Statens ansvar för spridning och visning av värdefull film

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Statens

ansvar i för

r

Visning ochispridnin g

g

aV

film

värdefull

“

Betänkandeiav

. V i

i 1

med

utredningen angäendeverksamheten

i

och av värdefull film

visning

spridning

1988:37

/77786

2;

Statens

offentliga utredningar

@ @ 1988:37

Q Utbildningsdepartementet

Statens ansvar

för och

spridning visning av värdefull film

Betänkande av verksamheten

gtredni-ngen angående

med och av värdefull

spridning visning film

Stockholm I988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Informationsbokhandcln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexcmplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-fönádet 103 33 STOCKHOLM Tel: O8/763 23 20 Telefontid 8‘° - 12°” (externt och internt) 08/763 10 05 l2°° - l6°° (endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10188-2 OFFSETCENTRAL ISSN 0284-6012 Stockholm 1988

Till Statsrådet Bengt Göransson

Den 12 november 1987 bemyndigade regeringen statsrådet Bengt G6ransson att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en övermed stöd till spridning och visning av värdefull syn av verksamheten film Samma direktören vid Stiftelsen och videogram. dag förordnades Hässelby Torbjörn Forsell som särskild utredare.

Statsrådet Göransson har senare medgett att utredningen får anlita en konsult, Christer Hederström, för viss medverkan i arbetet.

Utredningen överlämnar härmed sin rapport Statens ansvar för spridav värdefull film. överlämnas till utbildning och visning Samtidigt en del inkomna enkâtsvar och andra skrivelser ningsdepartementet ställda till utredningen.

De slutsatser som översynen till är inte allt och forslag gett anledning Tiden har varit alltför knapp för detta och igenom färdigbearbetade. dessutom blir en rad förslag beroende av resultatet av lörhandlingar med de parter som ingått 1982 års film- och videoavtal. Jag lämnar emellertid underlag för regeringens ställningstagande på alla de punkter där jag funnit anledning att föreslå förändringar.

Utredningsuppdraget år därmed slutfört.

Stockholm i juni 1988

Torbjörn Forsell

Innehåll

Sammanfattning

Bakgrund 17 2.1 Filmens plats i kulturpolitiken under 1970-talet 17 2.2 Barnfilmen tar plats 18 2.3 Filmstödets nuvarande organisation 22 2.3.1 1982 års ñlm- och videoavtal 22 2.3.2 Filminstitutets uppgifter 22 2.3.2.1 Filminstitutets barnfilmverksamhet 23 2.3.2.2 Filminstitutets visningsavdelning 24 2.3.3 Visningsnâmnderna 25 2.3.3.1 Vissa gemensamma fakta 25 2.3.3.2 Visningsnâmnden för film och video 26 2.3.3.3 Nämnden for barn- och ungdomsfilm (BUF) 2.3.4 Andra organ med uppgifter inom filmens område 30 2.3.5 Visningsorganisationerna 32 2.3.5.1 Vad är en visningsorganisation? 32 2.3.5.2 De folkrörelsefdrankrade filmorganisationerna 33 2.3.5.3 De fristående ñlmrörelserna 34 2.3.5.4 Andra ñlmvisare 36

Analys av utvecklingen sedan 1982 39 .Film- och videosituationen i Sverige 39 3.1.1 Den tekniska utvecklingen 39 3.1.2 Spelñlmmarknaden i Sverige 40

3.1.3 Kortfilmen i Sverige 42

_ 3.1.4 44

Biblioteksvideo

3.1.5 Filmen i skolan 3.1.6 Den lokala mediesituationen 46

3.1.7 En ny chans for den lokala biografen 46 3.2 och utvärderingar sedan 1982 48

Översyner

3.3 Erfarenheter av nämndernas arbete 51 3.3.1 Visningsnämnden for film och video 51 3.3.2 Nämnden for bam- och ungdomsñlm (BUF) 53

4 överväganden och forslag 55

4.1 Utgångspunkten En kulturpolitisk syn 55 4.2 Utvecklingen 1982-88. Effekter av 82 års avtal 56 4.3 Behov av statliga insatser 59 4.3.1 Principiellt 59 4.3.2 for vuxenfilmen 60 Visningsstöd 4.3.3 Stöd till lokal videoverksamhet 63 4.3.4 Stöd till lokaler och utrustning 64 4.3.5 Nya grepp for kortfilmen 65 4.3.6 Fraktstödet 66 4.3.7 Stöd till barn- och ungdomsfilm 68 4.3.8 Film för invandrare 75 4.4 Organisatoriska överväganden 77

Bilagor

1 Utdrag ur 1982 års ñlm- och videoavtal 83 Bilaga Bilaga 2 Bestämmelser för Visningsnämnden for film och video 91 Bilaga 3 Bestämmelser for Nämnden för barn- och ungdomsñlm 95 Bilaga 4 Bidragsfordelning från Visningsnämnden for film och video 1982/83-1986/87 99 Bilaga 5 Bidragsfordelning från Nämnden för barnoch ungdomsfilm 1982/83-1986/87 101 Bilaga 6 på ñlmblad från BUF 103 I Exempel Bilaga 7 Vissa uppgifter ur den analys av visningssbödet som Visningsnámnden for film och video utfört 105

Sammanfattning

Frågorna om spridning och visning av värdefull film vid sidan a_v den kommersiella biografverksamheten har ägnats stor uppmärksamhet inom filmpolitiken sedan 1970-talet. Särskilda medel for filmvisning i nya former anvisades redan i mitten på 70-talet och även barnñlmen har âgnats särskild uppmärksamhet sedan dess.

Det nu gällande film- och videoavtalet mellan staten och en rad organisationer inom film- och videohranschema betonar särskilt uppgiften att främja spridning och visning av värdefull film. Filminstitutet fick i avtalet, som gäller 1982-1991, speciella uppgifter pâ detta område. För

bidragsfordelning inrättades via avtalet särskilda organ som skulle stå

fria från institutets övriga verksamhet, nämligen uisningsnåmnden för film och video och nämnden för barn- och ungdomsfilm (BUF). Nämnderna utses av regeringen men Filminstitutet skall stå for kansli och annan service samt tillskiuta vissa fondmedel, vilka tillsammans med särskilt anvisade statsanslag utgör de medel nämnderna har att arbeta med.

Bakgrunden till att regeringen ansett det lämpligt att nu se över formerna for denna verksamhet är dels att det förts fram en rad synpunkter på det lämpliga i nämndernas anknytning till Filminstitutet, dels att det under de fem - nu snart sex - år de arbetat skett betydande strukturforändringari den del av film- och videovärlden som Sverige utgör.

Den översyn som orts har som principiell utgångspunkt att iilmpolitiken bör vara en del av samhällets kulturpolitik i stort och underordnas denna. Det är människors möjligheter att se och uppleva bra film - oav-

sett medium - som staten skall underlätta. Men staten har också ett särskilt ansvar för att medverka till att svensk film och svenska filmares produkter kan nå en vid spridningi Sverige och Norden.

En särskild vikt har lagts vid förslagen om stöd till och granskning av barn- och ungdomsfilm.

Avsnittet nuvarande Filminsti- 2 redogör för filmstödets organisation. tutets barnñlms- och visningsverksamhet presenteras närmare eftersom detta år de delar av institutet som âr mest relevanta for översynen. De båda och arbetsuppgifter bevisningsnämndernas organisation skrivs här liksom de olika stödformer de förfogar över.

I detta avsnitt (2.3.4) finns också en redogörelse for andra organ med och visning av kvalitetsñlm. Bl.a. uppgifter av betydelse for spridning beskrivs här det statliga fraktstödet till film som handhas av statens biograibyrå. Därpå följer en presentation av de s.k. visningsorganisationerna och en del fakta kring omfattningen av deras verksamhet. Även andra filmvisare av typ ñlmfestivaler redovisas.

under åren med det nu aktuella film- och videoavtalet ana- Utvecklingen lyseras i avsnitt 3.

Den tekniska utvecklingen är ju snabb inte minst på videons område,

men trots högupplösnings-TV och Super-VHS-teknik finns det ännu

inget som tyder på att de två väl etablerade standardformaten för film, 16 och 36 mm, försvinner fore 1900-talets slut.

att ha ett begrepp om spelfilmsmarknaden i Sve- Det år betydelsefullt bedöma behovet av stödinsatser for den värdefulrige för att rätt kunna la filmen. I beskrivningen av denna pekas på att hyrvideomarknaden nu âr dubbelt så stor som biografñlmmarknaden och att köpvideomarknaden snart kan bli konkurrenskraftig. Att biografbesöken stadigt minskat sedan 60-talet år dock inte bara en effekt av videons och TV:s expansion. Misskötta biografer, undermålig repertoar och dålig publik-

kontakt är också orsaker. Underlåter man att påverka situationen kommer den kommersiellt betingade nedläggningstrenden inte att kunna brytas. Men - såväl videomarknaden som marknaden för ñlm i TV är starkt beroende av biografñlmen och utan biografer -ingen biografñlm.

Ungefär 100 produktioner av kort-, dokumentår- och novellfilm beräknas tillkomma varje är i Sverige, men resurser och samordnade insatser för spridning av svensk kortfilm saknas. Det år i dag sällsynt att kortfilm visas som förspel till långfilm och flera distributörer har på senare tid lagt ner eller minskat sin kortfilmsverksamhet av ekonomiska skäl.

Vidare konstateras i denna analys att video på bibliotek inte har blivit någon framgång i Sverige (till skillnad Lex. från Danmark och Norge). Däremot har tämligen lyckade försök gjorts med film i skolan, eller skolbio, och dessa försök leder till förslag senare i rapporten.

Den lokala mediesituationen har förändrats påtagligt under 1980-talet och det går inte att bortse från att den påverkar barns och ungdomars uppväxtvillkor. Detta är bl.a. bakgrunden till kommunernas ökade engagemang på det mediepolitivska området och det är också det vik-

tigaste motivet for de organisatoriska forslag som förs fram i avsnitt 4. I

avsnitt 3.1.7 signaleras nya chanser for biografen - en optimistisk syn på möjligheterna om privata, ideella och samhälleliga intressen kan samverka.

I avsnitt 3 finns även en resumé av några översyner och utvärderingar som nämnderna initierat och som har betydelse för bilden av vad som uträttats. Avslutningsvis i detta avsnitt redovisas en del erfarenheter av nämndernas arbete. Vad beträffar visningsnâmnden for film och video bygger redovisningen på en rundfråga till berörda organisationer. Motsvarande underlag fanns tillgängligt for nämnden for barn-

och ungdomsñlm.

Rapportens sista avsnitt innehåller mina överväganden och förslag.

Här for jag fram min och mångas uppfattning att det var beklagligt att

kom att ligga utanför statens kulturråds direkta ansvarsfilmfrågorna område när den nya kulturpolitiken lanserades och den organisatoriska strukturen Det bidrog till att ñlmfrâgoma inte förankrades lobyggdes. kalt och regionalt hos kommuner och organisationer på ett önskvärt sätt. Filmen har längre än nödvändigt behandlats lite vid sidan av övriga kulturfrågor och har ofta ännu in i våra dagar betraktats som en kommersiell företeelse vilken såväl biografägare som samlingslokalägare tjänat pengar på.

Annars har staten -i enlighet med riksdagsbesluten om filmpolitikens inriktning - främjat tillgången på god film på olika sätt. När det gäller distribution och stimulans till mottagarsidan har man från statligt håll varit mer försiktig och förlitat sig på branschens möjligheter och verkningsfulla alternativ genom visningsorganisationerna.

Den snabba strukturella förändringen under senare år har inte kunnat mötas tillfredsställande sätt. Orsaken till detta på ett för allmänheten är att möjligheterna att påverka den institutionella strukturen har från vad som är fallet och musikens områden till skillnad på teaterns varit nästan obeñntlig, att den organisatoriska strukturen varit och är lör resurssvag och koncentrerad till det organ som har produktion, imsamt centrala serviceuppgifter som huvudändamâl, att port och export visningsorganisationerna haft för små resurser samt att den tekniska utvecklingen på många håll setts som ett hot och inte som en möjlighet.

En huvuduppgift för översynen har varit att utvärdera hur nämnderna fungerat och kort kan man sammanfatta slutsatserna så här: - båda nämnderna har trots bristande personella och ekonomiska resurser fungerat väl gentemot sina primära kunder, de etablerade visningsorganisationerna, - mindre organisationer och tillfälliga bidragssökare anser sig mindre väl tillgodosedda både vad gäller intresse och pengar, - de bristande kansliresurserna har främst gått ut över erfarenhetsöverföring, initiativ och kontaktskapande arbete, - båda nämnderna har känt sig låsta av sitt förhållande till Filminstitutet,

avsaknaden av närmare regler från regeringen nämndernas ar-

för

bete har skapat vissa problem för deras status i förhållande till såväl Filminstitutet som allmänheten.

Förslag om stödformer för uuxenfilm

Behovet av statliga stödinsatser gås igenom i avsnitt 4.3.

Visningsstödet till Vuxenfilm föreslås âveni fortsättningen fördelas till visningsorganisationerna men med en förskjutning av insatserna mot lokalt utvecklingsarbete. När det gäller verksamhetsstödet bör regeringens öronmärkning av minimibelopp till två organisationer upphöra. Stödet till filmfestivalen och andra projekt med avsikt att öka intresset för god film bör ökas.

Importstödet bör förändras så att återkommande professionella importörer får en garanti om stöd till en viss nivå varvid angivna villkor skall följas.

Lanseringsstödet bör likaså utgå i form av en garanti och bör byggas ut så att här kan rymmas riktade insatser till invandrare och försök att sätta kortfilm i distribution.

Reglerna för stödet till lokal videoverksamhet bör justeras så att stöd huvudsakligen utgår till projekt av pilotkaraktår och där stöd från lokal nivå kan redovisas. 0,5 milj.kr. av detta stöd bör avsättas till försök med att öka tillgängligheten av kortfilm på videogram.

Vikten av att stimulera en påtaglig förbättring av biograflokalerna - särskilt på mindre orter - betonas. Samlingslokalstödet bör kunna användas systematiskt i detta syfte och för dem som inte har möjlighet att utnyttja detta bör ett statligt Stimulansbidrag skapas, gärna genom anordnande av ett särskilt biograflotteri.

Nya grepp for den svenska kortfilmen är helt nödvändiga om denna skall kunna fortleva. Ett försök med kortfilm på videogram för utlåning på bibliotek har nämnts. Vidare föreslås ett stödpaket för filmvisare som åtar sig att under en säsong visa svenska kortfilmer. Staten bör också ta initiativ till förhandlingar om etablerande av en kooperativ distributionscentral för kortfilm.

också att regeringen låter se över bestämmelserna för Jag föreslår fraktstödet så att dessa anpassas bättre till behoven. Bristerna i nuvarande system redovisas liksom synpunkter på i vilken riktning förändringarna bör gå.

Stödet till barn- och ungdoms/il m

Verksamhetsstödet till visningsorganisationerna behövs alltjämt men stödmyndigheten bör försöka åstadkomma en del samordnade insatser när det gäller i forsta hand utbildning och information.

De medel som fördelats i form av utvecklingsstöd har varit underdimensionerade och bör ökas. Dessa medel bör sammanforas med de som riksdagen anvisat for 1988/89 for barnfilmverksamhet på lokal nivå. Detta for att undvika splittring av resurserna och förvirring hos allmänheten. Särskilda regler for fördelning av des- sa bidrag föreslås.

Import- och lanseringsstöd bör bibehâllas och om möjligt även användas for att ge invandrarbarn och andra generationens invandrare en kulturell bakgrund. Samma regler bör gälla som angetts för vuxenfilmen.

En grundlig förändring av arbetet med granskning av barn- och ungdomsfilm föreslås. Det gedigna material som tas fram av BUFzs granskare har inte fått det genomslag som man kan önska med hänsyn till såväl behov som kostnader. Processen är for långsam och med samma material försöker man täcka alltför många

skilda behov. Marknadsföring och distribution är heller inte anpassad till marknadens utseende.

Enligt min uppfattning är en kraftfull satsning på skickligt framförd information om bra och sevärd film for ungdom det enda på sikt realistiska medlet mot forrâande och på annat sätt olämplig videokonsumtion. Förslagen i denna del betraktar jag som det viktigaste resultatet av översynen. Målet med förändringen bör vara att med en minskning till ungefär hälften av nuvarande bredd i själva granskningen få ut bedömningar i princip samtidigt med lansering och distribution av resp. film och att en målgruppsselekterad information når ända fram till kunden/ biobesökaren.

Följande huvudpunkter ingår: 0 samarbete med distributörer, biograibyrån och bedömarna om en rutin för att se filmerna 0 utvecklande av en symbol som skall åsáttas och åtfölja alla positivt bedömda filmer 0 symbolens innebörd skall trummas in effektivt så att alla videokunder/biobesökare vet att det finns en bra information om denna film i butiken eller på bion 0 beprövad marknadsföringsteknik bör användas for att lansera re-

formen. Förmyndarstämpeln måste bort. En rullande regional

tittarpanel, videoligan, skall ge luft åt ungdomars egna åsikter och val 0 ett mer generellt material riktat till lära-

filmsâttarmjournalister.

re och andra aktivt filmintresserade, t.ex. i form av en tidskrift, bör tas fram.

Bland övriga förslag kan nämnas följande:

Mer precisa riktlinjer bör utformas av regeringen när det gäller stöd till för invandrare. Ett utvecklingsarbete mellan den nya filmvisning

ñlrnmyndigheten och statens kulturråd med inriktning på ett filmutbud for språkliga minoriteter via folkbiblioteken föreslås.

Den nya filmmyndigheten föreslås också få hela ansvaret för stöd till Filmcentrum. Den bör även ta sig an uppgiften att söka en lösning på problemen för visningsorganisationerna att få tillgång till äldre filmer vilka de kommersiella distributörerna inte längre håller i distribution.

Organisatoriska förslag

Det år betydelsefullt inte minst för organisationer och kommuner som nu på allvar börjar engagera sig i mediefrågor att staten har ett självständigt, bidragsfördelande, initiativtagande och erfarenhetslörmedlande organ att samarbeta med. Därför bör de båda nuvarande nämnderna ersättas av ett nytt statligt organ, förslagsvis kallat statens filmråd. Rådet bör få sina direktiv och sina medel direkt anvisade från regeringen.

Rådet bör ha nio ledamöter med personliga suppleanter och sammansättas så att kunskaper om den lokala mediesituationen, föreningslivets aktiviteter, ñlm- och videobranschernas arbetsvillkor vid sidan av film- och kulturpolitisk kunskap blir representerade.

bör man söka en lösning som medger samarbete med Kanslimässigt andra organ inom medieområdet och som medger att framöver skapa en informations- och utvecklingsinstans för medieverksamhet. Regeringen bör komma överens med Filminstitutet om överförande av nuvarande personal för nämndernas service samt för stödverksamheten på barnñlmområdet. Vissa mindre förstärkningar av denna kapacitet erfordras.

Den nya myndigheten bör förvalta de bidragsformer som föreslagits i det föregående samt svara för det informations- och bedömningsarbete som beskrivits på barn- och ungdomsfilmens område. Statens ñlmråd bör också få ansvaret för hela bidragsfördelningen till barnfilm men måste i utvecklingsarbetet nära samarbeta med Filminstitutet.

Nettokostnaden tär reformen år svår att beräkna eftersom lokal-

exnkt

kostnaderna inte är kända och vissa delar år beroende av förhandlingauppgörelser. Det torde dock röra sig runt tre milj.kr.

7§?§ € ’m%@fl$‘

“,’»‘~ 2

Bakgrund

- 2.1 Filmens plats i kulturpolitiken under 1970-talet

.z .my .n in Filmpolitiken under 1970-talet byggde på den grund som lades av Filmutredningen (SOU 1973:53) och som formades av kulturrådeti Ny kulturpolitik (SOU 1972:66). Grundinställningen var att filmpolitiken

e4IVVxn§!‘r«*'.*wnv:Ivs'/Irvn::~.r7-dwr’

måste underordnas kulturpolitiken i dess helhet. Samma principer för statens insatser skulle gälla för ñlmen som för andra kulturyttringar, dvs. att staten skulle stå for centrala insatser i form av stöd till filmpromw duktion, ñlmimport etc. Det skulle i första hand vara kommunernas

l.,i‘r.".d

uppgift att säkerställa att god film kunde visas ute i landet, men staten .K -. o; skulle t.ex. genom Stimulansbidrag av olika slag underlätta kommunernas ansvarstagande.

