Kungl. teatern

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

K U N Q i. 3

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961:28

flW:

Ecklesiastikdepartementet

KUNGL. TEATERN VERKSAMHET OCH EKONOMI BETÄNKANDE AV INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLAD UTREDNINGSMAN

Stockholm 1961

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961 Kronologisk förteckning

1. Totalisatorverksamheten. I d u n . 140 s. J o . 2. Sparstimulerande åtgärder. Idun. 121 s. F i . 3 . Effektivare prisövervakning. I d u n . 177 s. H . 4. Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. Idun. 230 s. F i . 5. Begravningsplatser och gravar. Norstedt & Söner. 188 s. J u . 6. Underrätterna. I d u n . 339 s. J u . 7. Enhetlig ledning a v krigsmakten. Beckman. 120 s. Fö. 8. Om läkarbehov och läkartillgång. I d u n . 228. s. I . 9. Principer för en n y kommunindelning. Beckman. 248 s. I. 10. Preliminär nationalbudget för år 1961. Marcus. V + 105 s. F i . 11. Den allmänna brottsregistreringen. Kihlström. 318 s. J u . 12. Statliga belastningsbestämmelser av å r 1960 för byggnadsverk. I d u n . 50 s. K. 13. Lantbrukets yrkesskolor. Kihlström. 206 s. J o . 14. Pensionsstiftelser. I. Marcus. 184 s. J u . 15. Polisens brottsbekämpande verksamhet. I d u n . 251 s. + 2 s. ill. I . 16. Kriminalvård i frihet. I d u n . 137 s. J u . 17. Hjälpmedel i skolarbetet. Idun. 244 s. + 12 s. ill. E . 18. Totalförsvarets upplysningsverksamhet. Kihlström. 90 s. F ö . 19. Byggnadsindustrins arbetskraft. Idun. 150 s. S. 20. Vissa frågor rörande allmänna val. I d u n . 173 s. J u . 2 1 . Författningsutredningen. V. Organisationer. Beslutsteknik. Valsystem. Idun. 362 s. J u . 22. Den svenska utvecklingshjälpens administration. Kihlström. 74 s. U. 23. Svensk trafikpolitik. I . I d u n . 387 s. K. 24. Svensk trafikpolitik. I I . Idun. 163 s. K. 25. Flygbuller som samhällsproblem. I d u n . 200 s. Fö. 26. Beviderad nationalbudget för år 1961. Marcus. V + 87 s. Fi. 27. Skiff er oljefrågan. Norstedt & Söner. 144 s. H . 28. Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. Marcus. 320 s. E .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 1 : 28 Ecklesiastikdepartementet

KUNGL. TEATERN VERKSAMHET OCH EKONOMI

Betänkande

av inom tillkallad

ecklesiastikdepartementet utredningsman

STOCKHOLM 1961 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehåll Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet Inledning Utredningsdirektiven Allmänt om utredningsarbetet Utredningsarbetets bedrivande Konstnärlig expertis Opinionsundersökningar Publikundersökning Intervjuundersökning Företagsform och organisation Utlandet Kungl. teatern Företagsform, styrelse, ledning m. m Konstnärlig verksamhet Teknisk verksamhet Administrativ verksamhet Balettelevskolan Dansmuseet Ordningsföreskrifter m. m Dramatiska teatern Företagsform, styrelse, ledning m. m Konstnärlig verksamhet Teknisk verksamhet Administrativ verksamhet Riksteatern Vissa andra inhemska teaterföretag Utredningen Inledning Samordning av KT, DT och RT Samordning av KT och DT Riktlinjer för en sammanslagning Företagsform och organisation för KT Personal Utlandet Kungl. teatern Konstnärlig verksamhet Teknisk verksamhet Administrativ verksamhet Utnyttjande av artistpersonalen Dramatiska teatern Teknisk verksamhet Administrativ verksamhet Riksteatern Utredningen Verksamheten Utlandet Kungl. teatern Verksamhetens omfattning Verksamheten ur konstnärlig synpunkt

7 9 14 16 16 yi ig jg 19 22 22 24 24 29 33 37 3g 39 39 41 41 42 43 44 44 46 49 49 59 51 59 65 66 66 67 67 71 72 73 79 79 gO gl gl g9 g9 93 93 107

4 Verksamheten ur publiksynpunkt 110 Verksamhetens betydelse för svensk upplysningsverksamhet . . 112 Utredningen 117 Publikfrekvensen 126 Utlandet 126 Kungl. teatern 130 Operahuset 131 Vanliga föreställningar 133 Abonnemangsföreställningar 135 Särskilda föreställningar 135 Repertoarens inverkan 138 Biljettprishöjningars inverkan 140 Antalet besök per år 142 Operapublikens sammansättning 144 Blancheteatern 147 Drottningholmsteatern 147 Övriga framträdanden i Stockholm 148 Landsorten 148 Utredningen 150 Samarbetet med Sveriges radio 157 Historik och nuvarande förhållanden 157 Intresset för operamusik i radio 160 Utredningens intervjuundersökning 160 Sveriges radios undersökning 161 Utredningen 164 Ekonomi 166 Utlandet 166 Kungl. teatern 172 Allmän översikt 172 Intäkter 173 Recetter 173 Övriga intäkter 181 Bidrag 183 Kostnader 183 Personalkostnader 184 Omkostnader 189 Intäkter och kostnader per föreställning 190 Blancheteatern 192 Drottningholmsteatern 193 Dramatiska teatern 191 Utredningen 195 Allmänt om publikstimulerande åtgärder 204 Intresset för olika musikformer 205 Musikintresset i allmänhet 205 Musikintressets uppkomst 206 Musikintresse och besöksfrekvens 207 Samband mellan besök på KT samt på konserter och andra teatrar 203 Besökshämmande faktorer 209 Uttalanden vid publikundersökningen 209 Uttalanden vid intervjuundersökningen 210 Utredningen 214 Åtgärder för att vidga publikkretsen 216 Nuvarande reklam- och public relationverksamhet 215 Kungl. teatern 216

5 Dramatiska teatern 218 Andra teaterföretag 220 Utredningen 224 Allmänna synpunkter 226 Abonnemangsverksamhet 227 Samarbete med Skådebanan 229 Verksamhet för ungdom 230 Samarbete med bildningsorganisationer 232 Publikvärvning på arbetsplatser och genom samverkan med organisationer och personalsammanslutningar 234 Teaterresor 235 Biljettpriser och rabattförmåner 235 Reklam 238 Popularisering av Operahuset 240 Biljettförsäljning 241 Organisation m. m 242 Sammanfattning 243 Bilagor Verksamheten vid Kungl. teatern av fil. dr Richard Engländer, Bil. A 259 Om Kungl. teaterns tillstånd och behov av redaktören Folke Hähnel, Bil. B 264 Kungl. teaterns verksamhet av tonsättaren Moses Pergament, Bil. C 289 Kungl. teatern, operakonsten och det svenska musiklivet av fil. lic. Bo Wallner, Bil. D 296 Verksamheten vid Kungl. teatern, tillägg av fil. dr Richard Engländer, Bil. E 317

FÖRKORTNINGAR M. M. KT Kungl. teatern DT Dramatiska teatern RT Riksteatern SOU Statens offentliga utredningar PU Undersökning rörande publiken vid KT 11 IU Intervjuundersökning bland Stor-Stockholms befolkning 2 1923 års operasakkunniga SOU 1924:31 1931 års utredning Betänkande den 31 mars 1931 1933 års teaterutredning SOU 1934:3 och 1934:21 1937 års Dramatenutredning SOU 1938:16 1942 års sakkunniga Promemoria den 12 maj 1942 1943 års riksteaterutredning SOU 1944:42 1949 års utredning Stencilerat betänkande den 16 december 1949 1955 års provinsteaterutredning Stencilerat betänkande rörande statsunderstödd teaterverksamhet i landsorten i maj 1960. 1 2

Ang. PU se s. 18 f. Ang. IU se s. 19 ff.

Till

Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1959 tillkallades samma dag justitierådet S. Y. Söderlund att verkställa utredning rörande Kungl. teaterns ekonomi och därmed sammanhängande förhållanden. Till sekreterare åt utredningsmannen förordnades samtidigt förste kanslisekreteraren i handelsdepartementet G. M. Lindenbaum. Att som experter biträda utredningsmannen tillkallades den 5 oktober 1959 numera extra ordinarie byrådirektören i statens pris- och kartellnämnd L. Hansson, den 11 j a n u a r i 1960 filosofie doktorn R. Engländer, redaktören F. Hähnel, tonsättaren M. Pergament och filosofie licentiaten B. Wallner samt den 15 februari 1960 reklamchefen R. Grauers och docenten vid handelshögskolan i Stockholm K.-E. Wärneryd. Utredningsuppdraget är nu i huvudsak fullgjort och utredningsmannen har — särskilt med beaktande av vad i direktiven framhållits angående den tid inom vilken utredningen borde vara slutförd — ansett sig böra i ett särskilt betänkande redovisa de överväganden som utredningsarbetet hittills lett fram till. Den återstående delen av utredningsarbetet kommer att röra frågan om Operahusets förvaltning samt möjligheterna att genom tekniska anordningar rationalisera verksamheten vid Kungl. teatern. Härjämte avser utredningsmannen — såsom i nu förevarande betänkande anges — under det fortsatta utredningsarbetet jämväl att närmare behandla frågan om ytterligare en scen för Kungl. teatern. I enlighet med det anförda får utredningsmannen härmed vördsamt överlämna betänkande angående Kungl. teatern. Verksamhet och ekonomi. Stockholm den 31 maj 1961. Yngve

Söderlund I G.

Lindenbaum

Inledning Den svenska operan leder sitt ursprung från Gustav III:s regeringstid. För ändamålet uppfördes en särskild byggnad, som stod färdig 1782. Operan understöddes till en början med bidrag från Konungen personligen, men från 1800-talets början och i fortsättningen har erforderligt stöd i huvudsak utgått på annat sätt, endera i form av anslag över riksstaten eller av särskilda medel. Den ursprungliga operabyggnaden ersattes 1898 med en ny byggnad uppförd på samma plats som den tidigare vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Med anledning av den nya byggnadens tillkomst tillkallades en särskild sakkunnigkommitté med uppdrag att inkomma med yttrande och förslag i fråga om sättet för uppehållande i fortsättningen av operans verksamhet. Sedan proposition i ämnet framlagts, medgav riksdagen, att den nya teaterbyggnaden jämte operans lösa egendom fick för en tid av tio år från och med den 1 juli 1898 upplåtas åt ett aktiebolag med aktiekapital av minst 200 000 kronor, vilket bolag skulle åtaga sig att i huvudsaklig överensstämmelse med i upprättat förslagskontrakt angivna villkor och bestämmelser på ett konsten värdigt sätt i nämnda teater utöva operaverksamhet med rätt att där även låta uppföra större skådespel. Verksamheten vid KT h a r under årens lopp ett flertal gånger gjorts till föremål för översyn av olika sakkunnigkommittéer. Utredningarna har främst betingats av alltmer ökande krav på bidrag från det allmännas sida för verksamhetens bedrivande. Den 9 juni 1923 tillkallades tre sakkunniga 1 för verkställande av utredning rörande KT:s ekonomi (1923 års o per a sakkunnig a). De sakkunnigas betänkande rörande KT:s ekonomi och konstnärliga verksamhet (SOU 1924: 31) avlämnades den 29 april 1924. I betänkandet anfördes bl. a. följande. Under alla förhållanden kom KT att vara i behov av understöd från det allmännas sida med avsevärda belopp. De sakkunniga hade med sitt förslag främst tagit sikte på att teaterverksamheten skulle ordnas så, att behovet av bidrag från det allmännas sida skulle kunna hållas inom rimliga gränser. KT borde alltjämt drivas av ett enskilt bolag med statligt understöd och under statlig kontroll samt under ledning av en chef. Erfarenheten visade, att operaverksamheten borde drivas vid en självständig scen. En sammanslagning med DT skulle icke medföra fördelar, däremot förordade de sakkunniga ett samarbete mellan KT och DT på enstaka punkter. I fråga om den konstnärliga verksamheten efterlyste de sakkunniga en uppryckning av det musikaliska konstnärliga arbetet. I besparingssyfte borde antalet föreställningar och repertoaren minskas. Ur den s. k. fasta repertoaren borde 1 F. d. kaptenen E. A. Bernström, ordförande, förste regissören G. F. Th. Klintberg samt överingenjören, tf. professorn C. A. J. Rossander. Sedermera tillkallades tillika hovsångaren, sedermera chefen för KT C. J. J. Forsell och professorn O. J. M. Morales.

varje spelar ett visst antal verk uppföras. Konsertverksamheten ansågs böra utvidgas. För personalens del föreslog utredningen en minskning av solisternas antal med hänsyn till deras ringa utnyttjande. Orkesterns numerär borde minskas från 75 till 60 man. En av sakkunniga gjord utredning visade, att orkestern för de flesta operaverk varierade mellan 40 och 60 man. Då för enstaka operaverk större besättning krävdes, kunde extra personal anlitas t. ex. från Konsertföreningen. Förslag som framförts om statsanställning av orkestermedlemmarna avvisades. Kören ansågs böra minskas från 62 till 50 personer. För balettens del föreslogs ingen ändring. Lämplig storlek angavs till 40 medlemmar, inberäknat betalda elever. De sakkunniga förordade med anledning av en i frågan gjord särskild undersökning en reduktion av biljettpriserna. Vidare föreslogs återinförande av abonnemangsföreställningar samt anordnande av billighetsföreställningar av mera lätttillgängliga operaverk. Under tider med låg besöksfrekvens borde särskilda publikstimulerande åtgärder vidtagas, t. ex. särskilda festspel anordnas. För att stimulera operaintresset förordades också försöksvis sändningar i radio. Sakkunniga gjorde tillika en av deras förslag betingad översyn av KT:s reglemente samt en allmän modernisering därav. Betänkandet resulterade efter vederbörlig remissbehandling i att nytt reglemente fastställdes för KT. Nästa gång KT:s verksamhet blev föremål för utredning var under åren 1933--1934. Ecklesiastikministern tillkallade den 21 januari 1933 särskilda sakkunniga 1 (1933 års teaterutredning) för en allmän översyn av teaterförhållandena i riket. Utredningen syftade i första hand till att undersöka möjligheterna att bereda landsorten god teater genom att ge KT och DT en sådan organisation, att möjligheter härtill öppnades för dem. Avsikten skulle vara att för teatrarnas verksamhet utnyttja de lokala scenerna ute i landet och organisera en samverkan med dessas bestyrelser. Bland frågor, som härvid särskilt angavs böra prövas, var en översyn av teatrarnas reglementen, lämpligaste företagsformen, teaterledarnas befogenheter, en ekonomisk och administrativ gemenskap och samverkan mellan scenerna samt möjligheterna att organisera en rationell arbetsfördelning och ett jämnare utnyttjande av arbetskraften. Utredningen avlämnade två betänkanden, det första med titeln »De fasta statsunderstödda teatrarna» (SOU 1934: 3) den 29 januari 1934. Av innehållet i detta betänkande må här återges följande. Utredningen förordade, att KT och DT skulle bibehållas såsom två självständiga teaterföretag, av praktiska skäl alltjämt organiserade som aktiebolag. Förslag framlades om ett ökat statligt inflytande i bolagens styrelser samt gemensam vice ordförande i de båda styrelserna. Den anbefallda översynen av teatrarnas reglementen innebar bl. a. förslag om att teaterstyrelserna skulle bli mera delaktiga i och ansvariga för teaterförvaltningen. Betänkandet innehöll också en granskning av de båda teatrarnas utgifter och inkomster. Utredningen framhöll, att den väsentliga posten på utgiftssidan utgjordes av lönerna. För KT:s del erinrade utredningen om att den år 1933 nytillträdda 1 Professorn M. Lamm, ordförande, ledamoten av riksdagens II kammare, redaktören N. Christiernsson, teaterchefen G. Collijn, regissören P. Lindberg, ledamöterna av riksdagens I kammare, redaktörerna F. Ström och H. Åkerberg.

styrelsen företagit en nedpressning över lag av de anställdas löner. En ytterligare nedpressning ansåg utredningen inte lämplig eller möjlig. Några utgiftsminskningar i andra hänseenden föreslogs ej heller. När det gällde inkomstsidan uttalade sig utredningen mycket entusiastiskt om de olika former av specialföreställningar, abonnemang-, billighets-, skol- och andra föreställningar, som anordnades. Man förordade ett utvidgat samarbete med Skådebanan samt kom med vissa praktiska förslag för att underlätta biljettförsäljningen. En väg för KT att utöka sin riksverksamhet var enligt utredningen att söka öka radioverksamheten. Utredningen framförde tanken på för radion specialbearbetade operor, särskilda operaaftnar m. m. Utredningen avrådde bestämt ifrån att DT skulle förlägga sin verksamhet till operahuset, bl. a. var lokalerna otillräckliga härför. Dess scen lämpade sig ej heller för dramatisk verksamhet i andra fall än då det var fråga om stora skådespel. Utredningen diskuterade också en mindre förkortning av KT:s spelsäsong i Stockholm och föreslog, att den sålunda minskade speltiden skulle användas för gästspel i landsorten. Under gästspelen eller när KT eljest ej spelade ansåg utredningen möjligheter kunna föreligga för DT att ge föreställningar på operascenen. Utredningen framkastade också tanken, att dramatisk teater med framträdande musikaliska effekter borde ges i samarbete med KT. Utredningens betänkande nr 2, som benämndes »Utredning rörande teaterförhållandena i riket» (SOU 1934: 21), avgavs den 4 juni 1934. De sakkunniga framlade däri bl. a. förslag om riksverksamhet av statsunderstödda och privata teaterföretag. Betänkandet innehöll också förslag om att inrätta ett rådgivande organ för teaterområdet, ett teaterråd. Under utredningsarbetets gång hade åtgärder vidtagits för att skapa den i utredningsdirektiven antydda publikorganisationen. En sådan konstituerades i början av 1934 under namnet Riksteaterns publikorganisation (RPO), omfattande ett trettiotal större och medelstora städer. Genom organisationens förmedling ordnades turnéer av de statsägda och statsunderstödda teatrarna. Utredningens betänkanden anmäldes efter vederbörlig remissbehandling för Kungl. Maj :t den 8 februari 1935, därvid beslut fattades om inrättande av ett teaterråd, varjämte medlemmar däri utsågs. År 1942 utfördes på föranstaltande av teaterrådet en undersökning av KT:s framtida verksamhet och ekonomi. De sakkunniga 1 avlämnade den 12 maj 1942 till teaterrådet en promemoria i ämnet. I promemorian framfördes bl. a. följande synpunkter. Förslagsstat för KT:s verksamhet för framtiden borde godkännas av Kungl. Maj:t före ingången av vederbörande spelar och i samband därmed borde fastställas det högsta anslag, som fick utbetalas under spelåret. Möjligheterna att utvidga operettsäsongen skulle övervägas. Vidare borde stor varsamhet iakttagas vid framförande av nya verk, som operaledningen ansåg sig böra ägna intresse, men som inte kunde väntas bli omedelbart publikdragande. Anslagen till KT skulle utbetalas halvårsvis i förskott samt en till beloppet maximerad kredit öppnas för teatern i riksgäldskontoret. Högre biljettpriser borde uttas vid särskilt publikdragande gästspel. Slutligen ansåg sig utredningen böra ifrågasätta, huruvida inte en bättre kontakt mellan operaledningen och pressen skulle vara till förmån för KT:s verksamhet. 1

Förste regissören P. A. Bränner, professorn T. Mann och tf. byråchefen C. A. Murray.

12 Den senaste utredningen angående KT, i det följande kallad 19b9 års utredning, utfördes av en inom handelsdepartementet tillkallad utredningsman 1 och avsåg att undersöka möjligheterna att begränsa lotterimedelsanslagen till KT. I sitt den 16 december 1949 avlämnade betänkande framhöll utredningsmannen bl. a. följande. Operaverksamhet måste alltid vara mycket kostnadskrävande och särskilt i ett land av Sveriges struktur. Det allmänna måste därför vara berett till avsevärda uppoffringar för att hålla verksamheten i gång. Utsikterna att öka inkomsterna fann utredningsmannen små. Någon höjning av biljettpriserna kunde inte förordas. Däremot borde kraftiga åtgärder vidtas för att vidga publikunderlaget. Utredningsmannen erinrade om att de tidigare vanliga specialföreställningarna till nedsatta priser, benämnda populärföreställningar, folkföreställningar, barn- och ungdomsföreställningar o. s. v. i stor utsträckning försvunnit. Utredningsmannen fann det angeläget, att denna föreställningsverksamhet återupptogs och att samarbete etablerades med de stora bildningsorganisationerna. När det gällde utgifterna fann utredningsmannen det nödvändigt att gå fram med försiktighet vid besparingsaktioner, om inte kravet på en hög konstnärlig standard skulle eftersättas. En förkortning av spelsäsongen ansågs med hänsyn till de stora fasta kostnaderna inte lämplig. En minskning av vissa personalgrupper fann utredningsmannen kunna ske, nämligen tjänstemän, solister, balett samt extra personal. Minskade löneutgifter bedömdes också kunna åstadkommas genom möjliga rationaliseringar av 'repetitionsarbetet. I fråga om övriga omkostnader fann utredningsmannen möjligt att vinna en viss begränsning av utgifterna genom större återhållsamhet beträffande särskilt kostym- och dekorationsmaterial. Totalt räknade utredningsmannen med en kostnadsbesparing av cirka sex procent. Utredningsmannens förslag föranledde inga särskilda åtgärder från statsmakternas sida. Verksamheten inom KT har också diskuterats i samband med utredningar, som i första hand avsett DT. I en av särskild utredningsman 2 under 1931 företagen utredning rörande förhållandena vid DT, i det följande benämnd 1931 års utredning, föreslogs för att nedbringa kostnaderna gemensamma verkstäder och förråd för möbler, kostymer och rekvisita för KT och DT. Verksamheten vid KT har också behandlats i ett av särskilda sakkunniga 3 (1937 års Dramatenutredning) den 30 juni 1938 avlämnat betänkande och förslag angående verksamheten vid Kungl. Dramatiska teatern, dess förvaltning och ledning. Angående de sålunda framlagda förslagen, vilka återfinns i SOU 1938: 16, må här nämnas följande. Kungl. teaterns aktiebolag och Kungl. Dramatiska teaterns aktiebolag skulle upplösas genom likvidation och bolagens verksamhet övertagas av en stiftelse, benämnd »Stiftelsen de Kungl. teatrarna». Stiftelsen skulle ha till ändamål att driva teaterverksamhet samt vid de Kungl. teatrarna övertaga teaterbolagens nyttjanderätter till teaterbyggnader, rekvisita m. m. Stiftelsens styrelse skulle utses av Kungl. Maj:t och bestå av personer utanför teatrarna. Stadgar för stiftelsen skulle fastställas av Kungl. Maj:t. De båda teatrarnas lokala och konstnärliga självstän1

Generaldirektören N. T. Löwbeer. Hovstallmästaren friherre Tamm. T. f. statssekreteraren N. T. Löwbeer, ordförande, undervisningsrådet Beth Hennings, ekonomiinspektören K. A. Hilton samt borgarrådet O. E. Larsson. 2 3

|

13 dighet borde bibehållas och befintliga chefsbefattningar finnas kvar. Teatercheferna skulle emellertid så långt möjligt frikopplas från ekonomiska och administrativa spörsmål för att kunna ägna mer omtanke åt det konstnärliga. De ekonomiska och administrativa uppgifterna i den nya organisationen föreslogs skola handhavas av en särskild befattningshavare, benämnd ekonomidirektör och utsedd av Kungl. Maj :t. Denne befattningshavare borde ha samma befogenhet vid handläggande av ekonomiska angelägenheter, som de båda teatercheferna vid behandlingen av respektive teatrars konstnärliga frågor. Slutligen förordades att KT:s kansli, kostymteljé, dekorationsateljé och snickarverkstad skulle slås samman med motsvarande avdelningar inom DT. Utredningens förslag remissbehandlades men föranledde icke några särskilda åtgärder. Frågan om KT:s medverkan i turnéverksamhet har behandlats i ett den 20 september 1944 av 19^3 års riksteaterutredning1 avlämnat betänkande med förslag angående riksteaterns omorganisation m. m. (SOU 1944:42). I betänkandet framhölls att en dylik turnéverksamhet av ekonomiska skäl endast kunde förekomma i begränsad utsträckning, och då i regel endast som operasoaréer. Betänkandet anmäldes för Kungl. Maj :t den 21 mars 1947, varvid nytt reglemente för riksteatern fastställdes. I övrigt föranledde utredningen inte några särskilda åtgärder. KT företog under månaderna april—maj 1949 genom Svenska Gallupinstitutet AB en undersökning rörande teaterns publik. Syftet med undersökningen var i första hand att söka klassificera publiken vad beträffar socialgrupper och bostadsadresser — respektive orter. Undersökningen omfattade även frågor om varför och hur ofta man gick på KT samt var man helst önskade sitta vid besöken. Undersökningen avsåg sex operaföreställningar, en balettafton samt en operettföreställning. Utredningsmaterialet insamlades genom personliga intervjuare och genom utdelade frågeformulär. Resultatet av den senare intervjuformen var klent och svarsprocenten kunde överhuvudtaget betecknas som god endast under de två första dagarna. Sammanlagda antalet godkända och bearbetade intervjuer var 538, varav 396 genom personliga intervjuer och 142 genom av publiken själv ifyllda formulär. Det ringa anlalel får anses ge vid handen, att några egentliga slutsatser knappast kan dragas av undersökningen. Förutom de statliga utredningar som sålunda utförts beträffande KT har teatern själv under senare år låtit göra vissa undersökningar av verksamheten inom teatern syftande till en rationalisering och effektivisering av arbetet. En särskilt tillkallad utredningsman redovisade således i juni 1957 av honom gjorda undersökningar rörande möjligheterna att förenkla och förbilliga scenarbetet. En annan av KT gjord undersökning avsåg kontorsorganisationen och avslutades i december 1957. Tekniska kontorets befattning med löner ansågs kunna förenklas dels genom en mera systematiserad blankettutformning för löneredovisningen, dels genom en överflyttning av 1 Direktören C. Juhlin Dannfelt, ordförande, kassören M. Andersson och direktören T. Warn.

kontorets kassarörelse och bokföring till huvudkassan. Manuell förning av dag-, kassa- och huvudbok föreslogs ersatt genom anskaffning av bokföringsmaskin, övervaktmästarens arbete med avlöningsuträkningar för vaktmästare och extra musiker ansågs utan svårighet kunna överflyttas till kansliet. De ifrågasatta ändringarna har genomförts i allt väsentligt, varjämte efter särskild utredning i ämnet ändrad löneredovisning för tekniska kontorets del genomiförts.

Utredningsdirektiven Direktiven för nu ifrågavarande utredning innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1959 av chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman. Denne anförde därvid efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter bl. a. följande. Statens bidrag till driften av KT har stigit avsevärt under senare år. Spelåret 1953/54 anvisades av lotterimedel bidrag med sammanlagt 3 140 000 kronor. Spelåret 1957/58 uppgick motsvarande bidragsbelopp till 4 740 000 kronor. För det nu löpande spelåret har av lotterimedel anvisats 4 800 000 kronor. Genom beslut den 5 juni 1959 har för spelåret 1959/60 anvisats ett bidrag av 5 100 000 kronor. För att täcka underskott i driften för spelåren 1956/57 och 1957/58 har KT vidare tillförts omkring 1 500 000 kronor ur sin reservfond. Samtidigt har biljettintäkterna, som de närmast föregående åren förhållit sig i stort sett oförändrade vid en summa av omkring 2 miljoner kronor årligen, för spelåret 1957/58 minskats med omkring 250 000 kronor. Publikfrekvensen utgjorde spelåret 1956/57 60,8 procent av åskådarutrymmet men sjönk påföljande år till endast 52 procent. Under det nu avslutade spelåret synes dock en viss förbättring ha inträtt. Ingen torde vilja bestrida att KT:s verksamhet spelar en betydelsefull roll i vårt kulturella liv, och ingen vill väl heller ifrågasätta det självklara i att vi här i landet allt framgent skall upprätthålla åtminstone en nationalscen för den musikalisksceniska konsten som ett av leden i vår andliga odling. Det är sålunda givet, att det allmänna har en förpliktelse att lämna denna verksamhet ekonomiskt stöd i den mån så fordras för att verksamheten skall kunna upprätthållas. Operaverksamheten är till sin natur alltid relativt kostnadskrävande, och i ett land av Sveriges struktur är den det i särskilt hög grad, om verksamheten skall kunna bedrivas som en folkteater i ordets bästa mening. Riktpunkten för KT:s verksamhet måste uppenbarligen vara att hålla den konstnärliga standarden på ett högt plan; eljest skulle den näppeligen på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift i folkbildningens tjänst och sin funktion som forum för den musikalisk-sceniska konstens utveckling och förnyelse. Men i vart fall så länge bidrag av allmänna medel är nödvändiga för att verksamheten skall kunna fortgå, måste självfallet från det allmännas sida ställas bestämda krav på omsorgsfull planläggning och ekonomisk ansvarskänsla vid ledningen av verksamheten. Likaväl på detta som på andra områden är det nödvändigt att iakttaga alla de möjligheter till begränsning av det allmännas utgifter, som kan förverkligas utan förfång för ändamålet med verksamheten. Anspråken på bidrag av statsmedel till KT har numera stegrats i sådan grad att det synes nödvändigt att undersöka i vad mån en begränsning härav kan under de nyss givna förutsättningarna vara möjlig. En sådan undersökning kan

15 inte göras enbart genom en granskning av besparingsmöjligheterna på utgiftssidan utan den måste självfallet också inbegripa förutsättningarna för att genom en återhämtning och stadigvarande ökning av publikunderlaget och överhuvudtaget genom en konsolidering och utveckling av operaverksamhetens ställning på det estetiska bildningsområdet öka de egentliga inkomsterna av verksamheten. Vid en dylik undersökning bör även prövas en rad andra med KT:s verksamhet sammanhängande frågor av ekonomisk och organisatorisk natur. Särskilda utredningar i dessa avseenden har gjorts vid flera tidigare tillfällen, senast år 1949. Mot bakgrunden av vad jag här anfört förordar jag att en ny utredning i förevarande frågor kommer till stånd. Denna bör lämpligen verkställas i samarbete med styrelsen för det aktiebolag, som för närvarande är huvudman för KT:s verksamhet, och med andra av verksamheten berörda parter. Till grund för KT:s verksamhet ligger ett mellan Kungl. Maj:t och Kungl. teaterns aktiebolag träffat avtal om uppehållande av verksamheten samt ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente för KT. Tidigare har avtalstiden varit tio år, men det för närvarande gällande avtalet omfattar endast tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1961. Den nu förordade utredningen bör vara slutförd i sådan tid, att på grundval av utredningsresultatet den departementala och i övrigt erforderliga beredningen av frågan om de framtida formerna för KT:s verksamhet kan medhinnas före den 1 juli 1961. Jag vill i det följande beröra några spörsmål, som utredningsmannen bör närmare överväga. Jag förutsätter emellertid, att utredningen inte begränsas härtill utan att u n d e r dess gång förutsättningslöst prövas varje tänkbar ytterligare möjlighet att stärka operaverksamhetens ställning från såväl kulturella som ekonomiska synpunkter. Jag vill då först erinra om att de år 1937 tillkallade sakkunniga angående verksamheten vid DT i enlighet med de för dem givna direktiven övervägde ett närmare samgående mellan KT och DT och i sitt betänkande (SOU 1938:16) föreslog, att Kungl. teaterns aktiebolag och Kungl. dramatiska teaterns aktiebolag skulle upplösas och de båda bolagens verksamhet övertagas av ett enda rättssubjekt. Därigenom skulle vinnas dels besparingar i driftkostnaderna, dels förenkling i administration och förvaltning och dels ökade möjligheter till samarbete mellan de båda scenerna. Nämnda förslag föranledde dock inte någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Enligt min uppfattning bör frågan om ett samgående mellan KT och DT på nytt helt förutsättningslöst upptas till övervägande. För att möjliggöra ett ställningstagande i denna fråga synes i första hand böra utredas vilka besparingar och andra fördelar som skulle kunna vinnas genom en gemensam administration med gemensam ekonomisk förvaltning för de båda teatrarna; även i fråga om annonsering och annan reklam, kostymateljéer m. m. är en samordning kanske möjlig. Däremot torde det vara tveksamt, om en samordning även på det konstnärliga planet bör komma till stånd. I samband härmed synes också böra övervägas möjligheterna till ett närmare samarbete med RT i berörda hänseenden; det synes inte otroligt att ett samgående i viss utsträckning skulle kunna vara till gagn för samtliga dessa tre verksamhetsgrenar. Utredningsmannen bör i dessa delar givetvis samråda med DT och RT. I detta sammanhang bör utredningsmannen även pröva frågan om den lämpligaste företagsformen för operaverksamheten. Det bör undersökas, om något vore att vinna genom att exempelvis ersätta aktiebolagsformen med en stiftelse eller förening eller om någon annan lämpligare lösning finnes. När det gäller att undersöka förutsättningarna att öka de egentliga inkomsterna av operaverksamheten torde det bli nödvändigt att först söka göra en konstruktivt

16 kritisk bedömning av de senare årens repertoarpolitik. Mot bakgrunden härav bör övervägas vilka möjligheter till omgestaltning och förnyelse av denna som kan komma i fråga för att bredda publikunderlaget utan att fördenskull den konstnärliga målsättningen äventyras. Som tidigare nämnts är KT:s publiksiffror relativt låga, och det måste vara synnerligen angeläget — från både allmänt kulturella och ekonomiska synpunkter — att få till stånd en förbättring härvidlag. Uppenbarligen måste allvarliga ansträngningar inriktas på att inte bara bevara KT:s stampublik utan också att, utan eftergivande av den konstnärliga standarden, vidga publikkretsen. Samarbetet med bildningsorganisationerna och andra sammanslutningar, som kan ha intresse i detta sammanhang, synas böra intensifieras, och det bör också undersökas om en intensivare och modernt driven reklam med speciell inriktning på arbetsplatser och skolor kan verka i samma syfte. En dylik kampanj kunde måhända lämpligen kombineras med program med pedagogiska inslag, en motsvarighet till musiksammanslutningarnas skolkonserter. Det bör vidare bl. a. undersökas, om antalet föreställningar kan ökas, antingen genom förlängning av säsongen eller genom flera kvälls- eller matinéföreställningar. Möjligheterna till vidgat samarbete med radio och television bör också prövas, liksom förutsättningarna för en ökad ambulerande verksamhet. Utredningsmannen bör självfallet samråda med 1955 års provinsteaterutredning i sådana frågor, som kan vara av gemensamt intresse för de båda utredningarna.

Allmänt om utredningsarbetet Utredningsarbetets

bedrivande

Såsom i utredningsdirektiven förutsatts har utredningens arbete bedrivits i samråd med KT och DT. Överläggningar har sålunda hållits med styrelserna för de båda företagen, med operaledningen och med teaterchefen vid DT. Ävenså har med utredningen sammanhängande frågor behandlats vid sammanträffande med företrädare för RT. De nu nämnda teaterföretagen har tillhandahållit material såsom verksamhetsberättelser, matriklar, tjänstgörings- och avlöningslistor m. m. samt jämväl i övrigt lämnat uppgifter, vilka lagts till grund för utredningens bedömanden. För KT:s del har också styrelseprotokollen för de senast förflutna tio åren och förteckningar över meddelade bestraffningar genomgåtts. På utredningsmannens begäran har även sammanträde med företagsnämnden vid KT ägt rum, varvid med utredningsarbetet sammanhängande frågor diskuterades. Erforderliga uppgifter har också införskaffats från Sveriges radio. Samtliga personalorganisationer vid KT har beretts tillfälle att till utredningsmannen framföra synpunkter med avseende å KT och dess verksamhet. Av organisationerna har alla utom en begagnat sig av denna möjlighet. Synpunkterna har i ett fall framförts skriftligen och för övrigt muntligen vid sammanträffanden under våren 1960 mellan företrädare för organisationerna och utredningsmannen. För DT:s del har representanter för de personalorganisationer som företräder den administrativa och tekniska personalen framfört synpunkter i fråga om DT:s administration och tekniska

17 verksamhet vid sammanträffanden med utredningsmannen, överläggningar har också ägt r u m med företrädare för Handelns arbetsgivareorganisation samt för Svenska musikerförbundet och för Svenska teaterförbundet. Under utredningsarbetets gång har ett flertal besök gjorts på såväl KT som DT i syfte att få en inblick i h u r verksamheten bedrivs. Framför allt har därvid den administrativa och tekniska verksamheten blivit föremål för studier. Genom utrikesdepartementets försorg har i anslutning till upprättade frågeformulär material införskaffats om verksamheten vid operaföretag i vissa främmande länder, nämligen Danmark, Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. Samråd har vidare ägt rum med utrikesdepartementets pressbyrå när det gällt att belysa KT:s betydelse för propagandan i utlandet. Förutom de sammanträffanden med företrädare för de berörda teaterföretagen och deras personal, som förut angivits, har utredningsmannen haft överläggningar med direktören för Skådebanan i publikfrågor och med ordföranden i Stockholms musikbildningskommitté (SMK) i allmänt musikaliska frågor. Den ene av de tillkallade experterna för reklam- och marknadsfrågor har under sitt arbete för utredningens räkning tagit ett flertal olika kontakter med organisationer och företag. Han har sålunda haft överläggningar med företrädare för ABF, Musiklärarnas riksförbund, Musikdirektionen inom kursverksamheten vid Stockholms universitet, Riksförbundet Sveriges musikpedagoger, Stockholms körförbund, Stockholms lokalkommitté av TBV, Stockholms stads skoldirektion samt fem större industri- och affärsföretag i Stockholm.

Konstnärlig

expertis

För bedömning av KT:s verksamhet ur konstnärlig synpunkt har vid utredningen medverkat filosofie doktorn Richard Engländer, redaktören, filosofie kandidaten Folke Hähnel, tonsättaren Moses Pergament och filosofie licentiaten Bo Wallner. Till ledning för sitt arbete har dessa haft till sitt förfogande visst inom utredningen upprättat material. De har sålunda tillställts en förteckning över KT:s repertoar, innehållande uppgift om vilka operaverk, operetter, sångspel, balettverk och talpjäser, som framförts under spelåren 1948/49—1958/59. Därvid angavs tillika, hur många gånger och var verken givits under varje spelar och om de förekommit vid abonnemangsföreställningar. Vidare lämnades uppgift om i vad mån verken återkommit på repertoaren, varvid verken efter samråd med KT indelats i tre kategorier, nämligen ständigt återkommande verk eller å-verk, verk på standardrepertoaren, benämnda p-verk, samt tillfälligt uppsatta verk, betecknade t-verk. Av förteckningen framgick även i vilken utsträckning framförandet var urpremiär, förstagångsuppförande eller premiär, eller utgjorde nyuppsättning, nyinstudering eller nyinscenering. I fråga om de tre sist 2—610346

18 angivna beteckningarna kan nämnas, att enligt den vid KT använda terminologien avses med nyinstudering ny musikalisk instudering med ny eller delvis ny besättning i sångpartierna. Med nyinscenering åter menas ny regi, dekor och nya kostymer. Även besättningen kan vara helt eller delvis ny. Med nyuppsättning slutligen avses närmast nypremiär av ett verk, som tidigare kan ha givits mer eller mindre ofta, men som nyinstuderats och nyinscenerats. Slutligen angavs i den överlämnade förteckningen i vilken omfattning gästartister — solister, dirigenter, regissörer, dekoratörer eller koreografer — medverkat samt de föreställningar som givits av utländsk teater eller teatertrupp. . Experterna har var för sig avgivit utlåtanden, som fogats till betänkandet som bilagor (Bil. A—D). Sedan experterna beretts tillfälle ta del av varandras utlåtanden, har vid överläggning med utredningsmannen behandlats de avgivna utlåtandena och därmed sammanhängande frågor. Från Engländer har därefter inkommit ett tilläggsutlåtande, vilket också fogats till betänkandet såsom bilaga (Bil. E ) . Representanter för Sällskapet Rossinis vänner har på därom gjord hemställan beretts tillfälle att vid sammanträffande med utredningsmannen framlägga synpunkter.

Opinionsun

dersökningar

För att få underlag för bedömningar av vilka åtgärder, som kan befinnas lämpliga i syfte att öka publiktillströmningen till KT, har utredningen ansett önskvärt att söka få närmare kännedom om h u r publiken vid KT är sammansatt, dennas önskemål beträffande repertoar m. m. Det har vidare framstått såsom angeläget att införskaffa uppgifter, som belyser intresset hos den musikintresserade delen av Storstockholms befolkning för de musikformer opera- och balettkonsten erbjuder. Undersökningar i dessa avseenden har därför utförts, varvid den som omfattat publiken vid KT utförts av utredningen och undersökningen rörande musikintresset hos Storstockholms befolkning av ett företag för opinionsundersökningar. I syfte att närmare söka klarlägga intresset för operamusik i radio redovisas en av Sveriges radio gjord undersökning. Publikundersökning

Den av utredningen gjorda undersökningen avseende publiken vid KT •— vilken undersökning i fortsättningen benämns PU — utfördes omkring månadsskiftet januari—februari 1960 och omfattade sex föreställningar på KT. Vid val av föreställningar eftersträvades, att PU i möjligaste mån skulle komma att omfatta publik vid olika slag av föreställningar under skilda veckodagar. Sålunda valdes fyra vanliga kvällsföreställningar, av vilka tre hade operaverk på programmet, nämligen Bohéme, torsdagen den 28 janu-

19 ari, Barberaren i Sevilla, fredagen den 29 januari, och Aniara, lördagen den 30 januari, samt en då balettverket Törnrosa gavs, onsdagen den 3 februari. Vidare omfattade PU en söndagsmatiné, den 31 januari, med Trollflöjten på programmet och en abonnemangsföreställning, vid vilken Mästersångarna i Niirnberg gavs, måndagen den 8 februari. Vid nu nämnda föreställningar utdelades till samtliga besökare en blankett med ett antal frågor, som de ombads besvara. Besökarna gavs möjlighet att antingen lämna den ifyllda blanketten i samband med besöket på KT eller portofritt insända densamma till utredningen. För att förmå en så stor del som möjligt av publiken att lämna de önskade uppgifterna, utlovades till var och en som insände ett ifyllt frågeformulär en ganska betydande prisnedsättning vid köp av biljett till föreställning på KT under tiden mars —maj 1960, varvid dock vissa smärre begränsningar i valfriheten gjordes. Genom PU inhämtades bl. a. uppgifter om ålder, kön och yrke samt om bosättningsort, för i Stockholm boende, stadsdel. Vidare ombads besökarna att tala om hur deras intresse för att gå på KT väcktes, vad som gav impulsen till det aktuella besöket, hur ofta de årligen bevistade föreställningar på KT med opera- resp. balettverk på programmet och om orsakerna till att de inte gick oftare i de fall de önskade göra detta. Besökarna tillfrågades också, vilka opera- och balettverk som var deras favoriter samt om deras intresse för föreställningar i två avdelningar och om deras besök på konserter. Slutligen ombads de lämna sina synpunkter på vid vilket klockslag föreställningarna på KT horde börja. Blanketten utlämnades till sammanlagt ungefär 4 400 besökare och svar erhölls från 2 950. En tredjedel av besökarna underlät sålunda att insända uppgifter. Eftersom det inte utan vidare kan antas, att denna tredjedel i fråga om sammansättning och attityder till de förhållanden PU avsett att belysa överensstämmer med den grupp som lämnat uppgifter, bör här framhållas, att de uppgifter från PU som lämnas i olika avsnitt av betänkandet ej får betraktas som exakta mätare för de förhållanden de avser att belysa. Det torde bl. a. kunna antas, att besökare, som inte är bosatta, i Stockholm med omnejd, haft mindre intresse av att insända uppgifter än övriga . Trots de reservationer, som med hänsyn till det föreliggande bortfallet måste göras, torde dock de uppgifter från PU som redovisas i olika avsnitt av betänkandet ge en god bild av sammansättningen av publiken vid KT och dess attityder. Intervjuundersökning

Beträffande denna undersökning — i det följande benämnd IU — kan inledningsvis nämnas, att då kostnadsramen för undersökningen var begränsad och därjämte den nödvändiga informationen syntes kunna insamlas genom telefonintervjuer utan förfång för tillförlitligheten, dylika användes som huvudmetod. För de uttagna personer som inte hade tillgång till telefon eller inte ville bli intervjuade per telefon genomfördes intervjuer vid

personliga besök. Endast varannan av dem som inte kunde nås per telefon intervjuades. Intervjuformuläret var så upplagt, att de som var mest intresserade av operamusik fick de längsta intervjuerna, medan de som var ointresserade fick ett litet antal frågor. Huvuddelen av intervjuerna utfördes under tiden 15 maj—15 juni 1960. Tillfrågade blev personer födda 1900 —1945, bosatta i Stockholm och angränsande kommuner. Sammanlagt utvaldes systematiskt 1 241 personer ur mantalslängderna för de kommuner, som skulle undersökas. Antalet fullbordade intervjuer uppgick till 944, varav 95 vid personliga besök. Efter dubbling av de senare intervjuerna omfattar materialet 1 039 kort. Det genomsnittliga totalbortfallet uppgår alltså till omkring 16 procent. Sedan döda, döva, intagna på anstalt och andra långvarigt sjuka samt sådana som flyttat från det undersökta området o. s. v. frånräknats, uppgår bortfallet till 9,8 % och efter dubbling av intervjuer vid personliga besök 10,4 %. Intervjumaterialets sammansättning ifråga om kön, åldrar, socialgrupp och inkomst, efter sådan dubbling som nyss nämnts, framgår av följande uppställning (Tabell 1). Tabell 1 TT ••

0/

Kon: Män Kvinnor

/o 48 52 100

Åldrar: 15—18 år 19—24 år 25—49 år 50—60 år

:

9 12 55 23 100

Socialgrupp: BS (»bättre situerade») M (»medelklass») A (»arbetare»)

_•

14 48 38 100

Inkomst: Saknar inkomst Mindre än 8 000 kr 8 000—11 999 kr 12 000—17 999 kr 18 000—24 999 kr 25 000 kr eller mer Ingen uppgift

_•

10 9 15 29 21 14 2 100

Vid bedömningen av resultatet av IU bör beaktas, att en intervjuundersökning är behäftad med två slags fel, nämligen samplingfel och systematiska fel. Det förras storlek beror av antalet undersökta individer och är en följd

21 av att endast en del av befolkningen undersöks. Samplingfelets storlek (dubbla medelfelet) vid ett urval på ungefär 1 000 individer är följande: Det observerade 5% 95% 1,4%

10% 90% 1,9%

15% 85% 2,3%

20% 80% 2,5%

procenttalets

25% 75% 2,7%

30% 70% 2,9%

storlek 35% 65% 3,0%

40% 60% 3,1%

45% 55% 3,1%

50% 50% 3,2%

Vid bedömning av ett observerat procenttal bör man alltså räkna med detta ± samplingfelet. Det andra slaget av fel, de systematiska felen, är ofta större än samplingfelet och deras effekt låter sig sällan uppskattas. Det rör sig bl. a. om intervjuareffekter, missförstånd vid frågor och svar samt den snedvridning som bortfall kan ge upphov till. Storleken av dessa fel kan dock påverkas gynnsamt av noggranna förberedelser för intervjuarbetet. Bortfallet i nu förevarande intervjuundersökning är något lägre än vad man brukar behöva räkna med vid undersökningar av detta slag. Ett omsorgsfullt arbete nedlades på konstruktion och utprovande av intervjuformulär. Vid betraktande av vad vid IU framkommit bör inte så stort avseende fästas vid de exakta procenttalen för hela urvalet som vid relationerna mellan olika grupper. Detta bör göras dels för att effekten av felen skall minskas, dels därför att undersökningen var planerad att i första hand komma åt skillnader mellan olika befolkningsgrupper i fråga om operaintresse och förekomst av operabesök. Givetvis måste stora krav ställas på storleksskillnader mellan procenttal för olika befolkningsgrupper för att man skall våga dra slutsatser om att skillnader faktiskt föreligger och inte enbart beror på mätfel. Vidare är det möjligt att göra avstämningar mellan svaren på olika frågor. I ett flertal fall har samma sakförhållande berörts i olika formulerade frågor. Naturligtvis kan man inte vänta sig fullständig överensstämmelse mellan svaren, men de bör vara förenliga med varandra och peka i samma riktning d. v. s. visa ungefär samma skillnader mellan befolkningsgrupperna. När resultaten i det följande diskuteras, bygger diskussionen dels på relationer mellan olika befolkningsgrupper snarare än på absoluta tal, dels på avstämningar mellan svaren på olika formulerade frågor.

22 F ö r e t a g s f o r m och o r g a n i s a t i o n Utlandet Beträffande de företagsformer som i utlandet förekommer i samband med operaverksamhet och angående hur verksamheten är organiserad lämnar det av utredningen införskaffade materialet följande upplysningar. Danmark

Det Kongelige Teater är ingen statsinstitution i egentlig mening. Verksamheten, som åtnjuter statsbidrag, leds av en teaterchef, som är ansvarig inför undervisningsministern. Vid sidan av teaterchefen finns ett tillsynsråd. Medlemmarna i rådet väljs på så sätt, att ett vart av de i folketingets finansutskott representerade politiska partierna utser en representant, som förordnas av undervisningsministeriet. Syftet med tillsynsrådet är att möjliggöra för riksdagen att få en effektiv kontroll av teaterns verksamhet såväl ifråga om repertoaren som beträffande ekonomiska förhållanden. Badet skall ta del av repertoarplaner och budgetförslag samt frågor om biljettpris, större gästspel och särskilt kostnadskrävande eller långvariga engagement samt anställningar, som är förenade med pensionsrätt. I sist angivet hänseende gäller, att beslut om sådan anställning skall godkännas av rådet för att bliva gällande. Tillsynsrådet har däremot ingen beslutande- eller vetorätt i frågor, som gäller teaterns drift. Rådet och envar av dess medlemmar har rätt och skyldighet att göra de hänvändelser till undervisningsministern, som förhållandena vid teatern kan ge anledning till. Frankrike

Opera- och balettverksamhet drivs i Paris på två scener, nämligen Stora Operan och Opera-Comique. Båda är underställda ett statligt organ, Reunion des Theatres Lyriques Nationaux, och således organisatoriskt närmast att anse såsom ett statsföretag. De anställda, som vad gäller den konstnärliga personalen knutits till det statliga organet och ej till endera teatern, har emellertid inte ställning av statstjänstemän, utan deras anställningsförhållanden regleras i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller för privatanställda. Schweiz

Lyrisk verksamhet drivs i Zurich på Stadt-theater av ett aktiebolag med ett aktiekapital av något överstigande 1 miljon schweizerfranc. I styrelsen ingår 14 ledamöter, av vilka åtta utses av staden Zurich, som lämnar de övervägande bidragen till verksamheten såväl för folk-, skol- och barnföreställningar som i form av fasta bidrag och förlustgaranti. Inom styrelsen finns

ett arbetsutskott bestående av sex medlemmar, av vilka tre är utsedda av staden. Chefen för teatern är ej ledamot av styrelsen. Det kan även förtjäna nämnas, att chefen för företagets ekonomiska förvaltning utses av staden. Storbritannien

Opera- och balettverksamhet utövas i Storbritannien av tio företag, som åtnjuter bidrag av allmänna medel, samt av Glyndebourne Festival Opera, som drivs med privata medel. Företagen är organiserade såsom allmänna eller privata bolag eller sällskap med begränsad ansvarighet för dess medlemmar. Företagens verksamhet granskas helt allmänt av Arts Council — det halvofficiella organ som handhar fördelningen av statsbidragen för understödjande av kulturell verksamhet i Storbritannien. En representant för detta organ är närvarande vid sammanträden med de särskilda företagens styrelse. De mest betydande av dessa företag är Royal Opera House, Covent Garden Limited, och Sadler's Wells Trust Limited. Det förra har en styrelse om tolv ledamöter samt det senare ett antal som under åren 1957—1959 växlat mellan åtta och 15. En ledamot har säte i båda dessa styrelser. Teaterchefen är inte i någotdera fallet ledamot av styrelsen. Västtyskland

I Förbundsrepubliken Tyskland drivs opera- och balettverksamhet, oftast i samband med dramatisk verksamhet, på ungefär 130 scener. Huvudman för verksamheten är i flertalet fall ett kommunalt organ eller bolag med starkt kommunalt inslag men det förekommer även, att en delstatsregering är huvudman. Olika företagsformer finns såsom statsorgan — t. ex. Munchenoperan — kommunalägda aktiebolag med begränsad personlig ansvarighet — t. ex. Hamburg-operan — och en kommunal stiftelse »Deutsche Oper am Rhein» gemensam för städerna Diisseldorf och Duisburg. För de teatrar för vilka en delstat är huvudman prövas och fastställs planer angående verksamheten av vederbörande delstats kulturministerium. Angående Hamburg-operan har upplysts, att verksamheten där granskas av offentliga organ för kulturell verksamhet såväl ur konstnärliga som ekonomiska synpunkter. Jämväl kan nämnas, att huvudmännen för teaterverksamhet i förbundsrepubliken har en sammanslutning, kallad Deutscher Biihnenverein, för behandling och koordinering av frågor, som kan beröra dem i egenskap av arbetsgivare. Endast fyra av teaterföretagen, nämligen Städtische Oper i Berlin, Operan i Diisseldorf, Staatsoper i Hamburg och Operan i Miinchen driver enbart lyrisk verksamhet. Vid övriga företag, där operaverksamhet förekommer, ges jämväl dramatiska verk. Administrativ, teknisk samt viss annan personal är gemensam för båda verksamhetsformerna. Som exempel på städer där teaterverksamhet bedrivs på sätt nyss sagts kan nämnas Bremen, Dortmund, Essen, Frankfurt, Hannover, Karlsruhe, Köln, Mannheim, Nurnberg, Stuttgardt och Wiesbaden.

24 Österrike

De båda operaföretagen i Wien — Staatsoper och Volksoper — är statliga organ och den ekonomiska förvaltningen omhänderhas av en avdelning — Bundestheaterverwaltung — inom undervisningsministeriet; avdelningen administrerar dessutom en annan statsteater, nämligen Burgtheater (med Akademietheater). Uppgifter angående dessa teatrars ekonomiska förhållanden inflyter i den statliga budgetredovisningen.

Kungl.

teatern

Företagsform, styrelse, ledning m. m.

Operaverksamheten i Sverige omhänderhas främst av Kungl. teaterns aktiebolag. Föremålet för bolagets verksamhet skall enligt den för bolaget från och med den 30 juni 1950 gällande ordningen vara att i första hand å KT driva teaterverksamhet, ordnad enligt de närmare bestämmelser som Kungl. Maj :t i reglemente eller på annat sätt givit. Sådant reglemente har senast utfärdats den 30 juni 1953. Bolagets aktiekapital utgör 294 000 kr fördelade på aktier å nominellt 1 000 kr. Aktierna innehas enligt aktieboken av ett 45-tal personer. Verksamheten utövas till större delen i Operahuset i Stockholm. Fastigheten ägs av staten och är uppförd å statens allmänna fastighetsfond. Förhållandet mellan bolaget och staten regleras genom ett särskilt avtal, som utlöper med utgången av juni 1961. Enligt 2 § i avtalet tillfaller alla dekorationer, kostymer och övrig rekvisita av vad slag det vara må, som under avtalstiden anskaffas, utan gottgörelse genast staten. Bolagets angelägenheter förvaltas av en styrelse, teaterchefen och verkställande direktören. Teaterchefen kan tillika vara verkställande direktör. Styrelsen består av fem personer, av vilka Kungl. Maj :t för en tid av högst tre år utser tre och av dem en till ordförande, övriga styrelseledamöter jämte två styrelsesuppleanter väljs årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill nästa ordinarie stämma. Styrelsen är beslutför därest minst tre och av dem minst två av de utav Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna är tillstädes vid sammanträdet. Kungl. Maj :t utser teaterchef för en tid av högst tre år i sänder. Styrelsen utser verkställande direktör. Under styrelsen och teaterchefen handhas den närmaste ledningen av arbetet vid teatern vad gäller den konstnärliga verksamheten av förste kapellmästaren och kapellmästarna, regissörerna, balettmästarna och kormästaren, samt i avseende å den ekonomiska verksamheten av ekonomidirektören. Teaterchefen har såsom närmaste medarbetare vid ledning av den konstnärliga verksamheten en särskild befattningshavare, benämnd intendent. På styrelsen ankommer det enligt reglementet i fråga om den konstnärliga verksamheten bl. a. att besluta om plan för teaterns verksamhet under kommande spelar (generalplan), att anta och låta uppsätta nya musikverk samt att besluta om nyuppsättningar av tidigare framförda verk och om ändringar och förbättringar av dekorationer och kostymer till äldre verk,

25 vilka beräknas medföra högre kostnad än 5 000 kr. Avtal om gästspel skall också beslutas av styrelsen. Vad gäller personalärenden ankommer på styrelsen att anställa ekonomidirektör, förste kapellmästare, kapellmästare, regissörer, kormästare, balettmästare, sångsolister, premiärdansörer och premiärdansöser, stipendiater, kansli- och kontorspersonal, maskinmästare och förrådsförvaltare, att bestämma om personalens löne- och övriga anställningsvillkor och att entlediga vid teatern anställd personal. Frågor om semester och tjänstledighet för teaterchefen och om sammanhängande tjänstledighet under mer än tio dagar för övrig personal skall ock handläggas av styrelsen. Beträffande den ekonomiska förvaltningen åligger det styrelsen att fastställa teaterns inkomst- och utgiftsstat samt att före maj månads utgång hos chefen för ecklesiastikdepartementet göra anmälan om den uppgjorda inkomst- och utgiftsstaten samt att, därest anslag av allmänna medel under löpande spelar skulle visa sig otillräckligt för upprätthållande av teaterdriften, omedelbart anmäla detta till departementschefen. Styrelsen har vidare att fastställa biljett- och abonnemangspriser. Enligt det fastställda reglementet ankommer det jämväl på styrelsen att utfärda instruktioner för anställda befattningshavare och meddela allmänna bestämmelser rörande teatertjänsten och ordningen inom teatern. Styrelsen skall också utfärda bestämmelser angående den ekonomiska förvaltningen. Ärendena bereds och föredras i styrelsen av teaterchefen eller, därest styrelsen ifråga om ärenden av rent ekonomisk art så finner lämpligt, av ekonomidirektören. Teaterchefen åligger bl. a. att före april månads utgång förelägga styrelsen generalplan. Han äger anställa extra personal för kortare tid. Å teaterchefen ankommer jämväl att fastställa den dagliga spel- och repetitionsplanen. Han skall vidare i samråd med ekonomidirektören uppgöra förslag till teaterns inkomst- och utgiftsstat. Teaterchefen skall anmäla av honom fattade beslut i viktigare ärenden för styrelsen och i övrigt lämna denna upplysning angående teaterverksamheten och vad som sammanhänger därmed. Enligt reglementet skall för det fall att teaterchefen ej tillika är verkställande direktör de konstnärliga angelägenheterna handläggas av teaterchefen samt de ekonomiska och administrativa ärendena av verkställande direktören. I ärende, som ankommer på teaterchefens handläggning men som tillika är av ekonomisk innebörd, har teaterchefen att samråda med verkställande direktören. Uppkommer därvid meningsskiljaktighet skall ärendet hänskjutas till styrelsen för avgörande. Bolagets räkenskapsår sträcker sig fr. o. m. den 1 juli t. o. m. den 30 juni nästfoljande år. För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning utses tre revisorer och en suppleant. Två revisorer utses av Kungl. Maj:t. Den tredje revisorn och suppleanten utses å ordinarie bolagsstämma för tiden intill dess nästa ordinarie stämma hållits. Ett exemplar av revisionsberättelsen skall genom styrelsens försorg insändas till Kungl. Maj :t.

2G

Ledningen av verksamheten handhas av teaterchefen, ekonomidirektören och intendenten, vilka tillsammans utgör operalcdningen (direktionen). För teaterverksamhetens ordnande skall enligt reglementet vidare finnas ett repertoarråd och en repertoarkommitté. Repertoarrådet består av teaterchefen som ordförande, ekonomidirektören, förste kapellmästaren, ordinarie kapellmästare, regissörer och balettmästare samt kormästaren. Rådet förutsätts skola sammanträda på kallelse av teaterchefen minst två gånger i månaden under spelsäsongen. Det ankommer på repertoarrådet att före februari månads utgång till teaterchefen inkomma med ett av kostnadsberäkningar åtföljt förslag till generalplan samt att till teaterchefen avge förslag till spelplan för kortare eller längre tid av löpande spelar. Rådet förutsätts vidare skola behandla personalärenden, i det att rådet skall avge yttranden och förslag angående nyanställning, fortsatt engagemang och entledigande av personal tillhörande solist-, orkester-, balett- och körstaterna. Det åligger samtliga kapellmästare, regissörer och balettmästare att till repertoarrådet före december månads utgång inge förslag till de opera- och andra musikverk, som anses lämpliga att uppta på repertoaren för kommande spelar. Förslagen skall vara åtföljda av förslag till besättning av de större rollerna. Repertoarkommittén består av repertoarrådets medlemmar jämte maskinmästaren och de övriga befattningshavare, teaterchefen kan finna lämpligt tillkalla. Denna kommitté skall enligt reglementet sammanträda på kallelse av teaterchefen minst en gång varje vecka under spelsäsongen. Repertoarkommittén åligger att till teaterchefen avge förslag till planläggning av teaterns dagliga verksamhet såväl vad angår rollbesättningar som repetitionsarbetets ordnande. Den som vill vinna anställning vid KT som sångsolist eller som ordinarie medlem i orkestern eller i kören eller sökande till balettkåren, som inte genomgått teaterns balettskola, skall enligt bestämmelserna i det för KT gällande reglementet avlägga prov. Bedömare är i fråga om sångsolist repertoarrådets konstnärliga medlemmar och en av solistkåren utsedd representant. Är fråga om anställning inom orkestern eller i kören sker prov inför teaterchefen, förste kapellmästaren och de ordinarie kapellmästarna samt i förra fallet av orkestern utsedda representanter och, om teaterchefen finner det lämpligt, en av honom tillkallad särskild sakkunnig samt, när fråga är om medlem i kören, kormästaren och av kören utsedda representanter. De prov som sökande till balettkåren skall avlägga sker inför teaterchefen, förste kapellmästaren, balettmästarna, representant för premiärdansöserna och premiärdansörerna jämte en av balettkåren utsedd representant. I samtliga fall gäller, att bedömarna skall var för sig avge skriftligt yltrande angående sökandens lämplighet. Vid de överläggningar med operaledningen som förekommit under utredningsarbetet har upplysts följande. Den i reglementet förutsatta ordningen med både ett repertoarråd och en repertoarkommitté tillämpas numera inte-

27 Dessa båda organ har nämligen sammanslagits till ett, som kallas repertoarkommitté. I denna ingår operachefen, förste kapellmästaren, ordinarie kapellmästare, regissörer och balettmästare samt kormästare. Dessutom är ekonomidirektören och intendenten närvarande. Maskinmästaren kallas alltid till kommitténs sammanträden liksom vid behov även andra befattningshavare. Kommittén sammanträder en gång i veckan på kallelse av operachefen. Generalplan görs upp av operachefen efter förslag av repertoarkommittén. Någon expertis utanför KT anlitas inte. Generalplanen innebär, att man fastställer vissa stolpar för verksamheten under det kommande spelåret genom att bestämma vissa dagar för premiärer och abonnemangsföreställningar. Den abonnemangsserie om 15 föreställningar som finns vid KT förutsätter, att varje spelar skall ges 15 föreställningar av verk, som ej givits under de två närmast föregående spelåren. För tiden mellan de sålunda fastställda dagarna bör man ha viss frihet för att kunna ge sådana verk som kan befinnas lämpligt, varvid hänsyn bl. a. måste tas till tillgången på lämpliga artister, programmens popularitet, behovet att se över verk som tillhör standardrepertoaren o. s. v. Oförutsedda händelser såsom sjukdom etc. har gjort att fastställda generalplaner i viss utsträckning inte kunnat följas och en del verk, som inte kunnat uppföras, har då fått stå över till nästa spelar. Man kunde visserligen, åtminstone teoretiskt sett, även nu liksom man gjort tidigare göra upp en generalplan, som noga angav, när varje föreställning skulle ges. Under de senare åren hade man emellertid ansett det bättre att vid utarbetande av generalplan inte göra denna alltför fast utan i stället utforma den på sådant sätt, att den kan varieras i sina detaljer och därigenom möjliggöra, att värdet av en konstnärlig framgång kan utnyttjas. Det är inte möjligt att vid KT i detalj fastställa en spelplan för ett helt spelar. Så görs visserligen vid vissa utländska operascener t. ex. Operan i Hamburg men det förutsätter, att publikunderlaget för operaverksamheten är mycket stort och den förutsättningen finns inte för KT:s del. En viss ökning av antalet abonnerade föreställningar skulle underlätta planeringsarbetet, men det var också svårt att kunna göra några mera vittgående utfästelser beträffande sådana föreställningar, vilket i hög grad berodde på de med åren allt mer komplicerade och arbetstidsbegränsande bestämmelserna i löneavtalen. Slutligen har från operaledningens sida framhållits, att fråga om att anställa en personalchef eller personalkonsulent vid KT uppkommit, och att det säkerligen skulle vara av stort värde att få en sådan befattningshavare. Det hade emellertid saknats medel härför och frågan hade därför inte kunnat lösas. Operachefen och ekonomidirektören fick nu fullgöra de åligganden som vanligen ankom på en personalchef, i den mån övriga arbetsuppgifter tillät detta. Vid de överläggningar som utredningsmannen haft med företrädare för de olika personalorganisationerna vid KT har i olika avseenden och med angivande av exempel gjorts erinringar i anledning av den nu gällande organisationen för verksamheten vid teatern och mot det sätt varpå denna

28 handhas. I samband därmed har också önskemål uttalats om att ändringar i åtskilliga hänseenden måtte åvägabringas. I nu förevarande sammanhang bör — med utlämnande av detaljer, vilka knappast kan anses vara av värde för den bedömning varom här är fråga — redovisas följande huvudpunkter. I fråga om sammansättningen av bolagets styrelse har från en personalsammanslutnings sida uttalats önskemål om att i styrelsen möjligen borde ingå ledamöter, som hade sakkunskap rörande opera- och balettverksamhet. Från en annan sammanslutning har framhållits, att en eller flera representanter från några av de centrala personalorganisationerna borde beredas plats i styrelsen. Vad gäller repertoarrådet och repertoarkommittén har flertalet av företrädarna för sammanslutningar av den konstnärligt verksamma personalen riktat kritik mot dessas sammansättning och mot det sätt, varpå verksamheten där handhas. Samtliga har uttalat önskemål om att de olika grupperna av den inom KT verksamma konstnärliga personalen måtte få en representant i repertoarrådet och repertoarkommittén. Den planerande verksamheten, sådan den f. n. bedrivs vid KT, har också rönt kritik från personalens sida. Framförallt har därvid den åsikten kommit till uttryck, att planeringen saknar erforderlig fasthet, vilket är till men för repetitions- och annat förberedelsearbete. Samtliga företrädda grupper av den konstnärliga personalen har framhållit önskvärdheten av att man för verksamheten vid KT fick till stånd en ordning som innebar, att allmänna planer för två spelar i följd utarbetades, i varje fall internt inom teatern. En sådan planering skulle medföra många fördelar. Exempelvis skulle artisterna kunna planera för egna gästspel och på egen hand förbereda instudering av roller. Även ensemblerna skulle kunna planera förberedelsearbetet på längre sikt och man skulle därigenom i viss mån kunna undvika, att detta arbete, som ofta nu sker, måste bedrivas på övertid och med stora påfrestningar för de medverkande. En sådan långtidsplanering var också en förutsättning för att man skulle kunna till verksamheten knyta framstående gästartister, exempelvis dirigenter och koreografer, vilka oftast hade sina engagemang bestämda flera år i förväg. Inom den ram som sålunda fastställts för två spelar borde en generalplan utarbetas för varje spelar. Denna borde göras betydligt fastare än de generalplaner som f. n. utarbetades vid KT. Planen för nästkommande spelar borde föreligga färdig på våren och då delges samtliga personalgrupper. Intet hindrade emellertid, att den publicerades först i samband med att arbetet påbörjades under det spelar som planen avsåg. F r å n flertalet personalorganisationers sida har vidare understrukits, att det fanns ett stort behov av en särskild personalchef eller personalkonsulent vid KT, som borde lyda direkt under operachefen och till vilken personalen kunde vända sig i olika angelägenheter bl. a. av personlig art. Den nuvarande operachefen hade visserligen förklarat sig villig att ta emot befatt-

29 ningshavarna även om det gällde personliga angelägenheter, men personalen drog sig i regel för att besvära operachefen med sådana saker. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att från en personalgrupps sida framhållits önskvärdheten av att frågor om entledigande av befattningshavare i andra fall än efter egen ansökan eller i samband med pensionering prövades av en nämnd på samma sätt, som skedde vid antagande av befattningshavare. Enligt avtal den 14 december 1949, vilket förlängts senast den 31 december 1959, mellan teatrarnas riksförbund å ena samt Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet å andra sidan skall företagsnämnd finnas vid KT och övriga statsunderstödda teatrar. Företagsnämnden, som skall vara ett organ för information och samråd, har enligt avtalet till uppgift att upprätthålla fortlöpande samverkan mellan arbetsgivaren och de anställda för åstadkommande av bästa möjliga drift vid företaget. Den skall bereda de anställda insikt i verksamhetens ekonomiska och tekniska betingelser samt rörelsens resultat ävensom verka för de anställdas trygghet i anställningen samt för säkerhet, sundhet och trivsel i arbetet. Företagsnämnden skall slutligen också främja yrkesutbildning inom företaget samt i övrigt verka för goda drifts- och arbetsförhållanden vid företaget. Företagsnämnden vid KT omfattar företrädare för tjänstemän, sång- och balettsolister, hovkapell, kör, balett, teknisk personal och salongsvaktmästare. Ordförande utses av nämnden. Denna brukar sammanträda ungefär två gånger årligen, en gång på hösten och en gång på våren, samt därutöver vid behov. Såväl operaledningen som företrädare för de olika personalorganisationerna har vid samtal med utredningsmannen uppgivit, att företagsnämndsverksamheten vid KT hittills i stort sett endast avsett småsaker. Operaledningen har förklarat, att man tidigare försökt animera personalen till att väcka förslag till rationaliseringar och förbättringar men att några sådana inte framlades. Från personalens sida har som möjlig anledning till att verksamheten inom företagsnämnden hittills varit så litet givande angivits, att de olika personalgrupperna var på sitt håll inte var särskilt angelägna att diskutera sina problem med företagsledningen, när andra personalgrupper var närvarande. Konstnärlig verksamhet

Det närmaste ansvaret för det konstnärliga arbetet vid KT har operachefen. Hans närmaste medarbetare vid detta arbetes organisering är intendenten. Denne, som är chef för den s. k. scenens byrå, är föredragande i repertoarkommittén. Hans främsta arbetsuppgift är att planlägga repetitionsarbetet. Detta innebär att han skall ordna tid och plats för repetitioner, såväl enskilda som ensemblerepetitioner, samt tillse att berörd personal kallas. Repetitions- och tjänstgöringslistor för solisterna upprättas efter diskussion i repertoarkommittén för varje vecka och med ledning härav görs

upp en lista för varje dag. Dessa listor anslås på särskild plats. E n viktig detalj är att tillse, att inga kollisioner uppstår mellan de avtalsbestämmelser, som gäller för olika personalgrupper inom KT. Den andra huvuduppgiften som åvilar intendenten är att ansvara för att solistpersonal finns att tillgå för de olika föreställningarna. Han skall hålla ständig överblick över denna personal samt med utgångspunkt från vilka solister som finns tillgängliga vid skilda tider ange, vilka verk som är möjliga och lämpliga att ta upp. För den enskilda föreställningens del skall han tillse att reserv anskaffas, om en solist insjuknar eller av annan anledning inte kan uppträda. Inom scenens byrå upprättas särskild tjänstgöringslista och arbetsplan för den lyriska personalen samt övas kontroll över denna personals ledigheter på grund av sjukdom eller annan anledning. Vidare förs på byrån statistik över i vilken utsträckning samtlig konstnärlig personal, utom hovkapellet, medverkat i olika föreställningar. Detta anses vara av särskild betydelse för att bedöma det behov av repetitioner som erfordras vid planeringen av repertoaren och dessas omfattning. Intendenten har två medarbetare. Såväl intendenten som hans medarbetare är i personalstaten upptagna som tjänstemän. Medarbetarna är kollektivavtalsanställda och anslutna till Svenska teaterförbundet. Tjänstgöringsskyldigheten uppgår till 46 timmar i veckan. Övertidsersättning får uttagas först efter kl. 24.00. Ansvaret för den musikaliska delen av den konstnärliga verksamheten samt samordningen av den personal som sysslar härmed åvilar förste kapellmästaren. Denne har i denna sin egenskap högsta ledningen för hovkapellet samt därjämte överinseende över solisternas arbete samt kören och baletten. I övrigt åligger såväl förste kapellmästaren samt övriga vid KT anställda kapellmästare att ha inseendet över och ledningen av hela den musikaliska verksamheten vid såväl repetitioner som föreställningar och konserter beträffande musikverk, vilkas instuderande och anförande blivit dem anförtrodda samt att ordna och leda allt som tillhör inövningen av de särskilda sång- och instrumentalpartierna. Samtliga kapellmästare har att jämte regissören väcka förslag rörande verk, som kan vara ägnade att upptagas på repertoaren, att avgiva yttrande om sådana verk, ävensom att göra upp förslag till rollfördelning. Som biträde åt kapellmästarna i repetitionsarbetet finns anställda särskilda repetitörer. Anmärkas bör att kapellmästare, dock ej förste kapellmästaren, är skyldig att tjänstgöra som repetitör. Antalet kapellmästare 1 — förste kapellmästaren ej medräknad — och repetitörer uppgår till fyra respektive sex. De är samtliga anställda såsom tjänstemän och deras anställningsförhållanden regleras genom personliga kontrakt. Repetitörerna är anslutna till Svenska musikerförbundet. Deras arbetstid uppgår till 144 timmar för fyra veckor. Därefter äger de åtnjuta övertidsersättning. De kan emellertid, med hänsyn till sitt påfrestande arbete, inte utnyttjas i sådan omfattning, att övertid blir aktuell. Några av1

Personaluppgifterna hänför sig till ingången av spelåret 1960/61.

31 talsbestämmelser om när och h u r den bestämda tjänstgöringstiden skall uttas finns ej, utan tjänstgöringen sker helt enligt ledningens bestämmande. För kapellmästarna är inte stadgat några begränsningar i arbetstiden. Kormästaren är förman för kören och har att ansvara för körpersonalens undervisning och övning i sång samt för alla körstämmors behöriga inlärande. Han skall vara tillstädes vid repetitioner och föreställningar av verk, vari kören tjänstgör, samt anföra bakom scenen förekommande musik. Till hjälp i arbetet har kormästaren en biträdande kormästare. Regissören är chef för scenen. Det åligger honom att ha tillsyn över och leda den del av den artistiska verksamheten vid KT, som inte rör det rent musikaliska området, att iscensätta alla stycken, vilkas uppsättning inte överlämnas åt annan. Han skall också leda samtliga repetitioner utom de musikaliska av åt honom anförtrodda verk. Regissören har vidare att tillse, att de å teatern tjänstgörande fullgör sina skyldigheter, i vad dessa inte hör under kapellmästarnas bedömande, och skall vaka över ordningen på själva scenen och scenområdet. Det ankommer på regissören att jämte kapellmästarna väcka förslag rörande verk, som kan vara ägnade att upptagas på repertoaren, och att göra upp förslag till rollfördelning. Vid KT finns anställda tre regissörer. Dessa har ställning som tjänstemän och är organiserade i Svenska teaterförbundet. Särskilda regler om arbetstid gäller ej för dessa befattningshavare. Vid sidan av de fast anställda regissörerna engageras ibland gästregissörer. I nära samarbete med regissören arbetar inspicienten och sufflören. Den förre åligger att främja teatertjänstens och föreställningarnas ordentliga och ostörda gång, för vilket ändamål han skall vara tillstädes vid alla repetitioner och föreställningar. Han skall ta emot samt till teaterchefen och vederbörande souschefer genast inrapportera anmälningar om sjukdomsfall bland personalen och föra anteckningar om dessa sjukdomsfall. Han skall vidare, om någon tjänstgöringsskyldig inställer sig för sent till repetition eller föreställning eller eljest inom teatern gör sig skyldig till något sådant förfarande, som i reglementet är belagt med ansvar eller skadeersättningsskyldighet, göra anmälan därom hos teaterchefen. Inspicienten är under repetitionsarbetet underställd regissören. Under föreställningarna leder och ansvarar han för regin, d. v. s. allt som skall hända på scenen och som inte är av musikalisk natur. Sufflören åligger att sufflera vid repetitioner och föreställningar, för vilket ändamål han bör i god tid före tjänstgöringens början infinna sig på teatern. Vid KT finns anställda en inspicient och två sufflörer. Alla är anslutna till Svenska teaterförbundet och har ställning som tjänstemän. Antalet vid KT fast anställda sångsolister uppgår till 39, varav 22 manliga och 17 kvinnliga. Därjämte tjänstgör såsom solister fyra stipendiater, en manlig och tre kvinnliga. Denna personal är ansluten till Svenska teaterförbundet. Inga särskilda regler finns angående deras arbetsförhållanden. Hovkapellet består av 84 personer, därav fyra stipendiater. Musikerna är anslutna till Svenska musikerförbundet och deras anställningsförhållanden

regleras enligt kollektivavtal mellan förbundet och KT. Arbetstiden uppgår enligt avtalet till 34 timmar i veckan och till högst sex timmar dagligen. Efter överläggningar mellan musikerna och ledningen och under förutsättning att tillsägelse skett en dag i förväg må dock i särskilda undantagsfall uttas mer än sex timmar per dag. Avtalet med musikerna upptar inte några bestämmelser om s. k. veckovila, men sådan är ordnad i praktiken genom byten i stämmorna. Avtalet stadgar också att om kvällsföreställning ges, dagrepetition samma dag skall förläggas under tiden 10.00—15.30. Detta stadgande gäller dock ej för generalrepetition och förberedande generalrepetition. I övrigt sker arbetet efter kapellmästarens bestämmande. Tjänstgöringslista utfärdas i allmänhet för vecka. Biträde vid listans upprättande är den för kapellet utsedde ordningsmannen, som tillika vid behov kallar till tjänstgöring, för anteckningar om musikernas sjuk- och andra ledigheter m. m. I genomsnitt uttas f. n. en arbetstid av 28 timmar för vecka. Kören består av 59 personer, varav 26 manliga och 33 kvinnliga. Körpersonalen är ansluten till Svenska musikerförbundet och dess anställningsförhållanden regleras enligt avtal mellan förbundet och KT.. Arbetstiden är bestämd till högst 345 timmar per tvåmånadersperiod och till högst 200 timmar för månad, allt beräknat efter kalendermånad. Skulle arbete beordras utöver denna tid, utgår övertidsersättning per timme med 1/115 av månadslönen. Dagliga repetitionstiden skall äga rum mellan kl. 10 och 15 eller 11 och 16. Då kvällsrepetition eller föreställning på kvällen förekommer, skall dagrepetition sluta senast tre timmar före aftontjänstens början. Lördagar och helgdagsaftnar skall repetition sluta senast kl. 14.00. Dag då matiné ges, får repetition ej förekomma. Pauser i arbetet ordnas efter överenskommelse med respektive chefer. Under en repetition har man enligt praxis en kafferast om cirka 15 minuter, vilken räknas som arbetstid. Tjänstgöringslista för kören, vanligen för vecka, uppgörs av kormästaren, som därvid biträds av körinspicienten. Denne liksom ordningsmannen för hovkapellet kallar vid behov personal, antecknar sjuk- och andra ledigheter m. m. Av vid KT anställda tre balettmästare är en chef för baletten, en jämväl chef för balettelevskolan samt en tillika lärarinna i balettelevskolan. Balettmästare åligger att upprätthålla den äldre balettrepertoaren och att på anfordran av teaterchefen komponera eller arrangera och inöva nya baletter antingen till uppförande i sammanhang med operaverk och sångspel eller såsom fristående balettverk. Det åligger även balettmästare att, i den mån övriga arbeten det medger, hålla övningsskola med balettens sujetter. Baletten består -— betalda elever medräknade — av 75 personer, varav 28 manliga och 47 kvinnliga. Av dess manliga medlemmar är fem :orordnade som premiär- och två som sekonddansörer, vilket innebär att dä i huvudsak uppträder i solopartier. Motsvarande antal för den kvinnliga personalens del är fem respektive tre., Balettmästarna har anställning som tjänstemän. Balettpersonalen är organiserad i Svenska musikerförbunde.. Dess anställningsförhållanden överensstämmer, utom på ett par punkte:, med körpersonalens. Balettpersonalens repetitionstid är sålunda förlagd till ti-

33 den 10—15.30. Å lördag eller helgdagsafton skall balettens repetitioner avslutas senast kl. 13.00. Slutligen skall, därest aftonföreställning enbart utgörs av balett, de medverkandes repetitionsarbete sluta senast kl. 14.30. Vid de överläggningar som under utredningsarbetet förekommit med företrädare för personalorganisationerna vid KT har framkommit, att det f. n. brister i det samarbete som är en förutsättning för att det konstnärliga arbetet skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt. I huvudsak har i detta hänseende framhållits följande; även härvidlag anser utredningsmannen inte anledning förefinnas att lämna någon mer detaljerad skildring av förhållandena. Det är dåligt samarbete mellan operaledningen och de olika personalgrupperna. Vissa av de konstnärliga medarbetarna kan ej samarbeta med varandra, vilket leder till att repetitions- och förberedelsearbeten onödigtvis försvåras. Det borde ankomma på operachefen att i större utsträckning än vad hittills skett söka utjämna de meningsmotsättningar som föreligger och att, om så inte kunde ske, vidta erforderliga åtgärder för att få rättelse till stånd. Det skulle vidare vara i hög grad önskvärt om operachefen, i motsats till vad nu sker, kunde personligen övervaka det dagliga arbetet vid KT. Såsom en kännbar brist i den nuvarande verksamheten måste betecknas, att personalen inte i tillräcklig utsträckning och i god tid får informationer från opéraledningens sida, om vad som händer och beträffande vad som skall hända inom KT. Detta medförde att nyheterna ofta kom ryktesvägen. Vidare har påtalats, att de enskilda ledamöterna i operaledningen visserligen var tillgängliga för diskussion angående olika frågor men att det ofta inträffade, att intet blev åtgjort, ehuru man varit överens om att något borde göras. Anledningen härtill är, har det sagts, att »det är för många som håller i trådarna».

Teknisk verksamhet

För den sceniska framställningen erforderligt scenarbete, belysningsarbete, förfärdigande av dekorationer m. m. handhas av den tekniska avdelningen. Denna omfattar skrädderi och syateljé, perukmakeri, dekorationsateljé, attributavdelning, snickeriverkstad, dekorations- och scenmaskineriavdelning och belysningsavdelning. Skrädderi och syateljé sorterar direkt under regissören och är uppdelad på två sektioner, en för herrar och en för damer. Kostymchefen, tillika kostymförvaltaren, är chef för båda sektionerna och handhar den omedelbara ledningen av herrskrädderiet. Det åligger honom att ha tillsyn över och ansvara för samtliga teatern tillhörande kostymer och andra persedlar. Kostymchefen har vidare tillsynen över skrädderiverkstäderna och skall ombesörja anställande av erforderlig personal. Han skall jämväl anskaffa påklädare och påkläderskor samt fördela dessa till tjänstgöring i klädlogerna. I den mån nyanskaffnings- eller reparationsarbeten inom förråden påkallas skall förslag härom föreläggas teaterchefen. 3—610346

34 Till hjälp vid ledningen av arbetet finns, på kostymförrådet två förmän samt, på herrskrädderiet en verkmästare. Förmän och verkmästare är arbetande arbetsledare och har därjämte bl. a. till uppgift att sammanställa arbetstidsuppgifter. Antalet arbetare å förråd och skrädderi uppgår till två på vardera arbetsplatsen. Den närmaste ledningen av damateljén handhas av föreståndaren för koslymateljén för damer, som också har hand om tillskärningen. Å ateljén finns anställda en verkmästare med arbetsuppgifter motsvarande dem som åligger verkmästaren på herrskrädderiet och sex sömmerskor. Kostymchefen och föreståndaren för damateljén har ställning som tjänstemän. Personalen i övrigt är anställd enligt kollektivavtal mellan Svenska musikerförbundet och KT. Deras arbetstid uppgår till 45 timmar för vecka med daglig arbetstid mellan 8.00—17.00. En halvtimmes rast per dag skall utgå. Arbetsförhållandena överensstämmer med vad som vanligtvis gäller för industriarbetare. För förrådspersonalen gäller vissa särbestämmelser ifråga om arbetstidens uttagande. En av förrådsmännen är i tjänst under tiden 9.00—18.00 och den andre mellan kl. 10.00—15.00 samt på kvällen. Byte i tjänstgöringstiden sker varannan vecka. De till kostymavdelningen hörande påklädarna utgör extra personal och är anslutna till Svenska musikerförbundet. Deras arbetsförhållanden regleras enligt avtal, som bl. a. stadgar, att de skall infinna sig till tjänstgöringen timme före föreställnings början samt vara skjddiga att tjänstgöra t. o. m. en halv timme efter föreställningens slut. Perukmakeriet, som sorterar under regissören, har hand om tillverkning och iordningställande av peruker samt utför sminkning. Personalen där består av en föreståndare och två perukmakare, vilka samtliga har ställning såsom tjänstemän. För personalen på perukmakeriet gäller i viss mån särskilda arbetstidsbestämmelser med hänsyn till den arbetsanhopning, som förekommer i samband med premiärer. Därvid förekommande övertidsarbete kompenseras med ledigheter under lugnare perioder. Personalen är tillförsäkrad helledighet under två söndagar och fyra vardagar varje månad. De återstående avdelningarna för den tekniska verksamheten d. v. s. dekorationsateljén, attributavdelningen, snickeriverkstaden, dekorations- och scenmaskineriavdelningen samt belysningsavdelningen, är underställda regissören och dekoratören gemensamt. Den samordnande ledningen av arbetet åvilar den tekniske verkstadschefen (sceningenjören), som tillika är maskinmästare och dekorationsförvaltare. På honom ankommer att utöva närmaste ledningen av den scentekniska personalen samt tillsynen över teaterns scenmaskineri och dekorationer. Han har vidare att uppgöra dekorationsplaner samt att konstruera erforderliga scenanordningar. Verkstadschefen skall närvara vid dekorationsuppställningar, generalrepetitioner och föreställningar. Han ansvarar för samt skall hålla förteckning över samtliga dekorationer och till dekorationsväsendet hörande effekter och över allt som tillhör scenmaskineriet. Verkstadschefen skall vidare ha tillsyn över

35 teaterns belysnings-, ventilations- och värmeledningsanläggningar samt inom teatern befintliga ångpannor, pumpverk och hissar samt över teaterns snickeriverkstad. Han har att hos teaterchefen anmäla behov av nyanskaffning för honom underställda avdelningar samt har att, sedan beslut om sådant anskaffande fattats, verkställa besluten samt, om styrelsen inte annorlunda bestämmer, ombesörja inköp av för arbetet erforderliga materialier ävensom attestera inkommande räkningar på kostnader därför. Verkstadschefen är chef för personalen på nämnda avdelningar och skall därvid särskilt tillse, att de för de olika avdelningarna tillsatta verkmästarna eller förmännen fullgör sina åligganden. När det gäller fråga om att anställa erforderliga verkmästare, förmän och ordinarie arbetare skall verkstadschefen till teaterchefen avge förslag på den eller dem som anses böra ifrågakomma. Verkstadschefen äger att å teaterchefens vägnar träffa avtal med sådana arbetare, vilka anställs endast tillfälligtvis. Som biträde i sitt arbete och vid organiserandet därav har verkstadschefen två befattningshavare, vilka är anställda som tidkontrollanter. Dekorationsateljén förestås av en föreståndare, dekoratör, med ställning som tjänsteman. På honom ankommer att efter särskilt uppdrag av teaterchefen uppgöra skisser till nya eller ändringar av äldre dekorationer samt till teatern såsom dess egendom överlämna dessa skisser eller modeller. Dekorationschefen skall vidare uppgöra och till teaterchefen inge kostnadsförslag på beslutade ny- eller ommålningar av dekorationer samt, sedan kostnad sförslag prövats och antagits, verkställa arbetet. Honom åligger vidare att närvara vid alla dekorationsuppställningar, ävensom där så påfordras, vid repetitioner med dekorationer samt vid generalrepetitioner och första föreställningar av sådana stycken, i vilka ny- eller ommålade dekorationer förekommer. Personalen i övrigt å dekorationsateljén utgörs av fyra dekorationsmålare och en sömmerska. Attributavdelningen har hand om teaterns förråd av attribut, d. v. s. rekvisita av mindre omfång, såsom stolar, bord, glas, porslin, vapen o. s. v. Avdelningen förestås av en förinan, vilken bl. a. åligger att ha uppsikt över och förvalta teaterns förråd av attribut, samt tillse att dessa förråd väl vårdas och underhålls samt att föra noggrann inventarieförteckning över alla till attributförrådet hörande effekter. I den mån nyanskaffningar eller reparationsarbeten inom attributförråden bör ifrågakomma, skall förmannen inkomma med kostnadsförslag till teaterchefen. Om ej styrelsen annorlunda bestämmer, skall inköp av för arbetet erforderliga materialier göras av förmannen. Snickeriverkstaden ombesörjer allt snickeri inom KT såväl för den sceniska verksamheten som reparationsarbeten inom Operahuset. Arbetet på verkstaden leds av en föreståndare, som har att göra behövliga inköp, föra journal över personalens tjänstgöring samt upprätta avlöningslistor m. m. Antalet anställda snickare uppgår till fyra. Arbetsförhållandena för personalen å dekorationsateljén, attributavdelningen och snickeriverkstaden regleras enligt avtal mellan Svenska musi-

36 kerförbundet och KT samt överensstämmer med vad som vanligtvis gäller för industriarbetare. Arbetstiden utgör 45 timmar i veckan och pågår mellan kl. 8.00 och 17.00 med en därunder inlagd paus å 1/2 timme. Dekorations- och scenmaskineriavdelningen ombesörjer det tekniska arbetet på scenen. Under verkstadschefen handhas den närmaste ledningen av arbetet av tre scenverkmästare, två tidkontrollanter samt tio scenfö>rmän, vilka senare är arbetande arbetsledare. Antalet scenarbetare uppgår till 21, varjämte finns två reparatörer för förekommande reparationsarbeten på scenmaskineri, fond- och andra hissar m. m. Därjämte anlitas vid behov extra personal. Verkstadschefen, verkmästarna och tidkontrollanterna är anställda som tjänstemän och organiserade i Arbetsledarförbundet. För verkstadschefen finns inga regler om arbetstid. Verkmästarna och tidkontrollanterna h a r 45 timmars arbetsvecka och övertidsersättning för tid därutöver. Scenpersonalen i övrigt tillhör Svenska musikerförbundet. Deras arbetsförhållanden regleras enligt avtal mellan förbundet och KT. Arbetstiden utgör 45 timmar för vecka och personalen är tillförsäkrad en helledig dag per vecka. Personalen är i arbetshänseende uppdelad på tre grupper, ett dagskift, ett kvällsskift och en rörlig grupp. Den dagliga tjänstgöringen är för dagskiftets del förlagd till tiden mellan kl. 7.30 och 15.30 med en halvtimmes frukostrast. Arbetstiden för kvällsskiftet pågår mellan kl. 15.00 och 22.30, dock att under lördag och söndag teatern har rätt att utta 10—10,5 timmars daglig arbetstid av denna grupp. Personalen turas om att arbeta i dag- och kvällsskift. För den rörliga gruppen, som kan ha såväl dag- som kvällsarbete samma arbetsdag, gäller som allmän regel, att personalen skall åtnjuta middagsrast någon gång mellan kl. 14.00 och 20.00. Sön- och helgdagar, då matiné ges, kan rasten förläggas mellan kl. 12.00 och 20.00. Middagsrast skall uppgå till minst 2,5 timmar. Kan de nu nämnda bestämmelserna inte iakttagas, utgår särskild ersättning. Arbetet för den rörliga gruppen pågår, om kvällsarbete ej förekommer, mellan kl. 8.00 och 17.30 med en halvtimmes rast för frukost samt, om kvällsarbete skall förekomma, mellan kl. 8.00 och 14.00 och mellan kl. 16.30 och 22.30. Förekommer längre än tio timmars arbetstid någon dag, vilket enligt avtalsbestämmelserna kan ske, utgår övertidsersättning för den överskjutande tiden, oberoende om hela veckoarbetstiden uttas eller ej. Scenarbetare och extra personal, som inkallas till tjänstgöring, har rätt att få betalt för 2,5 timmars arbete, oavsett om denna tid uttas eller ej. Vidare får hans dagliga arbetstid, frånsett middagsrasten, endast avbrytas en gång. Uppehållet härvid skall uppgå till minst två timmar, annars betraktas avbrottet som arbetstid. För scenarbetare med kvällsarbete gäller, att han skall åtnjuta betald ledighet 1/2 timme antingen ,före föreställningen eller under första akten. För samtlig scenarbetarpersonal gäller, att den enligt praxis åtnjuter en särskild betald kafferast om cirka 15 minuter omkring kl. 13.00. Belysningsavdelningen, som svarar för belysningseffekterna på scenen samt för småreparationer och underhåll av belysningsnätet inom Operahu-

37 set, förestås av en belysningsmästare, som till hjälp vid ledningen av arbetet har två biträdande belysningsmästare och fem belysningsförmän. Antalet belysningsarbetare uppgår till fem man. Belysningsmästarna, som har ställning såsom tjänstemän, är organiserade i Arbetsledarförbundet och deras arbetstidsförhållanden är desamma som scenverkmästarnas. Belysningspersonalen i övrigt tillhör Svenska musikerförbundet. Arbetet är fördelat på två skift, ett dag- och ett kvällsskift. Det förra pågår under tiden kl. 8.00 —16.00 och det senare mellan kl. 15.30 och 23.00. I övrigt överensstämmer arbetsförhållandena med dem som gäller för scenpersonalen.

Administrativ verksamhet

Den administrativa verksamheten vid KT handhas av administrationsavdelningen, vars chef är ekonomidirektören. Denne har under teaterchefen den närmaste tillsynen över teaterns ekonomi samt är föredragande i ekonomiska ärenden och sekreterare i KT:s styrelse. Ekonomidirektören åligger att ha överinseende över att alla arbeten och inköp, vilka vederbörligen beslutats, behörigen verkställs. Han skall vidare tillse, att teaterns samtliga inkomster och utgifter sammanförs i fullständiga räkenskaper och skall avge månadsrapporter till styrelsen. Det ankommer vidare på ekonomidirektören att upprätta kontrakt samt kontrasignera dessa och andra handlingar i ärenden, som beror på hans handläggning. Ekonomidirektören deltar i repertoarrådets och repertoarkommitténs sammanträden samt företräder tillsammans med teaterchefen KT vid löneförhandlingar. Vidare granskar och uppgör han i förekommande fall kontraktsförslag för den vid teatern anställda personalen. Han för också förhandlingar rörande gästspel samt upprättar förslag till kontrakt i samband härmed. Ekonomidirektören handhar därjämte förvaltningen av vissa fastigheter, vilka ingår i en fond, vars avkastning KT får åtnjuta. Ekonomidirektörens närmaste biträde är kassören. Denne sköter självständigt bokföringen samt uppgör förslag till bokslut. Han är chef för kassakontoret samt svarar för kassarörelsen. Bokföringen sköts manuellt. Kassakontoret handhar löneutbetalningen för samtliga anställda utom för den scentekniska personalen. Lönerna till denna personalgrupp uträknas och utbetalas av det tekniska kontoret. Löneutbetalningen sker över postgiro utom beträffande den tekniska personalen som erhåller avlöning i form av check. Personalen i övrigt på administrationsavdelningcn utgörs av en presskommissarie, fem kanslitjänstemän och tre kanslivaktmästare Presskommissarien har hand om teaterns reklam och public relationverksamhet. Bland presskommissariens arbetsuppgifter kan nämnas att med biträde av annonsbyrå omhänderha KT:s annonsering. Han skall vidare förse såväl huvudstads- som landsortspress med notis- och bildmaterial. Han ordnar och leder själv vissa presskonferenser och pressmottagningar samt håller överhuvudtaget kontakt mellan KT och pressen. Även kontakten

38 mellan KT och allmänheten sker i stor utsträckning genom presskommissarien. Han är också ansvarig för den reklam som sker på annat sätt än genom pressen t. ex. genom affischering, utsändande av folders och annat reklamtryck. I hans åligganden ingår redigeringen av KT:s program samt tillsynen över bildarkivet. Slutligen kan nämnas att presskommissariens uppgifter också innefattar viss ackvisitionsverksamhet främst i form av kontakter med skolor och bildningsorganisationer. Av de fem kanslitjänstemännen är en huvudsakligen sysselsatt som sekreterare åt teaterchefen och ekonomidirektören. En har hand om kontrollen av biljettförsäljningen såväl inom som utom KT, gör upp recettlistor samt biträder ekonomidirektören vid förvaltningen av de tidigare nämnda fondfastigheterna. En tjänsteman är huvudsakligen avdelad för att sköta teaterns intressekontor samt löneuträkningar för annan personal än den scentekniska. En tjänsteman är chef för garderobsvakterna och tillika ordningsman i hovkapellet. Därjämte finns å kansliet ett biträde för löpande skrivgöromål. Under kansliavdelningen sorterar ytterligare ett antal tjänstemän, som inte är direkt anknutna till själva administrationen, nämligen portieren, som bl. a. har till uppgift att hjälpa publiken vid biljettköp och föreställningar. Vidare kan nämnas bibliotekarien, som sköter musikbiblioteket. Till hjälp härmed har han två biträden, benämnda orkestervaktmästare Fyra biljettförsäljerskor är anställda. Bland nu ifrågavarande tjänstemän ingår också en fotograf. För operafastighetens skötsel finns anställda två maskinister och ;vå eldare. Eldarna arbetar i skift mellan kl. 6.00 och 24.00. Slutligen ingår i KT:s personal också en vaktmästare, som tjänstgör vid sceningången, nio städerskor och en föreståndare för dessa samt i genomsnitt 25 garderobiärer och 15 biljettmottagare. Den nu nämnda personalen är ansluten till Svenska musikerförbundet och dess arbetsförhållanden regleras enligt kollektivavtal. Balettelevskolan

Inom KT finnes alltsedan dess verksamhet började en särskild skola lör utbildning av balettdansörer och -dansöser. Skolan benämns Kungl. teaterns balettelevskola. Någon särskild budget finns ej för skolan utan kostnaderna för denna ingår i KT:s stat. För skolan, som omfattar tre klasser l—III, finns en av KT:s styrelse fastställd arbetsordning, upptagande de arbe suppgifter som skall genomgås i varje klass. Skolans lärarpersonal utgörs av två lärare i balett och en lärare i musik. Elevantalet är ungefär 70, till större delen flickor. Undervisningen är avgiftsfri och omfattar nio år, normalt med tre år i varje av de tre klasserna. Elevskolans skolår är detsamma som det vanliga skolåret. Antalel lektionstimmar utgör fem per vecka för åisklasserna 1—7 samt sex timmar för de två sista årsklasserna. Jämsides med undervisningen brukar eleverna för att få scenvana framträda i olikt upp-

39 gifter i de verk som ges på KT. Vid framträdanden erhåller eleverna tjänstgöringspengar. Äldre och mera erfarna elever kan erhålla ställning som betalda elever varvid de, förutom tjänstgöringspengar vid framträdanden, åtnjuter viss avlöning per månad. Intagning av elever till skolan sker efter ansökan. Den vanliga åldern för inträde är 8 år, d. v. s. sedan den obligatoriska skolgången börjat. Samtliga elever prövas varje år inför en särskild nämnd, vilken avgör om eleverna skall få fortsätta utbildningen eller ej. I nämnden ingår operachefen, balettchefen, balettlärarna vid skolan samt representanter för premiärerna och balettkåren. En liknande prövning sker också för de elever vilka efter slutad skolgång vill vinna inträde i balettkåren. Dansmuseet

Inom KT finns sedan början av 1950-talet inrättat ett museum rörande danskonsten, det s. k. dansmuseet. Teatern erhöll 1950 av en enskild person såsom gåva dennes samlingar rörande balettkonstens utövande. Som villkor för gåvan uppställdes att samlingarna skulle utställas permanent. Till samlingarnas underhåll och vård skänkte samme person några år senare, 1956, ett belopp av 50 000 kr., vilka avsatts till en fond vars avkastning används för ändamålet i fråga. Museet är inrymt i Operahuset en trappa ned från vestibulen. Samlingarna omfattar 700 nummer och utgörs av dräkter, dansmasker m. m. huvudsakligen från Siam, Kina och ostindiska övärlden. Därjämte finns en rikhaltig samling från Svenska balettens gästspel i Europa och Amerika under åren 1920—1925. Museet är öppet några t i m m a r varje dag och tillträde dit är kostnadsfritt. Museet förestås av en deltidsanställd intendent. Ersättningen till denne bestrids ur nyssnämnda fond. Personalen i övrigt utgörs av en av KT:s vaktmästare, vilken är avdelad att även tjänstgöra vid museet, när detta är öppet. Ordningsföreskrifter m. m.

Det senaste av Kungl. Maj:t den 30 juni 1953 utfärdade reglementet för KT upptar i olikhet mot det tidigare reglementet, utfärdat den 23 april 1926, inte bestämmelser om olika befattningshavares åligganden u t a n förutsätter, att KT:s styrelse skall utfärda särskild instruktion för de anställda. Sådan instruktion är, enligt uppgift, under utarbetande. I avvaktan på att detta arbete slutförs gäller i praktiken, förutom vad som stadgas i personliga kontrakt och i kollektivavtal, i huvudsak bestämmelserna i 1926 års reglemente. Dessa innefattar allmänna bestämmelser och ansvarsbestämmelser. I de förra stadgas bl. a. att beslut och meddelanden, särskilt sådana som rör hela personalen, delges genom anslag. Vid teatern anställd skall dagligen göra sig underrättad om kungjorda beslut; meddelanden, som kungjorts före kl. 14.00, anses ha kommit den anställde till del samma dag. Ändring i arbetsplan, som föranleder tjänstgöring samma eller påföljande dag

ändringen kungjorts, delges genom särskild kallelse. Den som ej är anträffbar för kallelse skall hos scenens byrå efterhöra om ändring vidtagits. Den anställde är skyldig att anmäla sjukdom och annan bortovaro. Detaljbestämmelser om vad som skall iakttagas finns utfärdade i särskild promemoria. För permission och tillstånd att vistas utanför huvudstadsområdet krävs ansökan enligt fastställt formulär. För engagemang under ferier gäller, att sådant inte är tillåtet med mindre styrelsen för KT lämnat medgivande härtill. Under spelsäsongen må medlem av sångsolist-, orkester-, balett- och körstaterna inte utan teaterchefens tillstånd offentligt uppträda utom teatern annat än i tjänsten. Ej heller må sådan befattningshavare utan teaterchefens tillstånd medverka vid dramatisk, musikalisk, deklamatorisk eller plastisk tillställning, som återges medelst tekniska hjälpmedel av vad slag det vara må. Beträffande den anställdes skyldigheter i övrigt gentemot KT och verksamheten där kan nämnas en föreskrift om att han bör väl vårda sig om KT:s anseende och därför varken inom eller utom teatern fälla förklenande omdömen om KT, dess verksamhet, ledning eller anställda. Anställd får endast efter överenskommelse med teaterledningen i intervjuer eller eljest uttala sig om teaterns arbetsplan, anställningsförhållanden och övriga inre angelägenheter. Ansvarsbestämmelserna upptar föreskrifter om plikt, tillsägelse eller varning, suspension, avsked, skadestånd m. m. Plikt utdöms av teaterchefen vid förseelse mot reglemente, ordningsföreskrifter, instruktioner, avtal eller kontrakt. Plikt utgår med belopp från två till och med femtio procent av en månads avlöning, exklusive tjänstgöringspengar. Tillsägelse eller varning kan tilldelas, bl. a. om anställd upprepar förseelse för vilken han tidigare pliktfällts. Sådan tillsägelse eller varning tilldelas av teaterchefen efter förhör, vid vilket protokoll skall föras. Åtnöjs ej den felande med beslutet, äger han rätt att hänskjuta ärendet til styrelsens prövning. Uppstår fråga om suspension eller avsked, äger han påkalla nytt förhör inför styrelsen. Anställd kan suspenderas, om han trots erhållen varning ånyo bryter mot de föreskrifter som finns i reglemente och ordningsföreskrifter eller eljest i vederbörlig ordning meddelats. Under suspensionstid utgår ingen lön. Anställd kan avskedas, därest han tiots erhållna bestraffningar framhärdar i gensträvighet mot de föreskrifter som anges i reglemente och ordningsföreskrift. Beslut om avsked går omedelbart i verkställighet. Beslut om suspension och avsked meddelas a^ KT:s styrelse. Skadestånd kan utdömas, bl. a. om anställd genom försummelse eller oaktsamhet vållar att föreställning måste inställas, programändring vdtagas eller arbetsplanen rubbas så att extra kostnad uppstår för teatern. Där skadeståndet eller plikt och skadestånd tillhopa uppgår till högre belopp än en månadslön skall det bestämmas av styrelsen, eljest av teaterchefen. Plikt och ersättningsbelopp skall betalas genom innehållning ur cen fe-

41 ländes avlöning. Plikt tillfaller den felandes kårkassa, om sådan finns, i annat fall teatern. Skadestånd tillfaller teatern. Mottagande av meddelande om förseelse, som kan beläggas med plikt eller skadestånd, skall skriftligen kvitteras. Inläggs ej protest inför teaterchefen inom sex dagar anses förseelsen vara erkänd. Vid de överläggningar som under utredningsarbetet förekommit med företrädare för personalorganisationerna har framhållits följande. De för tjänstgöringen gällande föreskrifterna var i mångt och mycket föråldrade och oklara. Personalen var i stor utsträckning inte tillräckligt informerad om vilka föreskrifter som gällde. Ävenså hade det brustit i samarbetet mellan ledningen och personalens representanter, då det gällt att utforma sådana föreskrifter. De bötesbelopp som kunde utdömas enligt ordningsföreskrifterna var orimligt höga och översteg väsentligt de belopp som stadgades i andra avtal för liknande verksamhet. I några fall hade också ett med hänsyn till förseelsens beskaffenhet alltför högt bötesbelopp ålagts. I åtminstone något fall hade emellertid beslutet ändrats och bötesbeloppet nedsatts. Dramatiska

teatern

Företagsform, styrelse, ledning m. m.

DT:s firma är Kungl. dramatiska teaterns aktiebolag. Föremålet för bolagets verksamhet skall enligt den för bolaget från och med den 3 april 1950 gällande bolagsordningen vara att bedriva teaterverksamhet, ordnad enligt av Kungl. Maj :t genom utfärdat reglemente eller annorledes givna bestämmelser. Aktiekapitalet skall utgöra minst 200 000 kr. och högst 600 000 kr. Aktiernas antal uppgår till 200 med ett nominellt värde av 1 000 kr. per aktie. Enligt aktieboken är de fördelade på 52 olika innehavare. Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, skall bestå av fem ledamöter, därav Kungl. Maj :t utser tre för en tid av högst tre år och av dessa en till ordförande och en till vice ordförande. De två övriga styrelseledamöterna väljs årligen på ordinarie bolagsstämma för tiden intill nästa ordinarie stämma. Styrelsen är beslutför, om minst tre och av dem minst två av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna är närvarande vid sammanträdet. Förhållandet mellan teatern — bolaget och staten regleras genom ett särskilt kontrakt som utlöper den 30 juni 1968. Enligt kontraktets bestämmelser tillfaller alla dekorationer, kostymer och övriga rekvisita av vad slag det vara må, som under kontraktstiden anskaffas, staten utan att ersättning utgår. Kungl. Maj:t har den 27 januari 1922 utfärdat reglemente för DT. Teaterns uppgift enligt reglementet är att genom vidmakthållande av en god skådespelarensemble och repertoar främja svensk dramatisk konst. Dess verksamhet bedrivs i en för ändamålet särskilt uppförd byggnad, som ägs av staten, samt på en annexscen.

42 Förvaltningen och ledningen av DT handhas av teaterns styrelse, som är identisk med styrelsen för aktiebolaget. Dess verkställande direktör, som tillika är teaterns chef, utövar i samråd med styrelsen högsta ledningen och handhar förvaltningen av teatern. Styrelsen äger emellertid beslutanderätt vad gäller teaterns inkomst- och utgiftsstat samt fastställande av biljettpris. På styrelsen ankommer vidare att besluta om anställande av skådespelare, om de sammanlagda avlöningsförmånerna överstiger 6 000 kr. för år. Därjämte skall styrelsen besluta när fråga är att anställa kamrerare, regissörer, sceninspektör och kansliets tjänstepersonal, föreståndare för teaterns elevskola och litterär rådgivare. Styrelsen har vidare att besluta om uppsättning av nytt eller förnyelse av gammalt teaterstycke, om kostnaderna i någotdera fallet beräknas överstiga 5 000 kr., och beträffande inköp av dramatiskt verk, därest garantisumman överstiger 2 000 kr. samt angående avtal om gästspel. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden eller teaterchefen minst en gång varje månad under speltermin. Ärendena föredras i styrelsen av teaterchefen, som jämväl skall för styrelsen anmäla de beslut i viktigare ärenden, som av honom fattats efter näst föregående styrelsesammanträde. Enligt det mellan staten och bolaget gällande kontraktet skall teaterns räkenskaper och förvaltning för varje spelar granskas av två revisorer, därav en utses av Kungl. Maj :t och den andre väljs å bolagsstämma. Ett exemplar av revisionsberättelsen skall genom bolagets försorg insändas till Kungl. Maj :t. Ledningen av arbetet vid teatern handhas av teaterchefen, f. n. med biträde av en administrativ direktör, en kamrerare, förste och andre regissörer, sceninspektör och litterär rådgivare. Konstnärlig verksamhet

Teaterchefen har att årligen före maj månads utgång underställa styrelsen förslag till stat för det kommande spelåret, ävensom spelplan för ce tre första veckorna av det nästfoljande spelåret och förberedelsevis uppgjord plan för teaterns arbete under hela det nya spelåret. Det åligger vidare teaterchefen att, efter samråd med förste regissörerna, under varje vecka uppgöra repetitions- och spelplan för följande veckt med angivande av klockslag för varje repetition och föreställning. Vid uppförande av spelplan skall teaterchefen samråda med en repertoarnämnd, jestående av teaterns litteräre rådgivare, förste regissörerna och två av skådespelarpersonalen utsedda representanter. Teaterchefens närmaste medarbetare i den konstnärliga verksamhelen är den litteräre rådgivaren samt förste och andre regissörerna. Förste rejissör skall ha tillsyn över den artistiska verksamheten samt på scenen uppsätta de dramatiska verk, som anförtros honom. Antalet förste regissörer, vilka samtliga har anställning som tjänstemän, uppgår till fem. Också and'-e re-

43 gissör har tjänstemans ställning. För närvarande är de fyra till antalet, av vilka tre tjänstgör som inspicienter och en som sceninspektör. Antalet skådespelare vid DT utgjorde spelåret 1959/60 46 fast anställda, varav 24 manliga och 22 kvinnliga, samt extra anställda. Teknisk verksamhet

Ansvaret för scenorganisationen åvilar sceninspektören. Denne har att tillse och förvalta alla till scenen hörande förråd. I den mån han finner nyanskaffnings- och reparationsarbeten erforderliga för scenens del eller sådana arbeten eljest ifrågakommer, skall han upprätta och till teaterchefen inkomma med kostnadsförslag. I hans arbetsåligganden ingår vidare att föra erforderliga tjänstgöringsjournaler, att utskriva fastställd övnings- och spelplan samt att anslå dessa jämte däri beslutade ändringar och i sistnämnda fall jämväl ombesörja erforderliga kallelser, överhuvudtaget ankommer det på sceninspektören att biträda vid inspektion och kontroll rörande det scentekniska arbetet ävensom över kostym- och rekvisita-avdelningarna. För det scentekniska arbetet finns skrädderi- och syateljé, perukmakeri, dekorationsateljé, attributavdelning, snickeriverkstad, tapetseraravdelning, scenmaskineriavdelning och belysningsavdelning. Skrädderi- och syateljén, som består av ett herrskrädderi och ett damskrädderi, leds av en föreståndare, som till sitt förfogande har två verkmästare, en för vardera skrädderiet, fyra fast anställda och en extra skräddare samt fem fast anställda och en extra sömmerska. Perukmakeriet sysselsätter föreståndare samt fyra fasta och två extra frisörer. Dekorationsateljéns personal består av föreståndare samt sex fasta och en å två extra dekorationsmålare. Attributavdelningen har följande personal, nämligen föreståndare, biträdande föreståndare, sju fast anställda och åtta extra arbetare. Å snickeriverkstaden finns anställda föreståndare samt sju fast och en extra anställda snickare. Tapetseraravdelningens personal utgörs av föreståndare j ä m t e en arbetare. Scenmaskineriavdelningen, som ombesörjer arbetet på scenen med kulissbyten m. m., leds av en maskinmästare, tillika teknisk chef, som till hjälp härvidlag har tre verkmästare och två förmän. Antalet scenarbetare uppgår till tio fast anställda och sexton extra arbetare. På belysningsavdelningen är anställda en belysningsmästare, två biträdande belysningsmästare, åtta fast anställda och elva extra arbetare. Av de befattningshavare vilka sysslar med det scentekniska arbetet har, förutom sceninspektören, följande anställning som tjänstemän, nämligen maskinmästaren, belysningsmästaren, föreståndarna, verkmästarna, dekorationsmålarna samt de fast anställda frisörerna. I övrigt har den till detta arbete knutna personalen anställning enligt kollektivavtal.

44 Förutom den nu nämnda personalen finns vid DT anställda sju biljettkassörskor. Personalen för tillsyn och skötsel av värmeanläggning och annan teknisk utrustning i teaterbyggnaden utgörs av en brandmästare och fyra eldare. Städerskepersonalen uppgår till 12 a 15 städerskor. Slutligen finns vid teatern också anställda en portier, två övervaktmästare, 19 garderobiärer och 12 dörrvaktmästare, varav sex på halvtid. De nu lämnade uppgifterna om garderobs- och vaktmästarpersonalen avser utsålda hus. Vid beräknad minskad publiktillströmning reduceras denna personal. Ledningen av nu ifrågavarande personalgrupper handhas av en särskild föreståndare. Den nu nämnda personalen är anställd enligt kollektivavtal utom brandmästaren, biljettkassörskorna och föreståndaren, vilka har ställning som tjänstemän. Administrativ verksamhet

DT:s administrativa avdelning leds under teaterchefen av en administrativ direktör, som tillika tjänstgör som förste regissör och chef för elevskolan. I den administrative direktörens åligganden ingår bl. a. att förestå teaterns kansli samt att med förste regissören, tekniske chefen och avdelningscheferna förbereda, samordna och övervaka det löpande arbetet. Han har vidare att upprätta och bevaka kontrakt, att föra personalförteckning samt att utarbeta och för styrelsen föredraga teaterns inkomst- och utgiftsstat. Administrative direktörens närmaste man är kamreraren. Han har hand om bokföringen och kassarörelsen vid DT; bl. a. skall han för teaterchefen årligen framlägga förslag till teaterns inkomst- och utgiftsstat, kontrollera biljettförsäljningen samt verkställa löneutbetalningar. Det åligger honom vidare att granska och avge yttrande över av förste regissörerna eller sceninspektören upprättade kostnadsförslag för nyanskaffningar, reparationer o. d. På kamreraren ankommer vidare att registrera och förvara samt omhänderha utlåningen av samtliga till teaterns bibliotek och arkiv hörande handlingar. I hans arbetsuppgifter ingår också att utöva uppsikt oci föra anteckningar över de förråd och effekter som ej hör till scenen. Han har vidare att föra förteckningar över de vid teatern anställda och att fcra erforderlig statistik. Bokföringen sker med maskin. Löneutbetalningarna verkställs medelst kontanter. Annonsering och övrig reklam för DT:s verksamhet omhänderhas av en särskild presskommissarie, som tillika är teaterchefens sekreterare.

Riksteatern RT är en ideell förening, uppbyggd på ett antal lokala föreningar f.n. 76, vilka samtidigt verkar som teaterns publikorganisation. Teaterns högda beslutande organ, representantförsamlingen, har den 21 januari 193^ fast-

45 ställt stadgar för RT. Vidare har Kungl. Maj:t den 21 mars 1947 fastställt reglemente för teatern. RT:s centrala organ är representantförsamlingen, vilken vartannat år samlas till kongress, samt styrelsen för teatern, benämnd centralstyrelsen. Representantförsamlingen består av ombud för de anslutna föreningarna. Centralstyrelsen består av högst åtta ledamöter, varav ordföranden samt två representanter för folkbildningsorganisationerna utses av Kungl. Maj :t. övriga fem ledamöter jämte fem suppleanter för dessa utses av representantförsamlingen. Centralstyrelsen utser inom sig ett arbetsutskott samt inom eller utom sig verkställande direktör och kassaförvaltare. Verkställande direktören skall vara RT:s chef. Lokalorganisationernas teaterföreställningar arrangeras genom centralstyrelsen. För att tillgodose behovet av föreställningar har styrelsen till sitt förfogande en central organisation i Stockholm. Denna organisation är uppdelad i en kameral avdelning, en avdelning för teaterproduktionen, en turnéuppläggningsavdelning samt en press- och informationsavdelning. Ledningen och ansvaret under centralstyrelsen för samtliga avdelningars verksamhet har teaterchefen eller verkställande direktören. Den omedelbara ledningen av kamerala avdelningen har kamrern. Dennes huvuduppgifter är att övervaka bokföringen och att göra upp bokslut för centralorganisationen. Vidare skall h a n genomgå de olika lokalavdelningarnas bokslut och se till, att dessa är uppgjorda efter samma grunder. Kamrern sköter eller granskar också alla inköp för RT och dess turnéer. För skötseln av kassarörelsen finns en kassör. Dennes främsta uppgifter är att svara för fakturering samt alla in- och utbetalningar. Det mest betungande arbetet härvidlag är uträkningen och utbetalningen av löner. Samtliga löner, även till skådespelare och andra deltagare i teaterturnéer, utbetalas centralt. Bland kassörens arbetsåligganden ingår också att granska rapporterna från turnéerna. För varje föreställning insänds till centralkansliet en preliminär och en definitiv rapport innehållande uppgift om recetter, publikantal, publikens fördelning på medlemmar och andra, medverkande i föreställningen, ledigheter bland personalen m. m. RT:s teaterproduktion handhas av produktionsavdelningen, vars närmaste ledare är teaterchefen. Till hjälp i sitt arbete härvidlag har teaterchefen en medarbetare. Uppläggningen av de turnéer RT distribuerar, ombesörjs närmast av turnéuppläggningsavdelningen. Denna avdelning handhar förutom planläggningsarbetet med turnéerna även förhandlingarna med lokalavdelningarna om gager m. m. samt gör i det sammanhanget upp förslag till kontrakt beträffande föreställningarna med lokalavdelningarna. Avdelningen gör också upp statistiken rörande de olika turnéerna. Press- och informationsavdelningen har hand om RT:s reklam samt upplysnings- och annan verksamhet av public relationnatur. RT har inga egna repetitionslokaler utan hyr in sig på teatrar och andra

lokaler, t. ex. Ideon, Appolonia, KFUK, Medborgarhuset, olika ungdomsgårdar m. fl. i Stockholm. RT har egna förråd av kostymer, kulisser, belysningsmaterial samt ljudapparatur. Vissa andra inhemska

teaterföretag

Vid sidan av DT finns i Stockholm ytterligare en statsunderstödd dramatisk teater, Stockholms stadsteater. Teatern som under andra hälften av 1950-talet förmedlat teater i Stockholm fick fr. o. m. spelåret 1960/61 en egen scen i Folkets hus. Teaterns firma är Stockholms stadsteater aktiebolag. Enligt bolagsordningen har bolaget till föremål för sin verksamhet att driva teaterrörelse och därmed förenlig verksamhet. Teaterverksamheten bedrivs dels å ovannämnda scen dels å scener i Stockholms förorter. Aktiekapitalet utgör lägst 50 000 och högst 150 000 kr. Aktie lyder å 100 kr. Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, består av sju ledamöter och sju suppleanter, vilka väljs årligen å ordinarie bolagsstämma för tiden intill dess nästa ordinarie stämma hållits. På motsvarande sätt och för samma tid utses två revisorer jämte suppleanter för dem. Ändring av bolagsordningen må ske endast med Stockholms stadsfullmäktiges godkännande. I Göteborg handhas den lyriska teaterverksamheten av Aktiebolaget Göteborgs lyriska teater, vanligen kallad Stora teatern. Bolagets verksamhet h a r pågått sedan 1859. Aktiekapitalet utgör lägst 70 000 och högst 210 000 kr. samt uppgår f. n. till 80 000 kr. Aktie lyder å 100 kr. Bolagets styrelse, som har sitt säte i Göteborg, består av fem ledamöter med tre suppleanter. Så länge Göteborgs stad lämnar bidrag till bolaget, äger stadsfullmäktige i staden utse en ledamot och en suppleant i styrelsen. För den årliga granskningen av bolagets verksamhet utses två revisorer jämte två suppleanter. En revisor jämte suppleant må under nyssnämnda förutsättning utses av stadsfullmäktige. Verksamhets- och revisionsberättelser skall årligen avges till fullmäktige. I anledning av sistnämnda berättelse äger fullmäktige fatta de beslut, vartill de kan finna sig befogade. Den statsunderstödda dramatiska verksamheten i Göteborg drivs av Göteborgs stadsteater och av Folkteatern. Den förstnämnda teatern, vars verksamhet pågått sedan 1918, är organiserad som aktiebolag. Bolagets firma är Aktiebolaget Göteborgs teater. Enligt den för bolaget gällande ordningen har detta till ändamål att driva teaterrörelse och idka annan därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet uppgår till minst 25 000 och högst 75 000 kr. samt utgör f. n. 28 000 kr. Styrelsen, som har sitt säte i Göteborg, består av sju ledamöter med lika många suppleanter. Så länge från Göteborgs stad utgår hyresbidrag eller annat anslag till bolaget, äger stadsfullmäktige utse två ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse samt skall styrelsen vara skyldig att hos stadsfullmäktige avge redogörelse för verksamheten under förflutet spelar. För utseende av revisorer och suppleanter gäller samma regler som för Stora teatern. Ändring av bolagsordningen skall godkännas

47 av stadsfullmäktige i Göteborg under förutsättning att bolaget åtnjuter bidrag av staden. Folkteatern, som bedriver sin verksamhet i Folkets hus i Göteborg, har tillkommit under senare år. Teatern är organiserad som ekonomisk förening med firmanamnet Folkteatern i Göteborg, ek. för. Enligt stadgarna har föreningen till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva teaterverksamhet, ävensom att bereda medlemmarna möjligheter till rabatt å biljetter till Folkteatern. Sålunda skall de medlemmar, som inte deltar i verksamheten såsom aktiva aktörer eller funktionärer i teaterverksamheten i övrigt, vara berättigade att erhålla biljetter till föreställningar å teatern till nedsatt pris. Vidare skall föreningen i m å n av möjlighet verka för att höja intresset för teaterverksamheten. Styrelsen har sitt säte i Göteborg och skall bestå av lägst sju och högst nio ledamöter.med högst fyra suppleanter. Av dessa skall Göteborgs stadsfullmäktige, för tid, varunder föreningen åtnjuter ekonomiskt bidrag av Göteborgs stad, äga att utse en ledamot och en suppleant. Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall granskas av två revisorer. För envar av revisorerna skall finnas en suppleant. En revisor jämte suppleant för denne utses därutöver av Göteborgs stadsfullmäktige, för tid varunder föreningen åtnjuter bidrag från staden. Medlemskap i föreningen beviljas av styrelsen. Till medlem må antagas såväl enskild fysisk person som juridisk person, vilken anses k u n n a bidraga till förverkligandet av föreningens ändamål. Medlem skall deltaga i föreningen med minst en och högst 25 insatser. Medlemsavgifterna skall tillföras en förnyelse- och dispositionsfond, som ej må tagas i anspråk förrän dess kapital uppgår till 300 000 kr. Fondens medel må ändock disponeras för teaterns och föreningens verksamhet under förutsättning att föreningens ekonomiska läge är sådant, att verksamheten allvarligt äventyras och medel inte kan anskaffas på annat sätt. Föreningskapitalet utgör f. n. omkring 64 000 kr. Teaterverksamheten i Malmö drivs av Föreningen Malmö stadsteater u.p. a. Enligt de för föreningen gällande stadgarna skall denna ha till ändamål att stödja och främja teaterverksamhet av god konstnärlig art, främst genom att med eget av föreningen anställt, stående teatersällskap huvudsakligen i Malmö driva dylik verksamhet och att i samband därmed idka annan därmed förenlig verksamhet, tillåten för ekonomisk förening. Av föreningens årsvinst skall minst en tiondel avsättas till en reservfond. Då fonden uppgår till 25 000 kr., behöver vidare avsättning ej äga rum. Föreningskapitalet utgör f. n. omkring 1 000 kr. Föreningens angelägenheter handhas av en styrelse, bestående av fem personer jämte fem för dem utsedda suppleanter, utsedda för ett år i sänder. Styrelsen har sitt säte i Malmö. Stadsfullmäktige i Malmö äger utse samtliga ledamöter och suppleanter i föreningens styrelse. Begagnar sig fullmäktige ej av denna rätt, utses styrelseledamöter och suppleanter av föreningen på ordinarie sammanträde.

