Studiesociala utredningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

sou STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1963:74 Ecklesiastikdepartementet

RATT TILL STUDIEMEDEL STUDIESOCIALA UTREDNINGEN

IV

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk

1. En teknisk institution inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E. 2. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. 3. Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Idun. 90 s. U. 4. Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Idun. 95 s. U. 5. Försvarskostnaderna budgetåren 1963—67. Idun. 130 s. Fö. 6. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. Idun. 212 s. I. 7. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 43 s. J u . 8. Preliminär nationalbudget för år 1963. Marcus. IV + 97 s. Fi. 9. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Hseggström. 509 s. E. 10. Universitetsväsendets organisation. Hseggström. 190 s. E. 11. Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. Idun. 54 s. I. 12. översättning av föredrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. Marcus. 283 s. H. 13. Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 s. E. 14. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. Fi. 15. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E. 16. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. Idun 206 s. Ju. 17. Sveriges statsskick. Del 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. 18. Sveriges statsskick. Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. Idun. 220 s. J u . 19. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 811 s. Ju. 20. Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. Idun. 111 s. J u . 21. Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 s. I. 22. Kraven på gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. 111. E.

23. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. Idun. 290 s. Ju. 24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259. s. I. 25. Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. 26. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wilhelmssons Boktryckeri. 211 s. E. 27. Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju. 28. Utsökningsrätt II. Norstedt & Söner. 119 s. J u . 29. Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. I. 30. Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område. Beckman. 119 s. S. 31. Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 s. Fö. 32. Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. 33. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 s. Ju. 34. U-länder och utbildning. Idun. 201 s. U. 35. Lärare på grundskolans mellanstadium. Idun. 91 s. E.

förteckning

36. Malmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150. s. H. 37. Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. Idun. 151 s. U. 38. Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. S. 39. Kyrkor och samfund i Sverige. Idun. 308 s. E. 40. Arbetslöshetsförsäkringen. Idun. 248 s. I. 41. Specialutredningar om gymnasiet. Beckman. 318 s. E. 42. Ett nytt gymnasium. Idun. 949 s. E. 43. Läroplan för gymnasiet. Hseggström. 776 s. E. 44. Akademikernas skuldsättning. Marcus. 107 s. E. 45. Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län. Idun. 456 s. + 1 utvikskarta. I. 46. Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisation. Kihlström. 91 s. I. 47. Åldringsvårdens läge. Idun. 295 s. + 20 s. 111. S. 48. Bättre studiehjälp. Idun. 220 s. E. 49. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. Idun. 392 s. + 2 st. utvikskartor. I. 50. Fackskolan. Hseggström. 782 s. E. 51. De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Marcus. 115 s. C. 52. Om åtgärder mot skatteflykt. Idun. 288 s. Fi. 53. Studentrekrytering och studentekonomi. Kihlström. 131 s. E. 54. Några valfrågor. Kihlström. 75 s. Ju. 55. Reviderat förslag till jordabalk m. m. Norstedt & Söner. 459 s. Ju. 56. Domstolsväsendet 1. Rådhusrätternas förstatligande. Idun. 261 s. Ju. 57. översättning av föredrag angående upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Marcus. 157 s. H. 58. Aktiv lokaliseringspolitik. Betänkande. Idun. 458 s. + 4 st. kartor. I. 59. Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken under åren 1961 och 1962. Idun. 163 s. K. 60. Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget. Marcus. 185 s. H. 61. Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens främjande. Kihlström. 119 s. E. 62. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. Idun. 455 s. + 5 st. kartor. I. 63. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. Idun. 80 s. Jo. 64. Landstingens organisation och arbetsformer m. m. Kihlström. 195 s. I. 65. Totalförsvarets regionala ledning. Idun. 210 s. Fö. 66. Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar. Idun. 241 s. Jo. 67. Stöd åt ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. Idun. 102 s. E. 68. Fastighetsbildning. Idun. 827 s. Ju. 69. Lokalisering av statlig verksamhet. Kihlström. 354 s. Fi. 70. Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflyttning av statlig verksamhet. Kihlström. 92 s. Fi. 71. Skogsvägar. Svenska Reproduktions AB. 73 s. J o . 72. Nykterhet i trafik. Idun. 292 s. K. 73. Domar i expropriationsmål 1951—60. Idun. 148 s. Ju. 74. Rätt till studiemedel. Kihlström. 320 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:74 Ecklesiastikdepartementet

RÄTT TILL STUDIEMEDEL STUDIESOCIALA UTREDNINGEN

IV

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1963

Innehåll

Skrivelse

till Herr Statsrådet

Kapitel

1. Utredningsuppdraget

9 Kapitel

2. Allmänna synpunkter Utbildningspolitik och utbildningskostnader Samhällets studiesociala stöd Rekryteringen till högre utbildning Studieskuldsättningen Behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin Studiehjälp och studieeffektivitet Slutsatser och riktlinjer

13 13 17 21 24 27 29 32

Kapitel

3.

43 44 46 48

Kapitel

4. Om studiemedel Studielämplighet såsom förutsättning för rätt till studiemedel . . Nyinskrivna studerande s. 54. Tidigare inskrivna studerande s. 56. Maximigränser i tiden för rätt till studiemedel Maximibelopp för studiemedel Ensamstående studerande utan barn s. 63. Gifta studerande och studerande med barn s. 64. Värdebeständighet och standardföljsamhet s. 65 Behovsprövning av studiemedel Behovsprövning med hänsyn till den studerandes egen ekonomi s. 68. Behovsprövning med hänsyn till den studerandes makes ekonomi s. 73. Studiebidragsdelen i studiemedlen Extra studiemedel i särskilda fall Tid för utbetalning av studiemedel Ändringar i förutsättningarna för beviljande av studiemedel . . Ändringar med avseende å studierna s. 81. Ändringar med avseende å ekonomin s. 81. Ikraftträdande Sammanfattning

Kapitel

och Chefen för Ecklesiastikdepartementet

. . .

Om studiebidrag Studiebidrag u n d e r eller efter studietiden Studiebidragets fördelning under studietiden Studiebidragets storlek

5. Om återbetalning av studiemedel Principiella överväganden Återbetalningsplanen Återbetalningstidens längd s. 90. Periodiseringen av återbetalningen s. 91.

53 54 60 61

76, 79 80 80 83 84 89 89 90

4 Tryggheten i återbetalningssystemet Anpassningen till den individuella betalningsförmågan s. 103. Återbetalningen vid dödsfall s. 122. Återbetalningens början s. 123. Snabbare återbetalning Utomlands bosatta återbetalningsskyldiga Debitering och uppbörd av avgifter Sammanfattning Kapitel

Kapitel

1.01 123 124 125 1 27

6. Avgränsningen av studiehjälpen Utbildningslinjer Lärarutbildning s. 133. Konstnärlig utbildning och journalistutbildning s. 135. Utbildning för handel och kontor m.m. s. 136. Utbildning för vårdyrken m.m. s. 137. Utbildning inom offentlig förvaltning s. 140. övrig utbildning s. 142. Elevernas studieekonomiska situation Utredningens förslag

^43 j^g

7. Studiemedelssystemets finansiering Den högre utbildningens expansion Studiemedelssystemets krav

155 156 158

Förlängning av återbetalningstiden s. 159. Räntegaranti s. 159.

s. 158.

132 133

Socialförsäkringsinslag

Studiefinansieringsinstitutet

165 Institutets upplåning s. 166. Anpassning till nuvarande beskattningsprinciper s. 168. Räntegaranti och återbäring s. 172. Systemets försäkringsmässiga utfästelser s. 174. Institutets styrelse och administration s. 174.

Kapitel

8. Administration De administrativa uppgifterna i stort Uppgifternas fördelning mellan centrala och lokala organ . Studiemedelsnämndernas uppgifter och organisation Uppgifter s. 186. Organisation s. 193. Sammanfattning s. 208. Centrala studiehjälpsnämndens uppgifter och organisation .

.

178 178 .180 186

• • 209

Uppgifter s. 210. Organisation s. 211.

Kapitel

9. Anslagsberäkning 216 Utgifter för studiebidrag m. m 216 Studiebidrag s. 216. Avgiftsbortfall m.m. s. 221. Anslagsberäkning för 1964/65 s. 222. Beräknat medelsbehov omkring år 1970 s. 225. Sammanlagda utgifter för studiehjälpen s. 225. Centrala studiehjälpsnämnden 226 Avlöningsanslag s. 226. Omkostnader s. 228. Studiemedelsnämnderna 229 Avlöningsanslag s. 229. Omkostnader s. 230.

Kapitel 10. Sammanfattning 232 Bilaga 1. Förslag till lag om finansiering av högre studier jämte specialmotivering till lagförslaget 236 Bilaga 2. Några synpunkter på den högre utbildningens kostnader, intäkter och finansiering 256 Bilaga 3. Akademikernas inkomster 1960 271 Särskilda yttranden och reservation 287

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Ecklesiastikdepartementet

Den 9 oktober 1959 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa utredning rörande studiesociala åtgärder på den högre utbildningens område m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 24 oktober samma år såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare Olof Palme, dåvarande ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, filosofie licentiaten Lennart Bodström, filosofie licentiaten Håkan Berg, ledamoten av garantilånenämnden Hans Håkansson, ordföranden i Svenska träindustriarbetareförbundet Yngve Persson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation, numera byråchefen Per-Erik Bönquist samt direktören i Sveriges akademikers centralorganisation Bertil östergren. Tillika uppdrogs åt Palme att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit namnet studiesociala utredningen. Såsom utredningens sekreterare har tjänstgjort docenten Olof Buin från och med den 1 mars 1960 till och med den 31 augusti 1962 samt hovrättsfiskalen Nils Olof Wentz från och med den 1 september 1962. Biträdande sekreterare i utredningen har varit filosofie licentiaten Ulf Larsson. Till utredningen har såsom experter kallats den 23 januari 1961 byråchefen i statistiska centralbyrån Klas Wallberg, den 28 maj 1962 laboratorn i försvarets forskningsanstalt Ingemar Ståhl, den 1 september 1962 docenten Buin, den 1 april 1963 sekreteraren i Studieförbundet näringsliv och samhälle, filosofie licentiaten Annika Baude, docenten Kerstin LindahlKiessling och filosofie kandidaten Maj-Britt Sandlund samt den 10 juni 1963 hovrättsfiskalen Börje Wilhelmsson. Utredningen inledde sitt utredningsarbete med att utarbeta förslag angående studiesociala åtgärder för de studerande vid skolorna för högre konstnärlig utbildning. Den 26 januari 1960 överlämnades en promemoria (stencilerad) härom. Förslagen i denna promemoria blev framlagda i proposition till 1960 års riksdag. I utredningens direktiv angavs bl. a. att utredningen närmare borde belysa behovet av studiesociala åtgärder från samhällets sida i syfte att förbättra den enskildes förutsättningar att genomgå mera omfattande fortbildning eller vidareutbildning. I anledning härav utarbetades under hösten

1960 ett antal promemorior om vuxenutbildningen på gymnasiestadiet. I juni 1961 tillkallades efter framställning från utredningen vissa experter att ingå i en delegation inom utredningen med uppdrag att utarbeta förslag om en utbyggnad av vuxenutbildningen på gymnasiestadiet. Utredningen överlämnade i januari 1962 det av delegationen utarbetade betänkandet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet (SOU 1962:5). På grundval av de däri framlagda förslagen har propositioner framlagts till 1962 och 1963 års riksdagar. Vid utredningsarbetets början förelåg den av statistiska centralbyrån verkställda s. k. studentekonomiska undersökningen. På ett tidigt stadium befanns det nödvändigt att i vissa avseenden komplettera den bild av studentekonomin som nyssnämnda undersökning gav. Utredningen anhöll därför i juli 1960 om tillstånd att låta statistiska centralbyrån undersöka de under läsåret 1959/60 vid universitet och högskolor examinerades skuldsättning. Denna undersökning har redovisats i det hösten 1963 avgivna betänkandet Akademikernas skuldsättning (SOU 1963:44). Utredningen har vidare i ett särskilt betänkande Studentrekrytering och studentekonomi (SOU 1963:53), även det avgivet hösten 1963, redogjort för den statliga studiehjälpens nuvarande utformning och omfattning, de universitets- och högskolestuderandes geografiska och sociala bakgrund samt de universitets- och högskolestuderandes ekonomiska förhållanden. I betänkandet presenteras huvudparten av det statistiska material och andra data, som utredningen insamlat såsom underlag för sina ställningstaganden. Utredningen ansåg sig på ett tidigt stadium böra ytterligare belysa rekryteringen till det gymnasiala skolsystemet. I anledning härav hemställde utredningen tillsammans med gymnasieutredningen i december 1960 om tillstånd att företa en undersökning om den sociala rekryteringen till gymnasierna åren 1959 och 1960. Denna undersökning har redovisats hösten 1963 i betänkandet Akademikernas skuldsättning. Materialet från nyssnämnda undersökning och det material som utredningen insamlat och redovisat i Studentrekrytering och studentekonomi gav vid handen att en översyn av studiestödet på det gymnasiala åldersstadiet borde ske parallellt med diskussionen om de studiesociala åtgärderna på ett senare stadium av utbildningen. I juni 1962 tillkallades studiehjälpsutredningen. Denna framlade i september 1963 sitt betänkande Bättre studiehjälp (SOU 1963:48). Samråd har ägt rum mellan studienjälpsutredninger och studiesociala utredningen, i första hand beträffande avgränsninger. mellan studiesociala åtgärder för olika kategorier av studerande. Sedan utredningen framlade betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi har följande remissutlåtanden avgetts, nämligen den 7 oktober 1963 över en framställning från garantilånenämnden om inrättande av en statsstipendienämnd i Umeå;

7 den 21 oktober 1963 över universitetsutredningen betänkande Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning; och den 16 november 1963 över en framställning från Svenska filminstitutet angående studiehjälp åt institutets elever. I föreliggande betänkande framlägger studiesociala utredningen sitt förslag till utformning av det statliga studiestödet på den högre utbildningens område. I överensstämmelse med vad som förutsatts vid utredningens tillkallande (kapitel 1 jämte statsutskottets utlåtande nr 180 vid 1957 års riksdag) har utredningen ansett det ligga utanför sitt uppdrag att framlägga förslag av skattepolitisk natur. Betänkandet innehåller därför inga synpunkter eller ställningstaganden i sådana frågor. Gentemot här uttalade uppfattningar har undertecknad östergren anmält avvikande mening. Experterna Baude, Lindahl-Kiessling, Ruin, Sandlund och Ståhl har deltagit i utarbetandet av olika delar av detta betänkande. Experten Ståhl har fungerat som sekreterare i avseende på kapitel 7 och bilagorna 2 och 3. Utredningen har samrått med försäkringsteknisk expertis och bankexpertis ävensom med expertis på socialförsäkringslagstiftning. Reservation har anförts av ledamoten Östergren. Särskilda yttranden har avgetts, ett av ledamoten Bodström, ett av ledamoten Persson och ett av ledamöterna Palme, Berg, Håkansson, Persson och Rönquist. Studiesociala utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt fjärde betänkande. Stockholm den 16 november 1963 Olof

Palme

Håkan Berg

Lennart Bodström

Hans

Håkansson

Yngve Persson

Per-Erik Rönquist

Bertil

östergren

/Nils Olof Ulf

Wentz

Larsson

KAPITEL 1

Utredningsuppdraget

S t u d i e s o c i a l a u t r e d n i n g e n h a r h a f t till u p p g i f t a t t v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g rörande studiesociala åtgärder på den högre utbildningens område m. m. I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 9 o k t o b e r 1959 a n g a v chefen för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t E d e n m a n , f ö l j a n d e d i r e k t i v för u t redningsarbetet. Att ge varje människa tillfälle till den utbildning, som hon h a r de begåvningsmässiga förutsättningarna för, är en av de väsentligaste uppgifterna för en demokratisk utbildningspolitik. Samtidigt är det från samhälleliga synpunkter av största vikt att genom tillvaratagande av alla olika begåvningar skapa de resurser av väl utbildad arbetskraft, som är en ofrånkomlig förutsättning för en fortsatt välståndsutveckling. Den pågående betydande expansionen av utbildningsväsendet belyser klart samhällets strävan både att söka ge utbildningsmöjligheter åt alla och samtidigt öka tillgången på utbildad arbetskraft för skilda behov. Att satsa på utbildning innebär dock självfallet inte endast att öka utbildningsväsendets mottagningskapacitet och förbättra utbildningens kvalitet utan också att skapa tillfredsställande ekonomiska förutsättningar för den enskilde att tillgodogöra sig de förbättrade utbildningsresurserna. Att möjligheterna till utbildning skall skifta alltefter de utbildningssökandes olika ekonomiska förutsättningar strider mot p r i n c i p e r n a för ett demokratiskt uppbyggt utbildningssystem. Det ligger därför i samhällets intresse att genom olika åtgärder söka utjämna skillnaderna i utbildningskostnader i princip så långt som fordras för att ingen skall kunna anses på grund av ekonomiska skäl hindrad att undergå önskvärd utbildning. Därtill kommer den omedelbara studiestimulerande effekt, som sådana utjämnande a n o r d n i n g a r har. Ett väsentligt led i utbildningspolitiken på detta område är de studiesociala åtgärderna. Under 1950-talet h a r samhället gjort åtskilliga betydelsefulla insatser i detta hänseende. Bland de direkta åtgärderna vill jag främst erinra om de förbättringar av studiehjälpen åt elever i skolväsendet, som genomförts på grundval av beslut vid 1952 och 1957 års riksdagar samt om det studentsociala handlingsprogram, som beslöts vid 1950 års riksdag och som sedan i huvudsak successivt förverkligats u n d e r åren 1951—57. Ett visst mått på storleken av den direkta utjämning av studiekostnaderna, som skett via statsbudgeten, kan man finna i att de olika studiehjälpsanslagen under åttonde huvudtiteln ökat från sammanlagt omkring 19 miljoner kronor budgetåret 1950/51 till cirka 80,5 miljoner kronor budgetåret 1959/60, varjämte statens lånefond för universitetsstudier och allmänna studielånefonden u n d e r samma period tillförts investeringsanslag om tillhopa 115,6 miljoner k r o n o r ; de årliga fondanslagen var vid periodens början tillhopa 4,5 miljoner k r o n o r och uppgår innevarande budgetår till sammanlag 17,1 miljoner kronor.

Beträffande studiehjälpen åt elever i det allmänna och yrkesutbildande skolväsendet har nyligen skett en översyn och komplettering i samband med den kartläggning av den samhälleliga familjepolitiken, som gjorts av 1954 års familjeutredning och 1956 års familjeberedning. Beslut i denna fråga har fattats vid 1957 års riksdag och därvid h a r också uppdragits riktlinjer för den fortsatta studiehjälpspolitiken beträffande skolväsendet. I anslutning härtill göres också för närvarande vissa kompletterande utredningar genom studiehjälpsnämndens försorg. Beträffande de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område är situationen annorlunda. Som jag redan nämnt har de förslag från studentsociala utredningen, som vid 1950 års riksdag antogs som riktlinjer för det fortsatta arbetet på detta område, numera i allt väsentlig förverkligats. Den utbyggnad av den högre utbildningens kapacitet, som pågår, kan givetvis inte genomföras på ett från demokratiska synpunkter tillfredsställande sätt utan att hänsyn tas till de ekonomiska studieförutsättningar, som samtidigt erbjuds den enskilde. Det reformprogram, som beslöts 1950, byggde på målsättningen att demokratisera utbildningsmöjligheterna, att ge var och en samma chans att oavsett social ställning, ekonomiska förutsättningar och bostadsort få den utbildning, för vilken han eller hon är lämpad. Den utbyggnad av systemet med statsstipendier och lån, som skett sedan dess, har otvivelaktigt åstadkommit en förändring i rekryteringen av studerande från de olika socialgrupperna, och det är med tillfredsställelse vi ,nu kan konstatera att den procentuella andelen studerande från socialgrupp III mer än fördubblats sedan 1940-talet. Nämnda andel är emellertid fortfarande inte större än inemot 20 procent, och ser man detta mot bakgrunden av att socialgrupp III omfattar drygt 50 procent av den förvärvsarbetande befolkningen, är det uppenbart att även ekonomiska hinder för studielämplig ungdom att söka sig till högre studier alltjämt kvarstår. Syftet att demokratisera utbildningsmöjligheterna och att få ett sådant urval av utbildningssökande, som icke i första hand baserar sig på de enskildas skiftande studieekonomiska förutsättningar, innebär också att de studiesociala åtgärderna måste vidgas i relation till den växande rekryteringen från de ekonomiskt mindre bärkraftiga samhällsgrupperna. Skulle samhällets insatser i detta avseende inte ökas, skulle också förändringen i rekryteringsfördelningen med all säkerhet avstanna eller i varje fall avsevärt fördröjas. Bedan mot bakgrunden av det här anförda och med hänsyn till att frågan om den högre utbildningens utbyggnad och därmed sammanhängande problem numera fått betydligt större dimensioner och därmed också blivit mer komplicerade, är en särskild utredning rörande de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område motiverad. Jag vill också erinra om att ett flertal framställningar gjorts om översyn och utredning i förevarande avseende, bland annat av 1957 års riksdag i skrivelse n r 398 i anledning av väckta motioner r ö r a n d e studiesociala åtgärder (statsutskottets utlåtande n r 180). Jag förordar alltså, att en utredning rörande de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område nu kommer till stånd. Denna bör lämpligen verkställas av för ändamålet särskilt tillkallade utredningsmän, förslagsvis högst sju till antalet. Som jag redan inledningsvis antytt är finansieringen av de studiesociala åtgärderna en ofrånkomlig del av samhällets totala utgifter för utbildning. Det kan tas för givet att en utredning av det slag, som här avses, kommer att mynna ut i förslag, vilkas förverkligande kräver ytterligare ekonomiska insatser från sh-

11 tens sida utöver dem, som redan med nuvarande stödformer är en automatisk följd av det ökande studerandeantalet. I vad mån och i vilken takt dylika förslag framdeles kan realiseras måste givetvis bli beroende på avvägningar med hänsyn till den samhällsnytta från olika synpunkter, som förslagens genomförande kan beräknas medföra, samt till det statsfinansiella läget och möjligheterna att inrymma ökade utgifter för detta ändamål i statsbudgeten. Det är därför angeläget att de förslag, som utredningsmännen kan komma att framlägga, dels är utformade mot bakgrunden av vad som kan anses vara praktisk samhällsekonomisk politik i fråga om att satsa på utbildning, dels också utförligt och konkret belyses med hänsyn till sina samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser. Som redan framgått av det anförda skall utredningen avse de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område. En avgränsning av utredningsuppdraget ligger däri, att översynen i princip inte skall gå in på studiesociala åtgärder för de grupper, som omfattas av allmänna studiehjälpsreglementet 1958: 326. Självfallet måste dock tillses att de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens område och de stödformer, som de studerande kan ha kommit i åtnjutande av i sin tidigare utbildningsgång, på ett tillfredsställande sätt anknyter till varandra. Jag vill också framhålla att till området för allmänna studiehjälpsreglementet kommit att, delvis av tradition, hänföras studerandekategorier beträffande vilka vissa skäl onekligen talar för att de i fråga om direkta och indirekta studiesociala åtgärder i stället bör jämställas med studerande vid universitet och fackhögskolor. En översyn av gränsdragningen mellan de två huvudgrupperna bör därför göras av utredningsmännen. Beträffande avgränsningen av utredningsuppdraget vill jag därjämte uttala, att det synes lämpligt att utredningsmännen till prövning upptar frågan huruvida skäl finnes att med avseende på vissa studiesociala åtgärder alltjämt tillämpa särskilda regler för studerande vid fackhögskolorna inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Av stor betydelse för utredningsmännens överväganden är de resultat, som framkommit vid en av statistiska centralbyrån verkställd undersökning rörande de studerandes ekonomiska villkor, avseende bland annat studieskuldsättningen. I den mån detta undersökningsmaterial och de ytterligare uppgifter, som kan erhållas från centralbyrån och de studiesociala myndigheterna, behöver fullständigas, bör nödvändiga kompletterande undersökningar verkställas. Utredningen bör givetvis avse såväl de direkta som de indirekta studiesociala åtgärderna. Att utredningen skulle komma fram till någon lösning en gång för alla av de förevarande problemen synes varken möjligt eller lämpligt, utan den bör utmynna i ett handlingsprogram för utbildningspolitiken på detta område för, låt mig säga, det närmaste decenniet. Jag anser det inte lämpligt att här binda utredningsmännen vid mera detaljerade direktiv. Jag vill dock i detta sammanhang peka på vissa speciella frågor, som under alla förhållanden kommer att möta under utredningsarbetet och som måste tas till utgångspunkt för utredningsmännens fortsatta överväganden. Sveriges förenade studentkårer (SFS) har i sitt petitum för budgetåret 1959/60 beträffande anslag till naturastipendier föreslagit vissa utvidgningar av gränserna för naturastipendieringen. Den n u tillämpade omfattningen av stipendieringen, avseende omkring 26 procent av de nyinskrivna, innebär bland annat att kravet på ådagalagd studiebegåvning kommit att bli lika med B a + i genomsnittligt studentbetyg, medan samma krav vid exempelvis statsgaranti för studielån numera motsvarar ett medelbetyg av Ba. Frågan om dessa gränsdragningar beträffande studielämpligheten bör självfallet övervägas av utredningsmännen, liksom

också frågan om gränserna för den ekonomiska behovsprövningen vid stipendiering och långivning. Även andra av SFS upptagna spörsmål rörande statsstipendiernas närmare utformning torde komma att aktualiseras under utredningens gång. Beträffande långivningen synes en prövning böra ske huruvida de nuvarande formerna — räntefria lån och statlig kreditgaranti — kan anses vara rationellt utformade med hänsyn till den nuvarande studieekonomiska situationen. I samband härmed möter också frågan hur avvägningen mellan olika direkta stödformer såsom stipendier och lån på lämpligaste sätt bör ske för att de skall fylla sin uppgift. En speciell fråga som jag anser viktig att få närmare belyst genom utredningsmännens försorg gäller behovet av studiesociala åtgärder från samhällets sida för att förbättra den enskildes ekonomiska förutsättningar att genomgå mera omfattande fortbildning eller vidareutbildning. De nuvarande möjligheterna i detta avseende är obestridligen ganska ojämnt fördelade mellan olika yrkesgrupper. Särskilt när det gäller områden, där vi ännu lång tid framöver har att räkna med brist på kvalificerad arbetskraft, synes en mera tillfredsställande lösning angelägen. Jag vill slutligen framhålla, att utredningsmännen också bör pröva, huruvida de hittillsvarande administrativa formerna för de studiesociala åtgärdernas handhavande kan anses rationella och om icke förenklingar kan genomföras i detta avseende. Utredningsmännen bör arbeta så skyndsamt som möjligt och de bör, sedan överblick vunnits över hela frågekomplexet, vara oförhindrade att, om så befinnes lämpligt, successivt framlägga avgränsade förslag. Kungl. Maj:t har vidare den 3 juni 1960 fäst studiesociala utredningens uppmärksamhet på vad chefen för ecklesiastikdepartementet anfört angående utformningen av det studiesociala stödet i proposition 1960:119. I denna proposition framhölls bl. a. att det studiesociala stödet bör utformas med inriktning på likartade utgångspunkter för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gymnasiestadiet. Utredningen har därjämte genom kungligt brev den 19 juni 1961 fått i uppdrag att pröva frågan om en sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. Utredningen vill i detta sammanhang även erinra om att, sedan utredningen erhöll sina direktiv, vissa reformer har genomförts för här aktuella studerandekategorier. Sålunda beslöt 1960 års riksdag om en betydande utökning av antalet naturastipendier (jfr prop. 1960:89). Det kan även nämnas att 1961 års riksdag fattade — i anslutning till förslag från skattelagssakkunniga om införande av avdragsrätt för studieskulder — beslut om avskrivning av vissa studielån (jfr prop. 1961:55).

KAPITEL 2

Allmänna synpunkter

Utbildningspolitik

och

utbildningskostnader

Den starka efterfrågan på utbildning är ett av de utmärkande dragen i efterkrigstidens samhälle. Den har gjort sig gällande på alla nivåer och på alla områden. Den obligatoriska skolan har utökats från 7 till 9 år. Det totala antalet elever i nybörjarklasserna vid gymnasierna har ökat från cirka 7 000 vid krigets slut till cirka 30 000 i dag. Det årliga antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor har under samma period ökat från cirka 2 500 till cirka 9 000. Denna expansion sammanhänger naturligtvis med flera samverkande faktorer. Den ekonomiska situationen har radikalt förbättrats. Intresset för utbildning har i samband härmed ökat. Nätet av utbildningsanstalter har byggts ut. Möjligheterna för de studerande att erhålla studiehjälp har förbättrats. Förväntningarna om goda arbetsmöjligheter och gynnsamma lönevillkor har starkt stimulerat utbildningsintresset. Det finns inte någon anledning att vänta en avmattning i denna utveckling. Hittills har de prognoser, som framlagts över den framtida tillströmningen till utbildningsväsendet, tvärtom visat sig kraftigt underskatta ungdomens efterfrågan på utbildning. Universitetsutredningen beräknade sålunda i sitt betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959: 45, sid. 115) att antalet examina vid allmänna gymnasiet, tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet år 1965 skulle bli maximalt cirka 18 650. Enligt nu tillgängliga uppgifter kan med stor säkerhet beräknas en total examination nämnda år av omkring 24 000 eller ca 18 % av en årskull. Gymnasieutredningen (SOU 1963:42, sid. 171) beräknar att omkring 1970 cirka 50 % av en födelseårgång kommer att vilja ha en relativt teoretisk utbildning på det gymnasiala stadiet. Således beräknas 30 å 35 % ur arbetsmarknadssynpunkt behöva utbildning med riktpunkt motsvarande det nuvarande gymnasiets (allmänt och tekniskt gymnasium samt handelsgymnasium). Vidare räknar man med att fackskolorna, fullt utbyggda, omkring år 1970 skall motta cirka 20 % av en årskull. Därutöver kan en fortsatt stark expansion förväntas av yrkesskolor och andra utbildningsvägar på det gymnasiala åldersstadiet. 1960 års riksdag fastställde en plan för universitetens och högskolornas utbyggnad under perioden 1960 till 1965 (prop. 1960: 119). Denna byggde

14 på den förutsättningen att universitet och högskolor omkring år 1970 skulle ge utbildning åt cirka 55 000 studerande. I det principförslag angående universitetens och högskolornas fortsatta utbyggnad, som förelagts 1963 års höstriksdag, framhåller departementschefen att berörda planerande organ bör ta ett totalt studerandeantal om drygt 82 000 vid skilda fakulteter och högskolor i början av 1970-talet somt riktpunkt för sitt arbete (prop. 1963: 172). Den starka tillströmningen till utbildning motsvaras av en ständigt ökad efterfrågan på utbildad arbetskraft. Många faktorer bidrar till att skruva upp denna efterfrågan: framstegen inom naturvetenskap och teknik, den snabba utbyggnaden av samhällets service på olika områden, rationaliseringen, specialiseringen och differentieringen inom produktionslivet. Det kan självfallet av olika skäl uppstå temporär mättnad på delsektorer av arbetsmarknaden liksom vissa delområden helt och hållet kan försvinna. Men med hänsyn till det dynamiska i samhällsutvecklingen måste man anta att behovet av arbetskraft med högre utbildning kommer att förbli utomordentligt starkt. Vi kan i dag inte skönja någon övre gräns för detta behov. En annan sak är emellertid att det vid fördelningen på olika utbildningsanstalter av det stora antalet utbildningssökande kan uppstå vissa balansproblem. Sådana gör sig i dag gällande både på gymnasial och postgymnasial nivå. På gymnasial nivå gäller det förhållandet mellan allmänbildande gymnasier, fackgymnasier och fackskolor, på postgymnasial nivå förhållandet mellan fria fakulteter och övriga postgymnasiala utbildningslinjer. Fackskolorna har inrättats bland annat med syfte att få till stånd en avlänkning från det allmänna gymnasiet. Gymnasieutredningen räknar, som ovan framhållits, med att fackskolorna omkring 1970 skall motta cirka 20 % av en årskull. En omfördelning av tillströmningen till olika studievägar inom gymnasiet framstår vidare som ett centralt mål för utbildningspolitiken. Under en ganska lång tid har antalet elever vid handelsgymnasier och tekniska gymnasier utgjort cirka 1/5 av det totala antalet gymnasister. Denna dimensionering motsvarar emellertid inte det mycket starkt ökade behovet av gymnasieutbildade med ekonomisk och teknisk inriktning. Gymnasieutredningen har, vid sina beräkningar av detta behov, kommit fram till att den fackgymnasiala andelen omkring år 1970 bör uppgå till mellan 40 och 50 % av hela antalet gymnasister (SOU 1963: 42, sid. 172). Utredningen framhåller att, om detta mål skall uppnås, den fackgymnasiala utbildningen måste få ytterligare ökad attraktivitet. Den måste i detta syfte bli geografiskt mera lättillgänglig. Det är också angeläget — mot bakgrund av det samband som föreligger mellan social bakgrund och val av typ av gymnasium — att verka för en friare värdering av de olika studievägarna, inte minst bland flickorna och inom vissa socialgrupper, som synes vara ganska ensidigt inriktade mot det allmänna gymnasiet.

15 Den stora ansvällningen av studerande vid universitet och högskolor har lett till ett särskilt hårt tryck på de fria fakulteterna, enkannerligen de humanistiska. Statsmakterna har dock hittills avvisat tanken på att utnyttja s. k. inträdesspärrar vid de filosofiska fakulteterna för att åstadkomma en balanserad expansion av universitets- och högskoleväsendet. I princippropositionen till 1963 års höstriksdag rörande riktlinjer för fortsatt utbyggande av universitet och högskolor finner departementschefen »tanken att genom införande av ytterligare spärrar förhindra studieintresserade ungdomar att vidareutbilda sig på denna nivå vara så stridande mot den allmänna strävan till ökad valfrihet för den enskilde i välfärdssamhället, att andra vägar bör väljas för att åstadkomma den balans inom utbildningssystemet som vi med hänsyn till arbetsmarknadens behov alltjämt måste sträva efter på alla nivåer». Liksom vid behandlingen av 1960 års utbyggnadsprogram finner departementschefen det fortfarande rimligare att — i stället för att spärra flera linjer — omstrukturera gymnasieorganisationen, bygga ut och förbättra prognosverksamheten och yrkesvägledningen, skapa med universitets- och högskoleutbildningen konkurrenskraftig annan yrkesutbildning, dit även studenter söker sig, samt att kraftigt bygga ut de redan spärrade linjerna vid universiteten och högskolorna (prop. 1963:172, sid. 232). Utbildningsväsendets snabba utveckling under efterkrigstiden har lett till en stark ökning av utgifterna för utbildningsändamål. Den förväntade starka expansionen av utbildningsväsendet på olika nivåer kommer självfallet att leda till en ytterligare kraftig ökning av statens och kommunernas utgifter. Sålunda beräknas grundskolans genomförande medföra en ökning av driftkostnaderna från 1962/63 till 1972/73 med cirka 500 miljoner kronor, dvs. från cirka 1 800 till cirka 2 300 miljoner kronor; en viss kostnadsminskning uppstår dock samtidigt genom avveckling av real- och flickskolorna. Det nya gymnasiets genomförande medför likaså utgiftsökningar av betydande storlek; driftskostnaderna kan, enligt gymnasieutredningen, väntas växa från cirka 180 till cirka 270 miljoner kronor. Tillkomsten av fackskolorna är också av betydelse i detta sammanhang; utgifterna för denna skolform torde i 1970-talets början kunna beräknas till cirka 60 miljoner kronor. Den fortsatta utbyggnaden av universitet och högskolor beräknas slutligen medföra en fördubbling av driftskostnaderna, från cirka 300 till cirka 600 miljoner kronor. Försörjningen av dessa skolor och utbildningsanstalter med lokaler och utrustning kommer även att ställa stora krav. För 1962—63 kan det allmännas investeringar beräknas uppgå till inemot 500 miljoner kronor varav huvudparten faller på det obligatoriska skolväsendet. Inom några år kan man r ä k n a med ett investeringsbehov om ytterligare cirka 200 miljoner kronor per år. En mycket stor del av denna ökning faller på utbyggnaden av universitet och högskolor.

16 Till ovan angivna utgifter bör självfallet läggas utgifterna för utbyggnaden av yrkesskolor, folkhögskolor och vissa andra utbildningsvägar, för lärarutbildning etc. En redovisning av statens och kommunernas utgifter för utbildningsändamål ger givetvis en ofullständig bild av utbildningens samhällsekonomiska kostnader. I bilaga 2, där vissa principiella synpunkter på utbildningens kostnadsproblem tas upp till behandling, definieras den högre utbildningens totala kostnader som värdet av alla de produktionsfaktorer som användes för den högre utbildningen om dessa överföres till bästa möjliga alternativa användningar. De produktionsfaktorer som därvid kommer i fråga är all redan befintlig utrustning, materiel och byggnader, lärarpersonal, teknisk och administrativ personal som användes för undervisningens genomförande, alla studerande samt all den utrustning, personal m. m., som utanför den högre utbildningen bidrar med produktiva insatser till denna. Det är ytterligt svårt att kvantitativt beräkna dessa kostnader. Som ett räkneexempel beträffande kostnaderna för produktionsbortfallet må nämnas att gymnasieutredningen med utgångspunkt i ett elevantal på 140 000 i gymnasier och fackskolor i början av 1970-talet och i en genomsnittlig produktionsinsats av 10 000 kronor per individ uppskattar detta bortfall till 750 miljoner kronor per år. I bilaga 2 anförs några räkneexempel till belysning av den högre utbildningens kostnader och intäkter. Utbildningens utomordentligt stora betydelse för den ekonomiska framstegstakten och för den sociala och kulturella utvecklingen är numera allmänt erkänd. Trots dess betydande samhällsekonomiska kostnader ar det sålunda mycket lönsamt för samhället att satsa på utbildning. Denna har påtagliga, oftast prissatta produktivitetshöj ande effekter. I denna mening kan investeringar i utbildning tänkas ha samma egenskaper som investeringar i maskiner, byggnader etc. Det är emellertid icke tillfyllest att i förevarande sammanhang ensidigt anlägga ekonomiska lönsamhetssynpunkter på utbildningen. Av väsentlig betydelse ur samhällets synpunkt är även vad som i bilagan benämnes utbildningens externa, icke prissatta effekter, framför allt dess betydelse för den sociala och kulturella miljön. En väsentlig förklaring till den under senare år ökade efterfrågan på utbildning torde, såsom tidigare framhållits, vara att en kvalificerad utbildning ger den enskilde förbättrade möjligheter till goda anställningar med förmånliga löner. Den undersökning om akademikernas inkomster 1960, som utredningen låtit genomföra (bilaga 3), visar sålunda att akademikerna i allmänhet har avsevärt högre inkomster än det stora flertalet andra medborgare. I denna mening kan utbildning ur den enskilde individens synpunkt betraktas som en lönsam investering. Men även andra aspekter måste beaktas. I bilaga 2 understrykes att utbildningen, oavsett de ökade arbetsinkomster som är ett resultat av den, även har ett betydande egenvärde för

17 individen. Ur de enskilda individernas synpunkt kan utbildningen således icke enbart betraktas som en ekonomisk investering; den är också en värdefull och högst legitim konsumtion.

Samhällets

studiesociala

stöd

De studiesociala åtgärderna ingår som ett led i samhällets strävan att bereda ungdomar — oavsett social och ekonomisk bakgrund och oavsett bostadsort — möjlighet till den utbildning för vilken de har förutsättningar och intresse. Samtidigt utgör studiehjälpen, främst på lägre nivåer, en del av samhällets stöd till familjerna. Tillsammans med andra åtgärder inom familjepolitiken och skattepolitiken bidrar den till att utjämna kostnaderna för barnens uppfostran och utbildning. Samhällets studiesociala åtgärder är för närvarande starkt splittrade. Det finns tre olika studiesociala system berörande de frivilliga skolformerna. Det ena omfattar elever vid gymnasier, yrkesskolor, folkhögskolor med flera utbildningsanstalter, det andra elever vid lärar- och fackutbildningsanstalter, det tredje studerande vid universitet och högskolor. Studiehjälpsutredningen har i första hand haft i uppdrag att göra en översyn av studiestödet till den förstnämnda kategorin. Studiesociala utredningen har som uppgift att behandla studiefinansieringen på den högre utbildningens område. Läraroch fackutbildningsanstalter får anses falla inom båda dessa utredningars uppdrag. I betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi (SOU 1963:53, sid. 9—45) har lämnats en utförlig redovisning för den direkta statliga studiehjälpens nuvarande innehåll och omfattning. Ytterligare data om den av studiehjälpsnämnden sammanhållna studiehjälpen har framlagts i studiehjälpsutredningens betänkande Bättre studiehjälp (SOU 1963:48). Det studiesociala stödet inom alla dessa områden har under de senaste decennierna kraftigt vidgats. Anslagen inom ramen för systemet för elever vid gymnasier m. m. uppgick budgetåret 1944/45 till drygt 3 miljoner kronor och utgör budgetåret 1963/64 cirka 145 miljoner kronor. De relativt sett mest betydande förbättringarna tillkom under perioden 1945—52. På högskolenivån har anslaget till naturastipendier åt de studerande vid universitet och högskolor, som 1950/51 uppgick till knappt 300 000 kronor, höjts till över 26 miljoner kronor för budgetåret 1963/64. Antalet beviljade räntefria lån och garantilån har under senare år kraftigt ökat. Budgetåret 1954/55 uppgick statens kostnader för stipendier och räntesubventioner till ca 3 miljoner kronor och motsvarande kostnad kan för budgetåret 1959/60 beräknas till drygt 13 miljoner kronor. År 1961 infördes avskrivningen med 25 % av statliga lån. Härigenom uppkom en viss retroaktiv ökning av nyssnämnda summor, till uppskattningsvis resp. 7 och 25 miljoner kronor. Utredningen har beräknat att den sammanlagda summa som de universitets- och högskolestuderande budgetåret 1962/63 erhöll i bidrag — som statsstipendier, 2 — 630897

18 som utlovad avskrivning på lån och som räntesubvention — uppgick, om hänsyn inte tas till avskrivning på icke statliga lån, till sammanlagt ca 50 miljoner kronor. Därav framgår — såsom framhållits av chefen för ecklesiastikdepartementet i direktiven till studiehjälpsutredningen — att de ökade studiesociala åtgärderna under senare år främst kom att avse de studerande vid universitet och högskolor. De ökningar som ägt rum för dessa studerandekategorier har i första hand medfört en kraftig höjning av antalet bidragsberättigade. Den kraftiga expansionen av den statliga studiehjälpen till de universitets- och högskolestuderande har inneburit att det skapats nya stödformer för denna grupp av studerande. Man kan numera särskilja tre olika bidragsformer och tre olika låneformer. Bidragen utgår dels i form av stipendier, dels i form av räntefrihet på lånen från statens lånefond för universitetsstudier. Därjämte utgår avskrivning med 25 % på statliga lån. Lånen består dels av lån från statens lånefond för universitetsstudier, dels av garantilån till studerande, dels av akademikerlån. Därtill kommer lånen från värnpliktslånefonden. Den statliga studiehjälpen som regleras av allmänna studiehjälpsreglementet och sammanhålles av studiehjälpsnämnden är inte mindre differentierad till sitt innehåll. Det är, såsom framgått av första kapitlet i Studentrekrytering och studentekonomi, möjligt att här skilja mellan minst fem olika former och minst sju olika kombinationer. Denna mångfald av stödformer skapar vissa problem. Administrationen tenderar att bli tungrodd och arbetskrävande. Anpassningen av de olika stödformerna till varandra medför ibland svårigheter. Dessa gör sig gällande inte endast vid sammanjämkningen av olika stödformer inom det av garantilånenämnden förvaltade systemet — särskilt vid avvägningen mellan stipendier, räntefria lån och garantilån — utan även vid samordningen mellan systemen. Denna senare typ av anpassningssvårigheter har ökat i samma mån som det skapats nya utbildningslinjer som omfattar studiemoment både på universitetssidan och vid postgymnasiala utbildningsanstalter, som sorterar under studiehjälpsnämnden. Studenterna kan också ha vissa svårigheter — ehuru dessa naturligtvis inte skall överdrivas — att orientera sig på det studiesociala området. Det ter sig inte längre, när utvecklingen går emot en mera enhetlig värdering av olika former av utbildning, rimligt att på skilda nivåer och för olika utbildningsanstalter tillämpa vitt skilda studiesociala system. Studiehjälpsutredningen har i sitt betänkande framhävt att det ur många synpunkter vore önskvärt att skapa ett enhetligt studiesocialt system, omfattande samtliga elever vid de frivilliga skolformerna på olika nivåer. Av praktiska skäl torde emellertid en viss differentiering av studiehjälpen bli ofrånkomlig med hänsyn till att elevernas studieekonomiska situation va-

19 rierar ganska avsevärt. Det är till exempel knappast lämpligt att ha exakt samma studiestöd för en 17-årig hemmaboende elev i gymnasium eller yrkesskola som för en gift universitetsstuderande i 25-årsåldern med försörjningsplikt mot barn. Studiesociala utredningen delar denna uppfattning men vill samtidigt, liksom studiehjälpsutredningen, understryka behovet av en så långt möjligt enhetlig syn på det studiesociala stödet. Studiesociala utredningen har i enlighet med sina direktiv samrått med studiehjälpsutredningen vid avgränsningen av studiesociala åtgärder för olika kategorier av studerande. De principiella synpunkter som därvid varit vägledande återges i studiehjälpsutredningens betänkande kapitel 7 (SOU 1963:48, sid. 48 ff). Det har varit de båda utredningarna främmande att grunda en differentiering av studiestödet på en bedömning av utbildningens värde ur olika synpunkter, dess nivå, förefintligheten av examina etc. En differentiering av studiestödet bör grundas på förefintliga skillnader i elevernas studieekonomiska situation. Den viktigaste skillnaden i elevernas studieekonomiska situation är betingad av om de tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning eller icke. Den elev som tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning kan vanligen beräknas få en väsentlig del av kostnaderna för uppehället under utbildningstiden bestridd av föräldrarna. Den som icke tillhör dessas ekonomiska hushållning får däremot antas själv svara för sitt uppehälle. Den senare elevkategorin har givetvis i allmänhet större behov av medel från annat håll än från föräldrarna för att finansiera sina studier. Elevernas ålder torde vara en lämplig utgångspunkt för bedömningen av om eleverna normalt hör till föräldrarnas ekonomiska hushållning eller icke. Det är självfallet icke fråga om någon skarp gräns. Det finns många mycket unga elever, som icke kan erhålla något stöd från föräldrarna. Det finns å andra sidan, såsom framgår av redovisningen i betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi, ett icke ringa antal universitetsstuderande som erhåller ganska betydande bidrag från föräldrarna. Enligt studentekonomiska undersökningen erhöll 1956/57 inemot hälften av de universitetsoch högskolestuderande i varierande omfattning kontanta bidrag eller lån från föräldrarna. Men i huvudsak torde elevernas ålder vara ett godtagbart mått vid bedömningen av om vederbörande kategori normalt tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning eller icke. Med denna utgångspunkt skulle det vara naturligt att differentiera studiehjälpen med ledning av elevernas ålder och därvid låta 21 år utgöra åldersgräns. Av praktiska skäl synes denna åldersgräns emellertid böra tillämpas på sådant sätt att eleverna vid de skolformer, vid vilka huvuddelen av eleverna är i den ålder att de får anses tillhöra föräldrarnas ekonomiska hushållning, erhåller studiehjälp efter samma regler. Så långt möjligt bör samma regler för studiehjälpen gälla för alla elever vid en och samma

skolform. Det skulle skapa svårigheter, inte minst av administrativ art, om eleven skulle få förändrade förmåner mitt under sin skolgång vid en och samma skola. Avgränsningen mellan studiehjälpsutredningens och studiesociala utredningens arbetsområden har, med hänsyn härtill, genomförts på så sätt att studiehjälpsutredningens förslag omfattar de skolformer, där huvuddelen av eleverna är under 21 år och således får anses normalt tillhöra föräldrarnas ekonomiska hushållning, medan studiesociala utredningen har att beakta övriga elevkategorier. Den detaljerade genomgången av vilka utbildningsanstalter som med hänsyn härtill bör omfattas av studiesociala utredningens förslag återkommer utredningen till i kapitel 6. I studiehjälpsutredningens betänkande har intagits en översikt över studiehjälpens avgränsning (SOU 1963:48, sid. 92 f). Den föreslagna avgränsningen efter typ av utbildningsanstalt ansluter sig relativt väl till en avgränsning efter ålder. Vid gymnasier, yrkesskolor, folkhögskolor m. fl. skolor är omkring 90 % av eleverna under 21 år, vid universitet med flera utbildningsanstalter är cirka 90 % av eleverna 21 år eller äldre. Inemot fyra femtedelar av hela antalet ungdomar under utbildning erhåller utbildning vid skolor i den första gruppen. I sitt betänkande h a r studiehjälpsutredningen framlagt förslag om bättre studiehjälp för eleverna vid de skolformer som omfattas av denna utrednings arbete. Förslaget innebär i sammandrag följande. Elever i gymnasier, yrkesskolor, fackskolor, folkhögskolor m. fl. utbildningsanstalter föreslås erhålla ett generellt studiebidrag uppgående till 75 kronor per månad (vid läsår om nio månader 675 kronor). Till detta generella bidrag knytes olika tillägg. Inackorderingstillägg med 100 kronor per månad föreslås till de elever som måste inackordera sig på skolorten. Resetillägg till dagligen resande elever föreslås utgå med hänsyn till avståndet mellan hemmet och skolan med 20—60 kronor per månad. Inkomstprövat tillägg föreslås utgå med hänsyn till den studerandes och föräldrarnas beskattningsbara inkomst jämte förmögenhet med 25, 50 eller 75 kronor per månad. Behovsprövat tillägg om högst 75 kronor per månad föreslås utgå — utöver inkomstprövat tillägg — främst till barn till ensamstående vårdnadshavare med särskilt låg inkomst. Elever som vid utbildningens början fyllt 21 år föreslås — i stället för studiebidrag jämte tillägg — erhålla ett generellt, förhöjt studiebidrag med 175 kronor per månad. Studielån föreslås, vid ytterligare behov av medel för studier, utgå med högst 5 000 kronor per år. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär förslaget en kraftig förbättring av studiehjälpen vid de berörda skolorna. Det sker främst genom att 18-årsgränsen i fråga om studiebidraget slopas och genom att studiebidragets belopp höjs. Stödet till inackorderade och dagligen resande elever förbättras och förenklas i betydande grad. En avsevärd höjning av in-

21 komstgränserna föreslås för det inkomstprövade stödet. Det behovsprövade tillägget till främst barn till ensamstående vårdnadshavare liksom det förhöjda studiebidraget för elever över 21 år innebär helt nya inslag i studiehjälpen. Förslaget rörande studielånen medför i stort sett en fördubbling av maximibeloppen för lånen. Samtidigt upphör de med långivningen förbundna subventionerna. Kostnaderna för studiehjälpen, som för budgetåret 1963/64 beräknas till 141 miljoner kronor, kommer enligt förslaget att budgetåret 1964/65 uppgå till ca 266 miljoner kronor. Av kostnadsökningen, 125 miljoner kronor, sammanhänger 12 miljoner kronor med ökningen av elevantalet. Studiehjälpsutredningen har gjort vissa antaganden om antalet elever med resp. bidragsform. Antalet elever med generellt stöd — exkl. de med s. k. förhöjt studiebidrag — beräknas till inemot 220 000. Inemot 60 000 beräknas komma i åtnjutande av inackorderingstillägg och ca 75 000 få resetillägg. Antalet elever med inkomstprövat tillägg antas till inemot 90 000. Omkring 20 000 elever, slutligen, har beräknats erhålla förhöjt studiebidrag.

Rekryteringen

till högre

utbildning

Statlig studiehjälp har alltid uppfattats som ett mycket viktigt led i samhällets strävan att underlätta tillströmningen till högre utbildningsanstalter för ungdomar, som av ekonomiska, geografiska och sociala skäl kan befaras ha svårigheter att fortsätta sin utbildning. Denna strävan att bredda rekryteringen till högre studier har sålunda i hög grad satt sin prägel på utformningen av det nuvarande studiesociala stödet, t. ex. den del som gäller behovsprövningen i förhållande till föräldrarnas ekonomi. Utredningen vill understryka att också den uppfattar statlig studiehjälp som ett av de effektivaste instrumenten samhället förfogar över i sin strävan att underlätta tillströmningen till högre studier. Studiehjälpens verkningar torde inte endast sträcka sig till att undanröja ekonomiska betänkligheter mot högre studier utan med all sannolikhet även till att dämpa — kanske rentav i vissa fall upphäva — negativa attityder mot högre studier, som alltjämt kan finnas inom vissa grupper. Det är därför angeläget att detta instrument utnyttjas på effektivast möjliga sätt. De universitets- och högskolestuderandes nuvarande geografiska och sociala bakgrund — de förändringar som i detta avseende ägt rum under efterkrigstiden och förskjutningarna med hänsyn till social bakgrund inom vårt utbildningsväsende — har utförligt behandlats i andra kapitlet i utredningens betänkande Studentrekrytering och studentekonomi (SOU 1963: 53, sid. 46—79). Redogörelsen visar att vissa yrkesgrupper är kraftigt överrepresenterade bland fäderna till de universitets- och högskolestuderande, andra klart

22 underrepresenterade. Grupperna folkskollärare, akademiker, officerare, direktörer, disponenter och grosshandlare har beräknats utgöra endast 5,4 % av de manliga röstberättigade år 1960 men 35,2 % av fäderna till nybörjarna vid universitet och högskolor 1960/61. Gruppen arbetare å andra sidan h a r beräknats utgöra över hälften av den manliga valmanskåren men endast 14,3 % av fäderna till nybörjarna. Dessa skillnader är ett resultat av en socialt korrelerad avtappning på olika nivåer av vårt utbildningssystem. En sådan har under de gångna 10—15 åren visat sig äga rum vid övergången både från folkskola till realskola och från realskola och motsvarande till gymnasium. Det har dock under 1950-talet — trots de stora skillnader som alltjämt består mellan de universitets- och högskolestuderandes sociala struktur och hela befolkningens — skett en inte obetydlig breddning av rekryteringen till högre studier. Arbetarnas andel av fäderna till de universitets- och högskolestuderande var 8 % år 1947 mot 14 % i början av 1960-talet. Denna glädjande breddning i rekryteringen till högre studier får naturligtvis ses som ett resultat av flera samverkande faktorer. Den får bl. a. antas sammanhänga med studiehjälpens kraftiga utbyggnad under det gångna decenniet även om det är omöjligt att närmare fixera just denna faktors betydelse i sammanhanget. I dagens läge sker det inte — såsom framgår av redogörelsen i ovannämnda betänkande — någon mera betydande socialt och geografiskt korrelerad avtappning vid övergången från gymnasium till postgymnasiala studier. Abiturienter från olika samhällsskikt och från olika trakter beslutar sig i stort sett i samma utsträckning för att efter gymnasiestudiernas slut genomgå ytterligare utbildning. Vid val av postgymnasial utbildningslinje — universitet och högskola eller någon kortare utbildningslinje — gör sig emellertid ett samband med hemmiljön gällande. Studenter från arbetarhem söker sig t. ex. i större utsträckning till folkskoleseminarier och socialinstitut än studenter från akademikerhem men drar sig däremot för de medicinska fakulteterna med deras exceptionellt långa studietid. Detta samband mellan social bakgrund och val av utbildningslinje efter gymnasium var — att döma av tillgängligt material — dock mycket mera markant för två decennier sedan. En socialt och geografiskt korrelerad avtappning äger trots denna glädjande breddning i rekryteringen till högre studier däremot rum vid övergången från lägre skolformer till de gymnasiala. Eleverna i klasserna närmast under gymnasiet våren 1961 avsåg sålunda, i den mån de kom från socialgrupp I, att till nästan % söka in vid gymnasium. Denna andel var endast en dryg fjärdedel för eleverna från socialgrupp III. Det är alltså framför gymnasiets portar som vi — att döma av de fakta som refererats i SOU 1963:53 — måste räkna med att andra faktorer än blott och bart intresse och förutsättningar för vidare studier alltjämt spelar en väsentlig

23 roll för ungdomars beslut om de över huvud skall fortsätta sina studier och i så fall vilken typ av gymnasiala studier de skall välja. Realskoleelever och motsvarande från t. ex. arbetarhem väljer sålunda, i den mån de bestämmer sig för gymnasiala studier, fackgymnasium i större utsträckning än andra gymnasieintresserade ungdomar. Statlig studiehjälp på universitets- och högskolenivå kan, förutom de värdefulla verkningar den redan haft, ha önskvärda effekter av två olika slag. Dels kan den bidra till att dämpa de farhågor för jämförelsevis långa postgymnasiala studier, som tycks dröja sig kvar bland vissa grupper av studerande. Dels kan den bidra till att stimulera tillströmningen till gymnasiala skolformer i så måtto som beslutet efter grundskolans slut om högre studier inte torde fattas utan hänsynstagande till de möjligheter till studiehjälp, som öppnar sig efter gymnasiestudiernas avslutning. Statlig studiehjälp på gymnasienivå — alltså omedelbart efter det övergångsställe där det alltjämt visat sig äga rum en socialt korrelerad avtappning — kan emellertid, i förening med studiesocialt stöd på postgymnasial nivå, på ett effektivt sätt förutsättas medverka till en ökad sådan tillströmning. En strävan att med studiesociala medel underlätta tillströmningen till högre utbildningsanstalter för ungdomar, som av ekonomiska, geografiska och sociala skäl kan befaras ha svårigheter att fortsätta sin utbildning, kan förväntas medverka till att det totala antalet ungdomar som bedriver högre studier ytterligare kommer att öka. En sådan ökning behöver, såsom tidigare framhållits, inte inge farhågor i den mening att den skulle leda till en överproduktion av personer med högre utbildning. Det är däremot väsentligt att en sådan ökning inte bidrar till att ytterligare försvåra de balansproblem som föreligger i fråga om utbildningsintressets inriktning på olika slag av utbildningsanstalter och som statsmakterna med olika medel försöker lösa. Det måste föreligga samklang mellan institutionell reformverksamhet — utbyggnad av gamla utbildningslinjer och inrättande av nya — och studiesociala åtgärder. På gymnasial nivå åsyftas för närvarande, såsom tidigare framhållits, en kraftig omstrukturering av tillströmningens fördelning mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier. På postgymnasial nivå åter åsyftas en kraftig utbyggnad av de icke-akademiska utbildningslinjerna liksom det är meningen att skapa utbildningslinjer som innefattar moment vid både universitet och högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter. Utredningens undersökningar h a r visat att det föreligger ett samband mellan hemmiljö och utbildningsväg bl. a. såtillvida som barn från arbetarhem i större utsträckning än övriga söker sig till fackgymnasier och till andra postgymnasiala utbildningsanstalter än universitet och högskolor. Det bör emellertid framhållas — mot bakgrund av de balansproblem som gör sig gällande på både gymnasial och postgymnasial nivå — att det från utbildningspolitisk synpunkt knappast kan vara önskvärt att denna järn-

24 förelsevis höga andel skall minska. Det är däremot ur denna synpunkt synnerligen angeläget att barn från andra hem än arbetarhem i större utsträckning än vad som nu är fallet går över till fackgymnasier i stället för allmänbildande gymnasier liksom att de i större utsträckning går över till andra postgymnasiala utbildningsanstalter än universitet och högskolor. Det är genom sådana förändringar i värderingarna av tillgängliga utbildningslinjer, som en önskvärd balans inom utbildningsväsendet underlättas. Tyngdpunkten i det studiesociala reformarbetet har under senare tid legat på universitetsnivån. Resultatet härav har blivit att det uppstått större skillnader i det sammanlagda studiestödets omfattning mellan dem som väljer en akademiskt inriktad studiebana — vanligen allmänbildande gymnasium jämte universitet eller högskola — och dem som söker sig till andra skolformer på det gymnasiala utbildningsstadiet, t. ex. fackskolor eller yrkesskolor, vilka inte har som främsta uppgift att förbereda för akademiska studier. De studerande vid icke-akademiska utbildningslinjer erhåller i dagens läge påtagligt sämre studiesociala förmåner än de universitets- och högskolestuderande. Detta förhållande strider mot statsmakternas strävan att skapa och vidareutveckla dragningskraftiga utbildningslinjer utanför universitet och högskolor. I proposition n r 119 till 1960 års riksdag underströk chefen för ecklesiastikdepartementet att det studiesociala stödet bör utformas med inriktning på likartade utgångspunkter för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gymnasiestadiet. I proposition 172 till 1963 års riksdag framhålles bl. a. att nyorienteringen av den studiesociala politiken bör kunna underlätta strävandena att åstadkomma en balanserad expansion av universitet och högskolor. En statlig studiehjälp som är fördelaktigare vid universitet och högskolor än vid andra postgymnasiala utbildningsanstalter kan, genom att ytterligare stimulera tillströmningen till de fria fakulteterna, göra en spärr oundviklig. Den statliga studiehjälpen till de universitets- och högskolestuderande bör således, samtidigt som den bidrar till att bredda rekryteringen till högre studier, icke få en sådan utformning att den verkar dirigerande i en riktning motsatt den man velat uppnå med institutionella medel.

Studieskuldsättningen Studenternas benägenhet att uppta lån har kraftigt ökat under det senaste decenniet. Tidigare utgjorde de skuldsatta en förhållandevis begränsad grupp. Numera torde omkring % av studenterna vara skuldsatta. Den faktiska skuldsituation, som de nyexaminerade akademikerna befinner sig i, har utförligt belysts i tredje kapitlet i betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi (sid. 94—106). De som 1959/60 examinerades på utbild-

25 ningslinjer med s. k. medellång studietid och var skuldsatta — alltså det stora flertalet av de skuldsatta akademikerna — hade en genomsnittlig studieskuld, exklusive föräldralån, på 12 000 kronor. Detta innebär — efter gällande avskrivning med 25 % — att vederbörande har att återbetala ett belopp på 9 000 kronor. Med den amorteringstakt som nu i allmänhet tilllämpas innebär detta en årlig amortering om 750 kronor plus räntor i tolv år. För vissa grupper är belastningen avsevärt större. Nära 7 % av de år 1959/60 examinerade vid de fria fakulteterna och drygt 15 % av de examinerade vid övriga utbildningsanstalter med medellång studietid hade en skuld på över 20 000 kronor. Detta innebär återigen — efter en avskrivning med 25 % och med en amorteringstid om 15 år — en årlig amortering om ca 1 000 kronor plus räntor. I liknande situation befinner sig ofta de familjer, där båda makarna är skuldsatta. I familjer, där den 1959/60 examinerade hade varit gift mer än 1/3 av sin studietid och hans eller hennes make också varit inskriven vid universitet eller högskola uppgick den gemensamma genomsnittliga skulden till drygt 21 000 kronor. I många fall är det endast den ena av makarna som har en regelbunden inkomst. Det har under efterkrigstiden ägt rum en stark breddning av skuldsättningen. Andelen skuldsatta har stigit men de genomsnittliga skuldbeloppen har inte ökat. Till en del sammanhänger detta med ökad stipendiering och ett ökat förvärvsarbete. Men utvecklingen bör även ses i samband med den fortgående minskningen av föräldrabidragens betydelse för studiefinansieringen. Det kan knappast hävdas att minskningen i dessa föräldrars bidrag generellt motsvaras av en försämring i deras bidragsförmåga. Förklaringen torde i stället vara dels den ändrade sociala rekryteringen, dels de förbättrade möjligheterna att anlita andra finansieringskällor än föräldrabidrag. Det har varit lättare att skaffa förvärvsinkomster vid sidan av studierna. Framför allt har det emellertid varit möjligt att med statens bistånd erhålla lån på förmånliga villkor. Därigenom har föräldrarna i mindre utsträckning än tidigare behövt minska sin konsumtion eller sitt sparande eller förb r u k a sitt kapital i syfte att finansiera barnens högskolestudier. Ett växande antal av de studerande synes vilja finansiera sina levnadskostnader under studierna oberoende av föräldrarna. Tveksamheten att uppta lån synes därvid ha kraftigt reducerats. I ett samhälle präglat av stark expansion, full sysselsättning och ett gynnsamt läge på akademikernas arbetsmarknad kan de studerande i högre grad än tidigare förlita sig på sin förmåga att återbetala upptagna lån. Inkomstförväntningarnas betydelse framgår bl. a. därav att skuldsättningen per studieår räknat är högre inom studiebanor, där inkomstläget bland de yrkesverksamma akademikerna är genomsnittligt högt. Skuldsättningen innebär ur den enskildes synpunkt i främsta rummet en ändrad fördelning i tiden av inkomsterna.

