att vinna erfarenheter av ett samarbete p å musikområdet med utlandet (Danmark) under förhållanden, som i många avseenden var annorlunda än de, som präglade ett motsvarande samarbete i den nordligaste delen av landet.

Jönköpings län hade endast ett fåtal större industriorter men däremot många mindre. Länet överensstämde i fråga om befolkningsutveckling och urbaniseringsgrad praktiskt taget helt med genomsnitt för landet. Omfattningen av den kommunala musikundervisningen låg betydligt under riksgenomsnittet, medan däremot folkbildningsorganisationernas aktivitet på musikområdet var utpräglat livaktig. Särskilt gällde detta de religiöst orienterade organisationerna. Östergötlands län hade flera starkt expanderande industriorter och samtidigt stora landsbygdsområden med glesnande befolkning. Andelen skolpliktiga barn, som deltog i någon form av kommunal musikundervisning, låg ungefär vid riksgenomsnittet, medan folkbildningsorganisationerna bedrev en mycket livaktig musikbildningsverksamhet. Norrbottens lån var ett utpräglat glesbygdsområde med några få större orter. Den kommunala musikverksamheten var mycket svagt utvecklad, medan däremot folkbildningsorganisationerna bedrev en ganska livaktig musikbildningsverksamhet. Länet erbjöd ett särskilt intresse därigenom att här redan etablerats ett visst utbyte p å kulturområdet med utlandet (Finland och Norge), vilket gav möjlighet till erfarenheter av värde för ett utbyggt nordiskt samarbete på konsertlivets område. Vikten av att påskynda ett sådant samarbete hade särskilt framhållits i utredningsdirektiven. Denna region hade också i särskilt hög grad avstånds- och kommunikationsproblem, som var mer eller mindre märkbara i hela norra delen av landet. Underhandskontakter med företrädare för olika lokala och regionala organ inom de nämnda fyra länen visade enligt KBU:s uppfattning att man var

28 beredd till ett nära samarbete med konsertbyrån, så snart denna kunde börja sin verksamhet. 1.3.11 Kostnadsberäkningar

Konsertverksamheten borde enligt KBU inriktas på konsertturnéer med såväl skol- och ungdomskonserter som konserter för vuxen publik, kvällskonserter. Den borde planeras i serier på genomsnittligt fem konserter p e r år i varje serie. Säkerligen skulle också längre och kortare serier liksom enstaka konserter förekomma, men detaljplaneringen h ä r a v måste överlåtas åt konsertbyrån. Serierna borde planeras omfatta olika konserttyper. En typ var kvällskonserter av mer eller mindre hävdvunnen art. En annan var konserter i skolan och i allmänhet också på skoltid. En tredje typ som utredningen gärna ville anbefalla var ungdomskonserter, exempelvis organiserade i enlighet med den internationella Jeunesses-Musicales-rörelsens principer. Kostnaderna för den föreslagna konsertverksamheten syntes böra till en del garanteras av de lokala arrangörerna. KBU förutsatte dock att konserterna också understöddes med statliga medel. Utredningen hade stannat för att honoraren genomsnittligt borde garanteras av statliga medel med hälften i fråga om skol- och ungdomskonserter och med en fjärdedel i fråga om kvällskonserter. Skol- och ungdomskonserter måste nämligen betraktas som estetiskt fostrande föranstaltningar, vilka knappast kunde realiseras i någon nämnvärd omfattning utan ett betydande statligt stöd. Det var därför rimligt att staten svarade för ena hälften av honorarkostnaden, medan den andra kunde tillskjutas av kommunala medel, såvida ej denna del helt eller delvis bekostades med elevavgifter, önskvärt var dock att

eleverna så litet som möjligt betungades med kostnader för konserter i skolorna. Vid ungdomskonserter utanför skoltid borde entréavgifter utgå. Vad kvällskonserterna beträffade hade utredningen såsom ett genomsnitt vid beräkningen stannat för att hälften av kostnaderna betalades genom entréavgifter och att återstoden till lika delar bestreds från lokala respektive statliga anslag. I kostnadsberäkningen uppdelades konstnärernas gage i tre delar, nämligen honorar, traktamente (som gav viss ersättning för enstaka »håldagar» utan konsert) samt reseersättning. Utredningen framlade följande översikt över kostnaderna: 1. De lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, reklamkostnader och andra förberedelsekostnader av lokal art) garanterades av lokala organ (musikförening, musiknämnd, skola eller annan h u v u d m a n ) ; 2. Honorarkostnaderna fördelades p å lokal arrangör och staten på så sätt att staten genomsnittligt betalade hälften av honoraren vid skol- och ungdomskonserter samt en fjärdedel vid kvällskonserter; 3. De centrala kostnaderna (konsertbyråns omkostnader, rese- och traktamentskostnader för turnerande t o n konstnärer) bestreds av statliga medel. Utredningen framlade avslutningsvis en kalkyl över kostnaderna under vissa antaganden rörande honorar och a n tal konserter för på olika sätt sammansatta ensembler, vilken kunde tjäna som en exemplifiering i den fortsatta b e räkningen av det erforderliga anslaget till denna försöksverksamhet. Beräkningen slutade med antagandet att kostnaderna skulle belöpa sig till 370 000 kr. för sammanlagt 100 kvällskonserter och 500 skolkonserter jämte vissa kostnader för central reklam.

1.3.12 Konsertbyråns uppgifter och organisation Den föreslagna konsertbyråns uppgifter i initialstadiet preciserades till följande: att huvudsakligen inom de fyra utvalda länen planera och arrangera konserter med in- och utländska tonkonstnärer, i första hand såsom turnéer, att verka för bildande av lokala och regionala organ och musikkommittéer för att därigenom stimulera konsertyerksamheten, att planera och ombesörja utgivning av studiematerial för skolkonserter och övriga konserter, att tillhandahålla broschyrer, affischer, program etc. I övrigt skulle det gälla för konsertbyråns ledning att under hänsynstagande till erfarenheterna under detta första arbetsår planera verksamheten för de kommande, så att allt större delar av landet kunde komma att innefattas i konsertverksamheten. Även under det andra arbetsåret torde konsertbyråns verksamhet fortfarande ha karaktär av försöksverksamhet, enär den fullständiga utbyggnaden av rikskonserterna och konsertbyrån måste ske successivt och med utnyttjande av de uppnådda erfarenheterna. Då det syntes önskvärt att erfarenhet och sakkunskap från verksamhetsfältet utanför konsertbyråns eget kunde tillföras byrån föreslog utredningen att en styrelse måtte tillsättas för konsertbyr å n . KBU ville beträffande antalet styrelseledamöter starkt understryka att hehovet av en effektivt arbetande ledning medförde begränsade möjligheter att tillgodose önskemål om att få olika intressen representerade i styrelsen. Med hänsyn härtill föreslog utredninge n att antalet styrelseledamöter måtte hegränsas till minst åtta och högst elva

— byråns chef inräknad. Inom ramen för en styrelse av denna storlek borde eftersträvas att få olika erfarenhetsområden representerade. I den mån ytterligare sakkunskap i särskilda frågor behövde anlitas, föreslog utredningen, att styrelsen måtte få generellt tillstånd att anlita sådan sakkunskap såsom styrelsens experter. Utredningen anförde följande sammansättning av styrelsen: en ordförande; två statliga ledamöter, föreslagna av arbetsmarknadsstyrelsen respektive skolöverstyrelsen; två ledamöter, företrädande musiklivet, föreslagna av Musikaliska akademien respektive Samverkande bildningsförbunden; en ledamot, företrädande yrkesmusikerna (tonkonstnärerna); en ledamot, företrädande orkesterföreningarna i landet, samt konsertbyråns chef. F ö r att byrån skulle kunna fullgöra sina uppgifter erfordrades enligt KBU: 1. En chef som under styrelsen handhade konsertbyråns ledning, bl a planläggning av verksamheten på kortare och längre sikt, såväl konstnärligt som administrativt, viktigare överläggningar av principiell karaktär med lokala och regionala organ. Han skulle också ha ansvaret för rikskonserternas konstnärliga nivå. På chefen för byrån borde ställas stora krav på administrativ förmåga samt mångsidig erfarenhet från svenskt musikliv, speciellt vad gällde både arrangerande och förmedlande verksamhet. 2. En befattningshavare, som närmast under chefen svarade för det praktiska organisationsarbetet, sammansatte och förberedde turnéer, medverkade vid avtal med artister och lokala arrangörer

30 liksom vid planering av studiematerial satta utbyggnaden av rikskonserterna. för skol- och kvällskonserter. Han bor- Detta fordrade resor och konferenser, de också handhava den centrala rekla- programplanering och artistkontraktemen. Posten fordrade god kännedom ringar. Delvis av denna anledning h a d e bl a om musiklivet på olika orter och utredningen föreslagit en relativt väl tonkonstnärernas repertoar. utbyggd konsertbyrå redan under det 3. En kanslist, som skulle handhava första året. Proportionen mellan byråde ekonomiska göromålen såsom utbe- kostnad och konsertstöd kom i fortsätttalning av gager, emottagande av artistningen utan tvivel att ändras, så att gager från lokala arrangörer, ombesör- konsertbyrån tar en procentuellt mindjande av registratorsgöromål och i sam- re del av kostnaden under de följande band därmed statistikarbete. åren. Sedan det grundläggande, lands4. Två kontorister, varav den ena omfattande organisationsarbetet är lämpligen borde tjänstgöra bl a som gjort, syntes byråns personal icke bechefens personliga sekreterare. höva förstärkas annat än i den mån de rent administrativa göromålen så Utredningen framhöll, att det på nukrävde. varande stadium icke syntes möjligt att i detalj reglera konsertbyråns verksamRedan nu kunde man emellertid säga, het. Denna borde endast erhålla en så- att verksamheten i utbyggt skick tordan organisatorisk ram, att den till form de kräva en väsentligt större organisaoch innehåll snabbt kunde anpassas tion av konsertbyrån än vad som u p p efter utvecklingen, dess möjligheter och tagits i initialstadiet. I ett slutskede kunkrav. de man enligt utredningen vänta sig Utredningens kostnadsberäkning för att verksamheten måste uppdelas på konsertbyrån upptog 149 000 kr till av- följande huvudavdelningar: löningar och arvoden och 51 000 kr till Arrangemangsavdelning för rikskonomkostnader, varav 21000 kr. avsågs serter såsom engångsanslag för anskaffning av sektion för större kvällskonserter kontorsmöbler och -maskiner, summa sektion för skolkonserter 200 000 kr. sektion för ungdomskonserter sektion för musikbildningsfrågor. Press-, reklam- och inspelningsavdel1.3.13 Den framtida utvecklingen ning. Enligt utredningens förslag skulle konAvdelning för tonkonstnärsförmedsertbyrån börja sin verksamhet den 1 ling. juli 1963. KBU framhöll att uppgörelser Kameral och statistisk avdelning. om höstsäsongens konserter enligt allUtredningen preciserade icke i detta män praxis träffas redan under våren. betänkande personalbehovet för de Därför avsåg utredningen att i samnämnda avdelningarna och angav ej band med länskonferenser och under- heller några organisationsplaner eller sökningar av lokala förutsättningar avlöningsstater. Till dessa frågor avsåg även förbereda konsertbyråns första utredningen att återkomma i sitt slutverksamhetsår. betänkande. Under detta år kommer med största Resultaten från första årets arbete, säkerhet en stor del av konsertbyråns vilka var av väsentlig betydelse för bearbete även vara inriktat på den fortdömningen av den framtida verksam-

31 hetens möjligheter och utformning, kunde enligt KBU inte analyseras förrän i mitten av år 1964. Med hänsyn härtill och då utredningen ej beräknade kunna avge sitt slutbetänkande förrän hösten 1964 syntes konsertbyråns första verksamhetsperiod böra sträcka sig över budgetåren 1963/64 och 1964/65.

1.3.14 Anslagsfrågor

På grundval av de överväganden och rekommendationer samt i anledning av därtill utförda kostnadskalkyler, som redovisats i det föregående, framlade utredningen följande anslagsberäkningar och statförslag, avseende det första verksamhetsåret. Inledningsvis önskade utredningen göra vissa principiella kommentarer. Med utgångspunkt i en avsedd fortsatt verksamhet för en konsertbyrå hade utredningen funnit att verksamhetens omfattning borde avvägas mot andra motsvarande insatser via budgeten och alltså regleras inom en år för år maximerad anslagsram. Utredningen var alltså icke beredd att förorda ett statsbidragssystem, som skulle medföra en bidragsgivning i takt med exempelvis tillväxten av kommunala och enskilda insatser på området. Kalkylen för det första året — baserad på en i huvudsak till fyra län begränsad verksamhet och inom en produktionsram för sammanlagt 100 kvällskonserter och 500 skolkonserter inom fyra län — kunde ge en viss föreställning om storleken av de ungefärliga insatserna för en till hela riket utbyggd konsertverksamhet. Med angivna förutsättningar skulle de statliga insatserna för denna kunna i utbyggt skick ( d v s till 24 län och Stockholms stad utsträckt verksamhet) uppgå till (25 : 4 X 370 0 0 0 = ) ca 2,3 miljoner kr för år.

En sådan beräkning skulle enligt KBU kunna komma att visa sig alltför statisk. Den förutsatte å ena sidan att de lokala och regionala publikorganisationernas utbyggnad icke nämnvärt skulle påverka de statliga stödåtgärderna p å längre sikt. Det kunde å andra sidan också förhålla sig så, att verksamheten fordrade en större insats i fråga om p r o paganda och samverkan mellan konsertbyrån samt regionala och lokala organ än vad som förutsatts vid bedömningen av verksamheten under det första året. Det borde under alla förhållanden vara en angelägen målsättning för en blivande konsertbyrå och dess ledning att — utan att ge avkall på det konstnärliga kvalitetskravet — så planera och stimulera verksamheten, att ett växande publikintresse om möjligt också kommer att medföra en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för konsertaktiviteten. Utredningen ville tillmäta en sådan målsättning avsevärd vikt. Av tankegångarna bakom det kulturpolitiska handlingsprogram, som statsmakterna godtagit och utredningen tidigare citerat, framgick att ett viktigt syfte med statlig anslagsgivning på hithörande sektorer av kulturlivet var att genom skilda åtgärder stimulera de enskilda människornas behov av konstnärlig upplevelse. Det var icke uteslutet att denna behovsfaktor i framtiden — naturligtvis på mycket lång sikt — verkligen skulle kunna med stöd av statliga stimulansåtgärder påverka strukturen av det avsnitt av kulturlivet, som åtgärderna gällde, och därmed leda till en växande grad av självfinansiering. Det sammanlagda medelsbehovet för rikskonsertverksamheten och konsertbyråns verksamhet för det första budgetåret hade i det föregående uppskattats till ca 570 000 kr. Då slutlig ställ-

32 ning inte tagits till frågan om konsertbyråns organisationsform syntes det icke tillfredsställande, att särskilda avlönings- och omkostnadsanslag för en sådan byrå anvisades på riksstaten. Utredningen föreslog därför att endast ett anslag anvisades och att i detta inrymdes kostnaderna för såväl själva stödåtgärderna som byråns förvaltning. Då stödåtgärderna enligt utredningens förslag borde vara maximerade, föreslog utredningen att för budgetåret 1963/64 anvisades ett reservationsanslag under åttonde huvudtiteln, benämnt Rikskonserter. Anslaget borde enligt utredningens förslag uppföras med 570 000 kr, varav i förvaltningskostnader för konsertbyrån 200 000 kr. 1.3.15 Jeunesses Musicales I en särskild bilaga redovisade ledamöterna Hahn och Tegen hur den internationella musikrörelsen Jeunesses Musicales (J M) uppkommit och verkade. Den tog sin början i Belgien år 1940, där M Cuvelier organiserade de första grupperna av J M. Är 1942 började den i Frankrike med R Nicoly som initiativtagare. Efter kriget fick rörelsen internationell prägel och har ett centralt organ, Federation Internationale des Jeunesses Musicales. Federationen har nu 20 medlemsländer: Argentina, Belgien, Brasilien, Cuba, Danmark, England, Frankrike Holland, Israel, Italien, Jugoslavien, Kanada, Luxemburg, Mexico, Monaco, Portugal, Schweiz, Uruguay, Väst-Tyskland och Österrike. Anslutna som observatörer är tolv länder: Chile, Cypern, Filippinerna, Finland, Grekland, Japan, Libanon, Nya Zeeland, Peru, Sydafrikanska unionen, Turkiet och USA. I bilagan lämnades en redogörelse för J M i vissa av medlemsländerna jämte uppgifter om det statliga eller offentliga bidraget till verksamheten, innan

de båda sakkunniga anförde sina synpunkter på en eventuell anslutning från svensk sida till J M. En viktig princip inom J M var att ungdomen själv skulle medverka vid arrangering och planering av konserter etc. Genom denna egna aktivitet blev J M inte bara en konsertarrangerande institution i största allmänhet utan också en stimulerande och inspirerande faktor i ungdomens musikliv. Ungdom upp till 25 år (i Västtyskland 30 år) inkluderades. En annan fördel var det internationella utbytet av ensembler och artister, av tidskriftsmaterial, av erfarenheter, av ungdomliga studiegrupper och ungdomar, som önskade förkovra sig musikaliskt. Känslan att kunna träffa likasinnade ungdomar i andra länder var också stimulerande och värdefull. Villkor för anslutning av exempelvis en svensk rörelse till federationen var att denna fick ta del av ett års verksamhet i landet. Om denna verksamhet gick efter J M:s principer, kunde rörelsen vinna anslutning till federationen. Rörelsen kunde i olika detaljer avvika från den i andra länder, men de ledande principerna borde vara desamma. Frågan huruvida en svensk J M-rörelse kunde tänkas vara ansluten till en statlig konsertbyrå bedömdes på följande sätt. Om en svensk J M arbetade som en avdelning av en statlig konsertbyrå och på detta sätt fick statlig subvention av sin verksamhet, fanns ingenting att invända, förutsatt att de förut nämnda principerna upprätthölls. En konsertbyrå av detta slag fanns icke i något av de anslutna länderna, varför någon direkt parallell inte kunde dragas. Närmast kunde man i så fall jämföra med Västtyskland, där J M arbetade i intimt samförstånd med tyska musikrådet, och Kanada, där Canada Council utdelade det statliga bidraget.

33 1.4 Betänkande tonkonstnärer»

II »Förmedling

av

1.4.1 Inledning

Förmedlingen av tonkonstnärer skedde till mycket stor del genom privata b3rråers försorg. Av hävd hade förmedling av sådana engagemang ansetts var a en form av arbetsförmedling, och såsom sådan föll den under bestämmelserna om arbetsförmedling (lag den 18 april 1935) ined tillhörande tillämpningsföreskrifter. Då riksdagen på grundval av Kungl. Maj :ts i proposition 1962:3 anförda synpunkter beslutade, att avvecklingen av de ännu existerande privata förmedlingsbyråer som arbetade i vinstsyfte skulle vara slutförd med utgången av år 1967, var det angeläget att de problem, som var förknippade med förmedlingen av tonkonstnärer, kunde klarläggas i god tid dessförinnan. KBU hade därför utbrutit de med denna förmedling sammanhängande frågorna och framlade dem separat i sitt betänkande II »Förmedling av tonkonstnärer» (Ecklesiastikdepartementet 1965:1, stencilerat). I sitt betänkande I »Rikskonserter» anförde KBU (s 58 ff) angående tonkonstnärsförmedlingen, att förmedlingen av engagemang till olika konsertarrangemang syntes vara en uppgift, som väl lät sig förena med den tänkta konsertbyråns uppgifter i övrigt. (Se ovan 1.3.8) Uppbyggnaden av denna sida i konsertbyråns verksamhet fordrade emellertid överväganden, vilka utredningen då icke kunnat göra. Utredningen fann sig därför icke kunna föreslå en definitiv organisation av förmedlingsverksamheten. Under den rikskonsertverksamhet, som utredningen föreslog skola komma till stånd från och med budgetåret 1963/64 avsågs förmedlingen tills vidare skola ombesörjas i nära samarbete mellan försöksverk3—614817

samhetens kansli och den offentliga arbetsförmedlingen. Någon annan förmedlande verksamhet än den som sammanhängde med arrangemang och planering av rikskonserterna borde icke förekomma. Ett flertal remissinstanser uttalade starka betänkligheter mot den av KBU förebådade samordningen av förmedlingsverksamheten och rikskonsertverksamheten i övrigt. Det kunde med fog riktas invändningar mot en sådan samordning; rent principiellt borde arrangerande och förmedlande verksamhet icke utövas av samma organ, anförde man. KBU fann synpunkterna övertygande och förordade i sitt särskilda betänkande i förmedlingsfrågorna ej vidare någon sådan samordning. Då dessa frågor således ej längre står på utredningens dagordning, har KBU i detta sammanhang blott redovisat betänkandets huvuddrag och får för ett närmare studium av utredningens synpunkter och tankegångar hänvisa till betänkandet ifråga.

1.4.2 Lagen om arbetsförmedling Lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling äger tillämpning på alla slag av arbetsförmedling, som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, vara tryckfrihetsförordningen är tilllämplig. Enligt lagen får arbetsförmedling icke bedrivas i förvärvssyfte. Från denna generella regel har emellertid i lagens övergångsbestämmelser upptagits vissa undantag beträffande dem, som redan bedriver sådan verksamhet. Ursprungligen gällde i detta hänseende att den, som den 1 januari 1936 i behörig ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte, kunde erhålla tillstånd

34 att fortsätta verksamheten till utgången av år 1939. För tiden därefter ägde tillsynsmyndigheten att för högst ett år i sänder och längst till den 1 januari 1950 bevilja förlängning av tillståndet såvitt angick särskilda yrkesgrupper, beträffande vilka Kungl Maj :t så bestämt. Bland ifrågavarande yrkesgrupper återfinnes musiker och sceniska artister. Några få privata företag inom artistoch musikerförmedlingsbranschen var ännu verksamma vid lagens tillkomst, däribland såsom det mest betydande Konsertbolaget. Detta företag ägde genom sin anknytning till den internationella impressariekedjan utmärkta förbindelser med de europeiska konsertbyråerna och -agenturerna och spelade därigenom en avgörande roll i det svenska musiklivet såsom förmedlare av tonkonstnärer. Även såsom arrangör av konserter var Konsertbolaget verksamt. Den till den 1 januari 1950 fastställda tidsfristen förlängdes vid upprepade tillfällen och senast genom lag den 2 mars 1962 till den 1 januari 1968.

1.4.3 Tidigare utredningar

Förmedlingen av musiker och artister har varit föremål för överväganden av sakkunniga vid flera tillfällen efter tillkomsten av den nu gällande lagen rörande arbetsförmedling. Sålunda behandlade 1947 års musikutredning (MU) förmedlingsfrågan och framlade i sitt betänkande »Musikliv i Sverige» (SOU 1954: 2) en redogörelse för förmedlingsfrågornas dåvarande situation samt vissa förslag rörande den framtida gestaltningen av tonkonstnärsförmedlingen. Förslagen föranledde icke några åtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) tillkallade i november 1961 tio sakkunniga

för att utreda frågan om de lämpligaste formerna för förmedling av arbete åt musiker och artister. Utredningsuppdraget omfattade hela artistfältet och flera angränsande yrkesgrupper. De sakkunniga, som benämnts »artistförmedlingsutredningen» (AFU), avlämnade den 17 februari 1965 sitt betänkande »Arbetsförmedling för artister och musiker» (stencilerat) till AMS. Enligt direktiven för KBU (se ovan 1.1) skulle utredningen under arbetet med förevarande problemkomplex samråda med AMS. 1.4.3.1 Musikutredningen MU fann det rådande tillståndet oförenligt med musiklivets krav och riktade stark kritik mot Konsertbolagets verksamhet. MU fann ej skäl att överföra artist- och musikerförmedlingen till den offentliga arbetsförmedlingen utan föreslog att förmedlingen av tonkonstnärer framdeles skulle överföras till ett för ändamålet bildat statligt aktiebolag. Då bolaget icke kunde beräknas tillföra staten vinst, fick man räkna med att årligen ställa anslag till bolagets förfogande. Det statliga förmedlingsbolaget skulle avgiftsfritt förmedla svenska tonkonstnärer inom och utom riket. Vid förmedling av utländska tonkonstnärer kunde enligt MU så stor avgift uttagas, att de med denna verksamhet förbundna högre kostnaderna kunde täckas, men ej heller i denna del skulle verksamheten bedrivas i vinstsyfte. Bolaget borde härutöver kunna a r r a n gera konserter för såväl inhemska som utländska tonkonstnärers räkning. Verksamheten, som icke berördes av lagstiftningen om arbetsförmedling, b o r d e kunna bedrivas så, att den lämnade skälig vinst. Härutöver skulle enligt MU det statliga förmedlingsbolaget' lämna råd och

35 upplysningar till konsertgivare samt medverka till en ändamålsenlig planering och utformning av konsertverksamheten. Härför skulle enligt MU icke uttagas någon ersättning. Det föreslagna statliga bolaget skulle icke erhålla någon monopolställning i fråga om rätt till musikerförmedling. Man borde, framhöll MU, räkna med att privata företagare även framdeles skulle komma att driva viss verksamhet inom konsertlivet. Förmedling kunde fortfarande bedrivas av dylika företag, men de ägde ej att därför upptaga avgift. Vidare kunde — såsom dittills — speciella organisationer driva förmedling utan förvärvssyfte. Den offentliga artist- och musikerförmedlingen skulle ej heller övertagas av bolaget. MU framlade icke något detaljerat förslag rörande förmedlingsbolagets organisation eller någon beräkning av de med bolagets drift förenade kostnaderna utan förväntade att frågan skulle prövas av den år 1953 tillsatta utredningen r ö r a n d e de statliga företagsformerna. Denna utredning tog dock icke upp detta förslag. 1.4.3.2 Artistförmedlingsutredningen Enligt AFU borde arbetsförmedling i förvärvssyfte icke förekomma inom. artistbranschen. När de företag som nu verkade i förvärvssyfte p å artisternas arbetsmarknad försvann, måste den offentliga artist- och musikerförmedlingen och avgiftskrävande men ej vinstgivande organisationsförmedlingar vara beredda att täcka hela marknaden. Skulle emellertid av olika orsaker dessa organ inte kunna fylla denna uppgift, måste frågan om de privata företagens vara eller icke vara tagas upp till omprövning. AFU var benägen att u n d e r vissa villkor ge sanktion åt artistombudens — impressariers och managers — verk-

samhet. Obestridligen borde det vara till stor fördel, om ombudsverksamheten kunde bli föremål för sådan insyn från det offentligas sida som kunde åvägabringas genom att ombudets förmedlingsarbete skedde över offentlig eller organisationsförmedling. Mot en ombudsverksamhet så upplagd, att ombudet huvudsakligen i egen regi ordnade artistens uppträdanden eller skötte hans affärer och »byggde upp» artisten, syntes från allmän synpunkt intet vara att erinra, anförde AFU. Ett arrangemang, varigenom ombuden under angivna förutsättningar bereddes möjligheter att utan risk för överträdelse av lagens särskilda föreskrifter rörande impressarier och manager utföra förmedlingsarbete, syntes AFU innebära ett gott stöd för det i stadgandets mening lojala ombudet. Det var även önskvärt att arbetstagarorganisationerna i samarbete med tillsynsmyndigheten och artistombuden utarbetade en »hederskodex», som kunde vinna allmän spridning och tillämpning. En noggrann övervakning över att en dylik hederskodex följdes borde enligt AFU kunna etableras. Skulle emellertid de förslag till åtgärder som AFU sålunda framlagt ej leda till resultat, borde en lagskärpning i syfte att helt förhindra dessa ombud att utföra arbetsförmedlingsupp drag övervägas. Rörande den förmedlingsverksamhet p å den svenska artistmarknaden, som bedrevs av privatombud från utlandet, framhöll AFU att en svensk arbetsgivare icke borde hindras att taga kontakt med ett i utlandet bosatt ombud för att engagera en utländsk artist, som befann sig i utlandet. Däremot kunde det icke accepteras, att det i utlandet bosatta ombudet förmedlade en artist, som befann sig i Sverige, till en svensk arbetsgivare. Dylik förmedling borde vara förbehållen svenska förmedlare.

36 AFU framhöll, att det var svårt att komma tillrätta med detta problem. Även om lagstiftningsvägen möjligen inte skulle vara helt ofrånkomlig, borde man emellertid främst söka andra lösningar för att sanera marknaden. Härför fordrades en upprustning av den offentliga artist- och musikerförmedlingen. AFU föreslog slutligen, att en rådgivande delegation i artistarbetsmarknadsfrågor inrättades. I denna borde ingå representanter för arbetsgivare och arbetstagare. AFU förutsatte, att såväl frågan om den offentliga artist- och musikerförmedlingens organisation som frågan om ett eventuellt statligt förmedlingsbolag blev föremål för utredning i särskild ordning.

1.4.4 Konsertbyråutredningen Genom de många komplicerade regler och föreskrifter, som fanns p å artistoch musikerförmedlingens område, hade myndigheter, artister och förmedlare upprepade gånger ställts inför svårbemästrade problem, framhöll KBU. Anledningen härtill var uppenbart, att detta slags förmedling i så många hänseenden avvek från eljest förekommande arbetsförmedling att en annan praxis hade måst utvecklas. I artist- och musikerförmedlingen förelåg nämligen en mängd krav och önskemål från såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas sida på särskilda tjänster, som också krävde speciella insikter hos dem som skulle verkställa förmedlingsuppdragen. Försöken att åstadkomma en offentlig artist- och musikerförmedling, som p å en gång överensstämde med gängse arbetsförmedling och ändå lämnade möjligheter öppna för tillvaratagande av de speciella önskemålen inom denna form av förmedling hade enligt KBU inte krönts med framgång. Sedvanlig arbetsförmedling syftade i

regel till anställningar av längre varaktighet; arbetsuppgifterna kunde i förväg definieras och klassificeras efter relativt enkla regler och normer. På artist- och musikerområdet var emellertid förhållandena helt annorlunda. Vid förmedling av seriösa tonkonstnärer ställdes förmedlingsorganet inför problem av stor räckvidd; de insatser, som dessa artister skulle fullgöra, måste nämligen vägas med utgångspunkt i deras konstnärliga skicklighet och lämplighet för de aktuella uppgifterna. En sådan insikt översteg väsentligt de krav, som rimligtvis kunde ställas på den offentliga förmedlingens tjänstemän. Men det var just denna insikt som en konsertarrangör många gånger krävde som en »service» av en förmedlare. Härtill kom, att artistens ombud måste skaffa sig egna erfarenheter av såväl artistens kvalifikationer som de olika konsertinstitutionernas kvalitet och särdrag för att kunna erbjuda de artister, som i hans mening passade bäst för framträdanden på de olika estraderna. Från tonkonstnärernas synpunkt förelåg ett påtagligt behov av artistombud. Vidmakthållandet och utökandet av den konstnärliga repertoaren ställde stora krav på den utövande musikern, medan möjligheterna att få framträda inför en publik måste skapas på ett eller annat sätt. Detta senare tillhörde emellertid ett helt annat verksamhetsområde — ett merkantilt betonat fält —• där andra kvalifikationer blev utslagsgivande än de konstnärliga. Behovet av ett ombud var lika stort för en artist, som befann sig i början av sin konstnärliga bana, som för en, som redan befann sig på höjden av sin karriär. Synpunkterna underströks i den framställning, som inlämnades till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 15 november 1963 av ett antal framstående svenska tonkonstnärer och

37 som överlämnades till KBU. Skrivelsen refererades utförligt i KBU:s betänkande II (s 50 ff). Sett från konsertarrangörens synpunkt förelåg likaledes ett uttalat behov av förmedlare p å detta område. Förekomsten av förmedlare innebar en lättnad i deras strävanden att överblicka tillgången på tonkonstnärer, inhemska såväl som utländska, och att få kännedom om deras kvalitet, repertoar och övriga i konsertsammanhang nödvändiga uppgifter. Allt detta tillhandahöll konsertagenturerna såsom ett självklart element i den service, som uträttades åt tonkonstnärerna. Förmedlarnas verksamhet innebar för konsertarrangörerna över lag ett både tidsoch arbetsbesparande led i deras planering för konsertsäsongerna och de däri ingående konserterna. Utan förmedlarens medverkan skulle denna planering kräva åtskilligt större insatser på kontaktsidan visavi tonkonstnärerna. Förekomsten av ett flertal sinsemellan oberoende ombud medförde enligt KBU en väsentlig ökning av arrangörernas valmöjligheter. KBU kunde av flera skäl icke dela AFU:s förslag till en framtida lösning av förmedlingsfrågorna. Den erbjöd icke någon praktisk lösning av problemet, speciellt icke för de seriösa tonkonstnärerna. Den offentliga förmedlingen hade långtifrån tillräckliga resurser för att tillåta ett övertagande av privatagenternas förmedlingsverksamhet. Något förslag om en utbyggnad av den offentliga förmedlingen framlades icke, utan AFU förutsatte att frågan om denna nyorganisation skulle prövas i särskild ordning. Förmedlingsfrågorna för de seriösa tonkonstnärerna måste emellertid enligt KBU:s uppfattning lösas snabbt. Hänskjutandet till en ny utredning av dessa frågor skulle medföra ytterligare tidsutdräkt. Så länge

inte frågan lösts effektivt, riskerade man att släppa fältet fritt för en okontrollerad och okontrollerbar agentverksamhet, som kunde bedrivas av utländska och svenska agenter från kontor i utlandet. Härtill kom, att den föreslagna omläggningen av förmedlingsverksamheten kunde lägga stora hinder i vägen för engagemang utomlands av svenska tonkonstnärer. KBU ställde sig tvekande till tanken på organisationsförmedlingar på den seriösa musikens område. En organisationsförmedling berörande tonkonstnärer hade tidigare ej existerat, men i juni månad 1965 upprättades en sådan av Svenska musikerförbundet. Vid tidpunkten för avlämnandet av KBU:s betänkande — juli 1965 — kunde utredningen blott giva uttryck för uppfattningen att denna organisationsförmedling kunde komma att visa sig fylla ett verkligt behov, men den hade dock den begränsningen att endast kunna förmedla medlemmar av musikerförbundet. Likaledes vore det tänkbart med en organisationsförmedling som omfattade tonkonstnärernas huvudsakliga arbetsgivare — d v s orkester- och kammarmusikföreningar, SOR-orkestrar, rikskonsertverksamheten, Sveriges Radio jämte kungl teatern och övriga lyriska scener. Obestridligen förelåg risken att de mindre avnämarna skulle kunna få svårt att få gehör för sina önskemål och synpunkter, när dessa kunde kollidera med de mera inflytelserikas. Huvudinvändningen mot organisationsförmedling på den seriösa musikens område — vare sig den inrättades på artist- eller arrangörssidan — var att den komplicerade handläggningen av förmedlingsfrågorna och inte utgjorde någon förbättring av det nuvarande läget. Förmedlingsfrågorna för tonkonstnärerna skulle inte lösas med dagens p r o blem inför ögonen. Lösningen skulle

38 enligt KBU:s uppfattning ske på lång sikt. Härvid återstod enligt vad KBU kunde finna att realisera MU:s och AFU:s förslag om inrättande av ett statligt aktiebolag för tonkonstnärsförmedling och att vid sidan härav tillåta väl fungerande privata förmedlare att arbeta p å marknaden. Utvecklingen fick visa, hur många sådana förmedlare som behövs; några i förväg uppställda hinder för etablering i branschen borde således icke förekomma. Det väsentliga i sammanhanget var, att dessa företag bereddes möjlighet att arbeta u n d e r samma villkor och driva sin verksamhet i förvärvssyfte (vinstsyfte). Den avgift, som tidigare uttagits i artistens gagesummor och som alltsedan år 1962 erlades av konsertarrangören för förmedlings- och serviceuppdragen, fick enligt KBU numera snarare uppfattas som en i konsertarrangörens rörelse ingående normal kostnadspost än som en exploatering av tonkonstnären; några principiella argument mot en avgiftsbelagd förmedling kunde numera icke anföras. De tjänster, som dessa förmedlingsföretag framdeles skulle utföra, skilde sig icke i några avgörande hänseenden från den verksamhet, som bedrevs av a n d r a företagare inom servicebranscherna. KBU var medveten om att det särskilt inom den hittills okontrollerade gruppen av artistombud förekom affärsmetoder, som icke var tillfredsställande och som därför måste motarbetas. Detta torde emellertid bäst ske genom att låta några väl etablerade och fungerande byråer syssla med artistförmedling. Härigenom skulle också den från vissa synpunkter mindre tilltalande verksamhet, som bedrevs från utlandet av utländska agenter på den svenska marknaden, kunna hållas inom lämpliga gränser. Det förslag, som KBU angivit och

som öppnade möjlighet för statlig, av organisation och privat bedriven förmedling att jämsides verka på detta område, skulle komma att överensstämma med den praxis, som nu tillämpades i många europeiska länder. Ett sådant system hade visat sig vara en praktisk och lämplig lösning, och erfarenheterna härav var goda. Verksamhetens internationella karaktär gjorde, att en isolationism fick skadliga verkningar för utbytet av tonkonstnärer över gränserna. Det borde också framhållas, att man i länder — där man prövat andra lösningar av förmedlingsfrågorna (t ex med enbart statligt bedriven tonkonstnärsförmedling) — icke hade lyckats ernå en smidigt arbetande förmedlingsorganisation. En privat bedriven förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte på den seriösa musikens område kunde emellertid — framhöll KBU — icke upptagas med mindre lagen om arbetsförmedling ändrades. Enligt internationella arbetsorganisationens konvention nr 96, artikel 5, kunde vårt land begagna sig av möjligheten att undantaga tonkonstnärerna från arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde genom att förklara dem utgöra en personkategori »för vilken arbetsförmedling icke lämpligen kan ordnas inom den offentliga arbetsförmedlingens ram». KBU föreslog, att en särskild lag utfärdades rörande förmedling av tonkonstnärer. Innebörden i de föreskrifter, som skulle utfärdas, borde vara att tillstånd att bedriva förmedling av engagemang i förvärvssyfte (vinstsyfte) åt tonkonstnärer skulle efter prövning kunna beviljas privata förmedlingsbyråer och jämväl andra inom området verksamma företagare, vilka ansökt härom. Enligt konventionen skulle avgiftskrävande förmedlingsbyrå stå u n d e r tillsyn av vederbörande myndighet.

39 KBU föreslog, att inspektionsrätt och tillsyn liksom hittills skulle anförtros arbetsmarknadsstyrelsen. KBU förutsatte, att denna tillsyn framdeles utövades effektivt. Utredningen biträdde därför AFU:s förslag om en permanent rådgivande delegation, knuten till arbetsmarknadsstyrelsen och med representanter för såväl artist- som arrangörssidan. Vad beträffar den offentliga artistoch musikerförmedlingens organisation, föreslog KBU, dels att den av AFU föreslagna utredningen om förmedlingens i fråga framtida organisation och arbetsmetoder kom till stånd, dels att förmedl.ngens befattning med tonkonstnärer och konsertmusiker framdeles upphörde, så snart det särskilda statliga förmtdlingsbolaget etablerats och börjat fungera. Endast när det blev fråga om omskolning och inplacering i andra yrkesgrupper av tonkonstnärer, som ej kunde beredas engagemang som konsertmusiker, borde den reguljära arbetsförmedlingens resurser tagas i anspråk. I fråga om det statliga förmedlingsaktiebolaget föreslog KBU, att aktiekapitalet helt tecknades av staten. KBU föreslog en styrelse på högst fem personer. Under aktiebolagets första verksamhetstid borde erforderliga medel ställas till förfogande av staten. Framdeles borde bolaget i görligaste mån vara självfinansierande; de avgifter som bolaget skulle äga uppbära för förmedlings- och serviceuppdragen borde enligt utredningens mening vara den ekonomiska grundvalen för bolagets verksamhet. Denna skulle kunna bedrivas med samma handlingsfrihet, som kunde ådagaläggas av motsvarande privata företagare. Den konkurrens, som det statliga förmedlingsaktiebolaget skulle erbjuda de privata företagen, skulle inte grundas på någon preferensställning

eller på statliga anslag till verksamheten. Den statligt bedrivna förmedlingsverksamheten borde etableras som ett komplement till övriga förmedlingars; skulle den statligt bedrivna verksamheten framstå som gynnad i det ena eller andra avseendet, förelåg ej längre den fria konkurrens mellan de olika företagsformerna, som KBU ansåg vara av stor betydelse. En lösning av förmedlingsfrågorna för tonkonstnärerna enligt de angivna riktlinjerna skulle enligt KBU:s mening bäst tillgodose musiklivets, artisternas och konsertarrangörernas intressen. KBU föreställde sig, att man härigenom också lättare kunde organisera det internationella samarbetet, som särskilt på det seriösa området framstod som synnerligen betydelsefullt. Den framtida gestaltningen av tonkonstnärsförmedlingen fick bli beroende av vilken organisationsform, som i längden visade sig mest effektiv. Mycket angeläget var att det inte behövde uppstå något vakuum i förmedlingssituationen för de seriösa artisterna, då nu gällande tillstånd med utgången av år 1967 u p p h ö r d e . Den formella ramen för att genomföra den föreslagna lösningen borde enligt KBU:s uppfattning kunna skapas utan större svårighet.

1.4.5 Särskilt yttrande av ledamoten Freddy Anderson Mot utredningens förslag rörande ändring i gällande lagstiftning så att möjlighet öppnades för inrättande av i förvärvssyfte arbetande privata förmedlingsbyråer reserverade sig ledamoten Freddy Anderson. Utredningens förslag om sådan lagändring byggde enligt reservantens uppfattning närmast på den hitintills rå-

40 dande situationen med avsaknad av organisationsförmedling för tonkonstnärerna och den då till synes föreliggande svårigheten för någon av dessas organisationer att etablera en dylik. Tyvärr endast kort tid före betänkandets överlämnande hade emellertid tonkonstnärerna beslutat uppgå i Svenska musikerförbundet och där tillsammans med en del övriga konstnärliga grupp e r bilda en Musikerförbundets kulturavdelning. Med anledning därav h a d e förbundet som en alldeles självklar u p p gift funnit att någonting måste göras inom förbundets ram för att främja tonkonstnärernas villkor, innefattande bl a att på ett tillfredsställande sätt ordna upp dessas förmedlingssituation. Beslut hade därför fattats att med början senast den 1 januari 1966 utöka förbundets nuvarande organisationsförmedling med en stor avdelning för förmedling av tonkonstnärer. Denna skulle givetvis arbeta just på sådant sätt som med beaktande av de i sammanhanget framförda synpunkterna erfordrades för att bli verkligt effektiv. Bl a h a d e i detta syfte två tjänstemän anställts i ledande befattningar och dessa hade båda medlemskap i den s k Europa-associationen. Därmed fick förbundets organisationsförmedling redan från den nya avdelningens start möjlighet att arbeta utan de begränsningar som en icke-medlem i Associationen fick vidkännas i det internationella samarbetet. Ytterligare kunde betonas, att de tjänstemän i ledande ställning, som förbundet anställt, hade mångåriga och goda förbindelser inom »den seriösa musiken» såväl med arrangörer som tonkonstnärer. Allt ovannämnda kom enligt reservantens och Musikerförbundets uppfattning att innebära att förmedlingssituationen för tonkonstnärerna blev förbättrad i stället för tvärtom och någon

som helst risk för att ett vakuum skulle uppstå i de seriösa artisternas förmedlingsarbete torde icke föreligga. Möjlighet att etablera en organisationsförmedling också på arrangörssidan kom givetvis även i fortsättningen att föreligga, helt eliminerande riskerna för monopolställning för någon förmedlingsbyrå. Beträffande den begränsning för en organisationsförmedling, som låg i att endast egna medlemmar får förmedlas, torde denna icke behöva få någon hämmande inverkan, då överenskommelse kunde träffas med vederbörandes organisation om överföring av medlemskapet till den svenska organisationen under tiden för vistelsen i Sverige. Slutligen ville reservanten endast beklaga att Musikerförbundets beslut om inrättandet av en förmedling för tonkonstnärer tillkommit vid en från utredningens synpunkt så sen tidpunkt.

1.5 Försöksledningens KBU

samråd

med

I direktiven för den försöksverksamhet med rikskonserter som påbörjades under budgetåret 1963/64 föreskrev Kungl Maj:t att försöksledningen vid planeringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse skulle samråda med KBU. Detta samråd fick sitt organisatoriska uttryck i att försöksledaren samtidigt erhöll uppdraget att vara utredningens sekreterare. Utredningen har härigenom fortlöpande kunnat följa verksamheten genom de föredragningar, som sekreteraren lämnat vid utredningens sammanträden. Frågor av principiellt intresse berörande försöksverksamheten har likaledes regelbundet diskuterats i utredningen eller med dess ledamöter.

AVDELNING 2

Bakgrund och utblick

Innan KBU övergår till att redogöra för den försöksverksamhet med rikskonserter som igångsattes under budgetåret 1963/64 finner utredningen det angeläget att söka precisera utgångsläget och angiva de kulturpolitiska motiveringarna bakom förslaget och beslutet, sådana de framstått för utredningen. En bred, uttömmande redogörelse för begreppen »kultur» och »kulturpolitik» är givetvis omöjlig att lämna i ett så begränsat sammanhang som detta. Rikskonsertverksamheten är ett av många led i det kulturpolitiska handlingsprogram som antagits av statsmakterna. Det är närmast mot den bakgrunden som utredningen vill sätta in sitt resonemang. Även KBU:s föregångare, 1947 års Musikutredning (MU) ville inledningsvis anlägga vissa principiella synpunkter på sitt utredningsuppdrag och lägga de värderingar och slutsatser, som var resultatet av dessa synpunkter, till grund för sina fortsatta överväganden och förslag. MU rubricerade denna avdelning av betänkandet »Samhället, människan, musiken». Musiken som en samhällsangelägenhet var den ena av de två poler, efter vilka MU:s resonemang inriktades; musiken som individuell upplevelse var den andra. MU underströk föränderligheten såsom ett av nutidens mest framträdande drag. Också musiken och musiklivet hade djupt påverkats av denna föränd-

rade situation, och i sitt sökande efter nya uttrycksmedel stod tonsättarna alltid i relation till tidsutvecklingen. Men att närmare ange sambandet mellan den musikaliska utvecklingen och den allmänna tidsutvecklingen var enligt MU omöjligt. Musiken hade liksom all annan konst egna inre lagar för sin tillblivelse. Den kunde inte tvingas fram och den kunde inte skapas enligt på förhand uppställda anvisningar och program. Hurudana villkoren än var för det mänskliga och samhälleliga livet i övrigt — konsten kunde enligt den i västerlandet förhärskande uppfattningen blomstra endast under förutsättning att den gavs friheten att utifrån sina egna lagar och villkor gestalta och förnya sig själv. Enligt denna uppfattning måste varje dirigering av det konstnärliga skapandet avvisas. Den musikaliska verksamheten i samhället hade alltmer kommit att utövas yrkesmässigt. Ännu i början av detta sekel kunde det offentliga musiklivet till viss grad lita till mecenater och donatorer för att trygga sin existens. Den ekonomiska demokratiseringen hade här i grunden förändrat bilden. Det allmänna — främst staten, landstingen och kommunerna — hade alltmer fått övertaga det ekonomiska ansvaret för musiklivet. Den västerländska demokratin h a d e även en kulturell innebörd och för musikens del innebar detta att alla medborgare borde ha möjlighet att taga del

42 av tonkonstens värden — som lyssnare eller som amatörmässiga utövare av musik. Musiken i vårt land drog redan betydande kostnader för det allmänna. Det stöd som på detta sätt skänktes musiken visade att denna konstart betraktades som ett värde för människorna. MU motiverade ett ökat stöd från det allmännas sida genom att framhålla att den samhällsförändring som nyss berörts bland annat resulterat i en kulturell demokratisering, varigenom nya och stora medborgargrupper nu kommit i åtnjutande av kulturella värden som dittills varit förbehållna ett fåtal. Detta innebar för musiklivets vidkommande att omfattningen och därmed omkostnaderna för den musikkulturella verksamheten måste stiga. Denna samhällsförändring hade många aspekter. Den tekniska utvecklingen hade möjliggjort en materiell standardhöjning utan motsvarighet i mänsklighetens historia. Medborgarnas fritid hade ökat och den hade öppnat möjligheter för de breda befolkningslagren till kulturell aktivitet av olika slag. Mot dessa gynnsamma verkningar av samhällsförändringen ställde MU de ogynnsamma: en fortskridande urbanisering avlägsnade människan från den omedelbara naturkontakten. Tekniken hade lett till ej blott en sönderdelning av arbetsprocessen utan även till att människans rent manuella insatser p å många håll minskats genom maskinens standardfabrikat. Det kunde enligt MU ej fördöljas att det moderna industrisamhället lett till en emotionell och estetisk förflackning. En mer eller mindre aktiv estetisk verksamhet gav den mest fullödiga ersättningen för det som nutidsmänniskan förlorat, anförde MU. Härvidlag intog musikutövningen en rangplats. Musiken

hade även en funktion i mera social mening. Samhällsutvecklingen hade raserat mycket av gammal gemenskap och hade icke ersatt denna med nya gemenskapsbindningar människor emellan. Från samhällets synpunkt innebar detta en förpliktelse att se till att nya möjligheter till samvaro och gemenskap ersatte dem som gått förlorade. Musiken hade en samlande kraft och genom dess förmåga att sammanföra stora människoskaror både till gemensamt utövande och till lyssnande kunde musiken fylla ett behov som från samhällelig synpunkt var utomordentligt värdefullt: att få uppleva mänsklig samhörighet. Musiken var, framhöll MU avslutningsvis, en konstform, och som sådan hade den ett eget berättigande, som ej krävde särskilda motiveringar vare sig för dess existens eller för ett kultursamhälles förpliktande stöd. Detta var det centrala, och detta hade också varit huvudsynpunkten i MU:s arbete. Men utredningens arbete och förslag var också burna av övertygelsen att ingen mänsklig verksamhetsform ägde förmågan att som musiken på en gång utveckla den enskilda individen och skänka människorna, höjda över vardagens bekymmer, en berikande gemenskap. KBU har återgivit MU:s synpunkter så utförligt, därför att de i utredningens uppfattning fäster uppmärksamheten vid mänga alltjämt viktiga och giltiga faktorer. KBU vill emellertid vidareutveckla och komplettera MU:s framställning och sätta in resonemanget i ett allmännare kulturpolitiskt sammanhang. Musiken har — nu som förr —• en social funktion och ingår i det stora allmänbegreppet »kultur», detta mångskiftande och sammansatta begrepp. Ordets ursprungliga innebörd är »odling», och det används i överförd be-

43 tydelse både om en individs utbildning •och förfining av dennes själsliga och kroppsliga egenskaper och om mänsklighetens, ett visst folks eller en folkgrupps utvecklingsståndpunkt. Mellan de sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena i samhället råder ett påtagligt beroende. Ändras samhällets ekonomiska och sociala villkor, så påverkas också kulturmönstren. I kulturhistoriska sammanhang h a r man ofta givit ordet »kultur» olika bestämningar; man talar allmänt om en »hovkultur», en »feodal kultur», en »bondekultur» och — jämförelsevis sent — en »arbetarkultur», för att nämna några av dessa bestämningar. De har införts i syfte att sammanföra kulturyttringarna —• dessa mönster av vanor, traditioner, beteenden och värderingar — efter deras förekomst och frekvens inom olika samhällsgrupper. Föreställningen har då varit den, att inom en på visst sätt definierad samhällsgrupp har vissa sådana mönster varit förhärskand e och präglat gruppen på sådant sätt, att dess kulturella standard kunnat bestämmas utifrån vissa allmänna normer. Det har emellertid aldrig gått vattentäta skott mellan dessa samhällsgrupper; vanor och värderingar — också inom kulturmönstrens ram •—• h a r alltid förmedlats mellan grupperna. Sedan de en gång övertagits kan de omvandlas och infogas i den mottagande gruppens allmänna uppfattningar, och de kan efter någon tid framstå som tillhörande gruppen ifråga. Men ursprungliga är de inte — de utgör lån och gåvor mellan samhällsgrupperna och nationerna. »Hovkulturen», den »feodala kulturen» och »bondekulturen» — sådan den utformades under självhushållets era — tillhör i sina mer renodlade former redan kulturhistorien. Kvar finnes ännu begreppen »borgerlig kultur» — stund-

om spaltad i »överklasskultur» (— »finkultur») och »medelklasskultur» — samt »arbetarkultur». Det är dessa begrepp som för närvarande står i centrum för vissa aktuella kulturpolitiska resonemang. Det kan emellertid enligt KBU starkt ifrågasättas, om dessa begrepp i realiteten återspeglar artskillnader; i alla tre socialgrupperna läser man böcker, lyssnar man på musik och intresserar man sig för konst — låt vara olika slags böcker, musik och konst och i olika utsträckning och omfattning. Med den starka bindningen till utbildning som kulturkonsumtionen rent generellt företer skulle det snarare vara uppseendeväckande, om inte valet av kulturstoff och frekvensen av sådant val företedde stora skillnader inom de nämnda tre grupperna. Utbildningen har fram till våra dagar varit nära nog ett monopol för de bättre situerade. I en befolkning som vår h a r för närvarande Vs av den vuxna befolkningen endast folkskola som grundutbildning. Denna situation kommer emellertid att snabbt förändras; införandet av den obligatoriska nioåriga grundskolan med dess påbyggnader i fackskola och gymnasium vidgar snabbt kretsen av medborgare med en bättre och gedignare utbildning. Starka invändningar kan visserligen riktas gentemot den inriktning på »nyttiga» kunskaper och färdigheter som den nuvarande skolans kursplaner erhållit, men de estetiskt bildande ämnena håller på att ändra karaktär. Redan förtrogenheten med ett eller flera främmande språk och en mer omfattande undervisning i ämnen, som förutsätter förmåga till abstrakta resonemang och nyansering i omdömen och värderingar, skapar enligt KBU förutsättningar för ett vidare anammande av kulturyttringar efter skoltiden. Detta vidgar självfallet referensramarna på kulturområdet och

44 kommer att minska klyftorna i kulturellt hänseende mellan olika individer. Den tekniska och industriella utvecklingen kommer att resultera i ett alltmer »klasslöst» samhälle. Dessa båda tendenser i samverkan — skolundervisningens breddning och den teknisktindustriella utvecklingen — kommer att utplåna skillnaden mellan »borgerlig kultur» och »arbetarkultur». På varje område av kulturlivet och under alla former av politiskt och ekonomiskt system har de styrande och makthavande sökt stödja och vidareutveckla den kulturella verksamhet, som tagit sig uttryck i konst, litteratur, musik m. m. Till stor del sammanhänger detta med att kulturyttringarna också har en statusfunktion. Länge stod utövarna av konstnärliga yrken i direkt sold hos sina uppdragsgivare. Produkterna de skapade var beställningsverk, gestaltade så, som uppdragsgivarna ville ha dem. Men egenskapen av beställningsverk utgör från kvalitetssynpunkt ingen värderingsnorm; byggnadsverk, museernas konstsamlingar, världslitteraturen, teatrarnas och konsertsalarnas repertoar bär fortfarande vittnesbörd om den konstnärligt höga halt, som dessa beställda verk kunde förlänas. Givetvis skapades under dessa förhållanden också många verk, som så småningom sållats bort som mindre värdefulla. En konst skapad efter konstnärens eget fria val är en sen företeelse i kulturhistorien. Den förebådades under de nya ekonomiska förhållanden som var en betingelse för borgarklassens u p p trädande som en maktfaktor i de europeiska städerna. I och med denna förändring i den ekonomiska och sociala strukturen kunde konstnären (här fattat i ordets vidaste betydelse) frigöra sig frän ett direkt beroendeförhållande till en bestämd uppdragsgivare och u p p -

träda som producent eller utövare på en ekonomisk marknad. De som efterfrågade hans prestationer var i allmänhet okända för konstnären — det var hans verk de efterfrågade. Tidpunkten för denna förändring av konstnärens marknad har växlat för olika kulturyttringar; inträdet h a r starkt samband med den tekniska och industriella utvecklingen. Med boktryckarkonstens utveckling och läskunnighetens utbredande kom en efterfrågan p å lektyr och litteratur från en långt större allmänhet än tidigare. Därnäst i tiden kom bildkonsten och i ett långt senare sammanhang musiken. Det vore emellertid ett misstag att föreställa sig att konstnären ännu kunde uppträda som en »fri» företagare som kunde gestalta sina ingivelser helt efter eget skön. Den sammantagna efterfrågan, som kom från ett stort antal individer och som gav ett uttryck åt deras föreställningar och önskemål om vad d e ville förvärva av kulturyttringar kunde med visshet vara lika tyrannisk och nyckfull som någonsin en furstes, en feodalherres eller kardinals. Konstnären var ännu i beroendeställning i förhållande till kretsen av avnämare. Det är först i vår egen tid som efterfrågan har kunnat breddas så starkt att kulturmarknaden också h a r kunnat omfatta de helt fria konst- och kulturskapelserna. Men inte ens nu finns det en sådan marknadsstruktur att konstutövaren-kulturskaparen h a r en garanti för att han verkligen når ut till en mottaglig publik med sitt verk, sitt budskap. Kanske är ett sådant tillstånd en utopisk föreställning, men det förtjänar ändå att uppsättas som mål för våra samfällda strävanden att föra kulturen och människorna närmare varandra. Än så länge finns det mera närliggande uppgifter att lösa; ett studium av produktions-, distributions- och kon-

45 sumtionsleden visar pä snart sagt alla kulturområden att det finns påtagliga hinder för en fri kommunikation av idéer och visioner. Det är här en kulturpolitik måste sätta in med åtgärder i samtliga tre led. F ö r musikens vidkommande innebär kulturpolitiska stödåtgärder i produktionsledet att tonsättare och tonkonstnärer måste givas tryggade arbetsförhållanden. I distributionsledet innebär d e i princip att musiken skall bringas ut till alla de platser, där det finns tekniska och organisatoriska möjligheter att framföra musik. I konsumtionsledet, slutligen, innebär de att alla som över huvud är mottagliga för musikens budskap också skall beredas möjlighet att få taga del av det. Men en kulturpolitik värd namnet kan inte utövas uteslutande inom det ena eller andra eller det tredje ledet. Den förutsätter en integrering av stödåtgärder, stimulansbidrag och reformer över hela fältet. Genomföres inte en sådan samordnad insats, riskerar man ett misslyckande. Kanske når man i bästa fall en framgång som kunde blivit större, om helhetstanken blivit beaktad. Kulturpolitiska insatser i produktionsledet h a r som anförts till syfte att ge tonsättare och tonkonstnärer tryggade arbetsförhållanden. Tesen är okomplicerad, men dess realiserande kräver en mängd insatser — mer eller mindre kostsamma och organisatoriskt intrikata — på olika plan. I och för sig är det ingen krävande uppgift att bereda landets tonsättare arbetsstipendier och ålderspensioner. Urvalet av tonsättare som kommer i fråga för sådana ekonomiska stödåtgärder kan alltid bedömas bli rätt begränsat, och de samlade utgifterna för sädana ändamål blir inte särskilt betungande. Tonsättarbegåvningarna är alltid få till antalet, särskilt i jämförelse med litterära och

konstnärliga begåvningar. Inte heller erbjuder det större svårigheter att bereda tonkonstnärer ekonomiskt stöd av liknande art; den ram för stipendier och pensioner som fastställes för ett sådant ändamål kan alltid anpassas efter det behov som y p p a r sig. Svårigheterna kommer till uttryck först i det ögonblick, då man i kravet på »tryggade arbetsförhållanden» också infogar önskemålet om en bättre funktion hos den distributionsapparat, som måste finnas för att tonsättares verk och tonkonstnärers tolkningar och presentationer av dessa verk skall kunna nå fram till en publik. Musiken jämte scenkonsten kräver medverkan av utövande konstnärer för att komma till uttryck. Komponerandet av musik och inövandet av en repertoar är inte ett självändamål; kompositören och tonkonstnärerna strävar efter att få denna musik att klinga inför en publik, de vill påverka lyssnarna och få sina prestationer bedömda i relation till andras produktion och tolkningar. Den distributionsapparat som står till förfogande h a r hittills gestaltats efter mönster från 1800-talets konsertliv ute på kontinenten — i sin tur ett arv från furste- och adelshovens konsertliv. I vårt land fungerar i några av de större städerna orkesterföreningar som mottagare av solister och dirigenter, vilka i samarbete med en fast anställd musikensemble utför en repertoar som med hänsyn till erfarenheterna kan bedömas som angelägen eller gångbar. I mindre städer och samhällen svarar SOR-orkestrar, bestående av amatörer och professionella musiker, efter måttet av sin förmåga för samma uppgifter. De större institutionerna är sedan lång tid tillbaka för sin existens hänvisade till att begära och få betydande bidrag från det allmänna. Det uppfattas med all rätt som en samhällelig uppgift att sörja

46 för deras fortbestånd. SOR-orkestrarna kommer däremot endast i åtnjutande av ett skäligen blygsamt ekonomiskt stöd från staten. Samhällets stöd kommer här i stället företrädesvis från kommunerna. För tonkonstnärer, som inte i första hand uppträder tillsammans med orkestrar utan som företrädesvis konserterar som sång- eller instrumentalsolister eller i mindre ensembler, har villkoren fram till nu varit ännu ogynnsammare. De har varit hänvisade till kammarmusikföreningar och liknande privata sammanslutningar för att få möjlighet att utöva sin konst. Men dessa sammanslutningar har varit avsevärt mer ekonomiskt utsatta och socialt isolerade än de större städernas orkestrar och har endast i begränsad utsträckning fungerat som konsertinstitutioner. Ekonomiskt stöd från det allmänna h a r nästan helt saknats. Gemensamt för dessa båda distributionsnät för musik — orkestrarna och kammarmusikföreningarna — är att de endast i ringa omfattning kan bereda tonsättare och tonkonstnärer en ekonomiskt betryggande ersättning för att de tar deras tjänster i anspråk. Kulturpolitiska insatser i produktionsledet förutsätter således att distributionsledet ägnas stor uppmärksamhet och särskilda omsorger. Som ovan anförts företer denna sektor av musiklivet stora organisatoriska svagheter. De professionella orkestrarna är få till antalet, och den komplettering de kan få genom SOR-orkestrarna måste bedömas som en föga verkningsfull sådan. Kammarmusikföreningarna slutligen h a r för liten räckvidd och för små resurser. I varje resonemang om distributionsförhållandena måste utgångspunkten vara frågorna, om de nuvarande enheterna för distributiva uppgifter — i musiksammanhang främst orkestrarna — har en ändamålsenlig utformning

och en marknadsmässigt sett lämpliglokalisering. Svaret på båda frågorna måste för närvarande bli nekande. Av de statsunderstödda symfoniorkestrarna är endast den i Stockholm fullt utrustad för den stora orkesterrepertoaren. De i Göteborg och Malmö svarar inte fullt mot de krav, som kan ställas i sådana sammanhang. För malmöorkesterns vidkommande tillkommer den krävande dubbeltjänstgöringen för de anställda hos stadsteatern. De återstående tre orkestrarna — de i Hälsingborg, Norrköping och Gävle — kan i än mindre utsträckning sägas motsvara dessa krav. De måste betecknas som katastrofalt underbemannade. Också från lokaliseringssynpunkt råder en ytterst vansklig situation; den egentliga orkesterverksamheten är koncentrerad till några få städer, och större delen av landet lämnas utan tillgång till musik a v detta slag. Den ersättning som kan erbjudas av de mindre SOR-orkestrarna — bestående av amatörer och tillfälligt anlitade yrkesmusiker — kan endast i begränsad omfattning fylla rimliga anspråk på musikaliska prestationer. Bland de kvalitativt bäst rustade SORorkestrarna bör nämnas de i Västerås och Örebro, som på senare tid kunnat kompletteras med yrkesmusiker i stråkstämmorna. Utvecklingen på orkesterområdet synes ha avstannat i och med att d e sex statsunderstödda symfoniorkestrarna etablerades och SOR-verksamheten bringades att fungera. Den enda reella organisatoriska förändring, som skett sedan slutet av 1920-talet, är att Sveriges radio i början av 1950-talet upprättade en egen orkester av symfoniformat och ett antal specialensembler. Dessa aktningsvärda insatser i musiklivet har inte bekostats med statsanslag av eljest förekommande slag utan med licensmedel. Inrättandet av radioorkestern medförde emellertid att Sve-

47 riges radio minskade sitt utnyttjande av de tidigare berörda orkestrarna i programverksamheten, och det inkomstbortfall som detta medförde måste täckas med ökade anslag från stat och kommun. Detta var en nödtvungen anpassning till en förändrad ekonomisk situation. Pä detta område h a r inga nya statliga kulturpolitiska insatser gjorts under en lång följd av år. Anledningen härtill är förvisso inte svår att angiva. Etablerandet av nya yrkesorkestrar måste bedömas som kostnadskrävande företag med få eller snarare inga ekonomiska vinstutsikter. De kommunala församlingar, som till äventyrs övervägt sädana åtgärder under 1930-talet och framåt, måste ha kunnat iakttaga h u r de redan etablerade orkestrarna kämpade med stora ekonomiska svårigheter. Det skulle ha varit ett vågspel att inrätta nya yrkesorkestrar — även om behovet av dem förelegat — så länge den statliga bidragsgivningen till kulturella ändamål var så restriktiv. Konsekvensen av detta stillestånd i utvecklingen är — nödgas KBU konstatera — att det sedan länge råder en markerad ojämnhet i utbudet av orkestermusik och konsertverkamhet över huvud taget mellan olika landsdelar och regioner. Varje försök att komma till rätta med detta förhållande medför att de anspråk som kommer att riktas till de bidragsgivande instanserna — staten, landstingen och kommunerna — nödvändigtvis blir av betydande storlek. Ty det är inte längre nödlösningar av de gängse SOR-orkestrarnas modell, som i längden kommer att tillfredsställa den musikintresserade publiken. Den har redan kunna göra jämförelser med vad de tonkonstnärer, ensembler och orkestrar som medverkar i radio och TV erbjuder snart sagt varje dag. Det tomrum som de nuvarande orkesterinstitutionerna lämnar obeaktat, där-

för att deras resurser inte räcker till för annat än en begränsad turnéverksamhet, är således mycket betydande. Det är inte för mycket sagt om man konstaterar att det föreligger ett uppdämt behov av orkesterkonserter i många städer och samhällen. Det vore nämligen orimligt att föreställa sig, att just de sex städer, som råkat få och kunnat behålla sina orkesterar, skulle vara de enda städer, där en musikintresserad publik står att uppbringa. Orkestrarna i dessa städer tillkom i stort sett i början av detta sekel, därigenom att enskilda personer och sammanslutningar ställde sig som garanter för en offentligt bedriven konsertverksamhet. Denna inlemmades så småningom i ett kommunalt och statligt bidragssystem, när det blev uppenbart att privata resurser ej längre var tillräckliga för att driva verksamheten. De uppkom p å samma sätt som de kungliga teatrarna u n d e r Gustav III:s regeringstid — genom personligt initiativ och med stora bidrag från initiativtagarens sida. Snart nog visade det sig, att också i detta sammanhang det allmänna måste lämna betydande tillskott, vilket skedde i medvetandet att det gällde ett påtagligt nationellt och konstnärligt intresse. H u r denna utveckling skall gestaltas och vilka resurser inom det svenska musiklivet, som måste tagas i anspråk, är föremål för utredningens fortsatta framställning. Hithörande frågor berör i påtaglig grad rikskonsertverksamhetens inriktning och utformning. Förverkligandet av målsättningen att bereda möjlighet åt alla som över huvud taget är mottagliga för musikens budskap att få taga del av den är inte ett helt utopiskt företag. Samma målsättning finnes t. ex. inom det allmänna biblioteksväsendet, där boklånarens geografiska hemvist blivit ovidkommande; genom »interurbana» lån anskaffas utan större tidsutdräkt de böcker han

18 efterfrågar. Folkbibliotek och vetenskapliga bibliotek samarbetar i sådana uppdrag. Men böcker är döda föremål — musiken skall förmedlas av levande människor, som förvisso inte kan hanteras på samma sätt. För många framstår vägen över grammofonskivan och radio-TV som en lösning av kommunikationsproblemet. KBU tillmäter dessa distributionsmedier en mycket hög angelägenhetsgrad men kan inte uppfatta dem som den slutliga lösningen på problemet. De är oväderliga som hjälpmedel, men huvudvikten i all konsertverksamhet måste ligga i den personliga kontakten med tonkonstnärer och ensembler av musiker. De kulturpolitiska insatser, som kan och bör företagas i konsumtionsledet, är att skapa en stimulans till konsumtionsbenägenhet, d. v. s. lust att gå på konserter, att köpa grammofonskivor och att i övrigt anamma musiken som en självklar beståndsdel i de personliga kulturupplevelserna. Här framstår de kulturella inslagen i skolundervisningen på alla stadier som de viktigaste insatserna — jämte en skolkonsertverksamhet, som breddar informationens omfång långt utöver kursplaner och undervisningsmoment. Som en påbyggnad på en hittills försummad skolundervisning får man betrakta de fria folkbildningsorganisationerna. Också här kommer en statligt och kommunalt stödd konsertverksamhet in i bilden som ett väsentligt hjälpmedel. Bakom de kulturpolitiska resonemangen ligger hela tiden mer eller mindre klart uttalat ett rättvisekrav. På de sociala, ekonomiska och allmänt materiella planen har man lyckats nå en påtaglig utjämning mellan olika folkgrupper i samhället. Detta är emellertid långtifrån fallet med de kulturella värdena och företeelserna. De utnyttjas i betydligt mindre utsträckning av ar-

betare och jordbrukare än av tjänstemän och företagare. Redan befintliga konsertinstitutioner besökes företrädesvis av de sistnämnda, och det var i seklets början just dessa kretsar som ställde sig bakom inrättandet av orkesterföreningar och musikföreningar av olika slag. Personer i blygsammare ekonomisk ställning har av olika skäl endast i ringa omfattning känt sig »hemma» p å operan eller konserthusen eller i kammarmusikföreningarna — även om de haft samma förutsättningar som den reguljära publiken att uppskatta de musikaliska prestationerna. Det är antagligt att just denna känsla av främlingskap inför ett ceremoniel, som utvecklas kring opera- och konsertbesök inom ett högreståndssamhälle och senare övertagits av det borgerliga samhället, också h a r skapat föreställningarna om att de på detta sätt manifesterade kulturyttringarna inte angår de stora folkgrupperna i samhället. Kanske ligger de också bakom föreställningarna om en »arbetarkultur» som skulle vara på något sätt art- och gradskild från den »borgerliga» kulturen. Så länge de »högre klasserna» i samhället med egna bidrag svarade för finansieringen av dessa institutioner kunde det måhända vara ett förståeligt resonemang. Numera förhåller det sig så, att genom de statliga och kommunala bidragen till dessa institutioner varje medborgare — vilken samhällsgrupp han än tillhör — kommer att få en direkt delaktighet i deras finansiering; biljettintäkterna täcker som bekant endast en begränsad del av institutionernas årliga omkostnader. Därmed borde också den verksamhet som bedrives innanför institutionernas mur a r vara en angelägenhet för alla som bidrar till deras fortbestånd. Men den uppleves ännu inte på detta sätt, och det är därför som de konsumtionsstimulerande åtgärderna är så viktiga.

m Utredningen h a r tidigare i denna avdelning betonat, att det inte går vattentäta skott mellan samhällsgrupperna och att den kultur vi är omgivna av inte är något en gång för alla fixerat och slutgiltigt. Ramen vidgas i olika riktningar — nya element tillföres ständigt genom kulturellt nyskapande verksamhet; kontakter med andra kulturkretsar förmedlar för oss tidigare okända eller mindre kända musikverk. Ser man kulturpolitikens främsta uppgift i strävandena att göra kulturarvet till en angelägenhet för alla, så kan dessa strävanden inte göras klass- eller gruppbundna. Givet är att insatserna i konsumtionsstimulerande riktning måste anpassas till de förhållanden som råder — de fördomar och föreställningar som etablerats och som synes ha en märklig livskraft. De aktiva insatser som måste göras utifrån rent företagsekonomiska p r i n c i p e r får därför tänkas arbeta med många alternativ för att bryta ned det motstånd som nu finns mer eller mindre starkt uttalat — antingen som överlagd avoghet eller som markerad likgiltighet inför kulturyttringarna.

I den engelska vitboken av år 1965 »En kulturpolitik. De första stegen» konstateras inledningsvis att »förhållandet mellan konstnären och staten i ett modernt demokratiskt samhälle icke är lätt att definiera. Ingen skulle vilja att ett statligt stöd ges i sådan form, att det bestämmer den allmänna smakinriktningen eller på något sätt inskränker ens den mest oortodoxe eller experimenterande konstnärens frihet.» Längre fram i samma vitbok heter det: »I varje civiliserat samhälle är kulturen och de glädjeämnen som ansluter sig därtill av central betydelse, vare sig de är allvarliga eller glada, lätta eller krävande. Att få glädjas åt dessa värden bör bli något som naturligen hör vardagen till. I bilden ingår också främjandet och uppskattningen av en hög standard inom arkitektur, industriell formgivning, stadsplanering och naturvård. Med början inom skolan och sedan inom alla former av mänsklig aktivitet, i staden och på landet, i hemmet, på arbetsplatsen och på fritiden finns oerhört mycket att göra för att förbättra det moderna livets kvalitet.»

I de kulturpolitiska program som särskilt under tiden efter det andra världskriget framlagts i olika demokratiska stater återkommer kraven på ett samhälleligt stöd åt kulturlivet i varierande utformning. Konstens frihet understrykes ständigt. I Förenta Staternas lag om Nationella stiftelsen för kultur och humaniora av år 1965 framhålles, »att konstutövning och humanistiska studier kräver hängivelse och uppmärksamhet, och att det är nödvändigt och lämpligt att den federala regeringen bid r a r till att skapa och vidmakthålla inte bara ett klimat, som u p p m u n t r a r till tankefrihet, fantasi och uppfinningsrikedom utan också materiella förhållanden, som underlättar att sådana skapande krafter frigöres.»

Vitboken talar h ä r i termer av allmän syftning; kulturpolitiken blir en del av miljöpolitiken. Detta var något som redan underströks mycket kraftigt i den socialdemokratiska kulturkommitténs programskrift »Människan och nutiden» av år 1952. Men miljöpolitik är ett ännu vidare begrepp än kulturpolitik, och utredningen vill fördenskull söka föra resonemangen åter till kulturpolitiska frågor i mera begränsad mening — de som gäller konst, litteratur och musik och liknande former av mänskligt skapande.

4 — 614817

Kulturpolitiken är sammansatt av flera olika komponenter, framhåller den danske museimannen Knud W Jensen i sin nyligen (hösten 1966) utgivna bok »Slaraffenland eller Utopia». Där åter-

50 finnes de bevarande och statiska elementen, tillvaratagandet av kulturarvet och det allmänt erkända — »the establishment» — i kulturlivet. Där finnes vidare de officiella och representativa ingredienserna, som ingår i hävdandet av vår nationella prestige, och slutligen de engagerande och dynamiska elementen som just i denna egenskap borde tillerkännas långt större betydelse än vad man hittills har gjort på grund av den politiska och administrativa trögheten. Det pågår alltid en tillväxt och förändring i ett lands kulturliv; nytt bryter fram med olika mellanrum; gammalt omvärderas eller får förnyad aktualitet, och tyngdpunkterna förskjutes mellan konstarterna. Kulturpolitiken bör vara smidig, pluralistisk, klarvaken och får inte förlamas av risken för »felinvesteringar» — en risk som man för länge sedan accepterat inom ett kulturpolitiken så näraliggande område som forskningspolitiken. En svårighet är, framhåller Jensen, att ingen kan överskåda det starkt förgrenade kulturlivet. Varken politikerna, tjänstemännen eller kulturförmedlarna är i stånd att orientera sig utanför sina fackområden. Den människa är inte född som förmår befatta sig med alla konstarter; det skulle kräva ett encyklopediskt kunnande och en mottaglighet och upplevelseförmåga som ingen besitter. En annan svårighet är, att medan det efter hand har skapats en användbar terminologi på många områden — t ex samhällsvetenskapernas — så har man ännu inte en uppsättning begrepp, ett ordförråd, som svarar mot behoven, när man skall beskriva och behandla kulturpolitikens problem. Men även om uppgiften att definiera kulturpolitiken är svår, så måste den

likväl ständigt tagas upp på nytt. Ty man för varje dag en kulturpolitik, och dess fel och förtjänster måste värderas och dess grundtankar diskuteras. Nya former för kulturförmedling kan blott skapas på en grundval av vetande om det samhälle, som kulturlivet är en del av, fortsätter Jensen. Problemen måste skärskådas i sammanhang med samhällets struktur som helhet — urbaniseringen, fritiden och den sociala rörligheten måste tagas med i beräkningen, liksom studier av sådana »rivaliserande» faktorer som masskulturen. Vad som därutöver är nödvändigt är att utvidga kulturpolitiken till att omfatta de områden som ligger utanför de traditionella konstarterna — t ex till stadsplanering, skolan och vetenskaperna om människan och om samhället. Först när man gjort klart för sig räckvidden av dessa problem kommer nya perspektiv in i kulturpolitiken. Det skulle vara till skada om den skulle stelna i en gång vedertagna formuleringar. Det motstånd och den kritik som den nya (i Danmark under 1960-talet) påbörjade kulturpolitiken har mött, bör snarare stimulera till en mera medveten, både teoretisk och praktisk insats. Men det måste finnas en klar uppfattning till grund för det fortsatta arbetet, en inställning, som är baserad på lika delar sakligt vetande, förståelse för konstens villkor och tillit till det skapande hos människan, slutar Jensen sin sammanfattande betraktelse över kulturpolitiken i Danmark. Utredningen kan till alla delar instämma i dessa synpunkter och h a r här velat anföra dem som en klarsynt analys av den mångfald av problem som kulturpolitiken i en välfärdsstat reser.

AVDELNING 3

Försöksverksamhet med rikskonserter

3.1 Organisation

åren

1963/66

KBU vill i det följande framlägga en översikt över den försöksverksamhet med rikskonserter, som efter utredningens förslag i betänkande I och Kungl. Maj:ts proposition nr 103 beslöts av 1963 års riksdag. Översikten bygger på sammanställningar, som lämnats av försöksledningen och uppdelas i ett flertal underavdelningar, vari dels organisationen (central, regional och lokal), dels verksamhetens inriktning och omfattning, uppläggning och utformning behandlas. För försöksverksamheten utfärdade Kungl. Maj:t i brev den 11 juli 1963 till statskontoret följande bestämmelser: 1. En av Kungl. Maj:t utsedd chef skall självständigt svara för försöksverksamhetens ledning. Vid planeringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse skall försöksledningen samråda med konsertbyråutredningen. 2. Vid utformningen av försöksverksamheten skall iakttagas, att verksamheten i största möjliga utsträckning bör ge erfarenheter av olika typer av konsertserier och konsertarrangemang samt material för bedömning bland annat av dessas musikbildande effekt. 3. Försöksledningen h a r att tillse att planeringen av försöksverksamheten i görligaste mån samordnas med planeringsverksamheten vid berörda avdelningar inom Sveriges radio aktiebolag,

Riksteatern och Svenska teatern aktiebolag, att tidsplan för konsertverksamheten föreligger i god tid före varje säsongstart samt att möjligheterna till vetenskaplig undersökning av rikskonserternas effekt och metoder underlättas. Kungl. Maj :t. anvisade medel till försöksverksamhetens igångsättande med 250 000 kr. Vidare föreskrev Kungl. Maj :t att verksamheten Musik för Ungdom (MfU) skulle organisatoriskt inordnas i försöksverksamheten med rikskonserter, dock med iakttagande att det särskilda bidraget till denna verksamhet — 20 000 kr — skulle användas för utveckling av denna verksamhets speciella former. Försöksverksamheten med rikskonserter hade förberetts av KBU, som i enlighet med vad ovan anförts under våren 1963 vid besök i försökslänen informerade företrädare för läns- och kommunala myndigheter, länsskolnämnder, länsbildningsförbund, studieorganisationer, folkrörelser och musiksammanslutningar om den kommande verksamheten. Vid dessa konferenser bildades länskommittéer med uppgift att tillsammans med försöksledningen organisera verksamheten i respektive län. 3.1.1 Central organisation Försöksverksamheten började den 15 augusti 1963, då ett centralt kansli öppnades. Under hösten 1963 bestod kans-

52 liet av verksamhetens chef, en producent, en kamrer samt en sekreterare, vartill kom en halvtidsanställd producent med likaledes halvtidsanställd sekreterare för Musik för Ungdom. I januari 1964 anställdes ytterligare en producent. Under det första verksamhetsåret ombesörjdes såväl programmeringssom turnéläggningsarbetet av de tre producenterna, således en för kvälls-, en för skol- och en för MfU-konserter. Det huvudsakliga arbetet inom det centrala kansliet bestod i inledningsskedet — förutom av att organisera kansliets arbete — av att programmera konsertverksamheten för budgetårets andra hälft (januari—juni 1964), att anordna konferenser och etablera kontakter med studieorganisationernas riksledningar, skolöverstyrelsen, Sveriges radio AB, främst radioskolan, de musikpedagogiska förbunden och tonkonstn ä r e r n a s organisationer. Vid dessa konferenser diskuterades frågor r ö r a n d e skolkonserternas utformning, deras funktion inom det obligatoriska skolväsendet, studieorganisationernas behov av studiematerial för kommande lyssnarcirklar i anslutning till kvällskonsertverksamheten samt därutöver bl a principer vid urval av tonkonstnärer, proportionen mellan svenska och utländska tonkonstnärer såsom medverkande i konsertverksamheten. För skolkonserternas vidkommande ägde en förberedande konferens rum i KBU.s regi redan i mars 1963, varvid huvudprinciperna för verksamheten inom skolorna skisserades. Under sommaren 1963 uppgjorde en skolmusikexpert på KBU:s uppdrag ett programförslag för samtliga skolstadier. Samm a höst vidtalades ett antal tonkonstn ä r e r att genomföra de turnéer, som nu kunde erbjudas skolkommunerna i försökslänen. Denna första offert avsåg vårterminen och höstterminen 1964. Se-

nare överfördes tidsplanen till att gälla skolornas arbetsår, vilket sammanfaller med det statliga budgetåret. I producenternas arbetsuppgifter ingick bl a följande. Skolproducenten hade att av specialister beställa studiematerial för lärarna; något studiematerial för eleverna var vid denna tidpunkt inte möjligt att sammanställa. Lärarnas studiematerial var tämligen summariskt och kan beskrivas som n o tisartade informationer om de kommande konserterna. Producenten skulle även tillställa pressen notiser och bildmaterial rörande turnéerna. Hans huvudsakliga arbete bredvid kontrakterandet av artisterna bestod emellertid av turnéläggning, däri inbegripet beställningskontakter med skolorna, inhämtande av uppgifter från dessa, n ä r en turné kunde tagas emot, samordning av tiderna, utsändning av definitiva turnéplaner, sammanställande av traktaments-, gage- och reseuppgifter för tonkonstnärerna samt bokning av biljetter och hotellrum. Producenten av kvällskonserter hade i stort sett samma arbetsprogram. F ö r denna gren av verksamheten, vilken under året 1963/64 hade betydligt mindre omfattning än skolkonsertverksamheten, hade något systematiskt förarbete inte kunnat göras. Under våren 1964 skapades vissa lokalkommittéer för rikskonserter samt etablerades kontakt med redan existerande arrangörer av konserter, bl a föreningarna inom Västsvenska och Norrländska kammarmusikringarna. Inom denna ännu mycket snäva ram utlades ett antal konserter som igångsättande verksamhet. Försök gjordes även med olika typer av programtryck med utifrån beställda kommentarer samt med artiklar och notiser till pressen. Under budgetåret 1964/65 utvidgades det centrala kansliet — förutom med

53 sekreterare- och skrivpersonal — dels med en studiesektion, dels med en informationssektion. Studiesektionen övertog från producenterna ansvaret för framställning av studiematerial till såväl skolkonserterna som kvällskonserterna; även ansvaret för utformning av programkommentarer lades på studiesektionen. Informationssektionen bemannades med en sektionschef, en sekreterare och en lay-outman på halvtid. De p r i m ä r a arbetsuppgifterna var redaktionella, d v s produktion av programblad, affischer, notiser, bilder, annonser och artikelmaterial, samt distributionsmässiga. Då arbetsresultatet emellertid inte motsvarade förväntningarna, slöt försöksledningen från hösten 1965 ett avtal med ett större tryckeri angående i första hand distributions- och arkivservice; sekreterartjänsten behölls men förändrades till en teknisk redaktörtjänst. Även layouttjänsten behölls. Inför budgetåret 1965/66 företogs med stöd av vunna erfarenheter en ytterligare funktionsuppdelning och specialisering inom det centrala kansliet. En intendent anställdes för att närmast under försöksledaren såsom ekonomisk och administrativ chef uppgöra förslag till budget, göra kostnadsuppföljningar samt rationalisera och skapa rutin i både den centrala administrationen och dess kontakter med den regionala organisationen. Försöksledaren, chefen för studiesektionen och intendenten har i grupp fungerat som försöksverksamhetens direktion, under vilken ställts en programsektion med uppgift att i första hand för kvällskonserterna uppgöra förslag till program samt en turnésektion med uppgift att lägga turnéer och svara för upprättande av kontrakt med artister och lokalarrangörer. Den tekniske redaktören och lay-outtjänsten

placerades under turnésektionen. Som ett resultat av omorganisationen kunde varje försökslän erhålla sin egen producent, som i nära samarbete med länskommittéerna utformade program inom en långtidsplan om två budgetår. Planen anpassades till såväl det statliga budgetåret som kommunernas och landstingens redovisningsår ( = kalenderår). Organisationen Musik för Ungdom (MfU) hade redan innan den anslöts till försöksverksamheten igångsatt en verksamhet främst i Kopparbergs, Jämtlands och Värmlands län i samarbete med folkhögskolor och länsbildningsförbund. Denna verksamhet bestod dels av konserter givna av studerande vid musikhögskolan, dels av konserter givna av unga utländska musiker som förmedlats av den internationella sammanslutningen Jeunesses Musicales (JM) (se ovan 1.3.15). Det syntes inte försöksledningen lämpligt att förorda en nedläggning av denna verksamhet under motivering att den inte ägde r u m i försökslänen. Något stöd för en dylik åtgärd fanns ej heller i det kungl brevet av den 11 juli 1963. MfU-konserter utbjöds därför dels inom de län, där organisationen tidigare varit verksam, dels inom försökslänen, varvid konserterna inlemmades i det totala utbudet såsom ett mellanled mellan skoloch kvällskonserter med samma ekonomiska stöd som för skolkonserter. Denna form bibehölls t o m budgetåret 1964/65, varefter vissa förändringar vidtogs med ledning av vunna erfarenheter. Till dessa återkommer KBU i ett senare sammanhang (se nedan 3.2.3).

3.1.2 Regional organisation Såsom redan nämnts tillkom vid KBU:s besök i försökslänen u n d e r våren 1963 s k länskommittéer m e d uppgift att

54 inom respektive län organisera lokala mottagar- eller arrangörsinstanser, förmedla programsynpunkter, utverka anslag från landsting och kommuner m. m. Då länskommittéerna trots likartade uppgifter utvecklats olika, vill KBU lämna en redogörelse län för län. I Malmöhus län beslöt man att interimistiskt skapa en länskommitté med uppgift att tillsammans med det centrala kansliet ekonomiskt stödja lokalkommittéer, understödja skolkonsertverksamhet, komplettera kvällskonserterna med musiklyssningscirklar i studieförbundens regi, stödja ungdomsverksamhet i enlighet med riktlinjerna från Jeunesses Musicales, påverka kommunerna att tillsätta kultur- eller musiknämnder, varigenom musikverksamhet kunde stödjas, ansöka om medel till musikverksamheten hos landstinget samt tillse att biljettpriserna till konserterna hölls på en för publiken lämplig nivå. En interimskommitté tillsattes med 21 ledamöter, av vilka 5 utgjorde ett arbetsutskott. Under den första tiden åtog sig den i Lund verksamma Centralbyrån för populärvetenskapliga föreläsningar uppgiften att vara kontaktorgan med kansliet i Stockholm. Under år 1964 arvoderades en funktionär för uppdraget att fungera som länsombud u n d e r länskommittén. Under hösten 1965 tillsatte det sedan december 1963 verksamma, för båda Skånelänen gemensamma, bildningsförbundet en bildningskonsulent, som övertog den verkställande uppgiften. Länskommittén ansökte år 1964 hos Malmöhus läns landsting om ett anslag, vilket kunde användas till stöd åt ekonomiskt svaga lokalarrangörer och utgöra bidrag till den administrationskostnad som verksamheten medförde. Landstinget beviljade 20 000 kr i anslag. I Jönköpings

län beslöt man uppdra-

ga åt bildningsförbundets musikutskott att med viss förstärkning representera försöksverksamheten inom länet. Musikutskottet skulle hos landstinget ansöka om bidrag till skapandet av en länsfond samt till administrationen av verksamheten, uppmana kommunerna att stimulera bildandet av lokalkommittéer, innefattande representanter för både studie- och musikorganisationer, samt att ekonomiskt stödja dessa, rekommendera lokalarrangörerna att skapa abonnemangssystem m m. Bland önskemålen inför den nya verksamheten märktes bl a att försöksverksamheten skulle utnyttja länets amatörmusikgrupper samt i länet verksamma yrkesmusiker. Bildningsförbundet i länet tillsatte under år 1964 en särskild funktionär med uppdrag att jämte bildningskonsulenten ägna sig åt den nya verksamheten. Landstinget anvisade 20 000 kr i anslag till länsfonden, ur vilken det nya länsombudet delvis arvoderades. Även i Östergötlands län överlämnades den verkställande funktionen åt bildningsförbundets musikutskott och en deltidsanställd funktionär. Musikutskottet erhöll uppdraget att ansvara för skapandet av lokala organ, där sådana inte redan fanns, att hos landstinget ansöka om anslag till en garantifond för stöd åt ekonomiskt svaga kommuner och lokala arrangörer, samt att skapa underlag framför allt för skolkonserter inte minst i små kommuner, som kunde sammanföras till konsertregioner. Även h ä r framfördes önskemål om att länets egna artister skulle givas tillfälle att medverka i konsertverksamheten. Östergötlands läns landsting anvisade vid höstens landstingssammanträde å r 1964 10 000 kr till garantifonden. Liksom fallet var i Jönköpings och Östergötlands län uppdrogs även i Norr-

55 bottens län åt bildningsförbundet att svara för de regionala åtagandena i samband med försöksverksamheten. Ett musikutskott tillsattes inom länsbildningsförbundet. Man framhöll vid KBU :s besök i Luleå bl a att de anslag till försöksverksamheten, vilka kommunerna borde ställa till förfogande, inte borde få påverka dittills utgående anslag till musik inom kommunerna. Även h ä r skulle man söka skapa en garantifond. Man underströk vikten av att skolkonsertverksamheten gavs prioritet, att länets egna musiker gavs tillfälle att medverka, att konsertverksamheten borde koncentreras till höstsäsongen, att riksteaterns programsättning borde ske tidigare för att möjliggöra en samordning av utbuden samt att ett nordiskt samarbete på Nordkalotten borde inledas. Norrbottens läns landsting anvisade vid höstens landstingssammanträde år 1964 15 000 kr till länsfonden. Det framgår av ovanstående översikt att försöksverksamheten redan från början knöts mycket nära till bildningsverksamheten i de fyra försökslänen, varvid man genomgående sökte komplettera länsbildningsförbunden med representanter för det regionala och det lokala musiklivet, där sådana representanter inte redan deltog i bildningsförbundens arbete. Genom anknytning till länsbildningsförbunden erhöll det regionala arbetet en organisatorisk fasthet, vilken eljest icke torde ha kunnat skapas så snabbt. Denna har framför allt präglat försöksarbetet inom Jönköpings och Norrbottens län, där bildningsförbunden visat synnerligen stor effektivitet som regionala distributionsorgan för kulturutbuden inom studieverksamhet, konst, teater och musik och där dessutom kontakterna med skolväsendet och den regionala radioverksamheten blivit star-

ka. Östergötlands län h a r avvikit från detta mönster bl a genom att bildningsförbundet hittills inte ägt någon länsbildningskonsulent. Den samordnade överblicken hos ett regionalt organ h a r härigenom saknats, vilket utan tvivel påverkat försöksverksamhetens resultat och försvårat arbetet för det verkställande länsombudet, som i detta län varit verksam på fritid. Situationen h a r delvis varit densamma inom Malmöhus län men h a r genom anställningen av en bildningskonsulent under år 1965 förbättrats mycket snabbt. Ända från försöksverksamhetens början h a r länskommittéerna varje år vid flera tillfällen varit samlade på det centrala kansliet i Stockholm för gemensamma överläggningar och information. Dessa konferenser h a r varit av utomordentligt stor betydelse för såväl försöksledningen som länsrepresentanterna. Den ovan skisserade organisationsform som nu gäller för kanslietsarbete h a r i huvudsak tillkommit efter samråd mellan centrala och regionala instanser och med hänsynstagande till de regionala instansernas speciella arbetssätt och arbetsuppgifter. Försöksledningen h a r vid dessa konferenser även kunnat informera länskommittéerna om allmänna frågeställningar inom musiklivet, till vilka försöksverksamheten givetvis borde taga hänsyn. Man har även haft tillfälle att diskutera och söka lösa kontroversiella frågor av programmässig, ekonomisk och organisatorisk art. Utvecklingen av försöksverksamheten under åren 1963—1966 har inte minst genom dessa konferenser lett till' en begynnande arbetsfördelning, inom vilken det centrala kansliet skall svara för allmän budgetering och programsättning, medan länskommittéerna skall åtaga sig i huvudsak distributiva uppgifter. Till dessa uppgifter kommer också produktion av konsertprogram

56 i regional regi under medverkan av i regionen bosatta artister och ensembler, körer och liknande. Denna konsertverksamhet utgör inslag i regionens eget musikliv, till vilket försöksverksamhetens konserter kommer såsom ett komplement.

3.1.3 Lokal organisation

3.2 Verksamhetens fattning

inriktning

och om-

Som framgår av 3.1 ovan rekommenderade KBU i sitt första betänkande, att försöksverksamheten skulle omfatta skolkonserter, ungdomskonserter och kvällskonserter. Försöksledningen har genomfört detta program med huvudvikten lagd i första hand på skolkonserter, i andra hand på kvällskonserter och i tredje hand på ungdomskonserter.

Någon enhetlig form för organisationen på det lokala planet har under försökstiden icke uppstått och någon sådan har ej heller eftersträvats, då en fixering till ett bestämt mönster utan 3.2.1 Skolkonserter tvivel skulle h a medfört att många re- Verksamheten med skolkonserter h a r dan existerande och väl fungerande till syfte att giva barn och ungdom i grupper måste splittras. Detta skulle skolpliktig ålder musikaliska uppleveldärtill m å h ä n d a h a rubbat förtroendet ser i form av för varje åldersstadium för rikskonsertverksamheten. Där kul- lämpade konserter. Skolkonserterna avturnämnder, musiknämnder eller likses således vara ett komplement till den nande institutioner av kommunal ka- musikundervisning, som bedrives inom raktär redan funnits, har dessa i allskolan men de skall icke ersätta denna. mänhet mottagit uppgiften att lokalt Genom skolkonserterna skall eleverna svara för rikskonserterna. Där ett stu- givas en träning att lyssna till skilda dieförbund haft en stark förankring musikstilar och -genrer. Med denna hos ortsbefolkningen har detta i många målsättning blir det naturligt, att konfall åtagit sig ansvaret. Även kammar- serten förberedes med ett visst pedamusikföreningar, orkesterföreningar gogiskt material och att man inom klasoch kommunala musikskolor h a r med sen diskuterar intrycken även efter varierande framgång fungerat som för- konserten. Själva konserten innehåller söksverksamhetens lokala instanser. Un- inga andra pedagogiska moment än att der år 1965 h a r framför allt i Jönköden gästande musikern (ensemblen) pings län även företagsledningar och eller i vissa fall en särskild kommenfackföreningar uppträtt som målsmän tator lämnar några upplysningar om för verksamheten, i allmänhet som ar- konsertnumren. rangörer av konserter inom ett företag Skolkonserterna har som nämnts oreller en förening. ganiserats och programmerats för skoF r å n början och ännu under bud- lans olika stadier. Skolkommunerna ergetåret 1964/65 etablerades ofta direkta bjudes att beställa en serie om tre konkontakter mellan det centrala kansliet serter per stadium och läsår. En komoch den lokala gruppen. Det visade sig mun med fullt utbyggd grundskola och emellertid, att detta i allmänhet var en gymnasium beställer i regel fyra seolämplig kontaktväg, varför informa- rier, d v s tolv konserter. Skolkomtioner etc. numera alltid går över läns- muner äger rätt att med hänsyn till kommittéerna, d v s verksamhetens rebarnantalet ge repris på varje konsert. gionala instanser. Är barnantalet inom skolkommunen så

57 stort, att reprisförfarandet inte ger tillfredsställande resultat, kan skolkommunen beställa fler serier inom varje stadium, varvid reprisrätten beträffande varje serie givetvis kvarstår. Detta system har av naturliga skäl gynnat de större skolkommunerna, medan de barnfattiga kommunerna inte haft möjlighet att tillgodogöra sig reprisrätten, efter vilken grundavgiften beräknats. Som ett komplement till skolkonserterna inom grundskolan h a r i Malmöhus län ett särskilt försök gjorts med konserter för förskolebarn. Försöket h a r utförts i samarbete med förskoleseminariet i Malmö. I vissa fall h a r även folkhögskolor och yrkesskolor tillgodogjort sig skolkonserterna. F ö r att bättre kunna kontrollera konserternas musikaliska kvalitet samt lämplighet för det avsedda stadiet genomföres samtliga program från och med vårterminen 1966 först inom Stockholms grundskolor, varvid såväl pedagoger inom dessa som försöksverksamhetens studiesektionschef och h a n s konsultgrupp har tillfälle att med artisterna diskutera uppläggning och genomförande. Från såväl pedagogiskt som konstnärligt håll h a r man framfört önskemål att försöksverksamheten måtte anordna viss utbildning i metodiken att kommentera programmen, i muntlig framställningskonst m. m. Sådana lektioner och föredrag h a r påbörjats från och med sommaren 1966. Ett annat förstärkande komplement till verksamheten utgör de skolradioprogram, som sammanställs och sänds fyra veckor före konsertturnéns början regionalt inom varje län. Dessa program kan dels direkt avlyssnas i klassrummet, dels beställas för ett avlyssnande vid annan tidpunkt från länets central för audivisuella hjälpmedel, vilken central i allmänhet är knuten till länsskolnämnden.

För att kontinuerligt erhålla en såväl konstnärlig som pedagogisk bedömning av skolkonsertverksamheten har försöksledningen sammankallat en konsultgrupp, i vilken skolöverstyrelsen, skolradion och musikernas organisationer är företrädda. Denna grupp har sedan hösten 1965 sammanträtt i genomsnitt varannan vecka under skolåret och företagit ett antal resor för samråd med försökslänens länsskolnämnder och företrädare för skolkommunerna. Oaktat försöksverksamheten började vid en tidpunkt, då kommunerna redan fastställt sina budgetplaner för år 1964, inflöt ett stort antal beställningar för vår- och höstterminerna 1964. Omkring 750 skolkonserter genomfördes våren 1964 såsom framgår av nedanstående tabell. En viss tendens att börja verksamheten med serier för mellanstadiet kunde spåras. Även i fortsättningen h a r man i första hand tillgodosett barnen i låg- och mellanstadierna, medan högstadiet stått något tillbaka. Gymnasiet har av förklarliga skäl utgjort det minst omfattande verksamhetsområdet. För högstadiet har speciella omständigheter tillstött genom att musiken som skolämne är frivillig; i denna situation h a r förberedelsearbetet i hög grad försvårats eller i många fall omintetgjorts. Omfattningen av skolkonsertverksamheten våren 1964 framgår av nedanstående tabell. Skolkonsertverksamheten under läs-

Tabell 3.1 Skolkonserter våren 1964 Län

Jönköpings

Summa

Antal orter

Antal konserter

11 29 24 26

84 246 141 276

58 året 1964/65 framgår av följande tabell som också anger antalet åhörare. I följande tabellariska uppställning redovisas de t o n k o n s t n ä r e r som med-

verkat i skolkonserter läsåret 1964/65. Redovisningen h a r uppdelats på skolans fyra stadier. Antalet skolkonserter per stadium

Tabell 3.2 Skolkonserter

läsåret

1964/65

Speldagar per stadium Antal speldagar

Län

Malmöhus Jönköpings Östergötlands Norrbottens Summa

Antal åhörare

låg-

mellan-

hög-

gymnasium

48 211 82 181

15 60 35 49

19 96 20 51

6 37 16 60

8 18 11 21

19 380 71 365 42 784 91 694

225 223

Tabell 3.3 I skolkonserter medverkande artister och ensembler läsåret

1964/65

Antal speldagar Artister/Ensembler

Malmöhus län

Jönköpings län

Lågstadiet (L) dans: Birgit Åkesson piano: Solveig Hultén Irene Mannheimer

6 18

Östergötlands län

Norrbottens län

6 12

6 Alva Rydström Staffan Scheja Greta Westfelt violin: Elis Bergström

6(M)

6 6 6

6 6

5 Orlf-grupp, ledare Daniel Helidén . . . duo: Lars Fresk, Kurt Appclgren,

6 6

Summa Mellanstadiet (M) flöjt: Sanfrid Schön gitarr: Per Olof Johnson harpa: J a n Håkan Åberg

18 C0+6(M)

17 14

12 35

16 7 2

piano: Herta Fischer Elisif Lundén-Bergfelt Lars Sellergren trios: Eichenholz-trion Gitarr-kammartrion Knut Hultbergs trio kvintett: Bertil Melanders blåskvintett grupper: Gunnar Sjöqvists barn-

7 17 9 9 9 4

5(H)

9 7 5

36 9

Lunnevad-gruppen 3 Framnäs-grupper

18 Summa

|

20+5(H)

59 Antal speldagar Artister/Ensembler

Jönköpings län

Malmöhus län

Norrbottens län

Östergötlands län

Högstadiet (H)

6 17

3 sång till gitarr:

21 11

sång till luta: Folke Sällström/Roland Bengtsson

5 + 4 (G) 12

sång till piano: Karen Heerup/Bengt J o h n s o n . . . .

3 14 10 12

Summa

1 6 + 4 (G)

2 3

5 5

8 Gymnasiet (G) Dorrit Kleimert/Berit

Hallqvist/ 4 3 3 4 13 Summa

21 Totalt

•

och län under läsåret 1965/66 framgår av tabell 3 : 4.

Tabell 3.4 Skolkonserter

läsåret

1965/66

Skolstadium låg

mellan

hög

gymnasium

Malmöhus.. . Jönköpings. . Östergötlands Norrbottens .

33 108 78 102

54 183 72 114

18 75 39 138

18 36 18 33

Summa

105 Län

m a speldag kan det förekomma 1, 2 och i undantagsfall 3 skolkonserter; siffran 522 bör med hänsyn härtill uppräknas med faktorn l 1 /* till ca 780— 800. Under läsåret 1966/67 h a r skolkonserterna fått den omfattning som framgår av tabell 3: 5. Tabell 3.5 Skolkonserter

Totalantalet konserter under detta läsår utgjorde 1 119. Siffran är ej direkt jämförbar med uppgiften om antalet speldagar under föregående läsår, som utgjorde 522. Under en och sam-

läsåret

1966/67

Skolstadium låg

mellan

hög

gymnasium

Malmöhus 1 . . Jönköpings.. Östergötlands Norrbottens .

48 168 90 114

26 246 114 120

11 111 99 132

7 42 15 36

Summa

100 Län

1 Inkluderar 5 orter i Kristianstads län.

60 Totalantalet konserter utgör innevarande läsår 1 379 eller en ökning med 260; den största ökningen faller på mellanstadiets konserter och den minsta på gymnasiets. En uppfattning om hur långt skolkonsertverksamheten nått under innevarande läsår får man av följande uppställning. I Jönköpings län saknas skolkonsertverksamhet i följande sju kommuner: Byarum, Ingatorp, Månsarp, Norra Mo, Norra Sandsjö, Tenhult och Vetlanda landskommun. I Östergötlands län har skolkonsertverksamhet ännu ej upptagits i följande sexton kommuner: Askeby, Aspveden, Borensberg, Folkunga, Godegård, Gryt, Hällestad, Landeryd, Norsholm, Norra Kinda, Stegeborg, Södra Gästring, Södra Valkebo, Vårdnäs, Västra Vikbolandet och Östgöta Dal. I Norrbottens län saknas sådan verksamhet i fem kommuner, nämligen: Gällivare, Karesuando, Karl Gustav, Nedertorneå och Överluleå. I Malmöhus län har skolkonsertverksamhet hittills blott upptagits i 16 av länets 72 kommuner. Anledningen härtill är att den regionala verksamheten under de två första försöksåren varit organisatoriskt mindre väl utvecklad och att skolmyndigheterna intagit en

avvaktande hållning till skolkonserterna. Utredningen redogör n ä r m a r e för dessa omständigheter i ett senare avsnitt av redovisningen för försöksverksamheten (se 3.6.2 nedan) men vill redan här anföra, att utbudet från det centrala kansliet för läsåret 1967/68 mötts med ett synnerligen stort intresse från skolkommunernas och skolledarnas sida i Malmöhus län. Detta innebär att den tidigare bilden av detta försökslän i grunden har förändrats.

3.2.2 Kvällskonserter

Försöksverksamheten skall ge en grund för bedömning av möjligheterna att giva konserter åt nya publikgrupper och på nya orter. Försöksledningen h a r sökt efter en gradvis stegrad differentiering av programsättning och konserttyp samt en koncentration av konsertlivet såväl ekonomiskt som organisatoriskt. Med hänsyn till bl a att en sådan försöksverksamhet tidigare saknat varje motsvarighet inom musiklivet i vårt land, har försöksledningen varit hänvisad till att tillgodogöra sig erfarenheter av relativt allmän natur om konsertverksamhet. Nära sammankopplad med uppgiften att locka fram och kvarhålla nya publikgrupper är nödvändigheten att utnyttja olika slag av musi-

Tabell 3.6 Antal kommuner med skolkonserlverksamhet Län Malmöhus län därav med skolkonserter Kristianstads län därav med skolkonserter därav med skolkonserter Östergötlands län därav med skolkonserter Norrbottens län därav med skolkonserter . . . .

1966/67

Städer

Köpingar

Landskommuner

Summa

9 4 4 1 9 9 7 7 5 5

8 2 9 2 4 4 4 4 1 1

55 10 45 2 40 33 36 20 24 18

72 16 58 5 53 46 47 31 30 24

61 Tabell 3.7 Kvällskonserter våren 1964 Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble

Malmöhus län: Hälsingborg (ABF) (Museet)

Kyndelkvartetten Nuovo su vecchio-ensemblen

Höganäs (Musikfrämjandet Kul- Sveriges Radios (SR) kammarensemblabygden) le och sångsolister Landskrona (ABF) » Lund (Studentaftonutskottet) » (Salomon Smiths kam- Wolf-trion marmusikförening) Den nye danske strygekvartet Brita Hjort, piano/ Konvicka-kvartetten Malmö (Museet och kon- Kyndelkvartetten Nuovo su vecchio-ensemblen serthusstiftelsen) SR kammarensemble och solister Wolf-trion (Salomon Smith) Den nye danske strygekvartet Hjort/Konvicka-kvartetten Trelleborg (ABF) SR kammarensemble (Salomon Smith) Wolf-trion Den nye danske strygekvartet SR kammarensemble och solister Ystad (ABF)

Programslag

Stråkkvartetter Modern musik på gamla instrument Barockmusik och operan Pimpinone

Pianotrios Stråkkvartetter Pianokvintetter

Jönköpings län: Bankeryd (Länsmuseet och bildningsförbundets vandringsutställning) Bredaryd (lokalkommitté) Gi slaved (Musiknämnden)

Eje Thelins Quintet samt Janos Soly- Jazzkonsert, Mussorgsky: om, piano Tavlor på en utställning

Ferdinand Conrads kammarensemble Arne Domnerus orkester Dorothy Irving, sång Kyndel-kvartetten Conrads kammarensemble Irene Mannheimer, piano Gnosjö (lokalkommitté) Conrads kammarensemble Eje Thelins Quintet samt Hestra (lokalkommitté) Janos Solyom, piano Huskvarna (Länsmuseet Thelins Quintet samt Solyom etc) Jönköping (Intim mu- Irving Göteborgs-trion sik) Kyndel-kvartetten Conrads kammarensemble Malmbäck (lokalkomGöteborgs-trion mitté) Conrads kammarensemble Norrahammar (Länsmu- Thelins Quintet samt Solyom seet etc) Nässjö (lokalkommitté) Ulla Britt Edbergs ensemble Conrads kammarensemble (Länsmuseet etc) Thelins Quintet samt Solyom Smålandsstenar (lokal- Göteborgs-trion kommitté) Conrads kammarensemble Vetlanda (Länsmuseet Thelins Quintet samt Solyom etc)

Barockmusik Jazzkonsert Romanser Pianoafton

Program kring Debussy

62 Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Värnamo (lokalkommit- Mannheimer Domnerus orkester té) Edbergs ensemble (Länsmuseet etc) Thelins Quintet samt Solyom Östergötlands län: Boxholm (Orkesterfören.)

Edbergs ensemble Bruno Eichenholz, violin/ Jan Eyron, piano Finspång (Musikstyrel- Kyndel-kvartetten sen) Edbergs ensemble Gusum (Musikskoleför- Eichenholz/Eyron bundet) Linköping( Intim musik) Kyndel-kvartetten (Linköpings ungdomsDomnerus orkester och hemgårdar) Eichenholz/Eyron Tjällmo (Musikskolan) Edbergs ensemble Vadstena (musiknämn- Edbergs ensemble den) Valdemarsvik (Musikskoleförbundet) Edbergs ensemble

Norrbottens län Härads (lokalkommitté) Jokkmokk (lokalkommitté) Kalix (folkhögskola) Luleå (lokalkommitté) .