48 För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall utses tre revisorer jämte tre suppleanter för dem. För utseende av revisorer och suppleanter för dessa gäller samma regler som för styrelsen. Ändring i eller tillägg till stadgarna må ej ske utan samtycke av stadsfullmäktige i Malmö. I Norrköping och Linköping handhas den fasta statsunderstödda teaterverksamheten av Stadsteatern Norrköping-Linköping, kretsteater för Östergötland, förening u. p. a. Föreningen, som startade sin verksamhet 1947, har enligt stadgarna till ändamål att medelst en fast ensemble och eljest driva konstnärlig teaterverksamhet, huvudsakligen i Norrköping och Linköping. Medlemsavgiften utgör lägst 50 kr. Andelskapitalet uppgår f. n. till ungefär 25 000 kr. Av årsvinsten skall minst tio procent avsättas till reservfond intill dess denna uppgår till 10 000 kr. Föreningens styrelse, som har sitt säte i Norrköping, består av elva ledamöter, varav stadsfullmäktige i Norrköping och Linköping utser vardera två. Återstående sju utses av föreningssammanträde därvid skall iakttas, att av de sålunda av föreningssammanträde valda styrelseledamöterna minst tre är bosatta i vardera Norrköping och Linköping. Styrelseledamöterna utses årligen för tiden från ett ordinarie föreningssammanträde till nästa ordinarie föreningssammanträde. Personliga suppleanter utses på motsvarande sätt. Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall granskas av tre revisorer, utsedda för tiden från ordinarie föreningssammanträde till nästa. Av revisorerna utses en av stadsfullmäktige i Norrköping, en av stadsfullmäktige i Linköping och en å ordinarie föreningssammanträde. För varje revisor utses i enahanda ordning en suppleant. Stadsteatern i Hälsingborg är likaledes organiserad såsom ekonomisk förening, Föreningen Hälsingborgs stadsteater u. p. a., och utgör enligt stadgarna en sammanslutning av personer, som är intresserade för uppehållande av teaterverksamhet i Hälsingborg och närgränsande orter. Föreningens ändamål är att genom ekonomiskt samarbete och understöd möjliggöra teaterverksamhet i Hälsingborg och närgränsande orter så ekonomiskt fördelaktigt som möjligt. Medlemsavgiften utgör lägst tio kr. Andelskapitalet utgör f. n. cirka 28 000 kr. Av årsvinsten skall minst tio procent avsättas till en reservfond. Föreningens styrelse, som har sitt säte i Hälsingborg, består av tolv för ett år valda ledamöter, av vilka Hälsingborgs stads stadsfullmäktige äger utse tre och Hälsingborgs stads teaterstyrelse en. Föreningen väljer å ordinarie årsstämma de övriga. För samma tid utses av föreningen å ordinarie årsstämma sex styrelsesuppleanter. Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skall granskas av tre revisorer. Av revisorerna utses två å föreningssammanträde och den tredje av stadsfullmäktige i Hälsingborg. Den fasta teaterverksamheten i Uppsala och Gävle bedrivs av Aktiebolaget Uppsala stadsteater. Bolaget har enligt bolagsordningen till föremål för

49 sin verksamhet att medelst en fast ensemble och eljest bedriva konstnärlig teaterrörelse huvudsakligen i Uppsala. Dess syfte är att genom den vinst, som kan uppstå å rörelsen, befrämja en kulturellt högtstående teater- och konsertverksamhet. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 50 000 kr. och högst 150 000 kr. samt uppgår f. n. till 55 000 kr. Aktie skall lyda å 1 000 kr. Aktierna skall icke medföra rätt till utdelning. Vid upplösning av bolaget må aktieägare endast erhålla det tillskjutna nominella kapitalet, med avdrag av tidigare kapitalåterbetalning. Överskottet skall helt användas till ändamål, för vars befrämjande bolaget bildats. Bolagets styrelse har sitt säte i Uppsala och består av nio ledamöter jämte två suppleanter. Av ledamöterna utses två jämte båda suppleanterna av stadsfullmäktige i Uppsala. För granskning av verksamheten utses årligen två revisorer och två suppleanter för dem.

Utredningen Inledning

Innan utredningen går närmare in på sådana med verksamheten vid KT sammanhängande spörsmål, som är av betydelse för bedömande av vilken företagsform och organisation som är den lämpligaste, må framhållas några allmänna synpunkter som är ägnade att inverka på bedömandet. Drivande av teaterverksamhet måste liksom all annan företagsamhet ske med beaktande av de arbetsmarknadsmässiga och andra förutsättningar, som vid varje tid föreligger. Härvidlag har en utveckling skett på detta område — kanske mer påtaglig än på de flesta andra arbetsområden inom vårt samhälle — vilken medfört, att förhållandena nu till dags är väsentligt olika mot dem som gällde för några decennier sedan. Numera måste således vid verksamhet av förevarande slag, på ett helt annat sätt än tidigare synes ha varit fallet, hänsyn tas till olika bestämmelser om arbetstidsbegränsning och andra sociala förmåner, som enligt den i samhället rådande uppfattningen bör tillkomma arbetstagare av skilda slag. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen för anställningsvillkoren för den till KT k n u t n a personalen framgår gäller i angivna hänseenden ett mycket stort antal bestämmelser av skiftande slag för olika personalgrupper. I detta sammanhang vill utredningsmannen framhålla, att det framstår såsom mycket angeläget att genom förhandlingar mellan parterna söka få till stånd en samordning av de olikartade bestämmelser som nu gäller, bl. a. rörande arbetstid. Ett annat förhållande av betydelse är de ändrade betingelser för arbetsledning, som numera allmänt uppställs och som i högre grad än tidigare förutsätter ett förtroendefullt samarbete mellan arbetsledning och arbetstagare. Den utveckling som sålunda skett har givetvis medfört, att mycket större anspråk nu ställs på att verksamheten organiseras och planeras på ett lämpligt sätt än som tidigare var fallet. 4—610346

50 En annan synpunkt, som också är värd att beaktas i sammanhanget, är de alltmer ökade anspråk på hög konstnärlig kvalitet på föreställningarna som under de senaste decennierna framkommit — en utveckling som i inte ringa mån är att tillskriva det förhållandet, att den musikintresserade allmänheten genom en fortgående förbättrad återgivning av opera- och andra musikverk genom radio och grammofon gjorts förtrogen med fulllödiga framföranden. Även televisionen har säkerligen sin betydelse härvidlag och denna kan antas komma att öka i samma mån som televisionen får bättre möjligheter och ökad utbredning. Vad under utredningsarbetet inhämtats har väl givit utredningsmannen den uppfattningen, att de för ledningen av verksamheten vid KT ansvariga sökt att genom åtgärder av olika slag bemästra de svårigheter i fråga om organisation och planering som betingats av de ändrade förutsättningarna för verksamhetens bedrivande. Det verkar emellertid som om man därvidlag begränsat sig till nödtvungna ändringar och i görligaste mån sökt bibehålla den hittillsvarande ordningen. Man synes däremot inte ha ägnat frågan den allsidiga uppmärksamhet, som varit påkallad, och som synes böra ha föranlett en ingående undersökning av hela organisationen. Utredningsmannen har även bibragts den uppfattningen, att det vid KT under de senaste åren bedrivits ett synnerligen ambitiöst och mycket energiskt arbete i syfte att få till stånd en höjning av den konstnärliga kvaliteten på föreställningarna. Det synes emellertid som om från den konstnärliga ledningens sida nämnda syfte, vilket i och för sig är värt stor uppskattning, så helt fått dominera verksamheten, att andra i sammanhanget beaktansvärda intressen såsom behörig hänsyn till personalens arbetsförhållanden och annat liknande alltför mycket fått träda i bakgrunden. De allmänna synpunkter som här anförts bör enligt utredningsmannens mening föranleda till att frågan om hur den högsta ledningen för verksamheten vid KT lämpligen bör vara ordnad upptas till prövning. Närmast bör i sådant hänseende undersökas om den nuvarande ordningen, att teaterchefen har ansvaret för såväl den konstnärliga ledningen som för den administrativa och ekonomiska verksamheten, bör bibehållas eller om inte en uppdelning av dessa arbetsuppgifter bör ske på olika befattningshavare. Samordning av KT, DT och RT

Enligt direktiven skall övervägas möjligheterna till ett närmare samarbete mellan KT och DT samt RT i fråga om administration och ekonomisk förvaltning ävensom till en samordning av den tekniska verksamheten vid de tre företagen. Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen är RT organisatoriskt uppbyggd på ett med hänsyn till verksamhetens art helt annat sätt än KT och DT. För sin verksamhet har RT en förhållandevis liten central administrativ organisation. Enligt utredningsmannens mening torde föga vara att vinna på att söka sammanföra denr.a or-

51 ganisation med KT:s eller DT:s eller ett för verksamheten vid sistnämnda båda teatrar gemensamt företag. Vad gäller en samordning av den tekniska verksamheten vid RT med den som bedrivs vid KT och DT synes en samordning i viss utsträckning kunna ske i den formen, att RT i första hand anlitar de vid KT och DT befintliga verkstäderna för utförande av de för RT erforderliga arbetena. Det bör nämligen vara angeläget, att dessa verkstäder utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt utan att förfång uppstår för verksamheten vid det företag, för vilket verkstaden närmast är avsedd. En samordning på angivet sätt kan i varje fall i viss grad medverka till att sysselsättningen vid dessa verkstäder blir jämn. För de arbeten som utförs för RT:s räkning bör utgå ersättning beräknad till självkostnadspris. Samordning av KT och DT

Enligt direktiven för utredningen bör frågan om ett samgående mellan KT och DT helt förutsättningslöst upptas till prövning. Inledningsvis må erinras om att frågan om ett sammanförande av verksamheten vid KT och DT tidigare övervägts vid olika tillfällen. 1929 års statsrevisorer väckte således tanken på ett sammanförande av de båda företagen under en och samma styrelse och förvaltning med bibehållande av deras lokala och konstnärliga självständighet. I 1931 års utredning uttalades, att gemensamma verkstäder för möbler, kostymer och rekvisita borde k u n n a leda till att nyanskaffningsbehovet minskades och att befintliga förråd kom att utnyttjas på ett mera ekonomiskt sätt. Förslag framlades därför om att samtliga förråd vid DT skulle sammanslås med de vid KT befintliga och ställas under en gemensam föreståndare. Vidare skulle tillverkning och nyanskaffning av föremål till avdelningarna ske genom föreståndaren. Nationalscenernas skrädderi och möbelverkstäder skulle alltså bilda en enhet under samma ledning. 1933 års utredning — vilken enligt direktiven hade att pröva, huruvida och på vad sätt en ekonomisk och administrativ gemenskap och samverkan mellan de båda nationalscenerna lämpligen kunde åvägabringas — inskränkte sig vad gällde frågan om konstnärlig samverkan till att framhålla, att ett samarbete naturligtvis ur rent konstnärlig synpunkt var önskvärt. Samtidigt underströks emellertid att risk förefanns för att ett sådant samarbete kunde visa sig förlustbringande för DT. I fråga om sammanslagning av de tekniska avdelningarna — kostym-, möbel-, attribut- och dekorationsavdelningarna — anförde 1933 års utredning, att de sakkunniga genom inhämtade upplysningar från fackmän styrkts i sin övertygelse, att under dåvarande förhållanden ingen ekonomisk fördel stod att vinna genom en sammanslagning av verkstäderna på de båda nation alscenerna. Visst samarbete borde emellertid etableras mellan verkstäderna. I direktiven för de sakkunniga, som år 1937 tillkallades för att utreda och avge förslag angående verksamheten vid DT, uppdrogs åt dessa att undersöka huruvida inte en centralisering av verksamheten vid denna teater och KT kunde vara att förorda. I direktiven angavs — delvis i anslutning till det förslag som väckts av 1929 års statsrevisorer — att vid

52 undersökningen borde beaktas, huruvida ett sammanförande av KT och DT under en och samma styrelse och förvaltning borde ske med bibehållande av deras lokala och konstnärliga självständighet. Vidare ifrågasattes om inte åtskilligt skulle vara att vinna ur ekonomisk synpunkt genom gemensamhet helt eller delvis i fråga om vissa arbetsuppgifter. Härvidlag nämndes kansli, förråd av olika slag, inköp, affischering och annonsering. Såsom riktlinjer angavs vidare, att undersökningen borde inriktas på att åstadkomma en enhetlig planläggning av arbetet och en centraliserad skötsel av arbetet. I direktiven framhölls slutligen, att en förändring av angivet slag förutsatte, att de dåvarande teaterbolagen upplöstes och ersattes av ett nytt företag i aktiebolagets eller annan lämplig form. De sakkunniga förklarade sig inte kunna förorda en så radikal sammanslagning av KT och DT som att verksamheten skulle koncentreras till Operahuset genom att lyrisk och dramatisk konst skulle omväxlande spelas där. Därvid framhölls, att en sammanslagning av denna omfattning kunde antas bli ekonomiskt ofördelaktig och jämväl medföra högst avsevärda olägenheter för den opera- och teaterintresserade allmänheten. Vidare angavs, att operabyggnaden saknade de lokalutrymmen som erfordrades för en verksamhet av den storleksordning som följde ined en sammanslagning. Jämväl hänvisades till att erfarenheterna av för musikaliska verk och talpjäser gemensamma scener från utlandet gav vid handen, att en sådan anordning ej var tillfredsställande. 1937 års sakkunniga fann — såsom i direktiven för nu förevarande utredning anmärkts — att en omläggning av KT:s och DT:s förvaltning efter de i direktiven för de sakkunniga angivna riktlinjerna borde vidtas. Enligt de sakkunnigas mening medförde det förhållandet, att den med statsmedel bekostade sceniska verksamheten i huvudstaden bedrevs på två av varandra oberoende företag, att förvaltningen av verksamheten blev tung och opraktisk samt försvårade möjligheten till samarbete mellan de båda teatrarna. Ävenså föranledde uppdelningen onödiga kostnader. Ett sammanförande som innebar, att KT och DT erhöll en och samma ledning, gemensamt kansli samt gemensamma verkstäder och ateljéer måste medföra betydande årliga besparingar, vilka av de sakkunniga beräknades till 75 000 kr. av dåvarande totala kostnader å tillhopa i runt tal 334 000 kr. Av besparingen angavs större delen eller omkring 43 000 kr. belöpa på minskade kanslikostnader. De sakkunniga uttalade sig för att de båda teaterbolagen i samband med omorganisationen skulle upplösas genom likvidation och att deras verksamhet skulle övertagas av ett enda, nytt rättssubjekt. I detta sammanhang må jämväl hänvisas till den förut i detta avsnitt av betänkandet lämnade redogörelsen för utländska förhållanden 1 , varav framgår att i utlandet i inte ringa omfattning förekommer, att lyrisk och dramatisk verksamhet bedrivs under gemensam ekonomisk ledning. Såsom av framställningen i ett senare avsnitt av detta betänkande 2 kommer att närmare framgå har under det senaste decenniet på det konstnärliga 1 2

S. 22 ff. S. 93 ff.

53 planet förekommit samarbete mellan KT och DT i mycket ringa omfattning. Sålunda har under denna tidsperiod allenast tre verk framförts på KT under medverkan av DT. Av de uppgifter som under utredningsarbetet inhämtats angående verksamheten vid de båda teaterföretagen har vidare framgått, att något samarbete dem emellan inte förekommer vare sig i fråga om administrativ eller teknisk verksamhet eller beträffande reklam och publicity. Ett samgående mellan KT och DT kan givetvis genomföras mer eller mindre fullständigt — det kan således avse såväl den konstnärliga verksamheten som den tekniska verksamheten och den ekonomiska förvaltningen eller några av dessa grenar. Vad först angår ett samgående i fråga om den konstnärliga verksamheten synes f. n. anledning saknas att förorda en sådan ordning för så vitt denna skulle innebära, att verksamheten skulle koncentreras till en och samma byggnad. En sådan ordning skulle för båda de berörda teaterföretagens del med nödvändighet medföra en väsentlig begränsning i deras möjligheter att på ett allsidigt sätt fullgöra de konstnärliga uppgifter som ankommer på dem och därmed leda till att såväl den lyriska som den dramatiska verksamheten utarmades till förfång för kulturlivet. Det kan också göras gällande, att en sådan sammanslagning av verksamhetsgrenarna med hänsyn till att dessa var för sig är förenade med höga fasta kostnader och att den angivna ordningen måste medföra ett väsentligt lägre antal föreställningar och därmed avsevärt lägre recettinkomster inte kan förväntas komma att kräva mindre bidrag av allmänna medel än vad f. n. är fallet. Även om alltså anledning saknas att förorda ett så fullständigt samgående mellan KT och DT, som nyss antytts, kan ifrågasättas, om skäl inte förefinns att låta samordningen få den formen, att den konstnärliga ledningen görs gemensam för de båda teaterföretagen. Ej heller en sådan anordning synes emellertid vara att förorda. Den konstnärliga verksamheten vid de båda teaterföretagen är nämligen så olikartad och såväl den lyriska verksamheten som den dramatiska så omfattande, att det inte kan antagas vara möjligt att en och samme person skall kunna överblicka och behärska båda dessa verksamhetsgrenar i alla dess former. Härtill kommer att de arbetsuppgifter, som ankommer på den konstnärlige ledaren vid såväl KT som DT, är så mångskiftande och arbetskrävande, att det måste anses uteslutet,, att en och samme person skulle kunna utföra båda dessa uppgifter, om det konstnärliga resultatet skall k u n n a bli gott. Med hänsyn till nu anförda synpunkter synes anledning inte föreligga att förorda ett samgående mellan KT och DT på det konstnärliga planet. Däremot framstår det såsom önskvärt, att de båda företagen i större utsträckning än som hittills varit fallet samarbetar i konstnärligt avseende, både vad gäller framförandet av lämpliga verk och i fråga om utbyte av artister, där så kan anses lämpligt, exempelvis för talroller på operascenen. Beträffande ett samgående mellan KT och DT i vad avser den tekniska verksamheten vid de båda företagen och den administrativa och ekonomiska förvaltningen av dessa kan framhållas följande. Även i dessa hänseenden kan

54 gemensamheten göras mer eller mindre fullständig. Den kan sålunda omfatta enbart den tekniska verksamheten eller den administrativa och ekonomiska förvaltningen eller båda dessa grenar och den kan inom varje gren avse olika verksamheter exempelvis allenast vissa arbetsuppgifter eller samtliga. Jämväl i andra hänseenden kan en sammanslagning göras mer eller mindre långtgående såsom i fråga om gemensamma arbetslokaler eller enbart i form av gemensam ledning och personal men med skilda arbetsplatser. Till belysning av frågan må inledningsvis framhållas några allmänna synpunkter. Framförande av opera-, balett- och operettverk kräver en mycket omfattande teknisk verksamhet för att åstadkomma de dekorativa och andra effekter på iscensättningens område som omramar de artistiska prestationerna. Detsamma gäller också för dramatiska verk. Ökade krav i angivna avseenden från publikens sida — delvis föranledda av de större möjligheter som filmen kan erbjuda — har föranlett, att den tekniska delen av verksamheten kommit att få allt större betydelse. Det tekniska arbete som erfordras för teaterdriften är, som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen 1 , av vitt skilda slag och kräver bl. a. till följd härav ganska stor personal. Behovet av personal och särskilt scenpersonal växlar emellertid mycket från tid till annan beroende på att olika verk förutsätter mer eller mindre omfattande sceniska anordningar. Det kan förutses, att personalbehovet för framtiden k a n komma att öka allt eftersom förkortningar av arbetstiden genomförs. För att motverka denna utveckling och i görligaste mån därigenom uppkommande kostnadsökningar framstår det såsom synnerligen angeläget att genom rationaliseringsåtgärder söka vidta åtgärder i arbetsbesparande syfte. Sist anförda synpunkter äger även i lika mån tillämpning vad gäller den ekonomiska förvaltningen. Ävenså bör, när det gäller andra verksamhetsgrenar som är gemensamma för de båda teaterföretagen, exempelvis reklam och publicity beaktas, om inte en samordning av dessa kan innebära fördelar, som kan komma båda företagen till godo främst i form av ökad verksamhet till samma eller lägre kostnader än dem som sådan verksamhet f. n. betingar. Vad härefter först angår frågan om en samordning av den tekniska verksamheten vid KT och DT medför givetvis det förhållandet, att verksamheten vid de båda företagen i framtiden liksom hittills förutsätts skola komma att bedrivas vid flera scener att för scenarbetet erforderlig personal mås.e finnas vid samtliga de scener, där föreställningar ges. Med hänsyn till alt personalbehovet växlar i så hög grad som är fallet kan det dock antas, att en gemensam stab av scenteknisk personal för de båda företagen skulle i u n n a underlätta strävandena att på ett rationellt sätt k u n n a få arbetsuppgifterna utförda. När det gäller det Verkstadstekniska arbetet kan ifrågasattes, om inte för de båda företagen gemensamma verkstäder för skrädderi-, snickeri-, tapetseri- och måleriarbeten skulle innebära en mera rationell ordning än den som f. n. finns med verkstäder på båda teatrarna. Till stöd för en sådan organisation kan främst åberopas, att vissa besparingar i fråga om lokalut1

S. 33 ff o. 43 ff.

55 rymmen — vad gäller snickeri- och målarverkstäder mycket betydande —• skulle kunna göras. Vad under utredningsarbetet inhämtats vid besök på dessa verkstäder och på annat sätt ger dock stöd för antagande, att en ordning med gemensamma verkstäder för de båda företagen inte skulle vara rationell ur arbetsteknisk synpunkt. Det kan nämligen förutses, att en sammanslagning av verkstäderna, vilka då skulle komma att förläggas några till KT och andra till DT, skulle föranleda, särskilt vad gäller kulisser, omfattande och tidskrävande och därmed också dyrbara transporter. Ävenså skulle inte obetydlig tidsspillan och merarbete uppkomma, i synnerhet för artistpersonalen, därest verkstäderna gjordes gemensamma. Vad under utredningsarbetet förekommit ger fog för påståendet, att den ur arbetsteknisk och andra synpunkter bästa anordningen synes vara, att den tekniska verksamhet av nu förevarande art som erfordras för teaterdriften lokalmässigt bedrivs i så nära anslutning till scenen som möjligt. Om alltså enligt det anförda några fördelar inte står att vinna genom gemensamma arbetslokaler för dessa verksamhetsgrenar, synes däremot sådana kunna ernås genom att verksamheten samordnas på så sätt, att den däri sysselsatta personalen görs gemensam för de båda teaterföretagen. Härigenom ernås ökade möjligheter i förhållande till vad nu är fallet att genomföra en rationell organisation av arbetet — en uppgift som framstår såsom särskilt angelägen med tanke på att såsom förut framhållits arbetskraftsbehovet växlar i mycket hög grad från tid till annan. Det kan vidare antas, att tillskapandet av större enheter k a n erbjuda bättre möjligheter i fråga om arbetsfördelning och specialisering. I fråga om möjligheterna att samordna förvaltningen av de båda teatrarnas kostymförråd k a n nämnas, att KT och DT var för sig har ett mycket rikhaltigt sådant. Särskilt är detta fallet med KT. Detta förråd har under de senaste åren ombyggts på ett, såvitt vid besök kunnat konstateras, mycket rationellt sätt. Vid de överläggningar som under utredningsarbetet förekommit har framkommit, att föga torde vara att vinna på att sammanföra dessa till ett gemensamt förråd. Vad förut beträffande gemensamma verkstäder sagts om olägenheter i form av ökade transporter och onödig tidsspillan gäller även här i viss mån. Däremot synes det berättigat att i detta sammanhang erinra om önskvärdheten av ett samarbete mellan de båda företagen, när det gäller att tillhandagå varandra med lån av dräkter och kostymer och andra utensilier. Det borde nämligen framstå såsom angeläget för vardera teatern att innan nyanskaffning sker undersöka, huruvida inte det erforderliga kan skaffas i form av lån från det andra företaget. Vidare synes hinder inte böra möta mot att den personal som anlitas för med kostymförråden sammanhängande uppgifter är gemensam för KT och DT. Utredningsmannen vill för sin del under hänvisning till det förut anförda förorda, att en samordning av den tekniska verksamheten vid KT och DT sker i den form som i det föregående angivits, nämligen att den tekniska personalen görs gemensam för de båda företagen. En sådan ordning bör för-

56 anleda till att en gemensam chef utses för samtlig teknisk personal vid de båda företagen. En sådan nyordning skulle för KT:s del bl. a. medföra, att regissörerna befriades från det chefsskap som de f. n. har beträffande viss del av den tekniska personalen. Vid vardera teatern bör också finnas en platschef för det tekniska arbetet, som har att svara för arbetets behöriga gång. Det bör emellertid framhållas, att en väsentlig förutsättning för att en sådan anordning skall medföra mera påtagliga kostnadsbesparingar är, att verksamheten vid de båda teaterföretagen planläggs under tillbörligt hänsynstagande till produktivitetsförhållanden, som hänför sig till den tekniska verksamheten. Vad härefter angår frågan om en gemensam administration för KT och DT framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, 1 att till denna gren av verksamheten hörande arbetsuppgifter, som avser den ekonomiska förvaltningen, är i stort sett av enahanda slag vid de båda teaterföretagen. För en sammanslagning av den ekonomiska förvaltningen talar i allt väsentligt samma skäl som i det föregående framhållits beträffande den tekniska verksamheten, vilket i detta fall innebär, att ökade möjligheter bereds för användning av modern kontorsutrustning och därmed bättre förutsättningar för rationaliseringsåtgärder. Ävenså synes fördelar både i fråga om effektivitet och kostnadsbesparingar stå att vinna genom att samordna de båda teatrarnas biljettförsäljning. Härvid synes i främsta rummet böra uppmärksammas, om inte ett för de båda teatrarna gemensamt biljettförsäljningsställe borde inrättas med goda möjligheter att effektuera telefonbeställningar. Vidare bör beaktas förefintliga möjligheter att tillhandahålla biljetter till de båda företagen på försäljningsställen, gemensamma för dem båda, i förorter och andra närliggande områden. Vad angår den del av den administrativa verksamheten som innefattar arbetsuppgifter, som direkt sammanhänger med den konstnärliga verksamheten d. v. s. planering av det dagliga arbetet för den konstnärliga personalen, måste denna givetvis organiseras och ledas av den konstnärliga ledningen vid vardera teatern. Någon samordning av ledningen för dessa arbetsuppgifter torde inte kunna ifrågakomma. När det gäller reklam- och publicityverksamhet och andra publikstimulerande åtgärder är — såsom kommer att närmare framgå av ett senare avsnitt av detta betänkande 2 — det i hög grad påkallat, att ökade ansträngningar i dessa avseenden görs för KT:s del. Det kan förutsättas, att de åtgärder som i sådant hänseende kommer att föreslås i allt väsentligt kan vinna tillämpning även när det gäller att stimulera allmänhetens intresse för besök på DT. En samordning av denna verksamhet framstår därför såsom önskvärd och kan — rätt bedriven — säkerligen bli av värde för båda företagen. I samband med att frågan om en samordning mellan KT och DT behandlas uppkommer också spörsmålet, om vilken företagsform som bör väljas 1 2

S. 37 f o. 44. S. 224 ff.

57 för verksamhetens bedrivande. Den verksamhet som drivs av de båda företagen får i förevarande avseende anses så likartad, att samma bedömningsgrunder kan tillämpas för dem båda. Frågan om den lämpligaste organisationsformen har — såsom i direktiven för nu förevarande utredning och i detta betänkande tidigare anmärkts 1 — förut behandlats vid åtskilliga tillfällen. 1933 års teaterutredning ansåg sålunda det inte böra förekomma att förvandla teaterföretagen till statsinstitutioner och angav ekonomisk förening och stiftelse såsom tänkbara former för verksamhetens bedrivande vid sidan av aktiebolagsformen, därest teatrarna fortfarande skulle vara halvstatliga företag. Beträffande föreningsformen ansåg denna utredning, att en sådan organisationsform inte medförde några fördelar utöver bolagsformen samt framhöll, att den förutsatte tecknande av andelar av enskilda personer, vilket torde vara svårt att åstadkomma. En omorganisation till stiftelse skulle enligt de sakkunniga visserligen kunna medföra vissa fördelar. Teatrarna skulle erhålla en friare ställning gentemot staten och möjlighet kunde skapas att intressera utomstående institutioner, exempelvis stadsfullmäktige och Musikaliska akademien för teatrarnas skötsel. Teatrarnas ekonomi skulle, om verksamheten bedrevs av en stiftelse, visserligen ej erhålla samma offentlighet som följde med en verksamhet i aktiebolagsform, men 1933 års utredning förutsatte, att allmänhetens intresse för teatrarnas ekonomi skulle bli konstant och att därför det knappast gavs möjlighet att undgå offentlig diskussion. Vidare framhölls att — om medlemmar i styrelsen skulle utses av skilda institutioner — ingen garanti erhölls för att de ekonomiska synpunkterna blev tillräckligt beaktade vid styrelsens sammansättning. De sakkunniga fann sig — trots bolagsformens brister — ej kunna föreslå någon bättre utväg för teatrarnas skötsel och förordade därför bolagsformen såsom den mest praktiska. Jämväl i direktiven för de år 1937 tillkallade sakkunniga uttalades, att en rent statlig ledning av KT eller DT inte borde ifrågakomma. De sakkunniga gav uttryck för den meningen, att en stiftelse borde inrättas för att överta teaterbolagens verksamhet. Visserligen förelåg ej något hinder välja formen av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Men dessa former syntes medföra onödig tungroddhet i administrationen och förvaltningen. De var dessutom olämpliga med hänsyn till att företagets upprätthållande säkerligen för framtiden förutsatte avsevärda tillskott av allmänna medel. Stiftelseformen föreföll ur dessa synpunkter vara den mest ändamålsenliga. Stiftelsens styrelse, bestående av tre ledamöter, borde utses av Kungl. Maj :t och sammansättas av personer utanför de båda teatrarna. Den år 1948 tillkallade utredningsmannen ansåg sig ej ha anledning att påkalla någon ändring i fråga om den företagsform i vilken verksamheten vid KT bedrevs. Såsom n ä r m a r e framgår av den förut i detta avsnitt av förevarande betänkande lämnade redogörelsen 2 för andra inhemska teaterföretag och för utländska teatrar drivs dessa mestadels i form av privata rättssubjekt så1 2

S. 9 ff. S. 22 ff o. 46 ff.

58 som aktiebolag, ekonomisk förening eller stiftelse men i några fall i utlandet såsom statliga organ. För att rätt kunna driva teaterverksamhet är det av största vikt, särskilt när det gäller den rent konstnärliga delen av7 verksamheten, att ledningen ges erforderlig handlingsfrihet. Inte minst gäller detta personalpolitiken bl. a. vad avser anställningsvillkor för den konstnärligt verksamma personalen, där stort utrymme bör finnas för individuell lönesättning. Ävenså är det med hänsyn till verksamhetens art angeläget att ha en organisation, som möjliggör ändring och omflyttningar i fråga omn personalbeståndet. Överhuvudtaget lärer det vara av värde för verksamhetens bedrivande, att stor frihet råder i personal- och organisationshänsieende. Särskilt med hänsyn härtill kan det inte anses lämpligt att på en verksamhet av förevarande slag tillämpa det regelsystem som gäller för den statliga förvaltningen. Enbart nu angivna omständigheter lärer böra föranleda till att verksamheten vid KT och DT inte bör organiseras såsom ett statli gt förvaltningsorgan. Verksamheten bör således liksom hittills omhänderhas av särskilt rättssubjekt. De företagsformer som därvid kan ifrågakomma är aktiebolag, förening och stiftelse. Såsom nyss anmärkts är en mycket väsentlig synpunkt vid val av organisationsform för KT och DT, att ledningen ges största möjliga handlingsfrihet vid utformningen av den konstnärliga verksamheten. Självfallet är det också i hög grad eftersträvansvärt att samtidigt tillse, att verksamheten i görligaste mån drivs på ett affärsmässigt och i övrigt ur ekonomiska synpunkter försvarligt sätt. Med hänsyn till att det kan förutses, att verksamheten för framtiden kommer att bli beroende av att allmänna medel i betydande utsträckning ställs till förfogande bör även beaktas, att statsmakterna bereds tillfälle till inflytande över verksamheten. Detta bör ske i den formen, att åt statliga organ tillerkänns rätt att utse medlemmar i de organ som svarar för förvaltningen och kontrollen därav och att tillsätta ledande poster inom företagen. Det statliga inflytandet synes däremot inte böra utsträckas till att avse verksamhetens detaljer utan bör i princip röra den ekonomiska förvaltningen i stort. Uppenbart är, att vilken organisationsform som än väljs det ändå ytterst beror på intresse, kunnighet och initiativkraft hos de personer, som är satta att leda verksamheten, hur resultatet av denna kommer att utfalla såväl konstnärligt som ekonomiskt. Angeläget är därför i främsta rummet att söka välja den organisationsform, som k a n förutsättas skapa de bästa garantierna i fråga om att tillsätta personal på ledande poster inom företaget. En annan vägledande synpunkt i sammanhanget bör vara, att företräde bör ges en organisationsform som genom sin utformning erbjuder största möjliga garantier för att olika med verksamheten förenade frågor kommer att handläggas med omsorg och insikt utan att för den skull utgöra en onödig hämsko för den konstnärliga verksamhetens bedrivande. Vad då först angår föreningsformen innefattar denna ekonomiska föreningar och ideella föreningar. En organisation av verksamheten vid KT och DT i form av ekonomisk förening enligt 1951 års lag om sådana föreningar lärer inte stå i god överensstämmelse med denna lags syfte, som avser att

59 för föreningsformen reservera personsammanslutningar, vilka medger inträde av nya medlemmar, som förutsätts skola på ett positivt sätt vara engagerade i verksamheten såsom sådan, och vilka sammanslutningars verksamhet är uppbyggd enligt kooperativa grundsatser. En organisation av verksamheten i föreningsform lär därför förutsätta, att en ideell förening tillskapas för ändamålet. I fråga om aktiebolagsformen må först anmärkas att till skillnad från vissa främmande länders lagstiftning, enligt vilken aktiebolag endast kan ha till ändamål att förvärva ekonomisk vinst till fördelning mellan aktieägarna, efter svensk rätt ett aktiebolag kan ha ett rent ideellt syfte såsom exempelvis att befrämja ett kulturellt ändamål. Aktiebolagsformen medför att i lag anges de olika organ som erfordras för verksamhetens bedrivande och att de i aktiebolagslagen givna reglerna angående funktionsfördelningen mellan de olika förvaltande organen vinner tillämpning. Vad åter gäller ideella föreningar saknas lagstiftning i vårt land, varför beträffande verksamhet som bedrivs i denna form allenast gäller vissa i praxis utbildade normer. Även för verksamhet som drivs i form av stiftelse är den lagliga regleringen av verksamhetens bedrivande mycket ofullständig. Såväl när det gäller ideella föreningar som i fråga om stiftelser gäller alltså, att ordningen för verksamhetens bedrivande i allt väsentligt bestäms av föreskrifter i de för rättssubjektet antagna stadgarna. Vid övervägande av de synpunkter som sålunda anförts finner utredningsmannen för sin del lämpligast, att verksamheten vid KT och DT liksom hittills drivs i form av aktiebolag. En avgörande synpunkt vid ställningstagandet har varit, att denna företagsform erbjuder de största garantierna för att stadga och fasthet kommer att prägla verksamheten i ekonomiskt avseende. Givetvis förutsätter en verksamhet i aktiebolagsform, att företaget ges sådana ekonomiska resurser, att de i aktiebolagslagen givna skyddsreglerna för borgenärer bl. a. angående reservfond kan iakttas utan att befogade krav i fråga om den konstnärliga verksamheten behöver åsidosättas. Riktlinjer för en sammanslagning

En samordning av den administrativa och ekonomiska samt tekniska verksamheten vid KT och DT på sätt i det föregående förordats synes böra föranleda till att verksamheten vid de båda teatrarna handhas av ett och samma rättssubjekt. Särskilt i belysning av att tidigare givna rekommendationer om samarbete mellan de båda företagen inte lett till några åtgärder av mera bestående art framstår en sådan ordning såsom påkallad för att en önskad samordning skall komma till stånd. På förut angivna skäl bör verksamheten drivas av ett aktiebolag, förslagsvis under firma Aktiebolaget Kungl. teatrarna. Med utgångspunkt från angivna förutsättningar synes verksamheten vid KT och DT kunna organiseras enligt följande plan. Bolagets angelägenheter utövas under styrelsen, vad angår den administrativa, ekonomiska och tekniska förvaltningen av en verkställande direktör, och i fråga om den konst-

närliga ledningen av två teaterchefer, en för KT och en för DT. Under verkställande direktören skall finnas en chef för den tekniska verksamheten vid de båda teatrarna samt en befattningshavare — reklam- och försäljningschef med huvudsaklig uppgift att handha frågor, som sammanhänger med reklam och publicityverksamhet och andra publikstimulerande åtgärder bl. a. erforderliga kontakter med publikorganisationer. Vidare bör finnas en befattningshavare med ställning såsom personalkonsulent. Styrelsen bör förslagsvis omfatta fem ledamöter med lika många suppleanter. När det gäller styrelseval bör bl. a. beaktas, att enligt de ekonomiska förutsättningar, som gäller för verksamhetens upprätthållande, stora bidrag av allmänna medel krävs och att några möjligheter för aktieägare att njuta avkastning på det i företaget insatta kapitalet knappast kan förväntas föreligga. Sistnämnda förhållande medför givetvis, att intresset från aktieägarnas sida för företagets skötsel måste antas bli ringa. Nu angivna förhållanden får anses böra föranleda till att åt statsmakterna ges avgörande inflytande på val av styrelseledamöter och suppleanter. Utredningsmannen vill för sin del föreslå, att Kungl. Maj :t utser fyra styrelseledamöter, däribland ordförande och vice ordförande och suppleanter för dem, samt att återstående ledamot och suppleant väljs på bolagsstämma. När det gäller styrelsens sammansättning synes böra eftersträvas, att denna blir sådan att största möjliga garantier fås för att såväl de konstnärliga som de ekonomiska synpunkterna blir väl tillgodosedda. Den främsta uppgiften för styrelsen torde bli att göra de avvägningar som erfordras för att båda nu anförda synpunkter skall bli behörigen beaktade. Styrelsens ställningstagande härvidlag kan förväntas på ett avgörande sätt komma att bestämmas av de synpunkter som i angivna hänseenden framförts av teatercheferna, var och en för den verksamhet han är satt att leda,' och av verkställande direktören. Vad gäller repertoaren torde styrelsens uppgifter i allt väsentligt komma att begränsas till därmed sammanhängande frågor av ekonomisk natur. Med hänsyn till de uppgifter som sålunda kan förväntas ankomma på styrelsen bör varken teatercheferna eller verkställande direktören eller annan befattningshavare vid teatrarna ingå såsom ledamot i denna. Vidare synes de arbetsuppgifter som sålunda och i övrigt i organisatoriskt hänseende ankommer på styrelsen böra föranleda, att till styrelseledamöter och suppleanter utses personer med allmänna och kulturella intressen, särskilt teaterverksamhet, samt med erfarenhet av industriell eller annan affärsverksamhet. Utredningsmannen kan därför för sin del inte biträda de förslag som framkommit därom att styrelsen bör ges sådan sammansättning, att däri bör ingå personer som representera särskild sakkunskap på just de områden den konstnärliga verksamheten avser. Enligt utredningsmannens mening bör — såsom ock i det senare avsnitt av betänkandet, som rör den konstnärliga verksamheten vid KT, kommer att närmare beröras 1 — den sakkunskap som kan anses erforderlig på det konstnärliga området tillföras verksamheten vid KT i form av ett särskilt organ för repertoarval. Ej heller 1

S. 118 ff.

Gl synes lämpligt att såsom från visst håll under utredningsarbetet gjorts gällande i styrelsen invälja särskilda representanter för personalorganisationer. Det ökade samarbete mellan företagsledning och personal, som kan vara påkallat, synes nämligen k u n n a förverkligas på ett bättre sätt genom en intensifiering av företagsnämndsverksamheten. Teatercheferna bör liksom hittills förordnas av Kungl. Maj:t. Åt dem bör anförtros att leda den konstnärliga verksamheten och handha alla frågor, som direkt sammanhänger med denna. I sådana frågor bör teaterchefen vara föredragande i styrelsen. En viktig arbetsuppgift för teaterchefen är härvid att planlägga och organisera den konstnärliga verksamheten såväl när det gäller planläggning på längre sikt som under spelsäsongen. Vad gäller anställning och entledigande av den konstnärligt verksamma personalen bör teaterchefens synpunkter givetvis tillmätas mycket stor betydelse. Den vid KT rådande ordningen att prövning inför särskilda nämnder skall föregå anställning bör bibehållas. I samband med uppgiften att leda den konstnärliga verksamheten bör det vara teaterchefen angeläget att söka få till stånd ett gott och förtroendefullt samarbete mellan de olika konstnärliga krafter, som är verksamma inom teatern, samt att vid behov söka förena de skilda meningar, som k a n förefinnas, och i sista hand själv avgöra stridiga frågor. Givetvis kommer den sålunda teaterchefen anförtrodda uppgiften att ställa stora krav på dennes kunnighet och auktoritet. Det bör vidare vara teaterchefen angeläget att ingående söka följa det konstnärliga dagliga arbetet vid teatern och därvid göra de erinringar som förhållandena kan föranleda. Å teaterchefen bör även ankomma att i konstnärliga frågor företräda teatern vad gäller kontakter med andra institutioner och organ samt med pressen och att överhuvudtaget utåt representera teaterinstitutionen såsom sådan. Verkställande direktör bör — såsom i aktiebolagslagen förutsätts — utses av styrelsen. Vid personval bör fästas stort avseende vid sakkunskap och erfarenhet beträffande merkantila förhållanden samt stor hänsyn tas till organisatorisk förmåga ävensom till lämplighet och intresse för teaterverksamhet. Lönesättningen bör avvägas så att en verkligt dugande och för uppgiften intresserad kraft kan förvärvas för denna post. Revisorer torde böra utses två av Kungl. Maj :t och en jämte suppleant av bolagsstämman. Vid fördelningen av de arbetsuppgifter som sammanhänger med den ekonomiska förvaltningen och den administrativa och tekniska verksamheten bör i stort sett kunna tillämpas de normer som är vanliga för industriella företag av den storleksordning, varom här är fråga. Vad gäller organisationen av verksamheten bör det sålunda ankomma på styrelsen att besluta om åtgärder, som rör uppbyggandet eller som innebär väsentligare ändringar. Styrelsen bör också besluta om anställande och entledigande av befattningshavare i ledande ställning. Jämväl bör det förbehållas styrelsen att besluta om gästspel i sådana fall, då detta kan förväntas föranleda mera betydande kostnader. Även frågor som rör uppgörande av inkomst- och utgiftsstat och framställningar om bidrag av allmänna medel bör handläggas av styrelsen.

62 Detsamma synes böra gälla ärenden som sammanhänger med biljettpris. En väsentlig uppgift för styrelsen är att utfärda instruktioner för verkställande direktören samt för den konstnärligt verksamma personalen och andra befattningshavare i bolaget. I övrigt bör de med organisationen av den ekonomiska förvaltningen samt den administrativa och tekniska verksamheten sammanhängande spörsmålen — i enlighet med de allmänna direktiv som styrelsen kan finna gott meddela — handhas av verkställande direktören. Denne bör också leda den administrativa och tekniska driften av bolagets rörelse samt direkt eller genom honom underställda befattningshavare utöva tillsyn över den personal inom bolaget som inte är sysselsatt med konstnärliga uppgifter. En organisation som den i det föregående angivna med en verkställande direktör, som har att svara för den ekonomiska, administrativa och tekniska förvaltningen, och teaterchefer som skall, var och en för sitt område, leda den konstnärliga verksamheten fordrar uppenbarligen, för att teaterverksamheten i dess helhet skall kunna drivas på ett ur konstnärliga krav tillfredsställande sätt, att ett gott samarbete k a n etableras mellan nu n ä m n d a befattningshavare. Ur skilda synpunkter — bl. a. för att underlätta handläggningen av frågor rörande bidrag av allmänna medel för verksamheten — kan det m å h ä n d a vara önskvärt, att en uppdelning sker i inkomst- och utgiftsstaten mellan det ekonomiska utfallet av verksamheten vid KT och vid DT. Detta torde kunna ske i den formen, att kostnaderna för den administrativa förvaltningen särskiljs och anses gemensamma, medan intäkter och utgifter i övrigt hänförs till den teater de avser. En sådan uppdelning synes skapa förutsättningar för att — om så anses lämpligt och önskvärt — vid bidragsgivningen ange, vilka belopp som avser den ena och den andra verksamhetsgrenen. Den sammanslagning av då båda nu verksamma teaterföretagen, Kungl. teaterns aktiebolag och Kungl. dramatiska teaterns aktiebolag, som i det föregående föreslagits — en nyordning som står väl i överensstämmelse med den nutida utvecklingen i riktning mot koncentration av ekonomiska företag i större enheter — kan ske antingen i den formen, att de båda bolagen upplöses genom likvidation och ett nytt bolag bildas eller genom att ettdera av de nuvarande bolagen genom fusion uppgår i det andra. En tredje möjlighet är, att ettdera av bolagen till det andra överlåter samtliga tillgångar mot att det mottagande bolaget övertager samtliga skulder och att det överlåtande bolaget i samband därmed träder i likvidation. Beslut angående likvidation eller fusion skall fattas på bolagsstämma. Enahanda förfaringssätt synes böra tillämpas om fråga uppkommer att överlåta och övertaga ettdera bolagets samtliga tillgångar och skulder. För s. k. frivillig likvidation — d. v. s. upplösning utan att någon av de i aktiebolagslagen angivna omständigheterna, som föranleder skyldighet att träda i likvidation föreligger — fordras, att samtliga aktieägare är ense eller att beslut fattas på två på varandra följande bolagsstämmor och på den sista av dessa biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Det kan med hänsyn till att aktieägar-

na i förevarande båda bolag i stor utsträckning är okända förutses, att ett beslut om likvidation av dem måste komma att ske i den sist angivna ordningen. Vid fusion erfordras till en början, att överenskommelse om fusionsavtal mellan det överlåtande och övertagande bolaget träffas och att fullständigt förslag till sådant avtal föreläggs bolagsstämman i det överlåtande bolaget. I samband med en fusion erfordras i förevarande fall ändring av bestämmelserna i det övertagande bolagets bolagsordning om föremålet för bolagets verksamhet. För att de beslut som sålunda erfordras å bolagsstämma skall bli giltiga krävs, att samtliga aktieägare förenat sig om besluten eller att beslutet fattats på två på varandra följande bolagsstämmor samt på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande och de som biträtt beslutet dessutom företrätt minst tre fjärdedelar av det på stämman företrädda aktiekapitalet. Nämnas bör även att aktieägare, som på bolagsstämman röstat mot fusionsförslaget, kan kräva att få sina aktier inlösta av de aktieägare som påkallat beslutet. I händelse av att överenskommelse inte kan träffas om det pris vartill inlösen skall ske, skall tvisten avgöras av tre skiljemän. Lösenbeloppet skall fastställas så att det motsvarar aktiens verkliga värde och minst det belopp som i förslaget till fusionsavtalet beräknats belöpa på varje aktie. Beträffande förfarandet vid fusion bör slutligen allenast erinras om att — till skydd för det upphörande bolagets borgenärer — rättens tillstånd måste sökas till fusionen. Vad gäller fusion mellan KT och DT kan antas, att de nuvarande aktieägarna med hänsyn till bolagens ekonomiska ställning inte har några mera betydande intressen att tillvarata, varför en fusion mellan bolagen mot vederlag av aktier i det övertagande bolaget inte ur denna synpunkt kan förväntas medföra några större svårigheter. Skulle emellertid fråga uppkomma om att inlösa aktier, synes staten böra gentemot övriga aktieägare i det överlåtande bolaget förbinda sig att fullgöra dem åvilande lösningsskyldighet. Någon mera betungande förpliktelse torde ett sådant åtagande inte anses behöva föranleda. Vid övervägande av de möjligheter att sammanföra KT och DT som i det föregående angivits synes det utredningsmannen att i första hand bör undersökas, om inte ett sammanförande kan ske i den formen, att Kungl. dramatiska teaterns aktiebolags samtliga tillgångar och skulder övertas av Aktiebolaget Kungl. teatern mot vederlag av aktier i sistnämnda bolag, att fördelas mellan aktieägarna i det överlåtande bolaget. I samband därmed torde — förutom den ökning av aktiekapitalet som transaktionen kan föranleda och ändring av bolagsordningens bestämmelser angående föremålet för bolagets verksamhet — ändring böra ske av det övertagande bolagets firma till Kungl. teatrarna aktiebolag. Därest en fusion av de båda bolagen inte kan ske, erfordras för en samordning av verksamheten vid KT och DT till ett och samma bolag, att ett nytt bolag bildas, förslagsvis med nyss angivna firma, och att de nuvarande bolagen upplöses. Det k a n knappast antas, att några större tillskott från enskilt håll skall k u n n a erhållas för en dylik bolagsbildning. Därför måste förutsättas, att denna sker helt med anlitande av statsmedel. Nämnas kan, att

64 de nuvarande bolagens verksamhet avser en årlig kostnadsomslutning på omkring 13 miljoner kr. Det nya bolaget bör överta inventarier och andra för verksamheten erforderliga tillgångar, som innehas av de nuvarande bolagen. I detta sammanhang kan erinras om att enligt avtal mellan staten och de nuvarande bolagen alla dekorationer, kostymer och övriga rekvisita tillhör staten. Förslagsvis bör aktiekapitalet bestämmas till lägst 500 000 och högst 1 500 000 kr. Såsom framgått av det föregående förutsätter en samordning av verksamheten, som i det föregående förordas, ett flertal åtgärder av olika slag, som ankommer på de nuvarande bolagens organ. Det ligger vidare i öppen dag, att en sådan samordning fordrar tidskrävande och omfattande förarbeten, främst av organisatorisk art, för att en samordnad verksamhet redan från början skall kunna drivas på ett effektivt och även i övrigt tillfredsställande sätt. Även personliga skäl för nuvarande befattningshavare vid företagen kan tala för att ett samgående bör ske vid en senare tidpunkt. Önskvärt hade givetvis varit att i nu förevarande sammanhang kunna framlägga mera konkret utformade planer för en sådan samordning än dem som givits i det föregående. Den för utredningen i direktiven angivna tidsramen har emellertid inte medgivit att verkställa de ingående undersökningar, bl. a. rörande organisation, arbetsplanering och arbetsstudier, som erfordras för angivet ändamål. Enligt utredningsmannens åsikt är det ock — särskilt med hänsyn till det betydande arbete och de stora kostnader som är förenade med en sådan planläggning — önskvärt, att ett principbeslut från statsmakternas sida föreligger om en samordning av verksamheten vid de båda företagen från och med en framtida tidpunkt, förslagsvis inte understigande två år från det beslut fattats. Därefter bör åtgärder omedelbart vidtas för att få sammanslagningen till stånd och att göra nödvändiga organisatoriska förberedelser såväl i fråga om personal och lokalförhållanden som eljest. Lämpligt synes vara, att arbetet med en sådan planering uppdras åt en kommitté bestående av en styrelseledamot från vartdera av de nuvarande bolagen och en från företagen fristående person med sakkunskap i organisatoriska och ekonomiska frågor. Förberedelsearbetet, för vilket uppgifterna i detta betänkande bör kunna tjäna som vägledning, bör givetvis ske i samråd med de båda teatercheferna och efter hörande av personalsammanslutningarna vid teatrarna, önskvärt är också att till detta arbete knyta någon, vilken sedermera såsom verkställande direktör kan leda verksamheten vid det nybildade företaget. För att den föreslagna samordningen av den tekniska verksamheten vid KT och DT skall k u n n a i mera väsentlig grad medföra en mera rationell och arbetsbesparande ordning än den nuvarande erfordras som förut antytts, att verksamheten vid de båda teaterföretagen planläggs och genomförs med behörigt beaktande av en ändamålsenlig lösning av med den tekniska verksamheten förenade frågor. Verksamheten bör nämligen bl. a. planeras så att toppbelastningar på verkstäder och den scentekniska personalen i görligaste mån undviks. Det ligger i öppen dag, att vissa ökade svårigheter i samband

65 med den konstnärliga planeringen härigenom kan uppkomma. Med beaktande av att flera exempel på ett samarbete av angivet slag kan hämtas från utländska scener bör emellertid nu berörda svårigheter inte överdrivas. De svårigheter som sålunda kan antas vara förenade med en samordning av den tekniska verksamheten kan däremot inte anses göra sig gällande med samma styrka i fråga om en gemensam ekonomisk och administrativ förvaltning för KT och DT. De fördelar som står att vinna genom att samordningen begränsas allenast till sist angiven verksamhet är väl i och för sig ej så betydande, om de ses i de stora organisatoriska sammanhang, varom här är fråga. Det oaktat syns de ökade möjligheter för arbetsbesparing och andra rationaliseringsåtgärder som kan följa av en sådan begränsad samordning tala för att denna bör komma till stånd. För att detta skall kunna ske synes enligt vad erfarenheten ger vid handen erforderligt, att verksamheten anförtros åt ett enda rättssubjekt. En annan sektor av verksamheten, där en begränsad samordning säkerligen skulle bli av värde, gäller strävandena att söka åstadkomma en effektivisering av biljettförsäljningen och en ökad och med moderna metoder bedriven reklam och andra publikstimulerande åtgärder. Anmärkas kan i detta sammanhang, att både KT och DT numera anlitar samma företag i sist angivet syfte. En samordning av detta slag torde under förutsättning av att intresse finns å ömse håll kunna åvägabringas genom samverkan mellan de nuvarande bolagen. Företagsform och organisation för KT

Utredningsmannen vill härefter övergå att närmare behandla spörsmål som har avseende på företagsform för och organisation av den vid KT bedrivna verksamheten för det fall, att någon mera fullständig samordning med verksamheten vid DT på sätt i det föregående förordats inte anses böra genomföras. I fråga om lämplig företagsform för verksamheten vid KT är de förut beträffande en samordnad verksamhet anförda synpunkterna även tillämpliga. Verksamheten synes alltså liksom hittills böra drivas i form av ett aktiebolag. Åt Kungl. Maj :t bör emellertid, på sätt förut föreslagits, ges ökade möjligheter att utse ledamöter och suppleanter i styrelsen och vid personval bör de förut angivna synpunkterna vinna beaktande. Ävenså bör ledningen av verksamheten vid KT uppdelas mellan en teaterchef för den konstnärliga ledningen och en verkställande direktör för den administrativa, ekonomiska och tekniska verksamheten, av vilka ingendera bör vara ledamot av styrelsen. I fråga om riktlinjer för funktionsfördelningen mellan styrelsen och sist angivna befattningshavare samt mellan de sistnämnda inbördes bör i allt väsentligt gälla vad förut i hithörande delar anförts. Emellertid må även i nu förevarande sammanhang understrykas vikten av att styrelsen i samarbete med personalorganisationerna snarast möjligt låter utarbeta och besluta om instruktioner för verkställande direktören samt för övrig inom företaget anställd personal såväl den konstnärligt verksamma som för dem vilka har andra arbetsuppgifter. Vidare bör framhållas angelägenheten av 5—610346

att teaterchefen ägnar tillbörlig omsorg åt planläggning av verksamheten såväl vad denna avser repertoaren för längre sikt som arbetet under spelåret. I förstnämnda avseende bör — såsom i ett senare avsnitt ytterligare belyses 1 — teaterchefen ha tillgång till ett programråd. Det löpande arbetet bör liksom hittills planläggas i en repertoarkommitté. Vid kommitténs sammanträden bör — förutom verkställande direktören, teaterchefen och de konstnärliga ledarna — en företrädare för envar av de inom teatern verksamma sammanslutningarna av den konstnärligt verksamma personalen beredas tillfälle närvara och bör organisationerna för sådant ändamål uppmanas att utse företrädare och suppleant för denne. Jämväl bör teaterchefen finna det angeläget att ägna stor uppmärksamhet åt det dagliga arbetet på det konstnärliga planet. Det framstår vidare såsom önskvärt, att till KT knyts en personalkonsulent eller att i varje fall en särskild för uppgiften lämplig befattningshavare tilldelas de uppgifter, som vanligen ankommer på en personalkonsulent. Likaledes är det angeläget att lämplig person anförtros u p p gifter som sammanhänger med en aktiv reklamverksamhet och övriga åtgärder i publikstimulerande syfte. Samarbete bör därvid ske med DT. Även bör sådan samverkan ske vad gäller åtgärder för att åstadkomma en bättre organisation för tillhandahållande av biljetter.

Personal Utlandet Det material som införskaffats rörande förhållandena vid vissa utländska operaföretag ger även upplysningar om antalet anställda vid de olika företagen. Antalet av den vid dessa teatrar under spelåren 1957/58 och 1958/59 verksamma konstnärliga personalen framgår av följande sammanställning (Tabell 2). Tabell 2 Sångsolister

Orkester

Kör

Balett

8 Det Kongelige Teater » — 704 45 ' — 70 8 Operan i Rom 94— 88 90—91 52— 41 Operan i Ziirich 19— ' 65— ' 42— ' 24— ' Covent Garden • —56 91— 89 ' —67 ' —127 s 4 Operan i Berlin t 42 100 88 43 Operan i Diisseldorf 65—69 97—101 90 27— 28 Operan i Hamburg 52—56 132 72 33— 32 Operan i Mttnchen 48—53 114—119 77—79 35— 37 2 Operan i Wien 69 125 106 69 Anm. I de fall där t v å uppgifter anges avser den första spelåret 1957/58 och den andra spelåret 1958/59. 1 Städtische Oper. — 2 Staatsoper. — * uppgift saknas. — 4 ungefärligt antal. — 5 inberäknat The Royal Ballet.

Det införskaffade materialet lämnar jämväl vissa upplysningar om storleken av den tekniska personalen vid några av de nämnda utländska opera1

S. 118 ff.

67 företagen. Det är emellertid att märka att den därvid som teknisk redovisade personalen, såvitt utredningen kunnat finna, även innefattar annan personal än den som vid redogörelsen för KT:s personal, som lämnas i det följande, angetts som teknisk. Vid Det Kongelige Teater, som driver både lyrisk och dramatisk verksamhet, utgör den tekniska personalen ungefär 175 personer. Operan i Ziirich har en motsvarande personal å omkring 125 personer. Covent Gardens tekniska personal har angivits till ungefär 275 personer. Vid Hamburg-operan och Miinchen-operan uppgår den till i runt tal 250 resp. 275 personer samt slutligen vid Operan i Berlin till drygt 300 anställda. ; f; j; KjH'iij Slutligen må nämnas vad materialet innehåller angående den administrativa personalen vid några utländska operaföretag. Denna uppgick till 18 personer vid Operan i Rom, till 42 personer vid Operan i Berlin samt till 12 personer vid Operan i Miinchen. För Hamburg-operan redovisas en förvaltningspersonal, inkl. den som handhar fastighetsförvaltningen, å ungefär 115 personer. Beträffande Staatsoper i Wien slutligen uppges, att den administrativa personalen utgör 58 personer.

Kungl.

teatern

Utredningen har undersökt utvecklingen av de olika personalgrupperna inom KT under tidsperioden 1949/50—1960/61. Undersökningen grundar sig på den av KT varje år utgivna personalmatrikeln, som upptar personalen vid varje spelårs början. Konstnärlig verksamhet

Personalen vid KT är under operaledningen, som består av operachefen, ekonomidirektören och intendenten, organiserad på en scenmusikalisk avdelning, en teknisk avdelning och en administrationsavdelning. Intendenttjänsten inrättades fr. o. m. spelåret 1956/57. Till den scenmusikaliska avdelningen hänförs de befattningshavare som under operachefen handhar den konstnärliga ledningen av verksamheten vid KT och vissa andra befattningshavare med arbetsuppgifter som avser den konstnärliga verksamheten. Denna avdelning omfattar vidare sångsolister och stipendiater, som tas i anspråk för solistuppgifter, hovkapellet, kören och baletten. Den musikaliska ledningen åvilar kapellmästarna. Till hjälp vid instuderingen är anställda ett antal repetitörer, av vilka några också regelmässigt tjänstgör som kapellmästare. För körens del finns en särskild befattning som kormästare, tillika kapellmästare och repetitör. Sedan spelåret 1956/ 57 tjänstgör också en biträdande kormästare, som likaledes har uppgifter som kapellmästare och repetitör. Den scentekniska instuderingen omhänderhas av regissörer.

68 A n t a l e t kapellmästare, repetitörer, kormästare och regissörer u n d e r spelå r e n 1 9 4 9 / 5 0 — 1 9 6 0 / 6 1 f r a m g å r av följande s a m m a n s t ä l l n i n g ( T a b e l l 3 ) . Tabell 3 Spelar

Kapellmästare

Repetitör tillika kapeilm. 1949/50 3 + l 11 3 1950/51 3+l 2 1951/52 4 2 1952/53 3 4 1953/54 3 3 1954/55 3 3 1955/56 3 2 1956/57 3 2 1957/58 4 — 1958/59 4 — 1959/60 4 — 1960/61 4 — a gäst. — 2 varav en bitr. kormästare.

Repetitör Kormästare 3 4 3 5 6 4 5 5 7 6 5 6

1 1 1 1 1 1 12 2 2 2 2 2

Regissör

Regiass.

2 1 4 3 2 2 2 2 2 2 3

T a b e l l e n v i s a r a t t v a r i a t i o n e r n a för d e n h ä r b e r ö r d a p e r s o n a l e n v a r i t g a n s k a s m å . K a p e l l m ä s t a r n a , v a r a v en t j ä n s t g ö r s o m förste k a p e l l m ä s t a r e , h a r u n d e r de s e n a s t e å r e n ö k a t f r å n t r e till fyra. K a p e l l m ä s t a r e s o m t i l l i k a ä r r e p e t i t ö r f ö r e k o m m e r ej l ä n g r e . A n t a l e t r e p e t i t ö r e r och r e g i s s ö r e r h a r s o m regel u t g j o r t fem r e s p e k t i v e två. U n d e r d e flesta å r h a r t i l l i k a e n r e giassistent varit anställd. Kormästaren tjänstgör även som kapellmästare o c h r e p e t i t ö r . F r . o. m . s p e l å r e t 1 9 5 6 / 5 7 ä r o c k s å a n s t ä l l d en b i t r ä d a n d e kormästare. U n d e r h e l a d e n p e r i o d u n d e r s ö k n i n g e n o m f a t t a r h a r en i n s p i c i e n t v a r i t a n s t ä l l d . Å s c e n e n s b y r å , s o m delvis h a n d h a r o r g a n i s a t i o n e n a v s c e n a r b e t e t , u t ö k a d e s p e r s o n a l e n fr. o. m . s p e l å r e t 1 9 5 1 / 5 2 till t v å p e r s o n e r . A n t a l e t s u f f l ö r e r h a r s a m t l i g a å r u t o m ett, n ä m l i g e n 1 9 5 1 / 5 2 , u t g j o r t två. A n t a l e t vid K T ifast a n s t ä l l d a sångsolister och där anlitade sångstipendiater f r a m g å r a v följande s a m m a n s t ä l l n i n g ( T a b e l l 4 ) . Tabell 4 Spelar 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

Sångsolister Mani. Kvinnl. 20 20 22 22 22 19 19 20 21 22 23 22

18 18 16 16 17 15 16 15 15 17 17 17

Stipendiater Mani. Kvinnl.

Summa Mani. o. Kvinnl. 47 46 42 46 45 37 41 40 39 46 48 43

69 Som framgår av sammanställningen var antalet solister lägst under spelåret 1954/55, 19 manliga och 15 kvinnliga, samt högst under spelåret 1959 /60, då vid teatern fanns 23 manliga solister samt 17 kvinnliga. Ävenså när det gäller antalet stipendiater var detta lägst under spelåret 1954/55, då endast en manlig och två kvinnliga stipendiater var anställda. Antalet har sedan stigit så att under spelåren 1958/59 och 1959/60 fanns fem respektive fyra manliga och två respektive fyra kvinnliga stipendiater knutna till KT; under det senast förflutna spelåret sjönk åter antalet till fyra, varav en manlig och tre kvinnliga. Sammanlagt har antalet solister och stipendiater under nu ifrågavarande tidsperiod växlat mellan lägst 37 under spelåret 1954/55 och högst 48 under spelåret 1959/60. Det kan nämnas att nu angivna artistpersonal under tioårsperioden 1938/39—1947/48 utgjorde lägst 32 och högst 49 personer. 1 Hovkapellet, som under tioårsperioden 1938/39—1947/48 utgjorde 72 a 73 1 man, har under de år utredningens undersökning omfattar eller t. o. m. spelåret 1960/61 undergått vissa förändringar. Spelåret 1949/50 utgjorde hovkapellets numerär 73 man. Den största ändringen inträffade mellan spelåren 1958/59 och 1959/60, då orkesterns numerär steg från 75 till 81 man, varav tre stipendiater. Fr. o. m. ingången av nu löpande spelar har den ökats ytterligare till 84 man, varav fyra stipendiater. Förändringarna har huvudsakligen avsett violinstämmorna. Konsertmästarna för violinerna har hela tiden utom då den ena tjänsten var vakant, varit tre man,, varav f. n. två förste konsertmästare. Förste- och andreviolinisternas antal har däremot växlat. Spelåret 1949/50 upptog varje grupp åtta man. Antalet har därefter stigit kontinuerligt och f. n. är tio förste- och lika många andreviolinister anställda. Altviolinisterna utgjorde sex man fram till spelåret 1955/56, då en av dem förordnades till konsertmästare. Antalet har därefter hela tiden utgjort fem. Spelåret 1959/60 anställdes ännu en konsertmästare inom denna stämma. Violoncellstämman har oförändrat bestått av en konsertmästare och fem violoncellister. Ej heller beträffande bassister har någon ändring inträtt utan dessa har uppgått till fem man. Flöjtisterna har fr. o. m. detta spelar ökat med en till fem. Antalet oboister och klarinettister utökades fr. o. m. spelåret 1958/59 från fyra till fem. För fagottister, valthornister, trumpetare, basunister, tubaister och pukslagare har däremot ingen ändring vidtagits. Harpisterna utgjorde t. o. m. spelåret 1953/54 två, varefter deras antal ökades och utgör nu tre. Vad slutligen angår slagverkarna utgjorde dessa tre man fram till spelåret 1959/60, då de utökades med en. Till orkestern har under hela den berörda tiden varit knuten vaktmästarpersonal, från början en, men fr. o. m. spelåret 1951/52 två man. Den vid KT verksamma kören som under tioårsperioden 1938/39—1947 /48 hade en personal mellan 46 och 55 personer, 1 bestod spelåret 1949/50 av 19 manliga och 28 kvinnliga medlemmar eller tillhopa 47 personer. Antalet körmedlemmar har, under den tid utredningens undersökning omfattat, 1

1949 års utredning s. 13.

70 ökat i någon mån och bestod de tre sista spelåren av tillhopa 55, 57 respektive 59 medlemmar. Ledningen av baletten handhas av en eller flera balettmästare, av vilka en tillika är chef för baletten. Till hjälp i arbetet kan balettmästarna ha repetitör eller assistent. Under de tre spelåren 1949/50—1951/52 fanns vid KT anställda t v å balettmästare under det första spelåret och en under de två andra. Under spelåret 1953/54 skedde en ökning av antalet till fyra, varav dock två gästartister. Balettmästarna har därefter regelmässigt varit tre, i vilket ingår chefen för balettskolan och en lärare där. Balettrepetitör fanns anställd under spelåren 1949/50—1951/52. Fr. o. m. nästfoljande spelar slopades denna syssla vid KT men spelåret 1959/60 infördes den åter, i det att en av balettdansöserna förordnades att biträda som assistent. Antalet vid KT anställda balettsolister (premiärer) och medlemmar av balettkåren samt betalda elever under de olika spelåren framgår av följande sammanställning (Tabell 5). Tabell 5 Spelar 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61

Premiärer Mani. Kvinnl. 3 5 3 5 3 4 3 6 3 6 3 5 4 5 4 5 5 5 4 6 5 5 5 5

S:a 8 8 7 9 9 8 9 9 10 10 10 10

Medlemmar Mani. Kvinnl. 7 25 9 23 7 21 10 25 12 28 17 29 20 32 22 33 20 35 21 34 22 37 21 39

Elever Mani. Kvinnl. 1 2 1 7 2 9 5 8 5 5 3 4 1 5 3 5 6 2 5 3 3 3 2 3

S:a 35 40 39 48 50 53 58 63 63 63 65 65

Av de lämnade uppgifterna framgår att premiärernas antal varit i det närmaste konstant och uppgått till lägst tre manliga och fyra kvinnliga samt högst fem manliga och sex kvinnliga solister. Balettkåren däremot, som spelåret 1949/50 omfattade tillhopa 32 medlemmar, sju manliga och 25 kvinnliga, undergick fr. o. m. spelåret 1953/54 en successiv ökning fram till spelåret 1956/57, då 22 dansörer och 33 dansöser eller tillhopa 55 personer ingick i kåren En viss mindre ökning skedde ytterligare under de två senaste spelaren, så att totala antalet kårmedlemmar därefter utgjorde ca 60. I jämförelse med förhållandet under spelåret 1949/50 har balettkåren under de senaste spelåren sålunda haft dubbelt så många medlemmar. I detta sammanhang kan nämnas, att under perioden 1938/39—1947/48 antalet inom baletten verksamma växlade mellan lägst 32 och högst 40. 1 Vad gäller eleverna visar sammanställningen, att deras antal uppgått till sammanlagt lägst tre och högst 13. Antalet var högst under spelåren 1951/52 1

1949 års utredning s. 13.

71 —1953/54 och har därefter nedgått samt utvisar nu jämte spelåret 1949/50 det lägsta antalet. Under perioden 1938/39—1947/48 växlade antalet balettelever mellan tre och tolv. Teknisk verksamhet

Den tekniska avdelningen vid KT omfattar såsom i annat sammanhang nämnts skrädderi och syateljé samt kostymförråd, perukmakeri, dekorationsateljé, attributavdelning, snickeriverkstad, dekorations- och scenmaskineriavdelning samt belysningsavdelning. Den till dessa avdelningar k n u t n a personalen, avdelningscheferna medräknade, har under den period, som undersökningen omfattat eller spelåren 1949/50—1960/61, växlat i antal. Spelåret 1949/50 uppgick antalet fast anställda till 64 personer och därjämte fanns 15 extra scenarbetare och en extra attributarbetare. I stort sett var antalet oförändrat fram till spelåret 1953/54. Fr. o. m. detta spelar genomfördes vissa förstärkningar och vid spelårets ingång redovisas en sammanlagd personalstyrka å 111 personer. Sedermera har en nedgång skett och vid ingången av spelåret 1960/61 omfattade den tekniska personalen 83 personer, varav fyra extra scenarbetare. I fråga om personalen å dekorationsateljén kan nämnas, att antalet där anställda under den period som nu är av intresse ökats från tre till fem jämte en sömmerska. Beträffande perukmakeriet kan sägas, att personalen där mestadels växlat mellan två och tre personer. F. n. utgörs den, förutom föreståndaren, av två anställda. Å kostymförrådet bestod personalen spelåret 1949/50 av två förmän och fem förrådsbiträden. Vid ingången av löpande spelar var antalet förmän oförändrat, medan biträdena minskats till två. Vad gäller skrädderiet och sy ateljén samt snickeriverkstaden framgår personalstyrkan vid dessa — kostymchefen, tillika kostymförvaltare, ej medräknad — under spelåren 1949/50, 1953/54 och vid ingången av spelåret 1960/61 av följande sammanställning (Tabell 6). Tabell 6 Spelar

Skrädderi och syateljé Förest.1 Verkm. Skräd- SömTiddare merskor kontr. 1949/50 1 1 3 7 1 1953/54 1 2 3 6 1 1960/61 1 2 2 6 — 1

S:a

Förest.

13 13 11

1 Snickeri FörArb. man 1 2 1 — 4 1 — 4

S:a 4 5 5

För syateljén.

Motsvarande uppgifter för dekorationsoch scenmaskineriavdelningen och för belysningsavdelningen — chefen för varje avdelning ej medräknad — framgår av följande uppställning (Tabell 7).

72 Tabell 7 Spelar

Dekorations- och scenmaskineriavdelningen Verkm. TidFörRep. Arb. S:a kontr. män

1949/50 2 1953/54 2 1960/61 3

1 1 2

5 12 10

13 ordinarie, 15 extra. — dinarie, 4 extra.

— 1 2 2

J

2 36 4

36 52 38

Belysningsavdelningen Bitr. bel.- FörArb. S:a mästare män

2 2

2 2 5

5 » 14

7 18 12

12 ordinarie, 24 extra. — s 7 ordinarie, 7 extra. — 4 17 or-

På attributavdelningen fanns under spelåret 1949/50, förutom föreståndare, tre arbetare, varav en extra. Spelåret 1953/54 uppnådde avdelningen sin största personalstyrka eller föreståndare och sex arbetare. Antalet av de vid denna avdelning sysselsatta har därefter successivt nedgått och utgjorde vid ingången av spelåret 1960/61 en förman. Den tekniska personalen ökade sålunda kraftigt i antal t. o. m. spelåret 1953/54, men har därefter successivt nedgått. Att med ledning enbart av de nu lämnade uppgifterna kunna dra några slutsatser beträffande personalkostnaderna torde emellertid inte vara möjligt. Givet är att vissa slutsatser kan göras men de torde inte ge en rättvisande och riktig bild av utvecklingen. Hänsyn måste i detta sammanhang också tas till sådana faktorer, som i vilken utsträckning extra arbetskraft anlitats och övertidsarbete uttagits. Om sistnämnda två faktorer torde i detta sammanhang endast helt allmänt böra sägas, att under senare år en viss återhållsamhet iakttagits. Utredningen återkommer emellertid i ett senare avsnitt 1 med en detaljerad redogörelse för personalkostnaderna och deras utveckling. Administrativ verksamhet

Personalen å KT:s administrationsavdelning utgjordes spelåret 1949/50 av en ekonomiinspektör (numera ekonomidirektör och kanslichef), en kassör, en presskommissarie, fyra kanslister (numera kanslitjänstemän), en tillika ordningsman i hovkapellet, samt två kanslivaktmästare, tillhopa nio personer. Till denna avdelning räknas ytterligare ett antal befattningshavare, vilka spelåret 1949/50 utgjordes av en musikbibliotekarie, två orkestervaktmästare, fyra biljettför sälj er skor och en portier. Den nu ifrågavarande personalen har fram till spelåret 1960/61 undergått mycket små förändringar. En ny befattning har inrättats, nämligen såsom fotograf fr. o. m. spelåret 1949/50. Kanslitjänstemännen och kanslivaktmästarna har utökats med vardera en. Antalet biljettförsäljerskor var under några år reducerat till tre men är nu återigen fyra. Under administrationsavdelningen sorterar slutligen också fastighetspersonalen, garderobiärer och dörrvaktmästare. Den förstnämnda personalen bestod spelåret 1949/50 av två maskinister, tre eldare, två portvakter och nio städerskor. Antalet maskinister nedgick till en fr. o. m. spelåret 1955/56, 1

S. 184 ff.

men utgör nu återigen två. Eldarna minskades med en fr. o. m. spelåret 1952/53. För städerskepersonalen, som uppgår till nio städerskor, anställdes fr. o. m. spelåret 1953/54 en förestånderska. Portvakterna vid sceningången, vilka numera benämns vaktmästare, har hela tiden utgjort två man utom vid ingången av innevarande spelar, då endast en man fanns anställd. Antalet garderobiärer och dörrvaktmästare växlar allt efter väntad publiktillströmning. I genomsnitt anlitas vid varje föreställning drygt 30—40 garderobiärer och dörrvaktmästare.

Utnyttjande av artistpersonalen

Utredningen övergår härefter till att redogöra för vissa undersökningar som gjorts för att söka utröna, i vilken utsträckning den till KT knutna konstnärliga personalen medverkat vid föreställningar och andra framträdanden. Till en början bör därvid framhållas, att det visserligen ligger i sakens natur, att vid en så mångskiftande verksamhet, som den KT bedriver, utnyttjandet av den konstnärliga personalen tidvis blir ojämnt. Det har emellertid ansetts angeläget att granska förhållandena vid KT i detta hänseende för att få material för en bedömning av frågan, om anledning finns att söka få en ändring till stånd i den hittills tillämpade ordningen. Utredningen har därför undersökt, i vilken utsträckning vissa personalgrupper inom KT utnyttjats. Undersökningen har avsett sångsolister, premiärdansörer och -dansöser samt — med hänsyn till den starka ökningen av balettkårens numerär under senare tid — även denna kår. För undersökningen har valts två fyra-årsperioder, den ena omfattande spelåren 1950/51—1953/54 och den andra spelåren 1955/56—1958/59. Såsom närmare kommer att framgå av ett senare avsnitt av detta betänkande 1 gav KT under dessa tidsperioder ungefär 300 föreställningar i Operahuset varje spelar, av vilka ungefär en fjärdedel utgjorde balettföreställningar. Därjämte har under vissa av spelåren i fråga personalen från KT medverkat vid framträdanden på Blancheteatern och Drottningholmsteatern samt i Stockholms förorter, i landsorten ävensom i radio och TV. Vid undersökningen har framräknats medeltalet framträdanden såväl under varje spelar som för envar av de båda fyra-årsperioderna iför sådana artister, tillhörande berörda personalgrupper, vilka enligt upprättade tjänstgörings- eller avlöningslistor uppträtt under spelåren i fråga. Därefter har det antal gånger de olika artisterna sammanlagt uppträtt under varje spelar jämförts med det för året framräknade medeltalet för samtliga artister. Särskilda uträkningar har gjorts för manliga och för kvinnliga artister. I de fall där vid undersökningen framkommit, att någon artist uppträtt påtagligt litet antal gånger, har utredningen vid samtal med operaledningen sökt utröna orsakerna härtill. Vad först angår sångsolisterna, stipendiater inräknade, utgjorde antalet manliga solister i medeltal 24 under perioden 1950/51—1953/54 och 25 un1

S. 93 ff.

74 der perioden 1955/56—1958/59. Antalet kvinnliga sångsolister var i medeltal 24 under den förra perioden och 25 under den senare. Under båda perioderna uppträdde de manliga sångsolisterna i medeltal 67 gånger per spelar. Antalet framträdanden per solist över eller under sistnämnda tal fördelade sig genomsnittligt lika med vissa mindre variationer de olika spelåren emellan. Under den förra perioden låg medeltalet framträdanden per spelar räknat mellan lägst 63 och högst 72. Vad beträffar den senare perioden var variationerna i medeltalet för antalet framträdanden under de olika spelåren större nämligen lägst 58 och högst 80. Vid en jämförelse de olika artisterna emellan av det antal gånger de under ett och samma spelar medverkat vid föreställningar och andra framträdanden framkommer däremot mycket stora olikheter. Som exempel kan nämnas, att under spelåret 1950/51 sex manliga sångsolister framträdde mindre än 35 gånger var, medan envar av åtta andra medverkade vid mer än 100 tillfällen. Påföljande spelar var det sju manliga sångsolister, av vilka ingen gjorde 35 framträdanden under året — tre av dem uppträdde vid mindre än tio tillfällen — medan däremot åtta uppträdde mer än 100 gånger. Av de tre artister, som det året uppträdde flest gånger, medverkade två vid fler än 150 framträdanden och den tredje framträdde mer än 130 gånger. Också under nästfoljande spelar, 1952/53, förekommer stora skillnader de olika manliga sångsolisterna emellan vad gäller genomsnittliga antalet framträdanden. Medan fem artister medverkade vid mindre än 35 tillfällen — en av dem framträdde endast vid åtta tillfällen och fyra andra mindre än 25 gånger — har sju andra artister uppträtt fler än 100 gånger. Spelåret 1953/54 åter visar en i viss mån jämnare fördelning av antalet framträdanden. Bortsett från att en manlig sångsolist endast uppträtt vid två tillfällen är det endast tre manliga artister som uppträtt mindre än 35 gånger. Sju artister har medverkat vid mer än 100 föreställningar. Från den senare av de perioder undersökningen avsett eller spelåren 1955/56—1958/59 kan nämnas följande. Under spelåret 1955/56 hade sex manliga sångartiser mindre än 35 framträdanden, medan tre uppträdde mer än 100 gånger. Nästföljande spelar var det ingen manlig sångartist, som uppträdde vid färre än 35 föreställningar, medan antalet manliga sångartister som framträdde mer än 100 gånger utgjorde fyra. Under spelåret 1957/58 förekom, att en artist uppträdde allenast 18 gånger; för de övriga översteg antalet framträdanden detta år 35 och sex av dem uppträdde vid fler än 100 föreställningar. Under spelaret 1958/59 slutligen var det tre artister, som framträdde mindre än 35 gånger. Högsta antalet gånger som en och samme manlige sångartist framträdde detta år var 95. För de kvinnliga sångsolisternas del, även här medräknas stipendiater, växlade det genomsnittliga antalet framträdanden under spelåren 1950/51— 1953/54 mellan 40 och 52 gånger per spelar och utgjorde i medeltal för hela perioden 45 framträdanden. Nio sångerskor överskred och elva underskred denna gräns. Under spelåren 1955/56—1958/59 gjorde de kvinnliga sångsolisterna i genomsnitt ett något större antal eller 50 framträdanden årli-

75 gen; det lägsta antalet framträdanden utgjorde 44 under spelåret 1955/56 och det högsta 61 påföljande spelar. Genomsnittssiffran överskreds av nio och underskreds av tio artister. Även när det gäller de kvinnliga sångsolisterna framträder stora olikheter de olika artisterna emellan, om man jämför det antal gånger varje artist framträtt under spelåret. Under spelåret 1950/51 var det exempelvis fem artister, som framträdde mindre än 25 gånger, medan tre artister medverkade över 75 gånger. Nästkommande spelår var det fyra kvinnliga artister, som uppträdde mindre än 25 gånger, och tre, som medverkade vid minst 75 föreställningar. Spelåret 1952/53 medverkade sex sångerskor vid mindre än 25 föreställningar, medan en uppträdde över 75 gånger. Och under det sista spelåret i den förra av de perioder som undersökningen avser, eller 1953/54, var det tre artister, som uppträdde mindre än 25 gånger, och fem som framträdde vid mer än 75 tillfällen. Vad angår de fyra spelåren 1955/56—1958/59 visar undersökningen, att under spelåret 1955/56 fyra sångerskor framträdde mindre än 25 gånger, medan fem kvinnliga sångartister medverkade vid fler än 75 föreställningar. Nästkommande spelar var det tre kvinnliga sångartister, som fick uppträda mindre än 25 gånger, och lika många, som medverkade vid 75 tillfällen eller däröver. Under spelåret 1957/58 var det endast en kvinnlig sångartist, som ej medverkade vid åtminstone 25 föreställningar, medan sju deltog vid fler än 75 föreställningar. Och under spelåret 1958/59 slutligen var det fem artister, som deltog i färre antal föreställningar än 25, och två, som medverkade fler än 75 gånger. De lämnade siffrorna visar, att ett jämförelsevis stort antal sångare och sångerskor uppträtt mindre antal gånger än de framräknade medeltalen. Å andra sidan har antalet framträdanden för många av dem inte i mera anmärkningsvärd grad avvikit från medeltalet. Men vad vid undersökningen framkommit ger också belägg för att vissa sångartister fått framträda i mycket olika utsträckning under ett flertal spelar i följd. Det framkommer således både att sångartister utnyttjats i ringa grad och att vissa av dem framträtt i mycket stor utsträckning. Såsom exempel i förstnämnda hänseendet kan nämnas, att under den första fyra-årsperioden en manlig solist framträdde tillhopa endast 39 gånger eller i medeltal tio gånger per spelar, en annan sammanlagt 73 d. v. s. 18 gånger per spelar och en tredje 115 eller i medeltal 30 gånger per spelar. För de kvinnliga solisternas del kan nämnas, att två befattningshavare under perioden i fråga framträdde 63 respektive 65 gånger eller i medeltal 16 gånger per spelar. Under den andra av de perioder som närmare undersökts är det genomsnittliga antalet framträdanden inte så fåtaliga som under den tidigare. Men det förekommer, att en manlig solist sammanlagt uppträdde 148 gånger d. v. s. i genomsnitt 37 gånger per spelar och tre kvinnliga solister, vilka framträdde 122, 139 respektive 153 gånger d. v. s. i genomsnitt 30, 35 och 38 gånger varje spelar. Nämnas bör att de här särskilt berörda befattningshavarna varit anställda vid KT samtliga spelar i varje period samt uppburit fast lön. Å andra sidan kan framhållas att under den period, som avser spelåren 1950/51—1953/54, tre

76 manliga sångsolister framträtt var och en sammanlagt ungefär 530 gånger eller således i genomsnitt något mer än 130 gånger varje spelar. Nämnas kan också att en kvinnlig sångsolist under denna fyra-årsperiod uppträdde vid sammanlagt något mer än 340 föreställningar eller alltså i genomsnitt 85 gånger varje spelar; en annan kvinnlig sångartist, som tillhörde KT:s ensemble två av de nämnda spelåren, framträdde vid ett av dessa inte mindre än 133 gånger. Även under den period som omfattar spelåren 1955/56— 1958/59 ges exempel på att sångartister medverkat vid ett mycket stort antal föreställningar. En manlig artist har sålunda framträtt tillhopa inemot 500 gånger eller ungefär 125 gånger per spelar och tre andra har envar medverkat vid ungefär 400 föreställningar d. v. s. 100 gånger per spelar. Av de kvinnliga sångartisterna har två medverkat den ena vid inemot 340 föreställningar eller alltså ungefär 85 varje spelar och den andra vid 315 föreställningar eller ungefär 80 per spelar. Utredningen har, som tidigare antytts, genom samtal med operaledningen sökt utröna anledningen till de stora variationer som förefinns i utnyttjandet av artisterna och då i första hand i de fall, där antalet framträdanden per spelar varit mycket ringa. Därvid har upplysts följande. Vid sidan av tjänstledighet för t. ex. gästspel, då lön ej utgår, för sjukdom och liknande, då sedvanliga sjukkassebestämmelser gäller och för studier, då lönefrågan avgörs från fall till fall, kan skälen till en artists ringa utnyttjande vara bl. a. sociala. Det kan vara fråga om en artist, som varit anställd vid KT i många år, men som med tilltagande ålder förlorat sin attraktivitet och förmåga. Det har i sådana fall ansetts rimligt och rättvist, att vederbörande skall få vara kvar i tjänst till pensionsåldern, oavsett om han kan utnyttjas i större utsträckning eller ej. En annan anledning till att en artist inte fått framträda i någon större utsträckning under ett spelar kan vara, att repertoaren ej varit lämplig för honom. Det kan vidare förekomma, att en yngre artist eller stipendiat ännu ej hunnit få tillräcklig rutin och därför vanligtvis kan användas endast för ett begränsat antal uppgifter. Bristen på vissa röster, t. ex. basar, mezzosopraner m. fl. kan medföra, att man under ett antal å r anser sig böra behålla en artist, som man kanske eljest inte skulle behållit, under förhoppning, att han skall utvecklas. Slutligen kan nämnas, att ett litet antal framträdanden under ett spelar också kan ha sin grund däri, att det är fråga om en artist, som endast tas i anspråk för större uppgifter. I fråga om premiärdansörerna och premiärdansöserna har vid den verkställda undersökningen framkommit följande. Antalet premiärdansörer utgjorde ett vart av spelåren 1950/51—1953/54 tre, medan motsvarande tal för premiärdansösernas del under det första och större delen av andra spelåret var fem och under de två senare sex. I genomsnitt framträdde de manliga artisterna per spelar lägst 47 och högst 97 gånger; medeltalet för hela perioden uppgick till 73 framträdanden. Medeltalen för varje spelar överskreds under spelåret 1950/51 av två men under spelåren i övrigt endast av en dansör. Sammanlagda antalet framträdanden under perioden var för

77 en av dem 500 eller således i medeltal 125 framträdanden per spelar, medan envar av de övriga allenast medverkade inemot 200 gånger eller alltså ungefär 50 gånger per spelar. -— Under större delen av den senare period undersökningen avser, d. v. s. spelåren 1955/56—1958/59, var dansösernas antal fyra. Antalet framträdanden per spelar var lägst 41 och högst 69 och i medeltal för hela perioden 50. Två av premiärdansörerna medverkade under samtliga fyra spelar och av dessa framträdde den ene sammanlagt något mer än 200 gånger d. v. s. 50 gånger per spelar och den andre vid ungefär 300 tillfällen eller alltså 75 gånger per spelar. Två andra uppträdde i genomsnitt ungefär 50 gånger årligen och en annan artist, som var anställd under spelåren 1955/56 och 1956/57 och sex månader under påföljande spelar, medverkade under denna tid vid 35 tillfällen. Envar av de fyra premiärdansöser, vilka var anställda vid KT under hela perioden 1950/51—1953/54 uppträdde under denna tid i medeltal 34 gånger, lägst 28 och högst 48 gånger årligen. En av dem uppträdde under fyraårsperioden sammanlagt endast 37 gånger d. v. s. nio gånger per spelar, två andra envar 140 å 150 gånger eller i genomsnitt ungefär 37 gånger per spelar medan den fjärde deltog vid ungefär 200 tillfällen eller således genomsnittligt 50 gånger per spelar. — Under den andra period undersökningen avser var under de tre första spelåren fem och under det fjärde sex premiärdansöser anställda. I genomsnitt för hela perioden uppträdde dessa 33 gånger, varvid lägsta antalet framträdanden utgjorde 23 och det högsta nära 50. över- och underskridanden av medeltalet fördelade sig genomsnittligt lika. Fem av premiärdansöserna var engagerade under samtliga de fyra spelåren. Av dessa framträdde en genomsnittligt ungefär 20 gånger varje spelar och två i genomsnitt vardera ungefär 25 gånger per spelar medan de två andra uppträdde vid inemot 50 tillfällen. Beträffande balettkåren må först nämnas, att antalet manliga medlemmar i kåren, elever medräknade, under spelåren 1950/51—1953/54 utgjorde i medeltal 14 dansörer. Det lägsta antalet under perioden utgjorde tio under spelåret 1950/51 och det högsta 17 under spelåret 1953/54. Dansörerna uppträdde genomsnittligt för hela perioden 148 gånger per spelar. Det högsta antalet framträdanden uppnåddes under spelåret 1950/51, då de tio dansörerna i medeltal uppträdde 174 gånger. Det lägsta medeltalet noterades för spelåret 1951/52 och utgjorde 127 framträdanden av 14 artister. Genomsnittligt för hela perioden uppträdde lika många dansörer över som under medeltalet. — Under spelåren 1955/56—1958/59 ökade dansörernas antal med sex till i medeltal 20, lägst 19 under spelåret 1955/56 och högst 22 under spelåret 1958/59. I genomsnitt för hela perioden framträdde varje artist 110 gånger, en minskning i förhållande till vad som gällde under den förra av de perioder undersökningen avser med 38 framträdanden. Det högsta antalet uppträdanden förekom spelåret 1950/51, då medeltalet utgjorde 141 och det lägsta spelåret 1958/59, vars medeltal utgjorde 94 framträdanden. De för varje spelar framräknade medeltalen överskreds av flertalet artister

78 varje spelar utom spelåret 1957/58, då över- och underskridanden fördelade sig lika. Vad härefter angår de kvinnliga medlemmarna av balettkåren utgjorde dessas antal under spelåren 1950/51—1953/54 genomsnittligt 32; minsta antalet eller 30 förekom under förstnämnda spelar och det högsta antalet eller 34 under spelåret 1952/53. Antalet framträdanden för varje dansös uppgick i genomsnitt för hela perioden till 127. Flest uppträdanden förekom spelåret 1950/51, då 30 dansöser framträdde i genomsnitt 135 gånger. Det lägsta antalet noterades spelåret 1953/54, då antalet artister utgjorde 32 och i genomsnitt 108 framträdanden förekom. Varje spelar utom ett var det fler artister som överskred än som underskred de framräknade medeltalen. — Under spelåren 1955/56—1958/59 var dansösernas antal i genomsnitt 33 eller en mer än under förra perioden. Det lägsta antalet eller 32 förekom spelåret 1956/57 och det högsta eller 35 påföljande spelar. Medeltalet framträdanden under de fyra spelåren uppgick till 108, 95, 89 respektive 80 eller för hela perioden till 93 framträdanden. I jämförelse med den föregående perioden är genomsnittliga antalet framträdanden såväl för perioden i dess helhet som för varje spelar betydligt färre. De framräknade medeltalen överskreds avsevärt varje spelar av flertalet artister. I genomsnitt för hela perioden var det 19 artister som överskred och 14 som underskred det genomsnittliga antalet framträdanden. Som tidigare framhållits har balettkårens medlemmar till övervägande delen överskridit det för varje period framräknade medeltalet framträdanden. Exempel förekommer dock även här på att artister utnyttjats i ringa grad. Av de manliga artisterna framträdde sålunda en under de fyra spelåren 1955/56—1958/59 tillhopa endast ungefär 240 gånger eller 60 gånger per spelar och en annan 375 gånger motsvarande ungefär 95 framträdanden per spelar. Vidare kan nämnas, att en av balettkårens kvinnliga medlemmar under den förra fyra-årsperioden framträdde ungefär 290 gånger sammanlagt eller något mer än 70 gånger per spelar och en annan 385 gånger, vilket i genomsnitt motsvarar ungefär 95 framträdanden per spelar. Under den andra perioden förekom att en dansös endast uppträdde ungefär 120 gånger eller 30 gånger per spelar och att en annan dansös togs i anspråk ungefär 300 gånger eller 75 gånger per spelar. Enligt vad operaledningen uppgivit gäller för de fall, där balettsolisterna eller balettkårens medlemmar utnyttjats i liten utsträckning, i stort sett samma skäl som i fråga om sångsolisterna. För balettartisterna tillkommer därjämte en del särskilda omständigheter. Dessa artister är mer än andra utsatta för olycksfallsrisker, som gör dem oförmögna till arbete, vrickningar, sträckningar o. s. v. En balettartist är vidare mer än andra beroende av sin fysiska form och spänst. Efter en tids bortovaro, t. ex. på grund av sjukdom, dröjer det därför jämförelsevis lång tid, innan han ånyo kan tas i anspråk i full utsträckning. Vidare torde beträffande medlemmarna i balettkåren få erinras om, att deras framträdanden i viss utsträckning utgörs av statering i olika operaverk. Det är framför allt yngre artister samt

79 sådana, vilka ej kan tas i anspråk för mera solobetonade uppgifter. Antalet framträdanden för dylika artister kan därför under en säsong bli förhållandevis stort, medan det för artister, som uteslutande har balettuppgifter, kan bli mindre. Det sist sagda gäller framför allt sådana framstående artister inom kåren, vilka tillsammans med premiärerna anförtros solouppgifter.

Dramatiska

teatern

Enligt direktiven har utredningen att pröva frågan om ett samgående mellan KT och DT bl. a. vad gäller den tekniska verksamheten och administrationen vid de båda teatrarna. I anledning härav har uppgifter införskaffats angående storleken av den personal som vid DT är sysselsatt med uppgifter av angivna slag för spelåren 1949/50 och 1960/61. Att uppgifter inte liksom för KT inhämtats för samtliga spelar under 1950-talet sammanhänger med att DT flera år under denna tid till följd av ombyggnadsarbeten inte kunnat bedriva sin verksamhet på sedvanligt sätt, varför uppgifter avseende dessa år inte kan anses representativa för de frågeställningar, vilka nu är under bedömande.

Teknisk verksamhet

Den tekniska personalen, vilken betjänar två scener varav en större och en mindre, sysselsätts på olika arbetsplatser,, nämligen skrädderi och syateljé, perukmakeri, dekorationsateljé, attributavdelning, snickeriverkstad, tapetseraravdelning, scenmaskineriavdelning samt belysningsavdelning. Arbetet står under ledning av en sceninspektör. Från spelåret 1949/50 har minskning av personalen vid DT skett å fem av avdelningarna, medan av de återstående tre avdelningarna två visar ökad och en oförändrad personal. De ändringar som skett i fråga om antalet anställda har emellertid mestadels varit små. Sammanlagt sysselsattes under spelåret 1949/50 i den tekniska verksamheten omkring 125 personer, medan arbetsstyrkan vid ingången av spelåret 1960/61 omfattade ungefär 100 personer, varav omkring 60 fast anställda och resten extra personal. Ungefär 65 procent av personalen tas i anspråk för verksamheten på den större scenen och återstoden för arbetet på den mindre scenen. På skrädderi och syateljé sysselsattes under spelåret 1949/50 en personal av 15 personer eller föreståndare, två verkmästare, tre fasta och två extra skräddare samt tre fasta och fyra extra sömmerskor. Personalen har undergått mycket små förändringar och utgjorde vid ingången av spelåret 1960/61 sammanlagt 14 personer. Samtidigt har en förskjutning från extra till fast anställning skett. Personalen å perukmakeriet, som spelåret 1949/50 utgjordes av föreståndare samt två fasta frisörer, har ökats och omfattade vid ingången av spel-

80 året 1960/61 ytterligare två fasta och två extra frisörer. Personalökningen är delvis betingad därav, att DT tidigare anlitade frisörpersonal, som ej var anställd vid teatern. Arbetsstyrkan på dekorationsateljén har undergått en kontinuerlig minskning. Från att spelåret 1949/50 ha utgjort 13 personer, föreståndare jämte sex fasta och lika många extra dekorationsmålare, uppgår den numera till åtta å nio personer, sedan den extra personalen minskats. Personalen på attributavdelningen har däremot undergått en ökning. F r å n att spelåret 1949/50 ha bestått av föreståndare, förman, fyra fasta och sju extra arbetare eller tillhopa 13 personer utgör den f. n. 17. Antalet arbetare har utökats med tre fasta och en extra varjämte förmannen ersatts av biträdande föreståndare. Vad gäller snickeriverkstaden är arbetsstyrkan i det närmaste oförändrad. Personalen, som 1949/50 bestod av föreståndare samt sex fasta och tre extra snickare, d. v. s. inalles 10 personer, har undergått den förändringen, att antalet fasta snickare ökats med en och de extra minskats med två; antalet anställda utgör således numera nio. Antalet anställda på tapetseraravdelningen är oförändrat och utgörs av föreståndare jämte en arbetare. Scenmaskineriavdelningen uppvisar den största ändringen i personalstyrkan. På denna avdelning sysselsattes spelåret 1949/50 en maskinmästare, två verkmästare, två förmän, åtta fasta och 33 extra scenarbetare eller tillhopa 46 personer. Genom minskning av den extra arbetskraften har antalet anställda nedbringats till sammanlagt 32 personer, varvid samtidigt antalet verkmästare ökats med en och antalet fasta arbetare med två. Personalen på belysningsavdelningen bestod spelåret 1949/50 av en belysningsmästare, en biträdande belysningsmästare samt nio fasta och 13 extra arbetare eller sammanlagt 24 anställda. Personalstyrkan har endast undergått små förändringar, innebärande att antalet biträdande belysningsmästare ökats med en och antalet fasta och extra arbetare minskats med en respektive två, och uppgår alltså till inalles 22 personer. Administrativ verksamhet

Den administrativa personalen vid DT utgjordes spelåret 1949/50 av en ekonomidirektör, en kassör, en presskommissarie, sex fasta och en extra kanslitjänsteman. Till denna personal hörde vidare sex biljettförsäljerskor och en portier. Dessutom fanns en brandmästare, tre eldare, nio städerskor, två övervaktmästare samt erforderlig garderobs- och vaktmästarpersonal jämte föreståndare för denna. Ej heller har antalet av denna personal undergått några större förändringar. Ekonomidirektören har under spelåret 1959/60 ersatts av en administrativ direktör, som tillika tjänstgör som förste regissör och chef för elevskolan. Som biträde främst för den ekonomiska förvaltningen har inrättats en tjänst som kamrer. Vidare har tillkommit en teatersekreterare, som också tjänstgör som lärare i elevskolan.

81 Antalet biljettförsäljerskor och eldare har ökat med vardera en. Städerskepersonalen har ökats med två, varav en förman. Garderobs- och vaktmästarpersonalen har minskat från 57 till 33 personer.

Riksteatern Den vid RT fast anställda personalen utgörs av — förutom teaterchefen som tillika är verkställande direktör — en kamrer, en kassör och två biträden på den kamerala avdelningen, en medarbetare till teaterchefen vid dennes handhavande av teaterproduktionen samt en chef för vardera turnéuppläggnings- samt press- och informationsavdelningen. På vardera avdelningen finns dessutom ett biträde på heltid och på den förra dessutom ett halvtid sanställt biträde. För skötseln av RT:s förråd finns slutligen en förrådsföreståndare anställd, som vid stor arbetsbelastning — när turnéerna går ut eller kommer tillbaka — har hjälp av tillfällig arbetskraft. RT har däremot ingen fast anställd skådespelar- eller annan för den egentliga teaterverksamheten erforderlig personal. För varje pjäs som uppsatts engageras regissör, dekoratör, skådespelare, viss teknisk personal samt vid behov koreograf och musikkunnig personal. Personalengagemangen sker i allmänhet så fort m a n bestämt sig för en viss pjäs. Personalens anställning upphör, när turnén är avslutad. Nämnas bör dock, att vissa skådespelare och en eller två regissörer engageras för såväl höst- som vårsäsongen utan att man från början tänkt sig någon viss pjäs för dem. I detta sammanhang torde få nämnas, att personalen inom en turné — förutom den som sysslar med den konstnärliga verksamheten — vanligen utgörs av turnéledare, som tillika är inspicient och rekvisitör, belysningsmästare — ofta chauffören på turnébussen — ljudmästare samt under de tio första dagarna en sufflös. Teknisk personal utöver de nu nämnda medföljer ej utan tillhandahålls på spelplatsen. Ej heller har RT några fast anställda hantverkare för exempelvis måleri-, snickeri- eller skrädderiarbeten utan man beställer vid behov sådana och andra liknande arbeten hos olika firmor som vanligen är desamma år från år.

Utredningen I ett tidigare avsnitt av detta betänkande 1 har förordats, att den administrativa och tekniska verksamheten vid KT och DT i viss utsträckning samordnas. Sålunda har förslag framförts om att en samordning skall ske av arbetsuppgifter, som sammanhänger med den ekonomiska förvaltningen samt reklam- och försäljningsverksamheten. I fråga om den tekniska verksamheten har en samordning ansetts böra ske på så sätt, att den tekniska 1

S. 51 ff.

6—610346

82 personalen görs gemensam för de båda företagen. Däremot har tillräckliga skäl inte ansetts föreligga för att föreslå en samordning av verksamheten vid KT och DT med den verksamhet, som bedrivs av RT. I anslutning till de sålunda gjorda förslagen kommer i nu förevarande sammanhang att först beröras frågor, som avser den administrativa och tekniska personalen vid både KT och DT. Utredningen övergår därefter att behandla spörsmål, som sammanhänger med den vid KT verksamma konstnärliga personalen och dess utnyttjande. Vad först angår den administrativa personalen vid de båda teaterföretagen har såsom framgår av den lämnade redogörelsen personalen å KT:s administrationsavdelning och den personal, som sorterar under denna avdelning undergått mycket små förändringar under 1950-talet. Samma är förhållandet med motsvarande personal vid DT, varvid jämförelsen dock försvåras av att till följd av omorganisation en ändrad fördelning skett av arbetsuppgifterna. Såsom tidigare nämnts 1 anser sig utredningsmannen inte kunna framlägga några på närmare undersökningar grundade förslag till personalorganisation vid en samordnad ekonomisk förvaltning för verksamheten vid KT och DT. Utredningsmannen har därvid utgått .från att sådana beräkningar kommer att göras av den kommitté som förutsatts skola förbereda övergången till den nya ordningen. I detta sammanhang må emellertid framläggas ett preliminärt förslag till organisationsplan för den administrativa avdelningen vid ett samordnat företag. Förutom teatercheferna och den verkställande direktören bör i den för KT och DT erforderliga gemensamma kanslipersonalen ingå en reklamchef, en personalkonsulent och en kassör. Antalet kanslitjänstemän synes kunna nedbringas till nio å tio. Under förutsättning att gemensamt biljettkontor inrättas för försäljning av biljetter under tiden 9.00—18.00 kan antalet biljettförsäljerskor antas inte behöva överstiga åtta. Vidare synes den vid KT anställde fotografen även kunna utföra arbete jämväl vid DT. I fråga om den fastighetspersonal och övrig personal, som i organisatoriskt hänseende lyder under administrativa avdelningen såsom garderobs-, vaktmästar- och städerskepersonal, synes en samordning av verksamheten inte i och för sig föranleda till att den personalen kan minskas. Samordningen torde emellertid härvidlag liksom i övrigt i jämförelse med den nuvarande ordningen erbjuda bättre möjligheter för en rationell organisation av arbetsuppgifterna. Därest den föreslagna samordningen inte kommer till stånd, har vad under utredningsarbetet förekommit inte givit anledning föreslå några ändringar i fråga om den administrativa personalen vid KT i andra hänseenden än att såsom i olika sammanhang berörs det framstår såsom önskvärt att till KT knyta en personalkonsulent samt att en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att handha reklam och andra publikstimulerande åtgärder bör anställas. Vidare kan ifrågasättas om tillräckliga arbetsupp1

S. 64 f.

83 gifter kan beredas den vid KT anställde fotografen enbart genom verksamhet vid denna teater och om därför inte denna befattningshavare bör kunna anvisas arbete jämväl vid DT. I fråga om den tekniska personalen kan framhållas följande. Den i det föregående lämnade redogörelsen visar, att den vid KT anställda tekniska personalen ökat i antal under 1950-talet. Ökningen är emellertid i fråga om denna personalgrupp till skillnad från vissa andra inte successiv utan antalet anställda ökade kraftigt under periodens förra del för att därefter successivt minskas. Vidare kan framhållas, att ökningen i allt väsentligt hänför sig till dekorations- och scenmaskineriavdelningen och, om än i mindre mån, till belysningsavdelningen. Vid jämförelse av förhållandena under de olika spelåren framkommer, att antalet fast anställda ökat, medan gruppen extra personal minskat. En annan olikhet mellan förhållandena vid periodens början jämfört med hur dessa gestaltar sig vid periodens slut kan också konstateras, nämligen att antal befattningshavare i förmansställning relativt sett ökat påtagligt mycket mera än gruppen arbetare. Nu angivna omständighet har givetvis varit av betydelse för kostnadsutvecklingen. Att enbart med ledning av de i det föregående lämnade uppgifterna dra några bestämda slutsatser beträffande personalkostnaderna är emellertid inte möjligt. Hänsyn måste därvid också tas till sådana faktorer som i vilken utsträckning extra arbetskraft anlitats och övertidsarbete uttagits. Beträffande nu nämnda båda faktorer må i förevarande sammanhang endast helt allmänt anmärkas, att vad vid utredningsarbetet förekommit berättigar till antagande, att under senare år en viss återhållsamhet i angivna hänseenden synes ha iakttagits. I ett senare avsnitt av detta betänkande 1 kommer emellertid att lämnas en mera utförlig redogörelse för de med verksamheten vid KT förenade personalkostnaderna och deras utveckling under 1950-talet. Med hänsyn till att uppgifterna rörande den tekniska personalen vid de utländska operaföretagen inte är så fullständiga, att de kan anses ägnade att tjäna som grundval för några slutsatser angående förhållandet vid dessa scener, saknas möjligheter att i nu förevarande hänseende på det föreliggande materialet göra någon jämförelse med motsvarande förhållanden vid KT. I motsats till vad som enligt vad nyss sagts gäller vid KT har den tekniska personalen vid DT, sedd som helhet, minskat något i antal under 1950-talet. Även så till vida föreligger den skillnaden, att den avdelning som visar den största personalökningen för KT:s del är dekorations- och scenmaskineriavdelningen, medan motsvarande avdelning vid DT är den där personalstyrkan minskats mest. Frågan om i vilken utsträckning rationaliseringar och andra arbetsbesparande åtgärder kan ske beträffande den tekniska verksamheten vid KT och DT i samband med en samordning av denna verksamhet förutsätter ingående undersökningar bl. a. i form av arbetsstudier. Som förut anmärkts har utredningsmannen inte ansett sig i frågans nuvarande läge böra göra 1

S. 184 ff.

84 några sådana undersökningar men det är givet, att dylika bör verkställas av den kommitté, som enligt vad tidigare förordats bör förbereda samordningen. I detta sammanhang må endast framhållas, att därest en samordning kommer till stånd den samlade arbetsstyrkan för den tekniska verksamheten vid de båda teatrarna, om samordningen inte leder till några mera väsentliga personalreduceringar, k a n beräknas uppgå till ungefär 150 personer fast anställd personal. Även om således utredningsarbetet inte inriktats på några närmare undersökningar angående den tekniska verksamheten vid KT ger de upplysningar som inhämtats vid besök på KT och vad eljest därvid förekommit anledning anta, att den nuvarande tekniska ledningen vid KT på ett sätt, som är värt erkännande, vinnlägger sig om att det tekniska arbetet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och att den är angelägen om att söka få till stånd de ytterligare åtgärder, som kan befinnas erforderliga och som kan främja en rationell drift av denna del av verksamheten. Såvitt utredningsmannen kunnat finna, kan det nog ifrågasättas, om några mer väsentliga inskränkningar i personalbeståndet på den tekniska avdelningen kan göras, därest verksamheten skall drivas i den ordning och under de lokala förhållanden som f. n. är tillfinnandes. Såsom tidigare i detta betänkande framhållits kan det antas, att betydligt bättre förutsättningar för rationaliseringar kan ernås, om den tekniska verksamheten vid KT och DT samordnas på sätt där förordats. Utredningsmannen anser sig emellertid böra framföra några allmänna synpunkter i fråga om den tekniska verksamheten vid KT. Som närmare kommer att framgå av den i ett följande avsnitt av detta betänkande lämnade redogörelsen 1 är den tekniska delen av verksamheten vid KT mycket kostnadskrävande. Kostnaderna utgörs till mycket stor del av löner. Det måste därför framstå såsom önskvärt att i görligaste^ mån söka begränsa de för verksamheten erforderliga arbetsinsatserna. I sådant syfte bör vid nyuppsättning av de verk som framförs stor hänsyn tas till det tekniska arbete, som erfordras för framförandet. Det är därför i hög grad påkallat, att olika utvägar prövas i syfte att underlätta det tekniska arbetet och att därvid från regissörernas sida behörig hänsyn tas till uppslag, som framkommer från den tekniska ledningen. Det bör vara operachefen angeläget att medverka till att ett sådant samarbete kommer till stånd. Därigenom kan säkerligen i många fall ernås lösningar, som tillgodoser kravet på enkelhet i det tekniska arbetet utan att skäliga hänsyn till det konstnärliga åsidosätts. En annan åtgärd i personalbesparande syfte synes också förtjäna att framhållas. Arbetsbelastningen för personalen vid dekorations- och scenmaskineriavdelningen kan i stor utsträckning minskas, därest samma verk kan framföras vid flera föreställningar efter varandra. En sådan ordning framstår därför ur nu angiven synpunkt såsom önskvärd och bör därför eftersträvas vid planläggning av verksamheten. Givetvis förtjänar där* S. 183 ff.