26 Det material som utredningen redovisat i betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi ger vid handen, att det alldeles övervägande flertalet akademiker kunnat fullgöra sina amorteringar på föreskriven tid. Det tyder på att amorteringsbördan i det stora flertalet fall inte varit orimligt betungande, även om självfallet återbetalningen av en skuld alltid utgör en ekonomisk belastning för den enskilde. Enighet torde råda om att i vissa situationer påtagliga olägenheter är förenade med skuldsättning i dess nuvarande former. Det är därvid främst tre faktorer som kommer i blickpunkten: dels den risktagning som är förenad med upptagande av lån, dels den situation som uppstår när återbetalningsförmågan blir ingen eller starkt reducerad och dels verkningarna av de regler som f. n. gäller för amortering av studielån. De studerande, som under nuvarande förhållanden upptar ett studielån, utsätter sig såtillvida för en risk som de väl känner till det upptagna lånets storlek men ej sin egen återbetalningsförmåga. De kan visserligen med utgångspunkt från det yrke de siktar mot göra kalkyler men det kan hända att dessa kalkyler inte stämmer. Låntagarna är emellertid pliktiga att, oavsett inkomstutvecklingen, fullgöra sin återbetalningsskyldighet inom avtalad tid — såframt inte mycket ömmande omständigheter kan anföras för en ändring av amorteringstiden eller en avskrivning. Det finns i och för sig inget material som belyser de menliga konsekvenser som detta risktagande kan ha för tillströmningen till universitet och högskolor eller för studiernas bedrivande. Det är emellertid inte orimligt att anta, att de risker som uppfattas vara förenade med skuldsättning i nuvarande former i vissa situationer kan minska benägenheten för högre studier. Denna känsla av risktagande sammanhänger med att återbetalningsskyldigheten i princip är densamma oavsett återbetalningsförmåga. Personer med begränsad återbetalningsförmåga utsätts härigenom för svåra påfrestningar. Det kan gälla sådana som inte lyckats få den typ av anställning som de hoppats på eller som av olika skäl — nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, familjeskäl — inte kan utöva den verksamhet, som de i och för sig är kvalificerade för. Det kan mycket ofta gälla kvinnor som på grund av barnsbörd eller omvårdnad av minderåriga inte kan uppehålla ett yrkesarbete vid sidan om hemmet. Barnsbörd och skötsel av minderåriga barn sammanfaller i tiden ofta med de år under vilka en skuldsatt kvinnlig akademiker har att amortera sina studieskulder. Återbetalningen av under studietiden upptagna lån skall i princip ske under 10—15 år efter studiernas slut. Det är en koncentration i tiden som sammanfaller med många andra engångsutgifter. En mycket stor del av dem som bedriver universitets- och högskolestudier väntar med att bilda familj till dess de har avslutat sina studier. Vid sitt inträde i förvärvslivet ställs de sålunda inför uppgiften att parallellt med att börja amortera sina skulder bestrida alla de utgifter som är förbundna med bosättning och

27 familjebildning. Samtidigt befinner de sig på de lägsta trappstegen av sina respektive löneskalor. I vad mån denna till tiden koncentrerade amortering för närvarande kan sägas utgöra en reell svårighet för dem som efter universitets- och högskolestudier träder ut i förvärvslivet är givetvis avhängigt av skuldbeloppens storlek, inkomst, försörjningsbörda m. m. Skillnaderna i löneläget mellan de här aktuella grupperna är som bekant mycket betydande. De som träder ut i förvärvslivet med stora skuldbelopp, som skall amorteras inom en jämförelsevis kort tidsperiod, kan vidare befaras få sin faktiska valfrihet inskränkt på arbetsmarknaden. Vi vet visserligen inte mycket om de faktorer som påverkar de akademiskt utbildades val av arbetsplats men vi kan utgå ifrån att de starkt skuldsatta i större utsträckning än de icke skuldsatta måste tänka på att få anställningar som erbjuder en större grad av trygghet eller åtminstone tämligen stora inkomster på kort sikt. Möjligheterna att kunna fullgöra sin amorteringsskyldighet inom föreskriven tid måste spela en roll vid valet av arbete. Det har på sina håll under efterkrigstidens studiesociala diskussion hävdats att lån som finansieringsform av högre studier direkt sporrar de studerande. Utredningen delar inte denna uppfattning. Den risktagning som är förenad med skuldsättning torde i regel snarare hämma än sporra de studerande. Den situation som den skuldsatte befinner sig i kan lika gärna sägas försvaga som förstärka hans eller hennes känsla av självansvar. Behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin Den behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin, som nu tillämpas, kan sägas vara en given följd av de två syften, som varit dominerande vid utbyggnaden av den statliga studiehjälpen. För det första har man velat underlätta tillträdet till högre studier för ungdomar från fattiga hem, för det andra har man velat erbjuda de studenter ekonomisk hjälp som på grund av små eller inga föräldrabidrag har särskilt stora svårigheter att finansiera sina studier. Både det 1937 och det 1948 avgivna betänkandet påvisade i sin argumentation för ökad statlig studiehjälp att en del studenter erhöll föräldrabidrag, som helt täckte deras studiekostnader eller åtminstone en mycket väsentlig del därav, medan andra erhöll ytterligt små föräldrabidrag eller inga alls. Föräldrabidragen spelar alltjämt en icke obetydlig roll som finansieringskälla av högre studier även om denna roll är mycket mindre än förut. Dessa bidrags betydelse framgår indirekt av det samband som enligt tredje kapitlet i Studentrekrytering och studentekonomi (sid. 121—126) visat sig föreligga mellan social bakgrund och studiefinansieringssituation. Utan att i detalj upprepa de fakta som presenterades i denna redogörelse är det skäl att hålla den omständigheten i minnet att andelen skuldsatta — ogifta icke

28 hemmaboende — bland de från arbetarhem utgångna examinerade 1959/60 uppgick till över 80 %, medan motsvarande andel bland dem som utgick från direktörshem endast var 40 % och från akademikerhem drygt 60 %. Skuldbeloppens genomsnittliga storlek var ungefär densamma. Lån som finansieringsform av högre studier har således en särskild betydelse för studerande från arbetarhem, trots att samtliga tre grupper av examinerade hade förvärvsarbete i ungefär samma utsträckning under sin studietid och trots att nära hälften av dem som utgått från arbetarhem hade uppburit stipendier under sin studietid, medan de två andra grupperna hade gjort det endast till 7—8 %. Föräldraprövningen vid utdelande av statlig studiehjälp har blivit föremål för kritik, en kritik som förefaller ha skärpts på senare tid. Detta torde i någon mån hänga samman med att anslaget till stipendier — den värdefullaste formen av statlig studiehjälp — nu nått en höjd som möjliggör utdelning av stipendier till ett antal motsvarande nära hälften av de vid universitet och högskolor nyinskrivna. Härigenom har det antal studenter, som befinner sig i gränsskiktet, kommit att kraftigt öka jämfört med förhållandena i början av 1950-talet, när stipendier endast utgick till dem som kan sägas ha varit extremt begåvade och helt obemedlade. Mot en behovsprövning, som baserar sig på föräldrarnas ekonomiska situation, kan riktas både principiella och praktiska invändningar. Den principiella invändningen är att det ter sig otillfredsställande att bedöma vuxna personers behov av hjälp mot bakgrund av deras föräldrars ekonomiska situation. De universitets- och högskolestuderande bör i likhet med andra vuxna personer uppfattas och behandlas som från sina föräldrar både ekonomiskt och juridiskt fristående personer. Den mera praktiskt inriktade kritiken gäller själva den förutsättning, som föräldraprövningen baseras på: att det råder nära överensstämmelse mellan å ena sidan föräldrars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst och till förmögenhetsskatt taxerade förmögenhet och å andra sidan förekomsten av föräldrabidrag till en son eller dotter vid universitet eller högskola. Det har visserligen — för att något dröja vid den mera praktiskt inriktade kritik som riktats mot föräldraprövningen — visat sig, såsom också indirekt bestyrkes av redogörelsen i Studentrekrytering och studentekonomi, att det är mycket vanligare att högre inkomsttagare lämnar sina barn bidrag till studiernas finansiering än att lägre inkomsttagare gör det. Det har emellertid också visat sig att det finns ett icke obetydligt antal universitets- och högskolestuderande som, trots att de kommer från tämligen välbärgade hem, inte erhåller några sådana bidrag. Detta förhållande har belysts i Studentrekrytering och studentekonomi på grundval av uppgifter hämtade från 1957 års studentekonomiska undersökning. Nästan hälften av de föräldrar som det undersökta året hade över 30 000 kronor i inkomst lämnade sina barn lån och bidrag, som täckte mer än hälften av dessa

29 barns studiekostnader, medan de föräldrar som hade en inkomst mellan 15 000 och 20 000 endast gjorde detta till drygt 20 procent. Det visar sig emellertid också av denna undersökning att drygt en tredjedel av de föräldrar som hade en inkomst över 30 000 kronor och knappt två tredjedelar av dem som hade en inkomst mellan 20 000 och 30 000 inte lämnade något bidrag alls till sina barn vid universitet och högskolor eller endast ett bidrag som täckte mindre än en fjärdedel av studiekostnadcrna. Två omständigheter kan anföras som förklaring till att det inte i det individuella fallet föreligger en n ä r a överensstämmelse mellan å ena sidan föräldrarnas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst och till statlig förmögenhetsskatt taxerade förmögenhet och å andra sidan förekomsten av föräldrabidrag. Den ena av dessa omständigheter är — för att nu endast uppehålla sig vid föräldrarnas inkomst — att den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten inte är en tillförlitlig måttstock på den faktiska bidragsförmågac, Den andra och viktigare omständigheten är helt enkelt den att en faktisk bidragsförmåga inte alltid motsvaras av en önskan att ge bidrag. Det vanligaste skälet härför får antas vara de goda möjligheter som numera föreligger att erhålla statliga lån; behovsprövningen vid beviljande av studielån med statlig kreditgaranti är väsentligt mycket mildare än vid utdelningen av stipendier och räntefria lån. Ur föräldrarnas synpunkt likaväl som ur barnens kan det te sig fördelaktigare att utnyttja dessa lånemöjligheter än att för studierna anlita föräldrarnas inkomster och förmögenhet. Detta måste i särskilt hög grad vara fallet i den mån de statliga lånen är förbundna med 25 procents avskrivning. En av dessa skäl motiverad obenägenhet att ge föräldrabidrag kan i en framtid förutsättas få allt större omfattning. Det finns otvivelaktigt, såsom framgått av här redovisade fakta om sambandet mellan föräldraekonomi och förekomst av föräldrabidrag, skäl som talar för ett bibehållande av någon form av behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin. Framför allt blir detta fallet om man vid utformningen av de studiesociala åtgärderna på högskolenivå av rekryteringsskäl vill inom ramen för begränsade ekonomiska resurser ge ett särskilt kraftigt stöd åt studerande från hem med förhållandevis svag ekonomi och bristande studietraditioner. De principiella skäl som anförts mot en sådan behovsprövning har dock en avsevärd styrka. Det är en otillfredsställande ordning att vuxna personer inte uppfattas och behandlas som från sina föräldrar fristående personer. Studiehjälp

och

studieeffektivitet

Studieeffektiviteten vid de fria fakulteterna brister för närvarande i två avseenden. Dels är studieavbrottsfrekvensen alltjämt för hög, dels skiljer sig

30 den faktiska studietiden alltjämt för mycket från den i examensstadgorna förutsatta. Icke planerade studieavbrott likaväl som långt utdragna studier innebär ett orationellt utnyttjande av redan förut hårt ansträngda utbildningsresurser samtidigt som de har negativa följder för den enskilde. Avbrutna studier upplevs sålunda av den enskilde som ett plågsamt personligt misslyckande och kan därtill — om han hunnit få betydande studieskulder — leda till en ekonomiskt vansklig situation i och med att möjligheterna att erhålla väl avlönade anställningar är begränsade för den som saknar en speciell yrkeskompetens. Långt utdragna studier och höga skuldbelopp utgör ett handikap vid inträdet på arbetsmarknaden. Avbrottsfrekvensen vid de fria fakulteterna, särskilt de humanistiska, är för närvarande betydligt högre än vid fackhögskolorna, där inte mindre än ca 90 % av de en gång inskrivna avlägger examen. I fråga om dem som skriver in sig vid fria fakulteter bör det dock framhållas att alla ingalunda gör det i avsikt att avlägga examen. De kanske endast vill komplettera sina meriter, de kanske endast vill följa en viss föreläsningsserie eller en viss kurs, de kanske rentav endast vill ha möjlighet att någon tid delta i studentliv. En mycket stor del av dessa studieavbrott måste dock enligt universitetsutredningen konstateras vara av icke-planerad art. De bottnar framför allt i bristande studielämplighet och otillfredsställande uppläggning av undervisningen. De kan emellertid också bottna i studieekonomiska förhållanden. Studenter kan vid viss tidpunkt av sina studier besluta sig för att omedelbart börja förvärvsarbeta, även om de skulle vara berättigade till fortsatt studiesocialt stöd. De kan också, av rädsla för skuldsättning eller av andra skäl, föredra att finansiera sina studier med inkomst av ett förvärvsarbete, som i längden svårligen låter sig förena med studier. En otillfredsställande studieeffektivitet i meningen av en faktisk studietid som kraftigt överskrider den förutsatta förekommer framför allt vid de humanistiska fakulteterna. Den enligt examensstadgan förutsatta studietiden med två betyg per läsår om tio månader uppnås sålunda inom många ämneskombinationer endast av ett mindre antal. Detta gäller jämväl om man tar nettostudietiden till utgångspunkt, dvs. den studietid som framräknas efter avdrag för studiehinder av olika slag, som sjukdom, värnpliktstjänstgöring, förvärvsarbete etc. Förklaringen till denna skillnad mellan norm och verklighet får i huvudsak antas ligga i otillfredsställande studieförutsättningar, svagheter i utbildningsorganisationen samt alltför omfattande kursmoment. Fordringarna i ett flertal ämnen är för närvarande så högt uppdrivna att de — även om studenten har ganska stor studiekapacitet — omöjliggör sluttentamen inom den förutsatta tiden. Det är, såsom redan antyddes i samband med avbrottsfrekvensen, möjligt att studieekonomiska svårigheter i så måtto påverkar studietiden att de studerande trots att de har möjligheter att finansiera sina studier med statliga lån av olika skäl föredrar att arbeta parallellt med studierna. Ett

31 förvärvsarbete av detta slag kan, trots rika möjligheter till stimulans, verka bromsande på studietakten. Denna kritik mot ett omfattande förvärvsarbete parallellt med studierna skall dock inte uppfattas som kritik mot förvärvsarbete överhuvudtaget under studietiden. Tvärtom finner utredningen det mycket önskvärt och angeläget att studenterna under sin studietid har arbete, ägnat att erbjuda dem vidgad kunskap både om samhället och framför allt om deras eget framtida yrkesområde. Dessa praktiska moment i studiegången bör emellertid — för att befordra ett rationellt utnyttjande av utbildningsresurserna — i huvudsak koncentreras till ferier eller till en avgränsad del av studietiden. Parallellt med institutionellt och pedagogiskt reformarbete torde statlig studiehjälp i två avseenden kunna bidraga till en effektivisering av studierna och därmed till ett rationellare utnyttjande av utbildningsresurserna. Det ena sättet är, såsom indirekt framgått av det föregående, att erforderliga medel ställs till universitets- och högskolestuderandes förfogande på sådana villkor att eventuell tveksamhet att utnyttja dessa medel försvinner. Det andra sättet anknyter till formerna för denna studiehjälps utdelning. Det har, såsom framgår av undersökningen Akademikernas skuldsättning (SOU 1963:44, sid. 61 f), visat sig att statsstipendieinnehavare genomför sina studier på kortare tid än stipendielösa med likartade betyg. 1 Sannolikt sammanhänger detta delvis med att de som inte haft stipendium förvärvsarbetat i större omfattning än stipendieinnehavare. Det torde emellertid också kunna antas att även de tämligen moderata krav på studieresultat, som varit förbundna med erhållande av ett förnyat stipendium, verkat stimulerande på studietakten. Statsstipendiesystemet har m. a. o. fungerat som ett instrument varigenom den faktiska studietiden kunnat närmas till den förväntade. Ett utnyttjande av statlig studiehjälp som effektivitetsfrämjande instrument bör dock ske under två förutsättningar. Den ena är att kursmomenten inom ett ämne inte är av en större omfattning än att de låter sig avklara inom den fastställda tiden. Den andra är att den studieresultatsbedömning, som skall ske i samband med utdelningen av studiehjälp, inte leder till detaljerad kontroll av de universitets- och högskolestuderandes hela studiegång. De studerande skall även — i linje med vad som förut sagts — ha möjlighet att ta temporära anställningar på arbetsmarknaden utan att därmed förlora rätten till vidare studiehjälp. 1 Resultatet från utredningens undersökning är dock inte entydigt. Undersökningen baserades på 1959/60 års examensårgång ; vilket innebär en betydande spridning beträffande de undersökta individernas inskrivningsår. Under läsåret 1952/53 erhöll 7 % av de nyinskrivna stipendier, 1957/58 var denna andel 30 %. Detta förhållande innebär, att den i undersökningen konstaterade differensen i studietid till viss del kan förklaras av att individer med korta studietider (sen inskrivningsårgång) i högre grad haft möjlighet att erhålla stipendier än individer med längre studietider. Även om stipendiater och ickestipendiater reellt hade samma studietid, skulle ett medelvärde baserat på studietider för en examensårgång visa kortare genomsnittlig studietid för de stipendierade.

:vi

Slutsatser och riktlinjer Samhällets insatser för att bereda ungdomen goda utbildningsmöjligheter har under senare decennier kraftigt vidgats. Vid nästan samtliga statliga läroanstalter erhåller eleverna numera fri undervisning. Detta innebär att det allmänna bestrider en stor del — i många fall en övervägande del — av den enskildes utbildningskostnader. Dessutom har samhället genom bidrag och lån i olika former sökt underlätta för de enskilda att bestrida kostnaderna för uppehället under studietiden. Såsom utredningen framhållit i första kapitlet i betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi kan statsmakterna genomgående sägas ha haft två mål i sikte vid sin successiva utbyggnad av statlig studiehjälp. Det ena har varit att med studiesociala åtgärder underlätta tillträdet till högre studier för ungdomar från hem med svag ekonomi och övervinna den rädsla eller misstro inför högre studier, som av ekonomiska och andra skäl visat sig existera inom stora befolkningsgrupper. Stipendier och bidrag av olika slag har i första hand uppfattats som ett medel till en sålunda vidgad rekrytering till högre studier. Det andra har varit att med studiesociala åtgärder över huvud förbättra de ekonomiska villkoren för dem som bedriver eller bedrivit högre studier. Man har därvid betonat de negativa konsekvenser för studiegången, som gärna följer av brist på medel, och de negativa konsekvenser vid inträde i förvärvslivet och under den förvärvsverksamma tiden, som kan uppkomma av en under studietiden ådragen skuldsättning. Dessa två mål har uppfattats och framställts som mycket nära avhängiga av varandra. De sålunda angivna målen bör alltjämt stå i blickpunkten när det gäller att överväga det studiesociala stödets utformning. Utredningen vill därvid inledningsvis ta upp tre grundläggande förutsättningar för att de studiesociala åtgärderna på postgymnasial nivå skall fylla sitt ändamål. Den första förutsättningen gäller utbildningsväsendets institutionella utbyggnad. Den snabba utbyggnaden av utbildningen på olika nivåer som utredningen redovisat i det första avsnittet av detta kapitel innebär att ungdomens möjligheter att välja utbildning och yrke kraftigt vidgats. Likväl har utbyggnaden icke varit tillfyllest för att tillgodose det starka utbildningsintresset. Under 1960-talet kommer av allt att döma expansionen av utbildningsväsendet att fortsätta i ännu snabbare takt. Grundskolans genomförande har beslutats. Utbyggnadsprogram för gymnasier, fackskolor och universitet har framlagts. Nyligen har en utredning rörande yrkesskolans fortsatta utveckling tillsatts. Betydelsen av kraftigt ökade resurser för vuxenutbildning på olika nivåer är numera allmänt erkänd. Tidigare i detta kapitel har utredningen i stora drag angett de ökade driftskostnader och de

83 ökade investeringar som är att förutse för grundskolans, fackskolans, gymnasiets och universitetens utbyggnad. Den förestående expansionen kommer med all sannolikhet att medföra att en ökad andel av en växande nationalprodukt anslås till utbildning och forskning. Ur de synpunkter utredningen har att beakta är en förstärkning i så snabb takt som möjligt av utbildningsväsendets institutionella resurser av grundläggande betydelse. Den är avgörande för möjligheterna att ge alla ungdomar tillfälle till den utbildning för vilken de har förutsättningar och intresse. Den andra förutsättningen har samband med den enhetliga syn som utredningen velat anlägga på det studiesociala stödet på skilda nivåer. Utredningen har i det föregående uppehållit sig vid rekryteringen till högre studier och i samband därmed redovisat de balansproblem som för närvarande existerar vid fördelningen av de studerande på olika utbildningsvägar. Det har därvid framgått att den socialt korrelerade avtappningen av elever i första hand äger rum vid övergången från lägre skolformer till gymnasium. Visserligen torde beslutet om högre studier efter grundskolans slut också påverkas av de möjligheter till studiehjälp som öppnar sig efter gymnasiestudiernas avslutning. Men statlig studiehjälp på gymnasienivå torde på ett särskilt effektivt sätt kunna medverka till en vidgad rekrytering. Det förefaller sannolikt att rekryteringseffekten blir mindre om stödet koncentreras till ett senare stadium i utbildningen. Genom att förbättringen i de studiesociala åtgärderna under senare år i första hand kommit de universitetsoch högskolestuderande till del, h a r det vidare uppstått större skillnader i det sammanlagda studiestödets omfattning mellan dem som väljer en akademiskt inriktad studiebana och dem som söker sig till andra skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. De studerande vid icke-akademiska postgymnasiala utbildningslinjer erhåller därjämte påtagligt sämre studiesociala förmåner än de universitets- och högskolestuderande. Till följd av dessa två omständigheter kan studiehjälpen ha kommit att verka styrande på tillströmningen till olika utbildningsvägar på ett sätt som icke står i god överensstämmelse med statsmakternas utbildningspolitik och som över huvud knappast torde vara förenligt med de studiesociala åtgärdernas ändamål. Det studiesociala stödet bör vara neutralt i detta avseende. Av dessa skäl är det enligt utredningens mening av stor vikt för rekryteringen till högre studier att stödåtgärderna på det gymnasiala stadiet kraftigt utbygges och att de studerande på de icke akademiska utbildningsvägarna på postgymnasial nivå erhåller ett studiesocialt stöd som är likvärdigt med de universitets- och högskolestuderandes förmåner. En tredje förutsättning för att ett studiesocialt system på postgymnasial nivå skall få den önskade effekten är, enligt utredningens mening, att samhället garanterar att de studerande i erforderlig utsträckning har medel till sitt förfogande för att finansiera uppehället under studietiden. Denna ekonomiska garanti från samhällets sida framstår enligt utredningens mening 3 —

som nödvändig om det centrala målet att bereda alla ungdomar möjligheter till högre studier skall kunna förverkligas. Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om formerna och villkoren för det studiesociala stödet. Särskilt intresse tilldrar sig därvid frågan om de medel som samhället ställer till förfogande skall vara förenade med återbetalningsskyldighet eller ej. En form av studiefinansiering är att över statsbudgeten utdela bidrag till en storlek motsvarande de studerandes utgifter för studierna. Ett system av detta slag där dessa utgifter helt bestrides av samhället har i den offentliga debatten gått under namn av generell stipendiering eller studielön. Skillnaderna i användningen av dessa två olika begrepp är i praktiken inte betydande. Begreppet studielön brukar, såsom framhölls i 1946 års studentsociala utrednings betänkande, användas i två olika betydelser: en studielön, som till sin storlek motsvarar de löner som utgår till de med universitetsstuderande i åldershänseende jämförbara yrkesgrupperna på den öppna arbetsmarknaden, och en studielön, som inte når upp till samma belopp men det oaktat verksamt bidrar till finansieringen av uppehället under studietiden. På senare tid synes man med studielön i första hand ha avsett ett bidrag, som täcker de genomsnittliga studieutgifterna. Begreppet generell stipendiering användes också som benämning på bidrag som täcker de genomsnittliga studieutgifterna men kan därtill avse belopp som endast täcker en begränsad del av dessa utgifter. I motiveringen för studielön respektive generell stipendiering spåras vissa skillnader. De som föredrar att använda studielön som benämning på ett icke behovsprövat bidrag till universitets- och högskolestuderande förefaller i första hand betona den samhällsnyttiga aspekten hos högre studier. Som ett vederlag för denna samhällsnyttiga verksamhet utgår en »studielön». De återigen som föredrar att använda generella stipendier som benämning för icke behovsprövade bidrag betonar i första hand de för högre utbildning lämpades rätt att erhålla denna utbildning. Som en garanti för att denna rättighet skall kunna utnyttjas utgår ett stöd till de studerande i form av »stipendium». Utredningen använder i det följande begreppet studielön som beteckning på kontanta bidrag, som motsvarar genomsnittliga studieutgifter. Frågan om studielön har under jämförelsevis många år intagit en uppmärksammad plats i den studiesociala diskussionen. Studielön som finansieringsform av högre studier är förenad med betydande fördelar. Denna finansieringsform skulle bidra till att realisera de syften med studiesocial reformpolitik som diskuterats i det föregående. En av ekonomiska

35 skäl kvardröjande rädsla för högre studier skulle troligen härigenom helt och hållet skingras och motiven för att ta ett för studieresultaten stundom menligt men för finansieringen av studierna önskvärt förvärvsarbete torde i huvudsak mista sin giltighet. De med skuldsättning i nuvarande former förenade olägenheterna skulle försvinna och behovsprövningen, i varje fall den som tar hänsyn till föräldraekonomin, skulle avskaffas. Ett system som är enkelt till sin konstruktion skulle uppnås. Studielön skulle vidare kunna uppfattas som en ersättning för det arbete som den studerande utför i och med att han eller hon bedriver studier. På lång sikt och i flertalet fall måste givetvis studier betraktas som en ur hela folkhushållets synpunkt produktiv arbetsinsats, även om det, såsom tidigare framhållits, ger en alltför ensidig bild, ur både den enskildes och samhällets synpunkt, att betrakta utbildningen uteslutande som en ekonomisk investering. Ett strikt ekonomiskt investeringsresonemang kan icke tillämpas på utbildningen. Det vore alltför primitivt att uppfatta utbildningen som ett dött verktyg, som det vore rimligt att framställa endast i den mån det kunde ge ekonomisk avkastning. Utbildning har också sitt eget värde, som icke kan uttryckas i ekonomiska termer. En finansieringsform av denna typ skulle slutligen även avskaffa olikheterna i det sätt på vilket kostnaderna för högre utbildning — för undervisning respektive de studerandes uppehälle — för närvarande bestrides. Det allmänna skulle helt bestrida kostnaden för den högre utbildningen. I detta sammanhang har man i debatten velat betrakta studielönen ur ett vidare perspektiv. Man kan vänta sig att i framtidens samhälle allt fler människor kommer att befinna sig under någon form av utbildning. Det blir en följd av grundskolans genomförande i hela landet, av ett utbyggt gymnasialt skolsystem, av universitetens och andra postgymnasiala utbildningsvägars expansion. Det kan därjämte förväntas bli allt vanligare att människor avbryter förvärvsarbetet för kortare eller längre tid för omskolning, vidareutbildning och andra typer av vuxenutbildning. Om samhället i alla dessa situationer övertog samtliga studiekostnader skulle studielönen kunna bli ett smidigt instrument för ett rikt differentierat utbildningssystem i nära anknytning till arbetsmarknadspolitiken och av väsentlig betydelse för den enskildes frihet i valet av arbete och yrke. Det är här fråga om långsiktiga målsättningar för utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik för vilka starka och vägande skäl kan anges. Dessa problemställningar har delvis behandlats i utredningens betänkande om vuxenutbildningen (SOU 1962:5). Vid övervägande om studielön som finansieringsmetod av högre studier ur det perspektiv på mera kort sikt, som studiesociala utredningen har att beakta, är det nödvändigt att fästa uppmärksamheten vid dess verkningar i vissa avseenden, i första hand dess statsfinansiella konsekvenser och dess effekter på inkomstfördelningen i samhället. Utredningen vill först uppehålla sig vid de statsfinansiella verkningarna

36 av en studielöneform. En reform, innebärande att samtliga studielämpade studerande i huvudsak får sina studiekostnader bestridda med allmänna medel över statsbudgeten, skulle leda till en mycket stark ökning av det för studiesociala ändamål avsedda anslaget. En årlig studielön på 6 000—7 500 kronor per student skulle inom kort — om man med en överslagsberäkning antar att antalet studielöneberättigade personer vid postgymnasiala utbildningsanstalter uppgår till cirka 65 000 — uppgå till ca 400—500 miljoner kronor. Det bör därvid framhållas att, vid ett så kraftigt vidgat stöd, de nuvarande prognoserna beträffande studerandeantalet med all sannolikhet ej skulle visa sig hållbara. Det kan visserligen hävdas att de statsfinansiella verkningarna av en studielönereform bör tillmätas underordnad betydelse eftersom belastningen på samhällsekonomin till följd av de studerandes levnadskostnader kommer att bli i huvudsak densamma, oavsett om finansieringen sker över statsbudgeten eller icke. Det kan vidare hävdas att det föreligger en betydande skillnad mellan transfereringsutgifter — till exempel för studiesociala ändamål — och utgifter — till exempel för lärare och lokaler — som medför en direkt realekonomisk belastning. Dessa synpunkter måste givetvis tillmätas betydelse vid övervägandena om det studiesociala stödets omfattning. Det vore dock, enligt utredningens mening, helt orealistiskt att i samband med en studielönediskussion bortse från den avvägning av olika utgifter inom en i varje särskilt läge begränsad ram som årligen sätter sin prägel på statsmakternas behandling av statsbudgeten. Det faller visserligen utanför studiesociala utredningens uppdrag att själv göra sådana avvägningar. På vissa punkter, som har direkt samband med utredningens uppdrag, kan utredningen emellertid inte underlåta att uppmärksamma avvägningsproblematiken. Det gäller för det första den institutionella utbyggnaden av utbildningsväsendet med lokaler och lärartjänster på olika nivåer. Denna kommer, såsom i flera sammanhang framhållits, att bli utomordentligt utgiftskrävande. En ökning av de årliga driftsutgifterna med ca 1 miljard kronor och en höjning av de årliga investeringarna med ca 200 miljoner kronor, dvs. ca 50 %, under det närmaste decenniet förefaller snarast vara en underskattning av den erforderliga utbyggnaden. För det andra har studiehjälpsutredningen nyligen framlagt ett reformförslag för studiehjälpen på det gymnasiala åldersstadiet. Utgiftsökningen för denna reform skulle budgetåret 1964/65 uppgå till ca 113 miljoner kronor. Om detta förslag genomföres skulle det innebära den största studiesociala reform som någonsin genomförts i vårt land. Det har vidare skett påtagliga förbättringar i stödet till de universitetsstuderande under de senaste åren. Utredningen vill i detta sammanhang vidare framhålla att ett genomförande av en studielön inom de postgymnasiala utbildningsvägarna skulle förutsätta att stödet på den gymnasiala nivån, inom vuxenutbildning-

en etc. samtidigt förstärktes. Detta skulle medföra ytterligare mycket betydande utgiftsökningar. Utredningen övergår härefter till frågan om studielönens inverkan på inkomstfördelningen i samhället. Ett ofta anfört motiv för införandet av studielön har varit en strävan att uppnå en ökad inkomstutjämning i samhället. Man har ansett att de akademiskt utbildades relativt höga inkomstläge hänger samman med sättet för akademiska studiers finansiering. Att akademiskt utbildade för närvarande är jämförelsevis väl avlönade skulle enligt detta betraktelsesätt hänga samman med att universitets- och högskolestudier fortfarande till en icke obetydlig del finansieras av de studerande själva. Andra har velat motivera studielönen från rakt motsatta utgångspunkter. Studielönen skulle enligt detta senare betraktelsesätt ses som ett inkomsttillskott för akademikergruppen som helhet, en kompensation till dem som bedriver högre studier för deras »inkomstbortfall» under studietiden. Möjligen har det sätt på vilket högre studier finansieras en viss betydelse för de akademiskt utbildades framtida lönesättning. Den kan dock inte vara stor. Det torde t. ex. vara svårt att finna ett samband av antytt slag mellan utvecklingen i fråga om statlig studiehjälp till universitets- och högskolestuderande under det gångna decenniet och utvecklingen i fråga om akademikernas begynnelselöner. I huvudsak får andra faktorer och krafter än studiefinansieringsförhållanden förutsättas bestämma de akademiskt utbildades liksom andra yrkesgruppers lönesättning: i första hand utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden men också de fackliga organisationernas roll. De prognoser som framlagts i skilda sammanhang, bl. a. i betänkandet Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad (SOU 1962:55) ger vid handen att efterfrågan på personal med akademisk utbildning även i fortsättningen kommer att bli mycket stor. Detta torde medföra att det marknadsmässiga läget för akademikergruppen som helhet under överskådlig framtid kommer att vara förmånligt. Mot denna bakgrund bör följande kunna hävdas beträffande studiesociala åtgärders inverkan på inkomstfördelningen i dagens situation. I den mån de studerande själva genom återbetalning av erhållet studiestöd bidrar till att finansiera sina studiekostnader kan samhällets insatser i huvudsak sägas medverka till en mera rimlig och rationell fördelning i tiden av den enskildes inkomster. I den mån däremot studiekostnaderna bestrides av skattemedel påverkas inkomstfördelningen mellan olika grupper. De studerande bidrar därvid endast på samma villkor som övriga skattebetalare till studiekostnadernas finansiering. Utredningen vill icke överdriva betydelsen av den skillnad ur principiella synpunkter som här k a n anses föreligga. De sociala motiven bör vara avgörande för omfattningen av en skattefinansiering av studiesociala stödåtgärder.

38 I och med att utredningen endast har till uppgift att uttala sig om de sociala skäl som kan förebäras för en förbättring av studiestödet finns det ingen anledning för utredningen att uttala sig om den inkomstomfördelning är önskvärd eller icke som skulle bli följden av studielönens införande. Ej heller faller det inom utredningens uppdrag att närmare beröra huruvida åtgärder kan eller bör vidtagas för att neutralisera en sådan inverkan på inkomstfördelningen. Men utredningen har velat understryka att frågan om inkomstfördelningen torde aktualiseras vid ett genomförande av en studielön. De många och väsentliga skäl, som kan anföras till förmån för studielön, synes icke ha en sådan styrka att det i dagens läge finns förutsättningar för dess omedelbara och fullständiga genomförande. Dess genomförande i framtiden torde bli beroende av de statsfinansiella möjligheterna och av inkomstutvecklingen. Utredningens bedömning är, mot denna bakgrund, att i varje fall i dagens läge en betydande del av de medel som ställs till de studerandes förfogande måste vara förenade med återbetalning i någon form. Utredningen fäster emellertid stort avseende vid att det studiesociala systemet erhåller en sådan utformning att en ev. successiv utbyggnad av stödet i riktning mot studielön icke förhindras eller försvåras. Utredningen kommer i det följande att framlägga förselag till en ganska genomgripande omläggning av formerna för beviljande av studiestöd. De nuvarande bestämmelserna när det gäller utdelande av såväl statsstipendier som olika typer av lån är föga preciserade. Utrymmet för skönsmässiga bedömningar är avsevärt. Det visar sig också att praxis vid utdelandet varierar ganska starkt från studieort till studieort och från år till år. Systemet blir därigenom svårt att överblicka för den enskilde. Enligt utredningens mening bör man eftersträva så långt möjligt entydiga och fasta regler för beviljande av studiestödet. Dessa regler bör, enligt mönster från socialförsäkringslagstiftningen, så vitt möjligt preciseras i lag. Innebörden härav är att envar, som uppfyller vissa angivna förutsättningar, erhåller en ovillkorlig rätt till medel för att finansiera sina studier. Utredningen föreslår att de medel som sålunda ställs till de studerandes förfogande benämnes studiemedel. En del av studiemedlen bör av skäl, som utredningen återkommer till i kap. 3, utgå som ett återbetalningsfritt kontant bidrag. De nuvarande statsstipendierna utdelas efter behovsprövning i förhållande till föräldraekonomin. I ett tidigare avsnitt har utredningen behandlat de skäl som kan anföras för och emot en sådan behovsprövning vid beviljandet av kontanta studiebidrag. Obestridligen föreligger det fortfarande ett påtagligt samband mellan föräldraekonomin och studiefinansieringen. Föräldrabidragen är avsevärt lägre, skuldsättningsfrekvensen högre bland studerande från hem med svag ekonomi. Vid fördelningen av kontanta bidrag inom en relativt begränsad anslagsram kan det — med hänsyn till de sociala

39 syften som studiestödet skall tillgodose — fortfarande sägas föreligga skäl för att behålla en behovsprövning i förhållande till föräldraekonomin. Behovsprövningen har i huvudsak motiverats med önskemålet att vidga rekryteringen till högre studier. I jämförelse med förhållandena för något decennium sedan har rekryteringsskälen för ett vidgat studiesocialt stöd på universitetsnivå försvagats. Rekryteringsstimulansen synes med ökad styrka böra sättas in på gymnasial nivå, där för närvarande den socialt korrelerade avtappningen främst äger rum. Studiehjälpen har vidare betraktats som ett led i en familjestödjande politik. Detta stöd torde böra sättas in vid den tidpunkt då barnen normalt tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning. En förstärkning av studiehjälpen på gymnasial nivå innebär att de sociala motiven för att behålla behovsprövningen i förhållande till föräldraekonomin på ett senare stadium reduceras i betydelse. Principiella skäl talar vidare för att betrakta de studerande vid postgymnasiala utbildningsvägar som från sina föräldrar ekonomiskt fristående personer. Utredningen har tagit intryck av den starka, principiellt grundade kritik som av de studerandes egna organisationer framförts mot behovsprövningen. De äldre studerande vid de gymnasiala skolformerna skall, enligt studiehjälpsutredningens förslag, erhålla ett generellt studiebidrag som utdelas utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi och bostadsort. Utredningen förordar att behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin avskaffas. Detta står i överensstämmelse med studiehjälpsutredningens förslag och med de synpunkter beträffande studielön som tidigare anförts. Eftersom med stipendium regelmässigt avses ett bidrag som utdelas med hänsyn till föräldraekonomin, och i syfte att få anknytning till studiehjälpsutredningens förslag föreslår studiesociala utredningen att den återbetalningsfria delen av studiemedlen benämnes studiebidrag. Detta studiebidrag bör utformas på sådant sätt att det utan svårigheter i framtiden kan successivt höjas. Med hänsyn till att en betydande del av de studiemedel som ställs till de studerandes förfogande måste vara förenad med återbetalning i någon form är det naturligt att utredningen fäst stort avseende vid att det studiesociala systemet utformas på ett sådant sätt att de olägenheter som är förenade med den nuvarande formen av skuldsättning så långt möjligt undanröjes. Utredningen har tidigare i detta kapitel utförligt uppehållit sig vid dessa olägenheter. Det är såsom därvid underströks främst tre faktorer som kommer i blickpunkten: dels den risktagning som är förenad med upptagandet av lån, dels den situation som uppstår när återbetalningsförmågan blir ingen eller starkt reducerad och dels verkningarna av de regler som för närvarande gäller för amortering av studielån. Strävandena bör med hänsyn härtill inriktas på att undanröja de med skuldsättningen förenade riskerna, att lindra bördan för personer med försvagad återbetalningsförmåga och a t t över huvud utforma reglerna för återbetalningen på ett för den enskilde så gynnsamt sätt som möjligt.

40 Det har stundom framförts att ett finansieringssystem som tillgodoser ovan anförda synpunkter bör avvisas därför att det skulle försvåra ett framtida genomförande av studielön. Denna invändning kan icke gärna vara betingad av ett sådant systems tekniska konstruktion. Såsom ovan framhållits fäster utredningen stort avseende vid att det studiesociala systemet erhåller en sådan utformning att en ev. successsiv utbyggnad av stödet i riktning mot studielön icke försvåras eller förhindras. Invändningen måste i stället bottna i föreställningen att systemet kan få en så smidig utformning att återbetalningen icke längre blir så betungande för den enskilde individen och att en höjning av de kontanta bidragen därför inte lägre framstår som lika nödvändig och angelägen. Utredningen har självfallet icke kunnat tillmäta synpunkter av detta slag någon betydelse. Enligt utredningens bedömning måste i dagens läge en betydande del av studiemedlen vara förenade med återbetalning i någon form. Det har därför gällt att ge systemet en sådan utformning att återbetalningen blir så litet betungande som möjligt för den enskilde. En önskan att i framtiden genomföra studielön kan, enligt utredningens mening, under inga omständigheter utgöra ett skäl mot att, inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser, lösa studiefinansieringen på ett så gynnsamt sätt som möjligt för dagens studentgeneration. Stundom har man framhävt de psykologiska effekterna av det studiesociala stödet och menat att en återbetalningsskyldighet kan befaras medföra att de akademiskt utbildade kommer att inta en negativ attityd till samhället. Utredningen finner med hänsyn härtill anledning understryka det självklara förhållandet att samhället ställer avsevärda förmåner till de studerandes förfogande. Sålunda är utbildningen kostnadsfri, vilket innebär att samhället i allmänhet bestrider den övervägande delen av utbildningskostnaderna. Vidare skall enligt utredningens förslag alla studerande erhålla rätt till erforderliga medel för att finansiera uppehället under studietiden. En del därav bör utgå som ett kontant bidrag. Den återstående delen bör vara förenad med återbetalning men, vilket utredningen återkommer till, på mycket generösa villkor för de återbetalningsskyldiga. Det förefaller utredningen mot denna bakgrund oförklarligt att det förhållandet att en grupp, på i och för sig mycket goda skäl, erhåller betydande förmåner från samhället skall kunna medföra att gruppen av denna anledning intar en negativ attityd till samhället. Tvärtom vill utredningen starkt understryka att erfarenheten inte ger vid handen att akademiker, som tidigare fått utbildning och som ofta haft betydligt högre studieskulder och avsevärt sämre arbetsmöjligheter och lönevillkor än de som nu börjar förvärvsarbete, skulle visat någon bristande lojalitet mot samhället. Efter dessa överväganden övergår utredningen nu till att sammanfatta huvudlinjerna i sitt förslag. Varje studerande, som uppfyller rimliga krav på studielämplighet, bör ha en preciserad rätt till studiemedel för att bestrida de med studierna

41 förenade utgifterna. Den enskilde bör veta under vilka villkor och i vilken omfattning han kan påräkna stöd från det allmänna till finansieringen av sina studier. Studiemedel bör därför beviljas efter enkla och schablonartade regler. Så långt möjligt bör ensartade bestämmelser gälla för beviljandet av studiemedel såväl när det gäller den återbetalningsfria delen som när det gäller den del som är förenad med återbetalningsskyldighet. Varje studerande, som uppfyller ovannämnda krav på studielämplighet, bör erhålla ett studiebidrag, i princip lika för alla. Den nuvarande behovsprövningen i förhållande till föräldraekonomin avskaffas, medan behovsprövningen i förhållande till den egna ekonomin kvarstår. Sverige kommer i så fall att bli det första demokratiska land som inför generella bidrag utan hänsyn till föräldraekonomin för alla studielämpade universitetsstuderande. När det gäller återbetalningen av studiemedel bör följande allmänna riktlinjer vara vägledande. Varje studerande bör kunna känna trygghet för att inte mer än rimligt belastas av återbetalningsskyldigheten. Vid dödsfall bör återbetalningen helt bortfalla. Reglerna bör utformas på sådant sätt att ingen skall behöva befara att bli belastad med återbetalning om han på grund av sjukdom, invaliditet, arbetslöshet eller dylikt får en svag ekonomi. Återbetalningen bör periodiseras så att den så långt möjligt smidigt anpassas efter skiftningarna i den enskildes ekonomiska förhållanden. Det risktagande som är förenat med nuvarande skuldsättning skulle därmed bortfalla. Envar skall ha rätt att under vissa förutsättningar erhålla befrielse från eller anstånd med återbetalningen. Därför bör uppskov med eller befrielse från återbetalning inträda efter generella, automatiskt verkande regler. Därmed skulle utrymmet för skönsmässiga bedömningar begränsas liksom ingående undersökningar av de olika förhållanden som inverkar på den individuella betalningsförmågan. Därmed kan den enskilde klart förutse hur återbetalningen kommer att gestalta sig för honom i olika lägen. Detta torde också innebära ett väsentligt moment av trygghet. Ett system som erbjuder den enskilde denna trygghet förutsätter en garanti av försäkringsmässig natur från samhällets sida. Vissa tillskott av statsmedel kommer i detta syfte att bli erforderliga. Normalt bör dock varje återbetalningsskyldig i mån av förmåga fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Reglerna för återbetalningsskyldigheten bör även i övrigt utformas på sådant sätt att de blir så gynnsamma som möjligt för den återbetalningsskyldige. En väsentlig förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden torde kunna uppnås genom en utsträckning i tiden och genom en jämnare fördelning över tiden av den enskildes återbetalningar. Därmed bortfaller den koncentration av amorteringarna under tiden närmast efter studiernas avslutande som för närvarande torde utgöra en påtaglig svårighet för många skuldsatta akademiker. Självfallet bör emellertid var och en genom frivil-

liga inbetalningar kunna fullgöra sin återbetalningsskyldighet på kortare tid och med en annan fördelning över tiden än vad som föreskrives i de allmänna reglerna för återbetalningen. I följande kapitel kommer utredningen att konkret precisera och mera ingående motivera utformningen av sitt förslag. I kapitel 3 behandlas vissa frågor rörande det generella studiebidragets utformning. I kapitel 4 tar utredningen upp reglerna för beviljande av studiemedel. I kapitel 5 behandlar utredningen återbetalningen av studiemedlen. Hållfastheten i det system som utredningen utformat får prövas med utgångspunkt i de två mål för det studiesociala stödet som utredningen vid flera tillfällen hänvisat till: att vidga rekryteringen till högre studier och att förbättra de ekonomiska villkoren för dem som bedrivit eller bedriver högre studier. Fortsatt kraftig utbyggnad av utbildningsväsendet på alla nivåer, förbättrad yrkesvägledning och studierådgivning, förstärkning av studiehjälpen på det gymnasiala stadiet, rätt för alla studerande att erhålla studiemedel för att bestrida levnadskostnaderna under studietiden, generellt studiebidrag till alla studielämpade studerande, trygghet för att återbetalningen av studiemedel aldrig skall mer än rimligt belasta den enskilde torde, tillsammans med en progressiv och dynamisk samhällsutveckling över huvud, utgöra förutsättningar för fortsatta framsteg i strävandena att bereda alla ungdomar möjlighet till den utbildning för vilken de har förutsättningar och intresse. Samtidigt torde det av utredningen förordade systemet medföra en väsentlig förbättring av de ekonomiska villkoren för dem som bedriver högre studier. Det är därvid icke endast fråga om en höjning av de direkta statliga anslagen för studiesociala ändamål. Av central betydelse är den ekonomiska trygghet och den rätt till anstånd med eller befrielse från återbetalning vid bristande betalningsförmåga som systemet erbjuder den enskilde.

KAPITEL 3

Om studiebidrag

I föregående kapitel har utredningen behandlat principiella aspekter på studiestödets utformning. Därvid framhölls att förutsättningar i dagens läge icke torde föreligga för ett genomförande av en studielön. Emellertid förordade utredningen att en del av de studiemedel som ställes till de studerandes förfogande bör utgå som ett återbetalningsfritt bidrag. Vid sidan av de mera långsiktiga aspekter som behandlades i föregående kapitel talar, enligt utredningens mening, i första hand följande skäl för att ett återbetalningsfritt bidrag bör ingå i finansieringssystemet. De nuvarande statsstipendierna har motiverats främst av rekryteringsskäl. Numera föreligger det inte några större skillnader mellan studenter från olika socialgrupper i fråga om övergången från gymnasiala till postgymnasiala studier. Förklaringen härtill är att söka i ett flertal samverkande omständigheter. En av dessa torde vara den nuvarande stipendieringen. Med hänsyn härtill finns fortfarande skäl för ett kontant bidrag som rekryteringsstimulans. Ett studiebidrag nedbringar normalt återbetalningsbördan för dem som bedriver högre studier. Detta motiv för studiebidrag har tillmätts avsevärd vikt, eftersom den skuldsättning som den nuvarande lånefinansieringen medför dels kan få menliga följder för låntagarna dels på grund härav kan hämma tillströmningen till högre studier. Utredningen har i föregående kapitel understrukit att nackdelarna med lånefinansieringen väsentligen ligger i riskerna för att den enskildes ekonomi genom skuldsättningen framdeles kan utsättas för mer än rimliga påfrestningar. Utredningen kommer att i det följande framlägga förslag, som syftar till att undanröja dessa risker. Det måste dock anses önskvärt att återbetalningsbördan blir till omfattningen begränsad. I denna riktning verkar ett studiebidrag. Eleverna i de gymnasiala skolformerna skall, enligt vad studiehjälpsutredningen föreslagit, erhålla kontanta studiebidrag. Det gäller såväl de yngre elever som normalt kan anses tillhöra föräldrarnas ekonomiska hushållning som de äldre eleverna över 21 år. Det får med hänsyn härtill anses rimligt, att även de studerande i de postgymnasiala skolformerna erhåller ett kontant bidrag. Därigenom underlättas strävandena att göra det studiesociala stödet i de frivilliga skolformerna så enhetligt som möjligt. Utredningen vill allmänt understryka att ett studiesocialt systems effek-

44 tivitet självfallet icke kan bedömas enbart med utgångspunkt i den kontanta bidragsnivån. En allsidig bedömning kräver hänsyn till en rad andra faktorer. I fortsättningen av detta kapitel tar utredningen upp vissa frågor rörande studiebidragets utformning. Det gäller frågan om studiebidraget bör insättas under eller efter studietiden, fördelningen av studiebidraget under studietiden samt slutligen avvägningen av studiebidragets belopp, övriga icke behandlade frågor rörande studiebidraget tas upp i kapitel 4 Om studiemedel. Studiebidrag under eller efter studietiden Ett system med utbetalning i efterskott av studiebidrag har i den allmänna debatten oftast gått under namn av ett examenspremiesystem. Härmed har avsetts två saker: antingen en avskrivning vid uppnådd examen eller motsvarande av lån, som upptagits under studietiden, eller en utdelning — i den mån studierna inte finansierats med lån — av ett liknande belopp. De avskrivna lånebeloppens respektive de utdelade bidragens storlek har givetvis varierats i debatten, men principen har i allmänhet varit, att dessa belopp skall motsvara de genomsnittliga studiekostnaderna för en viss bestämd studieprestation. Det är framför allt två argument som anförts till förmån för en utbetalning av kontanta bidrag i efterhand i stället för på förhand. Det ena är att de studerande härigenom skulle erhålla större möjligheter att själva bestämma sin studietakt och kombinera sina olika studiemoment efter egen läggning. Det andra är att studieresultaten härigenom skulle kunna förbättras. Vetskapen om att få sina studielån avskrivna eller att erhålla en kontant utbetalning först efter vissa fullgjorda prestationer har förutsatts verka sporrande på de studerande. Ett system med bidrag först när en examen eller motsvarande uppnåtts skulle i flertalet fall innebära att de studerande under studietiden tvingas finansiera sitt uppehälle med lån. I den mån dessa lån skulle vara av samma typ som de nu gängse, skulle ett examenspremiesystem dela några av de väsentligare olägenheter som är förbundna med skuldsättning i dess nuvarande former. Dels kan ovissheten om man kommer att uppnå de för avskrivningen nödvändiga studiemålen verka avskräckande på åtskilliga studerande utan egna finansieringsresurser från att över huvud ägna sig åt högre studier. Dels kan denna ovisshet under själva studietiden skapa oro och bekymmer. Dels — och framför allt — utsattes de studerande som av olika skäl inte uppnår de för avskrivning uppställda studiemålen för svåra påfrestningar. Vad beträffar argumentet att den efterhandsutbetalning av studiebidrag som examenspremiesystemet innebär bättre än nuvarande system skulle främja den enskildes frihet att efter egen läggning och egna intressen välja

45 studietakt och ämnesföljd vill utredningen anföra följande. De nuvarande statsstipendienämnderna tar vid sin behandling av stipendieansökningar hänsyn till den individuella situationen i varje särskilt fall. Ingen av statsstipendienämnderna torde härvid kräva, att de studerande skall läsa ämnena i någon bestämd följd; ingen nämnd torde ha låtit valet av ämnen i t. ex. en filosofisk examen spela någon roll vid prövningen av en individuell stipendieansökan; ingen av nämnderna torde ha velat hindra att en student förbättrar sin utbildning genom att ta högre betyg eller ta med flera ämnen i examen än som minimalt erfordras. Ingen som helst kritik har under den tid utredningen arbetat riktats mot statsstipendienämndernas praxis i dessa hänseenden. Utredningen drar därav den slutsatsen, att ett system med stipendiebeviljande för ett år i sänder i förskott väl låter sig förena med kravet på frihet för den enskilde i valet av studietakt och studiemål. I ett val mellan studiebidrag före eller efter en viss studieprestation är den förra bidragsformen att föredra. Om bidraget utdelas först efter det att en viss examen eller motsvarande uppnåtts, utsattes de studerande för risktagande och påfrestningar av olika slag, som inte kan accepteras. I den mån utdelningen sker allteftersom vissa delmoment av en examen uppnåtts, närmar sig detta system visserligen en ordning med utdelning på förhand, men det förutsätter dock alltjämt, att de studerande på kort sikt finansierar studierna med lån. Ett sådant system med växelvis låntagning, växelvis avskrivning ter sig varken rationellt eller praktiskt. En avskrivning av en viss del av återbetalningsskyldigheten för de studiemedel som uppburits kan också sägas innebära en form av studiebidrag i efterhand. En sådan avskrivning kan också betraktas såsom en ersättning för avdragsrätt för amorteringar vid beskattningen. Utredningen anser emellertid frågan om sådan avdragsrätt ligga utanför utredningsuppdraget (jämför statsutskottets utlåtande n r 180 till 1957 års riksdag). Vid nu gällande avskrivning med 25 procent av statliga studielån blir bidragets storlek beroende av i vad mån den studerande upptagit lån. När avskrivningsreformen förelades riksdagen framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet bl. a.: Avskrivningssystemet får sin främsta betydelse för de akademiker, som nu amorterar eller just skall börja amortera sina studieskulder men som inte haft tillgång till stipendier i samma utsträckning som dagens och morgondagens studentgenerationer kommer att få. Dessa akademiker har därför i oproportionerligt hög grad tvingats att skuldsätta sig. Från rättvisesynpunkt är det angeläget att även denna kategori blir delaktig av samhällets stödåtgärder för att lindra studieskuldsättningens bördor. Men även för dagens studentgeneration utgör avskrivningen — i avvaktan på ett framtida utbyggt stipendieringssystem — en värdefull komplettering till de studiesociala åtgärderna under utbildningstiden Av departementschefens anförande framgår att avskrivningen var tänkt som en provisorisk lösning i avvaktan på ett nytt studiesocialt system. Ut-

46 redningen vill understryka det stora värde som avskrivningen h a r haft för de akademiker som skuldsatt sig under 1940- och 1950-talet. På längre sikt synes emellertid påtagliga nackdelar vara förenade med en på detta sätt utformad subvention till de studerande. Den generella avskrivningen innebär att varje studerande, som tar upp studielån, får en särskild premie. I praktiken torde avskrivningsreformen — vilket statsmakterna vid dess genomförande icke torde ha åsyftat — ha kraftigt stimulerat till ökad upplåning. De uppgifter om studieskuldsättningens utveckling som utredningen redovisat i kap. III i betänkandet Studentrekrytering och studentekonomi synes ge vid handen att den genomsnittliga skuldsättningen efter avskrivningens införande stigit i sådan omfattning att nettoskuldbelastningen i stort sett inte förändrats. Från sociala synpunkter kan allvarliga betänkligheter anföras mot att på längre sikt bibehålla ett på detta sätt utformat studiebidrag. Enligt utredningens mening bör sålunda de studerande icke erhålla ett generellt bidrag i form av en avskrivning av en viss del av beviljade studiemedel. Studiebidragets fördelning under studietiden De nuvarande statsstipendierna utgår i princip under den första hälften av studietiden, dock inte i något fall under längre tid än tre år. Skälet härför har företrädesvis varit, att stipendierna därigenom bäst skulle stimulera rekryteringen till högre studier. I SOU 1937:44 (s. 113) uttalade de sakkunniga, att det måste förutsättas, att de studerande måste ådraga sig en viss skuldsättning och att skuldsättningen i största möjliga mån borde begränsas till den senare delen av vistelsen vid universitetet eller högskolan för att amorteringen av lånen inte skulle inträda under eller ens omedelbart efter studietiden. 1946 års studentsociala utredning (SOU 1948:42, s. 157) diskuterade att låta stipendierna utgå först längre fram under studietiden. Ett sådant system skulle, framhöll studentsociala utredningen, medföra den fördelen, att de studerandes studiemeriter under den första tiden kunde utgöra ett bättre underlag för bedömningen av stipendieansökningarna än skolbetyg och gymnasielärares vitsord. Emellertid fann nämnda utredning, att systemet skulle innebära »ett markant avbrott i kontinuiteten för de studenter, vilka redan som gymnasister åtnjutit skolstipendier». Dessutom fanns en viss motvilja mot skuldsättning bland de studenter som kom från de ekonomiskt sämst ställda socialgrupperna. Om dessa studenter skulle behöva skuldsätta sig redan vid påbörjandet av de högre studierna, förelåg det enligt studentsociala utredningens uppfattning risk för att de i stället valde andra utkomstmöjligheter. Utredningen har konstaterat, att övergången från gymnasium till fortsatt utbildning numera är ungefär likartad bland studerande från olika socialgrupper. Skälet för att genom en koncentration av studiebidraget till

den första delen av studietiden särskilt stimulera övergången på denna nivå får därför anses ha blivit svagare. I likhet med studentsociala utredningen anser utredningen inte lämpligt att låta studiebidraget anstå till dess den studerande genom sina studieresultat visat lämplighet för högre studier. De argument som utredningen anfört mot examenspremier äger i huvudsak giltighet även i detta fall. Att finna regler för att bestämma, när studielämpligheten skall anses vara ådagalagd, skulle innebära stora praktiska svårigheter. Anpassas reglerna efter varje särskild studiegång, blir systemet ytterligt komplicerat. Väljes en bestämd kvalificeringsperiod, får den inte göras för kort, ty då blir regeln verkningslös eller i många fall omöjlig att tillämpa. Med en längre kvalificeringsperiod blir det vid vissa kortare utbildningsvägar knappast möjligt att konstatera studielämpligheten, förrän utbildningen är slutförd. Man kan givetvis även tänka sig olika former av trappstegsformade konstruktioner. Antingen kan studiebidraget vara lägre i början för att därefter stiga eller också högre i början för att därefter sjunka. Inga väsentliga fördelar torde emellertid vara att vinna därmed. På grund av vad sålunda anförts, har utredningen kommit till den slutsatsen, att studiebidraget skall kunna utgå under hela studietiden. På så sätt blir studiebidraget — i motsats till de nuvarande statsstipendierna — i princip exakt avpassat i förhållande till de individuella studiekostnaderna. En sådan lösning h a r — förutom att den är enkel och rationell — den fördelen, att den ansluter sig till vad studiehjälpsutredningen föreslagit för underliggande skolformer. Vidare ger den förutsättningar för att tillskapa enhetliga regler för rätten till studiebidrag och för rätten till den del av studiemedlen, som skall återbetalas, och därigenom ernå en långtgående enhetlighet i regleringen av studiefinansieringssystemets förmånssida. Mot en lösning, som innebär ett generellt studiebidrag till samtliga studerande redan från och med det första studieåret, skulle måhända kunna invändas, att den skulle medföra risker för missbruk i form av skeninskrivningar, närmast vid de filosofiska fakulteterna. Emellertid föreligger sådana risker redan med nuvarande system, eftersom statsstipendium utdelas redan vid det första studieårets början. Såvitt utredningen kunnat utröna, har missbruk av detta slag hittills icke förekommit i någon allvarlig omfattning, och det finns knappast anledning att förutsätta, att benägenheten för missbruk, relativt sett, skulle vara större hos hela populationen nyinskrivna än den nu är bland de stipendierade. Härtill kommer, att den som just skall påbörja akademiska studier i avsevärt högre grad än äldre studerande är i behov av den ekonomiska och psykologiska uppmuntran, som ett studiebidrag otvivelaktigt innebär. Av dessa skäl anser utredningen, att samhället alltfort bör kunna ta den risk det här gäller. Skulle förtroendet verkligen k o m m a att i någon större omfattning missbrukas, är detta lätt att konstatera, och erforderliga ändringar i bidragsreglerna kan då vidtagas.

