Ny kulturpolitik : [betänkande]
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
Kulturrådet
Ny kulturpolitik Sammanfattning to
Stockholm 1972
<0>
Statens offentliga utredningar 1972:67 Utbildningsdepartementet
Kulturrådet
Ny kulturpolitik Del 2: Sammanfattning
Stockholm 1972
ISBN 91-38-01413-0
Omslagsbild: Lennart Rodhe Omslagstypografi: Gudmund Nyström Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.359 S
I denna sammanfattning av kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) har tonvikten lagts på ett återgivande av rådets förslag och rekommendationer. Bakgrundsmaterial har i stor utsträckning utelämnats. På grund av den komprimerade framställningen kan vissa skillnader i formuleringar och nyanser finnas mellan sammanfattningen och betänkandet. För en fullständig bild av rådets synpunkter och förslag hänvisas därför till betänkandet. Kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik återges i sin helhet i sammanfattningen. Sammanfattningen följer i huvudsak betänkandets uppläggning. Rubriker och avsnittsnumrering överensstämmer i stort men vissa avsnitt har dragits samman. Det går således att med utgångspunkt i ett avsnitt i sammanfattningen gå direkt till motsvarande avsnitt i betänkandet. Kulturrådet består av följande ledamöter: bildningskonsulenten Bengt Andersson, sektionschefen Henry Björinder, redaktören Rune Blomkvist, författaren Per Olof Enquist, arkitekten Hans-Erland Heineman, konstnären Elisabet Hermodsson, rektorn Bengt Häger, producenten Bertil Jansson, fil lic Bo Lagercrantz, rikskonsertchefen Paul Lindblom (ordf), konstnären Gunilla Palmstierna-Weiss, förbundsdirektören Rolf Rembe, byrådirektören Ragnar Thoursie (sekr) och professorn Bo Wallner. Av sammanfattningen kommer att ges ut en version på engelska.
Innehåll
1 Kulturrådets uppgifter och arbete .
2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering
13 4.7
3 Kulturpolitik utomlands 3.1-2 Internationellt kulturpolitiskt samarbete 3.3 Mål för samhällets kulturpolitik i andra länder 3.4 Vissa kulturinstitutioner .... 3.5 Fri skapande verksamhet . . . . 3.6 Organisation 4 Målen för samhällets kulturpolitik . 4.1 Begreppet kulturpolitik 4.2 Tidiga kulturpolitiska initiativ . 4.3 1961 års kulturpolitiska handlingsprogram 4.4 De statliga kulturpolitiska reformerna under 1960-talet 4.4.1-2 Olika aspekter på 1960-talet 4.4.3 Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning . . . 4.4.4 Resurserna för den statliga kulturpolitiken 4.4.5 Sektorsavgränsade utredningar och försök . 4.4.6 Förändringar av kulturorganisationen 4.5 Krav i den kulturpolitiska debatten under 1960-talet SOU 1972:67
15 15 15 16 16 16 18 18 18
4.8 4.9 4.10 4.11
19 4.12 20 20
20 20 20
4.13 4.14 4.15 4.16 4.17 4.18 4.19 4.20
Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet Aktuella kulturpolitiska program 4.7.1 De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program 4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program utformade inom de fackliga huvudorganisationerna . Bakgrundsfakta för kulturpolitisk planering Behovet av en ny kulturpolitik Allmänna krav på en ny målformulering Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik Det övergripande målet för samhällets kulturpolitik Decentralisering Samordning och differentiering Gemenskap och aktivitet . . . . Yttrandefrihet Konstnärlig förnyelse Bevarandet av äldre kultur . . . Samhällets ansvar
23 24
25 25 25 27 27
28 28 30 31 32 33 34 35 36
22 23
5 Kulturområdets struktur 5.1 Verksamhetsformerna
38 38 5
5.2 5.3 5.4 5.5 5.6 5.7 5.8
Enskilt skapande Fritt kollektivt skapande . . . . Institutionernas verksamhet . . Radio och television Privat driven kulturverksamhet Utbildningsväsendet och kulturen Kulturområdets struktur i framtiden
6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer 6.1-2 Ansvaret för kulturinstitutionerna 6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna 6.2.2 Institutionernas yttrandefrihet 6.2.3 Företagsform 6.2.4 Ansvarsfördelningen inom institutionen . . 6.3 Teater- och dansinstitutioner . 6.3.1—3 Verksamhetens nuvarande omfattning och inriktning 6.3.4 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande teatersektorn 6.3.5 Förslag om inrättande av länsteatrar 6.3.6 Förslag rörande Riksteaterns förändrade roll 6.3.7 Förslag rörande de statliga teatrarna . . . . 6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio 6.3.9 Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper . . 6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst . . . 6.3.11 Förslag rörande teatrarnas samverkan med fria grupper 6
38 40 40 41 43
45 45
47 47 47 47 48 48 49
49 50
50 51
52 6.5 52 6.6 52
Musikinstitutioner 6.4.1 Allmänt 6.4.2 Omfattning och inriktning av symfoniorkestrarnas nuvarande verksamhet 6.4.3 Rikskonserters nuvarande verksamhet . . . 6.4.4 Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper . . . . 6.4.5 Regionmusikorganisationen 6.4.6 Teater- och orkesterrådets utredning om orkesterorganisationen . 6.4.7 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande musiksektorn 6.4.8 Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten . . 6.4.9 Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll . . . 6.4.10 Förslag rörande Rikskonserters förändrade roll 6.4.11 Förslag rörande orkestrarnas samarbete med Sveriges Radio 6.4.12 Förslag om ökad inriktning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper . . 6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik . . . 6.4.14 Kyrkomusikerorganisationen 6.4.15 Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet Musei- och utställningsinstitutionerna Folkbiblioteken 6.6.1—3 Folkbibliotekens nuvarande organisation,
52 52
53 53
53 53
55 55 55
55 56 56
målsättning och verksamhet 6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet . . . 6.6.5 Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken . Folkets park och Folkets hus . 6.7.1 Allmänt 6.7.2 Folkets park 6.7.3 Folkets hus Information och publikkontakt 6.8.1 Bakgrund 6.8.2 Synpunkter och förslag Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet 6.9.1 Vägar att främja ett samarbete 6.9.2 Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar
7 Fri kollektiv skapande verksamhet . 7.1 Avgränsning och materialinsamling 7.2—8 Sammanfattning av nuvarande förhållanden 7.8.1 Kommunernas verksamhet 7.8.2 Studieförbundens verksamhet 7.8.3 Folkhögskolan 7.8.4 Övrig verksamhet . . . 7.8.5 Total omfattning . . . 7.8.6 Samhällets ekonomiska insatser 7.9 Utgångspunkter för förslagen . 7.10 Förslag beträffande icke yrkesmässig verksamhet 7.10.1 Grunddragen i förslagen 7.10.2 Kommunal verksamhet 7.10.3 Föreningsverksamhet och fristående grupper 7.11 Förslag beträffande yrkesmässigt arbetande fria grupper . . . 7.12 Förslag beträffande kulturarSOU 1972:67
56 57 57 58 58 58 58 59 59 59
50 60
61 61 61 61 63 63 64 64 64 65 65 65 65 67
rangemang utanför institutionerna 8 Kulturverksamhetens framtida organisation 8.1 Utgångspunkter 8.2—3 Motiv för organisatoriska förändringar och grunddragen i den framtida kulturorganisatio»en 8.4 Den lokala kulturorganisationen 8.4.1—3 Kommunernas arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet 8.4.4—5 Samverkan lokalt . . . 8.5 Den regionala kulturorganisationen 8.5.1-2 Länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten . 8.5.3—4 De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet 8.5.5 Samverkan på länsplanet 8.6 Den centrala kulturorganisationen 8.6.1 Motiv för förändringar 8.6.2-4 En ny organisationsstruktur 8.6.5 Det nya kulturrådets ansvarsområde 8.6.6 Det nya kulturrådets uppgifter 8.6.7 Det nya kulturrådets sammansättning och organisation 9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet 9.1 Nuvarande förhållanden och pågående reformarbete 9.1.1 Samhällsägda lokaler . 9.1.2—4 Föreningsägda ochandra lokaler 9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade för kulturverksamhet
69 69
71 71 73
73 73 74 74 74 76 76
79 79 79 80
80 7
9.2 Vissa utredningar angående lokalfrågorna . 9.1.7 Samlingslokalutredningen Synpunkter och förslag i lokalfrågorna 9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet 9.2.2 Lokaler i olika miljöer 9.2.3 Samlokalisering och dubbelutnyttjande av lokaler 9.2.4 Planering, förvaltning och finansiering av lokaler
10 Samhällets ekonomiska insatser 10.1 Kulturutgifterna under 1960talet 10.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kulturinsatser . . . 10.3 Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun 10.4 Fasta bidrag och medel för tillfälliga insatser 10.4.1 Allmänna krav på statsbidragssystemen 10.4.2-3 Medel för tillfälliga insatser 10.5 Statliga organ och institutioner 10.5.1 Det nya kulturrådet . 10.5.2 Anslagen till de statliga kulturinstitutionerna 10.5.3 Stöd som fördelas av centrala organ . . . . 10.5.4 Svenska riksteatem . 10.5.5 Operan och Dramatiska teatern 10.5.6 Rikskonserter 10.5.7 Regionmusiken . . . . 10.6 Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet 10.6.1 Nuvarande statsbidrag 10.6.2 Behovet av en ny bidragsstruktur 10.6.3 Regionalt samordningsbidrag 10.6.4 Statsbidrag till regio8
80 81 81 81 82
83 84 84 91 91 93 93 93 93 93
94 94 95 95 95 95 95 95
nala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner 10.6.5 Bidrag till länsbibliotek, lånecentraler och folkbibliotek 10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet 10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet 10.7.1 Kommunal verksamhet 10.7.2 Studiecirkelbidraget 10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd 10.7.4 Lokaler och utrustning 10.7.5 Lokalutbildning och metodutveckling . . 10.7.6 Handikappstöd . . . 10.7.7 Stöd till centrala organisationer 10.7.8 Arrangemangsbidrag 10.7.9 De yrkesmässigt arbetande fria grupperna 10.7.10 Behovet av samhällsstöd till fri kollektiv skapande verksamhet 10.8 Information och publikkontakt 10.9 Insatser inom privat drivna kultursektorer 10.10 Kostnadsnivån för kulturell verksamhet 10.11 Avgifter inom kulturområdet . 10.11.1 Nuvarande förhållanden 10.11.2 Kulturrådets synpunkter på avgiftsfrågorna 10.12 Samhällets kulturutgifter fram till början av 1980-talet, ett förslag till prioritering
107 Reservationer
99 99 99 99 99 100 100 100 100 100 100
101 102 102 102 103 103
96 96
Bildförteckning
Mellan s 96 och 97 GLÄDJENS KULTUR
Mellan s 16 och 17 MILJÖBILDER Höghus, Gustav Hansson Tunnelbanan, Neil Goldstein, SAFTRA Domnarvets Jernverk, Jean Hermanson Gammal man, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer
Midsommar, Hans Hammarskiöld, Tio fotografer Gärdesfestivalen 1971, Pressens bild AB Liseberg, Sven Gillsäter, Tio fotografer Affischtavla, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer
Mellan s 32 och 33 MASSMEDIER Tak med antenner, Jan Rietz. Tio fotografer Vietnam, Pressens bild AB TV-tittande flicka, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer Östersundsposten, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer Mellan s 48 och 49 SKAPANDE AKTIVITET Målande pojke, Kjell Fransson Målande barn med handikapp, Mikael Wahlberg Bygglekplats, Bo Berggren Frälsningsarméns musikkår, Henry Svensson Mellan s 64 och 65 STUDIECIRKELN, SKOLAN Studiecirkel I, Fönstret - ABF:s tidning Studiecirkel II, Sten D Bellander, Tio fotografer Utställningslådan, Stig A Nilsson, Riksutställningar Studielandskap, Hasse Karpheden, Skånereportage Mellan s 80 och 81 INSTITUTIONERNA Skolvisning på konstmuseum Flicka och rustning, Ove Holmqvist, SAFTRA Operan, Hans Hammarskiöld, Tio fotografer Sveriges Radios symfoniorkester, Pål-Nils Nilsson, Tre fotografer AB SOU 1972:67
<>
1 Kulturrådets uppgifter och arbete
Kulturrådet inrättades fr o m den 1 januari 1969 efter beslut av Kungl Maj:t. Rådet har fått utredande uppgifter av samma slag som statliga utredningar. Rådet har enligt bestämmelserna som utfärdades vid inrättandet att utreda i första hand tre centrala frågekomplex: den långsiktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet, samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på området och behovet av samordning mellan dessa samt statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare. I betänkandet behandlas de två första av de nämnda frågekomplexen. Kulturrådet lägger fram förslag till avgränsning av området för de kulturpolitiska insatserna och mål för samhällets kulturpolitik. Rådet redovisar vidare sina synpunkter på kulturpolitikens organisatoriska och ekonomiska aspekter och tar därvid upp kulturinstitutionerna, den fria kollektiva skapande verksamheten, organisationen på kulturområdet samt lokaler för kulturell och annan verksamhet. Avslutningsvis behandlar rådet — samhällets ekonomiska insatser inom kulturområdet. Flera av de frågor som kulturrådet tar upp behandlas också av andra statliga utredningar. Inom viktiga delar av kulturområdet arbetar parallellt med kulturrådet olika sektorsavgränsade utredningar. Bl a kan nämnas 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) som utreder frågor rörande museiväsendet, kulturminnesvården och riksutSOU 1972:67
ställningsverksamheten, 1968 års litteraturutredning som granskar litteraturområdets problem, däribland folkbibliotekens funktion, och filmutredningen som behandlar filmbranschens ekonomiska struktur och villkor m m. Som exempel på utredningar utanför kulturområdet som behandlar för kulturrådets förslag väsentliga frågor kan nämnas länsberedningen, utredningen om den kommunala demokratin och den år 1971 tillsatta utredningen om kommunernas ekonomi. Kulturrådet lägger fram vissa förslag om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner i organisatoriskt hänseende. I en del frågor, främst ekonomiska, har rådet inte ansett sig kunna lägga fram fullständiga förslag då rådet inte har den nödvändiga insynen i den ekonomiska situationen på de statliga och kommunala områdena. Innan en proposition med utgångspunkt i kulturrådets förslag läggs fram för riksdagen bör därför lämpligen överläggningar ske mellan staten, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet för att en överenskommelse skall kunna nås om principer för den ekonomiska ansvarsfördelningen som kan godtas av alla parter. Den centrala delen av kulturrådets återstående utredningsarbete är det tredje av de tidigare nämnda frågekomplexen, nämligen statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare. Dessa frågor kommer att tas upp i ett senare betänkande. Kulturrådet har parallellt med att förelig11
gande betänkande utarbetats publicerat två skrifter: Idéer i kulturpolitiken (Studier utgivna av kulturrådet, Publica 1970) som innehåller studier av partiernas kulturpolitiska program, statens kulturpolitik och den kulturpolitiska debatten under 1960-talet, samt Kulturarbetarnas inkomster (En studie av kulturrådet, litteraturutredningen och låginkomstutredningen, Publica 1971).
12 SOU 1972:67
2 Kulturverksamhetens nuvarande organisation och finansiering
I kapitel 2 ges i betänkandet en kortfattad översikt över det svenska kulturlivets organisatoriska uppbyggnad. De olika verksamheternas omfattning och inriktning redovisas i senare kapitel som direkt bakgrund till kulturrådets förslag. I avsnitt 2.2 ges en beskrivning av den statliga kulturorganisationen. Efter en redogörelse för riksdagens och regeringens uppgifter beskrivs kulturområdet sektorsvis vad gäller de större statsunderstödda kulturinstitutionerna, organ med administrativa uppgifter och statliga uppgifter i övrigt inom varje sektor. Vidare redovisas utredningar och myndigheter utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor. Under avsnitt 2.3 redogörs för landstingen och den regionala kulturverksamheten. Efter en översikt över landstingens kulturorganisation görs en summering av regionalt arbetande kulturinstitutioner, av landstingens stöd till föreningslivet på kulturområdet och till kulturarbetarna och av den kulturella verksamheten inom landstingens egna institutioner. Avsnittet avslutas med några uppgifter om Svenska landstingsförbundet och dess arbete med kulturpolitiska frågor. I avsnitt 2.4 ges en orientering om kommunernas kulturpolitiska insatser och den lokala kulturverksamheten. Inledningsvis beskrivs kommunernas kulturorganisation och de lokala kulturinstitutionerna. Vidare redogörs för dels inriktningen av kommunernas stöd till det lokala föreningslivet inom kulSOU 1972:67
turområdet och till kulturarbetarna, dels olika former för lokal samverkan inom kulturområdet. Slutligen behandlas Svenska kommunförbundet och dess arbete inom det kulturpolitiska området. I avsnitt 2.5 ges en överblick över det frivilliga folkbildningsarbetet som helhet. Först redovisas den aktuella organisationsstrukturen och samspelet med statliga organ. Därefter beskrivs studiecirkelverksamheten och föreläsningsverksamheten vad gäller statsbidragsbestämmelser och verksamhetens omfattning. En kort beskrivning av folkhögskolorna avslutar avsnittet. Avsnitt 2.6 behandlar några organisationer som till huvuduppgift har att hålla lokaler för bl a kulturell verksamhet. Beskrivningen koncentreras till organisationernas allmänna uppbyggnad och uppgifter. De fackliga organisationernas verksamhet inom kulturområdet redovisas i avsnitt 2.7. Redogörelsen innefattar arbetstagarnas huvudorganisationer och de särskilda förbund som organiserar personer verksamma inom kulturområdet. Vidare ges en översikt över samarbetsorgan av facklig karaktär utan förhandlingsrätt på kulturområdet. Slutligen behandlas arbetsgivarorganisationerna. I de två följande avsnitten (2.8 och 2.9) lämnas en kort översikt över producent- och förmedlingsorgan, däribland centrumbildningarna, och vissa organisationer av rikskaraktär inom kulturområdet. Sveriges Radios organisation och verksam13
het presenteras helt kort i avsnitt 2.10. För de kultursektorer som i huvudsak ligger i privata händer ges en kortfattad redovisning i avsnitt 2.11. Kapitlet avslutas med beräkningar av samhällets utgifter för kulturändamål - med fördelning på stat, landsting och kommuner - och beräkningar av de privata utgifterna för kulturändamål (2.12). I sammanfattningen ges en kort redogörelse för samhällsstödets omfattning och fördelning under 10.1.
14 SOU 1972:67
3 Kulturpolitik utomlands
I resolutionerna betonas bl a nödvändigheten av att förbättra "livskvaliteten" lika väl som den materiella levnadsstandarden. Under 1960-talet har en ny syn på den kulKulturen måste vara en integrerad del i turpolitiska utvecklingen gjort sig gällande i samhällslivet och får inte ses som enbart en Sverige. Mycket tyder på att något motsva- prydnad. Inte heller bör kultur vara enbart rande har skett i flertalet västeuropeiska sta- konsumtion eller enbart åtgärder för att ter av liknande struktur. bevara det förgångna utan kulturen bör ockInom Unesco och Europarådet påbörjades så ge rum för ett aktivt deltagande. Den fria under senare delen av 1960-talet ett kultur- skapande verksamheten har i flera länder fått politiskt samarbete. Arbetet inom Unesco en ny betydelse. Överallt har de tekniska inbedrivs bl a genom internationella konferen- novationerna på kulturområdet, grammofonser. År 1970 hölls en internationell kultur- skivor, pocketböcker, radio och television, ministerkonferens i Venedig. Den första re- dominerande betydelse, men risken för en gionala kulturministerkonferensen med del- kommersiell exploatering av dessa medier tagande av Unescos europeiska medlemssta- betonas. Behovet att decentralisera den kulter ordnades i Helsingfors sommaren 1972. turella verksamheten har gjort sig gällande på Mellan de nordiska länderna bedrivs sedan många håll. I resolutionerna läggs särskild länge samarbete rörande utbildning, forsk- vikt vid att den konstnärliga friheten säkerning och kultur. År 1971 träffade de nor- ställs. Den konstnärliga friheten innebär bl a diska regeringarna ett avtal om nya former att konstnären måste ha materiella förutsättför samarbetet. Organ för denna samverkan ningar for sitt arbete. Men samtidigt var fråär Nordiska ministerrådet och en särskild gan om gränserna för den konstnärliga friheämbetsmannakommitte'. Ett sekretariat har ten en av de få punkter, där meningarna var upprättats i Köpenhamn. Ministerrådet dis- delade vid konferensen. ponerar medel för nordiskt kultursamarbete, Inget av de nordiska länderna har hittills som också stöds av Nordiska kulturfonden. formulerat några långsiktiga mål för sina kulturpolitiska insatser. Den norska regeringen planerar emellertid att under år 1972 3.3 Mål för samhällets kulturpolitik i andra lägga fram en "melding" för stortinget om länder den långsiktiga inriktningen av kulturpoliVid kulturministerkonferensen i Venedig an- tiken . togs några resolutioner rörande kulturpolitikens mål.
3.1—2 Internationellt kulturpolitiskt samarbete
3.4 Vissa kulturinstitutioner
kulturell delaktighet. Teatern prioritens ofta. Förhållandena i de övriga nordiska länidena är relativt likartade de svenska. Det förekommer frivilligt folkbildningsarbete, ofta i studiecirkelform, liksom en utbredd organiserad amatörverksamhet. I Finland har amitörteatern en stark ställning. I många ensembler arbetar professionella och amatörer tillsammans. I flera av de östeuropeiska staterna lur man genom statliga satsningar på amatöverksamhet och folkkonst nått längre än på andra håll. En viss del av varje industrs budget avsätts t ex för kulturella ändamål. De yrkesmässiga fria grupperna har under senare år på många håll fått en större betydelse. Det gäller särskilt de fria teatergrupperna. Det börjar bli vanligare att samhället stöder sådana grupper i deras arbete.
Generellt har kulturinstitutionerna utomlands lika väl som i Sverige kommit in i en period av förändringar vad gäller organisation och verksamhetens inriktning. I fråga om teatern kan man på många håll se exempel på försök att vidga kontakterna med publiken. Det har skett både genom förändringar i repertoaren och genom organisatoriska grepp, grundande av turnéteatrar, regionala teatrar och kulturhus med teateraktiviteter. Vad gäller de övriga nordiska länderna kan noteras, att vissa danska teatrar har fått ett regionalt ansvar. I Finland pågår f n försöksverksamhet med regionteatrar. I Norge har under våren 1972 lagts fram förslag om inrättande av regionteatrar för att öka tillgängligheten till den levande teatern. En förutsättning för statsbidrag är att även de lokala myndigheterna lämnar bidrag. I teaterstyrelserna föreslås ingå representanter 3.6 Organisation bl a för personalen. En klar ansvarsfördelning mellan institutionschef och styrelse för- Ett första steg för att få till stånd en statlig kulturpolitik har på de flesta håll varit att på ordas. departemental nivå samla ansvaret för statFolkbiblioteken är i många länder de mest liga insatser på området. Ett motiv för detta spridda kulturinstitutionerna. På flera håll är ofta att man vill uppnå sammanhang och har staten stimulerat till en jämnare fördelkontinuitet mellan olika åtgärder och en ning av lokala insatser samt sökt få till stånd bättre användning av offentliga medel. Ett en viss minimistandard genom en biblioteksannat motiv är att underlätta prioriteringen lagstiftning. De flesta länder med lagstiftning av samhällsinsatserna med hänsyn bl a också hävdar att folkbibliotekens service skall vara gratis. I Danmark, Finland och Norge finns till behovet av decentralisering. Ett ytterligaen lagstiftning om folkbiblioteken, som re motiv är att ge kulturfrågorna en mera stöds genom olika former av generella stats- jämställd ställning med andra samhällsområden. bidrag. De sektorer som förs samman varierar från land till land. Vanligen ingår ärenden om litteratur, konst, musik, teater och museer. 3.5 Fri skapande verksamhet Dessutom förekommer det också att en Synen på det fria skapande som inte bedrivs hel del andra frågor förs dit, t ex formgivyrkesmässigt varierar mellan olika länder. På ning, stadsplanering och arkitektur, bevaranmånga håll fäster man stor vikt vid denna de av kulturminnen, utbildning inom kulturverksamhet. Samhällsinsatserna präglas av att området, vuxenutbildning, film, radio, televerksamheten som regel sker inom ramen för vision, populärvetenskap, kulturinriktad frivilliga föreningar av olika slag. Amatör- turism, fritidsaktiviteter, ungdomsverksamföreningar uppmuntras i många länder i det het och sport. dubbla syftet att upptäcka kreativa förmågor Danmark är det enda nordiska landet med och att skapa förutsättningar för en större ett kulturministerium. Det kom till år 1961. 16
yata
Nu far det vara nog!
»"£> •
ffTinmM
r detta ttigt ? »JU »i modr-diktatur l<il k l . l ( l - l l r | l | i i k i ; i l l !
m
**""¥
rrnuxx
I länder som inte har något departement med ansvar för kulturfrågorna ligger motsvarande uppgifter ofta på organ utanför departementsorganisationen. Även i länder med departement med ansvar för kulturfrågor finns det behov av olika slag av kompletterande organ. Det motiveras ofta med vikten av direkta kontakter med kulturvärlden och samordning med andra samhällsområden. I sådana länder där departementen endast sysslar med mer allmänna frågor har man ofta lagt administrativa uppgifter på de fristående organen. På många håll anses en decentralisering av de kulturella aktiviteterna väsentlig. Detta återspeglas också i lösningen av organisationen på regionalt plan. Av de nordiska länderna är det Finland som har den mest utvecklade regionala organisationen. I varje län finns ett statligt organ med uppgift att följa upp och främja det yrkesmässiga utövandet, utbildningen och intresset för olika konstområden. I Norge pågår det en diskussion om hur man skall kunna förstärka den regionala kulturorganisationen. År 1970 genomfördes i Danmark en omfattande kommunal reform och som ett led i denna har det nu blivit vanligt att primär- och sekundärkommuner inrättar kulturnämnder. Förutom skol- och fritidsfrågor skall dessa nämnder ansvara för kulturfrågor. Huvudansvaret för kulturverksamhetens utveckling måste ligga på det lokala planet och inte centralt. Det är en inställning som finns på många håll i världen.
4 Målen för samhällets kulturpolitik
4.1 Begreppet kulturpolitik Med kulturpolitik avser kulturrådet en samlad struktur för samhällsåtgärder på kulturområdet. Det kan gälla statens, kommunernas, landstingens eller hela samhällets insatser. En utformad kulturpolitik förutsätter mer eller mindre definierade mål, som möjliggör långsiktiga prioriteringar och planmässiga reformer på olika sektorer. För att de uppsatta målen skall uppnås krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verkställighet. En fullt utformad kulturpolitik finns först då samtliga dessa kriterier uppfylls. Man kan inte tala om någon enhetlig kommunal kulturpolitik. Av den anledningen går det inte att tala om en för hela samhället samlad kulturpolitik. Analysen i kapitlet av den förda kulturpolitiken inriktas därför på de statliga reformerna och de kulturpolitiska målsättningar som legat bakom dem.
4.2 Tidiga kulturpolitiska initiativ Under perioden 1932-1957 framfördes en rad nya mål och idéer i kulturpolitiken. De tidigaste mera utvecklade kulturpolitiska målformuleringarna fördes fram i kommunistiska partiets skrift Folk och kultur (1947) och i den socialdemokratiska utredningen Människan och nutiden (1952). Det var del18
vis mycket omfattande uppgifter som man ville tillägga kulturpolitiken. Det statliga reformarbetet under perioden stannade dock vid ansatser. Den första större insatsen var 1933 års teaterutredning som ledde till grundandet av Riksteatern. År 1937 beslöts att en procent av kostnaderna för statliga byggnader skulle avsättas till konstnärlig utsmyckning. År 1938 inrättades lotterimedelsfonden för att bekosta bl a vissa kulturella ändamål. Insatserna motiverades med konstens betydelse såväl för individens som för samhällets utveckling. Världskrigets utbrott medförde dock att initiativen inte fullföljdes. Åren närmast efter kriget tillsattes flera utredningar inom kulturområdet. Musikutredningen (1947) skulle finna former och vägar för att göra musiken "till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet". Samma formulering återkom i direktiven för konstutredningen, som tillsattes år 1948. Bokutredningen (1948) skulle bl a utreda vad som från det allmännas sida kunde vidtas för att "göra värdefull litteratur tillgänglig i alla svenska hem". Det initiativ till ett reformarbete, som regeringen tog genom att tillsätta de nämnda kulturutredningarna åren 1947—1948, ledde emellertid — sedan utredningarna under första hälften av 1950-talet lagt fram sina förslag - inte på något område till reformer för att förbättra kulturförmedlingen. Den enda reSOU 1972:67
formen av betydelse var införandet av biblioteksersättningen till författare efter förslag från bokutredningen. 4.3 1961 års kulturpolitiska handlingsprogram Under de sista åren av 1950-talet började en något livligare debatt om den privata kultursektorns förhållanden. Intresset kretsade då inte kring de stora perspektiv, som i början av decenniet skisserats i Människan och nutiden, i musikutredningen och i konstutredningen. Det rörde i stället kulturarbetarnas aktuella ekonomiska situation och statens möjlighet att stödja dessa grupper utan att dirigera kulturlivet. Frågorna hade aktualiserats av SSU och FPU under år 1958. Vid en kulturkonferens i Eskilstuna i maj 1959 aviserade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman en aktivering av regeringens insatser på kulturområdet. I talet redovisades regeringens principiella uppfattning om statens förhållande till kulturen. Den privata kultursektorn hade blivit opåverkad av det reformarbete som skett på andra områden. Samhället måste nu gripa in men inte för att dirigera utan för att hjälpa. I juni 1959 bildades Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys). Aktioner från dess sida bidrog till att väcka medvetandet om kulturarbetarnas förhållanden och konkretisera de åtgärder från samhällets sida som dessa grupper krävde. I februari 1960 offentliggjorde Klys ett program i 24 punkter, som sammanfattade olika krav. De politiska partierna reagerade med större vaksamhet än tidigare på det ökade intresset för kulturfrågorna. I juni 1959 inrättades centerpartiets kulturråd och i juni 1960 högerns kulturråd, medan folkpartiet i november 1960 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta kulturavsnittet i ett nytt partiprogram. Synpunkterna i Edenmans Eskilstunatal återkom i propositioner åren 1960 och 1961 om anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet. RegeSOU 1972:67
ringen förklarade sig beredd att på ett mer samlat sätt än tidigare ge sig i kast med kulturfrågorna. Tydligast kom detta till uttryck i det handlingsprogram, som ingick i prop 1961:56. Programmet angav vilka uppgifter som stod närmast på dagordningen och vidare den allmänna inriktningen av ett mer långsiktigt reformarbete på kulturområdet. Detta är det enda samlade kulturpolitiska program som statsmakterna bundit sig för. Programmet hade följande lydelse: "Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbetsstipendier, dels genom en sådan avvägning av stipendiebelopp och villkor att stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavarens önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc. Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konstnärlig produktion av olika slag. I första hand genom förstärkning av inköps- och beställningsanslag. Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribution över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsendets och det fria bildningsarbetets utveckling, särskilt i fråga om initiativ för främjande av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistribution, som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande institutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten — som jag nyss antytt — att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål." Avsikten med 1961 års handlingsprogram var att ge en princip för budgetprioriteringen det aktuella året och ett praktiskt inriktat program för de statliga åtgärderna de närmaste åren. 1961 års handlingsprogram var således inte en kulturpolitik för hela samhäl19
let. De långsiktiga uppgifterna hänsköts till ett utvecklingsarbete som inte närmare preciserades. 4.4 De statliga kulturpolitiska reformerna under 1960-talet 4.4.1-2 Olika aspekter på 1960-talet De riktlinjer för den statliga kulturpolitiken som angavs i prop 1961:56 kom, fast det från början inte var avsett att gälla under hela 1960-talet. Samtidigt måste framhållas att bakgrunden till det kulturpolitiska reformarbetet påtagligt förändrades under detta årtionde. Den första hälften av decenniet kännetecknades av tämligen stor samstämmighet i grundläggande värderingar och åsikter. Den andra hälften av decenniet däremot präglades av en livlig kulturpolitisk debatt bland konstutövarna och i massmedierna. I denna debatt granskades och ifrågasattes värderingarna och metoderna i den statliga kulturpolitiken samt fördelningen av statens medel. Denna debatt lämnade givetvis inte politikerna oberörda. 4.4.3 Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning Under 1960-talet fördes i riksdagen vid upprepade tillfällen fram krav på en parlamentariskt tillsatt utredning med uppgift att utarbeta ett långsiktigt kulturpolitiskt handlingsprogram. Kraven fördes fram som partimotioner av centerpartiet och folkpartiet samt vid några tillfällen också av kommunisterna. Utöver en övergripande kulturpolitisk planering krävde centerpartiet en ökad decentralisering av kulturlivet samt en ökad samordning mellan statens och kommunernas insatser. I ett par motioner åberopades slutsatser från kultursociologiska undersökningar om den sneda sociala fördelningen i kulturkonsumtionen. Ytterligare undersökningar krävdes som underlag för åtgärder. Ingen av motionerna om det långsiktiga kulturpolitiska arbetet ledde till någon direkt åtgärd från riksdagens sida. I utskottsbe20
handlingen hänvisades till redan vidtagna åtgärder, bl a samordningen av kulturuppgifterna inom ecklesiastikdepartementet, konsertbyråutredningens pågående utredningsarbete samt undersökningarna inom ramen för försöksverksamhet med rikskonserter. Indirekt hade dock motionerna betydelse genom att ge uttryck åt den förändring av kultursynen som gjorde sig gällande under 1960-talet. 4.4.4 Resurserna för den statliga kulturpolitiken Under tidigare decennier anslog staten ytterst små medel för kulturpolitiska åtgärder. Kulturutgifterna utgjorde en marginell post i statsbudgeten. Så var förhållandet vid 1960talets början. Trots det fortgående reformarbetet på kulturområdet under decenniet kom statens kulturutgifter inte upp till en procent av de statliga driftutgifterna. Kulturutgifternas andel ökade under decenniet från 0,5 % till 0,7 %. Räknat i fasta priser ökade utgifterna med ca 80 %. De stora utgifterna och de största anslagsökningarna under decenniet gick till produktions- och distributionsfrämjande åtgärder — till teater, musik, musei- och utställningsverksamhet. Reformer på dessa områden hade också indirekt en effekt för de anställda kulturarbetarna genom att skapa ökade arbetsmöjligheter och förbättrade arbetsvillkor. De stora satsningarna på distributionsfrämjande åtgärder genom Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar har medfört att fler människor kommit i kontakt med den levande kulturen. Sin största betydelse fick 1961 års handlingsprogram i fråga om kulturarbetarnas villkor genom att utbildningen inom kulturområdet fick kraftigt ökade resurser under decenniet. 4.4.5 Sektorsavgränsade utredningar och försök Under 1960-talet igångsattes på nytt flera utredningar på det kulturpolitiska området. SOU 1972:67
Några av utredningarna bedrev också för- framför skolans musikundervisning. söksverksamhet. Man tog därvid främst upp Rikskonsertpropositionen (prop 1968:45) distributionsfrågorna, till en början med ut- där verksamheten med rikskonserter föregångspunkt i behovet att förbättra en del slogs bli permanent, blev den första proposikulturarbetargruppers sysselsättning, senare tionen efter år 1961 som tog upp ett mera dessutom med tonvikt på kulturutbudets roll generellt kulturpolitiskt resonemang. Deparför att skapa nya kanaler för kontakt och tementschefen sade att den föreslagna verkkommunikation i samhället. samheten syftade till att öka den kulturella Utredningarna siktade i huvudsak till sek- valfriheten, som var beskuren på grund av torsavgränsade åtgärder. Utgångspunkt var geografiska och sociala hinder. Huvuddelen de olika konstområdena eller vissa delar av av resurserna lades tills vidare på skolkondem. Motiv för denna metod var de olika sertverksamheten. Man skulle också lägga betingelserna i fråga om teknik, de skilda stor vikt vid nya former av konserter, bl a medier det var frågan om och de olika interna konserter inom vårdanstalter, förutbildnings- och sysselsättningsförhållandena eningsliv m m. för dem som arbetade inom de skilda områOmorganiseringen av militärmusikkårerna dena. Respektive områdes behov och be- blev föremål för ytterligare utredning som år tingelser kunde härigenom renodlas. Produk- 1971 resulterade i inrättandet av regionmutionsförhållandena och de distributionstek- siken. niska problemen kunde klargöras. Utredningsuppdraget för 1965 års museiDe problem som var gemensamma för och utställningssakkunniga (MUS 65) utolika genrer inom ett område eller för flera sträckte statens ambitioner till att utpröva områden kom emellertid inte att uppmärk- ett distributionssystem för ytterligare ett sammas lika mycket. Frågorna om samver- område. En försöksverksamhet med riksutkan mellan olika sektorer togs i regel inte ställningar skulle avse inte bara bildkonsten upp. Mottagarnas situation blev inte belyst i utan även de allmänt kulturhistoriska och sitt större sammanhang utan man såg dem naturhistoriska fälten. MUS 65 skulle underendast som grupper av konsumenter av olika söka metoder för att stimulera konstintresset slags kulturutbud. Den professionella aspek- och ge konstnärerna bättre möjligheter att ten på kulturell verksamhet stod i förgrun- marknadsföra sina verk till allmänheten. Förden för intresset. utom försöksverksamheten med riksutställÅr 1963 påbörjades försöksverksamheten ningar fick MUS 65 i uppdrag att utreda med rikskonserter under ledning av den år museiväsendets och kulturminnesvårdens or1962 tillsatta konsertbyråutredningen ganisation. De sakkunniga fick ett vidare (KBU). Försöksverksamheten inriktades uppdrag än någon tidigare utredning inom under sina första år på att producera och kulturområdet. arrangera konserter, utförda av yrkesutövare. År 1968 tillsattes litteraturutredningen Genom samverkan med skolan och länsbild- och filmutredningen. Regeringen initierade ningsförbunden nåddes inga mottagargrup- därmed en kartläggning och analys av förhålper med denna professionella konsertverk- landena inom två sektorer där produktion samhet. KBU föreslog i sitt huvudbetänkan- och distribution hittills i allt väsentligt är de (SOU 1967:9) en utbyggnad för hela riket kommersiellt ordnad. av konserter för skolan och för allmänheten. Litteraturutredningen fick i uppdrag att Militärmusikkårerna föreslogs bli omorgani- utreda frågor om utgivningen och spridserade och delvis utnyttjas för det civila mu- ningen av skönlitteratur, tidskrifter och nosiklivet. Remissinstansernas meningar var de- ter samt stöd och ersättningar till författare. lade om bl a avvägningen mellan gammal och I direktiven till utredningen betraktades inte ny musik, satsningen på konsertformen och längre stimulans till ökade privata bokköp prioriteringen av skolkonsertverksamheten som en framgångsväg framför andra. I stället SOU 1972:67
ställdes de kollektiva resurserna — bibliote- TV-verksamhet, som gagnade också de mänkens roll, deras serviceformer och deras all- niskor som annars sällan kom i kontakt med mänkulturella uppgifter — i centrum. Litte- god förströelse, samhällsinformation, kulturraturutredningen skulle bedriva praktiska upplevelser eller den allmänna kultur- och försök, knutna till biblioteken, alltså samma samhällsdebatten. Inte minst för dem som utredningsmetodik som tidigare prövats ge- bodde i avfolkningsbygder och över huvud nom rikskonsert- och riksutställningsverk- taget inte kom i kontakt med det centralisesamheterna. rade kulturutbudet var detta angeläget. 1963 års filmreform syftade till att säkerSkilda kulturarbetargrupper har vid sidan ställa möjligheterna för en kommersiellt dri- om de olika statliga försöksverksamheterna ven bransch att fortleva och innebar en bildat egna producentkooperativa organ och omfördelning av resurser inom branschen. därigenom kommit att arbeta utan att anlita Reformen medförde således inte några sub- de konventionella och/eller kommersiella ventioner från statens sida. Det minskade distributionskanalerna. Staten har ekonoantalet biobesök under 1960-talet hotade miskt stött verksamheten, varvid syftet varit emellertid grundvalen för reformen. Avtalet att främja mångfalden och förnyelsen på reviderades år 1972. kulturområdet. Filmutredningen skall bl a undersöka möjStaten stöder också folkrörelseorganisatioligheterna att förbättra distributionen av nernas försöksverksamhet för att nå nya film, särskilt spridningen av kvalitetsfilm till grupper. landsorten och i samband därmed förutsättningarna att med stöd av samhället skapa 4.4.6 Förändringar av kulturorganisationen icke-kommersiella biografer. Vidare skall utredningen behandla filmstudiorörelsens vill- Någon översyn över kulturområdets organikor, barnfilmfrågan och kortfilmens situa- sation i dess helhet har inte ägt rum före kultion. Utredningen skall också göra en kart- turrådets tillkomst. läggning av filmbranschens ekonomiska Genom 1965 års departementsreform blev struktur och se över frågan om ökat samar- kulturområdet - vid sidan om skolväsendet, bete mellan den svenska filmbranschen och högre utbildning och forskning samt kyrkliga den svenska televisionen i fråga om produk- ändamål — ett av ecklesiastikdepartementets tion av film mm. fyra sakområden. Därigenom inordnades kulÅr 1966 tog statsmakterna ställning i de turfrågorna i den reguljära departementsorgrundläggande frågorna rörande radio- och ganisationen. Redan år 1963 hade emellertid TV-verksamheten (prop 1966:136). Rege- en kulturavdelning inrättats inom departeringens förslag grundade sig på 1960 års mentet. radioutredning. År 1964 inrättades teater- och orkesterHuvudpunkterna i rundradiopropositio- rådet som ersatte det år 1933 skapade teaternen var förslagen att TV skulle drivas utan rådet. Rådet blev tillsynsmyndighet för den inflytande av kommersiella intressen, att statsunderstödda teater- och orkesterverkSveriges Radio skulle få en ny organisation samheten. År 1970 fick rådet ansvaret för med mer självständiga programavdelningar, hela musikområdet och blev teater- och muatt TV 2 skulle införas och att distriktens sikrådet. Andra betydelsefulla beslut inom ställning skulle stärkas. Kommersiell TV kulturorganisationen var förstärkningen av skulle enligt propositionen innebära sämre riksteaterorganisationen liksom tillkomsten kvalitet på programmen och minskad valfri- av organ med liknande syfte på musik- och het för publiken. I riksdagen försvarade de- utställningsområdena — Rikskonserter och partementschefen det statliga radiomonopo- R iksu ts tälln ingår. let som "en radio och television i allmänhetens tjänst". Det gällde att skapa en radio22
4.5 Krav i den kulturpolitiska debatten under 1960-talet Den allmänna debatten under den första hälften av 1960-talet handlade till stor del om hur man skulle förbättra de institutionella resurserna och bredda marknaden för experimentella, högtsyftande konstnärliga produkter. Den kulturpolitiska debatten under den senare delen av 1960-talet präglades bl a av kravet på jämlikhet i kulturen och behovet av ett vidare kulturbegrepp med betoning på kontakt och gemenskap som grund för insatserna. I debatten om den kulturella jämlikheten refererades ofta till de kultursociologiska undersökningarna. Rättvisa i form av allas tillgång till kulturupplevelser, kunskap om de alternativ som finns samt förutsättningar att tillgodogöra sig kulturupplevelserna genom estetisk fostran i skolan var inte tillräcklig. Kulturinstitutionerna som sådana är socialt prestigeladdade och de kulturella värderingarna socialt betingade. Även om rättvisekraven tillgodosågs i nyss nämnd mening skulle en betydande kulturell ojämlikhet kvarstå. Krav restes på en omorientering av den statliga kulturpolitiken. Kulturinstitutionerna måste omorganiseras och man borde arbeta utifrån ett nytt kulturbegrepp som saknade det traditionella estetiskt inriktade kulturbegreppets prestige och hämmande verkan. Kontakt, gemenskap och skapande verksamhet betonades som väsentligt. Vidare framhölls vikten av åtgärder som motvikt till det kommersiella kulturutbudet. De kultursociologiska undersökningarna visade att olika socialgrupper sinsemellan hade mycket olika mönster i sin kulturella aktivitet. Det traditionella kulturutbudet nådde endast en liten socialt avgränsad grupp. Mottagarna fungerade dessutom som ett passivt auditorium. Bl a som ett medel för att nå nya grupper framfördes krav på en decentralisering av de kulturella aktiviteterna och försök för att möjliggöra medinflytande för mottagargrupperna. Det kulturbegrepp som låg till grund för SOU 1972:67
kraven förändrades. Kulturpolitiken skulle syfta till att garantera varje medborgares rätt till fri kommunikation med andra. Skolan framhölls som det viktigaste instrumentet för att tillvarata och utveckla förmågan att artikulera upplevelser. Alla skulle vara delaktiga i samhällets gemenskap och kunna kommunicera med människor och institutioner. I anslutning till denna argumentering blev det allt vanligare att betrakta kulturverksamheten som medel för ett socialt-politiskt budskap. Som ett led i strävan om kulturens lokala förankring kan man se debatten om kulturhusen. Den följde två delvis motsatta linjer, nämligen dels hur olika institutionaliserade kulturaktiviteter skulle samordnas, dels behovet av allaktivitetshus för olika fria kulturaktiviteter. Under de sista åren av 1960-talet fördes en livlig debatt om barnens förhållande till kulturen. Man utgick från att den kulturella aktiviteten var socialt betingad. Enligt en uppfattning var målet att göra de estetiska upplevelserna tillgängliga för alla barn, enligt en annan var målet att göra barnen medvetna om samhällets sociala mekanismer för att ge dem möjlighet att påverka sin egen situation. I debatten om ett mer kontakt- och gemenskapsinriktat kulturbegrepp och behovet av att förändra den enskildes passiva roll tjänade ofta massmedierna som symboler för vad man menade borde bekämpas. Man pekade också på sambanden mellan ägarförhållandena, åsikterna och värderingen av material inom pressen. Kravet på opartiskhet i radions och TV:s program ifrågasattes. En effektiv övervakande och kommenterande funktion förutsatte, menade man, ett stort mått av frihet. 4.6 Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet Kulturarbetarorganisationernas möjligheter att påverka utformningen av statens stipendier och ersättningar förstärktes under 1960-talet. Kulturarbetarnas representanter fick ett dominerande inflytande i stipendie23
myndigheterna. Stipendieorganen fick utan inblandning av statsmakterna fördela de stipendie- och ersättningsmedel som riksdagen beviljar kulturarbetare. Kulturarbetarna inom teater-, film- och musikområdet fick bättre arbetsmöjligheter genom de reformer staten gjorde under 1960-talet. Åtskilliga kulturarbetare stod dock utanför dessa förbättringar, bl a författare, översättare och olika grupper av bildkonstnärer. Till dessa kategorier skulle staten enligt riktlinjerna i prop 1961:56 ge stipendier och särskilda ersättningar. Kulturarbetarorganisationernas fackliga agerande under den senare hälften av decenniet var präglat av författarnas bestämda krav på högre ersättning för biblioteksutlåning och bildkonstnärernas återkommande krav på ökade stipendiemedel. Regeringen svarade på kraven genom att ge litteraturutredningen och kulturrådet i uppdrag att utreda ersättningsfrågorna och genom att år 1970 väsentligt höja stödet till kulturarbetare. Organisationerna har dock inte ansett den år 1970 uppnådda nivån tillräcklig. Riksdagen gick både år 1971 och år 1972 mot regeringens förslag och höjde biblioteksersättningen ytterligare. Utöver kraven på ökade stipendier och ersättningar framfördes under senare hälften av decenniet krav på förhandlingsrätt från författarsidan. Det sistnämnda kravet har ej godtagits av regeringen men utbildningsministern har i stället haft regelbundna förhandlingsliknande överläggningar. Metoden har from år 1971 fastslagits i ett särskilt riksdagsuttalande.