85 vid även andra synpunkter beaktande. Hänsyn till solisterna förutsätter sålunda, att i regel dubblering sker av mera krävande roller. Och vad angår publikfrekvensen bjuder försiktigheten, i varje fall när det inte är fråga om framförande av mera publikdragande verk, att en av föreställningarna ges i anslutning till en föreställning, som i förväg kan beräknas bli slutsåld t. ex. en abonnerad föreställning. Utredningen övergår härefter att behandla frågor som sammanhänger med den konstnärliga personalen vid KT och dennas utnyttjande. Den i det föregående lämnade redovisningen 1 ger vid handen, att storleken av den vid KT konstnärligt verksamma personalen, frånsett balettkåren, endast ökat i ganska ringa omfattning under de senaste två decennierna. Vad gäller de olika artistgrupperna framgår av redovisningen, att antalet solister och stipendiater företett ej obetydliga växlingar de olika spelåren emellan såväl under 1940-talet som under 1950-talet, i det att antalet varit lägst 32 och högst 49 personer. Vid jämförelse med det antal sångsolister som är anställda vid vissa utländska operaföretag framstår väl storleken av solistpersonalen vid KT inte såsom i och för sig anmärkningsvärd. Att bestämt ange, vilket antal solister som erfordras för att verksamheten vid KT skall k u n n a drivas på ett konstnärligt försvarligt sätt, låter sig svårligen göra. Solistpersonalens storlek är nämligen beroende av repertoarval och kan även vara betingad av önskvärdheten av att kunna knyta vissa artister till KT, att kunna dubblera rollbesättning o. s. v. Såsom ett bestämt önskemål måste däremot framstå, att de vid teatern fast anställda artisterna utnyttjas i all den utsträckning detta kan anses konstnärligt försvarligt. Att vissa sångartister inte tagits i anspråk i en utsträckning, som kan anses motsvara de krav som bör uppställas på sådana artister, framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen. 2 Huruvida det ringa utnyttjandet i dessa fall helt eller delvis varit motiverat ur rent konstnärliga synpunkter, undandrar sig bedömande. Att vissa misstag gjorts vid anställning av artister är emellertid uppenbart. Med hänsyn till att sådana inte lärer k u n n a undvikas i en verksamhet av förevarande slag framstår vad sålunda förekommit emellertid inte såsom så anmärkningsvärt, att några särskilda åtgärder t. ex. ändrade bestämmelser för vinnande av anställning kan anses påkallade. Utredningsmannen vill för sin del bl. a. med beaktande av att i ett senare avsnitt av betänkandet 3 kommer att förordas, att verksamheten vid KT förläggs till två scener, inte föreslå någon mera väsentlig minskning av antalet solister vid KT. Vissa allmänna synpunkter bör emellertid framhållas. Det framstår sålunda som angeläget att städse söka anpassa solistpersonalens storlek efter vad som erfordras för verksamhetens bedrivande. Ävenså bör understrykas vikten av att inte till KT fast knyta andra artister än sådana, beträffande vilka det finns välgrundade förhoppningar om att teatern genom förvärvet vinner en god och användbar kraft. Särskilt 1 2 3

S. 67 ff. S. 73 ff. S. 117.

86 bör undvikas att fast engagera äldre artister, vilkas konstnärliga förmåga kan antas minska inom en näraliggande framtid, önskvärt är också att genom samarbete med de lyriska scenerna i Göteborg och Malmö söka få till stånd ett ömsesidigt utbyte av artister. Det bör jämväl vara en angelägen uppgift för operaledningen och särskilt för operachefen att vid planeringen av verksamheten söka tillse, att samtliga till KT fast knutna artister bereds för dem lämpliga arbetsuppgifter i all den utsträckning så kan ske, utan att därmed de konstnärliga synpunkterna i någon mera påtaglig utsträckning åsidosätts. Vad gäller hovkapellet har dettas numerär stigit från att under 1940-talet och under större delen av 1950-talet ha utgjort 72 å 75 man till att numera utgöra 84 man. En jämförelse med orkestrarnas storlek vid vissa utländska operaföretag ger vid handen, att orkestern vid KT är mindre än vid flertalet av de i det föregående angivna företagen. Härvid bör emellertid beaktas, att orkestern vid Operan i Hamburg och troligen även några av de andra orkestrarna också anlitas för konsertverksamhet. Vid jämförelsen med de uppgifter som funnits tillgängliga angående de utländska operaorkestrarna kan konstateras, att i de utländska orkestrar som är större än den svenska skillnaden framför allt hänför sig till violinstämmorna. Som exempel kan nämnas, att antalet violiner som i hovkapellet under de senaste spelåren uppgått till knappa 30 under motsvarande tid utgjort vid Staatsoper i Wien och Städtische oper i Berlin 40, vid Hamburg-operan 51 och vid Munchen-operan 47. I ett senare avsnitt av detta betänkande 1 kommer att framföras önskemål om en förbättring av den konstnärliga kvalitén på hovkapellet och i samband därmed framläggs förslag till åtgärder i angivna syfte. Här må emellertid anmärkas, att de sålunda gjorda rekommendationerna inte förutsätter någon mera väsentlig utökning av hovkapellets nuvarande numerär. Kören vid KT har under de två senaste decennierna till numerären varit jämförelsevis konstant. En viss ehuru ganska obetydlig ökning av antalet körmedlemmar har dock skett under det senast förflutna spelåret. Som framgår av en jämförelse med de förut lämnade uppgifterna angående körens storlek vid vissa utländska operaföretag, 2 är kören vid KT i allmänhet avsevärt mindre än vid flertalet av de utländska scener, från vilka uppgifter erhållits. Den grupp inom den konstnärligt verksamma personalen vid KT som under de senaste två decennierna undergått de största förändringarna är som förut angivits baletten. Detta gäller dock endast i ringa mån i fråga om antalet solister, utan ändringarna hänför sig främst till balettkåren. Denna kår som under 1940-talet omfattade högst 35 medlemmar har under 1950talet ökat med inte mindre än 30, så att den spelåret 1960/61 utgjorde 65 artister, betalda elever medräknade. Vid en jämförelse med de uppgifter som i det föregående lämnats angående motsvarande förhållanden vid ut1 2

S. 125 f. S. 66.

87 ländska teaterföretag 1 framgår, att storleken av baletten vid KT är avsevärt större än baletterna vid de västtyska operaföretagen och vid operan i Zurich. Även Berlin-operans och Rom-operans balett är mindre än KT:s. Baletten vid Det Kongelige Teater och vid Operan i Wien är ungefär lika stor som baletten vid KT, medan däremot baletten vid Covent Garden är avsevärt större. Av den i det föregående lämnade redogörelsen 2 för den utsträckning vari artisterna under 1950-talet tagits i anspråk för medverkan vid föreställningar framgår, att i fråga om premiärer och premiärdansöser detsamma gäller som förut anmärkts för vissa sångsolisters del, nämligen att vissa artister knappast kan anses ha utnyttjats i den utsträckning som bör påräknas av en fullgod artist. Vad sålunda förekommit gör det angeläget, att även i detta sammanhang framhålla vikten av en anställningspolitik, vilken, när det gäller fast anställning av artister, beaktar nödvändigheten av att till verksamheten knyta artister, som kan förväntas komma att göra konstnärligt sett fullödiga prestationer och under ett större antal år användas för skiftande uppgifter. Den lämnade redogörelsen ger också oförtydbart vid handen, att i samband med den ökning av balettkåren som skett en väsentlig nedgång eller med något mer än 1/4 ägt rum i det genomsnittliga antalet årliga framträdanden för varje artist under senare hälften av decenniet jämfört med vad som var fallet under förra hälften. Angivna förhållande kan givetvis till viss del förklaras av att ökade krav i konstnärligt avseende framkommit. Det finns emellertid bl. a. på grundval av uppgifter som lämnats vid de överläggningar som under utredningsarbetet förekommit med företrädare för personalorganisationerna anledning anta, att balettartister i större utsträckning än som skett under de senaste spelåren skulle kunna ha tagits i anspråk för medverkan vid föreställningar med balettverk. Intet har i utredningsarbetet förekommit som talar för att någon utökning av balettkåren framstår såsom särskilt påkallad. Det synes däremot med hänsyn till vad förut anförts angeläget, att frågan om den vid KT verksamma balettpersonalens numerär och utnyttjande upptas till ingående överväganden. Det är därvid befogat utgå från att, om balettkåren jämväl för framtiden skall behållas vid sin nuvarande numerär, möjlighet måste beredas kåren att i större utsträckning än som f. n. är fallet medverka vid föreställningar. Detta kan ske genom att öka antalet föreställningar med balettverk i Operahuset eller annorstädes exempelvis genom turnéverksamhet i RT:s eller KT:s egen regi. I detta sammanhang kan nämnas, att RT i samarbete med det danske Andelsteatret under 1960 och innevarande år anordnat tre baletturnéer i Sverige. Under de två turnéerna 1960 gavs tillhopa ungefär 80 föreställningar och den nu pågående beräknas omfatta 60. Vid turnéerna medverkar 16 balettartister och en orkester om elva man. Som en allmän riktlinje i fråga om ökningen av antalet föreställningar med balettverk i Operahuset kan med hänsyn till kårens storlek göras 1 2

S. 66. S. 76 ff.

88 gällande, att deras andel av hela antalet föreställningar bör ökas från nuvarande 1/4 till 1/3. Detta skulle vid oförändrat antal föreställningar av operaverk innebära en ökning av sammanlagda antalet föreställningar med inemot 40 under spelåret. En sådan ökning av verksamheten förutsätter givetvis, att tillräckligt publikintresse finns och att den jämväl i övrigt kan genomföras till rimliga kostnader. Som i ett senare sammanhang kommer att närmare belysas 1 synes vissa åtgärder i publikvärvande syfte vara påkallade för att stimulera publikanslutningen vid KT:s föreställningar överhuvudtaget. En ökning av antalet föreställningar bör därför bli beroende på om sådana åtgärder visar sig ha åsyftad verkan. En annan möjlighet som i detta sammanhang står öppen är att minska balettkårens numerär. Därvid måste emellertid beaktas, att för framförandet av vissa koreografiska verk, bl. a. några av de mest publikdragande, fordras att denna inte är alltför låg. Numerären blir alltså avhängig av vilken ställning man vill tillmäta balettkonsten i KT:s verksamhet. Den stora ökning av balettkåren som skett under det senaste decenniet får antas h a betingats av en önskan, att balettkonsten skall ges en framträdande plats i denna verksamhet. Att så sker framstår också som befogat särskilt med hänsyn till att KT är den enda scen i vårt land, som har förutsättningar för att ge föreställningar av mera personalkrävande balettverk. I och för sig finns väl alltså inte något att erinra mot denna målsättning för den koreografiska verksamheten vid KT. Likväl förefaller det som om balettkårens numerär ökats mer än som motsvarar ett efter förhållandena verkligen avpassat behov, särskilt med beaktande av att det centrala i verksamheten vid KT dock synes böra avse operakonsten. Det kan ifrågasättas om inte balettkårens numerär kan nedbringas till förslagsvis mellan 50 och 55 medlemmar utan utan att de konstnärliga krav åsidosätts som rimligen kan ställas på den balettverksamhet som kan ges på KT. I varje fall synes en sådan nedskärning böra göras, därest förutsättningar för en ökning av balettföreställningarnas antal inte visas förefinnas. Den minskning av antalet medlemmar i balettkåren som sålunda bör vidtagas bör göras successivt och lämpligen i första hand i den formen, att nyrekrytering till kåren sker i en mindre snabb takt än den avgången i och för sig skulle föranleda. Avslutningsvis må beröras några allmänna synpunkter rörande personalpolitiken vid KT, vilka särskilt tar sikte på den där verksamma artistpersonalen. Det ligger i öppen dag att i en verksamhet, som i och för sig är synnerligen krävande och som i så stor utsträckning bygger på personliga prestationer, för vilka det individuella kunnandet är av så avgörande betydelse, handläggningen av personalfrågor blir mycket betungande och måste ske med stor insikt och omtanke. I inte obetydlig omfattning måste personalpolitiken präglas av humanitära hänsyn, särskilt när det gäller entledigande av någon artist, som efter lång tjänstgöring visar sig vara mindre användbar. I sådana och liknande fall måste det vara en för 1

S. 224 ff.

89 operaledningen angelägen uppgift att söka vidta erforderliga åtgärder för att underlätta för den anställde att i samband med förtidspensionering eller annan avgång från sin befattning vid KT övergå till annan sysselsättning. I första hand bör givetvis undersökas, om inte den anställde lämpligen kan placeras på annan befattning inom KT. Men därutöver bör ingående prövas, vilka möjligheter som finns för utbildning till annat yrke och de utvägar som numera står till buds härför anlitas. För att en sådan verksamhet skall kunna bedrivas på ett rätt sätt torde det erfordras, att vid KT finns en kunnig och erfaren personalkonsulent. Iakttas vad förut sagts om att i samband med fast anställning en vägledande synpunkt bör vara artistens användbarhet under en längre tid och vad nyss berörts angående åtgärder för att bereda personal, som visat sig mindre användbar, möjlighet att vinna annan sysselsättning, torde i de flesta fall förutsättningar kunna skapas för att förtidspensionera eller entlediga sådana befattningshavare, varom här är fråga, även med behörigt beaktande av sociala och humanitära skäl.

Verksamheten Utlandet Av de av utredningen införskaffade uppgifterna från vissa operaföretag i utlandet framgår beträffande verksamheten vid dessa följande. Danmark

Det Kongelige Teater i Köpenhamn har två scener, den ena med 1 482 och i vissa fall 1 432 åskådarplatser och den andra med mellan 990 och 1 050 platser, och framför å dessa såväl lyriska som dramatiska verk. Verksamheten vid dessa scener bedrivs under tiden 1 september—31 maj. Verksamhetsåret 1956—57 gavs sammanlagt 394 och följande spelar 528 föreställningar. Dessutom gavs vartdera året i landsorten 49 föreställningar samt något mer än 15 friluftsföreställningar. Ett av åren gavs dessutom två konserter i landsorten. Först angivna spelar uppgick de å Köpenhamnsscenerna givna operaföreställningarna till 68, varvid gavs sammanlagt elva operor. Balettföreställningarnas antal var 90, varvid 22 baletter framfördes. Av operaverken hade två nyinstuderats och av baletterna utgjorde tre nyheter och fem av verken var nyinstuderade. Spelåret 1957—58 utgjorde antalet operaföreställningar 112, varvid uppfördes tio olika operaverk, samt 156 balettföreställningar med inalles 30 baletter. Dessutom uppfördes en operett 35 gånger. Av de framförda verken var sex operor och tio baletter nyheter och nyinstuderingar.

90 Italien

Vid Operan i Rom är spelåret indelat i en vintersäsong från omkring årsskiftet till slutet av maj eller början av juni, och en sommarsäsong, som i allt väsentligt omfattar månaderna juli och augusti, då verksamheten bedrivs vid Caracallas Termer. Under september brukar teatern ge föreställningar i Spoleto. Dessutom turnerar Romoperan ibland med egna artister och tekniker i utlandet. Under spelåret 1957—58 gavs sammanlagt 121 föreställningar, varav 109 operaföreställningar med klassisk repertoar och sju med modern repertoar, samt fem balettföreställningar. Därvid framfördes 21 klassiska operaverk och två moderna samt ett balettverk. — Nästfoljande spelar gav Romoperan inalles 120 föreställningar, varvid framfördes 104 klassiska och sju moderna operaverk samt nio balettverk. Därvid gavs 21 klassiska och två moderna operaverk samt två balettverk. Schweiz

Vid Stadttheater i Ziirich gav under det spelar, som omfattade tiden den 1 september 1957—den 30 juni 1958, den vid teatern anställda ensemblen 339 föreställningar. I detta antal ingick 160 opera-, 110 operett- och sju balettföreställningar samt 31 barnföreställningar ävensom sju föreställningar under en festspelsvecka. — Under spelåret 1958—59, som avsåg tiden den 1 september 1958—den 30 juni 1959, gavs vid Stadttheater allt som allt 336 föreställningar. Sexton föreställningar — därav tio med balettprogram — gavs av gästande ensembler. Operaföreställningarnas antal var — gästspelen inräknade — 163 och balettföreställningarna — gästspelen likaledes inräknade — utgjorde 21. Operettföreställningar gavs till ett antal av 110. Under spelåret uppfördes med teaterns egen ensemble 19 operaverk, av vilka tre var förstagångsuppföranden och tre nyinscenerade. Två baletter framfördes av den egna ensemblen. Sex operetter uppfördes, i ett fall såsom nyinstudering och i två fall i nyinscenering. Storbritannien

Vid Govent Garden-operan gavs under det spelar, som avsåg tiden den 1 april 1957—den 31 mars 1958, sammanlagt 158 föreställningar av 21 operaverk — därav vid fem föreställningar ett modernt verk — samt 101 föreställningar, varvid inalles 33 baletter uppfördes. Av de framförda verken var tre av såväl operorna som baletterna nyinstuderingar. Ett av verken — Berlioz' Trojanerna — gavs vid åtta föreställningar med en genomsnittlig publiksiffra av 92 %. Govent Garden-operan gav dessutom under detta spelar 42 operaföreställningar i tre städer utanför London samt 176 framföranden av baletter i 21 städer i Storbritannien. Dessutom gjorde en balettrupp en turné i Amerikas förenta stater om 140 föreställningar samt gav åtta föreställningar i Dublin. — Under spelåret 1958—59 gavs vid Covent Garden i London

91 sammanlagt 288 föreställningar, varav 124 operaföreställningar och 164 balettföreställningar. Vid dessa framfördes 25 opera- och 39 balettverk. Av operaverken framfördes tre i nyuppsättningar och två i nyinstudering. Tre av baletterna uppfördes för första gången. Vid turnéer i Storbritannien gavs 34 operaföreställningar och 120 balettföreställningar samt tre konserter. Vid gästspel av balettrupper utanför Storbritannien — bland annat i samband med turnéer i Australien och Nya Zeeland — gavs under spelåret 225 föreställningar. Från den av Sadler's Wells Operan bedrivna verksamheten under spelåret 1958—59 må nämnas, att i London och i andra städer i Storbritannien uppfördes 17 operaverk, varav sju nyinstuderingar, och en operett. Västtyskland

Spelåret vid Städtische Oper i Berlin börjar i mitten av augusti och avslutas i början av juli påföljande år. Därefter görs ett semesteruppehåll på fyra veckor. Under spelåret 1957—58 gavs sammanlagt 327 föreställningar. Vid 270 av dessa framfördes 33 klassiska och vid 23 gavs fem moderna operaverk. Av såväl de klassiska som de moderna verken var fyra nyinscenerade. Balettföreställningarnas antal var 32, varvid gavs sju verk, därav fem i nyinscenering. — Under påföljande spelar — 1958—59 — gavs likaledes 327 föreställningar, av vilka 295 var operaföreställningar och 32 balettföreställningar. Klassiska operaverk — sammanlagt 36 varav fyra nyinscenerade — framfördes vid 266 av föreställningarna och fem moderna verk, varav ett var nyinstuderat, vid 29. Antalet balettverk utgjorde elva; av dessa var tre nyinscenerade och tre nyinstuderade. Vid Operan i Diisseldorf varar spelåret från början av september till slulet av juni eller början av juli påföljande år. Årligen ges föreställningar i Dusseldorf och Duisburg. Under spelåret 1957—58 gavs i Diisseldorf 297 föreställningar. Vid 274 av dessa gavs klassiska operaverk till ett antal av 16, varav två var nyinscenerade och tre nyinstuderade, och vid fem moderna operaverk, medan balettföreställningarnas antal utgjorde 18, varvid framfördes tre verk, samtliga nyinscenerade. I Duisburg gavs 155 föreställningar. — Spelåret 1958—59 gavs i Dusseldorf inalles 303 föreställningar. Vid 264 av dessa framfördes 18 klassiska operaverk, varav fyra nyinscenerade, och vid 24 moderna verk, sammanlagt åtta, varav tre nyinscenerade. Balettföreställningarna uppgick till 15, varvid gavs fyra verk, alla i nyinseenering. Av föreställningarna under spelåret gavs en del av gästande ensembler. Spelåret vid Operan i Hamburg räknas från den 1 augusti. Under året görs regelmässigt ett speluppehåll under sex veckor. Under spelåret 1957—58 gavs 277 föreställningar med klassiska och 25 med moderna operaverk samt 21 balettföreställningar ävensom tio operettföreställningar eller alltså sammanlagt 333 föreställningar. Därvid framfördes 28 klassiska och fyra moderna operaverk; av de förra hade sex nyinscenerats och av de senare ett. Balettverkens antal utgjorde tre, varav ett nyinscenerats. Vid operettföreställning-

92 arna gavs två verk, därav det ena nyinscenerat. — Under spelåret 1958—59 gavs inalles 336 opera-, balett- och operettföreställningar. Vid 274 av dessa framfördes 34 klassiska och vid 20 moderna operaverk till ett antal av fyra, varav ett nyinscenerats. Av de förstnämnda var sex nyinscenerade. Balettföreställningarnas antal var 27, därvid fyra skilda verk framfördes, och vid 15 föreställningar gavs en operett. Vad slutligen Munchen-operan beträffar räknas spelåret där från mitten av september. Under spelåret görs, med början av andra veckan i juli, ett uppehåll om fyra veckor och dessutom förekommer en veckas ferier omedelbart före spelsäsongens början. Företaget förfogar över två scener, den ena Prinzregententheater om 1 126 platser och den andra Altes Residenztheater om mellan 434 och 463 platser. Under spelåret 1957—58 gavs — förutom 33 föreställningar inom ramen för visst festspel — 213 föreställningar med klassisk operarepertoar och 84 med moderna verk. Balettföreställningarnas antal var 24. Sammanlagt gavs alltså 354 föreställningar. Inalles framfördes 38 klassiska operaverk, varav sju nyinscenerats, och åtta moderna verk, därav tre i nyinseenering. Av de tolv balettverk som uppfördes var två äldre och tio nyare — tre av verken var nyinscenerade. — Spelåret 1958—59 gav Munchen-operan inalles 362 föreställningar med opera- och balettverk. Sammanlagt 45 klassiska operaverk gavs vid 260 föreställningar och elva moderna operaverk vid 72 föreställningar. Av de förra hade åtta nyinscenerats eller nyinstuderats och av de senare tre. Balettföreställningarnas antal var 30, varvid framfördes två äldre och fem moderna verk, varav ett nyinscenerats. Österrike

Av de två operascenerna i Wien spelar Staatsoper utan något uppehåll u n der spelåret, som börjar den 1 september och avslutas med juni månads utgång. Under spelåret 1957—58 gavs 325 föreställningar. Av dessa var 270 operaföreställningar — vid sexton gavs moderna operaverk — samt 55 balettföreställningar. Under spelåret gavs 21 klassiska operaverk, varav två nyinstuderats, samt 14 moderna verk; sju av dessa var nyinstuderade. Tjugofem balettverk, varav fyra nyinstuderats, framfördes. — För spelåret 1958 —59 gäller följande. Antalet föreställningar var 322 som fördelade sig på 274 föreställningar av klassiska operaverk, 14 föreställningar med moderna verk och 34 balettföreställningar. Under detta spelar gavs 23 klassiska operaverk, varav fem var nyinstuderade, och 18 moderna verk, varav tre i nyinstudering. Antalet framförda balettverk var 18 och av dessa hade fem nyinstuderats. De i det föregående lämnade uppgifterna från de nämnda operaföretagen i utlandet ger givetvis en mycket ofullständig bild av verksamheten vid dessa. Uppgifterna är därför inte ägnade att tjäna som underlag för mera ingående analyser. Några mera vittgående slutsatser från uppgifterna bör ej heller dras. Emellertid synes med stöd av det sålunda redovisade materialet sam-

93 manfattningsvis k u n n a framhållas följande. Vad gäller .förekomsten av operaverk och balettverk på repertoaren finns en påfallande skillnad mellan å ena sidan de nämnda danska och engelska scenerna samt de västtyska, italienska, schweiziska och österrikiska å den andra. P å de förra utgör nämligen balettföreställningarna en mycket stor andel av den totala verksamheten; vid Det Kongelige Teater är dessa t. o. m. flera än operaföreställningarna. I den verksamhet som drivs på de övriga scenerna ges vida mindre utrymme för balettprogram. Dessas andel av totala antalet föreställningar uppgår bortsett från ett av de redovisade spelåren vid Wienoperan — endast i några fall till 1/10 och är i flertalet fall ännu lägre. — Vid sidan av operaoch balettverk spelas operett endast i mindre utsträckning vid de angivna företagen, nämligen vid Det Kongelige Teater, Hamburg-operan och Operan i Ziirich. — I fråga om operarepertoaren dominerar de äldre operaverken mycket påtagligt. Antalet föreställningar med moderna verk utgör sålunda — frånsett Miinchenoperan — inte i något fall 1/10 av hela antalet föreställningar. — Antalet operaverk som givits under ett och samma spelar är naturligtvis avhängigt av vilket utrymme operaverksamheten har vid sidan av annan verksamhet. Vid Det Kongelige Teater, där som förut framhållits balettföreställningarna är många, har sålunda endast givits ungefär tio verk årligen och vid Operan i Ziirich, där operett spelas i betydande omfattning, inemot 20 operaverk. Mellan 20 och 30 sådana verk gavs under vart och ett av de angivna spelåren vid Covent Garden-operan och operorna i Rom och Dusseldorf, medan vid operorna i Berlin, Hamburg och Wien framfördes ungefär ett 40-tal verk. Vid operan i Mimenen slutligen gavs inte mindre än ungefär ett 50-tal verk varje spelar. När det gäller antalet framförda balettverk intar Det Kongelige Teater och Covent Garden en särställning bland de i redovisningen angivna teatrarna. Vid den förra uppfördes varje spelar mellan 20 och 30 olika balettverk, medan vid den engelska scenen antalet sådana verk uppgick till mellan 30 och 40. För flertalet av de övriga scenerna överstiger det årligen givna antalet balettverk ej tio; för Wienoperans del var dock för spelåret 1958—59 antalet 18. I de fall där operett gavs framfördes i regel endast ett å två verk varje år; vid Operan i Ziirich uppgick emellertid antalet operetter till sex. Antalet nyinstuderade eller nyinscenerade verk under ett spelar på de olika teatrarna växlade mellan sex och 16, vanligen var antalet ungefär tio. Bortsett från Miinchenoperan var antalet operaverk, som nyinstuderats eller nyinscenerats under spelåret, sex a åtta; vid Miinchenoperan var motsvarande tal tio ä elva.

Kungl.

teatern

Verksamhetens omfattning

Den verksamhet KT bedrivit under spelåren 1949/50—1959/60 har till övervägande del varit förlagd till Operahuset i Stockholm. Föreställningar har emellertid även givits p å Drottningholms slottsteater samt under de se-

94 naste åren också på Blancheteatern samt för Stockholms stadsteater i förorterna. Dessutom har en eller två kyrkokonserter givits varje år. Dessutom har KT även turnerat i landsorten och där givit föreställningar dels i egen regi och dels administrerade av RT under höst öch vår. Under sommarmånaderna har i samarbete med Folkets parkers centralorganisation ordnats opera- och balettföreställningar i landsorten, varvid artister från KT medverkat. I övrigt har KT:s befattning med dessa turnéer inskränkt sig till att tillhandahålla kostymer utan ersättning. Vid sidan av den inhemska verksamheten har KT vissa år gästspelat i utlandet. Repertoaren har omfattat opera-, operett- och balettverk samt sångspel och i några fall talpjäser. När opera- och operettverk samt sångspel givits har i allmänhet endast ett verk framförts vid varje föreställning, medan däremot balettföreställningarna oftast omfattat flera än ett verk. Det har även förekommit, att föreställning upptagit såväl opera- som balettverk. Olika former av abonnemangsföreställningar samt andra föreställningar till nedsatta priser h a r anordnats. Förutom KT:s egen personal har gästartister medverkat i större eller mindre utsträckning. Lokaliseringen av föreställningarna och deras antal framgår närmare av följande sammanställning (Tabell 8). Tabell 8 Spelar

Operahuset

Kyr- Blanche- Drott- Stockkoteatern ning- holms konholm försert orter

Radio

TV

Landsorten Ut..s . ... ... , lanf r ^ \ «£ , ° i RT folk *P* " av KT parker 1949/50 304 1 — 5 — 18 — — — 55 7 1950/51 300 1 — 11 — 23 — 2 — 62 — 1951/52 300 1 — 9 — 14 — 3 9 31 2 1952/53 294 1 6 2 7 — 1 13 36 2 1953/54 298 1 — 3 — 7 — 27 60 — 1954/55 305 1 — 7 — 12 2 — 6 54 — 1955/56 284 2 — — — 12 2 — 47 49 4 1956/57 289 2 — 6 — 4 1 — 69 54 6 1957/58 300 2 78 7 12 — 2 3 58 54 10 1958/59 278 2 59 8 13 8 2 — 21 54 14 1959/60 299 2 84 9 — 10 1 — 28 36 20 Anm. Uppgifterna för radio och television avser sändningstillfällen. Under spelåret 1958/59 sändes dessutom vissa s. k. operatimmar.

I det följande lämnas en mera detaljerad redogörelse för verksamhetens art och omfattning under de olika spelåren. Redogörelsen bygger i huvudsak på de verksamhetsberättelser som upprättats inom KT. Spelåret 1949/50 gav KT 304 föreställningar i Operahuset. Därvid framfördes 33 operaverk, vilka gavs sammanlagt 187 gånger. Ett av verken är att hänföra till moderna verk, medan återstoden var äldre verk. Av verken uppfördes ett för första gången och ett annat nyuppsattes, varjämte tre verk nyinstuderades. 1 1 Med nyuppsättning avses enligt den vid KT använda terminologin närmast nypremiär av ett verk, som tidigare kan ha givits mer eller mindre ofta men som nyinstuderats och nyinscenerats. Med nyinseenering menas ny regi och ny dekor och nya kostymer. Med nyinstudering avses ny musikalisk instudering med helt eller delvis ny besättning i sångpartierna.

95Under spelåret gavs tio balettverk, vilka framfördes vid 33 föreställningar med enbart balett och åtta föreställningar med såväl opera- som balettverk på programmet. 1 Tre av balettverken uppfördes för första gången, varjämte ett nyuppsattes. Två operetter framfördes vid 54 och två sångspel vid 30 föreställningar. En av operetterna var nyuppsatt och nyinstuderad och ett sångspel uppfördes för första gången. Under säsongen förekom gästspel av åtta solister, tre manliga och fem kvinnliga, i tolv olika verk. Vidare medverkade två gästdirigenter i fem program och tre regissörer som gäster likaledes i fem program. En gästartist medverkade som balettmästare och satte upp tre baletter. I varje operett medverkade en gästartist. Abonnemangsföreställningarna utgjorde 25, fördelade på en måndagsgrupp om 15 och en fredagsgrupp om tio föreställningar. För Skådebanan gavs 17 föreställningar. Andra abonnerade föreställningar uppgick till fyra och härutöver gavs tre skolresematinéer och 25 barnmatinéer. Å Drottningsholmsteatern gavs detta spelar fem föreställningar av ett och samma verk. I radio framfördes fem olika operaverk, som bearbetats för radio (s. k, studiooperor) och dessutom medverkade KT vid 13 andra sändningar, varav en direktsändning, av nio olika operaverk. Verksamheten i landsorten var koncentrerad till folkparkerna, där 26 opera- och 29 balettföreställningar gavs. KT gästspelade i Helsingfors och Reykjavik, där två respektive fem operaföreställningar gavs. Slutligen kan nämnas, att KT under året gästades av en inhemsk och en utländsk teater, som vardera gav två operaföreställningar. I Operahuset gav KT under spelåret 1950/51 300 föreställningar. Vid 16& av dessa framfördes 34 operaverk, samtliga klassiska. Antalet förstagångsuppföranden utgjorde två. Ett verk nyinstuderades och nyinscenerades. Under spelåret gavs 52 balettföreställningar och fyra föreställningar med både opera- och balettverk. Balettverkens antal var åtta, varav tre uppfördes för första gången. Inga nyinstuderingar förekom. Två operetter, varav en nyuppsatt, gavs 59 gånger och två sångspel 23 gånger. Abonnemangsföreställningarna uppgick till 15 på måndagar och tio på fredagar. För Skådebanan gavs tolv föreställningar. Vidare gavs sju abonnerade matinéer samt en matiné för skolungdom från landsorten och 15 barnmatinéer, varav två för skolresebarn. Beträffande gästspel kan nämnas, att för 13 operaverk anlitades tio gästsolister, lika många manliga som kvinnliga. Tre gästdirigenter hade engagerats för sju olika program. För balettprogrammen anlitades två gästkoreografer och i tre balettverk medverkade sammanlagt fyra gästsolister, två manliga och två kvinnliga. Två gästregissörer anlitades, den ene för opera1 Dessa blandade föreställningar är här och i fortsättningen medräknade bland antalet föreställningar med enbart operaverk på programmet, där ej annat särskilt anges.

•96 verk och den andre för operettverk. I de båda operetterna medverkade en gästartist. Gästande dekorationsmålare anlitades för två program. Under spelåret gavs å Drottningholmsteatern elva föreställningar av två olika operaverk. I radio framfördes nio studiooperor och två andra operaverk vid inalles 23 olika sändningstillfällen. KT:s verksamhet i landsorten inskränkte sig till två operaföreställningar i Uppsala. Härutöver anordnades för folkparkerna en opera- och en balettturné om vardera 31 föreställningar. Några gästspel utomlands förekom inte. Påföljande spelar, 1951/52, gav KT 300 föreställningar i Operahuset. Vid 183 av dessa framfördes 31 operaverk. Två av verken kan hänföras till den moderna operarepertoaren. Ett verk uppfördes för första gången och ett nyinscenerades. — Tio olika balettverk framfördes, två för första gången. Vid •30 föreställningar gavs enbart balettverk och vid fem föreställningar förekom både opera- och balettverk på programmet. Tre av balettföreställningarna gavs av utländsk teatertrupp. 1 En operett gavs sammanlagt 61 gånger och vidare förekom 26 föreställningar av två sångspel. Abonnemangsföreställningarna uppgick till 25, varav 15 på måndagar och tio på fredagar. För Skådebanan gavs 19 föreställningar. Vidare anordnades tre abonnerade matinéer, en matiné för tillresande skolungdomar och 21 barnmatinéer. Tolv gästsolister, fem manliga och sju kvinnliga, uppträdde i 13 olika operaverk. En gästdirigent medverkade i tre olika operaverk och fyra gästregissörer i sju program. Tre gästkoreografer anlitades för fyra olika verk. En manlig gästsolist medverkade i det operettverk som gavs. Tre gästdekoratörer anlitades för vardera ett verk. Å Drottningholmsteatern gavs nio föreställningar av två operaverk. I radio gavs nio studiooperor oeh ett annat operaverk vid sammanlagt 14 sändningstillfällen. KT gästspelade i Uppsala med en operaföreställning och i Göteborg med två operaföreställningar. För RT gavs nio balettföreställningar i fyra medelstora städer. För folkparkerna ordnades en kombinerad opera- och balettturné om 31 föreställningar. I Köpenhamn gavs två operaföreställningar. De av KT givna föreställningarna i Operahuset uppgick under spelåret 1952/53 sammanlagt till 294. Vid 170 av dessa gavs operaverk och inalles framfördes under året 27 sådana verk. Två av verken kan klassificeras som moderna operaverk. Ett verk uruppfördes, tre nyinstuderades och nyinscenerades, varjämte ett endast nyinstuderades. Vid 49 föreställningar gavs enbart balettverk, därav två av utländsk trupp, och vid fyra föreställningar gavs balett- och operaverk. Tretton olika balettverk framfördes. Tre av des1 Av dylik trupp given balett är ej vare sig nu eller i fortsättningen medräknad bland antalet framförda balettverk men väl i antalet balettföreställningar. Motsvarande gäller för gästspel av utländsk operatrupp.

97 sa uppfördes för första gången. Vidare gavs 51 föreställningar av två operetter. Och slutligen förekom två sångspel på repertoaren, vilka gavs 24 gånger. Abonnemangsföreställningarna utgjorde liksom tidigare 25, fördelade på två serier. För Skådebanan gavs 16 föreställningar. Därjämte anordnades en särskild abonnemangsföreställning, en matiné för skolreseungdom och 18 barnmatinéer. Vid operaföreställningarna anlitades en gästdirigent för två verk och en gästregissör för fyra program. Gästspel av tre manliga och lika många kvinnliga solister förekom i tio program. För balettverken anlitades två gästsolister i ett verk och tre gästkoreografer medverkade vid var sitt verk. Gästande dekorationsmålare anlitades för fem olika program. På Drottningholmsteatern framförde KT två olika operaverk vid tillsammans sex föreställningar. I en av Stockholms förorter gavs två föreställningar med operaverk. I radio framfördes tre studiooperor och två operaverk vid inalles sju olika sändningstillfällen. KT gav i egen regi en operaföreställning i landsorten. För RT anordnades två balettföreställningar å en och samma plats samt elva operasoaréer å sex olika platser. Av de besökta platserna hade två mer än 50 000, tre 20—50 000 samt en under 20 000 invånare. I folkparkerna gavs detta spelar enbart operaföreställningar till ett antal av 36. Ett gästspel utomlands förekom detta år, i det att operabaletten gav två föreställningar i Helsingfors. Under spelåret 1953/54 gav KT sammanlagt 298 föreställningar på operascenen. Vid 157 av dessa framfördes 30 opera verk, samtliga hänförliga till den klassiska repertoaren. Åtta var nyinstuderade och av dessa var fyra jämväl nyinscenerade. Balettföreställningarnas antal var 55, därav fem av två utländska trupper, varjämte fyra föreställningar med opera- och balettverk förekom. Sju olika balettverk gavs. Tre av dessa var förstagångsuppföranden och ett hade nyinstuderats. Två operetter gavs vid sammanlagt 58 föreställningar. Den ena var nyinstuderad och nyinscenerad. Slutligen framfördes två sångspel 28 gånger. Abonnemangsföreställningarna utgjorde 25. För Skådebanan gavs 18 föreställningar. Vidare anordnades två särskilda abonnemangsföreställningar samt 22 barnmatinéer varav fyra för barn från landsorten och två iför viss organisation. För Stockholms festspel gavs tio föreställningar med fyra opera- och fyra balettprogram. I tio av operaprogrammen anlitades sju gästsolister, tre manliga och fyra kvinnliga. En gästdirigent medverkade i sex program och vidare anlitades tre gästregissörer för åtta verk och två gästkoreografer, den ene för ett belettverk och den andre för balettpartier i en av de operetter som framfördes under året. För sju olika verk anlitades olika gästdekoratörer. Å Drottningholmsteatern gavs tre operaföreställningar, ingående i Stockholms festspel, samt en konsert. 7—610346

98 I radio gavs sex studiooperor, därav tre hänförliga till den moderna operarepertoaren, samt ett annat operaverk vid tillhopa sju olika sändningar. I de moderna studiooperorna medverkade ej hovkapellet utan radioorkestern. För RT gavs 24 operasoaréer å 17 olika platser, därav nio städer, av vilka fyra hade mer och fem mindre än 20 000 innevånare. Tre balettföreställningar gavs i en stad med drygt 20 000 innevånare. Folkparksframträdandena utgjordes av 28 opera- och 32 balettföreställningar. För spelåret 1954/55 gäller följande. I Operahuset gav KT detta år sammanlagt 305 föreställningar. Vid 157 av dessa framfördes 28 olika operaverk. Två av föreställningarna gavs av utländska operaensembler. Samtliga verk utom ett är hänförliga till den klassiska operarepertoaren. Ett verk uppfördes för första gången och tre av verken var nyinstuderade och nyinscenerade. Balettföreställningarnas antal utgjorde 52, varav fyra gavs av utländsk trupp. Därjämte förekom 14 föreställningar med såväl opera- som balettverk på programmet. Sammanlagt gavs åtta olika balettverk. Två uppfördes för första gången och en var nyinstuderad och nyinscenerad. Förutom föreställningar av opera- och balettverk gavs under året 54 operettföreställningar av tre olika verk, varav ett var nyinstuderat och nyinscenerat. Antalet framförda sångspel utgjorde tre, därav ett för första gången, vilka gavs tillhopa 42 gånger. Abonnemangsföreställningarna utgjorde 25 och föreställningarna för Skådebanan 14. Dessutom anordnades två abonnerade matinéer, sex s. k. familjematinéer, två skolungdomsmatinéer, varav en för skolungdom från landsorten, och 15 barnmatinéer samt fem matineér i samarbete med Dansfrämjandet. För Stockholms festspel gavs 13 föreställningar, upptagande fem opera-, sex balett- och ett operettverk. Under året anlitades fem manliga och tre kvinnliga gästsolister i operaroller i elva olika verk. I två program med operaverk medverkade en gästdirigent. Två gästsolister medverkade i ett vart av två balettverk och en gästartist i ett av sångspelen. I fyra olika verk anlitades gästdekoratör. Å Drottningholmsteatern gav KT detta spelar två opera- och fem balettföreställningar, varvid ett opera- och två balettverk framfördes. Balettföreställningarna ingick i Stockholms festspel. För radion anordnades fem studiooperor samt direktöverfördes fem hela operaverk eller akter därav samt ett sångspel vid tillhopa tolv sändningstillfällen. Därjämte gavs två matinéer för televisionen i samband med den försöksverksamhet som då bedrevs på Tekniska högskolan. För RT:s räkning gavs en balettföreställning och fem operaaftnar i tre medelstora städer. I folkparkerna gavs 15 opera- och 39 balettföreställningar. Under året gästades KT av ett antal utländska balettensembler, som gav tillhopa fyra föreställningar, därav vissa i samarbete med olika organisationer. KT gav under spelåret 1955/56 284 föreställningar i Operahuset. Opera-

99 föreställningarnas antal var 154, därav sju av utländsk operatrupp, och balettföreställningarnas 49, varav en gavs av en utländsk balettensemble. Två föreställningar gavs med både opera- och balettverk på programmet. Under året gavs 23 olika operaverk, samtliga hänförliga till den äldre operarepertoaren. Tre verk nyinstuderades och nyinscenerades och två program endast nyinstuderades. Antalet framförda balettverk utgjorde 13, av vilka ett var nyinstuderat. Två operetter uppfördes vid tillhopa 21 föreställningar och två sångspel gavs 20 gånger. Slutligen gavs i samarbete med DT 40 föreställningar av en kombinerad balett- och talpjäs, vilken var nyinstuderad och nyinscenerad. Abonnemangsföreställningarna utgjorde liksom tidigare 25. Därjämte gavs 15 föreställningar för Skådebanan, 14 barn- och två familjematinéer, en skolungdomsmatiné samt en matiné i samarbete med Dansfrämjandet. För Stockholms festspel gavs tolv föreställningar av fem opera- och fem balettverk samt nyssnämnda balett- och talpjäs. Gästspel vid KT förekom under spelåret, i det att en manlig och två kvinnliga gästartister medverkade i fem av operaprogrammen. Två gästregissörer anlitades för var sitt operaverk. För fem av balettprogrammen anlitades två manliga och två kvinnliga gästsolister; en av dem medverkade också som koreograf. I ett av operettprogrammen anlitades en manlig gästsolist. Fyra dekoratörer gästade även detta spelar teatern. Å Drottningholmsteatern hade KT ej någon verksamhet detta spelar. I radio framfördes tre studiooperor och fyra andra verk vid tillhopa tolv sändningstillfällen. I televisionen, som började sin verksamhet detta spelar, gavs två föreställningar under medverkan av KT och dess artister. Verksamheten i landsorten var under spelåret 1955/56 avsevärt större än under de närmast föregående åren. För RT gavs tre balettföreställningar i en medelstor stad samt 44 operaföreställningar på 24 olika platser, härav 18 större och medelstora och sex mindre städer. För folkparkerna anordnades en operaturné om 18 och en baletturné om 31 föreställningar. I utlandet gästspelade KT under året med en operaföreställning i Wiesbaden och vid balettfestspelen i Nervi med tre föreställningar. Spelåret 1956/57 gav KT 289 föreställningar i Operahuset. Vid 200 av dessa framfördes operaverk och vid 70 balettverk. Elva av balettföreställningarna gavs av utländsk trupp. Härvid är att märka, att sex föreställningar omfattade både opera- och balettverk. Sammanlagt gavs 30 operaverk, varav två moderna. Fem verk nyinstuderades, varav två dessutom nyinscenerades. Tretton baletter, varav tre nyinstuderade, gavs. Två sångspel framfördes vid 19 föreställningar. Någon operett uppfördes inte under detta spelar. Abonnemangsföreställningarnas antal var 25 och dessutom gavs 14 Skådebaneföreställningar. Därjämte anordnades 14 barn- och tolv skolungdomsmatinéer. I samband med Stockholms festspel gavs 17 olika föreställningar, upptagande elva opera- och sex balettverk. Under spelåret förekom gästspel av fyra manliga och fyra kvinnliga solis-

100 ter, vilka medverkade i sammanlagt 17 program. En gästregissör anlitades för ett operaverk och två gästkoreografer. Antalet gästande dekorationsmålare utgjorde sex, vilka medverkade i vardera ett program. Å Drottningholmsteatern framförde KT två opera- och ett balettverk vid tillhopa sex föreställningar, vilka samtliga ingick i Stockholms festspel. För dessa verk anlitades gästdirigent. KT:s medverkan i radio inskränkte sig för detta spelar till att ett operaverk uppdelat på fyra olika sändningstillfällen sändes. I television gavs en föreställning. För RT gavs två operaverk, det ena vid 18 föreställningar å nio olika platser och det andra vid 51 föreställningar å 23 olika platser. De orter som besöktes var i huvudsak mindre och medelstora städer. För folkparkerna genomfördes en opera- och en baletturné om 20 respektive 34 föreställningar. KT gästspelade detta år i Finland och Norge. I Helsingfors gav Operabaletten två föreställningar och en solistensemble en operaföreställning. Vid ett besök i Oslo gav Operabaletten tre föreställningar. Under näst-följande spelar, 1957/58, gav KT 300 föreställningar i Operahuset. Vid 186 av dessa gavs operaverk, varvid framfördes 34 verk, därav två moderna. Av föreställningarna gavs två av utländsk trupp. Två verk uppfördes för första gången, två nyinstuderades och nyinscenerades och sex endast nyinstuderades. Balettföreställningarnas antal var 71 och vid dessa gavs 16 olika balettverk. I antalet föreställningar ingår sex, givna av två utländska trupper. Två av baletterna var urpremiärer. En kombinerad opera- och balettföreställning gavs. En operett och två sångspel framfördes 21 respektive 22 gånger. Under spelåret uppträdde två manliga och två kvinnliga gästsolister i sju av de operaprogram, som gavs i Operahuset. En gästdirigent anlitades för ett av programmen och en gästregissör satte upp två operaverk. Vidare anlitades tre gästkoreografer för lika många balettverk. Fem gästande dekorationsmålare anlitades för var sitt verk. Liksom under tidigare spelar gavs 25 abonnemangsföreställningar. För Skådebanan ordnades 15 föreställningar i Operahuset. Dessutom gavs 17 barn- och sex skolmatinéer, varav en för skolor i landsorten. För Stockholms festspel uppfördes 14 föreställningar av tolv operaverk och sju balettverk. Under detta spelar började KT sin verksamhet på Blancheteatern. KT gav inalles 78 föreställningar på denna teater — 63 med operaverk och sångspel samt 15 med både opera- och balettverk. Där framfördes två moderna operaverk, ett sångspel och tre baletter. Samtliga verk utom två baletter var förstagångsuppföranden. En gästdirigent, en gästregissör och en gästdekoratör anlitades för var sitt verk. Av föreställningarna gavs fem för Skådebanan. I Stockholms förorter gavs tolv balettföreställningar. På Drottningholmsteatern framförde KT två operaverk sammanlagt sju gånger som ett led i Stockholms festspel. Det ena operaverket uppfördes för första gången. För det andra anlitades gästdirigent.

101 I radio medverkade inte KT detta spelar. För television gavs två föreställningar, den ena med operaverk och den andra med balettverk på programmet. Utanför Stockholm gav KT två föreställningar av ett modernt operaverk i Göteborg och en föreställning i Uppsala. I samarbete med RT anordnades turnéer i landsorten med två operaverk på programmet. De framfördes vid sammanlagt 58 föreställningar på 25 orter, huvudsakligen större och medelstora städer. I folkparkerna gavs 20 opera- och 34 balettföreställningar av ett respektive två verk. Operabaletten gästspelade i Santander och Edinburgh, där fyra respektive sex föreställningar gavs. Under spelåret 1958/59 gav KT sammanlagt 278 föreställningar i Operahuset. Antalet föreställningar med operaverk på programmet utgjorde 173. Därvid uppfördes 34 operaverk, därav två moderna. En urpremiär och ett förstagångsuppförande förekom. Fem verk nyinstuderades och nyinscenerades, medan ett verk endast nyinstuderades. Antalet föreställningar med enbart balettverk var 57 och med balettverk jämte endera opera eller talpjäs tio. Av balettföreställningarna gavs fyra av utländsk trupp. Sammanlagt framfördes 17 balettverk. Fyra av dessa framfördes för första gången. En operett och två sångspel uppfördes fyra respektive 18 gånger. I samarbete med DT gavs tre talpjäser vid 26 föreställningar. Två av pjäserna gavs tillsammans med balettverk. Ett av verken gavs för första gången. I sex olika operaprogram anlitades fyra manliga och två kvinnliga gästsolister. Två gästdirigenter medverkade i sammanlagt sju program. En gästregissör anlitades för uppsättning av ett operaverk och en för iscensättning av en av de talpjäser som gavs i samarbete med DT. Fyra gästkoreografer medverkade i var sitt verk, därav ett operaverk och en talpjäs med balettinslag. Sju gästdekoratörer anlitades för nio olika program. Under spelåret anordnades 25 abonnemangs- och tio Skådebaneföreställningar. Dessutom gavs i Operahuset tolv barnmatinéer och en skoliföreställning. I samband med Stockholms festspel uppfördes tio föreställningar, åtta opera- och två balettprogram. Även under detta spelar gav KT föreställningar på Blancheteatern. Sammanlagt gavs 59 föreställningar, varvid sex moderna operaverk och tre balettverk framfördes. Av föreställningarna upptog 37 enbart operaverk och återstoden både opera- och balettverk. Två av operaverken gavs såsom urpremiärer och två uppfördes för första gången på denna scen. En gästdirigent anlitades för ett program. Av baletterna uppfördes en för första gången. För denna balett användes gästkoreograf. Två gästdekoratörer anlitades för var sitt verk. Av föreställningarna å Blancheteatern gavs fyra för Skådebanan och en för RT. En särskild skolf öre ställning anordnades. I Stockholms förorter anordnades 13 balettföreställningar. Å Drottningholmsteatern gavs åtta föreställningar med ett operaverk på programmet. Gästdirigent anlitades. Fem av föreställningarna ingick i Stockholms festspel.

102 I radio gavs tre studiooperor och dessutom förekom direktöverföring från Operahuset av fem olika operaverk. Vidare sändes i radio under medverkan av personal från KT s. k. operatimmar, bestående av solonummer, ensemblescener samt kör- och orkesterpartier ur operalitteraturen. Ett operaooh ett balettverk sändes i television. För RT uppsattes ett operaverk, som gavs vid 21 föreställningar på elva olika platser, huvudsakligen medelstora städer. I folkparkerna gavs ett opera- och ett balettprogram vid 21 respektive 33 föreställningar. Utomlands gästspelade Operabaletten i Sevilla, Paris och Helsingfors, där fyra, fem respektive tre föreställningar gavs. I Helsingfors gästspelade dessutom en operaensemble med två föreställningar. Under spelåret 1959/60 slutligen gavs i Operahuset tillhopa 299 föreställningar. Härav utgjorde 207 föreställningar med enbart operaverk på programmet. Därvid gavs 29 verk, varav tre moderna. Ett förstagångsuppförande förekom. Fyra verk var nyinstuderade och nyinscenerade, medan ett endast var nyinscenerat. Föreställningar med enbart balettverk förekom 60 gånger och med både opera- och balettverk två gånger. Sammanlagt gavs 13 balettverk. Ett av dessa utgjordes av en urpremiär medan tre baletter framfördes för första gången. Av opera- och balettföreställningarna gavs vardera tio av utländska trupper. Två sångspel gavs 17 gånger. I samarbete med DT gavs en talpjäs vid 15 föreställningar. Tre manliga och fyra kvinnliga gästartister medverkade i sammanlagt 14 operaprogram. Två gästdirigenter anlitades för inalles tre program. Därjämte var tre gästkoreografer verksamma i tre olika verk. Tre gästdekoratörer anlitades för fyra olika program. Antalet abonnemangsföreställningar utgjorde 25. För Skådebanan gavs tio och för barn och ungdom tolv föreställningar. Härutöver gavs tre föreställningar, varav en i samband med televisionsutsändning, för skolor. För Stockholms festspel uppfördes 15 föreställningar, varav tio med operaverk och fem med balettverk på programmet. Å Blancheteatern gavs 84 föreställningar, varav en för Skådebanan. Härvid framfördes fyra operaverk, varav två moderna. Två av verken gavs till ett antal av 25 som abonnerade skolföreställningar. I ett av verken anlitades en gästartist. Å Drottningholmsteatern gavs som ett led i Stockholms festspel tre operaverk vid nio föreställningar samt ett balettverk vid tre föreställningar. Gästdirigent anlitades för två av operaverken. I radio utsändes tio av de söndagsmatinéer som gavs i Operahuset. I television framfördes en operaföreställning. För RT uppsattes en opera som gavs sammanlagt 28 gånger, huvudsakligen i medelstora städer. I folkparkerna framfördes en opera och en balett vid tolv respektive 24 föreställningar. I utlandet gästspelade KT i Edinburgh, där 18 föreställningar av fem olika operaverk framfördes. Härjämte gästspelade en operaensemble i Helsingfors, där två olika verk gavs vid två föreställningar.

103 En jämförelse mellan de olika spelåren av KT:s totala verksamhet visar bortsett från framträdanden i radio och television samt i folkparkerna, som ej synes böra medtagas i detta sammanhang, då de förra ofta sker genom återutsändningar eller med anlitande endast delvis av KT:s personal och de senare ej anordnas eller administreras av KT — att denna under spelåren 1949/50—1954/55 var av i stort sett samma omfattning. Årliga antalet föreställningar varierade under denna period mellan 314 under spelåret 1950/51 och 329 under spelåret 1953/54. Mellan åren 1954/55 och 1955/56 skedde sedan en förhållandevis kraftig ökning av antalet föreställningar — från 319 till 337 — vilket helt hade sin grund i att föreställninga r n a för RT ökade. Nästa spelar ökade av samma skäl föreställningarnas antal till totalt 372. Det därpå följande spelåret eller 1957/58 visar det högsta antalet föreställningar under hela perioden eller 470, vilket närmast sammanhänger med verksamheten å Blancheteatern, som startade detta spelar. Spelåret 1958/59 skedde en avmattning i verksamheten och antalet föreställningar nedgick till 395, främst förorsakat av en avsevärd nedgång av verksamheten för RT. Men även antalet föreställningar i Operahuset nedgick påtagligt. Det sista spelåret — 1959/60 — skedde en viss återhämtning och totalt gavs 442 föreställningar, ökningen berodde till största delen på att verksamheten vid Blancheteatern intensifierades dch på att ett större antal föreställningar gavs i Operahuset. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen brukar årliga antalet föreställningar i Operahuset regelmässigt uppgå till ungefär 300 per år. Det lägsta antalet under den aktuella perioden uppvisar spelåret 1958/59 med 278 och det högsta spelåret 1954/55 med 305. Den verksamhet som KT bedrivit i Stockholm vid sidan av föreställningarna i Operahuset var tidigare helt obetydlig, men h a r under de tre senaste spelåren ökat väsentligt genom tillkomsten av verksamheten å Blancheteatern, där ett förhållandevis stort antal föreställningar givits. Om man uppdelar föreställningarna efter de slags verk som framförts, finner man, att föreställningar med operaverk intar främsta platsen och därnäst kommer balettframträdandena. Antalet föreställningar med operaoch balettverk framgår av nedanstående sammanställning (Tabell 9), som visar medeltalet föreställningar dels för hela tidsperioden dels för vissa avgränsade delar. Föreställning, vid vilken givits såväl opera- som balettverk, har medräknats både som opera- och balettföreställning. Tabell 9 Tidsperiod 1949/50—1959/60 1949/50—1951/52 1952/53—1955/56 1956/57—1959/60

Medelantal Medelantal Balettföreställn. operaföreställn. balettföreställn. % av samtl. föreställn. 176 58 24,8 179 160 192

44 57 69

19,7 26,3 26,4

104 Sammanställningen visar för såväl opera- som balettföreställningarnas del en ökning under den sista delperioden. Operaföreställningarnas antal sjunker avsevärt under mellanperioden, medan balettföreställningarna genomgående visar en stigande kurva. Även balettföreställningarnas relativa andel i antalet föreställningar stiger under tidsperioden ifråga. F r å n att från början ha varit förhållandevis låg eller 19,7 % ökar den avsevärt under andra perioden till 26,3 % och i mindre grad under tredje perioden till 26,4 %. Anmärkas bör att i de angivna talen ingår även föreställningar av utländska trupper. Frånräknas föreställningar av utländska teatertrupper framgår medeltalet föreställningar, beräknade på förut angivet sätt, av följande sammanställning (Tabell 10). Tabell 10 Tidsperiod 1949/50—1959/60 1949/50-1951/52 1952/53—1955/56 1956/57—1959/60

Medelantal Medelantal Balettföreställn. i operaföreställn. balettföreställn. % av samtliga föreställn. 176 57 24,5 179 158 189

43 54 61

19,4 25,5 24,4

Som av sist intagna sammanställning framgår skiljer sig utvecklingen av den av KT med egna krafter bedrivna verksamheten i någon mån från den bild härutinnan som verksamheten såsom helhet uppvisar. Balettföreställningarnas relativa andel av sammanlagda antalet föreställningar sjunker sålunda under perioden 1956/57—1959/60 jämfört med den närmast föregående. På Blancheteatern gavs under de två första spelåren som KT drev verksamhet där eller 1957/58 och 1958/59 såväl opera- som balettverk, därvid förhållandet mellan antalet föreställningar av operaverk och av balettverk var ungefär detsamma som gällde för verksamheten i Operahuset. Under det senaste spelåret gavs emellertid enbart operaverk å Blancheteatern. Operettföreställningarnas antal varierar i hög grad under de olika spelåren. Sålunda gavs under ett vart av spelåren 1949/50—1954/55 en till tre operetter och antalet föreställningar uppgick till lägst 51 och högst 61 varje spelar. Fr. o. m. spelåret 1955/56 sker en markant nedgång i denna verksamhet. Nämnda spelar ges sålunda endast 21 föreställningar av två operetter. Spelåret därpå fanns ingen operett på programmet. De två därpå följande spelåren framförs operett vid 21 respektive fyra föreställningar, men under spelåret 1959/60 förekommer inte någon operett på repertoaren. Den verksamhet som KT bedrivit å Drottningholmsteatern har inskränkt sig till ett fåtal föreställningar huvudsakligen i samband med Stockholms festspel. Abonnemangsverksamheten vid KT är koncentrerad till två abonnemang, ett om 15 och ett om tio föreställningar. Varje spelar har därjämte före-

105ställningar ordnats för Skådebanan. Antalet sådana föreställningar har uppgått till lägst elva under spelåret 1959/60 och högst 19 under spelåren 1951/52 och 1957/58, varvid fem föreställningar sistnämnda år gavs å Blancheteatern. Förutom nu nämnda föreställningar till nedsatt pris har varje spelar redogörelsen avser givits särskilda föreställningar för barn och ungdom. Barnmatinéer har sålunda givits varje år till ett antal av lägst 12 och högst 21. De flesta spelåren har också ordnats en eller flera matinéer för skolungdom från andra orter. Abonnerade skolföreställningar har också förekommit under de senaste spelåren och främst på Blancheteatern, där 25 dylika föreställningar anordnades under spelåret 1959/60. Härutöver h a r vissa andra former av abonnemang eller föreställningar till nedsatta priser förekommit, t. ex. i samarbete med något företag eller någon organisation, familjematinéer m. m. Av redogörelsen framgår vidare, att KT under samtliga spelar haft en eller flera medverkande gäster, artister eller andra. Gästspel har sålunda förekommit av såväl sång- som balettsolister. Vidare har som gäster medverkat dirigenter, regissörer och koreografer. Gästspelsverksamheten vai mest omfattande under första hälften av den tidsperiod som nu förevarande redogörelse avser eller spelåren 1949/50—1954/55. Det största antalet gäster förekom spelåret 1950/51. Då medverkade inte mindre än 22 gästartister nämligen tre dirigenter i sju olika program, elva sångsolister i 15 program, fyra balettsolister i tre program, två regissörer i lika många program samt två gästkoeografer. Även under spelåren närmast före och efter förekom ett i det närmaste lika stort antal gäster. Under de tre spelåren 1952/53— 1954/55 sker sedermera en ganska kraftig nedgång i gästspelsfrekvensen. Nedgången fortsätter även under de därefter följande spelåren men i obetydlig omfattning. Den lägsta gästspelsfrekvensen eller allenast elva gästartister förekom under spelåret 1955/56, då fyra sångsolister, fyra balettsolister och två regissörer medverkade i sex, fem respektive två program. Dessutom anlitades en koreograf. Vidare har samtliga spelar utom spelåret 1949/50 anlitats gästdekoratörer eller gästande dekorationsmålare. Högsta antalet förekom spelåren 1953/54 och 1958/59 då sju dylika gäster medverkade; lägsta antalet förekom spelåret 1950/51 då antalet gäster utgjorde två. Det kan anmärkas, att gästspelsverksamheten inte enbart avsett verksamheten i Operahuset utan även verksamheten på Blancheteatern och Drottningholmsteatern — gästspelsverksamheten på dessa teatrar har dock varit av väsentligt mindre utsträckning än den som förekommit vid framföranden i Operahuset. Antalet operaverk, som givits under ett och samma spelar, har under den tid redogörelsen avser varit i stort sett konstant och uppgått till i r u n t tal 30 olika verk. Av dessa har i regel två varit att hänföra till kategorin moderna, men sista spelåret framfördes tre moderna verk. Varje spelar har ett eller flera verk nyinstuderats, nyuppsatts eller nyinscenerats. Detta skedde i särskilt stor utsträckning under spelåret 1953/54 samt under de två senaste spelåren, då minst fyra eller flera verk nyinstuderades och nyinscene-

106 rades och därjämte ett antal verk enbart nyinstuderades. Exempel på motsatsen uppvisar spelåret 1950/51, då allenast ett verk nyinstuderades och nyinscenerades samt spelåret 1951/52, då ett verk endast nyinscenerades. Förstagångsuppföranden eller premiärer, en eller ett par gånger, h a r förekommit under de flesta spelåren. Vid ett par tillfällen har urpremiärer förekommit. De under ett och samma spelar givna balettverkens antal har utgjort tretton under fyra av de spelar redogörelsen omfattar. Två spelar överskreds denna siffra och under återstående spelar underskreds den. Det lägsta antalet eller sjiu balettverk förekom under spelåret 1953/54 och det högsta eller 17 under spelåret 1958/59. Nyinstuderings- och liknande verksamhet var betydligt mindre omfattande i fråga om balettverk än beträffande operaverk. Tillhopa under hela perioden nyinstuderades och nyinscenerades två verk samt endast nyinstuderades fem. Antalet premiärer med balettverk var däremot betydligt flera än med operaverk. Samarbete med radion och den på senare år tillkomna televisionen1 har som framgår av redogörelsen förekommit varje år utom ett, nämligen spelåret 1957/58. KT:s medverkan vid radio- och televisionssändningar har skett på olika sätt. Den har sålunda lämnats i form av direktsändningar av olika verk. Vidare har artister från KT framträtt i de för radio särskilt bearbetade s. k. studiooperorna, varjämte under något spelar givits s. k. operatimmar, bestående av solonummer, ensemblescener m. m. Särskilt livligt var samarbetet mellan KT och Sveriges radio under de två spelåren 1949/50 och 1950/51, då 18 respektive 23 sändningstillfällen förekom. Övriga berörda spelar har antalet sändningstillfällen varit väsentligt lägre. KT:s verksamhet i landsorten har under den tid redogörelsen omfattar bestått i egna gästspel, föreställningar för RT samt medverkan av KT:s artister i föreställningar i folkparkerna. KT:s egna gästspel har varit få och endast förekommit under fyra spelar med endast ett fåtal framträdanden varje år. Med RT har samarbete förekommit varje spelar utom spelåren 1949/50 och 1950/51. Till en början anordnades såväl opera- och balettföreställningar som s. k. operasoaréer. Under de fyra senaste spelåren har enbart operaföreställningar uppsatts. Det största antalet föreställningar gavs under spelåren 1956/57 och 1957/58 eller 69 respektive 58. I övrigt har antalet som regel varit avsevärt lägre. I folkparkerna har under medverkan av KT:s artister varje år ordnats ett antal opera- och balettföreställningar. Sammanlagt har antalet uppgått till i runt tal ett femtiotal föreställningar varje spelår med någon nedgång under det senaste spelåret. I utlandet har KT under spelåren 1949/50—1959/60 gästspelat varje år utom tre. Mest intensiv har verksamheten varit under de tre senaste spelaren, då tio, 14 respektive 20 föreställningar gavs. Dessförinnan var antalet framträdanden betydligt lägre. En jämförelse av KT:s verksamhet med verksamheten vid de tidigare redovisade utländska operaföretagen ger vid handen, att sammanlagda antalet 1

En utförligare redogörelse lämnas i det följande s. 157 ff.

107 årliga föreställningar i Operahuset är något mindre än vid de mellaneuropeiska scenerna. Räknas däremot föreställningarna på Blancheteatern in, överstiger KT:s föreställningar antalet vid samtliga av de berörda utländska företagen. Liksom i utlandet ligger vid KT verksamhetens tyngdpunkt på operarepertoaren. Antalet årligen framförda verk är i stort sett lika stort vid KT som vid de utländska scenerna. Exempel finns dock såväl på att antalet givna verk väsentligt överstiger KT:s som på motsatsen. När det gäller verkens art dominerar även i utlandet de klassiska verken men de moderna verkens antal är i allmänhet flera i utlandet än vid KT. Särskilt gäller detta ett par tyska scener samt Operan i Wien. Nyinscenerings- och liknande verksamhet är ungefärligen densamma vid KT som vid de utländska företagen. Balettverksamheten är vid KT av vida större omfattning än vid de flesta av de utländska operascenerna. Endast två av de utländska företagen ger ett större antal balettföreställningar och uppsätter fler balettverk årligen än KT. Operettverksamheten är i utlandet — utom vid en scen — liksom vid KT av jämförelsevis ringa omfattning. Verksamheten ur konstnärlig synpunkt

Ett fullgörande av den utredningsmannen i direktiven ålagda uppgiften att söka göra en konstruktiv kritisk bedömning av de senare årens repertoarpolitik vid KT måste av naturliga skäl i allt väsentligt grundas på uttalanden, som i sådant hänseende gjorts av de experter, vilka tillkallats för att bedöma den konstnärliga verksamheten. Dessa har i de av dem avgivna utlåtandena, vilka såsom Bil. A—E finns fogade till betänkandet, givit en allsidig belysning av frågan. Synpunkter i ämnet har vidare framkommit vid överläggningar mellan utredningsmannen och experterna. Även om hänvisning sålunda i allt väsentligt måste ske till de omdömen, som framkommit i nämnda utlåtanden, må dock angående vad sålunda och i övrigt under utredningsarbetet förekommit rörande den vid KT under 1950talet förda repertoarpolitiken här framhållas följande huvudpunkter. Den vid KT framförda standardrepertoaren av klassiska operaverk får i stort sett anses h a varit väl avvägd. Vissa verk såsom Cosi fan tutte, Don J u a n och Lohengrin synes emellertid under denna tidsperiod inte ha kommit till uppförande i tillräcklig omfattning, medan andra mindre betydande verk, exempelvis Louise, framförts. Vad åter gäller moderna operaverk finns stöd för den meningen, att den förda repertoarpolitiken inte kan gå fri från anmärkningar. Det k a n nämligen göras gällande, att man vid KT visat otillräckligt intresse för vissa centrala verk, såsom exempelvis Benjamin Brittens Albert Herring och Dallapiccolos Fången, medan däremot andra verk uppförts, som ej hållit måttet ur konstnärlig synpunkt, t. ex. Äktenskapsskolan och Soldaten Sveijk. Såsom betydelsefullt får däremot betecknas det ökade intresse som under senare delen av 1950-talet visats moderna svenska operaverk. Vad angår balettrepertoaren under den period bedömningen avser kan

108 framhållas, att goda initiativ tagits när det gällt att framföra moderna svenska balettverk och att uppmuntra nyproduktion av sådana verk. Särskilt understryks i vissa utlåtanden värdet av att KT framfört koreografiska verk i så vitt skilda stilar som skett under de senaste åren. Men det k a n också göras gällande, att inom KT tillbörligt intresse inte visats nyare kontinentala strömningar i fråga om moderna balettverk och att baletter av central betydelse inte kommit till uppförande. Såsom exempel i sist berört hänseende nämns i expertutlåtandena Stravinskys Agon och Bartoks Den underbara mandarinen. I detta sammanhang kan nämnas, att vid de samtal utredningsmannen haft med företrädare för personalorganisationerna framkommit, att delade meningar finns bland personalen angående värdet av att framföra vissa moderna verk, som enligt deras mening inte kan betecknas såsom balett i egentlig mening. Någon anmärkning ur konstnärlig synpunkt mot huru det sammanlagda antalet föreställningar fördelat sig på sådana, då operaverk givits, och sådana, då balettverk framförts, synes inte kunna göras. Vid samtal med företrädare för personalorganisationerna har emellertid den åsikten kommit till uttryck, att större utrymme borde ges åt balettföreställningar än vad som skett under de senaste åren. I förevarande sammanhang bör understrykas den mycket stora betydelse som tillkomsten av en annexscen till Operahuset haft för KT:s möjligheter att odla svensk operakonst. Det må också framhållas, att KT:s verksamhet vid Drottningholmsteatern rönt mycken uppskattning. Jämväl när det gäller att bedöma den konstnärliga halten av den verksamhet, som bedrivits av KT i hemlandet, vill utredningsmannen i allt väsentligt hänvisa till de uttalanden härom, som lämnas i expertutlåtandena. H ä r må endast erinras om några av de synpunkter som därvid framkommit. Enighet syns i stort sett råda om det riktiga i att vid nyuppsättningar låta verkställa nya översättningar av operatexter i sådana fall där de tidigare använda ur språklig synpunkt framstår såsom föråldrade eller eljest som mindre lämpliga. Ävenså får det ur konstnärlig synpunkt anses värdefullt* att betydande förmågor inom den bildande konsten anlitats i lämpliga uppgifter när det gäller dekorationsarbeten. Vad i expertutlåtandena förekommer angående den konstnärliga kvaliteten på verksamheten i Operahuset ger stöd för den uppfattningen, att orkesterns insatser — trots lovvärda ansträngningar från dem som närmast har ansvaret för denna del av verksamheten — inte kan anses stå i nivå med de insatser som görs från övriga grupper av medverkande. I fråga om KT:s gästspel utomlands under 1950-talet kan i detta sammanhang nämnas följande. 1 De svenska utlandsmyndigheterna har i sin rapportering till utrikesdepartementet betraktat det senaste decenniets svenska operaframträdanden i utlandet såsom värdefulla för den svenska upplysningsverksamheten. Om gästspelet i Reykjavik 1950, varvid Figaros 3

Redogörelsen har utarbetats inom utrikesdepartementets pressbyrå.

109 bröllop gavs, skrev beskickningen, att det »blivit en stor framgång och verksamt bidragit till att stärka de kulturella banden mellan Sverige och Island. Operabesöket har varit livligt uppmärksammat av pressen». Efter ett gästspel i Berlin 1953 hette det, att »den svenska operabalettens medverkan i Berliner Festwochen torde kunna betraktas som den största konstnärliga framgång Sverige haft i Berlin, och även i Tyskland, efter kriget». Ett gästspel i Wiesbaden med Valkyrian betecknades av Bonnbeskickningen som en »stor framgång» dch det framhölls, att »man även på officiellt håll satt stort värde på det svenska gästspelet». Om föreställningarna i San Sebastian 1957, varvid Svansjön, Pas de dix, Fröken Julie, Sylfiderna och Den förlorade sonen framfördes, rapporterades, att »balettens och de svenska orkesterdirigenternas framträdanden blev en utomordentlig framgång. Operabaletten har sålunda gjort en för Sveriges anseende värdefull insats under sina framgångsrika uppträdanden på spansk botten». Efter ett gästspel i Sevilla 1958 med Svansjön, Pas de dix, Den förlorade sonen, Fröken Julie, Sylfiderna och Gaieté Parisienne på programmet heter det, att »uttalanden om baletten äro genomgående synnerligen positiva, varför gästspelet torde kunna betraktas som en avgjord framgång». Om Operabalettens gästspel i Paris 1958, då Fröken Julie, Månrenen, Svensk rapsodi, Minotauros och Den förlorade sonen gavs, skrev beskickningen, att man »drog fördel av detta högspända publikintresse som för en vecka eller två gjorde vårt land till aktuellt samtalsämne både i teater- och andra sammanhang». Mottagandet var visserligen delvis kritiskt, men »icke förty måste gästspelet anses väl motiverat framför allt med hänsyn till att publikintresset säkerligen även i detta fall räckt till för flera goda hus». I fråga om KT:s gästspel på Edinburgh-festivalen må inledningsvis anmärkas, att denna festival av den svenska Londonbeskickningen angivits vara »det kanske viktigaste skyltfönstret i detta land när det gäller att introducera nya konstnärliga produkter». Om deltagandet 1957 rapporterade pressattachén, att det »medförde omfattande publicitet i brittisk press» och att »en genomgång av publicitetsresultatet tydligt visar, att operabalettens debutframträdande i Storbritannien var en avgjord framgång. Ensemblen som helhet fick god kritik, även om meningarna var delade om vissa av de verk som uppfördes»; på programmet stod Svansjön, Pas de dix, Fröken Julie, Sylfiderna, Den förlorade sonen, Giselle och Gupido. Om 1959 års Edinburgh-festival skrev Svenska institutet i London, att »det framhölls ofta att Stockholmsoperans bidrag var en av de få saker på festivalens program som kunde sägas representera något nytt. — Även den skotska pressen var synnerligen positiv i sin kritik av de svenska insatserna, medan London-pressen var reserverad. — Som helhet måste gästspelet anses vara en framgång. Stockholmsoperan vann publikens och pressens aktning, i många stycken deras stora beundran». Vad slutligen KT:s gästspel på Govent Garden under två veckor i augusti och september 1960 beträffar skrev pressattachén vid svenska Londonbeskickningen, att gästspelet blev en stor framgång både i salongen och i anmälarspalterna. Verken framfördes för

110 mycket välbesatta hus och kritiken blev över förväntan gynnsam. F r a m t r ä dandet fick en mycket omfattande publicitet. Verksamheten ur publiksynpunkt

Vid PU 1 ombads uppgiftslämnarna att ange såväl de operaverk som de balettverk de tyckte bäst om. Dessa uppmaningar har efterkommits av de allra flesta av dem som lämnat uppgifter. Mestadels har därvid nämnts ett eller flera opera- eller balettverk samt i ett litet antal fall sångspel och operetter. I någon utsträckning har uppgift lämnats genom att ange namn på tonsättare. Det har också förekommit, att svar i ett fåtal fall givits genom mera allmänt utformade formuleringar såsom »vad som helst är bra». Av de uppgifter, som inkommit från besökare vid den abonnerade föreställningen, saknar endast två procent upplysningar av nu angivna slag angående operaverk, sångspel och operetter; när det gäller balettverk åter har 27 % av uppgiftslämnarna inte givit tillkänna någon mening. Vid de övriga föreställningar, vid vilka uppgifter insamlades — fyra operaföreställningar och en balettafton — saknas endast i l l % av svaren önskemål om opera- eller operettverk eller sångspel, medan i 62 % av dessa balettverk nämns. Det förtjänar emellertid framhållas, att i 90 % av de uppgifter som härrörde från balettföreställningen anges önskemål om balettverk; det mindre antalet önskemål, som sammanlagt kom balettverken till del, beror alltså på att uppgiftslämnarna vid de övriga föreställningarna i större utsträckning underlåtit att lämna svar på frågan, om vilka balettverk de främst önskade se. Önskemålen rörande operaverk uppgår sammanlagt till ungefär 8 700 och avser inemot 120 verk. PU ger stöd för antagande, att publikens intresse vad gäller operaverk väsentligen är inriktat på ett fåtal komponister och deras verk, framför allt Verdi samt Puccini, Wagner och Mozart. Envar av nu nämnda tonsättare eller verk av dem har upptagits i mer än tusentalet önskningar. Närmast de angivna nämns i något över 900 önskemål ett enstaka verk nämligen Carmen. I övrigt företer materialet en mycket splittrad bild, i det att önskemålen är spridda på ett mycket stort antal kompositörer och verk, inalles 84 stycken. Endast i fråga om Barberaren i Sevilla överstiger önskemålens antal 200; mellan 100 och 200 önskemål har uttalats om verk av Gounod, i främsta rummet Faust, och av Offenbach, framför allt Hoffmanns äventyr, samt beträffande Aniara och På Sicilien. Av de önskemål, som uttryckts angående verk av Verdi, avser flertalet Rigoletto och Aida, varefter följer La Traviata och Maskeradbalen. Bland Puccinis operaverk återfinns Bohéme avgjort främst bland önskemålen och därefter följer Madame Butterfly och Tosca. Vad beträffar Wagneroperorna går önskemålen mer isär; endast Tannhäuser och Mästersångarna i Nurnberg har i nu nämnd ordning samlat mer än 100 önskningar. Närmast och i ungefär samma omfattning nämns Lohengrin, Valkyrian samt Tristan och 1

S. 18 f.

Ill Isolde. Bland de önskemål om operaverk av Mozart som framkommit dominerar påta*gligt de som avser Trollflöjten och Figaros bröllop; dessutom har inemot ett hundratal önskningar uttalats till förmån för Don Juan medan sådana verk som Idomeneo, Enleveringen av seraljen och Cosi fan tutte endast samlat ett ringa antal röster. Bland önskemålen intar verk av svenska tonsättare — bortsett från Aniara som nämnts i inemot 200 fall — en mycket undanskymd plats; det svenska verk som samlat de flesta rösterna är Arnljot, som nämnts i ett trettiotal fall. Härvidlag bör emellertid beaktas, att bland verk av nu angivet slag allenast det sistnämnda förekommer på KT:s standardrepertoar. I undersökningsmaterialet dokumenteras också påtagligt ett mycket ringa intresse för moderna operaverk; de flesta önskemålen — ett fyrtiotal — avser Wozzeck. En jämförelse mellan de önskemål som uttalats av publiken vid de fem vanliga föreställningarna och av abonnemangspubliken visar inte några m e ra påfallande olikheter i fråga om repertoaren. Vad gäller ordningsföljden mellan tonsättarna råder dock den skillnaden, att önskemålen från publiken vid den abonnerade föreställningen avser Wagner framför Puccini. Anmärkas kan också, att enligt de önskemål som uttalats av publiken vid balettföreställningen verk av Mozart givits företräde framför sådana av Wagner. I detta sammanhang kan nämnas att Sällskapet RVS (Rossini vänner i Sverige) i skrivelse till utredningen uppgivit, att m a n i utlandet under senare år fått uppleva en fullständig Rossinirenässans. Framför allt är det operaverken Askungen (Cenerantola) och Greve Ory (Comte Ory) som rönt uppmärksamhet. Sällskapet har hemställt, att i första hand dessa verk måtte uppföras på KT:s spelplan. De vid PU framställda önskemålen rörande balettverk — inalles 3 500 — avser ett åttiotal olika sådana verk. Bland önskemålen är verk av Tjajkowsky helt dominerande. Inte mindre än inemot 1 650 önskemål om sådana verk har gjorts. Av dessa avser ungefär 1 160 Svansjön och cirka 410 Törnrosa. Av övriga balettverk har Fröken Julie och Månrenen vardera nämnts i över 300 fall. Mellan 100 och 200 önskemål har avgivits om Sylfiderna, Giselle, Den förlorade sonen och Coppelia samt beträffande verk av Stravinsky, varvid önskemålen tämligen j ä m n t fördelar sig mellan Petrusjka, Våroffer och Eldfågeln. Vid bedömningen av nu redovisade resultat av PU i nu förevarande del bör emellertid beaktas, att undersökningen knappast kan anses representativ för den publik som besöker balettföreställningar vid KT, i det att uppgifter inte lämnats vid någon föreställning, varvid moderna balettverk framfördes. Den på utredningens uppdrag gjorda IU 1 ger vid handen, att det alldeles övervägande flertalet av de vid denna undersökning tillfrågade, som besökt KT någon gång och sett operaverk mer än en gång, bevistat föreställningar av Carmen. De verk som enligt denna undersökning därnäst kan antas åtnjuta den största populariteten är Bohéme och Rigoletto. Bland andra ope1

S. 19 ff.

112 raverk som nämnts är Figaros bröllop, La Traviata, Madame Butterfly, Tannhäuser, Trollflöjten, Aida och Barber aren i Sevilla, Av IU framgår också att balettverk föredras framför operaverk. Vad angår publikens intresse för operettföreställningar på KT kan framhållas följande. Ehuru det frågeformulär som användes vid PU inte upptog någon fråga som hade avseende på operettverksamhet, har något mer än ett hundratal önskemål framställts angående sådana verk, i främsta rummet Läderlappen. Vad vid IU förekommit ger starkt stöd för antagande, att det finns ett mycket påtagligt intresse för klassisk operett bland Stockholmspubliken. Särskilt framträdande är detta intresse hos uppgiftslämnare i medelåldern, medan det är betydligt lägre bland de yngsta åldersgrupperna. Vid jämförelse mellan uttalat intresse för opera och iför operett visar det sig enligt IU att 60 % föredrar operett och 24 % opera, medan återstoden ställer sig tveksamma. Operaintresset är främst tillfinnandes inom socialgrupp I, där det är större än intresset för klassisk operett, medan nära 70 % av de tillfrågade inom socialgrupp III föredrar operett. Även vid jämförelse mellan intresset för operett och intresset för andra musikformer såsom kammarmusik och symfoniska verk dominerar operettintresset. Detsamma är enligt IU fallet vid jämförelse mellan operett å ena samt jazzmusik och schlagermusik å andra sidan. Vad nyss sagts gäller dock inte för åldersgrupperna 15—-18 och 19—24 år, där vad angår den första gruppen intresset för jazzoch schlagermusik är betydligt större än intresset för operett och beträffande den andra gruppen jazzmusik ges företräde framför operett, medan intresset för operett och schlagermusik framstår såsom ungefär lika stort. Verksamhetens betydelse för svensk upplysningsverksamhet

I förevarande avsnitt må först beröras KT:s medverkan vid Stockholms festspel 1 . KT h a r vanligen varit stängd under turistsäsongen vilket medfört, att utlänningar då inte kunnat höra svenska operasångare annat än möjligtvis på Skansen och Gröna Lund. Genom instiftandet av Stockholms festspel har emellertid skapats en ram, inom vilken Sverige gör en kulturell manifestation — låt vara att den förlagts i anslutning till vintersäsongen och därigenom till en tid, innan den utländska turistströmmen kommit till Sverige; utländska turister bestämmer ju, liksom svenska, ofta sin semester med hänsyn till barnens sommarlov. Stockholms festspel har kanske ännu inte slagit igenom i utlandet, men det har dock tillvunnit sig ett visst intresse från musikintresserade utlänningar. Beskickningen i London anför, att festspelen haft begränsad betydelse som turistattraktion och att det veterligen är ganska få musikälskare som dras dit. Dock anser man att festspelen kan 1 Framställningen grundas på en inom utrikesdepartementets pressbyrå utarbetad promemoria.

113 bli en kulturmanifestation av stor betydelse, om man satsar betydligt mer pengar än hittills. Liknande synpunkter anförs av svenska ambassadören i Haag, som skriver, att festspelen är praktiskt taget okända i Holland, eftersom inga medel funnits att göra reklam iför dem. Svenska turistbyrån i Paris anser, att förhållandevis få turister reser till Sverige för att besöka just festspelen, och att större publicitet krävs. I Bonn anser man, att festspelen ej är i större utsträckning turistvärvande, ehuru de anammas av västtyskar, som redan valt Sverige som resmål. I Spanien har festspelen knappast någon betydelse ur propagandasynpunkt. På andra håll är det endast sällan som man får förfrågningar därom — beskickningen i Washington har under de sista åren blott fått ett fåtal förfrågningar, som direkt hänfört sig till festspelen, och kulturattachén i Bonn har under 6 1/2 år aldrig fått någon förfrågan därom. Om detta kan tyckas tyda på begränsat intresse för Stockholms festspel, så framhålls å andra sidan, att publiciteten av medelsbrist inte k u n n a t göras så stor som varit önskvärt. I vissa fall tycks framgången ha varit betydande —- 1959 var t. ex. uruppförandet av Aniara en internationell musikhändelse inom festspelens ram. Den största attraktionen är emellertid Drottningholmsteatern, som i utlandet ofta omnämns som något unikt. Beskickningen i Rom skriver, att »festspelen tilldragit sig uppmärksamhet särskilt i samband med föreställningarna på Drottningholmsteatern», och i Wien anser man, att »Drottningholmsteatern väckt stort intresse, och att festspelen sannolikt kan vinna i betydelse för varje år». Det må slutligen nämnas, att Drottningholmsteatern vid sidan av Göta kanal var den enda svenska turistattraktion, som särskilt omnämndes i den amerikanska Time Magazine's uppslag om »Europasemester 1960». Som sammanfattning rörande festspelen synes Svensk-amerikanska nyhetsbyråns omdöme kunna tjäna, att »festspelen ej fått den publikframgång de förtjänar, men att de varit ett dragplåster för musik- och balettkritiker och att de skapat gynnsam publicitet för Sverige». Det förefaller uppenbart, att KT har en central ställning inom dessa festspel som i likhet med Edinburgh-festivalen kan betraktas som Sveriges kulturella skyltfönster. Vad angår betydelsen av den vid KT i övrigt bedrivna verksamheten för den svenska upplysningsverksamheten i utlandet må inledningsvis framhållas följande allmänna synpunkter. Det internationella kulturutbytet har under senare år kraftigt tilltagit, bl. a. i form av festivaler, festspel och, särskilt i de s. k. utvecklingsländerna, kulturdelegationer. Pressen ägnar numera jämförelsevis stort utrymme åt kulturartiklar, som berör främmande länder, och för Sveriges del är det naturligtvis angeläget att utnyttja detta allmänna intresse för att i utlandet sprida kännedom om och skapa goodwill för Sverige. Konstutställningar är emellertid ganska svåra att hopbringa och transportera och filmer anses, med rätt eller orätt, inte ha samma konstnärliga värde som musik och teater. Dramatiska föreställningar utanför Norden kan 8—610346

114 av språkskäl endast nå en exklusiv krets — de media som är internationellt förståeliga är musik samt balett- och operaverk. Det finns emellertid knappast någon svensk orkester eller kör, som är så internationellt känd, att det skulle löna sig med utlandsturnéer, med mindre det gäller ensembler, som riktar sig till en viss publik t. ex. folkdanslag och gosskörer i Svensk-Amerika. Svensk orkestermusik kan göras känd genom distribution av grammofonskivor t. ex. för radioutsändningar etc. samt genom turnéer av solister eller gästdirigenter. Betydligt mer spektakulära är emellertid balettföreställningar som, utan att hindras av språksvårigheter, kan nå en relativt bred publik. I många fall gäller detta även föreställningar av operaverk. Den svenska operakonsten står också på en erkänt hög konstnärlig nivå och kan dessutom utnyttja den publicitet, som skapats kring vissa världsberömda svenska operaartister. KT spänner över ett vitt register, från de unika stiltrogna föreställningarna på Drottningholmsteatern till de moderna prov på operaverk t. ex. Aniara och balettverk av Birgit Cullberg och Birgit Åkesson, som är yttringar av en avantgarde-konst riktande sig till en kräsen publik. Som framgått av den i det föregående lämnade redogörelsen 1 för omdömen om KT:s hittillsvarande gästspel i utlandet framgår, att man hittills haft goda erfarenheter av dylika gästspel. Principiellt understryker också en rad tillfrågade beskickningar, att publicitets- och goodwillvärdet av sådana får anses vara betydande. I fråga om England sägs att, om förstklassig operakonst kunde framföras från svensk sida, skulle detta vara en utomordentligt viktig propaganda l ö r vårt land. Visserligen var auditoriet alltid begränsat, men intresset för operakonsten i Storbritannien var likafullt stort och större än på många andra håll. På grund av presskommentarer fick f. ö. ett lyckat framträdande verkan långt utöver den publik som bevistade operaföreställningen, men å andra sidan skulle framförande av en dålig operaföreställning vara en belastning. Svenska balettbesök hade slagit mindre väl ut, i den mån de förekommit. Moderna operaverk var sällsynta i Storbritannien, varför man därvidlag skulle möta särskilda svårigheter — men å andra sidan var jämförelsematerialet mindre. I Edingburgh var det, enligt Londonbeskickningens uppfattning, lättare att lyckas med en svensk operaföreställning, särskilt om det gällde ett modernt operaverk, och på det hela taget borde man inte förbise de brittiska landsortscenerna. Parisbeskickningen anser, att gästspel med opera- och balettverk kan vara långt verksammare än utställningar, förutsatt att publiciteten sköts på rätt sätt. Det skulle vara en stor vinst, om flera gästspel kunde anordnas — en önskedröm vore att i Paris kunna uppföra Aniara. I Förbundsrepubliken Tyskland anser man likaledes, att ett besök av KT:s opera- eller balettensemble skulle vara värdefullt. Detsamma gäller Nederländerna, för vars del svenske ambassadören anför: »Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga, att Sverige i sin opera och operabalett besitter utomordentliga instrument för svensk kulturpropaganda. Men trots att m a n i Sverige kanske lätt får det intrycket, att både operan själv och dess balett, liksom vårt teaterliv i övrigt, 1

S. 108 ff

115 är välkända i utlandet torde nog det verkliga förhållandet vara, att denna berömmelse i stor utsträckning är en andrahandssak, d. v. s. ute i världen vet man, att det finns ett livaktigt opera- och teaterliv i Sverige, men med undantag av dem som har rest till Stockholm eller besökt Edinburgh Festival torde den direkta kännedomen vara ganska begränsad. Man borde göra mycket mera på denna punkt, men måste då också göra klart för sig att därtill fordras mycket pengar.» I Sovjetunionen skulle intresse snarast kunna visas för solistframträdanden, under det att man på grund av den ryska balettens höga klass blott hade begränsat intresse för gästspel av främmande balettensembler. I Rom anser man, att ett framträdande av en svensk operaensemble där eller på La Scala i Milano säkerligen skulle bidra till att propagera för Sverige i det operaintresserade Italien. Ett väl förberett gästspel av en operaensemble eller gästuppträdanden av enskilda framstående artister, skulle vara ett utmärkt bidrag till informationsverksamheten. I Österrike med dess operatraditioner skulle det, anser beskickningen där, kanske vara svårt att göra något mer bestående intryck med gästspel av KT i något klassiskt program. Aniara skulle kanske bli ett fiasko, kanske också, och sannolikare, en succé. Som allmän synpunkt anförs dock, att operabaletten sannolikt skulle ha lättare än en hel operaensemble att vinna allmän uppskattning vid gästspel på Wienoperan. Spanien saknar nationell opera och operakonst ingår därför inte i gemene mans medvetande där på samma sätt som i andra jämförliga länder. Balett däremot kan uppskattas och förstås och operabaletten har mottagits med ampla lovord vid sina gästspel. En upprepning därav skulle hälsas med glädje i vida spanska kretsar och skapa goodwill för Sverige. Även i transoceana länder bedöms operaframträdandena ha stort publicitetsvärde. Svensk-amerikanska nyhetsbyrån i New York har således skrivit, att »det är ingen tvekan om att ett operagästspel skulle ha ett oerhört stort värde och skapa utomordentligt fin prestigepublicitet. Kanske skulle man k u n n a garantera större publiksuccé med gästspel av operabaletten, eftersom amerikanerna är mer balettmedvetna än operaentusiastiska. Lämpliga baletter vore t. ex. Ungersvennen och de sex prinsessorna, Den förlorade sonen och Månrenen — d. v. s. baletter som färgats av folklore». Det vore överhuvudtaget viktigt att m a n i händelse av ett gästspel höll sig till typiskt svenska baletter. Nyhetsbyrån framhåller också, att man i fråga om publicitet i ett dylikt fall måste börja från grunden, då KT är okänd i USA, och skapa förväntan inför evenemanget — men sedan måste naturligtvis också kvaliteten motsvara förväntningarna. Även i ett så avlägset land som Argentina är man, enligt vad beskickningen i Buenos Aires framhåller, mycket intresserad av svensk teater och musik, och operaintresset — som kretsar kring den berömda Colonteatern — är stigande. Den argentinska pressen har ofta kulturartiklar om svenskt musikliv. I Indien däremot är intresset för opera och balett i västerländsk mening mycket ringa och skulle snarast anträffas blott hos en liten grupp västerländskt skolade indier. Det skulle, enligt beskickningens i New Delhi upp-

116 fattning, vara högst osannolikt, att ett svenskt framträdande där skulle kunna kommersiellt genomföras, inte minst beroende på det faktum, att gästspel endast kan äga rum under den svala vintern, då Stockholmssäsongen pågår för fullt. Vad angår värdet i nu förevarande hänseende av framträdanden av svenska operaartister på främmande operascener och vid konsertturnéer utomlands kan erinras om att sådana framträdanden ofta gett Sverige stor och värdefull publicitet. Svensk-amerikanska nyhetsbyrån i New York påpekar, att man i Amerika frågar sig varför svenskarna är så mycket bättre representerade än andra nationer, »vad det är som gör Operan i Stockholm till en plantskola för stjärnor». De svenska operastjärnorna är just nu mycket kända i USA: Nicolai Gedda, Birgit Nilsson, Elisabeth Söderström och Kerstin Meyer, varjämte en finsk sångare, Kim Borg, och en norsk sångerska, Aase Nordmo-Lövberg, fått nästan hela sin utbildning i Stockholm. Det må nu visserligen sägas att många svenska operaartister inte längre är knutna till KT — men å andra sidan hade de ju sannolikt aldrig nått sin berömmelse utan utbildningen där. Särskilt när det gäller avlägsna länder, dit resan för en hel operaensemble skulle bli orimligt dyr, har framträdanden av enstaka artister betytt mycket för svensk goodwill. En tjänsteman i Buenos Aires skrev att »det har upprepade gånger hänt mig att människor som hört att jag är svensk utbrustit i lovord om Birgit Nilsson», och beskickningen framhåller i princip, att »högklassiga svenska framträdanden utan tvekan är att räkna till den allra bästa propaganda för svensk kultur som vi kan åstadkomma i Argentina». Efter Birgit Nilssons framgång på Metropolitan skrev Washingtonambassaden, att »New York Times följt upp saken med en kommentar på ledarsidan, en ära som väl inte ofta kommer utövande konstnärer till del». Beskickningen i Pretoria skriver likaledes, att Jussi Björlings framträdande i Sydafrika »har minsann inte varit nån dålig reklam för Sverige». Detsamma gäller också på närmare håll, och i Wien har man haft bejublade framträdanden av svenska artister som Birgit Nilsson, Margareta Sjöstedt och Per Grunden, liksom även av Jussi Björling och Set Svanholm. Om ett gästuppträdande av Jussi Björling i Belgrad rapporterade beskickningen, att »det svenska namnet har under dessa dagar kommit i blickfånget som kanske aldrig tidigare, och herr Björling har i betydande utsträckning lämnat bidrag till stärkandet av Sveriges prestige här». Flera förnämliga svenska sångerskor har långtidsengagement i Förbundsrepubliken Tyskland. Och för att inte glömma den instrumentala delen må citeras ett uttalande av kulturattachén i Bonn på tal om Karl-Birger Blomdahl: »Vid flera tillfällen tidigare har jag påpekat, vilken framträdande roll Sverige enligt tysk fackopinion spelar på den moderna musikens område.» Vidare må framhållas att »man i Sovjetunionen visat livligt intresse för gästspel av utländska toppartister, och den sovjetiska publiken har med verklig entusiasm anammat sådana möjligheter till bekantskap med utländsk sånglig och musikalisk konst. Ibland ha utländska artister fått ett

117 rent ovationsartat mottagande» — som exempel kan nämnas Van Cliburn, Mattiwilda Dobbs och Mario del Monaco. Enligt svenska Moskvabeskickningen skulle även svenska artister av toppklass kunna röna mycket gott mottagande i Sovjetunionen. Slutligen må nämnas att svenska operaartister och även opera- och balettverk ofta har ett nyhetsvärde och därigenom leder till för Sverige gynnsam publicitet i utländsk press. Utrikesdepartementets pressbyrå har således fått en rad klipp av utländska artiklar om Aniara och även framställningar om bilder o. s. v. för artiklar om denna opera — under sommaren 1960 kom en sådan framställning ända från Indien, där en tidskrift önskade publicera en artikel därom, sedan utgivaren vid ett Stockholmsbesök blivit entusiastisk över Aniara. t

Utredningen När det gäller att söka ange riktlinjer för den framtida verksamheten vid KT bör först understrykas den utomordentligt stora betydelse, som tillgång till en annexscen har i sammanhanget. En sådan scen måste anses vara en oundgänglig förutsättning för att verksamheten vid KT skall kunna bedrivas på sådant sätt, att berättigade krav på att olika riktlinjer inom operaoch balettkonsten skall kunna bli behörigen tillgodosedda. En annexscen utgör sålunda en förutsättning för att klassiska och moderna operaverk i kammarformat skall kunna framföras. Med tillgång till en sådan scen kan vidare en lämplig skolteaterverksamhet bedrivas. Och en annexscen bör även finna användning för experimentteater och för övningsverksamhet. De överväganden, som i det följande görs angående den fortsatta verksamheten vid KT, utgår från att utöver den vanliga stora scenen en för verksamheten lämplig mindre scen står till förfogande. En fråga som i förevarande avseende måste tillmätas mycket stor vikt är, hur planläggningen av verksamheten bör ske. Vad under utredningsarbetet förekommit har understrukit angelägenheten av att de för verksamheten närmast ansvariga, främst operachefen, ägnar stor omsorg åt med planläggningen sammanhängande spörsmål. Ett flertal för verksamheten betydelsefulla omständigheter är sålunda avhängiga av att planeringen sker på ett riktigt sätt. I ett par av expertutlåtandena 1 betonas planläggningens stora betydelse för de konstnärliga förhållandena; representanter för den konstnärliga personalen vid KT har ock såsom förut framhållits givit uttryck för enahanda uppfattning. Och i andra sammanhang kommer att närmare visas, vilket värde en riktig och väl genomförd planläggning av verksamheten har ur kostnadssynpunkt och för vidtagande av vissa åtgärder i publikstimulerande syfte. Arbetet med planläggningen bör till en början inriktas på att fortlöpande få till stånd preliminära spelplaner för en period av två spelar. 1

Se bil. C o. D .

118 Inom den sålunda fastställda spelplanen utarbetas en mera detaljerad spelplan för varje spelar. Härvid bör eftersträvas, att denna görs betydligt mera detaljerad och ges en avsevärt större fasthet än den nuvarande generalplanen. Arbetet med den detaljerade spelplanen bör bedrivas så att planen för nästkommande spelar föreligger färdig före det föregående spelårets utgång. Den bör då delges den personal inom teatern, vars arbetsförhållanden berörs därav på ett mera avgörande sätt. Under spelåret bör med utgångspunkt från den sålunda utarbetade spelplanen successivt uppgöras planer för den närmaste framtiden, varvid riktlinjen bör vara, att den detaljerade spelplanen ej skall frångås, om inte alldeles särskilda skäl föranleder därtill. Utredningsmannen är väl medveten om att det föreligger stora svårigheter att genomföra en ordning för planeringen såsom den sålunda angivna och att arbetet därmed kommer att bli mycket krävande. Med hänsyn till den utomordentliga vikt som frågan har för verksamhetens bedrivande anser sig utredningsmannen emellertid böra understryka vikten av att intet lämnas oförsökt när det gäller att söka få till stånd en långsiktig och fast utformad planläggning av verksamheten vid KT. Vid angivande av konstnärliga riktlinjer för den fortsatta verksamheten träder givetvis frågor om repertoarpolitiken i förgrunden. Härvid får utredningsmannen vad gäller vilka verk repertoaren bör omfatta hänvisa till vad i expertutlåtandena 1 anförs härom. Angivna utlåtanden innehåller en mångfald förslag om uppförande av opera- och balettverk och andra musikaliska verk från skilda epoker. De uppslag som sålunda och jämväl i övrigt i utlåtandena framförs angående repertoarens utformning synes — rätt utnyttjade — vara väl ägnade att underlätta en planering av den framtida repertoaren och att låta denna få en utformning, som kan verka berikande för svenskt musikliv. För egen del vill utredningsmannen markera önskvärdheten av att viss försiktighet iakttas, när det gäller att anta nya utländska verk till uppförande. Det kan nämligen i regel vara lämpligt att KT, innan den försäkrar sig om sådana verk, avvaktar dess framgång i konstnärligt avseende utomlands. Härigenom kan undvikas, att konstnärligt obetydliga verk framförs, medan andra mera betydande inte kommer till utförande. I fråga om den framtida repertoargestaltningen må vidare här framhållas några synpunkter av mera allmän och principiell art. Frågor om val av repertoar behandlas enligt den ordning som f. n. tillämpas helt av operaledningen utan att någon mera ingående kontakt tas med utomstående. I några av expertutlåtandena har väckts förslag om att inrätta ett programråd, vari skulle ingå medlemmar som valts även utanför KT:s ledning och personal. Enligt utredningsmannens mening är detta uppslag beaktansvärt. Ett sådant organ skulle tvivelsutan kunna göra värdefulla insatser, när det gäller att söka få till stånd en planering av verksamheten vid KT på längre sikt, särskilt i fråga om urval av moderna verk. Ett sådant samarbete mellan företrädare för operaledningen och för andra grenar av svenskt musikliv skulle också kunna verksamt bidra till att åstadkomma en 1

Se bil. A—E.

119 i och för sig önskvärd ökad och intimare kontakt dem emellan än den som för närvarande förekommer. Vad gäller frågan hur ett dylikt programråd bör vara sammansatt kan olika lösningar tänkas. En möjlighet är att söka få specialister på olika områden av den musikdramatiska konsten representerade i rådet. En annan lösning är att söka till rådet knyta personer med intresse och god insikt rörande musikdramatisk verksamhet i allmänhet. Vid överläggningar med de experter som tillkallats för det konstnärliga bedömandet har dessa givit uttryck för den uppfattningen, att den lämpligaste utvägen torde vara att till programrådet söka värva personer med god allmän orientering på de områden som verksamheten vid KT avser. Härigenom vinns den fördelen, att programrådet blir mångsidigt sammansatt och omspänner största möjliga sakkunskap. Rådet bör emellertid ges möjlighet att i särskilda fall med sig adjungera person, som h a r särskild sakkunskap på visst område, därest så kan anses påkallat. Vad härefter angår frågan om vilken ställning och funktion i fråga om repertoarpolitiken som bör tillkomma ett dylikt programråd står valet mellan att låta rådet få förslagsrätt i fråga om programval eller att endast ge detta ställning av rådgivande organ åt operachefen. Vid expertöverläggningarna har flertalet förordat att åt rådet, vari operachefen bör vara ordförande, bör uppdragas att framlägga förslag till repertoar vid KT. Rådet bör även k u n n a ge rekommendationer i vad rör tidpunkten för de föreslagna verkens framförande. Däremot bör det helt ankomma på operachefen att närmare besluta om verkens inplacering i spelplanen. Det förutsätts också att rådets befattning med repertoarpolitiken skall avse rent konstnärliga bedömanden och att dess förslag av ekonomiska skäl kan befinnas inte böra genomföras. För att ett programråd av det slag som sålunda angivits skall k u n n a på ett verksamt sätt fylla sin uppgift att söka sörja för en konstnärligt fullödig repertoarpolitik vid KT synes erforderligt, att rådet sammanträder ungefär en gång i månaden under spelsäsongen för att på så sätt bli i tillfälle att följa planläggningsarbetet i dess olika stadier. Vidare bör åt ledamot av rådet kunna uppdragas att genom besök vid annan operascen eller på annat sätt skaffa sig mera ingående kännedom om opera- eller balettverk eller annat verk som ifrågasätts för framförande på KT. Möjlighet bör också finnas att ge uppdrag som nyss sagts åt någon utanför rådet stående person. Medel för sådana studiebesök bör därför stå till förfogande. Antalet ledamöter i ett råd av angivet slag bör i görligaste mån begränsas. I rådet bör — såsom förut antytts — operachefen vara ordförande. Dessutom bör förste kapellmästaren ingå däri. Vilka institutioner, som bör välja rådets övriga ledamöter, kan givetvis vara föremål för olika uppfattningar. Enighet har vid överläggningarna nåtts därom att Musikaliska akademien, Sveriges radio, Föreningen Svenska tonsättare, Svenska sektionen av ISSM och Dansfrämjandet bör utse var sin ledamot jämte suppleant för denne. Vid val av ledamot och suppleant bör det vara det väljande organet angeläget att utse person som fyller de förutsättningar som, enligt det förut anförda, bör uppställas på ledamot av programrådet. Givetvis bör

120 personval kunna ske såväl inom organets egen medlemskrets som utanför denna. Utredningsmannen vill för egen del ansluta sig till uppfattningen att ett programråd bör inrättas vid KT enligt de riktlinjer som i det föregående angivits. Bestämmelser angående programrådet bör inflyta i det för KT utfärdade reglementet. En fråga av stor betydelse för den framtida repertoargestaltningen vid KT och som därför bör närmare belysas i detta sammanhang är, huruvida operettverk bör ingå i KT:s repertoar. De för utredningsarbetet anlitade experterna rörande konstnärliga frågor har givit uttryck för den meningen, att verk ur den klassiska operettrepertoaren borde i lämplig utsträckning framföras på KT. Den på utredningens begäran verkställda IU ger — som tidigare 1 antytts och som i ett senare avsnitt av betänkandet 2 kommer att ytterligare belysas — vid handen, att det inom Stockholmsområdet finns ett mycket starkt intresse bland den musikintresserade allmänheten för klassisk operett. Det har under många år inte funnits någon scen i Stockholm, där sådana verk givits mera regelbundet, och möjligheterna att få intresset för klassisk operett tillgodosett har alltså saknats i mycket stor utsträckning. Det kan med fog göras gällande, att det musikintresse som sålunda tycks finnas har berättigade anspråk på att kunna bli tillgodosett. Redan med hänsyn härtill får det anses angeläget, att KT för framtiden upptar klassiska operetter på sin repertoar. I detta sammanhang kan jämväl nämnas att vid de överläggningar som under utredningsarbetet förekommit med ett flertal representanter för skolväsen, musikbildningsverksamhet och allmänna bildningsorganisationer i samtliga fall utom ett den åsikten uttalats, att klassiska operettverk borde beredas plats på KT:s spelplan. En sådan ordning var enligt deras mening pedagogiskt och propagandistiskt nödvändig och dessutom n r konstnärlig synpunkt fullt berättigad. Tillika gavs uttryck för den uppfattningen, att den musikaliska konstnjutningen helt var beroende av h u r verket framfördes och att operettverk därför borde ägnas samma omsorg vid instudering och uppsättning som i fråga om operaverk. Företrädare för personalsammanslutningarna vid KT har vid samtal med utredningsmannen förklarat, att det ur olika synpunkter — bl. a. arbetstekniska — var lämpligt, att klassiska operetter gavs vid KT. Från operastyrelsens och operaledningens sida har till utredningsmannen framförts delade meningar angående denna fråga. Den nuvarande operachefen har sålunda för sin del förklarat, att enligt hans mening operett inte borde ingå i KT:s repertoar. För egen del vill utredningsmannen efter övervägande av vad under utredningsarbetet framkommit förorda, att för framtiden klassiska operettverk upptas på KT:s spelplan, och till stöd härför framhålla följande. Ur konstnärlig synpunkt kan knappast några mera befogade erinringar göras mot att KT — liksom f. n. sker vid vissa utländska operascener — i begränsad omfattning ger föreställningar av lämpliga klassiska operetter. En sådan 1 8

S. 112. S. 205 ff.

121 verksamhet kan antas medföra åtskilliga fördelar, särskilt när det gäller att söka stimulera publikintresset och att verka för att öka intresset för KT:s verksamhet i dess helhet till att omfatta även de breda folklagren, d ä r intresset för opera- och balettverk för närvarande är påfallande litet. Det kan vidare förutses, att en operettverksamhet skall komma att visa sig fördelaktig ur ekonomisk synpunkt. Den kan också, om den planläggs på ett riktigt sätt, antas ge ökade möjligheter att bedriva verksamheten i stort på ett mera rationellt sätt och därigenom komma att bli av värde även för opera- och balettverksamheten. Det måste nämligen förutsättas, att endast ett mindre antal operetter kan komma i fråga till uppförande under ett och samma spelar och att dessa därför kommer att ges ett flertal gånger. Vidare kan antas, att operettföreställningar som regel är sångligt mindre ansträngande för de medverkande än föreställningar med operaverk och att en operett därför kan ges flera dagar i följd med samma rollbesättning. Under angivna förutsättningar torde under den tid operettföreställningar ges ökat utrymme komma att stå till buds för repetitions- och annat arbete avseende verksamheten i övrigt. Det kan ifrågasättas om inte KT, därest dess verksamhet också skall omfatta föreställningar av klassiska operettverk, borde ha tillgång till en särskild scen för sådant ändamål. Detta skulle visserligen i och för sig vara önskvärt. Det k a n emellertid förutses, att en scen som skall användas för operettverksamhet inte är lämpad för den repertoar i form av kammaropera, mindre balettverk och experimentteater som enligt vad förut framhållits,, bör ingå i teaterns verksamhet. En särskild scen för operettverksamhet skulle således förutsätta, att KT kunde förfoga över tre scener. En sådan utvidgning av lokaler för KT:s verksamhet kan antas komma att föranleda ökade behov av bidrag för verksamheten. En ordning som innebar, att operettverksamheten förlades till en särskild scen utanför Operahuset skulle också i viss mån minska de möjligheter att utnyttja operettverksamheten i publikstimulerande syfte och för breddning av publikunderlaget, som i det föregående berörts. Tillräckliga skäl för att förorda att operettverksamheten förläggs till någon annan scen än de två scener, som enligt vad förut anförts förutsätts för framtiden skall stå till förfogande för KT:s verksamhet, kan därför inte anses föreligga. En operettverksamhet vid KT får sålunda antas i allt väsentligt komma att förläggas till Stora scenen i Operahuset. Därvid uppkommer frågan h u r denna verksamhet lämpligen bör samordnas med verksamheten i övrigt. Under en tidigare period, när KT gav operettföreställningar, var dessa i allt väsentligt förlagda till månaderna maj och juni. Anledningen härtill kan antas h a varit, att dessa månader var de ur publiksynpunkt sämsta månaderna för opera- och balettföreställningar. Som i ett senare avsnitt av detta betänkande 1 kommer närmare att belysas gäller vad nyss sagts fortfarande i fråga om maj månad. Förhållandena under juni har däremot ändrats, i det att publikfrekvensen under denna månad inte kan anses påfallande låg,. 1

S. 134.

122 vilket bl. a. kan antas sammanhänga med de föreställningar, som då ges för Stockholms festspel. Ävenså bör vad vid IU framkommit om det intresse för klassisk operett som finns beaktas, då man har att överväga hur operettföreställningarna bör placeras. En annan synpunkt, framförd i ett av expertutlåtandena, som också är av betydelse för frågans bedömning är, att berättigade hänsyn till operaintresserade från andra orter än Stor-Stockholm påkallar, att inte endast operettföreställningar ges på KT på sådana tider, då dessa vanligen besöker Stockholm. Givetvis bör också eftersträvas, att operettföreställningarna förläggs till tider, som med hänsyn till verksamheten i dess helhet framstår såsom de lämpligaste. Såsom i annat sammanhang 1 kommer att beröras bör vissa abonnemangsserier även omfatta operettföreställningar. Från nu angivna utgångspunkter bör följande allmänna riktlinjer vara vägledande för hur operettföreställningar vid KT skall inpassas i verksamheten. Sådana föreställningar bör fördelas över hela spelåret och om möjligt förläggas till andra veckodagar än lördagar och söndagar. Under perioder, exempelvis under maj och december månader, då erfarenhetsmässigt publiktillströmningen till föreställningar med opera- och balettverk är jämförelsevis liten, kan antalet föreställningar av operett ökas. Vad härefter angår frågan om den inbördes proportionen mellan föreställningar av operaverk och sådana, då balettverk ges, på Stora scenen i Operahuset synes ur konstnärlig synpunkt hinder inte möta mot att i någon mån öka antalet föreställningar med balettverk om detta av andra skäl, exempelvis med hänsyn till publikintresset, framstår såsom önskvärt. Som förut i betänkandet framhållits 2 har den verksamhet som av KT utövats på Drottningholmsteatern rönt stor uppskattning. Ur konstnärlig synpunkt framstår det såsom mycket angeläget, att denna verksamhet kan fortgå även för framtiden och det är önskvärt, att den kan ytterligare utvecklas. Beaktansvärda uppslag till ledning för hur den framtida verksamheten bör utformas ges i några av de avgivna expertutlåtandena, 3 till vilka utredningsmannen vill hänvisa. En bedömning av frågan om medverkan från KT:s sida vid föreställningar på Drottningholmsteatern påverkas givetvis också av den stora betydelse som sådana föreställningar får anses ha som turistattraktion. Vad nu anförts angående Drottningholmsteaterns betydelse ur kulturella och turistiska synpunkter kan ge anledning ifrågasätta, 3m inte den konstnärliga verksamheten i större utsträckning än för närvarande är fallet bör omhänderhas av KT med anlitande av teaterns egna artister och övrig till buds stående personal. En sådan utvidgning av KT:s verksamhet lärer emellertid böra förutsätta, att den inte visar sig vara alltför kostnadskrävande. Det bör eftersträvas att söka genomföra den på sådant sätt att den inte blir ekonomiskt förlustbringande för KT. I vart fall får den på Drottningholmsteatern bedrivna verksamheten allmänt sett vara av sådant 1

S. 227. S. 108. 3 Se bil. B o. D. 2

123 värde, att KT bör lämna sin medverkan till densamma i den utsträckning så k a n ske utan men för den egna verksamheten. I den mån kostnader för sådan medverkan uppkommer för KT, bör KT givetvis betinga sig ersättning för dessa. Vid Stockholms festspel, som är förlagda till juni månad, har KT medverkat genom att under festspelsveckorna ge de bästa och nyaste föreställningarna av verk som tidigare framförts under spelåret. Publikfrekvensen vid dessa kan i stort sett anses ha varit tillfredsställande. Föreställningarna, som är förlagda till den tid av året, då Stockholm i stor utsträckning besöks av personer bosatta på annan ort i Sverige, kan också anses ingå som ett led i fullföljandet av KT:s uppgift som riksopera. Festspelen synes däremot — av den i det föregående lämnade redogörelsen 1 av beskickningarnas erfarenheter att döma — knappast hittills ha haft någon större betydelse som attraktion för utländska turister, måhända beroende på att reklamen och publiciteten för festspelen varit otillräckliga. Så länge publiktillströmningen vid nu angivna föreställningar kan anses vara tillfredsställande och därest de ansträngningar, som arbetsmässigt sett uppenbarligen krävs för att sådana föreställningar skall kunna ges, inte blir alltför kostnadskrävande, synes intet vara att erinra mot att jämväl för framtiden låta den hittills tillämpade ordningen bestå att ge en serie opera- och balettföreställningar av särskilt hög klass under några veckor i juni. Det kan emellertid ifrågasättas om inte bland dessa föreställningar bör ingå någon enstaka representativ föreställning med operett på programmet. Beträffande KT:s verksamhet i landsorten har med denna sammanhängande frågor nyligen gjorts till föremål för en ingående behandling vid den utredning som skett rörande statsunderstödd teaterverksamhet i landsorten.2 Nämnda utredning har för sin del ansett sig inte böra förorda någon ökad turnéverksamhet från KT:s sida. Denna uppfattning synes väl grundad och utredningsmannen vill i allt väsentligt uttala sin anslutning därtill. Det framstår visserligen såsom i och för sig önskvärt att ge de utanför Stor-Stockholm bosatta ökade möjligheter att bevista föreställningar av KT och såsom i annat sammanhang i detta betänkande närmare kommer att framhållas bör strävanden i sådant syfte göras i form av särskilt arrangerade resor till Stockholm för besök på KT eller DT. En ökning av turnéverksamheten med balettföreställningar på programmet bör dock som i annat sammanhang framhållits 3 övervägas. Vad angår gästspelsverksamhet i utlandet bör understrykas att KT, vars verksamhet är inriktad på konstformer som opera och balett, där språksvårigheter inte på något mera påtagligt sätt är till hinders och beträffande vilka publicitetsvärdet i regel är stort, måste anses ha en betydelsefull roll att fylla, när det gäller att bedriva svensk upplysningsverksamhet utomlands. Ävenså bör i sammanhanget beaktas det värde, som uppmärksam1

S. 112 ff. Se betänkande rörande statsunderstödd teaterverksamhet i landsorten (stencilerat), avgivet i maj 1960. 3 S. 87. 2

124 made framträdanden utom Sverige har för det inhemska publikintresset. Det är därför angeläget att KT gästspelar utomlands i den utsträckning så kan ske utan mera betydande men för den inhemska verksamheten. Gästspelsverksamheten bör i främsta rummet inriktas på länder, där det potentiella intresset för svensk opera- och balettkonst kan antas vara stort. Särskilt lämpligt synes vara att i möjligaste mån låta gästspelen avse balettverk. I syfte att begränsa kostnaderna för en gästspelsverksamhet bör eftersträvas, att på repertoaren ha verk som kräver liten personal. Ävenså bör uppmärksammas de möjligheter som finns att låta solistensembler göra framträdanden på utländska scener. Det är också angeläget, att KT:s ledning söker utnyttja de möjligheter till gästspel på utbytesbasis som kan finnas. Utredningsmannen övergår härefter till att behandla åtgärder ägnade att höja den konstnärliga standarden av den vid KT bedrivna verksamheten. Även i detta avseende anser sig utredningsmannen i väsentliga delar böra hänvisa till förslag i angivet syfte, som framläggs i de utlåtanden som avgivits av experterna angående konstnärliga frågor. 1 I det följande skall emellertid beröras några punkter av vad i utlåtandena anförts i hithörande del. Vad först beträffar frågan om behovet och angelägenheten av att KT anlitar gästspel av framstående konstnärer på olika områden framgår av flertalet av de nyss omnämnda utlåtandena den stora betydelse som tillmäts gästspel av framstående dirigenter. Ävenså betonas värdet ur konstnärlig synpunkt av att gästspel av regissörer, om än i begränsad omfattning, kommer till stånd. Vid åtskilliga av de samtal som utredningsmannen haft med företrädare för personalsammanslutningar vid KT har uttalats önskemål om att framstående konstnärer utanför KT vad gäller operadirigering, regi och koreografi måtte för framtiden anlitas i större utsträckning än vad som skett under de senare åren. Vid samtalen har från personalrepresentanternas sida understrukits den betydande stimulans i arbetet som gästspel av inom sitt fack erkända förmågor vanligen skänker. Av vad vid dessa överläggningar förekommit har också klart framgått, vilket betydande värde man från artistpersonalens sida tillmäter sådana gästspel. Ytterligare har framhållits vikten av att vid gästspel tillräcklig tid för repetitionsarbete ställs till gästartistens förfogande. Som tidigare i betänkandet omnämnts har den inom KT tillämpade ordningen att anlita betydande inhemska förmågor inom bildkonsten för dekorativa uppgifter rönt uppskattning. I vissa sakkunnigutlåtanden 2 framförs den åsikten, att det synes finnas möjligheter att ytterligare höja den konstnärliga standarden i fråga om dekor och dräkter. I detta sammanhang bör understrykas önskvärdheten av att vid iscensättning beaktas de möjligheter som finns att i viss mån undvika kulisser och mer bygga på projektering och ljussättning. I och med att ett .nytt belysningsmaskineri installerats i Operahuset bör denna moderna iscensättningsstil kunna komma till ökad användning. 1 2

Se bil. A—E. Se bil. B o. D.

125 Vad sålunda förekommit ger stöd för den uppfattningen, att den konstnärliga verksamheten vid KT skulle stimuleras genom att anlita framstående och erfarna konstnärer utanför KT för uppgifter såsom dirigent, regissör och koreograf samt för dekorativa uppgifter. Särskilt påkallat tycks vara, att för operaverksamheten söka förvärva goda dirigenter för såväl kortare som längre gästspel. Olika beaktansvärdä uppslag i detta avseende framkommer i expertutlåtandena. Tilläggas bör att det syns angeläget, att KT när det gäller att anlita gästdirigenter i största möjliga utsträckning samråder med Sveriges radio och med Konsertföreningen, som ju för sin verksamhet anlitar ett stort antal internationellt ryktbara utländska dirigenter. Det kan förutses, att ett sådant samarbete kan visa sig vara till gagn för samtliga berörda parter. När det gäller att anlita solister för gästspelsuppträdanden synes en utväg värd att pröva vara att få till stånd ett utbyte av solister med främmande operascener och då i första hand med operaföretag i de övriga nordiska länderna. Slutligen må i detta sammanhang erinras om det förslag som framförts i ett av expertutlåtandena, 1 nämligen att söka anlita artister från DT för operettroller. Vid KT har — som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen — gjorts vissa försök att vid ny uppföranden låta betydande förmågor inom diktkonsten bearbeta och revidera sådana operatexter, vilka numera framstår som föråldrade. Dessa insatser, vilka rönt stor uppskattning i expertutlåtandena, synes böra fullföljas — i varje fall när det gäller flertalet verk på standardrepertoaren. I fråga om lämpligheten av att söka framföra operaverk med originaltext råder, som närmare framgår av utlåtandena, delade meningar och utredningsmannen anser sig med hänsyn härtill inte böra göra något uttalande härom. Olika önskemål om standardhöjning i fråga om framförandet har i olika avseenden framkommit i expertutlåtandena. Som mest angeläget har därvid framhållits att söka få till stånd en höjning av orkesterns prestationer. Skilda förslag till åtgärder i sådant syfte har ock framlagts. Bland annat understryks betydelsen i detta sammanhang av val av dirigenter. Vidare hänvisas till möjligheter att utomlands anskaffa duktiga orkestermusiker på ledande platser inom orkestern, därest svårigheter skulle finnas att få sådana musiker inom landet. Jämväl påpekas värdet av att orkestermedlemmarna ges tillfälle att få utöva andra musikaliska konstformer än operamusik exempelvis symfoni- och kammarmusik. I det sammanhanget erinras om betydelsen av att ett samarbete etableras med radioorkestern och Stockholms ifilharmoniska orkester. Även utbildningsfrågor berörs. Enligt utredningsmannens mening ger vad under utredningsarbetet framkommit anledning att ställa sig positiv till strävanden att söka få till stånd en höjning av hovkapellets konstnärliga standard. I främsta hand synes därvid de utvägar som nyss angivits böra prövas. Såsom särskilt angeläget framstår att söka åvägabringa ett ökat samarbete i orkesterfrågor mellan KT, Sveriges radio och Konsertföreningen. En väsentlig förutsättning för att 1

Se bil. B.

126 sådana strävanden skall kunna leda till framgång lärer vara, att det ekonomiska utbytet av tjänstgöring i de olika orkestrarna blir i allt väsentligt likvärdigt. I sådant syfte bör eftersträvas att få till stånd en ordning, enligt vilken löneförhandlingar för de tre orkestrarnas medlemmar sker gemensamt. På längre sikt sett kan ifrågasättas, om inte en sammanslagning av de tre orkestrarna bör ske eller, därest detta inte låter sig genomföra, att sammanföra Hovkapellet och Konsertföreningens orkester. Exempel på samarbete mellan operaorkestrar och andra orkestrar kan hämtas från utl a n d e t Nämnas kan i detta sammanhang, att filharmoniska orkestern i Hamburg anlitas såväl för operatjänst som för symfonisk konsertverksamhet.

Publikfrekvensen Utlandet I det av utredningen införskaffade materialet från vissa operaföretag i utlandet lämnas följande upplysningar om publikanslutningen. Danmark

Publiktillslutningen vid den lyriska och dramatiska verksamheten vid Det Kongelige Teater var för de båda Köpenhamnsscenerna sammanlagt ungefär 406 100 personer under spelåret 1956/57, vilket innebär att för den ena scenens del omkring 75 % av tillgängliga platser utnyttjades, medan motsvarande procenttal för den mindre av scenerna var 79. Av besökarna utgjordes omkring 35 300 av skolelever. För nästfoljande spelar steg publiktillströmningen och antalet besökare utgjorde omkring 506 000 personer, av vilka ungefär 34 500 var skolelever. Beläggningen var för den större scenens vidkommande densamma som under föregående år — d. v. s. 75 % — medan den för den mindre scenen stigit obetydligt eller till cirka 80 %. Italien

Vid Operan i Rom förekommer abonnemang av tre slag, nämligen till premiärer, matinéföreställningar och till samtliga framföranden. Dessutom tilllämpas vid fem å sex föreställningar per säsong prisnedsättning på vissa biljetter till förmån för medlemmar inskrivna i viss nationell sammanslutning. Schweiz

Vid Stadttheater i Zurich översteg totala antalet besökare vid de 339 föreställningar som gavs under spelåret 1957/58, av vilka 31 var barnföreställningar, något 313 700 eller i genomsnitt för varje föreställning omkring 920 personer, motsvarande en publikfrekvens av omkring 74 %; antalet åskådarplatser utgör 1 248. Operaföreställningarna — 160 till antalet — be-

127 söktes av ungefär 154 600 personer. Medeltalet för varje föreställning var alltså inemot 970, vilket motsvarar en besöksfrekvens av nästan 78 %. För operettföreställningarna var motsvarande siffror 108 800, 990 samt 79. — — Under spelåret 1958/59 översteg sammanlagda besökarantalet 302 700, varför varje föreställning besöktes av i genomsnitt 900 personer; besöksfrekvensen var alltså ungefär 72 %. Operaföreställningarna samlade nära 148 9)0 besökande. I genomsnitt besöktes varje operaföreställning av något över 910 personer; besöksfrekvensen utgjorde alltså nära 73 %. Balettföreställringarna besöktes av något mer än 17 200 personer. Besöksfrekvensen vid dessa föreställningar var alltså ungefär 90 %. Publiktillslutningen vid operettföreställningarna var inemot 102 800 personer, varför besöksfrekvensen utgjorde 74 %. Av de 336 föreställningar som gavs var 46 folk- och skolfjreställningar, 33 barnföreställningar samt 44 abonnerade föreställningar. Vid Stadttheater i Zurich används ett väl utvecklat abonnemangsystem. Det linns sålunda såväl premiärabonnemang som onsdags-, torsdags- och fredagsabonnemang. Ett vart av dessa omfattar 15 föreställningar. Abonnemangspriserna är ungefär 20 procent lägre än de ordinarie priserna och abonaemangsinnehavare kan erhålla ytterligare biljetter till den föreställning abonnemanget avser till ett med 20 % nedsatt pris. Dessutom tillhandahåiles besökarhäften med 18 kuponger till ett med ungefär 25 % nedsatt pris. Innehavare av besökshäfte kan lösa ytterligare biljetter till föreställningen, varvid likaledes erhålles 25 % nedsättning. Vissa förmåner utgår också för innehavare av abonnemang och besökarhäften till Stadttheater vid köp av biljetter till den dramatiska teatern i Zurich. Ävenså tillhandahålles häften med rabattkuponger å en schweizerfranc som kan användas vid kip av biljett å endera av de nämnda scenerna. Nedsättningen är därvid ungelär 20 procent. Storbritannien

Vid Covent Garden-operan uppgick publiken vid de föreställningar som under spelaret 1957/58 gavs i operahuset i London, vilket rymmer ungefär 2 230 personer, vid de 158 operaföreställningarna till något över 263 300 och vid de 101 balettföreställningarna till inemot 197 300. Genomsnittligt besöktes alltså varje operaföreställning av något mer än 1 660 personer motsvarande en beläggning av omkring 74 % samt varje balettföreställning av ungefär 1950 personer, vilket utgör en beläggning av ungefär 87 %. — Under spelåret 1958/59 var sammanlagda antalet betalande besökare vid de 125 operaföreställningar, som gavs i London, inemot 223 400 eller sålunda i genomsnitt nära 1 790 per föreställning. Publikfrekvensen utgjorde alltså ungefär 80 %. Vid 164 föreställningar med balettprogram utgjorde den betalande publiken sammanlagt inemot 288 100 personer eller i genomsnitt obetydligt mer än 1 750 personer. Genomsnittsbeläggningen var följaktligen ungefär 78 %.