Viktigt var att det var filmen som skulle stödias, inte en branschstruk-

tur.

Förslagen lades under en period då ca tio år återstod av det gällande

filmavtalets löpperiod och hade karaktären av kompletterande åtgär-

der. Man förutsåg dock enganska omfattande förändring av förutsättningarna for filmvisning till följd av videons och kabel-TV :s intåg.

Når det gällde filmvisning skulle de statliga åtgärderna inriktas på att skapa alternativ till de kommersiella filmbolagens visningar. I logik med detta tillkom stöd till Bio Kontrast, Vuxenskolan för Bygdegårdar, Förenade Filminstitutet mr Bio-16 och ABF för

Sveriges Filmstudios,

för finska invandrare. För barnfilmvisningar tilldelades år-

filmvisning till Förenade Barnfilmstudios, och Unga Örnar för

liga medel Sveriges Barnens Bio Kontrast.

För barnfilmens vidkommande föreslog filmutredningen produktionsstöd och stöd till dubbning av utländsk film, intâktsgarantier till biografägare som visade av barnfilmkommittén rekommenderade filmer samt åtgärder för information om värdefull barnfilm. Regeringen svarade med att inrätta ett barnfilmråd (se avsnitt 2.2) samt att garantera ett produktionsstöd via avtal mellan Sveriges Radio-TV och Filminstitutet. Ett importstöd tillkom liksom försöksverksamhet med barnfilmdistribution.

För fullständighetens skull skall nämnas att utredningen också hade ñrslag som syftade till att förbättra distributionen av smalñlm - förslag som inte genomförts men alltjämt har aktualitet.

I sammanhanget kan det vara intressant att notera att invandrarutredningen (SOU 1974:69) föreslog åtgärder for att stimulera till visningar för svenskar och invandrare av film från invandrarnas ursprungsländer. Föredragande statsrådet (prop. 1975:20) dock inte filmen ägnade som jämte musiken är den förnämsta möjligheten till kontakten med invandrarkulturer - något intresse.

I sitt ställningstagande till filmutredningen följde regeringen förslaget att inte föra filmen till kulturrådets ansvarsområde. Motivet var att filmen hade en massmedia] karaktär och hade mer med TV-verksamhet att göra samt att ett flertal ansvarsuppgifter vilade på Filminstitutet. De nya uppgifterna att fördela bidrag till filmvisning i nya former skulle - för att man skulle kunna undgå att blanda in kulturrådet - fördelas direkt av utbildningsdepartementet.

2.2 Bamñlmen tar plats

Den sakinriktade debatten om den otillfredsställande situationen for barnfilm i Sverige har pågått i stort sett under ett halvt sekel. Utredningsförslagen har varit många och varierande. Bl.a. föreslog 1949 års ñlmkommitté att hela biografnöjesskatten skulle återbäras till producenterna när det visades filmer, som särskilt vände sig till barn. I andra

utredningar och riksdagsmotioner har det vidare föreslagits skattebe-

frielse och statlig lånefond för produktion av barnfilm.

Vid filmavtalets tillkomst 1963 förutsattes det att avgiftsmedel till Filminstitutet bl.a. skulle användas för stöd till produktion av barnfilm.

För att bl.a. skapa en opinion for bättre barnfilm, sanera matinéprogrammen och öka framför allt föräldrars kunskap och intresse starta-

des barnfilmkommittén 1947. Det blev en samorganisation lör studie-

ñrbund, lårarorganisationer, Hem och Skola och kvinnoförbund. Verksamheten, som var starkt begränsad pga. dåliga ekonomiska resurser, bestod främst i att granska barnfilm som visades på biomatinéer.

Under senare delen av 60-talet uppstod en stor allmän debatt om barn och kultur och här spelade barnfilmen en betydelsefull roll.

Filmcensurutredningen framhöll i sitt huvudbetânkande (SOU 1969: 14) betydelsen av en intensifierad insats för barnfilmen.

Nâr 1968 års filmutredning inledde sitt arbete var dock de flesta av barnñlmens problem fortfarande olösta. Det gällde produktion, import, versionering, distribution, konsumentupplysning och visning. Utredningen föreslog också en rad statliga insatser for att lösa dessa problem (Samhället och filmen del 1 SOU 1970:73). Stödet skulle inrikta sig bide på barnfilm för biografvisning och på barnfilm i smalñlmsformat (8 och 16 mm).

I diskussionen under utredningsarhetet framkom möjligheten att organisera ett fristående centralt barnfilminstitut. Tanken på ett organ gemensamt for barnfilm och filmen i skolan framfördes också. Utredningen ansåg det dock inte ändamålsenligt att bygga upp en sådan riksorganisation för barnfilmen. Man fann istället att huvuddelen av de olika åtgärderna skulle administreras av Filminstitutet inom vilket en särskild barnfilmavdelning skulle finnas.

20-

Barnñlmavdelningens verksamhet borde enligt utredningen bedrivas i intimt samarbete med övriga organisationer och institutioner på området. För att detta skulle underlättas, föreslog man inrättandet av ett till institutet knutet samrâdsorgan; barnfilmrådet. I rådet skulle barnfilmkommittén, som föreslogs få resurser att granska 140 filmer per år, få en stark representation.

Barnfilmrådet

I den s.k. andra kulturpropositionen föreslogs också förstärkta statliga insatser. Barnfilmrådet inrättades den 1 juli 1975. I rådet skulle ingå dels företrädare for olika intressegrupper som bam- och ungdomsorganisationer, filmarbetare och kommuner, dels som adiungerande representanter för filminstitutet, TV-kanalerna och utbildningsradion.

Rådet skulle enligt propositionen

1. ha en allmän uppgift att fungera som diskussionsforum och remissergan åt regeringen

2. vara ett samrådsorgan för Filminstitutet ifråga om de uppgifter på barnfilmområdet för vilka institutet uppbär statsbidrag. Enligt propositionen handlade det om granskningsverksamhet, import av barnfilm och försök med distribution av bamfilm. Man räknade med att rådet även skulle kunna följa verksamheten med produktion av barnfilm samt verksamhet inom barnfilmområdet till vilken det inte utgick statsbidrag.

Enligt rådets egen programförklaring skulle barnfilmrådet - stimulera till god barnfilm, tillgången - öka kunskapen om barnfilm, och barnñlmvisbarnfilmproduktion ning, - stimulera en mer medveten och aktiv av film i föranvändning eningar, kommunala verksamheter, barnfilmklubbar och på biografer,

»«‘rzw:»_v‘,.'.'F.~‘#‘~I?£.—'3f’-V6'¢“fi

.,;-_v; ,_ - öka barns mediakunnande ett aktivt ñlmseende genom och egen produktion av barnfilm, - utveckla nordisk och annan internationell samverkan på barnfilmomrádet.

Utvecklingen blev dock inte den avsedda. Redan från början uppstod svârigheteri samarbetet mellan institutet och rådet. Uppdelningen var organisatoriskt brácklig och var sårbar infor bl.a. personliga motsättningar pa skilda nivåer. .- ..-.. Redan efter ett år knöts barnfilmrådet istället administrativt till statens ungdomsråd. Därmed delades anslaget till barnfilmverksamhet upp. Filminstitutet fick fortsatt bidrag m: import och distribution av barnfilm, medan ungdomsrådet ñck medel för granskning och för en försöksverksamhet med barnfilm. Särskild för bamfilm an-

FF-uvtn-.-a-v-x-*›r:k1\v-a'!VVYWPm:u-ø4VP*'\"V3'LGWJ>çw.

personal ställdes pâ ungdomsrådet. Barnfilmrådets verksamhet byggdes upp framför allt på granskningen av barnfilm. Granskningsomdömen samlades i särskilda kataloger - Barnfilmkatalogen - avsedda for dem som arbetar med film för barn. Dessutom anordnades konferenser om granskningen och andra frågor om barn och film.

Barnfilmrådets veksamhet ledde till att det blev naturligt att den tidi-

».r-.-.r.—,

gare nämnda barnfilmkommittén utan större uppmärksamhet avvecklades.

Samarbetet mellan barnfilmrådet och Filminstitutet fick liten omfatt-

ning. Uppdelningen ledde till att vi istället fick tvâ parallella organ på

barnfilmområdet.

I den s.k. barnkulturpropositionen 1978/79 konstaterade också statsrådet attkonstruktionen inte hade fungerat väl. Man borde istället välja en form for dessa kontakter som är bättre anpassad till institutets orga-

nisation och sätt att fungera.

Bamfilmrådets verksamhet, särskilt granskningen och kunskapssprid-

ningen, fick överlag positivt bemötande av såväl användare som beslutsfattare. Uppdelningen mellan rådet och institutet blev dock i läng-

den ohållbar. I anslutning till utformningen av 1982 års ñlm- och vi~ deoavtal gjordes ett nytt försök att samordna de statliga barnñlminsatserna. Barnfilmrâdet upphörde och dess verksamhet övergick den 1 juli 1982 till Filminstitutet där nämnden för barn- och ungdomsfilm (BUF) fick ansvara for bidragsfordelningen.

2.3 Filmstödets nuvarande organisation

2.3.1 *S82 års ñlm- och videoavtal

Våren 1982 träffades ett nytt film- och videoavtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan fem organisationer inom filmbranschen samt IFPI-Video. Det principiellt nya i detta avtal är införandet av bestämmelser om avgifter for uthyrning av videogram. Avtalet, som gäller t.o.m. juni 1991, presenterades för riksdagen i proposition 1981/82:111. Såväl avtalet som propositionen betonar den nya uppgiften för Filminstitutet att främja spridning och visning av kvalitetsfilm. I avtalet firklarar sig parterna ocksâ överens om att verka for en vid spridning av värdefull film (se bilaga 1).

Av Filminstitutets fondmedel skall enligt avtalet lägst fem procent användas för detta ändamål. 1986/87 betydde detta ca 6,8 milj.kr. Över statsbudgeten anvisades samtidigt 3,4 milj.kr. (exkl. videostödet).

Avtalet anger också att det skall ñnnas bl.a. en visningsnâmnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm. I särskilda bilagor har angetts bestämmelser för användningen av de medel som de båda nämnderna disponerar. Det år Filminstitutets styrelse som fördelar tillgängliga belopp.

2.3.2 Filminstitutets uppgifter

Filminstitutets uppgifter är relaterade i ñlm- och videoavtalet, vilket i sin helhet, tillsammans med andra relevanta bestämmelser, âr återgi-

-WlWl‘W¢l’.|‘l 23

var.

vet i institutets årliga verksamhetsberättelse. En del av de för översynen mer betydelsefulla paragrafema i avtalet bifogas i denna rapport som bilaga. Jag går därför här endast in på ett par av de uppgifter m: institutet som ligger närmast visningsnâmndernas uppdrag.

2.3.2.1 Filminstitutets barnfilmverksamhet

I anslutning till barnkulturpropositionen 1978/7_9 konstaterade statsrå-

det att Filminstitutet avsåg att komplettera förvaltningsrådet med företrädare för de grupper som är viktiga att ha med i barnfilmarbetet. Dessa grupper skulle hårigenom få insyn i institutets hela verksamhet på barnfilmområdet. Enligt statsrådets mening skulle denna konstruktion ge goda förutsättningar for ett omfattande samarbete.

Intentionerna att ge barnfilmverksamhet större inflytande på Filminstitutet genom förvaltningsrådet, som inte är ett beslutsorgan, har dock inte uppfyllts. Ytterst få medlemmar i ñrvaltningsrådet har hittills företrâtt barnfilmen.

Det har tidigare funnits en särskild barnfilmavdelning inom Filminstitutet. Den integrerades 1985 i visningsavdelningen (se 2.3.2.2) och har bestått av en halvtidstjânst för filmpedagogisk verksamhet. I denna verksamhet ingår bl.a. att utarbeta filmhandledningar, konsultverksamhet och medverkan i studiedagar etc. En andra halvtidstiânst ingår f.n. i projektet Barnens Bio Fågel Blå. Det extra statsanslaget fir filmpedagogisk verksamhet 1987/88 har medfört en utbyggnad av verksamheten som organisatoriskt forts in under styrgruppen för barnfilmfrågor.

I styrgruppen samlas alla medarbetare på Filminstitutet, som arbetar med barnfilm inom olika områden, för policydiskussioner, koordinering av projekt och resurser samt behandling av övergripande frågor. I gruppen ingår även BUF. Garantinämnden for kortfilm, som även omfattar barnfilrn, âr dock inte representerad. Filminstitutets VD är ordförande.

Utanför styrgruppen finns en viss kontaktyta mellan institutets ende barnfilmhandlággare och BUF.

Man bör även notera att Filminstitutet administrerar Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudios (SFBF) sedan bildandet 1979 (se även 2.3.5.3).

2.3.2.2 Filminstitutets visningsavdelning

Filminstitutet skall enligt film- och videoavtalets ändamålsparagraf främja spridning och visning av värdefull film. Här spelar visningsavdelningen en central roll. Den arbetar med ñlminköp, distribution och försäljning. Dessutom organiseras barnfilmfrågorna inom denna avdelning. Filmerna finns for uthyrning på 35 mm, 16 mm och/eller video. Filmerna visas oftast forst på egna och andras biografer, sedan institutionellt på 16 mm och video samt på hemvideo och på TV. 44 % av intäkterna kommer från biografvisningarna.

Filminstitutets 16 mm distributionsprogram BIO 16 hade 1986/87 bedrivits i 16 år. Långfilmerna visas oftast genom den kommunala kulturverksamheten. 87 kommuner visar Bio 16 (inkl. Barnens Bio 16), men ijâmforelse med föregående år har antalet visningar minskat med 20 % (2 055) och antalet besökare med 30 % (98 430). Antal besökare per visning ligger kring 50.

Minskningen kan bero på att kommunerna har fått det allt svårare att

engagera sig när det utbud som Bio 16 erbjuder innehåller. allt fler s.k.

breda filmer (dvs. sådana som varit framgångsrika kommersiellt på biograf och på hemvideo).

Separatuthyrningen av 16 mm film till skolor, förskolor, bibliotek och filmklubbar är dessutom en viktig del av institutets distribution. Filminstitutet samarbetar med Folkets Huslöreningarnas Riksförbund (FHR) genom att delta i Skolbioprojektet. Den institutionella videodistributionen har ringa omfattning.

we-.mev-«ms-e-I

*.rT~nr's:-<

: Vuxenutbudet koncentreras nu på tre kategorier; Svenska filmer, oftast helt eller delvis producerade av Filminstitutet, engelskspråkig film med god kommersiell potential och internationell art cinema från olika länder.

De senaste 12 åren har 409 vuxenfilmer forvârvats till en kostnad (exkl. administration) av 34,8 milj.kr. med ackumulerade intäkter på 32,6 milj.kr. I lager finns dessutom 400 barn- och ungdomsfilmer varav ett 50-tal långfilmer. I utbudet ingår ett hundratal filmer som är lampliga for barn med ett annat modersmål än svenska.

Visningsavdelningen är en av de två stora inom institutet och omfattar ca 27 tjänster. Den omsluter kostnader på 20,5 milj.kr. och intäkter på 17,7 milj.kr. senaste verksamhetsåret. Avdelningen finansieras genom film- och videoavgifterna i enlighet med punkt E i avtalet (Kultur och förvaltning). Annan filmkulturell verksamhet som cinemateket, filmarkivet och teknisk information och utveckling samt förlagsverksamhet får också sina medel genom denna post.

Även om mycket samarbete förekommer bedriver visningsavdelningen sin kommersiella verksamhet helt eller delvis i konkurrens med såväl

privata som folkrörelseägda eller ideella distributörer och visningsor-

ganisationer.

2.3.3 Visningsnänmderna

2.3.3.1 Vissa gemensamma fakta

Som en foljd av 1982 års film- och videoavtal gavs, som tidigare redovisats, uppdraget att stödja spridning och visning av värdefull film till Filminstitutet. För att handha bidragsfordelningen utsågs emellertid

särskilda organ av regeringen. Dessa organ, visningsnâmnden for film

och video samt nämnden for barn- och ungdomsfilm, skulle därigenom

stå fria från institutets övriga verksamhet.

Värdera nämnden består av en ordförande och fyra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter, vilka utses för högst tre år i taget som regel för högst två perioder. Med hänsyn till den nu aktuella utvärderingen och översynen förlängdes nämndernas mandat 1987 med ett år.

Inom ramen för det relativt begränsade antalet ledamöter skall man inrymma en så bred representation som möjligt från kommuner, folkrörelseorganisationer, visningsorganisationer samt film- och videobranschen.

Av Filminstitutets fondmedel skall enligt avtalet lägst fem procent användas för att främja spridning och visning av värdefull film. 1986/87 uppgick dessa medel till 6,8 milj.kr. eller till 5,3 procent. Därtill kommer ett specialdestinerat statsanslag (Filxnstöd, anslagsposten Främjande av spridning och visning av värdefull film) om 5,4 milj.kr. (varav 2 milj.kr. för videostödet). Filminstitutet förser också nämnderna med kansliresurser, dvs. lokaler, personal m.m. via de medel som institutet disponerar för sin egen administration.

2.3.3.2 Visningsnämnden för film och video

Uppgifter och stödformer

Visningsnämndens uppgift âr alltså att med tillgängliga medel främja verksamhet som syftar till att öka möjligheterna att se värdefull film och att öka intresset för sådan. Medlen får användas för import, spridning, marknadsföring eller andra intresseväckande åtgärder. Följande stödformer har utvecklats:

Visningsstödet är kärnan i verksamheten och kan i första hand utgå till

a) centrala organisationer för deras verksamhet med att stimulera och ge service åt lokala organisationer. Sådant bidrag utgår i form av drift-

bidrag eller projektbidrag. Årliga minimibidrag har dock fastställts av

regering och riksdag för verksamheten med Bio Kontrast inom Folkets

Husföreningarna och Sveriges Förenade Filmstudios.

b) lokala organisationer kan få startbidrag till en planerad reguljär verksamhet, särskilt sådan som kan räkna med lokalt stöd. Även enskilda projekt och, i nâgra fall, investeringskostnader har nämnden bidragit till.

c) projekt som syftar till att öka ñlmintresset och som är av riksintresse samt

d) liknande projekt eller aktivitet av lokalt intresse som syftar till att utveckla metoder för att sprida och visa värdefull film, under förutsatt» ning att lokalt stöd kan pârâknas.

I mportstöd

Stöd kan utgå till import av kopior och till lanseringsåtgârder för kvalitetsñlm. Behovet av särskild versionering för handikappade eller invandrare beaktas. Stödet skall också ge importörerna möjligheter att ge filmerna en bredare geografisk spridning.

Stödet kan omfatta hela kostnaden för kopior, hemtagning, censuravgift och versionering samt maximalt halva kostnaden för lansering (t.ex. pedagogiskt material, marknadsföring etc.). Instruktione- eller undervisningsfilm eller film som bedöms som ekonomiskt bârkraftig får ej stöd.

För långñlmer utgår stödet i form av förlustgaranti på tre år och for

kortfilm som ett bidrag. Det finns en rad ganska detaljerade regler om

rapportering, redovisning och återbetalningsskyldighet som åttöljer varje stödd film. i

F iz

Lanseringsstöd

Lanseringsstöd kan utgå till såväl svenskproducerad som importerad film - även på video — och avser att täcka kostnader för framställning av informationsmaterial eller pedagogiskt material, reklam (i allmänhet ej annonskostnader), visnings- och kontaktverksamhet osv.

Även här föreligger bestämda regler om redovisning och rapportering (antal uthymingar, föreställningar, publikens storlek och sammansättning) samt om återbetalning.

Videostödet

Ända sedan starten 1982 har nämnden svarat för en försöksverksamhet på videogramområdet. Man har disponerat två milj.kr. årligen för att pröva och utveckla olika arbetsformer och distributionsvâgar för videogram. Stödet är uttryckligen avsett för försök som på sikt kan finansieras på annat sätt. Försöken kan rikta sig till såväl barn som vuxna.

Följande kriterier har gällt för bidragsiördelningen.

Man ger stöd till verksamhet - som inte har kommersiell bärkraft, - som har karaktär av pilotprojekt, - som kombinerar och distribution, produktion - som utnyttjar mediets särart för att nå kulturpolitiskt angelägna grupper, t.ex. handikappade och invandrare, - som utvecklar distributionsformer och kollektiva visningsformer, - som finner former och fortsatt konför visningar där förberedelse takt med publiken förekommer, - som syftar till att ge kunskaper om videoproduktion.