48 Studiebidragets storlek Utredningen vill inledningsvis framhålla, att ett studiefinansieringssystem med en långtgående enhetlighet i regleringen av rätten till studiebidrag och av rätten till återstående del av studiemedlen inte binder studiebidraget vid något visst belopp. Tvärtom ger ett sådant system alla möjligheter att avväga den i studiemedlen ingående studiebidragsdelen till vad som från olika synpunkter befinnes lämpligt. Systemet innebär alltså inte något hinder för en successiv utbyggnad av studiebidraget. Det kan å ena sidan finnas skäl som talar för att vid systemets start ha ett lågt bidragsbelopp. De regler som utredningen i det följande föreslår för utdelning och återbetalning av studiemedel kan betraktas som så generösa och gynnsamma för de studerande och anses gå så långt i tillgodoseendet av de sociala krav, som bör ställas på det studiesociala systemet, att det kan synas onödigt att införa starkt kostnadskrävande kontanta bidrag. Om de centrala målen för de studiesociala åtgärderna kan förverkligas utan stora bidrag, skulle det icke längre finnas motiv för att kräva sådana bidrag. Det kan å andra sidan anföras motiv — rekryteringsskäl, en önskan att nedbringa återbetalningsskyldigheten m. m. — för relativt höga bidrag. Utredningen har i kapitel 2 framhävt bl. a. de statsfinansiella synpunkter som i sådant fall gör sig gällande. Utredningen vill härutöver anföra följande. Ett högt kontant bidrag kan ge anledning till krav på en skärpning av reglerna för beviljande av studiemedel och har i den allmänna debatten befarats kunna leda till en studiekontroll av icke önskvärt slag. En sådan utveckling bör enligt utredningens mening undvikas. Vid en högre bidragsnivå synes det i dagens läge vidare ofrånkomligt att frågan om en behovsprövning med hänsyn till den sociala och ekonomiska bakgrunden aktualiseras. Dessa omständigheter talar för en viss försiktighet — i varje fall intill dess erfarenheter vunnits av systemets praktiska tillämpning — vid avvägningen av det generella studiebidragets höjd. En fastare utgångspunkt för avvägningen av bidragsbeloppet är enligt utredningens mening den enhetliga syn som enligt vad redan framhållits bör anläggas på det studiesociala stödet på olika nivåer. Med hänsyn härtill finner utredningen anledning att relativt utförligt redovisa de skäl som studiehjälpsutredningen anfört för avvägningen av studiebidragens belopp inom de gymnasiala skolformerna, framför allt när det gäller det förhöjda studiebidraget för äldre elever. Studiehjälpsutredningen understryker att den differentiering av studiehjälpen för olika elevgrupper som av praktiska skäl kan vara motiverad ej bör hindra en nära samordning av studiehjälpen inom olika skolformer och på olika nivåer. I detta sammanhang framhåller utredningen, att en splittring av studiehjälpen kan medföra att vissa grupper missgynnas i reformarbetet. Ett så långt möjligt enhetligt studiesocialt system torde ge

49 bättre förutsättningar för att fortsatta studiesociala reformer kommer alla grupper till del i lika mån. Önskvärdheten av en samordning av bidragsbeloppen framgår enligt studiehjälpsutredningens mening starkt vid avvägningen av det förhöjda studiebidragets storlek. I samma klassavdelning kommer att finnas elever med förhöjt studiebidrag och elever med studiebidrag jämte eventuellt tilllägg. En elev, som börjar sin utbildning i en viss skolform vid 19 eller 20 års ålder, kommer att erhålla studiebidrag jämte eventuellt tillägg. Väntar han med att påbörja sin utbildning till det år han fyller 21 år, får han i stället förhöjt studiebidrag. För att undvika från rättvisesynpunkt stötande skillnader och för att undvika att studiehjälpen får en snedvridande inverkan vid den enskildes utbildningsplanering bör det förhöjda studiebidraget, anser studiehjälpsutredningen, varken vara avsevärt högre eller avsevärt lägre än vad flertalet elever i de berörda skolformerna kan beräknas erhålla i statlig studiehjälp. Mot denna bakgrund kommer studiehjälpsutredningen fram till att det förhöjda studiebidraget likväl bör ligga något högre än vad som skulle följa av en strikt genomsnittsberäkning. Ett belopp av 175 kr. per månad finner studiehjälpsutredningen vara en lämplig avvägning av det förhöjda studiebidraget. Vid den anknytning till studiehjälpsutredningens förslag, som enligt utredningens mening bör ske vid bestämmande av studiebidragets storlek, kan olika möjligheter övervägas. En möjlighet är att till utgångspunkt vid beloppsbestämningen välja det belopp som en inackorderad elev vid gymnasium eller motsvarande skolformer enligt studiehjälpsutredningen skall kunna erhålla. Om man bortser från det speciella bidrag som skall kunna utgå för barn till ensamstående vårdnadshavare med särskilt låga inkomster, skall en sådan elev enligt förslaget erhålla studiestöd med lägst 175 och högst 250 kr. i månaden. I enlighet härmed skulle maximibeloppet för studiebidraget på det postgymnasiala stadiet sättas vid 2 500 kr. per studieår. För denna beloppsavvägning talar, att det övervägande flertalet — eller inemot 80 procent — av de studerande på det postgymnasiala stadiet inte bor i föräldrahemmet. Å andra sidan är det att märka, att den del av studiebidraget, som ligger mellan 175 och 250 kr., är behovsprövad med hänsyn till föräldrarnas ekonomi. Detta sammanhänger med att eleverna i dessa fall anses tillhöra familjens ekonomiska hushållning. Någon sådan behovsprövning föreslås inte beträffande studiebidraget till studerande på postgymnasial nivå. En annan möjlighet är att till grund för beloppsavvägningen av studiebidraget på postgymnasial nivå lägga det generella förhöjda studiebidrag å 175 kr. i månaden som studiehjälpsutredningen föreslagit för elever, som efter fyllda 21 år påbörjar gymnasieutbildning. Detta bidrag är inte behovsprövat med hänsyn till föräldraekonomin, och dess storlek påverkas inte 4 — 6S0897

50 av huruvida eleven bor i föräldrahemmet eller ej. Motiveringen för denna konstruktion av bidraget är i huvudsak, att de elever som blir berättigade därtill i allmänhet inte kan anses tillhöra familjens ekonomiska hushållning. Enligt utredningens uppfattning kan den studieekonomiska situationen för dessa elever väl jämföras med den studieekonomiska situationen för studerande vid universitet och högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter. Visserligen är en inte obetydlig del — cirka 10 procent — av de senare under 21 år, men denna åldersskillnad synes man av praktiska skäl böra bortse från. En skillnad i studiebidragets höjd mellan de äldre studerande inom de gymnasiala skolformerna och de studerande vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna kan med hänsyn härtill befaras leda till spänningar i det studiesociala systemet som helhet. Från dessa synpunkter skulle maximibeloppet för studiebidraget sättas vid 1 750 kr. per läsår. Enligt utredningens i kapitel 9 redovisade beräkningar kan utgifterna för ett studiebidrag på 1 750 kr. uppskattas till 98 milj. kr. budgetåret 1964/65. Ett bidrag på 2 500 kr. ställer sig avsevärt dyrare. Utgifterna för de studerande på postgymnasial nivå kan då beräknas bli drygt 140 milj. kr. Därtill kommer att det vid denna bidragsnivå torde bli erforderligt att höja bidragsbeloppen för de äldre studerande inom studiehjälpssystemet i motsvarande grad. Utgifterna härför kan beräknas till ca 12 milj. kr., dvs. en sammanlagd merutgift vid en bidragsnivå på 250 kr. per månad på inemot 55 milj. kr. Frågan om en höjning av bidragen för de yngre eleverna i studiehjälpssystemet kan i sådant fall även komma att aktualiseras. I den mån man överväger en ytterligare avsevärd höjning av bidragsbeloppet, t. ex. till 3 750 kr. per år, synes det utredningen ofrånkomligt att detta får konsekvenser för bidragsnivån i hela det studiesociala systemet. Till en början kan utgifterna för ett studiebidrag om 3 750 kr. till de grupper, som omfattas av utredningens förslag och med de regler för beviljandet som utredningen i det följande föreslår, beräknas till 210 milj. kr. Ett motsvarande bidrag för de äldre eleverna i studiehjälpssystemet kan beräknas kosta ca 32 milj. kr. utöver vad studiehjälpsutredningen beräknat. För en i detta läge ofrånkomlig höjning av studiebidraget jämväl för de yngre eleverna i studiehjälpssystemet, t. ex. till 200 kr. per månad, kan utgifterna beräknas till inemot 190 milj. kr. De sammanlagda utgifterna för studiesociala åtgärder skulle därvid bli inemot 700 milj. kr. En motsvarande höjning med utgångspunkt i ett studiebidragsbelopp på 4 500 kr. ger som slutresultat utgifter på över 860 milj. kr. Studiebidraget för yngre elever i det gymnasiala systemet har därvid antagits uppräknat till 275 kr. per månad. Ovanstående exempel sammanfattas i följande tablå. Vid övervägande av de olika synpunkter som sålunda kan anläggas på frågan om studiebidragets storlek har utredningen stannat vid att föreslå

51 Grupper omfattade av

Nuläge

Totala utgifter för studiestöd vid ett studiebidrag vid universitet m. fl. läroanstalter om k r . / å r (mkr.) 1 750

2 500

3 750

4 500

Studiesociala utredningens förslag ... Studiehjälpsutredningens förslag 1 : studiebidrag för äldre elever studiehjälp för vngre elever

210"

254»

25 241

37 241 3

57 429

69 541

Summa

864 Anm. i Beräkningar enligt SOU 1963:48. 2 Summan beräknad på s a m m a sätt som i kapitel 9, sid. 221. 3 Någon höjning av studiebidraget har ej förutsatts.

ett studiebidrag om maximalt 1 750 kr. per studieår, vilket motsvarar 875 kr. i terminen. Det kan måhända hävdas att ett studiebidrag av den föreslagna storleken under vissa omständigheter skulle kunna innebära en försämring av det studiesociala stödet för vissa studerande i jämförelse med nuvarande förhållanden. Enligt utredningens mening ger emellertid en sådan jämförelse en i åtskilliga hänseenden skev bild. Skulle man för övergång från ett behovsprövat till ett generellt socialt system obetingat kräva, att det generella bidraget inte fick understiga vad som skulle kunna utgå till de mest gynnade individerna i. det behovsprövade systemet, skulle det många gånger framstå som omöjligt att över huvud taget avskaffa behovsprövningen. Detta skulle särskilt vara fallet, om det system man önskade frångå vore strängt behovsprövat antingen så, att stor spännvidd rådde i fråga om de behovsprövade bidragens belopp, eller också så, att de behovsprövade bidragen kunde erhållas endast av relativt få inom den grupp personer för vilka det sociala systemet var avsett. Dessa förhållanden gör sig gällande vid en omläggning av vilket socialt system som helst. Det studiesociala området utgör härvidlag inte något undantag. Det studiesociala stödet bör ses som en helhet. Vid bedömande av stödets storlek bör sålunda hänsyn tas inte blott till vad som utgår till de studerande vid universitet och högskolor samt andra postgymnasiala utbildningsanstalter utan även till det stöd som utgått på gymnasiestadiet. Studiehjälpsutredningen har föreslagit en mycket kraftig förstärkning av det sistnämnda stödet, vilket skall komma alla studerande till del. Enligt studiehjälpsutredningens förslag skall på denna nivå ett särskilt starkt stöd utgå till elever från hem med svagare ekonomi. Därest värdet av utredningens förslag till nytt studiefinansieringssystem bedömes enbart efter storleken av den kontanta subventionen i form av studiebidrag, kommer vissa av systemets viktigaste beståndsdelar ur bilden,

52 beståndsdelar vilka torde vara av väl så stort värde för den enskilde som ett kontant bidrag. Utredningen tänker här framför allt på de regler som föreslås i kap. 5 i syfte att på återbetalningssidan skapa ett stort mått av trygghet för den enskilde. Genom dessa regler blir varje studerande, som uppbär studiemedel, garanterad att aldrig bli mer än rimligt betungad med återbetalning. Reglerna är generella och automatiskt verkande, varigenom de får en i högsta grad konkret innebörd. En annan viktig trygghetsregel är, att återbetalningsskyldigheten skall upphöra vid den återbetalningsskyldiges död. Härtill kommer en även i övrigt från de återbetalningsskyldigas synpunkt gynnsam utformning av återbetalningen med en lång återbetalningstid och en realt sett j ä m n fördelning av återbetalningen över tiden. Enligt utredningens förslag skall den nuvarande behovsprövningen med hänsyn till föräldraekonomin avskaffas. Ett sådant steg kan alltid sägas innebära en försämring relativt sett för de grupper som tidigare uppburit de högsta bidragen. I detta fall måste denna relativa förändring bli särskilt stor, eftersom ifrågavarande behovsprövning inneburit kraftiga skillnader i bidragsnivån. Vid den utjämning som förslaget innebär blir det till följd av dessa skillnader svårt att uppnå, att den kontanta bidragsnivån blir i förhållande till nuvarande regler lika hög eller högre för samtliga. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid den principiella syn som ligger bakom utredningens förslag. Den innebär, att de som bedriver högre studier skall betraktas såsom från föräldrarna fristående individer. Alla sådana studerande erhåller sålunda, oberoende av föräldrabakgrund, lika rätt till studiesocialt stöd. De sämst ställda blir med detta betraktelsesätt inte studerande med viss social eller ekonomisk bakgrund. De sämst ställda blir i stället de som under sin yrkesverksamma tid inte får förmåga att återbetala uppburna studiemedel. Till dessa grupper har utredningen också tagit särskild hänsyn. Utredningen vill slutligen ännu en gång understryka, att studiefinansieringssystemet erhållit en sådan utformning att en höjning av den kontanta bidragsnivån är lätt att genomföra, t. ex. genom en höjning av studiebidraget.

KAPITEL 4

Om studiemedel

Reglerna för erhållande av studiemedel måste i viss mån bli beroende av huruvida uppburna medel skall återbetalas eller ej. I kap. 2 och 3 har utredningen intagit den ståndpunkten att av de studiemedel som en studerande uppbär för en termin en del, högst 875 kr., skall utgöra studiebidrag och återstående del skall återbetalas enligt särskilda regler. Utredningen har ansett det som en väsentlig fördel, om i princip samma regler kan gälla för rätten till de båda delarna. Utredningens ställningstaganden i det följande bygger därför på den förutsättningen att i de studiemedel som beviljas regelmässigt kommer att ingå en bidragsdel och en del, som skall återbetalas. De problem som uppkommer när det gäller att utforma lämpliga regler rörande rätten till studiemedel har i stor utsträckning sina motsvarigheter inom gällande studiesociala system. Det är därför naturligt att tänka sig att på studiemedlen med erforderliga jämkningar överflytta det nuvarande systemets regler. Emellertid är dessa regler olika för skilda stödformer inom systemet och passar därför inte utan vidare för ett enhetligt system. Dessutom är de i väsentliga hänseenden konstruerade på annat sätt än vad utredningen tänkt sig i fråga om studiemedel. Sålunda föreligger det inte en rätt till statsstipendium eller till lån för envar, som uppfyller vissa angivna villkor. I fråga om statsstipendierna och de räntefria lånen ligger det i stället så till, att statsstipendienämnderna har att efter vissa riktlinjer fördela en på förhand given summa mellan de sökande som anses i första hand böra komma i fråga. Däremot finns det inte någon på förhand given ram för den kreditgaranti som meddelas för garantilånen. Men bestämmelserna är likväl inte så konstruerade, att de konstituerar en rätt till lån för den enskilde. Kreditgarantin beviljas efter vissa riktlinjer, vilka endast delvis är meddelade i författning, och ytterst kan frågan om sådan garanti och dess storlek bli beroende av en skönsmässig bedömning av statsstipendienämnden. Det kan därför vara ganska svårt för den enskilde studeranden att på förhand veta vad han kan erhålla i studiesociala förmåner. Enligt utredningens uppfattning är det av grundläggande betydelse för envar, som bedriver eller ämnar bedriva högre studier, att h a n vet under vilka villkor han kan räkna med hjälp från det allmänna till finansieringen av studierna och i vilken omfattning h a n kan påräkna sådan hjälp. Regler-

54 na om studiemedel bör därför så långt möjligt vara så uppbyggda, att envar, som uppfyller vissa angivna förutsättningar, erhåller en ovillkorlig r ä t t till studiemedel i enlighet med vad reglerna närmare föreskriver. Reglerna i det nuvarande studiesociala systemet får följaktligen anses ha begränsad användbarhet, när det gäller att utforma regler om rätten till studiemedel.

Studielämplighet

såsom förutsättning

för rätt till

studiemedel

De nuvarande .studiesociala förmånerna utdelas endast till studerande, som anses studielämpliga. Detta krav är i fråga om statsstipendierna och de räntefria lånen uttryckt så, att den studerande skall ha god studiebegåvning, och i fråga om garantilånen så, att den studerande skall ha ådagalagt studielämplighet. Emellertid tillämpas för bedömningen av studielämpligheten olika grunder, beroende på om det är fråga om nyinskrivna eller tidigare inskrivna studerande. När det gäller nyinskrivna anses det för garantilån uppställda kravet på ådagalagd studielämplighet uppfyllt, om den studerande har ett medelbetyg av minst Ba i studentexamen, dock att avvikelser från denna regel får ske bl. a. med hänsyn till specialbegåvning. Enligt praxis tillämpas även i fråga om statsstipendierna och de räntefria lånen samma betygsgräns för nyinskrivna. För tidigare inskrivna studerande bedömes studielämpligheten däremot utifrån de resultat som den studerande uppnått vid de dittills bedrivna högre studierna. I sammanhanget må även framhållas att stipendium och lån beviljas för högst ett år i sänder. Även för rätt till studiemedel bör enligt utredningens mening gälla krav på studielämplighet. Det kan många gånger anses vara till den enskildes bästa, om han i tid överger misslyckade studier. Även allmänna utbildningsekonomiska synpunkter talar för ett sådant krav. Härtill kommer att den studerandes möjligheter att återbetala uppburna studiemedel får förutsättas successivt minska, om summan av sådana medel tillätes stiga utan att motsvarande resultat av studierna uppnås. Nyinskrivna studerande När det gäller en studerande, som står i begrepp att börja eller nyligen börjat högre studier, är det svårt att bedöma lämpligheten för studierna i fråga. Det enda underlag för en sådan bedömning som för närvarande finns är studentbetyget. Den nuvarande metoden att för nyinskrivna studerande bedöma studielämpligheten på grundval av studentbetyget kan av flera skäl inte anses helt ändamålsenlig. Visserligen visar bl. a. material, som framlagts av universitetsutredningen i dess första betänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957:24), att studieprognosen är genomsnittligt bättre vid högre studentbetyg än vid lägre, men detta kan delvis bero på att

55 nyinskrivna studenter med lägre genomsnittsbetyg i studentexamen än Ba för närvarande i princip inte är berättigade till studiesocialt stöd. Dessa får nämligen antagas i större utsträckning än andra studerande vara hänvisade till att klara studiefinansieringen med hjälp av förvärvsarbete vid sidan av studierna, något som givetvis i regel inverkar menligt på studieresultaten. Ba-gränsen kan också förutsättas på ett socialt mindre tillfredsställande sätt påverka tillströmningen till de s. k. fria fakulteterna, där tillträdet inte regleras genom betygsspärrar. B-studenter från välsituerade hem kan i allmänhet påbörja studier vid dessa fakulteter tack vare att de kan erhålla hjälp med studiefinansieringen från sina föräldrar, medan övriga B-studenter kan se sig nödsakade att avstå från sådana studier i brist på resurser för finansieringen av studierna under det första året. Såsom framgår av tablå 11:12 i kap. II i utredningens betänkande II Studentrekrytering och studentekonomi (SOU 1963:53), går också manliga B-studenter från arbetarhem över till universitets- och högskolestudier i mindre omfattning än övriga B-studenter. Härtill kommer att det allmännas kostnader för den rent institutionella sidan av den högre utbildningen, såsom kostnaderna för utbildningsanstalter, lärarkrafter och undervisningsmateriel, ofta är per studerande räknat väl så höga som dess kostnader för studiesocialt stöd. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att av B-studenterna företrädesvis de som kommer från välsituerade hem skall kunna utnyttja den samhälleliga investeringen på den institutionella sidan av utbildningen. Det må slutligen också framhållas, att bl. a. hemmiljön sannolikt har en inte ringa inverkan på studentbetygen. Det kan sålunda antagas, att en studievänlig miljö i hemmet och intresse för skolarbetet från föräldrarnas sida inverkar gynnsamt på skolresultaten, medan omvänt en föga studievänlig hemmiljö och bristande intresse hos föräldrarna för skolarbetet har en motsatt inverkan. När det däremot blir fråga om högre studier, minskar uppenbarligen betydelsen av hemmiljön och föräldrarnas inställning. Såsom torde ha framgått av vad som anförts i kap. 1, har utredningen den allmänna inställningen, att studiefinansieringssystemet bör ha den effekten att tillströmningen till högre utbildning så litet som möjligt blir beroende av familjeekonomiska faktorer. Det är uppenbarligen inte förenligt med denna inställning att upprätthålla den nuvarande Ba-gränsen, även när det gäller rätten till studiemedel. Enligt utredningens uppfattning är det en rimligare ordning, att envar som vinner inträde vid en högre utbildningslinje också blir berättigad till studiesocialt stöd. För en sådan ordning talar dessutom att det nya studiefinansieringssystem, som utredningen föreslår, omfattar även vissa utbildningslinjer, till vilka studentexamen inte utgör ett villkor för inträde. Utredningen förordar följaktligen att den som vinner inträde vid en högre utbildningslinje i princip också skall vara berättigad att erhålla studiemedel. Det är emellertid uppenbart att de studiemedel som beviljas nyinskrivna

56 studerande inte bör avse hela den beräknade studietiden utan endast så lång tid som rimligen kan antagas böra åtgå för att den studerande skall kunna ådagalägga sin lämplighet för studierna. Det är sålunda enligt utredningens mening angeläget att studielämplighetsprövningen kan sättas in så tidigt som möjligt. De studerande som inte kan förutsättas komma att slutföra sina studier inom rimlig tid bör således inte erhålla studiemedel i fortsättningen. Det är också att märka, att enligt utredningens förslag studiemedel skall i princip bli tillgängliga för alla nyinskrivna studerande oavsett deras resultat från studierna på lägre nivå och att det därför kan antagas bli ett större antal studerande med osäker studieprognos i ett nytt studiefinansieringssystem än i det nuvarande. De nuvarande studiesociala förmånerna beviljas för högst ett års studier. Denna maximitid torde regelmässigt tillämpas i fråga om nyinskrivna studerande. Det skulle visserligen vara önskvärt, om studiemedel första gången kunde beviljas för kortare tid än ett år, så att prövningen av studielämpligheten kunde sätta in på ett tidigare stadium. Emellertid är det på de utbildningslinjer som omfattas av det nuvarande studiesociala lånesystemet, dvs. i huvudsak utbildningslinjerna vid universitet och högskolor, sannolikt inte möjligt att på grundval av studier, som pågått kortare tid än ett år, få ett tillfredsställande underlag för en bedömning av studielämpligheten. Utredningen anser därför att, i överensstämmelse med vad nu gäller, studiemedel skall kunna beviljas nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor för ett års studier. Det kan emellertid vid vissa utbildningslinjer och i vissa enskilda fall finnas förutsättningar för en bedömning av studielämpligheten efter kortare tid än ett år. Å andra sidan torde det finnas utbildningslinjer, där studieprognosen hos de studerande genomgående är så god att det inte innebär någon beaktansvärd risk att första gången bevilja studiemedel föi tre terminer. En sådan ordning skulle också medföra betydande praktiska fördelar. Det är därför enligt utredningens mening lämpligt att centralorganet för studiemedelssystemets administration får möjlighet att för viss utbildningslinje förordna att studiemedel får beviljas för tre terminer.

Tidigare inskrivna studerande Den som redan bedrivit studiemedelsberättigande studier under så lång tid, att hans studielämplighet kan prövas på grundval av resultaten av dessa studier bör inte erhålla studiemedel utan prövning av studielämpligheten. En sådan ordning gäller också inom det nuvarande studiesociala systemet. Fortsatt stipendium och fortsatt lån beviljas för högst ett år i sänder, varje gång efter prövning av studielämpligheten på grundval av de uppnådda studieresultaten. I fall då studielämpligheten bedömes såsom tveksam kan det förekomma att lån beviljas endast för så lång tid som den studerande anses behöva för att klart ådagalägga sin studielämplighet. Det är givet att de nu-

57 varande förmånerna aldrig utgår för längre tid än som bedömes åtgå för att den studerande skall hinna slutföra sina studier. Dessa regler om den tid, för vilken fortsatta förmåner beviljas, synes i allt väsentligt ändamålsenliga även för studiemedlens del. Det ligger i sakens natur att själva prövningen av studielämpligheten måste liksom för närvarande medföra många svåra bedömningar. Svårigheterna accentueras dessutom därav, att de individuella förhållanden som ligger till grund för sådana bedömningar varierar i hög grad. Det får därför anses uteslutet att meddela generella bestämmelser till ledning för prövningen. I stället måste liksom nu överlämnas åt de myndigheter, som skall bevilja studiemedel, att utifrån mera allmänt hållna riktlinjer utforma en ändamålsenlig praxis på området. Såvitt gäller de utbildningslinjer som omfattas av det nuvarande studiesociala systemet synes i stort sett den praxis som utbildats inom detta system kunna övertagas. De övriga utbildningslinjer på vilka det nya studiefinansieringssystemet skall vara tillämpligt torde i allmänhet inte bereda några större svårigheter med avseende å studielämplighetsbedömningen, eftersom studierna på dessa utbildningslinjer regelmässigt bedrives i årskursform. För den vilken bedriver sådana studier bör studielämpligheten anses ådagalagd, i och med att han efter genomgång av en årskurs blir berättigad att deltaga i närmast högre årskurs. När utredningen i det följande lämnar några synpunkter på studielämplighetsbedömningen, avses därför i första hand studier vid universitet och högskolor. Enligt utredningens uppfattning bör det avgörande vid bedömande av studielämpligheten vara, huruvida det på grundval av de resultat, som den studerande uppnått, kan anses sannolikt att han inom normal tid kommer att slutföra de studier för vilka han hegär studiemedel. Härvid bör skälig hänsyn tas till förhållanden av personlig natur, som kan antagas ha inverkat på resultaten. När det gäller bedömningen av studieresultaten bör den för studierna gällande examensstadgan (eller motsvarande) vara normerande. Denna norm torde emellertid inte kunna tillämpas undantagslöst. Det föreligger visserligen vid flertalet utbildningslinjer, som är avsedda att berättiga till studiemedel, god överensstämmelse mellan faktisk och förutsatt studietakt, men vid andra har de studerande uppenbara svårigheter att följa kursplanerna. Det senare förekommer företrädesvis vid de filosofiska fakulteterna, i synnerhet inom de moderna språken. Här är det för närvarande mycket vanligt, att studenterna inte förmår följa den generellt givna regeln om ett betyg per termin. De långa studietiderna inom de moderna språken har under flera år varit föremål för uppmärksamhet. I skrivelse den 12 december 1956 bringade garantilånenämnden till universitetskanslerns kännedom vissa omständigheter, som framkommit vid en av statsstipendienämnden i Uppsala

58 företagen utredning rörande statsstipendiaters studieresultat och studietider i dessa språk jämfört med motsvarande förhållanden i ämnet nordiska språk. Utredningen, som gällt en betygsmässig elit, visade att studietiderna i de moderna språken varit i påfallande grad längre än i nordiska språk. Vid slutet av andra studieterminen hade sålunda sluttentamen avlagts av endast 1 procent av de statsstipendiater som studerade moderna språk mot 10 procent av de stipendiater som studerade nordiska språk. Vid början av tredje terminen hade tentamen fullgjorts av 5 resp. 50 procent. De som vid utgången av februari månad den fjärde studieterminen ännu inte avlagt tentamen utgjorde inte mindre än 50 procent i de moderna språken mot endast 3 procent i nordiska språk. En av garantilånenämnden år 1961 företagen undersökning ger vid handen att några större förändringar i dessa förhållanden inte har skett. Detta är enligt utredningens mening högst otillfredsställande. Emellertid anser sig utredningen kunna förutsätta, att det framdeles endast undantagsvis skall tillåtas förekomma sådana kursfordringar att ett ämne inte med normal studietakt medhinnes inom den i examensstadgan angivna tiden. Sålunda torde den effektivisering av universitetsadministrattionen, som är att vänta, leda till en fortlöpande bevakning av undervisningsresultaten. Utredningen har i sitt remissyttrande över universitetsutredningens betänkande VII. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning (SOU 1963:9) understrukit angelägenheten av en sådan bevakning. Under övergångstiden synes det motiverat med en viss mjukhet i tillämpningen, innebärande att de studiemedelsbeviljande myndigheterna i fråga om ämnen, där kursfordringarna av någon anledning inte kunnat anpassas efter den i examensstadgan förutsatta studietiden, godtager en längre studietid. Det är därvid angeläget med en så långt möjligt enhetlig tillämpning, så att skiljaktigheter inte uppstår mellan utbildningsanstalter av samma slag. Det nu sagda bör självfallet inte hindra att en studerande erhåller studiemedel för mera omfattande studier än som enligt examensstadgan kräves för examen. Studiemedel skall alltså kunna utgå även för de extra studier som erfordras för en »breddad» examen. »Breddningen» bör dock hålla sig inom rimliga gränser. Den som på grund av otillräckliga studieresultat inte erhåller studiemedel bör ånyo kunna komma i åtnjutande därav, om han sedermera når de resultat, som vid det tidigare tillfället skulle ha berättigat honom till studiemedel. En förutsättning härför bör dock vara, att den tid som använts för att nå nämnda resultat inte kan betecknas såsom orimligt lång. I annat fall måste nämligen — trots de uppnådda resultaten — utsikterna för att studierna skall leda till det åsyftade målet inom en tid, som kan anses såsom normal för den återstående studieprestationen, bedömas såsom alltför osäkra. Vid bedömande av studieresultaten skall hänsyn kunna tas till personliga förhållanden, som kan antagas ha inverkat på resultaten. Givetvis får

59 inte vad som helst som hänger samman med den studerandes person och som inverkat på hans studieresultat beaktas vid studielämplighetsprövningen. De omständigheter, som åberopas såsom förklaring till uteblivna studieresultat, bör vara av tillfällig natur, och de måste dessutom kunna anses som en tillräcklig förklaring till de uteblivna resultaten. Utredningen tänker här på sådana omständigheter som sjukdom, olycksfall och barnsbörd, vilka påtagligt hindrat den studerande i studierna. Att den studerande nedlagt tidskrävande arbete inom studentkåren eller motsvarande bör också kunna beaktas. Vidare bör i vissa fall hänsyn kunna tas till att studierna försenats av en studieresa eller liknande, som i och för sig kan anses ha varit av värde för utbildningen. En särställning intar den omständigheten att studieresultaten menligt påverkats av att den studerande haft förvärvsarbete. Har studiemedlen avvägts med hänsyn till de inkomster, som förvärvsarbetet givit, synes det rimligt att kravet på studielämplighet anses uppfyllt, i och med att studieresultaten kan anses normala i förhållande till den tid som med hänsyn till förvärvsarbetet stått den studerande till buds för studier. Är däremot studiemedlen inte avvägda med hänsyn till förvärvsinkomsten, bör den studerande förutsättas ha haft mer pengar till sitt förfogande under den gångna studieperioden än som rimligen behövts, och han får därför antagas kunna fortsätta sina studier med besparingar från denna period. När han kan uppvisa normala resultat av de fortsatta studierna, bör studiemedel ånyo kunna beviljas. De svårigheter som är förenade med studielämplighetsbedömningen medför givetvis att det måste uppkomma ett stort antal tveksamma fall. Det får sålunda förutsättas många gånger bli svårt att avgöra, huruvida ett uteblivet studieresultat eller ett studieresultat, som är sämre än det normala, är en följd av tillfälliga personliga svårigheter eller ett tecken på dålig studieprognos. Att i sådana fall vägra studiemedel synes mindre tilltalande, ty därigenom kan den studerande onödigtvis vållas avbräck i studierna. Å andra sidan är det angeläget att studerande med dålig studieprognos inte genom studiemedel u p p m u n t r a s till fortsatta studier. Med hänsyn till dessa svårigheter brukar åtminstone några av statsstipendienämnderna vid tveksamma studieresultat, i stället för att vägra nya lån, bevilja lån endast för så lång tid som bedömes åtgå för att den studerande genom ytterligare studieresultat skall kunna ådagalägga sin studielämplighet. Samtidigt erinras den studerande om att han inte kan påräkna lån framdeles, om han inte inom den föreskrivna tiden presterar de förväntade resultaten. Enligt utredningens mening bör denna praxis kunna komma till användning även i fråga om studiemedel. En studerande, som uppvisar tveksamma studieresultat, bör alltså kunna tilldelas så mycket i studiemedel som han kan beräknas behöva för att uppnå ett studieresultat, som får anses klart ådagalägga hans studielämplighet. Samtidigt meddelas det honom att

han inte kan påräkna ytterligare studiemedel, om resultatet uteblir inom nämnda tid. På så sätt får den studerande en erinran om att hans dittillsvarande studieresultat är under det normala, samtidigt som han erhåller de ekonomiska förutsättningarna för att förbättra sin studiesituation. En studerande, som på grund av tveksamma studieresultat, erhållit studiemedel endast för en kortare tid än normalt, skall givetvis ha rätt att efter ny ansökan utfå återstående studiemedel för terminen eller året, om han uppfyller de förutsättningar som förknippats med de partiella studiemedel som han utfått. Brister han däremot härutinnan, bör vidare studiemedel inte beviljas. Ett särskilt problem utgör de som byter studiebana, innan de slutfört de studier som de från början ämnat bedriva. I en del fall kan det vara fråga om ett felaktigt val av studiebana, vilket efter någon tid rättas till, eller om ett led i en planlagd studiegång. I andra fall kan ett sådant steg tyda på bristande lämplighet för högre studier över huvud (taget. I sistnämnda fall får utsikterna för att de nya studierna skall lyckas bedömas såsom tveksamma, och studiemedel synes då i allmänhet inte böra utgå för de nya studierna, förrän den studerande visat sådana resultat att studierna kan anitagas bli slutförda på normal tid. En annan sak är givetvis, om den studerande efter slutförda studier på en studiebana börjar studera på en annan utbildningslinje. Orsaken härtill är ofta, att den studerande önskar skaffa sig en mera allsidig utbildning. Enligt utredningens mening bör det i princip inte föreligga hinder för att i sådana fall redan från början bevilja studiemedel för de nya studierna.

Maximitid

för

studiemedel

Statsstipendium kan enligt gällande författning utgå under högst tre år. För de studiesociala lånen finns det däremot inte föreskrivet någon motsvarande tidsgräns. I gällande författningar angående dessa lån stadgas endast, att den studerande »som regel» skall kunna erhålla fortsatt lån, så länge han »med omsorg och framgång bedriver sina studier». Statsstipendienämnderna har därigenom möjlighet att efter fri prövning vägra lån till sådana studerande, vilkas studier tenderar att bli alltför långvariga. Det torde också förekomma då och då, att lån vägras av detta skäl. Härvid torde även den studerandes förmåga att återbetala erhållna studielån spela en avgörande roll. Reglerna om studiemedel bör enligt utredningens mening konstrueras så, att envar, som uppfyller vissa angivna villkor, skall vara berättigad till sådana medel. Med hänsyn härtill bör det å andra sidan föreskrivas en viss längsta tidrymd, under vilken studiemedel skall kunna utgå. Nämnda tidrymd bör enligt utredningens mening avvägas så, att samtliga grundexamina väl medhinnes inom densamma. Utredningen har funnit en maximitid av 16 terminer lämplig. Inom denna tidrymd kan i många fall två grund-

61 examina medhinnas. Den kan också i en del fall vara tillräcklig för licentiatexamen och i något fall t. o. m. för doktorsgrad. Emellertid tar studierna fram till licentiatexamen och doktorsgrad ofta för närvarande mer än åtta år i anspråk. Den föreslagna tidsbegränsningen avser emellertid det antal terminer, för vilket studiemedel må beviljas. Flertalet licentiander och doktorander får antagas finansiera sina studier under åtminstone en del av den totala studietiden på annat sätt än genom studiemedel. Här kan pekas på att de avlönade assistenttjänsterna vid universitet och högskolor till stor del uppehälles av blivande licentiater och doktorer ävensom på de licentiand- och doktorandstipendier som är tillgängliga för dessa studerande. Därför torde den föreslagna tidsbegränsningen i regel vara tillräcklig även för dem. Emellertid kan det inte uteslutas, att särskilt doktorander i vissa fall kan få svårigheter att ordna studiefinansieringen på ett tillfredsställande sätt, om de inte får uppbära studiemedel för mer än sexton terminer. Det kan vidare tänkas enstaka fall, där det framstår som motiverat att den studerande för grundexamen erhåller studiemedel för en eller annan termin utöver sexton. Den angivna tidsbegränsningen bör därför inte gälla helt utan undantag. Utredningen förordar därför, att studiemedel må utgå för mer än sexton terminer, om särskilda skäl är därtill. De motiv som anförts för att studiemedel inte skall utgå för mer än en viss maximitidrymd italar också för att studiemedel inte bör utges till studerande, som nått förhållandevis långt upp i åren. Utredningen är av den uppfattningen att studiemedel i regel inte bör beviljas studerande, som fyllt 40 år. Även här bör, om särskilda skäl föreligger därtill, undantag kunna medges. Sådant undantag är exempelvis tänkbart, när den studerande inte börjad studierna förrän vid relativt hög ålder eller när han vid det tillfälle då han passerar åldersgränsen endast har en förhållandevis ringa del av studierna kvar. Ett annat fall är när en studerande, som avbrutit sin utbildning exempelvis för äktenskap och familjebildning, senare önskar fullfölja utbildningen. Maximibelopp för studiemedel Statsstipendium utgår i form av fri kost och fri bostad. Stipendiet utbytes emellertid mestadels mot kontantbidrag, vilket varierar mellan 2 500 och 2 700 kr. om året beroende på studieorten. Även för de studiesociala lånen gäller vissa maximigränser för det årliga lånebeloppet. Räntefritt lån utgår med högst 3 500 kr. för år. I gällande författning rörande garantilån stadgas visserligen inte något högsta belopp, utan det avgörande är den enskilde studerandens behov av lån. Inom ramen för ifrågavarande författningsbestämmelser har emellertid garantilånenämnden utfärdat ganska detaljerade anvisningar på området, vilka innehåller vissa beloppsangivelser. Dessa

62 avser i många fall inte fixa belopp utan anger i stället vissa gränser, inom vilka statsstipendienämnderna rekommenderas hålla sig. Enligt utredningens mening är det nödvändigt med en maximigräns för vad en studerande vid varje särskilt tillfälle kan utfå i studiemedel. Ett system, där rätten till studiemedel skall vara så långt möjligt ovillkorlig och entydig, förutsätter enligt utredningens uppfattning, att detta maximibelopp är klart preciserat. Därigenom tillgodoses inte bara allmänna rättvisesynpunkter utan de/t ernås därjämte en förenkling i administrationen, som med tanke på det starkt ökande studentantalet måste anses värdefull. För att maximibeloppet skall kunna anges erfordras en bestämning av beloppet i förhållande till en tidsenhet. Utredningen har i det föregående förordat, att studiemedel skall kunna beviljas för högst ett år i sänder. Såsom redan antytts, kommer det emellertid i vissa fall att bli aktuellt att bevilja studiemedel för kortare tid än ett år. Att studiemedel beviljas för kortare tid än en termin torde dock bli förhållandevis sällsynt. Med hänsyn härtill finner utredningen ändamålsenligt, att maximibeloppet för studiemedel bestämmes för termin. Emellertid har terminsbegreppet inte helt enhetlig betydelse inom olika studiebanor. Dels är terminerna olika långa på olika studiebanor, dels infaller de på något olika tider. Enligt utredningens mening bör det inte komma i fråga att ha olika maximibelopp för studiemedel på olika studiebanor beroende på terminernas längd. De skillnader i beloppen som därvid är tänkbara torde nämligen vara förhållandevis små. Det skulle därför onödigt komplicera systemet med olika maximibelopp för skilda studiebanor. Av praktiska skäl förordar utredningen att kalenderåret i studiemedelshänseende indelas i två lika delar: vårterminen, som omfattar tiden den 1 januari—den 30 juni, och höstterminen, som omfattar tiden den 1 juli— den 31 december. Även om terminerna med det terminsbegrepp som utredningen här ovan förordat kommer att täcka hela året, är det enligt utredningens mening inte rimligt att maximibeloppet för studiemedel avväges så, att det beräknas räcka till finansieringen av tolv månaders studier per år. Högre studier torde regelmässigt bedrivas under högst tio månader om året. Med hänsyn härtill bör maximibeloppet bestämmas så att det kan antagas räcka till fem månaders studier under terminen. Till de fall där studierna obestridligen bedrives under mer än fem månader av terminen återkommer utredningen i ett senare avsnitt. Härefter övergår utredningen till frågan om storleken av maximibeloppet för studiemedel. Utredningen tar därvid först upp frågan om maximibelopp för ensamstående studerande utan barn.

63 Ensamstående studerande utan barn När det gäller att fastställa maximibeloppet för vad som skall utgå i studiemedel, bör givetvis hänsyn i första hand tas till den nuvarande omfattningen av de enskilda studerandenas studiekostnader. Med studiekostnader avses härvid de utgifter som den studerande faktiskt har, oavsett om de bestrides av honom själv eller av någon annan. Såsom närmare framgår av kap. III i utredningens betänkande II Studentrekrytering och studentekonomi (SOU 1963:53), är det svårt att vinna någon helt säker kunskap om de nuvarande studiekostnaderna vid högre studier. På grundval av 1957 års studentekonomiska undersökning är det dock rimligt att antaga, att de genomsnittliga studiekostnaderna för närvarande ligger vid drygt 6 000 kr. för läsår om tio månader. Härvid har hänsyn tagits till förändringar i penningvärdet men ej till standardstegringar. Antagandet på grundval av den studentekonomiska undersökningen bestyrkes av den uppfattning om studiekostnadernas storlek som statsstipendienämnderna bildat sig. Enligt nämndernas uppskattningar utgör utgifterna för kost och logi genomsnittligen 400 kr. i månaden, varav 150 kr. för bostad, 200 kr. för kost och 50 kr. för övriga hushållsutgifter. Under ett läsår om tio månader uppgår alltså dessa utgifter till 4 000 kr. Härtill kommer utgifter för läroböcker och studiemateriel, terminsavgifter samt föreningsoch försäkringsavgifter, vilka sammanlagt uppskattas till genomsnittligen 600 kr. för läsår. Storleken av övriga utgifter för de studerande, såsom utgifter för kläder, hygien, nöjen och resor, är det svårt för nämnderna att ha en säker uppfattning om, eftersom variationerna här visat sig vara mycket stora. Ett någotsånär rimligt antagande synes vara, att dessa utgifter i genomsnitt ligger vid 1 500—2 000 kr. om året. Även dessa uppskattningar skulle alltså leda till en studiekostnad av drygt 6 000 kr. för läsår. Med statsstipendienämndernas uppskattningar av studiekostnaderna överensstämmer — naturligt nog — väl de maximibelopp, som nämnderna tilllämpar i fråga om lån. Högsta lånebelopp ligger för närvarande vid 5800— 6 300 kr. för läsår om nio månader. Denna maximigräns kan dock höjas med belopp, som den studerande har att utge för förräntning av tidigare lån, ävensom med vissa belopp för resekostnader m. m. Emellertid bör maximibeloppet för studiemedel bestämmas även med hänsyn till konsumtionsnivån hos övriga grupper i samhället. Därvid bör hänsyn tas inte bara till ensamstående utan även till gifta med barn. Från denna synpunkt kan de nuvarande beloppen för studiesociala lån inte anses särskilt låga. Vid övervägande av de nu anförda synpunkterna har utredningen kommit till den slutsatsen, att maximibeloppet för studiemedel för en studerande utan försörjningsplikt bör bestämmas till ungefär 6 500 kr. för år, eller 3 250 kr. för termin. Detta överensstämmer nära med vad studiehjälpsutredningen föreslagit såsom maximum för studiestödet till elever vid under-

64 liggande skolformer. Enligt nämnda utredning skall för läsår kunna utgå högst 6 575 kr, varav 1 575 kr. i förhöjt studiebidrag och 5 000 kr. i studielån (för elev som påbörjar utbildning efter 20 års ålder).

Gifta studerande och studerande med barn Om de studiemedel som tilldelas den studerande skall användas även till någon annans uppehälle, kan det maximibelopp som föreslagits för ensamstående studerande utan barn visa sig otillräckligt. Det finns därför anledning att överväga ett högre maximibelopp för studerande, som har make eller barn. Inom det nuvarande studiesociala lånesystemet kan garantilån beviljas med högre belopp för studerande, som har make och barn. Studerande, som har hemmavarande make med barn, vilket är under ett år, kan erhålla förhöjning av lånebeloppet med högst 4 000 kr. för år. Är barnet över ett år, kan förhöjningen utgå med högst 1 000 kr. om året. En gift studerande kan visserligen vara skyldig att bidraga till makens uppehälle. Emellertid kan det starkt ifrågasättas om makens uppehälle skall bestridas med studiemedel. Enligt utredningens mening bör det kunna förutsättas, att maken själv svarar för sitt uppehälle. Saknar han av ena eller andra anledningen möjligheter härtill, ligger andra anordningar n ä r m a r e till att sörja för honom än studiefinansieringssystemet. Sålunda erhåller exempelvis den som till följd av sjukdom eller barnsbörd inte kan förvärvsarbeta ersättning för inkomstbortfallet från den allmänna försäkringen. Utredningen finner därför inte anledning att föreslå, att högre maximibelopp skall gälla för studerande, som är gift. Om den studerande har barn, får däremot det maximibelopp som föreslagits för ensamstående studerande utan barn antagas bli otillräckligt. Det är därför enligt utredningens mening erforderligt att studiemedlen förstärkes med barntillägg. Sådant tillägg bör utgå inte blott till studerande, som har vårdnaden om barn, utan även till studerande, som är pliktig att utge lagstadgat underhållsbidrag till barn. Det förefaller nämligen rimligt, att ett barns rätt till underhållsbidrag i princip inte påverkas av att den bidragsskyldige bedriver högre studier. Har denne möjlighet att för barnet erhålla tillägg till sina studiemedel, får han också anses äga förutsättningar att utge underhållsbidrag till barnet åtminstone med belopp, som svarar mot tillägget. Det bör enligt utredningens mening gälla en viss åldersgräns för barnet för att det skall berättiga till barntillägg. Utredningen föreslår att barntillägg skall utgå för barn under 16 år. Utredningen anser däremot inte, att det finns anledning att, såsom tillämpas i fråga om garantilån, förorda ett differentierat barntillägg, beroende på om barnet är över eller under ett år. Med hänsyn till de ersättningar som enligt lagen om allmän försäkring

65 numera utgår till barnaföderskor i samband med nedkomsten, är det ej motiverat att ha ett högre barntillägg under barnets första levnadsår. Sålunda utgår från den allmänna försäkringen till varje barnaföderska moderskapspenning med 900 kr. vid enkelbörd. Är hon försäkrad för tilläggssjukpenning, erhåller hon dessutom, så länge hon inte förvärvsarbetar, dock högst 180 dagar, sådan sjukpenning, som beroende på hennes sjukpenningsplacering varierar mellan 1 och 23 kr. för dag. Tilläggssjukpenning kan alltså utgå med maximalt 4 140 kr. och den sammanlagda ersättningen från den allmänna försäkringen vid enkelbörd med maximalt 5 040 kr. Beträffande storleken av barntillägget synes ledning kunna hämtas från liknande förmåner inom den allmänna försäkringen. Barnpension från folkpensioneringen till barn, som mist en av föräldrarna, uppgår för närvarande till 1 000 kr. om året, och samma belopp gäller för barntillägg till ålderseller förtidspension. Statsmakterna har dock redan fattat beslut om att nämnda barnförmåner senast fr. o. m. den 1 juli 1968 skall omregleras och utgöra 25 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet utgör för närvarande (november 1963) 4 700 kr., och 25 procent därav är följaktligen 1 175 kr. Utredningen anser rimligt, att barntillägget utgår med samma belopp som nämnda barnförmåner inom den allmänna försäkringen. Detta bör följaktligen bestämmas till cirka 600 kr. i terminen för varje tilläggsberättigande barn.

Värdebeständighet och standardfölj samhet Utredningen har i det föregående föreslagit vissa maximibelopp för studiemedel. Det är givet, att värdet av studiemedlen kan urholkas genom nedgång i penningvärdet, därest studiemedlen bestämmes till nominella belopp. En sådan urholkning bör enligt utredningens mening om möjligt undvikas med hänsyn till att studiemedlen är av grundläggande betydelse för den studerandes möjligheter att bedriva sina studier. Härvid är i huvudsak två vägar tänkbara. Antingen kan maximibeloppet justeras genom beslut av statsmakterna alltefter förändringar i penningvärdet, eller kan studiemedlen indexregleras redan från början, så att maximibeloppet automatiskt följer penningvärdets växlingar. Metoden att genom beslut efter hand anpassa beloppen efter penningvärdets växlingar är förhållandevis omständlig. Hittillsvarande erfarenheter från olika områden ger vid handen, att denna metod tenderar till att ge betydande eftersläpningar i anpassningen. Utredningen vill därför inte förorda denna metod i fråga om studiemedlen. Metoden med en automatisk indexreglering är inte behäftad med de nu nämnda svagheterna. Den användes också inom den allmänna pensioneringen. 5 — 630897

66 Grundvalen för indexregleringen av de allmänna pensionerna är basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet utgör 4 000 kr. i 1957 års penningvärde, n ä r m a r e bestämt penningvärdet i september 1957. Kungl. Maj :t fastställer basbeloppet för varje månad. Detta uträknas genom att det tal, som uttrycker förhållandet mellan det allmänna prisläget i (konsumentprisindex för) tredje månaden före den basbeloppet avser och det allmänna prisläget i (konsumentprisindex för) september 1957, multipliceras med 4 000 kr. Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring fastställdes första gången för januari 1963 och uträknades alltså då på grundval av förhållandet mellan konsumentprisindex för oktober 1962 och september 1957. De nämnda indextalen utgjorde, med två decimaler, resp. 170,99 och 146,12. 170 99 Basbeloppet blev följaktligen ( !— X 4 000 = ) 4 681 kr., vilket avrunda146,12 des till närmast hundratal kr., eller till 4 700 kr. Till grund för basbeloppet för november 1963 ligger konsumentprisindex för augusti 1963, vilket var 175,61. Basbeloppet för november 1963 skulle därför bli ( — - — X 4 000 xs ) 146,12 4 807 kr., vilket belopp avrundas till 4 800 kr. Emellertid får basbeloppet inte ändras, förrän det relationstal, som ligger till grund för det basbelopp som fastställdes då ändring i basbeloppet senast vidtogs (i förevarande fall basbeloppet för januari 1963), stigit eller nedgått med minst tre procent. 170 99 Nämnda relationstal var för basbeloppet för januari 1963 ( — =) 1,1702 146.12 3 och tre procent därav utgör ( X 1,1702 = ) 0,03511. Relationstalet för 100 basbeloppet för november utgör (

!— = ) 1,2018 och representerar alltså 146,12 en ökning, som är mindre än tre procent av relationstalet för basbeloppet för januari (1,1702 + 0,03511 = 1,20531). Basbeloppet för november 1963 blir alltså oförändrat 4 700 kr. Enligt utredningens mening måste den metod som användes för indexreglering av de allmänna pensionerna anses ändamålsenlig också för studiemedlen. Utredningen förordar därför, att maximibeloppet för studiemedel ävensom barntillägg till studiemedel uttryckes såsom procent av basbeloppet. Såsom lämpligt maximibelopp för studiemedel till studerande utan barn har utredningen i det föregående föreslagit cirka 3 250 kr. för termin, vilket motsvarar ungefär 70 procent av basbeloppet ( = 3 290 kr. med basbeloppet 4 700 k r . ) . Utredningens i det föregående gjorda ställningstagande i fråga om barntilläggets storlek är baserat på en beräkning på grundval av basbeloppet och innebär att detta skall för år motsvara 25 procent av basbeloppet. Utredningen föreslår följaktligen att maximibeloppet för studiemedel exklusive barntillägg skall för termin räknat utgöra 70 procent av

67 basbeloppet samt för barn tillägg 12,5 procent av basbeloppet för varje tillläggsberättigande barn. Det kan givetvis ifrågasättas att göra studiemedlen inte bara värdebeständiga utan även standardbeständiga. Goda skäl kan onekligen anföras för att även de studerande får del av den allmänna standardstegringen i samhället. Emellertid kan det knappast komma i fråga att genom automatiskt verkande regler trygga standardfölj samhet för de studerande, utan standardfölj samheten får liksom på övriga jämförbara områden regleras genom beslut i efterhand av statsmakterna. Utredningen förutsätter dock att frågan om standardf öl j samhet ägnas fortlöpande uppmärksamhet, så att någon mera betydande standardeftersläpning inte uppkommer för de studerande.

Behovsprövning av studiemedel De nuvarande studiesociala förmånerna är behovsprövade. Behovsprövningen sker dels med hänsyn till den studerandes egen ekonomi, dels med hänsyn till makens ekonomi, dels slutligen med hänsyn till föräldrarnas ekonomi. I kap. 2 har utredningen förordat att behovsprövningen med hänsyn till föräldrarnas ekonomi slopas. Däremot synes det motiverat att även studiemedlen blir behovsprövade med hänsyn till den studerandes egen ekonomi. Det är att räkna med att anspråken på studiemedel kommer att bli förhållandevis mycket betydande med det starkt stigande studentantalet, och det får därför anses motiverat med en viss anpassning av rätten till studiemedel efter det individuella behovet. Härtill kommer att en del av studiemedlen är avsedd att utgå som studiebidrag. Huruvida studiemedlen bör vara behovsprövade med hänsyn till makes ekonomi synes mera tveksamt. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. Den nuvarande behovsprövningen tar sikte på det individuella behovet av hjälp till studiefinansieringen. Även om det i garantilånenämndens anvisningar och statsstipendienämndernas praxis finns vissa riktlinjer för behovsprövningen, ligger det i princip i statsstipendienämndernas fria skön att på grundval av en allsidig bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet fastställa, huruvida och i vad mån den studerande har behov av sådan hjälp. Det säger sig självt att det med nuvarande system kan vara utomordentligt svårt för den enskilde att förutse sina möjligheter till studiefinansieringsstöd. Likaledes innebär det nuvarande systemet betydande svårigheter att upprätthålla en enhetlig praxis. Enligt utredningens mening är det angeläget att behovsprövningen sker efter fasta och entydiga regler, vilka så långt möjligt begränsar behovet av skönsmässiga bedömanden. Därigenom erhålles goda förutsättningar för enhetlighet i tillämpningen, vilket får anses fördelaktigt inte minst från allmänna rättvisesynpunkter. Dessutom nås betydande förenklingar i admi-

68 nistrationen. Detta måste anses som inte minst värdefullt med tanke på den betydande ansvällning av antalet ärenden, som är att vänta med det starkt stigande antalet studerande.

Behovsprövning med hänsyn till den studerandes egen ekonomi Den praxis som tillämpas i fråga om de nuvarande studiesociala förmånerna synes i huvudsak innebära följande. Statsstipendium och räntefritt lån beviljas studerande, vilkens inkomst inte överstiger lönen till en tredje amanuens, som för år 1963 är 5 272 kr. om året i ortsgrupp 3 och 5 570 kr. i ortsgrupp 5. Någon avtrappning av stipendiet eller lånebeloppet äger i regel inte rum, utan antingen beviljas maximibeloppet, som i fråga om stipendium är 2 500—2 700 kr. för år och i fråga om räntefritt lån 2 500 kr. eller i undantagsfall 3 500 kr., eller också inte något stipendium eller räntefritt lån alls. Statsstipendiater erhåller dock ett lägre belopp i räntefritt lån. För garantilånen gäller, att kreditgaranti beviljas för det lånebehov, som den studerande kan bedömas ha, varav får anses följa att en inkomst om cirka 6 000 kr. utesluter från möjlighet till lån. Praxis torde dock innebära att inkomst upp till vissa belopp tillätes utan att därför lånen reduceras. I fråga om förmögenhets inverkan på möjligheterna till stipendium och lån gäller i fråga om stipendierna och de räntefria lånen, att förmögenhet överstigande 6 000 kr. utesluter från möjlighet till dessa förmåner. För garantilånen anses förekomsten av förmögenhet inverka på den studerandes behov av lån, dock att ett reservkapital av 6 000 kr. tillätes. Först förmögenhetsdelar utöver detta belopp kan påverka möjligheterna till kreditgaranti och då på så sätt att garantibeloppet minskas med hela beloppet av den överskjutande delen av förmögenheten. När det gäller behovsprövning med hänsyn till inkomsten är det enligt utredningens mening knappast tänkbart att beakta annan inkomst än sådan som den studerande har under den tid studiemedlen avser. Detta överensstämmer också med vad som tillämpas i fråga om de nuvarande studiesociala förmånerna. De nuvarande statliga studielånen kan beviljas för vilken tid av året som helst och behöver alltså med avseende å tiden inte sammanfalla med termin eller läsår. Därigenom kommer inkomster, som i tiden ligger strax före den tid lånet avser, i allmänhet inte att påverka möjligheterna till lån. Den som i början av en termin har ansenliga inkomster kan undvika att dessa inkomster påverkar hans möjlighet till lån genom att dröja med låneansökningen till dess inkomsterna upphört. Enligt utredningens uppfattning kan en sådan ordning inte anses tillfredsställande. Den studerandes möjligheter till studiefinansieringsstöd bör i princip inte påverkas av vid vilken tidpunkt på terminen eller året han inlämnar ansökningen. I stället bör en »synkronisering» av studiefinansieringsstöd och inkomster införas, så att studiemedel i princip utgår för antingen termin eller

69 år och till sin storlek påverkas av de inkomster, som den studerande har under terminen eller året. Emellertid erbjuder det uppenbara svårigheter att bygga behovsprövningen på de inkomster som den studerande uppbär samtidigt med studiemedlen. Utredningen utgår från att studiemedel i regel kommer att beviljas vid början av den tidsperiod för vilken de är avsedda. I många fall kan inte den studerande och långt mindre den studiemedelsbeviljande myndigheten då ha någon säker uppfattning om hans inkomster under de närmaste sex månaderna eller det närmaste året. I synnerhet förvärvsinkomsterna kan vara svåra att beräkna i förväg. Bland de universitets- och högskolestuderande är det vanligt med tillfälliga förvärvsarbeten, och det är ofta inte möjligt för den studerande att förutse, dels hur mycket förvärvsarbete som kommer att erbjudas honom, dels huruvida han kan förena förvärvsarbetet med studierna. Däremot torde exempelvis inkomster av kapital och periodiska understöd kunna förutses med tämligen stor säkerhet. Under sådana förhållanden får det anses meningslöst att försöka utforma behovsprövningen så, att den innebär att studiemedel utmätes exakt efter behovet. Dessutom kan en sådan ordning lätt komma att motverka den studerandes lust att under utbildningstiden ha förvärvsarbete; han får ju då inte större tillgångar genom förvärvsarbetet, eftersom studiefinansieringsstödet minskar med belopp motsvarande förvärvsinkomsten. Utredningen anser tvärtom att förvärvsarbete bör uppmuntras. Omfattande förvärvsarbete får emellertid antagas inverka menligt på studieresultaten. Dock torde i allmänhet redan kravet på ådagalagd studielämplighet för rätt till studiemedel motverka att förvärvsarbetet tar alltför stora proportioner. På grundval av dessa överväganden har utredningen funnit, att behovsprövningen lämpligen kan utformas efter schablonartade, generellt verkande regler. Dessa bör först och främst innebära att inkomster upp till ett visst belopp inte skall påverka rätten till studiemedel. Förutom att man med ett sådant fribelopp åstadkommer att den studerandes lust att ha förvärvsinkomster inom fribeloppets ram inte motverkas, nås betydande fördelar från administrativ synpunkt, i det att behovsprövningsreglerna inte sättes i funktion för alla dem vilkas inkomster inte överstiger fribeloppet. Utredningen har i det föregående förordat, att det högsta beloppet för studiemedel skall vara värdesäkrat genom att uttryckas såsom ett procenttal av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Det synes ändamålsenligt att även fribeloppet värdesäkras. Enligt utredningens mening innefattar 40 procent av basbeloppet ( = 1 880 kr. med basbeloppet 4 700 kr.) en lämplig avvägning av fribeloppet för termin räknat. För år räknat blir fribeloppet följaktligen 80 procent av basbeloppet, eller 3 760 kr. Inkomster, som överstiger fribeloppet, bör enligt utredningens mening reducera studiemedlen endast med en viss andel av den överskjutande delen. Härvid är särskilt att beakta, att inkomster, som överstiger fribeloppet, i

70 regel medför skatt och att en alltför kraftig reduktion skulle kunna verka så, att den studerandes tillgängliga medel regelmässigt blev mindre vid inkomster över nämnda belopp. Å andra sidan synes det angeläget, att den som har inkomster, vilka avsevärt överstiger maximibeloppet för studiemedel, inte blir berättigad till sådana medel i någon större omfattning. Utredningen har funnit, att de anförda synpunkterna blir tillgodosedda i rimlig utsträckning, om maximibeloppet för studiemedel reduceras med två tredjedelar av den del av inkomsten som överstiger fribeloppet. Behovsprövningen 2 med hänsyn till den egna inkomsten skulle alltså ske enligt formeln: s X (i — f), där s betyder maximibeloppet för studiemedel inklusive barn tilllägg, i inkomsten och / fribeloppet. Med denna regel kommer den studerandes tillgängliga medel inte att stiga nämnvärt, när hans inkomster överstiger fribeloppet, men häremot torde inte någon mera vägande invändning kunna riktas, eftersom studiefinansieringssystemet inte bör uppmuntra till förvärvsarbete i alltför stor omfattning. Det bör emellertid påpekas, att en studerande, som likväl finner sig böra ha förhållandevis stora förvärvsinkomster, ådrager sig en mindre omfattande återbetalningsskyldighet. De föreslagna behovsprövningsreglerna är visserligen utformade närmast med sikte på att åstadkomma en lämplig samordning mellan förvärvsinkomster och studiemedel. Emellertid synes de väl fylla sitt ändamål även när det gäller andra inkomster än förvärvsinkomster. Här torde det i huvudsak röra sig om inkomster av kapital. Enligt utredningens mening är det rimligt att sådana inkomster, till den del de ligger inom fribeloppet, inte minskar den studerandes rätt till studiemedel; att det däremot kan vara motiverat med minskning på grund av själva kapitalet återkommer utredningen till i det följande. Däremot bör kapitalinkomster, till den del de överstiger fribeloppet, minska rätten till studiemedel. En viktig fråga är givetvis vad som vid behovsprövningen skall räknas såsom den studerandes inkomst. Enligt utredningens mening är den enda rimliga lösningen att ta hänsyn till all inkomst, som den studerande kan beräknas ha, vare sig den är skattepliktig eller ej. Att beakta endast den skattepliktiga inkomsten skulle inte tillgodose önskemålet, att studiemedlens storlek skall någorlunda anpassas efter behovet i det enskilda fallet. Det är sålunda uppenbart att skattefria inkomster, såsom stipendier, periodiska understöd från föräldrar, förmåner av fri kost och bostad, ofta kan minska behovet av studiemedel mer än skattepliktiga inkomster. Allmänt barnbidrag bör dock inte medräknas bland inkomsterna, eftersom den som uppbär sådant bidrag regelmässigt får anses ha kostnader för barnet, vilka överstiger bidraget. Enligt utredningens ställningstagande kommer även licentiand- och doktorandstipendier att betraktas såsom inkomst vid behovsprövningen. Ändamålet med dessa stipendier är delvis detsamma som ändamålet med studie-

71 medlen, nämligen att utgöra det ekonomiska underlaget för studierna. Det kunde därför förefalla motiverat att de som uppbär sådana stipendier över huvud taget inte skulle vara berättigade till studiemedel. Emellertid kan dessa studerande för närvarande erhålla garantilån om än till reducerade belopp. Enligt utredningens mening är det med hänsyn härtill inte orimligt att licentiand- och doktorandstipendierna skall kunna förstärkas med studiemedel. Genom att stipendierna betraktas såsom inkomst vid behovsprövningen kan denna förstärkning inte bli särskilt stor, eftersom studiemedlen skall reduceras av stipendiet. De föreslagna reglerna för behovsprövningen med hänsyn till den egna inkomsten kan närmare belysas genom följande två tablåer. Tablå /. Inkomstens

Förutsättningar:

Förvärvsinkomst 0 3 000 4000 5 000 6000 7 000 8000 9 000 10 000 12 000 14000

inverkan på studiemedel studerande utan barn (Beloppen avser år)

för

1) Kommunal utdebitering = per skattekrona. 2) Basbeloppet = 4 700 kr.

ensamstående

15 kr.

Studiemedel

Skatt1

Behållen inkomst

6 580 6 580 6 420 5 753 5 087 4 420 3 753 3 087 2 420 1 087 0

0 276 636 888 1 152 1 476 1 752 2 004 2 328 3 012 3 828

6 580 9 304 9 784 9 865 9 935 9 944 10 001 10 083 10 092 10 075 10 172

1 Skatten är u t r ä k n a d med hjälp av skattetabell beräkning au preliminär A-skatt för år 1963.

för

Såsom tidigare framhållits bör behovsprövningen ske inte bara med hänsyn till inkomst utan även med hänsyn till förmögenhet. Liksom föreslagits i fråga om inkomst bör förmögenhet påverka rätten till studiemedel först när den överstiger en viss gräns. Var gränsen skall gå kan givetvis vara föremål för delade meningar. Enligt utredningens uppfattning finns det knappast anledning att låta relativt obetydliga förmögenheter reducera rätten till studiemedel. Det bör därvid bl. a. beaktas att förmögenheten kan vara placerad på sådant sätt att den inte bereder den studerande något nämnvärt ekonomiskt underlag för studierna. För att den reella innebörden av den gräns, där förmögenhet kan börja påverka rätten till studiemedel

72 Tablå II. Inkomstens inverkan på studiemedel för ensamstående studerande med ett barn under 16 år (Beloppen avser år) Förutsättningar:

Förvärvsinkomst 0 3 000 4000 5000 6000 7 000 8000 9000 10 000 12 000 14000 16000

1) Kommunal utdebitering = krona. 2) Basbeloppet = 4 700 kr.