128 Något abonnemangssystem finns inte vid detta operaföretag, vilket lär sammanhänga med den utformning av biljettförsäljning genom biljeUbyråer, som finns i London. Däremot förekommer — oftast efter mycket kort varsel — gruppbesök från industri- och handelsorganisationer till lägre biljettpriser vid föreställningar, som inte beräknas bli slutsålda till ordinarie biljettpriser. Ej heller anordnas i London särskilda föreställningar för ungdomar eller skolelever. Vid baletturnéer å platser utanför London händer det, att matinéer anordnas för skolbarn till låga priser. Vid den av Sadler1 Wells Operan bedrivna verksamheten var publikfrekvensen under spelåret 1958/59 omkring 75 %. Under 1959 har med stor framgång givits en rad särskilda föreställningar för ungdom och denna verksamhet avsågs skola fortgå och utvidgas under nästfoljande spelar. Västtyskland

Vid Städtische Oper i Berlin var under spelåret 1957/58 antalet besökare på opera- och balettföreställningar inalles inemot 361 400 eller i medeltal ungefär 1 100, motsvarande en genomsnittlig beläggning — sammanlagda antalet platser i salongen uppgår till 1 524 — av omkring 72 %. Publiktillströmningen var högst vid balettföreställningarna — 93 % av tillgängliga åskådarplatser var då utnyttjade. Motsvarande siffror för operarepertoaren var i fråga om den klassiska 69 och vad gällde den moderna 87. Av totala besökarantalet tillhörde något mer än 157 500 en publikorganisation kallad Freie Volksbuhne och något mer än 39 000 skolteatern och var 65 000 abonnenter. Särskilda föreställningar för nu angivna besökarkategorier ges inte, utan dessa besökare kan bevista vilken föreställning som helst utom sådana som ges på helgdagar. — Under påföljande spelar 1958/59, var totala besökarantalet inemot 462 000, vilket motsvarar en besöksfrekvens inemot 93 %. Besöksfrekvensen i procent räknat vid föreställningar med klassisk operarepertoar var 94 och med moderna verk 91 samt vid balettföreställningarna 85, allt i avrundade tal. Av sammanlagda antalet besökare tillhörde ungefär 162 400 Freie Volksbuhne och inemot 31 400 skolteaterorganisationen. Antalet besökare med abonnemang var 65 000. Operan i Dusseldorf hade under spelåret 1957/58 sammanlagt något fler än 349 100 besökare eller vid varje föreställning i medeltal inemot 1 150. Beläggningen var — då totala antalet platser utgör 1 371 — i genomsnitt inemot 84 %. Besöksfrekvensen vid framförandena av klassiska operaverk var ungefär 84 % och vid moderna 68 samt vid balettföreställningarna cirka 81 %. Av de 297 föreställningarna som gavs under detta spelar utgjorde 176 abonnemangs- och andra billighetsföreställningar, skol- och ungdomsföreställningar samt gästspel av främmande teatertrupper. — Spelåret 1958/59 var åskådarantalet totalt något mer än 352 700. Av föreställningarna gavs vissa till nedsatt pris. Besöksfrekvensen var vid föreställningar med klassisk operarepertoar inemot 84 % och med modern repertoar nära 74 % samt vid balettföreställningarna nästan 88 %. Den genomsnittliga publikfrekvensen under året var inemot 85 %.

129 Operan i Hamburg besöktes vid de 333 föreställningar som gavs under spelåret 1957/58 av inemot 516 100 personer eller per föreställning nästan l 550. Då antalet åhörarplatser är 1 649, var besöksfrekvensen nära 94 %. För klassisk operarepertoar var besöksfrekvensen 97 % och för modern repertoar 63 % samt vid balett- och operettföreställningarna 92 %. Under året hade anordnats inalles 62 föreställningar för en publikorganisation, kallad Volksbuhne, för skolungdom och annan ungdom och för industriföretag. Dessa föreställningar hade nära 100 900 besökare — eller inemot 1/5 av totala besökarantalet; föreställningarna gavs för utsålt hus. Medlemmarna av publikorganisationen, skol- och annan ungdom samt industrianställda kunde dessutom köpa biljett till nedsatt pris till andra föreställningar, som ej väntades bli utsålda. Denna möjlighet begagnades under året av nära 52 900 personer. — Under spelåret 1958/59 uppgick besökarnas antal sammanlagt till något fler än 517 100 personer vid de 336 föreställningar som då gavs. Besöksfrekvensen höll sig detta år omkring 93 %. Den var högst vid operettföreställningarna, 96 %, medan frekvensen vid föreställningarna med klassisk opera var 94 % och vid de tillfällen, då moderna operaverk gavs, allenast 82 %. För balettföreställningarna var motsvarande tal 91. Nästan 1/5 av föreställningarna eller 69 stycken var anordnade för de förut omnämnda särskilda korporationerna och besöktes av inemot 112 270 personer, innebärande att praktiskt taget samtliga platser var besatta. Skolungdom, medlemmar av publikorganisationerna och anställda vid industriföretag till ett antal av något mer än 64 300 utnyttjade förmånen av att få biljett till nedsatt pris till de ordinarie föreställningarna. Liksom under föregående spelar tillhörde ungefär hälften av dessa en ungdomsorganisation, kallad Kulturring der Jugend. Vad slutligen Miinchenoperan beträffar utgjorde antalet besökare vid de två scener som används för verksamheten under spelåret 1957/58 inalles nära 340 200. Då uppgift saknas om huru föreställningarna fördelar sig mellan de båda scenerna, har några beräkningar angående publikfrekvensen ej gjorts. I annat sammanhang har publikfrekvensen vid de båda scenerna nämnda spelar angivits till 96 och 99 %. För operaföreställningarnas vidkommande var besöksfrekvensen något, ehuru obetydligt, högre än vid balettföreställningarna. Av besökarna hade i runt tal 58 600 abonnemang, som medförde ungefär 33 % nedsättning av biljettpriset, och ungefär 100 000 fick genom alt tillhöra någon publikorganisation nedsättning i biljettpriset. Spelåret 1958/59 hade Miinchen-operan vid 362 föreställningar med operaoch balettverk sammanlagt nära 360 600 besökare. Av dessa utgjorde cirka 69 700 abonnenter och ungefär 100 000 medlemmar av någon publikorganisation. En jämförelse mellan besöksfrekvensen vid opera- och balettföreställningar visar, att förhållandet dem emellan var detsamma som under föregående spelar. För nu förevarande utredning har fullständiga uppgifter rörande västtyska operascenerna allenast införskaffats beträffande de i det föregående nämnda. Vid utredningsarbetet har emellertid funnits tillgång till uppgifter, som i 9—610346

130 annat sammanhang lämnats angående publikfrekvensen vid opera-, operettoch balettföreställningar som givits vid åtskilliga andra västtyska teaterföretag under spelåret 1957/58. Av dessa uppgifter må här återges de, som lämnats för teaterföretagen i Bremen, Dortmund, Essen, Frankfurt, Hannover, Karlsruhe, Köln, Mannheim, Nurnberg, Stuttgart och Wiesbaden. I dessa städer bedrevs under nämnda spelar verksamhet som nyss sagts på inalles 22 scener. För 16 av dessa har angivits en publikfrekvens av 85 procent eller däröver; för de övriga sex varierar frekvenstalen mellan 62 i två fall och 84 i ett fall. Österrike

Av de 325 föreställningar som under spelåret 1957/58 gavs vid Staatsopcr i Wien var nästan hälften eller 154 abonnemangsföreställningar och vid 71 tillfällen gavs särskilda föreställningar för organisationer för skol- och annan ungdom, andra organisationer m. m. Sammanlagda antalet besökare utgjorde inemot 611800, varav abonnenter ungefär 118 700 samt vid särskilt anordnade föreställningar 78 100. Publikfrekvensen var ungefär 86 %. Vid föreställningar av operaverk var beläggningen av de till förfogande stående 2 209 platserna, varav 567 ståplatser, inemot 89 % och vid balettföreställningarna 68 %. — Spelåret 1958/59 var besökarnas antal i runt tal 579 100, motsvarande en publikfrekvens av något mer än 81 %. Vid föreställningar, då operaverk gavs, såväl klassiska som moderna, var publikfrekvensen ungefär 80 %; vid balettföreställningarna var motsvarande tal 93. Av besöken gjordes ungefär 118 700 på 154 abonnerade föreställningar och 75 900 på 69 särskilt för korporationer och andra ordnade föreställningar. Av de i det föregående återgivna uppgifterna om publikfrekvensen framgår, att de nämnda åtta teaterföretagen, för vilka närmare redogörelse lämnats, som regel kan glädja sig åt en betydande tillströmning av besökare. Publikfrekvensen för de angivna åren är för samtliga företag i medeltal över 70 % och för en del av dem ligger siffran mellan 80 och 90 % samt i ett fall — Hamburgoperan — anges för båda åren att publikfrekevensen överstigit 90 %. Även flertalet av de siffror för publikfrekvensen, som ovan återgivits för en del västtyska operascener, tyder på en mycket god publikanslutning. Slutligen kan i anledning av den i. förevarande sammanhang lämnade redogörelsen för publiktillslutningen vid vissa utländska teaterföretag framhållas den stora betydelse som uppenbarligen vid de kontinentala scenerna tillmäts abonnemangsystem och samarbete med publikorganisationer av olika slag. Kungl.

teatern

Såsom framhållits i ett tidigare avsnitt av detta betänkande 1 är KT:s verksamhet främst förlagd till Operahuset i Stockholm. Under de tre senaste spelåren har dessutom under längre eller kortare tid på Blancheteatern 1

s. 93 ff.

131 framförts ett antal verk, främst operaverk av mera modern karaktär. Vidare har KT sedan ett femtontal år tillbaka årligen under sommaren givit ett mindre antal föreställningar på Drottningholms slottsteater. Under senare år har KT också för Stockholms stadsteaters räkning givit ett antal balettföreställningar å olika platser i Stockholms förorter. Vid sidan av verksamheten i Stockholm har KT drivit en under årens lopp mer eller mindre omfattande turnéverksamhet i landsorten. Den i det följande lämnade redogörelsen för publikfrekvens och därmed sammanhängande spörsmål har för vinnande av överskådlighet uppdelats att avse de skilda verksamhetsfält som nyss angivits. Operahuset

Den del av verksamheten som i detta sammanhang tilldrar sig det främsta intresset är givetvis den som bedrivs inom Operahuset i Stockholm. I syfte att få fram jämförelsematerial för sina bedömningar har utredningen inhämtat uppgifter om besökarantalet vid KT för ett trettiotal år tillbaka. I det följande lämnas en sammanställning av uppgifter fram t. o. m. spelåret 1949/50 (Tabell 11). Tabell 11 Spelar

1930/31 1931/32 1932/33 1933/34 1934/35 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50

totalt

per förest,

Beläggning % av publikutrymme ca

200 500 182 400 192 800 185 700 189 000 180 300 187 000 199 400 204 900 184 900 198 000 194 100 224 800 245 900 250 500 248 300 245 100 245 900 230 200 267 400

846 822 857 811 756 745 776 814 833 649 707 738 744 833 888 871 885 857 773 877

72 70 73 69 65 64 66 70 71 55 60 63 64 71 76 74 76 73 66 75

Besökare

Förest.

237 222 225 229 250 242 241 245 246 285 280 263 302 295 282 285 277 287 298 305

Tabellen visar att beläggningen under 1930-talet i stort varierade mellan 60 och 70 % av totala publikutrymmet, vilket uppgår till knappa 1 200 platser. Spelåret 1932/33 nådde beläggningssiffran sin topp eller 73 % och spel året 1935/36 uppvisades den lägsta siffran eller 64 % av publikutrymmet. Under spelåren 1939/40 och 1940/41 sjönk beläggningstalen kraftigt till 55 respektive 60 %, vilket kan antas sammanhänga med andra världskriget. Under 1940-talet skedde sedermera en gradvis återhämtning av be-

132 s ö k a r a n t a l e t och u n d e r s e n a r e h ä l f t e n av å r t i o n d e t Översteg b e l ä g g n i n g e n vissa spelar 1930-talets och u p p g i c k till lägst 73 och högst 76 % ;av å s k å d a r p l a t s e r n a u t o m u n d e r s p e l å r e t 1948/49, då e n d a s t 66 % av p u b l i k u t r y m met utnyttjades. P u b l i k a n s l u t n i n g e n , i a v r u n d a d e h u n d r a t a l , u n d e r tiden från o c h m e d spelåret 1 9 5 0 / 5 1 och f r a m till och m e d spelåret 1959/60 f r a m g å r a v följande s a m m a n s t ä l l n i n g (Tabell 12). 1

Tabell 12 Spelar 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60]

Förest.

Besökare totalt per förest.

301 301 295 299 306 286 291 302 280 301

264100 256 100 257 100 245 200 272 200 245 900 211900 190 300 196 900 246 500

877 851 872 820 890 860 728 630 703 814

%

Beläggning ^ g j ^ 1 " 75 73 74 70 76 73 62 54 60 70

U p p d e l a s de s å l u n d a l ä m n a d e u p p g i f t e r n a om p u b l i k t i l l s t r ö m n i n g e n till O p e r a h u s e t u n d e r de s e n a s t e 30 å r e n i f e m å r s p e r i o d e r e r h å l l s f ö l j a n d e m e deltal för a n t a l e t givna f ö r e s t ä l l n i n g a r , b e s ö k a r a n t a l dch b e l ä g g n i n g ( T a bell 1 3 ) . Tabell 13 Spelar 1930/31—1934/35 1935/36—1939/40 1940/41—1944/45 1945/46—1949/50 1950/51—1954/55 1955/56—1959/60

Förest. 233 252 284 290 300 291

Besökare 190100 191300 222 700 247 400 258 900 218 300

Beläggning % 70 65 67 73 74 64

O m p u b l i k u t v e c k l i n g e n u n d e r 1950-talet j ä m f ö r s m e d de å r t i o n d e n den tidigare r e d o v i s n i n g e n o m f a t t a r , f r a m g å r i stort sett, att den s a m m a n l a g d a p u b l i k t i l l s t r ö m n i n g e n t. o. m . spelåret 1955/56 k l a r t överstiger d e n u n d e r 1930-talet och u n d e r 1940-talets första å r och även ligger n å g o t över p u b l i k t i l l s t r ö m n i n g e n u n d e r 1940-talets s e n a r e år. Det h ö g s t a m e d e l t a l e t u n d e r 1950-talet m o t s v a r a d e l i k s o m u n d e r 1940-talet 76 % av t o t a l u t r y m m e t . F r å n och m e d s p e l å r e t 1956/57 s k e r e m e l l e r t i d en m a r k a n t n e d g å n g . L ä g s t a p u b likantalet uppvisar spelåret 1957/58, då medeltalet besökare endast uppgick till 54 % av p u b l i k u t r y m m e t . U n d e r 1958/59 s k e d d e en m i n d r e å t e r h ä m t n i n g , som f o r t s a t t e u n d e r spelåret 1959/60, d å b e l ä g g n i n g e n u p p g i c k till 70 %. F ö r h e l a f e m å r s p e r i o d e n 1 9 5 5 / 5 6 — 1 9 5 9 / 6 0 är d e n s a m m a n l a g d a p u b l i k t i l l s t r ö m n i n g e n l ä g r e ä n u n d e r 1930- och 1940-talen. D e n g e n o m x

Häri ingår en ä två kyrkokonserter årligen.

133 snittliga beläggningen är sålunda den lägsta under hela den redovisade perioden. Befolkningsutvecklingen i Stockholm har under den tid av 30 år utredningens nu förevarande undersökning omfattar visat en stadigt uppåtgående tendens och befolkningen har sedan 1930 ökat med 291 000 personer. Den största ökningen skedde under femårsperioden 1940—45, då befolkningen växte med 83 000 personer. Under de därpå följande femårsperioderna har ökningen varit mindre och t. o. m. 1959 uppgått till 57 000, 43 000 respektive 21 000 personer. Publiksiffrorna på KT har som framgår av tabellerna inte följt denna utveckling. Vanliga föreställningar Utredningen har för spelåren 1955/56—1958/59 gjort vissa detaljanalyser av bl. a. publikens storlek och fördelning på olika slag och former av föreställningar. Beträffande publikfrekvensen vid föreställningar med ordinarie biljettpriser, där gästartister ej medverkat, vanliga föreställningar, har därvid framkommit följande. Under spelåret 1955/56, då den genomsnittliga publiksiffran för samtliga föreställningar utgjorde 860 eller 73 % av publikutrymmet, besöktes 108 dylika vanliga föreställningar, då operaverk gavs, genomsnittligt av 638 personer motsvarande 54 % av publikutrymmet. Publiken för 23 vanliga föreställningar med balettverk utgjorde i medeltal 696 besökare eller 59 % av antalet platser. — Under spelåret 1956/57 var den totala genomsnittssiffran 728 besökare vid varje föreställning motsvarande 62 % av antalet platser. Antalet besökare vid vanliga föreställningar utgjorde då 522 vid operaföreställningar eller 45 % av totalutrymmet, medan motsvarande siffror vid balettföreställningarna var 579 besökare respektive 49 %. Antalet vanliga föreställningar med opera- eller balettverk uppgick under detta spelar till 121 respektive 48. — Under spelåret 1957/58, då den genomsnittliga totalsiffran utgjorde 630 besökare per föreställning motsvarande 54 % av antalet platser, utgjorde medeltalet besökare vid 154 operaföreställningar 518 och för balettföreställningarna — 56 stycken — 526 per föreställning, motsvarande 44 respektive 45 % av publikutrymmet. — Spelaret 1958/59 slutligen, då medelsiffran för totala antalet besökare utgjorde 703, innebärande att 60 % av det tillgängliga platsantalet utnyttjades, besöktes 135 vanliga operaföreställningar och 42 vanliga balettföreställningar av i medeltal 608 respektive 605 personer motsvarande 52 % av total utrymmet. De nu lämnade uppgifterna avser ej besökare med fribiljetter, men väl besökare med s. k. skolrabatt. Antalet sådana besökare vilka beräknats för tre av de nu nämnda spelåren uppgår till i medeltal knappt 40 per operaföreställning och 30 per balettföreställning eller alltså ett fåtal procent av totala antalet besökare. Totalt utgjorde antalet besökare med skolrabatt under de tre spelåren 5 100, 8 200 respektive 5 100. De ovan angivna frekvenstalen avser teaterns samtliga platsgrupper sammantagna. Det bör emellertid framhållas, att de olika platsgrupperna utvisar en mycket olikartad publikfrekvens. Operabesökarens val av plats på

134 teatern torde i allmänhet bestämmas genom en avvägning mellan platsernas företräden i visuellt o'oh akustiskt hänseende samt priserna för desamma. En granskning av teaterns recettlistor har givit vid handen, att försäljningen av biljetterna till vissa platsgrupper alltid sker snabbare än till andra. Denna snabbare försäljning gäller främst platserna på andra radens fond men också i ej ringa mån fondplatserna på såväl nedre som övre tredje raderna. För platserna på parkett och första raden är försäljningen betydligt trögare. Till belysning härav kan nämnas, att då salongen i sin helhet är till hälften utsåld är 90—95 % av platserna på andra radens fond sålda och 70—75 % av fondplatserna på de båda tredje raderna, medan däremot endast 35 å 40 % av platserna på parkett och första raden sålts. Den här påvisade ojämnheten i publikens intresse för olika platser synes närmast vara orsakad av att prisrelationerna mellan platsgrupperna inte särskilt väl överensstämmer med publikens bedömningar av kvalitetsskillnader mellan platserna. Utredningen har även undersökt, hur antalet besökare fördelar sig på månader och veckodagar. Uppgifterna rörande besöksfrekvensen per månad avser vanliga föreställningar d. v. s. andra föreställningar än abonnemang, sådana med gästartister och till nedsatta priser under spelåren 1955/56— 1958/59., Undersökningen visar, att mars har det högsta publikantalet. Denna månad uppvisar under de fyra spelåren platssiffrorna 1, 3, 2 och 3. Antalet föreställningar utgjorde 18, 20, 20 respektive 17. Den näst bästa månaden är februari med platssiffrorna 2, 4, 3 och 2 vid ett antal av 10, 16, 19 respektive 15 föreställningar. De två nu nämnda månadernas besöksfrekvens överstiger avsevärt den tredje månaden i ordningen, som är november. Platssiffrorna för november är följande: 5, 2, 6 respektive 4. Föreställningarna uppgår till 15, 9, 23 respektive 19. De därefter i besökshänseende främsta månaderna är augusti och juni med ett sammanlagt platsantal av vardera 21. Därvid är att märka, att antalet föreställningar i augusti och juni är förhållandevis få. Den månad, som uppvisar den lägsta publikfrekvensen, är maj med platssiffrorna 10, 11, 11 respektive 11. Givna föreställningar utgör 23, 26, 20 respektive 21. Den efter maj lägsta publiktillströmningen har september. Platssiffrorna för denna månad är 7, 8, 8 respektive 10 och antalet föreställningar 25, 20, 19 respektive 16. För övriga ej särskilt nämnda månader — dock ej juli då föreställningar ej givits — varierar de sammanlagda platssiffrorna mellan 24 och 29. Antalet föreställningar uppgår till i genomsnitt 20 per månad utom i december då det är något lägre. Även publikfrekvensen på olika veckodagar för vanliga föreställningar har undersökts för de nyssnämnda fyra spelåren. Den dag som uppvisar den högsta publikfrekvensen är lördagen. Den ligger främst under alla fyra spelåren och den genomsnittliga besöksfrekvensen per föreställning utgör 79, 63, 60 respektive 69 % av det tillgängliga platsantalet. Föreställningarnas antal uppgår till 34, 33, 40 respektive 37. Den efter lördagen främsta publikdagen är söndagen, som kommer på andra plats under alla fyra spel-

135 åren. Beläggningen utgör i medeltal 64, 48, 49 respektive 52 % av platserna. Antalet föreställningar är ungefär lika många som under lördagarna. Som nummer tre i ordningen kommer — avsevärt efter lördag och söndag — fredagen, som med ett antal föreställningar av 16, 20, 20 respektive 15 uppvisar en beläggningsprocent om 51, 47, 38 respektive 45. Onsdagen uppvisar ungefär samma publikantal som fredagen, men väsentligt fler föreställningar eller i genomsnitt ungefär 30 per spelar. Besöksfrekvensen under veckans övriga dagar, måndagar, tisdagar och torsdagar, ligger avsevärt under de tidigare nämnda dagarna. De lägsta publiksiffrorna förekommer under tisdagar och torsdagar, då besöksfrekvensen uppgått till 47, 38, 32 respektive 40 samt 50, 35, 34 respektive 46 % av platserna. För måndagar visar undersökningen något gynnsammare siffror. A bonnemangsf öreställningar Som i annat sammanhang nämnts tillhandahåller KT årligen två abonnemang, vars föreställningar är förlagda, det ena till måndagar och det andra till fredagar. Utredningen har undersökt publikfrekvensen å dessa abonnemang för de senaste sex spelåren. Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning (Tabell 14). Tabell 14 Spelar 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Ab I (måndagar) ant. sålda % av pl.ant. 1024 87 1006 86 988 84 971 83 960 82 937 80

A b II (fredagar) % av pl.ant. ant. sålda

791 709 594 548 522 661

68 61 51 47 45 56

Utredningens undersökning visar för måndagsabonnemangens del en jämn nedgång i besökarantalet. Minskningen inskränker sig dock för spelar räknat till högst 2 % av platsutrymmet. Det högsta besökarantalet uppgår till 1 024 sålda platser eller 87 % av totalutrymmet och det lägsta till 937 personer eller 80 %. Totalt har under de sex spelåren antalet sålda platser minskat med 87 eller ungefär 7 % av samtliga platser. Fredagsabonnemangen utvisar under de fem första undersökta spelåren likaledes en nedgång och denna är betydligt kraftigare än för måndagsabonnemangen. Minskningen uppgår till (791 — 522 = ) 269 platser eller 23 % av utrymmet mellan spelåren 1954/55 och 1958/59. Under spelåret 1959/60 sker dock en förhållandevis kraftig återhämtning och antalet sålda platser stiger till 661 motsvarande 56 % av samtliga platser. Särskilda föreställningar Publikfrekvensen vid föreställningar, då olika former av gästspel förekommit eller eljest särskilda förhållanden förelegat, har undersökts för de

136 tre spelaren 1955/56—1957/58. Sju operaföreställningar under förstnämnda spelar med gästsolister samt en galaföreställning visar en genomsnittlig besöksfrekvens av ungefär 1 009 personer per föreställning, innebärande att 85 % av utrymmet togs i anspråk. Fyra balettframföranden med gästsolisler hade en publik av genomsnittligt 935 personer motsvarande en beläggning av 80 %. En utländsk operaensemble gav sju föreställningar med i medeltal 1 096 besökare; 94 % av tillgängliga platser var alltså utnyttjade. Till jämförelse kan nämnas, att den genomsnittliga besöksfrekvensen vid samtliga föreställningar i Operahuset detta spelar utgjorde 860 personer eller 73 %. — Under spelåret 1956/57, då den totala genomsnittssiffran utgjorde 728 besökare vid varje föreställning i Operahuset — beläggningen var alltså 62 % — uppvisade en galaföreställning samt 29 föreställningar med gästspel av två svenska tenorer en genomsnittlig besöksfrekvens av 1 058 personer per föreställning d. v. s. inte mindre än 90 % av publikutrymmet utnyttjades. Sju andra framföranden med gästsolister visade ett publikgenomsnitt av 990 personer per föreställning motsvarande en beläggning av 85 %. Ett utländskt balettsällskap gav elva föreställningar med i medeltal 837 besökare; 71 % av platsantalet togs alltså i anspråk. — Spelåret 1957/58, då den totala genomsnittliga besöksfrekvensen uppgick till 630 besökare per föreställning, innebärande att 54 % av publikutrymmet var utnyttjat, anordnades bl. a. tre föreställningar med en och samma gästsolist. Dessa föreställningar besöktes i medeltal av 1 114 personer, vilket innebar att inte mindre än 95 % av platserna var belagda vid dessa föreställningar. Utländska teatersällskap gav sju framföranden, vilka samlade i genomsnitt 805 besökare per föreställning; 69 % av publikutrymmet var alltså utnyttjat. Utredningen har också för de nyss angivna spelåren 1955/56—1957/58 undersökt publiktillströmningen vid föreställningar för Skådebanan och andra föreställningar med lägre biljettpris än dem som eljest tillämpas. De redovisade siffrorna upptar ej fribiljettsinnehavare. Under spelåret 1955/56 gavs 15 föreställningar för Skådebanan, vilka besöktes av i medeltal 925 personer. Högsta besökarantalet utgjorde 1 057 och lägsta 631. Två sångspel gavs till nedsatta biljettpriser, det ena 14 gånger, inför en publik av lägst 460 och högst 1 131 och i genomsnitt 862 personer per föreställning och det andra sex gånger med ett besökarantal av lägst 617 och högst 991 och i genomsnitt 919 personer per föreställning. Sju matinéer med lägre biljettpriser uppvisade ett medeltal besökare av 702 per föreställning; antalet besökare varierade mellan 352 och 1 075 personer. Slutligen kan nämnas, att under spelåret gavs en särskild skolföreställning med 1 029 besökare. — Under spelåret 1956/57 utgjorde antalet föreställningar för Skådebanan 14 inför en i förhållande till föregående spelar något mindre publik eller 860 per föreställning; den minst besökta föreställningen bevistades av 528 och den mest besökta av 1 002 personer. De två sångspel, som stod på repertoaren detta år, gavs till nedsatta priser det ena 14 gånger och det andra en gång inför en publik på 993 personer. I förra fallet växlade publik-

137 antalet mellan lägst 397 och högst 1 113 personer per föreställning; medeltalet för samtliga föreställningar var 869. Fyra matinéer med lägre priser besöktes av lägst 562 och högst 1 040 samt i medeltal 840 personer per föreställning. Slutligen gavs tolv skolföreställningar inför en publik av mellan 349 och 1 119 och i genomsnitt 885 personer per föreställning., — Nästföljande spelar d. v. s. 1957/58 gavs 15 föreställningar för Skådebanan. Publiktillströmningen var detta år avsevärt lägre än under året förut. I medeltal besöktes föreställningarna av 581 personer; lägsta besökarantalet var 126 och det högsta 1 009. De två sångspel, som detta år gavs 17 respektive tre gånger, uppvisade likaledes en kraftig nedgång i besökarantalet. För det förra var lägsta antalet 320 och det högsta 958 besökare per föreställning samt inedeltalet 709 och för det senare var motsvarande publiktal 490, 952 och 730. Medeltalet besökare vid de åtta matinéer, som anordnades under året, sjönk till 605; lägsta publiktillströmningen uppvisade en av föreställningarna, som besöktes av endast 228 personer, medan den mest besökta föreställningen gavs inför 958 personer. De tre skolföreställningar, som gavs detta år, uppvisade i stort sett oförändrat besökarantal jämfört med föregående spelar. Sedan 1954 har KT, såsom framgått av den i betänkandet tidigare lämnade redogörelsen för teaterns verksamhet, 1 under juni månad gett vissa föreställningar i samband med Stockholms festspel. Under spelåret 1955/56 gavs således inalles tolv föreställningar. Det genomsnittliga besökarantalet, fribiljettsinnehavare inte medräknade, utgjorde 669, vilket innebar, att 57 % av de för publiken tillgängliga platserna utnyttjades. Vid sju andra föreställningar under samma juni månad var besökarantalet betydligt lägre eller 571 personer, motsvarande en beläggning av 48 %. — Nästkommande spelar, 1956/57, gavs 17 föreställningar i samband med festspelen. Antalet besökare vid dessa var väsentligt lägre än under föregående år; medeltalet utgjorde 550, vilket innebär att endast 47 % av publikutrymmet logs i anspråk. Nämnas bör att därutöver gavs under festspelen fyra föreställningar med gästspel av en svensk tenor, vilka hade i medeltal 1 100 besökare. — Spelåret 1957/58 gavs 14 föreställningar under festspelsveckorna. Publikfrekvensen sjönk ytterligare och antalet besökare per föreställning utgjorde i genomsnitt endast 511, d. v. s. beläggningen var allenast 44 %; fyra andra föreställningar under samma månad uppvisade ett obetydligt högre genomsnittligt besökarantal eller 523. — Under spelåret 1958/59 gavs tio föreställningar under Stockholms festspel. Publiktillströmningen var då väsentligt bättre än under något av de tidigare åren. Antalet besökare per föreställning utgjorde nämligen i medeltal 768, vilket innebär att 66 % av det tillgängliga platsantalet utnyttjades. — Spelåret 1959/60 slutligen gav KT i samband med Stockholms festspel 15 föreställningar i Operahuset. Publikanslutningen vid dessa var i genomsnitt 627 personer vid varje föreställning, vilket innebär att beläggningssiffran gick ned till 54 %. 1

S. 93 ff.

138 Repertoarens inverkan Vid ett närmare studium av publiksiffrorna under ett och samma spelar visar det sig, att det föreligger betydande skillnader i fråga om antalet besökare från föreställning till föreställning. Sålunda kan, som framhållits, konstateras vissa säsongmässiga variationer liksom också ganska betydande olikheter mellan olika veckodagar. De största differenserna framkommer dock, då publiksiffrorna för de olika verk som framförts jämförs med varandra. För att så långt möjligt belysa den roll repertoaren spelar för publikfrekvensen och därmed också för KT:s ekonomi, lämnas i det följande vissa uppgifter om vilka verk som givits vid föreställningar med såväl mycket låga som mycket höga publiksiffror. Undersökningen har avsett spelaren omkring och efter de två biljettprishöjningar som senast vidtagits. Uppgifterna hänför sig till samma föreställningar varje spelar, som använts för tidigare analyser av publikfrekvens m. m., och avser inte besökare med fribiljetter. — Under spelåret 1954/55 hade fyra föreställningar en publik understigande 300 personer och vid sex föreställningar fanns mellan 300 och 400 personer i salongen. Under dessa tio föreställningar gavs Penelope fyra gånger och Muntra fruarna i Windsor två gånger. Under samma spelar besöktes tolv föreställningar av en publik på mellan 800 och 900 personer och dessutom hade inte mindre än 58 föreställningar en publik av mer än 900 personer. Vid dessa 70 föreställningar gavs bl. a. Carmen 26 och Törnrosa 14 gånger samt Orfeus i underjorden vid nio, Läderlappen vid sex och Svansjön vid fyra tillfällen. Föreställningar med operett och balettverk hade som synes en betydande andel av de högst frekventerade. — Spelåret 1955/56 hade som förut nämnts lägre medelpublik än det föregående spelåret, vilket bl. a. medförde vissa förskjutningar i antalet föreställningar inom de olika publikintervallen. Sålunda gavs åtta föreställningar under detta spelar för mindre än 300 personer och vid elva föreställningar var besökarnas antal mellan 300 och 400. Av de verk som framfördes under dessa 19 föreställningar kan nämnas Singoalla vid tre samt Simson och Delila, Barberaren i Sevilla, Rigoletto och Läderlappen vid vardera två tillfällen. De högt frekventerade föreställningarna utgjorde 63, varav 14 hade en publik av mellan 800 och 900 personer och vid de övriga 49 översteg besökarnas antal 900. De mest förekommande verken under dessa föreställningar var En midsommarnattsdröm vid inte mindre än 27 tillfällen och Carmen vid tio, Trollflöjten vid nio samt Svansjön vid fyra. Den största publikframgången var som synes En midsommarnattsdröm, som gavs i samarbete med DT huvudsakligen under mars 1956. Vidare kan nämnas att Trollflöjten nyinstuderats och nyinscenerats. — Under det följande spelåret, 1956/57, hade inte mindre än 51 föreställningar en publik om högst 400 personer och vid 22 föreställningar uppgick inte publiken till 300 personer. Vid dessa lågt frekventerade föreställningar framfördes bl. a. Wozzeck vid åtta, Idomeneo vid sex, Pas de dix ni. fl. vid fem, Bohéme och Porträttet vardera vid fyra samt Giselle m. fl. vid tre tillfällen. Under samma spelar hade endast 24 föreställningar en publik på mer än 800 personer. Under dessa gavs bl. a. Carmen fem, Svansjön fyra och

139 Turandot två gånger. — Även spelåret 1957/58 förekom ett stor antal föreställningar med låga publiksiffror. Sålunda understeg publiken 300 vid 32 föreställningar och 42 föreställningar hade mellan 300 och 400 besökare. Bland de verk som gavs vid dessa 74 föreställningar märks av operaverk och operetter Trojanerna vid sex, Boris Godunov och Trubaduren vardera vid fem, Barberaren i Sevilla, Fidelio, Louise, Rigoletto och Tosca vardera vid fyra tillfällen och Läderlappen vid tre samt av baletter Svansjön II m. fl. sju och Coppelia fyra gånger. Spelåret hade endast 27 föreställningar med publik, som översteg 800 personer. Av verk som gavs vid dessa föreställningar kan nämnas Carmen, som gavs sex gånger, samt Läderlappen och På Sicilien/Paj azzo, av vilka det förra framfördes vid fem och de senare vid tre föreställningar. — Under spelåret 1958/59 var som förut nämnts publiktillströmningen i genomsnitt per föreställning större än under det närmast föregående spelåret. Detta medförde bl. a. att antalet föreställningar med en publik av högst 400 minskade till 49 och av dessa hade 20 mindre än 300 besökare. Bland dessa 49 föreställningar märks bl. a. 13 av Borgare och adelsman i samarbete med DT. Vidare kan nämnas, att bland de operaverk som framfördes vid dessa föreställningar var Fidelio och Lucia di Lammermoor, vilka vardera gavs tre gånger, samt att bland balettverken märks Pas de dix m. fl. vid fem och Törnrosa vid fyra tillfällen. Antalet föreställningar med mer än 800 besökare ökade högst väsentligt eller till 55. I fråga om de operaverk som gavs vid dessa föreställningar kan nämnas, att Maskeradbalen gavs 16, Carmen och Rosenkavaljeren vardera sex, och Aniara tre gånger, samt beträffande balettverken, att Prometheus m. fl. framfördes vid sju tillfällen. — Det senast förflutna spelåret, 1959/60, visar ungefär en likartad bild som det närmast föregående i det avseende som nu är av intresse. Således hade 23 föreställningar en publiksiffra understigande 300 och vid 30 föreställningar uppgick publiken till mellan 300 och 400 personer. Under dessa 53 litet besökta föreställningar gavs bl. a. Borgare och adelsman vid tio, Don Quijote vid sex, Alcina vid fem, Maskeradbalen vid fyra, På Sicilien/Paj azzo likaledes vid fyra samt Bohéme, Den tappre soldaten Sveijk, Hoffmanns äventyr samt Fröken Julie m. fl. vid tre tillfällen vardera. Föreställningar med mer än 800 besökare ökade ytterligare i jämförelse med de närmast föregående spelaren och utgjorde under året 65, varav 32 hade en publiksiffra Överstigande 900. De härunder oftast givna verken var operorna Aniara, som gavs vid 21 tillfällen, samt Carmen, som gavs åtta gånger, Bohéme, varav gavs sju föreställningar, och Hoffmanns äventyr, som gavs sex gånger, samt baletterna Svansjön och Månrenen m. fl., vilka gavs den förra sju och de senare fem gånger. Det försök, som här gjorts att belysa repertoarens inverkan på publikfrekvensen, ger som synes en mycket splittrad bild. Rent allmänt torde kunna sägas, att operaverk, som uppförs för första gången på KT, vanligen inte blivit publikframgångar. Exempel härpå är de förut omnämnda verken Penelope, Trojanerna och Den tappre soldaten Sveijk samt Alcina och Äktenskapsskolan. Ett klart undantag från denna regel är Aniara, som under fler-

140 talet föreställningar under de två senast förflutna spelåren givits för en publik på över 800 personer. I fråga om balcttverk, som uppförts första gången, är det än svårare att dra några säkra slutsatser av publiksiffrorna, eftersom flera verk i regel ges i samma föreställning. Av recettmaterialet synes dock framgå, att ingen av baletterna Romeo och Julia eller Variation de ballet, som hade premiär 1954/55,. eller Linden eller Minotauros med premiär 1957/58 blev några större publikframgångar. Så blev däremot fallet både i fråga om Månrenen och Prometheus, som båda hade premiär 1958/59. Nyinstudering och nyinseenering eller enbart nyinstudering av verk synes i regel medföra, att detta får en ökad popularitet, som dock ofta blir ganska kortvarig. Ett exempel härpå är Trollflöjten, som hade höga publiksiffror under spelåret 1955/56, då verket nyinstuderades och nyinscenerades, men successivt sjunkande publiksiffror under de följande åren. Samma förhållanden har kunnat utläsas vad gäller Turandot och Törnrosa. Det är emellertid inte alla verk, som får god publikfrekvens genom nyinstudering. Exempel härpå är sådana verk som Boris Godunov, Louise och Singoalla, vilka samtliga hade mycket ringa dragningskraft på publiken även under nyinstuderingsåret. Biljett prishöjningars inverkan En fråga som det synts angeläget att söka närmare belysa i förevarande sammanhang är, i vilken utsträckning höjning av biljettpriserna vid KT påverkar publikfrekvensen. Utredningen har därför gjort vissa undersökningar rörande verkningarna av de två senaste biljettprishöjningar, som vidtagits vid KT, den ena jämförelsevis liten med 8 % år 1955 och den andra betydligt större med 24 % från spelåret 1956/57. Reaktionen mot prishöjningar från den prismedvetna publiken torde ta sig två uttryck antingen övergång till »sämre» och därmed billigare platser eller minskning av antalet besök., För att få en bild av dessa reaktioners betydelse har spelåren omkring de båda senaste biljettprishöjningarna gjorts till föremål för vissa analyser. Härigenom har verkningarna kunnat studeras av såväl en ganska liten biljettprishöjning som en betydligt större prishöjning. Vad gäller den mindre prishöjningen visar en jämförelse mellan spelåren 1954/55 och 1955/56 i fråga om publikens placering i salongen, att det genomsnittligt sett skedde vissa men ytterst obetydliga förskjutningar mot prisbilligare platser vid jämförelse mellan i publikantal likvärdiga föreställningar. En bedömning av i vilken mån de angivna prishöjningarna påverkat publikfrekvensen har varit svårare att göra. De förut i betänkandet avgivna genomsnittliga publiksiffrorna per föreställning under de olika spelåren är inte lämpade att ligga till grund för en sådan bedömning. De är nämligen i hög grad påverkade av föreliggande olikheter mellan spelåren beträffande antalet föreställningar med gästartister och föreställningar till matinépriser eller ännu lägre priser, vilka regelmässigt har högre publiksiffror än de

141 vanliga föreställningarna. För att i möjligaste mån erhålla jämförbara föreställningar för de olika spelåren, har därför föreställningarna med gästartister och till nedsatta priser tagits bort, vilket också skett i fråga om abonnemangsföreställningarna. Efter den nyssnämnda reduktionen återstår 169 föreställningar under spelåret 1954/55 och 163 under spelåret 1955/56. För dessa var medeltalet besökare — fribiljettsinnehavare inte medräknade — 756 under spelåret 1954/55 och 702 under spelåret 1955/56, alltså en inte obetydlig minskning av antalet besökare. Som en följd av publikminskningen kan nämnas, att två föreställningar av fem eller alltså 40 % av samtliga vanliga föreställningar hade en publik på mindre än 600 personer under det sistnämnda spelåret, medan under det föregående spelåret endast var fjärde föreställning eller således 25 % av hela antalet hade lägre publiksiffra än den nyss angivna. Redan efter ett spelar genomfördes den större biljettprishöjningen på 24 %. För att belysa verkningarna av denna på publikens placering och besöksfrekvens har de ovan nämnda 163 föreställningarna under spelåret 1955/56 jämförts med 169 föreställningar under det följande spelåret. Därvid visar det sig, att i fråga om publikens placering i salongen skedde betydande förskjutningar mellan platsgrupperna. För i publikantal jämförbara föreställningar minskades publikandelen på parkett och första raden samt på andra och tredje nedre radernas fond. Publiken flyttade i ganska betydande omfattning ut på de billigare sidoplatserna, som samtliga ökade sin andel av totala antalet sålda platser. Endast tredje övre radens fond bibehöll sin andel av publiken i huvudsak oförändrad. En ganska stor del av publiken valde sålunda att möta prishöjningen med att gå över till platser i lägre prislägen. Under de båda följande spelåren skedde emellertid en successiv återgång, så att platsfördelningen redan under spelåret 1958/59 var i huvudsak densamma som före prishöjningen. Vad sedan gäller den genomsnittliga publikfrekvensen per föreställning gick denna ned mycket starkt från spelåret 1955/56 till spelåret 1956/57. Som redan nämnts var medelantalet besökare 702 per föreställning för de 163 jämförelseföreställningarna under det förstnämnda spelåret, men inte mer än 538 för de jämförbara 169 föreställningarna under det följande spelåret. Under spelåret 1957/58 sjönk den på samma sätt framräknade publiksiffran ytterligare till 520 per föreställning, men steg därefter under spelåren 1958/59 och 1959/60 till 607 respektive 618. Under de båda spelåren 1956/57 och 1957/58 hade tre föreställningar av fem eller alltså 60 % av samtliga de föreställningar, varom här är fråga, en publik understigande 600 personer per föreställning, medan under de båda senaste spelåren lika många föreställningar hade under som över nämnda publiksiffra. Det bör emellertid framhållas, att den ovan påvisade minskningen i publikantal inte utan vidare kan sägas i sin helhet ha varit orsakad av biljettprishöjningarna. Även om dessa med säkerhet kan antas ha varit en av de främsta orsakerna härtill, torde dock olikheter spelåren emellan rö-

142 rande bl. a. antalet föreställningar med sådana verk som haft ringa dragningskraft på publiken i viss utsträckning ha påverkat de genomsnittliga publiksiffrorna. Det är på grund härav inte möjligt att med någon större grad av säkerhet mäta olika biljettprishöj ningars effekt på publikfrekvensen. Avslutningsvis k a n i detta sammanhang nämnas, att företrädare för Skådebanan vid samtal med utredningsmannen upplyst, att medlemmarna i denna organisation är mycket känsliga för höjningar av biljettpriser och att sådana mycket påtagligt leder till att teaterbesöken blir färre, i varje fall under tiden närmast efter höjningen. Antalet besök per år De vid PU 1 erhållna uppgifterna har bearbetats i syfte att få material för en bedömning av hur inånga föreställningar vid KT som publiken årligen besöker. Denna undersökning visade att 17 % av uppgiftslämnarna vid de vanliga föreställningar, som PU omfattade, besökte opera- och balettföreställningar en å två gånger årligen, nära 19 % tre å fyra gånger, 16 % fem å sex gånger, 17 % sju till tio gånger och 11 % elva till 15 gånger. Mellan 16 och 20 besök på KT per år angavs av en liten grupp — ungefär 4 % av uppgiftslämnarna — medan besök mer än 20 gånger årligen uppgavs av ungefär 7 %. Det genomsnittliga antalet besök årligen var ungefär sex i fråga om operaföreställningar och två vad gällde balettföreställningar. Av dem som lämnat uppgifter vid den abonnerade föreställningen — denna ingick i ett abonnemang om 15 föreställningar — angav ungefär 15 %, att de besökte KT mindre än tio gånger om året, och 11 % att besökens antal växlade mellan tio och 14. Största delen — eller 31 % — uppgav, att de besökte KT 15 gånger. Två grupper — den ena motsvarande 23 % av uppgiftslämnarna och den andra 19 % — angav högre besöksfrekvens — den förra mellan 16 och 20 gånger samt den senare mer än 20 gånger. Det material, som insamlats vid de fem vanliga opera- och balettföreställningar PU avser, innehåller också vissa uppgifter ägnade att belysa frågan om publikens vana att besöka både opera- och balettföreställningar eller endast endera slaget. Det framgår sålunda, att 31 % av dessa besökare — flertalet av dem gör ett å tre besök på KT årligen — inte bevistar balettföreställningar. Ungefär 35 % av denna publik besöker en å två balettföreställningar årligen. Tre eller flera balettföreställningar besöktes av 26 % av publiken, vanligen var det fråga om tre å fem besök årligen. Antalet uppgiftslämnare som uppgav sig enbart bevista balettföreställningar var däremot mycket ringa eller 1 % av publiken. De vid IU2 insamlade uppgifterna ger i huvudsak samma bild i nu förevarande hänseende., Enligt dessa har något mer än hälften av besökarna på KT år 1959 uppgivit, att de bevistade enbart operaföreställningar, medan 4 % förklarat sig endast gå på balettföreställningar. De övriga — unge1 2

S. 18 f. S. 19 ff.

143 fär 44 % — uppgav sig besöka både opera- och balettföreställningar. Av uppgifterna framgår vidare, att 42 % av besökarna på KT år 1959 gick på en å två 'föreställningar under året, 34 % på tre till fem föreställningar och övriga 24 % på mer än fem föreställningar. Enligt IU bevistade varje besökare vid KT genomsnittligt sett ett något färre antal föreställningar under år 1959 än vad PU givit vid handen. Publikens fördelning på opera- och balettbesökare enligt vad som framkommit vid PU och IU belyses av följande diagram.

PU Går endast på balettföreställningar

1%

Går både på o p e r a - o c h balettföreställningar

£Q°/ '°

Går endast på operaföreställningar

3 1 /o

u —1%

52%

I detta sammanhang bör också nämnas vad vid IU uppgivits som skäl för ändrad besöksfrekvens vid KT under 1959. Ungefär 40 % uppger, att de gått oftare, och 5 % anger, att de gått mera sällan under tidigare år. De senare återfinns främst i de yngre åldersklasserna, medan de förra finns i de högre åldrarna. Det vill sålunda synas som om avgången av äldre inte uppvägs av att ungdom strömmar till. De skäl som anges för minskad besöksfrekvens är i allmänhet av personlig natur. Tilltagande ålder synes höra till de viktigaste om man dels tolkar siffrorna dels ser på uppgivna skäl. Vidare nämns mycket ofta omständigheter sådana som bristande tid på grund av olika anledningar. Television nämns i några svar som en för-

144 klaring till lägre besöksfrekvens. En sammanställning visar att av dem som har television har 41 % tidigare gått oftare på KT mot 38 % för dem som inte har. Skillnaden är emellertid jämförelsevis obetydlig, om man beaktar, att de trägnaste besökarna vid KT i långt färre fall än de övriga vid undersökningen tillfrågade har television. Operapublikens sammansättning 1 Vid PU inhämtades bl. a. uppgifter, som skulle ligga till grund för en analys rörande operapublikens sammansättning i avseende på kön, ålder, socialgrupp och bosättning. Den av utredningen gjorda bearbetningen av detta material visar följande. Större delen av publiken vid KT är kvinnlig. Detta visade sig vara särskilt markant hos abonnemangspubliken, som till ej mindre än 75 % utgjordes av kvinnor. Även publiken vid balettföreställningen hade en betydande kvinnlig övervikt, kvinnornas andel utgjorde nämligen 64 %. Vid de övriga fyra föreställningarna med operaverk var andelen kvinnor mindre, men ändå i klart flertal. Proportionen kvinnor — män var här 58—42. Vad gäller publikens fördelning på åldersgrupper framgår av PU, att en mycket betydande del av abonnemangspubliken bestod av äldre personer. 62 % var sålunda 50 år och däröver, medan 25 % var mellan 26 och 49 år. En viss skillnad i åldersfördelningen förelåg mellan kvinnor och män, i det att av kvinnorna 66 % var 50 år eller äldre, medan endast 53 % av männen tillhörde denna åldersgrupp. För åldersgrupperna 25—49 år var däremot förhållandet omvänt; 24 % av kvinnorna och 30 % av männen tillhörde denna grupp. Abonnemangspubliken i övrigt var sålunda 25 år och yngre. Av kvinnorna tillhörde 10 % och av männen 17 % denna åldersgrupp. En väsentligt annorlunda ålderssammansättning än den nyss för abonnemangspubliken redovisade hade publiken vid de fem föreställningar, som i övrigt ingick i PU. Av dessa besökare var endast 21 % 50 år och äldre. Den största gruppen, 45 %, var mellan 26 och 49 år, och den övriga delen av publiken fördelade sig med 25 % i åldrarna 19—25 år och 9 % på gruppen under 19 år. Vissa olikheter föreställningarna emellan kunde påvisas i fråga om åldersfördelningen, men eftersom materialet grundar sig på endast en föreställning av varje verk kan några bestämda slutsatser inte dragas av ifrågavarande olikheter. Vad gäller fördelningen mellan kvinnor och män inom de olika åldersgrupperna framgår, att större andel av kvinnorna än av männen tillhörde den högsta och de båda lägsta åldersgrupperna. Sålunda var 23 % av kvinnorna 50 år och äldre, medan endast 18 % av männen tillhörde denna grupp samt 36 % av kvinnorna och 31 % av männen 25 år och yngre. För gruppen 26—49 år var förhållandet omvänt, i det att 51 % av männen men endast 41 % av kvinnorna tillhörde denna grupp. I syfte att få en uppfattning om huru åldersfördelningen inom publiken vid KT förhåller sig till åldersfördelningen hos befolkningen i Stockholm 1

S. 18 f.

145 har en jämförelse gjorts mellan sådana vid PU inhämtade uppgifter som lämnats av den i Stockholm hemmahörande delen av publiken och i tillgänglig statistik redovisade uppgifter angående i Stockholm bosatta personer över 14 år. Denna jämförelse visar, att befolkningen inom gruppen 50 år och äldre är starkt överrepresenterad hos abonnemangspubliken och i betydande grad underrepresenterad, när det gäller publiken vid övriga föreställningar. Medan nämnda åldersgrupp utgör 40 % av den här ifrågavarande delen av befolkningen i Stockholm, tillhörde nämligen 67 % av publiken vid den abonnerade föreställningen men endast 24 % av stockholmspubliken vid de övriga fem föreställningarna denna grupp. För åldersgruppen mellan 26 och 49 år gäller, att 44 % av befolkningen är att hänföra till denna grupp. Av publiken vid den abonnerade föreställningen hörde 21 % hemma inom denna åldersgrupp, vilket ju innebär att denna befolkningsgrupp är i hög grad underrepresenterad, medan publiken vid övriga fem föreställningar till 43 % tillhörde gruppen och sålunda hade praktiskt taget samma andel av denna som befolkningen. Vad gäller åldersgruppen 19—25 år utgör denna 9 % av Stockholms innevånare. Av publiken vid den abonnerade föreställning, som ingick i PU, tillhörde 8 % denna grupp, alltså ganska nära befolkningsandelen, medan publiken vid de övriga föreställningarna till 25 % tillhörde nämnda åldersgrupp, som sålunda är betydligt överrepresenterad hos publiken. Vad slutligen angår den lägsta åldersgruppen utgör åldrarna 15—18 år 7 % av stadens befolkning. Av besökarna vid den abonnerade föreställningen var 3 % och av besökarna vid de andra föreställningarna 8 % under 19 år; för denna åldersgrupp föreligger alltså samma förhållande som nyss angivits för åldersgruppen mellan 26 och 49 år. Vid den bearbetning av det vid PU erhållna materialet som skett för att få närmare utrett, hur publiken fördelar sig på socialgrupper har använts statistiska centralbyråns metod för inplacering av förekommande yrken i tre grupper, betecknade I, II och III. Materialet från PU har därvid begränsats till att endast avse uppgifter som lämnats av i Stockholm hemmahörande personer i åldern 19 år och däröver. Publiken vid de fem vanliga föreställningarna fördelade sig med 44 % på socialgrupp I, med 49 % på socialgrupp II och med 7 % på socialgrupp III och besökarna vid den abonnerade föreställningen fördelade sig på grupperna med talen 48 %, 50 % resp. två %. Den av statistiska centralbyrån gjorda fördelningen av de röstberättigade i Stockholm till 1956 års riksdagsmannaval på socialgrupper hänförde 11 % till I, 46 % till II och 43 % till III. Härav framgår, att socialgrupp I omfattade fyra gånger så stor andel av publiken vid KT som av befolkningen i Stockholm. Socialgrupp II hade ungefär samma andel av såväl operabesökare som befolkning, medan när fråga är om socialgrupp III dennas andel av publiken var mindre än 1/6 av gruppens befolkningsandel. De vid PU insamlade uppgifterna om operapublikens bosättning visar, att 64 % av publiken vid de fem vanliga föreställningarna och 81 % av dem, 10—620.346

146 som besökte den abonnerade föreställningen, var bosatta i Stockholms stad. Vid båda slagen av föreställningar var 11 % av publiken bosatta i Stockholms fem grannstäder. Av övriga besökare, motsvarande 25 % av publiken vid de vanliga föreställningarna, bodde, om man bortser från de nyss nämnda grannstäderna, 5 % i Stockholms närmaste sex grannkommuner och 11 % i resten av Stockholms län och i Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län samt 9 % i landet i övrigt. Av publiken vid den abonnerade föreställningen bodde 3 % i de sex grannkommunerna och lika stor andel i de nyss nämnda länen. Vidare framgår av utredningsmaterialet, att lördagsföreställningen med Aniara på programmet hade större publikandel eller 29 % från orter utanför Stockholm och de ovan nämnda elva förorterna än de övriga fyra vanliga föreställningarna, vid vilka genomsnittligt endast 18 % av publiken var från de längre bort belägna orterna. Det bör emellertid erinras om att PU gjordes i januari och februari, alltså vid en tid då utanför Stockholmsområdet bosatta personer kan antas besöka huvudstaden i mindre omfattning än under andra tider på året, när föreställningar ges på KT, såsom under våren och under augusti och september. Undersökningen kan med hänsyn härtill ej anses representativ för en bedömning av hur publiken vid KT under hela spelåret fördelar sig i fråga om bosättningsort på Stockholmsområdet och andra delar av landet. Det vid PU inhämtade materialet har vidare bearbetats i syfte att kunna jämföra operapublikens fördelning på stadsdelar i Stockholm och på de fem grannstäderna Djursholm, Lidingö, Nacka, Solna och Sundbyberg med befolkningens fördelning på dessa stadsdelar och städer. Såvitt gäller publiken vid de fem vanliga föreställningarna visar det sig därvid, att Staden mellan broarna, Norrmalm och Västerort hade ganska exakt samma andel av såväl befolkning som publiken. Östermalm däremot hade nära dubbelt större andel av publiken än av befolkningen och även Kungsholmen och Vasastaden hade en inte oväsentligt större andel av publiken än av innevånarna. Däremot var Södermalm något och Söderort i hög grad underrepresenterat hos publiken vid KT. Av grannstäderna hade Djursholm tre gånger större andel av publiken än av befolkningen och även Lidingö och Nacka var överrepresenterade. Solna däremot var något underrepresenterad och Sundbyberg .hade endast hälften så stor andel i publiken som i befolkningen. Vad gäller abonnemangspubliken framgår att 1/3 av denna kom från Östermalm. Denna stadsdel hade närmare fyra gånger så stor andel av abonnenterna som av befolkningen. Även Vasastaden och Kungsholmen visade sig vara starkt överrepresenterade, medan Staden mellan broarna och Norrmalm hade samma andel av publik som befolkning. Västerort, Södermalm och Söderort var i hög grad underrepresenterade hos abonnenterna, varvid kan nämnas, att Söderorts andel var mindre än 1/4 av dess andel av innevånarna. Av de fem grannstäderna var såväl Djursholm som Lidingö starkt överrepresenterade och de övriga tre städerna i lika utpräglad grad underrepresenterade hos publiken vid den abonnerade föreställningen.

U1 Blancheteatern

Som inledningsvis nämnts i detta avsnitt av betänkandet har KT under de senaste säsongerna givit ett antal föreställningar å Blancheteatern i Stockholm. Under spelåret 1957/58 gavs på denna teater, vars salong har ungefär 330 platser, sammanlagt 78 föreställningar. Vid 74 av dessa gavs operaverk eller sångspel. De återstående fyra föreställningarna upptog två balettverk och ett operaverk. Det sammanlagda publikantalet, innehavare av fribiljett inte medräknade, uppgick till ungefär 10 800 personer eller 138 per föreställning, vilket innebär att endast ungefär 40 % av platsutrymmet utnyttjades. — Under spelåret 1958/59 gavs sammanlagt 59 föreställningar, varav 37 med enbart operaverk. Vid 19 föreställningar gavs både opera- och balettverk. Tre föreställningar av balettverk gavs för föreningen Dansfrämjandet med en genomsnittlig besöksfrekvens av 235 personer per föreställning. Publiken uppgick sammanlagt till 3 700 personer eller i medeltal 65 personer per föreställning, innebärande att allenast 20 % av platsutrymmet var utnyttjat. Utöver de nu nämnda gavs en särskild skolföreställning med ett besökarantal av 164 personer. — Spelåret 1959/60 gavs 28 ordinarie föreställningar, sex föreställningar med enhetspris och 25 abonnerade skolföreställningar uppdelade på två besök. Antalet program var fyra, samtliga operaverk. De vanliga föreställningarna besöktes av 2 200 personer eller 80 per förställning, vilket innebär att endast 24 % av teaterns utrymme var utnyttjat. Föreställningarna med enhetspris hade inalles 1 084 besökare eller 180 per föreställning motsvarande en beläggning av 54 %, medan skolföreställningarnas besökarantal uppgick till 6 100 eller 244 besökare per föreställning, innebärande att 74 % av publikutrymmet utnyttjades. Drottningholmsteatern

Publiksiffrorna vid den verksamhet KT bedrivit å Drottningholms slottsteater, som rymmer 430 åskådarplatser, har genomgåtts fr. o. m. spelåret 1950/51. Detta år gavs sammanlagt elva föreställningar, vilka besöktes av i genomsnitt 281 personer; 65 % av publikutrymmet utnyttjades alltså. De därpå följande fyra spelåren, 1951/52—1954/55, uppvisar mindre publikanslutning. Lägsta publiksiffran under de år undersökningen avser förekom spelåret 1951/52, då nio föreställningar gavs. Publikfrekvensen var då endast 186 personer per föreställning och beläggningen alltså 43 %. Spelåret 1952/53 med sex föreställningar visar en återhämtning och publiksiffran stiger till 230 per föreställning, vilket innebär att i genomsnitt 53 % av hela det till förfogande stående platsantalet togs i anspråk. Under spelåren 1953/ 54 och 1954/55, då tre respektive sju föreställningar gavs, sjunker publiksiffrorna åter något till 222 respektive 215 per föreställning; beläggningsprocenten är i båda fallen ungefär 50. Påföljande spelar, 1955/56, förekom såsom förut nämnts ingen verksamhet å Drottningholmsteatern. Under de fyra sista spelåren, 1956/57—1959/60, uppnås avsevärt högre publiksiffror än de tidigare nämnda. Sålunda stiger publikantalet under spelåret 1956/57,

148 då sex föreställningar gavs, till 344 personer per föreställning motsvarande en beläggning av 80 %. Under nästa spelar sjunker publiktillströmningen något vid de sju föreställningar som då gavs eller till 328 besökare per föreställning, innebärande att 76 % av tillgängligt platsantal utnyttjades, för att under spelåret 1958/59 återigen stiga. Detta spelar uppvisar den högsta publiksiffran för den tid undersökningen omfattar eller 363 personer per foreställning, d. v. s. en beläggning av 84 %. Under spelåret 1959/60 slutligen, då nio föreställningar gavs, minskade besökarnas antal kraftigt jämfört med föregående spelar. Besökarantalet utgjorde nämligen endast 296 personer per föreställning; 60 % av de tillgängliga platserna togs alltså i anspråk. Övriga framträdanden i Stockholm

Förutom de nu nämnda framträdandena i Stockholm har KT under några spelar givit ett antal opera- och balettföreställningar å scener i Stockholms förorter, i allmänhet rymmande mellan 250 till 400 åskådare. Spelåret 1952/53 gavs två och spelåren 1957/58 och 1958/59 anordnades tdv respektive tretton föreställningar. Publikanslutningen var mycket lnlig och samtliga föreställningar var helt eller i det närmaste slutsålda. Landsorten

KT:s turnéer i landsorten anordnas som tidigare nämnts numera av BT under vintersäsongen och av folkparkerna under sommarsäsongen. Vid sidan härav har KT givit några gästspel i egen regi. Vad först angår BT gav KT för denna förening under spelåret 1951/52 nio balettföreställningar i fyra olika städer med ett totalt besökarantal tv 4 949 personer eller således 550 per föreställning. — Nästa spelar gavs elvt operasoaréer å sex olika platser samt två balettföreställningar å en och samma plats. Antalet besökare uppgick till 4 731 respektive 1 024. I genomsnitt besöktes alltså varje operasoaré av 430 personer och varje balettföreställning av 512 personer. — Spelåret 1953/54 uppgick antalet operasoaréer till 24, fördelade på 17 platser, och balettföreställningarna till tre, som alla .>avs på samma plats. Publiksiffrorna uppgick till 7 782 respektive 1 522; föi operasoaréernas del uppgick det genomsnittliga publikantalet alltså till 32s personer eller betydligt mindre än närmast föregående år och för balettfcreslällningarna till 507 personer eller ungefär samma som året dessföriman. — Under spelåret 1954/55 gavs en balettföreställning med ett åskådartntal av 851. Dessutom anordnades fem s. k. operaaftnar på två platser inför m sammanlagd publik av 1 202 personer eller alltså endast 240 vid varje illfälle. — Under de följande spelåren läggs turnéverksamheten om såtillvda, att föreställningar av hela operaverk sänds ut. Under spelåret 1955/56 tavs sålunda Bigoletto 44 gånger på 24 olika platser inför en publik av samnanlagt 19 394 personer eller 440 besökare per föreställning. Vidare gavs tre föreställningar med balettverk på programmet, som samlade en publik av illhopa 1 386 personer eller således 462 per föreställning. — Spelåret 1956/57 ut-

1.49 sändes två operaturnéer, en under höstsäsongen med Bigoletto på programmet och den andra under vårsäsongen med Enleveringen ur Seraljen. Under den förra turnén gavs 18 föreställningar på nio platser inför en publik av inalles 6 854 personer eller alltså 381 personer per föreställning. Den andra omfattade 51 föreställningar å 23 platser och hade ett besökarantal av 20 386 personer, vilket motsvarar 400 besökare per föreställning. — Spelåret 1957/58 gavs likaledes vid två turnéer föreställningar av operaverk, Enleveringen ur Seraljen under hösten och Bohéme under våren. Det förra verket gavs 21 gånger på olika platser och samlade en publik av 7 021 personer eller alltså i genomsnitt 334 personer vid varje föreställning, Bohéme uppfördes 37 gånger på 15 platser. Den sammanlagda publiksiffran vid dessa föreställningar var 16 171 personer eller således i genomsnitt 437 per föreställning. Nästa spelar framfördes under turnéverksamheten endast ett operaverk, Barberaren i Sevilla, som gavs 21 gånger på elva platser. Föreställningarna bevistades av 8 688 personer eller alltså i genomsnitt av 414 personer per föreställning. — Spelåret 1959/60 upptogs för turnéverksamheten samma operaverk på programmet. Det gavs då vid 28 föreställningar på tolv olika platser inför totalt 12 753 besökare, vilket motsvarar 455 per föreställning. Det torde böra nämnas, att turnéerna omfattat hela landet från Kiruna i norr till Ystad i söder, dock huvudsakligen större orter. Antalet föreställningar på de olika platserna har mestadels uppgått till en eller två. Men det förekommer också att fler föreställningar givits på en och samma ort. I flera fall har sålunda givits tre och fyra föreställningar, i ett har antalet varit fem och i två fall sex. Beträffande de turnéer som för folkparkernas del förekommit och vid vilka KT:s artister medverkat kan följande nämnas angående antalet föreställningar och publikanslutningen vid dessa. För folkparkerna har under medverkan av KT:s artister föreställningar givits varje spelar under perioden 1949/50—1959/60. En föreställning har givits på varje plats. Spelåret 1951/52 gavs en kombinerad opera- och baletturné omfattande 31 föreställningar. Nästa spelar företogs en turné om 36 föreställningar med operaverk på programmet. Under övriga spelar har givits både en opera- och en baletturné. Antalet föreställningar med operaverk har uppgått till högst 36 nämligen under spelåret 1952/53 och lägst tolv under spelåret 1960/61. Mestadels har föreställningarnas antal varit mellan 20 och 30. Det största antalet framträdanden med balettverk förekom spelåret 1954/55, då 39 sådana gjordes. Det lägsta antalet åter uppvisar spelåret 1960/61 med 24. I allmänhet har balettframträdandena uppgått till omkring 30 årligen. Såväl opera- som balettföreställningarna har varit väl besökta och publikfrekvensen har i allmänhet utgjort ungefär 80 % av antalet tillgängliga platser. KT:s gästspel i egen regi i landsorten har utgjorts av ett fåtal under spelåren 1950/51—1952/53 och 1957/58 framförda föreställningar av operaverk. Föreställningarna har varit mycket väl besökta och i allmänhet utsålda.

150 Utredningen Den i det föregående lämnade redogörelsen för publiktillströmningen till föreställningar i Operahuset under de senast förflutna tre decennierna visar, att dessa årligen har ett besökarantal av ungefär 220 000. Med hänsyn till att många besökare bevistar mer än en föreställning per år är det alltså en jämförelsevis ringa del av befolkningen i Stor-Stockholm, som utnyttjar möjligheterna att besöka de föreställningar som ges i Operahuset. Av det redovisade materialet framgår också, att besökarantalet växlat mycket under olika spelar — lägsta besökarantalet uppvisar spelåret 1935/36 med ungefär 180 000 och det högsta eller omkring 272 000 förekom spelåret 1954/55. Siffrorna angående publiktillströmningen visar ej på något successivt ökat intresse från publikens sida för besök i Operahuset. Sålunda var antalet besökare under den femårsperiod som omfattar spelåren 1955/56—1959/60 färre än under den som avser spelåren 1940/41—1944/45 och endast omkring 15 % större än under spelåren 1930/31—1934/35. Ses denna utveckling i samband med att befolkningen i Stockholm och dess grannkommuner under den tid av 30 år, som sålunda förflutit mellan det första och de sista av de nyss nämnda spelåren, ökat mycket väsentligt måste tyvärr konstateras ett minskat intresse för besök i Operahuset. Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att publiktillströmningen till Operahuset under de 30 spelar för vilka uppgifter lämnats har genomsnittligt för alla former av föreställningar inte något spelar överstigit 76 % av platsantalet i salongen. I själva verket har denna beläggning endast uppnåtts under några spelar, medan den vanligen legat betydligt lägre; under spelåret 1957/58 var den så låg som 54 %. Medeltalet för hela perioden utgör 69 %. Detta medeltal har uppnåtts eller överskridits under 19 av spelåren och underskridits under elva. Om man jämför publikanslutningen till KT med den som i det föregående lämnats för vissa utländska operaföretag, 1 finner man, att KT:s siffror mestadels ligger betydligt lägre. Särskilt gäller detta de tyska operaföretagen vid vilka i många fall uppnåtts synnerligen höga beläggningssiffror, uppgående till i genomsnitt 85 % och mera. Även om detta förhållande i viss mån kan tillskrivas, att det för flertalet av dessa finns större puhlikunderlag, torde dock denna omständighet inte böra tillmätas alltför stor betydelse. Detta belyses bl. a. därav att Stockholms befolkning ökat kraftigt under de år som här berörts, utan att detta haft någon mera påtaglig inverkan på publiktillströmningen. Mer utslagsgivande är nog det större intresse för operan som konstform, vilket kan förefinnas hos det potentiella publikunderlaget, och de åtgärder som från teaterledningens sida görs för att stimulera och underhålla detta intresse. Den lämnade översikten av publiksiffrorna via KT ger inte stöd för antagande, att det finns något mera påtagligt samband mellan antalet föreställningar och det totala besökarantalet. För att belysa detta med några ]

S. 126 ff.

151 exempel kan nämnas, att 225 föreställningar under spelåret 1932/33 samlade nära 193 000 besökare medan 302 föreställningar spelåret 1957/58 bevistades av endast något mer än 190 000 personer och att 301 föreställningar under spelåret 1950/51 hade något mer än 264 000 besökare, medan 302 föreställningar under spelåret 1942/43 endast besöktes av inemot 225 000 personer. Vad vid undersökningen framkommit visar, att publiktillströmningen i allt väsentligt är beroende på andra omständigheter. Bland dessa synes programvalet inta en mycket framträdande plats. Visserligen ger undersökningen rörande repertoarens inverkan på publik frekvensen som tidigare framhållits 1 en mycket splittrad bild. Det framgår dock, att vissa opera- och bal ett verk som regel är publikframgångar. Ävenså visar redogörelsen, att föreställningar av operett vanligen varit väl besökta. Vad gäller operaverken synes vidare framgå, att förstagångsuppföranden på något undantag när ej mötts med något större intresse från publikens sida. Vidare har den moderna och inhemska repertoaren som regel samlat mycket liten publik. Ett undantag var emellertid framförandet av Aniara, som blev en stor publiksuccé. I det sammanhanget bör dock erinras om den mycket stora publicitet som framförandet av detta verk rönte. Nyinstudering och nyinseenering av ett verk har som regel medfört, att detta fått en ökad popularitet, som ofta dock varat ganska kort tid. För balettverkens del ger undersökningsresultatet dock knappast fog för några mera bestämda uttalanden i nu berörda frågor. Vad sålunda framkommit ger stöd för att det ur publiksynpunkt skulle framstå såsom önskvärt, att repertoaren för Stora scenens del till väsentlig del inskränktes till operaverk tillhörande standardrepertoaren, vilka vid behov nyinscenerades och/eller nyinstuderades, samt att förstagångsuppföranden ävensom framföranden av moderna och inhemska verk begränsades till ett fåtal. En dylik repertoarpolitik torde emellertid, som närmare utvecklats i ett tidigare avsnitt av betänkandet, 2 endast kunna försvaras, om en mindre scen står till KT:s förfogande för framförande av verk som enligt en bedömning enbart ur publik synpunkt inte bör komma till framförande på Stora scenen. I anslutning till vad nyss framhållits om programvalets betydelse för publikanslutningen må ock beröras frågan om hur publikintresset fördelar sig på föreställningar med operaverk och med balettverk. Spörsmålet är främst av betydelse för de vanliga föreställningarnas del med hänsyn till att dessa utgör huvuddelen av verksamheten. Utredningens undersökningar ger vid handen, att under 1950-talet någon förskjutning i publikintresset kan konstateras till förmån för balettföreställningar. Detta förhållande bör utgöra anledning överväga, om inte en utökning av antalet balettföreställningar är möjlig att genomföra. Vad gäller betydelsen av gästspel för publiktillströmningen kan nämnas följande. Den av utredningen gjorda undersökningen har som nämnts avsett publikfrekvensen såväl vid s. k. vanliga föreställningar, d. v. s. före1 2

S. 138 ff. S. 117 ff.

152 ställningar med ordinarie biljettpriser, där gästartister ej medverkat, som vid föreställningar med gästspel i någon form, endera enstaka artister eller hela ensembler. I de undersökta föreställningarna av sist angivet slag har medverkat mycket framstående krafter. Vad vid undersökningen framkommit visar, att gästspelen har en kraftigt publikstimulerande effekt. Som exempel kan nämnas spelåret 1956/57. Den genomsnittliga publikfrekvensen för samtliga föreställningar under detta spelar uppgick till 62 %, medan frekvensen för vanliga föreställningar med opera- eller balettverk på programmet var 45 respektive 49 %. Under spelåret gavs bl. a. 30 operaföreställningar och elva balettföreställningar under medverkan av gästartister med en genomsnittlig publikfrekvens av 90 respektive 71 %. Motsvarande gäller för övriga undersökta spelar under 1950-talet om än i mindre grad. Med hänsyn till den publikstimulerande effekt som gästspelen sålunda visat sig ha, kan ifrågasättas, om inte en ökning av denna verksamhet bör övervägas. I sammanhanget bör emellertid också understrykas vikten av att som gäster söka förvärva det yppersta inom sitt ,fack, detta främst med anledning av den höga genomsnittliga standard KT själv har. Vidare bör — förutom den ekonomiska sidan, vartill utredningen återkommer i annat sammanhang — också beaktas, att gästspelens antal avpassas så att de inte hämmar utvecklingen för den egna personalen. Beträffande med publikfrekvensen sammanhängande spörsmål om biljettpris och andra likartade frågor kan framhållas följande. Den i det föregående lämnade redovisningen ger vid handen, att besökarantalet vid de föreställningar, då lägre biljettpris tillämpas, är påtagligt högre än vid de föreställningar, som i det föregående betecknats såsom vanliga föreställningar. Detta gäller såväl föreställningar för Skådebanan som matinéiföreställningar och andra föreställningar till nedsatta priser. Såsom exempel kan nämnas, att under spelåret 1955/56 var medelantalet besökare vid de vanliga föreställningarna 638 vid föreställningar imed operaverk och 696 vid föreställningar med balettverk, medan besökarnas antal vid Skådebaneföreställningarna i medeltal uppgick till 925 per föreställning. Besökarna vid matinéföreställningarna uppgick i genomsnitt till 702 per föreställning och vid ett par andra billighetsföreställningar, som gavs, var publikantalet i medeltal 862 och 919. Anmärkas bör emellertid att besökarantalet även vid föreställningar av förevarande slag är i mycket hög grad beroende på vilket verk som framförts. Vad sålunda framkommit tyder på, att en av de utvägar som står till buds, när det gäller att stimulera publiktillströmningen till KT, är att öka antalet föreställningar till nedsatt biljettpris, t. ex. antalet av de föreställningar som ges i samarbete med Skådebanan. Givetvis förutsätts för att syftet skall kunna tillgodoses, att lämpliga verk står pl programmet. I detta sammanhang kan nämnas, att chefen för Skådebanan vid samtal med utredningsmannen förklarat, att föreningen ansåg sig kunna ta i anspråk ett större antal föreställningar än det som de senaste åren erbjudits föreningen. Det förtjänar också erinras om vilken betydelse, som enligt den i det föregående lämnade redovisningen för utländska förhillan-

153 den, 1 vissa där angivna teaterföretag tillmäter samarbete med publikorganisationer. Antalet besök vid KT till följd av de två abonnemang som används vid KT kan under de sex senaste spelåren beräknas ej ha överstigit 23 000 något år, vilket endast motsvarar ungefär 1/10 av sammanlagda antalet besökare. Det spelar, som uppvisar det lägsta antalet sålda abonnemang, eller 1958/59, kan nu nämnda besökarantal antas inte ha överstigit 19 700. Den lämnade redogörelsen för publikfrekvensen visar för måndagsabonnemangets del, att denna samtliga år ligger högst väsentligt över den genomsnittliga besöksfrekvensen vid vanliga föreställningar. Vad fredagsabonnemanget angår gäller, att detta under de tre spelåren 1955/56—1957/58 sålts till ett antal som överstiger det genomsnittliga besökarantalet vid de vanliga föreställningarna, men att dessa abonnenters antal under spelåret 1958/59 ligger under det genomsnittliga besökarantalet vid det slag av föreställningar som nyss nämnts. Av vad här anförts framgår, att måndagsabonnemanget varit av stor betydelse för publiktillströmningen samt att jämväl fredagsabonnemanget haft en publikstimulerande effekt, om än i mindre utsträckning. Av den tidigare lämnade redogörelsen för publikfrekvensen vid vissa utländska teaterföretag framgår, vilken stor betydelse som vid vissa av dem uppenbarligen tillmäts abonnemang såsom publikstimulerande åtgärd. Särskilt kan hänvisas till Operan i Wien och Stadttheater i Ziirich. Jämfört med den omfattning abonnemangssystemet har vid dessa teaterföretag är det vid KT tillämpade mycket ringa., Enligt utredningsmannens mening bör såsom en åtgärd för att söka stimulera till besök på KT övervägas att högst väsentligt vidga abonnemangsverksamheten, Såsom i andra sammanhang i detta betänkande framhålles kan en sådan ökning jämväl anses påkallad ur andra synpunkter. I ett senare avsnitt 2 kommer att framläggas förslag om hur en ökad abonnemangsverksamhet bör utformas. Här må emellertid anmärkas, att det synes lämpligt att söka ordna olika abonnemangsserier iför olika grupper av besökare t. ex. studerande vid högre läroanstalter, vilket bl. a. innebär, att abonnemangen programmässigt och till storleken bör anpassas för den besökarkategori abonnemanget avser. Vad härefter angår publiktillströmningen vid de föreställningar som KT sedan 1954 givit i samband med Stockholms festspel framgår, att under spelåren 1955/56—1957/58 i genomsnitt antalet besökare vid dessa — bortsett från sådana då gästartist medverkade — varit i stort sett ungefär detsamma som vid de vanliga föreställningarna under spelåret. För spelåret 1958/59 däremot var det genomsnittliga besökarantalet vid festspelsföreställningarna inte obetydligt högre än vid de vanliga föreställningarna. Vad sålunda framkommit ger vid handen, att föreställningar i samband med festspelsveckorna hittills knappast haft någon större betydelse för att öka publiktillströmningen till KT. Tvärtom kan konstateras att förekomsten av dessa föreställningar föranlett ett avsevärt minskat besökarantal under juni 1 2

S. 126 ff. S. 227 ff.

154 jämfört med det som uppnåddes, när såsom under vissa tidigare spelar var fallet, föreställningar med operettverk stod på programmet. Den lämnade redogörelsen för hur publikfrekvensen under olika månader växlar för vanliga föreställningar visar, att mars har det genomgående största publikantalet., Den avgjort lägsta publikfrekvensen förekommer i maj, som under de fyra år undersökningen omfattat uppvisat den lägsta beläggningen under tre och den näst lägsta under ett år. Mycket låg besöksfrekvens har också september. Under övriga månader är skillnaderna i publikbeläggningen ej särskilt stora. Publikfrekvensen i maj ligger så avsevärt under övriga månader, att det framstår såsom synnerligen påkallat att kraftiga åtgärder vidtas för att få en ändring till stånd. Tidigare har under denna månad framförts operettverk och dessa föreställningar har kunnat glädja sig åt en mycket stor publiktillströmning. Överhuvudtaget synes operettframföranden på KT som regel publikmässigt givit goda resultat. Under senare år har denna konstform emellertid varit mycket sparsamt företrädd., En utväg att öka publiktillströmningen synes vara att i ökad utsträckning ge föreställningar med operett på programmet under maj och en del av september, som enligt vad som tidigare sagts också visat sig vara en dålig publikmånad. Ej heller bör uteslutas möjligheten att framföra operettverk vid någon eller några föreställningar under festspelsveckorna i juni, vilka publikmässigt enligt utredningens undersökningar ej ligger så högt, som man kunde ha anledning förmoda. En annan möjlighet att minska olägenheten av dålig publiktillströmning till KT torde kunna åstadkommas genom att öka turnéverksamheten och förlägga den till de dåliga publikmånaderna. Skiftningarna i publikfrekvensen månaderna emellan kan enligt utredningsmannen slutligen också ge anledning till sådana överväganden som förskjutning i säsongen och ändrade semestertider. Ändringar i sist angivet avseende kan bli påkallade, därest verksamheten vid Drottningholmsteatern i ökad omfattning omhänderhas av KT. Den av utredningen gjorda undersökningen angående publikfrekvensen under veckans olika dagar, som även den avsett vanliga föreställningar, har visat, att lördagen är den främsta publikdagen och därnäst söndagen. Som nummer tre och fyra i ordningen, men avsevärt efter de båda nyss nämnda, kommer onsdag och fredag samt därefter med återigen betydligt lägre frekvens måndag, tisdag och torsdag. Skillnaden mellan de två bästa och sämsta publikdagarna är så stor som i genomsnitt (60 — 40 = ) 20 %. Det framstår givetvis såsom i hög grad önskvärt att söka få till stånd en ökning av den under vissa dagar mycket låga publikfrekvensen. Detta bör beaktas när det gäller att planlägga de särskilda åtgärder utöver de publikstimulerande åtgärder, som helt allmänt måste göras för att öka publiktillströmningen till KT. Ett sätt kan vara att öka antalet abonnemang och förlägga de föreställningar som ingår i serierna till de dagar, som erfarenhetsmässigt är de sämsta ur publiksynpunkt, d. v. s. enligt den av utredningen gjorda undersökningen måndag, tisdag och torsdag.

155 Beträffande de gjorda undersökningarna angående effekten av biljettprishöjningar på publikfrekvensen torde här allenast böra anmärkas, att vad därvid framkommit synes ge fog för antagande, att en kraftig höjning av biljettpriserna har en proportionerligt betydligt större publikhämmande effekt än en mindre ökning. Vid sådant förhållande framstår det såsom avgjort bättre att företa mindre höjningar av biljettpriserna med något kortare tidsintervall än att göra större prishöjningar mera sällan. I samband med frågan om biljettprisets höjd bör dock framhållas, att i nuvarande läge det väsentliga måste vara att söka vidga publikintresset för de konstformer som KT:s verksamhet avser. Visserligen är det angeläget att söka anpassa biljettpriserna med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen, men det är också viktigt att söka undvika, att publiken sviker enbart på grund av att biljettpriset är för högt, särskilt som utvecklingen är den, att recettintäkternas betydelse för det ekonomiska utfallet av KT:s verksamhet tenderar att bli allt mindre. Vad nu sagts äger även tillämpning när det gäller att bestämma priser för olika abonnemangsserier. En väsentlig synpunkt härvidlag synes vara, att dessa priser avpassas så att det ur ekonomisk synpunkt framstår såsom en påtaglig fördel att skaffa abonnemang. Uppkommer fråga om att höja priserna på abonnemang bör som alternativ till en prishöjning övervägas, om inte syftet jämväl kan ernås genom att minska det antal föreställningar som ingår i serien. Vad härefter angår vad vid de under utredningsarbetet företagna undersökningarna framkommit rörande sammansättningen av publiken på KT visar bl. a., att innehavare av måndagsabonnemang till mycket stor del utgörs av äldre personer och i mycket ringa utsträckning av ungdomar. I fråga om de vanliga föreställningarna tycks förhållandet däremot vara det omvända. Åldersgruppen 26—49 år synes också vara underrepresenterad på de föreställningar som ingår i måndagsabonnemanget men normalt representerad vid vanliga föreställningar. Påfallande stor andel av publiken vid vanliga föreställningar synes tillhöra åldersgruppen 19—25 år. Detta förhållande tyder på att intresset för opera- och balettkonst bland dessa ungdomar är ganska stort. Den verksamhet som under 1950-talet bedrivits vid KT med sikte särskilt på skolungdom och ungdom vid högre utbildningsanstalter har framför allt bestått i att sådan ungdom beretts möjlighet att till väsentligt nedsatt pris köpa biljetter till föreställningar, som inte kunnat antas bli slutsålda. Emellertid synes ett ganska litet antal besökare ha utnyttjat denna förmån. Enligt gjorda beräkningar har sålunda KT härigenom vissa spelar tillförts mellan 5 100 och 8 200 besökare. En del föreställningar för skolbarn har visserligen också anordnats. Under 1950-talet har antalet sådana föreställningar varit ganska få, i regel har de inte överstigit fyra. Spelåret 1956/57 var dock antalet skolföreställningar tolv och under spelåret 1959/60 anordnades 25 dylika föreställningar på Blancheteatern, vilka samtliga var mycket väl besökta. Vid jämförelse med den skolteaterverksamhet som finns

156 vid flertalet av de utländska teaterföretag, om vilka uppgifter lämnats i det föregående, framstår den av KT bedrivna verksamheten av detta slag såsom mycket blygsam. Det måste för KT vara ett intresse av stor vikt att stimulera de yngre åldersgruppernas intresse för opera- och balettkonsten. Anordnande av skolföreställningar är härvidlag säkerligen en utväg och en vidgad verksamhet av detta slag framstår såsom önskvärd. Att förutsättningar finns att med gott resultat driva sådan verksamhet bestyrks av de under det senaste spelåret på Blancheteatern givna föreställningarna. Som framgår av den i det föregående lämnade redovisningen av utredningens undersökning av publiken vid KT med hänsyn till socialgruppsindelning jämfört med motsvarande indelning av Stockholms befolkning är socialgrupp I klart överrepresenterad och socialgrupp III är lika påtagligt underrepresenterad bland KT:s publik, medan grupp II är s. a. s. normalt representerad. Orsaken till att personer som hänförs till grupp III i så jämförelsevis ringa utsträckning besöker KT torde kunna bero på att det enligt vad vid IU framkommit förefinns väsentligt mindre intresse hos denna grupp för opera- och annan seriös musik än hos de båda övriga grupperna. Andelen besökare på KT från denna socialgrupp är dock betydligt mindre än vad avvikelserna från de båda övriga socialgrupperna i fråga om intresset för operamusik i och för sig skulle ge anledning till. Det måste med hänsyn härtill framstå såsom en angelägen uppgift för KT:s ledning att på lämpligt sätt söka stimulera intresset för teaterns verksamhet inom de breda lagren. Den lämnade redovisningen av bosättningsort visar, att den publik som besöker KT, i varje fall vid den tid PU gjordes d. v. s. januari och februari, till mycket övervägande del utgjordes av personer, som var bosatta i Stockholmsområdet eller dess närhet. Vad sålunda framkommit bör föranleda ett närmare övervägande av om inte ökad publikanslutning kan vinnas genom att i samarbete med olika kommunikationsföretag, resebyråer och andra liknande företag ordna teaterresor. En annan utväg som kan vara värd att pröva är att genom upprättande av publikorganisationer på härför lämpliga orter söka värva besökare till KT t. ex. till matinéföreställningar på söneller helgdagar och eftermiddagsföreställningar på helgdagsaftnar. Av den redogörelse, som lämnats för publikanslutningen till de föreställningar, som KT givit på Blancheteatern visar tydligt, att denna verksamhet rönt mycket ringa intresse från publikens sida. Ett glädjande undantag härifrån utgör de skolföreställningar som gavs under spelåret 1959/60. Dessa hade föregåtts av vissa åtgärder från operaledningens sida i syfte att från början säkra en tillfredsställande publiktillströmning. Det är uppenbart att sådana åtgärder också bort komina till stånd vad avser den övriga verksamheten vid Blancheteatern. Utan att så sker synes det ur publik^ynpunkt och därmed också ur ekonomisk synpunkt knappast försvarligt att KT för framtiden bedriver någon verksamhet likartad med den som utövats på Blancheteatern. Vad nyss sagts gäller även, därest en för sådan -verksamhet lämplig scen kan ordnas inom Operahuset.

157 Om således verksamheten vid Blancheteatern med angivna undantag ur pubiksynpunkt måste betecknas såsom föga tillfredsställande, synes de av KT på Drottningholmsteatern anordnande föreställningarna så småningom rönt allt större uppskattning från publikens sida. Visserligen framgår genom de av utredningen gjorda undersökningarna, att publiktillströmningen under de första åren av 1950-talet var förhållandevis låg — den varierade mellan 43 och 65 % — men att den ökat kraftigt under de fyra sista spelaren, då den uppgått till lägst 69 och högst 84 % av salongens 430 platser. Den förhållandevis höga publikfrekvensen å denna teater torde i huvudsak kunna förklaras med teaterns och föreställningarnas särprägel, vilket gör att man här har en publik till stor del bestående av svenska och utländska turister. Vad slutligen angår av utredningen gjorda undersökningar rörande KT:s föreställningar för Rl1 samt i Stockholms förorter och i landsorten har visat, att de varit väl besökta. Detsamma gäller föreställningarna i Folkparkerna. Sammanfattningsvis kan beträffande publikanslutningen till den av KT bedrivna verksamheten sägas, att utvecklingen under 1950-talet i detta avseende knappast kan anses tillfredsställande vad gäller den del av verksamheten som varit förlagd till Operahuset och, i än högre grad, den som bedrivits på Blancheteatern. Det framstår med hänsyn härtill såsom synnerligen angeläget, att man från KT:s sida för framtiden ägnar stor uppmärksamhet åt frågan, vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas för att söka stimulera och underhålla publikintresset. Härmed sammanhängande spörsmål kommer att ingående behandlas i senare avsnitt av detta betänkande och i anslutning därtill kommer vissa förslag till åtgärder att framläggas.' Här må endast avslutningsvis uttalas önskvärdheten av att vad vid utredningsarbetet framkommit — i den mån det kan vara av värde eller eljest tjäna som vägledning — jämväl i övrigt kommer att utnyttjas för den framtida reklam- och ackvisitionsverksamheten.

S a m a r b e t e t m e d Sveriges r a d i o Historik

och nuvarande

förhållanden

Alltsedan den svenska radions tillkomst i början av 1920-talet har samarbete förekommit mellan denna och KT. Bedan 1923 års operasakkunniga påta-ade radions betydelse för att sprida kännedom om opera och operamusik. Under radions första år var antalet sändningar med inslag av operaveik förhållandevis talrika. Omkring 1930 inträdde emellertid en minskning. Omfattningen av KT:s medverkan bestämdes enligt kontrakt mellan AB Radiotjänst och KT till åtta föreställningar med rätt för radion att 1

S. 224 ff.

158 utta dem som halva föreställningar. Härutöver ägde radion rätt att utan kostnad få sända två s. k. evenemangsföreställningar. Nedgången i antalet sändningar föranledde statsrevisorerna påyrka, att sändningstillfällena skulle ökas och att samarbete mellan KT och radion borde ske även på annat sätt än genom återutsändning av gängse föreställningar. Frågan om samarbetet mellan KT och radion togs därefter upp av 1933 års teaterutredning. Denna konstaterade, att det rådde en kraftig disproportion mellan taldramats och musikdramats förekomst i radioprogrammen. För att öka de lyriska utsändningarnas antal föreslog utredningen bl. a., att KT vid sidan av sina ordinarie föreställningar skulle sätta upp direkt för radio avsedda utsändningar eller ge till repertoaren hörande operaverk i för radioutsändning avsedda bearbetningar i sammandragen form samt ersätta felande partier med kompletterande upplysningar. Denna utväg att popularisera operakonsten ansåg de sakkunniga särskilt beaktansvärd. De föreslog också, att KT skulle för radions räkning under spelfria kvällar anordna särskilda operakonserter, t. ex. i form av en Mozart-afton, en Verdi-afton o. s. v., ballad- och romansaftnar m. m. Utredningens förslag följdes och enligt vad 1933 års utredning i ett senare betänkande framhållit, blev de genomförda arrangemangen konstnärligt synnerligen värdefulla. Samarbetet mellan radion och KT följde under 1930- och 1940talen i stort de av utredningen rekommenderade linjerna med tyngdpunkten förlagd till återutsändning, endera direkt från KT eller i studioframförande, av hela föreställningar eller delar därav. KT:s medverkan växlade i inte ringa omfattning under de berörda tidsperioderna. Nu förevarande utredning har närmare undersökt, i vilken utsträckning samarbete mellan Sveriges radio och KT förekommit under 1950-talet eller spelåren 1949/50—1959/60. Liksom tidigare har omfattningen av den medverkan i radioprogrammen som lämnats av KT:s artister och övrig till teatern knuten personal som regel bestämts genom särskilda, för varje spelår slutna avtal. Under den aktuella perioden har KT medverkat såväl i ljudradion som i den under senare år tillkomna televisionen. Programmen har främst utgjorts av operaverk eller delar därav, vilka givits genom direktsändning från KT eller i form av studiooperor, varmed i detta sammanhang avses föreställningar tagna ur KT:s repertoar för året eller ur tidigare års produktion och tillrättalagda för radio. Tillrättaläggningen innebär vissa nedstrykningar samt en del tillagda ramrepliker. Dessa föreställningar produceras av Sveriges radio med anlitande av KT:s personal, i första hand solister men även vid behov kör öch orkester. Till underlättande av radions produktion stadgas årligen i avtalet mellan parterna, att KT skall ge erforderliga permissioner för anlitade artister. Sveriges radio å sin sida är skyldig att i god tid meddela KT om sina spelplaner för det fall att man planerar egen operaproduktion. I TV har förutom operaverk också givits ett antal balettverk. Under spelåret 1949/50 gavs i radio fem studiooperor och dessutom medverkade KT vid 13 andra sändningar, varav en direktsändning, av nio

159 olika operaverk. — Nästfoljande spelar eller 1950/51 skedde en avsevärd ökning av antalet studiooperor. Inalles framfördes då nio sådana, därav en i repris, vid 19 olika sändningstillfällen. Direktutsändningarna omfattade två olika verk vid tillhopa fyra sändningar. — Det därpå följande spelåret 1951/52 uppvisade en minskning i antalet sändningstillfällen, som då endast utgjorde sammanlagt 14. Nio studiooperor, därav fyra repriser, samt genom direktutsändning ett annat operaverk gavs. — I det avtal som slöts för spelåret 1952/53 överenskoms, att utöver det antal studiooperor som tidigare utsänts skulle sändas ytterligare fem, benämnda »Kategori II». Dessa senare operor skulle väljas ur den moderna operalitteraturen och således ej vara repertoaroperor. Artister och kör skulle ställas till förfogande och inrepeteras av KT, medan Sveriges radio skulle tillhandahålla orkester. Direktsändningar eller inspelningar från KT:s egna föreställningar skulle endast äga rum vid program av evenemangskaraktär. Med hänsyn till att avtalet kunde slutas först sedan en stor del av spelåret gått till ända, kunde den nya formen av samarbete inte tillämpas detta spelar. Under året gavs i repris tre studiooperor vid fyra sändningstillfällen. Två olika operaverk direktsändes vid tillhopa tre tillfällen. — Under spelåret 1953/54, då enahanda överenskommelse tillämpades som under föregående spelar, gavs i radio sex olika opera verk vid tillhopa sju sändningar. Fem av operorna utgjordes av studiooperor, varav två tillhörde Kategori II. Såsom studioopera av nyss angivet slag räknades också ett körverk, vilket instuderades och framfördes under detta spelar. — I avtalet för nästföljande spelar d. v. s. 1954/55 vidtogs vissa ändringar. Badion skulle alltjämt under spelåret sända fem studiooperor ur KT:s repertoar, men härutöver utfäste sig Sveriges radio att beställa direktöverföringar och repriser av studiooperor för 30 000 kr. Avtalet innebar också den förändringen, att studiooperor av Kategori II ej skulle uppsättas och sändas i fortsättningen. Under spelåret gavs de fem kontrakterade studiooperorna, varav två utgjorde repriser. Från KT överfördes fem olika operaverk och ett sångspel. Antalet sändningstillfällen under spelåret uppgick till tolv. — Spelåret 1955/56 medverkade KT och dess personal för första gången också i televisionen. Dessa framträdanden reglerades genom särskilt avtal. Från början bestämdes i avtalet, hur många föreställningar som skulle ges varje spelar. Denna ordning övergavs emellertid sedermera och numera tillämpas den ordningen, att televisionen under varje spelar beställer det antal föreställningar man anser sig ha utrymme för. Under spelåret 1955/56 gavs en föreställning i direktöverföring från vardera KT och Drottningholmsteatern. Därjämte uppsattes och framfördes under medverkan av personal från KT en studioopera, skriven direkt för televisionen. I ljudradion framfördes detta spelar sju olika operaverk vid tillhopa tolv sändningstillfällen. Tre av dessa var studiooperor, därav en repris. — Under spelåret 1956/57 framfördes i ljudradio och television vardera endast ett verk. I ljudradion var det fråga om en direktöverföring uppdelad på fyra sändningar. I televisionen gavs från studion ett operaverk ur Drottning-

160 holmsteaterns repertoar. — Nästfoljande spelar, 1957/58, medverkade KT överhuvud taget ej i ljudradion. Orsaken härtill torde närmast ha utgjort, att man inte kunde träffa överenskommelse om vilka ersättningar som skulle utgå till de medverkande artisterna. I televisionen framfördes detta spelar från studion ett operaverk ur Blancheteaterns repertoar samt ett balettverk. Direkt från Drottningholmsteatern sändes en operaföreställning, som åter utsändes i eurovisionen och utgjorde det första svenska framträdandet i dessa sändningar. — Spelåret 1958/59 framfördes i ljudradion tre studiooperor och dessutom gavs genom direktöverföring från Operahuset fem olika operaverk vid tillhopa åtta sändningstillfällen. Vidare sändes under medverkan av solister, kör och orkester från KT s. k. operatimmar, bestående av solonummer, ensemblescener, kör- och orkesterpartier ur operalitteraturen. I televisionen gavs detta spelar i studioframförande ett operaverk ur Blancheteaterns repertoar samt ett balettverk. — Under spelåret 1959/60 slutligen medverkade KT i ljudradions program endast i form av direktöverföringar från föreställningar i Operahuset. Inga studiooperor gavs således, men två sådana inspelades för senare framföranden. Ej heller anordnades några s. k. operatimmar. Direktöverföringarna, som regelmässigt gjordes från KT:s söndagsmatinéer, omfattade tio olika verk, som framfördes vid tillhopa lika inånga tillfällen. Enligt överenskommelsen med KT skulle personal därifrån före föreställningens början och i mellanakterna redogöra för handlingen i operaverket, anordna intervjuer med solister och andra medverkande samt genom andra lämpliga åtgärder söka stimulera intresset för det verk som utsändes och för operakonsten överhuvud taget. I televisionen gavs detta spelar ett operaverk i form av en återutsändning från en föreställning i Operahuset.

Intresset för operamusik

i radio

I syfte att få närmare belyst vilket intresse som föreligger från radiolyssnarnas sida för operamusik i radio har vid IU 1 medtagits några frågor ägnade att belysa detta och andra därmed sammanhängande spörsmål. I anslutning till att redogörelse lämnas för vad härvid framkommit, skal. även nämnas något angående en av Sveriges radio gjord undersökning i ämnet, av vilken utredningen beretts tillfälle ta del. Utredningens intervjuundersökning

Vid den på utredningens uppdrag gjorda IU, som omfattat personer bosatta i Stockholm och angränsande kommuner, har i nu förevarande avseende bl. a. framkommit följande. Av 666 tillfrågade, som förklarat sig tycka om opera eller annan seriös 1

S. 19 ff.

161 musik, har 207 eller 31 % uppgivit, att de lyssnat på någon av de direktutsändningar av operaverk, som gavs från KT under januari—april 1960. Antalet operabesök, som intervjupersonerna gjort under 1959,, visar ett visst samband med lyssnande till sådana direktutsändningar. Även bland dem som aldrig besökt KT är dock lyssnarfrekvensen hög; 29 % har lyssnat till åtminstone någon utsändning. Gruppen intervjupersoner, som någon gång tidigare besökt KT men inte gjort detta under 1959, visar något lägre lyssnarfrekvens än den ovannämnda. De lyssnar också mindre ofta till hela operaverk. Det synes ha varit relativt hög lyssnanfrekvens för de operaverk som direktutsänts. Detta framgår av att 31 % av de tillfrågade lyssnat, medan endast 15 % av dem besökt KT och allenast 12 % varit på konsert med seriös musik under motsvarande tid. Även studiooperorna visar högre frekvens än för besök på KT och på konserter eller 18 %. Alltför stor betydelse bör dock inte tillmätas de skillnader som framkommit i frekvenstalen för direktutsändningar och studiooperorna, eftersom antalet föreställningar av de båda formerna kan vara olika. Lyssnandet till direktutsändningarna visar ett ganska starkt samband med ålder; bland intervjupersoner i åldern 15—18 år har 43 % lyssnat, i åldern 19—24 år 39 % och i åldern 50—60 år 25 %. Tendensen är rakt motsatt, när det gäller studiooperor. I åldersgruppen 50—60 år har 26 % lyssnat till åtminstone någon studioopera, medan i åldrarna 15—18 år endast 7 % har lyssnat. Något fler än hälften av de tillfrågade som lyssnat på åtminstone något operaverk i radio, säger sig ha lyssnat till hela verket, medan återstoden lyssnat endast till vissa partier. Det mest intressanta av vad som framkommit genom IU är emellertid det förhållandet, att ungdomar i särskilt hög grad synes lyssna till direktutsändningar. Dessa ägde rum under söndagseftermiddagar i program 2,, medan studiooperorna sändes på kvällstid. Tillgång till FM-mottagare är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna lyssna till de förra. Det finns antagligen större innehav av sådana radiomottagare i yngre åldrar, men de skillnader som härvidlag föreligger torde knappast räcka som förklaring. Det kan också framhållas att ungdomar synes ha lyssnat till hela operaverk i större utsträckning än de övriga. Slutligen kan nämnas, att IU även ger vid handen, att intresset för operaarior och avsnitt ur operaverk samt konserter med operasångare är avsevärt större än intresset för hela operaverk. Medan 72 % säger sig vara intresserade av operaarior och operaavsnitt i grammofonmusiken och 79 % av radiokonserter med operasångare, är det endast 44 % som är intresserade av hela operaverk på grammofon. Sveriges radios undersökning

I en intervjuundersökning, som rapporterats under titeln »Potentiella radiolyssnare 1956—1958», har Sveriges radio insamlat vissa data om intresset för olika musikformer, gällande musik i radio. Undersökningen, som gjordes i samarbete med ett företag iför marknadsundersökningar, företogs i 11-—610346

162 två etapper, varav den första baserades på ett slumpmässigt riksurval av 1 080 personer och den andra på ett urval av 1 091 personer, i åldrar över 15 år. Bortfallet i första etappen uppgick till 9,4 % och i andra etappen till 9,1 %. Intervjupersonernas intresse för de 31 vanligast förekommande programtyperna mättes med följande 5-gradiga skala: Mycket stort intresse Ganska stort intresse Något intresse Ganska litet intresse Inget intresse. Bland programtyperna ingick operetter och operettmusik, symfonier, kammarmusik samt opera. Följande sammanställning (Tabell 15), vari den första etappen angivits såsom I dch den andra såsom II, visar hur svaren fördelade sig för dessa fyra programtyper.

Tabell 15 tort Mycket stort

Programtyp

Operetter och operettmusik Symfonier Kammarmusik Opera

Intresse Något Ganska stort

Gansta litet eller inget I II

I

II

I

II

I

II

%

%

%

%

%

%

%

%

18 6 3 4

19 7 3 4

17 8 6 7

16 10 6 8

15 18 15 16

18 19 17 16

50 69 76 73

46 64 73 70

I fortsatta bearbetningar sammanslogs de som uppgivit sig ha »nycket stort» och »ganska stort» intresse för respektive programpunkt till en grupp intresserade. Antalet intresserade uttrycktes sedan i procent av antalet intervjupersoner inom olika grupper uppdelade efter ålder, skolutbilining, kön samt bostadsort. Följande sammanställningar (Tabell 16—19) visar dessa redovisningar; värdena är medelvärden för de två etapperm.

Tabell 16 20—24 år

25—34 år

Ålder 35—44 år

45—54 år

55—64 år

%

%

%

%

%

%

%

20 8 5 5

41 13 4 10

47 13 6 10

44 17 8 11

33 14 9 11

26 16 14 16

20 21 17 13

Programtyp 15—19 år Operetter och operettmusik. . .

6! år och över

163 Tabell 17 Programtyp

Skolutbildning Folkskola jämte någon vidare utbildning

Enbart folkskola

Operetter och operettmusik Symfonier Kammarmusik Opera

Realexamen eller högre utbildning

/o

%

%

30 10 6 8

48 21 15 17

48 39 20 23

Tabell 18 Programtyp

Kön] Aän.

Operetter och operettmusik. Symfonier Kammarmusik Opera

Kvinnor

%

%

31 13 9 10

39 17 10 13

Tabell 19 Programtyp Stockholm, Göteborg, Malmö

Bostadsort Annan Köping, municistad palsamhälle

Mindre ort, glesbygd

/o

Operetter och operettmusik Symfonier Kammarmusik Opera

55 26 12 21

46 17 10 13

29 15 7 8

18 8 8 5

Av undersökningen framgår att intresset för operetter och operettmusik betydligt överstiger intresset för de seriösare musikformerna symfonier, kammarmusik och opera. Såsom närmare kommer att framgå av ett följande avsnitt av detta betänkande 1 stämmer denna iakttagelse väl överens med vad som framkommit för Stockholmsområdets del i IU. Beträffande intresset för opera återfinns också samma tendenser som i IU. Operaintresset är större i högre än i lägre åldrar, med den mest markerade skillnaden mellan de allra yngsta och närmast högre åldersgrupp. Operaintresset är vidare större, ju högre utbildningsnivån är; det är större hos kvinnor än hos män. Slutligen kan nämnas de betydande skillnader som finns mellan olika bostadsorter. Operaintresset är utan jämförelse störst i Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta torde främst sammanhänga med att scener, där operaverk uppförs, finns på dessa orter. Vid en jämförelse mellan Sveriges radios undersökning och IU är de absoluta talen av mindre intresse än tendenser. I den förra undersökningen användes andra frågemetoder och en definition av opera som av allt att döma varit snävare än den som användes i IU. Det är sannolikt att högre 1

S. 205 f.

164 siffror för operaintresset skulle ha erhållits i den förra undersökningen, om definitionen av opera hade innefattat också operaarior och operaavsnitt. Slutligen bör betonas, att det höga operaintresse som framkommit i IU, inte kan betraktas som representativt för hela landet utan snarare för storstäderna. Det finns dock enligt vad den av Sveriges radio gjorda undersökningen visar även utanför storstäderna betydande grupper av radiolyssnare med intresse för operaverk i radioprogrammet. Utredningen Att förekomsten av operaverk och operamusik i rundradio- och televisionsprogram är ägnat att väcka och underhålla intresset för operan som konstform torde vara ovedersägligt. Det finns också enligt vad vid de i det föregående omnämnda undersökningarna framkommit ett betydande intresse från radiolyssnarnas sida för operamusik i radio. I synnerhet uppskattas radiokonserter med operasångare samt operaarior och avsnitt ur operaverk, men även intresset för hela verk är stort. Direktsändningar tycks omfattas med större intresse än utsändningar av studiooperor. Det förefaller också som om de direktutsändningar av operaverk som under de senaste åren skett på söndagseftermiddagarna hade särskilt goda förutsättningar att nå ungdomen. Detta framstår såsom mycket betydelsefullt, då i beaktande av att såsom närmare kommer att belysas i ett följande avsnitt av detta betänkande 1 det finns skäl anta, att operaintresset uppkommer vid unga år eller före tjugoårsåldern för en majoritet och i tjugoårsåldern för återstoden. För televisionens del föreligger visserligen inte så ingående undersökningar som beträffande rundradion, men det finns knappast anledning anta, att vad som gäller för radioprogrammen inte också skulle äga giltighet för en riktigt och väl genomförd produktion av operaverk i television. Vad nyss sagts om operaverk kan även antas gälla för balettverk. Förutsättningar synes finnas för att KT genom att lämna medverkan som nyss sagts i viss utsträckning kan fylla en funktion som riksopera. Huruvida lyssnande till operaverk i radio eller television leder till besök på föreställningar med operaverk på programmet eller i stället tjänar som substitut för dem som tidigare gått på operaföreställningar är vanskligt att göra något mera bestämt uttalande om. Det finns emellertid en del av vad vid IU framkommit som talar för att risken för förlorade besökare inte är så stor. De som går oftast på KT är enligt IU de som är mest intresserade av operamusik i radio — i alla former. De lyssnar oftare än andra på utsändningar av operaverk i radio och de är mest intresserade av avsnitt ur sådana verk och operaarior i grammofonmusiken, radiokonserter med operasångare o. s. v. Detta kan tolkas söm att operaprogram i radio inte nödvändigtvis behöver konkurrera med KT. Undersökningen 1

S. 206 f.

165 visar att de, som går ofta på KT, gärna ser samma verk många gånger. En väsentlig synpunkt är, att man genom radio och television når kategorier, som aldrig har besökt KT. När det gäller television är risken större 'än för radio, att programmet blir substitut för en föreställning på KT. Särskilt gäller detta för dem som aldrig har bevistat en föreställning; i deras erfarenhet ingår inte att en föreställning på KT kan vara en större och rikare upplevelse än ett återgivande i television. Man kan tänka sig flera vägar att mildra sådana effekter. Bl. a. kan man välja den utvägen att ge avsnitt från opera- och balettverk eller väl valda glimtar av olika slag. Det är en vanlig sociologisk erfarenhet, att när en individ blivit intresserad av en konstform han så småningom vill ha »the real thing» med så mångsidig upplevelse som möjligt. I detta sammanhang kan nämnas vad vid IU framkommit på fråga om anledningen till minskat antal besök på KT. Televisionen nämns i några svar som en förklaring till lägre besöksfrekvens. En sammanställning visar, att av dem som har television har 41 % tidigare gått oftare på KT mot 38 % för dem som inte har television. Skillnaden är relativt obetydlig, om man beaktar, att de trägnaste operabesökarna i långt färre fall än de övriga har television. Vad angår intervjupersonernas egna prognoser för framtida besök på KT framgår, att innehavare av television tror sig komma att gå oftare i 31 % av fallen, medan intervjupersoner utan television tror sig komma att gå oftare i 38 % av fallen. Det kan för övrigt anmärkas, att bland dem som aldrig besökt KT trots ett visst intresse för operamusik har inte mindre än 61 % television. Televisionen ger ur den synvinkeln goda möjligheter till påverkan. Även vissa andra resultat av IU ger vid handen, att radio och television är av stor betydelse för att delge allmänheten information om KT:s verksamhet. Det visar sig nämligen, att operareportage i radio och television är viktiga, särskilt för socialgrupp III. Endast för socialgrupp I är operareportage i press lika viktiga som sådana reportage i radio och television. Dessa reportage bidrar till att skapa en stämning omkring KT som institution och även kring vissa föreställningar. En utbyggnad av denna verksamhet skulle antagligen vara av stort värde. Operarecensioner i tidningar läses framför allt av socialgrupp I. Det är en känd sak, att vissa människor är mer mottagliga för information genom radio och television, I viss mån sammanhänger detta med utbildningsnivå. Krönikor i radio och television rörande opera- och balettverk, liknande teaterkrönikorna i radio, torde därför ha en uppgift att fylla, i synnerhet om de kombineras med väl valda musikillustrationer. Vad sålunda och jämväl i övrigt framkommit vid utredningsarbetet gör det angeläget, att ett nära samarbete sker mellan KT och Sveriges radio såväl när det gäller verksamhet i radio som i television. Vid utformningen av KT:s medverkan synes det ur många synpunkter önskvärt, att denna i största möjliga utsträckning lämnas genom direktsändningar. Den ordning som härvidlag tillämpats under det senast förflutna spelåret före-

166 faller vara ändamålsenlig både för KT:s del och för radiolyssnarnas vidkommande. I annat sammanhang 1 har i detta betänkande förordats ett intimare samarbete mellan KT och Sveriges radio i fråga om gästspel av framstående dirigenter och i orkesterfrågor över huvud taget. Också har väckts förslag om att Sveriges radio skall utse en representant i det programråd för den konstnärliga verksamheten vid KT vilket bör inrättas. 2 En sådan ordning bör kunna underlätta och främja det fortsatta samarbetet mellan KT och Sveriges radio till gagn för båda parter.

Ekonomi Utlandet Samtliga företag, som driver opera- och balettverksamhet i de länder från vilka uppgifter införskaffats, understöds på några enstaka undantag när av stat och kommun. Detta sker genom att de erhåller bidrag för verksamhetens upprätthållande och dessutom i åtskilliga fall genom att för verksamheten erforderliga lokaler tillhandahålls utan kostnad. Av de intäkter som erhålls vid verksamhet av förevarande slag är recettinkomsterna dei mest betydande. Av utgifterna utgörs den helt övervägande delen av personalkostnader. I det följande lämnas i syfte att söka ge en allmän översikt vissa uppgifter angående de ekonomiska förhållandena vid några utländska operaföretag. 3 Danmark

Vissa ekonomiska förhållanden under de nio spelåren 1949/50—1957/58 vid Det Kongelige Teater redovisas i följande uppställning (beloppen avrundade miljoner svenska kronor) (Tabell 20). Tabell 20 Jfckning 'l °« ™ d intakter bidrag }gg{5? 4,9 1,9 3,0 39 61 1950/51 5,3 2,2 3,1 42 58 1951/52 5,8 22 36 38 62 1952/53 6,1 2,4 3,7 39 61 J953/54 6,5 2,5 4,0 38 62 1954/55 7,1 2,7 4,4 38 62 1955/56 7,5 2,5 50 33 67 1956/57 8,3 2!ö 58 30 70 1957/58 8.9 2,4 6,5 27 73 1 Bidrag till byggnader, pensionsavgifter m. m. inräknade. Dessa utgjorde under spelårm 1950/ 51—1957/58 resp. ca 0.7, 0.8, 0.8, 0.9, 0.9, 1, 1 och 1.1 miljoner svenska kr. Spelar

Utgifter

Egna intäkter

Bidrag1 8

1 S. 125 f. ff. Vid omräkning till svenska kronor har använts följande växelkurser (fr. Statistisk årslok 1959 Tab. 174): för 100 danska kronor 75: —, D-mark 1.24, 1 engelskt pund 14.50, 100 österr. ichillins 20: — och 100 schweizerfranc 118.50. 2 S. 118 3

167 Av inkomsterna under ett vart av spelåren 1955/56 och 1956/57 om 2,5 miljoner kr. utgjorde recettinkomsterna ungefär 2,3 miljoner. Motsvarande tal för spelåret 1957/58 var 2,4 och 2,2. Schweiz

Inkomsterna (skatt oräknad) av verksamheten under spelåret 1958/59 vid Stadttheater i Zurich utgjorde inemot 2,6 miljoner kr. Av inkomsterna var nära 2,1 miljoner recettintäkter, varav något mer än 0,4 miljon influtit vid biljettförsäljning till ordinarie pris, nästan 0,9 miljoner vid försäljning till innehavare av rabattförmåner av olika slag, inemot 0,1 miljon från abonnerade föreställningar, nära 0,5 miljon från barn-, ungdoms- och andra billighetsföreställningar samt ungefär 0,2 miljon av recetter från föreställningar av gästande ensembler. Bland inkomsterna ingår en obetydlig post — ungefär 10 000 kr. — från utsändningar i radio. Utgifterna belöpte till - nöjesskatt ej medräknad — nästan 6,7 miljoner kr., varav inte fullt 0,2 miljon kr. avsåg kostnader för gästspel av främmande ensembler. Bidrag utgick med inemot 0,4 miljon kr. för billighetsföreställningar och med något mer än 3,7 miljoner kr. i övrigt eller alltså tillhopa 4,1 miljoner kr. Utgifterna täcktes således av bidrag till 61 % och av egna inkomster till 39 %, varav av recetter till 31 %.

Storbritannien

För att belysa den ekonomiska utvecklingen under 1950-talet vid Covent Garden i vad avser verksamheten inom Storbritannien och vissa turnéer inom Europa må inledningsvis återges några uppgifter som lämnas i en årsredovisning för spelåret 1957/58. Anmärkas bör emellertid att det är svårt att erhålla en helt rättvisande bild av förhållandena, enär materialet även innefattar uppgifter som hänför sig till de utomeuropeiska turnéer som Covent Garden-operan gjort vissa år. Nyss angivna turnéverksamhet har givit överskott utom under verksamhetsåret 1958/59. Av de redovisade uppgifterna framgår emellertid, att kostnaderna från spelåret 1951/52 till spelåret 1957/ 58 stigit från något över 10,1 till inemot 11,2 miljoner kr. eller med 1,1 miljoner, motsvarande en ökning av ungefär 10 %. Även recetterna har under motsvarande tid ökat med 0,5 miljon från nära 5,5 till inemot 6 miljoner kr. Skillnaden mellan utgifter och egna inkomster uppgick vid periodens början till ungefär 4,6 miljoner kr. och hade vid dess slut ökat till 5,2 miljoner. Viss täckning härför erhölls genom bidrag av allmänna medel. Bidragen utgjorde vid periodens början ungefär 2,3 miljoner kr. och hade vid periodens slut stigit till inemot 4,4 miljoner. Spelåret 1951/52 täcktes utgifterna till 21 % av bidrag, medan för spelåret 1957/58 bidragets andel i kostnadstäckningen stigit till omkring 40 %. Under perioden har recettinkomsterna från nu ifrågavarande verksamhet täckt utgifterna till ungefär 54 %.