4.7 Aktuella kulturpolitiska program 4.7.1 De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program De politiska partierna har vid olika tillfällen utarbetat sammanställningar av programkaraktär för att formulera sin inställning till kulturpolitikens huvudfrågor. I avsnittet lämnas en översikt över de nu aktuella ståndpunkterna. Till grund för översikten ligger 24
för vänsterpartiet kommunisterna och centerpartiet resp partiprogram, för moderata samlingspartiet partiprogrammet samt en partimotion till 1971 års riksdag, för socialdemokratiska partiet ett särskilt kulturpolitiskt handlingsprogram och för folkpartiet en motion till 1971 års riksdag samt en rapport från en arbetsgrupp inom partiet. Alla partier ser som ett mål för kulturpolitiken att bryta existerande geografiska, ekonomiska och sociala barriärer på det kulturella området. Behovet av decentralisering betonas, starkast av centerpartiet och folkpartiet. Samtliga partier menar att samhället och främst staten har ett ansvar för att de kulturpolitiska målen förverkligas. Vidare understryks vikten av att den konstnärliga friheten garanteras samt att kulturell förnyelse möjliggörs. Bland de medel eller metoder som det råder en allmän samstämmighet om bland partierna kan nämnas ökat stöd till folkbildningsorganisationerna, stimulans till fri skapande verksamhet, statligt stöd till regionala kulturinstitutioner samt en ökad regional och lokal förankring av kulturlivet. Flertalet partier förordar att det inrättas särskilda kulturpolitiska organ på regional och lokal nivå i form av kulturnämnder i landsting och kommuner. Folkpartiet anser också att samarbetsorgan med representanter för olika intressentgrupper bör tillskapas. Samtliga partier förordar kraftfulla åtgärder för att förbättra kulturarbetarnas situation bl a i form av flera fasta arbetstillfällen. Socialdemokraterna har fört fram tanken på en "kulturell allemansrätt" samt att kulturarbetarna skall erhålla en ersättning för denna. Övriga partier förespråkar i varierande utsträckning förhandlingsrätt för kulturarbetarna och menar att ersättning skall utgå för fullgjorda prestationer. Den stora skillnaden mellan partierna gäller främst radio- och TV-frågan. Socialdemokratiska partiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna tar bestämt avs.ånd från en kommersiell finansiering av radio och TV. Moderata samlingspartiet däremot förespråkar att fristående kommersiellt finansieSOU 1972:67
viteter. Åtgärderna bör speciellt inriktas på de mest eftersatta grupperna i samhället. Organisationer och institutioner som har goda kontakter med dessa bör ges ökade resurser till uppsökande verksamhet. Det 4.7.2 Aktuella kulturpolitiska program lokala publikarbetet bör intensifieras. utformade inom de fackliga Amatörverksamhet av olika slag bör stimuhuvudorganisationerna leras. Resurserna för denna verksamhet bör Vid sidan av de politiska partierna har olika företrädesvis kanaliseras till folkbildningsorganisationer utarbetat kulturpolitiska pro- organisationerna. Rapporten ser radio och gramskrifter. Ett sådant programarbete har television som de mest effektiva instrument ex skett inom två fackliga huvudorganisa- ten för förmedling av kultur och informationer - TCO (Kulturaktivt samhälle, 1970) tion. Den motsätter sig en kommersiell fioch LO (Fackföreningsrörelsen och kultu- nansiering av radio- och TV-verksamheten. ren, 1971). TCO-kommitténs rapport godArbetsgruppen förordar i likhet med TCOkändes av TCO:s kongress år 1970. LO- utredningen att det inrättas kulturnämnder i rapporten kommer att behandlas inom lands- landsting och kommuner samt att det skapas sekretariatet under år 1972. organ för samordning och samplanering av I TCO-rapporten poängteras att kulturpo- den kulturella verksamheten. På lokal nivå litiken måste utformas utifrån den enskilda bör samordningsorganen handha publikmänniskans situation och sociala miljö. Kul- arbetet. turlivet måste formas genom enskildas och gruppers egen aktivitet och medbestämman- 4.8 Bakgrundsfakta för kulturpolitisk de. Organisationslivet - främst då studieför- planering bunden — måste få en central plats i den I betänkandet redovisar kulturrådet i detta framtida kulturpolitiken genom de kontaktavsnitt helt kort vissa grundläggande data möjligheter och de möjligheter till egen aktiöver hur människor disponerar sin fritid på vitet som det ger. Utredningen betonar vidaolika aktiviteter, olika gruppers kulturella re massmediernas kulturpolitiska roll och situation, några av de allmänna kultursociounderstryker nödvändigheten av en fri och logiska rönen samt vissa soeio-ekonomiska differentierad press. Man tar avstånd från förhållanden. reklamfinansierad radio och television. Kulturarbetarnas ekonomiska trygghet 4.9 Behovet av en ny kulturpolitik bör i första hand grundas på ersättning för nyttjande av deras produkter och för de Kulturrådet redovisar i detta avsnitt sin samkulturupplevelser som tillhandahålls allmän- manfattande bedömning av dagens kulturheten. Kulturarbetarorganisationerna bör ges politiska situation. Krav på en utformad kulturpolitik innebär juridisk rätt att förhandla om ersättningar. Beträffande organisationen inom kultur- krav på en samlad struktur för åtgärderna av området föreslås i rapporten att det i alla staten, kommuner och landsting på kulturkommuner och landsting inrättas kultur- området. En sådan kulturpolitik förutsätter nämnder. Vidare bör det på alla nivåer - definierade mål för insatserna, väl utarbetade stat, landsting och primärkommuner — ska- metoder, en ändamålsenlig organisation på pas samarbetsorgan mellan organisationer kulturområdet samt tillräckliga ekonomiska resurser. och samhälle. För 1970-talet är en politik av 1960-talets I LO:s rapport anges som en central uppgift för arbetarrörelsen att skapa förutsätt- typ otillräcklig. En ny, fullt utformad kulningar för en reell valfrihet och därmed reell turpolitik är nödvändig. Skälen för detta kan jämlikhet i människors val av kulturella akti- sammanfattas i följande fyra punkter. rade företag tillskapas. Med delvis andra argument förordar även folkpartiet konkurrens i etern.
1. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser.
samhällsorganens samverkan med organisationslivet.
1961 års statliga handlingsprogram var inte avsett att bli ett för lång tid gällande program. Det har också i dag förlorat all praktisk betydelse som vägledning för kulturpolitiskt handlande. Det täcker inte in de idéer som kommit fram under 1960-talets livliga debatt. Därmed saknas i dag i realiteten definierade mål för den statliga kulturpolitiken. Det skulle kunna sättas i fråga om mål behövs. Kulturrådet har dock kommit till uppfattningen att det är nödvändigt med en preciserad målsättning för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utvecklingsarbete inom kulturområdet. Det räcker inte att staten isolerat bestämmer målen för den statliga kulturpolitiken. Varje kommun och landsting måste också bestämma mål för de egna insatserna och behöver som utgångspunkt för det en formulerad övergripande målsättning för samhällets kulturpolitik.
1961 års program var endast ett program för statens åtgärder. Samspelet stat-kommunorganisationsliv berördes inte. Inte heller senare har man kommit fram till några sådana principer. Detta är en allvarlig brist som försämrar möjligheten till en breddning av verksamheten. Det karakteristiska för kulturområdet jämfört med flertalet andra samhällsområden är organisationernas framträdande roll. Staten har ett ansvar för att samverkan mellan de egna insatserna samt kommunernas, landstingens och organisationerna fungerar. Samverkan mellan å ena sidan organen på kulturområdet och å andra sidan olika organ inom det sociala området, inom skolan och inom andra områden fungerar i dag dåligt. Mot bakgrund av behovet av samverkan är den statliga kulturorganisationen i dag splittrad. Insynen i beslutsfattandet från alla berörda parter är bristfällig. Även ur andra synpunkter är den olämpligt uppbyggd. Inte heller den kommunala organisationen fungerar tillfredsställande. Det behövs en ny organisationsstruktur som kan svara mot kraven på samverkan och även i övrigt underlätta förverkligandet av kulturpolitikens nya vidare syften.
2. Det saknas i dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet. Den statliga kulturpolitiken kan i fortsättningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala producerande organen. Stöd till det fria skapandet har haft en underordnad plats i 1960-talets statliga kulturpolitik. Insatserna för att få till stånd en kulturverksamhet i närmiljöerna har varit obetydliga. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kulturdistribution i stället för kulturell aktivering. En genomgripande förändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kulturverksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.
3. Det saknas i dag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för 26
4 De ekonomiska resurserna för kulturpolitiska insatser är i dag otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. Kulturpolitiska insatser måste kosta pengar. Om de skall kunna åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler människor medför det att de ekonomiska insatserna måste öka väsentligt. Politik är att vidta åtgärder som påverkar människors livssituation. Om man vill att kulturens olika uttrycksformer skall få en mer framträdande plats i människornas liv, är det ofrånkomligt att detta liksom sukvård, utbildning och forskning kräver planering och tillräckliga ekonomiska resurser. Kulturen har hittills varit eftersatt. SOU 1972:67
Tävlan om de samhällsekonomiska resurser som står till förfogande de närmaste åren kommer att bli hård. För att kulturen då skall kunna hävda sig krävs det förutom en mera samlad organisation bättre metoder för att prioritera mellan alla krav på reformer och bidrag inom kulturområdet och i förhållande till andra områden. Den metodik som i dag tillämpas ger inga garantier för att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt. En prioritering måste ske med utgångspunkt i de allmänna mål som fastställs. Den nya kulturpolitiken måste alltså ges större resurser men också skapa mer genomtänkta metoder för att använda dessa.
Kulturrådets slutsats är alltså, att det behövs en ny kulturpolitik som ger 1. mål för samhällets kulturpolitiska insatser, 2. metoder för att få till stånd en kulturverksamhet som aktivt bidrar till att förbättra samhällsmiljön och verkar för jämlikhet, 3. en fördelning av ansvaret inom de statliga och kommunala områdena som garanterar full insyn i beslutsfattandet åt alla berörda och riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan stat—kommun—organisationsliv,
helhet. Samhället har ett allmänt ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess helhet. Målen bör därför även avse de delar av kulturområdet där verksamheten domineras av enskilda ekonomiska intressen. Målen bör i fråga om dessa sektorer tjäna som en bedömningsgrund för avgöranden om direkta samhälleliga insatser är påkallade. Målen bör inrymma alla de viktigare motiven för samhällsinsatser. Förutom de riktningsförändrande åtgärderna bör målen kodifiera de allmänna motiv för insatser som redan gäller och som bör fortsätta att gälla. Målen bör gälla både de kortsiktiga och långsiktiga insatserna. De av staten fastställda målen för samhällets kulturpolitik bör vara så formulerade att de även är giltiga under längre tid. Man bör kunna följa upp i vad mån målen förverkligas. Målen för samhället måste formuleras på sådant sätt att det är möjligt att följa upp i vad mån de uppnås. Samtidigt med denna kontinuerliga uppföljning bör målen anpassas till de ändrade förutsättningarna. 4.11 Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området
Kulturrådet hänför till det kulturpolitiska området de konstnärliga uttrycksformerna, 4. större ekonomiska resurser och bättre medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för att bevara kulprioriteringsmetoder. turarv och en del av folkbildningsverksamheten (fri skapande gruppverksamhet, kul4.10 Allmänna krav på en ny målformulering turförmedling). Idrotts- och friluftsverksamhet samt ungStatsmakterna bör fastställa allmänna mål för samhällets kulturpolitik. Rådet vill peka domsverksamhet lämnas utanför det kulturpå fem allmänna krav som därvid bör beak- politiska området men bör ses som delar i en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik. tas. En avgränsning av det kulturpolitiska omMålen bör avse hela samhällets kulturpolitiska insatser. De allmänna målen bör inte rådet är nödvändig bl a för att man skall enbart gälla de statliga insatserna utan också kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för tjäna som vägledning för kommunernas och samhällets åtgärder. Det råder allmän enighet landstingens kulturpolitik. De bör kunna ut- om att de kulturpolitiska insatserna på ett gå från av statsmakterna antagna allmänna helt annat sätt än hittills måste samordnas mål, när egna kulturpolitiska handlingspro- med insatser på andra områden. Detta förutsätter inte en vid avgränsning av kulturomgram formuleras. Målen bör omfatta kulturområdet i dess rådet utan främjas bäst genom att man i SOU 1972:67
målbeskrivningen söker ange i vilka avseenden en sådan samverkan bör ske. Det övergripande målet för kulturpolitiken måste utformas så att det överensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden. Kulturrådet för varje konstart som helhet till det kulturpolitiska området. Detta innebär en väsentlig utvidgning i förhållande till nuläget. Rådet anser att de samhälleliga insatserna bör kunna omfatta alla genrer inom de olika konstarterna. Avgörande är behovet av insatser och prestationernas kvalitet. Det första kriteriet gäller då närmast en bedömning inom varje konstart, det senare inom genren som sådan. Kulturpolitiken bör inom varje konstart omfatta åtgärder för utbildning och åtgärder för att underlätta skapande och spridning. Kulturrådet ser radio, TV och press som betydelsefulla delar av det kulturpolitiska området. Det beror inte på de konstnärliga inslagen i dessa medier utan på att det inte går att dra gränser mellan olika medier för kommunikation och åsiktsutbyte. Några skillnader bör inte göras mellan konstnärliga eller publicistiska former. Folkbildningsverksamhetens allmänna inriktning kan föras under vissa av de mål rådet ställer upp för kulturpolitiken. Rådet anser det emellertid inte möjligt att f n föra hela folkbildningen till det kulturpolitiska området. Vuxenutbildningen har under senare år blivit en allt viktigare del av folkbildningsorganisationernas verksamhet. Samtidigt är de ett av de viktigaste instrumenten för fri skapande gruppverksamhet och ett viktigt instrument för kulturförmedling. Kulturrådet tar upp den delen av verksamheten i sina förslag. 4.12 Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik Kulturrådet föreslår: Det övergripande målet för kulturpolitiken är att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. För att detta mål skall kunna uppnås krävs 28
- att verksamheten och beslutsfunkt onerna inom kulturområdet i ökad utsträckning decentraliseras (decentraliseringsmåle':), - att de kulturpolitiska åtgärderna sanordnas med samhällets insatser inom ancra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behjv (samordnings- och differentieringsmålet), - att de kulterrpolitiska åtgärderna utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet (gemenskaps- och aktivitetsmålet), - att kulturpolitiken medverkar till att skydda yttrandefriheten och att skapa reella förutsättningar för att denna frihet skill kunna utnyttjas (yttrandefrihetsmålet), - att konstnärlig och kulturell förnyelse möjliggörs (förnyelsemålet), - att äldre tiders kultur tas till vara o:h levandegörs (bevarandemålet), samt - att samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra (ansvarighets:nålet). 4.13 Det övergripande målet för samhällen kulturpolitik 4.13.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik erhåller följande lydelse: Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet. 4.13.2 Motivering Kulturell verksamhet syftar huvudsakligen till att tillgodose ett upplevelse-, uttrycksoch kontaktbehov hos människan och att vara redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av samhället. Diskussionen kring kulturpolitikens uppgifter har tidigare oftast handlat om vidgad SOU 1972:67
utbildning i estetiska ämnen, spridning av böcker, konst, teater, musik osv till olika delar av landet och estetisk utsmyckning av den yttre miljön. En kulturpolitik som förs utifrån detta synsätt blir begränsad. Synen på samhällets kulturpolitiska åtaganden måste vidgas. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljöpolitiska engagemang i stort. Den knyter an till frågor som rör hela den sociala miljön (utbildning, arbetsmiljö, boendemiljö, fritidsmiljö, vårdmiljö etc) men också till planering och utformning av den yttre miljön (fysisk planering, serviceplanering, landskapsvård och andra delar av miljövården). Samhällets kulturpolitiska ansvar måste vidare vidgas till att avse all kulturverksamhet, oavsett om den drivs av samhället eller av enskilda. Samhället kan aldrig förlita sig på att de fria marknadskrafterna skapar en mångsidig och över landet jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Lönsamhet får inte bli avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spridas. Radio och TV utgör tillsammans med det tryckta ordet de kulturmedier som når alla. De får därigenom en central plats i kulturpolitiken. De tillgodoser emellertid inte kontakt- och uttrycksbehoven. Detta kan däremot ske i den övriga kulturverksamheten. När det gäller denna övriga kulturella verksamhet finns det brister särskilt i tre avseenden. För det första existerar det alltjämt mycket stora skillnader i fråga om förutsättningarna för kulturell verksamhet i olika delar av landet och inom olika delar av kommunerna. För det andra råder det mycket stora skillnader i fråga om de kulturella villkoren mellan olika utbildnings- och inkomstgrupper och andra grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade och invandrare. För det tredje är skillnaderna mellan generationerna mycket stora i fråga om förmågan att tillgodogöra sig kulturutbudet och intresSOU 1972:67
set för att delta i kulturaktiviteter. Det är en grundläggande orättvisa att människor av geografiska, ekonomiska, utbildningsmässiga eller andra skäl eller på grund av brister i kulturlivets organisation är utestängda från aktiviteter och upplevelser. Klyftorna i fråga om föreställningsramar och uttrycksmöjligheter medför isolering och konflikter. Omfattande, långsiktiga insatser måste göras för att övervinna dessa brister. Betydande åtgärder måste vidtas för att minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Kulturell verksamhet måste i ökad utsträckning förläggas till bostadsområdena, antingen permanent eller genom uppsökande verksamhet, och på olika sätt förankras i närmiljön. Om man vill tillgodose jämlikhets- och rättvisekrav kan samhällets kulturpolitiska insatser inte begränsas till den i och för sig stora uppgiften att ställa resurser till förfogande för dem som på grund av sin utbildning eller andra omständigheter efterfrågar sådan verksamhet. Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså i större utsträckning än hittills utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och behov. Kulturpolitikens möjligheter att bidra till en bättre samhällsmiljö är i många fall beroende av åtgärder som vidtas inom andra samhällsområden. Så bör t ex byggandet av nya bostadsområden tidsmässigt samordnas med utbyggnad av både social och kulturell service. Lokaler för kollektiv kulturell verksamhet och för verksamhet som utgår från kulturinstitutionerna måste planeras in i boendemiljön. Bostäder och arbetsplatser bör inte förläggas så långt från varandra att möjligheten till fritidsverksamhet praktiskt är utesluten. Den fysiska och psykiska arbetsmiljön bör förbättras. Arbetet bör bli mindre pressande så att det inte utgör ett hinder för människor att delta i olika verksamheter i samhället. De anställda bör få medinflytande och man bör sträva efter att alla kan uppleva sina arbetsinsatser som me29
ningsfulla. Också inom utbildnings- och so- 4.14 Decen tralisering cialpolitiken bör åtgärderna utformas med 4.14.1 Formulering beaktande av de kulturpolitiska målsättningarna. I och med att sådana nödvändiga Kulturrådet föreslår, att ett första delmål för hänsyn tas, får kulturpolitiken fler och mer samhällets kulturpolitik uppställs med fölmångskiftande uppgifter än i dag. jande lydelse: Olika former av kulturell verksamhet i Verksamheten och beslutsfunktionerna såväl traditionella som nya former behöver inom kulturområdet skall i ökad utsträckfå väsentligt större omfattning än de hittills ning decentraliseras. haft. Vid sidan av sådana former av verksamhet, där publiken främst är mottagande, behövs större utrymme även för kollektiva 4.14.2 Motivering former av aktiviteter — gruppverksamheter som bygger på aktivt deltagande eller eget Decentralisering av den kulturella verksamskapande arbete. Genom att på detta sätt heten innebär en geografisk spridning av förbättra de kulturella betingelserna öppnas verksamheten och en förskjutning nedåt i nya kanaler för kontakt och kommunikation organisationen inom kulturområdet av planemänniskor emellan. Att öka möjligheterna ring, beslutsfattande, ansvar och verkställigtill fri och mångsidig kommunikation utgör het. en grundläggande del av åtgärderna för att Statens stöd till kulturell verksamhet har skapa en bättre samhäll sm iljö. sedan länge koncentrerats till institutioner i Alla är i dag medvetna om att vården av de största städerna. Denna koncentration har den yttre miljön ställer stora ekonomiska en historisk bakgrund men utgör också en krav på samhället. En kulturpolitik med följd av den koncentration som sker av inriktning att förbättra samhällsmiljön kan befolkning, näringsliv och övrig service till inte heller genomföras utan att de totala ett antal expansiva regioner. ekonomiska resurser som ställs till förfoganFör att öka spridningen av kulturutbudet de blir avsevärt större än i dag. har staten hittills i första hand satsat på Samhällets politiska instanser skall ha an- centrala organ som Riksteatern, Rikskonsersvaret för att kulturpolitiken ges erforderliga ter och Riksutställningar. resurser. Detta gäller såväl centralt som reEn vidgad geografisk spridning till många gionalt och lokalt. Dessutom bör det finnas centra av den kulturella verksamhet som möjligheter till levande kontakter mellan å samhället vill stödja är både ett viktigt mål ena sidan de politiska organen och å andra för kulturpolitiken och ett verksamt medel sidan organisationer med omfattande kultu- för att åstadkomma större kulturell jämlikrell verksamhet, olika mottagargrupper och het. Det är ett ekonomiskt rättvisekrav att andra intressenter. Av alla samhällets insatser staten stöder uppbyggande av självständig är det få som ställer större krav på en aktiv regional kulturverksamhet. Staten bör också samverkan mellan enskilda individer, organi- se till att områden med svaga egna resurser sationer och samhällets organ än de kultur- för kulturell aktivitet får tillräckligt stöd. politiska. Kulturpolitiken kan således ur denna aspekt Det grundläggande demokratiska inflytan- ses som en del av lokaliseringspolitiken. det över kulturpolitiken får under inga förDecentraliseringsmålet innebär att en jämhållanden innebära att kulturens innehåll nare fördelning av den kulturella verksamstyrs. Om inflytandet utsträcks till att gälla heten över landet i stort måste uppnås. Det kulturens innehåll innebär det att den kultu- innebär också spridning av de kulturella aktirella verksamheten inte kan fullfölja sitt viteterna från centralorter och stadskärnor tidigare nämnda syfte att utöva kritik av till de stora kommunernas avlägsna delar, till samhället och att utforska verkligheten. bostadsområden och andra närmiljöer. 30
För denna vidgade geografiska spridning 1. Kommuner och landsting bör formulera mål för och bedriva en fortlöpande långtill många centra är rikstäckande turnéer tidsplanering av sina insatser inom kulturviktiga men ändå otillräckliga instrument. På området. teaterns, musikens och utställningsväsendets 2. De kulturpolitiska frågorna bör få en samområden bör regionala institutioner få en lad handläggning i kommuner och landsviktig roll i ett decentraliserat kulturliv. ting. Riksorganisationernas roll blir att ge service 3. Regionala institutioner inom teaterns och musikens områden bör inrättas. och komplettera den regionala verksamhe4. Vissa av Riksteaterns och Rikskonserters ten. Inom regionerna är det nödvändigt att uppgifter bör föras över till regionala orstor vikt läggs vid uppsökande och turnerangan. de verksamhet i olika former. 5. En ökad andel av Sveriges Radios programproduktion bör ske på regional nivå. Decentraliseringen av radions och televisionens produktionsresurser utgör en viktig förutsättning för att ge de regionala kulturinstitutionerna fortlöpande kontakter med 4.15 Samordning och differentiering en större publik. Härigenom skapas också 4.15.1 Formulering större sysselsättningsmöjligheter för kulturarKulturrådet föreslår, att ett andra delmål för betare i olika delar av landet. Planering, beslut och ansvarstagande bör i samhällets kulturpolitik formuleras sålunda: så stor utsträckning som möjligt ske på De kulturpolitiska åtgärderna skall samsamma nivå som själva aktiviteten. Decentraordnas med samhällets insatser inom andliseringen blir på så sätt ett viktigt medel för ra områden och differentieras med hänsyn att utjämna skillnader i inflytande över kultill olika gruppers förutsättningar och beturlivet. Samtidigt underlättas anpassningen hov. till ofta starkt skiftande lokala behov och intressen. En sådan decentralisering medger vidare ett bättre utnyttjande av lokala och 4.15.2 Motivering regionala resurser, vilket bidrar till att skapa Kulturpolitisk planering och kulturpolitiska förutsättningar för ökad variation i utbudet åtgärder måste samordnas med andra samav aktiviteter. hällsinsatser. Samhällets kulturinsatser måste Kulturlivet utmärks av att stora delar av öka väsentligt för att förbättra den sociala den organisatoriska uppbyggnaden inte kan miljön, men samtidigt måste de kulturpolieller bör ges den fast reglerade utformning tiska åtgärderna i framtiden mer inriktas och som är möjlig inom andra områden. Vid utformas med hänsyn till olika gruppers sidan av de politiska organen spelar en rad förutsättningar och behov. föreningar, organisationer och grupper en Samordningen av kulturpolitiken med viktig roll. Dessa parter bör delta i ett ut- andra områden och differentieringen av invecklat samarbete med samhällets organ. satserna med hänsyn till olika grupper och Detta bör ske genom samarbetsorgan, som miljöer är två aspekter av samma mål. De inrättas på lokal och regional nivå. En vä- grupper som det kan bli fråga om (barn, sentlig uppgift för samarbetsorganen bör ungdom, pensionärer, barnfamiljer, lågutbilvara att förankra de kulturella aktiviteterna i dade osv) får många gånger redan stöd av närmiljöerna och att anpassa verksamheten samhället på andra områden. till olika gruppers förutsättningar och behov. Samordningen (integreringen) av de kulturpolitiska åtgärderna har två väsentliga aspekter. 4.14.3 Åtgärder För det första är det fråga om samordning Med utgångspunkt i decentraliseringsmålet med andra delar av samhällets politik. Det förordar kulturrådet bl a följande. kan gälla samordning vid fysisk planering SOU 1972:67
3 1
och samhällsserviceplanering och med utbildnings- eller socialpolitik. För det andra måste det också ske en samordning inom själva det kulturpolitiska området. Kombinationer av konstarter och aktivitetsformer bör underlättas. Samverkan mellan institutioner inom olika kultursektorer bör stimuleras. Behovet av en differentiering av åtgärderna utgår från erfarenheterna av att generella åtgärder långt ifrån alltid når fram till de grupper man vill nå. Olika utredningar har visat på de stora olikheterna i villkor som finns i samhället eller som skapas av utvecklingen, t ex genom utbildningsexpansionen för de unga, genom utglesningen av vissa regioner och genom koncentrationen av unga familjer till nya bostadsområden med låg servicenivå. Kulturinsatserna måste ta hänsyn till detta för att kunna kompensera dessa gamla och nya olikheter och förändra villkoren. De kulturpolitiska åtgärderna måste alltså utformas med hänsyn till olika gruppers förhållanden. Syftet med en differentiering av åtgärderna är inte att skilja olika grupper från varandra eller att hålla individer kvar i isolerade grupper. Tvärtom är avsikten att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. Differentieringen bör ske efter olika linjer. Den gäller relativt sällan innehållet. Vanligast innebär differentierade åtgärder skillnader i val av miljö för verksamheten, val av informationskanaler och val av informationsteknik. 4.15.3 Åtgärder Med utgångspunkt i samordnings- och differentieringsmålet förordar kulturrådet bl a följande. 1. En ökad samverkan bör komma till stånd mellan organ och institutioner inom kulturområdet och andra samhällsområden. 2. En ökad samverkan inom kulturområdet bör stimuleras genom inrättande av politiska och administrativa organ med ett samlat ansvar på lokal, regional och central nivå. 3. Samarbetsorgan för intressenter inom och 32
utanför kulturområdet bör skapas i kommuner och län. 4. Kulturinstitutionerna bör i ökad utsträckning inrikta sin verksamhet mot uppsökande former och verksamhet för t ex barn och ungdom. 4.16 Gemenskap och aktivitet 4.16.1 Formulering Kulturrådet föreslår, att följande bör gälla som ett tredje delmål för samhällets kulturpolitik: De kulturpolitiska åtgärderna skall utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet. 4.16.2 Motivering Såväl massmedierna som de konstnärliga uttrycksformerna kan ses som medier för kommunikation mellan grupper och mellan individer. De utgör alltså både informationsmedel och instrument för åsiktsutbyte och gemensamma upplevelser. Många former av kulturell verksamhet vidgar vår verklighetsuppfattning och ökar insikten om vår egen och andra människors situation. Kulturlivets olika uttrycksformer fungerar från samhällets synpunkt i vid mening som ett "rapportsystem" som ger impulser och instrument för en ständig omprövning av värderingar. Genom att föra människan utöver de gränser hennes värderingar och erfarenheter tidigare satt, kan kulturen fungera som instrument för förändring av individers och gruppers åsikter och attityder. Såväl de konstnärliga uttrycksformerna som massmedierna kan genom sin förmåga att väcka och skapa opinion påverka samhällets utformning. Radio och TV, tidningar och böcker utgör de dominerande kanalerna för information i samhället. Dessa medier - tillsammans med grammofonskivor och bandupptagningar utgör också de viktigaste formerna för förmedling av musik, teater, litteratur, film och SOU 1972:67
r
\ y • l*m m > -IN I"
art *"S»
...
v$r-
#
©sffl5miis.|), "'ntUui
n^R:
"n'"lki<hil;i>
,
-•V^rTT77usa«Kl
in
,J"V ^lan,. 1 ,Mar s . resawn 15är
ST.—»»
.
AllB dOVWieVW^
Misslyckades
i
f
<*
4.17 Yttrandefrihet bildkonst. När det konstnärliga utbudet förmedlas på A Al A Formulering annat sätt än genom tekniska medier ger det ofta möjlighet till direkt kontakt mellan Det fjärde delmål som kulturrådet föreslår är individer och mellan grupper. Kulturella in- följande: satser kan göras för att bryta isolering och Kulturpolitiken skall medverka till att främja åsiktsutbyte och debatt kring angeskydda yttrandefriheten och skapa reella lägna frågor och kan skapa former för lek förutsättningar för att denna frihet skall och underhållning eller för annan gemensam kunna utnyttjas. upplevelse. De konstnärliga uttrycksmedlen ger dessutom möjlighet till fri skapande verksamhet, A Al.2 Motivering som bygger på eget arbete och som kan ske i kollektiva former. Det behövs väsentligt öka- Yttrandefrihet bör ses som rätten att i massde insatser från samhällets sida till den fria medier, konstnärliga medier och andra opiskapande verksamheten. Framför allt behövs nionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på i många fritids- och bostadsmiljöer resurser annat sätt redovisa en inställning utan förför gemensamma aktiviteter av kulturellt handsgranskning och utan andra hinder än slag. Genom sådana aktiviteter finns det de begränsningar allmän lag uppställer. möjlighet att väcka och möta människors Yttrandefriheten tillhör de mål som kan uttrycksbehov men också behovet av kon- förefalla okontroversiella. Det är ovanligt att takt och gemenskap. man i demokratiska länder förnekar att måInsatser för att öka den kulturella aktivite- let är fundamentalt för en kulturpolitik. Men ten är angelägna. Från praktiska och organi- så snart det gäller frihetens gränser blir fråsatoriska aspekter är det naturligt att främst gan svårare och mera kontroversiell. Lika behandla kollektiva aktivitetsformer. Det litet som för annan frihet kan yttrandefriinnebär inte att individens mottagande och heten bestämmas i absoluta termer. Det vikutövande av kultur, som inte sker i grupp, tiga blir därför vilken innebörd den ges och skulle vara mindre betydelsefull. Aktiviteter hur den avgränsas. som syftar till kontakt och kommunikation Konstnärlig verksamhet är en form av och aktiviteter som utgår från en individs utforskning av verkligheten. Den syftar ofta behov och intressen kompletterar varandra. till att kritiskt belysa villkoren i vårt samMellan de båda aktivitetsformerna finns hälle och för mänskligt liv över huvud. Yttmånga gånger en fruktbar växelverkan. randefriheten inom institutionerna riskerar alltid att beskäras. Tidigare accepterade värderingar sätts tid efter annan i fråga. Det 4.16.3 Åtgärder gäller estetiska, moraliska och politiska förMed utgångspunkt i gemenskaps- och aktivi- hållanden. Det är sannolikt att normdiskustetsmålet förordar kulturrådet bl a följande. sionen numera har en annan bredd och 1. Den kulturella verksamheten bör i ökad omfattning än tidigare. Mycket beror det på utsträckning förankras i närmiljön genom massmediernas möjligheter att spegla utveckbl a en ökad uppsökande verksamhet samt lingen i hela världen. Inte bara information bättre möjligheter till kollektiv skapande utan också idéer sprids allt snabbare. verksamhet i bostadsområdena. Om personalen inom kulturinstitutionerna 2. Den icke yrkesmässiga skapande verksamheten bör få förstärkta och ändamålsen- inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar är risken betydande att instituliga bidrag. 3. Samspelet mellan kultur och arbetsliv bör tionerna förlorar sin vitalitet och därmed analyseras. också förmågan att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar SOU 1972:67 3
för kulturpolitiken inte har mod att ge insti- 4.18 Konstnärlig förnyelse tutionerna den nödvändiga friheten kan alla 4.18.1 Formulering insatser mista hela sitt värde. Många diktaturer berömmer sig av ett frikostigt stöd till Som ett femte delmål föreslår kulturrådet sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas följande: funktion i samhället i grunden hämmad geKulturpolitiken skall möjliggöra konstnärnom en starkt beskuren yttrandefrihet. lig och kulturell förnyelse. En på olika sätt formellt reglerad frihet kan bli en fiktion om det inte finns reella möjligheter att utnyttja den. Många av sam4.18.2 Motivering hällets åtgärder på kulturområdet kan motiveras med viljan att skapa faktiska möjlig- Nära förknippat med målet att skydda yttheter för att göra den konstnärliga yttrande- randefriheten är kulturpolitikens uppgift att friheten reell eller för att inte de faktiska möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelmöjligheterna till en allmän opinionsbildning se. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärder- något genuint nyskapande inte komma till na skall således skapa förutsättningarna för stånd. Det kvalificerade konstnärliga arbetet utett kulturliv präglat av mångfald i innehåll gör en fortlöpande experimentverksamhet. och uttrycksformer. Om opinioner av skilda slag fritt skall Dess syfte är bl a att finna nya övertygande kunna komma till tals krävs det många olika konstnärliga uttryck för individuella och kolorgan med ledningar som är sinsemellan oav- lektiva behov och upplevelser, att konstnärhängiga och som har olika sammansättning. ligt dokumentera förändringarna i vår omDetta är ett av motiven för den decentralise- värld och att göra existerande behov medring som kulturrådet rekommenderar. Det är vetna för nya grupper. Det konstnärliga utockså ett motiv för ökade insatser från sam- vecklingsarbetet har alltså ytterst betydelse hällets sida till kulturinstitutionerna, till fri för att vidga vårt upplevelsefält och kompletkollektiv skapande verksamhet, till filmen tera eller korrigera vår verklighetsuppfattoch litteraturen samt till stipendier och er- ning. Det gäller för alla samhällsområden att sättningar åt kulturarbetarna. utvecklingen förs framåt genom forskning, experiment och nyskapande. Också det 4.17.3 Åtgärder konstnärliga arbetet i samhället kräver utKulturrådet drar bl a följande slutsatser av rymme för försök och experiment med olika detta mål. uttrycksmedel, olika material och olika 1. Yttrandefriheten bör regleras i grundlag. medier. Detta utvecklingsarbete måste - lik2. Klara regler bör gälla för ansvarsfördel- som den forskning som förekommer på ningen inom kulturinstitutionerna mellan andra områden - få bedrivas utan att efterstyrelse och chef och övrig personal. 3. Staten bör garantera en mångsidig tid- frågan är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras. Det är en nings- och tidskriftsutgivning. 4. De fria yrkesmässiga grupperna bör ges elementär kulturpolitisk uppgift för sambättre arbetsvillkor och tryggare anställ- hället att i tillräcklig utsträckning ge det stöd ningsförhållanden. och de resurser som erfordras. 5. Kulturell verksamhet och skapande aktiviKulturens uttrycksformer och uttryckstet inom föreningar och grupper av olika möjligheter förändras ständigt. Radio och slag bör få ökat samhällsstöd. TV har skapat nya konstformer och nya former för information och underhållning. Dessa medier utgör instrument som starkt påverkar de kulturella förhållandena - de 34
kan berika människornas liv men också göra det mera enkelspårigt. Det är viktigt att olika grupper av konstnärligt arbetande erbjuds möjligheter att verka inom dessa medier och på sina olika områden få bidra till deras utveckling. Kulturpolitiken måste ha siktet inställt på framtiden och räkna med att dessa och andra nya medier kommer att medföra en fortgående förändring av kommunikationsprocessen. I de medier för kommunikation som de traditionella kulturinstitutionerna utgör, är förnyelsen i hög grad en förutsättning för verksamheten. Men då denna verksamhet delvis finansieras av publikintäkter är den också beroende av publikens sammansättning och vanor. Det behövs för den skull ett utrymme för experiment som man inte alltid i förväg kan vara säker på blir lönande. En annan del av det konstnärliga utvecklingsarbetet är beroende av tekniska, lokalmässiga och andra resurser, t ex när det gäller arbete med nya material. Man är här ofta beroende av kollektiva resurser som endast kan komma till stånd med samhällets stöd. Av hävd har samhällets stöd nästan helt riktats till konstutövare i vissa genrer inom de olika konstområdena. Samhällets insatser bör emellertid avse konstområdena som helhet och främja en utveckling även inom genrer som hittills inte alls eller endast i ringa omfattning erhållit stöd. Förnyelse kräver aktiva internationella kontakter. Det hör till samhällets uppgifter att på olika sätt möjliggöra sådana — t ex genom att underlätta utbyte av informationer mellan länderna och genom att medverka till ett internationellt personutbyte. Vid sidan om det konstnärliga arbetet med nya uttrycksformer, nya medier och nya material behövs utrymme för ett mera allmänt kulturellt utvecklingsarbete. Det gäller bl a metoder för att finna nya former att väcka tidigare inaktiva gruppers intresse och stimulera dem till deltagande i kulturell verksamhet. Också en sådan experimentverksamhet bör kunna påräkna samhällets stöd.