Saulesco-kvartetten Kyndel-kvartetten SR ungdomsorkester SR ungdomsorkester Saulesco-kvartetten Kyndel-kvartetten SR ungdomsorkester

Violinafton

Stråkkvartetter Kammarkonsert

Malmberget (lokalkommitté) Saulesco-kvartetten Älvsbyn (lokalkommitté) Saulesco-kvartetten Öjebyn (folkhögskola) SR ungdomsorkester Kristianstads län: Kristianstad (Kammar- Hans Leygraf, piano musikförening) SR Kammarensemble och solister

Pianoafton

Älvsborgs län: Borås (Västsvenska musikringen) Conrads kammarensemble Värmlands län: Arvika (länsbildningsförbundet Karlstad (d:o) Torsby (d:o)

Göteborgs orkesterförening

» »

» »

Kopparbergs län: Mora (Västsvenska musikringen) Conrads kammarensemble Västernorrlands län: Sollefteå (Norrländska musikringen) SR ungdomsorkester Sundsvall (d:o) »

Orkesterkonsert

63 Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Västerbottens län: Lycksele (Norrländska SR ungdomsorkester musikringen) •i Skellefteå (d:o) 11 Umeå (d:o)

ker och ensembler, dels för att erhålla variation i programsättningen, dels för att inventera befintliga resurser samt för att utröna, var kompletteringar bör göras i framtiden. Under våren 1964- ordnades 82 konserter inom ramen för 12 olika produktioner. För dessas lokalisering, för de olika arrangörerna och medverkande hänvisas till länssammanställningarna i tabell 3.7. Programsättningen följde inte någon särskild linje men speglade relativt väl vad som brukar äga rum under en traditionell konsertsäsong: stråkkvartett, romansafton, gitarrafton, kammarmusik från barocken, spelad av en specialensemble, pianoafton, symfonikonsert samt konsert av kammarensemble, sammansatt av ungdomar. Ett mindre traditionellt inslag var det program som byggts kring tonsättaren Claude Debussy och som presenterades med sång, pianomusik och kammarmusik, sammanhållet av uppläsningar och ljussättning inom en enhetlig regi. De flesta av dessa konserter ägde rum på smärre platser utan organiserat konsertliv. Redan u n d e r denna första säsong inleddes ett samarbete mellan försöksverksamheten och vissa etablerade kammarmusikföreningar, t ex Salomon Smiths kammarmusikförening i Skåne (Malmö, Trelleborg och Lund) samt — utanför försökslänen — föreningarna inom de tidigare nämnda Västsvenska och Norrländska kammarmusikringarna. Säsongen 1964/65 uppvisade en fastare inriktning. Traditionella konserter av solistaftontyp erbjöds fortfarande

och mottogs huvudsakligen av kammarmusikföreningarna. En nyhet var de regionala symfonikonserter som inom Östergötlands län arrangerades i samarbete med Norrköpings orkesterförening. Sådana konserter hade orkesterföreningen redan tidigare givit under ett antal år. Nu infogades de inom ramen för försöksverksamheten i ett bredare sammanhang. Ett försök gjordes denna säsong att inom varje län presentera en större kammarmusikproduktion i samarbete med Stockholms konsertförening och Stockholms filharmoniska orkester (SFO). Musiker ur denna orkester, vilka eljest inte ingått i fast etablerade kammarmusikensembler, slöt sig samman i fyra grupper, kammarmusikensembler I—IV, som var och en presenterade större kammarmusikverk ur den repertoar som ytterst sällan kunnat framföras utanför de största städerna. Såväl klassiska och romantiska verk som nutida verk för stämbesättningar från kvintett till nonett framfördes vid dessa konserter. SFRK svarade för hela konsertkostnaden, och biljettintäkterna inkasserades av försöksverksamheten. Samarbetet med orkesterns ledning resulterade i att ett relativt stort antal mycket kompetenta musiker, som annars huvudsakligen var bundna till arbetet inom orkestern, nu fick tillfälle att verka som kammarmusiker, utan att den tid som åtgått för instudering av repertoaren för dessa turnéer behövde tagas från orkesterarbetet. Sedan SFRK inköpt en fyr-kanalig bandspelare kunde även ny, i vissa

64 Tabell 3.S Kvällskonserter säsongen 1964/65 Län Ort (Arrangör) Malmöhus län: Eslöv (SFRK) Hälsingborg (SFRK) Lund (SFRK) Malmö (SFRK) (Ars nova) Svalöv (SFRK) Svalöv (folkhögskola) Ystad (SFRK)

Artist(er)/Ensemble

Kammarmusikensemble II Sten Pettersson, klarinett/ Göteborgs symfoniorkester Kammarmusikensemble II Gérard Schaub, flöjt/ Göteborgs symfoniorkester Fou Ts'ong, piano Wohl-kvartetten Kammarmusikensemble II Kammarmusikensemble II Göteborgs symfoniorkester Yuji Takahashi, piano/ elektronisk ensemble Guido Vecchi, violoncell/ Göteborgs symfoniorkester Ann Sofi Rosenberg/Birgit Sommer Guido Vecchi, violoncell/ Göteborgs symfoniorkester

Programslag

Arnold Schönberg orkesterkonsert

Pianoafton stråkkvartetter

modern pianomusik, elektronisk musik Sångprogram

Jönköpings län: Bodafors Gislaved (förening)

Gnosjö Jönköping (SFRK) (SFRK)

Malmbäck (folkhögskola) Norrahammar Nässjö

Smålandsstenar (SFRK) (SFRK) Tranås (SFRK) Vetlanda (SFRK) Värnamo (SFRK)

Per-Olof Johnson, gitarr Ingemar Bergfelt, piano Leo Berlin, violin/ Janos Solyom, piano Göteborgs radiokor Åke Olofsson, violoncell/ José Ribera, piano Wohl-kvartetten Kammarmusikensemble I

Gitarrafton Pianoafton Kammarmusikprogram Körprogram Kammarmusikprogram Gustav Mahler, Anton Bruckner

Stockholms filharmoniska orkester (SFO) orkesterkonsert Collegium musicum äldre ensemblemusik Takahashi/elektron ensemble Johnson Wohl-kvartetten Wohl-kvartetten José Ribera, piano Pianoafton tr Bergfelt, Johnson Kyndel-kvartetten Göteborgs radiokor Mirko Donner, violoncell/ Malmö symfoniorkester orkesterkonsert Bergfelt SFO kammarensemble Kammarmusik Kammarmusikensemble I SFO kammarensemble Johnson Bergfelt Wohl-kvartetten Endré Wolf, violin/ Malmö symfoniorkester Takahashi/elektron ensemble Kammarmusikensemble I Kammarmusikensemble IV Bela Bartok, Maurice Ravel, Franz Schubert Malmö symfoniorkester

65 Artist(er)/Ensemble

Län Ort (Arrangör)

Programslag

Östergötlands län: Boxholm (SFRK)

Kammarmusikensemble IV Folke Sällström, sång/ Roland Bengtsson, gitarr Harry Axelsson, Norrköpings orkesterförening Finspång (förening) Norrköpings orkesterförening Gusum (SFRK) Boel Loholm, violin/ SFO kammarensemble Kisa (V Kindakommun) Gert Crafoord, violin Norrköpings orkesterförening Norrköpings-kvartetten Fou Ts'ong Linköping (förening) Kyndel-kvartetten Collegium musicum Mjölby (SFRK) Malmö symfoniorkester Rhea Jackson och Georg Goodman sång/Norrköpings orkesterförening Hans Leygraf, piano/SFO Motala Gert Crafoord, violin/ Norrköpings orkesterförening Norrköping SFO Ringarum (SFRK) Malmö symfoniorkester Rolf Björling, sång/ Skänninge Norrköpings orkesterförening Söderköping (Lions' club) Norrköpings orkesterförening OIofsson/Ribera Tjällmo (musikskola) Sällström/Bengtsson Kammarmusikensemble IV (SFRK) Ingemar Berg, violoncell/ Norrköpings orkesterförening Vadstena Karl Sjunnesson, sång/ Bo Waldemar Lundqvist, gitarr SFO kammarensemble (SFRK) Dag Achatz, piano/ Norrköpings orkesterförening Fou Ts'ong/ Åtvidaberg (förening) Norrköpings orkesterförening Sjunnesson/Lundqvist Norrköpings orkesterförening Ödeshög (kulturnämnden) Norrköpings orkesterförening

Norrbottens län: Framnäs (Musikskolan) Gällivare (musiksällskap) Haparanda (Kulturvårdsnämnden) (SFRK)

»

Kalix (SFRK) (SFRK) Kiruna (Orkesterförening) Luleå (kammarmusik fören) 5—614817

Visafton orkesterkonsert kammarmusik kammarmusik

Porgy and Bess

Leygraf Alfred Brendel, piano Brendel Berlin/Solyom Kammarmusikensemble I I I SFO kammarensemble Kammarmusikensemble I I I SFO kammarensemble August Wenzinger, viola da gamba/ Elfriede Otto, cembalo Berlin/Solyom Wenzinger/Otto Brendel Berlin/Solyom

Pianoafton Igor Stravinskij, Ludwig Spohr

Kammarmusik

66 Län Ort (Arrangör) (SFRK)

>

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Kammarmusikensemble III SFO kammarensemble

Kvällskonserter utanför försökslänen säsongen 1 964/65 Stockholm (SFRK/Intim musik) Kammarmusikensemble I (SFRK) Kammarmusikensemble II (SFRK/Intim musik) Kammarmusikensemble I I I (SFRK/Fylkingen) Takahashi/elektron ensemble (SFRK) Alfons och Aloys Kontarski, Nationalmusei kammarorkester Mozart Södermanlands län: Katrineholm (Västsvenska musikringen) Johnson Kalmar län Vimmerby (d:o) Kristianstads län: Kristianstad (d:o) (SFRK)

Bergfelt

Wohl-kvartetten SFO

Hallands län: Falkenberg (Västsvenska Johnson musikringen) (d:o och Kyndelkvartetten Falkenbergs sparbank) Sven Bertil Taube, sång/ Stockholms barockensemble J a n Johanssons trio Göteborgs symfoniorkester Göteborgs och Bohus län: Göteborg (SFRK)

SFO

Älvsborgs län: Alingsås (Västsvenska musikringen) Herrljunga (d:o)

Greta Erikson, piano Olofsson/Ribera Sjunnesson/Lundqvist

barockmusik jazzkonsert

Pianoafton

Värmlands län: Karlstad (Bildningsförbundet och S F R K ) SFO Kopparbergs län: Borlänge (förening) Falun (SFRK)

Leygraf Gävleborgs läns orkesterförening, Malmö stadsteater och balettensemble konsert, dans, skådespel

(Norrländska kammarmusikringen och museet) (SFRK) Studio der fruhen Musik Mora (Museet och Väst- Takahashi/elektron ensemble svenska musikringen) Wenzinger/Otto Gävleborgs län: Gävle (OrkesterföreStudio der fruhen Musik ningen) Kyndel-kvartetten Hudiksvall (Norrländkammarmusikringen) Leygraf Västernorrlands län: Domsjö (förening och Norrländska kammarmusikringen)

Leygraf Johnson

äldre ensemblemusik

67 Artist(er)/Ensemble

Län Ort (Arrangör) Junsele (förening och Norrländska kammarmusikringen) Kapellsberg (musikskola och Norrländska kammarmusikringen) Sollefteå (förening och Norrländska kammarmusikringen) Sundsvall (förening) och Norrländska kammarmusikringen) Jämtlands län: Östersund (förening och Norrländska kammarmusikringen) Västerbottens län: Lycksele (förening och Norrländska kammarmusikringen) Skellefteå (Norrländska kammarmusikringen) Umeå (förening och Norrländska kammarmusikringen)

Programslag

Berlin/Solyom Leygraf Johnsson Berlin/Solyom Wenzinger/Otto Studio der fruhen Musik Leygraf Johnson Studio der fruhen Musik Leygraf Studio der fruhen Musik

Leygraf

Leygraf Leygraf Berlin/Solyom Leygraf Johnson

Konserter utanför Sverige, säsongen 1964/65 Takahashi/elektron musik Helsingfors (SFRK) Köpenhamn (SFRK) Oslo (SFRK) (Filharmonisk selskap) SFO

fall experimentell musik presenteras i olika konsertsammanhang. En turné genomfördes i samarbete med föreningen Fylkingen. Konserterna upptog elektrofonisk musik samt modern pianomusik, utförd av den japanske pianisten Yuji Takahashi. Konsertturnén utsträcktes till Helsingfors, Köpenhamn och Oslo. Antalet produktioner uppgick till 55. En redovisning av konserternas lokalisering, arrangörer och medverkande återfinnes i tabell 3.8. I tabell 3.9 redovisas publikfrekvensen totalt och inom försökslänen. Det bör framhållas, att publiksiffrorna endast tillåter begränsade slutsatser och iakttagelser. Sålunda framgår bl a att pianoaftnar som gives av ton-

konstnärer som nått ut till en betydande publik genom massmedier' samlar större publik än en romansafton, att orkesterkonserter lockar fler besökare än kammarmusikaftnar men också att nutida musik i goda framföranden inte verkar framstå som avskräckande ens för otränade lyssnargrupper. Ordnandet av abonnemangsserier samt arrangerandet av vad SFRK kallar »interna konserter», d v s konserter inom', företag, institutioner och föreningar till vilka allmänheten ej ägt inträde, inleddes under säsongen 1965/ 66. Större delen av dessa konserter har utförts av Kyndel-kvartetten som hösten 1965 heltidsanställdes av SFRK för en tid av två år. Verksamheten inleddes i Jönköpings län, där den

68 Tabell 3:9 Kvällskonserter säsongen 1964/65 Därav i försökslänen

Totalt Konsertgivare

Antal konserter

Antal besökare

Antal konserter

a) hösten 1964 Solister: gitarr Per Olof Johnson piano Ingemar Bergfelt Alfred Brendel Greta Erikson Fou Ts'ong Hans Leygraf José Ribera Duo: cello/piano Åke Olofsson/José Ribera . sång/gitarr Karl Sjunnesson/Bo Walde mar Lundqvist sång/piano Ann Sofi Rosenberg/Birgit Sommer viola da gamba/ccmbalo August Wenzinger/Elfriede Otto Ensembler: Collegium musicum Kammarmusikensemble I Kammarmusikensemble II Kyndelkvartetten SFO kammarensemble Orkestrar: Gävleborgs läns orkesterförening . Göteborgs symfoniorkester Malmö konsertföreningssymfoniorkester Stockholms filharmoniska orkester (SFO) Summa

781 4 3 2 2 11 1

345 337 213 352 5 459 90 135 235 86 320 198 639 564 331 327 1 503 1 809 1 951 5 278

77 Genomsnitt per konsert

20 953 272

b) våren 1965 Solister: gitarr Per Olof Johnson piano Ingemar Bergfelt Duo: sång/gitarr Folke Sällström/Roland Bengtsson Trio: Jan Johanssons trio Ensembler: Ensemble för kammarkonsert III . Ensemble för kammarkonsert IV . Kyndelkvartetten Nationalmusei Kammarorkester. . Norrköpings-kvartetten SFO kammarensemble Studio der fruhen Musik Wohl-kvartetten

5 4 2 1 1 4 5 3

303 160 249 52 384 756 579

51 Antal besökare

Därav i försökslänen

Totalt Konsertgivare

Antal konserter

Ensemble/pianist Elektrofoni/Yuji Takahashi Ensemble/sång Barockensemblen/Sven Bertil

Antal konserter

Antal besökare

438 1

213 Norrköpings o r k e s t e r f ö r e n i n g . . . .

1 9

1 854

Summa

525 1 854 7 265

3 859

Kör: Orkestrar:

Genomsnitt per konsert 1

Antal besökare

102 Vid 5 konserter.

vunnit stor anslutning, och har därefter upptagits även i de övriga försökslänen. Inom sju kommuner i Jönköpings län ordnades billiga abonnemangsserier, som omfattade såväl konserter av ortens egna krafter som rikskonserter av gästande artister. Härigenom breddades det totala publikunderlaget för de olika konsertgivarna. En enhetlig tidsplan i orternas musikverksamhet kunde åstadkommas. Skolkonserterna h a r h ä r också på många orter upprepats under kvällstid som föräldrakonserter. En särskild konsertform, som utgjorde ett mellanting mellan de interna konserterna och de helt offentliga, utgör de konserter, som under 1965/66 givits i samband med dels Frikyrkliga studieförbundet, dels ABF. Framför allt har den abonnemangsserie varit framgångsrik som omfattade fyra konserter, upptagande ett program med blåskvintett, en körkonsert, en stråkkvartettafton samt en konsert med arabisk musik, som anordnats av Frikyrkliga studieförbundet. Denna serie h a r i samförstånd med länskommittéer och lokalarrangörer även ordnats på orter, där SFRK haft en egen lokalavdelning.

Denna h a r i sådant fall inskränkt sin egen verksamhet till två konserter men samarbetat med Frikyrkliga studieförbundet beträffande dess fyra arrangemang. Vidare skall i detta sammanhang nämnas de abonnemangskonserter, vilka anordnades i Blekinge län såsom ett särskilt försök under säsongen 1965/66 av det s k karlskronablocket, dvs tre landskommuner samt Karlskrona stad. I detta fall ställde sig sålunda kommunerna direkt såsom arrangörer och överlät åt olika studieförbund att ordna en studieverksamhet omkring konserterna. Ett nytt inslag i försöksverksamheten i Norrbottens län var det samarbete som SFRK inledde med olika bibliotek. F y r a konserter under rubriken »Musik på bibliotek» arrangerades i bibliotekslokalerna, och konserterna hade en särskild inriktning på orternas bibliotekskunder. I samband med dessa konserter anordnades utställningar av litteratur, grammofonskivor m m i anslutning till konsertprogrammen. Dessa konserttyper h a r senare vidareutvecklats i försöksverksamheten. Under säsongen 1965/66 utvecklades

.70 Tabell Län Ort (Arrangör) Malmöhus län: Frenninge Hälsingborg Landskrona Lund

Malmö

Råå Trelleborg Ö. Grevie

3.10 Kvällskonserter

säsongen

Artist(er)/Ensemble

1965/66 Programslag

Joachim Grubich, orgel Trio di Trieste kammarmusik Saulesco-kvartetten George Russelis sextett jazzkonsert Emanons storband, led George Russell o René Zosso sång till vielle (lira) Agustin Leon Ara, violin/ Miguel Zanetti, piano Schöns kammartrio English Chamber orchestra/Mtislav Rostropovitj, violoncell Grubich Zosso Leon Spierer, violin/ Ottomar Borwitzky, violoncell SFO, solist Berit Lindholm, sång Ara/Zanetti Saulesco-kvartetten Ara/Zanetti

Jönköpings län: Aneby Bankeryd

Kyndel-kvartetten Anja Thauer, violoncell/ Carl Tillius, piano Gotthard Arnér, orgel Kyndelkvartetten Bodafors Kyndel-kvartetten Bredaryd Arnér Emanons storband, Andor Neufeld, violin/ Rainer Miedel, violoncell/ Janos Solyom Musica Holmia Eksjö (Frikyrkl. studie- Kammarkören förb) SFO blåsarkvintett Abdu Rahman el Khatib Kyndelkvartetten Gislaved Neufeld/Miedel/Solyom Musica Holmia Gnosjö Arnér Emanons storband Neufeld/Miedel/Solyom Gränna Zosso Hestra Kyndelkvartetten Hillerstorp Kyndel-kvartetten Huskvarna (Frikyrkl. Kammarkören studieförbundet) SFO blåsarkvintett Abdu Rahman el Khatib Kyndel-kvartetten Hyltebruk Kyndel-kvartetten Jönköping Sven-Erik Bäck m ensemble Kyndelkvartetten (3 framtr) Ann Sofi Rosenberg, sång/ Hans Leygraf, piano Malmbäck Tage Swärds kvartett Kyndelkvartetten Irene Mannheimer, piano Greta Erikson, piano

Musik från vår tid

71 Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Arnér Grubich Erikson/Nygren Rosenberg/Leygraf Thauer/Tillius Thauer/Tillius Norrahammar Kyndelkvartetten Kyndelkvartetten Nye Erikson/Nygren Nässjö Kyndel-kvartetten Bäck m ensemble Emanons storband Örebro kammarorkester Rosenberg/Leygraf Smålands Rydaholm Arnér Neufeld/Miedel/Solyom Smålandsstenar Rosenberg/Leygraf SFO blåsarkvintett Kyndelkvartetten Mannheimer Tjällmo György Pauk, violin/ Ingemar Bergfelt, piano Baseler Gamben Quartett Tranås (Frikyrkl. stu- Kammarkören SFO blåsarkvintett dieförbundet) Abdu Rahman el Khatib Kyndel-kvartetten (2 framtr) Erikson/Nygren Vetlanda Rosenberg/Leygraf Schöns kammartrio Trio di Trieste Kyndel-kvartetten Värnamo (Frikyrkl. stu- Kammarkören SFO blåsarkvintett dieförbundet Kammarkören Abdu Rahman el Khatib Kyndel-kvartetten SFO, solist Berit Lindholm, sång (SFRK) Emanons storband Trio di Trieste

Mariannelund

Östergötlands län: Boxholm Finspång Gusum Kisa Linköping

Lunnevad Mjölby Motala

Tage Swärds kvartett Norrköpings orkesterförening Pauk/Bergfelt Baseler Gamben Quartett Norrköpings orkesterförening Pauk/Bergfelt Swärds kvartett Norrköpings orkesterförening Tage Swärds kvartett Mannheimer Kammarkören Kyndelkvartetten Norrköpings orkesterförening Tublin/Ahlmark Norrköpings orkesterförening Baseler Gamben Quartett Bäck m ensemble Norrköpings orkesterförening

(5 framtr)

72 Län Ort (Arrangör) (SFRK) Norrköping Rimforsa Skänninge Söderköping Vadstena

Valdemarsvik Vikingstad Åtvidaberg

Norrbottens län: Arvidsjaur (bibliotek)

Boden (SFRK) Haparanda (SFRK) Jokkmokk (bibliotek)

Kalix (SFRK) Kiruna

(bibliotek)

Luleå (bibliotek)

Malmberget (SFRK) Piteå Övertorneå (bibliotek)

Artist(er)/Ensemble SFO Swärds kvartett Kammarkören Tublin/Ahlmark Tublin/Ahlmark Norrköpings orkesterförening Norrköpings orkesterförening Norrköpings orkesterförening, och solister Norrköpings orkesterförening Kyndel-kvartetten Norrköpings orkesterförening Zosso Norrköpings orkesterförening Mannheimer Bäck m ensemble Grubich Erland Hagegård, sång/ Gunnar Ahlmark, piano Berit Hallqvist, sång/ Anders Öhrwall, piano Gunnar Svensson/ Putte Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten SFO Gävleborgs läns orkesterförening Neufeld/Solyom Gävleborgs läns orkesterförening Carmen Piazzini, piano Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Neufeld/Solyom Piazzini Kyndel-kvartetten Gävleborgs läns orkesterförening Aase Nordmo-Lövberg, sång/ Käbi Laretei, piano Neufeld/Solyom Kyndel-kvartetten Piazzini Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Neufeld/Solyom Kyndel-kvartetten Piazzini Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Piazzini Kyndelkvartetten SFO Neufeld/Solyom Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall

Programslag

körer L van Beethoven symfoni nr 9

(2 framtr)

73 Artist(er)/Ensemble

Län Ort (Arrangör)

Programslag

Svcnsson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Zosso Spierer/Borwitzky Thauer/Tillius Pauk/Bergfelt Tublin/Ahlmark Kyndel-kvartetten Baseler Gamben Quartett Göteborgs symfoniorkester

Stockholm

Stockholms län: Järna, Sorunda, Sköndal

Stora

Södermanlands län: Nyköping Kronobergs län: Alvesta Växjö Kalmar län: Gärdslösa Hultslred Kalmar Nybro Vimmerby Åby Blekinge län: Holmsjö, Jämjö

Kallinge Karlskrona (SFRK) Ronneby Kristianstads län: Glimåkra Kristianstad Osby Göteborgs och Bohus län: Göteborg

Morlanda Torsby

Grubich Tublin/Ahlmark Grubich Grubich Musica Holmia Grubich Schöns kammartrio Baseler Gamben Quartett Baseler Gamben Quartett Grubich Pauk/Bergfelt Lars Sellergren, piano Grubich Claude Genetay, violoncell/ Greta Eriksson, piano Margareta Hallin, sång/Käbi Larctei Saulesco-kvartetten Saulesco-kvartetten Genetay/Erikson Hallin/Laretei Saulesco-kvartetten SFO Genetay/Erikson Hallin/Laretei Ara/Zanetti Sellergren Genetay/Erikson Hallin/Laretei Bäck m ensemble Werner och Manfred Heutling, violin och piano Herbert Konvicka, violin/Gideon Roehr, viola/ René Forest, violoncell Grubich Ara/Zanetti

2 konservatoriekonserter

Län Ort (Arrangör) Älvsborgs län: Alingsås Herrljunga Åmål

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Sellergren Schöns kammartrio Sellergren Konvicka/Roehr/Forest

Skaraborgs län: Falköping, Hjo, Lidköping, Mariestad, Skara Kyndelkvartetten Skövde Trio di Trieste Kyndel-kvartetten Värmlands län: Arvika Filipstad Hagfors Ingesund Karlstad Kristinehamn

Säffle Örebro län: Hallsberg, Karlskoga, Kumla (ABF) Örebro (ABF)

Spierer/Borwitzky Enrico Mainardi, violoncell/ Carlo Zecchi, piano Ara/Zanetti Kjell Bsekkelund, piano Bsekkelund Bsekkelund, Mainardi/Zecchi Bsekkelund Pauk/Bergfelt Dorothy Irving, sång/ Carl Rune Larsson, piano Mainardi/Zecchi Bsekkelund

Kyndel-kvartetten Kyndelkvartetten Duo Heutling

Västmanlands län: Hallstahammar, Kolbäck, Kolsva, Köping, Skinnskatteberg, Skogslunda, Surahammar, Tärna, Virsbo, Västerås (ABF) Kyndel-kvartetten Kopparbergs län: Borlänge Falun

Ludvika Mora Smedjebacken Tunabro, Vansbro Gävleborgs län: Gävle (SFRK) Bollnäs Hudiksvall, Söderhamn

Mainardi/Zecchi Irving/Larsson Mainardi/Zecchi Irving/Larsson John Ogdon, piano Loewenguth-kvartetten Trio di Trieste Klari Baranyi, piano Baranyi Mainardi/Zecchi Baranyi SFO Loewenguth-kvartetten Per Olof Johnson, gitarr Johnson

2 konservatoriekonserter

75 Län Ort (Arrangör) Västernorrlands län: Alfredshem Härnösand, Ramsele Sollefteå Sundsvall

Tynderö

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Slovakiska kammarorkestern Kyndel-kvartetten Irving/Larsson Slovakiska kammarorkestern Ogdon Irving/Larsson Kyndelkvartetten Loewenguth-kvartetten Slovakiska kammarorkestern Kyndel-kvartetten

Jämtlands län: Birka, Hoting, Sveg, Ås

Agnes Gåal, piano Gåal Konvicka/Roehr/Forest Östersund, (Expo Norr SFO/Comissiona/Hallin Bel-Canto kören/Lilian Sjöstrand, (2 framtr) SFRK) sång/Lars Blohm, cembalo/Jan Crafoord, viola da gamba Kyndel-kvartetten/Axel Herjö, viola/ Elisabeth Tholin-Sellergren, violoncell/Ingemar Bergfelt, piano Edith Thallaug, sång/Salmo Sahlin, violin/Ingemar Bergfelt, piano Emanons storband Gävleborgs läns orkesterförening, Karin Langebo, sång, Bo Teddy Ladberg, conferencier Östersund (förening och Slovakiska kammarorkestern Norrländska K a m Gåal marmusikringen)

Västerbottens län: Hörnefors, Lycksele, Rundvik Skellefteå

Umeå Vilhelmina Köpenhamn Narvik

Kyndelkvartetten Slovakiska kammarorkestern Loewenguth-kvartetten Kyndel-kvartetten Ogdon Mannheimer Ogdon Loewenguth-kvartetten Kyndel-kvartetten Kyndelkvartetten Utomlands SFO Aase Nordmo-Lövberg, sång/ Käbi Laretei, piano

76 de regionala orkesterkonserterna till en modell för h u r de statsunderstödda mindre orkestrarna kunde utnyttjas på platser utanför sina stationeringsorter. Verksamheten inleddes under det föregående budgetåret i Östergötlands län i samarbete med Norrköpings orkesterförening och fortsattes såväl med denna orkester som med de i Gävle, Hälsingborg och Malmö stationerade orkstrarna. Den orkestertyp som företrädes av dessa orkestrar var på grund av sin begränsade storlek mycket gynnsam; även efter en utbyggnad till 45—50 man skulle en sådan orkester kunna rymmas i mindre samlingssalar och gymnastikhallar, där den stora symfoniorkestern inte kan användas. En uppställning över kvällskonserterna under säsongen 1965/66 återfinnes i tabell 3:10. Under innevarande verksamhetsår, 1966/67, h a r försöksverksamheten nått följande omfattning. I Malmöhus län h a r 7 av länets 9 städer på ett eller annat sätt blivit hemvist för SFRK:s kvällskonserter; undantagen är Skanör med Falsterbo och Trelleborg. Endast 2 av länets 8 köpingar beröres av densamma, nämligen Bjuv och Lomma, och i likaledes 2 av länets 55 landskommuner, nämligen Långaröd och Svalöv, anordnas kvällskonserter. Såsom tidigare anfördes i fråga om skolkonserter kommer situationen att snabbt ändras. I Jönköpings län är motsvarande siffror för städernas vidkommande 7 av 9 — de som saknas är Gränna och Sävsjö — och för köpingarnas 2 av 4. Här saknas Bodafors och Norrahammar, vilka tidigare dock varit representerade i kvällskonsertsammanhang. I 4 av länets 40 landskommuner anordnas kvällskonserter, nämligen i Bankeryd, Gnosjö, Malmbäck och Villstad (Smålandsstenar).

I Östergötlands län är motsvarande siffror för städernas vidkommande 5 av 7 — de som saknas är Skänninge och Söderköping — och för köpingarnas 2 av 4. Här saknas Finspång och Valdemarsvik, vilka båda tidigare r e presenterats. I 3 av länets landskommuner anordnas kvällskonserter, n ä m ligen i Norra Valkebo (Lunnevads folkhögskola), Västra Kinda (Kisa) och ödeshög. I Norrbottens län anordnas kvällskonserter i samtliga länets 5 städer, i köpingen Älvsbyn samt i 5 av länets 24 landskommuner, nämligen i Arvidsjaur, Gällivare-Malmberget, Jokkmokk (Jokkmokk och Vuollerim) Nederkalix (Kalix) och övertorneå (Hedenäset och övertorneå). Kvällskonserterna säsongen 1966/67 framgår av tabell 3: 11.

3.2.3 Ungdomskonserter

Som ovan nämnts (3.1.1.) inordnades genom det kungl. brevet den 11 juli 1963 organisationen Musik för Ungdom (MfU) under försöksverksamheten med rikskonserter. Organisationen hade tidigare varit anknuten till Musikfrämjandet och hade bedrivit en sporadisk konsertverksamhet, främst i Kopparbergs, Jämtlands och Värmlands län men även i städerna Malmö och Göteborg. MfU hade ännu icke antagits som en del av det internationella Jeunesses Musicales (JM). Enligt statuterna för denna musikrörelse skall en medlem kunna styrka, att han står självständig gentemot såväl stat som andra offentliga, allmänna huvudmän. Intet h i n d r a r emellertid att stat eller statlig institution lämnar visst ekonomiskt stöd. JM arbetar pä bred bas för att stimulera ungdomens musikintresse. Konserter anordnas, där unga tonkonstnärer fram-

77 Tabell 3.11 Kvällskonserter säsongen 1966/67 Län Ort (Arrangör) Malmöhus län: Bjuv Eslöv

Hälsingborg Höganäs Landskrona Lomma Lund

Långaröd Malmö

(SFRK) Svalöv Ystad Olika orter i länet:

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Nomus-kvartett II Unga musiker: Miklos Kundler, sång/ Marianne Moberger, piano Alexander Migdal, violin/ Tore Wiberg, piano Teater 23/Malmö konservatorium Litterär musikalisk soaré Gustav Schmal, violin/ Nordv. Skånes orkesterförening Teater 23/Malmö konservatorium Unga musiker: Kundler/Moberger Unga musiker: Migdal/Wiberg Bruno Eichenholz, violino grande/ Herta Fischer, piano Elaine Skorodin, violin/ Brita Hjort, piano Kyndel-kvartetten LaSalle-kvartetten Teater 23/Malmö konservatorium Eichenholz/ Fischer Gabor Gabos, piano Kyndel-kvartetten Borodin-kvartetten Unga musiker: Kundler/Moberger » t Migdal/Wiberg Skorodin/Hjort Nomus-kvartett II Sibelius-akademien Teater 23/Malmö konservatorium Musica nova LaSalle-kvartetten Jeanne Héricard, sång/ Carl Rune Larsson, piano Konservatoriekonsert Grete Wehmeyer Gustav Schmal/Malmö konserthus Atonala skolan i Wien symfoniorkester SFO, dir Antal Dorati • Unga musiker: Migdal/Wiberg Teater 23/Malmö konservatorium Unga musiker: Kundler/Moberger » » Migdal/Wiberg Thomas Birth: Musik förrenässansluta och spansk gitarr (SFRK i samarbete med ABF)

Jönköpings län: Bankeryd Kyndelkvartetten Musik från medeltid och Eksjö (Frikyrkl. studie- Tage Swärds kvartett renässans förbundet) John Fleming, sång/ Romanser och folksånger Carl Rune Larsson Mogens Ellegaard, accordion/ Gérard Schaub, flöjt/Gunnar Lif/piano Gislaved

Collegium musicum, Halmstad

Gnosjö

Dorothy Irving, sång/Brita Hjort, pia no/Eva Lisa Lennartsson, recitation Kyndel-kvartetten Jönköpings kammarorkester

Musik och lyrik

78 Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Huskvarna (Frikyrkl. studieförbundet)

Swärds kvartett Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif Borodin-kvartetten Jönköping Kyndel-kvartetten (SFRK) SFO, dir Antal Dorati Malmbäck Irving/Hj ort/Lennartsson Mariannelund Jönköpings kammarorkester Kyndel-kvartetten Irving/Hjort/Lennartsson Nässjö Bengt Hallbergs trio; dansare Irving/Hjort/Lennartsson Kyndel-kvartetten Teater 23/Malmö konservatorium Smålandsstenar Kyndel-kvartetten Jönköpings kammarorkester Teater 23/Malmö konservatorium Tranås (Frikyrkl. stu- Swärds kvartett dieförbundet) Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif Teater 23/Malmö konservatorium Vetlanda Kyndel-kvartetten Jönköpings kammarorkester Hallbergs trio/dansare Värnamo Teater 23/Malmö konservatorium Irving/Hjort/Lennartsson Jönköpings kammarorkester (Frikyrkl. studieför- Swärds kvartett bundet) Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif Östergötlands län: Boxholm

Kisa Linköping

Lunnevad Mjölby Motala

Norrköping

Unga musiker: Rainer Miedel, violoncell/Bo Lindholm, piano Kyndelkvartetten Norrköpings orkesterförening Norrköpings orkesterförening Unga musiker: Miedel/Lindholm Eichenholz/Fischer Kyndel-kvartetten ~(2 framtr) Rolf Ekelunds kvintett Elektrofonisk konsert SFO Kyndel-kvartetten Unga musiker: Miedel/Lindholm Ekelunds kvintett Norrköpings orkesterförening Musica nova Elektrofonisk konsert Mattiwilda Dobbs/Norrköpings orkesterförening Ekelunds kvintett Borodin-kvartetten Kyndel-kvartetten Elektrofonisk konsert Musica nova

Marieborgs folkhögskola Unga musiker: Miedel/Lindholm Vadstena

Balett och jazz

Norrköpings orkesterförening

79 Län Ort (Arrangör)

ödeshög Norrbottens län: Arvidsjaur (bibliotek)

Boden

ESRO (Kiruna) Haparanda Hedenäset (bibliotek) Jokkmokk (bibliotek)

Kalix

Kiruna (bibliotek)

Luleå (bibliotek)

.,

Piteå

Vuollerim (bibliotek) Älvsbyn

Programslag

Ekelunds kvintett Norrköpings orkesterförening Norrköpings kammarorkester

Åtvidaberg

Malmberget

Artist(er)/Ensemble

Örnulf Boye Hansen, violin Tage Swärd, blockflöjt, klarinett krumhorn/OHe Almé, uppläsning Ulf Åhslund, gitarr, blockflöjt/Ulla Blom, sång, trumma, blockflöjt/Sune östman, flöjt, violin/Curth Forsberg, blockflöjt Renässans och barock Dorrit Kleimert, sång/Åke Nygren, En'afton med H C Änderuppläsning sen Boye Hansen/Karin Gullberg, piano Musica nova Dag Achatz, piano/Bodens orkesterförening Kyndel-kvartetten Karl-Erik Welin Minos palats (Olle Elektrofonisk konsert Bonnier) Boye Hansen/Gullberg Achatz Kyndel-kvartetten Kleimert/Nygren Boye Hansen Swärds kvartett Åhslunds kvartett Kleimert/Nygren Achatz Boye Hansen/Gullberg Kyndel-kvartetten Framnäs kammarorkester Boye Hansen Swärds kvartett Åhslunds kvartett Kleimert/Nygren Boye Hansen/Gullberg Elektrofonisk konsert LaSalle-kvartetten Framnäs kammarorkester Boye Hansen Swärds kvartett Åhslunds kvartett Kleimert/Nygren Lars Lystedts kvintett Jazz i norr Elektrofonisk konsert LaSalle-kvartetten Achatz Boye Hansen/Gullberg Kyndel-kvartetten Lystedts kvintett Boye Hansen/Gullberg Lystedts kvintett Elektrofonisk konsert Musica nova Boye Hansen/Gullberg Kleimert/Nygren Achatz

80 Län Ort (Arrangör)

(bibliotek) Övertorneå Stockholm

Blekinge län: Holmsjö, Jämjö Karlskrona Ronneby Kristianstads län: Kristianstad Osby Tomelilla Åstorp Ängelholm

Göteborgs och Bohus län: Göteborg

Värmlands län: Arvika, Filipstad Ingesund Järnskog Karlstad

Artist(er)/Ensemble

Programslag

Kyndelkvartetten Framnäs kammarorkester Kleimert/Nygren Boye Hansen/Gullberg Unga musiker: Anna Kundler, piano » » Bo-Armand Olsson, sång,/Claes Hellman flöjt/Gunnar Ahlmark, piano i » Migdal/Wiberg » » Kundler/Moberger » » Miedel/Lindholm Sibelius-akademien Welin Héricard/Larsson Konservatoriekonsert Wehmeyer »

Gabos Kyndel-kvartetten SFO Gabos Kyndel-kvartetten Gabos Kyndel-kvartetten Skorodin/Hjort Nomus-kvartett I Borodin-kvartetten Teater 23/Malmökonservatorium Nomus-kvartett I Teater 23/Malmö konservatorium Unga musiker: Kundler/Moberger Eichenholz/Fischer Unga musiker: OIsson/Hellman/Ahlmark Elektrofonisk konsert Sibelius-akademien Héricard/Larsson Konservatoriekonsert Wehmeyer » Schmal/Göteborgs symfoniorkester Kyndelkvartetten Héricard/Larsson Wehmeyer Sibelius-akademien Unga musiker: Kundler Ivan Ericson-kvartetten Unga musiker: Kundler » » Olsson/Hellman/Ahlmark

Konservatoriekonsert

»

81 Artist(er)/Ensemble

Län Ort (Arrangör) Kristinehamn Säffle Torsby Örebro län: Örebro

Kopparbergs län: Borlänge Edsbyn Falun Leksand Ludvika Mora Rättvik Älvdalen Gävleborgs län: Bollnäs Söderhamn Västernorrlands län: Junsele, Sollefteå

Jelinek/Solyom Unga musiker: Kundler Kyndel-kvartetten Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahlmark Sibelius-akademien Héricard/Larsson Wehmeyer

Konservatoriekonsert

Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahlmark Jelinek/Solyom Unga musiker: Kundler Musica nova Sibelius-akademien Jelinek/Solyom Unga musiker: Kundler Jelinek/Solyom Kyndel-kvartetten Kyndel-kvartetten Unga musiker: Kundler Jelinek/Solyom Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahlmark Eichenholz/Fischer Jelinek/Solyom Achatz

Jämtlands län: Strömsund, Sveg, ÖsterIvan Ericson-kvartetten sund Östersund (Expo Norr SFO/Jan Krentz/Leon Spierer/Jörg Dennis SFRK) Musica nova Bengt Hallbergs trio/dansare Madrigalkören Arnér Västerbottens län: Achatz Lycksele Musica nova Skellefteå Folkhögskolor: Birka, Brunnsvik, Bäckedal, Fornby, Malung, Mora, Sjövik Birth t r ä d e r för ett u n g t f o r u m , u t b y t e n a v a r tister mellan medlemsländerna eftersträvas, lyssnar- och spelkurser ordnas s å v ä l för a m a t ö r e r s o m för u n g a p r o f e s s i o n e l l a o c h ett a n t a l m u s i k t i d s k r i f t e r utges i form av m e d l e m s b l a d . Det bör 6—614817

Programslag

Musik på renässansluta

emellertid anmärkas, att denna ungdomsrörelse huvudsakligen förekommer i länder, där någon motsvarighet till våra kommunala musikskolor eller studieförbundens musikcirklar helt saknas eller endast finnes i mycket outvecklad

82 form. Av detta skäl riktar JM sina ambitioner inte minst till en verksamhet inom skolan, dock som en frivillig aktivitet efter skoltid. En sådan verksamhet motsvaras i Sverige dels av skolans egna frivilliga musikverksamhet, dels av det komplement, som numera ges genom försöksverksamhetens skolkonserter vilka dock inte är frivilliga. Under våren 196'f genomfördes MfUturnéer i tre av försökslänen -— Malmöhus, Östergötlands och Norrbottens län och dessutom i Kopparbergs, Gävleborgs, Värmlands, Hallands, Göteborgs och Bohus', Örebro och Stockholms län samt i Stockholms stad. Antalet produktioner uppgick till 12.

Under säsongen 196M65 föranstaltade försöksledningen om juryprov för unga musiker, som önskade genomföra en turné av debutkaraktär. Debutkonserten förlades till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Fyra ungdomar genomförde varsin hel debutkonsert, medan sex andra parvis fick dela på debutkonserten. Flera av dessa framträdanden bedömdes väl. Det var möjligt att u n d e r säsongen 1965/66 placera flera av debutanterna som solister hos de statsunderstödda symfoniorkestrarna. Antalet konserter och besökare återfinnes i tabell 3:12. Under säsongen 1965/66 arrangerades i allt 18 turnéer med 122 konserter. För-

Tabcll 3.12 Musik för ungdom — konserter säsongen Antal konserter

Konsertgivare

Antal besökare

1964/65 Anm.

Solister: piano 6 9

496 1 170

1 205

1 928

1 927

6 1

819 23

9 5

885 475

debutantkonserter 1

Duos: dans/föredrag piano/violin Salmo Sahlin/Kerstin Hindart sång/gitarr Rosa Barbany/Renata T a r r a g o . . . . sång/orgel sång/orgel el cembalo John Fleming/Andris Vitolins sång/piano Erland Hagegård/Gunnar Ahlmark Moa Tublin/Gunnar Ahlmark 1 violin/piano Mikulås Jelinek/Rudolf Macudzinski violoncell/piano Trios: sång/violin/piano Ann Cathrin Palme/Sven Ole Svarfsång/klarinett/piano Karin Mang/Leif Hellman/Gunnar flöjt/violin/violoncell Ensemble: luta/slaginstrumcnt Abdu Rahman el Khatib m e n s e m b l e . . . .

1 056

Summa

14 635

Genomsnitt per konsert 1

Turnén avbruten på grund av sjukdom.

!

debutantkonserter

debutantkonserter '

8.'}

utom de nyssnämnda unga svenska debutanterna presenterades unga musiker från kontinenten genom förmedling av JM i Bryssel och Paris. En ung dirigent gavs tillfälle att framträda med två större SOR-orkestrar. I Östersund arrangerades i juli månad 1964 en orkesterkurs under ledning av professor Tor Mann, där unga musiker från Danmark, Finland, Norge och Sverige trimmades för planerad turné, vilken dock av olika skäl inte kunde genomföras. Kursen upprepades under sommaren 1965 med deltagare även från Tjeckoslovakien. Under denna säsong h a r ungdomskonserterna inräknats bland kvällskonserterna. Försöksledningen h a r under detta år sökt finna en slutgiltig form för MfU. Denna innebär att SFRK åtager sig att fortfarande vara huvudman för MfU i Sverige och upprätthålla alla kontakter med JM internationellt. Som medlemm a r i MfU kan varje sammanslutning av ungdom i åldern 12—25 år ingå: föreningar, musikcirklar, klubbar etc. förutsatt att verksamheten inom dessa sammanslutningar fyller de krav på innehåll och kvalitet som stadgas. SFRK blir service-organ för dessa ungdomsgrupper i den utsträckning som överenskommes. I övrigt h a r ungdomsgrupperna full handlingsfrihet att självständigt utforma sin egen verksamhet inom ramen för JM:s stadgar. Rikskonsertverksamheten erbjuder sina MfU-medlemmar underlag för aktiv musikalisk verksamhet i form av konserter med tillhörande studiematerial, annat material för studieverksamhet samt ev. tidskrift och står allmänt till tjänst för rådoch idégivning. Dessa aktiviteter kan för ungdomsgruppernas del med fördel ingå som komplement till aktiviteter av annat slag i enlighet med det program som respektive ungdomsgrupper anvisar. För att organisatoriskt möta de krav som verksamheten kommer att ställa

bildas inom SFRK en speciell avdelning inom skolsektorn med uppgift att leda och planera MfU-verksamheten samt upprätthålla de internationella kontakterna. SFRK ämnar slutligen inrätta en arbetsgrupp såsom rådgivande kommitté med representanter för skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, samverkande bildningsförbunden, folkbildningsförbundet, Sveriges körförbund, föreningen Skådebanan samt de kommunala musikskolorna. 3.3 Verksamhetens formning

uppläggning

och ut-

Under de två första arbetsåren sökte sig försöksledningen fram efter olika vägar beträffande metodiken för programsättning, turnéläggning och studieverksamhet. Rikskonsertverksamheten var som tidigare anförts en ny och förut oprövad aktivitet för en statlig myndighet, och man måste därför i många hänseenden arbeta mera på känn än efter erfarenhet. Först under arbetsåret 1965/66 blev det möjligt att sammanföra de gjorda rönen till en enhetlig bild. Då började en arbetsfördelning mellan det centrala kansliet och länskommittéerna taga form. Härvid svarade det centrala kansliet i samarbete med de regionala instanserna för budgetering och programmering, medan länskommittéerna i stigande grad övertog de distribuerande uppgifterna, beställningsarbetet och samordningen med utbud inom bl a teater och utställningsverksamhet. Inom det centrala kansliet bibehölls — i anslutning till programarbetet — inventeringen av artisttillgången, såväl regionalt och nationellt som internationellt. Bakom denna organisationsform, som u n d e r verksamhetsåret 1965/66 redan h u n n i t få en viss stadga, låg en ingående analys av verksamhetens olika funktioner. Resultaten av denna analys sammanfördes under hösten 1965 till en nät-

84 verksplan som lades till grund för det närmast kommande arbetsåret 1966/67. Funktionsanalyserna har utgått från förutsättningen att programmeringsarbetet skall uppgöras centralt men i nära kontakt med såväl regional som lokal instans. En förklaring till den nätverksplan som utarbetats för säsongen 1967/68 på motst sida lämnas här. För kvällskonserternas vidkommande inleddes den förberedande programmeringen inom det centrala kansliet redan i december 1965. Kvällskonsertavdelningens kontakt med fältet för diskussion kring p r o gramidéerna säsongen 1967/68 inleddes i april 1966 och kunde i stort sett anses avslutade vid månadsskiftet juli/augusti. Samtidigt (i april 1966) var SFRK:s budgetram för 1967/68 klar i stora drag, varefter programidéerna kunde konkretiseras. I maj 1966 gavs en orientering härom för länsombuden på SFRK:s kansli, varvid en principöverenskommelse träffades om utläggning och genomförande. Denna överenskommelse h a r byggt på den förutsättningen, att statsmakterna inte skulle komma att ändra på preliminärt given budgetram; i annat fall måste givetvis även verksamhetens omfattning ändras. Turnéavdelningens artistanskaffning, säljning och utläggning av de olika turnéerna vidtog under medverkan av regional instans och beräknades vara avslutad vid månadsskiftet februari/mars 1967. Under mars 1967 kommer generalprogrammet att sammanställas med sikte på utgivning den 1 juni 1967. Den p å så sätt planerade verksamheten tar sin början hösten 1967 och fortsätter u n d e r våren 1968. Samtidigt skall i december 1966/januari 1967 programarbetet för säsongen 1968/69 påbörjas enligt nätverksplanen. För skolkonserternas del lämnades i

januari 1966 en första orientering till skoldistrikten om serierna läsåret 1967/ 68. Resultaten från föregående verksamhetsår inarbetades i skolkonsultgruppens förarbeten. Konsultgruppen diskuterade programförslagen, de regionala skolinstanserna orienterades och gav i gengäld rekommendationer fram till mitten av april månad, då budgetramen förelåg. Fram till mitten av maj månad utarbetas en generalplan för skolkonserterna med antal, serier och konsertrubriker angivna. Skolkonsertavdelningens utbud till skoldistrikten skedde därefter, och i avvaktan p å skoldistriktens svar på utbudet, som väntas i januari 1967, utformas programmen av skolavdelningen. I december 1966 u p p t a r turnéavdelningen kontakter med artister och ensembler och lägger under våren 1967 i samråd med länsskoln ä m n d e r och skolstyrelser de lokala turnéerna. 3.3.1 Programval och programsättning 3.3.1.1 Skolkonserter Planeringen av programmen sker inom konsultgruppen. På det första idéstadiet formuleras programrubriker med angivande av ungefärligt innehåll. Efter samråd med olika instanser konkretiseras dessa planer till fasta program* som slutgiltigt erbjudes skolorna. Under försökstiden har programmen inom varje skolstadium gjorts fristående från varandra. Det har varit nödvändigt men kan ändras i och med att långtidsplanen vunnit stadga. Programmen är som tidigare nämnts avpassade till resp. skolstadiers åldersnivåer. Var som främst är viktigt därvidlag är inte arten av musik utan det sätt varpå den föres fram till eleverna. Erfarenheten h a r visat att man mycket väl kan spela nyare musik för elever på lågstadiet under förutsättning att kom-

c « •= w> H c

"g I s o.

•ti > B fe 5 c » T. 'S

fl

O " ?

Z eo ä 3

II II II

a n S3

ca

;2 0

raa

tt CS

ä

CJ 0)

> •X

0 H 6CS0 0 6 «i P.

P»

s-

Ä CO

«

af? •g Ö "a

-13 •S is g-e

ft u C

fe >°

« ca eo • « » C «>

to .5 c cu

•^ * S i ^ w c

* T3

!a • 2. .a

- S Ä ÖG eo

s re c o

•S

Pi

S flco g rj t : ;o «

3.5« a •Esse

- » » .'CO C C O

v]

la

co r~ 5 0

r-;

-

O

» s * ca 'E CC

g "b TJ

ca

60 <u _ -

o

•g S

Ä

b ,3 09 3

c «- 3

BO O

«l C ^

J

C8 C TJ 5

60 CJ

f f *j 0 C Ä

S g W <H £; ca v 4->

I*

r£si£* b a w 0.

>•

+H

. 1 1 • fe-2!!

CO T - i

S™ *^ co 3

s

mH

nom takte plan

«.-Ö

o

_

•* s <« s 'a S

ftffl . s x c b CB H <".2 2 •o ft . s SP •9 ^ .2 S a "* ,_ CO t-, o w B ca u fe 00 o *i •ESb3 fl :0

S

co

t/3 60

l a " -fe2.2

eo >-.

*J

•3 c JS ca S •s g

S 3 Sf^

v

O

C o

tH

0 0

86 mentarerna utformas på ett för eleverna begripligt sätt, att de olika numren tidsmässigt är korta m. m. Härvidlag är det viktigt, att artisterna informeras om och tränas för de speciella situationer som de kommer att möta under sina turnéer. Som exempel på programtyper kan nämnas följande, hämtade från generalprogrammet för läsåret 1966/67. Lågstadiets tre program handlar om a) en visstund, där såväl själva konsertkommentarerna som det kringliggande pedagogiska materialet aktiverar till konkreta lyssnarövningar, som sedan föres över till exempel från den gängse konsertrepertoaren, b) en arabisk lutspelare och sångare med den för honom typiska musiken och miljön samt c) musik av militärmusikkårer. Mellanstadiets konserter innehåller a) ett program med pianomusik från olika länder, b) en spännande musikalisk resa med Oscar Rundqvists trio, c) ett möte med finsk folkmusik. I anslutning till detta sistnämnda program, som ingår inom ramen för den finsk-svenska aktionen Finn Finland, har det pedagogiska materialet kompletterats med en EP-skiva, upptagande folkmusikinspelningar, gjorda av professor Erkki Ala-Könni vid Tammerfors universitet. Högstadiets konserter innehåller a) pianomusik, b) en presentation av orgeln och c) ett program med Bengt Hallbergs trio. Gymnasiets konserter slutligen innehåller a) ett möte med tonsättaren SvenErik Bäck —• det första programmet i en serie med nordiska tonsättarprofiler — b) ett körprogram under medverkan av läroverkskörer samt c) en konsert med musik från medeltid och renässans, framförd av den internationellt kända ensemblen Studio der friihen Musik.. Några platser h a r som extra program fått besök av den tyske tonsättaren Karlheinz Stockhausen.

Mottagandet av dessa konsertprogram har genomgående varit positivt och man har på många skolor såväl förberett som följt upp programmen med en rik aktivitet. Programmen h a r hittills varit enhetliga för samtliga försökslän, vilket ur såväl administrativ som pedagogisk synpunkt ansetts lämpligt. Vid en eventuell framtida geografisk utvidgning av verksamheten har försöksledningen bedömt att en differentiering av programmen blir nödvändig att göra mellan resp. län med avsikt att efterhand få fram en serie programpaket av konserter och material, vilka från år till år kan flyttas mellan de olika länen. Som resultat av detta kan man också tänka sig att skolorna länsvis erbjuds möjlighet till valfrihet mellan existerande p r o duktioner. 3.3.1.2

Kvällskonserter

Följande avsnitt är en redogörelse för försöksledningens erfarenheter och överväganden i anslutning till experiment med olika typer av kvällskonserter. Programsättningen för en kvällskonsert innehåller en mängd faktorer av olika slag som måste beaktas. En t u r n é inom rikskonsertverksamheten berör inte endast större, väletablerade konsertorter, utan även småorter, där publiken ibland — men ej alltid —• har begränsade erfarenheter av konsertmusik. Kan programsättaren genomföra ett enhetligt program under en hel turné, är detta en fördel inte bara från ekonomisk utan även från konstnärlig synpunkt. Skiftar publiken för starkt, kan han nödgas införa variationer i programmet från plats till plats. I enlighet med förslag och överväganden rörande försök med olika program och konserttyper i KBU:s betänkande I h a r försöksledningen prövat olika for-

87 mer av konsertverksamhet. Det har därvid visat sig, att i vedertagen mening populära program inte utan vidare är eftersökta, medan s k exklusiva program kan nå en stark publikeffekt, även inom grupper som inte i andra sammanhang sökt sig till sådana program. Kvartettsatser av Anton Webern eller Ingvar Lidholms »Poesis» h a r visat sig kunna anammas utan motstånd, särskilt om musikerna förberett sina lyssnare. Här har exempelvis Kyndel-kvartettens interna konserter givit intressanta erfarenheter. Svårigheterna för den otränade publiken synes inte bara bero på musikens svårighetsgrad utan även på sociala fördomar, som förhindrar den presumtive lyssnaren att infinna sig i konsertlokalen. I det mera intima sammanhang, som kunde skapas vid dessa tillfällen, då en enhetlig grupp med väletablerade relationer individerna emellan lyssnade p å så komplicerad musik som stråkkvartetten utgör, fick tonkonstnärerna tillfälle att komma lyssnaren närmare genom kommentarer, ofta direkta samtal med åhörarskaran och med möjlighet att repetera ett stycke etc. Lyssnaren å sin sida befann sig i en »trygg» miljö, där han utan känsla av främlingskap kunde lyssna och reagera mer fritt. Musikveckorna i Östersund under Expo Norr 1965 och 1966 h a r givit andra intressanta belysningar åt dessa frågor. Under dessa veckor spelade Stockholms filharmoniska orkester i en vanlig flyghangar. Den publik som infann sig bestod till betydande del av personer som annars inte uppsöker konserter. Motsvarande erfarenheter h a r vunnits vid de symfonikonserter som givits i sporthallar och andra liknande lokaler. Orkesterns massverkan i en välkänd lokal och frånvaron av statusbetonade arrangemang omkring konserten h a r

skapat en positiv atmosfär, som tillåtit även nutida musik av mer avancerad karaktär att direkt nå publiken. En central tanke i programarbetet har varit att konsertprogrammet, oberoende av vilken konserttyp det skall ge prov på, skall förverkliga en konstnärlig idé. Den bästa metoden har visat sig vara att producenten tillsammans med tonkonstnärerna h a r lyssnat sig fram till de lämpligaste kombinationerna, där musikverkens emotionella och strukturella spänningar •— oberoende av stil och ålder — kompletterar varandra på ett konstnärligt sätt. I programsättningen h a r man sökt bevaka den svenska musikens intressen samt informera om den nutida musiken. I fråga om den sistnämnda h a r man eftersträvat att infoga en stor del av 1900talets musik i repertoaren. En fortlöpande information om den avantgardistiska tonkonsten gives i stigande utsträckning. F ö r bibliotek, studieförbund och vid speciella tillfällen har försök gjorts med sammanställningar av olika konstarter till ett gemensamt programutbud. Vidare h a r teckningstävlingar kring eldfågelssagan föregått framföranden av Igor Stravinskijs »Eldfågeln». Lyrisk-musikaliska program förekommer allt oftar e ; beställningar av nya kompositioner till minnesvärda utställningar har i ett par fall gjorts, bl a till Picasso-utställningen i Kiruna hösten 1965, varvid Bengt Hambraeus' »Tetragon, Hommenaje a Picasso» uruppfördes. Konserter där tonkonstnärer och amatörer delar programmen äger rum under säsongen 1966/67. Tidigare (3.2.2 ovan) berördes den skiftande publikfrekvensen p å olika konserttyper. Därvid framhölls att pianoaftnar, som gives av tonkonstnärer som nått ut till en betydande publik genom massmedier, samlar större pu-

88 blik än en romansafton etc. Sådana iakttagelser får givetvis inte föranleda att romansaftnarna skall uteslutas från programsättningen och ersättas med pianoaftnar utan snarare att ytterligare försök bör göras med romansaftnar — men med olika stödåtgärder, såväl konstnärliga som organisatoriska och reklammässiga. Rent allmänt kan anföras att det inte kan sägas motsvara försöksverksamhetens syften att upphöra med en konsertverksamhet på en mindre ort, där man saknat traditioner i musikavseende, om publiksiffrorna är låga. I vissa fall — framför allt då siffrorna klart visar en enhetlig tendens -— bör det givetvis övervägas om rationaliseringar i någon form, t ex såsom en samverkan mellan flera närliggande orter, kan företagas. I andra fall kan en konstant publiksiffra om 40—50 personer vara ett mycket positivt tecken, varför en redan påbörjad konsertverksamhet bör fortsätta. 3.3.1.3

Ungdomskonserter

Programmeringen av ungdomskonserterna har i stort sett följt samma linjer som uppdragits för kvällskonserterna.

3.3.2 Pedagogiskt material

Med ingången av budgetåret 1964/65 ökades det centrala kansliet för försöksverksamheten med bl. a. en studiesektion, vilken från producenterna övertog ansvaret för framställning av studiematerial till såväl skolkonserter som kvällskonserter samt även ansvaret för utformningen av programkommentarerna. Studiesektionens uppgift inom SFRK var att på olika sätt komplettera konsertverksamheten i syfte att stärka kontakten mellan musik och publik. Genom regelbundna kontakter med in-

stitutioner och organisationer har förutsättningar skapats för en samverkan mellan konsertgivande och andra former av kulturell aktivitet. Ett praktiskt genomförande av en sådan samverkan kräver material av olika slag. Denna utåtriktade verksamhet h a r utgjort huvuddelen av studiesektionens arbete. Av givna skäl h a r studiesektionens verksamhet under inledningsskedet till stor del bestått i kontaktskapande aktivitet; kontakter h a r etablerats med skolöverstyrelsen, Sveriges radio, studieförbunden, länsskolnämnder, föreläsningsbyrån, artistorganisationerna m fl. Samtidigt med denna planering för löpande och kommande arbetsår har det varit studiesektionens uppgift att förse planerade och aktuella konserter med material av olika slag. Erfarenheterna har lett fram till en målsättning för det pedagogiska materialets utformning, som kan sammanfattas på följande sätt. Materialet bör vara a) självverkande. Det skall var helt fristående från andra hjälpmedel. I materialet bör sålunda finnas alla fakta och anvisningar, som kan behövas för att det skall kunna utnyttjas av lärarna och eleverna. Inga hänvisningar bör förekomma till facklitteratur eller sångböcker. b) differentierat. Redan i programvalet finns en strävan att ge varje stadium inom skolan musik, som lämpar sig för respektive åldersnivåer. Denna differentiering bör givetvis prägla även det pedagogiska materialet liksom artisternas muntliga kommentarer. Lågstadiets elever är relativt ovana vid lästext och betydligt mer mottagliga för biidetav olika slag. Likaså måste faktameddelandet ske med stor förståelse för de aktuella åldersnivåerna. Gymnasisternas vana att möta relativt komplicerade problem och frågeställningar ger för

89 deras del möjlighet till ett mer avancerat material, som till sin utformning gärna kan närma sig den vuxnes krav p å möjligheter till personligt ställningstagande. Mellan dessa pedagogiska motpoler bör material för mellanliggande stadier utformas. Anknytning till aktuella kursplaner är väsentlig. Dock bör man iaktta att konsertprogrammen läggs upp för skolstadier p e r tre årskurser medan kursplanerna gäller per årskurs. c) stimulerande. Pedagogiska anvisningar är icke liktydiga med »tråkiga» genomgångar av visst material. Det är väsentligt att elevmaterialet blir sådant att det skapar förväntan vid förberedelserna respektive i minnet återkallar upplevelser från konserterna vid efterbearbetningarna. Kan man fylla ett material med för eleverna väsentliga upplysningar, skapar detta stimulans och intresse. d) faktagivande. Även om musiken inom skolan är ett övningsämne måste man förutsätta, att vissa fakta skall ges inom detta likaväl som inom undervisningen i svenska, historia eller matematik. Fakta och kännedom om musikaliska termer ger eleverna ett språk som de kan använda för att uttrycka sig om musik; utan detta kan ingen levande debatt uppstå.

Det pedagogiska materialet består av elevmaterial, som utformats enligt ovan. Det innehåller fakta om programmen samt vissa övningsmoment och arbetsuppgifter. Härtill kommer det regionala skolradioprogrammet (se 3.3.3 nedan) samt lärarkommentarer, studieplaner för användandet av elevmaterial och skolradioprogram med kompletterande faktauppgifter. Även om det i planeringen av en skolkonsert ligger en strävan att låta själva

konserten vara en så rent konstnärligestetisk upplevelse som möjligt utan överdrivet pedagogiserande, är det av stort värde att artisterna muntligen kommenterar sin musik under konserten. Dessa kommentarer skall inte i första hand vara faktagivande utan främst tjäna till att skapa kontakt. Framgången med en konsert kan bero p å h u r artisterna inleder den, h u r de introducerar sig själva och sin musik. Det är därför väsentligt att man för skolkonserter väljer tonkonstnärer med god kontaktförmåga och förståelse för de speciella konsertsituationerna. För att möjliggöra en kontroll innan turnéerna går ut till försöksregionerna h a r SFRK avtalat med Stockholms skoldirektion att flertalet program genomföres i stockholmsskolor, innan de sänds ut. Detta samarbete påbörjades i januari 1966 och innefattar 8 framföranden per program av 4 serier per stadium ( = 9 6 skolkonserter).

3.3.3 Samarbete med regionalradion

Under säsongen 1965/66 prövades för första gången en samverkan mellan regional skolradio och SFRK genom att skolradion sände ett 20 minuter långt radioprogram per skolkonsertprogram och län såsom ett komplement till övrigt pedagogiskt material. Tidsmässigt distribuerades material och radioprogram enligt följande schema. Elevmaterial och lärarkommentarer utsändes i fjärde veckan och de regionala radioprogrammen i tredje veckan före första konserten per p r o gram inom länet. SFRK utformade och bekostade elevblad, lärarkommentarer samt manuskript. Sveriges Radio (SR) verkställde centralt inspelning av musikinslagen i samarbete med representanter för SFRK samt senare regionalt den slutliga in-

90 spelningen med tal och musik samt redigering. Erfarenheterna av denna samverkan mellan elevblad-radioprogram och lärarkommentarer h a r varit goda. Den kan ge ett rikt differentierat material, där elevbladen ger möjlighet till aktivitet i klassundervisningen. Radioprogrammen ger ljudande exemplifiering, och lärarkommentaren efter en genomarbetad studieplan utgör en hjälp för en icke-facklärare. Via länsbildningsförbundet i Jämtlands län distribuerades i samband med Expo Norr 1965 och 1966 studiematerial till några verk, som framfördes vid konserterna. Distributionen skedde till cirklar, föreningar, skolor och privatpersoner. Kontakt togs med SR:s distriktskontor för X-Y-Z-området (Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands l ä n ) , som lagt in 5 informationsprogram kring musikveckan i regionalradioprogrammen. Dessa sändes varje fredag kl. 18—18.15 från den 15 april och 5 veckor framåt samt dessutom i repris i veckan före musikveckan. Innehållsmässigt anslöt sig icke studiematerial och radioprogram till vara n d r a ; snarare var det en strävan att i radioprogrammen ge en komplettering med information om musik, som icke kunnat belysas med studiematerial. Samverkan med regionalradion h a r kunnat utvecklas till en form av regional radioskola. Kombinationen radio — regional (lokal) konsertverksamhet bid r a r till att öka publikens intresse för båda formerna av aktivitet. Ett samarbete h a r kunnat etableras på följande sätt: a) separata regionala radioprogram 4- konserter. Turnéer inom en region presenteras genom radioprogram med mer eller m i n d r e detaljerad genomgång av ver-

ken, presentation av medverkande artister, turnéplan, tider, etc. b) separata regionala radioprogram + tryckt informationsmaterial + konserter. Turnéer inom en region presenteras genom radioprogram som under a ) , konsertprogram utformas och distribueras i så god tid och med sådan spridning att de kan bilda underlag för både radioprogram och konsert. Programmen kan då tryckas i en upplaga för samtliga berörda orter inom regionen. c) tryckt informationsmaterial + tryckt (stencilerat) studiematerial + separata radioprogram. Som underlag vid direktavlyssning iordningställes ett enkelt och till omfånget litet informationsmaterial, som samtidigt får tjäna som information för den kommande konserten. Detta material kan punktvis distribueras som gruppkorsband eller till större befolkningsgrupper. Radioprogrammen samordnas med detta material men utformas samtidigt så, att det kan bilda ljudande illustrationer till ett utförligare studiematerial avsett för skolor, cirklar etc. Detta distribueras via bildningsförbunden och tryckes eller stencileras. d) serie av radioprogram + informationsmaterial + studiematerial. Ett antal konsertprogram under säsongen inom en region utväljes och bildar ett underlag för en pedagogisk informationsverksamhet. Varje turné (programmen förutsattes bli upprepade på flera platser inom regionen) föregås av ett radioprogram. För direktavlyssning av dessa program finnes ett enkelt informationsmaterial, som samtidigt tjänar som generalprogram — eventuellt också som konsertprogram vid varje konsert. Vid sidan av detta material framställes dessutom ett mer

91 detaljerat studiematerial, som belyses med radioprogrammet som ljudande illustration. Vid cirkelarbete förutsattes att radioprogrammen finnes tillgängliga i bandinspelat skick. Denna kombination av information och konserter h a r utnyttjats på orter m e d abonnemangsserier. Det är också möjligt att framställningen av sådant studiematerial kan ge upphov till abonnemangsserier på ett antal platser inom regionen.

3.4 Andra

uppgifter för

SFRK

Under försökstiden h a r SFRK av flera skäl i första h a n d inriktat sin verksamhet på att organisera och planera konserter för skolelever, ungdom och vuxen publik i försökslänen. Till dessa uppgifter h a r på vissa områden kommit andra projekt, vilka stått i ett mer •eller mindre direkt samband med uppgifterna inom försökslänen. Sålunda h a r — såsom framgått av de ovan givna tabellariska förteckningarna över konsertverksamheten u n d e r de olika verksamhetsåren (tabellerna 3 : 7—3:11 ovan) åtskilliga av konsertturnéerna utsträckts utöver försökslänen. I vissa fall har sådana turnéer berört endast andra län än försökslänen och anordnats av redan förefintliga konsertarrangörer, t. ex. Västsvenska och Norrländska kammarmusikringarna, i samarbete med SFRK.

serter av olika slag och omfattning —• från kammarmusikaliska framträdanden till symfonikonserter för stor orkester — och de h a r utgjort kostnadskrävande men också musiksociologiskt givande experiment i SFRK:s verksamhet. Två-årsanställningen av Kyndel-kvartetten h a r möjliggjort för försöksledningen att använda en kvalitativt högtstående kammarmusikalisk ensemble i en mångfald av sammanhang. Till dessa hör de i det föregående ofta omnämnda interna konserterna, där en dittills föga konserterfaren publik givits möjlighet att på nära håll möta musik av ofta krävande art. Också dessa försök har mottagits med stort intresse och har givit resultat som borde beaktas i det försatta arbetet. Ytterligare ett försök av mer särpräglad art förtjänar att omnämnas. Det är det s. k. »tvärabonnemanget» i Malmö u n d e r säsongen 1966/67 som etablerats i samarbete med olika konsertinstitutioner i staden och som innebär åtta musikevenemang till ett pris av 15 kr. Abonnemanget omfattar opera, orkestermusik, kammarmusik av både traditionell och radikalt ny musik, musikalisk salong och kyrkomusik. Deltagande institutioner är Malmö stadsteater, stiftelsen Malmö konserthus, Salomon Smiths kammarmusikförening, Malmö musikkonservatorium, Ars nova och SFRK.

3.4.1 Speciella turnéer och program

3.4.2 Grammofonskivor

Till de större åtaganden som SFRK fullgjort u n d e r försökstiden måste räknas de båda konsertserier i samband med EXPO Norr i Östersund som anordnats i början av juli månad åren 1965 och 1966. De h a r innefattat kon-

Frågan om framställning av grammofonskivor i försöksverksamhetens egen regi berördes endast perifert i KBU:s första betänkande. Det anfördes på s. 80 under rubriken »Den fortsatta utvecklingen», att utredningen i ett slut-

92 skede av rikskonsertverksamhetens utbyggnad väntade sig att verksamheten måste uppdelas på vissa huvudavdelningar, varibland återfanns en press-, reklam- och inspelningsavdelning. Någon närmare beskrivning av nämnda avdelnings arbetsuppgifter lämnades ej i sammanhanget. Redan under försöksverksamhetens andra år uppkom emellertid förslaget att SFRK skulle åtaga sig huvudmannaskapet för framställning av grammofonskivor. År 1964 skapades en särskild nämnd under ordförandeskap av försöksledaren och med representanter för föreningen Svenska tonsättare, Grammofonleverantörernas förening, sällskapet Svenska kompositörer av populärmusik, Sveriges tonsättares internationella musikbyrå och Sveriges Radio. F ö r budgetåret 1964/65 erhöll SFRK ett särskilt anslag för ändamålet på 100 000 kronor, och avsikten var att SFRK skulle samordna sina inspelningsprogram med Sveriges Radios utgivning av grammofoninspelningar, vilken inletts med svensk musik från 1600-talet och som framdeles skulle nalkas den nutida musiken. Den särskilda nämnden h a r sedermera upplösts, varvid SFRK erhållit ecklesiastikdepartementets uppdrag att inom ramen för försöksverksamheten även företaga vissa försök med producering och marknadsföring av grammofonskivor. Under hösten 1965 producerade SFRK fyra långspelande grammofonskivor (Lp-skivor), varav en i samarbete med Nordiska musikförlaget, och under hösten 1966 utkom ytterligare fyra Lp-skivor. Den första grammofonskivan upptog en inspelning av Igor Stravinskijs »Våroffer», gjord i Göteborgs konserthus under rikskonsertturnén hösten 1964 av SFO med Herbert Blomstedt som dirigent. Skivan, som nu

är slutsåld, kan betecknas som ett dokument från den första försökstiden. Svenska och utländska bedömare har samstämmigt lovordat de grammofonskivor, som inspelats med civilingenjör Stig Carlsson som teknisk producent. Den försäljningsmetodik som SFRK tillämpade fram till hösten 1966 gick ut på att grammofonskivorna skulle tillhandahållas till det låga priset av 15 kr (inkl. oms) på rikskonserterna och vid rekvisition från SFRK.s kansli. Den i samarbete med Nordiska musikförlaget framställda grammofonskivan försåldes även genom den reguljära grammofonhandeln till det högre pris — ca 30 kr — som sådana konsertskivor brukar betinga i handeln. Försäljningen i SFRK:s regi — direkt och efter rekvisition — har varit utan motstycke; under tiden december 1965—september 1966 h a r inemot 3 000 exemplar av de fyra första inspelningarna försålts till konsertbesökare i de fyra försökslänen och vid Expo Norrkonserterna samt per post. Detta är siffr o r som vida överstiger de upplagor som svenska grammofoninspelningar av seriös musik eljest brukar uppnå. Förklaringen härtill torde vara att ett lågt pris i förening med en gynnsam inköpssituation lockat avgjort fler köpare än den eljest gängse försäljningsmetoden. Försöksledningen bedömde denna distributionsväg, som tidigare icke prövats metodiskt i vårt land, vara den, som först borde prövas. Försäljningsvägen genom detaljhandeln är ju väl känd sedan åratal, likaså dess resultat vad beträffar svensk repertoar av det slag, det h ä r är fråga om. Denna senare försäljningsväg framstod för försöksledningen som intressant att pröva efter det att experiment gjorts med nya distributionstyper. Endast härigenom kan så småningom resultaten av de båda

93 distributionssätten var för sig och i förening värderas. För att kunna göra en sådan värdering beslöt försöksledningen att låta saluföra skivorna i den reguljära grammofonhandeln från och med december 19C6. En viss kritik h a r riktats mot försöksledningen för att denna distributionskanal icke tidigare öppnats. Orsaken härtill ligger dels i försökssituationen enligt ovan, dels i den tveksamhet som försöksledningen intagit i den principiella frågan om en grammofonskiva, som framställts med kraftig statlig subvention och därtill kan försäljas till kunden utan mellanled, också skall förekomma — betydligt högre prisklass i den reguljära grammofonhandelns sortiment. Den överenskommelse, som träffats med grammofonhandelns företrädare, kommer att ge vissa riktlinjer för prissättningen. Det bör framhållas att distribution direkt till köparen av grammonfonskivor inte är någon ovanlig försäljningsmetod. Den tillämpas bl a av vissa skivklubbar med internationella förgreninga r och den h a r också upptagits av föreningen Fylkingen för de speciella inspelningar som denna förening låtit framställa. Följande inspelningar h a r t o m hösten 1966 gjorts av SFRK: Riks Lp 1 Igor Stravinskij: Våroffer Stockholms filharmoniska orkester, dirigent Herbert Blomstedt Riks Lp 2 Karl Birger Blomdahl: Forma ferritorians Zoltan Kodåly: Danser från Galanta Stockholms filharmoniska orkester, dirigent Sergio Comissiona

Riks Lp 3 Sven Erik Bäck: Favola Thore Janson, klarinett. Ensemble under tonsättarens ledning Carl Nielsen: Blåskvintett, op 43 Stockholms filharmoniska blåsarkvintett Artist Alp 102 (i samarbete med Nordiska musikförlaget) Sven Erik Bäck: Stråkkvartett nr 3 Frydén-kvartetten Bengt Hambraeus: Transit II Jan Bark — Folke Rabe: Bolos medv bl a tonsättarna Bo Nilsson: Stenogram Jan Morthenson: Some of these Karl-Erik Welin, orgel Riks Lp 4 Benjamin Britten: Les illuminations Stockholms filharmoniska orkester, Margareta Hallin, sopran, dirigent Sergio Comissiona Edgar Varése: Octandre Siegfried Naumann: Cadenze per Strumenti Karl-Erik Welin: wartim nicht? Musica nova, dirigent Siegfried Naumann Riks Lp 5 Åke Malmfors: Månsken » Hans und Grethe Karl-Erik Welin: Fyra kinesiska sånger Sven-Erik Johansson: Fyra visor om årstider Zoltan Kodåly: Jesus und die Krämer Claude Debussy: Trois chansons Krzysztof Penderecki: Stabat mater Kammarkören, dirigent Eric Ericson Riks Lp 6 (i samarbete med Sveriges Radio och konsertföreningen i Stockholm)

94 Karl Birger Blomdahl: I speglarnas sal Margareta Hallin, sopran; Barbro Ericson, alt; Sven-Erik Vikström, tenor; Anders Näslund, baryton och berättare; Bengt Rundgren, bas. Radiokören. Eric Ericson körinstudering. Stockholms filharmoniska orkester, dirigent Sixten Ehrling. Riks Lp 7 Bengt Hambraeus: Rota II; Tetragon Stereoskiva med elektrofonisk musik framställd i Siemens studie, Mimenen, och vid Sveriges Radio. 3.5 Verksamhetens

finansiering

I KBU:s första betänkande om rikskonserter föreslogs att kostnaderna för den planerade konsertverksamheten till en del skulle garanteras av de lokala arrangörerna och att konserterna också skulle understödjas med statliga medel. Bakom detta senare förslag låg KBU:s konstaterande att knappast någon musikalisk verksamhet på det seriösa området hittills kunnat bedrivas utan ekonomiskt stöd från det allmänna. Undantag måste givetvis göras för ett litet antal kammarmusikföreningar, där underskottet i verksamheten täcktes av föreningens medlemmar. Vinstgivande var — såvitt utredningen kunnat konstatera — ingen seriös konsertverksamhet. Huvudprinciperna i utredningens förslag var att de lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, lokala reklamkostnader och andra liknande förberedelsekostnader) skulle garanteras av de lokala organen (musiknämnd, förening, skola eller annan h u v u d m a n ) ; att de centrala kostnaderna (det centrala kansliets omkostnader, kostnader för central reklam och för resor och traktamenten åt medverkande tonkonstnärer) skulle bestridas

a\ statliga medel, medan honorarkostnaderna till dessa tonkonstnärer skulle fördelas på lokal arrangör och staten enligt följande: a) skol- och ungdomskonserter: Då dessa konserter enligt utredningen måste betraktas som estetiskt uppfostrande föranstaltningar och skolans elever borde betungas så litet som möjligt med kostnader för konserter i skolan, borde stat och skolkommun svara för lika stor del — d v s hälften — av h o n o rarkostnaden. Vid ungdomskonserter borde visserligen entréavgifter p r i n c i piellt förekomma, men de borde å andra sidan sättas så lågt att de inte verkade hämmande för musikintresset. Subventionsgraden borde därför vara lika för skol- och ungdomskonserter. b) kvällskonserter: Hälften av h o n o rarkostnaderna och de lokala kostnaderna i sin helhet borde enligt KBU tagas ut av biljettintäkterna. Återstoden av tonkonstnärsgagerna borde i enlighet härmed till lika delar — d v s med en fjärdedel — bestridas från lokala respektive statliga anslag. Anföras bör, att utredningen underströk att fördelningen av honorarkostnaderna genomsnittligt skulle följa den ovan angivna mallen; avvikelser i den ena eller andra riktningen kunde därför tänkas förekomma. Anledningen till att KBU föreslog att rese- och traktamentskostnader för medverkande tonkonstnärer uteslutande skulle täckas med statliga bidrag var att dessa kostnader ogynnsamt kunde påverka möjligheterna att geografiskt utbreda rikskonsertverksamheten, om de skulle åläggas konsertarrangörerna. Utredningens förslag till kostnadernas fördelning antogs av statsmakterna och har varit vägledande för försöksverksamheten alltsedan denna inleddes hösten 1963.

95 De anslag som Kungl Maj:t anvisat försöksledningen för rikskonserter och angränsande ändamål uppgår för de olika budgetåren till följande belopp.

kronor; 1965/66 för skolkonserter 166 000 och för kvällskonserter 314 000 kronor.

Budgetår

3.6 Sammanfattning

av

erfarenheterna

kronor av detta N ä r e n försöksverksamhet 610 000 s l a g j g å n g s ä t t e s ä r det givet att vissa 1964/65 11*1 Hl initialsvårigheter måste komma till ut1965/66 -* ikÅ ww t 3 015 000 tryck. En del av dessa svårigheter h a r 1 9 6 6 / 6 7 ;; uppkommit genom bristfälliga kommuF ö r budgetåret 1966/67 h a r till verknikationer p å idéplanet, andra genom samhetens förfogande stått medel enligt ofullkomliga instruktioner i praktiska följande: frågor, och sådant kan utan försök till bortförklaringar hänföras till verksam. „. , .. . hetens »barnsjukdomar». Det tar en avReservation från föregående bud. . , . .» u 454 000 sevärd tid, innan en ny administrativ tår Arrangörsavgifter 500 000 rutin hinner utvecklas och genomtränga Statsanslaget för budgetåret 1966/ e n p å k o r t varsel sammansatt t a n s i e s'7 3 015 000 m a n n a s t a b som hämtat sina erfarenSumma 3 969 000 ] i e t e r f ran väsentligen andra verksamhetsområden. Dessa medel h a r disponerats p å föletablerades p å Försöksverksamheten jande sätt: KBU:s förslag i fyra regioner, som från Kronor många synpunkter förväntades erbjuda SFRK :s kansli, handläggande perSFRK olika uppgifter att lösa, vilka även sonal, övrig personal, Kynresultera i olika lösningar. P å delkvartetten samt omkostna1 722 000 detta sätt skulle det erfarenhetsmatenal der produktion 2 247 000 S O m successivt samlades inom försöksSumma 3 969 000 ledningen kunna bli vägledande för den fortsatta utvecklingen av rikskonsertProduktionskostnaderna har fördelats verksamheten. Förväntningarna p å olisålunda: ka problem och arbetsuppgifter besannades i hög grad — måhända högre än Kronor vad KBU ursprungligen föreställde sig. Kvällskonserter 1 017 000 j j e fvra försökslänen visade sig ha indiReklam för d:o .. •••••••• 225 000 v i d u e l l a a t t i t v d e r gentemot försöksverkSkolkonserter med studiematerial 870 00U " " ,tK..j Grammofonproduktion 135 000 samheten som gjorde att konsertutbud, Summa 2 247 000 turnéläggning, information och liknande åtgärder måste följa delvis olika ruFör de tidigare budgetåren utgjorde tiner från SFBK:s sida. Särskilt känsSFRK:s inkomster av arrangörsavgifter ligt var det givetvis med de friktioner följande belopp: 1963/64 totalt 132 000 som uppkom när försöksverksamheten kronor; 1964/65 för skolkonserter började arbeta i de områden, där ett r e 174 000 och för kvällskonserter 178 000 dan tidigare organiserat musikliv fanns 1963/64

96 etablerat. Föreställningarna att sådana ortens egna musikinstitutioner skulle ställas på avskrivning, därför att en ny organisationsform för musikutbudet skapats, framkom i många sammanhang. Farhågorna framstår som psykologiskt förklarliga. KBU framlägger i det följande en redogörelse för de erfarenheter som SFRK kunnat göra under försökstiden och inleder redogörelsen med en sammanfattning av iakttagelser, som avser kansliets organisation (3.6.1), för att senare närmare ingå på en redovisning av samspelet mellan kansliet och länsorganen (3.6.2). Kapitlet avslutas med några synpunkter på kontakterna mellan artister och publik (3.6.3).

3.6.1 Kansliets organisation

Såsom framgår av redogörelsen ovan (3.3.1) har försöksledningen prövat olika organisationsplaner för kansliets verksamhet. Erfarenheter som gjorts under försökstiden har på detta sätt kommit organisationen till godo. En stor brist i verksamheten har varit, att någon särskild befattning som presskommissarie eller PR-man inte inrättats. Erfarenheterna av den informationssektion som infördes under arbetsåret 1964/65 var mindre goda; sektionen arbetade med alltför smal ekonomisk marginal och lade för många disparata arbetsuppgifter på en enda tjänsteman. Även rent praktiska arbeten med tryckförfaranden och lay-out etc låg t ex på denne tjänsteman. Den provisoriska lösningen med en teknisk redaktör och en artist på halvtid och kollationering varje vecka med det anlitade tryckeriets faktor visade sig vara en god kompromiss. Under året 1965/66 fick de olika producenterna i mån av tid skriva tidningsnotiser, medan programkommentarer till stor del författades av

studiesektionens personal eller utlades som beställningsarbeten. Endast i undantagsfall har det varit möjligt att beställa särskilda tidningsartiklar som förhandsmaterial till konsertturnéerna. Denna lösning av problemen med informationen innebar en positiv utveckling på den tekniska sidan, d v s beträffande försöksverksamhetens programtryck, affischer etc samt leveranser därav. De kontinuerliga kontakterna med tryckeriet var av största värde. Däremot framstod det som en stor brist att informationsmaterial i artikelform icke i tillräcklig mängd hade kunnat framställas eller att vissa gynnsamma situationer (t ex SFO-framgångarna i Värnamo och turnén med Sven-Erik Bäcks »Favola») icke hade kunnat utnyttjas i PR-syfte. Det har också visat sig nödvändigt att någon direkt under chefen kan åtaga sig att lämna informationer till pressen angående det löpande arbetet, svara på kritik o s v . En presskommissarie med sådana uppgifter hade varit av behovet påkallad. Under arbetsåret 1965/66 tilldelades varje försökslän en producent. Avsikten härmed har varit att lämna denne producent tillfälle att sätta sig in i länets speciella problematik, förstå dess behov och på ett riktigt sätt tillmötesgå önskemål av olika slag. Ytterst stora krav måste ställas på dessa befattningshavare, inte blott på musikalisk sakkunskap utan även på allmänna samhällsinsikter, diplomati och samarbetsförmågä. Erfarenheterna har visat, att den genomförda arbetsuppdelningen har varit riktigSamma arbetsår lades grunden för det fortlöpande programplaneringsarbetet genom de tidigare nämnda nätverksplanerna. Erfarenheterna av den reviderade tidsplan från 1966/67, i vilken samtliga arbetsmoment starkt komprimerats, är emellertid ganska blandade.

97 Programavdelningen och dess enskilda medlemmar h a r visat svårigheter att trots upprepad information förstå, hur tidsplanen skulle användas i samarbete med kolleger inom avdelningen —• inte minst på turnésektionen — och med engagerade artister och länsombud. Även länskommittéerna h a r ibland negligerat gjorda överenskommelser att hålla tidsplanen. Givetvis h a r försöksledningen i detta senare hänseende varit tvungen att visa en viss tolerans, eftersom länskommittéerna ännu arbetar inom en mycket fri organisationsram, där försöksverksamhetens anspråk på arbetsinsatser stundom varit mycket stora. Trots dessa negativa erfarenheter får införandet av dessa långtidsplaner betraktas som gynnsamt för en god arbetsrutin. Under försökstiden h a r vidare producenternas arbete försvårats av att kansliet inte utrustats tillräckligt med tekniska hjälpmedel. Sålunda saknas av förklarliga skäl centrala register med angivande av bibliografiskt korrekta uppgifter om tonsättarverk, opusnummer, satsbeteckningar etc, liksom även bildarkiv och klichéförråd.

3.6.2 Centralt — regionalt samarbete

Länsorganen i de fyra försökslänen har i samtliga fall knutits till länsbildningsförbunden. När försöksverksamheten inleddes hade endast två av bildningsförbunden fast anställda konsulenter, nämligen Jönköpings län och Norrbottens län. Endast Jönköpings län hade från början anställt en särskild musikkonsulent för försöksverksamheten med rikskonserter. I Malmöhus län tillkom bildningsförbundet först ett år efter försöksverksamhetens inledande, och en bildningskonsulent anställdes inte förr7—614817

än år 1965. I Östergötlands län saknas iinnu bildningskonsulent; det effektuerande arbetet lades på ett musikutskott med en verkställande ledamot anställd på fritid. Utfallet av arbetet inom de fyra länskommittéerna ter sig mycket olika. I Jönköpings län hade organisationen redan från början stabiliserats genom att den särskilde musikkonsulenten kunnat arbeta på ett effektivt sätt med personliga besök hos lokalarrangörer och skolrektorer, vartill kom att han även ordnat ett stort antal sammanträden med samtliga lokalarrangörer inom länet, med länsskolnämnden, med representanter för näringslivet, företrädare för de politiska partierna och representanter för länets övriga kulturella verksamhet. Han stod i så gott som daglig kontakt med det centrala kansliet. Resultatet av arbetet i detta län har blivit dels ett synnerligen högt antal konserter, som stegrats för varje verksamhetsår, dels en mycket differentierad konsertverksamhet med såväl traditionella som hittills oprövade former av konserterande. Här synes en situation växa fram, där man på ett demokratisk sätt åstadkommit en musikalisk medvetenhet hos ett stort antal olika konsumentgrupper och där man redan ställer höga musikaliska krav på det centrala programutbudet. Det förtjänar anmärkas, att bildningsförbundet i Jönköpings län redan nu fungerar som en allmänt anlitad clearingscentral för det totala kulturutbudet inom länet. Bildningsförbundet svarar sålunda också för teaterverksamheten inom länet och för en stor del av utställningsverksamheten. Samarbetet med länsskolnämnden är också väl etablerat. I Norrbottens län är förhållandena väsentligen annorlunda. Bildningsförbundet intar också h ä r en mycket central ställning. På grund av länets spe-

98 ciella förutsättningar har h ä r utvecklats en särskild ideologi, den s k »nordkalott-tanken», som kommit att prägla samarbetet med det centrala kansliet påfallande intensivt. I detta län h a r man rest starka krav på en vittgående delegering av arbetsuppgifterna på länsorganet, varvid man önskat att från bildningsförbundets sida svara för beställning och utläggning av såväl kvällskonserter som skolkonserter, medan man i övriga län åtar sig att utlägga skolkonserterna, dock först efter samråd med de enskilda skolstyrelserna. I stort sett är situationen den, att man i Norrbottens län understrukit vikten av att kansliet i Stockholm direkt skall underordna sig det regionala kulturlivets behov, sådana de formulerats av länsbildningsförbundet. I Malmöhus län har svårigheter av annat slag förekommit. Den länskommitté, som bildades vid KBU:s besök i Malmö i juni månad 1963, sammanträdde inte in pleno förrän i maj 1966. Kommitténs musikutskott har handhaft de löpande arbetsuppgifterna, varvid ordföranden, som tillika är intendent vid konserthusstiftelsen i Malmö, under det första arbetsåret själv svarat för utläggningen av konserter i länet. Först under hösten 1965 tillsattes en för båda skånelänen gemensam bildningskonsulent, som omedelbart försökte att i samarbete med lokalkommittéer och skolstyrelser bredda konsertutbudet. Normaliseringen under arbetsåret 1965/66 har även inneburit att ledningarna för de båda statsunderstödda symfoniorkestrarna i Malmöhus län accepterat anbudet att de båda orkestrarna och enskilda musiker i desamma skall medverka i försöksverksamheten. Producenterna har för att möjliggöra detta lyckats finna en form för att den hårt belastade Malmö-orkesterns musiker skall kunna utläggas i smärre grupper

med kortare varsel än vad som tidigare tillämpats. Försöksledningen h a r sålunda h ä r ställts inför stora problem, som först under det tredje arbetsåret h a r börjat lösas på ett tillfredsställande sätt. Länsskolnämnden i Malmöhus län h a r länge ställt sig avvaktande till rikskonserttanken. Den viktigaste kritiken mot uppläggningen av skolkonserterna har här varit, att rektorerna önskat att redan vid beställningen av skolkonserterna få veta inte blott programmens allmänna innehåll utan även en detaljerad redogörelse samt uppgifter om engagerade artister. Detta har av tekniska skäl inte varit möjligt att göra förrän under förberedelserna inför arbetsåret 1966/67. Rektorernas uppfattning måste emellertid betecknas som helt korrekt, varför studiesektionen i samarbete med sin expertgrupp inom ramen för den givna tidsplanen till innevarande arbetsår har kunnat informera om detaljprogram och artistval i samtliga försökslän. ökningen av skolkonsertbeställningar i Skåne har inför läsåret 1967/68 skett från drygt 100 till drygt 300. Sammanfattningsvis kan man således framhålla att situationen i Malmöhus län nu kommit in i ett normalare skede än tidigare. Som redan framhållits saknar man i Östergötlands län ännu en bildningskonsulent. Orsaken till att en sådan befattningshavare ej har tillsatts har utan tvivel varit, att man icke varit helt övertygad om fördelen med en centralt verkande bildningskonsulent. Försöksverksamheten h a r med stor sannolikhet mött speciella svårigheter genom denna situation. Producenterna i det centrala kansliet har här saknat en regional instans, som kunnat effektivt föra ut informationer och erbjudanden till lokalarrangörerna. . Producenterna h a r mer

99 eller mindre tvingats att taga direkt kontakt med dessa, vilket givetvis från samordningssynpunkt varit mycket riskabelt. Hösten 1965 erhöll det tidigare länsombudet en ersättare, vilken ställts till länsverksamhetens förfogande på deltid. Situationen h a r härigenom starkt förbättrats. En positiv förändring har varit, att Norrköpings orkesterförening fått en särskild representant i länskommittén. De fyra länskommittéerna h a r som ovan nämnts (3.1.1) arbetat med ett visst ekonomiskt stöd från försöksverksamheten. Det största stödet h a r härvidlag tilldelats Jönköpings län, där man varje år gjort synnerligen starka och samordnade framställningar om ekonomiskt stöd såväl hos försöksledningen som hos landstinget. Försöksledningen har emellertid undvikit att söka påtvinga länskommittéerna någon enhetlig arbetsform, dels med tanke på att verksamheten h a r en experimentell utformning, dels för att undvika att länskommittéerna skall finna fog för en känsla av central dirigering. Under länskonferensen i Stockholm i maj 1966 framställdes emellertid från länskommittéerna oväntade önskemål om starka organisationsdirektiv rörande kommittéernas arbete.

3.6.3 Mottagande av artister och program Försöksverksamheten med rikskonserter har många gånger ställt de uppträdande artisterna inför oväntade och svårlösta uppgifter. De flesta av dem har utbildats för en konsertgivning av traditionell art, där publikkontakter har ansetts föreligga som en självklar förutsättning och där artistens medel att nå kontakt med publiken enbart har bestått av ett kvalificerat konstnärsskap.

Givetvis h a r många av SFRK:s konserter också haft denna innebörd, men åtskilliga konserter har också givits för en publik som saknat erfarenheter av den traditionella konsertformen. I sådana fall har ibland konserten endast bekräftat den otränade lyssnarens uppfattning att konserter är »tråkiga», att de inte »passar honom» och att klassisk musik bara är något som är avsett för en utvald skara. Musikerna h a r ofta återvänt från sådana turnéer, som ofta innehållit kammarmusikaliska verk, med en känsla av att den nya verksamhetens strävan att nå nya publikgrupper är överambitiös och missriktad. Av givna skäl spelar i detta'fall programvalet en stor roll. Ett traditionellt uppbyggt program kan både genom sin längd och genom den passiva lyssnarsituationen verka tröttande på en otränad lyssnare. Denna i och för sig negativa situation kan ibland vändas till något positivt, särskilt då artisterna förmår att med sin personlighet fängsla sitt auditorium. Det är svårt att utan närmare undersökningar uttala sig om h u r publikkontakterna h a r förbättrats under försökstiden. Framför allt förefaller det, som om de s. k. interna konserterna, som alltsedan arbetsåret 1965/66 anordnats i de fyra försökslänen, kunde giva värdefulla anvisningar om h u r den framtida programverksamheten skall u p p läggas. Det bör också framhållas, att de gångna tre åren har inneburit ett gradvis tilltagande intresse hos tonkonstnärerna att komma till rätta med problemet i insikt om att försöksverksamheten innebär en förändrad, aktiv attityd gentemot publiken. Producenterna inom SFRK:s kansli kan rapportera om ett antal artister av utomordentlig klass, som finner en stor glädje just i de nya uppgifterna att nå kontakt med publiken — inte uteslutande med konsertprogrammet utan också genom

100 kommentarer, samtal och diskussioner som ett komplement till musikframträdandet. De nyss anförda reflexionerna gäller i första hand solistkonserter och kammarmusikaftnar. Symfonikonserter av verkligt stort format — huvudsakligen utförda av SFO —• har genomgående slagit an på ett helt annat sätt. Anledningarna härtill är intressanta att härleda. Sannolikt verkar en stor orkester som kollektiv med en enorm kraft — inte minst på en otränad lyssnarskara som aldrig tidigare bevittnat ett orkesterframträdande. Frågan om programinnehållet förefaller vara sekundär —• Beethoven eller Ligeti synes i sammanhanget vara av mindre betydelse. Orkesterns rikt differentierade klangspel, den minutiösa precisionen i insatserna och de omedelbart avläsbara reaktionerna efter dirigentens anvisningar kan skapa en känsla av »närvaro» i musikskapandet. Andra problem i kontakten mellan konstnär och publik hänger samman med nya arrangörsgruppers tveksamma inställning gentemot konstnärer av olika slag. Man kan ha förutfattade meningar om h u r en artist är beskaffad också som privatperson, och man hyser ofta ett visst främlingskap inför honom. Något liknande finner man inte inom de kretsar som länge ägnat sig åt kammarmusik, t. ex. inom kammarmusikföreningarna. Den traditionella kammarmusikföreningens medlemmar vill gärna avrunda en konsert med en stunds sällskaplig samvaro, medan de nya grupperna hellre ser artisternas besök och deras konsert som en information om nya tänkesätt och nya attityder. Artisterna får vara beredda på båda slagen av krav och önskemål från publikgrupperna. Man kan ännu inte utläsa några håll-

bara synpunkter på programmetodiken genom att studera publikanslutningen. Det finns alltför många omkringliggande faktorer som spelar in och som inte är möjliga att kontrollera. En sakta stigande tendens kan emellertid spåras i samtliga försökslän. Kraftigast markerad är tendensen på vissa orter i Jönköpings län. Orsaken tycks dels vara en ökad insikt om att rikskonserterna finns, dels en ökad »försöksaktivitet» från lokalarrangörernas sida. Det är också svårt att med bestämdhet uttala sig om programvalet. Det finns anledning att misstänka att problemet traditionell musik contra nutida musik därvidlag är av större betydelse i landsorten än i städerna — utom hos etablerade publikgrupper, som genomgående förefaller ha starkt konservativ förankring. En turné som den med Sven-Erik Bäcks »Favola», Siegfried Naumanns »Risposte» och Bela Bartoks »Dubbelsonat» hade utomordentliga framgångar också på smärre orter. En turné med Bela Bartoks »Kontraster» och Franz Schuberts »Oktett» möttes däremot av mycket små publikgrupper på samma platser, utan att man kan påvisa några rationella skäl för skillnaderna. Det står fast att åtskilligt ännu återstår att göra för att förbereda lokalarrangörerna för deras uppgifter i konsertsammanhang. Bl. a. vill utredningen framhålla att de behöver fortlöpande »trimning» när det gäller att taga hand om artisterna och att de likaledes behöver träning i PR-verksamhet på lokalplanet. Turnerande artister behöver också upplysningar om vad de nya publikgrupperna förväntar sig av dem och vad konsertverksamhetens avsikt och innebörd egentligen är. Till dessa och angränsande frågor återkommer KBU närmare i de följande avdelningarna.

AVDELNING 4

Musik och publik

4.1 Inledande

synpunkter

En fortsatt utbyggnad av rikskonserterna till en riksomfattande verksamhet innebär en stor satsning på det kulturella området. Inför denna breda satsning anser KBU det viktigt att också något djupare tränga in i problematiken kring publikens förhållande till musiken. Det är önskvärt att så objektivt som möjligt söka formulera de relationer som råder mellan musiken och publiken. Om dessa relationer betraktas ur sociologisk synvinkel, så är det lämpligt att behandla musiken som ett slags vara, som produceras, distribueras och konsumeras. Publiken blir då allmänt sett en grupp av musikkonsumenter, varvid de två viktigaste aktiviteterna utgörs av eget musicerande och av lyssnande. En fjärdedel av svenska folket trakterar något instrument — naturligtvis i varierande grader av skicklighet —• och praktiskt taget alla är i olika sammanhang musiklyssnare. Lyssnarna kan sociologiskt sett grupperas i olika lyssnartyper allt efter de arter av musik man lyssnar till. Men samtidigt består publiken av individer. Varje individ genomgår en utveckling och deltar vid olika tillfällen i olika musikaliska grupperingar. Vill man tränga n ä r m a r e individens musikaliska upplevelser, måste man anlägga psykologiska synpunkter och undersök-

ningsmetoder. De sociologiska och de psykologiska metoderna kan komplettera varandra men inte ersätta varandra. Detta är av en viss vikt att komma ihåg vid bedömning av sociologiska data. Tonsättare och musiker arbetar och verkar inom samhällets ram. Den musik de skapar har först och främst mening för dem själva men också för den samhällsgrupp de representerar. Men musiken i dagens samhälle består av många skiftande musiktyper från de enklare formerna, som appellerar till en bredare publik, till de mera komplicerade formerna, som uppskattas av en mindre publik. Det råder här som p å så många andra områden en specialisering, som går ända därhän att vissa musikverk och musiktyper uppskattas endast av en mycket liten krets kännare. Den resonans som ett verk får hos publiken beror således på i hur hög grad det för tonsättaren meningsfyllda också blir meningsfyllt för publiken. Den musik som är föremål för rikskonserternas intresse är endast en del av musikens område. Denna del karakteriseras främst av två egenskaper, nämligen dels en relativ frihet från schabloner i kompositionellt avseende, dels en hög kvalitativ standard i framförandet. Hit hör främst den europeiska konstmusiken (seriös musik), men också utomeuropeisk konstmusik och vissa typer av folklig musik.

102 Under de flesta av musikhistoriens epoker har den seriöse tonsättaren skapat för en tämligen liten publik, vars värderingar han i stort sett accepterat. Ofta har dock musiken trängt långt utanför de centra där den skapats. Man kunde ge åtskilliga exempel på hur vissa musikformer alltifrån medeltiden uppskattats i förhållandevis breda kretsar. Vissa delar av det som senare kallats folkmusik har sitt ursprung i den seriösa musikodlingen. Konstmusiken torde ha nått den bredaste publiken under 1800-talet, den tid då det moderna konsertväsendet byggdes upp. Ett stort antal konsertorkestrar och ensembler bildades, och konserterande artister spelade en allt större roll i de europeiska städernas konsertliv. Repertoaren var också under 1800-talet till stor del av samtida tonsättare. Under 1900-talet har konsertväsendet ytterligare utvecklats, men repertoaren har i viss mån konserverat det bästa ur 1800-talets musikproduktion, liksom också från tidigare seklers musik. Den samtida musiken har minskat i betydelse på konsertprogrammen jämfört med tidigare.

gängligheten befrämjas också av en relativt stabil ljudkvalitet eller tonfärg eller »klang», som det i fortsättningen kommer att kallas. De musikaliska elementen kan här sägas hålla sig inom en krets av enkelhet och »normalitet». Konstmusik uppstår genom nyanseringar, förskjutningar och kompliceringar av dessa musikaliska element. Men bakom denna komplicering av de musikaliska smådelarna ligger i regel en förhållandevis enkel konstnärligmusikalisk idé. Kompliceringen och nyanseringen ställs i tjänst hos en ny typ av enkelhet, som dock ligger på ett något mer abstrakt plan. För den erfarne lyssnaren eller musikern kan ett musikverk förefalla »enkelt», fastän det objektivt sett är tämligen komplicerat. Konstmusiken fordrar också en mera nyanserad upplevelse från lyssnarens sida. Ju längre bort från det enkelt rytmiska och tonala som ett musikverk befinner sig, desto mer av tillvänjning och »skolning» behövs för att riktigt uppfatta dess konstnärliga kvaliteter. Graden av komplikation kan i viss mån mätas med objektiva mått.

Det sistnämnda förhållandet torde delvis kunna återföras på strukturella drag i musiken. Vissa egenskaper gör musik mera lättillgänglig, slagkraftig, intressant, medan andra egenskaper verkar i motsatt riktning. Det är emellertid inte lättillgängligheten som avgör ett verks konstnärliga nivå. Ibland har konstnärligt fullödiga verk egenskaper som samtidigt gör dem relativt lättillgängliga, ibland inträffar motsatsen. Allmänt sett — och även med hänsyn till den europeiska musikaliska traditionen — kan man säga att musik är lättillgänglig när den har en relativt enkel och regelbunden rytmisk puls, en enkel harmonik och melodik och en klar och okomplicerad form. Lättill-

Denna beskrivning skiljer sig något från en uppfattning som man ibland möter, nämligen att varje äkta konstverk har en inneboende kraft att övertyga lyssnaren, även den oerfarne lyssnaren, om sin kvalitet. Det sista är i och för sig riktigt och nödvändigt, men för att ett musikverk skall kunna övertyga krävs också en mottaglighet hos lyssnaren, som ibland måste uppnås genom speciell »träning» och önskan att förstå.

4.2 Sociologisk undersökning För att få en konkret uppfattning om hur musikpubliken i realiteten ser ut har KBU beslutat genomföra en relativt brett upplagd sociologisk undersökning.

103 En närmare presentation av metoder och resultat i denna undersökning göres i bilagan »Musikvanor i Sverige». Materialet är av den omfattningen att ytterligare resultat kommer att publiceras längre fram. Undersökningarna visar sig äga stort både vetenskapligt och praktiskt intresse, och rikskonserterna kommer i en fortsatt verksamhet att ha stor nytta av dem. Nyttan gäller i första hand det förhållandet, att undersökningen ger en noggrann kännedom om svenska folkets musikvanor och attityder till musik nu. Detta kan vara av praktisk betydelse vid planeringsarbetet, vid sammansättningen av programmen och även för presentationen av programmen. Däremot bör naturligtvis inte de sociologiska resultaten få påverka rikskonserternas grundtanke att förmedla alla typer av seriös musik till lyssnarna. Rikskonserternas målsättning bör förbli densamma, men metoderna att förverkliga den bör anpassas efter den sociala och musikaliska verkligheten. I fortsättningen göres en kortfattad sammanställning av resultaten angående attityderna till olika musikformer. Därtill fogas reflexioner angående musikformernas natur och relationerna mellan publiken och de olika typerna av musik. Attityderna undersöktes bland annat i den första frågan i den första etappen av den sociologiska undersökningen. Denna etapp omfattade en postenkät riktad till ett representativt urval av svenska folket i åldrarna 16— 70 år. Antalet intervjuade var ca 2 800 personer. I den andra etappen intervjuades 600 av dessa vid personliga besök. Därvid hade man framför allt inriktat sig på att n ä r m a r e behandla de personer som uttryckt intresse för klassisk musik och för jazz. Postenkätens första fråga gällde inställningen till elva slag av musik och

svaren skulle ges enligt något av följande fem alternativ: tycker mycket bra om /4 poäng/ tycker ganska bra om /3 poäng/ tycker varken bra eller illa o m . . . . /2 poäng/ tycker ganska illa om /I poäng/ tycker mycket illa om /0 poäng/ Om svaren ges de poäng som anges till höger, får man vid en sammanräkning följande poängtabell för de elva slagen av musik, således en tabell som — fastän givetvis i högst relativa siffr o r — uttrycker de olika musikslagens popularitet hos svenska folket. Gammal dansmusik 3,16 visor och ballader 2,94 modern dansmusik 2,75 spelmansmusik 2,68 andliga sånger 2,65 operettmusik 2,63 klassisk musik 2,18 popmusik 2,09 jazzmusik 2,07 operamusik 1>77 modern klassisk musik 1,63 De sex första musikslagen utgör den populära gruppen med relativt höga poängtal. Mellan operettmusik och klassisk musik är ett ganska stort språng till den mindre populära gruppen, som omfattar de fem senare musikslagen. Det bör h ä r kanske ännu en gång framhävas, att en tabell av detta slag inte bör påverka rikskonserternas allmänna målsättning att öka befolkningens möjligheter att lyssna till och förstå seriös musik. Svaren anger endast vad man tycker om respektive musiksorter. De säger däremot inte hur mycket eller hur ofta man önskar höra dem. Gammal dansmusik är den populäraste musiksorten, vilket innebär att man tycker bäst om denna musiksort när man hör den, däremot inte att man oftast vill höra den. Svaren uttrycker en musikalisk tillhörighet, en känsla av gemenskap med en viss musiksort. Eller rättare sagt, eftersom fem olika svarsalternativ finns, olika grader av musikalisk samhörighetskänsla.