168 Vad angår de fyra senaste spelar, för vilka uppgifter erhållits, k a n nämnas följande. För spelåret 1955/56 uppgick sammanlagda kostnaderna för verksamheten inom Storbritannien till nära 10,4 miljoner kr. Bland utgifterna märks lönekostnader å inemot 7 miljoner, d. v. s. ungefär 70 % av totalbeloppet, samt för byggnads- och underhållsarbeten — däribland visst större ombyggnadsarbete — över 1,4 miljon, därav för hyror m. m. inemot 0,5 miljon kr. Inkomsterna av recetter och annat utgjorde något över 5,5 miljoner och motsvarade alltså nära 53 % av totalkostnaderna. Recetterna svarade därvid för ungefär 9/10 av samtliga inkomster. Det statliga bidraget för spelåret ifråga utgjorde något mer än 3,6 miljoner kr., vilket motsvarade ungefär 35 % av totalkostnaderna. Den förlust som uppstod å verksamheten inom Storbritannien kan beräknas till något över 1,1 miljon kr. eller ungefär 12 %. Angivna spelar utgjorde alltså recetternas andel av totalutgifterna, byggnads- och underhållsarbeten samt hyror frånräknade, ungefär 56 %. — Under verksamhetsåret 1956/57, då inga utomeuropeiska turnéer gjordes, uppgick totalkostnaderna till ungefär 12 miljoner kr. Lönekostnaderna utgjorde ungefär 69 % eller omkring 8,3 miljoner kr. För hyror och försäkringar o. dyl. åtgick inemot 0,5 miljon kr. och för andra byggnads- och underhållskostnader ungefär 0,2 miljon. Recetterna och andra inkomster uppgick till inemot 7,4 miljoner kr. — vari inräknats recetter från ett gästspel av Bolsjoj-baletten å 1,4 miljon kr. — och motsvarade alltså en kostnadstäckning av ungefär 62 %. Bland inkomsterna märks nettoinkomster från rundradio å tillhopa 29 000 kr. De statliga bidragen utgjorde något över 3,9 miljoner kr. eller inemot 33 % av de totala utgifterna. Den under året uppkomna förlusten — 0,7 miljon kr. — motsvarar mellan 5 och 6 % av totalutgifterna. Recetternas andel av sammanlagda kostnader utom sådana för byggnads- och underhållsarbeten och hyror utgjorde för sist angivna spelar inte mindre än 66 %. Det kan antagas att resultatet i väsentlig grad påverkats av förut nämnda gästspel, varför angivna siffra ej kan anses såsom representativ i nu förevarande sammanhang. För spelåret 1957/58 utgjorde totalkostnaderna inemot 11,2 miljoner kr. Ungefär 3/4 därav var löner och därmed jämställda utgifter, hyror, försäkringar m. m. inemot 0,5 miljon kr. samt byggnads- och underhållskostnader nära 0,4 miljon. Inkomsterna, bland vilka recetterna intog en dominerande plats, översteg något 6,3 miljoner kr.; av beloppet utgjorde något över 0,1 miljon nettoinkomst från rundradio. Under året åtnjöts för verksamheten bidrag med inemot 4,4 miljoner kr. Av totalkostnaderna täcktes sålunda ungefär 56 % av egna inkomster och 39 % av bidrag. Förlusten — ungefär 0,5 miljon kr. — motsvarar omkring 5 % av totalomslutningen. Beräknas recettinkomstens andel av utgifterna, reducerade på enahanda sätt som förut angivits, erhålles till resultat att nämnda andel utgör ungefär 51 %. — Vad slutligen beträffar verksamhetsåret 1958/59 utgjorde totalkostnaderna detta år nära 14,7 miljoner kr.; den stora kostnadsökningen jämfört med föregående spelar beror delvis på att Covent Garden-operan övertagit Royal Ballet från Sadlers Wells Theatre. Någon be-

169 räkning av lönekostnadernas andel är inte möjlig, enär dessa ej med det material som står till buds kan uppdelas på verksamhet inom och utom Europa. Hyror och försäkringar samt byggnads- och underhållskostnader var ungefär desamma som föregående verksamhetsår, d. v. s. 0,5 och 0,4 miljon kr. Intäkterna, till mer än 9/10 recetter, uppgick till nära 8,3 miljoner kr., motsvarande ungefär 56 % av utgifterna. Nettoinkomsten från rundradioverksamhet utgjorde inemot 90 000 kr. Det statliga bidraget — som utgjorde något mer än 5,2 miljoner kr. — utgör ungefär 35 % av totalkostnaderna och förlusten — omkring 1,2 miljon — ungefär 9 %. Recettinkomsternas andel av totalkostnaderna, beräknade i enlighet med vad som gjorts ovan, utgör för nu ifrågavarande verksamhetsår inemot 57 %. Västtyskland

Vad gäller förhållandena i Förbundsrepubliken Tyskland må inledningsvis nämnas en undersökning rörande det med allmänna medel underslödda teater- och konsertväsendet där, som publicerats 1959.1 Av redogörelsen, som således avser såväl lyrisk och dramatisk teaterverksamhet som konsertverksamhet, framgår att under åren 1953—1957 utgick bidrag till sådan verksamhet med, i avrundade tal, inalles 250, 273, 320, 347 och 372 miljoner kr. I det för år 1956 angivna beloppet 347 miljoner ingick ungefär 45 miljoner kr. för nybyggnader, därav nära 6 miljoner för återuppbyggnad av operahus och konserthus i Berlin. För sist angivet ändamål avsågs enahanda belopp skola utgå av det för år 1957 angivna beloppet; i övrigt saknas uppgifter till ledning för ett bedömande av nybyggnadskostnadernas medel av de sammanlagda bidragen för detta år. Anmärkas kan att bidragsbeloppet för år 1956 motsvarar ett genomsnittligt bidrag av något mer än 6 kr. 50 öre per innevånare. I fråga om förhållandena år 1956 lämnas jämväl i vissa andra avseenden mer specificerade uppgifter. Omkring 60 % av utgifterna för teater- och konsertverksamhet var att hänföra till personalkostnader och av dessa belöpte mellan 1/2 och 2/3 på den konstnärliga personalen. Nybyggnadskostnaderna utgjorde detta år inemot 13 % av totalutgifterna. Utgifterna täcktes i genomsnitt till ungefär 31 % av företagens egna inkomster. Förhållandena i detta hänseende växlade emellertid ganska betydligt i de enskilda fallen i det att några företag täckte utgifterna till 50 a 55 % med egna inkomster medan andra endast gjorde detta till 20 å 30 %, i ett fall endast till 15 %. Inkomsterna utgjordes i allt väsentligt eller till nära 70 % av recetter. Av recettintäkterna utgjorde för större delen av de statsunderstödda teatrarna och orkestrarna inkomster genom abonnemang och besöksorganisationer vanligen mer än 1/2 och uppgick i vissa fall till 2 / 3 . Vid smärre företag kunde emellertid förekomma, att intäkterna genom direkt biljettförsäljning svarade för mer än 1/2 av recettinkomsterna, i enstaka fall t. o. m. för mer än 3/4 av de totala recettintäkterna. För de särskilda operaföretagens del må här nämnas följande. 1

Häfte 3 s. 157—159 av tidskriften Wirtschaft und Statistik.

170 Berlin-operan hade för räkenskapsåret 1957 utgifter om sammanlagt inemot 10,9 miljoner kr. Av dessa täcktes något mer än 2,3 miljoner kr. av egna inkomster, varav nära 2 miljoner utgjorde recettinkomster. Bidrag av allmänna medel utgick med inemot 8,6 miljoner kr. Av utgifterna hänförde sig något mer än 8,8 miljoner kr. till personalkostnader. Utgifterna täcktes sålunda till 22 % av egna inkomster, därav till 18 % av recettmedel, och till 78 % av bidrag. Löner och andra personalkostnaders andel av de sammanlagda utgifterna utgjorde 81 %. — För räkenskapsåret 1958 översteg de sammanlagda utgifterna för verksamheten något 11,4 miljoner kr. Intäkterna utgjorde något mer än 2,6 miljoner kr., varav nästan 2,2 miljoner recetter, och bidraget uppgick till nära 8,8 miljoner. Av utgifterna utgjordes inemot 9,3 miljoner kr. av löner och därmed jämställda kostnader. I likhet med föregående år täcktes utgifterna till 22 % av egna inkomster; recetternas andel hade därvid höjts något eller till 20 %. Av de totala utgifterna hade personalkostnadernas andel stigit något eller till 83 %. I fråga om Hamburg-operan föreligger uppgifter för de tre verksamhetsåren 1957/58—1959/60; uppgifterna för de två senare åren hänför sig till upprättade förslagsstater. Under verksamhetsåret 1957/58 inflöt genom recetter något över 3,5 miljoner kr. och i form av andra inkomster, bl. a. hyresinkomster, ett belopp av omkring 0,5 miljon eller sålunda tillhopa ungefär 4 miljoner. Bidragen uppgick till något mindre än 7,2 miljoner kr. Av utgifterna — sammanlagt ungefär 11,2 miljoner kr. — var något mer än 8,2 miljoner personalkostnader samt ungefär 1 miljon kostnader för byggnadsunderhåll. Utgifterna täcktes således ungefär till 37 % av egna inkomster, därav till 34 % av recetter, och till 63 % av bidrag. Personalkostnadernas andel i de sammanlagda utgifterna utgjorde 78 %. — I förslagsstaten för verksamhetsåret 1958/59 beräknas recettintäkterna till nära 3,7 miljoner kr. medan övriga inkomster uppskattas till inemot 0,5 miljon eller alltså sammanlagt till 4,2 miljoner kr. Utgifterna beräknas till nästan 11,8 miljoner kr., varibland kostnader för personal till nära 8,9 miljoner och underhållskostnader för byggnader till inemot 1 miljon. Bidrag av allmänna medel avsågs därför komma att erfordras med ungefär 7,6 miljoner kr. Enligt denna förslagsstat förutsätts alltså kostnaderna för verksamheten skola komma att täckas till 35 % av egna inkomster — varav i likhet med föregående år 34 % av recetter — och till 65 % av bidrag från det allmänna. Lönekostnaderna beräknas komma att utgöra 76 % av totalkostnaderna. — Enligt förslagsstaten för verksamhetsåret 1959/60 anges de totala utgifterna till ungefär samma belopp som för föregående år eller nära 11,8 miljoner kr. Av dessa anges lönekostnadsposten något överstiga 9 miljoner kr. och underhållsposten till inemot 0,7 miljon. Inkomsterna beräknas till sammanlagt något mer än 4,4 miljoner kr., därav recettintäkter något mer än 3,9 miljoner; att sist angivna intäkter ansetts kunna höjas, föranleds bland annat av att biljettpriserna för de av publikorganisationerna abonnerade föreställningarna avsågs skola höjas med ungefär 25 % från fyra kr. 70 öre till fem kr. 90 öre inkl. program och garderob. Bidrag förut-

171 sätts skola utgå med ett belopp motsvarande ungefär 7,4 miljoner kr. Utgifterna beräknas alltså komma att till 38 % täckas av egna inkomster — recetterna avses skola ge täckning till 35 % — och till 62 % av bidrag. Lönekostnadernas andel av de sammanlagda kostnaderna utgör enligt kalkylen 76 %. Beträffande verksamheten vid Operan i Dusseldorf kan med ledning av de tillgängliga uppgifterna några mera ingående bedömanden inte göras. Emellertid kan nämnas, att för spelåret 1957/58 intäkterna av verksamheten något översteg 3,1 miljoner kr. medan utgifterna uppgick till något mer än 8,4 miljoner — intäkterna utgjorde alltså ungefär 37 % av utgifterna. — För spelåret 1958/59 understeg intäkterna något 3,1 miljoner kr. och utgifterna översteg 7,7 miljoner. Nyss angivna procenttal var således 39. I fråga om Operan i Munchen uppgick för spelåret 1957/58 inkomsterna till sammanlagt inemot 3,4 miljoner kr., varav recettinkomster å nära 2,5 miljoner och ett tillskott från rundradion om något mer än 0,6 miljon. Under året åtnjöt verksamheten bidrag av allmänna medel med ungefär 6,3 miljoner kr. Omkostnaderna för verksamheten täcktes alltså till 35 % av egna inkomster och till 65 % av bidrag från stat och kommun. Recettinkomstens andel av de totala utgifterna utgjorde 26 %. Av de sammanlagda utgifterna — ungefär 9,7 miljoner kr. — utgjorde något mer än 8,2 miljoner eller ungefär 87 % löner och därmed jämställda kostnader. — Verksamhetsåret 1958/59 uppgick inkomsterna till inemot 4,2 miljoner kr., varav recetter svarade för inemot 3,2 miljoner och bidrag från rundradion för något mer än 0,7 miljon. Bland utgifterna — sammanlagt omkring 11,3 miljoner kr. — utgjorde personalkostnaderna något mer än 9,3 miljoner kr. eller 82 %. Bidrag av allmänna medel utgick med omkring 7,1 miljoner kr. Utgifterna täcktes alltså under verksamhetsåret 1958/59 till 37 % av intäkter, varav till 28 % av recetter, och till 63 % av bidrag. Österrike

I fråga om de ekonomiska förhållandena vid Staatsoper i Wien har uppgifter inhämtats från en förslagsbudget för år 1960 avseende samtliga statsunderstödda teatrar i Wien. Av de tillgängliga uppgifterna framgår följande. Utgifterna vid Staatsoper beräknas för nämnda år uppgå till omkring 20,6 miljoner kr. Av denna summa utgör mer än 9/10 eller omkring 18,6 miljoner kr. löner, pensioner och därmed jämställda kostnader. Inkomsterna beräknas skola uppgå till något mer än 6,6 miljoner kr., varav recetter om ungefär 5,5 miljoner. Förslaget förutsätter alltså, att utgifterna till omkring 32 % kommer att täckas av inkomster. Härvid beräknas recetterna skola täcka 27 %. Vad gäller Volksoper förutsätts i den angivna förslagsstaten utgifterna för år 1960 komma att belöpa sig till 7,4 miljoner kr. Av detta belopp beräknas löner, pensioner och därmed jämställda utgifter uppgå till inemot 6,3 miljoner kr. eller således till 86 %. Inkomsterna har beräknats till inemot 2,8 miljoner kr., varav recetter till 1,9 miljon.

172 Det förutsätts alltså, att utgifterna skall till 38 % täckas med inkomster; av denna andel avses recetterna skola ge ungefär 26 % kostnadstäckning. Slutligen må nämnas, att för 1960 i budgeten för Volksoper upptagits ett tillskott från staden Wien å 1 miljon kr. för ombyggnadsarbeten.

Kungl.

teatern

Allmän översikt

Under de mer än 60 år KT bedrivits i sin nuvarande organisationsform har intäkterna av verksamheten ej räckt till för att täcka de med verksamheten förenade kostnaderna. Teaterverksamheten har därför kunnat upprätthållas endast genom att bidrag av olika slag tillskjutits från det allmänna eller, såsom ibland skett, genom att bolaget efter Kungl. Maj :ts bemyndigande upptagit lån ur en särskild reservfond. För att ge en uppfattning om hur stor andel av kostnaderna som täckts genom bidrag, lämnas i det följande — på grundval av uppgifterna i KT:s verksamhetsberättelser — en översikt över intäkts- och kostnadsutvecklingen (Tabell 21) med angivande av underskottens storlek under de senaste tre decennierna. De angivna beloppen avser årsmedeltal för femårsperioder. Tabell 21 „ . ±<emarsenoa P 1930/35 1935/40 1940/45 1945/50.. 1950/55 1955/60

Intäkter 1000_tal

kr 1190 1166 1594 1945 2 460 2 609

Kostnader 1 j 000-tal kr 2 254 2 234 2 902 3 836 5 666 7 700

Underskott 1000tal kr 1064 1068 1308 1891 3 206 5 091

i % av kostn. 47 48 45 49 57 66

1 Häri är inte inräknade vissa pensionsförsäkringsavgifter och ej heller byggnadsstyrelsens kostnader för normalt yttre underhåll av Operahuset.

Som synes av de redovisade medeltalen skedde praktiskt taget ingen förändring under hela 1930-talet varken i fråga om intäkternas eller kostnadernas storlek. De genomsnittliga underskotten av teaterns verksamhet uppgick under decenniet till 47 å 48 % av kostnaderna. Under den därpå följande femårsperioden, som omfattade krigsåren, steg medelintäkten med 428 000 kr. jämfört med närmast föregående femårsperiod, under det att medelkostnaden steg med 668 000 kr. Underskottet ökade sålunda med 240 000 kr., men trots detta sjönk dess andel av medelkostnaden under perioden till 45 %. Såväl intäkter som kostnader fortsatte att stiga under de följande perioderna. Sålunda var medelintäkten för spelåren 1945/50 351 000 kr. högre än under den närmast föregående femårsperioden och steg med ytterligare 515 000 kr. under perioden 1950/55. Kostnaderna ökade emellertid betyd-

173 ligt mer under de båda perioderna, nämligen med genomsnittligt 934 000 kr. resp. 1 830 000 kr. Genom denna starka stegring av kostnaderna ökade de genomsnittliga underskotten med 583 000 kr. resp. med 1 315 000 kr., vilket medförde att den andel av kostnaderna som måste täckas med bidrag steg under båda perioderna från 45 % under den närmast föregående perioden till 49 % resp. 57 %. Vad slutligen gäller perioden 1955/60, framgår av översikten, att relationen mellan intäkter och kostnader fortsatte att utvecklas i ogynnsam riktning. Medelintäkten under de fem spelåren var visserligen 149 000 kr. högre än under den föregående spelårsperioden, men medelkostnaden steg med ej mindre än 1 885 000 kr. Det genomsnittliga underskottet ökades härigenom med 1 736 000 kr. till 5 091 000 kr., vilket motsvarar 66 % av medelkostnaden under de fem spelåren. Kostnaderna för verksamheten täcktes sålunda endast till 1/3 genom intäkter av teaterverksamheten. I det följande kommer att redovisas, hur olika delposter på såväl intäktssom kostnadssidan utvecklats under de senaste elva spelar, för vilka bokslut föreligger, och i samband därmed skall även såvitt möjligt söka anges orsakerna till den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen under denna tid. Intäkter

Recetter Den största av KT:s intäktsposter, bortsett från bidragen, är recettmedlen. De uppgår i allmänhet till ungefär 3/4 av teaterns sammanlagda rörelseintäkter. Den följande sammanställningen (Tabell 22) visar storleken av recettmedlen under de senaste elva spelåren. Vidare anges i sammanställningen h u r stor andel av teaterns kostnader, som kunnat täckas med recettmedel under vart och ett av spelåren. Tabell 22 Spelar 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Recetterna 1000-tal i % av kr kost nadei .. 1 596 39 .. 1722 38 .. 1 760 33 .. 1 914 32 .. 1 744 29 .. 2 239 34 .. 1 992 29 .. 2 032 27 .. 1 777 23 .. 1 933 24 .. 2 310 27

Under de elva spelar uppställningen avser har som synes storleken av recettintäkterna varierat betydligt. Någon j ä m n utveckling föreligger emellertid inte, utan intäkterna visar både uppgång och nedgång från år till år.

174 Sammanställningen visar att recettintäkterna var relativt låga under de tre däri först angivna spelåren och även under spelåren 1953/54 och 1957/58 medan högre belopp redovisas för de övriga sex spelåren. Den andel av de olika spelårens redovisade kostnader som kunnat täckas genom recettintäkter har däremot visat en i stort sett fortlöpande nedgång. Under spelåren 1949/50 och 1950/51 räckte recetterna till för att täcka 38 å 39 % av kostnaderna, men för de två spelåren 1957/58 och 1958/59 har denna täckningsdel understigit 25 % av kostnaderna. Den steg emellertid till 27 % under det påföljande spelåret. Recettintäkternas storlek är beroende av två faktorer, nämligen biljettprisernas höjd och publikfrekvensen. De båda faktorernas storlek är inte oberoende av varandra. Låga biljettpriser medför högre publikfrekvens än vad som är fallet vid tillämpning av högre biljettpriser under i övrigt lika förhållanden. I det följande kommer att belysas, hur biljettpris och publikfrekvens påverkat de från år till år varierande recettintäkterna. I fråga om biljettprisutvecklingen under den period, som i förevarande sammanhang närmare studeras, d. v. s. tiden fr. o. m. spelåret 1949/50, kan nämnas följande. Biljettpriserna har under denna tid höjts tre gånger. Den första av dessa prishöjningar gjordes den 11 maj 1951 i samband med att operetten Tiggarstudenten sattes upp och sedan gavs under de återstående kvällarna av spelåret. Därvid höjdes biljettpriserna med lägst 25 öre och högst en kr. 75 öre. Prishöjningen i sin helhet utgjorde 15 % räknat på utsåld salong utan förköpsavgifter. Nästa biljettprishöjning skedde den 11 maj 1955 i samband med att man framförde operetten Orfeus i underjorden, som sedan gavs under flertalet av spelkvällarna resten av spelåret. Prishöjningen var lika med då gällande enkel förköpsavgift, d. v. s. en krona för platser på parkett och första raden, 50 öre för platser på andra raden samt 25 öre för platser på tredje nedre och övre raderna. För utsåld salong utgjorde prishöjningen 8 %. Den senaste prishöjningen gjordes ganska snart därefter, nämligen från början av spelåret 1956/57. I samband därmed genomfördes en förenkling av biljettprissystemet, så att dittills tillämpade 23 prisangivelser ersattes med åtta priser. Härigenom blev prishöjningarnas storlek för de olika platserna mycket varierande. För en platsgrupp blev det ingen prishöjning, medan höjningarna för övriga platser blev lägst 50 öre och högst fyra kr. 50 öre. Totalt sett var denna senaste prishöjning den största av de tre, som här redovisats. För utsåld salong utgjorde den inte mindre än 24 %. De tre nämnda biljettprishöjningarna har medfört, att nu gällande biljettpriser är ungefär 54 % högre än de som gällde år 1950. I detta sammanhang kan vara av intresse att jämföra biljettprisutvecklingen vid KT med den allmänna levnadskostnadsutvecklingen. Vid en sådan jämförelse torde vara mest rättvisande att låta det i prishänseende ganska stabila 1930talet bilda bas, eftersom det kan antas, att teaterns biljettpriser då varit nära anpassade till prisnivån i övrigt. Med utgångspunkt från 1935 års biljettpriser jämförs i det följande prisutvecklingen under de senaste tio åren

175 med 1935 års levnadskostnadsindex, som från år 1950 framräknats på grundval av 1948 års konsumentprisindex. Därest recetter utan förköpsavgifter beräknas för utsålda salonger och därvid erhållna belopp jämförs med varandra, höjdes teaterns biljettpriser mellan åren 1935 och 1950 med 71 %. Under samma tid hade de allmänna levnadskostnaderna stigit med 68 %. De under 1950 tillämpade biljettpriserna var sålunda enligt den använda grunden för den här gjorda jämförelsen nära anpassade till prisnivån i övrigt. Som förut nämnts höjdes biljettpriserna den 11 maj 1951 med 15 %, vilket förde upp biljettprisnivån 97 % över 1935 års biljettpriser. De nya priserna gällde fram till den 11 maj 1955. Den allmänna levnadskostnadsstegringen sedan år 1935 var i genomsnitt 94 % för år 1951, 110 % för år 1952, 112 % för år 1953 och 114 % för år 1954. För flertalet av dessa år låg sålunda biljettpriserna inte oväsentligt under den allmänna prisnivån. Den biljettprishöjning som gjordes 1955 med 8 % medförde, att priserna kom att ligga 112 % över 1935 års priser. Prishöjningen var dock som synes inte tillfyllest för att biljettprisnivån skulle komma i paritet med levnadskostnadsnivån. Denna steg för övrigt ytterligare och utvisade 120 % i genomsnitt för år 1955. Den betydande biljettprishöjningen år 1956 med 24 % medförde emellertid, att KT:s biljettpriser kom att väsentligt överstiga den allmänna prisnivån enligt förevarande jämförelse mellan biljettpriser och levnadskostnader. Teaterns nu gällande biljettpriser ligger sålunda 163 % över 1935 års priser. De genomsnittliga levnadskostnaderna var 131 % år 1956, 141 % år 1957, 151 % år 1958 och 154 % år 1959 högre än under år 1935. Huvudsakligen på grund av den allmänna varuskattens införande från ingången av år 1960 steg den allmänna prisnivån med 4 %, varigenom detta års levnadskostnader blev 164 % högre än under år 1935. Teaterns biljettpriser kom härigenom i paritet med det allmänna prisläget. Under de fyra första månaderna 1961 har emellertid prisnivån visat sig vara i genomsnitt 168 % högre än under år 1935. Biljettpriserna vid KT låg härigenom fem procentenheter under det allmänna prisläget vid årets början. Den ovan redovisade biljettprisutvecklingen har som nämnts baserats på recetter som kunnat erhållas vid utsålda salonger till vid olika tidpunkter gällande priser för de olika platserna på teatern. Då det i detta sammanhang också är av intresse att få vetskap om hur de olika platspriserna utvecklats, lämnas här en redogörelse för prishöjningarnas storlek sedan år 1935 för var och en av de nuvarande åtta platsgrupperna på teatern./Biljettpriserna för de olika platsgrupperna har höjts mycket oenhetligt. De lägsta höjningarna har gjorts för övriga platser på andra radens sida än dem på första bänkraden, i det att priset exakt fördubblats sedan år 1935. För ytterligare fyra platsgrupper har prishöjningen sedan nämnda år varit lägre än den ovan redovisade totalprishöjningen, 163 %, nämligen for tredje övre radens sida med 137 %, för andra radens fond och första bänkraden vid sidorna med 138 %, för tredje radens fond och första bänkraden vid

176 sidorna med 141 % och för första raden med 155 %. För de återstående tre platsgrupperna har biljettprishöjningarna varit högre än genomsnittet. Sålunda har höjningen varit 175 % för platserna på parkett, 192 % för platser på tredje övre radens fond samt inte mindre än 243 % för andra platser på tredje nedre radens sida än dem på första bänkraden. Beträffande betydelsen av publikfrekvens och biljettprishöjningar för ekonomin kan nämnas följande. Som redan sagts har de tre senaste biljettprishöjningarna medfört, att de nu gällande biljettpriserna är ungefär 54 % högre än de som gällde år 1950. Detta har emellertid, som framgår av den i det föregående gjorda sammanställningen av recettintäkterna under de olika spelåren, inte medfört, att dessa intäkter ökat i samma mån som biljettpriserna. Recettintäkterna borde nu på grundval av de gjorda biljettprishöjningarna vara omkring 2,6 miljoner kr. per spelar, men har för de fyra senaste spelåren varierat mellan 1,8 och 2,3 miljoner kr. Det förtjänar framhållas, att recettintäkterna under spelåret 1957/58, då de nuvarande biljettpriserna gällde, endast var obetydligt högre än under spelåret 1950/51. Orsaken till den bristande överensstämmelsen i utveckling mellan biljettprishöjningar och recettintäkter är självfallet den betydande nedgång i publiktillströmningen till Operahuset under senare år för vilken tidigare redogjorts i förevarande betänkande. Frågan om vilken inverkan höjningarna av biljettpriserna haft på publikfrekvensen och för hur dyrare och billigare platser tagits i anspråk har behandlats i ett tidigare sammanhang. 1 Med stöd av den sålunda lämnade redogörelsen har gjorts gällande, att biljettprishöjningarna, i varje fall den under 1956 vidtagna, varit en av de främsta orsakerna till den minskade publikfrekvensen. Vidare har framhållits att vad gällde den förstnämnda, mindre prishöjningen en jämförelse mellan spelåren 1954/55 och 1955/56 i fråga om publikens placering i salongen visade, att det genomsnittligt sett skedde vissa men ytterst obetydliga förskjutningar mot prisbilligare platser vid jämförbara föreställningar. Den åsyftade prishöjningen om 8 % reducerades genom platsförskjutningarna med endast 0,1 %, varför dessa i det sammanhanget inte k a n anses ha haft någon ekonomisk betydelse. Vidare har i det föregående visats hurusom den år 1956 verkställda höjningen av biljettpriserna föranledde, att under spelåret 1956/57 i fråga om publikens placering i salongen inträffade betydande förskjutningar mellan platsgrupperna i jämförelse med närmast föregående spelar. En ganska stor del av publiken valde sålunda att möta prishöjningen med att gå över till platser i lägre prislägen. Detta medförde att den reella prishöjningen för i publikantal jämförbara föreställningar begränsades till mellan 15 och 19 % i stället för beräknade 24 %. Förändringarna i publikfrekvens och -placering har självfallet påverkat recettintäkterna. Sålunda kan nämnas, att för de 169 jämförelseföreställningarna under spelåret 1954/55 var medelrecetten 6 518 kr. Den sjönk under spelåret 1955/56 till 6 000 kr. i genomsnitt för 163 föreställningar, d. v. s. en sänkning med 8 % i samband med att biljettpriserna höjdes med samma 1

S. 140 ff.

177 procenttal. Ej heller höjningen av biljettpriserna med 24 % medförde någon höjning av medelrecetten per föreställning under de båda närmast följande spelåren. Sålunda utgjorde medelrecetten för 169 föreställningar under spelåret 1956/57 5 360 kr. och för 210 föreställningar under spelåret 1957/58 5 196 kr. d v. s. en sänkning i jämförelse med spelåret 1955/56 med 11 % resp. 13 %. Under de båda senaste spelåren ökade publikfrekvensen per föreställning jämfört med de närmast föregående spelåren och detta återspeglades i höjningar av medelrecetterna. För 177 föreställningar under spelåret 1958/59 uppgick medelrecetten till 6 484 kr. och för 199 föreställningar under spelåret 1959/60 till 6 604 kr., vilket innebar en höjning sedan spelaret 1957/58 med 6 resp. 8 %. Som synes har medelrecetten per föreställning först under det allra senaste spelåret överstigit medelrecetten för spelåret 1954/55. På annat ställe i betänkandet 1 påvisas, att det föreligger vissa säsongmässiga variationer i publikfrekvensen och att maj brukar vara den månad som under senare spelar har haft de lägsta genomsnittliga publiksiffrorna. Så var emellertid ej förhållandet under tidigare spelar. För att eliminera det inkomstbortfall, som föranleddes av den minskade publiktillslutningen vid föreställningar med opera- och balettverk under våren, gavs under dessa spelar en operett, vanligen under större delen av maj och ibland också under juni. I stället för en sänkning av recettintäkterna under våren medförde operettföreställningarna vanligen högre intäkter per föreställning än för spelåret i övrigt. Sålunda kan nämnas, att i maj och juni 1951 gavs Tiggarstudenten med en genomsnittlig publiksiffra, som översteg 1 000 per föreställning, medan genomsnittet för hela spelåret var ungefär 800 vid vanliga föreställningar; föreställningar med gästartister samt abonnemangsföreställningar och andra föreställningar till lägre priser är härvid inte medräknade. Även under maj och juni 1952 framfördes Tiggarstudenten och då med en genomsnittlig publiksiffra av 880 jämfört med 748 för hela spelåret. År 1953 gavs under större delen av maj och en del av juni operetten Läderlappen inför en publik på i genomsnitt 900 personer per föreställning, medan motsvarande tal för spelåret i dess helhet var 786. På våren 1954 gavs Boccaccio och på våren 1955 Orfeus i underjorden. För dessa båda operetter var de genomsnittliga publiksiffrorna ungefär desamma som för samtliga vanliga föreställningar under resp. spelar. Från och med spelåret 1955/56 har ej givits några operettföreställningar under vårmånaderna. Det kan med anledning härav vara av intresse att jämföra publiksiffrorna under maj med siffrorna för samtliga föreställningar under såväl de senaste spelar då operettföreställningar gavs under maj som de därpå följande då de i maj givna föreställningarna inte upptog operett. Under spelåret 1955/56 var det genomsnittliga besökarantalet under maj 621 personer per föreställning och för vanliga föreställningar under hela spelåret 700. Även de följande spelåren förekom lägre publiksiff1

S. 134.

12—610346

178 ror i maj än under spelåren i sin helhet. Sålunda var siffrorna for spelåret 1956/57 i genomsnitt 450 resp. 538, för 1957/58 413 resp. 520, för 1958/59 366 resp. 607 och för det senaste spelåret 431 i genomsnitt under maj gentemot 618 för samtliga vanliga föreställningar. De här redovisade siffrorna torde ge belägg för, att borttagandet de senaste spelåren av den förut traditionella våroperetten inneburit ett inte oväsentligt inkomstbortfall för KT. I viss omfattning förekommer att de fastställda biljettpriserna inte uttas i det att nedsatta biljettpriser tillämpas. Detta sker antingen generellt, såsom i fråga om abonnemang, vid matinéer och skolföreställningar samt vid föreställningar för Skådebanans medlemmar, eller i form av individuella prisnedsättningar. Abonnemangspriserna för vartdera av de båda abonnemang, som tillämpas vid KT, är mellan 20 och 33 % lägre än de ordinarie priserna för resp. platser. I genomsnitt är prisnedsättningen för båda abonnemangen 22 %, Vad gäller det större abonnemanget, 15 måndagsföreställningar, såldes under spelåret 1954/55 1 024, vilket motsvarade en recettintäkt av 93 000 kr. Efter de båda prishöjningarna har antalet abonnemang successivt minskat för varje år och gick under spelåret 1959/60 ned till 937. Ett 90-tal abonnenter har sålunda bortfallit sedan 1954/55. Denna minskning är dock relativt sett betydligt mindre än den som skett beträffande publiken i övrigt. Recettintäkten för det större abonnemanget utgjorde under det senaste spelåret 124 000 kr., alltså en ökning sedan 1954/55 med 31000 kr. För det mindre abonnemanget, tio fredagar, har utvecklingen varit annorlunda. Under spelåret 1954/55 såldes 791 abonnemang för inalles 42 000 kr. Efter de båda prishöjningarna sjönk antalet abonnenter mycket starkt och utgjorde under spelåret 1958/59 endast 522. Under det senast förflutna spelåret steg emellertid antalet abonnenter till 661, för vilka recettintäkten utgjorde 45 000 kr., eller alltså endast obetydligt högre än 1954/55. De sammanlagda intäkterna för de båda abonnemangen utgör 8 a 9 % av KT:s totala recettintäkter. En annan grupp av föreställningar, vid vilka i flertalet fall generell prisnedsättning tillämpas, är matinéer; vid vissa av dessa föreställningar tillämpas dock vanliga biljettpriser. Biljettpriserna för de flesta platserna sätts ned till hälften av de ordinarie priserna. Endast på andra raden är priserna något högre, 55 a 60 % av de ordinarie. Under varje spelar ges i allmänhet 25 å 30 matinéföreställningar, varav omkring 15 är ungdomsmatinéer med Lille Petters resa till månen. Matinéföreställningarna har i medeltal större publik än de ordinarie föreställningarna. För medlemmarna i Skådebanan ges varje spelar ungefär 15 föreställningar. Biljettpriserna för medlemmarna är de lägre priser som uttas vid vissa matinéer, medan övriga besökare till ifrågavarande föreställningar erlägger ordinarie priser. Besökarantalet vid föreställningarna varierar, som tidigare framhållits, starkt beroende på vilket verk som ges. Slutligen må nämnas, att KT varje år ger särskilda skolföreställningar, främst för besökare från landsorten. Antalet sådana föreställningar växlar från någon enstaka föreställning till fem å sex per spelar. Föreställningarna

i7§ ges på matinétid och priserna är reducerade till mellan 1/4 och 1/3 av ordinarie priser. De individuella prisnedsättningarna utgörs dels av förmånspris för skolungdom och dels av s. k. fribiljetter. Vad gäller skolungdomen var möjligheterna att erhålla förmånspris tidigare förbehållna högskolestuderande och jämställda samt skolungdom i gymnasiet och realskolans två högsta klasser. Vidare var förmånen begränsad till 40 ä 50 föreställningar per spelar. Fr. o. m. spelåret 1952/53 utvidgades möjligheterna att utnyttja förmånspriset till att omfatta flertalet föreställningar, d. v. s. alla som inte får tillräcklig publik till ordinarie biljettpriser. Fr. o. m. spelåret 1956/57 utsträcktes erbjudandet om förmånspris till eleverna i »skolor i Stockholm med omnejd». Förmånspriset är 4 kr. för parkettplats, vilket är ungefär 1/4 av det ordinarie priset. Antalet sålda förmånsbiljetter under de tre spelåren 1956/57— 1958/59 var ungefär 5 100, 8 200 resp. 5 100, vilket motsvarade 3 a 4 % av hela antalet besökare vid KT under ifrågavarande spelar. Det andra slaget av individuella prisnedsättningar är s. k. fribiljetter. Några skriftligt utformade bestämmelser angående tillhandahållande av fribiljetter finns enligt uppgift inte. Det system som tillämpas bygger på muntliga instruktioner och innebär i huvudsak följande. Fribiljetterna är av två slag antingen utlämnas biljetter helt gratis eller mot en avgift, kallad lösen, av 4 kr. för plats på parkett eller första raden, alltså lika med förmånspriset för skolungdom. Det må nämnas att avgiften höjdes till nu gällande 4 kr. fr. o. m. spelåret 1956/57. Under spelåren dessförinnan var avgiften 2 a 3 kr. och då tillämpades också en avgift på 25 öre för de nu helt fria biljetterna, vilken kallades garderobsavgift. Regelmässigt gäller att fribiljetter inte får utdelas om därigenom möjligheterna att sälja biljetterna till fullt pris skulle minskas. De utlämnas därför inte förrän efter kl. 15 föreställningsdagen, om då kan beräknas att lediga platser finns i salongen. De helt fria biljetterna tilldelas vid KT anställda personer vid personligt besök på operakansliet. Detta gäller också solisternas och premiärernas makor och makar, prominenta gäster från Stockholms musikliv, till Teaterförbundet anslutna skådespelare, DT:s tjänstemän och elever, Musikhögskolans lärare och elever, solisternas och dansarnas lärare, sångstuderande som fått operachefens medgivande efter provsjungning, studerande vid institutet för musikforskning i Uppsala samt elever vid konservatoriet i Göteborg. De här nämnda kategorierna kan också erhålla biljett till 4 kr. Antalet utdelade fribiljetter under fyra av de senaste spelåren framgår av följande tablå (Tabell 23).

C^OIA,.

Helt fria

S

antal 8171 13 605 13 288 11853

Pelår 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

Tabell 23 Med avgift antal 10 876 14183 16 677 13043

Tillsamman antal 19 047 27 788 29 965 24896

180 En jämförelse mellan de här redovisade siffrorna och de i det förtegående lämnade uppgifterna angående publikfrekvensen visar, att det föreligger ett klart samband mellan den totala publikfrekvensen under spelåret oc;h antalet fribiljetter på så sätt, att fribiljetternas antal stiger vid sjunkande publiksiffror. Av de nyssnämnda spelåren hade 1955/56 det högsta antalet besökare vid KT och det lägsta antalet fribiljetter, ungefär 19 000. Av dejssa var större delen eller 57 % belagda med den särskilda lösenavgiften. Spelaret 1956/57 var publiktillströmningen betydligt lägre än det föregående spelåret och antalet fribiljetter steg med omkring 8 700, varav ungefär 5 400 var helt fria biljetter. Härigenom försköts relationen mellan de båda sltagen av fribiljetter så att de avgiftsbelagda biljetterna under detta spelar endast utgjorde 51 % av hela antalet fribiljetter. Den totala publikfrekvensen sjönk ytterligare under spelåret 1957/58 medan fribiljetternas antal steg ttill närmare 30 000, d. v. s. en ökning sedan föregående spelar med inemot 2 200. De helt fria biljetternas antal minskade dock ungefär med 300 och härigenom ökades andelen avgiftsbelagda biljetter till 56 %. Spelåret 1958/59 uppvisade högre publikfrekvens än de två närmast föregående spelåren, och antalet fribiljetter sjönk med ungefär 5 000, varav omkring 3 600 var avgiftsbelagda. Detta slag av biljetter utgjorde under spelåret 52 % av hela antalet fribiljetter. Den av KT tillämpade regeln att fribiljetter endast utdelas i mån av tillgång på eljest obesatta platser återspeglas självfallet i olikheter beträffande andelen fribiljetter vid föreställningar med olika publikantal. Fribiljetternas andel uppgår genomsnittligt till mellan 1/2 och 1/3 av hela antalet biljetter vid föreställningar med högst 400 betalande besökare. Andelen fribiljetter sjunker successivt i samma mån som publikfrekvensen stiger och utgör en mycket ringa del av antalet sålda biljetter vid de högst frekventerade föreställningarna. Vid vissa föreställningar uttas högre biljettpriser än de ordinarie. Detta sker vid vissa premiärer, vid föreställningar med framstående gästartister, vid gästspel av utländska teatertrupper och vid galaföreställningar. Dessa högre priser är emellertid ej enhetliga utan anpassas efter det beräknade publikintresset. Det kan sålunda nämnas, att vid föreställningar under medverkan av Jussi Björling uttogs priser, som med 40 a 50 % översteg de ordinarie priserna och vid gästspel av N. Gedda har prishöjningen varit 20 å 30 %. Men även betydligt högre priser förekommer. Som exempel härpå kan nämnas London-balettens framträdande i november 1959, då priserna var 65 å 80 % högre än de ordinarie, samt vid Jerome Robbins balettens gästspel i september samma år, då ännu högre priser uttogs. Föreställningarna med dessa högre biljettpriser är ofta utsålda och tillför härigenom KT mycket höga recettintäkter per föreställning, vanligen mellan 12 000 och 18 000 kr. men också intäkter på över 20 000 kr. har förekommit. En annan form av pristillägg är den s. k. förköpsavgiften. De ordinarie biljettpriserna gäller endast vid köp av biljett under föreställningsdagen. Om inköpet sker dagen före föreställningen, tillkommer enkel förköpsavgift, som

181 t. o. m. spelåret 1959/60 var 1 kr. för platserna på parkett och första raden, 50 öre för platserna på andra raden och 25 öre för platserna på tredje raderna. Sker biljettköpet två eller flera dagar före föreställningen uttas dubbel förköpsavgift. Det må här nämnas, att förköpsavgifterna höjts från spelåret 1960/61 till 1 kr. 50 öre, 75 öre respektive 50 öre. Den dubbla förköpsavgiften för platserna på tredje raderna har dock begränsats till 75 öre. För att belysa förköpsavgifternas omfattning och därmed deras ekonomiska betydelse har dessa räknats fram för ett par av de senaste spelåren. För spelaret 1957/58 uppgick förköpsavgifterna till 50 454 kr., varav 2/3 hänförde sig till det dubbla förköpet. Avgiftsbeloppet utgjorde 3 % av recettintäkterna under spelåret. Under det följande spelåret utgjorde förköpsavgifterna 70 531 kr., vilket var närmare 4 % av årets recettintäkter, och 3/4 av beloppet härrörde från det dubbla förköpet. Biljettköp med förköpsavgift förekommer till praktiskt taget alla föreställningar, men är självfallet i betydande omfattning koncentrerade till de högst frekventerade föreställningarna. Detta gäller i särskilt hög grad föreställningar med vissa gästartister. Det kan sålunda nämnas, att till föreställningarna med Jussi Björling såsom gästartist såldes samtliga biljetter med dubbel förköpsavgift, trots att de nominella biljettpriserna redan var omkring 50 % högre än de ordinarie priserna. Övriga intäkter Utöver recettmedlen och bidragen från det allmänna har KT vissa andra intäkter. Dessa kan delas upp i två grupper dels intäkter som direkt sammanhänger med teaterverksamheten, dels intäkter utan sådant samband. Till den förstnämnda gruppen hör vinst på försäljning av program och visning av reklam på ljusridån, ersättning från Sveriges radio för utsändning av operaverk i radio samt inkomster av turnéverksamhet. Storleken av dessa intäkter under vart och ett av spelåren 1949/50—1959/60 framgår av följande sammanställning (Tabell 24). Tabell 24 s

1949/50.. 1950/51.. 1951/52.. 1952/53.. 1953/54.. 1954/55.. 1955/56.. 1956/57.. 1957/58.. 1958/59.. 1959/60

p

.o

Vinst på försäljn. av program 1 000 kr

Vinst på reklamen påljusrid. 1 000 kr

Ersättning från Sv. radio 1 000 kr

Inkomster av turnéverksamhet 1 000 kr

23 20 24 21 26 21 27 44 31 31 46

11 10 13 12 13 13 15 15 8 11 11

80 64 89 28 98 60 38 9 6 78 38

— — — 4 9 2 59 64 48 23 37

Vinsten på försäljningen av program har som synes varierat betydligt under de redovisade åren och var dubbelt så hög under 1959/60 som under 1949/50. Vinsten på reklamen på ljusridån har däremot varit i stort

182 sett oförändrad under de ifrågavarande spelåren. Inkomsterna från dessa båda inkomstkällor uppgår inte till mer än 2 a 3 % av teaterns totala intäkter, bidragen frånräknade, och har därför inte någon större betydelse för KT:s ekonomi. Inkomsterna från Sveriges radio har varierat i betydande grad under de redovisade spelåren. Under de båda första spelåren gällde en överenskommelse om ett minimibelopp av 80 000 kr. per spelar. För de övriga spelåren har inte funnits någon sådan överenskommelse, utan ersättningen har utgått med visst belopp för varje i radio utsänd föreställning. Antalet radierade föreställningar har varierat betydligt under spelåren och detta har i samma mån återverkat på intäkterna. Som synes har dessa varierat mellan 6 000 och 98 000 kr. Vad slutligen gäller inkomsterna av turnéverksamheten framgår av tabellen, att det endast är för de senaste fem spelåren som belopp av någon betydelse har redovisats. Inkomsterna har väsentligen kommit från föreställningar i samarbete med RT. De angivna beloppen är de av KT erhållna ersättningarna minskade med KT:s kostnader utom de fasta lönerna för den i turnéerna medverkande personalen. KT har som ovan nämnts även intäkter som inte har något samband med teaterverksamheten. De utgöres av hyres- och ränteinkomster. Storleken härav framgår av följande sammanställning (Tabell 25). Tabell 25 Spelar

Hyror 1 000 kr

Räntor 1 000 kr

Spelar

Hyror 1 000 kr

Räntor 1 000 kr

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

360 306 311 343 345 302

126 134 134 131 147 163

1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

268 272 270 269 261

164 158 168 149 183

Hyresinkomsterna har erhållits genom uthyrning av en restauranglokal och fyra, från sista spelåret endast tre affärslokaler i Operahuset som staten hyresfritt upplåter åt KT. Variationerna i de årliga hyresintäkterna beror till stor del på ändringar i bränsletilläggen. Under de senaste spelåren har restaurangen, på grund av pågående ombyggnad av vissa delar av teaterfastigheten, inte varit uthyrd, men KT har gottgjorts för hyresbortfatlet med 200 000 kr. per år från ombyggnadsanslaget. Huvuddelen av ränteintäkterna härrörde under de först nämnda sex spelåren från avkastningen av den till KT knutna särskilda reservfonden. Sedan KT på sätt i det följande kommer att belysas upptagit betydande lån ur fonden, har avkastningen från denna minskat betydligt under de senare spelåren. Under dessa har huvuddelen av ränteintäkterna utgjorts av bankränta på KT:s tilldelning av bidrag ur lotterimedelsfonden.

183 Bidrag Som förut nämnts räcker KT:s intäkter inte till för att täcka kostnaderna för teaterns verksamhet. Under de elva spelar som här behandlas har det varit nödvändigt att med bidrag täcka mellan 1/2 och 2/3 av utgifterna. Av bidragen kommer huvuddelen från lotterimedelsfonden. Därutöver kommer anslag från Stockholms stad o'ch under vissa spelar lån från den till KT knutna och av statskontoret förvaltade särskilda reservfonden. Storleken av de olika bidragen framgår av följande sammanställning (Tabell 26). Tabell 26 ,.ö p e i,oa r 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1655/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Tilldelning av lotterimedel 1 000 kr 1942 1942 2 488 3 088 3140 3 440 2 840 4190 4 740 5120 5 480

Anslag från Stockholms stad 1 000 kr 250 250 275 300 300 300 300 300 300 300 300

Lån ur reservfonden 1 000 kr 252 330 1300 239

Sammanställningen visar att bidragen från lotterimedelsfonden ökat mycket starkt under perioden. Under de båda förstnämnda spelåren var tilldelningen något mindre ä n 2 miljoner kr. per spelar. Beloppet har därefter ökat för praktiskt taget varje spelar och översteg under de båda senast förflutna spelåren 5 miljoner kr. Anslaget från Stockholms stad utgjorde 250 000 kr. under de båda först nämnda spelåren och höjdes till 275 000 kr. under spelåret 1951/52. Under det därpå följande spelåret ökades anslaget ytterligare till 300 000 kr., vilket belopp sedan bibehållits under de 'följande spelåren. Under vissa spelar har det inte varit möjligt för KT att erhålla tillräcklig tilldelning av lotterimedel för att kunna täcka kostnaderna. Under sådana spelar har tillstånd givits KT att uppta lån ur den särskilda reservfonden. Detta har skett fyra gånger under ovannämnda elva spelar. Första gången lån togs var under spelåret 1951/52, då lånet utgjorde 252 000 kr. Under spelåret 1953/54 upptogs nytt lån med 330 000 kr. Ytterligare lån upptogs under spelåren 1956/57 och 1957/58; under det förstnämnda året med inte mindre än 1,3 miljon kr. och året därpå med 239 000 kr. Kostnader

Kostnadsutvecklingen vid KT har redan förut i nu förevarande avsnitt av detta betänkande belysts i form av genomsnittliga årliga belopp för de totala kostnaderna under femårsperioder. Den följande redovisningen avser

184 att lämna uppgifter om olika kostnadsposters storlek och utveckling under de senaste elva spelåren. Uppdelning har härvid skett på huvudgrupperna personalkostnader o'ch omkostnader. Personalkostnader Den i särklass största delen av KT:s kostnader utgörs av löner samt pensions- och försäkringskostnader för personalen. I den iföljande sammanställningen (Tabell 27) anges de årliga kostnaderna härför på grundval av i KT:s verksamhetsberättelser redovisade belopp. Härtill har lagts av statens pensionsanstalt debiterade avgifter för pensionsförsäkring av personalen. Vidare har i personalkostnaderna inräknats arvoden och ersättningar för extra uppdrag och tillfälliga engagement av såväl gästartister som gästande teatertrupper. Av sammanställningen framgår också, h u r stor andel personalkostnaderna utgör av KT:s totala kostnader. Tabell 27 Spelar

Personalkostnader 1 000-tal kr

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

3 656 3 847 4 563 5 329 5 424 5 866

Pers. kc i% £ samtl. k

Spelar

Personalkostnader 1 000-tal kr

87 82 84 86 86 86

1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

6 202 6 867 6 982 7 364 7 911

Pers. k i%i samtl. 1<

87 88 88 89 88

Personalkostnaderna har sålunda under den här studerade perioden stigit från 3,66 till 7,91 miljoner kr., d. v. s. med 116 %. De har som synes utgjort mellan 82 och 89 % av de totala kostnaderna för KT:s verksamhet. Följande sammanställning (Tabell 28) visar de lönebelopp, inklusive övertidsersättningar men exklusive s. k. tjänstgöringspengar, och av statens pensionsanstalt debiterade pensionsavgifter, som utgått för fast anställd personal av olika kategorier under vart och ett av de senaste elva spelåren. Tabell 28

Spelar 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

Löner m. m. till fast anställd personal i 1 000-tal kr Tjänste- Solister Debiteraoch män Teknisk Extra de penOrkester Balett Kör (inkl. stipendipersonal uppdrag sionsavstyrelse) ater gifter

586 602 748 920 906 932 949 1034 1159 1247 1349

494 473 555 583 535 519 550 535 570 668 670

723 713 888 982 992 1016 1044 1193 1254 1327 1423

288 311 353 435 439 503 561 715 735 786 911

307 309 352 425 423 450 443 558 584 609 696

362 352 473 509 610 612 692 835 673 834 824

30 17 19 17 25 20 22

115 124 150 259 268 301 317 342 327 343 360

Summa 2 878 2 884 3 518 4112 4 203 4 351 4 575 5 229 5 326 5 834 6 256

185 Den sammanlagda lönesumman per spelar till den fast anställda personalen steg sålunda från 2,88 miljoner kr. under spelåret 1949/50 till 6,26 miljoner kr. under spelåret 1959/60, alltså en ökning med 117 %. Förutom av allmänna lönehöjningar under perioden har lönesummorna påverkats av en viss utökning av den fast anställda personalen. Denna var 347 vid slutet av spelåret 1949/50 och 418 vid slutet av spelåret 1959/60 eller alltså en ökning med 71 personer. 1 Den personalgrupp som under vart och ett av de angivna spelåren erhållit den största lönesumman har varit orkestern. Lönebeloppet har som synes ökat från 723 000 kr. till 1,42 milj. kr. Här må anmärkas, att de båda lönebeloppen inte är helt jämförbara. För spelåren 1949/50—1951/52 ingår i de av KT redovisade lönebeloppen en del av personalens pensionskostnader, som drogs av vid löneutbetalningarna och levererades in till statens pensionsanstalt. Från och med spelåret 1952/53 gjordes ej längre sådant pensionsavdrag, utan avgifterna för personalens pensionering har i sin helhet utgått ur lotterimedelsfonden. Det här sagda gäller även personalkategorierna tjänstemän, solister, balett och kör. För orkesterns del blir, eftersom 23 000 av beloppet 723 000 kr. utgör pensionsavgifter, de jämförbara lönebeloppen 700 000 kr. och 1,42 milj. kr. vilket innebär en ökning med 103 % under ifrågavarande period. I sammanhanget bör anmärkas, att orkestern under perioden utökats med elva personer nämligen från 73 till 84. Det därnäst största lönebeloppet har utbetalats till tjänstemännen, varvid styrelsens arvoden är inräknade i de angivna lönebeloppen. Av den för spelåret 1949/50 utbetalda lönesumman 586 000 kr. utgjorde 28 000 kr. pensionsavgifter och nettolönen därför 558 000 kr., vilket belopp motsvarar 1,35 milj. kr. för spelåret 1959/60. ökningen under perioden uppgick således till 142 %. Personalgruppen ökade starkt under perioden eller från 56 till 74 personer. Lönerna till den fast anställda tekniska personalen ökade under perioden från 362 000 kr. till 824 000 kr., d. v. s. med 128 %. Personalen ökade under perioden från 76 till 84, alltså med åtta personer. Baletten är den personalgrupp som ökat mest i antal under perioden, nämligen från 46 till 74 personer, alltså med inte mindre än 28. Detta har självfallet i hög grad påverkat lönesummornas storlek. Utbetalade nettolöner steg under perioden från 281000 till 911000 kr., motsvarande en ökning med 224 %. Lönesumman för solister och stipendiater ökade under perioden betydligt mindre än för övriga personalgrupper. För spelåret 1949/50 var nettolönebeloppet 476 000 och för spelåret 1959/60 670 000 kr. Ökningen inskränkte sig alltså till 41 %. En i någon mån bidragande orsak härtill har varit, att personalgruppen minskade med tre personer under perioden, nämligen från 47 till 44. Vad slutligen gäller kören har denna i personellt hänseende ökat med nio 1 Även i fortsättningen hänför sig uppgifterna~om personalens storlek i detta avsnitt till slutet av varje spelar.

186 personer under perioden eller från 49 till 58 personer. Nettolönesumman ökade under samma tid från 298 000 till 696 000 kr. d. v. s. med 134 %. De belopp som från och med spelåret 1953/54 upptagits under rubriken »extra uppdrag» gäller ersättningar till fast anställd personal för vissa särskilda uppdrag, såsom översättningsarbeten o. d. KT har vidare, utöver de i sammanställningen angivna lönebeloppen, även vissa kostnader för försäkring av personalen. Kostnaderna härför har under perioden växlat mellan lägst 13 000 och högst 77 000 kr. I den ovan gjorda sammanställningen har också intagits de av pensionsanstalten debiterade beloppen för pensionsförsäkring, vilka ej ingår i de av KT i verksamhetsberättelserna angivna personalkostnaderna. Vad sålunda debiterats har under perioden ökat från 115 000 till uppskattningsvis 360 000 kr. Till den förstnämnda summan tillkommer 85 000 kr., som enligt vad förut angivits avdragits från personalens löner och inlevererats till pensionsanstalten. Utöver fast lön och i förekommande fall övertidsersättningar erhåller vissa personalgrupper s. k. tjänstgörings pengar vid uppträdanden på scenen. Den följande sammanställningen (Tabell 29) visar, med vilka belopp sådana tjänstgöringspengar utbetalts under de olika spelåren. Tabell 29 Tjänstgöringspengar i 1 000-tal kr S H

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

lår

till solister 164 152 161 201 206 247 242 284 382 298 318

till balett 37 38 52 68 67 92 84 93 101 100 105

till kör 37 41 48 55 61 78 95 81 90 74 100

Summa 238 231 261 324 333 417 422 458 573 472 524

Sammanlagt ökade dessa utgifter som synes under perioden, men ökningen har varit av mycket varierande storlek från spelar till spelar. I ett par fall har det även förekommit, att beloppet minskat i jämförelse med det föregående spelåret. Detta är särskilt påfallande i fråga om spelåret 1958/59, då tjänstgöringspengarna var till beloppet 101 000 kr. lägre än under det närmast föregående spelåret. En av orsakerna härtill torde vara, att antalet föreställningar under spelåret 1958/59 var lägre än under året 1957/58. Mellan spelåren 1949/50 och 1959/60 steg summan av utbetalda tjänstgöringspengar med 120 %. För sångsolisterna har tjänstgöringspengarna ökat från 164 000 till 318 000 kr. under perioden d. v. s. med 94 %. Då de fasta lönerna under "samma tid steg med endast 41 % innebär detta, att större andel av den sammanlagda ersättningen till förevarande personalgrupp numera utgår i form

187 av tjänstgöringspengar än vad tidigare var fallet. Sålunda kan nämnas, att tjänstgöringspengarna under spelåret 1949/50 utgjorde 25 % av den sammanlagda ersättningen och att denna andel stigit till 32 % under spelåret 1959/60. Tjänstgöringspengarna utgör för sångsolist lägst 50 kr. per föreställning. Efterhand som solistens skicklighet och popularitet stiger ökas tjänstgöringspengarna. Vanligen förekommande belopp per föreställning är 75, 100 ochlöO kr. I några fall utgår 200 kr. och i enstaka fall betydligt högre belopp. På grund av tjänstgöringspengarnas stora betydelse för solisterna har dessa börjat betinga sig garantier för ett visst minimiantal uppträdanden under spelåret. Enligt uppgift från operaledningen har dock dessa garantier minskats i solisternas tjänstgöringskontrakt för spelåret 1960/61. Räknat per föreställning varierar solisternas sammanlagda tjänstgöringspengar i hög grad med hänsyn till det antal solister som erfordras för visst operaverk och storleken av de belopp som utgår till de vid föreställningen medverkande solisterna. Såsom exempel kan nämnas, att under spelåret 1958/59 var det högsta beloppet tjänstgöringspengar för solister under en operaföreställning, gästartisters gage ej inräknat, 3 700 kr., då Ragnarök stod på programmet, och det lägsta beloppet 690 kr. vid en föreställning av Barberaren i Sevilla. Tjänstgöringspengarna för baletten ökade under perioden från 37 000 till 105 000 kr. per spelar, en ökning således med 184 %. Denna har väsentligen föranletts av den förut omnämnda betydande ökningen av balettkåren. Tjänstgöringspengarna utgör per föreställning för premiärdansöserna 55 kr. och för premiärdansörerna 40 kr. samt för övrig personal 15 kr. under förutsättning, att uppträdandet avser minst 2/3 av föreställningen; eljest utgår sju kr. eller sju kr. 50 öre. Tjänstgöringspengarna utgör ungefär 10 % av den totala årliga ersättningen till balettpersonalen. Det högsta belopp tjänstgöringspengar som utbetalades vid en balettföreställning under spelåret 1958/59, var 1 080 kr., då Törnrosa stod på programmet. Det lägsta beloppet var 365 kr., då Fröken Julie gavs tillsammans med Paria. Vid flertalet föreställningar av operaverk förekommer vissa balettinslag eller vissa framträdanden av balettpersonal, men tjänstgöringspengarna härför är vanligen av ringa omfattning. Vad slutligen gäller tjänstgöringspengarna till kör personalen steg dessa från 37 000 till 100 000 kr. d. v. s. en ökning med 170 % under perioden. Tjänstgöringspengarna, som utgår med sex kr. per person och föreställning, utgjorde under det senaste spelåret ungefär 12 % av den totala ersättningen till kören. Även i fråga om tjänstgöringspengarna till denna personalgrupp föreligger betydande skillnader mellan de utbetalda beloppen för olika föreställningar. Högsta beloppet under spelåret 1958/59 1 188 kr. utgick vid en föreställning av Mästersångarna och det lägsta beloppet 40 kr. vid ett framförande av Rhenguldet. Dock må anmärkas, att för ett par av operaverken under nyssnämnda spelar ej utgick några tjänstgöringspengar till körpersonal. Utöver den fast anställda personalen har KT behov av viss extra personal Dessutom förekommer varje spelar vissa tillfälliga engagemang. Kostnader-

188 na under de senaste elva spelåren för extra personal och tillfälliga mang framgår av följande sammanställning (Tabell 30).

engage-

Tabell 30 Spelar

Orkester

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

29 70 93 78 92 81 102 126 165 151 173

Kostn.

Kostnader för extra personal i 1 000-tal kronor Scen«. . PåkläStaSalongs0vrl a tister vaktm. arb. § dare

Summa

för tillf, engagement

66 66 79 90 88 98 98 106 122 112 122

425 566 646 800 752 819 959 897 861 781 811

103 145 114 70 112 257 246 305 144 202 212

55 54 55 71 76 81 85 89 79 88 91

38 59 72 46 57 79 55 65 63 39 51

127 161 206 305 291 303 424 328 246 221 212

109 156 141 210 149 177 195 183 185 170 162

De sammanlagda lönebeloppen till extra personal uppgick sålunda under spelåret 1949/50 till 425 000 kr. och under spelåret 1959/60 till 811 000 kr., vilket innebär en ökning med 91 % under den redovisade perioden. Påpekas bör, att lönesumman var högst under spelåret 1955/56, då den utgjorde 959 000 kr., för att därefter i stort sett minska för varje spelar. Orsaken härtill har främst varit den starkt minskade omfattning, vari extra scenarbetare behövt tas i anspråk under de senare spelåren. Detta kommer till synes i de årliga lönesummorna till denna personalgrupp, som steg från 127 000 kr. spelåret 1949/50 till 424 000 kr. spelåret 1955/56, för att därefter successivt minska till ett lönebelopp av 212 000 kr. under spelåret 1959/60. En liknande utveckling, om än i mindre omfattning, har skett också i fråga om extra skräddare och sömmerskor samt extra snickare och målare, som tillsammans med vissa andra smärre personalgrupper redovisas under beteckningen »övriga» i sammanställningen. För påklädare och salongsvaktmästare har lönebeloppen stigit i stort sett kontinuerligt under perioden, sammanlagt med 65 resp. 85 %, medan lönebeloppen för statister varierat betydligt under spelåren. För extra orkesterpersonal har utgiftsökningen varit betydande under den redovisade perioden. Det må dock anmärkas, att lönebeloppet var osedvanligt lågt, 29 000 kr., under spelåret 1949/50. Under spelåret dessförinnan var lönebeloppet till ifrågavarande personalkategori 67 000 kr. och under året närmast efter 70 000 kr. Med utgångspunkt från dessa belopp har ökningen under perioden varit ungefär 150 %. Denna stora ökning visar, att behovet av extra musiker ökat under perioden. Det genom tillkomsten av annexscenen på Blancheteatern utökade antalet föreställningar under de senaste tre spelåren torde i hög grad ha bidragit härtill. För tillfälliga engagemang av solister och teatertrupper samt av dirigenter, regissörer m. fl. har kostnaderna under perioden varierat mellan lägst 70 000 kr. och högst 305 000 kr. per spelar. Det må i sammanhanget nämnas, att

189 gaget till flera av gästsolisterna utgått med dels ett fast belopp och dels viss andel, vanligen mellan 20 och 30 % av den del av recetten, som översteg ett från fall till fall bestämt belopp. Omkostnader Omkostnaderna, varmed avses alla kostnader som inte är löner m. m. till personal, uppgår vanligen till 12 å 15 % av de sammanlagda kostnaderna för KT:s verksamhet. Den följande sammanställningen (Tabell 31) visar omkostnadernas storlek under de elva senaste spelåren. Tabell 31 Spelar

Kansliet

Reklam

1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 1959/60

20 20 30 30 34 40 36 32 35 37 48

76 91 98 82 95 100 93 118 140 133 127

MaterialBelysn. Fastigh. övriga hyror och Material uppvärmn. omkostn. översätt.bevakn. invent. arvoden m. m .

81 124 113 85 81 101 123 127 146 168 210

147 285 178 249 240 342 314 301 313 331 361

123 159 197 190 172 199 176 167 154 137 144

64 59 133 102 119 83 76 51 49 50 85

58 80 131 121 107 127 143 109 128 95 109

Summa

570 817 880 860 849 993 962 905 964 950 1084

De sammanlagda omkostnaderna har stigit från 570 000 kr. till 1,08 milj. kr. eller med 90 %, om man jämför det första och det sista av de ovan redovisade spelåren. Omkostnaderna har emellertid inte visat en jämn höjning under perioden. En betydande del av kostnadsökningen inträffade redan mellan de båda först angivna spelåren, vilket till stor del torde ha sin förklaring i den omfattande allmänna prishöjning som ägde rum i samband med Korea-krisen. Kansliomkostnaderna steg under perioden med 140 % och reklamkostnaderna med 67 %. Av de sistnämnda kostnaderna utgörs mellan 2/3 och 3/4 av tidningsannonsering. Kostnaderna för hyra av material (musikalier), översättararvoden och instrument steg med 159 % under perioden. Under rubriken material har kostnaderna slagits samman för anskaffning av attribut-, belysnings-, dekorations- och kostymmaterial. De sålunda sammanslagna kostnaderna för materialier har som synes varierat betydligt under perioden, vilket sammanhänger med att anskaffningarna växlat i omfattning från år till år. En jämförelse mellan materialkostnaderna för spelåren 1949/50 och 1959/60 visar en kostnadsökning med 146 %. Kostnaderna för belysning, uppvärmning och bevakning steg hastigt under de först angivna spelåren, men har under de senare spelåren successivt minskat. Orsaken härtill är de starkt minskade kostnaderna för uppvärm-

19Ö ning, som under de senaste spelåren varit de lägsta som redovisats under perioden. Kostnaderna för fastighetens invändiga underhåll och för anskaffning av inventarier har växlat betydligt. De lägsta beloppen härför har som synes redovisats för de senaste spelåren. De underhållskostnader för fastigheten som ingår i de angivna beloppen är emellertid endast en del av de för KT:s verksamhet betingade fastighetsomkostnaderna. Det yttre underhållet för det statsägda Operahuset ombesörjs av byggnadsstyrelsen med medel från statens allmänna fastighetsfond. Även dessa kostnader torde böra medräknas, om en rättvisande bild skall erhållas av de faktiska fastighetsomkostnaderna för operaverksamheten. På grundval av byggnadsstyrelsens bokförda löpande underhållskostnader under de senaste elva budgetåren samt beräknad kostnad för nu pågående fasadrenovering, vilken ansetts böra fördelas på 35 år, har medelkostnaden per år för utvändigt underhåll av operabyggnaden i dagens prisläge beräknats utgöra 78 000 kr. Vad slutligen gäller posten övriga kostnader ingår i denna försäkringsavgifter, avgift till arbetsgivarorganisationen, representation och liknande kostnader som inte inrymmes under förut redovisade rubriker. Det kan nämnas, att under de senaste spelåren ingår jämväl lokalhyran för Blancheteatern under denna rubrik. Intäkter och kostnader per föreställning

I den följande sammanställningen (Tabell 32) lämnas uppgifter om medelintäkter, fördelade på recetter och övriga intäkter, samt om medelkostnader, uppdelade på personalkostnader och omkostnader, per föreställning under vart och ett av spelåren 1949/50—1959/60. Tabell 32 Medelintäkter och kostnader per föreställning Intäkter Spelar

Recetter

Ö vr in t - -

takter

Summa

Pers.kostn.

11987 1 997 7 230 5 233 1949/50 12 781 5 721 1 811 7 532 1950/51 15159 5 850 1 970 7 820 1951/52 18 064 6 488 1 885 8 373 1952/53 18140 2 191 8 024 5 833 1953/54 19170 1 863 9180 7 317 1954/55 21685 1955/56 6 965 2 017 8 982 23 598 1 948 8 931 1956/57 6 983 2 1 22 715 5 546 1 818 7 364 1957/58 2 25 957 2 043 8 836 '6 793 1958/59 2 2 25 934 1 940 9 428 7 488 1959/60 1 Recetter från Blancheteatern ej inräknade 2 Vissa personalkostnader för Blancheteatern ej inräknade s Omkostnader för Blancheteatern ej inräknade

K ostnader Omkostn. 1869 2 714 2 924 2 915 2 839 3 245 3 364 3110 3 2 931 s 3168 3 3 449

^n m m *

O 1111 11111

13 856 15 495 18 083 20 979 20 979 22 415 25 049 26 708 25 646 29125 29 383

För såväl intakter som kostnader gäller, att vissa är fasta, d. v. s. bundna för längre eller kortare tid och därför oberoende av antalet föreställningar, medan andra är rörliga, d. v. s. helt knutna till föreställningarna.

191 Vad först gäller recettintäkterna tillhör dessa den sistnämnda kategorien som är knutna till föreställningarna. Det iförhållandet att det ges ett större eller mindre antal föreställningar under ett spelar påverkar sålunda inte medelrecettens storlek per föreställning under spelåret. De variationer i medelrecetterna som enligt sammanställningen föreligger mellan de olika spelåren är, som tidigare belysts, främst orsakade av förskjutningar i relationerna mellan de mer och de mindre frekventerade föreställningarna, men också av den inverkan genomförda biljettprishöjningar haft på recettintäkterna i såväl positiv som negativ riktning. Den lägsta medelrecetten, 5 233 kr., har framräknats för spelåret 1949/50, varvid dock bör uppmärksammas, att de lägsta biljettpriserna under den redovisade perioden tillämpades under detta spelar. Men även spelåret 1957/58, då de nuvarande, betydligt högre biljettpriserna tillämpades, hade en mycket låg medelrecett per föreställning, nämligen 5 546 kr. En väsentlig orsak härtill torde vara, att ett osedvanligt litet antal föreställningar med publikdragande gästartister gavs under det ifrågavarande spelåret. De högsta medelrecetterna har framräknats för spelåren 1954/55 och 1959/60 med 7 317 kr. resp. 7 488 kr. Den främsta förklaringen till det höga beloppet under det förstnämnda av dessa båda spelar är det 20-tal föreställningar med operaoratoriet »Jeanne d'Arc på bålet» som gavs under spelåret, vilka var synnerligen välbesökta, och då dessutom betydligt höjda biljettpriser tillämpades. Medelrecettens storlek för det senaste spelåret har i hög grad påverkats av att ett ganska stort antal föreställningar gavs under medverkan av utländska teatertrupper. Av dessa kan särskilt nämnas Peking-operan, Jerome Robbins Ballet och London's Festival Baltet. Vidare förekom nio föreställningar med framstående gästsolister. Dessa föreställningar med utländska teatertrupper och gästartister hade mycket hög besöksfrekvens och gavs till förhöjda biljettpriser, vilket förde med sig mycket höga recetter. Av »övriga intäkter» är det endast en mycket liten del, som kan betecknas som rörliga. Dit hör vinsterna av försäljning av program och av visning av reklam på ljusridån. De stora posterna hyres- och ränteintäkter är däremot fasta och därför oberoende av antalet föreställningar. Detta slag av intäkter blir därför högre per föreställning ju mindre antal föreställningar som ges under spelåret. Detta förhållande är delvis orsak till de föreliggande variationerna i storleken av »övriga intäkter» per föreställning. Av personalkostnaderna är endast en mindre del eller ungefär 15 % rörliga och alltså direkt knutna till föreställningarna. Den större delen av dessa kostnader är däremot, i varje fall sett på kort sikt, oberoende av antalet föreställningar. Med hänsyn härtill och till personalkostnadernas storlek skulle ett ökat antal föreställningar per spelar inom ramen för tillgängliga personalresurser i ej obetydlig omfattning minska kostnaderna per föreställning och därmed medföra en motsvarande förbättring av KT:s ekonomi. Ett par exempel härpå kan utläsas ur redovisade sifferuppgifter i

192 tabellerna. För spelåret 1957/58 var personalkostnaderna 115 000 kr. högre än för spelåret dessförinnan, men utslaget per föreställning 833 kr. lägre. Orsaken härtill är, att antalet föreställningar var ett tiotal flera under 1957/58 än under 1956/57. Samma förhållande föreligger beträffande spelåren 1958/59 och 1959/60. Det sistnämnda spelårets personalkostnader var 547 000 kr. högre än det föregående spelåret, men då antalet föreställningar var ett 20-tal flera till antalet under det senaste spelåret sjönk personalkostnaden per föreställning med 23 kr. Det är givetvis självklart, att det inte går att möta ökningar i personalkostnaderna med ständiga utökningar av antalet föreställningar varje spelar. Det sagda torde dock visa den betydelse det har ur ekonomisk synpunkt att upprätthålla ett så stort antal föreställningar som möjligt inom ramen för de tillgängliga personalresurserna. Förutom vad ovan framhållits om möjligheterna att hålla de fasta personalkostnaderna per föreställning nere, torde vissa möjligheter finnas att nedbringa de rörliga personalkostnaderna, varmed här avses löner till scenarbetare m. fl. Vid nyinsceneringar bör eftersträvas att göra de nya uppsättningarna så lite arbetskrävande som möjligt. Framhållas må, att KT redan beaktar, att möjligheter i detta avseende finns till sänkning av personalkostnaderna. Som exempel härpå kan nämnas nyinsceneringen av Valkyrian på våren 1959. Lönerna per föreställning till scen-, belysningsoch attributarbetare utgjorde efter nyinsceneringen 549 kr. mot 761 kr. före densamma, vilket alltså innebär en besparing med 212 kr. per föreställning. Omkostnaderna är väsentligen av fast natur. Det torde endast vara reklamkostnaderna som till storleken direkt påverkas av antalet föreställningar. I likhet med vad ovan sagts i fråga om personalkostnaderna hålls omkostnaderna per föreställning nere vid ett högt antal föreställningar per

spelar. Blancheteatern^

Den följande redogörelsen avser att belysa det ekonomiska utfallet av den verksamhet vid Blancheteatern, som KT enligt vad förut nämnts bedrivit under de senaste tre spelåren. Följande sammanställning (Tabell 33) lämnar upplysning i angivet hänseende. Tabell 33

Intäkter Recetter Från Sv. Radio Netto för program

Spelar 1957/58 kr

1958/59 kr

1959/60 kr

102 521 — — 102 521

31 056 12 000 — 43 056

56 372 5 000 507 61879

193 1957/58 kr Kostnader Lokalhyra Annonsering Material Netto för program Orkester Tjänstgöringspengar ö v r . personalkostn övr. kostnader Underskott

Spelar 1958/59

1959/60

kr

kr

27110 14 317 19 864

21796 11799 11956 —« 50 690 30180 24 384

31 600 13 429 22 339 3 293 44 296 36115 41 598 11157 203 827

48 859 23 855 23 369 1458 159 274

150 879

74 I tabellen angivna intäkter och kostnader ingår i de belopp som förut under olika rubriker redovisats för KT. Recetterna har som synes varit synnerligen olika för de tre spelåren. Det största beloppet redovisas för spelåret 1957/58. Detta beror till en del på att ett större antal föreställningar gavs under det första spelåret än under de båda övriga, nämligen 78 mot 58 iresp. 59. Skillnaderna beror emellertid också på att medelrecetten per föreställning för de skilda spelåren var synnerligen olika. Denna uppgick sålunda till 1 314 kr. under spelåret 1957/58 och till 955 kr. under spelåret 1959/60 men endast till 535 kr. under det mellanliggande spelåret. Vad gäller kostnadssidan kan framhållas, att personalkostnaderna, här innefattade under rubrikerna orkester, tjänstgöringspengar och övriga personalkostnader, inte inrymmer ordinarie löner till den vid KT fast anställda personal som medverkat vid föreställningarna på Blancheteatern. Vidare har endast medräknats tjänstgöringspengar till personal, som inte betingat sig detta slag av ersättning för ett visst minimiantal uppträdanden under spelåret eller som överskridit ifrågavarande minimiantal. Det bör även framhållas, att de angivna kostnadsbeloppen ej heller innefattar några kostnader för administration o. d. Med utgångspunkt från nämnda tillvägagångssätt vid kostnadsberäkningarna har verksamheten vid Blancheteatern lämnat underskott varje spelar med mellan 89 000 och 116 000 kr. Drottningholmsteatern

Den redogörelse för det ekonomiska utfallet av verksamheten vid Drottningholms slottsteater som lämnas i följande sammanställning (Tabell 34) avser de tre senaste spelåren nämligen 1957/58—1959/60. Under dessa spelår har KT givit sju, åtta resp. nio föreställningar på denna teater.

13—610346

194 Tabell 34

Intäkter Recetter Kostnader Material Personal Övrigt Sv. Radios utgifter Underskott

7 förest. i juni 1958 kr

3 förest. i sept. 1958 kr

5 förest. i juni 1959 kr

9 förest. maj—juni 1960 kr

2 774 37 199 1535 33 596 75104

982 18 371 162 4 655 24170 5 948

2 434 25 062 2106 27 312 56 914 22 834

7 559 64 222 4353 32 511 108 645 58 434

39 068

Medelrecetterna per föreställning har, som kan framräknas ur sammanställningen, för de angivna spelperioderna varierat mellan 5 148 och 6 816 kr. Dessa recettbelopp ä r av ungefär samma storlek som de vid föreställningarna i Operahuset erhållna medelrecetterna under de senaste spelåren och överstiger väsentligt medelrecetterna vid Blancheteatern. Det må i sammanhanget nämnas, att högre biljettpriser uttas på slottsteatern ä n på KT och Blancheteatern. Kostnaderna är framräknade på i huvudsak samma sätt som för Blancheteatern, dock ingår samtliga tjänstgöringspengar, oavsett garantier, i de angivna personalkostnaderna. De utgifter Sveriges radio haft i samband med verksamheten på Drottningholmsteatern har väsentligen bestått i musikerlöner. De redovisade underskotten för de tre första perioderna, varierande mellan 5 948 och 39 068 kr, har fördelats lika mellan KT och Sveriges radio. Underskottet år 1960, 58 434 kr., fördelades så att Sveriges radio svarade för 23 297 kr. och KT för återstoden eller 35 137 kr.

Dramatiska

teatern

Den i ett föregående avsnitt diskuterade sammanslagningen av KT och DT har förutsatts komma att påverka teatrarnas verksamhet, främst i administrativt och i viss mån också i tekniskt hänseende. Med anledning härav finns skäl att redovisa vissa uppgifter om lönekostnaderna under några år för personalen vid DT:s administrativa och tekniska avdelningar. Den följande sammanställningen (Tabell 35) visar ifrågavarande kostnader för såväl fast anställd som extra personal för vartannat spelar under tiden 1948/ 49—1958/59 samt dessutom för spelåret 1959/60.

195 Tabell 35 Spelar 1948/49 1950/51 1952/53 1954/55 1956/57 1958/59 1959/60

Administrativa avdelningen 1000-tal kr 74 88 115 107 123 139 166

TTplcni slc3

f

avdelningarna extra pers. 1000-tal kr 437 140 471 148 586 175 669 208 805 200 812 168 807 272

Personalstyrkan vid den administrativa avdelningen har i stort sett varit oförändrad under de här redovisade spelåren, nämligen ett tiotal anställda. Vad gäller de tekniska avdelningarna, varmed här avses dekorationsoch scenmaterialavdelning, dekorationsateljé, belysningsavdelning, skrädderi- och syateljé, attributavdelning, tapetserareavdelning, perukmakeri samt snickeriverkstad, har antalet fast anställd personal under de i tabellen angivna spelåren växlat mellan 50 å 60 personer. Lönesumman för denna personal har som synes stigit från 437 000 kr. till 807 000 kr., alltså med 85 %. På de tekniska avdelningarna används också extra personal i varierande omfattning. Lönekostnaderna härför har varierat mellan 140 000 och 272 000 kr. årligen. Slutligen bör i sammanhanget framhållas, att teaterns Stora scen varit stängd på grund av ombyggnad under hela spelåret 1958/59 och under större delen av spelåret 1959/60, varför redovisade löner för dessa spelår inte ger en rättvisande bild av lönekostnaderna under mera normala förhållanden. Utredningen Teaterverksamhet, som omfattar opera- och balettföreställningar, är synnerligen kostnadskrävande med hänsyn till den stora personella numerär som erfordras och är i likhet med ett flertal andra kulturyttringar beroende av ekonomiskt stöd från det allmännas sida. Under senare hälften av 1950talct uppgick kostnaderna för KT:s verksamhet årligen till ungefär åtta miljoner kr. och under spelåret 1959/60 till nära nio miljoner. Intäkterna av verksamheten vid KT har under de mer än 60 år den bedrivits i sin nuvarande organisationsform inte något år räckt till för att täcka de med verksamheten förenade kostnaderna. Underskotten har täckts genom att bidrag av allmänna medel av olika slag lämnats, främst från lotterimedelsfonden. Under 1930- och 1940-talen var det i medeltal något mindre än hälften av de årliga kostnaderna som behövde täckas på detta sätt. Under det senaste decenniet däremot, har kostnaderna stigit betydligt snabbare än intäkterna, vilket haft till följd, att en successivt ökande del av KT:s kostnader måst täckas med bidrag. De senaste åren har denna del sålunda uppgått till 2/3 av kostnaderna. Ett studium av de uppgifter som i det föregående lämnats om det eko-

196 nomiska utfallet för något eller några av de senaste spelåren vid nio teatrar som bedriver opera- och balettverksamhet i västeuropeiska länder visar, att det även vid dessa föreligger betydande underskott som täcks genom bidrag från stat eller kommun. Siffrorna visar, att hos flertalet av teatrarna mellan 60 och 70 % av kostnaderna täckts med sådana bidrag. I detta avseende skiljer sig sålunda KT inte från andra västeuropeiska teatrar med likartad verksamhet. Det bör dock framhållas, att siffrorna för de olika teatrarna i flera avseenden ej är helt jämförbara, men de ger dock i stora drag en bild av rådande ekonomiska betingelser för opera- och balettverksamhet. Den gjorda redovisningen av recettintäkternas utveckling vid KT under det senaste decenniet ger vid handen, att dessa intäkter, trots ganska betydande biljettprishöjningar, inte visat någon nämnvärd ökning. Sålunda var recettintäkterna i medeltal per spelar 1,88 miljon kr. under femårsperioden 1950/55 och 2,01 miljoner kr. under den senaste femårsperioden d. v. s. ökningen har inskränkt sig till endast 7 %. Om mot detta ställs, att biljettpriserna under den senare perioden var 34 % högre än under den förra, framstår klart den inverkan som den i det föregående redovisade starka nedgången i publikfrekvensen under några av de senare spelåren haft på recettintäkterna. I betraktande av den fortgående försämringen av det ekonomiska utfallet av verksamheten som nyss belysts och som ytterligare kommer att behandlas i det följande uppställer sig givetvis frågan, huruvida recettintäkterna skulle kunna ökas genom ytterligare höjning av KT:s biljettpriser. För att få underlag för en sådan bedömning har biljettprisutvecklingen sedan mitten av 1930-talet jämförts med utvecklingen av de allmänna levnadskostnaderna under samma tid. Det framgår härav, att de nuvarande biljettpriserna för utsåld salong u t a n förköpsavgifter ger en recett, som är 163 % större än motsvarande recett år 1935. Statistiska uppgifter om levnadskostnadernas utveckling visar, att dessa i början av år 1961 var 168 % högre än år 1935. Enligt den sålunda gjorda jämförelsen ligger den nuvarande biljettprisnivån något under den allmänna levnadskostnadsnivån. Av betydelse är också att söka klarlägga verkningarna av biljettprishöjningar på publikfrekvens och på publikens platsval pä teatern. Vid de analyser som under utredningsarbetet gjorts angående de två senast verkställda prishöjningarna har framkommit, att publikfrekvensen efter den prishöjning med 8 % som gjordes 1955 minskade något och efter prishöjningen med 24 % påföljande år mycket starkt. Det kan vad gäller förskjutningar mot prisbilligare platser konstateras, att ytterst obetydliga sådana skedde efter den förstnämnda, mindre prishöjningen medan dessa var ganska betydande efter den större prishöjningen och medförde, att den reella prishöjningen för i publikantal jämförbara föreställningar begränsades till mellan 15 och 19 % i stället för beräknade 24 %. Med hänsyn till att biljettprisnivån enligt vad ovan redovisats ligger ganska nära den allmänna levnadskostnadsnivån, torde det för närvarande

197 ej vara möjligt att genom ytterligare prishöjning nämnvärt öka recettintäkterna. Däremot bör för framtiden eftersträvas att få till stånd en successiv anpassning av biljettpriserna till den allmänna prisnivån vid en fortskridande höjning av denna. Därvid bör den utvägen väljas att vidta smärre ofta återkommande prishöjningar. I sammanhanget kan — under hänvisning till vad härom tidigare sagts i det avsnitt som behandlar publikfrekvensen — dckså ifrågasättas, huruvida ej prisrelationerna mellan de olika platsgrupperna bör bli föremål för överväganden vid en kommande prishöjning. Skall recettintäkterna kunna ökas, synes man alltså i nuvarande läge vara hänvisad att söka andra utvägar än höjningar av biljettpriserna. Mycket står i detta hänseende att vinna på åtgärder ägnade att förbättra publiktillströmningen. Denna fråga behandlas utförligt i ett senare avsnitt av betänkandet och därför skall här endast anges några synpunkter på publikfrekvensens betydelse för recettintäkterna. Av den föregående redogörelsen för de månatliga variationerna i publikfrekvensen framgår, att maj haft den lägsta publikfrekvensen under de senaste spelåren, samt att så ej varit fallet under tidigare spelar, då KT gav operetter för att eliminera det inkomstbortfall som föranleddes av den minskade publiktillslutningen vid föreställningar med opera- och balettverk under våren. Vad sålunda framkommit talar myckel starkt för att det ur ekonomisk synpunkt måste anses lämpligt att återgå till den tidigare tillämpade ordningen att spela en publikdragande operett under maj. Ävenså har av den förut lämnade redogörelsen för repertoarens roll för publikfrekvensen givit vid handen, att förstagångsuppföranden och framföranden av moderna verk i allmänhet haft ringa framgång hos publiken och därmed också ogynnsamt påverkat KT:s recettintäkter. Sett ur rent ekonomiska synpunkter borde sådana framföranden därför ske i mycket begränsad omfattning. Ur kulturell synpunkt kan givetvis befogade erinringar göras mot en så utformad repertoarpolitik, i det att många konstnärligt värdefulla verk då inte skulle kunna ifrågakomma för uppförande. Det gäller alltså att söka få till stånd en ordning, varigenom båda de angivna synpunkterna kan vinna tillbörligt beaktande. Väsentligt bättre möjligheter härvidlag än de som f. n. står till buds skulle erhållas, därest KT fick tillgång till en lämplig annexscen. En dylik scen skulle då kunna tas i anspråk för framförande av konstnärligt värdefulla verk, beträffande vilka det på förhand kan förutses att föreställningar därav, även med vidtagande av publikstimulerande åtgärder, kan påräkna en mera begränsad anslutning från publikens sida. Det förutsätts därvid, att den del av verksamheten som är förlagd till Stora scenen främst skulle inriktas på framförande av verk ur standardrepertoaren och att denna kan fortgå i vanlig utsträckning vid sidan av den som drivs på annexscenen väsentligen inom ramen för de nuvarande personalresurserna. Även de båda abonnemang som nu finns vid KT har ur publik- och intäktssynpunkt behandlats i det föregående. Vad gäller måndagsabonnemang-

198 et om 15 föreställningar framgår av redovisningen, att publikfrekvensen vid dessa föreställningar är väsentligt högre än publikmedeltalet vid övriga föreställningar. Jämväl vid fredagsabonnemanget om tio föreställningar är, sedan publiken utöver abonnenterna tillagts, publikantalet väsentligt större än medelantalet besökare vid övriga föreställningar. Vad sålunda framkommit talar för, att ur ekonomisk synpunkt betydande fördelar står att vinna på att utöka abonnemangssystemet, även om prisnedsättningen för abonnemangen skulle göras större än den genomsnittliga nedsättning om 22 % som nu tillämpas. De undersökningar som under utredningsarbetet gjorts i fråga om fribiljetter, som är av två slag antingen helt fria eller mot en avgift av fyra kr. för plats på parkett eller första raden, visar, att antalet besökare med fribiljetter under de fyra spelar undersökningarna härom avsett uppgått till mellan 20 000 och 30 000. Detta innebär att 10 å 15 % av publiken vid KT under dessa spelar haft fribiljetter. Ett betydande antal därav — närmare hälften — var helt fria biljetter. Enligt uppgift finns inga skriftligt utformade bestämmelser angående tillhandahållande av fribiljetter. Regelmässigt gäller dock, att sådana ej får utlämnas, om möjligheter finns att sälja biljetterna till fullt pris. Att utdela fribiljetter i den omfattning som sålunda skett kan knappast vara befogat utan bör en annan, väsentligt mer restriktiv ordning tillämpas i nu förevarande avseende, främst innebärande en betydande inskränkning vad gäller tillhandahållande av helt fria biljetter. Vidare framstår det såsom nödvändigt, att KT:s styrelse utfärdar skriftliga instruktioner med entydiga regler för utlämnande av de båda slagen av fribiljetter. I samband därmed bör också övervägas, huruvida ej viss höjning av lösenavgiften kan vara befogad. Vid utfärdande av föreskrifter synes följande riktlinjer böra vara vägledande. Helt fria biljetter torde böra tillhandahållas endast till pressens musikkritiker, musikelever och elever i balettskolan samt till KT:s personal, då särskilda skäl anses föreligga. Däremot synes inte rimligt, att som nu sker tilldela all personal vid KT och även anhöriga till vissa kategorier anställda helt fria biljetter. Det kan däremot i dessa fall anses befogat att i begränsad omfattning tillhandahålla biljetter mot lösenavgift. Även i fråga om detta slag av fribiljetter synes i övrigt stor restriktivitet böra iakttagas. Med den omfattning tilldelning av sådana biljetter nu sker kan det befaras, att detta i viss utsträckning undandrar KT möjligheten att sälja biljetter till fullt pris. Den föregående framställningen visar vilket gynnsamt inflytande gästspel av framstående artister och av utländska teatertrupper har för publikfrekvensen. Detta i förening med att vid sådana föreställningar vanligen kan uttas biljettpriser som avsevärt överstiger de ordinarie priserna medför, att KT genom sådana gästspel tillförs betydande recettintäkter per föreställning. Det förekommer sålunda, att dessa föreställningar ger recetter på 18 000 å 20 000 kr. Ur ekonomisk synpunkt är det därför önskvärt, att KT vid planering av sin verksamhet försöker få in ett visst minimiantal gästspel under varje spelar.

199 Det nu tillämpade systemet med förköpsavgifter innebär enligt den förut lämnade redogörelsen, att enkel förköpsavgift tillämpas vid försäljning av biljetter dagen före och den dubbla två eller flera dagar före föreställningsdagen. Räknat på samtliga biljetter utgör den enkla förköpsavgiften 6 % tillägg till de ordinarie priserna och den dubbla 12 %. Under spelåren 1957/58 och 1958/59 utgjorde förköpsavgifterna 3 å 4 % av de redovisade recettintäkterna. Nämnas må, att KT höjt förköpsavgifterna med 50 % fr. o. m. spelåret 1960/61. Avgifterna har ej tillkommit för att täcka särskilda kostnader för förköpsförsäljningen, enär denna sker vid de vanliga försäljningsställena under ordinarie försäljningstid och sålunda ej åsamkar KT några särskilda kostnader. De syftar i stället till att på ett automatiskt sätt differentiera biljettpriserna så att högre medelpriser för de olika platserna erhålls vid de av publiken mest eftertraktade föreställningarna. Det angivna systemet med förköpsavgifter, vars verkningar ur publiksynpunkt kommer att belysas i ett följande avsnitt av betänkandet, medför visst administrativt merarbete ur redovisnings- och kontrollsynpunkt. En annan utväg att öka recettintäkterna är att ge ett större antal föreställningar per spelar och därigenom få ett ökat publikantal. En sådan åtgärd är emellertid ur ekonomisk synpunkt fördelaktig endast i den mån den kan utföras inom ramen för de s. k. fasta kostnaderna. Till denna fråga återkommes i det följande. I det föregående har även belysts storleken av de andra intäkter KT har utöver recettintäkterna. Såsom intäkter sammanhängande med teaterverksamheten nämns vinsterna av programförsäljning och av reklamvisning, ersättning från Sveriges radio samt inkomster av turnéverksamhet. Vinsten av programförsäljningen har i stort sett successivt ökat under den redovisade elvaårsperioden och var dubbelt så stor under spelåret 1959/60 som under 1949/50. Ur ekonomisk synpunkt får denna utveckling anses vara tillfredsställande. Reklam visningen på teaterns ljusridå har i stort sett lämnat oförändrad vinst under de här studerade elva spelåren. Från och med spelåret 1960/61 förekommer emellertid inte längre någon ljusreklam vid KT. Orsaken härtill är att den plats varifrån ljusreklamen utfördes tagits i anspråk för den nya ljusanläggningen. KT har inte för närvarande några planer på att återuppta förevarande reklamverksamhet, bl. a. därför att den skulle komma att ta i anspråk platser i salongen och därmed inkräkta på publikutrymmet. Det k a n emellertid ifrågasättas om inte KT bör överväga att åter utföra reklamvisning. Tillskottet härav är visserligen för ekonomien ganska obetydligt — 11 000 kr. under spelåret 1959/60 — men möjligheterna att öka detta belopp torde böra prövas. Vidare kan reklam visningen ha indirekt ekonomisk betydelse genom att den möjliggör reklam för KT:s egen verksamhet genom visning av scenbilder till kommande program. Ersättningar från Sveriges radio för utsändning av föreställningar genom radio och på senare år också genom TV har varierat högst betydligt under den redovisade perioden eller lägst 6 000 kr. under spelåret 1957/58 och högst 98 000 kr. under spelåret 1953/54. Ur ekonomiska synpunkter

200 framstår det som angeläget, att KT verkar för att ett så stort antal föreställningar som möjligt utsänds genom dessa båda media. I annat sammanhang i detta betänkande framhålls betydelsen av ett nära samarbete med Sveriges radio för möjligheterna att genom sådana utsändningar skapa intresse för KT:s föreställningar. Förevarande samarbete kan sålunda även indirekt ha positiva verkningar på KT:s ekonomi. Vad gäller de redovisade intäkterna av turnéverksamhet består dessa väsentligen i ersättningar från RT för den del av de fasta lönerna för personal från KT som utgått under den tid de medverkat i RT:s turné verksamhet. Dessa intäkter är därför närmast av automatisk natur. Två ganska stora intäktsposter för KT har inte något direkt samband med teaterverksamheten. De utgörs dels av inkomster från uthyrning av lokaler i Operahuset och dels av ränteinkomster. Under de senaste fem spelåren uppgick intäkterna härav till i genomsnitt 432 000 kr. per spelar, d. v. s. ungefär 17 % av KT:s sammanlagda intäkter. Storleken av dessa båda poster är f. n. väsentligen avhängig av statlig hyresreglering och ränteläge och kan inte nämnvärt påverkas genom åtgärder från KT:s sida. Vad härefter angår kostnadsutvecklingen ger den i det föregående lämnade redovisningen av KT:s ekonomi vid handen, att teaterns kostnader under den senaste femårsperioden var närmare 3 1/2 gånger större per spelar än under 1930-talet. Kostnaderna, inberäknat avgifterna till statens pensionsanstalt och beräknad medelkostnad för utvändigt underhåll av operabyggnaden, var i genomsnitt 8,0 miljoner kr. per spelar under perioden 1955/60 och uppgick till ej mindre än 8,9 miljoner kr. under det senaste av dessa fem spelar. Den väsentliga delen av kostnaderna utgörs av löner. Dessas andel av de totala kostnaderna har under det senaste decenniet varierat mellan 82 och 89 %. Personalkostnaderna har stigit från 3,66 till 7,91 miljoner kr. under de studerade elva spelåren, d. v. s. med 116 %. Den klart större delen utgörs av löner och pensionsavgifter för den fast anställda personalen. Beloppen härför steg under perioden från 2,88 till 6,26 miljoner kr., alltså med 117 %. ökningen har orsakats såväl av att vissa löneökningar skett under perioden som av att antalet fast anställda ökats. Om så stor del av det senaste spelårets lönesumma borträknas som kan anses motsvara personalökningen, uppgår den faktiska löneökningen till 85 å 90 %. I de fall jämförelser kan göras avviker inte löneutvecklingen vid KT från den som eljest gällt för närmast motsvarande löntagargrupper i samhället. Utöver den fasta lönen utgår till solister samt balett- och körpersonal även tjänstgörings pengar. Dessa uppgick enligt den i det föregående gjorda redovisningen till något över 500 000 kr. under det senaste spelåret. Härav utbetalades ungefär 2/3 till sångsolisterna och resten med ungefär lika fördelning till de båda övriga grupperna. Det framgår härav, att denna form av ersättning har störst betydelse för solisterna. Ungefär 1/3 av den sammanlagda ersättningen till denna personalgrupp utgick under det senaste spelåret i form av tjänstgöringspengar, medan dessa för de båda öv-

201 riga grupperna utgör 10 å 12 % av den sammanlagda ersättningen. För sångsolisterna är storleken av tjänstgöringspengarna mycket varierande. De utgör lägst 50 kr. per framträdande men ökas efterhand som solistens skicklighet och popularitet ökas. Vanligen förekommande belopp är 75, 100 och 150 kr., men också högre belopp förekommer. Under varje spelar finns sålunda ett för varje sångsolist fastställt belopp för framträdandena på scenen. Lönesättningen vid KT är beroende av förhandlingar mellan parterna. Med hänsyn härtill har utredningsmannen inte ansett sig böra ingå på någon prövning av avlöningsförmånernas storlek för den vid KT anställda personalen vare sig individuellt eller för de olika personalgrupperna. Några spörsmål av mera principiell art rörande den del av avlöningsförmånerna som tjänstgöringspengarna utgör bör emellertid i detta sammanhang beröras. I och för sig framstår det som välgrundat vid en verksamhet av förevarande slag, som i så hög grad är beroende av högklassiga insatser från de medverkandes sida, att storleken av de ekonomiska förmånerna görs avhängiga av sådana faktorer som skicklighet och popularitet. En följdriktig tillämpning av en sådan princip synes emellertid böra föranleda till att de angivna faktorerna får inverka både i höjande och sänkande riktning. Den nu vid KT tillämpade ordningen att inte minska storleken av tjänstgöringspengarna i det fall, att de förutsättningar som varit bestämmande för beloppets storlek inte längre föreligger, t. ex. artistens förmåga har väsentligen nedgått, leder till att ett utnyttjande av artisten i mindre krävande roller än tidigare föranleder onödigt höga kostnader. Med en omläggning av systemet till vad som enligt det nyss sagda framstår såsom följdriktigt skulle angivna missförhållande kunna undvikas. Det ligger i öppen dag, att härigenom fördelar skulle kunna vinnas både för operaledningen vid arbetets planläggning och för artisten, som kunde beredas möjligheter att framträda i betydligt större utsträckning än som eljest framstår såsom ekonomiskt försvarbart. Det kan förutsättas, att vissa artister på så sätt skulle komma i åtnjutande av betydligt högre inkomster än som eljest kan påräknas. I viss mån skulle motsvarande fördelar kunna vinnas om tjänstgöringspengarna för varje artist bestämdes till två belopp — ett högre för framträdanden i mera krävande roller och ett lägre för andra framträdanden. Ett dylikt system har tidigare tillämpats men övergivits enligt uppgift på grund av svårigheter att nå enighet om den gränsdragning som systemet förutsätter. Enligt utredningsmannens mening bör det dock med hänsyn till de fördelar som enligt vad förut angivits är att vinna med en sådan differentiering vara angeläget, att frågan ånyo tas upp till överläggning mellan parterna. Som förut nämnts ökade den fast anställda personalen i antal under perioden, ökningen — för vilken en utförlig redogörelse lämnats i ett tidigare avsnitt av detta betänkande — har sammanlagt utgjort 71 personer eller från 347 vid slutet av spelåret 1949/50 till 418 vid slutet av spelåret 1959/

202 60. Den grupp som under perioden ökade mest har varit balettkåren med 28 personer. Därnäst kommer tjänstemännen med en ökning på 18. Denna grupp består dels av de rent administrativa tjänstemännen och dels av chefspersonalen vid såväl den scenisk-musikaliska som den tekniska avdelningen. Vidare ökade numerären vid orkestern med elva, kören med nio och den tekniska personalen med åtta, under det att gruppen solister minskade med tre. Förevarande ökning av den fast anställda personalen har svarat för en betydande del av den redovisade lönekostnadsökningen. Även om hänsyn tas till att viss del av den nytillkomna personalen ersatt viss extra personal, vilket torde varit fallet vad gäller den tekniska personalen och i någon mån i fråga om orkesterpersonalen, kan ungefär 1/4 av lönekostnadsökningen för den fast anställda personalen, eller minst 0,8 miljoner kr., beräknas ha orsakats av personalökningen. Kostnaderna för extra personal steg som framgår av den gjorda redovisningen mycket starkt under den första delen av den period som undersökts för att därefter successivt minska; väsentligen beroende på kostnadsutvecklingen för extra scenarbetare. Vidare framgår att kostnaderna för extra orkesterpersonal under de tre spelåren 1957/58—1959/60 var väsentligen högre än tidigare, vilket sammanhänger med den verksamhet KT då hade på Blancheteatern. De uppgifter som lämnas angående KT:s kostnader för gästande solister och teatertrupper m. fl. visar bl. a., att gaget till flera av gästsolisterna utgått med dels ett fast belopp och dels med en procentuell andel av den del av recetten som översteg ett från fall till fall bestämt belopp. Den sålunda tilllämpade ordningen, enligt vilken ju gagets storlek görs beroende av vederbörande solists förmåga att dra publik till föreställningen, får anses vara ur ekonomiska synpunkter riktig och bör i största möjliga utsträckning tilllämpas. Vad ovan i olika avseenden sagts om personalkostnaderna och om deras dominerande betydelse för KT:s ekonomi torde understryka det angelägna i att personalfrågorna ständigt ägnas stor uppmärksamhet från teaterns ledning. Det är sålunda av vikt att inte större personal engageras än att denna i tillbörlig omfattning kan utnyttjas för teaterns verksamhet. Särskilt angeläget är detta då fråga är om utökningar som kan beräknas bli bestående och därigenom för lång tid medföra betydande påfrestningar på ekonomien. Vidare bör vid all arbetsplanering, häri inbegripet nyinsceneringar, möjligheter till arbetsbesparingar vidtagas, i första hand genom att söka utnyttja tekniska anordningar, varav här särskilt kan nämnas den nya belysningsanläggningen som torde möjliggöra långtgående förenklingar av uppsättningarna på scenen. I sammanhanget synes också böra påpekas, att spelplaner fastställda för längre tid än vad nu vanligen är fallet kan ha väsentlig betydelse för verkstädernas arbetsplanering och utnyttjande. Vad här sagts om att ständigt uppmärksamma möjligheter till begränsningar av personalkostnaderna gäller självfallet också i fråga om teaterns omkostnader och

203 då i första hand den ganska betydande utgiftsposten för material av olika slag. I det föregående har också redovisats medelintäkter och -kostnader per föreställning. I samband därmed har framhållits, att endast en mindre del av personalkostnaderna — eller ungefär 15 % — är rörliga och sålunda direkt bundna till föreställningarna. Den klart större delen av dessa kostnader är alltså fasta och oberoende av antalet föreställningar. Ett ökat antal föreställningar per år sänker därför personalkostnaderna per föreställning. Det har förut framhållits, att en sådan ökning skulle vara ett av medlen att öka de årliga recettintäkterna. Frågan är då om ett ökat antal föreställningar är möjligt inom ramen för nuvarande personalresurser. Härvidlag må erinras om vad i annat sammanhang anförts därom, att gjorda undersökningar rörande den konstnärliga personalens utnyttjande givit vid handen, att balettartisterna i större utsträckning än som skett under de senaste spelåren skulle kunnat h a medverkat i föreställningar. Här finns alltså en outnyttjad kapacitet som bör användas för en utökning av det årliga antalet föreställningar genom ett ökat antal balettframträdanden. Ävenså torde möjligheter finnas att i ökad omfattning ta vissa solister i anspråk. I viss utsträckning synes en ökning av antalet föreställningar kunna ske genom en ökad verksamhet i Operahuset — exempelvis genom att matiné- och skolföreställningar utökas — samt genom att KT:s verksamhet på Drottningholmsteatern och dess turnéverksamhet för RT:s räkning och i utlandet utvidgas. Möjligheterna att i någon mera betydande utsträckning öka antalet föreställningar synes emellertid vara avhängiga av att KT bereds tillgång till en annexscen. Den lämnade redovisningen för det ekonomiska utfallet av KT:s verksamhet vid Blancheteatern ger vid handen, att denna under de tre spelar som den bedrivits visat ganska betydande underskott. Medelrecetten per föreställning under de olika spelåren har varierat mellan 535 och 1 314 kr., vilket inte ens för det bästa spelåret, 1957/58, kan anses vara tillfredsställande. Ur ekonomisk synpunkt måste verksamheten vid Blancheteatern betraktas som ett misslyckande. Annorlunda är förhållandet när det gäller verksamheten vid Drottningholms slottsteater. Det fåtal föreställningar som KT anordnar där varje spelar har i synnerhet under senare år varit mycket välbesökta och som följd härav haft tillfredsställande recetter. Medelrecetterna per föreställning under vissa redovisade spelperioder åren 1958/60 har varierat mellan 5 148 och 6 816 kr., alltså av ungefär samma storlek som vid föreställningarna i Operahuset. Även för denna verksamhet redovisas emellertid underskott, varav dock viss del ersatts av Sveriges radio. På annat ställe i betänkandet föreslås och motiveras en sammanslagning av KT och DT. En sådan åtgärd torde medföra vissa ekonomiska fördelar. Båda teaterföretagen har en i princip lika organisation och de administrativa och tekniska arbetsuppgifterna är av samma slag. Såsom exempel på ekonomiska fördelar, som torde stå att vinna på den administrativa sidan,

204 kan här särskilt nämnas centralisering av recettkontrollen för de olika försäljningsställena och förenkling av löneutbetalningen, som nu sker på flera olika sätt, men det kan förutsättas, att liknande rationaliseringar torde vara möjliga också i fråga om andra detaljer inom administrationen. Vad gäller den tekniska personalen synes en sammanslagning främst få betydelse på så sätt, att personal kan flyttas mellan teatrarnas verkstäder efter växlingar i arbetsbelastningen vid teatrarna. Härigenom kan personalen bättre utnyttjas och dyrbar övertid motverkas. I detta sammanhang kan nämnas, att såsom av den i det föregående lämnade redovisningen framgår lönekostnaderna för den fast anställda administrativa personalen vid DT stigit från 74 000 kr. under spelåret 1948/49 till 166 000 kr. under spelåret 1959/60. För den tekniska personalens del har löneutgifterna under motsvarande tid stigit från 437 000 till 807 000 kr. och kostnaden för extra personal från 140 000 till 272 000 kr. Den fast anställda tekniska personalen vid KT och DT utgjorde under spelåret 1959/60 inalles ungefär 150 personer. Lönekostnaden för denna personal uppgick till 1,63 miljon kr., vartill kom en sammanlagd löneutgift av 0,65 miljon kr. för extra personal på de båda teatrarnas tekniska avdelningar. Avslutningsvis må framhållas det angelägna i att åtgärder vidtas som på olika sätt tjänar till att bryta de senare årens synnerligen ogynnsamma ekonomiska utveckling vid KT. Detta synes främst böra ske genom att på olika sätt få upp publikfrekvensen och därmed öka intäkterna. Även utgiftssidan bör ägnas stor uppmärksamhet i synnerhet i fråga om lönerna. Som ett led häri bör ytterligare utökning av KT:s personal ske endast om detta bedöms som oundgängligen nödvändigt för teaterverksamhetens bedrivande.

Allmänt om publikstimulerande åtgärder Vid fullgörande av den i utredningsdirektiven angivna uppgiften att framlägga förslag till åtgärder i syfte att stimulera intresset för den verksamhet som KT bedriver och att öka publiktillströmningen till teatern är det givetvis värdefullt att till stöd för bedömningen ha tillgång till material, som belyser allmänhetens inställning till musik i olika former och — vilket i nu förevarande sammanhang är av särskilt intresse — till den lyriskt-dramatiska konst, som utövas av KT. Av betydelse i detta sammanhang är även att i görligaste mån söka kartlägga, av vilka anledningar allmänheten inte besöker de föreställningar som ges av KT eller inte oftare än som nu sker bevistar sådana föreställningar. Utredningen har därför såväl vid PU 1 som genom IU2 införskaffat uppgifter i dessa hänseenden. 1 2

S. 18 f. S. 19 ff.

205 Intresset för olika

musikformer

Musikintresset i allmänhet

Vad först gäller musikintresset i allmänhet ger vad vid IU förekommit inte belägg för antagande, att det föreligger några nämnvärda skillnader i musikintresse mellan socialgrupper eller åldersklasser eller mellan män och kvinnor. Däremot finns det av IU att döma tydliga skillnader i intresset för olika musikformer. Intresset för operamusik och annan seriös musik är enligt vad IU visar betydligt mer utpräglat i socialgrupp I än i socialgrupp III. Socialgrupp II intar en mellanställning, men den liknar kanske socialgrupp I något mer än socialgrupp III. Likaledes är intresset för seriös musik större hos de äldre än hos de yngsta och större hos kvinnor än hos män. Av IU framgår vidare, att i socialgrupp I intresset för operamusik är större än intresset för operett, som dock kommer närmast i denna grupps preferenser. På tredje plats kommer symfonier och balett. I socialgrupperna II och III är operettintresset långt viktigare än intresset för andra musikformer. I socialgrupp II kommer opera och balett närmast efter operett om ock på betydande avstånd, medan i socialgrupp III schlagermusik kommer som nummer två i ordningen, följd av balett. I detta sammanhang bör anmärkas, att balett i IU inte kan anses vara liktydigt med de balettverk som ges på KT. Det måste nämligen förutsättas, att intervjupersonerna i begreppet balett inbegripit även andra slag av balettverk, såsom spanska och indiska baletter, i något fall möjligen också revybaletter. Att det senare inte alltför ofta varit fallet framgår dock kanske av relationen mellan män och kvinnor. Det är framför allt kvinnliga intervjupersoner, som sätter baletten högt i sin preferensordning. Vad vid IU förekommit belyser vidare, hur inställningen till olika former av musik växlar inom olika åldersgrupper. Bland de yngsta, d. v. s. åldersgruppen 15—18 år, sätter man jazzmusik och schlagermusik främst bland sina musikintressen. Därnäst följer operett och balett, medan operaverk kommer ganska långt ned. Även bland de något mognare ungdomarna tillhörande åldersgruppen 19—24 år kommer operaverk relativt långt ned; operett anges emellertid av dessa som den musikform man är mest intresserad av. Därnäst följer jazzmusik och balett och på fjärde plats operaverk. Bland de äldre är operettintresset ännu mer utpräglat det största musikintresset. Opera- och balettverk tävlar om andra platsen med en viss övervikt för de förra. En annan fråga som belyses av IU är, hur musikintresset förhåller sig till andra fritidsintressen. Ungefär 15 % av intervjupersonerna anser musikintresset vara det största intresset och 45 % säger, att det är ett av deras största intressen, medan återstående 40 % sätter andra intressen före. Ehuru uppgifterna i nu förevarande sammanhang inte bearbetats för att få uppdelning på socialgrupper eller åldersklasser, är det dock med ledning av andra uppgifter rimligt anta, att inom socialgrupp I finns relativt flera personer än inom socialgrupp III med musik som största eller ett av de

206 största intressena. Vidare gäller antagligen för de yngsta åldersklasserna, att musik mera sällan än för de äldre är största intresset. Musikintressets uppkomst

Såväl PU som IU har vidare upplagts så, att de vid undersökningarna införskaffade uppgifterna är ägnade att kunna tjäna som grundval för en bedömning av frågan, hur musikintresse och intresse för opera- och balettkonst uppkommer. I det vid PU använda formuläret intogs sålunda några frågor, vid vilka möjlighet gavs att ange, om intresset för opera- och balettkonst väckts genom påverkan av föräldrar eller i skolan eller på grund av allmänt musikaliskt intresse eller på annat sätt. Av de uppgiftslämnare som lämnat svar på frågan har det stora flertalet eller 66 % angivit, att opera- och balettintresset berodde på allmänt musikaliskt intresse; att ett så stort antal uppgivit denna anledning kan emellertid i viss mån bero på frågeställningen. I 16 % av svaren har angivits, att intresset väckts genom påverkan av föräldrar. Mindre än 10 % har förklarat, att detta skett genom påverkan i skolan; av publiken vid den abonnerade föreställningen, som till mycket betydande del utgjordes av personer i åldern 50 år och däröver, har endast 2 % åberopat sist nämnda skäl. Några mera bestämda slutsatser angående skolans betydelse för hur intresset för opera- och balettkonst uppkommit under olika tider torde emellertid knappast böra dragas av vad sålunda förekommit utan närmare undersökning. Av uppgiftslämnarna har 10 % angivit annan orsak än de förut nämnda. Ehuru någon mera ingående behandling av det vid PU insamlade materialet inte gjorts i denna del, ger den verkställda granskningen fog för antagande, att påverkan av make eller av trolovad i många fall vid svarets avfattande hänförts till »annan orsak». Av IU framgår att föräldrahemmet haft störst betydelse för uppkomsten av intervjupersonernas musikintresse. Det finns därför anledning anta, att föräldrahemmet är viktigt för att musikintresse över huvud skall uppkomma och att detta också sätter sin prägel på vilken musikform vederbörande kommer att föredra. Närmast i betydelse efter föräldrahemmet kommer äkta make/maka, d. v. s. en påverkan vid vuxen ålder. Eftersom kvinnor mer allmänt är musikintresserade — även mer intresserade av operaverk — än män är det sannolikt, att påverkan oftast går från maka till make. Många undantag härifrån finns givetvis, men dessa torde vara åtskilligt färre än påverkan från makan. Goda vänner är den faktor som kommer närmast i betydelse. Däremot förefaller skolans roll vara ganska obetydlig i nu förevarande sammanhang, men skolan tycks ändå vara en viktig faktor att räkna med, när det gäller att uppamma ett intresse för seriös musik. Vid IU framkommer föräldrahemmets betydelse för musikintressets inriktning på operakonsten i de svar som lämnats på en vid intervjun ställd fråga om vad som föranledde första besöket på KT. I en fjärdedel av fallen var det föräldrarna. Skolan kommer sedan i andra rummet. En jämförelse mellan socialgrupper visar, att föräldrarnas betydelse var störst i social-

207 grupp I eller 35 %, något mindre i socialgrupp II, nämligen 27 % och minst i socialgrupp III eller 16 %. Liknande är bilden för skolan — inom socialgrupperna I och II anges att skolan föranlett det första besöket i 19 % av fallen och i socialgrupp III i 8 % av fallen. Skolans roll sammanhänger tydligt med utbildningsnivån. J u högre utbildning man har, desto större roll har skolan spelat; folkskolan här av allt att döma mera sällan föranlett första operabesöket. Inom socialgrupp III har arbetskamraterna varit e n viktigare faktor än skolan, nästan lika viktig som föräldrarna. Det förefaller emellertid som om arbetskamrater främst inspirerat till sporadiska besök. Vanor som grundlagts i föräldrahemmet och i skolan synes ha en tendens att vara stabilare. Vad sålunda genom IU framkommit visar också, att intresset för operakonsten och vanan att besöka KT grundläggs vid unga år — föräldrarna och skolan utövar ju i allmänhet sitt största inflytande på individer i tonåren och tidigare. Man finner i undersökningen, att bland de operaintresserade mellan 15 och 18 år 71 % någon gång har sett opera eller operett. Motsvarande procenttal för närmast högre åldersgrupp d. v. s. 19—24 år ä r 88 % eller ungefär samma som för övriga åldersgrupper. Detta bekräftar att intresset i allmänhet väcks tidigt. Men det finns tydligen också en grupp individer som först i tjugoårsåldern blir intresserade av operamusik. Dessa kan ha utsatts för påverkan både genom föräldrar och skola, men troligen rör det sig oftast om personer från hem, som inte varit operaintresserade och som representerar en relativt låg utbildningsnivå. Antagandet att operaintresset uppkommer vid unga år — före tjugoårsåldern för en majoritet och i tjugoårsåldern för återstoden — finner även stöd av de uppgifter som vid IU lämnats om tidpunkten för första operabesöket. Musikintresse och besöksfrekvens

Av vad vid IU förekommit framgår, att intresset för operamusik inte motsvaras av lika hög besöksfrekvens. Av dem som uppgivit sig vara intresserade av operamusik har 8 % aldrig sett opera eller operett. Den överväldigande majoriteten har sålunda åtminstone någon gång upplevt en operaeller operettföreställning. 15 % har besökt KT 1960 medan 11 % aldrig besökt KT. Av dem som någon gång besökt KT var 41 % på KT någon gång under 1959. Hälften av dessa senare gick mer än två gånger. Även i detta avseende framkommer -stora skillnader mellan olika samhällsgrupper. Medan socialgrupp I svarar för 17 % av de intresserade, visar den 37 % av besökarna under 1960 och 34 % av besökarna under 1959. Socialgrupp II visar ungefär lika stor del av de intresserade som av besökarna. Socialgrupp III däremot är starkt underrepresenterad bland besökarna. Mot att 31 % av de intresserade finns i socialgrupp III står 12 % av besökarna 1960 och 17 % av besökarna 1959. Förutom att en större andel av de intresserade eller 30 % i socialgrupp III än inom de andra socialgrupperna aldrig besökt KT, går de som faktiskt besökt denna teater betydligt mera sällan än perso-

208 ner tillhörande de båda andra socialgrupperna. Bedöms besöksfrekvensen med utgångspunkt från olika åldersklasser framgår, att endast bland de allra yngsta d. v. s. åldersgruppen 15—18 år andelen operaintresserade, som inte sett opera eller operett, påtagligt skiljer sig från andra åldersklasser. Bland de övriga åldersklasserna är skillnaderna mycket små. Detta tyder på att en viktig grupp besökare av operaföreställningar gör sitt första besök i tjugoårsåldern. Intresset för operamusik överhuvudtaget väcks tydligen först i tjugoårsåldern för en betydande grupp. Av intervjupersonerna i åldern 15 till 18 år har 41 % uppgett sig vara intresserade av operamusik jämfört med 50 % i närmast högre åldersgrupp. De yngre som är intresserade av operamusik hyser för övrigt, som redan framhållits, ett betydligt ljummare intresse för operamusik än de äldre. Vad genom IU framkommit ger vidare vid handen, att besöksfrekvensen är högst bland dem som sätter musikintresset högst bland sina intressen. Av dem som sätter andra intressen före h a r 76 % inte besökt KT under 1959. Medan 65 % av de operaintresserade i socialgrupp I varit på KT åtminstone någon gång under 1959, var det endast 18 % av de operaintresserade i socialgrupp III som detta år besökt KT. Motsvarande procenttal för socialgrupp II uppgick till 30 %. Samband mellan besök på KT samt på konserter och andra teatrar

Utredningen har även ansett det angeläget att söka få belyst, huruvida den publik som besöker KT jämväl bevistar konserter, där seriös musik framförs. Av »intresse har också synts vara att söka utröna, om det finns något samband mellan besök på KT och besök på andra teatrar. Vad vid PU framkommit ger stöd för antagande, att en stor del av publiken vid KT eller ungefär 40 % ofta besöker konserter. Mindre markerat är intresset för konsertbesök bland de yngsta besökarna på KT. Resultatet av PU synes vidare ge vid handen, att de som mera sällan besöker vanliga opera- och balettföreställningar också är mindre flitiga konsertbesökare, medan de som mera träget bevistar sådana föreställningar också går oftare på konserter. Abonnemangspubliken däremot har — av PU att döma — något mindre intresse för konserter än andra besökare på KT. I övrigt kan några mera påtagliga olikheter i nu angivna hänseende inte konstateras mellan publiken vid de opera- och balettföreställningar PU omfattat; ett något större intresse för konsertbesök har dock kommit till uttryck i de svar som lämnats av publiken vid söndagsmatinéföreställningen av Trollflöjten. Anmärkas kan också att intresset för konsertbesök i ett större a n a l fall än genomsnittligt angivits av dem, vilka uppgivit allmänt musikaliskt intresse som grund för intresset för operamusik. I nu angivet hänseende ger också IU — om än i mindre mån — stöd för samma uppfattning. Vad genom IU framkommit ger nämligen belägg för antagande, att det finns ett tydligt samband mellan besök på KT och konsertbesök. Detta giller såväl opera- som balettföreställningar. Enligt IU framkommer vidtre något

209 mindre starkt men do'ck klart, att samband finns mellan besök på KT och på andra teatrar. Det är emellertid fler bland intervjupersonerna som uppgivit sig gå ofta på teater eller 16 % än som angett sig gå ofta på konsert nämligen 6 %. Av de 666, som förklarat sig vara intresserade av operaoch/eller annan seriös musik, har 15 % besökt KT under 1960, medan 12 % har varit på konsert. I vilken utsträckning det rör sig om samma personer framgår inte vid den bearbetning av materialet som verkställts. De operaintresserade som aldrig besökt KT går långt mer sällan än de övriga på konserter med seriös musik. Det förefaller sannolikt att sambanden mellan opera-, teater- och konsertbesök är en följd av ett visst beteendemönster, som framför allt sammanhänger med socialgruppstillhörighet. Detta beteendemönster skulle då innebära, att man inom socialgrupp I och i någon mån inom socialgrupp II har ett allmänt intresse, omfattande bl. a. teater- och operakonst samt konserter med seriös musik. Man besöker föreställningar av alla dessa konstarter i viss utsträckning. Möjligen favoriserar man någon, men man är intresserad av alla. Detta allmänna intresse tycks av IU att döma vara mycket ovanligt inom socialgrupp III.