15 kr. per skatte-

Studiemedel

Skatt*

Barnbidrag

Behållen inkomst

7 755 7 755 7 595 6 928 6 262 5 595 4 928 4 262 3 595 2 262 948 0

0 0 192 276 312 492 708 948 1 224 1 752 2 340 2 880

550 550 550 550 550 550 550 550 550 550 550 550

8 305 11 305 11 953 12 202 12 500 12 653 12 770 12 864 12 921 13 060 13 158 13 670

1 Skatten är uträknad med hjälp av skattetabell för beräkning av preliminär A-skatt för år 1963.

inte skall urholkas vid nedgång i penningvärdet, bör — liksom föreslagits beträffande fribeloppet för inkomst — gränsen göras värdebeständig. En gräns vid 4 basbelopp ( = 18 800 kr. med basbeloppet 4 700 kr.) utgör enligt utredningens mening en rimlig avvägning. Till den del förmögenhet överstiger denna gräns bör den påverka rätten till studiemedel på det sättet att den räknas såsom inkomst. Om den som har förmögenhet överstigande gränsen också har inkomst, som täcker fribeloppet, kommer därigenom den överskjutande delen av förmögenheten att reducera studiemedlen med två tredjedelar av sitt belopp. Når däremot inkomsten inte upp till fribeloppet, är det inte säkert att förmögenheten kommer att reducera studiemedlen, även om den överstiger gränsen. Det sagda kan belysas med följande två exempel. 1) En studerande har en förmögenhet å 19 500 kr. och en avkastning därav å 500 kr. i terminen, vilket utgör hans enda inkomst. Av förmögenheten skall (19 500 — 18 800 = ) 700 kr. räknas såsom inkomst. Hans sammanlagda inkomst vid behovsprövningen skall då uppskattas till (500 + 700 = ) 1 200 kr., vilket belopp ligger inom fribeloppet. Någon reduktion av studiemedlen skall följaktligen inte äga rum. 2) En studerande har en förmögenhet å 25 000 kr. och en avkastning därav å 500 kr. i terminen. Han har dessutom andra inkomster om sammanlagt 600 kr. i terminen. Hans sammanlagda inkomst vid behovsprövningen skall följaktligen uppskattas till (500 + 600 + 25 000 — 18 800 =

73 7 300 kr. På grund härav skall studiemedlen reduceras med 3 X (7 300 — 1 880) = 3 613 kr., vilket betyder att han inte är berättigad till studiemedel, därest h a n inte har barntilläggsberättigade barn. Några nämnvärda tröskeleffekter kan knappast uppkomma genom dessa regler för hänsynstagande till förmögenhet vid behovsprövningen. Den vars förmögenhet ligger ovanför gränsen får visserligen i allmänhet mindre studiemedel än den vars förmögenhet inte når så högt, men i gengäld blir den förres återbetalningsskyldighet mindre. Är det belopp varmed förmögenheten överstiger gränsen inte särskilt stort men likväl så stort att det verkar reducerande på studiemedlen, får den studerande antagas vara nödsakad att konsumera en del av sitt kapital för att erhålla medel till studierna. Efter en eller annan termin kan emellertid förmögenheten förutsättas ha nedgått så mycket, att den ej längre verkar reducerande på rätten till studiemedel. Behovsprövning med hänsyn till den studerandes makes ekonomi Den behovsprövning av de nuvarande studiesociala förmånerna som sker med hänsyn till makes ekonomi är mycket svår att ange i exakta termer och har dessutom delvis olika innebörd, när det gäller å ena sidan statsstipendier och räntefria lån och å andra sidan garantilån. En någorlunda riktig bild av det nuvarande läget torde kunna ges, om man säger att en inkomst för maken överstigande 10 000 kr. i regel diskvalificerar för statsstipendium och räntefritt lån, medan behovet av garantilån bedömes utifrån makarnas samlade ekonomiska situation, dock att inkomster för maken upp till 10 000 kr. inte utgör hinder för sådant lån. Utredningen har den principiella inställningen att den studerandes rätt till studiemedel så långt möjligt skall bedömas enbart med hänsyn till honom själv. I enlighet härmed har utredningen i föregående avsnitt inte ansett det motiverat att högre maximibelopp för studiemedel skall gälla för gift studerande än för ogift. Likaledes anser utredningen att rätten till studiemedel inte bör påverkas av att även maken uppbär studiemedel. Dock bör i sådant fall barntillägg inte utgå till båda makarna utan endast till endera av dem. När maken har mera betydande inkomster, synes emellertid en i viss mån annan bedömning motiverad. Det kan sålunda inte anses rimligt att studiemedel skall kunna utgå till den som tack vare maken får förutsättas leva i mycket goda ekonomiska förhållanden. Det bör dock inte komma i fråga att låta rätten till studiemedel påverkas av makes inkomster, så länge dessa ungefär motsvarar de nettoinkomster som maken skulle ha haft, om han uppbar studiemedel och dessutom förvärvsarbetade i måttlig omfattning. Men när makens inkomster överstiger denna gräns förefaller det befogat att de verkar reducerande på studiemedlen.

74 Den bärande tanken i behovsprövningen med hänsyn till makes ekonomi bör enligt utredningens mening följaktligen vara, att förvärvsarbetande make skall i realiteten vara minst jämställd med make, som uppbär studiemedel och därjämte har förvärvsinkomster av måttlig omfattning. Ett uttryck härför är summan av dels maximibeloppet för studiemedel, dels de inkomster som en studerande kan uppbära utan att hans rätt till studiemedel reduceras. Denna summa utgör för termin (70 + 40 = ) 110 procent av basbeloppet, eller 5 170 kr. med basbeloppet 4 700 kr. Med hänsyn till att den som har sin försörjning av andra inkomster än studiemedel regelmässigt får högre skatt än den som uppbär studiemedel, bör maken kunna ha något högre inkomster än 110 procent av basbeloppet utan att den studerandes rätt till studiemedel påverkas därav. Enligt utredningens mening utgör i fråga om makes inkomst för termin ett fribelopp om 140 procent av basbeloppet ( = 6 580 kr.) en lämplig avvägning. Fribeloppet motsvarar alltså en årsinkomst av 13 160 kr. och överstiger därmed med drygt 3 000 kr. de motsvarande belopp som tillämpas inom det studiesociala lånesystemet. Till den del makens inkomster överstiger fribeloppet, bör de — i likhet med vad som föreslagits skola gälla beträffande den studerandes egna inkomster — verka reducerande på den studerandes rätt till studiemedel. Denna reduktion bör dock vara betydligt mildare än när det är fråga om den studerandes egna inkomster. Det får nämligen anses rimligt att högre inkomster för maken regelmässigt medför högre standard, åtminstone för honom själv. Utredningen finner med hänsyn härtill lämpligt, att studiemedlen reduceras med en tredjedel av den del av makens inkomster, som överstiger det för sådana inkomster gällande fribeloppet. Behovsprövningen med hänsyn till makes inkomst föreslås alltså skola ske enligt formeln s — -^ X (im —- fm), där s betyder maximibeloppet för studiemedel inklusive barnlägg, im makens inkomst och fm fribeloppet för denna inkomst. Det är att märka att för gift studerande studiemedlen kan komma att reduceras både av hans egna inkomster och av makens, allt i den mån inkomsterna överstiger respektive fribelopp. Verkningarna av de nu föreslagna reglerna belyses närmare i tablå III. De föreslagna reglerna för hänsynstagande till makes ekonomi kan måhända förefalla generösa. Emellertid är det härvid att märka, att det i och för sig är tveksamt, om någon sådan hänsyn över huvud bör tas. Om så skall ske, måste man gå fram med varsamhet. Den behållna inkomsten i en familj, där den ena maken uppbär studiemedel och den andra har fullt förvärvsarbete, bör härvid jämföras med den genomsnittliga konsumtionsnivån i familjer, där båda makarna har fullt förvärvsarbete. Dessutom bör den behållna inkomsten inte minska vid stigande inkomster för den förvärvsarbetande maken.

75 Tablå III. Inkomsters inverkan på studiemedel för gift manlig studerande, vars hustru inte åtnjuter studiemedel och i vars äktenskap det saknas barn (Beloppen avser år) Förutsättningar:

1) Kommunal utdebitering = 15 kr. per skattekrona 2) Basbeloppet = 4 700 kr.

Förvärvsinkomst

Studiemedel

Skatt1 (sammanlagd)

Behållen inkomst (sammanlagd)

Mannens

Hustruns

2 500 2 500 2 500 2 500 2 500 2 500 2 500 2 500

13 000 14 000 17 000 20 000 23 000 26 000 29 000 33 000

6 580 6 300 5 300 4 300 3 300 2 300 1 300 0

3 215 3 445 4 305 5 025 6 205 7 505 8 635 10 785

18 865 19 355 20 495 21 775 22 595 23 295 24 165 24 715

4 000 4 000 4 000 4 000 4 000 4 000 4 000 4 000

13 000 14 000 17 000 20 000 23 000 26 000 29 000 33 000

6 420 6 140 5 140 4 140 3 140 2 140 1 140 0

3 590 3 820 4 680 5 640 6 850 8 050 9 420 11 485

19 830 20 320 21 460 22 500 23 290 24 090 24 720 25 515

6 000 6 000 6 000 6 000 6 000 6 000 6 000

13 000 14 000 17 000 20 000 23 000 26 000 29 000

5 087 4 807 3 807 2 807 1 807 807 0

4 130 4 430 5 450 6 460 8 300 9 180 10 430

19 957 20 377 21 357 22 347 22 507 23 627 24 570

8 000 8 000 8 000 8 000 8 000 8 000

13 000 14 000 17 000 20 000 23 000 25 000

3 753 3 473 2 473 1 473 473 0

4 540 4 900 6 260 7 320 8 750 9 660

20 213 20 573 21 213 22 153 22 723 23 340

10 000 10 000 10 000 10 000

13 000 14 000 17 000 21 000

2 420 2 140 1 140 0

5 390 5 660 6 850 8 580

20 030 20 480 21 290 22 420

12 000 12 000 12 000

13 000 14 000 17 000

1 087 807 0

6 120 6 500 7 830

19 967 20 307 21 170

1 Skatten är u t r ä k n a d med hjälp av skattetabell för beräkning preliminär A-skatt (sambeskattningstabellen) för år 1963.

au

76 Ett annat skäl mot att alltför mycket beakta makes ekonomi vid behovsprövningen är att detta kan motverka benägenheten för utbildning vid vuxen ålder. En kategori, som framför allt kan tänkas utnyttja det förhållandet att studiemedel kan utgå trots jämförelsevis god ekonomi hos maken, är kvinnor, vilka efter en period av hemarbete önskar återvända till arbetsmarknaden och därför vill skaffa sig en yrkesutbildning. I jämförelse med vad som gäller på vissa andra områden ter sig utredningens förslag inte för generöst. Sålunda kan husmödrar vid omskolning erhålla ett återbetalningsfritt utbildningsbidrag, s. k. grundbidrag, med 410 kr. i månaden, i regel utan hänsyn till mannens ekonomi. Till detta kan utgå vissa tillägg. En annan kategori, för vilken ifrågavarande regler kan få betydelse, är lärare, som efter några års yrkesverksamhet vill skaffa sig högre kompetens. Här är det inte ovanligt att maken har goda inkomster. Därest dessa tillätes reducera den studerandes rätt till studiemedel mera än vad utredningen föreslagit, är det risk för att studierna medför en alltför kraftig standardsänkning för familjen. Till jämförelse belyses i tablå IV den ekonomiska situationen i ett studentäktenskap med ett barn. När det gäller att avgöra vad som skall räknas såsom makes inkomst bör enligt utredningens mening kunna tillämpas samma grunder som föreslagits för den studerandes egen inkomst. Till makes inkomst skall alltså räknas både skattepliktig och icke skattepliktig sådan med undantag för allmänt barnbidrag. Behovsprövningen med hänsyn till makes ekonomi skall givetvis inte avse enbart makens inkomst utan även hans förmögenhet. Utredningen finner lämpligt att makes förmögenhet beaktas på i princip samma sätt som den studerandes förmögenhet, d. v. s. sålunda att makes förmögenhet till den del den överstiger 4 basbelopp räknas såsom inkomst för maken vid behovsprövningen.

Studiebidragsdelen

i

studiemedlen

Det nuvarande statsstipendiets värde varierar mellan 2 500 och 2 700 kr. för läsår, motsvarande mellan 1 250 och 1 350 kr. i terminen, beroende på studieorten. Stipendiet är behovsprövat såväl mot egen och makes ekonomi som mot föräldrarnas ekonomi. Innebörden av det förstnämnda slaget av behovsprövning har redovisats i föregående avsnitt. Behovsprövningen mot föräldraekonomin innebär i huvudsak, att föräldrainkomst om cirka 25 000—30 000 kr. utesluter från möjlighet till statsstipendium. Föräldrars förmögenhet beaktas på det sättet att en viss procent av den del av förmögenheten, som överstiger en viss gräns, lägges till inkomsten. Både procenttalet och gränsen är olika i de olika statsstipendienämndernas praxis. Procenttalet varierar mellan 10 och 20 samt gränsen mellan 15 000 och

77 Tablå IV. Inkomsters inverkan på studiemedel för två med varandra studenter, i vilkas äktenskap finns ett barn under 16 år (Beloppen avser år) Förutsättningar:

1) Kommunal utdebitering = 15 kr. per skattekrona. 2) Basbeloppet = 4 700 kr. 3) Barntillägget utgår å m a n n e n s studiemedel.

Förvärvsinkom st Studiemedel Makarnas sammanlagda

gifta

Därav Mannens Hustruns Mannen

Hustrun

Skatt1 (sammanlagd)

Barnbidrag

Behållen inkomst (sammanlagd)

0 2 500

0 2 500 0

0 0 2 500

7 755 7 555 7 755

6 580 6 580 6 580

0 0 0

550 550 550

14 885 17 385 17 385

4 000

4 000 0

0 4 000

7 595 7 755

6 580 6 420

396 192

550 550

18 329 18 533

5 000

5 000 0 2 500

0 5 000 2 500

6 928 7 755 7 755

6 580 5 753 6 580

432 276 300

550 550 550

18 626 18 782 19 585

6 500

4 000 2 500

2 500 4 000

7 595 7 755

6 580 6 420

650 564

550 550

20 575 20 661

7 000

7 000 0

0 7 000

5 595 7 755

6 580 4 420

1 044 492

550 550

18 681 19 233

7 500

5 000 2 500

2 500 5 000

6 928 7 755

6 580 5 753

912 780

550 550

20 646 20 778

8 000

4 000

4 000

7 595

6 420

21 581

9 000

5 000 4 000

4 000 5 000

6 928 7 595

6 420 5 753

1 248 1 248

550 550

21 650 21 650

9 500

7 000 2 500

2 500 7 000

5 595 7 755

6 580 4 420

1 512 1 248

550 550

20 713 20 977

10 000

10 000 0 5 000

0 10 000 5 000

3 595 7 755 6 928

6 580 2 420 5 753

1 848 1 224 1 512

550 550 550

18 877 19 501 21 719

11 000

7 000 4 000

4 000 7 000

5 595 7 595

6 420 4 420

1 848 1 644

550 550

21 717 21 921

12 000

12 000 0 7 000 5 000

0 12 000 5 000 7 000

2 262 7 755 5 595 6 928

6 580 1 087 5 753 4 420

2 376 1 752 2 040 1908

550 550 550 550

19 016 19 640 21 858 21 990

12 500

10 000 2 500

2 500 10 000

3 595 7 755

6 580 2 420

2 316 1 980

550 550

20 909 21 245

Skatten är u t r ä k n a d med h j ä l p av skattetabell för år 1963.

för beräkning

au preliminär

A-skatt

30 000 kr. Stipendium utgår i princip endast för en del av studietiden. Denna del motsvarar i allmänhet ungefär hälften av den beräknade studietiden. Enligt vad utredningen föreslagit i det föregående skall i studiemedel ingå en studiebidragsdel av högst 875 kr. i terminen, vilket belopp ansetts inte

78 böra indexregleras. Utredningen har den principiella inställningen att bidraget bör ingå som en del av studiemedlen. I enlighet härmed bör det i princip utgå under hela studietiden. Reduceras studiemedlen till följd av behovsprövningen, bör i princip bidragsdelen reduceras i lika mån. över huvud taget bör så långt möjligt de allmänna regler som utredningen i det föregående föreslagit beträffande studiemedlen gälla även bidragsdelen. Enligt utredningens mening är det angeläget att storleken av studiebidraget inte blir beroende av i vilken utsträckning den studerande utnyttjar sin rätt till studiemedel. Bidragets storlek skall därför i princip inte påverkas av hur mycket den studerande tar ut i studiemedel utan endast av hur mycket han är berättigad till. Ansöker han om mindre i studiemedel än han är berättigad till, bör han följaktligen i första hand få ut bidragsdelen. Den maximala bidragsdelen å 875 kr. bör utgå, så snart den studerande är berättigad till maximala studiemedel. Maximum för studiemedel är emellertid olika, beroende på om den studerande har barn eller ej. Utredningen finner dock ej anledning att differentiera bidragets storlek med hänsyn till förekomsten av barn, eftersom en del av bidraget i så fall skulle komma att fungera som ett särskilt barnbidrag till föräldrar, som uppbär studiemedel. Maximibeloppet för bidraget bör därför vara 875 kr. i terminen, vare sig maximum för studiemedel är 70 procent av basbeloppet eller ett högre belopp. Om maximibeloppet för studiemedlen skall reduceras till följd av behovsprövningen, bör bidragsdelen minskas i motsvarande mån. Det synes dock lämpligt att sådan reduktion inte äger rum å studiemedel, som utgår med barntillägg, förrän rätten till studiemedel till följd av behovsprövningen nedgått till mindre än 70 procent av basbeloppet. Genom denna regel kommer maximalt studiebidrag att utgå till alla, som är berättigade till minst 70 procent av basbeloppet i studiemedel. I enlighet härmed bör det vid all reduktion av bidragsdelen förutsättas att maximum för studiemedlen ä r 70 procent av basbeloppet. Regeln får betydelse endast för studerande, som har barn, och gynnar i någon mån denna grupp. De nu föreslagna reglerna kan närmare belysas genom följande exempel (alla belopp avser termin; basbeloppet = 4 700 kr.). 1) En ogift studerande utan barn saknar inkomster och är följaktligen berättigad till maximibeloppet i studiemedel, 3 290 kr. Även studiebidragsdelen skall då uppgå till maximum, dvs. 875 kr. Om den studerande tar ut vad han är berättigad till i studiemedel, blir han följaktligen återbetalningsskyldig för (3 290 — 875 = ) 2 415 kr. 2) (Exempel 1) ändras därhän, att den studerande har en inkomst av 3 500 kr., till följd varav hans rätt till studiemedel reduceras till 2 210 kr. Studiebidragsdelen skall då reduceras i lika mån, vilket lämpligen sker x med hjälp av ekvationen

2 210 . Bidragsdelen blir följaktligen 588

=

3 290

79 kr. Om den studerande tar ut vad han är berättigad till i studiemedel, blir han återbetalningsskyldig för (2 210 — 588 = ) 1 622 kr. Tar han ut exempelvis endast 1 000 kr., blir bidragsdelen fortfarande 588 kr., medan den del, för vilken återbetalningsskyldighet uppstår, minskar till 412 kr. 3) Exempel 2) ändras därhän, att den studerande har ett barn, som är under 16 år. Maximibelopp i studiemedel för honom är då (3 290 -4588 = ) 3 878 kr., men till följd av hans inkomst reduceras hans rätt till studiemedel till 2 798 kr. Vid reduktion av studiebidragsdelen skall dock förutsättas, att maximum för studiemedel är endast 3 290 kr., varför x 2 798 bidragsdelen uträknas enligt ekvationen = . Bidragsdelen 875 3 290 blir följaktligen 744 kr. 4) Exempel 3) ändras därhän, att den studerandes inkomst uppgår till 2 000 kr. Han blir då berättigad till 3 798 kr. i studiemedel, vilket aimer än 70 procent av basbeloppet. Maximal studiebidragsdel, 875 kr., skall följaktligen utgå. Extra

studiemedel

i särskilda

fall

Utredningen har i det föregående förordat, att studiemedel skall utmätas efter generellt tillämpliga, schablonartade regler. Vid avvägningen av dessa regler har syftet varit, att studiemedel i varje enskilt fall skall utgå med belopp, som motsvarar minst den studerandes behov av sådana medel. Trots detta måste man räkna med att det kan finnas särfall, där de generella reglerna inte bereder tillräckligt med studiemedel. Enligt utredningens mening bör det finnas möjlighet att i dessa fall efter särskild prövning utge studiemedel utöver vad som följer av de generella reglerna. Med hänsyn till undantagskaraktären hos dessa fall bör sådana extra studiemedel beviljas endast under förutsättning att den studerande kan förebringa synnerliga skäl därför. Utredningen vill här något beröra ett par situationer, i vilka förutsättningar för extra studiemedel kan tänkas föreligga. Det av utredningen föreslagna maximibeloppet för studiemedel är beräknat med den förutsättningen, att den studerande under terminen bedriver studier i fem månader. Om emellertid den studerande bedriver effektiva studier under alla de sex månader, som terminen enligt utredningens definition omfattar, kan det maximibelopp som följer av de generella reglerna visa sig otillräckligt. I så fall kan det föreligga synnerliga skäl att bevilja extra studiemedel. De nuvarande garantilånen löper med ränta även under studietiden. Därför kan enligt gällande praxis lånebeloppet avpassas med hänsyn till räntebetalning, som den studerande har att fullgöra. Under en övergångstid kommer de studerande som upptagit garantilån att ha kvar sina ränteutgifter för dessa lån. Emellertid är studiemedlen inte avvägda med hänsyn

80 till att den studerande kan ha ränteutgifter för studielån. Det kan därför finnas anledning att bevilja extra studiemedel för täckande av ränteutgifter för studielån, om utgifterna uppgår till mera betydande belopp. Förmögenhet, som överstiger 4 basbelopp, kommer enligt de föreslagna generella reglerna i allmänhet att verka reducerande på studiemedlen. Såsom framgår av vad utredningen tidigare anfört, har denna beloppsgräns med avsikt satts relativt högt för att svårrealiserbara, mindre förmögenheter inte skall verka reducerande på studiemedlen. Emellertid kan det förekomma att även större förmögenheter är svåra att realisera och på så sätt använda såsom underlag för studier. Detta torde dock vara mindre vanligt. I sådana undantagsfall kan det befinnas motiverat att studiemedel får beviljas till belopp, som skolat utgå därest den icke realiserbara förmögenheten inte förefunnits. Enligt utredningens mening bör det i extra studiemedel inte ingå någon studiebidragsdel. Denna del skall alltså beräknas allenast på grundval av de studiemedel som utgår enligt de generella reglerna.

Tid för utbetalning

av

studiemedel

Statsstipendium i form av kontantbidrag utbetalas per månad. De räntefria lånen insattes på ett för låntagarens räkning i postbanken upplagt studielånekonto. Avser studielånet helt läsår om två terminer, äger låntagaren vid början av vardera terminen ta ut halva lånebeloppet. I andra fall bestämmer statsstipendienämnden om utbetalningen. I fråga om garantilånen gäller, att statsstipendienämnden skall ange terminer — kvartal eller halvår — för lånets utbetalande. Enligt utredningens mening är det i fråga om studiemedlen en lämplig ordning att de utbetalas per termin. Medel, som beviljas för år, bör alltså utbetalas vid två tillfällen, ett för vardera av de båda terminer som året omfattar. Utbetalning bör ske, så snart samtliga villkor för lyftning av medlen är uppfyllda.

Ändringar

i förutsättningarna

för beviljande

av

studiemedel

Ett beslut om beviljande av studiemedel avser av naturliga skäl medel för framtida studier. Därför måste ett sådant beslut alltid vila på vissa förutsättningar. En sådan förutsättning är givetvis att den som ansökt om studiemedel kommer att ägna sig åt de studier som avses med ansökningen, en annan att hans och hans makes ekonomiska förhållanden kommer att gestalta sig så, som redovisats i ansökningen. Det säger sig självt att dessa förutsättningar kan komma att ändra sig såväl efter ansökningstillfället som efter det att beslut fattats om beviljande av studiemedel. Sannolikheten för sådana ändringar ökar ju längre den tid är, för vilken studiemedel be-

81 viljats. Fråga är då i vad mån efter ansökningen inträffade ändringar i förutsättningarna skall inverka på beslutet.

Andringar na ed avseende på studierna Enligt utredningens mening är det inte från studiefinansieringssystemets sida möjligt att kontrollera, att den studerande verkligen bedriver de studier, för vilka han ansökt om studiemedel, i vidare mån än att man förvissar sig om att han för ifrågavarande studier är närvarande såsom studerande vid läroanstalten. Å andra sidan bör den studerande ha möjlighet att erhålla ett beslut om hur mycket han får i studiemedel, redan innan han påbörjar studierna för terminen eller året. I många fall kan det emellertid dröja med inskrivningen till ganska långt in på terminen. Det angivna problemet synes lämpligen kunna lösas på följande sätt. Studiemedel beviljas, även om det inte är klart att den studerande är närvarande för ifrågavarande studier, men medlen blir inte tillgängliga för lyftning, förrän klarhet vunnits i närvarofrågan. Visar den studerande redan i samband med ansökningen eller i vart fall innan beslut om beviljande av studiemedlen fattats, att han är närvarande, får han omgående lyfta medlen för den första terminen. Gäller ansökningen studiemedel för två terminer, kan medlen för den andra terminen inte lyftas, förrän den studerande visat att han är närvarande för denna termin.

Ändringar med avseende på ekonomin Såsom redan framhållits, är det att räkna med att den studerandes eller hans makes ekonomi kan undergå ändringar i förhållande till vad han redovisat i ansökningen om studiemedel. Enligt utredningens mening bör sådana ändringar i princip påverka hans rätt till studiemedel. Emellertid är det inte tänkbart att härvidlag gå hur långt som helst. Dels bör man betänka, att studiemedlen redan kan ha betalats ut, när ändringarna inträffar eller blir kända, och i så fall måste förutsättningarna för att återkräva för mycket utbetalda studiemedel antagas vara begränsade. Dels skulle det kunna medföra ekonomiska svårigheter för den enskilde studeranden, om för mycket utbetalda studiemedel kunde återkrävas. Dels skulle det bli en omfattande administrativ apparat, om beslut om beviljande av studiemedel skulle omprövas vid varje ändring i den studerandes eller hans makes ekonomi. Utredningen anser därför att man får inskränka sig till att i vissa lägen ompröva beslut om beviljande av studiemedel. Beslut om beviljande av studiemedel bör i princip alltid på grund av ändrade förutsättningar kunna omprövas till den studerandes förmån. Visar det sig, sedan medel beviljats, att de förhållanden om vilka han lämnat uppgift i ansökningen ändrats på sådant sätt att han är berättigad till mera i, 6 — 630897

82 studiemedel, bör på grundval av en kompletterande ansökan ytterligare medel beviljas honom. Dock bör sådan ansökan inte få avse lägre belopp än 200 kr. Betydligt besvärligare är de fall där det kan finnas anledning att ompröva beslutet om beviljande av studiemedel i en för den studerande oförmånlig riktning. Vad det här först och främst kan tänkas röra sig om är att den prognos för den studerandes eller hans makes inkomst under terminen eller läsåret, som lämnats i ansökningen, sedermera visar sig upptaga för låga belopp. Men det får också förutsättas förekomma fall, där den studerandes eller makens förmögenhet under terminen eller läsåret ökar i sådan grad att rätten till studiemedel minskar. Slutligen kan det tänkas något enstaka fall, där antalet barn som berättigar till barntillägg minskar. För att börja med de sistnämnda fallen anser utredningen, att det, med hänsyn till dessas sällsynthet och den förhållandevis ringa ekonomiska betydelsen av ett barntillägg under en eller två terminer, saknas tillräcklig anledning att ompröva rätten till studiemedel av den anledningen, att antalet tilläggsberättigande barn minskat. När det däremot gäller ökningar i inkomster eller förmögenhet i förhållande till vad som uppgivits i ansökningen, synes det lämpligt att skilja mellan tre olika fall. Det första fallet är, att den studerande redan lyft studiemedlen, när det blir känt att inkomst- eller förmögenhetsförhållandena ändrats. Han har sannolikt då redan förbrukat åtminstone en del av medlen, och det skulle därför säkerligen många gånger vara gagnlöst att försöka återkräva vad han uppburit för mycket. Dessutom är det troligt att man kan vålla honom ekonomiska bekymmer genom att tvinga honom att omgående återbetala för mycket uppburna studiemedel. Utredningen vill därför inte förorda, att omprövning sker i detta fall. Det andra fallet är, att studiemedlen blivit tillgängliga för lyftning men inte lyfts, när det blir känt att inkomst- eller förmögenhetsförhållandena ändrats. Detta fall måste bli mycket sällsynt. Här skulle man visserligen kunna tänka sig att företaga en omprövning av beslutet om studiemedel. Emellertid får det förutsättas, att studiemedel kommer att beviljas och utbetalas av skilda organ, och det skulle därför bli både besvärligt och ofta också fruktlöst att försöka förhindra att medlen utbetalas, innan omprövningsbeslutet når det utbetalande organet. Ej heller i detta fall synes därför någon omprövning böra äga rum av beslutet om studiemedel. Det tredje fallet gäller, när anledning till omprövning uppstår, innan studiemedlen blivit tillgängliga för lyftning. Här bör enligt utredningens uppfattning en omprövning av beslutet företagas, om det blir känt att förbättring skett i den studerandes eller hans makes ekonomiska situation i förhållande till vad som uppgivits i ansökningen. Det bör då röra sig om väsentliga förbättringar. Det ligger i sakens natur att särskilt in-

komstprognosen måste innehålla ganska betydande marginaler, och det ter sig med hänsyn därtill inte motiverat att företaga omprövning vid varje avvikelse från den tämligen grova uppskattning som prognosen innebär. Det är givetvis angeläget att väsentliga förbättringar i den ekonomiska situationen i förhållande till de uppgifter som lämnats i ansökningen om studiemedel kommer till de studiemedelsbeviljande myndigheternas kännedom i de fall där studiemedel visserligen beviljats men inte blivit tillgängliga för lyftning. Att beviljade studiemedel inte är tillgängliga för lyftning inträffar, dels när den studerande ansökt om studiemedel innan det är klarlagt att han kommer att vara närvarande vid läroanstalten, dels när ansökningen gäller studiemedel för ett år, med avseende å studiemedlen för den andra terminen. Med hänsyn till att den studerande i dessa fall har att visa att han är närvarande för terminen, bör det lämpligen åläggas honom att samtidigt även bekräfta, att det i de förhållanden, varom han lämnat uppgifter i ansökningen, inte inträtt någon ändring av beskaffenhet att väsentlig reducera hans rätt till studiemedel. Kan han inte avge sådan bekräftelse, får han i stället justera de uppgifter som han lämnat i ansökningen. För att skyldigheten att bekräfta uppgifterna i ansökningen verkligen skall bli fullgjord, bör det föreskrivas att studerande, som har att inkomma med bekräftelse, inte får lyfta studiemedel för terminen, förrän han uppfyllt även nämnda skyldighet. I de fall då den studerande, i stället för att inkomma med bekräftelse, justerar uppgifterna i ansökningen, blir givetvis inte de beviljade medlen därigenom tillgängliga för lyftning. I stället måste det tidigare beslutet omprövas med hänsyn till de nya uppgifterna. De medel som beviljas efter sådan omprövning blir däremot omgående tillgängliga för lyftning. Det är givetvis inte lämpligt att det överlämnas åt den enskilde studeranden att själv avgöra vad som skall anses utgöra ändring av beskaffenhet att väsentligt reducera hans rätt till studiemedel. Det bör därför centralt utfärdas anvisningar om vad som skall anses innefatta en sådan ändring. Dessa anvisningar torde kunna göras mycket enkla och korta, så att de lätt kan tryckas in på de blanketter som bör komma till användning vid bekräftelse av uppgifterna i ansökningen. Enligt utredningens uppfattning bör ökning av inkomst eller förmögenhet, som inte uppgår till 1 000 kr., inte anses väsentligt reducera rätten till studiemedel.

Ikraftträdande Utredningen föreslår att studiemedlen skall ersätta de nuvarande studiesociala förmånerna från och med den 1 juli 1964. Statsstipendium, räntefritt lån och garantilån bör således inte beviljas för studier från och med

84 nämnda datum. Samma bör gälla i fråga om lån ur värnpliktslånefonden. Från dessa regler vill utredningen dock föreslå den avvikelsen att garantilån skall kunna beviljas även för studier under juli och augusti månader 1964. Det är nämligen att räkna med vissa omställningssvårigheter vid det nya systemets ikraftträdande, och det är därför inte säkert att studerande, som ämnar bedriva studier under sommarmånaderna 1964, redan den 1 juli kan erhålla studiemedel. Omkring den 1 september kan det beräknas att de första studiemedlen kan utbetalas. Utredningen anser inte erforderligt att nämnda garantilån avräknas på studiemedlen för höstterminen 1964. Dels är det förhållandevis få studenter som bedriver studier under sommarmånaderna, dels är det att räkna med att de som är berättigade till garantilån för sommarstudier i allmänhet också skulle varit berättigade till extra studiemedel. Akademikerlån bör enligt utredningens mening kunna beviljas även efter ikraftträdandet av studiemedelssystemet, dock endast för skuldsättning som hänför sig till studier före den 1 juli 1964. Skuldsättning, som gäller studier efter studiemedelssystemets ikraftträdande, bör däremot inte kunna omvandlas till akademikerlån, ty för dessa studier har studiemedlen stått till buds såsom finansieringskälla. Även om räntefria lån och garantilån i princip inte kommer att beviljas för studier efter den 30 juni 1964, måste med hänsyn till att sådana lån kommer att kvarstå under lång tid efter studiemedelssystemets ikraftträdande reglerna därom även framdeles äga tillämpning. Likaså bör även i fortsättningen avskrivning med 25 procent av den utestående kapitalskulden äga rum vid det första amorteringstillfället. Detsamma bör gälla akademikerlånen, vare sig de beviljats före eller efter studiemedelssystemets ikraftträdande.

Sammanfattning Utredningen har i det föregående framlagt förslag till regler, som skall ge envar studerande, som uppfyller kraven på studielämplighet, en preciserad rätt till studiemedel. En konsekvens härav är att reglerna blir generellt tilllämpliga på alla som omfattas av studiefinansieringssystemet. Utredningen har ansett det angeläget att reglerna blir så enkla och lättöverskådliga som möjligt. Därigenom får den enskilde de bästa förutsättningarna att bedöma de ekonomiska möjligheter som står honom till buds, om han överväger att bedriva eller fortsätta högre studier. Samtidigt blir det administrativa arbetet med beviljande av studiemedel förhållandevis enkelt, önskemålet om enkla och lättöverskådliga regler har medfört en viss schablonisering i avvägningen av de generella reglerna i förhållande till det individuella behovet. Regelmässigt har denna avvägning gjorts med det riktmärket att det hellre bör utgå en aning för mycket i studiemedel än en aning för litet. Det kan

85 dock inte uteslutas att i något enstaka fall det individuella behovet av studiemedel inte blir i tillbörlig grad tillgodosett genom de schablonartade reglerna. Det har därför föreslagits en möjlighet för de studiemedelsbeviljande organen att, om synnerliga skäl föreligger därtill, bevilja extra studiemedel utöver vad som följer av nämnda regler. De generellt tillämpliga, schablonartade reglerna om rätt till studiemedel innebär i sammandrag följande (alla belopp avser termin; basbeloppet = 4 700 kr.) 1. Maximibeloppet för studiemedel utgör i 1963 års penningvärde 3 290 kr. (70 procent av basbeloppet), vartill kan komma barntillägg. Sådant tilllägg utgör för varje barn under 16 år, om vilket den studerande har vårdnaden eller till vilket han är skyldig utge lagstadgat underhållsbidrag, 588 kr. (12,5 procent av basbeloppet). 2. Maximibeloppet för studiemedel minskas med hänsyn till dels den studerandes inkomster, dels hans makes. Beträffande den studerandes inkomster gäller att inkomster upp till ett fribelopp av 1 880 kr. (40 procent av basbeloppet) inte inverkar på maximibeloppet. Till den del inkomsterna överstiger fribeloppet, minskas maximibeloppet med % av den överskjutande delen. Minskningen kan även beskrivas med formeln: 2 s — — X (i — / ) , där s betecknar maximibeloppet för studiemedel, i in3 komsten och / fribeloppet. Beträffande makens inkomster gäller att inkomster upp till ett fribelopp av 6 580 kr. (140 procent av basbeloppet) inte inverkar på maximibeloppet. Till den del inkomsterna överstiger detta fribelopp, minskar de maximibeloppet med Ys av den överskjutande delen. Minskningen kan även beskrivas med formeln: s

X {im — 3 fm), där im betecknar makens inkomst och fm fribeloppet för denna inkomst. Hänsynstagandet till såväl den studerandes egna som makens 2 1 inkomster sker följaktligen enligt formeln s X (i — f) X o

o

{im — fm). 3. Maximibeloppet för studiemedel minskas även med hänsyn till dels den studerandes förmögenhet, dels hans makes. Detta sker genom att förmögenhet, till den del den överstiger 4 basbelopp ( = 18 800 kr.), räknas såsom inkomst för den som förmögenheten tillhör. 4. I studiemedlen ingår ett studiebidrag om högst 875 kr. i terminen, dock ej i studiemedel, som beviljas som extra studiemedel. Maximal bidragsdel utgår till studerande, som är berättigad till minst 70 procent av basbeloppet i studiemedel för terminen. Är den studerande berättigad till mindre i studiemedel, minskas bidraget, så att det utgör den del av

86 875 kr., som svarar mot förhållandet mellan vad den studerande är berättigad till i studiemedel och 70 procent av basbeloppet.

Verkningarna av de ovan föreslagna reglerna belyses närmare genom följande

Exempel Förutsättningar: 1) basbeloppet = 4 700 kr. 2) angivna lönebelopp = de statliga och kommunala lönerna för år 1963 i ortsgrupp 3. 1) En assistent med akademisk examen har en inkomst av 21 084 kr. om året, vilket motsvarar 10 542 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans 2 ratt till studiemedel för termin med - X (10 542 — 1 880) = 5 775 kr. 3 Han blir därför inte berättigad till studiemedel, med mindre han har rätt till minst 2 485 kr. i barntillägg för terminen (minst fem b a r n ) . 2) En assistent utan akademisk examen har en inkomst av 16 824 kr. om året, vilket motsvarar 8 412 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans i2 rätt till studiemedel för termin m e d - X (8 412 — 1880) = 4 355. :3 Han blir därför inte berättigad till studiemedel, med mindre han har rätt till minst 1065 kr. i barntillägg för terminen (minst två b a r n ) . 3) En förste amanuens med akademisk examen har en inkomst av 10 542 kr. om året, vilket motsvarar 5 271 kr. i terminen. Inkomsten reducerar 2 hans rätt till studiemedel för termin m e d - X (5 271 — 1880) = 3 2 261 kr. Om han inte har barn blir han för termin berättigad till (3 2 9 0 — 2 261) = 1029 kr. i studiemedel, varav 274 kr. utgör studiebidrag. 4) En förste amanuens utan akademisk examen har en inkomst av 8 412 kr. om året, vilket motsvarar 4 206 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel för termin med 1 551 kr. Om han inte har barn blir han för termin berättigad till (3 290 — 1 551 = ) 1 739 kr. i studiemedel, varav 463 kr. utgör studiebidrag. 5) En andre amanuens har ett arvode om 3 514 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel för termin med 1 089 kr. Om han inte har barn, blir han för termin berättigad till (3 290 — 1 089 = ) 2 201 kr. i studiemedel, varav 585 kr. utgör studiebidrag. 6) En tredje amanuens har ett arvode om 2 636 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel för termin med 504 kr. Om han

87 inte har barn, blir han för termin berättigad till 2 786 kr. i studiemedel, varav 741 kr. utgör studiebidrag. 7) Exempel 6) ändras därhän, att den studerande är gift och har ett barntilläggsberättigande barn samt maken har en inkomst av 5 000 kr. i terminen. Eftersom makens inkomst inte överstiger 140 procent av basbeloppet, reducerar den inte studiemedlen. Den studerande blir alltså för termin berättigad till (3 290 + 588 — 504 = ) 3 374 kr. i studiemedel, varav 875 kr. utgör studiebidrag. 8) Exempel 7) ändras därhän, att makens inkomst uppgår till 7 000 kr. i terminen, vilket överstiger 140 procent av basbeloppet. På grund av makens inkomst reduceras den studerandes rätt till studiemedel med ( 7 0 0 0 — 6 580 = ^

14() k r

Den

studerande

blir

alltså

för

termin be-

o

rättigad till (3 290 + 588 — 504 — 140 = ) 3 234 kr. i studiemedel, varav 860 kr. utgör studiebidrag. 9) En folkskollärare i löneklass A 16 vidareutbildar sig för att erhålla ämneslärartjänst i lönegrad A 19. Under utbildningstiden erhåller han lön med B-avdrag, vilken utgör 6 360 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel för termin med 2 987 kr. Om han inte har barn, blir han berättigad till 303 kr. i studiemedel, varav 81 kr. utgör studiebidrag. 10) Exempel 9) ändras därhän, att den studerande är gift och har två barntilläggsberättigande barn. Maken saknar inkomst. Den studerande blir då berättigad till studiemedel för termin med (3 290 + 2 X 588 — 2 987 = ) 1 479 kr., varav 393 kr. utgör studiebidrag. 11) En studerande uppbär licentiandstipendium med 3 250 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel med 913 kr. Om han inte har barn, blir han för termin berättigad till 2 377 kr. i studiemedel, varav 632 kr. utgör studiebidrag. 12) En studerande uppbär doktorandstipendium med 4 750 kr. i terminen. Inkomsten reducerar hans rätt till studiemedel med 1 913 kr. Om han inte har barn, blir han för termin berättigad till 1 377 kr. i studiemedel, varav 366 kr. utgör studiebidrag. 13) Exempel 12 ändras därhän, att den studerande är gift och har ett barntilläggsberättigande barn samt makens inkomst uppgår till 7 500 kr. i terminen. På grund av makens inkomst kommer den studerande rätt till studiemedel att reduceras med (

7 500 — 6 580 o

_ x OA „ , = ) 307 kr. Den studeran-

,

de blir alltså berättigad till studiemedel för termin med (3 290 + 588 — 1 913 — 307 = ) 1 658 kr., varav 441 kr. utgör studiebidrag. 14) En studerande har en inkomst av 500 kr. i terminen och en förmögenhet av 23 000 kr. Vid behovsprövningen räknas (23 000 — 18 800 = )

88 4 200 kr. av förmögenheten såsom inkomst, och den inkomst som skall beaktas vid behovsprövningen utgör således (500 -f- 4 200 = ) 4 700 kr. 2 Denna inkomst reducerar hans rätt till studiemedel med — X (4 700 3 — 1 880) = 1 880 kr. Om han inte har barn, blir han för termin berättigad till 1 410 kr. i studiemedel, varav 375 kr. utgör studiebidrag. 15) Av två med varandra gifta studerande har mannen varken inkomst eller förmögenhet, medan hustrun har en inkomst av 1 000 kr. i terminen och en förmögenhet av 48 000 kr. Av sistnämnda belopp räknas (48 000 — 18 800 = ) 29 200 kr. såsom inkomst för hustrun, och den inkomst för henne som skall beaktas vid behovsprövningen utgör således (1 000 + 29 200 = ) 30 200 kr. Denna inkomst reducerar hennes rätt till studiemedel med 18 880 kr. Hon kan därför inte tänkas bli berättigad till studiemedel. På grund av att hänsyn tas även till makes inkomst och förmögenhet vid behovsprövningen, kommer mannens rätt till studiemedel att på grund av hustruns inkomst och förmögenhet reduceras •_ , 30 200 — 6 580 , med ( = ) 7 873 kr. Han kan därför knappast tänkas bli berättigad till studiemedel. Det är dock att märka, att när hustruns förmögenhet sjunkit till cirka 34 000 kr., studiemedel börjar utgå för mannen och, när förmögenheten sjunkit till något under 25 000 kr., mannen blir berättigad till oreducerade studiemedel.

Studiemedlen föreslås i regel skola sökas och beviljas för högst två terminer. Medlen utbetalas per termin. Beviljade medel får inte lyftas, förrän den studerande visat att han för terminen är närvarande för de studier som avses med ansökningen. Fullgör den studerande vad nu sagts, först sedan studiemedel beviljats, får medlen dock inte lyftas förrän han tillika bekräftat att det i de förhållanden, varom han lämnat uppgift i ansökningen, inte inträtt någon förändring av beskaffenhet att väsentligt minska hans rätt till studiemedel. Kan den studerande inte avge bekräftelse, som nu sagts, har han i stället att inkomma med justering av ansökningen om studiemedel. På grundval av denna justering omprövas sedan det tidigare beslutet om studiemedel.

KAPITEL 5

Om återbetalning av studiemedel

Utredningen har i kap. 2 kommit till slutsatsen att en väsentlig del av uppburna studiemedel skall återbetalas. Därvid har utredningen ansett att återbetalningen måste på avgörande punkter följa andra regler än dem som nu tillämpas för återbetalning av de statliga studielånen, dvs. de räntefria lånen och garantilånen till studerande. Målet för de nya återbetalningsreglerna böra vara, dels att de bereder de återbetalningsskyldiga trygghet mot att orimligt belastas av återbetalningen, dels att de även i övrigt blir så gynnsamma som möjligt för de återbetalningsskyldiga. I den mån så erfordras för att detta mål skall nås, skall i återbetalningssystemet kunna ingå tillskott och garantier från statens sida. Å andra sidan bör varje återbetalningsskyldig med tillräcklig betalningsförmåga fullgöra sin återbetalningsskyldighet.

Principiella

överväganden

Här skall i korthet behandlas frågan om vilka egenskaper ett återbetalningssystem bör ha för att kunna betraktas såsom gynnsamt för de återbetalningsskyldiga. I de följande avsnitten tar utredningen upp olika spörsmål angående de praktiska möjligheterna att tillföra systemet dessa egenskaper. Såsom utredningen anfört i kap. 2, är en av de väsentligaste svagheterna i det nuvarande studiesociala lånesystemet, att det medför otrygghet för den återbetalningsskyldige (låntagaren), eftersom han är pliktig att förränta och amortera lånet, oavsett om hans betalningsförmåga räcker till eller ej. Det är enligt utredningens uppfattning en grundläggande förutsättning för att återbetalningssystemet skall kunna betecknas såsom gynnsamt att detta inslag av otrygghet avlägsnas. Systemet måste därför uppbyggas så, att betalningsförmågan får avgörande betydelse för skyldigheten att erlägga återbetalning. Detta kan emellertid knappast anses tillräckligt. Återbetalningsskyldigheten kan regelmässigt förutsättas gälla så stora belopp, att återbetalningen måste sträcka sig över flera år. Det är uppenbart att såväl återbetalningstidens längd som periodiseringen, dvs. fördelningen av återbetalningsbördan mellan de olika åren inom återbetalningstiden, har avsevärd betydelse för

90 hur påfrestande återbetalningsskyldigheten blir för den enskilde. Frågan om vad som i dessa hänseenden kan anses som gynnsamt för de återbetalningsskyldiga går emellertid knappast att besvara generellt, utan svaret kan förutsättas växla från person till person beroende på skillnader i värderingar och ekonomisk situation. För de grupper för vilka studiemedelssystemet är avsett torde inkomsterna genomsnittligen undergå en tämligen kraftig successiv stegring, åtminstone under de första årtiondena efter examen. Det får därför antagas vara gynnsamt för de återbetalningsskyldiga med en förhållandevis lång återbetalningstid och med en sådan periodisering att återbetalningsposterna inte blir högst i början för att därefter successivt sjunka. En sådan ordning skulle i förhållande till vad nu gäller i fråga om studielån, innebära en viss förskjutning framåt i tiden av tyngdpunkten i återbetalningen. Emellertid måste man räkna med att åtskilliga återbetalningsskyldiga kan bedöma det såsom fördelaktigt med en snabbare återbetalning, måhända med successivt minskande återbetalningsposter. De nu anförda synpunkterna leder enligt utredningens mening till att återbetalningsplanen bör innebära lång återbetalningstid och jämn periodisering men att möjlighet samtidigt bör finnas till en snabbare återbetalning än som följer av återbetalningsplanen. I enlighet med vad sålunda anförts bör enligt utredningens mening eftersträvas ett återbetalningssystem med följande egenskaper: I. en återbetalningsplan med a) lång återbetalningstid, b) jämn periodisering, II. trygghet för den återbetalningsskyldige, som innebär att han vid nedsatt betalningsförmåga erhåller erforderlig lindring i återbetalningsskyldigheten, III. möjlighet till snabbare återbetalning än som följer av återbetalningsplanen.

A

terbetalningsplanen

Aterbetalningstidens längd För de nuvarande statliga studielånen tillämpas en amorteringstid av upp till 15 år. Enligt utredningens mening bör återbetalningen av studiemedel i allmänhet kunna utsträckas över betydligt längre tid. En mycket lång återbetalningstid kan emellertid medföra att återbetalningen äventyras. Återbetalningen bör därför i princip inte förläggas till tid, då den återbetalningsskyldige normalt saknar förvärvsinkomster eller då han nått sådan ålder att risken påtagligt ökar för att hans betalningsförmåga skall bortfalla på grund av hans sjukdom eller död. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening återbetalningstiden göras beroende av den återbetal-

91 ningsskyldiges ålder, så att den som påbörjar återbetalningen, då han är förhållandevis ung, får en längre återbetalningstid än den som börjar återbetala först vid högre ålder. Utredningen har kommit till den slutsatsen, att återbetalningen normalt bör utsträckas till utgången av det år under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år, dock med möjlighet för den återbetalningsskyldige till snabbare återbetalning. Enligt de regler, som utredningen i det följande föreslår, kommer återbetalningen i allmänhet att börja, när den återbetalningsskyldige befinner sig i åldern 25—30 år. Äterbetalningstiden kan därför normalt beräknas bli 20—25 år, alltså betydligt längre än de amorteringstider som tillämpas för de statliga studielånen. Emellertid måste man räkna med att återbetalningen i en del fall kan komma i gång långt senare. För att det även i dessa fall skall bli en skälig återbetalningstid, anser utredningen att det bör såsom en kompletterande regel gälla, att återbetalningstiden i princip inte får understiga tio år. Det kunde måhända anses motiverat, att gränsen för den normala återbetalningstidens slut sattes senare än vid 50 års ålder. Utredningen kommer emellertid i det följande att föreslå att i de fall, där återbetalningen inte blivit fullgjord inom den normala återbetalningstiden, återbetalningen skall fortsätta efter 50-årsåldern. Åren efter 50-årsåldern kommer därigenom att fungera som »reservår» för återbetalningen. I de fall där den totala återbetalningssumman är förhållandevis obetydlig, synes det inte motiverat att återbetalningen utsträckes över alltför lång tid. Till denna fråga återkommer utredningen i ett senare avsnitt. Periodiseringen av återbetalningen De nuvarande formerna för återbetalning av studielån innebär — liksom fallet är med flertalet övriga former av amorteringslån — att låntagaren årligen erlägger en lika stor kapitalavbetalning (amortering) å skulden och därtill ränta å det kapitalbelopp som stått ute under året. I början av amorteringstiden är ränteposten förhållandevis betydande, och den kan i vissa fall uppgå till nästan lika stort belopp som själva amorteringen. Emellertid sjunker ränteposten successivt, allteftersom kapitalskulden avbetalas, så att den under de sista åren av amorteringstiden utgör en obetydlighet i förhållande till amorteringen. Låntagaren blir därför betydligt hårdare betungad av återbetalningsskyldigheten i början av amorteringstiden än i slutet av densamma. Enligt utredningens uppfattning är en sådan ordning i regel inte gynnsam för låntagarna. Vid amorteringstidens början har de i allmänhet nyligen avslutat sina studier och trätt ut i förvärvslivet. Lönerna är då som lägst, samtidigt som låntagarna i regel har stora ackumulerade utgiftsbehov. Såsom redan framhållits har utredningen den uppfattningen att en så

92 långt möjligt j ä m n periodisering bör eftersträvas. En möjlighet är härvid att låta återbetalningen ske i annuiteter, dvs. så att summan av ränta och amortering varje år uppgår till ett lika stort belopp. Amorteringsdelen blir då till att börja med förhållandevis liten men växer successivt, allteftersom räntedelen minskar. Visserligen uppnås genom annuitetsmetoden, att den nominala utgiften för den betalningsskyldige blir lika stor år från år. Vid en nedgång av penningvärdet kommer emellertid den reala utgiften även med ett annuitetssystem att vara högst vid återbetalningstidens början; två utbetalningar innebär givetvis inte lika stor real utgift för den betalande, om penningvärdet sjunkit mellan utbetalningstillfällena. Den inom den allmänna pensioneringen tillämpade basbeloppstekniken synes emellertid innebära en möjlighet att komma till rätta med de svårigheter som räntan och växlingarna i penningvärdet erbjuder, när det gäller att ernå en jämn periodisering. I kap. 4 har utredningen förordat att denna teknik skall användas för att trygga studiemedlens realvärde. Om även återbetalningen genom anknytning till basbeloppet sker i värdebeständig valuta men ränta i stället inte tas ut, kan uppnås att den återbetalningsskyldige varje år av återbetalningstiden skall erlägga ett reellt lika stort belopp. Detta kan lämpligen åstadkommas på följande sätt. Antag att en person under sin studietid i studiemedel uppburit 4,8 basbelopp med återbetalningsskyldighet och att han skall börja återbetala dessa studiemedel det år då han fyller 27 år. Återbetalningen skall beräknas t.o.m. det år då han fyller 50 år, alltså under 24 år, och fullgöres genom att han varje år erlägger ett belopp, som motsvarar det antal basbelopp som han uppburit i studiemedel, dividerat med det antal år som återbetalningen är avsedd att pågå, d v s . / — = ) 2 0 procent av basbeloppet. I dagens penning\24

/

värde — basbeloppet är för närvarande 4 700 kr. — motsvarar detta 940 kr. Faller penningvärdet, så att basbeloppet stiger till exempelvis 5 000, 6 000 eller 7 000 kr., stiger givetvis också det belopp, som den återbetalningsskyldige har att erlägga för ett år, till respektive 1 000, 1 200 och 1 400 kr., men det är att märka att de olika beloppen representerar lika stor köpkraft och därmed får antagas utgöra en reellt lika stor utgift för den återbetalningsskyldige. Skillnaderna i periodiseringshänseende mellan de olika metoderna kan ytterligare belysas genom några exempel i tablåform, vilka samtliga gäller återbetalning under 25 år av ett belopp av 12 500 kr. Det har för enkelhetens skull i exemplen förutsatts att återbetalningen skall bli fullt effektiv redan från början. Att det kan vara önskvärt att återbetalning inte äger rum under studietiden har således inte beaktats i exemplen. Exempel I avser återbetalning genom årliga amorteringar å 500 kr. jämte 5 procent ränta (det nuvarande lånesystemet), exempel II återbetalning under lika många

93 år med annuiteter, varvid räntan likaledes beräknats till 5 procent och exempel III återbetalning under nämnda antal år enligt den ovan redovisade metoden med årligen realt lika stora belopp, varvid penningvärdet antagits nedgå med 3 procent om året. I återbetalningen enligt I och II ingående ränta är avdragsgill vid beskattningen. Någon avdragsrätt för återbetalningen enligt exempel III är däremot här inte förutsatt. (Till frågan om avdragsrätt återkommer utredningen i det följande.) På grund av den minskning av skatten, som räntebetalningen följaktligen medför för den återbetalningsskyldige, blir enligt exempel I och II belastningen för honom av återbetalningen mindre än själva återbetalningsbeloppet. För vartdera av dessa alternativ har gjorts två kolumner, a och b, varav den förra avser återbetalningsbeloppet (amortering + ränta) för året och den senare den belastning, som återbetalningsbeloppet medför för den återbetalningsskyldige, dvs. nämnda belopp reducerat med minskningen i skatt på grund av att ränteutgiften är avdragsgill vid beskattningen. Vid beräkningen av skatteminskningen har antagits att den återbetalningsskyldige under hela återbetalningstiden har en marginalskatt av 40 procent. Det må slutligen redan här påpekas, att exemplen är så valda, att de alla tre realt medför lika stor utgift för den återbetalningsskyldige. Tablå I. Årlig utgift och belastning återbetalning

i kr. på grund au

II

I

III

År

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

a

b

a

b

1 125 1 100 1 075 1 050 1 025 1 000

875 860 845 830 815 800 785

887 887 887 887 887 887 887

637 642 648 654 660 666 673

500 515 530 546 563 580 597

950 925 900 875 850 825 800 775 750 725 700 675 650

770 755 740 725 710 695 680 665 650 635 620 605 590

887 887 887 887 887 887 887 887 887 887 887 887 887

680 687 695 703 712 721 730 740 750 761 773 785 797

615 633 652 672 692 713 734 756 779 802 826 851 877

625 600 575 550 525

575 560 545 530 515

887 887 887 887 887

810 825 839 854 870

903 930 958 987 1016

94 För att belastningen för den återbetalningsskyldige närmare skall kunna bedömas, bör återbetalningen sättas i relation till hans inkomster. I tablå II har så skett, varvid antagits att den återbetalningsskyldiges reala nettoinkomst (reala inkomst efter skatt) uppgår till 15 000 kr. för år. Den nominala nettoinkomsten bör alltså stiga med 3 procent om året som en följd av den antagna nedgången i penningvärdet. Tablå II. Årlig belastning i procent av en real nettoinkomst å 15 000 kr. för år

År

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

Nominal nettoinkomst

15 000 15 450 15 914 16 391 16 883 17 390 17 911 18 448 19 001 19 571 20 158 20 763 21387 22 028 22 689 23 370 24 071 24 793 25 537 26 303 27 092 27 905 28 742 29 604 30 492

Återbetalning i procent av nettoinkomsten

Ib

lib

III

5,89 5,57 5,31 5,07 4,83 4,60 4,38 4,18 3,98 3,78 3,60 3,42 3,25 3,09 2,93 2,78 2,64 2,50 2,37 2,25 2,12 2,01 1,90 1,79 1,69

4,25 4,16 4,07 3,99 3,91 3,83 3,76 3,69 3,62 3,55 3,49 3,43 3,37 3,32 3,26 3,21 3,16 3,12 3,07 3,03 2,99 2,96 2,92 2,89 2,86

3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3.33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33 3,33

Emellertid torde belastningsutvecklingen regelmässigt få ett något annorlunda utseende med hänsyn till att de återbetalningsskyldigas reala nettoinkomster i regel fortlöpande förbättras under återbetalningstiden. Om man antager att denna förbättring uppgår till 2 procent om året, blir den procentuella belastningen såsom framgår av tablå III. Däri har liksom i tablå II räknats med en årlig nedgång i penningvärdet om 3 procent. Den metod som hittills tillämpats för återbetalning av studiesociala lån blir, såsom framgår av exempel I, ogynnsam för de återbetalningsskyldiga. Med en årlig nedgång i penningvärdet med 3 procent och en årlig real stegring av nettoinkomsten med 2 procent på en basinkomst av 15 000 kr.,

95 Tablå III. Årlig belastning i fast penningvärde samt i procent av en med 2 procent årligen stigande real nettoinkomst å ursprungligen 15 000 kr. för år Real återbetalning År

Real nettoinkomst

15 000 15 300 15 606 15 918 16 236 16 561 16 892 17 230 17 575 17 927 18 286 18 652 19 023 19 404 19 793 20 189 20 592 21 003 21423 21 852 22 289 22 736 23 190 23 654 24 126

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 1

Ib

lib 1

III 1

Kr.i

%

Kr.

%

Kr.

