Barn : rapport från Barnmiljöutredningen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

1975: 38 RAPPORT FRÅN BARNMIIJÖUTREDNINGEN

BARNKULTUR

Susanne Britt Isaksson

Almqvist

av

v N x r a m,

4,, l. \ s

»W _

i ru

/

øyyrlrl;

(H1

l

urggimmm

:

ffwñjTr-nüTqi . , tu [

c?s%Tn«rnnuae;|

%ä$ Intill”

WII

|||

1 va.

*Wüümfäü*

|| I

.m

u

m! I

\°9 ulxylnm

i/L/?ø

f 0

I Statens offentliga utredningar

ww

% Socialdepartementet

Barnkultur

av Susanne Almqvist och Britt Isaksson

Rapport nr 8 från âammiljöutredningen Stockholm p l 975

Omslag av Roland Klang ISBN 91-38-02248-6 LiberTryck Stockholm 1975

SOU 1975: 38

Förord

Bammiljöutredningen skall enligt sina direktiv utarbeta en systematisk redovisning av hur barnens levnadsvillkor har utvecklats. Utredningen om barns hälsa, utveckling och skall söka ge en samlad bild av kunskapen omvårdnad och deras materiella standard i övrigt, däribland inverkan av förändringar i arbetslivet och boendemiljön. Utredningens huvuduppgift är att en deskriptiv analys av barnens levnadsförhållanden och göra inträffade förändringar i dessa, i syfte att ge underlag för en åtgärdsinriktad diskussion om barnens förhållanden. är en av åtta, som Bammiljöutredningen i sitt Föreliggande rapport kartläggningsarbete låtit utföra. Rapporterna är att betrakta som bakgrundsmaterial till utredningens betänkande Barnens livsmiljö (SOU 1975:30) och behandlar olika av barns levnadsvillkor. Varje enskild rapport är dock ett aspekter arbete och rapportförfattarna ansvarar därmed själva för självständigt innehållet. Detta innebär att åsikter och uppfattningar framförda i inte till alla delar behöver överensstämma med bakgrundsrapportema utredningens uttalanden och slutsatser i huvudbetänkandet. Utredningens bakgrundsmaterial har publicerats i följande rapporter:

l Samhället och barns utveckling SOU 1975: 31 Författare: Rita Liljeström 2 Barns hälsa SOU 1975:32 Författare: Owe Petersson 3 Barns uppfostran och utveckling SOU 1975: 33 Författare: Eva-Mari Köhler 4 Förskolan, skolan och fritiden SOU 1975: 34 Författare: Leif Holgersson 5 Barnfamiljernas ekonomi SOU 1975:35 Författare: Institutet för Social Forskning 6 Barnen och den fysiska miljön SOU 1975: 36 Författare: Uno Dahlén Elsa Rönnmark Sven Thiberg

4 Förord

7 Barn och föräldrars arbete SOU 1975: 37 Författare: Ingemar Reimer 8 Barnkultur Författare: Suzanne Almqvist Britt Isaksson Till varje rapportförfattare har knutits en referensgrupp av speciellt sakkunniga på området. l denna har respektive författare diskuterat den närmare uppläggningen och utformningen av rapporten. Under arbetet har samtliga författare samlats till regelbundet återkommande seminarier. Syftet har främst varit att samordna arbetet med de olika rapporterna och diskutera avgränsningsproblemen mellan ämnesområdena. Utredningsmannen har lett författarseminariema. Utredningens sekretariat har deltagit i de olika referensgruppernas arbete. Del II av föreliggande rapport - Barnkultur i praktisk politik av Britt Isaksson - har utarbetats på direkt uppdrag av utredningen i ett senare skede av utredningsarbetet. Uppläggningen och utformningen har sketti samråd med sekretariatet. Arbete i referensgrupp och i seminarier har sålunda inte förekommit beträffande denna del. Publiceringen av bakgrundsrapporterna är enligt Barnmiljöutredningens uppfattning ett viktigt led i en diskussion om barns förhållanden, där beskrivningen görs utifrån olika kunskapsområden och uppfattningar. Ett brett underlag för debatt och beslut kan på så sätt skapas. Barnmiljöutredningen framför sitt varma tack till alla som medverkat.

För Bammiljöutredningen

Bror Rexed

/Karin Lund

Birgitta Wittorp

SOU 1975: 38

I Barnkultur

av Susanne Almqvist

Innehåll

Sammanfattning

13 Inledning i 1900-talets . . . . . . . . 13 Något om kulturutvecklingen Sverige

1 Om kultur i allmän och särskild bemärkelxe 17 Kapitel 1.1 Kultur bemärkelse 17 i sociologisk om kultur 18 1.2 Allmänna diskussioner 19 1.3 Kulturen i samhället funktioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 1.4 Kulturens av vuxna 21 1.5 Kulturella målsättningar för barn, formulerade

aktiviteter 23 Kapitel 2 Barns kulturella 23 2.1 Kulturell utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 3 Barns läsning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Barnboken som mediumzbild och text . . . . . . . . . . 3.2 Produktion och distribution av barnböcker . . . . . . . . 3.3 Barnboksförfattare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Litteraturförmedling:biblioteken . . . . . . . . . . . . 3.5 Litteraturförmedling:skolan . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Litteraturförmedling:författarcentrum . . . . . . . . . . 3.7 Innehållibarnböcker . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8 Barns läsvanor och läsintressen . . . . . . . . . . . . . . 3.9 Serieninnehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . › . . 3.10 Serierna som medium . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 4 Barn och rörliga bilder . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Filmen som medium: bamfilm . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Produktion och distribution av barnfilm . . . . . . . . . . A 4.3 Filmernas innehåll 4.4 Barns biovanor och filmintressen . . . . . . . . . . . . 4.5 Samhällets bevakning av barns filmtillgång 4.6 Filmen i undervisningen . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Televisionen: ett utpräglat massmedium 4.8 Barns TV-tittande

8 Innehåll SOU 1975: 38

4.9 Televisionens (och liknande massmedias) verkan på barn 4.10 Våld och aggressivitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.11 Andra massmediaeffekter . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 5 Teater och musik . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Institutionsteatramas för barn . . . . . . . föreställningar 5.2 De fria gruppemas barnteater . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Något om musikens innebörd . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Något om popmusikens kulturella värde . . . . . . . . . 5.5 Pop är pengar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Musikeniförskoleåldern . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Musikundervisningiskolåldern . . . . . . . . . . . . . . 5.8 Skolkonserter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 6 Variationen barns kulturella situation 6.1 Faktorer som bestämmer den kulturella situationen 6.2 Kulturella variationer mot bakgrund av inkomstskillnad 6.3 Kulturella variationer mot bakgrund av utbildningsskillnader 6.4 Skillnader i förskoleåldern 6.5 Skillnader i skolåldern 6.6 Allmänkulturella skillnader . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1975: 38

Sammanfattning

en skiss av hur barnens kulturella situation har Inledningen utgör förändrats i 1900-talets Sverige. Nya media har kommit i bruk, och äldre media har efter hand modifierats med hänsyn till innehåll och funktioner. Vissa kulturella aktiviteter har ökat i omfattning. Det har av olika skäl blivit angelägnare att vända sig till barnen med allt detta. 1 innehåller en diskussion om kulturbegreppet och kulturens Kapitel plats i samhället. Kulturen har på sistone blivit alltmera uppmärksammad Detta gäller inte bara den traditionella kulturen. Det i olika sammanhang. är ett intresse för kultur i vidsträcktare bemärkelse. Kulturbegreppet har till sådant som kommunikation, miljö, livskvalitet. vidgats att betyda Ansatser kulturens plats i samhället. Flera samhällsvegörs att bestämma av arbetslivet och den ekonomistare har pekat på kulturens avhängighet Kulturen kommersialiseras, och dess njutande och ka samhällsordningen. utövande bestäms i stor utsträckning av klasstillhörigheten. Kapitel 2 är en liten skiss av barns kulturella utveckling i allmänhet, särskilt utvecklingen av språket och bildskapandet och musikaliteten. för denna utveckling är att den går från det vaga och Typiskt osystematiska till det differentierade och organiserade, med avseende på former och innehåll. behandlar olika media i barnens miljö. De därpå följande kapitlen 3 gäller barns läsning av böcker, tidningar och serier. - Uppgifter Kapitel om produktion och distribution av barnböcker tyder på en ökande inriktning på den så kallade massmarknaden. En annan tendens är en viss frigörelse från barnlitterära schabloner: större fantasifullhet, mera verklig- - Biblioteken och skolorna är de stora institutionella hetsorientering. förmedlarna av litteratur till barnen. Barn är mycket flitiga boklånare och bokläsare, även om deras läsintresse så småningom mattas av. Detta utgör ett för skolans läs- och litteraturundervisning. Många elever problem lämnar grundskolan med en svag läsförmåga och en motvilja mot att läsa böcker. - Om bokläsandet så småningom minskar med åldern, så ökari gengäld tidningsläsandet. Och serier läses mycket gärna av barnen, alltför ansett som fört diskussioner om huruvida detta gärna har många vuxna med till seriernas ”förenklade” form samt våldsamma och hänsyn verklighetsfrämmande innehåll kan vara farligt. 4 tas de rörliga bilderna film och TV. Det är vissa I kapitel upp: skillnader mellan dessa bildmedia. Bland annat är TV-tittandet en mera

10 Sammanfattning

familjär sysselsättning och främst något för de yngre barnen, medan - På det hela taget biobesök blir mera vanligt bland de äldre barnen. överträffar barnens filmintresse vida utbudet av barnfilm, och några påtagliga åtgärder för att särskilt stimulera har barnfilmproduktionen knappast vidtagits, trots påtryckningar från olika håll. Innehållet i de filmer som många barn tar del av, har givit upphov till diskussioner liknande dem som förts kring serierna. På senare tid har vikten av aktiv filmvisning, med introduktion och diskussion, påvisats och prövats i filmklubbsammanhang. l .barnfilmklubbarna visas kortare filmer för yngre barn, och sådan filmvisning breder också ut sig på bibliotek och museer. - Televisionen är ett utpräglat massmedium. TV förekommer i så gott som alla hem och ses gärna av barn i alla åldrar, även om TV-intresset når sin kulmen ungefär i IZ-årsåldern och sedan avtar. Barnen kan ange olika skäl för att se på TV: för de yngre barnen dominerar nöjesaspekten, medan de äldre hamen också är intresserade av informationsvärdet. Under alla förhållanden torde barnen lära sig en del genom TV, och mediets pedagogiska möjligheter uppmärksammas alltmera. Dessutom har det förts och förs det diskussioner om TV: s eventuella skadlighet, på samma sätt som när det serier och film. gäller Undersökningsresultat tyder på, att TV och övriga media är mest verksamma i ett tomrum, dvs när andra kulturella tillgångar och omedelbara sociala kontakter är mindre verksamma. I kapitel 5 behandlas teater och musik. De traditionella musik- och teaterinstitutionerna har varit och är föga inriktade på barn, och det är mest de övre sociala skiktens barn som så småningom utvecklat intresse för dessa konstformer. Genom de fria gruppernas framväxt och genom institutioner av rikskaraktär har emellertid teater- och musikrepertoaren breddats och publikkontakterna _vidgats De fria grupperna har gåtti täten när det gällt att öppna barnteatern för verklighetens problem. Popmusiken är framför allt ungdomens musik, och här gör sig både en stark kulturell rörelse och en stark kommersialisering gällande. Kapitel 6 handlar om skillnader i barns kulturella särskilt mot miljö, bakgrund av föräldrarnas inkomster och utbildning, som ger upphov till skillnader i familjernas kulturella mönster. anses vara mest Utbildningen avgörande, eftersom den har ett statistiskt starkare samband med frekvenserna för olika kulturella aktiviteter. Undersökningar tyder på, att de som har lägre utbildning i större utsträckning än övriga ägnar sig åt massmediaaktiviteter i hemmet (ser på TV, lyssnar på melodiradion, läser tidningar), i mindre läser böcker utsträckning och tidskrifter, i mindre utsträckning spelar något instrument, samt i mindre utsträckning uppsöker kulturinstitutioner och evenemang av olika slag. Medan de med högre utbildning mindre ägnar sig åt etermedierna och mera åt litterära aktiviteter (läser böcker och tidskrifter), oftare spelar något instrument eller ägnas sig åt selektivt musiklyssnande, oftare är intresserade av seriös musik, samt i större utsträckning än övriga går på kulturevenemang och institutioner såsom teater, konserter, bio, bibliotek och museer. Och dessa föräldrarnas kulturella mönster överförs i stor utsträckning till barnen: de flesta barn ägnar sig mycket åt massmedia men särskilt gäller

Sammanfattning ll SOU 1975: 38

detta barn i lägre socialgrupper, medan barn i högre socialgrupper ges kulturutövande. - Det är inte bara de möjligheter till ett aktivare som varierar mellan samhällsklasserna utan särskilda kulturmönstren också den allmänkulturella situationen, livskvaliteten. Möjligheterna att sin situation är antagligen avgörande för en människas påverka och utveckling. Och dessa möjligheter varierar med själsliga välbefinnande klasstillhörigheten. en liten diskussion av de tendenser som olika Slutorden utgör undersökningar av barns kulturella miljö och verksamheter tyder på. Alla barns nås mer eller mindre av kulturutbudet i massmedia. Många barn ges inte tillfälle att i nämnvärd utsträckning ta del av den mera seriösa kulturen. De barn som sålunda huvudsakligen är hänvisade till massmetillhör främst 3. Innehållet i massmedia är ofta diakulturen, socialgrupp Massmedia har av allt att döma störst effekt när annan dåligt. kulturförmedling är mindre verksam: när barnen inte har så många andra kulturella resurser att tillgå, när föräldrarna inte har så stora möjligheter att förhålla barnen, när familjen över huvud taget är sig aktiva gentemot isolerad i samhället. Det betyder, att de kulturella satsningar tämligen makthavare är beredda att göra, i jämlikhetens namn som samhällets främst bör gälla dessa barn.

SOU 1975: 38

Inledning

Något om kulturutvecklingen i 1900-talets Sverige

Barnens såväl som de vuxnas kulturella situation har förändrats avsevärt under l900-ta1et. Nya uttrycksformer och media har utvecklats och vunnit stor spridning, och det kulturella innehållet har genomgått förändringar. Vi lever i bildens tidevarv, sägs det. Samtidigt ägnar människor en avsevärd del av sin tid åt läsning av böcker och tidningar. I massmedia förefaller många gånger gränsen mellan bild och språk diffus.

Har bilden blivit mera språklig (= betydelsebärande) och språket blivit

mera bildligt (= ytligt)? Framför allt i seriemagasinen tycks dessa uttrycksformer närma sig varandra. Serierna blev ett återkommande inslag i veckopressen under seklets första decennier, och på trettiotalet gjorde de sitt intåg också i Hittills var de huvudsakligen vardagskomiska men nu dagspressen. började det dyka upp hjältar. och äventyr. I USA sprängde serierna dagsoch veckopressens ramar och samlades i särskilda häften, men det skulle dessa nådde - Serierna utvecklades i viss dröja en tid innan Sverige. interaktion med filmen, såväl stil- som innehållsmässigt. Så framträdde t. ex. Musse Pigg och Tarzan både i serierna och på ñlmduken. På trettiotalet hade filmen etablerat sig som ett folknöje, särskilt bland yngre människor, och man började oroa sig för och diskutera filmens effekter. Stumfilmen ersattes av ljudfilmen vid decenniets ingång, biografkedjoma byggdes ut och konsoliderades, och iSverige producerades mången bred underhållningsfilm. Barnen kunde se Anderssonskans Kalle och Disneyfilmer. Den amerikanska dominansen var stark på filmområdet liksom när det gällde serierna - under filmsäsongen 43-44 var 63% av filmerna amerikanska mot 15% svenska (som visserligen gjordes i flera kopior). Också i ljudvärlden hände det saker. AB Radiotjänst startade sin verksamhet 1925, och 1930 fanns det radiomottagare i ungefär vart fjärde hushåll. De var dyra i början, så det dröjde innan arbetarfamiljerna mera allmänt kunde skaffa dem. 1940 fanns det i alla fall mottagare i två hushåll av tre. Programtiden uppgick till tio timmar om dagen: det var sändningsuppehåll för- och eftermiddagar. För barnen fanns Barnens brevlåda. Liksom den tekniska och ekonomiska utvecklingen på pressens och

14 Inledning SOU 1975: 38

filmens områden gjorde, att bilder i mängd importerades till Sverige från framför allt USA, så innebar utvecklingen på fonogram- och grammofonområdet att särskilt den afro-amerikanska musiken kom hit. På trettiotalet var det swing, och den vanliga dansmusiken blev mer och mer jazzbetonad. På de traditionella kulturinstitutionema gick det stillsammare till. Teatrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg gav skolföreställningar och rabatt till ordinarie föreställningar. Detta kom mest de övre sociala skiktens ungdomar till godo. Riksteatern bildades på 30-talet och kom igång med sina skolteatertuméer i början på 40-talet. - Inom studieförbunden spelades amatörteater. Musik och dans förekom i begränsad utsträckning. Det våldsamt ökande bildutbudet har inte inneburit att läsandet minskat. Både försäljningen och utlåningen av böcker ökar kraftigt under 1900-talet, och folk läser tidningar i stor utsträckning. - Vad barnböckernas innehåll beträffar var det länge traditionellt eller sagoaktigt familjelustigt. 30-talet var en stillsam litterär period, (däremot började det dyka upp små böcker omkring Disneyñgurerna). Efter kriget började barnbokens gränser överskridas mera påtagligt, genom insatser som Lindgrens och Hellsings blev böckerna roligare och vanvördigare, och genom insatser som Kullmans mera realistiska. Det blev populärt med deckare inte bara på bokens område utan också på filmens ochi serierna. På 50-talet kunde barnen t. ex. följa Mästerdetektiven Blomqvist. Riktiga barnfilmer började göras i något större utsträckning. Farhågoma för filmens effekter hade lett till mycket begränsade insatser på området. Nu blev en ny fara märkbar: översvämpå 50-talet mades landet av amerikanska seriemagasin, till många barns förtjusning och några vuxnas förfäran. Nu kunde serierna spridas mer okontrollerat bland barnen, och inom magasinens pärmar” kunde värre ruskigheter frodas än i pressen. Diskussioner fördes om seriemas eventuella skadlighet. Kronan på verket blev televisionen, som startade sin verksamhet 1956 och snabbt bredde ut sig, trots att apparaterna till en början var mycket dyra (de motsvarade 10-15 % av en industriarbetares årslön före skatt). 1962/63 hade två hushåll av tre mottagare. Mer än nio av tio hushåll hade radioapparat. Ljudradions program 2 korn 1955 och program 3 tio år senare. TV 2 korn 1969. Programtiden ökade till 48 timmar/dygnet för radion och 8 för teven, 1968/69. Grammofon- och skivförsäljningen ökade avsevärt under 50- och 60-talen. På 50-talet var jazzen populärare än både förr eller senare och var det framför allt bland ungdomen. Under senare delen av decenniet bröt rock-and-rollen fram, för att ersättas av popen under 60-talet. På det hela taget har den totala bild- och ljudkonsumtionen ökat genom denna mediautveckling. Vad de olika media beträffar, så innebar televisionens inträde en viss minskning i användandet av övriga media särskilt filmen, men också radion. Samtidigt förändrades dessa andra medias funktioner. Radion blev ett mera utpräglat musikmedium, och P3 utvecklades till en typisk ungdomskanal. Filmen bevarade sin popularitet

SOU 1975: 38 Inledning 15

bland ungdomarna, för vilka den kunde fylla särskilda funktioner. Men inte bara bild- och ljudkonsumtionen, utan också läsning och mera utpräglat kulturella aktiviteter har ökat i omfattning. Det senaste decenniet har vi fått bevittna en kulturell expansion på många områden: de fria teater- och musikgrupperna, allaktivitetshus och levande verkstäoch muséer, Centrumbildningar och forumder, aktiviteter på bibliotek ökat deltagande i studieförbundens verksamheter, och ett bildningar, för såväl barn som kultur i den allmänna debatten. Särskilt ökat utrymme livlig var utvecklingen under senare hälften av sextiotalet. En viktig fråga är, hur denna utveckling av såväl massmediakonsumtion som kulturella aktiviteter ter sig för olika klasser i samhället. Får alla det lite bättre, oberoende av var de startar? Eller har utvecklingen två linjer: en mera aktiv för de övre sociala skikten och en mera passiv för arbetarklassen och angränsande skikt?

l Om kultur i allmän och särskild

bemärkelse

Vad är kulturell verksamhet, till skillnad från annan verksamhet? Ordet kultur används med varierande betydelse i många sammanhang, ofta på ett ganska obestämt sätt. En vanlig betydelse omfattar de traditionellt sköna konsterna: musik, teater, bildkonst och litteratur, samt museiverksamhet. På senare tid har betydelsen vidgats, åtminstone i den offentliga diskussionen, som därmed närmar sig ett mera samhälleligt och sociologiskt perspektiv.

1.1 Kultur i sociologisk bemärkelse

Inom sociologin har ordet kultur” alltid haft en vidare innebörd äni vardagsspråket, även om också här betydelsen varierar. På det hela taget i vid bemärkelse står det för inlärt beteende, men med betoning på beteendets ideella eller själsliga aspekt: uppfattning, värderingar, normer, roller. Kulturen är-allomfattande: allting har mer eller mindre en ideell aspekt, allting bygger mer eller mindre på inlärning. Kulturi sociologisk bemärkelse är alltså inte en del av utan en aspekt på den samhälleliga verkligheten. Vad har då detta för samband med det mer eller mindre avgränsade område, som vi vanligen kallar kultur? En aspekt på samhället kan inte omedelbart översättas till en del av samhället, men det bör vara möjligt att diskutera fram en sådan översättning. Om kulturen är en aspekt på verkligheten, så bör man som kulturområde kunna urskilja den del av verkligheten, där denna aspekt är särskilt dominerande. Så brukar emellertid inte kulturbegreppet tillämpas inom sociologin. Sociologer och kulturantropologer behåller sitt vida perspektiv på kulturen och undersöker utifrån detta olika samhällen och delsamhällen. Vad kännetecknar kulturen på Trobrianderna? Hurdan är haschrökamas subkultur? Finns det någon ungdomskultur? I sådana undersökningar beskrivs typiska beteenden, normer, rådande uppfattningar och värderingar i dessa samhällen.

Men vad är kultur, egentligen? Och vad finns det för samband mellan den allmänna kulturen, det särskilda kulturområdet, och samhället i övrigt? Det är särskilt frågor om kulturens förhållande till andra delar av

samhället, som har tagits upp i de senare årens allmänna kulturdebatt.

18 Om kultur iallmän och särskild bemärkelse SOU 1975: 38

1.2 Allmänna diskussioner om kultur

Kulturella frågeställningar har på senare tid blivit alltmer uppmärksammade och diskuterade, också i sammanhang där detta förr var mindre vanligt. l låginkomstutredningen, t. ex., har levnadsnivåbegreppet vidgats till att omfatta också kulturella resurser. I den aktuella debatten om levnadsnivå betonas alltmer olika aspekter på livskvalitet vid sidan av materiella och ekonomiska kriterier. l studien Den kulturpolitiska debatten under 1960-talet” beskriver Sven Nilsson kulturbegreppets utveckling genom den allmänna debatten. Kulturbegreppet vidgas under sextiotalet, och kulturen relateras till

samhället i övrigt. 1962 utgav Bengt Nerman sin bok ”Demokratins

kultursyn, en uppgörelse med auktoritär kulturförmedling i studiecirklarna. Här vidgar kulturbegreppet genom att författaren lägger vikt vid personlig utveckling och helhet: den kulturella rörelsen blir viktigare än den kulturella nivån. Dessa tankar gav upphov till diskussion om det legitima i att över huvud taget utöva kulturell påverkan. Några menade, att detta inte är legitimt, och utvecklade ett liberalt kulturprogram med tolerans för olika uppfattningar och med värdeneutralitet som princip för samhällets och skolans kulturförmedling. Den liberala synen kom att kritiseras mer och mer, främst för att inte ta hänsyn till sådant som försvårar den kulturella utvecklingen: ekonomisk och social orättvisa samt kulturens kommersialisering. Kulturen relaterades alltså till samhället i övrigt. Dessutom fortgick en vidgning av kulturbegreppet till att beteckna någonting mycket allmänt: miljö, kommunikation, livskvalitet. Men det är de allmänna resonemangen som brukar innehålla en så vid definition av kulturen, medan de konkreta förslagen ansluter sig till den traditionellt begränsade. I den allmänna kulturdebatten har vi alltså två slags uppfattningar om kulturen: en vid (som närmar sig den Sociologiska, men mera betonar skapande än inlärning) och en snäv (som anknyter till det traditionella kulturområdet, ofta av praktiska skäl - men också utvidgar detta). Det finns anledning att behålla dessa två uppfattningar, eller rättare sagt: det finns anledning att inte bara begränsa sig till en, den snäva. Den snäva kulturuppfattningen är ofta given av de praktiska omständigheterna men dessa kan bedömas utifrån en vid kulturdefinition. Den snäva kulturen bör inte blandas ihop med den vida, utan förhållandet mellan dessa diskuteras. Kultur i vid bemärkelse är en livsnödvändighet för människor - men vilken snäv kultur som helst är det inte.

l sitt betänkande ”Ny kulturpolitik” befäster kultur-rådet en viss

utvidgning av det traditionella området för kultur, och de målsättningar som anges för kulturpolitiken är kanske en ansats till ett allmänkulturellt begrepp. Men förhållandet mellan allmän kultur, det avgränsade kulturområdet, och samhället i övrigt utforskas inte närmare. I överensstämmelse med den allmänna debattens betoning på kommunikation och aktivitet samt uppmärksamhet på massmedia, hänförs till kulturområdet inte bara yrkesmässigt konstnärlig och museal verksamhet, utan också mottagandet av sådan verksamhet, amatörverksamhet och media för

SOU 1975: 38 Om kultur i allmän och särskild bemärkelse 19

masskommunikation (press, radio och television). till kulturom- Det ligger nära till hands att också hänföra utbildningen rådet. Göran Therborn föreslår, att kulturen består av ideologi, konst och Det är en rimlig uppräkning. Till vetenskap i vid bemärkelse vetenskap. hör utbildningen. Av administrativa skäl avstår kulturrådet emellertid från att ta med utbildningen i sin domän (mer än utbildning i särskilda kulturämnen). Det betyder, att rådets praktiska kulturbegrepp närmast omfattar konst och ideologi.

l denna studie är kulturområdet ganska givet genom uppdragets formulering. Det kommer att sammanfalla med kulturrådets, ungefär som gör kulturen till en restkategori, sent en administrativ avgränsning administrerad som den är. I princip tycker jag att detta är tvivelaktigt, med mera allmänkulturella resonemang. Men och det bör kompenseras dessa hinner jag bara antyda inom ramen för det här arbetet.

1.3 Kulturen i samhället

Avsiktliga kulturpolitiska åtgärder är inte det enda som bestämmer vare

inom ett särskilt kulturområde eller människors kulturelsig utvecklingen la tillvaro i allmän bemärkelse. I ett kapitalistiskt samhälle är privata vinstintressen och dessa gör sig gällande också i förhållande till avgörande kulturen. Det betyder att den levande kulturen alltid har att kämpa mot sin kommersialisering. Samtidigt är den levande kulturen en förutsättning för den kommersialiserade kulturen: den senare behöver ju friskt blod

med jämna mellanrum. På barn- och ungdomskulturens område har vi de senaste decennierna sett såväl en ökande kommersialisering som en ökande kulturell utveckling, delvis i ömsesidig avhängighet: vinstintresserade privatföretag har tagit hand om kulturella yttringar och kulturarbetare har utvecklat mot ett anonymt kommersialiserat samhälle. Popmusiken är sig i protest väl det främsta Mot en sådan bakgrund är det som exemplet på detta. åtgärder måste diskuteras: hurdana skall dessa vara för att kulturpolitiska påverka en utveckling som styrs av privata vinstintressen? Det är inte bara kulturkommersiella krafter som en kulturpolitik har att ta hänsyn till. Privata vinstintressen medför inte bara den särskilda kulturens utan har också en avgörande betydelse för kommersialisering den allmänkulturella miljön: denna förlorar i sammanhang, överblick,

allmän påverkbarhet.

Människors kulturaktiviteter beror också på hur mycket fritid de har den. Sambandet mellan arbetsliv och fritid har och hur de orkar utnyttja av Bertil Gardell och från belysts från arbetspsykologiska utgångspunkter av Harald Swedner. Vardera kommer till ett kultursociologiskt perspektiv att när arbetet för den enskilda individen kännetecknas av slutsatsen brist och överblick, är det ofta svårt att enformighet, på inflytande också bortsett från ekonomiska kompensera detta genom en aktiv fritid, hinder. Den som har ett meningsfullt och omväxlande och tidsmässiga

20 Om kultur i allmän och särskild bemärkelse SOU 1975: 38

arbete med möjlighet att själv påverka sin arbetssituation kan överföra sin initiativkraft till fritiden. En människas möjlighet till kulturella aktiviteter på fritiden bestäms tydligen i stor utsträckning av hennes plats i produktionen, med allt vad det innebär av inkomster, arbetsförhållanden, arbetstider, yrkesstatus, utbildning. Särskilt anses utbildningen vara kulturellt strategisk. Besöks- -frekvens på kulturinstitutioner och deltagande i andra kulturaktiviteter har ett starkare samband med utbildning än med socialgruppstillhörighet och inkomstnivå, påpekar kulturrådet i sitt betänkande. Vad kan kulturen betyda mot bakgrund av allt detta? Vad kan den särskilda kulturen betyda för den allmänna kulturen? Vad kan en människas sysselsättning på fritiden betyda för hennes själsliga välbefinnande?

1.4 Kulturens funktioner

För det första har (den särskilda) kulturen egenvärde. Den är eller kan vara någonting gott i sig - som omedelbar sysselsättning, som lek. Livet pågår ju i varje sekund, särskilt för barnen. För det andra kan kulturen fylla olika funktioner, individuella och samhälleliga. En viktig individuell funktion är kulturens terapeutiska värde, ett värde som ofta har anknytning till kulturens egenvärde men inte är identiskt med detta. Att det är roligt med kultur låter sig alltid sägas, om man vill. Att kulturen har en helande verkan förutsätter att själen är trasig eller tilltufsad. Det är ganska vanligt och kan bero på tillfälliga eller grundläggande förhållanden i den sociala miljön. Tillfälliga störningar kan t. ex. uppstå när barn läggs in på sjukhus: borta från hemmet och införda i en mer eller mindre anonym kan det

rollsstruktur

hända att de utvecklar själsliga kriser. Det finns olika metoder att möta detta på - den främsta är väl ökad familjekontakt, men som ett viktigt hjälpmedel betraktas nu lekterapi, som ger barnet möjlighet att på ett skapande om än ställföreträdande sätt bearbeta sin rädsla och övergivenhet. Vissa mera grundläggande förhållanden i den sociala miljön ger upphov till upprepade själsliga störningar, som hos somliga kan ta sig allvarliga uttryck. De samhälleliga konflikterna alstrar själsliga konflikter av olika slag, förmedlade genom olika närmiljöer. För barnen är dessa närmiljöer

familjen, daghemmet, andra institutioner, skolan, kamratgruppen, bo-

stadsområdet - och i alla dessa närmiljöer budskap från fjärran, genom olika media. En både stympad och kaotisk tillvaro, kan det förefalla. Både för mycket stimuli och för litet: massor av intryck, men föga hjälp att hantera dem. Det har talats mycket om torftiga hemmiljöer och hur betänkligt det är att de flesta barn inte får samhällets stöd förrän i 5-6-årsåldern. Men det stödet är också betänkligt: skolan är, trots ambitiösa förändringar och målsättningar, framför allt präglad av ämnesindelning och konkurrens, vilket inte kan vara särskilt lämpligt från en allmänkulturell synpunkt.

SOU 1975: 38 Om kultur i allmän och särskild bemärkelse 21

Förskolan är ur den synpunkten lämpligare men dess resurser är bristfälliga. I ett långsiktigt och samhälleligt perspektiv blir kulturens kritiska och frigörande funktion av_ största intresse. Då gäller det att påverka och förändra samhället, inte bara anpassa sig till det, och detta förutsätter utveckling av kunskaper och lust och självförtroende och social medvetenhet. Varför vill de vuxna ge barnen kultur, då? Vill de att barnen skall frigöra sig eller hålla sig lugna? Och vilka vuxna vill att vilka barn skall frigöra sig? Och vilka barn gör det faktiskt?

1.5 Kulturella målsättningar för barn, formulerade av vuxna

Kulturen är mycket uppmärksammad i våra dagar, och kulturella överväganden kan vi finna både här och där. Varför detta intresse? Beror det på att vi nu har nått så långt i Sverige när det gäller det primära materiell behovstillfredsställelse att vi äntligen kan ägna oss åt våra kulturella behov? Kulturen som lyx. Eller beror det på att vi genom den materiella och ekonomiska utvecklingen gjort kulturella förluster, så att kulturen blivit problematisk? Kulturen som livsnödvändighet. Om det är kultur i snäv bemärkelse som är lyx och kultur i vid bemärkelse som är livsnödvändig, blir båda dessa frågor rimliga. Och frågan om den livsnödvändiga kulturen blir förstås viktigast. Det är viktigt att utforska, hur förhållandet mellan vid och snäv kultur gestaltar sig när det gäller just barn: barn i förhållande till vuxna, barni olika åldrar, olika kategorier av bam. Den snäva kulturen förefaller på det hela taget mindre skild från den vida hos barn än hos vuxna - särskilt små barn är, som det heter, inte så differentierade. Tidigare var det främst barns snävt kulturella intresse som de vuxna uppmärksammade, liksom barns brist på intressen: serier framför goda böcker, t. ex. Nu gäller diskussionerna ofta den allmänkulturella utvecklingen, och i samband med detta blir barns egna verksamheter av större intresse, liksom deras sätt att motta olika mediainnehåll. Allmänna formuleringar av mål och medel för barns utveckling finner viibarnstugeutredningens betänkanden om dels förskolan, dels 7- 12-åringars fritidsverksamhet, hos utredningen om skolans inre arbete, samt i läroplanen för grundskolan. Förskolan: Målsättningen är allmänkulturell: att (ge förutsättningar för att) barnet utvecklar såväl en stabil självuppfattning som en systematisk_ omvärldsförståelse samt en god förmåga att kommunicera med andra människor. Detta kan ske genom kommunikation och aktiviteter av olika slag. Särskilda .kulturaktiviteter tas upp som viktiga moment i det pedagogiska programmet och deras betydelse för den allmänkulturella utvecklingen antyds: om det fria skapandet sägs t. ex., att detta alltid kan ses som ett uttryck för en bearbetning av barnets tidigare erfarenheter”, dvs. begrepps- och kommunikationsutveckling. Grundskolan: Målsättningen är att såväl främja elevernas allmänna

22 Om kultur iallmän och särskild bemärkelse SOU 1975: 38

utveckling till harmoniska människor och ansvarskännande samhällsmedborgare (en allmänkulturell målsättning) som bibringa dem särskilda färdigheter och kunskaper. Det senare blir, tillämpat på kulturämnena, såväl estetisk fostran som samhällelig bildanalys och liknande, i den utsträckning detta har slagit igenom. Som kulturämnen kan vi urskilja svenska (i sin litterära aspekt), musik, teckning, konst och slöjd. Det är svårt att finna tendenser i läroplanens målsättningar för de olika ämnena, eftersom dessa är så allmänt hållna. Men det förefaller som om de ovan uppräknade ämnena förväntas i högre grad än andra bidra till elevernas allsidiga och totala utveckling. Skolbarnens fritid: Målsättningar och motiv formulerade av barnstugeutredningen och utredningen om skolans inre arbete handlar om individuell och samhällelig integration. Skolan bör öppnas för fritidsaktiviteter, olika grupper och kategorier av barn bör komma i kontakt med varandra, barn och vuxna bör samtala med varandra. Samtalsämnen kan t. ex. vara kulturaktiviteter och massmediainnehåll av olika slag. I sådana här målformuleringar är barnens allmänkulturella utveckling vanligtvis överordnad mera speciellt kulturella aktiviteter. Hur långt detta sedan förverkligas är en öppen fråga. Politiska målformuleringar och beslut är, som sagt, inte det enda avgörande - vi har också traditionella förhållanden och aktuella ekonomiska intressen som gör sig gällande. Det är inte bara i dessa nämnda sammanhang som den allmänkulturella målsättningen är den övergripande, utan också i mera speciellt kulturella sammanhang. På t. ex. det nordiska seminariet för barn och kultur 1969 slogs det fast, att ”bamkulturens mål är att hjälpa till att utveckla friare och starkare människor som med större självständighet kan bestämma över sitt eget liv och förbättra det samhälle de lever i. (Återgivet i Barn - kultur - samfunn.)

SOU 1975: 38

2 Barns kulturella aktiviteter

Att avgränsa ett särskilt kulturområde är svårare när det gäller barnen än när det gäller de vuxna. Vi kan se det lilla barnet som en allmän, om än varelse, vars kulturella rörelse så småningom kommer att vagt, kulturell utvecklas, begränsas till och kanaliseras i de av omgivningen givna formerna och innehållen. Ofta sker detta på ett sätt, som är till förfång för den allmänkulturella utvecklingen. I bästa fall utvecklar barnet också möjligheter att påverka de kulturella formerna och innehållen.