Bidragsmottagare har varit kulturförvaltningar, ungdomsföreningar, studieförbund och andra föreningar. Medlen har i stor utsträckning använts för etablering av medieverkstâder och anskaffning av utrustning för sådan verksamhet.

_u- 29

wvmvø. .

2.3.3.3 Nämnden for barn- och ungdomsfilm (BUF)

Stödformer, arbetsuppgifter

Nämnden skall genom att fördela bidrag främja verksamhet som syñar till att öka möjligheterna för barn och ungdom att se värdefull film samt att öka intresset for sådan film. Tillgängliga medel får användas för import, spridning, marknadsföring och granskning av samt information om kvalitetsñlm. Medlen får också användas till andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för sådan film.

Stödfonnerna är desamma som redovisats under 2.3.3.2 ovan, dvs. visningsstöd samt import- och lanseringsstöd.

Visningsstödet fördelas främst som verksamhetsstöd till ett mindre antal organisationer för central bokning, information och marknadsföring, information till filmvisare om värdefull film och olika sätt att använda och visa film, insamling och sammanställning av uppgifter samt uppföljning av de olika insatsernas lokala effekter.

Utuecklingsstöd utgår for att ta fram kunskaper, utveckla och pröva metoder. Mottagare kan vara alla slags organisationer.

Principerna för import- och lanseringsstöden följer samma linjer som ti-

digare redovisats for vuxenfilmen.

Nämnden svarar också för granskning av barn- och ungdomsfilm genom 14-15 arvoderade vilka årligen granskar 250-300 filgranskare, mer (1986/87 272 st). Varje granskare skaffar sig själv möjlighet att se oftast om det gäller biograffilm och resp. film, på ordinarie visningar

annarsi samverkan med distributör eller uthyrare. Oftast ses varje

film av två granskare och man lägger stor vikt vid att också läsa var-

andras omdömen innan de redigeras genom kansliets försorg.

Varje film presenteras på ett särskilt blad. Förutom en innehållsbeskrivning och ett omdöme signerat av resp. granskare redovisas produktionsuppgifter och en rad andra fakta (se exempel på lilmblad, bil. 6). Filmbladen distribuerasi fem utskick per år, två-åtta månader efter en films premiär eller distribution.

F.n. finns ca 700 prenumeranter, varav de flesta är kommunala institutioner såsom bibliotek och förvaltningar (23 videodistributörer, 14 biografer, 12 inom press/TV osv.). Prenumerationspriset är 100 kr.

2.3.4 Andra organ med uppgifter inom filmens område

En rad statliga myndigheter och andra organ har ansvarsområden som - direkt eller indirekt - är av betydelse for verksamheten med spridning och visning av film resp. barnfilmverksamhet. Av särskilt intresse år följande.

Statens kulturråd har ett allmänt bevakningsansvar för kulturomrâdet som helhet. I rådets direkta ansvarsområde ingår däremot inte filmområdet. Kulturrådet fördelar bl.a. statsbidrag för kulturell verksamhet bland amatörer, i mindre ensembler och fria grupper samt inom institutioner och föreningar. Bland bidragsmottagarna kan förekomma sådana som också visar film eller arbetar på annat sätt med rörlig bild. Film m.m. kan också ingå i sådan verksamhet som rådet skall stöcüa genom anslag till tex. lokaler, utrustning, konferenser och festivaler. Det bidragtill centrumbildningar som rådet fördelar är uttryckligen avsett också för filmens område.

Skolöuerstyrelsen (SÖ) har under senare år drivit en särskild kampanj avseende alla inslag i skolundervisningen som berörs av skolan i vidare bemärkelse, det s.k. bildspråksprojektet. Inom ramen for den särskilda satsningen Kultur i skolan har utbildningsdepartementet, SÖ och länsskolnâmnderna särskilt främjat lokala projekt på bl.a. filmområdet. Projektmedel utgår for närvarande for tredje âret i följd.

Kabelnämnden disponerar ett särskilt anslag for statligt stöd till lokal

programverksamhet i kabelnât. Stödet syftar till att utveckla lokal TVproduktion och stimulera till att lokala kabel-TV-kanaler kommer igång på många orter. Bidrag ges företrädesvis till planering, uppbyggnad, utbildning och utvecklingsverksamhet, däremot inte till teknisk utrustning eller löpande driftkostnader.

Sveriges U tbildningsradio AB bedriver en omfattande verksamhet med undervisningsfilm distribuerad genom etersändning eller i form av vi-

deokassetter. Lokal samarbetspart är i huvudsak AV-centralerna. Ut-

bildningsradion har även bedrivit en försöksverksamhet - delvis i sami arbete med bl.a. Filminstitutet - med utlåning av videokassetter genom ig folkbiblioteken. V r. . s E c rl Statens biografbyrå prövar om godkännande av filmer och video- ,i frågor gram avsedda för offentlig förevisning. För filmer som önskas godkända . till forevisning för barn (dvs. som ej fyllt femton år) är statens barnfilmnämnd rådgivande organ åt biografbyrån. Biografbyrån handlägger även det statliga fraktstödet for film.

F raktstödet

Det statliga fraktstödet lämnas for ungefär en tredjedel av de filmer som årligen har biopremiär i Sverige - dvs. ca 100. Urvalet sker med hänsyn till kvalitet. Det som ersätts är kostnaden för transporten av filmen till och från biografen (inkl. moms). Denna kostnad uppgår i genomsnitt till 320 kr./film. Tidigare har endast film med minst 35 mm bredd fått stöd. Sedan 1987 är även 16 mm film berättigad. Någon begränsning beträffande filmernas längd finns inte. Även kortfilm kan således få stöd. Även äldre film - dvs. film som granskats av biografbyrån före 1978 - kan få fraktstöd. Vid prövningen beaktas då främst filmens kulturhistoriska värde.

Fraktstödet utgör ca 1 milj.kr. per år vilket är ungefär en fjärdedel av biografbyråns budget.

Beråttigade till fraktstödet var tidigare biografer i vissa regioner med glesbygdskaraktár. I dag kan stödet ges till alla biografer som regelmässigt visar högst fem föreställningar i veckan - dvs. de avgiftsbefriade biograferna - oberoende av geografisk belägenhet.

Fraktstödet har funnits i 10 år. Dess filmpolitiska effekter har dock inte ännu utretts närmare.

2.3.5 Visningsorganisationerna

2.3.5.1 Vad år en visningsorganisation?

Den rent kommersiella filmdistributionen, som i alla led domineras av SF och Sandrews, liksom på biografsidan även Folkets Hus, har en betydelsefull ñlmkulturell motvikt i visningsorganisationernas verksamhet. Dessa organisationer âr folkrörelseforankrade och ideella eller har sin bas i Filminstitutet genom statliga filmpolitiska insatser.

De centrala visningsorganisationerna är sinsemellan mycket olika i sin organisation och har varierande målsättning. De medverkar till att fylla de hål som uppstår där kommersiell spelfilmsdistribution inte är lönsam. Det kan vara ambition att visa film med hög kvalitet eller att kunna forse även filmvisare/biografer som har ett litet publikunderlag med kvalitetsmássigt acceptabel film. Detta har naturligtvis sin största betydelse på de mindre orterna.

Visningsorganisationerna kan delas upp i tre kategorier. I de folkrörelseforankrade kan ñlmvisningen vara ett av många medel att nå ut till och aktivera publiken, som kan vara medlemmar eller potentiella sådana. I de fristående filmrörelserna är den filmkulturella målsättningen mest väsentlig.

Den tredje kategorin är Filminstitutets visningsverksamhet som arbetar i gränslandet mellan kommersiell distribution och kulturpolitisk ambition.

Vid sidan av de centrala organisationerna bör även lokala visningsor-

ganisationer uppmärksammas. Det kan handla om en lokal avdelning av ett studieförbund, som i egen regi bedriver filmverksamhet. På en del orter har biografföreningar, med bl.a. kommunalt stöd, tagit över tidigare centralt drivna kommersiella biografer. På några orter kan även kommunen själv vara visningsorganisation och visa film. Detta är förstås långtifrån så vanligt som i Norge.

Det gemensamma för visningsorganisationerna såväl centralt som lokalt âr således att de står utanför den lönsamhetsorienterade delen av filmbranschen.

2.3.5.2 De folkrörelseförankrade filmorganisationerna

Bio Kontrast finns på drygt 200 platser, oftast i en Folkets Hus-bi0graf, men även på ett 30-tal platser där sådan biograf saknas. Hösten 1987 förekom dock visningar endast på 134 orter (9 280 föreställningar). Ca 30 % av publiken fanns då i Stockholms län (se vidare bil. 7). Bio Kontrast kan ses som FH-rörelsens kvalitetsalternativ till det mer kommersiellt präglade utbudet på FH-biografema. Bio Kontrast byg-

ger på önskemål från lokala programråd. Filmerna programsätts sedan

centralt.

Omsättningen är på ca 2,2 milj.kr. varav anslaget från visningsnämnden täcker knappt hälften. Bio Kontrast âr den organisation som fått det största stödet från visningsnámnden - ca 30 %. Bland aktiviteterna märks kvalitetsñlminriktade festivaler och kurser.

Bio Kontrast har problem med den dåliga kopietillgângen. Av lönsamhetsskâl med filmer i anser sig inte distributörerna kunna ligga länge lager. Därför vill Bio Kontrast själva förvärva värdefulla spelfilmer som ur den kommersiella distributionen, men saknar f.n. resur-

tagits

ser för detta.

För barn bedrivs en särskild verksamhet. Barnens Bio Kontrast är arbetarrörelsens filmklubbar för barn i åldrarna 7-12 år. Verksamheten har bedrivitsi 14 år och förekommer i ett 100-tal kommuner och har i dag ca 200 000 besök per år. För åldrarna 11-15 år finns dessutom Ungdomens Bio Kontrast.

Våra Gårdar är nykterhetsrörelsen IOGT-NTO:s kommersiellt drivna biografer. De ligger oftast på små orter och är den enda biografen. Filmutbudet är det gängse, utan speciell inriktning på kvalitetsfilm.

Stödet från visningsnåmnden går dock huvudsakligen till en heltidsanställd filmkonsulent samt kursaktiviteter. Programsattningen sker centralt. Våra Gårdar har i allmänhet kommunalt samlingslokalstöd, men ekonomin är mycket brâcklig och de små biograferna balanserar på gränsen till nedläggning. Våra Gårdar drabbas hårt av distributörers politik att inte låta en ñlm gå på en liten ort innan den går upp pâ närmaste centralort (och helst på egen biograf) i regionen. Detta gäller även parallellkopiorna.

Sol-Bio är Bygdegârdarnas Riksförbunds ñlmverksamhet. Riksförbundet har 850 medlemmar. 16 mm film visas i 87 bygdegårdar och 35 mm film i 48 (1986). Bokningen av 16 mm film görs centralt, men de biografer som visar 35 mm film bokar ofta själva eller genom att vara anslutna till annan bokningsorganisation t.ex. Våra Gårdar eller FHR.

Anslaget från visningsnâmnden täcker till ca 60 % kostnaderna för en en filmkonsulent, kurser och informationsmaterial i syfte att öka kunskapen och intresset fiir visning av kvalitetsfilm. Med dessa medel kan också en filmkatalog med över 400 titlar produceras.

2.3.5.3 De fristående filmrörelserna

Folkets Bio år en ñlmrörelse med rötter i 60-talet. Centralt har Folkets Bio 6 anställda, flertalet på deltid, samt anställda vid olika lokalavdelningar. Till skillnad mot de andra visningsorganisationerna har Folkets Bio sin tyngdpunkt i de större städerna och några universitets-

orter. Merparten av arbetet inom organisationen utförs dock genom fri-

villigt arbete.

Folkets Bio har en årsomsättning på ca 3 milj.kr. vilket innebär att verksamhetsstödet från visningsnämnden motsvara: ca 25 % av driñr kostnaden. Ca 25 % av intäkterna är dessutom import- och lanseringsstöd. Lokalavdelningarna får i allmänhet också kommunalt stöd.

Folkets Bio fungerar både som importör, och

distributör, biografägare

visningsarrangör. I alla led präglas Folkets Bio av satsningen på kvalitetsinriktad 35 mm spelñlm, inte sällan ganska smal sådan. Målsättningen it bl.a. att i stort med filmens hjälp också medvetandegöra och engagera i olika samhällsfrågor. Folkets Bio har dock under sin snart 20-åriga verksamhet lyckats arbeta upp en trogen publik. Ett stort problem är att de egna biograferna i flera städer blivit för små.

FilmCentrum, som också har sina rötter i 60-talet, arbetar till skillnad mot Folkets Bio med 16 mm och video samt även med kortfilm/dokumentärfilm som visas institutionellt - även i egna lokaler.

Förutom sin centrala organisation har FilmCentrum fyra avdelningar håll i landet. Den centrala verksamheten omsätter på skilda ca 2,3 milj. krjår och har 4-5 heltidstjänster. Dessutom tillkommer arbetskraft genom AMS och en hel del ideella insatser.

Finansieringen utgörs främst av ett grundstöd om 600 000 kr. från statens kulturråd och uthyrningen av film samt projektpengar i första hand från SIDA och visningsnämndema. Uthyrningen ger ca 800 000 kr., varav cirka hälften går tillbaka till filmarna.

FilmCentrum har i dag stora ekonomiska svårigheter. De begränsade resurserna gör bl.a. att man i dag står inför valet att antingen köpa in ny ñlm eller förnya slitna ofta uthyrda 16 mm kopior.

Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) organiserade 1987 103 ñlmstudios med 23 237 medlemmar. Varje ñlmstudio är självständig vad

verksamhet, men bokningen sköts centralt efter lokala önskegäller mål.

SFF omsätter ca 2,2 milj.kr. per år vilket innebär att stödet från vismotsvarar ca 40 % medan medlemsavgifter täcker ca 45 ningsnåmnden %. Lokalt uppbär filmstudios dessutom ofta kommunalt stöd.

SFF är importör och distributör for vissa klassiker, men i övrigt grundas bokningen på avtal med de kommersiella distributörerna.

Barnfilmklubbarna år oftast anslutna till Sveriges Barn- och Ungdomsñlmstudios (SFBF). 1987 hade SFBF 188 medlemsklubbar.

SFF och SFBF, som år ideella föreningar, är adminstrativt samordnade inom Filminstitutet där tre personer arbetar med verksamheten.

2.8.5.4 Andra filmvisare

Utöver de nu nämnda organisationerna som mer permanent arbetar med filmvisning så förekommer det givetvis att andra föreningar och sammanslutningar arrangerar visningar i olika sammanhang. Det som här är viktigat att nämna är festivalerna.

Göteborgs filmfestival har arrangerats i tio år och har under denna tid blivit den ledande internationella filmfestivalen för långfilm i landet. Den resulterar bl.a. i att ett betydande antal filmer importeras och lanseras i Sverige. Festivalen har i flera år erhållit bidrag från visningsnâmnden (1987: 150 000 kr.).

Uppsala filmfestival har genomförts i sex år med kortfilm, och i forsta hand internationell sådan, som huvudinriktning. Visningsnämnden lämnade 1987 65 000 kr. i bidrag.

Andra arrangemang med rikskaraktär är Sveriges Film och videoamatörers visning, K vinnofilmfestivalen och Inuandrarfilmfestivalen. Därutöver förekommer ett antal mer lokala eller regionala festivaler med

viss regelbundenhet, Lex. i Malmö. Dessas betydelse för att skapa ett intresse för värdefull film skall inte underskattas.

Filmens Dag kan också betraktas som en återkommande festival. Bakom denna mönstring av nyproducerad kortfilm står i forsta hand de fria filmernas organisation, OFF.

I detta sammanhang förtjänar också att nämnas Folketshusrörelsens/ Bio Kontrasts årliga filmfestivalen vars främsta syfte år att inom organisationen lansera och skapa intresse för kvalitetsfilm.

1987 beviljades ca 300 000 kr. till denna typ av arrangemang.

.

ANN/dl..

3 Analys av

utvecklingen sedan 1982

3.1 Film- och videosituationen i Sverige

3.1.1 Den tekniska utvecklingen

Såväl 16 mm som 35 mm är vâl etablerade internationella standardformat för film. Det finns ingenting i dag som pekar på att inte dessa format kommer att leva kvar åtminstone in på början av 2000-talet. Detta trots att det just nu pågår ett intensivt utvecklingsarbete med att på elektronisk väg ersätta den cinematografiska bilden. Det handlar främst om s.k. högupplösnings-TV (HDTV) - en teknik där man närmar sig 16 mm-filmens skärpa och möjliggör god storbildsåtergivning. Denna teknik beräknas vara kommersiellt gångbar inom ett par år samtidigt som då videotekniken, bl.a. Super-VHS, ytterligare förbättrats. Ingen har dock ännu vågat sig på att förutspå en tidpunkt då 35 mm-ñlmens bildupplevelse for en rimlig kostnad kan åstadkommas med videoteknikens hjälp. Däremot kommer användning av Super- VHS-tekniken att ge hemvideo minst lika bra bildkvalitet, om inte bättre, vid filmvisningi televisionen; såväl den etersânda som per satellit och kabel.

Eftersom det ännu finns ett betydande bestånd av ñlmprojektorer och filmer är det troligt att filmformatet 16 mm inte försvinner så snabbt. Det kan dock noteras att videons hanteringsmässiga övertag ort att exempelvis 16 mm-filmen nu avvecklas i de skandinaviska handelsflottorna. Spelfilmerna på militära förband visas på storbildsvideo - den s.k. Armévisionen. Mycket talar för att det.i första hand blir på den institutionella sidan 16 mm-filmen med tiden ersätts av video bl.a. i sko-

lor och AV-centraler. Däremot kan 16 mm få ökad betydelse som komplement till 35 mm for visning av såväl spelfilm som kortfilm i biografiekaler.

Ett tecken på den cinematografiska filmens styrka är att det fortfarande sker en teknisk utveckling av båda for-maten. Exempelvis har den svenska 3-perf-systemet lett till kvalitetshöjning och uppfinningen minskad filmåtgång.

3.1.2 Spelfilmmafknaden i Sverige

Filminstitutet redovisar for verksamhetsåret 1986/87 antalet biobesök till 17 miljoner med intäkter på 580 milj.kr. Antalet biobesök har sjunkit väsentligt sedan en toppnotering om 80 miljoner/år under 1950-talet. Men biografen är fortfarande det största publika evenemanget. Biografpubliken är sex gånger större än idrottspubliken.

1987 uthyrdes 28 miljoner filmkassetter och intäkterna beräknas till ca 1,1 miljarder kr. Hyrvideomarknaden är nu således värd dubbelt så mycket som biograffilmmarknaden. Det finns tecken på att dessa två marknadssegment nu stabiliseras och kommer att varken öka eller minska på samma sätt som de senaste fem åren. Däremot kan videoñlmmarknadens karaktär komma att förändras i Sverige. Man bör har särskilt uppmärksamma den i USA och Storbritannien nu snabba ökningen av köpvideo - dvs. spelfilmkassetter som man köper (for i ge-

nomsnitt ca 100 kr.) istället för att hyra. Det torde inte vara alltför

osannolikt att videomarknaden i framtiden alltmer kommer att få nära likheter med bokmarknaden både i grossist- och detaljistledet.

Antalet biografer var 1986/87 1 114 st (varav 380 avgiftspliktiga). De 400 största drar in ca 85 % av branschens intäkter. De övriga biograferna som oftast ligger i mindre orter och i glesbygd är därmed av mindre kommersiellt intresse for filmbranschen.

Förra året fanns det 26 videogrossister och 3 600 videouthyrare.

1986/87 premiärvisades 239 filmer på biograf. Flertalet videouthyrare kan erbjuda 500-1 000 olika filmtitlar. De största butikerna har så mycket som 3 000-3 500 filmtitlari sitt sortiment.

Biobesöken har sedan 1960-talet stadigt minskat. Att televisionen och sedan hemvideon introducerats under denna period brukar anges som orsak till nedgången. Detta är förstås bara en del av sanningen. Bakom nedgången har dolt sig och döljer sig fortfarande också andra faktorer som misskötta biograflokaler, undermålig och inaktuell repertoar samt dåligpublikkontakt.

Även om det numera förekommer en livlig ñlmaktivitet på flera orter görs det i stort sett mycket litet för att finna lösningar som räddar den lokala biografen på orter utanför de 6-7 största i Sverige. Ännu så länge bar det inte gått så långt som i Danmark där hälften av landets kommuner saknar biograf. Men underlåter man att göra något kommer biografer att kontinuerligt läggas ned - av strikt kommersiella skäl. På sikt drabbas hela filmbranschen eftersom möjligheterna till kommersiell exploatering av ny biograffilm ständigt minskar. Det kan också bli allt svårare att motivera statligt stöd till svensk filmproduktion när filmerna i frâga bara kommer att kunna visas på biograf i de största orterna i Sverige. Ett opera-syndrom? uppstår.