Besökshämmande

faktorer

Uttalanden vid publikundersökningen

Då det synts angeläget att söka få närmare belyst anledningarna till att publiken vid KT inte besöker teatern i större utsträckning än som för närvarande är fallet har uppgiftslämnarna vid PU ombetts lämna uppgifter som kan tjäna till ledning för bedömande av denna fråga. Av det material som insamlats vid de fem vanliga opera- och balettföreställningarna framgår, att 31 % angivit bristande tid som orsak. Ekonomiska skäl som anledning till att de inte går oftare på KT har uppgivits av 20 % — denna anledning har i högre grad än eljest eller i 33 % av svaren åberopats av ungdomar under 19 år. Även i de uppgifter som lämnats av publiken vid den abonnerade föreställningen har nu anmärkta orsaker åberopats i ungefär samma utsträckning; brist på tid har särskilt anmärkts av uppgiftslämnare tillhörande åldersgrupper under 50 år. Bland övriga orsaker, som i ett flertal fall angivits av dem som lämnat uppgifter vid de vanliga föreställningarna, kan nämnas bosättningsorten i 14 % och oföretagsamhet i 11 % av svaren. Svårigheter att anskaffa biljetter har uppgivits i 5 % av svaren — denna orsak har särskilt åberopats av personer i åldern 50 år och däröver. Slutligen kan anmärkas, att mellan 20 och 25 % av uppgiftslämnare blandl abonnemangspubliken såsom orsak angivit, att de inte önskade gå oftarte på KT. I syfte att undersöka, huruvida tiden för föreställningarnas början eller dessas längd kunde ha någon inverkan på publiktillströmningen uppmanades uppgiftslämnarna i det vid PU använda formuläret att ange, när enligt 14—61)346

210 deras mening föreställningarna på KT borde börja. Ungefär 2 800 önskemål har lämnats, medan inemot 100 av uppgiftslämnarna inte givit uttryck för någon mening. I inemot 60 % av svaren har tiden för föreställningens början på vardagar angivits till klockan 20.00 och i 37 % till klockan 19.30 eller tidigare. Av den gjorda bearbetningen av uppgifterna framgår vidare, att uppgiftslämnare under 19 år i flertalet fall uttalat sig för att föreställningarna borde börja klockan 19.30 eller tidigare. Av de vid PU influtna uppgifterna att döma tycks bosättningsorten inte spela någon mera påtaglig roll i nu förevarande sammanhang. Vad angår tidpunkten för söndagsmatinéerna — de lämnade uppgifterna härom utgör ungefär 2 350, medan inemot 600 inte givit uttryck för någon uppfattning härom — anges i mer än hälften av svaren klockan 14.00 som den lämpliga tidpunkten. Ungefär lika många önskemål — 18 och 15 % av sammanlagda antalet — har avgivits för att föreställningarna borde börja före eller efter nämnda tidpunkt. I detta hänseende giver vad vid PU förekommit inte några säkra hållpunkter för att uppgiftslämnarnas ålder eller bosättningsort har någon mera avgörande betydelse. Vad slutligen angår frågan om tidpunkten för föreställningarnas början på söndagskvällarna avgavs något mer än 2 500 svar, medan frågan lämnades obesvarad i ungefär 400 fall. De avgivna svaren ger uttryck för att tidigare läggning av dessa föreställningar framstår såsom önskvärd — mer än 46 % av de 86 % som besvarat frågan har nämligen uttalat önskemål om att föreställningarna bör börja tidigare än klockan 20.00; något mer än hälften av dessa har angivit klockan 19.00. Att uppgiftslämnarens ålder inverkat på bedömningen kan inte utläsas av de lämnade uppgifterna. Däremot kan konstateras, att bosättningsorten har betydelse i nu förevarande avseende; det föreligger sålunda en klar tendens bland besökare från grannkommunerna och övriga platser i Stockholms närhet att vilja tidigarelägga föreställningarna på söndagskvällarna. I det vid PU använda formuläret fanns vidare intagen en fråga om uppgiftslämnaren var intresserad av föreställning i två avdelningar, t. ex. två operor eller en opera och ett balettframträdande. Det angavs dessutom, att det skulle finnas möjlighet att lösa biljett till endera av föreställningarna till lägre pris eller till båda till vanligt. Inemot 2 800 svar på frågan har avlämnats och av dessa har ett mindretal eller ungefär 1 150, d. v. s. nära 40 %, förklarat sig intresserade av förslaget, medan återstoden eller något mer än 60 % angivit sig sakna intresse. Det kan anmärkas att trägna operabesökare tillhör den sist nämnda gruppen. Uttalanden vid intervjuundersökningen

Vid IU har det ansetts önskvärt att söka få belyst, vilka motiv som i allmänhet kan antas medverka till att man inte besöker KT eller gör detta sällan. I det vid IU använda formuläret medtogs en fråga, enligt vilken intervjupersonen uppmanades att ange skälen till att folk i allmänhet inte gick mer

211 på KT. När en intervjuperson besvarar detta slag av frågor, har han i första hand sin egen erfarenhet att bygga på. Vidare har han oftast en viss uppfattning om vad folk i hans närmaste umgänge tänker; denna information är ingalunda objektiv utan med säkerhet färgad av intervjupersonens egna erfarenheter. De svar man erhåller på frågor om »folk i allmänhet» hänför sig sålunda ofta till individen själv. De vid IU oftast uppgivna skälen kan klassificeras som oföretagsamhet och i viss mån okunnighet. Antingen vet man inte, vad KT har att erbjuda i form av musikupplevelse, eller också är förväntningarna inte tillräckligt stora för att man skall övervinna trögheten eller avstå från andra fritidssysselsättningar. Detta skäl är ungefär lika viktigt i alla socialgrupper och i alla åldersklasser. Det näst viktigaste skälet är, att man finner ett besök på KT för omständligt och besvärligt på grund av omklädsel, krav på snygga kläder etc. Såsom skäl av samma art kan man även räkna förklaringar sådana som »tror att operabesök är för fint, för högtidligt etc». Tillsammantagna utgör dessa förklaringar ett mycket starkt skäl för att inte gå oftare på KT. Skäl av angivet slag tillmäts långt större vikt av män än av kvinnor. Det framgår också att personer inom socialgrupperna II och III nämner detta skäl betydligt oftare än de som hänförs till socialgrupp I. Man finner vidare att detta skäl har mindre betydelse för de yngre än för de äldre. Antalet omnämnanden av sist angivna skäl varierar också med besöksfrekvensen. Skälet betyder långt mindre bland dem som aldrig besökt KT än bland dem som går ofta. Även bland dem som tidigare besökt KT men inte under 1959 är antalet omnämnanden, om än ganska högt, mindre än hos dem, som går ofta på KT. Dessa skillnader kan tolkas på flera sätt. Det är inte uteslutet utan t. o. m. troligt, att det förhållandet att det är fint och högtidligt att gå på KT kan ses som en tillgång av dem som går ofta. Ett förhållande som tyder därpå är, att gruppen »ingen gång» sätter omständligheten före snobbigheten, medan trägnare besökare på KT gör tvärtom. Andra data i undersökningen antyder också, att detta skäl inte alltid är negativt. En tredje grupp av skäl till att man inte besöker KT hänför sig till att operaverk är svårsmälta och svåra att förstå samt att »folk i allmänhet» ägnar sig åt konkurrerande, lättare sysselsättningar. Detta skäl är vanligare i högre ålder än i lägre och vanligare i socialgrupp III än i de båda andra grupperna. Det visar intet bestämt samband med besöksfrekvens. Kostnaderna för ett besök på KT har vid IU tillmätts en ganska stor betydelse, särskilt bland yngre. Denna anledning nämns oftare av uppgiftslämnare som tillhör socialgrupp I än av uppgiftslämnare som tillhör övriga socialgrupper, men förekommer också i dessa. Skillnaden kan antagligen vara en följd av att personer inom socialgrupp I går oftare på KT på dyrare platser och därför får särskild känning av biljettpriserna. Ytterligare en grupp av skäl hänför sig inte till förhållanden, som avser operakonsten eller KT utan är av individuell natur såsom familjeförhållanden, bristande tid på grund av studier o. d. Dessa personliga skäl är vanli-

212 gast bland uppgiftslämnare tillhörande de yngre åldersgrupperna och socialgrupp I. En annan fråga vid IU avsåg intervjupersonens egna anledningar att inte gå oftare på KT. Den bild som svaren på denna fråga ger liknar mycket den som erhållits genom den fråga som avsåg, varför folk i allmänhet inte besöker KT i större utsträckning än som nu är fallet. Oföretagsamhet är det utan jämförelse vanligaste svaret. I sättet att fråga ingick värderingar av skäl, som direkt innebär handlingsmöjligheter för KT. Begränsningen av antalet handlingsalternativ gör, att resultaten av denna fråga inte är direkt jämförbara med resultaten från den föregående som ju avsåg intervjupersonens uppfattning av orsakerna till att folk i allmänhet inte gick på KT i större utsträckning. Där jämförelse kan göras, är överensstämmelsen god. I det följande ges en sammanställning (Tabell 36) av de tre viktigaste skälen redovisade på olika socialgrupper, åldersklasser och en indelning efter besöksfrekvens 1959. Svarskategorin »Det finns så många andra saker man kan göra» d. v. s. oföretagsamhet har därvid ej medtagits. Tabell 36 Socialgrupp II 1. Operetter saknas 2. Biljettanskaffning 3. Biljettpriser

1. Biljettanskaffning 2. Biljettpriser 3. Kommunikationer

III 1. Operetter saknas 2. Biljettanskaffning 3. Biljettpriser; »stelt och högtidligt på Operan»

Åldersklasser 15—18 1. Biljettpriser 2. »Stelt och högtidligt» 3. Operetter saknas

19—24 1. Operetter saknas 2. Biljettpriser 3. Programval

25—49 1. Operetter saknas 2. Biljettanskaffning 3. Kommunikationer

50—60 1. Operetter saknas 2. Biljettanskaffning 3. Biljettpriser

Besöksfrekvens Aldrig besökt KT

Ingen gång 1959

1 gång 1959

2—5 ggr 1959

6—10 ggr 1959

1. Operetter saknas 2. »Stelt och högtidligt» 3. Biljettanskaffning

Operetter saknas Biljettanskaffning Biljettpriser

1. Operetter saknas 2. Programval 3. Biljettanskaffning; kommunikationer

1. Biljettanskaffning 2. Biljettpriser 3. Operetter saknas

1. Biljettanskaffning 2. Biljettpriser 3. —

11 ggr 1959 1. Bilj ettanskaffning 2. Operetter saknas 3. Programval

Av sammanställningen framgår att det främst är två skäl som gör, att allmänheten inte går oftare på KT, nämligen att operetter i stor utsträckning saknas på repertoaren och att det förefinns svårigheter att skaffa biljetter. I socialgrupp I, som sällan anför brist på operetter i programmet som negativt skäl, är biljettanskaffningen det viktigaste negativa skälet, medan detta kommer i andra rummet i socialgrupperna II och III. Svårig-

213 heterna med biljettanskaffning framhålls särskilt av intervjupersoner bosatta i förorter. Också biljettpriserna verkar hämmande på besöksfrekvensen. Om man bedömer frågan med hänsyn till åldersklasser, finner man, att de yngsta d. v. s. de i åldern 15—18 år skiljer sig från de övriga. Biljettpriserna är för dem den främst avhållande orsaken, men det är också viktigt, att KT har en atmosfär av stelhet och högtidlighet. Av sammanställningen framgår vidare, att ju högre besöksfrekvensen är, desto mer betyder den service KT kan ge. Operetter är ett tydligt önskemål för de flesta besökskategorier, även om det är mest utpräglat för dem som sällan besöker KT. Som tidigare framhållits ger vad vid IU förekommit vid handen, att endast ett fåtal av intervjupersonerna har besökt KT ensamma vid senaste besöket. Att de flesta går på KT i sällskap torde sammanhänga bl. a. med den »image» som förbinds med KT. Man drar sig för att gå ensam och försöker i stället övertala någon att följa med eller går endast, om någon annan föreslår det. Inflytande från person till person spelar enligt många undersökningar en mycket stor roll för vad de flesta företar sig. Vid IU har det inte varit möjligt att belysa detta direkt annat än i mycket anspråkslös omfattning. De frågor som vid IU ställdes rörde diskussioner av operaföreställningar med vänner och bekanta samt påverkan på respektive från vänner och bekanta att bevista föreställningar på KT. En tredjedel av intervjupersonerna uppgav, att de aldrig diskuterade operaföreställningar med vänner och bekanta. Större delen av dessa tillhör den grupp som tidigare besökt KT men inte gjort detta u n d e r 1959. Man finner att diskussioner av förevarande slag förekommer i åtskilligt större utsträckning inom socialgrupp I än inom de båda övriga grupperna och att de är vanligare bland personer inom socialgrupp II än socialgrupp III. Detta sammanhänger till en del med att besöksfrekvensen är högst i socialgrupp I. Förhållandet k a n tolkas på två sätt. Antingen kan man säga att personer inom socialgrupp I går oftare på KT och att det alltså är fler inom gruppen som går på KT och därför har mer tillfällen att diskutera opera. Eller också är det så att diskussionerna ger mer stöd eller medför större tryck på personer inom denna socialgrupp att bevista föreställningar på KT. Det senare bekräftas i viss mån, om man jämför antalet som påverkat andra med antalet som påverkats. I fråga om socialgrupperna I och II finner man, att de påverkade är betydligt flera än påverkarna. I socialgrupp III däremot är antalet lika för båda kategorierna. Detta tyder på att de operabesökåre, som tillhör socialgrupp III, har fått utöva mer övertalningsverksamhet för att få sällskap antingen vid besöket eller att dela upplevelsen med. Dessa antaganden kan te sig tämligen lösa, men de är ytterst betydelsefulla, om de håller. De liknar emellertid hypoteser, som man kommit till i andra liknande undersökningar. En individ behöver i allmänhet gruppens stöd för att han skall vilja satsa på en verksamhet eller handling. Sådant stöd är långt ovanligare i socialgrupp III än i socialgrupp I när det gäller besök vid KT.

214 Utredningen Vad i det föregående redovisats angående musikintresset bland allmänheten i Stockholm ger anledning anta, att det finns goda förutsättningar för att kunna öka publiktillströmningen till KT, i varje fall högst väsentligt i förhållande till de publiksiffror som teatern kunnat uppvisa under några av de senaste spelåren. Något mer än hälften av de vid IU tillfrågade uppger sig vara intresserade av operamusik. Av de seriösa musikformerna har operakonsten lättast att hävda sig mot den populärare musiken. Den är dock klart underlägsen operetten och, när det gäller de yngre åldersgrupperna, jazz- och schlagermusik. Undersökningen tyder på att operetten kan vara ett viktigt medel för att höja besöksfrekvensen vid KT. Huruvida detta bör ske genom att minska antalet föreställningar med balett- eller operaverk, kan inte entydigt avgöras på basis av undersökningen. Det låga intresse för balettföreställningar hos män som framkommit genom IU talar dock mot antagandet, att man genom att öka antalet balettföreställningar skulle i någon större utsträckning kunna locka nya besökare till KT. Även om man tar hänsyn till att musikintresset och framför allt intresset för operamusik är ljummare bland personer tillhörande socialgrupperna II och III än bland dem som räknas till socialgrupp I, förefaller det att finnas en god potentiell marknad vad avser de båda förstnämnda socialgrupperna, därest riktiga åtgärder vidtas i publikstimulerande syfte. Vad vid IU förekommit ger såsom förut framhållits stöd för antagande, att intresset för operakonsten väcks vid unga år. Detta förhållande är givetvis värt den allra största uppmärksamhet, när det gäller att bedöma var påverkan bör sättas in för att värva nya besökare till KT. I det sammanhanget bör också särskilt beaktas den mycket stora betydelse som föräldrahemmet tydligen har för uppkomsten av intresset för operakonsten. Bland åtgärder i publikstimulerande syfte som härvid närmast kommer i åtanke är anordnande av familje- och ungdomsabonnemang samt familjerabatter. Vidare bör vid planering av åtgärder i publikstimulerande syfte uppmärksammas det förhållandet, att påverkan till besök på KT troligen oftast går från maka till make och att, enligt vad IU ger vid handen, intervjupersonerna sällan går ensamma på KT. Det kan med hänsyn härtill antas, att ett skäl för att man inte alls går på KT eller mer sällan än intresset för opera- och balettkonsten i och för sig skulle motivera kan vara svårigheten att övertala någon till ett gemensamt besök på KT, t. ex. den äkta mannen. Konkreta åtgärder skulle vara, att man exempelvis ordnade specialföreställningar för husmödrar och yrkeskvinnor, som annars inte skulle gå. Genom att anknyta specialerbjudanden till sådana föreställningar kan man kanske också hoppas på att besökarna kan återkomma tillsammans med make eller väninnor. Också i detta sammanhang är familjeabonnemang och familjerabatter andra möjligheter som bör övervägas. Ävenså bör när det gäller att söka finna utvägar att stimulera publikin-

215 tresset beaktas vad vid IU framkommit angående det samband som i viss utsträckning tycks förefinnas mellan besök på KT och på konserter med seriös musik och på andra teatrar. I detta hänseende kan framhållas följande. Om man försöker höja besöksfrekvensen på KT genom att anknyta till intresset för att besöka konserter med seriös musik, måste man söka påverka en kategori personer, som till stor del antingen redan går på KT i viss utsträckning eller har en bestämd preferens för annan seriös musik och som, även om de någon gång har besökt KT, har ganska litet intresse för opera som musikform. Man torde visserligen genom att utnyttja angivna samband knappast kunna rekrytera en ny besökskader på KT; däremot kan man kanske genom lämplig påverkan av konsertpublik öka besöksfrekvensen hos dem, som redan går på KT. Försök med gemensamma abonnemang till föreställningar på KT och konserter av Stockholms filharmoniker bör måhända göras och därvid kanske främst med en serie innefattande föreställningar av moderna och andra kammaroperaverk och konserter med verk från vår egen tid. Ävenså bör undersökas olika utvägar att genom påverkan av den publik som besöker andra teatrar öka publikfrekvensen vid KT. Möjligheten till framgång synes i detta fall vara större än när det gäller konsertpubliken. Bland teaterpubliken finns det, enligt vad IU visar, flera som trots operaintresse mycket sällan eller aldrig har varit på KT. Det är därvid troligen angeläget att framhålla den dramatiska sidan av operaföreställningarna för att locka denna kategori till besök på KT. Bland åtgärder som bör vidtas i detta sammanhang är främst att söka få till stånd en abonnemangsserie eller förmånserbjudanden av annat slag, som innefattar såväl föreställningar på KT som DT. Genom den omläggning av verksamheten vid DT till repertoarteater isom numera skett synes förutsättningar för att kunna ordna gemensamma abonnemang vara väsentligt bättre än tidigare. De åtgärder som, på grundval av vad framkommit angående omständigheter som f. n. verkar hämmande på besöksfrekvensen, bör vidtas i syfte att söka öka publiktillströmningen till KT är givetvis i första hand att uppta operetter på KT:s repertoar. Det är dock tveksamt, om utan vidare nya besökare kan vinnas till föreställningar med opera- och balettverk genom att en bredare allmänhet med operettintresse lockas till operettföreställningar vid KT. För att tillgodose detta syfte torde det vara nödvändigt att anordna särskilda arrangemang t. ex. abonnemang, som omfattar både operett- och operaföreställningar, och att vidta reklamåtgärder. För en utvidgad abonnemangsverksamhet talar också andra faktorer, särskilt svårigheter med biljettanskaffningen. Genom en ökad abonnemangsverksamhet kan också vinnas den fördelen att biljettpriserna reduceras. Abonnemang i lämplig utformning tjänar dessutom som visst botemedel mot oföretagsamhet. Biljettanskaffningen kan underlättas även genom andra åtgärder, bl. a. utökning av antalet försäljningsställen, ökade möjligheter till telefonförsäljning och rekvisition genom postgiro eller eljest per post. Vid planering av åtgärder i publikstimulerande syfte bör också beaktas

216 vad vid IU framkommit angående gruppens betydelse för att kunna genom personligt inflytande påverka andra till besök på KT. Enligt de antaganden som med stöd av vad sålunda förekommit synes kunna göras i detta hänseende framstår en individuell bearbetning följdenligt såsom långt mindre effektiv än en bearbetning, som inriktas på grupper. Vad som fordras är, att medlemmarna i de grupper man vill påverka på något sätt värderar gruppens åsikter positivt. Med hänsyn härtill synes arbetsplatser vara synnerligen lämpliga för bearbetning av detta slag. I detta sammanhang bör även betydelsen av s. k. opinionsledare framhållas. Om man lyckas göra en grupp av människor till operaentusiaster, sprider de detta som opinionsledare till vänner och bekanta. Alla är givetvis inte lika goda som opinionsledare, utan man bör välja gruppen väl. Kostnaden för att göra en grupp till operaentusiaster t. ex. genom en välarrangerad studiekurs för sådana som inte är trägna besökare av opera- eller balettföreställningar kan te sig hög, om m a n slår ut kostnaden per individ i gruppen. Ser m a n i stället på möjligheten av att gruppmedlemmarna i sin tur influerar andra blir kostnadsbilden däremot mycket gynnsammare.

Å t g ä r d e r för a t t v i d g a p u b l i k k r e t s e n Nuvarande

reklam- och public

relationverksamhet

Innan utredningen övergår till att behandla vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas för att söka vidga publikkretsen och därigenom få till stånd en ökad publiktillströmning till föreställningarna vid KT, lämnas i det följande en redogörelse för hur verksamhet i angivna syfte f. n. bedrivs vid KT och DT samt vid vissa andra inhemska teaterföretag. Redogörelsen bygger i allt väsentligt på uppgifter som lämnats av den befattningshavare som vid de olika teatrarna närmast svarar för verksamhet av förevarande slag. Kungl. teatern

För KT:s reklam och public relationverksamhet svarar presskommissarien. Reklam sker främst i form av annonsering i dagliga, i Stockholm utkommande tidningar samt fackorgan. Annonserna innehåller som regel uppgift om dagens samt de närmaste dagarnas program. Tillika anges uppträdande artister. Förekommer gästspel anmärks detta särskilt. Uppgift härom lämnas också i särskilda förannonser. KT:s annonsering handhas av en särskild annonsbyrå men annonsmaterialet tillhandahålls av presskommissarien. Jämsides med annonseringen förses tidningarna med material för notiser samt fotografier och annat bildmaterial. Längre artiklar om t. ex. en pjäs eller en aktör tillhandahålls också framför allt i samband med premiärer och nyinstuderingar. överlämnandet av dessa artiklar sker ofta i samband

21T med besök å KT, som vanligtvis arrangeras ett par veckor innan evenemanget ifråga skall äga rum. Jämsides med tidningsreklam förekommer i viss utsträckning affischreklam. KT:s affischering sker för det första i egna skyltskåp. Sammanlagt finns ett 40-tal sådana dels på Operahuset och dels på andra ställen i Stockholm. I dessa uppsatts veckoaffischer genom tryckeriets försorg. Något samarbete med DT äger härvid ej rum, då denna teaters skyltskåp oftast ej sitter i närheten av KT:s. Veckoaffischer distribueras också genom KT:s egen försorg till depeschbyråer, biljettförsäljningsställen, hotell, ett femtiotal skolor m. fl. platser. Varje vecka utsänds omkring 300 affischer. Såsom ett led i den public relationverksamhet som KT bedriver anordnas regelbundet presskonferenser. På våren håller operachefen presskonferens rörande spelplanen för nästa säsong. Därjämte håller han en konferens vid säsongöppningen i augusti. Ändringar i spelplanen under löpande säsong kan också föranleda presskonferens. Andra presskonferenser eller mottagningar ordnas t. ex. i samband med ett utländskt gästspel, vid återkomsten efter gästspel utomlands av en svensk operaensemble eller artist. Dessa konferenser hålls i allmänhet av presskommissarien. Över huvud taget söker man från presskommissariatets sida att hålla en kontinuerlig kontakt med pressen och följa upp denna, bl. a. för att kunna komplettera tidigare lämnat material, för att rätta till missförstånd o. s. v. Biljetter till KT säljs, förutom i Operahuset, på ett 20-tal ställen. I Stockholm sker biljettförsäljningen genom fyra depeschbyråer och på ett tiotal försäljningsställen i innerstaden och i sex av förorterna. Försäljningsställen finns även i Södertälje, Eskilstuna och Västerås. Förutom affischer förses biljettförsäljningsställena, i varje fall de mer betydande, kontinuerligt med bildmaterial rörande pågående och kommande program. Som tidigare i olika sammanhang nämnts finns vid KT två abonnemangsserier, ett måndags- och ett fredagsabonnemang. Det förra, som omfattar 15* föreställningar, uppges vara mycket eftertraktat. Detta abonnemang tecknas i slutet av september. Teckningsdagen annonseras i pressen. Teckningen sker i Operahuset, därvid tidigare abonnemangshavare har förtur. När abonnemanget är fulltecknat, annonseras detta i pressen, varvid samtidigt meddelas, att ett fredagsabonnemang om tio föreställningar skall ordnas. Ackvisitionen för detta senare abonnemang sker huvudsakligen genom annonser och notiser. Stenciler med inbjudan och program undertecknade av operachefen tillhandahålls på KT. Abonnemangsteckning sker vissa bestämda dagar. Fredagsabonnemanget brukar vara slutsålt till 2:a och 3:e raderna. Föreställningar ordnas även, såsom förut nämnts, för Andelsföreningen Skådebanan u. p. a. efter kontakt från KT. Skådebanan, som är en publikorganisation med verksamheten förlagd till Stockholm med omnejd, sköter själv reklamen men erhåller material från KT. Från och med hösten 1959 anlitas firma Teatertjänst i Stockholm för ackvisition. En ackvisitör från företaget besöker olika arbetsplatser och ar-

218 rangerar besök på KT. Bland företag som besöks kan nämnas Konsum, Vattenfall, SJ och Televerket. Systemet är under utbyggnad. Under spelåret 1959/60 förmedlade Teatertjänst 3 700 besök. Under spelåret 1959/60 har särskilda skolföreställningar anordnats på Blancheteatern. KT har vänt sig till 55 enhetsskolor i Stockholm (klasserna 2—6). Efter särskild kontakt med vederbörande rektor utdelades ungefär 50 000 reklambroschyrer till eleverna. För gymnasie- och högskoleungdomen ges sedan länge viss biljettrabatt. Dessa ungdomar får efter kl. 15 köpa en parkettbiljett för fyra kr. till sådana föreställningar som ej kan beräknas bli slutsålda. Köparen har därvid att legitimera sig med särskilt av skolan utfärdat legitimationskort. Vid de överläggningar som en av de tillkallade experterna för reklam- och marknadsfrågor haft med företrädare för skolväsendet har i fråga om vissa abonnemangsföreställningar för de kommunala musikskolorna framhållits, att man från KT:s sida visat bristande förståelse för skolans arbetsformer genom att de program och tider som angivits inte hölls. Vidare har rörande nyssnämnda abonnemang och i fråga om den skolteaterverksamhet som bedrevs på Blancheteatern under spelåret 1959/60 gjorts gällande, att den praktiska organisationsinsats för publikvärvning som i dessa sammanhang gjordes från KT:s sida var uppenbart otillräcklig. Jämväl har påtalats, att KT — i motsats till vad som är fallet med DT och Konsertföreningen — saknar en fast organisation för regelbundet återkommande skolföreställningar. KT anordnar efter beställning föreställningar i samband med resor, jubileer m. m. Slutligen kan nämnas att KT har kontakt med vissa bildningsorganisationer, kursverksamheten vid Stockholms högskola och Medborgarskolan. KT tillhandahåller därvid material för undervisningen. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att företrädare för vissa bildningsorganisationer vid de överläggningar som förekommit under utredningsarbetet uppgivit, att de lyssnar- och studiekurser som anordnas huvudsakligen bevistas av personer, som redan mer eller mindre regelbundet besöker föreställningar på KT. Dramatiska teatern

Liksom vid KT handhas reklam- och public relationverksamheten vid DT av en särskild presskommissarie. Annonsering upptagande pjästitel, författare och medverkande sker dagligen i Stockholmstidningarna. Annonseringen är utförligare ifråga om de medverkande i anslutning till premiären. Annonseringen i kvällstidningarna är mindre omfattande än i morgontidningarna. Förutom i dagliga tidningar insätts annonser även i vissa facktidskrifter. Tidningarna förses också med olika slag av notiser. Ungefär tio dagar före en premiär sänds en notis till Stockholmstidningarna och en notis till TT och då biljettförsäljningen börjar ytterligare en som är något utförligare. Notiser tillställs också regelbundet olika turistbyråer i Stockholm. I

219 samband med att repetitionen å en pjäs börjar tas bilder därifrån som tillställs pressen. Till generalrepetitioner inbjuds representanter från såväl Stockholmspressen som de större landsortstidningarna samt vissa vecko- och månadstidningar. Ett flertal kalendrar erhåller årligen en sammanställning över det gångna årets program jämte lämpliga bilder. Affischer, upptagande samtliga på programmet stående pjäser, uppsatts på teaterbyggnaden, på teaterns affischtavlor i innerstaden, i Pressbyråns kiosker i ytterområdena, i högskolorna samt i biljettförsäljningsställen såväl i som utom Stockholm. Å teaterhusets fasad finns uppsatt en ljusskylt, som anger pjäs och klockslag när den börjar. Fotografering av en föreställning sker vid någon av de senare generalrepetitionerna. Premiärkvällen uppsatts dessa bilder i teaterns skyltskåp, på biljettförsäljningsställen, på ett par restauranger samt i vissa boklådor. Fotoutställningar i anslutning till t. ex. författar jubileer och större premiärer ordnas i teaterns foajéer. Dessutom ställs bilder till förfogande för utställningar såväl inom landet som utomlands. Teaterns program innehåller uppgifter om kommande program, ofta illustrerade. Vidare återges där ofta utdrag av recensioner från andra platser, där pjäsen ifråga spelats. Biljetter till DT:s föreställningar säljs i teaterns egna biljettkontor i teaterbyggnaden och annexscenen. Dessutom finns ett 20-tal biljettförsäljningsställen i innerstaden, huvudsakligen tidningarnas depeschbyråer. Biljetter säljs vidare i vissa förorter samt vid försäljningsställen i Eskilstuna, Södertälje, Uppsala och Västerås. Publikackvisition sker genom Skådebanan, som abonnerar en föreställning per vecka på vardera Stora och Lilla scenen. Regelbundna abonnemang förekommer också för skolteaterns del. Ackvisition sker genom ombud vid de olika skolorna. I övrigt förekommer abonnemang endast i begränsad omfattning t. ex. vid gruppresor och årsmöten. Från och med den 1 februari 1961 anlitas även den i det föregående nämnda firman Teatertjänst för ackvisition. DT driver en omfattande skolteaterverksamhet. Sålunda gavs under spelåret 1956/57 ej mindre än 137 föreställningar, varav 124 på Stora scenen, och under spelåret 1957/58 gavs 126 föreställningar, samtliga på Stora scenen. Spelåret 1958/59, då Stora scenen var stängd för ombyggnad, gavs likväl 133 föreställningar, varav 19 på Lilla scenen och de övriga på skilda, tillgängliga scener, däribland 29 på vissa skolors egna scener. Verksamheten 1959/60, då spelåret för Stora scenens vidkommande begränsade sig till tiden 25 mars—14 juni, omfattade 58 föreställningar. Dessutom förekommer i betydande utsträckning organiserade klassbesök på vanliga spelkvällar. En särskild befattningshavare svarar för verksamhetens planmässiga genomförande.

220 Andra teaterföretag

Vid Stockholms stadsteater ombesörjs reklam- och public relationverksamhet av särskilt anställd reklamchef. Denne omhänderhar även publikackvisitionsverksamheten. Reklamen består främst i annonsering och affischering. Annonser införs dagligen i Stockholmstidningarna och innehåller uppgift om pjäs, tider och medverkande. Någon annonsering härutöver förekommer ej utom i samband med abonnemangsteckning, då genom annons lämnas uppgift om bl. a. tid och sätt härför samt om program. Jämsides med annonseringen förses tidningarna med material för notiser samt fotografier och annat bildmaterial. Bilder från generalrepetition distribueras till samtliga större tidningar i landet. Vid behov anordnas presskonferenser. Affischering sker såväl utomhus som inomhus. Utomhus använder sig teatern främst av s. k. stolpreklam d. v. s. affischerna uppsatts i särskilda tavlor på ett antal belysningsstolpar. Affischer uppsatts också utanför teaterbyggnaden. Inomhusaffischering förekommer på biljettförsäljningsställena — tidningarnas depeschkontor samt NK och PUB — samt i olika affärer, boklådor, cigarrbutiker m. fl. Vidare utsänds affischer till olika industrier i Stockholm med omnejd. Förutom affischer förses biljettförsäljningsställen och affärer med fotografier från aktuella pjäser. Dylika fotografier finns också uppsatta i skyltskåp utanför teaterbyggnaden, Sto'ckholms stadsteater använder sig av två abonnemangstyper; abonnemang 25 och 50. Siffrorna betecknar den prisnedsättning som utgår för abonnemanget. Abonnemang 25 är lika med ett rabatthäfte, som löses med nio kronor 50 öre och som berättigar innehavaren till två biljetter per program till ett biljettpris, som ligger 25 % under det ordinarie, exkl. förköp. Om vederbörande ser fem program av sex, erhåller han en biljett för endast garderobsavgift till det sjätte programmet. Rabatthäftet gäller valfri dag och plats, dock ej lördagar och premiärer. Abonnemang 50 är uppdelat i två typer, veckodagarskort och gruppabonnemang. Veckodagarskortet gäller till bestämd dag och plats. Det är tryckt som biljett och visas upp vid entrén. Ett tisdagskort t. ex. gäller till första tisdagen efter premiären för sex angivna program. Kostnaden för detta kort ligger 50 % under ett ordinarie biljettinköp inkl. förköp. Likvid för alla sex programmen erläggs vid inköpet av kortet. Gruppabonnemang avser möjlighet för företag eller föreningar att teckna ett abonnemang till teaterns program varvid, om minst 50 biljetter säljs, 50 % nedsättning på biljetterna erhålls. Teatern tillhandahåller ytterligare ett abonnemang, som dock ej innebär prisnedsättning men väl garanterar bestämd plats till teaterns premiärer, kallat premiärabonnemang. För abonnemangsanskaffningen har teatern särskilda representanter hos. myndigheter, företag och föreningar. Kontakt tas vidare med olika bildningsorganisationer. En särskild tidning — Treklang — sänds till abonnen-

221 terna med j ä m n a mellanrum. Tidningen innehåller uppgifter om kommande program, t. ex. om pjäser, författare, medverkande m. m. För att stimulera representanterna i deras arbete inbjuds dessa för orientering och för att hese teatern. Härvid lämnas en redogörelse för arbetet inom teatern samt rörande pågående och kommande program. Frågor som sammanhänger med reklam och publicity handhas vid Stora teatern i Göteborg av en särskild reklamchef. Annonsering sker i kortfattad form dagligen i dagspressen i Göteborg samt en gång i veckan i tidningar å närbelägna orter. I samband med premiärer insätts en större annons med text och kliché. Vid första repetition på en pjäs förses pressen med utförligt material om denna. Under repetitionernas gång tillställs såväl dags- som veckopress bildmaterial med kort slående text. Härutöver söker reklamchefen hålla ständig personlig kontakt med pressen, t. ex. genom pressmottagningar. Teatern använder sig inte av gängse affischering. Man gjorde så tidigare men affischering har numera visat sig vara alltför kostsam, om den skall göra effekt. Teatern har en reklamtavla om kommande program i teaterns entréhall. Vidare har man skyltar på teaterbyggnaden och utanför denna. Bildmaterial över pågående pjäser uppsatts i skyltskåp runt om i staden samt distribueras även till depeschkontor och vissa biljettförsäljningsställen och affischer utställs i skyltfönster. Biljettförsäljning sker i samarbete med övriga stats- och stadsunderstödda teatrar i staden. Abonnemangsverksamhet i vanlig bemärkelse förekommer inte vid denna teater. Däremot ordnas skolföreställningar. Göteborgs stadsteater har liksom Stora teatern varje dag annonser i Göteborgspressen. Dessa är endast av direkt informativ karaktär. De utökas emellertid före en premiär att också omfatta regissörer och skådespelare. Varje söndag insätts en specialannons i Göteborgs-Tidningen, som då utkommer som morgontidning. Denna annons är större och utformad på visst sätt. Meningen med annonsen är att den skall vända sig till en bred publik som just på söndagsmorgonen läser denna tidning. Därför är den skriven i lättfattlig stil och behandlar respektive program på ett sätt som man tror är säljande. Söndagsannonsen har befunnits ha mycket stor betydelse för försäljningen till samma dags matinéprogram. I övrigt annonseras en gång i veckan i närbelägna städers press. Vid säsongstarten annonserar teatern även med serieannonser varannan dag som handlar om abonnemang o. dyk, varjämte broschyrer om kommande program utdelas. Stadsteatern, Stora teatern och Folkteatern har från och med säsongen 1959/60 en gemensam veckoaffisch, vara anges programmet tio dagar framåt. Affischen distribueras till återförsäljningsställen, restauranger, hotell, bibliotek o. dyl. Stadsteatern har dessutom en egen affisch utan särskild utstyrsel, som uppsatts i egna skylttavlor vid teaterbyggnaden och dessutom i en kedja skylttavlor i speceributiker runtom i Göteborg.

222 Den enligt teaterns mening bästa reklamen utgör de skylttavlor med bilder från pågående föreställning, vilka uppsatts utanför teatern. Tavlorna tilldrar sig stort intresse. Till varje program på Stora scenen iordningställs därjämte en pappskylt ungefär 20 X 30 cm. med stöd i ryggen. Skylten, som brukar föreställa huvudrollsinnehavaren och vara försedd med någon kort text, sänds till förköpsställen, restauranger, hotell, bibliotek, damfriseringar o. dyl. och brukar finnas uppsatt där. Stadsteatern ger till varje premiär ut en tidning, som heter »Nytt från Stadsteatern». Den är fyrasidig och innehåller lätt text om premiärpjäserna samt om annat som tilldragit sig inom teatern. Tidningen tillhandahålls gratis i biljettkontoret. Den sänds också i små buntar till förköpsställen, restauranger, hotell, bibliotek o. dyl. Dessutom skickas den till rabatthäftesinnehavare och abonnemangsledare, vilka finns upptagna i ett plåtregister. I övrigt kan vem som önskar begära att få sig tidningen tillsänd. För att skapa och vidmakthålla den direkta kontakten med publiken inbjuds t. ex. abonnemangsledare kontinuerligt till kaffe och underhållning. Man strävar efter att abonnenterna skall känna sig som en del av teatern och abonnemangsledarna kan begära visning av scenen för sina respektive grupper. Teatern tillhandahåller uppträdande artister för föreningssammankomster, varvid teatern står för gagekostnaden. Virje månad ordnas en offentlig visning av scenen. Den är alltid fullteckrad. Personalen inom reklam- och abonnemangsavdelningarna står till förfogande för föredrag vid sammankomster av skilda slag. Diskussioner ordias i anslutning till föreställningarna dch folk uppmanas att ringa och slriva om de har några önskemål. över huvud försöker teatern ordna så att den syns så mycket sun m ö j ligt. Teaterchefen deltar i debatter och fester. Pristävlingar ordnas, n a n lanserar slagord t. ex. Stadsteatern — Teatern vid Götaplatsen m. m. Från Malmö stadsteater har som redogörelse för den reklam- o<h public relationverksamhet som där bedrivs åberopats en tidskriftsartikel ämnet. 1 Artikeln, som skrivits av teaterns reklamchef, upptar allmänna anvisningar och råd om vad som bör iakttas i samband med reklam- och public relation-verksamhet vid en teater. Vidare lämnas en redogörelse fö' särskilda åtgärder och anordningar, som vidtagits vid Malmö-teatern. Bst framhålls att det väsentliga för en reklamman vid en teater inte bör van reklam utan public relation. Målet skall vara att sälja teatern, ej en enshld föreställning. Det är inte bara tidningar, som skall hållas underrättade om vad som händer och sker på teatern. Viktigt är att garderobs- och valtmästarpersonalen görs serviceminded och kan lämna uppgifter i olika härseenden. Detsamma skall även gälla abonnemangsackvisitörerna. I artikelr lämnas vidare en del synpunkter på de notiser som lämnas till pressen. Det skall 1

Den svenska marknaden nr 3 år 1959.

223-

vara nyheter, som tidningen är angelägen att få publicera. Vikten av att skapa nyhet framhålls också. Beträffande de åtgärder i publikvärvande syfte som särskilt vidtagits i Malmö nämns i artikeln, att teatern anställt en teatervärdinna, vars huvudsakliga uppgift är att ta hand om och hjälpa publiken tillrätta. Upplysningar, som eljest skulle vara svåra att förmedla, distribueras till garderobs- och vaktmästarpersonalen, till telefonisterna, biljettkassörskorna och återförsäljarna med hjälp av en liten stencilerad tidning, som kallas »Information». Vid teatern är inrättat ett s. k. representantskap, som består av omkring 350 representanter, som svarar för försäljningen av abonnemangshäftet och hjälper till att propagera för teaterns verksamhet inom sin förening eller på sitt företag. För att stimulera deras arbete inbjuds de bl. a. några gånger om året till teatern, där de underhålls och informeras. Reklam i form av annonsering sker i liten skala. Också affischering sker i förhållandevis liten omfattning. Teatern använder sig av en stor affisch i beskuret helarksformat, som sätts upp på olika platser i staden och på biljettförsäljnings- och andra ställen. En affisch i A 4-format med en upplaga av 1 500 ex. sänds till representantskapet. Slutligen trycks en affisch i A 5-format, som uppsatts i trappuppgångarna i hyreshus. Dessa affischer går ut i en upplaga av 2 000 ex. Däremot bedriver man en stor och intensiv direktreklam. Vid varje premiär på Stora scenen distribueras en tidning »Teater-Nytt» till i runt t a l 20 000 namngivna adressater. Dessa utgörs av praktiskt taget hela abonnemangspubliken. På sista sidan i abonnemangshäftet finns nämligen en talong, som köparen uppmanas att fylla i med sitt namn och sin adress och lämna i biljettkontoret, när han använder häftet första gången. Det register, som på så sätt skapas, utnyttjas för kontinuerlig distribution av olika reklammeddelanden. I början av varje spelar distribueras ett specialnummer av »Teater-Nytt» till 100 000 hushåll i Skåne samt utsänds en folder med biljettpriser och andra uppgifter av värde vid biljettköpen. Dessutom får alla gamla abonnenter ett brev, vari erinras om att vederbörande tidigare varit abonnent och under det kommande året har möjlighet att komma i åtnjutande* av samma förmåner som tidigare genom att köpa teaterns abonnemangshäfte. Häftena görs så säljande som möjligt — med text och bilder om de program till vilka de gäller. Vad slutligen RT beträffar handhas reklamfrågor samt kontakt med press och allmänhet av en inom centralorganisationen anställd informationschef. RT arbetar med tre slag av affischer, nämligen spelplans-, förhands- och dagsaffisicher. Den förstnämnda utsänds till samtliga lokalavdelningar vid säsongstarten och upptar de program som skall ges på orten ifråga under säsongen och när framförandet beräknas skola ske. Tillsammans med denna affisch sänds en folder med uppgifter om de pjäser som skall spelas, varjämte utrymme lämnats för lokalt tilltryck beträffande abonnemangsteck-

224 ning. Förhandsaffischer utformas för varje program och anslås på lämpliga ställen inom de orter, där föreställningarna skall ges. Dagsaffischen upptar rollista och ett par klichéer. Den är närmast avsedd för t. ex. depeschkontor, frisörer och konditorier. I god tid innan föreställningarna skall äga rum sänds till lokalavdelningen på orten fotografier på rollinnehavare m. m. Fotografierna är försedda med text och uppsatts t. ex. på teatern och i butiker och på andra lämpliga platser. RT låter också utarbeta och tillställa lokalavdelningar notiser, avsedda för ortspressen. Till denna sänds även artiklar, som anknyter till det litterära program RT har på repertoaren. Kontakten med pressen sker, förutom att den tillställs nyhetsmaterial av olika slag, genom presskonferenser. Sådana hålls av teaterchefen vid presentation av årets generalplan samt i övrigt vid behov. Med det frivilliga bildningsarbetet sker kontakten bl. a. genom att studiehandledningar utges till sådana pjäser, som kan ge underlag till diskussioner. Vidare utlånas bildband. Sådana har utgivits av Svensk filmindustri i samarbete med RT och upptar ämnen som hur en teaterföreställning kommer till, ur teaterhistoriens bilderbok m. m. Man medverkar jämväl från teaterns sida vid veckoslutskurser i teaterfrågor. RT meddelar var lämpliga program spelas lördagar—söndagar under säsongen och ställer föredragshållare till förfogande. Slutligen anordnas också föreläsningar i teaterfrågor vid folkhögskolor samt hos andra intresserade sammanslutningar av skilda slag.

Utredningen 1 grova drag kan man säga att reklam och publicitet i samband med en teaterverksamhet har två uppgifter. Den ena är att ge saklig information om föreställningar — vad som ges, medverkande o. s. v. — och om teatern som institution. Den andra tar sikte på att ge »emotionell», säljande information, som tjänar till att bygga upp vad som i masskommunikationsforskningen kallas image eller bild. Av uttalanden vid IU att döma förefaller det som om KT lyckats förhållandevis bra med den förstnämnda typen av information. Det är egentligen enbart de trägnaste besökarna, som uttrycker missnöje med den nuvarande verksamheten i detta avseende. Den emotionella informationen — säljande av förväntningar — synes vara mer försummad. Det framgår av föregående avsnitt av detta betänkande, att KT betraktas av många som »stel och högtidlig»; vidare är det »omständligt och besvärligt» att gå på KT och man är i inånga fall alltför oföretagsam för att besöka KT, trots att man är intresserad av operamusik. Att besök på KT betraktas som festliga och högtidliga kan ses både som fördel och nackdel för teatern. Det är en tillgång därför att detta skiljer KT från andra nöjen. Det är en nackdel därför att det innebär, att KT betraktas som »stel», »snobbig» o. s. v. Högtidliga saker

225 är något som man inte unnar sig alltför ofta, om man unnar sig dem överhuvudtaget. Det är reklamens och publicitetens uppgift att på lämpligt sätt modifiera och utnyttja denna »bild» av KT. Man bör säkerligen akta sig för att ta bort bilden av högtidlighet och festlighet men man bör göra det klart, att vem som helst kan få del av denna speciella upplevelse och att man kan göra det ofta. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att KT — till skillnad från vissa andra teaterföretag — i mycket ringa utsträckning använder sig av direktreklam i form av folders, upplysningsbroschyrer, abonnemangsprospekt, kundtidning m. m. Vad under utredningsarbetet förekommit ger även vid handen, att andra försäljningsbefrämjande arbetsuppgifter såsom ackvisition på arbetsplatser och kontakter med publik- och bildningsorganisationer samt personalsammanslutningar inte ägnats tillbörlig uppmärksamhet. Såsom förut i detta betänkande framhållits 1 är abonnemangsverksamheten vid KT av mycket liten omfattning jämfört med vad i sådant hänseende förekommer vid många utländska scener; att så är fallet också vid jämförelser med vissa andra svenska teaterföretag utvisar den i det föregående lämnade redogörelsen. Det kan också — såsom i annat sammanhang påpekats 2 — fastställas, att den del av verksamheten vid KT, som direkt tagit sikte på skolungdom och annan ungdom, under det senaste decenniet varit av mycket blygsam omfattning och någon regelbundet bedriven skolföreställningsverksamhet har inte förekommit. Den medverkan som i vissa fall lämnats från KT:s sida i samband med verksamhet av angivet slag har också bedömts vara otillräcklig. Vid KT omhänderhas som förut nämnts reklam- och public relationverksamheten för närvarande av en befattningshavare, presskommissarien, utan assistans eller sekreterarhjälp. Hans arbetsområde omfattar kontaktuppgifter gentemot press och allmänhet, organisatoriska uppgifter i samband med förekommande specialabonnemang samt redigering av programbladet. Därtill kommer korrespondens samt interna kontorsuppgifter, bl. a. skötseln av text- och bildarkiv, och interna kontaktuppgifter. Av erhållna redogörelser och upplysningar framgår, att arbetsuppgifternas variation och omfång ej medger, att en enda person på ett tillfredsställande sätt kan utföra samtliga dessa åligganden och därjämte ägna tillbörligt intresse åt andra försäljningsbefrämjande åtgärder. Att från KT:s sida inte i tillräcklig utsträckning vidtagits åtgärder i publikstimulerande syfte bl. a. i form av en aktiv bearbetning av skilda marknadsområden, befolknings- och yrkeskategorier, arbetsplatser och skolor m. m. kan därför enligt utredningsmannens mening inte tillskrivas underlåtenhet från någon enskild befattningshavares sida utan framstår fastmer som en följd av att en fast försäljningsorganisation saknas. 1 2

S. 153 S. 155 f

15—610346

226 Allmänna synpunkter

Det kan göras gällande, att bland producenter av kulturella varor liksom bland dem som offentligt bedömer deras verksamhet alltför ofta synes råda en för kulturprodukternas marknadsgenombrott skadlig obenägenhet att betrakta dem såsom nyttigheter, vilka har att hävda sig i kampen om allmänhetens köpkraft och köplust på samma sätt som andra konsumtionsvaror. Först när kulturprodukter blir allmänt omtalade och efterfrågade nyttigheter, får de den ställning inom bildningslivet och, vilket ock är av värde, inom vardagslivet, som i varje fall för KT:s del bör eftersträvas. Det är under nuvarande konkurrensförhållanden inte tillfyllest, att såsom i många fall sker endast tillhandahålla en kulturprodukt — även om den är av högsta kvalitet — utan mestadels krävs det därutöver en aktivt bedriven försäljning. Vad under utredningsarbetet framkommit ger stöd för antagande, att frågan om att söka öka publiktillströmningen till KT i första hand närmast är av försälj ningsorganisatorisk art och mindre ett spörsmål om att vidta särskilda isolerade reklaminsatser. Verksamheten bör inte allenast inriktas på att söka sälja föreställningar utan bör ha till mål att uppamma ett allmänt intresse för de konstformer som utövas vid KT och att väcka särskilt intresse för denna teater som den musikdramatiska konstnjutningens och festivitetens högborg. Härvid bör också eftersträvas att genom åtgärder av olika slag, med frångående av exklusivitetens avskärmningsattityd, energiskt och med stor uppslagsrikedom visa, att de konstformer som KT odlar är tillgängliga för flertalet människor. Att det härvid i stor utsträckning rör sig om en propaganda med verkan på lång sikt ligger i öppen dag. En målmedvetet bedriven försäljningsplanering och det direkta försäljningsarbetet skulle väsentligen underlättas, därest planläggning av den konstnärliga verksamheten vid KT kunde ske på längre sikt än som för närvarande är fallet. Önskvärt är att ha tillgång till en preliminär spelplan för en tvåårsperiod samt dessutom en mera specificerad plan för det närmast kommande spelåret. Det synes särskilt vara av mycket stor betydelse, att en så långt som möjligt i detalj fastlagd spelplan för ett spelar föreligger redan under senare delen av närmast föregående säsong. Att så sker utgör bl. a. en viktig förutsättning för ett vidgat samarbete med musikbildningsorganisationer, skolväsendet, allmänna bildningsorganisationer och personalorganisationer inom samhällslivet, inte bara när det gäller att ordna kurser och liknande utan även på det direkta reklam- och försäljningsplanet. Hänsyn måste nämligen tas till dessa sammanslutningars behov av förberedelsetid och möjligheter att i sina kursprogram, tidskrifter och propagandatrycksaker av varierande art hinna få med de grundläggande uppgifterna. Också för abonnemangsvärvning i kretsar, för vilka operaabonnemang är en okänd företeelse, är det säkerligen av stort värde att kunna, i varje fall i stora drag, ange vilka verk som kan komma att ingå i abonnemanget under en kommande säsong. En planering på angivet sätt är även av betydelse för

227 direktreklam och vid bearbetning av ombud hos skilda organisationer och företag. Innan utredningen övergår till att behandla och framlägga förslag till olika åtgärder ägnade att stimulera publiktillströmningen till KT, må anmärkas, att vägledande för de synpunkter som i det följande framläggs varit det material som framkommit vid PU och IU angående intresset för olika musikformer och om faktorer, som bidrar till en minskad publikanslutning, varför redogörelse bl. a. lämnats i det föregående avsnittet av detta betänkande 1 . Stor vikt har också tillmätts uttalanden som gjorts av företrädare för musiklivet och dess organisationer, musikledare inom skilda skolformer, representanter för bildningsorganisationer och vissa för sina företags publie relationverksamhet ansvariga företrädare för näringslivet. Avslutningsvis må understrykas, att de synpunkter som framförs i det följande är avsedda att tjäna som vägledning vid utarbetande av en väl planerad och samordnad försäljnings- och reklamverksamhet. Abonnemangsverksamhet

När det gäller att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att söka få till stånd en ökad publiktillströmning till KT:s föreställningar intar frågan om abonnemangsverksamheten en framträdande plats. Flera omständigheter talar för att ett väl upplagt och utarbetat abonnemangssystem i förening med lämpliga propaganda- och försäljningsåtgärder skulle vara ett verksamt medel i publikstimulerande syfte, som jämväl skulle ha den fördelen, att det verkar även på kort sikt. En abonnemangsverksamhet kan sålunda såsom förut framhållits anses utgöra ett tjänligt medel att motverka flera av de besökshämmande faktorer som f. n. kan antas förekomma. Vid planering av en ökad abonnemangsverksamhet vid KT måste stor uppmärksamhet ägnas åt programvalet, vilket får anses ha en mycket avgörande betydelse för möjligheterna att rekrytera nya besökare till KT inte minst från de breda lagren. Att därvidlag förhandenvaron av klassiska operettverk på repertoaren är av utomordentlig betydelse synes med hänsyn till det stora intresse för operettmusik som tycks förefinnas stå utom allt tvivel. Men även när det gäller att välja vilka opera- och balettverk, som skall ingå i en abonnemangsserie, bör stort avseende fästas vid att däri kommer att ingå verk, som kan förväntas omfattas av ett allmänt intresse från publikens sida. Vad vid opinionsundersökningarna framkommit ger stöd för att en sådan serie kan bli framgångsrik. Givetvis bör urvalet ske så att berättigade krav på konstnärlig standard inte åsidosätts. Av vad vid PU framkommit — vilket får anses visa den nuvarande operapublikens preferenser — framgår, att de femton mest omtyckta operaverken är följande, nämligen Carmen, Bohéme, Rigoletto, Aida, Trollflöjten, Figaros bröllop, Barberaren i Sevilla, La Traviata, Madame Butterfly, Tannhäuser, 1

S. 204 ff.

228 Aniara, Tosca, Mästersångarna i Niirnberg, På Sicilien och Maskeradbalen. Vad sålunda förekommit om vissa operaverks popularitet bestyrks av vid IU gjorda uttalanden. Av balettverken är de åtta mest omtyckta Svansjön, Törnrosa, Fröken Julie, Månrenen, Sylfiderna, Giselle, Den förlorade sonen och Coppelia. Med utgångspunkt från angivna verk och med beaktande av att i varje abonnemangsserie bör ingå de opera- och balettverk vilkas framförande anses såsom »årets händelse» samt två operettverk kan, synes det, byggas upp ej mindre än tre abonnemangsserier, var och en om tio föreställningar, under beaktande av att i varje serie inte skall förekomma mer än ett verk av samme kompositör. Det förutsätts därvid, att i serien skall ingå fem föreställningar av operaverk, tre med balettverk och två med operett på programmet. Berättigade invändningar ur konstnärlig synpunkt torde inte kunna göras mot en på sådant sätt sammansatt abonnemangsserie. Däremot kan organisatoriska svårigheter uppstå bl. a. i fråga om rollbesättning. Men det torde inom ekonomisk företagsamhet, till vilken driften av KT onekligen måste räknas, höra till ovanligheterna, att man inte nyttjar statistiska data för försäljningsplaneringen och på grundval av det utslag marknadsstudierna ger söker fylla ut konstaterade luckor i produktionsapparaten. Under utredningsarbetet har vidare, framför allt vid överläggningar med företrädare för allmänna bildningsorganisationer, framkommit beaktansvärda förslag om en abonnemangsverksamhet av något annan struktur än den vid KT hävdvunna. Såsom exempel på vad som härvidlag kan göras från KT:s sida har hänvisats till den serie föreställningar som under 1957 anordnades på initiativ av de kommunala musikskolorna. Företrädare för Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Stockholms lokalkommitté för Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV) har — samtidigt som de uttalat tvivel om möjligheterna att med hittills använda abonnemangsformer och reklamåtgärder värva en besökskader bland organisationernas medlemmar — förklarat sig vara mycket intresserade av nya former av abonnemang. Förslag har därvid framförts om ett antal korta abonnemangsserier, fast inplacerade i spelplanen, med eller utan anknytning till studiekurs men med publikvärvning både direkt och genom organisationens egna ombud på arbetsplatserna. Det torde kunna förväntas en i hög grad samarbetsvillig uppslutning från de berörda organisationernas sida kring dylika serier, men det bör också framhållas, att en sådan ordning kräver en högst betydande arbetsinsats för propaganda och försäljning från KT:s sida. Dessa korta abonnemangsserier anses jämväl kunna visa sig vara av intresse för medlemmar av lokala musiksällskap, körer m. fl. organisationer. Ett samarbete med dessa för abonnemangsvärvning kan bli fruktbärande, varvid samarbete jämväl bör ske med de transportföretag, som kan ifrågakomma, för erhållande av rabattförmåner. En annan form av abonnemang, som kan vara värd att pröva, är abonnemang som är gemensamma för KT, DT och Konsertföreningen eller för ett

229 par av dessa. Det samband som vid de verkställda opinionsundersökningarna påvisats mellan opera-, teater- och konsertintresse tyder på att sådana gemensamma abonnemang skulle motsvara ett behov. Att närmare utforma sådana abonnemangsserier är en uppgift som fordrar samarbete mellan den konstnärliga och ekonomiska ledningen vid de angivna företagen; h ä r må endast erinras om vad förut anförts angående möjligheten att göra en för KT och Konsertföreningen gemensam abonnemangsserie för nutida musik omfattande såväl opera- och balettföreställningar som konserter. En annan åtgärd i publikstimulerande syfte är att anordna specialföreställningar för företag och sammanslutningar vid jubileer, årsmöten och kongresser. På detta område synes otvivelaktigt mycket finnas att göra med utnyttjande av de talrika organisationer som finns, inte minst inom näringslivet, men även här krävs en bevakning och betydande arbetsinsatser i övrigt från försäljnings- och reklamorganisationens sida. Samarbete med Skådebanan

Sedan många år tillbaka har KT haft samarbete med Skådebanan och i allmänhet anordnat ett femtontal föreställningar per år för organisationens medlemmar. De sista åren har antalet emellertid varit något färre. En utvidgning och intensifiering av samarbetet framstår som ett viktigt led i de ansträngningar som bör göras för att öka publikunderlaget vid KT. F r å n organisationen har framhållits, att man säkerligen skulle kunna placera flera föreställningar än nu bland sina medlemmar. Förutom för operaverk finns det bland medlemmarna stort intresse också för balettverk och operett. F r å n organisationen har också framhållits, att samarbetet med KT ger tyngd åt organisationens speciella arbete som folkrörelse. Det synes angeläget att antalet föreställningar för Skådebanan ökas. Härvid bör emellertid beaktas, att man såvitt möjligt undviker att genom denna form av publikvärvning nå samma kretsar, som kommer att bearbetas genom andra former av ackvisitionsverksamhet t. ex. publikvärvning på arbetsplatser o'ch genom samverkan med organisationer och personalsammanslutningar. Företrädare för föreningen har vid samtal med utredningsmannen förklarat, att föreningen är villig att genom artiklar i sin tidskrift och på annat sätt inom ramen för sitt arbete söka medverka till att ytterligare popularisera verksamheten vid KT och göra denna tillgänglig för allt bredare skikt i Stockholm med omnejd. Till underlättande av Skådebanans ackvisitionsarbete bör det vara angeläget för KT att — något som också understrukits från organisationens sida — i god tid ge besked om det antal föreställningar som kan påräknas under säsongen; helst också vilka program som kan komma i fråga och vilka artister som kan komma att medverka. Det torde inte vara nödvändigt att ange programmen i detalj; det kan vara tillräckligt och värdefullt att enbart få reda på arten och kompositör.

230 Verksamhet för ungdom

Det finns såsom i tidigare avsnitt av detta betänkande 1 anmärkts stöd för antagande, att intresset för operakonsten väcks vid unga år. Erfarenhetsmässigt gäller, att den långsiktiga propagandans effekt kan ökas, om tillfälle till helhetsupplevelse då och då kan ges redan på ett tidigt stadium vid en stegvis inlärningsprocess. KT synes i detta hänseende kunna komma att spela en viktig roll i den allmänna musikfostran som just under senare år börjat läggas upp på bred bas bl. a. genom inrättandet av de kommunala musikskolorna. I det följande skall framläggas några synpunkter på hur en sådan verksamhet från KT:s sida kan utformas. Samtliga musikledare i skolor och företrädare för den fria bildningssektorns musikprogram, som tillfrågats under utredningsarbetet, har uttalat sig för en planerad, regelbunden skolföreställningsverksamhet på KT; för gymnasierna har önskemål uttryckts om två eller möjligen tre föreställningar per termin. För enhetsskolornas högstadium samt gymnasiet skulle utgivandet av fullständiga eller partiella librettohäften vara av stort värde och man siktar då till en genomgång av ifrågavarande operaverk både under musiktimmarna och, i form av exemplifierad orientering, på KT före själva föreställningens början. Bevistandet av generalrepetitioner har även framhållits som i hög grad intresseväckande genom den inblick detta kan ge i en operaföreställnings tillkomst. I detta sammanhang kan erinras om att en känd sociolog, Paul Lazarsfeld, som undersökt intresset för olika konstarter bl. a. i samband med amerikansk radio och television, föreslagit, att man på operahåll skulle skriva utförliga och populära redogörelser för innehållet i de vanligaste operaverken och sprida dessa till skolorna. Första besöket på en operaföreställning synes nämligen för att det skall ge god behållning kräva en del förberedelser, bl. a. bör besökaren enligt Lazarsfeld ha en god uppfattning om handlingen. Kontakten med skolorna — yrkesskolor här medräknade — kan och bör även upprätthållas genom andra stimulerande åtgärder. DT:s föredömliga aktivitet att ta skolscener i bruk ger härvidlag en anvisning om vad som kan åstadkommas. Något liknande kan mycket väl göras för KT:s del. Möjligheter erbjuds bl. a. genom de för en hel skola gemensamma konserttimmar, som redan nu förekommer vid vissa läroverk. Vidare kan enligt uttalande från musikinspektören vid Stockholms stads skoldirektion mycket väl tänkas ett sådant tillmötesgående från vederbörande rektorer, att morgonsamlingen några gånger varje termin kan förlängas från 10 till 30 minuter för framförande av brottstycken ur lämpliga operaverk under medverkan av artister från KT. Vidare bör erinras om den omfattande utbyggnad av musikbildningsmöjligheterna som påbörjats både i skolregi och i friare former under kommunala musikledare. Det råder en sjudande aktivitet över hela landet och 1

S. 206 f

231 det har under de senaste åren börjat röra på sig både organisatoriskt, ekonomiskt och undervisningsmässigt. I ett flertal av Stockholms grannkommuner finns redan fullt utbyggda musikskolor och »vi försöker där», såsom en musikskolerektor uttalade, »fostra en framtida konsert- och operapublik, vilket kommer att visa resultat om tio år». Innevarande höst träder de första under Stockholms stads skoldirektion sorterande musikskolorna i verksamhet i Västerort och Brännkyrka. Den 1 juli 1962 kommer Enskede-Rågsved och Skarpnäck-Farsta att tillgodoses och nästa etapp blir en skola för området inom tullarna. Stor vikt har lagts vid samordningen med den obligatoriska skolans musikundervisning och organisatoriskt sett kommer eleverna att nås genom den obligatoriska skolan. Den nya ordningen får anses innebära väsentligt förbättrade möjligheter i förhållande till vad nu gäller att påverka ungdomens musikintresse och det finns all anledning för KT att redan i begynnelseskedet knyta an till det intresse som kan komma att uppstå i de kommunala musikskolornas hägn. En verksamhet av angiven art, vars betydelse givetvis är att bedöma på lång sikt, måste av naturliga skäl väsentligen begränsas till Stockholmsområdet. Emellertid kan åtgärder av likartat slag, om än i mindre omfattning, göras jämväl i landet i övrigt i samband med de turnéer, som KT gör för RT:s räkning. En dylik verksamhet kan även i viss utsträckning bedrivas genom att särskilda föreställningar ges för ungdom från landsorten i samband med att teaterresor anordnas under skollovsveckor eller på andra med hänsyn till skolgången lämpliga tider. Vid sidan av den skolteaterverksamhet som i det föregående förordats bör den nu tillämpade ordningen bibehållas att bereda skolungdom och andra studerande möjlighet att till nedsatt pris inköpa biljett till föreställning, som inte beräknas få tillräcklig publik till ordinarie biljettpriser. Med beaktande av vad vid IU framkommit angående den stora betydelse som tillmäts det förhållandet, att man har någon i sällskap vid ett besök på KT, framstår det såsom önskvärt, att förmånen utsträcks till att omfatta två biljetter. Visserligen kan en sådan ordning föranleda missbruk. Särskilt angeläget är givetvis att undvika, att den förmånsberättigade tillhandahåller biljett åt någon äldre, som eljest skulle ha erlagt fullt pris. Men i regel torde de ungdomar, varom nu är fråga, söka jämnårigt sällskap. Är då den ene av ungdomarna ej berättigad att få biljett till förmånspris, kan kostnaden för det gemensamma besöket bli prohibitiv. I sammanhanget kan erinras om att ungdomen vid de gjorda opinionsundersökningarna tillmätt kostnaderna för ett besök på KT stor betydelse såsom besökshämmande faktor. Ej heller synes med hänsyn till de villkor som gäller för utlämnande av skoltal j etter kunna antas, att en utvidgning av förmånen på sätt förut angivits i någon nämnvärd utsträckning skulle föranleda försäljningsbortfall av biljetter till fullt pris. Vid nu anförda förhållanden och med beaktande av vad förut framhållits om vikten av att

232 hos ungdomar i 20-års åldern söka väcka intresse för operan såsom konstform synes faran för missbruk inte böra tillmätas någon mera avgörande betydelse. Avslutningsvis kan erinras om att strävanden att väcka och underhålla intresse hos ungdom för den lyrisk-dramatiska konst, som utövas vid KT, inte bör begränsas till åtgärder knutna till olika utbildningsanstalter; j ä m väl andra utvägar står öppna för sådana syften, exempelvis samarbete med bildnings- och personalorganisationer, ungdomsgårdar samt de militära enheternas förströelsedetaljer. Samarbete med bildningsorganisationer

Då det gäller att ange riktlinjer för en publikstimulerande verksamhet genom samarbete med de fria bildningsorganisationerna är detta på ett sätt mera komplicerat än när fråga är om skolväsendet. Anledningen härtill är främst den mångfald av studie- och fortbildningsintressen som är representerade inom bildningsorganisationernas verksamhetsram. Å andra sidan finns, i varje fall inom ett flertal av dessa organisationer, en beprövad propagandateknisk apparat, som kan tas i bruk för skiftande ändamål. Att döma av tillgängliga kursplaner och av upplysningar, som lämnats vid överläggningar under utredningsarbetet, synes musiksektionerna inom några av dessa organisationer redan ha en god personlig kontakt med befattningshavare inom KT, vilket resulterar i studiekurser och lyssnarkurser. Enligt gjorda uttalanden frekventeras dock som förut nämnts dessa kurser i övervägande grad av personer, som redan hör till de mer eller mindre regelbundna operabesökarnas krets, och endast i ringa utsträckning av andra intresserade. Försök att få till stånd en propagandainsats på bredden och en abonnemangsuppläggning i anslutning därtill synes däremot ej ha gjorts, enligt uppgift bl. a. av den anledningen, att en kraftfull och målmedveten insats av KT:s resurser inte ansetts kunna påräknas. Vad vid samtal med företrädare för vissa av dessa fria bildningsorganisationer förekommit ger fog för uppfattningen, att väsentliga förbättringar kan uppnås på detta område under förutsättning, att KT:s försäljningsledning träder in som en kontinuerligt verksam pådrivande kraft med möjligheter och fullmakter att utlova och praktiskt organisera direkt stöd från KT. Ett lämpligt organ för en sådan propagandistisk verksamhet utgör Stockholms folkbildningsorganisationers samarbetskommitté, som representerar inte mindre än 13 organisationer. Den ene av de experter för reklam- och marknadsfrågor som stått till utredningsmannens förfogande har haft ingående överläggningar med företrädare för två av dessa organisationer, nämligen Arbetarnas Bildningsförbund, Stockholmsavdelningen (ABF), och Stockholms lokalkommitté av Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV). Innan redogörelse lämnas för vad därvid framkommit må nämnas, att den förra organisationen arbetar på tio lokala sektioner. Varje sektion förestås av en instruktör med kansli och fasta expeditionstider.

233 För ett antal stadsdelar inom sektionen finns en studiekommitté, bestående av 10 å 12 personer bosatta inom olika stadsdelar. Dessa tjänstgör vid kursverksamhetens igångsättning höst och vår som cirkelvärdar i respektive stadsdelar på de olika studielokaler som står till förfogande. Av ledamöterna i studiekommittéerna utgör tio styrelse för sektionsavdelningen och det är de som i sista hand har huvudansvaret för verksamheten inom sektionsområdet. Tilläggas bör att ABF centralt och via sektionerna har ombudskontakt med 1 800 arbetsplatser inom Stockholm. Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att ABF:s Stockholmsavdelning är en utmärkt väl genomplanerad försäljningsorganisation för idéer. Det är av under överläggningarna gjorda förhandsuttalanden att döma sannolikt, att ABF i organisationens och medlemmarnas välförstådda intresse kan vilja inleda ett fruktbart samarbete med KT inte såsom tidigare berörts enbart på propagandans och kursverksamhetens område utan även på försäljningsplanet. Från KT:s sida kräver ett sådant samarbete en betydande insats av reklamteknisk, intressestimulerande och försäljningsorganisatorisk art. Utan att i detalj gå in på vad som i dessa hänseenden bör göras må emellertid framhållas nödvändigheten av att den ombudskår, som kan komma att organiskt växa fram, blir föremål för kontinuerlig, intressestimulerande omvårdnad av KT:s försäljningsledning och av teaterns konstnärliga ledning samt att ombudsskapet skall vara förknippat med ekonomisk gottgörelse i förhållande till det åstadkomna försäljningsresultatet. Vad gäller TBV kan nämnas, att denna organisations lokalkommitté för Stockholm, vilken ej arbetar på stadsdelsektioner som ABF, genom direkta ombud når mellan 1 300 och 1 500 arbetsplatser inom såväl den statliga och kommunala som den privata sektorn. Även med TBV torde en liknande propaganda- och försäljningssamverkan, som den nyss för ABF angivna, kunna påräknas. F r å n TBV:s sida framhålls, att en propagandaverksamhet självfallet ej skall begränsas endast till musikkursernas besökare utan även med stor fördel kan riktas till deltagare i andra kurser med allmänna bildningssyften. Ävenså understryks önskvärdheten av propagandaframträdanden i förorter exempelvis Upplands Väsby, Södertälje m. fl. med utnyttjande av lokala musiksällskap, körer etc. Vid överläggning med ordföranden i Stockholms Musikbildningskommitté (SMK) har denne framhållit, att en serie studieaftnar i likhet med dem som vid ett tidigare tillfälle kom till stånd i samarbete mellan KT och SMK mycket väl ånyo skulle kunna anordnas i en eller annan form. Förutsättningen härför var dock, att SMK i god tid måste få kännedom om vilka verk som skulle stå på KT:s spelplan under nästkommande säsong. Det stöd från KT:s sida som erfordrades för att genomföra en sådan serie skulle bestå i att teatern tillhandahöll lämplig personal såsom kapellmästare, regissör eller artister samt att deltagare i en sådan serie tillförsäkrades rabattförmåner. Av värde skulle säkerligen även vara, om deltagarna kunde beredas möjligheter att besöka även andra lokaliteter inom Operahuset än dem som vanligen är tillgängliga för besökare. Enligt gjorda

•234

uttalanden synes ett sådant samarbete även kunna verksamt bidra till att väcka intresse hos de med SMK samverkande organisationerna — ett 15tal — för liknande arrangemang. Publikvärvning på arbetsplatser och genom samverkan med organisationer och personalsammanslutningar

Såsom ett viktigt medel för den publikvärvning varom här är fråga framstår välorganiserade artistframträdanden på arbetsplatser och i personalsammanslutningars samlingslokaler, bildnings- och fackorganisationers hörsalar, skolors och stadsdelscentras aulor o. s. v. allt i effektiv samverkan mellan representanter för vederbörande företag eller sammanslutning och KT:s försäljningsledning samt under medverkan av de i det föregående omnämnda ombuden. Vikten av att åtgärder av detta slag vidtas framgår inte minst av vad i det föregående sagts angående gruppens betydelse vid påverkan av andra. En verksamhet av angivet slag, som i början av 1950talet inte utan framgång prövats, synes vara av alldeles särskilt värde för att vinna publik till KT från de breda folklagren. Det torde inte möta några oöverstigliga hinder att organisera sådana framträdanden exempelvis av någon eller några av huvudrollsinnehavarna i något aktuellt opera-, balett- eller operettverk. Även ett stiliserat dekorationsmaterial för fondverkan skulle utan svårighet kunna framställas i likhet med numera ofta förekommande transportabla utställningsdekorationer. Efter ett ouvertyravsnitt, framfört genom bandinspelning eller på annat lämpligt sätt, och en kort innehållsorientering skulle brottstycken ur verket kunna framföras, eventuellt med mellanstick av sammanknytande kommentarer av kapellmästaren eller annan lämplig person. I många fall skulle sådana framträdanden kunna ske i otvungna former, såsom i samband med samkväm inom något storföretags konstförening eller vid något musiksällskaps årsfest. Vid förfrågningar, som under utredningsarbetet gjorts, om möjligheterna för att företagen skulle vilja stå som värdar eller medarrangörer för sådana framträdanden har företagsledningen, respektive de för företagens public relationverksamhet ansvariga vid två av Stockholms största industrier, en storbank och ett stort försäkringsbolag omedelbart mottagit uppslaget med stort intresse och lovat sin medverkan. Från ett håll har dessutom utlovats omfattande interna utställningsarrangemang och fönsterskyltningar, om dekorationsmaterial, dräkter, rekvisita, partitur eller operahistoriskt material ställdes till förfogande. Från företagshåll har även framhållits, att de stora restauranglokaler, där många företag ordnat abonnemangsluncher för sin personal, var lämpliga för scenframträdanden av antydd art. Det torde inte råda någon tvekan om att här finns en framkomlig väg för att värva en helt ny publik till KT. Det kommer sedan an på KT:s försäljningsorganisation att hålla fast greppet om denna genom fortlöpande intensiv kontaktverksamhet, för vilken de nyttjade blanketterna för biljett- och abonnemangsrekvisitioner utgör det behövliga adressmaterialet.

235 Vid de överläggningar som utredningsmannen haft med företrädare för personalsammanslutningarna vid KT har även berörts frågor, som sammanhänger med framträdanden av här ifrågavarande slag. Samtliga företrädare för den konstnärligt verksamma personalen har därvid förklarat, att denna var intresserad av att medverka vid sådana framträdanden. En verksamhet sådan som den h ä r angivna kan givetvis främst komma till stånd i Stockholm och dess närmaste omgivningar. Intet hindrar emellertid att organisera liknande framträdanden på andra platser i samband med de turnéer som KT gör för RT:s räkning. Dessutom kan artistframträdanden på utom Stockholmsområdet belägna arbetsplatser också tänkas böra komma till stånd i samband med att fråga uppkommer att ordna någon särskild föreställning för visst företags räkning. Teaterresor

Såvitt utredningsmannen kunnat finna har från städer och andra orter i Stockholms närhet, såsom Eskilstuna, Nyköping, Strängnäs, Flen m. fl., ej annat än möjligen helt sporadiskt förekommit organiserade teaterresor till KT. Intresse torde emellertid enligt vad utredningsmannen bl. a. vid samtal med företrädare för RT:s centralstyrelse erfarit föreligga härför. RT:s lokalorganisationer skulle enligt vad som upplystes säkerligen kunna åta sig att i samarbete med lämpliga trafikföretag organisera dylika teaterresor. Såsom arrangörer skulle också kunna anlitas lokala folkets parkoch folkets husorganisationer, vilka ofta också har stor förtrogenhet med organiserande av teaterverksamhet. De föreställningar å KT som främst kan ifrågakomma för den nu berörda verksamheten synes vara söndagsmatinéerna. Angeläget är emellertid att i god tid kan meddelas när dylika matinéer skall ges och om möjligt också vilka program som kommer upp. Av vikt är också att i dessa får ingå opera- och balettverk, som kan förutses komma att mötas av ett mera allmänt intresse från allmänhetens sida. Biljettpriser och rabattförmåner

Då det gäller att överväga olika åtgärder för att vidga KT:s publikkrets, intar givetvis frågor angående biljettpris och om rabattförmåner av skilda slag en framskjuten plats. Det kan sålunda förutses, att en allmän biljettprissänkning skulle kunna vara en verksam åtgärd för att nå den åsyftade effekten, särskilt för det fall att prissänkningen dessutom utnyttjades i en väl genomförd reklamkampanj. De nuvarande biljettpriserna kan allmänt sett inte anses vara påfallande höga och den återhämtning av publiksiffrorna som under det senaste spelåret kunnat konstateras ger fog för antagande, att de nu gällande biljettpriserna i viss utsträckning godtagits. Detta i förening med att de höga kostnaderna för verksamheten kan antas komma att stiga ytterligare gör, att utredningsmannen inte anser sig böra förorda en generell sänkning av biljettpriserna. Enligt utredningsmannens mening framstår det såsom en bättre utväg att bevilja ra-

236 battförmåner i sådana fall, då ett sådant förfarande motiveras av särskilda skäl. Så torde vara förhållandet vid flertalet av de åtgärder i publikstimulerande syfte, vilka i det föregående angivits såsom önskvärda. Bestämmandet av storleken av rabattförmånerna bör därvid ske efter överläggningar mellan KT och vederbörande organisation eller företag och med beaktande av förhållandena i de särskilda fallen. Tillräcklig anledning att i nu förevarande sammanhang närmare ingå på angivna spörsmål synes därför knappast föreligga annat än för vissa särskilda fall. Såsom tidigare i olika sammanhang anmärkts synes föräldrahemmet ha mycket stor betydelse för uppkomsten av såväl musikintresse i allmänhet som intresse för operakonsten. Det framstår därför som en angelägen uppgift att söka underlätta den påverkan som sålunda sker. Ett uppslag i sådant syfte, som utredningsmannen för sin del vill förorda, är att vid KT — i likhet med vad som tillämpas av vissa trafikföretag — införs familj erabatter såväl vid köp av biljetter till enstaka föreställningar som vid förvärv av abonnemang. Förslagsvis skulle förmånen k u n n a ges den formen, att vid rekvisition av tre eller flera biljetter till samma föreställning till en öch samma familj den första biljetten betalades med fullt pris, den andra med halvt pris och att för den tredje och de följande priset sattes till en fjärdedel. Vissa föreställningar såsom premiärer och gästspel bör undantas. Enahanda prissättning skulle tillämpas vid abonnemang. För att komma i åtnjutande av förmånen skulle erfordras skriftlig rekvisition innefattande försäkran, att beställningen avser familjemedlemmar. Prissättningen för skol- och andra ungdomsabonnemang bör ske med beaktande av det stora värde som synbarligen måste tillmätas varje åtgärd, varigenom kan vinnas ökad anslutning till KT:s föreställningar från ungdomens sida. Det kan därför anses befogat att för abonnemang av dessa slag tillämpa mycket låga priser. Ett mycket verksamt medel för att stimulera intresset för en vara är gratisprover, och det används i betydande utsträckning inom branscher, vilkas varusortiment lämpar sig därför. Särskilt nyttjas det, när en produkt befinner sig på pionjärstadiet. Den fribiljettspolitik som kommit till användning vid KT måste emellertid ur publikvärvningssynpunkt anses föga konstruktiv. Biljetter antingen utan avgift eller till väsentligt nedsatt pris i värvningssyfte bör framstå såsom inbjudningskort till en fest och inte liktydiga med en anmodan att hjälpa till att fylla ut en kvarts- eller halvbesatt salong. Framför allt bör sådana erbjudanden inte göras med så kort varsel, att erbjudandet inte kan utnyttjas av dem som skulle haft tid och lust att göra detta, om de haft bättre tid att förbereda besöket. En riktig användning av biljetter i reklamsyfte förutsätter, att beslut i god tid fattas om att för den och den föreställningen reservera så och så många biljetter för reklamändamål, oavsett om föreställningen kan förväntas bli välbesatt eller fullsatt. Erbjudanden om fribiljetter eller biljetter till väsentligt nedsatt pris efter ett väl genomarbetat system och i rimlig utsträckning, kan utsändas till antingen efter bostadsområde eller kategorimässigt

237 utvalda avnämargrupper redan till fjärde eller femte föreställningen av sådana verk vilkas uppförande mottagits med entusiasm av såväl kritik som premiärpublik. Den inbjudne får på så sätt känslan av att ha blivit uppmärksammad och att få vara med om en fest, en aktuell händelse som det är roligt att tala om i bekantskapskretsen. Förutom den tämligen omedelbara effekten av en positivt verkande opinionsspridning får man genom erbjudande-metoden ett antal svars- och rekvisitionstalonger, som för försäljningsavdelningen utgör ett värdefullt adressmaterial för distribution av direktreklam. Särskilt då fråga är om att väcka intresse för något nytt inom KT:s verksamhet kan en användning i reklamsyfte av erbjudanden i första hand om biljetter till nedsatt pris på sätt sålunda angivits framstå såsom en lämplig åtgärd i publikstimulerande syfte. I den nuvarande biljettprispolitiken ingår, att ordinarie biljettpriser endast tillämpas vid försäljning till föreställning, som äger rum samma dag. Vid köp av biljett dessförinnan uttas förköpsavgift med olika belopp, högre vid försäljning som sker tidigare än dagen före föreställningen. Den så tilllämpade ordningen syftar till att på ett automatiskt sätt differentiera biljettpriserna, så att högre medelpriser erhålls vid de av publiken mest eftertraktade föreställningarna. En sådan av efterfrågesituationen betingad prisdifferentiering kan givetvis ha sitt ekonomiska berättigande i sådana fall, då det kan antas, att utbudet d. v. s. teaterföretagets platsantal inte motsvarar efterfrågan. Föreligger åter det förhållandet, att efterfrågan är väsentligt lägre än utbudet — i sammanhanget kan erinras om att under vissa spelar det tillgängliga platsantalet vid vanliga föreställningar i Operahuset endast utnyttjats till ungefär 55 % — kan ifrågasättas, om inte systemet med förköpsavgifter kan i viss mån ha oförmånliga verkningar på publikfrekvensen. Uteslutet är nämligen inte, att den merkostnad som förköpsavgiften innebär i många fall kan avhålla från att beställa eller köpa biljetter i god tid och att det planerade besöket sedermera av tidsbrist inte blir av bl. a. därför att vid beställning av biljetter dessa måste avhämtas flera timmar före föreställningens början. Det kan därför antas, att ett borttagande av förköpsavgifterna skulle kunna stimulera publikfrekvensen. En sådan ordning synes också kunna bidra till att få till stånd en ändring av köpvanorna vid biljettanskaffning, så att inköpen ske tidigare än vad som nu i allmänhet är fallet, vilket skulle underlätta för företagsledningen att i god tid få en överblick över den troliga publikfrekvensen till de olika föreställningarna. Inom många branscher tillmäts som bekant fördelarna av att på förhand kunna bedöma den totala avsättningen sådan betydelse, att förhandsbeställare premieras med ett lägre pris. Nu angivna synpunkter ger anledning pröva, om det nuvarande systemet att generellt utta förköpsavgifter bör bibehållas. Övervägande skäl synes tala för att högre pris tillämpas endast i sådana fall, då efterfrågesituationen så medger, exempelvis vid premiärer, gästspel och festföreställningar samt andra föreställningar, som kan bedömas ha högt publikintresse. Huruvida det högre priset bör tas ut i form av särskilda förköpsavgifter eller genom att

238 ett fast, högre pris bestäms, torde böra bedömas väsentligen med beaktande av de administrativa fördelar som kan vinnas vid den ena eller andra ordningen. Reklam

Ehuru det inom kommersiell verksamhet knappast låter sig göra att isolera försäljnings-, reklam- och public relation-verksamhet från varandra, eftersom de är funktioner av en och samma strävan, skall dock i det följande försök göras, att i stora drag skissera vad en intensifierad reklam för KT:s del skulle innebära. En sådan skulle syfta vida längre än den nuvarande, som praktiskt taget kan anses endast haft till mål att genom notifikationsannonsering i dagspress och viss affischering, likaledes av notifikationskaraktär, söka göra allmänheten u p p m ä r k s a m på förekomsten av enskilda föreställningar vid KT. Målsättningen för den reklamverksamhet som skall bedrivas vid KT bör vara att allmänt väcka och underhålla ett levande intresse för de konstformer som odlas av KT och särskilt för den verksamhet som teatern bedriver. Annonseringen, som under de sistförflutna spelåren dragit en kostnad av mellan 90 000 och 100 000 kr., synes i stort sett ha fyllt det specifika notifikationsändamål som därmed får anses ha åsyftats att ernå. En ökad annonsverksamhet, som i och för sig framstår såsom påkallad, synes emellertid böra ske dels i form av en översiktsannonsering, förslagsvis på söndagar, med utförligare angivande av hela den kommande veckans program, gärna i en för det allmänna opera- och balettintresset stimulerande utformning, dels genom en direkt på intressestimulans inriktad annonsering i dagspress och möjligen även veckopress, som anknyter till aktuella händelser inom musiklivet eller, om uppslag i den riktningen saknas, till permanenta stämningsvärden förknippade med opera- och balettkonsten. Vad vid IU förekommit ger fog för antagande, att den reklam i form av affischering sådan denna f. n. bedrivs av KT är föga verkningsfull. Nämnas kan att av de tillfrågade som besöker KT något fler än 30 % uppgivit sig regelbundet läsa KT:s annonser och 15 å 20 % förklarat sig regelmässigt studera reportage från KT och angående dess artister i tidningspress, radio och TV medan däremot allenast 6 % sagt sig regelbundet studera KT:s affischer. Med hänsyn till det låga uppmärksamhetsvärde som affischerna sålunda får antas h a och de betydande kostnader — ungefär en tredjedel av annonskostnaderna — som de drar k a n starkt ifrågasättas, om denna verksamhet bör fortsättas i dess nuvarande form. Affischering framstår väl såsom ett i och för sig verksamt reklammedel i nu förevarande sammanhang, men den bör ske i andra former än för närvarande. En möjlighet som därvid erbjuder sig är att söka åstadkomma reklamkonstnärligt högklassiga stimulansaffischer med utrymme för anbringande av ett utbytesbart notisplakat om veckoprogrammet. Produktionstekniskt kan en sådan affisch ut-

239* föras i boktryck, offset eller silk-screen alltefter originalets beskaffenhet, och materialmässigt kan den utföras i papper eller med durabel kartong alltefter användningssättet. Antalet affischtyper synes kunna begränsas till två per spelar. Affischerna och notiser om veckoprogram bör spridas till biljettförsäljningsställen, skolor, bibliotek, hotell, restauranger, banker, boklådor, musikalieaffärer, resebyråer och andra lämpliga lokaler. Däremot kan i belysning av vad förut sagts göras gällande, att de nuvarande affischeringstavlorna bör slopas. För distributionen kan om så anses lämpligt anlitas någon av de större affischeringsfirmorna. Angeläget är att tillse, att en affischering av förevarande slag i största möjliga utsträckning fortlöpande granskas t. ex. av försäljningsombud. En affischering på angivet sätt synes, även om den av kostnadsskäl måste begränsas, kunna bli av betydande värde på såväl kortare som längre sikt. Direktreklam i form av folders, upplysningsbroschyrer, abonnemangsprospekt, kundtidning m. m. förekommer som nämnts f. n. i mycket ringa utsträckning på KT:s reklamprogram. Utformningen och framställningen av sådan reklam är regelmässigt ojämförligt mer tidskrävande än annonsering. Likaledes är den distributionstekniska planeringen, d. v. s. utväljandet av bearbetningsgrupper, adressanskaffning, ä jourhållandet av adressregister,, tidssamordningen med andra reklam- och försäljningsåtgärder m. m., ett mycket tidskrävande arbetsmoment. Beaktas bör även, att denna reklamform får sin effekt först vid samordning med andra inplanerade försäljningsåtgärder. För framtiden bör därför behörigt intresse ägnas åt att utforma en direktreklam, som inte utan men för helhetsverkan skall k u n n a undvaras i den samlade reklamverksamheten. En långtidsplanering avseende två eller flera år synes med fördel kunna göras för denna del av verksamheten. Därest ljusreklam sker i samband med föreställningarna på KT bör denna även omfatta reklam för KT:s egen verksamhet exempelvis genom visning av scenbilder o. dyl. till kommande program. Vad gäller skyltningar är det självfallet angeläget, att stor omsorg nedläggs på att åstadkomma attraktiva skyltningar på alla ställen, där biljetter tillhandahålls. Härutöver kan emellertid också erinras om de utomordentliga möjligheter som finns att åstadkomma goodwill-skyltningar bl. a. hos några storföretag i Operahusets omedelbara grannskap, vilka disponerar en räcka stora fönster och vilkas kulturapostroferande fönsterutställningar väckt berättigad uppmärksamhet långt utanför reklamkretsar och även utanför Sveriges gränser. Under utredningsarbetet har från några av dessa företags sida uttalats intresse för samverkan med KT, därest dennas ledning skulle finna det lämpligt med en sådan form av verksamhetspopularisering, som en kulturhistorisk fönsterutställning med anknytning till aktuella program på KT skulle innebära. Att på detta område mycket kan uträttas ligger i öppen dag. Härtill kommer smärre, transportabla fönsterskyltningar att placeras på lämpliga ställen i förorter och förstäder — uppslag borde inte saknas och

240 samarbetsvilja från utställare kan förutsättas. För att full effekt skall uppnås torde dock även härvidlag placerings- och tidsschema böra bli beroende av övrig försäljningsplanering. Slutligen kan framhållas, att det framstår såsom angeläget att få till stånd en komplettering av den neonljusskyltanläggning som nu finns på Operahuset, så att även nästkommande program kan anges. Efter föreställningens början torde rätt få människor ha intresse av att få veta, att just i kväll är det Tosca som spelas. Många kanske däremot kunde lockas av en uppgift om att vid nästa föreställning ges Bohéme. Popularisering av Operahuset

Vid institutionell reklam, varom här är fråga, gäller som regel att söka göra allmänheten förtrogen med de lokaliteter där verksamheten bedrivs och få den att känna trivsel där. I syfte att söka skingra den ovisshet, som enligt vad erfarenheten visar dock finns om Operahusets lokalisering, bör vid annonsering och i trycksaker orden »Vid Gustav Adolfs Torg» återfinnas i direkt anslutning till själva namnet Operan. Vidare bör, i varje fall i stimulansreklamen, en grafiskt välgjord avbildning av Operahuset ingå i kompositionen. Ett besök på KT bör vara omvärvt av en känsla av fest och trivsel redan trån det första steget innanför portarna. Såväl stora trapphallen som foajéer och promenoirer i Operahuset erbjuder rika möjligheter för en uppslagsrik och fantasifull dekoratör att ordna ögonfägnande och intresseväckande utställningar. Särskilt angeläget är det, att promenoirerna till andra och tredje raderna görs mer tilltalande. Detta kan exempelvis ske genom monterutställningar av scenmodeller från klassiska föreställningar, praktdräkter o. s. v. eller genom att på väggpartier replik av någon scendekoration till något för tillfället aktuellt verk sätts upp. Överhuvud taget bör färg-, volym- och stoffverkan eftersträvas och en ständig förnyelse äga rum. Som förebild för en sådan aktivitet kan nämnas Kungl. biblioteket. Intresseväckande utställningsmaterial lär inte saknas för KT:s del. Ett viktigt led i en aktivitet av förevarande slag är att söka omhänderta försäljningsombud och andra intressegrupper, såsom kursdeltagare, musikskoleklasser, konstföreningar m. fl. Detta synes lämpligen kunna ske genom att ordna studiebesök och vidta andra åtgärder för verksamhetsorientering. Enbart KT:s dräktförråd är en sevärdhet av rang, scenmaskineriet är alltid fascinerande för den oinvigde och möjligheterna att få sammanträffa med operaohefen, någon regissör, kapellmästare eller aktuell solist skulle med säkerhet röna stor uppskattning. Vissa svårigheter finns givetvis att inpassa en sådan verksamhet så att den inte på något mer avgörande sätt innebär intrång i arbetet men dessa svårigheter kan — enligt vad erfarenheter från andra teatrar ger vid handen — bemästras.

241 Biljettförsäljning

Vad i ett tidigare avsnitt av detta betänkande 1 framförts därom, att svårigheter anses föreligga att skaffa biljetter till KT:s föreställningar, särskilt för personer bosatta i Stockholms förorter, gör det angeläget att pröva olika uppslag i syfte att få till stånd förbättringar i den nu rådande ordningen för tillhandahållande av biljetter. Härvid står ett flertal olika utvägar till buds och utan att i detalj behandla allt vad i angivet hänseende kan åtgöras, framläggs i det följande några förslag till åtgärder för att underlätta biljettanskaffning., I samband därmed kommer också att behandlas spörsmål, som sammanhänger med vad förut anförts angående ett samarbete mellan KT och DT i fråga om tillhandahållande av biljetter till de båda företagen. En möjlighet, som tillgodoser båda de angivna önskemålen, är att upprätta ett centralt beläget försäljningsställe utanför teaterbyggnaderna, där biljetter till föreställningar av såväl KT som DT skulle tillhandahållas under vanlig affärstid, i stället för som nu sker genom försäljningsställen i Operahuset och Dramatenbyggnaden samt i samband med Lilla scenen; när KT drev verksamhet på Blancheteatern fanns också ett biljettförsäljningsställe på denna teater. Sedan detta centrala biljettkontor stängts, skulle återstående biljetter till kvällens föreställningar säljas i teaterbyggnaderna, där också beställda men ej tidigare avhämtade biljetter skulle utlämnas. Ett sådant gemensamt biljettkontor skulle även utrustas med goda möjligheter att ta emot telefonbeställningar — mycket bättre än de som f. n. står till buds. Kontoret skulle även kunna effektuera rekvisitioner genom postgiro — ett förfarande som bör stimuleras — eller eljest per post. En annan åtgärd som framstår såsom påkallad är, att öka antalet biljettförsäljningsställen i Stockholms olika stadsdelar och förorter samt i Stockholm närbelägna städer och samhällen. Genom samarbete mellan KT och DT bör därvid eftersträvas att söka få till stånd gemensamma försäljningsställen för de båda teatrarna. Nyss har antytts att möjligheterna för allmänheten att rekvirera biljetter per telefon bör på allt sätt underlättas. En anordning i sådant syfte som bör övervägas är att för biljettförsäljningen införa någon form av kundnummer, vilka på begäran tilldelas dem som utfäster sig att utlösa de biljetter som rekvireras med anlitande av det anvisade numret. Med stöd av kundnummer beställd biljett skulle kunna utlösas i biljettkontoret kortare tid före föreställningens början än vad som eljest brukar medges, i regel i nära anslutning till denna. En sådan möjlighet kan antas medföra ej obetydliga fördelar, särskilt för dem som bor i förstäderna eller grannkommunerna, i jämförelse med det nuvarande systemet, som ofta kan föranleda extra besvär för att hämta telefonledes beställda biljetter inom föreskriven tid. En angelägen uppgift för försäljningsledningen bör vara att sörja för att 1

S. 209 ff.

16—610346

242 personalen vid biljettförsäljningsställena nyttjar erhållet reklammaterial och hålls väl informerad om verksamheten såsom angående kommande program, rollbesättningar m. m., så att den kan stå allmänheten till tjänst med önskade upplysningar, överhuvudtaget är det med hänsyn till den vikt som trägna besökare tillmäter den service KT kan ge betydelsefullt, att den personal som kommer i kontakt med publiken görs införstådd med det värde som en rätt bedriven kundtjänst har för företaget. Avslutningsvis må framhållas, att i den mån nya former för biljettanskaffning genomförs, dessa givetvis bör i god tid och på ett effektivt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Organisation m. m.

Ett genomförande av i det föregående angivna åtgärder i publikstimulerande syfte på ett effektivt och riktigt sätt förutsätter en försäljnings- och reklamorganisation med tillräcklig och väl kvalificerad personal, som kan handha de mångskiftande arbetsuppgifter som ingår i en verksamhet av förevarande slag. Ledningen av verksamheten bör anförtros åt en modernt skolad och praktiskt erfaren försäljningsledare. Därvid kan ifrågakomma antingen en person med inriktning på försäljning och dessutom med viss dokumenterad praktisk erfarenhet av reklamverksamhet eller en reklamtekniskt och reklamekonomiskt skolad kraft med erfarenhet från försäljningsavdelning rid kommersiellt företag. Förutom försäljningsledaren bör i organisationen ingå en musikaliskt och musikhistoriskt bildad medarbetare med stilistisk talang, som är lämpad att uppehålla public relationkontakter såväl utåt som inom KT, d. v. s. arbetsuppgifter som nu åvilar presskommissarien. Därest försäljnings- och reklamorganisationen såsom i annat sammanhang förordats görs gemensam för KT och DT, bör till försäljningsledarens förfogande jämväl stå en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att fullgöra sådana nyss angivna arbetsuppgifter, som hänför sig till DT:s verksamhet. Vidare behövs ett kontorsbiträde med sekreterarutbildning. För organisationen erforderliga arbetslokaler synes inte nödvändigtvis behöva inrymmas i någon av teaterbyggnaderna men bör ligga i närheten av dessa. I försäljningsorganisationen bör såsom tidigare angivits ingå ombud inom olika organisationer på arbetsplatser. Ersättning till dessa bör utgå på provisionsbasis. Beträffande försäljningsorganisationen i övrigt kan det vara lämpligt, att någon välrenommerad marknadskonsult anlitas för planering av hur denna bör uppbyggas. Vid utformningen av reklamverksamheten, som måste grundas på den av den konstnärliga ledningen utstakade programpolitiken och den av den ekonomiska ledningen fastställda försäljningspolitiken, bör vad gäller val av reklammedia, lämpliga reklamenheter och deras utformning samt kostnader förslagsgivning inhämtas från minst tre välrenommerade reklamföretag (annonsbyråer). En sådan konkurrensförslagsgivning torde kunna inhämtas utan kostnadsförpliktelser under förutsättning av att erforderliga uppgifter tillhandahålls och syftet med åtgärden klart anges.

243 En utvidgning och intensifiering av reklamverksamheten och andra åtgärder i publikstimulerande syfte såsom i det föregående förordats måste givetvis förutsätta, att betydligt större belopp än de som f. n. utgår vid KT ställs till förfogande för sådan verksamhet. Med hänsyn till utbudets art och syftet med den av KT bedrivna verksamheten synes för denna teaters del ett årligt belopp av ungefär 400 000 kr., inte kunna anses onormalt för väl planerade och samordnade samt effektivt genomförda publikstimulerande åtgärder. Denna kostnadsökning kan emellertid beräknas medföra betydande marginaltillskott på intäktssidan genom de ökade recettintäkter som erhålls, därest syftet med verksamheten, nämligen att öka publiktillströmningen till teatern, uppnås. Och även om det ekonomiska utfallet inte skulle bli det nu angivna har den dock, om den får åsyftad verkan, lett till att publikkretsen vidgats. Att härigenom ur kulturell synpunkt en betydande vinst uppnåtts framstår såsom ovedersägligt i betraktande av det förhållandevis ringa antal som f. n. besöker KT. I sammanhanget bör också beaktas, att verkningarna av flera av de föreslagna åtgärderna måste bedömas på lång sikt. S ammanfattning Efter omnämnande av vissa tidigare utredningar rörande verksamheten vid KT och ett återgivande av direktiven för nu förevarande utredning, i vad dessa avser frågor som behandlas i betänkandet, lämnas en redogörelse för h u r utredningsarbetet bedrivits och anges den expertis som anlitats för bedömningen av KT:s verksamhet ur konstnärlig synpunkt. Vidare omnämns två opinionsundersökningar som utförts, närmast i syfte att få belyst intresset hos den musikintresserade delen av befolkningen i Stockholm och dess omgivningar för de musikformer opera- och balettkonsten erbjuder. Den ena av dem, i betänkandet kallad PU, har avsett publiken vid KT och den andra, benämnd IU, personer bosatta i Stockholm och angränsande kommuner. Dessutom anmärks en av Sveriges radio gjord undersökning i syfte att klarlägga intresset för operamusik i radio. I betänkandet behandlas därefter frågor som sammanhänger med företagsform och organisation för verksamheten vid KT, DT och RT, varvid lämnas utförliga uppgifter i angivna hänseenden för de sålunda berörda företagen. Därjämte ges vissa upplysningar rörande en del andra inhemska och utländska teaterföretag. I detta sammanhang övervägs jämväl olika möjligheter för en samordning av verksamheten vid de tre särskilt nämnda teaterföretagen. Det framhålls att verksamheten vid KT och DT inte bör organiseras såsom ett statligt förvaltningsorgan utan den bör liksom hittills omhänderhas av ett särskilt rättssubjekt. Utredningsmannen har i valet mellan de företagsformer som därvid står till buds för sin del funnit lämpligast, att verksamheten vid KT och DT liksom hittills drivs i form av aktiebolag. En avgörande synpunkt för ställningstagandet har varit, att denna företagsform jämfört med en organisation i form av stiftelse eller ideell förening

244 erbjuder de största garantierna för att stadga och fasthet kommer att prägla verksamheten i ekonomiskt avseende. Enligt utredningsmannens mening torde föga vara att vinna på att söka sammanföra RT med KT eller DT eller med ett för verksamheten vid sistnämnda båda teatrar gemensamt företag. Däremot förordas att RT för framtiden i första hand skall anlita KT och DT för vissa tekniska arbeten. Vad gäller frågan om ett samgående mellan KT och DT föreslås, att ett samgående sker i vad avser den tekniska verksamheten samt den administrativa och ekonomiska förvaltningen. Däremot anser sig utredningsmannen inte kunna förorda ett samgående mellan KT och DT på det konstnärliga planet men det framhålls som önskvärt, att de båda företagen i större utsträckning än hittills samarbetar i konstnärligt avseende. Förslaget om samordning innebär, att den tekniska och administrativa personalen görs gemensam : för de båda företagen men att de olika verkstäderna jämväl i fortsättningen skall bibehållas på sina nuvarande platser. En sådan ordning förutsätts skola ge ökade möjligheter att genomföra en rationell organisation av arbetet. Vikten av att söka få till stånd erforderliga åtgärder i sådant hänseende belyses av redogörelser, som i andra sammanhang lämnas för personal- och kostnadsutvecklingen under det senaste decenniet vad gäller den tekniskt och administrativt verksamma personalen vid KT och DT. Under nämnda tid har sålunda vid KT nu ifrågavarande fast anställd personal ökat och de årliga kostnaderna för denna stigit med ungefär 1,2 miljon kr., varvid dock en viss minskning skett i kostnaderna för extra arbetskraft. Vid DT har lönekostnaderna för den fast anställda administrativa personalen stigit från 74 000 spelåret 1948/49 till 166 000 kr. spelåret 1959/60. För den tekniska personalens del har utgifterna under samma tid stigit från 437 000 till 807 000 kr. för den fasta personalen och från 140 000 till 272 000 kr. för den extra. Sammanlagt utgjorde den fasta tekniska personalen vid KT och DT ungefär 150 personer under spelåret 1959/60. Lönekostnaderna för denna personal uppgick till 1,63 miljon kr., vartill kom en sammanlagd lönekostnad av 0,65 miljon kr. för extra personal vid de båda teatrarnas tekniska avdelningar. Nämnas bör dock att verksamheten vid DT till följd av ombyggnadsarbeten inte bedrevs i normal omfattning under spelåret 1959/60. En annan synpunkt som också framhålls är, att personalbehovet för framtiden kommer att öka allt eftersom förkortningar av arbetstiden genomförs och att därigenom ytterligare kostnadsökningar uppkommer. Vidare hänvisas till att en samordning av verksamheten skulle bli av värde för strävanden att åstadkomma en effektivisering av biljettförsäljningen och en ökad och med moderna metoder bedriven reklam och andra publikstimulerande åtgärder. Den förordade samordningen förutsätts skola ske i den formen, att verksamheten vid de båda teatrarna i framtiden handhas av ett aktiebolag, förslagsvis under firma Aktiebolaget Kungl. teatrarna. Härutöver anges följande riktlinjer för organisationen. Bolagets angelägenheter utövas under styrelsen i fråga om den administrativa, ekonomiska och tekniska förvaltning-

245 en av en verkställande direktör, som utses av styrelsen, och vad gäller den konstnärliga ledningen av två teaterchefer, en för KT och en för DT, vilka förordnas av Kungl. Maj :t. När det gäller verkställande direktör bör vid personval fästas stort avseende vid sakkunskap och erfarenhet beträffande merkantila förhållanden. Därjämte bör stor hänsyn tas till organisatorisk förmåga samt till lämplighet och intresse för teaterverksamhet. Under verkställande direktören skall finnas en chef för den tekniska verksamheten vid de båda teatrarna, som under sig skall ha en platschef vid vardera teatern. Därjämte skall under verkställande direktören finnas en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att handha frågor, som sammanhänger med reklam och andra publikstimulerande åtgärder. Styrelsen, vari varken verkställande direktören eller teatercheferna skall ingå, föreslås skola omfatta fem ledamöter med lika många suppleanter. Vidare förordas att Kungl. Maj :t skall utse fyra styrelseledamöter och suppleanter för dem, däribland ordförande och vice ordförande. En sådan ordning innebär i jämförelse med vad nu gäller, att åt Kungl. Maj :t ges större inflytande i förevarande avseende. Jämväl föreslås att vid KT inrättas ett programråd med operachefen såsom ordförande och vars ledamöter — förutom förste kapellmästaren — skall utses av Musikaliska akademien, Sveriges radio, Föreningen Svenska tonsättare, Svenska sektionen av ISSM och Dansfrämjandet. Å rådet avses skola ankomma att framlägga förslag till repertoar vid KT och att ge rekommendationer i vad rör tidpunkten för de föreslagna verkens framförande. Den befattning med repertoarpolitiken som rådet sålunda skall handha förutsätts skola avse rent konstnärliga bedömningar. Den sammanslagning som förordats — en nyordning som står väl i överensstämmelse med den nutida utvecklingen i riktning mot koncentration av ekonomiska företag i större enheter — bör enligt utredningsmannens mening i första hand ske genom fusion i den formen, att Kungl. dramatiska teaterns aktiebolags samtliga tillgångar och skulder övertas av Aktiebolaget Kungl. teatern mot vederlag i aktier i sistnämnda bolag att fördelas mellan aktieägarna i det överlåtande bolaget. I samband därmed bör aktiekapitalet i det övertagande bolaget ökas samt dess bolagsordning och firma ändras. Därest en fusion inte kan komma till stånd — beslut härom måste träffas av bolagsstämma — förutsätter samordningen, att ett nytt bolag bildas genom tillskott av statsmedel, förslagsvis med ett aktiekapital av lägst 500 000 och högst 1 500 000 kronor, och att i samband därmed de båda nuvarande bolagen upplöses. Det framhålls emellertid vidare, att en samordning av verksamheten på sätt förordats — förutom ett flertal åtgärder av de nuvarande bolagens organ — fordrar tidskrävande och omfattande förarbeten, främst av organisatorisk art, för att en samordnad verksamhet redan från början skall kunna drivas på ett effektivt och även i övrigt tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill framstår det såsom lämpligt, att ett principbeslut fattas om en samordning av verksamheten vid de båda teaterföretagen från och med en framtida tidpunkt, förslagsvis inte understigande två år från det beslutet

246 fattas, och att åt en kommitté, bestående av en styrelseledamot från vartdera av de nuvarande bolagen och en från företagen fristående person med sakkunskap i organisatoriska och ekonomiska frågor, uppdras att i samråd med teatercheferna planera nödvändiga organisatoriska förberedelser, ö n s k värt är också att till detta arbete knyta någon, som sedermera kan utses till verkställande direktör i det nybildade företaget. Såsom ett alternativ till den samordning av den tekniska verksamheten och den administrativa och ekonomiska förvaltningen som sålunda förordats framläggs förslag om en begränsad samordning för att få till stånd en gemensam administrativ och ekonomisk förvaltning för KT och DT. Även en sålunda begränsad samordning antas förutsätta, att verksamheten anförtros åt ett enda rättssubjekt på sätt i det föregående angivits. För det fall att någon samordning med verksamheten vid DT inte anses böra genomföras, föreslås att en omorganisation av KT.s verksamhet sker på så sätt, att ledningen uppdelas mellan en teaterchef för den konstnärliga ledningen och en verkställande direktör för den administrativa, ekonomiska och tekniska ledningen, av vilka ingendera bör vara ledamot av styrelsen. Även för nu nämnt fall bör ökat inflytande beredas Kungl. Maj :t i samband med val av styrelse. Vidare understryks vikten av att styrelsen i samarbete med personalorganisationerna snarast möjligt låter utarbeta och besluta om instruktioner för verkställande direktören samt för övrig inom företaget anställd personal. Jämväl för nu ifrågavarande fall föreslås inrättandet av ett programråd med sammansättning och arbetsuppgifter som förut angivits. Det förordas också, att representanter för personalorganisationerna bereds möjlighet att medverka vid planläggningen av det löpande arbetet. Dessutom framhålls såsom angeläget, att lämplig person anförtros uppgifter som sammanhänger med en aktivt bedriven reklamverksamhet och andra erforderliga åtgärder i publikstimulerande syfte, varvid samarbete bör ske med DT liksom i fråga om åtgärder för att få till stånd en bättre organisation för biljettförsäljning. I några följande avsnitt av betänkandet lämnas en utförlig redogörelse för personalförhållandena vid KT och vissa uppgifter angående den personal vid DT som sysselsätts med uppgifter, som sammanhänger med den administrativa och tekniska verksamheten. Dessutom behandlas ingående verksamheten vid KT såväl med avseende å dess omfattning som ur konstnärlig synpunkt och med hänsyn till dess betydelse för svensk upplysningsverksamhet utomlands. I annat sammanhang har framhållits angelägenheten av att genom förhandlingar mellan parterna söka få till stånd en samordning av de bestämmelser, bl. a. rörande arbetstid, som nu gäller för olika personalgrupper och vilka sinsemellan är mycket olikartade. Av den lämnade redogörelsen för verksamhetens omfattning, vilken avser spelåren 1949/50—1959/60, framgår att verksamheten ökat kraftigt under senare hälften av 1950-talet. Detta sammanhänger främst med att KT även givit föreställningar på Blancheteatern. Vad beträffar verksamheten i landsorten ger redogörelsen vid handen, att KT årligen givit ett antal före-

247 ställningar för RT, vilkas antal — frånsett några år i början av perioden då ingen sådan medverkan förekom — växlat mellan lägst sex och högst 69 föreställningar. Dessutom har varje spelar givits ungefär ett 50-tal föreställningar i folkparkerna under medverkan av artister från KT. Gästspelsverksamheten i utlandet har intensifierats under de senaste spelåren. Den huvudsakliga verksamheten har bedrivits i Operahuset och den har främst varit inriktad på operaverk. Antalet föreställningar av sådana verk var nämligen ungefär tre gånger fler än antalet föreställningar med balettverk på programmet; andelen föreställningar av sist nämnt slag har dock stigit något under periodens slut jämfört med dess början. Vid jämförelse med vissa utländska operaföretag framgår emellertid, att balettverksamheten vid KT är av vida större omfattning än vid flertalet av de utländska scenerna. Antalet föreställningar med operett på programmet växlar mycket från mellan 50 och 60 föreställningar årligen under förra hälften av 1950talet till ett mycket ringa antal under periodens senare del. Den i betänkandet lämnade redovisningen för personalförhållandena vid KT visar, att den vid teatern konstnärligt verksamma personalen visserligen ökat i antal under de två senaste decennierna men att ökningen, frånsett balettkåren, varit av ganska ringa omfattning. För balettkårens del har däremot skett en mycket påtaglig ökning från högst 40 under 1940-talet till 65 under de två senaste spelåren. Den jämförelse som med ledning av de uppgifter som lämnats från vissa utländska operaföretag kan göras mellan förhållandena vid dessa teaterföretag och rid KT ger vid handen, att storleken av solistpersonalen vid KT inte framstår såsom i och för sig anmärkningsvärd och att antalet medlemmar i såväl orkester som kör är mindre än vid flertalet av de utländska företagen. Däremot framgår att balettkåren vid KT är större, i några fall avsevärt större än vid flertalet av de utländska operascener med vilka jämförelse görs. Bedömningen av den vid KT under 1950-talet förda repertoarpolitiken — allsidigt belyst i de utlåtanden som avgivits av de särskilt härför tillkallade experterna och som fogats såsom bilagor till betänkandet — utmynnar i det uttalandet, att den vid KT framförda standardrepertoaren av klassiska operaverk får i stort sett anses ha varit väl avvägd. I fråga om moderna operaverk görs däremot gällande, att från KT:s sida visats otillräckligt intresse för vissa centrala verk. Vad sist sagts gäller även vissa nyare kontinentala strömningar i fråga om moderna balettverk och vissa andra sådana verk. Men å andra sidan framhålls vad gäller balettrepertoaren, att under den tid bedömningen avser goda initiativ tagits för att framföra moderna svenska balettverk och att uppmuntra nyproduktion av sådana verk. Den verksamhet som KT bedrivit vid Drottningholmsteatern har rönt stor uppskattning. Vad gäller verksamhetens betydelse för svensk upplysningsverksamhet utomlands ges med stöd av en redogörelse för vissa svenska beskickningars erfarenhet uttryck för den uppfattningen, att Stockholms festspel, vari KT medverkat, hittills knappast haft någon större betydelse som attraktion för

248 utländska turister. Av redogörelsen framgår däremot, vilken stor vikt för svensk upplysningsverksamhet i främmande länder, som tillmäts framträdanden utomlands av KT och dess artister. I samband med att i betänkandet anges riktlinjer för den framtida verksamheten vid KT och jämväl i andra sammanhang bl. a. med hänsyn till den begränsade anslutning från publikens sida, som i regel kan förväntas komma förstagångsuppföranden till del, framhålls den utomordentligt stora betydelse som tillmäts det förhållandet, att KT förutom den nuvarande scenen i Operahuset får tillgång till en annexscen. En sådan ordning måste nämligen anses vara en oundgänglig förutsättning för att verksamheten vid KT skall kunna bedrivas på sådant sätt, att berättigade krav på att olika riktningar inom opera- och balettkonsten skall bli behörigen tillgodosedda. Framförande av klassiska och moderna operaverk i kammarformat samt experimentteaterverksamhet förutsätter sålunda en annexscen och denna kan även finna användning för skolteaterverksamhet och övningsverksamhet. I annat sammanhang görs gällande att tillgång till en annexscen skulle innebära väsentligt bättre möjligheter än dem som nu står till buds att få till stånd en riktig avvägning mellan kulturella och ekonomiska synpunkter när det gäller framförande av moderna verk och förstagångsuppföranden i allmänhet. Avsikten är emellertid att i ett senare betänkande närmare behandla frågor, som sammanhänger med inrättande av en annexscen. De överväganden som i förevarande betänkande görs angående den fortsatta verksamheten vid KT utgår från att utöver den nuvarande scenen i Operahuset en för verksamheten lämplig mindre scen står till förfogande. I olika sammanhang understryks den stora vikt som måste tillmätas en riktig och väl genomförd planläggning av verksamheten vid KT på såväl längre som kortare sikt. Att så sker har sålunda betydelse ur konstnärlig synpunkt och är av stort värde ur kostnadssynpunkt och då det gäller att vidta åtgärder i publikstimulerande syfte., Det förordas att arbetet med planläggningen inriktas på att fortlöpande få till stånd såväl preliminära spelplaner för två år i sänder som mera detaljerade planer för varje spelar. Spelplaner av sist nämnt slag förutsätts skola göras mera detaljerade och ges större fasthet än de nuvarande generalplanerna. Sådan spelplan för nästkommande spelar bör föreligga färdig före utgången av det föregående spelåret. Under spelåret bör avvikelse ej ske från den sålunda fastställda spelplanen i andra fall än då alldeles särskilda skäl föranleder därtill. Beträffande verksamhetens omfattning föreslås allenast mindre ändringar i förhållande till vad som gällt under spelåret 1959/60. Sålunda förordas att antalet föreställningar med balettverk ökas såväl i Stockholm som vid turnéverksamhet för RT. Angivna ökning betingas främst av angelägenheten att för framtiden i högre grad än vad nu är fallet utnyttja balettkåren för framträdanden vid föreställningar. Ävenså ifrågasätts om inte den konstnärliga verksamheten vid Drottningholmsteatern i större utsträckning än som för närvarande sker bör omhänderhas av KT med anlitande av teaterns egna artister och övrig till buds stående personal. Enligt utredningsmannens me-

249 ning är intet att erinra mot att jämväl för framtiden låta den hittillsvarande ordningen bestå att under några veckor i juni ge en serie opera- och balettföreställningar av särskilt hög klass. Det betonas emellertid, att en väsentlig förutsättning för att en ökad verksamhet skall kunna förordas är att den i allt väsentligt kan ske med anlitande av den personal som nu står till förfogande och att de strävanden att stimulera publiktillslutningen till KT, vilka enligt vad i det följande kommer att beröras framstår såsom i hög grad påkallade, visar sig framgångsrika. I fråga om den framtida verksamheten understryks slutligen angelägenheten av att KT ger gästspel utomlands, särskilt av balettverk, i den utsträckning så kan ske utan mera betydande men för den inhemska verksamheten. Beträffande repertoaren — i vilket hänseende uppslag och synpunkter av mångskiftande slag ges i expertutlåtandena — förordas, att klassiska operettverk i begränsad omfattning upptas på KT:s spelplan och att föreställningar av sådana verk ges under hela spelåret. Det framhålls därvid med stöd av vad genom opinionsundersökningarna framkommit, att det synes finnas ett mycket påtagligt intresse för denna konstform bland den musikintresserade allmänheten och att operettföreställningar kan vara ett viktigt medel i strävandena att öka intresset för KT:s verksamhet. I fråga om balettverksamheten ges uttryck för den uppfattningen, att intet synes vara att erinra mot att balettkonsten ges en framträdande plats i KT:s verksamhet, särskilt med hänsyn till att denna teater torde vara den enda scen i landet, som har förutsättningar att ge föreställningar av sådana koreografiska verk, som k r ä ver ett stort antal medverkande. Det betonas emellertid också, att det centrala i verksamheten vid KT bör avse operakonsten. Med avseende på den konstnärliga standarden framhålls den stora betydelse som anlitande av framstående och erfarna konstnärer utanför KT har i sammanhanget. Detta gäller främst för uppgifter såsom dirigent men även såsom regissör och koreograf samt för dekorativa uppgifter. I fråga om storleken av den vid KT anställda konstnärliga personalen anser sig utredningsmannen med beaktande av att verksamheten för framtiden antas skola förläggas till två scener inte böra föreslå någon ändring utom vad gäller balettkåren. Det ifrågasätts sålunda, om inte balettkårens, numerär kan nedbringas utan att de konstnärliga krav åsidosätts som rimligen kan ställas på den balettverksamhet vid KT, varåt utrymme kan beredas vid sidan av operaverksamheten. I vart fall förordas en sådan minskning, därest den i det föregående angivna ökningen av antalet föreställningar med balettverk på programmet ej kan genomföras. I anledning av vad som framkommit vid en av utredningen gjord undersökning rörande i vilken utsträckning den vid KT anställda konstnärligt verksamma personalen tagits i anspråk understryks vikten av att vid fast anställning av artister stor hänsyn tas till att teatern genom förvärvet vinner en god och under längre tid användbar kraft. Det framhålls också vara en för operaledningen och särskilt för operachefen angelägen uppgift att söka tillse, att samtliga till KT fast knutna artister bereds för dem lämpliga arbetsuppgifter i all den

250 utsträckning så kan ske utan att de konstnärliga synpunkterna i någon mera påtaglig utsträckning åsidosätts. I betänkandet lämnade redogörelser för storleken av den administrativa och tekniska personalen, vilka med hänsyn till den betydelse uppgifter i angivna hänseenden har för bedömandet av samordningsfrågor avser förhållandena vid såväl KT som DT, visar att den förra personalgruppen undergått mycket små förändringar under 1950-talet. Vad gäller den fast anställda tekniska personalen framgår, att denna personalgrupp ökat i antal såväl vid KT som vid DT, men att samtidigt extra personal anlitats i mindre utsträckning. Några närmare undersökningar i fråga om organisation, arbetsplanering och arbetsstudier, som erfordras för att framlägga mera konkret utformade planer för en samordnad administrativ och teknisk verksamhet vid de båda företagen, har inte kunnat utföras inom den för utredningen angivna tidsramen. Utredningsmannen har också utgått från att beräkningar för sådant ändamål kommer att göras av den kommitté, som enligt vad förut nämnts förutsätts skola förbereda övergången till den nya ordningen. Några i detalj utformade förslag till personalorganisation vid en samordnad verksamhet framläggs därför inte i nu förevarande betänkande. Därest den föreslagna samordningen inte kommer till stånd, har vad vid utredningsarbetet förekommit inte givit anledning att föreslå några andra ändringar i fråga om den administrativa och tekniska personalen vid KT än att såsom förut framhållits, en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att handha frågor som sammanhänger med reklam och andra publikstimulerande åtgärder bör tillsättas, vilken jämväl bör kunna omhänderha motsvarande arbetsuppgifter vid DT. Vidare framhålls såsom önskvärt, att en befattning såsom personalkonsulent inrättas vid KT. I det avsnitt av betänkandet som ägnas åt frågor som sammanhänger med publikfrekvensen redovisas uppgifter härom — förutom för en del utländska teaterföretag — för de olika scener, där KT drivit verksamhet, såsom Operahuset, Blancheteatern och Drottningholms teatern samt för den i olika förorter i Stockholm och i landsorten bedrivna verksamheten. Vidare belyses publikfrekvensen i Operahuset från olika utgångspunkter bl. a. hur den förhåller sig vid gästspel samt vid abonnerade eller andra föreställningar med nedsatta biljettpriser samt under olika månader och veckodagar. Uppgifter lämnas därjämte i syfte att klarlägga, hur olika faktorer såsom repertoarval och biljettprishöjningar påverkar publiktillströmningen. Dessutom ges en redogörelse för operapublikens sammansättning. Av de lämnade uppgifterna framgår, att föreställningarna i Operahuset under de senaste 30 åren besökts av ungefär 220 000 personer årligen. Då många besökare bevistar mer än en föreställning varje år, är det alltså en jämförelsevis ringa del av Stor-Stockholms befolkning, som utnyttjar möjligheten att besöka de föreställningar som ges i Operahuset. Ses publiktillströmningen till Operahuset i samband med befolkningsutvecklingen i Stockholm och dess grannkommuner framkommer, att intresset för besök minskat högst väsentligt. Vid jämförelse mellan publikanslutningen vid KT och de

251 utländska operaföretag för vilka uppgifter lämnas framgår, att KT:s publiksiffror mestadels är betydligt lägre. Den lämnade översikten av publiksiffrorna vid KT:s föreställningar i Operahuset ger inte stöd for antagande, att det finns något mera påtagligt samband mellan antalet föreställningar och det totala besökarantalet. Däremot tycks sådana faktorer som programval, gästspel o. dyl. samt abonnemang och lägre biljettpris vara av stor betydelse för en ökad publiktillströmning. Redogörelsen visar också bl. a. att föreställningar med operett i regel varit väl besökta. I sammanhanget påpekas även den stora betydelse som vissa utländska teaterföretag tillmäter abonnemang och samarbete med publikorganisationer såsom medel att öka publiktillströmningen. Det framhålls också, att den verksamhet som KT bedriver med sikte särskilt på skolungdom och annan ungdom framstår såsom mycket blygsam vid jämförelse med den som utövas vid flertalet av de utländska teaterföretagen. Vad som framkommit angående publikanslutningen till de föreställningar som KT givit på Blancheteatern visar, att denna verksamhet — bortsett från vissa skolföreställningar under spelåret 1959/60 — rönt mycket ringa intresse från publikens sida. Däremot har publiktillströmningen till de av KT på Drotiningholmsteatern anordnade föreställningarna ökat starkt under 1950-talets senare hälft. Likaså har de föreställningar KT givit i Stockholms förorter och i landsorten varit väl besökta liksom även föreställningarna i folkparkerna. Vad vid de gjorda undersökningarna framkommit angående effekten av biljettprishöjningar på publikfrekvensen ger vid handen, att det synes vara avgjort bättre att anpassa biljettpriserna med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen genom att företa mindre höjningar med något kortare tidsintervall än att göra större prishöjningar mindre ofta. Vad beträffar sammansättningen av publiken i Operahuset framgår av de företagna undersökningarna, att den del av befolkningen som vanligen hänförs till socialgrupp I är klart överrepresenterad och den del som brukar föras till grupp III lika påtagligt underrepresenterad bland besökarna, medan den del som klassificeras såsom grupp II är ungefär normalt representerad. Det konstateras också, att andelen besökare från socialgrupp III är avsevärt mindre än vad de avvikelser från de båda övriga grupperna i fråga om intresset för operamusik, som enligt IU föreligger, i och för sig skulle ge anledning till. Sammanfattningsvis framhålls, att publikanslutningen till den verksamhet som KT under 1950-talet bedrivit i Operahuset och på Blancheteatern ej kan anses tillfredsställande. Det framstår därför såsom synnerligen angeläget, att man från KT:s sida för framtiden ägnar stor uppmärkamhet åt att söka stimulera och underhålla publikintresset inte minst inom de breda lagren. I samband med att utredningen behandlar frågan om samarbete mellan KT och Sveriges radio redovisas vad som vid vissa undersökningar framkommit rörande intresset för operamusik i radio. Med hänsyn till vad därvid

252 och i övrigt under utredningsarbetet förekommit betonas angelägenheten av att ett nära samarbete mellan KT och Sveriges radio sker såväl när det gäller verksamhet i radio som i television ävensom i fråga om gästspel av dirigenter och i orkesterfrågor överhuvudtaget. Enligt utredningsmannens mening bör samarbetet underlättas och främjas genom att Sveriges radio skall utse en representant i det förut nämnda programrådet. Det framhålls såsom önskvärt, att KT:s medverkan vid framträdanden i radio och television i största möjliga utsträckning lämnas genom direktsändningar. Vidare görs gällande, att KT genom att medverka vid en riktigt och väl genomförd produktion av opera- och balettverk i radio och television i viss utsträckning kan fylla en funktion som riksopera. Den ekonomiska utvecklingen samt kostnads- och intäktsförhållandena vid KT belyses i ett särskilt avsnitt. Därav framgår, att kostnaderna för KT:s verksamhet under 1950-talets senare hälft i genomsnitt uppgick till ungefär 8 miljoner kr. årligen och under spelåret 1959/60 till nära 9 miljoner kr. I likhet med vad som gäller för vissa utländska teaterföretag, beträffande vilka uppgifter lämnas, måste en betydande del av de med verksamheten vid KT förenade kostnaderna täckas med bidrag från det allmänna. Det visas att under 1930- och 1940-talen något mindre än 1/2 av kostnaderna täcktes på detta sätt, men att den ekonomiska utvecklingen under det senaste decenniet varit ogynnsam, i det att kostnaderna stigit betydligt snabbare än intäkterna, vilket medfört att 2/3 av kostnaderna under de senaste spelåren måst täckas med bidrag. Vidare framgår att recettintäkterna under den senaste femårsperioden endast var obetydligt högre än under de fem spelåren dessförinnan, trots att biljettpriserna under den senare perioden var väsentligt högre än under den förra. Även storleken av teaterns övriga intäktsposter belyses, varvid framgår att de största av dessa poster utgörs av hyres- och ränteintäkter. Också kostnadssidan har blivit föremål för ett ganska utförligt studium. Vad därvid framkommit ger vid handen, att mellan 80 och 90 % av teaterns kostnader utgörs av löner och andra personalkostnader. Lönekostnaderna har under det senaste decenniet stigit med 116 %, främst på grund av allmänna löneökningar under perioden men också på grund av viss ökning av personalen. Ungefär 1/4 av lönekostnadsökningen för den fast anställda personalen under 1950-talet eller minst 800 000 kr. kan anses vara föranledd av personalökning. Teaterns omkostnader steg, under perioden med 90 %. De största utgiftsposterna avser anskaffning av material samt hyresavgifter för musikalier. Uppgifter om det ekonomiska utfallet av KT:s verksamhet vid Blancheteatern och Drottningholms slottsteater visar, att de redovisade underskotten, särskilt vad gäller den förstnämnda teatern, varit betydande. Utredningsmannen finner det angeläget, att åtgärder vidtas som på olika sätt tjänar till att bryta de senare årens ogynnsamma ekonomiska utveckling vid KT. Förutsättningar för att nämnvärt öka recettintäkterna genom biljettprishöjningar anses f. n. inte föreligga. För framtiden bör emellertid tillses att genom smärre prishöjningar successivt söka anpassa biljettpriser-

253 na till den allmänna prisnivån vid en fortskridande höjning av denna. En ökning av intäkterna bör eftersträvas främst genom att på olika satt söka öka publiktillströmningen till KT:s föreställningar; och i ett senare samm a n h a n g framläggs förslag till olika åtgärder härvidlag. Vidare erinras om den ogynnsamma inverkan på recettintäkterna, som framföranden av moderna verk och förstagångsuppföranden i allmänhet haft till följd av att sådana framföranden mestadels varit föga framgångsrika pubhkmassigt sett Det görs gällande att bättre möjligheter än dem som for närvarande står till buds att få till stånd en avvägning mellan kulturella och ekonomiska synpunkter i förevarande avseende skulle öppnas, därest KT kunde beredas tillgång till en lämplig annexscen. Jämväl framhålls att föreställningar med gästartister och gästande teaterensembler mestadels uppvisat mycket stora recettintäkter, vilket medfört ett gott ekonomiskt resultat även med beaktande av de ganska höga ersättningar som utgått till de gästande artisterna. E n utvidgning av gästspelsverksamheten framstår därför såsom en lämplig åtgärd ur ekonomisk synpunkt. Också förordas som ett led i åtgärderna att öka recettintäkterna en betydande inskränkning i fråga om utdelning av fribiljetter. j' ^ Vad gäller kostnadssidan påvisas lönernas dominerande betydelse — dessa utgör numera inemot 90 % av de sammanlagda kostnaderna. Detta förhållande och vad vid redovisningen av lönekostnadernas ökning for den fast anställda personalen under det senaste decenniet framkommit eller att ungefär 1/4 av denna ökning eller minst 800 000 kr. hänför sig till utökning av antalet fast anställd personal utöver vad som kunnat beräknas vara ersättning för minskad användning av extrapersonal ger anledning understryk a det angelägna i att personalfrågorna ägnas stor uppmärksamhet från teaterns ledning. Härvid bör tillses att inte större personal engageras an att denna i tillbörlig omfattning kan utnyttjas för teaterns verksamhet, vilket är av särskild vikt i fråga om personalökningar som kan beräknas bli bestående. Det framhålls också nödvändigheten av att vid all arbetsplanering förefintliga möjligheter till arbetsbesparingar vidtas främst genom utnyttjande av tekniska anordningar. Vidare påpekas den betydelse på lång sikt fastställda spelplaner kan ha för verkstädernas arbetsplanering och utnyttjande. Ävenså uttalas att möjligheterna att begränsa teaterns omkostnader på liknande sätt bör uppmärksammas. Med hänsyn till att lönesättningen vid KT är beroende av förhandlingar mellan parterna har utredningsmannen däremot inte ansett sig böra ingå på någon prövning av avlöningsförmånernas storlek vare sig individuellt eller för de olika personalgrupperna. I fråga om tjänstgöringspengar till solisterna anmärks dock, att den nu tillämpade principen följdriktigt bör föranleda, att dessa inte bara skall kunna höjas u t a n också sänkas, då skäl härför föreligger. Därest en sådan ordning inte k a n genomföras, bör fråga upptas till överläggning mellan parterna om att få till stånd en ordning för tjänstgöringspengarnas bestämmande, innebarande att för varje solist skall fastställas två belopp, nämligen ett högre for framträdanden i mera krävande roller och ett lägre för övriga framträdanden.