2.1 Kulturell utveckling

tid är en period av kulturell aktivitet, som tillkommer Språkinlärningens så gott som alla människor: alla måste ju lära sig och lär sig faktist något språk (utom de som är hindrade av allvarliga hörsel- eller hjärnskador eller total social isolering, det senare mycket sällsynt). Barns resurser varierar och de lär sig därför språket mer eller mindre väl, men under alla förhållanden är det av avgörande betydelse, och under alla förhållanden innebär det en kulturen aktivitet. Innebär, inte bara möjliggör. Så småningom börjar barn använda språket mer och mer, tala för att uppnå Om de vill estetiska föreställningar så kan de någonting. förmedla använda språket på ett särskilt sätt, i en särskild form: litterär, poetisk. Men från början använder inte barnet språket - de bara gör det, gör språket, talar utan något särskilt syfte. Det kan dröja innan ett barn lär sig använda språket. Om det vill uppnå någonting kan det länge föredra att använda gester (ljud- eller kroppsrörelser) t. o. m. sig av förspråkliga om det redan har möjlighet att uttrycka sin önskan verbalt. Språket tycks inte genast vara ett redskap, snarare en leksak. Språkinlämingen innebär, att barnet börjar urskilja vissa ljud och ljudsammansättningar som betydelsebärande och därigenom såväl skilja från andra ljud som tillägna sig dessa betydelser. Här kan vi tala språkljud om såväl fördjupning av sinnesintryck som utveckling av föreställningar: dels är barnet under jollerperioden och den första tiden av språkinlärningintresserat av alla dessa små ljud, av deras sensuella yta - dels en mycket utvecklar det sina föreställningar i det att dessa knyts till ljuden och blir mera beständiga, kan kombineras med varandra till nya föreställningar och så vidare - barnets och andra intryck av dels fördjupas synintryck

24 Barns kulturella aktiviteter SOU 1975: 38

att dessa får sin benämning: därigenom fördjupas det omedelbara intrycket, föreställningen om det närvarande, med föreställningen on det frånvarande. Igenkännandet förstärks: när barnet kan benämna ett föremål ökar sannolikheten att det erinrar sig andra, liknande, vilket till att börja med bör fördjupa intrycket. Senare, för barnet och den vuxne, kan tvärtom benämnandet innebära att man alldeles slutar upp att lyssna och betrakta och i stället bara registrerar företeelserna i sin omgivning.

Men det är inte bara språkinlärningen som har denna kulturella innebörd, utan mer eller mindre all barnets lek och verksamhet. Barnets handhavande av materiella föremål utvecklar nog inte bara dess praktiska förmåga utan fördjupar och förtydligar också sinnesintrycken, vilket har en estetisk Och barnets sociala kontakter aspekt. ger barnet en mängd betydelser, som kan förklara eller fördunkla eller rentav strida mot barnets mera omedelbara erfarenheter.

Beträffande den övriga kulturella begränsningen och utvecklingen är den

mindre tydlig än språkutvecklingen. Enligt Gunnar Berefelt är bildskapandet något som föregår bildtittandet: barnet börjar tidigt rita och måla men det dröjer innan det kan betrakta bilder. Detta kan diskuteras. Kan inte barnet titta på bilderi t. ex. en pekbok lika tidigt som eller tidigare än det kan hålla i en penna och göra märken på ett papper? Mot detta kan invändas att bilderna på detta tidiga stadium inte fungerar som just bilder för barnet utan som synintryck i största allmänhet, och det verkar ju rimligt: barnet skiljer inte genast mellan bilder och andra synintryck. Å andra sidan tycks då vilka synintryck som helst för barnet kunna ha den estetiska innebörd som de vuxna i första hand tillägger tavlor och liknande. Likaväl som att säga att ingenting är bild för det lilla barnet skulle man kanske kunna säga att allting är det. Om det dröjer innan barnet skiljer bilder från andra synintryck och börjar tillägga just bilderna en särskild estetisk innebörd, så bör väl detta också gälla barnets bildskapande. Vuxna kan kalla barnets första klotter för en bild, ett litet konstverk - men barnets avsikt var det väl inte. Berefeldt menar att klottret snarare är en motorisk övning än ett skapande av någonting, och att barn kan vara ointresserade av produkten ända upp i femårsåldern. Vuxna tycker ofta att barnets klotter snart börjar likna någonting: det börjar anta vissa former men dessa kan likna lite av varje, och eventuella tolkningar görs i efterhand, till exempel på förslag från någon vux_en.

Hur är det då med den musikaliska förmågan? Samma förhållande bör gälla. här som beträffande synintrycken, och enligt Bertil Sundin är musikaliteten under hela skolåldern inte särskilt differentierad även om differentieringen ökar. Barnet skiljer inte så noga mellan toner och klanger, språkljud och _andra ljud. Motsättningen mellan buller och musik är inte särskilt intressant. Barnets intresse för ljud är mera allmänt. Och när barnet börjar uppfatta vissa ljudintryck som musikaliska och själv

Barns kulturella aktiviteter 25 SOU 1975: 38

musik med rösten eller kroppen eller instrument, så är det producera fråga om musikaliska massintryck resp. massuttryck: rytmens puls och klangen betyder mera än melodien. Detta ligger i linje med Jean Piagets tankar om förskolebarnets intuitiva tänkande och handlande.

Så här kan vi fortsätta att diskutera barnets tillägnande av de givna kulturella formerna. När dansar barnet, och när rör det sig bara? När barnet och när jollrar eller talar det? När fablar barnet, och när sjunger berättar det om någonting? När tittar barnet på TV, och när ser det på gubben i lådan? När spelar barnet teater, och när härmar det oreflekterat? När dramatiserar barnet, och när försöker det bara uttrycka sig med de medel som står till buds? När leker barnet, och när arbetar det? Då blir också barnets allmänna miljö av stor kulturell betydelse (i vår begränsade bemärkelse av kultur) - inte bara på sikt utan omedelbart. och institutionernas utrustning i alla avseenden, barnets Hemmets behovstillfredsställelse, och dess omedelbara kontakt med materiella människor - människor som pratar med barnet och erkänner andra - och som barnet som en som vill något och därför har något att säga om barnet och uttrycker detta medkroppslig kontakt. språkfärtycker är svår att träna utan samtidig uppmuntran av kommunikationsdigheten intentionen: det gäller inte bara att kunna säga något utan också att vilja att säga det. Om barnet från säga det, att tro att det har någon betydelse för skull, så behöver det senare social början lär sig språket skojs för att verkligen utveckla språket som ett kommunikationsuppmuntran medel.

SOU 1975: 38

3 Barns läsning

3.1 Barnboken som medium: bild och text

hänförs ibland till massmedia, ibland inte. I varje fall uppfyller Boken inte i samma utsträckning som press och etermedia de krav, böckerna som man brukar ställa på ett massmedium. Enligt t. ex. Denis Mc Quail

kännetecknas ett massmedium av följande:

En sammansatt och formellt reglerad produktionsorganisation, stor publik, som är heterogen till sin en obegränsad och i praktiken

sammansättning, och som samtidigt mottager samma meddelanden, fastän mycket spridd i

rummet, ett opersonligt förhållande mellan sändaren och publiken, betraktas som ett modernt kollektiv. och för övrigt kan publiken

kan vara få, och mottagandet är inte Bokens mottagare ganska Mottagaren har samtidigt så som när det gäller press och etermedia. möjlighet att välja när, var och hur hon vill läsa en bok. Detta förutsätter å andra sidan ett visst aktivt intresse. anses (av somliga kommunikationsforskare) Enligt Joseph Klapper inblandad än radiolyssnaren eller TV-tittaläsaren vara mindre personligt att hon inte känner att hon är personligen tilltalad, ren i den betydelsen mera inblandad i den betydelsen att hon måste delta på ett men samtidigt Om TVskapande sätt i denna mera opersonliga typ av kommunikation. beror på att mottagaren känner sig personlioch radiointresset verkligen inte ta här. Antagandet om läsarens gen tilltalad skall jag upp insats förefaller riktigt. Barn kan utan vidare titta ofrånkomliga skapande

Läsa måste ide lära är det en annan sak att all

på TV. sig. Sedan ett moment av tolkning och att all tolkning kan varseblivning innehåller

utvecklas. det att barnboken är just barnbok? Det betyder att den är Vad innebär till Det gäller väl mer eller mindre alla särskilt anpassad sin publik. barnboken är det ett dominerande kännetecken. böcker, men hos talar om adaptationen: det är barnboksförfattarens (mer Göte Klingberg eller mindre medvetna) anpassning till läsarens intressen, behov, upplevel- . . och säger att kanske är sesätt, förkunskaper, uthållighet, läsförmåga. som tar hänsyn till bristande kunskaper och den adaptation den centrala som lätt erfarenheter hos läsarna, under det att läsarnas intressen är något

28 Barns läsning

kan förändras, bl. a. just under inflytande av vad de läser. En annan fråga är hur nödvändig den adaptation är som faktiskt förekommer. . f och konstaterar att det inte finns mycket forskning på detta område. Den nödvändiga anpassningen till barns bristfälliga kunskaper och färdigheter skulle innebära en kvalitetssänkning om litterär och konstnärlig kvalitet vore lika med stora kunskaper och färdigheter. Men det finns annat: barns stora öppenhet för såväl omedelbara upplevelser som nya betydelser. Är inte barn kulturellt livligare än de flesta vuxna? Och är det, å andra sidan, en naturnödvändighet att denna barnsliga öppenhet sluts? l barnboken intar bilden en väsentlig plats. För de små barnen är den helt dominerande, sedan breder texten ut sig mer och mer och bilderna blir illustrationer eller försvinner helt. Vilken funktion har då barnbokens bild, jämfört med andra bilder såsom TV-rutans? Max har Lundgren kallat den för en långsam bild (Strömstedts referens): det är en bild att sitta och se på, att fördjupa sig i till skillnad från TV-rutans, masstryckets, och utereklamens snabbt förbiilande bilder. Poesin är ovanlig i barnböckerna. Poesin är en uttrycksform, som går ut på att orden används på ett bildligt snarare än språkligt sätt. Det betyder också att orden har större egenvärde än i det vanliga (inklusive litterära) tänker språkbruket. Vanligen vi inte på exakta ordalydelser utan på betydelser. I poesin blir ordalydelsen viktigare. Ordalydelsen förefaller också vara relativt viktig för det lilla barnet, som just har börjat upptäcka och lära sig språket. Visst är betydelsen viktig: det är fantastiskt att saker och händelser och varelser har namn. Men språkinlärningen anknyter till jollerperioden, då barnet finner ett rent nöje i ljuden - ett nöje som följer med in i språket. Så är det framför allt de små barnen som finner nöje i poesi: rim och ramsor. Och poesin närmar sig bilderna, i möjligheten att fördjupa omedelbara upplevelser. Eller som Britt G. Hallqvist skriver: Poesins uppgift är att levandegöra. Det gäller också dikter för små bam.

3.2 Produktion och distribution av barnböcker

Bland barnbokens ekonomiska intressenter har vi för det första bokförlagen. Bokförläggare är inte bara ekonomiskt intresserade, men deras kulturella intresse är mycket varierande. Enligt Gunilla Ambjörnsson påverkar förlagens kommersiella intressen barnbokens såväl litterära och konstnärliga som kvaliteter. politiska ,Politiskt kontroversiellt och konstnärligt ambitiöst stoff tas mindre gärna emot än sådant, som betraktas som allmänt Detta innebär en gångbart. utslätning av barnböckernas innehåll. Ytterligare en utslätande faktor utgör de utländska och förlagen samtryckningen. Samtryck innebär, att en bilderbok trycks i ett land för distribution i ett flertal länder. Detta gör upplagan större. Läsekretsen blir mera heterogen, med ännu flera olika vuxna att inte stöta sig med. Hur ser utgivningen av barn- och ungdomslitteraturen ut? Följande

SOU 1975: 38 Barns läsning 29

är huvudsakligen hämtade från litteraturutredningens delbeuppgifter tänkande Litteraturen i skolan och slutbetänkande Boken. Utredhar Bibliografiska institutets statistik gällande åren ningen analyserat 1966-70, med kompletteringar för åren -70 och -72. Löpande statistik, med särskilda om barn- och ungdomslitteraturen, har förts uppgifter fr. o. m. år 1953. Dessförinnan är statistiska uppgifter om barnboksutgivningen mera begränsade. skiljer mellan bokhandelslitteratur och mass- Litteraturutredningen marknadslitteratur. Den förra distribueras i första hand av bokhandlama, den senare av Pressbyrån. Lars Furuland definierar massmarknadslitteraturen som den litteratur, som marknadsföres med sikte på en massmarknad, till lågpris och i regel utges i serieform. Analogt är produceras de förlag, vilkas utgivning domineras av denna massmarknadsförlag litteratur. Barnboksutgivningen är emellertid inte så specialiserad. Här är uppdeli massmarknads- och bokhandelslitteratur inte så klar som inom ningen utgivningen för vuxna. Detta gäller, enligt Furuland, både ur marknadsförings- och kvalitetssynpunkt. Det hindrar inte att det finns tydliga tendenser hos vissa bamboksförlag att koncentrera sig på massmark- Carlsen if, Åhlén & Åkerlund, Williams.) naden. (B. Wahlström, Därför är det kanske lämpligt att, som litteraturutredningen, betrakta barn- och ungdomslitteraturen i sin helhet som en kategori (medan vuxenlitteraturen indelas på följande sätt: skönlitteratur, facklitteratur, massmarknadspocket, inbundna billigböcker, större verk kvalitetspocket, och Detta får emellertid vissa konsekvenser. Det som kallas övrigt). barnlitteratur visar sig vara mycket heterogent, med t. ex. stora prisskillnader. Eftersom barnböckema huvudsakligen är skönlitterära, med av skolböckerna, kan vi jämföra dem med bokhandelns undantag skönlitteratur liksom massmarknadslitteraturen för vuxna. Då visar det att barn- och ungdomslitteraturen i flera avseenden befinner sig sig någonstans mellan dessa vuxenkategorier. Den mesta barnlitteraturen består av skönlitteratur, och därav utgör prosan nästan alltihopa. Bara någon procent dramatik och poesi, medan 15 % av den vuxna skönlitteraturen utgörs av lyrik och 3,5 % av drama. Hälften av den svenska bamboksutgivningen består av översättningar, vilket är mera än inom den vuxna bokhandelslitteraturen men mindre än där 85 % är översatt. - Den seriösa inom massmarknadslitteraturen, barnlitteraturen översätts i mycket mindre utsträckning, och på sjuttiotalet har denna översättning minskat påtagligt. 1973 såg det t. ex. ut så här på de två förlag som leder den seriösa bamboksutgivningen: Bonniers titlar och 2 översättningar från engelskan, Rabén och gav ut 21 svenska av vilka 7 engelska översättningar (av vilka i sin Sjögren gav ut 85 titlar tur 4 bilderböcker). Bland de översatta språken dominerar engelskan: till 55 % inom den vuxna bokhandelslitteraturen, 71,5 % inom barnlitteraturen och 87 % inom massmarknadslitteraturen. En ungefärlig sammanställning av spridda uppgifter om upplagestorlek är större för barnlitteraturen än för den vuxna tyder på, att upplagoma

30 Barns läsning SOU 1975: 38

bokhandelslitteraturen. Därigenom blir den också lönsammare. Hur lönsamheten förhåller sig till massmarknadslitteraturen är svårt att säga eftersom det inte har gått att få fram några vidare uppgifter om denna, men litteraturutredningen förmodar att det är en lukrativ affär. F örlagskoncentrationen är större när det gäller bamlitteraturen än när det gäller bokhandelslitteraturen för vuxna. Men massmarknadslitteraturen är ändå mera koncentrerad. Inom den senare dominerade B. Wahlström och Wennerbergs, dvs. två förlag, utgivningen till närmare 80 % under perioden 1965-72. Bam- och ungdomslitteraturen dominerades 1971-72 till omkring 63 % av tre förlag: B. Wahlström, Rabén & Sjögren, och Bonniers. Vad slutligen bokhandelslitteraturen för vuxna beträffar, stod år 1972 fem förlag för ungefär hälften av titlarna: Bonniers, Norstedt, Tiden/Fib, Rabén & Sjögren, och Wahlström och Widstrand. På det hela taget utvecklas litteraturutgivningen under den period, som litteraturutredningen analyserat, mot ökad inriktning på massmarknaden. Bamlitteraturen ökar. Massmarknadslitteraturen expanderar kraftigt. Bokhandelns skönlitteratur minskar.

Ekonomiska intressenter i barnboken är också bokhandlarna, varuhusen och kioskerna. Litteraturutredningen ger följande om distribuuppgifter tion: Bokhandlama säljer årligen 10 milj. böcker. Lika många säljer pressbyråns kiosker. Bokldubbama säljer 4 milj. böcker. (Och som en jämförelse kan nämnas, att biblioteken lånar ut 75 milj. böcker.) Pressbyrån svarar alltså för ungefär 40 % av antalet försålda böcker, men det är ju billiga böcker som säljs i kioskerna, så andelen av omsättningen blir ungefär 10 %. Pressbyrån har cza 14000 försäljningsställen över hela landet. Bokhandeln har cza 300 fullsorterade försäljningsställen i större och medelstora städer. Det betyder att en pressbyråkiosk säljer i genomsnitt ungefär två böcker om dagen och en bokhandel knappt hundra.

3.3 Bamboksförfattare

Vilka skriver och illustrerar barnböcker, vad har de för social bakgrund och utbildning, och varför skriver de? Om detta finns föga. Tydligt är åtminstone, att författandet av barnböcker är en osäker sysselsättning rent ekonomiskt. Bamboksförfattaren har lägre royalty än författaren av vuxenlitteratur och är ofta hänvisad till att försörja sig på annat. Denna andra syssla var förr i stor utsträckning läraryrket, men pedagogernas andel av barn- och ungdomsförfattarkåren har påtagligt minskat, enligt Klingberg. För övrigt tycks ganska allmänna uppfattningar om barnboksförfattarna vara, att de i stor utsträckning tillhör medelklassen, är äldre snarare än yngre, och relativt många kvinnor. Men de senaste årens ökande intresse för bamlitteraturen har kanske medfört i förändringar barnboksförfattamas rekrytering. I vilken utsträckning ingår bamboksförfattama i en litterär l miljö?

Barns läsning 31

vilken utsträckning blir bamböckema föremål för recensioner och litteraturkritik? I liten utsträckning, även om det har blivit bättre de senaste åren som en undersökning av barnboksrecensioner 1957, -63 och Tomas Forser att recensionerna under det senaste -70 antyder: fann, tidsintervallet en förändring till att ta barnlitteraturen mera genomgick åtminstone beträffande böckernas idéinnehåll och eventuella på allvar, - vad litterära-konstnärliga bedömningar beträffar är det budskap fortfarande 1970 dåligt utvecklat: huvudsakligen markeringar av gillande och ogillande.

3.4 Litteraturförmedling: biblioteken

Biblioteken utgör en central institution inom litteraturförmedlingen: litteraturutredningen har utlåningen via folk- och skolbibliotek enligt successivt ökat sedan 1930-talet och 1972 noterades ca 75 milj. lån, varav hälften Utredningens skolbarnsunderungefär gick till barn och ungdom. sökning (en enkät bland skolbarnen i årskurserna 3, 6 och 9 i fem sätt att skaffa sig tillgång till områden) visar, att dessa barns vanligaste böcker var att låna på bibliotek, särskilt skolbibliotek. Skolbamen är alltså flitiga boklånare och bokläsare. Men detta gäller framför allt kommer mattas de yngre. När bamen upp i puberterten intresset. visar en lätt minskning i intresset för Skolbamsundersökningen mellan årskurserna 3 och 6, och en kraftig minskning mellan bokläsning - och bl. a. växer årskurserna 6 och 9. Varför? Det beror nog på mycket barnen ur barnlitteraturen. Somliga vänder sig till den seriösa vuxenlitteandra fortsätter att nöja sig med seriemagasin och veckotidraturen, samt massmarknadslitteraturen. Visserligen saknas det inte ningar, litteratur som på ett eller annat sätt handlar om ungdomarnas situation, och visserligen tycks denna litteratur öka i omfång - men ändå tycks den inte vara alldeles uppenbar för ungdomarna. Att ungdomarnas intresse för litteratur mattas betyder inte, att de inte biblioteken - fyller i ökande använder på ett eller annat sätt. Biblioteken även andra funktioner, såväl kulturella som sociala, än den utsträckning att förmedla litteratur. För många, som bor inärheten, är biblioteket en där det för plats att slinka in på. Detta gäller förstås särskilt på orter, för barn och ungdomar. I förorter och övrigt är ont om samlingsplatser kan biblioteken nästan komma att fungera som glesbygdssamhällen värmestugor och ungdomsgårdar. Och när de ändå är där kan ju barnen passa på att göra ett och annat - enligt litteraturutredningen utnyttjar av skolbarnen bibliotekens sevicemöjligheter i allt att döma de undersökta större utsträckning än de vuxna. Utnyttjandet ökade under utredningens försök med bibliotek vilket på förlängt öppethållande. Alltså: antogs bero om biblioteken finns i närheten och ofta är öppna drar sig barnen gärna dit, även om de inte direkt avser att låna böcker.

32 Barns läsning SOU 1975: 38

3.5 Litteraturförmedling: skolan

Vad litteraturförmedlingen i skolan tillsatte litteraturutredbeträffar, ningen en särskild expertgrupp för att utreda denna. Expertgruppen påpekar, att många elever lämnar skolan med en negativ inställning till bokläsning. En viktig orsak till detta antas vara lässvårigheter, grundlagda i språkligt torftiga bamdomshem. Men detta kan knappast vara den enda viktiga orsaken. Som vi har sett minskar intresset för bokläsning i de högre årskurserna. I vilken utsträckning kan detta bero på skolans inställning till barnens läsvanor? Barns litterära preferenser avfärdas gärna av vuxna. Barn tycker om seriemagasin och annan s. k. kiosklitteratur. Kiosklitteraturen avfärdas genomgående av litteraturutredningen som torftig. Men eftersom barnen tycker om denna litteratur kan avfárdandet inte betraktas som självklart. Barnen tycker att kiosklitteraturen är bra och har ännu inte något utvecklat intresse för den seriösa litteraturen. Och om deras egna verkliga upplevelser avfärdas i stället för att diskuteras och utvecklas, hur skall de då kunna utveckla något verkligt intresse för den seriösa litteraturen? Det finns olika sätt att förhålla sig till barnens torftiga” läsvanor. Ett är den ointresserade liberalismens: ge barnen vad de vill ha. Mot detta kan anföras, att barnens valmöjligheter är begränsade och att deras intressen är resultat av påverkan från kommersiella krafter: därför bör deras valmöjligheter ökas genom att de ges tillgång till god litteratur och den kommersiella påverkan bör mötas och helst ersättas av en litterär och pedagogisk motverkan. Litteraturutredningens expertgrupps förslag ligger i linje med en sådan modell: öppnare skolbibliotek, individualiserad läsundervisning, intensivare litteraturundervisning på högstadiet, fördjupade litteraturhistoriska kunskaper hos läraren. I förslaget om individualiserad läsundervisning antyds dessutom, att denna kan och bör utformas som en dialog: läraren bör till elevens aktuella anknyta läsintresse, för att efterhand fördjupa och utveckla detta. Detta är en ansats till att ta barnens intresse på allvar. En ytterligare ansats vore att verkligen träffas av barnens värderingar och allvarligt fundera på vad det finns för värden i kiosklitteraturen. För det kan väl inte vara för att den är torftig som barnen, liksom många vuxna, tycker att den är så bra?

Litteraturförmedling: Författarcentrum

Författarcentrum bildades 1967 i syfte att föra ut författarna i samhället och ge dem en mera aktiv roll i litteraturförmedlingen och sarnhällsdiskussionen, samtidigt som också litteraturens mottagare ges en mera aktiv roll. Centrumets verksamhet är dels av ett strikt förmedlande slag (löpande beställningar effektueras), dels mera utåtriktad (kulturveckor, debattaftnar anordnas, skrivelser ställs till olika beslutsfattare). Inte minst riktar författarcentrum sin verksamhet till barnen. Många bamboksförfattare och andra författare går ut i skolorna, biblioteken, lekskolorna och daghemmen.

Barns läsning 33

I sin mera utåtriktade verksamhet driver författarcentrum, tillsammans med övriga Centrumbildningar och andra organisationer, temat barns rätt till kultur, med kulturveckor, debattaftnar, och uppvaktningar hos de politiska beslutsfattarna. Ett annat projekt är Finska Samtal, där författarcentrum tar upp de finlänska invandrarbamens rätt till kultur och inte minst till den kulturella grund, som språket utgör. Språksvårigheterna blir särskilt problematiska för just de finländska invandrarbarnen och kan ivärsta fall

leda till total tystnad, enligt M. L. Starck (Författarcentrum nr 1/1974).

Genom författarcentrum förmedlas finska författare till de finska barnen. Skolan är en viktig miljö för kontakter, eftersom alla barn är där. Det är väl särskilt högstadiet som hittills har försetts med författare. Författarcentrum har nu börjat ge ut en skoltidning, Ordets Makt, som också är avsedd för högstadiet och gymnasiet. I denna tas aktuella diskussionsämnen upp i temanummer, med bidrag från olika författare.

3.7 Innehåll i barnböcker

Barnböcker har gjorts till föremål för spridda innehållsanalyser. Dessa kan vara konst- eller litteraturhistoriska å ena sidan, samhälls- eller beteendevetenskapliga å den andra. Litteraturhistoriska bamboksundersökningar kan gå ut på att bestämma genre, studera särskilda motiv, och studera hur innehållet anpassats till sin publik. Klingberg definierar genre som ett litterärt mönster som i första hand definieras genom sitt innehåll, i andra hand genom sitt syfte”. Motiv definieras som ”ett litterärt mönster med mindre omfång än genren. Men vad i innehållet är det som bestämmer en litterär genre? Av ett förslag till systematik som Klingberg framför att döma, tycks följande dimensioner vara av intresse: realism/fantasi, sammanhanglnonsens, undervisande/roande syfte. Vad dessa dimensioner kan innebära för barn vore värt en diskussion. Liksom vad de innebär för de vuxnas ambitioner beträffande barnen: skall barn läsa om verkligheten i böckerna eller är det roligare för dem med en fantasivärld? Det är lätt att svara att barn såväl som vuxna behöver både verklighet och fantasi, men vad innebär det? Det finns många s. k. fantasiberättelser som är fantasilösa schabloner, medan beskrivningar av verkligheten kan vara mycket fantasifulla. Förhållandet mellan verklighet och fantasi behöver utredas.

Vad går bamböckernas mera substantiella innehåll ut på? Det sociala innehållet har gjorts till föremål för en del undersökningar på trebetygsnivå på olika institutioner. Dessa har tagit upp sociala handlingar och värderingar (ss aggressivitet och våld, lydnad, samarbete), sociala roller (köns-, yrkes-, ålders- och familjeroller, kamratroller), avvikande roller (ss tjuvens, och framställningar av andra raser och främmande folk), och sociala miljöer och institutioner. Trots de senare årens frigörelseförsök, förefaller barnböckerna på det

34 Barns läsning

hela taget konservativa. Framför allt framställs våra vanligaste roller på mer eller mindre stereotypa sätt. Könsrollerna är traditionella: pojkarna bjuds möjligheter till aktivitet och flickorna hänvisas till passivitet. Yrkesrollerna ges ytliga beskrivningar i form av mer eller mindre symboliska kännetecken hos innehavaren - i stället för att framställas som konkreta uppgifter i ett föränderligt sammanhang. Avvikare och främlingar tecknas sammanhangslöst: varför tjuven har blivit tjuv är inte intressant, han skall jagas. Barnbokens miljö är ofta lantligare än verklighetens. Den är också äldre, soligare och kryllar av djur. Förskolebarnen möter framför allt förmänskligade djur i sina böcker, och det har diskuterats om inte detta försvårar identifikationen med människor. Det är särskilt massmarknads-

litteraturen som är rik på talande djur.

Ändå har det under de senaste åren gjorts frigörelseförsök på

bambokens område: mera realistiska skildringar av främmande folk,

beskrivningar av tidigare nonchalerade delar av barns verklighet, ifrågasättande av rådande värderingar t. ex. genom direkta könsrollbyten. Angående de försök som i bokens form görs för att orientera bameni yrkeslivet, finns det böcker för små barn som direkt tar upp olika yrkesområden. De beskriver huvudsakligen arbetsredskapen och vissa arbetsmoment, däremot knappast arbetsplatsen som social miljö. Denna framträder i stället i en bok som Åkessons ”Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte”. För äldre barn finns en grupp böcker som beskriver konflikter mellan föräldrarnas arbete och förhållandet mellan barnen och föräldrarna, och andra som innehåller positiva skildringar av arbetslivet. Stig Malmberg skriver om yrkesarbetande ungdomar. (Uppgifterna hämtade från Ingegärd Martinell.)

3.8 Barns läsvanor och läsintressen

Som nämnts, avtar barns läsintresse för böcker med åren. Vilka barns? Litteraturutredningen visar, att intresset för kiosklitteraturen är tämligen jämnt fördelat mellan olika samhällsklasser medan bokintresset varierar: det är framför allt de ekonomiskt välställda och de högt utbildade som läser böcker. Boktillgången varierar alltså starkt i olika hem, liksom läsvanorna - i somliga hem är det naturligt att läsa och diskutera, i andra inte. lnte alla förskolebarn torde bestås med i hemmet - detta kräver högläsning särskilda ansträngningar i familjer med litet bokbestånd, svaga läsvanor, och tunga arbeten. Skolan utgör en kontrast till dessa eftersatta hemmiljöer. En tillgång för de barn som kan uppleva kontrasten som en stimulans och som alltså har några möjligheter att hantera den. De barn som upplever kontrasten som en klyfta kan få det svårt. Läsförmågan är inte en rent teknisk

förmåga. Lika nödvändig för dess utveckling är motivationen, och en

viktigare motivation än tillfälliga belöningar måste väl vara en upplevelse av totalt sammanhang och utveckling i tillvaron? Då är det mycket

ü SOU 1975: 38 Barns läsning 35

viktigt att barnens egna upplevelser inte förnekas. Det betyder inte att de inte kan utvecklas. Men om barnens upplevelser förnekas ökar sannolikheten att de fastnar i ett besvärande främlingskap.

Hur och hur mycket läser barn tidningar? Litteraturutredningens

skolbarnsundersökning visar att intresset för tidningsläsande växer med åldern, till skillnad från bokintresset som avtar. Uppgiften om tidningsläsandet är tämligen allmän, eftersom den grundas på svaren till följande fråga: Hur många dagar i veckan brukar du läsa tidningar? (alla slags tidningar räknas). Hur som helst, detta visar sig i alla årskurser vara en så för såväl pojkar som flickor - skillnaderna gott som daglig sysselsättning mellan könen är obetydliga men innebär i allmänhet dominans för pojkarna. Inom i Göteborg (presenterat av Andersson och projektet ”Ungdom Wallin) tog man bland frågor om fritiden upp tidningsläsandet. Undersökbegränsade sig till de två högsta årskurserna. Man skilde mellan ningen dags-, vecko- och serietidningar. Det visade sig att dagstidningar genomlästes några minuter om dagen av flickorna och en kvart om snittligen Detta betyder förstås ett mycket begränsat urval av dagen av pojkarna. allt som står i en tidning. Pojkarna läste i nu nämnd ordning om aktuella händelser - - - radio - TV - serier - roliga sidan, flickorna sport nöjen aktuellt - - serierna. Det var alltså främst aktuella nöjessidorna

händelser som ögnades igenom (flickor lite mer änpojkar), dämäst

visades serierna samma som och roliga sidan ungefär uppmärksamhet nöjen, radio- och TV-program (flickorna lite mer än pojkar), och intresserade av sport. Ett mindre intresse för pojkarna var mycket annonser. Ledare och politik lästes nästan inte alls. Vad Veckotidningar och seriemagasin beträffar, så visade sig flickorna vara de flitigaste läsarna av de förra och pojkarna av de senare. Bland serieläsarna kunde man urskilja en grupp storläsare, som dominerades av pojkarna. Någonting motsvarande gällde inte dags- och veckotidningar. De Veckotidningar som lästes var i första hand sådana familjetidningar som fanns liggande hemma, men också mera utpräglade ungdomstidningar. Pojkarna läste också hobbytidskrifter och reportagetidningar. En enkätundersökning på Sveriges Radio (von Feilitzen och Linné) bland 8-l6-åringar gav liknande resultat: läsandet av vecko-, serie- eller poptidningar ökar med åldern och tycks av en relativt stor grupp barn kunna utvecklas till ett specialintresse eller göras till föremål för storkonsumtion. Undersökningen avsåg att ta reda på om en sådan omfattande - vissa storkonsumtion var förenad med pop-lyssnande samband kunde konstateras men inte genomgående i alla åldersgrupper.

Barn Flera visar att de flesta barn läser gärna serier. undersökningar pojkar, och särskilti 10-12-årsålregelbundet ägnar sig åt detta, särskilt dem. Somliga barn utvecklar sig till storkonsumenter av serier - för de flesta är konsumtionen mera måttlig. Men storkonsumenterna tycks vara ganska många, om än i minoritet. I vilken utsträckning barn läser serierna, och vad detta generellt

36 Barns läsning SOU 1975: 38

betyder för deras läsutveckling, har diskuterats. Det är ju möjligt också för skolbarnen att bara titta på bilderna. Men ett renodlat tittande torde vara sällsynt. I 50-talets seriedebatt menade Nils Bejerot, att seriernas språk var för torftigt för att bidra till någon utveckling av läsförmåga och bokintresse. Klingberg, å andra sidan, fann vid en jämförande analys av serier och barnböcker att språknivån var tämligen likvärdig.

3.9 Serier: innehåll

Serierna har utvecklats i olika genrer, såsom djurserier, och vardagliga fantastiska skämtserier, superhjältehistorier, västernserier, deckare. Det var på trettiotalet som hjältarna och äventyren började dyka upp. Intill dess hade serierna varit av det mera oförargliga slaget - skämtserier,

som emellertid kunde fungera satiriskt. De mera rafflande serierna sköt

fart med tillkomsten av särskilda seriemagasin: denna mediaform är bättre lämpad för sammanhängande och spänningsfyllda historier, medan de korta serieraderna i dags- och Veckotidningar bättre lämpar sig för komiska poänger. Seriemagasinen slog igenom i Sverige på femtiotalet och i samband med detta en debatt. uppstod Den gällde frågan om seriemagasinen hade eller inte hade skadliga effekter på barnen genom sitt förenklade och våldsamma innehåll. Debatten ebbade ut utan att föranleda särskilda

några åtgärder. »I USA, varifrån de _flesta seriemagasinen i Sverige kommer, ledde motsvarande farhågor till att producen-

terna ålade sig vissa restriktioner, t. ex. att inte presentera brott på ett sådant sätt att det inspirerar till imitation. Någon social realism är det svårt att finna i serierna. Människorna är djur eller hjältar resp. superhjältar eller schabloner av yrkes- och vardagsmänniskor eller defekta skurkar vars enda uppgift tycks vara att motivera hjältens våldsamheter. Hjältarna är, såsom en innehållsanalys (Carlsson et al) av skolbamens populäraste serietidningar i Göteborg 1970 visar, sinsemellan lika, vackra och välbyggda, medan skurkarnas utseende varierar mera. Intressanta är hjältamas dubbla identiteter. Enligt Bo Lundin är en uppdelning av hjälten i vardagsmänniska och oövervinnelig hjälte ett bra sätt att fånga läsarnas intresse. - Och varför det, i så fall? Om det är särskilt de osäkra, de hämmade barnen som hänger sig åt Superhjältarna och blir storkonsumenter av dessa magasin, så kan en sådan dubbel identitetiunderlätta identifikation: hjältens vardagsdel kan på ett eller annat sätt anknytas till läsarens vardagliga verklighet, medan övermänniskodelen till hans upplevelse appellerar av oförlösta möjligheter. .På ett ofruktbart sätt, naturligtvis: läsarens möjligheter kvarstår oförlösta och han återvänder gång på gång till superhjälten.

SOU 1975: 38 Barns läsning 37

3.10 Serierna som medium

50-talets debatt om seriernas skadlighet gällde framför allt dess innehåll, även_ om det också kunde uttryckas en viss oro för själva formen eller mediet: denna integrerade blandning av ord och bild där bilden uppfattades som dominerande. På 60-talet har serierna fått ett större anseende på flera håll. Det har utvecklats mera sofistikerade serier, och serierna har blivit föremål för studier. Därvid har man uppmärksammat seriernas konstnärliga såväl som pedagogiska möjligheter. Litteraturutredningen föreslår försök med kvalitativt högtstående serietidningar. Enligt Lars Mossberg är det seriernas form snarare än deras innehåll som har givit dem deras utbredda popularitet. Serietecknandet bygger på karikatyrkonsten: figurerna tecknas mestadels med enkla, karaktäristiska drag, och med lika enkla medel markeras deras handlingar och attityder. De dyker upp i bild efter bild och börjar därigenom att leva ett eget liv

inför läsaren. Serierna har utvecklats under påverkan av filmen och

närmar sig det senaste mediets rörlighet. Och den intima föreningen av text och bild är mycket slagkraftig. Enligt Bengt Packalén har den utveckling som ägt rum på seriefronten huvudsakligen kommit vuxna läsare till godo. l barnens serier är fortfarande våldsfixeringen utpräglad och ras- och könsfördomarna Det betyder inte att våldet dominerar innehållet rent kvantitapåtagliga. tivt: enligt ovan nämnda innehållsanalys är det övervägande antalet handlingar i de serietidningar, som barnen gärna läser, neutrala. Men kvantitativa innehållsanalyser måste kombineras med helhetsbedömningar för att ge någon verklig uppfattning om innehållets betydelse. Våldets betydelse kan ju vara större än dess utrymme.