Det är riskfyllt att enbart betrakta biografen som en metod att konkurrera med andra visningsfonner, liksom att jämföra genom att räkna personer och pengar, men inte ta med de andra avgörande faktorerna i en analys. Först de senaste åren har man kommit till insikt om dessa mycket skiljande faktorer. Biografens kvalitet är att erbjuda publiken en upplevelse av spelfilm. Inte enbart att titta på rörliga bilder. Det ombesörjer TV och video effektivare. Sveriges Televisions styrka som filmvisare är den mycket kostnaden för tittaren som betalar enlåga dast 40-50 öre/film. Videon å sin sida âr helt utan konkurrens när det Aktuella undersökningari Storbritannien och USA

gäller valfriheten.

visar konsumenter av videofilm också är flitiga biobesökare.

att

En direkt jämförelse mellan konsumtionen av hyrvideo och biobesöken en missvisande bild. Däremot ger en redovisning av den totager därför

la filmkonsumtionen, utifrån publikens olika val av filmmedium vid skilda krav, en intressant utgångspunkti en diskussion om utformning av visningsstöd till värdefull film. Detta gäller i synnerhet överväganden om olika avgiftsuttag.

I dag finns det således tre av varandra beroende ñlmmarknadssegment; biograf, hemvideo och TV. De två sistnämnda är särskilt beroende av det första; utan biografer ingen biograffilm! De filmer som är framgångsrika på biograferna blir också storsäljare på video. Filmbolagen drar i dag största delen av sina inkomster från videomarknaden.

[jämförelse med situationen for cirka tio år sedan har kvaliteten på biografrepertoaren väsentligt förbättrats och de senaste åren har också utbudet av videoiilm alltmer kommit kvalitetsmâssigt ikapp biorepertoaren. Filmbolag typ Cannon och Vestron, som satsat mer på kvantitet än kvalitet, går i dag dåligt. Det blir allt svårare att exploatera s.k. B- och C-ñlmer på såväl biograf som på hemvideo. Dessa produkter finner nu istället sin marknad i ett framväxande fjärde men ytterst svårexploaterat filmmarknadssegment; satellit- och kabel-TV.

3.1.3 Kortfilmen i Sverige

Ungefär 100 produktioner av kort-, dokumentär- och novellfilm beräknas tillkomma i Sverige varje år. Det är dock svårt att beräkna det exakta antalet eftersom det är svårt att definiera vad som är kortfilm. Det statliga produktionsstödet till kortfilmen har olika former men kanaliseras främst genom Filminstitutets garantinämnd for kortfilm (Cnämnden). Dessutom sker en stödverksamhet genom Sveriges Televisions utläggningar, inköp och samproduktioner. En del myndigheter lämnar också stöd till produktion av dokumentära kortfilmer, i forsta hand SIDA. I stor utsträckning finansierar dock filmarna själva sina filmer.

För visning via 16 mm och även på video distribueras kortfilm via ett 30-tal smalfilmsdistributörer. Men av dessa är det endast ett fåtal som distribuerar s.k. oberoende film. Hit hör FilmCentrum och Filminstitu-

tet samt folkrörelseanknutna distributörer som SOL-

Föreningsfilmo,

film och Verbum/Skeab.

Ett 100-tal AV- och läromedelscentraler tillhandahåller i sin tur skolor och andra lokala intressenter kortfilm, men det är ont om pengar i kommunerna for nyinköp av film- och videokopior framför allt av oberoende film. I övrigt lider kortfilmen av stora svårigheter att hitta sin marknad. Biograf- resp. hyrvideomarknaden år inte bearbetad och institutionella hinder finns. När televisionen vid utlagda produktions-

uppdrag köper rättigheterna för en kortfilm kan detta innebära att fil-

men i fråga blir låst för övriga visningsformer bl.a. 16 mm distribution.

Resurser och samordnade insatser för spridning av svensk kortfilm saknas. Dessutom synes Filminstitutets informations- och marknadsföringsresurser inte vara anpassade för annat än långfilm.

70 % av kortfilmproduktionen i Sverige beräknas att förr eller senare visas i TV där man når fler än via biograf och andra visningar på duk. Via den institutionella smalfilmdistributionen uppskattas publiken av svensk oberoende kortfilm till grovt 250 000-500 000 per år.

Visning i TV sker oftast endast vid enstaka tillfällen och utan sammanhang med andra aktiviteter. Det anses därför värdefullt att kortfilmen, särskilt dokumentärfilmen, lever sitt eget liv dvs. finns länge ute i distribution och visas på olika sått såväl på 16 mm som på video. Den möter därmed en aktivare publik. Ett exempel är filmen Gotlandshuset som stadigt inbringar sin upphovsman, som också marknadsför sin egen film, ca 2 000 krjmån. i uthyrning och försäljning. 300 000 personer har hittills sett filmen på detta sätt.

Det är numera sällsynt att kortfilm visas som förspel till långfilm på

biograf. Krav har dock framförts från filmare att det skall vara obligatoriskt med visning av svensk kortfilm fore en ny svensk långfilm på biograf. Det möter inga hinder att erhålla statligt fraktstöd (se 2.3.4) även för kortfilm. Denna möjlighet utnyttjas dock sällan av vare sig filmarna eller biograferna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots sitt produktionsstöd har kortfilmen mycket begränsade resurser i fråga om marknadsföring och visningsmöjligheter.

3. 1.4 Biblioteksvideo

Några försök med video på bibliotek har genomförts i Sverige. Filminstitutets biblioteksvideoprojekt genomfördes med stöd från visningsnâmnden för 938 400 kr. på 20 olika bibliotek. 5650 visningar av 57 programtitlar ordes. Resultatet blev magert vilket torde bero på att filmerna endast fick visas på biblioteket och inte lånas hem. På biblioteket i Angered däremot förekommer utlåning av främst UR-program vilket dessutom sågs ha ökat intresset för utlåning av böcker. Detta fenomen har också konstaterats på bibliotek i Västtyskland.

Utlåning av videogram på bibliotek har dock ännu en mycket blygsam omfattning i Sverige. I Danmark, Norge och USA förekommer detta däremot i relativt stor omfattning. I Norge köper exempelvis Statens filmcentral in både spelfilm och dokumentärfilm, som sedan säljs till biblioteken, som i sin tur lånar ut dessa videogram gratis.

Vid sidan av biograferna torde således folkbiblioteken kunna utvecklas till en viktig lokal kanal for spridning av värdefull långfilm och kortñlm på video.

3.1.5 Filmen i skolan

Eftersom det finns cirka en miljon skolbarn i Sverige ger skolan stora möjligheter att skapa ett genuint filmintresse liksom att fostra en ny och medveten vuxenpublik för såväl biografer som video.

Staten avsatte 15 milj.kr. för kulturverksamhet i skolan 1985/86. I verksamheten skulle dansen och ñlmen prioriteras. I budgetpropositionen talade statsrådet bl.a. om skolans skyldighet att arbeta for en annan inställning till rörliga bilder. Han menade att det är viktigt att

fånga upp barns och ungdomars intresse för rörliga bilder och vända det till något positivt. I skolans arbete borde man utgå ifrån bilden och bildspråket som en tillgång och inte från dess negativa verkningar.

Samma läsår genomfördes Vallentunaprojektet av Filminstitutet. Det gav ett hundratal skolklasser i Vallentuna möjlighet att se, diskutera och själva göra film under ca en lektionstimme per vecka. Den filmpedagogiska verksamheten inom institutet koncentreras nu till projektet Barnens Bio Fågel Blå. Barn från grundskolor, daghem och fritidshem har erbjudits att gruppvis besöka föreställningar på biografen Fågel Blå i Stockholm. Läsåret 1986/87 gavs 175 föreställningar som besöktes av sammanlagt 9 000 barn.

Den mest omfattande lokala skolñlmverksamheten, men dock lite uppmärksammad, har pågått i 15 år for elever från nästan samtliga gymnasieskolor i Stockholms stad och kranskommuner. De av Skolförvaltningen finansierade visningarna upptar större delen av dagtidsbokningen i Filmhuset och vänder sig till elever i samtliga tre årskurser. Visningar föregås alltid av en till respektive film anknuten föreläsning. 18-20 000 elever per år får på detta sätt se en spelfilm inom ramen för svenskämnets filmkunskap.

Folkets Hus Riksföreningar (FHR) genomför sedan höstterminen 1986 Skolbioprojektet f.n. i ett 40-tal kommuner. På 20-30 FH-biografer visas film for skolelever på dagtid. Fasta filmprogram utarbetas i samråd

med skolorna och schemaläggs. Pedagogiskt handledarmaterial utfor-

mas i samarbete med BUF, som också finansierar FHR:s centrala kostnader. I övrigt bekostas verksamheten med skolornas egna medel (kulturanslaget). Skolbioprojektet arbetar med samtliga skolstadier från lågstadiet till gymnasieskolan eftersom man numera anser att det inte går att avgränsa barn- och Vuxenfilm från varandra. Läsåret 1987/88 gavs sammanlagt 150 föreställningar. Enbart i exempelvis Botkyrka

såg 20 000 elever film på detta sätt.

Folkets Bio i Malmö Film-

har nyligen inlett en skolfilmverksamhet. Centrum har sedan 1986 med statligt anslag bedrivit ett 10-tal skolñlmprojekt i landsorten.

3.1 .6 Den lokala mediesituationen

Under det senaste decenniet har utbudet av nya hildmediekanaler och program/filmer kraftigt ökat genom video och kabelburen satellit-TV. Tillsammans med etablerade medier som TV, tidningar och böcker utgör detta förstås ökade möjligheter att kunna välja media. Det är dock svårt att finna att konsumenten av bildmedier hittills har fått uppleva förnyade programformer eller många innehållsmâssiga nyheter. Däremot har ett starkt lokalt engagemang kring medievâld och barns tittande uppstått under videomarknadens framvâxt och kabel-TV-utbyggnaden. Den lokala mediesituationen förändras således påtagligt och anses mer än tidigare påverka barns och ungdomars uppväxtvillkor. Det ifrågasätts allt oftare om inte medierna skall utformas utifrån människornas egna behov - dvs. mer på konsumenternas och mindre på producenternas villkor.

Detta är bl.a. bakgrunden till kommunernas ökade engagemang på det mediepolitiska området - något som tidigare ansågs vara ett statligt område. Engagemanget manifesteras främst av ett ökat kommunalt intresse för lokal-TV - helst etersând sådan - och för den lokalt drivna biografen. En viktig indikation är också att mediepolitiska program har utarbetats eller är under utarbetning i ett 80-tal kommuner liksom i ett par landsting.

Det transnationella programutbudet kommer att i ökad grad prägla TV-tittarens vardag såväl i den nationella televisionen som via satellit!

kabel-TV. Den egna lokaltelevisionen och den lokala biografen kan

bli de mediepolitiska instrument som många kommuner kommer att nyttja för att möta centralt styrd och industriellt producerad television.

3.1.7 En ny chans för den lokala biografen

Mycket talar för att biografmarknaden åter kan bli en tillväxtmarknad. En viktig faktor år den nya befolkningsstrukturen under 1990-talet med allt fler äldre och allt färre yngre människor. Den s.k. nygamla och köpstarka publiken som återvänder till biograferna kräver förutom

en annan repertoar väsentligt högre kvalitet av an tidigare.

biografen

Det handlar om bra bild och ljud liksom trevlig miljö med bra sittkomfort. Att bygga om en äldre biograf till en flerduksbio med a.k. lådor och offra den publika känslan av teater och evenemang minskar i praktiken biografens möjlighet att konkurrera med video och TV.

Överutbudet av olika kanaler med i stort sett likartat innehåll - nationell, utländsk och transnationell TV samt video - som erbjuds i hemmen kan medverka till att biografens attraktion, som den bästa upplei velseformen för film, ökar.

Det finns både i Sverige och utomlands en strävan efter att knyta andra aktiviteter till den lokala biografen. Det kan handla om videouthyrning, försäljning av bioaffischer och litteratur samt kaféverksamhet. På en del orter tas nu möjligheten att bättre utnyttja en stor biografiekal än for enbart 1-2 kommersiella ñlmforestállningar per kväll till vara genom att exempelvis samtliga filmvisningar i kommunal regi firläggs till biografen på dagtid. Sådana aktiviteter finns inom många flirvaltningar; skola, social, fritid och kultur. Att filmklubb- och ñlmstudioverksamhet for såväl vuxna som för barn förläggs till en riktig biograf, om en sådan finnes, torde numera vara en självklarhet.

En lokal biografverksamhet måste liksom for andra publika evenemang stöttas av ett publik- och programarbete, liknande teater- och utstállningsaktiviteter. Här spelar den lokala programsåttningen en avgörande roll for att biografen skall uppfattas som en del i ortens kulturliv.

Program med kortfilm, såväl fiktiv som dokumentär, kan visas med fördel på den lokala biografen - ofta i anslutning fill andra aktiviteter. En del intresseorganisationer använder biografen för att effektivt få ut sina budskap och vårderingar. Fackföreningsrörelsen har t.ex. de senaste åren nått en mycket stor ungdomspublik med filmerna On The Loose och Mr, Big (ca 800 000 ungdomar). Den senaste Det sista äventyret, for åldersgruppen 10-15 år visades gratis på biograferna landet runt under sportlovet 1988.

Den lokala biografens chanser till överlevnad ligger i hög grad i ett konstruktivt möte mellan kommersiella och icke-kommersiella intressen. Kan privata, ideella och kommunala intressen samordnas uppstår möjligheter att bedriva en lokalt förankrad filmverksamhet som blir kulturpolitiskt framgångsrik. Förutsättningen att få en god ekonomi på sådan verksamhet är betydligt bättre än för exempelvis teaterverksamhet som är personalintensiv.

3.2 Översyner och utvärderingar sedan 1982

Visningsstödet till barn- och ungdomsorganisationer utvärderades på uppdrag av nämnden for barn- och ungdomsfilm 1987. De organisationer som studerades i samband med detta var Barnens Bio Kontrast, Ungdomens Bio Kontrast, Sveriges Förenade Barn- och Ungdomsfilmstudios samt Studieförbundet Vuxenskolans Ungdomsnämnd, vilka är de organisationer som har rikstäckande verksamhet pâ detta område. Till dem anvisades 1986/87 sammanlagt l 577 000 kr. i visningsstöd.

Sammanfattningsvis visar utvärderingen

att organisationernas statistik är så bristfällig att det är svårt att göra vederhäftiga utvärderingar

att bl.a. nämnda brist medför att nämnden inte har tillräcklig kännedom om innehålleti visningarna och därmed inte kan bedöma hur kvalitetskriterierna uppfylls

att nämndens granskande och uppföljande uppgifter inte kunnat fullgöras tillfredsställande i första hand på grund av bristande resurser

att nämnden inte på ett tillfredsställande sätt kunnat fullgöra uppgiften - vilken man ser sig böra ha - att stödja bidragsmottagarna med råd och anvisningar

att de kriterier som f.n. gäller for stödet fortfarande kan fungera och att stödet är helt nödvändigt för att organisationerna verksamhet skall kunna fortgå.

Rapporten innehåller en del fakta om organisationernas verksamhet, antalet besökare, föreställningar etc. och den kan rekvireras från nämndens kansli.

Nämnden for barn- och ungdomsfilm har även gjort en översyn av arbetet med granskning av barn- och ungdomsfilm. Dâr konstateras sammanfattningsvis

att granskningen är alltför omfattande och innehåller även sådan som inte är i linje med nämndens verksamhet i övrigt och att man därför och även for att hinna arbeta mer med redigering och distribution - bör skära ner den radikalt

att man bör lägga större tyngdpunkt på försöken att hjälpa filmvisama att hitta rått film för rätt situation

att man bör öka ansträngningarna att med granskningen som grund

skapa debatt kring vad bra barn-och ungdomsfilm är.

Mot bakgrund av dessa konstateranden föreslås att man övergår till att formulera informationen kring 35 mm, 16 mm och institutionell video i form av en tidskrift med en artikeldel och en katalogdel. Målgruppen

skulle alltjämt vara de som arbetar med och är särskilt intresserade av

film.

Visningsnämnden för film och video har under 1987/88 låtit utvärdera stödet _till lokal videoverksamhet. Detta stöd infördes budgetåret 1982/83 och har omfattat två milj.kr. om året; dvs. tillsammans nu 10 mili.kr.

I rapporten konstateras att intresset för detta stöd varit så stort att en-

dast 18 procent av det sökta beloppet kunnat fördelas. Bi-

igenomsnitt

for medie-

dragen har till mer än 40 procent gått till grundutrustning

verkstäder och i övrigt huvudparten till utvecklingsprojekt samt distri-

butions- och visningsprojekt. Största delen av sistnämnda kategori har gått till det av Filminstitutet administrerade biblioteksvideoprojektet, vilket i utvärderingen bedöms som tämligen misslyckat i första hand beroende på att filmerna inte lånades ut utan endast kunde ses på plats. (En särskild rapport över detta försök har sammanställts av Filminstitutet.) Lyckade försök med biblioteksvideo nämns dock. Det gäller Angered i Göteborg och Bergs kommun, där lokala dokumentärer t.ex. lånas ut.

Vidare konstateras att stödet haft stort värde for de organisationer som arbetar med döva och hörselskadade och nämnden menar att dessa bör ha hög prioritet i fortsättningen.

De regelrätta invandrarorganisationer som erhållit stöd har däremot inte lyckats särskilt bra och orsaken anses vara att dessa inte kunnat få de råd och den vägledning som erfordras.

Nämnden menar att eftersom detta videostöd i så hög grad gått till teknisk utrustning så har stödformen inte sas. konkurrerat med kabelnämndens bidrag till verksamhet som kan främja ett allsidigt utbud av lokalt producerade program i kabelnät.

Nämnden menar atti fortsättningen bör videostöd till medieverkstâder i första hand ges till mottagare som har kontinuerlig verksamhet och en fast organisation. Vidare bör insatser för barn och ungdom gynnas i större utsträckning. Alla regioner bör få tillgång till välutrustade medieverkstäder.

Visningsnämnden för film och video har också under våren 1988 låtit utvärdera visningsstödet inom sitt område. Denna studie har emellertid inte kunnat färdigställas i sådan tid att materialet i någon större utsträckning kunnat påverka den nu föreliggande utvärderingen. Studien innehåller emellertid digrare faktamaterial än vad som redovisas i denna rapport. En del av detta faktamaterial har av produktionstekniska skäl tagits in som bilaga (bil. 7).

3.3 Erfarenheter av nämndernas

arbete

3.3.1 Visningsnämnden för film och video

För att få en belysning av nämndens arbete har jag ställt ett antal frågor till visningsorganisationerna, Filminstitutet och till nämnden själv. Svaren har varit vägledande for min bedömning och mina förslag sådana de redovisas i följande avsnitt. Många av Synpunkterna âr gilti-

ga även för BUF. Följande är ett ytterst kortfattat sammandrag_ av de

viktigaste synpunkterna. (Hela materialet överlämnas till utbildningsdepartementet.)

Vad gäller städformerna och hanteringen av dessa säger Filminstitutet först och främst att man inte mött någon kritik mot detta men ställer samtidigt frågan om det inte vore en fördel att ge de större bidragsmottagarna årliga anslag med efterhandsredovisning istället for bidrag till enskilda projekt. Den bristande möjligheten till långsiktigt arbete som bidragssystemet ger framhålls även av t.ex. FilmCentrum som inte har ett av regeringen fastlagt minimibidrag.

Naturligt nog anser de flesta tillfrågade att bidragsnivån är alldeles för låg. I detta sammanhang påpekar Filminstitutet att filmfondsfinansieringen till de olika stöden ökat med 110 procent sedan 1982/83 medan statsanslaget endast ökat med 55 procent.

Önskemål om statliga medel och stimulans till upprustning och förnyelse av biografer är genomgående och ses som en betydelsefull möjlighet för att rädda biograffilmvisningen på många orter ute i landet.

Folkets Bio ser det som nödvändigt att införa någon form av stöd till

visningar av svensk spel- och dokumentärfilm.