%

875 835 797 760 724 690 658 627 597 567 540 513 488 463 440 417 396 375 356 337 318 301 285 269 254

5,89 5,46 5,11 4,77 4,46 4,17 3,90 3,64 3,40 3,16 2,95 2,75 2,56 2,39 2,22 2,07 1,92 1,79 1,66 1,54 1,43 1,32 1,23 1.14 1,05

637 624 611 598 586 575 564 553 543 533 523 514 506 498 489 482 474 468 461 455 449 444 438 433 429

4,25 4,08 3,91 3,76 3,61 3,47 3,34 3,21 3,09 2,97 2,86 2,76 2,66 2,57 2,47 2,39 2,30 2,23 2,15 2,08 2,01 1,95 1,89 1,83 1,78

500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500 500

3,33 3,27 3,20 3,14 3,08 3,02 2,96 2,90 2,84 2,79 2,73 2,68 2,63 2,58 2,53 2,48 2,43 2,38 2,33 2,28 2,24 2,20 2,16 2,11 2,07

penningvärdet för år 1.

blir den procentuella belastningen av återbetalningen under en återbetalningstid av 25 år mer än fem gånger så hög under det första året som under det tjugofemte. Sannolikt blir periodiseringen i de flesta fall ogynnsammare än som framgår av tablåerna. Dels torde akademiker och likställda — i motsats till vad som förutsatts i tablåerna — inte ha samma marginalskatteprocent under hela återbetalningstiden, utan det normala torde vara att denna procent fortlöpande stiger. På grund härav blir såväl den nominala som den reala belastningen relativt sett högre i början av återbetalningstiden. Dels torde den årliga ökningen av den reala nettoinkomsten för ifrågavarande grupper ofta vara högre än antagna 2 procent, vilket medför att återbetalningens procentuella andel av nämnda nettoinkomst visar en kraftigare successiv minskning än som framgår av tablå III. Inte heller metoden med återbetalning genom annuiteter (exempel II i tablåerna) leder till en j ä m n periodisering. Detta beror till en del på avdragsrätten för ränta vid beskattningen. Eftersom räntedelen i annuiteten

96 successivt minskar, kommer också skatteminskningen på grund av avdragsrätten normalt att minska efter hand. Belastningen blir därigenom, nominalt sett, successivt stigande. Det är dock inte sannolikt att stegringen blir lika stark som i tablå I, eftersom man har anledning att räkna med att den återbetalningsskyldige har en högre marginalskatt vid slutet av återbetalningstiden än i början av densamma. Vidare kan jämnheten i periodiseringen rubbas av växlingar i penningvärdet. Ett sjunkande penningvärde medför att tidigare annuiteter kommer att representera ett högre realvärde och därmed en större ekonomisk påfrestning för den återbetalningsskyldige än senare. Det kan visserligen sägas, att avdragsrätten vid beskattningen och inflationen är faktorer som motverkar varandra, men det är inte möjligt att förutsäga i vad mån en sådan utjämning kommer att äga rum. Förevarande metod kan därför under vissa omständigheter komma att innebära en ojämn periodisering. Däremot får metoden med realt lika stora årliga återbetalningar (exempel III i tablåerna) genomgående anses ge från periodiseringssynpunkt mera tillfredsställande resultat. Dess överlägsenhet består först och främst däri, att den innebär en i princip fullständig anpassning av det årliga återbetalningsbeloppet till växlingarna i penningvärdet, en anpassning som tillika är både smidig och enkel. Anpassningen till växlingarna i penningvärdet ger dessutom en god följsamhet till variationerna i den individuella betalningsförmågan, eftersom lönerna regelmässigt justeras med hänsyn till inträffade försämringar i penningvärdet. Det bör särskilt framhållas, att vid en fortlöpande nedgång i penningvärdet den återbetalningsskyldige enligt denna metod blir lindrigare belastad i början av återbetalningstiden än enligt de båda andra metoderna. Enligt utredningens mening är metoden att föredraga från periodiseringssynpunkt. Valet av metod för återbetalningen kan emellertid knappast träffas enbart utifrån vad som är lämpligast från periodiseringssynpunkt. De olika metoderna kan sålunda väntas ge olika ekonomiskt utfall. Vidare är det antagligt att de skiljer sig i fråga om möjligheterna att tillgodose önskemålet om att återbetalningssystemet inte skall medföra otrygghet för den enskilde. De skillnader som kan föreligga med avseende å det ekonomiska resultatet kan bäst belysas med hjälp av ett exempel. Antag att gällande låneränta är 5 procent och att penningvärdet varje år sjunker med 2 procent. Den som tar upp ett lån om 100 kr. och återbetalar det efter ett år har alltså att erlägga 105 kr. Till följd av nedgången i penningvärdet motsvarar emellertid 102 av dessa 105 kr. det ursprungligen lånade beloppet, och realräntan före skatt utgör således endast 3 kr., dvs. 3 procent av det ursprungligen lånade beloppet. Nominalräntan (i detta fall 5 procent) kan därför sägas till stor del ha till ändamål att skydda långivaren mot verkningarna av inflation. Den verkliga kostnaden för lån-

97 tagaren blir emellertid i exemplet lägre än 3 procent, om hänsyn tas även till att vid beskattningen räntan är avdragsgill. Om man antager att hans marginalskatt uppgår till 40 procent, medför avdragsrätten vid beskattlingen, som gäller nominalräntan, för honom en minskning av skatten med 40 \ ——X 5 = 2 kr. Låntagarens nominala kostnad för lånet blir alltså 3 kr. och hans reala kostnad endast 1 kr. Realräntan blir alltså sedan hänsyn tagits även till skattefaktorn, i detta fall endast 1 procent. På samma sätt blir realräntan även för långivaren 1 procent, om också han har en marginalskatt av 40 procent. Om exemplet användes såsom underlag för en jämförelse mellan de här ovan diskuterade metoderna för återbetalning, torde framgå, att det kan föreligga vissa skillnader med avseende å det ekonomiska resultatet mellan å ena sidan de metoder som bygger på gängse låneregler (exempel I och II i tablåerna) och å andra sidan metoden med återbetalning i fast penningvärde men utan ränta (exempel III i tablåerna). Den sistnämnda metoden kan i förevarande hänseende jämföras med ett lån till realräntan 0 efter skatt. Enligt exemplet blir ju realräntan efter skatt enligt de båda förstnämnda metoderna 1 procent, och den sistnämnda metoden skulle därför även från rent ekonomisk synpunkt ställa sig fördelaktigare för de återbetalningsskyldiga. Detta gäller emellertid endast under förutsättning att realräntan är positiv. Ändras däremot exemplet därhän, att den årliga nedgången i penningvärdet antages utgöra 3 procent, blir realräntan efter skatt 0, och då blir det ekonomiska resultatet lika oavsett återbetalningsmetod. Med större nedgång i penningvärdet blir realräntan efter skatt negativ, och därmed kommer de metoder som bygger på gängse låneregler att ge ett för de återbetalningsskyldiga gynnsammare ekonomiskt resultat. För att realräntan efter skatt i exemplet skall bli 0 eller rentav negativ, är det inte nödvändigt att ändra antagandet om inflationsintensiteten, utan det räcker att ändra t.ex. antagandet rörande marginalskattens storlek. Om marginalskatten i stället antages uppgå till 60 procent, blir realräntan efter skatt enligt exemplet 0, och överstiger marginalskatten nämnda procenttal, blir nämnda ränta negativ. Givetvis är realräntans storlek också i allra högsta grad beroende på nominalräntans storlek; ju högre nominalränta, desto större anledning att r ä k n a med att även realräntan blir positiv. Frågan är då om dessa skillnader med avseende å det ekonomiska resultatet kan anses utgöra hinder för att låta återbetalning äga rum i fast penningvärde men utan ränta. Det väsentliga måste härvid vara, huruvida denna metod kan anses vara från ekonomisk synpunkt mindre gynnsam för de återbetalningsskyldiga än de båda övriga här ovan diskuterade. Detta är uppenbarligen beroende av hur realräntan efter skatt kommer att bli i framtiden. Nämnda metod ger ju gynnsammare resultat än de båda övriga vid positiv realränta efter skatt. Vid negativ sådan ränta blir det 7 — 630897

98 tvärtom, och vid realräntan 0 efter skatt är de tre metoderna likvärdiga från ekonomisk synpunkt. Det är givetvis omöjligt att veta något besitämt om realräntan i framtiden. Här får man inskränka sig till antaganden om den sannolika utvecklingen. Räntan brukar ju betraktas såsom priset på väntande. Med en negativ realränta efter skatt blir detta väntande förlustbringande för långivaren. Ett faktum är emellertid, att det under de senaste 25 åren i betydande utsträckning förekommit negativa realräntor efter skatt. De realräntor efter skatt vilka förekommit under de senaste årtiondena kan emellertid inte utan vidare tjäna som underlag för en prognos rörande realräntan efter skatt på en studiekredit till marknadsmässigt beräknad nominalränta och med 25—30 års löptid. De negativa realräntorna efter skatt har hittills förekommit företrädesvis på bankernas inlåning, för vilken det givetvis tillämpas lägre nominalräntesatser än för långfristig utlåning. Med hänsyn härtill kan enligt utredningens mening metoden med återbetalning i fast penningvärde men utan ränta inte anses från ekonomisk synpunkt mindre gynnsam för de återbetalningsskyldiga än de metoder som bygger på gängse låneregler. Härmed är dock inte sagt, att det ej vid en jämförelse i efterhand kan visa sig, att återbetalningen skulle ha blivit billigare för den återbetalningsskyldige med någon av de sistnämnda metoderna. I så fall har det under återbetalningstiden förekommit inflation, som inte täckts av nettonominalräntan, dvs. den nominala räntekostnaden reducerad med skatteminskningen. Blotta möjligheten av en sådan utveckling kan vara ett skäl att anordna återbetalningen efter gängse låneregler. Därmed skulle emellertid bl. a. de betydelsefulla fördelar i periodiseringshänseende, som metoden med återbetalning i fast penningvärde men utan ränta erbjuder, gå förlorade. Denna svårighet kan emellertid undvikas genom att återbetalningen endast preliminärt sker efter den sistnämnda metoden och det, sedan återbetalningen avslutats efter denna metod, göres en jämförelse med hur det ekonomiska resultatet skulle ha blivit, om återbetalningen skett enligt reglerna för ett lån med marknadsränta. Utfaller denna jämförelse så, att den återbetalningsskyldige erlagt mera än han skulle ha gjort enligt lånealternativet, återbäres skillnaden till honom. I motsatt fall fordrar egentligen konsekvensen att den återbetalningsskyldige får fortsätta återbetalningen till dess han enligt lånealternativet fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Emellertid skulle därmed en viktig trygghetsfaktor gå förlorad, i det att den återbetalningsskyldige då inte skulle kunna närmare förutse, när han kommer att ha slutfört återbetalningen. Med hänsyn härtill har utredningen ansett, att den återbetalningsskyldige inte bör åläggas återbetalning utöver den preliminära. På så sätt blir den återbetalningsskyldige garanterad att den kredit, som en del av studiemedlen innebär, inte kommer att bli dyrare för honom än vare sig ett lån till marknadsmässigt beräknad ränta eller ett lån till realräntan 0 efter skatt.

99 Själva det tekniska förfarandet för beräkning av eventuell återbäring kan inte förutsättas bereda större svårigheter. En motsvarande teknik har sedan länge tillämpats inom försäkringsvärlden för beräkning av återbäring på livförsäkringar. Det är att märka, att ränteantagandena vid premieberäkningen för livförsäkringar genomgående är så försiktiga att dessa praktiskt taget utan undantag ger återbäring. I förevarande fall kan det bli fråga om återbäring endast under förutsättning att den genomsnittliga realräntan efter skatt under hela återbetalningstiden blir negativ. I den mån detta inträffar, är det sannolikt att denna ränta endast så obetydligt understiger 0, att återbäringen kommer att gälla förhållandevis små belopp. Beräkningen av den eventuella återbäringen har ett nära samband med frågan om finansieringen av studiemedelskrediten. Denna fråga behandlar utredningen i kap. 7, där även metoden för beräkning av återbäringen närmare utredes. Med hänsyn härtill nöjer sig utredningen här med en redogörelse för huvuddragen i beräkningen. Kap. 7 innehåller ett förslag, att ett särskilt studiefinansieringsinstitut inrättas för finansiering av de studiemedel som skall återbetalas. Anskaffningen av de medel som utbetalas från institutet sker genom upplåning på kreditmarknaden. De förpliktelser institutet därigenom åtager sig fullgöres i huvudsak med de medel som inflyter i återbetalning. Härtill kommer vissa tillskott från staten, nämligen 1) tillskott i ersättning för återbetalning som inte inkommer och 2) tillskott, motsvarande den ökning i skatteintäkterna som uppstår för staten och kommunerna till följd av att det i återbetalningen inte ingår någon räntedel, som är avdragsgill vid beskattningen. Återbetalningen samt tillskotten från staten täcker exakt fondens förpliktelser, om den genomsnittliga realräntan å fondens upplåning är 0 efter skatt. I så fall blir det inte fråga om återbäring. Blir emellertid nämnda ränta lägre, uppstår överskott i fonden. Detta skall återbäras till de återbetalningsskyldiga. Återbäringen beräknas därvid i varje enskilt fall på det sättet att varje återbetalningspost, ökad med vad därå belöper av tillskottet från staten på grund av ökning av skatteintäkterna, anses i första hand utgöra räntebetalning och i andra hand amortering å en utestående skuld med den ränta som under återbetalningstiden gällt för fondens inlåning. Det visar sig då enligt denna beräkning, att skulden skulle ha varit slutbetald, även om den återbetalningsskyldige vid det sista återbetalningstillfället erlagt ett lägre belopp eller upphört tidigare med återbetalningen. Vad han sålunda utgivit för mycket återbäres till honom. På så sätt kommer i detta fall för studiemedelskrediten att tillämpas samma ränta som för fondens inlåning. Blir däremot realräntan positiv, går fonden med underskott, och det kan uppenbarligen då inte bli fråga om någon återbäring. I stället måste staten lämna särskilt tillskott till täckande av underskotten.

100 Även när det gäller möjligheterna att tillgodose trygghetssynpunkten uppvisar de olika återbetalningsmetoderna betydande skillnader. Såsom närmare framgår av följande avsnitt kräver denna synpunkt först och främst att återbetalningen vid behov skall kunna uppskjutas. Men det är dessutom viktigt att den återbetalning som äger rum efter uppskovets slut blir rimligt periodiserad. Här är det särskilt betydelsefullt, att den återbetalningsskyldige kan förutse vilka ekonomiska påfrestningar återbetalningen kan komma att medföra efter uppskovets slut. Det är inte någon tvekan om att metoden med årligen realt lika stora återbetalningsposter (exempel III i tablåerna) här är den överlägsna. Ett års uppskov med återbetalningen innebär i princip inte annat än att ett realt lika stort belopp skall erläggas ett senare år, då återbetalningen eljest skulle ha varit avslutad. På så sätt kan ett uppskov aldrig med denna metod medföra en högre real belastning på den återbetalningsskyldige än om uppskovet inte förekommit. Denna effekt torde inte kunna uppnås med de övriga metoderna. Uppskov med återbetalningen för ett år måste där medföra en kumulation av ränta, vilken får erläggas antingen det år, då återbetalningen återupptages, eller under den återstående återbetalningstiden. I det förra fallet kan utgiften för återbetalning för det år, då återbetalningen återupptages, bli mycket hög i förhållande till samma utgift för andra år. I det senare fallet måste en ny amorteringsplan göras upp resp. annuiteten omräknas. Inte någotdera innebär en jämn periodisering. En ny amorteringsplan resp. en omräkning av annuiteten innebär dessutom att belastningen för den återbetalningsskyldige efter uppskovets slut kan bli en helt annan än före detsamma, en förändring som på intet sätt betingas av förändringar i hans betalningsförmåga. Det må vidare framhållas, att de olägenheter som enligt de sistnämnda metoderna uppstår till följd av den kumulerade räntan har sin motsvarighet, när det gäller att låta den återbetalningsskyldige slippa återbetalning under studietiden. En sådan ordning leder ofelbart enligt dessa metoder till en kumulerad ränta och till de olägenheter som är förenade därmed. Några motsvarande olägenheter uppstår däremot inte enligt metoden med årligen realt lika stora återbetalningar. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att återbetalningen anordnas efter metoden med årligen realt lika stora återbetalningsposter (exempel III i tablåerna). Därest det vid jämförelse efter återbetalningens slut skulle visa sig att återbetalningen enligt denna metod varit dyrare för den återbetalningsskyldige än återbetalning av ett lån till motsvarande belopp och med marknadsmässigt beräknad ränta, skall skillnaden återbäras. En följd av den förordade periodiseringsmetoden blir att det årliga åter-

101 betalningsbeloppet kommer att avvika från motsvarande belopp i ett lånesystem. Det torde därför inte vara riktigt att beteckna nämnda återbetalningsbelopp som amortering. Inte heller synes det möjligt spalta upp det i en amorteringsdel och en räntedel. Såsom föreslås i ett följande avsnitt, kommer återbetalningen dessutom att även i andra hänseenden följa väsentligen annorlunda regler än lånereglerna. Med hänsyn härtill synes de termer som användes i fråga om återbetalning av lån inte ändamålsenliga för ifrågavarande återbetalningsbelopp. Enligt utredningens mening bör i stället den årliga återbetalningen benämnas avgift. Bestämmande för avgiftens storlek i det enskilda fallet blir det tal som erhålles genom att det antal basbelopp, för vilket återbetalningsskyldighet föreligger då återbetalningen skall börja, divideras med det antal år som återbetaln: ngstiden omfattar. Detta tal kan lämpligen benämnas avgiftskvot. Om återbetalningsskyldigheten avser förhållandevis små belopp, skulle avgiftskvoten enligt nämnda regel komma att motsvara rena obetydligheter. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att det föreskrives en viss minimigräns för avgiftskvoten. Enligt utredningens mening kan denna gräns lämpligen sättas vid 0,05,med basbeloppet 4 700 kr. motsvarande en avgift av 235 kr. I de fall där denna regel tillämpas, kommer återbetalningen normalt att vara avslutad före det år under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år. Tryggheten

i

återbetalningssystemet

Ett lån innebär alltid en ovillkorlig skyldighet för låntagaren att i enlighet med de villkor, som fastställts för lånet, återbetala det lånade beloppet jämte löpande ränta. Omfattningen av återbetalningsskyldigheten bestämmes enbart av lånets storlek. Låntagarens förmåga att prestera återbetalning vid de fastställda återbetalningstillfällena är däremot utan betydelse. Så länge något av lånet utestår oguldet, är låntagaren skyldig att betala, vare sig han har förmåga därtill eller ej. En annan sak är att det i de villkor som fastställts rörande amortering och räntebetalning kan ha tagits vissa hänsyn till hur låntagarens betalningsförmåga beräknats komma att gestalta sig. Men blir betalningsförmågan sämre än beräknats, är låntagaren likväl skyldig att återbetala lånet i enlighet med nämnda villkor. Det förekommer visserligen, att låntagaren får anstånd med amorteringar och räntebetalningar, men det är att märka, att han aldrig har någon rätt till detta utan därvidlag är helt beroende av långivarens och eventuellt även borgensmännens välvilja. Det säger sig självt, att ett studielån är ägnat att skapa otrygghet för låntagaren. Han kan aldrig med säkerhet veta något bestämt om sin framtida betalningsförmåga, bl.a. därför att h a n alltid måste räkna med risken att till följd av sjukdom, olycksfall, brist på arbetstillfällen m.m., få lägre inkomster än förutsatt. För de allra flesta

102 akademiker och likställda torde det visserligen inte innebära någon särskilt stor ekonomisk påfrestning att med en gynnsam återbetalningsplan återbetala ett studielån av gängse storlek, men det förhållandet, att återbetalningsskyldigheten är ovillkorlig, gör likväl lånet till en påfrestning. För dem — låt vara förhållandevis få — som får svag betalningsförmåga, blir skuldsättningen en ekonomisk påfrestning, och för de övriga kan den ofta bli en psykisk påfrestning, därför att de i allmänhet inte med visshet kan förutse sin framtida betalningsförmåga. Utredningen har emellertid funnit, att det är möjligt att utforma återbetalningen på sådant sätt att den inte medför otrygghet för den återbetalningsskyldige. Uppbyggnaden av återbetalningsskyldigheten måste givetvis lå på väsentliga punkter bli en annan än den som gäller för lån. Återbetalningsskyldigheten får sålunda inte vara absolut och ovillkorlig utan måste i stället ytterst göras beroende av den individuella betalningsförmågan, så att återbetalningsskyldigheten inte kan aktualiseras i vidare mån än som kan anses rimligt med hänsyn till betalningsförmågan i det enskilda fallet. På så sätt kommer den återbetalningsskyldige att kunna känna sig trygg för att återbetalningsbördan aldrig blir alltför betungande. Denna uppbyggnad av återbetalningsskyldigheten kan sägas innebära, att det ytterst blir den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga som utlöser återbetalning. Han blir därigenom på ett försäkringsliknande sätt garanterad att återbetalningsskyldigheten inte aktualiseras för honom i vidare mån än som kan anses rimligt med hänsyn till hans betalningsförmåga. En annan konsekvens blir att återbetalningsskyldigheten inte kan anses innefatta en skuld för den återbetalningsskyldige. På samma sätt som exempelvis de socialförsäkringsavgifter, som en person blir skyldig att erlägga på grund av sina inkomster i framtiden, inte kan betraktas såsom hans skuld, är det enligt utredningens uppfattning främmande att anse återbetalningsskyldigheten som en skuld. I båda fallen är det ju vederbörandes framtida ekonomi som utlöser betalningsskyldigheten. Det är av utomordentlig vikt att de regler som skall gälla för återbetalningsskyldighetens anpassning till den individuella betalningsförmågan får ett så konkret innehåll som möjligt. Det bör därför eftersträvas att dessa regler blir så långt möjligt enkla och entydiga, ty därigenom får den enskilde de bästa möjligheterna att överblicka och förutse vad återbetalningsskyldigheten innebär och kan innebära för honom. Såsom utredningen kommer att redovisa i det följande, är förutsättningarna härför gynnsamma. Det är givet att ett återbetalningssystem, som är uppbyggt med ovannämnda trygghetsanordningar, inte kan leda till att varje återbetalningsskyldig kommer att fullständigt fullgöra återbetalningen. De förluster som kan beräknas uppstå till följd härav skall, såsom inledningsvis framhållits, bäras av staten. Emellertid kan det förutsättas, att de som undergått

103 högre utbildning genomgående kommer att uppnå sådan betalningsförmåga, att dessa förluster blir av förhållandevis ringa storleksordning. Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att riktpunkten för återbetalningsreglerna skall vara, att normalt varje återbetalningsskyldig med tillräcklig betalningsförmåga kommer att fullständigt fullgöra återbetalningen. På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen att återbetalningsskyldigheten i trygghetshänseende uppbygges efter ovan angivna riktlinjer. Anpassningen till den individuella betalningsförmågan Det torde i allmänhet inte innebära mer än en rimlig påfrestning för den återbetalningsskyldige att årligen erlägga den avgift som följer av den för honom fastställda avgiftskvoten. I en del fall är det dock att räkna med att denna avgift kan bli alltför betungande. Den hänsyn som enligt utredningens mening bör tas till den individuella betalningsförmågan kräver därför att avgiftsbetalningen i sådana fall modifieras. Den av utredningen förordade metoden för periodisering av återbetalningen öppnar goda möjligheter till sådana modifikationer. En lämplig princip synes härvid vara, att den som för något eller några år befinnes inte skola erlägga den avgift som följer av avgiftskvoten får fortsätta avgiftsbetalningen efter 50 års ålder (eller det år då avgiftsbetalningen eljest skulle ha varit avslutad) intill dess han i avgifter sammanlagt erlagt lika många basbelopp som han uppburit i studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. Åren efter 50 (eller motsvarande år, då avgiftsbetalningen eljest normalt skulle ha upphört) kommer därigenom att fungera som »reservår» för avgiftsbetalningen. Med en sådan ordning behöver man inte vara alltför restriktiv, när det gäller att för ett eller annat år nedsätta avgiften under vad som följer av avgiftskvoten. Normalt kommer ju den återbetalningsskyldige att i alla fall under »reservåren» få erlägga en motsvarande avgift. En betydelsefull fördel med den nämnda principen är att avvikelse från avgiftskvoten sker endast för det eller de år, för vilket eller vilka avgiften befinnes böra nedsättas. För övriga år liksom även för de »reservår», som behövs för att återbetalningsskyldigheten skall bli fullgjord, skall alltså avgiften utgå efter avgiftskvoten. Den återbetalningsskyldige är därigenom garanterad att icke för något år bli ålagd att betala mera än vad som följer av avgiftskvoten. Detta ger den som uppbär studiemedel goda möjligheter att överblicka de realekonomiska konsekvenserna av återbetalningsskyldigheten och innebär därmed ett väsentligt moment av trygghet för honom. På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att den som på grund av otillräcklig betalningsförmåga för visst eller vissa år inte erlägger avgift eller erlägger lägre avgift än som följer av avgiftskvoten skall fortsätta med avgiftsbetalningen efter det år, då återbetalningen eljest skulle varit avslutad, dock ej längre än till dess han i avgifter sammanlagt erlagt

104 lika många basbelopp som han uppburit i studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. Enligt utredningens mening bör det dessutom stadgas en gräns för avgiftsbetalningen. Denna gräns finner utredningen böra sättas vid utgången av det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyllt 65 år. Därefter skall således ingen vara skyldig att erlägga avgifter. Med den utformning av avgiftsreglerna som utredningen föreslår i detta kap. kommer denna gräns att få betydelse endast i rena undantagsfall. Utredningen övergår härefter till frågan under vilka förutsättningar avgiften temporärt skall nedsättas under avgiftskvoten. Såsom redan framhållits, måste riktpunkten härvid vara, att den återbetalningsskyldige aldrig skall få belastas med avgift i vidare mån än som allmänt bedömes såsom rimligt. Det måste därför bli fråga om en avvägning av avgiften i förhållande till den individuella betalningsförmågan. För denna avvägning är två olika metoder tänkbara. Den ena metoden innebär att man i varje enskilt fall utifrån en mer eller mindre allsidig bedömning av den återbetalningsskyldiges ekonomiska och övriga förhållanden prövar huruvida den av avgiftskvoten följande avgiften medför en mer än rimlig belastning för honom. Finnes så vara fallet, nedsättes avgiften i erforderlig mån. Eljest ålägges han erlägga avgift enligt avgiftskvoten. Rent teoretiskt ter sig måhända denna metod tilltalande, därför att den synes ge en exakt avvägning av avgiftsnedsättningen i det enskilda fallet. Emellertid låter det sig knappast göra att någotsånär exakt mäta den individuella betalningsförmågan. För en sådan mätning är man regelmässigt hänvisad till tämligen grova uppskattningar, vilka av naturliga skäl är mycket svåra att göra. Ytterst måste sådana uppskattningar bygga på skönsmässiga överväganden, vilket alltid innebär betydande risker för bristande enhetlighet i avgörandena. Detta medför i sin tur att det blir svårt att med någon större säkerhet förutse, huruvida och i vad mån avgiftsnedsättning kommer att äga rum, något som med hänsyn till den trygghet, som systemet är avsett att ge envar återbetalningsskyldig, måste betraktas såsom en nackdel. Det är också en allmän tendens på jämförbara områden, såsom inom den moderna socialförsäkringen, att så långt möjligt undvika ingående bedömningar av de enskilda individernas ekonomiska situation. Härtill kommer att en allsidig prövning av envar återbetalningsskyldigs ekonomiska och övriga förhållanden skulle innebära en tungrodd administrativ apparat. Denna synpunkt får särskild tyngd mot bakgrund av det starkt stigande antal personer, som i framtiden kan beräknas ägna sig åt högre studier, och den betydande omfattning, som det nya studiefinansieringssystemet är avsett att få. Utredningen kan därför inte förorda att prövningen av nedsättningsfrågan äger rum enligt denna metod. Den andra metoden innebär att frågan om avgiftsnedsättning prövas

105 efter enkla, generella regler, som är så avvägda att inte någon återbetalningsskyldig kommer att betungas med återbetalning i vidare mån än som allmänt bedömes som rimligt. Med denna metod undvikes i huvudsak de olägenheter som den förstnämnda metoden är behäftad med. Det kan visserligen mot en metod, som bygger på enkla, generella regler, invändas att den inte kan tänkas ge en finavvägning av avgiftsnedsättningen i varje enskilt fall. Emellertid synes en sådan finavvägning inte i och för sig erforderlig. Vad som här är viktigt är att reglerna om avgiftsnedsättning aldrig medför för stor avgift. Givetvis är det också av vikt att avgiftsnedsättningsreglerna inte utformas så, att återbetalningen i någon större utsträckning äventyras. De nämnda synpunkterna går enligt utredningens uppfattning väl att förena. Med hänsyn till den regelmässigt goda betalningsförmågan hos dem som bedrivit högre studier är det befogat att förutsätta, att återbetalningsskyldigheten kommer att fullgöras tillfredsställande i de allra flesta fall, även om avgiftsnedsättningsreglerna inte göres alltför stränga. Härvid bör särskilt beaktas den i det föregående föreslagna konstruktionen med »reservår», vilken innebär att avgiftsnedsättning för något eller några år regelmässigt inte befriar den återbetalningsskyldige från de avgiftsdelar, som omfattas av nedsättningen, utan endast uppskjuter avgiftsbetalningen i dessa delar. Att frågan om avgiftsnedsättning prövas efter enkla, generella regler har den betydande fördelen, att envar som uppbär studiemedel kan med stor exakthet förutse hur återbetalningsskyldigheten påverkar hans ekonomiska förhållanden i framtiden. Därigenom får principen, att återbetalningen aldrig skall få betunga den återbetalningsskyldige mer än som allmänt bedömes såsom rimligt, ett konkret innehåll för honom. En annan betydelsefull fördel med denna metod är att den ger förutsättningar för att tillämpa reglerna om avgiftsnedsättning automatiskt, varigenom frågan om avgiftsnedsättning inte behöver bli beroende av ansökan från den återbetalningsskyldige. Ett viktigt spörsmål i detta sammanhang är givevis hur de regler för avgiftsnedsättningen, vilka fyller de angivna anspråken på enkelhet och generell tillämplighet, n ä r m a r e bör utformas. Enligt vad utredningen funnit bör man härvid i huvudsak kunna bygga på den återbetalningsskyldiges inkomst- och förmögenhetssituation, sådan denna framträder vid den direkta beskattningen. Ett sådant tillvägagångssätt överensstämmer väl med vad som tillämpas på jämförbara områden, där rätten till förmåner och skyldigheten att erlägga avgifter o.dyl. skall avvägas med hänsyn till den individuella betalningsförmågan. Såsom exempel härpå kan, förutom den direkta beskattningen, nämnas den moderna socialförsäkringen. På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen metoden med enkla, generella regler för prövningen av frågan om avgiftsnedsättning.

106 Vad härefter angår frågan om innehållet i de generella regler som skall tillämpas vid prövningen av frågan om avgiftsnedsättning har utredningen redan förutskickat, att prövningen bör ske på grundval av den återbetalningsskyldiges inkomst- och förmögenhetssituation, sådan denna framträder vid den direkta beskattningen. Härvid bör först och främst den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten komma till användning. Åtminstone för de grupper som skall omfattas av studiefinansieringssystemet får i allmänhet denna inkomst anses tillfredsställande återspegla den individuella betalningsförmågan. Med den beskattningsbara inkomsten såsom underlag kan prövningen av nedsättningsfrågan anordnas efter schematiska regler. Därigenom blir prövningen förhållandevis lätthanterlig, samtidigt som den enskilde får goda möjligheter att överblicka återbetalningsskyldighetens konsekvenser. En schematisk prövning synes lämpligen kunna utformas i princip så, att den återbetalningsskyldige inte påföres avgift, när hans beskattningsbara inkomst inte överstiger ett visst belopp, och att avgiften inte får utgå med större belopp än som svarar mot en viss andel av denna inkomst. Det är emellertid givet att den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten inte genomgående kan anses representativ för den individuella betalningsförmågan. Denna kan sålunda påverkas i positiv riktning av att den återbetalningsskyldige h a r förmögenhet. Att hans make har inkomst eller förmögenhet kan verka i samma riktning. En mindre betalningsförmåga än som synes framgå av den beskattningsbara inkomsten kan å andra sidan den ha som har hemmavarande make och barn. Ett särskilt problem erbjuder återbetalningsskyldigheten för hemmavarande gifta kvinnor, eftersom hemarbetet inte ger dem någon beskattningsbar inkomst. Det synes därför inte lämpligt att utan vidare lägga den beskattningsbara inkomsten till grund för prövningen av avgiftsnedsättningsfrågan. Uppenbarligen måste i åtskilliga fall vissa justeringar göras. Lika litet som den beskattningsbara inkomsten i sig själv kan anses utgöra en finavvägning av skatteförmågan, lika litet bör man genom justeringarna söka ernå en finavvägning av avgiftsnedsättningen. Vad som här är viktigt är, såsom tidigare framhållits, att avgiften inte i något fall blir mer än rimligt betungande för den återbetalningsskyldige ävensom att den som får anses ha god betalningsförmåga inte undgår avgift. Därför bör justeringarna inskränkas till sådana fall där det finns anledning att förutsätta att förmågan att erlägga avgift betydligt avviker från vad den beskattningsbara inkomsten kan anses ge vid handen. Det är härvid särskilt att beakta att det i regel inte kommer att vara av någon större ekonomisk betydelse, om en återbetalningsskyldig för ett eller annat år erlägger en lägre avgift än som följer av avgiftskvoten eller inte erlägger någon avgift över huvud taget, eftersom han då i allmänhet kommer att erlägga motsvarande avgift framdeles.

107 Utredningen har funnit att de nu anförda synpunkterna kan vinna tillbörligt beaktande genom ett system med avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Avgiftsunderlaget skall härvid vara ett uttryck för betalningsförmågan och i princip motsvara den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst. I vissa fall, där betalningsförmågan normalt får bedömas betydligt avvika från vad den beskattningsbara inkomsten kan anses ge vid handen, skall justeringar göras vid beräkning av avgiftsunderlaget. Dessa fall behandlas närmare i det följande. Avgiftsgränsen skall utgöra det belopp, över vilket avgiftsunderlaget måste nå för att utlösa avgiftsbetalning. Avgiftsgränsen får således central betydelse för avgiftsbetalningen. Med hänsyn härtill bör dess reella innebörd inte påverkas av växlingar i penningvärdet. Utredningen föreslår därför, att även avgiftsgränsen anges i basbelopp. Utredningen har efter olika överväganden, vilka närmare kommer att redovisas i det följande, stannat vid att föreslå, att avgiftsgränsen sättes vid 2 basbelopp. Avgiftsunderlaget skall, såsom redan framhållits, i princip motsvara den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. I vissa fall, där betalningsförmågan kan bedömas påtagligt avvika från vad den beskattningsbara inkomsten får anses ge vid handen, bör emellertid vissa schematiska justeringar göras i denna inkomst vid beräkning av avgiftsunderlaget. Riktpunkten för dessa justeringar bör — liksom för avgiftsreglerna i övrigt — vara att de inte får leda till att någon återbetalningsskyldig betungas med avgift mer än vad som kan anses rimligt och att återbetalningsskyldig, som allmänt sett måste anses ha god betalningsförmåga, inte skall undgå återbetalning. Ett fall där avgiftsunderlaget synes böra justeras i förhållande till den beskattningsbara inkomsten är, när den återbetalningsskyldige h a r vårdnaden om barn i sådan ålder att det kräver mera kontinuerlig tillsyn hemma eller annorstädes. Behovet av sådan tillsyn nödvändiggör i allmänhet antingen att en av föräldrarna helt eller delvis avstår från förvärvsarbete eller att utomstående arbetskraft anlitas för ändamålet. På så sätt medför barn i lägre åldrar i regel betydande kostnader för familjen antingen i form av uteblivna förvärvsinkomster för den hemmavarande maken eller i form av utgifter för utomstående arbetskraft och får därför förutsättas påverka betalningsförmågan i avsevärd mån. Detta återspeglas endast i begränsad utsträckning i den beskattningsbara inkomsten. Den ålder, vid vilken ett barn inte längre fordrar mera kontinuerlig tillsyn av en vuxen, är givetvis olika för olika barn. I allmänhet torde emellertid behovet av tillsyn starkt minska, när skolgången upptar en mera avsevärd

108 del av dagen. Endast sådana barn, som är under tio år, synes därför böra föranleda justering av avgiftsunderlaget. Enligt utredningens mening blir de nu anförda synpunkterna i tillbörlig mån beaktade genom en regel av det innehållet, att avgiftsunderlaget för den som har vårdnaden om barn, som är under 10 år, skall vara 50 procent av basbeloppet lägre än eljest. Justering av avgiftsunderlaget i förhållande till den beskattningsbara inkomsten bör enligt utredningens mening göras även med hänsyn till makes ekonomiska förhållanden. Den omständigheten att den återbetalningsskyldige är gift bör dock inte i och för sig föranleda någon sådan justering. Däremot synes man vid bedömningen av återbetalningsförmågan inte kunna underlåta att ta hänsyn till makes ekonomiska förhållanden. Detta blir av särskild betydelse för de gifta kvinnliga återbetalningsskyldiga, som antingen helt saknar förvärvsarbete eller har deltidsarbete. Om hänsyn inte tas till mannens ekonomi vid bestämmandet av avgiftsunderlaget, kommer sannolikt den övervägande delen av dessa kvinnor att helt eller delvis undgå återbetalningsskyldigheten. Sålunda visar t.ex. en undersökning av akademikernas inkomstförhållanden under 1960 (se närmare bil. 3 till betänkandet) att över hälften av de gifta kvinnliga akademikerna hade mindre än 10 000 kr. i till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst; i nämnda andel är också de inräknade som helt saknade sådan inkomst. Det är emellertid uppenbart att den beskattningsbara inkomsten inte återspeglar den verkliga betalningsförmågan hos denna stora grupp av icke förvärvsarbetande eller deltidsarbetande akademiker. Det måste fastmer förutsättas, att flertalet kvinnor med högre utbildning har relativt god betalningsförmåga. Detta framgår bl. a. av det förhållandet att de gifta, icke yrkesverksamma kvinnliga akademikerna enligt hittillsvarande erfarenhet på ett tillfredsställande sätt förräntat och amorterat sina studielån. Det kan därför inte anses motiverat, att de befrias från avgiftsbetalning enbart därför att de saknar beskattningsbar inkomst eller har låg sådan inkomst. Härtill kommer att detta skulle medföra betydande utgifter för det allmänna. Även från den enskilda kvinnans synpunkt måste det i regel te sig fördelaktigt att hennes avgiftsunderlag bestämmes jämväl på grundval av mannens ekonomi, så att återbetalningen för henne fortgår även under perioder, då hon saknar beskattningsbar inkomst eller har låg sådan inkomst. Eljest skulle i många fall avgiftsbetalningen kunna bli onödigt påfrestande för de kvinnor, som med hänsyn till barnen avstår från att förvärvsarbeta under en betydande del av den yrkesverksamma tiden. En kvinna, som efter det att barnen blivit äldre återgår till eller påbörjar förvärvsarbete, skulle ofta ha hela eller en betydande del kvar av återbetalningsbördan. Visserligen skall avgiftsreglerna vara så utformade, att de inte i något fall kommer att innebära mer än rimlig belastning även i sådana fall, men avgifterna skulle

109 inte så sällan bli högre och därmed mera betungande än eljest. Dessutom skulle avgiftsbetalningen för dessa kvinnor till betydande del pågå långt efter det att deras jämnåriga fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Härtill kommer, att om avgiftsunderlaget bestämdes enbart av den egna beskattningsbara inkomsten, de hemarbetande kvinnornas lust att övergå till förvärvsarbete kan befaras bli hämmad, därför att en sådan övergång då i allmänhet skulle utlösa avgiftsbetalning. En generell avgiftsbefrielse för icke yrkesarbetande, gifta kvinnor oavsett mannens ekonomiska förhållanden skulle således kunna bidra till en lägre yrkesintensitet bland de gifta kvinnorna med högre utbildning. Många makar, även sådana utan barn, kunde då tänkas finna det fördelaktigare att hustrun själv skötte hemarbetet än att hon utnyttjade sin yrkesutbildning och anlitade utomstående arbetskraft för skötseln av hemmet. Förutom de merkostnader, som i allmänhet blir en följd av att båda makarna förvärvsarbetar, skulle avgifterna för hustruns studiemedel tillkomma såsom en ytterligare kostnadspost. Enligt utredningens uppfattning kan en sådan ordning inte accepteras, särskilt som det allmänt sett är synnerligen önskvärt att de som genom samhällets försorg fått möjlighet att skaffa sig högre utbildning också utnyttjar denna i yrkeslivet. Det skulle ej heller kunna godtagas, om gifta, icke förvärvsarbetande kvinnor utan barn befriades från återbetalning, medan kvinnor med barn, som valde att yrkesarbeta, ålades att erlägga avgifter. De nu anförda synpunkterna rörande återbetalningen av studiemedel för gift återbetalningsskyldig, som helt saknar inkomster eller endast i ringa omfattning har sådana, får enligt utredningens mening dock inte drivas alltför långt. Även här måste givetvis gälla den allmänna regeln att avgiften inte i något fall får bli mer än rimligt betungande för den återbetalningsskyldige. Endast i de fall där makens ekonomi kan bedömas som förhållandevis god anser utredningen att det bör finnas förutsättningar för avgiftsbetalning, även när den återbetalningsskyldige själv saknar egna inkomster eller har allenast förhållandevis små sådana. Vid övervägande av de ovan redovisade synpunkterna har utredningen kommit till den slutsatsen att anpassningen av avgiftsunderlaget till betalningsförmågan för gift återbetalningsskyldig först och främst bör åstadkommas genom att till det avgiftsunderlag som följer av hans egen beskattningsbara inkomst lägges 50 procent av makens beskattningsbara inkomst. Emellertid kommer även med denna regel åtskilliga återbetalningsskyldiga, som får anses ha förhållandevis god betalningsförmåga, att undgå avgiftsbetalning. Enligt vad utredningen funnit bör därför nämnda regel kompletteras med en regel av det innehållet, att den beskattningsbara inkomsten vid beräkningen av avgiftsunderlaget alltid skall anses uppgå till minst ett basbelopp ( = 4 700 kr. i 1963 års penningvärde). Denna regel om att den beskattningsbara inkomsten vid beräkningen av avgiftsunderlaget skall fingeras utgöra minst ett basbelopp bör gälla för alla återbetalnings-

110 skyldiga, alltså inte blott för de gifta. För de ogifta får den nämligen i allmänhet inte någon betydelse, eftersom ett avgiftsunderlag, som inte uppgår till mer än 1 basbelopp, inte kan utlösa avgiftsbetalning; avgiftsunderlaget understiger ju då avgiftsgränsen, som är 2 basbelopp. Däremot kan den fingerade beskattningsbara inkomsten komma att utlösa avgiftsbetalning för gifta återbetalningsskyldiga, genom att den i förening med 50 procent av makens beskattningsbara inkomst kan komma att ge ett avgiftsunderlag, som överstiger avgiftsgränsen. Det är vidare att märka att den fingerade beskattningsbara inkomsten delvis neutraliseras av det förut föreslagna avdraget om 50 procent av basbeloppet för återbetalningsskyldig, vilken har vårdnaden om barn som är under tio år. De nu föreslagna reglerna om beräkning av avgiftsunderlaget kan inte antagas motverka gifta återbetalningsskyldigas benägenhet att förvärvsarbeta. Sålunda kan avgiften för dem inte påverkas av deras egna inkomster, förrän den beskattningsbara inkomsten överstiger basbeloppet. Reglerna gör inte någon skillnad på kön. Likaledes beaktas inte på något särskilt sätt, om det i ett äktenskap är endast den ena eller båda makarna som har att erlägga avgift. Visserligen blir den sammanlagda avgiften härigenom större i ett akademikeräktenskap än i ett äktenskap med lika inkomstförhållanden, där endast den ena av m a k a r n a uppburit studiemedel. Detta är emellertid enligt utredningens uppfattning fullt rimligt. Utredningen anser lämpligt att avgiftsunderlaget avrundas nedåt till närmaste hela hundratal kronor. Det förhållandet att avgiftsunderlaget överstiger avgiftsgränsen skall visserligen alltid medföra att avgift skall erläggas, men därav bör inte utan vidare följa att avgift skall utgå efter avgiftskvoten. Enligt utredningens uppfattning måste avgiften avpassas efter avgiftsunderlaget, så att avgiften successivt ökar vid stigande avgiftsunderlag till dess den når upp till avgiftskvoten. Härvid bör eftersträvas att den behållna inkomsten efter avdrag av direkt skatt och avgift inte får minska eller förbli oförändrad vid stigande inkomster. Dessa synpunkter tillgodoses lämpligen dels genom en spärregel, enligt vilken avgiften inte i något fall får överstiga 10 procent av avgiftsunderlaget, dels en tröskelregel, enligt vilken avgiften inte heller får uppgå till mer än 25 procent av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen. Innebörden av reglerna om avgiftsberäkningen kan belysas genom följande exempel, i vilka förutsatts att basbeloppet utgör 4 700 kr. 1) En ogift folkskollärare utan barn har en avgiftskvot av 0,05 vilket motsvarar en avgift av (0,05 X 4 700 = ) 235 kr. Hans beskattningsbara inkomst uppgår till 12 000 kr. Detta blir också hans avgiftsunderlag. Avgift utgår följaktligen enligt avgiftskvoten, alltså med 235 kr. 2) Exempel 1) ändras därhän att den beskattningsbara inkomsten antages

Ill utgöra endast 10 000 kr. Tröskelregeln träder då i tillämpning, och avgift utgår följaktligen med lägre belopp än som följer av avgiftskvoten 25 eller med ( — X /10 000 — 9 400/ = ) 150 kr. 3) Exempel 2) ändras därhän att folkskolläraren har vårdnaden om barn, som är under 10 år. Avgiftsunderlaget blir då (10 000 — 2 350 = ) 7 650 kr., vilket avrundas till 7 600 kr., och når följaktligen inte upp till avgiftsgränsen, varför avgift inte utgår. 4) Exempel 3) ändras därhän att den beskattningsbara inkomsten uppgår till 14 000 kr. Avgiftsunderlaget blir då 11 600 kr. Avgift utgår följaktligen efter avgiftskvoten, alltså med 235 kr. 5) Av två med varandra gifta akademiker utan barn har mannen en avgiftskvot av 0,3 och hustrun en avgiftskvot av 0,2, vilket motsvarar en avgift av resp. 1 410 kr. och 940 kr. Mannens beskattningsbara inkomst uppgår till 24 000 kr. och hustruns till 18 000 kr. Avgiftsunderlaget blir 50 då för mannen (24 000 + — X 18 000 = ) 33 000 kr. och för hustrun 50 (18 000 + — X 24 000 = ) 30 000 kr. Avgift utgår följaktligen för båda enligt avgiftskvoten, alltså med resp. 1 410 kr. och 940 kr. 6) Exempel 5) ändras därhän att makarna har barn, som är under 10 år. Avgiftsunderlaget blir då för mannen (33000 — 2 3 5 0 = ) 30650 kr., vilket avrundas till 30 600 kr., och för hustrun (30 000 — 2 3 5 0 = ) 27 650 kr., vilket avrundas till 27 600 kr. Avgift utgår följaktligen även här efter avgiftskvoten. 7) Exempel 6) ändras därhän att hustrun inte har någon beskattningsbar inkomst. Avgiftsunderlaget blir då för mannen (24 000 — 2 3 5 0 = ) 50 21 650 kr., vilket avrundas till 21 600 kr., och för hustrun (4 700 + T ^ : X 24 000 — 2 3 5 0 = ) 14 350 kr., vilket avrundas till 14 300 kr. (Här är att märka att en fiktiv beskattningsbar inkomst av 1 basbelopp tilllägges hustrun, så snart hennes verkliga beskattningsbara inkomst inte uppgår till detta belopp. Däremot tillägges inte mannen 50 procent av hennes fiktiva beskattningsbara inkomst utan endast av hennes verkliga beskattningsbara inkomst.) För båda makarna utgår avgift enligt avgiftskvoten alltså med resp. 1 410 kr. och 940 kr. 8) Exempel 7) ändras därhän att hustrun har en beskattningsbar inkomst 50 av 2 000 kr. Avgiftsunderlaget blir då för mannen (24 000 + ——• X 2 000 — 2 3 5 0 = ) 22 650 kr., vilket avrundas till 22 600 kr., och för hustrun detsamma som i exempel 7). Avgift utgår alltså med de i exempel 7) angivna beloppen.

112 9) En gift manlig akademiker har en avgiftskvot av 0,35, vilket motsvarar en avgift av 1 645 kr., Hustrun är inte återbetalningsskyldig. Makarna har barn, som är under 10 år. Mannen har en beskattningsbar inkomst av 16.000 kr., medan hustrun saknar sådan inkomst. Mannens avgiftsunderlag blir då (16 000 — 2 3 5 0 = ) 13 650 kr., vilket avrundas till 13 600 kr. Tröskelregeln träder följaktligen i tillämpning, och avgiften blir alltså 1 050 kr. 10) Exempel 9) ändras därhän att hustrun har en beskattningsbar inkomst 50 av 4 800 kr. Mannens avgiftsunderlag blir då (16 000 + — X 4 800 — 2 350 = ) 16 050 kr., vilket avrundas till 16 000 kr. Spärregeln men ej tröskelregeln träder följaktligen i tillämpning, varför avgiften blir 10 ( — X 16 0 0 0 = ) 1600 kr. 11) Av två med varandra gifta akademiker med barn, som är under 10 år, har mannen en avgiftskvot av 0,25 och hustrun en avgiftskvot av 0,15, vilket motsvarar en avgift av resp. 1 175 kr. och 705 kr. Mannens beskattningsbara inkomst uppgår till 12 000 kr. och hustruns till 5 000 kr. 50 Avgiftsunderlaget blir då för mannen (12 000 + — X 5 000 — 2 350 = 12 150 kr., vilket avrundas till 12 100 kr., och för hustrun (5 000 + 50 X 12 000 — 2 350 = ) 8 650 kr., vilket avrundas tilll 8 600 kr. För 100 mannen träder tröskelregeln i tillämpning, och avgiften för honom blir följaktligen 675 kr. Hustrun påföres inte någon avgift, eftersom avgiftsunderlaget för henne inte når upp till avgiftsgränsen. 12) Exempel 11) ändras därhän att makarna inte har barn, som är under 50 10 år. Avgiftsunderlaget blir då för mannen (12 000 + — X 5 000 = ) 50 14 500 kr. och för hustrun (5 000 + — X 12 000 = )

11 000 kr. För

mannen utgår följaktligen avgift efter avgiftskvoten, alltså med 1 175 kr. För hustrun träder tröskelregeln i tillämpning, varför hennes avgift blir 400 kr. Avgiftsreglernas innebörd kan ytterligare belysas genom följande tablåer, vilka bygger på lönen i olika löneklasser, beräknad i ortsgrupp 3 enligt de statliga och kommunala löneplanerna för år 1963. Den beskattningsbara inkomsten har därvid endast kunnat approximeras, varvid beräkningen skett under antagande att den kommunala utdebiteringen uppgår till 15 kr. per skattekrona. I tablå VI och VII har i vissa fall för hustrun angivits en viss löneklass dividerad med 2. Härmed avses att h u s t r u n under året haft

113 endast halv tjänstgöring. Basbeloppet har antagits vara det vid ingången av år 1963 gällande, 4 700 kr. Tablå IV. Ogift, vilken inte har barn som är under 10 år Löneklass

A 10 All A 12 A 13 A 14 A 15 A 16 A 17 A 18 A 19 A 21 A 23 A 25

Årslön

Approximerad beskattningsbar inkomst = avgiftsunderlag

Maximal avgift

14 240 14 990 15 860 16 820 17 800 18 820 19 930 21 080 22 330 23 620 26 460 29 640 33 140

9 400 10 000 10 700 11500 12 300 13 100 14 000 15 000 16 100 17 100 19 500 22 200 25 200

0 150 325 525 725 925 1 150 1 400 1 610 1 710 1 950 2 220 2 520

Tablå V. Ogift, vilken

Löneklass

A 17 A18 A 19 A 20 A21 A23 A25 A27

Årslön

21 080 22 330 23 620 25 000 26 460 29 640 33 100 37 130

uppburit

studiemedel under 10 år

och vilken

har barn som är

Approximerad beskattAvgiftsunderlag Maximal avgift ningsbar inkomst 11400 12 500 13 500 14 700 15 900 18 600 20 600 25 000

9 000 10 100 11 100 12 300 13 500 16 200 18 200 22 600

0 175 425 725 1 025 1 620 1 820 2 260

Vid läsningen av tablåerna IV—VII bör det hållas i minnet, att de maximala avgifter, som anges i tablåerna, i flertalet fall överstiger den avgift som skall utgå; avgiften skall ju inte i något fall utgå med högre belopp än som följer av avgiftskvoten. Den på utredningens uppdrag av statistiska centralbyrån utförda undersökningen Akademikernas skuldsättning (SOU 1963:44) ger anledning att förutsätta att avgiftskvoter över 0,25, motsvarande vid basbeloppet 4 700 kr. en årsavgift av 1 175 kr., kommer att bli förhållandevis sällsynta. Utifrån materialet i centralbyråns undersökning kan den genomsnittliga avgiftskvoten för några aktuella grupper beräknas bli ungefär följande; beräkningen bygger på förutsättningen att det genomsnittliga uttaget av sådana studiemedel, som skall återbetalas, motsvarar den genomsnittliga skuldsättningen enligt undersökningen. 8 — 630897

114 Tablå VI. Makar, vilka båda uppburit studiemedel som är under 10 år Löneklass och årslön

och vilka inte har barn

Approximerad beskattningsbar inkomst

Avgiftsunderlag

Mannen

Hustrun

Mannen

Hustrun

Mannen

10 300

9 800

225 Maximal avgift

Mannen

Hustrun

Lkl

Årslön

Lkl

A 14

17 800

0 0 A 12 7 930 2 A 12 15 860

10 300 12 500

4 000

14 500

10 900

1 275

12 500

10 600

17 800

16 800

1 780

0 0 A 12 7 930 2 A 12 15 860

12 000

12 000

10 700

14 300

4 000

16 300

11 800

1 630

14 300

10 600

19 600

17 700

1 960

0 0 A 12 7 930 2 A 12 15 860

14 000

14 000

11 700

1 150

16 300

4 000

18 300

12 800

1 830

16 300

10 600

21 600

18 700

2 160

15 100

15 100

12 200

1 425

7 930

17 400

4 000

19 400

13 400

1 940

11 810

17 400

7 200

15 900

2 100

17 500

17 500

13 400

1 750

7 930

19 800

4 000

21 800

14 600

2 180

19 800

7 200

23 400

17 100

2 340

20 200

20 200

14 800

2 020

7 930

22 400

4 000

24 400

15 900

2 440

11 810

22 500

7 200

26 100

18 400

2 610

A 16

A 1)

A 19

19 930

22 330

23 620

Årslön

0 A 12 2 A 19

A 21

26 460

A 23 29 640

0 A 12 2 A 19

0 A 12 2 A 19

A 25

33 140

23 200

23 200

16 300

2 320

A 27

37 130

26 600

26 600

18 000

2 660

115 Tablå VII. Makar, vilka båda uppburit studiemedel är under 10 år Approximerad beskattningsbar inkomst

Avgiftsunderlag

Mannen

Hustrun

Mannen

Hustrun

Mannen

0 12 000 0 A 12 7 930 14 200 2 A 12 15 860 14 300

9 600

8 300

2 700

13 200

9 400

9 200

16 500

14 000

1 650

0 14 000 0 A 12 7 930 16 200 2 A 12 15 860 16 300

11 600

9 300

2 700

15 200

10 400

1 450

9 200

18 500

15 000

1 850

12 700

9 900

2 700

16 300

11 000

1 630

400 Löneklass och årslön Mannen

och vilka har barn som

Hustrun

Lkl Årslön Lkl Årslön A 16

A U

19 930

22 330

A 19 23 620

A 21

26 460

A 23 29 640

A 25 33 140

A 27 37 130

B 1

49 800

Maximal avgift

0 15 100 0 A 12 7 930 17 300 2 A 19 11 810 17 400 2 A 12 15 860 17 400 A 19 23 620 17 400

5 800

17 900

12 100

1 790

9 200 15 700

19 600 22 900

15 500 22 000

1 960 2 290

1 525 2 200

17 500

15 100

11 100

1 425

7 930 19 700

2 700

18 700

12 200

1 870

11 810 19 800 2 A 12 15 860 19 800 A 19 23 620 19 800

5 800

20 300

13 300

1 980

9 200 15 700

22 000 25 300

16 700 23 200

2 200 2 530

1 670 2 320

0 A 12 2 A 19

0 A 12 2 A 19

20 200

17 800

12 400

1 780

7 930 22 400

2 700

21 400

13 500

2 140

1 025

11 810 22 500 2 A 12 15 860 22 500 A 19 23 620 22 500

5 800

23 000

14 700

2 300

1 325

9 200 15 700

24 700 29 000

18 100 24 600

2 470 2 900

1 810 2 460

23 200

20 800

13 900

2 080

1 125

25 400

2 700

24 400

15 000

2 440

1 400

25 400

5 800

25 900

16 100

2 590

1 610

25 400

9 200

27 600

19 500

2 760

1 950

0 0 A 12 7 930 2 A 19 11 810 2 A 12 15 860

0 A 12 2 A 19

26 600

24 200

15 600

2 420

1 550

7 930 28 700

2 700

27 700

16 700

2 770

1 670

11 810 28 800

5 800

29 300

17 800

2 930

1 780

34 900

21 000

3 490

2 100

37 300

116 1) För gymnastiklärare och socionomer ungefär 0,075, motsvarande en årsavgift av ungefär 350 kr. 2) För akademiker från fri fakultet med medellång studiebana, såsom teol. kand., jur., kand. och fil. mag. från humanistisk fakultet, ungefär 0,1, motsvarande en årsavgift av ungefär 470 kr. 3) För övriga akademiker med medellång studiebana, såsom fil. mag. från matematisk-naturvetenskaplig fakultet, civilingenjör och tandläkare, ungefär 0,15, motsvarande en årsavgift av ungefär 700 kr. 4) För akademiker med lång studiebana, såsom läkare, veterinär och fil. l i c , drygt 0,2, motsvarande en årsavgift av ungefär 1 000 kr. Att beräkna de avgiftskvoter som maximalt kan tänkas komma i fråga är vanskligare. Ett försök till en sådan beräkning skall dock göras här nedan. 1) En återbetalningsskyldig med två års postgymnasial utbildning, t.ex. en folkskollärare, kan beräknas ha fått ut maximalt ungefär 10 000 kr. (omräknat till 1963 års penningvärde; basbeloppet * 4 700 kr.) i studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. Återbetalningen kan för honom beräknas börja, då han är i 25-årsåldern. Den kommer då att äga rum under cirka 25 år, vilket i dagens penningvärde innebär en årlig avgift av ungefär 400 kr. Avgiftskvoten blir följaktligen drygt 0,08. 2) En återbetalningsskyldig med akademisk grundexamen, t.ex. en teol. kand., jur. kand., fil. mag., civilingenjör, civilekonom eller tandläkare, kan beräknas ha fått ut maximalt ungefär 20 000—25 000 kr. i studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. Återbetalningen kan för honom beräknas börja, då han är omkring 30 år gammal. Den kommer då att äga rum under cirka 20 år, vilket ger en årlig avgift av ungefär 1 000—1 250 kr., motsvarande en avgiftskvot av ungefär 0,21—0,27. 3) En återbetalningsskyldig med långvariga akademiska studier, t.ex. en läkare, veterinär eller fil. lic, kan beräknas ha fått ut maximalt ungefär 35 000—40 000 kr. i studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. Återbetalningen kan för honom beräknas börja, då han är omkring 33 år gammal. Den kommer då att äga rum under cirka 18 år, vilket ger en årlig avgift av ungefär 1 900—2 200 kr., motsvarande en avgiftskvot av 0,41—0,47. Såsom tidigare antytts är det inte bara den återbetalningsskyldiges inkomster utan även hans förmögenhet, som är av betydelse för hans betalningsförmåga. Likaså får även makes förmögenhet anses kunna inverka på betalningsförmågan. Det är därför enligt utredningens mening befogat att ta hänsyn till såväl egen som makes förmögenhet vid bestämmande av avgiftsunderlaget. Liksom i fråga om rätten till studiemedel synes förmögenhet av förhållandevis obetydlig omfattning inte böra beaktas. Utredningen har funnit lämpligt, att förmögenhet, till den del den överstiger 4 basbelopp, likställes med beskattningsbar inkomst vid beräkningen av av-

117 giftsunderlaget. I anslutning härtill kan erinras om att beskattning för inkomst av kapital för gift inträder, om denna inkomst överstiger 800 kr. för år, och att inkomsten av kapital normalt överstiger denna gräns vid en förmögenhet, som är större än 4 basbelopp. Genom den nämnda regeln för beaktande av förmögenhet kommer den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag att höjas med 100 procent av den del av hans förmögenhet, som överstiger 4 basbelopp, och med 50 procent av den del av makens förmögenhet, som överstiger 4 basbelopp. De föreslagna reglerna om förmögenhets inverkan på avgiftsunderlaget kan belysas genom följande exempel, i vilka basbeloppet förutsatts utgöra 4 700 kr. 1) En ogift återbetalningsskyldig utan barn har en beskattningsbar inkomst av 12 000 kr. och en förmögenhet av 25 000 kr. Avgiftsunderlaget blir då (12 000 + 25 000 — 18 800 * ) 18 200 kr. 2) En gift återbetalningsskyldig med barn, som är under 10 år, har en beskattningsbar inkomst av 12 000 kr. men saknar förmögenhet. Maken saknar beskattningsbar inkomst men har en förmögenhet av 25 000 kr. 50 Avgiftsunderlaget blir då (12 000 + — X / 2 5 000 — 18 800/ — 2 350 = ) 12 750 kr., vilket avrundas till 12 700 kr. De regler som här ovan föreslagits för beräkningen av avgiftsunderlaget kan förutsättas bli mycket enkla att tillämpa. Detta torde framgå bl. a. av här intagna tablå, som lämpligen kan användas vid beräkningen. Tablå för beräkning av avgiftsunderlag 1. Den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst, dock lägst 1 basbelopp 2. Den del av den återbetalningsskyldiges förmögenhet som överstiger 4 basbelopp 3. Hälften av makes till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst 4. Hälften av den del av makes förmögenhet som överstiger 4 basbelopp Summa av posterna 1—4: Avgår: 5. 50 % av basbeloppet, om den återbetalningsskyldige har vårdnaden om barn, som är under 10 år Avgiftsunderlag (avrundas nedåt till hela hundratal kr.): Avgiftsgränsen får, såsom tidigare framhållits, central betydelse för avgiftsbetalningen. Avgift skall sålunda inte utgå, när avgiftsunderlaget inte n å r upp till avgiftsgränsen, och merendels måste avgiftsunderlaget betyd-

118 ligt överstiga avgiftsgränsen för att avgift skall utgå med det belopp som följer av avgiftskvoten. Utredningen har föreslagit, att avgiftsgränsen skall sättas vid 2 basbelopp. Här skall närmare redovisas de skäl, som ligger till grund för förslaget. Med en avgiftsgräns vid 2 basbelopp kommer för en ogift återbetalningsskyldig, vilken inte har barn som är under 10 år, avgiftsbetalning att utlösas, när hans till statlig inkomstskatt taxerade inkomst överstiger 11 650 kr.; 11650 kr. — 2 250 kr. (ortsavdraget) = 9 400 kr. Denna taxerade inkomst kan beräknas ungefär motsvara en årslön av 14 500 kr., vilket är något mera än lönen i 10 löneklassen i ortsgrupp 3 enligt de statliga och kommunala löneplanerna för år 1963. För en gift återbetalningsskyldig, vilken inte har barn som är under 10 år och vilkens make saknar beskattningsbar inkomst, kommer avgif tsbejtalning a t t utlösas vid en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, som överstiger 13 900 kr.; 13 900 kr.—4 500 kr. (ortsavdraget) = 9 400 kr. Denna taxerade inkomst kan beräknas motsvara en årslön av knappt 17 000 kr., vilket är ungefär 13 löneklassen i ortsgrupp 3. Av en jämförelse mellan dessa inkomster och inkomstförhållandena hos övriga grupper i samhället framgår, att avgiftsbetalning skall äga rum för en gift återbetalningsskyldig utan barn, när hans inkomst ligger något över genomsnittsinkomsten för manliga industriarbetare. För en ogift återbetalningsskyldig utan barn nås avgiftsgränsen vid betydligt lägre inkomster. Det kan måhända tyckas, att den föreslagna avgiftsgränsen är väl hög, när en gift återbetalningsskyldig kan undgå att erlägga avgift, trots att han har en inkomst, som ungefär motsvarar genomsnittsinkomsten för manliga industriarbetare. Emellertid bör det härvid först och främst beaktas, att avgiftsbetalningen inte kan beräknas börja i någon större omfattning, förrän systemet varit i tillämpning några år. Om man förutsätter, att systemet genomföres vid mitten av detta årtionde, kommer således avgiftsbetalningen för de årgångar, som först tar ut studiemedel, i allmänhet inte att komma i gång förrän in på 1970-talet. All sannolikhet talar för att reallönenivån då är betydligt högre än nu. Med en årlig reallöneförbättring av 2 procent, vilket antagligen är en försiktig beräkning, kommer en inkomst av 17 000 kr. att i oförändrat penningvärde räknat stiga till över 20 000 kr. under loppet av 10 år. I jämförelse med den inkomstnivå, som sålunda kan förutsättas existera, när avgiftsbetalningen skall sätta i gång i större omfattning, synes den valda avgiftsgränsen inte särskilt hög. Härtill kommer att reallönestegringen får antagas fortsätta även sedan återbetalningen kommit i gång. Därest vid avgiftsbetalningens början den valda avgiftsgränsen till äventyrs skulle kunna uppfattas som väl hög, kommer underlaget för en sådan uppfattning att successivt försvinna, allteftersom reallönenivån stiger i samhället. Genom konstruktionen med »reservår» för avgiftsbetalningen kommer den som till följd av en något för högt satt av-

119 giftsgräns undgår avgiftsbetalning under något eller några år likväl att sedermera få erlägga motsvarande avgift; när han kommer upp i 50-årsåldern, har sannolikt reallönenivån i förhållande till avgiftsgränsen blivit så hög att han inte till följd därav kan undgå avgiftsbetalning. För avvägningen av avgiftsgränsen är det givetvis också av värde att undersöka, hur den förordade gränsen skulle med nuvarande löneläge påverka avgiftsbetalningen för de grupper, som är avsedda att omfattas av studiefinansieringssystemet. Detta belyses genom de på s. 113—115 intagna tablåerna. Av särskilt intresse är givetvis sådana grupper med högre utbildning, vilka f. n. ligger lågt på inkomstskalan. Ett exempel härpå är förskollärarna, av vilka en del är placerade i 8 lönegraden och en del i 9 lönegraden. Till följd av löneklassuppflyttning kommer de efter nio års tjänstgöring upp i löneklass 11 resp. löneklass 12. Såsom framgår av tablå IV på s. 113, kommer de alltså redan med dagens löneläge att få erlägga avgifter, sedan de några år varit i tjänstgöring. Det kan visserligen tänkas inträffa, att avgifterna till att börja med kommer att utgå med lägre belopp än som följer av avgiftskvoten, men detta betyder ju i regel inte, att de därigenom delvis undgår sin återbetalningsskyldighet. Genom konstruktionen med »reservår» får de i stället sedermera erlägga motsvarande avgifter. Det kan därför med fog hävdas, att en avgiftsgräns vid 2 basbelopp inte innebär någon nämnvärd risk för att återbetalningen inte skall bli effektiv redan med dagens löneläge. Härtill kommer att det sannolikt efterhand blir allt färre och allt mindre avgiftsnedsättningar till följd av att reallönenivån kan väntas stiga. Enligt utredningens uppfattning bör den som bedrivit högre studier vara garanterad att inte genom skyldigheten att återbetala uppburna studiemedel pressas under en standard, som ligger påtagligt lägre än den genomsnittliga standarden i samhället. Studiefinansieringssystemet kunde i annat fall knappast sägas fylla sitt ändamål att undanröja de ekonomiska hindren för högre studier. Från dessa synpunkter kan en avgiftsgräns vid 2 basbelopp inte anses för hög. I det föregående resonemanget har inte beaktats, att det under sådana år, då den återbetalningsskyldige har barn under 10 år, fordras högre inkomster än eljest för att avgiftsunderlaget skall nå över avgiftsgränsen; förkomsten av barn, som är under 10 år, sänker ju avgiftsunderlaget med 50 procent av basbeloppet. De ovan lämnade uppgifterna om vid vilken lön resp. löneklass avgiftsbetalning utlöses kan givetvis därför inte användas, när den återbetalningsskyldige har barn, som är under 10 år. Emellertid är avsikten med det nämnda avdraget för barn vid beräkningen av avgiftsunderlaget, att barnfamiljer med relativt sett begränsade inkomster skall få en lättnad i avgiftsbetalningen under de år då barnen i allmänhet nödvändiggör antingen att någon av föräldrarna avstår från förvärvsarbete eller att utomstående arbetskraft anlitas för barntillsynen. Denna lättnad i avgiftsbetal-

120 ningen blir endast temporär, i det att barn inte berättigar till avdrag längre än tills det fyllt 10 år. Den som får sådan lättnad kommer regelmässigt att i stället få erlägga motsvarande avgifter under »reservåren». Det kan därför inte anses lika angeläget att avväga avgiftsgränsen så, att avgiftsbetalningen träffar även dem som har barn under 10 år. Rent allmänt torde dock kunna sägas, att den övervägande delen av de återbetalningsskyldiga med barn under 10 år inte kommer att få nedsättning av avgiften, eftersom deras avgiftsunderlag trots barnavdraget kan beräknas komma att betydligt överstiga 2 basbelopp. Även när det gäller de gifta återbetalningsskyldiga, som helt saknar beskattningsbar inkomst eller har förhållandevis obetydlig sådan inkomst, alltså i huvudsak gifta kvinnor som är återbetalningsskyldiga, synes den valda avgiftsgränsen medföra en tillfredsställande avgiftsbetalning. De som inte har barn, som är under 10 år, blir skyldiga att erlägga avgift, så snart makens beskattningsbara inkomst överstiger 2 basbelopp, vilket är samma beskattningsbara inkomst, som utlöser avgiftsbetalning för maken själv. Beträffande dem som har barn, som är under 10 år, bör enligt utredningens mening anläggas de i föregående stycke anförda synpunkterna. De i det föregående föreslagna reglerna om avgiftens beräknande på grundval av avgiftskvot, avgiftsunderlag och avgiftsgräns är avsedda att bereda den återbetalningsskyldige en tillfredsställande trygghet mot att avgiften inte i något fall skall bli mer än rimligt betungande. Enligt utredningens mening fyller de också väl detta ändamål. Det får emellertid anses omöjligt att med enkla, schematiska regler i varje särskilt fall ernå en optimal avvägning av avgiften i förhållande till betalningsförmågan. Ett av huvudsyftena vid uppbyggandet av reglerna h a r varit, att avgiften aldrig skall få bli högre än vad som kan anses rimligt. Det är därför sannolikt, att avgiften i en del fall kommer att bli lägre än vad som skäligen kunnat tas ut. Men häremot synes inte vara mycket att erinra, eftersom konstruktionen med »reservår» medför, att återbetalningsskyldigheten likväl kan förväntas bli fullgjord. Emellertid kan man inte helt bortse från att de schematiska reglerna i något enstaka fall på grund av alldeles särskilda omständigheter kan leda till för hög avgift. Eftersom det inte är meningen att någon skall orimligt betungas med avgiftsbetalning, bör det inom systemet öppnas en möjlighet att, om synnerliga skäl så påkallar, nedsätta avgiften under vad som följer av de schematiska reglerna. Med hänsyn till den speciella karaktären av denna typ av avgiftsnedsättning måste det här bli fråga om en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det är givetvis inte tänkbart att automatiskt medge sådan nedsättning, utan det får åläggas den som anser sig berättigad därtill att ansöka om nedsättningen. Eftersom avgiftsbetalningen grundas på betalningsförmågan (avgiftsunderlaget) för året, skall sådan ansökan kunna avse endast nedsatt-

121 ning för ett år. Verkan av avgiftsnedsättning på grund av särskild ansökan blir densamma som av automatisk avgiftsnedsättning till följd av de schematiska reglerna, d.v.s. att motsvarande avgift får erläggas under ett eller flera av »reservåren». Det är av naturliga skäl vanskligt att närmare ange i vilka fall en nedsättning av avgiften under vad som följer av de schematiska reglerna kan tänkas böra äga rum. De sannolikt mycket få fall, där detta kan komma i fråga, blir säkerligen av ganska skiftande slag. Det är dock att märka, att en hel rad av omständigheter, vilka kan anses medföra en sämre betalningsförmåga än som framgår av inkomsten, kan efter framställning av den skattskyldige beaktas vid fastställandet av den beskattningsbara inkomsten. Av 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt följer sålunda, att den taxerade inkomsten må efter vederbörande taxeringsmyndighets beprövande minskas, förutom med ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock högst 3 000 kr., därest den skattskyldiges skatteförmåga finnes »under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet». Det är därför att räkna med att många omständigheter, som i och för sig skulle kunna tala för en nedsättning av avgiften under vad som följer av de schematiska reglerna, redan vunnit tillbörligt beaktande vid fastställandet av den beskattningsbara inkomsten. Emellertid torde det kunna pekas på några fall, där en avgiftsnedsättning av ifrågavarande slag kan tänkas framstå som befogad. Ett fall är, när avgiftsunderlaget till väsentlig del grundar sig på förmögenhet, som av något skäl inte kan realiseras. Liksom det föreslagits, att undantag skall kunna göras från de schematiska reglerna om rätt till studiemedel, när förmögenhet inte är realiserbar, bör en motsvarande avvikelse kunna ske från de schematiska avgiftsreglerna. Det måste dock antagas vara ytterst sällsynt, att en person med en förmögenhet å 20 000— 30 000 kr. eller däröver kan sägas sakna förmåga att erlägga det förhållandevis ringa belopp, som avgiften kan beräknas utgöra. Enligt utredningens mening bör tillämpningen i dessa fall därför bli synnerligen restriktiv. Ett annat fall är, när avgiftsunderlaget i huvudsak grundas på makes beskattningsbara inkomst eller på makes förmögenhet och den återbetalningsskyldige på grund av sjukdom eller av jämförbar orsak inte kan bidra till familjens underhåll utan tvärtom förorsakar familjen särskilda kostnader. I sådana fall måste en bedömning göras av familjens allmänna ekonomiska situation. Är denna trots den återbetalningsskyldiges sjukdom e. dyl. att anse som god, bör avgiftsnedsättning inte medgivas. Ett tredje fall är, när den återbetalningsskyldige har barn över 10 år, vilket av någon särskild anledning, såsom svårartad sjukdom, kräver att

122 antingen den återbetalningsskyldige eller hans make avstår från förvärvsarbete eller ock att utomstående arbetskraft anlitas för att ta vård om barnet. När barnet är över 10 år, är ju den återbetalningsskyldige inte berättigad till minskning i avgiftsunderlaget på grund av barnet. Likväl kan ett sådant barn medföra lika stora kostnader för sina föräldrar som ett mindre barn. Det kan därför synas motiverat att nedsätta avgiften i sådana fall till vad den skulle blivit, om barnet varit under 10 år. Även här måste dock frågan om särskild avgiftsnedsättning prövas på grundval av en bedömning av familjens allmänna ekonomiska situation.