4.18.3 Åtgärder Kulturrådet drar bl a följande slutsatser av detta mål. 1. De fria kulturarbetarnas villkor bör förbättras. 2. Utvecklingsarbetet inom den fria kollektiva skapande verksamheten bör stimuleras. 3. Utbildningen inom kulturområdet bör utformas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse. 4.19 Bevarandet av äldre kultur 4.19.1 Formulering Kulturrådet föreslår som det sjätte delmålet för samhällets kulturpolitik: Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. 4.19.2 Motivering Vid utformningen av samhällsmiljön måste hänsyn tas också till gångna tiders kultur. En miljö kan aldrig utformas enbart på grundval av den samtida kulturen. Kontakten bakåt måste finnas. Om kultur är utforskning och kritik av det samtida samhället, kan man aldrig göra sig historielös. Den traditionslösa kulturen är otänkbar. Det måste därför vara ett kulturpolitiskt mål att ta till vara och göra äldre tiders kultur levande. Inom varje kultursektor söker man i olika utsträckning hålla äldre tiders verk levande. Insatser för att bevara är helt dominerande för kulturminnesvård och arkivväsen. Inom musik, teater och dans är äldre verk självklara inslag i institutionernas verksamhet och så är eller bör också vara fallet inom bildkonst och litteratur. Teknikens utveckling har inneburit att våra möjligheter att ta till vara äldre tiders kultur förbättrats högst väsentligt. Nuvarande metoder inom byggnadsteknik, konserveringsteknik, arkivering och reproducering tillåter helt andra insatser än för endast en kort tid sedan. Motsvarande betydande förbättringar i fråga om möjligheterna att förmedla kunskap om äldre kulturer har skett 35
genom TV.s, filmens, radio- och bandteknikens utveckling. De tekniska landvinningarna öppnar emellertid inte enbart nya möjligheter att ta till vara och levandegöra vårt kulturarv. De kan också utnyttjas på ett sätt som medför risker för kulturlivet. Kommersiell exploatering av TV-satelliter, band- och TV-kassetter och ett ökat beroende av den internationella bokmarknaden är exempel på sådana tendenser. Målet att bevara och levandegöra äldre tiders kultur innebär inte ett ensidigt värnande om det nationellt särpräglade. Det måste fastmer vidgas att omfatta en ökad kontakt med andra länders kultur. Vårt kulturarv är endast en del av världens gemensamma.
der. Det gäller stora delar av musikområdet och större delen av konstmarknaden. Film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat. Nästan hela bok-, tidnings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Detsamma gäller större delen av filmproduktionen och filmdistributionen. Den privata kulturverksamheten måste genom kravet på lönsamhet bedrivas med andra mål än dem samhället sätter upp för sin kulturpolitik. Lönsamhetskravet framträder dock på olika sätt allt efter ägarstrukturen. Skillnaderna är stora mellan t ex internationella storföretag och ett producentkooperativt företag. Lönsamhetskravet medför att kulturverksamhet i enskild regi inte kan garantera en mångsidig och geografiskt jämnt fördelad 4.19.3 Åtgärder kulturproduktion och kulturverksamhet eller De sektorer av det kulturpolitiska området en rimlig försörjning för kulturarbetarna. som närmast berörs av detta mål är f n Om endast lönsamheten blir avgörande för föremål för särskilda sektorsutredningar. Kulturminnesvård och museiväsen utreds vad som skall produceras och hur produktioav MUS 65. Litteraturutredningen får förut- nen skall spridas, kan det leda till utarmning sättas komma in på behovet av stöd till och förflackning. Många människor, särskilt utgivning av äldre svensk litteratur. Filmut- de unga och de sämre utbildade, blir lätt redningen får förutsättas ta upp frågan om utsatta för ensidig påverkan av ett kulturutsamhällets ansvar för lösandet av bevarandeproblemen inom filmområdet. Dataarkive- bud som är torftigt och undermåligt, proringskommittén behandlar vissa frågor inom dukter som exempelvis spekulerar i våldsarkivområdet. Mot denna bakgrund lägger mentalitet eller ger en bild av samhället som kulturrådet inte fram egna detaljerade för- är styrd av producentintressen. slag med hänvisning till bevarandemålet. När kulturproduktion och kulturverksamhet i enskilda händer inte kan åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning, måste 4.20 Samhällets ansvar samhället sätta in kulturpolitiska åtgärder. 4.20.1 Formulering Samhället har redan tagit ansvar för kulturutbud som ansetts särskilt angeläget och för Det sjunde och sista delmålet för samhällets kulturpolitik bör enligt kulturrådet formule- kulturell verksamhet som annars helt skulle ha fallit bort. Ofta har emellertid samhället ras sålunda: uppträtt passivt när det gällt att trygga Samhället har ett övergripande ansvar för kulturförsörjningen. Sålunda har staten - på att främja mångsidighet och spridning av några viktiga undantag när — vidtagit åtgärkulturutbudet och för att minska eller der först när den privatfinansierade verksamhindra den negativa verkan som marknads- heten inte kunnat bedrivas lönsamt. ekonomin kan medföra. Insatserna bör i framtiden i större utsträckning inriktas på att erbjuda alternativ till det privata kulturutbudet inom olika 4.20.2 Motivering sektorer. På så sätt kan samhället bidra till Större delen av kulturproduktionen och kul- en förändring av strukturen på kulturutturdistributionen ligger i dag i privata hän- budet som helhet och till en ökning av den 36
totala utbudsvolymen. Detta förutsätter att insatser görs inom en sektor redan innan akuta krissituationer uppstått. Samhället skall även kunna arbeta i ett direkt konkurrensförhållande med den privata kultursektorn. De kulturpolitiska åtgärder som kan behövas från samhällets sida måste bli mycket olikartade både till formen och till graden av åtaganden. En möjlighet är överenskommelser mellan staten och en bransch såsom filmavtalet. Andra vägar att påverka den privata kultursektorn är beskattning, t ex annons- och reklamskatt, eller skattebefrielse, t ex momsbefrielsen för filmen och vissa tidskrifter. Samhället kan vidare gå in med subventioner av typen press- och tidsskriftsstöd eller lån till bl a producentkooperativa företag. Samhället kan uppträda som köpare såsom vid bibliotekens litteraturköp samt statens och kommunernas inköp av konst. Alla dessa former av ingripanden från samhällets sida kan ske utan att den privata företagsformen ifrågasätts. Samhället kan också ta på sig ansvaret att reglera ramen för en verksamhet som bedrivs i fristående form, t ex Sveriges Radio. Slutligen kan alternativet med en helt eller övervägande statlig produktion tänkas som t ex på teaterområdet.
satts igång i fråga om kulturavsnitt med stark privat dominans. Den framtida kulturpolitiken måste innebära, att dessa initiativ följs upp liksom också utvecklingen och effekterna på olika sektorer och för olika grupper. Som riktpunkt för denna uppföljning tjänar de allmänna mål som gäller för samhällets kulturpolitik. 4.20.3 Åtgärder Stora delar av den privatfinansierade delen av kulturområdet utreds f n av statliga utredningar. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram preciserade förslag med hänvisning till ansvarighetsmålet. Kulturrådet redovisar i 5.6 sin allmänna bedömning av behovet av samhälleliga insatser på den privata kultursektorn. Kulturrådet kommer i nästa betänkande att lämna förslag som rör kulturarbetarnas verksamhet och villkor samt belysa deras förhållande till den privata kulturmarknaden.
Flertalet av de nämnda formerna av åtgärder innebär att samhället självt tar ansvar för eller stödjer verksamheten. Ofta måste emellertid valet bli att erbjuda nya alternativ genom kompletterande verksamhet inom sektorn i fråga eller inom angränsande sektorer. Sambandet mellan åtgärder som vidtas inom olika sektorer måste belysas väl. Andelen egenproduktion inom Sveriges Radio har t ex avgörande betydelse för filmproduktionen i landet. Beslut om hur skolböcker skall inköpas får konsekvenser för bokhandeln i landet etc. Staten har markerat sitt övergripande ansvar för kulturförsörjningen genom åtaganden som gällt hela sektorer eller delavsnitt av kulturlivet eller haft formen av punktinsatser. Omfattande utredningsverksamhet har SOU 1972:67
5 Kulturområdets struktur
5.1 Verksam hetsform erna Avvägningar av de samhälleliga insatserna på kulturområdet som baserats på en kulturpolitisk helhetssyn har inte gjorts i någon högre grad under 1960-talet. Sådana avvägningar blir ofrånkomliga i framtiden. Det är då viktigt att de görs utifrån formulerade mål för verksamheten och i medvetande om de olika verksamhetsformernas roll i kulturlivet. Kulturrådet skiljer mellan följande verksamhetsformer: enskilt skapande, fritt kollektivt skapande, institutionernas verksamhet, radio och television och privat driven verksamhet. Trots att utbildningsväsendet inte förs till det kulturpolitiska området berörs i detta kapitel också skolans kulturella uppgifter. Det ansvar samhället tagit på sig för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För kulturinstitutionerna har samhället sedan lång tid ett direkt organisatoriskt och ekonomiskt ansvar. Detsamma gäller för större delen av utbildningen inom kulturområdet. I fråga om etermedierna beslutar statsmakterna om den allmänna ramen för verksamheten. För det fria kollektiva skapande som förekommer är samhällsstödet av avgörande betydelse. Samhället har utöver de allmänna reglerna för bidragen dock inget inflytande över hur verksamheten bedrivs. I fråga om de fria kulturarbetarna finns krav på samhället att ansvara för att deras försörjningssituation blir rimlig. När väsentliga de38
lar av kulturproduktionen är i privat ägo, har samhället enligt kulturrådets mening att se till att utbudet inte blir ensidigt och att nyttigheterna inte blir tillgängliga bara för ett fåtal. För att kunna göra avvägningar av samhällets insatser för de olika verksamhetsformerna behövs data om utvecklingen. Figur 1 visar en aspekt på utvecklingen av vissa kulturaktiviteter under 1960-talet. Totalsiffrorna ger främst en allmän uppfattning om proportionerna mellan aktiviteterna och utvecklingstendenserna i stort.
5.2 Enskilt skapande Ett grundläggande krav på en framtida kulturpolitik är att de fria kulturarbetarna får rimliga levnadsvillkor. Flera vägar måste prövas. En väg är stöd till kulturinstitutioner, etermedier och privat driven kulturverksamhet. Allt detta har stor indirekt betydelse för de fria kulturarbetarna. Detta indirekta stöd är dock inte tillräckligt. De fritt verkande kulturarbetarna kommer sannolikt alltid att svara för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kulturområdet. Möjligheterna för dem att få arbete och utkomst måste bli bättre än vad den privata företagsamheten på kulturområdet hittills har åstadkommit. I många fall bör ersättningarna för prestationerna förbättras. Dessutom behövs kompletterande ersättSOU 1972:67
Figur 1. Deltagande i olika kulturaktiviteter under 1960-talet. Genomsnittligt antal gånger per individ och ^ * < O s e på l å n g f i l m i T V ^
s e på t e a t e r i T V S '
l å n a b ö c k e r po f o l k b i b l i o t e k fy O h ö r a på konserter i T TV9^
gå på bioS^
se på o p e r a / b o l e t t TV 9
köpa grammofons k i v o r °J
deltaga i kulturcirklar^ g å på m u s e e r och u t s t ä l l n i n g a r \) gå på t e a t e r
\)
gå p å k o n s e r t e r J /
70/71 1
O
Anger f a k t i s k
utveckling
•Sammanbindningslinje mellan b e r ä k n a d e Beräknade värden
värden
a
Antalet tittare beräknat med utgångspunkt i vissa antaganden rörande TV:s programsammansättning och publik för budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71. b Antalet lån vid folkbibliotek exkl skolbibliotek. c Antalet biografbesök. d Antalet skivor försålda av de till Grammofonleverantörernas förening anslutna bolagen enligt Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73 s 57). e Beräkningen bygger på att varje deltagare i en kulturcirkel varit närvarande 7,5 gånger under cirkelns lopp (10 sammankomster med 75 %-ig närvaro). ^Antalet besök vid statliga och statsunderstödda kulturinstitutioner.
ningar i olika former bl a för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse och för att ge kulturarbetarna, som är hänvisade till den kommersiella marknaden, rimliga levnadsvillkor också under ålderdomen. Kulturrådet avser att i ett kommande betänkande lägga fram ett program för förbättring av kulturarbetarnas ekonomiska villkor. De mål och den organisation inom kulturområdet som rådet föreslår i föreliggande betänkande bildar en utgångspunkt för de kommande förslagen. Det har ibland sagts att en satsning på folklig skapande verksamhet av det slag som rådet föreslår skulle kunna få negativa återverkningar för de kulturarbetare som verkar yrkesmässigt. Sådana farhågor är inte befogade menar kulturrådet, som i stället betonar växelverkan mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig kulturverksamhet. Får en omfattande kollektiv, fri verksamhet möjlighet att växa fram, skapas intresse för och efterfrågan på kulturarbetarnas medverkan och på deras arbetsinsatser och produkter och med den bättre kännedomen skapas också större respekt för deras yrkeskunnande. Kulturarbetarna kan i sin tur ge den icke yrkesmässiga verksamheten stimulans genom sina mera avancerade arbetsformer och uttrycksmedel.
smidiga och anpassbara till deltagarnas intressen och bakgrund. På det sättet når man fram till differentierade kulturpolitiska insatser. Den markerade rollfördelningen mellan producent och mottagare förlorar i det kollektiva skapandet mycket av sin betydelse. Den fria verksamhet som är yrkesmässigt inriktad har utvecklats under 1960-talet. Det gäller framför allt på teaterområdet. F n arbetar mer eller mindre yrkesmässigt ett femtiotal fria grupper med en sammanlagd årlig publik på 300 000 - 400 000 personer. Framför allt de fria teater- och musikgrupperna har ett arbetssätt som innebär flera fördelar gentemot institutionerna genom sin större rörlighet i fråga om verksamhetsform, verksamhetsart och ämnesområden. De fria grupper som arbetar yrkesmässigt måste enligt kulturrådets mening få arbetsvillkor som så långt som möjligt motsvarar dem som de institutionsanställda kulturarbetarna har samtidigt som grupperna ges möjligheter att arbeta med stor självständighet. 5.4 Institutionernas verksamhet
1960-talet har för de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken och museerna inneburit flera förändringar. Kulturrådet vill peka på några drag i utvecklingen. Teatrarnas besökssiffror minskade vid 1960-talets början. En påtaglig förändring 5.3 Fritt kollektivt skapande har emellertid skett under den senare delen Fritt kollektivt skapande förekommer i av 1960-talet, då antalet besök stigit. De många former. Den största omfattningen har totala besökssiffrorna avslöjar emellertid inte den som inte är yrkesmässigt inriktad. Kom- förändringar i fråga om strukturen på besömunerna gör mycket betydande insatser på ken. Teatern har gått igenom en inre omdetta område bl a genom den kommunala vandling som har inneburit inriktning mot musikskolan. Det fria skapande som vuxit ett mer spritt teaterutbud, mer uppsökande fram genom studiecirklar i kulturämnen har teater och ökad verksamhet för barn och expanderat starkt under 1960-talet. Det an- ungdom. Teaterbesökens ökning har troligen tal människor som i dag deltar i olika former en elementär förklaring, nämligen att den av kollektiv skapande verksamhet kan upp- levande teatern blivit tillgänglig för fler människor. Ökningen av antalet teaterbesök har skattas till 600 000 - 700 000 personer. Åtgärder för att stimulera det fria kollek- möjliggjorts genom jämförelsevis stora insattiva skapandet måste enligt kulturrådets me- ser från samhällets sida. Samhället betalar en ning vara ett av de viktiga inslagen i samhäl- allt större del av kostnaden per besökare lets kulturpolitik i framtiden. Denna fria eller 70 - 90 % år 1970. Antalet teaterbesök verksamhet erbjuder arbetsformer som är var samma år ca 3 milj.
40 SOU 1972:67
Situationen för den samhällsstödda konsertmusiken är likartad teaterns. Denna form av levande musik sprids nu i delvis nya former. Den ökning som skett för konsertbesöken faller på Rikskonserter, vars verksamhet till största delen består av skolkonserter. Liksom teatern har också levande musik av denna form blivit tillgänglig för fler människor. Antalet konsertbesök vid de statsunderstödda musikinstitutionerna var år 1970 ca 1,5 milj. Besöken vid samhällsstödda större museioch utställningsinstitutioner eller vid utställningar som dessa ordnar har ökat väsentligt under 1960-talet. Orsakerna är flera. En allt större del av museernas totala resurser ägnas åt utåtriktad verksamhet. Utställningar förläggs allt oftare till bostadsområden, bibliotek, arbetsplatser och vårdinrättningar. Samarbetet med skola och organisationsliv har byggts ut. Expansionen inom museisektorn har liksom för teater och musik krävt samhälleliga insatser. Enbart det statliga stödet har i fasta priser mer än fördubblats under 1960-talet. Av kulturinstitutionerna är det folkbiblioteken som expanderat mest under 1960talet. Antalet lån av fack- och skönlitteratur tillsammantaget har ökat från 30 till 52 milj (exkl skolbiblioteken) eller med 73 %. Biblioteksutlåningen kräver växande insatser från samhällets sida. Folkbiblioteken är de institutioner som samhället satsar mest på, och liksom i fråga om den kommunala musikskolan är denna utveckling kommunernas förtjänst. År 1970 var kommunernas biblioteksanslag 178 milj kr. Till bokutlåningens expansion under 1960-talet finns det flera förklaringar. En rad nya biblioteksbyggnader har tillkommit. Verksamheten med bokbussar har byggts ut. Biblioteken håller öppet längre. Utbildningsväsendets och särskilt vuxenutbildningens stora expansion är en bidragande orsak. De ökade bokpriserna som minskar allmänhetens benägenhet att köpa egna böcker kan vara ytterligare en förklaring. Kulturinstitutionerna har under 1960-talet överlag alltmer satsat på uppsökande SOU 1972:67
verksamhet och mer på verksamhet för barn och ungdom. Det är sannolikt att institutionerna når större publikgrupper än tidigare. Empiriska undersökningar saknas emellertid som visar i vilken utsträckning ökningarna i besöksantal och boklån beror på att det är samma personer som är mer aktiva eller om verkligen gruppen av aktiva ökats. Mycket tyder dock på att kulturinstitutionernas isolering håller på att brytas och att de ökade talen beror på att det är fler människor som tar del av institutionernas utbud eller utnyttjar deras tjänster. Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distributionsform. Den har kontinuitet i arbetet och förhållandevis klara former för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och administration. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen har jämförelsevis trygga anställningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud. Institutionerna har vidare en betydelsefull roll som inspirationskällor och miljöer för ett kulturellt utvecklingsarbete. En jämnare fördelning både geografiskt och socialt av institutionernas verksamhet är en betydelsefull kulturpolitisk fråga för framtiden. Samhället bör garantera att det finns ett nät av kulturinstitutioner med en bred utåtriktad verksamhet. Begränsningen till vissa konstformer eller vissa epokers konst bör minskas. Att vissa kulturinstitutioner framför allt på central nivå, t ex centralmuseerna har en avgränsad inriktning är dock ofrånkomligt. Många gånger är det också önskvärt att även regionala institutioner specialiserar sig. 5.5 Radio och television Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska området. Huvudorsaken är inte kulturutbudet i snäv mening i dessa medier. I stället är det uppfattningen att det inte går att skilja informationssektorn dvs radio, television och press, från de sektorer som hittills räknats till kulturområdet. Det är fråga om ett samspel mellan etermedier 41
och andra former för kommunikation och åsiktsutbyte. Det mest betydelsefulla som har hänt inom kulturområdet under det senaste decenniet har varit televisionens genombrott. Är 1960/61 hade 40% av alla hushåll TVapparater. Det fanns en kanal med en sändningstid av 24 timmar i veckan. År 1970/71 hade 85 % av alla hushåll TV-apparater. Sändningstiden hade ökat till 71 timmar i veckan. Täckningsgraden för TV 1 var inemot 100 % mot 80 % vid decenniets början och för TV 2 som tillkommit under decenniet ca 95 %. Detta innebär att information, debatt och kulturstoff kan nå flertalet invånare i deras hem oavsett bostadsort och social hemmahörighet. Detta betyder ojämförligt mycket mer än andra kulturpolitiska insatser för att minska människors isolering, ge bättre information, höja allmänbildningen, skapa större medvetenhet och rikare kulturupplevelser. Sveriges Radios organisatoriska uppbyggnad är beslutad av statsmakterna. Företaget har emellertid garanterats en hög grad av självständighet. Det förekommer därför inte att man med direkta kulturpolitiska åtgärder söker påverka Sveriges Radio. Kulturrådet för dock fram vissa allmänna synpunkter på verksamheten och lägger på några punkter fram direkta förslag. Kulturrådet diskuterar i kapitel 6 behovet av en yttrandefrihetslag i grundlagsform som bl a omfattar radio- och TV-verksamheten. Vidare föreslår rådet i nämnda kapitel att personalen normalt bör vara representerad i institutionernas styrelser. Detta bör också gälla Sveriges Radios där personalrepresentanter f n endast är adjungerade. Enligt statsmakternas beslut år 1966 bör på sikt en fjärdedel av programproduktionen ske regionalt. Målet beräknas vara uppnått budgetåret 1972/73 när det gäller televisionen. Denna andel för den regionala programproduktionen bör dock enligt kulturrådets mening betraktas som en miniminivå i fråga om decentraliseringsgrad för Sveriges Radios verksamhet. Tidvis har debatten om radioavtalets före42
skrifter om programpolitiken varit mycket livlig. Kulturrådet finner det angeläget, att Sveriges Radio redovisar sina programprinciper och att en uppföljning görs i vad mån dessa följs. En sådan uppföljning kräver en bättre programstatistik än som f n finns. Nya metoder håller också på att arbetas fram. Redovisningen av programstatistiken bör lämpligen samordnas med de kulturstatistiska översikter som kulturrådet anser bör ges ut. Den tekniska utvecklingen på radio- och TV-området har hittills gått mycket snabbt. Den utvidgning av sändningsmöjligheterna i radio som övervägs av 1969 års radioutredning bör kunna få stor betydelse genom de förbättrade förutsättningarna för mer differentierade program. Om detta leder till ökade produktions- och sändningsmöjligheter på lokal och regional nivå ligger det helt i linje med det föreslagna decentraliseringsmålet. För den framtida utvecklingen av televisionen är kassett- och kabel-TV av särskilt intresse. De ger möjligheter till ett nytt funktionssätt för televisionen och medger även ett långt mer differentierat utbud än det som televisionens två kanaler i dag kan ge. I utvecklingen ligger också risker, som motiverar att samhället med uppmärksamhet följer utvecklingen. Kulturutbudet i snäv mening i radio och television utgör en betydande del av den totala sändningstiden. Kulturrådet tar inte ställning till om detta utbud är rimligt avvägt i förhållande till de totala resurserna för radio- och TV-verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att radio och television spelar en utomordentligt stor och för vissa befolkningsgrupper helt dominerande roll som kulturförmedlare. Etermedierna når ut till ett mycket stort antal människor oavsett bostadsort och social miljö. Om man jämför televisionens teater- och konsertpublik med antalet besök vid teater- och musikinstitutioner framträder televisionens dominans klart. 100 milj tittare på TV-teater år 1970 skall jämföras med 3 milj besök på den levande teatern, en publik på 40 milj vid TV-konserter med 1,5 milj besök på statsstödda konSOU 1972:67
serter med levande musik. Det kan emellertid aldrig bli fråga om att välja antingen förmedling via etermedier eller de "levande" kulturinstitutionernas verksamhet. Problemet ligger i att avväga proportionerna och finna former för ett samspel. Kulturrådet för i kapitel 6 fram vissa förslag som syftar till att institutionernas konstnärliga resurser skall kunna utnyttjas bättre i radio och television. Särskilt diskuteras möjligheterna av att Operan och Dramatiska teatern som statliga teatrar i större utsträckning än f n skall framträda i dessa medier. För den framtida kulturpolitiken är Sveriges Radios verksamhet av mycket stor betydelse. Det är mot den bakgrunden som kulturrådet föreslår att Sveriges Radio bör vara representerat i ett centralt kulturorgan, det nya kulturrådet, som föreslås inrättas. Vid diskussionen av den regionala kulturorganisationen förutsätts att Sveriges Radios regionalkontor blir representerade i de regionala samarbetsorgan som enligt kulturrådet bör inrättas. I det nya kulturrådet och de regionala samarbetsorganen bör man kunna diskutera omfattningen och den allmänna inriktningen av samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna. Det nya kulturrådet bör vidare i samråd med Sveriges Radio kunna ta upp till diskussion de kulturpolitiska verkningarna av den tekniska utvecklingen på t ex kassett- och kabel-TV-områdena. ljudradions och televisionens framtida kanalorganisation, möjligheterna att i framtiden med ökade sändningsmöjligheter nå nya publikkategorier med olika slag av program m m. 5.6 Privat driven kulturverksamhet I ansvarighetsmålet (4.20) har kulturrådet angett det övergripande ansvar som samhället har och som även berör de privat drivna kulturverksamheterna. Kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och spridning om de fria marknadskrafterna inte förmår detta på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturområdet. Kulturpolitiken skall kunna SOU 1972:67
hindra den negativa verkan för människorna som marknadsekonomin kan medföra. Av individernas kulturutgifter på ca 4 miljarder — vari även ingår kostnader för inköp av TV- och radioapparater, bandspelare, andra apparater och musikinstrument (ca 1,5 miljarder) - läggs 1,8 miljarder ner på tidningar, tidskrifter och böcker. Dagstidningarnas nettoupplaga har ökat med 15% under 1960-talet. Veckopressens totalupplagor är mer konstanta. Utgifterna i fasta priser för bokköp har ökat med ca 55 % under 1960-talet. Det innebär att allmänhetens inköp av böcker ökat med i genomsnitt ca 5 % per år under perioden. Sett tillsammans med den ökade biblioteksutlåningen kan man alltså konstatera att läsandet sannolikt inte minskat under decenniet. Kulturrådet finner det rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Om det är risk att många och även relativt stora platser blir utan bokhandel, kan det bli aktuellt att samhället i någon form underlättar eller svarar för bokförsäljning där. Trots den internationellt sett stora tidningskonsumtionen i vårt land rymmer tidningssektorn svåra problem, som ledde till att det år 1971 infördes ett statligt presstöd. Reformen fick sin särskilda karaktär genom att den kopplades med en ny annonsskatt. Bakgrunden till reformen var koncentrationstendenserna i pressen. Antalet dagstidningar sjönk avsevärt under 1960-talet. De s k andratidningarnas upplageandel minskade. Införandet av presstödet motiverades med att den pågående koncentrationsprocessen innebär risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning monopoliseras och att den därmed hotar demokratins funktionsduglighet. Staten bör ge ett realstöd till pressen. Motiven för presstödet och för en annonsskatt eller en reklamskatt är emellertid väsentligen olika, varför det inte finns någon anledning att koppla samman dem. Samtidigt med att presstödet kom till, permanentades det mera blygsamma stöd till 43
tidskrifter som tidigare utgått i mer provisoriska former. Staten går på denna punkt in med ett direkt produktionsstöd till den privata kultursektorn. Detta är inom kulturområdet en principiell nyhet, som möjligen kan tjäna som förebild för ett kommande litteraturstöd. Kulturrådet anser tidskriftsstödet betydelsefullt. Det kommer sannolikt att behövas ökade resurser från statens sida för att garantera en fortsatt existens av tidskriftspressen, som inom ett så litet språkområde som vårt alltid måste ha svårt att klara sig. Musiken har förmodligen aldrig nått så många som i dag. Denna position har uppnåtts genom musik förmedlad via radio, television, grammofon och bandspelare. Tekniken har utvecklats med stor snabbhet. Ljudåtergivningen har under 1960-talet förbättrats så att högtalare kan åstadkomma en mer störningsfri lyssnarsituation än konsertlokalen. Kanske är de förbättrade möjligheterna till en högklassig musikåtergivning i hemmiljö ett av de betydelsefullaste inslagen i musiklivet under 1960-talet. Den musik som återges via högtalare - i radio och television, via grammofonskivor och tonband - har expanderat kraftigt under 1960-talet. I konsertbyråutredningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) diskuteras den levande musikens ställning i förhållande till högtalarmusik. Utredningen anser det inte vara rimligt att längre mana fram bilden av ett motsatsförhållande. De båda formerna har sin givna plats i dagens musikliv. De har var och en sina fördelar och de kompletterar varandra. Utredningen föreslår olika statliga insatser för att stödja produktion och distribution av grammofonskivor, tonband etc samt för att förbättra konsumentinformationen, dokumentationen och forskningen inom området. Jämfört med omsättningen i hela branschen är det dock mycket begränsade insatser som föreslås. Kostnaderna för utredningens förslag uppgår till ca 4 milj kr. Detta belopp bör jämföras med den omsättning i grammofonskivebranschen som år 1970 beräknats till 200 milj kr. 44
Kulturrådet tillstyrker i sitt remissyttrande i huvudsak de av utredningen framlagda förslagen. Rådet föreslår dock att ansvaret för konsumentinformation inom området läggs på annat organ än Rikskonserter, vilket utredningen föreslår. Filmbranschen har mer än någon annan bransch fått offra sin publik för televisionen. I Sverige minskade under perioden 1960— 1969 antalet biobesök per 1 000 invånare med drygt hälften från 7 335 till 3 540 om året. I vissa andra länder var minskningen ändå kraftigare. I ett första betänkande som 1968 års filmutredning lade fram år 1970, Samhället och filmen (SOU 1970:73), föreslås en rad olika samhälleliga stödåtgärder på filmområdet. Där förordas statliga stimulansbidrag till inredning och utrustning av biografer och kommunalt stöd till driften av sådana lokaler. Filmstudios bör få både kommunalt och statligt stöd. Vidare föreslås insatser på barnfilmområdet. I sitt remissyttrande över utredningen tillstyrker rådet bl a förslaget om bidrag till lokaler för filmvisning men förordar att dessa frågor ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till filmutredningens första betänkande. Ett slutbetänkande väntas nästa år. Utan att avvakta filmutredningens förslag har statsmakterna nyligen beslutat införa ett statligt filmstöd. Införandet av detta hänger samman med en omfattande revision av filmavtalet. Filmen bör ses som en kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste alltså bidra till att en rimlig filmproduktion upprätthålls och att möjligheter skapas att se god film i olika delar av landet. Det statliga filmstöd som föreslagits och det ökade kommunala intresset för kvalitetsbiografer visar att en ny attityd håller på att växa fram. Teatern är den sektor som mer än alla andra domineras av samhällsinstitutioner. Antalet privata teaterföretag är begränsat. De är helt koncentrerade till de största städerna. Det är angeläget, att privatteatern kan bestå som en komplettering till teaterutbudet i övrigt. Eftersom den i så hög grad är SOU 1972:67
en storstadsföreteelse, bör dock frågan om stöd till privatteatrarna vara en angelägenhet i första hand för de berörda kommunerna. MUS 65 har i uppdrag att utreda konstmarknaden. Förslag kommer att läggas fram inom kort. Det är möjligt att MUS 65 med sina förslag inte kommer att täcka in hela marknaden för konst och konsthantverk. Ett kompletterande utredningsarbete kan i så fall visa sig nödvändigt. 5.7 Utbildningsväsendet och kulturen Samhällets insatser inom utbildningsområdet kan föras tillbaka till samma övergripande mål som det kulturrådet föreslagit bör ligga till grund för kulturpolitiken. Ufbildningsoch kulturpolitiken skulle kunna ses som en enhet. Skolan kan betraktas som en kulturinstitution som alla kommer i kontakt med under en period av sitt liv. Samhällets metoder för åtgärder på utbildnings- och kulturområdena är emellertid så olika att det är nödvändigt att behandla varje område för sig. Samspelet mellan de båda områdena är emellertid omfattande och betydelsefullt. Jämsides med den schemabundna undervisningen i kulturämnen bedriver skolan ett omfattande samarbete med kulturinstitutionerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och bibliotek. En viktig del av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars verksamhet är inriktad på skolungdom. Den fria skapande verksamheten i form av kommunala musikskolor är nära knuten till skolan. Radio och television har en betydelse för undervisningen som kan väntas öka. Även filmen spelar en viktig roll i skolans verksamhet. De enskilda kulturarbetarna har dock hittills inte utnyttjats så mycket inom utbildningsväsendet. Reformarbetet inom ungdomsutbildningen har lett till att klyftan mellan generationerna vidgats vad gäller utbildningens längd och innehåll. År 1965 hade hälften av 20åringarna enbart folkskola samt eventuell yrkesutbildning. Tio år senare har den andelen minskat till 10%. År 1980 beräknas 90 % av 20 — 25-åringarna ha en elvaårig SOU 1972:67
skolutbildning bakom sig. Men om man ser till hela befolkningen samma år och bortser från resultatet av en expanderande vuxenutbildning, är det fortfarande bara ca hälften av alla personer i åldern 20 — 65 år som har genomgått grundskola eller högre utbildning. De övriga har som regel endast sex- eller sjuårig folkskola. Vuxenutbildningen bidrar till att brygga över utbildningsklyftorna mellan generationerna. Den har fått en så betydande omfattning att mer än 1 milj individer nu beräknas delta i någon form av sådan utbildning. Dess expansion, som av allt att döma kommer att fortsätta, har betydelse ur kulturpolitisk synpunkt främst genom den ställning kulturämnena har i vissa delar av vuxenutbildningen men också genom den allmänt höjda bildningsnivån. Kultursociologiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan utbildningsnivå och inriktningen av en individs kulturaktiviteter. Utbildningsklyftan mellan generationerna kommer emellertid att bestå under en lång tid även om vuxenutbildningen gör stora insatser för att utjämna skillnaderna. Kulturpolitiken och alla som arbetar inom kulturområdet måste vara medvetna om detta. En utbyggnad av samarbetet mellan skola och kultur- och föreningsliv är nödvändig. Kulturrådet föreslår åtgärder för att skollokalernas utnyttjande för kulturändamål på ett annat sätt än i dag skall bli en realitet. Vidare förordar kulturrådet en utveckling av samarbetet mellan skola, kulturinstitutioner och den kollektiva skapande verksamheten. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skolstyrelser och kulturnämnder, mellan regionala kulturorgan och länsskolnämnder samt mellan skolöverstyrelsen, utbildningsmyndigheter och det nya kulturrådet. 5.8 Kulturområdets struktur i framtiden Genom förslagen till målformuleringar vill kulturrådet stryka under att de kulturpolitiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhälls45
miljö. Därför bör också samspelet mellan kulturområdet och övriga samhällsområden ökas. En av regeringen tillsatt grupp för framtidsstudier har i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972:59) lagt fram ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige. Om framtidsstudier på sikt kommer att bedrivas i fasta former, är det angeläget att sådana studier inte ensidigt inriktas mot förändringar på samhällsekonomins och den yttre miljöns områden. Även om kulturområdet inte kvantitativt sett är något av de stora områdena spelar det ändå en viktig roll. Kulturens betydelse för utformningen och utnyttjandet av vår samhällsmiljö är stor även om den är svårmätbar. Ekonomiska och materiella fakta är otillräckliga indikatorer på levnadsnivå. Ett arbete med framtidsstudier måste för att bli meningsfullt ta hänsyn till samtliga faktorer som bidrar till att forma samhällsmiljön. Kulturverksamheten är en av dessa.
46 SOU 1972:67
6 De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer
6.1—2 Ansvaret för kulturinstitutionerna Till kulturinstitutioner för kulturrådet de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken, museerna och konsthallarna. Även Folkets hus och Folkets park behandlas i anslutning till de nämnda institutionerna. Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution men behandlas på grund av dess särskilda ställning och verksamhet i annat sammanhang (5.5). Gemensamt för kulturinstitutionerna är en formellt uppbyggd ledningsfunktion, fasta former för tillsyn och ansvar, samhällsfinansiering och kontinuerlig verksamhet.