Folkets Husföreningarna önskar möjlighet att inköpa depositionskopior från importörer och distributörer för att trygga visningsmöjlighetema i ett längre perspektiv for viktig film eftersom de kommersiella visningsperioderna blir allt kortare och storstadsñxerade.

Det är en genomgående ganska positiv syn på båda nämndernas roll. Förenade Filmstudios anser visserli gen att hela systemet med Sveriges visningsnämnder är onödigt överdimensionerat, men i övrigt menar man att uppgiften att fördela bidrag skötts på ett riktigt sätt. Den kritik som riktas - och det gäller båda nämnderna - har att göra med upplevelsen att nämnderna inte haft att ta sig an nya frågor och kapacitet att de inte kunnat ta upp en filmpolitisk dialog. Folkets Husföreningarnas Riksförbund har ibland upplevt att ansökningar om projektmedel hamnar sas. mitt emellan de båda nämnderna och skulle vilja se en röd tråd i hanteringen från barnñlmen till vuxenñlmen.

FilmCentrum anser att båda nämnderna borde ha en större möjlighet att initiera olika projekt och att kunna föra en mera utåtriktad verksamhet vad gäller media- och ñlmpolitiska frågor. T.ex. bör nämnderna vara självständiga remissinstanser. Nämnderna bör stå helt fria från integrering i Filminstitutets sfär och organisation. (FHR)

Nämndens egen uppfattning om sitt arbete och uppdrag kan sammanfattas så här:

- Nämnden har inte kunnat som ett fristående organ med fungera full handlingsfrihet. Genom att anslagsframställningen ställs till Filminstitutet vars styrelse också beslutar om medlens användning och om kansliresursernas omfattning har nämndens arbetsmöjligheter varit beskurna. Vidare har alla remisser gått till institutet, ej till nämnden.

- Allmänheten har haft svårt att skilja på Filminstitutets visningsavdelning och Visningsnämnden, bl.a. genom att institutets namn och logotype alltid skall finnas på utgående material.

- Nämnden som inte kan utföras. Det anser sig ha en rad uppgifter gäller främst rådgivning och information samt filmpolitiska initiativ vilka Filminstitutet i egenskap av aktör på området, i konkurrens med övriga, inte kan eller bör ta.

- Nämnden bör få en självständig i nära ställning med eget kansli samverkan med andra statliga organ på mediaområdet.

- Stödet till visningsorganisationema har bidragit till bibehållande och ökning av visningsmöjligheterna över hela landet men har varit speciellt viktigt for de mindre orterna.

- insatserna till olika har varit invandrargrupper helt otillräckliga. Med en större kapacitet skulle nämnden kunna ta initiativ Lex. i samarbete med folkbiblioteken som har en väl organiserad litteraturforsörjning till invandrare.

3.3.2 Nämnden for barn- och ungdomsfilm (BUF)

Många av de synpunkter som redovisats under 3.3.1 är relevanta även när det gäller BUF:s arbete.

Nämndens egna erfarenheter är i långa stycken desamma som Visningsnämndens. BUF har inte upplevt sig som ett organ med full handlingsfrihet och anser tex. att utbildningsdepartementet närmare borde ha följt dess arbete och även lämnat en del närmare anvisningar och bistånd.

De bristande resurserna framhålls som synnerligen hämmande och nämnden känner inte att den nått så långt ifråga om att öka intresset för och kunskapen om barn- och ungdomsfilm. Man tror emellertid att det visningsstöd som fordelats har betytt en hel del for möjligheterna att visa värdefull barnñlm ute i landet -i synnerhet på de mindre orterna.

Nämnden är inte nöjd med sitt resultat med granskningsarbetet. Infor-

mationen når inte ut till målgrupperna på ett snabbt och effektivt sätt.

Nämnden arbetar med detta problem och har ort en studie, vilken re-

lateras under avsnitt 3.2.

4 och

Överväganden förslag

4.1 Utgångspunkter. En kulturpolitisk syn

Det har varit nödvändigt att ge det relativt breda perspektiv på filmpolitiken som jag presenterat i det föregående for att förslagen skall kunna ses i det ratta kulturpolitiska sammanhanget.

I mer principiellt hållna uttalanden hävdades under 70-talet av såväl utredare som regeringsiöretrâdare - liksom for övrigt av riksdagens utskott - att filmpolitiken skulle ses som en del av samhällets kulturpolitik i stort och underordnas denna. I praktiken har man sedan agerat mera pragmatiskt. En konsekvent linje hade varit att ge statens kulturråd ett mer direkt ansvar för filmen och för människors möjlighet att tillgodogöra sig film precis som andra kulturyttringar. Inte minst hade detta kunnat få effekter när det gällde att förankra ñlmfrågorna och ansvaret för dem lokalt och regionalt såväl hos kommuner som i organisationer. I stället har man under en följd av år splittrat ansvaret bland annati fråga om bidragsbeslut - mellan regeringskansliet, Barnlilmrfådet och Filminstitutet.

Sett utifrån det lokala perspektivet- vare sig det ses från kommunens eller foreningslivets horisont - har detta medverkat till att filmen längre ån nödvändigt behandlats lite vid sidan av övriga kulturfrågor, att den ofta och än i våra dagar setts som en kommersiell företeelse vilken såväl biografägare som samlingslokalägare tjänat pengar på.

70-talets ñlmutredning uttryckte sig fullkomligt klarti fråga om vilket ansvar staten skulle ta på filmens område. Staten skulle bidra med centrala insatser för t.ex. produktion och import medan kommunerna skul-

le säkerställa att film kunde visas. Men staten skulle också stimulera kommunerna att ta detta ansvar.

Staten har också successivt vidtagit de önskade centrala åtgärderna. Den har främjat tillgången på god film på olika sätt. Men man har varit mera försiktig när det gäller att stimulera såväl mottagarsidan ifråga om distribution som visningsverksamhet. Staten har ifråga om biograffilmen forlitat sig på branschens möjligheter samt på att relativt begränsade bidrag till visningsorganisationerna skulle kunna skapa verkningsfulla alternativ. Den strukturella förändringen under senare år då videoboomen och satellitsänd underhållning förändrat förutsättningarna inom hela filmbranschen har man inte kunnat möta med de traditionella greppen. Orsakerna hänför sig i forsta hand till följande faktorer:

o Till skillnad från vad som varit fallet ifråga om teatern, musiken och museiverksamhet har samhället endast gort marginella insatser för att bibehålla eller skapa en institutionell struktur på filmens område, en struktur som kunde medverka till att upprätthålla en kontinuerlig verksamhet som inte är helt kommersiellt beroende.

0 Den centrala

organisatoriska strukturen har varit for resurssvag

och koncentrerad till det organ som har produktion, import och export samt centrala serviceuppgifter som huvudändamál.

o Visningsorganisationerna har haft för små resurser.

0 Den tekniska har på många håll betraktats som ett

utvecklingen hot (som måste bekämpas) och inte som en möjlighet for filmen.

4.2 . 1982-88. Effekter av 82 års avtal

Utvecklingen

Det nya film- och videoavtal som träffades 1982 mellan staten och film-/videobranschen betonar uttryckligen vikten av att främja spridning och visning av värdefull film. Den dittills splittrade organisatio-

nen på den statliga sidan ersattes nu av en koncentration till Filminstitutet som dock på grund av sin konstruktion och ställning inte självt ansågs kunna handha bidragsiördelning. Därför tillkom de två nannderna.

I 1982 års avtal förklarar sig parterna överens om att verka för att vardefulla filmer når en vid spridning. För branschiöretagens del skulle detta framför allt innebära att man ställde kvalitetsñlmer till förfogande för visningar på rimliga villkor.

På det hela taget kan man nog anse att företagen sökt leva upp till överenskommelsen. Man har till rabatterade priser ställt film till förfogande for visningsorganisationemas kvalitetsfilmvisningar liksom till den parallelldistribution som startades i mitten av 80-talet. Man kan t.ex. också notera att flera ñlmföretag utan kostnad ställt ñlmcitat till förfogande for de videogram man använti Folkets Hus skolbioprojekt.

Jag har som nämnts tidigare ställt en del frågor till såväl visningsorganisationerna som till Filminstitutet och visningsnämnderna. Vidare har de båda nämnderna själva iöretagit utvärderingar av delar av sin verksamhet.

Vad gäller nämndernas verksamhet så har jag redovisat Synpunkterna från organisationerna och nämnderna själva under avsnittet 3.3. Jag redovisar här nâgra andra synpunkter som kommit fram.

Nedkörda och oattraktiva biograflohaler har på flera håll framhållits som ett allvarligt problem. Stödet till inköp av 16 mm-utrustning har varit mycket positivt, men behöver kunna ges även till lite större orter anser Folkets Bio, som också önskar en möjlighet till stöd för byte och inköp av annan utrustning. Flera yttranden pekar på behovet av att komplettera samlingslokalstödet så att detta kan användas till upprustning av biograflokaler. Jag tar upp detta under 4.3.4.

FilmCentrum pekar på att denna organisation inte kunnat räknas som visningsorganisation och därför inte kunnat få ett basstöd för sin verksamhet från visningsnämnderna trots att man centralt utför en rad för

S8

filmvisning nödvändiga uppgifter, t.ex. tar fram stödmaterial, lanserar och distribuerar. Eftersom FilmCentrum utöver sin roll som arbetsskapande organ för filmare också fungerar som distributör av annan viktig film bör man från den centrala bidragsmyndighetens sida se över detta förhållande. Det finns t.ex. skäl som talar för att från det bidrag som kulturrådet förfogar över för centrumbildningar föra över medel till den nya myndigheten och ge denna ansvar för fördelningen.

Ett problem för visningsorganisationerna, vilket accentuerats alltmer,

har blivit att ñlmdistributörerna av kommersiella skål inte anser sig

kunna hålla viktiga filmer i distribution så länge som dessa organisationer skulle behöva.

Det bör bli en av uppgifterna för det nya statliga organ som föreslås i 4.4 att söka komma till rätta med detta problem. Eftersom problemet är gemensamt för flera organisationer kan det inte vara en lämplig väg att var och en får medel att köpa över rättigheter till äldre filmer. Istället bör man söka en kollektiv lösning antingen i samband med utvecklandet av det distributionskooperativ som diskuteras under 4.3.5 eller i samarbete med Filminstitutet som ju har rika erfarenheter av att hantera såväl äldre film som rättigheter. Det âr sannolikt att man med en lösning inom institutets ram skulle kunna kombinera statliga medel med branschpengar för att finansiera denna serviceuppgift. Alternativet att införa ett slags lagerstöd till den kommersiella distributören anser jag mindre lämpligt eftersom det måste vara svårt att avgöra när ett stöd skall inträda.

De små biografernas möjligheter och förutsättningarna för de mindre orternas biografer att konkurrera med videodistribuerad film har berörts i flera sammanhang. Bydgegårdarnas Riksförbund menar att man måste se över reglerna för spärrtid för videodistribution. Jag tror inte på idén att förlänga stoppet för distribution i det mest lättillgängliga ledet. En bra film skulle då komma att missa många i sin presumtiva publik eftersom även bra filmer snart blir inaktuella därför att avståndet till lanseringen blir för stort. Parallelldistribution och ökad konkurrenskraft hos den lilla biografen måste möta detta.

Min analys av effekterna av de båda nämndernas verksamhet är inkorporerad i det följande förslagsavsnittet. En sammanfattning av detta är:

att båda nämnderna trots bristande kanslimässiga och ekonomiska resurser fungerat väl gentemot sina primära kunder, de etablerade visningsorganisationerna,

att mindre organisationer och tillfälliga bidragssökare anser sig mindre väl tillgodosedda både vad gäller intresse och pengar,

att båda nämnderna känt sig låsta av sitt förhållande till Filminstitutet. Det gäller dels institutets uppfattning om behovet av kansliresurser och nämndernas och institutets skilda uppfattningar om lämplig ambitionsnivå. Institutets ledning har t.ex. uttalat att nämndernas eventuella initiativ på andra områden än granskning och bidragsgivning skall underställas institutets ledning,

att de bristande kansliresurserna främst gått ut över erfarenhetsöverforing, initiativ och kontaktskapande arbete,

att avsaknaden av närmare regler från regeringen för nämndernas ar-

bete har skapat vissa problem för nämndernas status i förhållande till Fihninstitutet resp. allmänheten.

4.3 Behov av statliga insatser

4.3.1 Principiellt

Jag har i det föregående redovisat en ganska enhetlig syn rent principiellt på ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och organisationer på filmens område. Staten har också konsekvent hållit sig till sin primäruppgift: att stödja och stimulera produktion, import av bra film, svara för högre utbildning samt att därtill stödja det föreningsliv som vill arbeta med distribution och visningsverksamhet. Statens möjligheter att

stimulera ett lokalt ansvarstagande for filmen som konstart har emellertid inte varit tillräckliga. Dessutom har insatserna de senaste åren varit alltför begränsade för att visningsorganisationerna och andra som arbetar för att skapa intresse for värdefull film skulle kunnat få tillräcklig genomslagskraft. Detta har lett till att antalet visningsmöjligheter trappats ner ytterligare.

Det är givet att det behövs mer pengar i systemet, men ett flertal problem hänför sig snarare till organisatoriska brister och till otympligheter i bidragssystemet. Min analys av behovet av statliga insatser leder till ett antal rekommendationer och forslag beträffande nuvarande stödfonner (4.3.2.) till vuxenfilmen såväl som till barn- och ungdomsfilmen (4.3.7).

Vid samtal med såväl centralt som lokalt verksamma film- och biomänniskor både i organisationer och kommuner, har det framkommit mycket tydligt att det nuvarande stödsystemet dock inte räcker för att rädda visningsmöjligheterna for biograffilm på de platser där det fortfarande finns både lokal och en viss publik. Det förslår inte heller för att den svenska kortülmen skall kunna få fortleva som kulturellt fenomen. Jag tar i avsnitten 4.3.3-4.3.6 upp resonemangen och lämnar en del förslag om nya stödformer etc.

4.3.2 Visningsstöd för vuxenfilmen

Det stöd som utgått till primärt fem visningsorganisationer for centralt

utvecklande insatser har varit mycket värdefullt. Utan detta skulle situationen ute i landet sannolikt vara betydligt sämre än den är. Organisationernas möjligheter och resurser är dock så begränsade att man hela tiden tappar mark. Man måste nog acceptera att det även fortsättningsvis är nödvändigt med ett statligt stöd for att värdefull film skall kunna i orter utanför de största städerna.

visas

Så länge kommunerna inte tar ett större ansvar for visningsmöjlighe-

terna är man hänvisad till att förlita sig på att visningsorganisationerna får fortsatta och helst bättre möjligheter att främja det lokala arbe-

tet. Utvecklingen under de senaste fem åren har snarare gjort dem mer beroende av stöd lör detta arbete. De centrala organisationernas stöd och arbetsinsatser âr ändå inte alltid tillräckligt för att hålla liv eller blåsa liv i det lokala ñlmintresset och de lokala visningsmöjligheterna.

Det statliga visningsstödet bör i fortsättningen användas på följande sätt:

a) Fortsatt stöd till de centrala uisningsorganisationerna för filminköp, information, utbildning och - framför allt - ett lokalt utvecklingsarbete. Det senare bör utformas så atti princip två tredjedelar av anvisade medel får användas lokalt och på ett sådant sätt att kommunala eller andra lokala medel ger minst hälften av erforderlig kostnadståckning. Den återstående tredjedelen får användas för central administration av utvecklingsarbetet.

De lokala utvecklingsprojekten skall bygga på en plan där kommunens engagemang redovisas och den skall av organisationen underställas den centrala stödmyndighetens prövning.

När det gäller verksamhetsstödet är det viktigt att bidragsmyndigheten får förtroendet att förfoga över hela fördelningsprocessen. De öronmärkningar som regeringen hittills ort av medel till två organisationer bör upphöra, något som torde vara riskfritt även sett från dessa organisationers utgångspunkt, eftersom Bio Kontrast och Sveriges Förenade Filmstudios är de som står för den mest omfattande verksamheten.

Den studie som nämnden själv låtit göra rörande visningsorganisationernas arbete visar å andra sidan att det är viktigt med en kontinuerlig uppföljning av hur anvisade pengar används. Inte minst kvalitetsvärderingen av filmmaterialet pekar på detta. Det måste göras klart att ett statligt stöd av detta slag också kan dras in.

b) Utvidgat stöd till filmfestivaler, varvid även mer lokala festivaler med god planering och framåtsyftande uppläggning bör kunna få sti-

mulansbidrag. Dessa har en viktig funktion att fylla när det gäller att skapa intresse för värdefull film.

c) Importstöd av i stort sett samma omfattning som hittills. then med förändrade fordelningsprinciper. De nya principerna bör ta som utgångspunkt att undanröja de tidigare redovisade problemen med alltför lång prövningstid. Stödmyndigheten bör istället för att ta ställning till en rad enskilda filmer kunna tilldela de återkommande, professionella

importörerna en garanti om stöd till en viss nivå. Garantin förutsätter

att ett antal villkor uppfylls, t.ex. om spridning på ett visst antal platser utanför storstäderna, att filmerna håller en allmänt vedertagen kvalitetsnivå etc. Bidragsmottagaren redovisar årligen i efterhand sina importsatsningar varvid myndigheten tar ställning till verksamheten i samband med ansökning för kommande år. Eventuella avsteg från riktlinjerna kan då medföra minskat utrymme for följande år. Givetvis bör det vara möjligt for den som har en mindre omfattande verksamhet eller som vill göra enstaka import etc. att söka för ett enstaka projekt varvid ansökningen får bedömas i sammanhang med övriga importansökningar.

d) Lanseringsstöd är en viktig ingrediens i det statliga stödpaketet och bör kunna användas i större utsträckning än som varit möjligt. Man har från nyttjarhåll framfört önskemål om att stödet istället for att utgå som en garanti skulle ges som bidrag eftersom det dels är sällan en filmlansering ger så mycket i överskott att en återbetalning blir aktuell, dels innebär ett administrativt moment i onödan. Det finns också exempel på att rekvirerade garantier inte leder till visningar eller till lanseringar som inte alls står i proportion till beloppsnivån. Enligt min mening bör den här stödformen byggas ut så att den kan rymma bl.a. riktade insatser till t.ex. invandrare och särskilda initiativ för att sätta svenska kortfilmeri distribution.

När det gäller garantier till filmer och lanseringar riktade till invandrargrupper så har det orts förvånansvärt lite. En av orsakerna är uppenbarligen att nämnden inte haft någon initiativuppgift. Jag återkommer till detta (4.3.8).

Jag menar också att stödmyndigheten skulle kunna vara mera aktiv när det gäller att stimulera distributörer att föra ut svenska kortfilmer i marknaden och återkommer även till detta nedan (4.3.5).

Stödets utformning bör kunna ändras till generella garantier på årsbasis på så sätt som beskrivits for importstödet och då menar jag även här for de kända och kontinuerligt arbetande distributörerna. För övriga bör den hittillsvarande garantiformen alltjämt gälla men garantitiden bör räknas från första visning istället for som nu ifrån den tidpunkt när pengarna rekvireras.

4.3.3 Stöd till lokal videoverksamhet

Enligt den utvärdering som redovisats i avsnitt 3.2 har stödet till lokal videoverksamhet haft goda effekter. En mycket stor del av bidragen har emellertid gått till anskaffning av utrustning och andra mycket elementära behov. Enligt min bedömning behövs alltjämt stöd till verksamhet av detta slag, men kraven på att de stödda projekten skall ha pilotkaraktår och vara av klart utvecklande karaktär bör skärpas. I fortsättningen bör bidrag utgå till projekt med ett uttalat stöd från kommun eller lokal/regional organisation och där man kan redovisa en långsiktig plan för projektets utveckling vari inbegripes en avveckling av den statliga stödinsatsen.

Enligt intentionerna med detta stöd skall det även kunna användas för att utveckla former for distribution av videogram. Jag föreslår att 0,5 milj.kr. av dessa stödmedel avsätts for försök med att öka tillgängligheten på vârdefulla spel- och dokumentärfilmer av kortfilmkaraktâr på videogram. Försöket bör läggas upp av den nya stödmyndigheten i kontakt med de fria ñlmarnas organisation och ett antal intresserade, lokala folkbibliotek.

Handlâggningen av stödet till lokal videoverksamhet avviker något från de andra bidragssystemen -i vart fall såsom de hittills sett ut. För ett gott resultat krävs t.ex. nära kontakter med de sökande, kommuner och organisationer. Mycket av den kunskap om den lokala mediesitua-

tionen som finns eller rimligen kommer att finnas hos kabelnâmndens kansli bör nyttiggöras i beredningen av ansökningarna. Det forslag till organisatorisk lösning av dessa frågor som finns i avsnitt 4.4 underlättar detta.