De i detta avsnitt föreslagna reglerna om anpassning av avgiften till den individuella betalningsförmågan bygger i väsentliga delar på nuvarande skatteregler. Ändringar i skattereglerna kan därför påverka avgiftsreglernas innebörd. Från trygghetssynpunkt är det emellertid angeläget att den reala innebörden av avgiftsreglerna inte skarpes i nämnvärd grad. Med hänsyn härtill måste sådana ändringar i skattereglerna, som medför skärpning av avgiftsreglerna, åtföljas av justeringar i de senare reglerna, så att den skärpande effekten i avgiftshänseende av ändringen i skattereglerna neutraliseras. F r å n rent obetydliga skärpningar torde dock av praktiska skäl kunna bortses. Ändringar av skattereglerna, som innebär mildring av avgiftsreglerna, måste däremot inte nödvändigtvis åtföljas av justeringar i de senare, eftersom trygghetssynpunkten inte kräver detta. Sådana justeringar kan likväl bedömas såsom erforderliga, för att effektiviteten i återbetalningssystemet inte skall allvarligt sjunka. Justeringar i återbetalningsreglerna kan framdeles tänkas framstå som motiverade även av andra skäl. Sålunda är det tänkbart att förvärvsintensiteten bland de gifta kvinnliga akademikerna så småningom stiger i sådan grad att det inte längre bedömes som motiverat att ta hänsyn till makes ekonomiska förhållanden vid beräkningen av avgiftsunderlaget.

Återbetalningen vid dödsfall Enligt gällande regler skall vid låntagarens död tillgångarna i dödsboet i första hand tas i anspråk för betalning av boets skulder. Härifrån gäller inte något undantag för studieskulder. Emellertid har Kungl. Maj:t möjlighet att efter förslag av garantilånenämnden i vissa fall helt eller delvis efterskänka återstående skuldsumma å räntefria lån, garantilån och akademikerlån. Härför torde regelmässigt fordras synnerligen ömmande omständigheter. Från student- och akademikerhåll har framställts önskemål om automatisk avskrivning av sådana lån vid dödsfall. Enligt utredningens mening kan vägande sociala skäl anföras för att påföringen av avgifter upphör i och med att den återbetalningsskyldige av-

123 lider. Härtill kommer att det i princip är den återbetalningsskyldiges beskattningsbara inkomst, som utlöser avgiftsbetalning. Efter dödsfallet finns det inte längre någon sådan inkomst att lägga till grund för avgiftsberäkningen. Av dessa skäl förordar utredningen att avgiftsberäkningen skall upphöra från och med det år under vilket den återbetalningsskyldige avlidit.

Återbetalningens början Enligt de regler som utredningen föreslagit ovan i detta kap. kommer avgiftsbetalningen inte att sätta i gång, förrän den återbetalningsskyldige uppnått ett avgiftsunderlag, som överstiger avgiftsgränsen. Detta kan regelmässigt beräknas ske det år, då han avslutar studierna och träder ut i förvärvslivet, eller året därefter. Emellertid kan det synas motiverat, att de återbetalningsskyldiga erhåller ett något längre uppskov med avgiftsbetalningen. Det är sålunda allmänt känt, att de som bedrivit högre studier ofta har ett ackumulerat utgiftsbehov vid studiernas slut; en del utgifter, som de helt eller delvis kunnat undvika under studietiden, blir i allmänhet mera påträngande, i och med att de börjar förvärvsarbeta. Med hänsyn härtill vill utredningen föreslå, att återbetalningen i allmänhet får anstå något år efter studiernas avslutande. Detta bör anordnas genom en generell regel. Utredningen föreslår därför en regel av det innehållet, att avgiftsbetalningen inte skall äga rum förrän tidigast för andra året efter det under vilket avgiftsunderlaget första gången överstigit avgiftsgränsen.

Snabbare

återbetalning

Utredningen har i det föregående föreslagit fasta regler för återbetalningen. Såsom inledningsvis framhållits, bör emellertid de återbetalningsskyldiga ha rätt att fullgöra återbetalningen snabbare än som följer av dessa regler. En sådan rätt kan också utan större svårighet byggas in i systemet. Principen bör därvid vara, att vad den återbetalningsskyldige erlägger utöver den avgift, som följer av återbetalningsreglerna, tillgodoräknas honom på samma sätt som avgift. En sådan frivillig inbetalning medför på så sätt en motsvarande minskning av avgiftsbetalningen i slutet av återbetalningstiden. Den som gör en frivillig inbetalning avbördar därigenom staten en viss risk. Denna risk består dels däri, att han kan avlida innan han fullgjort återbetalningsskyldigheten, dels däri, att han framdeles kan få så nedsatt betalningsförmåga att det på hans återbetalning kommer att uppstå ett definitivt avgiftsbortfall. Det senare får dock betraktas såsom mindre sannolikt, när det gäller personer som är beredda att frivilligt erlägga större belopp i återbetalning än de är förpliktade att göra. Utredningen anser

124 därför, att man vid bedömande av den risk som sålunda avbördas staten i huvudsak bör beakta risken för att den återbetalningsskyldige avlider, innan han fullgjort återbetalningsskyldigheten. Med hänsyn till den fördel för staten, som frivillig inbetalning sålunda måste anses utgöra, är det enligt utredningens uppfattning rimligt med en viss premiering av dem som gör sådan inbetalning. Liksom i fråga om den förhöjning, som äger rum vid uppskjutet uttag av folkpension och tilläggspension, bör en viss schablonisering göras för åstadkommande av så enkla regler som möjligt. Av samma skäl synes man kunna bortse från att återbetalningen i en del fall normalt kommer att vara avslutad efter det år då den återbetalningsskyldige uppnår 50 års ålder. På grund av vad sålunda anförts och utifrån försäkringstekniska beräkningar får utredningen föreslå, att frivillig inbetalning premieras genom att den tillgodoräknas den återbetalningsskyldige med följande förhöjning, överstiger antalet år, som vid inbetalningstillfället återstår till utgången av det år under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år, inte fem, utgör förhöjningen 0,3 procent för varje helt återstående år. Är antalet återstående år högre än fem, utgör förhöjningen 0,3 procent för varje helt år upp till ett antal av fem och 0,1 procent för varje helt år därutöver. Utomlands

bosatta

återbetalningsskyldiga

Enligt de regler som tidigare föreslagits i detta kapitel blir den återbetalningsskyldiges taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt av grundläggande betydelse för avgiftsbetalningen. Om den återbetalningsskyldige bosätter sig utomlands, blir han i regel inte taxerad här. Därmed skulle också underlaget för avgiftsberäkningen försvinna. Med hänsyn härtill är det nödvändigt med en i viss mån annorlunda reglering av avgiftsbetalningen för sådana återbetalningsskyldiga som inte är bosatta inom riket. Utredningen vill för dessa fall föreslå följande avvikelser från den normala ordningen. Om avgiftsbetalningen inte börjat, när den återbetalningsskyldige avflyttar från riket, bör avflyttningen i princip tilläggas samma verkan som att avgiftsunderlaget för första gången överstigit avgiftsgränsen. Avgiftsbetalningen kommer då i princip att äga rum från och med det andra året efter det, under vilket avflyttningen ägt rum. Emellertid bör den föreslagna regeln inte gälla utan undantag. Det kan sålunda inte vara rimligt, att en återbetalningsskyldig, som efter det att han avslutat sina studier här i landet fortsätter sin utbildning med ett eller a n n a t års studier utomlands, skall börja erlägga avgifter, från och med det andra året efter det att han bosatt sig utomlands. Hade utbildningen fortsatts här, skulle det ju inte blivit fråga om avgiftsbetalning så tidigt. Lika orimligt skulle det bli, om den som utbildade sig utomlands och därvid erhöll studiemedel, skulle från och med det tredje året erlägga avgifter. De undantag som sålunda kan be-

125 finnas motiverade kan ha så skilda orsaker, att det inte synes möjligt att fånga dem i generella regler. Utredningen anser därför lämpligt, att undantag i varje särskilt fall medges av det organ, som skall handha den centrala administrationen av studiefinansieringen. Riktpunkten för medgivande av undantag synes böra vara, att avgiftsbetalningen för återbetalningsskyldig, som tillfälligt bosätter sig utomlands, inte skall sätta igång tidigare än som skulle blivit fallet, om han stannat i Sverige. De regler om avgiftsbortfall och avgiftsnedsättning som bygger på avgiftsunderlaget kan givetvis inte tillämpas på de återbetalningsskyldiga som inte är bosatta i Sverige. I stället måste avgiften i dessa fall alltid bestämmas efter avgiftskvoten. Även för dessa fall bör det dock finnas möjlighet att, om särskilda skäl så påkallar, efter särskild ansökan av den återbetalningsskyldige nedsätta avgiften under vad som följer av avgiftskvoten. Om en återbetalningsskyldig, som bosatt sig utom riket, brister i avgiftsbetalningen, bör huvudregeln vara, att hela återbctalningsskyldigheten omvandlas till en vanlig skuld, som är omedelbart förfallen till betalning. Omvandlingen bör därvid ske på så sätt, att den återbetalningsskyldige blir skyldig att genast utgiva det belopp som han skolat erlägga, om han medelst frivillig inbetalning velat bringa återbetalningsskyldigheten till omedelbart upphörande. Å belopp, som sålunda är till betalning förfallet, blir den återbetalningsskyldige pliktig att erlägga gängse dröjsmålsränta. Det bör emellertid även här finnas möjlighet för det centrala organet att medge undantag. Sålunda bör efter framställning från den återbetalningsskyldige överenskommelse kunna träffas med honom om amortering av det belopp som enligt huvudregeln skall vara omedelbart förfallet till betalning. Det torde i en del fall vara motiverat, att det såsom villkor för en sådan överenskommelse kräves att den återbetalningsskyldige ställer säkerhet för sitt åtagande. Debitering

och uppbörd

av

avgifter

1 detta avsnitt redovisas två tänkbara metoder för debitering och uppbörd av avgifter. Emellertid framlägger utredningen inte något i detalj utformat förslag till lösning av dessa frågor. Med hänsyn till att debiteringen i huvudsak bygger på material, som framkommer under arbetet med skattedebiteringen, anser utredningen nämligen att debiteringsfrågan bör n ä r m a r e övervägas av bl. a. skatteteknisk expertis. Uppbördsfrågan har uppenbarligen ett nära samband med debiteringsfrågan, och därför blir dess lösning beroende av hur debiteringsfrågan löses. Att förevarande frågor inte utredes i detalj av utredningen torde inte fördröja genomförandet av dess förslag, eftersom avgiftsbetalning knappast kan bli aktuell under det första året efter genomförandet. Utredningen nöjer sig därför med att i huvuddrag visa på två alternativa möjligheter till lösning.

126 Enligt det första alternativet ankommer debiteringen och uppbörden i huvudsak på studiefinansieringens centralorgan. I centralorganet registreras samtliga utbetalningar av studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger. För debiteringen inhämtar centralorganet årligen från de lokala skattemyndigheterna uppgifter om de återbetalningsskyldigas och deras makars beskattningsbara inkomster och taxerade förmögenheter. Uppgifter om förekomsten av barn under 10 år torde få införskaffas direkt från de återbetalningsskyldiga. Centralorganet utställer på grundval härav räkning å årets avgift till envar återbetalningsskyldig, vilken har att inbetala avgiften exempelvis till centralorganets postgirokonto. Eftersom avgiftsdebiteringen bygger i huvudsak på den beskattningsbara inkomsten, kan debiteringen tidigast komma att äga rum vid slutet av året efter det som avgiften gäller. Med hänsyn härtill torde det vara ändamålsenligt med en ordning, enligt vilken avgiften debiteras och erlägges preliminärt. En sådan ordning tillämpas för inbetalningen av större arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring. Den preliminära debiteringen synes därvid lämpligen böra ske vid avgiftsårets början och avse den avgift som följer av avgiftskvoten. Den preliminära avgiften fördelas på delposter, som erlägges under olika betalningsterminer under avgiftsåret. Såsom redan framhållits bör uppbörden ske genom att den återbetalningsskyldige inbetalar avgiftsbeloppet exempelvis över postgiro till centralorganet. Inbetalar den återbetalningsskyldige inte inom föreskriven tid avgiftsbeloppet, bör indrivning av beloppet äga rum. Enligt det andra alternativet ombesörjes avgiftsdebiteringen av de lokala skattemyndigheterna. Dessa har i sitt eget material praktiskt taget alla uppgifter som erfordras för beräkningen av avgiftsunderlaget. Vad som fattas torde endast vara uppgift huruvida den återbetalningsskyldige har vårdnaden om barn, som är under 10 år, men även uppgift härom torde lätt kunna göras tillgänglig för skattemyndigheterna genom ett enkelt tillägg i deklarationsformuläret. Skattemyndigheterna kan emellertid inte debitera avgifter enbart på grundval av avgiftsunderlaget, utan de måste ha tillgång även till avgiftskvoten. En lämplig lösning av detta problem skulle nås, om avgiftskvoten kunde ingå bland de uppgifter som finns på plåtarna i folkbokföringens tryckande register (de uppgifter som finns intryckta i skattedebetsedlar, sjukförsäkringsbesked, skattemyndigheternas debiteringslängder m. m.). Även detta alternativ förutsätter viss kommunikation mellan centralorganet och skattemyndigheterna. I centralorganet bör avgiftsbetalningen centralt registeras. Centralorganet bör vidare bevaka avgiftsbetalningens början och slut. Detta förutsätter att skattemyndigheterna varje år underrättar centralorganet om de avgifter som debiterats. Centralorganet måste dessutom erhålla meddelande om när avgiftsgränsen första gången överskri-

127 des. Å andra sidan måste centralorganet lämna de lokala skattemyndigheterna uppgift om avgiftskvoten i varje enskilt fall. Såsom redan framhållits, synes det lämpligt att dessa uppgifter lämnas i den formen att de finns inpräglade på plåtarna i folkbokföringens tryckande register. Om avgiftsdebiteringen anförtros åt de lokala skattemyndigheterna, synes det ändamålsenligt att även avgiftsuppbörden lägges hos skattemyndigheterna. Avgiften skulle således då debiteras på skattsedeln och uppbäras i samband med de direkta skatterna på samma sätt som gäller för exempelvis folkpensionsavgift och sjukförsäkrads avgift till sjukförsäkringen. En fördel härmed är att avgifterna kommer att uppbäras preliminärt varje månad under det år som de avser. Bestämmande för storleken av de preliminära avgiftsbetalningarna bör även enligt detta alternativ vara avgiftskvoten. Härom finns anteckning på preliminärskattesedeln, därest avgiftskvoterna präglas in på plåtarna i folkbokföringens tryckande register. Det må slutligen framhållas att ett särskilt debiteringsförfarande sannolikt måste utformas för de återbetalningsskyldiga som är bosatta utomlands. Detta torde dock bli förhållandevis enkelt och innebära i huvudsak utställande av räkning till den återbetalningsskyldige på den avgift som följer av hans avgiftskvot.

Sammanfattning Utredningen har i det föregående föreslagit regler om återbetalningen av den del av uppburna studiemedel som inte utgör studiebidrag. Reglerna har utformats med det dubbla syftet att de dels skall bereda den återbetalningsskyldige så stor trygghet som möjligt i återbetalningen, dels göra återbetalningen så litet betungande för honom som möjligt. Samtidigt har utredningen eftersträvat att återbetalningen skall bli så effektiv, att den kommer att fullgöras av varje återbetalningsskyldig med förmåga därtill. Målet att återbetalningen skall bli så litet betungande som möjligt har utredningen försökt att förverkliga huvudsakligen på två vägar. Den ena är en förlängning av återbetalningstiden i förhållande till vad nu gäller för statliga studielån, den andra en bättre periodisering av återbetalningen inom återbetalningstiden än som nu tillämpas för dessa lån. Återbetalningstiden anpassas enligt utredningens förslag till den återbetalningsskyldiges ålder. Normalt skall återbetalningen pågå till och med det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år. Enligt utredningens förslag kommer återbetalningen normalt att börja, då den återbetalningsskyldige befinner sig i åldern 25—30 år. Detta betyder att återbetalningstiden i allmänhet blir 20—25 år. Periodiseringen föreslås så anordnad att återbetalningen kommer att innebära en realt jämn belastning för den återbetalningsskyldige under

128 återbetalningstiden. Detta åstadkommes genom att den inom den allmänna pensioneringen tillämpade basbeloppstekniken användes för beräknande av det belopp som den återbetalningsskyldige årligen skall erlägga i återbetalning. Enligt förslaget skall detta belopp benämnas avgift. Principen för återbetalningen är följande. Den återbetalningsskyldige skall i avgifter erlägga lika många basbelopp som han uppburit i sådana studiemedel som inte utgör studiebidrag; i föregående kapitel har utredningen föreslagit att även studiemedlen skall beräknas med hjälp av basbeloppstekniken. Bestämmande för den årliga avgiften blir en avgiftskvot, som erhålles genom att nämnda antal basbelopp divideras med det antal år som återbetalningstiden beräknas omfatta. Avgiften för varje år erhålles sedan genom att avgiftskvoten multipliceras med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Det sagda kan ytterligare belysas med ett konkret exempel. Antag att den återbetalningsskyldige första gången skall erlägga avgift för det år under vilket han fyller 27 år. Återbetalningstiden kommer då att löpa från och med nämnda år till och med det år, under vilket han fyller 50 år, och blir följaktligen 24 år. Antag vidare att han under studietiden uppburit 4,8 basbelopp i sådana studiemedel som ej utgör studiebidrag. Avgiftskvoten blir då l—=) 0,2. Denna ger med det vid ingången av 1963 gäl\24 / lande basbeloppet, som är 4 700 kr., en avgift av (0,2 X 4 700 = ) 940 kr. Om basbeloppet för påföljande år stiger till exempelvis 5 000 eller 5 500 kr., stiger givetvis också avgiften till resp. 1 000 och 1 100 kr. Det är emellertid att märka att alla de tre nämnda avgiftsbeloppen representerar lika stor köpkraft och därmed en realt sett lika stor utgift för den återbetalningsskyldige. Utredningen har funnit att den föreslagna periodiseringsmetoden är överlägsen andra metoder, som prövats. Den nu tillämpade metoden för periodisering av återbetalningen av statliga studielån innebär att återbetalningsbördan för den enskilde redan nominalt sett blir avsevärt större i början än i slutet av återbetalningstiden. Med en fortlöpande nedgång i penningvärdet ökar denna snedhet i belastningen i hög grad. Utredningen har övervägt även andra metoder för periodiseringen, då främst en metod med uppdelning av återbetalningen på lika annuiteter. En sådan ger visserligen möjlighet till nominalt likstora årliga återbetalningsposter, men eftersom dessas storlek inte anpassar sig efter växlingarna i penningvärdet, uppnår man inte därmed den realt sett jämna periodisering som enligt utredningens mening bör eftersträvas. Härtill kommer att den av utredningen förordade periodiseringsmetoden gör det möjligt att med förhållandevis enkla regler tillgodose önskemålet om trygghet i återbetalningen. Såvitt utredningen kunnat finna, skulle en sådan trygghet inte kunnat uppnås med någon annan metod utan mycket invecklade och svåröverskådliga regler.

129 Utredningen föreslår en minimigräns för avgiftskvoten vid 0,05, vilket med basbeloppet vid ingången av år 1963 motsvarar en avgift av 235 kr. Den av utredningen föreslagna metoden med återbetalning i fast penningvärde men utan ränta kan i vissa lägen tänkas innebära, att återbetalningen blir dyrare för den återbetalningsskyldige än med en metod, som följer de regler som gäller för återbetalning av lån med ränta. Med hänsyn härtill föreslår utredningen regler om återbäring till sådana återbetalningsskyldiga för vilka återbetalningen blivit dyrare än enligt en lånemetod. Samtidigt är den återbetalningsskldige garanterad att aldrig behöva betala mera än realvärdet av de icke återbetalningsfria studiemedel som han uppburit. Trygghetssynpunkten är enligt förslaget tillgodosedd i första hand på det sättet att avgiften inte i något fall får utgå med större belopp än som anses rimligt med hänsyn till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Vad som sålunda kan utgå bestämmes av i förväg fastlagda, generella regler, vilkas reala innebörd genom anknytning till basbeloppet inte ändras genom växlingar i penningvärdet. Reglerna innebär, att avgiftens storlek bestämmes — förutom av avgiftskvoten — av avgiftsunderlag och avgiftsgräns. Avgiftsunderlaget är ett uttryck för den individuella betalningsförmågan. Det utgör först och främst den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst. Understiger denna ett basbelopp ( = 4 700 kr.), skall den vid beräkningen av avgiftsunderlaget likväl anses uppgå till detta belopp. Om den återbetalningsskyldige har förmögenhet, som överstiger 4 gånger basbeloppet, lägges den överskjutande delen till den beskattningsbara inkomsten. Är den återbetalningsskyldige gift, ökas den beskattningsbara inkomsten dessutom med 50 procent av dels makens beskattningsbara inkomst, dels den del av makens förmögenhet som överstiger 4 gånger basbeloppet. För återbetalningsskyldig, vilken har vårdnaden om barn som är under 10 år, minskas den beskattningsbara inkomsten vid beräkningen av avgiftsunderlaget med 50 procent av basbeloppet. Reglerna för beräkning av avgiftsunderlag framgår även av den på s. 117 intagna tablån. Avgiftsgränsen är alltid 2 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (för år 1963 = 9 400 k r . ) . Om avgiftsunderlaget inte överstiger avgiftsgränsen, utgår inte avgift. Vidare får avgiften inte överstiga 10 procent av avgiftsunderlaget och inte heller 25 procent av den del av avgiftsunderlaget som ligger ovanför avgiftsgränsen. Att avgift till följd av reglerna om anpassningen till den individuella betalningsförmågan för ett eller flera år inte kommer att utgå eller kommer att utgå med lägre belopp än som följer av avgiftskvoten medför i regel inte, att den återbetalningsskyldige undgår återbetalningsskyldigheten i dessa delar. Följden blir regelmässigt i stället den, att avgiftsbetalningen 9 — 630897

130 fortsätter efter den tidpunkt då den eljest skulle ha upphört — i allmänhet efter utgången av det år då den återbetalningsskyldige fyllt 50 år. Även för den fortsatta avgiftsbetalningen blir avgiftskvoten, avgiftsunderlaget och avgiftsgränsen bestämmande. De föreslagna reglerna bör innebära ett betydande mått av trygghet för den återbetalningsskyldige, i det att han tack vare dem alltid vet, 1) att hans avgift aldrig kommer att överstiga avgiftskvoten, 2) att han aldrig skall erlägga avgift, när hans avgiftsunderlag inte når över avgiftsgränsen, samt 3) att avgiften inte för något år får uppgå till mer än 10 procent av avgiftsunderlaget och ej heller till mer än 25 procent av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen. Det är särskilt att märka att den reala innebörden av såväl avgiftskvoten som avgiftsgränsen inte påverkas av förändringar i penningvärdet. Om synnerliga skäl är därtill, skall avgiften kunna nedsättas under vad som följer av de ovan föreslagna generella reglerna. Återbetalningssystemet innehåller ytterligare två från trygghetssynpunkt viktiga regler. Dels skall avgift inte erläggas för år, under vilket den återbetalningsskyldige avlider, och ej heller för åren därefter. Dels skall avgift inte utgå för år efter det, under vilket den återbetalningsskyldige fyllt 65 år. Återbetalningens början föreslås anknuten till reglerna om avgiftsunderlag och avgiftsgräns på sådant sätt, att avgiften inte skall erläggas för det första år, då den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag överstiger avgiftsgränsen, och ej heller för året närmast därefter. Enligt förslaget får den återbetalningsskyldige möjlighet att fullgöra återbetalningen snabbare än som följer av de ovan angivna reglerna. Den som före det år, under vilket han fyller 50 år, frivilligt inbetalar belopp utöver vad han är skyldig att erlägga i avgift tillgodoräknas det frivilligt inbetalade beloppet med viss förhöjning. Förhöjningen utgör för varje helt år upp till ett antal av fem, som vid inbetalningstillfället återstår till utgången av det år under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år, 0,3 procent samt för varje ytterligare återstående helt år 0,1 procent. För de återbetalningsskyldiga, som bosätter sig utom riket, kan de ovan föreslagna återbetalningsreglerna inte tillämpas fullt ut med hänsyn till att de regelmässigt inte skall taxeras här och det följaktligen saknas underlag för beräkning av avgiftsunderlag för dem. För dessa fall föreslås därför följande avvikelser från nämnda regler. Har återbetalningen inte börjat före avflyttningen, kommer avgiftsbetalning att äga rum första gången för andra året efter det, då den återbetalningsskyldige bosatt sig utomlands. Avgiften beräknas uteslutande på grundval av avgiftskvoten. Brister den som är bosatt utomlands i avgiftsbetalningen, blir han omgående pliktig att erlägga det belopp som han haft att utgiva, därest han velat bringa åter-

131 betalningsskyldigheten till omedelbart upphörande genom frivillig inbetalning. Från de särskilda reglerna för återbetalningsskyldiga, som är bosatta utomlands, äger emellertid centralorganet för studiefinansieringssystemets administration medge undantag.

KAPITEL 6

Avgränsningen av studiehjälpen

Statsstipendium, lån ur statens lånefond för universitetsstudier samt garantilån kan erhållas av de studerande vid följande läroanstalter: universiteten, karolinska institutet, tandläkarhögskolorna, de tekniska högskolorna, handelshögskolorna, farmaceutiska institutets apotekarlinje, gymnastiska centralinstitutet, socialinstituten, konsthögskolan, Valands konstskola, musikhögskolan, musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö, Dramatiska teaterns elevskola, elevskolorna vid Göteborgs, Malmö och Norrköping-Linköpings stadsteatrar, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, skogshögskolan samt högre mejerikursen och högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Dock gäller att garantilån ej kan tilldelas de studerande vid skolorna för högre konstnärlig utbildning. Dessa lån utgår däremot till de studerande vid farmaceutiska institutets receptarielinje, vid statens biblioteksskola samt vid folkbibliotekens korrespondensinstitut. En ännu vidare krets kan erhålla akademikerlån. Sålunda beviljas dylika lån bl. a. även dem som avlagt folkskollärarexamen. De som deltar i regional akademisk undervisning eller i utbildning för teknologie magisterexamen erhåller studiesociala förmåner som universitetsstuderande, dock att deltagare i ettbetygskurs endast kan erhålla garantilån. Studiesociala utredningen har i uppdrag att utforma förslag för studiefinansieringen på den högre utbildningens område. År 1962 tillsattes en särskild utredning — studiehjälpsutredningen — med uppgift att göra en översyn av studiehjälpen vid gymnasier, yrkesskolor, folkhögskolor m. fl. läroanstalter. Enligt uttalande i den senare utredningens direktiv har de båda kommittéerna samrått i fråga om avgränsningen av de studiesociala åtgärderna mellan skilda grupper av studerande. Vid denna avgränsning har varit vägledande att till studiehjälpsutredningens arbetsområde förts sådana skolformer, där eleverna vanligen är i en ålder då de kan hänföras till föräldrarnas ekonomi, till studiesociala utredningens arbetsområde däremot sådana utbildningsvägar, där eleverna vanligen är i en ålder då de kan antas vara fristående från föräldrarnas ekonomi. Till den förra gruppen kan utan tvekan föras t. ex. gymnasier, yrkesskolor samt fackskolor, till den senare likaså avgjort universitet och fack-

133 högskolor. Men det finns härutöver ett stort antal utbildningsanstalter — ofta relativt små — för vilka det inte utan mer ingående undersökningar och överväganden är möjligt att avgöra om utbildningsvägen bör föras till den ena eller till den andra utredningens område. Det är här främst fråga om de s. k. postgymnasiala fackutbildningsanstalterna. Utredningen övergår nu till att beskriva de utbildningslinjer, vilka är aktuella vid en diskussion om studiehjälpens avgränsning. Utbildningslinjer Lärarutbildning Utbildningen av småskol- och folkskollärare till den obligatoriska skolan äger rum vid folkskoleseminarierna och, till mindre del, vid lärarhögskolorna. Antalet folkskoleseminarier uppgår till 19, antalet lärarhögskolor till 3. Vid seminarierna finns olika linjer med olika krav på förkunskaper. För att vinna inträde vid fyraårig folkskollärarlinje krävs att den sökande skall ha kunskaper motsvarande realexamen samt ha uppnått 18 år. För inträde till tvåårig folkskollärarlinje krävs studentexamen. Till den 3-åriga småskollärarutbildningen gäller samma inträdesfordringar som till den 4-åriga folkskollärarlinjen; för inträde till den 2-åriga småskollärarutbildningen krävs studentexamen. Småskollärare kan numera genomgå en särskild 2-årig linje för att bli folkskollärare. Antalet elever vid de olika linjerna hösten 1962 framgår av följande tablå. 1 2491 840 14 1 1682 1267

Folkskollärarlinje, 2-årig » 4-årig Folkskollärarlinje, vidareutbildningskurs Småskollärarlinje, 2-årig » 3-årig

Utbildningen av barnavårds-, textil- och hushållslärare sker vid hushållsseminarierna i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Umeå. Utbildningen är treårig. Vid dessa seminarier utbildas även yrkeslärare i klädsömnad i en 1-årig kurs. För inträde krävs realexamen eller motsvarande kunskaper; för sökande till hushålls-, textil- och barnavårdslärarlinjerna därjämte att eleven skall fylla lägst 19 år det år, då inträde söks. Antalet elever på de olika linjerna 1962 framgår av följande uppställning. Barnavårdslärare Hushållslärare, allmän linje » , lanthushållslinje Textillärare 1

Inkl. 277 elever vid lärarhögskolorna 2 Inkl. 24 elever vid lärarhögskolorna

70 419 70 447

134 Utbildningen av förskollärare sker vid förskoleseminarierna. Antalet sådana utbildningsanstalter är sju. För inträde krävs kunskaper motsvarande realexamen samt att sökanden är lägst 20 år. Utbildningstiden är två år. År 1962 var antalet elever vid förskoleseminarierna 460. Utbildningen av blivande lärare i trä- och metallslöjd sker vid slöjdlärarseminariet i Linköping. För inträde krävs dels minst fyra års praktisk förutbildning, dels slutbetyg från enhetsskolans årskurs 9 med godkända betyg i modersmålet, engelska, historia, samhällskunskap, matematik, fysik, kemi och teckning eller motsvarande kunskaper, dels en ålder om lägst 20 år. Utbildningen är ettårig. År 1962 var antalet elever 121. Teckningslärare utbildas vid Konstfackskolans teckning slår ar institut i Stockholm. För inträde krävs genomgång av en ettårig förberedande kurs vid Konstfackskolan; som krav för inträde på denna kurs gäller att sökanden skall ha kunskaper motsvarande realexamen samt vara lägst 17 år. Utbildningen vid institutet är treårig. Antalet elever år 1962 utgjorde 125 vid institutet och 28 vid den förberedande kursen. Den pedagogiska utbildningen av yrkeslärare (lärare i yrkesarbete och yrkesteori vid verkstadsskolor m. m.) meddelas i två terminskurser, anordnade av överstyrelsen för yrkesutbildning på sex orter i landet. För deltagande krävs minst sju års allsidigt praktiskt arbete i det yrke, vari sökanden ämnar undervisa, samt att sökanden är lägst 22 år. Deltagarna i denna utbildning erhåller arvode med 1 200 kronor per månad. Per år utbildas ca 300 yrkeslärare. Liknande kurser om 15 veckor anordnas för lärare vid handelsgymnasier och handelsskolor. Samma förmåner utgår. Antalet kursdeltagare år 1962 var 99. För utbildning av ämneslärare för grundskolans högstadium i ämnena matematik, fysik, kemi jämte tekniska ämnen anordnas lärarutbildningskurser för gymnasieingenjörer. För inträde krävs examen från tekniskt gymnasium samt en ålder om lägst 22 år. Kurstiden är ett år. Under den andra terminen utgår arvode av ungefär samma storlek som nyssnämnda belopp. Antalet deltagare i sådana kurser år 1962 utgjorde 36. Utbildning av musiklärare och musikpedagoger m. m. sker vid olika statliga, statsunderstödda och enskilda skolor. I ett år 1962 av musikledarutredningen avgivet betänkande (SOU 1962:51) har förslag framlagts om den framtida utformningen av musikledarutbildningen; i betänkandet föreslås dels en till musikhögskolan förlagd utbildning av musikledare, dels en utbildning av musikpedagoger för den kvalificerade utbildningen vid de kommunala musikskolorna, dels en treårig utbildning av musikinstruktörer. Kursen för musikledare föreslås bygga på avlagd musikinstruktörs- eller musiklärarexamen och omfatta två till tre terminer. Utbildningen av musikpedagoger äger f. n. rum dels genom en tvåårig kurs på musikhögskolan, dels genom en i vissa fall treårig utbildningsgång vid olika musikut-

135 bildningsinstitutioner i landsorten, nämligen vid bl. a. folkliga musikskolan i Ingesund, musikpedagoglinjen vid Framnäs folkhögskola, Örebro musikpedagogiska institut. I det nyssnämnda betänkandet föreslås att till de skolor, som bedriver en musikpedagogisk utbildning som är kvalitativt likställd med musikhögskolan, bör statsbidrag utgå; en sådan statsunderstödd musikpedagogutbildning föreslås vara underkastad inspektion av musikaliska akademien. För utbildningen av musikinstruktörer föreslås som inträdeskrav en ålder om 19 år samt förkunskaper motsvarande tvåårig allmän fackskola. Vidare föreslås förläggande av musikinstruktörsskolor till de nyssnämnda skolorna i Ingesund och Framnäs samt till ytterligare fyra orter i landet, varvid den totala utbildningskapaciteten skulle uppgå till 100—130 examinerade per år. De som deltar i musikutbildningen vid musikhögskolan eller musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö, erhåller studiehjälp som universitetsstuderande. Eleverna vid Ingesunds- och Framnässkolorna erhåller samma förmåner som folkhögskoleelever, medan deltagarna i t. ex. Örebro musikpedagogiska institut kan erhålla lån från allmänna studielånefonden. Antalet deltagare i kurser, som ej erhåller studiehjälp som universitetsstuderande, torde f. n. uppgå till ca 75. Vid ett förverkligande av förslaget om inrättande av musikinstruktörsskolor torde dock antalet växa betydligt. Svenska Dalcroze-seminariet i Stockholm har en treårig högre utbildningskurs för rytmiklärare och en sexmånaders lägre kurs för lärare inom den obligatoriska skolans låg- och mellanstadier. För inträde i den förra kursen krävs godkänd genomgång av nioårig grundskola samt bl. a. viss färdighet i piano och bra gehör. Seminariet åtnjuter statsbidrag. Antalet elever uppgick 1962 till 12. En fortbildning av lärare m. fl., som vill specialisera sig på arbete inom psykisk hälsovård bland barn och ungdom, äger rum vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut i Stockholm. Inträdeskravet till den s. k. lägre kursen är akademisk utbildning eller motsvarande. Denna kurs omfattar ett läsår. För att vinna inträde vid den högre kursen krävs dels i regel genomgången lägre kurs, dels fil.kand.-examen med ämnena psykologi och pedagogik. Kurstiden är iy2 läsår. Antalet kursdeltagare uppgick 1962 till 14 i den lägre kursen och 4 i den högre kursen. Konstnärlig utbildning och journalistutbildning Utbildning av journalister sker vid de två statliga journalistinstituten i Stockholm och Göteborg. Vid instituten finns dels en linje med studentexamen som inträdeskrav, dels en linje som förutsätter att sökanden har förvärvat fyra akademiska betygsenheter. Utbildningen är i båda fallen ettårig. Eleverna vid akademikerlinjen erhåller studiesocialt stöd som univer-

136 sitetsstuderande; vid studentlinjen kan lån utgå från allmänna studielånefonden. Antalet deltagare i studentkursen år 1962 var 80. Vid Konstfackskolan i Stockholm och Slöjdföreningens skola i Göteborg bedrivs utbildning bl. a. i avdelningar för textilarbete, dekorativ målning, skulptur, keramik, möbler och inredningar, metallarbete, reklam och bokhantverk samt fotografi. Utbildningen är organiserad i en konstindustrien skola (två år i Stockholm, ett år i Göteborg) och i en högre konstindustrien skola (två år i Stockholm, tre år i Göteborg). Inträdesåldern är i Stockholm lägst 17 år, i Göteborg 18 år. Konstnärliga anlag förutsattes för det yrke, för vilket utbildning sökes. Antalet elever vid Konstfackskolan och Slöjdföreningens skola 1962 framgår av följande uppställning. Konstfackskolan

Slöjdföreningens skola

Summa

194 153 347

44 73 117

238 226 464

Konstindustrieli dagskola Högre konstindustrien dagskola Summa

Högre utbildning av reklammän äger rum vid det statsunderstödda institutet för högre reklamutbildning i Stockholm. Utbildningen är ettårig och inträdeskrav studentexamen. Antalet elever uppgick år 1962 till 60. Utbildning av reklamtecknare sker vid Konstfackskolan, Slöjdföreningens skola i Göteborg, Berghs reklamskola och Anders Beckmans skola (de två sistnämnda i Stockholm). Utbildningen är två- eller treårig. Vid det statsunderstödda grafiska institutet i Stockholm finns en utbildningskurs med syfte att för den grafiska industrin utbilda företags- och driftsledare, kalkylatorer, försäljare m. m. Kurstiden är två år och inträdeskravet studentexamen eller realexamen jämte studentexamenskunskaper i modersmål, tyska, engelska, historia, geografi och kristendom. Antalei elever utgjorde 41 år 1962. Dessutom finns en ettårig kurs med lägre krav i fråga om förkunskaper för arbetsledarutbildning. Deltagarantalet 1962 var 19.

Utbildning för handel och kontor m.m. Inom denna utbildningssektor finns en rad olika studiemöjligheter, svåra att beskriva och sinsemellan jämföra. Utbildningen för banker och försäkringsbolag ombesörjes av resp. företag; från denna bortses i följande redogörelse. Vid handelsgymnasierna finns en särskild ettårig s. k. fackkurs för studenter. Denna kurs leder till samma slutmål som den reguljära treåriga

137 handelsgymnasieutbildningen. Sådana fackkurser finns vid ett tiotal handelsgymnasier. Antalet elever uppgick 1962 till 665. I Uppsala har inrättats en särskild utbildningsgång, som omfattar bl. a. dels genomgången fackkurs, dels förvärvande av fyra akademiska b t y g s enheter {akademisk sekreterarkurs). Antalet deltagare i handelsgymnasiedelen av denna utbildningsväg uppgick år 1962 till ca 100. Även i Lund bedrivs viss försöksverksamhet med högre sekreterarutbildning (tvåårig k u r s ) . Inträdeskrav är studentexamen. Utbildningen omfattar bl. a. studier i två främmande språk, svenska, ekonomi samt fackkurser i maskinskrivning, svensk och utländsk stenografi samt kontorsteknik. Kursen har startats hösten 1963 med 20 elever. Vid skilda handelsinstitut och yrkesskolor finns vissa kurser — oftast ettåriga — som bygger på studentexamen, medan andra har lägre inträdeskrav. Även till dessa senare söker sig studenter i icke obetydlig omfattning. De förra kurserna meddelar sekreterar- och företagsekonomisk utbildning vid yrkesskolorna i Stockholm, Göteborg, Lund och Trelleborg, Bar-Lock-institutet, Filip Holmqvists handelsinstitut och Bröderna Påhlmans handelsinstitut. I de senare ingår bl. a. kurser vid Stockholms stads handelsskola (1-årig korrespondentkurs, 1-terminskurs i svensk affärskorrespondens samt hotellsekreterarkursens allmänna linje), vid Filip Holmvists handelsinstitut (1-årig korrespondentkurs, 1-årig gymnasial linje), vid Bar-Lockinstitutet (läkarsekreterarkursen) samt vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut (1-årig handelskurs, 1-årig korrespondentkurs, 1-termins korrespondentkurs). Vid flera kommunala yrkesskolor finns också kortare läkarsekreterarkurser (om 10—12 veckor). I det av prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet utarbetade betänkandet Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:55) har en beräkning gjorts av antalet antagna till resp. slag av kurser; med hänsyn till att utbildningstiden som regel är ett år, speglar detta antal således ganska väl även det totala antalet elever. Enligt dessa uppgifter antogs år 1960 ca 400 elever till studentkurser vid handelsskolor och -institut, 82 elever till företagsekonomisk utbildning vid Stockholms stads handelsskola och 850 till övriga här angivna utbildningsvägar (exkl. de kortare läkarsekreterarkurserna). Utbildning för vårdyrken m.m. Utbildningen av receptarier äger rum vid farmaceutiska institutets receptarielinje i Stockholm. Efter studentexamen skall en praktisk apoteksutbildning ske i två år. Sedan följer studier för receptarieexamen på farmaceutiska institutet under ett läsår. Antalet elever uppgick 1962 till 195. Utbildningen till sjukgymnast äger rum vid sjukgymnastinstituten i Stockholm och Lund. Sökande skall ha avlagt realexamen eller ha mot-

138 svarande skolunderbyggnad; på grund av det stora antalet sökande h a r under senare år endast studenter kunnat antas. Sökande skall vidare ha viss sjukvårdspraktik samt det kalenderår, då inträde sökes, fylla lägst 18 år. Utbildningen är tvåårig. Antalet elever år 1962 utgjorde 223. Utbildningen av arbetsterapeuter sker f. n. genom en ettårig kurs i Göteborg, Jönköping och Örebro. För inträde krävs bl. a. realexamen eller motsvarande, viss sjukhuspraktik, viss utbildning i vävning, sömnad och slöjd samt slutligen lägst 19 års ålder. I ett år 1962 av 1960 års arbetsterapeututredning avlämnat betänkande föreslogs bl. a. en förlängning av utbildningstiden till två år samt en utbyggnad av utbildningen (SOU 1962:50). Antalet elever år 1962 utgjorde 69. Utbildningen av sjuksköterskor sker vid sjuksköterskeskolorna, som uppgår till qtt trettiotal. Flertalet skolor är landstingskommunala och tre är statliga, varjämte det finns vissa privata skolor. Som inträdeskrav gäller realexamen eller motsvarande skolunderbyggnad samt lägst 19 års ålder. Utbildningen omfattar ca tre år, varav 6—8 månaders läskurs. Den utbildning, som ges under de två första läsåren, är grundläggande och i stort sett gemensam för alla elever. Därefter har eleverna möjlighet att välja, vilket område inom hälso- och sjukvården de vill ägna sig åt och att inom detta område erhålla speciell utbildning. Eleverna vid sjuksköterskeskolorna erhåller regelmässigt fritt vivre. Dessutom erhålles ett utbildningsbidrag med något varierande belopp, dock högst 150 kronor per månad. Frågan om sjuksköterskeutbildningens framtida utformning är f. n. föremål för särskild utredning. Antalet elever uppgick 1962 till 5 744 (inkl. elever i barnmorskeläroanstalter) . Utbildningen av barnmorskor äger rum vid de två barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg. Som inträdeskrav gäller bl. a. att sökanden skall ha genomgått minst två års utbildning vid sjuksköterskeskola samt ha fyllt lägst 21 år. Kurstiden är 15 månader, varav ca 4 månader ägnas åt teoretisk utbildning. Eleverna erhåller fritt vivre och under den praktiska tjänstgöringen därjämte ett arvode med ca 150 kronor per månad. En specialutbildning av barnsjuksköterskor äger rum vid Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor, vilken är belägen i Stockholm. Till den s. k. huvudkursen gäller som inträdeskrav minst två års utbildning vid sjuksköterskeskola. Kurstiden är 13 månader. Vid skolan finns även en kurs för fortsatt utbildning av barnsjuksköterskor, som förutsätter genomgången huvudkurs. Denna kurs har en varaktighet av omkring 4 månader. Eleverna i huvudkursen erhåller fritt vivre jämte visst utbildningsbidrag. Antalet elever i centralskolan utgjorde 69 år 1962. Utbildningen av distriktssköterskor äger rum vid statens distriktssköterskeskola i Stockholm. Som krav för inträde gäller minst två års utbildning vid sjuksköterskeskola; i regel antas endast sökande som är legiti-

139 merad sjuksköterska. Kurstiden är 6—7 månader. Antalet kursdeltagare år 1962 utgjorde 79. Vid Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor — med kurser i Stockholm och Göteborg — bedrivs utbildning av lärare vid sjuksköterskeskolor. Vidare finns en administrativ linje och kurser för avdelningssköterskor. Därjämte anordnas narkoskurs. Som inträdeskrav gäller att sökande skall ha genomgått sjuksköterskeskola samt härutöver ha viss praktik. Lärarutbildningen omfattar tre terminer, kursen för föreståndarinnor och husmödrar två terminer, narkoskursen fem månader, avdelningssköterskekursen däremot endast elva veckor. Antalet deltagare i ovannämnda kurser uppgick 1962 till 387. Grundutbildningen av laboratoriepersonal ges vid laborantskolor inom yrkesskoleväsendet. Dessa finns på nio platser i landet. Inträdesvillkor är bl. a. en ålder om lägst 17 år samt kunskaper motsvarande realexamen i svenska, engelska, tyska, matematik, biologi, fysik och kemi. Utbildningen är ettårig. Vidareutbildning av laboratoriebiträden — laboratriser och preparatriser — anordnas i överstyrelsens för yrkesutbildning regi. Den praktiska utbildningen — ca 11 månader — är förlagd till ett 25-tal statliga och kommunala institutioner inom hälso- och sjukvården. Den teoretiska undervisningen meddelas antingen jämsides med praktiken eller i centrala lärokurser om ca 6 veckor i någon av landets universitetsstäder. Inträde kan vinnas — förutom av dem som genomgått laborantskola — även av dem som har realexamenskunskaper jämte studentexamenskunskaper i matematik och kemi samt vissa kunskaper i andra ämnen, motsvarande vad som meddelas vid laborantskolan. Under kursen utgår elevarvode med ca 725 kronor per månad. Antalet deltagare i laborantskolorna hösten 1962 utgjorde 194 och i vidareutbildningskurser 109. Utbildningen av ekonomiföreståndare äger rum dels vid de husliga seminarierna i Stockholm och Uppsala, dels vid Västkustens ungdomsskola i Ljungskile. För inträde krävs dels godkänd genomgången grundskolas gymnasieförberedande linje eller motsvarande samt härutöver bl. a. viss praktik. Kurstiden är två år. Antalet deltagare år 1962 utgjorde 39. Vid Västkustens ungdomsskola och Västerbottens läns landstings centrala yrkesskola i Umeå äger utbildning av int er natf öre ståndare rum. Inträdeskrav är realexamen (motsvarande). Sökande skall vidare ha fyllt 23 år före kursens slut. Kurstiden är 42 veckor. Antalet deltagare i utbildningen år 1962 var 92. Svenska socialvårdsförbundet anordnar utbildning av ålderdomshemsföreståndarinnor. Inträdeskrav är realexamen (motsvarande). Sökanden skall vidare vara lägst 22 år. Kurstiden är tre år med omväxlande teoretisk och praktisk utbildning. Den teoretiska delen utgörs av tre läskurser

140 om sammanlagt 5% månader; av dessa är två kurser förlagda i Stockholm. Under den praktiska utbildningen har eleven fritt vivre på anstalten samt viss kontant lön. För en till internat förlagd läskurs utgår stipendium med 260 kronor. Antalet elever år 1962 utgjorde 11. Utbildning av barnhemsföreståndarinnor sker vid sociala barnavårdsseminariet i Stockholm. Som krav för inträde gäller dels genomgången grundskola, dels viss praktik, dels en ålder om lägst 19 år. Utbildningen omfattar en kurstid av 3 år; härav tas 13 månader i anspråk för undervisning på seminariet medan återstoden utgörs av institutionstjänstgöring och ferier. Under större delen av praktiktiden erhålles fritt vivre samt under vissa tider ev. kontantersättning. Antalet elever år 1962 utgjorde 58. Utbildning av diakoner m. m. äger rum vid Sköndalsinstitutet i Stockholm. Vid skolan finns en s.k. allmän kurs, som förbereder för inträde till fackutbildningen och närmast motsvarar tredje årskursen vid folkhögskola. Fackutbildningen bedrivs på social, kyrkokameral och kyrkomusikalisk linje. För inträde till den sociala linjen krävs bl. a. viss praktik och studentexamenskunskaper samt lägst 19 års ålder. Denna utbildning omfattar ca tre års utbildning, varav praktik i ca 16 månader. För inträde till den kyrkokamerala linjen, som omfattar två år, krävs förutom den förberedande kursen viss handelsutbildning. Studierna vid den kyrkomusikaliska linjen kan kombineras med någon av de övriga linjerna. Vid Sköndalsinstitutet förekommer slutligen en s. k. metodikkurs för diakoner om fyra månader, vilken närmast syftar till att förbereda deltagarna för arbete i de kyrkliga församlingarna. Antalet elever vid institutet år 1962 framgår av följande tablå. Förberedande kurs Social linje Kyrkokameral linje Kyrkomusikalisk linje Diakonkurs

45 151 2 20 4

Utbildningen till diakonissa äger rum vid diakonissanstalter i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Härnösand. Kurstiden är 4—4% år. Eleverna erhåller fritt vivre jämte viss ersättning. Utbildning inom offentlig förvaltning Inom försvaret sker officersutbildning för de tre försvarsgrenarna. Inträdeskrav är studentexamen. Utbildningen tar i allmänhet ca tre år i anspråk. Under utbildningen erhålles fritt vivre jämte viss lön. Antalet som deltog i officersutbildningen uppgick 1962 till 420. Vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut i Stockholm förekommer utbildningskurser för meteorologisk tjänsteexamen och hydrologisk tjänsteexamen. Studentexamen är inträdeskrav. Den sammanlagda ut-

141 bildningstiden är 2y2 år och omfattar praktisk tjänstgöring under ca 9 månader samt 4y 2 terminers teoretisk undervisning samt för hydrologernas del även i form av fältövningar. Den som har sitt föräldrahem i Stockholm eller dess omedelbara närhet, får under utbildningen ett arvode av 300 kronor per månad, övriga 450 kronor. Under den praktiska tjänstens senare del utgår ett högre arvode. År 1962 var antalet deltagare i utbildningen 19, varjämte 10 värnpliktiga deltog i meteorologutbildningen. Televerket ordnar utbildning av teleingenjörer och av administrativ personal; för inträde i sådan kurs krävs studentexamenskunskaper i modersmål, engelska, tyska, matematik, fysik och kemi. Utbildningen omfattar ca två år. Under utbildningstiden utgår traktamente med 40 kronor per dag under det första året, 45 kronor under det andra. Under viss del av praktiktiden utgår i stället för arvode och traktamente timlön. Antalet deltagare i utbildning år 1962 utgjorde 36. Vid statens järnvägar sker utbildning av stationsskrivare och kontorsskrivare. Formella kompetenskrav för inträde finns e j ; i praktiken fordras dock som regel studentexamen. Utbildningen av stationsskrivare omfattar ca två år, varav omkring sju månaders teoretisk utbildning. Under utbildningen utgår ersättning. Antalet deltagare uppgick 1962 till 47 i stationsskrivarkursen och till 18 i kontorsskrivarkursen. Tullverket anordnar utbildning av kammarskrivare. Formella kompetenskrav för inträde finns ej. I praktiken krävs dock studentexamen. Utbildningen omfattar minst två år, varav teoretisk utbildning meddelas under halva utbildningstiden. Under den inledande s. k. provtjänstgöringen utgår inte någon ersättning, under den därefter följande teoretiska utbildningskursen högst 1.4 kronor per dygn och därefter arvode motsvarande lönegrad A 10. Antalet deltagare i utbildningen uppgick 1962 till 24. Utbildning inom postverket sker i assistentkurs och i expeditörskurs. För inträde till den förra krävs studentexamen, till den senare realexamen. Den sammanlagda utbildningen till postassistent omfattar minst två år, till postexpeditör 1 år och 3 månader. Lön utgår under hela utbildningstiden. År 1962 var antalet deltagare i assistentutbildningen 133 och i expeditörsutbildningen 527. För inträde till landsfiskalsutbildning krävs avlagd studentexamen. Utbildningen tar ca 4y2 år i anspråk och inleds med provtjänstgöring och praktisk polistjänst. Under fyra terminer följer så en distriktsåklagarkurs vid Stockholms universitet, varefter utbildningen avslutas med genomgång av polischefsklassen vid statens polisskola i Stockholm. Under hela utbildningstiden har landsfiskalseleven ett bidrag till sina kostnader för utbildningen med 450 kronor per månad. Till landsfiskalsutbildning antas årligen 20—25 sökande. Utbildning av högre brandbefäl sker vid statens brandskola i Stockholm. För inträde i brandingenjörskursen krävs studentexamen. Den teoretiska

142 utbildningen är uppdelad på fyra olika utbildningsavsnitt och omfattar sammanlagt 83 veckor. År 1962 var antalet kursdeltagare 19. Utbildning av hälsovårdsinspektörer äger rum vid statens institut för folkhälsan i Stockholm. I framtiden torde inträdeskraven komma att motsvara genomgången teknisk fackskola; i dagens läge utgör de realexamenskunskaper i modersmålet, matematik, fysik, kemi, biologi och ett modernt språk samt vissa gymnasiekunskaper i kemi och biologi. Utbildningstiden är ett läsår och antalet kursdeltagare uppgick 1962 till 15. Utbildning av fiskeritjänstemän sker vid fiskeristyrelsens utbildningskurser i Göteborg. Utbildningstiden är 17 månader. För inträde krävs en ålder av lägst 18 år, genomgången andra årskurs vid folkhögskola (motsvarande) samt minst två års fiskepraktik. Under de fem månader, då eleverna vistas i internat, har de fri bostad. Antalet kursdeltagare år 1962 var 8. Övrig utbildning Utbildningen av skogsmästare äger rum vid statens skogsmäsiarskola i Skinnskatteberg. Som krav för inträde gäller bl. a. en ålder om lägst 22 år samt genomgången skogsskola eller motsvarande utbildning. Kurstiden är 15—ig månader. Eleverna erhåller fri bostad. Antalet deltagare i utbildningen år 1962 utgjorde 58. Utbildningen av lantmästare sker vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Utbildningen är uppdelad på en ettårig och en tvåårig avdelning; skillnaden ligger främst däri att den ettåriga utbildningen förutsätter genomgång av en arbets- och driftsledarkurs, medan denna är en del av den tvååriga lantmästarutbildningen. Minimiåldern för inträde i lantmästarutbildningens ettåriga kurs är 20 år. Antalet deltagare år 1962 var 59. Fr. o. m. höstterminen 1963 har inträttas en utbildning av trädgårdstekniker, avsedd att motsvara lantmästarutbildningen. Kravet på förkunskaper är dels genomgången förmanskurs, dels vissa realexamenskunskaper. Eleverna antas vid inträdet vanligen ha fullgjort värnpliktstjänstgöringen och således vara 22—23 år. Vid de tekniska gymnasierna i Hälsingborg, Uppsala och Skellefteå har inrättats treterminskurser, som bereder personer med studentexamen från allmänbildande gymnasium möjlighet att avlägga gymnasieingenjörsexamen. Frågan om den framtida utformningen av denna utbildningsväg är under utredning inom gymnasieutredningen. Antalet elever år 1962 var 77. Vid Stockholms stads handelsskola anordnas en kurs för utbildning av personal för rese- och turistnäringen. För inträde krävs lägst realexamen jämte studentexamenskunskaper i engelska och tyska. Utbildningstiden är ett år. Antalet deltagare år 1962 var ca 25. För personal inom trafikflyget ordnas vid Stockholms stads yrkesskolor yrkeskurs för flygvärdinnor. Inträdeskrav är bl. a. lägst 20 år och god skol-

143 underbyggnad (i regel studentexamen). Kurstiden är 18—21 veckor. Antalet kursdeltagare 1962 uppgick till 28. Utbildningen till sjökapten och sjöingenjör samt till styrman och maskintekniker sker vid de statliga sjöbefälsskolorna. Dessa är belägna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar och Härnösand. För inträde till den ettåriga styrmanskursen krävs genomgången grundskola med godkända betyg i modersmålet, matematik, fysik och engelska jämte sjöpraktik om 2*4 år. För inträde till sjökaptensutbildningen, som är tvåårig, krävs genomgången styrmansklass. Inträdeskraven till maskinteknikerklassen är desamma som till styrmansklassen; praktiktiden är dock två år. Utbildningen är ettårig. För inträde till sjöingenjörsklassen fordras dels genomgången maskinteknikerklass, dels ytterligare sex månaders praktik. Utbildningen varar i två år. Antalet elever år 1962 var 798. Elevernas

studieekonomiska

situation

Utbildningsanstalternas spridning. De utbildningslinjer, för vilka redogjorts ovan, finns i allmänhet på ett begränsat antal platser i landet. De enda mer märkbara undantagen härifrån är sjuksköterskeskolor, som finns på ett 25-tal orter, och folkskolseminarier, som finns på ett 20-tal orter. I övriga fall är det endast på någon eller några orter, där den avsedda utbildningen kan erhållas. De gymnasiala skolorna uppgår däremot till ett högst betydande antal. Det finns sålunda ca 125 gymnasieorter i landet och över 600 kommunala yrkesskolor. Antalet folkhögskolor uppgår till ett hundratal. Det förhållandet att de högre utbildningsmöjligheterna är geografiskt koncentrerade medför att många studerande inackorderar sig på skolorten. Det är således endast omkring en fjärdedel av de universitetsstuderande som (1951/52 och 1956/57) bor i föräldrahemmet. De av de 1959/60 examinerade, som var ogifta vid examenstillfället och som bott hemma i sitt föräldrahem större delen av sin studietid, uppgick till ca 15 procent av samtliga examinerade. Enligt en undersökning, som utredningen låtit företa bland studerande vid vissa lärarutbildningsanstalter 1 , var omkring en femtedel hemmaboende. Enligt en enkät, som utförts av de blivande lärarnas riksorganisation, skulle andelen hemmaboende uppgå till ca 15 procent; skillnaderna torde bero på olikheter i urvalsmetod. I fråga om den andel studerande, som under sin utbildning bor i föräldrahemmet, föreligger det bestämda likheter mellan universitetsstuderande och elever vid de postgymnasiala fackutbildningslinjerna. Studietidens längd. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen varierar studietidens längd icke oväsentligt vid de beskrivna utbildnings1 Undersökningen företogs 1961 bland de studerande vid folkskoleseminarierna i Göteborg, Luleå och Uppsala, h u s h å l l s s e m i n a r i e t i Uppsala samt förskoleseminarierna i Göteborg och Luleå. Svarsfrekvens: 76 %.