6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna De parter som är närmast berörda av institutionernas verksamhet är samhället, personalen och publiken. Kulturrådet ger ett förslag till avvägning av parternas möjligheter till inflytande på verksamheten. Samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksamhet. Inflytandet möjliggörs genom bestämmelser och bidragsvillkor samt styrelserepresentation. Personalen bör ha ett inflytande på sin arbetssituation samt på institutionens kulturella roll och verksamhetens innehåll. Detta bör kanaliseras genom styrelserepresentation, företagsnämnder, programråd och liknande samrådsformer. SOU 1972:67
Samhällsrepresentation i institutionsstyrelserna är en form av publikinflytande, men även andra former bör prövas som t ex representanter för föreningslivet i styrelserna och utveckling av publikorganisationer och stödföreningar. 6.2.2 Institutionernas yttrandefrihet Kulturrådet konstaterar i målkapitlet (4.17) att yttrandefrihet bör ses som rätten att i och genom massmedier, konstnärliga och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på annat sätt redovisa sin inställning utan förhandsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer. Ett av de viktigare syftena med kulturpolitiken är att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna. Däri ingår att skapa en reell yttrandefrihet för institutionerna och inom dessa. Institutionerna skall självklart inte vara fredade för kritik. Kritiken får dock inte kopplas samman med påtryckningar från de anslagsbeviljande samhällsorganens sida. Ett kännetecken för kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker illa om. Olika vägar måste användas för att skapa en reell yttrandefrihet för institutionerna. Riktlinjerna för institutionernas verksamhet måste utformas klarare. De flesta institutioners uppgifter är f n inte klart definierade. Man har ibland dragit slutsatsen att det som 47
inte är direkt föreskrivet är otillåtet. Av stor önskvärt att komma fram till en form som är betydelse är vidare ansvarsfördelningen mel- lämplig för både statligt och kommunalt stödda institutioner. Organisationsformen lan styrelse, institutionschef och personal. En enhetlig lagstiftning som reglerar ytt- behöver sannolikt inte begränsas till kulturrandefriheten i alla medier är en väg att området. skapa klarare juridiska regler för institutionemas yttrandefrihet. F n intar det tryckta 6.2.4 Ansvarsfördelningen inom ordet samt radio och TV en särställning i institutionen fråga om regleringen av yttrandefriheten. Den år 1970 tillsatta massmedieutred- Kulturrådet utgår från att institutionerna, ningen har i uppdrag att se över reglerna för oberoende av företagsform, skall ha en styyttrandefriheten i massmedier. Kulturrådet relse. Av avgörande betydelse är avgränsförordar att teater-, musik- och utställnings- ningen av styrelsens uppgift och ansvarsförverksamhet skall betraktas som massmedier delningen mellan styrelsen, andra organ, chef och skyddas på likartat sätt som det tryckta och övrig personal. Oklarheter i denna fråga ordet, radio och TV samt film vad gäller har bidragit till att konflikter uppkommit yttrandefriheten. Då direktiven inte entydigt under de senaste åren. utsäger att massmedieutredningen bör inneEn styrelses allmänna uppgift är att se till fatta teater-, musik- och utställningsverksam- att institutionens verksamhet anpassas efter het i sitt förslag till grundlag, föreslår kultur- de mål som gäller för statens eller vederböranrådet att utredningen får tilläggsdirektiv med de landstings eller kommuns kulturpolitik den innebörden. och de regler som utfärdats i form av instruktion eller på annat sätt. Den ansvarsfördelning som tillämpas vid 6.2.3 Företagsform vissa statliga kulturinstitutioner har som huInstitutionerna har många olika företagsfor- vudprincip att styrelsen leder institutionen mer. Det finns helt kommunala institutioner och beslutar i ett antal bestämda ärendegrupmed en kommunal nämnd som ledningsor- per, nämligen gan (t ex folkbibliotek), statliga myndighe1. frågor om den allmänna inriktningen ter, aktiebolag, stiftelser, ekonomiska och och omfattningen av verksamheten, ideella föreningar. 2. viktigare frågor om organisation, arbetsAv existerande företagsformer anser kul- ordning och tjänsteföreskrifter, 3. frågor om anslagsframställningar och turrådet att för kulturinstitutioner med producerande uppgifter är stiftelsen fn den lämp- större ekonomiska frågor, 4. tillsättning av vissa högre tjänster, ligaste. Stiftelseformen medger att de stadgar 5. frågor som institutionschefen hänskjuoch regler som meddelas i samband med anslagsgivning anpassas till varje institutions ter till styrelsen. speciella verksamhet med den grad av detalj- Ärenden som inte skall avgöras av styrelsen reglering som anses nödvändig. Med andra avgörs av chefen. Ansvarsfördelningen vid de statliga kulturföretagsformer sammanhänger regler, som inte är av betydelse eller t o m kan utgöra institutionerna innebär att styrelsen i regel ett hinder för verksamheten. Vissa oklarhe- inte kan ingripa i frågor som det inte ankomter som följer med stiftelseformen, t ex om mer på den att besluta om. Denna form av anställdas tjänstemannaansvar och hand- ansvarsfördelning bör eliminera flera konlingars offentlighet, är inte av avgörande fliktanledningar inom institutionerna. Kulbetydelse. Av nu existerande företagsformer turrådet anser att motsvarande principer, i är emellertid ingen helt lämplig för samhälls- den mån de inte redan tillämpas, också bör stödda kulturinstitutioner. Frågan om lämp- följas inom kommunalt stödda institutioner. lig organisationsform bör utredas. Det är För institutioner som har kommunal nämnd 48
*
tå
%Wi
som styrelse regleras ansvarsfördelningen av kommunal förvaltning. Svenska riksteatern och Norrbottensteatern är ideella föreningar. kommunallagen. Institutionsteatrarnas sammanlagda utbud I institutionernas styrelse bör det finnas har under större delen av 1960-talet varit representanter för samhällsorgan med det mellan 7 000 och 8 000 föreställningar per ekonomiska ansvaret, för personalen och år. Mot slutet av decenniet skedde en ökning publiken. Tidsbegränsade förordnanden bör till ca 10 000. tillämpas. Kulturrådet förordar därför som Under perioden 1960-1970 har antalet en allmän princip att ledamöterna inte får sitta mer än ett par förordnandeperioder - teaterbesök ökat från drygt 2,1 milj (exkluuppgående till sammanlagt högst sex år - sive andra turnéteaterorganisationer än Riksteatern) till 3,1 milj. Den största delen av om inte särskilda skäl föreligger. Samhällsrepresentanterna skall inte under denna ökning beror på Riksteaterns vidgade hänvisning till samhällets ekonomiska stöd verksamhet. Satsningen på uppsökande ha den definitiva bestämmanderätten över teater, skolteater inklusive klassrumsteater, institutionernas verksamhet. Inte heller finns på annexscener, föreningsteater och liknande det några särskilda skäl för att samhällsor- former som spelas för mindre publik per ganens representanter får partipolitiskt av- föreställning är en av orsakerna till att puvägd sammansättning. Personalrepresentatio- blikökningen inte varit lika snabb som öknen bör vanligen inte begränsas till en leda- ningen av antalet föreställningar. Barn- och skolteaterns andel av det totala mot. Personalföreträdare i de samhällsstödda kulturinstitutionernas styrelser bör införas antalet föreställningar har ökat avsevärt unutan att man avvaktar en eventuell lagstift- der 1960-talet, från 12% spelåret 1960/61 ning om personalrepresentanter i privata till ca 30% 1969/70. Institutionsteatrarnas föreställningar är företags styrelser. Under styrelsen bör ledningen av institu- mycket ojämnt fördelade över landet. Klart tionens verksamhet vara samlad hos en per- bäst tillgodosedda med föreställningar är de son, som skall kunna delegera viss del av tätast befolkade delarna av landet. Bilden ansvaret dels till självständigt skapande grup- har dock förändrats något de senaste åren per, dels till en administratör. Begränsade bl a genom tillkomsten av Norrbottens länsförordnandeperioder för i första hand chefer teater samt Riksteaterns ensembler i Västermed uppgift som konstnärlig ledare bör ås, Örebro, Skellefteå och Växjö. tillämpas.
6.3 Teater- och dansinstitutioner 6.3.1-3 Verksamhetens nuvarande omfattning och inriktning Till teater- och dansinstitutioner hänförs Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteate rn, Norrbottensteatern samt de nio statsunderstödda teatrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Borås, Norrköping-Linköping och Uppsala. Fria teatergrupper behandlas i kapitel 7. Institutionsteatrarnas organisationsform varierar. Operan, Dramatiska teatern och fyra av stadsteatrarna är aktiebolag. Av de fem övriga är fyra ekonomiska föreningar och en SOU 1972:67 4
6.3.4 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande teatersektorn Institutionsteaterns insatser under 1960-talet har, trots de förändringar som skett, inte svarat mot de behov som förelegat och de förväntningar som ställts. Utbudet av föreställningar har främst nått de redan teatervana och därmed i stor utsträckning de ekonomiskt och utbildningsmässigt bättre ställda grupperna i samhället. Geografiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. Barn- och skolföreställningar har getts i otillräcklig omfattning. Den uppsökande verksamheten har endast långsamt ökat. Samarbetet mellan de olika teatrarna har varit litet, samarbete med 49
fria teatergrupper har knappast förekommit och samarbetet med radio och TV har varit begränsat. Kulturrådet ser en jämnare geografisk spridning dels som ett mål i sig, dels som en viktig förutsättning för målgruppsinriktade åtgärder. En jämnare geografisk spridning kan åstadkommas främst genom följande tre olika medel, nämligen — fler regionala ensembler (länsteatrar), — fler turnéer och turnéföreställningar av regionala eller centrala ensembler, — ett ökat teaterutbud i TV, i framtiden även regionala program.
organiserad produktion och genom spridning av föreställningar från fria teatergrupper. Landstingen bör ha huvudansvaret för den kulturverksamhet som man inom länen väljer att lägga på länsnivå. Den direkta ledningen av länsteatern bör dock vara fristående från de politiskt ansvariga organen. Länsteatrarna bör få stiftelseform innan någon ny lämpligare organisationsform kommit till. Stiftelseformen tillåter att olika intressenter, såsom landsting, hemkommun och föreningsliv, ställer sig bakom länsteatern och tillförsäkras inflytande samtidigt som stiftelsen blir fristående frän de politiska organen. Regionaliseringen av teaterverksamheten förutsätter statliga insatser. Statsbidraget bör ge en ekonomisk grund för verksamheten 6.3.5 Förslag om inrättande av länsteatrar och vara så utformat att det stimulerar till Regionala teaterensembler {länsteatrar) sva- ett regionalt ansvarstagande och en god rerar bättre mot de mål som kulturrådet före- gional spridning. Det bör vidare ge möjlighet slår än ökad central turnéverksamhet eller att knyta an fria grupper till länsteatrarna mer centralt producerad TV-teater. Själv- samt stimulera utbyte av föreställningar med ständiga regionala ensembler innebär ett di- och köp av föreställningar från andra län. rekt ansvar för personella och materiella Statsbidraget bör även stimulera tillkomsten resurser. Det blir lättare för teatern att hålla av mindre produktionsenheter. kontakt med publiken och med förmedlande Regionaliseringen av teaterverksamheten och arrangerande organ. Verksamhetens om- bör ske utan att den nuvarande verksamhefattning, inriktning och former kan bättre ten minskar i någon region. I län som nu har anpassas till de behov och önskemål som stadsteatrar kan en förskjutning i utbudet finns. Samtidigt ökar möjligheterna till ett mellan hemkommun och övriga länsdelar reellt medinflytande för avnämargrupperna i komma att ske. Det är dock önskvärt att ett fråga om planerings- och beslutsfunktio- ökat regionalt utbud klaras genom en volymnerna. ökning. Kulturrådet föreslår länen som enhet för Kulturrådet finner ett rimligt mål vara att regionala teaterensembler. I den mån länen det finns en ensemble i flertalet län i början inte är lämpliga enheter kan köp av föreställ- av 1980-talet. Regionaliseringen av teaterningar eller samgående mellan två län vara verksamheten bör ske genom att Rikstealösningen. Områden som av speciella geogra- terns landsortsbaserade ensembler och flerfiska eller befolkningsmässiga skäl hellre vill talet stadsteatrar omvandlas till länsteatrar knyta an till ensembler i angränsande län än samt genom att ett tiotal nya länsteatrar upprätta egna länsteatrar bör kunna göra tillkommer. Staten bör aktivt främja regionadet. Kulturrådet ser dock upprättande av liseringen men länen avgör själva graden av länsteatrar som det primära medlet. Förhål- aktivitet och formerna för denna. landena i de största städerna kan göra särskilda lösningar nödvändiga där. En nödvändig komplettering av region- 6.3.6 Förslag rörande Riksteaterns förändrade roll ensemblernas utbud bör ske genom utbyte mellan länen, produktion och distribution En utbyggnad av länsteatrar leder till en baserad på större regioner än län, en centralt relativt genomgripande förändring av Riks50
teaterns verksamhet. Produktionen av före- år 1971 träffades överenskommelse om inställningar kan minska samtidigt som sam- spelning eller direktsändning av sex TV-proordningsuppgifterna ökar avsevärt. Rikstea- gram från de båda teatrarna vilket innebär en terns centrala verksamhet får fyra huvudupp- markant ökning från föregående år. Samverkan mellan Sveriges Radio samt Operan gifter. Den första blir att samverka med länsteat- och Dramatiska teatern bör kunna ökas ytrarna för att bl a åstadkomma ett samspel terligare. mellan centralt och regionalt utbud och ett Operan och Dramatiska teatern bör, i utbyte av länsteaterföreställningar. De övriga enlighet med kulturrådets syn på institutioblir distribution av produktioner från andra nernas företagsform, ombildas från aktieboteatrar än länsteatrarna, t ex Operan, Drama- lag till stiftelser. tiska teatern och utländska gästspel, egen Samarbetet mellan de båda teatrarna bör produktion, bl a musikteater som komple- kunna intensifieras. Tanken på en sammanment till övrigt utbud, samt expert- och slagning av de två institutionerna avvisas, konsultuppgifter. men samarbetet bör främjas genom att ett samarbetsorgan bildas eller genom att teatrarna blir representerade i varandras styrelse. 6.3.7 Förslag rörande de statliga teatrarna Operan och Dramatiska teatern har betecknats som "nationalscener". Administrativt innebär det att det är fråga om teatrar under statligt inflytande och med statliga subventioner. I nationalscenbegreppet ligger vanligen också tanken på ett särskilt ansvar både för en klassisk, särskilt inhemsk repertoar och för konstnärlig förnyelse för hela landets teaterväsende. Ytterligare ett element har i utlandet och i Sverige lagts in i begreppet, nämligen ett ansvar för den stora publiken. De konstnärliga resurserna och prestationerna vid de båda teatrarna kan komma större publikgrupper och grupper utanför Stockholmsområdet till del på två sätt. Den traditionella metoden är turnéer. Den andra vägen är distribution genom radio och framför allt TV. Båda dessa vägar bör användas. Operan och Dramatiska teatern bör ge ett ökat antal föreställningar utanför Stockholmsområdet. En väg att främja turnéer utanför Stockholm, som redan prövats, är att inom teatrarna bilda självständiga, mindre grupper. En samverkan mellan nationalteatrar—regionalteatrar bör uppmuntras, t ex ett ökat utbyte av personal mellan institutionerna. Turnéverksamheten är angelägen men distribution genom radio och framför allt television är den helt avgörande möjligheten att nå ut till stora och nya publikgrupper. Under SOU 1972:67
6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio Radio och framför allt TV innebär stora möjligheter att nå nya grupper. "Levande" teater och eterburen teater kan dock inte ersätta varandra. De bör utvecklas parallellt. En central fråga är avvägningen mellan Sveriges Radios egen produktion och dess distribution av föreställningar från andra producenter. Det har ansetts givet att de statliga teatrarna har som en av sina uppgifter att framträda i etermedierna. Detta har dock aldrig kommit att speglas i de avtal som reglerar relationen mellan teatrarna och staten. I de instruktioner för teaterstiftelserna som bör ersätta nuvarande avtal bör det skrivas in att teatrarna som en av sina uppgifter har att framträda i radio och TV och därvid samarbeta med Sveriges Radio. Det innebär att det skulle ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas personal att arbeta för radio- och TV-program. Generella regler för ersättning bör eftersträvas för program som sänds i etermedier. I teatrarnas stater bör ingå en post som motsvarar kostnaderna för etersänd föreställningsverksamhet. Sveriges Radios avtalsenliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas inte på något sätt av de framlagda förslagen. 51
Vid avvägningen av det statliga stödet till de regionala teatrarna bör både vad gäller personalresurser och subventionsnivå hänsyn tas till möjligheterna av ett utnyttjande i radio och TV. Samarbete mellan de regionala teaterinstitutionerna och Sveriges Radios distriktskontor bör stimuleras. 6.3.9 Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper Teatrarna har under 1960-talet och särskilt under de senaste åren satsat en avsevärd del av sina resurser och sin verksamhet pä barnoch skolteatern. Spelåret 1969/70 var ca 30 % av föreställningarna avsedda för barn och ungdom. Trots detta har behovet och efterfrågan inte kunnat mötas. Även en föreställning per läsår och åldersstadium är ett avlägset mål i många delar av landet. Barn- och ungdomsteatern bör ges ett starkare stöd än hittills. Barn- och ungdomsteatern bör emellertid inte bara bli en teater för dessa grupper utan även en teater med dem. Staten bör inte detaljstyra teatrarnas verksamhet genom särskilda bidragsvillkor eller genom kvotering av statsbidragen. Kulturrådet föreslår i stället att staten väljer att med olika medel stimulera såväl nuvarande som nytillkommande teatrar till ökade insatser för barn- och ungdomsteatern. Rådet förutsätter att ökade ekonomiska resurser till teatrarna i stor utsträckning går till denna verksamhet. Tillsammans med barn- och ungdomsteater är uppsökande verksamhet fn den mest angelägna teaterformen. Genom föreställningar i närmiljön ökar tillgängligheten för stora grupper av människor. På samma sätt som beträffande barn- och ungdomsteatern bör den pågående ökningen av den uppsökande verksamheten stimuleras. 6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst Ett betydande problem inom musikteatern är att många av dess grenar och stor del av 52
den traditionella repertoaren är mycket resurskrävande. Nya former av musikteater och nya kombinationer av teater och musik har emellertid vuxit fram som t ex kammaroperor och gruppteaterarbeten med samhällskritisk inriktning. Detta utvecklingsarbete behöver fortsätta. Kulturrådet anser det nödvändigt att danskonsten får sådana resurser att verksamheten kan konsolideras och på sikt också expandera. Nuvarande institutionsanknutna ensembler bör bibehållas och genom turnéverksamhet ges ökade möjligheter att framträda i rena dansprogram. Vid slutet av 1970-talet bör man enligt kulturrådets mening kunna räkna med fyra dansensembler med turnéansvar inom var sin region i Syd-, Väst-, Mellan- och Nordsverige. En mer ingående behandling av danskonstens och musikteaterns villkor och utvecklingsmöjligheter görs av en av teater- och musikrådetår 1971 tillsatt utredning. 6.3.11 Förslag rörande teatrarnas samverkan med fria grupper Ett ökat samarbete mellan institutioner och fria grupper på teaterområdet bör stimuleras. Kulturrådet behandlar denna fråga närmare i kapitel 7. 6.4 Musikinstitutioner 6.4.1 Allmänt Ett stort antal människor är aktiva musikutövare på sin fritid. Ljudradions och grammofonindustrins utbud ger stora möjligheter att höra god musik över hela landet. Produktionsformerna och distributionsvägarna för den "levande" musiken är många. Rikskonserter, men även andra, förmedlar ett stort antal konserter över landet. De statsunderstödda orkestrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Norrköping och Gävle samt Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse, vilka sammanförts under den gemensamma beteckningen symfoniorkestrarna, representerar i SOU 1972:67
dag en relativt smal sektor av den levande musiken. Verksamheten är begränsad till vissa verksamhetsformer och genrer. Räckvidden är begränsad om man ser till antalet framträdanden och till publikens storlek. Symfoniorkestrarnas organisationsform varierar. Fem av dem är ekonomiska föreningar. Av de tre övriga är en kommunal stiftelse, en kommunalägt teater- och konsertaktiebolag samt en kommunal institution (förvaltning).
6.4.2 Omfattning och inriktning av symfoniorkestrarnas nuvarande verksamhet Symfoniorkestrarnas sammanlagda utbud av konserter har under 1960-talet ökat från knappt 550 till drygt 850 per år, medan publiken samtidigt ökat från drygt 400 000 besök spelåret 1960/61 till 470 000 spelåret 1969/70. Ökningen av antalet evenemang har gått snabbare än publikökningen. Den ligger helt på orkestrarna utanför storstadsområdena. Barn- och skolkonserter samt uppsökande verksamhet av skilda slag har efterhand fått en framskjuten ställning i vissa orkestrars verksamhet. Barn- och skolkonserternas andel av det totala konsertantalet har ökat från 22% spelåret 1960/61 till 37% spelåret 1968/69. Andelen turnékonserter har varit relativt hög (25-40 %) under perioden. Det låga totalantalet konserter innebär emellertid att orkestrarna på intet sätt täcker landet med orkesterkonserter. Rikskonserter har hittills inte kunnat erbjuda något större antal offentliga orkesterkonserter som komplement. Mellan spelåren 1960/61 och 1970/71 har antalet radiosändningar minskat från 316 till 256 per spelar. Minskningen gäller helt Stockholms konsertförening och Göteborgs orkesterförening medan övriga orkestrar svarat för ett något ökat antal radiokonserter. Antalet framträdanden i TV har hela tiden varit lågt.
6.4.3 Rikskonserters nuvarande verksamhet Rikskonserters mål och arbetsuppgifter går utanför den europeiska konstmusiken och de traditionella orkesterkonserterna som dominerar symfoniorkestrarnas verksamhet. Antalet skolkonserter uppgick verksamhetsåret 1970/71 till ca 3 100 och beräknas 1971/72 ha uppgått till ca 4 100. Genom tillkomsten av regionmusiken kan fr o m budgetåret 1971/72 skolkonserter ordnas i alla län. De senaste åren har också interna konserter och konserter inom ramen för Musik för Ungdom fått avsevärt ökad omfattning. De uppgick verksamhetsåret 1970/ 71 till knappt 1 000. 6.4.4 Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper Ett visst samarbete förekommer mellan musikinstitutionerna och fria grupper. Symfoniorkestrarna producerar t ex vissa stora körverk i samarbete med olika körer och amatörorkestrar. Rikskonserter engagerar varje spelar fristående grupper och soloartister.
6.4.5 Regionmusikorganisationen Militärmusiken omorganiserades år 1971 till regionmusik. Ca 60 % av kapaciteten står till det allmänna musiklivets förfogande. Man samverkar med Rikskonserter och ger ett stort antal skolkonserter och interna konserter. Regionmusiken omfattar 22 musikavdelningar, uppdelade på åtta regioner. 6.4.6 Teater- och orkesterrådets utredning om orkesterorganisationen Dåvarande teater- och orkesterrådet (TOR) tog i sitt betänkande Orkesterorganisationen i Sverige m m (1969) upp frågan om orkesterinstitutionernas och orkestermusikens framtida utveckling. Man diskuterade särskilt hur orkestrarna skulle omstruktureras för att flexibelt kunna anpassas till de ändrade förhållandena. Kommunerna föreslogs bli hu53
vudmän för symfoniorkestrarna. TOR räknade med en viss utökning av orkestrarnas numerär. Andra kommuner än de nuvarande orkesterstäderna skulle i framtiden kunna få statsbidrag för att anställa musiker eller ensembler.
6.4.7 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande musiksektorn Musikinstitutionernas verksamhet faller till övervägande del inom den europeiska konstmusiken. Geografiskt är utbudet från symfoniorkestrarna och Rikskonserter ojämnt fördelat. Socialt har man i fråga om utbudet av orkestermusik nått mera begränsade grupper än teatern. Inriktningen mot barn och ungdom har inte varit tillräckligt stor. Kulturrådets förslag utgår från att en jämnare resursfördelning bör komma till stånd inom musiksektorn. Skilda musikformer bör ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Ökade resurser bör i första hand användas för små grupper och de genrer som är sämst tillgodosedda. Utvecklingsfrågorna och samordningsproblemen inom musiksektorn är mera komplicerade än inom andra kultursektorer. Symfoniorkestrar, regionmusik och rikskonsertverksamhet har olika huvudmän. Ändå är det nödvändigt att få till stånd en nära samverkan dem emellan. Motiven för en regionalisering liksom formerna för regionalt ansvarstagande gäller även musiksektorn. Kontakten mellan institutionerna, de fria grupperna, enskilda artister och amatörmusicerandet måste utvecklas. Det finns också ett behov av mer kontakt och samverkan mellan å ena sidan frivillig musikundervisning i olika former och musikcirkelverksamhet och å andra sidan övriga former av fri musikverksamhet. 6.4.8 Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten Kulturrådet avvisar tanken på att göra en regionindelning av landet för de stora orkest54
rarnas verksamhet. Detta skulle innebära ytterligare ett regionsystem på musiksektom utöver regionmusikens. De nuvarande orkestrarnas lokalisering gör en sådan regionindelning svår att genomföra. Rådet föreslår i stället att varje orkester, i den mån det ännu inte skett, vidgar sitt ansvarsområde från hemstaden till hemlänet och omvandlas till länsorkester. De län som då saknar orkester får, på samma sätt som beträffande teater, köpa konserter från annat län. Liksom inom teatersektorn kan förhållandena i de största städerna göra särskilda lösningar nödvändiga där. För länsorkestrarna bör i fråga om företags- och styrelseform, landstingens och andra intressenters roll, statsbidragens utformning och kostnadsfördelningen mellan de olika intressenterna gälla samma principer som för länsteatrarna. Kulturrådet räknar med en förstärkning av antalet musiker vid vissa orkestrar. Orkestrarna bör inte slå vakt om någon viss periods musik. Med hänsyn till de begränsade resurserna är det ändamålsenligt att en viss arbetsfördelning sker mellan olika orkestrar. En symfoniorkester bör under 1970-talet inrättas i Norrland. I övrigt räknar rådet inte med att det skall tillkomma flera orkestrar av liknande typ som nuvarande symfoniorkestrar. Mindre ensembler med särskild inriktning kan bildas av medlemmarna i symfoniorkestrarna eller knytas an till orkestrarna. Vidare bör permanenta vokal- och instrumentalgrupper av olika storlek och verksamma inom andra musikaliska genrer kunna etableras och erhålla statsbidrag. 6.4.9 Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll Regionmusiken är en statlig organisation på regional nivå. Detta ligger inte i linje med kulturrådets allmänna principer om fördelning av ansvaret mellan stat, landsting och kommun. Rådet vill dock inte föreslå någon ändring av grundtanken i statsmakternas beslut år 1970 att upprätta denna organisation. På sikt kan emellertid ett ändrat huvudmanSOU 1972:67
naskap för regionmusiken och en integration med den övriga orkesterorganisationen tänkas. Samordningen mellan regionmusikens och det regionala musiklivet bör läggas på kulturorgan inom länen. Regionmusikens personal har statliga tjänster varför det kommer att bli nödvändigt att centralt ha ett särskilt organ även sedan den nu arbetande organisationskommittén slutfört sitt arbete. Detta organ bör inte vara Rikskonserter men väl ha nära kontakter med Riks konserter. 6.4.10 Förslag rörande Riks konserters förändrade roll En omvandling av symfoniorkestrarna, tillkomsten av regionmusiken, tillkomsten av permanenta mindre ensembler och ett ökat utnyttjande av fria grupper kommer att påverka Rikskonserters framtida roll. Rikskonserter bör få fyra huvuduppgifter av motsvarande slag som Riksteatern föreslås få på teaterområdet, nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distribution av produktioner från andra ensembler, egen kompletterande produktion samt expert- och konsultuppgifter. Utöver dessa uppgifter har Rikskonserter uppgifter i fråga om produktion av grammofonskivor och ljudband m m. Skolkonsertverksamheten bör i framtiden i betydande utsträckning planeras på länsnivå. Även det ekonomiska ansvaret bör i motsvarande utsträckning förläggas till länsplanet. Rikskonserter får dock antas behålla ett övergripande ansvar i fråga om samordning, planering av större turnéer, förmedling av utländska artister till skolkonserterna, pedagogiska initiativ och utarbetande av läromedel. Även Rikskonserters allmänna konserter bör i framtiden i ökad utsträckning kunna planeras inom länen. Detta gäller även verksamheten med interna konserter när denna kommit över experimentstadiet. Rikskonserter bör även fortsättningsvis ha medel för punktstöd till sin disposition. Huvudmannaskapet för regionintendenterna bör SOU 1972:67
upphöra så snart som den regionala organisationen på kulturområdet byggts ut. 6.4.11 Förslag rörande orkestrarnas samarbete med Sveriges Radio Kulturrådet finner det angeläget att Sveriges Radio i ökad utsträckning gör radio- och TV-inspelningar med landets orkestrar. Det bör kunna underlättas om regionala radiooch TV-sändningar blir vanligare i framtiden. 6.4.12 Förslag om ökad inriktning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper Kulturrådet föreslår - på samma grunder som inom teaterområdet - att statsmakterna uppmärksamt följer och stimulerar utvecklingen mot mer uppsökande och mer differentierad verksamhet. 6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik Om inte den elektroniska musiken skall vara så gott som enbart hänvisad till att distribueras genom etermedier, måste man pröva nya distributionsmöjligheter. Detta kräver stöd till lokaler och teknisk utrustning som är anpassade till musikarten. 6.4.14 Kyrkomusikerorganisationen Svenska kyrkans kyrkomusikerorganisation omfattar f n ca 2 700 aktiva kyrkomusiker. Vid en eventuell förändring av förhållandet stat-kyrka kommer kyrkomusikerorganisationen att beröras. Kyrkomusikernas betydelse inte bara för gudstjänstlivet utan även för den frivilliga musikverksamheten inom och utom församlingarnas ram måste då beaktas. 6.4.15 Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet Ett ökat samarbete mellan institutioner och fria musikgrupper bör stimuleras. Särskilt 55
viktigt är att institutionernas personal ges möjligheter att göra insatser som pedagoger och ledare inom fria grupper. De fria musikgrupperna behandlas närmare i kapitel 7. 6.5 Musei- och utställningsinstitutionerna MUS 65 kommer att presentera en analys av hela musei- och utställningssektorn och i olika betänkanden lägga fram förslag som rör denna. Betänkandena beräknas bli avlämnade under år 1972. Kulturrådet går därför inte närmare in på frågor som rör denna sektor. Musei- och utställningssektorn bör emellertid ses i relation till övriga kultursektorer Kulturrådet ger därför i avsnittet några allmänna synpunkter på denna sektor som ansluter till rådets förslag i fråga om mål och organisation för kulturområdet i dess helhet. Ett av målen för samhällets kulturpolitik är att skapa samband med det förflutna. Museerna är viktiga instrument för att realisera det målet genom att bevara föremål och dokumentera traditioner samt att göra det som bevarats levande för en senare generation. Många av museerna har under 1960-talet börjat ett betydelsefullt arbete för att söka nå nya grupper. Denna utveckling bör stimuleras. Museernas och konsthallarnas uppgifter som institutioner för information och kommunikation bör särskilt betonas. Lokaler för musei- och utställningsändamål bör planeras in både i centralorternas centra och i närmiljöerna. Det finns ett behov av samordning mellan museerna, av rådgivning till museiväsendet och i vissa fall en gemensam planering mellan olika museer. Detta bör ske inom ramen för det nya statliga organ på kulturområdet, det nya kulturrådet, som föreslås inrättas (8.6). Riksutställningar bör svara för samma typ av uppgifter inom sitt område som Riksteatern och Rikskonserter föreslås göra inom sina områden. En vidareutveckling av Konstfrämjandets verksamhet, speciellt en inriktning mot uppsökande verksamhet, bör främjas. De statliga museerna bör göra utställ56
ningar för förmedling ut i landet. Låne- och depositionsverksamhet museer emellan bör stimuleras och underlättas. Länsmuseerna bör ha ansvaret för regional verksamhet med tyngdpunkt på utställningsoch undervisningsverksamhet. De kulturhistoriska föreningar som är huvudmän för regionalt verksamma museer bör efter hand lösas från ansvaret för förvaltningen av dessa. En organisatoriskt lämplig form för huvudmannaskap är en stitteise med kommun, landsting och föreningar som stiftare.
6.6 Folkbiblioteken 6.6.1—3 Folkbibliotekens nuvarande organisation, målsättning och verksamhet 1968 års litteraturutredning behandlar bibliotekens roll och möjligheter i fråga om litteraturdistributionen. För kulturrådet är det därför naturligt att mer se till bibliotekens allmänkulturella uppgifter och deras organisatoriska ställning i framtiden. Efter kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas samtliga kommuner ha folkbibliotek. Ansvarigt kommunalt organ för folkbiblioteken har hittills som regel varit en biblioteksstyrelse. Uppgiften håller emellertid successivt på att föras över till kulturnämnderna. År 1970 tillsattes en rationaliseringsutredning med representanter från skolöverstyrelsen, Sveriges allmänna biblioteksförening, Svenska kommunförbundet och Folkbibliotekarie förbundet med uppgift att anpassa riktlinjerna för folkbiblioteken till den förändrade verksamheten. Folkbibliotekets uppgifter i dag är att vara medieförmedlare, informationscentrum och kulturellt centrum. Folkbibliotekens medieförmedlande verksamhet har utvecklats mycket snabbt. År 1960 var folkbibliotekens totala bokbestånd ca 14,5 milj band och år 1969 ca 22,5 milj band. Den totala utlåningen var ca 30 milj band år 1960 och ca 48 milj band år 1969. Bland övriga medier är grammofonskivor och ljudband i dag reguljära inslag i verksamheSOU 1972:67
ten. Utlåning av konst (artotekverksamhet) håller på att växa fram i bibliotekens regi. Mikrofilmade arkivalier blir vanligare. Filmverksamheten har ännu begränsad omfattning och avser mestadels barnfilmer. Biblioteken spelar också en viktig roll i vuxenutbildningen genom att tillhandahålla kurslitteratur och annat kursmaterial. Bibliotekens informationsverksamhet är omfattande. Ställningen som de mest besökta kulturinstitutionerna har också i växande grad föranlett kommunerna att använda dem som kanal för den kommunala informationen genom tillhandahållande av protokoll och handlingar, broschyrer, stadsplaneutställningar m m. Biblioteket som kulturcentrum är ett begrepp som vuxit fram under 1960-talet och som blivit en realitet framför allt i de kommuner där biblioteket är den enda fasta kulturinstitutionen. Också på större orter utgör bibliotekens allmänkulturella verksamhet en komplettering av kulturlivet som helhet. I sitt arbete har biblioteken i växande grad genomfört en uppsökande verksamhet. Ett led i detta arbete har varit utbyggnaden av filialer och anskaffande av bokbussar samt den ökade satsningen på den sociala biblioteksverksamheten exempelvis genom "boken-kommer-verksamheten" och service till olika vårdanstalter. 6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet Det regionala biblioteksarbetet handhas vanligen av ett primärkommunalt bibliotek i varje län. Fyra av de regionala biblioteken är dock statliga stifts- och landsbibliotek. Länsbibliotekens främsta uppgifter är att komplettera de lokala biblioteken vid litteraturförsörjningen, ge biblioteken råd och vägledning och verka för samordning och för en planmässig utbyggnad av biblioteksverksamheten i länet. De länsbibliotek som inte är stifts- och landsbibliotek har den primärkommunala styrelsen som huvudman även för länsverkSOU 1972:67
samheten. Utöver statsbidrag finansieras länsuppgifterna i princip genom bidrag av landstingen. 6.6.5 Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken Biblioteken har kontakt med långt större grupper av människor än andra kulturinstitutioner och har i allmänhet kommit i första hand vid kommunemas prioriteringar inom kulturområdet och är i många kommuner den enda kulturinstitutionen. Kulturrådet anser att i flertalet kommuner folkbiblioteken bör utgöra den institutionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Tillgången på lokaler och personal och den grundläggande uppgiften att tillhandahålla informationsmaterial gör biblioteket till en lämplig bas för kontaktskapande aktiviteter. Biblioteken bör erbjuda ett alternativ till det kommersiella kulturlivet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön. Biblioteken bör utvidga den avgiftsfria mediedistributionen inom musik- och bildkonst och så långt möjligt även på filmområdet. Det statliga stödet till folkbiblioteken bör förstärkas men ges delvis nya former. Det nya kulturrådet bör överta uppgiften från skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion att ha insyn över det statliga stödet inom biblioteksområdet och svara för rådgivning och service. Länsbiblioteken utgör ett viktigt komplement till de lokala biblioteken. Om länsbiblioteken skall kunna få en reellt utjämnande och kompletterande funktion är det dock nödvändigt att ge dem ökade resurser. Det statsbidrag som nu utgår till länsbiblioteken bör förstärkas. Ett av de främsta skälen är att länsbiblioteken kan göra insatser i sådana kommuner där biblioteksverksamheten är mindre utvecklad. Landstingens inflytande över länsbiblioteken bör övervägas närmare.
6.7 Folkets park och Folkets hus 6.7.1 Allmänt Folkparkerna och Folkets hus motsvarar åtminstone f n inte alla de i kapitlet uppställda kriterierna på kulturinstitutioner. Olika slag av kulturaktiviteter är dock centrala inslag i verksamheten. Den kulturella betydelse de två rörelserna har motiverar enligt kulturrådets mening att de tas upp i detta sammanhang. 6.7.2 Folkets park Folkparkerna bedriver en mångskiftande verksamhet med bl a dans och underhållning av olika slag, kulturaktiviteter av såväl traditionell typ som med ny inriktning och dagparksverksamhet av skilda slag. De traditionella kulturaktiviteterna domineras av teaterföreställningar, vilka dock minskat kraftigt under 1950-och 1960-talen. Folkparkerna är nu inne i en omdaningsprocess. Kvällsverksamheten har allt mer kommit att inriktas mot tonårspubliken, samtidigt som dagparksfunktionen byggs ut. Omfattande serviceoch fritidsanläggningar har under senare år i samarbete med kommunerna anlagts i parkerna. Folkparkerna har sedan lång tid genom turnéteatrarna, numera endast Riksteatern, ett omfattande teaterutbud. Riksutställningar har de senaste tre åren stått för ett nytt inslag i folkparkernas verksamhet genom utställningar. Verksamheten har varit av försökskaraktär. Rikskonserter planerar ett musikutbud för parkerna. Ett medel att göra ett mera varierat utbud av teater, musik, balett och varieté möjligt är att förbättra scenförhållandena. Ett utvecklingsarbete kring en allscen har också inletts. Samtliga program hos parkerna med undantag av Riksteaterns och Riksutställningars produceras efter gängse lönsamhetsprinciper. Hela kostnaden för artister och omkostnader för parkens drift och underhåll bekostas av publiken. En del parker kan dock få viss förlusttäckning av respektive kommun. 58
Folkparkerna erbjuder betydande möjligheter att nå grupper av människor som inte i första hand nås med det institutionsbundna kulturutbudet. Folkparkernas verksamhet är därför enligt kulturrådets uppfattning av den allra största kulturpolitiska betydelse för framtiden, om den ges möjligheter att utvecklas efter de nya linjer som framkommit. Kulturrådet föreslår att Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar väsentligt utvecklar sitt samarbete med folkparkerna. Det är nödvändigt att Folkparkernas centralorganisation får statsbidrag för central service, metodutveckling, utbildning och lokal och regional försöksverksamhet med teater-, balett-, musik- och utställningsverksamhet. Samarbete bör etableras mellan folkparkerna och olika länsinstitutioner. Folkparksidén bör få möjlighet att vidareutvecklas med hjälp av statliga bidrag. 6.7.3 Folkets hus En del av verksamheten i de olika Folkets hus bedrivs i folketshusföreningarnas egen regi. I övrigt hyr man ut lokalerna till föreningar, organisationer och andra som svarar för verksamheten. I egen regi har man framför allt drivit biografrörelse och vissa nöjesarrangemang, bl a dans. Av Riksteaterns 210 spelscener utgörs flertalet eller 170 av folketshusscener där verksamheten som regel drivs av en särskild teaterförening. Rörelsen förfogar i dag över ca 450 biografer. Under år 1970 startades en försöksverksamhet med en kvalitetsbiografkedja, Bio kontrast, på ett tjugotal platser i landet. Driften av Folkets hus och deras verksamhet finansieras huvudsakligen genom hyror, inkomster av biograf-, dans- och restaurangverksamhet och anslag av den fackliga rörelsen, kommunerna och näringslivet. Kulturverksamhet borde enligt folketshusrörelsen inte användas som finansieringsinstrument. Man har emellertid blivit tvungen att använda t ex biografrörelsen som en finansieringskälla för att klara andra kulturuppgifter som t ex teaterverksamhet. Folketshusrörelsen bör få möjlighet att SOU 1972:67
vidareutveckla kulturverksamheten genom experiment och försöksverksamhet av olika slag. Det kan bl a ske i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Till detta bör statligt stöd utgå. Kulturrådet anser dock inte att folketshusföreningarna generellt bör ta över allt arrangörsansvar för verksamheten i sina lokaler från andra föreningar och organisationer. 6.8 Information och publikkontakt 6.8.1 Bakgrund
formation och marknadsföring. Detta gäller även i fråga om områden, där en samverkan skulle vara enkel ur geografisk synpunkt (t ex på de orter där en stadsteater och Skådebanan arbetar sida vid sida). Inom mindre kulturinstitutioner och på mindre orter får man så gott som helt lita till ideella insatser för information. Kulturinstitutionernas och publikorganisationernas informationsarbete är i mycket liten utsträckning inriktat på att få returinformation. Man har inte resurser att lägga om sin information och sina kontaktmetoder på det sätt som detta kräver.
Information och publikkontakt innefattar en rad olika åtgärder och företeelser. Hit hör 6.8.2 Synpunkter och förslag massmediernas kulturbevakning, statliga och kommunala informationsinsatser, institutio- Information och kommunikation mellan nernas publikrekrytering, föreningslivets in- producenter, arrangörer och publik/deltagare formations- och kontaktformer och de sär- på kulturområdet måste intensifieras, ges en skilda publikorganisationernas (Skådebanan klarare målinriktning och differentieras efter och Konstfrämjandet) arbete. olika gruppers behov. Ett nät av kontaktmän Åtgärder för publikkontakt har hittills som på ett direkt sätt kan sprida information utvecklats mest systematiskt av Skådebanan och ta emot synpunkter och förslag ute i och av de större kulturinstitutionerna. Syftet olika miljöer är ett mål för detta arbete. med den information som institutionerna En del av publikarbetet är en integrerad bedriver är i första hand att få publik till de del av arrangörens, den enskilda institutioegna programmen. I andra hand syftar infor- nens eller föreningens egen verksamhet. Det mationen mera allmänt till att öka intresset bör även i framtiden handhas av arrangörerför olika konstformer. Någon mera precise- na som behöver ökade resurser för det ändarad målsättning för publikarbetet med priori- målet. Andra delar av informationsverksamtering av olika uppgifter har institutionerna i heten kan lösas gemensamt för teater-, muallmänhet inte. Däremot har Skådebanan sik-, dans-, musei-, film- och utställningsområdena. Detta gäller det nät av kontaktmän gjort insatser riktade till särskilda grupper. Mycket av publikkontakterna sker i tradi- på arbetsplatser, i bostadsområden och företionella former. Insatserna är av allmän ka- ningar som man bör sikta till att bygga upp. raktär och når främst traditionella publik- Detta kan ses som en gemensam servicefunkgrupper. Verksamheten har som regel fått tion som står till förfogande för alla arrangögenomföras med mycket begränsad personal rer som önskar använda det. Publikarbetet bör inte begränsas till arranoch med små anslag. Möjligheterna att bedriva ombudsarbete är små. Bortsett från gemang med scenteater, estradkonserter resp annonsering och affischering - som ibland utställningar i traditionella former och i trautformats av annonsbyråer eller reklamby- ditionella lokaler, utan denna medverkan råer — framställs informationsmaterialet ofta kan även ske vid uppsökande verksamhet. av icke sakkunnigt folk och utan att motta- Det bör också finnas en strävan att stimulera gargruppernas förhållanden och informa- till integration mellan upplevelse och eget tionsvägarna först har klarlagts. I regel sak- skapande. Det gemensamma publikarbetet bör inte nas instrument för samverkan mellan olika institutioner och förmedlare i fråga om in- förenas med produktion, distribution och SOU 1972:67
praktiskt-ekonomiskt arrangörskap i enskilda fall men arbetet bör ske i nära samarbete med producenter och arrangörer. Insatserna bör koncentreras på att utifrån önskemål från publikens sida förmedla information och praktiskt underlätta deltagande. I de fall samarbetsorgan bildas i kommunerna för intressenter inom och utanför kulturområdet bör dessa organ kunna ta ansvaret för publikarbetet. Samhället får förutsättas svara för en stor del av finansieringen av publikarbetet. Det ekonomiska huvudansvaret faller på kommunerna. Statliga bidrag bör i första hand inriktas på metodutveckling och central service. Vissa centrala funktioner bör kunna läggas på Stiftelsen Skådebanan utan att därför allt publikarbete och alla lokala kontaktnät förs samman i en riksorganisation.