104 Speciellt intressant är det nu att se hur värderingen av olika musikslag skiftar inom olika grupper i samhället. I bilagans tabeller kan man avläsa svaren uppdelade enligt följande befolkningskategorier: uppdelning efter kön: män kvinnor uppdelning efter ålder: 16—30 år 31—50 år 51—70 år uppdelning efter yrke: jordbrukare tjänstemän arbetare uppdelning efter utbildning: ej utöver folkskola över folkskola men ej studentexamen studentexamen eller motsvarande uppdelning efter ort: städer över 100 000 invånare städer med 30—100 000 invånare städer/köpingar med 10—30 000 invånare städer/köpingar med 3 000—10 000 invånare landskommuner över 3 000 invånare städer/köpingar/landskomm. under 3 000 invånare I tabell 4:1 återges popularitetspoängen för gammal dansmusik hos dessa olika befolkningsgrupper. Siffran för »rangordning» anger på vilken plats bland de elva musikslagen som gammal dansmusik förekommer i popularitetstabellen för vederbörande befolkningsgrupp. Gammal dansmusik intar som synes första platsen för de flesta grupperna. Men i storstäderna, bland tjänstemän och yngre, liksom bland högre utbildade intar andra musiksorter främsta rummet. Genomsnittet ligger över siffran 3, som ju motsvarar svarsalternativet »tycker ganska bra om». I själva verket har 46 % svarat att »de tycker mycket bra om» gammal dansmusik och 33 % att de »tycker ganska bra om» den. Om båda dessa grupper tillsammantagna kallas för de

Tabell 4:1. Populariletspoäng för gammal dansmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,44 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 1 3,43 51—70 år 1 3,39 Arbetare 1 3,38 Jordbrukare 1 3,36 Utb. folkskola 1 3,25 Landskommuner över 3 000 1 3,21 31—50 år 1 3.19 Kvinnor 1 3,17 Städer/köpingar 3—10 000 1 3,16 Genomsnitt 1 3,13 Städer/köpingar 10—30 000 1 3,12 Män 1 3,11 Städer 30—100 000 1 3,00 Städer över 100 000 3 2,90 Tjänstemän 3 2,82 16—30 år 4 2,75 Utb. över folkskola 4 2.20 Studenter 7 positivt inställda, får man således en överväldigande positiv attityd på 79 % gentemot en minoritet på 7 % negativt inställda. De 14 % som har svarat »tycker varken bra eller illa om» kan antas vara antingen likgiltiga inför musikformen eller också tvekande mellan positiv och negativ inställning. Alla befolkningsgrupper ligger över siffran 2, vilket innebär att den positiva inställningen genomgående är större än den negativa. Gruppen studenter, dvs de högst utbildade, omfattar den största delen likgiltiga/tveksamma (37 % ) . Den största uppskattningen möter den gamla dansmusiken bland befolkningen på småorter, bland äldre, jordbrukare och arbetare. Den gamla dansmusikens stora popularitet hänger säkerligen samman både med dess funktion av dansmusik och med dess musikaliska struktur. Den karakteriseras av rytmisk enkelhet, fast puls, en jämn och föga nyanserad klang, melodisk regelbundenhet. Allt detta gör musikformen lättillgänglig. Att vissa grupper ändå inte uppskattar den så mycket beror på att den undanträngts av andra musiktyper. Grupperna tjäns-

105 Tabell 4:2. Popularitetspoäng för visor och ballader i olika befolkningsgrupper samt rangordning

Tabell 4:3. Populariletspoäng för dansmusik i olika befolkningsgrupper rangordning

3,25 3,09 3,06 3,05 3,04 3,02 3,00 2,95

3,22 2,93 2,88 2,85 2,83 2,81 2,81 2,79 2,77 2,76 2,75

2,95 2,94 2,94 2,91 2,86 2,85 2,85 2,84 2,78 2,78

Studenter Utb. över folkskola Tjänstemän Städer över 100 000 Kvinnor 51—70 år Städer 30—100 000 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 31—50 år Genomsnitt Städer/köpingar 10—30 000 Städer/köpingar 3—10 000 Utb. folkskola Arbetare 16—30 år Män Jordbrukare Landskommuner över 3 000

1 1 1 1 2 4 2 3 2 2 2 3 3 3 3 2 4 4

teman och yngre föredrar modernare t y p e r a v d a n s m u s i k o c h g r u p p e n studenter föredrar dessutom vissa m e r a komplicerade musikformer.

Näst gammal dansmusik utgör visor och ballader den populäraste musikform e n . T a b e l l 4 : 2 v i s a r e m e l l e r t i d att p o pulariteten är förankrad i helt andra befolkningsgrupper. De mest positiva finner m a n h ä r b l a n d de högre utbild a d e , b l a n d t j ä n s t e m ä n o c h i s t ö r r e städer. Emellertid är siffrorna h ä r mycket m e r a samlade kring genomsnittsv ä r d e t ä n i f ö r r a t a b e l l e n , o c h i själva verket finns det ingen musikform som ä r så enhetligt b e d ö m d genom hela s v e n s k a folket. Alla b e f o l k n i n g s g r u p p e r ä r i hög g r a d positivt inställda till visor o c h b a l l a d e r och alla u p p v i s a r relativt få l i k g i l t i g a / t v e k s a m m a o c h n e g a t i v t i n ställda. De y n g r e är något m i n d r e positiva än de äldre, m e n skillnaden är obetydlig. Delvis t o r d e d e n n a allmänna u p p skattning bero på att olika p e r s o n e r ger b e n ä m n i n g e n v i s o r o c h b a l l a d e r ett olikartat innehåll. Repertoaren är

2,75 2,74 2,68 2,57 2,52 2,15 2,13

modern samt

16—30 år Städer/köpingar 3—10 000 31—50 år Utb. över folkskola Städer över 100 000 Arbetare Kvinnor Städer/köpingar 10—30 000 Tjänstemän Städer 30—100 000 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 Genomsnitt Utb. folkskola Män Studenter Landskommuner över 3 000 Jordbrukare 51—70 år

1 2 3 3 4 4 4 3 4 4 5 3 5 3 5 5 5 7

mångsidig i synnerhet när det gäller texterna, medan däremot melodi och a c k o m p a n j e m a n g i a l l m ä n h e t följer en enkel och musikaliskt lättillgänglig form. Svaren p å frågorna t o r d e lika m y c k e t eller k a n s k e m e r a g ä l l a t e x t e r n a än musiken.

Innebörden i benämningen modern dansmusik torde däremot vara mera entydig. Det är den tredje m u s i k f o r m e n i fråga o m p o p u l a r i t e t o c h ä v e n h ä r — l i k s o m för v i s o r o c h b a l l a d e r — s a m l a s det största antalet svar k r i n g alternativet »tycker ganska bra om». Den största uppskattningen råder bland de yngre, den enda gruppen som sätter m o d e r n d a n s m u s i k p å första plats i fråga o m p o p u l a r i t e t (se t a b e l l 4 : 3 ) . B l a n d d e äldre är uppskattningen däremot betydligt m i n d r e och gruppen 51—70 å r placerar musikformen på sjunde plats, m e n de positivt inställda ä r d o c k fortf a r a n d e fler än d e n e g a t i v a (41 % p o s i t i v a , 28 % n e g a t i v a o c h s å l e d e s 31 % likgiltiga/tveksamma — den största proc e n t e n för n å g o n g r u p p ) . D e t t a ä r den första b l a n d de hittills b e h a n d l a -

106 de musikformerna som har en någorlunda stor grupp av negativt inställda, särskilt bland äldre och bland jordbrukare, men i någon mån också i landskommunerna och bland de högst utbildade. Att männen h ä r ligger på en lägre popularitetssiffra än kvinnorna återspeglar endast det faktum att män överhuvud tycks vara något mer försiktiga eller negativa i sina svar — deras poäng ligger lägre för tio av de elva musikformerna. Vad studenterna beträffar är det visserligen få som »tycker mycket bra om» modern dansmusik (15 % ) , men ovanligt många — mest för någon grupp — som »tycker ganska bra om» den (44 %). De högst utbildade tycker mera om andra musikformer, varför den moderna dansmusiken får nöja sig med en lägre placering p å femte plats. Ett märkligt faktum är att både de minst och de mest utbildade är ljummare i sin uppskattning än mellankategorin (utbildning över folkskola), som har en relativt hög popularitetspoäng. Strukturellt utmärks den moderna dansmusiken av en fast puls, men jämfört med den gamla dansmusiken är melodiken mera orolig och klangen ofta fränare. Beteckningen »frän» används h ä r för att ange en avvikelse från en relativt jämn, inte för stark, likformig »normal» klang i riktning mot mindre jämnhet, större tonstyrka och flera klangskiftningar. En sådan musik bryter, kan man säga, mot ordningen och regelbundenheten i den gamla dansmusiken men bibehåller ändå sin karaktär av dansmusik, och den tilltalar därigenom de yngre. De äldre uppfattar däremot denna »brytning» som något hotande och reagerar med ökad negativ attityd. Det bör observeras att de yngre däremot inte är negativa mot gammal dansmusik. Den fjärde formen är spelmansmusi-

Tabell 4:4. Popularitetspoäng för spelmansmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,04 51—70 år 3 3,04 Jordbrukare 3 2,99 Städer/köpingar/landskomm. undtr 3 000 2 2,87 Utb. folkskola 2 2,86 Arbetare 2 2,86 Landskommuner över 3 000 3 2,72 Kvinnor 6 2,68 Genomsnitt 4 2,64 Städer/köpingar 3—10 000 5 2,64 Städer/köpingar 10—30 000 4 2,64 Män 4 2,62 31—50 år 6 2,60 Städer 30—100 000 6 2,47 Städer över 100 000 5 2,46 Tjänstemän 6 2,38 16—30 år 6 2,29 Utb. över folkskola 8 1,89 Studenter 10 A-en. Popularitetspoängen visas i tabell 4:4. På det hela taget överensstämmer bilden med den som visas av gammal danmusik (se tabell 4 : 1 ) . Siffrorna är här dock något lägre men visar ungefär samma fördelning i fråga o n de olika befolkningsgrupperna. Även spelmansmusiken är framför allt omtyckt av landsortens befolkning och särskilt av äldre och av jordbrukare men cckså av arbetare och personer med folkskoleutbildning. Alla dessa placerar spelmansmusiken på andra eller tredje plats, och då närmast efter gaiimal dansmusik och endera visor och ballader eller andliga sånger. Den mest markanta skillnaden gentemot tabell 4 : 1 är att gruppen studenter visar er påfallande liten uppskattning av spelmansmusiken. Det är i själva verket första gången vi i dessa tabeller stöter på en andel negativt inställda (31 %) som är större än andelen positivt inställda (30 %) inom samma befolkningskategori. Även gruppen yngre, liksom tjänstemän och storstadsbefolkningen, är förhållandevis kallsinniga mot spelmansmusik. Spelmansmusiken uppvisar vissa lik-

107 heter med den gamla dansmusiken från renodlat musikalisk synpunkt. Skillnaderna ligger främst i en något fränare klang, en ibland något otydligare rytm och en ålderdomlig, ornamenterad melodibildning. Den sista skulle i och för sig kunna närma spelmansmusiken till 1700-talets klassiska musik, som uppskattas högt av gruppen med högre utbildning, men »allmogedragen», främst kanske den »sträva» fiolklangen, står i motsättning till de ideal av finslipad, nyanserad klang, som råder i denna g r u p p . Å andra sidan accepterar gruppen den moderna dansmusiken, som inte heller utmärker sig för någon särskilt nyanserad klang. Men den moderna dansmusiken associeras till den moderna dansen, som ju är en socialt viktig form av samvaro, medan spelmansmusiken representerar en numera icke aktuell kultur, sett ur de högre utbildades och ur de större städernas synvinkel.

Den femte musikformen i popularitetslistan är andliga sånger, och attityderna inför denna redovisas i tabell Tabell 4:5. Popularitetspoäng för andliga sånger i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,26 Jordbrukare 2 3,18 51—70 år 2 2,93 Kvinnor 3 2.93 Landskommuner över 3 000 2 2,92 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 4 2,78 31—50 år 5 2,78 Utb. folkskola 4 2,69 Städer/köpingar 3—10 000 4 2,65 Genomsnitt 5 2,65 Arbetare 5 2,61 Städer 30—100 000 5 2,52 Städer/köpingar 10—30 000 6 2,37 Städer över 100 000 7 2,36 Tjänstemän 7 2,36 Män 6 2,33 Utb. över folkskola 7 2,08 Studenter 8 1.94 16—30 år 8

4:5. Här gäller säkerligen samma förbehåll som i fråga om visor och ballader, nämligen att texterna är i ganska hög grad avgörande för inställningen. En jämförelse med förhållandena i fråga om visor (tabell 4:2) visar intressanta olikheter. Andliga sånger uppskattas främst av befolkningen i landsorten och av jordbrukare, liksom av äldre, medan visorna i första hand är omtyckta av de högre utbildade och av storstädernas befolkning, men även här av äldre. Alla kategorier är dock starkt positiva gentemot visor, medan likgiltigheten/tveksamheten inför andliga sånger är stor hos alla med utbildning över folkskola — hos studentgruppen är det rentav 49 % som »tycker varken bra eller illa om» andliga sånger. Den enda grupp som visar relativt stor negativ attityd är de yngre. Här är de negativa (31 %) rentav fler än de positiva (30 %).

Inställningen till operettmusiken visas i tabell 4:6. Det är den sista av de sex musikformer som kan räknas till de mera populära. Anhängarna till denna musikform finns framför allt i de Tabell 4:6. Popularitelspoäng för operettmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,01 2,96 2,95 2,95 2,93 2,86 2,80 2,67 2,63 2,62 2,60 2,49 2,46 2,41 2,33 2,32

Städer över 100 000 Studenter Tjänstemän Städer 30—100 000 Utb. över tolkskola 31—50 år Kvinnor 51—70 år Genomsnitt Städer/köpingar 10—30 000 Städer/köpingar 3—10 000 Utb. folkskola Män Arbetare 16—30 år Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 2,12 Jordbrukare 2,12 Landskommuner över 3 000

2 3 2 3 2 4 5 5 6 5 6 6 5 6 7 6 6 6

108 större städerna, bland tjänstemän och bland personer med utbildning över folkskola inklusive studenter. Ett märkligt drag är att både äldre och yngre uppskattar operettmusik mindre än de medelålders. Alla dessa drag framträder ännu tydligare när man undersöker vilka som besvarat alternativet »tycker mycket om». Storstadsbefolkningen kommer h ä r främst med 43 %, tätt följd av städer med 30 000—100 000 invånare (42 % ) , tjänstemän (39 % ) , gruppen 31 —50 år (37 %) och gruppen med utbildning över folkskola men ej studentexamen (37 %). Flera av dessa grupper placerar operettmusiken på andra plats i fråga om popularitet (se tabellen), endast föregången av visor och ballader. Både när det gäller ålder och utbildning är det mellangruppen som uppskattar musikformen mest. Landsbygdens befolkning, liksom de yngre, är däremot inga anhängare av operettmusiken. De uttrycker till och med en märkbar negativ attityd (31 % i landskommuner och 28 % för de yngre).

Operettmusiken är den enda av de hittills berörda sex musikformerna som uppvisar bestämda likheter med den klassiska musiken (närmast av 1800talstyp). Den använder sig av orkester av klassisk typ och sångare med konsertmässig skolning, och även de musikaliska formerna ligger ofta nära den seriösa musikens. Skillnaden är närmast den att formerna är enklare, rösterna mindre voluminösa, orkesterbehandlingen mera schablonmässig. Musiken är således lättillgänglig och dess omtyckthet kräver ingen speciell annan förklaring. Däremot är det av intresse att försöka komma underfund med varför vissa grupper tycker mindre om operettmusik. I fråga om de yngre är deras intresse för dansmusik, både mo-

dern och gammal, liksom för popmusik och jazzmusik och även visor, så pass stort att det undantränger operettmusiken, som kommer först på sjunde plats för denna befolkningsgrupp. De yngre föredrar musikformer med utpräglad rytm, något som ju ofta saknas i operettmusik. Landsbygden visar en lägre uppskattning av musikformen än d e yngre, men de placerar den dock på sjätte plats liksom genomsnittet av befolkningen. Troligen ä r operettexterna, med deras lätt frivola eller sentimentala ton, av en viss betydelse för den ringa uppskattningen av själva musikformen. Den andra gruppen av musikformer,. som omfattar de fem mindre populära musikformerna, inleds med klassisk musik, som har den högsta popularitetspoängen inom gruppen. Siffrorna för de olika befolkningsgrupperna skiftar ganska kraftigt, som framgår av tabell 4:7. De flesta siffrorna håller sig omkring siffran 2, och en detaljgranskning visar att majoriteten av befolkningen tycker »ganska bra» eller »ganska illa» eller »varken bra eller illa» om klassisk musik. Inte m i n d r e än 77 % Tabell 4:7. Popularitelspoäng för klassisk musik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,10 Studenter 2 2,53 Utb. över folkskola 5 2,48 Tjänstemän 5 2,44 Städer över 100 000 6 2,39 51—70 år 6 2,34 Städer 30—100 000 7 2,32 Kvinnor 7 2,28 31—50 år 7 2,18 Genomsnitt 7 2,13 Städer/köpingar 3—10 000 8 2,10 Städer/köpingar 10—30 000 9 2,07 Jordbrukare 7 2,05 Män 9 1,98 Landskommuner över 3 000 8 1,95 Utb. folkskola 8 1,95 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 9 1,90 Arbetare 9 1,87 16—30 år 9

109 tillhör dessa »ljumma». Endast 9 % av befolkningen »tycker mycket illa om» klassisk musik medan 14 % »tycker mycket bra om» den. Ett mycket markant undantag från genomsnittet och från alla andra befolkningsgrupper utgör de högst utbildade. Studenterna placerar klassisk musik på andra plats bland musikarterna, de övriga grupperna på femte till nionde. 45 % av studenterna »tycker mycket bra om» denna musik och endast ty» % »tycker mycket illa om» den. Om man ser till övriga delar av befolkningen visar det sig att klassisk musik mest uppskattas i större städer, av personer med utbildning över folkskola, av tjänstemän och äldre och medelålders. När man kommer till landsbygdens befolkning, arbetare och personer med endast folkskoleutbildning överväger den negativa inställningen något över den positiva, hos arbetare t ex 36 % negativa mot 30 % positiva. Ännu tydligare framträder den negativa inställningen hos de yngre (38 % negativa mot 29 % positiva). Både arbetare och yngre placerar den klassiska musiken på nionde plats och endast modern klassisk musik och operamusik är ännu mer negativt bedömd. Den klassiska musiken bygger — om man ser det ur allmänt strukturell synpunkt — på en grund av förhållandevis regelbunden och jämn rytm, melodi och klang. Men därtill kommer en rik differentiering och nyansering, som består i rytmiska, melodiska och klangliga förändringar bort från det enkla och okomplicerade »normalläget». Förståelsen av klassisk musik grundar sig inte minst på en förståelse av den konstnärliga avsikten med dessa avvikelser och dessa nyanseringar. Förståelsen ligger inte i första h a n d på det rent förståndsmässiga planet utan på det intuitiva och känslomässiga. Man kan således säga att den klassiska musiken ytligt

sett är relativt lättillgänglig, men att en djupare och mera varaktig förståelse innebär en viss skolning, en viss koncentration på musikens nyanser, en viss anspänning eller ansträngning från lyssnarens sida. »Förståelse» av klassisk musik innebär då att denna anspänning ger någon form av »utdelning», någon form av tillfredsställelse över åhörandet. Att gruppen studenter avviker så markant från övriga grupper i sin uppskattning av klassisk musik torde bero på att denna grupp har fått en skolning som gör den särskilt mottaglig för musikens differentierade uttrycksmedel. Uttrycket »skolning» bör därvid inte uppfattas så att gruppen med högre utbildning skulle vara speciellt skolad i fråga om musikteori eller musikhistoria eller ens musiklyssnande. Med den obetydliga utbildning på detta område som förefunnits i skolorna torde detta inte vara fallet. Skolningen ligger i stället i en större vana till koncentration, en större vana att observera nyansskillnader och en större förmåga att uppfatta den i viss mån abstrakta konstnärliga

Tabell 4:8. Popularitetspoäng för popmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,00 2,26 2,25 2,22 2,21 2,17 2,12 2,12 2,09 2,06 2,05 2,03 2,00 1,99 1,93 1,66 1,56 1,42

16—30 år Arbetare Städer/köpingar 3—10 000 Städer/köpingar 10—30 000 Utb. över folkskola Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 Utb. folkskola Kvinnor Genomsnitt Män Landskommuner över 3 000 Städer över 100 000 Tjänstemän Städer 30—100 000 31—50 år Studenter Jordbrukare 51—70 år

2 7 7 7 9 7 7 8 8 8 7 10 10 9 9 H H H

110 idé som ligger bakom ett musikverk. Denna allmänna skolning kommer också till användning vid musiklyssnandet. Man torde också kunna anta att förståelsen för klassisk musik i viss utsträckning är ett resultat av en mognad och erfarenhet som kommer med åren. Hos de yngre, som ju visar den minsta uppskattningen, framträder en stark förkärlek för rytmiska och föga nyanserade musikformer, vilket undantränger den klassiska musiken. Redan i gruppen medelålders har de mest extrema rytmiska musikformerna — jazzmusik och popmusik — förvisats till åttonde och nionde plats, således efter klassisk musik, som intar sjunde plats. Inställningen till popmusiken visas i tabell 4:8. Genomsnittligt uppskattas musikformen mindre än klassisk musik, men variationerna i attityd är de största som förekommer för någon musikform. Framför allt uppvisar åldersgrupperna mycket stora skillnader. De yngre är överväldigande positiva (74 % ) , och de äldre är nästan lika tydligt negativa (53 % ) , medan de medelålders väger mera jämnt mellan positiva och Tabell 4:9. Popularitetspoäng för jazzmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 2,67 2,48 2,38 2,26 2,21 2,17 2,16 2,14 2,09 2,07 2,05 2,04 1,98 1,96 1,90 1,83 1,60 1,56

Studenter 16—30 år Utb. över folkskola Tjänstemän Städer över 100 000 31—50 år Städer 30—100 000 Städer/köpingar 10—30 000 Män Genomsnitt Städer/köpingar 3—10 000 Kvinnor Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 Arbetare Utb. folkskola Landskommuner över 3 000 Jordbrukare 51—70 år

4 5 6 8 8 8 8 8 7 9 9 9 8 8 9 9 10 10

en något mindre andel negativa (37 % positiva, 36 % negativa). De yngre p l a cerar popmusiken på andra plats, efter modern dansmusik, medan de äldre ställer den på sista plats, liksom grupperna studenter och jordbrukare. Musikformen lämnar relativt få likgiltiga eller tveksamma (endast 22,5 % i genomsnitt) och i de flesta befolkningsgrupperna finns en ganska stor grupp med positiv inställning men också en nästan lika stor grupp med negativ inställning. Förklaringen till popmusikens starka förmåga att engagera i positiv eller negativ riktning torde ligga i att denna musikform förenar en enkel melodi och en enkel, nästan primitiv rytm, med en relativt frän och oslipad klang. Enkelheten gör musiken lättillgänglig, men fränheten utgör ett — om man så vill — aggressivt drag, som tilltalar ungdomar men stöter bort äldre. Därtill kommer säkerligen också de sociala mönster som hör till popmusiken — idoldyrkan, extravagant klädsel, prägeln av engelskt-amerikanskt importgods. Den tredje musikformen i gruppen av mindre populära musikformer är jazzmusiken (se tabell 4: 9). I de flesta befolkningsgrupperna är andelen som »tycker varken bra eller illa om» denna musik ganska stor (genomsnittligt 34,5 % ) . Även andelarna som tycker »ganska bra» och »ganska illa» om jazzmusik är rätt stora och tillsammans utgör dessa tre »ljumma» svarsalternativ 78 % av befolkningen, vilket påminner om situationen för klassisk musik (med 77 % ljumma). Även i fråga om utbildningsgrupperna påminner d e båda musikformerna om varandra, eftersom studenterna i båda fallen ä r de mest entusiastiska och de folkskoleutbildade de minst uppskattande. Däremot är åldersgrupperna helt omkasta-

Ill de. Jazzmusiken uppskattas mest av de yngre, medan de äldre tvärtom är starkt negativa (44 %). Liksom jordbrukarna placerar de musikformen på näst sista plats. Jazzmusiken är för övrigt den enda musikform där männen uppvisar en högre popularitetspoäng än kvinnorna. Skillnaden är siffermässigt inte så stor, men eftersom männen alltid annars har lägre poängsiffror än kvinnor innebär dock detta relativt sett att jazzmusiken uppskattas i ovanligt hög grad av män, som ju också sätter den på sjunde plats, medan kvinnorna placerar den på nionde. Jazzmusiken h a r något av samma ihärdiga rytm och fräna klang som popmusiken, vilket torde förklara att den främst uppskattas av de yngre. Men den h a r också ofta en melodisk och rytmisk komplikation som närmar den till den seriösa musiken, vilket bidrar att göra den uppskattad av de högre utbildade (se det tidigare resonemanget angående klassisk musik). För de sistnämnda kommer jazzen som fjärde musikform i fråga om popularitet (efter visor, klassisk musik och operettmusik, alltså före både gammal och modern Tabell 4:10. Popularitetspoäng för operamusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 2,52 2.14 2.08 2,07 1,99 1,98 1,93 1,88 1,77 1,70 1,67 1,61 1,61 1,58 1,54

Studenter Städer över 100 000 Utb. över folkskola Tjänstemän 51—70 år Städer 30—100 000 Kvinnor 31—50 år Genomsnitt Städei/köpingaå 3—10 000 Jordbrukaie Städer/köpingar 10—30 000 Män Utb. folkskola Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 1,48 Arbetare 1,46 Landskommuner över 3 000 1.43 16—30 år

6 9 10 9 8 10 10 10 10 10 8 10 10 10 10 11 11 11

dansmusik), medan popmusiken h a r förvisats till sista plats. Även för de äldre är popmusiken den minst populära musikformen, men då i sällskap just med jazzmusiken.

Den näst impopuläraste musikformen bland de elva undersökta är operamusik, för vilken redogöres i tabell 4 : 1 0 . Det är den första för vilken genomsnittet ligger under siffran 2, dvs. där den negativa inställningen (42 %) är betydligt starkare uttalad än den positiva (28 %) för riksgenomsnittet. I fråga om klassisk musik var förhållandet omvänt (27 % negativa, 40 % positiva). Särskilt impopulär är operamusiken hos yngre, hos folkskolebildade och hos befolkningen i landsorten, jordbrukare och arbetare. Flera av dessa grupper placerar musikformen på sista plats. Tvärtom är den förhållandevis omtyckt av grupperna med mera utbildning, särskilt studenterna, som sätter den på sjätte plats, samt i någon mån av storstädernas befolkning och av tjänstemän, för vilka andelen positiva något överstiger andelen negativa. En intressant detalj framträder om man närmare skärskådar svaren på svarsalternativet »tycker mycket illa om» för de olika musikformerna. Det visar sig att operamusiken h ä r uppnår den högsta procenten (18 % ) , varvid yngre och arbetare tycks ha särskilt utpräglad motvilja. Strax efter följer popmusiken ( 1 7 % ) , avskydd främst av äldre, samt modern klassisk musik (16 % ) . Operamusik karakteriseras bland annat av en utpräglad strävan efter stark musikalisk effekt, vilket inte minst innebär en rik klanglig differentiering. Särskilt den starka vokalklangen h a r mycket av vad som här har kallats frän klang. Operamusiken kräver förståelse för de rika nyanserna i denna vokal-

112 klang. Men den kräver också att man accepterar och även uppskattar den speciella teaterform som den representerar — med sång i stället för tal, en ytterst stiliserad aktion och en handling som lätt verkar karikatyrmässig. En förståelse för den dramatiska och teatermässiga riktigheten i operaformen kräver en viss grad av abstraktion från vanliga naturalistiska föreställningar. Den sjungna teatern med sina recitativ, arior, ensembler och orkesterbeledsagningar har en egen konstnärlig logik, som i viss mån måste »läras». Operamusiken kan naturligtvis också framföras separat och utan direkt samband med den sceniska handlingen. Då framträder dess likhet med den klassiska musiken i flera avseenden. Men den djupaste motiveringen till operamusiken ligger i själva teaterformen med dess krav på starkt utspel. Den gör därför full effekt endast i teatersalongen. Dessa egenskaper hos operamusiken torde förklara varför de högre utbildade visar den största uppskattningen. De har lärt sig att behärska den grad av abstraktion som krävs för en riktig förståelse, och de uppskattar också de Tabell 4:11. Popularitetspoäng för modern klassisk musik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 1,97 Studenter 9 1,77 Städer över 100 000 11 1,74 Tjänstemän 11 1,73 51—70 år 9 1,73 Utb. över folkskola 11 1,71 Kvinnor 11 1,67 Städer 30—100 000 11 1,65 Jordbrukare 9 1,63 Genomsnitt 11 1,60 31—50 år 11 1,60 Städer/köpingar 3—10 000 11 1,57 Städer/köpingar 10—30 000 11 1,55 Utb. folkskola 11 1,54 16—30 år 10 1,54 Landskommuner över 3 000 10 1,53 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 11 1,51 Män 11 1,50 Arbetare 10

nyanseringar som operamusiken företer. Operamusik och klassisk musik h a r som nämnts åtskilliga gemensamma egenskaper, men operamusiken h a r generellt sett en något fränare klang och en något högre grad av abstraktion i sin konstnärliga motivering. Detta torde vara orsaken till att de högst utbildade visar en lägre uppskattning av operamusik än av klassisk musik. Och ändå är denna befolkningsgrupp den enda som visar en verklig uppskattning av dessa två musikformer, fastän man i fråga om klassisk musik kan iaktta en relativt god uppskattning också i andra kretsar. Att arbetare och yngre är så pass negativa gentemot operamusik torde inte så mycket bero på det klangliga, eftersom man i andra musikformer tvärtom uppskattar en viss grad av fränhet. I stället torde man sakna förståelse för motiveringen bakom och meningen med de starka musikaliska effekterna och det teatermässiga i operamusiken. Man kan också säga, att denna musik saknar det som dessa befolkningsgrupper uppskattar, nämligen rytmisk fasthet, melodisk enkelhet och klanglig likformighet, egenskaper som man kunde sammanfatta i begreppet stabilitet. Dansmusik och popmusik är — enligt denna definition — stabil, medan operamusik är fluktuerande, orolig, instahil. Så länge man inte förstår och uppskattar orsaken till denna instabilitet, måste den uppfattas som något främmande, störande, motbjudande.

Den minst populära bland de elva musikformerna är »modern klassisk musik», en term som använts i stället för de kanske riktigare »modern seriös musik» eller »nutida konstmusik» e dyl, vilka visat sig vara svårare att förstå vid enkäter. Popularitetspoängen återges i tabell 4 . 1 1 . Av svenska folket stal-

113 ler sig 44 % negativa och endast 19 % positiva, och opinionen är förhållandevis enhetlig, eftersom alla befolkningsgrupper placerar musikformen på någon av de tre sista platserna. En lika enhetlig bedömning, fast i positiv riktning, kan bara visor och ballader uppvisa. Vissa befolkningsgrupper h a r en ganska stor andel som tycker »varken bra eller illa om» modern klassisk musik. Särskilt gäller detta landsbygdens befolkning, jordbrukare och äldre. Delvis får man kanske tolka detta som ett tecken på att musikformen inte är särskilt välbekant, varvid man i stället uttrycker sin neutralitet genom att välja det nämnda svarsalternativet. De båda grupperna — jordbrukare och äldre — h a r däremot större kunskap om popmusik och jazz, inför vilka de intar en tydligare negativ inställning. De mest positiva gentemot modern klassisk musik är de högre utbildade, även om andelen positiva (34 %) inte överstiger andelen negativa (36 % ) . Den moderna klassiska musiken skiljer sig från äldre klassisk musik genom att den uppvisar en större melodisk, rytmisk, harmonisk och klanglig komplikation, om därmed — som tidigare nämnts — avses avvikelse från enkla och regelbundna traditionella mönster. Ibland uppnår denna musik rentav vad man kunde kalla frånvaron av rytm, melodi eller harmonik, varvid således endast det klangliga och formella elementet återstår. Ibland uppnås också en ganska hög grad av klanglig fränhet. Emellertid är den moderna klassiska musiken ingen enhetlig företeelse. Hos vissa tonsättare finner man exempelvis en utpräglad motorisk rytm, som på ett elementärt sätt appellerar till känslan för rytm. Men ofta fordrar denna musik — liksom operamusiken — en viss skolning och en viss abstraktionsförmåga. Lyssnaren måste bland 8—614817

annat abstrahera från de elementära traditionella musikaliska tankebanorna, han måste förstå att denna musikform syftar mot nya typer av musikupplevelser. En skolning av detta slag är naturligtvis inte — som redan påpekats — detsamma som en musikteoretisk skolning, utan en successiv tillvänjning till nya typer av upplevelser på det estetiska området. Kanske framför allt genom detta krav på abstraktion och skolning visar sig den moderna klassiska musiken vara lättast tillgänglig för de högre utbildade. Det tycks också vara så att miljön i de stora städerna befrämjar smaken för denna musikform, vilket kanske inte bara beror på att de högre utbildade dras till storstäderna utan också på vissa andra faktorer, som torde vara svåra att analysera. Märkligt är i detta sammanhang att det inte föreligger någon större skillnad mellan åldersgrupperna, något som annars förekommer i fråga om alla de övriga musikformerna.

4.3 Utredningen

De anförda popularitetspoängen, som i det föregående samlats i elva tabeller, anger på sitt sätt ett slags relation mellan en befolkningsgrupp och en musikform. Man skulle också grafiskt kunna presentera musikformerna i förhållande till en bestämd befolkningsgrupp, så att man angav formernas avstånd i proportion till gruppens uppskattning: ju större uppskattning, dess kortare avstånd, och vice versa ju mindre uppskattning, dess längre avstånd. Detta kan göras för varje befolkningsgrupp. Man frågar sig sedan om det är möjligt att sammanfoga alla dessa diagram till ett enda diagram, till ett slags karta över

51 - 70 ig UTB. FOLKSK. JORDBRUK. ARBETARE KVINNOR ^gammal dansmusik/ MÄN

STUDENTER

31 - 50 AR. "TJÄNSTEMAN UTB. OV.FSK

modern> klass. ,musik

16 - 30 ÅR

de olika musikformerna, så konstruerad att man kan lägga in de olika undersökta befolkningsgrupperna. Det visar sig nu, vilket ingalunda är något självklart, att det faktiskt går att konstruera ett sådant tvådimensionellt diagram, åtminstone om man företar en del justeringar och kompromisser. Det återgivna diagrammet visar i de flesta avseenden någorlunda riktiga relativa positioner för befolkningsgrupper och musikformer. Naturligtvis får man inte ta det för mer än vad det är: en grafisk sammanfattning av de förut redovisade attityderna.

I diagrammet har inte grupperingarna enligt ortsstorlek tagits med, för att inte onödigtvis ytterligare komplicera bilden. De införda grupperna ä r kvinnor och män, de tre åldersgrupperna, socialgrupperna arbetare, tjänstemän och jordbrukare samt de t r e utbildningsgrupperna. Att diagrammet över huvud går att inrätta med bibehållande av någorlunda riktiga relationer mellan samtliga befolkningsgrupper och musikformer tyder på att det bör finnas ett reellt samband mellan musikformernas musikaliska struktur och befolkningens sociala struktur.

115 Den mest framträdande lodräta dimensionen i befolkningens gruppering är åldern med de yngsta nertill och de äldsta upptill i diagrammet. Den tydligaste vågräta dimensionen är bunden till utbildningen med de lägst utbildade till vänster och de högst utbildade till höger. Indelningen i arbetare, jordbrukare och tjänstemän torde i rätt stor utsträckning betingas av de redan nämnda dimensionerna. Jordbrukare har en högre genomsnittsålder än tjänstemännen, arbetare h a r i regel lägre utbildning än tjänstemän. Vad musikformerna beträffar kan man iaktta en tydlig vågrät dimension i diagrammet. Graden av nyansrikedom och komplikation i den musikaliska strukturen växer ju längre åt höger man kommer, medan de enklare och regelbundnare formerna återfinns till vänster. De båda musikformerna andliga sånger samt visor och ballader utgör dock undantag, eftersom de som regel h a r en tämligen enkel struktur men ändå vid diagrammets konstruktion intagit positionen mellan de fyra dansmusikbetonade formerna till vänster och de mera konstmusikaliska formerna till höger. Visor och ballader måste nämligen — enligt popularitetspoängen •— inta en central position, eftersom alla befolkningsgrupper h a r en ganska utpräglad positiv inställning till musikformen. Men man måste också säga att visor och ballader, liksom andliga sånger, intar en särställning genom att texten har större betydelse än i några andra musikformer. De är i själva verket inte renodlade musikformer utan snarare en stor repertoar av lättillgängliga dikter med melodi, där var och en kan hitta något som passar hans smak. Något svårare är att precisera en lodrät musikalisk dimension i diagrammet. Huvudsakligen tycks den innebära graden av modernitet, med de modernaste

formerna nertill. Detta sammanfaller i viss mån med en accentuering av rytmen, varvid den mest accentuerade, hårdaste rytmen återfinns nertill — i popmusiken i enklare form och i jazz och modern klassisk musik i mera komplicerad form. En jämförelse mellan de två systemen visar ett klart och tydligt samband särskilt på följande punkter. När man går från lägre till högre åldersgrupper, kan man iaktta en alltmer positiv inställning mot äldre, traditionella musikformer och en alltmer negativ inställning gentemot moderna, rytmiskt accentuerade musikformer. Eller uttryckt på annorlunda sätt: när man går från högre till lägre åldersgrupper möter man en alltmer positiv inställning till moderna musikformer och en alltmer negativ inställning till äldre musikformer. Detta gäller särskilt markant i fråga om de fyra dansmusikaliska formerna till vänster i diagrammet. Om man går från grupper med lägre till sådana med högre utbildning, visar sig en alltmer positiv inställning till de mera komplicerade musikformerna och en mer negativ inställning till de mindre komplicerade. Likaså visar sig, om man går från högre till lägre utbildning, en alltmer positiv inställning till de mindre komplicerade, dansmusikaliska formerna, och en mer negativ inställning till de mera komplicerade, konstmusikaliska formerna.

Här har endast ett urval av materialet i den sociologiska undersökningen presenterats. En utförligare och vetenskapligt mera stringent framställning finns i bilagan »Musikvanor i Sverige». I det ovanstående har också, vilket inte sker i bilagan, vissa resonemang angående musikformernas musikaliska

116 struktur genomförts, och i anslutning därtill har också det sist anförda diagrammet tolkats så att det ger uttryck för ett visst samband mellan musikalisk och social struktur. Diagrammet uppvisar endast det faktiska nuläget i fråga om attityder och säger egentligen ingenting om individens musikaliska utveckling. I den sociologiska undersökningens andra etapp (se avd. 2.3 i bilagan) kommer uppmärksamheten atl riktas mot detta problem. Resultaten av denna del av undersökningen kommer utan tvekan att bliva av stort intresse för den fortsatta rikskonsertverksamheten. De faktorer som bestämmer individens musikaliska utveckling torde huvudsakligen vara av fyra olika slag. 1. För det första genomgår varje individ olika åldersstadier, som vart och ett kan antas ha en naturlig motsvarighet i vissa musiktyper. Den enkla ramsan fordrar ingen större grad av mognad, vilket däremot de dansmusikaliska formerna och ännu mer den klassiska musiken och andra mera komplicerade musikformer gör. 2. Varje individ växer upp i sin speciella miljö, som befrämjar smaken för vissa musiktyper och kanske h i n d r a r vissa andra att göra sig gällande. Byte av miljö kan också medföra en förändring i musiksmaken. 3. Olika människor har olika anlag. I de flesta människors begåvning ligger också en »normal» mottaglighet för rytm och melodi, dvs en mottaglighet för de musikaliska uttrycksmedlen i deras enklare och inte alltför nyanserade utformning. Hos en del är den musikaliska känsligheten större, hos vissa finns en utpräglad »musikalitet» och hos några få en fullt utbildad specialbegåvning. 4. Högre utbildning tycks befrämja förståelsen för de mera komplicerade musikformerna. Detta torde, som förut

antytts, kunna återföras på det förhållandet att dessa musikformer innehåller moment av abstrakt natur, och att det därför fordras en speciell träning för att komma fram till en riktig uppskattning av dem. Denna träning ligger framför allt på det allmänkulturella området och innebär ett uppövande av sinnet för nyanser och för suggestionen i en konstnärlig idé. Detta estetiska sinne finns kanske latent i lika mån inom alla befolkningsgrupper, men dess utveckling befrämjas troligtvis kraftigt både av en gynnsam miljö och av en högre utbildning. I dagens svenska samhälle är det förhållandevis väl sörjt för den högre utbildningen, även om i och för sig många förbättringar skulle kunna göras. Den estetiska sidan är visserligen inte så väl tillgodosedd i praktiken som man kunde önska, men å andra sidan är just den allmänkulturella träningen också av stor betydelse som befrämjare av estetiska upplevelser. Omräknat i reella befolkningssiffror är det mycket stora grupper som har intresse för de olika musikformerna. Till och med den minst populära musikformen, modern klassisk musik, har en grupp på 19 % positivt inställda bland befolkningen, d v s cirka 1 miljon människor i Sverige (över 15 år). Men latent intresse är naturligtvis inte detsamma som aktivt konsertbesök. Hos varje människa finns många latenta intressen, och vilket som blir bestämmande i ett givet tillfälle beror på en rad olika faktorer. Rikskonserterna har framför allt möjlighet att göra insatser som berör punkterna 1 och 2 ovan. De kan p å olika sätt befrämja en gynnsam musikalisk »miljö» genom konsertarrangemang av olika slag. En viktig tanke är därvid också att anknyta dessa arrangemang till lokala och regionala organisationer

117 av olika slag, så att konserterna framstår som samhällelig angelägenhet. Skolkonserterna ger en särskild möjlighet att också knyta an till olika åldersstadier. Här kan kanske den allra största insatsen göras inte bara att ska-

pa en gynnsam och åldersanpassad musikalisk »miljö» utan också på ett tidigt stadium väcka intresse för en mångsidig repertoar, för goda konstnärliga prestationer och överhuvud för kulturell aktivitet.

AVDELNING 5

Rikskonsertverksamhetens utbyggnad och framtida gestaltning

Utredningen h a r under avd. 2 i detta betänkande (s. 41—50) ovan angivit den allmänna kulturpolitiska motiveringen för ett ökat samhälleligt stöd till kulturlivet. De ekonomiska, geografiska och sociala h i n d e r som hitintills funnits för ett allmännare deltagande från allmänhetens sida i de kulturella aktiviteterna bör brytas, på samma sätt som hindren för en ändamålsenlig och efter individernas förutsättningar tillpassad skolundervisning h a r kunnat undanröjas genom grundskolan och dess påbyggnader. Kulturvärdena är och måste vara en tillgång för alla medborgare. Det är samhällets uppgift att underlätta för medborgarna att tillägna sig dessa värden, så långt detta är möjligt. Detta kräver en mängd olika insatser från samhällets sida, vilka kommer att beröra såväl de organisatoriska förutsättningarna för redan befintliga kulturinstitutioner som innehållet och inriktningen i den verksamhet de bedriver.

5.1 Mål Genom olika sociologiska undersökningar, som företagits under de senare åren, h a r man kunna bekräfta, att olika befolkningsgrupper uppvisar väsentligt olika attityder till musiken som konstart. I stor utsträckning kan dessa skillnader hänföras till rådande olik-

heter i utbildningshänseende; en kortvarig skolutbildning ger utslag i ett bristande eller obefintligt intresse för musiken som konstart. Vanan att besöka konsertevenemang av olika slag h a r i vårt land — liksom i flertalet andra länder — i huvudsak utbildats och upprätthållits inom ett socialt, ekonomiskt och utbildningsmässigt elitskikt, medan övriga befolkningsgrupper intar en neutral eller rentav avvisande attityd till sådana musikaliska föranstaltningar. Ändå visar det fria och frivilliga studiearbetet att det finns ett betydande intresse för musiken som manifesterar sig i ett hängivet och uppoffrande amatörarbete. Mängden av kör e r och sångsällskap som verkar i stora och små samhällen är också ett tecken på att musiken — trots allt — är en konstform, som omfattas med intresse av stora befolkningsskikt. Men mellan den professionellt bedrivna och utövade musiken och amatörverksamheten framstår det som om det fanns en djupgående motsättning, som det är angeläget att överbrygga. Erfarenheterna av den försöksverksamhet med rikskonserter, som bedrivits sedan budgetåret 1963/64 och för vilken utredningen under avd. 3 (s. 51—102) ovan givit en sammanfattning, ger emellertid vid handen, att det finns en påtaglig receptivitet för konstmusiken inom alla befolkningsgrupper och på alla

119 åldersstadier. Förutsättningen synes vara den att konserterna skall komma till medborgarna på andra villkor än dem som man i allmänhet föreställer sig uppställda i samband med de konserttillfällen, som eljest förekommer. KBU finner därför, att denna försöksverksamhet, som hittills bedrivits i fyra län och på ett antal orter utanför försökslänen, successivt skall utbyggas till en landsomfattande, permanent verksamhet i syfte att bereda flertalet medborgare möjlighet att taga del av den musik, den kommer att erbjuda. Med den omfattning som skol- och kvällskonserterna fått i försökslänen h a r utredningen kunnat uppskatta den antagliga omfattningen av konsertverksamheten i ett fullt utbyggt system för skol-, kvälls- och ungdomskonserter till cirka 20 000 konsertillfällen per år, varav 15 000 skolkonserter. En så kraftig ökning av konsertutbudet i vårt land förutsätter självfallet en gradvis företagen utbyggnad av rikskonsertverksamhcten. I nuvarande situation saknas uppenbart såväl de organisatoriska förutsättningarna som tillgången på kvalificerade tonkonstnärer och ensembler för en omedelbar utbyggnad av denna verksamhet. Det ligger i utredningens bedömning även med utökade utbildningsresurser utanför möjligheternas gräns att ens inom 1970talets ram förverkliga en sådan produktionsökning. Under en långsam och gradvis skeende uppbyggnad av rikskonsertverksamheten skulle det därför komma att dröja avsevärd tid, innan skolkonserterna n å r ut till flertalet elever i våra skolor och innan kvälls- och ungdomskonserterna blir ett för flertalet medborgare tillgängligt kulturinslag. Detta skulle enligt utredningen resultera i en från många synpunkter föga önskvärd skill-

nad mellan de regioner, som nu har eller kanske snart får en rikskonsertverksamhet, och de regioner som får vänta ännu ett decennium eller mer, innan konsertverksamheten kan etableras. Detta skapar ett dilemma, sett från kulturpolitisk synpunkt. Att lösa detta dilemma genom att endast sprida ut ett något eller till äventyrs väsentligt ökat konsertutbud i form av punktinsatser över hela landet skulle enligt utredningens mening innebära ett förfuskande av en av rikskonsertverksamhetens bärande principer — de återkommande konserterna för barn, ungdom och vuxna. Dessa punktinsatser skulle bl. a. för statsverket medföra väsentligen ökade rese- och traktamentskostnader för medverkande tonkonstnärer och ensembler. Sporadiskt förekommande skolkonserter skulle inte kunna förberedas med det pedagogiskt utformade läraroch elevmaterial som tillhandahålles i den reguljära verksamheten. De resultat man vill ernå med skolkonserterna skulle med stor sannolikhet utebli. Utredningen finner det därför angeläget att föreslå åtgärder, som på ett bättre sätt än hittills tar i anspråk förefintliga regionalt bosatta tonkonstnärers (ensemblers) kapacitet och musikaliska kunnande och infogar dem i ett rikssammanhang. Endast härigenom blir det nämligen enligt KBU:s uppfattning möjligt att snabbare utveckla rikskonsertverksamheten och samtidigt ge den en lokal och regional förankring. Till de olika förslagen återkommer utredningen i det följande. 5.2

Medel

Utredningen h a r med stöd av erfarenheterna från försöksverksamheten funnit, att den erforderliga kontakten med

120 musiken som konstform lättast skapas genom konserter, som gives en speciell inriktning på olika deltagargrupper. För skolungdomen utgöres dessa konserter av musikframträdanden under skoltid, varvid ett pedagogiskt utformat läraroch elevmaterial jämte regionalradioprogram ger bakgrund och sammanhang åt musikupplevelsen. För ungdom i allmänhet innebär de särskilda konserter, där ungdomen själv medverkar med egna insatser och som ansvarig medpart inom ramen för en riksomfattande Musik för ungdom-verksamhet. För den vuxna publiken åter är de kvällskonserter av olika slag, offentliga konserter av sedvanligt utförande likaväl som slutna framträdanden av tonkonstnärer och ensembler i form av föreningskonserter och föräldrakonserter m. m. Till dessa konsertformer erfordras ett studiematerial, som kan utnyttjas gruppvis och enskilt. Anknytningen av denna konsertverksamhet till det fria och frivilliga studiearbetet framstår som synnerligen angelägen. Konsertbegreppet är emellertid vidsträckt och omfattar allt från solistframträdanden till symfonikonserter. Rikskonsertverksamheten bör i utredningens uppfattning omfatta hela denna verksamhet. De i landet tillgängliga resurserna bör tagas i anspråk härför. De resurser, som utredningen åsyftar, är dels enskilda tonkonstnärer, som uppträder i konsertsammanhang antingen som solister eller i ensembler från duo upp till oktett-nonett, dels befintliga orkestrar, vilka antingen utnyttjas med hel besättning eller i form av mindre ensembler, som lösgjorts för enstaka turnéer varje konsertsäsong. Till resurserna hör — såsom ovan framhållits — även lokala och regionala ensembler och körer som sammansatts av professionella krafter och de amatörer och som nått en sådan kvalitet i sin

musikutövning att de kan anförtros uppgiften att konsertera i ett större sammanhang.

5.2.1 Tonkonstnärer Vad de enskilda tonkonstnärerna beträffar har utredningen kunnat konstatera att flertalet medlemmar i Tonkonstnärsförbundet redan h a r anlitats i försöksverksamheten. Beredvilligheten att ställa sig till förfogande för de uppgifter, som försöksledningen erbjudit dem, har alltsedan försöksverksamheter inleddes varit mycket påtaglig. Så vansklig som konsertartistbanan tett Hg i vårt land är det emellertid självklart att många av tonkonstnärerna sökt sig till näraliggande arbetsområden för att erhålla en dräglig utkomst. Detta har i viss utsträckning skapat svårighete* för dem, när det gällt att taga engagemang i försöksverksamheten som sträck: sig över en något längre period. Erforderlig tjänstledighet har inte alltid kunnat utverkas. Sådana svårigheter iommer att i än större utsträckning göra sig gällande, när rikskcnsertverksamheten får större omfattning och önskemål om längre konsertturnéer s o n en följd härav kommer att uppställas Utredningen finner att den blivande rikskonsertverksamheten bör äga möjl.ghet att erbjuda ett antal tonkonstnärer fast anställning som konsertgivare i rikskonsertsammanhang, på samma sätt som försöksledningen under två år kunde anställa Kyndelkvartetten på heltid. En fortsatt utveckling av rikskorsertverksamheten måste förutsätta engagerande av ett ökat antal tonkonstnärer. Vid en fullt utbyggd verksamhet i samtliga regioner kan man, som nyss anförts räkna med att cirka 20 000 korserttillfällen kommer att arrangeras per år. Siffran skall jämföras med årtalet

121 konserter under verksamhetsåret 1966/ 67 som var drygt 1 600. Det är därför av betydelse att undersöka, om det blir möjligt att genomföra ett så stort konsertutbud inom ramen för tillgängliga resurser på artistsidan, samt att underkasta utbildningsanstalternas kapacitet och inriktning en granskning, om tillgången på tonkonstnärer visar sig vara otillräcklig. Antalet i Sverige yrkesmässigt verksamma tonkonstnärer kan uppskattas till omkring 1 500, om alla professionella eller halvprofessionellt aktiva medräknas. Av dessa är cirka 600 fast anställda i de statsunderstödda symfoniorkestrarna samt hos Sveriges radio. Ytterligare cirka 500 är fast anställda i militärmusikkårerna. De återstående 400 utgöres av fast anställda vid de lyriska scenerna, fritt verksamma tonkonstnärer m fl kategorier. Till de nämnda grupperna kommer en stor skara personer, som genomgått en långvarig och kvalificerande musikerutbildning, men som med hänsyn till konstnärsbanans allmänt vanskliga utsikter föredragit att taga anställningar som musiklärare, som kyrkomusiker eller liknande. Inte alla de nämnda artisterna kan tagas i anspråk för rikskonsertverksamheten. Som framgår av grupperingen ovan är flertalet av dem anställda vid någon musikinstitution och kan därför endast undantagsvis taga engagemang för konsertturnéer hos Rikskonserter. F r å n planerings- och kostnadssynpunkt är det nämligen angeläget att flertalet konserter får ingå i p å förhand uppgjorda och kontrakterade turnéer, som under en relativt begränsad tidsperiod fullgöres av de konsertgivande artisterna. Om det gäller orkestermusiker, som skall erbjudas tillfälle att konsertera som solister eller tillsammans i en ensemble, är det befogat att ett samarbete på ett tidigt

stadium inledes mellan Rikskonserter och ifrågavarande orkesters ledning, så att konsertturnén kan genomföras med minsta möjliga omak för båda parter. Utredningen återkommer till denna och hithörande frågor i ett senare avsnitt av detta kapitel. En annan Omständighet som bör framhållas är, att konsertturnéerna ställer vissa speciella krav på de musiker, som skall genomföra dem. De kan många gånger komma att möta en publik, som tidigare aldrig bevistat en konsert och som därför kan få sin känsla av »främlingskap» ytterligare stärkt, om inte artisten kan etablera en riktig kontakt med sitt auditorium. I engagemanget måste man därför —• åtminstone till en början — räkna med en viss förberedelsetid för de tonkonstnärer, som ej tidigare deltagit i verksamhetens turnéer. En artist som trots en sådan förberedelse ändå känner med sig att han inte kan möta de särskilda krav som ställes p å honom bör givetvis avstå från att medverka i konsertturnéerna. F r å n verksamhetens synpunkt är det angeläget att engagera så goda artister som möjligt. Härvidlag är kvalitetskravet utslagsgivande. Det gör sig i främsta rummet gällande för kvällskonserternas del men också i någon utsträckning för skolkonserternas vidkommande. I det sistnämnda fallet finnes emellertid möjlighet att engagera mindre kända artister och yngre musiker, som på detta sätt kan få utmärkta tillfällen att förvärva den i konsertsammanhang nödvändiga estradvanan. Det ligger vidare i rikskonsertverksamhetens idé att planera konsertgivningen över flera år. En bestämd omväxling i fråga om program och programtyper måste göras. Rikskonserter bör välja programmen från musikens utgångspunkter i första hand och från artistens i andra hand. Detta kan — åt-

122 minstone så länge konsertutbudet är relativt begränsat — leda till att i och för sig utmärkta artister och ensembler måste vänta någon säsong eller kanske «tt spelar, innan deras tjänster på nytt kan tagas i anspråk. Men långtidsplaneringen erbjuder också vissa fördelar för artisterna och ensemblerna; om underhandlingarna rörande engagemang påbörjas i god tid, blir det lättare för båda parter att nå en överenskommelse och förbereda en nödvändig tjänstledighet från anställningen. De erfarenheter som SFRK haft under försökstiden av långtidsengagemanget av Kyndel-kvartetten och för något kortare tid av andra artister och artistgrupper har visat att sådana anställninga r är såväl konstnärligt som ekonomiskt riktiga. Inför rikskonsertverksamhetens växande uppgifter torde det därför vara både lämpligt och nödvändigt att utöka dessa långtidsengagemang. Dessa bör beröra såväl solister som duogrupper, trios och kvartetter. Även större ensembler än de anförda kan tänkas komma ifråga för sådana arrangemang. Sålunda kan det visa sig att verksamheten kan behöva blåsarkvintetter, madrigalsånggrupper på fem personer, stråkkvintetter, jazzmusikergrupper, för att nämna några i ensemblesammanhang ofta förekommande artistgrupper. I vilken utsträckning sådana engagemang kan göras måste dock bli en avvägningsfråga. Det är dock angeläget att dessa längtidsengagerade artister inte utnyttjas i övermått i turnésammanhang, då ständiga resor och många uppträdanden verkar tröttande och i längden kan verka menligt för de konstnärliga prestationerna. Mellan varje turné bör därför viss tid avsättas för konstnärligt arbete, instudering av nya verk osv. Den vidsträckta erfarenhet, som dessa längtidsengagerade grupp e r förvärvar, kan med fördel tagas till

vara vid instruktionsdagar för nybildade turnégrupper och liknande. Pä längre sikt blir rikskonsertverksamheten beroende av att utbildningen av tonkonstnärer bedrives med tillräcklig intensitet. Det stora utbudet av konserttillfällen i en fullt utbyggd rikskonsertverksamhet kommer att ställa mycket stora krav på de nuvarande utbildningsanstalternas kapacitet. Det är därför nödvändigt att musikhögskolan i Stockholm, konservatorierna i Malmö och Göteborg, musikskolorna i Framnäs, Ingesund, Edsberg och Kapellsberg efter den nu pågående utredningen om utbildningen av musiker göres rustade för att mottaga ett väsentligt större antal studerande. Det allmänna intrycket är att musikeryrket under senare år påtagligt minskat i attraktivitet, något som bl a visat sig både vid intagningarna till musikhögskolan — där särskilt de stråkmusikstuderande är fåtaliga — och vid anställningar av musiker vid symfoniorkestrarna. Detta kan ha flera orsaker. Dels är musikeryrket relativt påfrestande genom de ständiga offentliga framträdandena, dels är löneläget sådant, att många hellre söker sig till andra, angränsande yrkesområden. Löneläget h a r dock på senare tid förbättrats, även om en påtaglig eftersläpning ännu kvarstår. Om därtill rikskonserterna kan ge ökade möjligheter till konserterande för både solister och småensembler, kan detta så småningom leda till en förbättring av artisternas situation. Det är dock angeläget att understryka, att de enskilda tonkonstnärerna av många skäl inte kan återkomma till samma platser alltför ofta; ett intervall på ett eller två år mellan konserttillfällena framstår som önskvärt i en framtida rikskonsertverksamhet. Detta kommer att ställa stora krav på turnéplaneringen. Förhållandet leder enligt ut-

123 retdningens uppfattning fram till önskem å l e t att vidga den nationella konsertverksamheten till en nordisk sådan. Försöksverksamheten har redan innehåillit vissa inslag av ett nordiskt samarlbete. Svenska orkestrar och ensembler - har sålunda gästspelat i Danmark, Fimland och Norge, och nordiska enseimbler och solister h a r engagerats för föirsöksverksamheten i Sverige. Ett samarlbete har etablerats med Norsk Kulturrråds Rikskonsertutvalg, som föreslagitt en försöksverksamhet med rikskonseirter i Norge. Den nära samhörigheten meslian de nordiska länderna gör en sådain utveckling till ett följdriktigt led i dett nordiska kultursamarbetet. )På skilda sätt bör också de svenska tomkonstnärernas möjligheter att erhålla engagemang i andra, utomnordiska lämder främjas. Det samarbete, som försölksledningen i detta syfte inlett med Svenska institutet h a r lett till vissa överenskommelser, som kommer att bli a v stor betydelse för svenska konsertmiusiker och ensembler. ]I KBU:s första betänkande redovisad e s resultatet av en enkät rörande lokatt- och instrumenttillgången på olika phatser i landet. Undersökningen av lokadfrågorna som inte var fullständig vid tidlpunkten för betänkandets avlämnande;, h a r under mellantiden fullföljts av arbetsmarknadsstyrelsen i samband med em undersökning av kulturarbetarnas villlkor, som styrelsen företagit. Enligt vaid KBU under h a n d inhämtat från stjyrelsen föreligger nu en fullständig inwentering av lokaler, lämpade för olikai kulturella aktiviteter, däribland komsertgivning. KBU finner ej anledning attt i detta sammanhang redovisa om unidersökningens resultat. Det synes läimpligt att ledningen för den förordade rikeskonsertverksamheten efter behov inhäimtar uppgifter från arbetsmarknadsstjvrelsens register.

Instrumentfrågorna h a r under försökstiden inneburit vissa komplikationer. Av KBU:s enkät framgick, att det i viss utsträckning fanns möjlighet att disponera pianinon på en mängd platser i landet; antalet konsertflyglar var däremot ringa, och instrumentens kondition har i många fall varit rätt bristfällig. Detta har medfört, att programsättningen stundom måst begränsas, eftersom konsertartisterna ibland vägrat att spela på pianinon. SFRK har även haft svårigheter att uppbringa cembalos för barockprogram, och det kan vara befogat att rikskonsertverksamheten så småningom får disponera över ett antal sådana instrument, som kan placeras hos ensemblerna.

5.2.2 Orkestrar För orkestrarnas vidkommande återstår åtskilliga problem att lösa, innan de på ett smidigt sätt kan infogas i en blivande rikskonsertverksamhet. I den totalplanering för det framtida musiklivets behov, som KBU eftersträvar med sina förslag, intar orkesterfrågorna en framskjuten plats. De berör såväl de statsunderstödda symfoniorkestrarna som SOR-orkestrarna och militärmusikkårerna. Förslag av tidigare sakkunniga måste härvidlag beaktas, och nytillkomna omständigheter måste likaledes tagas med i beräkningen. Utredningens redogörelse för orkesterfrågorna måste av denna anledning bli utförlig, innan den kan redovisa sina egna förslag och synpunkter. Rent allmänt kan sägas, att utanför Stockholm finnes ingen enda symfoniorkester med sådan besättning att repertoaren för mycket stor orkester kan givas ett fullgott utförande. De befintliga orkestrarna h a r vidare för liten numerär och för knappa ekonomiska resurser för att kunna taga upp

124 en väsentligt större programverksamhet än de nu kan genomföra. Med den utveckling av rikskonsertverksamheten, som KBU förutsätter komma till stånd, innebär de statsunderstödda orkestrarnas nuvarande belägenhet ett allvarligt hinder. Det är därför angeläget att frågorna om dessa orkestrar på nytt aktualiseras, så att en mer mångsidig planering omgående kan genomföras på denna viktiga sektor av vårt musikliv.

Tidigare utredningar Musikutredningen MU framhöll i sitt betänkande avd. IV att konsertlivets geografiska och sociala bredd behövde vidgas. Större mångsidighet beträffande konsertformer och större frihet att gestalta konsertprogrammen efter konstnärliga synpunkter borde eftersträvas. MU föreslog att respektive städer skulle inträda som huvudman för symfoniorkestrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle och i sista hand svara för kostnaderna för verksamheten. I de fall då orkestrar regelbundet konserterade på andra orter än i hemstaden, borde berörda kommuner lämna bidrag. Statsbidrag borde på vissa villkor utgå av anslag under åttonde huvudtiteln till kommun, som inträtt som huvudman för helårsanställd symfoniorkester. Bidraget borde utgå med belopp uppgående till viss efter behovsgradering beräknad del av fastställd lönestat. Antalet orkestermusiker, för vilka statsbidrag skulle få beräknas, borde utgöra i Stockholm 80, Göteborg 63, Malmö 55 och i de tre övriga vardera 44 man. I lönestat borde konsertmästararvode och avlöning till fast anställd kapellmästare få inräknas. Tjänstgöringen skulle omfatta ett så stort antal

konserter som kunde motsvara 1 100 timmar per år. För Malmöorkesterns vidkommande skulle tjänstgöringen vid stadsteatern inräknas. För de mindre orkestrarna måste man enligt MU räkna med att dels ett antal konserter måste givas på annan ort än i hemstaden, dels annan tjänstgöring blev nödvändig: sommarspelning, kammarmusikkonserter (i skolor, sjukhus e t c ) , pedagogisk verksamhet, medverkan vid sammankomster av olika slag. Kunde full tjänstgöring likväl ej uppnås, skulle inom viss gräns statsbidraget reduceras. De angivna reglerna avsåg endast att normera statsbidragets storlek. Det skulle vara kommun obetaget att anställa ett större antal orkestermusiker, ge högre avlöningar etc. Antalet yrkesorkestrar med rätt til! statsbidrag efter dessa regler skulle ej betraktas som bestämt en gång för alla. MU:s förslag gav rum för utökning av detta antal. Hults

utredning

Den 29 mars 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt intendenten vid stiftelsen Malmö konserthus Olof Hult att dels kartlägga den med statligt understöd bedrivna orkesterkonsertverksamheten inom landet såväl med hänsyn till dess omfattning som dess effektivitet i förhållande till kostnaderna, dels på grundval av gjorda erfarenheter framlägga förslag, lämpliga att tjäna som underlag vid utformningen av en blivande eventuell omorganisation av ifrågavarande verksamhet och dels undersöka möjligheterna och formerna för ett samarbete mellan orkesterinstitutioner och lyriska scener i Stockholm och Göteborg. Hults utredning (nedan citerad »Hult») avlämnades i stencilerat skick till ecklesiastikdepartementet den 20 februari 1961. Förslaget utsändes på remiss till berör-

125 d a institutioner, musiklivets organisationer och andra instanser. KBU avlämnade sitt yttrande den 30 juni 1964. Hult föreslog i sitt betänkande följande: Orkestrarnas numerär. Slutmålet angavs för de mindre symfoniorkestrarna till 55 man; men en första utbyggnad borde vidtagas till 46 man enligt följande stämbesättning: 8 primfioler, 6 sekundfioler, 4 altfioler, 4 violonceller, 3 kontrabasar (av vilken en borde h a tuba som biinstrument) 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 3 basuner, 1 harpist, 1 pukslagare och 2 slagverksmän. För närvarande hade orkestrarna i Hälsingborg, Norrköping och Gävle endast 30—32 mans besättning, vilket utgjorde en katastrofal underbemanning. Avlöningsfrågor. Hult föreslog en bet y d a n d e lönelyftning för landsortsorkestrarnas vidkommande och anförde lönegraderna 19—22 för tuttimusiker och 20—23 för stämledare. För konsertmästare föreslogs lönesättning ett steg ovanför tuttimusiker jämte lönetillägg p å 3 000 kr. i Stockholm, 2 500 i Göteborg och Malmö samt 2 000 kr. i övriga orkestrar. Huvudmannaskap och administration. Huvudman för orkesterinstitution bord e vara den kommun, där orkestern var förlagd. Orkesterinstitutionens angelägenheter borde handhavas av en styrelse på förslagsvis nio personer, i vilken Kungl. Maj:t skulle utse ordförande och tre ledamöter, stadsfullmäktige fem (vid delat huvudmannaskap t r e resp. två eller två, två, en från ber ö r d a städer). Inom styrelsen skulle utses ett arbetsutskott med orkesterinstitutionens direktör jämte chefskapellmästare som självskrivna ledamöter. Vid sin sida skulle styrelsen ha ett p r o g r a m r å d till

vilket kunde knytas olika experter, såsom tonsättare och musikhistoriker. Även lokala representanter för högre musikutbildningsanstalt samt för skolan borde kunna ingå i programrådet. Orkestrar med regionverksamhet borde på varje ort, där regelbunden konsertverksamhet bedrevs, ha en kontaktman, utsedd av stads- eller kommunalfullmäktige. Dessa kontaktmän föreslogs ingå i ett representantskap, som borde inkallas minst två gånger per år, varav det ena sammanträdet borde hållas, då programrådets repertoarplan förelåg i preliminärt skick. Representantskapet fick då möjlighet att fram^ föra önskemål om program och konsertdagar, som kunde beaktas vid utarbetandet av den definitiva säsongplanen. Varje statsunderstödd orkester borde ha en fast administration. Hult föreslog för de minsta orkestrarna: en direktör, en kassör, en kanslist, en orkestervaktmästare, tillika bibliotekarie, en reklamman ooh biljettkassörska (de båda sistnämnda deltidsanställda). För de större institutionerna (Stockholm, Göteborg, Malmö) borde tillkomma en kamrer och en sekreterare och eventuellt andra personalförstärkningar. Bidragsgivningen. Liksom MU ansåg Hult att en anslagsgivning över riksstaten var att föredraga framför den dittills tillämpade medelstilldelningen över lotterimedelsanslaget. (En sådan omläggning ägde rum redan innan betänkandet avlämnades.) Visserligen medförde en sådan anslagsberäkning att anslagsbehoven måste redovisas närmare ett år innan det budgetår började, för vilket anslaget var avsett. Det kunde vara förenat med vissa svårigheter att någorlunda exakt beräkna medelsbehovet på så lång sikt, speciellt för en verksamhet som konsertgivning, vilken till följd av sådana oberäkneliga faktorer som omsvängning i publikin-

126 tresset, publiksmak beträffande artistval, repertoar m. m. måste anses vara av synnerligen flexibel natur. Men denna svårighet skulle kunna elimineras genom att i riksstaten upptogs ett reservationsanslag av betryggande storlek för oförutsedda kostnader. Bidraget från det allmänna borde beräknas på det underskott som förelåg sedan utgifternas slutsumma minskats med summan av samtliga inkomster (från konserter, teatertjänstgöring, eventuella radioengagemang samt programförsäljning). Central instans. Liksom MU föreslog Hult inrättandet av ett statens musikråd för central översyn och samordning av konsertverksamheten i landet. (Förslaget h a r delvis blivit inaktuellt sedan teater- och orkesterrådet inrättades den 1 juli 1964). I förslaget ingick även kravet på en mer ändamålsenlig och effektiv organisation av den inspektion av yrkesorkestrarnas verksamhet som nu förekom. Inspektören skulle tjänstgöra som remissinstans beträffande anslagsäskanden och frågor, som hade med musiklivets organisation att göra; han skulle vidare med hjälp av särskilda anslag, som ställts till musikrådets förfogande, taga initiativ till beställning av ny musik av inhemska tonsättare, samt pröva och besluta om särskilda anslag för frigörande av enskilda musiker eller grupper av musiker från orkesterarbetet i syfte alt bereda dem möjlighet till fortsatta studier. I fråga om de enskilda orkestrarna anförde Hult följande. Hovkapellet och Stockholms filharmoniska orkester (SFO). Alltsedan sin tillkomst 1914 hade SFO intagit en dominerande position i Stockholms musikliv. Sedan hovkapellet på 1920-talet upphört med sina symfonikonserter hade SFO varit ensam om att ge offentliga symfonikonserter i huvudstaden.

Situationen hade emellertid ändratts: radioorkestern hade funnit det n ö d v ä n digt att söka sig ut i det offentliga k o n sertlivet för att tillgodogöra sig den stimulans, som det direkta mötet m e d en publik kunde ge. Härtill kom att hovkapellet också prövade att upptaga sin konsertverksamhet. Alla tre orkestrarna strävade efter f^n utvidgning av sin numerär. Hult framhöll, att denna samfällda strävan att utöka Stockholmsorkestrarna måste l e da till kaos på andra håll, d. v. s. i landsorten, där man icke hade möjlighet att bjuda löner och arbetsvillkor, som kunde konkurrera med vad man i huvudstaden kunde ställa i utsikt. Om inte snara åtgärder vidtogs för att få till stånd en ändring av denna sedau lång tid pågående åderlåtning av l a n d s ortsorkestrarna på deras bästa krafter, blev dessa orkestrars verksamhet dömd att föra en tynande tillvaro, oavsett vilka andra i och för sig än så betydelsefulla åtgärder som kom att vidtagas. Hult kunde inte finna att huvudstaden på ett rationellt sätt kunde utnyttja tre stora orkestrar med tillhopa cirka 300 mans besättning — d. v. s. fler musiker än vad samtliga yrkesorkestrar utanför Stockholm förfogade över. Hult anförde exempel från det kontinentala musiklivet, där man bl. a. i Västtysklands musikstäder sammanslagit operaoch konsertorkestrar. Detta innebar skapandet av jätteorkestrar, varigenom det blev möjligt att införliva verk med repertoaren såväl för den musikdramatiska som den symfoniska verksamheten, vilka krävde en mycket stor orkesterapparat för att komma till sin rätt. Hult föreslog en sådan sammanslagning av hovkapellet och SFO. Detta skulle förutsätta ett intimt samarbete mellan de båda institutionerna, särskilt vid utarbetandet av generalprogrammen, så att man kunde undvika att samtidigt på operan och i konserthuset

127 framföra verk, som krävde exceptionellt stor orkesterapparat. Den gemensamma orkestern borde enligt Hult få en besättning på 156 man, d. v. s. 36 man mindre än de båda nuvarande orkestrarnas sammanlagda numerär. Några avskedanden skulle ej förekomma; i den mån radioorkestern kom att utvidgas borde dock självklart och utan svårighet överenskommelse kunna träffas med övertaliga musiker att flytta dit; dessutom kunde man räkna med en viss återeller utflyttning till landsorten, särskilt om dess orkestrar kunde erbjuda sådana löneförmåner, som hittills varit förbehållna huvudstaden. F. ö. måste man räkna med en lång övergångstid, innan de föreslagna åtgärderna kunde träda i kraft. Göteborgs orkesterförening. I Göteborg var två yrkesorkestrar verksamma, Göteborgs orkesterförening och Stora teaterns orkester. Orkesterföreningen gav varje säsong ett 60-tal offentliga konserter, av vilka 43 var symfonikonserter, 7 folkkonserter, anordnande i samarbete med Göteborgs arbetsinstitut, och 10 skolkonserter. Orkestern hade f. n. 65 mans besättning. Därutöver hade orkestern f. n. ett omfattande samarbete med Sveriges radio, vilket dock under senaste åren fått mindre omfattning. Härigenom minskades också den årliga ersättning, som Sveriges radio erlagt till orkesterföreningen, Vi» av orkesterpersonalens totala lönekostnader. Staten och Göteborgs stad hade tilldelat orkesterföreningen tilläggsanslag för att kompensera inkomstbortfallet. Huvudman för institutionen var en sammanslagning, Göteborgs orkesterförening, bestående av konsertabonnenterna. Denna förening valde en församling om 15 personer, benämnd fullmäktige i Göteborgs orkesterförening, som sedan utsåg sju av föreningens nio-

mannastyrelse; de övriga två ledamöterna utsågs av stadsfullmäktige. Den andra yrkesorkestern på 32 m a n var knuten till Stora teatern. Musikerna var helårsanställda och hade i stort sett samma löneförmåner som orkestermusikerna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle. Hela orkestern eller delar av denna medverkade vid cirka 240 föreställningar varje verksamhetsår. Härtill kom under sommarmånaderna ett 20-tal friluftskonserter. För att motverka de vikande publiksiffrorna vid orkesterföreningens konserter borde antalet offentliga konserter nedbringas och längre repetitionstid användas. Främst borde emellertid större konstnärlig slagkraft skapas genom en utökad orkesternumerär. För Stora teatern var den nuvarande orkesterstyrkan helt otillräcklig för större delen av operarepertoaren. En svårighet erbjöd utrymmet i teaterns orkesterdike: det 60-tal musiker, som fick anses var» ett minimum för exempelvis Verdi-repertoaren, kunde under inga förhållanden beredas plats här. Teaterns lokalfrågor stod emellertid under debatt och torde inom en snar framtid bringas till en lösning. Orkesterfrågan måste planeras med hänsyn till en eventuell nybyggnad. Hult fann det rationellt att i första hand sammanslå de musikerstyrkor som orkesterföreningen och Stora teatern förfogade över. Därigenom skulle en numerär på 97 musiker erhållas. Denna kunde anses vara tillräcklig för symfonikonsertverksamheten, medan det för operaverksamheten praktiskt taget aldrig kom ifråga med en så stor orkesterstyrka. En samordning av verksamheterna skulle emellertid kunna leda till vissa svårigheter. Hult ansåg därför att en ytterligare utökning av orkesternumerären — förslagsvis till 111 musiker — borde övervägas. Göteborgs stad borde såsom tidigare

128 anförts inträda som huvudman för den nya orkesterinstitutionen. Den samlade musikerstyrkan borde anställas och administreras av institutionens styrelse. vilken såsom tidigare anförts skulle erhålla statliga och kommunala anslag. Stora Teatern skulle i framtiden köpa erforderliga musikertjänster av orkesterinstitutionen enligt det system, som tillämpades mellan stadsteatern och konserthusstiftelsen i Malmö. Orkesterinstitutionen och Stora Teatern borde ha varsin chefskapellmästare. Orkesterinstitutionen borde ge en huvudserie om 20—26 symfonikonserter per år. Hult föreslog att dessa borde förläggas så, att orkestern under vissa period e r huvudsakligen kunde ägna sig åt symfonikonserter. Stora teatern borde under dessa tider koncentrera sig på operettoch musicalföreställningar, som krävde en mindre orkester. Under den egentliga operaverksamheten skulle konsertverksamheten i huvudsak inriktas på kammarmusik i varierande ensembler eller symfonisk musik med begräsad orkesterapparat. Orkesterverksamheten i Skåne. Stiftelsen Malmö konserthus, som inledde sin verksamhet 1925, fick med stadsteaterns tillblivelse en lokal för sin verksamhet. De gångna årens erfarenhet hade tydligt visat vilka olägenheter detta hälftenbruk inneburit för såväl teater- som konsertverksamheten. Under säsongen medverkade orkestern vid cirka 35 offentliga konserter, ett 10-tal skolkonserter samt vid något över 200 teaterföreställningar. Under sommarmånaderna spelade hela orkestern eller delar därav vid ett 40-tal friluftskonserter, och dessutom gjorde orkestern minst 13 inspelningar per år för Sveriges radio. Orkestern räknade 58 fast anställda musiker. Huvudman för orkesterinstitutionen i Malmö var stiftelsen Malmö konsert-

hus, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t. Ordförande och två ledamöter tillsattes av Kungl. Maj:t och övriga fyra ledamöter av stadsfullmäktige. Enligt kollektivavtal mellan stiftelsen och svenska musikerförbundet var musikerna skyldiga att tjänstgöra vid dels av stiftelsen och av stadsteatern anordnade konserter och föreställningar, dels av stiftelsen anordnade utsändningar och inspelningar för Sveriges radio, dels ock erforderliga repetitioner. Förutom orkestern i Malmö fanns i Skåne Nordvästra Skånes orkesterförening, som utövade regelbunden konsertverksamhet i Hälsingborg samt på orter i närheten. Orkestern omfattade 30 man och gav varje säsong något över 70 offentliga konserter, däri inräknat 18 skolkonserter samt ett 30-tal friluftskonserter. Av spelplanens konserter ägde ett 40-tal rum i Hälsingborg, 12 i Landskrona, 6 i Höganäs, 5 i Ängelholm, 4 i Örkelljunga, 2 i respektive Hässleholm och Åstorp samt 1 i respektive Laholm och Osby. Huvudman för orkestern var en ideell förening, bestående av konsertabonnenterna. Föreningens angelägenheter handhades av en styrelse om 11 personer, av vilka sex valdes av den ideella föreningen, tre av stadsfullmäktige och två av orkesterns ordinarie musiker. Hult anförde att båda skåneorkestrarnas numerär för närvarande var otillräcklig. Hälsingborgsorkestern skulle behöva utökas till 55 man för att motsvara de minimikrav, som större delen av symfonirepertoaren ställde på orkestern. Också Malmö-orkestern var för liten med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning dels inom stiftelsen Malmö konserthus, dels inom Malmö stadsteater. Det var dock ingalunda rimligt att utöka båda dessa orkestergrupper var för sig, när man kunde

129 uppnå en avsevärt högre kvalitet och rationellare arbetsförhållanden genom att slå samman de båda orkestrarna till en enda, vilken med någon utökning av den sammanlagda numerären (nu 58 + 30 = 88) förslagsvis borde få 97 musiker. Hult fann en rad skäl tala för en sådan sammanslagning. De geografiska förhållandena i det tätbefolkade Skåne erbjöd bättre förutsättningar för en regionverksamhet än någon annan del av landet. En skånsk orkester kunde utan svårigheter ge regelbundna konserter inte bara i Malmö och Hälsingborg utan även i en rad andra städer, såsom Kristianstad, Hässleholm, Ängelholm, Landskrona, Eslöv och Ystad. För en dylik sammanslagning talade jämväl det faktum att publikfrekvensen vid hälsingborgskonserterna var påfallande låg. Genom den föreslagna skånska symfoniorkestern skulle alla de nämnda städerna och eventuellt ytterligare någon stad eller annan tätort kunna få konserter av storstadskvalitet. Utslagsgivande var framför allt den kvalitet, som det skulle bli möjligt att ge konserterna med en 97-mannaorkester. Detta skulle utan tvekan vara det bästa sättet att motverka den nuvarande vikande besöksfrekvensen. En granskning av de senaste årens generalprogram visade att V< av repertoaren icke kunnat spelas i den utformning som föreskrivits i partituren. En stor symfoniorkester skulle även visa sig attraktiv för solister och dirigenter. Det skulle bli lättare att få gästspel av dirigenter och solister av internationell elitklass, så mycket mer som det med den utvidgade regionverksamheten skulle bli möjligt att engagera dem för flera konserter i följd. Framför allt kom ett sådant arrangemang publiken till godo. $—614817

Den skånska symfoniorkesterns verksamhet borde liksom göteborgsorkesterns disponeras så, att vissa perioder koncentrerades på symfoniverksamheten. Under dessa perioder borde enligt Hult givas en huvudserie med ett 20-tal konserter. Detta skulle innebära en ganska kraftig nedskärning för Malmös vidkommande, där antalet konserter spelåret 1963/64 utgjorde 37. För Hälsingborg torde antalet konserter av detta slag lämpligen kunna sättas vid 16 mot (1963/64) 28. Totalt skulle antalet konserter icke komma att minska, då orkestern vid sidan av de stora symfonikonserterna skulle bereda plats för konserter av annan typ. Under operaperioderna kunde sålunda konserter med mindre spelgrupper ges i såväl Malmö som Hälsingborg och i andra orter i Skåne. Orkesterverksamheten i Örebroregionen. I mellersta Sverige var — vid sidan av Stockholmsorkestrarna — två yrkesorkestrar verksamma, norrköpingsrespektive örebroorkestern. Norrköpingsorkestern räknade 30 ordinarie musiker och gav (spelåret 1962/ 63) totalt 100 konserter, varav 72 i Norrköping, 15 i Linköping, 2 i Vadstena och 1 i respektive Finspång, Kisa, Kolmårdssanatoriet, Mjölby, Motala och Åtvidaberg. (Siffrorna inkluderade också skolkonserter). För Sveriges radio gjorde orkesterföreningen enligt avtal 13 inspelningar. Huvudmannaskapet för norrköpingsorkestern utövades av en ideell förening, vars medlemmar bestod av konsertabonnenterna och orkestermedlemmarna. Föreningens styrelse på 11 personer utsågs av orkesterföreningen (7), av orkesterns kamratförening (2) och stadsfullmäktige (2). örebroorkestern hade från och med den 1 september 1962 11 fast anställda stråkmusiker, vilka dels konserterade

130 som kammarorkester, dels utgjorde stommen i den i övrigt av amatörer och militärmusiker bestående 60-mannaorkester, som verksamhetens huvudman Örebro orkesterstiftelse förfogade över. Stiftelsens styrelse bestod av 8 ledamöter, av vilka 7 utsågs av Örebro stad och 1 av Örebro läns landsting. Hult föreslog att de båda orkestrarna tillsammans skulle bilda en orkester, mellansvenska symfoniorkestern, med en besättning på 46 man. Orkestern skulle avses för konsertverksamhet i såväl Norrköping och Örebro som på ett antal andra platser. Verksamheten borde inte uteslutande inriktas på symfonikonsertprogram utan även på kammarmusik, varigenom repertoaren skulle få en viss bredd och omväxling. Örebro föreslogs bli förläggningsort för denna orkester. Geografiska skäl talade härför. Med utgångspunkt i Örebro fanns det möjlighet att ge regelbundna konserter i en rad mellansvenska städer: Eskilstuna, Katrineholm, Motala, Kumla, Mariestad, Karlstad, Kristinehamn, Filipstad, Nora, Lindesberg, Arboga och Köping. Från befolkningssynpunkt var fö|r närvarande Norrköpings- och Örebroregionerna varandra likvärdiga. Inom ett område med 25 km radie från respektive städer bodde 115 000—120 000 människor. Ett i sammanhanget betydande försteg borde Örebro ha genom de möjligheter staden hade att bli ett kulturcentrum för denna del av mellansverige. Ett avgörande skäl för orkesterns förläggning till Örebro fann Hult vara att Norrköping saknade lämplig konsertlokal. Den hörsal, som nu användes för konsertändamål, saknade erforderliga utrymmen för administration. Likaledes saknades personalutrymmen, som var oundgängliga för en orkester av den storleksordning som här föreslogs.

Regelbundna större konsertserier med symfoniorkester skulle givas i såväl Norrköping som Örebro. En serie om minst 16 abonnemangskonserter borde givas varje spelar i Örebro, och konserterna skulle sedan dubbleras i Norrköping. Därtill kom på bägge platserna ett lämpligt antal skolkonserter. Antalet konserter på övriga orter borde vara 3 å 6 per spelar, skolkonserter inräknade. Gävleborgs läns orkesterförening. Denna orkester hade för närvarande 30 fast anställda musiker. Under spelåret medverkade orkestern vid cirka 75 offentliga konserter, varav 24 skolkonserter. Under sommarmånaderna gav orkestern friluftskonserter. Förutom i Gävle konserterade orkestern i Hudiksvall, Iggesund, Sandviken, Söderhamn och Uppsala och mera oregelbundet även på en del m i n d r e orter. Huvudman för gävleorkestern var en ideell förening, vars medlemmar utgjordes av konsertabonnenterna och orkesterns medlemmar. Styrelsen på 7 ledamöter valdes av föreningen (2), av länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott (1 + 1), av drätselkammaren i staden (2) och av orkestern (1). Hult föreslog att Gävle fortfarande skulle vara orkesterns stationeringsort och att den hittillsvarande regionverksamheten skulle bibehållas. Orkestern borde såsom tidigare anförts utökas till 46 man. Förutom Gävle borde orkestern i första h a n d förse Uppsala med regelbundet återkommande konserter. Mellan dessa två städer hade tidigare samarbete etablerats i fråga om en stadsteater, och även tidigare hade ett visst samarbete på musikens område ägt rum. Utom Uppsala borde gävleorkestern också regelbundet förse Falun med konserter. Avståndet mellan Gävle och Falun var ungefär lika stort som mel-

131 lan Gävle och Uppsala, och Falun hade hittills saknat regelbunden konsertverksamhet av yrkesorkestrar. Konsertverksamheten i Sandviken, Hudiksvall och Söderhamn borde bibehållas liksom i de övriga större orter inom Gävleborgs län, där orkestern tidigare givit konserter. Verksamheten i Gävle borde omfatta 16 konserter per spelar — ej huvudsakligen symfonikonserter utan även program för mindre besättning. Konserterna kunde dubbleras i Falun och Uppsala. På övriga orter borde orkestern ge ett antal konserter — 3 å 6 — som svarade mot efterfrågan och mot orkesterns praktiska resurser. Även skolkonsertverksamhet borde ingå i orkesterns uppgifter. Om möjligt borde denna orkester också kunna genomföra gästspel i Östersund och på andra orter längre upp i Norrland,

utan även den av Hult föreslagna centrala instansen, musikrådet. När det gällde städer inom de olika räjongerna, som föreslagits få i stort sett lika många konserter som orkesterns förläggningsort, borde större recip r o c i t y eftersträvas. I dessa fall — som gällde Hälsingborg, Norrköping och Falun — kunde det lämpligen ske genom ett avtal om hur stor del av de kommunala anslagen som var och en av städerna skulle svara för, sedan de konsertköpande kommunernas bidrag frånräknats. SOR-orkestrarna. Med den nuvarande omfattningen av de statsunderstödda symfoniorkestrarnas verksamhet och även efter en utvidgning i enlighet med de av Hult väckta förslagen låg fortfarande två tredjedelar av Sveriges yta utanför de områden, som kom att beröras av dessa orkestrars verksamhet.

Kostnadernas fördelning. Efter denna genomgång av de statsunderstödda symfoniorkestrarnas dåvarande belägenhet och föreslagna kommande organisation m. m. övergick Hult till att diskutera formerna för den regionala konsertverksamheten, särskilt beträffande orkestrarna i Malmö, Örebro och Gävle. Hult föreslog med hänsyn till det varierande antal konserter, som ifrågavarande orkestrar skulle komma att ge utanför sina förläggningsorter, att de kommunala bidragen från orterna inom orkestrarnas regioner måtte beräknas per konsert, varvid hänsyn fick tagas till om det gällde en solist-, en kammareller en symfonikonsert. Bidragens storlek fick även avvägas med hänsyn till kommunens skatteunderlag och ekonomiska situation i övrigt. I den förhandlingsdelegation, som behövde inrättas för att besluta i sådana frågor, borde lämpligen ingå representanter för icke endast de berörda kommunerna

Det fanns därför anledning att beakta de insatser som gjordes av orkestrar anslutna till Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR), vilka enbart eller till övervägande delen bestod av amatörmusiker. Hult föreslog att dessa orkestrar i viss utsträckning skulle erhålla statsbidrag — förslagsvis 500 kr — till sin verksamhet, under förutsättning att orkestrarna arbetade regelbundet och med allvar, vilket torde kunna garanteras genom kravet att kommunen som villkor för statsbidragets utgående skulle skjuta till minst samma belopp. För orkestrar, som utövade regelbunden konsertverksamhet av en kvalitet som kunde godkännas av den statliga inspektionen, föreslog Hult ett fortsatt statligt stöd i den form som för närvarande tillämpades. Beloppet per konsert kunde dock varieras, så att det så långt möjligt avpassades till överensstämmelse med de olika SOR-orkestrarnas konstnärliga kapacitet. .

132 SOR-verksamheten borde enligt Hult vidareutvecklas, dels på angivet sätt, dels genom att nya SOR-orkestrar upprättades på platser, där förutsättningar härför kunde föreligga. Hult föreslog vidare att ett antal av de större och livskraftigare SOR-orkestrarna utvidgades till verkliga symfoniorkestrar, kapabla att utföra musik av mera krävande art. Detta behövde ej innebära att amatörinslaget i dessa orkestrar skulle försvinna. Tvärtom borde man kunna räkna med ett ökat intresse bland amatörerna inför en sådan utveckling. Dessa utvidgade SOR-orkestrar borde förläggas till städer, där tillgång fanns på militärmusiker, som kunde svara för behovet av blås- och slagverksinstrumentalister. I stråkstämmorna var det alltid lättare att få fram amatörer, som kunde användas direkt eller läras upp att spela med i en orkester. Men även i dessa stämmor torde det krävas en kärna av yrkesmusiker som stämledare och förebilder och eventuellt handledare för deltagande amatörer. Hult föreslog att dessa yrkesmusiker skulle uppgå till 14 man per orkester, fördelade med fyra man i vardera violinstämman och två i respektive alt-, violoncell- och kontrabasstämmorna.

orkestrar förutsatte ett organisatoriskt samarbete mellan militärmusikväsendet och SOR-orkestrarna. Direktiv från central militär myndighet rörande riktlinjerna för detta samarbete ansågs vara av värde vid förhandlingarna. Såsom villkor för att statsbidrag till en heltidsanställd musiker skulle kunna utgå föreslog Hult en fullgjord årlig tjänstgöring omfattande minst 900 timmar. Enligt en beräkning — baserad på 6 symfonikonserter (stor orkester), 6 kammarkonserter, 13 skolkonserter och 30 frilufts- och sjukhuskonserter (kammarorkester) samt konserter utanför förläggningsorten, 8 konserter och 12 skolkonserter och 12 skolkonserter i centralskolor (alla med kammarorkest e r n ) , res- och väntetider — skulle tjänstgöringen per år uppgå till 1 056 timmar, vilket väsentligen översteg de 900 timmar, som uppställts som minimum för statsbidrag.

Hult föreslog att nio sådana »orkesterkärnor» skulle upprättas och förläggas till följande städer: Karlskrona, Halmstad, Jönköping, Linköping, Uddevalla, Västerås, Sundsvall, Umeå och Boden. Den enda av de nämnda städerna som saknade militärmusikkår var Sundsvall. Den där befintliga SOR-orkestern hade hittills utan olägenhet efter behov kunnat anskaffa militärmusiker från Sollefteå, trots att avståndet mellan de båda städerna var relativt stort.

Inspektionen av SOR-orkestrarnas verksamhet borde enligt Hult anförtros en heltidsanställd inspektor med uppgift att jämväl utbygga repertoarbiblioteket och medverka vid engagemang av solister och gästdirigenter.

Inrättandet av nio sådana större SOR-

I sin kostnadsberäkning för statsunderstödd SOR-orkester med 14 yrkesmusiker i stråkstämmorna upptog Hult förslagsvis lönegraderna 18—21 och 19-— 22 för dessa samt dirigentarvode enligt lönegrad 22—25. Vidare beräknades arvoden för deltagande militärmusiker med 150 kr per konserttillfälle och för deltagande amatörer med 50 kr per konserttillfälle.

KBU:s

remissyttrande

Utredningen tillstyrkte oreserverat Hults hemställan om en förstärkning av de små orkestrarna men ville samtidigt understryka, att en orkester på 45—60 man dels kunde framföra en stor del

133 av den klassiska repertoaren utan förvanskning, dels med fördel vara avpassad till en inte så ringa del av den nutida musiken med dess differentierade besättningstyper. Men härtill kom, vilket utredaren förbigått, att utvecklingen av de audivisuella hjälpmedlens roll i det allmänna skolväsendet skett med explosionsartad hastighet under de allra sista åren. Inom få år torde varje stad med länsskolnämnd besitta en audivisuell central av yppersta kvalitet, där det blev möjligt att snabbt och till relativt låga kostnader framställa även musikaliskt stoff för undervisningen. Här kunde de mindre orkestrarna finna nya kompletterande uppgifter av stort intresse. KBU ville även i sammanhanget understryka att både grammofonskivan och ljudbandet torde komma att spela en väsentlig roll i utbyggnaden av vårt konsertliv utanför städer och tätorter. I framställandet av en sådan bruksrepertoar borde det finnas plats för ett rationellt utnyttjande av dessa orkestrar. Hult h a r hävdat att likalönsprincipen måste genomföras dels mellan landsortsorkestrarna för sig, dels mellan landsortens och huvudstadens orkestrar. Enligt KBU var likalönsprincipen riktig i den meningen, att enhetliga normer för lönesättning av olika arbetsuppgifter måste verka befordrande på både kvalitet och arbetsro. Men KBU ansåg sig böra framhålla, att tillämpningen av likalönsprincipen borde inbegripa en värdering av arbetsuppgifternas omfång och svårighetsgrad. I dagens läge framförde SFO och radioorkestern en repertoar, som till stora delar var tekniskt mer svårspelad än den, som framfördes i landsorten. Ändrades repertoarpolitiken enligt vad som anförts ovan, borde detta föra till en annan tilllämpning av löneprinciperna. KBU ansåg inte, att likalöneprincipen skulle

medföra att de nu kvalitativt högtstående huvudstadsorkestrarna skulle riskera att förlora sina värdefullare medarbetare, då man ändå generellt kunde räkna med att Stockholm skulle bli det naturliga slutmålet i karriären. I ett särskilt avsnitt behandlade Hult möjligheterna att utvidga orkestrarnas regionverksamhet. En kontinuerlig sådan upprätthölls för närvarande av orkestrarna i Gävle, Hälsingborg och Norrköping, om än inte så fast organiserad som önskvärt vore. KBU anslöt sig till Hults åsikt, att en sådan regional verksamhet måste betraktas som både konstnärligt och ekonomiskt riktig. Vissa delar av landet hade ingen kontakt med ett professionellt orkesterspel, samtidigt som publikunderlaget i orkestrarnas stationeringsorter var för litet för att ge ensemblerna full sysselsättning inför välfyllda salonger. En minskning av antalet konserter inte bara i Gävle, Hälsingborg och Norrköping utan också i Göteborg och Stockholm, ersatta av viss regional och turnémässig verksamhet, torde vara att rekommendera. Hult skisserade en sådan verksamhet inte endast i form av orkesterverksamhet utan även som en kammarmusikalisk produktion i smärre grupper. En sådan utveckling skulle kunna skapa förutsättningar för en naturlig anknytning till rikskonsertverksamheten. KBU framhöll, att man inom ramen för försöksverksamheten med rikskonserter också förutsett att en sådan utveckling måste stimuleras. De större orkestrarna i Stockholm och Göteborg borde i likhet med radioorkestern presenteras i landsorten med en repertoar, som annars inte kunde framföras där. De mindre orkestrarna kunde kontinuerligt under säsongen göra repriskonserter i tätorter runt stationeringsorten och i samband härmed erbjuda skolorna kammarmusikgrupper för skolkoinserter.

134 Hults synpunkter på kostnadsfördelningen mellan berörda kommuner i fråga om en regional orkesterverksamhet borde enligt KBU prövas i samband med slutbehandlingen av utredningens generella förslag om en rikskonsertverksamhet. Ett differentierat bruk av orkesterter, kammarmusikkonserter och orkesterkonserter inom såväl kvälls- som skolkonsertverksamhetens ram torde enligt KBU vara en av de viktigaste förutsättningarna för en ekonomisk sund utveckling av rikskonsertverksamheten, samtidigt som en sådan organisation kom att verka stärkande på konsertinstitutionernas funktion inom hemortens musikliv. KBU ansåg sig vid remissvarets avlämnande inte kunna taga ställning till Hults förslag rörande formen för orkestrarnas ledning, administration och skapandet av särskilda representantskap. Samtliga frågor torde på ett eller annat sätt komma att beröras i utredningens slutbetänkande. Däremot fann KBU ingen anledning att invända mot Hults förslag om kommunalt huvudmannaskap för orkesterinstitutionerna men ville icke då taga ställning till anslagsfördelningen mellan stat och kommun. I Hults betänkande framlades i ett huvudavsnitt många radikala förslag om rationaliseringsåtgärder av orkesterverksamheten. KBU ville sammanfattningsvis konstatera, att rationaliseringsförslagen tyvärr framförts med så otillräckligt underbyggda motiveringar att ytterligare utredningar var nödvändiga. KBU har därför endast översiktligt kunnat taga ställning till förslagen. Förslaget om sammanslagning av olika orkestrar avsåg 1) SFO och kungl hovkapellet; 2) Göteborgs symfoniorkester och Stora teaterns orkester; 3) Konserthusstiftelsens i Malmö orkester och Nordvästra Skånes orkesterförenings orkester; och 4) orkestrarna i Örebro och Norrköping med förläggning till Örebro.

Sammanslagningarna var enligt KBU inte helt likartade. I Stockholm respektive Göteborg var det fråga om två orkestrar med skilda funktioner, nämiligen en konsertorkester och en teaterorkester. I Malmö—Hälsingborg respektive Örebro—Norrköping tillkom a t t ensemblerna hade olika hemorter. De jämförelser som Hult gjort mellan västtyska förhållanden och de i Stockholm fann KBU mycket ofullständiga, och de kunde inte användas som a r gument för en sammanslagning. Utredningen erinrade om att man u n d e r 1950-talet undersökte möjligheterna att sammanslå SFO med radioorkestern. Planerna skrinlades, då huvudmannafrågan ej kunde lösas. KBU ifrågasatte, om möjligheterna att på ett praktiskt sätt lösa huvudmannaskapet var större vid en fusion mellan hovkapellet och SFO. Då institutionernas arbetssätt v a r väsentligen olika, och teaterns känslighet som arbetsform troligen måste leda till viss prioritet vid förfogandet över den samlade musikerskaran, kunde en nedskärning av symfoniverksamheten förväntas bli resultatet av sammanslagningen. Därest sammanslagningen dessutom medförde en sänkning av symfonikonserternas kvalitet, vilket enligt experter kunde befaras, då dels arbetssättet inom dessa två ensembletyper var alltför olika för att med framgång kunna förenas hos en musiker, dels den aktuella repertoaren blev för stor för att fortlöpande kunna hållas på hög kvalitetsnivå, skulle Stockholms musikliv vållas en obotlig skada. Att KBU för sin del önskade avstyrka sammanslagningen av dessa båda orkestrar berodde emellertid till stor del på att samordningen mellan orkestrarna och rikskonsertverksamheten skulle bli svår att genomföra. Den sammanlagda orkesterns 156 medlemmar skulle enligt KBU ständigt vara så hårt låsta av tjänstgöring i Stockholm eller på opera-

135 turnéer, att någon friställning för andra uppgifter ej blev möjlig. Härtill kom att programläggningen i rikskonserterna inte kunde göras i så god tid som denna verksamhet kom att kräva. Sårbarheten å ömse sidor skulle bli för stor. Dessutom skulle turnéer med stor symfoniorkester omöjliggöras. Likväl borde de tre stockholmsorkestr a r n a söka en samarbetsform, och KBU anförde härvid tanken på en slags musikerpool, vilken tanke tidigare framförts och som syntes vara ett uppslag värt att närmare pröva. En sammanslagning av Göteborgs båda orkestrar kunde enligt KBU motiver a s därmed, att orkesterföreningen för närvarande kämpade med ett dåligt publikunderlag, som kanske kunde förklaras av att verksamheten omfattade för många konserter i proportion till stadens folkmängd. En sammanslagning skulle i detta fall kunna medföra den önskvärda minskningen av antalet symfonikonserter, då musikerna förutsattes erhålla fyllnadstjänstgöring vid teatern. E n sådan sammanslagning förutsatte dock, att konsert- och operaverksamhet v a r för sig genomfördes i längre, sammanhängande perioder. Å andra sidan utgjorde i KBU:s mening städerna i Bohuslän och Halland samt i Västergötland upp mot Vänern och mot smålandsgränsen ett naturligt uppland för symfoniorkesterns verksamhet. Denna regionala orkesterverksamhet kunde i likhet med vad som skisserats för stockholmsorkesterns del kompletteras av regionala skolkonserter och riksomfattande kammarmusikturnéer. KBU ville inte avstyrka förslaget men förordade, att förutsättningarna för en sammanslagning ytterligare måtte utredas med hänsyn tagen till möjligheterna att ordna en regional konsertverksamhet i Halland, Västergötland och Bohuslän. Samma tveksamhet hyste KBU beträf-

fande sammanslagningen av de båda skåneorkestrarna. Risk förelåg enligt utredningen att den kombinerade konsert- och teaterverksamheten i Malmö i och för sig krävde en sådan utbyggnad som en sammanslagning skulle resultera i, varvid inte endast den föreslagna regionala verksamheten skulle kunna skadas utan även den sedan årtionden etablerade symfoni- och skolkonsertverksamheten i nordvästra Skåne. KBU föreslog därför, att såväl konserthusstiftelsens i Malmö orkester som nordvästra Skånes orkesterförenings orkester gavs ökad numerär, samt att ett partiellt samarbete mellan orkestrarna inleddes. KBU avstyrkte vidare en sammanslagning av orkestrarna i Norrköping och Örebro. Båda städerna var centralorter i tätbefolkade distrikt med utvecklat näringsliv. Befolkningsprognoserna för dessa distrikt förutsade att båda kommer att draga ytterligare människor och institutioner till sig med viss beräknad övervikt för örebrodistriktet. Utan tvivel förelåg såväl i Norrköping—Linköping-regionen som i Örebro-regionen ett behov av en egen orkesterverksamhet. Att betjäna båda regionerna med alla deras betydande tätorter med endast en orkester skulle enligt KBU innebära en påtaglig utarmning av redan påbörjade och väl mottagna länsturnéverksamheter. Utredningen fann i förslagen rörande upprustning och komplettering av SORverksamheten de värdefullaste förslagen i Hults betänkande. SOR-verksamheten utgjorde en betydande och omistlig del av landsortens musikliv, men det kunde inte undanskymmas, att kvaliteten tyvärr inte alltid kunnat hållas på avsedd nivå. I enstaka fall hade det därför varit önskvärt, att en orkester kunde erhålla ett visst stöd utan att tvingas framträda med konserter, vartill den inte var mogen. Även repertoarvalet hade i många fall utsatts för stark kritik. Trots dessa

136 invändningar utgjorde likväl dessa orkestrars verksamhet ett positivt och nödvändigt lekmannamässigt komplement till den yrkesmässiga musikutövningen. KBU tillstyrkte Hults förslag att varje SOR-orkester borde kunna erhålla ett generellt grundbidrag till sin verksamhet, oberoende om den konserterade eller ej. Det skulle giva många konstnärligt svaga ensembler möjlighet att på ett mer konstruktivt sätt bedriva sitt studiearbete fram till någon enstaka konsert. Dock borde grundbeloppet höjas till 1 000 kronor per år och orkester. Utredningen fann Hults förslag mer svårbedömt i vad det avsåg att konserterande orkestrar utöver grundbeloppet kunde tillerkännas bidrag enligt nu gällande bestämmelser. KBU ville dock tillstyrka förslaget med understrykande av att sådana bidrag förutsatte en förbättrad inspektionsinstitution inom SOR. Hults förslag om inrättandet av nio förstärkta SOR-orkestrar gav KBU anledning till vissa erinringar. Utredningen reserverade sig beträffande städerna Uddevalla, Linköping, Sundsvall och Umeå. Mellersta och övre Norrland hade för närvarande ingen professionell orkester, och Hult hade helt förbigått detta problem. Umeå framstod för KBU som en självklar förläggningsort för en yrkesorkester. En sådan kunde åstadkommas genom att anslagen till de i Uddevalla och Linköping planerade orkesterkärnorna i stället överfördes till Umeå, där Hult föreslagit en sådan förstärkning av SOR-orkestern. Dessa 42 yrkesmusiker skulle i samverkan med stadens militärmusikkår kunna ge övre Norrland den regionsorkester, som landsdelen behövde. Uddevalla låg inom Göteborgs-orkesterns verksamhetsområde liksom Linköping givetvis tillhörde Norrköpingsregionen. Dessutom borde enligt KBU den i Sundsvall planerade orkestern förläggas till Östersund, vars

läge i förhållande till Tröndelagen möjliggjorde ett svenskt-norskt samarbete. I Östersund fanns dels en större kommunal musikskola och ett flertal offentliga kulturella institutioner. Organisationsnämndens remissyttrande över Hults betänkande avlämnade organisationsnämnden för militärmusiken (OfM) sitt yttrande den 31 augusti 1964. Nämnden framhöll att en utbyggnad av den civila musikorganisationen självfallet måste hälsas med tillfredsställelse. En sådan utbyggnad k u n d e nämligen förutses medföra minskade krav från det allmänna musiklivets sida på medverkan från militärmusiken som sådan och från enskilda militärmusiker. Härigenom kunde vinnas dels att den genom arbetstidsreglering m m något krympta ramen för egentlig musikverksamhet för försvaret kunde vidgas, dels att organisationen, som i sådant fall endast behövde beräknas för försvarets behov, kunde minskas. Nämnden underströk, att militärmusikens huvuduppgift var och borde vara att tillgodose försvarets behov, låt vara att dess nuvarande organisation var så uppbyggd, att den i viss — icke oväsentlig — utsträckning skulle kunna vara musiklivet i övrigt till hjälp. Mera väsentliga förändringar i den civila organisationen —• och såsom sådana måste man betrakta förändringar av det slag Hult förordade — måste leda till nya förutsättningar för militärmusikens verksamhet och till ändringar i dess organisation och uppgifter. Omvänt måste vid utformningen av det allmänna musiklivets uppgifter och organisation hänsyn tagas till militärmusiken, dess system, organisation och speciella karaktär. Enligt nämndens åsikt borde reformer på detta område givetvis syfta till att totalt sett vinna största möjliga effekt men även åstadkomma en från

137 ekonomiska och andra synpunkter lämpligt avvägd organisation. Av anförda skäl kunde nämnden biträda tankegången att skapa stora regionorkestrar. Regionidén stämde väl med vad som sedan flera år med gott resultat tillämpats beträffande militärmusiken. Införandet av regionorkestrar måste emellertid leda till en omprövning av frågan, om man i framtiden behövde militärmusikkårer till nuvarande antal inom föreslagna regioner. Förslaget att skapa nio SOR-orkestrar av ny typ innebar, att åtta sådana orkestrar förlades till orter, där militärmusikkår redan var förlagd. Dessa orter skulle alltså — framhöll OfM — få två fasta statliga orkestrar med olika huvudmän men så organiserade, att de kunde verka såsom en orkester. Från olika synpunkter •— icke minst musikaliska, ekonomiska och organisatoriska — syntes en sådan dubbelorganisation orimlig. En hopkoppling av civil och militär musikverksamhet på föreslaget sätt i syfte att få till stånd SOR-orkestrar av utvidgad och fastare typ borde av detta skäl icke ske utan en allvarlig prövning av det sammanlagda musikbehovet inom varje region. Vikten härav accentuerades ytterligare genom förslaget att förlägga en fast SOR-orkester till ort (Sundsvall), som saknade militärmusikkår. Nämnden var icke främmande för att en sådan prövning kunde komma att leda till väsentliga ändringar av militärmusikorganisationen. Utöver angivna aspekter på SOR-orkestrar av ny typ önskade nämnden framhålla, att medverkan av militärmusiker i sådana orkestrar enligt förslaget skulle erfordras i ungefär tre gånger så stor utsträckning som för närvarande. Självfallet kunde en så utökad medverkan icke komma till stånd utan den av nämnden ovan förutsatta omprövningen av militärmusikorganisationen. En så-

dan omprövning måste uppenbarligen omfatta såväl berörda kårers allmänna uppgifter som deras stämbesättning och personalbesättning, ävensom arbetstider och ersättningsvillkor m. m. Åt övriga SOR-orkestrar, som enligt förslaget icke skulle förändras, kunde medverkan av militärmusiker lämnas i ungefär samma utsträckning som för närvarande. Nämnden delade i princip Hults u p p fattning om behovet av en god löneställning för musiker. Nämnden ville dock framhålla, att största möjliga enhetlighet vad avsåg anställningsform och lönesättning borde skapas för musiker i offentlig tjänst. Förslaget innebar bl a att man dels för två samverkande organisationer skulle få helt olika lönesättning, dels inom dessa organisationer skulle få olika möjligheter till ekonomisk ersättning. En sådan situation skulle medföra betydande rekryteringsoch placeringssvårigheter, vartill kom psykologiskt ogynnsamma följder. Nämnden ville i sammanhanget framhålla, att militärmusiken på sistone hårt drabbats av konkurrensen från det civila musiklivet.

5.2.3 Konsertbyråutredningen

De statsunderstödda yrkesorkestrarna KBU har i sin behandling av frågor som sammanhänger med de statsunderstödda symfoniorkestrarna kompletterat och värderat Hults utredning i huvudsak med utgångspunkt i en tänkt rikskonsertverksamhet. Flera av de frågor, som aktualiserats av Hult är av sådan beskaffenhet att de lämpligen bör hänskjutas till teateroch orkesterrådet (TOB) för en skyndsam n ä r m a r e beredning och handläggning. Hit hör frågorna om orkestrarnas huvudmannaskap, vilka aktualiserades redan av MU men som ännu inte fått en

138 slutgiltig lösning. Härvidlag framstår en anknytning till respektive landsting som en följdriktig utveckling, då de statsunderstödda symfoniorkestrarna är avsedda att i betydligt större utsträckning än tidigare tagas i anspråk för turnéverksamhet inom länen. Av de sex orkestrar, varom här är fråga, är det för närvarande endast två — Gävleborgs läns orkesterförening och Norrköpings orkesterförening — som har anknytning till landstingen. Vidare synes TOR böra handlägga de frågor som står i samband med ett utbyggande av orkestrarnas administration. De av Hult angivna organisatoriska ramarna synes härvidlag vara en lämplig utgångspunkt. Orkestermusikernas anställnings- och avlöningsförhållanden kräver likaså enligt utredningen «n grundlig översyn. Olikheterna i anställningsvillkor orkestrarna emellan utgör nu bl a ett hinder för orkestrarnas utveckling. KBU:s huvudsynpunkter på orkesterfrågorna sammanhänger av förklarliga skäl med den turnéverksamhet, som utredningen ser såsom ett av de viktigaste inslagen i en kommande rikskonsertverksamhet. Orkesterturnéerna samt turnéer med smärre ensembler ur orkestrarna förutsätter en utbyggnad av de enskilda orkestrarna. Vad angår de enskilda orkestrarna vill utredningen anföra följande.