4.3.4 Stöd till lokaler och utrustning

För att klara de svårt hotade delarna av det svenska filmlivet behövs statliga insatser som förutseende nog diskuterades av 1970 års filmutredning, men som inte kom till genomförande. Man konstaterade redan då att det var av stor betydelse hur biograflokalen var utformad, vilken funktion den kunde ha osv.

Den analys som visningsnämnden låtit göra beträffande effekten av bidragen till visningsorganisationerna visar tydligt att det på de mindre orterna âr två viktiga faktorer som skall till för att biografñlmen skall kunna hävda sig. Det behövs den lokale entusiasten och det behövs en lokal som kan vara något mer än bara en filmvisningslokal. Hur man får fram lokala entusiaster har jag inget recept på, men ett sätt âr ju att underlätta arbetet for de ñlmälskare som faktiskt fortfarande och ibland med stora uppoffringar håller igång en biograf. Visningsstödet

till organisationerna är den ena vägen till detta.

Det kan sägas med rätta att det bör vara en kommunal uppgift snarare än en statlig att se till att det finns lokaler att visa film i. Bl.a. år det

statliga samlingslokalstödet uppbyggt så att det stimulerar till kommu-

nal satsning i lokaler. Och det år lokaler som många gånger hyser en biograf. Jag har inte hunnit skaffa mig en fullständig bild av hur de samlingslokalågande organisationerna (som ju inte har så långt till de s.k. visningsorganisationerna) har hanterat sina biograflokaler. Men rent principiellt borde man hos dessa organisationer se över hur och i vilken biograflokalen kan lyftas fram och kompletteras med ut-

min

för kafé och öppna umgängeslokaler, plats för musik etc. som

rymmen också kan fungera rent socialtför ungdom som en mötesplats. Förvaltaren av samlingslokalstödet bör enligt min mening göra en genomgång av detta med resp. stödmottagare.

Möjligheterna att visa film med 16 mm-projektorer, en möjlighet som alltså ökat med det stöd som Filminstitutet de senaste åren kunnat fördela, âr betydelsfulla for valfriheten och for kostnadsaspekten. Men man får inte glömma bort att om folk skall acceptera devisen film är bäst på bio så måste det också vara lite av fest att gå på bio. Det ska vara fint, det ska vara bra och man ska gärna kunna träffas före eller eñer och prata till en kopp kaffe eller en pizza.

Det finns också biografågare som inte kan få stöd via samlingslokalstödet - i vart fall inte som det nu är utformat - för en upprustning av lokalen. Det är betydelsefullt att dessa också får en möjlighet till ett statligt stimulansbidrag. Jag kan f.n. inte se några andra möjligheter ån att en viss del av behållningen från de särskilda kulturlotterierna avsätts under ett antal år for att åstadkomma detta. .Man kan t.o.m. tänka sig ett särskilt biolotteri ett år. Kravet på kommunal eller privat motprestation i form av bidrag eller borgen bör gälla även när det gäller stöd från dessa medel.

4.3.5 Nya grepp for kortfilmen

Så något om smalfilmen, eller snarare kortfilmen, eftersom formatet numera varierar mycket liksom f.ö. framställningssâttet. Den svenska kortfilmen har tillgång till en mycket begränsad men ändå speciellt designad form for produktionsstöd via kortfilmsnämnden hos Filminstitutet. Med knappa medel har det sedan denna stödform tillkom producerats en hel del bra filmer. Möjligheterna att få dessa visade i TV har minskat år for år och chanserna att få dem distribuerade via de traditionella filmdistributörerna eller uthyrarna har avtagit i samma takt. Har år vi inne i en ond cirkel. Eftersom det inte finns någon efterfrågan så tar distributörerna inte sig an filmerna (trots möjlighet till lanseringsstöd) och eftersom det inte bjuds ut några bra filmer så vet folk inte att det finns något att fråga efter.

Jag har i det föregående (4.3.3) föreslagit att den nya myndigheten for ñlmfrågor får möjlighet att utnyttja en halv milj.kr. från stödet till lo-

kal videoverksamhet till ett försök att få ut kortfilm på videogram för

biblioteksutlåning. Detta är naturligtvis inte tillräckligt. Filmvisare som åtar sig att under en säsong visa svenska kortfilmer som förfilm skall kunna få en särskild stimulans bestående av

o Fraktstöd o Lokalt lanseringsstöd 0 Hjälp med ñlmval.

Ett antal sådana stödpaket bör kunna förmedlas av visningsorganisa-

tionerna och biografägarna, men skall också kunna sökas direkt av en filmvisare.

Hela distributionsapparaten for kortfilm befinner sig emellertid i en akut kris som staten måste göra något åt. Det mest rationella och på sikt mest ekonomiska man kan göra är att försöka få till stånd en samlad kooperativ distributionscentral för kortfilm där återstående distributörer kan samarbeta, få ner sina kostnader och få en större kontaktyta. Poängen med ett kooperativ är förstås att man därmed bibehåller ett visst mått av pluralism i filmvalet. Det blir genom en sådan samarbetsform möjligt att lägga in en statlig subvention till t.ex. frakter, katalogmaterial, lokaler etc. samt att kanalisera en upphovsmannaersättning.

En distributionscentral av detta slag bör också kunna vara ett verksamt instrument för det biblioteksförsök som nämnts tidigare. Jag föreslår att regeringen tar initiativ till förhandlingar mellan berörda och intresserade parter om detta.

4.8.6 Fraktstödet

En kort redogörelse för denna stödform har lämnats under avsnittet 2.3.4, statens biografbyrå, som alltså förvaltar detta stöd.

Det skall genast sägas att fraktstödet, trots de små belopp det handlar om, âr av stor betydelse för de små filmvisarna ute i landet. Det är viktigt att man inte i rationaliseringsiver undandrar dem detta stöd. Det

är emellertid också viktigt att man lite närmare än vad biografbyrån

haft möjlighet att göra, ser på hur det fungerar, vilka det träffar samt, inte minst viktigt, om det är ett stöd till den värdefulla delen av ñlmutbudet.

Här är några iakttagelser av betydelse:

o En rad filmer som bör ha förutsättningar att gå hem genom sin egen kommersiella dragkraft eller tack vare en kraftfull lansering får stöd.

o En rad filmer i biografbyråns lista finns inte i diöverhuvudtaget stribution.

0 Stödet som visar går till biografer högst fem föreställningar per vecka. På orter där t.ex. endast en biograf svarar för hela visningsverksamheten blir detta en återhållande faktor. Om man visar kvalitetsfilm alla dagar i veckan mister man detta stöd och dessutom får man betala fulla avgifter till Filminstitutet.

Detta är brister som man behöver göra något åt. Det har inte ingått i mitt uppdrag att ta upp detta, men jag anser ändå att regeringen bör låta studera detta närmare med sikte på en anpassning av bestämmelserna till den rådande situationen. Vad man särskilt bör se på år möjligheten att omvandla stödet till en intåktsgaranti för ett visst antal föreställningar på ett visst antal biografer. Förutsättningen bör givetvis vara ett värdefullt utbud. Stödet bör - så länge kommunerna inte anser sig kunna stödja kommersiell verksamhet - helst även ge möjlighet till lokal marknadsföring av dessa värdefulla filmer.

Vid en sådan studie bör man också överväga att föra över förvaltningen av stödet till det filmorgan jag föreslår senare i denna rapport.

4.3.7 Stöd till barn- och ungdomsfilm

Målet med det statliga stöd som nämnden for barn- och ungdomsfilm fördelat sedan 1982 är att bereda så många barn som möjligt tillfälle att se värdefull ñlm under goda visningsforhâllanden. Jag har i det föregående redovisat stñdets inriktning och relaterat den utvärdering av swdet som giorts på nämndens eget initiativ. Denna behandlade visningsstödets huvuddel, verksamhetsstödet, och gav ett ganska blandat intryck av stödets effekter.

Verksamhetsstöd

Mitt intryck är att visningsorganisationerna haft stora svårigheter att attrahera barn, men att de sannolikt hade haft en nästan omöjlig uppgift stödet forutan. En logisk slutsats borde vara att föreslå en koncentration av stödet på så sätt att det leder till samverkan mellan visningsorganisationerna i fråga om information, filmupplysning, utbildning etc. Eftersom filmverksamheten uppenbarligen är ett led i organisationernas profilarbete och även används medlemsrekryterande är det inte säkert att detta skulle vara en alltigenom framkomlig väg. Min tid har heller inte räckt till för att föra sådana diskussioner med organisationerna.

Det är sannolikt att man dock på frivillig väg skulle kunna åstadkomma en del samordnade insatser, t.ex. när det gäller utbildning och när det gäller filminformation. Jag är därför inte benägen att föreslå en ökad möjlighet for organisationerna att själva disponera sas. runda anslag. Detta skulle kräva betydligt ökade anslag.

Eftersom min utgångspunkt är att det behövs ett aktivt, kultur- och filmpolitiskt verksamt centralt statligt organ âr det också viktigt att ge detta organ instrument att påverka utvecklingen så att vi kommer ige-

den

nom för filmen kritiska period vi befinner oss i. Verksamhetsstödet behövs således alltjämt under_ ett antal år dels som en stimulator och trygghet for organisationerna, dels som ett utvecklande instrument for

ett mer aktivt opererande filmorgan. Det har också visat sig att det är nödvändigt att ha en aktiv uppföljning av hur medlen används.

U tveckl i ngsstöd

Detta gällervalltså verksamhetsstödet. Når det gäller den del av visningsstödet som fördelas som utvecklingsstöd tyder allt på att det varit och år underdimensionerat. Det är sannolikt så att de bristande resurserna såvål när det gäller medel som i fråga om personal har avhållit nämnden från mer aktiva insatser gentemot kommunerna. Det är tydligen så att nämnden också uppfattat sitt uppdrag så att den nästan genomgående arbetat med organisationer, såväl visningsorganisationerna som andra. Det år emellertid av stor och utslagsgivande betydelse för barns och ungdoms filmintresse och möjligheter att få se bra film att kommunerna tar ett huvudansvar för detta. En beredskap för detta håller på att väckas ute i landet, det vittnar inte minst det faktum om att ett åttiotal kommuner nu har eller arbetar på mediapolitiska program. Detta vaknande intresse behöver stimuleras av staten och det är stora poänger i att då stimulera till ett samarbete mellan kommunerna och föreningslivet på orten. FHR:s skolbioprojekt är ett bra exempel på detta och de nya medel som kulturministern anvisat i årets budgetproposition ger stora möjligheter att utveckla ett sådant samarbete i större utsträckning.

Som jag ser det är det inte någon principiell skillnad på användningsområdet för det utvecklingsbidrag som nämnden hittills fördelat och de nya medel som riksdagen nu anvisar. Vad som är viktigt med de medel som fördelas till barnfilmverksamhet på lokal nivå är att staten med dessa pengar stimulerar till ett långsiktigt ansvarstagande, till utveckling av metoder och utveckling av kunskap om ñlm och hur film kan ses och uppfattas och användas hos dem som har möjlighet att arbeta med barn och ungdom. Dessa finns i skolan och i föreningslivet och på många håll som inte kan snävas in i bestämda kategorier.

Utvecklingsstöd till barnfilmarbete skall alltså kunna ges till

a) kommunala projekt som söks antingen av eller skol-

kulturnämnd

styrelse i samarbete eller samråd med kulturnämnd och där det finns en plan för projektets utveckling. Projekten bör vara fleråriga och man bör efter det forsta året kunna redovisa en kommunalt förankrad plan där finansieringen successivt går över på kommunen. Initialt bör man kunna ge stöd till skolor eller kommundelar,

b) foreningsdrivna projekt där samarbete med kommun eller kommundel (initialt skola) kan redovisas,

c) privata projekt där samarbete med kommunal nämnd eller skola kan redovisas.

Samma krav på utvecklings- och finansieringsplan skall ställas på de iöreningsdrivna som de privata projekten, men man bör acceptera att kommunala organ behöver längre tid for bedömning och planering av egen insats.

Som bidragsförutsättning bör gälla att filmpedagogiska element ingår vid sidan av filmvisningar, att forberedelse- och kringmaterial tas fram med erforderlig kvalitet. Detta betyder i sin tur att man bör koncentrera insatserna till ett färre antal projekt som kan fungera som pilotprojekt vilket i sin tur leder till att man mycket medvetet måste arbeta med informations- och erfarenhetsöverforing.

Det kan enligt min uppfattning inte vara bra for det forankrings- och utvecklingsarbete som skall ske lokalt att staten i detta sammanhang uppträder i olika gestalter. En splittring av resurser, pengar såväl som människor bör undvikas. Jag återkommer till detta när det gäller organisationen i det följande.

Import- och lanseringsstöd m.m.

Når det gäller import- och lanseringsstädet har jag fått den uppfattningen atti stort samma bedömningar kan göras i fråga om sådant stöd till barn- och ungdomsfilm som tidigare redovisats i fråga om vuxenfil-

men. Stödet har haft en viss betydelse, i vissa fall helt utslagsgivande betydelse, och behövs alltfort om man skall kunna räkna med någon som helst variation och mångfald när det gäller ursprungsland och innehåll. Speciellt år det viktigt att med importstödet kunna göra det möjligt att ge invandrade barn och andra generationens invandrare en kulturell bakgrund. Man är när det gäller barnfilmen möjligen något mindre tidsberoende vid import- och lanseringsbesluten, men det förefaller ändå rimligt att ge dessa stöd samma regler som de som föreslagits för vuxenñlmen eftersom det mestadels år samma aktörer for vilka olika bestämmelser verkar förvirrande.

Informations- och granskningsarbetet

Granskningen av barn- och ungdomsfilmer har som redovisats tidigare en stor bredd och omfattning. Nämndens och granskarnas strävan att hålla en hög kvalitet i arbetet har som baksida fått att det blivit tämligen tungt och tidsödande. Allteftersom mängden granskad film växt och filmernas distributionsformer förändrats har materialet successivt blivit mer oöverskådligt. För dem som mer regelbundet arbetar med barn- och ungdomsfilm och vet ungefär vad man skall söka efter har det haft och har ett stort värde och man vill inte vara utan det.

Detta gedigna material har emellertid inte fått den genomslagskraft

som krävs om man skall ha som ambition attlpå något mer verksamt

sätt påverka konsumenternas val.

0 Processen är for långsam - det tar alldeles för lång tid innan en bedömning kommer ut och kan påverka filmvalet.

o Man försöker nå många skilda grupper och täcka många skilda behov med ett och samma material.

o Marknadsföring och distribution av materialet är inte anpassade till marknadens utseende, de valsituationer som föreligger.

Nämnden har själv påbörjat ett arbete att ändra den rådande situationen genom att ta fram register, differentiera materialet i vissa delar etc. Man har också beslutat att redigera bedömningarna i form av en tidskrift med regelbunden utgivning. Enligt min syn och enligt många berörda som jag samtalat med behövs det ett helt radikalt grepp över detta. En kraftfull satsning på skickligt framförd information om bra och sevärd film för ungdom är det enda på sikt realistiska motmedlet mot förråande och på annat sätt olämplig uideokonsumtion. Jag ser detta som det ena nödvändiga benet i samhällets mediepolitik för barn och ungdom. Det andra benet är den viktiga satsning på ökad kunskap om film och ökade möjligheter att se bra film som årets barnfilmâtgärder bör vara starten pâ.

Det år också med beklagande som jag måste konstatera att jag inte kommer att hinna slutföra alla de diskussioner som erfordras for att lägga ett fullt genomarbetat förslag om hur en bra granskninga- och informationsverksamhet bör läggas upp och organiseras. Följande forslag är emellertid riktpunkter som bör kunna utvecklas och efter ytterligare analyser kunna genomföras relativt snabbt.

Sammanfattningsvis innebär förslaget att man bör ha som mål att med en minskning till ungefär hälften av nuvarande bredd i själva gransk-

ningen få ut bedömningar i princip samtidigt med lansering och distri-

bution av resp. film och att en målgruppsselekterad information når ända fram till kunden/biobesökaren.

Följande komponenter bör beaktas:

1. Överenskommelse bör träffas med distributörerna om att sända information till g-ranskningsorganet om närmaste månads distributionsplaner/premiârplaner. Genom samarbete mellan granskarna å ena sidan och biograibyrån resp. filmmyndigheten â andra sidan bör viskunna En rutin med en extra kopia for ningsmöjligheter planeras. granskningen borde också kunna överenskommas med videobranschen. Granskarna bör sedan inom 1,4 dagar leverera sina omdömen. Som regel bör det räcka med en erfaren bedömares utlåtande. Om denne känner sig osäker skall en medbedömare kunna gå in.

2. Bedömningarna bör som regel kunna redigeras ut inom en vecka och lagras på data. Anhopningar av premiärer vid vissa tider på året kan dock vålla problem. Bedömningens resultat kan användas på olika satt. Alla filmer - oavsett distributionsform - som bedömts och ansetts lämpliga for vissa åldersgrupper eller för vissa sammanhang bör åsåttas en symbol. Denna symbol är mycket väsentlig i sammanhanget och bör tas fram och lanseras i samarbete med en reklam- eller annonsbyrå. Varje exemplar av en granskad videofilm som bedömts positivt får/skall förses med symbolen.

3. Symbolens innebörd trummas in effektivt. Alla skall veta att den kassett som försetts med denna symbol och alla ñlmer som marknadsförs på biografer etc. med denna också getts ett omdöme och en innehållsbeskrivning som man lätt kan få tag på. De videouthyrare som hyr ut positivt bedömda = symbolforsedda filmer får via distributören en folder, broschyr eller information i annan lämplig utformning. En del av detta informationsmaterial, är utformat så att det kan anslås eller hängas upp i butiken, en del är enklare och massframstâlld så att kunden kan plocka på sig. Den bör som regel vara utformad så att den också informerar om andra sevärda filmer. Informationsmaterialets tekniska utformning bör tas fram i samarbete med distributörerna och det är sannolikt så att material från en och samma distributör samlas i en och samma information.

I samtal med mig har IFPI/Video förklarat sig intresserat av att medverka till en vettigt upplagd distribution av information.

4. Man bör inte dra sig för att utnyttja väl utprövade marknadsföringserfarenheter vid lanseringen av det nya systemet. Det räcker inte att ta fram material av detta slag som ändå i många ungdomars ögon producerats av tyckartanter och moralgubbar. Det år betydelsefullt att också få fram ungdomars egna åsikter och val. Eftersom det år svårt att räkna med ett bistånd från TV - det är bra om man får dem att medverka förstås - menar jag att man bör skapa en rullande regional tittarpanel, videoligan som arbetar ett kvartal i taget från en region där man har större chans att slå igenom med sitt budskap. En panel kan förslagsvis

bestå av ett tiotal ungdomar i olika ålder från en

skola kompletterade

med en lokal journalist med stor genomslagskraft samt en av granskarna. Den senare bör stå for urvalet och även sörja for att resultatet når ut över landet. Eventuellt kan någon större tidning intresseras for idén.

5. Bedömarna och distributörerna borde också tillsammans kunna ta fram en gratiskassett i stor upplaga. (Vårens bästa från Sandrews) med trailers eller citat ur positivt bedömda filmer och låta de större uthyrarna få tillgång till ett antal och låta kunden få låna hem en sådan fritt eller mot deposition.

6. Ett mer generellt material som kan användas av filmsåttare, journalister, lärare och andra aktivt filmintresserade behövs givetvis också. Den tidskrift som BUF förbereder bör kunna fylla en sådan funktion. Man bör dock i samband med detta arbete ta upp en diskussion med de visningsorganisationer som ger ut egna tidskrifter om det finns förutsättningar for samarbete om dessa projekt.

7. Allt detta kostar naturligtvis mer än i dag. Man skall dock tänka sig att en del av kostnaderna kan och bör bäras av branschen. En möjlighet, som jag diskuterat med våldsskildringsutredningen, år att finansiera en kraftfull satsning av detta slag via avgifter for en eventuell registrering av videogram. Staten skulle då av avgiften ge branschen tillbaka en del i form av ett mycket bra säljstöd till den bättre delen av dess lager. En mycket översiktlig kostnadsberäkning visar att hela denna reform - bortsett från en engångskostnad vid lanseringen —kan rymmas inom en kostnad som inkl. granskningsarbetet uppgår till 3 milj. kr.