SOU 1975: 38

4 Barn och bilder

rörliga

4.1 Filmen som medium: barnñlm

Det har förts ganska likartade diskussioner om betydelsen av film, serier och TV. Dessa har gällt det våldsamma och verklighetsfrämmande innehållet men också själva formen: bildens dominans över språket. har befarat att människor kan bli mer eller mindre illitterata av Somliga bildseende. förutsätter att det är läsning som mycket Antagandet bildseendet ersätter. Den största skillnaden mellan dessa bildmedia föreligger mellan å ena

sidan serier, å andra sidan film och TV. Seriema är helt visuella. Film och TV är audovisuella och bjuder dessutom på rörliga bilder, vilket är mera fascinerande än stillbilder. Det som rör sig fångar lättare ögats uppmärksamhet än det som inte rör sig, och rörliga bilder ger ett sken av levande verklighet - särskilt för de små barnen. Om ögats uppmärksamhet fångas förefaller detta kunna medge ett ganska passivt tittande: det är inte att söka med blicken för att få nya stimuli, dessa kommer i nödvändigt alla fall. bilder med ljud är alltså någonting som både film och TV Rörliga

där finns avgörande skillnaderi

bjuder på. För övrigt är de inte likvärdiga, och mottagarförhållanden. Vad de senare beträffar är TVi produktionsstor utsträckning en familjeangelägenhet och därför främst något för de barnen. När barnen kommer upp i puberteten och i stor yngre utsträckning vill vara tillsammans med kamraterna resp. vara för sig är biografen en möjlighet. Filmbesök är en lämplig sysselsättning själva, såväl för den som vill vara ensam som för den som vill göra någonting tillsammans med andra. är värt att mottagarsituationen är så total: Det att uppmärksamma filmen kräver hela ens uppmärksamhet redan av den anledningen att det annat under biobesöket. Inte intefinns så mycket att uppmärksamma bara av den anledningen, förstås, för något annat finns det ändå alltid att v som inte bara uppmärksamma det ser man på små barns biotittande Men den är i alla fall mycket mera dominerande i rummet ägnas filmen. och Hulténs än vad TV :n är, och kanske gäller det som Emery (Lundberg identifikation särskilt filmen: han menar att referens) påstår om total identifikationen i film- och TV-situationer är annorlunda än identifikationen mellan två levande människor i det att åskådaren för tillfället

40 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

förlorar självmedvetandet och så att säga helt går upp i film- eller TV-personen. Detta är omöjligt i den vanliga samspelsituationen av den anledningen att individen här hela tiden känner sig betraktad och inte bara själv betraktar. Då bör detta att tillfälligt tappa medvetandet om sig själv vara särskilt sannolikt i biografsalongen eftersom man där sitteri mörker, sedd av ingen - medan TV-situationen inte är lika mörklagd och det där ofta finns andra som kan se en, även om inte TV-personen kan det. - Vad detta betyder kan kanske vara värt att fundera på. Kan ett sådant här obegränsat tittande fungera som ett kompensatoriskt rus för de barn som känner sig särskilt osäkra? Det finns undersökningsresultat,

vilka kan tolkas som tydande på detta. Till exempel: Olena Sennton, som

undersökte 700 tioåringars filmvanor på femtiotalet, fann att de som gick på bio relativt ofta i större utsträckning än de övriga visade bristande skolmognad och aggressiva beteenden. Hon menade, att det myckna filmtittandet kunde betraktas som ett symtom på en social situation.

Beträffande just barnfilmen så gäller om denna som om barnboken, att den är särskilt anpassad till sin publik. Men det dröjde innan man började göra särskilda bamfilmer och över huvud taget på ett positivt sätt uppmärksamma barnens stora filmintresse. Och den speciella barnfilmproduktionen har aldrig tillnärmelsevis motsvarat barnens filmintresse, varför den mesta anpassningen är av negativt slag: censur och nedklippning. Enligt Furhammar har små barn mycket svårt att förstå filmfotograferade skeenden, dels p. g. a. en allmän oförmåga att hålla ihop längre sekvenser, dels p. g. a. bristande filmteknisk förståelse. För att barnen skall ha utbyte av filmer bör alltså dessa vara omsorgsfullt anpassade och gradvis utveckla en filmförståelse. I stället möts barnen snart på matinéerna ofta av filmer, ursprungligen för svära och nu dessutom styckade till sammanhangslöshet.

4.2 Produktion och distribution av barnñlm

Hur förhåller sig barnfilmproduktionen till produktionen av Vuxenfilm i Sverige? Sammanlagt utgör den l/20 av den totala produktionen. Om vi går vidare och relaterar bamfilmvisningen till den totala filmvisningen utgör den förra bara ett par procent av den senare. Detta bör ställas mot den uppskattning som Anne Maria Ursing och Agneta Wirén gör, att ungefär 1/3 av biopubliken utgörs av barn. Bamfilmproduktionens andel av den totala produktionen .har varierat med åren. På det hela taget har den ökat och är från mitten av 50-talet, då TV:n infördes i hemmen, klart större än tidigare - men så har också den totala filmproduktionen minskat. Fram till 1970 hade 51 barnfilmer för biografvisning producerats i Sverige, enligt Ursing och Wiréns klassifikation. Produktionen är spridd på många olika bolag, ett flertal regissörer och manusförfattare har varit inblandade och för många har barnfrlmen varit engångsföreteelse. Några

SOU 1975: 38 Barn och rörliga bilder 41

har visat ett långvarigare intresse och särskilt prooduktivt har samarbetet mellan Hellbom, Lindgren och Nordemar varit. Lindgrens böcker eller manus ligger till grund för 16 spelfilmer under 24 år. Barnfilmerna visas framför allt på matinéer. Av de 444 biografer som 1970 gav åtminstone 6 föreställningar i veckan och därigenom var till filminstitutet, gav 343 matinéföreställningar - hur ofta avgiftspliktiga finns det inga uppgifter om, och det gäller också de 680 av 1 039 övriga biografer som gav matinéer. Men de filmer som Statens biografbyrå har betecknat bamfi1m” är en minoritet av alla filmer som visas på matinéema. Flertalet matinéfilmer är gamla nedklippta vuxenfilmer, familjekomedier och äventyrsfilmer.

är den utan jämförelse viktigaste distributionskanalen. Biograferna Därutöver finns det barnfilmklubbar, som visar smalfilmer. Dessa spelar en mycket mindre roll än biograferna, men deras betydelse ökar. Det lär finnas ett hundratal barnfilmklubbar i landet, inklusive filminstitutets. En enkätundersökning (rapport från Bamfilmkommittén) av klubbverksamheten visade följande tendenser: de mer eller mindre kommunalt finansierade klubbarna dominerar över de fristående med avseende på antal visningar, och benägenhet att introducera och medlemsantal, diskutera filmen. För övrigt är filmvisningama ofta förenade med andra aktiviteter. Åldersindelningar och medlemskort tar man lätt på, visningarna blir mer och mer öppna. Filmanskaffningen betraktas som problematisk. förekommer i ökande utsträckning på muséer och Barnfilmvisning bibliotek. Denna är en del av särskilt bibliotekens kulturella ökning det senaste decenniet: nu ingår visning av barnfilm i en del expansion biblioteks terrninsprogram. Även om det bara blir en eller ett fåtal så är det alltså en regelbunden företeelse. visningar per termin, Ett kontrollerat försök (rapport från Bamfilmkommittén) med barngav en del antydningar om hur verksamheten filmvisning på bibliotek bedrivs eller bör bedrivas. Man utgår självklart ifrån att visningarna bör förenas med information och diskussion. Dessa visningssätt har också prövats i filminstitutets barnfilmklubbar som är ett slags försöksverksamhet. - Kravet med barnen gör sig gällande på många på diskussion områden. På det här området bör det ses mot bakgrund av vad man funnit filmtekniska förståelse, tendens att bli i fråga om barns bristande skrämda, med mera. Smalñlmvisning är särskilt önskvärd när det gäller barn i förskolåldern, då dessa inte anses klara av mer än 45-50 minuters visning, på grund av den tidigare nämnda oförmågan att hålla ihop och därmed förstå längre sekvenser. Filmutredningen rekommenderar förskolan (och institutionerna över huvud taget) som huvudman för denna visning.

42 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

4.3 F ilmernas innehåll

På 30-talet publicerades i USA, och uppmärksammades i Sverige, undersökningar av barns biobesök och innehållet i de filmer som barnen såg. Innehållet ansågs skadligt och barn borde hållas ifrån biograferna. I början på 40-talet kom några svenska undersökningar om barns biobesök, som också ansågs som något bekymmersamt. Det fanns inga bamfilmer att tala om: över huvud taget var det uppenbart att barnen hade smugit sig in på någonting som inte var avsett för just dem. Den första svenska filmutredningen, SOU 1942:36, räknar inte heller med barnfilm som någonting särskilt. Intresset för särskild barnfilm började komma på 40-talet. I Ursing och Wiréns genreindelning av de svenskproducerade barnfilmema före 1970 hänförs 4 av filmerna till kategorin 12 filmer sagor, utgör äventyr med kriminalinslag och 3 äventyr med fantasiinslag, 13 filmer handlar om rackarungar, 21 beskriver familje- och kamratmiljöer, och 6 filmer tar upp sociala missförhållanden. I sagofilmerna finner vi mystiska figurer, dockor och djur. I de första äventyrsfilmerna dominerade mästerdetektiven Blomqvist, i de senare Pippi Långstrump. Rackarungarna förekom särskilt på 20- och 30-talen, men också Pippi Långstrump är en rackarunge fastän mera fantastisk. Nära hälften av alla svenska barnfilmer utspelas i en välkänd, ofta lantlig miljö: Bullerbyn, Saltkråkan m. fl. De ll storstadsfilmerna gjordes huvudsakligen före 1950 när storstaden kanske hade en större lockelse sedan har tydligen en viss nostalgi gjort sig gällande och skärgården blev populär som miljö. Den sociala miljön utgörs huvudsakligen av över- och medelklass. skildringar av sociala missförhållanden har ofta en sentimental underton. Men matinérepertoaren domineras inte av dessa filmer, utan av gamla nerklippta vuxenfilmer, deckare, äventyrs- och västernfilmer, samt Disneyfilmer. (SOU 1970:73.) Många av dessa filmer återkommer år efter år. Det finns ingen översiktlig av detta utbud. Det sammanställning närmaste man kan komma en uppfattning om matinéutbudet är Barnfilmkommitténs granskningskatalog för dessa filmer. Vad så smalfilmerna beträffar, består dessa enligt SOU 1970:73 huvudsakligen av kortare tecknade filmer, dockfilmer, naturfilmer med mera. Utredningen pekar på bristen på mera dokumentära filmer om barn i miljö som är lik åskådarens, barn som åskådaren kan identifiera sig med.

4.4 Barns biovanor och ñlmintressen

Enligt Furhammar fyller filmen andra sociala funktioner än TV. Detta avspeglas i att TV-tittandet når en topp i 11-årsåldern, medan filmtittandet når en topp i 17-årsåldem. Det förra är en mera familjär, det senare en mera kamratlig - varierar inte bara sysselsättning. Filmpreferenserna med åldern utan också med sådant som socioekonomisk tillhörighet (en ständigt återkommande iakttagelser är att de lägre socialgruppernas barn

Barn och rörliga bilder 43 SOU 1975: 38

oftare än andra går på bio), hemförhållanden (barn från ofullständiga

hem är flitigare biobesökare än andra), och social anpassning. En av TV-tittandet. hos barn fr. o. m. elva engelsk undersökning t. o. m. vilken vid tiden för televisionens fjorton år, genomfördes införande i 1954 och vars resultat publicerades i boken England Television and the child (Himmelweit et al), visade att de barn som mera tid och uppmärksamhet åt såg särskilt mycket på TV ägnade massmedia utom böcker än vad de andra barnen gjorde: läste samtliga mera serier, gick oftare på bio, lyssnade oftare på radio. På Sveriges

Radio har gjorts en undersökning (von Feilitzen och Linné) som tog upp om detsamma storkonsumenter av pop bland svenska frågan gällde skolbarn och fann mindre entydiga samband, men man fann bl. a. att de särskilt var flitigare biobesökare än andra. Däremot fann popintresserade man inget särskilt samband med TV-tittandet. - TV:n tycks inte alldeles

ha konkurrerat ut bion. Enligt Ursings och Wiréns uppskattning gick barn på bio ungefär lika mycket på 60-talet som på 40-talet.

4.5 Samhällets bevakning av barns filmtillgång

Ett privat samhällsintresserat initiativ togs 1947 av en samarbetskommitté för olika kvinnoförbund, som bildade Bamfilmkommittén. Denna försöka för bättre bamfilmer, sanera ägnar sig åt att skapa opinion samt öka föräldrarnas kunskaper om och intresse för matinéprogrammen resurser men försöker ändå barnfilm. Kommittén har mycket begränsade

samarbeta med filmbranschen för att åstadkomma ett bättre utbud, med

filminstitutet för forskningsarbete, samt stöder projekt inom vidgat kursverksamheten och barns egen filmverksamhet.

har det länge framförts farhågor om effekterna Som tidigare nämnts, biobesökande. Från början har dessa farhågor varit av barns myckna förenade med förslag till rent negativa åtgärder, senare med ett positivt för bra barnfilm. Önskemål om statliga ingripanden har framförts intresse går isitt första upprepande gånger. Den senaste utredningen på området sammandelbetänkande igenom de förslag som ställts i mera officiella Åtgärderna är följande: hang och de åtgärder som vidtagits. av nöjesskatteutredningens betänkande (SOU 1956:23) På grundval befriades barnfilmklubbar, filmstudios, och bamfilmmatinéer från nöjesutsträcktes skattebefrielsen till kvällsföreskatt. l början av sextiotalet I och med att filminstitutet inrättades och ställningar av barnfilm. ersattes med avgiften till filmavtalet skrevs 1963, biografnöjesskatten vilken såväl barn- som Vuxenfilm. Institutet gör filminstitutet, gällde inte skillnad Detta gäller också de därigenom på barn- och vuxenfilm. till. som institutet använder avgifterna åtgärder på ñlmområdet, insats censuren: att fastställa åldersgränser samt Statens största gäller och bestämma filmurval för olika åldersgrupper. granska filmer menar sammanfattningsvis, att det i stor utsträckning Filmutredningen insatser för bamfilmfrämiandet. Problemen med produksaknas statliga

44 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

tion, import, versionering, distribution, och viskonsumentupplysning ning är fortfarande olösta. I sitt slutbetänkande (SOU 1973:53) föreslår utredningen, i enlighet med det första delbetänkandet, vissa stödåtgärder för såväl produktion som import och dubbning av biograf- och smalfilm, intäktsgarantier för goda matinévisningar samt av vidgad granskning matinéfilmerna och ökad information om dessa. Dessa stöd skall tills vidare ges i tre resp. fem år. Dessutom rekommenderar utredningen ökat utrymme för film och filmkunskap nivåer på olika i undervisningen, inklusive bamstugan.

I en resolution ställd till och utbildningsministern undertecknad av deltagare vid ett av Svenska filminstitutets barnfilmavdelning anordnat barnfilmsymposium 7-8 oktober 1974, krävs att ett barnfilmråd tillsätts. Detta skall bestå av representanter för barn- och filmarbetare, och det skall vara oberoende av kommersiella intressen och fristående från Svenska filminstitutet, som inte prioriterar barnfilmen. (Så t. ex. ströksi revideiingen 1972 av filmavtalet SFI formuleringen har att vinnlägga sig särskilt om barn- och kortfilmproduktion.)

4.6 Filmen i undervisningen

Undervisning i filmkunskap förekommer i varierande utsträckning på grundskolans högstadium. Som kommunikationsämne skall det ingå i svenskämnet och praktisk verksamhet i teckningsämnet. Eftersom det är ett nytt moment har de flesta lärare ännu inte hunnit skaffa sig erforderlig utbildning och känner sig därigenom osäkra, så det torde bero mycket på den enskilda läraren om det förekommer i undervisningen. Det kan också bero på studierektoms initiativ att ta in utomstående filmlärare, till lektioner i de berörda ämnena eller t. ex. timme till förfogande”. Filmkunskapsundervisningen breder ut sig men förekommer fortfarande sparsamt i grundskolan. Teckningslärarinstitutet ger numera sina lärarelever en ganska gedigen utbildning i ämnet. Kurser och fortbildningskurser för lärare arrangeras t. ex. vid teater- och filmvetenskapliga institutionen i Stockholm. Lärarutbildningens att lokalisering innebär, undervisningen i skolorna hittills huvudsakligen har slagit i igenom Stockholmstrakten.

4.7 Televisionen: ett massmedium

utpräglat

Televisionen är massmediet framför andra. Den uppfyller i speciellt hög grad de kriterier som McQuail ställer på ett massmedium: den har en sammansatt och formellt reglerad produktionsorganisation, och den har en stor och heterogen publik som samtidigt mottager samma meddelande och som har en opersonlig relation till sändaren och som för övrigt utgör ett modernt kollektiv. Dessa kännetecken gäller såväl radio som TV. Men

SOU 1975: 38 Barn och rörliga bilder

TV är faktiskt mera dominerande vilket antagligen beror på dess och i den utsträckning bilden dominerar över språket i bildmässighet: TV-situationen gör detta televisionen i ännu högre grad än radion till ett med massmedium. Ty bilden är på flera sätt ett massmeddelande jämfört å ena sidan saknar bilden språkets artikulation, å andra sidan kan språket: bilden förstås av flera - förstås över språkgränserna, förstås av de

illitterata. Resonemang omkring massmedia bör alltså särskilt gälla för TV. Flera medium det nått en viss författare har påpekat, att varje nytt (när och inte bara befinner sig på försöksstadiet) tillskrivits en spridning närmast att påverka sinnena, och denna påverkan har magisk förmåga ofta som ofrånkomligt negativ. Efterhand har så media uppfattats som sådana, och bedömningarna varierar mera med hänsyn accepterats till innehållet. På det hela taget har diskussionerna och forskningen omkring massmedia inte kommit särskilt långt och sådana frågor som hur agressivitetsskapande TV är, hur passiviserande och så vidare, anses ofta inte vara besvarade. Det finns sådant som man är överens om.

emellertid

För det första massmedia verkligen en stor och integrerad del av utgör vara alldeles betydelselöst. För det vår vardag och detta kan knappast andra är massmedias innehåll i flera avseenden inte ”representativt för i det att en uppsplittrad, passiv och våldsam tillvaro verkligheten dominerar - en förvrängd omkring vissa rådande värdeuppslutning För det tredje fångar forskningen in isolerade och ringar eller preferenser. samband medan det vore angeläget att uppskatta den totala kortsiktiga effekten av massmedia människorna; detta är dock svårt att på eftersom massmedia är så intrasslade i hela vår moderna förverkliga tillvaro.

är ett bildmedium anses ofta innebära att den är särskilt Att TV effektiv, på ett eller annat sätt. I en dansk undersökning (ørjasaeters barnen om de trodde mest på TV, tidningar, lärare referens) tillfrågades eller sina föräldrar: hälften trodde mest på TV, en femtedel på föräldrarna, en tiondel på lärarna och en tjugondel på tidningarna. Undersökarna anser att den stora tilltron till TV är baserad på att kameran inte kan ljuga och rekommenderar därför uppfattningen

undervisning om hur det egentligen förhåller sig.

Bilderna är dessutom vilket gör att de i en relativt stillastående rörliga, som hemmet lätt drar till sig uppmärksamheten. Och det miljö riktas ganska verkligt, särskilt för små uppmärksamheten på förefaller barn. de små barnen den materiella verkligheten Enligt Piaget uppfattar som mer eller mindre besjälad (medan å andra sidan själsliga fenomen betraktas som mer eller mindre materiella), och ett kriterium på själ är rörelse: rudimentärt medvetande. allt som rör sig måste ha ett åtminstone i så fall också TV-bilden, som dessutom ofta visar Detta bör gälla människor och Exakt hur verklig, hur levande de små barnen djur. TV-rutan är förstås svårt att avgöra. Parasocial interaktion”, uppfattar som innebär att tittaren utvecklar ett slags umgänge med återkommande

46 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

TV-personer, visade sig i en undersökning på Sveriges Radio vara vanligast bland de yngsta, dvs. bland 3-4-åringarna, för att avtaga med åren. (”Radio och tv möter publiken, sidan 303.) Illusoriskt närmar sig alltså TV-situationen den omedelbara personliga kontakten, samtidigt som dessa kommunikationssituationer faktiskt snarare är varandras motsatser, vilket gör att illusionen kan bli aldrig fullständig. Den omedelbara kontakten ansikte-mot-ansikte är mer eller mindre uppfordrande. De inblandade både betraktar varandra och betraktas av varandra. Därför kan ingen glömma bort sig själv. Framför TV-apparaten, däremot, går det att glömma bort sig själv - och bara titta. Nilson påpekar att denna möjlighet att på nära håll betrakta en annan människa är unik: det brukar inte vara särskilt tillåtet i den dagliga interaktionen ansikte-mot-ansikte. Vuxna har lärt sig att vända bort blicken och i stället Smygtitta, eller inte titta alls. Barn tittar mera oförväget men brukar förr eller senare tillrättavisas när de på detta sätt kontrollerar de vuxna. Men på televisionens människor kan de titta hur mycket som helst. Detta kan ge dem en känsla av makt, som surrogat för deras verkliga maktlöshet. För den ekonomiskt, politiskt, kulturellt eller familjärt maktlöse kan det alltså utgöra en tillfällig lättnad att iaktta makthavarna i TV, betrakta deras mimik och gester snarare än lyssna på vad de säger, eller lyssna utan någon egentlig önskan eller något egentligt hopp om att förstå något budskap, kanske kommentera dem - och så att säga med blickar och 0rd får skenmakt över dessa verkliga makthavare. Denna aspekt sammanfattar Gert Nilson i påståendet att TV är presentation: i TV går det framför allt ut på att presentera sig på ett eller annat sätt. Det vill säga, här gäller det den andra sidan av saken: producenternas och de medverkandes kännedom om att de betittas och att detta kanske är avgörande. Det innebär att tittaren tittar snarare än lyssnar även om det rör sig om nyhetsuppläsningar, politiska debatter och liknande. Programproducenterna månar sig därför om programmets bildmässighet med hjälp av sminkning, kameravinkling, beskärning och liknande. De som framträder i TV med något budskap tenderar ändå, enligt detta betraktelsesätt, att lägga sig särskilt vinn om just framträdandet: om att synas vara snarare än att verkligen vara.

En annan aspekt än presentation och representation, som kan förefalla oförargligt underhållande, är maktaspekten: förmedlingens makt. Det handlar om det offentliga ordets och bildens makt. Anta att tittaren framför apparaten ogillar sändarens synpunkter och agerande och blir riktigt upprörd. Det är emellertid, på grund av mediets materiella struktur, omöjligt för honom att uttrycka denna ilska i ett omedelbart och artikulerat svar. Denna vanmakt förstärker ilskan. Som också förstärks av vetskapen att det inte är någon idé att stänga av TV-apparaten eftersom programmet ändå oemotsagt når så många andra det är inte bara vad som sägs utan att det sägs offentligt som gör det så

Barn och rörliga bilder 47 SOU 1975: 38

upprörande. Och det är omöjligt att nå alla dessa andra med motargument. Tittarstorrnama kan ses som ett uttryck för denna vanmakt. är att de ofta hänvisar till barnen och det är väl en allmän Symtomatiskt att TV har större makt gentemot barnen än gentemot de uppfattning vuxna. - (Resonemanget är hämtat från Dag Österbergs bok Makt og materiell, sidan 68, där det gällde radiolyssnandet.)

4.8 Barns TV-tittande

som barnen gärna gör. Televisionen når också i Att se på TV är någonting stort sett alla barn ivärt samhälle och är ur den synpunkten ett mycket viktigt medium. Och barnen kan börja se på TV i tidig ålder Sveriges Radio räknar med barnen som en publik från 3 års ålder. Avdelningen för publik- och programforskning har gjort ett flertal barnundersökningar. En undersökning 1964 (Linné) visade att 3-9-åringar såg på TV 1/2-l timme på vardagama och l-2 timmar på lördagarna. 10-l6-åringarna ungefär l timme på vardagarna och mer än 2 timmar på såg på TV Närmare bestämt var det l0-l4-åringarna som var de lördagarna. och TV-tittandet nådde en topp i l2-13-årsåldern. En flitigaste tittarna, 1968 (von Feilitzen och Linné) uppskattade likaså undersökning TV-tittande till l /2-1 timme under en vanlig vardag. 3-6-åringarnas Hela familjens tittande uppgick till ungefär 3 timmar. TV-tittandet sker i allmänhet i familjens hägn. Televisionen har medfört en familjelivets renässans” i åtminstone rumslig bemärkelse: hemma och tillsammans med familjen. Om barnen är i större utsträckning detta sedan innebär någonting mera än rumslig närhet är mera tveksamt: det är en närhet som är bestämd av TV-apparaten och inte av familjemedlemmarnas intresse för varandra. Men intresseväckande proi form av samtal. - Det är mot gram kan förstås skapa gemenskap av att TV-tittandet är en aktivitet som framför allt utförs.i bakgrund hemmet som âldersutvecklingen av barnens TV-tittande får ses: detta når alltså en topp i 12-årsåldem för att sedan avta. TV-tittandet är alltså ganska omfångsrikt (men inte så omfångsrikt som de amerikanska barnens: dessa ser, enligt Liebert et al, på TVi genomsnitt 2-3 timmar dagligen). Det bör till en del ha trängt undan eller påverkat andra aktiviteter. Flera undersökningar tyder på att det är konsumtion av mer eller mindre likvärdiga massmedia som fått ge vika resp. utvecklat mera speciella funktioner: en viss nedgång i läsning av vecko- och serietidningar, i biobesök (gäller de yngre barnen) och i radiolyssnandet - som dock har utvecklats till ett speciellt musikradiolyssnande. - Detta att TV iviss utsträckning ersätter annan massmediaaktivitet tycks inte gälla en del stortittare, som är flitiga bildkonsumenter över huvud taget. Att TV-tittandet är utbrett behöver förstås inte betyda att det upplevs Ofta är det väl någonting som man gör när som någonting mycket viktigt. man inte kan eller orkar hitta på någonting annat. Ungdomsundersökoch Wallin) visade, att TV-tittandet var en ningen i Göteborg (Andersson

48 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

av de allra vanligaste sysselsättningama bland eleverna i årskurs 8, men det var endast en mindre del av ungdomarna som angav detta som någon favoritsysselsättning: ”TV ingår som en naturlig del i tillvaron, men man ser den inte som något speciellt åtråvärt. TV finns och man tittar liksom övriga familjemedlemmar. Detta betyder förstås inte att det bara är omedelbara tillfálligheter som gör att man tittar. Genom 1968 undersökningen av 3-6-åringars levnadsvanor och etermediabeteende (von Feilitzen och Linné) fann man att redan förskolebarnen är ganska aktiva i förhållande till televisionen: drygt hälften håller reda på tiden för TV-program som de vill se och ungefär 90 % sätter själva på apparaten för att få se ett program Med ökande ålder blir barnen mera selektiva och De initiativtagande. intresserar sig tidigt för vuxenprogram men resultaten från undersökningen av barns etermediabeteende 1964 (Linné) ger vid handen att 3-9-åringar föredrar barn- och ungdomsprogram, medan 10-16-åringar vill se på underhållningsprogram, vilda västernfilmer och deckare. Beträffande barnens förståelse för vad de ser bör denna rimligtvis öka med åren. En undersökning (Hedbom) av barns i olika åldrar återgivande av ett och samma program antyder att ökningen inte är likformig: 13 % av 6-åringarna och 32% av 8-åringarna förstod filmen de väl, enligt kriterier som nu användes, medan motsvarande siffror för 10-åringarna var 77 % och för lZ-åringarna 97 %. Ett par undersökningar (Schyller och Filipsson; Schyller) har gjorts av barns förmåga att läsa textremsor på utländska program, varvid det befanns att barnen hade svårt för detta ända upp i 10- l 2-årsåldern. Och varför ser barnen på TV, vad har TV för funktioner för barn i olika åldrar? Små barn menar framför allt att det är underhållande, roligt och detta kan gälla såväl innehållet som mediakaraktären av rörliga bilder. Större barn tycker också att det är underhållande, dessutom gör sig den informativa aspekten mera gällande. För övrigt kan TV fylla en rad andra funktioner men dessa är de viktigaste, som barnen uttalar sig om.

4.9 Televisionens (och liknande massmedias) verkan på barn

Klapper, i sin 1960 publicerade genomgång av forskningen omkring massmedias effekter, formulerar följande försöksvisa generaliseringar av denna forskning:

1. Masskommunikation utgör vanligen inte någon vare sig nödvändig eller tillräcklig orsak till publikeffekter utan fungerar snarare bland och genom fönnedlande faktorer och andra inflytanden. 2. Dessa fönnedlande faktorer är sådana att de typiskt ger masskommunikationen en bidragande roll, och inte den enda, i en process som förstärker rådande förhållanden. 3. Vid sådana tillfällen då masskommunikation verkligen tjänar till

SOU 1975: 38 Barn och rörliga bilder 49

förändring, är det sannolikt att ett av två villkor föreligger: antingen är de fönnedlande faktorerna ur funktion och media har en direkt effekt eller också verkar de förmedlande faktorerna (som vanligen är förstärkande) själva mot förändring. 4. Det finns vissa restsituationer i vilka masskommunikation förefaller framkalla direkta effekter, eller direkt och av sig själv tjänar vissa psyko-fysiska funktioner. 5. Effektiviteten hos masskommunikationen, vare sig såsom bidragande eller såsom producerande direkta effekter, påverkas av olika egenskaper hos själva mediet eller kommunikationsinnehållet eller kommunikationssituationen.

På det hela taget tycks en sådan här sammanställning ägnad att, gentemot de ibland uppblossande farhågorna om massmedias allmakt, verka lugnande: det är inte så farligt med just massmedia, det finns så mycket annat som är av betydelse, folk väljer i stor utsträckning ut det material som passar dem och bekräftar deras attityder och även om de skulle råka se annat så hotar detta knappast centrala, dvs. starkt jag- och gruppförankrade attityder. Vad som i första hand kan förändras är preferenser för mindre angelägna ting, såsom det ena märket framför det andra av en viss varutyp (vilket naturligtvis är av intresse för den enskilda producenten); vartill opinioner kan skapas om nya företeelser, som inte utan vidare på ett självklart sätt kan anknytas till gamla attityder. Men barnen är ännu inte så förankrade, för dem är allting mera nytt, och vad är centralt, vad är angeläget? Det förefaller svårare att avgöra vad som är förstärkning respektive förändring när det gäller barn, eftersom barnen är mera ofárdiga. Oftare än de vuxna har de väl inga åsikter om det som tas upp i massmedia och är därför öppnare för masskommunikationen i dessa avseenden. En förutsättning år förstås, att de har något intresse av att över huvud taget utveckla någon uppfattning i ämnet och att de över huvud taget förstår vad som framförs - detta är avhängigt av åldern med mera. Det gäller alltså inte utan vidare, att ju yngre ju påverkningsbarare. Himmelweit et al fann, att inte 1l-l2-åringarna men väl 13-14-åringarna påverkades i sin uppfattning av yrkesroller genom vad de såg på TV. Massmedias makt att påverka bör på det hela taget vara större när det barn än vuxna. Inte minst som de ”förmedlande faktorerna ofta

gäller

inte är närvarande: TV fungerar i viss utsträckning som barnvakt. Det ofta, att det inte är så farligt med massmedia utan att de påpekas omedelbara kontakterna betyder mera - men det är när dessa omedelbara kontakter är bristfälliga som massmedia kan träda i stället.

4.10 Våld och aggressivitet

Det är framför allt TV: s eventuellt skadliga effekter på barn och ungdom som har diskuterats och undersökts. Även om så småningom också de

50 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

positiva möjligheterna har uppmärksammats. Livligast har diskussionen omkring aggressivitet, våld och brottslighet varit. Framför allt har den förts i USA. Det ligger nära till hands, eftersom innehållet i amerikanska TV-program är så mycket våldsammare än t. ex. de svenska, inte minst i barnprogrammen. Hur relevant är denna huvudsakligen amerikanska TV-diskussion när det gäller svenska förhållanden? Ja, för det första finns det våldsamt innehåll i Sveriges Radios program (som ju också använder importerat amerikanskt material), för det andra får den här diskussionen i tillämpliga delar gälla filmen och seriemagasinen och det totala bildutbud som når de flesta barn, för det tredje är bildskivan ett kommande medium (eller en variant på TV-mediet) som på det här området tycks kunna komma att fungera som seriemagasinen: stark amerikansk påverkan, kan säljas billigt i kioskerna. Utifrån detta bör man kunna göra vissa gissningar om innehållet.

Undersökningar har ibland visat samband mellan stor konsumtion av aggressivt eller brottsligt mediainnehåll och benägenhet till aggressivt eller brottsligt beteende. Det har alltså rört sig om statistiska samband och tolkningama av orsakssambandet har varierat: är det så att barn som redan av andra orsaker har en benägenhet att reagera aggressivt söker sig till sådant mediainnehåll, eller påverkas de av det i denna riktning? Det är lätt att gissa både-och och sedan fundera över olika faktorers relativa vikt. Men det har också gjorts mera experimentella undersökningar, där man först utsatt försökspersonerna för aggressivt mediainnehåll och sedan försatt dem i provokativa situationer med möjlighet att välja aggressivt resp. icke-aggressivt beteende. Två motstridiga hypoteser har prövats i sådana sammanhang: imitationshypotesen, enligt vilken det aggressiva innehållet frambringar aggressiva tendenser och katharsishypotesen, enligt vilken det aggressiva innehållet tvärtom utsläcker sådana tendenser genom att erbjuda möjligheter till ställföreträdande utlopp. Man har också samtidigt prövat frustrationshypotesen, enligt vilken besvikelser föder aggressivitet och t. ex. dels utsatt försökspersonerna för besvikelser dels för aggressivt mediainnehåll och så studerat den relativa betydelsen av dessa faktorer. Den senare hypotesen är förenlig med de båda förra. Liebert, Neale och Davidson, som har gjort den aktuellaste genomgången av forskningen i förhållandet television/aggression menar, att katharsishypotesen knappast har något stöd medan det är uppenbart att aggressivt mediainnehåll kan föranleda, och ofta faktiskt föranleder, aggressiva reaktioner hos åskådaren. Den sammanlagda forskningen ger klart belägg för detta, menar författarna. Det vore intressant att diskutera dessa resultat mot bakgrund av Klappers generaliseringar (som skall gälla vilka slags effekter som helst). Låt oss utgå ifrån att frustrationshypotesen har en viss giltighet: det verkar ju rimligt att barn blir arga för att de har anledning bli det, så att säga, och inte bara för att de ser andra bli det. Det finns ju många anledningar för barn att bli besvikna, ibland allvarligt och långvarigt

Barn och rörliga bilder

besvikna. Socialisationen innebär inte bara ett utvecklande av vissa möjligheter utan också ett förträngande av andra, och detta kan knappast ske smärtfritt. Om då barn i varierande utsträckning, tillfälligt eller mera långvarigt, är och bär på en viss aggressivitet, så ges de i gengäld ofta inte stora möjligheter att förstå den och uttrycka den: förstå vad den beror på och uttrycka den på ett adekvat och fruktbart sätt. Det finns alltså antagligen sällan goda aggressivitetsmodeller i barnets omedelbara miljö: vanligare är väl aggressiva utbrott av mera irrationellt slag samt ett awisande, på ett eller annat sätt, av sådana tendenser hos barnet. Ur den synpunkten skulle de våldsamma massmediahjältarna fylla ett tomrum och enligt Klappers tredje generalisering kunna ha en ganska stor betydelse: de visar hur man kan uttrycka sin aggressivitet (information) och de visar att det är legitimt (attitydpåverkan). Frustrerande omständigheter skulle då så att säga utgöra roten till det aggressiva beteendet, medan massmediamodeller och andra skulle kunna ge det en påspädning och nännare utformning

4.1 1 Andra massmediaeffekter

Beträffande övriga effekter av våldsamt mediainnehåll är en omedelbar sådan, att många barn kan reagera med rädsla, och enligt en undersökning av von Feilitzen minskar inte denna tendens med åren; de mindre barnen blev framför allt skrämda av barnprogrammen så denna effekt bygger De större barnen som förmår identifiera sig tydligen på identifikation. med vuxna mer eller mindre, har därigenom möjlighet att bli personer, skrämda av vad som händer. dessa. - Himmelweit et al fann att inte allt våld är lika skrämmande: ”konventionellt våld togs t. ex. med viss ro. Verbalt våld visade sig ibland mera skrämmande än fysiskt. En annan förmodad TV-effekt är passivitet. Vad beträffar den omedelbara verkan i detta avseende, så säger det till att börja med sig att barnen inte ägnar sig åt några nämnvärda kroppsövningar i självt samband med TV-tittandet. Den mentala aktiviteten kan vara mycket varierande, från ett slött till ett mycket aktivt tittande. Någon mer generell verkan finns det knappast belägg för, enligt Klappers genomgång. I vilken utsträckning kan TV-tittandet vara eskapistiskt? Frågan har intresserat många, och det har gjorts undersökningar - men svaret är synnerligen oklart, såsom Klapper visar. Det är också flera olika frågor inblandade: om innehåll, effekter och funktioner. Programinnehållet är ju ofta fiktivt och vad detta kan innebära för tittaren råder det delade meningar om: verklighetsflykt med negativa effekter på verklighetsanpassningen eller välbehövlig avkoppling eller fantasistimulans? Och eventuella effekter på verklighetsanpassningen, härrör de bara från det rent fiktiva innehållet? Klapper menar att undersökningarna pekar på, att eskapistiskt innehåll inte är någon primär orsak till någon särskild livsstil, utan snarare tjänar psykologiska behov och förstärker den livsstil som redan utmärker dess publik. Det är framför allt användningen av TV som

52 Barn och rörliga bilder SOU 1975: 38

har studerats i det här sammanhanget. Och det verkar ju rimligt att TV kan vara någonting att fly till - liksom mycket annat kan vara det - för den som har svårhanterliga sociala problem. TV-programmens innehåll är som sagt ofta ”eskapistiskt - den svenska televisionens programinnehåll för budgetåret 70/71 bestod till mer än hälften av rena inklusive - resten kan betraktas underhållningsprogram sport som mer eller mindre informativt. Men det är inte alldeles självklart att dra en sådan här gräns. Verkligheten kan presenteras på ett ganska osannolikt sätt, information kan vara irrelevant för många och det kan vara svårt att verkligen föra fram den p. g. a. kraven på bildmässighet. Också informativt material kan fungera underhållande. Liksom underhållningsprogrammen kan betraktas som information om ett slags verklighet, nämligen om vad som bland många är högt värderat: dit hör högstatusyrken och mansroller och våld i rättens tjänst, t. ex. - I vilken utsträckning utgör de spridda intryck, som barnen genom media får från en värld som de inte har omedelbar erfarenhet av, relevant information? Eskapism kan tydligen relateras till information och attitydpåverkan. Detta är nog den viktigaste TV-effekten. Liebert et al påpekar att när dagens amerikanska ungdomar slutar skolan i tonåren har de tillbringat många flera timmar framför TV än i skolbänken, och författarna anser att det är dags att dra de pedagogiska konsekvenserna av detta. Barnen ser förträdesvis på underhållningsprogram och lär sig därvid en hel del. Avsiktligt pedagogiska program görs därför gärna underhållande, såsom det amerikanska ”Sesame street” och det svenska Fem myror är fler än fyra elefanter.