Stockholms filharmoniska orkester KBU finner det angeläget att denna orkester kan behålla sin roll såsom Stockholms egen orkester. Därtill bör den, numerärt något utökad, synnerligen väl lämpa sig som den nationella symfoniorkestern, turnerande inom och utom landet. I SFO ingår för närvarande tre ensembler — SFO kammarorkester, SFO

blåsarkvintett och Musica nova-ensemblen, vari även ingår några medlemmar från övriga stockholmsorkestrar — vilka kommer att kunna bli till stor nytta inom rikskonsertverksamheten. Erfarenheterna av dessa ensemblers konserter under rikskonserternas försöksperiod styrker detta. Inte minst ensemblernas höga kvalitet gör dem särskilt ägnade att bedriva en landsomfattande konsertverksamhet. Om det skall vara möjligt att i önskvärd omfattning ta ensemblerna i anspråk i rikskonsertsammanhang utan att försvåra symfoniorkesterns arbete, måste emellertid symfoniorkesterns numerär ökas. KBU föreslår därför att orkestern utökas med 12 stråkmusiker, motsvarande numerären hos kammarorkestern, samt 5 alternativa blåsare. Denna utvidgning skulle innebära att de nämnda ensemblerna tidvis kan lösgöras ur orkestern utan att denna försvagas, samtidigt som den totala numerären motsvarar vad man måste förfoga över vid internationella turnéer. För rikskonserterna skulle hela symfoniorkestern enligt rikskonsertledningens överväganden ställas till förfogande under cirka 4 veckor per år, disponerade för turnéer inom landet, utomlands eller såsom en kombination av dessa turnétyper. Den nuvarande kammarorkestern och blåsarkvintetten kan väl inplaceras i rikskonserternas generalprogram under vardera 4 veckor per år. De bör kunna uttagas samtidigt med att SFO turnerar i andra regioner eller vid annan tidpunkt under året, varvid i det senare fallet SFO tjänstgör med nuvarande numerär i Stockholms konserthus. Båda de nämnda ensemblerna bör kunna disponeras under angiven tid av Rikskonserter för turnéer så^äl inom som utom landet. Också ensemblen Musica nova lör ställas till rikskonsertorganisationens

139 förfogande under fyra veckor per år för turnéer inom och utom landet. Utredningen vill dock understryka att detta förutsätter ett fast inordnande av ensemblen i SFO. Dessa turnéer bör i tiden ej sammanfalla med kammarorkesterns eller blåsarkvintettens turnéer. Kostnaden för statsverket blir under angivna förutsättningar 600 000 kronor per år, räknat i nuvarande löneläge. Anslagsförstärkningen bör enligt KBU upptagas på orkesterns ordinarie stat under rubriken »Bidrag till yrkesorkestrar». Ett speciellt turnékonto för dessa fyra ensembler — hela symfoniorkestern, kammarorkestern, Musica no-va och blåsarkvintetten — bör uppläggas i rikskonsertverksamhetens stat för att enligt planerna varje år fördelas på inhemska och utländska turnéer. Denna post bör till en början beräknas till 700 000 kronor per år. Att på detta preliminära stadium söka angiva vilka städer och orter som kan komma ifråga för turnéer med SFO eller ensembler ur denna orkester förefaller inte vara befogat. Det kommer även i en framtida rikskonsertverksamhet att röra sig om punktinsatser och speciella evenemang för den stora orkesterns vidkommande, medan de tidigare nämnda mindre ensemblerna ur orkestern kommer att tjänstgöra inom den reguljära turnéverksamheten. Samarbetet mellan rikskonsertverksamheten och SFO blir enligt detta förslag relativt omfattande. Med hänsyn till SFO:s ställning i huvudstaden och i landets musikliv är det enligt utredningen mycket önskvärt att orkestern och dess ensembler kommer landets musikliv till godo. Därtill kommer att orkestern till sin art är en ren konsertorkester, vilket underlättar en långtidsplanering. Detta bör icke hindra turnéer med t ex radioorkestern och kungl hovkapellet i rikskonsertverksamhetens regi.

Göteborgs orkesterförenings orkester Orkesterns nuvarande numerär — cirka 70 man — är från flera synpunkter otillräcklig. Hult föreslog i sin utredning (s 127 ovan) att orkesterföreningens orkester och Stora teaterns orkester skulle sammanslås till en kombinerad symfoni- och teaterorkester på 97 man. Enligt förslaget skulle ytterligare 14 musiker anställas för att möjliggöra den samordning av konsert- och teaterverksamheten som eftersträvades. KBU ville i sitt remissyttrande (s 135 ovan) inte avstyrka förslaget men förordade att förutsättningarna för en sammanslagning måtte utredas ytterligare med hänsyn till behovet från rikskonsertsynpunkt av att etablera en regional konsertverksamhet i Halland, Bohuslän och Västergötland. Frågan om en sammanslagning av de båda nämnda orkestrarna h a r under mellantiden kommit i ett nytt läge, sedan en särskild utredning härom utförts på uppdrag av Göteborgs stadskollegium. Förslaget som innebär en sådan sammanslagning och en utökning av den totala orkesternumerären till 139 man, har i princip antagits av stadskollegiet, men några åtgärder torde ej vara att förvänta, förrän Stora teatern fått sina lokalförhållanden ordnade. Intill så skett räknar KBU med att symfoniorkestern i Göteborg skall kunna tagas i anspråk för turnéverksamhet i rikskonsertorganisationens regi såväl inom som utom länet, på samma sätt som skett under försökstiden och även tidigare i orkesterföreningens egen regi. En förstärkning av orkesternumerären bör enligt utredningen under alla förhållanden äga r u m och torde kunna hålla sig inom ramen för ett anslag av 300 000 kronor per år. Ett sådant belopp skulle möjliggöra anställandet av ett tiotal musiker, och valet av vilka stämmor de skall representera får

140 träffas med hänsyn till i första hand rikskonsertverksamhetens önskemål att kunna för turnéändamål utnyttja även mindre ensembler ur den samlade orkesterstyrkan. Anslagsförstärkningen bör enligt KBU upptagas på orkesterns ordinarie stat.

Orkestrarna i Skåne De båda i Skåne befintliga yrkesorkestr a r n a — stiftelsen Malmö konserthus orkester och Nordvästra Skånes orkester i Hälsingborg — har båda för liten numerär. Malmöorkestern skulle enligt Hults utredning (s 128 ovan) behöva utbyggas till 97 man. Orkesterns numerär är nu 65 man. Hälsingborgsorkestern skulle i och för sig behöva utbyggas till 55 man, eller i en första etapp till 46 man. Nuvarande numerär är 30 man. Hult föreslog en sammanslagning av båda orkestrarna till en orkester med stationering i Malmö. Orkesterns turnéverksamhet skulle beröra ett flertal skånska städer, däribland också Hälsingborg. Hult förutsatte att det hittillsvarande samarbetet med Malmö stadsteater skulle fortsätta. KBU ställde sig i sitt remissvar (s 135 ovan) tvekande till en sådan sammanslagning och föreslog i stället, att de båda orkestrarna skulle utbyggas var för sig, samtidigt som ett partiellt samarbete dem emellan etablerades. Utredningen har i den fortsatta behandlingen av denna fråga styrkts i sin uppfattning att orkester bör finnas i både Malmö och Hälsingborg. Malmöorkestern, något utbyggd, borde därvid svara för symfonirepertoaren samtidigt som den skulle stå till Malmö stadsteaters förfogande. Hälsingborgsorkestern skulle med bibehållande av nuvarande numerär omdanas till en större kammarorkester med blåsare och slagverk. Utred-

ningen anser att en sådan avvägning av orkesterverksamheten bäst skulle svara mot kraven i detta hänseende på ett väl tillgodosett musikliv inom landets sydligaste del. Orkestrarnas stationära konsertverksamhet synes i anslutning till vad Hult anfört böra bättre anpassas till det rådande publikintresset. Antalet konserter i Hälsingborg förefaller vara större än publiken förmår bära u p p . Sannolikt föreligger även ett överutbud i Malmö. Utredningen förutsätter att Malmöorkesterns verksamhet koncentreras till vissa perioder för symfoniverksamhet och andra perioder för teaterverksamhet på sätt Hult i sin utredning föreslagit. Sker detta, torde en orkesternumerär om 75—80 man kunna täcka repertoaren för en stor symfoniorkester och möjliggöra en önskvärt hög kvalitet. Den skulle sannolikt ge utrymme för turnéverksamhet med orkester och mindre spelgrupper, t ex i rikskonsertsammanhang. För att bl a i den framtida rikskonsertverksamheten underlätta medverkan av Malmöorkestern föreslår KBU att ett anslag av minst 300 000 kronor ställes till förfogande för anställandet i första hand av minst 10 musiker enligt samma grunder som förutsattes för de t i digare nämnda orkestrarnas vidkommande. Vad Hälsingborgsorkestern beträffar vill KBU såsom nämnts föreslå att orkestern inom ramen för nuvarande numerär omdanas till en större kammarorkester på 30 man med blåsare och slagverk. Ensemblen bör specialisera sig på en repertoar som svarar mot en sidan besättning. Utredningen bedömer behovet av en sådan specialensemble vara stort i den kommande rikskonsertorganisationen, och den föreslagna omda-

141 ningen av denna orkester skulle innebära en från många utgångspunkter gynnsam lösning av de speciella orkesterproblemen i vårt lands musikliv. Förslaget innebär inte att Hälsingborgspubliken härigenom skulle gå miste om den stora orkesterns repertoar vid sina konsertbesök; i det tidigare berörda samarbete som enligt utredningens förslag skulle etableras mellan de båda Skåneorkestrarna skulle det komma på Malmöorkesterns lott att svara för denna repertoar. Norrköpings orkesterförening

Denna orkester h a r för närvarande en n u m e r ä r på 37 man, och den är i likhet med flertalet orkestrar i hög grad i behov av en utbyggnad. Norrköpings stad har från och med årsskiftet 1965/ €6 ingått i Östergötlands läns landsting. Som en följd härav h a r en utredning påbörjats i syfte att införa ett delat huvudmannaskap för orkestern. Redan tidigare har landstinget bidragit med årliga anslag till orkesterverksamheten. I Hults utredning föreslogs att Norrköpings-orkestern skulle sammanslås med Örebro-orkestern (s 129 ovan), vilket emellertid KBU i sitt remissvar ej kunde tillstyrka. Båda orkestrarna är enligt utredningen nödvändiga inom sina regioner, och det vore föga önskvärt att genomföra en sådan förändring. Turnéverksamheten i Östergötlands län h a r på ett påtagligt sätt stimulerat intresset för orkestermusik i länet. Utredningen finner det befogat att förstärka numerären med 9 man till 46 man, vilket beräknas kunna ske inom ramen för ett med 270 000 kronor ökat anslag, som bör ställas till förfogande på enahanda villkor som ovan. Gävleborgs läns orkesterförening

Denna orkester, som för närvarande h a r en n u m e r ä r på 32 man, är sedan längre

tid tillbaka en regionsorkester, som erhåller bidrag från såväl Gävle stad som Gävleborgs läns landsting. Orkestern h a r redan en omfattande konsertverksamhet utanför stationeringsorten, och den har under försökstiden kunnat engageras för turnéer i bl a övre Norrland. Utanför länet framträder orkestern i bl a Falun och Uppsala, och det finnes anledning antaga att särskilt samarbetet mellan Gävle och Uppsala framdeles skall få fastare form. Även denna orkester är i hög grad i behov av en utbyggnad. Som en första etapp i en sådan förstärkning av orkesternumerären föreslår KBU att Gävleorkestern liksom de tidigare anförda orkestrarna i Göteborg och Malmö och på enahanda villkor tillföres en anslagsförstärkning på 300 000 kronor per år. Härigenom skulle Gävle-orkestern i större utsträckning än nu kunna deltaga i den blivande rikskonsertverksamheten. Sammanfattningsvis vill utredningen anföra, att fem av de nuvarande sex statsunderstödda symfoniorkestrarna genom de föreslagna anslagsförstärkningarna beredes tillfälle att påtagligt utöka sin numerär. Detta gör dem avsevärt bättre rustade att möta de anspråk på god och balanserad orkesterklang i deras stationära verksamhet, samtidigt som den numerära utökningen kommer att underlätta för den blivande rikskonsertorganisationen att disponera olika ensembler ur orkestrarna för turnéverksamhet i närliggande regioner. Den sjätte orkestern i sammanhanget — den i Hälsingborg — förändras vid bifall till utredningens förslag till en specialensemble som kunde bli av stor betydelse för det samlade svenska musiklivet. Förstärkningsanordningarna får ligt förslaget följande omfattning:

en-

142 Antal Kostnad, man kronor

Orkester Stockholms

filharmoniska 17 10 10

600 000 300 000 300 000

270 000

Göteborgs symfoniorkester Malmö symfoniorkester . . . Norrköpings orkesterförening Gävleborgs läns orkesterförening

300 000

Summa

1 770 000

Det ovan anförda antalet musiker — 56 st — motsvarar tämligen exakt vad Hult uppsatt som den önskvärda numerären hos en mindre symfoniorkester. KBU skulle gärna ha sett, att en sådan orkester etablerades i Umeå — eller över huvud taget i någon lämplig stad norr om Gävle — men h a r vid närmare övervägande beslutat sig för att föreslå de nämnda förstärkningarna av redan etablerade orkestrar. Anslagssumman är betydande i förhållande till de anslag som nu utgår av statsmedel till de olika orkestrarna. Den kunde nedbringas därest respektive städer och landsting förklarade sig beredda att på samma villkor som hittills tillämpats i anslagsgivningen till orkestrar dela kostnaderna med staten. Förhandlingar härom bör enligt utredningens uppfattning upptagas med vederbörande intressenter genom TOR:s försorg. Slutligen vill utredningen söka närmare ange de regioner i vilka de olika statsunderstödda symfoniorkestrarna samt ensembler ur desamma företrädesvis kommer att turnera inom ramen för rikskonsertverksamheten. Turnéer med stor orkester kan av givna skäl endast utsträckas till platser, som förfogar över tillräckliga lokaler som tilllika är någorlunda avpassade från akustisk synpunkt till konsertmusik. Erfarenheterna från försökstiden visar dock

att också sådana lokaler som man i a l l mänhet inte sätter i förbindelse m e d orkesterverksamhet — flyghangar i Östersund, gymnastiksalar i åtskilliga mellansvenska städer — stundom med gott resultat kan tagas i anspråk. T u r n é e r med mindre orkestrar, ensembler och instrumentgrupper är i detta hänseende lättare att sprida; lokalfrågorna blir här inte av samma utslagsgivande karaktär. Med utgångspunkt i vad ovan anförts kan utredningen konstatera, att t u r n é e r med Stockholms filharmoniska orkester i sin helhet torde komma att bli evenemang som oftast kommer att b e röra orter med tillräckliga lokalresurser. Det blir företrädesvis fråga om gästspel i de konserthus som eljest disponeras av större eller medelstora orkestrar. För de tre ovannämnda ensembler som ingår i Stockholms filharmoniska orkester är läget annorlunda; de kommer att kunna användas i en mångfald av konsertsammanhang över hela landet. Göteborgsorkestern förutsattes tills vidare och intill dess frågan om en sammanslagning med Stora teaterns orkester i Göteborg blivit genomförd kunna verka i stora delar av västra Sverige: Halland, Bohuslän, Västergötland, delar av Småland (Jönköping och Nässjö) och en stor region av Värmland utgör ett naturligt uppland för denna orkester. Malmöorkestern bör förutom sin stationära verksamhet kunna upptaga en turnéverksamhet som berör i stort sett hela Skåne, delar av Småland (Kalmar och Växjö) och Blekinge samt — under sommartiden — vissa konserter i Kullabygden, vilka hittills utförts av Hälsingborgsorkestern. Hälsingborgsorkestern som enligt utredningens förslag skall omdanas till en större kammarorkester förutsattes att

143utanför sin stationära verksamhet i Hälsingborg användas i turnésammanhang företrädesvis inom hela Götaland. Norrköpingsorkestern h a r genom försöksverksamheten med rikskonserter redan etablerat en vidsträckt turnéverksamhet inom landskapet och i viss utsträckning utanför detsamma. Utredningen föreställer sig att dessa turnéer framdeles också kommer att beröra ett stort antal platser i Södermanland samt i Småland (Tranås, Västervik och Vimmerby) och Gotland. Gävleorkestern slutligen h a r såsom landstingsorkester redan upptagit en omfattande turnéverksamhet inom länet, och denna verksamhet förutsätts fortsätta och öka i omfattning. Utanför länet kommer Gävleorkestern att ha ett vidsträckt arbetsområde i Uppland, Dalarna och över huvud taget i Norrland.

SO R-orkestrarna KBU h a r funnit anledning att närmare granska SOR-orkestrarnas verksamhet och har i detta syfte genomgått de redovisningar, som lämnats för spelåren 1963/64 och 1965/66. En samlad framställning av orkestrarnas ekonomiska förhållanden och repertoar har tidigare ej framlagts. Under den förstnämnda säsongen upptog redovisningen 56 sådana orkestrar, och under den sistnämnda uppgick antalet till 57, sedan Ronneby musiksällskap detta år upptagit sin tidigare nedlagda verksamhet. Två av dessa orkestrar intar en särställning i förhållande till de övriga, nämligen de i Västerås och Örebro. Med stöd av väsentligt större kommunala och statliga bidrag har man nämligen i dessa städer kunnat anställa ett antal musiker för orkesterverksamheten, och man kan härigenom erbjuda konsert-

publiken både en mer kvalificerad repertoar och fler konserter per spelar. De båda orkestrarnas ekonomiska förhållanden framgår av följande. Spelåret 1963/64 redovisade västeråsorkestern inkomster på 141 500 kr och örebroorkestern 636 200 kr. Härav utgjorde d e kommunala bidragen 59 000 kr resp 303 200 kr, statsbidragen 36 600 kr resp 138 600 kr och biljettintäkterna 20100 kr resp 27 000 kr. För spelåret 1965/66 redovisade västeråsorkestern inkomster på 343 000 kr och örebroorkestern 786 000 kr. Härav utgjorde de kommunala bidragen 158 000 resp 438 000 kr, statsbidragen 93 900 resp 187 350 kr samt biljettintäkterna 62 000 resp 35 000 kr. Mellanskillnaderna mellan redovisade inkomstposter och totalinkomsten utgjordes under de båda redovisningsåren av tillfälliga inkomster och enskilda bidrag. Slutsummorna ovan får jämföras med följande redovisning av de övriga SORorkestrarnas omslutningssiffror, beräknade på enahanda sätt. En fördelning efter inkomstklasser i jämna 10 000-tal kr ger följande resultat: Spelåret Spelåret 1963/64 1965/66 10 000 kr —20 000 » 30 000 » 40 000 i —50 000 • över 50 000 kr Summa

8 22 14 5 3 2

6 17 14 9 3 6

55 I dessa inkomstberäkningar har hänsyn tagits till samma poster som ovan redovisats för Västerås- och örebroorkestrarna; orkestrarnas behållning från tidigare verksamhetsår eller uppkommen brist har således ej ansetts böra påverka inplaceringen i ovanstående inkomstklasser. Redan en flyktig jämförelse mellan

144 de båda förutnämnda större orkestrarnas ekonomi och de övriga orkestrarnas ger vid handen att de förra står i särklass, varför utredningen undantagit dem från den fortsatta redovisningen av SOR-orkestrarnas ekonomi m m. I det följande ger utredningen vissa sammanfattningar av de mindre SORorkestrarnas ekonomi. Kommunala bidrag utgick under spelåret 1963/64 med sammanlagt 590 910 kr, d v s i genomsnitt 10 940 kr. Motsvarande siffror för spelåret 1965/66 var 840 298 kr och 15 275 kr. I statliga bidrag erhöll orkestrarna sammanlagt 150 160 kr, d v s i genomsnitt 2 780 kr. Motsvarande siffror för spelåret 1965/66 var 175 798 kr och 3 200 kr. De enskilda bidragen utgjorde under spelåret 1963/64 sammanlagt 75 315 kr eller i genomsnitt för de 30 orkestrar, som upptagit sådana inkomster i sin redovisning, 2 510 kr. Beloppen varierade mellan 225 och 9 000 kr per orkester och h ä r r ö r d e från föreningar, sammanslutningar samt företag på orkesterorten. Under spelåret 1965/66 var summan av enskilda bidrag, som kom 34 SORorkestrar till del, 105 947 kr eller i genomsnitt 3 104 kr. Beloppen varierade detta år mellan 100 och 10 000 kr per orkester. Biljettintäkterna kan antagas utgöra ett mått på den anslutning, som konsertverksamheten röner på orkesterns förläggningsort. De uppgick för spelåret 1963/64 till sammanlagt 241 638 kr eller i genomsnitt 4 475 kr per orkester. Det lägsta beloppet redovisades av Mölndals musiksällskap — 135 kr — och det högsta av Jönköpings orkesterförening — 22 733 kr. Under spelåret 1965/66 var den sammanlagda biljettintäkten 257 303 kr eller i genomsnitt för 54 orkestrar 4 765 kr. En orkester, sydöstra Skånes orkesterförening, redovisade detta år

över huvud taget ingen inkomst av biljettförsäljning; orkestern i Mölndal endast 78 kr, Huddinge orkesterförening 120 kr, och ytterligare 8 orkesterföreningar uppvisade biljettintäkter på mindre än 1 000 kr. Under spelåret 1965/66 liksom tidigare var det Jönköpings orkesterförening som hade den största inkomsten av biljettförsäljningen — detta år 33 866 kr. Endast 5 orkestrar redovisade biljettintäkter på över 10 000 kr. Under rubriken tillfälliga inkomster redovisas intäkter från bl a a n d r a offentliga framträdanden än konserter såsom sommarkonserter och liknande. De uppgick för spelåret 1963/64 till 91 490 kr för 50 orkestrar, d v s 1 830 kr per orkester. För Mölndals musiksällskaps vidkommande innebar den tillfälliga inkomsten detta spelar 2 950 kr, vilket ökade »recetten» till 3 085 kr. Under spelåret 1965/66 uppgick de tillfälliga inkomsterna till sammanlagt 115 031 kr för de 48 orkestrar, som redovisade sådan inkomst, eller till i genomsnitt 2 400 kr. Mölndals musiksällskap uppvisade 1 200 kr och sydöstra Skånes orkesterförening 1 227 kr. De 55 SOR-orkestrarnas inkomster — beräknade på ovan angivet sätt — återgives i tabellen på s 145. Sammanställningen nedan ger enligt KBU klara belägg för SOR-orkestrarnas utomordentligt utsatta ekonomiska läge. De kommunala bidragen, som svarar för den största delen av orkesterföreningarnas inkomster, är långtifrån tillräckliga för att skapa grundvalen för en fullgod konsertverksamhet. Statsbidragen utges efter normer, som sedan länge är föråldrade, och verkningarna härav är påtagliga; bidragen per konsert på 600 —700 kr blir ett skenstöd. Orkesterfireningarnas ringa möjlighet att bära upp — eller åtminstone underlätta — verksamhetens ekonomi med biljettin-

145 Län B

Orkesterort Botkyrka Sundbyberg Södertälje

D

E F

Motala Eksjö Gislaved Tranås

G H

Kalmar

I K

Visby Karlskrona

L M

Kristianstad Lund Trelleborg Ystad

N O

Mölndal

Inkomst 1965/66, kr 19 650 9 150 26 050 23 100 92 900 37 350 36 100 11 900 51 100 32 300 17 400 15 950 19 150 96 300 11 500 33 700 21 550 19 650 26 050 35 900 7 300 31 850 8 200 12 500 10 100 5 600 54 500 11 085

komster och tillfälliga inkomster är likaledes ett markant drag. Att det över huvud taget är möjligt att genomföra en konsertverksamhet under dylika betingelser beror på speciella omständigheter. Militärmusikernas medverkan i SOR-orkestrarna utgör en betydande insats. De enskilda militärmusikernas medverkan i SOR-orkestrar uppgick under år 1966 till sammanlagt närmare 27 000 timmar. Av detta timantal var omkring 15 000 timmar schemalagda såsom arbetstid, d v s musikerna hade under denna tid betalt från försvaret. (15 000 timmar kan också sägas vara det arbetstiduttag som representeras av ett 10-tal heltidsanställda musiker.) Antalet konserttimmar för år 1966 — inräknade i de 27 000 timmarna — var ca 4 000. Under 1966 har militärmusiker i större eller mindre utsträckning medverkat i 41 av de 57 10—614817

Län

Inkomst 1965/66, kr

Orkesterort

31 700 82 150 16 600 23 500 34 900 9 350 37 150 50 550 11 300 21 300 28 600 22 150 21 450 10 600 16 100 24 000 1 450 16 100 11 900 46 025 24 850 22 950 22 500 49 200 47 200 26 250 16 650

P Trollhättan. . R S T U W

X Y

Z AC

Skellefteå..

BD

1 504 360

Summa

SOR-orkestrarna. Militärmusiker kan sägas bilda kärnan i SOR-orkestrarna i Karlstad, Örebro, Kristianstad, Strängnäs, Växjö, Eksjö, Borås, Uddevalla, Visby, Boden, Umeå, Skövde, Jönköping, Karlskrona, Västerås och Halmstad (minst 15 militärmusiker brukar deltaga i dessa orkestrar). Hösten 1966 medverkade i runt tal 360 militärmusiker i 36 SOR-orkestrar under tillhopa 11 750 timmar.

Antal orkestrar Gagesummor

— 1 000 kr — 5 000 » —10 000 » —20 000 » —30 000 » —40 000 • —50 000 » —60 000 »

1963/64

1965/66

1 8 16 18 8 1 1 1

1 4 15 17 10 4 2 2

146 I stråkstämmorna medverkar amatörmusiker av ofta mycket varierande kvalitet och med växlande rutin. För de musikaliskt sett värdefullare insatserna svarar ofta militärmusikerna. Till stor del åtgår orkesterföreningarnas inkomster till arvoden av olika slag åt medverkande i konserterna. I tabellen s 145 (n) har utredningen fördelat SOR-orkestrarna efter klasser av gagesummor. I dessa ingår även arvoden till dirigenter, solister m m. Skillnaden mellan de båda spelåren är inte stor — utgifterna har stigit men inte påfallande mycket. De flesta SOR-orkestrarna har måttliga utgifter för dirigenter; 15 respektive 17 har inga gager alls och ytterligare 32 respektive 30 under 20 % av gagesummans totala belopp. Gager till egna musiker visar en betydligt större spridning; halva antalet orkestrar redovisar mellan 11 och 50 % av gagesummorna för detta ändamål under det förstnämnda spelåret. Gränsen nedåt är för samma statistiska mått något lägre — cirka 8 % — men gränsen uppåt ligger oförändrad under spelåret 1965/66. Gager till lejda musiker är spridda över hela fältet under spelåret 1963/64; 7 orkestrar företer inga utgifter för detta ändamål, medan två orkestrar (de i Motala och Hofors) h a r så höga utgifter som 86 respektive 88 %. Under spelåret 1965/66 var 5 orkestrar »självförsörjande», och ingen orkester hade så höga värden som 80 % för detta ändamål. De som uppvisade de högsta värdena var orkestrarna i Falköping (71 % ) , Hagfors ( 7 7 % ) , Hedemora (73 % ) , Hofors (75 %) och Motala (76 %). Gager till solister förekom under spelåret 1963/64 ej i Malmö — medverkande solister uppträdde gratis. Under spelåret 1965/66 saknades uppgift om solistgager från orkestrarna i Gällivare-Malmberget, Ronneby och

Örnsköldsvik. Under båda redovisningsåren låg majoriteten av orkestrarna i detta hänseende inom gränserna 11—30 %. Kombinationen av gager till lejda musiker och till solister erbjuder möjlighet till en närmare redovisning av de orkestrar, som är mest beroende av hjälp utifrån för att kunna genomföra sina konserter. De var för spelåret 1963/64 följande SOR-orkestrar: 100 % Borlänge, Hedemora, Hofors, Motala, Köping och Tranås 90— 99 % Falköping, Kramfors 80— 89 % Hagfors-Uddeholm, Katrineholm, Luleå, Söderhamn och Västervik 70— 79 % Huskvarna och Trelleborg 60— 69 % Gislaved, Gällivare-Malmberget och Sundsvall 50— 59 % Sandviken. summa 19 orkestrar Under spelåret 1965/66 uppvisade följande orkestrar motsvarande siffror 100 % Falköping, Hagfors-Uddeholm, Hedemora, Hofors, Köping och Motala 90— 99 % Borlänge och Västervik 80— 89 % Grängesberg och Tranås 70— 79 % Huskvarna, Kramfors, Lule», Söderhamn och Södertälje 60— 69 % Avesta, Boden, Eksjö, Gishved, Härnösand, Kristiaastad och Ronneby 50— 59 % Botkyrka, Halmstad, Katrineholm, Lund, Nyköping, Sandviken, Skövde, Strängnäs, Sundbyberg, Sundsvall, Trelleborg och Ystad summa 34 orkestrar Antalet orkestrar med höga utgifttr för lejda musiker och solister har son synes ökat väsentligt under det senase spelåret i förhållande till det tidigare. Ökningen ligger företrädesvis på de lej-

147 Antal tonsättare

Tonsättares födelseår

1963/64

1965/66

1963/64

45 13 5 65 29 20 11 17 11 47 39 103 91 69 65 89 8 17 42 13 107 26 11 16 23 118 19 27 12 25 12 97 31 18 6 20 127 19 10 10 19 12 119 8 4 9 8 92 35 11

Före 1680 därav

Antal framföranden

Purcell Corelli

1680—99

därav J S Bach Handel Roman 1700—19 därav Gluck 1720—39 därav J Haydn 1740—59 därav Mozart 1760—79 1780—99

1800—19

1820—39

1840—59

1860—79

1880—99

1900—19 1920—39 1940— obekant anonyma verk schlagermelodier

4 därav Beethoven 8 därav Berwald Rossini Schubert Weber 18 därav Mendelssohn Schumann Wagner Verdi 13 därav Bizet Brahms Smetana J Strauss d y Söderman 16 därav Grieg Dvorak Puccini Tjajkovskij 30 därav Alfvén Lehar Nielsen Sibelius Stenhammar 45 därav Atterberg Gershwin Rangström Rosenberg 30 därav Lars Erik Larsson 5

Summa därav namngivna

4 8

7 2 38

229 36

222 36

25 4 3 1 131 744 = 66,3 %

1965/66 18

—

6 74 30 18 11 13 9 50 48 131 119 59 55 78 12 17 36 5 104 15 8 7 24 118 11 15 4 53 5 70 24 12 13 9 146 7 7 18 57 2 82 8 13 4 9 98 28 9 2 47 1

— 1 100 719 = 65,4%

|

148 da musikernas konto; antalet tonkonstnärer och instrumentalsolister, som engagerats för olika uppgifter, företer nämligen en minskning under spelåret. SOR-orkestrarnas repertoarval är något som redan MU fann anledning att kritisera. Resonemangen kring dessa spörsmål har hittills rört sig med allmänna talesätt om att repertoaren ofta överstiger orkestrarnas prestationsförmåga o s v . Någon systematisk genomgång av konsertprogrammen har inte tidigare framlagts. KBU anser, att en presentation av SOR-orkestrarnas repertoarval under två spelar kan ge en värdefull belysning av musiklivet i ett antal städer och samhällen under 1960talet och återger därför på föreg. sida antalet framföranden av verk, ordnade efter kompositörernas födelseår. Förutskickas bör, att ett framförande kan innebära en operaaria och en symfoni eller en instrumentalkonsert. Någon indelning efter dessa grunder har inte ansetts påkallad. Den äldsta musiken i sammanhanget representeras av en madrigal av de la Halle (f ca 1230) och en sång av Palestrina (f 1525); den allra nyaste musiken företrädes av ett intermezzo av S.-G. Schönberg (f 1933) och en orgelkoral av Ingemar Fridell (f 1949). Mellan de la Halle och Fridell ligger i runt tal sju seklers musik ur vars enormt rika omfattning SOR-orkestrarna företrädesvis valt att framföra verk från barockepoken, wienklassicismen, romantiken och nationalromantiken. Tonvikten ligger vid J Haydn, Mozart och Beethoven. Av den senares nio symfonier har de åtta första uppförts sammanlagt 28 gånger under spelåret 1963/64 och 18 gånger under spelåret 1965/66. Instrumentalkonserterna är ofta förekommande, och h ä r sträcker sig urvalet tidsmässigt från Vivaldi till Sjostakovitj och Lars Erik Larsson men med stän-

digt samma övervikt för Mozart, Beethoven, Schumann, Brahms, Tjajkovskij, Dvorak och Grieg. Framförandet av dessa verk förutsätter nästan undantagslöst att orkesterföreningen måste engagera en solist, bosatt i Stockholm eller någon annan större ort. För mindre omfattande insatser hämtas solisten ofta från konsertorten eller dess grannskap. Till stor del kan repertoarvalet tillskrivas den omständigheten att det gemensamma notmaterial, som SOR-orkestrarna disponerar och till vilket de av ekonomiska skäl är hänvisade, inte har fortlöpande reviderats och förnyats. Lars Erik Larssons instrumentalkonserter är härvidlag det nästan enda positiva tillskottet under de senare åren. För att kunna belysa graden och omfattningen av engagemangen av konsertmusiker—solister i SOR-orkestrarnas konserter har utredningen också bearbetat årsredovisningarna i detta hänseende. Under säsongen 1963/64 engagerades 40 violinister för 52 framträdanden, 14 violoncellister för 20 framträdanden, 27 pianister för 56 framträdanden och 12 flöjtister för 12 framträdanden. Antalet anlitade vokalartister uppgick till 60 mera kända sådana, vilka framträdde i 76 konsertsammanhang. Största antalet engagemang (7 konserter) redovisades för envar av de båda pianisterna Sylvi Lin och Inger Wikström; därnäst kom med 6 framträdanden violoncellisten Guido Vecchi och med 5 framträdanden pianisten Greta Erikson. Någon gång låg två framträdanden för ifrågavarande tonkonstnärer så nära varandra i tid och rum att de båda framträdandena kunde bedömas som samordnade, men mestadels rörde det sig om ströengagemang, som tvingade solisterna att göra långa resor för enstaka framträdanden. Någon påtaglig betydelse för deras ekonomi och

149 försörjning kunde dessa glesa engagemang knappast ha. En motsvarande genomgång av årsredovisningen för spelåret 1965/66 ger en bild, som överensstämmer med förhållandena 1963/64. Största antalet engagemang hade pianisten Hans Leygraf med 6 framträdanden, därnäst kom med 5 framträdanden pianisterna Sylvi Lin, Janos Solyom och Inger Wikström samt sångerskan Mattiwilda Dobbs och med 4 framträdanden violinisterna Jennifer Nuttal och Endre Wolf samt violoncellisten Guido Vecchi. Utredningen h a r slutligen tagit del av de rapporter som de av musikaliska akademien utsända inspektörerna upprättat under åren 1962—1965. Såsom inspektörer h a r tjänstgjort director musices i Lund Sten Åke Axelsson och kapellmästaren Sten Frykberg. Deras rapporter ger en mycket livlig bild av upplevelserna på fältet: Axelsson ger i exakta siffror belägg för orkestrarnas sammansättning, medan Frykberg på ett synnerligen personligt sätt skildrar repetionsarbetet och konsertframförandet, karakteriserar dirigenter och musiker på ett ofta mycket drastiskt sätt och ger uttryck för hopp eller förtvivlan om ifrågavarande orkesters framtid. Utredningen återger nedan (utan namns och orkesters nämnande) i utdrag några av inspektionsrapporterna. Utdrag 1 Orkestern består av 25 man, av vilka man lånat tre yrkesmusiker från X och Y. Besättningen var alltför liten för Auberuvertyren, som förresten saklöst hade kunnat utgå ur programmet. Besättningen var dessutom för liten även för Haydn-symfonien; det är inte så roligt att höra en amatörbasunist försöka så diskret som möjligt anpassa sig i 2.-fagottstämman eller en klarinett i 2.-oboestämman. Pukor saknades, ett allvarligt och dystert faktum, som i framtiden icke får tolereras. Min reaktion under repetition och delvis även under konsert: Är det vettigt att upp-

muntra en orkestersammanslutning av så sekunda kvalitet, där nyanser och intonation är tämligen okända begrepp, där man på grund av klena ekonomiska resurser helt enkelt ger en vrångbild av musik, som var och en dagligen kan få höra perfekt framförd i våra radioprogram? Efter konserten gjorde jag dock följande reflektion: Här uppe tycks intresset för aktivt musicerande vara så starkt, att man helt enkelt känner sig tvungen att pruta på rent elementära kvalitetskrav. Man går med entusiasm och glädje in för sina tyvärr ofta alltför svåra uppgifter, och hela SOB-idén är ju till en del baserad just på att stödja intresset för aktivt musicerande. När så den snälla publiken är nöjd med sakernas tillstånd, vad skall man då invända mot det hela? Man tycks nämligen inte alls lyssna med krav på att ett verk skall klinga ens ungefär riktigt, och det är ju lyckligt för många SOB-orkestrar, men det måste vara betänkligt för musiklivet i längden. Utdrag 2 X orkesterförening är utan tvekan en av de bättre SOB-orkestrarna i . . . så långt jag ännu kan bedöma saken. Man arbetar ambitiöst och med en våldsam entusiasm, vilket gör att jag är beredd att utan samvetsbetänkligheter överse med en del förbryllande förhållanden, när det gäller orkesterns kvalitet. Man saknar ännu en 1.-klarinettist och l.-hornist . . . Den andre hornisten i orkestern är ordinarie . . . bjuder offta på häpnadsväckande överraskningar i sina försök att fånga in vilsegångna toner. Han hade emellertid förstånd att pausera vid kritiska ställen, vilket nog var en god sak, även om dirigenten saknade stämman som sådan. Man håller på att söka ersättare för honom, och jag vill inte »bråka» på denna punkt av mänskliga hänsyn . . . Utdrag 3 Som bekant har man i denna orkester som stomme i stråkarna en kammarorkester, bestående av yrkesmusiker. En del äldre herrar i violinstämmorna har medverkat under något 30-tal år i orkestern, och man har inte samvete riktigt att be dem sluta och tacka dem för deras troligen mycket hedersvärda insatser under decenniernas lopp. Givet är att de i och för sig inte utgör ett positivt inslag i orkesterns samman-

150 s ä t t n i n g : å a n d r a sidan måste jag erkänna att de r u t i n e r a t och påpassligt pauserade vid de mest kritiska passagerna. Utdrag i Jag känner X som en fin musiker, kunnig, ambitiös och i besittning av sådana personliga egenskaper, att ett gott samarbete bör k u n n a komma till stånd. Hans »slag» ä r distinkt, han h a r musik i blodet och hans tempi i a l l m ä n h e t väl valda. Dock verkar han på något sätt h ä m m a d inför orkestern. Trots alla h a n s goda egenskaper gick h a n s instruktioner i den suddiga och oklara stilen med avbrott för a t t meddela orkestern, att »ni får inte gröta ihop det här», »sforzatot skall k o m m a som en skälvning, det skall skälva riktigt i alla stråkarna», »det h ä r får vi nog öva på» (vilket sistnämnda dock icke skedde). Uppenbara felspelningar och grova intonationssynder förbigicks med tystnad, någon som helst instruktion beträffande stråkarter, fraseringar, deklamation eller a l l m ä n t musikaliskt uttrycksfullt spel gavs inte.

Utdrag 5 Jag vet a t t denna orkesterförening söker inträde i SOB-gemenskapen och a t t den arbetar under mycket tryckta ekonomiska förhållanden med stor entusiasm. Dess verksamhet ä r mycket angelägen och stimulerande för de medverkande och i viss mån för kommunen. Är den riktigt angelägen för ett samhälle, från vilket man behöver en halvtimme för att resa till X konserthus? Angelägenheten ä r väl inte j ä m förbar med (den hos) en orkesterförening av motsvarande typ i ett litet n o r r l ä n d s k t samhälle. Utdrag 6 Stråkbesättning: 8 I, 14 II, 4 altar, 2 celli, 4 kontrabasar. Denna underliga uppsjö av 2.-violiner berodde på att många v a r k a l lade men ytterligare få utvalda. Man placerade intresserade (och i vissa fall penningstarka) amatörer i violinstämman, även om vederbörande som enda merit k u n de hänvisa till innehavet av i n s t r u m e n t . Det odeciderade surret från denna s t ä m m a och r ä t t ynkliga soloinsatser . . . Intonationen var ofta mycket märklig. Orkestern h a r en säregen förmåga a t t lyfta sig själv i h å ret vid själva konserten . . .

Utdrag 7 Orkesterföreningens stora problem ä r a t t (en av de sex statsunderstödda yrkesorkestr a r n a ) sedan åtskilliga decennier t i l l b a k a i n m u t a t X i sin verksamhetsräjong. Denna u t m ä r k t a yrkesorkester ger u n d e r säsongen 6 konserter i X. Naturligtvis av a n n a n och högre kvalitet men med sämre p u b l i k a n slutning enligt uppgift. Här ligger en y r k e s orkester på x km avstånd och k o n k u r r e r a r med en habil men kvalitetsmässigt underlägsen halvprofessionell orkester. Är detta rimligt? Att båda orkestrarna h a r sin verksamhet förlagd till X ä r icke fruktbart för musiklivet d ä r över huvud taget . . . Snart måste man nog taga ställning till fallet, ty situationen blir i längden o h å l l b a r för båda företagen . . . J a g ä r ä n n u inte i stånd att se en lösning på problemet. Utdrag 8 Stommen i orkestern ä r kanske inte så d å lig, men liksom fallet ä r i många SOB-orkestrar blir helhetsintrycket lidande av den o j ä m n a kvaliteten; det vimlade av s m ä r r e missljud och felspelningar, oprecisa insatser och intonationsöverraskningar. Kan m a n inte lära sig a t t det b a r a behövs en falskspelare för att förstöra trettio m u s i k a n t e r s habila prestationer? . . . Solisten parerade de mest svårartade tillbud på ett b e u n d r a n s värt sätt. Utdrag 9 Men Brahms' a n d r a symfoni ä r inte lättspelad, ens för en ren yrkesorkester. Trots alla enskilda positiva insatser blev de båda första repetitionerna något av en m a r d r ö m . Man bör nog helst undvika Brahms' symfonier i X, om m a n bara h a r tre repetitioner till sitt förfogande. Utdrag 10 Orkesterns s a m m a n s ä t t n i n g : 6 I, 7 II, 2 altar, 2 celli, 3 kontrabasar, 3 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 3 horn, 2 trumpeter, 1 t i m p a n i . Följande musiker hade engagerats från närliggande orter X, Y, Z : 5 I, 7 II, 1 alt, 1 cello, 1 oboe, 1 h o r n . Av ekonomiska skäl kunde o v a n n ä m n d a musiker k o m m a först till generalrepetitionen, och orkestern var följaktligen samlad först på konsertdagen. Följaktligen fanns ingen möjlighet för dirigenten att göra n å got n ä m n v ä r t instruktionsarbete, då tiden endast medgav en genomspelning av de båda verken.

151 Utdrag 11 Slutnumret, vals ur Bosenkavaljercn av B Strauss (inte sviten, inte heller den förr i tiden så vanliga konsertversionen) var ett ohyggligt mischmasch, som egentligen inte borde få förekomma på ett SOB-program. Men publikens reaktion var hundraprocentigt positiv, och med hänsyn till att programmet i övrigt var sammanställt och genomfört med ambition och till och med med en viss finess, så förlåter man denna •eftergift åt publiksmaken. I synnerhet som även slutnumret spelades bra. Utdrag 12 Påföljande dag hade jag i Stockholm en konferens med SOB:s ordförande, för att dryfta aktuella SOB-frågor. Problematiskt är fortfarande vissa orkesterföreningars programval, som ofta strider direkt mot SOB :s stadgar med avseende på kravet »god och värdefull musik». Då vissa orTtestrar dessutom uraktlåter att inom föreskriven tid — en månad före konserten — anmäla de 4 obligatoriska konserterna per spelar, försvåras möjligheten att utöva effektiv 'kontroll över verksamheten och hjälpa dessa föreningar till rätta med programval, anskaffning av erforderligt notmaterial osv.

Slutligen återges i detta sammanhang sammanfattningen av den inspektionsrapport, som upprättats av den konstnärlige ledaren för Gävleborgs orkesterförening, Carl Rune Larsson, rörande •orkesterinspektionen vårsäsongen 1966. Ser man objektivt på de flesta SOB-orkestrarnas prestationer kan man inte undgå att känna en viss olust. Intonations- och precisionsproblemen är svåra att komma till rätta med. Veckorepetitionsarbetet kan inte alltid ge varaktigt resultat. Närvaroprocenten vid repetitionerna är inte alltid tillfredsställande. Industriorternas skiftesarbete ställer till med en rad olägenheter. Dirigenterna, ofta orutinerade, ställs inför olösliga problem, vilkas lösning omöjliggöres av de kommunala myndigheternas brist på förståelse och samarbetsvilja. Det är måhända inte heller riktigt, att yrkesmusiker engageras till generalrepetition och konsert för att inför åhörarna bilda en slags musikalist Potemkin-kuliss. Detta trots att en viss ovilja i andra sammanhang Itan skönjas hos vederbörande orkestrar

gentemot inblandning av väl kvalificerade orkestrala inslag av professionell natur i ortens musikliv. Trots alla dessa negativa sidor går det inte att förringa värdet av amatörmusicerandet. SOB-orkestrarna bör fortleva därför att de utgör en utomordentlig glädjekälla och samlande faktor för många musikälsikare i landet. En naturligare kanal isering av alla amatörmusikers längtan efter ensemblespel kan inte tänkas. Men arbetet måste ledas in på rationellare vägar för att kunna motsvara tidens stigande krav. Större anslag bör ges till de kvalificerade orkestrarna och för ändamål som passa varje orkesters speciella situation. SOB bör i ännu högre grad än hittills verka för att väl kvalificerade ledare och lärare utbildas och engageras. Samarbete över kommungränserna rekommenderas både vid val av ledare och lärare på olika nivåer. Sammusicerandet måste också ske över kommungränserna. Varje liten plats kan orimligen ha en egen orkester. En systematisk utbyggnad av ensemblespelet i alla dess former måste förordas av SOB. Att stirra sig blind på en symfoniorkesterbesättning och en programsättning i enlighet med denna är en konstnärlig orimlighet. SOB måste mer än vad nu är fallet verka för att landets musikskolor lär sina elever att LYSSNA till musik. Varför går bara ett försvinnande fåtal bland gitarrhorderna på konsert? SOB-konserterna bör ingå i musikskolornas undervisningsplan. För framtiden måste alltså SOB enligt min mening ompröva sin målsättning. En förhöjning av kvaliteten kan nås genom att påverka kommunerna och kommunblocken vid valet av kommunala musikledare och -lärare och vid bestämmandet av deras arbetsuppgifter. För den enskilde musikern gäller det att i kraft av sin idealitet ägna mera tid åt sin egen instrumentala utveckling för att bättre kunna förstå att underkasta sig de musikaliskt-disciplinära krav, som är oundvikliga för allt kvalificerat ensemblespel. Den genomgång av SOR-verksamheten som utredningen ovan framlagt kan av givna skäl inte göra anspråk på fullständighet. Därtill hade krävts samtal och överläggningar med de olika orkestrarnas ekonomiska och konstnärliga ledare för att med ledning härav kunna framlägga en konkret bedömning

152 av de villkor, under vilka SOR-orkestrarna arbetar. Vissa allmänna slutsatser kan dock dragas av de framlagda uppgifterna. Sålunda framstår det för utredningen att SOR-verksamheten endast i undantagsfall representerar en livskraftig och utvecklingsbar konsertverksamhet. De enskilda orkestrarnas ekonomiska förutsättningar är över lag för knappt tilltagna för att kunna möjliggöra en konstnärligt fullgod musikverksamhet. Ambitionen att presentera krävande och omfattande orkesterverk går ofta högt över orkestrarnas prestationsförmåga. Programplaneringen h a r fått domineras av symfonitänkandet. De ovan citerade utdragen ur inspektionsrapporterna visar att denna form för konsertverksamhet inte motsvarar de anspråk man i dag bör ställa.

vis stora kommunala och andra bidrag. Utredningen föreställer sig att en SOR-verksamhet utan ambition och skyldighet att framträda offentligt i många fall bättre skulle svara mot orkestrarnas prestationsförmåga. En amatörbetonad orkesterverksamhet utan andra pretentioner än på att representera ortens eller bygdens musikliv skulle med fördel kunna utövas av dessa sammanslutningar. Villkoret om offentliga konserter, som uppställts för att statsbidrag skall kunna utgå, bör snarast slopas och nya bidragsregler införas; utredningen vill här åter anföra de synpunkter, som anlades på motsvarande förslag i Hults utredning (s. 136 ovan), och framhålla att ett generellt statsbidrag med förslagsvis 1 000 kr. p e r år bör kunna utgå till SOR-orkester, förutsatt att anslag med samma belopp utverkas från annat håll, samt att dessa amatärensembler i övrigt inrangeras i den fria och frivilliga studieverksamheten såsom musikcirklar.

Lokaliseringen av SOR-orkestrarna ger anledning till några reflexioner. Där de har förlagts till eller i närheten av orter med militärmusikkår, har de kunnat motivera sin existens med att en samverkan mellan amatörmusiker och militärmusiker varit till gagn och båtnad för båda parter och för en musikintresserad publik på orten. Men när de förlagts till orter, som numera saknar eller tidigare aldrig haft tillgång till militärmusiker, visar det sig, att kostnaderna för resor och traktamenten blivit besvärande höga. Ofta har orkesterledningen inte kunnat svara för andra kostnader än dem som stått i samband med själva konserten; repetitionsarbetet har fått bedrivas med vakanser i flera viktiga stämmor, vilket h a r gått ut över resultatet, konsertframträdandet.

Dessa förändringar i SOR-verksamheten bör emellertid enligt utredningens uppfattning inte avse samtliga orkestrar; ett antal av dem framstår för utredningen som utvecklingsbara enheter i det större sammanhanget som rikskonsertverksamheten utgör. I ett senare avsnitt av denna avdelning kommer utredningen att framlägga förslag rörande militärmusikkårerna och deras ianspråktagande för det civila musiklivets behov. I samband härmed återkommer utredningen till ett tänkt samarbete lokalt och regionalt mellan dessa ensembler och vissa av SOR-orkestrarna.

SOR-orkestrar som förlagts i omedelbar närhet av en större stad med rikt utvecklat musikliv ter sig för utredning helt omotiverade — helst om de för sitt fortbestånd kräver förhållande-

Militärmusikkårerna Den svenska militärmusiken, som kan räkna sina anor från Gustav Vasas dagar, erhöll först i början av detta

153 sekel en rent statlig ställning. Antalet musikkårer uppgick 1905 till 60 st. Genom 1925 års h ä r o r d n i n g reducerades militärmusikkårerna till 31 st., och därjämte minskades numerären vid samtliga musikkårer avsevärt. Musikkårerna vid infanteriregementena, som tidigare haft en numerär på 35—40 man, nedskärs nu till 26 man. Genom 1942 års försvarsbeslut ökades visserligen antalet kårer med 13 — till 44 — men kårernas otillfredsställande personalsammansättning, som på grund av rekryteringssvårigheter ofta hade äventyrat spelbarheten, blev icke föremål för någon nämnvärd ändring till det bättre. De militära musikkårerna fastställdes genom detta beslut till i stort sett tre olika t y p e r : typ I med 40 man, typ II med 26 man och typ III med 20 man. 1948 infördes efter riksdagsbeslut en provisorisk ökning av antalet musikfurirsbeställningar, samtidigt som kårernas numerär minskades med en man.

tärmusikens organisation måste i grunden omprövas. MU ville emellertid betrakta detta problem som en försvarets inre angelägenhet. För sin del ansåg MU, att en militärmusiks uppgift i försvarsmaktens tjänst borde kunna fyllas av ett mindre antal välutrustade större representationskårer. En sådan organisation skulle medföra möjligheter till betydande besparingar av anslag under fjärde huvudtiteln, och MU fann det naturligt att därigenom sparade belopp åtminstone till en del överfördes till åttonde huvudtiteln för att komma det civila musiklivet, i första hand amatörverksamheten och den musikaliska yrkesutbildningen tillgodo. MU:s betänkande remitterades till överbefälhavaren, som tillsatte en utredningsgrupp med uppdrag att framlägga förslag om en ny militärmusikorganisation. För enskildheterna i denna hänvisas till utredningsgruppens den 7 september 1954 dagtecknade promemoria. KBU återger här endast kortfattat utredningsgruppens synpunkter på militärmusikkårernas och de enskilda militärmusikernas medverkan i det civila musiklivet.

MU anförde i sitt betänkande att militärmusikkårernas ställning och organisation hade diskuterats sedan decennier; somliga hade önskat en utökning Utredningsgruppen anförde att den av militärmusiken för att sätta den i stånd att utföra bättre och musikaliskt • nuvarande organisationen kunde väsett mera tillfredsställande prestationer. sentligt nedskäras, om hänsyn utesluAndra hade av sparsamhetsskäl föror- tande togs till de militära minimibehodat vissa indragningar, och det hade ven. Det var sålunda möjligt att i större inte heller saknats röster för ett full- utsträckning än dittills låta varje musikständigt avskaffande av den traditionel- kår betjäna flera förband. Denna prinla militärmusiken. I denna diskussion cip hade renodlats i det förslag till orkolliderade traditionsmättade och käns- ganisation som utredningsgruppen beloladdade föreställningar med krav på nämnt alternativ I. Detta innebar från effektivitet och rationalisering, och här militära utgångspunkter ett minimiförkonfronterades en rent militär syn och slag, som likväl gav militärmusiken möjmilitära behov med civila önskemål och lighet att även för framtiden göra en krav. Vid varje debatt om militärmusi- betydelsefull insats inom försvaret. ken aktualiserades dessa motsättningar, Skulle emellertid det civila musiklivet och enighet hade icke kunnat uppnås för sin fortvaro kräva en större militärens om blygsamma reformförslag. musikorganisation, kunde merkostnaF ö r MU var det uppenbart, att mili- derna för en sådan organisation enligt

154 utredningsgruppen icke rimligen belasta fjärde huvudtiteln. Gruppen hade i sitt alternativ II framlagt ett förslag som •dels tillgodosåg de militära behoven, dels också tog hänsyn till det civila musiklivets behov av militärmusiker. Det förutsattes, att de merkostnader i förhållande till alternativ I som skulle följa om alternativ II genomfördes skulle belasta åttonde huvudtiteln. Utredningsgruppen förordade följand e omfattning och placering av militärm u s i k k å r e r n a enligt alternativ II Kårer av typ I: Stockholm (3 kårer, 1 för vardera armé, marin, flygvapen) Göteborg (2 kårer, 1 för vardera marin •och flygvapen) 5 kårer Kårer av typ I I : Boden, Umeå, östers u n d , Sollefteå, Sundsvall, Gävle, Falun, Uppsala, Västerås, Visby, Karlstad, Öreb r o . Skövde, Uddevalla, Borås, Linköping, Jönköping, Eksjö, Halmstad, Kristianstad, Ystad, Växjö och Karlskrona. 22 kårer (Kursiverade kårer ovan avser minimialternativet I, enligt vilket Stockholm-Uppsala-området skulle betjänas a v de tre k å r e r n a i Stockholm, och musikkåren i Sollefteå alternativt kunde förläggas till Östersund.) Frågorna om militärmusikens organisation hänsköts jämlikt beslut den 3 j u n i 1955 till förnyad utredning. Bet ä n k a n d e h ä r o m framlades i november m å n a d samma år av 1955 års militärmusikutredning. Utredningen, vars förslag utförligt refereras i Kungl Maj:ts proposition 1956:110 påpekade ett flertal brister i instrumentsammansättningen m. m. inom militärmusikkårerna. Denna ansågs icke motsvara nuvarande krav i fråga om klangfärger m. m. Enligt utredningen saknade den också motsvarighet inom andra kulturländers militärmusik, vilket medförde att den rikhal-

tiga internationella repertoar, som fanns i tryck, inte kunde användas av de svenska militärmusikkårerna. Utredningen anslöt sig till den nyssnämnda utredningsgruppens av år 1954 förslag om förbättringar i stambesättningen och räknade med kårer endast av typ I och II (38 resp 27 man) i organisationen. Utrymme kunde emellertid endast beredas 4 kårer av typ I och 18 kårer av typ II, tillsammans 22 kårer. Vid 1956 års riksdag beslöts en genomgripande omorganisation av militärmusiken. Musikkårernas stämbesättningar moderniserades med nya instrumenttyper. Antalet underofficersbeställningar ökades och befordringsförhållandena förbättrades. Det ekonomiska utrymmet härför erhölls genom minskning av antalet musikkårer till 26. Organisationen utformades i stor utsträckning med hänsyn till det civila musiklivets behov. Bl a föranledde hänsynstaganden till civila önskemål att antalet kårer utökades med 4 i förhållande till militärmusikutredningens förslag och därigenom kom att bli det dubbla i förhållande till vad som ansetts erforderligt för att tillgodose militära behov. År 1960 aktualiserades frågan om indragning av ytterligare tre musikkårer (de i Jönköping och Västerås och en av tre kårer i Stockholm). Konsekvenserna för det civila musiklivet av en indragning av de två förstnämnda kårerna bedömdes emellertid bli så allvarliga, att något förslag h ä r o m icke framlades. Däremot beslöts att den nyssnämnda kåren i Stockholm skulle indragas. Vidare förutsattes att en undersökning skulle göras r ö r a n d e möjligheterna att utan kårindragning begränsa det totala antalet militärmusiker. Denna undersökning utfördes av OfM, som i sin skrivelse uttalade, att varje ytterligare minskning av nuvarande kårnumerär på 24 man skulle medföra

155 allvarliga konsekvenser för landets musikliv. Chefen för försvarsdepartementet framlade i proposition 55 till 1962 års riksdag vissa förslag rörande militärmusikorganisationen och personalens hefordringsförhållanden samt pensionsålder. Enligt propositionen skulle den till Svea livgarde förlagda första militärmusikkåren minskas från 37 till 24 man och härigenom mista sin särställning som landets enda militärmusikkår av typ I. I gengäld skulle de båda kårerna i Stockholm framdeles samverka, när det i större representationssammanhang syntes önskvärt med en större kår. Statsutskottet ifrågasatte i sitt utlåt a n d e om icke en sammanslagning av de båda stockholmskårerna skulle innebära en lämpligare lösning än som föreslagits i propositionen och hemställde om förnyad prövning av förslaget. Utskottet biträdde förslaget om förvaltarbeställningar, om höjd pensionsålder för militärmusiker samt personliga vikariatlöneförordnanden. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Genom brev den 6 juni 1962 uppdrog Kungl Maj:t åt OfM att inkomma med förslag rörande uppgifter och organisation avseende militärmiusiken i stockholmsområdet. Nämndens förslag överlämnades den 15 september 1964 (Försvarsdepartementet, stenc betänkande 1 9 6 4 : 5 ) . I förslaget beräknade nämnden att anspråken på statlig ocli militär representationsmusik, förbandens och allmänhetens behov av en militärmusikkår o s v endast kunde tillgodoses inom ramen för en musikkår p å 62 man. Detta motsvarade en ökning med 14 man i förhållande till en av två normalkårer sammansatt kår. Med en kår på 62 man kom man dock enligt nämnden att sakna förutsättningar för att inom arbetstidsramen ställa personal till förfogande för medverkan i det civila musiklivet i nämnvärd utsträckning. Kåren måste ha en numerär som

möjliggjorde, att personalen kunde beviljas erforderlig tjänstledighet för medverkan i det civila musiklivet. Detta önskemål skulle kunna tillgodoses genom en ökning av den ovan beräknade besättningen med ytterligare fem man, summa 67 man. Förslaget h a r ännu inte (jan 1967) blivit föremål för riksdagens prövning. OfM gjorde i skrivelse den 19 november 1965 framställning till Kungl Maj:t om visst uppdrag. I skrivelsen framhöll nämnden att av de arbetsuppgifter den ålagts lösa återstod endast uppgiften att avge förslag till nytt militärmusikreglemente jämte vissa därtill hörande frågor. Nämnden ansåg det i och för sig vara möjligt att avge förslaget u n d e r första halvåret 1966. På grund av vissa omständigheter fann nämnden emellertid detta inte vara lämpligt. Nämnden erinrade sålunda om att konsertbyråutredningen skulle framlägga ett betänkande om en rikskonsertorganisation. Skulle det vid ett införande av en statligt stödd rikskonsertverksamhet anses, att de militära musikkårerna alltfort skulle stödja det civila musiklivet, fann OfM det vara nödvändigt att på ett eller annat sätt integrera dem med en dylik konsertverksamhet. Skulle däremot det framtida statliga stödet åt den civila orkesterverksamhet anses böra organiseras utan militärmusikens medverkan, måste detta enligt nämnden medföra en betydande förändring av militärmusikens funktion. Nämnden erinrade vidare om att utredningen om vissa utbildningsfrågor på musikområdet m. m. fått i uppdrag att i samråd med vederbörande militära myndigheter och OfM pröva förutsättningarna för att förlägga den del av musikunderofficersutbildningen, som f n bedrivs vid musikhögskolan, till andra utbildningsanstalter. Enligt OfM:s uppfattning syntes nämnda utredningsarbete även i andra hänseenden ha betydelse för militärmusi-

156 ken. Bl a kunde utbildningsorganisationen på det civila musikområdet tänkas få en sådan utformning att militärmusikkårernas utbildningsfunktion ej längre erfordrades. Ett sådant resultat skulle enligt nämnden påkalla en ä n d r i n g av underofficersutbildningens innehåll. Frågorna om rikskonsertverksamheten och om musikutbildningen medförde enligt OfM behov av översyn av målsättningen för militärmusiken i syfte att ställa den i relation till musiklivet i samhället. OfM fann vidare, att personalläget inom militärmusiken kunde komma att ställa reglementsfrågan i ny dager. Nämnden erinrade härvid om att flera musikkårer på grund av vakanser knappast var spelbara. Det borde enligt nämnden övervägas vilka åtgärder som med anledning därav kunde behöva vidtagas. OfM föreslog därför, att nämnden skulle få i uppdrag att före avgivande av förslag till definitivt militärmusikreglemente överse dels målsättningen för militärmusiken, dels militärmusikens organisation, rekrytering och utbildning, varvid hänsyn skulle tagas till pågående utredningar r ö r a n d e det allmänna musiklivet. Kungl Maj:t uppdrog den 21 januari 1966 åt OfM att efter samråd med teateroch orkesterrådet samt med i övrigt berörda utredningar, myndigheter och institutioner dels företaga översyn av militärmusikens målsättning och organisation m. m. i huvudsak i överenstämmelse med vad nämnden anfört, dels därefter inkomma med förslag till militärmusikreglemente och till de åtgärder nämnden på grund av undersökningsresultatet eljest fann påkallade. KBU h a r i sina allmänna överväganden rörande orkesterfrågorna kunnat konstatera, att den professionella orkesterverksamheten i vårt land h a r koncentrerats till några få, mycket begrän-

sade regioner. Den orkesterverksamhet som bedrives av SOR-orkestrarna motsvarar i många fall inte de krav som numera måste upprätthållas. En utbyggnad av rikskonsertverksamheten med hjälp av yrkesorkestrarna och ensembler ur dessa samt övriga tillgängliga tonkonstnärer i landet måste med nödvändighet bli en både kostnadskrävande och långvarig process. Utredningen har med hänsyn härtill och till de krav och önskemål som framställts från olika regioner om en snabbare utveckling av rikskonsertverksamheten sökt angripa problemet från andra utgångspunkter. KBU har funnit att en regional orkesterverksamhet, som även öppnar möjligheter för insatser från mindre ensembler i en skol- och rikskonsertverksamhet, kan etableras om militärmusikkårerna i större utsträckning får tagas i anspråk för det civila musiklivets behov. Det är angeläget att understryka, att militärmusikerna numera genomgår en utbildning på flera instrument. Detta gör att dessa kårer kan uppdelas i ett flertal olika ensembletyper, som kommer väl till pass för en varierad konsertverksamhet. Förslag om ett vidsträcktare ianspråktagande av militärmusikernas tjänster inom det civila musiklivet har — såsom tidigare anförts i redogörelsen för Hults utredning — tagit sikte på enskilda musikers engagerande i civila orkestrar. Enligt Hults förslag skulle ett antal SOR-orkestrar förses med heltidsanställda stråkmusiker; förslaget väckte viss erinran från OfM som bl a framhöll, att en nära samverkan mellan två fasta orkestrar med olika huvudmän innebar en dubbelorganisation som från olika synpunkter — inte minst musikaliska, ekonomiska och organisatoriska — syntes orimlig. Det är sålunda angeläget, att en p å

157 nya grunder etablerad samverkan mellan civilt och militärt musikliv komm e r till stånd. I syfte att ernå en sådan upptogs under sommaren 1966 överläggningar mellan KBU och OfM som resulterat i vissa gemensamma synpunkter. De återgives i den promemoria som nämnden tillställde utredningen den 19 december 1966. Den hade följande lydelse.

•OjM:s

promemoria

Nuvarande militärmusikorganisation, som i princip fastställdes 1956, h a r i stor utsträckning utformats med hänsyn till det civila musiklivets intressen. Sålund a har bl a hänsynstagande till det civila musiklivets önskemål föranlett att antalet kårer blivit ungefär det dubbla i förhållande till vad som ansetts erforderligt för att tillgodose militära behov. En ej obetydlig del av musikkårernas framträdanden utgörs f n av konserter eller andra musikframföranden till vilka allmänheten äger tillträde. Militärmusiken stöder även det allmänna musiklivet genom att militär musikpersonal i stor utsträckning deltager som utövande musiker i civila orkestrar och då framför allt SOR-orkestrar. Tillgången till militärmusikpersonal är på många orter avgörande för att SOR-verksamhet skall kunna bedrivas. Slutligen verkar också ofta militärmusiker som lärare i kommunala musikskolor och andra skolor. Under förutsättning att ett system för rikskonserter skapas i enlighet med a v konsertbyråutredningen (KBU) skisserade riktlinjer innebärande bl a att en rikt varierad musikproduktion skall komma till stånd inom ramen för en rikskonsertverksamhet samt att militärm u s i k k å r e r skall utgöra en väsentlig del i denna rikskonsertverksamhets or-

kesterorganisation bör förändringar avseende militärmusikens uppgifter och organisation m m enligt OfM:s bedömning kunna göras enligt i huvudsak följande skiss. Det är angeläget understryka att OfM icke har anledning pröva behov eller lämplighet av förutsatt rikskonsertverksamhet som sådan utan utgår från ett underlag som bygger på KBU:s överväganden. De militära musikkårerna tillgodoser f n — med utnyttjande av ungefär hälften av sina resurser — det militära behovet av parad- och tjänstemusik (inkl musik för statliga representativa ändamål för vilka krigsmakten — stundom enbart militärmusiken — tages i anspråk) samt vissa likartade musikaliska framträdanden som ingår i försvarets kontaktverksamhet med samhället i övrigt. Detta militära musikbehov, som visserligen i vart fall delvis kan hänföras till det allmänna musiklivet, faller utanför det samhälleliga musikbehov som för KBU har ansetts k u n n a utgöra underlag för en rikskonsertverksamhet. OfM måste emellertid för militärmusikens del hävda att detta militära behov av musik (i det följande benämnt det militära musikbehovet) blir tillgodosett i rimlig utsträckning inom en statligt stödd musikorganisation, i vilken militärmusiken ingår som en integrerande del. Återstoden av militärmusikens kapacitet utnyttjas nu för att täcka behov av underhållningsmusik dels vid de militära förbanden, dels för allmänheten och speciella kategorier (musikframträdanden på sjukhus, pensionärshem etc). Sistnämnda musikbehov kan enligt KBU hänföras till det allmänna musikbehov som rikskonsertverksamheten i och för sig bör täcka. Detta behov av underhållningsmusik hänförs i det följande — i motsats till förenämnda militära musikbehov —• till det allmänna musiklivet.

158 Det militära musikbehovet är avgjort störst inom Stockholmsområdet. Omfattningen är där sådan att det militära behovet bör vara styrande när det gäller orkesterorganisationens utformning. OfM anser därför att inom Stockholmsområdet bör finnas en för i första h a n d det militära musikbehovet avsedd militärmusikkår. En sådan kår kommer givetvis också att kunna fylla en uppgift för det allmänna musiklivet inom rikskonsertverksamhetens ram genom att svara för en väsentlig del av det till den militära sektorn hänförliga allmänna musikbehovet liksom också att i viss utsträckning kunna ge konserter av olika slag för allmänheten m f l . En militärmusikkår enligt OfM:s förslag i betänkandet Militärmusiken i Stockholm (Fö stenc bet 1964: 5) är alltjämt lämpligt avpassad för Stockholmsområdets behov. KBU h a r i detta sammanhang framhållit att det i OfM:s förslag framlagda alternativet med en numerär på 67 man, vilket något även tillmötesgår det allmänna musiklivets önskemål om medverkan från enskilda militärmusikers sida i statsunderstödda symfoniorkestrar, ä r att föredraga. Det militära musikbehovet är bortsett från Stockholmsområdet relativt jämnt fördelat över landet. Detta gör det möjligt att de militära musikkårer som i övrigt erfordras i organisationen väl synes kunna ges omfattande u p p gifter inom det allmänna musiklivet under förutsättning att de regioner de skall betjäna ej görs avsevärt större än f n . F r å n OfM:s sida kan principiellt med angiven förutsättning accepteras att övriga militärmusikkårer ingår som en integrerande del i rikskonsertverksamhetens orkesterorganisation. Militärmusikkårerna synes sålunda kunna utgöra regionsensembler som även kan bilda stommen i symfoniorkestrar, i vil-

ka även kan ingå andra yrkesmusiker, musiklärare m fl på orkestrarnas stationeringsorter samt goda amatörer. Vidare bör militärmusikkårernas p e r s o nal kunna bilda eller medverka i k a m marmusik- och blåsensembler av olika slag. Förutom uppgiften att tillgodose det militära musikbehovet bör militärmusikkårerna i viss utsträckning — bl a med militärmusikkårs stämbesättning — svara för underhållsmusik för både förbandens personal och allmänheten. Främst med hänsyn till att det militära musikbehovet i allt väsentligt är koncentrerat till sommarhalvåret, då det allmänna musiklivet av traditionella och institutionella skäl är avsevärt begränsat, torde h ä r skisserat utnyttjande av militärmusikkårerna kunna säkerställas. Den till det allmänna musiklivet hänförliga delen av förbandens behov av musik för underhållning som inte tillgodoses med militärmusikkårer förutsätts skola inom rikskonsertverksamhetens ram täckas av andra ensembler och artistgrupper. Ledningen av militärmusiken bör även framdeles utövas av militära myndigheter, vilka också i princip bör svara för militärmusikens administration, lokalbehov m m. Härvid förutsattes att det allmänna musiklivets företrädare får ett inflytande i fråga om musikkårernas utnyttjande och musikpersonalens rekrytering och utbildning. Den centrala ledningen för militärmusiken bör liksom hittills åvila en militär myndighet, till vilken en militärmusikinspektör bör vara knuten. Militärmusikkårerna bör vara förlagda till militära förband (motsv). Under hänsynstagande såväl till kravet att det militära musikbehovet skall kunna tillgodoses i rimlig omfattning som till det allmänna musiklivets behov, såsom detta är redovisat av KBU, föreslår OfM

1591 att 18 kårer — förutom militärmusikkåren i Stockholm — bibehålls och förläggs till följande orter: Uppsala Strängnäs Linköping Jönköping Karlskrona Visby Kristianstad Halmstad Borås

Uddevalla Skövde Karlstad Örebro Falun Härnösand Östersund Umeå Boden

Den ovan angivna placeringen är preliminär i så måtto, att ev organisationsförändringar inom försvaret och närmare granskning av faktiskt allmänt musikbehov kan påverka lokaliseringen. Detta synes kunna klarläggas under det närmaste året. Kårerna bör svara för att det militära musikbehovet tillgodoses vid de militära förbanden inom regioner, som är lämpligt avpassade i förhållande till kårernas stationeringsorter. I princip bör kårerna utnyttjas för det allmänna musiklivet inom samma regioner. Det bör framhållas, att den förordade lokaliseringen medför ojämnt utnyttjande av kårerna för tillgodoseende av det militära musikbehovet. Då Kristianstadskåren blir mest belastad h a r OfM förutsatt, att Halmstadskåren skall betjäna vissa förband i Skåne. För det militära musikbehovet inom Uppsalaregionen synes det erforderligt med en kår i Uppsala, medan det från civila synpunkter är angelägnare med en kår i Västerås. En lokalisering av kårer till både Örebro och Västerås medför dock att Örebrokåren i ringa utsträckning erfordras för militära förband. Förslaget om en kår på Gotland bör slutligen ses mot bakgrund av att förbanden där till följd av tjänstgörings-

förhållandena bör få musik i något större omfattning än genomsnittligt. Såsom framgått av det föregående skall militärmusikkåren utgöra stomme i en symfoniorkester samt bilda eller medverka i bl a kammarmusikensembler av olika slag. Vidare skall kåren uppträda som militärkår. För att tillgodose det militära musikbehovet vid alla krigsmaktens förband synes militärkåren liksom f n böra vara delbar. Det förutsatta utnyttjandet av militärmusikkårerna torde kräva att h u v u d stämbesättningen ändras och numerären ökas. Bl a måste kårerna tillföras befattningar för stråkstämledare. Med beaktande av de kvalitativa och stämbesättningsmässiga krav som synes böra ställas på de nya militärmusikkårerna bedömer OfM att numerären bör ökas från 24 till minst 30. Den nu skisserade militärmusikorganisationen skulle således omfatta 19 musikkårer, varav en med 67 och 18 med omkring 30 man. Antalet musikdirektörer beräknar OfM till 20, därvid musikkåren i Stockholm bedömts ha jämväl en biträdande musikdirektör. Det totala personalbehovet för musikkårerna beräknas alltså till (67 + /18 X 30/ + 20 = ) 627 man. Nuvarande p e r sonalstyrka för militärmusikkårerna utgör enl gällande personalförteckning 638 man, varav 25 musikdirektörer. Personalbehovet kan således beräknas minska med ca 11 man, varav 5 musikdirektörer och 6 underofficerare eller furirer. Såvitt avser musikpersonalens anställningsform räknar OfM t v med nuvarande ordinarie tjänstemannaställning. Något skäl att bibehålla nuvarande militära anställningsform synes ej föreligga. Med beaktande av att musikkårerna skall knytas till försvaret och att tjänstgöringen till ej obetydlig del omfattar mili-

160 tär tjänste- och paradmusik torde en civilmilitär anställningsform vara lämplig. Då musikpersonalen skall ingå i rikskonsertverksamhetens orkesterorganisation synes vidare avlöningsförmåner, arbetstidsförhållanden etc böra så långt som möjligt med hänsyn till de militära tjänstgöringsförhållandena anpassas efter vad som gäller för musiker vid statsunderstödda symfoniorkestrar. Militärmusikkårerna — bortsett från kåren i Stockholm —• skall som förut sagts användas regionalt med uppgift att tillgodose både ett allmänt musikbehov och ett specifikt militärt musikbehov. Riktlinjer för hur militärmusikkårernas tjänstgöring skall fördelas mellan dessa båda ändamål synes böra fastställas centralt. En viss central reglering torde även vara erforderlig beträffande frågan hur det allmänna musikbehov som är hänförligt till den militära sektorn skall täckas. Det synes lämpligt att nämnda spörsmål avgöres av en central nämnd med lika antal representanter å ena sidan för rikskonsertverksamhetens ledning och det allmänna musiklivet i övrigt och å andra sidan för försvaret. För försvarets del bör företrädare för främst utbildningsoch personalvårdsfunktionerna ingå i denna nämnd. Den centrala musiknämnden bör besluta om den principiella fördelningen av kårernas användning i civila och militära sammanhang liksom pröva den omfattning i vilken anmälda musikbehov inom den militära sektorn bör tillgodoses inom ramen för landets samlade resurser för »musikproduktion». Den centrala musiknämnden torde även böra ha principiella uppgifter i fråga om rekrytering och utbildning samt icke minst betydelsefullt i fråga om ekonomisk förvaltning o d. På grundval av centrala riktlinjer bör regionalt ske en detaljplanering av mu-

sikkårernas utnyttjande. Denna planering synes lämpligen böra anförtros åt den regionala funktionär — länsintendent —• inom rikskonsertverksamheten som enligt KBU erfordras även för andra uppgifter. Detaljplaneringen, som även bör avse försvarets musikbehov inom regionen, bör utföras efter samråd med företrädare för militär myndighet. Beslut om musikkårernas tjänstgöring fattas av chefen för det förband till vilket kåren är förlagd. Denne har därvid att tillse att de på sätt ovan sagts planlagda musikframträdandena kommer till stånd. Det måste förutsättas att dessa planer lämnar utrymme för vissa improvisationer så att möjligheter finnes att tillgodose även angelägna oförutsedda musikbehov. Kostnaderna för militärmusiken bestrids f n nästan helt från anslag under IV. huvudtiteln. Undantaget utgörs av musikhögskolans kostnader för den dit förlagda musikunderofficers- och musikdirektörsutbildningen. För innevarande budgetår har uppförts anslag till avlöningar, omkostnader och materiel för militärmusiken om tillhopa (14 100 000 + 640 000 + 245 0 0 0 = ) 14 985 000 kronor. På grund av lönereglering torde dock ytterligare medel för avlöningskostnader bli erforderliga redan detta budgetår. Till ovan angivna kostnader kommer vidare en del icke särredovisade kostnader, exempelvis lokalkostnader, vissa transport- och administrationskostnader etc. Kostnaderna för en militärmusikorganisation som utgör en integrerande del av samhällets allmänna musikorganisation bör inte belasta försvarshuvudtiteln i större mån än militärmusiken kommer försvaret tillgodo. OfM föreslår därför att den del av kostnaderna lör militärmusiken som belöper sig på utnyttjande av militärmusikkårerna utanför den militära sektorn betalas av ve-

161 derbörande avnämare eller i förekommande fall med anlitande av andra riksstatsanslag än de under IV. huvudtiteln. I den utsträckning försvaret inom rikskonsertverksamhetens ram för musikframträdanden tar i anspråk andra än militärmusiker skall givetvis kostnaderna härför bestridas från IV. huvudtiteln. Nämnden är icke främmande för att varje förband (motsv) erhåller ett anslag för musikverksamhet o d, från vilket bl a kostnaderna för använd militärmusik liksom för annan musikmedverkan får bestridas. I avvaktan på resultatet av pågående utredning om vissa utbildningsfrågor på musikområdet m m r ä k n a r OfM med en principiellt sett oförändrad utbildningsorganisation inom militärmusiken. En del förenklingar kan dock ev ske oberoende av a n d r a utredningar. Det bör emellertid framhållas att ett bortfall av utbildningsverksamheten vid musikkårerna genom en utbyggnad av den allmänna musikutbildningsorganisationen skulle medföra en icke oväsentlig ökning av militärmusikkårernas kapacitet i fråga om musikproduktioner. Sedan principbeslut fattats om rikskonsertorganisationens utformning och militärmusikens roll inom denna organisation bör ett preciserat och detaljerat förslag r ö r a n d e militärmusikens uppgifter och organisation m m kunna utarbetas inom ett år. Att utarbeta ett sådant förslag torde ligga inom ramen för det uppdrag OfM erhållit av Kungl Maj:t den 21 januari 1966. Detta förslag bör även innehålla riktlinjer för ett genomförande av ny organisation. För de nuvarande militärmusikernas del torde en omorganisation av i stort sett här skisserat utseende efter statsmakternas beslut kunna genomföras inom ett par år. Härvid h a r icke beaktats den tid för vidareutbildning på framförallt stråkinstrument som blir erforderlig för att 1 1 — 614817

militärmusikerna skall kunna fylla de uppgifter som den nya organsitationen kräver. Denna utbildning synes såsom KBU framhållit huvudsakligen kunna ske inom rikskonsertverksamhetens ram. KBU:s

synpunkter

KBU vill till denna PM anföra följande synpunkter. Vad den av OfM föreslagna lokaliseringen beträffar vill KBU framhålla, att vissa modifieringar kan vara befogade. Sålunda bör den till Uppsala föreslagna ensemblen stationeras i Västerås, där ett vittgående samarbete med den redan nu förstärkta SORorkestern etablerats. Den till Visby förlagda ensemblen synes helt kunna utgå; behovet av militärmusik och av civila ensemblers och orkestrars konsertverksamhet kan täckas från fastlandet. Med utredningens anförda modifieringar kan personalbehovet beräknas minska till 596 man, varav 19 militärmusikdirektörer.

Den framtida orkester- och ensembleverksamheten får efter KBU:s förslag följande#eo<7ra/7sA-a lokalisering (s 162): Endast en av de anförda regionerna saknar egen regionsensemble, nämligen Gävleregionen, medan tre regioner tilldelats vardera två ensembler, nämligen Göteborgsregionen, Skaraborgsregionen och Härnösandsregionen. Inom Gävleregionen har Gävleborgs läns orkesterförening redan inlett en omfattande turnéverksamhet utanför förläggningsorten. I Göteborgsregionen blir behovet av turnerande orkesterensembler påtagligt, då en sammanslagning av Göteborgs orkesterförenings orkester med Stora teaterns orkester kommer att inverka menligt på en tillämnad turnéverksamhet med denna orkester. I Skaraborgsregionen är dubbleringen moti-

162 Region Stockholmsregionen Göteborgsregionen Skaraborgsregionen Skåneregionen Kalmarregionen Jönköpingsregionen Linköpingsregionen Mälardalsregionen Örebro regionen Värmlandsregionen Faluregionen Gävleregionen Härnösandsregionen Västerbottensregionen Norrbottensregionen

Symfoniorkester Stockholm Göteborg Malmö, Hälsingborg

Norrköping

Gävle

Regionsensemble(r)) Stockholm, 1 S t r ä n g n ä s Uddevalla, H a l m s t a d Skövde, Borås Kristianstad Karlskrona Jönköping Linköping Västerås Örebro Karlstad Falun Härnösand, Östersund Umeå Boden

1 Kepresentationskåren i Stockholm avses väsentligen för militära och statsceremoniella ändamål men har viss kapacitet såsom »musikbank» för de till stockholmsregionen förlagda orkestrarna.

verad av hänsynen till de militära behoven av tjänstemusik, men även det civila musiklivet kommer i utredningens bedömning att kunna tillgodogöra sig båda ensemblernas insatser. Samma resonemang kan för övrigt föras beträffande Härnösandsregionen, där ensemblen i Härnösand får svara för musikbehovet inom nuvarande Västernorrlands län, och östersundsensemblen avses för Jämtlands län samt för ett kommande samarbete med norskt musikliv i Tröndelagen. I tre regioner kommer det att finnas både symfoniorkester och regionsensembler, nämligen i Stockholmsregionen, Skåneregionen och Linköpingsregionen. Alla de nämnda regionerna är emellertid synnerligen tättbefolkade, och det finns anledning att förmoda, att både symfoniorkestrarna och regionsensemblerna kommer att tagas i anspråk för den kommande rikskonsertverksamheten. Rörande Malmöorkesterns insatser i turnésammanhang har utredningen tidigare uttalat viss tveksamhet. Den dubbla tjänstgöringen bin-

der orkestermedlemmarna vid stationeringsorten, så att en turnéverksamhet praktiskt taget omöjliggöres. Behovet av såväl Hälsingborgsorkestern som Kristianstadsensemblen blir av denna anledning mycket påtagligt. En samverkan mellan befintliga SORorkestrar och de blivande regionsensemblerna kan anordnas, när de senare konserterar på sina stationeringsorter. I turnésammanhang är en sådan samverkan sannolikt svår att etablera, då orkesterns amatörmusiker endast undantagsvis kan taga ledighet från ordinarie arbetsuppgifter. Utredningen vill understryka, att SOR-orkestrar •— låt vara av varierande kvalitet — finnes på samtliga föreslagna stationeringsorter. Utöver de angivna SOR-orkestrarna finnes ytterligare ett antal sådana orkestrar, som kan samverka med regionsensemblerna under deras turnéer, bl a de i Växjö, Motala, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Karlskoga och Sundsvall. En sådan samverkan skulle i utredningens mening bli av stor betydelse för båda parter. Rikskonsertverksamhe-

163 ten får härigenom en naturlig anknytning till amatörmusicerandet på dessa orter, och den tidigare av stat, kommun och enskilda understödda orkesterverksamheten får en lika naturlig fortsättning. Men det är angeläget att framhålla, att tonvikten och tyngdpunkten i detta musicerande kommer att ligga på regionsensemblen och att de från SORorkestern hämtade musikerna utgör ett komplement i denna. Mycket av den kritik som kunnat riktas mot SOR-orkestrarna som konsertgivare beror på att amatörmusikerna inte kunnat bemästra de konstnärliga krav, som repertoaren ställt p å dem. Utredningen föreställer sig att de SOR-orkestrar som under angivna villkor önskar fortsätta sin verksamhet skall pröva sina medlemmars förutsättningar att kunna göra en god musikalisk insats i regionsensemblens konserter. De, som inte fyller de anspråk som den nya konsertverksamheten ställer på dem, måste stå tillbaka för musiker som är bättre rustade för uppgiften. Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att regionsensemblerna i framtiden torde kunna bilda stommen i en turnéverksamhet med kammaroperor. Både militärmusikkårernas omvandling till regionsensembler och de speciella uppgifter de enligt utredningens åsikt bör tilldelas inom vederbörlig stationeringsregion kräver en snabb omprövning av den nuvarande militärmusikaliska utbildningen, såväl den del därav, som traditionellt förlagts till respektive förband som den, vilken förlagts till den till musikhögskolan knutna musikunderofficerskola, från vilken 1967 de första musikunderofficerarna med denna nya utbildning utexamineras. Givetvis innebär denna skola med den solistiska utbildning på de olika blåsinstrumenten och den pedagogiska oriente-

ring, som varje studerande får, en av förutsättningarna för att övergångstiden skall löpa på ett acceptabelt sätt. Inte minst torde den stråkutbildning, som numer ges inom denna examenslinje, bli av stor betydelse för genomförandet av militärmusikens strukturella omvandling till en viktig faktor inom rikskonsertverksamheten. Likväl måste enligt utredningens åsikt omprövningen av den totala utbildningen börja mycket snart. KBU förutsätter att under en övergångstid, innan beslut fattats rörande denna utbildning, stråkinstrumentutbildningen såväl inom kår e r n a som på KMH förstärkes samt att möjligheter till utbildning på vissa valfria specialinstrument beredes de studerande, från äldre instrument fram till de moderna slagsverksinstrumenten. Framför allt blir det emellertid nödvändigt att ytterligare bredda den.pedagogiska utbildningen både för den nuvarande musikunderofficersaspiranten vid KMH som musikdirektörsaspiranten, så att den betydande och i konsekvens med ovan givetvis breddade utbildningsverksamheten inom regionsensemblerna kan genomföras på ett tillfredsställande sätt. Dessa regionsensembler bör musikaliskt skolas såväl orkestermässigt (både som civil större kammarorkester och som militärkår) som ensembletekniskt, uppdelade på större och mindre grupper av varandra kompletterande slag. Så småningom skall inom ensemblerna såväl olika stilar inom den äldre västerländska musiken som nutida stilar kunna presenteras inom ramen för den tillgängliga besättningens kombinationsmöjligheter. De uppgifter, som kommer att tilldelas regionsensemblerna, blir således synnerligen variationsrika både musikaliskt och musiksocialt. Under uppbyggnadstiden kommer dessa musiker till stor del att svara för andra konsert-

164 typer med propagandamässiga inslag. Ensemblerna utgör för såväl den centrala som den regionala ledningen ett viktigt instrument att inom ramen för långtidsplanering söka kontakt med ny publik i nya regioner. Utredningen önskar betona vikten av att musikerna av detta skäl även ges en ordentlig orientering i samhällslära med viss tyngdpunkt lagd på folkrörelsernas uppgift och arbetssätt. Av samma skäl bör de skolas i sättet att skapa kontakt med skilda typer av publik. En vidareutbildning med motsvarande innehåll bör enligt utredningens mening omedelbart erbjudas de musiker, som nu bemannar musikkårerna. Denna utbildning bör under de två första åren vara mycket intensiv särskilt beträffande repertoarorientering och skolning i de nya arbetsuppgifterna och deras musiksociala innebörd. Det är givetvis av vikt, att musikerna snarast möjligt kan identifiera sig med sina nya utökade arbetsuppgifter. Efter två år torde denna intensivutbildning kunna minska för att mer och mer övergå till fortlöpande instrumental och ensemblemässig träning förlagd till stationeringsorterna. Redan från första året bör speciellt valda instruktörer av hög konstnärlig klass fast knytas till rikskonsertverksamheten. Huruvida denna vidareutbildning bör till viss del koncentreras till en fast utbildningsanstalt, bör ytterligare diskuteras; utredningen anser emellertid, att i varje fall månadskurserna med fördel skulle kunna förläggas till sådant institut och vill då peka på det förhållandet, att musikskolan i Ingesund påbörjat en genomgripande utbyggnad, som torde synnerligen väl komma att svara mot de tekniska och lokalmässiga krav, som måste ställas på denna utbildning. Kostnaden för denna vidareutbildning har för de första två åren preliminärt beräknats

till kr 500 000 per år, varefter kostnaden tredje året torde uppgå till 250 000 kronor för att i fortsättningen kunna uppskattas till 200 000 kronor. Utredningen föreslår en kursplan enligt följande: A. Månadskurs 2 ggr per ensemble 1) Kursen läggs centralt och omfattar varje månad 34 deltagare, rekryterade med 2 man från varje kår. 2) Vid upprepningen av kursen bör de sammanhållna kårerna genomgå månadskursen tillsammans med sin regionsintendent och resp bildningsförbunds musikkonsulent. Kursplanerna bör innefatta: a) repertoarkännedom b) orkester- och ensemblespel c) instrumentalundervisning, fr a stråkinstrument samt vissa specialinstrument d) samhällslära e) Rikskonserters målsättning och organisation Kursplan månadskurser År 1 12 enl. 1) 408 delt. »2 3 » 1) 102 » =510 deltagare » 2 (forts) 9 » 2) 9 kårer »3 8 » 2) 8 =17 kårer Lärarbehov: a) 1 st b) 1 + 1 c) ca 5 d) 1 e) 1 d) och e) kräver enstaka föreläsningar B. Kursverksamhet vid regionsensemblerna i deras förläggningsorter, omfattande 1 veckas arbete under ledning av en grupp lärare, som besöker varje kår 1 gång var fjärde månad, således 3 ggr per år. Uppgifter ges för redovisning under kommande arbetsperiod.

165 Lärargruppen består förslagsvis av 1 violinist 1 altfiolist 1 cellist 1 kontrabasist 1 specialist på äldre blåsinstrument 1 slagverkare.

5.3 Verksamhetens

genomförande

Den målsättning, för vilken utredningen ovan (5.1) redogjort, kräver för sitt förverkligande och gestaltande att de resurser i form av musikaliskt kunnande och yrkesskicklighet, som är tillgängliga hos enskilda personer och olika orkestrar och ensembler också kan tagas i anspråk för konsertverksamheten. Utredningen h a r i närmast föregående avsnitt (5.2) framlagt sina synpunkter på bl a de organisatoriska förutsättningarna för landets orkestrar, deras numerär o s v och därtill fogat sina förslag om vissa förstärkningsanordningar, utbyggnader och förändringar av deras nuvarande verksamhet. Härutöver kräver detta genomförande av konsertverksamheten att en organisation uppbygges för att handha verksamheten centralt, regionalt och lokalt. Utmärkande för vårt hittillsvarande musikliv h a r nämligen varit en påtaglig organisatorisk splittring, som omöjliggjort alla eventuella försök att få till stånd ett allmänt utbrett konsertväsen. Det är mot denna bakgrund som utredningen i detta kapitel framlägger sina förslag om en samlande organisation för den kommande rikskonsertverksamheten.

5.3.1 Företagsform Såsom framgått av referatet av KBU:s första betänkande ovan (1.3.9) lämnade utredningen frågan om en blivande rikskonsertbyrås företagsform öppen. I de p r e l i m i n ä r a övervägandena och mot

bakgrunden av att den föreslagna konsertbyrån enligt direktiven förutsattes handha såväl arrangerande uppgifter som förmedling av tonkonstnärer fann KBU beaktansvärda skäl tala för både stiftelseform och aktiebolagsform, men ansåg icke uteslutet att formen statlig myndighet under vissa bestämda förutsättningar kunde vara lämplig. Några huvuddrag i övervägandena återges nedan. Angående aktiebolagsformen h a r utredningen bl a anfört, att MU å r 1954 efter ingående motivering stannat för att verksamheten borde ha denna form; huvudmotivet var att verksamheten därmed skulle tillförsäkras en ekonomisk rörelsefrihet av annan art än som är förenlig med statsförvaltning i allmänhet. att också utredningsmannen i det år 1961 avgivna betänkandet angående kungl. teaterns verksamhet och ekonomi (SOU 1961:28) framhållit, att en statlig förvaltningsform icke skulle ge för den konstnärliga verksamheten erforderlig frihet i personal- och organisationshänseende samt att i valet mellan aktiebolag, stiftelse och förening aktiebolagsformen erbjöd de största garantierna för stadga och fasthet i verksamheten, inte minst i ekonomiskt avseende. att representanter för Musikaliska akademien, Samverkande bildningsförbunden och Svenska tonkonstnärsförbundet i skrivelse till departementschefen den 10 april 1962 med i stort sett samma motivering som ovan förordat aktiebolagsformen. samt att aktiebolagsformen — inte minst vid kontakter med utlandet på ett bättre sätt än andra företagsformer kunde ge upplysning om den ansvarighet en avtalspartner hade att räkna med. Till stöd för stiftelseformen som ett

166 alternativ till aktiebolag angav KBU i det första betänkandet bl a att den beträffande ekonomi, personalfrågor och organisation kunde ges samma frihet i jämförelse med statlig förvaltning som ett aktiebolag, att en stiftelse icke på samma sätt som ett aktiebolag inriktade tanken på någon vinstgivande verksamhet, att det var möjligt att i en stiftelses stadgar föreskriva samma garantier med avseende på styrelseform, reservfond, revision, likvidation etc, som gäller enligt aktiebolagslagen, att vid jämförelse mellan kungl. teatrarnas verksamhet och rikskonsertverksamheten de förra skilde sig från rikskonsertverksamheten bl a i fråga om omkostnadernas osäkerhet, något som talade till förmån för bolagsformen vid de kungl. teatrarna, att departementschefen i direktiven antytt stiftelseformen såsom den kanske lämpliga företagsformen för en rikskonsertbyrå. Till stöd för formen statlig myndighet talade bl.a. att verksamheten skulle komma att till största delen bli beroende av statlig anslagsgivning, varvid den faktiska situationen bäst skulle återspeglas genom att verksamheten bedrevs i formen statlig myndighet utan annan rättssubjektivitet än den som följer av ett statsorgans sedvanliga offentligrättsliga ställning, att verksamheten därvid smidigt skulle kunna anpassas efter växlande målsättningar i det statliga kulturstödet och efter nya krav på verksamheten, men att det statliga organet skulle komma att kräva en betydande frihet med avseende på ekonomi och administration, en frihet som endast undantagsvis förekom inom statlig förvaltning av sedvanlig art, att några hinder emellertid icke syn-

tes föreligga att konstruera det statliga organet, så att dessa svårigheter kunde övervinnas samt att därest statsmakterna hade för avsikt att verksamt stödja rikskonsertverksamheten, det också blev nödvändigt att skapa de erforderliga garantierna för det statliga organets rörelsefrihet i nyssnämnda hänseende. Såsom antyddes i det första betänkandet ville utredningen icke utesluta möjligheterna av en publikorganisation för rikskonserternas del, liknande dåvarande Riksteaterns. Bl. a. med hänsyn till att eventuellt både rikskonsertverksamheten och tonkonstnärsförmedlingen — såsom i direktiven hade förutsatts — framdeles skulle handhavas av samma administrativa organ, fann emellertid utredningen att det icke gärna kunde komma ifråga att en central publikorganisation liknande Riksteaterns skulle stå såsom ansvarig jämväl för förmedlingsverksamheten: »All anledning saknas ju att låta en publikorganisation öva inflytande på förmedlingsverksamhetens uppläggning i den del som icke avser rikskonserterna.» Därmed inriktade utredningen sina vidare överväganden på de andra former för verksamheten, för vilka ovan redogjorts. Den föreslagna försöksverksamheten kunde förväntas ge erfarenheter av intresse för det slutliga ställningstagandet också i fråga om företagsformen och verksamhetens organisation i övrigt. Utredningen övergår nu till en redogörelse för dessa erfarenheter i vad de kan beröra valet av företagsform. Som tidigare i utredningen angivits anförtroddes försöksverksamheten ett särskilt organiserat kansli. I Kungl. Maj:ts beslut av den 11 juli 1963 angående försöksverksamhetens inrättande angavs såsom tidigare anförts bl. a. att en av Kungl. Maj:t utsedd clef

167 självständigt skulle svara för försöksverksamhetens ledning samt att samråd skulle ske med KBU vid planeringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse. Verksamheten har bl. a. i fråga om disponering av anslag, organisation, personalfrågor och resor kunnat handla med relativt stor frihet. Det första medelsbidraget för 1963/64 ställdes till förfogande utan angivande av generella eller särskilda direktiv med avseende på verksamhetens uppläggning. Denna har dock bedrivits i huvudsaklig överensstämmelse med de principer som angavs i delbetänkandet I sid. 66 ff. Riktlinjerna för utnyttjande av tilldelade medel formulerade KBU på följande sätt:

duktionen (skol- och kvällskonserter samt inspelningsverksamhet). Medel har för varje budgetår tilldelats försöksverksamheten såsom en ospecificerad summa för »fortsatt försöksverksamhet». Tilldelade medel har rekvirerats successivt från statskontoret över Musikaliska akademien. Bokföring och kostnadsuppföljning h a r skett på SFRK:s kansli. Vid försöksverksamheten betalade fakturor och andra redovisningshandlingar har varannan månad översänts till RRV för kontroll och förvaring. Månadsavslut h a r uppgjorts och överlämnats såsom orientering till KBU och ecklesiastikdepartementet, likaså årsbokslut, vilka redovisats till RRV och såsom orientering översänts till KBU cch ecklesiastikdepartementet.

»Utredningen anser, att en stat av den karaktär KBU angivit... bör utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas endast i den mån det belopp, varmed en post överskrides, inbesparas under någon eller några av de övriga posterna. I den mån styrelsen kan under verksamhetsåret anföra speciella skäl för ett totalt överskridande av de nämnda delposterna, synes anslagsvillkoren böra vara så utformade att Kungl. Maj :t kan medge, att medel för ändamålet får anvisas ur återstoden av reservationsanslaget.»

Under försökstiden h a r av naturliga skäl erfarenheterna från tid till annan krävt en förändrad organisation av det centrala kansliet. Dessa organisationsförändringar h a r om åsyftat resultat skulle kunna uppnås måst genomföras utan tidsutdräkt. Detta har också med tillämpning av givna direktiv kunnat ske. Personaladministrationen har i anslutning till vidtagna organisationsförändringar likaså kunnat handhavas på samma smidiga sätt. I en verksamhet, som den h ä r aktuella, är det av stor betydelse att chefen h a r möjligheter att med kort varsel beordra sina medarbetare till såväl inrikes som utrikes resor. Också detta har varit möjligt under försökstiden. Det bör understrykas att ett inom statsförvaltningen ofta tillämpat förfarande i vad gäller utrikes resor med framställan om tillstånd till och medel för viss resa skulle varit mycket svårt att följa i detta fall. Vad här sagts om resor kan i tillämpliga delar också anföras om representation inom och utom landet.

Under såväl hösten 1963 som våren 1964 ägde samråd r u m med riksrevisionsverket (RRV) rörande tillämpningen av de ovan angivna riktlinjerna i förhållande till generella och principiella statliga bestämmelser. Sådant samråd h a r skett också senare under försökstiden. Medelsbehovet h a r för varje budgetår framräknats med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Anslagsframställningarna h a r därvid uppdelats i poster för respektive kostnadsslag, varvid skilts på utgifter för löner, kansliets omkostnader samt den egentliga pro-

Försöksledningen

har

sålunda

haft

168 stor frihet att inom ramen för tilldelat totalanslag bedriva verksamheten enligt angiven målsättning. Vid utredningens överväganden rörande lämplig företagsform, har undersökts huruvida hittillsvarande praxis i fråga om de organisatoriska formerna för statlig verksamhet skulle kunna vara till ledning för bedömningen av i detta fall lämplig företagsform. Utredningen vill i korthet redovisa vad därvid framkommit och uppehåller sig i första h a n d vid övervägandena rörande aktiebolagsformen. De organisatoriska formerna för den i statlig regi bedrivna affärsmässigt inriktade verksamheten har uppenbarligen utgjort ett problem under praktiskt taget hela den tid dylik verksamhet förekommit. Till stor del synes detta sammanhänga med svårigheten att avgränsa de rent affärsmässiga aspekterna på verksamheten inom ett statligt företag från de mera allmänt samhällsbetonade. Den debatt som förekommit h a r sålunda i stor utsträckning gällt frågan hur en organisationsform borde vara beskaffad för att kunna tillgodose de affärsmässiga aspekterna i önskvärd grad utan att de mera samhällsbetonade aspekterna därför eftersattes. Debatten har i huvudsak förts i anslutning till något eller några statliga företags inrättande eller fortsatta verksamhet. Däremot är debatten rörande de statliga företagens ställning och organisation i allmänhet relativt begränsad. Detta är föga överraskande, eftersom de affärsmässiga aspekternas betydelse i förhållande till andra målsättningar varierar från företag till företag på ett sätt, som gör det tveksamt, om en enda organisationsform kan tänkas tillgodose behoven i samtliga fall. Utmärkande för den diskussionen som förts är vidare, att man till en början ansett att det av de affärsmässiga

aspekterna på verksamheten föranledda kravet på större effektivitet bäst skulle kunna tillgodoses genom partiella r e former av de berörda företagens ställning och organisation. De affärsdrivande verken h a r exempelvis successivt genom partiella reformer givits en friare ställning inom förvaltningen än den, som tillkommer andra förvaltningsorgan. I och för sig skulle dylika reformer väl kunna ges en sådan utformning och omfattning, att de tillgodoser uppkommande och med hänsyn till de avvägningar, som nyss sagts godtagbara behov av ökad rörelsefrihet för berörda företag. I praktiken h a r dock önskvärda reformer i vissa fall visat sig svåra att genomföra bl. a. på grund av de återverkningar, som befarats gentemot förvaltningen i övrigt. Man h a r då fått söka sig fram på andra vägar. Ett betydelsefullt försök i detta avseende utgjorde socialiseringsnämndens förslag till ny organisationsform för statens järnvägar och domänverket. Huvudtanken i dessa förslag var, att förvaltningen skulle ske enligt särskilda för varje företag stiftade lagar. Socialiseringsnämndens förslag blev ju dock aldrig praktiskt förverkligade. Det på effektivitetskravet grundade behovet av större frihet har emellertid kvarstått för de affärsdrivande verken. I någon mån har detta behov tillgodosetts genom fortsatta partiella reformer. För nytillkommande statliga verksamhetsgrenar med affärsmässig inriktning har emellertid detta så gott som undantagslöst skett genom att man till organisationsform för verksamheten valt den från det enskilda näringslivet hämtade aktiebolagsformen. Detta h a r icke enbart skett för att tillgodose behovet av ökad rörelsefrihet utan i viss mån även för att tillgodose andra behov, såsom för att bereda enskilda p e r s o n e r

169 och företag möjlighet att deltaga i verksamheten eller i syfte att markera en organisatorisk gräns mellan ifrågavarande verksamhet och statsförvaltningen i övrigt. Vill man söka komma fram till en bedömning av aktiebolagsformens ändamålsenlighet som organisationsform för statlig affärsinriktad verksamhet h a r man att utgå från de grunder enligt vilka statsmakternas inflytande gentemot bolagen gör sig gällande. De viktigaste av dessa grunder är innehav av aktier samt finansiella bidrag. Däremot är bolagen i motsats till exempelvis de affärsdrivande verken icke skyldiga att utan vidare följa de direktiv som Kungl. Maj:t kan lämna och ej heller att underkasta sig kontroll från statsmakternas sida på sätt som gäller för förvaltningen i övrigt. När staten upptagit en affärsmässigt inriktad verksamhet, h a r man i stort sett varit inställd på att sådan verksamhet kräver delvis andra betingelser beträffande organisation och rörelsefrihet i ekonomiskt avseende än statens övriga verksamhet. Ett betydelsefullt erkännande fick detta förhållande genom 1911 års budgetreform. Den fullmäktigeinstitution, som kom att införas i vissa av verken, ävensom den sammansättning som vattenfallsstyrelsen fick med utanför verket hämtade ledamöter, är även ett uttryck för att ledningen av statens affärsinriktade verksamhet ansågs kräva andra organisatoriska betingelser, än vad den vanliga ämbetsmannastyrelsen kunde tillgodose. Utvecklingen mot större frihet för de affärsdrivande verken är alltjämt en fortgående företeelse. Karakteristiskt för tiden efter 1911 års budgetreform är emellertid, att man till övervägande grad valt att organisera nytillkomna statliga företag i aktiebolagsformen. Ett uttryck för denna tendens är även

på senare tid framställda förslag att omorganisera vissa affärsdrivande verk till aktiebolag. Denna utveckling, som i första hand sammanhänger med att aktiebolagsformen i allmänhet ansetts medge större möjligheter till ett affärsmässigt handlande för företagsledningen, än vad formen som affärsdrivande verk kunnat medge, har kommit till stånd till följd av ställningstaganden i varje särskilt fall. Några generella ställningstaganden rörande bolagsformens ändamålsenlighet som statlig företagsform kan sålunda hittills knappast sägas ha förekommit. Om man närmare vill undersöka de skäl, som föranlett valet av aktiebolagsformen som statlig företagsform, är man därför i första hand hänvisad till de utredningar, vilka föregått inrättandet av de nuvarande statliga aktiebolagen, eller som rört större omorganisationer av dessa. I första hand är därvid de överväganden av intresse, som föregick inrättandet av det första helstatliga aktiebolaget, AB Svenska tobaksmonopolet. Föredragande departementschefen uttalade därvid bl. a. i propositionen, att åtskilliga ölägenheter var förenade med statsdrift av en stor industri. Staten kunde i sin verksamhet icke begagna sig av lika fria former som den enskilde näringsutövaren och knappast lika smidigt som denne heller anpassa sig efter konsumenternas krav. De antydda olägenheterna skulle kunna undvikas genom att man använde sig av aktiebolagsformen som även medgav deltagande av enskilda intressenter, vilket var av betydelse ur kapitalanskaffningssynpunkt samt för att till statens bästa utnyttja det privata initiativet och det personliga affärsintresset. I varierande grad har synpunkter av liknande art spelat in vid tillkomsten av

170 de senare inrättade bolagen. Ofta h a r emellertid några mera ingående överväganden rörande bolagsformens ändamålsenlighet icke förekommit. I flera fall har sålunda statliga aktiebolag tillkommit genom förvärv från enskilda ägare, och det har då tett sig naturligt, a t t verksamheten fått fortsätta i den gamla organisationsformen. Även då statliga aktiebolag tillkommit genom omorganisation av äldre sådana, h a r liknande synpunkter spelat in. I åtskilliga fall har vidare aktiebolagsformen förordats på grund av att den mera allmänt ansetts kunna tillgodose ett önskvärt mått av ekonomisk rörelsefrihet. De möjligheter aktiebolagsformen medger till ekonomiskt samarbete mellan staten och enskilda har givetvis varit av avgörande betydelse vid de flesta halvstatliga bolagens tillkomst. Man kan sålunda knappast säga att det vid något statligt bolags tillkomst gjorts någon mera inträngande analys rörande bolagsformens ändamålsenlighet jämfört med andra alternativ. Belysande är den förklaring till att staten använder sig av bolagsformen för vissa delar av sin verksamhet, som gavs av 1948 års budgetutredning: »Att statlig verksamhet utövas i bolagsform sammanhänger med att verksamheten oftast av praktiska skäl anses på ett för staten fördelaktigare sätt kunna omhänderhas av ett bolag än av en statlig myndighet.» I handelsdepartementets redogörelse 1966 för statliga företag anföres v i d a r e : Valet av företagsform har inte alltid skett eller kunnat ske systematiskt. Det h a r bestämts dels av rådande förvaltningssystem och praxis, dels av bedömningen av vad som varit lämpligt och/ eller praktiskt möjligt när det gällt att i en given situation snabbt finna en ändamålsenlig företagsform. Under äldr e tider stod i stort sett endast alterna-

tivet ämbetsverk till buds. Genom successiva förändringar i reglerna för verksamheten h a r en speciell form. affärsverksformen utbildats. Efter sekelskiftet har denna form endast tillämpats för vattenfallsverket (1908), statens reproduktionsanstalt (1926), försvarets fabriksverk (1943) och luftfartsverket (1945). Man har i stillet funnit aktiebolagsformen vara så mycket lämpligare för de nya uppgifter som staten påtagit sig inom industri, handel och bankväsende. Antalet statliga bolag är nu 34 jämte ett 50-tal dotterbolag till dessa och till vissa affärsverk, främst SJ och vattenfallsverket. Valet av företagsform har sålunda under 1900-talet i stort sett kunnat utgå från syftet med verksamheten. En fortgående anpassning till uppkomna krav på större handlingsfrihet för företagen h a r också ägt rum. Detta h a r skett dels genom att reglerna för affärsverksformen ändrats till att omfatta ökade befogenheter för styrelserna på de ekonomiska och personpolitiska områdena, lättnader i offentlighetsreglerna samt inrättandet av ansvariga och beslutande lekmannastyrelser, dels genom att aktiebolagsformen kommit till användning i ökad utsträckning, vilket innebär, att verksamheten i sådana fall lagts i en företagsform, som automatiskt medger ett självständigt handlande från företagsstyrelsens sida. Vissa verksamheter som tidigare drivits i verksform (eller inom statsförvaltningen) har också överförts till aktiebolagsformen (t. ex. Statens skogsindustrier, Svenska reproduktionsaktiebolaget och Karlskronavarvet). Dessa omställningar får betraktas som utslag av statsmakternas bedömning vid val av företagsform. Genomförda reformer h a r alltså skett inom ramen för de existerande företagsformerna. De förslag till nya före-

171 •tagsformer som framlagts av olika utr e d n i n g a r h a r hittills inte resulterat i något beslut av statsmakterna. De förslag som senast väckts i dessa frågor omfattar olika former av gruppoch koncernbildningar, bl. a. holdingbolag och investmentbolag. Dessa förslag är föremål för vidarebehandling av Kungl. Maj:t. Även om någon direkt ledning vid bedömningen av val av företagsform för rikskonsertverksamheten inte kan erhållas av h ä r redovisad praxis som huvudsakligen härför sig till den helt affärsmässigt inriktade verksamheten, kan dock konstateras: att bolagsformen eller affärsverksformen valts för att anpassa verksamheten till uppkomna krav på en större handlingsfrihet, större effektivitet, än i ordinarie verksform, att det därmed gällt att tillgodose även andra behov såsom att bereda enskilda personer och företag möjlighet att deltaga i verksamheten eller i syfte att markera en organisatorisk gräns mellan ifrågavarande verksamhet och statsförvaltningar i övrigt. att det därvid — i den mån ej aktiebolagsformen valts — ansetts nödvändigt med ökade befogenheter för verkens styrelser på de ekonomiska och personalpolitiska områdena och lättnader i offentlighetsreglerna. Praktiska hänsyn med tanke på affärsmässighet, effektivitet och konkurrensmöjligheter h a r uppenbarligen varit vägledande vid valet av företagsform. För nytillkomna statliga verksamhetsgrenar h a r under senare år ofta stiftelseformen i stället för aktiebolagsformen kommit till användning. Detta h a r skett i fråga om verksamhet, till vilken staten helt eller till övervägande delen tillskjutit rörelsekapitalet och som staten önskat bedriva genom organ

med självständig ställning och i former med i stort sett samma fasthet och stadga och den frihet med avseende på ekonomi och administration, som aktiebolagsformen innebär. Exempel på sådana organ är fredsforskningsinstitutet och filminstitutet. Formen ordinarie statlig myndighet h a r uppenbarligen vid inrättanden av nya statliga verksamheter kommit att mer och mer överges. För verksformen talar framför allt att den såsom den grundläggande formen för statlig verksamhet om möjligt bör användas, dvs om syftet med den aktuella verksamheten kan tillfredsställande uppnås. Mot verksformen kan anföras, att den under en följd av år fått stå tillbaka för andra organisationsformer och därvid med motivering, att den är för stel och utan tillräckliga möjligheter att i effektivitet hävda det statliga intresset. Varje försök att i effektivitetssyfte lätta på de regler, som gäller för de statliga ämbetsverken eller affärsverken, h a r av vad som framgått bjudit hårt motstånd och endast långsamt lett till mera verksamma ändringar.