8. Jag vill än en gång poängtera vikten av att denna reforms framgång helt ligger i hur den lanseras - förutsatt att den är väl organiserad. Begreppet granskning bör t.ex. tas bort och man måste hela tiden arbeta med det for ögonen att man skall nå ungdomar som i dag år ganska medialt luttrade och samtidigt observanta på politiska/moraliska underströmmar. Idén är att rikta uppmärksamheten på och öka tillgängligheten av det som är bra - utifrån den uppfattning som bedömaren har. Idén är inte att fördöma.

4.3.8 Film for invandrare

I utredningsdirektiven betonas vikten av att belysa nämndernas åtgärder med inriktning på olika invandrargrupper. Som framgått av avsnitt 3.3 har detta inte haft någon stor plats i arbetet hos någon av nämnderna. BUF hänvisar till bristande resurser såväl när det galler tillgång på personal som medel att fördela. Visningsnåmnden för film och video har på liknande sätt haft dåliga möjligheter att arbeta aktivt inom detta fält och i stort sett varit hänvisade till att ta ställning till inkommande ansökningar.

Visningsnämnden har gett stöd till två invandrarorganisationer för distributions- och visningsprojekt inom ramen för stödet till lokalt arbete med video, men menar att dessa projekt inte kunnat ges tillräcklig vägledning eller rådgivning och har därför inte blivit särskilt lyckade. Nämnden menar ändå i sin utvärdering av detta stöd att stödet till mediaverkstäderna kommit invandrare till del eftersom dessa är en viktig nyttiargrupp.

Till stor del måste man ge nämnderna rätt när de hänvisar till bristande resurser som orsak till den minimala verksamheten med inriktning på invandrare. Hade man från kansliets sida lagt ner mer tid hade något annat fått sitta emellan. Det krävs säkert lite mer än att vänta på ansökningar for att åstadkomma ett genombrott här. Samtidigt menar jag nog att man med en del kanske rätt enkla åtgärder borde kunnat stimulera fram egna initiativ från invandrargrupper. FilmCentrum har tex. ett mycket användbart material och ett arbetssätt som kunde ge ett bättre resultat för såväl vuxna som barn. Flera av studieförbunden bedriver annat kulturellt arbete med inriktning på och i samverkan med olika invandrargrupper.

Jag har inte kunnat göra någon kvantifierad studie av frekvensen av olika kategorier film for invandrargrupper, men den uppfattning jag fått genom samtal och stickprov tyder på att undervisningsñlm och i viss mån dokumentärer förekommer i någon mån men att konstnärlig

och dramatiskt upplagd spelñlm är mycket sällsynt överhuvudtaget i målgruppsorienterad verksamhet.

Tydligare riktlinjer behövs

Detta är ett av många exempel på hur de av regering och riksdag fastlagda principerna för såväl invandrar- som kulturpolitiken aldrig satts i verket på grund av för trubbiga instrument och for vaga direktiv. Enligt min uppfattning måste mer precisa riktlinjer utformas från regeringens sida. Så har fallet varit t.ex. när det gäller barnfilmen såväl när det gäller produktionsstöd som när det gäller distributionsåtgärder och det bör under en period kunna vara ett verksamt medel även i fråga om film för invandrare.

Det är kanske nödvändigt att även jag är mer konkret när det gäller att exemplifiera vilka åtgärder det kan vara frågan om. Många menar ju att filmen på samma sätt som musiken är så allmänt giltig och tillgänglig för alla grupper att ett generellt utbud är helt tillräckligt. Ett vanligt motargument är också att man motverkar en önskad integration med speciellt riktade åtgärder. Jag menar att man måste arbeta mer målmedvetet med import, versionering och produktionsstöd (kortfilm), men framför allt med distributionsinitiativ där presentations- och stödmaterial kan komma med i bilden. Utvecklingsstödet och projektbidragen är kanske de bästa formerna, men bör då ges den utformningen att man hos visningsorganisationerna och andra lämpliga samarbetspartners inte behöver se alltför kortsiktigt på sitt engagemang. Det bör också finnas goda förutsättningar för folkbiblioteken att arbeta med inriktning på olika invandrargrupper. Sveriges folkbibliotek har en väl utvecklad litteraturförsöijning till olika språkliga minoriteter. Att på den grunden bygga ut en service även med videogram förefaller som en rimlig tanke. Ett samarbete mellan statens kulturråd, som har vissa möjligheter att stimulera de kommunala biblioteken att arbeta med de om en försöks-

språkliga minoriteterna, och den nya filmmyndigheten

verksamhet med denna inriktning bör prövas.

Det är också av betydelse att regeringen vid sin medelstilldelning anger behovet av särskilda insatser för visningsstöd till film for invandrare.

4.4 Organisatoriska överväganden

Spridning och visning av film - såväl biograffilm, institutionsfilm, konstnärlig och dokumentär kortfilm som barn- och ungdomsfilm osv. är en så viktig faktor i vårt kulturella liv att man inte från statens sida helt kan överlåta detta till marknadskrafterna. Det behövs alltjämt, och med den relaterade utvecklingen kanske nu i synnerhet, en rad statliga insatser och detta ställer krav på en central instans for bantering av bidrag, utvärdering, erfarenhetsöverföringoch initiativ.

Den rundfråga jag ort till visningsorganisationema stärker de slutsatser som jag menar måste dras av de föregående resonemangen. Dessa kan sammanfattas så här:

0 Det går inte att rationalisera denna hantering så att uppgifterna läggs på andra organ utan att kostnader och kapacitet hos dessa ökar i motsvarande grad.

0 Det âr uppenbart att den kritik som kan riktas mot båda nämnderna i stor utsträckning kan hänföras till brist på resurser.

o Den form for statens av dessa frågor som man valde hantering 1982 med relativt brett sammansatta fortroendeorgan som beslutsinstans stödda av ett kompetent kansli är en for ändamålet lämplig form - även om vissajusteringar kan behövas.

o Knytningen till Filminstitutet har haft både for- och nackdelar. Rent principiellt är konstruktionen en underlighet med karaktär av provisorium (en skvader som någon uttryckte det). Båda nämnderna upplevs som statliga bidragsfordelande organ med egen beslutskompetens. Men genom att de kanslimässigt, ekonomiskt och i viss mån även formellt är inordnade i Filminstitutet

har nämnderna inte den reella frihet över sitt_ agerande som man kan förvänta sig av ett statligt organ. Man måste vara medveten om att institutet formellt inte är en statlig myndighet eller ens, som många andra statliga stiftelser, har regler inskrivna om offentlighet och insyn i beslut.

Samtidigt betyder knytningen till Filminstitutet en närhet till en större organisation med personaltrygghet, kompetens i en rad fråsom förstås inom område.

gor såväl administrativt filmens

o Vad gäller barnñlmarbetet har det kommit fram att allmänheten, dvs. de som inte år vål insatta i hanteringen, upplever det som något förbryllande att det arbetas med barnñlm på olika håll inom organ som sas. har samma hatt. Det kan inte ha varit alltför stora problem med detta tidigare, men med de nya uppgifter som institutet fått med årets regeringsförslag om betydligt ökade resurser för arbete med barnfilmen bäddar man för reella svårigheter om man inte redan från början, dvs. redan i år, bestämmer sig för en renodling. Jag återkommer till detta.

Förslag

Staten bör under de närmast överskådliga åren ha ett organ som arbetar med såväl fördelning av bidrag som initiativ, råd, stimulans när det gäller spridning och visning av värdefull film. Med hänsyn till bidragstypernas tämligen enhetliga utformning och mottagarnas, målgruppernas sammansättning bör de båda nuvarande nämnderna ersättas av ett gemensamt organ, förslagsvis kallat statens filmrâd. Uppgiften blir främst att förvalta de föreslagna bidragsformerna och att kontinuerligt följa utvecklingen och utvärdera effekterna av anvisade bidrag och av andra åtgärder.

Rådet skall på olika sätt värna om och stärka möjligheterna att få se värdefull film över hela landet. Särskilt bör man vinnlägga sig om att ungdomens stora intresse för film ges positiva utvecklingsmöjligheter samt att biografen kan få bättre möjligheter som kulturell och social

faktor i kommunerna. Vidare måste man ägna ett större intresse än hittills åt videobranschens ñlmutbud.

Rådet bör etableras som en självständig statlig myndighet med sina direktiv och sina medel direkt anvisade från regeringen. Eftersom organisationen även med vissa förstärkningar kommer att vara en liten myndighet har jag övervägt en inordning av uppgifterna i något annat organ eller en samordning av annat slag. Det som legat närmast till hands är givetvis en fortsatt integration i Filminstitutet, men de skål som anförts tidigare, organisationemas inställning samt de visioner om utvecklingens krav man måste ha vid hanteringen av ett område så utsatt för förânderlighet leder till att jag inte förordar detta. En annan möjlighet jag övervägt är att rådet knyts till statens kulturråd, som har nåraliggande och likartade uppgifter inom andra kulturområden. Med den omorganisation som kulturrådet just genomgått, där de tidigare sakkunniga nämnderna tagits bort, känns en sådan lösning nu mindre tilltalande, om än inte omöjlig.

Jag förordar i stället att den nya myndigheten rent organisatoriskt blir självständig, men att man anstränger sig att finna lokalmâssiga lösningar som ger samarbetsmöjligheter och idémässig stimulans. Det skulle t.ex. vara en intressant lösning att låta rådet få en gemensam personalorganisation med Kabelnâmnden. Förslaget måste också ses som ett led i förberedelserna från statens sida att skaffa sig en samtalspart, en utvecklingsinstans för dem som arbetar med den lokala medieverksamheten.

Rådet bör ha nio ledamöter med personliga suppleanter och bör sammansättas så att kunskaper om den lokala mediesituationen, föreningslivets aktiviteter ute i landet, film- och videobranschens arbetsvillkor vid sidan av film- och kulturpolitisk kunskap blir representerade.

Rådet bör ha att hantera ansökningar om bidrag från samtliga de bidragsformer som nämnts i det föregående. Det skulle också vara logiskt och för kunderna praktiskt om man till den nya organisationen förde över uppgiften att fördela bidrag för arbete med film för barn, en uppgift som till stora delar nu föreslagits åvila Filminstitutet. Detta kräver

att man antingen kommer överens med institutet om överförande av den personal för bamñlmarbete som finns hos visningsavdelningen eller organiserar ett nära samarbete med institutet för att den kompetens i fråga om pedagogiskt material etc. som finns där skall kunna utnyttgas.

Når det gäller uppgiften att handha bedömning och information om barn- och ungdomsfilm âr det inte självklart att den skall ligga på det nya organet. Som framhållits i avsnittet 4.3.7 är det en stor och viktig uppgift att lägga upp detta arbete i nya former. Det behövs administrativ kompetens, fantasi och idérikedom liksom skickliga informatörer. Det behövs också närhet till teknik för snabba materialgenomgångar, tillgång till arkiv m.m. Det finns inte heller några avgörande skäl för att en sådan uppgift skall innehas av en myndighet - till skillnad från bidragshantering. En genomgång av arbetsupplâggningen och förutsättningarna för det nya filmrådet att kunna fungera initiativrikt och med bred kompetens men samtidigt inom ramen för mycket begränsade personalresurser visar dock att det finns avgörande skäl för att behand› la bedömnings- och informationsarbetet samt bidrags- och utvecklingsarbetet inom samma organ. Granskarna eller filmbedömarna har och kommer att ha funktion som rådgivare till såväl rådsledamöter som kansli i en rad frågor. Det måste vara en självklarhet att Filminstitutet

ändå ställer sin serviceapparat till förfogande när så behövs.

Ekonomiska och formella aspekter

Merparten av de stödformer som föreslås stå till förfogande för statens filmrâd är av den karaktären att behovet av medel kan behandlas i samband med det ordinarie budgetarbetet. Vad man redan i samband med ställningstagande till de förslag som läggs i denna rapport bör ta upp är: - av 0,5 milj.kr. från det lokala videostödet till ett för-

omfördelning

med kortfilm på videogram,

sök

- en statlig subvention en kooperativ distributionscentral för

till

kortfilm (0,5 - 1,0 milj.kr.),

- ökade medel (+ ca 1,8 milj.kr.) för arbetet med bedömning av och information om barn- och ungdomsiilm, - kostnader till utökat antal ledamöter m.m. i beslutsorganet, utökning av befintlig personal med dels en handläggande iáånsteman för beredande och uppföljande arbete, dels en tiánsteman för barn- och ungdomsfilmarbetet (denna bör kunna anställas med utnyttjande av anvisade medel för detta projekt), överföring av den befintliga personal hos Filminstitutet som anställts för service till de båda nämnderna.

Upplâggningen och organisationen av det arbete med stöd till spridning

och visning av värdefull film som behandlats i denna rapport år i stora delar bundet av avtal mellan de olika parter som ingått 1982 års ñlmoch videoavtal. I beredningen av förslagen bör man från regeringens sida klara ut vad man kan och vill lösa oberoende av eller vid sidan av avtalet och vad man önskar lösa genom justeringar i avtalsformuleringarna. Detta år ett väl sammanhängande komplex som knappast kan lösas av en utanförstáende utredningsman.

Bilaga 1

Utdrag ur 1982 års film- och videoavtal

Hår återges vissa bestämmelser i avtalet som är av betydelse för denna utredning. Avtalet är i sin helhet intaget i Filminstitutets verksamhetsberättelse.

Parterna - staten, de ovan nämnda företrädarna för filmbranschen och föreningen IFPI-VlDEO - är ense om att stiñelsen Svenska Filminstitutet skall bestå. De är vidare ense om att stiftelsen skall ha till ytterligare ändamål dels att öka intresset hos allmänheten för film, dels att främja spridning och visning av värdefull film, och dels att följa den tekniska utvecklingen vad gäller produktion och visning av film, an verksamheten skall bekostas, förutom med biografavgifter, med avgifter på inspelade videogram, att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå till stiftelsen samt au villkoren för verksamheten skall utformas så att en effektiv och överblickbar medelfördelning kan komma till stånd.

Parterna är vidare överens om att verka för att Riretag inom film- och videobranschema medverkar till att värdefulla filmer når en vid spridning. l detta syfte bör branschernas avtalsparter verka för att

ett kommersiellt utbud av värdefulla filmer finns tillgängligt i videogramform över hela landet, värdefulla filmer på kommersiellt rimliga villkor ställs till förfogande för kvalitetsñlmvisningar och att situationen på mindre orter därvid särskilt beaktas. biografer på kommersiellt rimliga villkor ställs till förfogande för kvalitetsfilmvisningar som anordnas av annan än biografägaren.

Parterna har samrått med stiftelsen och Filmâgarnas Kontrollbyrå Aktiebolag, vilket sistnämnda bolag har undertecknat. 1963 års avtal.

Mot denna bakgrund har parterna

svenska staten,

Sveriges Biografagaremrbund, Folkets Husmreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter (nedan gemensamt kallade filmbranschen) och

föreningen lFPl-VIDEO (nedan kallad videobranschen) träffat följande avtal om den fortsatta verksamheten hos stiftelsen Svenska Filminstitutet..

Inledande bestämmelser

15 Stiflelsen Svenska Filminstitutet skall ha till ändamål

att främja värdefull svensk filmproduktion,

att öka intresset hos allmänheten för film,

att främja spridning och visning av värdefull film, att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område, att främja artistisk och teknisk utbildning samt forskning inom filmens område,

att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer, filmstudior och andra

sammanslutningar sprida kunskap om filmen, att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse, att verka för internationellt samarbete i här berörda avseenden, att inom och utom Sverige uid behovföreträda filmens intressen, samt att i övrigt verka för ändamål inom filmens område.

Stifielsen skall förvalta de avgifter som infliyter till följd av detta avtal samt de medel som tillfaller stiftelsen genom dess verksamhet eller eljest, allt för de ändamål som onges i denna paragraf

2 5 Stiftelsens verksamhet leds au en styrelse. Dessutom firms ett förvaltningsrád och vissa nämnder för särskilda ärenden. Stiftelsen har vidare en verkställande direktör.

3 5 Med film avses i detta avtal även videogram i alla de fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat.

Om styrelsen

45 Styrelsen skall bestå au sju ledamöter jämte tre suppleanter, utsedda au regeringen, som tillika utser styrelsens ord/Brande. Styrelsens ledamöter och suppleanter skall utsesför en tid av högst tre år i sänder. Den som varit ledamot under två mandatperioder får utses till ledamot för ytterligare en period endast om särskilda skäl föreligger. Motsvarande gäller suppleant. Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

Om ñrvaltningsrådet

8 5 Förvaltningsrádet är ett rådgivande organ till styrelsen. Rådet består av trettio till fyrio ledamöter som för en tid av mellan ett och tre år utses au film- och videobranschernas, filmarbetarnas och andra av stiftelsen: verksamhet berörda organisationer.

Om nånmderna

I6§ Hos stiftelsen skall finnas två garantinâmnder för långfilm, en garantinämnd för kortfilm, en uisningsnâmnd och en nämnd för barn- och ungdoms/Hm. Närmare bestämmelser om nämndernas sammansättning och uppgifier finns i bilagorna 3,4 och 5.

Om efterlevnade av avtalet

22§ Filmbranschen och videobranschen förbinder sig att verka för att detta avtal efterlevs. Organisationer som är bundna au avtalet är pliktiga att söka ñrmá sina medlemmar att följa avtalets bestämmelser.

Om biografavgifterna

23§

Biogra/ägare eller den som eljest anordnar biogra/förestâllning (nedan kallad biografägare) skall till stiftelsen erlägga en avgift, motsvarande tio procent av bruttobiljettintakten vid föreställningen. Med sådan intäkt avses bruttoinkomst enligt de av Filmägarnas Kontrollbyrâ Aktiebolag fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser. F ilmhyra skall inte utgå på den del av intäkten som utgår augifien.

Avgift skall inte utgå för biografföreställning på sådant fast visningsställe, där det enligt det register som förs av Kontrollbyrån ges högst fem föreställningar i veckan utöver barnmatinéer.

Med barnmatiné avses föreställning som riktar sig till barn och som börjar senast klockan I 7.

Om biografföreställningar har anordnats i syfte att kringgå bestämmelserna om avgiftsplikt, får styrelsen besluta att avgiftsplihl föreligger. Innan styrelsen beslutar i sådant ärende skall styrelsen höra biografägaren och dennesorganisation.

Styrelsen får medge befrielse från avgift för biograñöreställning, där film- och biografhyra avstås och där biljettintäkterna anslås till välgörande ändamål.

För visning av film, som på sätt gällde före den l juli 1963, förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte, skall avgift inte utgå.

Om videoavgifterna

Den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av videogram (videogramuthyrare) skall erlägga vissa avgifter till stiftelsen. Avgifterna utgår för de videogram som utges genom att föras i handeln för uthyrning direkt till kunder för enskilt bruk. Avgiften utgår för varje videogram som innehåller en långfilm enligt definitionen i bilaga 3 punkt 3 fyrtio kr. För varje videogram som innehåller en kortfilm utgör avgiften tjugofyra kr. För videogram som innehåller flera långfilmer utgår avgift för varje långfilm. Avgift såsom för långfilm utgår för videogram som innehåller flera kortfilmer med en sammanlagd visningstid motsvarande en eller flera långñlmer.

Om förvaltningen och användningen av stiftelsens medel

_32§

De avgiftsmedel som enligt detta avtal skall till/alla stiftelsen tillförs en fond. Fonden kan också tillföras statsbidrag och andra typer av bidrag. De medel som sålunda tillförs fonden och ränteintäkterna på dessaskall användas för fiiljande äruiamål:

A. Lägst tjugo procent används för sti/telsens engagemang i produktion av svensk film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel [är att möjliggöra förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart konstnärlig inriktning.

B. Lägst trettiofem procent används för produktionsgarantier till svenska långfilmer.

C. Lägst fem procent används färproduktionsgarantier till svenska kortfilmer.

D. Lägst fem procent används för att främja spridning och visning av värdefull film.

E. Högst tjugofem procent används för stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa basresurser för verksamheten under punkterna A-D samt i övrigt för defilmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i sin verksamhet.

F. Tre procent används av film- och videobranscherna för branschfrängjande ändamál.

Bilaga nr 6 till avtalet

Enligt vad som sägs i 32 i sista stycket skall, om det sammanlagda belopp som tillförs fonden under ett räkenskapsår överstiger 100 milj.kr. i prisläget den I juli 1982, andm procenttal tillämpas än som anges i paragrafen. Beräkningen av prisläget skall göras med utgångspunkt i konsumentprisindex totalindex för januari månad under föregående verksamhetsår.