SOU 1975: 38

5 Teater och musik

Teater och musik är mera omedelbara uttrycksformer än de litterära och bildmässiga. Kulturobjekten utgörs av handlingar som gestaltas för stunden. Sedan är det en annan sak, att dessa gestaltningar i sin tur kan bevaras och förmedlas genom andra media. Omedelbarheten medför en kontakt mellan utövare och publik och mellan medlemmarna av publiken, som kan bli mycket intensiv. Vid levande musik- och teaterföreställningar kan publikens medlemmar förstärka varandras upplevelser och tillsammans ge utövarna ett starkt gensvar, vilket stimulerar dem till mera engagerade framställningar. Den på detta sätt tillfälligt förstärkta gemenskapen finner många värdefulli sig. Dessutom torde den underlätta förmedlingen av eventuella budskap, eftersom sådana lättare tas emot under grupptryck än i ensamhet.

5.1 Institutionsteatramas föreställningar för barn

De traditionella teatrama har alltid haft ett mycket begränsat utbud för barn, även om det har ökat på senare tid. Tidigare spelades ungefär en sagopjäs per scen och år för barnen samt gavs skolföreställningar ur den ordinarie repertoaren. Under senare hälften av sextiotalet expanderade verksamheten med - mest institutionsinriktning på barn utanför teatrama, men också inom dessa märktes en viss ökning. Skolteatergrupper med friare arbetsformer bildades vid några av dessa och gav både uppsökande och scenföreställningar. En del av denna expansion var också kvalitativ: nya pjäser med aktuella angelägenheter, nya arbets- och förmedlingsformer. De traditionella teatrama har sin traditionella publik som är mycket dominerad av över- och medelklass, som t. ex. Swedner har funnit i flera undersökningar. Dessa har gällt vuxna, men kultursociologiska hemmiljöns och familjeekonomins betydelse för barnen är ju ganska avgörande. Undersökningen Ungdom iGöteborg” (Andersson och Wallin) 1965 visade den största skillnaden i ungdomens fritidsvanor mellan l+2 och 3 just när det gällde teater- och konsertbesök, också socialgrupp

när den egna studieinriktningen hölls konstant. - Mot bakgrund av denna

sneda - över- och envist rekrytering som i praktiken går ut på att medelklassens teaterbesök subventioneras av staten - blir den kraftigt ,uppsökande verksamheten viktig.

54 Teater och musik

Till att börja med är den lokala tillgången förstås betydelsefull för teatergången, och där är skillnaderna stora mellan storstad, tätort, och landsbygd. Litteraturutredningen har i sina läs- och bokvaneundersökningar även noterat teatergången, och denna varierar med utbudet på orten: personer med folkskoleutbildning går mindre ofta på teatern i de orter där utbudet är mindre. Och det är ju inte så konstigt. Men en spridning geografiskt av scenerna är inte tillräcklig om det gäller att nå alla med teater. Det innebär fortfarande att folk skall ta sig till teatern, och varför skulle de göra det - utan erfarenhet av att det är något särskilt angeläget. Skall teatern spridas, måste den uppsökande verksamheten vara närgångnare än så. Barnen finns i förskolor och skolor, där kan alla barn nås.

Kulturrådet noterar i sitt betänkande en påtaglig ökning av barn- och ungdomsteaterverksamheten under sextiotalet: spelåret 1960/61 gav institutionsteatrarna 690 sådana föreställningar, 1968/69 gav de 1.985 föreställningar - en ökning med nära 190 %. Ökningen ökade: året därpå gavs ca 3.000 föreställningar. Under detta decennium höjdes också barnoch skolteaterns andel av det totala antalet föreställningar från 12 % till 30%. Det är särskilt Riksteatern men också Norrbottensteatern (som avsätter en dryg tredjedel av resurserna till barnteaterverksarnheten) och i viss utsträckning stadsteatern Norrköping-Linköping som ägnar sig åt uppsökande verksamhet. - Trots det ökade utbudet är det fortfarande otillräckligt och ojämnt fördelat, och knappast någonstans ges skolbarnen en föreställning per termin och åldersstadium. Riksteatern står alltså för merparten av det institutionella teaterutbudet i skolorna. Institutet har funnits sedan trettiotalet och givit regelbundna föreställningar sedan fyrtiotalet. Sedan mitten av femtiotalet har skolteaterverksamheten stadigt utvecklats, sånär som på en svacka i mitten av sextiotalet. Nu spelar Riksteatern för skolans samtliga stadier.

Tema våren 1974 var Latinamerika. Den totala publiksiffran 73/74 beräknades till mellan 300 000 och 350 000 elever, vilket uppskattnings-

vis betyder att ungefär var fjärde elev i åldrarna 7-15 år nås åtminstone en gång om året. Motsvarande antal föreställningar beräknades till drygt 2 000. - För sin verksamhet får Riksteatern ett drygt trettiotal miljoner kronor i statsbidrag.

Sveriges Radio kan också ses som en form för uppsökande teater. Jag avser härmed teater-pjäser som sänds i radio och TV, även om det kan diskuteras vad det är för funktionell skillnad mellan en TV-sänd film resp. teaterpjäs. Hur som helst är radio- och TV-teater den teaterform som når barnen i hemmet. I vilken utsträckning? Vad radioteatern beträffar belyser en undersökning bland 9-l6-åringar något intresset för denna: drygt en fjärdedel av ungdomarna sade sig vara intresserade av radioteater för barn och ungdom, 15 % hade hört minst något av de program som sänts under hösten, och 75 % kände inte till att serierna sändes i radio.

SOU 1975: 38 Teater och musik 55

5.2 De fria gruppemas barnteater

De fria teatergrupperna har vuxit fram sedan mitten av sextiotalet och många har motiverats av ett intresse för att spela för barn. Omkring hälften av de fria gruppernas föreställningar utgörs av bampjäser. Dessa ses främst av lågstadiet och förskolan. Mellanstadiet är mindre väl gynnat. Tillkommer de vuxenpjäser, som de äldre barnen ser. Grupperna är i stor och spelar på skolor, ibibliotek, på fritids- och utsträckning uppsökande ungdomsgårdar, i föreningar. De fria gruppernas framväxt kan ses mot bakgrund av bl. a. ideolomotsättningar. I viss utsträckning kunde dessa motsättgiska/politiska ningar rymmas också inom institutionsteatrarna så att relativt självständigt verksamma grupper bildades inom dessa. Men framför allt är det utanför institutionsteatrarna som denna nya teater utvecklades och utvecklar sig, även om den efterhand kan anknytas till fasta teatrar såväl som sociala institutioner. Till exempel omhandhas från och med 73/74, den uppsökande skolteatern i Stockholm av fria eller i praktiken 74/75, knutna till skoldirektionen. Dessa grupper skall arbeta fram grupper pjäser i nära samarbete med lärare och elever i skolorna. De fria gnipperna har från början haft som målsättning att komma bort från den traditionella sagovärld som barnteatem handlade om. l stället har de tagit upp verkliga problem och händelser isin produktion, såsom mobbing, yrkesval, sex och könsroller, sociala relationer och känslor av olika slag, och mycket annat. Inriktningen på en aktuell eller allmängiltig verklighet utesluter förstås inte en fantastisk framställning. Särskilt pjäserna för de yngre barnen är fantasifulla om än sällan traditionellt sagoaktiga. Inte bara pjäsinnehållet har de fria grupperna försökt förändra utan också och arbetsformerna. Kontakten med publiken publikkontakten nära samman med inriktningen på ett förnyat innehåll, med för hänger frågeställningar. Den tar sig också uttryck i att publiken angelägna verksamheten är uppsökande. Det händer också att publiken kommer in på ett tidigt stadium, genom att den t. ex. intervjuas och deltar i diskussioner om hur pjäsen skall se ut. Likaså förekommer det att föreställningar följs upp med diskussioner om de frågor som tagits upp. - Vad arbetsformerna beträffar, försöker de fria grupperna motverka en hierarkisk arbetsordning och ge alla inflytande över repertoar och framställning. Den grupp som först medvetet satsade på uppsökande barnteater var Fickteatem som startade sin verksamhet 1969 och hade som princip att halva repertoaren skulle bestå av bampjäser. Fickteatem gick ut i t. ex. skolor och bostadsområden, med minimal teaterrekvisita och med nära publikkontakt - både rumsligt och samtalsmässigt. Nu spelar många grupper för barn, somliga gör det enbart. Teatercentrum distribuerar de fria gruppernas föreställningar, som emellertid också i lika stor utsträckning själva sköter sin distribution. 1973 förmedlade Teatercentrum 2_ 053 föreställningar (vartill kommer de av Teatercentrum-Syd förmedlade som utgör ett par hundra). Av dessa

56 Teater och musik

utgjorde 1 085 barnproduktioner och 936 vuxen- och ungdomsproduktioner. Därutöver förmedlade grupperna själva 1 023 barnproduktioner och 1 544 vuxen- och ungdomsproduktioner. Om vi räknar med en genomsnittspublik på 150 personer nådde de fria gmppernas barnpjäser en total publik på ungefär 330 000 år 1973. Det är en stor andel av den totala teaterpubliken över huvud taget. Mot detta svarar en mycket liten andel av de totala resurserna: de fria grupperna får dela på bortåt en miljon i statsbidrag medan institutionsteatrarna får mer än hundra gånger så mycket.

Studieförbundens teatergrupper ger också föreställningar, ofta i samband med andra arrangemang av olika allt bär slag, men framför studieförbunden upp amatörverksamheten kulturpå området, enligt rådet. Här är också de äldre barnen engagerade: den nedre åldersgränsen är för studiecirklar 14 år och för fritidsgrupper 12 år. Det finns också en och annan privat skola för teater samt barnteateri kommunal regi. Den kommunala bamteatern (utanför har Stockholm) vuxit fram först på senare år och finns nu i drygt tiotalet kommuner. 1969 omfattade nio teatrar sammanlagt 655 grupper med 7 500 deltagare i åldrarna 7-17 år, vilka åstadkom 473 framträdanden mest för närstående. Totalkostnaderna för verksamheten detta år var 5,4 miljoner. (Uppgifterna hämtade från Ny kulturpolitik.) Den allra största delen av den kommunala verksamheten står dock fortfarande Vår Teater för. Denna barnteater är knuten till Stockholms barnavårdsnämnds fritidsavdelning och omfattar ungefär sjutusen barn (hösten -73: 6 700 barn mellan 7 och 20 år). Teatern har varit verksam sedan 1942. Den har framför allt skapande dramatik på programmet. Kostnaderna beräknades 1974 uppgå till 3,7 miljoner. Det största intresset för dramatisk verksamhet finner man bland flickorna. I elva-tolv-årsåldem visar intresset en topp. Socialt räknar man med en breddning på senare år, men fortfarande torde det framför allt vara medelklassbarn som hittar till teatern. Och det är, som sagt, främst en huvudstadsfö reteelse.

5.3 Något om musikens innebörd

Ordet musik härstammar från grekiskans mousiké” som betyder ton-, dikt-, och talkonst. Däremot inte dans. Och den europeiska musiken gör ett intryck av hantverk: någonting som frambringas med hjälp av hjärna, lungor, röstorgan, händer, instrument. Men musik kan ta hela kroppen i anspråk och vara starkt knuten till rörelse och dans. I en undersökning från Guldkustområdet (I. Bengtssons

referens) förklarar en sagesman, att när han talar om musik menar han

trummande, dansande, och sjungande - allt detta är ett och samma och får inte åtskiljas”. - De afrikaner som transporterades till Amerika som slavar slutade emellertid att trumma och dansa. Kvar fanns sången. Men sången bevarade sin kroppsliga karaktär.

SOU 1975: 38 Teater och musik 57

Bertil Sundin menar, att vi nu befinner oss i en övergångsperiod mellan en europeisk och en afro-amerikansk musikalisk epok. I denna konfrontation kännetecknas den europeiska traditionen av ordning och effektivitet,

intellektuell reaktion och emotionell behärskning, samt musikens inne-

boende mening. Medan den afro-amerikanska traditionen betyder improvisation och sensibilitet, motorisk reaktion och emotionell uttrycksfullhet, samt musikens alstrade känsla. Det är dessa traditioner som möter barnen idag. Genom massmedia kommer de i kontakt med popmusiken. I skolan stiftar de bekantskap med musik av olika slag, med tonvikt på europeisk folk- och konstmusik. det finns annat i barnens musikaliska miljö. Men Detta är en förenkling: och skolans musikundervisning, är av dessa, massmedias popmusik strategiskt intresse i detta sammanhang. Barnens popintresse är tydligt. För den som inte litar på sina egna finns det undersökningar som styrker detta: i projektet iakttagelser i Göteborg framkom det, att fyra femtedelar av ungdomarna ”Ungdom annan musik, och en nyligen genomförd fritidsföredrog pop framför i samma stad visade, att detta val gjordes av mer än två undersökning tredjedelar av barnen i mellan- och högstadiet. Och i en publikunder- Radio (von Feilitzen och Linné), här kallad sökning på Sveriges pop-undersökningen, uppgav drygt tre fjärdedelar av barnen i låg- och mellanstadiet och nästan nio tiondelar av barnen i högstadiet, att dei allmänhet brukade lyssna på popprogram i radion. Detta utbredda intresse är föremål för musikaliska och pedagogiska diskussioner. l sin början fördömdes popen från ansvarigt” håll, men nu är den tämligen etablerad och det är inte längre så vanligt att bara avvisa I en den. Frågan blir snarare hur den skall relateras till annan musik. diskussion i Dagens Nyheter om pop eller seriöst?” framkom tre slags värderingar av denna relation: intresset för popmusik kan leda(s) till ett intresse för seriös musik dvs. kan utvecklas till någonting värdefullt, eller är en musikforrn lika god som någon, eller popen är den nu popen levande musiken och därigenom den värdefullaste. (Diskussionen återfinns i Litteratur, konst och musik.) Men det handlar inte om olika traditioner som kommer i konflikt

bara

med varandra. Popmusiken har rötter i den afro-amerikanska musiktraditionen, men den är synnerligen omhändertagen av kommersiella intressenter och spridd genom moderna massmedia. Ännu mera än i USA tycks kommersialismen på det här området ha gjort sig gällande i Sverige, där den kulturella anknytningen är mindre.

5.4 Något om popmusikens kulturella värde

All musik är inte popmusik. Enligt Göran Nylöf betyder (år populär 1965) popmusik för det svenska folket musik av det slag som Elvis och Beatles Och Håkan Sandblad (1969): ”Vad man Presley spelar. normalt bland ungdom. Det är menar med pop är musik som är populär musik med elektrifierade instrument, med hårt markerad rytm. Taktarten

58 Teater och musik

är 4/4. Man använder flitigt elektronikens möjligheter. Klangen, soundet, är det väsentliga. Den kan vara mycket komplicerad medan däremot det musikaliska grundmaterialet, formen, oftast är ganska enkelt.” Men han tillägger, att popmusik lika gärna kan vara exempelvis en mjuk vals. Det är ganska svårt att fånga in popens karaktär: den är elektrisk, och den förändrar sig. Men generellt är klangen och rytmen och inte minst pulsen framträdande hos popen. Och denna musik utövas av och får ett starkt gensvar hos unga människor. Utöver sin primära musikaliska funktion får popen (påpekar Sandblad och Sundin) en sekundär social funktion: denna tämligen råa och rytmiska musik sårar det etablerade samhällets musiksmak och blir föremål för avståndstagande, vilket förstärker ungdomens identifikation med musiken eftersom den då kommer att symbolisera en mera allmän protest. I Sveriges Radios pop-undersökning kartlades popens funktioner på så sätt, att ungdomarna (15-16 år) fick ange, vilka av 20 motiv för att lyssna på pop de tyckte passade in på dem. De flesta instämde i motiv som har med popens egenvärde att göra: det är skönt, man slappnar av en stund, det är rytm. Sociala motiv omfattades också, men mindre ofta: man drar sig undan en stund, det är de ungas språk, man träffar andra, ”man talar om den med andra. Protestmotivet var nästan det minst omfattade: det var rentav flera som angav motivet därför att den inte kritiserar allting än som angav motivet därför att den kritiserar samhället. Popens kulturella värde tycks alltså avhängigt dess anknytning till afro-amerikansk musiktradition och dennas modern appell, genom teknologi och massmedia, till ungdomeni dagens västerländska samhälle: primärt är detta värde musikaliskt, sekundärt socialt. - Men pop är pengar, också: området är mycket starkt kommersialiserat.

5.5 Pop är pengar

Per Lysander: Medan popmusiken internationellt betydde en frigörelse, såväl ideologiskt som musikaliskt, kom den i Sverige att få till följd en total kommersiell styrning av produktionen. Den svenska schlagerindustrin var oerhört solid. Rocken hade kunnat existera i dess periferi som en marginell företeelse för en ekonomiskt marginell publik. Popen markerade att ungdomspubliken hade blivit en stor affär. Därmed tog de etablerade schlagerproducenterna hand om musikerna. . . Detta omhändertagande kan dels innebära, att slagkraftiga musikaliska yttringar snappas upp av de ekonomiska intressenterna, och dels att dessa gör ansträngningar att frambringa sådana yttringar. Barn och ungdomar utövar sitt popintresse på flera sätt: genom att själva sjunga och spela, genom att lyssna och dansa till levande musik, och genom att lyssna och dansa till musik genom apparater. Allt detta kostar pengar. Apparatlyssnandet är mycket dominerande. De privata utgifterna för radio- och TV-apparater, skiv- och band-

Teater och musik 59 SOU 1975: 38

samt musikinstrument, till bortåt en miljard kronor spelare, uppgick Musikinstrumentens del i

1969 (enligt Hushållsbudgetundersökningen).

denna summa är liten. Radio- och TV-licenser uppgick till ungefär 375

miljoner. Sammanlagt utgjorde de privata utgifterna på kulturområdet

bortåt fyra miljarder kronor. Det är flera yngre än äldre personer som har tillgång till uppspelningsoftare, och de apparatur, de utnyttjar också sin uppspelningsapparatur större köper flera grammofonskivor. De yngre lyssnar också i betydligt än de äldre på melodiradion. Detta enligt SOU 1971:73, utsträckning i musiklivet”, där vi också kan inhämta följande ”Fonogrammen

uppgifter: har ökat starkt under senare hälften av sextiotalet Skivförsäljningen

(1965 avskaffades den särskilda försäljningsskatten på grammofonskivor):

från cirka 50 till cirka 200 miljoner kronor per år. Försäljningssumman

för kassettband uppgick år 1970 till cirka 20 miljoner. i Sverige ombesörjs huvudsakligen av Utgivningen av grammofonskivor kommersiella bolag Det finns över hundra inspelningsbolag i landet, men branschen. Distributionen det är tre eller fyra av dessa som dominerar domineras av fyra stora bolag. Den kommersiella musikproduktionen omfattar framför allt två typer av musik: stabiliserad klassisk musik och modemusik. Modemusiken

starkt. Den består ju inte bara av popmusik, men Grammofonöverväger leverantörernas att ”den s. k. popmusiken omfattar förening uppger bortåt två tredjedelar av den totala försäljningen.

musikaliska miljö. Inte bara Radion en viktig roll i barnens spelar utan också t. ex. sin interaktion med genom sitt utrymme, genom för skivförsäljningen, och skivindustrin. Hitlistorna är av stor betydelse

vice versa. visade sig popprogrammen samla I Sveriges Radios pop-undersökning de de flesta lyssnarna i alla åldrar, även om intresset var allra störst bland fick lyssnarvärden mellan 50 % och äldre barnen. Somliga pop-program under senare år 80 %, vilket kan jämföras med att inget radioprogram erhållit lyssnarsiffror över 40 % bland vuxna. till skivinköp: 30-40 % av barnen har Och radiolyssnandet inspirerar ha hört den i Tio i Topp, 25 % efter någon gång köpt en skiva efter att att ha hört den på Svensktoppen.

5.6 Musiken i förskoleåldern

en del barn musik som utövas av föräldrar och I förskoleåldern upplever av den vuxna befolkningen utövade musik äldre syskon: en fjärdedel som Nylöf gjorde 1965. (exklusive sång och dans) i den undersökning av dessa vuxna musicerande går väl in för att aktivera sina barn, Somliga och även de som inte gör det torde, omedelbart eller på sikt, utgöra en

inspirationskälla. särskilda för Och barnradion sänder i viss utsträckning musikprogram

60 Teater och musik SOU 1975: 38

små barn, t. ex. det så populära programmet Klapp och klang i anslutning till Småbarnskvarten - som främst nog är något för hemmabarnen eftersom programmet kommer ungefär då många barn lämnas eller hämtas på daghem eller hos dagmamma. En undersökning om användningen av radio och TV i förskolan visade också, att endast l-2% dagligen lyssnade till radio, medan siffrorna för TV-tittande var många gånger större. (Faith-Ell.)

Barnstugeutredningen påpekar, att rytm, rörelse, ljud, ljudskapande och musik är och bör vara dagliga inslag i förskolan. Och vidare att det gäller att utgå från barnen och inte från musiken: barnens musikaliska (i vid bemärkelse) utveckling är viktigare än överförandet av en viss musikform och smak. I denna utveckling är både den emotionella och den kognitiva aspekten (lust och förmåga, likaså är såväl alltså) viktiga, mottagande som skapande verksamheter viktiga - dessa olika faktorer i utvecklingen utesluter inte, utan förstärker, varandra. Hur är det idag? I vilken utsträckning beaktas det aktiva lyssnandet, det egna skapandet, och barnets totala musikutveckling i dagens förskola? Också dagligen förekommande musik kan ju vara ganska slentrianmässig, även om den aldrig blir så slentrianmässig som hemmens melodiradiokuliss. Radio används som i liten sagt utsträckning på daghemmen. En undersökning bland Göteborgs lekskolor (Larsson) ger en viss inblick i förhållandena. De förskollärare som svarade på enkäten (de mera musikintresserade, kanske) uppgav, att musikaktiviteter förekom dagligen. Grammofon utnyttjades gärna: de flesta lärare kunde visserligen sjunga och spela piano men de yngre tycktes osäkra om sin förmåga och typiskt var, att de äldre spelade själva och de yngre använde tekniska hjälpmedel. I lekskolans musikaliska utrustning ingick vanligen en uppsättning rytminstrument, några sångsamlingar, ofta piano, grammofon och skivor. Gullan Bornemark tycktes inta en ledande plats när det gällde såväl grammofonskivor som sångsamlingar. På det hela taget var barnvisorna av traditionell barnvisetyp. Schlagers och pop förekom iviss utsträckning. Klassisk musik och folkmusik förekom sällan.

5.7 Musikundervisning i skolåldern

I grundskolan omfattar musikundervisningen l timma i veckan de båda första åren, 2 timmar i veckan de därpå följande tre åren, och i de fyra sista årskurserna resp. l, 2, 0, och l timmar i veckan. Undervisningen har länge haft en tämligen ensidig inriktning mot sång, gehörsövningar och lyssnande till europeisk konstmusilc Sedan 1960-talet en viss pågår förnyelse av klassundervisningen. Begreppet musik tolkas i vidsträcktare bemärkelse. Olika musikarter förekommer: pop, jazz, folkmusik från hela världen, komponerad musik (inte minst nutida), visor av olika slag. Genom samverkan mellan musik och andra ämnen kan eleverna få

Teater och musik 61

musikens förankring i skilda miljöer. Arbetssättet blir mera uppleva kreativt, med inslag av såväl ljudskapande och andra former av musikalisk improvisation som skapande i rörelse, bild och ord till musik. Skolinstrumentariet har berikats genom olika former av stavspel och olika Samverkan mellan sång och instrument förekommer. klanginstrument. Viss frivillig musikundervisning (i instrumentalmusik, solosång och körsång) förekommer på högstadiet, men den mest omfattande frivilliga svarar de kommunala musikskolorna för. De allra musikundervisningen flesta kommuner har musikskola, och om några år lär det finnas i alla. av grundskolebarnen går i musikskola. Bruttokostna- Ungefär en fjärdedel derna uppgick 1973 till bortåt 150 miljoner kronor, som huvudsakligen utgjorde personalkostnader. Eleverna i musikskolan börjar med en grundkurs, iårskurs l eller 2, 1972/73 piano, ca varpå de specialiserar sig. Läsåret spelade ca 60 000 37 000 blockflöjt, ca 30 000 gitarr. Ungefär 20 000 ägnade sig åt träblåsinstrument och 10 000 åt mässingsblåsinstrument, medan ca l7 000 stråkinstrument. Andra verksamheter samlade färre föredrog utövare. Ungefär 29 000 elever deltog (också eller enbart) i körsång eller ensemblespel. (Dessa uppgifter är hämtade från en enkät om kommunal musikundervisning gjord av Svenska kommunförbundet 1972). Också studieförbunden har undervisning i musik men det berör barnen i musikcirklama: 50 % av mindre. Visserligen är l4-årsgränsen uppluckrad får vara yngre. Å deltagarna enligt gällande statsbidragsbestämmelser andra sidan är de kommunala musikskolorna fria, och de absorberar fler och fler barn, medan utvecklingen i studieförbunden har stagnerat på musiksidan. Kulturrådet söker en förklaring till detta i att förbunden inte knyter an till ungdomens musikintresse. Det förekommer också att barnen lär varandra: förmedlar sånger och gitarrackord, till exempel. I vilken utsträckning är okänt, men det är nog inte ovanligt sedan popen slog igenom.

5. 8 Skolkonserter

i ökande i kontakt med levande musik i Barnen kommer utsträckning skolan. Det är framför allt Rikskonserter som står för skolkonserterna. Detta institut arbetar med målsättningen, att mot slutet av 70-talet varje även skolbarn skall få tre konserter per läsår. (Barnen lyssnar stadievis, om det också förekommer konserter med mindre publik.) Detta kommer att innebära ca 15 000 konserter per läsår - nu är institutet uppe i ca 4 000. Konserterna är av varierande slag. De ges av tillfälligt engagerade artister och grupper, mindre ensembler, institutets egen stråkkvartett. av konserterna med regionmusiken. Läsåret Inemot hälften genomförs kostnaderna för skolkonsertverksamheten till ungefär 5 1971/72 uppgick milj. kr, vilka huvudsakligen täcks genom statsanslag, i någon _mån genom intäkter. Förutom den ordinarie konsertverksamheten bedriver Rikskonserter

62 Teater och musik

också viss experimentell verksamhet i skolan. Det handlar bl. a. om att öka publikens engagemang genom att t. ex. låta lärare och elever delta i förberedelsen och genomförandet av en konsert eller genom att släppa in musiken i klassrummen i stället för att ha framträdande inför stor publik. Rikskonserter har också experimentell verksamhet på ett tiotal daghem, i nära anslutning till socialstyrelsens försöksverksamhet enligt bamstugeutredningens riktlinjer. Det övriga utbudet av skolkonserter är jämförelsevis litet, även om

symfoniorkestrama ger en del. Musikcentrum förmedlar få skolkonserter

men täcker däremot ungdomsgårdarna, huvudsakligen i Stockholmstrakten. Centrumet har kontinuerligt samarbete med Stockholms stads fritidsnämnd.

SOU 1975: 38

6 Variationer i barns kulturella situation

I Ny kulturpolitik berör kulturrådet antydningsvis barns och ungdomars kulturella situation. Som ett av delmålen för de kulturpolitiska åtgärderoch differentiering och det na anges samordning (av dessa åtgärder), innebär bl. a. särskilda insatser för de människor som dåligt fångas in av de allmänna insatserna. Dit hör barn och

ungdomar:

För alla barn gäller, att deras inneboende förutsättningar för kulturella aktiviteter är särskilt gynnsamma, och att deras efterfrågan på detta område är så stor att den ofta inte kan mötas av det tillgängliga utbudet. Därför bör av och variationerna i detta utbud ökas. Som

omfattningen

föreslår kulturrådet, att den kulturella verksamheten i förskolorexempel sina musikskolor och utvecklar na breddas, och att kommunerna utvidgar liknande verksamheter också när det gäller andra konstformer. För barn och ungdomar i allmänhet gäller också, att kulturkommersiella intressenter i stor utsträckning riktar sig till dem, vilket har negativa konsekvenser för deras utveckling. Därför måste särskilda samhälleliga motåtgärder vidtas. Vilka de skulle vara anges inte närmare. Den kulturella situationen varierar mellan olika grupper av barn och Dessa variationer beror på skillnader i uppväxtvillkor såväl ungdomar. beträffande föräldrarnas situation som den yttre miljön. Dessa skillnader innebär en uppspaltning som grundläggs i barndomen och förstärks i i vissa fall genom utbildningen. Motåtgärder behövs, menar tonåren, rådet. Särskilt kulturstöd bör också ges barnfamiljer, lågutbildade, institutionsvårdade, (pensionärer), invandrare, handikappade och människor i glesbygd. Av dessa är eller har många barn.

Kulturrådet har kritiserats för att endast antydningsvis beröra barnens situation. Sådan kritik framfördes till exempel i en hemställan till chefen från som arbetar för att för utbildningsdepartementet, organisationer utveckla kulturella aktiviteter hos barn. I denna hemställan påpekas det, att barn en fjärdedel av landets befolkning och är en utgör omkring del av samhället men är särskilt påverkningsbara, vilket *integrerad motiverar speciell uppmärksamhet.

64 Variationeribarns kulturella situation

6.1 Faktorer som bestämmer den kulturella situationen

Kulturrådet menar alltså, att skillnader i barns uppväxtvillkor motiverar särskilda åtgärder för olika grupper av barn. Vilka är då dessa skillnader, och vad beror de på? Vad är det som bestämmer barnens kulturella situation? Dels delar barnen den kulturella situationen med vuxna (i bostaden, i skolan, på fritiden, på institutioner), även om denna gemensamma situation ter sig olika för de små respektive de stora. Dels står de utanför de vuxnas kulturella situation (i sådana verksamheter som arbete och politik), även om de påverkas av den och påverkar den. Barnen har också sina egna verksamheter (sina lekar), även om de vuxna i stor utsträckning kontrollerar eller deltar i dessa. - Detta om den mera allmänkulturella situationen. Vad beträffar särskilda kulturella aktiviteter utövas somliga företrädesvis av barnen (t. ex. serieläsande), andra företrädesvis av de vuxna (t. ex. dagstidningsläsande), åter andra av såväl barn som vuxna (t. ex. TVtittande). I avseenden närmar

vissa sig barnen de vuxnas kulturmönster

med stigande ålder (mera tidningsläsande, mindre bildskapande), iandra sker det ett. fjärrnande i tonåren (från TV, till pop och film). Barnens kulturella situation är alltså i mycket stor utsträckning gemensam med eller påverkad av de vuxnas. Vad är det då som bestämmer denna? Vad påverkar, till att börja med, kulturen i och omkring hemmet? Hur kan därigenom denna kultur indirekt påverkas? Låginkomstutredningens omfattande levnadsnivåbegrepp kan lika gärna ses som ett allmänkulturellt begrepp: dels därför att det inte bara handlar om kroppens välfärd utan också om själens, dels därför att det definieras genom resurser för påverkan snarare än genom objekt för behovstillfredsställelse. Sten Johansson anger följande levnadsnivåkomponenter: hälsa, kostvanor, bostad, uppväxtförhållanden och familjerelationer, utbildning, sysselsättning och arbetsplatsförhållanden, ekonomiska resurser, politiska resurser, fritid och rekreation. Vad har dessa för kulturell betydelse? Jag väljer ut de komponenter, där åtgärder idagens Sverige förefaller kunna ge de största marginaleffekterna på kulturens område. Bostaden och dess område är en del av den kulturella situationen som är viktig för barnen: de tillbringar ju så stor del av sin tid här. Och här ägnar sig barnen åt särskilda kulturaktiviteter av olika slag. Områdets såväl allmänkulturella utformning som särskilda kulturella utrustning lämnar emellertid vanligen mycket övrigt att önska. Föräldrarnas utbildning har starkt samband med deras kulturella aktiviteter, som återverkar på barnen. Barnens har egen utbildning allmänkulturella konsekvenser, omfattar övning i särskilda kulturaktiviteter och påverkar deras fritidsaktiviteter. Föräldrarnas arbete (förekomst och typ) är ett centralt område i deras allmänkulturella situation, som återverkar på barnen. Arbetet ökar eller minskar möjligheterna att utveckla kulturella i aktiviteter, möjligheter form av tid och ork och lust.

SOU 1975: 38 Variationer i barns kulturella situation 65

Och de ekonomiska resurserna sätter gränser för val av kulturaktiviteter: somliga sådana är dyra, vilket blir särskilt kännbart i flerbarnsfamiljer. De politiska resurserna, är liksom arbetet, avgörande för föräldrarnas allmänkulturella situation och indirekt för barnens. Vad barnen själva beträffar, så är deras politiska deltagande minimalt och den politiska bevakningen av dem är bristfällig.

6.2 Kulturella variationer mot bakgrund av inkomstskillnader

Nu är alla dessa villkor i stor utsträckning kopplade till varandra. Det betyder, att många människor har det t. ex. så här: bor i förort, har låg utbildning, besvärliga arbetstider och arbetsförhållanden, begränsade ekonomiska resurser, och ringa politiskt inflytande. Vad gör de på sin situation? - Eftersom fritid, och hur gestaltar sig deras allmänkulturella villkoren är kopplade till varandra (se t. ex. S. Johansson, Om levnadsnivåundersökningen) i en total situation, kan vi betrakta något av dem som tecken på den totala situationen. Det är framför allt de lättast mätbara villkoren som brukar bli föremål för undersökningar, t. ex. inkomsten. Hushållsbudgetundersökningen 1969 visade, hur utgifterna för bl. a. kulturobjekt varierar med hushållens nettoinkomst. De som har högre inkomster lägger förstås ut mera pengar på kultur. Men denna skillnad ser ut att vara mindre när det gäller att skaffa kulturobjekt till hemmet (leksaker och musikinstrument, apparater och tillbehör till sådan) och större när det gäller att uppsöka kulturinstitutioner och evenemang. Ett så ”folkligt nöje som bio lägger de rikaste ut drygt fem gånger mera på än de fattigaste. Och om vi inte begränsar oss till extremgrupperna, utan tar medelvärdet för hushåll med en nettoinkomst under resp. över 30 000/år så lägger de senare ut närmare två och en halv gånger så mycket på bio som de förra. Ännu större är skillnaderna i utgifter för idrottsevenemang. De rikaste lägger ut tretton och en halv gånger mera än de fattigaste, och de som har inkomster över 30 000 lägger ut mer än tre gånger så mycket som de andra. Inkomster och utbildning hänger ihop med varandra - men inte i alla I litteraturutredningens läs- och bokvaneundersökning sammanhang. redovisar Swedner en jämförelse av vissa kulturvanors fördelning mot av resp. utbildningsnivå och socialgruppstillhörighet (socialbakgrund tar också hänsyn till inkomster och inflytande). gruppsindelningen likartad i båda fallen, men vissa skillnader finns: Fördelningen är mycket så är t. ex. utbildningen mera avgörande när det gäller besök på bibliotek, medan socialgruppstillhörigheten är mera avgörande när det gäller att ha fem hyllmeter böcker i sin bostad. - Kanske kan vi tolka detta som så, att när det gäller kulturaktiviteter så är utbildningen mera betydelsefull, och när det gäller kulturobjekt så är inkomsterna mera betydelsefulla.

66 Variationer i barns kulturella situation SOU 1975: 38

6.3 Kulturella variationer mot bakgrund av utbildnings-

skillnader

För att fortsätta med läs- och bokvaneundersökningen, så ges i denna en översikt över markanta skillnader i olika fritidsaktiviteter mellan olika utbildningsnivåer. (Undersökningen är inte ”representativ för den vuxna befolkningen i hela landet: den har genomförts i några orter som antas ha relativt begränsat kulturutbud. Dessa orter och förorter är Jörn, Skellefteå, Skärholmen, Oxhagen, och Kirseberg.) I översikten noteras markanta ökningar med högre utbildning för aktivt musicerande (inkluderande uppmärksamt lyssnande på grammofon eller bandspelare, samt deltagande i körsång), läsning av tidskrifter och facklitteratur och skönlitterära böcker, biblioteksbesök, samt besök på bio, teater, revy, konserter, muséer och konstutställningar. Markanta minskningar med högre utbildning noteras endast för handarbete och bingo. (Alla möjliga fritidsaktiviteter är dock inte medtagna.) Det är inga påtagliga skillnader när det gäller läsning av Veckotidningar och dagstidningar, inte heller när det gäller att se på TV eller lyssna på radio uppmärksamt, och inte heller när det gäller amatörteater. När det mera allmänt gäller att läsa, titta på TV och lyssna på radio utan några särskilda krav på uppmärksamhet - visar det sig att dessa verksamheter sammanlagt upptar ungefär hälften av de undersöktas fritid. De huvudsakligen folkskoleutbildade ägnar mycket mera tid åt etermedierna än de andra, som ägnar mycket mera tid åt läsning av tidskrifter och böcker. Angående de böcker som läses kom undersökningen fram till, att massmarknadslitteraturen gärna läses i alla skikt medan av, läsningen bokhandelslitteratur visade ett klart samband med utbildningsnivå.

Televisionen har blivit vårt främsta massmedium, och något av en

familjemedlem. Men omfattningen och inriktningen av TV-tittandet varierar, bl. a. med utbildningen, visar flera undersökningar. Bl. a. utfrågades TV-publiken en del av hösten 1971, och då framkom det att det genomsnittliga tittandet under en vecka varierade från ungefär tretton och en halv timme bland de lågutbildade till ungefär nio timmar bland de högutbildade. De senare ägnar en något större del av sin tittartid åt TV 2 än de förra. (Ur Radio och TV möter publiken, s. 171.)