Mot bakgrunden av vad h ä r återgivits h a r utredningen närmare övervägt rikskonsertverksamhetens rättsliga ställning. Utredningen vill då först erinra om sina i det första delbetänkandet gjorda överväganden, vilka bl a sammanhängde med frågan om tonkonstnärsförmedlingen och dess inlemmande i en blivande rikskonsertbyrå. Utredningen uteslöt sålunda möjligheterna av en publikorganisation för rikskonserterna liknande dåvarande Riksteaterns, med den då aktuella huvudmotiveringen, att det icke gärna kunde komma i fråga att en sådan central publikorganisation skulle stå såsom

172 ansvarig jämväl för förmedlingsverksamheten. I sitt andra betänkande h a r utredningen särskilt behandlat förmedlingen av tonkonstnärer. Därvid har såsom anförts ovan föreslagits, att sådan förmedling skulle ske bl a genom ett statligt förmedlingsorgan i aktiebolagets form, helt skilt från rikskonsertverksamhetens organisation i övrigt och i konkurrens med privata förmedlingsorgan enligt närmare angivna betingelser. I och för sig skulle enligt utredningen sålunda numera den arrangerande och övriga verksamheten kunna tänkas bedriven efter mönster av nuvarande turnéteatern, d v s som en central publikorganisation. Utredningen finner emellertid vid förnyat övervägande ändock icke en sådan form för verksamheten i varje fall för närvarande lämplig. Skälen härför är bl a följande: Det lokala musiklivets organisation är oenhetlig. Det omhuldas av en mångfald olika föreningar och sammanslutningar med icke oväsentliga skillnader i målsättning och verksamhetsformer. Den konstnärliga ambitionen och medvetenheten, liksom verksamhetens omfattning och inriktning, varierar i hög grad. De flesta lokalt verksamma musikorganisationer bygger på traditioner, vilka utbildats i ett samhälle som ifråga om utbildningsgrad och befolkningsstruktur, sociala och ekonomiska förhållanden, starkt avviker från dagens och morgondagens. Frågan om huruvida den ena eller andra typen av musiksammanslutning skall kunna fortleva och bidraga till musikkulturens utveckling synes böra göras beroende av de olika formernas inneboende styrka och förmåga att vinna anslutning och stöd för sina strävanden och inte framkomma som resultatet av en värdering, som syftar till att prioritera eller slå ut nå-

gon eller några av de nu verksamma musiksammanslutningarna. De lokala musikorganisationerna bör därför beredas utrymme att bedriva sin verksamhet med möjligheter till en frivillig a n passning och anknytning till de n y a former av musikutbud som bl a den statsunderstödda rikskonsertverksamheten representerar. Samordningen a v de lokala musikorganisationernas intressen kan enligt utredningen s k e inom ramen för den lokala organisation utredningen nedan föreslår (s 190). Utredningen vill sålunda icke föreslå en ny organisation med personlig lokal anslutning, utmynnande i en c e n t r a l ombudsförsamling enligt former som tillämpas av exempelvis Riksteatern.. Det främsta skälet härtill är den ovan redovisade mångfalden av lokalt verksamma musikorganisationer, som företer en helt annan bild än vad som n o r malt gäller för teaterområdet. Utredningen bedömer det inte som möjligt att bland de musikintresserade människor som nu är anslutna till olika kategorier av sammanslutningar, vinna enighet och uppslutning kring en helt ny musikorganisation, som bygger p å enskilt medlemskap. Då den föreslagna konsertbyrån e n ligt direktiven förutsattes såväl a r r a n g e ra konserter som förmedla tonkonstnärer fann utredningen i sina p r e l i m i n ä r a överväganden vidare starka skäl tala för aktiebolagsformen såsom lämplig organisationsform för den samlade verksamheten. Det rörde sig i detta fall bl a om verksamhet inom ett område, där konkurrenskraften i det långa loppet blev utslagsgivande för företagets förmåga att fylla sin funktion. Sedan utredningen i sitt betänkandeIl, »Förmedling av tonkonstnärer», föreslagit inrättandet av ett särskilt statligt förmedlingsaktiebolag och sålunda

173 skilt denna verksamhet från rikskonsertverksamheten, h a r utredningen ansett sig kunna utvärdera aktiebolagsformen för denna sistnämnda verksamhet. Denna kommer enligt utredningens uppfattning icke att i egentlig mening konkurrera med annan, liknande verksamhet. Vid övervägandena rörande formen stiftelse eller statlig myndighet har utredningen funnit starka skäl tala för att rikskonsertverksamheten lämpligen skall bedrivas i form av en av staten inrättad stiftelse. De erfarenheter från försökstiden med rikskonserter, som grundats på de tidigare angivna av Kungl Maj:t beslut a d e förutsättningarna och som framkommit i nära kontakt med RRV ger emellertid utredningen anledning tro att verksamheten skall kunna bedrivas hade smidigt och effektivt också såsom statlig myndighet. En betydande grad av ekonomisk och administrativ rörelsefrihet är härvid av största betydelse. I detta hänseende h a r såväl statskontoret som RRV under h a n d förklarat att det under försökstiden utövade arbetssättet och tillämpningen av givna föreskrifter i full omfattning synes vara möjliga att applicera på en permanent verksamhet såsom statlig myndighet. Då under angivna betingelser såväl formen stiftelse som statlig myndighet kan komma i fråga för verksamheten, föreslår utredningen att rikskonsertverksamheten centralt ställs under ledning av ett särskilt institut — institutet för rikskonserter, benämnt Rikskonserter — organiserat såsom stiftelse, alternativt såsom statlig myndighet.

5.3.2 Organisation Rikskonsertverksamheten fordrar en väl fungerande organisation såväl centralt som regionalt och lokalt. Erfaren-

heterna från försökstiden h a r starkt understrukit detta. Givetvis bör och måste organisationen vara flexibel både med hänsyn till förhållandena i olika regioner och på olika orter och med hänsyn till verksamhetens omfattning. Den får aldrig vara statisk. En organisatoriskt fast stomme för verksamheten är dock ett oeftergivligt villkor för dess existens. Det är i annat fall icke möjligt att arbeta på ett så planmässigt och rationelt sätt som den stora ekonomiska satsningen från det allmännas sida fordrar. Verksamheten ställer stora krav på bl a planering, samordning och uppföljning, på de turnerande artisterna, på de regionala och lokala arrangörerna. Kompetensbrister får på intet sätt ge sig till känna vid planläggning och genomförande av programmen. Det ligger nära till hands att antaga att en verksamhet som denna ledes enligt speciella lagar, eftersom den producerar konstverk, vilka i sig själva är olika de flesta andra produkter eller — eftersom den vänder sig till en mycket speciell konsumentgrupp, som fordrar särskild behandling. Ett konstverk är visserligen en särpräglad produkt. Den administrativa form inom vilken konstverket skall föras fram till sin publik synes dock i sina huvuddrag kunna följa vedertagna distributionsformer. Publikens egenart — radikal, konservativ, erfaren, oerfaren, olika socialgrupper e t c . — påverkar inte i nämnvärd grad distributionsorganens administrativa uppbyggnad. I anslutning till erfarenheterna under försökstiden har en ingående organisationsanalys gjorts för att finna en rimlig organisationsmodell — en principlösning — central, regional och lokal. I analysen använder utredningen stundom termer, som kan föra tanken till marknadsföring och distribution av våra dagliga förnödenheter. Med beaktan-

174 de av vad ovan sagts om konstverkets egenart h a r utredningen dock vågat välja detta framställningssätt enbart för att lättare åskådliggöra de rent organisatoriska sammanhangen. Såsom förutsättning vid analysen har gällt: 1. Den statliga konsertverksamheten skall vara så organiserad och tilldelad sådana resurser, att landets musikliv kan hållas på en hög konstnärlig nivå. Organisationeli skall kunna förmedla god musik till så många som möjligt, samtidigt som den skall verka för att intresset för musik stimuleras och att förmågan att förstå musik ökas. 2. Musiklivet är i dag djupt förankrat i det allmänna och i en rad organisationer — främst av frivillig karaktär. Det är både nödvändigt och önskvärt att så långt möjligt tillgodose dessa organisationers krav och önskemål och att den nya statliga organisationen kan stimulera dessa grupper till ytterligare insatser. 3. Finansieringen av konsertverksamheten förutsattes ske enligt samma g r u n d p r i n c i p e r som under försökstiden, dvs med betydande bidrag från det allmänna. De funktionella kraven i den organisatoriska bilden h a r analyserats liksom intressenternas krav och de speciella krav som h ä r r ö r från rent organisationsteoretiska synpunkter. (Bild 1.) Allmänt Marknaden för seriös musik består av en behovs- och en tillgångssida (konsumenter — p r o d u c e n t e r ) . (Bild 2.) Avståndet mellan konsumenter och producenter är stort. Konsumenter och producenter är inte heller organiserade på sådant sätt att ett direkt samband utan vidare kan upprätthållas. Tillverkningssidans »produkter» är inte heller anpassade för direkt konsumtion. En

konsertorganisation som den p l a n e r a d e bör därför kunna fylla uppgiften såsom det mellanled, vilket skapar och tillhandahåller konsertprodukter. Tillgångssidan är svår att överblicka. Konstnärlig kunnighet, omfattande inoch utländska kontakter, administrativa och planeringstekniska funktioner ä r nödvändiga beståndsdelar i en organisation, som skall ha kontakter och samarbeta med denna del av marknaden. Konsumentsidan är också komplicerad, från både konstnärlig och organisatorisk-teknisk synpunkt. En betydande efterfrågan skall tillgodoses, men därutöver finnes ett allmänt samhälleligt önskemål om konsumentupplysning och smakutveckling så att ett av marknaden ännu ej uttryckt behov successivt kan bli tillgodosett.

Funktionella

krav

Sammanfattningsvis gäller om de funktionella kraven på verksamheten följande. Mot bakgrunden av marknadsstrukturen måste rikskonsertverksamheten inrymma en fortlöpande analys avmarknaden för seriös musik. Denna analys är grunden för urvalsprocedurén, dvs sammanställningen av d e musikverk som från skilda utgångspunkter anses böra förekomma i konsertprogrammen. När urvalet ägt r u m kan den egentliga produktionsplaneringen påbörjas, liksom planeringen av marknadsföringen (information, försäljning, reklam, osv). Produktionsplaneringen leder till en anskaffning av de musikverk som skall ingå i programmen och de artister som skall medverka i desamma. Produktionsplaneringen kan även innebära ett utbud av dels artister och ensembler på turnéer, dels den repertoar de företräder. När denna anskaffning är klar, kan

175 Bild 1.

Funktionsanalys

Marknaden

Ej uttryckt behov

Efterfrågan

Tillgång - artister - musikverk - lokaler - instrument

Rikskonsertverksamhet Planering

Marknadsanalys

Urval

Anskaffning - artister - musikverk

Produktionsplanering

Marknadsplanering

Produktion

Marknadsföring

—

Samordning

Uppföljning

Färdiga Produkter

Kontroll Marknaden Konsertgivning

176 Bild

2.

Marknadsanalys

Konsertverksamheten

(Exempel på intressenter)

I

Staten Lands- Komting mun Sveriges Radio/TV

(Funktionsuppdelning)

Lokalägare

I

Musik för ungdom Tonkonstnärer

Funktionella krav

Yrkesorkestrar Körer

Erfarenheter från försöksverksamheten

I

S. O. R.orkestrar Förmedlingsorgan Musikföreningar o. dyl. Press

Intressenternas krav

Förslag till principorganisation (Central, regional lokal)

Speciella krav

Skola Folkhögskolor Kommunala musikskolor Folkbildningsorgan Allmänheten

I I I Organisationsteori Grunder, Förutsättningar

177 produktionen ske. Den resulterar i »produkter» färdiga att levereras i enlighet med föreliggande beställningar från avnämarsidan, dvs de lokala arrangörer som utgör marknadens kunder. Den ovan angivna processen måste påverkas av funktioner för sammanhålllandc planering, samordning och uppföljning. Sammanfattningsvis erfordras sålunda inom den totala organisationen för konsertverksamheten funktioner för planering samordning uppföljning marknadsanalys anskaffning produktion marknadsföring konsertgivning. Vid organisationens utformande måste — förutom ett tillgodoseende av de angivna funktionerna — hänsyn givetvis tagas till de myndigheter, sammanslutningar och organisationer o dyl som är intressenter i konsertverksamheten. Erfarenheterna från försöksverksamheten skall tillvaratagas och vedertagna organisationsteoretiska principer bör tillämpas. En grov uppskattning av funktionernas fördelning på organisatoriska nivåer — central, regional och lokal — ger vid handen, att planering, samordning och uppföljning av verksamheten som helhet bör ske på central nivå, viss samordning och uppföljning också på regional nivå men i ringare omfattning på lokal nivå. Marknadsanalys, urval, anskaffning och produktion måste i stor utsträckning åvila central instans dock i nära samarbete med regional instans. Detta gäller också om marknadsföringen. Endast begränsade insatser i detta avseende göres på lokal nivå, där man i stället beträffande 12—614817

funktionen konsertgivning h a r en huvuduppgift, som utövas i starkare samarbete med den regionala instansen än med den centrala. Det föreligger ett starkt krav på samordning av konsertverksamheten med annan verksamhet av motsvarande typ, t ex teater och utställningsverksamhet. Denna samordning i sidled behöver tillgodoses såväl centralt som regionalt och lokalt. — Ett stort antal mer eller mindre fast organiserade gruppers intressen av konsertverksamheten, t ex kammarmusikföreningarna och andra lokalt verksamma musiksammanslutningar m fl, bör likaledes i möjligaste mån samordnas. Eftersom det av flera skäl icke synes lämpligt att skapa särskilda statliga organ på alla tre nivåerna, eventuellt sammanförda i en linjeorganisation — vilket i och för sig skulle säkerställa kravet på samordning — måste samordningsfrågan lösas på annat sätt. Det har härvidlag bedömts såsom lämpligt att i en fast organisation av konsertverksamheten i den centrala instansen tillgodose högt ställda krav på planering, samordning och uppföljning. Dessa funktioner är det därför särskilt viktigt att beakta vid organisationens utformning. Genom att på central instans bygga in en väl utvecklad planeringsfunktion kan man också förutsätta, att samordningsfrågorna inte bara löses på bredden i denna instans utan att en samordningseffekt även kan u p p n å s på djupet i den totala organisationen, dvs nå fram till och verka både i regional och lokal instans. En annan grupp funktioner, som måste givas avgörande inverkan på organisationen är urval, anskaffning och produktion. Organisationen måste vara utformad på sådant sätt att det skapas möjligheter till en effektiv produktion av konsertarrangemang.

178 Bild 3.

Staten* råd för Rikskonserter

Institutet för Rikekonserter

> Regionintendentproducent

•

Länsbildningsförbund

/

1 Lokal kulturdelegation

i

/

1 i 1 1 1 1 1

Styrelse

//

1 1 i i 1 1

!/ / Skola

Regional kulturdelegation

1 1 1

/

i /

Central musiknämnd för regionsensembler

-7N

/ //

i!

/

Länsskolnäauid

—

1 1 1 1 l

• i

Organisationsplan

Verkat. .__ ledamot

Produktionen förutsattes bli mycket omfattande. En konsert skapas genom en lång rad tidskrävande delprocesser. Varje produkt är individuell; »långa serier» existerar inte. Av erfarenheterna under försökstiden framgår, att ansvaret för urval, anskaffning och produktion av en viss konsert inte bör vara uppdelat på flera organisationsenheter. Det torde därför vara ändamålsenligt att göra en indelning i produktgrupper. En gruppindelning efter huvudprodukterna kvällskonserter och skolkonserter synes därvidlag vara ändamålsenlig. Intressenternas krav Det framstår som ett mycket betydelsefullt krav att intressenternas berätti-

i _-J

gade intressen såvitt möjligt får påverka organisationen. Intressena hänger på ett omfattande och komplicerat sätt samman med de funktioner som skall tillgodoses på olika organisatoriska nivåer. Med utgångspunkt i försökstidens erfarenheter har konsertverksamhetens intressenter och deras speciella intresseområden analyserats. Analysen har bekräftat att staten, landstingen och kommunerna har betydande intressen att bevaka centralt, regionalt och lokalt, liksom skolan och folkbildningsorganisationerna. Körer, yrkesorkestrar och SOR-orkestrar, musiksammanslutningar h a r en i jämförelse med tidigare nämnda intressenter något mindre intressesfär att bevaka i de tre instanserna. Övriga intressenter har i fal-

179 lande skala speciella önskemål att bevaka.

Organisatoriska krav I en organisation med primär uppgift att tillgodose en omfattande produktion h a r det erfarenhetsmässigt visat sig ha stor betydelse att undvika ansvarssplittring under produktionsprocesserna. Av detta skäl bör de producerande enheterna givas en vertikal organisatorisk indelning, dvs produktionsprocessens alla faser skall ansvarsmässigt ligga inom en och samma organisatoriska enhet. Detta medför ett odelat ansvar för produkten. Även mot bakgrunden av de krav på stadga i djupled, som nyss framförts, bör en sådan produktinriktad organisation bidraga ti-11 att ge stadga åt den totala konsertorganisationen. Det blir möjligt att låta det centrala ansvaret för produkterna nå fram till konsumenterna. Tidsfaktorn för genomförande och vidareutveckling av den totala organisationen för konsertverksamheten är ännu icke fixerad. Med hänsyn härtill bör den organisation som primärt skall uppbyggas göras flexibel, dvs organisationen skall utan genomgripande förändringar kunna ta emot en utveckling. Slutligen bör eftersträvas att organisationen skall kunna träda i funktion utan störande inverkan på nuvarande verksamhet och till en rimlig kostnad. Konsertverksamhetens organisation i central, regional och lokal instans enligt KBU framgår av följande bild 3. KBU:s närmare överväganden och förslag beträffande organisationen följer nedan. Det bör givetvis vara en uppgift för styrelsen och institutets administrativa ledning att i detalj utforma organisationen.

Utredningen anser att vittgående befogenheter måste ges institutets ledning att besluta om verksamhetens utformning. En betydande flexibilitet måste prägla institutets uppgifter, organisation och personuppsättning. Inom en given budgetram och allmänna riktlinjer bör möjlighet finnas till omdisponeringar för att nå bästa resultat i relation till målsättningen. Med hänsyn såväl till de organisatoriska erfarenheter, som redan inhämtats under försökstiden som till det oeftergivliga kravet på stadga och fasthet i det centrala kansliets organisation h a r emellertid KBU ansett sig böra ange några huvudprinciper för organisationen i central instans. Den stora ekonomiska satsningen utgör ett starkt argument för att verksamheten skall bedrivas med administrativ effektivitet. Det centrala kansliets organisation påverkar också helt naturligt organisationen i regional och lokal instans.

5.3.3 Central instans

Såsom högsta ledning för institutet bör finnas en styrelse. Utredningen h a r vid sina överväganden rörande styrelsens storlek och sammansättning diskuterat två olika alternativ. Enligt det ena alternativet skulle styrelsen med hänsyn till den stora grupp intressenter, som bör beredas tillfälle att påverka konsertverksamheten, omfatta ett relativt stort antal ledamöter. Styrelsen föreslås enligt detta alternativ få följande sammansättning: Ordförande utsedd av Kungl Maj:t, 2 ledamöter utsedda av Kungl Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen respektive Musikaliska akademien, 6 ledamöter utsedda av Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Samverkande bildningsförbun-

180 den och Svenska musikerförbundet, samt institutets direktör, utsedd av Kungl Maj:t, inalles 10 ledamöter. På enahanda sätt skulle suppleanter utses för styrelsens ledamöter. Enligt det andra alternativet, vilket utredningen vill förorda, skulle ledningen för institutet utgöras av en styrelse, ett råd och en direktör. Styrelsen, bestående av endast 5 ledamöter, inklusive institutets direktör, skulle bära ansvaret för viktigare beslut rörande planeringen av institutets arbete och dess administrativa skötsel. Vid sidan härav föreslår utredningen ett rådgivande organ vid såväl värderingen som planeringen av rikskonsertverksamheten, benämnt statens råd för Rikskonserter. Det framstår nämligen som ett alltmer accentuerat krav att åstadkomma en samordning på det centrala planet. Det är utredningens uppfattning att erforderliga samordningsåtgärder bör kunna ske i det föreslagna rådet. Utredningen föreslår en sådan sammansättning av rådet att arbetsgivarparten, arbetstagarna, skolväsendet, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, turistnäringen, kommun- och landstingsförbunden, den högre musikutbildningen, tonkonstnärerna, tonsättarna och institutioner såsom Sveriges Radio, Svenska institutet och NOMUS blir representerade. Hos rådet bör enligt utredningens mening finnas en sekreterare, för vilken särskild instruktion utfärdas. Ledningen av rikskonsertverksamheten skall åvila den av Kungl Maj:t utsedde direktören. Denne föreslås tillsatt på förordnande om 5 år. Styrelsens ledamöter bör förordnas av Kungl Maj:t på 3 år med beaktande av att såväl konstnärliga som administrativa erfarenheter tillföres styrelsen. Utredningen föreslår, att Kungl Maj :t utser de organisationer och samman-

slutningar enligt ovan, som skall äga tillsätta ledamöter i rådet. I fortsättningen bör respektive organisationer tillsätta nya ledamöter, då sådana avgår från rådet. Ledamot bör utses för högst 6 år. Första gången rådet utses bör genom lottning Vs av antalet rådsledamöter utses på 2 år, Va på 4 år och Va på 6 år i avsikt att erhålla förnyelse inom detta för rikskonsertverksamheten betydelsefulla organ. Det bör stå institutets ledning fritt att utnyttja rådgivare och experter särskilt i frågor som gäller konstnärligt urval, bildnings- och skolfrågor. Inom ramen för rikskonsertverksamhetens målsättning och planering skall denna styras med en budget. Den totala organisationens budget bör i första hand uppdelas i tre avdelningsbudgetar, för vilkas innehållande avdelningscheferna bör vara ansvariga. Allt eftersom verksamheten ökar i omfattning höidet övervägas om sektionschef kan tilldelas budgetansvar. Verksamheten övervakas ekonomiskt och kvalitetsmiissigt med hjälp av ett med budgetsystemet integrerat system för uppföljning och kontroll. KBU vill åskådliggöra organisationsplanen genom här återgiven organisationsskiss, som avser verksamhetens uppdelning på olika avdelningar i ett fullt utbyggt skede. (Bild 4.) Beträffande uppgifter och resursbehov kan följande tjäna som ledning. Det centrala kansliets verksamhet bör — som tidigare motiverats — omfatta följande fem avdelningar. 1. Planeringsavdelning, 2. administrativ avdelning, 3. produktionsavdelning I (kvällskonsertavdelningen), 4. produktionsavdelning II (skolkonsertavdelningen), 5. produktionsavdelning III (regionsavdelningen).

181 Bild 4. Statens institut för rikskonserler Institutets råd

styrelsen

Direktör

1 1

1 Produktionsavd. I kvällsavdelning

Produktionsavd. II skolavdelning

1 Produktionsavd. I I I regionsavdelning

Skolkonsertsektion

-

Stockholmssektion

Intendentsektion

1 Planeringsavdelningen

-

Administrativ avdelning

Central sektionen

-

Ekonomisektion

informations sektion

-

Servicesektion

MfU-sektion

-

-

Förlagssektion

Studiesektion

-

-

- Kvällskonsertsektion

Dessa avdelningar kan på grundval av försöksverksamhetens erfarenheter enligt utredningen tilldelas noggrant specificerade uppgifter. Det är därvid nödvändigt att uppdela avdelningarna på sektioner, men i princip bör inte dessa sektioner ha särskilda föreståndale eller chefer, medan däremot varje avdelning bör ha en chef. I det följande anges också den personalstyrka som de olika avdelningarna och sektionerna kan beräknas behöva från år 1970, under förutsättning att regionsensemblerna då kan börja sin verksamhet. Rikskonsertchef skrivbiträde summa 2 1. Planeringsavdelningen a) Centrala sektionen Uppgifter: Totalplanering av verksamheten, såväl beträffande de allmänna riktlinjerna som de olika sektionernas uppgifter och

arbetsordning, samt kontroll och uppföljning av den inre och yttre verksamhetens effekt och effektivitet. Ständig samverkan, internt med de olika avdelningarna och externt med centrala organisationer för teater, radio, utställningsverksamhet etc. Nuläget: De nämnda uppgifterna har under försökstiden fördelats mellan flera ej specialiserade befattningshavare. Samverkan med andra centrala organisationer har huvudsakligen skett via försöksledaren, som också i vissa principiella ärenden rådgjort med utredningen. b) Informationssektionen Uppgifter: Anskaffande och formulering av information åt olika intressenter, bl a pressen.

182 Nuläget: Under försökstiden h a r någon samlad instans för information icke funnits. Sådan har i mån av tid lämnats av närmast berörd tjänsteman. Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef, tillika planeringschef informationschef 2 skrivbiträden summa 4 (senare kan uppkomma behov av särskild utredare eller sociolog). 2. Administrativa avdelningen a) Ekonomisektionen Uppgifter: Planering av budget, ekonomisk redovisning, utbetalningar av löner, arvoden och andra kostnader, fakturering, ekonomisk uppföljning. Nuläget: Funktionerna har funnits under försökstiden. b) Servicesektionen Uppgifter: Att utforma avtal med personal, artister, orkestrar etc med beaktande av juridiska problem. Inköp av materiel o dyl. Resebyrå för turnéverksamheten. Skötsel av bibliotek, arkiv och registratur. Vaktmästare och telefonväxel. Nuläget: Funktioner har under försökstiden funnits för inköp, personal, registratur, vaktmästare och telefonväxel, övrigt har köpts utifrån vid behov. c) Förlagssektionen Uppgifter: Slutredigering av manuskrift samt framställning av tryckta konsertprogram, affischer, generalprogram och liknande.

Nuläget: Under försökstiden h a r lay-out samt teknisk redaktion av konsertprogram etc utförts internt. I övrigt har samarbete med tryckerier ägt rum, huvudsakligen genom ekonomichefen. Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef, tillika personalchef 1 skrivbiträde kamrer, tillika expeditionsföreståndare kassör biträdande kassör bokförare biträdande bokförare 1 skrivbiträde arkivarie-bibliotekarie receptionist telefonist 2 vaktmästare (ovanstående gäller om Rikskonserter har verksform; vid stiftelseform tillkommer ytterligare funktioner som betingar ytterligare 2 tjänstemän) förlagschef teknisk redaktör skrivbiträde tekniskt biträde konstnär (lay-out) summa 18 3. Produktionsavdelning I (kvällsavdelningen) a) Kvällskonsertsektionen Uppgifter: Planering och produktion av konserter huvudsakligen för vuxen publik på kvällstid. Kontakt med regionala organ och konsertarrangörer. Nuläget: Under försökstiden har en producent haft hand om varje försökslän. Dessa producenter har samarbetat vid planeringen med representanter för respektive län, vilka haft som huvuduppgift att intressera konsertarrangörerna for engagemang.

183 Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef programsekreterare 2 skrivbiträden 4 producenter 2 skrivbiträden turnéläggare 2 skrivbiträden (senare kan tillkomma behov av särskild artist manager, främst för utländska artister, varvid även övriga produktionsavdelningar kan betjänas) summa 13 4. Produktionsavdelning delningen) a) Skolkonsertsektionen

II

(skolav-

Uppgifter: Planering och produktion av konserter för skolungdom, huvudsakligen givna på dagtid i grundskolan, gymnasiet och folkhögskolan. Kontakt med centrala, regionala och lokala skolmyndigheter samt Sveriges Radio. Nuläget: Under försökstiden h a r dessa uppgifter lösts av skolkonsertavdelningen i samråd med en konsultgrupp med representanter från skolöverstyrelsen, Sveriges Radio och Svenska tonkonstnärsförbundet. Samarbete har ägt rum med länsskolnämnderna och även med länsbildningsförbunden och lokala skolstyrelser. b) MfU-sektionen (Musik för ungdom) Uppgifter: Planering och produktion av konserter för ungdom i nära anslutning till de riktlinjer som uppdragits av den internationella Jeunesses Musicales-organisationen, vilka också innebär en stimulans av ungdomens intresse för musik. Kontakt med ungdoms- och studieorga-

nisationer samt med Jeunesses Musicales. Nuläget: Under försökstiden har viss verksamhet med MfU-konserter ägt rum i S-, Woch Z-länen. Samarbete har etablerats med Jeunesses Musicales i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Danmark. Kontakt har hållits med organisationens centralledning. c) Studiesektionen Uppgifter: Framställning av studiematerial i anslutning till konsertverksamheten inom alla produktionsavdelningarna. Kontakt med studieförbund, skolöverstyrelsen, Sveriges Radio m fl institutioner. Nuläget: Under försökstiden har studiematerial främst iordningsställts för skolkonserterna, men även i viss utsträckning för kvällskonserter. Ibland har sådant material beställts från författare utanför den egna personalen. Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef programsekreterare 2 skrivbiträden 4 producenter 1 sekreterare turnéläggare 2 skrivbiträden producent (studiematerial) producent (MfU) 2 skrivbiträden summa 16 5. Produktionsavdelning III (regionsavdelningen) a) Stockholmssektionen (central placering) Uppgifter: Central planering av de regionala ensemblernas och intendenternas verk-

184 samhetsområden. Kontakt med central militär instans för utarbetande av organisationsmodell och utnyttjande av dessa ensembler. Förmedling av kontakter mellan intendenter och produktionsavdelningarna. Centrala kontakter med andra instanser av betydelse för intendenternas arbete. Nuläget: Dessa funktioner har ej funnits under försökstiden. b) Intendentsektionen (regional placering) Uppgifter: Att i de olika regionerna planera regionensemblernas konsertverksamhet och tjänstgöring i nära samråd med respektive militära chefer. Att penetrera konsertmöjligheterna inom regionen i nära samråd med länsbildningsförbund och länsskolnämnd. Att inom en viss budgetram planera och producera konserter i samförstånd med övriga proBild

Nuläget: Dessa funktioner h a r ej funnits under försökstiden. I viss utsträckning har länsbildningsförbunden tillhandahållit kontaktmän med viktiga distributiva uppgifter. Avdelningens personalbehov 1970: Centralt: avdelningschef assistent 2 skrivbiträden Regionalt: 17 intendenter 17 skrivbiträden summa 38 summa totalt 91 I ett framtida läge kommer organisationen att behöva kompletteras med en grammofonsektion med följande uppgifter:

5. Personalorganisation

Kval. konstnärlig/ administrativ personal Handläggande

duktionsavdelningar. Att vara kontaktman mellan Rikskonserters centrala kansli och regionen.

övrig

och

Kval. administrativ personal Handläggande

övrig personal i servicefunktionei

Summa

Övrig

funktionsuppdelning

2 chef + biträde

4 planering o. information

18 ekonomi o. administration

16 skol MfU studie

13 kväll

4 regional förvaltning

34 regional personal

13 17

185 Produktion av grammofonskivor och t o n b a n d ; varvid initiativ till inspelningar normalt tas av andra sektioner. Nuläget: Uppgifterna har utförts under försökstiden. Huvuddelen av de tekniska tjänsterna har köpts utifrån. Personalbehov: grammofonproducent 1 Verksamheten fordrar att cheferna besitter kunnande och erfarenhet inom flera från varandra vitt skilda områden. Utan inbördes gradering kan följande kompetensområden anses erforderliga: det konstnärliga området det pedagogiska området det administrativa området det ekonomiska området. Härutöver krävs givetvis — liksom inom alla företagsorgan — att chefspersonal besitter goda ledaregenskaper. Kunskaper och färdigheter, som inhämtats genom teoretiska studier eller praktiskt arbete, kan givetvis vara mer eller mindre omfattande. Det kan ibland vara ändamålsenligt att för en befattning ange kompetensnivån inom ett område med viss examen, visst antal års praktik etc. Sannolikt är den metoden mindre lämplig, när det gäller chefsbefattningarna inom rikskonsertverksamheten. Det finns exempelvis ingen utbildningslinje vid universiteten eller andra utbildningsanstalter, som syftar till att utbilda musikproducenter. Det torde därför bli nödvändigt att i stor utsträckning välja chefspersonalen utan hänsyn till formella examina eller andra formella meriter. Det är emellertid önskvärt att cheferna i stort sett h a r samma utbildnings- och erfarenhetsnivå. I betraktande av att uppgifterna för sektor- och avdelningschefer

allmänt sett kan bedömas bli synnerligen krävande, synes man som grundkrav behöva angiva den allmänna kompetensnivån till »akademisk examen eller annan, likvärdig utbildning». Ett villkor när det gäller att besätta framför allt chefsbefattningarna och producentbefattningarna inom den centrala administrativa enheten, rikskonserternas kansli, är att marknadsmässiga löner kan erbjudas. Beslutsrätten vad gäller anställning av chefspersonal bör ligga hos styrelsen. KBU vill understryka vikten av att all i rikskonsertverksamheten anställd personal specialutbildas för sina serviceuppgifter, vilka inom detta område är lika grannlaga som inom andra organisationer av liknande slag. Det är också nödvändigt att de regionala och lokala organ, som verkar inom denna del av kulturlivet, erhåller instruktioner och informationer om hur uppgifterna bör lösas administrativt och idémässigt. Den administrativa »trimningen» är väsentlig, men lika stort avseende måste fästas vid informationsverksamheten. Denna måste präglas av den allmänna målsättning, som uppställts för rikskonsertverksamheten.

5.3.4 Regional instans De mest framträdande arbetsuppgifterna på det regionala planet är — såsom framgått tidigare — att dels åstadkomma en samordning av kulturutbudet inom regionen, dels marknadsföra konsertverksamhetens produkter. Härutöver måste vissa uppgifter rörande engagemang kunna lösas. Det synes inte vara lämpligt att skapa ett särskilt regionalt organ för att lösa dessa uppgifter. Kravet på samordning, som torde vara det viktigaste, kan i betydande utsträckning tillgodoses genom den kraftiga planeringskapacitet,

186 som skapats i central instans. Viss organisatorisk form för samordning på det regionala planet bör dock komma till stånd. För övriga uppgifter bör befintliga regionala organ efter viss förstärkning kunna utnyttjas. Den produktgruppsindelning i skoloch kvällskonserter som lagts till grund för central instans bör även ligga till grund för organisationen i regional instans. När det gäller val av lämpliga regionala organ bör intressefrågan givas stort inflytande. Mot denna bakgrund föreslås länsskolnämnd och länsbildningsförbund. I instruktioner och stadgar för dessa organisationsenheter bör inskrivas ett regionalt ansvar för konsertverksamhetens bedrivande. Som ovan anförts skall i regionintendenternas arbetsuppgifter också ingå att svara för vissa producentuppgifter, främst sådana som h ö r samman med verksamheten inom respektive regionensembler, men också sådana som kan bli aktuella i fråga om andra tonkonstnärers verksamhet inom regionen. Den produktion det här är fråga om skall ske i nära samverkan mellan rikskonserternas centrala ledning och avnämarna inom regionen, dvs länsbildningsförbunden i vad gäller verksamheten bland vuxna och ungdom samt länsskolnämnderna i fråga om skolkonserterna. Distributionen av konserter som erbjudes från rikskonserterna vare sig de producerats centralt eller regionalt bör, då det är fråga om vuxenkonserter, administreras av länsbildningsförbunden, som skall ha att svara för utläggningen av konserterna till de lokala arrangörerna. Detta under förutsättning att länsbildningsförbunden förklarar sig beredda att avdela erforderliga resurser för att h a n d h a dessa arbetsuppgifter. Å andra sidan synes det KBU vara ett villkor för rikskonsertverksamheten i en region att läns-

bildningsförbunden ställer sin organisation till förfogande. Något länsanknutet organ vid sidan av länsbildningsförbunden, som skulle vara lämplig organisatorisk instans inom regionen torde icke finnas, i varje fall icke sett mot målsättningen med rikskonsertverksamheten. De nya uppgifter som militärmusiken enligt utredningens förslag kommer att få medför att det vid var och en av de regionala ensemblerna anställes en civil intendent som har att svara för ledningen och fördelningen av ensemblens arbete men som därutöver också avses utgöra en betydande del av de producentuppgifter som blir aktuella inom resp. ensemblers regioner. Den anpassning till de olika regionernas behov och förutsättningar som därigenom möjliggöres bedömes av utredningen vara av stort värde. Utredningens förslag beträffande militärmusiken innebär som tidigare angivits inrättandet av 17 regionsensembler. Dessa ensemblers antal och placering överensstämmer således inte med den nuvarande länsindelningen, vilket medför att regionsensemblernas och därmed också intendenternas arbetsområde kommer att omfatta flera län. Intendenternas uppgifter som producent avses inte vara begränsade till enbart den musikaliska produktion som kan ske med insatser av regionsensemblernas musiker, uppmärksamheten bör också ständigt vara inriktad på att ta till vara och i Rikskonserters verksamhet föra ut en produktion som ktn åstadkommas genom att ta i anspråk andra musiker, tonkonstnärer, körer och instrumentensembler som finns tillgängliga inom regionen. Det kan därvid i många fall bli aktuellt att distribuera produktioner från en region ociså till andra regioners arbetsområden. Intendenterna bör inte belastas med

187 distributiva uppgifter dels av arbetsmässiga skäl dels och framförallt av det skälet att det är angeläget att åstadkomma en klar arbets- och ansvarsfördelning mellan olika regionala instanser. I intendenternas instruktion bör det klart framgå att det ingår i arbetsuppgifterna att följa upp och kontrollera de musikprodukter som framföres inom regionen och att upprätthålla de direktkontakter med regionala och lokala organ som är nödvändiga för att utbudet så långt möjligt skall kunna anpassas till arrangörernas behov och önskemål. Vad det gäller den fältorganisation som skall ta emot och till så många som möjligt föra ut den centralt och regionalt producerade konsertmusiken har olika alternativ diskuterats inom utredningen. På en sådan fältorganisation bör ställas bl. a. följande krav: Den bör nå ut till så många människor som möjligt till lägsta möjliga organisationskostnader. Den bör innebära möjligheter till samordning med utbud av andra samhällsunderstödda konst- och kulturyttringar. Den bör åstadkomma en nära kontakt med organisationer och institutioner som h a r till uppgift att bedriva studie- och upplysningsverksamhet på de estetiska ämnesområdena bland barn och vuxna. Den bör skapa utrymme för och stimulera till insatser från samhällsorgan, enskilda och grupper som redan h a r ett utpräglat musikintresse samt det fria föreningslivet i allmänhet. Utredningen anser det med hänsyn härtill inte vara en framkomlig väg att föreslå inrättandet av en ny landsomfattande musikorganisation som bygger på enskilt medlemskap. Svårigheten att vinna allmän anslutning till en sådan, och den strävan att föra ut verk-

samheten till nya grupper konsertbesökare som bör känneteckna verksamheten, gör att utredningen anser det vara en bättre lösning att eftersträva en kanalisering av musikutbudet via organ som förankras i redan etablerade och verksamma organisationer och samhällsinstitutioner. Utredningen h a r i annat sammanhang anfört att skolkonserterna bör betraktas som en naturlig och samordnad del av skolans totala verksamhet. Konserterna bör kunna ge stimulans och berikande musikupplevelser som förstärker en med denna verksamhet samplanerad undervisning. Det framstår därför som naturligt att skolmyndigheterna tar ansvaret för att en sådan planering av skolkonserterna förverkligas. På det regionala planet bör denna uppgift åvila länsskolnämnderna som därvid också kan åstadkomma den nödvändiga regionala samordningen av utbudet inom skolan vad det gäller andra konstarter och kulturyttringar. Länsskolnämndernas befattning med detta kulturutbud bör inte inskränkas till rent distributiva uppgifter. Strävandena att förverkliga en målmedveten integration av konsertverksamheten och skolarbetet bör bl. a. ta sig uttryck i information och rådgivning till de lokala skolenheterna, anordnandet av lärardagar, konsulentverksamhet och andra liknande åtgärder. Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten har enligt försöksledningen visat, att det på det centrala planet från många synpunkter är fördelaktigt att från administrativ, ekonomisk och konstnärligt-pedagogisk synpunkt hålla isär produktionen av skoloch kvällsprogram. För själva produktionen är såväl målsättningen som idégivningen, programmeringen, valet av artister m m annorlunda inom skolprogramfunktionen än inom kvällspro-

188 gramfunktionen. Detta utesluter inte en tänkbar samordning de båda sektionerna emellan. På länsplanet framstår det såsom mest rationellt och i överensstämmelse med en önskvärd ansvars- och arbetsfördelning att göra en motsvarande uppdelning av de distributiva uppgifterna. Hittills h a r såväl skol- som kvällsprogram verksamheten kanaliserats genom bildningsförbunden i försökslänen. I uppbyggnadsskedet h a r dessa länsorganisationer gjort förnämliga insatser. Inte desto mindre h a r erfarenheterna visat att en fortsatt kanalisering av skolprogramverksamheten via länsbildningsförbunden har olägenheter, framförallt därför att den direkta kontakten mellan Rikskonserters centrala kansli och länens ordinarie skolinstitutioner därigenom går förlorad. Utredningen förutsätter att ett funktionellt samspel genomföres mellan det centrala kansliet å ena sidan och den regionala officiella skolmyndigheten samt regionsensemblernas intendenter å den andra i alla frågor, som r ö r skolprogramverksamheten. Det medför också möjligheter till nära samarbete med länens rektorer och lärare som därvid kan ge erfarenheter från arbetet med Rikskonserters program och pedagogiska material i praktisk funktion. Samplaneringen av utbudet av konsertserier för skolans olika stadier kan därigenom göras bättre. Härvidlag är det också viktigt, att det sker en kontinuerlig samverkan mellan konsertplaneringen för skolan och det utbud som via länets bildningsförbund göres till den vuxna publiken. Likaså är det viktigt att utbuden även ifråga om skolteater och utställningsverksamhet inom skolan kanaliseras över länskolnämnderna och på det sättet garanteras en funktionell samordning vad det gäller tider och

platser. Väsentligt är också att hela denna turnéverksamhet kan inordnas i övriga aktiviteter inom länets skolliv, något som endast länsskolnämnderna kan bevaka på ett effektivt sätt. En kanalisering via länsskolnämnderna av skolprogramverksamheten h a r sin betydelse också däri att det inneb ä r en klar auktorisering av hela verksamheten med de möjligheter som erbjudes att inordna denna verksamhet i nämndernas ordinarie arbete med lokala skolenheter, rektorer och lärare. Försöksverksamheten har gett klara belägg för att många av momenten i arbetet med skolprogrammen kunde h a genomförts betydligt bättre och smidigare, om ett intimt samarbete kunnat upprätthållas med länsskolnämnderna. Det finns också andra praktiska angelägenheter som gör att länsskolnämnderna framstår som det naturliga regionala organet för verksamheten inom skolan. Det gäller bl a insamlande av uppgifter om lovdagar, skrivdagar och liknande från de enskilda skolorna, auktoritativa ingripanden i kontroversiella frågor, samordning av arbetsuppgifter som rör konsertverksamheten med länets övriga pedagogiska verksamhet osv. Ett framtida samarbete mellan .skolprogramsektionen och länsskolnämnderna kan säkerligen ge ytterligare möjligheter till samverkan och öppna nya vägar för verksamheten inom de olika skolformerna. Det främlingskap som inånga människor känner inför den musik som bjuds vid seriösa konserter h a r uppenbarligen till stor del sin grund i brist på tradition och frånvaron av naturliga kontaktvägar, ökade kunskaper, större förståelse och breddad orientering om musiken som konstart och som en källa till rika och nyanserade upplevelser kan i hög grad medverka till att öka intresset för konsertlivet. Ut-

189 redningen anser det därför vara viktigt att konsertverksamheten bland vuxna på i princip samma sätt som skolkonserterna till en betydande del samordnas med studier och upplysningsverksamhet. Försöksverksamheten med rikskonscrter har på det regionala planet i samtliga försökslän knutits till länsbildningsförbunden. Erfarenheterna har i stort sett varit positiva. Utredningen föreslår därför att detta samarbete permanentas och fastlägges i former som görs likartade för hela landet. Länsbildningsförbunden är att betrakta som länsorgan för folkbildningsorganisationerna, vilka i sin tur h a r bakom sig en mycket betydande del av svenskt föreningsliv. Till bildningsförbunden är också länets folkhögskolor anslutna jämte vissa andra föreningar och organ inom respektive län med intresse för folkbildnings- och kulturfrågor. Som centralt organ för länsbildningsförbunden fungerar Folkbildningsförbundet.

varierar i hög grad mellan olika län; totalt uppgick bidragen från samtliga landsting till omkring 1 150 000 kronor under verksamhetsåret 1965/66. Det förekommer att länsbildningsförbunden utöver ordinarie årsbidrag erhåller anslag från landstingen för särskilda ändamål. I slutet av år 1966 tillsattes en utredning bestående av representanter för det nyssnämnda Folkbildningsförbundet och för Samverkande bildningsförbunden som fungerar som samrådsorgan för de statsunderstödda studieförbunden. Denna utredning har till uppgift att framlägga förslag om ett ökat samarbete eller eventuellt en sammanslagning av dessa båda enheter. Utredningen kan komma att få betydelsefulla konsekvenser för länsbildningsförbundens framtida ställning och är att betrakta som ett led i folkbildningsorganisationernas strävan att anpassa organisationsformer och verksamhet till förändrade förhållanden och nya arbetsuppgifter.

Ekonomiskt är länsbildningsförbundens verksamhet beroende av anslag från landstingen och staten. Skolöverstyrelsen fungerar som tillsynsmyndighet och förmedlar de statliga bidragen till länsbildningsförbundens organisation och verksamhet. I fråga om verksamhetens inriktning och omfattning samt ekonomiska och personella resurser uppvisar de olika länsbildningsförbunden stora skillnader. Handhavandet av den regionala verksamheten med rikskonserter för vuxna och samordningen med andra former av statligt understött kulturutbud gör det nödvändigt att alla länsbildningsförbund utrustas med behövlig kapacitet.

Om länsbildningsförbundens under försökstiden visade ambitioner att göra en insats för att föra ut det statligt understödda kulturutbudet skall kunna fullföljas, är det nödvändigt att de utrustas med erforderliga resurser. Detta kan ske genom att statens ekonomiska stöd avsevärt förstärkes. Skolöverstyrelsens uppgift som bidragsförmedlare och statlig tillsynsmyndighet kan därvid bibehållas, men anslagsframställningarna med avseende på kostnaderna för den regionala rikskonsertverksamheten bör underställas institutet för rikskonserter för godkännande. Enligt KBU:s mening bör det emellertid framförallt ske genom att landstingens anslag ökas i en takt som anpassas till utvecklingen av de kulturutbud, som staten engagerar sig för. Det bör ankomma på Rikskonserters centrala led-

Utredningen vill erinra om att det statliga bidraget till länsbildningsförbunden för budgetåret 1966/67 uppgår till 240 000 kronor. Landstingets bidrag

190 ning att överlägga med representanter för länsbildningsförbundens centrala organisation om utvecklingen på detta område. En förankring av de regionala distributiva uppgifterna till länsbildningsförbunden skapar förutsättningar för goda kontakter med studieförbunden och andra folkbildningsorganisationer, föreningslivet i sin helhet och med de lokala organ som enligt utredningens förslag skall fungera som arrangörer av olika former av musikutbud, samordnat med utbudet av andra kulturyttringar såsom teater, konstutställningar, konstnärlig film m m. Den studie- och upplysningsverksamhet som bedrives i anslutning till olika konstyttringar bör så långt möjligt samordnas och integreras med de olika formerna av kulturutbud. KBU föreslår vidare att det också inom varje län tillsättes en kulturdelegation. I delegationen skulle förslagsvis ingå representanter för länsstyrelse, landsting, länsbildningsförbund, centralbibliotek, Sveriges Radios regionala kontor, länsskolnämnd, länsmuseum, kultur- och fornminnesvård, landskapsvård och turistväsende. Kulturdelegationens uppgift bör i första hand vara att svara för samråd och allmän planering, inventering av behov och resurser inom länet, att ta initiativ till utredningar och undersökningar, att eftersträva en uppföljning på kulturområdet vid näringslivets lokalisering och att ge rekommendationer till olika organ att var för sig eller flera i samverkan vidta vissa åtgärder inom kultursektorn. 5.3.5 Lokal instans

Den lokala verksamheten är av naturliga skäl mycket heterogen. Det är därför svårt att föreslå någon mall för en kommande organisation. Verksamheten

på lokal nivå kännetecknas ju av ett omfattande frivilligt arbete. Detta ä r en mycket positiv faktor, som bör tillvaratagas och stimuleras i ett nytt system. Principiellt bör denna kunna stimuleras genom medelstilldelning från regionsfonder, liknande dem som inrättades av de fyra landstingen i försökslänen, och ett ökat samarbete med de centrala och regionala instanserna, som genom ovan anförda organisationsförslag ges möjlighet att verka ut till lokal instans. En ökad aktivitet på det lokala planet bör direkt resultera i en förbättrad konsertverksamhet. Medvetandet hos de lokala företrädarna om att det hela tiden finns en kommunikationsled till regional och central instans bör kunna skapa en känsla av att aktivt medskapa i uppgiften att ge innehåll åt rikskonserttanken. Den tidigare nämnda stimulansen av den frivilliga aktiviteten bör ges sådan form, att de frivilliga organisationerna går samman i lokala samarbetsorgan. I dessa bör ingå inte bara företrädare för de nämnda organisationerna utan även representanter för det allmänna. Det är givetvis också önskvärt att en sådan samordning kommer att innefatta med konsertverksamheten likartad eller besläktad verksamhet, t ex teater och utställningar. Rent praktiskt bör samordningsorgan kunna skapas pä kommunernas initiativ. Men det skall också föreligga möjligheter för studieorganisationer, sammanslutningar med ideell prägel och liknande att stå som huvudmän för den lokala konsertverksamheten. Eftersom den lokala förankringen och aktiviteten är en förutsättning för rikskonsertverksamheten vill utredningen här något utförligare uppehålla sig^ vid den lokala instansen. Konsertverksamheten har hittills byggt på en relativt liten publikgrupp v

191 som är intresserad av musiken som konstart och som därför velat medverka till att skapa förutsättningar för en lokal konsertverksamhet. Detta h a r fått till följd att enskilda personer anslutit sig till orkesterföreningar och musiksällskap. Ledningen och inflytandet i sådana sammanslutningar utövas oftast av intresserade och kunniga personer med ambition att få till stånd ett musikliv på orten. Sammanslutningarnas förmåga att intressera en stor allmänhet har i de flesta fall visat sig vara begränsad. Orsaken härtill har inte närmare undersökts av utredningen. Det finns dock skäl anta att det kan bero på exempelvis en viss slutenhet i dessa specialsammanslutningars verksamhet, en fortlöpande utveckling av föreningsmedlemmarnas musiksmak, som medfört ett slags exklusivitet, kanske stundom också på sociala attityder, som verkat hämmande på anslutning från en bredare medlemskader. Till detta kommer det förhållandet att dessa föreningar i allmänhet arbetar med otillräckliga ekonomiska resurser. Andra grupper, fackliga och politiska sammanslutningar, studieförbund, föreningar och sällskap h a r endast sporadiskt visat något intresse för anordnandet av konserter och musikinslag i egen regi. Mera sällan h a r detta dessutom varit uttryck för en medveten strävan att bidra till medlemmarnas kulturkontakter och kulturorientering. Det finns emellertid undantag. Främst gäller detta studieförbunden, som i en del fall tagit beaktansvärda initiativ att kombinera en omfattande musikstudieverksamhet med möjligheter att uppleva musiken i den kvalificerade form en konsertverksamhet med framstående tonkonstnärer kan ge. De ekonomiska resurserna för en sådan verksamhet har dock oftast varit synnerligen knappt tillmätta. Detta har medfört att man i för-

hållandevis stor utsträckning för konsertframträdanden anlitat cirkelledare och musikamatörer, som deltagit i studieverksamheten. Även om studieförbunden också i framtiden vill slå vakt om amatörmusicerandet finns det ett uppenbart behov av att professionella tonkonstnärer medverkar i ökad utsträckning. Kommunerna har i många fall gjort aktningsvärda insatser för att skapa möjligheter för en god konsertverksamhet. Detta gäller både de kommuner, som påtagit sig stora kostnader för exempelvis yrkesorkestrarna, och andra som genom byggandet av för ändamålet lämpade lokaler och genom anslag lämnar stöd till lokala konserter. Många kommuner har på olika sätt visat beredvillighet att ta ansvar för innevånarnas kulturservice, vilket inte minst den förhållandevis stora satsningen på biblioteken utvisar. Det finns emellertid också många exempel på kommuner, som visat en nära nog total brist på förståelse för innevånarnas kulturbehov. Det lokala kulturutbudet bör emellertid inte vara ett resultat av tillfälligheter, beroende av enskilda personers eller sammanslutningars specialintresse för en viss konstart. Det är generellt sett önskvärt att satsningen på olika kulturaktiviteter sker med större planmässighet och mer samordnat än som på så många orter är fallet. Musikföreningar, konst- och teaterföreningar, det övriga föreningslivets arrangemang och ibland också kommunala kulturinstitutioner strävar ofta var för sig för att vinna intresse och anslutning till sin verksamhet. Resultatet blir ofta dålig anslutning på alla händer. Det framstår därför som önskvärt att en ökad statlig satsning på olika former av seriöst kulturutbud förbindes med en strävan till lokal samordning och kraftsamling.

192 Bild 6. Lokal

organisationsplan

Representantskåp Styrelse

1 L Kommunen

Verkst. ledamot

Musikförening Teaterförening — Konstförening

En lokal organisation med uppgift att samordna kulturaktiviteterna bör därför så långt möjligt byggas upp så att alla lokala intressenter ges ett rimligt mått av inflytande och medansvar samtidigt som ett sådant organ beredes möjlighet att verka med kraft och effektivitet för att samordna och till en betydande del också ansvara för olika arrangemang. Staten bör inte föreskriva h u r kommuner och fria organisationer och sammanslutningar skall fungera i ett sammanhang som detta. En organisationsplan bör därför ges formen av en rekommendation. Utredningens ovan angivna organisationsskiss är en sådan rekommendation. (Bild 6.) En lokal instans skulle sålunda kunna byggas upp kring en kulturdelegation eller ett representantskap, till vilket olika intressentgrupper ges rätt att utse ombud exempelvis enligt följande: a) musikföreningar, konstföreningar, teaterföreningar och eventuellt andra

Studieförbund Fackliga org. i— P o l i t i s k a Övriga

fören.

föreningar

specialföreningar för olika konstarter, 3 ombud vardera b) föreningar av annat slag som inte är, att hänföra till specialföreningar men som vill medverka i strävandena att föra så många människor som möjligt i kontakt med kulturyttringarna, 1 ombud vardera c) kommunen, som bör vara intresserad av att den lokala skolmyndigheten, eventuellt kulturnämnd eller andra kommunala kulturinstitutioner är representerade, 3 ombud. Antalet ombud i en sådan delegation kan givetvis komma att variera avsevärt beroende på ortens struktur och intresset från organisationerna. Denna lokala kulturinstans bör vara det lokalt ansvariga organet för det statligt understödda utbudet av olika kulturyttringar och söka kommunalt anslag för verksamheten på grundval av en årlig budget. Den sammanträder lämpligen minst två gånger årligen för att samråda om verksamheten. Ett av dessa sammanträden bör ha karaktären av

193 årsmöte, där förvaltningen granskas på sedvanligt sätt och styrelse och revisorer för organet utses. Styrelsen synes böra h a en sådan storlek och sammansättas så att det beredes utrymme för representanter för de olika intressentkategorierna. Styrelsen utser inom eller utom sig en verkställande ledamot som beroende på ortens storlek kan vara engagerad på fritid, på deltid eller heltid. Huvudman för sådana anställningar är den lokala styrelsen. Det förefaller rimligt att kommunen också beredes tillfälle att genom revisorer granska den ekonomiska förvaltningen. Styrelsen för det lokala organet bör ha rätt att delegera viss verksamhet eller vissa arrangemang till andra organ eller föreningar. Det bör också finnas utrymme för initiativ av specialföreningar, studieförbund och andra fria föreningar. Att helt och hållet med tvingande bestämmelser binda kulturutbudet på en ort till en enda organisationsbildning kan inte vara önskvärt. Möjligheten till initiativ från olika håll kan innebära en vitalisering som i hög grad kan vara ägnad att befrämja verksamheten. Sådana initiativ kan ha betydelse bl a sett från geografiska synpunkter, eftersom det torde vara realistiskt att räkna med att lokala kulturorgan av här avsett slag i första hand kommer att finnas i tätorterna, medan det finns andra organisationer som driver verksamhet även i glesbygderna. Dessutom kan specialföreningarna ha behov av särskilda arrangemang i strävandena att vinna ökad anslutning, likaså kan studieförbunden ha behov av både interna och offentliga arrangemang för att väcka intresse för verksamheten och samordna studieverksamheten med utåtriktade kul1 3 — 614817

turaktiviteter. En spridning av arrangörskap och initiativmöjligheter på ovan antytt sätt bör dock inte få medföra att behovet av samordning eftersattes. Det är ju en samordning av den lokala kulturaktiviteten som måste eftersträvas. Att utan samordning söka bygga upp särskilda ombudsorgan för varje slag av kulturutbud förefaller inte rationellt och torde vara dömt att misslyckas. Det kan tyckas att den ovan skisserade organisationen verkar tungrodd och onödigt komplicerad. Den ger emellertid utrymme för olika intressen att komma till tals och känna sin del av ansvaret för verksamheten. Detta är väsentligt från flera synpunkter bl a den att det inte torde vara möjligt att åstadkomma något engagemang från de fria organisationerna med mindre än att ett sådant medansvar möjliggöres. Ett direkt engagemang från föreningslivet med allt vad det betyder av nära kontakter till medlemmarna kan också komma att innebära att föreningarna betraktar också kulturaktiviteterna såsom ett område, där de kan vara med och styra utvecklingen. Detta är viktigt inte minst för föreningarnas ledare. Deras inställning har naturligtvis stor betydelse för medlemsopinionen. Ett lokalt samordnande organ är också av vikt för kommunerna som därigenom lättare kan överblicka anslagsgivningen samtidigt som de ges möjlighet till insyn i och inflytande på verksamheten. En lokal samordning med möjligheter till initiativ från olika organisationer inr y m m e r också möjligheter för studieförbundens lokala avdelningar att samordna studieaktiviteten på de estetiska ämnesområdena med olika slag av kulturutbud. Denna stora och växande studieverksamhet omfattade under verksamhetsåret 1964/65 över 40 000 studiecirklar med omkring 400 000 deltagare.

194 Ett viktigt syfte med dessa studier är att förmedla kunskaper, orientering och insikt som ökar förståelsen och förbättrar förutsättningarna för rikare och mera nyanserade upplevelser av olika konstarter. På det sättet blir studierna samtidigt en förberedelse för deltagande i kvalificerade kulturarrangemang, som för de stora grupper, som nu känner främlingskap inför kulturyttringarna, kan få stor betydelse. Det blir naturligen inom denna lokala instans som samordningen också mellan skolkonserter och vuxenkonserter kommer att äga rum i syfte att på bästa möjliga sätt utnyttja tillgängliga tonkonstnärer för såväl skolkonserter som exempelvis förenings- och föräldrakonserter. Inom ramen för ett organ som det här ovan skisserade finns möjlighet att bedriva en abonnemangs- och ackvisitionsverksamhet som planmässigt kan sättas in för att öka anslutningen till de lokala arrangemangen. Den kontaktapparat till sina medlemmar som de olika organisationerna förfogar över h a r i andra sammanhang visat sig vara utomordentligt effektiv bl a därför att den har förbindelselinjer till medlemmarna både på arbetsplatserna och på fritiden. Organisationsidéerna enligt ovan följer ett organisatoriskt mönster, som kan tillämpas i produktion, marknadsföring och försäljning av snart sagt vilka varor, nyttigheter och tjänster som helst. Men produktionen av konserter och musikprogram för skolbarn, ungdomar och vuxen publik har vissa särdrag, som bör vinna beaktande inom en organisation, som tillhandahåller sådana »varor». KBU har redan understrukit, att de kanaler för information som skall öppnas från central till regional och lokal nivå skall underlätta kommunikationer i båda riktningar. Uppslag, idéer och initiativ i de regionala

och lokala instanserna skall friktionsfritt kunna föras fram till den centrala instansen, för att där bearbetas och kommuniceras till motsvarande instauiser i andra geografiska områden och på andra skolstadier, för att nämna ett par av kommunikationsleden i verksamheten. Saknas denna informationsmöjlighet inåt kan den regionala eller lokala instansen komma att uppfatta sin roll i verksamheten som uteslutande eller åtminstone företrädesvis passivmottagande i stället för att vara aktivmedskapande. En sådan inställning skulle förvisso komina att verka hämmande i rikskonserternas utveckling. KBU finner därför att den konferensverksamhet som i utpräglad grad ingått i den hittillsvarande försöksverksamhetens arbete bör fortsätta, även sedan en mera slutgiltig organisation för rikskonserterna skapats. Dessa konferenser synes vara rätt forum för debatt och diskussion kring verksamhetens utformning och inriktning. Det bör för den skull uttryckligen inskrivas i instruktionerna för rikskonsertverksamhetens souschefer att de skall förbereda, deltaga i och bearbeta resultaten av konferenser med företrädare för regionala och lokala instanser. Dessa instanser skall å sin sida givetvis också upplysas om vilka möjligheter de har och vilka kontaktvägar de kan utnyttja för att framföra förslag och iakttagelser av värde för konsertverksamheten. Eventuellt kan också föreskrivas att det centrala kansliet vart annat eller vart tredje år bör sammankalla företrädare för de regionala och lokala instanserna till ett allmänt riksmöte, där aktuella frågor och ärenden berörande rikskonsertverksamheten kan diskuteras.

5.4 Verksamhetens ekonomi Som framgår av redogörelsen för utredningens betänkande I ovan (1.3.11)

195 föreslog utredningen följande principer för verksamhetens finansiering under försökstiden: 1. De lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, reklamkostnader och andra förberedelsekostnader av lokal art) skulle garanteras av lokala organ (musikförening, musiknämnd, skola eller annan h u v u d m a n ) ; 2. Honorarkostnaderna skulle fördelas på lokal arrangör och staten på så sätt att staten genomsnittligt betalade hälften av honoraren vid skol- och ungdomskonserter samt en fjärdedel vid kvällskonserter; 3. De centrala kostnaderna (konsertbyråns omkostnader, rese- och traktamentskostnader för turnerande tonkonstnärer) skulle bestridas av statliga medel. 4. Med utgångspunkt i en avsedd fortsatt verksamhet för en konsertbyrå hade utredningen vidare funnit, att verksamhetens omfattning borde avvägas mot andra motsvarande insatser via budgeten och alltså regleras inom en år för år maximerad anslagsram. Utredningen var alltså icke beredd att förorda ett statsbidragssystem, som skulle medföra en bidragsgivning i takt med exempelvis tillväxten av kommunala och enskilda insatser på området. Det borde vara en angelägen målsättning för en blivande konsertbyrå att — utan att ge avkall på det konstnärliga kvalitetskravet — så planera och stimulera verksamheten, att ett växande publikintresse om möjligt också kom att medföra en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för konsertaktiviteten. Med utgångspunkt i bl a försöksverksamhetens erfarenheter vill utredningen föreslå, att de under denna tid tillämpade riktlinjerna, punkterna 1—4 ovan, för det statliga stödet får ligga till grund för kostnadsfördelningen mellan staten och de lokala arrangörerna ock-

så i den fortsatta rikskonsertverksamheten. Utredningen anser emellertid mot bakgrunden av den ovan relaterade målsättningen för verksamheten, att riktlinjerna inte bör låsas för framtiden utan göres till föremål för förnyade överväganden, förslagsvis vart femte år och på basis av erfarenheterna under närmast föregående period. Utredningen vill understryka vikten härav, inte minst med tanke på den snabba utveckling vårt land genomgår på olika områden, vilken med nödvändighet kommer att återverka också på vårt musikliv. Rikskonsertverksamheten har under den hittillsvarande försöksperioden erhållit ett mycket positivt mottagande och gensvar inom försökslänen. I Kungl Majits proposition rörande försöksverksamheten förutsågs att försöksledningem skulle i görligaste mån tillmötesgå önskemål om konserter från bl a Norrländska kammarmusikringen, även om huvuddelen av organisationens verksamhet låg utanför försökslänen. Även andra arrangörer, som önskat genomföra från försökssynpunkt intressanta projekt, har erhållit sådant stöd; h ä r kan särskilt nämnas Expo Norr i Östersund, där näringslivet tillsammans med landsting, kommuner och folkrörelserna i anslutning till en varumassa arrangerat en musikvecka, samt Karlskronablockets samarbetsnämnd, d v s de i den kommande storkommunen omkring Karlskrona ingående nuvarande kommuner, vilka gemensamt arrangerat ett antal konsertserier. Det statliga anslaget uppgår för verksamheten under budgetåret 1966/67 till 3 015 000 kronor och avser verksamheten i fyra försökslän samt punktverksamhet inom Musik för Ungdom-organisationen. Den föreslagna första utbyggnadsetappen skulle enligt den till ecklesiastikde-

196 partementet i februari 1966 ingivna 5årsplanen omfatta Jämtlands, Kopparbergs och Gävleborgs län utöver nuvarande försöksplan jämte viss punktverk. samhet. Den framtida utbyggnadstakten blir givetvis beroende av de statliga anslagens storlek. Utredningen vill emellertid framhålla, att rikskonsertverksamheten från rättvisesynpunkt bör utsträckas över hela landet så snart som möjligt. Med det förslag till militärmusikkårernas omgestaltning till regionsensembler som utredningen ovan (s 152 —165) skisserat torde detta kunna förverkligas redan före år 1970. Tidigare syntes en så snabb utveckling av flera skäl icke realistisk. Den möjlighet som nu erbjuder sig bör därför också tagas till vara. De regionala ensemblerna skulle härvid komma att bilda den hela landet omfattande stomme, på vilken rikskonsertverksamheten i övrigt, d v s i form av sådana konsert- och turnétyper, som under försökstiden organiserats för försökslänen, kunde bygga vidare efter hand och i den takt som ekonomiska och andra förutsättningar medger. Utredningen har utifrån de förutsättningar, som grundar sig på de tidigare redovisade förslagen, sökt beräkna kostnaderna i dagens penningvärde för tre successiva utbyggnadsetapper för rikskonsertverksamheten. Inom ramen för de i det följande anförda kostnaderna för etapperna 1—3 ingår kostnaderna för ianspråktagande av de regionala ensemblerna med i den första etappen 5 000 000 kronor och i de båda senare etapperna 10 000 000 kronor, dvs. en tredjedel respektive två tredjedelar av det anslag till militärmusikernas avlöningar, som nu utgår under IV huvudtiteln. Etapp i: Hälften av de regionala ensemblerna och samtliga statsunderstöd-

da yrkesorkestrar i verksamhet samt därtill övrig rikskonsertverksamhet i 7 regioner, nämligen Norrbottens, Jämtlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Östergötlands och Jönköpings län samt Skåne: 14 500 000 kronor. Etapp 2: Samtliga regionsensembler och de statsunderstödda yrkesorkestrarna i verksamhet samt rikskonsertverksamhet i regioner enligt etapp 1 och i 5 nya regioner, nämligen Västerbottens, Västcrnorrlands, Västmanlands, Örebro och Kalmar län: 23 950 000 kronor. Etapp 3: Samma förutsättningar som i etapp 1 + 2 samt rikskonsertverksamhet i återstående 13 regioner, dvs. fullt utbyggd verksamhet: 28 700 000 kronor. En specifikation av kostnaderna återgives i tabellen på nästa sida. Av denna framgår, att utredningen uppskattat kostnaderna för vidareutbildning av militärmusikerna till 500 000 kronor u n d e r de båda första åren, till 250 000 kronor det tredje året och till 200 000 kronor under ett fjärde år. Medelsbehovet nedgår successivt i samma mån som nuvarande underofficersskola vid KMH omgestaltas för att tillfredsställa de utbildningskrav, som den nya musikorganisationen kommer att ställa. Vidareutbildningen bör taga sin början under budgetåret 1968/69. En stor del av regionsensemblernas verksamhet kommer att omfatta skolkonserter. Utredningen har beräknat att i den fullständigt utbyggda verksamheten ungefär hälften av skolkonserterna kommer att utföras av dessa ensembler och deras medlemmar. För dessa konserter bör liksom för övriga skolkonserter avnämaravgift utgå med 50 %. Utredningen har diskuterat, huruvida de föreslagna normalprinciperna för statsbidrag skall gälla för lokala konsertarrangörer, då konserterna utföres av de regionala ensemblerna, eller huruvida sådana konserter utan avgift skall

197 ställas till lokalarrangörernas förfogande. Förutsättningen i det senare fallet borde vara, att intäkterna skulle tillföras en regional fond för stimulans av övrig rikskonsertverksamhet inom regionen. Utredningen anser, att detta sistnämnda alternativ bör prövas under förslagsvis 3 år och i takt med utbyggnaden. Det är troligt att en medveten satsning av detta slag, framför allt inom ramen för föreningskonserter etc skulle verka stimulerande under uppbyggnadstiden och medverka till att relativt snabbt förankra rikskonsertverksamheten i dess helhet inom olika samhällssektorer. Det bör även framhållas, att

amatörmusikerna i tillkommande regioner får sin första kontakt med rikskonserttanken genom de nya ensemblerna, i vilka de i viss utsträckning kommer att kunna medverka i sina hemorter. Det är slutligen i anknytning till dessa ensemblers verksamhet som tonkonstnärerna både som solister och instruktörer först kommer att utöva sin konst, sålunda i en spridning, som sker i snabbare takt än vad som gäller för rikskonsertverksamheten i övrigt. Utredningen beräknar för de närmaste budgetåren de totala kostnaderna för rikskonsertverksamheten till följande belopp:

Kostnader i miljoner kronor Ändamål

Institutets kansli, löner centrala produktionskostnader och omkostnader i övrigt producenter Regionala produktionskostnader: 6 regionintendenter m bitr + 11 » » » Summa centrala och regionala administrations- och produktionskostnader. . Verksamheten: Artister och kostnader för produktion i: 4 regioner (försökslänen) +

1968/ 1969

1969/ 1970

1970/ 1971

1971/ 1972

(slutskedet)

2.20 0.60

3.00 0.60

5.25 1.15

5.25 1.15

5.25 1.15

0.45 0.85

0.45 0.85

0.45 0.85

0.45 0.85

1.60 1.20

1.60 1.20

1.60 1.20 2.00

1.60 1.20 2.00

1.60 1.20 2.00 5.20

0.50 0.70 16.25

0.50 0.70 16.20

0.301) 0.70 21.00

5 regioner ( — etapp 2) Vidareutbildning av militärmusikcr. . Regionsensemblernas konsertverksamhet Punktinsatser och grammofonskiveproduktion Turnéanslag för SFO m fl

0.70 0.70 4.70

0.60 0.70 9.60

Totalt

28.70 Avgår: arrangörsavgifter Omföringsanslag under VIII huvudtiteln att gottskrivas IV huvudtiteln

\etloutgifl

10 10

1'? 9(1

») preliminärt belopp

198 Härtill kommer under anslagsrubriken Bidrag till yrkesorkestrar under ettvart av de fyra budgetåren och i slutskedet det förstärkningsanslag på 1 770 000 kronor, som utredningen föreslagit. Ovan angivna belopp har framräknats utifrån den förutsättningen att verksamheten organiseras såsom statlig myndighet. Om stiftelseformen väljes, tillkommer i slutskedet 2 miljoner kronor, motsvarande indirekta lönekostnader, som man i fallet statligt verk ej upptar inom den egna budgeten. Med hänvisning till den redogörelse för kostnaderna under budgetåret 1968/ 69, som utredningen lämnat i tabellen ovan, hemställer utredningen att anslaget till rikskonsertverksamheten för budgetåret 19G8/69 upptages med 7 100 000 kronor, samt att anslaget från och med detta budgetår utbrytes ur anslaget »Bidrag till särskilda kulturella ändamål» och upptages såsom ett reservationsanslag under VIII huvudtiteln under motivering att verksamheten lämnat försöksstadiet. Anslaget bör rubriceras »Rikskonserter». Härutöver hemställer utredningen att anslaget Bidrag till yrkesorkestrar från och med budgetåret 1968/69 uppräknas med anfört belopp, 1 770 000 kronor.

av konserter. Under försökstiden h a r berörda landsting inrättat sådana fonder, vilka förvaltats av länsbildningsförbunden. Ett oavvisligt villkor för statsbidrag till en regional konsertverksamhet är enligt utredningens åsikt, att regionen ifråga kan uppvisa ett distributionsorgan med sådan styrka såväl organisatoriskt som personellt, att de uppgifter, som skall läggas på den regionala instansen, kan genomföras effektivt. Under försökstiden har särskilda stimulansbidrag utgått till länsbildningsförbunden såsom i första hand en kompensation för ökade administrations- och lönekostnader. Då utredningen föreslagit inrättandet av en intendents-producenttjänst vid varje regionsensemble — vilket innebär en decentralisering av vissa funktioner inom det centrala kansliet — synes det inte längre motiverat med särskilda, direkt från institutet utgående stimulansbidrag. Då man emellertid såsom redan framhållits även i fortsättningen måste ställa stora organisatoriska krav på de regionala instanserna och dessa ofrånkomligt kommer att få ökade arbetsuppgifter, vill utredningen föreslå en generell ökning av de statsanslag till länsbildningsförbunden som utgår via skolöverstyrelsen.

Utredningen förutsätter att landstingen kommer att för den regionala verksamheten inrätta stödfonder för sådana arrangörer, som endast med orimliga insatser förmår åtaga sig arrangerandet

Utredningen förutsätter, att skolöverstyrelsen i detta ärende varje år inhämtar institutsstyrelsens yttrande angående anslagets storlek och användning.

AVDELNING 6

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen föreslår att den alltsedan budgetåret 1963/64 bedrivna försöksverksamheten med rikskonserter från och med den 1 juli 1968 övergår i en permanent rikskonsertverksamhet med huvudsaklig inriktning på produktion av kvällskonserter, ungdomskonserter och skolkonserter samt av grammofonskivor och ljudband. Utredningen finner inte osannolikt att rikskonsertverksamheten i fullt utbyggt skick kan komma att omfatta cirka 20 000 konserttillfällen per år, varav 15 000 skolkonserter. Ett sådant utbud av konserter kan enligt utredningens uppfattning endast komma till stånd om de personella resurserna — konsertmusiker, ensembler och orkestrar — disponeras bättre än hittills varit fallet. För de enskilda tonkonstnärernas vidkommande kommer en ökad omfattning av konsertverksamheten i vårt land att innebära möjligheter till fler engagemang och ett större ekonomiskt utbyte av deras konstnärliga verksamhet. Utredningen finner det angeläget att den nu pågående utredningen om den högre musikutbildningen beaktar den väsentligt större efterfrågan p å sådan utbildning, som blir följden av ett genomförande av KBU:s förslag. De nu verksamma utbildningsanstalterna bör beredas resurser att i väsentlig grad öka sin utbildningskapacitet. Dessutom bör närmare utredas huruvida ytterligare skolor bör öppnas, eventuellt i

form av filialer till de nu verksamma. De framskridna planerna på en filial till Ingesundsskolan i Östersund hör till dem, som närmast borde behandlas. För landets yrkesorkestrar föreslår utredningen en viss utbyggnad, som skall möjliggöra för rikskonsertverksamheten att i ökad utsträckning taga dessa orkestrar eller ensembler ur desamma i anspråk för turnéverksamhet. Utbyggnaden kommer orkestrarna till gagn också i deras stationära verksamhet, då den hittillsvarande underbemanningen i många orkesterstämmor därmed i viss mån avhjälpes. Förslaget innebär för Stockholms filharmoniska orkesters vidkommande en ökning med 12 stråkmusiker och 5 blåsmusiker, motsvarande numerären hos filharmonikernas kammarorkester och blåsarkvintett, vilka ensembler — jämte Musica nova-ensemblen, som även till största delen ingår i denna orkester, •— föreslås kunna disponeras av rikskonsertorganisationen för turnéer. Utredningen föreslår att Nordvästra Skånes orkester ombildas till stor kammarorkester med bibehållande av hittillsvarande numerär, 30 man, vilken i betydande utsträckning skall kunna tagas i anspråk för turnéverksamhet. Orkestern bör i anslutning härtill förändra sin repertoarinriktning. Genom samarbete med Malmö konserthusstiftelses orkester skall konsertpubliken i Hälsingborg framdeles garanteras uppförande av den symfonirepertoar, som ej

200 vidare kommer att ingå i Hälsingborgsorkesterns spelplaner. För de fyra övriga statsunderstödda symfoniorkestrarna, de i Malmö, Göteborg, Norrköping och Gävle, föreslår utredningen en omedelbar numerär utökning med i första hand 10 man per orkester. Kostnaderna för den föreslagna utökningen beräknas uppgå till sammanlagt 1 770 000 kronor i 1966 års kostnadsläge, vilket belopp bör garanteras av staten. Kommunala bidrag och landstingsbidrag förutsattes kunna utverkas i samma relation som hittills. Härutöver bör uppläggas ett särskilt turnékonto hos rikskonsertorganisationen på 700 000 kronor årligen, avsett bl a för den omfattande turnéverksamhet, som lämpligen skall komma på Stockholms filharmoniska orkesters del att genomföra. I denna post ingår även de utlandsturnéer, som denna och andra ensembler beräknas göra i samplanering mellan rikskonsertorganisationen och Svenska institutet. Frågor rörande huvudmannaskapet för de statsunderstödda symfoniorkestrarna bör, liksom rörande en förstärkning av orkesterföreningarnas kansliorganisation, skyndsamt upptagas av teater- och orkesterrådet. Vidare bör de orkesteranställda musikernas löne- och anställningsförhållanden underkastas en översyn. Efter samråd med organisationsnämnden för militärmusiken föreslår utredningen, att militärmusikkårerna — med undantag för de två som är förlagda till Stockholmsområdet — framdeles ingår som en integrerande del i rikskonsertverksamhetens orkesterorganisation. Militärmusikkårerna skall enligt detta förslag utökas från 24 till 30 man och utgöra regionala ensembler. Kårernas personal skall i ökad omfattning medverka i det civila musiklivet, dels så-

som orkestrar, dels såsom kammarmusik- och blåsarensembler av olika slag. Förutom uppgiften att tillgodose det rent militära musikbehovet bör r.iilitärmusikkårerna i viss utsträckning — bl a med militärmusikkårs stämbesättning — även forsättningsvis svara för underhållningsmusik för både förbandens personal och allmänheten. Främst med hänsyn till att det militära musikbehovet i allt väsentligt är koncentrerat till sommarhalvåret, då det allmänna musiklivet av traditionella och institutionella skäl är avsevärt begränsat, torde här skisserat utnyttjande av militärmusikkårerna kunna säkerställas. Den till det allmänna musiklivet hänförliga delen av förbandens behov av musik för underhållning, som inte tillgodoses med militärmusikkårer, förutsätts skola inom rikskonsertverksamhetens ram täckas av andra ensembler och artistgrupper. Även med den ökade verksamheten inom det civila musiklivet bör ledningen av militärmusiken framdeles utövas av militära myndigheter, vilka också i princip bör svara för militärmusikens administration, lokalbehov m m. Härvid förutsattes emellertid att det allmänna musiklivets företrädare får ett inflytande i fråga om musikkårernas utnyttjande och musikpersonalens rekrytering och utbildning. Militärmusikkårerna bör vara förlagda till militära förband (motsv). Under hänsynstagande såväl till kravet att det militära musikbehovet skall kunna tillgodoses i rimlig omfattning som till det allmänna musiklivets behov föreslår organisationsnämnden att 18 militärmusikkårer bibehålls och förläggs till följande orter: Uppsala, Strängnäs, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Visby, Kristianstad, Halmstad, Borås, L'ddevalla, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Bo-

201 den. Konsertbyråutredningen å sin sida föreslår att kåren i Uppsala förlägges till Västerås och att kåren i Visby utgår. Såvitt angår musikpersonalens anställningsform räknar organisationsnämnden och utredningen tills vidare med nuvarande ordinarie tjänstemannaställning. Något skäl att bibehålla nuvarande militära anställningsform synes emellertid ej föreligga. Med beaktande av att musikkårerna är knutna till försvaret och att tjänstgöringen till ej obetydlig del omfattar militär tjänsteoch paradmusik, torde en civilmilitär anställningsform vara lämplig. Då musikpersonalen skall ingå i rikskonsertverksamhetens orkesterorganisation synes vidare avlöningsförmåner, arbetstidsförhållanden etc böra så långt möjligt — med hänsyn till de militära tjänstgöringsförhållandena — anpassas efter gällande villkor för musiker vid de statsunderstödda symfoniorkestrarna. Riktlinjerna för fördelningen av militärmusikkårernas tjänstgöring mellan de båda uppgifterna att tillgodose ett allmänt musikbehov och ett specifikt militärt musikbehov synes böra fastställas centralt. En central handläggning torde även vara erforderlig beträffande frågan om hur det allmänna musikbehov som är hänförligt till den militära sektorn skall täckas. Det synes lämpligt att sådana spörsmål avgöres av en central nämnd med representanter å ena sidan för rikskonsertverksamhetens ledning och det allmänna musiklivet i övrigt och å andra sidan för försvaret. F r å n försvarets sida bör företrädare för främst utbildnings- och personalvårdsfunktionerna utses. Musiknämnden bör fatta beslut om den principiella fördelningen av kårernas användning i civila och militära sammanhang liksom pröva den omfattning, i vilken anmälda musikbehov inom den

militära sektorn bör tillgodoses inom ramen för landets samlade resurser för »musikproduktion». Musiknämnden torde även böra ha principiella uppgifter i fråga om rekrytering och utbildning samt om ekonomisk förvaltning o. d. På grundval av centralt beslutade riktlinjer bör inom de olika regionerna ske en detaljplanering av musikkårernas utnyttjande. Denna planering anförtros lämpligen åt den regionale funktionär — regionsintendent — inom rikskonsertverksamheten, som enligt utredningen erfordras även för andra uppgifter, nämligen producentuppgifter. Detaljplaneringen, som således även bör avse försvarets musikbehov inom. regionen, bör utföras efter samråd med företrädare för vederbörlig militärmyndighet. Beslut om musikkårernas tjänstgöring fattas av chefen för det förband, till vilket kåren är förlagd. Kostnaderna för militärmusiken bestrides för närvarande nästan helt från anslag under IV huvudtiteln. Undantaget utgörs av musikhögskolans kostnader för den dit förlagda musikunderofficersoch musikdirektörsutbildningen. För innevarande budgetår har uppförts anslag till avlöningar, omkostnader och materiel för militärmusiken om tillhopa 14 985 000 kronor. Härtill kommer vidare en del icke särredovisade kostnader, exempelvis lokalkostnader, vissa transport- och administrationskostnader etc. Kostnaderna för en militärmusikorganisation som utgör en integrerande del av samhällets allmänna musikorganisation bör inte belasta försvarshuvudtiteln i större mån än militärmusiken kommer försvaret tillgodo. Den del av kostnaderna för militärmusiken som belöper sig på utnyttjande av militärmusikkårerna utanför den militära sektorn bör därför belasta vederbörande avnäma-

202 re eller i förekommande fall betalas med anlitande av andra riksstatsanslag än de under IV huvudtiteln. I den utsträckning försvaret inom rikskonsertverksamhetens ram för musikframträdanden tar i anspråk andra än militärmusiker, skall dock kostnaderna härför hestridas från IV huvudtiteln. I avvaktan på resultatet av nu pågående utredning om vissa utbildningsfrågor på musikområdet föreslår utredningen icke någon förändring av utbildningsorganisationen inom militärmusiken. Ett preciserat och detaljerat förslag rörande militärmusikens uppgifter och organisation m m bör, sedan principbeslut fattats om rikskonsertverksamhetens utformning och militärmusikens roll inom denna organisation, kunna utarbetas inom ett år. För de nuvarande militärmusikernas del torde en omorganisation enligt det skisserade förslaget kunna genomföras inom ett par år efter statsmakternas beslut. Utredningen beräknar att proportionerna mellan militärt och civilt ianspråkstagande av militärmusikkårerna —regionsensemblerna i slutskedet i ekonomiskt avseende kommer att bli 1: 2, d v s att nuvarande avlöningsanslag på inemot 15 miljoner kronor kommer att fördelas med 5 miljoner kronor på den militära organisationen och 10 miljoner kronor på den civila. Utredningen föreslår med hänsyn härtill att ett förslagsanslag på 10 miljoner kronor upptages under VIII huvudtiteln, från vilket vid varje budgetårs slut till IV huvudtiteln överföres det belopp, vartill det civila utnyttjandet av ifrågavarande ensembler kostnadsmässigt kan beräknas uppgå. Den planerade omläggningen av militärmusikkårernas insatser i det allmänna musiklivet kommer i hög grad att påverka den orkesterverksamhet som alltsedan år 1928 bedrivits av

Sveriges orkesterföreningars riksförbund (SOR). Utredningen h a r av organisatoriska och konstnärliga skäl funnit sig böra föreslå att en stor del aiv SOR-verksamheten ges en annan inriktning. Utredningen anser, att de riktlinjer för statsbidrag som hittills tillämpats bl a om ett visst antal offentliga komsertframträdanden från orkestrarnas sida framdeles bör ändras och att orkestrarna i stället erhåller ett årligt statsanslag på förslagsvis 1 000 k r o n o r per orkester, förutsatt att ett lika stort belopp ställes till förfogande från annat håll, samt att verksamheten i princip inriktas på ren amatörverksamhet. För vissa SOR-orkestrar föreslår utredningen dock ett samarbete med de föreslagna regionsensemblerna, ersättande det som sedan länge pågått mellan SOR-orkestrarna och militärmusikkårerna. F ö r dessa orkestrars vidkommande förutsattes ett väsentligt större statsbidrag. I fråga om militärmusikkårerna föreslår utredningen slutligen att en omfattande vidareutbildning av medlemmarna insattes i syfte att komplettera deras färdigheter i ensemblespel och deras insikter i en allmän musikrepertoar m m. Kostnaderna för denna vidareutbildning uppskattas av utredningen till 500 000 kronor under de två första åren. Under de följande åren kan kostnaderna beräknas till väsentligt lägre belopp. Genom denna åtgärd göres kårernas personal beredd för den mångfald av uppgifter, som kommer att åläggas den i rikskonsertverksamheten. Genom de sålunda föreslagna åtgärderna: en successiv utbyggnad av den högre musikutbildningen, en upprustning av de statsunderstödda symfoniorkestrarna och ett ökat ianspråktagande för det civila musiklivet av militärmusikkårerna anser utredningen att

203 hehovet av tonkonstnärers och ensemblers medverkan i skilda sammanhang i stort sett kan tillgodoses i en blivande rikskonsertverksamhet. Varje minskning av de föreslagna åtgärderna kan komma att äventyra hela denna verksamhet. Rikskonsertverksamhetens organisation föreslås av utredningen få följande utformning. I valet mellan olika företagsformer liar utredningen utmönstrat aktiebolagsformen och anför såsom alternativ stiftelse eller statlig myndighet med förord för stiftelseformen. Utredningen föreslår att verksamheten organiseras såsom ett institut benämnt statens institut för rikskonserter, under ledning av en direktör och en styrelse på 5 personer, som vid sin sida har ett råd, benämnt statens råd för rikskonserter, valda av skilda organisationer och sammanslutningar, åt vilka Kungl. Maj:t uppdragit att företaga ett sådant val. Utredningen föreslår att direktören av Kungl. Maj:t utses för en tid av 5 år och att styrelsen utses av Kungl. Maj:t för en tid av 3 år bland personer med administrativa och konstnärliga erfarenheter. Hos statens råd för rikskonserter föreslår utredningen att en sekreterarebefattning inrättas.

Till det centrala kansliet kan i en framtida utbyggnad fogas en sektion för produktion av grammofonskivor och ljudband. Kansliet h a r till uppgift att inom ramen för av staten tilldelade medel producera konserter för skola, ungdom och vuxen publik. Denna produktion skall ske i nära kontakt med skolmyndigheterna och folkbildningsorganisationerna. Till skolkonserterna, som gives stadieinriktade för låg-, mellan-, högstadium och gymnasium, tillhandahålles pedagogiskt utformat elev- och lärarmaterial. Genom samarbete med Sveriges radios regionala kontor produceras radioprogram före de enskilda konserterna som kan beställas av de enskilda skolorna från länets AV-central. Till vuxenkonserterna tillhandahålles studiematerial, programmaterial och centralt framställt affischmaterial. I samarbete med folkbildningsorganisationerna utarbetas nämnda studiemateriel som stöd i en strävan att skapa ökad förståelse och kontakt mellan publiken och konstverket (konserten, kompositionen, exekutören). Utredningen föreslår att skolkonserterna distribueras i samråd med länsskolnämnderna från det centrala kansliet direkt till skolorna men i nära samverkan på planeringsstadiet med såväl Institutets kansli föreslås organiserat regional som lokal instans. Vidare utpå fem avdelningar: planeringsavdelningen, med sektioner för planering och går utredningen från att länsbildningsinformation, administrativa avdelning- förbunden blir distributionsorgan been, med sektioner för ekonomi och för- träffande vuxen- och ungdomskonserlagsverksamhet, skolkonsertavdelning- terna. en, med sektioner för produktion av Musiken är ett av många olika kulturskolkonserter respektive av Musik för utbud, som det ankommer på samhället Ungdom-konserter och för studieverk- att främja. Utredningen förutsätter att samhet, kvällskonsertavdelningen samt samordnande kulturdelegationer inrätregionavdelningen. Hos den sistnämnda tas för olika kulturaktiviteter såsom teaavdelningen samordnas de i det före- ter, konst, film och musik på såväl gående omnämnda regionsintendenter- central, och regional som lokal nivå. I nas arbetsuppgifter på central nivå. dessa kulturdelegationer, förutsätter ut-

204 redningen att såväl samhälleliga som enskilda organ kommer att samverka. Det framstår som mycket angeläget att en fast organisation för de lokala kulturaktiviteterna etableras med möjlighet att stimulera de lokala intressena för bl a det statliga utbudet av konserter, konstutställningar, teaterföreställningar m m. Denna lokala instans åvilar att på ett rationellt sätt svara för den lokala administrationen och distributionen i sammanhanget. Kostnaderna för den konsertverksamhet, som utredningen föreslår komma till stånd, skall till någon del bäras av om skolkonserter av skolkommunerna, i fråga om ungdoms- och kvällskonserter av föreningar, sammanslutningar och samhälleliga organ o s v . Kostnaderna ifråga utgöres dels av utgifter för själva konsertarrangemanget — lokalhyra, vaktmästare, lokal affischering etc. — samt viss del av konsertgivarnas gager. Härvidlag har utredningen stannat för samma fördelning som tillämpats under försökstiden, d v s '/» av nämnda kostnadspost ifråga om skoloch ungdomskonserter och V* ifråga om kvällskonserter. Kanslikostnader, återstående delar av gagerna och artisternas rese- och traktamentskostnader samt kostnader för centralt framställt studie- och programmaterial skall enligt utredningen betalas med statsmedel. Skolkonserterna erbjudes skolkommunerna till ett i förväg fixerat pris för tre konserter, oberoende av program»paketets» sammansättning. Konserterna får enligt överenskommelser med vederbörande skolmyndighet upprepas ytterligare en gång utan extra kostnad för arrangören. Priset har hittills varit 1 200 kronor, men måste enligt vad utredningen inhämtat för nästkommande verksamhetsår höjas till 1 400 kronor för varje sådan omgång om tre konser-

ter — i realiteten sex konserter. En stor del av skolkonserterna — omkring hälften enligt utredningens uppskattning — kommer framdeles att utföras av de regionala ensemblerna eller medlemmar i dessa ensembler. F ö r dessa konserter bör liksom för övriga skolkonserter, kostnaderna uttagas av skolkommunerna enligt vad ovan anförts. Ifråga om ungdoms- och kvällskonserterna föreslår utredningen att under en prövotid på 3 år de regionala ensemblerna skall ställas till lokalarrangörernas förfogande utan avgift. Intäkterna från konserterna skall enligt utredningens förslag överföras till en regional fond för stimulans av övrig rikskonsertverksamhet inom regionen. En medveten satsning av detta slag, framför allt inom ramen för föreningskonserter etc skulle verka stimulerande under uppbyggnadstiden och medverka till att relativt snabbt förankra rikskonsertverksamheten i dess helhet inom olika samhällssektorer. Utredningen vill även framhålla, att amatörmusikerna i de tillkommande regionerna får sin första kontakt med rikskonserttanken genom de nya ensemblerna, i vilka de i viss utsträckning kommer att kunna medverka i sina hemorter. Det är slutligen i anslutning till dessa ensemblers verksamhet, som tonkonstnärer såväl som solister och instruktörer först kommer att utöva sin konst, sålunda i en spridning som sker i snabbare takt än vad som gäller för rikskonsertverksamheten i övrigt. Den av utredningen föreslagna rikskonsertverksamheten kommer att i kostnadshänseende ställa stora anspråk på stat och kommun. Utbyggnaden av denna verksamhet måste givetvis anpassas till det statsfinansiella läget. Utredningen kan med hänsyn härtill och då några riktlinjer för verksamhetens succts-

205 siva utbyggnad inte kan preciseras, endast angiva de beräknade slutliga kostnaderna för en fullt utbyggd rikskonsertverksamhet. Kostnadsberäkningarna följer härnedan.

22 900 000 kronor ingår de i tidigare sammanhang anförda medel på beräknat 10 000 000 kronor, vilka skulle upptagas såsom ett omföringsanslag under VIII huvudtiteln för att efter varje budgetårs slut gottskrivas IV huvudtiteln

Rikskonscrier (reservationsanslag) Centrala och regionala administrations- och produktionskostnader. Artister och produktionskostnader lör: Kvällskonserter Skol- och ungdomskonserter Punktinsatser och grammofonskiveproduktion Turnéanslag för SFO m fl Summa för kansli, omkostnader och produktion Avgår: arrangörsavgifter Nettoutgift för staten. Under anslagsrubriken Bidrag till yrkesorkestrar tillkommer enligt utredningens förslag för utbyggnad av dessa orkestrar 1 770 000 kronor. Det nu utgående anslaget till SOR-orkestrarnas verksamhet på 250 000 kronor föreslås bibehållet till belopp men uppdelat på bidrag till amalörverksamhet med förslagsvis 30 000 kronor och bidrag för medverkan i regionalensembleverksamhet med förslagsvis 220 000 kronor. I de centrala administrationskostnaderna enligt ovan ingår de arvodesbelopp, som framdeles enligt Kungl. Maj:ts bestämmande bör disponeras för det föreslagna institutets r å d och sekreterare, för styrelsens arvoden och ersättningar i övrigt. Löner och arvoden för hos institutet anställd personal blir enligt utredningens mening föremål för vissa förhandlingar och kan ej i förhand beräknas. Institutets styrelse bör inom ramen för det totala anslaget kunna överskrida någon av posterna endast i den mån det belopp, varmed en post överskrides, inbesparas under någon eller några av övriga ifrågavarande poster. I summan nettoutgift för staten på

kronor 7 700 000 10 000 000 10 000 000 300 000 700 000 28 700 000

5 800 000 22 900 000

för det civila musiklivets ianspråktagande av militärmusikkårerna. Kostnaden h a r sålunda tidigare funnits under IV huvudtitelns anslag till militärmusiken och innebär icke någon merutgift för statsverket. Anmärkas bör slutligen, att kostnadsberäkningen ovan utförts under antagandet att verksamheten organiserats såsom statlig myndighet; i händelse stiftelseformen väljes för institutets verksamhetsform måste de tillkommande indirekta lönekostnaderna på cirka 2 000 000 kronor redovisas öppet, vilka man i fallet statlig myndighet eljest ej upptar inom den egna budgeten. Utredningen förutsätter, att landstingen kommer att till den regionala verksamheten inrätta stödfonder för sådana arrangörer, som endast med stora egna insatser förmår åtaga sig arrangerandet av konserter. Under försökstiden h a r som tidigare nämnts berörda landsting inrättat sådana stödfonder. Ett oavvisligt villkor för statsbidrag till en regional konsertverksamhet är att regionen kan uppvisa ett distributionsorgan med sådan styrka såväl organisatoriskt som personellt att de uppgifter,

206 som skall läggas på den regionala instansen, kan genomföras effektivt. Under försökstiden har till länsbildningsförbunden särskilda stimulansbidrag utgått, vilka i första hand varit kompensation för ökade administrationsoch lönekostnader. Då utredningen föreslagit en decentralisering av det centrala kansliet med till regionerna utflyttade intendenter-producenter, synes det utredningen inte längre motiverat med särskilda, direkt från institutet utgående stimulansbidrag. Med hänsyn

till de stora organisatoriska krav, som även fortsättningsvis måste ställas på de regionala instanserna, och dessa ofrånkomligt kommer att få ökade arbetsuppgifter, föreslår utredningen en generell ökning av de statsanslag till länsbildningsförbunden, som utgår via skolöverstyrelsen. Utredningen förutsätter, att skolöverstyrelsen i detta ärende varje år inhämtar institutsstyrelsens yttrande angående anslagets storlek och användning.

MUSIKVANOR I SVERIGE Av Göran Nylöf

14—614817

Innehåll

1. En sociologisk syn på musikkultur 2. Musikvaneundersökningen 2.1. Presentation av musikvaneundersökningen 2.2. Postenkäten 2.3. Intervjuundersökningarna

5 10 10 13 16

3. Resultatredovisning 4. Musikaliska värderingar 4.1. Inställningen till olika slag av musik 4.2. Inställning till olika slag av musik —• jämförelser mellan olika kategorier 4.3. Musikkulturens struktur mot bakgrund av musikaliska värderingar. . 5. Musikkonsumtionen 5.1. Vad är musikkonsumtion? 5.2. Musikutövarna 5.3. Besökarna av musikevenemang 5.4. Vem lyssnar på grammofonskivor? 5.5. Lyssnande på musik i radio 5.6. Skillnader i musikkonsumtion mellan olika befolkningskategorier —• en sammanfattning 5.7. Samband mellan musikaliska aktiviteter 5.8. Det musikaliska aktivitetsregistret 6. Musikaliska värdeföreställningars relationer till musikintresset 6.1. Översikt över den musikaliska attitydens och det musikaliska beteendets strukturer 6.2. Musikkonsumtion och värderingar av musik 6.3. Avvikelser från förväntad överensstämmelse mellan musikvärdering och musikkonsumtion 6.4. Musikkonsumtion och värderingar av musik — jämförelser mellan skilda befolkningskategorier 6.5. Konsertbesök och inställning till klassisk musik 6.6. Besök vid evenemang med popmusik och inställning till popmusik . . 6.7. Besök vid evenemang med jazzmusik och inställning till jazzmusik . . 6.8. Musikaliska värdeföreställningar och musikintresse — en sammanfattning Bihang

22 23 23 36 71 95 95 99 113 134 154 161 166 177 190 190 199 216 221 233 246 256 264 271

1. E n sociologisk syn på musikkultur

Sociologi är studiet av människan som grupp- och samhällsvarelse. Inom sociologin vill man förklara det sociala beteendet, dvs den del av det totala beteendet, som är ett resultat av att människan inte lever som en isolerad individ, utan påverkas av andra människor i sin omgivning. Den närmaste sociala omgivningen kan definieras som de grupper, vilka individen är medlem av. De beteenden som enbart betingas av biologiska faktorer eller av den fysiska miljön är således ej sociala. Det är framför allt två fenomen i det sociala beteendet som intresserar en sociolog. För det första kan man konstatera att en viss individ i en given definierad situation eller inför ett givet definierat objekt beter sig på samma sätt vid olika tillfällen. Man kan iaktta en tendens till att socialt beteende upprepas. För det andra kan man finna att olika människor beter sig likadant i givna situationer eller inför givna objekt. Man kan även konstatera en tendens till att det sociala beteendet är likformigt. Att individen A handlar på ett visst sätt i en viss situation är inte i och för sig så intressant för en sociolog, som iakttagelsen att A handlar p å samma sätt varje gång han befinner sig i denna situation och att även B handlar på samma sätt som A. Det är det likformiga och u p p r e p a d e sociala beteendet, som är sociologins främsta studieobjekt. (Vi utgår h ä r från Torgny T Segerstedts betraktelsesätt; se Segerstedt 1956 1 och 1966.2)

Xven inom det specialområde av sociologin som musiksociologin utgör måste det upprepade och likformiga beteendet studeras i första hand. Inom musiksociologi kan man givetvis inte intressera sig för vilka sociala beteenden som helst utan begränsar sig till sådana som har direkt eller indirekt anknytning till fenomenet musik. För att omfattningen av musiksociologin skall kunna belysas måste således innebörden av termen »musik» klarläggas. Vi kommer dock inte att här ange någon fixerad definition på fenomenet musik utan i stället påtala att man som musiksociolog får vara beredd att acceptera varje fenomen, som någon grupp eller minoritet i samhället vill beteckna med termen »musik» som en intressant utgångspunkt för musiksociologiska studier. Enligt detta synsätt blir definitionen av fenomenet musik en empirisk fråga, som måste besvaras med empirisk forskning. Den exakta innebörden av termerna »musik» och »direkt och indirekt anknytning till musik» lämnas tills vidare åt sidan. Låt oss bara anta att man på samma sätt som man kan tänka sig förekomsten av en social verklighet kan tänka sig existensen av en musiksocial verklighet. I och för sig skulle en individs beteende inför denna verklighet kunna ta sig ett mycket stort antal uttryck. I själva verket är det endast in1 Segerstedt, T. T. (1956) Symbolmiljö, mening och attityd, Uppsala. 2 Segerstedt, T. T. (1966) The Nature of Social Reality, Lund.

(i dividens fysiska och biologiska kapacitet som sätter en gräns för de möjliga uttryck som en individs beteende kan anta. Trots detta är det bara ett litet urval av möjliga beteenden, som faktiskt kommer till uttryck, dvs kan observeras bland det stora antal, som är möjliga för en given individ. På samma sätt kan man finna stora begränsningar i faktiska beteenden på det kollektiva planet. För att kunna förklara dessa begränsningar måste vi anknyta till vad som tidigare nämnts om upprepat och likformigt beteende. Om det vore en ren tillfällighet att A vid upprepade tillfällen handlar på samma sätt i en given situation eller om samstämmigheten i A:s och B:s handlande vore rent slumpmässig skulle vi inte fästa så stort avseende vid dessa överensstämmelser. Om däremot både A och B har en disposition att handla just på ett visst likartat sätt i en given situation kan man säga att A och B h a r samma sociala vana. Med kännedom om sociala vanor kan man med större eller mindre säkerhet förutsäga framtida beteende. Rent definitionsmässigt måste de sociala vanorna vara inlärda och om inte direkt så åtminstone på lång sikt kunna återföras till ett gemensamt ursprung. Det är således ingen tillfällighet att två individer har samma sociala vana, utan det förutsätter att de båda uppfattar och tolkar den givna situationen likartat. I en gemensam social vana ingår även ett gemensamt sätt att uppfatta och definiera situationen. Individer med gemensamma sociala vanor har ofta en gemensam symbolmiljö. (Se Segerstedt 1956.) Man kan uppdela beteenden i fysiska aktiviteter och symboliska aktiviteter. Till symboliska aktiviteter kan räknas beskrivningar av verkligheten, uttalade värderingar och verbala känslouttryck samt påståenden om rätt och orätt, om

vad man bör och ej bör göra. Till dessa symboliska aktiviteter h ö r en motsvarande inlärd disposition eller handlingsberedskap. Till den sociala vanan räknas alltså såväl symboliska och fysiska aktiviteter med tillhörande beteendedisposition eller handlingsberedskap. För att anknyta till musiksociologin kan vi betrakta musikvanor som de slag av sociala vanor, som kommer till uttryck i en musiksituation. Rent fysiologiska reaktioner på musik må vara aldrig så vanemässiga, med den givna definitionen p å musikvana ligger de ändå utanför detta begrepp. På samma sätt som övriga sociala vanor inte är begränsade till fysiskt beteende, innefattar även musikvanor olika slag av symboliska beteenden samt en disposition eller beteendeberedskap för såväl symboliskt som fysiskt beteende. Musikvanor innebär således inte bara faktiskt handlande av typen att gå på konsert, att spela fiol, att spela grammofonskivor. Till musikvanorna hör även den uppsättning av värderingar som en individ h a r av olika slag av musik, hans sätt att uppfatta och beskriva ett musikstycke, de känslor han upplever och ger uttryck för och hans åsikter om hur man bör bete sig i en musiksituation. Givetvis begränsas omfattningen av musikvanorna inte till faktiska musiksituationer med fenomenet musik konkret närvarande utan musikvanor kan iakttas även i sådana situationer, där musik endast förekommer symboliskt. Exempel på dessa situationer med indirekt anknytning till musik ä r diskussioner om musik, notläsning, läsning av musiklitteratur och musikrecensioner och motsvarande skrivande samt affärsverksamhet i musik m. m. Musikvanorna kommer att innesluta dessa beteenden med tillhörande beteendedispcsitioner. Om vi bryter ut dispositionselementet

7 och beteendeelementet ur musikvanan erhålles två begrepp som skulle kunna benämnas musikalisk attityd respektive musikaliskt beteende. Den musikaliska attityden består av flera sektorer, som står i en viss relation till varandra. Man kan t ex urskilja en intressesektor, en värderingssektor och en kunskapssektor. Till var och en av dessa attitydsektorer hör en motsvarande beteendesektor. Mot musikintresse svarar musikalisk aktivitet, mot musikaliska värdeföreställningar, dvs värderingssektorn i den musikaliska attityden, svarar uttalade värderingar, mot kunskap om musik svarar faktiska beskrivningar etc. Varje sektor i det musikaliska beteendet utgör ett kriterium på motsvarande sektor i den musikaliska attityden. Musikaliska attityder kan aldrig observeras direkt. Vi drar slutsatser om musikaliska attityder genom att studera regelbundenheter och överensstämmelser i musikaliskt beteende. Musikintresse är alltså en disposition för musikalisk aktivitet eller enklare uttryckt en aktivitetsberedskap. Den allmänna tendensen är att stort musikintresse förenas med stor musikalisk aktivitet, litet musikintresse med liten musikalisk aktivitet. Dock är musikintresse och musikalisk aktivitet inte absolut kongruenta. Det finns individer som har stort musikintresse och liten aktivitet och andra som har litet intresse och stor aktivitet. På motsvarande sätt råder en viss men inte absolut överensstämmelse mellan musikaliska värdeföreställningar och uttalade värderingar av musik samt mellan kunskap om musik och beskrivningar av musik. Det kan också förväntas en viss överensstämmelse mellan olika sektorer av den musikaliska attityden respektive det musikaliska beteendet. »Ju mera positiv musikalisk värdeföreställning desto större musikintresse och större

kunskap om musik» är en rimlig allmän grundsats, som med all säkerhet inrymmer många intressanta undantag. Musiksociologisk forskning skall inte i första hand bekräfta eller förkasta denna grundsats och låta sig nöja med detta. Det gäller att visa under vilka omständigheter som satsen gäller och under vilka omständigheter den inte gäller. Givetvis kan även hög intensitet (t ex hög aktivitet, positiva värderingar, stor kunskap) på vissa musikvanor vara förenligt med låg intensitet (t ex låg aktivitet, negativa värderingar, liten kunskap) p å andra musikvanor. Den enskilda individens musikaliska intensitet behöver inte vara generellt hög eller låg. Den kan vara hög i vissa avseenden och låg i andra. Då man anger vilka musikvanor eller vilken kombination av musikvanor som h a r hög intensitet för en individ redovisar man dennes musikaliska orientering. Den totala mängden av musikvanor hos en individ och relationen mellan dessa betecknar individens musikaliska vanemönster eller hans musikaliska personlighet. På samma sätt som sociologen söker efter likformiga sociala vanor letar musiksociologen efter likformiga musikvanor. Om två individer har exakt likadana musikaliska vanemönster bildar de en total musikalisk gemenskap. Det är osannolikt att vi hittar två individer i en total musikalisk gemenskap, men man kan även urskilja olika grader av musikalisk gemenskap eller gemenskap på vissa områden men inte andra. Att konstatera att individerna A och B till en del h a r likadana musikaliska vanor och alltså ingår i samma musikaliska delgemenskap medan C inte hör dit därför att hans musikvanor avviker från de båda förstnämndas kommer dock att bli intressant som studieobjekt bara om vi samtidigt kan kon-

8 statera att A och B är lika eller h a r samma vanor i något annat avseende medan G skiljer sig från dem även här. Ett första arbetsfält för musiksociologin skulle kunna vara att studera sambandet mellan skilda sociala vanor och olika slag av musikvanor eller att konstatera eventuella skillnader mellan olika sociala gemenskaper eller grupper i fråga om musikalisk gemenskapstillhörighet. Två skolbarn, som går och tar spellektioner samtidigt för samma musiklärare ingår åtminstone i ett avseende i samma musikaliska gemenskap. Om de två eleverna dessutom har samma entusiasm för lektionerna och kanske övar tillsammans bildar de i än högre grad en musikalisk gemenskap. Läraren ingår däremot inte i just denna musikaliska gemenskap. Han har ju i det viktigaste avseendet en totalt avvikande musikvana -— han går inte och tar lektioner för samma musiklärare och han övar inte heller tillsammans med eleverna. Man kan säga att eleverna och läraren bildar ett musikaliskt system eller en musikgrupp. Ett musikaliskt system eller en musikgrupp h a r en uttalad eller underförstådd målsättning —• i detta fall att eleverna skall bli goda instrumentalister — som delas av alla medlemmar i gruppen. Skillnaden mellan en musikgrupp och ett musikaliskt system kan uttryckas så att musikgruppen är ett musikaliskt system, där direkt kontakt råder mellan samtliga medlemmar. Det finns ingen anledning att anta att målsättningar i olika grupper och system skall vara helt oberoende av varandra. Den mera omedelbara, konkreta målsättningen i en musikgrupp — att lära elever att spela dragspel — kan ingå i en avlägsnare målsättning — att skapa en god grund för en traditionellt inriktad musikalisk inställning. Flera

till synes skilda musikgrupper eller musikaliska system kan ingå i en och samma målhierarki eller med andra ord ha samma musikaliska orientering. I nära anknytning till dessa målsättningar och till den allmänna musikaliska orienteringen existerar i varje grupp musikaliska normer, vilka även kan vara ordnade i en hierarki inom ett större system. Dessa normer kan ses som språkligt utformade påbud eller uttryck med imperativ funktion (se Segerstedt 1956) och kan gälla såväl de musikaliska attityderna som de musikaliska beteendena. Det är dessa normer, som förväntas influera de musikaliska vanorna bland medlemmarna i en grupp eller i ett större system. I ett givet samhälle existerar flera grupper och flera system. Det existerar också rimligen flera skilda musikaliska orienteringar, som kan vara oberoende av varandra och till och med motstridande. På samma sätt finns i ett samhälle flera motstridande musikaliska normer och normhierarkier. Den totala uppsättningen av sådana musikaliska orienteringar eller målhierarkier och den totala uppsättningen av normhierarkier karakteriserar samhällets musikaliska struktur. I ett samhälle med en enhetlig musikalisk struktur existerar få sådana musikaliska orienteringar och få normhierarkier och det råder en viss överensstämmelse mellan dem som faktiskt existerar. En rikt differentierad musikalisk struktur råder då flera sådana musikaliska orienteringar och normhierarkier existerar och om de strider mot varandra. En musikalisk målhierarki med tillhörande normhierarki kan också betraktas som en musikalisk delkultur. Den totala uppsättningen av sådana delkulturer och relationerna mellan dessa konstituerar då samhällets totala musikkultur. Att som sociolog studera ett samhål-

9 les musikaliska struktur eller dess musikkultur innebär att identifiera olika typer av musikaliska gemenskaper, att beskriva sammansättningen av skilda musikaliska grupper och system samt att ange hur dessa är hierarkiskt ordnade i musikaliska delkulturer. Till musiksociologins uppgifter hör givetvis inte endast att göra sådana strukturanalyser av musikkulturen vid ett givet tillfälle. Strukturförändringar, dess orsaker och effekterna av sådana strukturförändringar för samhället måste också vara ett viktigt fält för musiksociologiska studier. I denna redogörelse har det framkommit att musikvanor betraktas som exempel på sociala vanor. De sociologiska teorier, som gäller för generella sociala vanor bör därför kunna tillämpas på de speciella musikvanorna. Utan att närmare ange på vilket sätt h a r vi inledningsvis hävdat att socialt beteende och därmed sammanhängande sociala vanor får sin utformning bestämd av

den sociala omgivningen. På motsvarande sätt kan förutsättas att musikvanor — musikaliska attityder och musikaliska aktiviteter — inte existerar i ett vacuum utan bildas och förändras i samspel med den sociala omgivningen. Den sociala omgivningen för en individ kan ses som de grupper och sociala system som han är medlem av. Ur musiksociologens synvinkel är givetvis musikgrupper och musikaliska system av speciellt intresse men detta h i n d r a r inte att andra sociala gruppbildningar kan formulera musikvanorna. I nära anknytning till detta blir de enskilda individernas faktiska och upplevda grupptillhörighet, deras samhörighet med vissa andra individer, ett angeläget studieobjekt. Hur formella och informella musikaliska gruppbildningar uppstår och stabiliseras, deras kontakter med andra motsvarigheter, hur medlemmarna rekryteras, är några av de problem, som musiksociologen måste kunna ta itu med.