Följande procenttal skall tillämpas:

Om det blir aktuellt att införa stöd till produktion av värdefulla videogram i enlighet med punkt G ovan, dvs. till filmer som är avsedda att i första hand spridas i videogramform, skall parterna uppta överläggningar om utformningen av detta produktionsstöd.

Protokollsanteckning till § 28 i avtalet

Med uthyrning jämställs försäljning med rätt för köparen att återlämna videogrammet mot att han åter/âr del av köpeskillingen eller andra förfaranden där det klart framgår att det är fråga om uthyrning.

För videogram som säljs skall inte utgå någon avgift. Utvecklingen på videomarknaden kan emellertid motivera att avgift införs också vid försäljning av videogram. Parterna är därför överens om att särskilda överläggningar i denna fråga kan komma att behövas under avtalsperioden.

Avgifierna skall redovisas särskilt. Parterna utgår från att royalty och annan upphovs- › rättslig ersättning qi skall beräknas på avgifterna.

Bilaga 2

Bestämmelser för Visningsnâmnden för film och video

Bestämmelser och riktlinjer fastställda av regeringen och film- och videobranscherna

Vissa riktlinjer lör nämndens verksamhet anges i regeringens proposition 1981/82: 111 med 1982 års film- och videoavtal och avtalets bilaga 4. l bilagan framgår följande:

Stöd till spridning och visning av värdefull film

Annan film än barn- och ungdomsñlm Enligt 32 5, punkt D, skall vissa medel användas lör att främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skall av styrelsen lärdelas på två belopp, ett för värdefull film för barn och ungdom och ett för annan värdefull film.

l denna bilaga behandlas användningen av medlen för annan film än barn- och ungdomsfilm.

1. De medel som år avsedda mr annan film än barn- och ungdomsfilm fördelas av Visningsnärnnden.

2. Visningsnämnden skall vid fördelningen av medlen främja verksamhet som syftar till att öka möjligheterna att se värdefull film och att öka intresset för sådan film. Medlen får användas för import, spridning, marknadsföring eller andra åt-

gärder som syftar till att väcka intresse för kvalitetsñlm. Ytterligare riktlinjer mr verksamheten kan meddelas av regeringen.

Visningsnämnden består av en ordlörande och fyra andra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter. De utses av regeringen lör högst tre är. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden får ej utses till ledamot eller suppleant lör den närmast. därpå följande perioden, om inte särskilda skäl löranleder det..Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Visningsnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutsför när ordmranden eller vice ordtöranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de llesta enar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

Ledamot och suppleant i visningsnämnden är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

Bestämmelser fastställda av nämnden

Nämnden tördelar fyra typer av stöd; visningsstöd, importstöd, lanseringsstbd samt stöd till försöksverksamhet med video. Riktlinjer och regler lör dessa fastställs av nämnden. Nämnden svarar också lör utvärdering av staden och för information om sin verksamhet..

Nämndens beslut kan ej överklagas:

Nämndens protokoll samt inkomna ansökningar, till den del de inte kan betraktas som affärshemlighet, är tillgängliga lör allmänheten enligt samma regler som gäller mr allmän handling.

Ledamöter och suppleanter skall erhålla kallelse, förslag till dagordning och handlingar som utgör underlag lör beslut senast 6 dagar före sammanträdesdag.

Suppleant har närvaro- och yttranderått vid nämndens sammanträden.

Ledamot har ratt att få ärendet behandlat om denne till ordföranden eller sekreteraren anmält ärende senast 10 dagar mre sammantradesdag.

Nämndens protokoll justeras av sammantrådets ordförande samt av utsedd justeringsperson.

Ersättning for ledamöters och suppleanter: särskilda uppdrag och tjänsteresor ‘ “ för nå skall godk‘ av ordfi}. ochanmâlastill nämnden.

Nämnden fastställer anslagsframstållning som inlämnas till Filminstitutets styrelse som underlag för Filminstitutets anslagsframstâllning.

10. Nämnden fastställer budget som inlämnas till Filminstitutets styrelse som underlag (Br medelstilldelning.

ll. N åmnden skall erhålla löpande information om medelslbrbrukningen.

12. Nämnden bör hålla Nämnden for barn- och ungdomsñlm orienterad om årenden som berör verksamhet för barn och ungdom.

Bilaga 3

Bestämmelser för Nämnden för barn- och ungdomsfilm

Bestämmelser och riktlinjer fastställda av regeringen och film- och videobranscherna

Vissa riktlinjer för nämndens verksamhet anges i regeringens proposition 1981/82: 111 med 1982 års film och videoavtal och i avtalets bilaga 5. l bilagan framgår följande:

Stöd till spridning och visning av värdefull film

Film för barn och ungdom Enligt 32 5, punkt D, skall vissa medel användas för att främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skall av styrelsen fördelas på två belopp, ett for värdefull film för barn och ungdom och ett för annan värdefull film.

l denna bilaga behandlas användningen av medlen för film för barn och ungdom.

1. De medel som år avsedda för film fbr barn och ungdom fördelas av Nämnden för barn- och ungdomsñlm.

2. Nämnden mr barn- och ungdomsñlm skall vid fördelningen av medlen främja verksamhet som syftar till att öka mbjlighetema att se värdefull film och att öka intresset för sådan film hos barn och ungdom. Medlen får användas för import, spridning, informationsverksamhet och granskning samt marknadsföring

eller andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för kvalitetsfilm. Ytterligare riktlinjer för verksamheten kan meddelas av regeringen.

Nämnden för barn- och ungdomsñlm består av en ordförande och fyra andra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter. De utses av regeringen för högst tre år. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden fär ej utses till ledamot eller suppleant för den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder det. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

Nämnden för barn- och ungdomsfilm sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutsför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta enar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

Ledamot och suppleant för barn- och ungdomsfilm är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

Bestämmelser fastställda av nämnden

Nämnden fördelar tre typer av städ; visningsstöd, importstöd och lanseringsstöd. Riktlinjer för dessafastställs av nämnden.

Nämnden svarar för granskning av barn- och ungdomsñlm enligt för verksamheten fastställda riktlinjer.

Nämnden svarar för information om och för utvärdering av sin verksamhet.

Nämndens beslut kan ej överklagas.

Nämndens protokoll samt inkomna ansökningar, till den del de inte kan betraktas som affärshemlighet, är tillgängliga för allmänheten enligt samma regler som gäller för allmän handling.

Ledamöter och suppleanter skall erhålla kallelse, förslag till dagordning och handlingar som utgör underlag för beslut senast sex dagar fore sammanträdesdag. Suppleant har närvaro- och yttranderatt vid nämndens sammanträden. Ledamot har rätt att fä ärende behandlat om denne till ordföranden eller till sekreteraren anmält ärendet senast 10 dagar [öre sammanträdesdag. Nämndens protokoll justeras av sammanträdets ordiörande samt av lör sammanträdet utsedd justeringsperson. 10. Nämnden fastställer anslagsframställnlng som inlämnas till Filminstitutet: styrelse som underlag lör Filminstitutets anslagsframställning. ll. Nämnden fastställer budget som inlämnas till Filminstitutets styrelse som underlag lör medelstilldelning. 12. Nämnden skall erhålla löpande information om medelslörbrukningen.

Bilaga 4

från Viuningsnämnden för film och video 1982/83 - Bidrags/brdelning 1986/87 (tkr.)

Videostbd Imp.-o. Inna. V-iuutbd Totalt 1-iudpflr 82/83 1 205 (26%) 141 (3%) 3 309 (71%) 4 655 (100%) 83/84 2 795 (40%) 781 (11%) 3 362 (49%) 6 938 (100%) 84/85 1 996 (28%) 1 200 (17%) 3 894 (55%) 7 090 (100%) 85/86 2 000 (25%) 1 658 (20%) ‘) 4 503 (55%) 8 161 (100%) 86/87 1 999 (28%) 1 410 (19%) 3 850 (53%) 7 259 (100%) Totalt 9995 (29%) 5 190 (15%) 18 918 (56%) 34 103 (100%) ) Varav1 mkvlill Filminsfnulellövparatlellkopior

Visningsswdet i in tur har fdr-delats på följande sätt under perioden (totalsiffror 1982/83-1986/87):

VSN - fördelning visningsslod 1982-87 FHR/Bio Kontrast S=F Folkets Bio Filminslilutai BygdøgårdarnasRF

Ifll!EfiIDBfillICl§IlI

ABF Övriga. anglngsbidrag Gbg: Filmfest Vira Gårdar Sludontfilmsludios Uppsala Fiimlesl Filmvorkslan Knloidoscopo SFV SKFF Artur, kulubron.

Bilaga 5

1982/83 - Bidragsfördelning från Nämnden för barn- och ungdomsfilm 1986/87 (tkr.)

Tabell l: Bidrag fördelade på stödformer (tkr.)

År/stödform Verksamhets Projekt-/ Import- Lanserings- -stöd utv.stid stöd stöd 1 067 911 281 - = 2 259 1982/83

Tabell 2: Bidrag fördelade på mottagare (tkr.) 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 Organisation

Föreningsfilmo

Filminstitutet — 230 378 339 744

Övriga

2 259 2 026 2 480 2 409 3 052

BBK = Barnens Bio Kontrast, UBK = Ungdomens Bio Kontrast, SFB = Sveriges Förenade Bamñlmstudios

Bilaga 6

Exempel på filmblad från BUF

Filminstitutet LMBLAD

35mm 16mm video

En dansk ungdomsfilm ur ett tjejperspektiv.

Boulevard

Ballerup

Den trettonlriga Pinky och hen- Enbrafilm medett par for bandet nes[VI tjejkompisarEvaoch Janni härliga. specialskrivna rocklltar. harett rockbandsomdekallarBalle- Den nyrilta miljon - hus. swimrup Boulevard. mingpool. fester. klldsmak - lr “ Pinkysforlldrar har kommit upp traffandeltergiven. sig pl grund av sin framglngsrlka Skldespelerletlr skickligt. inte speditionsfirma.Familjenleverflott barade olika farnlljemedlemrnarna ochbjuderflott. Fortlott. . . Endag utanIn mersamspeletl familjensprickerbubblan.Deblir tvungnaatt bortsklmdheten.grafen,trottheten. sllja huset.Pappanmiste sjalvkora retligheten.deppighetenoch samtransporternadygnetrunt ochnum- horigheten- kannsIkta uti minsta manrs: enmlnadsflngelsefor fuski minspel.Flickor i PinlrysÅlderkan bokföringen. tex litt levasigin i hennesilskamot Pinkys bekymmersfria tillvaro faderni nagravardagligascener. kastasoverandaochhonhamnarl en ÄvenltamratspeletIr travlrdigl — kris. Kompisarnasviker och pla- sveket.ntobbnlngen.tjejsolldaritenerna att uu Ballerup Boulevtsrd tenochdenfor Åldernkarakteristiskt uppträdapa skolfestengartill syncs ojlmna utvecklingenmellanflickor om intet. . . ochpojkar. -o-o-o- Kanskehandlarfilmen mum om

SPELFILM FÄRG 79min(limm/16mm).15min(video) DANSKTTAL.SVENSKTEXT ORANSKAT PORMAIE 35mm

DISTRIBUTOR: Filminstitutet (JSmnI/lâsnmllnsdtutlotuvldeo)

uu .ra påegnaben.Når Pinky ochen Bnllcmp Boulevard kan ses från avkompisarnatill slutInd! spelarpl 9- I0-lrslldem men uppskattasmest klassfestenhar de vunnit en seger. i man lontren dl filmen ger ston vargendit har varit klmpig. Men möjlighetertill igenklnnande - sirmutglngarna har samtidigt format skilt for flickor. Dengerocksaen for Pinky att ta ett stegi sin frigörelse mange flickor vllbehovlig puff att nan föräldrarna mot en egenidenti- Visa gorasaker. tci. Hon ser forildrama utif FilmenpassarIven bn att visaspå somdear ochkanskilja sitt ochdens ungdomsglrdar. på högstadiet och liv år. Och honanseratt livet inte kan liknande. bli som torr. DerIr inte bekymmer:- Cecilia v Feiiitzen Iosl och sockersort.

IM!.I.I-JRUP IIOUI..|.VAID ualktupBoulevard. DanmarkING. B56/Mann:Lind: Wendel. Mnlunhouulur.Kirsten . | * rnedDuuhrl-ilm- Hiurup.Sum: “‘; _ å* :L. . x “ - -- :- ^ mi p-.A lila Iolo:AnjIDIlhufl’/ nunJacobsen. KimHaltesen. rou- un.: FriuSchmrlel. Mur.: Eliahah0ja|ull‘N£duu. -L Poulr* ~‘ - “ Stefan ‘ lInuHuluAa¢encn. MortenDegnhol. änunikt: m7-no-23. ?Ille- lHn II INIQ7).

Mun (urvlll lulunnutfrunfonm-JimMessina): D: ku vrdagod:wow(DerNeodepressiouiuislte Dame» url-men;las: Dun(ThePridesrueni; Runner in Ila:NightochKauCanConn!auMe(The lluuululuDance Hand); Impa-SayIr1-inIlanwtflcvlvysbz L‘Ma‘n«l(Wnueul).

llullalu Ki-Ky . Dom.Miksuej

PelleKoppel Vanna: Mila Heilnunn mannen pd[dug- AllanOlsen ggn nu.: Brandenburg :nutiden Edward Fleming .. andnrhlkør 0k Ernst

copyright © Nämnden för bam- och ungdomsfilm ISSN 0281-9457

Bilaga 7

Vissa uppgifter ur den analys av visningsstöde! som Visningsnämnden för film och video utfört

Visningsnämnden har uppdragit åt Lars Bildt att göra en utvärdering av hur visningsstödet använts, vilka effekter det haft samt att överväga en omprövning av riktlinjerna. Utvärderingens resultat har inte föreletid att materialet kunnat utnyttjas och redovisas i denna gat i sådan rapport. Jag har dock haft tillgång till en del resultat. T.ex. är samman ställningen i bilaga 4 hämtad från Bildts material. Bildt har också muntligen kunnat tillföra utredningen både värdefulla fakta och nyttiga synpunkter.

Bildt gör en grundlig analys av de större visningsorganisationernas situation och hur bidragen använts. Det är speciellt tre typer av fakta som man bör ta fasta på här. Det gäller kvaliteten i organisationerna filmval, spridningen av föreställningarna över landet och i vilken mån detta utbud kompletterar det traditionella bioutbudet t.ex. vad gäller filmernas ursprungsland.

När det gäller kvaliteten i utbudet har Bildt ställt detta i relation till den poângsâttning som tidskriften Chaplin gjort for ifrågavarande ñlm. I en skala 1-5 anses att en film bör ligga över 3 for att kunna räknas som kvalitetsñlm. Här får Folkets Bio 4,6, Bio Kontrast 3,9 medan Bygdegårdarnas nivå ligger på 2,9.

Folkets Bio-distribution visad hösten Ursprungsland 1987 pa egna biograler E

Maxim. Argentina

Ifl I

USA Sverige

I Nederländerna D Grekland

Dinmam I Frankrike

Ifrâga om ursprungslânder for filmerna uppvisar Folkets Bio en mycket stor spridning (se bild). Även Bio Kontrast har en uppenbar ambition att ta fram filmer från icke-traditionella länder, men amerikansk ñlm dominerar klart (33 %) vid sidan av svensk (23 %), fransk (6 %) och engelsk (6 %). Bydgegårdarnas filmverksamhet genom Sol Bio innehåller i stor utsträckning (minst 40 %) barn- och ungdomsiilm och borde, som Bildt påpekar, inte stödjas denna väg. Repertoaren upptar i övrigt ett stort inslag av traditionell underhâllningsfilm, övervägande amerikansk och svensk.

Visningarnas geografiska fördelning fördelar sig for de tre organisationer som hittills redovisats på så sätt att Folkets Bio hösten 1987 visade l 850 program på 11 orter, till övervägande delen i de tre storstadsområdena (Stockholm 30 %, Goteborg 40 %, Malmö 15 %). I genomsnitt såg 30 personer varje föreställning. Kontrastvisningarna ägde under samma tid rum på 134 orter vid l 280 föreställningar med i genomsnitt 53 personer vid varje. Stockholms län dominerar med ca 20 % av föreställningsantalet och 30 % av publiken, men i övrigt har Bio Kontrast en stor spridning, t.ex. står Norrbotten for 16 % och Kopparbergs län for 10 % av foreställningsantalet. Bygdegârdarnas visningsverksamhet var jämförelsevis jämnt fördelad över landet. 379 föreställningar av 35 mm film ägde rum. Publikantal m.m. har ännu ej kunnat redovisas.

KUNGL. BlEL.

l988*07* i 9

STD CKHQLM

Statens 1988

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Översyn av utlänningslagsstifutingen. A. Kortare vantanA.

§9Nr

Arbetsolycka - olycka eller arbetsmiljöbrott? A Kunskapsoverföring genom företagsutveckling. UD. Samerätt och sameting. Ju. Provning och kontroll i intentationell samverkan. l. Frihet från ansvar. Ju.

zspøsøw

En ny skyddslag. FO. Sverigeinformation och kultursamarbete. UD. Rätt adress. Fi. Öppenhet och minne. U. Civil personal i försvaret. Fö. Handel med optioner och terminer. Fi.

F-.7-.=5F=

Översyn av bostadsrattslagen. Bo. Medborgarkommissionerts rapport om svensk vapenexport. SB. E-~’ SÄPO-Säkerhetspolisen inriktning och organisation. Ju. Reklamskatten. Fi.

?-35 Rappon av den parlamentariskt: kommissionen

med anledning av mordet på Olof Palme. Ju. U-lands- och biståndsinfonnation. UD.

.§53 En förändrad ansvarsfördelning och styrning på

skolområdet. U. .i Ny taxeringslag - Refonnerad skatteprocess. Del l. Fi

E3 Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 2.

Fi SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. UD. Lotleri i radio och TV. U. Förnyelse och utveckling. C. Frikommunförsöket. C. Lönegarantin och förmánsrättsordningen - om lönegarantins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser. A. Videovåld Il - förslag till åtgärder. U. Förnyelse av kreditmarknaden. Fi. Arbetsdomstolen. A. Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetankande 4. Ju. Läge för vindkraft. Bo. Släpp kopioma fria. Fi. Dalälven - en miljösatsning. ME. Offentlig lönestatistik. Behov och produktionsformer. Fi. Effektiv statlig lokalförsorjning. Fi. Statens ansvar för spridning och visning av värdefull ñlm. U.

Statens

offentliga utredningar 1988

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Konare väntan. [21

__ Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen-

expo I l . 15 å; ;c:l‘Y::nam°:_;:l::.$:2:?:?;?l[:I]w_

garantins betydelse för det ökade antalet företagskon- _ , kurser. [27] Justitiedepartementet A,be,3d0ms,,,1e,,_ [30] Samerätt och sameting. [5] Frihet från ansvar. [7] SÄPO-Säkerhetspolisen inrikming och organisation. Bostadsdepartemen tet ([6] Översyn av bostadsrättslagen m.m. [14] Rapport av den parlamentariska kommissionen med L585 fö Vindkmfl» [32] anledning av mordet pá Olof Palme. [18] Översyn av upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4. Industridepartementet [31] Provning och kontroll i internationell samverkan. [6] Utrikesdepartementet Civildepartementet Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. [4] Förnyelse och utveckling. [25] Sverigeinformation och kultursamarbcte. [9] U-lands- och biståndsinfortnalion. [19] Frikommunförsöket. [26] SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. [23] Miljö- och Energidepartementet Dalälven - en miljösatsning. [34] Försvarsdepartementet En ny skyddslag. [8] Civil personal i försvaret. [12]

Finansdepartementet

Ratt adress. [10] Handel med optioner och terminer. [13] Reklamskatten. [17] Ny taxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del l. [21] Ny taxeringslag - Refonnerad skatteprocess. Del 2. [22] Förnyelse av kreditmarknaden. [29] Släpp kopiorna fria. [33] Offentlig lönestatistik. Behov och produktionsformer. [35] Effektiv statlig lokalförsörjning. [36]

Utbildningsdepartementet

öppenhet och minne. [1l] En förändrad ansvarsfördelning och styrning pá skolområdet. [20] Lotteri i radio_och TV. [24] Videovåld Il - förslag till åtgärder. [28] Statens ansvar för spridning och visning av värdefull ñlm. [37] ,‘

Arbetsmarknadsdepartementet Översyn av utlänningslagstiftningen. [1]

ALLMÄN-NA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10188-2 ISSN 0284-6012