Radions och televisionens underhållningsprogram är allmänt populära.

Intresset för dessa är obetydligt större bland de låg- än högutbildade. Men de seriösa programmen gör skillnad: intresset för dessa är klart större bland de högutbildade. Dramatiska (i vid bemärkelse) framställningar är allmänt likaså och likaså - Dessa populära, faktaprogram, sport. uppgifter är hämtade ur en sammanfattning av undersökningsresultat,

som Ingemar Lindblad formulerat (Etermediernas värld, s. 188.) Förfat-

taren påpekar också, att skillnader mellan olika utbildade människor är tydligare när det gäller musik än någonting annat.

Sambandet mellan musikvanor och utbildning påvisas också av Nylöf i

en musikvaneundersökning 1965. De med studentexamen lyssnade mindre på melodiradion är de övriga. Musikaktiviteter av olika slag ökade

Variationer i barns kulturella situation 67 SOU 1975: 38

med utbildningen, med undantag för att lyssna på på det hela taget tydligt musik i radion. Sammanfattningsvis pekar de här refererade undersökningarna på, att

de som har lägre utbildning i relativt stor utsträckning ägnar sig åt

läser massmediaaktiviteter i hemmet: ser på TV, lyssnar på melodiradion, l mindre utsträckning läser de böcker och

dags- och veckotidningar.

I liten utsträckning uppsöker de tidskrifter, eller spelar något instrument. kulturinstitutioner och evenemang av olika slag. Medan de som har högre utbildning mindre ägnar sig åt eterrnediema och mera odlar litterära aktiviteter: läser böcker och tidskrifter. De spelar musiklyssnande, är oftare något instrument eller ägnar sig åt selektivt intresserade av seriös musik. De går i mycket större mycket oftare utsträckning än övriga på olika kulturevenemang som teater, konserter,

bio, bibliotek och museer. Och vad gör deras barn?

6.4 Skillnader i förskoleåldern

Vi vet att barn lär sig en hel del av sina föräldrar, på ett eller annat sätt. Vi kan förvänta oss, att barnen tenderar att närma sig sina föräldrars kulturmönster. Men inte alldeles, ty samhället förändrar sig, och barnen också med andra än sina föräldrar, och för övrigt gör de egna umgås Dessutom utvecklar barn i olika erfarenheter och drar egna slutsatser. åldrar särskilda kulturpreferenser. l förskoleåldern är de flesta barn mest hemma eller i hemmiljö. Den

kulturella miljö som de växer upp i, varierar med föräldrarnas utbildning. hem torde melodiradion vara på i relativt stor l de lågutbildades medan i de högutbildades hem är mera utsträckning, musikmiljön selektiv. TV finns i stort sett överallt, och den står oftare på i de hem. Särskilt barnfamiljer är TV-orienterade, och barnen lågutbildades ser på TV i större utsträckning i de familjer där de vuxna gör det, enligt

av 3-6-åringars levnadsvanor

en på Sveriges Radio gjord undersökning Samma undersökning ger vid handen, att de allra och etermediabeteende. kontrollerar sina barns TV-tittande, av flesta vuxna ändå mer eller mindre dvs. olika skäl (t. ex. att barnen kan bli rädda eller lära sig dumheter), På vilka grunder? I de familjer där förbjuder dem att se vissa program fadem har högre utbildning förlitar man sig oftare på det egna omdömet (med avseende på vad barnen skall se) än i de familjer där fadern har lägre utbildning. - (von Feilitzen och Linné.)

Hur ser mottagarsituationen för övrigt ut iresp. låg- och högutbildade sitter ofta och ser på TV tillsammans men familjer? Familjemedlemmar det behöver någon aktiv gemenskap. I vilken utsträckju inte innebära de vuxna med barnen om de program som de ser ning pratar tillsammans? Detta är av intresse: så tyder t. ex. en undersökning på mellan TV-våld och aggressivitet hos barnen Sveriges radio av sambandet på, att TV: s effekter är störst när intrycken inte på något sätt bearbetas.

(Linné.)

68 Variationeri barns kulturella situation SOU 1975: 38

I en annan undersökning (Preisler) jämfördes svenska familjer med finska invandrarfamiljer. Barnen i dessa familjer var i 4-6-årsåldern. Familjema är egentligen inte jämförbara, de har valts ut på olika sätt och det innebär bl. a. att de finska föräldrarna oftare är lägre utbildade än de svenska. De är också yngre, mödrarna förvärvsarbetar ofta, föräldrarna har ofta Skiftarbete, och barnen går i stor utsträckning på daghem. De skillnader i mediavanor som framkommer kan alltså bero på lite av varje. Alla barnen brukade se vuxenprogram tillsammans med vuxna, ofta också barnprogram. Föräldrarna talade ofta med barnen om programmen efteråt, särskilt barnprogrammen. De svenska föräldrarna visade sig i detta avseende aktivast. Föräldrarna tillfrågades i denna också i vilken undersökning om, utsträckning de brukade läsa sagor för barnen. Hälften av de svenska föräldrarna (som skall vara mer eller mindre representativa för riket) brukade göra det så gott som dagligen och en tredjedel brukade göra det en gång i veckan. De övriga gjorde det mera sällan. Av de finska föräldrarna brukade en fjärdedel läsa böcker så gott som dagligen, en fjärdedel ett par gånger i veckan, och de övriga mera sällan eller aldrig. På finska brukade 9% läsa så gott som dagligen, 11% ett par gångeri veckan, 16 % mer sällan och 25 % aldrig. Så gott som alla förskolebarn lyssnar alltså på radio och ser på TV i sina hem - i särskilt stor utsträckning gör de lågutbildades barn detta. Förskolebarnens föräldrar läser i varierande utsträckning sagor för dem. Det är rimligt att anta att de mera bokvana högutbildade föräldrarna gör det i större utsträckning.

Det är också rimligt att anta, att de högutbildade som har en större inriktning över huvud taget på att söka upp kulturinstitutioner och evenemang av olika slag, också i större utsträckning söker upp sådana för sina barns räkning än de lågutbildade. Men utbudet är under alla förhållanden begränsat, när det gäller barn.

6.5 Skillnader i skolåldern

När barnen börjar skolan förändras deras kulturella situation. De kommer i regelbunden kontakt med samhället utanför familjen (somliga har redan gjort det, men nu gör alla det), de utvecklar kamratkontakter, och de tillägnar sig kunskaper och färdigheter och förvillelser. Emellertid är de olika förberedda för detta: barn vars föräldrar har högre utbildning kommer till skolan med en större beredskap än barn vars föräldrar har en lägre utbildning. (Också barn som har varit på daghem eller i lekskola lär vara bättre förberedda när de börjar skolan än barn som inte har varit det.) Hur som helst, de flesta bam lär sig läsa, och de utvecklar snart ett - men hur många barn läsintresse. De går igenom en bokslukarperiod” kan egentligen sägas vara bokslukare? De undervisas i musik, vilket för

SOU 1975: 38 Variationer i barns kulturella situation 69

det mesta betyder sång. Ungefär vart fjärde barn går i kommunal musikskola - med tanke på hemmiljöns betydelse torde de högutbildades barn vara överrepresenterade där. De får teckna i skolan - under mer eller mindre fria former, vilket i och för sig inte behöver innebära någonting frigörande. Rita och måla har väl alla barn mer eller mindre erfarenhet av redan när de börjar skolan - det är alltså någonting som de fortsätter med, delvis under andra förhållanden. Hur länge fortsätter de? Enligt S. Eriksson (i Barn och bild) medför så småningom en kritisk medvetenhet . en allmän motvilja mot bildframställning. Framför allt gör sig en stark självkritik gällande i puberteten. Varifrån kommer självkritiken? Det är också i puberteten som läsintresset mattas (och somliga definitivt tappar läslusten). Däremot utvecklas nu musikintresset starkare hos många. Angående kulturförmedlingen och kulturaktiviteter i övrigt skall skolan enligt läroplanen ge undervisning i bildkunskap. Radio och TV används i undervisningen. Skapande dramatik och teater förekommer från lågstadiet, men har först på senare år kommit in som moment på lärarhögskolorna - det tas främst upp i svenskämnet och i någon mån i ämnena musik - Dessutom besöks skolorna i konst, och gymnastik. ökande utsträckning av författare och fria teatergrupper samt Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Och vad gör skolbarnen på sin fritid? Undersökningarna Ungdom i Göteborg (Andersson och Wallin) som avser årskurs 8 år 1965, och Fritid och kultur i Göteborg” som avser årskurs 4-9 år 1971, visar i stort sett tendenser som man kan vänta sig: Barn från högre socialgrupp läser oftare böcker, och de går oftare på teater eller konsert. Alla barn ägnar sig mycket åt TV och radio, serie- och Veckotidningar - men särskilt vanligt är detta bland barn från lägre socialgrupp. Dessa går också oftare på ungdoms- eller fritidsgård. Och de går oftare på bio - vilket äri linje med tidigare undersökningar av barns filmvanor. Däremot ”stämdet kanske inte föräldrars vanor - t. ex. mer” med deras enligt litteraturutredningen och hushållsbudgetundersökningen, som visade ökande biobesök med högre utbildning/inkomster. Båda dessa undersökningar gjordes 1969, och det är kanske så, att TV har blivit bio - har visat fattigmans långfilmer på TV sig vara synnerligen populära. Barnen, däremot, börjar söka sig ut ur hemmet med stigande ålder. Hemmet kännas i olika avseenden - inte minst är börjar trångt, utrymmet ofta begränsat. Barnen söker sig till sina kamrater, som också har det lite trångt hemma. Återstår att gå på lokal. Det finns inte så många: fritidsgård och biograf är ett par av få möjligheter. Hur är det med fritidsgårdarnas kulturella atmosfär? Ivilken utsträckning utövar ungdomarna kulturella aktiviteter där, och i vilken utsträckning bjuds de på sådana? Reproducerad musik förekommer i varje fall. Det mera levande utbudet är sannolikt störst i Stockholmstrakten (Vår Teater, Teatercentrum, Musikcentrum). Det är också i Stockholmstrakten som vi har två tredjedelar av landets fritidshem, för 7- l 2-åringar.

70 Variationer i barns kulturella situation SOU 1975: 38

Angående utbildningen, så är det ju inte bara föräldrarnas utan också barnens egen, som påverkar deras fritidsaktiviteter. Socialgruppsskillnaderna för de olika fritidsaktiviteterna i UG-undersökningen minskade när kontrollerades - även om den fortavsevärt, studieinriktningen farande var stor när det gällde att gå på teater och konsert. (Men studieinriktningen är ju inte alldeles oberoende av socialgruppstillhörigheten.)

6.6 Allmänkulturella skillnader

Barnen utvecklar tydligen olika kulturaktiviteter i varierande grad, beroende bl. a. på hemmiljön, bamstugornas och skolornas insatser. Och hur varierar barnens allmänkulturella miljö? Det beror förstås på vad vi tar fasta på i denna. En vanlig uppfattning, som jag ansluter mig till, är att en människas möjligheter att påverka sin situation är avgörande för hennes själsliga välbefinnande och utveckling. Marianne Frankenhaeuser nämner t. ex. att experimentella undersökningar visar hur man kan motverka eller åtminstone reducera de stressreaktioner som utlöses i situationer där människor känner sig hjälplösa, genom att ge dem ökade möjligheter att utöva kontroll över situationen. Sten Johansson betraktar levnadsnivåns olika komponenter som resurser för påverkan. Resurserna är ojämnt fördelade samt kopplade till varandra. De föräldrar som har goda resurser i ett avseende har det ofta också i andra. Och vad föräldrarna har förmedlar_ de på ett eller annat sätt till barnen. Rita Liljeström refererar (i Uppväxtvillkor) vissa jämförelser mellan olika kategorier av människor, med avseende på möjligheterna till inflytande. Tjänstemän har på det hela taget större möjligheter till inflytande på sin arbetsplats än arbetarna (även om det finns många tempotjänstemän). Det är att vänta, att erfarenheterna på arbetet påverkar förhållandena i hemmet. Medelklassföräldrar förmedlar mera hoppfullhet till sina barn, arbetarföräldrar mera hopplöshet. En allmän motivation att försöka kontrollera sin situation bör då framför allt finnas hos medelklassbarnen. Å andra sidan ges denna motivation en individualistisk inriktning, medan den hoppfullhet som finns hos arbetarna är knuten till kollektivet. Politiskt arbete skulle kunna kompensera maktlöshet på arbetsplatsen. Men det är inte så många som ägnar sig åt politik i någon mera aktiv bemärkelse: enligt låginkomstutredningen står en dryg tredjedel av de vuxna utanför varje aktivitet (utom röstandet) på det politiska området, och ytterligare en femtedel har endast fackligt medlemskap. Många förstår inte heller att hävda sina intressen gentemot myndigheterna. Inflytande på den samhälleliga produktionen och produktionsförhållandena torde vara viktigare än annat inflytande. Men tillfälligt själsligt välbefinnande kan uppnås genom skenbart inflytande, eller genom inflytande i mera isolerade sammanhang. Kan man inte utöva

Variationer i barns kulturella situation 71 SOU 1975: 38

så kan man kanske göra det i familjen. Är inflytande på arbetsplatsen man närmast ett bihang till maskinen på verkstadsgolvet, så kan man kanske slöjda på sin fritid.

För att situationen behövs det bl. a. kunskaper. Detta är påverka i ett arbetsfördelat och rörligt samhälle. Här räcker det problematiskt inte med omedelbara erfarenheter för att utveckla användbara kunskaper, eftersom den omedelbara situationen hänger ihop med mera avlägsna förhållanden. Inte heller är det tillräckligt att information om avlägsna förhållanden mer eller mindre slumpmässigt sätt förmedlas genom på ett bilder och Sådan information ger ytliga inblickar i olika styckenotiser. men vad det gäller är att utveckla kunskaper om samband, att situationer, se sambanden mellan den egna situationen och andras. För barn är situationen nu sådan, att deras omedelbara många ännu mera än föräldrarnas, är begränsade till få sektorer i erfarenheter, samhället: bostad och bostadsområde, rekreations- och utbildningsmiljöer, sjukhus och andra serviceinstitutioner. Detta ger begränsad samhällelig förståelse: den situationen handlar först och främst om samhälleliga arbete, om ekonomiska och politiska förhållanden. Men dessa får barnen inte inblick i. Rita Liljeström skriver, att i den traditionella mycket familjen kunde färdigheter till arbetsuppgifter förmedlas på ett konkret medan i den moderna familjen ger ”en allmän sätt, förmedlingen beredskap till ospecifiserade och ovissa framtidsuppgifter”. Hur förmedlas en sådan allmän beredskap? Genom inlärande av allmänna basfärdigheter och grundläggande kunskaper, genom överföring av könsroller, genom tillägnande av rådande_normer och värderingar, t. ex. i massmedia av typer av yrken snarare genom ytliga presentationer än tydliga framställningar av arbetsuppgifter. Genom massmedia kommer rapporter från det vuxna samhälleliga livet. Televisionen visar bilder från yrkesliv och politik, tidningar av olika och i någon utsträckning barnböckerna. Summan av utbudet slag likaså, som underhållning) är tämligen konservativt med (av såväl information avseende olika arbetsuppgifter och ger ytliga framställningar av på könens arbeten i form av materiella attribut och statussymboler.

l hemmet utvecklas alltså, som en allmän beredskap inför framtida och motivation och möjligheter att påverka - ivarierande ovissa uppgifter, beroende (men också t. ex. könstillutsträckning på klasstillhörigheten hörigheten). Skolan skall i princip vara lika för alla. På ett lägre stadium är det dess uppgift att utveckla grundläggande kunskaper och färdigheter hos alla och att förmedla en värdegemenskap. På ett högre stadium sker av eleverna en uppdelning som skall baseras en uppdelning på olika linjer, på de individuella förutsättningarna. Men även om skolan till att börja med utformas lika för alla, så kan olika för elever med olika bakgrund. Elevernas den ha mycket betydelse totala bestäms av deras familjebakgrund, klass- och sammanhang mycket könstillhörighet. Olikheter i dessa förhållanden ger olikheter ivärderingar - i motivation och och vanor, färdigheter och framtidsmöjligheter

72 Variationer i barns Iculturella situation

möjligheter att påverka. Vad betyder skolan för de barn som kommer dit med större motivation och möjligheter att påverka, och vad betyder den för de barn som kommer dit med mindre motivation och möjligheter att påverka? Sannolikt är det de förstnämnda barnen som har de största möjligheterna att tillgodogöra sig undervisningen. Olikheterna i elevernas bakgrund och de därav följande variationema i deras förutsättningar att tillgodogöra där de sig skolundervisningen, förhoppningsfulla och bokvana medelklassbarnen ligger bättre till än arbetarklassbarnen, har medfört ökande krav på att det i skolundervisningen tas hänsyn till de individuella förutsättningarna hos eleverna. (Se t. ex. litteraturutredningen.) Det har visats, att utbildningen har ett nära samband med kulturaktiviteter av olika slag, och satsningar på utbildningen bör då ge kulturella effekter.

Utom hemmets och skolans, är också (eller kamratkamratgruppens gruppernas) allmänkulturella betydelse värd att diskuteras. Vad betyder kamraterna för varandra? Vad betyder de i förhållande till familjen, skolan, samhället i stort? Rita Liljeström hänvisar i Uppväxtvillkor till Eisenstadt, som menar att kamratgängen utgör övergångsgrupper mellan familjen och samhället. I de västerländska samhällena är det dels så, att familjeförhållandena gestaltar sig mycket annorlunda än förhållandena i arbetslivet, och dels är familjen tämligen isolerad från samhället i övrigt. Den allmänna beredskap som familjen förmedlar blir då otillräcklig eller hämmande. Då fyller kamratgruppen en uppluckrande funktion i förhållande till familjens påverkan, och kan därigenom bereda vägen för påverkan från andra håll - eller utöva sin egen påverkan. Bland kamraterna tillåts individen att vara en ”total och diffus - dessutom kan person i kamratgruppen förmedlas och utvecklas nya beteenden och föreställningar om framtiden. Skolan skall också utgöra en övergång mellan familjen och samhället men är tydligen inte den tillräcklig: långa utbildningen och segregationen mellan skolan och kamratgrupperna innebär, att ”samhällets grundvärden med nödvändighet framställs för barn och ungdomar på ett selektivt sätt och med stark idealisering. Det betyder, att dessa grundvärden förefaller ungdomarna orealistiska. Det blir nödvändigt för dem att själva utforska och fomulera kulturella värden.

Slutord

Det finns mycket som talar för att den kulturella miljön gestaltar sig på olika sätt för olika samhällsklasser. Barnen i dagens Sverige lever visserligen i stor utsträckning i gemensamma miljöer: förskolan, skolans, massmedias. Men dessa miljöer utgör ändå inte deras totala tillvaro, och de får olika för barn med olikheter i bakgrund och framtidsbetydelse utsikter. Det är meningen att grundskolan och förskolan skall kompensera olikheterna i bakgrund och därigenom göra framtidsutsikterna lika för eller rättare enbart beroende av individuell förmåga och alla, sagt fallenhet. Detta har förverkligats i begränsad utsträckning. Bakgrunden, dvs. den klassbestämda hemrniljön, slår igenom i möjligheterna att tillgodogöra sig skolundervisningen. Rekryteringen till olika utbildningslinjer är fortfarande mycket avhängig klasstillhörigheten. Det är antagligen en central fråga ivilken utsträckning det går att till kulturell i ett samhälle, där ett fåtal människor har utbilda jämlikhet makt över samhälleliga produktionsmedel. De som utövar denna makt behöver en viss samhållelig överblick. De som inte gör det behöver bara situation, vilket i och för sig kan kräva anpassa sig till sin omedelbara mycket utbildning. mellan dem som deltar i den offentliga debatten och Motsättningen fattar beslut över produktionen och dem som inte gör något av detta är att den måste ha såväl en allmånkulturell innebörd som så grundläggande, effekter på det särskilda kulturområdet. Det ligger nog närmare till hands för de förra att som förstärker diskussionen och ägna sig åt sådant och den samhälleliga överblicken, t. ex. att gå på gruppgemenskapen av olika att köpa konst, att läsa evenemang slag där de kan träffas, litteratur. Medan de senare kan behöva döva sin oro genom ett tillflöde av bilder och klanger, eller genom att ägna sig åt i och för sig aktiva men samhälleligt begränsade fritidssysselsättningar. Den kulturella utvecklingen bör gå ut på att frigöra de växande barnens genom en kritisk medvetenhet om de handlingsmöjligheter sambanden såväl som en förmåga till sinnesnjutning av olika samhälleliga Och insatser för att en sådan utveckling bör i slag, förverkliga namn främst de undertryckta klassernas barn. I jämlikhetens gälla verkligheten gäller de i sista hand dem. För att minska den kulturella klyftan mellan olika barn krävs det bl. a.

74 Slutord

att särskilt de eftersatta barnen tillförs stoff som både har en

kulturellt

yta som stimulerar sinnena och ett innehåll som utvecklar den samhälleliga förståelsen. Det krävs också att barnen från erkänns som början personer och inte bara betraktas som objekt. Det här är politiska och pedagogiska uppgifter och någonting som det bör föras fortlöpande allmänna diskussioner om. Betrakta till exempel serierna i dagspress, magasin och album Har de ett innehåll som utvecklar den samhälleliga förståelsen? Det sociala innehållet varierar förstås, men flertalet av de allmänt lästa serierna bejakar på ett förvrängt och förstorat sätt det rådande sociala förtrycket. Skildringarna av hernliv och arbetsliv är. mycket De klichémässiga. kompenseras av mer eller mindre fantastiska våldsamheter. Det sociala budskapet synes alltså många gånger vara: anpassa dig till din begränsade situation som kan ge upphov till många lustigheter, och om du ändå är missnöjd så låt vår hjälte på ett ställföreträdande sätt kompensera dig för din maktlöshet. Denna blandning av stereotypa och komiska vardagsroller å ena sidan och hjältars exklusiva våld å andra sidan hämmar eller bidrar i varje fall inte till en praktisk och kritisk social medvetenhet. Men ytan, formen och det ytliga innehållet är tydligen stimulerande. Barnen tycker att serierna är roliga. Detta bör alla som är intresserade av att utveckla barnen ta på allvar. Det går inte att rätt och slätt avfärda serieläsandet, med hänvisning till seriernas dåliga innehåll. I stället gäller det att ta fasta som det på såväl det positiva negativa i barnens serieläsande. Positivt är det ytliga nöje som barnen finner i serierna och den distans de kan ha till innehållet. Negativt är deras bristande förståelse för såväl det sociala budskapet i serierna som de sociala omständigheterna omkring serieproduktionen. Det går att anknyta till det positiva för att utveckla såväl ett mera kvalificerat och selektivt serieläsande som alternativa kulturella aktiviteter. Det går att råda bot på det negativa genom att diskutera och förklara också de dåliga seriernas innehåll för barnen.

Kulturutbudet i massmedia når alla barn, mer eller mindre. Det gäller TV-program, melodiradion och popmusik på band eller skiva, seriemagasin och album, vecko- och dagstidningar, massmarknadslitteraturen och biograffilmema. Däremot ges inte alla barn tillfälle att i nämnvärd utsträckning ägna sig åt seriös musik och litteratur, bildkonst och teater, samt att utveckla egna aktiviteter. Många barn, och det gäller framför allt barnen i socialgrupp 3, kommer nästan bara i kontakt med massmediakulturen. Med hänsyn till dessa barn behöver massmediainnehållet fortlöpande beskrivas, kritiseras och diskuteras. Dessa media förefaller ha störst effekt när annan kulturförmedling är mindre verksam: när barnen inte har så många andra kulturella resurser att tillgå, när föräldrarna inte har så stora möjligheter att förhålla sig aktiva gentemot barnen, när familjen över huvud taget är tämligen isolerad i samhället. Desto att viktigare, massmedia förmedlar användbara kunskaper om samhället. Detta ärsällan fallet. Den information som barnen får är ofta och ytlig

Slu tord 75 SOU 1975: 38

och osammanhängande, den anknyter dåligt till deras egna erfarenheter bidrar sällan till någon nämnvärd förståelse hos barnen för deras totala som förmedlas består vanligen av stöd åt tillvaro. Och de värderingar

rådande orättvisor, på ett eller annat sätt. ekonomiska samhälls- Detta utbud kan, inom ramen för den rådande ordningen, motverkas på två sätt: dels genom att massmediautbudet dels genom alternativa kulturella och sociala förändras där det är möjligt, att förändra själva utbudet är det aktiviteter. Beträffande möjligheterna att kräva att Sveriges Radio besinnar sitt ansvar och särskilt angeläget tilldelat barnprogramverksamheten betydligt större resurser till program,

en social medvetenhet. Det är också som kan både roa och utveckla att stödja försök att framställa roande och kunskapsutvecklanangeläget och filmer. de serier, massmarknadslitteratur, popmusik massmediautbudet med alternativa kulturella och sociala Att möta aktiviteter dels att tillvarata och sprida de alternativ som finns, betyder Dessa är främst hemmet, skolan och dels att gå in i barnens närmiljöer. förskolan, bibliotek och fritidsinstitutioner av olika slag.

Hemmet är grundläggande. Familjer vilkas resurser medger alternativa utlämnade åt massmedia. I dessa familjer kan kulturaktiviteter är mindre kulturutbudet, barnen med sina föräldrar söka upp det mera kvalificerade och föräldrarna har möjlighet att hjälpa sina barn att välja i kultur-

utbudet samt att diskutera innehållet med demjFamiljerna i socialgrupp

3 är minst gynnade i dessa avseenden och är alltså de, som i första hand resurser. dessa aktiviteter kräver såväl ekonomiska bör tillföras Ty resurser som tid och ork och kunskaper och självförtroende.

Skolan är synnerligen viktig när det gäller barnens kulturutveckling. bättre till medelklassbarnens förut- Men undervisningen anknyter och möjligheter än till barnen i arbetarklassen och angränsande sättningar om den skall motverka skikt. Den bör mera anpassas till de senares villkor

de kulturella orättvisorna. har olika kulturaktiviteter i skolan? Vilka kulturella Vilken plats undersökningar om innehåll förmedlas? Det saknas i stor utsträckning underlag för en detta. Läroplanen för grundskolan utgör inte tillräckligt av kulturförmedlingen i skolan. Viktigare är skolans praktik bedömning bestäms av läroplanen. Det och förändringar i denna, som inte enbart behöver alltså studeras mera än vad som sker praktiska förverkligandet

och göras till föremål för allmänna diskussioner. i ökande utsträckning författare, musik- och Till skolan kommer och vandrande utställningar. Därigenom kommer flera teatergrupper, i kontakt med den seriösa kulturen. Det är många barn än tidigare mindre väl kulturarbetare som på detta sätt ägnar sig åt att söka upp de

barnen. Detta sker inte bara i skolan, utan också på daghem tillgodosedda Inte bara och i lekskolor, på bibliotek, fritids- och ungdomsgårdar. utan också kontakten med direktkontakten med barnen är av intresse,

dem som har det vardagliga umgänget med barnen: lärare på olika stadier,

barnboksbibliotekarier och fritidspedagoger. förskolepersonal,

76 Slutord

Slutligen vill jag nämna barnens egna kulturella initiativ och aktiviteter, som blivit för lite uppmärksammade i den här rapporten. Men de är också beroende av den vuxna omgivningens såväl tolerans som vägledning, inte minst i form av ett kulturutbud som kan inspirera till egna skapande aktiviteter. Och också barnens aktiviteter bör bedömas med hänsyn till sitt innehåll: också barnen har någonting att säga.

SOU 1975: 38 77

Litteratur

Kapitel 1

Barn - kultur - samfunn Redigert av Åse Gruda Skard i samarbeid med Arne Eva Nordland og Jo Giaever Tenfjord. J.W. Hybert Johansen, Cappelens Forlag a.s., Oslo 1973. Barns fritid. SOU 1974:42. Fritidsverksamhet för 7-l2-åringar. Betän- . kande avgivet av 1968 års barnstugeutredning. Boken. SOU 1974:5. Litteraturutredningens huvudbetänkande. Bruér, Jan och Westin, Lars: Jazz. Musik, människor, miljöer. Prisma, Stockholm 1974. i musiklivet. SOU 1971:73. Betänkande avgivet av Fonogrammen konsertbyråutredningen. Förskolan. Del 1. SOU 1972: 26. Betänkande avgivet av 1968 års barnstugeutredning. Sture: Serier och serietecknare. En PAN-bok. Stockholm Hegerfors, 1969. Hushållsbudgetundersökningen 1969. Meddelande nr P 1971:9 från Statistiska centralbyrån. Johansson, Sten: Om levnadsnivåundersökningen. Utkast till kapitel l och 2 i betänkande att avgivas av låginkomstutredningen. Allmänna förlaget. Stockholm 1970. Nuläge och förslag. SOU 1972:66. Betänkande avgivet Ny kulturpolitik. av kulturrådet. Lindblad, Ingemar: Etermediernas värld. Bonniers. Malmö 1970. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. SOU 1972:20. Litteraturutredningens läsvanestudier. Mossberg, Lars: Kostkritikernas syn på serierna - en kritisk granskning. Uppsats för tre betyg i konstvetenskap, Stockholm 1969. Stencil. Nerman, BengtDemokratins kultursyn. Tribunserien, Bonniers, Stockholm 1962. Nilsson, Sven: Den kulturpolitiska debatten under 1960-talet. Ingår i: Idéer i kulturpolitiken. Studier utgivna av kulturrådet. Allmänna förlaget, Stockholm 1970. Samhället och filmen. SOU 1973:53. Filmutredningens slutbetänkande. Sandblad, Håkan: Popmusik. Extas, revolt och industri. Prisma, Stockholm 1969. Swedner, Harald: Om finkultur och minoriteter. Tio essayer. Almqvist & Wiksell, Stockholm 1971. Göran: Kultur och klass. I 0rd & bild 4/1973, Om Therbom, kulturpolitiken.

Ungdomen och nöjeslivet. SOU 1945:22. Ungdomsvårdskommitténs

betänkande del 3. - till en .Ursing, Anna Maria och Wirén, Agneta: Svensk barnfilm försök kartläggning. Uppsats för tre betyg i litteraturhistoria, Lund 1971.

78 Litteratur

von Zweigbergk, Eva: Barnboken i Sverige 1 750-1950. Rabén & Sjögren. Stockholm 1965.

Kapitel 2:

Berefelt, Gunnar: Ur klottret. En studie ibarnteckningens morfogenesis. Ingår i: Bam och bild. Red. G. Berefelt. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1971. Piaget, Jean: Barnets själsliga utveckling. C W K Gleerup Bokförlag. Lund 1968. Sundin, Bertil: Musiken i förskolan. Bilaga 3 till Förskolan. Del l. SOU 1972:26.

Kapitel 3:

Ambjömsson, Gunila: Skräpkultur åt barnen. Tribunserien, Aldus/ Bonniers. Stockholm 1968. Andersson, Bengt-Erik och Wallin, Erik: Tanåringarna och omvärlden. Almqvist & Wiksell, Stockholm 1971. Bejerot, Nils: Barn, serier, samhälle. Folket i bilds förlag. Stockholm 1954. Boken. SOU 1974:5. Litteraturutredningens huvudbetänkande. Carlsson, Fransson, och Rejnö: Innehållsanalytisk undersökning av serietidningar. Uppsats för tre betyg i pedagogik, Göteborg 1970. Stencil. von Feilitzen, Cecilia och Linné, Olga: Barn, ungdom och etermedia. En kartläggning av 8-16-åringars mediakonsumtion och en intensivstudie av popmusikens och TV:ns funktioner. Sveriges Radios Publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 13/66, 6/69, och 53/68. 1970. Forser, Tomas: Litteraturkritik som Julklappstips. Ingår i: Barnbok och barnboksforskning, red. Fridell. Almqvist 8; Wiksell. Stockholm 1972. Lars: Litteratur massmarknaden - en översikt. Furuland, för Ingår i: Litteratur och samhälle. Meddelande från avdelningen för litteratursociologi vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala. Nr 101, årgång 8, 1972. Försök med bibliotek. SOU 1972:61. Litteraturutredningens biblioteksstudier. Hallqvist, Britt G.: Rim, ramsor, poesi. Ingår i: Läsning för barn, red. Ambjörnsson och Strömstedt. Bonniers, Stockholm 1971. Hegerfors, Sture: Serier och serietecknare. En PAN-bok. Stockholm 1969. Klapper, Joseph T.: The effects of mass communication. The Free Press, New York 1960. Klingberg, Göte: Barn- och ungdomslitteraturen. Natur och kultur, Stockholm 1970. Klingberg, Göte: Barnlitteraturforskning. En introduktion. Almqvist & Wiksell, Stockholm 1972. Klingberg, Göte: Litterära mönster i barnboken. Ingår i: Barnbok och barnboksforskning, red. Fridell. Almqvist & Stockholm 1972. Litteraturen i skolan. SOU 1973:1. Litteraturutredningen. Lundberg, Dan och Hultén. Olof: Individen och massmedia. EFI/ Norstedts. Stockholm 1968. Lundin, Bo: Superhjältar och serieforskare. Ingår i: Barnbok och barnboksforskning, red. Fridell. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1972.

Litteratur 79

Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. SOU 1972:20. Litteratur-

utredningens läsvanestudier. föredrag om arbets- och yrkesliv i den svenska barn- Martinell, Ingegärd: och ungdomsboken, hållet vid den 20 internationella ungdomskongressen, Urach, 1974. McQuail, Denis: Towards a Sociology of Mass Communications. Collier- MacMillan Publishers. London 1972. Lars: Konstkritikernas syn på serierna - en kritisk granskning. Mossberg, för tre betyg i konstvetenskap, Stockholm 1969. Stencil. Uppsats Packalén, Bengt: Hjältarnas marknad på kulturimperialismens torg. Ingår i: Barn, böcker och samhälle, red. Allroth och Sundström. Verdandidebatt nr 55, Prisma. Lund 1970. Strömstedt, Margareta: Bilderböcker. Ingår i: Läsning för barn, red. Ambjömsson och Strömstedt. Bonniers, Stockholm 1971.

Kapitel 4:

Andersson, Bengt-Erik och Wallin, Erik: Tonåringarna och omvärlden. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1971. Barn och SOU 1952:51. Betänkande II, avgivet av 1949 års film. filmkommitté. verksamhet. En enkätundersökning. Barnfilm- Barnfilmklubbarnas kommittén, stencil. Barnfilmvisningar i bibliotek. Utvärdering av en försöksverksamhet. Bamfilmkommittén, stencil. von Feilitzen, Cecilia och Linné, Olga: 3-6-åringars levnadsvanor och etermediabeteende. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 7/68. 1969. von Cecilia och Linné, Olga: Barn, ungdom och etermedia. En Feilitzen, kartläggning av 8-l6-åringars mediakonsumtion och en intensivstudie och TV:ns funktioner. Radios Publik- och av popmusikens Sveriges undersökn. nr 13/66, 6/69, och 53/68. programforskningsavdelning, 1970. von Cecilia: Var står våldsforskningen idag? I Antennen Feilitzen, 4/1974. Leif: FAN/Norstedts. Stockholm 1971. Furhammar, Filmpåverkan. Åke: av en TV-film Sveriges Radios Hedbom, 6-12-åringars förståelse Publik- undersökn. 1972. och programforskningsavdelning, _nr 211/70. and Vince: Television and the child. An Himmelweit, Oppenheim, of the effect of television on the young. Oxford expirical study University Press. London 1958. T.: The effects of mass communication, The Free Press Klapper, Joseph New York 1960. and Davidson: The Early Window. Effects of television on Liebert, Neale, children Press Inc., New York 1973. and youth. Pergamon om av programverksamheten. I Lindblad, Ingemar: Något styrning Sveriges Radios årsbok 1971. - 1964. 3-9- och Linné, Olga: Barn och etermedia 23/10 29/10 dagböcker angående TV-program och radions poppro- 10-16-åringars Radios och programforskningsavdelning undergram. Sveriges publiksökn. nr 6/64. 1965. Dan och Hultén, Olof: Individen och massmedia. EFI/ Lundberg, Norstedts. Stockholm 1968. Denis: Towards a Sociology of Mass Communications. Collier- McQuail, Macmillan Publishers. London 1972.

80 Litteratur

Nilson, Gert: Anteckningar om TV-situationen. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. stencil 1972. Piaget, Jean: Barnets själsliga utveckling. Gleerups, Lund 1968.

Radio och tv möter publiken. SverigesRadios förlag, Stockholm 1972.

Samhället och filmen. Del l. SOU 1970:73. Betänkande av avgivet Filmutredningen 1968. Samhället och filmen. Del 4. SOU 1973: 53. Filmutredningens slutbetänkande. Schyller, Ingela och Filipson, Leni: Text, speaker eller dubbning? Barns förståelse och upplevelse av ett utländskt barnprogram. Sveriges Radios publik- och undersökn. nr programforskningsavdelning, 177/71.1972. Schyller, Ingela: Catweasle. Barns förståelse av ett utländskt textat barnprogram. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 213/72. 1974. Sennton, Olena: Biovanor och filmpreferensser hos barn i tioårsåldern en differentialpsykologisk undersökning. Barnfilmkommittén. Stockholm 1958. Stencil. Ursing, Anna Maria och Wirén, Agneta: Svensk barnfilm - försök till en kartläggning. Uppsats för tre betyg i litteraturhistoria. Lund 1971. (Drjasaeter, Tordis: Barn, böcker och massmedier. Stock- Aldus/Bonniers, holm 1972. (Österberg, Dag: Makt og materiell. Politiska inlegg. Pax Forlag A/S. Oslo 1971.

Kapitel 5:

Andersson, Bengt-Erik och Wallin, Erik: Tonåringarna och omvärlden. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1971. Bengtsson, lngmarzMusikvetenskap. En översikt. Stockholm 1973. Faith-Eli, Peggy: Radio och TV på daghemmen. Sveriges Radios publikoch programforskningsavdelning, undersökn. nr 144/72, 1974. von Feilitzen, Cecilia och Linné, Olga: Barn, ungdom och etermedia. En_ kartläggning av 8-l6-åringars mediakonsumtion och en intensivstudie av popmusikens och TVzns funktioner. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 13/66, 6/69, och 53/68. 1970. Fonogrammen i musiklivet. SOU 1971:73. Betänkande av avgivet konsertbyråutredningen. Herbst, Karin och Olsson, Ingrid: Radiolyssnandet bland 9-16-åringar. Del 1. Kommentarer till och om lyssnarfrekvenser extrafrågor teaterserier. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 167/70. 1971.