2. Musikvaneundersökningen

2.1 Presentation ningen

av

musikvaneundersök-

Musikvanenndersökningens målsättning En musikkultur kan översiktligt liknas vid ett ekonomiskt system uppbyggt av producenter, distributörer och konsumenter. På samma sätt som Lennart Holm talar om kulturproducenter, kulturdistributörer och kulturkonsumenter 1 kan man i en musiksociologisk översikt betrakta positionerna musikproducent, musikdistributör och musikkonsument. Som musikproducenter kan man se skaparna av musik -— kompositörer, visdiktare etc •— men även musiker, sångare, dirigenter — uttolkarna av musiken kan således återfinnas bland dessa. I en mera detaljerad beskrivning kan man mycket väl vilja skilja dessa positioner åt. Som musikkonsumenter finner man musiklyssnare eller köparna av varan musik — skivköpare, konsertbesökare, danspublik, musikelever. De musikutövare som enbart spelar för sitt eget nöjes skull ligger det också nära till hands att uppfatta som musikkonsumenter. I den mån som musikutövandet är professionellt eller sker inför publik är det mera att betrakta som en producentverksamhet. En och samma individ kan vara musikkonsument i ett sammanhang och i en viss gruppbildning men i en annan situation vara musikproducent. Det ekonomiska systemet består inte enbart av producenter och konsumenter, utan även av distributörer — gross-

handlare, försäljare, reklammän, men även positioner, som är förknippade med själva förflyttningen av en vara från producent till konsument — h a r en plats i detta system. På samma sätt innehar musikdistributörerna en väsentlig position i ett musikaliskt system. Här finner vi att massmedia för närvarande h a r en kanske dominerande ställning. Bland övriga innehavare av distributionspositioner kan nämnas konsertarrangörer, grammofonindustrins och musikförlagens representanter. Radions, televisionens och även pressens betydelse för musikalisk smakbildning kan inte underskattas, men frågan är om inte alla verksamma inom den musikaliska smakbildningens område i likhet med reklammännen på varudistributionens område bör tilldelas en position bland musikdistributörerna. I så fall kommer representanter för skolan, för föräldrar, för kamratgruppen och umgänget att tidvis fungera som musikdistributörer eller musikförmedlare. Det är inte en allsidig bild av samtliga dessa väsentliga positioner i det musikaliska livet, som föreliggande musikvaneundersökning vill ge, åtminstone inte i sin första etapp. Det är i första hand en kartläggning av musikkonsumenterna som åsyftas. Givetvis kan inte dessa belysas helt separat från övriga positioner, utan relationen mellan konsumenter och producenter 1 Holm Lennart (1964) Strategi för kultur, Stockholm

11 och konsumenter och distributörer utgör en angelägen del av hela projektet. Dock bör framhållas att mycket av vad som presenteras av musikproducenter och musikförmedlare är den bild som musikkonsumenterna upplever av dessa. Det är inte enbart den aktive musikkonsumenten som är föremål för studium utan även den inaktive, men kanske blivande musikkonsumenten är av intresse. Helt isolerad från alla slag av musik kan knappast någon individ stå i dagens samhälle. Även den musikaliskt ointresserade h a r uppfattats som ett angeläget forskningsobjekt och det finns ingen anledning att helt utesluta denna kategori i en omfattande analys av det musikaliska livet i Sverige sett ur musikkonsumenternas speciella synvinkel. Redan på ett tidigt stadium av planeringen av musikvaneundersökningen stod det klart att de frågeställningar, som borde belysas, inte kunde besvaras i en enda undersökningsetapp, därtill var målsättningen med projektet inte tillräckligt enhetligt. Snarare kom flera målsättningar att utkristalliseras, som krävde olika angreppspunkter. Dels ville man ha en överblick över hela fältet dvs en översiktlig studie av musikkonsumtionen i vårt land och dels ville man veta mera detaljerat varför vissa i förväg definierade musikkonsumenter tyckte så eller så och h u r de betedde sig i skilda situationer. Bland annat av den anledningen att man knappast kan använda samma frågemetod till den ringa musikintresserade som till specialisten på något visst slag av musik beslöts att musikvaneundersökningen skulle genomföras i två etapper. I den första etappen syftade man till att ge en bred men översiktlig bild av den svenska musikkonsumenten. Man ville i detta steg nå så många skilda kategorier av individer som möjligt,

varför någon geografisk begränsning knappast var möjlig. Ett begränsat antal frågor om inställning till musik och vissa former av musik samt om uttryck för musikalisk aktivitet utgjorde kärnpunkten i denna etapp och frågorna skickades per post till de utvalda för att återsändas besvarade till frågeställaren (postenkäten). I den andra etappen utvaldes vissa individer med utgångspunkt från svaren p å dessa frågor, som mera intensivt utfrågades av för tillfället utbildade intervjuare, som besökte de utvalda i hemmen (intervjuundersökningen). I denna etapp, som omfattade personer med en mera uttalad musikalisk intresseinriktning, deltog således ett jämförelsevis litet antal personer, som i gengäld mera detaljerat fick redovisa sina synpunkter p å musik och faktiska beteenden i musikaliskt avseende. Med detta förfaringssätt erhålles dels en allmän, översiktlig information om musiklivet i Sverige ur musikkonsumentens synvinkel och dels en på vissa punkter mera djupgående analys av h u r musikaliska attityder och vanor grundlägges, bibehålles och förändras. Planer finns även på att genomföra vissa experimentella, kausalt syftande punktundersökningar, vars närmare utformning kommer att bestämmas av de resultat, som dessa inledande etapper kommer att uppvisa.

Musikvanenndersökningens genomförande

Musikvaneundersökningen har förberetts vid Sociologiska Institutionen i Uppsala i samråd med uppdragsgivarna vid Statens Försöksverksamhet med Rikskonserter. Eftersom institutionen i Uppsala inte h a r någon utbyggd landsomfattande intervjuorganisation och en tillfällig sådan knappast kunde eko-

12 nomiskt motiveras, kontaktades Statistiska Centralbyråns Utredningsinstitut, som p å beställning åtog sig att genomföra själva datainsamlandet. Utredningsinstitutet svarar för viss planering i samband med undersökningens allm ä n n a uppläggning, för urval av försökspersoner samt för fältarbetet i såväl postenkätdelen som intervjudelen. Som tidigare påpekats h a r undersökningen genomförts i två etapper. Den första etappen omfattar ca 2 800 personer, som tillsammans avser att ge en representativ bild av ett Sverige i miniatyr med vissa inskränkningar. På grund av att man vid sociologiska eller statistiska undersökningar av denna typ inte gärna belastar äldre personer med frågor har en maximiålder för deltagande satts vid 70 år. På motsvarande sätt finns en undre åldersgräns vid 16 år. De resultat som undersökningen kommer fram till kan aldrig generaliseras utanför detta åldersintervall. Speciellt personer under 16 år torde dock utgöra en viktig del i musikkulturen som helhet och kompletterande studier av dessa ungdomar kommer att stå högt på önskelistan för kommande undersökningsprojekt på detta område. Vid urvalsförfarandet h a r Utredningsinstitutet använt 1964 års mantalslängder och försökspersonerna är dragna inom Utredningsinstitutets basurval, som avser att ge en representativ bild av Sveriges befolkning. I etapp II genomfördes personliga intervjuer med cirka 600 personer av dem som besvarat postenkäten i etapp I. Dessa intervjuer utfördes av Statistiska Centralbyråns lokalombud och omfattade två skilda grupper av musiklyssnare. Ungefär hälften av intervjuobjekten var personer, som i postenkäten kunnat betecknas som vänner av »seriös musik» och den andra hälften

bestod av personer med positiv inställning till jazzmusik. Två skilda frågeformulär användes för de två grupperna. Eftersom intervjuobjekten valdes bland dem som deltagit i postenkäten — postenkäten fungerade alltså även som urvalsram för intervjuundersökningen — är även dessa begränsade åldersmässigt p å samma sätt som i etapp I. Innan formulär för postenkät och intervjuer definitivt bestämdes testades de i särskilda provundersökningar. T r e olika typer av postenkätformulär p r ö vades, nämligen en första version i oktaber 1964, som utskickades till 300 personer och ytterligare två olika långa versioner i december 1964, vilka tillsändes 200 personer vardera. Med ledning av svarsprocenten och resultaten på enskilda frågor vid dessa t r e versioner bestämdes det slutliga formulärets omfattning och utformning. De viktigaste resultaten av dessa provundersökningar och de överväganden som gjordes på grundval av dem p r e senterades i en första arbetsrapport — Rapport nr 1, Provundersökningarna —• som utkom i maj 1965. I augusti 1965 prövades på motsvarande sätt de båda intervjuformulären på 50 försökspersoner. Efter denna prövning redigerades de slutliga intervjuformulären. Den egentliga postenkäten påbörjades i april 1965 och avslutades u n d e r kommande månad. Eftersom svarsprocenten inte ansågs tillfredsställande vid svarstidens utgång gjordes uppföljningar dels med telefonintervjuer under maj och dels med besöksintervjuer under augusti. Dessa utfördes av Utredningsinstitutets lokalombud. Intervjuundersökningarna i etapp II genomfördes under september—oktober 1965.

13 2-2

Postenkäten

I den första etappen av detta projekt var målsättningen att nå skilda kategor i e r av individer för att utröna deras musikvanor. För att inte alltför stora minoriteter av befolkningen skall bli orepresenterade fordras ett förhållandevis stort urval av försökspersoner. I en landsomfattande studie är då postenkätmetoden avsevärt billigare än intervjumetoden. Samtidigt gäller att möjligheterna att ställa frågor beskäres av denna datainsamlingsmetod. Man ställs ofta inför valet att erhålla tämligen litet information från många personer och rätt mycket information från ett mindre antal individer. I detta fall har några synnerligen elementära fakta om musikvanor, musikintressen och attityder till musik i kombination med uppgifter om personlig bakgrund och miljö varit fullt tillfredsställande som första steg, om bara de nyansskillnader, som föreligger hos olika grupper och kategorier av individer, kommer till synes. I det standardiserade frågeformulär, som användes i postenkäten kan följande huvudområden urskiljas: a) musikalisk aktivitet, vilket kommer till uttryck i musikutövande, i konsertbesökande och besök på musikaliska evenemang, i lyssnande på reproducerad musik i form av skivor eller tonband, i lyssnande p å specificerade musikprogram i radio, b) inställning till olika slag av musik, som tar sig uttryck i preferenser och värderingar av musikformer och olika artister och kompositörer, vilka kan associeras med olika musikformer, c) uppgifter om personlig bakgrund såsom ålder, utbildning, yrke, inkomst m m, som kan tänkas vara av relevans för musikintresset och inställningen till musik. Frågeformulärets utseende framgår av bihang 1.

Förutom en individs rent personliga bakgrund spelar även den geografiska miljö i vilken han lever en väsentlig roll för hans musikuppfattning. Vissa orter har ett väl utvecklat musikliv med konserter, kurser och egna orkestrar ra m. Andra orter kan inte erbjuda en sådan gynnsam musikalisk miljö. Den musikaliska situationen i den svarandes hemort har bedömts som en synnerligen viktig faktor för hans musikaliska konsumtion. Hans möjligheter att aktivera sig musikaliskt kan ju begränsas av en ogynnsam musikalisk miljö p å samma sätt som den musikaliska aktiviteten och intresset kan expandera, då den musikaliska miljön är gynnsam. Av två skäl h a r det betraktats som olämpligt att direkt fråga om den musikaliska situationen på hemorten. För det första skulle ett redan tidigare för postenkät omfångsrikt frågeformulär bli alltför omfattande. För det andra skulle enbart svarspersonernas synnerligen subjektiva upplevelse av situationen komma till uttryck. För att erhålla en mera objektiv bild av olika orters musikaliska miljö har en annan informationskälla utnyttjats. I samband med Statens Försöksverksamhet med Rikskonserters verksamhet insamlades under hösten 1962 från varje kommun i landet vissa uppgifter som skulle kunna ligga till grund för en bestämning av kommunens musikaliska miljö. Även om den ursprungliga målsättningen med denna information var en annan finns i dessa kommunrapporter tillräckligt med data för att ge underlag för en sådan miljöbestämning. Bland de upplysningar, som dessa kommunrapporter ger, kan nämnas förekomsten av lokaler lämpade för musikaliska konserter, förekomsten av musikalisk bildningsverksamhet, förekomsten av lokala orkestrar och körer m m. Det frågefor-

14 mulär, som användes i denna rapport återfinnes i bihang 2. Urvalsförfarande Musikvaneundersökningens första etapp h a r genomförts som en stickprovsmässig frågeundersökning. Vid sådana undersökningar strävar man att göra urvalet av frågepersoner så att det kan representera även sådana som inte direkt tillfrågas. Populationen — dvs den grupp till vilken man vill kunna generalisera undersökningens resultat — består i denna undersökning av samtliga personer bosatta i Sverige och i åldersintervallet 16—70 år. Detta innebär i praktiken att samtliga i 1964 års mantalslängder upptagna personer födda 1895 t o m 1949 ingår i populationen. Stickprovet i postenkätdelen uppgår till 2 806 personer och är draget inom Utredningsinstitutets basurval med användande av 1964 års mantalslängder. Datainsamlingsforfärande Postenkäten utsändes den 9 april 1965. Den uppföljdes med påminnelsebrev den 21 april, den 28 april och den 6 maj. Inkomna svar fördelade sig enligt följande tidtabell. 12/4—22/4 1965 23/4—29/4 1965 30/4—7/5 1965 8/5—17/5 1965 18/5 eller senare

809 707 317 201 48

(1516) (1833) (2 034) (2 082)

Sammanlagt 2 082 personer eller 74,2 % av hela urvalet har alltså åter-

Utsända postenkätformulär varav återskickade till utsändaren varav besvarade varav ej besvarade varav ej återskickade till utsändaren varav med telefon som kontaktats för intervju och besvarat intervjun men ej besvarat intervjun som ej kontaktats för intervju varav utan telefon

sänt formuläret, dock mer eller mindre fullständigt besvarat. Bland de 724 återstående, som ej svarat, drogs två suburval för uppföljning medelst intervjuer. Bortfallet i postenkäten indelades i två grupper bestående dels av 435 personer, som kunde nås per telefon, och dels 289, som inte kunde nås p e r telefon. Ur den första av dessa grupper drogs ett suburval om 75 %, alltså 322 personer, som intervjuades p e r telefon. Ur det andra drogs ett suburval om 50 %, alltså 144 personer, som intervjuades vid personliga besök. Med detta förfaringssätt blir varje svarande vid uppföljningen representant för mer än en person. Endast genom att tilldela personerna olika relativa vikttal kommer suburvalens snedvridande inverkan på resultaten att elimineras. Vikttalen framgår av nedanstående översikt. Postenkät 1,0 Telefonintervju 1,35 ( =435/322) Besöksintervju 2,0 (=289/144) Intervjuerna utfördes av 59 av Utredningsinstitutets lokalombud dels under tiden 15/5—30/5 (telefonintervjuer) och dels under tiden 15/8—21/8 (besöksintervjuer). För att minska intervjutiden vid telefonintervjuerna eliminerades fråga 13, upptagande hela sidan 4 i enkätformuläret. Vid besöksintervjuerna gjordes inga inskränkningar i formulärets omfattning. Nedanstående sammanfattning visar de 2 806 utvalda personernas fördelning på olika svarandekategorier.

2 806 2 082 2 016 66

724 435 322 240

82 289

15 144

som kontaktats lör intervju och besvarat intervjun men ej besvarat intervjun som ej kontaktats lör intervju totalt antal enkätformulär totalt antal ej återskickade enkätformulär totalt antal kontaktade lör upplöljningsintervju totalt antal ej kontaktade för uppföljningsintervju totalt antal besvarade formulär totalt antal ej besvarade formulär Nedanstående tabellsammanställning visar de 2 806 personernas fördelning i olika kategorier, sedan uppräkning skett med de relativa vikttalen. Tabellen skiljer också mellan egentligt bortfall, vägrare, oanträffbara, sjuka etc och naturligt bortfall dvs personer, som mellan upprättandet av mantalslängden för 1964 och intervjutillfället avlidit eller flyttat utomlands. Dessa personer hör i egentlig mening inte till populationen.

110 2 806 724 466

2 366

182 Efter det att det naturliga bortfallet fråndragits populationen kan svarandeprocenten efter uppräkning sägas vara 91,7 och bortfallsprocenten 8,3. Bland bortfallsorsakerna dominerar vägran (se tabell 2.2). Det vanligaste skälet för vägran var att intervjupersonen uttryckte total avsaknad av intresse för musik. I några fall h a r vägran motiverats med oförmåga att förstå frågorna.

Tabell 2.1: Resultat av postenkäten och bortfallsuppföljningen av denna. Antal ner uppräknade efter relativa vikttal. Procent av 2 806. Observationsmetod

Totalt

Tabell 2.2

perso-

Formulär besvarat

Egentligt bortfall

Naturligt bortfall

Summa

Procent

2 016 324 220

42 103 65

24 8 4

2 082 435 289

74,2 15,5 10,3

2 560

2 806

100,0

1,3

100,0

7,5

91,2

Procent

145 Egentligt bortfall fördelat efter frågemetod och bortfallsorsak. Antal ner uppräknade efter relativa vikttal. Procent av 2 806.

perso-

Frågemetod Bortfallsorsak

Summa

%

24 26 6 4 0 5

96 66 22 4 2 20

3,4 2,4 0,8 0,1 0,0 0,8

7,5

3,7

2,3

7,5

Postenkät

Telefonintervju

Besöksintervju

25 2 11 0 2 2

47 38 5 0 0 13

Totalt

42 Procent

1,5

Besvarad av fel person

16 Representativitet Eftersom stickprovsmässiga frågeundersökningar syftar till att beskriva den totala populationen och inte bara de faktiska svarande är det väsentligt att någon form av kontroll på svarandegruppens representativitet kan göras. Vissa av de upplysningar som inhämtats vid denna enkät återfinnes i officiella statistiska publikationer om den totala populationen eller om grupper med nära anknytning till denna population. Om urvalsförfarandet varit korrekt och bortfallsprocenten inte snedvrider resultaten bör man finna överensstämmelser i fråga om procentuella fördelningar mellan kända befolkningskarakteristika och och upplysningar erhållna ur frågeformuläret. Sådana jämförelser föreligger dels med avseende på sådana personliga faktorer som kön, ålder, civilstånd, y r k e och utbildning och dels med avseende på geografiska faktorer som län, ortsstorlek samt kommuners näringskaraktär och tätortsgrad (se bihang 3). En ingående analys av representativiteten redovisas i en speciell metodrapport, som tillhandahållits uppdragsgivarna. 1 Här skall endast de viktigaste resultaten av denna analys kommenteras. Svarandegruppen visar god överensstämmelse med populationen i fördelningen av kön, åldersgrupper, civilstånd, geografisk spridning över landet och hemortens näringskaraktär. En svag tendens att högre utbildade och stadsbor är överrepresenterade på de lågutbildade och landsortsbornas bekostnad kan iakttas men differenserna mellan population och svarandegrupp är inte större än cirka 3—5 %. Jordbruksbefolkningens andel i svarandegruppen understiger dock klart populationens. Hur stor skillnaden är kan inte exakt anges eftersom jämförelsen grundar sig på folkräkningarna år 1960. Sedan dess

h a r ju en omfattande omstrukturering ägt rum. I motsvarande mån är tjänstemannakategorierna överrepresentera de.

2.3 Intervjuundersökningarna

I postenkäten var en översiktlig kartläggning av det svenska folkets musikvanor och musikintressen den främsta målsättningen. Vilka kategorier av m ä n niskor, som har ett större musikintresse än andra och vilka personliga faktorer och vilka miljöfaktorer, som är gynnsamma för uppkomsten av ett musikintresse, är några av de frågor, som denna postenkät kan ge svar på. Den dynamiska aspekten p å musikintresse och musikvanor, dvs h u r förändring sker, h a r bara i förbigående kunnat behandlas. Ett annat viktigt område, som inte heller uttömmande kunnat redovisas ur postenkäten, är betydelsen av den personliga påverkan från föräldrar, lärare, kamrater och övrigt umgänge. För att ge en mera grundlig bild av hur musikintresse uppstår, hur det förändras under tidens lopp och vilken betydelse som olika faktorer har för detta beslöts på ett tidigt stadium av undersökningens planläggning att postenkäten skulle kompletteras med mera detaljerade uppgifter hämtade från valda grupper av musikintressenter. Till skillnad från postenkäten var det nu angeläget att få tag på just sådana personer, vars musikintresse är större än genomsnittet eller vars inställning till musik eller någon form av musik är mera positiv än genomsnittet. Information om detta erhölls ur postenkätens svarsformulär. Postenkätens uppgift var även att bilda urvalsram för en intervju1 Nylöf, Göran: Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, Musikvaneundersökningen, utförande och metodologiska problem, (Uppsala Universitet, Sociologiska institutionen 1966, stencil), se sid. 21—30.

17 undersökning. Bland de svarande på postenkäten utvaldes 600 personer, till vilka Utredningsinstitutets lokalombud skickades med ett nytt frågeformulär för att inhämta mera detaljerade upplysningar om musikvanor och musikintressen.

Varför jazz och seriös musik?

I samråd med uppdragsgivarna beslöts att de ekonomiska resurserna för intervjudelen av musikvaneundersökningen skulle fördelas lika mellan två skilda specialstudier av sinsemellan olika musikintresserade. För 300 intervjuobjekt representerande s k seriös musik presenterades en frågeformulärversion med huvudsaklig inriktning på klassisk musik och modern klassisk musik. Lika många intervjuobjekt representerande jazzmusik erhöll en annan formulärversion, där frågorna till största delen berörde jazzmusik och intresse för jazzmusik. Anledningen till att just dessa musikintresserade blev föremål för fördjupat studium kan lätt återfinnas i den försöksverksamhet, som bedrives vid Bikskonserter, som ju har i första hand seriös musik men även jazzmusik på sina program. Det finns dock även andra mera vetenskapliga motiv för att i ett projekt, där förändringar i intresseinriktning är en viktig punkt, belysa just dessa musikintresserade, nämligen att de kan förväntas ha genomgått en viss utveckling under tidens lopp. Det är knappast troligt att vare sig jazzmusik, klassisk musik eller i än mindre grad modern klassisk musik är ett första stadium i en persons musikaliska utvecklingskedja. Det kan misstänkas att seriös musik är ett slutstadium och jazzmusik ett övergångsstadium, men just sådana påståenden är viktiga att få bekräftade eller falsifierade med hjälp av 15—614817

empiriska data. Jazzintresserade kan dessutom förväntas utgöra en liten minoritet av speciellt yngre personer medan intresserade av klassisk musik kan vara äldre och inte fullt så få. I många avseenden kan dessa två typer av musikintresserade vara varandras kontraster. Givetvis är det också viktigt att bena upp ett allmänt uttalat intresse för jazzmusik och klassisk musik i specialistintressen och speciella preferenser för mer eller mindre unika former av musik. För detta finns det goda möjligheter vid en längre intervju, som inte föreligger vid en postenkät.

översikt över frågeområdena i KL-formuIäret Det frågeformulär, som använts vid intervjuer med anhängare av seriös musik — mera preciserat anhängare av antingen klassisk musik eller modern klassisk musik — innehåller sammanlagt 180 frågor eller frågekomplex. Inte i något fall skall dock intervjuobjektet besvara samtliga dessa. Formuläret (KL-formuläret) innehåller alternativa frågor, vars besvarande är beroende av svaren på tidigare i formuläret framställda nyckelfrågor. Vissa frågor är således relevanta endast under speciella omständigheter. Frågorna är koncentrerade på intervjuobjektets positiva inställning till klassisk musik alternativt modern klassisk musik, vilken framgått av postenkäten. Inledningsvis belyses i frågeformuläret intervjupersonens (IP) uppfattning om innebörden av sådana termer som »klassisk musik», »modern klassisk musik», »seriös musik» etc. Vidare utredes vilka perioder i musikhistorien, som IP är speciellt intresserad eller tycker mycket h r a om, men även motsvarande negativa sida efterfrågas. Närmare får

18 IP även ange sin inställning till ett antal uppräknade kompositörer från skilda musikaliska epoker och stilarter. Han får i ett antal enkla frågor beskriva h u r han vill att god musik skall vara beskaffad och h u r den skall utföras, han får också ange ungefär hur han upplever musik i vissa sammanhang. Samtliga dessa frågor är mycket standardiserade och kräver rätt liten berättarförmåga av IP själv. Förutom sin egen inställning får IP även ange sin uppfattning av vad han tror att andra människor tycker om skilda slag av musik. Mera i detalj belyses också omständigheterna omkring IP:s egna musikaliska preferenser av klassisk musik, h u r och när ett eventuellt musikintresse uppstått, vilka personer i hans liv, som påverkat intresseinriktningen m m. Stor vikt fästes vid föräldrars och andra nära släktingars musikintresse och musikaliska inställning. Musikutövande och musiklyssnande i olika former beröres i detta frågeformulär på ett mera ingående sätt än i enkätformuläret. Möjligheterna till musikalisk utbildning, både praktisk och teoretisk, samt IP:s beredskap att skaffa sig sådan utbildning ägnas några frågor i formuläret. Avslutningsvis beröres IP:s intressesfär utanför det musikaliska området. Hans musikaliska rigiditet, hans motstånd mot förändringar i allmänhet och hans sociala anpassning mätes med ett antal kategoriska påståenden, som IP får ta ställning till.

nyckelfrågor fungerar som fördelare av andra frågor. Detta frågeformulär innehåller i första hand frågor som i detalj belyser IP:s redan i postenkäten dokumenterade positiva syn på jazzmusiken. De inledande frågorna berör IP:s uppfattning av termen jazzmusik, hans definition av jazz och hur han vill avgränsa denna terms innebörd, men även hur han tror att andra vill definiera jazzmusik. Dessutom efterfrågas hans nuvarande och hans tidigare intresse för jazzmusik samt vad som uppfattas som mest resp minst angeläget i denna musikform. Omständigheterna vid jazzintressets uppvaknande belyses med ett antal retrospektiva frågor med speciell inriktning p å personlig påverkan. Även intresseinriktningens glidning från ett musikområde till ett annat under olika åldrar beröres med några frågor.

översikt över frågeområdena i JZ-formuläret

Det finns flera olika slag av jazzmusik och jazzmusiken har också haft olika karaktär under olika tidsepoker. Vilken inställning h a r IP till olika former av jazz, vad tycker han mest om, vad tycker han inte om? Föräldrars och kamratgruppens musikintresse och musikaliska preferenser men även allmänna åsiktsdifferenser mellan barn och föräldrar utgör ett viktigt frågeområde. På vilket sätt tar sig jazzintresset uttryck, genom aktivt musikutövande, genom skivlyssning, genom konsertbesök, genom att lyssna på jazzprogram i radio eller på tv? Skolans musikundervisning, möjligheterna att erhålla musikalisk skolning och h u r dessa möjligheter faktiskt utnyttjas utredes med ett antal frågor.

Det frågeformulär, som användes vid intervju med jazzvänner (JZ-formuläret) innehöll t o m flera frågor än KLformuläret, närmare bestämt 225. Givetvis skall en och samma person inte heller i detta fall besvara alla, utan vissa

På samma sätt som i KL-formuläret avslutas JZ-formuläret med frågor om IP:s allmänna intresseinriktning, h a i s musikaliska rigiditet, hans motstånd mot förändringar och hans allmänna sociala anpassning.

19 ten erhållit JZ-formulär och andra hälften KL-formulär. I jazzundersökningen h a r samtliga som tycker mycket bra om jazzmusik uttagits, med undantag av 32, som även tycker mycket bra om klassisk eller modern klassisk musik och som intervjuats med KL-formulär. Bland dem som tycker ganska bra om jazzmusik har endast en mindre del intervjuats med JZ-formulär. De relativa vikttalen utgör kvoten mellan antalet personer i urvalsramen med angivet svarsmönster och antalet uttagna för intervju med samma svarsmönster t ex enligt andra raden i tabellen 527/83 = 6,35. För att man skall få det slutliga vikttalet för en viss intervjuad person måste ovan redovisade vikttal multipliceras med hans relativa vikt i postenkäten dvs 1,0, 1,35 eller 2,0. Exempel: En intervjuperson, som enligt postenkätdelen tyckt ganska bra om jazzmusik och som besvarat postenkäten per telefon erhåller den slutliga vikten 1,35 x 6,35 = 8,45.

Urvalsförfarande

Urvalsramen till den »seriöst» orienter a d e intervjuundersökningen bestod av personer, som på frågan »Vad tycker Ni om klassisk musik» (fråga 1 b i postenkätformuläret) svarade »mycket bra» eller på frågan »Vad tycker Ni om modern klassisk musik» (fråga 1 c) svarade »mycket bra». Sammanlagt 375 personer uppfyllde dessa krav varav 300 uttogs att intervjuas med KL-formulär. TiU den jazzorienterade intervjuundersökningen utgjordes urvalsramen av personer, som på frågan »Vad tycker Ni om jazzmusik» (fråga 1 a i postenkätformuläret) svarade »mycket bra» eller »ganska bra». Sammanlagt 866 personer kom därvid att ingå i denna urvalsram, varav 300 utvaldes att intervjuas med JZ-formulär. Hur de 600 intervjuobjekten valdes framgår av tabell 2.3. Sammanlagt 171 personer finns med i urvalsramen för båda intervjuundersökningarna. Av dessa h a r 49 intervjuats med JZ-formulär och 96 med KL-formulär. Inte något intervjuobjekt h a r intervjuats med båda formulären. Av de 64 personer, som tycker mycket bra om såväl jazzmusik som klassisk eller modern klassisk musik h a r ena hälf-

Ovanstående vikttal användes vid skattningar av den »seriösa» gruppen resp jazzgruppen som helhet. Den »seriösa» gruppen omfattar individer, som kan betraktas som mycket positiva till antingen »klassisk» musik eller »mo-

Tabell 2.3: översikt över urvalet för etapp II i Svar på frågan om inställning till

Jazzmusik

mycket bra ganska bra mycket bra ganska bra ej mycket ej ganska

Klassisk och/eller modern klassisk musik ej mycket bra ej mycket bra mycket bra mycket bra mycket bra

Summa

Urvalsram JZ-intervju

Urval JZ-intervju

(ant. pers.)

(ant. pers)

168 527 64 107

168 83 32 17

Relativa vikttal

1,00 6,35 2,00 6,29

musikvaneundersökningen Urvalsram KL-intervju

Urval KL-intervju

(ant. pers)

(ant. pers)

0 0 64 107

0 0 32 64

2,00 1,67 1,00

300 Relativa vikttal

20 Tabell 2.4: Relativa viktlal för jazzentusiaster

och jazzmoderata vid interna

skattningar

Jazzentusiaster ( = tycker myc- Jazzmoderata ( = tycker ganska ket bra om jazz) bra om jazz)

Inställning till klassisk och/eller modern klassisk musik

Tycker ej »mycket bra»

Urvalsram ant pers

Urval ant pers

Rel vikttal

Urvalsram ant pers

Urval a n t pers

Rel vikttal

168 64

168 32

1 2

527 107

83 17

1 1*

* Den obetydliga skillnaden mellan 527/83 och 107/17 har försummats. dern klassisk» musik eller båda. Jazzgruppen täcker individer, som är positiva till jazz dvs antingen mycket positiva eller ganska positiva. I vissa fall är det enbart de mycket positiva jazzvännerna -— jazzentusiasterna — som skall studeras eller dessa skall jämföras med de ganska positiva jazzvännerna — de jazzmoderata. Under dessa omständigheter kommer andra relativa vikttal att användas (se tabell 2.4).

Det egentliga bortfallet var 17,1 % — varav 9,7 % vägran — på KL-formuläret och 10,4 % på JZ-formuläret — varav 6,7 % vägran. Det vanligaste skälet för vägran var bristande tid samt alltför litet intresse för musikfrågor. Att bortfallsprocenten blev större på KLformuläret än på JZ-formuläret kan åtminstone till en del förklaras med de båda urvalens olika ålderssammansättning. Intervjutiden var beräknad till IV2 timme men blev i själva verket något längre. Den genomsnittliga intervjutiden på KL-formuläret var för 243 tidsbestämda intervjuer 1 timme och 43 min och p å JZ-formuläret för 263 tidsbestämda intervjuer 1 timme och 37 min. På KL-formuläret tog den längsta intervjun 3 timmar och 15 minuter i anspråk medan den kortaste avklarades

Datainsamlingsförfarande Intervjuerna genomfördes av 56 av Utredningsinstitutets lokalombud under tiden den 15 sept till 15 okt 1965. Vid första vägran tillställdes intervjupersonen ett s k vägrarbrev och samma eller annat lokalombud gjorde ett nytt försök att övertala personen att deltaga.

Tabell 2.5: Resultat av fältarbete vid intervjuundersökningarna KL-formulär

(etapp

II)

JZ-formulär

Resultat av fältarbete

Egentligt bortfall varav

antal

procent

antal

procent

246 50

82,0 16,7

263 31

87,7 10,4

29 15 6 4

9,7 5,0 2,0 1,3

20 9 2 6

6,7 3,0 0,7 2,0

varav 3 1 Summa

4 2 100,0

100,0

21 på 55 min. Två intervjuer varade i tre timmar och sammanlagt 67 i två timm a r eller mera. Av de 243 intervjuerna överskreds ej den beräknade intervjutiden på IV2 timme i 97 fall. Den längsta intervjun på JZ-formuläret varade i 3 timmar och 30 minuter, ytterligare en överskred 3 timmar och sammanlagt 42 tog 2 timmar eller längre tid. Den kortaste intervjutiden var 35 minuter, i 9 fall klarades intervjun av på 1 timme eller mindre. Sammanlagt 138 av de 263 intervjuerna — alltså mer än 50 % — var färdiga innan eller vid den beräknade tiden på IV2 timme. En viktig orsak till de stora variationerna i intervjutid var det olika antal frågor, som intervjuobjekten skulle besvara beroende p å omständigheterna. Även vid intervjuundersökningarna gjordes vid Utredningsinstitutet en granskning av inkomna formulär. Syftet var i första hand att se att rätt person intervjuats och att samtliga frågor, som skulle ställas, var besvarade. Om så ej var fallet återsändes formuläret till lokalombudet för rättelser. I nedanstående tabell redovisas resultatet av fältarbetet vid intervjuundersökningarna efter det att uppvägning skett med relativa vikttal. Svarsprocent och bortfallsprocent h a r beräknats sedan det naturliga bortfallet frånräknats. Vid uppräkningen h a r vikttalet för postenkäten multiplicerats med vikttalet för Tabell 2.6: Resultat

intervjuundersökningarna. För den seriösa gruppen och för jazzvännerna som helhet har således de relativa vikttal, som framgår av sidan 14 multiplicerats med motsvarande i tabell 2.3. För delgrupperna jazzentusiaster och jazzmoderata h a r vikttalen på sidan 14 multiplicerats med vikttalen i tabell 2.4.

Representativitet

En viss uppfattning av bortfallets betydelse kan man få om man jämför de intervjuade med samtliga som var avsedda att intervjuas och alltså ingick i urvalsramen i fråga om kända karakteristika. Följande karakteristika har använts: kön, ålder, sysselsättning, socialgrupp, utbildning och hemortsstorlek. Uppgifter om dessa faktorer för bortfallet har ju inhämtats vid postenkäten. Vid intervju med KL-formulär är storstadsbor underrepresenterade med cirka 5 % och arbetare med cirka 3 %. Vid intervju med JZ-formulär är personer över cirka 40 år något underrepresenterade till de yngres förmån. I alla övriga avseenden avviker inte den faktiska svarandegruppen från den avsedda. Ytterligare upplysningar om bortfallet kan inhämtas i den speciella metodrapport, som tillsänts uppdragsgivarna. 1 1 Nylöf, Göran: Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, sid. 72—78.

av fältarbete vid intervjuer. Antal personer har uppräknats relativa viktlal.

KL-formulär

Jazzvänner, totalt

Jazzentusiaster

efter

Jazzmoderata

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

Genomförda intervjuer.. . Bortfall

319 67

82,6 17,4

789 126

86,2 13,8

214 22

90,7 9,3

91 16

85,0 15,0

Totalt

100,0

100,0

100,0

100,0

3. Resultatredovisning

Musikvanor består, som inledningsvis påpekats, av såväl musikaliska attityder som musikaliska aktiviteter. Vid redovisningen av de resultat, som musikvaneundersökningen kan uppvisa, skall vi ägna ett parti åt de musikaliska attityderna och ett annat åt de musikaliska aktiviteterna. Det kommer dock inte här att bli någon total genomlysning av allt som kan innefattas i dessa båda begrepp, därtill är utrymmet alltför litet. I det första partiet skall vi koncentrera oss på det svenska folkets inställning till olika slag av musik — totalt och för skilda kategorier. I det andra partiet skall vi endast beröra den del av de musikaliska aktiviteterna, som kan benämnas musikkonsumtion. Musikskapandet och distributionen av musik ligger utanför denna undersöknings verksamhetsfält. All information, som presenteras i kommande avsnitt bygger på uppgifter

som inhämtats vid musikvaneundersökningens första etapp — postenkäten. Målsättningen med denna var ju i första hand att göra en översiktlig kartläggning av de rådande musikvanorna i landet som helhet och att jämföra musikvanorna i olika skikt av befolkningen. I stor utsträckning kominer resultatredovisningen endast att belysa de faktiska förhållandena. Någon mera ingående analys av situationen eller några försök att förklara det existerande läget med avseende på musikaliska attityder och musikaliska aktiviteter kommer inte att ske inom ramen för den här föreliggande rapporteringen. Sådana analyser genomföres dock vid sociologiska institutionen i Uppsala och kommer, tillika med resultaten av intervjuundersökningarna, att efter hand publiceras i form av mera vetenskapligt orienterade avhandlingar och rapporter.

4. Musikaliska värderingar

4.1 Inställningen

till olika slag av musik

I detta avsnitt kommer det svenska folkets inställniag till några valda musikformer att redovisas. H ä r skall endast viss översiktlig information om musikformers popularitet samt intensitet, neutralitet, entusiasm och aversion i värderingar av dessa musikformer tillhandahållas, vilket utgör den grund på vilken mera omfattande och specialiserade teorier om musikalisk attitydbildning kommer att byggas. Inställningen till olika former av musik h a r i första h a n d registrerats av fråga 1 i enkätformuläret (se bihang 1). I denna fråga uppmanades de svarande att värdesätta elva listade slag av musik efter en femgradig skala. På detta sätt kommer endast subjektivt uttalade värderingar av vissa musikaliska etiketter att belysas. Givetvis kan en fullständigt korrekt bild av inställningen till musik och olika slag av musik endast erhållas om man kompletterar detta frågeförfarande med mätningar av reaktionen på uppspelade musikstycken. En sådan undersökning är dock möjlig att genomföra endast i begränsad omfattning på en specifik grupp och är i varje fall omöjlig vid en landsomfattande postenkät. Denna undersökning h a r dock aldrig syftat till att mäta musikupplevelsen och kan inte heller göra anspråk på att pendla någon djupare emotionell upplevelse av olika musikformer. På-

verkan av de musikaliska attityderna sker på många sätt, varav de erfarenhetsmässigt samlade musikupplevelserna bara är en faktor, som sedan kompletteras av olika utommusikaliska faktorer. Man får h a klart för sig att detta frågeförfarande endast vill ge en förhållandevis yitlig bild men av hela fältet på en gång. Det kan p å detta inledande stadium betraktas som fullt tillfredsställande att den svarande får uttala sina eventuella sympatier och antipatier i form av sammanfattningar och generaliseringar. Det är snarare en subjektivt upplevd värdegemenskap i stället för kompromissartad sammanfattning av en mängd musikaliska u p p levelser, som återspeglas i ett generellt uttalat värdeomdöme om jazzmusik, operettmusik etc. Helt säkert är dock den subjektiva musikaliska gemenskapstillhörigheten och den musikaliska u p p levelsen sammanflätade i v a r a n d r a och påverkade av v a r a n d r a p å något sätt utan att helt sammanfalla. Mycket av en persons verklighetsuppfattning b r u k a r färgas av de symboler han a n v ä n d e r för att beskriva denna verklighet. Hans musikupplevelse kommer med a n d r a ord att till en del bestämmas av den rubrik han vill åsätta musiken. I en sociologisk analys av musikvanorna är det i stor utsträckning sådana begrepp som musikalisk gemenskap och subjektiv musikalisk gemenskapstillhörighet, som skall vara viktiga grundstenar.

24 Innebörden av musikaliska etiketter

När urvalet består av personer med olika ordförråd på det musikaliska området måste de musikaliska termerna skapa svårigheter vid frågekonstruktionen. Ett viktigt problem ä r hur pass specificerade de musikaliska etiketterna skall vara. Musikkunniga personer med en nyanserad och differentierad musikalisk uppfattning irriteras av alltför generella termer, eftersom de avkrävs en viss kategorisk bedömning. Å andra sidan leder mera specificerade etiketter till att dessa kommer att sakna innebörd för personer utan differentierad uppfattning av musik. I denna översiktliga studie som ju inte vänder sig enbart till musikvänner h a r generella etiketter av typen »klassisk musik» föredragits framför mera nyanserade av typen »barockmusik», »wienklassicism» etc. I intervjuundersökninga r n a h a r mera specificerade termer kunnat användas, då ju dessa undersökningar riktar sig till musikvänner. Ordvalet i den första frågan h a r testats på skilda försökspersoner, varvid t ex den något motsägelsefulla termen »modern klassisk musik» bättre än bl a »nutida musik» och »modern seriös musik» uppfattades i överensstämmelse med dess avsedda betydelse. Någon fullständig enhetlighet i betydelsen av de utnyttjade termerna råder med säkerhet inte bland de svarande men är inte heller absolut nödvändig. Inom ramen för denna postenkät h a r någon semantisk forskning vid sidan av själva huvudundersökningen ej kunnat bedrivas. Endast genom jämförelser av värderingar av skilda musikformer med värderingar av kända kompositörers, musikers och sångartisters prestationer (se fråga 13 i enkätformulär) kan man få en viss uppfattning av termernas innebörd. I intervjuunder-

sökningarna kommer däremot betydelsen av åtminstone vissa av termerna att klarläggas. Om en individ uppfattar två objekt som identiskt lika, bör han också u p p visa samma inställning till dem. Om han således kan konstateras bedöma två objekt olika, ä r det troligt att han även uppfattar dem olika. J u större differens i bedömningen, desto mera olika måste han uppfatta de två objekten. Däremot är det inte säkert att lika inställning till två objekt behöver betyda att de uppfattas som identiska, men det är en viss sannolikhet att de betraktas som besläktade med varandra. Dessa resonemang ligger till grund för ett studium av sambanden mellan värderingarna av musikaliska etiketter och värderingarna av artist- och kompositörsnamn för att klargöra den ungefärliga omfattningen av viss musikalisk etikett. Dessa sambandsanalyser h a r utförligt presenterats i en speciell metodrapport 1 . Här kommer endast de väsentligaste resultaten ett redovisas. Dessa visar att omfattningen av termerna »klassisk musik», »operamusik», »popmusik», »spelmansmusik», »gammal dansmusik» och »andliga sånger» är tillfredsställande enhetlig, medan den varierar något för »jazzmusik», »operettmusik», »visor och ballader», »modern klassisk musik» och »modern dansmusik». Schubert och Mozart kan stå som exempel på kompositörer, med vilka man förknippar den klassiska musiken, medan operamusik i stort sett tycks ge associationer till klassisk opera. Gränsen mellan innebörden av »klassisk musik» och »operamusik» är inte alldeles knivskarp för befolkningen. Data visar tydligt att »popmusik» för det svenska folket betyder sådan mu1 Nylöf, Göran: Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, sid. 32—46.

25 sik, som Elvis Presley och The Beatles åstadkommer. Däremot tycks popmusik inte innebär all slags schlagermusik, varken svensk eller amerikansk, och inte heller vara detsamma som modern dansmusik. Ett starkt samband mellan värderingen av spelmansmusik och värdering av Skansens spelmanslag visar p å ett övertygande sätt vad spelmansmusik förknippas med. Likaså tycks »gammal dansmusik» vara nästan helt likvärdigt med dragspelsmusik av modell Carl Jularbo och »andliga sånger» med Einar Ekbergs prestationer. Termen »visor och ballader» kan förväntas h a en mycket omfattande innebörd. Uppenbarligen h a r även svarandegruppens medlemmar haft olika typer av sång i åtanke vid värderingarna. I första h a n d synes dock trubadursång av typ Evert Taube och Olle Adolphson ha avsetts. Den exakta innebörden av termen »operettmusik» är ganska svår att avläsa, men det finns klart belägg för att moderna musicals som regel inte innefattas i denna etikett. Omfattningen av jazzmusiken varierar något för olika individer. Vissa kan uppfatta schlagermusik som nära identisk med jazzmusik, medan andra tänker på moderna former av dansmusik. Vissa tendenser framstår dock. Ju högre utbildning, desto mera enhetlig och begränsad innebörd av termen »jazzmusik medan framför allt personer med arbetarstatus h a r en vidare syn. Det finns ingenting som tyder på att »modern klassisk musik» på ett konsekvent sätt skulle betyda något annat nutida konsertbetonad musik. Högre utbildade håller klart isär klassisk musik och modern klassisk musik medan lägre utbildade ibland kan sammanblanda dessa eller i varje fall värdera dem på ett likartat sätt. Det finns viss information, som tyder på att det inte är ter-

men, som är diffus utan att den nutida musiken helt enkelt är anonym och okänd för ett stort flertal. Modern dansmusik synes kunna innebära såväl jazzpåverkad dansmusik, latin-amerikansk dansmusik som schlagerbetonad musik av typ F r a n k Sinatra och Doris Day och för vissa individer även rytmisk svensk schlagersång. Däremot avses inte popmusik. Studenter och yngre personer har en mera avgränsad uppfattning av den moderna dansmusiken, medan framför allt jordbrukare tycks ha en mera diffus och mindre enhetlig uppfattning om termens räckvidd.

Musikformers popularitet

I resultatredovisningen kommer dels den procentuella fördelningen av uttryckta värdeomdömen om resp slag av musik och dels en approximativ popularitetspoäng för vart och ett av de olika musikslagen att presenteras i tabellform. Populairitetspoängen är i viss mån godtycklig så till vida att omdömet »mycket bra» belönas med fyra poäng, omdömet »ganska bra» med tre, »varken bra eller illa» erhåller två och »ganska dålig» får ett poäng. »Mycket dålig» ges noll poäng. Popularitetspoängen för varje slag av musik uttryckes sedan som medelvärdet av samtliga individuellt utdelade poäng. Det måste betonas att detta poängsystem endast kan ge en ungefärlig bild av olika musikformers popularitet eftersom ju ingen garanti finns att intervallstorleken mellan olika svarsalternativ är lika, vilket detta förfarande egentligen förutsätter. Om man inte försöker ge varje liten differens en reell innebörd utan nöjer sig med de stora skillnaderna, torde dock denna poäng kunna användas som en samman fattning p å tabellens övriga innehåll.

26 I tabell 4.1 redovisas fördelningen av olika värderingar i procent av samtliga avgivna värdeomdömen för de elva olika former av musik, som ingår i fråga 1 i postenkäten 1 . (Procenttalen uttryckes med en decimal, men h a r en felmarginal på knappt ± 2 % på grund av sticksprovförfarandet). I tabellen kan man också utläsa den genomsnittliga popularitetspoängen för nämnda slag av musik. En rangordning av de olika musikformerna efter popularitet ger följande resultat: 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) modern dansmusik 4) spelmansmusik 5) andliga sånger 6) operettmusik 7) klassisk musik 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,16 2,94 2,75 2,68 2,65 2,63 2,18 2,09 2,07 1,77 1,63

Som framgått av tidigare framställning finns i postenkätdelen av denna undersökning ett svarsbortfall på cirka 8 % (se tabell 2.1). Till vilken grad kommer detta bortfall att påverka fördelningen av svar på olika svarsalternativ i fråga ett? Det finns ju ingen garanti för att de individer, som egentligen skulle ha deltagit i denna undersökning men av olika skäl ej kommit att ingå i svarandegruppen fördelar sig på svarsalternativen enligt samma mönster, som de som faktiskt besvarat formuläret. Däremot finns det som regel anledning att misstänka att denna bortfallskategori skall vara på något sätt säregen i sin inställning till musik. Ovanstående sammanställning anger den genomsnittliga popularitetspoängen för de olika slagen av musik utan korrigering för svarsbortfall. I samband med en omfattande genomgång av de metodologiska problemen i musikvaneundersökningen granskades även bort-

fallets effekt. En n ä r m a r e redogörelse för detta och vilka antaganden, som ligger till grund för en korrigering av popularitetspoängen för svarsbortfallets inverkan framgår av den speciella metodrapporten 1 . Då sådan korrigering vidtagits erhålles i stället följande genomsnittliga popularitetspoäng: 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) spelmansmusik 4) modern dansmusik 5) andliga sånger 6) operettmusik 7) klassisk musik 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,19 2,91 2,73 2,70 2,68 2,57 2,15 2,05 2,02 1,74 1,61

Som framgår vid en jämförelse mellan de två sammanställningarna t o r d e bortfallets inverkan på den genomsnittliga popularitetspoängen vara tämligen obetydlig, övriga data som redovisas om de musikaliska attityderna kommer av denna anledning att presenteras utan korrigering för svarsbortfall. Besultaten av popularitetsskattningarna kan sammanfattas på följande sätt: a) Gammal dansmusik är den utan tvekan mest populära musikformen b) Visor, modern dansmusik, spelmansmusik, andliga sånger och operettmusik erhåller klart övervägande positiva värderingar c) Popmusik, klassisk musik och jazzmusik erhåller endast med knapp marginal positiva värderingar i större utsträckning än negativa värderingar d) Operamusik och nutida musik är impopulära musikformer med negativa värderingar i större utsträckning än positiva vårderingar 1 Termen »nutida musik» föredras i dataredovisningen framför den något motsägelsfulla men i frågesammanhang mera förståeliga termen »modern klassisk musik». 1 Nylöf, Göran: Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, sid. 46—48.

c

o -a o E3

Q - * J

OTOO^ of & CO CO

-r^CO CO o 00 CO CN O IH

oo »ft O 00 CO CN

-r£co fc i> w .-I cCN -rH

o

» J3

o"

CN

i n q

co^co oo

«= •> §

CN CO

CN

o

CN i n

s

«

O t> eo CN r f CO

r^co-H^ w • * T " CN O T-l

2 «

IO> co oo CN CO

cr^cs ••* -rPoo ^ CN

HOJ CD r^ T i CN

CO * ^ H CN CD t> o CN T i TH

O CO OTCTT

i f coc^ C3TTJTI> O CN CN TH

T-t

•*

m

r» r » co in" il

co o> co_ co"i> co CO CN TH

-rf

°i

<°. co

OS 5

W

^in" H M

co i> oT CO TH

CN

M H r l

tycker ganska illa o m . . . tycker mycket illa om...

1s

i

Procentuell andel som: tycker mycket bra om. . . tycker ganska bra om. . . tycker varken bra eller

<J I»

0 B 0

2,65

00^ o t^cocs CO rt 00 l > l f t CN m CM

2 491

on 53 is "o

3 K

100,0

27 S o CN i n

auu a k

ft,

53 2

4tj 60

=> 3

c*

a v: 51 o,

4ä Co

••-I

en r

a

g ti

>Qa c o, * (U

aq

«- a,

Gammal dansmusik

Modern dansmusik

a £

Ii E

£4

k.

0,

3 L,

K

OJ

g

C O CL,

E

o E cu

•o

s

C/)

H

S

OJ

oE

TH

•w g iC Q •n

•£

«

Cl

g o, a

a

3*

il

•B

CN m

2 CN m

o r: g

zs 3*

il

o

•w v.

iQ S o c,

CO iO

c/!

.-1

5O. •o

m

s

5,

H CN

-

2 °>

O

CN - *

«

t»

c C3 3 •-5 P

°i °. o 05

CN m

Summa %

sv •a

z

IL, -i

4)

a — *uc u 0

^ ft. I~H

-ti • ^

cu

« ha

) II

l<

28 Det är tämligen tydligt att det finns ett samband mellan popularitet och lättillgänglighet. Gammal dansmusik, modern dansmusik och andliga sånger är populära i Sverige, vilket man knappast kan säga om t ex nutida musik, operamusik och jazzmusik. En annan iakttagelse som kan göras ä r att de slag av musik, där någon form av medverkan från musikkonsumentens sida i stor utsträckning är möjlig — gammal och modern dansmusik samt spelmansmusik att dansa till, visor och andliga sånger att sjunga själv — ligger högt upp på listan, medan musik, som kräver mera av utövaren och för genomsnittskonsumenten i huvudsak endast kan avlyssnas är mindre populära. Att klassisk musik ä r något mera populärt än nutida musik kan möjligen förklaras av skillnader i lättillgänglighet, men att gammal dansmusik är mera omtyckt än modern är inte lika lättförklarligt. Föreligger ett motstånd eller en tröghet, som gynnar det gamla och invanda på moderniteternas bekostnad? Bland övriga iakttagelser som pekar i samma riktning kan nämnas att spelmansmusik är klart mera populärt än såväl jazzmusik som popmusik. Till sist kan framhållas det oväntat ringa samband, som synes föreligga mellan exponeringstid i massmedia och popularitet. Här finns inte plats för någon ingående analys av detta. Det får räcka med några systematiskt utvalda påpekanden, som strider mot den allmänna uppfattningen om ett entydigt samband mellan popularitet och förekomst i radioprogram. Klassisk musik och popmusik h a r stort utrymme i radio och tv men h a r ändå förhållandevis liten popularitet i varje fall i jämförelse med gammal dansmusik, som är betydligt mera sällsynt i radions program. Spelmansmusik och andliga sånger förekommer inte särskilt ofta

i massmedia men åtnjuter stor popularitet. Ovanstående får absolut inte fattas som något inlägg i debatten om radions programpolitik. Det är i stället frågan om effekterna av radions och televisionens roll för smakbildningen som härmed kan få ställas under omprövning. I varje fall ä r det inte självklart att massmedias inverkan är direkt p r o portionell mot sändningstiden. Denna fråga kräver givetvis betydligt mera ingående dataanalys än vad som hittills beståtts den. I detta avsnitt har vi bara dragit fram problematiken.

Anhängare, positiva, negativa och motståndare

För att underlätta möjligheten att överblicka all den information, som kan finnas i en tabellsammanställning skall vi även presentera och kommentera vissa utdrag av tabeller. I tabell 4.2 redovisas följande utdrag: a) den procentuella andelen anhängare av varje slag av musik, vilket inneb ä r den andel som anger värdeomdömet »tycker mycket bra om», b) den procentuella andelen positiva totalt till varje slag av musik, vilket innebär den andel som anger värdeomdömet »tycker mycket bra om» plus den andel som anger värdeomdömet »tycker ganska bra om». c) den procentuella andelen negativa totalt till varje slag av musik, vilket innebär den andel som anger värdeomdömet »tycker mycket illa om» plus den andel som anger värdeomdömet »tycker mycket illa om». d) den procentuella andelen motståndare till varje slag av musik, vilket innebär den andel som anger värdeomdömet »tycker mycket illa om». Andelen

anhängare

1. Nära 50 % av Sveriges befolkning i åldern 16—70 å r betecknas som anhängare

29 av g a m m a l dansmusik, d v s anger värdeomdömet »mycket bra» o m denna musik. 2. Omkring en tredjedel av befolkningen i s a m m a åldersgrupp ä r på motsvarande sätt anhängare av visor resp operettmusik. 3. Modern dansmusik h a r en klart mindre andel anhängare än gammal dansmusik. J ä m f ö r procenttalet 28 för modern med 46 för gammal dansmusik. 4. Omkring 15 % ä r anhängare av popmusik, vilket ä r ungefär lika mycket som andelen anhängare av klassisk musik. Dock ä r å l d r a r n a under 15 år, d ä r en stor del popvänner återfinnes ej medräknade, eftersom denna åldersgrupp ej deltagit i den undersökning, som resultaten ä r h ä m t a d e ifrån. 5. Andliga sånger och spelmansmusik h a r k l a r t flera a n h ä n g a r e än popmusik. 6. Jazzmusik och operamusik h a r med cirka 10 % anhängare en klar minoritetskaraktär. 7. Detta gäller i ä n högre grad n u t i d a m u sik, som endast k a n t i l l r ä k n a sig ungefär 4 % anhängare. Andelen positiva 1. Cirka 80 % av landets befolkning i ovan angivna åldersgrupp har en övervägande positiv inställning till gammal dansmusik, d v s värderar »mycket bra» eller »ganska bra». 2. Nära 75 % h a r en övervägande positiv inställning till visor och ballader. 3. Modern dansmusik (65 % ) , spelmansmusik ( 6 2 % ) , operettmusik ( 5 9 % ) och andliga sånger (58 %) k a n förutom gammal dansmusik och visor hänföras till m a j o r i t e t e n s musik, eftersom mera ä n 50 % ä r övervägande positiva. 4. Mindre än 50 % positiva finner m a n för popmusik (44 % ) , klassisk musik (40 % ) , jazzmusik (37 % ) , operamusik (28 %) och n u t i d a musik (endast 19 % ) . Andelen negativa 1. Inte något slag av musik h a r m e r än 50 %, som ä r övervägande negativa, d v s värderar »mycket illa» eller »ganska illa», men n u t i d a musik och opera h a r dock en procentsiffra överstigande 40. 2. Visor och g a m m a l dansmusik uppvisar m i n d r e än 10 %, som ä r övervägande negativa. 3. Ungefär 35 % ä r övervägande negativt inställda till popmusik. 4. Något över 25 % h a r en övervägande

negativ inställning till j a z z m u s i k och klassisk musik. 5. F ö r övriga slag av musik ä r andelen övervägande negativa m i n d r e än 20 % men större ä n 10 %. Andelen motståndare 1. Den procentuella andel, som beteckn a s som motståndare till något slag av musik, d v s »tycker mycket illa om», ä r störst för operamusik (18 % ) , popmusik (17 %) och nutida musik (16 % ) . 2. Bland övriga musikformer uppvisar endast jazzmusik (12 %) en större andel motståndare än 10 %. 3. Den minsta andelen m o t s t å n d a r e finner m a n för visor och g a m m a l dansmusik d ä r procentsiffran ä r så liten som 2. 4. Även spelmansmusik med 4 % motståndare h a r en — överraskande? — låg siffra. Ovanstående information sammanfattas i tabell 4.2, d ä r den procentuella andelen i skilda värderingskategorier redovisas för de elva olika slagen av musik m e d musikslagen i rangordning. Rangordningen för andelen positiva enligt ovanstående tabell är i stort sett spegelbilden av rangordningen för andelen negativa. Ett viktigt undantag kan dock u p p m ä r k s a m m a s . Popmusik komm e r på sjunde plats b l a n d andelen positiva d v s på femte plats från slutet men u p p n å r tredje platsen i den negativa rangordningen. T r o t s detta ä r andelen positiva till popmusik större än andelen negativa. Endast nutida musik och operettmusik h a r större andel negativa än positiva.

Graden av intensitet i värderingarna Med utgångspunkt från fördelningen av uttryckta v ä r d e r i n g a r inför skilda slag av musik (se tabell 4.1) kommer ytterligare en del information vid sidan av populariteten a t t presenteras. Populariteten är ju egentligen ett mycket sammanfattande mått. Bakom till synes lika popularitet för två musikformer kan ligga avsevärda skillnader i detaljer.

30 Tabell 4.2: Procentuell andel anhängare, positiva, negativa och motståndare jör elva slag av musik. Anhängare1 Positiva* 1) gammal dansmusik 46 1) gammal dansmusik 79 2) visor och ballader 73 2) visor och ballader 33 3) opcrettmusik 31 3) modern dansmusik 65 4) modern dansmusik 28 4) spelmansmusik 62 5) andliga sånger 27 5) opereltmusik 59 6) spelmansmusik '. 24 6) andliga sånger 58 7) popmusik 16 7) popmusik 44 8) klassisk musik 14 8) klassisk musik 40 9) jazzmusik 10 9) jazzmusik 37 10) operamusik 9 10) operamusik 28 11) nutida musik 4 11) nutida musik 19 Negativa3 Motståndare* 1) operamusik 18 1) nutida musik 44 2) popmusik 17 2) operamusik 42 3) popmusik 34 3) nutida musik 16 4) jazzmusik 28 4) jazzmusik 12 5) klassisk musik 27 5) klassisk musik 9 6) operettmusik 8 6) operettmusik 19 7) andliga sånger 6 7) andliga sånger 14 8) modern dansmusik 5 8) modern dansmusik 13 9) spelmansmusik 4 spelmansmusik 13 2 10) visor och ballader 9 10) visor och ballader gammal dansmusik 2 11) gammal dansmusik 7 1 Andelen anhängare = andelen som värderar »tycker mycket bra om». a Andelen positiva = summan av andelen som värderar »tycker mycket bra om» och andelen »tycker ganska bra om». ' Andelen negativa = summan av andelen som värderar »tycker mycket illa om» och »tycker ganska illa om». 4 Andelen motståndare = andelen som värderar »tycker mycket illa om». Popularitetspoängen i föregående avsnitt h a r ju beräknats så att positiva och negativa värderingar tenderar att utjämna varandra. En medelhög popularitetspoäng kan erhållas dels genom många extremt positiva och extremt negativa värderingar men förhållandevis få mellanliggande värderingar. I det första fallet föreligger en hög intensitetsvärderinig av musiken, i det andra fallet en låg trots att populariteten är lika i båda fallen. I olika sammanhang h a r man funnit att personer med extrema åsikter ä r mera intensiva i sina ställningstaganden än personer med mera måttliga och kompromissartade värderingar. Vissa slag av musik uppvisar ett större antal extrema värderingar, både positiva och negativa, än andra. Man kan tänka sig

att en del musikformer är så beskaffade att de framkallar extrema värderingar, medan andra inte har just dessa egenskaper. Vilka faktorer i själva musiken, som är gynnsamma för extrema värderingar h a r vi inte belyst i denna undersökning. Genom att beräkna andelen extrema värderingar, som varierar för skilda slag av musik erhåller vi ett mått på graden av intensiteten i värderingarna av dessa slag av musik. Den procentuella andelen intensiva värderare kan också definieras som summan a v andelen anhängare och andelen motståndare. Tabell 4.3 anger h u r andelen intensiva d v s andelen som »tycker mycket bra om» plus andelen som »tycker mycket illa om» varierar med skilda slag av musik.

31 Tabell 4.3: Procentuell andel intensiva i värderingarna av elva slag av musik. 1) gammal dansmusik 48 2) operettmusik 39 3) visor och ballader 35 4) popmusik 33 modern dansmusik 33 andliga sånger 33 7) spelmansmusik 28 8) operamusik 27 9) klassisk musik 23 10) jazzmusik 22 11) nutida musik 20 1. På grund av den stora andelen anhängare har gammal dansmusik den i särklass största andelen intensiva. 2. Nära 40 % är antingen anhängare av eller motståndare till operettmusik. Denna musikform erhåller alltså en stor mängd extrema värderingar. 3. Mer än 30 % intensiva föreligger för visor, andliga sånger, modern dansmusik och popmusik. 4. Den minsta andelen intensiva återfinnes för nutida musik, jazzmusik och klassisk musik. Vid värderingen av dessa musikformer undvikes alltså extrema värderingar. Det finns en viss överenstämmelse mellan popularitet och andelen intensiva beroende på att benägenheten för extremt positiva värderingar är betydligt större än benägenheten för extremt negativa värderingar. De intressanta undantagen är operettmusik och popmusik, som båda h a r i jämförelse med andra musikformer en stor andel intensiva i förhållande till populariteten, samt spelmansmusik som h a r en liten andel intensiva i förhållande till populariteten. Förutom graden av intensitet, som uttryckes inför visst slag av musik kommer följande karakteristika att utvinnas ur fördelningen a v värderingar för de olika slagen av musik: 1. Intensitetsbalansen 2. Graden av neutralitet i värderingarna 3. Graden av entusiasm i värderingarna 4. Graden av aversion i värderingarna

Var och en av dessa karakteristika uttryckes som ett relationstal och kan beräknas för given musikform. Intensite tsbalans Relationen mellan andelen anhängare av en musikform och andelen motståndare till den anger intensitetsbalansen som är ett alternativt sätt att uttrycka populariteten. Skillnaden är att man här endast tar hänsyn till de extrema och utesluter alla med mellanliggande värderingar. Detta kan motiveras med att det är just de intensiva, som är mest engagerade i musiken och därför möjligen också dominerar i fråga om attitydbildningen inför den. Anhängare och motståndare förväntas utöva större inflytande än övriga och därmed ha större betydelse för själva musiken och dess möjligheter att hävda sig i musiklivet. Kvoten mellan andelen som tycker mycket bra om och andelen som tycker mycket illa om ett visst slag av musik användes som kriterium på dess intensitetsbalans. Denna kvot kan vara större än ett, vilket betyder att positiv övervikt föreligger och den kan vara m i n d r e än ett då negativ övervikt föreligger. Kvoten kan också vara ett, vilket innebär att andelen anhängare är lika stor som andelen motståndare och att jämvikt råder. Ju mera kvoten avviker från ett desto större övervikt råder åt endera hållet, ju närmare ett den ligger desto närmare ett jämviktstillstånd råder. Speciellt intressant är det att studera musikformer, som h a r jämvikt eller nästan jämvikt. Musikformerna presenteras i nedanstående uppställning efter intensitetsbalansens storlek och riktning med musik med stort positivt överskott nämnt först och musik med stort negativt överskott nämnt sist.

32 Tabell

4.4:

Intensitetsbalans av musik.

för elva

1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) modern dansmusik 4) spelmansmusik 5) andliga sånger 6) operettmusik 7) klassisk musik 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

h ö g ä n d å d e n ä r l å g . S p e c i e l l t ett j ä m viktstillstånd får en a n n a n betydelse v i d h ö g i n t e n s i t e t ä n v i d låg. M u s i k former n ä r a jämviktstillstånd torde bli i hög grad omstridda, då intensiteten är hög, d v s då andelen intensiva är stor. F ö r att ytterligare belysa situationen för olika slag av m u s i k h a r i nedanstående tabelluppställning graden av intensitet sammankopplats med intensitetsbalansen.

slag 21,9 14,3 5,8 5,3 4,5 4,0 1,5 0,94 0,82 0,51 0,23

Tabellen visar bland annat

F ö l j a n d e fakta u r o v a n s t å e n d e t a b e l l kan framhållas.

1. De flesta musikformer med positiv övervikt f r a m k a l l a r hög intensitet, m e d a n båda m u s i k f o r m e r n a med negativ övervikt framkallar låg intensitet. 2. Spelmansmusik h a r t r o t s positiv övervikt en låg intensitet och avviker därmed från övriga musikformer. 3. Popmusik h a r alla möjligheter a t t vara en omstridd musikform, vilket dess j ä m viktstillstånd i förening med hög intensitet ger påtagligt stöd för. 4. Jazzmusik befinner sig n ä r a j ä m v i k t s tillstånd men framkallar lägre grad av intensitet än popmusik.

1. Rangordningen av musikformer med avseende på intcnsitetsbalans ä r exakt densamma som rangordningen av musikformer med avseende på popularitet (jfr sid 26). 2. Följande musikformer h a r en k l a r positiv övervikt: gammal dansmusik, visor, modern dansmusik, spelmansmusik, a n d l i ga sånger och operettmusik. 3. Operamusik och n u t i d a musik h a r en k l a r negativ övervikt. 4. Nära j ä m v i k t råder för klassisk m u sik, som dock h a r ett knappt överskott av anhängare över motståndare. 5. Nära j ä m v i k t r å d e r även för popmusik och jazzmusik, som dock h a r ett knappt överskott av motståndare över a n h ä n g a r e t r o t s att andelen positiva totalt är större än andelen negativa totalt för dessa slag av musik (jfr tabell 4.2).

Graden av neutralitet i värderingarna Svarsalternativet »varken särskilt bra eller särskilt dåligt» k a n faktiskt väljas av två skilda skäl u r den s v a r a n d e s synvinkel. Det k a n a n v ä n d a s som k o m p r o m i s s v ä r d e r i n g av i n d i v i d e r , s o m e g e n t ligen t y c k e r a t t d e t f i n n s b å d e b r a o c h dåliga egenskaper i m u s i k e n . Det kan

Det är givet att intensitetsbalansen h a r olika innebörd om intensiteten är Tabell

4.5:

Intensitetsbalans

och graden 1

Positiv övervikt

Jämvikt2 Negativ övervikt

av intensitet

i

värderingarna

Hög intensitet

Låg intensitet1

gammal dansmusik modern dansmusik visor och ballader andliga sånger operettmusik

spelmansmusik

popmusik

följande:

jazzmusik klassisk musik nutida musik operamusik

1 Hög intensitet innebär att andelen intensiva överstiger genomsnittet för de elva musikformerna (31%), låg intensitet innebär att andelen intensiva är mindre än genomsnittet. 2 Jämvikt råder då intensitetsbalansen ligger i intervallet 0,67—1,50. (0,67 =1/1,5).

33 o c k s å a n v ä n d a s s o m ett u t t r y c k för b r i s t a n d e erfarenhet eller intresse. De första individerna kan betraktas som ambiv a l e n t a . I n d i v i d e r av d e t a n d r a slaget är m e r a att betrakta som neutrala inför musiken. Det ä r n a t u r l i g t v i s a v ett v i s s t i n t r e s s e att hålla dessa kategorier isär. Det k a n t ex t ä n k a s a t t n e u t r a l a v ä r d e r i n g a r ä r s v å r a r e att p å v e r k a ä n a m b i v a l e n t a .

I nedanstående tabell presenteras denn a k v o t för d e o l i k a s l a g e n av m u s i k med de musikformer, som h a r den högsta g r a d e n av neutralitet, n ä m n d a först o c h d e m e d d e n l ä g s t a g r a d e n n ä m n d a sist.

N e u t r a l a v ä r d e r i n g a r ä r m e r a fast förankrade i mitten medan ambivalenta l ä t t k a n s v ä n g a åt d e t e n a e l l e r d e t a n d r a .,„ . " 7 _,, , , . , hållet. Det finns olika frågemetoder att s e p a r e r a neutrala från ambivalenta men dessa h a r inte utnyttjats i postenkäten, J r ' d å d e ofta m e d f ö r v i s s a i n s t r u k t i o n e r , som kan vara utrymmeskrävande. Som ersättning för dessa m e t o d e r an.. j . . . . . . j, j v a n d s h a r ett m å t t pr å g r a d e n a v n e u t r a ° litet s o m m ö j l i g g ö r r a n g o r d n i n g a v m u sikformerna men inte anger den absoluta storleken andelen neutrala resp. andelen ambivalenta. Man kan förvänta sig att andelen m e d k o m p r o m i s s v ä r d e r i n g a r är p r o p o r t i o n e l l m o t a n d e l e n avvaktande positiva och negativa värder i n g a r . J u flera p e r s o n e r , som svarar »ganska bra» eller »ganska dålig», desto större mängd kompromissvärderingar kan tänkas finnas. Omvänt gäller att o m andelen som v ä r d e r a r »varken b r a eller dålig» ä r s t o r i r e l a t i o n till a n d e l a r n a , s o m v ä r , , „ . j .. j d e r a r » g a n s k a » , sa t o r d e m ä n g d e n a v • neutrala värderingar vara förhållandevis stor. Detta i sin t u r ä r f ö r k n i p p a t m e d b r i s t a n d e intresse, litet engagem a n g eller liten k ä n n e d o m om musiken.

g { « ^ ^ — . ' . ' . ! ' . ! ! ! ! . ! ! ! i.!!. 4) andliga sånger 5 ) operamusik 6) operettmusik

Tabell

4.6: Grad av neutralitet i värderingarna av elva slag av musik 1) nutida musik 1,67

7) s p e l m a n s m u s i k

8) popmusik , ^ m o d e r n dansmusik 10) gammal dansmusik visor och ballader

1% 1,49 1,34 1,07 1,03 1,02 0,95 0,79 0,79

1- Nutida musik, jazzmusik, klassisk m u sik, andliga sånger och i något mindre grad ?, . , „ , , "... . , .. " , operamusik framkallar betydligt högre grad l i t e t än övriga musikformer. a v neutra 2. Bland dessa u t m ä r k e r sig gammal dansmusik och visor med lägre grad av «w**ndttet än de övriga återstående. M a n k a n m ä r k a en t e n d e n s t i l l a t t m u s i k f o r m e r m e d låg p o p u l a r i t e t h a r en s t ö r r e n e u t r a l i t e t ä n ö v r i g a (jfr s i d 26). Det föreligger dock några u n d a n tag och n e d a n s t å e n d e uppställning anger musikformer med likartad popular i t e t s k i l j e r sig å t m e d a v s e e n d e p å neutraliteten. 1. De mest populära gammal dansmusik och visor . h a r d e n lägsta neutraliteten. Skillnaden i neutralitet ä r obefintlig t r o t s , • att gammal dansmusik a r k l a r t mera popuiart. 2. Spelmansmusik, modern dansmusik, andliga sånger och operettmusik ä r ungcfär lika P ° P " ' ä ™ . Av dessa h a r andliga sånger en klart större grad av neutralitet

Som m a t t p å g r a d e n av n e u t r a l i t e t a n än de övriga vänds följande kvot: 3. Klassisk musik, jazzmusik och pop2 x ( a n d e l e n » v a r k e n b r a eller dålig») (andelen »ganska

bra») + ( a n d e l e n » g a n s k a dålig»)

Graden av neutralitet är som tidigare . , , , ., ... , . , p å p e k a t s ett r e l a t i v m å t t , s o m e n d a s t k a n användas vid jämförelser. 16— 614817

m u s i k

har nästan s a m m a popularitet men graden av neutralitet för popmusik ä r betydHgt mindre än m de M d a a n d r a mu_ sikformerna.

34 4. Nutida musik och operamusik är de mest impopulära musikformerna. Av dessa har nutida musik de största graden av neutralitet medan operamusik har en något mindre. Låg popularitet och hög neutralitet är en intressant kombination. Likgiltighet och bristande intresse färgar i hög grad inställningen till i första hand nutida musik, jazzmusik och klassisk musik. På kort sikt torde inställningen till dessa former av musik vara svår att påverka. Det behövs åtgärder i kontaktfrämjande syfte för att höja dessa musikformers popularitet. För popmusik är situationen något annorlunda. Dess relativt sett låga popularitet kan inte förklaras med brist på erfarenhet eller engagemang. Det måste påpekas att graden av neutralitet inte är den definitionsmässiga motsatsen till graden av intensitet i värderingarna, men ett negativt samband förväntas mellan de två. Det kan dock förekomma att hög neutralitet är förknippad med hög intensitet och låg neutralitet med relativt låg intensitet. Detta framgår av tabell 4.7. Andliga sånger och spelmansmusik avviker frän mönstret om ett motsatsförhållande mellan grad av intensitet och grad av neutralitet i värderingarna.

Andliga sånger är en form av musik, som man antingen är intensivt engagerad i (positivt eller negativt) eller också är helt likgiltig för. Spelmansmusik a r man sällan helt engagerad i men i n t e heller helt likgiltig för.

Graden av entusiasm i värderingarna Man kan tänka sig att individer börjar med neutrala värderingar inför musik och påverkas under tidens lopp mot den ena eller den andra extremen på värdeskalan. Ibland går det förhållandevis snabbt att uppnå extremvärden, i andra fall går det långsammare och mera trögt. Vissa musikformer kan lätt framkalla entusiasm d v s har egenskaper, som är gynnsamma för en snabb förflyttning till den positiva extremen. Dessa musikformer har en tämligen liten andel måttligt positiva, eftersom ju detta tillstånd på skalan är instabilt. Graden av entusiasm i värderingarna berör — som det här definieras — endast de positivt inställda. Som kriterium på detta begrepp användes nämligen kvoten av andelen som »tycker mycket bra om» och andelen som »tycker ganska bra om». Ju högre värde på denna kvot desto större grad av entusiasm

Tabell 4.7: Graden av intensitet och graden av neutralitet i värderingarna av musik Hög intensitet1 2

Hög neutralitet

2 Låg neutralitet

andliga sånger popmusik gammal dansmusik modern dansmusik operettmusik visor och ballader

av elva slag

Låg intensitet1 jazzmusik klassisk musik nutida musik operamusik

spelmansmusik

1 Hög intensitet innebär att andelen intensiva överstiger genomsnittet för de elva musikformerna, låg intensitet att andelen intensiva är mindre än genomsnittet. 2 Hög neutralitet innebär att graden av neutralitet är större än genomsnittet för de elva musikformerna, låg neutralitet att den är mindre än genomsnittet.

35 f ö r e l i g g e r . D ä r m e d u t t r y c k s alltså b e n ä g e n h e t e n a t t a n t a en e x t r e m t p o s i t i v värdering bland de positiva. G r a d e n av e n t u s i a s m r e d o v i s a i r a n g o r d n i n g efter s t o r l e k för d e elva m u s i k f o r m e r n a i t a b e l l 4.8. Tabell

4.8: Grad av entusiasm i värderingarna av elva slag av musik

1) gammal dansmusik 2) operettmusik 3) andliga sånger 4) visor och ballader 5) modern dansmusik 6) spelmansmusik 7) popmusik 8) klassisk musik 9) operamusik 10) jazzmusik 11) nutida musik Genomsnittlig entusiasmkvot = 0,70

1,41 1,08 0,86 0,83 0,76 0,61 0,58 0,55 0,47 0,35 0,24

U r t a b e l l e n e r h å l l e s b l a n d a n n a t följande information: 1. Operettmusik h a r en entusiasmkvot som ä r större än ett, d v s andelen som tycker mycket om operettmusik ä r större än andelen som tycker ganska b r a om denna musikform. F ö r u t o m g a m m a l dansmusik ä r detta det enda exemplet på denna tendens. 2. Andliga sånger f r a m k a l l a r större grad av entusiasm än t ex spelmansmusik t r o t s att dessa två musikformer h a r s a m m a popularitet. 3. Popmusik uppvisar en entusiasm i värderingarna som b a r a obetydligt överstiger den klassiska musikens men ä r klart mindre än t ex den moderna dansmusikens. 4. Låg grad av entusiasm gäller för såväl jazzmusik som operamusik men den ä r faktiskt lägre för jazz än för opera.

d e r a s extremt negativt och att måttligt negativa värderingar är förhållandevis sällsynta. Man k a n o c k s å b e t e c k n a a v e r s i o n s graden som benägenheten att anta extremt negativ värdering om man ä r övervägande negativ. Aversionskvot e n s s t o r l e k f r a m g å r a v t a b e l l 4.9, d ä r musikformerna rangordnats. Tabell

4.9: Grad av aversion arna av elva slag av

i värderingmusik

1) popmusik 2) andliga sånger 3) jazzmusik 4) operamusik 5) operettmusik 6) nutida musik 7) modern dansmusik 8) klassisk musik 9) spelmansmusik 10) gammal dansmusik 11) visor och ballader Genomsnittlig aversionskvot =0,63 Följande information må

1,04 0,78 0,73 0,72 0,66 0,58 0,56 0,52 0,49 0,46 0,35

framhållas:

Graden av aversion i värderingarna

1. Man skulle k u n n a v ä n t a sig en viss överensstämmelse mellan aversionsgrad och och omvänd popularitet. Detta ä r dock inte särskilt påtagligt (Jfr sid 26). 2. Rangordningen för avcrsionskvot är inte heller spegelbilden av rangordningen av entusiasmkvot (Jfr tabell 4.8). 3'. Popmusik ä r den enda musikform med en aversionskvot som ä r större än ett d v s med en större andel extremt negativa värderingar än andelen måttligt negativa. 4. Andliga sånger h a r en relativt sett hög aversionsgrad. 5. Klassisk musik h a r en klart lägre aversionsgrad i värderingarna än j a z z m u sik och operamusik. 6. Nutida musik h a r en aversionsgrad som ligger n ä r a genomsnittet för de elva musikformerna.

G r a d e n av e n t u s i a s m i v ä r d e r i n g a r n a b a r en d i r e k t m o t s v a r i g h e t p å d e n n e gativa sidan. Andelen som »tycker m y c k e t illa o m » i r e l a t i o n t i l l a n d e l e n s o m » t y c k e r g a n s k a illa o m » u t g ö r k r i terium på aversionsgraden. Ett högt v ä r d e p å d e n n a k v o t a n g e r att m u s i k formen i fråga i stor u t s t r ä c k n i n g vär-

S a m b a n d e t mellan grad av entusiasm i v ä r d e r i n g a r n a och grad av aversion i v ä r d e r i n g a r n a belyses i n e d a n s t å e n d e f y r f ä l t s t a b l å , d ä r d e elva m u s i k f o r m e r n a r e d o v i s a s dels efter o m d e l i g g e r ö v e r eller u n d e r genomsnittet av entusiasmk v o t e n o c h dels efter m o t s v a r a n d e f ö r aversionskvoten.

36 Tabell 4.10: Grad av entusiasm och grad av aversion i värderingarna musik

Hög entusiasm2

Låg

entusiasm2

av elva slag atv

Hög aversion1

Låg aversion1

operettmusik andliga sånger

gammal dansmusik visor och ballader modern dansmusik

popmusik operamusik jazzmusik

spelmansmusik klassisk musik nutida musik

1 Hög aversion innebär en aversionskvot som är större än genomsnittet för de elva musikformerna, låg aversion en avcrsionskvot som är mindre än genomsnittet. 2 Hög entusiasm innebär en entusiasmkvot som är större än genomsnittet, låg entusiasm en entusiasmkvot som är mindre än genomsnittet. 1. Följande musikformer kan betecknas som affektframkallande: ODerettmusik och andliga sånger. Värderingarna är lättrörliga i båda riktningarna för dessa slag av musik. 2. Följande musikformer kan betecknas som entusiasmframkallade: gammal dansmusik visor och modern dansmusik. Värderingarna av dessa slag av musik är lättrörliga i positiv riktning men trögrörliga i negativ riktning. 3. Följande musikformer kan betecknas som aversionsframkallande: popmusik, operamusik och jazzmusik. Värderingarna är lättrörliga i negativ riktning. 4. Spelmansmusik, klassisk musik och nutida musik skiljer sig från övriga slag av musik så till vida att de relativt sett har både låg aversionsgrad och låg grad av entusiasm i värderingarna. Värderingarna är med andra ord trögrörliga inför dessa slag av musik. 4.2 Inställning — jämförelser

till olika slag av musik mellan olika befolkningskategorier

I föregående kapitel behandlades musikformers popularitet, intensiteten i värderingar m m enbart som totalresultat för Sveriges befolkning i åldersintervallet 16—70 år. Vi har inte där närmare berört hur värderingarna till musik varierar under olika omständigheter. Olika faktorer påverkar den musikaliska attitydbildningen. Vi kan inte h ä r göra anspråk på att fånga in alla

de faktorer, som är verksamma vid denna process. Innan man kan gå in i detaljerna måste de stora linjerna kartläggas. För att h a någon grund att stå på skall vi i detta kapitel undersöka hur inställningen till olika musikformer varierar mellan olika individkategorier samt under skilda geografiska betingelser. Jämförelser med avseende på inställningen till de elva tidigare redovisade formerna av musik kommer att göras mellan: a) män och kvinnor b) skilda åldersgrupper c) olika sociala grupper d) olika utbildningskategorier e) personer bosatta i städer och på landsbygd f) personer bosatta i olika delar på landet I stor utstäckning kommer endast fakta att presenteras. Ingående kommentarer och analyser av resultaten kommer som regel inte att tillhandahållas.

Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan män och kvinnor Föreligger det faktiska skillnader mellan manliga och kvinnliga personer i fråga om musikalisk inställning? Givetvis existerar det många spekulationer om mäns musikaliska attidyder och om kvinnors. Det utnämns typiskt kvinnli-

37 Tabell

4.11:

Populariletspoäng

Män 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) modern dansmusik 4) spelmansmusik 5) operettmusik 6) andliga sånger 7) jazzmusik 8) popmusik 9) klassisk musik 10) operamusik 11) nutida musik

för män och kvinnor 3,12 2,84 2,68 2,64 2,46 2,36 2,09 2,06 2,05 1,61 1,54

för elva slag av

musik

Kvinnor 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) andliga sånger 4) modern dansmusik 5) operettmusik 6) spelmansmusik 7) klassisk musik 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,19 3,04 2,93 2,81 2,80 2,72 2,32 2,12 2,04 1,93 1,71

ga m u s i k f o r m e r i p r e s s , r a d i o o c h i v a n liga d i s k u s s i o n e r o m m u s i k , d e t f r a m h ä v s o c k s å a t t v i s s a slag a v m u s i k m e r a a t t r a h e r a r m ä n . J a z z m u s i k ä r väl ett e x e m p e l p å en s å d a n u t p e k a d m a n l i g musikform. I vilken utsträckning är sådana påståenden i överensstämmelse m e d v e r k l i g h e t e n ? I föreliggande avsnitt k o m m e r m ä n o c h k v i n n o r att systematiskt jämföras med avseende på musikaliska attityder.

6. I jämförelse med övriga musikformer h a r andliga sånger och klassisk musik en högre rangordning bland kvinnor än bland män. 7. Vid en motsvarande relativ jämförelse h a r jazzmusik och spelmansmusik en högre rangordning bland m ä n än bland kvinnor. 8. Såväl bland män som bland kvinnor gäller att operamusik och nutida musik erhåller övervägande negativa värderingar medan övriga musikformer erhåller övervägande positiva värderingar.

I t a b e l l e r n a 4.12 o c h 4.13 ges i n f o r mation om den procentuella svarsförd e l n i n g e n för o l i k a f a s t a s v a r s a l t e r n a t i v p å f r å g a 1 i p o s t e n k ä t e n för d e l s m ä n o c h d e l s k v i n n o r . Av t a b e l l e r n a f r a m g å r ä v e n d i r e k t p o p u l a r i t e t s p o ä n g e n för de elva r e d a n n ä m n d a m u s i k f o r m e r n a för d e b å d a k ö n e n v a r för sig. S a m m a n fattningsvis presenteras h ä r nedan mus i k f o r m e r n a i r a n g o r d n i n g efter p o p u laritet.

Det m å s t e betonas att ovanstående information enbart avser uttalade värderingar, vilket inte nödvändigtvis måste s a m m a n f a l l a m e d a n d r a u t t r y c k för m u sikintresse eller faktisk emotionell u p p levelse.

U r d e n n a u p p s t ä l l n i n g k a n bl a följande framhållas: 1. Kvinnor uttrycker mera positiv inställning än m ä n för samtliga musikformer utom jazzmusik, d ä r skillnaden dock ä r obetydlig. 2. Den största skillnaden mellan män och kvinnor gäller inställningen till andliga sånger, d ä r kvinnor ä r betydligt mera positiva ä n m ä n . 3. Klart mera p o p u l ä r a musikformer bland kvinnor än bland m ä n ä r också operettmusik, operamusik och klassisk m u s i k . 4. Något mera p o p u l ä r a bland kvinnor ä r visor, n u t i d a musik och modern dansmusik. 5. Obetydligt mera p o p u l ä r a ä r spelmansmusik, g a m m a l d a n s m u s i k och popmusik.

Andelen

intensiva

Den procentuella andelen intensiva v ä r d e r i n g a r d v s s u m m a n av a n d e l e n anhängare och andelen motståndare red o v i s a s i t a b e l l 4.14 för m ä n o c h k v i n nor. Tabellen innehåller bland annat jande information:

föl-

1. Intensiteten i värderingarna ä r större bland kvinnor än bland m ä n för följande slag av m u s i k : gammal dansmusik, operettmusik, visor, andliga sånger, modern d a n s musik, spelmansmusik. 2. Skillnaden i intensitet mellan m ä n och kvinnor ä r liten eller obefintlig för följande slag av m u s i k : popmusik, operamusik, klassisk musik och jazzmusik. 3. Intensiteten i värderingarna tycks vara något större för män än för kvinnor inför n u t i d a musik.

38 oo S a cm •a c a «s

l > 00

1 M H

CO as i l CN

Mi as CO

o

•3

u I t

0 %

CO OS

m

cs co

O

~

00 cn CN CO

n I > CN CN

OS as

CB

co ca

tag

co

i j i CO 0 0

0)

CN • * as CN n

os CS

in. CN CN CN CO n

E

i!

-a*

r-

-<r oo CN CO

CN n

M O l f CN n

S c

CN CN

CN (N

C

5 3

"a

»•£

r> o

Ci_

cu

=I 8.1

£N

0 0 0 0 Mi

T-,

CO CO •>* CO

CO i j > r-,

O

i - 1

o

^

«^

3 'cu

3 £

t? CN

-*

C 5 l f l n

as

C O H

„

o o

Mi OS Tj* CN

—

CN i n

Os

co <M

CN CO

i H

t/3 it CO

g

is

5 3

O 00

CM "

s s

CN O

CN

a. "a o T3 S =c5 a §

o

co CN

a

a

n

O

CN

l O I

°°

n

CN

i n - ^ rH

co

CO CO

•a a

oE

OS CO r H CN CN CN

5 0

O

•PH

=s«

o i

Q ^

CN

O

Mi r f

as

q

co

in

co as oo CO CN n

o o

l l

a ~

O

CN CO

r-l

CC CN

CN

s - u E

i

M

S e s c

ca

«^£

ii; -1 oo ^ , ^ CO 00

-

OS

"•* ö

I s1 ty

c, t/3

—-

cu O ' ca

^ CN • *

":aa a S

T t CO"

a «

« 3 3 2

.s s

••*

.>

CN Mi CN

o

o o S3

n n

-* CN

CN O CO CN

n n

o o

CN n

CN 0 0

i n oo co

CS

CO o «~ CN

o r~ CN

i l H O w CO n n

CS CS

CN

CN T H

a

N

»

OS oc

n

C

i l

e •

* a a 3 a -w

rt

• it

.3

z

eo •* p

O O

CNCN

CN

Sf " J

rr\

3 CN O

CN

cu

| s sä;

ca

a

co ca

o ^

S

. -

: SE

~ ~-~ o o c it it it co co o

5 L, '-, co as it it >> c » 4-i + J

c^

OJ

O CO co ca I- t . £1 - 3

(£5

a 15 = it ca ca o oo > £> U -H

a ti

c tQ<U CO r-1 h>S : > , I %it. l , 4-» - J * J

a v, a s o

5«

ca

^2 -a 00 £

3B

C

5cr i-,

S5

co oQ ca a "" * J ^c o EO ,_*i ~•^

«~ 3

I ° Sal —. ^

^2 ^

ca ca

0 3

— u 2 ^ • 2 « ~~ >s 3 sv " ?

q

• ca

: :3 i- E 5.3 1 ° 5-3 : i ° s § " S « c ( •'•Så ™ " t/J

a

CN

CN

33 as

i

-

a En

O

S a

•4. -~

CM »1

CN

a a

T-,

Si a

>-. «-s

co ro

1-

13 a

•a

o

£S a a 3 g

Q o

•

13 C « =a ^

Q

OS

I«

D,

CN I > C^ CN W n

•-,

2 Os

C C ^ I

H

<S eo"co"

ft

a » •a Ö

I O rn CN

o c-

i l

:3

CN Mi

s-ljä

O

«

CO 00 CN

CO as

gs

'a

CN - H C^

(J

S e. a 3 c

T-H OS

in co eo in in CN

O

^ .

m oCN s CN l O

i-i

• to 3

o "3

co a

amm dans musi

&£

a

CO

o

CO

§•

cu ,

•a

s

TH

.2 8 3 « o Scaag gT3

a S

CN

1-t

E ,* S

Tf

CO l > CN CN

O

°- E

a

S3 l H

T-,

o S

cu

1 *

CNn"

o

< ">

a

1 0

e as

3 ?>> -O •

3 P e

39 Tabell

4.14:

Procentuell

andel intensiva

Män 1) gammal dansmusik 2) operettmusik 3) popmusik 4) visor och ballader 5) modern dansmusik 6) operamusik 7) andliga sånger 8) spelmansmusik 9) klassisk musik 10) jazzmusik nutida musik

bland män och kvinnor 45 36 32 31 29 27 26 25 23 22 22

4. Den relativt sett största skillnaden mellan m ä n och k v i n n o r i detta avseende torde upptäckas för andliga sånger.

för elva slag av

Kvinnor 1) gammal dansmusik 2) operettmusik 3) visor och ballader 4) andliga sånger 5) modern dansmusik 6) popmusik 7) spelmansmusik 8) operamusik 9) klassisk musik 10) jazzmusik 11) nutida musik

musik 52 41 40 39 37 34 31 26 24 22 18

kombinerade med förhållandevis låg intensitet. Det viktigaste undantaget är popmusik för båda könen samt i mindre u t sträckning operamusik för kvinnor.

Intensitetsbalans Nedanstående uppställning visar intensitetsbalansen för olika musikformer med särhållande av m ä n och kvinnor. 1. Följande m u s i k f o r m e r h a r en k l a r positiv övervikt för såväl m ä n som k v i n n o r : gammal dansmusik, visor, modern dansmusik, spelmansmusik och operettmusik. 2. Andliga sånger h a r en klar positiv övervikt för kvinnor men en betydligt mindre positiv övervikt för m ä n . 3. Klassisk m u s i k h a r en positiv övervikt för kvinnor medan fullständig j ä m v i k t råder för m ä n . 4. Nära j ä m v i k t men med en svag negativ övervikt råder för popmusik och jazzmusik bland m ä n . 5. Nära j ä m v i k t men med en svag negativ övervikt råder för popmusik, operainusik och i någon m å n j a z z m u s i k bland kvinnor. 6. Klar negativ övervikt råder för operamusik bland m ä n samt för n u t i d a musik för båda könen. 7. De flesta exempel, som redovisats är Tabell

4.15:

Inlensitetsbalans

Män 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) modern dansmusik 4) spelmansmusik 5) operettmusik 6) andliga sånger 7) klassisk musik 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan olika åldersgrupper Det finns två betydelsefulla förklar i n g a r till att p e r s o n e r i olika å l d r a r k a n u p p v i s a o l i k a i n s t ä l l n i n g till s k i l d a f o r m e r a v m u s i k . F ö r d e t f ö r s t a k a n en p e r s o n u n d e r å r e n s l o p p o c h m e d tilltagande ålder ä n d r a sina åsikter om m u s i k och sina preferenser inför olika sorters musik. Det sker m e d a n d r a o r d en m u s i k a l i s k a n p a s s n i n g till för r e s p . ålderskategori »lämplig» form av m u sik. S å l e d e s k a n m ö j l i g e n i n s t ä l l n i n g e n till d a n s m u s i k f ö r ä n d r a s m e d a v t a g a n d e i n t r e s s e för d e t f a k t i s k a d a n s a n d e t . F ö r d e t a n d r a h a r ä l d r e p e r s o n e r fått en h e l t a n n a n m u s i k a l i s k u p p f o s t r a n u n d e r sin u n g d o m än v a d y n g r e p e r s o n e r får i d a g . O l i k a t i d s e p o k e r h a r haft s i n a s e p a r a t a m u s i k a l i s k a v ä r d e -

bland män och kvinnor 28,7 12,3 5,3 5,1 2,7 1,8 1,0 0,89 0,88 0,29 0,17

för elva slag av

Kvinnor 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader 3) andliga sånger 4) operettmusik modern dansmusik 6) spelmansmusik 7) klassisk musik 8) popmusik 9) operamusik 10) jazzmusik 11) nutida musik

musik 18,1 16,2 12,6 6,2 6,2 5,8 2,4 0,98 0,81 0,75 0,30

40 apfc S

a S a

0 0 i-i 0 0 CM co

c £ «£ » SJ i* o ^ t. « o ~ » cs

Moddan mus

«3 o<E O

-Q

o_

l > CO l-( I H

o" o r-i

>8 H

éd "c

t

n o o

0°

•* o CO CO - *—1 i - l O CD r*

VO 00 00 -i 1 - ^ CM CM CO I H C-»

(OlOO)

CO TfC

o

o r- o CO CO CM

0 0 CM

o" o

or^co

CM - #

W C Ö H O ) CM CM

CO

TH TH I-<

o o

M O r f

CO OJ

n

CM CM i l

-rj. 0 0 -*J* ^ P J r t

CM O

o

CO O l •*

o

CO CO o o n T-* CM i - i CO l >

CO l >

1^

Gamma dansmusik

_—

CM

CO O CO

T

*

©

o

ooocTco CM CO CM

l > CO

o" o

O

CO i - l

IT5 0 0

o

i - i 0 0 CM !-H CO CO

co i r IH

o

0 0

. ' * . CO CM C i CO I>

to

E3

j£S

o

00 U5 CO _ - V—' ca CM co IN

r-t

C/3

^

S '33 E

•*

• * "*

w

o =>."* CO O iH

t^.

co

co irTco CO CO i H

co"co

o" o

co r-j;

fflCOOi

CO_-*f

H

S3

CO ir5 IC5 i - i CM

oTira CM CM

o" O

O

0 0 VC

00 c»

C'

i*

CM i i " !-< CO

O l> CO i-H

o" o

r-_co co OTOTCM" i l CO

mcM "»05 CM i - i

o--

O l O O

Cft

O

o

00 T t CC

00 ^ 03 i - l CO CM

CM"iO

o"

CM"O-

U5 CO l >

A o &.

§S

co i n

C5 irf

"5 3^ •5

gs •* u w M l/i 't/1 K 3

•<* CM U5 CV . TH O

NT* N i/)

«D »C5 I>

^ E

•»-•^

CO

öf !-< O UI >5 o

^ CO I>

o

i-(

^1 •

•

ca

'. '. i3

z

cd

£g |

EE s o ° s IQ 2 2 g i5s 3 •r. •O X) j ä C » 5 c cd CJ 0 0 - 3

> . C t . £> ca ca

o

s •«

> -3 Su oo t- b

CO

—

t * Ut "c <D 0> CJ c 00 S 0> O v

C

cs lO I>

t~- 0 5

- E

g c

'*.'1 IH O

4 >>>>>> o

o

+ J -t->

u

-M

C

it M o o > 1 >-> -l-> * J

00 O

CS

giTc J2 £• b —

£* 3 C

41 CO

wife

T-l OS

co co i n

cS.

CO CO CM CO

CO CO CM

oo

co

< •»

CS

Q) 05

CM O i l

1(5 OS

00 I l TH _ 0 5 CO l^> n I>

oo fe

CM i l

n

=3 oo i 3

i n co - * co

CO 0 5 CM i l

o co CO rt CO -0<

i> Tf i n

0)

CO CO CM n

OJ

ess

"R."*. CD 0 5 T J I CO H 1>

tjrä

os o

CO 0 5 CD

^

t o

co

CM CO CO CM

Tji 0 5 O CM

o

. M . OS CM • * m

CO

<J «

i

n

e o o

3 U

IH O 0 5 "J"

o i n CM CM

O

oa

°ä.°i oisn CM i n il

cs

OS

> • *

1 CO O

CO W OS

o

i» o CO CO

CO Cs T f

o o n

T* o a

3 Modern Dansmusik

os

Gamm dans musil

_ « . ..

TH

" i 0 5 - CO CM r» m OS

00 OO CO

•*

CO CM

1 1

OS i - l CM - r f

CS CO CO

o o

CM OS

1 1

CS CD i n

91 Os CS

1 1

0)

CM

o>

«=.= CM • *

i-l

CM CO

• * CM O O CM T J I

co -# n lOCOlO CM

n

i l

&

>-°

a3

c

CS

3 T* CO OS

i n m os

rc =es

"9 13

u

-i 3

V* t >

3 o

00 00 CM

O O CO l^THLft CM CM H

CO CO — o ''i - CD 1 0

o IH

n o

O

00 TH

o £ H

0O

<

m os

a, i, •* b os jo 3

O s

O

il

. °. O

%

U5 CM

•S

CM CD

TH

i-l

ZE

TH 0 0

co o T i n CO CM n

O

o

OS 0 0 CS

CS

CO Tji T H CS

O CD O CO n n

os CJ

CM

O CO CD T .. 11 O

w - i

os

O' o

it

OJ ! H

O

n

o

00 I > CO CO

CD ^ f 0 5

o o

CO CM

co i n I > CO O CM CM CM CO

o

CM CM "t n

o o

TH o

t ^ m os O S O T P CM CM n

eS

CO

D. O

p b a. Ö )

S O

•g

c

BJ o

TH

."l O !> TH

I >

o

w

„ m J>

£

ii

Ej c

OS

M OS CO

•—

t l>

Q. OO

£

c:

CO -H. O 05 O CO

T)i

ii 1 £ B

"C t -rf OS

o

0 0 CO CM

o

_„

o m l>

US

5 c CM "5 CS

f l r t r i

CM CO CO CM

c d c, Bi

sc fce

o

*H

•a ss 3

CM o i n CM T f CO 0 5 CM n

0 0 CM CM

»

O TI T i CO

>9 3 6

H«J

1>

o T-l

.

" . " i CO O 05

C/5

"53

fe i s i

« m CS

c>

Sr* IS

CM

O. B

t"* CM

115 CO " » CO

u 53

o-o

G

o -

BH

a,

& o

1C5 N

C.

00 00

Mod dan mus

»fl u co

Gami dan mus

•X b , o S3

! > CM O

3 Tf O H CM

°- 3

CS Os os os n

o

m I>

TM

ca _^. •O 3 . 3

o o

e

05 o r~ co TH O

i n co ^1 00 i i

CM 0 0 CM

o

co co i n CO CM n

o

i n i>

TH

O

l>

O

CO T K

00 o T - CO

O CO t > CO n

a o

CM CM

o

^ TJI l>

G a

o I - *J< co

«E

i n i > i> i n i n CO CO n

i* i> i l CM

o o

00 CM CM CM CV

1-1

B ,4,

- E

5 1 -M N S3

OS CO

CO

•? E

» m i CD TJ- OS CO T l

n CO

o Q o

M

t=

in os

l> K i i C CM C

T H

T*

m os

c

ca

TJ" m O

TH

CM

05 O n l > CO ^H 0 5 CM CM

CM CO

i l

"> E

e o o

CO i m in

»

1 "

C

m t>

1 1

c a E

ill 5 2 csp o ° E

ca»

Ä -° A

^ -> i 3 C CO co O it it

« M

S £ oo >

CQ

3 SO

5 6E => O

60 i u :ca t o cc

-— « • ?

C Si

•o C ö y

£

CO

_cj

EE § oo

i

in B

—

CO

oo »I

ii

-p

—

5 5

QJ

•a i> go £ >•

ca i C fc, I H h u u oo O CB O v a; a> GO 1 S M it it g it it O O O U g o o >> r-> ^ + J +o

—

a

z

3 00

OO = "r-

-Il

it

ii 3 •CO — CO CO 3 0 0 >• oo £ bl t-l C cu CO CO U O it it K. o o o O O O > s > > >S 4ri 4-> 4-1 > c C t-

c ^ ^* 3^ ^

.

° c PHTE

42 system, vilka satt olika prägel på musiklivet som helhet. Detta kan förväntas återkomma i form av olika värdeomdömen om olika slag av musik i skilda åldersgrupper. I detta avsnitt skall inget försök göras att utreda vilken av ovanstående förklaringar som h a r den största relevansen utan h ä r kommer endast sakliga fakta om de rådande åsiktsdifferensern a i musikalisk avseende mellan skilda åldersgrupper att presenteras. I tabellerna 4.16, 4.17 och 4.18 redovisas den procentuella fördelningen av värdeomdömen om de elva förut omnämnda slagen av musik för tre skilda åldersklasser, 16—30 år (födda 1935— 1949), 31—50 år (födda 1915—1934) samt 51 år och däröver (födda 1914 eller tidigare dock ej före 1895). I samma tabeller kan även de olika musikformernas popularitetspoäng enl. tidigare redovisad beräkningsmetod utläsas. För översiktens skull presenteras nedanstående tabellsammanställning, där musikformerna rangordnats efter popularitet i de tre skilda åldersklasserna. Skillnaderna mellan de tre åldersgrupperna i fråga om musikalisk inställning är mycket påtagliga. I den lägsta åldersgruppen är modern dansmusik och popmusik mest populära men även visor och gammal dansmusik åtnjuter en hel del popularitet. Jazzmusik, spelmansmusik och operettmuTabcll 4.19: Populariletspoäng 16—30 år 1) modern dansmusik 3) visor och ballader. 4) gammal dansmusik 6) spelmansmusik 8) andliga s å n g e r . . . . 9) klassisk m u s i k . . . .

3,22 3,00 2,85 2,82 2,48 2,38 2,33 1,94 1,87 1,54 1,43

sik erhåller övervägande positiv värdering medan däremot andliga sånger, klassisk musik, nutida musik och operamusik får övervägande negativ värdering. Förvisso föreligger en tendens till att moderna och aktuella former av musik kommer högt i fråga om popularitet medan äldre, traditionella musikformer inte är lika attraktiva. Dock finns h ä r många intressanta undantag. Gammal dansmusik är faktiskt mera populärt än jazzmusik, spelmansmusik och andliga sånger får en högre popularitetspoäng än nutida musik. Även klassisk musik är i denna åldersgrupp högre positivt värderat än nutida musik. I medelåldern (31—50 år) är gammal dansmusik mest populärt men även visor, modern dansmusik, operettmusik, andliga sånger och spelmansmusik återspeglar en klart positiv inställning i genomsnitt. En något övervägande positiv inställning i denna åldersgrupp kan klassisk musik och jazzmusik tillgodoräknas medan popmusik, operamusik och nutida musik erhåller övervägande negativa värdeomdömen. Redan i dessa åldrar finns en tydlig dragning mot äldre former av musik. Gammal dansmusik är mera populärt än modern, nutida musik är helt underlägsen klassisk musik och, för att ta ett belysande exempel, spelmansmusik erhåller en tydligt högre popularitetspoäng än popmusik. I den högsta åldersgruppen h a r gam-

i skilda åldersgrupper för elva slag av musik

31—50 är 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader. 3) modern dansmusik 5) andliga s å n g e r . . . . 6) spelmansmusik 7) klassisk m u s i k . . . .