254 Såsom ytterligare ett medel att förbättra teaterns ekonomi föreslås ett ökat antal föreställningar per spelar under förutsättning att så k a n ske inom ramen för nuvarande personella resurser och att åtgärder för en ökad publiktillströmning visar sig ha åsyftad verkan, ökningen förutsätts främst skola ske genom ett större antal balettframträdanden. Det görs emellertid gällande att möjligheterna att i någon mera betydande utsträckning öka antalet föreställningar torde vara avhängiga av att en annexscen står till förfogande. Även om denna förutsättning inte föreligger synes dock antalet föreställningar i viss omfattning kunna ökas såväl i Operahuset som på Drottningholmsteatern och under turnéverksamheten för RT:s räkning, varjämte en ökad gästspelsverksamhet i utlandet kan ifrågasättas. Beträffande KT:s verksamhet vid Blancheteatern framhålls, att den med hänsyn till de otillfredsställande recetterna och de betydande underskotten ur ekonomisk synpunkt måste betraktas som ett misslyckande. Så kan däremot ej anses vara fallet med verksamheten vid Drottningholmsteatern: KT:s föreställningar där har under senare år givit tillfredsställande recetter. Även för denna verksamhet redovisas dock underskott, som till viss del dock ersatts av Sveriges radio. I ett senare avsnitt av betänkandet behandlas frågan om publikstimulerande åtgärder ur mera allmänna synpunkter. Redogörelse lämnas där för vad de gjorda opinionsundersökningarna visar angående allmänhetens intresse för olika musikformer och om musikintressets uppkomst. Med stöd av vad sålunda framkommit i först angivet hänseende görs gällande, att goda förutsättningar kan antas förefinnas för att kunna öka publiktillströmningen till KT. Det framhålls också att intresset för operakonsten tycks väckas vid unga år och att föräldrahemmet tydligen har stor betydelse för uppkomsten av detta intresse. Vidare redovisas vad som framkommit vid de försök som genom opinionsundersökningarna gjorts att söka utröna, vilka faktorer som verkar besökshämmande eller m. a. o. av vilka anledningar allmänheten inte besöker de föreställningar som ges av KT eller inte oftare än som nu sker bevistar dessa. Det anges därvid att i de uttalanden som gjorts av publiken vid KT såsom främsta orsak uppgivits bristande tid. Ekonomiska skäl har därnäst angivits. Denna anledning har särskilt åberopats av ungdomar under 19 år. Att döma av de svar som lämnats av allmänheten är det främst två skäl som gör, att denna inte går oftare på de av KT givna föreställningarna. Det ena är att operetter i stor utsträckning saknas på repertoaren och det andra att det förefinns svårigheter att skaffa biljetter. Dessutom belyses i viss mån, vilken betydelse som inflytande från person till person har för att besök på KT skall komma till stånd. Vad därvid förekommit ger stöd för antagande, att gruppens stöd tillmäts vikt i nu förevarande sammanhang. Vad sålunda och i övrigt under utredningsarbetet framkommit, bl. a. genom uttalanden av musikledare inom skilda skolformer och representanter för bildningsorganisationer, föranleder till att såsom lämpliga åtgärder i publikstimulerande syfte förorda, att operettverk upptas på KT:s reper-

255loar. En annan åtgärd som också framstår såsom påkallad är att införa en regelbunden skolföreställningsverksamhet på KT. Därvid erinras särskilt om vikten av att KT redan i begynnelsestadiet knyter an till det musikintresse som kan komma att uppstå i de kommunala musikskolornas hägn. Såsom andra utvägar anges en utvidgad abonnemangsverksamhet innefattande olika former av abonnemang bl. a. korta abonnemangsserier samt familj e- och ungdomsabonnemang. Ävenså ifrågasätts att införa någon form av familjerabatt. Det framhålls också att en bättre organisation för biljettförsäljning bör komma till stånd i syfte att underlätta möjligheterna att skaffa biljetter. Dessutom understryks arbetsplatsens värde vid bearbetning av förevarande slag. Nu angivna och andra uppslag till åtgärder i publikstimulerande syfte behandlas i ett följande avsnitt av betänkandet. Inledningsvis lämnas en redogörelse för hur verksamhet i angivna syfte f. n. bedrivs vid KT och DT samt vid vissa andra inhemska teaterföretag. Det framhålls att KT synes ha lyckats förhållandevis bra med att ge saklig information om de föreställningar som ges och om teatern som institution. Det görs å andra sidan gällande att KT, till följd av att en fast försäljningsorganisation saknas, inte i tillräcklig utsträckning vidtagit andra åtgärder i publikstimulerande syfte bl. a. i form av en aktiv bearbetning av skilda marknadsområden, befolknings- och yrkeskategorier, arbetsplatser, skolor m. m. Såsom en allmän synpunkt framhålls att frågan om att söka öka publiktillströmningen till KT i första hand är av försäljningsorganisatorisk art. Verksamhet i angivet syfte bör ha till mål att uppamma ett allmänt intresse för de konstformer som utövas vid KT och att väcka särskilt intresse för KT såsom en högborg för dessa. Vidare bör eftersträvas att genom åtgärder av olika slag, med frångående av den exklusiva attityd som ofta synes intas av producenter av kulturella varor, energiskt och med stor uppslagsrikedom visa, att angivna konstformer är tillgängliga för flertalet människor. Vidare understryks den stora betydelse som en planläggning på längre sikt av den konstnärliga verksamheten vid KT och en fast spelplan har för försäljningsplanering och försäljningsarbete. Ett stort antal förslag till olika åtgärder ägnade att stimulera publiktillströmningen till KT framförs. Det betonas emellertid att de sålunda framförda förslagen bör inordnas i en väl samordnad och planerad reklam- och försäljningsverksamhet. Bland de förslag som framläggs är en ökad abonnemangsverksamhet. Därvid förordas att vid planering av nya abonnemangsserier stort avseende fästes vid att däri kommer att ingå opera- och balettverk, som kan förväntas omfattas av ett allmänt intresse från publikens sida, samt operett. Exempel på sådana serier ges. Förslag framläggs vidare om kortare abonnemangsserier med anknytning till studiekurser. Sådana serier förutsätts även kunna vara av intresse för medlemmar av musiksällskap, körer och andra organisationer. En annan form av abonnemang som anses böra prövas är abonnemang som är gemensamma för KT, DT och Konsertföreningen eller ett par av dessa. Såsom exempel nämns en för KT och Konsertföreningen gemensam serie för nutida musik omfattande såväl opera- och balettföreställningar som konserter.

256 En utvidgad verksamhet för Skådebanans räkning anses böra komma till stånd. Det förordas vidare att KT upptar en väl planerad och regelbunden skolföreställningsverksamhet såväl för skolungdom i Stockholm och dess närhet som i landet i övrigt i samband med de turnéer som KT gör för RT och i form av särskilda föreställningar i samband med särskilt anordnade teaterresor. Den nuvarande ordningen att skolungdom och andra studerande i viss omfattning bereds möjlighet att inköpa biljett till nedsatt pris föreslås skola bibehållas och utvidgas. Jämväl erinras om att samarbete bör inledas med ungdomsgårdar och de militära enheternas förströelsedetaljer. I fråga om samarbete med bildningsorganisationer framhålls möjligheten av att detta utöver en propagandistisk verksamhet i form av studiekurser o. dyl. även kan inriktas på försäljning genom att en ombudskår för sådant ändamål skapas. När det gäller publikvärvning på arbetsplatser och genom samverkan med organisationer och personalsammanslutningar, vartill vissa uppslag framläggs, ges uttryck för den meningen, att sådan verksamhet bör komma till stånd jämväl på andra platser än i Stockholm och dess närmaste omgivningar i samband med de turnéer som KT gör för RT:s räkning och då fråga uppkommer att anordna någon särskild föreställning för visst företags räkning. I fråga om teaterresor framförs det uppslaget, att samarbete med RT:s lokalorganisationer och trafikföretag bör inledas för att få till stånd sådana resor i ökad omfattning. Vad härefter beträffar biljettpriser och rabattförmåner anser sig utredningsmannen inte kunna förorda en generell sänkning av de nuvarande biljettpriserna. Däremot bör rabattförmåner beviljas, då detta framstår såsom påkallat av särskilda skäl. Så anses vara förhållandet vid flertalet av de åtgärder i publikstimulerande syfte som framstår såsom önskvärda. Förslag framläggs om att införa familjerabatt, förslagsvis innebärande att vid köp av tre eller flera biljetter till en och samma föreställning till familjemedlemmar fullt pris betalas för en biljett, halvt pris för nästa och en fjärdedel av priset för de följande. Motsvarande förmån skulle utgå vid förvärv av tre eller flera abonnemang inom samma serie. För skol- och ungdomsabonnemang anses befogat att tillämpa mycket låga priser. Jämväl ges uttryck för den meningen att anledning förekommer att överväga, huruvida det nuvarande systemet att generellt utta förköpsavgifter bör bibehållas. I fråga om reklamverksamheten framförs olika förslag i syfte att intensifiera denna. Härvid framhålls att målsättningen för denna bör vara att allmänt väcka och underhålla ett levande intresse för den musikaliskt-dramatiska konsten och särskilt för KT:s verksamhet. En ökad annonsverksamhet anses påkallad liksom även en omläggning av den reklam i form av affischering, som f. n. bedrivs vid KT. Ävenså påpekas värdet av att direktreklam ingår i verksamheten. Vidare understryks vikten av att åtgärder vidtas för att åstadkomma skyltningar av olika slag bl. a. i form av goodvvillskyltningar hos olika företag.

257 Bland de förslag som framläggs märks vidare sådana som syftar till att få till stånd en bättre organisation för biljettförsäljning. Sålunda förordas inrättande av ett gemensamt, centralt beläget försäljningsställe för tillhandahållande av biljetter både till KT och DT ävensom ökat antal försäljningsställen, gemensamma för de båda teatrarna, i olika stadsdelar och i förorter samt i Stockholm närbelägna städer och samhällen. Vidare understryks angelägenheten av att ökade möjligheter skapas för att underlätta för allmänheten att beställa biljetter per telefon dch post. Slutligen framhålls att ett genomförande av de i det föregående angivna åtgärderna på ett effektivt och riktigt sätt fordrar en försäljnings- och reklamorganisation med tillräcklig och väl kvalificerad personal, gemensam för KT och DT. Ledningen av verksamheten bör anförtros åt en modernt skolad och praktiskt erfaren försäljningsledare. Det anmärks också att en utvidgning och intensifiering av reklamverksamheten och andra åtgärder i publikstimulerande syfte förutsätter att betydligt större belopp än de som f. n. utgår vid KT ställs till förfogande för sådan verksamhet. En sådan kostnadsökning kan emellertid, om syftet med verksamheten uppnås, beräknas medföra betydande marginaltillskott på intäktssidan genom att recettintäkterna ökas. I vart fall kan den, om den får åsyftad verkan, föranleda till att publikkretsen vidgas, vilket innebär en ur kulturell synpunkt betydelsefull vinning. I anslutning till det sist anförda är det utredningsmannen angeläget att avslutningsvis betona, att en av riktlinjerna för utredningsarbetet varit att söka förena kulturella och ekonomiska synpunkter på den verksamhet arbetet avsett och att göra erforderliga avvägningar med behörigt hänsynstagande till bådadera. En annan vägledande synpunkt har varit att genom utredningsarbetet söka belysa spörsmål som är av betydelse för strävanden såväl att utveckla verksamheten vid KT och DT som att låta de kulturvärden som därvid skapas bli tillgängliga för allt vidare kretsar. I vad mån de resultat som framkommit skall bli av värde i nu angivna hänseenden är emellertid i hög grad avhängigt av att dessa rätt utnyttjas av en kraftig och insiktsfull ledning för verksamheten, som målmedvetet söker tillvarata alla med denna förbundna intressen.

17—610346

BILAGA A

Verksamheten vid Kungl. teatern Av fil.

A.

dr Richard

Engländer

Konstnärliga

frågor

Sångarfrågan

Det är självklart, att gästspel av enstaka främmande sångare och sångerskor av egenart och intresse kan tjäna som impuls. Huvudsaken är dock, att alltid en homogen ensemble står till förfogande med äldre och begåvade yngre krafter — en ensemble, som det kan disponeras över på lång sikt. Stockholmsoperan befinner sig just nu då det gäller unga förmågor i ett ovanligt fördelaktigt läge. (En viss kontroll i sångtekniskt hänseende är en delikat fråga. Den kan dock, om den utövas med takt, rekommenderas.) Vid gästspel av främmande, i synnerhet utländska sångare är det lämpligt att inte betona konkurrenstanken i onödan utan att presentera just sådana artister, vars fack i Stockholms ensemble för ögonblicket är m i n d r e starkt representerat. I undantagsfall kunde man tänka sig ett intressant utbytesgästspel ensemble mot ensemble.

Dirigentfrågan

Tillfälliga gästspel av ledande operadirigenter kunna endast vara till fördel. Man behöver bara tänka på det resultat som nåddes med Cosi fan tutte under Fritz Busch. Men ännu viktigare för ensemblens anda och nivå och därmed även för publikintresset är att det ständigt finns till förfogande en förste dirigent av främsta rang och utpräglad mångsidighet, eller — alternativt — två dirigenter av samma kvalitet den ene med tonvikt på det modernt-experimentella, den andre med tonvikt på klassisk och romantisk konst.

Orkester

Här vore en höjning i kvalitativt och kvantitativt hänseende önskvärd, inte minst med hänsyn till repertoarens stegrade stilistiska krav och mångsidighet. Man måste komma ihåg, att orkesterns tjänst vid teatern i viss mån är mera tröttande och otacksam än tjänsten i en konsertorkester. Operaorkesterns förmåga att interpretera modern musik visade sig på nytt i samband med balettpremiären Riter på ett imponerande sätt. För att åstadkomma samma nivå då det gäller 1700-talets och 1800-talets mästerverk krävs dock vissa kompletteringar. Så kunde t. ex. några första instrumentalister engageras för en viss tid av året för att stå till förfogande vid viktiga nyinstuderingar, instrumentalister, som få konsertmästarekompetens.

260 Konsertverksamhet

En konsertverksamhet i stil med den, som var vanlig på Stockholmsoperan kring 1800-talets mitt, och som förresten även motsvarar kontinentala vanor och traditioner (t. ex. Berlin, Dresden), vore mycket glädjande. Förutsättning är även här orkesterns förstärkning och reorganisation. De sistnämnda frågorna: dirigent— orkester—konsertverksamhet stå i nära samband med v a r a n d r a och bilda en enhet. Det kan inte ifrågasättas, att reformer på detta område i hög grad skulle stimulera inhemska och utländska instrumentalister att söka sig till operan. Inscenering

Teaterledningen är utan tvivel på rätt väg, om betydande förmågor inom den bildande konsten från fall till fall engageras i passande uppgifter. Även ett tillfälligt gästspel av en främmande regissör av rang (opera-, skådespel- eller filmregissör) kan vara av värde. I samband därmed måste även finnas en lösning då det gäller statisternas insats med hänsyn till betydelsen av masscener inom operan (Aida bl. a.). Balett Kvaliteten p å balettaftnar h a r på det hela taget höjts u n d e r det sista årtiondet i enlighet med ett stegrat intresse från publikens sida. Kanske kunde man bredvid de traditionella uppgifterna ännu mer stödja och stegra det moderna experimentet. Förutsättningen skulle vara, att bredvid den egentliga balettensemblen en speoialensemble stode till förfogande. En sådan uppdelning kunde även vara till gagn för en utvidgning av själva operarepertoaren. Jag tänker på moderna verk men även på stilistiskt krävande uppgifter från äldre epoker som t. ex. Rameau, Les indes galantes, som gjorde stor succé i Paris för några år sedan. Kör Stockholmsoperan äger en kör av nivå. Det är av vikt, att den inte för mycket används som statisteri, och att även den får en kvantitativ förstärkning (eventuellt i samarbete med stadens körförbund). Operett Att repertoaren ibland upplivas av framförandet av en operett, är inget fel. Men det måste vara ett undantagsfall. Förutsättningen är att det finns några passande artister inom personalen i stil med Grunden, Dellert och Vikström, och att man därvid framför allt håller sig till den klassiska operetten, i undantagsfall även till modernistiska försök. Då det gäller äldre verk, kunde man tänka sig arbeten som »Alibaba u n d die vierzig Räuber» av Johann Strauss och liknande, delvis bortglömda operetter. Under inga omständigheter får op'erapersonalen i större omfång belastas genom operetten. Däremot kunde man tänka sig en särskild operettteater, som efter Mimenens förebild hade en egen scen, egen orkester och egen personal, som dock vore u n d e r o r d n a d operaintendenten, och som i enstaka fall kunde få hjälp från operaartisternas sida. Repertoar

En statistisk översikt över tidigare år kan endast i inskränkt mening tagas som utgångspunkt för vidare funderingar. Repertoargestaltningen är vittgående avhängig av tillfällighetsfaktorer. Man kan inte komma till bestämda slutsatser på

261 grundval av siffror och titlar. En jämförelse med stora operahus på kontinenten då det gäller repertoar och publikfrekvens har alltid sina risker. Verk som Berlioz' Trojanerna och Donizettis Lucia di Lammermoor voro stora succéer i London och Munchen men inte alls i Stockholm trots utmärkt framförande. Den nuvarande ledningen är säkerligen på rätt väg, när den framför allt eftersträvar en grundläggande förnyelse av omtyckta repertoaroperor såsom nyligen Hoffmanns äventyr. Det måste dock helst ske efter en utstakad plan, som även siktar på sammanfattande cykler. På så sätt skulle det konstnärliga arbetet vinna större effektivitet; å andra sidan kunde intresset för operan och dess väsen hos publiken förstärkas. Exempelvis: en Mozartcykel (det skulle kräva, att även på repertoaren för närvarande ej representerade Mozartoperor som Titus bleve n y i n s t u d e r a d e ) ; vidare en Wagnercykel (exklusive Nibelungens r i n g ) ; en cykel »Den tysk-romantiska operan»; en cykel »Den italienska buff o-operan» (bl. a. en mindre känd Rossini och Paisiello); en cykel »Den svenska operan» med utgångspunkt från Proserpin av Kraus-Kellgren, baletter av Kraus eller Vogler, operorna Cora, Gustaf Wasa av Naumann, Voglers Gustaf Adolph och Ebba Brahe och därtill några verk från 1800- och 1900-talet såsom Arnljot och Aniara; vidare en Gluckcykel, som motsvarar en gammal svensk tradition från den gustavianska tiden. Man kunde även tänka sig en cykel av operor för ungdom (se ett sådant försök i London nyligen) — i sådana sammanhang kunde både KT och Drottningholmsteatern (under sommaren och hösten) komma i fråga. Då det gäller repertoaren vid eventuella konserter på KT (under sommaren även i Drottningholm) kunde man bl. a. tänka sig verk inom operalitteraturen, som ägna sig för konsertmässigt framförande, t. ex. Händels Acis och Galatea, Naumanns köropera Amphion, oratorier av Handel, verk med solo och kör av Liszt och Mahler. Men naturligtvis kan även tänkas symfonikonserter med blandat program, varvid framför allt operans första dirigenter och första instrumental- och vokalsolister uppträda. Vid sådana symfonikonserter kunde vokalsolistiska nummer spela en större roll än vad som nu är fallet i Stockholms konsertförening.

översättning av texten till kända operor till svenska

Även förnyelsen av det textliga inom repertoaren är ett bra initiativ av den nuvar a n d e ledningen. Det behöver ej ifrågasättas, att på så sätt intresset för operan som konstform stegras, inte minst hos de »intellektuella», som hittills ofta känt sig mera dragna till litteratur, bildande konst och instrumentalmusik. Denna punkt (litterarisering av operatexter) har dock också sin ekonomiska sida. Det är inte tillräckligt, att man betraktar denna fråga som en sak, som i första h a n d angår förläggare, litterater, intellektuella och kritiker. I första hand måste man ju tänka på publiken. Det är nödvändigt, att textböcker för ett inte alltför högt pris äro tillgängliga på samma sätt som teaterprogram, även i bokhandeln och t. o. m. i tidningskiosker. Visserligen måste man vara försiktig angående frågan om översättning överhuvudtaget. Det kan ofta vara av större fördel att uppföra ett betydande repertoarverk på originalspråket — så som ju även ofta sker på Stockholmsoperan — inte minst med hänsyn till gästspel av hela ensemblen eller av enstaka svenska sångare utomlands. I detta sammanhang måste betonas, att när KT giver bestämda uppdrag till poeter och, som tidigare sagts, till kända målare, betyder detta på samma gång en p e k u n i ä r investering i statens intresse, som måste räknas till godo, om man bedömer KT:s budget som helhet. En sådan investering är i själva verket i högre grad produktiv än statliga stipendier.

262 B.

Organisatoriska

frågor

Organisation av förvaltningen

En gemensam intendent och en gemensam förvaltning för opera och skådespel, som t. ex. sedan länge finns i Dresden, Mimenen och Berlin, kunde ha ett visst värde för samordning av uppgifter, som representera en blandning av opera och skådespel, exempelvis Amphitryon av Moliére med musikaliska mellanscener och mellanspel, och inte minst för många moderna experiment. Huruvida en sådan lösning skulle vara lämplig för Stockholm, kan jag inte bedöma. Press, reklam, program

KT:s programböcker ha just i nyare tid fått erkännande, önskvärt är, att även textböckerna finnas tillgängliga på flera ställen, naturligtvis även hos garderobieren, och att priset inte ligger för högt, som ofta är fallet nu. Reklamens betydelse är uppenbar. Men reklamapparaten får inte användas alltför ensidigt, såsom det skedde i fallet Aniara — en reklam, som kan vara till hinder för andra instuderingar av rang under samma tid (såsom i Alcina). Förresten: nästan varje opera och varje operagenre h a r sin särskilda publik, en punkt, som är av vikt för reklamens genomförande. Reklamapparaten måste sikta på nya publikgrupper: de olika bildningsförbunden, kursverksamheten, folkhögskolor som ligga i närheten av Stockholm. Sällskapsresor till lägre priser är en självklar möjlighet. För en propaganda av denna art krävs en särskild kraft, som kompletterar presskommissarien. Publikorganisationer och abonnemang

Stora organisationer, som inte behöver vara alltför svårhanterliga då det gäller att värva nya medlemmar, äro rationellt uppbyggda den bästa garanten för en operapublik av bred marginal. Jag tänker på organisationer som »Freie Volksbuhne» i 1920-talets Tyskland. Frågan är, om inte även flera fonder, mecenater och protektorer kunde intresseras för att pekuniärt stödja långsiktiga planer. Även då det gäller abonnemangssystemet, är en förnyelse önskvärd. Abonnemangssystemet har i andra teaterländer en mycket större betydelse. Förnyelsen av standardrepertoaren kunde göras tillgänglig för flera abonnemangskategorier. Även premiärer kunde infogas i abonnemangssystemet, och en modern opera, som hade premiär, kunde säkras genom utvidgning av abonnemangssystemet (se t. ex. Aniara i Hamburg, som i förväg blev garanterad genom åtta abonnemangsföreställningar). Även de konstnärliga cykler, som ha nämnts tidigare, kunde sammankopplas med flera »abonnemangscykler». Just i samband med sådana cykler är en upplysningsverksamhet (inledande föredrag etc.) av stor betydelse och relativt lätt att genomföra. Förhållandet till radion bl. a.

Att förhållandet till radion regleras, är absolut nödvändigt. Det skulle vara beklagligt, om radion på grund av sina stora ekonomiska resurser skulle påverka operans ställning i negativ riktning. I alla frågor, som beträffa operans vara eller icke vara, måste man kräva hänsyn från radions sida. Även teaterverksamheten i Drottningholm får inte ha karaktären av konkurrens. Principiellt måste sägas, att det inte är till fördel, att en opera först presenteras i radio för att eventuellt senare få ett sceniskt framförande. Däremot är idén med direktöverförande av enstaka aktuella verk och av särskilt lyckade instuderingar alltid b r a och för-

263 tjänar även i fortsättningen allt stöd. Detsamma gäller Blancheteaterns kammaropera. Även R T : s operaverksamhet måste på något sätt regleras genom KT:s överinseende. Av betydelse är den orkestrala partens nivå, som ofta nonchaleras i detta sammanhang och å andra sidan synpunkten att de främsta krafterna inom operaensemblen inte alltför mycket absorberas genom RT. Ett axiom måste förbli, att Stockholmsoperan representerar den svenska operastandarden både inom landet och internationellt. Det förutsätter framför allt subvention från statens sida. Staten måste ju räkna med de höga kostnader, som varje operaföretag, även det mest succéfulla, medför. Subventionen måste enligt min mening inriktas på landets centrala operahus. En eventuell operaverksamhet inom landets övriga stora städer måste förbli en angelägenhet för dessa orter själva. Att stödja denna ambition utom Stockholm med medel, som Stockholmsoperan enligt sin tradition har anspråk på, håller jag för m i n d r e lämpligt. Det gäller även ett eventuellt upprättande av någon operaskola utom Stockholms. Jag anser det tvärtom viktigt, att staten förebygger onödiga eller inte nog genomtänkta utvidgningar av teaterverksamhet och därmed även av operans verksamhetsområde.

C. Avslutande

tankar

Operans kris är ett slagord, som uppträder gång på gång i historien. Musiken h a r fått en mer kulturpolitiskt framstående plats även i det moderna Sverige. Det måste även påverka operans ställning. Sveriges nya sångargeneration och generationen av för operan intresserade regissörer och scenmålare måste utnyttjas för att popularisera och berika det kulturella livet. Därvid krävs visserligen en planläggning på långt sikt. Men på samma gång måste man räkna med teaterlivets och publiksmakens nyckfullhet. Om det gäller frågan om nyinstudering av ett äldre verk men även av antagandet av en novitet, måste frågan lyda så h ä r : finns det särskilda faktorer av intresse, som kan fängsla en kulturintresserad publik inte endast musikaliskt utan även textligt och dekorativt, och vidare: finns det huvudroller i de ifrågakommande verken, som ligga särskilt bra till för en eller några av KT:s artister? Ett särskilt problem representerar den modernistiska operan, som naturligtvis även måste odlas trots alla svårigheter, som uppstå. Fallet Aniara visar, att bredvid många besvikelser, som en teaterledning måste räkna med, även möjligheten till en oväntad succé och publikframgång finns, även om detta inte behöver betyda ett särskilt intresse för den moderna musiken utan helt enkelt intresse för det aktuella i mera allmän mening. Till sist vill jag betona, att jag absolut tror på operans framtid, ja på en ny blomstringstid för operan och detta just i Sverige och Stockholm. Min uppfattning är, att statsmakterna måste betrakta det som en p r i m ä r kulturell uppgift att främja en sådan utveckling. Februari 1960

BILAGA B

Om Kungl. teaterns tillstånd och behov Av redaktör Folke Hähnel

Undertecknad, som den 11 januari 1960 i egenskap av musikkritiker anmodats att till den av ecklesiastikministern tillkallade utredningsmannen för utredning rörande KT:s ekonomi och därmed sammanhängande förhållanden avge yttrande angående verksamheten vid nämnda teater, får härmed överlämna resultaten av sina överväganden 1 . Samma uppdrag lämnades till ytterligare en musikkritiker samt till två musikhistoriker. Var och en av de fyra skulle oberoende av v a r a n d r a och även av operaledningen ge sin syn på de problem som angivits i statsrådets utredningsdirektiv eller som i övrigt sammanhänger därmed. En följd av denna uppläggning är att jag ansett en bedömning av rent organisatoriska frågor och av tänkbara praktiska besparingsåtgärder i själva teaterdriften falla helt utanför uppdraget eftersom sådana förslag knappast kan utformas annat än efter samråd med operaledningen. Jag h a r vidare läst direktiven så, att ecklesiastikministern anser det vara självklart att vårt land såsom kulturnation h a r skyldighet att hålla åtminstone en scen som säte för en svensk operaodling. Med hänsyn till den minskning av operaintresset, som kunnat spåras i besökssiffrorna under några av de senare åren, har statsrådet emellertid funnit att det nu utgående anslagets storlek inger betänkligheter. Att öka publikfrekvensen — och som en följd därav också intäkterna — skulle alltså vara det primära. Det vore inte uteslutet att staten, för att nå detta mål, skulle kunna ikläda sig vissa utgifter, särskilt av engångsnatur. Besparingar borde eftersträvas, i den mån de inte äventyrade den konstnärliga standarden. En del av de synpunkter som här nedan utvecklas är löst skisserade och att betrakta mera såsom uppslag än såsom preciserade förslag 2 . Det ligger i sakens natur att en utanförstående har begränsade möjligheter att i fråga om detaljer ge anvisningar r ö r a n d e en teaterverksamhets bedrivande. Det måste med nödvändighet bli teaterchefen som genom sin personlighet och med utgångspunkt från sina konstnärliga målsättningar präglar arbetet i stort som smått.

I. Historiskt

perspektiv

Först en flyktig rekapitulation av kända historiska förhållanden. Operan, som ju startade i en aristokratisk salong och skapades av ett litterärtkonstnärligt kotteri, blev snabbt ett folknöje, i största utsträckning bekostat av furstar och andra besuttna. Borgarna i de italienska städerna konsumerade under 1 Några smärre justeringar i utlåtandet, som avgavs i mars 1960, har företagits kort före tryckningen och ett antal fotnoter (markerade med datumangivelsen 15/3 61) tilllagts. 2 Sedan detta skrevs har publikutvecklingen varit gynnsam. Hade en motsatt tendens gjort sig gällande kunde läget ha blivit allvarligt, och en del av förslagen tillkom under intryck av att det kunde gälla att till varje pris stimulera intresset kring KT (15/3 61).

265 1700-talet och i början av 1800-talet operor i nästan samma takt som stadsborna i våra dagar avverkar filmer. Vissa omtyckta texter kunde under årens lopp tonsättas av en rad olika kompositörer. Publiken tycks på den tiden delvis ha haft sin fröjd i att konstatera tonsättarnas under- eller överlägsenhet sinsemellan när det gällde att skriva noter till en och samma ariatext. För framgång var operakompositören i hög grad beroende av att kunna på bästa sätt utnyttja de till förfogande stående sångarnas och sångerskornas kapacitet, vilket så småningom ledde till primadonneväldet. Massproduktionen, varmed sammanhängande slarviga instuderingar, och sångexcesserna uppkallade tid efter annan reformatorer som vädjade till publikens sinne för rimlighet i handlingen, äkthet i det musikaliska uttrycket och över huvud allvar i det konstnärliga uppsåtet. Under romantiken höjdes pretentionerna på det musikaliska och det idémässiga till det yttersta, och genom att Wagner, åtminstone i praktiken, utgick som segrare ur den musikdebatt, som uppstod kring honom och som utgjorde ett väsentligt inslag i den allmänna kontinentala kulturdiskussionen, förändrades i rätt hög grad synen — i varje fall i Mellan- och Nordeuropa — på operan och dess syften. I stället för folklig underhållning blev den »fina» operan ett forum för kulturfilosoferande och i vissa fall ett gudstjänstsubstitut. Operan kom därmed att rikta sig mera till ett kulturellt överskikt än till den stora publiken, som dock hängde med efter förmåga. Under hela denna period av operans utveckling var Sverige i mycket ett underutvecklat land — fattigt både ekonomiskt och vad folkmängden angår, musikaliskt på efterkälken i så hög grad att vi ännu inte riktigt hunnit i fatt de större kulturnationerna. Den förankring som operakonsten fått i de breda lagren hos andra folk fanns inte hos oss 1 vid den tidpunkt då vår stora ekonomiska uppgång började. Samtidigt med denna satte i stället in inflytanden av helt annat slag, och dessa gjorde sig gällande med en dittills osedd verkningskraft genom reklamväsendets parallella utveckling. Filmen trängde fram som det stora folkliga underhållningsmediet och jazzen spred sig farsotsartat i en population som saknade den motståndskraft som exempelvis italienarna, fransmännen, engelsmännen och tyskarna förvärvat genom att en högtstående musikkultur varit etablerad sedan långliga tider och trängt ned även på djupet. 2 Det är nödvändigt att ha detta klart för sig då man söker bedöma operans nuvarande ställning i svenskt kulturliv. Även annat bör hållas i minnet. Den borgerliga publik i 1870—1910-talens Stockholm, som dock förmådde bära upp en operaverksamhet (denna brottades ändå hela tiden med stora ekonomiska svårigheter) och där en operatradition — d. v. s. en vana, ett behov att över huvud taget gå på Operan -— hölls levande inom familjerna, har ju undan för undan krympt samman i den allmänna samhällsutvecklingen med dess ökade klasscirkulation och genom förändringarna inom familjelivet. Det allmänna kulturintresset h a r likväl otvivelaktigt ökat ofantligt sedan låt oss säga sekelskiftet, likaså musikintresset; det senare i mycket tack vare radion. Trots vad pessimisterna har att säga om serier och andra kulturnivellerande företeelser vågar man därför påstå att det finns förutsättningar även för ett stegrat operaintresse i vårt land. Operaintresset i USA är enligt trovärdiga uppgifter i tydligt stigande, och för närvarande låter vi oss ju inte ogärna influera väster ifrån. Det kunde alltså antas att publikfrekvensen skulle komma att öka utan att man vidtog några särskilda åtgärder. 1 Den inhemska operaproduktionens ringa omfattning och oftast låga kvalitet har naturligtvis också bidragit till ljumheten i svenskarnas intresse. 2 Med det sagda åsyftas ingen förkastelsedom över jazzen som måste betraktas som en fullt »legitim» musikgenre och vars attraktion på visa åldersgrupper synes vara »normal» ; som en livet igenom kvarstående specialisering — annat än i undantagsfall av konstnärligt högt driven utövning — måste den emellertid betecknas såsom ett slags musikalisk infantilism.

266 Ännu en gång har emellertid den svenska utvecklingen på området utsatts för en besvärlig konjunkturpåfrestning. Den ökning av publikfrekvensen, som med det förbättrade allmänna utgångsläget normalt borde inträda, motverkas för närvarande och kommer under den närmaste framtiden att allvarligt motverkas av televisionen. Där försiggår ju en expansion på såväl mottagar- som produktionsplanet. Erfarenheterna utifrån visar att TV-intresset — i och för sig lika legitimt som t. ex. teater- och operaintressena i traditionell mening — är livligast i början, då mediet ännu har nyhetens tjusning, men sedan sjunker och stabiliseras. Även härtill måste självfallet hänsyn tas vid bedömnngen av KT:s publikutveckling.

II.

Långsiktiga

åtgärder

De »folkliga» stadier, under vilka operan t. ex. i Italien blev den enkla borgaren så kär, torde efter romantiken få anses definitivt passerade. Vi kan inte »ta igen» detta, låt vara att man inte bör förbise att den senare uppblomstrande sidoformen operetten i våra dagar har stark appell hos en större allmänhet. Detta intresse bör självfallet påpassligt tas till vara och försök göras att utnyttja denna form som en möjlig vägröjare för den högre syftande produktionen, allvarlig eller komisk. Det enda radikala sättet att fylla igen denna lucka i utvecklingen i vårt land torde vara att gå vägen över barnen och skolan. Naturligtvis bör man försöka vinna också de vuxna, men endast det långsiktiga arbetet lär kunna ge de verkligt bestående resultaten. Barnopera

KT:s nya giv på annexscenen Blancheteatern med uppförande för enhetsskoleelever i Stockholm av Brittens »Vi gör en opera!» och »Den lille sotarpojken» är alltså fundamentalt riktig, och intet torde vara viktigare än att det inledda arbetet fullföljes. Behöver några särskilda argument härför framdras? Behöver någon övertygas? I så fall bara ett personligt vittnesbörd. För några år sedan uppfördes på Borgarskolan i Stockholm en barnopera, skriven och komponerad av några intresserade amatörer. Ur konstnärlig synpunkt var den mycket svag, och så när som på ett inslag av kuddkrig var handlingen långt ifrån »rolig». Det var emellertid frappant med vilket koncentrerat allvar och vilken hungrig uppmärksamhet den minderåriga publiken följde föreställningen. Det tycktes vara alldeles klart att h ä r fanns ett sällsynt tacksamt verksamhetsfält för ackvisitörer på lång sikt. En scen av kammarformat får anses vara den naturliga skådeplatsen för barnoperaföreställningar. En svårighet är den knappa tillgången på barnoperor. 1 Framför allt är det önskvärt att barnen inte bara får möta utländska pjäser, eftersom miljöerna där ofta nog ter sig litet främmande. I regel — eller lämpligen — bör en barnopera ha två sidor: den skall å ena sidan ge fantasin spelrum utan några gränser, å andra sidan ha en verklighetsförankring i barnens vardagsvärld. Ett engelskt auditorium har resonans för julstrumpan, men inte ett svenskt — för att ta ett exempel. Av detta — och andra — skäl är det alltså önskvärt att stimulera svenska kompositörer och librettister att producera sig i genren. Det kan ske genom pris1 Det behöver kanske inte framhållas att t. ex. Mozarts »barnopera» ( = opera skriven av ett b a r n ) »Bastien och Bastienne» inte är särskilt lämplig för barn, eftersom den nog av dem uppfattas som tråkig och händelselös.

267 tävlingar eller beställningar. Härvid förutsattes att särskilt statsanslag kan utgå för ändamålet. Opera för mognare skolungdom

För att den här skisserade verksamheten skall få den avsedda effekten, d. v. s. det väckta intresset bli bestående, synes det vara önskvärt eller kanske rent av nödvändigt att den byggs på med en särskild för ungdom i mellanstadiet avsedd repertoar. Erfarenheterna vid talteatern visar att åtskilliga 1700-talskomedier, som den vuxna publiken numera finner föråldrade, förmår roa moderna barn i 12—14-årsåldern. Förmodligen förhåller det sig likadant med operabuffan från samma tid. Här finns en jätterepertoar att ösa ur. En fördel med denna är också att orkesterapparaten är tämligen begränsad. Kanske kan även någon av de förgätna skräck- och revolutionsoperorna befinnas möjlig att damma av för detta ändamål framför allt med sikte på pojkarna i den något högre tonåldern, vilkas intresse inte är så lätt att väcka. Jazzoperan bör naturligtvis inte heller förbigås. Detsamma gäller jazzbalett (som med fördel skulle kunna kombineras med en »klassisk» kortopera). Veterligen har detta gebiet aldrig odlats av Stockholmsoperan. Även här finns givetvis utrymme för inhemsk nyproduktion vilken emellertid torde kräva ekonomiskt stöd av det allmänna. Ur den ordinarie repertoaren kan hämtas sådana passande stycken som t. ex. »Garmen», »Hoffmanns äventyr», »Barberaren» och vissa operetter i mån av tillgång. Enligt uppgift erbjuder publik i ifrågavarande åldrar vissa disciplinära problem. Dessa behövde väl dock inte vara större än att de kunde bemästras, dels genom samarbete med elevernas självstyrelseorgan (vid eventuella tumult kan föreställningen avbrytas, ljuset snabbt tändas och bråkstakarna visas på dörren av den välsinnade delen av publiken), dels genom ett undan för undan allt klokare programval (det gäller ju att verkligen intressera!), dels slutligen genom anlitande av en för ändamålet lämplig konferencier som upprätthåller fiktionen av närvarande katederöverhet, dock utan skolmästaraktighet. Även denna verksamhet bör först förläggas till kammarscenen. Så småningom kan den flyttas till huvudscenen, där ju för övrigt de ordinarie repertoarverken måste ges. (För artisterna måste det innebära en särskild tjusning att ge sig i kast med uppgiften att tämja en sådan publik som har lika mycket av vilddjur i sig som en gång den vuxna publiken i operans barndom. Dock må kanske befrielse medges sångare med påfallande klena never.) Den verksamhet som här antytts är tänkt i första hand som en serie specialföreställningar för barn i skilda åldrar och med organisatorisk anknytning till skolorna. Så självständiga och från familjeauktoriteten frigjorda som dagens unga i regel är, torde de uppskatta »egna» föreställningar, där de kan bilda ett publikkollektiv i endräkt eller uppdelade i partier på jämställd fot. Mycket står nog inte för närvarande att vinna på att i stället lansera familjeföreställningar sådana som Comédie Francaises klassiska söndagsmatinéer. Vid enhetsskolans (och motsvarandes) slut går en stor del av ungdomen till vidare utbildning vid undervisningsanstalter av skilda slag, och önskvärt är att kontakten då upprätthålles, inte bara med realskolor och gymnasier utan också med yrkesskolor och liknande. Huruvida specialföreställningar kan och bör ordnas även för dessa ungdomar i de högsta åldrarna är diskutabelt. Så länge man h a r att räkna med ett betydande antal obesatta platser vid ordinarie föreställningar är det förmodligen lämpligare att ge dessa studerande tillträde till dessa till de reducerade priser som hittills tillämpats för gymnasister, önskvärt är emellertid att en viss propaganda fortfarande bedrivs bland dem, så att inte elevernas

268 eget initiativ lämnas helt ostöttat av säljande reklam. Möjlighet till abonnemang på ett visst antal föreställningar som kan tas ut vid för vederbörande och KT lämpliga tillfällen kan, t. ex., övervägas. Viktigt är att, såvitt möjligt genom själva planläggningen av verksamheten, ungdomen för klart för sig att en operaföreställning är någonting som med ökat utbyte kan upplevas mer än en gång. Den här skisserade operaverksamheten för skolungdom m. fl. kunde lämpligen uppmuntras och stödjas även vid de landsortsscener som bedriver opera- o c h / eller operettverksamhet i större eller mindre utsträckning, för närvarande Stora Teatern i Göteborg, Malmö stadsteater och kanske även Hälsingborgs stadsteater. Genom ett statligt ekonomiskt stöd av rätt måttlig omfattning kunde väl en motsvarande verksamhet säkerställas även i andra städer, där orkesterförening finnes, exempelvis Norrköping, Linköping och Gävle. Propaganda bland vuxna, särskilt ungdom utanför skolan

Av allt att döma har KT:s ledning för närvarande den uppfattningen att det inte ingår i dess åligganden att bedriva särskild propaganda för verksamheten; någon befattningshavare med sådan uppgift har väl heller aldrig funnits på operakansliet. Inte ens förbindelserna med pressen kan sägas vara särdeles livaktiga, delvis förmodligen på grund av knappa personalresurser. En ändring härutinnan torde böra övervägas. Vilka former av allmän direkt propaganda som kan vara resultatgivande torde reklamfolk kunna uttala sig om. En lekman tycker att åtminstone något skulle vara att vinna genom en verksamhet som riktar sig exempelvis till potentiella operabesökare bland kulturella föreningars medlemmar, högskolestuderande etc. 1 Inför premiärer och intressantare nyinstuderingar borde det vara möjligt att erbjuda föredrag, eventuellt illustrerade med hjälp av artisterna eller i form av bandinspelningar från repetitionerna, för att stimulera intresset. Stockholms musikbildningskommitté bör också påverkas att öka sitt intresse för operakonsten. Det är givet att de i en planerad föreställning engagerade krafterna under förberedelsetiden är hårt ansträngda, men en skicklig public-relation-man med goda musik-.och framför allt operakunskaper skulle kunna arrangera sådana demonstrationer med ett minimum av extraarbete för dessa krafter. Om en sådan post besattes med den rätta personen skulle väl en del kunna åstadkommas, särskilt bland ungdomen (det gäller alltså i detta sammanhang den ungdom som genom den hittillsvarande bristen på barnopera inte haft någon kontakt med eller upplevelse av opera i barnaåren). 2 I samarbete med ungdomsråd och liknande organ skulle åtskilliga proselyter kunna vinnas eller åtminstone en del nyfikna lockas till KT. En sådan ackvisitionsverksamhet förutsätter emellertid att någon form av specialföreställningar (ungdomsföreställning är en bättre term än folkföreställning) anordnas, i varje fall då det gäller program på stora scenen, vars guldsalong torde vara skräckinjagande nog för detta klientel även utan att den till större delen fylls av en medelålders, nedlåtande eller kanske direkt fientlig publik. En annan förutsättning är att en lämplig repertoar finns att tillgå. Delvis tillgodosåges önskemålen i detta hänseende genom den skisserade repertoaren för skolungdom. En annan form av »allmän» publikackvisition, som kan tänkas och som väl redan praktiserats i viss utsträckning, är aktioner som riktar sig mot Stockholms 1 En skribent i Stockholms-Tidningen (8/4 1960), Stig Arb, menar (i en artikel rubricerad »Låt svanen dö») att en ny balettpublik kunde värvas i folkbildningsorganisationerna och bland de 18 000 personer som upptas i Stig Carlsons matrikel över medlemmarna i Lyrikvännen. 2 Även skolbarnsoperaverksamheten skulle denna tjänsteman ägna sig åt.

269 närmaste omgivningar. Namnet »Mälardalens operasällskap», som visst någon gång använts om Stockholmsoperan, skulle kunna få en högst hedersam klang, om KT:s verksamhet bleve en mera allmänt omfattad angelägenhet också i Uppsala, Västerås m. fl. närliggande städer och samhällen. Skoloperaverksamheten lika väl som eventuell verksamhet bland annan ungdom av nyss antytt slag bör i möjligaste mån drivas också med sikte på befolkningen i området närmast utanför Stor-Stockholm, såvitt möjligt med hjälp av lokala representanter. Samarbetet med SJ och andra trafikföretag, text- och annonsreklam i ortspressen kunde prövas. Förekommer för närvarande av ortstidningar eller lokala organisationer anordnade operaresor, t. ex. till söndagsmatinéerna? Om ej, borde sådana arrangemang stimuleras; i varje fall kunde man därigenom söka parera väntad besöksstrejk från stockholmarnas sida. En litet löjlig form av publikvärvning är att rikta sig särskilt till urmakare, om en urmakaropera uppförs, till skomakare när »Mästersångarna» ges o. s. v. Men ibland kunde nog betänkligheterna få fara. Rimligen borde man exempelvis ha kunnat något litet förbättra besöksfrekvensen på »Milda makter», om man på lämpligt sätt direktbearbetat exempelvis Kvinnliga kontoristföreningen, postverket (med postsparbankens och postgirots kvinnliga personal) o. s. v. Utvägen att på det sättet söka en organisatorisk anknytning till olika folkliga bildnings-, fackliga och andra folkrörelser med huvudsakligen vuxna medlemmar har tidigare varit på tal, och åtminstone under Forsells chefstid förekom väl också vissa specialabonnerade föreställningar av den typen. Möjligen avsomnade denna verksamhet av brist på intresse från organisationernas sida. Angeläget vore i så fall att det undersöktes, om inte situationen har ändrat sig till det bättre under den tid som gått sedan Forsell var operachef, då välfärdssamhället ännu låg i gjutformen. Beträffande den praktiska utformningen av denna aktivitet måste hänvisas till auktoriteter. Försöken att på dessa vägar b r e d d a publikunderlaget kan och bör självfallet stödjas genom sammansättningen av repertoaren, en fråga som senare skall diskuteras. Då man iakttar det kolossala intresset för »Aniara» önskar man att något kunnat göras för att låta »Aniara»-besökarnas plötsliga operaintresse komma även a n d r a verk till godo. Är det tänkbart att experimentera sig fram till någon sorts »paketsystem», ett abonnemangsförfarande, som gick ut på att till något reducer a d e priser sälja biljetter till ett p a r tre, kanske fyra föreställningar, varav en årets »stora händelse»? Åtminstone i form av presentkort skulle väl ett sådant system kunna fungera. Radio och TV Säkerligen skulle TV med fördel kunna användas för operapropaganda, om dess ledning är villig att lämna plats för reportage från repetitioner och för krönikor. Det vore ju en inte orimlig begäran att denna h å r d a konkurrent själv motverkade sitt hämmande inflytande på publiktillströmningen. Detsamma gäller med någon moderation även om den likaledes statliga radion. (Att båda dessa »massmedia» kan och bör bedriva en egen operaproduktion i samarbete med KT är en annan sak. TV- och radioopera bör i det långa loppet stimulera intresset även för teateropera, men på kort sikt verkar dessa former, särskilt en genuin TV-opera, förmodligen hämmande på publikfrekvensen på KT.)

270 Pressen

Vad beträffar den indirekta kontakten med allmänheten — genom pressen — så kan den sägas sönderfalla i två moment (bortsett från teaterns egen a n n o n s e r i n g ) : dels tidningarnas förseende med artikel- och notismaterial, dels en informationsverksamhet med sikte på de direkt opinionspåverkande skribenterna, kritikerna. Tidningarna älskar det nya och ovanliga, och var och en vill helst vara ensam om det material som publiceras. Operans ordinarie nyhetsförmedling kommer härigenom i ett dilemma. Om en tidning får en nyhet med »ensamrätt» blir de övriga förgrymmade; får alla del av den, sjunker dess nyhetsvärde, och den får en m i n d r e framträdande placering och rubricering. Enligt pressetiken skall emellertid den tidning ha ensamrätt till ett »uppslag» som själv vänder sig till en institution med begäran om upplysningar för publicering; i sådana fall är det institutionens skyldighet att inte lämna materialet till annan tidning. Eftersom KT själv bäst vet vad den kommer att presentera och när material därom är färdigt för publicering har det nog hänt att påstötning därifrån gjorts under hand om ensampublicering, varvid första-anbuden tillställts de större tidningarna växelvis. Det är tänkbart att en aktivitet av detta slag skulle kunna intensifieras. Detta kräver självfallet ökat förberedelsearbete för presskommissarien som skall fundera ut lämpliga ämnen och preparera solister, dirigent, regissör och/eller dekoratör-kostymtecknare. Det finns ju många olika angreppspunkter när det gäller den sammansatta verksamhet som ligger bakom en operaföreställning, och möjligen kan håvorna därför fördelas på flera tidningar så att var och en kan få sin andel av kakan samtidigt. Kritikerna har förmodligen uppskattat att KT strikt avhållit sig från att söka påverka dem. Det är en sak. En annan är att även KT är betjänt av att kritikerna får saklig information såväl rörande det fortlöpande arbetet som i fråga om planeringen på längre sikt. Det finns eljest risk för att informationen om det inre arbetet går skvallervägen, vilket måste resultera i att åtskilligt förvrängda uppgifter sprids. Veterligen har operaledningen — saken har inte kontrollerats — icke en enda gång under de senaste 20 åren inbjudit tidningarnas recensenter till någon informationskonferens. Detta måste vara en olycklig praxis, förklarlig endast om antingen operaledningen har mycket att dölja eller kritikerna är synnerligen illvilliga. Ingendera förklaringen synes i nuvarande stund vara möjlig att tillgripa. Med den allmänna frimodighet som synes utmärka den nuvarande operaledningen torde underlåtenheten att bättre sörja för upplysningen mera bottna i gammal slentrian än i motvilja mot sådana kontakter. En konferens per spelar får anses vara ett minimum. Kontakterna av detta slag kan eventuellt upprätthållas inom ramen för Stockholms Musikkritikers Förening. Turnéverksamhet, Riksteatern m. m.

KT:s turnéverksamhet är givetvis av stor betydelse — eller borde vara det. Ett allvarligt hinder för den är det usla tillstånd (ur KT:s synpunkt) som de flesta ifrågakommande landsortslokaler befinner sig i. Enligt uppgift tillåter endast ett mycket litet fåtal lokaler en orkesterbesättning utöver 8 man. Härigenom omintetgöres praktiskt taget all illusion i fråga om det orkestrala momentet. KT:s försök att klara sig med en så liten besättning genom att »fylla ut» med hjälp av piano ger så förvrängda hörbilder att värdet av sådana turnéföreställningar måste starkt ifrågasättas. Såväl de prov man fått på KT:s turnéer som den operetturnéverksamhet, som bedrivs i något större skala av RT och Programbolaget, inger allvarliga betänkligheter. (Vad operettverksamheten beträffar vill det ibland förefalla, som om det bedrevs en landsomfattande, av publiken synbarligen uppskattad parodiering av hela genren. Vad den mer tränade åskådaren uppfattar som

271 drift och vrångbild tas av denna publik emot som fullgod vara, till och med då nivån sjunker ned till spexartade spektakel.) Landsbygdens folk har rätt att kräva att detta problem tas upp till grundlig prövning. I en tid då operaversioner med de förnämsta artisterna, orkestrarna och dirigenterna i världen sprids i en form, som är överkomlig för de flesta, nämligen grammofoninspelningar, 1 måste man ställa sig undrande inför en verksamhet som i så hög grad som surrogatoperan synes vara ägnad att bevara den dåliga smaken och undergräva sinnet för kvalitet och äkthet. Såsom situationen för närvarande är i lokalhänseende kan diskuteras, om inte turnéverksamheten borde delas upp i två grenar. Förslaget framföres med en viss tvekan. Problemet är så kinkigt att det behövde genomdiskuteras med även utanför KT stående musik- och teaterexpertis. Den ena grenen skulle arbeta med en acceptabel orkesterbesättning och besöka endast de orter som förfogar över tillräckligt stora lokaler. För att inte antalet gynnade orter skall bli alltför ringa, måste man förmodligen räkna med att i stor utsträckning inskränka sig till en kammaroperarepertoar, något som ju emellertid inte behöver innebära lägre verkskvalitet. Riksteaterombudens nyligen ådagalagda negativa inställning till exempelvis Brittens »Lucretia», som inte verkar väl grundad, bör övervinnas. Den andra grenen, som har att besöka platser med lokaler utan tillräckligt utrymme för orkester, får närmast ges formen av en upplysnings- och orienteringsverksamhet. Vad en turné kan ge, som inte en grammofonskiva förmedlar, är ju den sceniska åskådligheten, de levande aktörerna, eventuellt den fattbara dialogen. Visserligen blir också sceneriet med nödvändighet surrogatmässigt i dessa lokaler, men den personliga närvaron av artisterna och själva aktionen är ändå ytterst väsentliga beståndsdelar av vad som konstituerar teater. Hellre bara ett piano än en ransoneringsorkester med klunsigt inslag av piano! Men instrumentet skall då hanteras av en verklig artist som kan avlocka det fler nyanser än bara starkt och svagt (operakapellmästare som är stråkinstrumentalister behandlar ofta pianot med mycket ovänliga h ä n d e r ) . Är det sedan möjligt att medföra — eller använda på platsen befintlig — förstklassig högtalarapparatur för återgivning av uvertyr och orkestrala mellanspel i »original», d. v. s. bandupptagning av Hovkapellet eller uppspelning av grammofonskivor, kan detta bli en värdefull komplettering. Nybyggnader av teaterlokaler i landsorten

Av yttersta vikt är att det på något sätt tillses att de nyss berörda bristerna i fråga om landsortens teaterlokaler blir undanröjda, i varje fall i den mån nya musikoch teaterlokaler uppförs 2 . Enligt uppgift begås på detta område de mest upprör a n d e underlåtenhetssynder. Sålunda visade det sig vid en undersökning av diverse lokaler inom Stor-Stockholm, som skulle kunna användas för en decentraliserad konsertverksamhet, att de flesta var direkt undermåliga i akustiskt avseende. Till och med en helt nyligen uppförd musiksal i ett modernt stadsdelscentr u m (Årsta) befanns mycket otillfredsställande. Det förljudes också att ett förra året invigt stort och påkostat Folkets hus (i Bollnäs) utrustats med en teaterlokal som var nästan oanvändbar för opera- eller operettverksamhet. Ingen tanke hade ägnats åt att orkestern behövde ett utrymme — och ändå hör veterligen operetten 1 Låt vara att staten betraktar grammofonskivan —• även den som upptar den sublimaste musik — såsom en lyx i stil med läppstift och krokodilskinnsväskor! 2 1955 års provinsteaterutredning, som avgivit utlåtande rörande den statsunderstödda teaterverksamheten i landsorten, har vad lokalförhållandena beträffar endast konstaterat det nuvarande tillståndet men inte uttalat sig om möjligheterna att på längre eller kortare sikt förbättra detta.

272 till de mest uppskattade teaterhändelserna på de flesta Folkets hus. (Dessutom saknades omklädningsutrymmen för artisterna etc.) Det är minst sagt beklagligt att moderna artiktekter på sådant sätt skall demonstrera total okunnighet om eller ohöljt förakt för den musik som inte är »frusen». För lekmannen är det obegripligt att de samhälleliga instanser, som man trodde var under ämbetsansvar skyldiga att tillse att byggenskapen fyller sitt ändamål, tydligen är lika obekymrade om akustiska och a n d r a krav som kan ställas på en teaterlokal. Det behöver inte ytterligare understrykas hur angeläget det ä r att de här framdragna missförhållandena påtalas så att rättelse kan vinnas för framtiden. Det gäller ju själva grundförutsättningen för ifrågavarande turnéverksamhet. På denna hänger i sin tur, om stora delar av svenska folket skall bli delaktiga eller ej av den kostsamma — det ligger i sakens natur — operaodling som staten upprätthåller.

III.

Repertoaren

Principiella synpunkter

Under det att operor i konstartens första utvecklingsskede var förbrukningsartiklar och endast det »nya» fångade publikens intresse — liksom fallet då var i fråga om musik över huvud taget — är förhållandet nu delvis det motsatta. I varje fall utgöres huvuddelen av repertoaren vid alla världens operascener av ett antal »gamla» verk, den »stående repertoaren». Dit hör ett flertal verk av vardera Gluck, Mozart, Wagner, Richard Strauss, Rossini, Verdi och Puccini. Vidare verk av Gounod, Musorgskij och Tjajkovskij. Därtill kommer enstaka angelägna verk sådana som »Fidelio», »Carmen», »Hoffm a n n s äventyr» 1 m. fl. I samband med renässansen för barockmusiken i allmänhet h a r intresset för Händels scenverk stigit. Däremot har hos oss gångbarheten hos Aubers, Bellinis, Donizettis, Flotows, Massenets, Meyerbeers och Thomas' operor minskat, och de flesta av deras verk är av allt att döma att hänföra till det halvdöda i vårt »musikaliska museum». Lika väl om det anses ingå i allmänbildningen att känna till den klassiska litteraturen, måste vi hålla på att en operateater med kulturella ambitioner bör ge publiken tillfälle att ta del av skatterna i det »musikaliska museet». KT är alltså en repertoarteater. Av den anledningen är det nödvändigt att hålla en relativt stor stab av sångartister. Vartenda verk av repertoartyp (av utredningen i det statistiska materialet kallade å-verk) 2 kan dock inte rimligen stå på repertoaren på en gång. Det måste ske en viss successiv förnyelse t. ex. av Mozart-, Verdi- och Puccinioperorna, varvid åtminstone vissa verk får pausera något eller några år, sedan uppsättningen blivit nedsliten, eller av personella skäl. Ur konstnärliga och kulturella synpunkter måste det emellertid anses otillfredsställande att begränsa verksamheten enbart till sådana verk. Slentrian, förstelning och krympta horisonter lurar bakom en sådan specialisering. Både utvecklingshistoriska och personstilistiska hänsyn kräver att även vissa av de i publikmedvetandet mindre väl rotfasta verken framförs. Också det senaste nya måste — även om det är relativt krävande för åhöraren att smälta — uppföras, om inte stagnation skall inträda.

i Här avses nu operor, ej operetter. 2 Jfr förkl. härav å s.. 17.

273 Repertoaröversikt 64 % 73 % 73 % 70 % 73 % 68 % 74 % 71 % 61 % 52 % 58 % Publikfrekvens 48/49 49/50 50/51 51/52 52/53 53/54 54/55 55/56 56/57 57/58 58/59 Spelar 26 25 24 23 21 24 23 25 27 24 Antal givna olika å-verk. . 28 5 5 5 6 3 2 6 7 8 Antal givna olika p-verk. . 14 6 30 29 31 29 24 26 29 32 34 42 S:a 31 9 9 4 6 6 3 7 5 6 Antal givna olika t-verk.. 5 39 38 35 35 35 27 33 40 37 S:a 50 36 6 6 4 2 1 2 2 Antal urpr. & ffg-uppf. . . 2 1 5 3 5 2 2 2 3 Antal nyuppsättn. o.-inse 4 1 2 1 4 3 6 3 Antal mus. nyinstud 4 222 221 199 238 201 190 217 192 196 177 165 Antal givna opförest Blanche 78 65 21 54 4 21 51 58 61 54 59 43 Antal givna operettf 5 6 27 6 7 5 6 5 30 23 14 Antal givna sångspel 165 72 100 92 55 160 140 96 133 74 Antal givna balettf Blanche 19 54 Operans repertoarpolitik Granskar man Operans repertoarpolitik med utgångspunkt från den under rubriken »Principiella synpunkter» angivna principiella inställningen befinnes det att inga allmänna invändningar kan riktas mot den. Repertoarurvalet av standardverk synes i huvudsak vara riktigt. Antalet givna sådana verk per spelar har under perioden varierat mellan 28 och 21, vilken senare siffra (55/56) kanske får anses vara i lägsta laget, i synnerhet som endast 8 av verken gavs mer än 7 gånger vartdera. Antalet givna olika p-verk 1 har uppgått till högst 14 och lägst 3, antalet givna olika t'-verk till 9 — 3. Variationen mellan största och minsta antal förefaller i de båda sistnämnda fallen vara icke obetydlig. Sammanräknas samtliga tre kategorier får man i grova drag ett utslag beträffande repertoarens omväxling och fyllighet. Antalet olika operor och operetter givna per år har uppgått till högst 50 och lägst 27 (häri är inte inräknade balettföreställningarna). Av uppställningen ovan framgår variationerna i verksantal under de ifrågavarande åren. Vad som framför allt frapperar är därvid den successiva och kraftiga nedgången från toppåret 48/49 till bottenåret 55/56: från 50 verk till 27. Det är givetvis frestande att sätta denna utveckling i ett visst samband med sänkningen av publikfrekvensen, så mycket mer som även aktiviteten i fråga om antalet urpremiärer, förstagångsuppföranden, nyuppsättningar, nyinsceneringar och nyinstuderingar visar samma tendens. 53/54 och 55/56 förekom inga förstagångsuppföranden. Under det mellanliggande 54/55 är siffran visserligen 2, men därvid är att märka att det ena av dessa verk var den föga stimulerande »Penelope» (gavs endast 7 gånger) och det andra »Jeanne d'Arc på bålet» som visserligen upplevde 22 utsålda föreställningar men snarast var en succés de scandale. Med minskad aktivitet följer minskat antal artiklar och recensioner i pressen som kan bidra att hålla allmänhetens intresse vid makt. Det är tänkbart att den ökade arbetslust och -förmåga som sedan ett par år tillbaka ånyo präglar KT:s verksamhet har reparerat de föregående årens publikförluster; det pågående spelåret lär ju hittills visa överraskande goda hus. Självfallet är det ändå önskvärt att repertoarpolitiskt på allt sätt stödja denna utveckling — utan att de konstnärliga kraven eftersattes, såsom framhålles i direktiven. 1 Jfr förkl. härav å s. 17. 18—610346

274 Hur skall då detta ske? Vad ger de gångna årens erfarenheter för fingervisning? Bland de verk, som förekommer i undersökningsmaterialet finns det två som tilldragit sig rekordartat intresse från allmänhetens sida. Båda har modernt avancerad musik, men detta är ingalunda anledningen till att de tett sig så lockande. Det ena är den nyssnämnda »Jeanne d'Arc», det andra »Aniara». I båda fallen kan sägas ha förelegat ett utommusikaliskt och utomdramatiskt sensationsmoment. I förra fallet gällde sensationen enbart ett par av de medverkandes personer och personliga förhållanden, varför vi här helt kan lämna det åsido. I det senare fallet är det framför allt ämnets karaktär som torde ha förmått många människor, som aldrig annars sätter sin fot på KT, att gå dit, trots musikens modernism. Ämnet och den omständigheten att en framgång ynglar av sig: vad Andersson och Pettersson sett och diskuterar vill också Lundström kunna yttra sig om. Till initialframgången bidrog också den ytterst omfattande förhandsuppmärksamhet som »Aniara» fått i pressen och annorstädes. Denna sammanhänger med ämnets natur men också med att verkets upphovsmän är tre av Sveriges även i a n d r a sammanhang mest omskrivna kulturpersoner. Sådana konstellationer kan inte tänkas inträffa alltför ofta. Repertoarpolitiska åtgärder

Vore vår allmänna bakgrund en annan än den som tecknats i inledningen skulle självfallet en tillfredsställande publiktillströmning till KT vara säkrad, bara där gavs goda verk i goda utföranden. Detta är ju också den enda sunda och i längden hållbara metoden. Emellertid är det utredningens uppgift att undersöka möjligheterna att under nuvarande ogynnsammare förutsättningar öka publikfrekvensen också med andra tjänliga medel utan att, som sagt, de konstnärliga kraven blir eftersatta. Det gäller alltså att söka förena konstnärlighet med sensation — eller ett visst mått av sensation, låt oss kalla det intressestimulans. Härvid gäller naturligtvis att beakta att olika publikgrupper delvis svarar på olika sorts stimuli. I det följande skall möjligheterna i dessa avseenden diskuteras under några olika rubriker, samtidigt som även de rent konstnärliga önskemålen beaktas. Ständigt

återkommande

verk

(å-verk)

Listan upptar 34 verk. Man noterar tacksamt att till denna kategori hänförts sådana svenska verk som »Arnljot» och »Aniara». Däremot saknas »Cosi fan tutte», »Orfeus och Eurydike», »Kronbruden», »Salome», »Eugen Onegin» och »Falstaff», vilka upptagits bland p-verken. Skillnaden är måhända inte så stor, men i den mån å-placering innebär någon sorts »förmånsställning» borde de här nämnda överflyttas till den kategorin. Detsamma gäller möjligen också om »Faust» och »Pelléas och Mélisande» — det franska inslaget är ju utomordentligt begränsat. Under de 11 undersökningsåren h a r följande verk aldrig saknats på repertoar e n : »Rigoletto», »Traviata», »Tosca», »Ringens» fyra delar och »Parsifal». Därav är »Parsifal» och »Ringen» av den typ som ges en eller högst ett par, tre gånger om året. Detta betingas av verkens karaktär i fråga om både innehåll och det erforderliga orkestrala och vokala kraftuppbådet. Så länge de har den nuvar a n d e avsevärda dragningskraften bör denna gamla tradition bibehållas. Åtminstone »Ringen» borde kunna göras till objekt för eventuell ackvisitionsverksamhet. »Valkyrian» och, alternativt, »Siegfried» borde också kunna »säljas» fristående från de övriga delarna. Följande verk h a r saknats ett eller två år: »Carmen», »På Sicilien», »Pajazzo», »Figaros bröllop», »Bohéme», »Barberaren», »Butterfly», »Trollflöjten», »Tannhäuser» och »Aida». Därom är ingenting att säga. Sex år eller däröver har följande verk saknats på repertoaren under perioden:

275 »Hoffmanns äventyr», »Maskeradbalen», »Manon Lescaut», »Enleveringen», »Fidelio», »Othello», »Lohengrin» och »Rosenkavaljeren». Detta får anses vara väl långa pauseringar beträffande de flesta av dessa verk, låt vara att en viss motivering kan ha förelegat i svårigheten att tillfredsställande besätta huvudroller. Detta skäl gäller kanske för övrigt också om »Don Juan», som saknats 5 av åren och »Trubaduren» (4 å r ) . Den stående repertoaren är utsatt för faran av förslitning av den musikaliska och sceniska standarden. På långt sikt är det säkerligen bättre att något inskränka på antalet spelade föreställningar, om man därigenom ökar procenten goda föreställningar. I samband med nyinstuderingar och nyinsceneringar sker givetvis en uppryckning. Vad de musikaliska nyinstuderingarna beträffar blir de ju mindre angelägna i samma mån som standarden hålles uppe på de »vanliga» föreställningarna (under förutsättning att instuderingen varit lyckad). När det gäller nyinsceneringar får man räkna med en viss konservatism hos en del av publiken. Emellertid bör i det sammanhanget observeras att denna publik — den äldre och äldsta — håller fast vid de riktigt gamla, gediget realistiska uppsättningarna av vilka vi inte har så många kvar i dag. De andra b r y r de sig säkert betydligt mindre om. Under sådana förhållanden förefaller det t. ex. välbetänkt att »Tosca» fått vara orörd hela perioden, medan det kan ifrågasättas, om det inte vore på tiden att byta ut den vid tillkomsten så uppmärksammade »Carmen»-dekoren från 1954/55. (»Carmen» är det i särklass mest spelade verket — 181 föreställningar under peiroden — mot 106 för »Rigoletto» som kommer på a n d r a plats.) En nyuppsättning av »Carmen» kan alltid påräkna ett alldeles speciellt intresse. Ett lämpligt tillfälle att förnya den hade varit i samband med att Ulfung trädde in som Don José. Ur publikfrekvenssynpunkt är det självfallet dålig ekonomi att låta en mindre lyckad uppsättning stå kvar någon längre tid. Ett aktuellt fall är »Barberaren» från 1957/58. Denna opera står som nr 6 i ordningen med 87 uppföranden under perioden, och har onekligen just nu alla möjligheter att bli en p r y d n a d i repertoaren med de goda solister som finns att tillgå. Den nuvarande dekoren måste tyvärr minska dess attraktion. Alltså bör den snarast nyinsceneras eller, rättare sagt, den borde redan ha gjorts om. Opera nr 4, »Figaros bröllop» (95 uppföranden), har för inte länge sedan nyuppsatts med en ungdomlig ensemble och en något experimentbetonad dekor. Häremot är i och för sig ingenting att invända. Men ofrånkomligt synes vara att en sådan opera inte någon längre tid får tillåtas förekomma enbart i det skicket. Den är en av hörnpelarna i repertoaren och måste behandlas därefter. Omvårdnaden om de livskraftigaste verken måste ha ganska stor betydelse för publikfrekvensen. Att låta »Hoffmanns äventyr» ligga nere i 6 år förefaller vara slöseri. Att under flera säsonger hålla fast vid en misslyckad inramning till »Barberaren» innebär risk för förskingring av ett intressekapital. Men vem avgör vad som är lyckat och misslyckat? I vissa fall är det ju därvidlag en fråga om konservatism eller reformbenägenhet. Vore det inte rent av tänkbart att man trotsade all teaterkonvention och i något enstaka fall tillgodosåg båda smakriktningarna genom att hålla 2 versioner av samma verk som spelades t. ex. växelvis varannan säsong eller möjligen samtidigt med olika ensembler? Nog skulle något sådant i varje fall låta tala om sig. Verk på repertoaren

(p-verk)

I det föregående har hemställts om överflyttning av vissa p-verk till å-verklistan. På listan över p-verk saknar man bl. a. Mozarts »Idomeneo», som borde införas där, såvida inte detta utomordentliga ungdomsverk rent av kunde flyttas till kate-

276 gorin å-verk som ges en eller ett par gånger om året. Vidare efterlyses här »Lycksalighetens ö». Diverse synpunkter

på den äldre

repertoaren

Såsom redan påpekats är den franska operan sparsamt representerad vad antalet olika verk angår. »Pelléas och Mélisande» har nämnts såsom angelägen. I övrigt föranleder utredningsdirektiven onekligen en något passiv hållning åtminstone vad huvudscenen beträffar. Det var förvisso kulturellt synnerligen försvarligt att ta upp Berlioz »Trojanerna» och låta det förnämliga teamet André-Mörner sätta upp detta intressanta verk, men det kunde naturligtvis inte p å r ä k n a något större publikintresse i Stockholm; framgången i London säger oss egentligen ingenting, ty i en så stor metropol finns det publik för snart sagt vad som helst som inte är direkt dåligt. För upptagandet av »Louise» är det däremot svårt att finna några som helst bärande skäl, annat än möjligen gästdirigentens önskan (som inte borde ha uppfyllts). Däremot anser jag det fullt motiverat att ta upp »Lucia di Lammermoor». Visserligen hade den negativa presskritiken av musiken fog för sig, men den omständigheten att Jenny Lind där haft en av sina stora roller är i och för sig ett skäl att ta upp operan, låt oss säga ett par tre gånger per sekel, då möjlighet finns att besätta primadonnerollen bra. Sådant hör till KT:s kulturella åligganden, man må gärna kalla det för en musikhistorisk verksamhetsgren. Till denna kan också »Trojanerna» hänföras. »Norma», »Hugenotterna», »Gustaf Vasa» och andra liknande verk är berättigade att någon gång tas upp. Därvid bör man emellertid inte räkna med att få en långkörare; 5—10 föreställningar, som man med hjälp av ackvisitionsverksamheten kan ge inför välbesatta hus, är vad man bör planera för. Med andra ord: får intresset den förutsedda begränsade intensiteten, bör det finnas något annat i beredskap att presentera strax efter, så att intrycket inte blir att KT gjort en olycklig felspekulation och får börja langa fram den gamla skåpmaten igen. Den ryska operan rymmer några synnerligen suggestiva nummer, som under Dobrowens tid vann åtskilliga beundrare här i staden. Att den nu i viss mån har försummats är förklarligt med hänsyn till att någon dirigent och regissör med hans speciella kvalifikationer för närvarande inte torde finnas att tillgå. Dock borde »Eugen Onegin» och kanske även »Spader dam» kunna göras attraktiva. Ett annat klassiskt verk från slaviskt område, som borde tas upp igen för att stanna här, är »Brudköpet», inte minst därför att denna lättsmälta och i bästa mening folkliga lustspelsopera borde kunna bli en lättsåld produkt då det gäller att utbjuda opera till en bred publik, inte minst ungdomen. Några av Rossinis hittills förbisedda verk — t. ex. »Askungen» och »Greve Ory» — har med framgång upptagits på andra håll. Av allt att döma borde Stockholm i det fallet följa med strömmen. »Andrea Chenier» är ett spelbart verk, och Puccinis tre enaktare har länge varit efterfrågade. Nutida

utländska

operor

Den moderna operaproduktionen världen runt är inte särdeles rik på lockande verk. Så mycket lättare borde det då vara att presentera ett något så när representativt urval av det bästa. KT:s repertoarpolitik i detta avseende kan inte sägas vara anmärkningsfri. Det är värt erkännande att »Wozzeck» och »Mathis der Maler» givits; båda är av den betydelse att de hör hemma bland p-verken. Ett första tecken på att moderna ämnen slår gav Menottis »Konsuln» (framförd 18 + 3 gånger), som trots att musiken kan anses något ytlig väl försvarade sin plats såsom engagerande .musikteater. Med svensk urpremiär på »Raskolnikov» sörjdes för en publicistiskt

277 verkningsfull presentation av en fängslande opera av en tämligen okänd ung kompositör. Fortsättningen med »Röda stöveln» var inte lika lyckosam, men tanken att fullfölja en lansering i och för sig riktig. I övrigt är perioden i detta avseende påfallande fattig ända fram till den markanta och glädjande uppryckning som framför allt annexscenens öppnande 57/58 medförde. Dessförinnan fanns — utöver de redan nämnda — endast två i varje fall inte entusiasmerande Liebermannoperor, »Penelope» och »Äktenskapsskolan». Luckorna är så mycket märkbarare. (De här nedan och under nästa rubrik anförda verken är exempel bland flera som har en hög angelägenhetsgrad, men självfallet kan alla dessa inte tas upp inom en kortare tidrymd. Produktionstakten för sådana verk måste avpassas efter KT:s egna resurser och publikens förmåga att tillgodogöra sig nyheter.) Sedan »Peter Grimes» uppförts i Stockholm 1946, året efter uruppförandet, har Britten fram till 57/58 varit totalt försummad, vilket är så mycket egendomligare som han hör till de mindre svårbegripliga tonsättarna och är påfallande dramatiskt begåvad. »Billy Budd» har varit utlovad men ännu inte kommit, den muntra »Albert Herring» har givits i Göteborg 1 men inte här. Och Stravinskij! Det psykologiskt bästa tillfället försummades när det gäller »The rake's progress», nämligen i anslutning till den publicitet som stycket genom sitt delvis bisarra innehåll och persongalleri fick vid framförandena i England, Amerika och annorstädes. Vi väntar fortfarande på att få lära känna detta sena verk 2 av en av den moderna musikens portalgestalter, vars förehavanden alltid har en hög angelägenhetsgrad. Alldeles bör vi heller inte avskärma oss från vad som sker i Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike. Henze, Blacher, Einem, Egk, Dallapiccola, Poulenc (»Dialogues des Carmelites») och Milhaud torde vara värda uppmärksamhet i högre grad än exempelvis Liebermann. Likaså Martin (»Trolldrycken»), Janacek och Martinu. Många moderna tonsättare har i likhet med Stravinskij odlat det sceniska oratoriet. Bortsett från Honeggers »Jeanne d'Arc på bålet» har denna produktion hos oss försummats. Det borde empiriskt utrönas, om inte denna negativism bottnar i en felsyn. Stravinskijs »Persephone» och »Kung Oidipus» och Dallapiccolas »Il prigioneri; är exempel på starkt engagerande verk av denna typ. En form av sceniskt oratorium av säreget slag föreligger i Orffs »Carmina burana» och »Catulli carmina» vilkas sceniska framförande enligt Daniel Helidén lägger en omistlig dimension till själva musiken. Särskilt på den »folkliga» repertoaren lämpade sig dessa verk med sin okomplicerade, rytmiskt medryckande musik, sin muntra dans och delvis skämtsamma text. I detta sammanhang må också uppmärksamheten fästas vid Händels sceniska oratorier med bibliska motiv av vilka exempelvis »Belsassar» framförts i VästBerlin med synnerligen gott resultat. Det har i pressen med rätta framhållits att ett sådant verk rent innehållsmässigt är överlägset t. ex. »Alcina» med dess för vår tids publik helt overkliga kärleksförvecklingar. Nutida

svenska

operor

Sceniska oratorier på biblisk bas h a r också skrivits av Hilding Rosenberg: »Josef och hans bröder» i 4 delar. De är framförda i radio och rymmer massor av delvis exotiskt glödande musik i orkester och sköna körpartier. Detta verk synes vara väl lämpat för ett successivt specialutförande i samband med Stockholms Festspel: ämnet är internationellt gångbart 3 , kompositören nestorn bland våra »modernister». I övrigt kan den svenska operaproduktionen knappast sägas vara direkt försummad i den meningen att en rad verk förgäves väntat på att bli framförda. 1 2 3

Numera även i Malmö. (15/3 61) Det har upptagits på spelplanen för vårsäsongen 1961. (15/3 61) Libretto efter Thomas Manns stora Josefsroman.

278 Bilden blir dock något förvrängd av att en del operor skrivs på beställning av Sveriges radio (som har större ekonomiska möjligheter än KT, förefaller d e t ) : man låter sig då nöja med att verket framförts i radio. Hade KT resurser nog att driva en påpasslig politik skulle emellertid, för att ta ett exempel, den senaste tidens stora publicitet kring antisemitismen aktualisera ett sceniskt framförande av ett sådant verk som Pergaments »Eli», vars musik rönte erkännande och vars handling är omskakande. En principiell bedömning av KT:s handhavande av den inhemska produktionen — både den allra nyaste och den något äldre — kan emellertid inte ske utan n ä r m a r e kännedom om de ekonomiska resurserna och deras fördelning på olika avsnitt av repertoaren. Allmänt torde kunna sägas att angelägenheten av att en inhemsk operaproduktion förekommer motiverar ett speciellt anslag till KT:s förfogande för inköp och helst även för beställning av nya verk. Härvid bör även librettisternas insats beaktas, då kompositörernas bekymmer i detta samm a n h a n g mindre tycks vara att uppbåda erforderlig musikalisk inspiration än att finna lämpligt stoff. Urvalsförfarandet

när det gäller nya

verk

F ö r en utredning som har att föreslå åtgärder till ökande av publikfrekvensen måste frågan om urvalsprinciperna beträffande nya verk te sig som central, men några osvikliga kriterier finns ju inte härvidlag. Kvalitetskravet måste naturligtvis vara en av de mest avgörande faktorerna. Att satsa på de »stora» mästarna innebär alltid en viss garanti för att valet skall kunna försvaras. Hellre Stravinskij än Kurka! Somliga verk av odiskutabel halt kan vi vara tvungna att avstå ifrån, t. ex. sådana som erbjuder orimliga svårigheter eller vilkas ämne kan beräknas vara alldeles likgiltigt för svensk publik. Självfallet måste bedömningen avse också det dramatiska. Såsom redan framhållits är det ofrånkomligt att en del verk tas upp, trots att man kan förutse att de inte kommer att gå många gånger; Detta gäller givetvis i hög grad den moderna produktionen. En viss prioritet måste självfallet de svenska tonsättarna tillerkännas. Urvalsfrågan kan också angripas ur den rent praktiska synvinkeln: hur uppn å den största möjliga säkerheten vid den alltid vanskliga bedömning som det h ä r är fråga om? Kan den expertis som finns inom KT — den administrativa ledningen och kapellmästarna —• förstärkas? Även i styrelsen är sakkunskap representerad. Veterligen utnyttjas denna dock knappast på det avgörande stadiet; styrelsen konfirmerar i efterhand operachefens beslut. Det är mig inte bekant i vilken mån repertoarkommitténs samtliga medlemmar får tillfälle att grundligt sätta sig in i de föreslagna nya verken och i vilken mån de känner sig fria eller förhindrade att motsätta sig en kollegas förslag. Utan närmare kännedom om dessa förhållanden är det svårt att uttala sig om huruvida större garantier kan och bör skapas för en klokt bedriven nyproduktion. Det vore kanske skäl att utredningen under sina överväganden av denna fråga även prövade möjligheten att förstärka repertoarkommittén med lämpliga krafter inom och utanför KT. Det kan sålunda bl. a. ifrågasättas, om inte den svenska sektionen av ISSM borde kunna anlitas som rådgivare när det gäller urvalet av moderna utländska verk. Operetter

eller inte operetter?

Jazz

I det föregående h a r redan den meningen framförts att den popularitet som operetten åtnjuter borde utnyttjas i publikstimulerande syfte. Till stöd för denna uppfattning kan till en början anföras att det torde ha en viss betydelse att över huvud taget få fler befolkningsgrupper att besöka KT, göra dem hemmastadda i lokalen och vänja dem vid att gå dit. Ur den synpunkten kan det inte anses

279 ändamålsenligt att, såsom under en period skedde, koncentrera operettframförandena till en viss begränsad del av säsongen. Publiken har för övrigt minst lika stort behov av en lätt förströelse under vintern som på vårkanten. — Inte heller bör t. ex. lördagen vikas mera permanent för operettföreställningar, något som bl. a. för operaintresserade landsortsbor kan bli ganska irriterande. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om det hör till KT:s uppgifter att ge operett. KT:s skyldighet härvidlag är självfallet begränsad, men en sådan föreligger väl när det gäller exempelvis »Orfeus i underjorden», »Läderlappen» och några andra verk som inte gärna kan ges med full effekt på scener med smärre resurser i olika avseenden. Även den Lehårska och Kåhlmånska »vräkoperetten» med sitt stora orkestrala uppbåd och sina slottsmiljöer hör tekniskt hemma på en operascen. Skall den sistnämnda typen presenteras på KT krävs emellertid att uppsättningen hålls på högsta nivå, inte bara musikaliskt, utan även sceniskt. Det får inte förekomma att landsortsturnéernas ofta slappa och slitna jargong smyger sig in där. En riktpunkt i det avseendet har på senare tid givits av Malmö stadsteater med dess mästerliga framförande av »Glada änkan» (regi: Ingmar Bergm a n ) ; en sådan föreställning försvarar sin plats på vilken kulturellt ambitiös teater som helst. Att göra en föreställning attraktiv enbart eller i första hand genom att engagera en publikidol från den kommersiella operetten är inte rekommendabelt. Snarare kunde man då tänka sig att anlita Dramatiska teaterns eller andra talsceners sujetter för att på det sättet stärka det verkliga skådespelsmomentet. Därvid tänker jag mindre på sådana specialfall som »My fair Lady» än på a n d r a charmfullt framförda operetter på skilda stadsteatrar med sångkunniga talskådespelare i rollerna. I viss utsträckning kan nog snitsigt uppsatta och spelade operabuffor anses utgöra ett alternativ till den modernare operetten. Erfarenheten får visa vad som ur publikfrekvenssynpunkt är fördelaktigt. För övrigt kommer det väl an på verket som sådant mer än på genren. Den anglosaxiska musical-formen är i allmänhet alltför tunn musikaliskt för att KT skulle ha anledning ta sig an den. Emellertid tycks amerikanerna vara i färd med att skapa en ny variant där bl. a. baletten dras in som en kraftig förstärkare. Särskild berömmelse har på sistone den av den framstående dirigenten Leonard Bernstein tonsatta »West Side Story» fått, bl. a. tack vare ämnets aktuella anknytning till gängbildningen bland ungdomen i de moderna storstäderna. Det h a r framgått att denna musical är ytterst krävande med hänsyn till att det behövs en ungdomlig ensemble som kan sjunga, dansa och spela teater med samma skicklighet. Med hänsyn till den enorma publiciteten kring stycket vore det självfallet ur publiksynpunkt synnerligen opportunt, om KT kunde skaffa sig uppföranderätten. Malmö Stadsteater har redan sökt förvärva den, men fått avslag eller måst avstå av ekonomiska skäl. Mycket beror naturligtvis på vilka villkor upphovsmännen betingar sig. Klart är att det u r propagandasynpunkt — inte minst med tanke på ungdomen —- vore ett lyckokast, om KT kunde sätta u p p detta verk och göra det full rättvisa 1 . Även den mer renodlade jazzoperetten och -operan borde tas upp i samband med en drive inriktad på ungdomen. En klassisk sak på området är »Porgy och Bess», men flera torde finnas att tillgå. Jag förutsätter att vissa av dessa verk fordrar en speciell jazzorkester. Antagligen skulle föreställningarna kunna ges p å annexscenen. 1 Sedan detta skrevs har förlagsrättens innehavare gjort hela spekulationen inaktuell genom att han tydligen beslutat att själv uppträda som (med)producent och teaterföretagare. Denna genomkommersialisering av genren befriar mr Bernstein från risken att presenteras av Stockholmsoperan och dess krafter. (15/3 61)

280 IV.

Uppsättningarna.

De personella

resursernas

utnyttjande

Dekor och dräkter En sektor inom vilken teatern är såväl radion somt TV överlägsen är dekoren och dräkterna. Vill KT konkurrera med dessa moderna media bör den alltså lägga an på att göra skådespelet grant för ögat. I viss mån innebär detta en återgång till de förhållanden som rådde under 1700-talet då ju exempelvis dekoratörens namn nämndes i operaprogram och på affischer, men inte kompositörens. Sådant reagerar vi självfallet emot, men tendensen behöver ju inte drivas in absurdum. Risken härför är för resten ringa, eftersom den sortens grandiosa mästerverk av landskaps- och byggnadsarkitektur, som man förut kostade på och som för övrigt fortfarande kan beskådas på sådana kraftigt subventionerade scener som La Scala i Milano, inte är ekonomiskt tänkbara hos oss. Men vi h a r tillgång till goda konstnärer och dekoratörer, och med deras hjälp kan det, liksom ofta hittills, sörjas för att operapubliken får en rik visuell upplevelse vid sidan av den musikaliska. Även på detta område finns möjligheter att skapa en så att säga legitim sensation, såsom för övrigt också skett i det förgångna vid några tillfällen (Grunewalds »Simson och Delila»-uppsättning t. ex.). Den moderna iscensättningsstilen, som i viss mån undviker kulisser och mer bygger på projektioner och på ljussättningens möjligheter, tillgodoser också de ekonomiska önskemålen. I det sammanhanget vill man betona att sparsamheten under sådana förhållanden inte bör inriktas på de relativt blygsamma utgifter för konstnärsarvoden som en förnyelse av den i tillverkning och drift billiga projektionsdekoren medför. (Det är svårförståeligt att den nya inramning av »Ringen» som inleddes med »Valkyrian» inte har fullföljts. Denna serie av föreställningar bör dock inte i åratal ges med så oenhetlig dekor.) KT borde uppmärksamma att somliga konstnärer, som har en briljant fantasi när det gäller dekoren, inte på samma sätt behärskar dräktkompositionen. Vissa av KT:s i övrigt utmärkta uppsättningar dras med misslyckade dräkter. En fördelning av uppdraget på två händer borde i sådana fall kunna ske. Tillgången till kvalificerade dekorationskonstnärer i vårt land kan som sagt anses vara god, 1 varför utländska engagemang inte kan anses ha någon större angelägenhetsgrad. Naturligtvis bör vi inte helt isolera oss i självtillräcklighet. Den frågan uppställer sig emellertid, om det inte kan vara möjligt att på något sätt gardera sig mot misslyckanden. KT tillkallade exempelvis för inte alltför många år sedan en av Tysklands förnämsta teaterdekoratörer, och han gjorde en högst egendomlig »Tannhäuser»-dekor som snart måste utbytas mot en svensk. Studerar man hans produktion före och efter detta framträdande hos oss, visar det sig att där vimlar av ganska fängslande verk! Även svenska »gästdekoratörer» bör man kunna ha någon sorts kontroll på. Kanske räcker det inte att överlåta sådant på regissören ensam, ehuru hans inflytande givetvis måste vara avgörande när det gäller detaljerna; en på sätt ovan antytts förstärkt repertoarkommitté borde kunna se till att sådana misstag som den omnämnda »Tannhäuser»-dekoren undviks. Regien Tidens smak är emot den sorts opera som karakteriserats som konsertsång i kostym. När en regissör t. ex. sålunda väljer comiqueversionen av »Carmen» i stället för den med recitaliv, kan han sägas vara i pakt med tiden. Man bör emel1 T. o. m. så god att man hittills ansett sig kunna avstå från att anlita en så lysande dekorativ begåvning och vittberest miljökännare som Lars Norrman.

281 lertid inte bortse ifrån att talad dialog uppställer speciella och för operasångare i gemen svårbemästrade problem. I samband med premiären på den »nya» »Carmen» gjorde en artist gällande att ofantligt mycket mer tid hade offrats på att fila på dialogen än som gått åt till den musikaliska avslipningen. När sedan nya artister efter hand övertar rollerna får de — det kan man utgå ifrån — inte samma drill som premiärensemblen, vilket leder till att nivån så småningom sjunker. (Även av den anledningen hade det varit motiverat att vid Ulfungs övertagande av Don Josés roll återgå till »Carmens» recitativupplaga; han är en utmärkt skådespelare, men hans norska brytning märks mer då han talar än då han sjunger.) På det hela taget står regin vid KT på en aktningsvärd, ibland mycket hög nivå, inte minst då det gäller den tidigare något försummade personinstruktionen. Liksom Wieland och Wolfgang Wagner kan sägas konkurrera med v a r a n d r a — för att stimulera intresset — genom att ömsevis sätta upp vissa verk på Bayreuths repertoar, skulle man kunna tänka sig att Gentele spelades ut mot Bengt Peterson hos oss. Att med sådana metoder söka hålla de mest gångbara verken vid spänst och sporra allmänhetens nyfikenhet vore kanske någonting att tänka p å ; bara reciprociteten upprätthålls har de båda regissörerna väl ingenting att invända mot en sådan ädel tävlan. Enligt uppgift har KT redan inbjudit en av våra ledande teater- och filmregissörer, Ingmar Bergman, att gästa KT. Att ett engagemang av Bergman skulle tillgodose våra krassa synpunkter på publik dragningskraft behöver inte påpekas. Det bör emellertid understrykas att man också kan räkna med att han rent konstnärligt skulle prestera ett mästerligt arbete; han är nämligen mycket musikalisk och har redan ådagalagt eminent förmåga på operettens närliggande område, såsom framgår av det föregående. De närmast till hands liggande uppgifterna för honom vore två så vitt skilda verk som »Don Juan» och »West Side Story» 1 . Lika angeläget som det är att stödja och utveckla de inhemska krafterna på området, lika naturligt borde det vara att berika repertoaren och vidga publikens vyer genom att inbjuda de stora kulturländernas bästa eller nyskapande regissörer att sätta upp en eller annan opera hos oss. Som ett exempel på lyckad import kan erinras om den av Busch j : r förmedlade Ebertska »Cosi fan tutte»-uppsättningen. Norrmännen fick engelsmannen Bernard Miles att ställa sin originella »Dido och Aeneas»-uppsättning till förfogande. Utom Ebert — upprätthållaren av förfinade operatraditioner — är det på kontinenten två iscensättare med markanta och sinsemellan avvikande profiler som låtit tala om sig: Walter Felsenstein och Wieland Wagner. Båda är omskrivna och berömda och uppfyller alltså vårt här uppställda sensationskrav. Om inte kostnaderna ställer sig orimliga vore det ytterst väl motiverat att inbjuda dessa båda, i synnerhet Wagner som enligt min mening visat prov på genialitet i sitt djärva nyskapande. Han kunde i så fall tänkas sätta upp »Lohengrin» eller »Tannhäuser». På sistone har uppmärksamheten riktats på Gunther Rennert, regissör för Hamburgsuppsättningen av »Aniara». Operatexterna

På konservativt håll vållar textrevisionerna ofta bitterhet. Icke desto mindre måste det anses vara en synnerligen god praxis som KT sedan några år med stor konsekvens tillämpat, nämligen att låta en nyuppsättning omfatta också textöversättningen. Avgjort riktig är denna politik även så till vida som uppdragen i regel anförtrotts åt personer med litterär ryktbarhet. Det är förmodligen av icke ringa betydelse att operaintresset så att säga sanktioneras av litterära kapaa Jfr noten å s. 279. — Bergman har sedermera engagerats för »The rake's progress». (15/3 61)

282 citeter. Författare och litteraturkritiker dominerar sedan länge tidningarnas kultursidor, de är tongivande. Att de behandlar musiken och operan som en konstart v ä r d allvarlig uppmärksamhet blir säkerligen normgivande för stora kulturellt inriktade kretsar som har för vana att nedlägga en avsevärd del av sina inkomster p å »nöjen» av detta slag. Vid översättning av operatexter måste en mängd olika synpunkter beaktas, och slutresultatet är att betrakta som en kompromiss mellan dem alla. Måhända vore det lyckligt, om vissa överarbetningsformer kunde utbildas till praxis för att i möjligaste mån tillgodose de skilda intressena. Skall utländska operatexter nu över huvud taget översättas? Frågan har många sidor, och motstridande argument kan anföras. Vill man uppnå en b r e d d n i n g av publikunderlaget måste emellertid det enda rimliga vara att icke bibehålla utländska originaltexter. Särskilt olyckligt är det med sång på främmande språk då det gäller komiska operor, som därigenom blir avsevärt mindre komiska för publiken. Några undantag från denna princip må kunna göras. Sålunda är det försvarligt att originalspråket bibehålles vid framförandet av vissa av Drottningholmsteaterns historiska program, särskilt när det gäller sådana seriösa verk vilkas text är tämligen kortfattad (t. ex. den påtänkta »Orfeo» av Monteverdi) och som i stor utsträckning kan beräknas få utländska turister till åhörare. I stället för att i sådana fall nedlägga mycket arbete och stora kostnader på att utforma en musikaliskt acceptabel svensk tolkning kan en del av pengarna användas till att trycka eller stencilera originaltexten med prosaöversättningar på svenska och engelska. Detta får å a n d r a sidan anses vara en nödvändig service. Dirigenterna

Arbets- och löneförhållandena för hovkapellet gör dirigenternas uppgift vansklig. Musikernas arbete är på ett sätt enformigt, på ett annat alltför omväxlande. En stor repertoar skall behärskas, omkastningar i de planerade programmen blir då och då nödvändiga. »Konserttiden» är, särskilt i Wagnerrepertoaren, onormalt lång. Familjeförsörjaren tvingas trots detta i många fall att förlänga sin musikala arbetsdag för att skaffa extrainkomster. Man kan gissa att det ofta förnämliga spel som presteras under berömda gästdirigenter inte bara beror på dessas pedagogiska förmåga och konstnärliga kvalifikationer, utan också på att orkestern har en särskild respekt för den främmande storheten. Att tillvinna sig musikernas respekt är en grundläggande förutsättning för att dirigentens arbete skall ge bästa resultat. Alla dirigenter har inte samma förmåga i det avseendet, och i synnerhet torde — med ett och annat lysande undantag — de yngsta i garnet därvidlag ha minst att komma med. Längre repetitionstid kan uppväga en del av detta handicap, likaså ett klart uttalat stöd av den högsta ledningen. Man kan peka på att utomordentligt fina resultat har nåtts just under de nämnda båda förutsättningarna: arbetsro och officiellt besked om att instuderingen får ta lång tid. F ö r en symfoniorkester anses det idealiska vara att ha en ordinarie dirigent som arbetar under större delen av året, men som avlöses av framstående gäster under kortare perioder. Vid KT är det nödvändigt att ha flera ordinarie. Vad gästspelen beträffar har sådana praktiserats i viss utsträckning. Den nuvarande operachefen h a r uttalat sig negativt om deras värde i den mån den instuderade föreställningen är avsedd att ges under en längre period: gästens inövning kan inte bli bestående länge efter det att han rest sin väg; följaktligen är det meningslöst att ordna korta dirigentgästspel — men de internationella storheterna kan inte bindas för längre tid (utan orimliga kostnader i varje fall). Resonemanget har fog för sig. På ett p a r punkter förtjänar det emellertid att kompletteras.

283 För det första kan ju sådana gästspel få avse verk som bara ges en eller ett par gånger under spelåret. Bland å-verken har sådana »punktvisa» uppföranden under undersökningsperioden förekommit av »Trollflöjten» (2 ggr), »Arnljot», »Manon Lescaut», »Tosca» (2), »Rosenkavaljeren» (2), »Lohengrin», »Mastersångarna», »Parsifal», »Rhenguldet», »Valkyrian», »Siegfried», »Ragnarök», »Tannhäuser», »Tristan och Isoide», »Aida», »Othello» och »Trubaduren»; av p-verken »Wozzeck», »Romeo och Julia», »Martha» (2), »Thais» (2), »Cosi fan tutte» (2), »Turandot», »Kronbruden», »Mignon», »Salome» och »Flygande holländaren» (2). I själva verket har nog också de gästspel som förekommit gällt vissa av dessa operor. För det andra måste även kortare dirigentgästspel bedömas ur synpunkten av orkesterns utveckling. Det är givet att en stor dirigent har mycket att lära musikerna även vid ett kortvarigt besök. Man kan sålunda inte avfärda kravet på att dirigentgäster bör förekomma med att sådana gästspel är helt meningslösa. Ett par framföranden av exempelvis »Othello» på hösten under Giulini och av »Cosi fan tutte» på våren under Keilberth eller Rosbaud — skulle inte det sprida en viss glans över hela säsongen och innebära en stimulans för orkestern? Utan att det innebär något underkännande av de ordinarie kapellmästarnas kapacitet kan man väl ifrågasätta, om det inte är önskvärt att med vissa intervaller söka få till stånd litet längre gästspel av franska och framför allt italienska dirigenter — tyska finns redan anställda vid KT, och den tyska traditionen har ju sedan gammalt ett säkert fotfäste i det inhemska musicerandet. Både Albert Wolffs och Fausto Clevas gästspel nyligen får därför anses väl motiverade. Det förefaller inte vara uteslutet att den gamle Wolffs beredvillighet att komma hit kan ha sin motsvarighet även bland äldre italienska dirigenter; det är ju så överallt att de äldre trängs undan av de yngre och därför kan vara benägna att skaffa sig nya verksamhetsfält utomlands på ekonomiskt blygsammare villkor än då de ännu stod på höjden av sin karriär. En annan utväg — också i viss mån prövad vid KT — är att tvärtom ta hit mycket unga utländska dirigenter. Lamberto Gardelli är ett exempel härpå. Senare h a r den unge Bruno Rigacci tjänstgjort någon eller några säsonger, varunder han gjorde ett par mycket lovande instuderingar innan han tyvärr försvann. Även de unga utlänningarna torde behöva ett kraftfullt stöd av ledningen för att kunna göra sig gällande både gentemot orkestern och i konkurrens med sina äldre svenska kolleger. Rekryteringen av kapellmästarbefattningarna vid KT sker antingen genom engagemang av utländska musiker eller genom att de unga repetitörerna — i regel komna från musikhögskolans dirigentklass — arbetar sig upp. Veterligen har däremot, åtminstone på senare tid, ingen svensk konsertdirigent engagerats av KT (bortsett från de tillfällen då Sveriges radio ställt såväl orkester som dirigent till förfogande vid Drottningholmsteatern). Man förstår naturligtvis tankegången bakom detta: repetitörerna får genom sin tjänstgöring både repertoarskunskap och praktisk skolning som operadirigenter. Emellertid kan det förmodligen inte undvikas att orkestern, som haft med dem att göra från deras första mer eller m i n d r e stapplande försök, 1 har en benägenhet att alltför länge betrakta dem som gröngölingar. Mycket vore säkert att vinna, om det funnes tillgång till några statliga stipendier för dirigentämnen att användas under praktikantår vid utländska orkestrar och operahus. Hela denna fråga är ganska komplicerad, och det föreslås därför att utredningen infordrar mera detaljerade yttranden därom dels från KT, dels från några 1 Den specialiserade övningsutbildningen för dirigenter måste ju ske inför den församling, orkestern, som han skall lära sig att leda, ett mycket obehagligt dilemma för den unge adepten.

284 dirigenter utanför denna institution (förslagsvis Nils Grevillius, Tor Mann, Hans Schmidt-Isserstedt, Stig Rybrant, Sten Frykberg, Stig Westerberg och Sten-Åke Axelson). Ifrågasättas kan, om inte de m u r a r som hittills skilt KT från den övriga seriösa musikvärlden i landet borde kunna förses med några små portar genom vilka någon gång en utomstående dirigent kunde släppas in. Kan det vara rimligt att i nuvarande bristsituation när det gäller ledningen av vissa Mozartoperor alldeles bortse från möjligheten att söka hjälp inom landet? Här finns, åtminstone vissa delar av året, Schmidt-Isserstedt, här finns Sten Frykberg 1 och Stig Westerberg och de visserligen inte operatränade men dock ganska rutinerade begåvningarna Herbert Blomstedt, Siegfried Naumann och Sven-Erik Bäck. Har det undersökts, om de skulle kunna anlitas? (Bäck har, det bör kanske noteras, dirigerat sin egen »Tranfjädrarna» på Blanche.) Solisterna

Inte på mycket länge har KT haft så god tillgång till utmärkta solister, låt vara att några av de allra främsta sångerskorna, särskilt i det högdramatiska facket, på sistone nästan försvunnit bortom vår horisont under sin internationella karriär. Vissa besättningssvårigheter uppkommer därför tidvis när det gäller tenorpartier, lyrisk-dramatiska sopranpartier och dramatiska altpartier. Vården av det dyrbara solistmaterialet och dess effektfulla utnyttjande är förvisso en av en operalednings viktigaste och svåraste uppgifter, och det har ett flertal aspekter som knappast här kan bli föremål för allsidig belysning. Vid Stockholmsoperan har förekommit både för tidiga och för sena lanseringar, både tillbakahållande av artister, som med större omvårdnad kunnat bli bättre, och ett utnyttjande av andra över hövan och/eller i alltför disparata uppgifter (vissa sångerskor h a r t. ex. ständigt fått växla mellan sopran- och altpartier). Operasångarnas ytterst påfrestande arbete och deras ambitioner gör dem benägna att känna sig antingen för litet anlitade eller överansträngda. Deras konstnärskänslighet gör dem ofta fallna för att betrakta varje form av kritisk bedömning som omotiverad och felaktig. Kritikern, som sin plikt likmätigt söker inta en objektiv hållning, avfärdas då han är negativ såsom illvillig, inte minst av sångarnas närmaste omgivning med dess benägenhet att tillmötesgå konstnärens stora behov av reservationslös uppskattning. Inte ens den operaledning, som helhjärtat och insiktsfullt söker ordna arbetet på bästa sätt för solisterna — och det kan inte betvivlas att en sådan strävan behärskar den nuvarande ledningen — kan undgå att under omständigheternas tryck ibland begära det yttersta av sujetterna; individuella sym- och antipatier kan komma att göra sig gällande i fråga om vissa artister; artisternas egen förmåga eller oförmåga att tala för sin sak kan inverka på lanseringen. Det synes rimligt ur både artisternas och operaledningens synpunkt att det finns en instans vid sidan av operakansliet som kunde fungera som stöd åt båda parter då det gäller att avväga alla omständigheter och hänsynstaganden så klokt och riktigt som det står i mänsklig makt. Eftersom artisten genom förbudet att yttra sig om vad som förekommer inom teatern är kontraktsenligt förhindrad att göra sin mening offentligt gällande, om den strider mot operachefens, torde det kunna vara av inte ringa psykologiskt värde, om det funnes en sorts klagomur där deras bekymmer och svårigheter — kanske även omdömen av kritiker — kan ventileras och där missförstånd kan klaras upp. Även andra kategorier av de anställda borde kunna få vända sig till en sådan instans 2 . Till medlemmar av detta på det yrkesmässiga planet personalvårdande 1

N u m e r a i Göteborg. (15/3 61) Den sedermera u t b r u t n a »orkesterkonflikten» illustrerade behovet av ett sådant medlande organ. ( 1 5 / 3 61) 2

285 organ kunde kallas exempelvis rektor eller lärare vid musikhögskolan, ledamöter av Musikaliska akademins styrelse, privata sångpedagoger, dirigenter utanför KT, pensionerade operasångare och -sångerskor, förutvarande musikkritiker, musikvetenskapare. Det förefaller välbetänkt att repertoarkommittén är representerad då det ju är angeläget att inte skapa ett organ som skulle ta till sin uppgift att bekämpa operaledningen. Tanken är tvärtom att dels lätta dess ansvar genom att de ofta besvärliga avvägningsfrågorna kan hänskjutas till en instans, som i motsats till operaledningen inte är tvingad att ständigt ha de ekonomiska hänsynen för ögonen, dels skänka ökad trivsel bland de anställda. KT:s restriktivitet i fråga om gästuppträdanden av sångartister är förståelig bl. a. ur den väsentliga ensemblespelsynpunkten. Även här bör emellertid finnas rum för en viss öppenhet gentemot omvärlden. Hittills har Stockholmsoperan haft en stor förmån i att ingen fast institution av samma slag funnits i Norge, varifrån solistrekryteringen varit inte ringa. Nu har detta förhållande ändrats. Ett visst utbyte av solister mellan de nordiska operorna borde emellertid kunna övervägas, varvid naturligtvis en svårighet är att partierna helst bör inövas på det gästade landets språk. Det synes önskvärt att en revision kommer till stånd av gällande bestämmelser om artistskatt för utlänningar, som uppträder i Sverige, i varje fall när det gäller seriösa konstnärer. Denna beskattning kan knappast vara försvarlig ur kulturell synpunkt, i synnerhet inte i fråga om nordiska artister.

Orkestern

Hovkapellet är jämte filharmonikerna och radioorkestern Stockholms förnämsta orkester och bör i lönehänseende jämställas med dessa. Liksom övriga orkestrar i landet befinner sig hovkapellet på en glädjande utveckling mot den högre standard som möter i de större kontinentala städerna. Att en viss eftersläpning är rådande i Sverige har redan framhållits, och den sammanhänger med att musiken över huvud taget länge behandlats styvmoderligare hos oss än i de stora kulturländerna. Bristen på orkestermusiker av högsta klass kan fyllas och har delvis fyllts med import utifrån; en musiker behöver ju inte nödvändigt kunna tala landets språk flytande. Liksom i fråga om andra yrken önskar vi dock såvitt möjligt utbilda det erforderliga antalet yrkesmän inom landet (eller inom Norden eftersom tanken på en gemensam nordisk arbetsmarknad väl är principiellt godtagen). Höjandet av hovkapellets standard är alltså främst avhängigt av instrumentalistutbildningens kapacitet å ena sidan och av möjligheterna att inom KT:s ekonomiska ram öka orkesterns numerär å den andra. Operaledningen har veterligen sedan länge en sådan ökning på sin önskelista; särskilt fiolstämmorna skulle behöva stärkas. I avvaktan på denna långsiktiga förbättring är en standardhöjning självfallet tänkbar genom att den nuvarande orkestern ökar sin prestationsförmåga ytterligare. De ordinarie dirigenternas arbete — inte minst förste dirigentens ådagalagda perfektionsvilja 1 — borgar för att en utveckling ständigt pågår. I samma linje ligger den förut berörda möjligheten att engagera framstående utländska dirigenter till längre eller kortare gästspel. Vidare kan övervägas att — i mån av tid — trimma framför allt stråkarna genom att tillkalla särskild instruktör för en »kurs» i stil med vad som skett vid radioorkestern. I det föregående har påpekats att arbetet inom en operaorkester rymmer vissa m i n d r e stimulerande moment (mer eller mindre enkelt ackompanjemang t. ex.) 1

Åsyftar den n u m e r a avgångne Sixten Ehrling. (15/3 61)

286 Det h a r ifrågasatts, om inte en symfonisk konsertverksamhet skulle vara ägnad att höja orkesterns allmänna nivå. Det låter säga sig. Frågan är emellertid, om inte det allvarligaste problemet består i att orkesterns arbetsbörda redan nu är alltför stor. En orkesters tekniska kvalitet står i omvänt förhållande till repetitionsbehovet. Den ökade livaktighet i operaverksamheten, som här förutsattes såsom nödvändig för att väcka och vidmakthålla allmänhetens intresse, ställer ökade krav på orkestern. Kvaliteten måste nödvändigtvis hållas hög, vilket kräver minst lika mycket och helst ökat repetitionsarbete. Måste uppslaget om en för hovkapellisterna utvecklande symfonisk konsertverksamhet sålunda betraktas såsom utesluten av tidsskäl (och dessutom problematisk ur publiksynpunkt) så är det väl å andra sidan lika litet praktiskt genomförbart att söka få till stånd en rörlighet inom Stockholms alla tre förnämsta orkestrar som ledde till samma resultat: att hovkapellisterna fick arbeta i symfonisammanhang. De mycket stora organisatoriska svårigheter som tycks u p p ställa sig för den planerade sammanslagningen av symfonikerna och radioorkestern till en större enhet, att brukas hel eller i form av smäre ensembler, inger föga hopp om att en ännu mer omfattande fusion, som inbegrep också hovkapellet, skulle kunna genomföras inom överskådlig tid. Fördelen ur den nu aktuella synpunkten skulle ligga däri, att hovkapellisterna successivt under längre perioder finge tjänstgöra i den symfoniska enheten med ersättare tagna därifrån till KT. Tanken må för fullständighetens skull här redovisas ehuru den knappast är realistisk. Finns några möjligheter att ge hovkapellet större arbetsro, d. v. s. tillfälle till grundligare repetitionsarbete, utan att tillgripa konstnärligt så betänkliga utvägar som exempelvis att använda bandad musik vid balettframföranden? En mycket liten chans kan tänkas finnas att radioorkestern i någon utsträckning och för enstaka specialverk kunde anlitas — inte bara som nu under sommaren på Drottningholmsteatern, utan även under den egentliga säsongen; därvid måste man emellertid räkna med ökade framförandekostnader. En annan möjlighet är att utnyttja det lilla antal verk med instrumental fåtalsbesättning som finns. »Lucretia» borde — om den inte givits som kammaropera — ha varit tänkbar såsom ett instick i repertoaren för att ge hovkapellet en lättnad. Vad beträffar gästdirigenter och dirigentrekryteringen har de frågorna berörts under ett tidigare avsnitt. Kören Den i många avseenden markanta uppryckningen av operakören bör självfallet fullföljas och körens numerär såvitt möjligt ökas. Operaskolan

Det h a r redan framhållits att återväxten bland solisterna synes vara god. Såväl den sångliga som sceniska standarden har höjts. Uppenbart är emellertid att pretentionerna särskilt på aktionen också ökat i mycket hög grad. De nuvarande kraven på verkligt komedispel i buffa- och ev. operettgenren gör det synnerligen önskvärt att den dramatiska utbildningen göres mera allsidig och grundlig. I det avseendet hänvisas till 1947 års musikutrednings betänkande vars förslag om ett organisatoriskt samarbete mellan operaskolan och Dramatiska teaterns elevskola när det gäller den scenisk-dramatiska undervisningen synes vara väl grundat (betänkandet s. 242 ff).