Hushållsbudgetundersökningen 1969. Meddelande nr P 1971:9 från

Statistiska centralbyrån. _ Kommunal Enkät 1972. musikundervisning. Svenska kommunförbundet, Stockholm. Kulturrådet:Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. SOU 1972:66. Larsson, Berit: Musik i Göteborgs lekskolor. för prosenünarieti Uppsats musikfoiskning vid Göteborgs universitet vårterminen 1969. Stencil. Litteratur, konst och musik. Av Husén och Askaner. i serien Ingår Kulturdebatt. Läromedelsförlagen, Stockholm 1969. Lysander, Per: Svensk popmusik. Innemusik eller kampmetod? I Ord och bild 5/197 2. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. SOU 1972:20. Litteraturutredningens läsvanestudier.

SOU 1975: 38 Litteratur 81

Nylöf, GöranzMusikvanor i Sverige. Bilaga till SOU 1967:9. Sandblad, Håkan: Popmusik. Extas, revolt och industri. Prisma. Stockholm 1969. Sundin, Bertil: Musikkulturer: Trycket på ungdomen. I 0rd och bild 5/1972. Swedner, Harald: Om finkultur och minoriteter. Tio essayer. Almqvist & Stockholm 1971. - Wiksell, V Way, Brian: Utveckling genom drama. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971.

Muntliga källor: Engström, Bengt Olof. Uppgifter angående musikundervisningen i skolan. Norén, Kerstin: Uppgifter angående de fria teatergrupperna.

Kapitel 6:

Andersson, Bengt-Erik och Wallin, Erik: Tonåringarna och omvärlden. Almqvist & Wiksell. Stockholm 1971. Eriksson, Sten: Bilden i skolåldern. Ingår i: Barn och bild, under red. av Berefeldt. Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1971. von Feilitzen, Cecilia och Linné, Olga: 3-6-åringars levnadsvanor och etermediabeteende. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 7/68. 1969. Frankenhaeuser, Marianne: Överstimulans - ett hot mot vår livskvalitet. Föredrag hållet vid symposium anordnat av Sekretariatet för framtidsstudier: Människan i det framtida kommunikationssamhället, 29-30 november 1973. Stencil. Fritid och kultur i Göteborg: Enkätundersökning våren 1971, utförd inom Göteborgs kommuns projekt FRITID 70. Hushållsbudgetundersökningen 1969. Meddelande nr P 1971:9 från Statistiska centralbyrån. Johansson, Sten: Om levnadsnivåundersökningen. Utkast till kapitel 1 och 2 i betänkande att avgivas av låginkomstutredningen. Allmänna förlaget. Stockholm 1970. Johansson, Sten: Politiska resurser. Om den vuxna befolkningens deltagande i de politiska beslutsprocesserna. Utkast till kapitel 10 i betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden. Allmänna förlaget, Stockholm 1971. kulturpolitik. Nuläge och förslag. SOU 1972: 66. Betänkande avgivet i_ Ny av kulturrådet. - Lindblad, Ingemar: E termediernas värld. Bonniers. Malmö 1970. Linné, Olga: Barns reaktioner på våldsprogram i TV. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 13/68. 1968. Litteraturen iskolan. SOU 1973:1. Litteraturutredningen. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. SOU 1972:20. Litteratur-utredningens läsvanestudier. Nylöf, Göran:Musikvanor i Sverige. Bilaga till SOU 1967:9. Preisler, Gunilla: Några finska och svenska förskolebarns tv-tittande. Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning, undersökn. nr 55/73. 1974.

Radio och TV möter publiken. Sveriges Radios förlag. Stockholm 1972.

Liljeström, Rita: Uppväxtvillkor. Samspelet mellan vuxna och barn i ett förånderligt samhälle. Publica. Allmänna förlaget, Stockholm 1973.

SOU 1975: 38

II Barnkultur i politik praktisk

av Britt Isaksson

SOU 1975: 38 85

Innehåll

Kapitel 1 Vad händer? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kapitel 2 Kulturrådet och kulturpolitiken . . . . . . . . . . . 2.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Betänkandet Ny kulturpolitik . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Boendeservice 7” . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Försök till summering av förslagen i Ny kulturpolitik 2.3 Remissarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 3 Den statliga kulturpolitiken 1 . . . . . . . . . . . . 3.1 Propositionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Förskolan 1-2” . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Riksdagsbehandling och beslut . . . . . . . . . . . . . . Kapitel 4 Den statliga kulturpolitiken 2 . . . . . . . . . . . . 4.1 Barn och kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.1 ”Barns fritid” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.2 ”SIA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.3 Folkrörelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Barns läsning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Litteraturutredningens direktiv . . . . . . . . . . . 4.2.2 Betänkandet Boken . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2.1 Litteratureniskolan” . . . . . . . . . . . 4.2.3 Remissarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.4 Propositionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.5 Riksdagsbehandling och beslut . . . . . . . . . . . 4.3 Barn och rörliga bilder . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Filmutredningens direktiv . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Betänkandet Samhället och filmen 1-4 . . . . . . 4.3.3 Remissarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Propositionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Riksdagsbehandling och beslut . . . . . . . . . . . 4.4 Radioutredningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Utredning om användning av reklam i videogram 4.5 TRU - Television och radio i utbildning . . . . . . . . . . 4.5.1 Betänkandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 5 Vad händer sedan? . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1975: 38

l Vad händer?

Barnen är helt beroende av hur de vuxna, som har makten och pengarna, formar deras kulturmiljö. Räknar man inte med barnen som en del isin vardagstillvaro, utan isolerar dem i förskolan och fritidsgården stympar man barnens kulturutveckling. Barnen skapar sig då i stället själva en kultur, en livsstil med eget språk, barnkultur - en egna normer, egna lekar. Det uppstår en speciell subkultur i opposition mot de vuxna. Den kan bli aggressiv eller passificerande intill förlamning. Denna barnkultur blir ett tacksamt objekt för starka speciella kommersiella krafter. Den blir en säljarens marknad för prylar och grejer, böcker, tidningar och film. Ingen bryr sig om mode, grammofonskivor, vad som säljs, bara att man säljer så billiga saker som möjligt så dyrt som Och barnen sig en identitet i möjligt till så många som möjligt. köper gängets skyddande överdrag. Det svenska kulturlivet har genomgått vissa förändringar - främst på under 1960- och l970-talen. Den det teoretiska/ideologiska planet traditionella finkulturen, som Swedner döpte den till i sina socioloi mitten l960-talet, har blivit något mer giska undersökningar på har olika grupper, både tillgänglig för något fler människor. Samtidigt institutioner och fria grupper efterlyst fler möjligheter till från etablerade eget kulturellt skapande för människorna. Eftersom bostäder och bostadsområden exploaterats maximalt och ofta saknat där människor kunnat göra något tillsammans utrymme utöver det som kommersialismens aktiviteter erbjudit, ställdes krav på allaktivitetshus, där alla åldrar kunde träffas, leka, skapa, vara tillsamblev få, kulturhusen för professionell kultur mans. Men allaktivitetshusen i de större städernas centrum något fler. För att motverka den allt starkare kommersialiseringen av människans krävdes en medveten kultursatsning av stat och kommun. Behovet miljö

kändes stort av en gemensam kulturpolitisk målsättning och utbildnings-

ministern tillsatte i slutet på l960-talet en speciell kulturutredning. Parallellt har andra utredningar sysslat med mer speciella kulturyttringar osv. som litteratur, film, museer, utställningsverksamhet Resultatet av de flesta kulturutredningars arbete har nu offentliggjorts och är, eller ska bli, föremål för åtgärder av riksdag och regering. är bl. a. att få till stånd en samordning av lokala och centrala Avsikten

88 Vad händer?

kulturaktiviteter, av kommunala och statliga kulturinsatser, av produktion, distribution och konsumtion av kultur. Det är svårt att få en överblick över vilka faktiska effekter utredningarnas förslag kan få på svenskt kulturliv. Ännu svårare blir det om man försöker se deras konsekvenser för barnkulturen. Man måste fråga sig: E angavs det i direktiven att hänsyn skulle tas till barnens speciella behov D vilken plats tog barnkulturfrågorna i utredningsarbetet/betänkandet EI vad sades i remissinstanserna och i den allmänna kulturdebatten om barnens behov D vilken hänsyn tog man till remissförslagen i propositionen D vad tyckte riksdagen och vad beslutade den D vilka effekter kommer eventuella riksdagsbeslut att få för barnens del Följande sidor utgör exempel på vad en sådan kan analys ge. Utredningar och propositioner som berörts är:

Kulturrådet: Ny kulturpolitik (SOU 1972: 66-67) Den statliga kulturpolitiken (Kungl. Maj: ts prop. 1974: 28) Den statliga kulturpolitiken 2 (Regeringens prop. 1975: 20) 1965 års musei- och utställningssakkunniga: Museerna (SOU 1973: 5) Servicekommittén: Boendeservice 7 (SOU 1973: 24) 1968 års bamstugeutredning. Förskolan l-2 (SOU 1972: 26-27) 1968 års barnstugeutredning: Barns fritid (SOU 1974: 42) Utredningen om Skolans inre arbete - SIA: Skolans arbetsmiljö (SOU 1974: 53) 1968 års litteraturutredning: Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen (SOU 1972: 20) 1968 års litteraturutredning: Försök med bibliotek (SOU 1972: 61) 1968 års litteraturutredning: En bok om böcker (SOU 1972: 80) 1968 års litteraturutredning: Litteraturen i skolan (SOU 1973: l) 1968 års litteraturutredning: Boken (SOU 1974: 20) Filmutredningen: Samhället och filmen. Del 1 (SOU 1970: 73), del 4 (SOU 1973:53) Smalfilmsdistribution (Ds U 1972: 9) Radioutredningen (direktiven, U 1974: 08) Utredningen om användningen av reklam i videogram (direktiven) TRU: Program för ljud och bild i utbildningen (SOU 1975: 28)

2 Kulturrådet och kulturpolitiken

tillsatte 1969 ett kulturråd, eftersom behovet av en Utbildningsministem av reformanspråken för olika sektorer av kulturområdet samordning blivit I kulturrådet för traditioallt mer påtagligt. ingick representanter nella kulturyttringar som dans, musik, teater, litteratur, arkitektur, och hade speciella kunskaper om barns

museer folkbildning? Ingen

kulturella behov eller en aktuell överblick över barnens kultursituation. definierades så här: Med kulturpolitik avses en samlad Kulturpolitik struktur för samhällets på kulturområdet. Det kan gälla åtaganden eller hela samhällets insatser. statens, kommunernas, landstingens

2.1 Direktiven

I direktiven för kulturrådets arbete angavs bl. a.:

för bör vara att den skall Ett övergripande mål kulturpolitiken medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö.” skall samordnas med samhällets insatser ”De kulturpolitiska åtgärderna inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.” och kulturverksamhet är ofta inte ”Kommersiell kulturproduktion och jämn fördelning. Samhället inriktad på att åstadkomma mångsidighet har ett grundläggande ansvar för att främja mångsidighet och spridning delar i enskilda händer. när viktiga av kulturproduktionen ligger Samhället måste minska eller hindra den negativa inverkan marknadseko-

nomin kan medföra på dessa områden.”

2.2 Betänkandet ”Ny kulturpolitik

Kulturrådet lämnade 1972 sitt förslag ”Ny kulturpolitik” (SOU Där definierar man det kulturpolitiska områdets omfatt- 1972: 66-67).

ning till

l Paul Lindblom, bildningskonsulent Bengt Anders- Ordförande, rikskonsertchefen son, sektionschef Henry Björinder, redaktör Rune Blomqvist, författaren Per Olov arkitekten Hans-Erland Heineman, konstnären Elisabet Hermodsson, Enquist, Palmstierna-Weiss, rektor Bengt Häger, til. lic. Bo Lagercrantz, konstnär Gunilla förbundsdirektör Rolf Rembe, byrådirektör Ragnar Toursie, professor Bo Wallner.

90 Kulturrådet och kulturpolitiken

U de konstnärliga uttrycksformerna U kommunikationsmedlen (press, radio, tv) U verksamheter för att bevara kulturarvet U viss folkbildningsverksamhet (fri skapande gruppverksamhet, kulturförmedling)

Kulturrådet hade, trots att direktivet talade om en bredare syn på kulturområdet - en kulturell i mer miljö sociologisk mening koncentrerat sig på det som traditionellt innefattas i begreppet kultur: konst, musik, teater, litteratur, dans, film, museer, utställningar. För det övergripande målet hade man bibehållit direktivens allmänna formulering: Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikheten.

Som delmål fastslog kulturrådet att U verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträckning decentraliseras U de kulturpolitiska åtgärderna skall samordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov U de kulturpolitiska åtgärderna skall utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet U kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas U kulturpolitik skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse U kulturpolitiken skall garantera att äldre kultur tas tillvara och levandegörs U samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidigheten och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra. Inget delmål gällde åtgärder, garantier, ansvar för att barnen skulle bli reellt delaktiga i den statliga kulturpolitiken. Detta kan förklaras med att man inte hade särskilda direktiv angående barnkultur och att det inte fanns någon inom kulturrådet/utredningen som hade som sin speciella uppgift att tillvarata barnens intressen. I de av kulturrådet framförda förslagen till för att åtgärder

tillfredsställa olika gruppers förutsättningar och behov tas barn, ungdom

och barnfamiljer upp tillsammans med handikappade, invandrare och människori glesbygd. Om barn konstateras: Barn. Den omfattande kommersiella satsningen på barn har delvis en starkt negativ återverkan på_ deras utveckling och motiverar att samhället gör särskilda insatser. Det behövs också åtgärder som fungerar som korrektiv mot skillnader i uppväxtvillkor för barnen både vad gäller föräldrarnas situation och den yttre miljön. Barns stora inneboende förutsättningar för kulturella aktiviteter - deras spontanitet, starka aptit på upplevelser och behov av kontakt gör även att speciella insatser för l dem framstår som meningsfulla.

Kulturrådet och kulturpolitiken 91

insatser inom barnkulturen är svåra att Konkretare förslag till speciella

finna i betänkandet. Man nöjer sig med att önska:

Barns efterfrågan på kulturella aktiviteter är mycket stor och ofta större utbud. av än tillgängligt En första åtgärd bör vara att öka omfattningen En breddad kulturell verksamhet i existerande typer av verksamhet. förskolan bör stimuleras. De kommunala musikskolorna bör byggas ut.

Kulturrådet anser vidare att

kulturverksamhet som kommunerna ordnar för den stora och viktiga till att barn och ungdom bör vidgas från att gälla enbart musikområdet . omfatta även övriga konstområden. bör, liksom den hittillsvarande, organisato- Denna vidgade verksamhet riskt bedrivas i nära samband med skolan. En är samverkan mellan den frivilliga verksamheten, viktig fråga förskolan och skolan. Skolan har ett basansvar för den grundläggande inom kulturområdet. Detta ansvar bör orienteringen och undervisningen för det nya kulturrådet att tillsammans förstärkas. Det blir en uppgift och kommunförbundet överväga formerna för hur med skolöverstyrelsen detta kan ske.

Nästa grupp av särskilt intresse är ungdomarna:

tonåren förändras intresset för kulturella aktiviteter. ”Ungdom. Under Stora grupper släpper kontakten med egen läsning och egen skapande De kommersiella satsningarna på tonåringar är omfattande verksamhet. inverkan intresseinriktning och med delvis klart negativ på deras blir som en motvikt. Den sociala samhälleliga insatser nödvändiga redan i barndomen går i tonåren ofta längre uppspaltning som påbörjas insatserna behöver således och förstärks i vissa fall genom utbildningen. till viss del specialinriktas mot olika ungdomsgrupper.”

Kulturrådet litar i första hand till Också här saknas konkreta förslag. som dock inte blir av ekonomisk art: stimulerande åtgärder,

direkt verksamhet är av rela- ”Kulturinstitutionernas ungdomsinriktade Nu existerande verksamhetsformer bör utökas tivt liten omfattning. Därvid bör ungdomens intressen samtidigt som nya aktiviteter prövas. Ökade resurser för teater- och musikinstitutionernas vara avgörande. verksamhet bör i stor utsträckning gå till verksamhet för och med barn

och ungdom. Staten har inte velat styra verksamhetens inriktning genom någon av statsbidragen. Kulturråform av bidragsvillkor eller genom kvotering det har övervägt om staten bör tillgripa sådana medel för att åstadkomma av barn- och ungdomsteatrarna . . . Kulturrådet en angelägen prioritering föreslår därför att staten genom teater- och musikrådet och senare genom såväl nuvarande som det nya kulturrådet främst väljer vägen att stimulera teatrar till ökade insatser för barn- och ungdomsteatern. nytillkomna Rådet förutsätter emellertid att ökade ekonomiska resurser för teatrarna . . f i framtiden i stor utsträckning går till denna verksamhet

Den återstående aktuella gruppen är barnfamiljerna:

är en stor och växande grupp. 40-talets Barnfamiljer Barnfamiljerna i familjebildande ålder. Den starka stora barnkullar har nu kommit under lång tid innebär, sociala och praktiska låsning som föräldraskapet för barnfamiljerna att vara kulturellt medför uppenbara svårigheter

aktiva. insatser - främst genom samordning med socialpolitiska Särskilda

92 Kulturrådet och kulturpolitiken

åtgärder behövs för unga familjer. I många avseenden är åtgärder till barnfamiljer lika mycket åtgärder riktade till barn. De kan bidra till att på ett tidigt stadium skapa en öppen och positiv attityd hos barnen gentemot alla former av kulturell verksamhet. En ökad förankring av de kulturella aktiviteterna i bostadsområdena är ett exempel på åtgärder som förbättrar barnfamiljernas till kulturell möjligheter verksamhet. Kulturrådet anser vidare att

flexibla samlingslokaler bör finnas i alla bostadsområden och i övrigt i miljöer där många människor samlas. Dessa närlokaler bör i första hand vara gemenskapslokaler och verkstadslokaler.

Man hänskjuter frågans lösning till servicekommitténs fortsatta arbete.

2.2.1 Boendeservice 7

14 april 1967 tillkallade chefen för inrikesdepartementet en kommitté med uppdrag att behandla frågor rörande service i bostadsområdenl

Boendeservice 7 utgör avslutningen på kommitténs uppdrag. Betänkandet behandlar ingående det innehåll och de verksamhetsformer som kommittén innefattar i begreppet boendeservice. Kommittén redovisar - social omvårdnad, materialet i tre block kulturaktivitet och friluftsoch motionsverksamhet, samt hushållsteknisk service. Det är aktivitetsblocket som är av särskilt intresse för barnkultur-

frågorna. Man behandlar där ”fritidsservice” och kulturdistribution förutsatt att den sker i bostadsområdet.

Servicekommittén utgår från det vidgade kulturbegreppet:

”Kultur kan definieras i många termer eller funktioner, från de klart avgränsade verksamheterna som finns upptagna under de statliga kulturutgifterna i driftsbudgeten till socialantropologernas vida kulturbegrepp som innefattar alla sociala beteenden inom en grupp eller ett samhälle, s. k. kulturmönster.

Statens :se planverk nämner i sina rad och anvisningar för planeringen av bostadens grannskap fyra huvudgrupper av verksamhet som bör ha möjlighet att utvecklas i ett bostadsområde:

Samvaro och kontakt, som inrymmer en mängd olika aktiviteter från spontana och tillfälliga möten mellan enskilda individer till organiserade möten i stora församlingar. Information och åriktsbildning, som kan bestå i biblioteksverksamhet, studie- och utställningsverksamhet, politisk mötes- och informationsverksamhet m. m. Skapande verksamhet, som omfattar hantverk, konsthantverk, måleri, skulptur, musikutövning, amatörteater, rytmik och liknande. Verksamhet för publik, som film- och teaterföreställningar, föredrag, visaftnar, konserter m. m.

Enligt servicekommitténs mening är det väsentligt att möjligheter finns både för utövande och mottagande aktiviteter, för kombination och

lStatsrådet Camilla Odhnoff, ordförande, sekreterare för

aktivitetsblockeW

Monica Bohman, .och som huvudsekreterare professor Sven Thiberg. Ovriga deltagare se SOU 1973: 24 s. 3-5.

. Kulturrådet och kulturpolitiken 93

av olika verksamheter, för ett utbud som är så lite integration och som är utformat och riktat så att det kan åldersbundet som möjligt nå även inaktiva och isolerade individer och grupper. Särskilt väsentligt anser man det vara, att de verksamheter som bygger och medverkan ges möjlighet att utveckla sig på de boendes egen aktivitet i närmiljön; t. ex. kollektivt skapande verksamhet, kollektivt umgänge och föreningsverksamhet. Servicekommittén vikten av ett samspel mellan kulturella och påpekar sociala och fritidsförvaltning, särskilt för att tillgodose organ övrig behoven hos vissa grupper: barn och ungdom, barnfamiljer, lågutbildade, invandrare, åldringar, sjuka och handikappade, vilka också kulturpropositionen hänvisar till. Som exempel nämner kommittén bibliotekens kontakter med förskola och vårdinstitutioner, föreningslivets samarbete med den skola, kommunala fritidsverksamheten och med skolan, och skolans roll som flexibel och basenhet för kultur- och fritidsservicen i ett öppen bostadsområde. Kommittén framhåller starkt vikten av att de boende får chans att förverkliga sina egna resurser och möjligheter. Man anger flera sätt: genom att ta lokalt verksamma kulturarbetares kunnande i anspråk, t. ex. som ledare för verkstadsaktiviteter i förskola, skola, fritidsgårdar, arbetsplatser och vårdinstitutioner, genom decentraliserad föreningsverksamhet, och sist men inte minst genom att ta tillvara de outnyttjade resurser som finns i varje område i form av människor med livserfarenhet, social medvetenhet och kontaktförmåga. Servicekommitténs betänkande utmynnar i förslag om ett statens råd boendeservice, som bl. a. skulle bevaka utvecklingen, utvärdera för effekter av centrala och ekonomiska åtgärder, informaorganisatoriska tion osv. Man avgränsat också det föreslagna rådets arbetsuppgifter gentemot bostadsstyrelsen. Remissinstanserna hade ingen större förståelse för behovet av ett sådant råd och servicekommitténs arbete har ännu inte fått några resultat. skulle man kunna se de 30 miljoner som två konkreta Möjligen år i rad delats ut av Socialdepartementet för att förbättra barnmiljöer som en följd av kommitténs arbete. främst på skolgårdar och lekplatser Likaså är det s. k. aktivitetsstödet för de glömda åldrarna 7-12 år en redovisade idéer och åtgärd som ligger helt i linje med servicekommitténs förslag

2.2.2 Försök till summering av förslagen i Ny kulturpolitik

insatser för barnkulturen, t. ex. Kulturrådet pekar på några tänkbara E! en kommunal av den skapande verksamheten för barn utbyggnad E1 en vidgning av samverkan mellan de frivilliga organisationerna, förskolan och skolan både av skolteater och de D ökat utbud av barn- och ungdomsteater, fria gruppernas uppsökande verksamhet D fler lokaler i närmiljön där dessa aktiviteter och denna samvaro kan ske

94 Kulturrådet och kulturpolitiken

Man hänskjuter dock alla åtgärder till framtiden eller till andra institutioner som t. ex. skolöverstyrelsen, kommunförbundet, det nya kulturrådet, servicekommittén.

2.3 Remissarbetet

Debatten kring kulturrådets förslag blev intensiv och resulterade i många genomtänkta remissyttranden och kompletterande förslag. Flera remissinstanser framhöll att värdet av kulturrådets analys begränsas genom att flera delsektorer endast har kunnat behandlas översiktligt bl. a. på grund av pågående utredningar. Bl. a. beklagar man att betänkandet inte innehåller förslag om invandrarkulturen, de handikappades kulturella verksamhet och barnkulturen. I många remissvar efterlyses konkreta förslag rörande den kommersiellt drivna delen av kulturområdet. TCO framhöll t. ex. att

”undersökningar visar att de kulturvanor som grundläggs under uppväxttiden blir bestående för flertalet människor. Syftet med kulturpolitiken måste enligt organisationen vara att så många människor som möjligt blir kulturaktiva. För att nå detta mål är det åtgärder bland barn och ungdom som på sikt ger det bästa resultatet. Inte minst barnen i de kulturovana hemmen måste kompenseras varför insatser måste göras såväl för barn i förskoleåldern som för barn och ungdom under hela skoltiden. En rätt allmän uppfattning bland remissorgan och debattörer itidningar och tidskrifter var att kulturrådet inte tillräckligt analyserat som frågor sammanhänger med en konsekvent och målmedveten satsning på kulturell verksamhet bland barn och ungdom. Kritiken följde i huvudsak följande linjer: D de kulturpolitiska insatserna för barn och ungdom måste utgå från att barnen inte är isolat i samhället; barn- och ungdomskulturen är en integrerad del av samhället D mellan och samspelet utbildningspolitik kulturpolitik är inte tillräckligt klart beskrivet E! barn och ungdom är mer än andra grupper utsatta för kommersiell exploatering; den bristande analysen av den kommersiella masskulturens härjningar återverkar kraftigt på diskussionen om kulturpolitiska insatser för barn och ungdom.

Många institutioner och grupper som sysslar med kulturell verksamhet för barn och ungdom var inte nöjda med kulturrådets vaga resonemang. En särskild skrivelse sändes därför till utbildningsministem efter den egentliga remisstidens utgång med krav på konkreta åtgärder för att garantera barnen en kulturpolitik. Man föreslog: . att en avdelning för barnkultur inrättas inom det nya Kulturrådet att en barnkonsult tillsätts inom det föreslagna Kulturrådet

SOU 1975: 38 Kulturrådet och kulturpolitiken 95

att barnens kulturaktiviteter ges sådana resurser att ett alternativ till skräpkulturen kan erbjudas alla barn förskola och andra lokaler som att bibliotek, skolor, ungdomsgårdar, aktiviteter ett kan komma i fråga för barnkulturella garanteras sådant ekonomiskt stöd från samhällets sida att dessa på likvärdiga villkor, ex. öppettider på söndagar, får existera vid sidan om de kommersiella aktiviteterna att tillräckligt med personal garanteras för barnkulturella aktiviteter formuleatt nya former för bidragsgivning ras, och att åldersgränser för studieförbundens bidrag (i dag 14 år) slopas att barnkulturen regleras i statens avtal med Sveriges radio.

l

3 Den l

statliga kulturpolitiken

3.1 Propositionen

Förslaget till en ny statlig kulturpolitik förelades riksdagen 8 mars 1974 (Kungl. Maj: ts prop. nr 1974: 28). Det behandlade åtgärder inom ordets, scenens, bildens och tonens område samt medier för kommunikation såsom radio och television. Det avsåg vidare ”vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarvet . . .” Departementschefen uppehöll sig utförligt vid det av många tunga remissinstanser påtalade behovet av samverkan mellan utbildningspolitik, socialpolitik och kulturpolitik. Han ansåg att den helhetssyn på människan och hennes livsvillkor som blivit allt mer framträdande i planerings- och utvecklingsarbetet på det socialpolitiska området borde kunna utgöra en naturlig utgångspunkt för samverkan mellan kulturpolitiska och socialpolitiska insatser. En kulturverksamhet vid barnstugor, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter, inom åldringsvård och inom hälso- och sjukvård måste få stor betydelse. Också här räknade utbildningsministern med att det skulle ske i samverkan med organisationslivet. Både förskolan och skolan borde vidare ge barnen möjlighet till egna kulturella aktiviteter och en rik allmän kulturell orientering. Vad gäller de traditionella kulturområdena innehöll propositionen

bl. a. följande:

D för konkreta förslag om litteratur och bibliotek hänvisades till Litteraturutredningen

D en utbyggnad av barnteaterverksamheten både på central och regional

nivå noteras; intresset för barnteaterproduktioner ökar utan att staten behöver gå in med preciserade krav eller ekonomiska påtryckningsmedel D de fria teatergrupperna, som mer än institutionsteatrama stått för barnteaterutbudet under 70-talet, föreslogs få viss förstärkning från kulturrådet; inga krav ställdes på att viss del av produktionen skulle vara barnteater D barnen: egen skapande teaterverksamhet borde även i fortsättningen vara ett kommunalt ansvar och byggas ut efter modell av den kommunala musikskolan

98 Den statliga kulturpolitiken 1 SOU 1975: 38

D möjligheterna att förstärka muséemas ansvar för att också göra barn delaktiga av kulturarvet berördes inte varken i den av MUS-65 avgivna utredningen Muséerna (SOU 1973: 5) eller i kulturproposi tionen som också innehåller riktlinjer för den framtida museiverksamheten D radio- och tv berördes inte heller under hänvisning till pågående utrednings- och remissarbete U filmen behandlades inte med hänvisning till pågående utredningsarbete

Under rubriken Kulturpolitiska insatser för olika grupper i samhället uppehöll sig utbildningsministern däremot tämligen utförligt v-id barnens kulturella behov:

Samhället bör eftersträva att ge barnen bästa möjliga betingelser att utveckla sitt känslo- och tankeliv. Insatser på kulturområdet är ett viktigt led i en sådan strävan. Skapande verksamhet erbjuder barnen många tillfällen till kontakt och gemenskap. Den har därför stor betydelse för deras sociala utveckling. Tv, tidningar, böcker, filmer, teaterföreställningar m. m. kan komplettera barnens egna erfarenheter och ge träning och ta emot och värdera information vilket är värdefullt för den personliga utvecklingen. Tidiga erfarenheter av olika kulturverksamheter påverkar barnens intresse för att i fortsättningen delta i kulturaktiviteter

Vilka åtgärder föreslår utbildningsministern mot kommersialismen/ skräpkulturen?

Vid bedömning av vilka åtgärder som skall prövas för att stimulera barnens kulturella verksamhet är det viktigt att uppmärksamma behovet av insatser för att kompensera de barn som på grund av olika sociala förhållanden nu får mindre kulturell stimulans och färre känslomässiga kontakter än andra. Det är vidare viktigt att uppmärksamma att barnen i kanske särskilt hög grad exponeras för det kommersiella kulturutbudet och att vissa barn är särskilt mottagliga för och utelämnade åt detta. Jag räknar med att statens kulturråd kommer att ägna stor uppmärksamhet åt barnkulturfrågorna. Förslag från rådet bör tillsammans med förslagen från bl. a. litteratur- och filmutredningarna utgöra underlag för statsmakternas fortsatta handlande i barnkulturfrågor.

Hur vill han då tillfredsställa barnens kulturella behov?

Jag vill i detta sammanhang erinra om de fria och frivilliga barn- och ungdomsorganisationernas stora betydelse. Samhället stöder sedan länge deras verksamhet. De senaste åren har nya verksamhetsformer prövats. Jag kan här nämna försöksverksamhet för barn i åldern 7-l2 år. Ett av syftena med denna är att ge barn- och ungdomsorganisationerna en möjlighet att medverka iskolans arbete. Denna strävan har också kommit till uttryck i läroplanen för grundskolan. Syftet med fritt valt arbete på grundskolans högstadium är bl. a. att utveckla elevernas personlighet genom att ge dem kontakt med det omgivande samhället. Också här har organisationerna getts ökat utrymme i skolans arbete om än hittills i relativt begränsad omfattning.”

Möjligen kan en beviljad förskollärartjänst till Statens historiska museum i Ny kulturpolitik 2 ses som ett tecken på att man inte helt bortsett ifrån museernas barnverksamhet.

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 1 99

Skolan nämns utförligt: ”Men det kan också finnas anledning att i detta sammanhang understryka den viktiga roll och det ansvar som skolan har i arbetet med att förverkliga de kulturpolitiska målen. De insatser som kan göras inom den obligatoriska skolan är särskilt betydelsefulla då de når alla barn i åldrar som är viktiga för personlighetsutvecklingen. Förskolans framtida betydelse understryks: Med införandet av en allmän förskola skapas nya möjligheter i detta avseende. Förskoleåldern är av grundläggande betydelse för personlighetsutvecklingen. Verksamheten sker i fria former. Förskolans förutsättningar och betydelse i fråga om barnens kulturutveckling bör särskilt beaktas när en arbetsplan utarbetas för förskolans pedagogiska verksamhet. Också utbildningsministern hänsköt alltså frågorna om barnkulturen till D barn- och ungdomsorganisationerna D skolöverstyrelsens fortlöpande arbete med analys och värdering av skolans verksamhet och resultat (fritt valt arbete, de estetiska ämnenas ställning) E! socialstyrelsen och arbetet med en arbetsplan för förskolan

3.1.1 Förskolan 1-2 Det kan finnas anledning att titta närmare på förskolan. Läser man utredningsunderlaget till den av riksdagen i maj 1974 beslutade allmänna förskolan ”Förskolan I-2 (SOU 1973:26-27) finner man att frågor är bl. a. som gäller barn och kultur analyserats mycket utförligt. Viktig denna målformulering: EI Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar. D Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till öppen, samverkan med andra, i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar. U Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.

kommer in överallt i förskolans metodik och arbetsfor- Kulturbegreppet mer. Det är inte ett finrumsord utan används ivid bemärkelse: relationer, samverkan, rollspel, sociala lekformer, invandrarbarnen och deras kultur, föräldrakontakter, studiebesök, yrkeslivsorientering osv. I barnstugeutredningens betänkanden talas mycket om barns behov av stimulans: för syn, hörsel, känsel, rörelse och inte minst för språket. Denna stimulans kommer bl. a. från traditionella kulturprodukter som teater, film, böcker, musik. till förskoleutredningen borde också återfinnas i en kulturut- Bilagorna

100 Den statliga kulturpolitiken 1 SOU 1975: 38

redning Då skulle medvetenheten ha varit betydligt större om t. ex. vad

kultur är och varför kultur behövs för barn. Förskolan är en del av samhället och en mottagare av det kommunala kulturutbudet. Den är i många fall beroende av detta utbud. Utan samarbete med att bra bibliotek har förskolan ingen möjlighet att klara barnens litteraturförsörjning och personalens stimulans till vidare läsning. Utan en kommunal musikskola eller utövande musiker har förskolan svårt att ge barnen mer än begränsade upplevelser av vad musik är och vad musiken kan betyda. Utan teatergrupper har förskolan svårt att förklara för barn den upplevelse en teaterföreställning ger. Man är också beroende av statliga satsningar på bamkultur t. ex. bra kortfilmer för barn, ett kvalitetsutbud av barnprogram i radio och tv.

3.2 Riksdagsbehandling och beslut

Kulturpropositionen behandlades i riksdagen den 22 maj 1974. Man var påfallande barnvänlig i diskussionerna i samband med bl. a. en motion av Gudrun Sundström (s) m. fl. om utredning angående en särskild

avdelning för bamkultur inom kulturrådet m. m.. (Mot. 1974: 220.)

Motionen hade föranletts av den tidigare nämnda skrivelsen till utbildningsministem och hemställde D att riksdagen hos Kungl. Majzt anhåller om utredning och förslag som syftar till att en särskild avdelning för bamkultur inrättas inom kulturrådet, med uppgift att prioritera barns och ungdoms kulturaktiviteter som alternativ till en ensidig kommersiell verksamhet, varvid särskild hänsyn tas till handikappade barn och ungdomar E1 att barnkulturen regleras i statens avtal med Sveriges radio.

Utbildningsministern nämnde i sin allmänna plädering också barnens kulturbehov. Han talade om de stora förväntningar han hade på skolan och förskolan när det gällde kulturaktiviteter, och ansåg att det därutöver var en viktig uppgift för kulturorgan på skilda nivåer” att satsa på åtgärder för barnkulturen. En ny medvetenhet inom organisationer och kulturinstitutioner var nödvändig för att utveckla en motkultur mot det hårda kommersiella trycket. Regeringen tänkte å sin sida markera den goda viljan genom att i kulturmedelsanslaget höja anslagen till bamfilmkommittén och barnboksinstitutet. Kulturutskottet avstyrkte Gudrun Sundströms motion med följande motivering (framförd av fru

Rönnung__(s)):

Om leik av Åse Gruda Skard Synpunkter på språklig träning i förskolan av Sven Öhman Musiken i förskolan av Bertil Sundin Bild och begrepp i förskolan av Gert Z. Nordström Social omvärldsorientering av Jan Hallendorff och Stina Lindberg J aguppfattning - kroppsuppfattning kommunikation, några exempel på aktiviteter och material av Evy Bild

sou 1975; 33 Den statliga kulturpolitiken 1 101

I motion 220 har fru Sundström ett allmänt resonemang där hon ger många värdefulla synpunkter på barnens utsatthet för det kommersiella kulturutbudet, synpunkter som nära ansluter sig till departementschefens och utskottets ställningstagande. Men när hon i sin första att-sats begär en utredning som skall utmynna i att en särskild avdelning för barnkultur inrättas inom det statliga kulturrådet, då är vi inte överens med henne längre. Under styrelsen i kulturrådet skall finnas tre nämnder - en för teater, musik och dans, en för konst, muséer och utställningar samt en för litteratur och bibliotek. Vi ser som självklart att det inom dessa nämnder skall arbetas med ett så viktigt område som barnkultur. [betänkandet sägs ordagrant: Utredningen vill kraftigt understryka att barnkulturfrågorna måste ägnas stor uppmärksamhet. Barnkulturen bör inte för sin egen skull isoleras i en särskild nämnd. Ibland känns också gränsdragningen mellan vuxenkultur och barnkultur lite konstlad. Barn, åtminstone vissa barn, kan tillgodogöra sig och ha utbyte av sådana ämnen som tidigare betraktats som något uteslutande för vuxna . . .