3,21 2,95 2,88 2,86 2,78 2,62 2,28 2,17 1,93 1,88 1,60

51—70 år 1) gammal dansmusik 2) andliga s å n g e r . . . . 3) spelmansmusik.. .. 4) visor och ballader. 6) klassisk musik . . . . 7) modern dansmusik 8) operamusik

3,43 3,18 3,04 3,02 2,67 2,39 2,13 1,99 1,73 1,56 1,42

43 mal dansmusik en ännu bättre befäst topplats. Andliga sånger, spelmansmusik och visor erhåller popularitetspoäng överstigande 3. En tämligen klart övervägande positiv inställning åtnjuter operettmusik och klassisk musik medan den moderna dansmusiken mera knappt ligger på den positiva sidan om värdet två. De mest tidsaktuella musikformerna nutida musik, jazzmusik och popmusik får tydligt övervägande negativa värdeomdömen. Det är alltså uppenbart att personer över 50 år är starkt förankrade i traditionella musikformer. För tio av de elva musikformerna råder ett monotont samband mellan ålder och musikalisk inställning. Detta innebär att antingen är de yngsta mest positiva och de äldsta mest negativa —• popmusik, modern dansmusik och jazzmusik — eller också är de äldsta mest positiva och de yngsta mest negativa — gammal dansmusik, andliga sånger, spelmansmusik, visor, klassisk musik, operamusik och nutida musik. I ett viktigt undantagsfall är den mellersta åldersgruppen mest positiv. För operettmusik uppvisar både yngre och äldre en mera negativ inställning än medelåldern, i alla andra fall ligger medelålderns popularitetspoäng mellan de båda extrema åldrarnas. I ovanstående kommentar har inga hänsyn tagits till eventuella avvikelser inom någon av dessa åldersklasser. Som ett komplement till den ovan redovisade åldersgrupperingen i tre intervall kommer nedan en mera detaljerad redogörelse för sambanden mellan ålder och inställning till olika slag av musik. Tabell 4.20 på sidan 44 presenterar genomsnittliga värderingar för tio-årsintervall av de elva musikformerna. Den information, som lämnas i tabellerna 4.16—4.18 och 4.20 sammanfattas nedan i elva punkter, där samband mellan ålder och inställning till olika slag av

musik kommenteras för varje musikform för sig. I kommentarerna användes uttrycken pensionärer (födda 1899 eller tidigare), 60-åringar, (födda 1900—1909 = 60 ± 5 å r ) , 50-åringar (födda 1910—1919 = 50 ± 5 å r ) , 40-åringar (födda 1920—1929 = 40 ± 5 å r ) , 30-åringar (födda 1930— 1939 = 30 ± 5 å r ) , samt 20-åringar (födda 1940—1949 = 20 ± 5 å r ) . 1. 30-åringar är något mera positivt inställda till jazzmusik än 20-åringar. Från och med 30-årsåldern och därutöver gäller: ju lägre ålder desto mera positiv inställning till jazzmusik. Denna tendens är tydligt märkbar. 2. 20-åringar är klart mera negativa till klassisk musik än övriga åldersgrupper. 60åringar och 50-åringar är mest positiva, pensionärer och 40-åringar bara något mindre positiva. Med undantag för ovannämnda pensionärer föreligger en viss tendens att högre åldrar är mera positivt inställda till klassisk musik än lägre. 3. Det finns en mycket svag tendens att äldre är mera positivt inställda till nutida musik än yngre. 4. Sambandet mellan ålder och inställningen till operamusik påminner i stor utsträckning om motsvarande samband för klassisk musik. 20-åringar är mera negativa till operamusik än övriga åldersgrupper. 60-åringar och 50-åringar är mest positiva, pensionärer och 40-åringar bara aningen mindre positiva, 30-åringar ytterligare något mindre positiva. 5. Ju lägre ålder, desto mera positiv inställning till popmusik. Denna tendens är utomordentligt väl fastställd. 40-åringar och äldre är övervägande negativa, 30åringar övervägande positiva och 20-åringar mycket positiva. Skillnaden mellan de mest positiva (20-åringar) och de mest negativa (pensionärerna) är större än för någon annan musikform. 6. I stort sett gäller ju högre ålder, desto mera positiv inställning till spelmansmusik. Som undantag från denna regel framskymtar att 60-åringar är aningen mera positiva än de äldre pensionärerna. 7. Det finns en klar tendens att äldre är mera positivt inställda till gammal dansmusik än yngre. Även för denna musikform tycks dock undantaget gälla att 60-åringar är mera positiva än pensionärer.

41 8. Ju lägre ålder, desto mera positiv inställning till modern dansmusik. Det finns dock inga skillnader mellan de två yngsta grupperna — 30-åringar är i stort sett lika positiva som 20-åringar. I övrigt är skillnaderna mellan de olika åldersgrupperna klart synliga. Endast pensionärer är övervägande negativa. 9. 20-åringar är klart mindre positiva till operettmusik än övriga åldersgrupper. I övrigt gäller en svag tendens att yngre är mera positiva än äldre — 30-åringar är mest positiva, pensionärer minst positiva (bortsett från 20-åringar). 10. Skillnaden mellan olika åldersgrupper med avseende på inställningen till visor och ballader är tämligen obetydliga. 20åringar är något mindre positiva än övriga, 50- och 60-åringar aningen mera positiva än de övriga. 11. Ju högre ålder, desto mera positiv inställning till andliga sånger. Denna tendens är tydligt märkbar. 20-åringar är övervägande negativa, 30- och 40-åringar övervägande positiva, 50-åringar och äldre övervägande mycket positiva. Andelen

intensiva

Andelen intensiva redovisas i tabell 4.21 för skilda åldersgrupper med musikformerna i rangordning efter procentsiffror. Följande kommentarer till tabellen kan formuleras. 1. Andelen intensiva är störst i den lägsta åldersgruppen för följande slag av musik: modern dansmusik, popmusik och nutida musik. 2. Andelen intensiva är störst i den mellersta åldersgruppen för operettmusik. Skillnaden mellan denna grupp och högsta åldersgruppen är dock obetydlig. 3. Andelen intensiva är störst i den högsta åldersgruppen för följande slag av musik: gammal dansmusik, andliga sånger, visor, klassisk musik, spelmansmusik samt för jazzmusik och operamusik, där dock differensen till lägsta ålderskategorin är obetydlig. 4. Andelen intensiva ökar med ökad ålder för spelmansmusik, gammal dansmusik, andliga sånger och mindre påtagligt för visor. 5. Andelen intensiva minskar med ökad ålder för modern dansmusik. 6. Andelen intensiva är minst för den mellersta åldersgruppen för följande slag

45 I n t e n s i t e t s b a l a n s e n för d e e l v a s l a g e n a v m u s i k f r a m g å r a v t a b e l l 4.22, d ä r m u s i k f o r m e r n a r a n g o r d n a t s för de t r e åld e r s g r u p p e r n a v a r f ö r sig. D e t m e s t väsentliga som denna tabell innehåller torde vara följande:

4. F ö r j a z z m u s i k råder klart positiv övervikt bland de yngsta och klart negativ övervikt bland de äldsta. I den mellersta åldersgruppen r å d e r nästan absolut j ä m v i k t för jazzmusik. 5. För andliga sånger råder negativ övervikt bland de yngsta och klar positiv övervikt i de b å d a högsta åldersgrupperna. 6. För klassisk musik råder också negativ övervikt b l a n d de yngsta och positiv övervikt i de båda äldsta åldersgrupperna. S k i l l n a d e r n a mellan åldersgrupperna ä r betydligt m i n d r e än för andliga sånger. 7. F ö r operamusik råder negativ övervikt i de b å d a lägsta åldersgrupperna medan j ä m v i k t r å d e r bland de äldsta. 8. F ö r modern dansmusik råder klar positiv övervikt i de båda lägsta åldersgrupperna m e d a n n ä r a j ä m v i k t råder bland de äldsta.

1. Klar positiv övervikt råder i samtliga åldersgrupper för g a m m a l dansmusik, v i sor och spelmansmusik. F ö r operettmusik ä r den positiva övervikten inte fullt så k l a r b l a n d de yngsta. 2. Klar negativ övervikt r å d e r i samtliga åldersgrupper endast för n u t i d a musik. 3: F ö r popmusik ä r övervikten klart p o sitiv i den. lägsta åldersgruppen och k l a r t negativ i de b å d a övriga åldersgrupperna.

Den tidigare redovisade jämvikten för popmusik har alltså upplösts i klara övervikter åt båda hållen vid konstanthållande av ålder. I likhet med jazzmusik, andliga sånger och klassisk musik råder för popmusik således tydliga motsatsförhållanden mellan åldersgrupperna. Till skillnad från jazz, klassisk mu-

a v m u s i k : jazzmusik, klassisk musik, n u t i d a musik, operamusik och popmusik. 7. De största skillnaderna med avseende på intensiteten i v ä r d e r i n g a r n a mellan å l dersgrupperna finner m a n för popmusik, spelmansmusik, g a m m a l dansmusik, m o d e r n d a n s m u s i k och andliga sånger. 8. Små skillnader mellan åldersgruppern a med avseende på intensiteten i värder i n g a r n a föreligger för n u t i d a musik. Intensitetsbalans

Tabell 4.21 Andelen intensiva i skilda åldersgrupper för elva slag av musik 16—30 år 1) modern dansmusik. . 3) visor och b a l l a d e r . . . 5) gammal dansmusik.. 6) operamusik

45 42 33 32 31 29 23 23 22 22 16

31—50 år 1) gammal dansmusik.. 3) visor och b a l l a d e r . . . 4) modern dansmusik. .

8) operamusik

47 42 34 33 29 26 23 22 21 18 18

51—70 år 1) gammal dansmusik.. 2) andliga sånger 3) spelmansmusik 4) operettmusik 5) visor och b a l l a d e r . . . 6) popmusik 7) operamusik 8) klassisk musik 9) jazzmusik 10) modern dansmusik. . 11) nutida musik

65 48 42 41 39 37 30 26 24 21 20

Tabell 4.22: Intensitetsbalans i skilda åldersgrupper för elva slag av musik 16—30 år

1) modern dansmusik 49,1 2) visor och ballader. 12,8 3) popmusik 10,4 4) gammal dansmusik 9,4 5) jazzmusik 3,6 6) spelmansmusik 2,3 7) operettmusik 1,8 8) klassisk m u s i k . . . . 0,73 9) andliga s å n g e r . . . . 0,60 10) nutida musik 0,22 11) operamusik 0,15

37—50 <5r 1) gammal dansmusik 30,5 2) visor och ballader. 15,9 3) andliga sånger. . . . 10,4 4) modern dansmusik 9,3 5) operettmusik 7,6 6) spelmansmusik 4,0 7) klassisk m u s i k . . . . 2,2 8) jazzmusik 0,98 9) operamusik 0,61 10) popmusik 0,53 11) nutida musik 0,16

51—70 år 1) gammal dansmusik 2) andliga s å n g e r . . . . 3) visor och ballader . 4) spelmansmusik 5) operettmusik 6) klassisk m u s i k . . . . 7) operamusik 8) modern dansmusik 9) nutida musik 10) popmusik 11) jazzmusik

30,0 18,1 14,4 12,5 4,3 2,4 0,99 0,94 0,30 0,12 0,11

46 sik och andliga sånger är generationsmotsättningarna accentuerade för popmusik av dess högre intensitet i värderingarna.

Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan olika sociala grupper I jämförelse med t ex amerikanare lever vi svenskar kanske i ett tämligen enhetligt samhälle. Vi har inga speciella rasproblem, vi har över huvud taget förhållandevis få etniska minoriteter i vårt land. Ändå torde det vara ogenomtänkt att generaliserande tala om någon enhetlig svensk kulturtradition lika litet som man kan göra anspråk på att sammanfatta en amerikansk kulturtradition i något enkelt mönster. Sett ur ett historiskt perspektiv måste vårt land indelas i åtminstone tre skilda delkulturer. Det har existerat en allmogekultur med rötter i bondemiljö, en högreståndskultur med nära förankring i en allmän europeisk kulturtradition och en speciell arbetarkultur. 1 Rester av en gammal allmogekultur kan möjligen förekomma bland dagens jordbrukarbefolkning, kanske framför allt bland de äldre. Högreståndskulturen h a r förändrats och kan nu spåras i vad som i dagligt tal brukar benämnas »borgerlig» livsstil. Samtidigt har detta mönster brett ut sig så att det nu omfattar kanske majoriteten av befolkningen efter att tidigare ha varit en angelägenhet enbart för en liten minoritet. Det speciella arbetarkulturmönstret h a r på samma sätt som allmogekulturmönstret fått bereda plats för det »borgerliga» kulturmönstret. Det är inte bara så att jordbrukarbefolkning och arbetarbefolkning minskar i sammanlagd andel av den totala befolkningen. Inom jordbrukar- och arbetarmiljöerna har det s k »borgerliga» levnadsmönstret upptagits. 1 »Den segrande högreståndskul-

turen tränger emellertid ytterst sakta in i landsbygdsmiljön och arbetargrupperna».' Vi har ovan mycket översiktligt talat om kultur, kulturmönster och livsstil och antytt att det under ytan på dessa generaliserande begrepp skall finnas specifika aktiviteter och attityder, där olika sociala klasser visar markanta skillnader. I vilken utsträckning, som dessa tre skilda kulturmönster har aktualitet i dag, då massmedia når en allt större publik, då urbanisering och industrialisering fortsätter i accelererande takt är det svårt att yttra sig om generellt. Finns det några kvardröjande effekter av dessa tre separata system på ett så ytterst specifikt fenomen som inställningen till musik? I kommande avsnitt gör vi inte anspråk på att kunna finna några klart avgränsade kultursystem, vi kommer enbart att beskriva eventuella skillnader mellan olika sociala klasser med avseende på värderingarna av skilda slag av musik. De sociala grupper vi studerar är jordbrukarbefolkningen, arbetarbefolkningen och vad man skulle kunna kalla tjänstemannagrupperna. Till de senare har även förts företagare och de servicebetonade yrkeskategorier som uppstått på senare tid. I stort sett överensstämmer denna indelning med allmänt gängse uppdelning i socialgrupper, där socialgrupperna I och II bildar tjänstemannagruppen, socialgrupp III arbetargruppen, medan jordbrukarebefolkning av alla kategorier — godsägare, hemmansägare, arrendatorer, jordbruksarbetare och skogsarbetare — tillförts jordbrukargruppen. (En närmare redo1 Harald Swedner (1965). Vår fria tid och finkulturen, Informasjon fra Det Nordiske Sommaruniversitet, nr 3 1965. 2 Harald Swedner (1965). Vår fria tid och finkulturen, Informasjon fra Det Nordiske Sommaruniversitet, nr 3 1965, sid. 132.

47 görelse för denna indelning återfinnes i bihang 3.) Påvisade skillnader mellan jordbrukare, arbetare och tjänstemän i fråga om inställningen till musik kan inte omedelbart förklaras med skilda kulturmönster. Det finns även andra möjligheter till förklaringar. En viktig skillnad mellan dessa tre grupper utgör utbildningsmöjligheterna. Det kan tänkas att en stor del av skillnaderna kan förklaras utifrån olika utbildningsnivåer. I nästa avsnitt kommer därför skillnaderna mellan olika utbildningsnivåer med avseende på inställningen till musik att behandlas. En annan viktig faktor är hemortskaraktären. Det enkla faktum att jordbrukare bor på landsbygd och att tjänstemän i stor utsträckning är koncentrerade i storstäderna kan förklara mycket av de skillnader som eventuellt existerar mellan de olika sociala klasserna. Då det finns olika musikaliska möjligheter kommer man också att finna olika musikaliska värderingar. Av denna anledning kommer i ett senare avsnitt även skillnader mellan olika ortstyper och geografiskt läge att belysas. I tabellerna 4.24—4.26 redovisas den procentuella fördelningen värdeomdömen om de elva musikformerna bland jordbrukare, tjänstemän och arbetare var för sig. I dessa tabeller kan även utläsas de olika musikformernas popula-

Tabell 4.23: Popularitclspoäng Jordbrukare 1) gammal dansmusik 2) andliga sånger. . . . 3) spelmansmusik 4) visor och ballader. 5) modern dansmusik 6) operettmusik 7) klassisk m u s i k . . . . 9) nutida musik

3,38 3,26 3,04 2,78 2,15 2,12 2,07 1,67 1,65 1,60 1,56

ritetspoäng enligt tidigare redovisad beräkningsmetod. En sammanställning av popularitetspoängen för de olika musikformerna i skilda sociala klasser presenteras h ä r nedan. Utifrån denna tabellsammanställning kan följande kommentarer göras i urval: 1. Det finns tydliga skillnader i fråga om inställningen till olika former av musik mellan de tre sociala grupperna. Dessa skillnader låter sig inte bortförklaras som slumpskillnader eller tillfälliga åsiktsdifferenser. 2. Bland jordbrukare är gammal dansmusik och andliga sånger mest populärt. Spelmansmusik och visor åtnjuter även hög popularitet. Modern dansmusik, operettmusik och klassisk musik visar en knapp övervägande positiv värdering, medan operamusik, nutida musik och i än högre grad jazzmusik och popmusik erhåller övervägande negativa värderingar. 3. Bland tjänstemän är visor, operettmusik samt först i tredje hand gammal dansmusik mest populärt. Modern dansmusik, klassisk musik, spelmansmusik, andliga sånger samt i viss mån även jazzmusik erhåller klart övervägande positiva värderingar. Operamusik och popmusik erhåller i det närmaste lika mycket positiva som negativa värderingar medan endast nutida musik får övervägande negativa värderingar. 4. Bland arbetare är gammal dansmusik i särklass mest populärt. Klart övervägande positiva värderingar erhåller i tur och ordning spelmansmusik, visor, modern dansmusik, andliga sånger, operettmusik och i viss mån popmusik. Jazzmusik har en obetydlighet flera negativa värderingar

i skilda sociala grupper för elva slag av musik

Tjänstemän 1) visor ochballader . 2) operettmusik 3) gammal dansmusik 4) modern dansmusik 5) klassisk m u s i k . . . . 6) spelmansmusik 7) andliga s å n g e r . . . . 8) jazzmusik 9) operamusik 10) popmusik

3,06 2,95 2,90 2,77 2,48 2,46 2,36 2,26 2,07 2,00 1,74

Arbetare 1) gammal dansmusik 2) spelmansmusik 3) visor och ballader. 4) modern dansmusik 5) andliga s å n g e r . . . .

9) klassisk m u s i k . . . .

3,39 2,86 2,85 2,81 2,65 2,41 2,26 1,96 1,90 1,50 1,48

48 medan klassisk musik har en något större andel negativa värderingar. Nutida musik och operamusik är mycket impopulära bland arbetare. Jämförelser mellan de t r e sociala gruppernas relativa värdering av de elva musikformerna ger oss följande klassificering av de olika musikformerna.

£

oo Ö

BH

15 °° i 3 S .ca <tj "i

«j 3

•S h O T3 c- CO O 3J

t

Det finns vissa likheter mellan de slag av musik, som ingår i en och samma klass efter ovanstående klassificering. Klassisk musik, nutida musik och operamusik h a r en viss grad av »seriös» association gemensam. Spelmansmusik och gammal dansmusik h a r rötter i den svenska allmogens musik. Andliga sånger är inte heller frikopplad från en traditionsmättad karaktär.

co cn CT

o

CO CM O»

CM l > m CM

Tfcfo"

o" o

CO CO CM

00 r^

m

in

c

er.

00 I > CO

TJ. i n CM • *

co o

cc

(Ti

CM 0 0

a> o o> en

TH o o

T H

l-t

T-*

iTT

"

-r TH

OS

.2 « > • *

A

»% cs

o

O

Hl* CO o CO TH

O o

[ödem dansmusik

CM TH O

CM TH

CM TH

-H

T -

e

O

m m

t-

CM CO O

O

oo o a

O

CO TH C l

o

TH CM

CM CM

co oo

TH m CM TH

O T

O

T H

*5

amma dansmusik

1. Musikformer inför vilka tjänstemän är mest positiva och arbetare mest negativa: Till denna klass hör klassisk musik, nutida musik och operamusik. Skillnaderna är mest uppenbara för klassisk musik och operamusik. 2. Musikformer inför vilka tjänstemän är mest positiva och jordbrukare mest negativa: Till denna klass hör jazzmusik, operettmusik och visor. I fråga om inställningen till operettmusik skiljer sig de tre grupperna klart, i fråga om jazz avviker jordbrukarna åtskilligt från de båda andra grupperna. 3. Musikformer inför vitka jordbrukare är mest positiva och tjänstemän mest negativa: Till denna klass hör i första hand spelmansmusik och andliga sånger. Möjligen skulle även gammal dansmusik kunna räknas dit men arbetare och jordbrukare skiljer sig inte åt med avseende på inställningen till denna form av musik, genomsnittligt sett. I fråga om andliga sånger avviker jordbrukarna mest från de båda andra, i fråga om spelmansmusik är det snarare de mest negativa tjänstemännen som avviker. 4. Musikformer inför vilka arbetare är mest positiva och jordbrukare mest negativa: Till denna klass hör popmusik och modern dansmusik. Här finner man att jordbrukarna avviker mera från tjänstemännen än vad arbetarna gör.

CD[^

co m

ci

-

•

o

CO CM

CO CO OJ CO t » CM

Cl

T T H

O O

co t/i

s -2 :t3 - g

o. g co oj

:* "•~ :« c3 »

3 2

°- s -S-S1 c

e

2-a £ 3 •S Sr E C/3

OJ CO

CO CO Cl

O T* T » CO

i n r - CM

o o o

CO t »

CM CM m T * TH CO CM CM CM

en o

co^co^ca

©

T» 05 =»ooCO TH

c~ TJI

M CO T -

E

a, o 0-

" . « . TH O

c/1

CO C»

a a

TH

i n o " CM CO CO TH

o

t-_ ©

TJI

TH

tt-

CO

o"

t i

CM

TH o

m

m oo co o T H O

CO T"

O

3 "*—'

il 1° 9 C

»

'•3 2 3

CO_

r^oo © H» CM TH

3 Z E it ^ (A i t 'tfl "l«

os

o o" o 1-1

r-

i n co

CM Ht eo^

CO

© r^f* TH T-t

©

o o ni o" CM C o

T f

X

1 n

cc

I

81 CO

3 TH^TH 00 CO TH* TH CO CN CM

COM ^-t

§ °o

CO

•

•

•

—i

•

•

•-

a

.

Td TJI TH

g -Så §

C t > CO co ^ i t

C a

• S • ^

ej it

z

o >

i '-ii i

Z 2 g

00 3 <L :c0 C O

. Sb.H

' t * fe c '•- tH v v v S it it 9 o o U O o u £ 5-, >-, P-, T-I > . Ml+J ^ - U H-» H-»

C!

S*^ a)

3 E 00 >

it g it a

-cs

t-> T-

T H C

*> E

O! T*

o »

o" o

c

.— a— -2 » 3 c

B-2.

° c a. • .

49 Sfe

r~ co

B »s

CO © CM CM

B °o •O B

1 0

oo ©

in

CM co m

co

<M

01 0) 91

-H

co co CM T »

CM CO

m co

COMO CM

O) 01 0)

TH

r~ T H

©

S

TH

2 B

^

T»

©

O

t>

1 0

^ J

CO © CM CO

© TH

--rj w

fj

s

CO CM 00 0 0 CO CO

© TH

m

, 1

""

?*

© © ©

OCM co o

g *-•

« ^

© © 00 CM CO CO

Modern dansmusik

E

T-*

y-t

©

r n oo co

00 © © © CM CO

©

T *

CO

TH I > TH

CM

o o O

O O

CM ©

r^

amma dansmusik E 3

- E

a

tjej

in

©

tH CJ

« 3

m m

o Q

O

e

CM ©

TH

*"

o

©©

s

o

CM ©

TH

T" 1

TH

CM © CM © © CO CM

CO

©

i n oo ©

TH

CD T f ©

TH

[^ i n r-t CO

co CM m CM TI

O

CM CM

TH

o

o

TH

a,

g

iw "« Q, O

©

©

in

CM 0 0 T H CM

E

TH

©

CM 0 0 I > CM TH TH

o o

g g

©

CM ©

TH

O

©

CO

CO l > 0 0

o

t~ © K

CO CO T H CM

© C M © CM CM T H

Q

CM T -

O =

TH

43 •*

TH

CM

m co ©

LO ©

m m TH CO CM T H

TH

P

E

N

~

TJ

<•-

t ^ P-

1-1

TH

C

1-H

T*

in

© t^ m

CO c o

©

©

CM

T"

©

CO TH

©

©

O CM O

©

© O

©

in

TH 0 0 TH

o

o

©

TH

in

O O

CM

CM CM

CO TH

CM © TT ©

oo m i n

00 TJI

O

e Sco S

© CM

r» CM CM T H

r» co CM © TH m co o CM

TH

in in

Jj

O

«

3 E BH

co a u — 4 , WJ

e

©

©

CM CO TH CM TH TH

o

CM T -

m

©

CM CO ©

TJ- TM

© © m

t^

—-

g

ca 3

i n oo CO TH TH

r^ CM

^ E

•

01 03 ©

^

CM T -

i i 3å s JJ3J 1 i2 -= co

E E-

s§

<= o - 3 g co ca

o

o

i/J

00 B " :C3 B O Ä

-.

T3

o it •* » o. B2 tit. > B co ca 3 c oo >

•*

2 u co B a ec

it

tH —

C tH tH tH cu OJ CU CJ B

tH tH CJ OJ

^c it

•2

^

a

4 >, >, >

3 S^

5 M

-*

H*> > > — TH

O

O m

CN T-

TH

C

© ©

© I> CM

c,; 3

C

O H -

i

I-i

in

o m

o O

TH

©

g

CO CO

aS

a -3

""H

©

© ©

Tf TJ

TH

C

m

©

o

T-H

S >> >> >

H»> r 1 •*-> TH

tH

tH

o CJ it B a it

TH TH TH

iio = S

£ ^

ca c 00 B

it it

§

3 t/5

z

it it 2 CJ

CO CO 00 > tH tH CJ CJ _

u

©

• ca

a

c 3 tH cj

i-

<H

in

r^ © co CO TH TH

a i t i t CJ o 2 it

TU

•O

TH

©

: :3 ^ E gJB £ 2 oa3^ ° o~ O ° tq

a "c

« -5

T f CM CM CO CM T H

CO 1-H

CJ

CM

ti OM

i-^

C

©

i E

c

TH

© O 00 CO CO TH

0 0 TH

Ii «-

0 0 Ht T f T-

o in m

CO o o

3 IN CO t-H

CM CM

•

£

<J2

K

CM l >

• CO

: :3

© OJ CM CM CM ©

TH

• a N 2 a

£ ^

CM Tf

o

CO ^ J

it

rH

TH 1-H

O 00 CM CM

oS

i a c

CM OC

a.

^e

CM CO

»» g

B"

g

. n

H

TH 1-H

co 5 5

Kl 3

w

©

CM ©

TH

B

a

0 0 CO

o

TH

>- a

5 Ä to a

TH

1-H

ec

:©

5e

-614S17

T*

-H

^CM .CMt «

CO CM

. £

TI

^

-

o

. K ^

TH

o

ts._a

CJ 3

CA

©

o

ca a

TH

^

©

TH

o, o CL,

CM ©

O

M

in

• •. s

o

m co

it

3 TH r n

TH TH © CM TH TH

,

QH

C/j

T*

CM CM

s . .*

t ^ CM i ?

co m co co

CA

o

O. B

o

U

o

O I > CM CM

©

>*

r-t

TH

00 ©

©

CO © CM TH

.2 co

a

OJ 3

a

CM CO ©

Mod dan mus

ca

o

Gamma dansmusik

tn

tH —

« '7 3

£

50 Det gemensamma för dessa tre låter sig väl sammanfattas i traditionell icke »seriös» musik eller åtminstone i icke modern, »seriös» musik. Det gemensamma för pop och modern dansmusik är väl just det moderna från ursvensk tradition avvikande. Samtidigt kan knappast dessa betecknas med termen »seriösa». Svårast är det att finna den gemensamma nämnaren för jazz, operettmusik och visor. Det finns modern och traditionell jazzmusik, det finns klassiska och moderna operetter och det finns traditionella och moderna visor. Dessa kan inte heller entydigt betraktas som underhållningsmusik eller som »seriös» musik. De står mellan eller griper över alla dessa kategorier. Möjligen finner vi i denna klassificering ett första spår av några mera generella underliggande faktorer, som bestämmer musikaliska värdeorienteringar.

Andelen

intensiva

Andelen intensiva i skilda sociala klasser för elva slag av musik presenteras i tabell 4.27. De mest påtagliga resultaten kan sammanfattas på följande sätt: 1. Andelen intensiva är störst bland jordbrukarna för gammal dansmusik, spelmansmusik, jazzmusik och andliga sånger. 2. Andelen intensiva är störst bland tjänstemän för klassisk musik, operettmusik och visor. 3. Andelen intensiva är störst bland ar-

betare för operamusik och modern dansmusik. 4. För nutida musik är andelen intensiva klart mindre bland jordbrukare än bland arbetare och tjänstemän. 5. Skillnaderna är små mellan de tre sociala grupperna i fråga om andelen intensiva för popmusik. 6. Skillnaderna är stora mellan de tre sociala grupperna i detta avseende för klassisk musik, operamusik, spelmansmusik, gammal och modern dansmusik, operettmusik, visor och andliga sånger. Intensitetsbalans I tabell 4.28 presenteras kvoten för intensitetsbalansen för jordbrukare, tjänstemän och arbetare med de elva musikformerna i rangordning. Följande kommentarer till tabellen kan göras: 1. Det råder klar positiv övervikt i samtliga sociala grupper för gammal dansmusik, visor, andliga sånger och spelmansmusik. 2. För modern dansmusik är den positiva övervikten klar för arbetare och tjänstemän men mera knapp för jordbrukare. 3. Det råder klar negativ övervikt i samtliga sociala grupper för nutida musik. 4. Operettmusik har jämvikt bland jordbrukare men positiv övervikt bland övriga. 5. Klassisk musik och jazzmusik har negativ övervikt bland jordbrukare och arbetare men positiv övervikt bland tjänstemän. 6. Popmusik har negativ övervikt bland jordbrukare och tjänstemän och positiv övervikt bland arbetare. Dock är denna tendens endast klart markerad bland jordbrukarna. Tlämligen nära jämviktstillstånd kan sägas råda i de övriga grupperna. 7. Operamusik har mycket klar negativ övervikt bland jordbrukare och arbetare medan tjänstemän uppvisar nära jämvikt.

Tabell 4.27: Andelen intensiva i skilda sociala grupper för elva slag av musik Arbetare Jordbrukare Tjänstemän 1) gammal dansmusik. . 1) gammal dansmusik. . 64 1) operettmusik 43 2) modern dansmusik . . 2) andliga sånger 55 2) visor och b a l l a d e r . . . 40 3) operettmusik 43 3) gammal dansmusik. . 37 4) popmusik 35 N1 5) andliga sånger modern dansmusik. . 31 5) visor och b a l l a d e r . . . 28 6) spelmansmusik 26 29 visor och ballader... 7) modern dansmusik. . 24 7) klassisk musik 26 8) operamusik 20 ?5 9) operamusik

15 12 11

spelmansmusik

23 23 20

9) klassisk musik nutida musik 11) jazzmusik

5T 37 3635 33 31 31 30 21 21 20<

51 Tabell 4.28: Intensitetsbalans Jordbrukare 1) gammal dansmusik 2) andliga sånger 3) spelmansmusik 4) visor och ballader. 5) modern dansmusik 6) operettmusik 7) klassisk m u s i k . . . . 8) popmusik 9) operamusik 10) jazzmusik 11) nutida musik

27,9 23,9 18,6 8,3 1,5 1,0 0,59 0,31 0,18 0,17 0,08

i skilda sociala grupper för elva slag av musik

Tjänstemän 1) visor och ballader. 2) gammal dansmusik 3) operettmusik 4) modern dansmusik 5) andliga s å n g e r . . . . 6) klassisk m u s i k . . . . 7) spelmansmusik 8) jazzmusik 9) operamusik 10) popmusik 11) nutida musik

Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan olika utbildningskategorier

Vi h a r i föregående avsnitt visat att jordbruksbefolkning, arbetarbefolkning och tjänstemannabefolkning har stora differenser med avseende p å inställningen till olika former av musik. Vi h a r också tidigare antytt att olika utbildningsmöjligheter i olika sociala grupper kan bidra med förklaringar till dessa differenser. Graden av formell grund- eller yrkesutbildning kan påverka den musikaliska inställningen på skilda vägar. Eftersom musikalisk orientering och musikalisk uppfostran förekommer inom skolutbildningens ram är det sannolikt att högre formell utbildning inneburit större möjligheter till sådan musikalisk skolning. F ö r det andra kan den närmare kontakten med konst, litteratur o d som man inom högre undervisning brukar erhålla medföra en konst- och kulturmedvetenhet, som sätter sina spår även på den musikaliska värdeorienteringen. Harald Swedner har i olika sammanhang påtalat förekomsten av en s k »finkultur», 1 som kan ha en motsvarighet även på det musikaliska planet. Det finns större möjligheter att personer med hög utbildning har utsatts för påverkan i annan riktning än personer med låg utbildning, både direkt i samband med undervisning och indirekt via umgänge. Till sist kan även nämnas att olika slag

20,2 10,6 10,0 6,2 4,3 3,9 2,9 1,7 1,3 0,70 0,34

Arbetare 1) gammal dansmusik 62,3 2) visor och ballader. 10,9 3) spclmansmusik 8,6 4) modern dansmusik 6,3 5) andliga s å n g e r . . . . 3,9 6) operettmusik 2,4 7) popmusik 1,4 8) klassisk m u s i k . . . . 0,65 9) jazzmusik 0,44 10) operamusik 0,14 11) nutida musik 0,12

av musik anses ha olika svårighetsgrader. Vissa former av musik är lättillgängliga, talar så att säga direkt till känslan, andra typer av musik kräver större intellektuell förmåga, de talar via förnuftet. Hur mycket av detta som kan påvisas reellt och hur mycket som är en inlärd konvention är det svårt att yttra sig om utan faktiska undersökningar på området. Under alla omständigheter torde denna faktor — musikalisk svårighetsgrad — vara förknippad med utbildningsstatus. I föreliggande avsnitt kommer skillnaderna i musikalisk inställning mellan tre olika utbildningsnivåer att belysas. En stor del av det svenska folket h a r ingen skolutbildning utöver folkskolans sista klass. Dessa individer kommer att bilda den lägsta utbildningskategorin. Personer, som har realskola, yrkesskola, folkhögskola o dyl men ej studentexamen ej heller handelsstudenten eller examen vid tekniskt gymnasium bildar den mellersta utbildningskategorin. Slutligen personer med studentexamen eller folkskollärarexamen utgör den högsta utbildningskategorin. Skillnaderna mellan dessa tre slag av utbildning i fråga om värdering av de elva musikformerna som tidigare berörts presenteras i tabellerna 4.30—4.32. 1 Harald Swedner (1965). Vår fria tid och finkulturen, Informasjon fra Del Nordiske Sommeruniversitet, nr 3 1965.

52 Tabell 4.29: Popularitetspoäng för skilda utbildningskategorier för elva slag av musik Ingen utbildning utöver folkskola 1) gammal dansmusik 2) spelmansmusik 3) visor & ballader 4) andliga sånger 5) modern dansmusik 6) operettmusik 7) popmusik 8) klassisk musik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,36 2,87 2,86 2,78 2,74 2,49 2,12 1,95 1,90 1,58 1,55

Studentexamen eller motsvarande 1) visor & ballader 2) klassisk musik 3) operettmusik 4) jazzmusik 5) modern dansmusik 6) operamusik

3,25 3,10 2,96 2,67 2,57 2,52

Utbildning utöver folkskola men ej studentexamen 1) visor & ballader 3,09 2) operettmusik 2,93 3) modern dansmusik 2,85 4) gammal dansmusik 2,75 5) klassisk musik 2,53 6) jazzmusik 2,38 7) andliga sånger 2,33 8) spelmansmusik 2,29 9) popmusik 2,21 10) operamusik 2,08 11) nutida musik 1,73

7) gammal dansmusik 8) andliga sånger 9) nutida musik 10) spelmansmusik 11) popmusik

2,20 2,08 1,97 1,89 1,66

Den p o p u l a r i t e t s p o ä n g som tilldelas v a r o c h en av d e elva o l i k a f o r m e r n a a v m u s i k och som framgår av dessa tabeller s a m m a n f a t t a s n e d a n för d e t r e u t b i l d ningskategorierna.

gammal dansmusik i någon mån mindre klart. Andliga sånger erhåller endast knapp positiv övervikt medan n u t i d a musik erhåller en knapp negativ övervikt. Spelmansmusik och i högsta grad popmusik ä r impopulära musikformer bland studenter.

Denna tabellsammanställning f r a m till f ö l j a n d e k o m m e n t a r .

Jämförelser mellan de tre utbildningsk a t e g o r i e r n a s r e l a t i v a v ä r d e r i n g av d e elva m u s i k f o r m e r n a ger följande g r u p peringar.

leder

1. Det finns klara skillnader mellan olika utbildningskategorier med avseende på inställningen till olika slag av musik. 2. Bland personer med endast obligatorisk grundutbildning ä r gammal dansmusik i särklass mest populärt. Spelmansmusik, visor, andliga sånger, modern dansmusik och operettmusik erhåller tydligt övervägande positiva värderingar, popmusik knappt övervägande positiva värderingar, klassisk musik och jazzmusik knappt övervägande negativa. Operamusik och n u t i d a musik ä r uppenbart impopulära musikformer. 3. Visor ä r mest populära bland personer med någon utbildning utöver folkskola, men faktiskt alla slag av musik utom operamusik och nutida musik erhåller övertygande positiva värderingar. Operamusik har knapp positiv övervikt och n u t i d a musik en tämligen klar negativ övervikt. 4. Bland studenter ä r i första hand visor, i andra hand klassisk musik och i tredje hand operettmusik mycket populära. Jazzmusik, modern dansmusik och operamusik ä r klart övervägande positivt värderade,

1. Ju högre utbildning, desto mera positiv inställning till följande slag av m u s i k : jazzmusik, klassisk musik, n u t i d a musik, operamusik, operettmusik och visor. Skillnaderna kan betecknas som mycket stora för jazzmusik, klassisk musik och operamusik. De ä r påtagliga även för visor och nutida musik. För operettmusik ä r skillnaderna obetydliga mellan de två högsta utbildningskategorierna medan den lägsta avviker i negativ riktning. 2. Ju lägre utbildning, desto mera positiv inställning till följande slag av m u s i k : gammal dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger. Skillnaderna ä r störst för spelmansmusik men tydliga även för de båda övriga musikformerna. 3. Personer med utbildning utöver folkskola år mest positiva och studenter är mest negativa till popmusik och modern dansmusik. Skillnaderna mellan de två lägsta utbildningskategorierna ä r inte så stor men studenter avviker något från de övriga i negativ riktning.

53 00 CJ

0 0 CM

5 oo

© CO CO CO

3 Cl 3

r- r~ co CM* m" 12

O

CO

-=

t.

to

g

m

5-3 tH

©

co TJ» r © f - CM

CO T-< CM TH

CO

e o

© 00 © r CM C

3 CJ

B- E

CM ©

l>

TH

[^

e

00 © CM CM

TH

TH

OJ

©

CM TH

o

15 £ 3

00 © CM CO

e

CM © CM TH © i n CM

CM m"

Gamm dans musi

O

CO CM

C J

©

CM TH

o o

T H

i n co

£

CO ™

C- CO

£ 3 •3 E

0 0

Tf

7-^

CM I i

Cl Tf

Q

— i n co CM

O O

CO

rs

TH

t ^

TJ* 7-*

o C

r~

00 TH CM 00

•-* 3

in ©

E

© ©

I > © CM TH m i >

TH CM

CM TH TH

O,

o

ra

CM © TH © CM ©

© T~t

CM .X T H

OH o

© m

£ 3 O C

a t;o to

00 © © CM

©

CJ

CJ

©

©

00 00 l > CO CM T H

©

TH t ^

t> © CM CM

"> '53

ii a

CO o

TH

CM T H

I H TH

©

TH

CM

7^

m in © TH CM

=J

CO CM TH

co © r~ T^ CO

CO

© © 1> © © CO CM

TH

CO

l >

TH

CO

©

O 00 CO CO

TH

©

CO

O ©

CM CO

r- oo o

© 00 CM CO

©

o o ©

CM

©

Tf

TH t ^

©

CM CM TH CO

©

©

© ©

CO CM

N 55 «J

m

© O Tf © 00 TJI

© CM

m T» © © TH"O"

1>

TH

CM

CO TH

"i E

CO TH TH

•

-H

*

©

äit

o

<U JO

T f T» 7^ CM

o £

ö

"3

ö

TH

©

c

TH

C

"C

C v « a it it

B aj

CJ

CJ

g it it

CJ

it

CO

T J cj

*

3 H*J

•

CO

T*

•it it • 2 «

— u 2 ^ — > > E tH M Si 3 B S 60 « > CU

' .

. oo a B

CJ CJ

P n-

it it CJ CJ O 5 O o CJ >> >> > i

-*H

H->

H->

H->

«tJ

H->

5 C/J

© ©

TH

CM O

TH

©

O

00 © CM »

© l>

TH

© ©

©

CM ©

©

© ©

© CM CO CM TH

TH

©

©

TH CM C\

o

CM T -

00 © O 00 © CM CM CM TH

ra 00 © c\ ra ra

©

©

© ©

©

CM T -

TH

o

©

J5 - *

TJI

r-

©

©

TT

©

Tf

r^

TH

Éa

7-1

CO T I > CV

Tf CO CM TH

O o ©

r- ©

©

o

©

O

©

O

CM TJ

TH

C

©

o

©

7-t

©

•2-3 £ 3 — P

00 Tf CO 00 CM CM

ca 3

Tf © © CM

TH

CO TH

o

T-

O CM O o © © CO TH

TH CO

"o E

o

© © r>

o

CM CN

TH

•

T H

©

TH

CO © ©

• ca

^5

"

o°

i1 >

1H

55 ' ^

:ert

aga a E E o 535

C8

i

CO © ©

g

' E B 5 - ° « . o° 2 " S g 3

o -o

r-

© ©

S O

tH

O Tf

EJ

S c

w

CO

: :3

7-1

£j

t^ S3

T H

-

TH

©

TH TH m CM TH TH

CM r© 00 TH CM

O O ©

©

©

OH

ÖJ

KS

CM

to

N

e o or^

©

BH

E a

1 =

JJ!

3 3

rH

OJ

o a a r~^

T^

©

^

3 a S- c

TH

v*

CO

r-t

7*

O

©

C/J

S-S

« ,2 a

zs tA

Tf O © C J N H CM CM CM

TH

-o rs •ä

in ©

CO ©

© ©

IO

cä S E 3 2 -" BH

=§1

CJ

ca £

B

00 ,A

^

Qi CO

M

£ Ad

co

UJ

3 .M

Tf co © © Tf co

© © Tf CM CM

[>

© T H

T H CM

CO TH

e

T-l

'"'

,_ ca , v

o © ©

©

O

r- i n © ©

TH

oo TH r-

m

A

TH

T(> CO

T f

©

TH

TH

g id

s-°

O 33 in ca

öj © T f © CM CM* CM* 3

tH

o-S tn ca

T-H

;ȣ

- 3

CJ CJ

o

5m

C J TH

.2 co

©

«

Mod dan mus

o

HCf

00 00 TH CM

B *o

**

B HJS • <

eog 35 00

t,

Gamma dansmusik

•O

TH CM - t ^ © in CM

tD

i m

*

» g co co «—

c c TJ

1 3

J -

2 *c

55 tH

TI

co

H-

S * * -B J -3 C OJ g a CO i t i t <t> — o 2 M

•O

Q

CJ

CJ

" it it

CJ

O O CJ

Q" -*H

> J T*. > ! H ^ H-J T J

t

!/)

•

C

O « cj

CO

r-

oc B tH

B

tH

CJ CJ

it B i t i t

g

CS

•^TS

-3 >, B h JJ c ca co C CO

C

£.5 Z

"-

a H-J B oo > tH tH

« Tf 3

T-l

5- J

s

t-

st

«-5 3 C

o c H-a

T J

*

z

Andelen intensiva Andelen intensiva redovisas i tabell 4.33 för samtliga elva musikformer. Denna tabell ger upphov till följande kommentarer. 1. Andelen intensiva är störst bland lå.gutbildade för spelmansmusik, gammal dansmusik och andliga sånger. 2. Andelen intensiva är störst bland personer med medelhög utbildning för operettmusik. 3. Andelen intensiva är störst bland studenter för jazzmusik, klassisk musik, nutida musik och visor. 4. För operamusik förekommer inga skillnader mellan utbildningskategorierna med avseende på andelen intensiva. 5. För popmusik och modern dansmusik är andelen intensiva minst bland studenterna och lika stor i de båda övriga utbildningskategorierna. 6. De största skillnaderna med avseende på andelen intensiva mellan utbildningskategorierna finner man för gammal dansmusik och spelmansmusik. 7. Förutom operamusik är skillnaderna i detta avseende små även för nutida musik.

Intensitetsb ålans Intensitetsbalansen för de tre utbildningskategorierna finner man redovisad i tabell 4.34. Denna tabell ger upphov till följande kommentarer. 1. Klar positiv övervikt i samtliga utbildningskategorier råder för visor, operettmusik och modern dansmusik. 2. Det finns inte någon musikform, där klar negativ övervikt råder i samtliga utbildningskategorier. Dock har nutida musik klar negativ övervikt i två men har nästan jämvikt bland studenter. 3. Spelmansmusik och andliga sånger har positiv övervikt i de lägsta utbildningskategorierna men har negativ övervikt bland studenterna. Speciellt är detta tydligt för spelmansmusik medan den negativa övervikten är knapp för andliga sånger. 4. Popmusik har jämvikt eller nära jämvikt i de två lägsta utbildningskategorierna men negativ övervikt bland studenterna. 5. Jazzmusik och klassisk musik har negativ övervikt bland personer utan vidareutbildning men positiv övervikt bland övriga utbildningskategorier. Speciellt klar är denna positiva övervikt bland studenterna.

55 Tabell 4.33: Andelen Utan utbildning utöver folkskola 1) gammal dansmusik.. 2) operettmusik modern dansmusik. . 8) operamusik

intensiva

55 38 36 34 34 32 31 27 20 20 19

Tabell 4.34: Intensitetsbalans Utan

i skilda utbildningskategorier

Med utbildning utöver folkskola

utbildning

1) gammal dansmusik 45,1 2) visor & b a l l a d e r . . . 10,6 3) spelmansmusik . . . 8,4 4) andliga s å n g e r . . . . 5,7 5) modern dansmusik 5,5 2,9 0,96 8) klassisk m u s i k . . . . 0,64 0,40 0,26 0,15

4) modern dansmusik. . gammal dansmusik..

41 41 35 34 30 30 24 19 19

för elva slag av

musik.

Studentexamen eller motsvarande 1) visor & ballader. .. . 2) klassisk musik 3) jazzmusik 4) operettmusik 5) operamusik 6) nutida musik 7) popmusik 8) modern dansmusik. . andliga sånger 10) spelmansmusik 11) gammal dansmusik..

48 45 32 30 26 23 22 19 19 13 13

i skilda utbildningskategorier för elva slag av musik Studentexamen eller motsvarande 1) operettmusik oo 2) visor & ballader... 79,7 3) klassisk m u s i k . . . . 74,3 4) operamusik 7,0 5) jazzmusik 4,5 6) modern dansmusik 4,0 7) gammal dansmusik 1,3 8) nutida musik 0,93 9) andliga sånger... . 0,76 10) spelmansmusik .. . 0,31 11) popmusik 0,21

Med utbildning utöver folkskola 1) visor & ballader.. . 40,4 2) operettmusik . . . . 10,1 3) modern dansmusik 7,9 4) gammal dansmusik 6,6 5) klassisk m u s i k . . . . 4,1 2,7 7) andliga s å n g e r . . . . 2,4 8) spelmansmusik . . . 1,8 1,2 popmusik 1.2 0,31

6. Operamusik har negativ övervikt bland lågutbildade, tämligen god jämvikt bland personer med något högre utbildning och klar positiv övervikt bland studenter. 7. Gammal dansmusik har positiv övervikt i de två lägsta utbildningskategorierna medan nära jämvikt råder bland studenter. Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan personer bosatta i städer av olika storlek samt på landsbygden I ett föregående avsnitt h a r de musikaliska möjligheterna påståtts vara relevanta för den musikaliska värdeorienteringen. I ett avseende skall vi här belysa dessa möjligheter. Det är givet att det i stora städer finns avsevärt större tillgång på kvalificerad konstverksamhet och andra musikaliska evenemang än vad det i allmänhet finns i små städer och på landsbygden. I vilken utsträckning som detta kompenseras av annan musikalisk aktivitet på de mindre orterna skall behandlas i ett senare ka-

pitel. I varje fall är de musikaliska möjligheterna och den musikaliska miljön tämligen olikartad på skilda platser i landet, vilket skulle kunna sätta sina spår på de musikaliska värderingar som existerar under olika musikaliska betingelser. Radio och television tenderar att utjämna dessa skillnader genom att ge samma musikprogram i alla hem oavsett var dessa är belägna men kan knappast ensamma helt eliminera differenserna. Som ett första steg mot att studera de musikaliska möjligheternas inverkan på musikvanorna skall vi h ä r redogöra för den eventuella förekomsten av olika musikaliska värderingar mellan personer bosatta i städer och orter av olika storlek. Har personer som bor i storstäder också andra åsikter om musik och olika musikformer än personer som är bosatta på landsbygden. Alla upptäckta skillnader kan dock inte

56 oo £

T»

•2 B

l> © TH CM

C or-cj

-ö

© ©

© ©

o

o

© ©

©

© r-

© T-

CM

TH

CM © ©

i

^ fjj "« > B a.

e

O

O

O

©

TH TH

TH

© CM CO CM I > CM CM

©

TH CM TH

O

ef

c

"S o©

c

a -i c

o

».

a C cs 0. t»

CM ©

TH ©

CO

©

©

©

©

S 3

TH CO

©

a

•*H

CM TH TH

B

CJ

a

1a b

g

f/1

©

© ©

© TH

T f CM » © E> TH TH

© ©

0)

O

C©

-T © TT

©

ro ©

-t

T H

Tf

©

©

o

©

O

©

© TH

O

r-

T H co 0 0 TH © CM TH

r> ©

©

TJI

CJ

CM CM

Ti o a> H © © © O CM TH TH o

©

© © TH CM

B BH

S C ©

© ©

© O O © CM O

r- ©

t- O

CJ <-

©

©

© TH CM

©

©

TH

CM

O © CM TH ©

5=. H->

TH © © ©

3 Tf © r >

©

TM ©

© CJ

©

És

TH CM TH

© © ©

T* TH T » CM TH

a 3 k/

• o

g "S 3> o. b a . o "-

CM CM

t » © co

©

0 0 TH CO CM 71

T i

©

B B "~

t.

a.

a

B,

Öl

M

© © ©

o o TH

[^

©

T H

© © Tf © CM

©

TH CM © ©

© ©

ia

© CO

3 TH ©

Tf CO CM CO

TH

3 Ctf

•B t~ ia a ©

©

©

s *)

© © © © Tf CM

©

T—1 71

o

m

CM ©

©

TH

CM T H

© TH CM

CM © © TH

©

e o

CM T -

©

CO

©

•» E

•

TH ©

©

O

© © CM T H

©

O

3 E

[> Tf

TH

©

©

©

TH © © CM TH TH

© TH CM

o

CO ,M

o o ©

££ •Srg =

l> © CM © TH CM

r > © oo

© CM

Tf TH

©

©

TH

TH 0 0 © © CM T H

© ©

t^ © © CM T H T H

,3

B 00 >•

3 CJ

tH tH tH CJ CJ OJ

Q"

J>J .>> >>

HH HH TH

i

H H "~I

tfl

.

03 CJ

• M it • 2 o

• £ >•

. CO r. 00 E tH B* tH CJ CJ

it

r-> T». —• H-J

•

:c0 C

o c B. "3

e

o O TH

it

3 O

© CM ©

TH

© C M

©

©

CO

© r> i >

e o TH

CM CM

CM TH

TH CM

- E -H

© © T f

l>

© © Tf

©

O ©

T f

C

©

©

©

CN

©

© TH T H

TH © T H CM

© ©

JO © TH TH

©

CM TH

©

^ E

•

• CO

:

: 55

E 3 J3 • s E

: S° '•så

Ils E

©

©

Tf

CD 3

5 3 60

t C

)

J2 j a

. CO r* cO CO 00 > . 00 B

a, T*> > ) T*J

O

9-«

CJ

C tH tH tH * tH tH tu CJ CJ C J it it v it it it ~ O CJ O B E-H

© ©

TH

CO

ö 3

Z

OO OJ

©

o 2 T*

© © T f

©

"53 > 1 E tH

•c 1

O

T f

•2 :*

OJ B H i t

H-1 - =

TH

z£

to

0i

© © Tf

OJ © OJ I >

TH

ii O

'•så '

" it it it 3 it WH

CO

c© CO CM ©

r~ r>

©

B

*,o

sill i f f S u g s

C

©

0H

CO

•a

© TH

TH

o

B

- CO . —1

a it it CJ — it -3 o >, 2 E tn

© ©

CM

Jjd

A N cl 3

CO

TH

o

CM © O l> CM ©

^ 00

N 3!

,__(

©

©

CM © Tf

O

1c g

c© r^ © CM T f

C/3

©

•w

o

© © Tf

TH

OH

r > TJI f- Tf

EJ

©

•—j

y;

© © ©

CM

CM © T T CO

CJ B C OH

TH

•o ICtj

c.

o

C3J T f CM ©

TH

B 3

© ©

«U

M r - IT> © ©

©

©

©

ig

Er, £

•w

C

C0 35

00 l> o

CM © T » CM

yj

©

CM

TH T »

e

O

CM O ©

Jj.

O

CJ

© ©

©

O w

• H

I©

55 C

r>.

u

C

CM

•O

O

T:C0

©

>

« i>

CM

C

DH

o>

A

©

TJI CM

7-*

EJ

Sit © O ©

f/1 1~

e

tH CO

n

TH

lä

© O O

tf

©

tH

O £ O H3

Modern dansmusik

Modern dansmusik CJ

CM © © © I > CO

00 CM

Gamm dans musi o

C©

CM ©

CM

rl

Gamma dansmusik

© CM CM O Tf ©

3 CO

& J

© ©

O

C

^

•a . u =5

J=

00 O

© r> r»

O

CM © © TH CS ©

< "

OJ

oo-E

IO

O CM r^ © CM TH

T H

S> t> 53 00 •O E B -co

CM

i

CJ

•S

CM CM

B

*" 5H

cc

©

r^ o TH

TH r > TH

£-3

I?

K

O

© ©

O r-

o -S

Nkj

r-

© r~ co

tH

o S

:

©

> , >J T J H-1

cj

«J

55 OJ

co • J J 3 E

£H

z

57 a

^

opfe 35 oo T3

C

©

©

© © CM CM

TH t > T f

-H

oo p -

O ©

TH

©

CM © T CM ©

E «o -<

WJ

•0 CJ

t. cj 00

tH

CO P © ©

CO

Tf

Tf

I-H

0 0 CN

©

'S c

PCM

© ©

i i

iO

© CJ

CO

<J (A

CM

O

l> o

o

©

©

CM ©

© ©

CO CO CN

CJ CJ

CM © TH

T f

o .§

H

©

CM

O

O 00 CM

TH

©

e

<_ •

00 CM © ©

TH

r~

00 ©

i?-a 1

Ö £ B<E

Tf

©

©

00 CM

© ©

CM CM CM T H

©

Tf

©

CM © Tf

©

©

CM Tf

© T -

•c u CJ g

E

t-

©

©

©

e

©

©

©

© ©

TH

Ej

Tf

T f

T f

Tf

Tf

©

TH

T f CM

i rjjf £ 9

r>

00 CO

CM

©

© TH

p-

TH

©

p-

TH

©

CM

Tf

©

C l i-H CO

©

O ©

CN i - i CN i l

©

CM ©

»

00 ©

©

©

O

o

© ©

©

1-H

o

CM TH TH

CO

©

TH

IHI

r>

r > Tf

i i

CN CO

©

TH

©

Tf Tf

CD CO T H

©

©

P r

Tf ©

CM H

O

©

©

CM

CO I > CO

O

© CO

ill a -a £

I

CM

TH

B J, 35

CM © CO

i-H

p- TH CM ©

oB- E

CO

TH

©

©

S3 g

^

T H

©

CM ©

i?j3

©

TH

co

CM

B öj B

© ©

^

_-

Gamma dansmusik

© p- © CM Tf

ra

Modern dans musik

Modern dansmusik

TH

© CM CM T f

m

T H

o -g

o ©

© ©

SÖ r>

l> © CM

TH

P-

CM

•S E ^1

8 55 E 3

•3 E ft ca •

°

©

©

CM P -

O

Tf ©

CM ©

© ©

CM TH T f CM T H

©

CM T f

H H

©

©

© TH

O ©

CO 5 5 <U

TH

p- © © © TH

TH

©

r>

CM T H TH

©

©

o

--

CM CM CM

o o TH

CM TH

TH ©

©

© C D O © CM CM

T f

OJ

©

© p. ©

© 00 CO

© ©

TH ©

CJ TH

© © CO

=3 "a

p-

CM T f

©

TH

©

©

TH

r> © r>

O

TH

©

©

|e

©

CM TH

o T-l

2 3

CM ©

CN

m a> TJ*

o

it 3

a> CM

i-H 0 0

o

©

E

P TH

TH ©

CO CO ^J* CN i-H T H

o o

TH

TH

OO O

T -

TH

© CM PH ©

©

I>

©

TH

T H

CO »O CO CO CN i i

CM

i-H 0 0 T H

o O

1 I I-l B &> ° a. 3

B,

2 CO A .

EJ

"S B a

-H

©

CO TH TH CM

CM © r > © © © © CM

W

TH

O

CM TH

C 6

o H

N

C5

CM T H

TH T f CM

©

N

©

I> © © TH

e

© CM

^ £ •

©

©

TA

•§ B

SB 8

co

T f TH

©

CM

T-

©

Tf 00 CO

B "B

^

©

CM T f

CO 0 0 •»t CN T H I-H

T H

Tf

©

O

CO TH ©

IJO

-

E

tuell ndel som: myc et bra om gans a bra om. vark n bra eller

BO

*£

TH

co

C i t i t CJ

Proc tyck tyck tyck

C tH tH tH CO CJ CJ CJ

O

cj

£ ^ E

CJ

O

TH

p.

O

CM

C

©

p-

CO

©

O O 1-H CO CN i H

© CJ

c-

E E o B co«

:§-a.3.o: a .i*, T-*! cu - ^ > . C t-.

it it 2 o

WJ - J

£ >>

Ci X

—

3 E

C0 rH 0t H0 t B co CJ

««

C: U

tH tH tH 1> 01 <D C rtf

CJ CJ

B-i:

«

O

4 J

QH T E

B it

it

TJ

tH

B

— —

CO

v

c

z

£

© © CM

^ P co ra £ CJD > - «

T *

£ >» >> >» Wi

—

© oc CM C

© © CM

© © CM

o^

tn

t I

CJ

r>

© CM

- CO _;

a £•«

T-

TH ©

»C CO

: :3

3 O

©

©

-** o CO TH 1-H

CN O

© © TH CM

n

B cc

©

TH

•

Ii i aS

©

O H

ä

^•5 CO

00 © CM

© o-

VJ ^ 4

- CO

: :3

CM T H

r l

2 3

2 C B

© CM CO

B

iJJ 3c C : 5 EJ

©

t>

© CM

Ci

44 p-

©

tf w cj " B

j»i

."j it

©

CM T f

B, f/1

S a

CM 00 ©

CJ

o K

W

r > Tf Tf

1-H 1-H

t* m

O

•3 E

l >

a. §

B cu

£ 44

E 3

Tf

—

H->

CO

s 5

B ST]

>

4 it 2 o

-5-c

CC

£ t « ~ 3 C

c-

oo £ a)

qj

•

O cc co

v

O.* B c 0H£

z

Ofcj 35 oo 3H .coB

TH

TH ©

©

©

P - TH CO CO

CO H f CM

Hf

a ©

CM

© ©

©

CM

©

TH

© ©

< » -=

tH

« 3

p©

tH CO

©

pTH

©

©

H © CM

©

e a O

©

ft,

< »

>-B

O

CO 55

WJ

CO

EJ

É* i-*

©

Gamm dans musi

H

OO p © CM TH TH

© ©

CM T -

©

T f CM CM ©

. -bi

TH

©

©

©

CM CO

© ©

P - CO T f O

s

Tf © ©

£ o°<E

CM © CN

©

CM CO P CM T H

TH TH © ©

CM

T f CM

O ©

© CM ©

o

© © ©

B

-O

©

© © © TH CM T f

"3 E

CO

p.

©

© © CM

©

O ©

© ©

© © ©

© © ©

O

ft

sft

P - TH P -

00 p-

a

TH TH TH

D

e a o

© O

IT 0C

CM

C

© © ©

CJ

i

ft

Sc

© Tf

•ocs

©

© Tf

P-

©

P - TH CM CM © CM

Tf

© CS

©

CM

CM CM 0 0

O

TH

©

© ©

a©

© CM

© TH

©

O

©

©

CM CM

P - 0 0 CM © TH T H

-1

©

Tf

© Tf

© T-

TH

C

Tf ©

© T-

TH

©

1-1

it

.2 -S 2 3

a

a CJ

© ©

pp.

TH

C

3 H

©

©

Tf

©

© CM

Tf ©

© pTH TH

CJ ©

© ©

pC

TH

C

•"» E

3 S

E

CO

.

: : : V5?

.

" « H-.

H

pTf ©

15 o

S

•> CJ >> c E tH 0J

•V it it it

it

» o o

l-H^H-J1

5>j

^ it

5». > )

Q o

CM TJ

a P-.

© © CM

CO

©

TH CM T f

o

a oc

o o

CM 1 -

1(1 © CM

a e

CM CO o c CM T-

0 0 00 CM T f

©

Tf

CM n

CM

71 P CM CM

© T f TH CM TH TH

9 ©

©

a

Tf a

«

o

© P-

00 CM

© ©

TH © CM TH

©

©

CM 0 0

©

3 S

Tf © ©

CO CO 00

© ©

CM CM

H CM

O

T T

©

Tf Tf

OJ

a

co pa-

©

0 0 CO Tf a

©

OO

©

o

a a

T-

00 T-

CN

O

CM

©

© co

T H

S

CM i.O CM

a

© CM

p-

a

©

©

O

TH

© a

© © © CM TH TH

o o

CM

C

TH

©

©

©

p-

t»

Tf

©

© ©

© © CM CM

tfl <0J

©

©

3 CO

•3

CO

ptä co 2 ft 3

o

lä

ot, ft, T* •<*

" •

z

©

© © CO ©

© TH

o f j

g

TH

,

©

C CM

TB

CO TH © C* TH

C

,

M

CJ

©

Tf

CM

©

a

©,

a© nCMn T H

© O

TH

C

© © © TH © © T f TH TH

©

P- ©

CM © P- T f CM

Tf

<N

^

5 CJ

T f p© TH

TH

4 3 ji«j

ca

"

CO P -

T ^

5 Tf © CM

O 3

A 5S CO

•

,

OH

TH

^3 t*

© CM

o

Tf a TH CM

CM CM © TH

.g P© ©

.2 -c

F ft i ° c

.

• - ~

3 B "B

55 X

« •;

©

o

CM CO

s

3 60 B c/ JCO C O c

CO © CM

TH

^ E

TH

©

©

© CM

CO © —H

T-«|

3 CM

TH

—*-

CJ

©

TH

it

E

CJ

cu •B t~ : B EJ

ligg g

a it it cj . i t CJ J3 . * • « Hi J v H H . 3 <u H CO CO .CO 3 E 00 > . 00 3 tH tH tH " tH CJ CJ CJ CJ H CJ

CM

"B

.

o B £ " 2 g •s2 :-Så s © • a — vi

B 3

it

B

©

i-.

ta. B a. a

Ej

©

ti

s3 CO © ©

T>H

1 it 2

©

CM © CM

to CJ

HS CA

0-

N CO

E 3 "3 S i-H

H-1

M © pTH CM

O

© ©

o.

•2 E

CO

oo r>

©

© CO

O

P-

CM P -

TH

S3 3

©

e

CM

P-

_

© TCM

TH

E 3

O

Modern dansmusik

CM

O

amma dansmusik

Modern dansmusik

« £ ft E O

°*

B

©

LH

E öj

CM p- ©

TH T f © Tf TH CN

tn

o ©3 o

B

tS-.

J3

© © ©

r l

oo B 35 •B 1° B

to

© p . CD CM

s

• .

• •

• .

a CJ.

© a

© Tj-

TH

C

^O O^

I :ii i )

c: s s 01 2 g •3

• o B

2 -Så

» * / 5 1 2 * J _. 2 3 3 53 CJ « CJ it tH CJ P CO CO 3 E 00 >

•* •£

•• 55 ™— cu

• it i t • 2 CJ . 3 >. . CO P . 00 3

3 tH tH tn • t. fr Cj CJ OJ «J i t i t i t ^ it i t » O O CJ O CJ CJ r f J » J>> > J j » . S-i H I T J T J +J T i TH

© CM

a

5 3 Oc c

C/1

&« " "a*

. •

co •-.

B

i

ft£

B c 0H>£

.

z

59 omedelbart skyllas på den geografiska b a k g r u n d e n . Man får inte glömma att befolkningens s a m m a n s ä t t n i n g skiljer sig åt på olika håll och i olika kommunt y p e r . Till att börja med arbetar vi med sex olika ortsstorlekar: 1) Storstäder dvs städer med mera än 100 000 inv, vilket i n n e b ä r Stockholm, Göteborg och Malmö inklusive förstäder och förorter, 2) städer med mellan 30 000 och 100 000 inv, 3) städer och köpingar med mellan 10 000 och 30 000 inv, 4) städer och köpingar med mellan 3 000 o c h 10 000 inv, 5) landskommuner med mera än 3 000 inv och 6) städer, köp i n g a r och l a n d s k o m m u n e r med m i n d r e ä n 3 000 inv. Tabellerna 4.35—4.40 b e h a n d l a r de musikaliska v ä r d e r i n g a r n a bland befolkningen i dessa storleksklasser. I tabell 4.41 sammanfattas popularitetspoängen för de olika musikformerna och r a n g o r d n a s för varje ortsstorleksklass. Med utgångspunkt från denna

sammanfattning kan följande allmänna kommentar göras. 1. / jämförelse med skillnaderna mellan åldersklasser, mellan sociala klasser och mellan olika utbildningskategorier är skillnaderna mellan de olika storleksklasserna förhållandevis små. Om man jämför de två ytterligheterna storstäder och småorter eller småkommuner u p p t r ä d e r dock vissa m a r k a n t a skillnader. 2. I storstäder ä r visor, operettmusik och gammal dansmusik de mest p o p u l ä r a m u sikformerna, p å småorter är g a m m a l d a n s musik i särklass mest populär åtföljd av spelmansmusik, visor och andliga sånger. 3. I storstäderna är det endast n u t i d a musik, som får en klart övervägande n e gativ värdering medan popmusik befinner sig i tämligen god j ä m v i k t mellan positiva och negativa värderingar. På s m å o r t e r ä r nutida musik och operamusik k l a r t övervägande negativt värderade men även k l a s sisk musik och jazzmusik ä r aningen övervägande negativt värderade, dock mycket knappt. 4. En klart mera positiv värdering i stor-

Tabell 4.41: Genomsnittlig popularitelspoäng för elva slag av musik bland i sex olika ortsstorleksklasser Städer över 100 000 inv. 1) visor och ballader. 2) operettmusik 3) gammal dansmusik 4) modern dansmusik 5) spelmansmusik . . . 6) klassisk m u s i k . . . . 7) andliga sånger 9) operamusik 11) nutida musik

3,11 3,00 2,95 2,76 2,61 2,60 2,34 2,16 1,99 1,98 1,67

Städerjköpingar 10 000— 30 000 inv. 1) gammal dansmusik 3,13 2) visor och ballader. 2,94 3) modern dansmusik 2,79 4) spelmansmusik . . . 2,64 5) operettmusik 2,62 6) andliga s å n g e r . . . . 2,52 7) popmusik 2,22 8) jazzmusik 2,14 9) klassisk m u s i k . . . . 2,10 10) operamusik 1,61 11) nutida musik 1,57

Landskommuner över 3 000 inv. 1) gammal dansmusik 3,25 2) andliga s å n g e r . . . . 2,93 3) spelmansmusik . . . 2,86 4) visor och ballader. 2,78 5) modern dansmusik 2,52 2,12 2,05 8) klassisk m u s i k . . . . 1,98 1,83 1,54 1,46

Städer I köpingar I tandskommuner under 3 000 inv. 1) gammal dansmusik 3,44 2) spelmansmusik 2,99 3) visor och ballader. 2,95 4) andliga sånger. . . . 2,92 5) modern dansmusik 2,75 6) operettmusik 2,32 7) popmusik 2,17 8) jazzmusik 1,98 9) klassisk musik . . . . 1,95 10) operamusik 1,54 11) nutida musik 1,53

Städer 30 000—100 000 inv. 3,05 3,01 3,00 2,83 2,47 2,44 2,37 2,21 2,14 2,03 1,77

Städer/köpingar 3 000— 10 000 inv. 1) gammal dansmusik 3,17 2) modern dansmusik 2,93 3) visor och ballader. 2,91 4) andliga s å n g e r . . . . 2,69 5) spelmansmusik . . . 2,64 6) operettmusik 2,60 2,25 8) klassisk m u s i k . . . . 2,13 9) jazzmusik 2,05 1,70 1,60

befolkningen

1) gammal dansmusik 2) visor och ballader. 4) modern dansmusik 6) spelmansmusik . . . 7) klassisk m u s i k . . . . 8) jazzmusik

60 städer än på småorter uppvisas för operettmusik, klassisk musik och operamusik, i viss mån m e r a positiv värdering i storstäder finner m a n för jazzmusik och nutida musik. 5. En k l a r t mera positiv värdering på småorter än i storstäder finner m a n för gammal dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger, en svagare m a r k e r a d sådan för popmusik.

En jämförelse mellan tätorter —• städer och köpingar — och landskommuner i samma storleksklass ger följande resultat. Jämförelsen avser städer/köpingar med 3 000—10 000 invånare och landskommuner över 3 000, där majoriteten befinner sig i detta storleksintervall. 6. I t ä t o r t e r n a är gammal dansmusik mest populär med modern dansmusik och visor därefter, i l a n d s k o m m u n e r ä r i än högre grad g a m m a l dansmusik mest populär åtföljd av andliga sånger och spelmansmusik. 7. I t ä t o r t e r n a ä r operamusik och n u t i d a musik k l a r t övervägande negativt värderade, i l a n d s k o m m u n e r n a ä r dessutom jazzmusik och med ytterst knapp marginal klassisk musik negativt värderade. 8. En k l a r t mera positiv värdering i t ä t o r t e r än i l a n d s k o m m u n e r finner m a n för modern dansmusik och operettmusik. En något mera positiv för visor, popmusik, klassisk musik, jazzmusik och operamusik. 9. Befolkningen i l a n d s k o m m u n e r ä r inte klart m a r k e r a t mera positiv till någon m u sikform än befolkningen i tätorter av motsvarande storlek. I första hand kunde spelm a n s m u s i k och andliga sånger n ä m n a s men differenserna ä r inte särskilt stora. I nedanstående sammanfattning komm e n t e r a s s k i l l n a d e r n a mellan olika storleksklasser med avseende på i tur och o r d n i n g v a r o c h en a v de u p p r ä k n a d e musikformerna. 10. Befolkningen på större orter är mera positivt inställd till jazzmusik än befolkningen på mindre orter. Denna tendens är inte särskilt påtaglig. Mest negativ ä r man faktisk i l a n d s k o m m u n e r över 3 000 invånare. 11. Befolkningen på större orter är mera positivt inställd till klassisk musik än befolkningen på mindre orter. Denna tendens

ä r något mera påtaglig än för jazzmusik. I varje fall skiljer sig städer över 30 000 inv från l a n d s k o m m u n e r och de allra minsta t ä t o r t e r n a . 12. Befolkningen i städer över 30 000 invånare är något mera positivt inställd till nutida musik än befolkningen på övriga orter. Några a n m ä r k n i n g s v ä r d a skillnader mellan olika storleksklasser under 30 000 invånare kan k n a p p a s t u p p m ä r k s a m m a s . 13. Inställningen till operamusik är mest positiv bland befolkningen i storstäder, i övrigt är den övervägande negativ. Befolkningen i l a n d s k o m m u n e r och småorter ä r mest negativ till operamusik. 14. Inställningen till popmusik tycks vara mest positiv i medelstora städer, mest negativ i storstäder och på landsbygden. Skillnaderna med avseende på inställningen till popmusik är dock inte särskilt stora. 15. Befolkningen på mindre orter är mera positivt inställd till spelmansmusik än befolkningen på större orter. Denna tendens ä r tämligen påtaglig. 16. Befolkningen på mindre orter är mera positivt inställd till gammal dansmusik än befolkningen på större orter. Även denna tendens är tämligen påtaglig. 17. Det finns inga påtagliga skillnader mellan olika storleksklasser med avseende på inställningen till modern dansmusik. Möjligen ä r man i städerna aningen mera positiva än på landsbygden. 18. Befolkningen på större orter är mera positivt inställd till operettmusik än befolkningen på mindre orter. Denna tendens ä r tydlig med u n d a n t a g av att landskomm u n e r över 3 000 invånare uppvisar den mest negativa befolkningen. 19. Befolkningen på större orter är mera positivt inställd till visor och ballader än befolkningen på mindre orter. Denna tendens ä r inte särskilt påtaglig och även h ä r gäller undantaget att l a n d s k o m m u n e r över 3 000 invånare h a r den mest negativa befolkningen. 20. Befolkningen på mindre orter år mera positivt inställd till andliga sånger än befolkningen på större orter. Mest avvikande ä r storstäder i negativ riktning samt landsk o m m u n e r och småorter i positiv riktning. Tendensen kan inte återfinnas för städer i storleksklassen 10 000—100 000 invånare.

Andelen intensiva I enlighet med tidigare redovisade data kommer även andelen intensiva inför

61 de elva olika m u s i k f o r m e r n a att p r e s e n t e r a s för s k i l d a o r t s t o r l e k a r . S o m i n tensiv h a r tidigare betecknats person, som anger e x t r e m t positiv eller extremt negativ v ä r d e r i n g av given m u s i k f o r m . Resultaten k a n utläsas av tabellerna 4.35—4.40 m e n h a r s a m m a n f a t t a t s i t a b e l l 4.42, d ä r d o c k b e g r ä n s n i n g h a r s k e t t t i l l s t o r s t ä d e r , m e d e l s t o r a s t ä d e r (10 000 — 3 0 000 i n v ) o c h s m å o r t e r ( m i n d r e ä n 3 000 i n v ) . I s a m m a n d r a g k a n f ö l j a n d e information hämtas från denna tabell: 1. Med avseende på andelen intensiva påm i n n e r medelstora städer mera om storstäder än om småorter. Skillnaderna mellan storstäder och medelstora städer ä r förhållandevis små medan s m å o r t e r n a avviker. 2. Mer än 40 % intensiva värderingar h a r «ndast g a m m a l d a n s m u s i k i samtliga tre jämförda ortsstorlekar. 3. I storstäder h a r dessutom operettmusik och visor över 40 % intensiva värderingar. 4. I medelstora städer och på småorter h a r ingen musikform u t o m gammal dansmusik mer än 40 % intensiva värderingar. 5. Övervägande ringa intresse eller engagemang röner genomgående nutida musik och j a z z m u s i k på alla slag av orter. 6. Andelen intensiva värderingar ä r större i storstäder än på övriga orter för operettmusik, visor, klassisk musik och jazzmusik. 7. Andelen intensiva värderingar ä r klart större på småorter än i städer för g a m m a l dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger. 8. För popmusik, modern dansmusik, oper a m u s i k och n u t i d a musik ä r andelen intensiva värderingar ungefär lika stor i storstäder, medelstora städer och på småorter. Tabell

4.42:

Procentuell

Storstäder 1) operettmusik 2) gammal dansmusik. . visor och b a l l a d e r . . . 4) popmusik 5) modern dansmusik. . 6) klassisk musik operamusik 8) andliga sånger 9) spelmansmusik 10) jazzmusik 11) nutida musik

andel

47 41 41 32 29 27 27 25 24 23 21

intensiva

Intensitetsbalans I t a b e l l 4.43 r e d o v i s a s i n t e s i t e t s b a l a n sen — kvoten mellan andelen »tycker m y c k e t b r a om» och andelen »tycker m y c k e t illa o m » — för e l v a slag av m u sik och m e d s ä r h å l l a n d e av storstäder, medelstora städer och småorter. Tabell e n v i s a r bl a f ö l j a n d e : 1. Klart positiv intensitetsbalans föreligger för gammal dansmusik, visor och m o dern dansmusik i samtliga ortsstorleksklasser. 2. Klart positiv intensitetsbalans råder även i storstäder och medelstora städer för operettmusik medan den på småorter i detta fall ä r mera k n a p p . 3. Klart positiv intensitetsbalans föreligger på småorter för spelmansmusik och andliga sånger medan den i städer ä r något mindre klar, minst i storstäder. 4. Klassisk musik h a r positiv intensitetsbalans i storstäder och n ä r a j ä m v i k t i medelstora städer, medan övervikten ä r negativ på småorter, för denna form av musik. 5. Nära j ä m v i k t råder i samtliga typer av orter för popmusik. 6. Nära j ä m v i k t råder även i storstäder och medelstora städer för jazzmusik, som h a r klart negativ intensitetsbalans på småorter. 7. J ä m v i k t råder för operamusik endast i storstäder medan de a n d r a orterna h a r övervägande negativ intensitetsbalans. 8. Nutida musik h a r negativ övervikt i samtliga jämförda ortstyper. P o p m u s i k k a n b e t r a k t a s s o m en o m stridd musikform i såväl storstäder, med e l s t o r a s t ä d e r s o m p å s m å o r t e r . Gen o m g å e n d e f i n n e r m a n att j ä m v i k t e l l e r

bland klasser.

befolkningen

Medelstora städer 1) gammal dansmusik.. 2) operettmusik visor och b a l l a d e r . . . 4) modern dansmusik. . 5) popmusik 6) andliga sånger 7) spelmansmusik 8) operamusik 9) klassisk musik 10) nutida musik 11) jazzmusik

46 35 35 32 31 30 28 27 22 20 18

i tre skilda

ortsstorleks-

Småorter fsmåkommuner 1) gammal dansmusik. . 2) spelmansmusik 3) andliga sånger 4) operettmusik 5) modern dansmusik. . 6) popmusik visor och b a l l a d e r . . . 8) operamusik 9) jazzmusik 10) nutida musik 11) klassisk musik

64 37 36 33 32 31 31 28 20 19 18

62 Tabell

4.43:

Intel isitetsb ålans bland

Storstäder 1) visor och ballader. 17,8 2) gammal dansmusik 13,6 3) modern dansmusik 11,7 11,0 5) klassisk m u s i k . . . . 3,3 6) spelmansmusik . . . 2,8 7) andliga s å n g e r . . . . 2,2 1.4 operamusik 1,4 0,90 0,44

befolkningen

i tre skilda

Medelstora städer 1) visor och ballader. 33,8 2) gammal dansmusik 19,2 3) spelmansmusik . . . 4,9 modern dansmusik 4,9 4,4 6) andliga s å n g e r . . . . 3,1 7) klassisk m u s i k . . . . 1,6 1,2 1,0 0,33 0,14

nästan jämvikt råder samtidigt som andelen intensiva är relativt hög för denna form av musik. Annars är det så gott som regel att jämvikt eller negativ övervikt i intensitetsbalans förknippas med tämligen liten andel intensiva.

Inställning till olika slag av musik — skillnader mellan befolkningen i olika delar av landet Den sista fråga som skall belysas är h u r olika delar av Sverige skiljer sig åt med avseende på inställningen till olika slag av musik. Någon detaljerad redovisning för varje enskilt län ä r inte möjlig, eftersom urvalsförfarandet knappast tillåter så små jämförelseenheter. En grov indelning av vårt land i fem geografiskt skilda områden kan dock fånga u p p eventuella skillnader mellan de olika landsändarna, vilket får anses tillfredsställande som ett första steg. De fem olika jämförda områdena är 1) Nedre Sydsverige omfattande Jönköpings län ( F ) , Kronobergs län (G), Kalmar län (H), Gotlands län (I), Blekinge län (K), Kristianstads län (L), Malmöhus län (M) och Hallands län (N), 2) övre Sydsverige omfattande Östergötlands län (E), Göteborgs och Bohus län (O), Älvsborgs län (P) och Skaraborgs län (R), 3) Storstockholm (Stockholms stad samt förstäder ur Stockholms l ä n ) , 4) Mellansverige utom Storstockholm omfattande Stockholms län utom förstäder till

ortsstorleksklass er.

Småorterjsmåkommuner 1) gammal dansmusik 2) spelmansmusik . . . 3) andliga sånger. .. . 4) visor och ballader. 5) modern dansmusik

79,0 15,1 14,7 11,8 8,6 1,8 0,93. 8) klassisk m u s i k . . . . 0,64 0,45 10) nutida musik 0,21 0,17

Stockholm (B), Uppsala län (C), Södermanlands län (D), Värmlands län (S), Örebro län ( T ) , Västmanlands län (U), Kopparbergs län (W) samt Gävleborgs län (X), 5) Norrland utom Gävleborgs län, vilket omfattar Västernorrlands län (Y), Jämtlands län (Z), Västerbottens län (AC) och Norrbottens län (BD). Eventuella skillnader i musikalisk inställning mellan befolkningen i dessa fem områden kan förklaras på olika sätt. Man kan söka orsaken i sedan länge grundlagda olikheter i musikalisk uppfattning utgörande rester av äldre tiders folkliga musikkultur, som tagit sig olika uttryck på olika håll i landet. En annan förklaring går tillbaka på skillnader i möjligheter för musikkonsumtion och olikartad musikalisk miljö i olika delar av landet. Norrland kanske skiljer sig från övriga delar av landet i detta avseende, vilket även kan prägla inställningen till musik och olika slag av musik. Man får till sist komma ihåg att den sociala strukturen är olika i olika delar av landet. Åtminstone delvis kommer skillnader i musikalisk inställning mellan olika landsändar att vara en följd av befolkningens olika sammansättning med avseende p å sådana faktorer som socialgrupp, utbildningsnivå och ålder. Att dessa faktorer påverkar inställningen till musik har vi redan funnit i tidigare avsnitt.

63 I detta avsnitt kommer endast befolkningens musikaliska värderingar i de olika landsändarna att redovisas. Orsakerna till eventuella olikheter behandlas ej här. Tabellerna 4.44—4.48 presenterar fördelningen av värdeomdömen om elva slag av musik samt popularitetspoäng och intensitetsbalans med särhållande av de fem olika geografiska områdena. I tabell 4.49 p å sidan 66 sammanfattas de olika musikformernas popularitetspoäng för de olika områdena. I sammandrag visar denna tabell följande: 1. Jazzmusik är mest populärt i Stockholm och övriga Mellansverige, minst populärt i Nedre Sydsverige och i Norrland. Med undantag av Stockholmsområdet är skillnaderna dock inte särskilt stora i olika delar av landet. 2. Klassisk musik är klart mest populärt i Stockholmsområdet och minst populärt i Nedre Sydsverige och i Norrland. Skillnaderna mellan olika landsändar är större i fråga om klassisk musik än för jazzmusik. 3. Inställningen till nutida musik är minst negativ i Stockholm men i övrigt föreligger inga nämnvärda skillnader mellan olika landsändar. 4. Stockholmare är mest positiva till operamusik medan norrlänningarna är mest negativa. Även i Nedre Sydsverige är man mera negativt inställd till operamusik än i landet som helhet. 5. Det föreligger i stort sett inga skillnader mellan olika landsändar med avseende på inställningen till popmusik. 6. Spelmansmusik är mest populärt i Mellansverige utom Stockholm och Nedre Sydsverige. I Stockholm är man något mera negativt inställd till spelmansmusik än i landet i övrigt. 7. Gammal dansmusik är aningen mera populärt i Nedre Sydsverige och i Mellansverige, mindre populärt i Stockholm än i landet i övrigt. 8. Skillnaderna mellan olika landsändar med avseende på inställningen till modern dansmusik är obetydliga. Möjligen är man något mera negativ i Norrland än i landet i övrigt. 9. Operettmusik är klart mest populärt i

SS v

T * OO

TH CO TH

Ti B

C J OJ CN CN

co C J i o

—•

UD

CN

o_ o" o

r-•*

CO CO

e»

o o oo" CN CO

CJ" o °i TH T H CN

CJ"

CN I O

CO

us co

1-1

<tj w

Ä o

OJ CO^OC

M OJ

5 O -Q '—• cö O — 22 m

»ro CN o T

CJ

CN

to co

>-°

B

Zit oj .—. OJ

o- E

B tH o

B -O

.

CO TH

JO CN CO

e

CN I O CO

00 IO CN CN

TJ- CO 0 0 CN TH

CJ"

CN

TH

I O OJ CN

CD

o q oc

OO t n

o"

CM I O

m

1 » it-

O

O 00 CO CO

I-Se

IO

z

o

00 CD

71 T *

it*

B B 32 £ co CO TJJ

tM

©

_, ,T—T.

F

o

CD TH

r-

TH O I O CO

O

1-4

O J rI O TH

B

q o"

CM T t

o

CO

co"c

TH

c

SS o 4 B it

T —

CD CD

CO

ö

:3

• <

i-T

K B £ 6

*•)-«•.

S-

S.J

c SJ t: a B B " J-J

HH cy

.5 c US •B

XCJ

>

CO r- IO CNCC

O

o

«5

TH

CO

TH

CJ

CO I O CN

O^

CN TJ T-^C

E ft

CO 0 0 TH CM

co TH r>

<D"

CM

co r S tn y ,

N M r~ oo

CM TH TH

C

o

S 3 B- 3 O B

O

TH

T£

0 0 * 0 0 oo" CM CN T H

TH

e

o" o

eq

iO CO

TH

O OH

00 O c o oT H C

os co •**

TH

WJ

•O

> j

CO x • a 55 c/3 55 3

. i

•B

OJ tH

=B

•a CJ Z

le

B "B

CN

o ef

3>

Tf

O J TJ"

i*

B :c0

CJ 00

l > Tf

o

v.

b

—

O

f « t > CN CO

» E ft

cy

B =1 ö

IO

«E "S3

io

CO 0 0 TJ"

CD

CM OC CO T-

CN I O

00 l > IO CO CM T H

o"

T H C

r-

T-t

CO

O

CO

M

TH

tn it ~m "

O

5s

CO

TJ- OJ TH

TH CO TH CN

I O 0 0 TH CO TH TH

o o" o

O

O O e t c

T H

o

iO CO

B ÖJ

.C

i

a

N N "3 2 CO

3 JO CO

OJ CO

o

O^

CO c 1-ft CC

r>

CO OJ CN CO TH TH

o*

TH~C

TH

CN

3s

o

o CO

-H

JO • -

B

E

£S o ° 5— ' i Så

E CO t H

~ 3

Tf TJH

ti

CO oj

co C a a it CJ — o 2 it •B >> B Si B « 3 B 00

it 2 £

>

3 Hj

•O B

J3 TJ OJ

tH CJ

S it

tH 1 CJ CJ

it

3 CO r00 B tH — cu cj

it B it

JJ CJ o CJ O £ > > > > > • ^ H-» T J + J

it o T*.

it

CJ CJ TM >> H-> + J

ii

CO

3 C/J

Q0 B c KS C

o cc

55 c.

• *,*

ä'E 3 a6

'

B

z

H 2 r. CJ C-

ft - T H-

c

•

64 oo £ 35 oo H

E .co • < v>

£3 to a

•ö to S B-O t- a O £2 2 ö

Cj

B

00 00 0 CN CO

O Tf CO

CO CD CO OJ

OJ I O CN

TH

c

CO CO

TH

O

CD

CT. Cl

CO TH T H

0 CJ 0

0 r> if: CM Tf

Tf 00

CO CO

.B

A ^ 55

CJ &

3 B

H

co 10 r> 0 00 CO CM

TH

O TJ. CO CO

0 0 0

r> 10 CN Tf

Cs

CO 0 0 CM CO

TH

r> co

Q

CM CO

<-• rt

• § 1 OH

ti °

E

TH T f T T CO

3 O

•*

0 Q O

cS -a «ä B

:

r-

CN OJ OJ

T H

CJ I O CO

OJ OJ

r^ t - 10 CN

O

CM CO

TJI

O

T *

^

3 TH OJ

E

CO 0 0 TH CN

CO JO CN co Tf r> 0 CM TH TH 0

e

CN

C

"2

TH CO

T -

t " - T f TH TH

O O

lE ä3

"3 E

00 I> Tp

TH

CN CN

JO CO T "

sa

CN OJ T f CN

co r> T-

oa

Tf

r~ r- 0 TH r- c i CN

"

CJ

tH

CO

&

£

CN OJ

cOHin CM Tf CD CO CN TH

CJ r-

a 0

C

0 0 TH

Q O

CN OJ

^

JH

C

it

00 Cjj

-1 -2 "B ca

S.M

ii

H

Tf

-T

IO

OJ 00 00 COlfllCO CN TH

0 0 0

"B

CN Cv CO O TH

C

a c:

TH

OJ

co iO

J O TH T f

H

[ ^ 10 TH CO

OJ CM IO CN T H

C c^

l > CO I O

c~

E

CO CD TH CM

TH 0 0 CO CN TH TH

a eS

CJ O

^

13 t. : B

CO OJ CO

O CO co co TH

00 OJ

00 Tf CO CN CO

IO CO

OJ 0 0 CN T-

CJ

H

O 8 45-S

Ii

CJ CO

CO

coil

—

I> 0 •<**

l>

CJ

T H

Tf H CO CD CO Cl

CO CO CO CO

O OH

-o C-

OJ CO CN CJ

it

•« =J

0 TH

CO

TH

CO

CO TH CN T f

O. 3

|U|

CO CJ

qj

5- « CJ

00 0 CO CO TH CN

ft

-53 S « 3

OJ CJ CO

O

O J CO

JO

CJ

CD CO TH CM

JO O TH CN CM T H

CT.

TH I O

OJ CO CO CD T f T f CO CM T H

C

C/i

CD 0 0

TH TJ

rr.

CO

c

TH

C

a

EJ

»O »O CO CN f - OJ

CD TH J O JO TH CN

- E t. ^

CO TH

0 C S 0

0 CN

B "B

r>

CN T -

T-t

00 =J

JM .2

Tf I O cc

^

TH CO

CN CO 00

q

3 s3

CM T H CN CO

CJ CM T f CN TH

a G

CN T,

iBl N 2 « 3 ^ E

co

T f VO 0 0

a

CO CN T f

CM O CO TH T H

c c

CN T -

5 CM CJ CO

B

ÄsS

i? 1

0 0 CO

i n TH co

C J CO CN

I O I ^ TH CO T H TH

co

r-

0 OC

CJ 0

CM

C

CO

•

CO

E S

»•qi1

7 3

HJ

_

a it

it

»O T*

— CO

CJ

5 B

t.

HJ

CJ

S it

00 tH CJ

S 0 CO . 2

•a • *

g*

CO

> tH

CO

TH

00 tH tH B CJ CJ B a it

CJ c

•* it

g O CJ CJ O Q" 5»J >, T-i - H TJ TJ 4 J

TH TH

CO

CJ CJ r l >> T J HH

CO CJ CO

1 s

3 E/3

-5

c. 1 E 0 1

B KE

l

co g •

c

C

-5

CJ

"

Qco

55 "c

•

T*

tH —

c

ft£

B C OH £

ja

E 2 0 B co «

CO

1 a

e) y O

U*. _ 3 C it it CJ ~. CJ 2 itu a 3 E oo

9 CJ •^ it 2 u

£ >*>

> CJ

>

B cc

H2 -C

CJ ' 5"

TJ

C0 T-

00 E tH

- H

S it it 9 cj o a >>>• 4HJ -1 H H ••'-

-Cj B

cs

i7.

C, tH tH HJ CJ CJ •

z

ev*

i-

O

O

CJ it

"g

r-

CO

S?

tH CJ

'ÖJ

•

g

~s s to g CO

•

ÖJ

Tf

^ E

Ja B

£ "2

TH T] TH C

0 BH

•g -?

.B "B

-TT»J

Jd

3,

3. B

ö

CO 00

>>

O

"Bg

0 oe co co

CO

TH

C «» SS

a

£ 3 •3 s B.

Ii å

S

amma dansmusik

ammal dansmusik (X

Tf

CO CM CN CM

i " "«J

3 CJ

OJ OJ 0 I - CN CO

CO OJ

C/J

• * *

O TH

•CJ

CJ

ÖJ

00 O O

CO TH

>-°

g 0

Tf

0 55 OJ co

Modern dansmusik

Moder dansmusik

OJ iO 0 CM 00 Tf CN

I O CM

Tf

CO

0 B

0 TH r> CN co c-

H

tH

e

O

CD O TH CO

5-3 ÖJ

CJ

CD CO

°o

•g CM 00 •v B

B cj

fe

"3 E E «0

CJ 0 CN CD

>*

ÖJ

tH

i 0-* 0*i 0

>j +j

> J * J

S3 "»

i.

ftjl B c

z

65 ft b 5 °£

o — -• i3 o a Wl C!

O

»o o

CO

t - CM I N OS

or«2.^ CN i O i O

e> 1 > sa 0»

oo

to

( M CO

O

os

T

CM

O i C l N

sn c:-.

o

CM m

CO O M

CM 00 CD

co

?•«

in

OJ

in

en dt1

•

o

OS l~- c o CM i n

OJ

o

TJ"

o Ö l> I>

o

co i n CM

o

TI"

i - CM CO CO

< ">

T O —

L.

00 IPi P «s

t-.

ft,

a —

O

o

Cl

O

-T;

t~

a

o _ 2 aa

c

e»

oo

in

00 os ( M CO

CM CO CO CM

c-.

CM

O

O

CM

CM T H

in

o

CM CO

os CM

co m TH CM TH TH

CO

CM T -

TJI

m

*

o

os

o CO

>

ös

"* 4,

OS

O

q

as co oo

O'

Cl

TH

o

CD i - "

CM CO BS CM

3 CO CO T-c

T-l

^

H -H l~-

£E

CO

o

O 1>

- * CO CM

Q

C N I O

iO

O n

l> CO

o

Tf

Tf

OS T H CO

OS TH CM CO

OJ CM C^

co

as

—

o : 1

l O H O

O

amma dansmusik

io

CM OS CO O CO

o *-

o

!> 00 CO

Tf CO

Q o

CO

O

CO " t o 0 0 CO CM

CO CO • * CO

| E

CO l > CN

CO

O o

CM 0 0

P ^ a rp E 3

CM 00

-

CO T -

CM

ei

TH

CM

CO OS CO

o

00 CO T -

O CO CM T f

TP 0 0 CO CM

q o

CM CO

rn

co

TJ- CO

OS CM CO

TH

o

o

O s TT

o m o

o

CM

C

OJ Tf

o T-

TH

C

O

r~

yl

CO CO

CD »-t

T 00 T < CM

CO <D I > N n r (

Cl

ar*

i i

CO

co - t as

o

ii

os

IH cioo" CO CM i-H

Q

C

*-.

e

»^

ir

o oc CM

3 C

E

in

o

!>

a. o CU

EU

°" P

in i>

er

TH

c

ia

T

CM l^

Q

co

^

ii

OJ

00 TH

(N

o

CO

T*

CO T H CO CO

[-

e o

T*

O

Z E

r-- er m ex T-C

c

IO

CO TT TH CM

-i

co oo as CO r H

o

ro

a 2 ^ E

co m

0>

W t « H

TH

CO

CO

i i H H

id

y-

t--

TH

co TJ- m

T^

in

CO OJ l ^ CO CM T H

o o o T-*

o

CM T H

e

P

O o o

• * T> r H 0C

.

I>

fi 511

CO

'. -^ N

IO

i-^

S3

r*

to

^5

JO 3 o

ca

ii i Ii i CÖ

T *

0) ^

O

CtJ

a c 3 bi h 6- 0 P u c; t-. O o 4) ^ c ^ .* u -M ^ —i

o

T* IO

C T-

TH

C

OJ

os CM

m o

o

o

CM

C

e

o o

CO

o CO

,_t O CO OJ i r TH

C

CO

o CO

-

«5

£ >»^

CO

a

_o* 2-* M "3 — s^ 3 c-

CM

CM OJ CO CO TH TH

CO

o o

CO O

O S CO CM

i

O

CO OJ o CO TH TH

CM

C

T*

E£ —

c. Cl Cl

co

CO

.2 -^

o o

CM

a

co

0 0 0 0 CO CM CM CM

o

t^

o

_s!

CM

ös

. _*

c

3 I> CO

m Cl

O

CO TH

TH

T-H

4*

18—614817

w

C/3

- i

°

CM

o o

2S.S

o. cS

•**•

o

y-t

yi

co os CM co

00 U

OS

ca ~ E 3

c

CM -H.

CO

_-

a pp ip,^ w^. C3

• H C O - *

CO CO

Modern dansmusik

dern nslsik

-•Si

C

O

t ^ IO I M CO

o

O

o CM

TH

>. >>

3 C/3

oo p ii

F o • •

fr" u

£ ° c C H H -

a,

t3

C Q

<SO

y

a/--

o

<u

•

s - 3

z

O

t-,

i;

II IS

C3 U -H

B

ao --2 oK

s

a

Ee=

Ii i s

3 •r.

CQ o ^C T^ t/1 t j

^fe ra S b > C

'— to ±t

l* 01 X

u 4J

00 P

t-

b

M O5 •o* •* CJ

> — —'

P

%

•

o c

•^ ir .?! « 3

C

P<<o C

CH£

' z

66 Stockholm och klart minst populärt i Norrland. 10. Visor och ballader är mest populärt i Stockholm och övriga Mellansverige, minst populärt i Nedre Sydsverige och i Norrland. 11. Stockholmsborna ä r mera negativa till andliga sånger än landet i övrigt, norrlänningarna ä r något mera positiva. Med undantag av Stockholmsområdet är skillnaderna i inställning till olika slag av musik mellan olika landsändar inte särskilt uppseendeväckande. Stockholmarnas musikaliska inställning är m y c k e t lika d e ö v r i g a s t o r s t ä d e r n a s . I n t r e s s a n t a ä r de l i k h e t e r s o m m a n k l a r t funnit i musikaliska v ä r d e r i n g a r mellan det sydligaste j ä m f ö r e l s e o m r å d e t (Nedre Sydsverige) och det nordligaste (Norrl a n d u t o m G ä v l e b o r g s l ä n ) . Dessa b å d a g e o g r a f i s k a o m r å d e n ä r ju i a n d r a avs e e n d e n m y c k e t o l i k a r t a d e . Är d e t m ö j ligen a v s t å n d e t till m u s i k c e n t r a t S t o c k h o l m , s o m b i d r a r till d e n n a l i k h e t ? L i k heterna mellan N o r r l a n d och Sydsverige o c h s k i l l n a d e r n a m e l l a n d e s s a å e n a sidan och Stockholm å den a n d r a är ju Tabell 4.49: Genomsnittlig Nedre Sydsverige 1) gammal dansmusik 2) modern dansmusik 3) visor och ballader. 4) spelmansmusik . . . 5) andliga sånger. . . . 6) operettmusik 7) popmusik 8) klassisk m u s i k . . . . 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,24 2,80 2,79 2,76 2,69 2,52 2,12 2,04 1,96 1,68 1,62

Stockholm 1) visor och ballader. 2) gammal dansmusik 3) operettmusik 4) modern dansmusik 5) klassisk m u s i k . . . . 6) spelmansmusik . . . 7) andliga sånger. . . . 8) jazzmusik 9) operamusik 10) popmusik 11) nutida musik

3,08 3,01 2,97 2,81 2,54 2,48 2,35 2,26 2,16 2,09 1,78

m e s t p å t a g l i g a för k l a s s i s k m u s i k o c h o p e r a m u s i k s a m t i n å g o n m å n även för jazzmusik. Vi h a r i d e t t a a v s n i t t f u n n i t att S t o c k h o l m skiljer sig f r å n d e t ö v r i g a l a n d e t med avseende på musikalisk inställning. Vi h a r o c k s å i f ö r e g å e n d e a v s n i t t f u n nit att s t o r s t ä d e r n a s b e f o l k n i n g h a r a n d r a m u s i k a l i s k a v ä r d e r i n g a r än den övriga befolkningen. Andelen

intensiva

Den procentuella andelen, som avger extrema v ä r d e r i n g a r av skilda musikf o r m e r f r a m g å r a v t a b e l l e r n a 4.44—4.48 m e n h a r för N e d r e S y d s v e r i g e , Mellansverige utom Stockholm och Norrland utom Gävleborgs län sammanfattats i t a b e l l 4.50. M u s i k f o r m e r m e d liten a n del e x t r e m a v ä r d e r i n g a r a n s e s v a r a såd a n a inför vilka likgiltigheten är stor. 1. Den minsta likgiltigheten uttryckes för gammal dansmusik, som h a r omkring 50 % extrema värderingar i samtliga jämförda landsändar. 2. I Mellansverige h a r dessutom operettmusik 40 % extrema värderingar.

populariletspoäng för elva slag av musik i fem olika delar av landet Övre Sydsverige 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader. 3) modern dansmusik 4) operettmusik 5) andliga sånger. . . . 6) spelmansmusik . . . 7) klassisk m u s i k . . . . 9) jazzmusik 10) operamusik

3,09 2,98 2,75 2,73 2,70 2,59 2,20 2,11 2,06 1,79 1,62

Norrland utom Gävleborg 1) gammal dansmusik 3,12 2) visor och ballader. 2,84 3) andliga s å n g e r . . . . 2,79 4) spelmansmusik . . . 2,68 5) modern dansmusik 2,64 2,27 7) klassisk m u s i k . . . . 2.08 8) popmusik 2,07 9) jazzmusik 1,90 10) nutida musik 1,54 1,49

bland

befolkningen

Mellansverige utom Stockholm 1) gammal dansmusik 3,23 2) visor och ballader. 3,03 3) spelmansmusik . . . 2,79 4) modern dansmusik 2,70 andliga s å n g e r . . . . 2,70 2,63 7) klassisk m u s i k . . . . 2,15 8) jazzmusik 2,14 9) popmusik 2,07 10) operamusik 1,75 1,57 HELA LANDET 1) gammal dansmusik 2) visor och ballader. 3) modern dansmusik 4) spelmansmusik . . . 5) andliga sånger. . . . 6) operettmusik 7) klassisk m u s i k . . . . 8) popmusik 9) jazzmusik 10) operamusik 11) nutida musik

3,16 2,94 2,75 2,68 2,65 2,63 2,18 2,09 2,07 '-,77 .,63

(37 Tabell

4.50:

Procentuell

Nedre Sydsverige 1) gammal dansmusik. . 2) operettmusik 3) modern dansmusik. . 4) andliga sånger 5) popmusik spelmansmusik 7) visor och b a l l a d e r . . . 8) operamusik 9) klassisk musik 10) jazzmusik 11) nutida musik Tabell

4.51:

andel 53 37 36 35 33 33 32 26 22 20 18

Intensitelsbalans

Nedre Sydsverige 1) gammal dansmusik 30,4 2) visor och ballader. 9,9 3) spelmansmusik . . . 6,5 4) modern dansmusik 5,8 andliga sånger. . . . 5,8 3,3 7) klassisk musik. . . . 0,99 8) popmusik 0,94 9) jazzmusik 0,63 0,39 11) nutida musik 0,18

intensiva

bland befolkningen

Mellansverige utom Stockholm 1) gammal dansmusik. . 51 2) operettmusik 40 3) visor och ballader. . . 37 4) andliga sånger 33 modern dansmusik . . 33 6) popmusik 32 7) spelmansmusik 30 8) operamusik 27 9) klassisk musik 23 10) nutida musik 21 11) jazzmusik 20 bland befolkningen

i tre olika delar av

Mellansverige ulom Stockholm 1) gammal dansmusik 30,9 2) visor och ballader. 17,4 3) spelmansmusik . . . 8,3 4) modern dansmusik 5,0 andliga sånger. . . . 5,0 6) operettmusik 4,1 7) klassisk musik . . . . 1,5 8) popmusik 0,85 9) jazzmusik 0,84 10) operamusik 0,43 11) nutida musik 0,23

3. I Norrland h a r popmusik 40 % extrema värderingar. 4. Största likgiltigheten uttryckes för nutida musik, klassisk musik och jazzmusik som h a r 25 % eller mindre andel extrema värderingar i samtliga tre j ä m f ö r d a områden. 5. I Norrland h a r även spelmansmusik mindre än 25 % extrema värderingar. 6. Norrland h a r mindre andel extrema värderingar än både Nedre Sydsverige och Mellansverige för gammal dansmusik, operettmusik och spclmansmusik. 7. Norrland h a r större andel extrema värderingar än de båda övriga områdena för popmusik och jazzmusik. 8. Mellansverige skiljer sig från Norrland och Nedre Sydsverige i fråga om andelen extrema värderingar av visor, där andelen ä r större, och av modern dansmusik, där andelen ä r något mindre. 9. Andelen extrema värderingar av andliga sånger, operamusik, klassisk musik och nutida musik ä r ungefär lika stor i samtliga j ä m f ö r d a områden. Intensitetsbalans 1. Klar positiv intensitetsbalans föreligger för g a m m a l dansmusik, visor, spelmansmusik, modern dansmusik och andliga sång-

i tre olika delar av

landet

Norrland ulom Gävleborgs län 1) gammal dansmusik. . 45 2) popmusik 40 3) modern dansmusik. . 37 andliga sånger 37 5) visor och ballader.. . 31 6) operctlmusik 30 7) operamusik 28 8) jazzmusik 25 9) spelmansmusik 23 10) klassisk musik 20 11) nutida musik 19 landet

Norrland ulom Gävleborgs län 1) gammal dansmusik 21,7 2) visor och ballader. 9,5 3) spelmansmusik . . . 6,1 4) andliga s å n g e r . . . . 5,6 5) modern dansmusik 4,0 6) operettmusik 1,6 7) klassisk musik . . . . 0,97 8) popmusik 0,96 9) jazzmusik 0,56 10) operamusik 0,19 11) nutida musik 0,10

er i samtliga tre jämförda områden. Även för operettmusik är intcnsitetsbalansen genomgående positiv men inte lika klart i Norrland som i de båda andra områdena. 2. För klassisk musik råder ungefär j ä m v i k t i samtliga tre jämförda områden. 3. Även för popmusik råder i stort sett j ä m v i k t med en svag förskjutning åt det negativa hållet i samtliga tre områden. 4. Jazzmusik h a r tämligen klar negativövervikt i Nedre Sydsverige och i Norrland och en mera knapp sådan i Mellansverige. 5. Opcramusik och nutida musik h a r övervägande negativ intensitetsbalans i samtliga tre jämförda områden. I n t e n s i t e t s b a l a n s e n för v a r j e m u s i k f o r m r e d o v i s a s i t a b e l l 4.50 för N e d r e Sydsverige, Mellansverige utom Stockholm, N o r r l a n d utom Gävleborgs län.

Skillnader i musikaliska värderingar — en sammanfattning 1 de t i d i g a r e a v s n i t t e n a v d e n n a a v d e l n i n g h a r vi s y s t e m a t i s k t b e l y s t i n s t ä l l n i n g e n till o l i k a slag av m u s i k o c h skillnader och överensstämmelser mel-

68 l a n k a t e g o r i e r av i n d i v i d e r . I d e t t a avsnitt skall vi sammanfatta dessa resultat m e n d ä r v i d i f ö r s t a h a n d r i k t a in oss p å de o l i k h e t e r s o m r å d e r . S o m g r u n d för d e n n a r e d o v i s n i n g k o m m e r differenser i genomsnittlig popularitetsp o ä n g o c h i i n t e n s i t e t s b a l a n s att föreligga. I v i s s a fall k o m m e r e n d a s t t y d liga s k i l l n a d e r att b e t o n a s . Kön 1. Kvinnor visar klart mera positiv inställning än män till andliga sånger, operettmusik och operamusik. 2. Kvinnor h a r dessutom en något mera positiv inställning än män till klassisk musik, visor, n u t i d a musik och modern dansmusik. 3. Operamusik h a r negativ övervikt bland män men j ä m v i k t bland kvinnor. 4. Klassisk musik h a r positiv övervikt bland k v i n n o r med jämvikt bland män. Ålder 1. J u högre ålder desto mera positiv inställning till andliga sånger, spelmansmusik, klassisk musik, operamusik och gammal dansmusik. 1. a) Bland dessa musikformer ä r de äldsta (över 50 år) klart mera positiva än övriga ( u n d e r 50 år) till andliga sånger och spelmansmusik. 1. b) De äldsta är dessutom klart mera positiva än de yngsta (under 30 å r ) till gammal dansmusik, operamusik och klassisk m u s i k . 1. c) Bland dessa musikformer ä r också medelålders personer (30—50 år) klart mera positiva än de yngsta till andliga sånger, operamusik, klassisk musik och gammal dansmusik. 2. J u lägre ålder desto mera positiv inställning till popmusik, modern dansmusik och j a z z m u s i k . 2. a) De yngsta är klart mera positiva än övriga till samtliga tre slag av musik. 2. b) Medelålders personer är också klart mera positiva än de äldsta till samtliga tre slag av musik. 3. Personer över 30 å r ä r klart mera positivt inställda till operettmusik än personer u n d e r 30 år. 4. Det r å d e r negativ övervikt bland de yngsta och positiv övervikt bland övriga för andliga sånger.