6.9 Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet 6.9.1 Vägar att främja ett samarbete Det är angeläget att ett ökat samarbete kommer till stånd mellan olika sektorer inom kulturområdet. Ett smidigt samarbete både inom och mellan sektorer försvåras nu genom splittrad ansvarsfördelning inom de politiskt ansvariga organen, genom skilda företagsformer för institutioner och genom dåligt koordinerade regel- och bidragssystem. Tillkomsten av kulturnämnder inom kommuner och landsting och av lokala och regionala organ för samarbetet mellan samhället, föreningslivet och kulturarbetarna underlättar integrerade insatser. Detsamma gäller de föreslagna förändringarna av institutionernas företagsform och ändringar av olika statsbidragssystem.
lan institutionerna. Sammanslagning av eller närmare samarbete mellan institutionerna har i den allmänna debatten knutits till tre huvudfunktioner, nämligen den egentliga produktionen, ledningsfunktionen och slutligen servicefunktioner som information, ekonomi och kontorsservice. Kulturrådet stöder inte tanken på en sammanslagning av de tre organen. De tre organens verksamhet är så olika och ställer så skilda krav på ledningsfunktioner och producenter, att institutionerna bör hållas isär. Motiv finns däremot för ett förstärkt planeringssamarbete mellan dem. Rådet lägger dock inte fram mer preciserade förslag i fråga om ett utökat samarbete. Inom de tre organen har man konstaterat, att det i fråga om servicefunktioner som ekonomi, kontorsservice, fastighetsfrågor och den tekniska sidan av informationsverksamheten såsom tryckning och förlagsverksamhet finns möjligheter till rationaliseringsvinster. Ledningarna anser, att det bör vara möjligt att föra samman sådana funktioner till en gemensam enhet, som säljer tjänster till de tre organen. Kulturrådet anser att förslaget har stora förtjänster. Till detta organ skulle också viss service i fråga om information kunna läggas. Frågan bör utredas ytterligare. Den nuvarande formen för ledning av de tre organisationerna är ett uttryck för rollen som självständiga producenter mer än som samarbetsorgan. Kulturrådet ifrågasätter om det inte i styrelserna bör ingå representanter för de regionala organen inom respektive sektor. Det bör vidare övervägas att till styrelserna knyta referensgrupper med representanter för ledningarna för länsinstitutioner och i förekommande fall statliga institutioner.
6.9.2 Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar Kulturrådet har i nära kontakt med ledningarna för Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar ingående diskuterat förutsättningarna för en utvidgad samverkan mel60
7 Fri kollektiv skapande verksamhet
7.1 A vgränming och materialinsamling Kulturrådet sammanfattar all konstnärlig verksamhet utanför kulturinstitutionerna i begreppet fri skapande verksamhet. Inom denna fria verksamhet skiljer rådet mellan individuell resp kollektiv samt mellan yrkesmässig resp icke yrkesmässig verksamhet. Kulturrådet tar i detta betänkande huvudsakligen upp den kollektiva verksamheten, dvs den fria verksamhet som sker i grupp eller med utnyttjande av kollektiva resurser. Därvid behandlas både yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet. Som komplettering av tillgängligt material i anslagsframställningar, verksamhetsberättelser o d har rådet gjort egna undersökningar på ett antal delområden. Redovisningen är det första försök som gjorts att presentera en helhetsbild av den fria kollektiva skapande verksamheten i vårt land.
7.2—8 Sammanfattning av nuvarande förhållanden
och hade ca 225 000 elever. Av dessa elever deltog ca 15%, dvs ca 34 000 i ensembleverksamhet. Instrumentalensemblerna dominerar över vokalensemblerna. Ensemblerna gör också framträdanden för publik. Utbyggnaden av den kommunala musikskolan fortsätter och den beräknas år 1974 finnas i landets samtliga kommuner. Kommunerna organiserar också, fast i begränsad omfattning, verksamhet inom danskonstens område, som regel knuten till musikskolan. Kommunal barn- och ungdomsteater förekommer i utbyggd form i ett tiotal större kommuner. Dessa redovisade år 1969 ca 650 spelande barn- och ungdomsgrupper med tillsammans ca 7 500 deltagare. Antalet framträdanden för publik var ca 500, huvuddelen interna. Utöver denna, mer fast organiserade barn- och ungdomsteater, finns i många kommuner verksamhet i mer blygsam utformning och omfattning, främst i anslutning till bibliotekens barn- och ungdomsverksamhet.
7.8.1 Kommunernas verksamhet
7.8.2 Studieförbundens verksamhet
Kommunerna organiserar kollektiv skapande verksamhet inom teater-, musik- och dansområdena. Mest omfattande är musikverksamheten. Den kommunala musikskolan, som växt fram sedan 1940-talet, fanns år 1971 organiserad i ca 330 av landets då 464 kommuner
Den skapande verksamhet som bedrivs i studiecirkelform omfattade ca 49 000 cirklar med ca 515 000 deltagare under studieåret 1969/70 (tabell 1). Då åtskilliga personer deltar i mer än en cirkel är det totala antalet deltagande personer dock betydligt lägre. Verksamheten i kulturämnen inom de oli-
Tabell 1. Studieförbundens cirkelverksamhet i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 fördelad på ämnen. (Enligt kulturrådets enkät till studieförbundens riksorganisationer.) Ämnen
Ai ital
Deltagare
Cirklar Litteratur Konst därav: historia, teori utövande cirklar Konsthantverk därav: historia, teori utövande cirklar Teater 0 därav: historia, teori utövande teatercirklar Dans(utövande) 0 Foto och film därav: studiet av spelfilm fotografering0 filmning0 Musik därav: historia, teori instrument, solosångd instrumentalensembler vokalensembler Allmänna kulturfrågor (teoretiska cirklar) Summa därav: historia, teori utövande cirklar
19 552 26 214
1 918 2 606 618 1 988
6 592 19 622
19 254
164 148 113 19 141
1 093 163 055 ca 22 000
ca 2 200 212 ca 2 000 ca
1 836 ca 20 000 ca 27 000 9 503
1 750 1 033 ca ca
126 790 120
23 925
ca ca
1 396 7 000 1 100
284 968 951 9 101 4 041 9 832
8 184 61978 47 156 167 650 10 061 563 518 3
53 708a 4 926 48 782
48 714 514 804
a Något högre totalsiffror, 55 558 respektive 590 942, i den officiella statistiken där bl a också vissa icke statsbidragsberättigade cirklar ingår. b Särredovisningen på teater respektive dans är en beräkning gjord av kulturrådet. Tillsammans förekom inom teater och dans 3 984 cirklar med 49 072 deltagare. c Särredovisningen gjord av kulturrådet. d Hit har också "övriga musikämnen" förts.
ka studieförbunden har olika profil. Av de större förbunden är det endast ABF som har en verksamhet med samma fördelning på konstområden som riksstatistiken. Där är alltså musiken störst följd av konsthantverk. Den cirkelverksamhet i kulturämnen som bedrivs av Frikyrkliga studieförbundet och Sveriges kyrkliga studieförbund domineras helt av musiken. Inom Vuxenskolan har konsthantverket en större andel än i rikssiffrorna och inom Medborgarskolan gäller motsvarande för konsthantverk och teater. Verksamhet i andra former än studiecirkelns beräknas verksamhetsåret 1969/70 totalt i landet ha omfattat minst 60 000 deltagare, större delen på dansområdet. Därutöver har en inte obetydlig verksamhet, särskilt bland barn och ungdom, bedrivits av studie62
Tabell 2 Beräknad storlek av antalet deltagare i studieförbundens verksamhet i kulturämnen utanför studiecirkelverksamheten (fritidsgrupper och andra arbetsformer) verksamhetsåret 1969/70. Hela riket. (Beräkning från kulturrådets enkät till studieförbundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län.) Ämnesområden
Beräknat antal deltagare
Teater Dans Musik3 Konst Konsthantverk Foto- och filmon i rådet
3 000 40 000 6 000 1 000 10 000 1 000 Summa
a
61 000
Endast ensembleverksamhet. SOU 1972:67
förbundens medlemsorganisationer med viss hjälp och service från studieförbunden. Fördelningen på ämnesområden framgår av tabell 2. 7.8.3 Folkhögskolan Kulturämnena är representerade på samtliga folkhögskolor. Linjer och lägre kurser med särskild inriktning mot dessa ämnen finns på ett 30-tal av skolorna. Undervisningen siktar främst till att utveckla elevens intresse för och kunskaper i de aktuella ämnena utan att leda fram till yrkesutövande. I vissa fall har dock undervisningen karaktär av yrkesutbildning eller utbildning av ledare för bl a studieförbundens verksamhet. 7.8.4 Övrig verksamhet Den fria skapande verksamheten som inte bedrivs av kommuner och studieförbund är svår att avgränsa, ofullständigt kartlagd och därför svår att bedöma omfattningen av. Teater Antalet fasta teatergrupper inklusive sådana grupper inom folkbildningen har spelåret 1969/70 beräknats till ca 200 och antalet deltagare till mellan 2 000 och 4 000. Antalet föreställningar av dessa grupper kan detta spelar uppskattas till minst 5 000 och den totala besökssiffran till över 500 000. Dans Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer en relativt omfattande privat dansundervisning. Några uppgifter om den totala omfattningen finns dock inte. Inom föreningslivet men utanför folkbildningen bedrivs en omfattande folkdansverksamhet. År 1970 redovisades totalt ca 60 000 deltagare och ca 2 500 uppvisningar varav ungefär 700 offentliga. En viss del av verksamheten redovisades dock sannolikt av studieförbunden som verksamhet utanför studiecirkelns form. För den mest omfattanSOU 1972:67
de verksamheten svarar Svenska ungdomsringen för bygdekultur. Musik Musikområdet räknar det största antalet deltagare och den mest omfattande verksamheten.
Tabell 3 Vokal- och instrumentalensembler. Antal ensembler och medlemsantal verksamhetsåret 1969/70. Typ av ensembler
Antal Grupper
SOR-orkestrar RSAO-orkestrar Kammarmusikgrupper Frikyrkliga blåsorkestrar b Jazzgrupper Popgrupper Spelm anslag Grupper för dans-schlageroch restaurangmusik Organiserade körer 0 Icke-organiserade körer 0
Deltagare 70 288
2 500 a ca 9 200
ca 340 150-200 2 0 0 0 - 3 000
ca 5 500 7 5 0 - 1 000 ca 10 000 ca 3 500
ca 1 000 ca 3 400
ca 5 000 ca 68 000
a Enkätsvar från 66 av de 70 orkestrarna. b Svenska missionsförbundets, Frälsningsarméns och Pingströrelsens blåsorkestrar. 0 Med organiserade körer avses körer anslutna till något körförbund.
Elimineras dubbelredovisningarna i tabell 3 kan det totala antalet körsångare beräknas uppgå till ca 100 000 och orkestermedlemmarna till kanske 20 000. En stor del av deltagarna ingår samtidigt i studieförbundens siffror, eftersom en betydande del av musikverksamheten finansieras med studiecirkelbidrag. Konst och konsthantverk Utanför folkbildningens ram finns en inte obetydlig fri skapande verksamhet inom konst och konsthantverk, delvis av yrkesmässig art, delvis gränsande mot hemslöjd. 63
Foto och film Sammanslutningarna inom foto- och filmområdena har relativt få deltagare, särskilt i förhållande till det mycket stora antalet kameraägare i landet. (Antalet stillbildskameror uppskattades år 1970 till mellan 1,2 och 1,5 milj och antalet filmkameror till mellan 200 000 och 300 000.) Filmcentrum, Sveriges smalfilmsförbund och Bildaktivisterna redovisar tillsammans ca 1 000 medlemmar. Riksförbundet Svensk fotografi Sveriges fotoklubbar har ca 3 300 medlemmar. Härtill kommer ett antal fristående fotoklubbar.
kostnader för fria eller subventionerade lokaler o d, vissa anslag för skapande verksamhet på sjukhus och andra samhälleliga inrättningar och ytterligare vissa kostnader. Samhällets stöd till fri kollektiv skapande verksamhet utanför skolväsendet kan beräknat på detta sätt för år 1970 uppskattas till 160-180 milj kr. Mer än hälften utgjorde kostnader för verksamhet som kommunerna organiserade. Den helt övervägande delen av samhällsstödet i övrigt gick till verksamhet under folkbildningens huvudmannaskap. 7.9 Utgångspunkter för förslagen
Den fria skapande verksamheten innefattar en mångskiftande verksamhet och ett stort 7.8.5 Total omfattning antal deltagare. Resurserna är emellertid påHela antalet deltagare - inkl dubbelräkning tagligt ojämnt fördelade såväl mellan olika av personer som deltar i mer än en verksam- kultursektorer som mellan olika verksamhet - i fri kollektiv skapande verksamhet hetsformer. Folkbildningens verksamhet beberäknas vara mer än 1 milj. Antalet delta- drivs inom ramen för bidragsbestämmelser gande personer kan uppskattas till 600 000 som inte till alla delar är anpassade till verksamhetens karaktär och syfte. Önske- 700 000 personer. målen om förbättringar är därför många. I förhållande till institutionerna har den fria skapande verksamheten med undantag av de 7.8.6 Samhällets ekonomiska insatser kommunala musikskolorna fått ett litet samDet statliga stödet till fri skapande verksam- hällsstöd. Den totala studiecirkelverksamheten är väl het utgjorde budgetåret 1970/71 ca 41 milj kr, varav allt utom ca 2 milj gick till folkbild- fördelad över landet i förhållande till befolkningen. Landstingens stöd utgjorde år 1970 ningen. Socialt förefaller den skapande verkca 8,5 milj kr varav ca 7,5 milj tillföll folkbild- samhet som studieförbunden ordnar vara ningen. Samma år anslog kommunerna 70 milj mindre relaterad till de högutbildade grupkr till de kommunala musikskolorna och ca perna än andra former av kulturverksamhet. 3,5 milj kr till de kommunala barn- och ung- Det är delvis andra grupper som deltar i den domsteatrarna. Folkbildningens verksamhet i skapande verksamheten än de som tar del av kulturämnen erhöll ca 17 milj kr i kommu- kulturutbudet på teatrar, konserthus, biblionala bidrag. Kommunerna gav också relativt tek och museer. Stora grupper saknar dock betydande anslag till föreningslivet utanför ännu möjlighet att delta, andra upplever att studieförbunden. Antar man att övriga för- fri skapande verksamhet inte är en angeläeningar för sin skapande verksamhet fick lika genhet för dem. Fri skapande verksamhet bedrivs ofta i stort totalanslag som folkbildningen, blir den totala kommunala insatsen ca 157 milj kr. små grupper med enkla hjälpmedel och till Mot dessa ekonomiska insatser står vissa begränsade kostnader. Detta gör det möjligt begränsade intäkter för samhället, främst att nå in i närmiljöerna och stimulera många elevavgifter i de kommunala musikskolorna. till att delta. De yrkesmässigt verksamma fria Intäkterna översteg år 1970 inte 10 milj kr. gruppernas skapande kan under gynnsamma Till detta samhälleliga stöd bör läggas omständigheter ge ett viktigt kompletteran64
\f&* f
de kulturutbud, som är överlägset institutionernas i geografisk rörlighet och som både till form och innehåll kan innebära förnyelse. Kulturrådet förordar att en långsiktig satsning görs till förmån för den icke yrkesmässiga kollektiva verksamheten. Också det yrkesmässiga utövandet behöver få bättre utvecklingsmöjligheter, men detta bör ske genom andra typer av insatser.
7.10.2 Kommunal verksamhet
Kulturrådet anser det angeläget att kommunerna kan fullfölja utbyggnaden av de kommunala musikskolorna samt att man på sikt även kan bygga upp en motsvarande verksamhet för barn och ungdom inom övriga konstområden. Frågorna om målen och de pedagogiska vägarna för verksamheten bör tas upp till ytterligare diskussion och analys. En vidgad verksamhet bör, liksom den hittillsvarande, organisatoriskt bedrivas i nära samband med skolans verksamhet. Ekono7.10 Förslag beträffande icke yrkesmässig miskt bör staten stödja verksamheten. Den verksamhet närmare utformningen av stödet får prövas i samband med utredning om stödet till lokal 7.10.1 Grunddragen i förslagen kulturell verksamhet utanför studiecirkelns Kulturrådets förslag om förbättrat samhällsform. (se vidare 7.10.3). stöd för den icke yrkesmässiga verksamheten När det gäller fri skapande verksamhet för syftar både till en breddning av verksamhevuxna anser kulturrådet det naturligt att ten — geografiskt, socialt, ämnesmässigt och till verksamhetsformerna - och till en kvali- kommunerna i första hand stöder.studieförtetsutveckling. Detta kan nås dels genom bund, föreningar och fristående grupper. vidgade och förstärkta verksamhetsbidrag, Barns och ungdomars övergång från kommudels genom att vissa basresurser i ökad om- nal verksamhet till organisationsbedriven sådan bör stimuleras. Ett ökat samarbete melfattning ställs till förfogande. lan kommun, föreningar och andra grupper Två fördelningsprinciper för statsbidrag bör också ske t ex i kurs- och konferensverkkan tänkas för ett utökat stöd. samhet och beträffande ämneskonsulenter. Den ena principen innebär att staten ställer medel till förfogande för kommunerna, som sedan har att tillskjuta kompletterande 7.10.3 Föreningsverksamhet och fristående belopp och att fördela de samlade resurser- grupper na. Den andra principen innebär att systemet Studiecirkels töde t med folkbildningsorganisationerna som kaStudiecirkelbidraget är den dominerande naler för bidragsgivning utvidgas. För att nå en så bred effekt som möjligt stödformen för den icke yrkesmässigt skaförordar kulturrådet i det följande en sam- pande verksamhet som ordnas av föreningar tidig användning av dessa två principer. Ett och organisationer. För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel statligt stöd som kanaliseras genom kommunormalt bl a att cirkeln har 5 - 2 0 deltagare nerna innebär att nya vägar måste prövas. krävs och att den omfattar minst 20 studietimmar fördeDet kan ta tid att komma fram till lämpliga lade på högst 3 studietimmar per sammankomst bidragsformer. Den ekonomiskt sett mest och högst 2 sammankomster per studievecka. Deltagarna får i regel inte vara yngre än 14 år. Vissa betydande satsningen under det kommande undantag från dessa regler är möjliga. För bl a decenniet bör bl a därför avse verksamhet musik- och teatercirklar finns bestämmelser som under folkbildningsorganisationernas huvud- delvis avviker från vad som gäller i övrigt. Statsbidrag utgår med högst 75 % av kostnadermannaskap. na för ledararvode och studiemateriel, dock högst 30 kr per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr utgå som bidrag till ledararvode. För vuxna som har en kort allmänutbildning prioriteras utbildning i svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. För dessa studier utgår högre statsbi-
drag. Statsbidrag utgår vidare för medverkan av expert eller fackman, för vissa studiebesök, samt i vissa fall för reseersättning till ledare (Kungl Maj:ts kungörelse 1963:463 ändrad senast 1972:282).
Bidrag bör utgå endast om kortaste resväg mellan ledarens bostad och studiecirkelns sammanträdeslokal är minst 20 km.
Den allmänna bidragsnivån bör höjas i Det är enligt kulturrådets mening värde- takt med kostnadsutvecklingen genom infullt att behålla ett för hela folkbildningssek- dexreglering. Utöver indexregleringen företorn enhetligt studiecirkelbidrag. Det bör - slår kulturrådet en höjning av statsbidraget utöver det särskilda tilläggsbidraget till med 10 kr per timme i förhållande till 1971 vuxenutbildning i vissa ämnen - inte delas års nivå. upp i olika bidragskategorier beroende på verksamhetens art. Kulturrådet föreslår att bestämmelserna för studiecirkelbidraget vid- Andra former av verksamhetsbidrag gas så att de bättre ansluter till de förhållan- Studiecirkelbidraget medger inte stöd till all den som gäller för verksamhet i kulturäm- fri skapande verksamhet i grupp. Även i mer nen. Förslagen avser endast verksamheten i obundna verksamhetsformer har man kostkulturämnena men är med hänsyn till vad nader för ledare, lokaler och material som som nyss sagts så utformade att de i princip överstiger vad deltagarna kan betala. Staten skall kunna gälla all cirkelverksamhet. bör utvidga sina insatser till att även gälla Frågan om den nedre åldersgränsen för dessa mera obundna verksamhetsformer. deltagare i studiecirklar bör ses i samman- Svårigheterna är emellertid stora att omedelhang med andra former av statligt stöd till bart anvisa ett generellt bidragssystem. Bibarn- och ungdomsverksamhet och behand- dragsbehovet måste i stor utsträckning belas samtidigt med detta. dömas från fall till fall. Bedömningen bör När det gäller studietidens längd finns det ske på lokal nivå. enligt kulturrådets bedömning inte något Kulturrådet föreslår därför att ett nytt behov av att ändra på kravet på lägst 20 bidrag — lokalt aktivitetsstöd - införs till studietimmar. Kulturrådet föreslår dock att icke yrkesmässig verksamhet utanför studieskolöverstyrelsen under en försöksperiod cirkelns form. Bidraget skall användas för att skall kunna ge generell dispens i kulturäm- stimulera verksamhet i nya, organisatoriskt nena för längre sammankomster än tre stu- enklare former än studiecirkelns samt för att dietimmar och i glesbygd också för kortare nå in i nya miljöer och till nya grupper och studietid än fyra veckor. stimulera till bredare aktiviteter. Staten och Möjligheterna till medverkan av expert kommunerna bör gemensamt svara för detta eller fackman bör utökas till fler tillfällen stöd som föreslås fördelas av kommunala per studieperiod och statsbidragen till rese- organ. Formerna för de statliga insatserna och traktamentskostnader höjas. Studiebe- behöver utredas närmare. En försöksverksök bör i ökad utsträckning godkännas som samhet med statligt stöd bör därför starta statsbidragsgrundande verksamhet. Ledarrek- omedelbart. Bidragsprinciperna bör innebära ryteringen bör underlättas genom vidgade ett stort mått av lokal självbestämmanderätt statsbidrag till ledares rese- och traktaments- över medlens användning. kostnader. Expert eller fackman bör kunna medverka vid Lokaler och utrustning, ledartillgång och högst 25 % av det totala antalet studietimmar. ledarntbildning, metodutveckling
Statsbidrag bör utgå med högst 75 % av kostnaderna för arvode, dock högst 75 kr per timme, och med 100 % av resekostnad och traktamente, dock högst 125 kr per timme. Studiebesök bör godkännas som statsbidragsgrundande för högst 30 % av antalet studietimmar. Statsbidrag till ledares resekostnad och traktamente skall kunna utgå i hela riket med 100 % av ledarens resekostnad och traktamente dock högst 125 kr per sammankomst. 66
Samhällsstödet till lokaler och utrustning för fri skapande verksamhet bör förstärkas. Det primära ansvaret faller på kommunerna men staten bör genom olika åtgärder stödja dessa. Dessa frågor behandlas i sin helhet i kapitel 9. SOU 1972:67
Ett tillräckligt antal väl utbildade ledare är 7.11 Förslag beträffande yrkesmässigt en grundförutsättning för den kollektiva ska- arbetande fria grupper pande verksamheten. Stödet till organisatio- Endast en liten del av alla fria grupper kan nernas ledarutbildning bör därför höjas. Vi- försörja sig på sin konstnärliga verksamhet. dare är utbyggnaden av den konstnärliga De fria gruppernas ämnesmässiga, verkutbildningen av stor betydelse för ledartill- samhetsmässiga och geografiska rörlighet, gången. öppenheten för förändringar och de smidiga Inom ramen för det statliga stödet till arbetsformerna innebär att denna arbetsform folkbildningen bör särskilda medel anvisas i vissa avseenden har stora fördelar. för att garantera ett kontinuerligt metodarKulturrådet vill genom sina förslag söka bete inom kulturområdet. Studieförbunden behålla denna frihet, öppenhet och smidigbör bl a kunna anlita kulturarbetare inom het hos grupperna och samtidigt ge dem olika områden för utvecklings- och beställ- bättre arbetsvillkor och tryggare anställningsningsarbeten. En ökning av samhällets stöd förhållanden. Det är ofrånkomligt att det i är nödvändig. framtiden görs en klarare gränsdragning mellan de yrkesmässigt och icke yrkesmässigt arbetande grupperna. Man riskerar annars att Stöd till handikappades kulturella permanent ha ett stort antal underbetalda verksamhet grupper. Ur anslaget för stöd till de handikappades Kulturrådet anser att man måste söka kulturella verksamhet utgår bl a bidrag till flera olika vägar för att förbättra stödet till konsulentverksamhet, bokförsörjning och de yrkesmässigt arbetande fria grupperna. En tolkutbildning. De olika insatserna har haft väg är att vidareutveckla och även på andra stor betydelse för att minska hindren för de områden införa den stödform som represenhandikappade att delta i studieverksamhet teras av teater- och musikrådets bidrag till och kulturella aktiviteter. Resurserna behö- grupper utanför institutionerna. Bidragsprinver ökas i framtiden. ciper bör utformas som garanterar en inkomstnivå som är jämförlig med den för fria grupper som anknutits till en institution (se Centrala organisationer och det följande). Statsbidrag bör utgå i form av centrumbildningar årsanslag, projektbidrag eller bidrag till visst Kulturrådet föreslår att statsbidraget till stu- särskilt ändamål (t ex utrustning). Ett cendieförbundens organisationskostnader suc- tralt statligt organ (det nya kulturrådet) bör cessivt ökas, så att förbunden kan bygga upp fördela huvudandelen av anslaget medan den en effektivare och bättre täckande organisa- återstående delen av anslaget bör fördelas av tion. ett organ sammansatt av exempelvis kulturÄven det statliga stödet till övriga existe- arbetare. rande (t ex körförbunden) eller nya riksorgaEn annan väg är att utnyttja den organisanisationer inom området fri kollektiv ska- toriska flexibilitet som institutionerna under pande verksamhet bör byggas ut. Stödet bör senare år visat prov på och till dem knyta ges hög prioritet och avse kostnader för fria grupper som så önskar. Gruppernas självcentral administration, för experimentverk- ständighet måste då tryggas. Detta bör ske samhet, metodutveckling och utbildning. genom ett avtal mellan institution och grupp Det statliga stödet till centrumbildningar- som bör utgöra grunden för samarbetet. Två na för information, publikkontakt och ut- olika sätt kan tänkas för anknytning av vecklingsarbete bör ökas. grupper till institutioner. En lösning är att för kortare eller längre tid knyta grupper till befintliga lokala eller regionala institutioner. SOU 1972:67
Den andra möjligheten är att knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar. En tredje väg är slutligen att knyta en grupp till annan part än en institution t ex primär- eller landstingskommunal kulturnämnd eller större organisation. En grupp kan t ex anställas som länsteaterensemble i ett län utan egen ensemble. Anknytning till institutioner, kommuner eller organisationer är endast avsedda för de grupper som klart önskar den, och anknytningen måste ske på sådant sätt att gruppernas särmärke som fria grupper bevaras.
fyllt samma funktion. Det statliga anslaget till arrangemangsbidraget måste bli avsevärt högre än nuvarande föreläsningsanslag.
7.12 Förslag beträffande kulturarrangemang utanför institutionerna Kulturrådet föreslår, som framgått av det tidigare, olika insatser för att förbättra de yrkesmässigt och de icke yrkesmässigt verksamma gruppernas arbetsmöjligheter. Utöver förbättrat stöd till grupperna behövs det i vissa fall ett stöd som underlättar och stimulerar till både interna och offentliga publikframträdanden. Stödet bör utgå till den arrangerande/mottagande parten. Stödet bör kunna komma i fråga för de icke yrkesmässiga gruppernas, för enskilda konstnärers, för yrkesmässigt verksamma gruppers och för institutioners program. Bidraget bör utgå till föreläsningar, sång, musik, teater, dans, till utställningar och filmvisningar som beledsagas av muntlig introduktion samt till kurser och konferenser. Bidraget bör uteslutande riktas till föreningslivet och administreras genom studieförbunden och länsbildningsförbunden. Bidrag förutsätts kunna utgå även till lokala föreningar och grupper som inte är medlemmar av studieförbund eller länsbildningsförbund. Genom arrangemangsbidraget bör föreningar och organisationer få bättre förutsättningar att efterfråga och genomföra kulturprogram. Ett statsbidrag till kulturarrangemang bör därför ersätta det nuvarande föreläsningsbidraget, som hittills delvis 68
8 Kulturverksamhetens framtida organisation
bred sammansättning som möjligt. Samma organisatoriska struktur förordades i princip I betänkandet summeras inledningsvis syn- också regionalt. punkter i några utredningar, som tagit upp Svenska kommunförbundet utfärdade kulturorganisationen till en samlad diskus- hösten 1970 en rekommendation till normalsion. reglemente för kulturnämnder. Våren 1971 Konsertbyråu tredn ingen re kom me nde ra- utarbetade förbundet vidare förslag till prinde, att det både på lokal och regional nivå ciper för kulturförvaltningens organisation. skulle bildas ett för alla konstområden geI sistnämnda dokument sammanfattar förmensamt organ som bl a skulle ta emot det bundet uppgifterna för kulturnämnderna på centralt producerade kulturutbudet. I resp följande sätt: organ borde ingå representanter för kommun och landsting samt organisationer inom och "Sammanfattningsvis kan sägas att det utanför kulturområdet. Förslaget ledde inte primärt åligger kulturnämnd att kartlägga kommunmedlemmarnas behov inom områtill några åtgärder från statens sida. TCO.s kulturutredning (Kulturaktivt sam- det, att prioritera de behov man anser kan tillgodoses samt att äska anslag och utföra hälle, 1970) förutsatte att kommunerna in- den verksamhet som beslutas av kommunstyrättar kulturnämnder och föreslog att det relse och kommunfullmäktige. skall bildas lokala samarbets- och serviceorUtöver verksamhet i egen regi har kulturgan (kulturcentrum) av bl a studieförbun- nämnd att stimulera, främja och ge aktivt den, fackliga organisationer, kulturnämnder stöd till sådan kulturverksamhet som äger rum inom föreningslivet." och lokala kulturinstitutioner. Regionalt förutsattes att landstingen inrättar kulturnämnBehovet av samverkan mellan kulturnämnder och att samarbets- och serviceorgan den och föreningslivet och mellan kultur(länskulturcentrum) av motsvarande slag nämnden och andra kommunala styrelser som lokalt bildas. och nämnder betonas starkt av förbundet. LO:s arbetsgrupp för kulturfrågor (Fack- Kulturnämnden bör därför enligt förbundet föreningsrörelsen och kulturen, 1971) för- ha en referensgrupp att rådgöra med. Refeordade att politiskt sammansatta kultur- rensgruppen bör bestå av representanter för nämnder inrättas i kommunerna och att det lokala kulturlivet. Därutöver kan konlokala samordningsorgan med planerande, taktgrupper skapas för olika specialfrågor. samordnande och förmedlande funktioner En annan fråga som behandlas är behovet av skapas. Samordningsorganet borde ansvara och formerna för långsiktig planering och för publikarbetet. Detta organ borde få en så årsplanering, inte minst ekonomisk sådan.
8.1 Utgångspunkter
8.2—3 Motiv för organisatoriska kan med åtgärder på andra samhällsområden, förändringar och grunddragen i den framtida t ex bebyggelseplanering, åtgärder för fritidskulturorgan isationen verksamhet och socialpolitiska åtgärder. Kulturrådet anger följande motiv för orga- Organiserade samarbetsformer de olika omnisatoriska förändringar centralt, regionalt rådena emellan behövs därför. Decentralisering och vidgat medinflytanoch lokalt. de. En decentralisering av såväl ansvar, planeEn mer målinriktad verksamhet. Kulturråringsoch beslutsfunktioner som resurser bör det föreslår mål för den framtida kulturpoliske inom kulturområdet. Det bör i framtiden tiken och olika åtgärder för att förverkliga på alla nivåer finnas särskilda politiskt ansvadessa. Förslagens omfattning gör att de inte riga organ för kulturområdet. Kontakten kan genomföras på en gång utan det blir mellan publik och institutioner bör stimulefråga om en successiv reformverksamhet. En ras för att ge möjligheter till ett direkt sådan förutsätter organ som steg för steg kan publikinflytande. omvandla de allmänna målen till mål för Ökad utvecklingsverksamhet. Ett systemaverksamheter inom olika områden (operatiotiskt forskningsarbete kring kulturpolitiska nella mål) och som kan följa upp utveckfrågeställningar bör komma till stånd. lingen i förhållande till målen. Bättre långtidsplanering. Långtidsplane- Flera av de grundläggande allmänna fråring har inom de flesta samhällsområden gorna om uppgifts- och ansvarsfördelningen numera byggts ut till ett viktigt praktiskt- mellan staten, landstingen och kommunerna politiskt instrument. På kulturområdet har är f n föremål för översyn. De behandlas bl a det inte skett i samma utsträckning som av den år 1970 tillsatta länsberedningen och inom andra områden. Kulturrådet förutsät- av den samtidigt tillsatta utredningen om ter att de medel som ställs till förfogande för den kommunala demokratin. Detta utredkulturpolitiken successivt skall öka väsent- ningsarbete kan förmodas bli relativt långvaligt. Därmed kommer i framtiden också be- rigt. hovet av långtidsplanering att öka. Det vore olyckligt om lösningen av frågorBättre samordning av samhällsorganens na kring samhällets kulturorganisation skulle insatser inom kulturområdet. Samhällets nu- behöva anstå tills dess förslag från dessa varande sektorsinriktade kulturorgan bör er- utredningar, främst då länsberedningen, lett sättas eller kompletteras med organ som har till beslut. Det förslag till organisationsstrukmera övergripande uppgifter. De kulturpoli- tur på kulturområdet som rådet lägger fram tiska frågorna bör få en samlad handläggning är därför så utformat att det bör kunna såväl på lokal och regional nivå som centralt. anpassas till de förändringar som länsberedÖkad samverkan mellan samhällsorganen ningens och andra utredningars förslag kan på kulturområdet och förenings- och organi- leda till. sationslivet. För att bättre förutsättningar I kulturrådets rekommendationer och förför kulturverksamheten skall kunna ordnas slag beträffande den framtida strukturen för t ex i bostadsområden och på arbetsplatser samhällets kulturorganisation finns vissa gekrävs en organisatorisk förankring hos för- mensamma grunddrag. Arten och inrikteningar och organisationer. Ett samarbete ningen av de organisatoriska förslag som mellan samhället och organisationer inom kulturrådet lägger fram speglar de motiv för och utanför kulturområdet är väsentligt för förändringar som nyss angivits. Förslagen inatt nå nya grupper och öka möjligheterna till nefattar således bl a att planering, beslut och inflytande över planering och beslut. resurser i ökad utsträckning skall decentraliseras, att politiskt ansvariga organ skall finÖkad samverkan mellan kulturområdet och andra samhällsområden. Många kultur- nas för planering och prioritering av samhälpolitiska åtgärder förutsätter en nära samver- lets åtgärder på området, att det skall kom70
ma till ett bättre samarbete mellan samhäl- av kulturnämnder. Inrättandet av kulturlets organ på kultursektorn liksom mellan nämnder är en nödvändig förutsättning för dessa organ och förenings- och organisations- en aktiv kommunal kulturpolitik. Till de livet och att samarbetet också skall bli bättre viktiga uppgifterna för befintliga och tillmellan kulturområdet och andra samhälls- kommande kulturnämnder hör att ange målen för insatserna, att göra en långtidsplaneområden. Decentraliseringen bör kunna föras förhål- ring och att i samband därmed ta ställning landevis långt. Ansvaret bör ligga på lokal till nödvändiga prioriteringar. Målen får fornivå såvitt det är möjligt. Till regional och muleras med utgångspunkt i de allmänna mål central nivå bör endast föras uppgifter som för samhällets kulturpolitik som statsmakterinte kan fullgöras lokalt. Vidare bör initiativ na kan komma att fastställa och utifrån de till sådana regionala eller centrala insatser i politiska partiernas kulturprogram. Varje stor utsträckning komma från lokal nivå och kulturnämnd bör utforma en långtidsplan (femårsplanering) för sina olika insatser invara betingade av de behov som där finns. klusive en avvägning mellan dessa. När kulturnämnder har inrättats över hela 8.4 Den lokala kulturorganisationen landet bör detta ge ökade möjligheter till en Utformningen av den lokala kulturorganisa- mer samordnad verksamhet inom kulturomtionen ser kulturrådet som en lokal uppgift. rådet i dess helhet och bättre samarbete med Kulturrådets diskussion av olika frågeställ- andra samhällssektorer. De kulturpolitiska ningar på detta område mynnar därför inte ut åtgärderna bör på ett meningsfullt sätt sami förslag utan i rekommendationer. Avsikten ordnas med övriga kommunala åtaganden. med framställningen är att ge stimulans och För att det skall kunna ske behöver kulturvägledning för debatt och ställningstaganden livets företrädare på ett tidigt stadium komma in i den planering som sker inom andra lokalt. samhällssektorer. Kulturnämnden bör ha ansvar för att initiativ tas till ett sådant samar8.4.1-3 Kommunernas arbetsuppgifter och bete. organisation på kulturområdet Kulturrådets förslag till åtgärder inom olika delar av kulturområdet - regionalisering av vissa kulturinstitutioner, bättre lokalförsörjning, ökad uppsökande verksamhet, ökad satsning på fri kollektiv skapande verksamhet etc - kommer att påverka kommunernas kulturpolitiska åtaganden och ansvar. Detta återverkar i sin tur också på den kommunala kulturorganisationen. Kommunerna har genom egen verksamhet t ex bibliotek och musikskolor och genom att ge bidrag till föreningar tagit huvudansvaret för finansieringen av den lokala kulturverksamheten. Förhållandet förutsätts bli detsamma även i framtiden. I och med kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas var och en av de då ca 270 kommunerna ha fått politiskt sammansatta nämnder på kulturområdet, i alla utom kanske några av de största kommunerna i form SOU 1972:67
8.4.4-5 Samverkan lokalt Föreningarna står vid sidan av kommunerna som arrangörer för en betydande del av den lokala kulturverksamheten. Kulturrådets förslag om ökat statligt stöd till fri skapande verksamhet och om bidrag till kulturarrangemang bör göra det möjligt för föreningslivet att ytterligare vidga denna verksamhet. Om man kräver större öppenhet och rörlighet av institutionerna - t ex ökad uppsökande verksamhet och inriktning mot nya publikgrupper - så förutsätter det att de får bättre förankring i olika miljöer. De nödvändiga kontakterna kan ofta skapas av föreningar och organisationer som har annan än kulturell inriktning. Föreningar och organisationer bör därför få en stor del av ansvaret för den uppsökande verksamheten och för detta krävs ökade organisatoriska och ekono71
miska resurser. 5. Att det byggs upp en gemensam service Behovet av samverkan finns i alla kommu- för publikkontakt. För att informationen om ner. Samtidigt är förutsättningarna mycket olika arrangemang skall nå ut, bör den samskiftande. Trots olika förhållanden finns ett ordnas så långt som möjligt. Såväl det tradibehov av samverkan som i princip kan sägas tionella utbudet som den uppsökande verkgälla följande. samheten och den ökade satsningen på fri 1. Att alla huvudintressenter får kontakt gruppverksamhet i närmiljön motiverar gemed varandra. Det finns en vid krets av mensamma insatser för publikkontakt. Ett intressenter på kulturområdet som behöver nät av kontaktmän eller ombud behövs i kontakt med varandra för ömsesidig infor- olika miljöer (på arbetsplatser, i bostadsommation och för gemensamt uppträdande i råden, inom föreningar). Det kan byggas ut t ex anslagsfrågor. gemensamt för alla arrangörer. Då det är 2. Att det bildas en lokal referensgrupp till många som skall samverka ställs krav på en kulturnämnden. Kulturnämnderna förutsätts fast struktur för samarbetet. Någon av de i framtiden handlägga frågor om målen för samarbetande parterna kan dock ges i uppoch den övergripande planeringen av kom- gift att ensam svara för publikfunktionen för munens åtgärder på kulturområdet. Kultur- de övrigas räkning. nämndens stora inflytande över utvecklingen En ökad samverkan i praktiska frågor får av villkoren för den kulturella verksamheten dock inte leda till att innehållet i den lokala i kommunen gör det angeläget både för kulturverksamheten stöps i samma form. kulturnämnden själv och för föreningarna, Behovet av samarbete mellan de olika kulturarbetarna och institutionerna att repre- intressenterna i praktiska frågor av det slag sentanter för dem möts och diskuterar de som här angivits aktualiserar behovet av ett viktigaste frågorna. Det gäller just mål- och reguljärt lokalt samarbetsorgan. Något sålångtidsplaneringsfrågorna men också vissa dant organ med formell uppbyggnad bemera kortsiktiga frågor, t ex nämndens årliga hövs inte om det enbart gäller att tillgodose budgetförslag. För att få till stånd reguljära något av de fyra första kraven på samverkan. diskussioner kring sådana frågor är det ett Men tillsammans får de fyra funktionerna en gemensamt intresse, att det bildas en refe- inte obetydlig omfattning. En viss grad av rensgrupp till kulturnämnden, där de olika formell uppbyggnad ger samarbetet större intressenterna får komma till tals. fasthet och stadga, ökar handlingsberedska3. Att den uppsökande verksamheten pla- pen och underlättar tillkomsten av överensneras gemensamt. Hur den uppsökande verk- kommelser och beslut. I kommuner med en samheten skall läggas upp för att nå ut till mer omfattande kulturverksamhet blir därför olika delar i kommunen är en fråga som i ett sådant fast ordnat samarbete att föredra. lika hög grad berör både producenter, för- Om publikarbetet, den femte punkten som medlare och mottagare. Till de berörda hör nämnts ovan, helt eller delvis sköts gemeninte minst föreningar och institutioner utan- samt av de olika intressenterna, är det nödför den traditionella kultursektorn. De som vändigt med ett formellt uppbyggt organ berörs av den uppsökande verksamheten bör som kan fatta beslut i olika verkställighetsfå vara med i uppläggningen av denna. Man frågor. bör söka göra en gemensam planering i stort, Avsikten med samarbetsorganet är att skaför en säsong eller kanske för ett år framåt. pa ett forum för bredare samverkan i de 4. Att större offentliga arrangemang sam- frågor där detta är angeläget och där nuvaordnas lokalt. För att undvika onödiga kolli- rande samarbetsformer visat sig vara otillsioner är det praktiskt att i förväg lokalt räckliga. Samarbetsorganet kan byggas upp samråda om större offentliga arrangemang. på olika sätt. Huvudalternativen är att det Däremot bör man inte eftersträva en enda antingen innefattar alla intresserade parter arrangör för all sådan lokal verksamhet. alltså även företrädare för kommunala nämn72
der och styrelser - eller endast föreningar och organisationer men inte kommunala representanter. I det första fallet sker samarbetet helt inom samarbetsorganets ram, i det andra fallet inom detta då det gäller föreningsangelägenheter men i övrigt mellan det och de utomstående kommunala instanserna. Den senare formen av uppbyggnad torde vara den lämpligaste. I ett organ enligt det senare alternativet kan också ingå kommunalt stödda institutioner som inte har en kommunal nämnd som styrelse. Det är viktigt med en stark representation i samarbetsorganet för de intressenter som finns utanför kultursektorn i snäv bemärkelse, t ex fackliga organisationer. Beroende på verksamhetens omfattning kan samarbetsorganet behöva viss personal.