Frågan om hur bamkulturen skulle regleras i avtalet med Sveriges radio hänsköts till den utredning som tillsätts för att göra översynen av hela avtalet. Ytterligare en motion behandlade direkta barnkulturfrågor. Vpk begärde (motion 1721) att särskilda ekonomiska insatser skulle göras för kulturell verksamhet bland barn och invandrare. Man ansåg att dessa behov visserligen hade påtalats i propositionen, men inte gruppers föranlett några åtgärder. Detta fann man oförsvarligt. Också denna motion avstyrkte utskottet eftersom man tog det för helt självklart att Kulturrådet skulle besinna sitt ansvar för att tillgodose barnkulturen:

”Allt detta kommer att kosta pengar - och det är meningen att det skall kosta också. Att i det här läget yrka på ytterligare pengar med ett opreciserat belopp till opreciserade aktiviteter är att vara ute i ogjort väder, minst sagt . . . Behovet av en förstärkning av kulturrådets personresurser för barnkulturfrågor måste dock ha framgått klart av remisser och riksdagsdebatt. löste det genom att på departementsnivå tillsätta en Utbildningsministern arbetsgrupp för barnkulturl. kommer att t. o. m. budgetåret 1975/76 vara knuten Arbetsgruppen till utbildningsdepartementet. Arbetsgruppens direkta arbetsuppgifter preciserade utbildningsministern så här:

”Barnkulturfrågorna måste få en framträdande plats i den nya kulturpolitiken. Det är därför väsentligt att departementet i arbetet med en treårsplan för utveckling av de kulturpolitiska insatserna har tillgång till för bedömning av de olika förslag som kommit från en sakkunnig grupp

* Kerstin Jordan (s). Övriga

Gruppens ordförande: riksdagsledamoten ledamöter:

barnteaterkonsulent Barbro Frambäck, studiesekreterare Kaj Gustafsson, musikkonsulent Gunnar Mörth, teckningslärare Hans Hansson, bibliotekskonsulent Helena Sandblad och fil. lic. Gertrud Schyl-Bjurman. Sekreterare är folkbildningskonsulent Leni Björklund.

102 Den statliga kulturpolitiken 1 SOU 1975: 38

utredningar och myndigheter. Gruppen ska också få till uppgift att analysera behovet av insatser för barnen inom områden som kulturutredningarna inte behandlat. En av de viktigaste uppgifterna för statens kulturråd kommer att vara att i sitt utrednings- och planeringsarbete ägna uppmärksamhet åt barnkulturfrågoma. Den nya barnkulturgruppen ska precisera hur denna mer löpande bevakning av barnkulturfrågorna ska ske inom ramen för kulturrådets arbete.

Barnkulturgruppen kastades rakt in i beredningen av en för barnkulturen viktig proposition, nämligen den som främst berörde litteratur och film.

4 Den statliga kulturpolitiken

4.1 Barn och kultur

l den proposition som förelades riksdagen 2 mars 1975 ang. fortsatta insatser (Regeringens prop. nr 1975:20) fick barn och kulturpolitiska kultur ett eget avsnitt i departementschefens yrkanden. Där upprepades motiveringarna för barns rätt till speciella kulturpolitiska insatser; samhället skall erbjuda alternativ till det kommersiella spekulationsutbudet av kultur. Förskolan och skolan skall ge de alternativen efter lokala förutsättningar. ”De kan inte dikteras genom centralt utfärdade anvisningar”. Propositionen hänvisade till de förslag som 1968 års barnstugeutredning fritid” (SOU 1974:42) och utredningen om skolans lagt fram i Barns inre arbete, SIA Skolans arbetsmiljö (SOU 1974: 53). Dessa går i korthet ut på följande:

4.1.1 Bums fritid

D de samlade resurserna som närsamhället förfogar över måste förenas till en helhet oavsett vilken nämnd som har huvudansvaret för de olika funktionerna D samarbete över nämnderna bör ske på alla nivåer: i arbetslaget, planeringsgruppen, programgruppen och chefstjänstemän från D programgruppen består av förtroendevalda social centralnämnd, skolstyrelse, fritidsnämnd och kulturnämnd. Polischefen bör också kallas D programgruppen skall arbeta fram en fritidsplan på kort och lång sikt insatser för fritidshemsverksamheten och den (5 år) för kommunens allmänna fritidsverksamheten för barn och ungdom inklusive stödet till föreningslivet och D programgruppen skall också arbeta med en samordnad planering av lokaler för barn- och ungdomsverksamhet inom fritidsutbyggnad sektorn D ett allmänt, statligt Stimulansbidrag för lokal, föreningsdriven verksamhet, bör utgå till kommunerna för vidare utdelning till organisationer- 7- ll år i kommunen na. Bidraget skall baseras på antalet barn iåldern och inräknas i budgeten för fritidsplanen.

104 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

4.1.2 SIA E framtidens skola skall bli närsamhällets skola och en konkret angelägenhet för alla människor i bostads- och rektorsområdet D skoldagen skall bestå av både fasta (lektioner) och fria (lunch, raster) aktiviteter inom en samlad skoldags ram U i anslutning till barnstugeutredningens förslag framhålls vikten av att i anknytning till skolan ha frivillig fritidsverksamhet D ungdomens organisationsliv skall få en framträdande plats både ide fria och de frivilliga aktiviteterna D för föreningsledararbete i skolan föreslås lagstadgad rätt till tjänstledighet från ordinarie arbete. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst betalas av skolan.

4.1.3 Folkrörelserna För att kunna garantera barnen både kvantitativt och kvalitativt bra aktiviteter krävs en samverkan mellan skolan och de institutioner och organisationer som skall ansvara för utformningen och innehållet i barnens fritidsverksamhet. Propositionen talade om den amatörkulturella traditionen som folkrörelser och organisationer har och pekade på exempel från försöksverksamhet hur organisationerna fördjupat det fria skapandet och bl. a. utnyttjat amatörteater-, foto- och annan bildskapande verksamhet som utgångspunkt för ett studium av olika samhällsfrågor bland barn och ungdom”. Därför föreslog utbildningsministern ipropositionen att ungdomsorganisationernas centrala verksamhet skulle få ett ökat ekonomiskt stöd för att förbättra och utvidga ledarutbildningen. Vidare föreslog han en utvidgning av fritidsledarutbildningen vid folkhögskolorna. Denna utbildning skall mer än tidigare försöka ge fritidsledare kunskaper för att kunna initiera och leda olika former av amatörkulturell verksamhet. Propositionen avsåg dock främst åtgärder föranledda av litteraturutredningens och filmutredningens förslag. Barnlitteratur och barnfilm är kanske de viktigaste och mest lättillgängliga delarna i barnkulturen, varför de behandlas ganska utförligt i det följande.

4.2 Barns läsning

Barns läsning innefattar även annat än barn- och ungdomsböcker; barn och ungdomar läser också tidningar, serier, vuxenböcker, fackböcker, kiosklitteratur (s. k. massmarknadslitteratur). Massmarknads- eller triviallitteratur består bl. a. av en rad billiga bokserier spridda genom pressbyrån till kiosker, tobakister och varuhus. Ett av kulturrådets förslag till för kulturpolitiken

delmål handlade om

samhällets ansvar:

h.,

.._._ 2 105 SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken

v._.__

s.” Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra. Särskilt och de sämre utbildade blir lätt utsatta för barn och ungdom ensidig påverkan av ett kulturutbud som är torftigt och undermåligt, produkter som t. ex. spekulerar i våldsmentalitet eller ger en bild av samhället som är styrd av producentintressen.

utförliga moti- Också jämlikhetstanken låg bakom utbildningsministerns veringar inför tillsättandet av en litteraturutredning juni 19681 :

Resultatet av de sociologiska undersökningar på området som man utfört skillnader i läsvanor och hittills i Sverige, tyder på att betydande finns mellan olika grupper i samhället. Personer i högre bokköp och med bättre utbildning läser betydligt fler och bättre inkomstgrupper böcker och tidskrifter än personer i lägre inkomstgrupper och med lägre Läsfrekvensen bland kvinnor i sistnämnda grupper är anmärkutbildning. ningsvärt låg. Både ekonomiska faktorer och traditionella attityder fungerar i vissa befolkningsgrupper som spärrar mot anskaffning och läsning av kvalificerad litteratur. Den torftiga och undermåliga litteraturen, som ges ut i och håller ett lågt pris, tycks vinna spridning särskilt spekulationssyfte inom kulturfattiga grupper, medan de goda böckerna som ofta ligger högt hamnar hos dem som också på annat sätt kommer i kontakt på prisskalan med ett kvalificerat kulturutbud. Stora grupper nås inte alls av utbudet “ av böcker och tidskrifter.”

4.2.1 Litteraturutredningens direktiv

centrala var att pröva om existerande Litteraturutredningens uppdrag av böcker motsvarade behovet. En villkor för framställning och spridning skulle vara att föreslå initiativ isyfte att vinna nya grupper viktig uppgift för läsning av god litteratur. Barn måste utgöra en ny grupp” och förväntningarna/på utredningen blev stora. Utbildningsministern tycktes dock vad gällde barnlitteraturen anse att barnboksutgivningen i jämförelse med annan svensk skönlittera-

tur var en förhållandevis lönsam affär. skulle enligt direktiven lägga upp och bedriva sitt arbete Utredningen intressen. Utredningen kom därför i sina utifrån läsarens/konsumentens bedömningar av ”konsumtionsfrämjande åtgärder i lika hög grad att

syssla med ”icke-läsaren som med ”läsaren.

bör framför allt ägnas former av stöd som har ”Uppmärksamhet inte endast i produktionsledet utan även i distributionsåterverkningar varvid t. ex. möjligheterna att få till stånd och konsumtionsledet, av ny svensk skönlitteratur bör undersökas. Biblioteprisbilliga utgåvor även i detta sammanhang bör klarläggas. De kens roll och möjligheter kategorier för vilka stödâtgärder kan övervägas bör i princip begränsas till samt facklitteratur sådan skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur

1 ñl. lie Ordförande redaktör Kaj Björk, riksdagsman Per Ahlmark, riksdagsman Stellan Arvidsson, författare Per Olov Sundman och författaren Per Wästberg. Som experter tillkallades dåvarande chefen för bibliotekssektionen Bengt Hjelmqvist och sociolog Harald Swedner.

106 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

som är kulturellt värdefull och behöver men inte på annat sätt får stöd för att komma ut . . . Bedömningen av stöd åt kulturellt värdefull barn- och ungdomslitteratur bör inte begränsas till böcker utan innefatta även andra former av litteraturutbud bland barn- och ungdom, t. ex. utgivningen av seriemagasin som kan anses kulturellt värdefulla och befordra goda läsvanor.

Under utredningsarbetet fann man att läsfrämjande åtgärder måste sättas in mycket tidigt i en människas liv:

Intresset för läsning och att läsa med och förmågan urskillning behållning gmndläggs i barndomen. Bokbrist i barndomsmiljöerna och försummelser i den tidiga lästräningen kan för all framtid blockera tillträdet till litteraturen.

Litteraturutredningen tillsatte därför 1971 en expertgrupp som skulle

studera litteraturens roll problemen kring i undervisningen från förskolan t. o. m. universitetet. Gruppen skulle också titta på lärarutbildningen på olika stadier, liksom på barnboksforskningen. Här ingick också att komma med förslag till Barnboksinstitutets framtida ställning och organisation.

4.2.2 Betänkandet Boken

Litteraturutredningen skulle arbeta inom ett område som hade stora brister i fråga om aktuellt forskningsmaterial och ang. läsvanor, bibliotek bokutgivning. Därför ingick i direktiven att genomföra ett undersökningsprogram i fyra etapper. Dessa redovisar utredningen i separata volymer: Läs- och bakvanor ifem svenska samhällen” (SOU 1972: 20), Försök med bibliotek (SOU 1972:61), En bok om böcker (SOU 1972:80) och Litteraturen iskolan (SOU 1973: 1). I december 1973 överlämnade sitt huvudbetänlitteraturutredningen kande Boken (SOU 1974: 5). Man summerade där undersökningsresultaten och lät dem ligga till grund för utredningens förslag till initiativi syfte att vinna nya grupper för läsning av god litteratur. Litteraturutredningen formulerade sitt huvudmål på följande sätt:

Kulturpolitiken inom litteraturomrâdet skall ge fler människor möjlighet och impulser att läsa bra böcker, medverka till att trygga yttrandefriheten, bidra till ökade yttrandemöjligheter och på så sätt möjliggöra konstnärlig och kulturell ta tillvara förnyelse, och levandegöra äldre tiders och länders litteratur och därigenom trygga den svenska litteraturens fortsatta utveckling.”

Utredningen föreslog bl. a. följande åtgärder:

E1 ett generellt produktionsstöd för nyutgiven svensk skönlitteratur som

innebär ersättning räknad per tryckark och för 400 titlar/år till en kostnad av 5,4 milj. kr.

l Adjunkt Lennart Badersten, professor Staffan Björk, författaren Inger Brattström, docent Sven Gustav Edqvist och docent Lars Furuland.

Den statliga kulturpolitiken 2 107

i efterhand för skönlitteratur i översätt- U ett selektivt produktionsstöd ning för ca 60 titlar/år till en kostnad .av 870 000 kr. U ett i förhand till utgivning och lagerhåll-

produktionsstöd/projektstöd

och utländsk klassisk litteratur bestående av ca 50 ning av svensk både barn- och vuxenböcker, till en kostnad av 1 milj. kr. titlar/år, D ett lagerstöd för 200 000 kr. av större internationella fackverk för C1 översättning och bearbetning

400 000 kr. för barn- och ungdomsböcker med ca 100 D ett selektivt stöd i efterhand titlar/år till en kostnad av ca 1,1 milj. kr.

ett antal böcker, varierande Som motprestation skulle förlagen överlämna mellan 500 till 1 500 ex. per titel. Böckerna skulle användas i bokhandel, och av barninstitutioner. Bokhandeln skulle bekosta sin på bibliotek Kostnader för distribution och bindning för biblioteken distribution. beräknades totalt till ca 2,2 milj. ansågs kräva en ökning av De vuxna läshandikappades bokförsörjning anslagen med 1,28 milj. från 1972/73 till sammanlagt 3,3 milj. kr. Vidare måste rustas upp på länsbibliotek och ansåg man att invandrarlitteraturen borde anslås ett engångsanslag på 12 milj. kr. lånecentraler. Härtill fördelat år. Vidare föreslog litteraturutredningen en blygsam på 3-5 åt de kommunala och regionala biblioteken (länsbiblioteförstärkning För länsbibliotekens del skulle detta betyda ken) samt lånecentralerna. att en barnbibliotekarie skulle kunna anställas på varje länsbibliotek. med en Därtill redovisades planer på att starta ett massmarknadsförlag som ett alternativ till nuvarande utgivning slagkraftigt pressbyråns Man tänkte omfattande 26 titlar för vuxna och sortiment. sig två serier/år lika många för barn. Titlarna förutsattes ha varit utgivna tidigare iannan än 5 kr. Eventuellt borde form och inte ha ett högre försäljningspris sättas ännu lägre, eftersom den priset på barn- och ungdomsböckerna konkurrerande kiosklitteraturen ligger prismässigt mycket lågt. Stellan Arvidsson behovet av ett samhälls- I en reservation analyserade och vilken betydelse ett sådant skulle kunna få för tryckfrihet, ägt förlag prispolitik och bokutgivning. kostnaderna för litteraturutredningens förslag till 35,5 Totalt uppgick miljoner kronor.

4.2.2.1 ”Litteraturen i skolan”

har inte fått namn efter sitt innehåll utan efter sin mottagare. Barnboken kan alltså vara ny svensk skönlitteratur i översättning, Barnboken bilderbok och även den boktyp som vänder sig klassiker, facklitteratur, I litteraturutredningen betraktade man den speciellt till låshandikappade. i sitt som en speciell genre och behandlade den mycket slentrianmässigt Barnboken, som den registreras på biblioteken (dvs. de slutgiltiga förslag. som lånas av eller för barn) har stor efterfrågan och över hälften böcker av de registrerade bibliotekslånen 1974 var barnböcker. huvudbetänkande refererade utförligt de tanke- Litteraturutredningens

108 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

gångar och förslag som lämnats av expertgruppen för litteraturens roll i skolan. Denna hade givit sakkunniga och koncentrerade lägesbeskrivningar och förslag till både omedelbara och mer långsiktiga åtgärder för att vinna nya grupper för läsning av god litteratur. Remissinstanserna kom att visa ett påfallande intresse för dessa förslag, varför det finns anledning att uppehålla sig något utförligare vid dem.

Expertgruppen konstaterade inledningsvis i Litteraturen i skolan:

Intresset för läsning och att läsa med förmågan urskillning och behållning är i hög grad beroende av uppväxtmiljön, av hem, skola och kamratkrets. Skolans betydelse har under de senaste decennierna alltmer uppmärksammats. Med skola menas i sammanhanget de offentliga och privata institutionerna som är knutna till undervisningsväsendet: barndaghem, lekskolor och fritidshem, den obligatoriska grundskolan, gymnasieskolan, de postgymnasiala utbildningsanstalterna samt institutioner och organisationer som bedriver vuxenundervisning. En plats för sig intar de olika lärarutbildningsanstaltema samt universiteten.

Den noterade redan från början att skolan inte fyller sin litteraturfrämjande uppgift på ett tillfredsställande sätt, trots att den finns inskriven både i läroplaner och metodiska anvisningar. Man hade funnit stora bristeri

D skolans organisation EJ timplaner D läroplanens huvudmoment med avseende på litteraturstudier U undervisningsmetodik både när det gäller läsundervisning och när det gäller stimulans av litteraturintresset Cl lärarutbildning D lärarens fortbildning

Vidare hade expertgruppen viktiga synpunkter på tillgången och användningen i skolan av barn- och ungdomslitteratur och annan lämplig litteratur. Skolbiblioteksorganisationen och skolbiblioteket sågs ha stora brister och svaga resurser.

Boken i förskolan

Expertgruppen angav i klartext förskolans betydelse och redogjorde för grundtankarna i den allmänna förskolans målsättning och pedagogik.

”Barnen får här - om förskolan fungerar som den skall en grundläggande estetisk fostran, byggd på deras eget aktivitetsbehov.”

Den gick ännu längre:

Bristen på daghem är den största svagheten i den nuvarande skolorganisationen.

förankrade Expertgruppen sina förslag i en verklighetsbeskrivning:

l förskolans har boken pedagogik sin givna plats. Bokens betydelse redan under barnets tidigaste år för form- och färguppfattning, bildförståelse, 0rd- och begreppsträning, språklig och emotionell utveckling kan inte övervärderas.

Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

sker med pekboken, varvid barnet sätter ord till enkla bilder Början de framställda föremålens relation till varandra. Från och uppfattar sker sedan en fortlöpande utveckling över bilderboken med pekboken korta 0rd och meningar till den rent berättande eller beskrivande texten. litterär och teknisk kvalitet Att dessa böcker bör vara av god konstnärlig, för att rätt fylla sin viktiga uppgift i barnens utveckling är självklart. De

måste dessutom vara många och omväxlande till form och innehåll.

konstaterade att förskolornas bokbestånd ofta hade svåra

Expertgruppen brister, främst i bokurvalet, något som bara delvis kunde skyllas på de

otillräckliga anslagen.

barnboken behandlas de flesta ämnen och problem som I den moderna i sitt liv kommer i kontakt med, inte minst genom barnen dagliga massmedia: miljövård, jämlikhet och könsroller, mobbing, u-länder, invandrare m. m. Genom att böckerna tar upp dessa och andra nivå kan frågorna formuleras och konkretisamhällsproblem på barnens seras för barnen och bli föremål för samtal och diskussion. Det finns goda barnboken av god kvalitet bryta den skäl att med den samhällstillvända sagoböcker och dominans av idylliserande livet-på-landet-skildringar, talande-djurberättelsçr, som hittills alltför ofta fått utgöra enda inslaget i bibliotek. Därmed är inte sagan, äventyret och förskolans sagt att har förnyats, och fantasieriet spelat ut sin roll. Men barnbokslitteraturen att förskolans bokuppsättningar är så det är av väsentlig betydelse allsidiga att också den moderna barnboken får sin väl_ tilltagna plats. och folkbibliotekens barnavdelningar behö- Förskolans boksamlingar ver förstärkas inte minst med tanke på att idag mer än hälften av barnen i förskoleåldern torde vara hänvisade till den massmarknadsproducerade och varuhus, alltså barnlitteratur som säljs i pressbyråkiosker, snabbköp som snabbt och bekvämt nås av en stor allmänhet på försäljningsställen och som barn fort bekantar sig med och känner sig hemma på. I de alstren finns sällan någonting av det som kommersiella, massproducerade Innehållet är ofta trådslitna är väsentligt för den goda barnboken. av gammaldags snitt; språk och illustrationer är undermåsagoschabloner är många gånger bristfällig. Men liga. Också den tekniska framställningen och lättillgängliga och når därför en stor dessa enkla alster är prisbilliga

publik. är bl. a. mot av massmarknadsproduktionen av Det bakgrunden bokurval måste ses. Det måste utgöra en barnböcker som förskolans motvikt till kiosklitteraturen för bam. Förskolan har här ett meningsfull stort ansvar. Den har att tidigt grundlägga goda läsvanor hos barnen, att boken förmedla estetiska, känslomässiga och fantasieggande genom i förskolan skall sedan upplevelser. Vad som på detta sätt grundlagts vidareutvecklas genom kommande skolår.

då litteráturutredningen i sitt slutbetänkande för Vilka åtgärder föreslog böcker av hög konstnärlig, teknisk och att garantera förskolebarnen

litterär kvalitet? den t. ex. för att säkra bilderbokens existens och Vad föreslog

100 titlar ska få stöd. Bland de 100

kvalitet? Endast barnböcker/år för alla åldrar, inklusive bilderböcker. titlarna ska rymmas barnböcker

Faktaboken fick över huvud taget inget stöd av litteraturutredningen. vara en nöjaktig affär och Den ansågs liksom barnboken i övrigt

därför inte i behov av stöd. Barnens faktaböcker fick trängas bland de

kunna få produktionsstöd, ett år efter lOO titlar per år som skulle

utgivningen.

110 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

Barnboken kunde, om den råkar bli utgiven, så småningom bli klassisk och därmed få ett produktionsstöd i förhand bland 26 titlar/år. Eventuellt kan den också ha behov av ett visst lagerstöd, trodde utredningen, men det skulle i så fall undersökas senare. Utredningen menade också att vi har brist på god utländsk barnlitteratur, särskilt från länder ”med vilka våra litterära kommunikationer nu är bristfälliga. Sådana översättningsprojekt behövde stöd. Litteraturutredningen konstaterade på samma sätt att översättningar av barnböcker är nästan helt koncentrerad till anglosaxisk litteratur och att en breddning till andra språkområden vore önskvärd. Man noterade att nedskärningen av barnboksutgivningen de senaste åren värst drabbat den översatta kvalitetslitteraturen, men särskilda åtgärder ansåg man sig inte behöva föreslå. Stödet till barnlitteratur i översättning måste rymmas“bland de l00 titlar barnböcker som selektiv stöd i efterhand.

Litteraturen i grundskolan och gymnasiet

Utredningen ansåg sig sakna kompetens att närmare ta ställning till de detaljförslag i t. ex. utbildnings-, organisations- och läroplansfrågor som expertgruppen framlägger men utgår från att dessa seriöst prövas i de instanser som formar skolans och där särskilt svenskämnets fortsatta utveckling Utredningen vill särskilt betona vikten av att skolan bedriver en systematisk och individualiserad lästräning. Expertgruppen påpekade i Litteraturen i skolan de stora brister som fanns då det gäller lösförmåga och litteraturläsning i grundskolan. Man konstaterade också, att läslusten och förmågan att förstå litteratur har samband med undervisning i att skriva. Skrivövningar och litterära texter måste samverka. Läromedlen var otillräckliga, eftersom de saknade flexibilitet och inte gav lärare möjlighet att fånga upp läsintresset genom en aktuell/litterär text. Man efterlyste ett textmaterial som var billigt, aktuellt, engagerande och gärna provokativt. Ett förslag som expertgruppen ansåg kunna bli av betydelse för barnoch ungdomslitteraturens utveckling i Sverige var inrättandet av arbetsstipendier för enskilda författare och/eller bildkonstnärer eller lag av

barnboksskapáre för att producera böcker och annat läsmaterial.

Utredningen ansåg inte förslaget höra hemma här, eftersom de läshandikappade barnens svårigheter i första hand är ett pedagogiskt problem och därmed en uppgift för skolan. l övrigt ansåg litteraturutredningen att dess förslag till stöd till utgivningen av barn- och ungdomslitteratur, fördelningen av de böcker som stödet ger, samt en förstärkning av länsbiblioteken med en barn- och ungdomsbibliotekarie verkningsfullt borde kunna bidraga till att ge kraven på samverkan ett konkret innehåll. Vidare föreslog utredningen att skolöverstyrelsen skulle få ett speciellt anslag på 100 000 kr. för att främja förståelsen för och läsningen av poesi hos den uppväxande generationen.

Den statliga kulturpolitiken 2

4.2.3 Remissarbetet

Litteraturutredningens förslag diskuterades länge och utförligt: Målsätt-

att vinna för läsning av god litteratur instämde de ningen nya grupper flesta i, men vägarna dit var man oense om. författarfond, Litteraturfrämjandet, Svenska Bokförläggar- Sveriges utredningens relativt föreningen och Sveriges författarförbund ifrågasatte av barn- och lönsamhet bl. a. positiva bedömning ungdomslitteraturens omfattade den totala utgivningen och eftersom utredningens beräkningar inte till triviallitteraturens särställning i lönsamhetshänseende. tog hänsyn hade olika åsikter om litteraturstödets Remissinstanserna mycket om eller selektiva stödformer, om de statliga utformning: generella om direkta författarstöd, om förlagens situation och insatsernas storlek, stödbehov, om bibliotekens villkor. bestående av både instanser och ”barn- En stark opinion tunga att underskatta! stödbehovet för barncentrerade ansåg utredningen och ungdomslitteraturen och föreslog kraftiga ökningar. ABF preciserade

ett krav i stället för litteraturutredningens beräknade 1,6 milj. på 4 milj. Man framhöll den mycket markanta skillnaden mellan billig ,

barnböcker och dyra kvalitetsböcker och pekade på massproducerade av för att motverka detta förhållande.

behovet kraftiga åtgärder

krävde att barnlitteraturen inte behandlas som en klump efter Många Barn”, utan fördelas i genrer; svensk skönlitteratur, målgruppen klassisk litteratur, facklitteratur osv. översättningar, svenska bilderboken måste stödjas, det var alla remissinstanser Den ett till ett visst antal titlar. överens om. Man föreslog projektstöd Antalet varierade i förslagen från 10 till 30 per år.

till barn- och ungdomslitteratur fann inte litteraturutred- Lagerstöd Det däremot många remissinstanser och ningen nödvändigt. gjorde det är både för nyare barnlitteratur och framhöll att nödvändigt

barnklassiker. i litteraturutredningen var inrättandet av ett Ett av de tyngre förslagen massmarknadsförslag. De flesta remissvaren ansåg dock, att utredningens

var alltför vagt eller skissartat. De ekonomiska satsningama/ förslag bedömdes vara alltför låga. Särskilt betonades de svårigheter kalkylerna som måste uppstå i konkurrens med övrig massmarknadslitteratur.

När det gäller allmänna läsfrämjande åtgärder var remissuppfattningen var alltför eller otillräckliga. Man betonade att att förslagen begränsade stöd till bam- och skulle utgöra en ett kraftigt ungdomslitteraturen

verkligt läsfrämjande åtgärd. att Skolöverstyrelsen skulle få till Litteratumtredningen föreslog att utarbeta föreskrifter för skolbibliotekens verksamhet. Svenska uppgift Kommunförbundet avvisade förslaget och framhöll att bokförsörjningen

och för eleverna var en lokal samverkansfråga läsfrämjande åtgärder mellan folk- och skolbibliotek, mellan kulturnämnd och skolstyrelse.

menade att eftersom förslaget kan medföra kostnads- Skolöverstyrelsen för kommunerna så bör föreskrifterna utarbetas i samarbete ökningar mellan kommunförbundet och skolöverstyrelsen.

112 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

Över huvud taget verkar frågan om samverkan mellan skola, skolbibliotek och folkbibliotek vara en nyckelfråga i den fortsatta av bearbetningen litteraturutredningens betänkande. Ett välutrustat och lättillgängligt bibliotek är alltså en av förutsättningarna för att den fria i skolorna skall läsningen fungera. Utlåningen av skönlitteratur är en uppgift både för skolbiblioteket och folkbiblioteket och en nära samverkan mellan skolans verksamhet och ortens folkbibliotek är av största betydelse för elevernas fortsatta litteraturläsning. Denna samverkan förekommer redan håll främst med förskolan. på många Den har visat sig vara stimulerande och välbehövlig, inte minst då det gäller hjälp med bokurval. förordade att som villkor att Expertgruppen för statsbidrag skall utgå till barndaghemmen skall krav ställas pa samarbete med _bibliotekem bestämmelser härom borde skrivas in i den allmänna förskolans program.

4.2.4 Propositionen

Utbildningsministern presenterade sitt förslag till litteraturstöd för riksdagen i mars 1975, Den statliga 2 kulturpolitiken (Regeringens prop. 1975: 20). Många och stora hade där skett prutningar av litteraturutredningens förslag och det förväntade litteraturstödet hade minskat katastrofalt, V enligt vad en samlad pressopinion ansåg Det föreslagna stödet till svensk skönlitteratur hade t. ex. krympt från ett generellt stöd för 5,4 milj. kr. till ett selektivt stöd för 100 titlar och 500 000 kr. Remissinstansernas oenighet om stödutformning och nyttan av de stödköpta böckerna lär starkt ha bidragit till detta beslut. Utfallet för barnboken var däremot om man som ganska gott, utgångspunkt har det försiktiga förslag som hade litteraturutredningen lagt. Som nämnts var remissinstanserna eniga om att litteraturutredningen underskattat behovet av stöd till barn- och ungdomsboken. Även om det barnboksstöd som förelades inte hade det ekonomiska riksdagen omfång, som vore nödvändigt, byggde det på principer och riktlinjer som pekade framåt och innebar en uttalad förståelse för barnbokens stora betydelse i samhället. För barn- och ungdomslitteraturen föreslogs

El ett efterhandsstöd för 100 titlar svensk originallitteratur och översätt-

ningar/år. Kulturrådet skulle göra utvalet och ta hänsyn till kvalitet och stödbehov. Titlar som fått ett lågt borde särskilt

försäljningspris

beaktas U ett förhandsstöd till barn- och ungdomsböcker med stora framställ-

ningskostnader, främst svenskproducerade böcker med illustrationer t. ex. bilderböcker, nyutgivning av klassiker. Kulturrådet skulle kunna ta egna initiativ för en sådan utgivning. Som villkor för stödet gällde att boken fick ett lågt pris och hålls i lager D en försöksverksamhet med produktion av svenska kvalitetsserier skulle

också ske inom ramen för förhandsstödet. Detta beslut var väl underbyggt genom ett starkt stöd i remissinstanserna

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 2 113

D utgivningsstödet för barn- och ungdomslitteraturen beräknades kosta 1,3 milj. kr. Tre fjärdedelar skulle användas till efterhandsstöd och resterande 325 000 kr. till förhandsstöd för illustrerade barnböcker, klassikerutgivning och försök med kvalitetsserier. Totalt borde pengarna räcka till stöd åt ca 100 titlar/år. Vilka Iäsfrämjande åtgärder föreslog då utbildningsministern? Han betonade betydelsen av det utvecklingsarbete som i dag bedrivs i skolan i syfte att öka elevernas intresse för läsning och angav D att förskolans möjlighet att stimulera barns intresse för litteratur kommer att beaktas i den arbetsplan för förskolan som nu utarbetas inom socialstyrelsen D att det redan i dag åligger skolöverstyrelsen att inom ramen för läroplansuppföljningen pröva de förslag till läsfrämjande åtgärder som Litteraturen i skolan föreslog. Han föreslog en begränsad försöksverksamhet med läsfrämjande aktiviteter. Ett förslag till uppläggning av en sådan lämnas av bamkulturgruppen under maj 1975. Hans tanke var att den läsfrämjande försöksverksamheten främst skulle vända sig till barn- och ungdomsorganisationerna. Vidare skulle studieförbunden i sitt uppsökande folkbildningsarbete bland grupper med ringa kontakt med kulturutbudet kunna göra betydelsefulla insatser för att främja barns läsning t. ex. genom att ta upp barnlitteraturen till diskussion i anslutning till föräldrautbildning, invandrarundervisning eller i sin verksamhet på institutioner för bam. l 000 exemplar av varje barnbok som fick litteraturstöd skulle ställas till kulturrådets förfogande. De borde användas i detta sammanhang. Försöksverksamheten borde pågå under en tvåårsperiod och samordnas av studieförbunden. I den mån böcker som kulturrådet skulle erhålla genom stödköp eller som motprestationsexemplar inte togs i anspråk för försöksverksamhet av detta slag borde de kunna erbjudas kommunerna för lokala försök med läsfrämjande verksamhet bland barn och ungdom. En samverkan med de lokala biblioteken borde utgöra ett värdefullt stöd för verksamheten. Medel för själva försöket skulle för 1975/76 tas ur kulturanslaget med 200 000 kr. Barnboksinstitutet fick höjda bidrag för att kunna öka sin informations- och kursverksamhet, däremot förändrades inte dess organisationsform. Barnbiblioteken fick däremot ingen större förstärkning. Kommuner med svag biblioteksorganisation kan få statliga engångsbidrag till upprustning. Detta bidrag bör dock i mycket stor utsträckning kunna användas för en upprustning av barnbiblioteksverksamheten. Länsbiblioteken fick inte den personalförstärkning som föreslagits med bl. a. en bambibliotekarie i varje län. Detta reducerar bibliotekens möjligheter att planera och vidareutveckla arbetet med läsfrämjande åtgärder på lokal och regional nivå. Litteraturutredningen och invandrarutredningen hade gemensamt lagt fram förslag förde språkliga minoriteternas litteraturförsörjning. Detta

114 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

borde ske med hjälp av statliga punktbidrag till de lokala biblioteken. Vid fördelning av bidragen borde kulturrådet särskilt beakta behovet av böcker för barn och ungdom. Utlåning på arbetsplatserna var en av tungdpunkterna i propositionens biblioteksdel. Utbildningsministern påpekade här att det är väsentligt att en sådan verksamhet tar sikte på att tillfredsställa inte enbart de anställdas önskemål och behov utan också deras familjers. Som ett led i denna strävan borde det vara naturligt att låta barn- och ungdomsböcker ingå i bokbeståndet på arbetsplatserna.

4.2.5 Riksdagsbehandling och beslut Litteraturdelen i Den statliga kulturpolitiken 2 föranledde en livlig debatt både i utskott och riksdag. Kulturutskottet lyckades inte enas om ett förslag, utan lotten fick avgöra vad som skulle föreläggas riksdagen. Det borgerliga förslaget fick på så sätt majoritet. I det frångick man kulturpropositionen och hävdade att stöd till ny svensk skönlitteratur för 1975/76 skulle utgå med 4,8 milj. kronor efter regler som förordats av litteraturutredningen. Stödet till den nya svenska skönlitteraturen skulle vara generellt efter automatiskt verkande regler inom på förhand givna ramar, dvs. om boken köpts av 24 bibliotek i minst 40 ex. Det skulle ankomma på kulturrådet och förlagsbranschen att överväga upplaga och prisnivå. Förlagens motprestation i form av gratisexemplar skulle inskränkas till att gälla ett ex. av varje stödd titel till bokhandeln, dvs. ca 450 ex. per stödd titel. Utskottsreservanternas (s, vpk) motförslag baserades i stort på författarförbundets förslag, som tagits upp i en motion av vpk. Man ville ha ett selektivt efterhandsstäd för ny svensk skönlitteratur inom ramen av 400 titlar. Motprestationen från förlagen skulle inte ske i form av böcker, utan av ett lågt bokpris och en garanterad minimiupplaga. Urvalet skulle göras av personer med sakkunskap och överblick” och administreras av kulturrådet. Denna lågprislinje” debatterades livligt i riksdagen, främst vad beträffar urvalet av titlar. Utskottsreservationen antogs därefter av riksdagen med en rösts övervikt. Barnlitteraturen möttes av fortsatt intresse. Kulturutskottets borgerliga majoritet var inte nöjd med det i litteraturutredningen och propositionen föreslagna efterhandsstödet till 100 titlar barnböcker. l stället ville man se om inte den för ny svensk skönlitteratur föreslagna generella stödfarmen också skulle kunna passa barnlitteraturen. Ett sådant förslag borde föreläggas 1975 / 76 års riksdag. Att 1000 friexemplar av varje stödd titel skulle gå till barn- och ungdomsorganisationer för läsfrämjande åtgärder ansågs inte lämpligt. Dessa organisationer kan givetvis få stor betydelse för läsfrämjande åtgärder bland barn och ungdom men bör själva ha avgörandet då det gäller val av böcker. Kerstin Jordan, barnkulturgruppens ordf., redogjorde under riksdagsdebatten för hur man tänkt sig organisationen av de läsfrämjande åtgärderna :

De 100 000 böckerna bör delas in i bokpaket som kan vara varierande

Den statliga kulturpolitiken 2 115 SOU 1975: 38

till sitt innehåll. De kan uppdelas på ämnesområden, vara åldersanknutna eller innehålla samma bok i tillräckligt stort antal för någon form av bokcirkel. Vi anser alltså inte Dessa paket fördelas efter projektansökan. att man skall pracka på organisationerna böcker som de inte vill ha och som de inte kommer att engagera sig i arbetet med.

förhandsstödet till barn- och ungdomsböc- Det i propositionen föreslagna ker med stor framställningskostnad, dvs. illustrerade böcker, bilderböcker och försök med svenska tecknade serier förordades däremot av samtliga

partier. Den s och vpk-reservationen stödde propositionens gemensamma beslut. förslag och detta blev också riksdagens

4.3 Barn och rörliga bilder

Barn har så länge film och tv funnits visat ett påfallande intresse för bilder. Alltför stort intresse, ansåg många på 40-talet, då rörliga bestod av produkter som hade repertoaren på de s. k. barnmatinéerna föga gemensamt med det vi i dag menar med barnfilm. Man försökte från olika håll ge barnen alternativ till matinéutbudet. Stockholms stadsbibliotek startade t. ex. 1947 en ännu pågående barnfilmverksamhet. Stadsbibliotekets barnfilmer vände sig först till barn i åldrarna 8-12 år. Tv korn så småningom som ett ännu bättre alternativ för den åldersgruppen och filmvisningarna på barnbiblioteken riktades i stället till lägre åldrar (5-8 år) med kortare filmer och med medvetna filmvisningar ledda av specialintresserad personal, som gav barnen möjligheter att få med bearbetningen” av filmen efter visningen. Biblioteken visar hjälp dessutom film för ”fasta” barngrupper, dvs. barn från daghem, lekskolor och fritidshem. Barnen är ofta förberedda på filminnehållet före besöket och barnstugans personal hjälper till med bearbetningen efteråt. Den allt och enklare smalfilmstekniken gör att man på billigare bibliotek, i föreningar och kommunal fritidsverksamhet numera också kan låta barnen själva göra film. De kan på så sätt också bli mer kritiska och medvetna film- och tv-konsumenter. Vilka statliga initiativ har tagits för att vidareutveckla barnfilmen och tillfredsställa barns behov av rörliga bilder? I den mån man tagit några har det gällt spelfilm för barn (35 mm). 1947 bildades en samarbetskommitté för olika kvinnoförbund Barnfilmkommittén. 1949 fick den 3 000 kr. i anslag från staten och 2 000 kr. från Stockholms stad. Fr. o. m. 1965 infördes en medlemsavgift på 100 kr. per ansluten organisation och ån] Till barnfilmkommittén är anslutna: ABF, Audiovisuella Sällskapet, Centerns kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Husmokvinnoförbund, Folkpartiets dersförbundet Hem och Samhälle, lOGT-NTO: s juniorförbund, Kooperativa Gillesförbundet, Lärarnas riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola, Rädda Barnens Riksförbund, Sandvikens barnfrlmstudio, Skolöverstyrelsens bibliotekssektion, Smalfilmdistributörernas förening, Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska ñlmlärarföreningen, Sveriges allmänna biblioteksförening, Sveriges elevers Centralorganisation, Sveriges filmuthyrareförening u.p.a., riksförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges Sveriges förskollärares kvinnoförbund, Teckningslärarnas rikslärarförbund, Sveriges socialdemokratiska barnfrlmklubb, Älvdalens barnñlmklubb, Ransäter-Munkfors förbund, Tyresö folkbibliotek, Svenska Riksbyggen, Klågerupsvillaförenings barnfrlmklubb.