5. Det råder positiv övervikt Iland de yngsta och negativ övervikt bland övriga för popmusik. 6. Det råder positiv övervikt t l a n d de yngsta, j ä m v i k t bland medelålders och negativ övervikt bland de äldsta fjr j a z z musik. 7. Det råder j ä m v i k t bland de yngsta och positiv övervikt bland övriga för klassisk musik. 8. Det råder j ä m v i k t bland de äldsta och positiv övervikt bland övriga till modern dansmusik. 9. Det råder positiv övervikt Iland de äldsta och j ä m v i k t bland övriga till operamusik. Socialgrupp 1. Tjänstemän är mest positiva och arbetare mest negativa till klassisk musik, nutida musik och operamusik. 1. a) Bland dessa musikformer är t j ä n s t e män klart mera positiva än både arbetare och j o r d b r u k a r e till klassisk musik och operamusik. 2) Tjänstemän ä r mest positiva och j o r d brukare mest negativa till jazzmusik, operettmusik och visor. 2. a) Bland dessa musikformer är tjänstemän klart mera positiva än både arbetare och j o r d b r u k a r e till jazzmusik och operettmusik. 2. b) Dessutom ä r arbetare klart mera positiva än j o r d b r u k a r e till jazzmusik. 3. J o r d b r u k a r e ä r mest positiva och tjänstomän mest negativa till spelmansmusik och andliga sånger. 3. a) J o r d b r u k a r e är klart mera positiva än både arbetare och tjänstemän till andliga sånger. 3. b) Dessutom ä r jordbrukare klart mera positiva än tjänstemän till spelmansmusik. 4. Både j o r d b r u k a r e och arbetare ä r klart mera positiva än tjänstemän till gammal dansmusik. 5. Arbetare ä r mest positiva och jordbrukare mest negativa till popmusik och modern dansmusik. 5. a) Såväl arbetare som tjänstemän ä r klart mera positiva till dessa två slag av musik än j o r d b r u k a r e . 6. Det råder positiv övervikt bland tjänstemän och negativ övervikt bland övriga till jazzmusik och klassisk musik. 7. Det råder jämvikt bland tjänstemän men negativ övervikt bland övriga för operamusik.

69 8. Det r å d e r negativ övervikt bland jordb r u k a r e men j ä m v i k t bland övriga för popmusik. 9. Det råder j ä m v i k t bland j o r d b r u k a r e men positiv övervikt bland övriga för operettmusik. Utbildning 1. J u högre utbildning, desto mera p o sitiv inställning till klassisk musik, operamusik, jazzmusik, n u t i d a musik och visor. 1. a) Bland dessa musikformer ä r personer med studentexamen klart mera positiva än övriga till klassisk musik och operamusik. 1. b) Dessutom ä r personer med studentexamen klart mera positiva än personer utan vidareutbildning till jazzmusik, nutida musik och visor. 1. c) Personer med någon form av utbildning är också klart mera positiva än personer u t a n vidareutbildning till klassisk musik, operamusik och jazzmusik. 2. Personer med vidareutbildning inklusive studentexamen ä r klart mera positiva än personer utan vidareutbildning till operettmusik. 3. J u lägre utbildning desto mera positiv inställning till g a m m a l dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger. 3. a) Personer utan vidareutbildning är klart mera positiva än övriga till dessa tre slag av musik. 3. b) Dessutom ä r personer med någon utbildning men ej studentexamen klart mera positiva än personer med studentexamen till gammal d a n s m u s i k och spelmansmusik. 4. Personer med utbildning utöver folkskola ä r mest positiva och studenter mest negativa till popmusik och modern d a n s musik. 4. a) Både personer med och u t a n vidareutbildning ä r klart mera positiva Un studenter till popmusik. 5. Negativ övervikt bland studenter och positiv övervikt bland övriga råder för spelmansmusik. 6. Negativ övervikt bland studenter och jämvikt bland övriga råder för popmusik. 7. Jämvikt bland studenter och negativövervikt bland övriga råder för nutida m u sik. 8. Jämvikt bland studenter och positivövervikt bland övriga råder för gammal dansmusik och andliga sånger. 9. Positiv övervikt bland studenter, j ä m vikt bland personer med a n n a n utbildning

och negativ övervikt bland personer utan vidareutbildning råder för operamusik. 10. Negativ övervikt råder bland personer utan vidareutbildning men positiv övervikt råder bland övriga för jazzmusik och klassisk musik. Hemortsstorlek 1. Invånarna i storstäder (över 100 000) är klart mera positiva än invånarna på landsbygden till operettmusik, operamusik, klassisk musik, jazzmusik och modern dansmusik. 2. Invånarna på landsbygden ä r k l a r t mera positiva än invånarna i storstäder till andliga sånger och spelmansmusik. 3. Invånarna i medelstora städer (30 000 —100 000) är klart mera positiva än invånarna på landsbygden till operettmusik, operamusik, klassisk musik och jazzmusik. 4. I n v å n a r n a på landsbygden är k l a r t mera positiva än invånarna i medelstora städer till andliga sånger. 5. Invånarna i små städer (3 000—10 000) är klart mera positiva än i n v å n a r n a på landsbygden till operettmusik och modern dansmusik. 6. Invånarna i storstäder är k l a r t mera positiva än i n v å n a r n a i små städer till operamusik, operettmusik och klassisk musik. 7. Invånarna i små städer ä r klart mera positiva än invånarna i storstäder till andliga sånger. 8. Invånarna i medelstora städer ä r klart mera positiva än invånarna i små städer till operettmusik. Hemortens

belägenhet

1. Stockholmare ä r klart mera positiva än personer bosatta i övriga delar av landet till klassisk musik och operamusik. 2. Stockholmare är klart mera positiva än personer bosatta i Nedre Sydsverige, Mellansverige och Norrland till operettmusik. 3. Stockholmare ä r klart mera positiva än norrlänningar till jazzmusik. 4. Personer bosatta i övriga delar av landet ä r klart mera positiva än stockholmare till andliga sånger. 5. Personer bosatta i Mellansverige ä r klart mera positiva än stockholmare till spelmansmusik. 6. Personer bosatta i övre Sydsverige och Mellansverige ä r klart mera positiva än n o r r l ä n n i n g a r till operettmusik. De r e s u l t a t s o m u p p v i s a s i d e n n a s a m m a n f a t t n i n g k a n i n t e s e s h e l t fri-

70 stående från varandra. Man kan lätt genomskåda vissa tendenser, som kommer igen i olika sammanhang. Man finner t ex att tjänstemän är mera positivt inställda än övriga socialgrupper till klassisk musik, nutida musik, operamusik, jazzmusik, operettmusik och visor. Samtidigt kan man finna att personer med studentexamen är mera positiva än övriga till klassisk musik, nutida musik, operamusik, jazzmusik och visor. Dessutom framgår att invånarna i storstäder är klart mera positiva än invånarna på landsbygden till klassisk musik, operamusik, jazzmusik, operettmusik och modern dansmusik. Det är ett känt faktum att tjänstemän har studentexamen i större utsträckning än andra socialgrupper och att studenter är bosatta i storstäder i högre grad än på landsbygden. Det är inte uteslutet att det finns en enda gemensam förklaring till att studenter, tjänstemän och stadsbor synes ha likartade värderingar. För att ytterligare betona de sociala differensernas vikt för de musikaliska värderingarna skall vi dra fram även följande exempel. Tjänstemän är mindre positiva än övriga grupper till spelmansmusik, andliga sånger och gammal dansmusik. Studenter är också mest negativa till dessa tre slag av musik i jämförelse med övriga utbildningskategorier. Landsbygdsbor är klart mera positiva till spelmansmusik och andliga sånger än vad storstadsborna är. Vid sidan av de sociala differenserna har även åldersfaktorn stor betydelse för den musikaliska attitydbildningen. Dettta inte enbart förknippat med att individen ä n d r a r sin musikaliska inställning ju äldre han blir. Olika generationer har fått olika musikalisk uppfostran och växt upp under olika musikaliska betingelser, vilket kommer att förstärka de differenser i inställningen

till olika slag av musik, som kan observeras. Det är framför allt värderingarna av andliga sånger, popmusik, modern dansmusik och jazzmusik som skiljer olika åldersgrupper åt. / jämförelse med de värderingsskillnader, som befunnits existera mellan olika åldersgrupper — eller generationer — och mellan olika sociala skikt — utbildningsgrupper och socialgrupper — är övriga olikheter relativt sett av mindre omfattning. Man kan utan tvekan spåra skilda musikaliska värderingar hos män och kvinnor och bland storstadsbor och landsbygdsbor samt bland personer bosatta i olika delar av landet men dessa differenser har inte samma påtaglighet som differenserna för sociala skikt och åldersgrupper. Det är givetvis inte socialgruppstillhörigheten, den formella utbildningen eller åldern i och för sig som bestämmer hur musikaliska preferenser skall fördela sig. Vad vi uppnår med jämförelser mellan olika karakteristika på det sätt som genomförts i avdelning 4.2 är en avgränsning och utstakning av förklaringsområdena. Vi gör inte anspråk på att nu veta vilka faktorer som bestämmer de musikaliska preferenserna. Vi vet bara att dessa faktorer måste vara mera förknippade med socialgruppstillhörighet, formell utbildning och ålder än med andra karakteristika. Att två personer uppfattar och bedömer ett musikstycke likartat är i och för sig ingen garanti för att de skall tillhöra samma musikaliska gemenskap. Om ett stort antal personer med i övrigt likartade sociala karakteristika värderar ett musikstycke på ett annat sätt än ett stort antal personer med a n d r a sociala karakteristika är det betydligt mera troligt att vi funnit spåren av skilda musikaliska gemenskaper. Existensen av en musikalisk gemenskap kan knappast förbli opåverkad av annan

71 social gemenskap. Då vi nu funnit tydliga skillnader i musikaliska värderingar mellan olika åldersgrupper och mellan olika sociala skikt är detta ett tecken på förekomsten av musikaliska värdegemenskaper. Det finns emellertid även andra tendenser, som kommer till synes vid resultatredovisningen, vid sidan av tendenserna att individer med samma karakteristika, och alltså med större sannolikhet för social gemenskap, värderar musik på ett tämligen enhetligt sätt. En närmare granskning visar även att värderingarna av vissa slag av musik tycks var besläktade medan värderingarna av andra musikformer avviker från de förra på ett mer eller mindre konsekvent sätt. Det är t ex knappast någon tillfällighet att spelmansmusik och andliga sånger tilltalar samma kategorier av individer och ogillas av samma. Det sätt på vilket värderingarna av olika slag av musik är relaterade till varandra skall vi ta upp till behandling i avdelning 4.3. Om vi där kan avslöja några värderingsmönster och påvisa dessas kongruens med vissa sociala karakteristika erhåller vi ytterligare stöd för förekomsten av skilda musikaliska gemenskaper men på ett mera generellt plan.

4.3 Musikkulturens grund av musikaliska

struktur mot bakvärderingar

I avdelning 1 berörde vi att skilda musikvanor kan vara ordnade i en slags hierarki. Därmed förstås att även enskilda uttalade värderingar av musik av olika slag kan vara ordnade på samma sätt. Värderingen och säkert även upplevelsen av ett trumpetsolo utfört av Louis Armstrong i hastigt tempo kommer förutom av en mängd faktorer i själva lyssnarsituationen, att vara för-

knippad med lyssnarens redan — mer eller mindre fast — etablerade inställning till trumpetsolon, till Louis Armstrong och till hastiga tempon. Om lyssnaren identifierar musikverket med viss jazzstil eller med jazzmusik i allmänhet kommer hans värdering att färgas av hans tidigare inställning till denna stil eller till jazzmusik generellt. På ett ännu mera generellt plan är det möjligt att de uttalade värderingar av de olika slag av musik, som registrerats i denna undersökning återfaller på ett tämligen begränsat antal dominerande musikaliska värdeföreställningar, som den enskilda individen byggt upp med hjälp av sina tidigare erfarenheter av musik. Varje individ utsätts för intryck och påverkan från olika håll. Detta gäller givetvis hans värderingar av musik likaväl som hans attityder och hans sociala vanor i allmänhet. Denna påverkan kan på kort sikt förefalla slumpmässig men i det långa loppet återfinnes säkert ett visst system i influenserna. Det existerar rimligen, som inledningsvis påtalats, ett antal musikaliska värderingssystem eller värderingsnormer i det sociala livet. Dessa är också hierarkiskt uppbyggda och förknippade med de musikaliska delkulturer, som förväntas föreligga i den totala musikkulturen. Vissa av dessa delkulturer är mera dominerande än andra och det är därför rimligt att det är ett tämligen begränsat antal generella värderingssystem, som förklarar en stor del av de enskilda individernas värderingar. Dessa befintliga värderingssystem inkräktar på individens egna musikaliska värderingar så till vida att hans allmänna musikaliska värdeföreställningar är produkter av de förefintliga värderingssystemen. Värdeföreställningarna i sin tur färgar hans uttalade värderingar vid ett visst givet tillfälle. Beroende på olika omständig-

72 heter har dock inte alla dessa system förmedlats till individen och inte heller accepterats av honom i samma utsträckning utan han har kommit under inflytande av vissa värderingssystem i högre grad än andra. Man skulle också kunna säga att hans musikaliska värdeföreställningar är orienterade åt visst håll dvs han har preferenser för viss typ av musik. Det värderingssystem som dominerar hans positiva musikaliska värderingar bestämmer alltså hans musikaliska värdeorientcring eller mera konkret uttryckt hans musikaliska inriktning. På grund av att det existerar ett förhållandevis begränsat antal dominerande värderingssystem kan man också förstå att individens musikaliska inriktning delas av andra individer och att han därmed troligen också tillhör en viss värdegemenskap. I alla föregående avsnitt har vi behandlat värderingarna av de elva slagen av musik som helt fristående element utan att ta hänsyn till de eventuella likheter eller olikheter som råder mellan musikformerna. Det är rimligt att musikformer, som påminner om varandra och har vissa drag gemensamma i större utsträckning kommer att värderas mera likartat än musikformer, som utgör sinsemellan musikaliska motpoler. Det är dock inte i sista hand de objektivt fastställda likheterna resp. olikheterna som ligger till grund för överensstämmelser i värderingar utan deras subjektiva motsvarigheter. Det är en musikforskares uppgift att klassificera musik med utgångspunkt från själva det musikaliska materialet. Vi däremot skall här försöka med en klassificering, där överensstämmelse i värderingar utgör klassificeringsprincipen. Vi skall alltså här utgå från empiriskt konstaterade samband i de musikaliska värderingarna — om sådana kan påvisas — i våra försök att komma åt de

existerande värderingssystemen. Om det finns ett begränsat antal generella värderingssystem måste ett stort antal musikaliska värderingar gruppera sig efter något visst mönster och kai knappast vara helt oberoende av varandra. För det andra skall vi se vad de musikformer som värderas likartat har för något gemensamt och hur de på ett enkelt sätt kan karakteriseras. Mot bakgrunden av detta skall vi gruppera befolkningen efter musikalisk inriktning och se i vilken utsträckning som personer med samma musikaliska inriktning även har likartade sociala karakteristika och individer med olika musikalisk inriktning har skilda sociala karakteristika. På detta sätt kan vi få en uppfattning om i vilken utsträckning som musikalisk värdegemenskap råder i större eller mindre delgrupper av befolkningen. Till sist skall vi också kartlägga hur individer med viss musikalisk inriktning förhåller sig till musik representerande annan musikalisk huvudriktning. De befintliga dominerande musikaliska värderingssystemen kan vara motstridande eller oberoende av varandra och detta kommer att sätta sin prägel på hur en enskild individ, som är anhängare av viss typ av musik och ingår i en viss musikalisk värdegemenskap kommer att värdera annan typ av musik. Vad vi till sist kommer att få fram är ett antal musikaliska delkulturer och dessas inbördes relationer i den totala musikkulturen.

Samband mellan musikaliska värderingar

Om de mest positiva till musikform X också är de mest positiva till musikform Y och de mest negativa till dessa båda slag av musik även är samma personer, råder ett positivt samband mellan värderingarna av musikformerna X och Y. Omvänt gäller, att om de mest positiva

73 till X är identiska med de mest negativa till Y och de mest positiva till Y hör till de mest negativa till X, så råder ett negativt samband mellan värderingarna av X och Y. Sambandet i värderingarna mellan vart och ett av de tidigare nämnda elva slagen av musik redovisas i tabell 4.52. (Sambandet uttryckes i en i/amzjia-koefficient, som kan variera mellan + 1 och — 1, se även bihang 4.) Ur denna tabell kan följande utläsas: 1. Värderingen av jazzmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av modern dansmusik (+ 0,43) och popmusik (+0,26) och mest avvikelse från värderingarna av andliga sånger (—0,28), gammal dansmusik (—0,17) och spelmansmusik (-0,16). 2. Värderingen av klassisk musik visar mest överensstämmelse med värderingarna av operamusik (+0,68), nutida musik (+0,54) och operettinusik (+0,40) och mest avvikelse från värderingarna av popmusik (-0,28), gammal dansmusik (-0,20) och modern dansmusik (—0,19). 3. Värderingen av nutida musik visar mest överensstämmelse med värderingarna av klassisk musik (+ 0,54) och operamusik (+0,37) och mest avvikelse från värderingarna av popmusik (— 0,07) och gammal dansmusik (—0,04). 4. Värderingen av operanmsik visar mest överensstämmelse med värderingarna av klassisk musik (+0,68), operettmusik (+0,51), nutida musik (+0,37) och visor (+0,30) och mest avvikelse från värderingarna av popmusik (—0,24), modern dansmusik (—0,10) och gammal dansmusik (-0,09). 5. Värderingen av popmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av modern dansmusik (+0,51) och jazzmusik (+0,26) och mest avvikelse från värderingarna av klassisk musik (—0,28), andliga sånger (—0,28) och operamusik (—0,24). 6. Värderingen av spelmansmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av gammal dansmusik (+ 0,73) och andliga sånger (+ 0,40) och mest avvikelse från värderingarna av jazzmusik (—0,16), popmusik (-0,06) och operettmusik (-0,06). 7. Värderingen av gammal dansmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av spelmansmusik (+ 0,73) och and-

O O O O M r > G O O I N l N 0 1 0 0

a

L.

P-

p

<a

°i *1 1"l *1. ^ ^ "^ °i R. '"ix x 0" 0" 0" 0 0 0" 0 0" 0" 0

00 £

i+++i++i++g

•< «

m o c o o i n i > o e r j o T H c r j T H c r j O T - T H O e r j

•*) S3 •

TJ

vi i? r>

— a »2

^ — 1

0 0 0 0 0 0 0 0 0

g

+ +++ 1 ++++ *

T P O O O T H T H C O C M C M

THTrTHinTHC-lO_TH^ ' as O,

"i 3 P

0 O £ 1 ät

a

0" 0 " 0 " 0

0 " 0 " 0 "

>>,

+ +++ | | ++ g

lis

CO CJS T » O TH TH O T f T H O T H i n O T H O

O

O

O

O

O

O

X

+ | + l + + +'*

5 CH

o ös CO

2 P e E

1 yi a

ät rp K3

a

TJ

e

1 Gj

t/i C

M (/)

c

O

g cu

1% O * * i-H C^_ O

O O

1-1 CO O I>

, .

0 " 0 " 0

O

x

1 I I I I +3 CO CO 0 0 T H CCS TH o _ o _ o _ o__ cT 0 " 0 " 0 " 0 "

a CIS

s O Öl

*

1 l + l IB

g Q

•M Q. "3 O fl H H g

co 00 r - TJI CN CM O j s N

o"o o"o p

+1118

cu

-o

CM 0 0

aä 0.3

r-

*1 " i . " - x 0

*

+ ++ X

O

G

i

TJ •—1

^ yi

B

P

03 Z G

+ +9

ät

é

iO

•'til

"y,

• a

c e

in

-rf

*

OM

10 *W

"^s •O

a ti

£ 3

sc

ÄsS N yi a

*•

T :

^ E

0 X X

+9 X X X

HJJ

V} • —

— ä

\

j

'S

i

! :

y C c

y

T

SH

M yj c ca

P j * <2 = P y

•a

«

:

-•=• E

l - - £ E c £= c

S —

as TJ a —

. U OJ

a B °a

•0

•«

«

9 TJ

—3 o . C o ö . p a ToJ D a . . ^ p

• -

71 liga sånger (+0,42) och mest avvikelse från värderingarna av klassisk musik (—0,20), jazzmusik (—0,17) och operamusik (-0,09). 8. Värderingen av modern dansmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av popmusik (+0,51) och jazzmusik (+0,43) och mest avvikelse från värderingarna av andliga sånger (—0,22), klassisk musik (—0,19) och operamusik (-0,10). 9. Värderingen av operettmusik visar mest överensstämmelse med värderingarna av operamusik (+0,51) och klassisk musik (+0,40) och mest avvikelse från värderingarna av popmusik (—0,11) och spelmansmusik (-0,06). 10. Värderingen av visor och ballader visar mest överensstämmelse med värderingarna av klassisk musik (+0,30), operamusik (+ 0,30) och operettmusik (+ 0,30) och mest avvikelse från värderingen av popmusik (—0,05). 11. Värderingen av andliga sånger visar mest överensstämmelse med värderingarna av gammal dansmusik (+0,42) och spelmansmusik (+ 0,40) och mest avvikelse från värderingarna av jazzmusik (—0,28), popmusik (—0,28) och modern dansmusik (-0,22). Man kan skönja ganska klara mönster i värderingarna. För det första kan man konstatera en viss inbördes överensstämmelse i värderingarna av jazzmusik, modern dansmusik och popmusik. Värderingen av jazzmusik visar den största överensstämmelsen med värderingarna av modern dansmusik och popmusik. Värderingen av popmusik visar den största överensstämmelsen med värderingarna av modern dansmusik och jazzmusik och värderingen av modern dansmusik i sin tur med värderingarna av popmusik och jazzmusik. Överensstämmelsen i dessa värderingar kan knappast vara tillfällig utan torde bero på ett inflytande från någon gemensam värderingsgrund. För det andra kan man också konstatera en, relativt sett, inbördes överensstämmelse i värderingarna av gammal dansmusik, andliga sånger och

spelmansmusik. För värderingaina av var och en av dessa musikformer finner man den största överensstämmelsen med de två övriga. Sambanden är t o m starkare i denna grupper.ng än i den föregående. Även i detta till verkar en generell värderingsgrunc föreliggaFör det tredje finner man att musikformerna klassisk musik, opertmusik och nutida musik visar, relativt sett, inbördes mycket samstämmiga värderingar. För varje kombination av dessa tre är överensstämmelserna i värderingarna påtagliga. Även operettmusik kan göra anspråk på att vara med i denna gruppering. Mellan värderingen av operettmusik och värderingarna av klassisk musik och operamusik är överensstämmelsen stor, medan operettmusik och nutida musik inte riktigt uppfattas som likvärdiga. Operettmusik visar större överensstämmelse med visor än med nutida musik. Visor och ballader är annars en musikform, som inte passar ihop med direkt någon av de övriga musikformerna. Närmast skulle denna tillhöra den tredje grupperingen, men det föreligger inte något särskilt starkt samband mellan värderingen av visor och värderingarna av resp. klassisk musik, operamusik och nutida musik. Vad har de musikformer, som av genomsnittslyssnaren betraktas som mest likvärdiga, för gemensamma karakteristika? Vi skall inte här göra någon musikalisk analys utan bara antyda vissa utommusikaliska överensstämmelser, som kan ligga till grund för värderingarna. Vad det är för musikaliska faktorer som har den största vikten lämnar vi tills vidare åt sidan. Jazzmusik, popmusik och modern dansmusik har i huvudsak nått Sverige genom inflytande utifrån, kanske främst från amerikansk musikkultur, dit det

75 mesta av dessa musikformers förhistoria kan spåras. De har också jämförelsevis sent kommit att influera musiklivet i landet och visar ett klart samband med massmedias utveckling. Samtidigt befinner sig dessa musikformer i hög grad på utvecklingsstadiet. Till skillnad från gammal dansmusik och spelmansmusik har de inte nått sin slutgiltiga form. Gammal dansmusik och spelmansmusik och i viss mån även andliga sånger har däremot en lång nationell musiktradition att falla tillbaka på. Klassisk musik, nutida musik och operamusik skiljer sig från övriga slag av musik (utom jazzmusik) därigenom att de är nära anknutna till konsertlivet. De förmedlas direkt eller indirekt i konsertsammanhang, inte i kyrkan eller på dansbanan eller på restaurangen. Konsertanknytningen får inte ses så bokstavligt att den utesluter musik förmedlad av radio eller grammofon. Även om operan inte direkt kallas för konsertlokal har den i hög grad samma funktion som en konsertlokal. Dessa tre slag av musik kan alltså sammanfattas såsom konsertmusik. Det är givetvis en klar förenkling av situationen om vi i fortsättningen talar om amerikainfluerad musik som sammanfattning på jazzmusik, popmusik och modern dansmusik, om traditionell musik istället för kombinationen gammal dansmusik, spelmansmusik och

andliga sånger samt om konsertmusik, då vi menar klassisk musik, nutida musik och operamusik tillsammans. Beteckningarna på dessa kombinationer kan diskuteras, men de innefattar tre musikaliska riktningar som värderas relativt enhetligt. Än så länge skymtar vi bara konturerna av de tre ovan nämnda slagen av musik, men de höjer sig över mängden av andra möjliga kombinationer. Vi kan med större verklighetsförankring tala översiktligt om inställningen till amerikainfluerad musik, inställningen till traditionell musik och inställningen till konsertmnsik än om inställningen till dansmusik utan att specificera med »gammal» eller »modern» eller om inställningen till aktuell musik utan att specificera med »seriös» eller »populär». I vilken relation står nu inställningen till amerikainfluerad musik, inställningen till traditionell musik och inställningen till konsertmusik till vara n d r a ? Råder det ett motsatsförhållande mellan dessa allmänna värderingar eller är de förhållandevis oberoende av varandra? Några approximativa svar på dessa frågor kan man få i tabell 4.53, som utgör ett utdrag ur tabell 4.52 och presenterar sambanden mellan värderingarna av varje musikform i givna grupperingar med varje musikform i annan given gruppering. Det finns ett svagt negativt samband

Tabell 4.53 Samband mellan värderingarna av varje musikform inom given pering med varje musikform i annan given gruppering

Gammal dansmusik Spelmansmusik Operamusik Nutida musik

Jazzmusik

Popmusik

Modern dansmusik

— 0,17 — 0,16 — 0,28 + 0,15 + 0,12 + 0,15

+ 0,01 — 0,06 — 0,28 — 0,28 — 0,24 — 0,07

+ 0,19 + 0,01 — 0,22 — 0,19 — 0,10 + 0,04

grup-

Klassisk musik

Operamusik

Nutida musik

— 0,20 — 0,03 + 0,18

— 0,09 — 0,01 + 0,17

— 0,04 + 0,08 + 0,12

7 C,

mellan inställningen till amerikainfluerad musik och inställningen till traditionell musik. Den genomsnittliga korrelationen mellan värderingar av musikformer i den ena grupperingen och värderingar av musikformer i den andra grupperingen är — 0,11. Fem av de nio korrelationerna är klart negativa, en är klart positiv. Jazzmusik är den musikform som värderingsmässigt avviker mest från traditionell musik, andliga sånger är den musikform som mest avviker från en amerikainfluerad musik. Gammal dansmusik och modern dansmusik uppvisar den största överensstämmelsen i värderingarna mellan de båda grupperingarna. Det finns ett obetydligt negativt samband mellan inställningen till amerikainfluerad musik och inställningen till konsertmusik. Den genomsnittliga korrelationen är — 0,05. Fyra av de nio korrelationerna är klart negativa, tre är klart positiva. Popmusik och klassisk musik är de musikformer inom respektive gruppering, som kontrasterar mest mot varandra. Värderingen av jazzmusik är genomgående positivt korrelerad med värderingarna av konsertbetonade musikformer. Inställningen till traditionell musik är obetydligt positivt korrelerad med inställningen till konsertmusik. Den genomsnittliga korrelationen är d ä r + 0.02, Ett av de nio sambanden är klart negativt, tre av dem är klart positiva. Gammal dansmusik och klassisk musik är de musikformer inom respektive gruppering, som uppvisar de största avvikelserna inbördes. Värderingen av andliga sånger är genomgående positivt korrelerad med värderingarna av musikformer benämnda konsertmusik. Värderingen av nutida musik avviker minst i genomsnitt av konsertmusikens former gentemot de traditionella musikformerna.

Det föreligger ett visst motsatsförhållande mellan inställning till amerikainfluerad musik och inställningen till traditionell musik, medan inställningen till konsertmnsik är tämligen oberoende av inställningen till amerikainfluerad musik resp inställningen till traditionell musik. Denna slutsats är helt grundad på genomsnittsresultat och utgör alltså sammanfattningar av olika tendenser, som utjämnar varandra.

Huvudsaklig musikalisk inriktning

Mot bakgrunden av de resultat, som presenterades i föregående avsnitt skall vi tills vidare fästa uppmärksamheten pä de allmänna begreppen konsertmusik, traditionell musik och amerikainfluerad musik i stället för att ägna oss ät elva skilda slag av musik. Genom att begränsa oss på detta sätt kommer vi att i viss mån få ge avkall på nyanserna i vår beskrivning men samtidigt vinner vi åtskilligt i överskådligheten. En musikalisk delkultur är inte identisk med någon musik utan omfattar de normer, värderingar och beteenden m m, som är förknippade med viss typ av musik. Vi kan dock med stor säkerhet hävda att de tre musikaliska huvudriktningarna står i centrum för dominerande musikaliska delkulturer. Vi kan inte påstå att dessa huvudriktningar är de enda förekommande riktningarna i musiklivet och därmed inte heller att det bara skulle existera 1re sådana delkulturer men just des.sa tre måste utgöra väsentliga poler i det musikaliska fältet. Givetvis har vi inte direkt kunnat fråga om vilken av dessa musikaliska huvudriktningar, som vårt intervjutbjekt ansluter sig till bl a därför att de termer vi begagnar är efterhan dskcnstruktioner och inte nödvändigtvis miste ingå i den allmänna musikaliska vo-

77 kabulären. Med utgångspunkt från det urval av värderingar vi har från varje enskild individ bör vi dock kunna få en representativ bild av hans allmänna värdeföreställningar och hans musikaliska värdeorientering. Det finns i och för sig ingenting som säger att en individ enbart är orienterad mot konsertmnsik eller enbart orienterad mot traditionell musik eller enbart orienterad mot amerikainfluerad musik. Man kan möjligen säga att han huvudsakligen är orienterad mot konsertmusik dvs är konsertmusikinriktad eller att han huvudsakligen är traditionellt musikinriktad eller amerikainfluerat musikinriktad. I ett senare avsnitt skall vi ta upp frågan i vilken utsträckning mångsidig inriktning förekommer. Här skall vi som kriterium på huvudsaklig musikalisk inriktning använda den absoluta favoritmusiken, vilken efterlysts i fråga 2 i enkätformuläret (se bihang 1). De personer som anger klassisk musik som det slag av musik de tycker bäst om kan förväntas tycka bättre om nutida musik och operamusik än de flesta andra och därmed kunna betecknas som i huvudsak konsertmusikinriktade. På motsvarande sätt är angivande av nutida musik eller operamusik kriterium på konsertmusikinriktning, angivande av jazzmusik, popmusik eller modern dansmusik på amerikainfluerad inriktning och angivande av gammal dansmusik, spelmansmusik eller andliga sånger på traditionell inriktning. Angivande av annan musikform än ovanstående nio som bästa musikform antyder annan värdeorienlering än de tre dominerande. I tabell 4.54 redovisas befolkningens fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning. Den största andelen av befolkningen, dock inte majoriteten, är traditionellt inriktad i första hand. Det är tillsammans 38 7c som tycker

bäst om antingen gammal dansmusik, spelmansmusik eller andliga sånger. I huvudsak amerikainfluerat inriktade är 27 % av befolkningen, vilka alltså tycker bäst om jazzmusik, popmusik eller modern dansmusik. Den i storlek minst väsentliga gruppen är konsertmusikinriktad. Sammanlagt 10 % tycker bäst om klassisk musik, nutida musik eller operamusik. Återstående 25 % tycker bäst om operettmusik eller visor vilka tillsammans inte bildar någon dominerande musikalisk riktning. I jämförelse med övriga slag av musik har den största andelen gammal dansmusik som favoritmusik (25 %) och den näst största operettmusik (17 7c). Den minsta andelen av befolkningen har nutida musik som favoritmusik (0,4 %) och den näst minsta har operamusik (1,3 fe). Bland de konsertmusikinriktade har den största andelen klassisk musik som favoritmusik (8 % av samtliga). Bland de traditionellt inriktade har den största andelen gammal dansmusik och den minsta andelen spelmansmusik (4 % av samtliga) som favoritmusik. Bland de amerikainfluerat inriktade uppger den största andelen popmusik (12 % av samtliga) och den minsta andelen jazzmusik (5 7o av samtliga) som den musik, som är bäst. De musikformer inom respektive huvudriktning, som anges av de flesta som favoritmusik — gammal dansmusik, klassisk musik och popmusik — kommer i vissa sammanhang i fortsättningen att få representera hela riktningen. Vi vet nu hur stora delar av befolkningen som är musikaliskt inriktade åt skilda håll. Den närmaste uppgiften blir att karakterisera dessa delar. Det faktum att ett antal personer har samma musikaliska inriktning är inte lika intressant som ett konstaterande att dessa personer i ett eller flera avseenden

78 h a r sociala karakteristika gemensamma. Det är först om vi kan påvisa att personer med samma musikaliska värdeorientering också ingår i samma sociala gemenskap som vi får ett verkligt stöd för förekomsten av musikalisk värdegemenskap. Vi har inte något direkt mått på social gemenskap i denna undersökning. Vi måste tills vidare nöja oss med att konstatera om olika befolkningskategorier skiljer sig åt med avseende på musikalisk inriktning eller ej. Likhet i socialgruppstillhörighet, i utbildningsstatus, i ålder är i och för sig ingen garanti för social gemenskap men dessa faktorer kan tänkas vara nära förbundna med sådan gemenskap. I de två närmaste avsnitten skall vi lägga grunden för en översiktlig jämförelse av social gemenskap och musikalisk värdegemenskap. Vi skall göra detta på två olika sätt. I det första avsnittet skall vi beskriva grupperna konsertmusikinriktade, traditionellt inriktade och amerikainfluerat musikinriktade med avseende på könsfördelning, åldersfördelning, socialgruppsfördelning, fördelning på utbildningskategorier samt fördelning på hemortsstorlek och hemortens läge i landet. I det andra avsnittet skall vi vända på problemet och beskriva fördelningen av musikalisk inriktning för skilda befolkningskategorier. Vi kommer inte att tillhandahålla någon speciellt ny information i jämförelse med avdelning 4.2. Den bara presenteras på ett annat sätt. Tabell 4.54 Befolkningens huvudsaklig musikalisk

fördelning inriktning

Procentuell andel som i huvudsak är: konsertmusikinriktade 9,6 varav tycker bäst om klassisk musik nutida musik operamusik traditionellt inriktade 37,6 varav tycker bäst om

på

7,8 0,4 1,3

gammal dansmusik spelmansmusik andliga sånger amerikainfluerat inriktade.. varav tycker bäst om jazzmusik popmusik modern dansmusik inriktade mot övriga slag av musik varav tycker bäst om operettmusik visor & ballader Summa % N

24,9 3,7 9,0 26,9 4,8 11,5 10,7 25,9

100,0 2 479

16,6 9,3 100,0 2 479

Karakteristik av grupper med olika musikalisk inriktning Tabell 4.55 presenterar sammansättningen av de grupper där a) medlemmarna i huvudsak är inriktade på konsertmusik, b) medlemmarna i huvudsak är inriktade på traditionell musik och c) medlemmarna i huvudsak är inriktade på amerikainfluerad musik. Som jämförelse finns också sammansättningen för svarandegruppen som helhet. Det bör kanske påpekas att totalvärdena förutom de tre nämnda grupperna även innefattar den rest på cirka 25 7c, vars musikaliska inriktning ligger utanför de tre dominerande huvudriktningarna (se tabell 4.54). Låt oss studera dessa tre grupper i tur och ordning och se i vilka avseenden deras sammansättning liknar och i vilka avseenden den avviker från hela befolkningens. De konsertmusikinriktade är på det hela taget en grupp som påtagligt skiljer sig från totalbefolkningen. / första hand har de en klar förankring i viisa sociala skikt. Tjänstemän är klart överrepresenterade medan arbetare cch jordbrukare är lika tydligt underrepresenterade. Nära 80 7c av de konsertmusikinriktade är tjänstemän medan i hela befolkningen mindre än 50 7c är tjänstemän. Ungefär 20 7c är arbetare

79 Tabell 455. Sammansättning av följande grupper: a) inriktade på konsertmusik, inriktade på traditionell musik, c) inriktade på amerikainfluerad musik Inriktning på konsertmusik

Inriktning på traditionell musik

Inriktning på amerikainfluerad musik

Total

45,0 55,0

47,4 52,6

55,2 44,8

48,9 51,1

Summa %

100,0

100,0

100,0

100,0

N

668 Ålder 16—30 å r . 31—50 å r . 51—70 å r .

18,3 46,3 35,3

11,7 37,5 50,8

66,8 28,8 4,4

30,3 38,3 31,3 99,9

Kön män. . . kvinnor

Summa % .

99,9

100,0

100,0

N

663 Social grupp jordbrukare.. tjänstemän. . arbetare

0,5 78,1 21,5

11,1 31,7 57,2

2,6 48,7 48,7

6,1 47,8 46,2

Summa

100,1

100,0

100,0

100,1

32,9

60,9

67,1

41,9 25,2

11,5 0,7

32,6 6,5

26,1 6,8 100,0

%...

N Utbildning ingen utöver folkskola utb. efter folkskola, ej studentexamen studentexamen Summa %

100,0

100,0

100,0

N

583 Hemortsslorlek stad över 100.000 » 30—100.000.... » 10—30.000 • 3—10.000 lk över 3.000 kommun under 3.000.

37,9 23,7 15,1 5,5 12,8 5,0

14,0 14,0 13,2 11,3 32,1 15,5

22,4 20,4 16,4 12,0 20,3 8,6

23,7 17,9 15,4 10,7 22,1 10,2

Summa %

100,0

100,0

100,1

100,1

N

669 Hemorts läge Mälarområdet S + Ö Götaland Västkust-Väneromr. Norrland ( + W )

37,9 20,1 29,2 12,8

21,5 31,0 24,4 23,1

27,9 31,2 20,6 20,3

28,7 27,7 24,3 19,3

Summa %

100,0

100,0

100,0

100,0

668 N

b)

80 och knappast en enda procent är sysselsatt i jordbruk. I totalbefolkningen uppgår arbetarna till drygt 45 7c och jordbrukarna till 6 7r. Vi finner också en stark snedvridning av de konsertmusikinriktade i utbildningsavseende. I totalbefolkningen är det -h som inte har någon utbildning utöver folkskola medan bara Va är utan vidareutbildning bland personer med huvudsaklig inriktning på konsertmusik. Framför allt är studenterna överrepresenterade (25 7c mot 7 % totalt). De konsertmusikinriktade återfinnes främst bland medelålders personer, i något mindre utsträckning bland äldre, medan ungdomen är klart underrepresenterad. Aningen under 20 7c är i åldern 16—30 år men denna åldersklass utgör 30 7c av totalbefolkningen. De konsertmusikinriktade återfinnes också främst i storstäderna (nära 40 7o mot mindre än 25 % totalt) medan landsbygden och mindre städer och orter är underrepresenterade. De konsertmusikinriktade tycks dessutom i huvudsak vara lokaliserade i Mälarområdet (i närheten av Stockholm) och på Västkusten (i närheten av Göteborg) medan Götaland och Norrland har en något mindre andel konsertmusikinriktade än vad som motsvarar dessa områdens andel av totalbefolkningen. 1 ett av de jämförda avseendena är skillnaderna mellan de konsertmusikinriktade och totalbefolkningen tämligen små. Detta gäller fördelningarna på män och kvinnor. Kvinnorna är med 55 7c något överrepresenterade (i totalbefolkningen 51 7c). Även de traditionellt musikinriktade bildar en grupp som i många avseenden skiljer sig från den totala befolkningen och i än högre grad från gruppen med huvudsaklig inriktning på konsertmusik. Mest påtagligt är att de traditionella till nära 90 7c består av per-

soner utan utbildning efter avslutad folkskola, medan studentexamen eller motsvarande avlagts av möjligen en procent av dem. Den traditionella gruppen består till mer än 55 % av arbetare (46 % totalt) och till 11 % av jordbrukare, vilka faktiskt relativt sett blir mera överrepresenterade än arbetarna (6 % totalt). Hälften av de traditionellt inriktade är över 50 år men endast ungdomen (16—30 år) är underrepresenterad (12 % mot 30 %) — alltså mera underrepresenterade i den traditionella gruppen än konsertmusikgruppen. Till skillnad från de konsertmusikinriktade är de traditionellt inriktade i första hand lokaliserade på landsbygden och på småorter och i mindre utsträckning i Mälarområdet än i övriga delar av landet. Främst med avseende på socialgruppstillhörighet och utbildning men även med avseende pä hemort utgör de traditionellt musikinriktade en kontrastgnipp till de konsertmusikinriktade. De amerikainfluerat inriktade avviker i alla avseenden såväl från de traditionellt inriktade som från de konsertmusikinriktade. Däremot påminner denna grupp en hel del om totalbefolkningen. På en punkt är den dock synnerligen klart skild från samtliga. Ganska exakt 2/> av de amerikainfluerade år ungdom i åldern 16—30 är, vilket givetvis innebär en avsevärd överrepresentation. I övriga åldersklasser är gruppen underrepresenterad, mest bland de äldsta (4 % är i åldern 51—70 å r ) . Åldersmässigt är detta den typiska kontrastgruppen till den traditionella gruppen men de amerikainfluerade domineras mera av ungdomar än vad traditionella domineras av äldre. Intressant är att konstatera amerikainfluerat musikinriktade

att de mte

81 alls på samma sätt som konsertmusikinriktade och traditionellt inriktade är knutna till vissa sociala skikt. Jordbrukarna ä r visserligen underrepresenterade men både arbetare och tjänstemän förekommer ungefär i den utsträckning, som de förekommer i totalbefolkningen. Personer utan vidareutbildning är något underrepresenterade och personer med vidareutbildning något överrepresenterade men skillnaderna i överrespektive underrepresentation är mycket mindre än motsvarande skillnader för de båda andra grupperna. I motsats till de konsertmusikinriktade, till de traditionellt inriktade och till befolkningen som helhet är männen i majoritet bland de amerikainfluerat musikinriktade. Däremot A-an man knappast finna några uppenbara olikheter i de amerikainfluerades spridning över landet och pä städer och landsbygd eller på orter av olika storlek i jämförelse med totalbefolkningen.

Musikalisk inriktning i olika befolkningskategorier I detta avsnitt skall vi analysera samma data som i föregående men ge dem en något annan bakgrund. Vi skall helt enkelt beskriva huvudsaklig musikalisk inriktning i olika befolkningskategorier i stället för att beskriva sammansättningen av grupper med olika musikalisk inriktning. Vi skall därvid även försöka klargöra vilka befolkningskategorier som är homogena och vilka som kan betraktas som heterogena med avseende på musikalisk inriktning. De kategorier som vi skall undersöka är män och kvinnor, olika åldersgrupper, jordbrukare, tjänstemän och arbetare, olika utbildningskategorier samt hemortskarakteristika såsom storlek och läge i landet. Tabell 4.56 redovisar den musikaliska 19— 614817

Tabell 4.56 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning bland män och bland kvinnor Procentuell andel som är inriktade på

Män

Kvinnor

8,8 36,4

10,3 38,7

annan musik

30,4 24,4

23,6 27,4

Summa %

100,0

100,0

N

1 212

1 266

traditionell musik. . . . amerikainfluerad

inriktningen bland män och bland kvinnor. I stort sett är både män och kvinnor lika heterogena som befolkningen som helhet i fråga om huvudsaklig musikalisk värdeorientering. Både bland män och bland kvinnor utgör de trationellt musikinriktade den största gruppen (36 7c resp 39 %) och konsertmusikinriktade den minsta (ungefär 10 % för båda könen). Den mest påtagliga skillnaden är att de amerikainfluerat inriktade utgör cirka 30 7c bland männen och mindre än 25 % bland kvinnorna. Tabell 4.57 redovisar den musikaliska inriktningen i olika åldersklasser. Både de yngsta och de äldsta är tämligen homogena medan medelålders personer är lika heterogena som hela befolkningen. Ungdomen domineras av Tabell 4.57 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning i olika åldersgrupper Procentuell andel som är inriktade på

16— 30 år

31— 50 år

51— 70 år

konsertmusik 5,7 traditionell musik. . . . 14,2 amerikainfluerad 58,7 21,4

11,7 36,6

11,1 61,7

20,3 31,3

3,9 23,3

100,0

99,9

100,0

752 N

82 den amerikainfluerade musiken och nära 60 7c — alltså klar majoritet — i åldersgruppen 16—30 år är i första hand inriktade på detta område. I uppenbar minoritetsställning finner vi där konsertmusiken som favoriseras av endast 6 7c i denna åldersgrupp. Personer över 50 år domineras i än högre grad av traditionell musik medan den amerikainfluerade musiken är i klart underläge. I denna åldersgrupp är över 60 7o traditionellt inriktade medan ungefär 4 % i första hand är amerikainfluerat inriktade. Bland personer i åldern 30—50 år finner man ingen riktning som h a r enkel majoritet utan den traditionella musiken som får den största andelen får nöja sig med ungefär 35 7c Å andra sidan finns det ingen musikalisk riktning som samlar mindre än 10 % anslutna — minst är andelen inriktade på konsertmusik som uppgår till 12 7c. Ett annat tecken på denna åldersklass heterogena musikaliska karaktär är att andelen som tycker bäst om musik av annat slag än vad som direkt anknyter till de dominerande riktningarna överstiger 30 7c, vilket är betydligt mer än i de båda andra åldersgrupperna. Tabell 4.58 redovisar de tre viktigaste sociala gruppernas musikaliska inriktning. Mest homogen är jordbru-

Tabell 4.58 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning i olika sociala grupper Procentuell andel som är inriktade på

traditionell musik amerikainfluerad musik Summa % N

..

JordTjäns- Arbebrutemän tare kare

karbefolkningen, där 70 7c i fors'.a hand ansluter sig till traditionell musik och knappast någon tycker bäst om lonsertmusik. En så homogen befolkmngskategori kommer vi inte att finns någon annanstans i detta material. Något mindre homogen är arbetarbefolkningen, som dock till nära 50 7c består av traditionellt musikinriktade och endast till 5 7c av konsertmusikinriktade. Mycket mera heterogena med avseende på musikalisk inriktning är tjänstemannakategorierna, vilket bl. a. kan konstateras genom att över 30 7c i första hand ansluter sig till musikformer som ligger utanför de tre huvudriktningarna. Av övriga riktningar råder nästan jämvikt mellan amerikainfluerad musik och traditionell musik med knapp övervikt för den förstnämnda (27 7c mot 25 %). Andelen konsertmusikinriktade bland tjänstemän är något mindre (ungefär 15 7c), men inte alls lika mycket mindre än den dominerande riktningen som bland jordbrukare och arbetare. Det kanske kan vara av betydelse att påpeka att tjänstemännen dominerar bland de konsertmusikinriktade men att de konsertmusikinriktade inte dominerar bland tjänstemännen. Den

lägsta

utbildningskategorin

är

Tabell 4.59 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning i olika utbildningskategorier

Procentuell andel som är inriktade på

konscrtmusik traditionell musik amerikainfluerad

Utan utb. över folkskola

Med utb. över folkskola

Studenter

4,9 47,3

16,0 15,8

3->,3 3,4

0,8 71,3

15,5 24,6

4,5 46,3

12,4 . 15,5

27,4 32,5

28,6 20,6

25,3 22,6

34,5 33,8

2i,0 34,2

100,0

100,0

100,0

100,1

100,1

9),9

1 519

1 164 1 114

N

..

83 Tabell 4.60 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk bosatta på orter av olika storlek

Procentuell andel som är inriktad på

N

klart mera homogen än övriga utbildningskutegorier. Inte fullt 50 % ansluter sig till den traditionella musiken medan endast 5 % i första hand är inriktad på konsertmusik (se tabell 4.59). Bland personer med utbildning efter folkskola men ej studentexamen är den amerikainfluerade musiken dominerande (35 7c) medan jämvikt råder mellan konsertmusik och traditionell musik. Bland personer med studentexamen är inriktningen på konsertmusik störst ( 3 6 % ) och de traditionellt inriktade är i klar minoritet (4 7c). Studenterna är faktiskt den enda befolkningskategori, där det finns en större andel, som i första hand är inriktade på konsertmusik än på både traditionell musik och amerikainfluerad musik. Tabell 4.60 redovisar den musikaliska inriktningen i storstäder (Stockholm, Göteborg och Malmö med förorter), i övriga städer och köpingar över 10 000 invånare samt på landsbygden och i småstäder. Av dessa kategorier är befolkningen uppenbart mest heterogen i musikalisk inriktning i storstäderna och mest homogen på landsbygden. I storstäderna är det t. ex. bara 25 %, som är amerikainfluerat musikinriktade, men ingen annan dominerande riktning samlar där flera anslutna (traditionell musik 22 %>, konsertmusik

inriktning

bland personer

Storstäder över 100.000

Medelstora städer 10.000— 100.000

Landsbygd småstäder under 10.000

15,1 21,9 25,2 37,8

11,2 30,8 30,0 28,0

5,2 51,6 25,7 17,5

100,0

100,0

100,0

1 061

15 7c). Bara något över 60 % i storstäderna är för övrigt inriktade på något av dessa tre områden, vilket ytterligare bekräftar storstadsbefolkningens heterogena musikinriktning. I de övriga städerna är det perfekt jämvikt mellan de traditionellt och de amerikainfluerat musikinriktade (ungefär 30 7c i vartdera lägret). På landsbygden inklusive småstäder har den traditionella musiken enkel majoritet dvs över 50 7c anslutna. Här utgör de konsertmusikinriktade endast 5 7c Trots att storstadsborna är klart överrepresenterade bland de konsertmusikinriktade är de konsertmusikinriktade färre än både traditionellt och amerikainfluerat inriktade i storstäderna. Tabell 4.61 visar den musikaliska inriktningen i fyra befolkningsområden. En mera tydlig dominans av traditionell musik finner man i Norrland och i södra och östra delarna av Götaland än i landet som helhet. I dessa områden har också konsertmusiken en något svagare ställning än i övriga områden. I Mälarområdet (inklusive Stockholm) föreligger i det närmaste jämvikt mellan traditionell musik (28 7c) och amerikainfluerad musik (26 7c). De konsertmusikinriktade utgör där 13 % och trots att de inte förekommer med större andel någon annanstans så har konsert-

84 Tabell 4.61 Procentuell fördelning på huvudsaklig musikalisk bosatta i olika delar av landet Procentuell andel som är inriktade på

inriktning

bland personer

Västkust- & Norrand + VänerKopparberg 1 området 3

Mälarområdet 1

Södra & Östra Götaland 2

12,6 27,9 26,1 33,5

7,0 42,2 30,4 20,4

11,6 37,8 23,0 27,7

ö,4 45,0 28,4 20,2

100,1

100,0

100,1

100,0

annan musik N 1 omfattar län: A, B, C, D, U 2 omfattar län: E, F, G, H, I, J, K, L, M 3 omfattar län: N, O, P, R, S, T 4

omfattar län: W, X, Y, Z, AC, BD

musiken bara hälften så stort underlag som var och en av de båda övriga riktningarna.

Mångsidig och ensidig musikalisk inriktning Befolkningens fördelning på huvudsaklig musikalisk inriktning byggde på en klassindelning, där de olika klasserna var varandra uteslutande. Man kan inte i första hand vara både konsertmusikinriktad och traditionellt inriktad. I det h ä r avsnittet skall vi i främsta rummet intressera oss för musikalisk mångsidighet och ensidighet och skall därvid använda den musikaliska inriktningen .som grund för definitionen av graden av mångsidighet. Vi måste därför använda ett kriterium på musikalisk inriktning, som möjliggör varandra icke uteslutande klasser. Att vara anhängare — tycka mycket bra om i frågesituationen — av minst en av musikformerna klassisk musik, nutida musik eller operamusik innebär konsertmusikinriktning. Att på motsvarande sätt vara anhängare av någon eller flera av musikformerna jazzmusik, popmusik eller modern dansmusik innebär amerikainfluerad inriktning och av någon av musikformerna gam-

mal dansmusik, spelmansmusik eller andliga sånger innebär traditionell musikinriktning. Musikalisk mångsidighet innebär i princip att vara anhängare av många slag av musik men det är enligt vårt sätt att se inte särskilt mångsidigt att vara anhängare av jazzmusik, popmusik och modern dansmusik och inga andra slag av musik dvs vara enbart amerikainfluerat inriktad. Det är mera mångsidigt att vara anhängare av endast jazzmusik och operamusik och i än högre grad mångsidigt att vara anhängare av jazzmusik, operamusik och andliga sånger. Att vara såväl konsertmusikinriktad som traditionellt och amerikainfluerat inriktad dvs att tycka mycket bra om minst ett slag av musik ur vardera huvudriktningen innebär allsidig musikalisk inriktning. Tycker man mycket bra om musik från två av de tre dominerande riktningarna kan man betecknas som dubbelsidigt inriktad medan den som bara tycker mycket bra om musik från ett områden är ensidigt inriktad. Den som tycker mycket bra om operettmusik och visor eller endera och dessutom inte tycker mycket bra om någon av de övriga nio musikformerna samt den

85 Tabell 4.62 Graden av mångsidighet Procentuell andel som är: allsidigt inriktade dubbelsidigt inriktade varav traditionellt och konsertmusikinriktade amerikainfluerat och konsertmusikinriktade amerikainfluerat och traditionellt inriktade ensidigt inriktade varav konsertmusikinriktade traditionellt inriktade amerikainfluerat inriktade ulan betydande musikalisk inriktning Summa % Summa % konsertmusikinriktade".. Summa % traditionellt inriktade... Summa % amerikainfluerat inriktade N

i musikalisk

Faktiskt obeserverande procentsiffror 1,6

1,6

22,9

inriktning Förväntade procenlsiffror 3,5

3,5

25,7 6,4

6,2

2,9

2,8

13,6

16,7

58,8

47,5 5,0 29,1 13,4

6,6 33,9 18,4 16,7

16,7

23,3

23,3

100,0

100,1

100,0

100,0

2 528

2 528

2 528

17,5 55,5 36,5 2 528

som inte alls anger sig som anhängare av något slag av musik anses i detta sammanhang sakna betydande musikalisk inriktning. Brist på betydande musikalisk inriktning kan alltså vara förknippat med svagt musikintresse men även vara ett tecken på att stå utanför de dominerande värderingssystemen. I tabell 4.62 vänstra kolumnen presenteras befolkningens faktiska mångsidighet respektive ensidighet i musikalisk inriktning enligt ovan nämnda kriterier. (Till den högra kolumnen i tabellen skall vi återkomma längre fram i texten.) De allsidiga utgör tillsammans endast 2 7c av befolkningen. Eftersom de dubbelsidigt inriktade uppgår till 23 7c kan man alltså säga att 25 % av befolkningen är mångsidigt musikaliskt inriktade. Den största andelen av de dubbelsidiga är både traditionellt och amerikainfluerat inriktad (14 7c av samtliga) och den minsta andelen

är bäde amerikainfluerat och konsertmusikinriktad (3 % av samtliga). De ensidigt inriktade uppgår till nära 60 % av befolkningen, varav de flesta är traditionellt inriktade (34 % av samtliga) och den minsta gruppen är konsertmusikinriktad (7 7c av samtliga). Utan betydande musikalisk inriktning är tillsammans 17 % av befolkningen i åldern 16—70 år. Totalt är 55 % av befolkningen traditionellt musikaliskt inriktad dvs tycker mycket bra om minst en av musikformerna gammal dansmusik, spelmansmusik och andliga sånger, 36 % är amerikainfluerat inriktad och 17 % är konsertmusikinriktade. En jämförelse mellan tabellerna 4.54 och 4.62 visar att bland de totalt amerikainfluerade är det högst 74 % som i första hand är amerikainfluerade, bland de totalt traditionellt inriktade ar det högst 68 7c som i första hand är tradi-

86 tionellt inriktade och bland de totalt konsertmusikinriktade är det högst 55 7c som i första hand är konsertmusikinriktade. Var och en av dessa siffror är troligen något mindre eftersom ingen garanti finns för att den som i första hand är orienterad mot viss huvudriktning måste vara anhängare till någon musikform inom denna riktning.

Musikalisk acceptans Hur många som är musikaliskt mångsidiga är givetvis beroende på vad man avser med mångsidighet. I föregående avsnitt utgick vi från musikalisk inriktning och definierade mångsidighet så att en individ är mångsidig då han anger sig vara anhängare, dvs tycker mycket bra om två musikformer ur olika huvudgruppering. I detta avsnitt skall vi vara något mera toleranta och beteckna en person som mångsidig bara han är positiv — och alltså inte mycket positiv — till två musikformer från olika huvudgruppering. Vi kan säga att en person accepterar de slag av musik, som han värderar åtminstone »ganska brass och skilja mellan mångsidighet på anhängarnivå och mångsidighet på acceptansnivå. I gengäld skall vi här begränsa oss till ett slag av musik inom respektive riktning. Vi låter klassisk musik representera konsertmusik, gammal dansmusik får representera traditionell musik och popmusik den amerikainfluerade musiken. Var och en av dessa är den mest väsentliga inom respektive riktning, därigenom att de får det största antalet förstahandspreferenser. I tabell 4.63 redovisas allsidighet, dubbelsidighet och ensidighet samt nollsidighet på acceptansnivå. Totalt är det 10 7c som accepterar såväl klassisk musik som gammal dansmusik och popmu-

Tabell 4.63 Procentuell andel som är a) allsidigt, b) dubbelsidigt, c) ensidigt och d) nollsidigt positiva till klassist musik, gammal dansmusik och popmusik Procentuell andel som är: allsidigt positiva 9,6 dubbelsidigt positiva. . 46,7 varav positiva till klassisk musik och gammal dansmusik positiva till klassisk musik och popmusik positiva till popmusik och gammal dansmusik ensidigt positiva 39,7 varav positiva till klassisk musik positiva till gammal dansmusik positiva till popmusik nollsidigt positiva. .. . 4,0 Summa % 100,0 Summa % positiva till klassisk musik 39,9 Summa % positiva till gammal dansmusik 78,1 Summa % positiva till popmusik 43,7 N 2 493

9,6

18,7 2,9 25,0

8,7 24,8 6,2 4,0 99,9

2 493

sik. Ungefär 45 7c accepterar två av dessa tre slag av musik. Den vanligaste kombinationen är gammal dansmusik och popmusik (25 7c) och den mest sällsynta klassisk musik och popmusik (3 7c). 40 7c accepterar endast en av dessa musikformer, varav andelen positiva till gammal dansmusik är klart störst (25 7i). Till sist är det 4 7c, som inte accepterar någon av dessa tre musikformer. Musikalisk specialisering eller musikalisk allmänorientering? Vi skall i detta avsnitt intressera oss för frågan om det finns någon generell

87 tendens mot musikalisk specialisering, dvs koncentration på ensidig musikalisk uppfattning eller om tendensen i stället går mot musikalisk allmänorientering, dvs koncentration på mångsidighet. Det faktum att det finns ungefär 25 7c mångsidiga och 60 % ensidiga ger inget svar på denna fråga (se tabell 4.62). Dessa siffror måste sättas i relation till hur många stora andelar mångsidiga och ensidiga vi har rätt att förvänta oss med given storlek på grupperna konsertmusikinriktade, traditiotionellt inriktade resp amerikainfluerat inriktade.

att gruppen utan dominerande musikalisk inriktning är klart underrepresenterad. Det finns med andra ord en klar tendens mot musikalisk specialisering.

Vi har redan fått en antydan av situationen, då vi konstaterade att det genomsnittligt sett förelåg åtminstone svaga negativa korrelationer för två av de tre kombinationerna och att negativa korrelationer var vanligare än positiva mellan värderingarna av musikformer från skilda grupperingar (se tabell 4.53, sidan 75). I tabell 4.62 jämföres de faktiskt observerade andelarna allsidiga, dubbelsidiga, ensidiga etc. (vänstra kolumnen) med de andelar man kan förvänta sig då orientering mot viss huvudriktning är helt oberoende av orientering mot varje annan huvudriktning (högra kolumnen). Vi finner att allsidiga och dubbelsidiga är något underrepresenterade, att ensidiga är klart överrepresenterade och

Bland de ensidiga är de konsertmusikinriktade bara något överrepresenterade, medan de båda övriga är mera klart överrepresenterade.

Bland de dubbelsidiga förekommer kombinationerna traditionell inriktning och konsertmusikinriktning samt konsertmusikinriktning och amerikainfluerad inriktning i den utsträckning man förväntar sig. Kombinationen traditionell inriktning och amerikainfluerad inriktning däremot är m i n d r e vanlig än vad som skulle vara fallet om inget beroende fanns.

En ytterligare bekräftelse på att tendensen mot specialisering väger tyngre än tendensen mot musikalisk allmänorientering kan man få då man analyserar sambanden mellan inställningen till visst slag av musik och benägenheten att acceptera musikformer tillhörande annan huvudriktning. I tabellerna 4.64—4.66 representeras konsertmusik av klassisk musik, traditionell musik av gammal dansmusik och amerikainfluerad musik av popmusik. Värderingarna »mycket bra» eller »ganska bra» av visst slag av musik innebär accepterande av denna musik.

Tabell 4.64 Samband mellan inställning till klassisk musik och benägenheten att acceptera gammal dansmusik och popmusik Procentuell andel som av gammal dansmusik och popmusik accepterar:

båda

N

Tycker mycket bra om klassisk musik

Tycker ganska bra om klassisk musik

Tycker varken bra el. illa om klassisk musik

Tycker illa om klassisk musik

12,7 54,2 33,1

30,0 54,2 15,8

38,8 53,9 7,4

45,3 48,9 5,8

100,0

100,0

100,1

100,0

88 I t a b e l l 4.64 r e d o v i s a s s a m b a n d e t mellan inställningen till klassisk m u s i k o c h b e n ä g e n h e t e n a t t a c c e p t e r a t v å , en e l l e r i n g e n av d e ö v r i g a m u s i k f o r m e r n a — popmusik och gammal dansmusik. Det framgår att a n h ä n g a r n a till klassisk musik h a r den m i n s t a b e n ä g e n h e t e n att a c c e p t e r a m u s i k m e d a n n a n h u vudinriktning än konsertmusiken. Ju m i n d r e positiv i n s t ä l l n i n g e n till klass i s k m u s i k är, d e s t o s t ö r r e ä r b e n ä g e n h e t e n att a c c e p t e r a b å d e g a m m a l d a n s musik och popmusik. Den andel som accepterar både gammal dansmusik och popmusik är bland de mycket positiva till k l a s s i s k m u s i k 13 %, b l a n d d e g a n s k a p o s i t i v a t i l l k l a s s i s k m u s i k 30 7c, b l a n d d e v a r k e n p o s i t i v a eller n e g a t i v a t i l l k l a s s i s k m u s i k 39 % o c h b l a n d d e n e g a t i v a till k l a s s i s k m u s i k 4 5 7c Å a n d r a sidan är den a n d e l som varken

Tabell

4.65 Samband

a c c e p t e r a r g a m m a l d a n s m u s i k eller p o p m u s i k 33 7c b l a n d d e m y c k e t p o s i t i v a till k l a s s i s k m u s i k , 16 % b l a n d de g a n s k a p o s i t i v a , 7 % b l a n d de v a r k e n p o s i tiva eller negativa och 6 % b l a n d de n e g a t i v a till k l a s s i s k m u s i k . I t a b e l l 4.65 f r a m g å r d e t p å m o t s v a r a n d e sätt att inställningen till gammal d a n s m u s i k v i s a r ett n e g a t i v t s a m b a n d m e d b e n ä g e n h e t e n att a c c e p t e r a k l a s sisk musik och popmusik. Ju mera positiv i n s t ä l l n i n g t i l l g a m m a l d a n s m u s i k , d e s t o m i n d r e b e n ä g e n h e t att a c c e p t e r a m u s i k från a n n a n h u v u d r i k t n i n g . B l a n d a n h ä n g a r n a av g a m m a l d a n s m u s i k är d e t t. e x . 35 % s o m v a r k e n a c c e p t e r a r p o p m u s i k eller klassisk musik, bland de ganska p o s i t i v a till g a m m a l d a n s m u s i k ä r d e t 27 7c, b l a n d d e m s o m v a r k e n ä r p o s i t i v a eller n e g a t i v a till g a m m a l d a n s m u s i k ä r det 19 % o c h b l a n d

mellan inställning till gammal dansmusik acceptera klassisk musik och popmusik

och benägenheten

Tycker mycket bra om gammal dansmusik

Tycker ganska bra om gallmmal dansmusik

Tycker varken bra el. illa om gammal dansmusik

Tycker illa om gammal dansmusik

båda endera. . . ingendera.

12,1 52,9 35,0

12,4 60,3 27,3

12,8 68,2 18,9

14,4 68,8 16,9

Summa %

100,0

100,0

99,9

100,1

N

1 128

173 Procentuell andel som av klassiskmusik och popmusik accepterar:

Tabell

4.66 Samband

mellan inställning till popmusik och benägenheten klassisk musik och gammal dansmusik

att

acceptera

Tycker mycket bra om popmusik

Tycker ganska bra om popmusik

Tycker varken bra el. illa om popmusik

Tycker illa om popmusik

båda endera. . . ingendera,

16,1 62,7 21,3

25,2 64,6 10,2

29,0 63,3 7,7

36,2 57,1 6,7

Summa %

100,1

100,0

100,0

100,0

839 Procentuell andel som av klassisk musik och gammal dansmusik accepterar

N

att

89 de negativa till gammal dansmusik är det 17 % som inte accepterar vare sig popmusik eller klassisk musik. Till sist är det även ett tydligt negativt samband mellan inställningen till popmusik och benägenheten att acceptera annan musik än amerikainfluerad (se tabell 4.66). Bland anhängarna till popmusik är det 16 %, som accepterar både klassisk musik och gammal dansmusik och 21 7c som inte accepterar någondera. Bland dem som tycker ganska bra om popmusik är det 25 % som accepterar båda och 10 % som inte accepterar någon av musikformerna gammal dansmusik och klassisk musik. Bland de negativa till popmusik är 36 7c, som accepterar båda och bara 7 %, som inte accepterar någon av de två övriga musikformerna. Dessa tabeller tillsammans visar tydligt h u r mångsidigheten i musikalisk inriktning begränsas då värderingarna av visst slag av musik är mycket positiva. Besultaten skulle kunna sammanfattas i följande generella sats: Ju mera positiv inställning till visst slag av musik, desto mindre benägenhet att acceptera musik i annan musikalisk huvudriktning.

Vilken musikalisk riktning har de mest ensidiga anhängarna?

1 detta avsnitt skall vi studera sambandet mellan musikalisk inriktning och graden av mångsidighet i inriktningen. Den information som behövs för detta kan iförsta h a n d hämtas ur den tidigare refererade tabell 4.62. Där föreligger uppgifter dels om den totala andelen av befolkningen, som har konsertinriktning, traditionell inriktning resp. amerikainfluerad inriktning och dels om den relativa storleken av ensidiga med motsvarande inriktningar. Anhängarna av traditionell musik är

tillsammans 56 %, varav 34 % är ensidigt inriktade på traditionell musik. Anhängarna av konsertmusik uppgår tillsammans till 18 7c, varav 7 7c är ensidigt inriktade på denna musikaliska form. Anhängarna av amerikainfluerad musik utgör 37 %, varav 18 % är ensidiga. Detta betyder att ungefär 60 % av de traditionellt inriktade, ungefär 50 7c av de amerikainfluerade och mindre än 40 % av de konsertmusikinriktade är ensidiga på sina respektive områden. Detta kan också formuleras på följande sätt: Konsertmusikinriktade är mera mångsidiga än amerikainfluerat inriktade, vilka i sin tur är mera mångsidiga ån traditionellt musikinriktade. Jämförelse av olika personers ensidighet med avseende på musikalisk acceptans kan genomföras med tabell 4.63 som utgångspunkt. Den totala andelen positiva till gammal dansmusik är 78 7c, varav 25 % är ensidiga. Den totala andelen positiva till popmusik är 44 %, varav 6 % är ensidiga. Den totala andelen positiva till klassisk musik är 40 7c, varav 9 % är ensidiga. Detta betyder att de positiva till gammal dansmusik relativt sett är mest ensidiga (över 30 % ensidighet) på acceptansnivån. I detta avseende finns alltså parallellitet mellan anhängarnivä och acceptansnivå. Däremot är de positiva till klassisk musik mera ensidiga än de positiva till popmusik (20 % ensidighet resp. 15 % ensidighet), vilket ger avvikande resultat i jämförelse med anhängarnivån.

Musikalisk tolerans och intoleians I tabell 4.52 framgår att positiva samband mellan värderingar av olika slag av musik är mera vanliga än negativa. I detta avsnitt skall vi mera ingående beröra de negativa sambanden. Som ett

90 utdrag ur tabell 4.52 presenterar vi i nedanstående uppställning de mest negativa sambanden i ordning efter storlek. Negativa samband som är större än —0,10 föreligger mellan värderingarna av jazzmusik och andliga sånger klassisk musik och popmusik popmusik och andliga sånger operamusik och popmusik modern dansmusik och andliga sånger klassisk musik och gammal dansmusik klassisk musik och modern dansmusik jazzmusik och gammal dansmusik jazzmusik och spelmansmusik popmusik och operettmusik operamusik och modern dansmusik

— 0,28 — 0,28 — 0,28 — 0,24 — 0,22 — 0,20 — 0,19 —0,17 — 0,16 — 0,11 —0,10

Av dessa nämnda samband är popmusik inblandad i fyra; jazzmusik, klassisk musik, modern dansmusik och andliga sånger i vardera tre, medan visor och nutida musik inte förekommer alls. Av sambanden finns det fem mellan traditionell musik och amerikainfluerad, fyra mellan konsertmusik och amerikainfluerad musik och ett mellan konsertmusik och traditionell musik. Negativa samband uppstår, som tidigare omtalats, då det finns en tendens att de relativt sett mest positiva till ett slag av musik hör till de relativt sett mest negativa till ett annat slag av musik och omvänt. Det råder ett slags motsatsförhållande mellan värderingarna av dessa musikformer. Om man endast analyserar de mest extrema värderingarna och utesluter de neutrala så är det sannolikt att anhängarna ( = tycker mycket bra om) av den första musik formen i större utsträckning än samtliga skall höra till motståndarna ( = tycker mycket illa om) till den andra musikformen och anhängarna av musikform II i större utsträckning än samtliga till motståndarna av musikform I. Det är emellertid inte helt säkert att det

förhåller sig på detta sätt. Det kan även förekomma ensidiga motsatsförhållanden. Anhängarna av musikform I kan vara motståndare till musikform II utan att anhängarna av musikform II är motståndare till musikform I. Beroende på vilken tendens som är starkast uppstår då positivt eller negativt samband mellan värderingarna. Det är denna problematik, som vi skall ägna utrymme åt i fortsättningen. Då det bland anhängarna av musikform I finns en större andel motståndare till musikform II än vad det finns i hela befolkningen kan anhängarna av musikform I sägas vara intoleranta mot musikform II. Då andelen motståndare till musikform II är mindre bland anhängarna av musikform I än i hela befolkningen är anhängarna av musikform I toleranta mot musikform II. Om de dessutom accepterat eller gillar musikform II är en annan fråga som har att göra med andelen positiva och inte med andelen icke motståndare. Kvoten mellan den faktiska andelen motståndare av musikform II bland anhängarmellan den faktiska andelen motståndare av musikform II bland anhängarna av musikform I och andelen motståndare av musikform II i hela befolkningen anger graden av tolerans—intolerans bland anhängarna av musikform I till musikform II. Då denna kvot överstiger ett föreligger intolerans, som blir större ju större värdet på denna kvot är. Då kvoten understiger ett föreligger tolerans, som blir större ju mindre värdet är på denna kvot. Oberoende av denna kvot kan även tolerans-intolerans-kvoten för musikform II :s anhängare mot musikformen I beräknas. Dessa kvoter är gruppmått och förväntas återspegla existerande gruppnormer och h a r i och för sig inte med den enskilda individens intolerans eller tolerans att göra. Man kan aldrig på detta sätt utpeka vilka in-

91 divider, som är mer eller mindre toleranta, såvida man inte likställer mycket negativ inställning med intolerans, men detta är inte meningen. I tabell 4.67 presenteras tolerans-kvoten (förkortning av tolerans-intoleranskvoten) för varje kombination av musikformer mellan tidigare etablerade grupperingar av konsertmusik, traditionell musik och amerikainfluerad musik. För varje kombination föreligger således två tolerans-kvoter, en i vardera riktningen. Dessutom finns i tabellen genomsnittliga toleranskvoter från given musikriktning mot given musikform och från given musikform mot given riktning samt från given riktning mot annan given riktning. De väsentligaste resultaten av denna tabell återges nedan, där anhängare av konsertmusik, anhängare av traditionell musik och anhängare av amerikainfluerad musik redovisas var för sig. Anhängare av konserlmusik är genomsnittligt sett mera intoleranta mot traditionell musik än mot amerikainfluerad musik. De är mera intoleranta mot gammal dansmusik än mot någon annan musikform. De är också tämligen intoleranta mot spelmansmusik och mot popmusik. Genomsnittligt sett är de toleranta enbart mot jazzmusik. De mest intoleranta mot traditionell musik är anhängarna av nutida musik, som i gengäld är övervägande toleranta mot amerikainfluerad musik. Anhängarna av klassisk musik och av operamusik är däremot intoleranta även mot den amerikainfluerade musiken. Anhängarna av klassisk musik är toleranta mot andliga sånger och jazzmusik och mest intoleranta mot gammal dansmusik och modern dansmusik. Anhängarna av nutida musik är toleranta mot jazzmusik och modern dansmusik och mest intoleranta mot gammal dansmusik och .spelmansmusik. Anhängar-

na av operamusik är toleranta endast mot andliga sånger och mest intoleranta mot gammal dansmusik. Trots att det inte ftnns någon grupp av anhängare som är mera intoleranta mot något slag av musik än vad anhängarna av konsertmusik är mot den traditionella musiken är anhängarna av traditionell musik toleranta mot alla slag av konsertmusik. De är däremot tämligen intoleranta mot alla slag av den amerikainfluerade musiken och mest intoleranta mot jazzmusiken. Den genomsnittliga intoleransen mot den amerikainfluerade musiken är dock nästan helt beroende av att anhängarna av andliga sånger är så intoleranta mot all amerikainfluerad musik. I gengäld är den andliga sångens anhängare mera toleranta mot konsertmusik än vad anhängarna av gammal dansmusik och spelmansmusik är. Anhängarna av gammal dansmusik är inte särskilt intoleranta. De är toleranta mot modern dansmusik och mest intoleranta mot jazzmusik. Anhängarna av spelmansmusik är toleranta i första hand mot modern dansmusik och nutida musik och mest intoleranta mot jazzmusik och popmusik utan att vara påtagligt intoleranta. Anhängarna av amerikainfluerad musik är mera intoleranta i genomsnitt mot traditionell musik än mot konsertmusik. Påtagligt intoleranta är de dock endast mot andliga sånger. Helt obetydligt intoleranta är de mot nutida musik och gammal dansmusik. De mest intoleranta är anhängarna av popmusik, som är övervägande intoleranta mot i första hand konsertmusik men även mot traditionell musik. Anhängarna av jazzmusik är mera intoleranta mot den traditionella musiken än vad anhängarna av popmusik är men är också mycket toleranta mot konsertmusiken. Anhängarna av modern dans-

92 AmeModern rikadansinfluera musik musik

X!

3 ^ E Traditionell musik

n

iO 0 ) H T f T f P5 O

T

H

O

O

© l^

CM r H 00 l O

©

©

CM

lO

O

rH

^

CO

T H « t ^ CM r H 0 0

CM

X X X X X X X X X

X X X X

rH

M

r

t

K

X X X X X X

JO. Aéj C i/]

CM 0 0 CO 0 0 r H r r r~ r ~

a ra 3

H « r < r <

X X X X X X X X X

rH O

X X X X

X X X X X X

r f CO © 0 0 » O h O O

t

X X X

rH

ac

<C »ra •"

<" E £ Gammal dansmusik

c —=

se

Konsertmusik

g c

r H CO CO CO

in oo oo io

-W (/> ^ i j

S3 2

-1

X

X X X X

X

X X X X X X X X

X X

CO r H CD © © l^

rH 05

n O O

o

CM 0 0 0 0 rH O l > t-* o

o

X X

X X

X X

x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x x

X X

X X X X

N M O C l

O C

•o ö

X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

X X X X

CO

O

O r t N i » I D CM © CO H

X X X X X X X X X X X X

SS

eo

N

H

Tf © l > © 00 l O © 00

a

^

H

n

rtWI'H CO CM ©

k4

S

O

O

O O

i X

00 O O r t © O O

n

M

o, !? 3w fr E

< sno" * I ^ Tf M

X X

CO l O t o

1-1 r H O

n

N

n

i-i

rH o

©

i-i

i-i

O

rH

O

co co irt

en

w r» ©

••

O

rH rH

—

CO

©

CO ©

r*

O

©

rH rH

TH

1 ^ -H< CM OJ 0 0 0 0

00 00

O

©

CO

rH

o oo

o

O

rH O

rH

O

o

T-C

CM 0 0 C» O

©

© © rH CO r H r H

CM CM

i-i

O

o

©

rH

O

CM r H

: . o; • T>

-* :

• :C3

.>

> ra

to

g ra

60 •IS B

C

<

:e "3 • *

s

' -*

lll

w ca E t , 5

3 O, O

x c oa

.

éE:

• T3

- 3 t 13 « c C ;- — 'v X)

s g S S E, 8 S, c g 0 0 ert C3 +-»

3 a ~ § Si 'o

« 5. E>- * * •o 3

si' -aO cgo ^-c I

.—. S oc C a

\r;> musik är toleranta mot traditionell musik och endast obetydligt intoleranta mot konsertmusik. Anhängarna av jazzmusik är mest toleranta mot klassisk musik och operamusik och mest intoleranta mot spelmansmusik och gammal dansmusik. Anhängarna av popmusik är toleranta mot spelmansmusik och gammal dansmusik och mycket intoleranta mot andliga sånger, klassisk musik och operamusik. Anhängarna av modern dansmusik slutligen är mest toleranta mot gammal dansmusik men även mot nutida musik och spelmansmusik, medan de är mest intoleranta mot andliga sånger.

Sammanfattning I avdelning 4.3 har vi studerat strukturen i musikkulturen mot bakgrunden av existerande musikaliska värderingar. Genom att analysera det mönster som musikaliska värderingar bildar i relation till varandra h a r vi skymtat konturerna av tre dominerande musikaliska värdeorienteringar, nämligen mot konsertmusik, mot traditionell musik och mot amerikainfluerad musik. Vi kan givetvis inte göra anspråk på att ha upptäckt de musikaliska värderingarnas definitiva struktur. Ett annat angrepp på problematiken skulle gett oss en annan strukturering i ett annat plan — kanske orientering mot orkestermusik, instrumentalmusik, vokalmusik e. d. Vi har inte heller något bevis för att vår totalbild skall gälla för varje kategori av befolkningen. Det kan mycket väl finnas en annan musikalisk värdestruktur bland ungdomen och på landsbygden. Att vi över huvud taget kan spåra visst mönster i de musikaliska värderingarna kan knappast vara resultat av enbart slumpen. Den upptäckta musikaliska värdestrukturen förväntas åter-

spegla existerande normsystem för musikvärdering i vårt samhälle. Det kan naturligtvis vara en tillfällighet att två enskilda individer uppvisar lika värderingar av musik. Det kan knappast vara en tillfällighet att en hel befolkningskategori är tämligen homogen och att skilda befolkningsgrupper avviker från varandra i fråga om musiksmak. Det faktum att vi funnit överensstämmelse mellan befolkningsstrukturen i samhället och den musikaliska värderingsstrukturen ger stöd för förekomsten av mer eller mindre separata musikaliska värderingssystem, som ligger till grund för de enskilda individernas uttalade musikaliska värderingar. Likhet i musikalisk värdering kan till en mycket stor del förklaras av likartad påverkan. Musikalisk värdeorientering eller musikalisk inriktning ses alltså som en miljöprodukt, olikheter i musikalisk värdeorientering som olikheter i musikalisk miljö. En stor del av befolkningen har en traditionell musikalisk värdeorientering medan konsertmusiken h a r det minsta underlaget oavsett hur man mäter musikalisk inriktning (flera olika sätt har presenterats). Den del av befolkningen som i första hand är orienterad mot traditionell musik är cirka fyra gånger så stor och den del som i första hand är orienterad mot amerikainfluerad musik är cirka tre gånger så stor som den del som i första hand är orienterad mot konsertmusik. Den totala andelen anhängare av traditionell musik är tre gånger så stor som den totala andelen anhängare av konsertmusik och den totala andelen anhängare av amerikainfluerad musik är på motsvarande sätt cirka dubbelt så stor som den totala andelen anhängare av konsertmusik. Vi gör anspråk på att särskilja tre dominerande musikaliska delkulturer — konsertmusikens, den traditionella musikens och den amerikainfluerade

94 musikens. Det råder inte absolut vattentäta skott mellan dessa tre delkulturer men man kan inte förneka tydliga gränsmarkeringar. Den som njuter frukterna inom ett av områdena vill inte så gärna ta del av frukterna på de andra områdena. Det förekommer med andra ord en klar tendens för musikalisk specialisering till nackdel för den musikaliska allmänorienteringen. Visst finns det musikaliskt mångsidiga personer men dessa är färre och de ensidiga flera än vad man skulle ha rätt att vänta sig med tanke på det totala antalet positiva värderingar. Mest specialiserade är anhängarna av den traditionella musiken. Det finns en tendens att ju mera man uppskattar en viss musikalisk riktning desto mindre benägen är man att acceptera musik med annan musikalisk huvudriktning. Det räcker inte att konstatera en viss musikalisk värdeisolering för att beskriva relationerna mellan de musikaliska delkulturerna. Det förekommer även i någon mån motsatsförhållanden mellan separata musikaliska värdesystem. Dessa motsatsförhållanden är emellertid inte alltid ömsesidiga. Anhängare av konsertmusik är genomsnittligt sett klart intoleranta mot traditionell musik medan anhängare av traditionell musik är övervägande toleranta mot konsertmusik. I övrigt kan man konstatera att anhängare av amerikainfluerad musik i genomsnitt är ungefär lika intoleranta mot traditionell musik, som anhängare av traditionell musik mot amerikainfluerad musik. Det är framför allt anhängare av jazzmusik å ena sidan och anhängare av andliga sånger å den andra som utmärker sig för den största intoleransen härvidlag. Anhängare av amerikainfluerad musik är i genomsnitt bara obetydligt intoleranta mot konsert-

musik medan anhängare av konsertmusik är något mera intoleranta miot den amerikainfluerade musiken. H ä r finner man att jazz bryter sig ut ur det allmänna mönstret för amerikainfluerad musik både därigenom att dess anhängare övervägande är toleranta mot konsertmusik och att konsertmusikens anhängare är toleranta mot jazzmusik. Konsertmusik och traditionell musik utmärker sig därigenom att de har en klar förankring i begränsade sociala skikt. De konsertmusikinriktade återfinnes framför allt bland personer med högre utbildning medan den traditionella musikens anhängare dominerar bland lågutbildade, i jordbruksbefolkningen (framför allt) och i arbetarbefolkningen. Åtminstone delvis förknippat med detta är väl skillnaderna mellan befolkningen i storstäder och befolkningen på landsbygden i fråga om musikalisk inriktning. I dessa avseenden kan de konsertmusikinriktade uppfattas som en konstrastgrupp till de traditionellt inriktade. De amerikainfluerat inriktade har inte samma tydliga förankring i något visst socialt skikt även om jordbrukarbefolkningen är underrepresenterad. Det råder inte heller någon tydlig ojämn spridning över landet eller på städer eller landsbygd för denna musikinriktning. Det är framför allt bland ungdom, som olika slag av amerikainfluerad musik fått fäste. I detta avseende står den i kontrast till den traditionella musiken som har överrepresentation bland personer över 50 år. Det motsatsförhållande som råder mellan anhängare av olika slag av amerikafluerad musik och anhängare av olika slag av traditionell musik är således i huvudsak en »konflikt» mellan generationer.

5. Musikkonsumtionen

5.1 Vad är

musikkonsumtion?

För att kunna ange innebörden av termen »musikkonsumtion» skall vi för ett ögonblick anknyta till termen »musikvana», som definieras i avdelning 1. Där beskrivs musikvanan som ett exempel på en social vana, närmare bestämt en social vana, som kommer till uttryck i en musiksituation. I och med att vi definierar musikvanor som sociala vanor anger vi också att musikvanorna skapas och utformas i samverkan med den sociala omgivningen, vilket i praktiken kan betyda att en individs musikvanor kommer att påverkas av de grupper och de sociala system, som denna individ ingår i. Musikaliskt beteende som inte är miljöbestämt är vi för tillfället inte intresserade av. I enlighet med Segerstedt 1 anser vi att en social vana består av dels ett dispositionselement och dels ett beteendeelement. Det är inte någon tillfällighet att individer med likartade miljöbakgrunder också uppvisar tendenser till likformigt beteende. Det finns nämligen en inlärd disposition för det faktiska handlandet. Musikvanor är på detta sätt sammansatta av beteenden och dispositioner för beteenden. Man kan skilja mellan musikalisk attityd som i sig innefattar bl a värdeföreställningar om musik samt musikalisk aktivitet, t ex instrumentalspel eller musiklyssnande. Både de musikaliska attityderna och de musikaliska aktiviteterna bildar

tillsammans musikvanorna. De musikaliska aktiviteterna kan liksom andra aktiviteter observeras direkt medan musikaliska attityder endast kan bli åtkomliga på indirekt väg. Denna avdelning kommer övervägande att behandla musikaliska aktiviteter. Musikkonsumtion och musikalisk aktivitet är dock inte identiska begrepp. Den musikaliska aktiviteten har en räckvidd, som sträcker sig utanför musikkonsumtionen. All musikalisk aktivitet är inte musikkonsumtion. Det finns även andra former av musikalisk aktivitet. I avdelning 1 antyddes möjligheterna att tillämpa en rollteori på musiksociologiska problem och vi införde där begreppen »musikkonsument», »musikproducent» och »musikdistributör». Det måste betonas att dessa begrepp inte representerar individer utan positioner i ett socialt system. En och samma individ kan i en viss given situation fungera som musikkonsument och i en annan situation som musikproducent. Musikkonsumtion, musikproduktion och musikdistribution är musikaliska aktiviteter som är förknippade med motsvarande positioner. För att kunna urskilja dessa måste vi likna det musikaliska materialet med en vara eller en tjänst — det är för ögonblicket likgiltigt vilket. Den är utförd av någon — musikproducenten — och användes eller förbrukas av någon — musikkonsu1 Segerstedt, Torgny T (1956): Symbolmiljö, mening och attityd, Uppsala.

96 menten — och överföres från producent till konsument av någon — musikdistributören. Musik blir därmed ett slags nyttighet, som kan värderas, ibland i ekonomiska termer, ibland i andra värdetermer. Musikkonsumtion är alltså de musikaliska aktiviteter, som innebär användandet eller förbrukandet av nyttigheten musik.

inte att behandlas i denna avdelning, som bygger helt på data från postenkäten. Frågorna i enkätformuläret koncentreras avsiktligt på musiklyssnandet och musikutövandet •— alltså på punkterna a) och e) ovan. I viss anknytning till punkten c) har även aktivitet i fråga om att lyssna på musik i kyrkan eller på religiösa möten efterfrågats.

Det kan vara vilseledande att dela in individer i musikkonsumenter och icke musikkonsumenter om man inte samtidigt gör en tids- eller situationsavgränsning. I det långa loppet är alla individer musikkonsumenter men i olika hög grad eller olika ofta. Det är därför som musikvaneundersökningen i sin första etapp har alla individer som är bosatta i Sverige som population (med viss åldersavgränsning av praktiska skäl).

Den expressiva musikkonsumtionen fordrar kanske ytterligare några kommentarer. Den kommer enbart att belysas genom musikutövandet. Musikutövandet är givetvis, då det finns lyssnare närvarande, att betrakta som musikproduktion eller åtminstone ett led i musikproduktionen. Samtidigt kan man inte blunda för det faktum att en mycket stor del av musikutövandet sker enbart för den utövandes eget nöjes skull. Men även då musik framföres inför publik kan musikern h a tillfredsställelse av sitt eget spel. Han producerar så att säga sin egen nyttighet. Sett ur den utövandes egen synvinkel kommer musikutövandet även att fungera som en bit musikkonsumtion.

Hur användes musik? Svaren på denna fråga antyder musikkonsumtionens omfattning. Låt oss ge några exempel: a) Att lyssna på då den utföres på en konsertestrad, reproduceras i en grammofon eller förmedlas via radio eller TV, b) att röra sig till då man dansar eller då man marscherar, c) att understryka budskap (vid religiösa eller politiska möten) eller skapa stämningar (t. ex. i en film) etc, d) indirekt att läsa om eller att studera samt inte minst e) att själv utöva instrumentelit eller vokalt. Det finns två centrala användningsområden, som kan utkristalliseras. En enskild individ kan använda musiken för att uttrycka sig t. ex. genom att spela eller sjunga. Han kan också använda musiken för att täcka ett behov av intryck. Olika former av musiklyssnande hör till detta område. I fortsättningen skall vi hålla isär expressiv och impressiv musikkonsumtion. Alla ovanstående exempel på musikkonsumtion kommer av utrymmesskäl

De olika musikaliska aktiviteter, som kommer att behandlas under rubriken »musikkonsumtion» kan sammanfattas i fyra huvudpunkter. Dessa punkter avser inte att täcka hela musikkonsumtionen i landet. De är endast att betrakta som viktiga kriterier på denna musikkonsumtion. I den mån man behöver ytterligare information får kompletteringar göras då data från de intervjuundersökningar, som också ligger inom ramen för musikvaneundersökningen, blir redovisade. I nedanstående sammanställning presenteras också de specifika kriterier på musikkonsumtion, som kommer till användning, med hänvisning till de frågor i postenkäten (se bihang 1), som ligger till grund för respektive kriterium.

97 I.

Expressiv

1)

musikkonsumtion

Musikutövande Här k o m m e r endast det i n s t r u m e n tella utövandet men ej det vokala att belysas. a) a n t a l spelade m u s i k i n s t r u m e n t (frågorna 5—6) b) grad av offentlighet i musikutövandet (fråga 7)

II. Impressiv musikkonsumtion 2) Lyssnande på »levande» musik Med »levande» musik m e n a s musik avsedd för direkt a n v ä n d a n d e med publik konkret n ä r v a r a n d e i konsertlokal eller a n n a n lokal eller från estrad u t o m h u s . a) frekvens besök på konsert/musikevenemang, a l l m ä n t (frågorna 14 —16) b) frekvens konsertbesök, klassisk musik (fråga 14) c) frekvens lyssnande på f r a m t r ä danden av j a z z a r t i s t e r (fråga 16) d) frekvens lyssnande på framträdanden av popartister (fråga 15) e) frekvens lyssnande på musik i religiösa s a m m a n h a n g (fråga 17) 3) Lyssnande på »reproducerad musik Den »reproducerade» musiken ä r h ä r begränsad till a t t omfatta musik inspelad på skiva eller tonband för direkt avlyssning. a) tillgång till grammofon och/eller bandspelare i hemmet (frågorna 8—10) b) frekvens lyssnande på grammofonskivor och/eller musik på band (fråga 11) c) antal köpta grammofonskivor under de senaste tolv m å n a d e r n a (fråga 12) 4) Lyssnande på musik i radio Här är det likgiltigt om radion direktsänder konserter el jr spelar grammofonskivor. Musik i .eievisionen h a r av praktiska skäl uteslutits. a) frekvens lyssnande på vissa m u sikprogram i radio (fråga 18) b) frekvens lyssnande på melodiradio (fråga 19) Tillförlitligheten i frågor rörande musikkonsumtion

Frågorna 5—12 och 14—19 i postenkätformuläret (se bihang 1) behandlar 20—614817

skilda musikaliska aktiviteter. Eftersom det är rimligt att benägenheten att besvara ett frågeformulär om musik är större för den musikaliskt aktive än för den passive kan man räkna med att bortfallet innehåller en större andel passiva än svarandegruppen. Därmed skulle denna undersökning ge en något för hög musikkonsumtion än vad som i verkligheten föreligger. I själva verket har det visat sig vid en speciell bortfallsanalys, som tar hänsyn till både det totala och det partiella bortfallet på enskilda frågor, att andelen aktiva som regel inte överskattas med mer än 2 %.! På vissa aktiviteter i samband med radiolyssnande uppgår dock överskattningen till cirka 3—4 %. Detta beror på ett tämligen högt partiellt svarsbortfall just på frågorna om lyssnande på utvalda musikprogram i radio. Som regel gäller att sannolikheten att hoppa över en aktivitetsfråga är större om man är passiv än om man är aktiv. Korrigeringen för det partiella bortfallet bygger på att samtliga, som hoppat över någon fråga om radiolyssnande inte brukar lyssna p å detta musikprogram, vilket är ett antagande, som är pessimistiskt i överkant. De flesta aktivitetsfrågor h a r formuleringen »Brukar N i . . .» i stället för »Hur många gånger u n d e r det senaste . . . » . Avsikten med denna formulering är i första hand att komma åt det vanemönster, som en viss individ tillskriver sig själv, inte att mäta den faktiska aktiviteten. Eventuella avvikelser i vanorna under den efterfrågade tidsperioden kommer därmed i det individuella fallet att suddas ut. Som kriterium på faktiska aktiviteter torde dessa frågeformuleringar medföra antingen för höga värden, eftersom negativa avvikelser från det normala kan förvän1

Nylöf, Göran: Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, Uppsala universitet, Sociologiska institusionen, 1966 (stencil), se tabell 18 och sidorna 49—54.

98 tas vara lättare att korrigera än positiva. Frågorna mäter till en viss grad den faktiska aktiviteten plus en handlingsberedskap för denna aktivitet. Termen »klassisk musik» har förmodligen getts en något mera omfattande innebörd än vad en musikexpert vill lägga in i detta begrepp. Även om popmusik i första h a n d associeras med musik av The Beatles och Elvis Presley är det inte uteslutet att »popartist» till en del förknippas med populärartist eller schlagersångare och att detta har påverkat svaren på fråga 15. På samma sätt kan »jazzartist» ibland sammanblandas med dansmusiker eller dansorkester. Innebörden av dessa termer liksom innebörden av termen »konsert» i fråga 14 kan variera något mellan skilda individer. Några ger termerna en snäv omfattning, andra är mera frikostiga. I den mån som någon okontrollerad systematisk tendens inte uppträder kan sådana individuella variationer lämnas utan avseende eftersom de kommer att la ut varandra i det långa loppet. Endast om olika kategorier av individer mera konsekvent uppfattar termer olika kan felaktigheter uppstå vid datanalysen. Fråga 18 innehåller ett antal regelbundet varje vecka återkommande musikprogram i radio, som alla kan anses vara representativa för något visst slag av musik. »Jazzhörnan», som sändes i PH lördagar kl. 18.30 representerar jazzmusik av alla slag. »Tio i topp», som sändes i P H lördagar kl. 15 representer a r popmusik i dess mest snäva betydelse. Detta program har även sänts i repris på olika tider. »Svensktoppen» innehåller enbart svensk schlagermusik och h a r sänts dels på lördagskvällar och dels i repris på söndag förmiddag. »Grammofonkonserterna» som representerar vad som kallats klassisk mu-

sik och modern klassisk musik har sedan länge gått i PI söndagar kl. 10. »Musik för miljoner» är ett kvällsprogram, som i huvudsak representerar klassisk musik med en svag anknytning åt det populära. Avsikten med att nämna specifika program har varit att de svarande ej själva skall behöva ta ställning om de program de lyssnar på skall rubriceras som jazzprogram, popprogram etc. Program med gammal dans syftar dock ej p å något specifikt program, eftersom något representativt sådant ej kunnat utväljas vid tidpunkten för datainsamlandet. Det är knappast troligt att termen »i allmänhet» uppfattas som synonym till »regelbundet» eller »varje gång eller nästan varje gång». Inte heller behöver »lyssna» betyda »uteslutande ägna sig åt att lyssna» eller ens »lyssna uppmärksamt». En viss uppfattning av innebörden erhålles om andelen »som i allmänhet lyssnar» på en viss programserie jämföres med den andel, som vid ett visst givet tillfälle »lyssnat uppmärksamt» på hela eller större del av ett visst program. Denna jämförelse är möjlig eftersom man vid Sveriges Badios egen sektion för publikundersökningar ställt lyssnarfrekvenser på just dessa uppräknade program till förfogande. Dessa jämförelser visar att ett lyssnande i genomsnitt vid vart tredje programtillfälle registreras som »brukar i allmänhet lyssna». Undantag från detta är »Musik för miljoner», som tydligen till en ej ringa del förväxlats med något annat program. 1 Disposition av resultatredovisningen 1 de fyra närmaste avdelningarna skall vi i tur och ordning belysa de musikalyssnande på »levande musik», lyssnan1

Resultaten av dessa jämförelser redovisas i Musikvanor och attityder till musik, Rapport nr 2, sid. 54.

99 de på »reproducerad» musik och liska aktiviteterna musikutövande, lyssnande på musik i radio. Förutom att undersöka hur stora andelar av befolkningen i vårt land, som är verksamma och icke verksamma på dessa områden skall vi även belysa eventuella skillnader mellan olika kategorier av individer i fråga om musikalisk aktivitet. De jämförelser, som därvid genomgående kommer att göras är följande: a) mellan män och kvinnor, b) mellan olika åldersgrupper. c) mellan gifta män och ogifta i samma åldersgrupp, d) mellan olika sociala grupper — jordbrukare, tjänstemän och arbetare, e) mellan olika utbildningskategorier, f) mellan förvärvsarbetande, hemmafruar och studerande i samma åldersgrupp, g) mellan personer bosatta i städer och orter av olika storlek samt på landsbygden, h) mellan personer bosatta på jordbruksorter, industriorter och centralorter, i) mellan personer bosatta i olika delar av Sverige. Endast faktiska resultat kommer att tillhandahållas. Några försök att förklara eventuella förhållanden eller skillnader mellan olika kategorier kommer inte att genomföras i detta sammanhang. Besultat sammanfattas sedan i 5.6. I den därpå kommande underavdelningen (5.7) skall vi relatera de fyra musikaliska aktiviteterna till varandra för att klargöra om konkurrens eller komplementaritet r å d e r mellan dem. Hinner personer, som är aktiva inom ett musikaliskt område inte vara aktiva på ett annat, eller är alla musikaliska aktiviteter bara uttryck för ett och samma fenomen, nämligen musikintresset?

Med utgångspunkt från de svar vi får på denna fråga skall vi i den åttonde underavdelning konstruera ett sammanfattande mått på musikkonsumtion. Detta mått kommer att bygga på såväl den expressiva om den impressiva musikkonsumtion eller närmare bestämt på både musikutövande och musiklyssnande. Härmed får vi alltså svar på vilka former för musikalisk aktivitet, som föreligger i olika sammanhang tillika med den kvantitativa aktivitetsgraden.

5.2 Musikutövarna

I denna underavdelning skall vi kartlägga det instrumentella musikutövandet. Den kvantitativa aspekten av musikutövandet skall vi h ä r mäta på två sätt, nämligen: a) i termer av antalet musikinstrument som spelas, vilket kan vara noll, ett, samt två eller flera (enl frågorna 5 och 6 i postenkätformuläret), b) i termer av graden av offentlighet i musikutövandet, vilket kan uttryckas på följande sätt: 1) är ej musikutövarc, 2) spelar musikinstrument endast för eget nöjes skull, 3) spelar dessutom musikinstrument för och tillsammans med vänner och bekanta, 4) spelar även musikinstrument offentligt inför publik (se fråga 7 postenkätformulär). Givetvis finns det många andra sätt att gradera aktivitet i fråga om musikutövande. Man kan mäta h u r många dagar eller timmar i veckan eller per månad, som vederbörande är sysselsatt med att spela. Man kan mäta hur mycket utbildning på instrumentet, som föreligger eller vilken svårighetsnivå, som behärskas. Detta är i och för sig väsentliga aspekter, som vi kommer att återvända till, då intervjudata är bearbetade. Förutom denna kvantitativa sida av musikutövandet kommer även den kva-

100 litativa att belysas i termer av vilket slag av musikinstrument, som utövas. Inom ramen för avdelning 5.2 kommer eventuella skillnader i bruk av musikinstrument att beröras mellan olika kön, mellan olika åldersgrupper, mellan olika sociala klasser samt mellan olika utbildningskategorier. Som musikutövare kommer här att räknas såväl yrkesmusiker som den person som hemma i sin ensamhet försöker ta ut de enklaste melodier på piano eller just lärt sig de elementäraste greppen på gitarr. Med denna bakgrund är det knappt 25 % av befolkningen i landet i åldern 16—70 år, som är musikutövare i någon form. Tabell 5.1 anger siffran 24,4 men även med hänsyn till bortfallets snedvridande effekt kan man med stor säkerhet säga att den verkliga andelen musikutövare ligger mellan 21 % och 25 %. Någon korrigering för svarsbortfall h a r inte gjorts och det är därför möjligt att de aktivitetssiffror, som presenteras kommer att vara en å två procent för höga. Denna ringa differens kan som regel försummas vid jämförelser mellan olika kategorier av individer såvida det inte finns någon anledning att misstänka att svarsbortfallet skulle ha mycket olika inverkan på dessa. Tabell ö.l: Aktivitet i fråga om musikutövande Procentuell andel som: ej spelar musikinstrument. . . 75,6 spelar musikinstrument 24,4 varav spelar endast ett musikinstrument 17,1 spelar två el. flera musikinstrument 7,4 spelar endast för eget nöje . 14,8 spelar för och tillsammans med vänner 6,9 spelar offentligt inför publik 2^5 Summa % 100,0 24,5 24,2 N 2 550

Av musikutövarna är det cirka V.-, eller totalt omkring 15 %, som endast spelar musikinstrument för eget nöjes skull men aldrig musicerar för eller tillsammans med vänner och bekanta. Totalt ungefär 7 % spelar musik tillsammans med andra eller uppträder för sina vänner, medan mindre än 3 % brukar spela musik offentligt. I allmänhet är det givetvis bara ett musikinstrument, som hanteras men totalt ungefär 7 c/c av samtliga och 30 % av de musikutövande anger minst två musikinstrument. Det mest populära musikinstrumentet är pianot. Ungefär 11 % av samtliga och nära hälften av dem som över huvud taget spelar anger sig vara pianoutövare (se tabell 5.2). Större delen av dessa eller 10 % av samtliga har Tabell 5.2: Slag av musikinstrument som spelas Procentuell andel som spelar Piano och/eller orgel 11,3 varav piano eller orgel som huvudinstrument 10,2 varav endast piano eller orgel 7,1 Gitarr 6,9 varav gitarr som huvudinstrument 4,7 varav endast gitarr 3,8 Dragspel 4,5 varav dragspel som huvudinstrument 3,5 varav endast dragspel 2,3 Blåsinstrument 3,5 varav blåsinstrument som huvudinstrument 2,5 varav endast ett blåsinstrument 1,7 Stränginslrument utom gitarr . . 4,1 varav stränginstrument som huvudinstrument 3,1 varav endast ett stränginstrument 1,7 Trummor eller andra slagverk. . 0,5 varav trummor som huvudinstrument 0,4 varav endast trummor 0,3 Summa % 30,8 24,4 16,9 N 2 550

101 pianot eller orgeln som huvudinstrument. Efter pianot är gitarren det musikinstrument som brukas mest. Ungefär 7 r/c totalt kan mer eller mindre skickligt hantera en gitarr. Efter piano och gitarr kommer dragspelet med ungefär 5 % utövare. Fiol, mandolin, cello och kontrabas och alla andra stränginstrument tillsammans utom gitarr h a r ungefär 4 % utövare totalt. Alla blåsinstrument från munspel och blockflöjt till trumpet och saxofon har samlat ungefär 3 ä 4 7c instrumentalister tillsammans. Trummor och andra slagverk slutligen spelas av mindre än en procent av befolkningen i åldern 16 till 70 år. Vad är det nu för slags människor som är musikutövande? Vilka är de mest aktiva och vilka spelar bara för hemmabruk? F i n n s det någon skillnad i sammansättning på den grupp som spelar piano och den grupp som spelar dragspel? Dessa frågor skall vi försöka belysa i kommande avsnitt där musikutövandet analyseras för skilda kön, åldrar, socialgrupper, utbildningskategorier m. m. Musikutövande — skillnader mellan män och kvinnor Det finns inte något stöd för att kvinnor skulle vara mera aktiva musikut-

övare än män. I tabell 5.3 (sidan 000) är visserligen andelen musikutövare bland kvinnorna någon procent större än motsvarande andel bland män, men denna differens är inte säkerställd i statistisk mening. Bland de faktiska musikutövarna är t o m männen mera aktiva än kvinnorna. Kvinnorna spelar nämligen i högre grad endast för eget nöjes skull, medan männen i större utsträckning framför sina instrumentella kunskaper offentligt. Bland drygt 60 intervjuobjekt, som spelar musikinstrument inför publik är ca 70 % män och 30 % kvinnor. Det mest populära musikinstrumentet bland män är dragspelet, som hanteras av ungefär 7 % (se tabell 5.4). Drygt hälften arv dessa spelar endast detta musikinstrument. Ungefär 6 % av manliga individer är utövare av piano (eller orgel), lika många av gitarr, något blåsinstrument eller något annat stränginstrument än gitarr t. ex. fiol. Bland kvinnor är pianot det överlägset mest använda musikinstrumentet. Ungefär 16 % av samtliga kvinnor är i någon mening pianoutövande. Även gitarr är mera populärt bland kvinnor än bland män. Ungefär 8 % av kvinnorna säger sig spela gitarr. Alla övriga musikinstrument är mera använda av män än av kvinnor. Dragspel och stränginstru-

Tabell 5.3: Aktivitet i fråga om musikutövande bland mun och bland kvinnor Procentuell fördelning i olika aktivitetskategorier Kvinnor

Män

74,9 25,1

76,3 23,7 varav spelar två el. flera musikinstrument

18,6 6,5

15,4 8,3

spelar för och tillsammans med v ä n n e r . . . . spelar offentligt inför publik

12,8 6,9 3,6

16,7 6,9 1,4

Summa % N

100,0 23,7 23,3 1 249

100,0 25,1 25,0 1 301

102 Tabell 5.4: Slag av musikinstrument

som spelas av män och av kvinnor Män

Procentuell andel som spelar Piano och/eller orgel varav piano eller orgel som huvudinstru-

Kvinnor

6,2

16,2 4,7

varav endast piano eller orgel

15,4 2,9

5,9 varav gitarr som huvudinstrument

11,0 7,8

3,9

5,6

3,1 6,6 varav dragspel som huvudinstrument Blåsinslrument varav blåsinstrument som huvudinstru-

4,1 2,6

5,3

1,8 3,4

5,9

1,2 1,2

4,6 varav endast ett blåsinstrument Stränginstrument (utom gitarr) varav stränginstrument som huvudinstru-

0,5 3,0

5,5

0,5 2,7

4,5 varav endast ett stränginstrument Trummor eller andra slagverk varav trummor som h u v u d i n s t r u m e n t . . . . varav endast trummor Summa % N

ment (utom gitarr) utövas av cirka 3 % av kvinnorna, blåsinstrument av endast 1 %. Musikutövande — skillnader mellan olika åldersgrupper Personer födda efter 1930 är klart mera aktiva i fråga om musikutövande än personer födda före detta årtal (se tabell 5.5). Bland personer över 35 åtar det cirka 20 % som spelar musikinstrument i någon form. Det finns i detta avseende inga betydelsefulla skillnader mellan olika åldersgrupper över denna åldersgräns. Pensionärer är varken mer eller mindre aktiva än personer i 40-årsåldern. Bland personer födda på 30-talet eller senare är det däremot omkring 30 %, som spelar musikinstrument om än aldrig så amatörmässigt. 20-åringar tycks vara något mera aktiva än 30-åringar. I åldersgruppen 25—35 är det knappt 30 7c, som utövar musikinstrument, i åldersgruppen 15— 25 är det något över 30 %.

1,7 2,3

1,0

1,1

0,1 0,7

0,1 0,5

0,0

31,1 23,7 15,2 1 249

30,6 25,1 18,2 1 301

De allra yngsta iavviker från de övriga inte bara därigenom att en större andel av dem h a n t e r a r musikinstrument. Mera markant är kanske att de även tycks vara mera aktiva på sina musikinstrument. Nära 10 % av dem spelar två eller flera musikinstrument, vilket är ett p a r procent mer än vad någon annan åldersgrupp kan uppvisa. Ungefär dubbelt så stor andel spelar musikinstrument offentligt i åldersgruppen 16—25 år som i någon annan åldersgrupp. Personer i närheten av 30 år (födda 1930—1939) har konstaterats hantera musikinstrument i större utsträckning än äldre. Till stor del är det dock personer, som endast spelar för eget nöjes skull, som utgör denna merpart. Den kollektiva musikaliska aktiviteten i form av utövande tillsammans med vänner eller inför publik ä r bara obetydligt större bland personer i 30-årsåldern än i åldrarna omkring 40 och 50 (födda 1910—1929). I 60-årsåldern och däröver

103 n, oo

©

«

lO ****%. ^p rH

©

rH

©

-*

°.00 22 « CO i O

CM ©~

•a 7 © rH

CO

©

CM

O

©

CO CM CD CO

© ©

O

© CO C3 © •O r H

r*

o. H

t>

CO

l > CM

00 CM

^

•««• •<$•

"-co

1H* [ > CM

•a l—i CO ©

CO CM CM r f

tT^OO

©

r-Too"

© ©

I > CM

ft,

0; CM rt © -O rH T3

2^ 1-1

© IN

CO

©

in

CD

cn

© ©

t>

rH

CD r H

© CN CO

-co

rH

C*0T-T

© © H

r- CM

© •*-l

<u

e c

M VI

a © •0 'T1

>

©

3 >§ -^ ~ n

•a

60 3

-p

CO

71 CO © t> rH rH

Tf

©

©

©

«*

TT

rH

© 04

»*

l>

°-©

r^ m

-rfcD

1-H

o

<N CO

o

©

© *H l > CM

© ©

O C3 O *0 ©

t^-

oo r-

uO rH

•*

©

<N

©

ca

C^O» lO »ft TH

-a ^ •o a> :Q

7~*

© ©

ca ©

1—1

00 O

o

feg ©

©

CM

O Ol CO T-t

©

•a v •B : °X

CO

©

r^co

Co

s s Q

©

© rH

r-Tr-T

:

g:.-, ^a

©

OO I f t

T3

°A fe2

0 I > CO

Ol ,o O

7-1 -00 rH i n <M r H

o

r-

CÄTr-T

©" ©

I > CM

J C

5?Z

:3 •

C-H

a c M

|

i- ai

3 C t-

"