8.5.3-4 De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet
De kulturella verksamheter som man inom länen väljer att lägga på regional nivå kan som regel inte genomföras utan samhällets medverkan och stöd. Det organ som har det allmänna politiska och ekonomiska ansvaret för icke statlig verksamhet i länen, nämligen landstingen, bör därför också ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till kulturverksamhet på länsplanet. Detta innebär ingen överordnad ställning för landstingen i förhållande till kommunerna. I den mån insatserna syftar till stimulans av kommunernas kulturpolitiska åtaganden är det naturligt, att Kommunförbundets länsavdelningar blir organ för diskussioner, överläggningar och rekommendationer. För att lösa sina vidgade kulturpolitiska 8.5 Den regionala kulturorganisationen uppgifter har landstingen liksom kommunerKulturrådet lägger inte fram några förslag na behov av en samlad handläggning av om den regionala kulturorganisationen. Syfkulturfrågorna. Detta kan ske i särskilda tet med framställningen är att stimulera till kulturnämnder eller genom att kulturfrågordiskussion och ställningstaganden regionalt. na sammanförs med andra näraliggande ämnesområden t ex i utbildnings- och kultur8.5.1—2 Länen som geografisk enhet för den nämnd. regionala kulturverksamheten Kulturrådet skisserar i kapitel 6 en utbyggnad av vissa länskulturinstitutioner. Det Kulturrådet anser att man tills vidare bör välbör vara en uppgift för landstingen i varje län ja länen som geografiska områden när man att i samarbete med kommuner och förbygger upp kulturpolitiska organ på regional eningsliv ta initiativ till nödvändigt utrednivå. ningsarbete om denna utbyggnad och att Samhällets kulturpolitiska organ bör ansedan stödja utbyggnaden. sluta till samhällets indelning i stort. För länen finns det etablerade ansvarsförhållanden politiskt, organisatoriskt och ekono- 8.5.5 Samverkan på länsplanet miskt. Ett annat viktigt skäl för att välja länen som geografisk enhet är att förenings- På länsnivån finns på samma sätt som i livet har distrikts- och samarbetsorgan på kommunerna behov av allmän kontakt mellan olika intressenter, av en referensgrupp till länsplanet. Det är sannolikt att det i en framtid kan kulturnämnden och av samordning av arranbli aktuellt med en ändrad länsindelning. Att gemangs- och turné verksamhet. Den sisti organisationen på kulturområdet nu söka nämnda uppgiften kan bli mer omfattande förutse och föregripa dessa förändringar är på länsplanet än på lokal nivå. De regionala arbetsuppgifternas karaktär inte möjligt eller lämpligt. En anpassning till och omfattning motiverar enligt kulturrådets framtida ändringar får ske när dessa kan mening ett formellt uppbyggt samarbetsoröverblickas. gan av samma typ som föreslås för kommuSOU 1972:67
nerna. I många fall kommer det att vara folkbildningsarbetet och de kommunala naturligt att låta länsbildningsförbunden bli folkbiblioteken. Kungl biblioteket är tillsamarbetsorgan. Det förutsätter dock en synsmyndighet för de fyra stifts- och landsvidgning av förbundens bas - som nu i biblioteken. Riksantikvarieämbetet är cenprincip är begränsad till studieförbunden, tral myndighet för ärenden om forn- och folkhögskolorna och länsbiblioteken - till kulturminnesvård och tillsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen. Riksarkivet är att omfatta också övriga intressenter. Detta behöver inte betyda att alla intres- central myndighet för arkivfrågor och chefssenter ges plats i ett vidgat länsbildningsför- myndighet för landsarkiven. Stöd till tidbund. Även andra anknytningsformer är skrifter fördelas av tidskriftsnämnden. För tänkbara. Någon form av representativ upp- musei- och utställningsområdena samt filmen byggnad torde få prövas, t ex så att alla saknas helt organ med övergripande ansvar intressenter får ingå i ett representantskap för utvecklingen inom resp sektor. Frånvamen att det praktiska arbetet överlåts på en ron av centralt organ inom museiområdet gör att åtta statliga museer är direkt underställda mindre grupp. Det regionala samarbetsorganet behöver Kungl Maj t. Tillsynen över utbildningsinstiviss personal. Om ett länsbildningsförbund tutionerna inom kulturområdet är fördelad blir samarbetsorgan, bör dess nuvarande på fem olika organ. Vidare finns en rad kansli förstärkas. Samarbetsorganets kansli organ med begränsade uppgifter, t ex organ i får förutsättas överta de uppgifter som i dag stipendieärenden. i vissa län handhas av Rikskonserters, RiksEn följd av det stora antalet sektorsinrikteaterns och Riksutställningars regioninten- tade organ och frånvaron av ett organ med denter. Till det föreslagna samordningsarbe- mera övergripande uppgifter är att behandtet på länsnivå bör statsbidrag utgå. lingen av anslagen inom kulturområdet är ytterligt splittrad. Anslagsframställningar från ca 50 myndigheter och institutioner 8.6 Den centrala kulturorganisationen redovisas i statsverkspropositionen på detta område. 8.6.1 Motiv för förändringar Delegering av uppgifter från utbildningsKulturrådet anför i 8.2-3 flera generella departementet till organ med förvaltningsmotiv för förändring av organisationen inom och myndighetsuppgifter har endast kunnat kulturområdet. Flera av dessa motiv gäller i ske i begränsad omfattning. I flertalet fall särskilt hög grad för den statliga kulturad- saknas lämpligt organ att delegera beslutanministrationen. derätten till. Representanter för intressenter Under utbildningsdepartementet saknas i utanför kultursektorn i fråga eller kulturomdag ett organ som har att ge statsmakterna rådet deltar i mycket begränsad omfattning i underlag för beslut om mål för den statliga besluten. Kontakter och samarbete med förkulturpolitiken och förslag till åtgärder för enings- och organisationslivet liksom med att realisera dessa. Som en följd härav är inte andra samhällsområden har därigenom förheller långtidsplaneringen särskilt väl ut- svårats. Insynen och inflytandet från t ex byggd inom området. folkrörelser och kommuner i besluten om de Den organisatoriska splittringen inom den statliga kulturpolitiska åtgärderna är begränstatliga kulturadministrationen är stor. Exi- sad. sterande organ har i de flesta fall snävt sektorsinriktade uppgifter. Teater- och musikrådet har tillsynsuppgifter för statlig eller 8.6.2-4 En ny organisationsstruktur statsunderstödd verksamhet inom teater-, I den nya departementsorganisationen från dans- och musikområdena. Skolöverstyrelsen år 1965 betonas departementens roll som har genom folkbildningsbyrån inseende över stabsorgan för regeringen. Alla mer rutinmäs74
siga beslut bör i princip delegeras och depar- Det bör vidare övervägas om inte vissa frågor tementens arbete inriktas på övergripande om samlingslokalstöd bör föras till det nya planeringsfrågor särskilt i anknytning till departementet. Kulturrådet är medvetet om att frågan om propositionsarbetet. Kungl Maj Is direkta adinrättande av ett nytt departement inte kan ministrativa uppgifter inom kulturområdet bedömas isolerat. Det måste ses tillsammans bör därför inte utökas utan i stället begränmed utformningen av den framtida departesas. Behovet av bättre samordning bör tillmentsorganisationen. godoses i första hand genom en bättre samÄven om departementsorganisationen ordning på nivån närmast under departeändras påverkar detta inte de grundläggande menten. principerna i fråga om arbetsfördelning melDen angelägna samverkan mellan kulturlan departement och organ på nivån närmast området och andra samhällsområden om kulunder. På departementalt plan bör endast turverksamhetens roll i den långsiktiga samhandläggas den typ av ärenden som enligt hällsutvecklingen bör främjas också på de1965 års principbeslut skall ligga på regepartemental nivå. Detta är frågor som hittills ringsnivå. Tillkomsten av ett nytt departebehandlats i ringa eller ingen omfattning och ment minskar inte behovet av en reform av som ställer nya krav på den framtida deparden centrala kulturadministrationen i övrigt. I tementsorganisationen. Samtidigt som en destället blir det i framtiden, oberoende av legering av rutinärenden bör ske tillkommer departementsindelning, nödvändigt med en således nya uppgifter. Kulturfrågorna utgör fn ett av utbild- delegering av uppgifter från departementsningsdepartementets fyra sakområden. Alla nivån. Det finns enligt kulturrådets mening bedessa områden kommer i framtiden att ställa ökande anspråk på departementsledningen. hov av ett centralt organ närmast under Om den nya kulturpolitik som kulturrådet departementet. Det centrala motivet för att föreslår skall kunna realiseras, kommer det inrätta ett sådant organ är att öka insynen att kräva en aktiv uppföljning på departe- och inflytandet från bl a folkrörelser, kulturarbetarorganisationer och kommunrepresenmentsnivå under 1970-talet. En rad reformförslag är även att vänta tanter i fråga om de statliga kulturinsatserna. från andra utredningar de närmaste åren. Detta organ bör ha ett allmänt ansvar för Nuvarande departementsindelning kan med- den statliga kulturpolitiken och uppgift att föra att kulturområdet inte utåt får den fortlöpande göra övergripande bedömningar profil som rådet anser motiverad. Kulturrå- av vidtagna åtgärder. Kulturrådet föreslår att det föreslår därför att ett nytt departement det inrättas ett sådant organ, i betänkandet för bl a kulturärenden inrättas. Till detta bör kallat det nya kulturrådet. Förslaget om det nya kulturrådet bygger i föras ärenden inom hela det kulturpolitiska ett avseende på de tankegångar som legat området inklusive radio, television och press. bakom bl a teater- och musikrådets tillTill det nya departementet bör även föras komst. Sistnämnda organ kan karakteriseras frågor rörande stöd till ungdomsverksamhet, som ett statligt serviceorgan snarare än försom i dag är formellt inordnade i kulturomvaltningsmyndighet. Teateroch musikrådet rådet. Idrottsärenden bör lämpligen också äger sålunda inte rätt att annat än på de föras över till det nya departementet från punkter där bestämmelser direkt medger eljordbruksdepartementet. Kulturpolitiken ler påfordrar detta besluta i frågor av bör således enligt detta förslag på sikt ses administrativ natur rörande vissa institutiosom en del av en samlad kultur-, idrotts- och ner. ungdomspolitik. Det nya kulturrådet bör på motsvarande Förslaget innebär alltså inte något särskilt sätt vara ett serviceorgan, som biträder statskulturdepartement utan ett departement för makterna i kulturpolitiska frågor och lämnar i första hand kultur- och ungdomspolitik. SOU 1972:67
råd och stöd till landsting, kommuner och den kommunala sektorn och organisationsorganisationer. Det nya kulturrådet skall allt- livet. så inte bli ett ämbetsverk av samma slag som skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet eller inom kulturområdet riksarkivet och 8.6.5 Det nya kulturrådets riksantikvarieämbetet. Någon lagstiftning ansvarsområde som ger det nya kulturrådet befogenheter att ingripa i lokala eller regionala angelägenheter Åtgärder för statsunderstödd teater-, musikoch dansverksamhet bör handhas av det nya förutsätts inte tillkomma. kulturrådet. Undantag är utbildning och arDet kulturpolitiska området bör behandlas som en enhet på departementsnivå. Det betsförmedling. Det betyder att huvuddelen är naturligt att så sker centralt även under av de frågor som f n handläggs av teater- och departementet, varför det vore rimligt med musikrådet bör föras över till det nya kulturett centralt organ med motsvarande ansvars- rådet. Även filmområdet bör innefattas i det område. Det nya kulturrådet bör därför ha direkta ansvarsområdet. Statens biografbyrås ett allmänt ansvar för utvecklingen av sam- verksamhet, frågor om godkännande av film hällets insatser inom hela kulturområdet. I för offentlig visning, berörs dock inte. frågor av övergripande natur förutsätts samDet nya kulturrådet föreslås vidare få arbetet mellan det nya organet och berörda ansvaret för bidragsgivning och rådgivning myndigheter inom kulturområdet ske genom till lokal och regional biblioteksverksamhet. olika former av samråd. Ansvaret för de ärenden som nu handläggs I arbetet på nivån under departementet inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion ingår uppgifter av typen bidragsgivning, ad- bör därför, med undantag av utbildningsministrativ och teknisk rådgivning m m. När verksamheten, läggas på det nya organet. det gäller dessa frågor bör det nya organet Detsamma gäller det litteraturstöd som kan inte ha ett direkt ansvar för hela kulturområ- bli följden av väntade förslag från litteraturdet. Det direkta ansvaret bör begränsas till utredningen. Kulturrådets förslag innebär att följande sektorer, nämligen teater, musik, tanken på en särskild biblioteksöverstyrelse dans, film, litteratur, konst, museer och ut- avvisas. Vidare bör handläggningen av tidställningsverksamhet. Avsikten är att få en skriftsstödet överföras från den nyinrättade bättre samordning av statens insatser inom tidskriftsnämnden till det nya kulturrådet. resp sektor och sektorerna emellan utan att Någon förändring av administrationen av en onödigt stor administrativ enhet förden- presstödet föreslås ej. skull inrättas. I det nya kulturrådets ansvarsområde föreslås även ingå konst, museer och utställningsDen föreslagna avgränsningen av det direkverksamhet. Den exakta avgränsningen av ta ansvarsområdet för nya kulturrådet innevilka institutioner som skall föras till det nya bär att följande kultursektorer faller utanför organets ansvarsområde får avgöras i samett sådant direkt ansvar, nämligen folkbildning, fördelning av kulturarbetarersättningar, band med ställningstagandena till förslagen utbildning inom kulturområdet, radio och från MUS 65. TV, press, kulturminnesvård och arkivväsen. Kulturrådet återkommer i nästa betänkande till det administrativa ansvaret för fördelning 8.6.6 Det nya kulturrådets uppgifter av kulturarbetarersättningarna. Ansvaret för Det nya kulturrådets uppgifter kan härledas utbildning och kulturminnesvård behandlas ur de mål som bör ställas upp för det av särskilda utredningar. I fråga om arkiv- kulturpolitiska arbetet. väsendet för kulturrådet fram tanken på en På grundval av dessa bör det nya kulturråsärskild styrelse i vilken förutom statliga det utforma operationella mål för de statliga företrädare skulle ingå representanter för insatserna. Resultaten av de statliga åtgärder76
na bör följas upp. Vidare bör det nya kulturrådet medverka i en långtidsplanering av de statliga insatserna. Planeringen skall avse de ekonomiska och organisatoriska aspekterna, inte kulturverksamhetens form och innehåll. Det nya kulturrådets allmänna verksamhet bör vara inriktad på rådgivning och utredning. Rådet bör yttra sig över anslagsframställningar från institutioner och andra inom det direkta ansvarsområdet och göra en samlad avvägning av de anspråk som ställs på statliga medel inom dessa sektorer. Det bör fungera som remissorgan. Rådet bör även svara för viss fördelning av statsbidrag. Rådet bör samarbeta med centrala organ och institutioner inom kulturområdet framför allt Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Det nya kulturrådet skall även samarbeta med organ utanför kulturområdet t ex med skolöverstyrelsen i frågor gällande insatser för den fria kollektiva skapande verksamheten samt olika former av kulturell verksamhet inom skolan. Rådet förutsätts samverka med organ inom ungdoms- och idrottsområdena men också med organ inom t ex det sociala området. Den framtida kulturpolitiken förutsätter en nära samverkan mellan stat, landsting och kommuner. Inga formella förpliktelser som gör kulturinsatserna till ett kommunalt åliggande kommer att läggas på kommuner och landsting. Ett nära samarbete mellan det statliga organet och Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet är därför angeläget. Rådet föreslås också ha nära kontakter med bl a folkbildningens och arbetsmarknadens organisationer. Kultur och arbetsliv bör därvid vara ett viktigt ämne för samråd. Rådet bör ha kontakt med institutioner som sysslar med forskning inom kulturområdet. Det nya kulturrådet bör följa utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturområdet och i sina bedömningar och förslag till statliga åtgärder utgå från situationen på kulturområdet som helhet. Rådet bör också svara för viss informaSOU 1972:67
tionsverksamhet av praktiskt samordnande slag i kulturpolitiska frågor. 8.6.7 Det nya kulturrådets sammansättning och organisation Det nya kulturorganet bör med hänsyn till det övergripande ansvaret ha förankring i olika intresseområden. Därigenom skapas de nödvändiga kontakterna utanför kulturområdet för stöd och impulser från olika delar av samhällslivet. Det nya organets styrelse föreslås få femton av Kungl Majl utsedda ledamöter. Styrelsen bör få följande sammansättning: Ordförande, sju ledamöter med bred samhällsorientering och allmänt god kännedom om kulturområdets förhållanden, en ledamot som företräder kommunerna, en ledamot som företräder landstingen, två ledamöter som företräder löntagarorganisationerna, en ledamot som företräder kulturarbetarorganisationerna, en ledamot som företräder folkbildningsorganisationerna samt en ledamot som företräder radio och television (radiochefen). Vidare föreslås det nya organet få tre nämnder med följande ansvarsområden, nämligen 1. teater, dans, film och musik, 2. litteratur och bibliotek, 3. konst, museer och utställningar. I kapitlet Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet föreslår kulturrådet att ett inordnande av den föreslagna omorganiserade samlingslokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör övervägas i samband med beredningen av samlingslokalutredningens och kulturrådets förslag. Rådet förutsätts ta upp allmänna frågor, medan nämnderna behandlar frågor som gäller deras sektorer. I nämnderna skall bidragsfrågor kunna avgöras. Kulturrådet lägger inte fram något i detalj 77
utarbetat förslag om det nya organets organisation, personal m m. Dessa frågor bör utredas i särskild ordning. Det nya kulturrådet förutsätts kunna träda i funktion under senare hälften av år 1974.
78 SOU 1972:67
9 Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet
9.1 Nuvarande förhållanden och pågående reformarbete
i ett kulturhus. Bland de kommunala lokaler som inte 9.1.1 Samhällsägda lokaler primärt är avsedda för kulturell verksamhet Kommunerna äger och förvaltar ett stort är skolorna de viktigaste. Genom sin utformantal lokaler som används eller kan användas ning och utrustning är dock skolorna ofta för kulturell verksamhet. Det är särskilda mindre lämpliga för kulturverksamhet. Bland kulturlokaler som bibliotek, museer, konst- bristerna kan nämnas olämplig rumsstorlek, hallar, teatrar, konserthus, studielokaler, bio- för små möbler, olämpliga scener och för få grafer m m men också ett stort antal lokaler och för små förvaringsutrymmen. Specialinom andra verksamhetsområden såsom sko- salar av olika slag har inte heller upplåtits i lor, sociala institutioner, idrottsanläggningar, den utsträckning föreningar och andra önsfritids- och ungdomsgårdar, allmänna sam- kat det. lingslokaler och förvaltningslokaler. Även i andra kommunala lokaler, t ex När det gäller de särskilda kulturlokalerna fritids- och ungdomsgårdar och sociala instivarierar förhållandena betydligt mellan olika tutioner, hämmas kulturverksamheten av att kultursektorer. Bäst är situationen för bib- lokalerna är olämpligt utformade och utrustlioteken. Sämst är den beträffande lokaler ningen otillfredsställande. Skolor, ungdoms- och fritidsgårdar, samför skapande verksamhet. De särskilda kulturlokalerna förvaltas i ökande utsträckning lingslokaler m m förvaltas och upplåts som regel inte av en och samma utan av olika av kulturnämnderna. kommunala styrelser och nämnder, vilket Utvecklingen när det gäller nya kommuförsvårar en samordning av utnyttjandet. nala kulturlokaler har särskilt under 1960Landstingsägda lokaler som är särskilt talets senare del gått mot en integration, i vissa fall i form av s k kulturhus. De huvud- avsedda för kulturell verksamhet finns i bibliotek som nu byggs har ofta plats för mycket liten utsträckning. Däremot är ekoutställningar, musik- och/eller teateraktivitet nomiska bidrag från landstingen av avgöranoch får därigenom kulturhuskaraktär. I de betydelse för att lösa länsinstitutionernas KELP-undersökningen år 1969 (Kommunal lokalfrågor. ekonomisk långtidsplanering - enkät till Staten svarar för lokaler för statliga och kommunerna) angav mer än 150 kommuner vissa statsunderstödda centrala kulturinstitu- flertalet med mindre än 10 000 innevånare tioner. I den mån staten svarar för regional — att de hade behov av lokaler för mer än tre kulturverksamhet t ex régionmusiken, följer olika slags kulturaktiviteter. 100 kommuner därmed också automatiskt ett ansvar för planerade att använda en skola som stomme lokalhållningen. SOU 1972:67
9.1.2-4 Föreningsägda och andra lokaler
4. Statsbidrag till sysselsättningsskapande åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen. En betydande del av det samlade lokalArbetsmarknadsstyrelsen beslutar. beståndet ägs och förvaltas av föreningslivet, 5. Statsbidrag till skollokaler. Skolöveri växande utsträckning med ekonomiskt stöd styrelsen beslutar. av kommunerna. 6. I vissa fall kan samlingslokaler, hobbyI landet finns drygt 700 Folkets hus och lokaler, mindre bibliotek etc få inräknas i knappt 200 Folkets park. Vidare finns ett låneunderlaget för statliga bostadslån. Län betydande antal samlingslokaler inom nykutgår efter beslut av bostadsstyrelsen. terhetsorganisationerna (Våra Gårdar - ca 7. Bidrag till ungdomslokaler ur allmänna 1 300 fastigheter) och landsbygdsorganisaarvsfonden. Beslut fattas av Kung] Maj:t tionerna (Bygdegårdarnas riksförbund — ca efter yttrande av socialstyrelsen. 400 fastigheter). Därutöver finns en lång rad Vissa av dessa bidrag beslutas alltså av lokala föreningar som äger lokaler främst Kungl Maj:t och andra av olika myndigheter. avsedda för föreningens egen verksamhet. De ärenden som behandlas av teater- och Underhållet av föreningarnas lokaler har musikrådet tas oftast även upp inom statens ofta av ekonomiska skäl blivit eftersatt. nämnd för samlingslokaler. Förutom nämnÖnskvärda förbättringar har inte kunnat da myndigheter utför skolöverstyrelsens bibgenomföras. Statens och kommunernas inliotekssektion ett service- och konsultarbete satser i form av bidrag och lån vid tillkomsvid uppförande och inredning av kommunala ten av lokalerna har varit otillräckliga. bibliotek. Kyrkosamfunden disponerar över ett stort antal lokaler. Utom i vissa snabbt expanderande tätorter råder ett visst överskott på 9.1.6 Vissa utredningar angående gudstjänstlokaler. lokalfrågorna Bostadsproducenterna, såväl de kommuBehovet av lokaler lämpade för kulturell nala som de kooperativa och de privata, verksamhet har berörts av olika utredningar. planerar i växande utsträckning in gemenGod bostad (bostadsstyrelsens tekniska skapslokaler i nya bostadsområden. byrå, 1970) innehöll förslag till normer för bostadsbyggande. Bl a föreslogs närlokaler (för ett boendeunderlag om 30-50 lägenhe9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade ter) samt lokaler i närcentrum (för ett boenför kulturverksamhet deunderlag om 800-1 000 lägenheter). Nya Statliga medel till lokaler som kan användas normer beräknas kunna utfärdas år 1972. för kulturell verksamhet kanaliseras i första Statens planverk har i sitt arbete med hand på följande sätt. anvisningar för planering av boendemiljön 1. Län och rekonstruktionsbidrag till all- tagit upp behovet av lokaler för samvaro och männa samlingslokaler. Beslut fattas av kultur. Ett förslag till anvisningar beräknas Kung] Maj:t efter yttrande av statens nämnd bli framlagt under år 1972. för samlingslokaler. Servicekommittén tog i sitt betänkande 2. Bidrag från de särskilda lotterier som Boendeservice 2 (SOU 1970:68) upp behoordnas till förmån för konst, teater m m. vet av servicelokaler i närmiljön och finansieBeslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t efter ringen av dessa. Kommittén kommer att yttranden från bl a teater- och musikrådet ytterligare behandla dessa frågor i sitt fortoch riksantikvarieämbetet. satta arbete. 3. Anslag till statliga kulturbyggnader Delegationen för bostadsfinansiering har i från investeringsanslag under åttonde huvud- en promemoria berört vissa lokalfrågor (Ds titeln. Kungl Maj:t beslutar om anslag efter In 1971:17). På grundval av delegationens förslag från byggnadsstyrelsen. förslag föreslås (prop 1972:72) ett nytt ram80
•
w /
låt 4
' IE* • •
\ \
€i
i
* Jk< /•* •
Hl J X Ä "
^
system för bostadsbyggande som innebär att en gemensam ram för bostäder och servicelokaler införs fr o m år 1974. Lokalfrågor tas också upp av en rad andra utredningar såsom bygglagutredningen, 1968 års beredning om stat och kyrka, glesbygdsutredningen och vissa utredningar inom kulturområdet - filmutredningen och MUS 65. 9.1.7 Samlingslokalutredningen Samlingslokalutredningen avlämnade år 1971 betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971:92). De allmänna samlingslokalerna skall enligt utredningen tillgodose föreningslivets behov av lokaler för egen verksamhet, behovet av lokaler för kulturaktiviteter och lokaler för debatt och aktiv fritidssysselsättning. Flera skäl talar för att föreningslivet bör vara huvudman för lokalerna. Det ger en direkt förankring av lokalfrågorna i skilda intressegrupper. Det är en konsekvens av samhällets behov av och intresse för aktiva medborgerliga engagemang. Det ökar slutligen föreningslivets möjligheter att påverka den samhälleliga beslutsprocessen i lokalfrågor. Andra skäl talar för ett kommunalt huvudmannaskap. Kommunens ekonomiska ansvar följs upp bättre genom ett ansvar även för detaljbesluten. Öppenheten för de föreningslösas intressen gagnas kanske bäst genom samhällsägda lokaler. Ett integrerat byggande och förvaltande av olika lokaltyper kan förutsätta en gemensam huvudman. Ansvaret för samhällets ekonomiska stöd till allmänna samlingslokaler bör enligt utredningen ytterst falla på kommunerna. De bör bära ansvaret för samlingslokalernas driftskostnader. Det statliga stödet bör utgå i form av bostadslån och anordningsbidrag, som ersätter nuvarande lån till samlingslokaler. Utredningen anser inte att samhällets ekonomiska insatser förutsätter att samhället äger och förvaltar de allmänna samlingslokalerna. En samordning av lokalfrågorna anses SOU 1972:67 6
viktig. Framför allt måste ett bättre planeringsunderlag skapas. Utredningen föreslår att kommunerna till de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen knyter programuppgifter för de samlingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd påräknas. Inte bara byggande i kommunal regi utan även byggande av andra huvudmän bör tas med. Det betonas att samordningen inte får bli ett självändamål och att den inte motiverar ett samlat kommunalt huvudmannaskap i lokalfrågor. I de fall föreningslivet vill engagera sig i lokalfrågorna bör det i första hand stå som huvudman och i någon form äga lokalerna. Lokaler i centra med fullständig service bör enligt utredningen vid en prioritering ges förtur före lokaler i närcentra. Därigenom kan ett grovmaskigt nät av fullständigt utrustade lokaler skapas som kan utjämna de nuvarande ojämna förutsättningarna för förenings- och kulturliv. Beslutanderätten i bidragsärenden m m bör i fortsättningen inte ligga hos Kungl Maj:t utan läggas på statens nämnd för samlingslokaler. I nämnden bör ingå representanter för samlingslokalföretagens riksorganisationer och kommunerna. En ledamot bör bl a utses av myndighet inom kulturområdet. I fråga om bostadslån föreslås bostadsstyrelsen eller eventuellt länsbostadsnämnderna fatta beslut men viss samordning med samlingslokalnämnden förutsätts.
9.2 Synpunkter och förslag i lokalfrågorna 9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet kan om man ser till verksamhetstyper indelas i tre huvudkategorier nämligen gemenskapslokaler, verkstadslokaler och föreställningslokaler. Med gemenskapslokaler avses lokaler för informell samvaro, fester, föreningssammankomster, diskussioner, studiecirklar m m. Verkstadslokaler innefattar övningslokaler för teater, musik och dans, lokaler för arbete 81
med trä, metall, keramik, textil och andra material, mörkrum för fotoarbete osv. Med föreställningslokaler menas lokaler för publikframträdanden inom olika kulturformer samt för föreläsningar, debatter o d. Gemenskaps-, verkstads- och föreställningsfunktionerna kan ofta förenas. Kulturrådet anser att man bör sträva efter en bas av mångsidigt användbara lokaler. Det främjar kontakt mellan olika kulturformer och olika deltagare. Det bidrar till att lokalerna kan utnyttjas intensivt, vilket är angeläget ur ekonomisk synpunkt. Enligt kulturrådets mening går det inte att komma fram till några allmängiltiga lösningar av hur lokalbehovet för kulturändamål skall lösas t ex genom uppförande av kulturhus.
9.2.3 Samlokalisering och dubbelutnyttjande av lokaler Kulturverksamheten bör i stor utsträckning kunna dela lokaler med annan verksanhet. När ett dubbelutnyttjande inte är möjligt bör en gemensam lokalisering med ainan verksamhet ändå eftersträvas. Avsiktei är dels att få en överströmning av deltiga re mellan olika aktiviteter och stimulen en samordnad verksamhet, dels att nå ett intensivt utnyttjande av lokalerna. Dubbelutnyttjande kan ske med: Skola Ungdoms- och fritidsgårdar o d Lokaler för hobbyverksamhet Lokaler för idrott och motion
9.2.2 Lokaler i olika miljöer Med hänsyn till lokalernas belägenhet kan de delas in i närlokaler och centrumlokaler. Med närlokaler avses främst lokaler i bostadsområden och stadsdelar. Närlokalerna kan i sin tur indelas i kvarterslokaler och lokaler i områdescentra. I framtiden bör i än högre grad än i dag lokaler, lämpade för kulturverksamhet, planeras och byggas samtidigt med övrig bebyggelse. Flexibla samlingslokaler bör finnas i alla bostadsområden och i övrigt i miljöer där många människor samlas. Dessa närlokaler bör i första hand vara gemenskaps- och verkstadslokaler. Centrumlokaler innefattar lokaler i kommunens centralort eller i större kommuner i större kommundelcentra. Där bör huvudbibliotek och lokaler för större teater-, musik- och dansframträdanden, museum och liknande finnas. Då såväl investerings- som driftkostnader ofrånkomligen blir höga är det rationellt att söka kombinera olika funktioner. Även utifrån målet om en ökad samverkan mellan olika kulturformer är en sådan samordning önskvärd.
82 Samlokalisering kan ske med: Sociala institutioner (barnstuga, ålderdomshem o d) Lokaler för idrott och motion Affärer Samhällsservice i övrigt (socialbyrå, fösäkringskassa osv) Stora praktiska och ekonomiska vhster kan särskilt göras om skolan i större utsträckning utnyttjas för fritidsverksamhet och kulturaktiviteter. Mycket få skoloi har dock medvetet planerats för detta. Det är viktigt att kommunerna i framtiden ger en sådan planering. Statsbidraget till skollocaler bör ändras så att det stimulerar ett dmbelutnyttjande. Vid planeringen av ungdoms- och fr tidsgårdar har man ofta försummat möjligheten att underlätta ett mer allsidigt utnyttjande av lokalerna. Det statliga stöd som utgår bör kunna riktas så att det stimulerar til ett ökat dubbelutnyttjande av lokalerna. Kulturlokaler, bl a folkbibliotek inoidnas i allt större utsträckning i kommersiella centra. Sådana lösningar har fördelen a/ att underlätta för personer som är ovam vid kulturinstitutioner att söka sig dit.
9.2.4 Planering, förvaltning och finansiering av lokaler Allmänt Samlir.gslokalutredningen betonar vikten av att huvudmannaskapet för lokalerna så ofta som möjligt läggs på föreningslivet. Kulturrådet delar i och för sig utredningens positiva syn på föreningslivets insatser för lokalfrågorna. Kommunerna har dock ansvaret för att tillhandahålla lokaler åt flertalet kommunala och kommunalt stödda institutioner. Kravet på samordning av olika lokalbehov och dubbelutnyttjande av lokaler bidrar till att kommunerna får ett ökat ansvar för lokalförsörjningen. Föreningsliv och kommuner kommer även i framtiden att behöva dela ansvaret för lokalhållningen. Lokalfrågorna i en kommun - planering, finansiering och utnyttjande - måste mer än hittills ses som en helhet. Skolans, den kommunala kultur- och fritidsverksamhetens inkl idrottens och föreningslivets behov bör ses i ett sammanhang, när man planerar skolor, ungdoms- och fritidsgårdar, idrottsanläggningar, kulturhus och liknande anläggningar och när man stöder tillkomsten av föreningsägda lokaler. Detta förutsätter att kommunens styrelse eller någon av de kommunala nämnderna svarar för en helhetsbedömring av lokalbehovet och kontinuerligt bevakar att samplanering sker. Kulturnämnderna och de föreslagna samrådsorgenen får förutsättas aktivt delta i behandlingen av lokalfrågor. De samhällsstödda lokalerna bör ställas till forfogar.de för den skapande verksamheten och annan förenings- och gruppverksamhet på kulturområdet utan hyra. Till föreningar som skaffat egna lokaler bör lokalkostnadsbidrag kunna utgå. Statliga insatser De investeringar som görs på lokalområdet måste ltnyttjas på bästa möjliga sätt. De statliga insatserna bör därför utformas så att de fränjar lösningar som är rationella och ekononiska men ändå står i samklang med SOU 19'2:67
de kulturpolitiska målen. Kulturrådet har tillstyrkt ett utredningsförslag (Ds U 1971:3) om övergång från investeringsbidrag till driftbidrag för skollokaler då detta kan komma att underlätta integration av skolan i olika servicecentra och en vidgad användning av lokalerna. Vad beträffar förslaget i prop 1972:72 om gemensam ram för bostäder och servicelokaler anser rådet det värdefullt att lokaler vid byggnadskreditgivningen helt jämställs med bostäder. Berörda myndigheter bör dock noga följa utvecklingen så att bostäderna inte kommer att prioriteras på servicelokalernas bekostnad. Kulturrådet ansluter sig i princip till samlingslokalutredningens förslag att allmänna samlingslokaler får belånas med statliga lån (bostadslån) och att anordningsbidrag skall utgå jämsides med det statliga lånet. Det organ som fattar beslut om fördelningen av det statliga stödet till samlingslokaler bör ha förankring hos de parter som äger, finansierar och driver verksamhet i samlingslokalerna, på det sätt som samlingslokalutredningen föreslagit. En liknande princip ligger bakom förslagen om sammansättningen av det nya kulturrådet. Det nya kulturrådet kommer även om samlingslokalnämnden blir reorganiserad på föreslaget sätt att spela en viktig roll för lokalfrågorna. För att samordna de statliga insatserna för samlings- och kulturlokaler bör därför möjligheten av att inordna samlingslokalnämnden i det nya kulturrådet övervägas. Härigenom skulle kontakterna mellan staten, kommunerna och de lokalägande organisationerna underlättas. En av samlingslokalutredningen föreslagen medverkan av de lokalägande organisationerna med information och service i bidragsfrågor behöver inte påverkas. Det nya kulturrådets uppgifter kan därigenom begränsas. Inordnande av den föreslagna samlingslokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör övervägas. Om ett inordnande inte kommer till stånd bör det nya kulturrådet vara representerat i samlingslokalnämnden. 83
10 Samhällets ekonomiska insatser
10.1 Kulturutgifterna under 1960-talet1 Kulturrådets redovisning av utgifter för kulturändamål följer den avgränsning av det kulturpolitiska området som rådet gör (se 4.11). Vissa offentliga utgifter för kulturändamål tas därigenom inte med i redovisningen. Det gäller t ex vissa delar av anslagen för skoländamål, till utlandsinformation och till förvaltning av byggnadsminnesmärken. Grundprincipen har varit att endast ta med de utgifter som tas av skattemedel och som samhällets organ inom kulturområdet beslutar om. Driftutgifterna för radio och TV totalt 450 milj kr budgetåret 1970/71 - h a r således inte tagits med, eftersom de inte finansieras av skattemedel utan genom direkta avgifter från konsumenterna. För kommunerna är materialet begränsat till vissa år under 1960-talets senare hälft. I fråga om vissa kulturutgifter inom landsting och kommuner, t ex utsmyckning av offentliga byggnader, saknas uppgifter helt eller delvis. Uppgifterna om de enskilda individernas kulturutgifter bygger på ett mindre exakt material än beträffande de offentliga kulturutgifterna. (För ytterligare uppgifter om beräkningsmetodik se 2.12.1 och bilaga E i betänkandet.) De offentliga driftutgifterna för kultur alltså statens, kommunernas och landstingens sammantagna sådana utgifter - uppgick år 1969 till ca 650 milj kr. Jämfört med är 1965 innebar det en ökning med ca 40 % 84
beräknat i fasta priser. De offentliga utgifterna för kultur uppskattas för år 1970 till ca 784 milj kr. (Tabell 4) År 1970 svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % av de sammanlagda offentliga driftutgifterna för kultur. Jämfört med år 1965 hade kommunerna ökat sin andel med 2 procentenheter och landstingen sin andel med 1 procentenhet. (Tabell 4) Offentliga investeringar i byggnader och utrustning inom kulturområdet - radio och TV inte medräknade - uppgick år 1969 till ca 44 milj kr, varav kommunerna svarade för 38 milj kr. Mätt i fasta priser ökade de statliga kulturutgifterna med 83 % under 1960-talet från 71 milj kr till 130 milj kr. Ökningstakten har varit ojämn. De största realökningarna skedde budgetåren 1963/64 och 1964/65. Kulturutgifterna utgör en mycket liten del ännu inte en procent - av de totala statliga driftutgifterna. Andelen har dock ökat något under 1960-talet. (Tabell 4 och figur 2) Landstingens driftutgifter inom kulturområdet uppgick år 1970 till ca 23 milj kr. Mätt i fasta priser ökade utgifterna under 1960-talet från ca 4 milj kr till ca 11 milj kr. Kulturutgifternas andel av de totala driftutgifterna vid landstingen har varit i stort sett oförändrad på en nivå av ca 0.25 %. Ökningen av kulturutgifterna speglar således 1
Sammanfattning av avsnitt 2.12 i betänkandet. SOU 1972:67
E M C3 •o ! CD
oc "C Ml o iJO
•v BO O a 'C c
ON
o.-H
* -c
*8
IX, o-
S ; ° -S c ^ 6 60 C D o
u
"* o
« M.S O 3 C
i o
Ö C* D--I
j£
^
3 -c U< a.
•w
UH
<L> 0)
Os
•o X)
^
tu
hi
;T»
J -a o, &
O,
68 H-) -O
i
C
i
i-l -O
S.8
a.
a8
b a. :
9 <u 'C
ii a. i—t T3 O. «>
O
M
:0
<u ' C N J T3 O.