144 anstalterna. Vid lärarutbildningsanstalterna är studietiden i allmänhet två till fyra år, medan den vid många andra studiebanor utgör ett läsår. Detta är t. ex. fallet med utbildningen vid farmaceutiska institutets receptarielinje, institutet för högre reklamutbildning och handelsgymnasiernas fackkurs. Ännu kortare studietider har vissa av utbildningslinjerna inom området för hälso- och sjukvård. Studietiden för sjuksköterskeskolorna är dock tre år. Vid universitet och högskolor har studerande vid gymnastiska centralinstitutet och hortonomutbildningen den kortaste studietiden, nämligen två år. Den längsta har de blivande läkarna, nämligen inemot sju år. Generellt sett gäller att utbildningstiden för de studerande vid universitet och högskolor är längre än för de studerande vid de i avgränsningssammanhang aktuella studiebanorna. Studietiden för dessa är emellertid av en sådan omfattning att det vanligen ej är möjligt för de studerande att av egna medel finansiera sitt uppehälle under studierna. Den studerandes ålder. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen måste de sökande vid många av de postgymnasiala utbildningslinjerna för att kunna bli antagna som elever ha uppnått en viss ålder. I realiteten torde en stor del av de studerande i åldershänseende vara jämförbara med de universitets- och högskolestuderande. I det följande skall redovisas vissa uppgifter härom. Dessa hänför sig till de två största elevgrupperna i de postgymnasiala fackutbildningslinjerna, dels elever vid folkskoleseminarier, dels vid sjuksköterskeskolor. Som jämförelse meddelas uppgifter om de universitets- och högskolestuderandes ålder vid inskrivningstillfället. Uppgifterna får samlas från olika undersökningar. För elever vid folkskoleseminarier utnyttjas statistiska centralbyråns undersökning från år 1960 om elevernas ålder. För elever vid sjuksköterskeskolor har ett material från arbetsmarknadsstyrelsen, avseende åldersfördelningen bland dem som 1960 examinerades, använts; en tillbakaskrivning av dessa tal med tre år har gjorts för att beräkna åldersfördelningen vid intagningen. För universitet och högskolor hänför sig uppgifterna till läsåret 1956/57. Uppgifterna meddelas i följande tablå. Utbildningsanstalt Elevernas ålder Folkskole- SjuksköterUniversitet vid inträdet skeskolor seminarier m. fl. 17—19 år 20—21 år 22—23 år 24—25 år 26—28 år 29 år el. äldre Summa

19,9 44,3 17,1 7,2 5,3 6,2

34,4 39,5 16,5 5,1 2,7 1,8

12,7 59,0 15.8 5,3 36 3^6

145 Det finns också möjlighet att göra jämförelser vid examinationstillfället; för de studerande vid universitet och högskolor hänför sig uppgifterna därvid till 1959/60 (Akademikernas skuldsättning). Medianåldern för examinerade småskollärare är ca 22 år, för folkskollärare 23 år eller lika hög som för gymnastikdirektörer samt för sjuksköterskor 24 år. Medianåldern för de olika akademiska utbildningsgrupperna ligger i regel mellan 25 och 29 år. För grupperna filosofie magistrar, juris kandidater, civilingenjörer och civilekonomer är medianåldern 26 år. De data, som lämnats i detta avsnitt, bestyrker således intrycket att eleverna vid vad som här kallas för postgymnasiala fackutbildningslinjer i åldershänseende är att jämställa med de universitetsstuderande. Studietidens ekonomi. I den av utredningen företagna enkäten bland lärarkandidaterna ställdes vissa frågor avseende sättet för studiernas finansiering. Utredningen återger i det följande undersökningens huvudresultat. Relativa antalet ogifta hemmaboende som angivit betydelsen

resp. ej hemmaboende blivande av olika inkomstkällor.

H smmaboen de Inkomstkälla

Bidrag eller lån från äldrar Övriga lån Stipendier Förvärvsarbete Kget kapital Övriga ink

Minst V2

%—%

38 35

— 10 5

12 13 3 8 4

—

—

lärare

Ej hemmaboende

Mindre

än J4

Minst y 2

%—%

12 3 18 16 7 3

25 65 1 3 7

13 11 4 9 4

—

—

Mindre än %

för17 2 25 18 10 2

Av hela populationen har således omkring 60 procent erhållit bidrag eller lån från föräldrarna eller andra enskilda personer. Andelen låntagare är omkring 70 procent; bland de ej hemmaboende har ungefär två tredjedelar uppgett att de finansierar studierna med lån till minst hälften. Stipendier nämns som inkomstpost av inemot 30 procent, men de spelar en ganska undanskymd roll i studiefinansieringen, då beloppen oftast är blygsamma. Något över 30 procent har upptagit inkomst av förvärvsarbete i redovisningen, medan ca 70 procent av de studerande innehaft förvärvsarbete. Detta torde förklaras av att inkomsterna av förvärvsarbetet endast räcker till att bestrida utgifter under ferierna; det är också möjligt att vissa av de omkring 20 procent som redovisar inkomst av eget kapital har hopsamlat detta just genom feriearbete. Tre fjärdedelar av de studerande har redovisat innehav av lån, varvid föräldralån exkluderats. Andelen är avsevärt högre för de ej hemmaboende än för de hemmaboende; medan åtta av tio av de förra är skuldsatta gäller 10 — 630S97

146 detta endast för varannan hemmaboende. Skuldsättningen är mest utbredd vid folkskoleseminarierna, där andelen är inemot 80 procent, medan motsvarande andel vid förskole- och hushållsseminarium ligger vid 68 procent. Relativa

antalet skuldsatta blivande lärare vid olika efter boendeförhållande. Utbildningslinje

Hemmaboende

Förskoleseminarierna

62,8 60,0 60,0 45,9

Samtliga

57,3

utbildningslinjer

Ej h e m m a boende

Samtliga

84,0 85,1 83,2 75,8 69,0 80,7

80,5 78,9 76,3 68,1 68 2 75,8

Skillnaden i fråga om andelen skuldsatta mellan de hemmaboende och de ej hemmaboende återspeglar sig även i fråga om spridningen av skuldbeloppen. Medan hälften av de hemmaboendes skuldsummor ligger i skiktet under 2 500 kronor, gäller detta endast för en sjättedel av de ej hemmaboende. En betydligt större andel av de senare har också relativt höga skuldsummor: över 7 500 kronor ungefär 18 procent mot 4 procent för de förra. Relativa antalet skuldsatta hemmaboende och ej hemmaboende lärare efter skuldsummans storlek. Skuldsumma

1—2499 2500—4 999 5000—7 499 7500—9999 10000 och mer Summa

blivande

Hemmaboende

Ej h e m m a boende

Samtliga

50,0 37,0 9,0 2,0 2,0

16,9 39,9 25,3 10,8 7,1

22,2 39,6 22,7 9,2 6,3

100,0

100,0

100,0

I genomsnitt har de undersökta lärarkandidaterna en skuld av inemot 5 000 kronor. Tar man hänsyn till föräldralånen, ökas denna summa med omkring 1 000 kronor. Den högsta skuldsumman finner man hos de ej hemmaboende studerandena på den 4-åriga förskollärarlinjen, den lägsta hos de hemmaboende förskoleseminaristerna. I genomsnitt har de hemmaboende en skuld om 3 000 kronor och de ej hemmaboende om 5 000 kronor. I följande tablå har andelen skuldsatta beräknats efter uppgifterna om faderns yrke. Tablån utvisar att det relativa antalet skuldsatta är högst bland de ej hemmaboende lärarkandidaterna från arbetar- och folkskollärarhem. Procentsatser, som är lägre än genomsnittet, uppvisar bl. a. semi-

147 Genomsnittlig skuld per skuldsatt hemmaboende och ej hemmaboende blivande lärare vid de olika utbildningslinjerna. Utbildningslinje

4-årig folkskollärarlinje 2-årig •» Förskoleseminarierna Hushållsseminarium Samtliga

Hemmaboende

Ej h e m m a boende

Samtliga

3 900 2 800 2 400 2 200

6 700 4 400 3 700 4 100 4 800 5 000

6 500 4 100 3 400 3 700 4 800 4 700

2 900

narister från direktörs- och akademikerhem. Andelen skuldsatta ej hemmaboende studerande från akademikerhem är lika hög som andelen skuldsatta bland hemmaboende studerande från arbetarhem. Relativa antalet skuldsatta hemmaboende blivande lärare efter faderns Faderns yrke

Hemmaboende

Jordbrukare

Handl ande

42,9 60,0 59,5 73,1

Övriga tjänstemän Obestämt yrke Uppgift saknas Samtliga

57,3

och ej yrke.

hemmaboende

Ej h e m m a boende

Samtliga

79,7 88,6 70,7 50,0 75,0 76,0 83,8 90,8 71,8 85,7 80,7

78,7 80,0 60,0 47,4 68,4 70,0 75,2 86,1 70,5 85,7 75,8

Vid vissa av de postgymnasiala utbildningsvägarna har de studerande — som framgår av ovan lämnad redogörelse -— möjlighet att erhålla särskilda förmåner under studietiden. Deltagare i de statliga verkens utbildningskurser åtnjuter således lön under studierna. Till deltagare i utbildningen av landsfiskaler samt meteorologer och hydrologer utgår arvode om högst •450 kronor per månad. Även sjuksköterskeeleverna har vissa förmåner under studietiden men utför i gengäld en arbetsprestation. Vid landstingens skolor erhåller de fritt vivre jämte 150 kronor per månad; vid andra skolor är den kontanta ersättningen lägre. Deltagare i utbildningen av föreståndare vid ålderdomshem åtnjuter i stipendium 260 kronor under den s. k. nybörjarkursen. Eleverna vid statens sjuksköterskeskolor kan tilldelas stipendier om högst 750 kronor per år, varemot de har att fullgöra tjänstgöring under ett år

148 inom hälso- och sjukvården. Folkskollärare som förbinder sig att tjänstgöra inom de finsktalande områdena i Luleå stift kan erhålla 800 kronor per läsår. Liknande stipendieförmåner existerar även för odontologie studerande, vilka mot att de förbinder sig att tjänstgöra i folktandvården under samma antal år som stipendium erhålles, kan få 2 500 kronor per läsår. Sammanfattningsvis torde i fråga om den studieekonomiska situationen för eleverna vid de beskrivna utbildningslinjerna — med vissa undantag •— gälla att den i vissa betydelsefulla hänseenden är likartad med situationen för de universitets- och högskolestuderande. Utredningens

förslag

Utredningen har i detta kapitel inledningsvis lämnat en redogörelse för utbildningslinjerna på det postgymnasiala åldersstadiet, som främst har avsett inträdeskrav, utbildningens längd och elevantalet. Vidare har vissa uppgifter om den studieekonomiska situationen redovisats. Såsom framhålles i kapitel 2 har studiesociala utredningen och studiehjälpsutredningen vid diskussionerna om avgränsningen kommit till den gemensamma ståndpunkten att elevernas studieekonomiska situation bör vara vägledande vid denna avgränsning. Åldern kan då synas utgöra en lämplig, generell avgränsningsfaktor. Av praktiska skäl har emellertid utredningarna stannat för en avgränsning efter skolform, där avgörande varit om eleverna normalt befinner sig i en ålder, då de kan hänföras till föräldrarnas ekonomi, eller i en ålder, då de kan anses som fristående från denna. Utredningen övergår nu till att diskutera vilka grupper som bör innefattas i dess studiefinansieringssystem. Diskussionen föres för överskådlighetens skull kategori för kategori. Lärarutbildning. De blivande lärarna utgör en till antalet betydande grupp. Sammanlagt intas årligen ca 2 000 personer till sådan utbildning, varav inemot hälften med studentexamen. Enligt den undersökning, som utredningen låtit företaga, utgör de blivande lärarna en homogen kategori, vars studieekonomiska situation väl låter sig jämföra med de universitets- och högskolestuderandes. Utredningen föreslår därför att rätt att erhålla studiemedel skall tillerkännas de studerande vid lärarhögskolor, folkskoleseminarier, hushållsseminarier, teckningslärarinstitutet, slöjdlärarseminariet och förskoleseminarier samt statsunderstödda eller under statlig tillsyn ställda musikpedagogiska institut och Svenska Dalcrozeseminariet. Genom överstyrelsens för yrkesutbildning försorg bedrivs utbildning av bl. a. yrkeslärare och vissa andra lärarkategorier. Deltagarna i denna utbildningsverksamhet har i allmänhet en omfattande yrkespraktik bakom sig. I viss utsträckning erhåller de relativt betydande förmåner under studietiden. Detta är fallet med deltagare i yrkeslärarutbildning, medan de

149 gymnasieingenjörer, som utbildas till ämneslärare på grundskolans högstadium i matematik, fysik, kemi eller dyl. ämnen, ej erhåller arvode under den första av de två terminerna. Enligt utredningens mening bör deltagarna i berörda utbildning infogas i utredningens studiefinansieringssystem. I den mån de erhåller arvode bör därvid reduktionsreglerna vid utbetalningen av studiemedel tillämpas. Utredningen föreslår således att deltagare i pedagogisk kurs för yrkeslärare och i lärarutbildningskurser för gymnasieingenjörer erhåller rätt att uppbära studiemedel. Utbildningen vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut förutsätter lärarutbildning eller motsvarande. Deltagarna i utbildningen — lägre kurs ett läsår, högre kurs tre terminer — är därmed i en ålder, jämförbar med de universitetsstuderandes. Utredningen föreslår, att den som undergår utbildning i nyssnämnda kurser vid Ericastiftelsen erhåller rätt att tilldelas studiemedel. Konstnärlig utbildning och journalistutbildning. I fråga om journalistinstituten föreslår utredningen att eleverna skall kunna erhålla studiemedel. Vid grafiska institutet — som räknas som statsunderstödd yrkesskola — finns dels en utbildning med studentexamen som inträdeskrav, dels en med lägre inträdeskrav. Genomsnittsåldern är högre för eleverna i den senare kursen. Utredningen föreslår att både den 2-åriga och den 1-åriga kursen vid grafiska institutet infogas i studiemedelssystemet. Högre befattningshavare inom reklambranschen utbildas dels vid institutet för högre reklamutbildning (IHR), dels vid Berghs reklamskola. Ifråga om IHR föreslår utredningen att denna utbildningsanstalts elever får rätt att erhålla studiemedel. Utbildningen av reklamkonsulenter vid Berghs reklamskola sker på deltid (kvällskurs); av denna anledning bör ej utbildningslinjen ifrågakomma för studiemedelssystemet. Vad reklamtecknarutbildningen vid Berghs och Beckmans skolor och konsthantverksutbildningen (vid Konstfackskolan och Slöjdföreningens skola) beträffar torde dessa studiebanor få betraktas som jämställda med yrkesskolorna. Av dem som 1960 var elever i den första årskursen vid Konstfackskolan var således två tredjedelar 20 år eller yngre. Enligt utredningens mening bör eleverna i nu aktuella skolor icke infogas i utredningens studiefinansieringssystem. Utbildning för handel och kontor m. m. Utbildning för banker och försäkringsbolag ombesörjes av resp. företag och är således varken statsunderstödd eller under offentlig tillsyn. Främst av detta skäl men även med hänsyn till att eleverna åtnjuter lön under utbildningen bör de ej tillerkännas studiemedel för sin utbildning. I ecklesiastikdepartementets promemoria om det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad redovisas som tänkbara åtgärder i utbyggnaden av den postgymnasiala fackutbildningen bl. a. att på lämpligt sätt stödja den icke-statliga utbildningen på postgymnasial nivå och att låta det studiesociala stödet avse jämväl en sålunda förbättrad

150 utbildning. I den mån en mer fast organiserad utbildning kommer till stånd på här avsett område bör eleverna kunna infogas i utredningens studiefinansieringssystem. Den ettåriga fackkursen vid handelsgymnasierna är föremål för behandling inom gymnasieutredningen. Utredningen föreslår, att — i den mån denna utbildningsgång kommer att finnas kvar även i framtiden — eleverna tillerkännes rätt att erhålla studiemedel. De som deltager i den akademiska sekreterarkursen i Uppsala, erhåller för närvarande studiesociala förmåner som universitetsstuderande under sina akademiska studier och studiesociala förmåner som fackutbildningsstuderande under sina handelsgymnasiestudier. Utredningen föreslår att deltagare i den akademiska sekreterarkursen under hela sin studietid erhåller rätt att uppbära studiemedel. Inom handelsutbildningen finns, som framgår av den ovan lämnade redogörelsen, dels kurser, som bygger på studentexamen, dels kurser med lägre formella kompetenskrav till vilka studenter söker sig endast i begränsad utsträckning. De studiebanor, som bygger på studentexamen, torde i allmänhet kunna jämställas med handelsgymnasiernas utbildning. Kurserna kan således jämställas med den ettåriga fackkursen. Det förhållandet att studentexamen är inträdeskrav, medför också att eleverna i allmänhet är i en ålder, då de kan betraktas vara fristående från föräldrarnas ekonomi. Härtill medverkar även att här avsedda studiebanor finns på endast ett begränsat antal orter (Stockholm, Göteborg, Uppsala och L u n d ) . Utredningen föreslår med hänvisning till dessa skäl att elever i följande kurser erhåller rätt att uppbära studiemedel: studentkurser för sekreterar- och företagsekonomisk utbildning vid Stockholms, Göteborgs, Uppsala och Lunds yrkesskolor samt vid Bar-Lock-institutet, Filip Holmqvists handelsinstitut och Bröderna Påhlmans handelsinstitut. Den grupp av elever, som undergår handelsutbildning i de olika kurser som har realexamen som inträdeskrav, torde däremot inte böra infogas i detta system. En betydande del av denna utbildningsverksamhet torde komma att ske inom ramen för fackskolorna. Utredningen anser att denna elevgrupp ej bör infogas i studiemedelssystemet. Utbildning för vårdyrken m. m. Farmaceutiska institutet är ett exempel på en utbildningsanstalt, där eleverna behandlas olikformigt i studiesocialt avseende. De studerande på apotekarlinjen omfattas av det studentsociala systemet, de på receptarielinjen endast delvis. Utredningen föreslår att de studerande på receptarielinjen inordnas i studiemedelsystemet. För tillträde till den tvååriga sjukgymnastutbildningen krävs formellt sett inte studentexamen men på grund av inträdeskonkurrensen intas i regel endast studenter. Eleverna torde normalt vara i samma ålder vid inträdet som de studerande vid universitet m. fl. läroanstalter. Utredningen före-

151 slår att de studerande vid de två sjukgymnastinstituten erhåller rätt att uppbära studiemedel. Utbildningen av arbetsterapeuter, vilken hittills ägt rum i Göteborg, Örebro och Jönköping upprättade skolor, har nyligen varit föremål för utredning. Därest denna utrednings förslag skulle förverkligas kommer bl. a. utbildningstiden att förlängas från ett till två år samt utbildningskapaciteten att väsentligt vidgas. I så fall kommer utbildningen att få ungefär samma karaktär som sjukgymnastutbildningen. I den mån detta kommer att ske, torde eleverna i denna utbildning böra omfattas av studiemedelssystemet. För inträde vid sjuksköterskeskola fordras realexamen eller motsvarande. Antalet intagna är mycket stort och utgör ca 2 200, främst flickor. Ett 100-tal är studenter. Lägsta ålder för inträde är 19 år; genomsnittsåldern vid inträdet är 21 år. Utbildningen är treårig. Med hänsyn till att eleverna utför praktiskt arbete av värde för huvudmännen erhåller de viss ersättning härför, nämligen fritt vivre jämte visst kontant arvode. Detta uppgår vid landstingens skolor till 150 kronor per månad men är lägre vid statens och vissa privata skolor. Förmånerna är skattepliktig inkomst. Sjuksköterskeutbildningen utreds f. n. av en statlig kommitté; denna har enligt sina direktiv att behandla frågan om elevernas praktiska arbete och i samband därmed även förmånssidan. Elevernas studieekonomiska situation är, enligt utredningens mening, i dagens läge sådan att de bör kunna tilldelas studiemedel. I den mån avsevärda förändringar skulle komma att ske i detta avseende genom sjuksköterskeutbildningskommitténs arbete, får hänsyn tas härtill då denna utrednings förslag förverkligas. Studiesociala utredningen föreslår, att eleverna vid sjuksköterskeskolor, barnmorskeläroanstalter, institut för högre utbildning av sjuksköterskor, distriktssköterskeskolan och centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor erhåller rätt att uppbära studiemedel. Grundutbildningen av laboratoriepersonal äger rum vid laborantskolorna vid de kommunala yrkesskolorna. Den som genomgått laborantskola, kan härefter genomgå vidareutbildningskurs i medicinalstyrelsens regi. Den av laboratrisföreningen bedrivna kursverksamheten har upphört tills vidare. Deltagarna i laborantutbildningen är att betrakta som yrkesskoleelever och av detta skäl bör de ej infogas i utredningens studiefinansieringssystem. Till deltagarna i medicinalstyrelsens vidareutbildningskurs utgår regelmässigt lön, varför ej heller denna elevkategori bör erhålla rätt att tilldelas studiemedel. Ekonomiföreståndarinneutbildningen äger till en del rum inom seminarierna för huslig utbildning. Internatföreståndarinnor utbildas på två orter i landet. Med hänsyn till den föreskrivna inträdesåldern — 22 år för internatföreståndarinnor — föreslår utredningen, att de studerande vid dessa båda utbildningsvägar infogas i det av utredningen föreslagna systemet.

152 Två andra utbildningsvägar liknar de nyss berörda, nämligen utbildningen av barnhemsföreståndarinnor (vid sociala barnavårdsseminariet) och Svenska socialvårdsförbundets kurs för ålderdomshemsföreståndarinnor. Utbildningstiden är i båda fallen ca tre år, till en mindre del bestående av teoretisk utbildning. Under den praktiska utbildningen erhålles viss ersättning. Ålderskraven är lägst 19 år vid sociala barnavårdsseminariet och lägst 22 år för ålderdomshemsföreståndarinneutbildningen. De studerande vid dessa båda studiebanor torde från studieekonomisk synpunkt befinna sig i samma läge som t. ex. deltagare i ekonomi- och internatföreståndarinneutbildningen. Av detta skäl föreslår utredningen att de infogas i studimedelssystemet. Till gruppen utbildning för vårdområden kan även räknas utbildningen vid Sköndalsinstitutet. Denna utbildningsanstalt har tre olika utbildningslinjer: social, kyrkokameral och kyrkomusikalisk linje. Vid 1963 års riksdag beslöts att bevilja statsbidrag till den sociala fackutbildningen. Eleverna befinner sig i jämförbar ålder med de högskolestuderande samt har i allmänhet att inackordera sig vid skolan. Av dessa två skäl föreslår utredningen att de studerande vid fackutbildningslinjerna vid Sköndalsinstitutet erhåller möjlighet att tilldelas studiemedel. Diakonissor utbildas vid anstalter i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Härnösand för verksamhet främst inom de kyrkliga församlingarna. I viss utsträckning återfinns även utbildade diakonissor inom socialvården. 1 fråga om den studieekonomiska situationen bör anmärkas att de studerande erhåller fritt vivre och efter ett år eller mindre härjämte kontant ersättning. Enligt utredningens mening bör diakonissutbildningen ej infogas i utredningens system. Utbildning inom offentlig förvaltning. Såsom framhållits ovan erhåller i allmänhet de som deltar i s. k. verksutbildning lön under studietiden. Detta är fallet med t.ex. dem som genomgår post- och teleassistent- samt kammar- och kontorsskrivarutbildning. Vid vissa utbildningslinjer — landsfiskalsutbildningen och utbildningen vid SMHI för meteorologisk och hydrologisk tjänsteexamen — erhåller deltagarna arvoden om 450 kronor (vid SMHI får hemmaboende dock 300 kronor) per månad. De som deltar i utbildning till brandingenjör, hälsovårdsinspektör eller fiskeritjänsteman erhåller dock ej dylika förmåner. Utredningen föreslår, att deltagare i brandingenjörskursen vid statens brandskola, i kursen för hälsovårdsinspektörer vid statens institut för folkhälsan samt i fiskeristyrelsens utbildningskurser för fiskeritjänsteman erhåller rätt att tilldelas studiemedel. Utredningen föreslår vidare att jämväl de som deltar i utbildningen av landsfiskaler eller för meteorologisk eller hydrologisk tjänsteexamen skall kunna beviljas studiemedel i därför erforderlig utsträckning, varvid givetvis hänsyn skall tas till uppburna arvoden eller löneinkomster.

153 övrig utbildning. Statens skogsmästarskola utbildar förvaltare och andra tjänstemän inom skogsbruk och träförädling samt förvaltare av kombinerade jord- och skogsbruksegendomar. Lägsta intagningsålder är 22 år. Eleverna har fri bostad. Antagningsvillkoren — markerade bl. a. i den studerandes ålder — gör den studieekonomiska situationen fullt jämförbar med de studerandes, vilka skall inrymmas inom studiemedelssystemet. Utredningen föreslår därför att de studerande vid statens skogsmästarskola må kunna tilldelas studiemedel. Utbildningen av lantmästare sker vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Utbildningen är uppdelad på en ettårig och en tvåårig avdelning; skillnaden ligger främst däri att den ettåriga utbildningen förutsätter genomgång av en arbets- och driftledarkurs, medan denna är en del av den tvååriga lantmästarutbildningen. Minimiåldern för inträde i lantmästarutbildningens ettåriga kurs är 20 år; under 1955—59 var elevernas medelålder 26 år. Utredningen föreslår att de studerande vid lantmästarkursen — såväl den ettåriga som tvååriga utbildningen — skall omfattas av studiemedelssystemet. Fr. o. m. höstterminen 1963 har inrättats en utbildning av trädgårdstekniker, avsedd att motsvara lantmästarutbildningen. Eleverna antas vid inträdet vanligen ha fullgjort värnpliktstjänstgöringen och således vara 22—23 år. Utredningen föreslår, att de studerande vid trädgårdsteknikerkurserna erhåller rätt att tilldelas studiemedel. Vid tre tekniska gymnasier har inrättats treterminskurser, som bereder personer med studentexamen från allmänt gymnasium möjlighet att avlägga gymnasieingenjörsexamen. Frågan om den framtida utformningen av denna utbildningsväg är under utredning inom gymnasieutredningen. Utredningen föreslår att eleverna erhåller rätt att tilldelas studiemedel. Sjöbefälsutbildningen äger rum vid någon av de fem sjöbefälsskolorna i landet. Utbildningen kan sägas vara av gymnasial karaktär; på vissa håll förekommer också ett samarbete mellan tekniskt gymnasium och sjöbefälsskola. Studiehjälpsutredningen har också i sitt betänkande förutsatt att eleverna vid ifrågavarande läroanstalter tilldelas förmåner enligt studiehjälpssystemet (SOU 1963:48, sid. 88). Å andra sidan har studiesociala utredningen efter ytterligare överväganden fäst särskild vikt vid att elevernas ålder är sådan att de närmast är att jämföra — i studieekonomiskt avseende — med de universitets- och högskolestuderande. De studerande har t. ex. att fullgöra praktik före inträdet. Utredningen vill därför föreslå att de studerande vid sjökaptens-, sjöingenjörs-, styrmans- och maskinteknikerlinjerna vid sjöbefälsskolorna infogas i studiemedelssystemet. Kurser om en termins längd för utbildning av flygvärdinnor anordnas av Stockholms stads yrkesskolor. Med hänsyn till den korta utbildningstiden och önskemålet att ej annat än i undantagsfall behöva tillämpa skilda studiesociala system vid samma skola torde skälen överväga för att ej in-

154 ordna denna utbildning i det föreslagna studiefinansieringssystemet. Ej heller torde skäl föreligga för att låta detta system omfatta dem som genomgår ettårig resebyråutbildning vid samma skolor. Sammanfattning. Utredningens förslag innebär att det av utredningen föreslagna studiemedelssystemet skall omfatta sådana studerandegrupper som nu innefattas i det studentsociala systemet samt härutöver följande grupper: studerande vid lärarhögskolor, folkskoleseminarier, seminarier för huslig utbildning, teckningslärarinstitutet, slöjdlärarseminariet, förskoleseminarier, Ericastiftelsen, musikpedagogiska institut och Svenska Dalcrozeseminariet samt yrkeslärarutbildningen; journalistinstituten, grafiska institutets ett- och tvååriga kurser, institutets för högre reklamutbildning ettåriga kurs; handelsgymnasiernas ettåriga fackkurs, vissa ovan särskilt angivna kurser för sekreterar- och företagsekonomisk utbildning; receptarielinjen vid farmaceutiska institutet, sjukgymnastinstituten, sjuksköterskeskolor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, statens distriktssköterskeskola, barnmorskeläroanstalter, centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor, internatföreståndarinneutbildningen, sociala barnavårdsseminariet, svenska socialvårdsförbundets ålderdomshemsföreståndarinneutbildning, fackutbildningen vid Sköndalsinstitutet, landsfiskalsutbildningen, utbildningen vid SMHI för meteorologisk och hydrologisk tjänsteexamen, brandingenjörsutbildningen vid statens brandskola, utbildningen av hälsovårdsinspektörer och fiskeritjänstemän; statens skogsmästarskola, lantmästarutbildningen, trädgårdsteknikerutbildningen, tekniska gymnasiernas treterminskurser för studenter samt sjöbefälsskolorna. I den mån nya utbildningslinjer tillkommer, bör det — enligt utredningens mening — ankomma på Kungl. Maj:t att ta ställning till frågan, vilka studiesociala förmåner som de studerande skall erhålla.

KAPITEL 7

Studiemedelssystemets

finansiering

Utredningen har i de föregående kapitlen framlagt ett förslag till ett system för finansiering av studier vid postgymnasiala och akademiska utbildningsanstalter. I det följande redovisar utredningen frågor rörande finansieringen av den del av studiemedlen, som skall återbetalas. Med ordet studiemedel avses i detta kapitel, såvida inte annat anges, den återbetalningspliktiga delen av studiemedlen. Kapitlet inledes med en redogörelse för den utbildningspolitiska bakgrunden, med särskild tonvikt på den snabba expansion av den högre utbildningen som kan förväntas under det kommande decenniet. Utbildningsexpansionen är emellertid endast en av många faktorer som har betydelse för finansieringen. Utformningen av studiemedelssystemet ställer ytterligare ett antal krav. Av särskild betydelse är förlängningen av återbetalningstiden, betonandet av vissa socialförsäkringsmässiga inslag samt införandet av en räntegaranti. Det står utan vidare klart att det finansieringssystem, som här är aktuellt, kommer att få en betydande omfattning. Utredningen är medveten om att alternativa institutionella utformningar är möjliga. Det har dock inte varit möjligt för studiesociala utredningen att genomföra de förhandlingar med skilda kreditinstitut, som skulle vara nödvändiga för att i detalj kunna redovisa exempelvis en finansiering genom bankväsendet. Utredningen har i stället valt att dra upp riktlinjerna för en av de lösningar som i förevarande sammanhang är tänkbar — nämligen ett särskilt studiefinansieringsinstitut. Denna lösning har från utredningssynpunkt den fördelen, att de principiella problemen renodlas, samtidigt som ett sådant institut tillgodoser studiemedelssystemets krav. Lösningen är även fullt praktiskt genomförbar. Den definitiva utformningen av systemets finansiering får emellertid övervägas i ett vidare sammanhang under hänsynstagande till frågor, som utredningen ej kunnat närmare behandla. Den här presenterade skissen inledes med en redogörelse för de allmänna förutsättningarna. Därefter ges en beskrivning av hur det särskilda studiefinansieringsinstitutet handhar finansieringen av studiemedelssystemets utbetalningar och förvaltning av utestående skuld. Administration av återbetalningar, tillämpning av de skilda reduktions- och uppskovsregler, som ingår i utredningens förslag, samt all kontakt med de avgiftsbetalande förut-

156 sättes helt handhas av ett centralorgan — i betänkandet kallat centrala diehjälpsnämnden.

Den högre utbildningens

stu-

expansion

Den högre utbildningen står under det närmaste decenniet inför en mycket stark expansion. I kapitel 9 som behandlar de statliga utgifterna för studiemedelssystemet göres ett försök till beräkning av antalet studiemedelsberättigade under år 1964. Denna beräkning ger som resultat att vid fakulteter och högskolor skulle omkring 45 000 studerande uppfylla studielämplighetskraven. Därutöver tillkommer omkring 18 000 studerande vid övriga postgymnasiala utbildningslinjer, dvs. sammanlagt omkring 63 000 personer. I nedanstående tabell redovisas några alternativ för studiemedelsutbetalningar under den kommande tio-årsperioden med schablonmässiga antaganden beträffande utvecklingen av antalet studiemedelsberättigade studerande. Tabell 1. Några alternativ beträffande de årliga studiemedelsutbetalningarnas storlek 1964/65—1975 (milj. kr.)

1964/65 1970 1975

ntal studerande 65 000 90 000 95 000

Alt. 1 1 500 kr./år 97,5 135 142,5

Alt. 2 2 500 kr./år 162,5 225 237,5

Alt. 3 3 500 k r . / å r 227,5 315 332,5

I de prognoser, som utgör underlag för utvecklingen av antalet studerande i tabell 1, har inte tagits hänsyn till de förändringar i tillströmningen som kan bli följden av de föreslagna gymnasie-, fackskole- och studiehjälpsreformerna. Troligtvis bör dessa åtgärder ge effekter som tenderar att ytterligare öka tillströmningen, särskilt under tioårsperiodens senare del. Inte heller har effekterna av studiemedelsystemets införande kunnat preciseras och tillåtas påverka prognosen. Samtliga dessa resonemang understryker ytterligare det hypotetiska i tabellens redovisade beräkningar. I kapitel 9 beräknas de statliga utgifterna för studiebidragsdelen i studiemedelsutbetalningen. Eftersom studiemedelssystemet innebär väsentliga förändringar gentemot nuvarande system är det svårt att göra en prognos på hur stor den icke-återbetalningsfria delen av studiemedelsbeloppet kommer att vara. Visst underlag för en bedömning kan naturligtvis erhållas från den tidigare statliga långivningen. Under läsåret 1961/62 uppgick denna till 1 450 kr. per närvarande. Införandet av ett enhetligt studiebidrag inom studiemedelsystemet innebär antagligen sådana förskjutningar att några extrapoleringar av tidigare data knappast är möjliga. I stället har i tabell 1 valts att redovisa en enkel kalkyl med tre olika alternativ för den framtida

157 utbetalningen av studiemedel som skall återbetalas. Ett minimialternativ har uppsatts med 1 500 k r . / å r och studerande. Detta innebär i stort sett, att garantilåneverksamhetens omfattning bibehålies men att en utsträckning sker till grupper utanför universitet och högskolor. Ett alternativ som innebär en viss ökning i förhållande till dagens situation är ett genomsnittligt belopp på 2 500 kr./år och studerande. Det tredje alternativet förutsätter ett genomsnitt på 3 500 k r . / å r och studerande. I kalkylen antas beloppen vara konstanta över tioårsperioden. Det främsta syftet med kalkylen är att erhålla några gränser inom vilka det är troligt att den årliga belastningen på kreditmarknaden kommer att ligga. En fråga av betydelse är om studiemedelsystemet ställer större eller mindre krav på kreditmarknaden än ett fortsatt garantilånesystem. För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att gå tillbaka till några principiella resonemang. Det är därvid lämpligt att göra en uppdelning mellan effekter som är av huvudsakligen realekonomisk art respektive sådana som är av huvudsakligen kreditmarknadsmässig karaktär. Det realekonomiska problemet, främst effekterna på den totala efterfrågan, kan i detta fall analyseras som verkningarna av de jämförda studiefinansieringssystemen med avseende på dels den genomsnittliga levnadsstandarden för varje studerande, dels det totala antalet studerande. Bidrar ett studiefinansieringssystem, jämfört med ett alternativt system, till att öka den totala efterfrågan, kan det bli nödvändigt att vid en övergång från det ena systemet till det andra vidta kompenserande åtgärder för att bibehålla den totala efterfrågan i samhället oförändrad. Det kan vara av intresse att i en mycket enkel kalkyl ange några av principerna för beräkningar av de konjunkturmässiga effekterna. Antag att problemet är en övergång från studiefinansieringssystem A till system B. System A ger 80 000 studerande med en genomsnittlig konsumtion av 6 000 kr. per år och studerande. Som isolerat resultat av övergången från A till B ökar antalet studenter med 5 000 och den genomsnittliga konsumtionen med 500 kr/studerande och år. För en fullständig kalkyl fordras också vissa uppgifter om den alternativa intäkten för det ökade antalet studerande vid övergången från A till B. Antag att alternativintäkten är 10 000 kr. och att den genomsnittliga sparkvoten är 10 %. Antag dessutom att lönerna svarar mot värdet av den marginella produktionsinsatsen. Kalkylen ger nu följande. Totalt minskar det omedelbara utbudet av varor och tjänster med 5 000 X 10 000 kr., dvs. 50 milj. kr. Detta är ju värdet av produktionsbortfallet som inträffar genom att fler personer väljer att studera när studiefinansieringssystem B gäller. Efterfrågan ökar för de 80 000 med 500 kr./person, dvs. totalt 40 milj. kr. Däremot sker en efterfrågeminskning med 2 500 kr (9 000—6 500 kr.) per studerande för de 5 000 personer som tillkommer vid system B. Detta ger en total efterfrågeminskning på 12,5 milj. kr. Den sammanlagda effekten skulle således vara efterfrågeöverskott på 77,5 milj. kr. Detta slag av kalkyl kan naturligtvis kompletteras med hypoteser rörande föräldrafinansieringen. Minskade föräldrabidrag leder under rimliga förutsättningar till en efterfrågeexpansion. Det här redovisade exemplet har endast velat återge den principiella bilden, och de valda numeriska antaganden avser ej att ge ett uttryck för de förändringar som kan följa av studiemedelsystemets införande. Exemplet visar dock att de verk-

158 ningar som alternativa studiefinansieringssystem kan ha på totala efterfrågan är av sådan storlek att effekterna i det närmaste torde kunna försummas. Enligt utredningens mening finns det ingenting som talar för att en övergång från nuvarande studiefinansieringssystem till studiemedelssystemet skulle medföra efterfrågeökning av sådan storlek, att de konjunkturpolitiska problemen därvid behöver ägnas särskild uppmärksamhet. Den effekt som övergången innebär är troligen betydelselös jämfört med den kraftiga ökning av den totala efterfrågan, som orsakas av den snabba utbildningsexpansionen, oberoende av formerna för studiefinansieringens ordnande. En sammanfattning av de hittills behandlade problemen blir att en betydande expansion kommer att äga rum av kreditefterfrågan för finansiering av privata utgifter under studietiden. Denna kraftiga expansion är främst en följd av den högre utbildningens utbyggnad. Utredningen övergår nu till att behandla de speciella krav som studiemedelssystemets utformning kan ställa på finansieringens ordnande.

Studiemedelssystemets

krav

De särskilda förutsättningar som studiemedelssystemet ger för finansieringen kan sammanfattas i tre huvudpunkter. Den första punkten avser återbetalningens periodisering, den andra de rent socialförsäkringsmässiga inslagen i form av temporär och definitiv avgiftsbefrielse under vissa förutsättningar. Den tredje punkten är en statlig (real-) räntegaranti.

Förlängning av återbetalningstiden I utredningens kapitel om återbetalning i studiemedelssystemet har utförligt redovisats hur hänsynen till inkomstutvecklingen och växlande försörjningsbörda för personer med avslutade högre studier talar för att förlänga tiden för återbetalningen. Detta gäller under förutsättning av att belopp och kalkylräntesatser hålles konstanta. Denna förlängning sker på två sätt enligt det nu presenterade förslaget. För det första sker en förskjutning framåt i tiden av sista avgiftsbetalningstidpunkten. För det andra förflyttas avgiftsbetalningarnas tyngdpunkt (vid given sista tidpunkt) genom att de första betalningarna minskas och de senare ökas. I kapitlet om återbetalning av studiemedlen har motiven för dessa förskjutningar angetts. Det främsta målet är att få en bättre överensstämmelse mellan återbetalningar och återbetalningsförmåga. En från kreditmarknadssynpunkt betydelsefull effekt av återbetalningsperiodens förlängning är den långsiktiga ökningen av utestående krediter. I ett särskilt appendix redovisas några beräkningar rörande den totalt utestående kreditmängden. Det kan här vara /tillräckligt att visa att de studie-

159 medel som utbetalas under perioden 1965—75 vid periodens slut kan svara mot en utestående kreditmängd på omkring 1,5 miljarder kronor. Först framemot 1990 kommer kreditmängden av de under åren 1965—75 utgivna studiemedlen att ha halverats. Vid ett bibehållande av garantilånesystemets regler inträffar halveringen redan under 1980—85. De omedelbara kreditmarknadsmässiga verkningarna av denna förlängning kan bli svårigheter att som f. n. tillgodose efterfrågan av studiekrediter huvudsakligen över marknaden för korta krediter. Det finns därför anledning att närmare granska i vilken utsträckning kapitalmarknaden kan utnyttjas för studiemedelskrediterna. Socialförsäkringsinslag I utredningens kapitel om återbetalning av studiemedel redovisas ingående reglerna om rätt till temporär eller definitiv avgiftsnedsättning vid nedsatt avgiftsbetalningsförmåga. Dessutom ingår i systemet förlängning av den normala avgiftsbetalningstiden och en fullständig avskrivning av framtida avgifter i samband med dödsfall. Enligt utredningens förslag avskrives också avgifter vilka ej erlagts vid 65 år. Några av de kriterier som ger avgiftsnedsättning eller avgiftsbortfall är av sådan karaktär att rent försäkringsmässiga kalkyler skulle kunna tillämpas. Detta innebär att en del av de avgifter som bortfaller skulle kunna täckas av motsvarande försäkringsmässigt beräknade premier, erlagda av samtliga till systemet anslutna individer. Utredningen har dock funnit det lämpligt att staten övertar alla förpliktelser till följd av att avgifter i en del fall ej skall erläggas. Den ytterligare förlängning av den individuella återbetalningstiden utöver den normala som kan förekomma i samband med tidigare avgiftsuppskov måste beaktas vid systemets inordnande på kreditmarknaden. De föreslagna reglerna kan medge återbetalningsperioder upp till 35—40 år i individuella fall. Även om dessa inte blir vanliga, ställer de långa återbetalningstiderna speciella krav på kreditmarknaden. Räntegaranti Det finns anedning att särskilja ett par syften med avgiftsreglerna för studiemedel. I ett föregående avsnitt refererades argumentet att den föreslagna fördelningen av avgifter över tiden kan ge en bättre anpassning till den individuella betalningsförmågan. Detta gäller i viss mån oberoende av kreditens karaktär i övrigt. Men med den nu vanligen förekommande lånetypen — penninglån med rörlig räntesats — tillkommer två väsentliga moment som kan bidra till att skapa osäkerhet för individen. Under lång tid h a r penningvärdet undergått förändringar, nästan uteslutande i sjunkande

160 Diagram

1. Realränteutvecklingen placeringar

åren 1931—62 för ettåriga och med rörlig ränta.

tioåriga

Ettårig placering Tioårig placering

I960

Ar

Källa: 1959 års värdesäkringskommitté. Årtal avser placeringens första år.

riktning. Men prisnivåförändringarna har inte varit desamma år från år utan har varierat kraftigt. Under vissa av de senaste 15 åren har konsumentprisindex legat helt stilla eller till och med sjunkit något, medan prisstegringarna andra år har legat över 10 procent. En betydande osäkerhet måste således alltid föreligga beträffande det reala innehållet av alla långsiktiga kontrakt. 1 Detta innebär också att inflation kan medföra icke avsedda förmögenhetsförskjutningar mellan kontraktsparterna. Nu kan man emellertid inte invändningsfritt hävda att dessa förmögenhetsförskjutningar ensidigt sker till den låntagande partens fördel och den 1 angivande partens nackdel. Riktningen blir, vid givna räntesatser, i hög grad beroende av de förväntningar om framtida penningvärdeförändringar som kontraktsparterna har vid låneavtalets ingående. I efterhand är det knappast möjligt att göra en rekonstruktion av sådana förväntningar. Tankegången kan utvecklas i form av ett enkelt exempel. Antag att räntesatsen i marknaden är 5 % och att alla marknadsparter förväntar sig en årlig inflation på 3 %. Detta skulle ge en real kapitalkostnad på omkring 2 %. (dvs. långivaren får tillbaka det ursprungliga kapitalets realvärde plus 2 % i ränta). Om förväntningarna är riktiga och inflationen blir 3 %, kan man knappast säga att någon 1 Begreppet »real», som avser beräkningar i fast penningvärde, användes i motsatsställning till »nominell» (eller »nominal»), som avser kalkyler i kronor (löpande p r i s e r ) .

161 tjänat eller förlorat på inflationen. Blir däremot inflationen en annan kan förluster resp. vinster uppstå. Naturligtvis kan även låntagaren förlora. Detta inträffar vid prisstabilitet eller om inflationen blir mindre än den förväntade. Å andra sidan kan man naturligtvis med övertygande skäl hävda att delar av den inflation som inträffat under de senaste decennnierna i viss utsträckning har kunnat betecknas som ickerförväntad. I diagram 1 redovisas realränteutvecklingen för vart och ett av åren 1935—1960 för en ettårig placering på banks kapitalsamlingsräkning. Räntesatsen på garantilån har under 50-talet normalt legat en halv procentenhet över räntesatsen på bankernas kapitalsamlingsräkningar. Som direkt framgår av diagrammet har den i efterhand framräknade realräntesatsen varierat mycket starkt och har under flertalet år varit negativ. Liknande beräkningar har även gjorts för tioåriga bankplaceringar. Därvid tankes ett belopp insatt i början av en tioårsperiod, förräntat med ränta på ränta under tio år. Slutbeloppet har sedan deflaterats med index för konsumentprisutvecklingen. Dessa medelvärden är genomgående negativa. Prognosvärdet för en framtida tjugoårsperiod i en historisk sammanställning av detta slag är dock svårt att bedöma. Den studerade perioden har till vissa delar karaktäriserats av en medveten lågräntepolitik, bristande balans på kreditmarknaden och begränsade möjligheter till en prisstabiliserande politik. Förutsättningarna kan i framtiden vara annorlunda. Normalt kan man mellan på varandra följande år räkna med variationer i räntesats på likvärdiga lån på någon eller några procentenheter. Osäkerhet i framtida prisnivåförändringar och räntesatser skapar uppenbarligen också en motsvarande osäkerhet beträffande det reala värdet av de förpliktelser en låntagare ikläder sig. Långa amorteringsplaner baserade på lån med en rörlig penningräntesats kan därför leda till kraftiga fluktuationer i de årliga betalningarnas andel av inkomsten. Genom att knyta avgifternas storlek till konsumentprisindex samt att välja en bestämd real räntesats — eller snarare avstå från ränta — kan dessa fluktuationer elimineras. Men den föreslagna metoden innebär samtidigt att individen redan vid tidpunkten för studiemedelstilldelningen får en fullständig garanti beträffande det reala värdet av de framtida avgiftsförpliktelserna. Därtill kommer den trygghet som skapas av de försäkringsmässiga inslagen. Den säkerhet som därmed ges den enskilde individen kan knappast uppnås med något annat tekniskt förfarande. Ovan har i korthet några av de väsentligaste motiven för en real räntegaranti angivits. Utredningen har funnit att många av de rent studiesociala skälen talar för denna utformning av avgifterna i studiemedelssystemet; det reala betraktelsesättet är dessutom en förutsättning för att stora delar av avgiftsreglerna skall ge de önskade effekterna. Men den använda tekniken — med beräkningar i den allmänna pensioneringens basbelopp — och det reala betraktelsesättet medför svårigheter vid 11 — 630897

162 systemets införande på en kreditmarknad med nästan uteslutande penninglån. Därtill kommer de svårigheter som är förenade med en anpassning till de nuvarande, nominalistiskt präglade skattereglerna. Frågan om indexreglerade lånekontrakts införande på svensk kreditmarknad och konsekvenserna därav för beskattningen har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete i 1959 års värdesäkringskommitté. Studiesociala utredningen önskar därför här endast ange några punkter, berörande värdesäkringsfrågan, som bedömes vara särskilt centrala från studiemedelsystemets synpunkt. De från kreditmarknads- och beskattningssynpunkt väsentligaste skillnaderna mellan vanliga lån och studiemedelskrediter skall här påpekas. Studiemedelskrediten har ingen räntesats men har indexreglerad återbetalning. Ett vanligt låns återbetalning påverkas ej av penningvärdeförändringar — »en krona är alltid en krona» — men löper med en positiv räntesats. Denna ränta skall för långivare beskattas som intäkt av kapital; för låntagare blir räntekostnaderna avdragsgilla vid beskattningen. Man kan säga att denna beskattning är nominalistisk, i den meningen att ingen hänsyn tas vid beskattningen till de reala förändringar som har inträffat. En del av de kapitalinkomster som för en långivare beskattas åtgår vid en fortgående, svag inflation till att hålla det ursprungliga kapitalets realvärde konstant. De nuvarande skattereglernas tillämpning är vid beskattning av indextillägg något oklar. Värdesäkringskommittén kommer, enligt vad som under hand meddelats, att föreslå vissa förändringar som innebär att indextillägg beskattas som ränta. Så har också hittills varit praxis för det obetydliga antal indexlån som förekommit. Men kommittén kommer också att i sitt betänkande ingående diskutera ett helt realt utformat skattesystem. Ett sådant innebär vid beskattningen av indextillägg att dessa betraktas som amorteringar och ej blir avdragsgilla för låntagarna men ej heller beskattade hos långivarna. För beskattningen av räntor innebär en real beskattningsmetod att den del av räntan som åtgår för att hålla det ursprungliga kapitalet vid ett oförändrat realt värde ej beskattas, dvs. denna del av räntan blir likvärdig med ett indextillägg. En konsekvent real beskattning innebär också ändrade regler för beskattningen av realisationsvinster. Endast den del av en realisationsvinst som överstiger ett oförändrat realt värde bör således beskattas. Rent nominala värdestegringar undantas därvid från beskattning. Även för inkomstskatteskalorna leder en real beskattningsmetod till ändringar: inkomstskatteskalorna anges i realinkomst, ej i penninginkomst. Värdesäkringskommittén konstaterar att ett konsekvent genomförande av reala beskattningsprinciper är en mycket stor fråga. Det skulle dock vara möjligt att för enstaka indexlåneemissioner eller efter särskild lagstiftning för viss indexreglerad ut- och inlåning införa en real beskattning. Om nu studiekrediterna utformas så att »indextilläggen» i avgifterna ej är avdragsgilla vid beskattningen, innebär detta att den övre gränsen för det reala värdet av samtliga framtida studiemedelsavgifter för en individ blir oberoende av penningvärdeförändringar och skattesatser. Men där-

163 Diagram 2. Real avkastning för penninglån vid olika skattesatser inflationsintensiteter.

och

Real avkastning (efter skatt) i %

Inflation O'/c

Inflation 3% Skattesats i %

vid kan i viss utsträckning tillkomma ett nytt riskmoment sett från den enskilde individens synpunkt. Eftersom studiemedelsystemet endast utgör en liten del av den totala kreditmarknaden kan individerna alltid göra jämförelser med övriga delar, dominerade av penninglån med fullt avdragsgilla räntekostnader för en låntagare. Även om studiemedelssystemet i dess enklaste utformning ger en betydande trygghet är det möjligt att en individ förväntar att ett traditionellt lån skulle kunna ge en lägre kostnad, som är tillräckligt mycket lägre för att kompensera den minskade säkerheten med ett penninglån. Det är här lämpligt att göra en kort exkurs om sambandet mellan penningräntesats, prisnivåförändring, skattesats och real avkastning eller kapitalkostnad. Om rm betecknar den reala avkastningen på penninglån efter skatt, s är den marginella skattesatsen, m räntesatsen på ett penninglån och p är inflationsintensiteten gäller (för relativt små prisförändringar) följande samband: r m = ( l — S)

m—p

I ord innebär detta: Den ursprungliga penningräntesatsen reduceras först med en skattefaktor. Därvid erhålles nominal ränta efter skatt. Från detta tal dras den del som åtgår för att hålla det ursprungliga kapitalets realvärde konstant, dvs. pen-

164 ningräntan efter skatt minskas med prisnivåförändringen (uttryckt i procentenheter). Därefter återstår den reala avkastningen/kostnaden för ett penninglån. Vid en given penningräntesats minskas den reala kapitalkostnaden för en låntagare med stigande skattesatser och ökande prisnivåförändringar. I diagram 2 anges hur den reala kapitalkostnaden efter skatt beror av penningräntesats, inflation och skattesats. Ett erbjudande till individen att välja mellan två alternativ vilkas konsekvenser, satta i relation till varandra, är osäkra kan tolkas som ett slags riskökning: individerna ges en möjlighet att välja, och det genomförda valet kan i efterhand visa sig vara mindre gynnsamt än ett annat val. Problemet kan också formuleras i något annorlunda ord. Det vanligaste sättet att göra prognoser om framtiden är att dra slutsatser från aktuella förhållanden. Man kan nu konstatera att de reala räntan efter skatt för individer med normala eller relativt höga marginalskattesatser varit negativ under de senaste två decennierna. Ett erbjudande om studiemedelskrediter (med här föreslagna regler, men utan övriga garantier) behöver således inte uppfattas som särskilt fördelaktigt. Förväntningar byggda på enkla extrapoleringar av de senaste årens räntesatser och penningvärdeutveckling kan således leda till att många individer för en normal upplåning räknar med negativa reala kapitalkostnader. Utredningen kan naturligtvis ej ta ställning till riktigheten i sådana förväntningar utan konstaterar endast att de kan förekomma. Nu är avsikten med det föreslagna studiemedelsystemet att individen för sin återbetalningspliktiga del skall tillförsäkras ett stort mått av säkerhet och en garanti för att avgifterna ej skall kunna bli betungande. Avgiftssystemet kan således sägas ge en form av real räntegaranti. Detta innebär att den reala kapitalkostnaden efter skatt aldrig kan bli högre än noll, men eventuellt lägre. Om marknadsräntesatsen — efter det att hänsyn har tagits till beskattningen — ger en lägre real kapitalkostnad än studiemedlens ränteantagande, dvs. realräntan noll, skall de slutliga avgifterna bestämmas från marknadsräntan. Är marknadsräntan (efter skatt) högre än noll, träder räntegarantien i funktion. I ett följande avsnitt skall en redogörelse lämnas för hur denna garanti rent praktiskt kan utformas. En räntegaranti innebär att de avgiftsbetalande blir okänsliga för fluktuationer av marknadsräntan. Normalt leder en ränteökning till en önskan hos låntagare att återbetala snabbare, medan en räntesänkning har den motsatta effekten. Detta kan ofta vara penningpolitiskt önskvärda effekter. Men många av de skäl som talar för systemets speciella utformning gör det också önskvärt att studiemedelskrediterna bör lämnas relativt ostörda av penningpolitiska åtgärder. Detta uppnås genom den föreslagna räntegarantien. Räntegarantier är en ofta använd metod för att ge säkerhet beträffande

165 framtida betalningar. Exempel på räntegarantier på svensk kreditmarknad återfinns såväl inom försäkringsverksamheten som på bostadsmarknaden. Kapital- och pensionsförsäkringsavtal är nästan alltid utformade med ett slag av räntegaranti. Principen är i stort sett den följande för en kapitalförsäkring. De avgifter som försäkringstagaren erlägger beräknas efter ett dödlighetsantagande och ett bestämt ränteantagande. Detta senare antagande är förhållandevis lågt, jämfört med aktuella marknadsräntesatser. Därigenom åstadkommes en betryggande säkerhetsmarginal för försäkringsbolaget som binder sig för utbetalningar. Men denna säkerhetsmarginal tillfaller inte försäkringsföretaget, utan detta tillämpar ett återbäringsförfarande. Om försäkringsföretaget kan placera inkommande avgifter till en högre räntesats än den som anges i ränteantagandet, skall det uppkomna överskottet återbäras till försäkringstagaren. Detta kan ske vid en slutavräkning, varvid det utbetalade beloppet förhöjes med det uppkomna överskottet, eller genom en tidigare avgiftsnedsättning. Huvudprincipen är, att om den för försäkringsbolaget gällande genomsnittliga avkastningen på placeringar är högre än ränteantagandet överföres överskottet till försäkringstagaren. Är däremot avkastningen på placeringarna lägre, ingår i försäkringsföretagets förpliktelse att trots förluster utbetala det överenskomna kapitalbeloppet. Ränteantagandet — som en garanti för en lägsta avkastning för försäkringstagaren — ledde under perioder med mycket låg marknadsränta under 1930-talet till betalningssvårigheter inom delar av försäkringssektorn. Även inom den statligt belånade delen av bostadssektorn tillämpas ett system med räntegaranti. Därvid erlägger staten den del av räntekostnaderna som ligger mellan den garanterade räntesatsen och den aktuella upplåningsräntan. Hyrorna blir därigenom förhållandevis opåverkade av räntefluktuationer. Räntegarantien ger alla fördelarna med en anknytning av avgifternas storlek till den aktuella penningvärdeutvecklingen, men samtidigt också en säkerhet för att låntagarna aldrig skall behöva göra en förlust jämfört med en direkt upplåning på marknaden.

Studiefinansieringsinstitutet I de närmast föregående avsnitten har några av de väsentligaste förutsättningarna för finansieringen av de återbetalningspliktiga delarna av studiemedlen redovisats. Utredningen har inte funnit det möjligt att presentera en ingående diskussion av alla de alternativ som kan stå till buds för att erhålla nödvändiga medel för studiemedelssystemets finansiering. I stället har utredningen valt att redovisa ett alternativ som tillgodoser alla de krav som kan ställas från studiesocial utgångspunkt. Dessutom innebär det här redovisade alternativet, ett centralt studiefinansieringsinstitut, att en serie besvärliga koordineringsproblem bortfaller och framställningen väsentligt underlättas. En fullständig redovisning av olika principproblem erhålles också. Frågeställningarna kring finansieringen renodlas i det följande såtillvida att de centrala administrativa uppgifterna för systemet tankes uppdelade

166 mellan ett centralorgan (centrala studiehjälpsnämnden) och ett finansieringsinstitut. Motivet för denna uppdelning är framförallt de fördelar som uppnås genom att finansieringsinstitutets uppgifter helt begränsas till kreditmarknaden. Därmed bibehålles i viss grad den nuvarande fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan garantilånenämnden och å andra sidan de olika kreditinstituten. (En skillnad föreligger dock beträffande återbetalningarnas administration.) De två separata organens uppgifter är så pass olika att det knappast skulle vara möjligt att inom ett och samma organ erhålla tillräcklig sakkunskap för såväl studiesociala frågor som kreditmarknadsproblem. Centralorganet har centralt ansvaret för att studie^ medel utgives och fungerar bl. a. som tillsynsmyndighet och besvärsinstans. Det handhar därjämte registrering och beräkning av avgifter samt administrerar återbetalningen. Utredningen behandlar dessa uppgifter i kapitel 8. Studiefinansieringsinstitutets uppgifter blir att genom upplåning på öppna marknaden anskaffa tillräcklig mängd kredit för att tillgodose utbetalningarna av studiemedel. Dessutom skall institutet förvalta den utestående skulden. Institutet erhåller för amorteringar och räntor dels inkommande avgifter (levererade via centralorganet), dels vissa statliga bidrag, vilka skall specificeras i det följande. Uppgifterna för finansieringsinstitutet kan också ses ur en något annan aspekt: de lånevillkor och amorteringsplaner som normalt kan erhållas på kreditmarknaden skiljer sig väsentligt åt från de villkor som gäller för studiemedelsavgifterna. Institutets uppgift blir att fungera som en buffert och att »transformera» marknadens lånevillkor till studiemedelssystemets regler. Detta förutsätter visst statligt stöd. Institutets upplåning Institutets verksamhet, sådan den kan tänkas utvecklad, kan enkelt och konkret beskrivas. Under det första året inskränkes uppgifterna till att förse centralorganet med studiemedelskrediter. Detta belopp är av storleksordningen 150 milj. kr. Institutet lånar upp dessa medel mot obligationer eller reverser, som övertas av andra kreditinstitut. En förutsättning, som ligger helt i linje med utredningens principiella inställning, är att staten utställer en garanti för institutets upplåning. De placerare, som närmast kan tänkas vara intresserade av lån från studiefinansieringsinstitutet, är allmänna pensionsfonden, försäkringsbolag, banker samt olika stiftelser och fonder. Det bör i detta sammanhang påpekas att bankerna, som för närvarande handhar huvuddelen av studielånegivningen, under institutets uppbyggnadsskede erhåller ett visst utrymme för att överta delar av finansieringen. Under denna period strömmar återbetalningar på äldre garantilån tillbaka medan motsvarande nyutlåning har upphört. Först sedan tre—fyra år förflutit av institutets uppbyggnadsperiod börjar

167 avgifter att inflyta. Under de första åren ställs institutet därför i en mindre gynnsam likviditetssituation. Räntor måste erläggas, men inga avgifter kommer in. Däremot ökas institutets fordran (mätt i kronor) gentemot centralorganet om indextilläggen lägges till kapitalet. Likviditetsbristen kan undvikas genom att institutet tillätes låna upp ytterligare för förfallna räntebetalningar eller genom att vissa statliga bidrag förskotteras. Men inte heller senare, närmare fullfunktionsstadiet, kan de årligen inkommande avgifterna i allmänhet täcka förfallna räntor och amorteringar. Nu behöver detta inte vara något allvarligt problem. En av institutets huvuduppgifter är att bedriva en skuldförvaltning, som bl. a. innefattar en omsättning av lån och en sammansättning av låneportföljen ur likviditetssynpunkt med hänsyn till avgiftssystemets speciella krav. Antag att det i en viss kreditmarknadssituation inte är möjligt för institutet att erhålla lån med längre löptid än 15—20 år, samt att årliga amorteringar av lånen skall ske. De inkommande avgifterna är uppenbarligen inte tillräckliga utan fonden får placera nya lån för att kunna klara av löpande amorteringar. Dessutom leder en ständig expansion av antalet studerande och de utbetalade beloppen till att ett fullfunktionsstadium med konstant utestående skuld aldrig uppnås. Studiefinansieringsinstitutet erhåller sina medel i huvudsak genom att uppta lån på kreditmarknaden. Med hänsyn till det samhälleliga intresse som finns för en rationell och billig form för studiefinansiering, anser utredningen det vara av vikt att institutets upplåning ges en förmånlig ställning från säkerhetssynpunkt. Detta kan ske genom en statlig garanti för institutets upplåning. Den praktiska utformningen av statliga garantier varierar i dag mellan olika institut, i hög grad sammanhängande med den historiska bakgrunden. För de olika hypoteksinstituten har statsgarantien uppnåtts genom att staten tillskjutit relativt stora grundfonder. De nuvarande garantilånen för studerande har getts en för hela lånebeloppet gällande statlig garanti. Den senare garantiformen kan mycket väl överflyttas till att gälla studiefinansieringsinstitutets totala upplåning. En garanti av detta slag behöver inte vara förenad med några direkta utgifter för staten. Däremot torde en utfästelse av detta slag väsentligt underlätta möjligheterna för institutet att förmånligt uppta lån. Ett nytt institut med upplåning med statlig garanti kan kräva vissa ändringar i gällande författningar för kreditmarknadsinstituten. Studiesociala utredningen har ej önskat ingå på en behandling av dessa frågor utan vill endast påpeka några av konsekvenserna. För affärsbankerna är frågan närmast i vilken utsträckning institutets upplåning skall inräknas bland de s. k. täckningsfria tillgångarna. En penningpolitisk aspekt, som utredningen inte heller har kunnat behandla, gäller en bedömning av institutets lån med hänsyn till dels överenskommelser om vissa likviditetsåtaganden från bankernas sida, dels den beredskapslagstiftning som ger möjlighet till direkt kreditkontroll.