287 Blancheteatern1

Experimentet med en annexscen på Blancheteatern hör till det mest betydelsefulla som skett i fråga om operaverksamhetens konsolidering och utbyggande i Sverige. Det kan inte nog kraftigt understrykas att publiktillströmningens ännu otillfredsställande omfattning inte får tas som motiv för att nedlägga verksamheten. Det bör i detta sammanhang framhållas att frånvaron av publikackvisition blir särskilt märkbar då det gäller att inarbeta en sådan ny gren av operaverksamheten. Blancheteatern skulle enligt de här skisserade förslagen bli huvudscen för barnoperan, för jazzoperan och annan ungdomsopera. Därtill kommer klassisk och modern kammaropera. Vad den sistnämnda angår är framför allt den ökade möjligheten för svenska tonsättare att producera sig inom det dramatiska facket (i ett någotsånär ekonomiskt format) av fundamental betydelse för utvecklingen av den svenska operakonsten. Det kan sägas vara signifikativt i fråga om annexscenens raison d'etre att man nästan omedelbart efter dess öppnande fick se ett svenskt litet mästerverk födas d ä r : »Tranfjädrarna». F r å n balettsakkunnigt håll har betonats att tillgången till en liten scen är en förutsättning för den koreografiska konstens befordran i landet. Även när det gäller turnéverksamheten är den lilla scenen en mycket värdefull tillgång. Här har pekats på några speciella användningsområden, och det har talats om allmänhetens hittills svala intresse. Alldeles bortsett från vad som kan uppnås i fråga om besöksfrekvensen är emellertid just en liten scen av största betydelse för den interna verksamheten. KT torde behöva en sådan scen som hem för experiment- och övningsverksamheten, både för regissörer—dekoratörer och för de uppträdande artisterna. Resultatet av det arbete som där skulle utföras bör kanske i vissa fall endast visas för ett mindre auditorium av sakkunniga och specialintresserade, men frukterna därav kommer KT:s hela verksamhet till godo. Med tanke på denna funktion framstår den nuvarande ordningen i fråga om KT:s tillgång till lokalen såsom otillfredsställande. Funnes det ekonomiska möjligheter därtill borde KT vara innehavare av teatern — inte hyresgäst. Detta behövde dock inte h i n d r a att den av KT uthyrdes exempelvis till sommarrevy. Detta förslag är självfallet ganska vittutseende, och förutsättningarna för dess genomförande kan inte här bedömas. Det kan dock påpekas att fastigheten enligt uppgift ägs av Stockholms stad som dock har vissa förpliktelser gentemot KT. Själva huset som är föråldrat behövde väl så småningom helt byggas om till en modernt utrustad teaterlokal med bättre akustik än den nuvarande. Drottningholms slottsteater

Under somrarna kan kammaroperan med fördel flyttas ut till Drottningholms slottsteater. KT:s verksamhet vid denna har på senare år bedrivits på ett i många avseenden förträffligt sätt. Det är en vacker tanke att på denna gustavianska teater förnya de Glucktraditioner som inleddes under den svenska operans första, korta men glansfulla period. Ett p a r föreställningar av moderna verk har utfallit väl, och även om tyngdpunkten i verksamheten där ute bör ligga på 1700-talsoperan är det önskvärt att även den nutida produktionen blir företrädd. Man behöver heller inte hesitera inför att tillverka nya, gärna moderna dekorationer. 1 Sedermera har förslag framlagts om uppförande av ett s. k. Sverigehus på Blancheteaterns och angränsande tomter, varför antagligen hela Blancheteaterprojektet förfaller. I stället har av KT framförts tanken att inrätta en studioscen med den nybyggda repetitionssalen åt Karl XII:s torg som salong och den därintill liggande gamla balettsalen som scen. Problemet att ordna erforderliga evakueringsmöjligheter är emellertid tills vidare olöst. Fullt klart är för övrigt inte, i vilken utsträckning en sådan studio kan stå till disposition. (15/3 61)

288 Självfallet är orkesterfrågan av stor betydelse för Drottningholmsoperans bedrivande. Samarbetet med Sveriges radio bör fortsätta; tyvärr har de för länge sedan av Sveriges radio framlagda planerna på permanentning av en högklassig kammarorkester gått upp i rök. V.

Baletten

Om KT:s balettpolitik finns givetvis mycket att säga, dock faller dessa frågor inte under mitt bedömande i egenskap av recensent. Mitt mer lekmannamässiga intryck är att KT å ena sidan på sistone gjort synnerligen goda insatser genom att uppmuntra svensk nyproduktion, å andra sidan väl mycket isolerat sig från de nyare kontinentala strömningarna. Gemensam för många nutida koreografer tycks vara benägenheten att utnyttja absolut musik — ibland av tvivelaktig kvalitet — som underlag för koreografisk komposition som inte behöver vara abstrakt utan kan ha ett klart program. Denna metod förefaller konstnärligt betänklig. Det riktiga måste vara att — såsom teamen Lindegren—Åkeson—Blomdahl resp. Lidholm gjort — skapa baletter med utgångspunkt från en idé som omfattas även av tonsättaren. Det förefaller därför rimligt att stimulera svensk nyproduktion i denna anda genom en skälig inköpspolitik. Liksom när det gäller barnoperan föreslås alltså särskilt statsanslag till inköp av eller pristävlingar om svenska baletter av denna exklusiva karaktär. Den kanske största svårigheten då det gäller att hävda balettens ställning i Sverige torde ligga i att tillgången på originella, nyskapande koreografer är begränsad. Angeläget synes därför vara att de unga inhemska förmågorna får tillfälle att på bästa möjliga sätt utveckla sina gåvor. Såsom tidigare framhållits skulle tillgången till Blancheteatern härvidlag spela en avgörande roll. Under senare tid har åtminstone en balett ur den äldre repertoaren upptagits, som av flera recensenter betecknats såsom förlegad. Å andra sidan har KT ännu inte visat tecken på intresse för sådana nutida centrala verk i genren, som Stravinsky's »Agon» och Bartöks »Den underbara mandarinen», vilka musikaliskt måste betecknas som utomordentligt högtstående. Detta endast som exempel. I många av de operaoratorier, som i det föregående rekommenderats, borde baletten få ett viktigt verksamhetsfält vid sidan av de rena balettprogrammen. Även för dessa uppgifter är det nödvändigt att anlita framstående koreografer. Mot balettföreställningarnas frekvens i repertoaren synes för närvarande ingen anmärkning kunna riktas. VI.

Biljettpriserna

Den rubricerade frågan hör kanske inte till föremålen för denna utläggning. Endast några påpekanden. Eftersom syftet med utredningens förslag är främst att öka publikfrekvensen måste givetvis tanken på prishöjningar — i varje fall mer avsevärda — avvisas. Det synes dock inte vara uteslutet att en prisdifferentiering skulle kunna prövas i stil med vad som förekommer t. ex. i Italien och Frankrike. Skulle exempelvis »West Side Story» 1 uppföras och bli den väntade framgången, borde det vara möjligt att utta högre priser för denna föreställning än för övriga program. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dessutom göra såväl gängse som de propo-nerade speciella formerna av abonnemang (»paketsystemet») mer attraktiva, då man i de fallen kunde räkna med ordinarie, rabatterade priser. 1

Jfr noten å s. 279.

BILAGA C

Kungl. teaterns verksamhet Av tonsättaren Moses

Pergament

Innan jag går närmare in på de reflektioner som föreliggande material 1 och egna erfarenheter kan föranleda, vill jag fästa uppmärksamheten på den klassificering av de framförda verken som ligger till grund för tabellerna. Med ett verk som uppges ingå i standardrepertoaren menas i allmänhet ett verk som hålles vid liv och åtminstone en gång per säsong förekommer bland programmen. På de tabeller som ställts till mitt förfogande anger bokstaven p att i fråga varande verk räknas till standardrepertoaren, även om verket i åratal lyst med sin frånvaro från scenen. Då bokstäverna å och t brukats för att beteckna resp. »återkommande» och »tillfälligt framförda» verk, förefaller en förvirrande — för att inte säga vilseledande — förväxling av begreppen ha ägt rum. Det kunde ju synas enkelt och effektivt att låta bokstäverna p och å byta plats, men genom en dylik åtgärd skulle man eliminera underlaget för en berättigad kritik av Kungl. teaterns repertoarpolitik. För klarhetens skull vill jag ge ett talande exempel. Mozarts opera »Cosi fan tutte» står upptagen på tabellen som ett p-verk, alltså tillhörande standardrepertoaren. Det måste ju också sägas vara dess rätta plats, i synnerhet sedan Fritz Busch 1946 visade Kungl. teaterns dåvarande ledning, vilken publikmagnet detta typiska rokokoverk utgjorde. Denna Mozartopera har inte framförts på snart tio år. Den kan därför inte rätteligen betecknas som ett standardverk ( p ) , men det finns inte heller skäl nog att hänföra den till å-gruppen. Ett verk som inte spelats på tio år kan svårligen karakteriseras som »återkommande», allraminst med tanke på att KT betecknat de mest spelade verken just med bokstaven å. För att redan i detta sammanhang ge en föreställning om hur många av operalitteraturens verk, däribland några synnerligen värdefulla och tillika publikdragande, som på senare år skjutits i bakgrunden eller bortfallit helt, ber jag få lämna följande uppställning. Den bygger på tabellerna och omfattar endast tiden fr. o. m. spelåret 1955. / . Operor:

Cosi fan tutte p Don Juan å Idomeneo t Mozart på Schönbrunn t . . . . Den flygande Holländaren p Lohengrin å ödets makt p Falstaff p Eugen Onjegin t Spader dam t Furst Igor Louise t Trojanerna t Pedros marionetter (?) t . . . . Die Kluge (Orff) t Judith (Berg) t 1

Jfr s. 17.

19—1610346

1955—56 1956—57 1957—58 1958—59 19

3 11

290 1955—56 1956—57 1957—58 1958—59 Singoalla (Frumerie) t Gilgamesj (Rangström) Chovanschtjina (Musorgskij) t II. Baletter: Midsommarvaka p Sisyfos t Oskarsbalen t Ungersvennen och de sex prinsessorna t Serenad t Jorden och vingarna t Fiskarstugan t Petrusjka p Våroffer t Kärleksprovet p Don Quixote p Den trekantiga hatten p Neapolitanska pastisch t Jardins aux lilas t Taglioni t Paganini t Polovtziska danser t Fete galante t Auroras bröllop t

12 5 5 5

5 17

III. Operetter: Orfeus i underjorden Czardasfurstinnan Greven av Luxemburg Boccaccio Tiggarstudenten Naturligtvis kan nedläggandet av ett verk ofta bero på publikens bristande intresse. Men dels finns det verk som en opera med KT:s anseende och mission helt enkelt inte kan avvara, dels innebär ett event, bristande publikintresse ett problem som det åligger varje operaledning att söka lösa, på ett eller annat sätt. En lycklig lösning förutsätter främst god vilja och stark ansvarskänsla, men även insikter i den sociala strukturen och de olika samhällsskiktens livsföring och intressesfärer. Där ett bristande intresse för operakonsten föreligger, kan en klok tillämpning av musikala och psykologiska metoder — omärkligt förenade — leda till en positiv förändring. Av uppställningen på föregående sida framgår vilket avsevärt bortfall det är fråga om. Alla uteslutningar och åsidosättanden kan dock inte skyllas på den nuvarande regimen, för en del därav hade redan ägt rum innan nämnda regim begynte. Någon tendens att under de senaste fyra åren gottgöra försummelserna h a r inte försports. Hade den nuvarande ledningen haft klart för sig den repertoarpolitiska betydelsen av att verk som Don Juan, Cosi fan tutte, Lohengrin, Holländaren, ödets makt, Falstaff, Petrusjka och Våroffer — för att bara nämna några verkligt vägande — inte framförts under långa perioder, skulle den väl ha skyndat att rätta till saken. Om man bortser från de odiskutabla klassiska verk som en längre tid försummats och håller sig enbart till de nyare, som utsatts för samma öde, inställer sig följande reflektioner. Ett verk som efter överläggningar de berörda parterna emellan accepterats, instuderats, uppförts och funnit nåd för kritiken, ett dylikt verks framförande innebär i regel en avsevärd konstnärlig och ekonomisk investering från teaterns sida. Men inte bara detta, det representerar också — om dess framtid på scenen tryggas genom lika lämpliga som nödvändiga åtgärder — en konstnärlig och ekonomisk tillgång. Om ett sådant verk lägges ner, måste det

291 bero på lättsinne och oförstånd eller på oförmåga att finna och tillgripa de medel, som kunde hålla verket vid liv en längre tid. Låt oss ta några exempel. Stravinskijs »Våroffer» hör till den moderna balettlitteraturens förnämsta verk. Det togs upp på KT år 1956, gick 5 gånger (inkl. premiären) och försvann sedan för att inte återkomma till dato. Jag är förvissad om att denna balett, som kritiken applåderade med entusiasm, skulle ha gått ännu den dag som är om man i tid och med rätta medel hade väckt intresse för stycket i vidare och delvis nya publikretsar. Precis samma minimala antal föreställningar upplevde under samma år Gösta Nystroems balett »Ungersvennen och de sex prinsessorna». Även den försvann helt, trots jublet vid premiären och oaktat kritikens välsignelse. Att svenska verk av så utpräglat naturromantisk art som Alfvéns »Midsommarvaka» och Atterbergs »Bäckahästen» inte förekommit på minst 10 år är särdeles beklagligt i anseende till dessa verks lämplighet som — för att tala bildligt — hållfasta nät vid publikfiske på folkliga domäner. Av det jag hittills anfört om KT:s repertoarpolitik torde framgå, att det hos dess nuvarande ledning lika litet som under närmast föregående regimer existerat några omsorgsfullt genomtänkta och i mån av möjlighet genomförda repertoarpolitiska principer. Vad därmed egentligen avses, vill jag här göra ett försök att förklara. Om man med sikte på musik- och allmänt kulturhistoriska aspekter kommer till klarhet om, hur en allsidig operarepertoar bör se ut, en repertoar som tar lika stor hänsyn till en redan befintlig och omdömesgill operapublik som till de samhällsskikt, där man vill värva proselyter, inser man snart att den därför nödvändiga repertoaren måste bli av en omfattning som totalt spränger ramen för ett än så långt spelar. Det finns såvitt jag förstår bara en utväg ur detta dilemma, och det är att åstadkomma en periodicitet — regelbundet återkommande två- eller treårsperioder — där alla omistliga klassiska verk får rum vid sidan av nyare och helt nya. Därvid bör beaktas även nödvändigheten av en marginal, som tillåter ett tillräckligt antal repriser per säsong av eventuellt framgångsrika nya svenska och utländska verk. En dylik fördelning av verken på två- eller treårsperioder skulle möjliggöra en rationell planläggning på längre sikt. Redan tvåårsplanen tillåter större hänsyn till de lokala omständigheter, på vilka en repertoarpolitik måste bygga, om den vill främja alla parter och dra folk till teatern. Det senare förutsätter bl. a. att i repertoaren bör ingå verk som förmår attrahera även människor med elementärt eller sporadiskt musikintresse: populära verk i olika genrer, från buffaoperan och opera comique'n till operetten och baletten. Verkfördelningen bör följaktligen äga rum med sikte på två väsentliga krav: 1) att den s. k. högre repertoarens omfattning förblir någorlunda intakt, 2) att hela den övriga repertoaren, i alla dess skiktningar och estetiska gradationer, utformas och proportioneras så att den — vid sidan av sin underhållningstjänst —• kan brukas som demonstrationsobjekt vid värvningsarbetet bland de nya grupper man vill ha in i KT. Hur detta värvningsarbete — egentligen: denna propagandaverksamhet — bör försiggå, har jag en gång i tiden givit en reell föreställning om. Med huvudfigur e r n a från rollistan i en opera, en kapellmästare och ett piano därtill — allt med nådigt tillstånd från dåvarande operachefen — begav vi oss vid lunchpausen in i tre av de största fabrikerna i Stockholm, i en per dag, och gav arbetarna där en kort innehållsförklaring jämte några stickprov ur operan: arier, duetter, tersetter, hur det nu råkade passa. Resultatet blev 7 utsålda operahus till något nedsatta priser, med den genomgångna operan på programmet och med en publik som till över 80 procent aldrig tidigare besökt KT. Initiativet fullföljdes inte. KT, hette det, hade ingen att tillgå som ville överta mitt frivilliga och kostnadsfria arbete.

292 Ovan relaterade bör ses mot det faktum, att KT fr. o. m. hösten 1959 anlitar firman Teatertjänst i Stockholm för ackvisition. I det utredningsmaterial som tillhandahållits, uppges, att en vid detta företag anställd ackvisitör »besöker olika arbetsplatser och arrangerar operabesök. Bland företag som besökes kan nämnas Konsum, Vattenfall, SJ och Telegrafen. Systemet är under utbyggnad». Man undr a r i sitt stilla sinne hur detta »arrangerande» av operabesök egentligen går till. Någon omsorgsfullt skyld men likväl effektiv folkbildningstaktik lär det näppeligen vara fråga om. Vad KT:s förhållande till vissa bildningsorganisationer beträffar, förefaller det som om det nu förelåg en god vilja att gottgöra de försummelser som jag r e d a n 1949 påvisade (i en bilaga till Nils Löwbeers utredning om event, anslagsbegränsning till KT). Det tycks också börja röra på sig på skolfronterna: de nedsatta parkettbiljettpriserna för gymnasie- och högskoleungdom — förutsatt att de inte sålts till ordinarie priser före kl. 3! — samt de under innevarande spelar inledda skolföreställningarna på Blanche. Det är goda tecken, såväl det ena som det andra, och man får hoppas att denna nya tendens visar sig fruktbar och låter inordna sig i ett generalprogram av mera fast och målmedveten natur än hittills. Frågan om en annexscen till KT är i min tanke ett problem av väsentlig betydelse för hela verksamheten, från såväl konstnärlig som ekonomisk synpunkt. I nämnda bilaga från 1949 har detta problem behandlats i anseende till diverse aspekter. Jag tar mig friheten hänvisa därtill. 1 Men samtidigt vill jag här fästa uppmärksamheten på en del omständigheter, som dels förändrats dels kvarstått oförändrade sedan bilagan skrevs. Genom inrättandet av Blancheteatern som annexscen till KT skapades ett provisorium, vars konstnärliga berättigande bekräftats av framgångarna hos såväl pu1 I den angivna bilagan framhålles bl. a. följande: »Det är inte allom bekant varför Operan upphört med sina folkföreställningar, barn- och ungdomsföreställningar o. s. v. Måhända var publiktillströmningen alltför klen. Motsatsen är också tänkbar, utan att den ekonomiska behållningen därför behövt vara fullt tillfredsställande. Skulle det senare alternativet visa sig vara det rätta, är det beklagligt men innebär inget försvar för nedläggandet av denna verksamhetsgren. Ty förlusten var i så fall blott en under alla omständigheter ofrånkomlig kapitalinvestering, som först några tiotal år senare avkastar ränta. Hur därmed än förhöll sig, ett är säkert: någon systematiserad samverkan mellan Operan och alla de organisationer, som här kunde komma i fråga, har inte existerat. Och den dag en dylik samverkan etableras, måste det ske i samförstånd med såväl statssom stadsledningen, som därvid förutsattes ha insett förmånen av en kapitalinvestering som inte bara i en snar framtid förräntar sig utan —- vilket är ännu viktigare — även väsentligt bidrar till att kulturellt höja ett stort folkskikt. D'et är enligt undertecknads uppfattning fåfängt att med vilka operaföreställningar det vara må appellera till ett skikt av folket, som på grund av diverse orsaker saknar ett levande intresse för hela genren som sådan. I Stockholm och dess omnejd har vi exempelvis tusentals unga människor organiserade i socialdemokratiska och andra ungdomsklubbar, människor sammanförda av en vilja till flärdfri och småningom allt mer kulturbetonad samvaro. Att den positiva viljan, kulturviljan, inte alltid är mängdens utan snarare resp. lednings, ändrar inget i sak. Ty programmet är klart och fullföljes — trots uppdykande motstånd och immanent tröghet hos dem som skall ledas — med oförbrännelig idealitet och klok tålmodighet. Här offras mycket på kulturens altare. Man spar ingen möda att bibringa ungdomarna intresse och förståelse för allmän kultur, politik, litteratur, konst, etc. Men för högre musik och musikdramatik tycks man här ännu inte ha lyckats finna vare sig katedern, missionären eller menigheten. Bortsett från enstaka försök i den vägen föreligger här ett oplöjt fält, som brukat med gott förstånd, psykologisk insikt och tändande fantasi torde kunna ge överraskande rika musikkulturella skördar. Men ett dylikt andligt »jordbruk» förutsätter att de musikaliska institutionerna, däribland just Operan själv, skaffar sig eller genom nämnda organisationers försorg får disponera kontaktman —• »missionärer» — av den kapacitet som ovan antytts. Ett samarbete av denna art, inkluderar allmän musikalisk väckelse, lättfattlig orientering i musikdramatik i anslutning till lämpliga verk och slutligen framförandet av dessa verk för de sålunda förberedda lyssnarna, måste leda till framgång. Vilket här betyder en ny och stor publik.

293 blik som kritik. I vilken mån de ekonomiska resultaten av föreställningarna motsvarat förväntningarna u n d a n d r a r sig mitt bedömande. Däremot är det uppenbart att verksamheten på Blancheteatern inneburit en möjlighet för KT att sysselsätta tillfälligt lediga krafter. Detsamma gäller i viss mån även föreställningarna på Drottningholmsteatern. Repertoaren på dessa två scener har för KT:s vidkommande medfört upplivande kontakter med dels nästan bortglömd men alltjämt se- och hörvärd äldre operalitteratur, dels dagsaktuella kammaroperor med stark nutidsprägel. Denna fördelning av verksamheten bör principiellt hälsas med tillfredsställelse. Strängt taget utgör den bara ett led i den decentralisering som KT:s ambulerande föreställningar för Riksteatern innebär. Det är allmänt bekant att de sistnämnda föreställningarna ofta måste ges i lokaler med otillräckliga utrymmen för såväl orkester, dekor och aktion. Drottningholmsteatern förefaller idealisk i detta avseende, för här ges i regel verk som hör ihop med miljön. Betydligt sämre ställt är det med Blancheteatern. P r o primo kan denna scen inte disponeras efter behag, pro secundo tvingar de bristande utrymmena såväl framför som på och bakom scenen till en stark begränsning av pjäsurvalet. Slutligen är denna teater otänkbar i sammanhang med det förslag till repertoarförnyelse som jag här ska redogöra för lite mera ingående. Enligt av mig införskaffade uppgifter från scenens byrå på KT fördelar sig antalet föreställningar under de senaste åren på följande sätt: 1954—55 1955—56 1956—57 1957—58 1958—59

306 föreställningar 286 » 291 » 302 » 346 »

i

Om man utgår från att 300 föreställningar per spelar representerar ett medeltal, så innebär det att teatern under en tvåårsperiod — två-årig generalplan — disponerar 600 kvällar. Det torde räcka långt, även med hänsyn till den här tidigare föreslagna periodiciteten i repertoarfördelningen. Ja, så långt att man med fog kan förutsätta rymliga marginaler. Då den aktuella utredningen, om jag uppfattat saken rätt, huvudsakligen siktar på en begränsning av det ekonomiska stöd KT t. n. kräver, förefaller det angeläget att finna en utväg som inte radikalt begränsar institutionens rörelsefrihet men väl minskar behovet av understöd. En dylik utväg ligger inte helt utanför möjligheternas gräns. Om man betraktar operaverksamheten i andra länder fäster man sig snart vid en märklig omständighet. Medan operorna i Wien, Munchen, Berlin, Dusseldorff ansett sig kunna undvara allt vad operett heter, uppvisar Det Kongelige Teater i Köpenhamn exempelvis spelåret 1957—58 närmare ett fyrtiotal operettkvällar, operan i Hamburg 15, operan i Ziirich inte mindre än 110 (av sammanlagt 339 föreställningar under 1957—58). Av nedanstående tabell framgår hur många ope^ rettföreställningar KT givit under de senaste fyra åren. 1955—56

1956—57

1957—58

1958—59

4 Siffrorna gäller en och samma operett: Läderlappen. Vid en jämförelse med tidigare år framgår att Läderlappen på en enda säsong upplevt 31 föreställningar, Bocaccio 36, Orfeus i underjorden 36, Tiggarstudenten under tre säsonger resp. 20, 43 och 61. Att vissa stora operahus, däribland Covent Garden i London, inte behöver tillgripa operetten som ekonomiskt utjämnande faktor beror förmodligen på två omständigheter, n. b. på någondera av dem. Antingen är operans publikunderlag

294 så stort, det avancerade musikintresset så allmänt, att införandet av operett i spelplanen skulle äventyra den höga publikfrekvens som de rättrogna operaälskarna bidragit till. (Det är idealtillståndet för en operaverksamhet, åtminstone från konstnärlig synpunkt.) Eller det ligger så till, att samma stad rymmer även en operettscen som helt tillgodoser operettentusiasternas behov av lyx och lust. När här talas om operett avses därmed verk av den musikaliska kvalitet som de klassiska operetterna från Strauss till Léhar representerar, inte den billigare sort som i regel framföres exempelvis på Oscarsteatern. Ej heller den brokiga artgrupp som de övervägande kommersiellt inriktade musicals utgör. Det är ingalunda min avsikt att förorda ett operettinslag av sådan omfattning att det kan äventyra KT:s välförtjänta anseende som en veritabel högborg för operakonsten. Det är heller inte min mening att en operett ska ges flera dagar eller rent av veckor i följd, vilket på ett ödesdigert sätt måste inverka på repertoarens karaktär. Men med högst en operettföreställning i veckan torde den faran elimineras och samtidigt KT:s ekonomi — mänskligt att döma — väsentligt förkovras. I detta sammanhang kan det vara skäl att erinra om besöksfrekvensen sedan spelåret 1956/57. Från högst 74 % och lägst 64 % av platsantalet under perioden 1948 —56 har denna frekvens under åren 1956—59 sjunkit till resp. 61, 52 och 58 %. En blick på PM:et om verksamheten vid diverse utländska scener 1 ger vid handen, att en del av dessa scener upprätthåller mycket givande förbindelser med allehanda organisationer: bland skolungdom, industri- och andra arbetare, allmänna sammanslutningar, etc. Det förefaller både möjligt och välbetänkt att även hos oss etablera flera kontakter med olika folkskikt och s. a. s. permanenta begreppet operaabonnemang i allt vidare kretsar. Detta torde också vara helt i linje med ecklesiastikminister Edenmans definition på KT:s huvuduppgift: » — att verksamheten skall kunna bedrivas som en folkteater i ordets bästa mening.» Till slut vill jag gärna beröra den nuvarande ledningens förhållande till svenska verk. Det kan inte förnekas att KT under denna ledning visat en god vilja att framföra splitter nya svenska baletter och operor. Däremot har det kanske saknats förmåga att rationellt utnyttja ett verks uppenbara framgång hos kritiken och publiken. Som exempel kan nämnas Sven-Erik Bäcks »Tranfjädrarna», den fina kammaroperan som under sitt premiärår upplevde 15 föreställningar, vilket inte hindrade att verket året därpå lades ner och inte återupptogs ens följande säsong. Här hade väl varit ett välkommet tillfälle att på en riksteaterturné presentera ett värdefullt och livligt uppskattat svenskt arbete på det lyriska dramats område. Det existerar också ett antal andra nutida svenska verk som kunde anses berättigade av större uppmärksamhet från KT:s sida än vad som kommit dem till del. Här vill jag nämna baletter som Atterbergs »Bäckahästen», Rosenbergs »Orfeus i stan», de Frumeries »Johannisnatten» och Gösta Nystroems »Ungersvennen och de sex prinsessorna», den sistnämnda mottagen med stor entusiasm av kritik och publik. Ett verk som Natanael Bergs »Judith» förtjänar förvisso en varmare omtanke än den det hittills åtnjutit, i varje fall ett framförande med de bästa tillgängliga krafter i huvudrollerna — det enda sätt att göra ett verk full rättvisa och pröva dess bärighet. För att komplettera bilden vill jag ännu anföra ett exempel av principiell betydelse. Ett svenskt verk — en kammaropera som egentligen avsetts för scenen —• utsändes för ett år sen i radio. Kritiken var tillsynes i hög grad imponerad. En av KT:s egna regissörer blev så fängslad av verket, som han själv gjort en bandinspelning av, att han med tonsättarens tillåtelse lämnade in partitur och band till operachefen. Till dato har det inte försports ett ljud om saken från vederbö1 En sådan P. M. — i stort sett innehållande de uppgifter som i betänkandet redovisats å s. 89 ff — har tillställts experterna.

295 r a n d e programråd. Ett halvår efter inlämnandet hade ingen vid KT ännu tagit notis om vare sig partitur eller band, och vid förfrågan hos förste hovkapellmästare Ehrling fick tonsättaren beskedet, att denne aldrig ens hört talas om att detta verk inlämnats till granskning. Här frågas: är inte KT:s ledning skyldig att undersöka värdet av ett nytt svenkt verk, även om dess tonsättare av personliga skäl inte själv lämnat in det men gärna accepterat en operaregissörs spontana initiativ att göra det? Fallet må tjäna som belägg på den godtycklighet som i vissa avseenden tycks förekomma inom KT:s murar.

BILAGA

D

Kungl. teatern, operakonsten och det svenska musiklivet 1 Av fil. lic. Bo

Wallner

Inledning Det h ä r framlagda expertutlåtandet över den konstnärliga sidan av KT:s verksamhet h a r delats i två avsnitt. Det första upptar dels kritiska synpunkter på de senaste årens arbete och olika förslag till en höjning av den konstnärliga nivån, dels synpunkter på publikorganisationen och samarbetet med RT och Sveriges radio. I utlåtandets senare del behandlas två frågor som ligger något vid sidan av den givna uppgiften, men som jag likväl anser måste med i en helhetsbedömning av KT:s verksamhet och dess roll i svenskt musikliv. Det gäller dels institutionens förhållande till den ju inte alltför rika svenska musikdramatiken, dels frågan om en riksopera, vars stora uppgift skulle bli — för att citera några r a d e r ur Musikutredningens inledningskapitel (s. 13) — att »finna former och vägar för att såvitt möjligt göra musiken» — i detta fall alltså operakonsten — »till en kulturell tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet». Man skulle också kunna uttrycka saken så: att bryta operakonstens isolering och produktivt utnyttja de nya möjligheterna genom TV. Jag citerade Musikutredningen. I den generalmönstring av svenskt musikliv som den innebar, saknades operan. Här är inte platsen att diskutera motiven för denna uteslutning. Möjligen var de endast av ekonomisk och administrativ natur, möjligen också av estetisk: operan som konstart har ju under senare decennier tidvis stått ganska lågt i kurs, av många t. o. m. betraktats som en självdöende romantisk kvarleva. Under alla omständigheter har den påtalade luckan i Musikutredningens arbete medfört, att vi som bakgrund för den nu pågående Operautredningen saknar en undersökning, som ser på problemet opera som en organisk del av vårt lands musikliv. Det vore glädjande om Operautredningens arbete inte bara ledde till en för KT säkrare ekonomi och effektivare administration, utan också resulterade i en höjning av föreställningskvaliteten och i en markant breddning av operaintresset, bl. a. genom att man bröt centraliseringen till Stockholm. Till de viktigaste önskemålen hör också en positivare syn på den svenska musikdramatiken, både på den redan existerande repertoaren och på nyskapandet.

Kritiska

synpunkter

på Kungl.

teaterns

verksamhet

Kap. 1. Repertoaren

Allmänna synpunkter En operainstitutions repertoar bör inte bara uppta de wienklassiska och romantiska standardverken, den bör också innehålla ett konstnärligt representativt urval ur den äldre operalitteraturen från Monteverdi till Gluck och spegla operaformens utveckling i vår tid. När det gäller en scen som KT, den enda inom landet, 1

Betänkandet är författat i maj 1960.

297 hör det till dess centrala uppgifter att även värna om den inhemska produktionen, dels genom att hålla levande de främsta äldre operaverken, dels att på olika sätt stimulera ett musikdramatiskt skapande. En översiktlig analys av de senaste 10 årens repertoar visar att dessa självklara krav på en kulturinstitution som KT endast i viss mån uppfyllts. Man kan ha delade meningar om det presenterade urvalet standardverk, det tycks mig dock som om detta på det hela taget vore väl avvägt — om än med för få Mozartverk under de sista åren. Underrepresenterad var emellertid under början av 50-talet såväl den äldre som den nyare repertoaren, och insatserna för den svenska musikdramatiken låg i underkant. Man kan emellertid med tillfredsställelse notera den förbättring som på dessa punkter inträtt under senare år, bl. a. genom tillkomsten av en kammarscen. Gluckföreställningarna i samarbete med Sveriges radio på Drottningholmsteatern är ett steg i rätt riktning. Händeljubileet firades på ett delvis glänsande sätt. Insatserna för den nutida musikdramatiken (jag åsyftar här den ickesvenska) har intensifierats: uppförande av Bergs Wozzeck torde komma att räknas till de stora händelserna i Stockholms musikliv under 50-talet, betydelsefulla var också framförandena av Brittens The Rape of Lucretia och The Turn of the Screw. Man h a r också kunnat glädja sig åt en något positivare inställning till den nutida svenska musiken. Till de senaste årens repertoar hör som bekant operor och baletter av Alfvén, Blomdahl, Bäck, Larsson, Lidholm och Rosenberg. Några av dessa har varit egna beställningar, andra har varit sceniska versioner av de av radion beställda operaverken (Bäck och Rosenberg). Det sagda får emellertid inte tolkas så, att allting i fråga om repertoaren under de senaste åren varit berömvärt. Man kan t. ex. fråga efter motiven för att sådana verk som Soldaten Svejk och Äktenskapsskolan tagits upp. Samma kritik kan riktas mot en del mycket tvivelaktiga alster som framförts på Blancheteatern (Minnen, Milda makter, En så'n middag m. m.). Uppsättningen av ett modernt verk är alltid förenat med vissa problem, främst kanske beträffande publikanslutningen. Men man kan inte bara skylla på kontaktsvårigheter. Med den ljumhet gentemot vår tids musikdramatik som under många år präglade KT:s verksamhet försummade man också att fostra publiken. De konsertgivande institutionerna i Stockholm har under 50-talet på denna punkt bedrivit en annan och på helt annat sätt framgångsrik repertoarpolitik. Stravinskij, Bartök, Hindemith m. fl. tillhör nu den stående repertoaren och samlar stora publikskaror. Med få undantag har man här också varit i hög grad angelägen om de valda verkens kvalitet. Det är — för att återvända till KT •— möjligt att operor som t. ex. Stravinskijs The Rake's Progress och Dallapiccolas Fången inte heller de hade blivit stora publikframgångar, de hade dock betytt ett ytterst viktigt tillskott till repertoaren, de hade bidragit till att fördjupa och intensifiera intresset för nutida musikdramatik. Man kanske rent av kan säga att svenska operapublik, både fackmän av olika kategorier och den operaintresserade stora mängden, inte har ens en ytlig överblick över den moderna operans situation förrän verk som dessa och en del andra presenterats. Detta sammanhänger givetvis också med att man i KT:s verksamhet inte kan finna ens en tillstymmelse till tendens att bygga upp en om än liten repertoar av nya verk. Verkförslag Jag lämnar i det följande några verkförslag, ordnade efter epoker (barocken —• rokoko och wienklassicism — romantik — n u t i d ) . Bokstaven S inom parentes efter verktiteln betyder Stora scenen, L betyder Lilla scenen, D betyder Drottningholm. Från barocken: Lully, Armide (D alt. S), Monteverdi, Il combattimento di Tancredi e Clorinda (D och L ) , Purcell, Dido and Aeneas (D och L ) , Scarlatti, möjligen Griselda (D). Av dessa verk fordrar Purcells inspirerade och lätt instuderade Dido ingen

298 kommentar. Däremot bör noteras att Lully, den dominerande och mycket omskrivne franske operamästaren, inte bara vore något av en internationell pionjärgärning att presentera (det finns t. ex. inte en enda Lullyopera på grammofon), utan också kan knytas till den äldre svenska operatraditionen. Under Karl XII:s tid vistades ju i Stockholm det Rosidorska operasällskapet från Paris. På deras repertoar stod verk eller delar av verk av Lully och hans operaskola. En betydande handskriftssamling med sådana verk finns i Uppsala universitetsbibliotek (se bl. a. artiklar av Gunnar Jeanson och Carl-Allan Moberg i Svensk Tidskrift för Musikforskning resp. 1919 och 1925). Lullyverken har onekligen en naturlig miljö på Drottningholm men eftersom deras karaktär också är den barocka prunkoperans skulle man alternativt kunna tänka sig en uppsättning även för Stora scenen, i likhet med Händels Alcina. — Monteverdis berömda dramatiska kantat II combattimento — speltid c:a 25 min. — har under senare år med framgång givits i Stockholm som konsertverk. En scenisk version skulle vara pantomimisk. Verket har framförts i denna form bl. a. i Strasbourg. — Allessandro Scarlatti borde på Drottningholmsteatern komma i fråga med ett betydligt mera representativt verk än II Trionfo dell'onore. Griselda hör till tonsättarens mest omskrivna. Från rokoko och wienklassicism: Man noterar här med tillfredsställelse de insatser som KT redan gjort för Glucks verk. Ett attraktivt komplement vore möjligen Don Juan-baletten (D). I övrigt vill jag rekommendera att man — främst på Drottningholm — försökte sätta upp någon eller några av de centrala verken i den gustavianska repertoaren, alltså verk av i första hand Naumann och Kraus, möjligen även Uttini. Man skulle här rent av kunna tala om ett nationellt musikhistoriskt ansvar. Det myckna talet om KT:s ärorika gustavianska traditioner hänger delvis i luften om man låter de i detta sammanhang aktuella verken ligga tysta. F r å n 1700-talets mitt och slut finns ju också en mycket rikhaltig repertoar av franska och italienska tonsättare, ofta av typen II maestro di musica. Med Mozart och KT förhåller det sig på ett särskilt sätt. Det är här inte nödvändigt att verklistan utökas, även om det nu är på tiden att Cosi fan tutte återkommer på repertoaren. I hög grad angeläget är emellertid att man i fortsättningen vårdar sig om uppförandekvaliteten. Mozart har tyvärr blivit något av en akilleshäl i KT:s verksamhet. Från romantiken: Debussy, Pelleas e Melisande, Mussorgskij, Howantschina och Boris Godunov (borde tillhöra den stående repertoaren), Nielsen, Maskerade, Ravel, L'enfant et les Sortileges, Strauss, Elektra, Weber, Friskytten, Verdi, Falstaff. Samtliga på S. Någon kommentar till dessa verk är knappast nödvändig. Att Nielsens Masker a d e aldrig framförts i Stockholm bör dock noteras som anmärkningsvärt. Beträffande den svenska romantiska operalitteraturen torde det räcka med att rekommendera att Arnljot får behålla sin ställning som repertoarverk. Samma sak bör gälla Atterbergs Fåvitska jungfrurna och någon av Alfvéns baletter. Jag vill gärna rekommendera en nyuppsättning av Bergakungen. Stenhammars ungdomsverk Gildet på Solhaug har inspirerade avsnitt men skulle säkerligen bäst komma till sin rätt i en förkortad radioversion. Moderna verk: Bartök, Riddar Blåskägg, Den sällsamme mandarinen (balett), Berg, Lulu, Britten, Peter Grimes (nyinstudering), Albert Herring, Dallapiccola, Fången, Job, Egk, Revisorn, Henze, opera eller balett, Orff, Carmina burana, Catulli carmina, Prokofjeff, något operaverk, Schönberg, Moses och Aron, Stravinskij, The Rake's Progress, Näktergalen, Räven, Historien om en soldat, Les Noces, Agon, ev. den sceniska versionen av Oedipus Rex, Weill, Der Ja-sager (L. Barnopera med text av Brecht). I denna lista, där jag är fullt medveten om att endast ett mindre antal verk

299 kan komma i fråga under de närmaste åren, vill jag särskilt fästa uppmärksamheten vid följande tonsättare och kompositioner: Bartöks Riddar Blåskägg och Dallapiccolos Fången, de båda även som oratorier framförda Orffverken, som här har tagits med bl. a. för att bereda möjlighet för specialuppgifter åt operakören (se vidare under avsnittet om k ö r e n ) , Weills korta och lätt uppsatta der Ja-sager, samt alla de nämnda Stravinskijverken, av vilka The Rake's Progress bör komma i första rummet som ett av vår tids mest egenartade och representativa operaverk. Särskilt charmfulla repertoartillskott vore emellertid även den poetiska Näktergalen (efter H. C. Andersens saga) och den burleska koreografiska scenen Räven. Ett specialkapitel är KT och den nya svenska musiken. Som jag redan framhållit har man under senare år på denna punkt kunnat notera åtskilliga berömvärda initiativ, önskvärt är att Bäcks Tranfjädrarna får uppgå i den stående repertoaren, att man undersöker möjligheterna att ta upp de i radion presenterade verken av Nystroem och Pergament och allvarligt överväger nyinstuderingar av bl. a. Rosenbergs Marionetter eller Lycksalighetens ö, likaså av baletten Orfeus i stan. Två koreografiska verk lämpliga för Lilla scenen är Blomdahls båda danssviter med solistisk koreografi av Birgit Åkesson. Drottningholm har inte nämnts i detta sista avsnitt. Jag vill särskilt betona att det inte är min mening att denna scen helt skall ägnas verk från 16- och 1700talen. Även romantiska och moderna verk bör ges där, när lokalen så tillåter. Av de nämnda nya verken skulle bl. a. Blomdahls danssviter och Bäcks Tranfjädrarna, Stravinskijs Historien om en soldat och möjligen även Räven kunna införlivas med Drottningholmsrepertoaren. Till lilla scenen h a r under våren 1960 knutits en viss försöksverksamhet med barn- och ungdomsföreställningar. Ett fortsatt arbete efter dessa riktlinjer har en hög angelägenhetsgrad. Se vidare kap. 3. Ytterligare synpunkter på KT:s förhållande till svensk musikdramatik och frågan om beställningar av verk, se vidare kap. 7. Librettofrågor Den centrala frågan gäller här originaltext till de utländska verken eller översättningar till svenska. Enligt min mening finns föga att säga mot den praxis som rått under senare år, nämligen att ett mindre antal av de mest berömda och oftast spelade operaverken ibland ges i sin språkliga originaldräkt (detta är dock den skapade enheten mellan ord och ton, mellan språkmelodi och musikalisk struktur!), men att huvudparten av repertoaren och framför allt då sällan spelade eller inte tidigare framförda verk ges i svensk översättning. Att förstå texten är ju en nödvändighet för en dramatisk upplevelse. De insatser som under de senaste åren gjorts för att höja översättningarnas litterära kvaliteter (jag tänker då främst på Erik Lindegrens arbeten) är värda lovord. Kan detta tjäna som förövningar till ett inhemskt librettoskapande på hög nivå får översättningsverksamheten ännu en viktig dimension. Programråd/lektorer Jag h a r redan nämnt att inte minst under 1950-talet ett flertal moderna verk av delvis låg kvalitet kommit till uppförande, medan däremot operor och baletter av central betydelse i vår tids musik undanhållits Stockholmsoperans publik. Misstagen aktualiserar frågan om inte KT i likhet med andra konsertinstitutioner i landet — t ex. Konsertföreningen — borde hålla sig med ett kontinuerligt verksamt programråd med medlemmar som valts även utanför KT:s ledning och personal och som i likhet med det ovannämnda programrådet i KF inte bara h a r

300 en föreslående funktion utan även åläggs ett konstnärligt ansvar. En mera organiserad lektörsverksamhet tycks också vara av behovet påkallad. Aktuella avsnitt i utlåtandet är också kap. 4 och kap. 6. Lilla scenen Trots alla de problem och misstag som häftade vid verksamheten på Blancheteatern hör tillkomsten av en kammarscen till de betydelsefullaste initiativen u n d e r senare år. Beklagligt är dock att KT inte fått till sitt förfogande en lokal med samma arbets- och trivselmöjligheter som Dramatens lilla scen. Under alla omständigheter är det nödvändigt att planeringen och genomförandet av kammaroperaverksamheten sker lika omsorgsfullt som fallet är med produktionen på den stora scenen. Likaså bör kraven skärpas på föreställningarnas kvalitet. Kammarscenen får inte bli en lekstuga utan djupare konstnärlig mening. Verksamheten där kan nämligen mycket väl jämföras med kammarmusikföreningarnas arbete inom konsertlivet. Vad Fylkingen, Intim Musik, Musikhistoriska museet och Radion tillfört svenskt musikliv med sina kammarkonserter kan inte värderas nog högt. En liknande roll skulle en välskött kammarscen kunna få. Det finns emellertid också en annan syn på verksamheten: De intima medlen, inte minst i kammarorkesterspelet, fordrar en individuell konstnärlig insats av de medverkande som borde utgöra en stimulans och en motvikt mot det väl tyvärr ofrånkomliga rutinspelet i den stora orkestern. Man kan här återigen jämföra med den kvalitetshöjning inom hela det stockholmska konsertlivet som är ett resultat inte minst av det allt intensivare kammarmusicerandet i staden. Ytterligare en synpunkt måste framhållas. Lilla scenen skulle också kunna tjänstgöra som experimentforum för nya musikdramatiska former och för unga musikdramatiskt intresserade komponister, librettister och regissörer. Detta är i hög grad önskvärt för att skapa en vital och mångskiftande framtida svensk musikdramatik. Verksamheten vid Lilla scenen berör också frågan om samarbetet mellan KT och Drottningholmsteatern, och mellan KT och RT. Till de i detta avsnitt berörda problemen återkommer jag dels i kap. 1 i de nästföljande avsnitten, i kap. 2, avsnitten rörande orkestern och baletten samt i kap. 6 och 7. Föreställningsformer Flera av de under avsnittet om verkförslag upptagna verken är så pass korta att de endast fyller en halv eller en tredjedels föreställning. Det gäller bl. a. verken av Bartök, Dallapiccola, Orff och några av Stravinskij. Gäller det den koreografiska repertoaren är ju ett sådant förhållande närmast regel. En balettföreställning på KT och på alla andra scener upptar genomgående två eller tre eller rent av fyra verk. Egendomligt är emellertid hur sällsynt det är i KT:s repertoar med operaföreställningar uppbyggda enligt en liknande princip. Det är möjligt att det finns belägg för att en kombination av enaktsoperor eller av enaktsoperor och koreografiska verk har svårt att ge önskvärt ekonomiskt utbyte. Men är sådana föreställningsformer egentligen prövade — med undantag för operaaftnar med den eviga sammanställningen av Cavalleria rusticana och Pajazzo och en del verkkombinationer på Blancheteatern? När jag här vill fastslå att man söker mjuka upp helaftonsprincipen så är det dels för att man härigenom skulle kunna bereda plats för enaktare som Bartöks Riddar Blåskägg, Dallapiccolas Fången och ett verk som Orffs Carmina Burana, dels borde kunna stimulera svenska tonsättare att pröva även denna kortare musikdramatiska form. Ett tredje motiv finns emellertid också: Det torde i fortsättningen bli nödvändigt att bereda såväl operakören som hovkapellet möjligheter till mera framskjutna insatser. Med detta menar jag att både kören och orkestern för kvaliteten i sitt arbete då och då skulle behöva samla sig kring närmast kon-

301 serterande uppgifter. Jag återkommer härtill mera i detalj i kap. 2, avsnitten rörande orkestern och kören. För att ge en konkret bild av vad jag avser, följer här några kombinationsmöjligheter (det bör kanske då framhållas att de som modell delvis har en föreställning som visades under Florensfestivalen i maj—juni 1958, där man fört samman Dallapiccolas Job, Hindemiths 20-talsbalett Der Dämon och Stravinskijs Räven.): 1. Bartök, Riddar Blåskägg och Den sällsamme mandarinen. 2. Bartök, Riddar Blåskägg och Orff, Carmina burana (där huvudvikten alltså ligger hos kören). 3. Stravinskij, Näktergalen och Räven. 4. Dallapiccola, Fången och Stravinskij, Agon eller Räven. På lilla scenen, även på Drottningholmsteatern, är kombinationer av verk i flera fall prövade. Av de tidigare lämnade repertoarförslagen skulle man kunna tänka sig bl. a. följande möjligheter. 1. Blomdahl, Danssviter och Bäck, Tranfjädrarna. 2. Monteverdi, Il combattimento och Purcell, Dido. 3. Monteverdi, Il combattimento och Bäck, Tranfjädrarna. Etc. Kombinationsmöjligheterna är givetvis många fler. I kap. 2 återfinns ännu några förslag, delvis byggda efter ytterligare en annan princip. Se vidare kap. 7.

Repertoarens storlek. Planering Frågan om repertoarens storlek och bredd hör till de mest svårbedömda. Kraven på kvalitet och kvantitet kan lätt komma i strid med varandra. Som den enda stora scenen i landet är det — som jag framhållit i början av detta kapitel — ett minimikrav på KT att man håller standardrepertoaren från Gluck till Richard Strauss aktuell, men samtidigt också svarar för en så fyllig presentation som möjligt av svensk musikdramatik, likaså orienterar om det nya. Ett så brett upplagt program är emellertid till väsentliga delar beroende av ensemblens skicklighet, främst solisternas, körens, orkesterns och balettkårens. För övriga uppgifter -—- den musikaliska instuderingen, regin, dekoren, koreografin etc. — kan man ju växla mellan olika specialister inom och utanför personalen. Det är emellertid också en fråga om institutionens administrativa resurser och effektivitet. Uppenbart är alltså att frågan om repertoarens storlek inte kan isoleras från en väckt fråga om bibehållande av ettårsplaneringen — som hittills — eller övergång till tvåårsplanering. Det resultat som man då ganska snabbt kommer fram till är att en tvåårsplanering (med vissa luckor för aktualiteter) borde prövas. Med en väl genomförd administration skulle detta kunna leda till bättre och i lugnare arbetstempo förberedda premiärer och nyinstuderingar, något som i sin tur också kommer framförandena av standardrepertoaren kvalitativt till godo. En tvåårsplanering skulle möjligen också kunna innebära en bättre disposition av urvalet standardverk. Ges Ringen den ena säsongen, skulle den andra kunna koncentrera sig på exempelvis Tannhäuser, Tristan och Mästersångarna. Ges Enleveringen och Figaros bröllop den ena säsongen, så koncentrerar man sig den nästa på Don Juan och Trollflöjten. För det praktiska i en tvåårsplanering talar vidare det på annan plats berörda samarbetet mellan KT och Riksteatern och KT och Sveriges radio (se kap. 4), likaså det i kap. 6 framlagda riksoperaprojektet, om detta i en eller annan form skulle få aktualitet. Beträffande proportionerna i repertoaren måste särskilt framhållas att den varje säsong bör uppta minst två moderna operor — som premiär eller nyinstudering —• och minst två större moderna baletter. Detta utgör någon ökning i för-

302 hållande till praxis under senare år. Det väsentliga är emellertid att dessa verk — varav ett inom varje kategori helst bör vara svenskt — måste hålla en konstnärligt hög kvalitet. Beträffande lilla scenen bör minst en uppsättning per säsong uppta ett betydande modernt kammaroperaverk, minst en halv uppsättning uppta ett nytt (eller nya) verk av svenska tonsättare, gärna av experimentkaraktär. Föreställningar av ev. moderna standardverk —- ex. Aniara —- bör givetvis inte pressas in i denna proportionsberäkning. Om svenska verk, se vidare kap. 7.

Till planeringsproblemen hör också den under de senaste åren ganska ivrigt diskuterade frågan om en sommarsäsong för Stockholm. Placeringen av Stockholms festspel till början av juni hör därvid till det som kritiserats. Orsaken är väl närmast att man funnit det otillfredsställande att det stockholmska musiklivet i stort sett ligger nere under en tid då turistströmmen, kanske framför allt från landsorten, är som starkast. För ett par år sedan började Sveriges radio regelbundna, högklassiga symfonikonserter under juli månad. Resultatet blev förvånansvärt gott. Men det vore önskvärt om också KT på något sätt kunde komma med i bilden. Jag har inga konkreta förslag att ge för frågans lösning, men sommarsäsongproblemet är så viktigt att jag med denna antydan velat föra in det i diskussionen. Kap. 2. Ensemblen

KT kan glädja sig åt en i många avseenden utomordentlig ensemble. Ett svårbemästrat problem är emellertid dess brist på jämnhet. Sida vid sida med artister av internationell toppkvalitet — detta främst inom solist- och balettkårerna — finns det delar av den som står på en betydligt lägre nivå och inte tål en jämförelse med motsvarande ensembler inom t. ex. Konsertföreningen och Radion. Vad jag tänker på är alltså orkestern, i någon mån också kören. Orkestern Hovkapellet har under våren stått i händelsernas centrum. Dess krav på lönehöjningar är berättigade och en förutsättning för att orkestern ur rekryteringssynpunkt skall bli konkurrensduglig. Berättigade är också kraven på arbetstrivsel. Enligt vad jag kan förstå är problemen kring hovkapellet emellertid inte eliminerade i och med detta. Den allt överskuggande frågan är orkesterns kvalitet. Som jag ovan antytt kan detta bero på att arbetet ur lönesynpunkt inte är konkurrenskraftigt. Det är också tänkbart att arbetets art — spelet i diket — inte är så stimulerande som en symfonisk verksamhet med den ständigt växlande repertoaren, uppmärksamheten kring prestationerna, dirigentgästspelen m. m. (Mot detta resonemang kan dock anföras att en skicklig yrkesman också har ett eget kvalitetsansvar, det vill i detta sammanhang säga att han aldrig går under en viss spelnivå oavsett arbetsformerna, dirigentens kunnande etc.) Det verkar emellertid som om orsakerna till hovkapellets brister också ligger på en annan punkt, nämligen i rekryteringen. Ledningen tycks här inte ha preciserat en miniminivå utan ibland anställt musiker — väl främst i stråkstämmorna — som inte haft någon som helst möjlighet till engagemang i de övriga två stockholmsorkestrarna och som alltså inte heller är kompetenta för arbetet inom operan. Det är förvisso sant att tillgången på förstklassiga stråkmusiker (framför allt violinister och altfiolister) är knapp inom landet, men inte gagnar det väl i längden KT:s verksamhet och därmed även svensk musikkultur i allmänhet att i en sådan situation hålla fast vid önskemålet att musikerna bör vara svenska. Konsertföreningen och Radion har i några

303 fall under senare år annonserat viktigare platser även utomlands. KT:s ledning borde i kritiska fall ha följt det exemplet och därigenom med kraft sökt hävda att principerna för uppbyggandet av en orkester måste vara de konstnärliga. Frågan om hovkapellets kvalitet och rekrytering är så viktig för KT:s framtid att jag särskilt vill rekommendera utredningen att göra en undersökning av vad som under det senaste decenniet inträffat i denna sak. Det är alltså omöjligt för KT att snabbt och från grunden förnya orkestern. Hur skall då hovkapellets konstnärliga kapacitet höjas? Vägarna är många — låt vara att det torde vara omöjligt att finna en radikalkur. En väg innebär för framtiden väsentligt höjda krav för engagemang, framför allt i fråga om olika stämledare, en annan gäller urvalet av dirigenter (jag återkommer till denna fråga i kap. 2, avsnittet om Lilla scenen), en tredje gäller en mindre, temporär förändring i arbetsformerna. Jag lämnar här några förslag till denna sista punkt. Den kris som hovkapellet befinner sig i erinrar i viss mån om situationen inom övriga Stockholmsorkestrar för en 8—10 år sedan. Jag tänker då framför allt på Konsertföreningen. Hur har man då inom ledningen för denna institution — i samarbete med Sverige radio — arbetat för att höja spelnivån? Ett effektivt medel har varit noggrannhet i valet av dirigenter, såväl när det gällt dem som haft en mera uppfostrande uppgift som när det gällt gästspel av en mera tillfällig natur. Detta har skapat omväxling, stimulans, berikad erfarenhet. Andra former, för vilka framför allt radion arbetat med stor energi, är musicerandet i kammarensembler och kammarorkestrar, i det förra fallet under ledning av speciellt engagerade utländska ensemblepedagoger. (Jag ber här att få hänvisa till den framgångsrika kursverksamheten på örby slott, senare Edsbergs slott.) Resultatet har inte låtit vänta på sig. Stockholmspubliken kan för närvarande glädja sig åt en kvalitet i kammarmusicerandet som står på en högre nivå än någonsin tidigare. Dessa studier och detta ensemblearbete kommer givetvis också orkestrarna tillgodo i form av en förfinad spelkvalitet. Det är med en viss förvåning som man konstaterar att hovkapellets musiker i alltför stor utsträckning stått utanför denna intensiva verksamhet, denna positiva utveckling. Belysande för situationen är att det numera inte finns en enda stråkkvartett sammansatt av musiker ur hovkapellet (i varje fall inte konserterande), inte heller någon hovkapellets egen blåskvintett, och endast ett fåtal musiker medverkar i andra kontinuerligt verksamma kammarensembler i Stockholm. Vad jag vill rekommendera är alltså att hovkapellets medlemmar i framtiden stimuleras att odla just de nämnda arbetsformerna: kammarensembler av olika sammansättning och kammarorkester. Detta är emellertid endast delvis en ansvarsfråga för KT:s ledning, initiativet måste i främsta rummet ligga hos musikerna själva. Dessa förslag rör emellertid inte orkesterensemblen i stort. Här bör andra vägar sökas, nämligen att hovkapellet med jämna mellanrum också får symfoniska uppgifter. Före Konsertföreningens tillkomst och under några decennier parallellt med denna verksamhet gav hovkapellet symfonikonserter med den klassiska och romantiska repertoaren. Det förekom även att man representerade större moderna verk, som Honeggers Kung David och Schönbergs Gurrelieder. Så som Stockholms konsertliv utvecklats under 50-talet vore det inte att tillråda att hovkapellet några gånger under säsongen återupptog denna symfoniska verksamhet. Antalet konserter ligger redan nu i överkant. Man bör alltså söka en annan lösning av problemet. Jag har i kap. 1 diskuterat frågan om KT:s föreställningsformer. Jag fann dem när det gällde den Stora scenen alltför ensidigt koncentrerade till helaftonsope-

304 ror och balettaftnar. Ett förslag lämnades tilll uppmjukning av dem genom sammanslagning av enaktsoperor av olika karaktär eller av enaktsoperor och koreografiska verk. Förändringen av föreställningsformerna skulle emellertid kunna drivas ännu ett steg längre, nämligen genom att man mellan ett par balettverk (eller en balett och en enaktsopera) på den andra aktens plats lät hovkapellet spela ett större symfoniskt verk: en wienklassisk eller romantisk symfoni, ett betydande äldre eller nyare svenskt verk etc. Nödvändigt är givetvis att detta sker med ett tillräckligt antal repetitioner och under ledning av bästa tänkbara krafter. Mot ett förslag som detta kan andragas att det skulle öka musikernas arbetsbörda. Men detta är ett problem som sannolikt skulle kunna elimineras framför allt om man övergår till tvåårsplanering och om man finner uppslaget värt att genomföra. Ett diskuterat problem är hovkapellets storlek. Man har från flera håll gjort gällande att orkestern trots utökningen under senare år är för liten. Det h a r ju för övrigt hänt att man för vissa verk måste söka förstärkning från de andra Stockholmsorkestrarna. För föreställningarna på Blanche har man också måst göra extraengagemang. Detta pekar klart och tydligt mot en 3'tterligare ökning av KT:s orkesterresurser. En sådan är mer eller mindre nödvändig för verksamhetens fortsatta expansion. Jag vill emellertid samtidigt understryka att detta med största sannolikhet inte kommer att lösa hovkapellets kvalitetskris. Båda punkterna är lika väsentliga — med ett försteg just nu för skolningen av den redan engagerade ensemblen. Kören Situationen för operakören är inte på långt när så kritisk som för orkestern. Dess framträdanden äger ofta en dramatisk kraft som gör ett mycket starkt intryck. Även kören har emellertid — som så många andra operakörer — en svaghet. Det gäller vad jag här i brist på ett bättre uttryck vill kalla för behärskning av konsertsjungandet. Därmed menar jag utförandet av sådana moment i operalitteraturen, där aktionen eller den dramatiska intensiteten inte finns med på något avgörande sätt utan där intonationen, stämbalansen, körklangen, de fina fraseringsdetaljerna är det helt avgörande. Också här kan det vara på sin plats att föra in i bilden övriga yrkesensembler i Stockholm, d. v. s. Radiokören och Kammarkören, båda under E r i c Ericsons ledning. Jämförelsen utfaller inte till operakörens fördel. Det kan visserligen sägas att kvalitetskonkurrensen mellan körerna är ännu h å r d a r e än mellan orkestr a r n a — såväl Radiokören som Kammarkören är ju mäktiga insatser på hög internationell nivå — men detta kan ju inte vara ett skäl för KT att anse allt i körfrågan tillfredsställande. Jag har i kap. 1 — Verkförslag — nämnt bl. a. Orffs Carmina burana och Catulli carmina. Skälet var att de antingen som rena konsertverk eller i sin sceniska form skulle ge kören en huvuduppgift, detta inte minst ur skolningsynpunkt. Fast jag är fullt medveten om att det effektivaste medlet för en kvalitetshöjning är a capellasjungandet. Vi kommer här in på en aspekt som har stora likheter med de synpunkter som ovan framförts beträffande hovkapellets kammarmusikspel. A cappellasjungandet är för kören vad kvartett- eller kammarorkestermusicerandet är för instrumentalisterna. Det bör tilläggas att jag framför dessa synpunkter fullt medveten om att en operakörs uppgift i ganska stor utsträckning avviker från konsertkörernas. Det bör också tilläggas att ett synnerligen välrepeterat Messsiasframförande till viss del skulle kunna fylla den skolande uppgiften. Det är dock bara en engångsföreteelse under säsongen.

305 Till sist en reflektion som gäller både orkestern och kören. Jag finner det inte otroligt att ett med jämna mellanrum konsertmässigt musicerande i och för sig skulle verka stimulerande för ensemblen. Pedagogiska avsikter förutan. Baletten Dans i alla dess olika former är en konstart som kräver sin speciella fackmässiga bedömning. Jag vill inte ytterligare utöka skaran av mer eller mindre dilettantmässiga bedömare (detta är ju en kritisk punkt i svensk danskultur just n u ) , men jag vill gärna uttala en förhoppning att KT fortsätter att presentera koreografiska verk i så vitt skilda stilar som under de senaste åren. De fria formerna måste också ha sin plats, inte bara därför att de är fängslande strömningar inom danskonsten utan också därför att de i högre grad än den klassiska baletten är uttryck för vår tids sätt att gestalta i rörelse. Den väg som man bl. a. slagit in på i verk som Sisyfos, Minotauros och Riter — samtliga med Birgit Åkeson som koreograf — bör man alltså gå vidare på. Intressant är f. ö. att se hur man i dessa verk fördjupat baletten till koreografisk musikalisk dramatik. Jag vill också rekommendera att man i större utsträckning än hittills odlar en form som närmast bör beskrivas som modern kammarbalett, givetvis på Lilla scenen, och att man då lägger samma vikt vid kvaliteten som fallet är med baletterna för hela ensemblen. Ett verk som det våren 1958 framförda Minnen har inte på KT:s repertoar att göra. Se vidare kap. 7.

Solister Solistkåren är KT:s stolthet, och med rätta. Att här komma med kvalitativa förbättringsförslag skulle lätt kunna få ett löjes skimmer över sig. Dock anser jag det på sin plats betona att denna styrka i första hand ligger på det sångliga planet — där är ju kvaliteten på högsta internationella nivå — men att åtskilligt återstår att göra i fråga om ensemblekulturen och ensembleskolningen. Förbättrade arbetsmöjligheter för Musikhögskolans och KT:s operaskola vore här ett effektivt medel. Vidare bör två ofta framförda krav uppfyllas: dels största möjliga antalet roller och framträdanden åt de engagerade solisterna, dels obligatoriska rolldubbleringar. Inställandet av vissa av Ringenföreställningarna våren 1960 på grund av sjukdom är ett fall som inte får upprepas. Det skedda avslöjar obarmhärtigt avigsidorna med ett stjärnregemente. Dirigenter Det första som bör tas upp till diskussion i denna fråga är det lämpliga i att en institution av KT:s format med undantag för ett fåtal och relativt korta gästspel anser det tillfyllest med bara en förstklassig kapellmästare. Enligt min mening finns det ingenting som talar för en sådan ordning. Redan den mångsidiga repertoaren framtvingar en viss specialisering: att behärska Mozart likaväl som Wagner, Verdi likaväl som Alban Berg eller Stravinskij torde vara ytterst få dirigenter beskärt. Detta är ett faktum som alla andra större musikinstitutioner i landet insett. Därför har de också vid sidan av sina fast knutna kapellmästare regelbundet återkommande gästspel under kortare eller längre perioder. Men det finns också andra synpunkter på en alltför ensidig dirigentpolitik. De medverkande möter bara en syn på verken och på gestaltningen, detta ofta med ett visst rutinspel och rutinsjungande som resultat. Vidare: det är också ur arbetspsykologisk synpunkt direkt olämpligt att både en operaensemble, kanske i första 20—610346

306 hand orkestern, och en kapellmästare utsätts för slitaget i ett ständigt samarbete: en operarepetition och en föreställning kräver ju ett många gånger nervpåfrestande personligt engagemang. Det är alltså enligt min mening nödvändigt att KT i fortsättningen ä n d r a r sin dirigentpolitik. Anser man sig inte kunna ha mer än en förstklassig heltidsanställd dirigent, så måste man med jämna mellanrum och i en skiftande repertoar engagera framstående gästdirigenter. Dirigentfrågan vid KT har också andra aspekter, som främst berörts av Folke Hähnel i en artikel i Dagens Nyheter den 7 maj 1960. Han föreslår bl. a. möjligheten till gästengagemang av några av våra ledande konsertdirigenter. Jag måste här i princip — anmäla en avvikande mening. Att med framgång dirigera en operaföreställning kräver inte bara en speciell känsla för den dramatiska effekten utan också en smidighet, en teknisk skicklighet och vana vid den stora ensembleapparaten som endast få utpräglade konsertdirigenter äger — och det är ju konsertdirigenter som det till övervägande del gäller enligt den av Hähnel bifogade namnlistan. Som jag tidigare anfört är KT i nuvarande belägenhet endast betjänt av gästspel av utomordentligt skickliga och erfarna operadirigenter. Det är därför som budet dessförinnan måste gå till utlandet. På en annan punkt vill jag däremot instämma i Hähnels synpunkter: det gäller skolningen av de unga svenska dirigenterna. De har hittills i alldeles för hög grad hållits utanför operaarbetet, alltför ensidigt utbildats för och verkat inom den symfoniska konsertverksamheten. Det idealiska vore kanske här att bl. a. repetitörsuppgifter ingick som en obligatorisk del i dirigentutbildningen vid Musikhögskolan, om nu en sådan överenskommelse kunde komma till stånd mellan institutionerna. Eller kanske hellre, att de infördes som en frivillig men i hög grad önskvärd del i utbildningen. Jag skall motivera, varför jag anser en sådan nyansering nödvändig: Med tanke på de oftast instruktörsbetonade uppgifter som väntar de flesta av Musikhögskolans dirigentelever finns det ett välgrundat önskemål att dessa elever inte i första hand är pianister utan stråkinstrumentalister eller blåsare. Få av dem kommer snabbt eller kanske ens någonsin fram till uppgifter vid de större yrkesorkestrarna i landet, de måste i stället inom sina resp. verksamhetsfält arbeta med rent instrumentala grundproblem (stråkarter, fingersättningar, fraseringar e t c ) . Många av dessa i och för sig utmärkta begåvningar saknar emellertid då ofta en av de viktigaste förutsättningarna för repetitörs- och kapellmästareuppgifter vid en operascen, nämligen en driven skicklighet i pianospel. Med den här anförda nyanseringen anser jag det i hög grad önskvärt med ett samarbete på här anförda punkter mellan KT och Musikhögskolans dirigentklass. Ett samarbete mellan institutionerna existerar ju f. ö. redan genom Operaskolan. En annan värdefull idé som Hähnel för fram är speciella dirigentstipendier för auskultationer vid utländska scener. Är det f. ö. inte på tiden att Kungl. Musikaliska akademien och Musikhögskolan på allvar tar sig an problemet med den svaga svenska dirigentrekryteringen? Även om en operautredning inte är platsen för en skissering av tänkbara vägar är kapellmästarsituationen vid KT en så viktig del i problemkomplexet att frågan här bör aktualiseras.

Regi 1950-talet har inneburit en förnyelse inom detta fält, främst genom Göran Genteles insatser. Det är tydligt att kontakterna med talscenen tillför operaregin påfallande många utvecklingsdugliga idéer. Även inom regiområdet skulle jag emellertid — för motarbetande av alla former av inavel — vilja föreslå gästspel, om än i begränsad omfattning, t. ex. ett per å r :

307 dels av framstående utländska specialister (som exempelvis Rennert), dels av de ledande och därför intresserade talscensregissörerna. Om regissörernas uppgifter, se vidare kap. 7.

Dekor Om den linje som KT här odlar finns i princip inget annat än gott att säga. Engagerandet av våra främsta konstnärer — Sven Erixon, Stellan Mörner, Lennart Rodhe m. fl. — har tillfört föreställningarna betydande attraktiva värden. Det torde dock finnas möjligheter att driva denna linje ännu ett steg i kvalitativ riktning. Kap. 3. Publikkontakter

Som jag framhöll i inledningen hörde KT inte till de institutioner i svenskt musikliv som behandlades i Musikutredningen. Och som jag också påtalade är detta att beklaga ur en alldeles speciell aspekt, nämligen att operakonsten och därmed KT:s verksamhet inte fått sitt arbete bedömt som en del av svenskt musikliv i dess helhet. Man kan givetvis alltid påstå att en operascen är något så helt för sig vid en jämförelse med andra institutioner, men detta är en tanke som inte får drivas in absurdum. Den kan möjligen gälla arbetsformer inom institutionen liksom det särpräglade i dess uppbyggnad, men i ett avseende är en operaverksamhet jämställd med varje annan konsertinstitution, nämligen i sitt förhållande till publiken. Ett av de viktigaste skälen för den nu pågående operautredningen är KT:s tidvis väl låga publikfrekvens: besökssiffrorna har ju t. o. m. varit nere vid närmare 50 %. Det är möjligt att det kan vara en följd av ett ur publiksynpunkt mindre lyckat repertoarval. För en saklig bedömning av situationen under senare tid bör man väl dessutom räkna med en viss konkurrens från TV. Säkert bör också en rad andra faktorer tas med i beräkningen. Det kan emellertid också finnas ett annat skäl för denna labilitet, nämligen brister i uppbyggandet av publikorganisationen. På hur bred front arbetar KT för att vinna ny publik? Och hur intensivt, hur aktivt gör man det? Hur är abonnemangsorganisationen uppbyggd —- i jämförelse med talscenernas och konsertinstitutionernas? Vilka kontakter har man med folkbildningsrörelserna, med industrier och andra större företag, med skolor, med försvaret e t c ? Har man studioklubbar, utnyttjas alla pressens olika reklammöjligheter? O. s. v. Min avsikt är inte att i detalj granska alla dessa punkter utan närmast bara att h ä r föra in dem i bilden och därmed rikta uppmärksamheten på dem som en väsentlig sida i KT:s arbetsuppgifter. Här dock några synpunkter. Enligt en stencil som kommit de kallade musikaliska experterna tillhanda visar det sig att KT:s abonnemangsverksamhet är betydligt mindre än inom en rad kända utländska operainstitutioner. Man behöver emellertid inte vända sig till utlandet för att finna ett intressant jämförelsematerial. Följande uppgifter h ä r r ö r från Göteborgs stadsteater. De är lämnade av institutionens presschef: Föreställningarnas antal var under förra spelåret 300. Antalet sålda biljetter 215 000, av vilka 77 000 var abonnemang. Antalet sålda skolbiljetter var 57 000. Av särskilt intresse är här skolkontakterna, som inte bara gäller Göteborgsområdet utan också en rad läroverk i det övriga Västsverige: Trollhättan, Lidköping, Falköping etc. Den administrativa bördan åvilar i dessa fall inte Stadsteatern utan man uppehåller i denna fråga en intim kontakt med SJ:s resebyrå. I några enstaka fall har liknande skolresor gjorts också för besök vid KT. I Göteborg är denna

308 verksamhet emellertid kontinuerlig och uppfattas som så väsentlig att man lägger föreställningarna på sådan tidpunkt på dagen att man undviker inkvarteringsproblem Man är också angelägen framhålla att man vid dessa skolföreställningar inte spelar med »B-laget»: ungdomarna får möta samma artister som vid de »stora» föreställningarna. 1 . Ännu några detaljer. Man ger inte särskilda abonnemangsföreställningar utan sprider ut abonnemangen över i stort sett alla spelkvällar. Man har abonnenttraffar, man skickar ut skådespelare — honorerade av teatern — till föreningsmöten, man står i största allmänhet till tjänst. Det göteborgska abonnemangssystemet är så rikt utbyggt att man kan ge en pjäs, som blivit dålig bedömd av pressen och dessutom inte lockar till vanligt biljettköp, i 4 veckor utan ekonomisk förlust, detta alltså tack vare att man vid varje föreställning alltid har en viss procent abonnenter. Nu kan invändas att det är en väsentlig skillnad på intresset för teater och for musik/opera, vidare att ett abonnemangssystem vid en stadsteater med dess skiftande spelplan är något annat än vid en repertoarscen som KT. Men detta ar val närmast en fråga om systemets former och inte om dess effektivitet. Vad jag framförallt vill betona i detta sammanhang är att ett rikt utbyggt abonnemangssystem gör en teater mindre sårbar. Det finns verk under det senaste decenniet som gått över KT:s scen bara en eller ett par gånger och då med ett minimum av publik. Abonnemangen skulle — om de läggs upp klokt — kunna neutralisera sådana fiaskon. Vad som här har berättats om Stadsteatern i Göteborg galler dess stora scen. Lilla scenen — studioscenen — har inga abonnemang, men man driver dar i stallet en särskild studioklubb. Möjligen är också detta något att ta efter for^Kl — ev. i samarbete med olika folkbildningsförbund och personalforeningar. Följande publikmöjligheter borde närmare undersökas. Uppbyggandet av en större abonnemangsverksamhet, inte minst genom intensifierat samarbete med folkbildningsförbund, industrier etc. Väsentligt utökade kontakter med olika skolor, inte bara i Stockholm med fororter utan också med läroverken i de mellansvenska städerna. (For lägre klasser h a r man ju vissa erfarenheter att falla tillbaka på: framgången med Brittens barn° P Bildandet av studioklubbar och studiecirklar, gärna även här i samarbete med folkbildningsförbund etc. Närmast avsett för verksamheten vid Lilla scenen Till sist skulle man också önska en större öppenhet, en vilja att »sälja föreställningarna», en vilja att bryta ned den något gammalmodiga, suveräna attityden att inte behöva ge sig ut i konkurrensen med övriga musikinstitutioncr och teatrar, med TV och radio etc. Kap. 4. Samarbete med andra institutioner De senaste åren har i allt för stor utsträckning gått i de musikinstitutionella stridigheternas tecken: KT — Musikerförbundet — Sveriges radio — Konsertforeningen — Kammarmusikföreningar och kammarmusiker — solistsammanslutnincar, alla har de på ett eller annat sätt varit inblandade i konflikter. Säkerligen har flertalet av dessa varit oundvikliga — det har ju inte bara rört ekonomiska utan även administrativa problem, vidare har TV kommit in i bilden som en ny

* Det skulle onekligen vara värdefullt med en undersökning av o P / r ^ ^ 0 ™ 3 ^ 1 1 ^ ^ 0 " ^ holms skolungdom. Hur stor procent (promille? har överhuvudtaget vant på KT? Hur stor procent går relativt regelbundet? Vad görs från skoldirektionens och från musiklärarnas sida " . ^ ^ ™ * Z ? ^ ^ o r ^ n har ett mycket intensivt samarbete med Kursverksamheten/Folkuniversitetet. En teaterkurs förra året samlade ca 140 deltagare.

309 distributör av seriös musik - men ur konstnärlig synvinkel har de säkerligen t a skadat än främjat utvecklingen. Man får därför hoppas att det ror sig om e t snart passerat genomgångsstadium. Hur starkt det svenska musiklivet an expanderat nder senare år är våra samlade resurser ju ändå så begränsade att sam arbete På de flesta fronter är en nödvändighet för ett framgångsrikt resultat n 7 « » celler inte minst ett så komplicerat verksamhetsområde som operan. (Jag ^ kansk t i M g g r a t jag med samarbete inte avser de invecklade administrativa och ZnonlL: samgåenden, utan i första hand betydligt friare och mera konstnärligt inriktade former.) Riksteatern , KT nnnehåller sedan länge kontakter med RT. Hur pass framgångsrikt det a farna bete t " t undandrar sig min bedömning. Endast - s a n d e pressman de m e T e r k a n d e och den säkerligen fåtaliga verkligt operainitierade landsortspubliken S r d e kunna ge en sann bild av verksamhetens konstnärliga plus- och minussidor Vid en genomgång av RT:s årsredogörelser för de senaste fem åren har jag emellertid fäst mig vid följande, som bör bli föremål för diskussion: Repertoaren har byggts upp av ett fåtal operaklassiker: Barberaren, Bohéme, Enlever in " n och Rigoktto. Några klagomål mot verkens kvalitet kan sålunda inte riktas ä v e n ^ m de företräder en mycket begränsad repertoar. Däremot ar det na[ u r i g t v i diskutabelt att de alla måste ges i en ytterst förenklad orkesterversion ProWemet har påtalats i pressen. Man efterlyste där en repertoar som i origina kan ges på alla småscenerna. Jag vill inte gå så långt att jag anser att man helt bör undvika de större operaverken för Riksteaterturnéerna, men nog ar det egenaomngt att repertoaren så ensidigt byggts upp av verk för Stora scenen och att man alltså inte insett vilka möjligheter som finns i kammaroperagenren. Under kommande år, då publiken runt om i landet genom TV får mota delar av stor^ r e p e r t o a r e n i påkostade och förstklassiga föreställningar, ar det fara vart att S r n S S e S i o n e ? n . får ett löjets skimmer över sig. Kanske att tiden da ar inne för en bättre förståelse för de genuina småformerna. i ^ Säsongen 1 9 5 6 - 5 7 gavs 1 RT:s regi både Enleveringen och Rigoletto, säsongen 1 9 5 7 - 5 8 både Enleveringen och Bohéme. Det hade - enligt min redan antydda uppfattning - räckt med ettdera av dessa verk. Den andra turnén borde ha upptagit verk för kammarscener. . ,. , Efterlysas måste också skolföreställningar i RT:s regi. Det ar ganska häpnadsväckande att ingen av de 72 Enleveringsföreställningarna under f e n 1956 o7 och ingen av de 62 Rigolettoföreställningarna under aren 1955—o7 hade detta ändamål. Varför inte i fortsättningen försöka få till stånd dels skolföreställningar under pågående turnéer, dels göra ett experiment med en mindre barnoperaturné gärna med Brittens redan presenterade Let's make an opera. När det gäller KT:s och RT:s samarbete stöter man återigen pa denna gammalmodiga suveräna attityd som inte ger plats för nya och friska idéer, antingen de nu borde komma från institutionerna själva eller genom att man vaket observerade och intresserade sig för de förslag och tendenser som då och da avsneglar sig i pressens musikspalter, i radions operaverksamhet (ex. Tranijadrarna) och även inom andra musikaliska verksamhetsområden. Kanske är det en nyhet för KT och Riksteatern att kammaropera — både som kompositionstyp och som turnéverksamhet - hörde till de i de yngre musikaliska fackkretsarna ivrigast diskuterade musikformerna redan i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Ett synligt bevis härför var på sätt och vis Fylkingens kammaroperatavling 1952. I varje fall som idé och tendens borde man ha tagit vara på detta intresse Forbättringen för Stockholms del är ju radikal sedan den lilla scenens tillkomst, men inte ens detta har återspeglat sig i RT:s programval.

310 (Enligt uppgift finns för närvarande vissa danska planer på en turnéverksamhet i kammaroperaformat. De lär gälla framträdanden i hela Norden.) Radio och TV Av ännu större betydelse är KT:s förhållande till Sveriges radio. Sedan televisionen kommit in i bilden kan man rent av tala om en revolutionerande ny situation för operakonsten, en chans som kan sumpas bort eller ledas in i mycket produktiva banor. Man kan inte längre bedöma och planera för utvecklingen inom KT utan att hänsyn tas till svensk television (och till Eurovisionen — vår operaverksamhet hör ju till vår effektivaste kulturreklam!). Hur detta samarbete slutgiltigt skall formas får bli en förhandlingssak inte minst som väl erfarenheterna ännu är otillräckliga. De regelbundet återkommande matinesandmngarna under den gångna säsongen tycks ha slagit mycket väl ut och bor alltså bibehållas, men detta är ju endast en kanske mindre och under alla omständigheter relativt lätt organiserad samarbetsväg. Den svåraste punkten ligger val i att man med i stort sett samma artister skall ge både vanliga KT-föreställmngar, TV-sändningar (direkt från KT eller i en speciell TV-repertoar) och studiopresentationer i radio. Som jag redan framhållit är det mycket svårt att utifrån skissera riktlinjerna för detta arbete. Låt mig bara uttrycka den förhoppningen att 1) ett samarbete verkligen kommer till stånd. Resurserna i landet är, som jag redan antytt, inte så stora att ett konstnärligt förstklassigt resultat på längre sikt kan nås genom att flera större projekt samtidigt skall genomföras, i detta fall alltså dels en KT-verksamhet, dels en helt fristående radio- och TV-verksamhet 2) att samarbetet inte bara kommer att gälla administration och ekonomi. Minst h k a viktigt ar att dessa förhandlingar får formen av idésammanträden. Även här blir alltså följden den att det måse skapas någon form av programrad mellan berörda parter, ett slags konstnärligt planerande samordningsorgan mellan institutionerna. v n tten nprfn^i^ft L & P ' lb aoch ? *7. rörande programråd/lektorat och repertoarens storlek, *planeiing samt kap.

Kap. 5. Operachefen

Sista punkten i min bedömning av KT och dess verksamhet är på sätt och vis samlande for det ovan sagda: den gäller frågan om operachefens arbetsuppgifter Det enda rimliga tycks mig här vara ett delat ansvar mellan en konstnärlig ledare och en administrativ och ekonomisk chef. Den arbetsuppgift som operachefen nu har ar orimlig i sin mångfald — trots den praktiska assistans som han har. Vilken person kan i våra dagar förena högsta konstnärliga insikt med högsta administrativa erfarenhet och skicklighet? Förslaget gäller alltså att operachefen befrias från sin uppgift att vara personalchef, att bara det yttersta ansvaret för löneförhandlingar, för verksamhetens administration e t c , och att han helt får koncentrera sig på uppgiften som konstnärlig ledare, d. v. s. vara ordförande i det föreslagna programrådet, stimulera och noggrant övervaka förberedelserna till premiärer och nyinstuderingar se till att standardrepertoaren hålls uppe på en konstnärligt försvarlig nivå, hålla kontakt med utlandska operascener och artister, liksom med inhemska musik- och teaterinstitutioner, med tonsättare, författare etc. I hans uppgift bör möjligen också inga att leda arbetet för en ökad publikförståelse av operakonsten. (Som jag ovan nämnt ar detta sista en punkt i KT:s verksamhet som ännu inte uppmärksammats i tillbörlig utsträckning.) Förslaget gäller också att det administrativa och ekonomiska ansvaret inte

311 splittras på olika makthavande händer utan att den konstnärlige ledaren vid sin sida får en samlande kraft för dessa praktiska uppgifter. Den vacklan mellan dessa båda former för ledarskap, det konstnärliga och det administrativt/ekonomiska, som KT:s snart 200-åriga tillvaro är ett i många fall så tragikomiskt exempel på, skulle därmed ev. tillhöra historien. En undersökning av förhållandena vid andra större operascener ar önskvärd, bl. a. av de vid den tydligen prisvärda Hamburgoperan.

Några

framtidsperspektiv

Kap. 6. En riksopera

Den här skisserade idén utgår från följande fakta om svensk operakonst av idag: 1 KT är den enda operascenen i landet, och dess verksamhet ar begränsad till Stockholm och når endast landsorten genom några få turnéer i miniatyrformat i R T s regi och genom utsändningar i radio och television. 2 En viss självständig aktivitet på operafronten fcnns också i Göteborg och Malmö. Resurserna räcker dock inte till för en produktion av större format. Uppsättningarna per säsong är bara en eller ett par. o 3 Genom i synnerhet televisionen har operakonsten under de allra sista aren kommit i ett radikalt nytt läge. Inte bara som musik utan också som scenisk konst kan den nu nå ut till alla, oavsett om de bor i storstäder eller i isolerade bygder. Till dessa tre punkter kan man knyta en rad reflektioner, bl. a. dessa. Den egentliga riksopera vi har är radions och televisionens. Endast genom dessa medier blir verksamheten vid KT en angelägenhet för hela folket. Den levande föreställningen, den direkta kontakten med operascenen ar däremot fortfarande förbehållen i huvudsak stockholmarna. Situationen är alltså mycket olik den inom teatern. De stora turneorgamsationerna och det betydande antalet stadsteatrar speglar en intresseexpansion som inte har sin motsvarighet inom operan (detta sagt även med tanke på den som man får hoppas temporära nedgång för teatrarna som under de sista åren blivit en toljd av konkurrensen med TV). Men samtidigt har musiklivet i landet under tiden efter andra världskriget utvecklats i en oanad omfattning. Det finns s. a. s. ingen balans mellan den nämnda expansionen inom teatern och det allmanna musiklivet och det i stort sett oförändrade läget inom operafältet. Det är självklart att ett av de bärande skälen för detta oförändrade läge ar de stora ekonomiska, administrativa och konstnärliga resurser som alltid kravs for en kvalificerad operaverksamhet, även i det lilla formatet. Men om man siar samman aktiviteten inom teatern och musiklivet, är det då inte troligt att det runt om i landet ändå finns ett latent operaintresse, som skulle blomma upp om publiken bjöds på förstklassiga föreställningar med en omväxlande och representativ repertoar? Därtill kommer den nya och ur spridningssynpunkt helt unika kontaktvägen genom TV: Hur skall då det på denna väg väckta intresset tillvaratas? Hur skall det ytterligare kunna intensifieras? Innan jag lämnar några direkta lösningsförslag måste ytterligare ett par detaljer in i bilden. .. Synnerligen glädjande är den aktivitet på operafronten som man kunnat märka i Göteborg under senaste tiden. Tyvärr måste man väl dock ifrågasätta om staden och staten har möjligheter att satsa sådana summor på Stora teatern att verksamheten inom överskådlig tid når upp till den storleksordning som är nödvändig för en kvalitativt tillfredsställande operaproduktion. Upprustningen gäller ju inte bara en väsentligt ökad ensemble (inte minst när det gäller orkestern) utan också en kostsam om- och utbyggnad.

312 En annan sida av den moderna operaverksamheten som vi heller inte får utesluta ur bilden är de allt vanligare turnéerna. Under hösten 1960 kommer ju KT att vara på resande fot — och f. ö. på Stadsteatern i Göteborg ge Aniara. Turnerandet i denna omfattning är en nyhet för svenska förhållanden, även om gästspel tidigare förekommit: jag tänker då inte bara på besöket vid Edinburghfestivalen i september 1959 utan även på de mycket koncentrerade operaterminer som KT i slutet av 30-talet brukade ge i Göteborg. I samtliga fall kan man säga att KT följt och följer en allt vanligare internationell praxis. Med vår tids kommunikationsmedel bereder ju inte avstånden längre några som helst problem. Turnéoperor har därför på många håll i världen blivit den form som löst operakonstens isolering till ett fåtal större städer (jag undantar då i första hand de unika förhållandena i Tyskland, som ju har en alldeles speciell traditionsbakgrund). Nu till de konkreta förslagen, vars uppgift, det bör kanske sägas, är att utgöra grundvalen för en diskussion, däremot inte att ge en på varje punkt väl undersökt och genomtänkt bild av en framtida verksamhet. Utgångspunkt för förslaget är att KT fortsätter sin Stockholmsverksamhet i nuvarande omfattning, eller något minskad, men att ensemblen på vissa punkter, främst beträffande solisterna, utökas så att man samtidigt kan hålla en viss koncentrerad turnéverksamhet i gång, i varje fall under ett par korta terminer av säsongen. Turnéer med den stora repertoaren kan inom landet endast gå till Göteborg och Malmö (jag utesluter emellertid inte möjligheten av kortare gästspel, delvis kanske som utbyte, med Det Kongl. i Köpenhamn) och Oslooperan. En tre- eller fyraveckorsturné på hösten och en på våren skulle vara tillfyllest, och då med per gång två till tre olika verk på repertoaren. Det skulle alltså betyda att man varje säsong i Göteborg och Malmö skulle få ett mindre antal föreställningar av 4—6 verk: från Mozart till moderna operor, alltså en radikal förändring av operasituationen. Ett speciellt problem är kören, orkestern och baletten. Min mening är här att dessa tre ensemblegrupper endast tidvis eller till en mindre del skulle ingå i turnéverksamheten. Här skulle man i stället samarbeta med de lokala krafterna- om vi ser till orkesterfrågan i Göteborg inte med den lilla ensemblen på Stora teatern utan med Göteborgs orkesterförening, i Malmö med Konserthusstiftelsens orkester. En sådan lösning skulle innebära att orkestrarna under ett par korta perioder av säsongen inte gav sina ordinarie symfonikonserter utan i stället helt fick koncentrera sig på uppgiften som operaorkester. Det är möjligt att många i detta skulle se en försämring av musiklivet i respektive städer. Jag skulle i så fall inte kunna hålla med om ett sådant resonemang. All symfonisk verksamhet i ära så tycks det mig närmast som ett fattigdomsbevis för en musikkultur att på så många håll i landet detta är den enda offentliga form inom musiklivet som byggts upp med institutionell stadga och med en större publik. Kammarmusiken spelar en mycket viktig roll i Stockholm men inte i någon av de andra större svenska städerna solistaftnar hör också utanför Stockholm till det mer sporadiska, och som sagt, en operaverksamhet kan man endast tala om i Stockholm, med undantag för presentationer av enstaka och inte alltid så lyckligt valda verk i Göteborg och Malmö. Bryter man upp konventionen med symfoniserier som den enda fasta formen för konsertverksamhet och utnyttjar de tillgängliga ensemblerna även för andra ändamål, i detta fall också för operaarbetet, får man en livfullare och rikare bild. Det kommer in mera fantasi i musiklivet. (På tal om Göteborgs musikliv kan här nämnas att redan Wilhelm Stenhammar under sina sista göteborgsår, d. v. s. omkring 1920, hade vissa planer på en Göteborgs allmänna musikförening som skulle driva inte bara symfonikonserterna utan även serier av kammarmusikaftnar och en viss operaverksamhet, sannolikt i samarbete med Lorensbergsteatern.) För

313 den dubbla funktionen av symfoniorkester och operakapell finns ju f. ö. en lång rad utländska förebilder. Lämplig lokal i Göteborg är Stadsteatern (KT gästspelade där under slutet av 30-talet; orkesterdiket har plats för ca 60 m a n ) , i Malmö givetvis också Stadsteatern. Beträffande kören och baletten, så kan man givetvis tänka sig en viss lokal medverkan i det förra fallet, sannolikt inte i det senare. Å andra sidan kan ju repertoaren väljas så att tyngdpunkten ligger på verk där solister och orkester är så gott som helt dominerande. För verk med ännu större produktionsapparat — stor kör och balett — kan mera koncentrerade turnétider gälla, t. ex. en vecka (halva i Göteborg, halva i Malmö). Dekoren bör redan från början göras så att den är mobil, anpassbar till olika scenutrymmen. Även premiärer skall kunna förläggas till Göteborg eller Malmö. Detta om turnéverksamheten med den stora repertoaren. En motsvarighet i ett något mindre format skulle emellertid också kunna byggas upp, då för de övriga städer som har egna yrkesorkestrar och lokaler: Hälsingborg, Gävle och Norrköping, med i sammanhanget möjliga turnéstäder. Repertoaren måste här givetvis rättas efter resurserna. Ett tredje moment i turnéorganisationen skulle bli en verksamhet motsvarande det nuvarande samarbetet med RT, dock uppbyggt med större fantasi och en mera omväxlande och för resurserna genuin repertoar. Det kan kanske vid en första kontakt tyckas som om detta förslag hade rent utopiska drag. Vad som redan existerar är ju Riksteaterverksamheten. Vad som väl inte heller skulle bereda några större problem är mellanformen, alltså den avsedd för Gävle etc. Kritiken skulle alltså riktas mot projektet med regelbundna framträdandena i Göteborg och Malmö. Med största sannolikhet kan man dock utan vidare påstå att man turnévägen kommer både fortare fram och billigare undan än om man på var och en av dessa platser eller t. o. m. bara på en av dem skulle bygga upp en helt fristående operascen med arbetet i huvudsak lagt på en seriös repertoar. Jag är fullt medveten om att det här framlagda förslaget går stick i stäv mot vissa berömvärda lokala initiativ. Det verkar ytligt sett som ett ytterligare steg i riktning mot den så ofta kritiserade centraliseringen i det svenska musiklivet. Men om man ser till resultatet — en låt vara tidsmässigt mycket koncentrerad men kvalitativt och ur repertoarsynpunkt desto rikare verksamhet — och om man ser till den korta tidsrymd inom vilken det skulle kunna förverkligas, då skulle man tvärtom kunna hävda att en turnéopera är den enda effektiva och konstnärligt tänkbara vägen till en decentralisering, till en riksopera. Till detta kommer f. ö. också att man med bibehållande av operaverksamheten i Göteborg och Malmö naturligtvis kan tänka sig ett utbyte. Det skulle betyda att också KT fick sina gästspel. Tar man i beräkningarna också med samarbetet med Köpenhamns-, Oslo- och Helsingforsscenerna finns ju möjligheter till en stimulerande internordisk operaverksamhet. Ännu en detalj bör nämnas i detta sammanhang. Under KT:s turnéperioder den då hela institutionen är på resande fot — skulle som i några tidigare fall skett operabyggnaden kunna upplåtas för besök också av utomnordiska operascener och därmed besläktade musikdramatiska verksamheter. Stockholm behöver en gästspelsscen, en möjlighet liknande det privata Falconercentret i Köpenhamn, där ju under hösten 1960 bl. a. Hamburgoperan uppträtt. Det här framlagda projektet griper in i flera tidigare behandlade frågor: kravet på ett programråd, se kap. 1 — Programråd/lektioner — och kap. 4; förnyelsen av repertoaren, framförallt i de mindre formerna, se kap. 1 — Lilla scenen och kap. 7; planeringen över två i stället för ett år, se kap. 1 — Repertoarens storlek. Planering —; sam-

314 arbete med a n d r a institutioner, se främst kap. 4; kravet på en effektivare uppbyggd publikorganisation — något som givetvis ä r nödvändigt också i gäststaderna, se kap. S. Några n ä r m a r e k o m m e n t a r e r till denna sammanflätning av avsnitten torde inte vara nödvändig. Sambanden ger sig av sig självt. 1 Kap. 7. Kungl. teatern och den svenska musikdramatiken

När detta avsnitt skrivs har Arnljot nyligen firat sitt 50-årsjubileum med sin 80 :e föreställning och Aniara står inför sin ettårsdag och sitt 50 :e svenska uppförande. J a g behöver inte påpeka att det här rör sig om två helt unika företeelser i vår operahistoria. Den svenska musikdramatikens medelproportional ser ju helt annorlunda ut- ett väsentligt mindre antal framföranden per verk och en aktualitetstid på oftast bara en eller en halv säsong. Därtill den alldeles särskilt dystra ekonomiska sidan: kostsamma uppsättningar, men i de allra flesta fall mycket begränsad publik. . Frågan är nu om denna mörka bild motsvarar det egentliga konstnärliga laget inom svensk musikdramatik. De flesta är säkerligen beredda att svara ja på den frågan: vi saknar tradition, vi saknar vad som skulle kunna kallas för en originell och dramatiskt levande repertoar. En något mera nyanserad bild tror jag emellertid att man kan få fram. Jag tror rent av att det kan vara på sin plats att h ä r ställa följande fråga: Är framväxten av en tradition bara beroende av de olika operaverkens kvalitet? Säkerligen inte: dels kommer uppförandenivån in i bilden, dels — och inte institutionens vilja att arbeta för ett verk, inte bara i den meningen att minst _ man presenterar det i ett gott framförande utan också att man tar upp det under en följd av år. Man kan redan på denna punkt göra vissa erinringar mot KT:s sätt att se pa svensk operaproduktion. Kritiken kan formuleras sålunda: KT h a r under decennier försummat möjligheterna att bygga upp en svensk operarepertoar och därmed också en skapande inspirerande kontinuitet. Kravet gäller inte här en lång rad verk, det gäller ett fåtal av de svenska operor som trots allt har skrivits, representerande olika epoker och olika idéer inom musikdramatiken. Jag vill här som exempel bara nämna Rosenbergs Marionetter och Lycksaligheten ö: de sover båda en oförtjänt Törnrosasömn. Självklart är emellertid att en institution som KT — den enda operascenen i landet — inte bara har som uppgift att hålla de bästa svenska operaverken levande utan också, som jag i början av detta utlåtande framhöll, att stimulera till ny produktion. Även på denna punkt finns en del att andra mot KT:s hävdvunna syn — låt vara att situationen ändrats till det bättre under senare år. (Det bör dock påpekas att KT inte haft en impulsgivande hand med i de två största konstnärliga succéerna under senare år: Aniara — som var tonsättarens eget initiativ — och Tranfjädrarna, som ju var en scenisk version av en radioopera.) Det är alltså enligt min mening en självklar uppgift för KT:s konstnärliga ledning att vara en för det musikdramatiska skapandet inspirerande kraft, på samma sätt som t. ex. Sveriges radio genom sina beställningar och tonsättarkontakter är det för de mest skiftande former av musikaliskt skapande, även musikdramatik. I allt för hög grad har man inom KT suttit med armarna i kors och väntat. Väntat på komponisternas egna initiativ. Men det är ju inte bara för en operainstitution som det är kostsamt och ovisst med ett nytt verk, det är kostsamt 1 Sedan detta u t l å t a n d e skrivits h a r KT varit på t u r n é inte b a r a i London utan även i Köpenhamn, Oslo, Malmö och Göteborg. Enligt samstämmiga uppgifter från i synnerhet Malmö och Göteborg ä r m a n angelägen om en regelbunden gästspelsverksamhet av liknande slag (se bl. a. den sydsvenska och västsvenska dagspressen). Här finns redan t u r n é - eller riksoperatanken förverkligad till väsentlig d e l !

315 och ovisst och dessutom i många fall oerhört personlighetskrävande också för komponisten att skapa sitt verk. Tänk f. ö. om det inte blir antaget? Här har vi en hämmande cirkelgång, som bl. a. har sin grund i ett bristande förtroende och intresse för tonsättarna. Det nästan utopiska kravet på dem är, att de redan i sina första musikdramatiska verk skall behärska alla de invecklade uttrycksmedlen. Alltför länge har f. ö. också den nationalromantiska idén om den svenske komponistens lyriska sinnelag och hans känsla för de små men inte de stora formerna fått härska. En gång i tiden hette det också att svensken saknade egentligt sinne för de symfoniska dimensionerna. Vår tids produktion pekar i rakt motsatt riktning. De stora och sammansatta formerna har gått svenska komponister i blodet. Det har skett successivt, i växelverkan mellan konstnärernas personliga mognad och konsertinstitutionernas intresse. Sammanfattningvis för det ovan sagda menar jag alltså att KT 1) måste bygga upp en om än begränsad repertoar av svenska verk och hålla denna levande 2) att man på ett helt annat sätt än hittills bör komma med initiativ och beställningar, bli den inspirerande kraften i svensk musikdramatik. Det finns också en tredje, framåtblickande punkt, där mycket kunde göras för en förbättrad situation, då i samarbete mellan KT och ett par andra institutioner, i första hand Musikhögskolan och Sveriges radio. Vad jag avser är att musikdramatiska studier ur olika aktuella aspekter blir en självklar punkt i skolningen av unga svenska komponister. En kommentar är måhända nödvändig: Jag låter den få formen av några praktiska förslag: a) Från och med vårterminen 1960 finns vid Musikhögskolan ett kompositionsseminarium för eleverna i kompositionsklassen och ett urval av de mest begåvade och intresserade studerandena i institutionens övriga utbildningsämnen: dirigering, olika instrument etc. Det är helt i linje med denna seminarieidé, att man med jämna mellanrum ägnar ett läsårs arbete åt musikdramatiska frågor, då även under medverkan av inbjudna specialister, inte minst regissörer, librettister och koreografer. Denna teoretiska skolning bör emellertid kompletteras också med den praktiska erfarenheten. Den andra punkten i detta skolningsprogram borde alltså bli b) att de unga komponister det här gäller ges möjligheter att följa instuderingsarbetena vid KT, helt enkelt får lära sig operaarbetet från grunden. KT måste öppna sina dörrar. c) Den tredje punkten i programmet blir givetvis att de mest begåvade och avancerade ungdomarna får mindre kompositionsuppdrag. Viktigt är då att man definitivt bryter med den obegripliga konventionen att ett musikdramatiskt verk måste vara en helaftonsopera eller en större balett. Inte minst i våra dagar med alla nya kammarscener, med radio- och TV-stationernas ökade musikdramatiska intressen tycks mig vägen ligga öppen för friska initiativ i fråga om formvalen, främst i de mindre dimensionerna: koreografiska solo- och ensemblescener, enaktare för kammarbesättning m. m., från det mycket exklusiva och experimentella till det kontaktbetonade som t. ex. verk för barn och skolungdom; verk med djupare syftning, verk av mera lekfull intermezzokaraktär. Etc. Valet av de små formerna är emellertid också lätt att pedagogiskt och konstnärligt motivera. Med de stora krav som man i våra dagar ställer på en ung tonsättares behärskning av den musikaliska satsen är det självklart att de första kompositionsuppgifterna — självvalda eller givna av läraren — gäller kammarmusik. Först därefter tar man itu med de stora orkesterproblemen. Förhållandet är givetvis detsamma inom operans område, eller kanske rättare borde vara det.

316 (Härtill kommer ju dessutom att man förstår en operalednings tveksamhet nar det gäller att satsa sina största resurser på ett oskrivet blad. Kammarformaten bör alltså bli föremål för uppmärksamhet av många olika skäl.) Det bör under den tid som komponisten och hans medarbetare ar sysselsatta med sådana uppgifter vara möjligt för dem att rådfråga KT:s specialister och medlemmarna av dess ensemble. Jag har i repertoarkapitlet framhållit att en mindre del av uppsättningarna pa den Lilla scenen bör upptas av verk av denna art. Givetvis skulle vissa av dem också kunna passa för Operaskolans arbete, där ju instuderingen av verk från vår tid är i det närmaste obefintliga. Till det värdefullaste i en då och då återkommande beställningsgiv av har skisserat slag skulle emellertid också höra dess funktion av låt mig kalla det musikdramatisk test. Det är alltså troligt att man denna väg kan få fram lampliga kandidater till den sista punkten i skolningsprogrammet, nämligen d) ett större stipendium (utdelat av KT eller av Kungl. Musikaliska akademien eller av Sveriges radio eller ur fondanslag eller genom olika kombinationer av dessa möjligheter) för utländska studier i ämnet, antingen tonsättaren i fråga nu väljer att ytterligare fördjupa sina erfarenheter vid någon bestämd operascen, att resa runt för att samla intryck eller studera operakomposition för någon kand musikdramatiker eller musikdramatisk expert. Jag har uppehållit mig ganska ingående vid detta skolningsprojekt, darfor att mina erfarenheter av unga komponister säger mig att de endast sällan har kommit in i en för operaskapandet produktiv miljö. Ovanligt är f. o. inte att deras intressen går helt i konsertmusikens tecken: de har ingen närmare kontakt med de musikdramatiska problemen, inte ens som vanliga operabesökare. Detta ar ett problem som effektivast kan angripas redan på skolningsstadiet. Det bor f. o. noteras att mig veterligt någon form av utbildning i operakomposition inte tidigare förekommit i landet. Här finns ett stort intresse att väcka! Som sista punkt i detta kapitel vill jag återknyta till vad jag ovan under c) har skrivit om de stora möjligheterna till variation av de musikdramatiska och koreografiska formerna. Naturligtvis gäller detta perspektiv också för beställningarna till »mogna komponister». Till bilden hör då också att dessa miniatyrformer har en stor slagkraft i radio och TV. Det är därför som jag i skolningsprogrammet föreslagit en viss medverkan från Sveriges radio. Också denna institution torde h ä r ha stora produktiva intressen att bevaka. För de publikproblem som automatiskt torde aktualiseras i samband med arbetet försvensk m u s i k d r a m a t i k ber jag att få hänvisa till kap. 3. Aktuella är också vissa m o m e n t i kap. 4 och 6. ., , * ma *.»« •„„„ Angående de nya verk- och föreställningsformerna se vidare kap. 1 — f ö r e s t ä l l n i n g s former —.

BILAGA E

Verksamheten vid Kungl. teatern Tillägg av fil

dr Richard

Engländer

Samtidigt som tanken på ett programråd synes ha vunnit allt större anslutning bland utredningens övriga ledamöter och experter har jag for min del kommit till ståndpunkten att ett programråd enligt de skisserade riktlinjerna inte bor inrättas. Skulle emellertid utredningens majoritet fasthålla vid programradstanken kan bl a följande synpunkter förtjäna att beaktas. Det torde vara självklart att ett eventuellt »programråd» endast kan ha rådgivande funktion. Principiellt måste fordras att en medlem av ett programråd, som närmare vill yttra sig over ett aktuellt förslag angående repertoaren eller det allmänna operaarbetet, själv ar i stånd att på grund av ett klaverutdrag och en operatext bilda sig en uppfattning om projektet och dess lämplighet för vår operascen och publik. Vid valet av medlemmar av programrådet är det väsentliga icke att man får en representation av de olika organisationer som är mer eller mindre direkt engagerade i operans verksamhet Det kan till och med vara en angelägenhet att undvika alltför s ort permanent inflytande från så bestämda intressegrupper. En utgångspunkt for bedömningen måste vidare vara skillnaden mellan å ena sidan operans arbete och a andra sidan verksamhet inom t. ex. radion eller en konsertförening. Ett sammanträde varje månad torde sålunda inte obetingat vara till fördel för ett konstnärligt inriktat och planmässigt arbete inom operainstitutionen, bl. a. med hänvisning till att utredningen synes enig om att operan om möjligt bör utveckla en langsiktig planering över två eller helst tre års spelsäsonger. Betänkligheter pa det ekonomiska planet kan inte heller lämnas åsido i sammanhanget. Man måste ifrågasätta effektiviteten av t. ex. de tilltänkta informationsresorna som enligt förslagsställarnas intentioner torde bli tämligen omfattande. I varje fall bör man utgå ifrån att en operachef förses med mojligheter att fritt ta kontakter med operakännare inom och utom landet och att ta ställning med ledning av bl. a. den allmänna debatten. Utvidgningen av repertoarrådet, som blev föremål för diskussion, kan endast vara av nytta, om alla mer eller mindre ansvariga personer, som delta i detta råd, komma ihåg följande: Hela repertoargestaltningen är i hög grad beroende av disponibihtet da det «äller operans främsta artister. Man måste ta hänsyn till deras kontinentala gastspelsverksamhet. En svårighet för en scen som Stockholms är även frågan om dubbelbesättning. Det är klart, att en roll som t. ex. Hans Sachs eller Siegfried också vid de största kontinentala teatrarna högst undantagsvis om överhuvudtaget är representerad genom flera lika goda artister. På kontinenten, i synnernet i Tyskland och Österrike med deras otaliga operateatrar, föreligger nästan alltid möjligheten att på kort tid få en fullvärdig gäst till hjälp. Men så är inte fallet i Stockholm, i synnerhet som operaförhållandena i de andra skandinaviska länderna äro mycket inskränkta och i Sverige självt Stockholm ensamt representerar en operarepertoar med något så när kontinental inställning och förpliktelse. De tidsödande komplikationer som uppstå vid en musikdramatisk instudering låta sig på intet sätt jämföra med en skådespelarensembles mera smidiga arbetstakt, i synnerhet då det gäller noviteter.

318 Därtill komma språkliga krav, som nu för tiden ställas på en operaensemble,, i synnerhet en skandinavisk operaensemble. För framförandet av Alcina i London t. ex. behövdes en ny instudering med italiensk text i stället för den annars använda svenska texten. Operapubliken, och just den operapublik som visar en viss bundenhet till operateatern, är i genomsnitt tämligen konservativ, i alla fall mycket mer konservativ än en skådespelspublik och inställd på en rad äldre eller nyare älsklingsverk och även på vissa älsklingsartister. I de utlåtanden, som jag fick se, är det exklusiva oftast överbetonat på ett sätt som knappast står i överensstämmelse med utgångspunkten till hela denna undersökning. Principiellt måste sägas, att varken en repertoar av överdriven mångsidighet eller en repertoar av överdrivet exklusiv grundinställning kan leda till ett resultat som är önskvärt och acceptabelt för alla parter. Det vore utan tvekan i operakulturens intresse och samtidigt rationellt att främst inrikta sig på några mönsterinstuderingar i stil med Maskeradbalen, Aniara, Alcina, Ifigenia i Tauris och försöka att utnyttja dessa verk — och några till — i serier men samtidigt inskränka repertoarens mångsidighet, som alltför ofta är rutinbetonad. Frågan är givetvis, om operapubliken kan vänjas till ett sådant arrangemang. I varje fall behövs därtill även nya vägar och nya försök i det organisatoriska och i upplysningsarbetet framför allt med sikte på en ny operapublik. Utslagsgivande är till sist kvaliteten i framförandet. Det betyder på samma gång en ekonomisk ansträngning, som måste vara statens sak att i första hand svara för. Jag behöver i detta sammanhang endast hänvisa till en punkt, som av alla framhävdes i denna utredning, nämligen önskvärdheten av en större och fullvärdigare insats på den orkestrala sidan. Det lönar sig inte att diskutera om den saken utan att tänka på de pekuniära konsekvenserna. Som ett tillägg till mitt tidigare utlåtande vill jag för min del säga, att jag tror på möjligheten av en sammanslagning av operaorkestern och Stockholms Filharmoniska orkester, men jag tror inte, att det kunde vara till gagn att även inordna Badioorkestern i ett sådant arrangemang. Innan jag än en gång upptar frågan om orkestern, må framhävas några speciella moment i repertoargestaltningen som komplement till det tidigare sagda: Frågan efter avancerade noviteter är ett känsligt kapitel, inte minst om man tar hänsyn till det som sker på kontinenten just nu. Det har tyvärr mer och mer blivit kutym i exempelvis Tyskland och Österrike att i farlig ambition helst komma med urpremiärer och tappa intresset för framförandet av en novitet, även en novitet av egenvärde, om det inte är fråga om möjligheten att skryta med en urpremiär. Betecknande nog stöddes Ainara-premiären i Hamburg medvetet och skickligt genom en propagandistisk apparat på ett sätt, som om det vore fråga om »den egentliga» urpremiären. Även förhållandet mellan radiorepertoar och operarepertoar behöver en närmare diskussion och visar hittills en hel del osäkra faktorer. I princip tror jag inte, att det är särskilt ändamålsenligt och tacksamt att uppta ett verk som »quasinovitet» på operarepertoaren, som har uppförts i radio kort tid före. Det gäller t. o. m. om det är fråga om ett så värdefullt exempel som Dallapiccolas Fången. Denna opera har förresten nyligen instuderats och framförts på Det Kongelige i Köpenhamn och vore inte minst därför ägnad som föremål för ett utbytesgästspel i samband med några andra lämpliga verk. För att avsluta detta resonemang: Jag varnar för att framkasta en myckenhet av verktitlar, som just är aktuella på kontinenten och därtill komma med all sorts specifikt svenska desiderata (se bidrag av Wallner och Hähnel) utan att ta hänsyn till de vid den ifrågakommande tidpunkten disponibla artisterna och utan att ta hänsyn till ett målmedvetet uppbyggnadsarbete i orkestern, som i högsta grad

319 måste irriteras av överdrifter i repertoaren med de stilistiskt mest heterogena uppgifter. Ett program som det är skisserat i de två sistnämnda bilagorna skulle dessutom förutsätta ett statligt understöd minst i stil med Hamburgs statsopera, d. v. s., om jag är rätt underrättad, 12 miljoner DM årligen. Än en gång orkesterfrågan: Då det gäller den centrala och mångomtalade frågan om orkesterns standardhöjning, är det för det första en fråga av oerhörd ekonomisk räckvidd, som tidigare nämnts, men den är samtidigt symptom för en internationell kris och låter inte lösa sig utan kontakt med utlandet. Se därtill den internationella tidskriften The World of Music, Bulletin of the International Music Council Nr 4, augusti 1960. Där finns bl. a. följande uppsats: Zum Nachwuchsproblem der deutschen Kulturorchester von Herman Voss, Verbandsgeschäftsfiihrer der Deutschen Orchestervereinigung e. V. in der DAG. Vi blir u p p lysta om, att på initiativ av Deutsche Orchestervereinigung e. V. h a r bildats ett »Kunstlerischer Rat fur die Erhaltung und Pflege der deutschen Orchesterkultur». Anledningen var oron beträffande de tyska kulturorkestrarnas nyrekrytering. Till detta »Kunstlerischer Hat» hör personligheter som dirigenterna Bohm, Karajan, Keilberth, vidare representanter för pressen som Stuckenschmidt samt kommunala representanter. Diskussionerna mellan ovannämnda instanser ha bl. a. resulterat i följande beslut och konstateranden: 1. Dem Ausbildungsgang und den Leistungsanforderungen entspricht es, dass die Vergutungen der Orchestermitglieder nicht geringer als die der Volksschullehrer seindiirfen und in den Spitzenorchestern denen der Lehrer an höheren Schulen gleich sein mössen. Nur ein solche Entwicklung gibt die Gewähr dafär, dass sich zukunftig fur den Beruf des Orchestermusikers der gewunschte Nachwuchs anbietet. 2. Der Ausbildungsgang bzw. die Vorbereitung fur die Berufsaufnahme soil durch besondere Nachwuchs-Orchester eine Ergänzung und Intensivierung erfahren, um den gestiegenen Leistungs anforderungen zu geniigen. Säkert är, att det övermått av önskemål, som kommer till uttryck i repertoarkommentarerna och förslagen hos Wallner och Hähnel (se ovan) måste försvåra en sund och konsekvent lösning av orkesterfrågan, även om de sistnämnda utlåtandena räkna med en viss tidsmarginal, då det gäller den praktiska genomföringen. Även en överbelastning av operaorkestern med operettuppgifter måste i längden inverka negativt på den eftersträvade höjningen av orkesterkulturen. Dirigentfrågan: Att anlita svenska dirigenter utan varje teaterpraktik som operadirigenter om också endast försöksvis (se därtill Hähnel) vore enligt min mening mindre lyckat. Annorlunda ligger det till, om man kräver av vederbörande, att han först en tid tjänstgör som repetitör vid KT. Festsptd: Då det är fråga om festspel, vore det lämpligt att undersöka, huruvida man verkligen kan räkna med en internationell eller åmtinstone med en större skandinavisk publik. En internationell publik kan överhuvudtaget endast komma i fråga om det finns yttre förutsättningar, även och just sådana, som inte direkt har att göra med den konstnärliga prestationen. Men det vill säga framför allt om det finns en turistsituation av stimulerande art, om det finns vilja att göra det hela så attraktivt som möjligt för gäster just under tiden för festspelen. Att städer och platser som Munchen och Salzburg har en säker gäst- och turistmarginal under många månader till sitt förfogande är känt nog och har blivit en av förutsättningarna för festspelstankens florerande. Ändå finns fortfarande t. ex. ett »Gesellschaft fiir Förderung der Miincher Opernfestspiele», som även pekuniärt är aktivt. I alla händelser måste man gång på gång fråga sig, för vem festspelsframföranden i Stockholm är tänkta. För en inhemsk publik? (som just i detta land ar bunden till de mycket tidiga och långa semestrarna). För den internationella kritiken? (som mestadels lyser med sin frånvaro och vid samma tid är bunden till konti-

320 nenten). För en internationell publik? (som i Stockholm i bästa fall kommer i fråga i samband med kongresser av vetenskaplig eller kulturpolitisk art, och vilka endast undantagsvis visa musik- eller teaterintresse i speciell mening). I detta hänseende ber jag att få hänvisa till vad som anföres i betänkandet under det avsnitt som behandlar verksamheten. Historiska sidoblickar: Ett försök med ett verk ur den gustavianska operans produktion (se därtill Wallners påpekande) är en fråga, som ligger mig varmt om hjärtat. Denna fråga har ventilerats tidigare och måste ventileras vidare. Jag påminner om det pinsamma fallet med enaktaren Proserpin av Kellgren och J. M. Kraus i samband med Krausjubileet 1956/57. Denna sak, som inte nämns hos Wallner, angår visserligen inte direkt KT men faller dock inom ramen för teaterverksamheten på Drottningholm. Operan i fråga kom 4 sept. 1957 som radioframförande i Stockholm efter undertecknads förslag och i hans bearbetning ehuru inte med de solister, som varit föreslagna från min sida, och dessutom med strykningar långt över det konstnärligt försvarbara. Men framförandet på Drottningholms scen, som efter intendent Brodins försäkran var så gott som beslutat och utan tvivel hade varit av största intresse, blev aldrig av. På orsakerna till denna beklagliga vändning vill jag in gå in här. Ett projekt med Aeneas i Kartago även av Kellgren och Kraus, som diskuterades redan på Andres tid måste, ehuru av andra orsaker, uppskjutas (försöket med Berlioz' Trojanerna, en opera med besläktat ämne). Pseudohistoriska påpekanden är dock i sammanhanget malplacerade och förvirrande. Lully har aldrig spelats på Stockholms opera under den gustaviansk.. tiden. Det är Piccinus Gluck-besläktade och för den tiden modernistiska Athys och inte Lullys opera med samma namn, som framfördes 1784 i Stockholm. Wallner stödjer sig här med orätt på Mobergs i detta fall felaktiga uppgift, se även Dahlgren. Saken är uppklarad sedan länge. Beträffande Wallners förslag om baletten Don Juan av Gluck vill jag gärna ansluta mig till denna idé och ber att få hänvisa till att en ny edition inom ramen av Gluck-Gesamtausgabe av detta verk under redaktion av undertecknad är i förberedande. Annexscen: Då det gäller denna fråga visar Wallners framställning en något överdriven tendens att sammanblanda operans och radions villkor och möjligheter. Det gäller inte minst frågan om enaktiga verk (Kurzoper), som har en oerhörd betydelse för radio och TV, men som är ett problembarn då det gäller operarepertoar och operapublik (däremot är det berättigat att då och då efter Wallners förslag pröva kombinationen Kurzoper -4- balett inom ramen av en operakväll). En annexscen som studio och experimentscen kräver i varje fall ett ständigt samarbete mellan radio och KT med den ekonomiska tyngdpunkten på radions och televisionens sida. Det må tilläggas, att en sådan annexscen inte för ensidigt får tjäna som skådeplats för modernistiska experiment utan även måste uppta verk ur i synnerhet 1700-talets skådespel, opéra-comique och opera buff a. Jämför för övrigt även det tidigare sagda om förhållandet mellan KT:s och radions repertoar. Operett: Jag poängterar än en gång, att ingenting är att säga mot enstaka verkligt klassiska operetter inom operarepertoaren. Men operett i större utsträckning som regelbunden beståndsdel av operarepertoaren vore enligt min mening absolut oförsvarligt på KT:s scen. En avsikt av så genomgripande natur skulle kräva inrättandet av en extra operettensemble med egen orkester, som det är fallet t. ex. i Schweiz eller i Miinchen (Bayerische Staatstheater am Gärtnerplatz).

KUNGL DIDL

11 . STO

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1961

1. Den nordiske husholdshogskolen. 2. Nordens folkelige akademi. 3. Nordisk filmsamarbeid.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Begravningsplatser och gravar. [5] Underrätterna. [6] Den allmänna brottsregistreringen. [11] Pensionsstiftelser. I. fl41 Kriminalvård i frihet. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen. V. Organisationer. Beslutsteknik. Valsystem. [21] Utrikesdepartementet Den svenska utvecklingshjälpens administration. [22] Försvarsdepartementet Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25] Socialdepartementet Byggnadsindustrins arbetskraft. [19] Kommunikationsdepartementet Statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12] Svensk trafikpolitik. I. [23] Svensk trafikpolitik. II. [24] Finansdepartementet Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1961. [10] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Ecklesiastikdepartementet 1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. [17] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. (28) Jordbruksdepartementet Totalisatorverksamheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [13] Handelsdepartementet Effektivare prisövervakning. [3] Skifferoljefrågan. [27] Inrikesdepartementet Om läkarbehov och läkartillgång. [8] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1 9 8 1