•i
iS
~
C rt tu O fe o C
tu
Si •3
g to
2 3 3
c
c
.«o>
C
t«
ed
"w $ „ o V) t£ **
tu
C*
'St
> .ts > t u
2 < 3 < 3
"3 3 *
> -> <U
T3 C
—
jjf> 3
»•3
O
£ ** tu
"33 3 « '5b •a C T3 3 c
< T3 < 3
-i
CL>
,1)
2 ^i2 2 -2 ^
fcR
C al 0)
"3
X
* 2
>£ > S — ti —• 5b 1) 3 u ™ •O e«_ c T3 -<
^
B ie 3 g
<
T3 <
«
-C
o/o 35-
3 0 - Socialvord och sociolfbrsäkrinc
25Försvarsväsendet 20-
Offentlig förvaltning 10-
5-
Hälsovård Kultur3
1962/63
63/64
64/65
65/66
66/67
67/68
68/69
69/70
Kulturrådets beräkning av kulturutgifterna har lagts in i ett diagram som i övrigt utarbetats av riksrevisionsverket. Kulturutgifterna ökade under perioden från 0,49 till 0,74 %. Kulturrådets definition av kulturområdet medför att vissa mindre poster under försvarsväsendet och undervisning dubbelredovisas. Källa: RRV:s årsbok 1971.
Figur 2 Statliga driftutgifter för olika ändamål i procent av driftbudgeten budgetåren 1962/63-1969/70.
endast en allmän expansion av landstingens Skillnaderna mellan kommunernas utgifter i verksamhet. (Tabell 4) olika län är betydligt mindre än mellan Kommunernas driftutgifter för kultur- landstingens relativt sett men betydligt störändamål var år 1970 ca 432 milj kr. Mellan re om man mäter i absoluta tal (år 1969 från åren 1965 och 1969 ökade utgifterna mätt i mindre än 40 kr till mer än 55 kr per fasta priser med 56 %. De statliga kulturut- invånare). Kulturutgifterna varierar med angifterna ökade under samma period med 18 talet invånare på så sätt att utgifterna per %. Driftutgifterna för kultur utgör inom invånare ökar med kommunstorleken. Unkommunerna en större relativ andel av de dantaget är de minsta kommunerna som totala nettodriftutgifterna än vad som är fal- uppvisar den näst högsta utgiftsnivån. let för stat och landsting. År 1965 var kulDe statliga driftutgifterna för statsunderturutgifternas andel 3,7 % och år 1970 4,6 % stödda teater- och musikinstitutioner, av kommunernas budget. (Tabell 4). museer och verksamheten med RiksutställSamhällets satsning på kulturändamål va- ningar är ojämnt fördelade över landet, om rierar mycket mellan olika delar av landet man ser till beloppet per invånare i de olika även när man ser till den samlade effekten av länen. Förklaringen torde vara, att statens statens, landstingens och kommunernas in- insatser i stor utsträckning går till fasta institutioner, som endast finns i vissa län och satser. Mellan landstingens kulturinsatser finns i vissa kommuner. Det statliga stödet är så betydande variationer (år 1969 från mindre utformat att det medför förstärkta resurser än 2 kr till mer än 6 kr per invånare). till de kommuner och län som har råd att 86
bedriva kulturverksamhet i institutionsform. området - framför allt de kommunala Det finns därigenom en betydande samvaria- musikskolorna - med 73 milj kr, dvs 17 % tion mellan de statliga och de primärkommu- av totalutgifterna (tabell 5). Bibliotekens nala kulturutgifterna. De statliga kulturin- och musikskolornas andel av de totala kulsatserna inom de nämnda kultursektorerna turutgifterna är lägst i de största kommunerhar därför hittills snarare förstärkt än ut- na. Där är i stället kostnaderna för stadsteatrarna och orkestrarna relativt betydande. jämnat geografiska skillnader. Individernas kulturutgifter uppgick år Två kultursektorer dominerar kostnads1969 till ca 4 miljarder kr. Mätt i fasta priser mässigt de offentliga driftutgifterna för kulhar utgifterna från år 1960 ökat med ca tur. Den ena omfattar bibliotek, press och 48 % eller i genomsnitt med drygt 4 % per år litteratur. För denna belöpte sig kostnaderna (tabell 6). Det är i stort sett samma ökning år 1970 på 191 milj kr, motsvarande 24 % av som för den totala privata konsumtionen hela de offentliga utgifterna. I huvudsak är under perioden 1960-1968. Kulturutgifterdet folkbiblioteken som står för denna kostnadsandel. Teatern är den andra mera kost- na utgjorde år 1960 ca 4,9 % av individernas nadskrävande sektorn med utgifter på 148 totala konsumtion. År 1969 hade kulturutmilj kr år 1970, vilket utgör 19 % av de gifternas andel ökat till 5,2 %. Individernas kulturutgifter domineras av offentliga kulturutgifterna. (Tabell 5). kostnader för köp av radio- och TV-mottagaDen kultursektor som får störst statligt stöd är teatersektorn. Budgetåret 1970/71 re och mottagaravgifter. År 1969 uppgick var beloppet 99 milj kr, vilket motsvarar 30 andelen för dessa kostnader till 42 % räknat i % av de statliga kulturutgifterna. Som andra fasta priser. Den näst största posten, kostnaområde följer museisektorn, som tredje viss folkbildning och som fjärde kulturminnesvård (tabell 5). Under 1960-talet har de Miljoner k r olika sektorernas relativa andelar förändrats. 5000 Musei- och utställningssektorn, kulturminnesvården och utbildningen inom kulturområdet har fått en klart ökad andel av de 4 0 0 0 statliga utgifterna. Teatersektorn och folkbiblioteken har fått en kraftigt minskad andel, medan övriga sektorers andelar varit 3 000relativt oförändrade. De sektorer som dominerar landstingens driftutgifter inom kulturområdet är musei- 2000och utställningssektorn (inkl konst och konstinköp), folkbildningssektorn och bibliotekssektorn. År 1970 svarade dessa områ- I ooo — den för tillsammans 82 % av landstingens driftutgifter för kultur (tabell 5). MuseiIndivider- Kommuner Stat Landsting och folkbildningssektorerna har liksom teanas kultur- Offentliga driftutgifter f ö r kultur ter, dans och musik ökat sina andelar under utgifter decenniet, medan bibliotekssektorn minskat 3 Inköp av TV- och radioapparater, musikinstrusin andel betydligt. ment o dyl ingår endast i uppgifterna om indiviKommunernas kulturutgifter domineras dernas kulturutgifter. helt av folkbiblioteken. Dessa fick år 1970 178 milj kr, vilket motsvarade 41 % av kom- Figur 3 Offentliga driftutgifter för kultur munernas totala driftutgifter för kultur. När- samt individernas kulturutgifter år 1969. mast i storlek kom utbildning inom kultur- Milj kr. SOU 1972:67
£3 o ti- c
I S -A S3
-S o.
O 1:2 S ° a £ D c .£ .3 o
o, ^ T3
T3 •O
T3 C
•3 x) ^ <o Ä 2 fcS S 8,3 2 -EP 3
•3. »H e °=d
C >
£ *5 S» ^ K
+J QJl q
»2 -2 .£ o O
T3 C
S
3 C Ja!
»
O «
'5b
«o
ig "3 ~
, c w ^ 60 op -g •= ^»73 3 ^ £
-Q
88 O
Hi,
l-l
>-.
•Sis' SM £
<°fe); ° -3 > 60-C «•* g c3 C
T3
un . 3
— S _, « '2 G^
S 3X3
<U <« JS £ 3 T3 -3 3 ^ « —" C C -3 60-3 ort
a SS
<i2 2 5 i £
o WS
ISO 3
•C £
&3 2
oZ
tu C
3 ,£> S C . i •*
fc4 S3 Ö 'S £
a,
*oE 3 ° 2 § °.s"5 E D -a o
> 2 Si
££ .3
. « ti
o * ^ » s e
u* , o -M o . — w
2«
3 —3 3 .C 3 T*H
3 E°2 saag S
3 C J«5
H o -a
•g E .2P
5"^H
2 ^ ~ 3 g_ ;o
c
<U T 3
>-
Ö
3 i2 C "= »Cd
s 2 -sh.3 E SOU 1972:67
° 3 -T ^ r O n T3 TI
-a .5
a) a> y
rt
-3
_^ £ ._, t«_ :rt
-S « t S 3 J < S s
rt •5b o. ex a o. :Q a
'3i
. I £ -5 c
ID -J P
SO.* c
go C 60 c O A '1^ "O ^ •a •Oe CTN* c
Ö r<* 5 ' S i2 a. M 1 <L> O o ,60 T3 VO
c 5J C o\ O H
+
Sfc
+
M?3S :c3 CM O
•O o a\
• J -a
H< T3 —<
o.
S M. 2 —' '3fi_
<N
ON
.+
+
VD .-H
ro
<N
^J
^H
—i
-M
J A
-H
O
a
•o .S -i E "3 2 ™i j£
o.
S5
—i
JT
rf
O
VO
O
_,
^H
*
V2,
t~~
rj-
« lO
b
—<
o.
:0 a> 'C JT3 a
.5 3 C
MH
Il c3 -T-t
335 90
°
-o
der för inköp av tidningar, utgjorde 29 % i fasta priser. Samma sektorer har dominerat under hela decenniet. Köp av grammofonskivor, skivspelare, ljudband och bandspelare samt konsertbesök har ökat mera markant. Utgifterna för teater har, mätt i fasta priser, minskat under perioden. Förklaringen torde vara de relativt oförändrade biljettpriserna på teaterområdet. (Tabell 6) Figur 3 visar hur dominerande individernas kulturutgifter är - på det sätt som de här beräknats - jämfört med samhällets. Figuren ger dock inte en exakt bild utan anger endast storleksordningen områdena emellan. 10.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kulturinsatser Rådets bedömningar av behovet av ekonomiska insatser från samhällets sida inom kulturområdet är präglade av en ambitionsnivå som är högre än den som gällt för 1960-talets kulturpolitik. Detta är helt naturligt eftersom rådet enligt förslagen till mål vill åstadkomma en breddning av de kulturella aktiviteterna så att de berör fler människor och människor i alla delar av landet. Kulturrådet lägger fram sina förslag vid en tidpunkt när både stat och kommun måste ålägga sig restriktivitet i fråga om nya utgifter. Det begränsade utrymmet för ökningar av samhällsutgifterna har markerats genom den överenskommelse som år 1972 träffats mellan regeringen och de båda kommunförbunden angående kommunal- och landstingsskatten. Syftet är att kommuner och landsting under de närmaste två åren skall avstå från skattehöjningar. En svaghet i den hittills förda kulturpolitiken har varit det alltför korta planeringsperspektivet och frånvaron av allmänt accepterade långsiktiga mål för insatserna. Utvecklingen visar att det i ett trängt samhällsekonomiskt läge oroande ofta blir kulturutgifterna som prutningarna i första hand går ut över. Det politiska handlandet, bl a budgetbesluten, måste visserligen av olika skäl ske SOU 1972:67
med korta steg genom marginella anpassningar. Det viktiga är att dessa steg på kulturområdet liksom på andra samhällsområden tas i medvetande om de långsiktiga målen. Kulturrådet vill ge underlag för en mer långsiktig planering. Behovet av ökade ekonomiska insatser från samhällets sida är stort. Rådet utgår från att tillväxten av samhällets ekonomiska resurser ger möjlighet för att rådets förslag genomförs. Rådet räknar dessutom med en viss omfördelning inom statsbudgetens totalram till kulturområdets fördel. Sådana relativa omfördelningar har alltid skett och kommer att ske i framtiden. Det innebär alltså att kulturutgifterna förutsätts öka snabbare än utgifterna inom andra samhällsstödda områden. Därigenom ökar kulturutgifternas relativa andel av de totala utgifterna. Kulturrådet visar i form av ett räkneexempel hur de framtida samhälleliga kulturinsatserna kan fördelas med utgångspunkt i vissa antaganden om disponibelt samhällsekonomiskt utrymme m m. Enligt räkneexemplet skulle de totala samhällsutgifterna för kultur vid 1980-talets början uppgå till inemot 2 miljarder kr eller mer än det dubbla i förhållande till i dag. Trots en ökning av denna omfattning skulle kulturområdet förbli ett av de mindre statliga utgiftsområdena. Under 1960-talet ökade kulturutgifterna från 0,5 % till 0,7 % av de totala statliga driftutgifterna. Samtidigt ökade undervisning frän 15 % till 19 % och socialvård och socialförsäkring från 27 % till 30 % (figur 2). Kulturrådets räkneexempel innebär att andelen kulturutgifter skulle öka från 0,7 % budgetåret 1969/70 till 1,5 % budgetåret 1981/82 under förutsättning att den årliga volymökningen av de statliga utgifterna uppgår till 5 %. 10.3 Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun Fördelningen av det organisatoriska ansvaret mellan stat, landsting och kommun för åtgärder inom kulturområdet har direkta konsekvenser också för den ekonomiska 91
ansvarsfördelningen. I princip bör det ekono- och landstingskommunerna uppmanas och miska ansvaret för stat, landsting och kom- rekommenderas att under tvåårsperioden mun avse insatser på central resp regional 1973-1974 avstå från att höja kommunaloch lokal nivå. Staten har dock enligt rådets skatten resp landstingsskatten. mening ett ansvar även för regional och lokal Mera principiella ställningstaganden till nivå. De statliga insatserna bör bl a syfta till hur kostnadsansvaret för samhällsinsatserna i att minska skillnaderna i möjlighet till kultu- framtiden skall fördelas blir avhängiga av de rell verksamhet i olika delar av landet samt beslut som kan komma att fattas med stimulera till ett ökat ekonomiskt ansvars- anledning av förslag från utredningen om tagande av landsting och kommuner inom kommunernas ekonomi. Det får emellertid kulturområdet. enligt kulturrådets mening inte leda till att Primärkommunerna svarar i dag för en ökning av de ekonomiska resurserna för huvuddelen av samhällsstödet till kulturen kulturella ändamål stoppas upp i avvaktan på (tabell 4). Kulturverksamhet är ett av de utredningens förslag. samhällsområden där de lokala insatserna Staten stöder kommunerna med generella i första hand är beroende av kommunala bidrag, framför allt genom skatteutjämningsbeslut. Någon statlig reglering förekommer bidraget. Det går inte att härleda vilken del inte. Kulturrådet lägger inte heller fram av detta som går till kulturella ändamål. några förslag som innebär att statsmakterna Metoden att med generella medel förstärka lägger några nya uppgifter på primärkommu- ekonomin hos de kommuner som har den nerna. Kommunerna förutsätts dock bygga lägsta skattekraften ligger i linje med de krav ut och komplettera de insatser de börjat på decentralisering inom kulturområdet som med. rådet företräder. De kommunala organen får Något preciserat mål för kostnadsfördel- på så sätt möjlighet att själva prioritera ningen stat-kommun är det inte möjligt att mellan olika ändamål. Risken ligger i att ställa upp. Det går inte att förutse i vilken ambitionsnivå och ekonomiska resurser vatakt primär- och landstingskommunerna kan rierar mycket mellan olika kommuner. bygga ut sina anslag till kulturändamål. Kritik har riktats mot att statsbidrag Därtill kommer att hela frågan om den ibland utformas så att de leder till en kommunala ekonomin nu utreds av den kostnadsövervältring på kommunerna. De statliga utredningen om kommunernas eko- nya statsbidrag som föreslås för kulturområnomi. Rådet förutsätter dock att staten mer det är så utformade att primärkommuner systematiskt än hittills tar ansvar för att och landsting i förväg skall veta vilken möjligheterna till kulturell verksamhet är bidragsnivå staten åtar sig att svara för. någorlunda likvärdiga i hela landet. Statens Kulturrådet har övervägt att mer allmänt del av de totala samhälleliga kulturutgifterna föreslå indexreglering av olika statsbidrag för får därför förutsättas öka snabbare än pri- att undvika att bidrag förlorar sitt realvärde. märkommunernas. Om man däremot ser till Rådet anser dock inte att det inom kulturlandstingen blir läget annorlunda. Kultur- området finns ett större behov än inom rådets starka betoning av ett ökat regionalt andra statsstödda områden av att få en sådan ansvar medför att landstingens andel av de garanti mot realvärdeförsämring. Av särskiloffentliga kulturutgifterna - nu 3 % - da skäl förordar rådet dock indexreglering av bidraget till institutionsverksamhet på teaförutsätts öka under 1970-talet. Kommunernas och landstingens möjlig- terns, musikens och dansens område samt av heter att öka sina kulturinsatser de närmaste studiecirkelbidraget. åren påverkas av nyss nämnda överenskommelser mellan regeringen å ena sidan och Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet å andra sidan. Primär92
10.4 Fasta bidrag och medel för tillfälliga insatser 10.4.1 Allmänna krav på statsbidragssystemen Bidrag som utgår enligt fasta principer är av grundläggande betydelse för det statliga stödet till kulturell verksamhet. Statsbidragen ger den nödvändiga stadgan i verksamheten. De är en förutsättning för att institutioner, fria grupper och organisationer skall kunna knyta personal till sig och ge dem rimliga lönevillkor. De är också en förutsättning för att institutioner och organisationer skall kunna göra en planering på sikt. Inom andra samhällsområden är fasta bidrag grunden för de statliga insatserna. Följande generella krav bör enligt kulturrådet ställas på statsbidragen. 1. Statsbidragen bör utformas så att de tjänar uppställda kulturpolitiska mål. 2. Statsbidragen bör främja en utveckling som innebär att möjligheterna till kulturella aktiviteter blir så vitt möjligt likvärdiga i landets olika delar. Statsbidragen bör utformas så att hänsyn tas till skillnaderna i fråga om geografisk struktur (befolkningstäthet, avstånd m m) i olika landstingsområden. 3. Statsbidragen bör utformas så att tillgängliga resurser används på ett sätt som den mottagande institutionen eller organisationen anser ändamålsenligt. Bidragen bör ge den mottagande parten så stor frihet som möjligt i fråga om användningen utan att syftet med bidraget förfelas. 4. Bidragsbestämmelserna bör inte medge att olika statsbidrag utgår till samma ändamål, varigenom en avsedd bidragsandel rubbas. 5. Statsbidragen skall vara enkla att administrera så att t ex vid beslut om en utökning av verksamheten den ekonomiska situationen är lätt att överblicka. 10.4.2-3 Medel för tillfälliga insatser Inom kulturområdet är behovet av medel för tillfälliga insatser avsevärt större än inom många andra områden. Om en alltför stor del SOU 1972:67
av samhällsstödet är bundet, kommer de anslagsgivande myndigheterna att sakna möjligheter att stödja projekt som inte låter sig inpassas i givna bidragsnormer eller som kunnat förutses då en kulturbudget beslutas. Varje kommun och landsting bör därför i sin budget avsätta medel för tillfälliga kulturella ändamål. Detta torde för övrigt redan vara fallet på de flesta håll men anslagen år otillräckliga. Även på central nivå bör finnas medel för särskilda kulturella ändamål. I dag har Kungl. Majl vissa sådana medel till sin disposition under riksstatsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Till Kungl. Maj:ts disposition står också behållningen av de särskilda lotterier som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. Kungl. Maj:t bör även i fortsättningen disponera medel för fördelning efter förslag av olika organ och institutioner. Det är väsentligt att också det nya kulturrådet till sin disposition får medel att fördela på olika projekt och för tillfälliga ändamål till vilka statsbidrag i övrigt inte kan utgå. Härigenom kan man tillgodose de behov som legat bakom förslaget om en statlig kulturfond. 10.5 Statliga organ och institutioner I detta avsnitt behandlas de ekonomiska konsekvenserna av rådets förslag i fråga om statliga organ och institutioner. Organ och institutioner som behandlas av andra utredningar eller som rådet avser att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete tas däremot i princip inte upp. 10.5.1 Det nya kulturrådet I avsnitt 8.6 av betänkandet föreslås inrättandet av det nya kulturrådet. Kostnaderna under det första verksamhetsåret har uppskattats till ca 2,5 milj kr. Samtidigt bortfaller utgifter för nuvarande centrala kulturorgan om 1,4 milj kr. Det nya kulturrådet bör för tillfälliga insatser av olika slag disponera ett belopp om 2 — 3 milj kr per år i initialskedet. 93
10.5.2 Anslagen till de statliga kulturinstitutionerna
slag. För vissa former av bidrag har Kungl. Majl fastställt bidragsprinciperna eller i vissa En allmän tendens under senare år i fråga om fall bidragsnivån. Myndigheten har att utbeanslagsgivningen till de statliga kulturinstitu- tala bidrag för det fall att vissa kriterier tionerna har varit, att detaljföreskrifterna uppfylls eller vid utbetalning av bidrag följa minskats och att institutionerna fått bedriva angivna regler. I fråga om den andra typen av verksamheten inom ramen för anvisade an- stöd ställer Kungl. Maj:t endast ett belopp slag och meddelade allmänna bestämmelser. till förfogande, som får fördelas i form av bidrag eller tjänster på det sätt vederbörande Inom den statliga förvaltningen pågår organ finner lämpligt. sedan några år en försöksverksamhet med Det stöd som fördelas av de centrala programbudgetering. Den innebär en överorganen själva består i sin tur av olika slag. gång från anslag inriktade på utgiftsslag till Det kan vara i form av subventionerade ändamålsinriktade anslag. Möjligheterna att tjänster (teaterföreställning, utställning eller delegera ansvar till de nivåer där produkkonsert), kontinuerligt stöd till verksamhet i tionsansvaret faktiskt ligger underlättas. en region (Riksteaterns regionala ensembler), Kommunförbundet bedriver liksom staten punktstöd till särskilda aktiviteter (bidrag försöksverksamhet på detta område. I den nuvarande statliga försöksverksamheten med för genomförande av en konsert) och köp av programbudgetering ingår formellt ingen kul- en vara (konstrådets inköp). Det är nödvändigt att skaffa sig en klarare turinstitution. Rikskonserter skall emellertid vid utnyttjandet av anvisade medel ta hänsyn bild av de centrala organens bidragsprinciper till systemet med programbudgetering. En- då det centralt fördelade stödet måste ses ligt kulturrådets mening är anslag av den typ tillsammans med bidragen till regional verksom tillämpas för Rikskonserter lämpliga att samhet. Av kostnaderna för Rikskonserters använda mer generellt för de statliga kultur- skolkonserter, interna konserter och allmänna konserter svarar staten för ca 90 % av institutionerna. kostnaderna. Statsbidragsandelen i intäkterLönekostnaderna intar den dominerande na för Riksteaterns regionala ensembler är ca delen av kulturinstitutionernas utgifter. Då 2/3. I fråga om stadsteatrar och därmed nya former för anslagstilldelning införs för likställda teatrar är andelen f n ca 1/3. de statliga kulturinstitutionerna är det angeI fråga om subventionerade tjänster och läget att finna sådana lösningar, att institupunktstöd till olika aktiviteter anser sig tionerna inte tvingas att inskränka sin persokulturrådet inte vilja förorda några enhetliga nal genom att full kompensation inte ges för bidragsprinciper. Det är dock nödvändigt att merkostnader på grund av lönehöjningar. uppmärksamhet ägnas åt statsbidragsandelen Kulturrådet finner det otillfredsställande i olika aktiviteter. Andelen statsbidrag bör att staten inte har något inflytande över inte utan tillräckligt starka skäl variera. löneförhandlingarna för de centrala statligt Kulturrådet vill stimulera till ett ökat stödda institutionerna. En möjlighet är att regionalt ansvarstagande för kulturverksamföra över förhandlingsansvaret till Statsföreheten och föreslår ändrade statsbidragstagens förhandlingsorganisation. En annan former. Rådet ser det emellertid inte som utväg är att stat och kommun ges ett möjligt att statsbidraget täcker en så stor del medinflytande i nuvarande förhandlingsorgasom t ex 85 % av kostnaderna. De centrala nisation, Teatrarnas riksförbund. organens bidrag till egna permanenta regionala verksamheter, t ex Riksteaterns regio10.5.3 Stöd som fördelas av nalt baserade ensembler, bör i princip inte centrala organ heller vara högre än den subventionsnivå som Det stöd som fördelas av de centrala kultur- uppnås genom det direkta statsstödet till organen kan vara av principiellt sett två olika regional verksamhet. Om de centrala organen 94
finansierar verksamhet på en högre subventionsnivå kommer det nämligen aldrig att vara ekonomiskt fördelaktigt för den regionala huvudmannen att satsa på regionala initiativ. 10.5.4 Svenska riksteatern Den förutsatta ändrade inriktningen av Riksteaterns uppgifter (6.3.2) får konsekvenser för bidraget till institutionen. De förändringar i verksamheten som leder till ett ökat utgiftsbehov är samverkan med länsteatrarna, distribution av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern samt expertoch konsultfunktionerna. Minskningen av den egna produktionen och överförandet av de länsbaserade ensemblerna till andra huvudmän leder å andra sidan till ett minskat medelsbehov. Kulturrådet räknar med att uppkommande merkostnader i stor utsträckning kompenseras genom de faktorer som minskar utgiftsbehovet.
bution av andra ensembler, egen kompletterande produktion och expert- och konsultuppgifter. Till detta kommer uppgifterna för fonogramproduktionen, för artistutbyte med utlandet samt för stöd och stimulans till det lokala musiklivet. Huvudansvaret för skolkonserter, intern konsertverksamhet och i mer begränsad utsträckning allmänna konserter förutsätts kunna läggas på regionala organ. Vissa delar av Rikskonserters verksamhet kommer att behöva ökas under 1970-talet, vilket medför ett ökat medelsbehov. Överföringen till regional nivå av vissa uppgifter medför å andra sidan en minskad belastning av Rikskonserters anslag. Innan en delegering av uppgifterna till regional nivå kan genomföras i större utsträckning behövs en viss ökning av Rikskonserters anslag. Utgifter med anledning av konsertbyråutredningens förslag i fråga om fonogramproduktion m m beräknas inte under Rikskonserters anslag utan betraktas som insatser i privat drivna kultursektorer.
10.5.5 Operan och Dramatiska teatern Operans och Dramatiska teaterns verksamhet bör ha tre olika grenar, nämligen föreställningar på hemmascenerna i Stockholm, föreställningar för distribution genom etermedierna samt turnéföreställningar, bl a förmedlade av Riksteatern. Kulturrådet lägger fram förslag som medför begränsade kostnadsökningar för de två teatrarna. Kostnader för turnéer förutsätts finansieras av Riksteatern. Någon större expansion av driftutgifterna för de två teatrarna beräknas inte ske under 1970-talet. Vissa merkostnader kan dock uppkomma genom att framträdandena i radio och television förutsätts bli en av teatrarnas instruktionsenliga uppgifter. 10.5.6 Rikskonserter Rikskonserters verksamhet förutsätts i framtiden bli inriktad på i första hand fyra huvuduppgifter nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distriSOU 1972:67
10.5.7 Regionmusiken Det finns inte anledning räkna med att regionmusiken kommer att expandera i någon större utsträckning under 1970-talet. En viss komplettering av personalen kan dock behövas på sina håll.
10.6 Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet 10.6.1 Nuvarande statsbidrag Statsbidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar utgår fn i form av dels grundbidrag, dels tilläggsbidrag. Grundbidraget utgår med belopp motsvarande 55 % av teatrarnas kostnader - i sin helhet eller upp till ett av Kungl. Maj:t fastställt belopp - ett visst spelar för löner och sociala avgifter. Tilläggsbidrag utgår varje budgetår med belopp motsvarande dels 55 % av en löneökning som beräknas motsvara förändringar av statstjänstemännens löner efter det budgetår 95
för vilket grundbidrag senast fastställts, dels 55 % av ökningen av de bidragsberättigade sociala avgifterna. Teater- och musikrådet beslutar med vilket belopp statsbidrag skall utgå. Till två teatrar utgår särskilda bidrag till turnéverksamhet. Bidragsunderlaget höjdes år 1972. Vid omprövningen av bidragsunderlaget godtogs till skillnad från tidigare tillfällen inte hela den faktiska personalexpansion som skett sedan underlaget senast fastställdes. Kostnaderna för en del av personalökningen sedan budgetåret 1966/67 får således vederbörande kommuner helt svara för. En omprövning av hela det nuvarande bidragssystemet från år 1964 ställs i utsikt. För de statsunderstödda yrkesorkestrarna prövar Kungl. Maj:t inför varje budgetår respektive orkesters framställning om bidrag. Kungl. Maj:t fastställer ett nettobidragsbelopp, som blir avgörande för volymen av verksamheten. Bidrag förutsätts utgå till orkesterföretagen från kommun eller från annat håll med minst samma belopp som staten anvisar. Sedan spelåret är avslutat får orkestern tilläggsbidrag för icke förutsebara löneökningar som inträffat under spelåret. Särskilda bidrag utgår till Örebro orkesterstiftelse och Västerås musiksällskap som endast till en del består av professionella musiker. Stödet till länsbibliotek och lånecentraler fördelas av skolöverstyrelsen. I fyra län fungerar de statliga stifts- och landsbiblioteken som länsbibliotek och har därför ett lägre länsbiblioteksbidrag. Ett indirekt statsstöd utgår fn till länsmuseerna genom det bidrag om 90 % som går till grundlönerna för landsantikvarier och i flertalet län dessutom för en amanuens. 10.6.2 Behovet av en ny bidragsstruktur Staten bör ge stöd till ett nät av regionala kulturinstitutioner. Staten bör därvid ge landstingen generella bidrag som de kan fördela självständigt på institutioner och övrig regional kulturverksamhet. En sådan 96
utformning av statsbidragen är den naturliga lösningen på längre sikt. Regionerna får därigenom det fulla ansvaret för en regional kulturpolitik. Rådet räknar med att 1970talet kommer att behövas för att omorganisera nuvarande lokala institutioner till regionala och för att komplettera dem med nya. Först då detta skett och sedan landstingen byggt ut sina insatser bör en konsekvent decentralisering kunna ske av hela ansvaret till regionala organ. Kulturrådet finner de nuvarande bidragen till stadsteatrar och yrkesorkestrar otillfredsställande utifrån de mål rådet ställt upp och med hänsyn till föreslagna organisatoriska lösningar. Nya former för statsbidrag inom teater- och musiksektorerna bör därför snarast införas. MUS 65 har parallellt med kulturrådet arbetat fram bidragsprinciper för länsmuseerna. Efter remissbehandlingen av de båda utredningarnas förslag bör det vara möjligt att komma fram till bidragsformer till länsmuseerna som ansluter till de bidrag som föreslås för teater-, dans- och musiksektorerna. Rådet föreslår inga omedelbara förändringar av länsbiblioteksstödet. Förslag från litteraturutredningen måste avvaktas. 10.6.3 Regionalt samordningsbidrag Inom flertalet län kommer det i en framtid i allmänhet att finnas länsbibliotek, länsmuseum, länsteater, regionmusik och i vissa län ytterligare någon musikinstitution. Staten bör stödja samordning och samverkan mellan dessa verksamheter och övriga kulturaktiviteter. Däremot bör det på regional nivå inte finnas statligt anställda tjänstemän inom kulturområdet med undantag för helstatliga institutioner såsom landsarkiv och regionmusikavdelningar. Vidgas länsbildningsförbundet i respektive län till samarbetsorgan bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli. Samarbetsorganets kansli får förutsättas överta de uppgifter som Rikskonserters, Riksteaterns och Riksutställningars regionintendenter nu har. Förslag till regler för bidrag till regional samordning bör utarbetas av det nya kulturrådet. SOU 1972:67
' t- *»
*> f
""€(€03
Å
(OISNÄS FÄN Vlitt**
mmaraftcn
H2IN MAJSMNG fal - rin8(elr< « B » /W0SCWMMA8 Ittidummardagen
K I!« SOMMARGUO £38*91^ 1
« « * rsimnsHöoT Urtttaijrn
22 fiini
8 i i * nuu/mcuosi
KkxkarodfrfiKi,
8 IS* UGMAVUUT*
1 EKO-teametfr.Sk; | O. l a g e r u n g d o m a r m e d v i Välkomna!
Ftskgstaa » 1
E K.SAN D-S WEDFN SHOL.N den 1 3 juni
Pastor LEWI PETHRDS, STOCKHOLM
Hyrksangare Rnne Eliasson, Halmstad
flPPl
H Jul»
««.... r.„„ »„, »,.,
(tagare i N o r ef s k a 1
A«o hjor.l, 8 , volkomncj
-f,.://fti M i ,
VAlKOMMI
höva minskas. En olikartad inriktning av institutionernas verksamhet kan bli aktuell. Bidragssystemet Bidragsformemas tillämpningsområde bör därför stimulera till utbyte mellan länen. Det bör skapas ett samlat bidragssystem för Det är också angeläget att inte en viss teater- och musikområdena. Bidraget bör konstgenre favoriseras. Inom t ex musikomavse i första hand institutionsverksamhet. rådet bör bidraget lika gärna kunna användas Institutionsverksamheten medför betydande för jazzmusikensembler som för symfoniekonomiska anspråk. Statsbidraget skall av- orkestrar. Bidragsmottagare bör vara institutionen lasta de regionala och lokala huvudmännen som bedriver verksamheten. Staten har ingen en del av dessa anspråk. I samband med att stödet till teater- och del av huvudmannaskapet utan bidrar endast musikinstitutionerna reformeras bör dansens med ett ekonomiskt stöd. Kulturrådet avvisar tanken på att utforma ställning särskilt beaktas. Det nya bidragssystemet föreslås därför inte bara avse teater- statsbidrags bestämmelserna så att en viss och musikinstitutioner utan även institutio- kvot av bidraget skall avse t ex barn- och ungdomsteater. Rådet förordar i stället att i ner med dansverksamhet. bidragsbestämmelserna tas in ett allmänt formulerat bidragsvillkor om att institution Syftet med statsbidraget som får bidrag bör beakta att verksamheten Det allmänna syftet med bidraget är att så vitt möjligt blir tillgänglig inom institutiostaten skall garantera en ekonomisk grund nens hela verksamhetsområde. Vidare bör för en institutionsverksamhet på regional verksamheten ta särskild hänsyn till olika publikkategorier såsom barn, ungdom, lågutnivå på många håll i landet. De nuvarande bidragen till stadsteatrarna bildade, äldre och invandrare samt personer och yrkesorkestrarna är med ett par undan- som vistas på vårdinstitutioner av olika slag. tag bidrag till institutioner lokaliserade till vissa städer och ekonomiskt stödda av dessa. Bidragets konstruktion I några fall finns dock ett visst regionalt Behovet av en kontinuerlig utbyggnad av ansvar. stödet till nya institutioner nödvändiggör Det nya bidraget skall i första hand avse årliga omprövningar av bidragsunderlaget. regional institutionsverksamhet och bör därStatsbidraget bör bygga på någon grundför konstrueras så att det stimulerar till läggande bidragsgrundande komponent. Man regional verksamhet. Kulturrådet finner det kan teoretiskt tänka sig bidrag per invånare i mindre sannolikt att det kan bli möjligt att regionen, per besökare, per föreställning, under de närmaste åren prioritera bidrag till nya, uteslutande lokalt arbetande institu- per anställd av olika kategorier eller per anställd oavsett personalkategori. Enligt kultioner. Kommuner och landsting bör dela det turrådets mening bör det totala antalet direkta ansvaret för institutionerna. Även anställda vara den bidragsgrundande kompoom länen är det naturliga verksamhetsom- nenten. Personalens storlek har en avgörande rådet för en institution, bör givetvis samarbe- betydelse för verksamhetens omfattning men också dess kvalitet. Hur personalen används te mellan län vara möjligt. Det nya bidraget bör stimulera till att nya bör vara en fråga för institutionens styrelse regionala institutioner byggs upp. I den mån och ledning att avgöra med utgångspunkt i en lokalt verkande institution i en större stad målen för samhällets kulturpolitik. Kulturrådet föreslår att statsbidraget utockså får ett regionalt ansvar blir det nödvändigt med en personalexpansion om inte formas som ett lönekostnadsbidrag. Staten verksamheten på lokaliseringsorten skall be- bör bidra med viss procent av kostnaden för 10.6.4 Statsbidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner
ett antal personalenheter. Bidraget bör konstrueras så att man vid fördelningen av bidrag inte behöver ta ställning till vad för slags personal som anställs. Statsbidraget bör inte endast avse lönekostnader för fast anställd personal. Bidraget bör intill en viss gräns, förslagsvis en tredjedel, kunna användas till att köpa tjänster. Bidragsunderlaget bör vara ett antal personalenheter. Även om antalet anställda blir den bidragsgrundande komponenten, bör man vid fastställandet av statsbidragsprocent ta hänsyn till de 20 - 30 % av teatrarnas och symfoniorkestrarnas kostnader som avser annat än personal. I första hand bör därvid kostnader för turnéer beaktas. Även kostnader för att ta emot gästspel från andra institutioner och för att ordna transporter av publik till den egna institutionen bör kunna beaktas. Statsbidrag per personalenhet bör utgå med viss procent av ett grundbelopp. Detta grundbelopp bör i utgångsläget vara den genomsnittliga lönekostnaden för samtliga anställda vid institutionerna inom resp sektor, räknat i helårsverken, under det år för vilket bokslut senast föreligger. I lönekostnader ingår kostnader för lön och direkt utgående annan ersättning samt sociala kostnader. Eftersom staten inte har något inflytande över utvecklingen av lönenivån för de anställda vid institutionerna, är det naturligt att i fortsättningen liksom hittills knyta indexgarantin till statstjänstemännens löneutveckling. En indexreglering knuten till löneutvecklingen bör bibehållas i det nya bidragssystemet. Ett viktigt inslag i teater- och orkesterstödet under 1960-talet har varit det förhållandet att staten svarat för en del av merkostnaderna för lönehöjningarna. Risken är annars stor att de nya bidragen får ett minskande realvärde, vilket medför en kostnadsövervältring på landsting och kommuner. En differentiering av statsbidragsprocenten bör kunna bli ett viktigt instrument för en kulturell decentraliseringspolitik. Till en regionalt verkande institution bör utgå bidrag enligt ett högre procenttal än till den 98
lokalt verkande. Till nyinrättade institutioner bör under förslagsvis tre år utgå ett förhöjt bidrag. Under en institutions första verksamhetsår finns det en rad faktorer såsom information och anskaffande av utrustning som motiverar ett särskilt stöd. En högre bidragsprocent bör även beräknas för län med gles befolkning och stora avstånd. I de grundläggande bestämmelserna för ett nytt bidragssystem bör inte ingå en uppräkning av de bidragsberättigade institutionerna som är fallet i nuvarande bestämmelser. Systemet bör vara öppet och medge att antalet bidragsberättigade institutioner kontinuerligt ökas. Västerås- och Örebroorkestrarna bör omedelbart få statsstöd enligt de nya bestämmelserna. Ansökningar om statsbidrag för institutionsverksamhet görs av vederbörande institution. De bör ställas till Kungl. Maj :t men ges in till det nya kulturrådet. Rådet bör ha tillgång till ett yttrande från en samordnande instans inom varje region, nämligen landstinget. Yttrandet bör innehålla en bedömning av vad som ur regional synpunkt är mest angeläget att satsa på samt en realistisk uppskattning av möjligheterna att på kommunal och regional nivå ställa pengar till förfogande. Beträffande institution med verksamhet enbart i en eller ett par kommuner bör gälla att vederbörande kommun skall yttra sig i stället för landstinget. Kostnaderna för det nya bidragssystemet Vid sin beräkning av kostnaderna för det nya bidragssystemet förutsätter kulturrådet att staten tar på sig en större andel av kostnaderna för den regionala institutionsverksamheten än vad som f n är fallet med bidragen till de lokalt anknutna institutionerna. Detta är en förutsättning för att stimulera lokala institutioner till ett regionalt ansvar och för att nya regionala institutioner skall upprättas. Vid teatrarna finns i dag 1 400 anställda. Kulturrådet räknar med att det i början av 1980-talet bör finnas en teater med regional verksamhet i flertalet län. SOU 1972:67
För att uppnå detta mål krävs en ökning med totalt minst ca 500 anställda. Utan att det innebär något ställningstagande till bidragsprocenten räknar rådet i sin beräkningsmodell med en bidragsnivå för detta personaltillskott om genomsnittligt 65 %. Detta skall då bl a täcka in statens andel av de merkostnader som uppkommer på grund av resor inom länen samt förhöjda bidrag i stödområdet. Bidrag till nuvarande teatrar beräknas med genomsnittligt 60 %. Med dessa utgångspunkter skulle statsbidragen till regionala teatrar budgetåret 1981/82 uppgå till 53 milj kr eller en ökning i förhållande till budgetåret 1972/73 med 22 milj kr. Vid symfoniorkestrarna (exkl Västerås och Örebro) finns i dag knappt 400 anställda. Rådet förutsätter att vissa uppgifter tas över från Rikskonserter och att Västeråsoch Örebroensemblerna kommer in i det nya systemet. En ny symfoniorkester beräknas tillkomma i norra Sverige. Vidare tillkommer mindre ensembler inom olika musikgenrer. För att nå detta mål jämte viss förstärkning av nuvarande orkestrar beräknas en ökning med 150 årsverken fram till budgetåret 1981/82. För personaltillskott beräknas en statsbidragsprocent om genomsnittligt 65 % och i övrigt med 60 %. Med dessa utgångspunkter skulle statsbidraget till orkestrar öka med 10 milj kr till budgetåret 1981/82 (budgetåret 1972/73 11 milj kr). 10.6.5 Bidrag till länsbibliotek, lånecentraler och folkbibliotek Kulturrådet fäster stor vikt vid länsbibliotekens verksamhet. Det statliga stödet bör därför kontinuerligt förstärkas. När den av statskontoret föreslagna kommunaliseringen av stifts- och landsbiblioteken genomförs bör de statliga medel som nu är anvisade till dem komma länsbiblioteken till del. Nuvarande statsbidrag till utvecklingsverksamhet vid folkbiblioteken bygger på att staten bidrar med kostnaderna endast under en begränsad tid. Det är därför främst kommuner med förhållandevis god ekonomi som kan utnyttja det statliga stödet. De SOU 1972:67
kommuner som bäst skulle behöva höja sin biblioteksstandard har däremot små möjligheter att dra nytta av stödet. Kulturrådet finner därför denna typ av stöd mindre lämplig. Bidraget till bl a utvecklingsverksamhet vid folkbiblioteken bör på sikt avvecklas och ersättas med andra former av stöd. Förslag från litteraturutredningen bör avvaktas. 10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet Kulturrådet anser det utomordentligt angeläget, att folkparksverksamheten får ett statligt stöd för att utvecklas (6.7). De närmare formerna för stödet bör utredas av det nya kulturrådet. Statsbidrag i provisoriska former bör kunna utgå på grundval av intern utredning inom FPC. Även bidrag till lokalhållande organisationer såsom Folkets hus kan bli aktuella.