116 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

Barnfilmkommitténs verksamhet har haft två huvudsyften: dels praktisk filmgranskning, dels konsumentupplysning. Åren 1957-1963 hade den befogenhet att befria lämplig barnfilm från nöjesskatt. Fram till 1963 granskade man både 16 mm och 35 mm barnfilm. Efter tillkomsten av stiftelsen Svenska filminstitutet barnfilmkommitténs smalupphörde filmgranskning. Den fördes över till en särskild barnfilmavdelning på filminstitutet. Barnfilmkommitténs verksamhet är starkt begränsad av på grund bristande ekonomiska resurser. Den har saknat reella att möjligheter påverka situationen vad gäller produktion, import och distribution av barnfilm. Statens insatser för barnfilmen har länge varit marginella. På grundval av nöiesskatteutredningens betänkande (SOU 1956: 23) befriades barnfilmklubbar, filmstudios och barnfilmmatinéer från nöjesskatt. I början av 60-talet utsträcktes befrielsen till kvällsföreställningar av barnfilm. Stiftelsen Svenska inrättades 1963 i samband

filminstitutet med att

staten skrev ett avtal med filmbranschen. ersattes Biografnöjesskatten med en avgift till filminstitutet (för både vuxen- och barnfilm). Avgiften utgår med 10 % av biljettintäkterna vid visning av biograffilm. Kraven på en vidareutveckling av filmreformen från 1963 har varit många. Man motionerade bl. a. till 1968 års riksdag ang. visning av kvalitetsfilm vid kommunalt stödda biografer, centrala initiativ för att stödja bamfilmklubbarna och en utvidgning av filmstudierörelsen. Utbildningsministern tillsatte 28 juni 1968 en filmutredning, som skulle göra en kartläggning och bedömning av filmbranschens ekonomiska struktur m. m?” .

4.3.1 F ilmutredningens direktiv

Utredningen skulle bl. a. behandla frågor som hörde samman med distribution av kvalitetsfilm utanför de stora städerna, liksom import och distribution av utländsk kvalitetsfilm. Det ingick också i utredningens uppdrag att undersöka kortfilmens situation. Motiveringen var följande: Kortfilmen får för närvarande inte någon andel av biografernas intäkter. Det finns ingen tillräcklig kommersiell motivering för vare sig distributörer eller biografägare att visa kortfilmer. Produktion av svenska kortfilmer har visserligen stimulerats genom filminstitutet, men resurserna härför är begränsade. Kortfilmerna kan för närvarande nå en större publik i huvudsak endast genom tv och även denna väg är av formella innehållsmässiga skäl öppen för endast ett begränsat urval filmer.

Samspelet mellan produktion av film för biografvisning tv respektive framhölls också i direktiven som en mycket viktig fråga. Utredningen fick inte heller glömma filmundervisningens plats i utbildningen.

l Ordförande hovrättspresident N. Erik Åqvist, talman Torsten Bengtsson, riksdagsman Sture Palm, filminstitutets direktör Harry Schein, regissör Jan Troell (Kjell Grede), dir. Göran Lindgren, dir. _Bengt Göransson.

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 2 117

4.3.2 Betänkandet Samhället och filmen 1-4

Av de fyra betänkanden som filmutredningen lagt fram behandlade det första bl. a. barnfilmen (sou 73)

1970:

Det konstaterades där att målsättningen för barnfilmen sammanfaller med den allmänna kulturpolitikens, dvs. en rättvisare och geografisk social spridning, liksom ökad kvalitet och variation i utbudet till barn och ungdom. Man var medveten om bristen på lämplig barnfilm och höll med om att matinéutbudet är i stort sett undermåligt och olämpligt”. Därför föreslog man följande:

För barnfilm för biografiøisning (35 mm) D direkt produktionsstöd för att stimulera producenter och regissörer att satsa på barnfilm D stöd till dubbning av importerad utländsk barnfilm D intäktsgarantier för biografvisning av god barnfilm, rekommenderad av barnfilmkommittén D vidgad information om barn och film, granskad av barnfilmkommittén

Allt statligt stöd skulle kanaliseras via Svenska filminstitutet.

För barnfilm ismalfilmformat (16 mm, 8 mm) D produktionsstöd till smalfilm t. ex. av mer dokumentär typ, som ger möjligheter för barn att identifiera sig med människor i sin egen ålder och i likartad miljö”. Häri skulle också inrymmas ett stöd till den tecknade filmen och till amatörer, t. ex. barn och ungdom som gör film. D stöd till import av smalfilm inklusive textning, dubbning och även nedkopiering. Samarbete med tv och övriga filmimportörer är nödvändig för att tillgången på smalfilm skall bli så god som möjligt D stöd till katalogisering av barnfilm.

Filmutredningen efterlyste ökade kommunala insatser för barnfilmverksamhet med smalfilm i bl. a. daghem, lekskolor och fritidshem. Försök som har gjorts att visa film t. ex. på daghem har varit mycket intressanta. Barnen har fått möjlighet att uppleva film iden egna miljön tillsammans med kamrater och vuxna som kan ge svar på frågor eller kommentera händelser i filmen. Filmutredningen föreslog därför: D breddning av barnfilmverksamheten genom t. ex. förskolor, fritidshem, föreningsliv. Utredningen förordade att i första hand de kommunala förvaltningarna skall se till att det skapas möjligheter för ökad filmaktivitet på dessa områden

1 Samhället och filmen, 1 (SOU 1970: 13) 2 (SOU 1972:7) 3 (SOU 1973: 16) 4 (SOU 1973: 53). Därtill kommer den speciella utredningen ang. Smalñlmsdistribution (DsU 1972: 9).

118 2 SOU 1975: 38 Den statliga Iculturpolitiken

D fortbildningskurser om barn och film för alla som sysslar med barnverksamhet, för att de skall kunna använda filmen medvetet pedagogiskt i barnverksamhet D undervisning om barn och film måste ingå i grundutbildningen för förskollärare, fritidspedagoger, grundskollärare m. fl. D film- och tv-undervisning direkt för barnen. Den borde få ett större utrymme i både grundskolan och gymnasieskolan. Alla stöd och åtgärder borde enligt utredningen kanaliseras genom Svenska ülminstitutet. För att kunna klara dessa uppgifter föreslog man att ett barnfilmråd skulle knytas till filminstitutet; som ledamöter tänkte man sig två från Barnñlmskommittén, en från Föreningen för ñlmregissörer, en från Svenska filmkritikerförbundet, samt föreståndaren för filminstitutets barnavdelning

4.3.3 Remissarbetet Varje del av filmutredningen hade remissbehandlats separat. l slutbetänkandet kvarstod ”barnfilmförslagef” isin helhet. Barnfilmkommittén hade naturligt nog en hel -del att säga om ansvarsfördelningen mellan Svenska filminstitutet, Barnfilmrådet och Barnfilmkommittén: ”Kommittén finner det bl. a. ytterst märkligt att den tilldelas 60 000 kr. för filmgranskningsverksamhet och filminstitutet 150 000 kr. för infor- mation om densamma. Detta måste ju - om förslaget genomförs innebära att filminstitutet får en helt ny avdelning som övertar barnfilmkommitténs arbetsuppgifter, vilket med hänsyn till bl. a. kulturrådets intentioner med förankring i föreningsliv och folkrörelser är ett föråldrat Förslaget är enligt barnfilmkommitténs uppfattning en synsätt. undervärdering av kommittén, dess sammansättning och målsättning samt det arbete barnfilmkunniga och för sakfrågan intresserade personer nedlagt under drygt 25 år med ytterst blygsamma ekonomiska medel. Man bör här beakta att de förslag som nu framlagts av filmutredningen taget identiska med dem barnfilmkommittén framförde är_ praktiskt redan 1949 och sedan under årens lopp regelbundet återupptagit och konkretiserat . . f diskuterade och arbets- Också övriga remissinstanser ivrigt representation uppgifter för ett ev. barnfilmråd. Många uttryckte farhågor för att kommersiella intressen (filmbranschens makt i filminstitutet) skall styra barnfilmens utveckling i Sverige. De skulle helst se en betydligt starkare representation av folkrörelserna och andra avnämare i barnfilmrådet. En skrivelse/hemställan inlämnades till utbildningsministern från ett med drygt 200 deltagare i oktober 1974. barnfilmsymposion på filmhuset De ville att realisera en svensk barnkultur oberoende av få möjligheter kommersiella intressen och krävde:

D att en omprövning av barnfilmsituationen sker i linje med samhällets övriga kulturpolitiska ansvar D att barnfilmen i filmutredningen skall lyftas ur och ges högsta prioritet i behandlingen

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 2 119

D att ett helt av kommersiella intressen oberoende barnfilmråd tillsätts fristående från svenska filminstitutet så som det för närvarande är organiserat D att barnfilmrådet uteslutande består av representanter för barn- och filmarbetare D att de av filmutredningen föreslagna medel till såväl lång- som kortfilm för barn oavkortat tillställs detta råd.

4.3.4 Propositionen

En hel del av filmutredningens förslag återfanns i filmdelen av regeringens kulturproposition, ”Den statliga kulturpolitiken 2, framlagd för riksdagen i mars 1975. Liksom vad gäller barnlitteraturen framgår det tydligt att remissinstansernas synpunkter och övriga opinionsyttringar vad gäller barnfilmen tagits tillvara. Utbildningsministern anförde bl. a. följande:

”Från många av dem som arbetar med barn både vid institutioner och inom olika organisationer har efterlysts insatser för att stimulera visning av barnfilm i former som är anpassade till barns möjlighet att förstå film. Omfattningen och den blandade karaktären av den film som når barnen via televisionen understryker behovet av åtgärder på detta område i syfte att öka barns förutsättningar att kunna kritiskt ta del av vad som visas.” Angående matinéfilmen var skrivningen starkare än i betänkandet:

”Den vanliga formen för matinévisning av film för barn har från olika håll kritiserats för att vara mindre lämplig. De förhållanden man då särskilt betonat är att biografen utgör en otrygg miljö, att det inte ges tillfälle till samtal om filmen i anslutning till visningen, att filmerna är alltför långa för att yngre barn skall kunna följa med i handlingen samt att många av de visade filmerna på grund av sitt innehåll och sin dåliga tekniska kvalitet är svårförståeliga för barn.”

Propositionen lade därför fram förslag som skulle förbättra möjligheterna till visning av barnfilm i former som utgör alternativ till biagrafernas matinéföreställningar, t. ex.:

D att organisationer med barnfilmvisningar på sitt program skall kunna få förbättrade resurser D att bidraget till kulturprogram inom föreningslivet får användas för filmförevisningar D att bidraget till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet kan användas vid filmvisning inom ungdomsorganisationerna D att studieverksamhet på filmområdet som uppfyller kraven för statsbidragsberättigade studiecirklar kan få stöd genom detta bidrag D att en stor del av resurserna för att förbättra visningsmöjligheterna för film används till Bio Kontrast-verksamheten. För att det skall finnas någon lämplig barnfilm att visa krävs insatser för import, distribution, granskning osv. och ett organ som bevakar och fördelar resurserna härför. Filmutredningen föreslog att detta skulle ske genom ett barnfilmråd och utbildningsministern anslöt sig till detta

120 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

förslag. I rådet skulle ingå företrädare för barn- och ungdomsorganisationerna, filmarbetare, statens ungdomsråd samt för kommunal verksamhet. Barnfilmkommittén skulle avvecklas och dess gransknings- och informationsverksamhet övertas av filminstitutets barnavdelning. Barnfilmkommittén sägs vara införstådd med detta förslag. Den erfarenhet som samlats inom barnfilmkommittén borde tas tillvara vid sammansättningen av barnfilmrådet. Barnfilmrådet var tänkt som ett forum för kontinuerliga diskussioner när det gäller utvecklingen inom alla delar av barnfilmområdet. Det skall vidare vara samrådsorgan. För fördelningen av statsbidragen till produktion och import av bamfilm skall filminstitutet samråda med barnfilmrådet. Barnfilmrådet skall också följa och ge synpunkter på även annan verksamhet inom barnfilmområdet än sådan till vilken statsbidrag utgår. Gransknings- och informationsverksamheten kommer i framtiden att vara en mycket viktig uppgift, eftersom visning av film för barn i andra former än biograferna ställer många olika krav: Kraven på filmer som skall visas för barn i andra miljöer än biografens skiljer sig avsevärt från de krav som gäller för biograffilm. Det gäller framför allt att filmerna skall vara kortare än vanlig biograffilm. Även kraven på filmernas innehåll påverkas emellertid av visningssituationen. Visning av film för barn i lämpligare lokaler än de vanliga biograferna skapar förutsättningar för ett aktivt deltagande från barnens sida. Det är då väsentligt att filmerna har en sådan karaktär att en sådan aktivitet stimuleras. Både enskilda filmare och organisationer med filmverksamhet för barn och ungdom på programmet har visat intresse för att fåfram filmer av denna typ.

Filminstitutet borde samråda med barnfilmrådet om granskningsverksamhetens uppläggning och inriktning. För import av lämplig barnsmalfilm skulle filminstitutet få 500 000 kr. Importen skall ske efter den behovsanalys som barnfilmrådet gör. För försök med distribution av sådan bamfilm föreslogs filminstitutet få 320 000 kr. Också här skall verksamheten bedrivas i nära kontakt med avnämarna. Samverkan mellan film och tv har länge varit önskvärd i andra former än hittills. Utbildningsministern slöt i samband med regeringens proposition ”Den statliga kulturpolitiken 2” ett avtal mellan filminstitutet och Sveriges radio om ett ökat samarbete på filmproduktionens område. Avtalet innebar att Svenska filminstitutet och Sveriges radio AB bildar en fond, avsedd att finansiera produktion av film. Fonden skall handhas av filminstitutet. Parterna satsar 5 milj. kr. vardera första verksamhetsåret. 70 % av fonden skall användas för produktion av biograffilm, 10 % för kortfilm, 10 % dvs. 1 milj. kr. för bamfilm. För filmer som finansieras genom fonden skall rättigheter för visning på biograf och i television vara friköpta. Även visningsrätt för andra distributionsformer borde friköpas. Film som finansieras genom fonden skall i Sverige först visas på biograf och sedan i tv. Kortfilm och film för barn skall i princip först visas i tv och därefter distribueras genom andra kanaler.

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 2 121

Tillsammans med den importerade smalfilmen borde dessa åtgärder resultera i bättre tillgång till film lämplig för användning i olika former av barnverksamhet inom organisationer och kommunala institutioner. l avtalet föreskrivs att de personer som skall ansvara för fonden väljs av filminstitutet efter samråd med bl. a. barnfilmsintressenterna. Utbildningsministern utgår från att barnfilmrådet skall få inflytande över personalvalet samt att rådet fortlöpande kommer att kunna följa den del av verksamheten som avser produktion av barnfilm.

4.3.5 Riksdagsbehandling och beslut Beträffande filmen följde utskottet och riksdagen i stort propositionen. Men många kritiska röster hade höjts i pressen angående filminstituets ökade makt över hela filmområdet. Bl. a. tog vpk i en partimotion upp filmarbetarnas farhågor för en allt kraftigare kommersialisering av filmen (motion nr 1928); faran ansågs stor att avtalet mellan Sveriges radio och filminstitutet skulle minska de fria filmamas yttrandefrihet och arbetsmöjligheter. Medel från två av filminstitutets fonder över vilka filmarbe tarna tidigare haft ett visst inflytande skulle genom avtalet föras över till en ny fond, där insynen blev mer begränsad. Vpk yrkade därför att riksdagen inte skulle bevilja 4,5 miljoner till den nya fonden utan i stället till H-fonden. Också fp var tveksamma inför avtalet. Riksdagen beslöt dock bevilja det av utbildningsministern önskade beloppet och bekräftade därmed avtalet. Många farhågor hade också framförts över upplösningen av bamfilmkommittén och filminsitutets möjligheter att täcka alla de behov som uttalats på barnfilmsidan. Det föreslagna barnfilmrâdet betraktades av många som en diffus konstruktion - ivärsta fall en kuliss. Kulturutskottet betonade dock att ”barnfilmrådet bör ha en provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av arbetet i den bamkulturgrupp, som sedan hösten 1974 är knuten till utbildningsdepartementet”.

4.4 Radioutredningen

Många program som redan producerats av Sveriges radio skulle vara mycket lämpliga för barnfilmverksamheten. Utnyttjandet av sådant material för annat ändamål än etersändningar är förenat med vissa upphovsrättsliga och ekonomiska problem. Uppdraget att försöka komma fram till lösningar som öppnar Sveriges radios arkiv ingår i

radioutredningensl arbetsuppgifter (U 1974: 08).

Det kan vara skäl att titta närmare på hur Sveriges radio är uppbyggt och vilka villkor som reglerar verksamheten. Radio- och tv-verksamheten i Sverige bestäms genom en lag -

I radioutredningen ingår Hans Lövbeer ordf., riksdagsman Anders Björk (m), riksdagsman Björn Molin (fp), riksdagsman Barbro Engman (s), riksdagsman Ingemar Lecander (s), riksdagsman Kjell Mattsson (c), dir. Anders Ferm.

122 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

radiolagen - som säger att Sveriges radio ensam bestämmer vilka program som ska etersändas i Sverige. Ensamrätten ska utövas opartiskt och sakligt. Förhandsgranskning av program får inte ske. statsmakterna får inte styra programutbudet. Sveriges radio är ett aktiebolag. 60 % av aktierna tillhör folkrörelserna och de stora intresseorganisationerna, 20 % pressen och 20 % näringslivet. Bolaget har en styrelse som består av tretton ordinarie ledamöter, av vilka sex utses av regeringen, fem av bolagsstämman och två av personalen. En speciell radionämnd granskar enskilda program som sänts och som fått anmärkningar för opartiskhet eller osaklighet. Radionämndens övervakning är begränsad till efterhandsgranskning. Nämnden saknar befogenheter att ge föreskrifter om den framtida programverksamhetens innehåll och utformning. Förhållandet mellan staten och Sveriges radio regleras genom ett avtal. Avtalet innehåller också bestämmelser om de olika programenheterna: ljudradion, TV1, TV2, utbildning/skol-tv. För varje programenhet fastställs en kostnadsram inom vilken enheten får disponera pengarna som den vill. Programenheterna har frihet att organisera och bestämma storleken på sina redaktioner och anställa personal. Radioavtalet skrivs för fem år i taget. Det nuvarande gäller till 30 juni 1977. Ett år innan avtalet går ut måste staten meddela om man viU skriva ett nytt, eller förnya det gamla. Nu har regeringen beslutat göra en översyn av avtalet och har tillsatt en utredning om radions och televisionens fortsatta utveckling Radioutredningen. Ingrid Edström, ansvarig för TV 2: s barnproduktion, påpekar (i Nya Antennen, Sveriges radios personaltidning) att Sveriges radio enligt det gällande avtalet rent formellt kan skära ner hur mycket som helst på programverksamheten för barn. Varken barnen eller deras program är nämnda i det nuvarande avtalet mellan Sveriges radio och staten. Alla redaktioner, utom barnredaktionerna, kunde under debatterna våren 1974, då Sveriges radio befann sig i en allvarlig ekonomisk kris, hävda att

nedskärningar av verksamheten skulle leda till avtalsbrott. När ett

reviderat eller nytt avtal skall skrivas måste därför krav ställas på att man klart formulerar vilka skyldigheter Sveriges radio har mot barnpublikeni olika åldrar. Det finns alltså anledning för Radioutredningen att närmare titta på hur Sveriges radio hittills tillgodosett barnens behov av upplevelser, information och förströelse. Det berör en fjärdedel av Sveriges befolkning som påfallande ofta tittar på tv och lyssnar på radio.

4.4.1 Direktiven Enligt ”Den statliga kulturpolitiken l (Kungl. Maj: ts prop. 1974: 28) hör radio och tv till det kulturpolitiska området. De mål som antagits för den statliga kulturpolitiken bör således gälla också dessa medier.

Radio och tv har viktiga uppgifter när det gäller att intresse för

skapa

kulturaktiviteter i nya grupper, föra ut kulturutbudet till glest befolkade

Den statliga kulturpolitiken 2 123 SOU 1975: 38

områden där utbudet av levande kultur är begränsat och spegla kulturaktiviteterna i olika delar av landet för att söka ge en allsidig bild av kulturverksamheten. Radio och tv kan därför få stor betydelse i det utvecklingsarbete som inletts genom 1974 års kulturreform.

l Radioutredningen har bl. a. i uppdrag att analysera kanalkonkurrensen. radio har de tre programkanalerna olika karaktär, i tv har man s. k. Båda kanalerna har likartade program men vid vissa växlingsprincip. skall kontrasterande inslag finnas i kanalerna. Denna princip tidpunkter för programplanering leder ofta till att lätta underhållningsinslag placeras mot t. ex. samhällsinformation, som då har svårt att nå en större publik, eller att barnprogram placeras mot t. ex. nyhetsprogram. fått att effekterna av Radioutredningen har i uppdrag analysera för En utgångspunkt för dess nuvarande principer programsättning. arbete ska vara att även program, som inte med säkerhet kan dra stor ska få en framträdande i radio publik plats, så att programverksamheten och tv medverkar till att:

D skapa nya intressen D ge ökade kunskaper U vidga informationen om vad som sker i samhället

tidsmäs- Radioutredningen ska också räkna ut hur programsändningarna ska till olika gruppers behov. Man ska då särskilt sigt anpassas skiftarbetarna, bl. a. genom att diskutera reprisprouppmärksamma grammens omfattning och placering. l direktiven till radioutredningen sägs ingenting om att barnens behov särskilt ska uppmärksammas.

En friare för allmännyttiga ändamål till Sveriges radios tillgång anser direktiven till radioutredningen vara en mycket programarkiv viktig fråga. Det som spärrar arkivet är upphovsrätten och den har en ekonomisk kontrakten med sina medarbetare betalar Sveriges radio aspekt. Enligt oftast bara för sändningsrätt med ev. repriser. Man har inte köpt hela rätten TRU har däremot all sin produktion. Det till programmen. friköpt att den t. ex. får bandas av alla AV-centraler. På samma sätt har betyder med sin skolradioproduktion. Materialet måste alltså Sveriges radio gjort vara friköpt för att kunna distribueras på annat sätt än genom etern.

4.4.2 Utredning om användning av reklam i videogram

Ett nytt distributionssätt är videokassetter. Man har länge praktiserat att föra över tv-program till magnetband (videoband) av olika bredder med hjälp av elektriska impulser. De flesta skolor har de senaste åren haft tillgång till videobandspelare och kunnat sända skol-tv-program på tider som passar dem bättre än de ordinarie sändningstiderna. har ingen reklam i tv bl. a. för att reklam saknar egentligt Sverige informationsvärde. Reklam försöker påverka tittarna/kunderna genom övertalande och suggestiv utformning. Barnen skulle här bli en särskilt utsatt grupp.

124 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

Vad händer nu om videokassetten blir reklambärare, om barnprogram på kassett med inflätad eller för Sverige specialtillverkad *barnreklam från Semper, Lee, Coca-Cola importeras i stor skala? Man är i Sverige medveten om riskerna och i juni 1974 tillsatte regeringen en utredning om av reklam användningen i videogram (videogram = videokassett och bildskiva). ”Reklam som riktar sig direkt till barn är i allmänhet inte önskvärd utan bör behandlas med särskild restriktivitet. Reklam ivideogram bör bl. a. av denna anledning förbjudas eller begränsas kraftigt.” Hur man skall göra är utredningens uppgift att föreslå. Om och hur samhällets engagemang i videogrambranschen skall ske ankommer dock på radioutredningen att undersöka.

4.5 TRU-Television och radio i

utbildningen

TRU är en utredning som tillsattes 1967 och reorganiserades 1971 för att undersöka utnyttjandet av radio och tv inom utbildningsområdet”. I tilläggsdirektiven 1971 angavs att TRU även hade att beakta andra distributionsformer än etersändningar. TRU:s förskoleproduktion inleddes 1971 på initiativ av barnstugeutredningen. Den bestod främst av etersända tv-program men även tryckt kompletterande material och ljudkassetter som riktades till förskolebarn, föräldrar och andra vuxna samt personal inom förskoleverksamheten. Tv-programmen har sänts under beteckningen OM-program. Prohar syftat till att aktivera barnen och ge allsidig orientering grammen om grundläggande matematiska begrepp, om samhälle och natur samt att ge stimulans för fantasi, språk och känslomässig utveckling. En av regeringen utsedd expertgrupp med företrädare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, barnstugeutredningen, Sveriges radio m. fl. har varit rådgivande i planeringsfrågor. Ett led i TRU: s verksamhet har varit att undersöka olika distributionsvägar och användningssätt av produktionen. Försök har därför utförts med uthyrning och försäljning av filmkopior, användning av OM-programmen på videokassett inom biblioteks- och förskoleverksamheten samt med ljudkassetter på sjukhus. Vid utvecklingen av TRU: s produktioner har tagits tillvara synpunkter som kommit fram vid förprövningar, utvärderingar och speciella enkäter vilka i allmänhet utförts av Sveriges radios avdelning för

publikundersök-

ningar på TRU: s uppdrag. . Ambitionen har varit att åstadkomma ett aktivt och kritiskt användande av tv-programmen. I detta syfte har tryckts material och information om programmen har distribuerats till barnfamiljer och förskolor. Tv har även utnyttjats för att sända speciella informationsprogram om barnprogramutbudet. Barn och vuxna har därigenom kunnat välja program medvetet och dessutom kunnat förbereda Det sig inför programmen. tryckta materialet har dessutom stimulerat till uppföljning av programmen.

SOU 1975: 38 Den statliga kulturpolitiken 2 125

4.5.1 Betänkandet TRU-kommittén lämnade april 1975 sitt betänkande ”Program för ljud och bild i utbildningen (SOU 1975: 28). Radio och tv har, enligt barnstugeutredningen, stora möjligheter att levandegöra verkligheten, att förmedla kunskap på ett sätt som engagerar och stimulerar - aktiviteter. barnen till - för deras utveckling viktiga Kommittén anser att

TRU bör ses som en central resurs vilken i samarbete med bl. a. socialstyrelsen kan svara för betydelsefulla uppgifter i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet och den samhällsstödda produktionen av radio och tv samt kompletterande material inte bara för barn i förskolan utan även för barn som inte deltar i förskoleverksamheten.

Radio, tv, film, ljudkassetter m. m. kan förmedla information, stimulera fantasi och känsla samt aktivera barn till att utforska sin omgivning. De kan också bidra till större självkännedom och förståelse för andra. AV-material kan alltså vara en betydelsefull faktor i barns utveckling. TRU-kommittén föreslår att produktionen inriktas på följande målgrupper:

D barn i förskoleåldern D föräldrar och andra vuxna D personal inom förskoleverksamheten

Motiven för detta förslag är bl. a. att

den stimulans som förskolan kan ge inte i alla avseenden är tillräcklig för att svara mot behovet för alla barn, framför allt beroende på den otillräckliga tillgången på personal i deltidsgrupperna. Detta innebär att förskolepedagogiskt inriktade programproduktion som barn kan ta del av i hemmet bör utgöra ett värdefullt komplement till förskolan.

anser också att det nuvarande kulturutbudet för barn är Utredningen såväl kvantitativt som kvalitativt otillfredsställande. Etersända bamproeller filmkopior, videokassetter m.m. kan lämna betydelsefulla gram bidrag till att förbättra barnens kulturella situation. Man anser också att kontakterna med vuxna och hur dessa relationer utformas för barns utveckling. En viktig uppgift för en är grundläggande framtida bör därför vara att producera AVproduktionsorganisation material för vuxna i syfte att förbättra barns uppväxtvillkor. Två uppgifter framstår här som viktiga:

D att delta i det omfattande utvecklingsarbetet som pågår vad gäller föräldrautbildning, eftersom en produktion av material för en framtida organiserad föräldrautbildning måste bli en betydelsefull uppgift D att delta i de utbildningsinsatser som krävs för utbildning av förskolans personal

126 Den statliga kulturpolitiken 2 SOU 1975: 38

Utredningen föreslår att TRU, som hittills varit en försöksverksamhet, organisatoriskt slås ihop med Sveriges radios utbildningsenhet (skolradio och skoltv) till ett fristående, statsfinansierat företag. Organisationsförslaget innebär för TRU bl. a. att förskoleverksamheten kommer att kunna göra insatser med stimulerande material för barn i alla åldrar, liksom en reell insats för att t. ex. påverka barns levnadsvillkor.

5 Vad händer sedan?

av barnkulturella och deras handläggning i Av denna genomgång frågor olika instanser bör ha framgått, att det är av största vikt att varje med barnens behov i blickpunkten. Barnens kulturpolitisk fråga följs intressen bör tillgodoses från början - vid tillsättningen av arbetsgrupper av direktiv - för att inte betänkanden och utredningar, vid skrivningar och andra former för förslag skall bli ofullständiga. Ett brett och intensivt remissarbete är nödvändigt för att barnens behov skall kunna tillvaratas och framstå som betydelsefulla. Ett exempel för barnlitteraturens del i på vad ett sådant arbete kan ge, är utfallet Den statliga kulturpolitiken 2. propositionen En av vilka insatser som borde vara aktuella i det summering barnens intressen skulle kunna se kulturpolitiska läget för att tillgodose ut så här:

D reell samverkan mellan utbildningsdepartementet och Socialdeparteoch utredningar som behandmentet, t. ex. genom barnkulturgruppen lar barn och barnfamiljers situation D information till och nära samarbete med utbildningsdepartementets bakgrundsmaterial, faktiska barnkulturgrupp; genom behovsanalyser, om barns aktuella situation, inbjudan till studiebesök på uppgifter institutioner och i föreningar m. m. i statens kulturråd D bevakning av hur barnkulturfrågorna följs upp (barnkulturgruppens arbete upphör i juli 1976) av dem på skolöverstyrelsen som sysslar med D information/medverkan av skolans verksamhet med fritt valt läroplansuppföljning, översynen ställning osv. arbete, skolbibliotekens D information/medverkan av dem som arbetar med förskolans arbetsplan

på socialstyrelsen D information till beslutsfattare alla nivåer om barns verkliga på kulturbehov, t. ex. vid fritidsplaneringen och arbete i föreningsliv och politiska barn- D direkta personliga insatser och ungdomsorganisationer på alla nivåer med läsfrämjande åtgärder D aktivt deltagande i försöksverksamheten och bamlitteraturen får sin del D krav på kulturrådet att barnbiblioteken till upprustning, bokbussar, invandav de föreslagna statliga bidragen rarlitteratur och arbetsplatsutlåning

128 Vad händer sedan? SOU 1975: 38

tillsättande av en företrädare för barnlitteraturen i den fortsatta utredningen om ett statligt massmarknadsförlag information till och nära samarbete med barnfilmrådet; bevakning av dess sammansättning osv. bevakning av vad som händer med bamfilmen i avtalet mellan filminstitutet och Sveriges radio aktivt deltagande i försöksverksamhet med barnfilmvisningar information och bakgrundsmaterial till radioutredningen ang. barns krav på radio och tv, sändningstider, tillgång till arkivet, osv., expertmedverkan i utredningen bevakning av vad som sker i utredningen om reklam på videogram ett aktivt och brett remissarbete på TRU: s betänkande; speciellt vad gäller förskolan, skol-tv och

föräldrautbildningen.

L.- I.. n -- - _ 1. f, ..-o Ic/J

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1975

Kronologisk förteckning

35. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredning- . Demokrati på arbetsplatsen. A. .Psalmer och visor. Del 1: 1. U. ens rapport 5. S. (Utkommer hösten 1975) 36. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiliöutred- . Psalmer och visor. Del 1:2. U.

OIUYÄUN-i

. Psalmer och visor. Del 1:3. U. ningens rapport 6. S. (Utkommer hösten 1975) 37. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredning» . Bättre bosättning för flera. S. .Huvudmannaskapet för specialskolan och sår ens rapport 7. S. (Utkommer hösten 1975) 38. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. skolan. U. U. S. (Utkommer hösten 1975) . Framtida studerandehälsovñrd. . Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. . individen och skolan. U. 10. Rörlig pensionsålder. S. 1 1. Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. 12. Totalfinansiering. B. 13. och sjukvårdskostnader. S. Vägtrafikolyckor 14. Konstnärerna i samhället. U. 15. Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. 16. Kriminalvårdens nämnder. Ju. 17. Markanvändning och byggande. Remissammanställning utgiven av bostadsdepartementet. B. . Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. 19. Konsumentskydd på låsområdet. H. (Utkommer hösten 1975) 20. Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. Ju. 21. Pensionsförsäkring. Fi. 22. Lag om allmänna handlingar. Ju. 23. JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. R. 24. Tre sociologiska rapporter. Ju. 25. u. Å jour. Om journalistutbildning. 26. Forskningsråd. U. 27. Politisk propaganda på arbetsplatser. A. U. 28. Program för ljud och bild i utbildningen. 29. Medborgerliga fri› och rättigheter i vissa länder. Ju. 30. Barnens livsmiljö. S. (Utkommer hösten 1975) 31. Samhället och barns utveckling Barnmiljöut- 1. S. (Utkommer hösten redningens rapport 1975) 32. Barns halsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. (Utkommer hösten 1975). 33. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöut- 3. S. (Utkommer hösten redningens rapport 197 5) 34. Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiliöutredhösten 1975) ningens rapport 4. S. (Utkommer

Statens

offentliga utredningar 1975

Systematisk förteckning

Riksdagen Utredningen om skolan, staten och kommunerna. JO-ambetet. Uppgifter och organisation. [23] 1. Huvudmannaskapet för specialskolan och sar skolan. [6] 2. Individen och skolan. [9] Justitiedepartementet Framtida studerandehälsovård. [7] Utlandssvenskarnas rösträtt. [8] Konstnarerna i samhället. [14] Kriminalvårdens nämnder. [16] A jour. Om journalistutbildning. [25] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot Forskningsråd. [26] polisman. [20] Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Lag om allmänna handlingar. [22] Handelsdepartementet Tre sociologiska rapporter. [24] Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder. Konsumentskydd på Iåsområdet. [19] (Utkommer I29I hösten 1975)

Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Bättre bosättning för flera. [5] Demokrati på arbetsplatsen. [1] Rörlig pensionsålder. [10] Politisk propaganda på arbetsplatser. [27] Vagtrafikolyckor och sju kvårdskostnader. [13] Bostadsdepartementet Barnmiljöutredningen. 1. Barnens livsmiljö. [30] (Utkommer Totalfinansiering. [12] hösten 1975) 2. Samhället och barns Markanvändning och byggande. Remissammanstall utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 1. [31] (Utkommer hösten 1975) 3. Barns hälsa. Barn- ning utgiven av bostadsdepartemen tet. [17] miljöutredningens rapport 2. [32] (Utkommer Kommundepartementet hösten 1975) 4. Barns uppfostran och utveckling. Barnmiljöutredningens rapport 3. [33] (Utkommer Kommunal rösträtt för invandrare. [15] hösten 1975) 5. Förskolan, skolan och fritiden. Förtroendevalda och partier i kommuner och Barnmiljöutredningens rapport 4. [34] (Utkommer landsting. [18] hösten 1975) 6. Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [35] (Utkommer hösten 1975) 7. Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. [36] (Utkommer hösten 1975) 8. Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. [37] (Utkommer hösten 1975) 9. Barnkultur. Barnmiljöutredningens rapport 8. [38] (Utkommer hösten 1975)

Finansdepartementet Svensk press. Tidningar i samverkan. [11] Pensionsförsakring. [21]

Utbildningsdepartementet 1969 års psalrnkommitté. Psalmer och visor, Del 1:1. [2] 2. Psalmer och visor. Del 1:2. [3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3. [4]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer I den kronologiska förteckningen

å n _ __

L|berF0rlag

n ISBN 91-38-02248--6

b: :av/S

Allmänna Förlaget STOCKHOLM