10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet 10.7.1 Kommunal verksamhet Kulturrådet finner det önskvärt att kommunerna fullföljer utbyggnaden av musikskolorna. På sikt bör en motsvarande verksamhet byggas upp inom övriga konstområden. Den fria skapande verksamheten behöver, även då den drivs i kommunal regi, ett statligt stöd. Formerna för det statliga stödet bör dock utredas närmare. 10.7.2 Studiecirkelbidraget Kulturrådet föreslår vissa ändringar i statsbidragsvillkoren för studiecirklar för att bestämmelserna bättre skall passa kulturämnena. Alla ändringsförslag medför inte direkta kostnadsökningar för staten. Indirekt gör de dock detta genom att de underlättar en breddning av studiecirkelverksamheten. Förutom förslaget om ändrade studiecirkelbestämmelser föreslås en höjning av bidragsnivån och en indexreglering av statsbidraget. En höjning av studiecirkelbidraget 99
från nuvarande 30 kr till 40 kr per timme är önskvärd. Kulturrådet anser dock ändringarna av bidragsbestämmelserna mer angelägna än den generella höjningen av statsbidraget. En höjning av statsbidraget per timme bör genomföras i två etapper under senare delen av 1970-talet. 10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd Det nya kulturrådet bör utreda frågan om lokalt aktivitetsbidrag till fri kollektiv skapande verksamhet som inte är yrkesmässig och som bedrivs utanför studiecirkelns form och samtidigt svara för att en försöksverksamhet kommer till stånd. Försöksverksamheten bör i huvudsak finansieras av statliga medel. De statliga kostnaderna förväntas ligga i storleksordningen totalt 10 milj. kr. under en fyraårsperiod. 10.7.4 Lokaler och utrustning En anpassning av statsbidragsvillkoren för skollokaler till fritidsverksamhetens och då särskilt kulturverksamhetens behov leder till vissa merkostnader för staten. Storleken kan beräknas först då ändringarna i nuvarande statsbidragsvillkor utformas. Samlingslokalutredningen har bedömt det totala behovet av bidrag till samlingslokaler inkl utrustning till inemot 30 milj kr per år. Därtill kommer lån i form av bostadslån. 10.7.5 Ledarutbildning och metodutveckling Kulturrådet föreslår att statsbidragen till folkbildningens ledarutbildning och metodutveckling ökas. Enligt kulturrådets mening bör resurserna för verksamhet inom kulturområdet fördubblas under 1970-talet. 10.7.6 Handikappstöd Anslaget "Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet" bör delas upp på de olika riksstatsanslag dit verksamheten ämnesmässigt och organisatoriskt hör. Samtidigt 100
bör omfattningen av handikappstödet öka betydligt. 10.7.7 Stöd till centrala organisationer Bidraget till studieförbundens organisationskostnader bör ökas. Rådet ser en höjning av anslaget med ca 50 % som rimlig under 1970-talet. Även bidragen till centrala organisationer utanför folkbildningen bör successivt ökas. Kulturrådet anser att ett ökat statligt stöd bör utgå till centrumbildningarnas kulturpolitiska insatser. Storleken och utformningen av det statliga stöd som går över åttonde huvudtiteln blir dock beroende av de åtgärder som blir resultat av förslagen från utredningen rörande arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF). 10.7.8 Arrangemangsbidrag Kulturrådet föreslår att ett statligt bidrag till kulturarrangemang ersätter det nuvarande föreläsningsbidraget. Anslaget bör successivt höjas. Rådet ser en ökning i storleksordningen 2 milj kr per år som rimlig tills dess en tillfredsställande nivå nåtts. 10.7.9 De yrkesmässigt arbetande fria grupperna Ett förstärkt statligt stöd föreslås till den yrkesmässiga fria kollektiva verksamheten (yrkesmässigt arbetande fria grupper). Förslagen avser i första hand grupper inom teater-, dans- och musikområdena. Stöd till fria grupper bör utgå i form av centralt fördelade bidrag och av bidrag till grupper som är anknutna till institutioner eller andra parter. Antalet grupper som får stöd bör ökas. På kort sikt, innan andra bidragsformer hunnit byggas ut, bör i första hand medelsramen för de centralt fördelade bidragen vidgas. Statsbidraget bör inte täcka större andel av totalkostnaderna än vad som gäller grupper som får stöd i annan form. Statsbidrag kan utgå till grupp som knyts till kulturinstitution, antingen till en lokal SOU 1972:67
eller regional institution eller till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar. Vid en anknytning till en regional (lokal) institution tar denna eller dess huvudmän ansvaret för det ytterligare ekonomiska tillskott som krävs som komplettering till statsbidraget. Vid anknytning av en grupp till Riksteatern eller Rikskonserter bör stöd utgå från resp institutions anslag. Möjlighet bör även finnas att en grupp knyts till annan part än en institution, nämligen ett landsting, en kommun eller en organisation (ideell förening). För sådana fall bör gälla motsvarande principer som för anknytning till en institution. Under budgetåret 1972/73 beräknas ca 1,3 milj kr i statligt stöd kunna anvisas till fria grupper. Rådet anser att det statliga stödet fram t o m budgetåret 1981/82 bör kunna öka till 17 milj kr. Den största ökningen bör ske under periodens första del.
10.7.10 Behovet av samhällsstöd till fri kollektiv skapande verksamhet I tabell 7 görs en sammanfattande jämförelse mellan de statliga utgifterna för fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och den nivå för de statliga bidragen som rådet finner önskvärd budgetåret 1981/82. Statens, landstingens och kommunernas insatser för fri kollektiv skapande verksamhet kompletterar varandra. Statens bidrag inom denna sektor har hittills helt dominerats av stödet till folkbildningen. Kommuner och landsting ger också betydande bidrag till andra föreningar och organisationer samt driver viss verksamhet (främst musikskolor) i egen regi. Kommunerna har den direkta kontakten med föreningslivet. De har därför de bästa möjligheterna att göra insatser på de punkter där de i varje läge är mest angelägna. I
nuvarande
statsbidragsbestämmelser
Tabell 7 Statliga anslag till fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och budgetåret 1981/82. Milj kr. Anslag budgetåret 1971/72
Ändamål
Folkbildningsorganisationerna därav studieförbundens organisationskostnader ledarutbildning och metodutveckling inklusive pedagoagogisk verksamhet för handikappade
2,8 1,4 1,4
Enligt kulturrådet önskvärd nivå för anslagen budgetåret 1981/82 5 2 3
Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet, speciella folkbildningsåtgärder^
4,1
Övriga organisationer inklusive centrumbildningar
1,5
107 Bidrag till kommunala musikskolor m m
-
40 Arrangem ang sb id rag
1,8
18 Studiecirklar - kulturämnen Lokalt aktivitetsstöd - försöksverksamhet och permanent stöd
Yrkesmässigt arbetande fria grupper
1 Summa 51,2
17 217
Omfattar bidrag enbart till studieförbundens kulturdel. Exklusive bidrag via AMS. ^ För hela studiecirkelverksamheten beräknas anslaget budgetåret 1981/82 till 335 milj kr. Här redovisat särskilt även om kulturrådet förutsätter att medlen fördelas på olika anslag. SOU 1972:67
inom denna sektor finns f n inga direkta kopplingar till landstingens och kommunernas bidrag och inga villkor om kompletterande bidrag från dessa. Kulturrådet föreslår inte heller - med något undantag - villkor om bidrag från annat håll. Kommuner och landsting har dock funnit det nödvändigt att ge kompletterande bidrag för att inte t ex deltagaravgifter skall bli för höga. Kulturrådets förslag leder därigenom indirekt till ökade anspråk på kommun- och landstingsanslag då avsikten med förändringarna i statsbidragen bl a är att stimulera till en volymmässig ökning av verksamheten. 10.8 Information och publikkontakt Rådet föreslår att man i kommunerna, som ett komplement till institutionernas och organisationernas egna insatser, skapar en för alla parter gemensam servicefunktion för publikarbetet. Det lokala samarbetsorganet bör som regel vara ansvarigt för denna gemensamma funktion. Statsbidrag bör utgå till verksamheten. Stiftelsen Skådebanan bör kunna svara för fördelningen av statsbidrag och även svara för vissa centrala servicefunktioner, även om stiftelsen formellt inte är topporganisation för publikarbetet. 10.9 Insatser inom privat drivna kultursektorer Kulturrådet diskuterar i kapitlet om kulturområdets struktur (kapitel 5) situationen för privat drivna verksamheter inom kulturområdet. Följande sektorer berörs därvid: bokproduktionen, bokförsäljningen, dagspress och tidskrifter, delar av musikområdet (produktion och distribution av grammofonskivor och tonband), telekommunikationer, filmen, den privata teaterverksamheten samt konstmarknaden. De kulturpolitiska insatserna måste göras utifrån ett helhetsperspektiv på^de offentliga och privata delarna av kulturområdet. En väg är att samhället t ex genom en kulturinstitution vid behov gör kompletterande insatser inom en sektor som i övrigt drivs 102
privat. Rikskonserters produktion och distribution av grammofonskivor är ett exempel. En annan väg är ett direkt stöd till privat driven verksamhet. Presstödet och tidskriftsstödet är exempel på sådana insatser. Pågående utredningsarbete inom bl a litteratur-, press-, film- och konstsektorerna utgör en betydelsefull grund för att bedöma var ytterligare samhällsinsatser behövs och för att skapa utgångspunkter för fortsatta insatser. Det nya kulturrådet bör kontinuerligt följa utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturområdet. I sitt räkneexempel över de framtida statliga kulturutgifterna markerar kulturrådet att insatser inom privat drivna kultursektorer bör få en hög prioritet (se tabellerna 9 och 10). Det rör sig bl a om verksamheter och medier - böcker, tidningar, tidskrifter, grammofonskivor och film - som har en central plats i människors kulturella aktivitet. Trots att utarbetade förslag för åtgärder inom alla sektorer ännu saknas, är det ofrånkomligt att markera behovet av insatser. Detta är nödvändigt för att kunna göra de erforderliga bedömningarna av de totala ekonomiska insatserna inom kulturområdet. 10.10 Kostnadsnivån för kulturell verksamhet Kulturinstitutionernas verksamhet är - liksom för övrigt också fri skapande verksamhet - personalintensiv och därmed kostnadskrävande. Av stadsteatrarnas och symfoniorkestrarnas kostnader utgör genomsnittligt ca 80 % personalkostnader. Både institutionsverksamhet och fri skapande verksamhet är till sin typ sådan att det är svårt eller omöjligt att genomföra rationaliseringar för att spara personal i någon mer betydande utsträckning. Även om vissa personalbesparande åtgärder är möjliga vid teatrarna och inom biblioteksväsendet kvarstår dock det grundläggande faktum att institutionernas verksamhet bygger på den personliga kontakten med besökarna. Kulturområdet är i det avseendet inte unikt. Situationen är likartad inom t ex utbildning och sjukvård. SOU 1972:67
Tabell 8 Samhällssubvention i kronor per besök till institutioner under 1960-talet. Fasta priser med 1960 som basår
Operan Dramatiska teatern Stadsteatrar inom storstadsområden Stadsteatrar utom storstad som råden Yrkesorkestrar inom storstadsområden Yrkesorkestrar utom storstadsområden
Löpande pris
Löpande pris
1969/70
1970/71
1960/61
1965/66
1968/69
1969/70
(53) a 13
57 32
63 32
h 27b
129 c 54 c
138 58
37 Spelåret 1960/61 särskilt låg besökssiffra på grund av ombyggnadsarbeten. Om beräkningen görs med utgångspunkt i 1961/62 års besökssiffror blir subventionen 33 kr per besök. Exkl lönekostnadspålägg och hyreskostnader. c Inkl lönekostnadspålägg och hyreskostnader.
I tabell 8 visas hur samhällssubventionen till vissa kulturinstitutioner, mätt i fasta priser per besök, utvecklats under 1960talet. En rad faktorer har samverkat till den i tabellen återspeglade utvecklingen. 1960talet har medfört en avsevärd förbättring av lönenivån för de anställda. En sådan förbättring har varit ett viktigt inslag i samhällets kulturpolitik. Institutionerna har vidare drivit en lågprispolitik. De sjunkande biljettinkomsterna har nödvändiggjort en motsvarande ökning av samhällsstödet, vilket också varit ett led i kulturpolitiken. Slutligen har personalen utökats och resurserna i övrigt förbättrats. Under 1970-talet bör det knappast kunna bli fråga om en fortsatt lika stark ökning av stödet till institutionsverksamheten som under 1960-talet. Allt talar dock för att framför allt en kontinuerligt ökad lönenivå gör att samhällssubventionen kommer att behöva öka utan att det därför är fråga om någon reell standardförbättring. En stor del av eftersläpningen för de institutionsanställdas löner i relation till jämförbara grupper får anses ha inhämtats. Fortfarande finns det dock låginkomstgrupper bland de institutionsanställda. Institutionernas inkomster av biljetter och abonneSOU 1972:67
mang har fått en minskad betydelse. Kulturrådet förordar också en fortsatt lågprispolitik. Vad beträffar den tredje faktorn som legat bakom den ökade samhällssubventionen under 1960-talet, nämligen personalexpansion och allmän nivåhöjning, räknar rådet med en betydande ökning av antalet anställda vid de regionala institutionerna och relativt sett i ännu högre grad för de på liknande ekonomiska villkor arbetande fria grupperna. Tanken är inte att öka de ensembler som spelar för nuvarande publik utan att genom ökade insatser vinna nya publikgrupper.
10.11 Avgifter inom kulturområdet 10.11.1 Nuvarande förhållanden Verksamheter för vilka det allmänna har ett ansvar kan generellt sett finansieras på två helt skilda sätt. Den ena metoden är att nyttjarna betalar kostnaderna genom avgifter. Den andra metoden, finansiering med skattemedel, innebär att i princip alla medborgare delar kostnaderna. Anslag till verksamheten i fråga ges över statens, landstingets och/eller kommunens budget. En kombination av de två vägarna är vanlig. Som exempel kan nämnas sjukvården och 103
större delen av samhällets verksamhet inom Avgifternas storlek kultur- och fritidsområdena. De högsta avgifterna finns på teaterområdet. En kombination av finansieringsformerna Den genomsnittliga biljettintäkten per besök används när man avser att nyttjarna skall stå vid samtliga statsunderstödda teatrar var för en del av kostnaderna eller när man inte spelåret 1970/71 ca 7:30 kr. Vid privatteatkan ta ut hela kostnaden avgiftsvägen. Avrarna - liksom inom varieté, kabaret och vägningen mellan skatte- och avgiftsfinansieliknande former av estradunderhållning ring blir beroende av förhållandena inom ligger biljettpriserna av naturliga skäl högre. varje särskilt område och av de mål som De fria teatergrupperna håller som regel lägre finns för samhällets insatser på området. priser än institutionerna. Den samhällsstödda kulturverksamheten Avgifterna för konserter är vanligen lägre finansieras på olika sätt inom olika kulturän de för teaterföreställningar. Den genomsektorer. Vissa verksamheter finansieras helt snittliga biljettintäkten per besök vid landets med skattemedel, t ex biblioteken, arkiven åtta statsunderstödda orkestrar var spelåret och viss musei- och utställningsverksamhet. 1968/69 ca 2:95 kr (samma spelar för de Radio- och TV-området — med bortseende statsunderstödda teaterinstitutionerna ca från utlands- och skolradio - är det viktigas7:25 kr). te exemplet på en fullständig avgiftsfinansiePå musei- och utställningsområdet tillämring. En kombinerad finansieringsform är pas olika avgiftsprinciper vid olika institutiodock det vanliga. Det gäller t ex teater- och ner. Vissa museer, konsthallar och motsvamusikinstitutionerna, folkbildningsorganisarande har fri entré. Andra museer och konsttionernas verksamhet och de flesta kommuhallar har fri entré i vissa sammanhang, t ex nala musikskolor. Fördelningen mellan samför sina fasta samlingar, vid mindre utställhällsstöd och avgifter varierar mellan olika ningar eller vissa veckodagar, medan man i verksamheter. andra fall tar entré. Entréavgifterna är dock i Debatten om avgifterna inom kulturomde flesta fall låga (en krona eller därunder). rådet har i allmänhet gällt avgifternas betyFolkbibliotekens tjänster står sedan länge delse för konsumenterna. Förslag om avgiftskostnadsfritt till förfogande. Endast för frihet inom alla kultursektorer har upprespecialtjänster som kopiering, lokaluthyrning pade gånger förts fram. Förslag om sänkta eller slopade avgifter har också lagts fram av o d uttas avgift. vissa institutioner. Olika institutioner och Sveriges Radios verksamhet finansieras fria grupper har inom ramen för sin ordinarie med undantag för skolprogrammen och utverksamhet gett gratisföreställningar, främst landsprogrammen - med avgifter. Utslagen av uppsökande karaktär. per lyssnar- resp tittartillfälle är avgiften Nära knuten till frågan om avgifter för utomordentligt låg. Apparatkostnaderna torolika tjänster är frågan om priset på sådana de spela en väl så stor roll som avgifterna. kulturprodukter, vars framställning eller Deltagaravgifterna i studiecirklar varierar distribution samhället stöder. Det kan gälla ganska mycket, bl a beroende på ämne och tidningar, tidskrifter, konst, konsthantverk antal studietimmar. Avgiften för de flesta och grammofonskivor. Hittills har samhället cirklar ligger dock mellan 30-80 kr. i första hand inriktat sitt stöd på lån av olika Avgifterna för den samhällsstödda kulturprodukter, framför allt genom bibliotek och verksamheten bör ses i relation till prisnivån filmotek. När stöd har getts till press, tid- inom privat drivna kultursektorer. På biograskrifter och film har det inte varit för att ferna var det genomsnittliga biljettpriset påverka priserna utan för att bibehålla en 6:85 kr spelåret 1970/71. Normalpriset på mångsidig produktion inom resp område. grammofonskivor ligger i dag kring 7 kr för singelskivor och kring 28 kr för LP-skivor. Bokpriserna varierar, om man bortser från 104
uppslagsverk och viss speciallitteratur, från ett par kronor ända upp till 60-70 kr per volym. Utanför pocketutgivningen är det ett fåtal titlar som betingar ett pris under 25 kr. Bokklubbar med rabatterade priser och billighetsserier förekommer dock. Prisdifferen tiering Inom den samhällsstödda kulturverksamheten och särskilt inom institutionerna arbetar man i stor utsträckning med enhetliga grundavgifter oberoende av innehållet i och kostnaderna för det enskilda programmet. Grundavgifterna modifieras däremot genom en omfattande prisdifferentiering. Med prisdifferentiering menas då olika priser för en och samma vara eller tjänst, utan att prisolikheterna kan motiveras av kostnadsolikheter. Prisdifferentieringen på kulturområdet är av en rad olika slag. Mängdrabatt i form av abonnemang och grupprabatter förekommer vid teaterföreställningar, konserter och delvis också vid utställningsbesök. Exempel på prisdifferentiering efter varans eller tjänstens funktion är det utbud som ingår som ett led i skolans arbete och en stor del av den uppsökande verksamheten. Prisdifferentiering efter betalningsförmåga är vanlig. Motivet är att undanröja ekonomiska hinder för de betalningssvaga grupper som är möjliga att avgränsa. Prisdifferentiering på tidsmässiga och/eller geografiska grunder förekommer också. Som exempel kan nämnas matinéer och uppsökande verksamhet. På teatrar och biografer och i konsertlokalerna finns slutligen en differentiering efter platsen i salongen. Här är det närmast fråga om en skillnad i de tjänster man erbjuder.
har ökat. Somliga institutioner har dock genomfört begränsade avgiftshöjningar. Samtidigt har vissa museer gått över till fri entré. För samtliga statsunderstödda teatrar har avgifternas andel av totalintäkterna sjunkit från 34 % spelåret 1960/61 till 15 % spelåret 1970/71. Utvecklingen för musikinstitutionerna är likartad med den inom teatern men avgifternas andel av de totala intäkterna är ännu lägre. Vid de samhällsstödda orkestrarna sjönk de från 14% spelåret 1960/61 till 8% spelåret 1970/71. Entréavgifterna vid större samhällsstödda museer och konsthallar torde budgetåret 1969/70 ha utgjort något över 10 % av omslutningen. Entréavgifterna vid de samhällsstödda kulturinstitutionerna (exkl folkbiblioteken) uppgick verksamhetsåret 1969/70 till ca 26 milj kr eller 11 % av den totala omslutningen om 238 milj kr. Avgifternas betydelse för konsumenterna De sociologiska undersökningar som gjorts om människors attityder till och deltagande i kulturverksamhet av olika slag har visat på en rad olika hinder för deltagande. De vanligaste hindren har visat sig vara (utan inbördes rangordning) bristande information, bristande tid, trötthet, svårighet att vara hemifrån, olämplig tidpunkt samt höga kostnader. Till detta bör läggas sociala och psykologiska barriärer av olika slag. Kostnaderna för ett institutionsbesök är alltså endast ett av flera hinder. Hur viktig kostnadsfrågan är inom olika grupper är inte klarlagt. Enligt vissa undersökningar förefaller kostnadsfrågan vara relativt betydelsefull för vissa grupper.
Avgifternas andel av totalintäktema
10.11.2 Kulturrådets synpunkter på avgiftsfrågorna
De samhällsstödda kulturinstitutionerna förefaller under 1960-talet i allmänhet ha drivit en lågprispolitik. Man har undvikit att låta den höjda kostnadsnivån slå igenom i form av höjda biljettpriser. Andelen rabatterade biljetter
För de kulturinstitutioner som är kombinerat skattemedels- och avgiftsfinansierade har under 1960-talet skett en betydande förskjutning i proportionerna mellan dessa finansieringsformer. Avgifternas andel har minskat. Samtidigt har avgifterna, räknade i
fast penningvärde, sjunkit. Driftkostnaderna har i allt större utsträckning kommit att täckas av skattemedel. Kulturrådet förordar en fortsatt lågprispolitik och för vissa institutioner full avgiftsfrihet. Där avgifter bibehålls bör de differentieras. För barn, gamla och handikappade bör kulturutbudet i stort sett vara fritt och genom ökad uppsökande verksamhet bör det fria kulturutbudet vidgas till nya grupper. Folkbibliotekens tjänster tillhandahålls avgiftsfritt, vilket med all säkerhet bidragit till bibliotekens ställning som den mest besökta kulturinstitutionen. Avgiftsfriheten för folkbiblioteken bör vara en självklar del av den fortsatta bibliotekspolitiken. MUS 65 väntas föreslå att avgifterna för inträde till de statliga museernas utställningar och evenemang avskaffas. Kulturrådet stöder detta förslag. Ett genomförande kräver dock att museerna kompenseras för inkomstbortfallet och att de får den ekonomiska rörelsefrihet som inkomsterna av inträdesavgifterna i dag ger. Situationen inom teaterområdet och musikområdet är i vissa avseenden likartad. En lågprispolitik har dominerat. Avgifterna har i dag en förhållandevis liten betydelse för finansieringen av verksamheten. Kulturrådet anser det helt orealistiskt att anta att avgifterna i framtiden skulle kunna få en väsentligt större betydelse. Även kraftigt höjda biljettpriser skulle sannolikt endast marginellt kunna påverka institutionernas ekonomi. På längre sikt måste man tvärt om acceptera att avgifterna får en minskad betydelse för finansieringen av teater- och musikinstitutionernas verksamhet. Ur kulturpolitisk synpunkt talar flera skäl mot att ge avgifterna en ökad betydelse. Institutionernas arbetsmöjligheter skulle försämras genom en ökad avgiftsfinansiering. I uppgifterna ingår att presentera konstnärligt angelägna produktioner trots att det ofta är svårt att förutse publikintresset och därmed inkomsterna. Ett ökat beroende av biljettintäkterna skulle försvåra sådana produktioner. Effekten av de stora subventionerna till kulturinstitutionerna kan förfuskas om 106
de skulle tvingas till en helt annorlunda prispolitik. Kulturrådet förordar därför en fortsatt lågprispolitik för teater- och musikinstitutioner. Rådet anser sig sålunda inte kunna förorda ett generellt avskaffande av entréavgifterna vid teater- och musikinstitutionerna. Ett avskaffande av avgifterna inom teatersektorn skulle vid oförändrad omfattning av verksamheten innebära en utgift budgetåret 1970/71 på 22 milj kr. Det är sannolikt att ekonomiska resurser av betydligt mindre storleksordning kan ge större effekt om de sätts in på det sätt som sker i dag, genom rabatter till särskilda grupper och genom uppsökande verksamhet. Radio och television är nästan helt avgiftsfinansierad. Kulturrådet går i betänkandet inte närmare in på de olika aspekterna av radioverksamhetens ekonomi. Rådet finner det dock angeläget att avgiftsfrågorna i den fortsatta behandlingen av radions ekonomi tas upp till förutsättningslös diskussion och att bl a möjligheterna till differentierade avgifter prövas för vissa grupper i samhället. För finansieringen av den fria skapande verksamheten t ex i studiecirkelns form spelar avgifterna en relativt stor roll. Det statliga och kommunala stödet är avgörande för hur stora avgifter som måste tas ut. Kulturrådets förslag till ändringar i bidragsvillkoren för studiecirkelverksamheten är i första hand avsedda att göra villkoren bättre anpassade till kulturverksamheten. Arrangemangsbidraget bör kunna bidra till att föreställningar och konserter med låga avgifter kan komma till stånd. De statsbidrag som föreslås tillkomma i framtiden för bl a den kommunala musikskoleverksamheten bör kunna bidra till att sänka avgifterna eller i varje fall minska behovet av avgiftshöjningar. Vid beslutsfattandet i avgiftsfrågorna — bl a valet av prisnivå och graden av prisdifferentiering - bör den enskilda institutionen ha stor frihet. Det anslagsprövande organet måste dock bedöma storleken av institutionens inkomster och därmed den allmänna avgiftsnivån. Detsamma gäller givetvis frågan om avgiftsfrihet. SOU 1972:67
mening önskvärda långsiktiga prioriteringarna av statens insatser inom de olika kultursektorerna mot bakgrund av de tidigare insatserna. Översikten är indelad i följande huvudgrupper, nämligen för kulturområdet gemensamma ändamål, kulturinstitutioner, fri kollektiv skapande verksamhet, insatser inom privat drivna kultursektorer (litteraturstöd, presstöd etc), kulturarbetarersättningar och stipendier samt utbildning inom kulturområdet. Därutöver har en uppdelning gjorts inom vissa huvudgrupper. Tabell 9 återger i starkt komprimerad form den enligt rådet önskvärda framtida utvecklingen av den statliga kulturpolitiken uttryckt i ekonomiska termer. Utgifterna (som uttrycks i 1972/73 års prisnivå) avser volymökningen av det statliga stödet. Kostnaderna för en höjd lönenivå förutsätts ligga utanför de angivna siffrorna som alltså är uttryck för en reell utbyggnad av verksamheten eller bidragsgivningen. Syftet med översikten är att med utgångspunkt i kulturrådets värderingar och överväganden göra ett räkneexempel som visar hur de ekonomiska insatserna kan fördelas vid ett visst förutsatt ekonomiskt utrymme. Tonvikten läggs på volymförändringar uttryckta i procent. Blir det ekonomiska utrymmet för hela kulturområdet större eller mindre än rådet förutsatt bör den procentuella volymökningen för samtliga sektorer 10.12 Samhällets kulturutgifter fram ökas resp minskas i motsvarande mån. Det till början av 1980-talet, ett förslag till väsentliga är att man behåller relationerna prioritering mellan volymökningarna mellan de olika Det begränsade samhällsekonomiska utrym- sektorerna och därmed deras relativa andel met gör att prioriteringen mellan de anspråk av de totala statliga insatserna. För att visa som förs fram får stor betydelse. Detta gäller den nivå som stödet skulle uppnå med den såväl mellan olika områden som inom ett förutsatta expansionstakten redovisas i tabell område. För att prioriteringar skall kunna 9 även de beräknade utgifterna budgetåren göras krävs det lämpliga metoder. En viktig 1977/78 och 1981/82. Dessa siffror kan del vid prioriteringen är att besluten för den sedan jämföras med de för budgetåret närmaste budgetperioden fattas dels utifrån 1972/73 anvisade anslagen. Ett mer detaljeen klar bild av utvecklingen under den rat uttryck för den förordade inriktningen av närmast bakomliggande tiden, dels med ut- de statliga insatserna är de förskjutningar i gångspunkt i den önskvärda utvecklingen på procentuell fördelning av de statliga kulturutgifterna som visas i tabell 10. längre sikt. För de sektorer som rådet inte går närmaI betänkandet visas hur man i tabellform (tabell 10.13) kan belysa de enligt rådets re in på, t ex insatser inom privat drivna
Det statliga stöd till regionala kulturinstitutioner som kulturrådet föreslår är utformat så att kommuner och landsting helt får svara för den ökning eller minskning av samhällsstödet som uppkommer genom förändringar i institutionernas inkomster. Det är nämligen inte lämpligt att staten har något inflytande över avgiftsnivån vid de kommunalt stödda institutionerna. En viss avstämning mellan avgiftsbeslut inom statliga och icke-statliga institutioner är dock önskvärd, framför allt i områden där båda typerna förekommer. Kunskaperna om avgifternas roll för institutionsbesökarna behöver ökas. Därför behövs viss forskning och försöksverksamhet som det nya kulturrådet bör ta initiativ till. Samhället kommer sannolikt att behöva göra ökade insatser till stöd för produktion och distribution av kulturvaror. Sådana åtgärder är inte nödvändigtvis förknippade med en viss av samhället styrd prissättning pä produkter som kulturinstitutionerna eller samhällsstödda organisationer producerar eller förmedlar. Motivet för samhällsinsatserna har i varje fall hittills i första hand varit att bibehålla en mångsidighet inom ramen för den prisnivå som bestäms av andra faktorer. I vad mån samhällsorgan vill föra en aktiv prispolitik är en särskild fråga.
ao u .5 -3 "O
3 °ca
S
a
£ i 2
•«*• NO
+ +
6S
3.S3
is c K ca •—
O.
3i f i o q o GO
•sl 5 C/3 -4-»
«
oo ON
j£
7 r^ m rON
NO <N
-a o
+ +
i#
'G w
« 3
$S c :K
t-.
<U 00
ra
s <u l
a T3 - y •CO U4
:0
r-
>-c
C
»ca NO ON
OJ
s E T3ca*
+ +
tb o
ON
» ca
3 ÖO±;
• SP 3 3 <00
ts s H: s
-a
£-Si2 2
ON "O
+ +
3 X)
J,
i n ON NO NO ON ON
> ca
•i
r-<
M C
1 O ' O NO ON ON
•fi
00 T3 C
•2
T3
"o
e
<u
>>6fc > M ) tu ti
i-.
M
=ca Q . SO ca
C/3
^cy• «so a ca
£4.3 C
£
1 o
ca C l-H
•C. C cD «H ^ U 50
E
-o0
5 *
3 xi
o ^r > C1 ao » .SP ca 3 ._
M
£P o
5 2 ca *> '3 <ii
I ca M
ON
^
:c3 K
* a ca C
C •i* :
Q
O >~< -> a C a> £
t< a ib
O -FA
'B 5 SOU 1972:67
Tabell 10 Procentuell fördelning av de statliga kulturutgifterna på olika kultursektorer vissa år samt fördelning budgetåret 1981/82 enligt kulturrådets räkneexempel. 1965/66
1969/70 4
För kulturområdet gemensamma ändamål
7 Nya kulturrådet (teater- o musikrådet m m) Medel för tillfälliga insatser, disponerade av nya kulturrådet Bidrag till utgifter av investeringskaraktär, medel för tillfälliga insatser, disponerade av Kungl Maj :t m m
6 2 2 2
3 2 5 2
3 2 1
15 6 3 6
10 4 4 2
5 4
Bibliotek Statliga kulturbibliotek länsbibliotek, lånecentraler, stiftsoch landsbibliotek folkbiblioteksstöd
26 12 7 7
15 8 8 9
34 19 7 8
Musikinstitutioner Rikskonserter länsorkestrar m m regionmusikens civila del
1981/82 1
0 Kulturinstitu tioner Teaterinstitutioner Operan, Dramaten Svenska riksteatern länsteatrar (stadsteatrar)
1972/73
(3)
(0)
1 1
(1) (2)
Museer, utställningsverksamhet
(8)
Kulturminnesvård Arkiv
4 5
4 5
4 5
(3) (3)
Folkparker m fl lokalhållande organisationer
_
_
_
-
-
-
0 Publikarbete Regional samordning Fri kollektiv skapande verksamhet Centrala insatser Folkbildningsorganisationerna och centrala insatser Övriga organisationer inkl centrumbildningar
//
13 1
1 Studiecirkelbidragets kulturdel
11 Lokalt aktivitetsstöd
-
-
-
1 Kommunala musikskolor och motsvarande skolor
_
_
_
4 Arrangemangsbidrag
2 Yrkesmässigt arbetande fria grupper
-
-
2 Insatser inom privat drivna
kultursektorer
(litteraturstöd, presstöd, filmstöd m m)
(17)
Kulturarhetarersättningar och stipendier
(7)
9 100
11 100
11 100
(8) 100
Utbildning inom Summa
kulturområdet
Anm: 0 = mindre än 0,5 %. SOU 1972:67
kultursektorer och utbildning inom kulturområdet, redovisas siffror (inom parentes) som är att betrakta som markeringar. Mer preciserade beräkningar får göras sedan pågående utredningar avslutat sitt arbete. De största förändringarna för tiden fram till 1981/82 är att institutionernas andel av de totala statliga utgifterna minskas från f n 59 till 39 %, att andelen för den fria skapande verksamheten ökas från 15 till 23 %, att insatserna i form av stöd till litteratur, press, film m m ökas från 10 till 17 % och att kulturarbetarersättningarnas andel ökar från 4 till 7 %. Inom sektorn fri kollektiv skapande verksamhet är det stödet till vissa organisationer (inkl centrumbildningarna), arrangemangs-
bidraget och stödet till fria grupper som bör ökas snabbast. Inom sektorn kulturinstitutioner vill rådet särskilt markera angelägenheten av ett ökat folkbiblioteksstöd. Vad beträffar institutionerna på teaterns och musikens område kan särskilt pekas på de centrala institutionernas minskande adel av de totala kulturutgifterna genom en minskning av ökningstakten för stödet till dessa institutioner. Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det även fortsättningsvis kommer att finnas ett nära samband mellan de statliga respektive de kommunala och landstingskommunala kulturutgifterna. På en rad punkter bygger kulturrådets ekonomiska bedömningar på att landsting och kommuner
Tabell 11 Offentliga driftutgifter för kultur. Volymförändring under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74-1981/82. Totalt
Staten
Landstingen Kommunerna
Genomsnittlig årlig procentuell ökning beräknad på utgifter i fasta priser (1960 års priser) perioden 1960-1965 perioden 1965-1969
+ 9
+ 9 + 5
+ 10 + 18
+12
Utgifter år 1969/70 (1969) i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent
649 100
259 40
20 3
370 57
Utgifter år 1970/71 (1970) i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent
784 100
329 42
23 3
432 55
Utgifter 1973/74 a i löpande priser Andel av totala kulturutgifter i procent
(942) (100)
(425) (45)
(33) (4)
(484) (51)
+ 8 +38 360 90
+ 10 +46 196 49
+20 + 107 36 9
+ 6 +26 128 32
ökning per år i procent procentökning under hela perioden milj kr under hela perioden genomsnitt per år i milj kr
+ 11 +50 648 162
+ 12 +57 356 89
+20 + 107 72 18
+ 8 +36 220 55
Beräknade utgifter 1981/82 i milj kr enligt räkneexemplet
1 952
Andel av totala kulturutgifter i procent
977 50
142 7
832 43
Förändring i fasta priser (räkneexempel) perioden 1973/74-1977/78 ökning per år i procent procentökning under hela perioden milj kr under hela perioden genomsnitt per år i milj kr perioden 1977/78-1981/82
Ingen ökning beräknad för de statliga utgifterna mellan 1972/73 och 1973/74. För landsting och kommuner har den genomsnittliga ökningen per budgetår 1970/71-1973/74 antagits vara 13 resp 4 %. 110
förstärker sitt kulturstöd. I tabell 11 belyses den förskjutning av statens, landstingens och kommunernas andelar av det totala samhälleliga stödet till kulturområdet som enligt rådets mening är rimlig fram till 1980-talets början. Enligt kulturrådets mening bör staten i framtiden ta ett större ekonomiskt ansvar för samhällets insatser inom kulturområdet än som i dag är fallet.
Reservationer
Ledamoten Björinder har reserverat sig mot kulturrådets synpunkter och rekommendationer i fråga om information och publikkontakt samt formerna för samverkan lokalt inom kulturområdet. Mot kulturrådets förslag och rekommendationer har vidare ledamöterna Blomkvist, Häger och Jansson reserverat sig vad gäller medelsfördelningen vid försöksverksamhet med det lokala aktivitetsstöd som rådet föreslår inrättas samt ledamoten Enquist i första hand mot kulturrådets förslag till prioritering av de statliga insatserna för icke yrkesmässig fri kollektiv skapande verksamhet. Ledamoten Rembe har reserverat sig mot kulturrådets förslag i fråga om formerna för samarbetet mellan de statliga teatrarna och Sveriges Radio.
112 SOU 1972:67
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
1 . Ämbetsansvaret I I . Ju. 2 . Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. 4 . Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR.(Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam I I . Beskrivning och analys. U. 8. Reklam I I I . Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) 9. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform »Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet I I . Ju. 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjnjng. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 — 19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.
56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67.
Glesbygder och glesbygdspolitik. In. Ledningsrättslag. Ju. Koncession för pipelines. K. A t t välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. S. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. Kriminalvård. Ju. Barnavårdsmannafrågan. Ju. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U.
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Ämbetsansvaret I I . [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Nly riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet I I . [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41 ] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [ 4 9 l Sjölagens befraktningskapitel. [51 ] Ledningsrättslag. [57] A t t välja framtid'. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och försvarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplaneringen. [48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60] Kommunikationsdepartementet CKR.(Centrala körkortsregistret) Svävarfartslag. [21 ] Koncession för pipelines. [58]
1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. [61 ] Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. [67] Jordbruksdepartementet Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35] Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29] Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder, [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. | 3 3 | Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? 32 | Rapport angående kommunal informationm. m 52]
:i
Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. 143 ]
[5]
Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44] Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. | 6 3 | Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam I I . Beskrivning och analys. 7 l 3. Reklam I I I . Ställningstaganden och förslag. ! 8 | (Utkommer senare). 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. (19]
Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
*iJ—J7
Kulturrådet har haft i uppdrag att se över den långsiktiga inriktningen av den statliga kulturpolitiken. I "Ny kulturpolitik" ger rådet en översikt över den statliga kulturpolitiken, 1960-talets kulturdebatt och de politiska partiernas kulturpolitiska mål. I dag saknas definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser. Det finns inte en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala instanserna och inte heller riktlinjer för samhällsorganens samverkan med organisationslivet. De ekonomiska resurserna som avsätts för kulturpolitiska insatser är otillräckliga. Kulturrådet ställer upp konkreta kulturpolitiska mål för i första hand statens insatser. Målen skall också kunna vara vägledande för kommuner och landsting. Till det kulturpolitiska området förs inte endast konst, litteratur, dans, film, teater, utställningsverksamhet utan även press, radio, TV och viss folkbildning. De kulturpolitiska åtgärderna måste enligt kulturrådet inriktas och utformas med hänsyn till förutsättningar och behov hos olika grupper såsom barn, pensionärer och glesbygdsbefolkning. Kulturpolitiken måste mer medvetet än hittills samordnas med t ex utbildningspolitik och socialpolitik. Den kulturpolitiska aspekten måste beaktas i planeringen av den fysiska miljön. Först på det sättet kan kulturen ge vardagsmiljön ett rikare innehåll. Utifrån målen föreslås en rad konkreta förändringar av organisationsformer, statsbidragssystem och lagstiftning. Bland frågor som tas upp är förstärkt stöd till amatörism och fria grupper, uppbyggnaden av länsinstitutioner inom olika kultursektorer, skyddet av kulturinstitutionernas yttrandefrihet, Riksteaterns och Rikskonserters verksamhet samt en omorganisation av den statliga kulturadministrationen. Ny kulturpolitik består av två delar. Del 1 innehåller en beskrivning av nuläget och rådets förslag. Del 2 utgör en sammanfattning.
• 1 1 Allmänna Förlaget
isBN-91-38-01413-0