168 Likartade problem möter även för sparbankernas del. Dock omfattar de normalt täckningsfria tillgångarna för sparbankerna ett större spektrum av olika lån än vad som gäller för affärsbankerna. Även för andra institut, som i dag placerar i obligationer eller ger relativt långa reverslån, kan viss översyn eller komplettering av lagstiftningen aktualiseras. Det är av betydelse att upplåningen ingår bland sådana tillgångar vilka kan redovisas i försäkringsfondernas bundna del. Denna korta uppräkning — kompletterad med postbanken och allmänna pensionsfonden — visar att placeringsmöjligheterna på kreditmarknaden avsevärt bör ha vidgats genom tillkomsten av ett centralt finansieringsinstitut med möjligheter att erhålla lån även från kapitalmarknaden. Denna utvidgning kan vara en nödvändighet med hänsyn till den starka studentexpansionen under de närmaste åren och den förlängning av den genomsnittliga återbetalningstiden som föreslås. De resurser som enbart via bankerna ställs till förfogande för långsiktig upplåning kan, med de prognoser som här gjorts, vara otillräckliga för att möta den starka expansionen av utestående studiemedelskrediter. En statlig garanti för institutets upplåning behöver ej innebära att studiemedelsfinansieringen skulle erhålla en högre prioritet än från risksynpunkt likvärdig upplåning. Utredningen förutsätter sålunda, att olika penningpolitiska medel, såsom emissionskontrollen av obligationer, skall tillämpas för institutet.

Anpassning till nuvarande beskattningsprinciper När avgifter efter några år börjar flyta in till institutet aktualiseras några problem som sammanhänger med beskattningen. Problemen framgår av ett enkelt modellexempel. Antag, att institutet har lånat upp ett belopp på 100 miljoner kr mot 5 % ränta, samt att detta belopp i sin tur har använts för studiemedelsutbetalningar, dvs. räntefritt men med en värdesäkringsklausul. Om inflationen är 3 % är institutets fordran efter ett år 103 miljoner kr. men skulden uppgår samtidigt till 105 miljoner kr. Institutet har gjort en förlust på 2 miljoner kr. Hade samma operation genomförts av exempelvis ett bankföretag med intäkter utöver indextilläggen hade resultatet blivit ett annat. Om man utgår från att indextillägget ej påverkar beskattningen blir resultatet det följande: Räntekostnader (5 miljoner kr.) får avdras från andra intäkter. Om marginalskattesatsen är 40 % så minskas skatten på ett eventuellt överskott med 2 miljoner kr. (40 % av 5 miljoner k r ) . Kostnaden efter skatt blir således endast 3 miljoner kr., dvs. i detta speciella fall samma belopp som indextilläggen. Är däremot marginalskattesatsen 60 % blir skatteminskningen 3 miljoner kr., vilket i detta fall ger ett överskott.

169 Konsekvenserna av detta resonemang för institutet blir följande. Enligt gällande skatteregler har låntagare rätt att dra av räntekostnader från sina intäkter. I det stora antalet fall kan denna avdragsrätt också utnyttjas för närvarande av exempelvis personer som upptagit garantilån. Ett väsentligt undantag finns dock: i allmänhet kan avdragsrätten ej utnyttjas för förfallna räntebetalningar under studietiden. För att överensstämmelse skall nås med gällande skatteregler fordras någon form av kompensation, som skall utgå till institutet. Problemet kan också ses från individernas synpunkt. Indextilläggen i studiemedelsavgifterna är ej avdragsgilla vid individernas beskattning. När individerna till institutet betalar in ett icke avdragsgillt indextillägg ökar också de statliga och kommunala skatteinkomsterna jämfört med en situation med avdragsgilla indextillägg. De ökade statliga (och kommunala) intäkterna bör överföras till institutet som en statlig skattekompensation. En god överensstämmelse med nu gällande beskattningsprinciper kan uppnås genom följande förfarande: Staten erlägger till institutet — som en kompensation för att institutet eller individerna ej kan utnyttja avdragsrätten — en bestämd del av institutets upplåningsräntor. Metoden kan enkelt exemplifieras. Antag att marknadsräntesatsen är 6 %, inflationen 3 % och den för kollektivet beräknade skattesatsen 40 %. Följande kalkyl kan då göras för institutet. Intäkter Indextillägg Statlig kostnad för räntegaranti

3 % 0,6 % 3,6 %

Utgifter Ränteutgifter Avgår statligt bidrag 40 % av 6 % Nettoutgift

%

— 2,4 % 3,6 %

För en individ med marginalskattesatsen 40 % skulle i detta fall den reala kapitalkostnaden efter skatt för ett penninglån varit ungefär 0,6 %. Om räntegarantien svarar mot en real räntefrihet skall alltså staten bidra med 0,6 %. Om den aktuella skattesatsen, upplåningsräntan (i detta exempel satt till 4 %) och indextillägget i stället aktualiserar en återbäring, kan förhållandet gestaltas med nedanstående exempel. Intäkter Indextillägg

%

Återbäring

—0,6 % 2,4%

Utgifter Ränteutgifter Avgår statligt bidrag 40 % av 4 % Nettoutgift

%

—1,6 % 2,4 %

Om låntagaren i detta fall hade tagit ett penninglån med räntesatsen 4 % skulle den reala kapitalkostnaden efter skatt blivit —0,6 %. Detta resultat uppnås nu genom att ett fullständigt indextillägg erlägges och en återbäring sker med 0,6 %.

170 Som tidigare påpekats kommer institutet att från starten erlägga ränteutgifter medan indextilläggen först inströmmar senare. För att minska likviditetspåfrestningarna för institutet kan det därför anses lämpligt att den statliga skattekompensationen sker så tidigt som möjligt. Utredningen vill därför rekommendera förfaringssättet att staten varje år betalar en kvotandel av de löpande ränteutgifterna. Förfaringssättet kan nu sammanfattas. Grundprincipen är, att medlemmarna i studiemedelskollektivet skall garanteras att aldrig behöva erlägga högre avgifter än vad som svarar mot en indexreglerad återbetalning av det ursprungliga beloppet utan ränta. Varje år beräknas för fonden en genomsnittlig upplåningsränta. Denna skulle om den betalats direkt av kollektivets enskilda medlemmar varit avdragsgill vid beskattningen. I stället tillföres institutet det belopp som medlemmarna skulle ha vunnit genom ett direkt skatteavdrag. Efter denna korrigering kan institutet bokföra en skuld eller en vinst. Institutet tankes också ha en regleringsfond för varje årgång av studiemedel (dvs. studiemedel utbetalade under ett och samma å r ) . Vinster och förluster överföres till dessa regleringsfonder. När en årgång studiemedel slutligt återbetalats, föreligger en slutbalans som alltså kan vara positiv eller negativ. Är den negativ har den under återbetalningstiden genomsnittliga reala avkastningen efter skatt varit positiv. Räntegarantien träder i kraft och staten får täcka mellanskillnaden. Ett slutligt överskott markerar en negativ real kapitalkostnad efter skatt, överskottet återbäres till kollektivets medlemmar i proportion till ursprungliga studiemedelsutbetalningar. I detta sammanhang aktualiseras även frågan om den skattesats som skall tillämpas vid beräkningar av skattekompensationen till institutet. Valet står främst mellan att fixera skattesatsen eller att låta denna bli beroende av den för varje år genomsnittliga skattesatsen för kollektivet. Den senare metoden fordrar årligen förnyade inkomstundersökningar. Sådana kommer billigt att kunna göras på basis av centralorganets underlag för avgiftsberäkningar. Den förra metoden är i vissa avseenden likartad med den som användes för beskattning av kapitalförsäkringar. Utfallande pensionsbelopp (liksom avgifter överstigande det allmänna försäkringsavdraget) är skattefria, men försäkringsföretagens kapitalavkastning beskattas med en bestämd (och relativt låg) skattesats. Detta innebär att personer med höga marginalskattesatser via kapitalförsäkringar kan erhålla en högre avkastning än vid direkta, individuella placeringar. Utredningen vill rekommendera att den första av de två metoderna kommer till användning, främst därför att man därvid anknyter till de regler som nu tillämpas för kapitalförsäkringar. Men samtidigt vill utredningen framhålla att skattesatsen bör fastställas efter en uppskattning av en för kollektivet genomsnittlig skattesats. Justeringar bör kunna vidtas om cen genomsnittliga skattesatsen undergår väsentliga förändringar.

171 Det återbäringsförfarande, som föreslagits, bör ytterligare något kommenteras. En förutsättning har varit att den för institutet gällande skattesatsen tillämpas för samtliga av kollektivets medlemmar. Därvid kan inträffa att om indextilläggen under ett år är helt tillräckliga för att täcka utgående räntor (efter skattekompensation) en person med högre än genomsnittlig skattesats finner studiemedelsavgifterna mer betungande än ett konventionellt låns återbetalningar. Förhållandet är uppenbart det motsatta för individer med lägre än genomsnittlig skattesats. Återbäring eller räntegaranti beräknas således från individens synpunkt som om institutets skattesats också tillämpades för individen. Det bör framhållas att de förluster respektive vinster som kan göras är blygsamma. Detta framgår av att det knappast kan vara möjligt för en enskild individ att erhålla lån på samma gynnsamma villkor som institutet. Normalt föreligger antagligen en ränteskillnad som gör studiemedelsavgifterna gynnsamma även för individer med relativt höga skattesatser i situationer där återbäring blir det normala. (Vinsterna i studiemedelssystemet är ännu mer uppenbara om räntegarantien blir effektiv.) Den här beskrivna effekten kan också tolkas så att individer med väsentligt högre skattesats än den för institutet gällande får ett incitament att betala snabbare än avgiftsplanen. Förhållandet kan belysas med ett enkelt exempel. Antag att institutets skattesats är 40 % och att en individ har en effektiv marginalskattesats på 60 %. Institutets upplåningsränta är 5 % och indextillägget under ett år 3 %. Om individen har ett eget sparkapital kan placering ske till 4 % ränta; normal bankupplåning tankes ha 6 % ränta. Real kapitalavkastning för individen på sparkapitalet efter skatt blir — 1,4 % (0,4 X 4 % — 3 %) medan studiemedlen har en real kapitalkostnad på 0 %. Det är alltså lönande att minska eget sparkapital genom snabbare betalning. Alternativet upplåning i bank ger en real kapitalkostnad för individen på — 0,6 %. Detta är tydligen gynnsammare än studiemedlen; ett incitament för snabbare betalningar föreligger. Nu är dessa förhållanden inte unika för studiemedelsystemet. Tidigare har pekats på liknande effekter i samband med kapitalförsäkringar. Även på andra områden kan beskattningsförhållandena vara styrande för placeringar och lån: de med marginalskattesatsen ökande skattesubventionerna för ägare av enfamiljshus och frånvaron av utsträckt realisationsvinstbeskattning som gynnar placeringar i aktier särskilt för placerare med höga skattesatser är välkända exempel på sådana styrande effekter. Avdragen för kapitalkostnader vid beskattningen påverkar i allmänhet såväl den statliga som den kommunala skatten. Den nu föreslagna skattelösningen medför ökade skatteintäkter för både stat och kommuner. Men kompensationen till institutet har i första hand tänkts som en rent statlig angelägenhet. Detta kan också tolkas som att staten övertar kommunernas del i skattekompensationen till institutet. Det torde vara förenat med betydande svårigheter att debitera olika kommuner, landsting, tingslag och församlingar de ofta mycket små belopp som kompensationen kan utgöra.

172 Vid en kommunal utdebitering om 15 kronor per skattekrona, en fondstorlek av en miljard och en räntesats på 5 % svarar detta mot en statlig merutgift eller en kommunal vinst på omkring 7 miljoner kronor. Detta belopp är helt obetydligt i relation till de årliga statliga överföringarna till kommunerna.

Räntegaranti och återbäring Konstruktionen av den statliga räntegarantien, respektive förfarandet vid återbäring, kan enklast klargöras genom att följa avgiftsbetalningarna för studiemedel utbetalade till en individ under ett år. Därvid erhålles en principiell bild, som emellertid kan bli föremål för vissa förändringar när hänsyn tas till att beräkningarna skall genomföras för hela kollektivet. Varje år är det för institutet möjligt att konstatera om ett överskott eller ett underskott föreligger för en studiemedelsutbetalning. Detta kan konstateras på följande sätt: I samband med att studiemedlen utbetalas redovisar institutet ett upptaget lån av samma storlek. Till detta lägges en ränta svarande mot institutets genomsnittliga upplåningsränta. Det finns inte någon anledning att för varje studiemedelsårgång redovisa separat upplåning, utan mot den totala mängden studiemedel svarar hela institutets skuld. Vid beräkning av den genomsnittliga upplåningsräntan tas hänsyn till att staten — för att uppnå överensstämmelse med skattesystemet i övrigt — erlagt en del av bruttoräntan. Studiemedlen redovisas på tillgångssidan med de ackumulerade indextillläggen. Eftersom studiemedlen alltid kan uttryckas i ett bestämt antal basbelopp kan en omräkning lätt ske till det vid varje tidpunkt aktuella penningvärdet. Mot varje studiemedelsutbetalning redovisas på skuldsidan en motsvarande upplåning. Denna ökas varje år med ränta men minskas med erlagda avgifter. Efter varje år kan alltså konstateras om ett ackumulerat över- eller underskott föreligger genom att jämföra den balanserade skulden med kvarstående studiemedelsavgifter. I följande exempel antas, att den ursprungliga studiemedelsutbetalningen är 100. Under år 1 stiger index med 3 %, medan institutets n e t t o r ä n t a är 2,5 % ( b r u t t o r ä n t a n minskad med skattekompensationen). Vid slutet av år 1 kan följande b a l a n s u p p s t ä l l a s : Tillgångar Studiemedel Ursprunglig fordran ökning av fordran genom indextillägg

103 Skulder Lån Ursprungligt lån Upplupen r ä n t a år 1 Överskott år 1

100,00 2,5

102,5 0,5 103

överskottet på 0,5 delas inte ut, u t a n balanseras. Om index är oförändrat under år 2, samt n e t t o r ä n t a n höjes till 3 %, får m a n vid slutet av år 2 följande b a l a n s .

173 Skulder

Tillgångar Studiemedel Balanserad fordran från år 1 103 Underskott å r 2 3,075

Lån Balanserad skuld från år 1 Upplupen r ä n t a ( 3 % r ä n t a av 102,5)

102,5 3,075

106,075 Balanserat överskott

105,575 0,5 106,075

Det b a l a n s e r a d e överskottet användes för att reducera årets underskott. Antag vidare att vid årsskiftet 5 % av studiemedlen återbetalas i form av avgifter. Då erhålles: Tillgångar Studiemedel Balanserad fordran 103,0 — återbet. 5 % av 103 5,15

Skulder Lån Balanserad skuld — återbetalning

97,85

Balanserat underskott

105,575 5,15

2,575 100,425

100,425

Vid sista avgiftsbetalningen sker normalt en slutlig avräkning för individen. Ett överskott återföres då som återbäring. Ett underskott blir en definitiv statlig utgift för räntegarantien. Rent tekniskt torde det dock vara möjligt för individen att årligen erhålla en uppgift om ett eventuellt balanserat överskott. Med den typ av individuell beräkning som här skisserats föreligger möjlighet att göra eventuella återbäringsbetalningar så fort en individ avslutat sina avgiftsbetalningar. Detta gäller oberoende av om betalningarna avslutas före eller efter den normala tidpunkten. I sina huvuddrag överensstämmer den redovisade metoden med den för försäkringsrörelse brukliga. Varje år kan institutet göra en sammanställning över det för kollektivet som helhet föreliggande ackumulerade under- eller överskottet. Om ett underskott konstateras, är det av likviditetsskäl lämpligt att staten avsätter belopp till en särskild räntegarantifond inom institutet. Det kan också anses lämpligt att staten redan under fondens uppbyggnadsskede bidrar till en sådan fond. Allteftersom beräkningar genomföres och erfarenheter vinnes kan det statliga bidragets storlek justeras. Räntegarantien innebär att kostnaden för studiemedlen aldrig överstiger realräntesatsen noll. Vid höga upplåningsräntor träder den statliga räntegarantien i funktion. Denna kan naturligtvis vara förenad med vissa utgifter. Om ränteutvecklingen blir sådan att efterhandskalkyler visar att institutet efter skattekompensation haft en positiv real kapitalkostnad måste staten tillskjuta ett belopp. I nedanstående tabell ges en ungefärlig uppskattning av utgifterna för den statliga garantien i procent av de ursprungligen utbetalade studiemedlen. Avgiftsbetalningstiden har satts till 25 år. Statens utgift för garantien har därvid bestämts som nuvärdet av framtida avgiftstillskott, diskonterade med den aktuella reala avkastningen. Beal avkastning (Institutets verkliga reala upplåningskostnad efter skatt)

0 %

0,5 %

%

1,5 %

174 Nominalränta som ger ovanstående realavkastning vid 40 % skatt och 3 % inflation

5 %

5,8 %

Statlig utgift i procent av utbetalade belopp

0 %

7 %

6,7 %

7,5 %

%

%

Om dessa utgifters framtida storlek kan ingenting säkert sägas. Men en ökning av den reala avkastningen efter skatt med en procentenhet kan svara mot en nästan dubbelt så stor räntehöjning före skatt. En real kapitalkostnad på 1,5 % efter skatt svarar således mot en situation med antingen en räntenivå omkring 3 % och ingen inflation eller en räntenivå på 7—8 % och nuvarande inflationstakt, dvs. omkring 3 % årligen. 1

Systemets försäkringsmässiga utfästelser Det är knappast möjligt att i dag göra beräkningar av de definitiva utgifter för staten som är förenade med de försäkringsmässiga utfästelserna. För det första fordras en mycket noggrann beräkning, byggd på den framtida benägenheten att uppta studiemedel, framtida inkomst för såväl de personer som erhållit studiemedel som deras makar, förmögenhetsställning och familjesammansättning. Även om vissa beräkningar kan göras på aktuellt material så fordras för det andra även en prognos för inkomstutvecklingen minst 20—25 år fram i tiden. Utredningen anser, som närmare motiveras i kapitel 9, lämpligt att staten till institutet i samband med studiemedelsutbetalningarna överför c:a 6 % av det utbetalade studiemedelsbeloppet. Detta belopp redovisas inom institutet i en särskild regleringsfond för att täcka definitiva avgiftsbortfall. Sådana sker vid dödsfall och när avgiften kvarstår vid 65 års ålder. När systemet fungerat en tid bör underlag finnas för eventuella justeringar av de statliga anslagen till regleringsfonden. De medel som redovisats i denna kan också ses som ett statligt förskott för att kompensera de avgiftsuppskov som följer av regelsystemet.

Institutets styrelse och administration Ett institut av det skisserade slaget har nästan hela sin verksamhet förlagd till kreditmarknaden, medan den centrala studiehjälpsnämnden är huvudansvarig för administration och kontroll av studiemedelsystemet. i En del av de senaste årens prisstegringar ( m ä t t a med konsumentprisindex) h a r orsakats av omläggningar av skattesystemet i riktning mot konsumtionsbeskattning. Det bör observeras att fortsatta omläggningar visserligen kan medföra ökade avgifter, om dessa regleras efter konsumentprisindex eller ATP:s basbelopp, men att återbäringsklausulen i efterhand korrigerar så att en form av extrabeskattning undvikes. Om ATP:s b a s belopp beräknas efter ett för indirekta skatter korrigerat index bortfaller detta problem helt.

175 Detta innebär också att det årligen föreliggande nyupplåningsbehovet ej direkt kan påverkas av institutet utan får ses som givet av reglerna för tilldelning av studiemedel och önskemålen hos studiemedelsberättigade studerande. Någon individuell kreditprövning sker ej heller hos institutet utan dettas p r i m ä r a uppgift kan sammanfattas som att på kreditmarknaden låna upp ett givet belopp på så förmånliga villkor som möjligt. Detta ställer naturligtvis stora krav på förmågan hos institutets ledning att göra lämpliga avvägningar mellan olika löptider, räntesatser och andra upplåningsvillkor. Det är därför självklart att institutet måste ledas av högt kvalificerad personal med goda insikter i aktuella kreditmarknadsförhållanden. Men under institutets uppbyggnadsskede är den totala upplåningsmängdden så pass ringa att det kan vara möjligt att för dessa uppgifter utnyttja personal och resurser från andra, likartade institutioner. De omedelbara kostnaderna blir starkt beroende av i vilken grad ett sådant arrangemang kan genomföras. Men även i ett fullfunktionsstadium, med egen administration, torde kostnaderna vara relativt blygsamma, då personalbehovet är litet. Den personal som arbetar vid liknande institutioner, med en total låneomslutning av miljarder kronor, är ofta begränsad till en verkställande direktör, ytterligare en kvalificerad befattningshavare samt viss kontorspersonal. Denna del av administrationskostnaderna kan mätas i bråkdelar av promille av det utlånade beloppet. Om ett separat studiefinansieringsinstitut befinnes vara en lämplig form för studiemedelsystemets finansiering, måste institutets ändamål och verksamhetsområde samt regler för dess upplåning och förvaltning fastställas genom särskild förordning. Den styrelse som förvaltar institutet bör, med hänsyn till den speciella karaktär institutet erhåller genom den statliga garantin, utses av Kungl. Maj :t. Styrelsen bör förslagsvis omfatta fem personer, som kan anses företräda det allmännas intressen. För att bestämma den återbäring, vilken under vissa förutsättningar kan uppkomma, fordras beräkningar för varje individ. Lämpligt är därvid att institutet till centralorganet överlämnar uppgifter om genomsnittliga upplåningsräntor etc. Alla beräkningar äger sedan rum inom centralorganet, vilket får förutsättas tillämpa modern databehandlingsteknik. De beräkningar som fordras för återbäringens fastställande, avräkning av definitiva avgiftsbortfall m. m. torde vara förenade med mycket små kostnader om de lägges in i centralorganets databehandlingsrutiner. Appendix

till kapitel

7 Beräkningar av kreditbehovet I kapitlets huvuddel har påpekats att studiemedelssystemets införande kan få vissa effekter av kreditmarknadskaraktär, främst som en ökning av den utestående

176 Kronor 1000 --c

600 •-

O

10 Diagram 3. Kvarstående

Miljarder

kreditmängd

vid olika

avgiftssystem.

kronor

4--

5 Diagram i. Hypotetisk

io

15 ZO

utveckling av studiefinansieringsinstitutets stående skuld.

Ar

ute-

Ar

177 kreditmängden för studiefinansiering. Denna effekt belyses i diagram 3, som visar det reala värdet av den vid varje tidpunkt utestående kreditmängden vid tre olika avgiftssystem av ett lån utlämnat år 0. System A svarar mot en real annuitet (med realräntan 0) och tjugu års betalningstid, B samma villkor men med endast tio års betalningstid. System C, slutligen, ger en bild av den återstående kreditmängden om lånet återbetalas med fasta nominala amorteringar och med 3 % förutsatt inflation. I samtliga tre fall sker första återbetalningen först efter fem år. Minskningen av den reala kreditmängden i fall C redan under de fem första åren sammanhänger med att inflationen minskar skuldens reala värde. (Detta kompenseras dock i viss utsträckning av högre ränteutgifter.) I diagram 4 visas den vid varje tidpunkt utestående kreditmängden när avgifterna återbetalas efter system A. Den första utbetalningen år 0 antas vara på 100 miljoner kr. och de årliga utbetalningarna stiger därefter med 5 % årligen. Utvecklingen av utestående krediter, svarande mot utbetalningar under studiefinansieringsinstitutets tio första år har angetts med I. På motsvarande sätt h a r summan av andra decenniets krediter angetts med II etc. Diagrammet visar då att efter exempelvis tjugu års verksamhet utgöres omkring % av den totala lånestocken av lån svarande mot studiemedel utgivna under de tio första åren.

12 — 630897

KAPITEL 8

Administration

I de föregående kapitlen har studiesociala utredningen framlagt förslag om ett nytt system för den statliga hjälpen till finansiering av högre studier vid universitet, högskolor och vissa andra slag av utbildningsanstalter på postgymnasial nivå. Därvid har utredningen tagit ställning till frågorna om systemets konstruktion i stort och om de regler som skall gälla för beviljande och återbetalning av studiemedlen samt om ett i systemet inbyggt generellt studiebidrag. I kapitel 7 har utredningen vidare diskuterat formerna för finansieringen av de återbetalningsgrundande studiemedlen och därvid — såsom ett möjligt alternativ •— skisserat ett studiefinansieringsinstitut, vars uppgift skulle vara att tillhandahålla de för studiemedelssystemet erforderliga medel, som ej anvisas på riksstaten. Institutet skulle ledas av en särskild styrelse. Till förevarande kapitel har utredningen koncentrerat behandlingen avövriga frågor beträffande det föreslagna systemets administrativa handhavande och om konstruktionen av de organ, åt vilka denna administration skall anförtros. Det har synts utredningen riktigt att inleda behandlingen av dessa frågor med en redogörelse i stort för arten av de administrativa uppgifter, det härvidlag rör sig om.

De administrativa

uppgifterna

i stort

Förutsatt sålunda att de för verksamheten erforderliga medlen till viss del tillhandahålles av ett särskilt organ, t. ex. ett studiefinansieringsinstitut, blir det den nya adminstrationens uppgift att beräkna och framlägga förslag till äskanden rörande de bidrag av statsmedel, som fordras (a) för stipendieringen; (b) till täckandet av en del av fondens ränteutgifter; (c) till täckandet av kapitalförluster uppkomna som följd av avskrivningar; samt (d) till täckandet av administrationskostnaderna. En annan uppgift blir att handha utbetalningar av studiemedel samt med denna verksamhet förenat kassa-, bokförings- och redovisningsarbete. Vidare blir det administrationens uppgift att svara för återbetalningens administration, innefattande främst registrering av till varje enskild studerande utbetalade icke-återbetalningsfria studiemedel, konstaterande av när återbetalning i varje särskilt fall skall påbörjas, bestämmande av den

179 årliga återbetalningens storlek, mottagande av inflytande återbetalningar och bevakning av att föreliggande återbetalningsskyldighet fullgöres. En stor uppgift för studiefinansieringssystemets administration ligger vidare på beviljandesidan. Här avses bedömningen av inkommande ansökningar om studiemedel och beslut om utdelning och om beloppets storlek. Till dessa uppgifter anknyter erforderliga registrerings-, arkiveringsoch expedieringsuppgifter. Därtill kommer i detta sammanhang kontaktoch informationsuppgifter, innefattande framför allt uppgiften att lämna upplysningar till de studerande rörande studiefinansieringssystemet och bedömningen av enskilda ansökningar. I dessa uppgifter kan läggas in ett mer eller mindre starkt moment av rådgivning, något som mera utförligt behandlas längre fram i detta kapitel. Här må emellertid endast understrykas, att organisationen enligt utredningens mening under alla omständigheter måste ge rum för individuell upplysning. I det föregående har utredningen lagt fram förslag till generella regler för avpassningen av de belopp, som skall kunna tilldelas en studerande i form av studiemedel, liksom för avpassningen av den del av det individuellt beviljade beloppet, som skall utgå i återbetalningsfri form (studiebidrag). Utredningen har vidare föreslagit, att studiemedel skall kunna tilldelas alla dem, som bedömes ha rimliga utsikter att på normal tid föra fram sina studier till avsett mål. För bedömningen härav har utredningen angivit vissa riktlinjer, vilkas innebörd är den, att den stora majoriteten av studerande skall kunna räkna med att kunna finansiera sina studier med hjälp av studiemedel. Mera preciserade regler för hur studieprognosen skall bedömas för var och en av de många och sinsemellan olikartade studiegångar, som det härvidlag rör sig om, har utredningen emellertid icke ansett sig kunna ange, utan föreslår, att denna bedömning skall göras av det organ, som har att fatta beslut rörande de enskilda ansökningarna. Självklart är, att det måste bli en huvuduppgift för den administration, som får att svara för det här föreslagna studiefinansieringssystemet, icke blott att tillämpa de regler och riktlinjer för bedömningen av den enskildes medelsbehov och studieprognos, som må komma att anges av statsmakterna, utan även att tillse att systemet vid tillämpningen av dessa regler och riktlinjer fyller sitt allmänna syfte. Skulle det visa sig, att givna regler behöver kompletteras eller ändras, blir det administrationens uppgift att framlägga erforderliga förslag. I den mån uppgiften att bedöma ansökningar och fatta beslut om beviljande av studiemedel anförtros lokala organ, måste dessas arbete vidare i erforderlig utsträckning samordnas i syfte, bl. a., att åstadkomma enhetlighet i bedömningen av likartade fall på olika håll. överhuvudtaget blir det en huvuduppgift för administrationen att med uppmärksamhet följa, hur systemet allmänt sett fungerar, och framlägga de förslag till förbättringar som befinnes påkallade.

180 Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att de huvudsakliga arbetsuppgifterna för studiefinansieringssystemets administration blir följande tre: 1. Den kamerala uppgiften, innefattande handhavandet av den nödvändiga registrerings- och återbetalningsorganisationen. 2. Den beviljande uppgiften, innefattande främst bedömningen av ansökningar och beslut om utdelning av studiemedel. 3. Den allmänna tillsynsuppgiften, innefattande främst uppgiften att följa verksamheten och framlägga erforderliga förslag till förbättringar.

Uppgifternas

fördelning

mellan centrala

och lokala

organ

Organisationen för det administrativa handhavandet av det nuvarande systemet för statligt stöd till finansieringen av högre studier är uppbyggd med ett centralt organ, garantilånenämnden, och fyra lokala organ, statsstipendienämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Av dessa fungerar garantilånenämnden såsom tillsynsmyndighet över statsstipendienämnderna, varjämte garantilånenämnden ensam svarar för handläggningen av ärenden rörande de statsgaranterade akademikerlånen. I förevarande avsnitt diskuterar utredningen frågan, huruvida denna organisation med organ på två nivåer bör bibehållas även i framtiden, dvs. om administrationen bör organiseras med ett centralt organ som tillsynsmyndighet över ett antal sinsemellan jämställda lokala organ. Av de i föregående avsnitt redovisade tre huvuduppgifterna synes det utredningen vara självklart, att den kamerala uppgiften och den allmänna tillsynsuppgiften bör ligga hos centrala organ (ett eller flera). Frågan gäller sålunda, om den beviljande uppgiften också den bör handhas centralt eller om den, som fallet i huvudsak är i dag, bör anförtros lokala myndigheter. I fråga om den statliga studiehjälpen till elever vid det gymnasiala åldersstadiets skolor föreslår studiehjälpsutredningen ett i viss mån blandat system, i det att den beviljande uppgiften i fråga om huvuddelen av de av denna utredning föreslagna stödformerna föreslås bli anförtrodd lokala myndigheter (väsentligen de kommunala skolstyrelserna) men i fråga om vissa — kvantitativt sett mindre betydande — stödformer föreslås bli lagd hos studiehjälpsnämnden eller dess framtida motsvarighet. Då det gäller det i förevarande betänkande föreslagna systemet för statlig hjälp till finansieringen av postgymnasiala studier, är det enligt utredningens mening icke möjligt att bygga upp administrationen på ett sätt, som är parallellt med det av studiehjälpsutredningen för dess område föreslagna.

181 Utredningen har i det föregående föreslagit, att de nu fyra formerna för statligt stöd till universitets- och högskolestuderande — naturastipendier, räntefria studielån, garantilån till studerande och garantilån till den som avlagt akademisk examen — ersattes med ett enda studiefinansieringssystem. För beviljande av studiemedel enligt detta system har utredningen vidare föreslagit i jämförelse med nuvarande förhållanden avsevärt förenklade regler. Vissa skäl kan under sådana förhållanden otvivelaktigt tala för att förlägga den beviljande uppgiften till ett centralt organ. Härigenom skulle bl. a. vinnas den fördelen, att man finge garantier för enhetlighet i bedömningen av likartade fall. Dessutom skulle det centrala organet härigenom få en mera direkt kännedom om den verksamhet, för vilken det har att svara inför statsmakterna, än fallet kan bli inom en organisation, som är uppbyggd med lokala organ för den beviljande uppgiften och en central tillsynsmyndighet. Emellertid har utredningen funnit sig böra bestämt avvisa tanken på att lägga den beviljande uppgiften hos ett centralt organ motsvarande den nuvarande garantilånenämnden. Skälen härför är följande: (1) Majoriteten av dem som kommer att ansöka om studiemedel är studerande vid universitet och högskolor. Utbildningsorganisationen vid dessa läroanstalter är uppbyggd på många olika sätt. Även mellan fakulteter och högskolor av samma slag på skilda orter föreligger skiljaktigheter i fråga om studiegång och utbildningsinnehåll. Särskilt vid de fria fakulteterna kan kursfordringar och utbildningsorganisation ändras och nya utbildningsvarianter tillkomma på en ort, utan att motsvarande förändringar genomföres på övriga orter. För en rättvis bedömning av en sökandes studieresultat fordras därför en ingående kännedom om de lokala studieförhållandena. Utredningen finner det otänkbart, att en tillräcklig sådan kunskap kan finnas hos ett centralt organ. (2) I det föregående har framhållits, att trots de föreslagna generella reglerna för beviljande av studiemedel ett behov kommer att föreligga av information och kontakt mellan de förvaltande organen och de studerande. Det är enligt utredningens mening ett rimligt krav, att en studerande skall kunna diskutera sin ansökan med någon av dem som har att bedöma den. Detta fordrar att den beviljande uppgiften anförtros lokala organ. (3) Slutligen måste konstateras, att behandlingen av ansökningarna sannolikt går snabbare och smidigare, om den anförtros lokala organ, än om alla ansökningar skall insändas till och handläggas av en central myndighet. Det här redovisade resonemanget leder till slutsatsen, att den beviljande uppgiften bör anförtros lokala organ. Nu kompliceras problematiken i någon mån av det förhållandet, att utredningen i ett föregående kapitel föreslagit att studiefinansieringssystemet skall omfatta icke blott studerande vid universitet och högskolor utan även de studerande vid en rad läroanstalter och utbildningslinjer av andra slag och belägna dels i universitetsstäderna, dels på andra håll. I nedanstående sammanställning anges för var

182 och en av orterna de läroanstalter och utbildningslinjer, vilkas studerande föreslås komma att omfattas av studiefinansieringssystemet. Alnarp Alnarps l a n t b r u k s - , mejeri- och trädgårdsinstitut : högre mejeriutbildning, högre trädgårdsutbildning, lantmästarutbildning och trädgårdsteknikerutbildning Boden Sjuksköterskeskola Borås Sjuksköterskeskola Eskilstuna Sjuksköterskeskola Falun Folkskoleseminarium Sjuksköterskeskola Gävle Folkskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Göteborg Göteborgs universitet Chalmers tekniska högskola Handelshögskola Socialinstitutet Valands konstskola Musikkonservatoriet i Göteborg Elevskolan vid Göteborgs stadsteater Lärarhögskola Folkskoleseminarium Hushållsseminarium Förskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Viss handelsutbildning vid Filip Holmqvists handelsinstitut Journalistinstitut Barnmorskeläroanstalt Sjuksköterskeskolor Fiskeristyrelsens utbildning av fiskeritjänstemän Sjöbefälsskola Haparanda Folkskoleseminarium Hälsingborg Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Studentkurs vid tekniskt gymnasium

Härnösand Folkskoleseminarium Sjöbefälsskola

Jönköping Folkskoleseminarium Sjuksköterskeskola Kalmar Folkskoleseminarium Sjuksköterskeskola Sjöbefälsskola Karlstad Folkskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Kristianstad Folkskoleseminarium Sjuksköterskeskola Landskrona Folkskoleseminarium Lidköping Sjuksköterskeskola Linköping Folkskoleseminarium Slöjdlärarseminarium

Ljungskile Västkustens u n g d o m s s k o l a : utbildning ekonomi- och internatföreståndare Luleå Folkskoleseminarium Förskoleseminarium Lund Lunds universitet Lunds tekniska högskola Sydsvenska socialinstitutet Sjukgymnastinstitut Högre sekreterarutbildning Sjuksköterskeskola Lycksele Folkskoleseminarium

av

183 Malmö Tandläkarhögskola Elevskolan vid Malmö stadsteater Musikkonservatoriet i Malmö Lärarhögskola Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Sjöbefälsskola Norrköping Elevskolan vid Norrköpings-Linköpings stadsteater Förskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Skara Folkskoleseminarium Skellefteå Studentkurs vid tekniskt gymnasium Skinnskatteberg Statens skogsmästarskola Stockholm Stockholms universitet Karolinska institutet Tandläkarhögskola Tekniska högskolan Handelshögskola Farmaceutiska institutet Gymnastiska centralinstitutet Socialinstitut Konsthögskolan Dramatiska teaterns elevskola Musikhögskolan Veterinärhögskolan Skogshögskolan Lärarhögskola Folkskoleseminarum Hushållsseminarium Yrkeslärarutbildning Förskoleseminarium Teckningslärarinstitut Fackkurs vid handelsgymnasiet Viss handelsutbildning vid Stockholms stads yrkesskolor Påhlmans handelsinstitut och Bar-Lock Grafiska institutet Journalistinstitut Institutet för högre reklamutbildning Sjukgymnastinstitut Statens institut för högre sjuksköterskeutbildning Statens distriktssköterskeskola Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor

Sjuksköterskeskolor Barnmorskeläroanstalt Sociala barnavårdsseminariet Svenska socialvårdsförbundets utbildning av ålderdomshemsföreståndarinnor Sköndalsinstitutet Statens brandskola Ericastiftelsen Svenska Dalcrozeseminariet Statens biblioteksskola Statens institut för folkhälsan: utbildning av hälsovårdsinspektörer Sjöbefälsskola Strängnäs Folkskoleseminarium Sundsvall Fackkurs vid handelsgymnasiet Umeå Umeå universitet Folkskoleseminarium Hushållsseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Internatföreståndareutbildning Uppsala Uppsala universitet Lantbrukshögskolan Folkskoleseminarium Hushållsseminarium Förskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Akademisk sekreterarutbildning Sjuksköterskeskolor Studentkurs vid tekniskt gymnasium Västerås Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Växjö Folkskoleseminarium Sjuksköterskeskola Örebro Förskoleseminarium Fackkurs vid handelsgymnasiet Sjuksköterskeskola Östersund Sjuksköterskeskola

184 Uppställningen omfattar 35 orter. Huvuddelen av dessa är orter med endast upp till något hundratal studerande som skulle omfattas av det h ä r föreslagna studiefinansieringssystemet, medan motsvarande antal på universitetsorterna redan i dagens läge ligger mellan 10 000 och 20 000. Att upprätta särskilda organ för beviljande av studiemedel på samtliga dessa 35 orter anser utredningen vara uteslutet av rent praktiska skäl. Därigenom skulle hela organisationen bli onödigt tungrodd. Dessutom bör framhållas, att behandlingen av ansökningar från elever vid t. ex. seminarierna och sjuksköterskeskolorna enligt utredningens bedömning måste komma att bli avsevärt enklare än behandlingen av ansökningar från universitets/ högskolestuderande, beroende på att själva utbildningsorganisationen vid det förra slaget av läroanstalter gör bedömningen av de sökandes studielämplighet och studieresultat till en jämförelsevis enkel uppgift. Tänkbart vore att i stället för att upprätta särskilda organ anförtro den beviljande uppgiften då det gäller de små läroanstalterna och utbildningslinjerna (samtliga utom universitet/högskolor och därmed närmast j ä m förliga läroanstalter) åt vederbörande rektor eller möjligen vederbörande kommunala skolstyrelse. Härvidlag måste emellertid konstateras, att det övervägande antalet av de här ifrågavarande läroanstalterna och utbildningslinjerna — och däribland de största — icke lyder under de kommunala skolstyrelserna. Därtill kommer, att den önskvärda enhetligheten vid systemets tillämpning blir svår att nå, om antalet beviljande organ blir så högt som fallet skulle bli, om man valde den här antydda vägen. Enligt utredningens mening bör man därför överväga andra möjligheter, innan man stannar för att lägga den beviljande uppgiften på ett stort antal händer. Av de tre i det föregående redovisade skälen för att lägga den beviljande uppgiften på lokala organ är det första — svårigheten för ett centralt organ att rättvist bedöma studiemeriterna — giltigt väsentligen endast i fråga om de universitets- och högskolestuderande. Då det gäller övriga studerande skulle man därför kunna tänka sig att lägga den beviljande uppgiften hos ett centralt organ. Man skulle med andra ord få motsvarigheter till de nuvarande statsstipendienämnderna för beviljande av studiemedel åt studerande vid universiteten, högskolorna och eventuellt vissa andra läroanstalter på universitetsorterna, medan motsvarande uppgifter i fråga om övriga elevkategorier, vilka skulle omfattas av det här föreslagna studiefinansieringssystemet, skulle ligga hos en central myndighet motsvarande den nuvarande garantilånenämnden. Mot ett sådant arrangemang talar emellertid de två övriga skäl — kontakt- och informationsskälet samt tidsskälet — som i den föregående anförts till förmån för lokala organ för den beviljande uppgiften. För elever vid t. ex. förskoleseminariet i Uppsala och sjuksköterskeskolan i Lund skulle det självfallet vara avsevärt mera fördelaktigt, om deras ansökningar om studiemedel handlades av samma organ som har att handlägga universitets-

185 studenternas ansökningar på dessa orter. Att i detta hänseende skilja mellan t. ex. seminarier på universitetsorter och seminarier på icke-universitetsorter och låta statsstipendienämndernas motsvarigheter behandla studiemedelsansökningar från elever vid de förra och garantilånenämndens motsvarighet behandla övriga seminaristers ansökningar vore enligt utredningens mening icke lämpligt. Av sammanställningen på sid. 182 f framgår, att det i själva verket är en mycket betydande del av de här ifrågavarande icke-akademiska läroanstalterna och utbildningslinjerna som är belägna på universitetsorterna eller i dessas omedelbara närhet. I detta läge har utredningen stannat för att föreslå en organisation med regionala organ för beviljande av studiemedel. Dessa organ bör finnas på de fem universitetsorterna och ha till uppgift att behandla ansökningar om studiemedel för studier dels vid universitetsstadens läroanstalter, dels vid läroanstalterna i vissa andra städer. Utredningen föreslår, att dessa organ för beviljande av studiemedel benämnes studiemedelsnämnder. Studiemedelsnämnden i Uppsala bör enligt utredningens mening handlägga ärenden rörande studiemedel för studier vid här ifrågavarande slag av läroanstalter och utbildningslinjer i Uppsala, Eskilstuna, Falun, Gävle, Karlstad, Strängnäs, Västerås och Örebro. Totalt elevunderlag läsåret 1962/ 63 ca 14 000 studerande. Studiemedelsnämnden i Lund bör på motsvarande sätt handlägga studiemedelsärenden för studier vid läroanstalterna och utbildningslinjerna i Lund, Alnarp, Hälsingborg, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Landskrona, Malmö och Växjö. Totalt elevunderlag läsåret 1962/63 ca 12 000 studerande. Studiemedelsnämnden i Göteborg bör handlägga studiemedelsärenden avseende studier vid läroanstalterna och utbildningslinjerna i Göteborg, Borås, Lidköping, Ljungskile och Skara. Totalt elevunderlag läsåret 1962/63 ca 10 000 studerande. Studiemedelsnämnden i Stockholm bör handlägga studiemedelsärenden avseende studier vid läroanstalterna och utbildningslinjerna i Stockholm, Linköping, Norrköping och Skinnskatteberg. Totalt eleveunderlag läsåret 1962/63 ca 21 000 studerande. Studiemedelsnämnden i Umeå slutligen bör enligt utredningens mening handlägga studiemedelsansökningar avseende studier vid läroanstalterna och utbildningslinjerna i Umeå, Boden, Haparanda, Härnösand, Luleå, Lycksele, Skellefteå, Sundsvall och Östersund. Totalt elevunderlag läsåret 1962/ 63 inemot 3 000 studerande. Att eleverna vid statens skogmästarskola i Skinnskatteberg föreslås förda till verksamhetsområdet för studiemedelsnämnden i Stockholm motiverar utredningen med att utbildningens art gör det rimligt, att dessa elevers an-

186 sökningar behandlas av samma organ som behandlar ansökningar från de studerande vid skogshögskolan. Utredningen har övervägt att föreslå upprättandet av ytterligare en studiemedelsnämnd för att avlasta studiemedelsnämnden i Stockholm, men funnit att därmed lämpligen kan anstå, intill dess närmare erfarenheter vunnits. Studiemedelsnämndernas uppgifter och organisation Sedan utredningen i närmast föregående avsnitt av detta kapitel redovisat sina förslag beträffande de administrativa uppgifternas fördelning mellan centrala och lokala organ, övergår utredningen till att behandla frågorna om dessa organs ställning och organisation. Därvid börjar utredningen med de lokala organen, studiemedelsnämnderna.

Uppgifter Redan av det föregående framgår, att de lokala studiemedelsnämndernas uppgift enligt utredningens mening väsentligen bör vara att bevilja studiemedel. Denna uppgift tänker sig utredningen konkretiserad på följande sätt. Ansökningar om studiemedel inges till nämnden. Varje inkommen ansökan bör registreras. Denna registrering bör vara ordnad på sådant sätt, att hos nämnden finns uppgift om när ansökan inkom och om eventuella remisser. Vidare bör vid registreringen kunna konstateras, om den sökande tidigare sökt studiemedel hos nämnden och om då fattat beslut. Lämpligt torde därför vara, att nämnderna har nominalkort med plats för enkla anteckningar. Då en ansökan inkommer, framtages den sökandes kort, förses med erforderlig anteckning och förvaras sedan särskilt, intill dess ansökan slutbehandlats, då kortet återgår till registret försett med anteckning om beslutets innebörd. Detta förfaringssätt överensstämmer helt med det som nu tillämpas av statsstipendienämnderna. Ingen omläggning blir därför erforderlig vid övergången till det nya systemet. Granskningen av en ansökan om studiemedel blir dels formell, dels materiell. Den formella granskningen består i att konstatera att ansökan är fullständig och att den avser finansiering av studier vid någon av de läroanstalter och utbildningslinjer, som omfattas av studiemedelssystemet. Vidare bör i den formella granskningen ingå konstaterande av om den sökande redan tidigare erhållit studiemedel för någon del av den tid den föreliggande ansökan avser. Till den formella granskningen synes även kunna räknas granskningen av den sökandes behörighet att erhålla studiemedel enligt de bestämmelser som i det föregående föreslagits härutinnan (avseende dels icke-svenska medborgare, dels den sökandes ålder och antalet terminer för vilka studiemedel redan beviljats).

187 Den materiella granskningen av en ansökan om studiemedel kommer att gälla dels den sökandes studieprognos, dels det belopp som skall beviljas i studiemedel. I fråga om nyinskrivna har utredningen i det föregående föreslagit, att studiemedel skall kunna utgå till var och en som vunnit inträde vid läroanstalt eller utbildningslinje av här ifrågavarande slag. Av praktiska skäl bör emellertid en ansökan om studiemedel kunna inges och behandlas redan före inskrivningen respektive beslutet om intagning. Ansökan bör sålunda kunna inges redan på våren eller försommaren, t. ex. omedelbart efter studentexamen. Nybörjare bör till ansökan foga avskrift av studentbetyg eller motsvarande och enbart på grundval härav bör studiemedel kunna beviljas för det första läsåret. Själva utbetalningen bör dock göras beroende av vederbörligen styrkt närvaro vid läroanstalten i fråga. Av det sagda framgår, att studieprognosgranskningen, då det gäller nyinskrivna närmast blir av formell natur. I jämförelse med nuvarande förhållanden då det gäller studielån till universitetsstuderande innebär detta en förenkling, såtillvida som den nu nödvändiga granskningen av att vederbörandes studentbetyg har ett genomsnittsvärde på lägst Ba bortfaller. I övrigt blir uppgiften oförändrad. Vad så beträffar ansökningar från studerande, som redan någon tid bedrivit studier vid ifrågavarande läroanstalt eller utbildningslinje men som icke tidigare beviljats studiemedel härför, måste studieprognosgranskningen innefatta en granskning av de uppnådda studieresultaten. Sådan sökande bör därför till sin ansökan foga avskrifter av intyg (motsvarande) rörande vunna resultat. På grundval av dessa handlingar har studiemedelsnämnden att bedöma, huruvida det är sannolikt, att den sökande inom normal tid kommer att slutföra de studier, för vilka han begär studiemedel. Denna uppgift överensstämmer helt med statsstipendienämndernas nuvarande uppgift i motsvarande fall såvitt avser studielån. Utredningen vill understryka, att den här ifrågavarande granskningen i det helt övervägande antalet fall är snabbt gjord av en van granskare, men att granskningen då det gäller universitets- och högskolestudier förutsätter god kännedom om studiegång och utbildningsorganisation inom den fakultet eller den ämneskombination, varom fråga är. I fråga om sökande som är elever vid icke-akademiska läroanstalter synes den här beskrivna proceduren böra ersättas av att ansökan visserligen ställles till vederbörande studiemedelsnämnd men inges till rektor, vilken har att till ansökan foga ett yttrande, huruvida den sökande sannolikt inom normal tid kommer att slutföra de studier, för vilka han begär studiemedel. Är detta yttrande positivt, blir studiemedelsnämndens studieprognosgranskning mycket litet arbetskrävande. Sist angivna förfarande bör tillämpas även i fråga om ansökningar om fortsatt studiemedelstilldelning för studier vid de icke-akademiska läroan-

188 stalterna. Beträffande däremot dem, som söker fortsatt studiemedelstilldelning för studier vid universitet och högskolor, måste studiemedelsnämndens studieprognosgranskning vara en materiell granskning av samma slag som ovan beskrivits. Av praktiska skäl bör till varje sådan ansökan om fortsatt studiemedelstilldelning fogas avskrifter eller intyg endast avseende de studiemeriter, vilka tillkommit, sedan föregående ansökan behandlades. Motsvarande handlingar avseende tidigare vunna meriter finns tillgängliga hos nämnden och kan vid behov kontrolleras inom dess kansli. Även i fråga om ansökningar om fortsatt studiemedelstilldelning för studier vid universitet och högskolor kan förutsättas, att studieprognosgranskningen i det alldeles övervägande antalet fall är tämligen lätt att göra för en van granskare med god kännedom om utbildningsorganisationen inom de läroanstalter, varom fråga är. Endast i ett litet antal fall kan man beräkna, att granskningen behöver föranleda att närmare upplysningar inhämtas genom kontakt med den sökande eller på annat sätt. Studiemedelsnämndernas arbete med här ifrågavarande granskning blir i allt väsentligt av samma slag som de nuvarande statsstipendienämndernas arbete med granskningen av ansökningar om fortsatt studielån. Sedan studiemedelsnämnden tagit ställning till frågan om den sökandes studieprognos är sådan, att studiemedel skall beviljas honom, har nämnden att granska ansökan i avseende på det belopp, som bör utgå. Därvid bör ställning först tas till frågan om studiemedel bör beviljas för hela den tid (högst ett år) som avses i ansökan. I den mån avsteg härifrån motiveras av att den sökandes studieprognos anses osäker, ingår detta ställningstagande självfallet i den ovan beskrivna studieprognosgranskningen. I övrigt kan en studiemedelsansökans granskning i avseende på beloppet väsentligen förutsättas innefatta en granskning av huruvida det sökta beloppet ryms inom det maximum, som fås genom tillämpning i det enskilda fallet av de i kapitel 4 föreslagna reglerna för maximibeloppets anpassning till den sökandes ekonomiska situation. Det bör i detta sammanhang erinras om att det härvidlag icke är fråga om en individuell behovsprövning i den meningen, att studiemedelsnämnden skall bedöma en av den sökande framlagd budget eller bedöma rimligheten av de särskilda utgifter den sökande avser att finansiera med hjälp av studiemedel. Vad det här gäller är endast att tilllämpa vissa schablonregler, genom vilka maximibeloppet minskas med hänsyn till beräknad inkomst och förefintlig större förmögenhet (egen respektive makes) men i stället höjes i vissa fall, där den sökande har försörjningsplikt mot minderåriga barn. I jämförelse med den granskning i avseende på beloppet, som de nuvarande statsstipendienämnderna har att göra i fråga om låneansökningar och som just är en individuell behovsprövning av ovan angivet slag, är den här ifrågavarande granskningen avsevärt lättare att göra. Den blir därför i de allra flesta fall en uppgift av rent rutinmässig art.

189 Såsom ett led i en ansökans granskning i avseende på det belopp, som skall utgå, ingår granskningen av hur stor del av detta belopp, som med tillämpning av de i kapitel 4 föreslagna reglerna skall utgå i återbetalningsfri form såsom studiebidrag. Eftersom dessa regler föreslås bli av helt schablonmässig art, får även denna del av granskningsuppgiften en rent rutinmässig karaktär. Intet slag av särskild merit- eller behovsprövning föreslås nämligen för studiebidragen, utan dessa är helt enkelt en efter vissa regler bestämd, återbetalningsfri del av det belopp i studiemedel, som tilldelas den enskilde sökanden. Överhuvudtaget gäller vidare i fråga om studiemedelsansökningarnas granskning i avseende på beloppet (inklusive studiebidragsdelen därav), att samma regler skall tillämpas beträffande samtliga sökande oavsett läroanstalt och studieinriktning. De fall där den här ifrågavarande granskningen fordrar ett mera omfattande arbete, torde komma att inskränka sig till sådana, där den sökande under åberopande av den i det föregående föreslagna undantagsregeln söker ett högre belopp i studiemedel, än han vid tillämpningen av de föreslagna schablonreglerna är berättigad till. I kapitel 4 har utredningen motiverat behovet av denna undantagsregel och därvid givit några exempel på situationer, i vilka avsteg från huvudreglerna enligt utredningens mening kan vara motiverade. Utredningen har emellertid samtidigt understrukit, att den föreslagna undantagsregeln är avsedd att tillämpas endast i relativt sällsynta fall. Även om — såsom utredningen förutsätter blir fallet — tilllämpningsföreskrifter härutinnan meddelas av den centrala myndigheten, torde få förutsättas, att tillämpningen i det enskilda fallet fordrar en relativt ingående prövning av föreliggande omständigheter. Sedan en ansökan granskats, har studiemedelsnämnden att fatta beslut rörande densamma. Frågan om formerna för beslutsfattandet behandlar utredningen i nästföljande avsnitt. Beslutet skall därefter expedieras. Expeditionen bör bestå av ett meddelande till den sökande och ett meddelande till det centrala organ, som har att fullgöra vad som i det inledande avsnittet av detta kapitel benämnts de kamerala uppgifterna, innefattande bl. a. uppgiften att registrera återbetalningsskyldigheten i varje enskilt fall. Dessa meddelanden rörande studiemedelsnämndens beslut bör vara likalydande och kan därför — liksom fallet för närvarande är beträffande garantibevisen för studielån med statlig kreditgaranti — utskrivas med två kopior, av vilka nämnden själv be^håller en i arkivet. Bevis rörande tilldelning av studiemedel bör — förutom den sökandes namn och övriga för identifikationen nödvändiga data — innehålla uppgift om (1) det tilldelade beloppets storlek, (2) storleken av den del, som skall utgå i återbetalningsfri form (studiebidrag) samt (3) den tid för vilken beloppet är avsett.

190 Den här beskrivna rutinen för expediering av studiemedelsnämnds beslut överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande rutin i avseende på de nuvarande statliga studielånen. Frågan om det är möjligt och lämpligt att i samband med själva beslutets expediering jämväl expediera ett utbetalningskort eller motsvarande torde böra närmare övervägas av den i kapitel 5 föreslagna expertgruppen, vars uppgift skulle vara att detaljutreda systemet för registrering av utbetalda studiemedel. Slutbehandlade ansökningar om studiemedel jämte till dem hörande expeditionskopior och andra handlingar, vilka legat till grund för nämndens beslut, bör självfallet av studiemedelsnämnden förvaras. Arkiveringen bör vara så upplagd, att handlingarna är lätt tillgängliga vid behov, t. ex. då en ny ansökan från samme sökande skall behandlas samt därest centralt organ önskar upplysningar i förekommande besvärsfall eller eljest. Studiemedelsnämndens beslut bör slutligen på lämpligt sätt registreras. Härigenom underlättas handläggningen av ansökningar om fortsatt studiemedelstilldelning. Såväl arkivering som registrering torde kunna läggas upp på väsentligen samma sätt som nu tillämpas inom statsstipendienämnderna. Sedan en studiemedelsansökan slutbehandlats och arkiverats samt det fattade beslutet expedierats och registrerats, har studiemedelsnämnden fullgjort sin beviljande uppgift och nämnden bör därefter enligt utredningens mening vara skild från det enskilda studiemedelsärendet. Som redan framgått av vad som anförts i det inledande avsnittet av detta kapitel och som närmare utvecklas i ett följande avsnitt, bör nämligen enligt utredningens mening uppgifterna avseende utbetalningarnas registrering och handhavandet av det system, som föreslås för återbetalningen av studiemedel, ombesörjas av det centrala organet. Emellertid är den här givna redogörelsen för studiemedelsnämndernas arbetsuppgifter i samband med beviljandet av studiemedel ofullständig såtillvida, som den väsentligen tagit sikte på handläggningen inom nämnderna av den stora majoritet av de inkommande ansökningarna, som icke behöver vålla tvekan. För handläggningen av de tveksamma studiemedelsansökningarna fordras självfallet ett mera ingående och i det enskilda fallet mera omfattande arbete än det som beskrivits ovan. Som en följd av de av utredningen ovan föreslagna schablonreglerna, torde antalet tveksamma fall komma att relativt sett bli något lägre än i nuvarande studielånesystem. Bortfallet motsvaras i stort sett av de ansökningsärenden, som i nuvarande system är tveksamma i avseende på beloppen. Huvuddelen av de tveksamma lånefallen utgöres emellertid i nuvarande system av sådana där tvekan gäller den sökandes studieprognos. Dessa fall kommer att kvarstå även i det här föreslagna systemet, och eftersom studieprognosbedömningen

191 föreslås ske efter väsentligen samma riktlinjer som de nu tillämpade då det gäller låneansökningar, skulle den relativa frekvensen av sådana fall kunna beräknas bli i stort sett oförändrad. Emellertid tillkommer, att enligt utredningens förslag B-studenter redan från början skall bli behöriga att tilldelas studiemedel. Därigenom kan det tänkas, att den relativa frekvensen sökande med tveksam studieprognos blir något högre än nu. Härvidlag bortses från att förändringar i fråga om den akademiska utbildningens organisation givetvis kan påverka den här aktuella frekvensen av tveksamma studiemedelsansökningar. En viss minskning relativt sett av frekvensen tveksamma fall kan förutses såsom en följd av att det här föreslagna systemet avses omfatta också de studerande vid ett stort antal icke-akademiska utbildningslinjer. I fråga om dessa studerandes studieprognos torde tveksamhet endast ytterst sällan komma att föreligga. Med den väntade, mycket starka ökningen av tillströmningen till de akademiska studiebanorna torde man emellertid realistiskt ha att räkna med att antalet tveksamma studiemedelsansökningar absolut sett kommer att stiga och den med dessa ansökningars handläggning förbundna arbetsuppgiften sålunda att öka. Dessa ansökningar fordrar en individuell handläggning av relativt kvalificerat slag. Kompletterande upplysningar måste ofta inhämtas dels från den sökande, dels från vederbörande läroanstalt. En noggrann kännedom fordras rörande utbildningsorganisation och studieförhållanden inom enskilda fakulteter och ämnen, för att studiemedelsnämndens ställningstagande skall kunna grundas på korrekta premisser. Det måste vidare i detta sammanhang understrykas, att studiemedelsnämndens ställningstagande blir av mycket stor betydelse för den enskilde sökanden. Det är med hänsyn härtill av stor vikt, att detta ställningstagande föregås av en noggrann beredning och att även i övrigt resurser ställes till förfogande för en individuell prövning av varje särskilt fall. Utredningen kommer här över på den del av studiemedelsnämndernas arbetsuppgift, som i det föregående benämnts kontakt- och informationsuppgiften. Även denna uppgift är till en icke obetydlig del av rutinmässig karaktär. Därmed avses då framför allt uppgiften att besvara förfrågningar, tillhandahålla ansökningsblanketter, ge information om nämndens verksamhet och om de för denna verksamhet gällande bestämmelserna etc. Till en betydelsefull del består emellertid kontakt- och informationsuppgiften i att meddela upplysningar och råd till enskilda studerande, främst då sådana, vilkas studieprognos vållar tvekan eller föranleder avslag på en ansökan om studiemedelstilldelning. Enligt utredningens mening bör det i studiemedelsnämndernas uppgifter ingår, att på begäran lämna en sökande upplysningar rörande hur nämnden vid behandlingen av hans ansökan sett respektive kan väntas se på hans studieprognos. Vid beredningen av tveksamma ärenden bör nämn-

192 den vidare på lämpligt sätt kunna ta personlig kontakt med den sökande. Genom sådana samtal kompletterade med kontakter med lärare eller andra tjänstemän vid läroanstalterna och inom studentkårerna blir det möjligt för studiemedelsnämnderna att utforma sina beslut under hänsynstagande till förhållandena i de enskilda fallen, t. ex. så att studiemedel beviljas endast för en kortare tid och att ytterligare medel göres beroende av viss angiven studieprestation. — Slutligen bör enligt utredningens mening studiemedelsnämnderna ha sådana personella resurser, att de studerande kan vända sig till nämnderna för att få råd i främst studieekonomiska frågor. Det kan i detta sammanhang erinras om att statsstipendienämnderna under budgetåret 1963/64 disponerar 20 000 kronor att utgå såsom arvode för personal, som biträder nämndernas kansli med rådgivande och kurativ verksamhet i studiesociala frågor. Det är här fråga om ett komplement till den ekonomiska och sociala rådgivnings- och upplysningsverksamhet, som redan bedrives av statsstipendienämndernas sekreterare och studentkårernas socialombudsmän. Garantilånenämnden har framhållit, att det kurativa arbetet bör ske i samråd med statsstipendienämndens sekreterare och inriktas på de ur studiesociala synpunkter svårbemästrade fallen. Vad här sagts rörande individuell handläggning av svårbedömbara studiemedelsansökningar samt rörande studiemedelsnämndernas kontakt- och informationsuppgifter har sin motsvarighet i de nuvarande statsstipendienämndernas verksamhet. De nya studiemedelsnämndernas uppgifter blir sålunda även i dessa hänseenden väsentligen desamma som de nuvarande statsstipendienämndernas. Frågan om dimensioneringen av de resurser, som erfordras för rådgivnings- samt informations- och kontaktuppgifternas fullgörande, behandlar utredningen i nästfoljande avsnitt. I förevarande sammanhang torde vidare böra erinras om att universitetsutredningen i sitt betänkande rörande universitetens och högskolornas organisation och förvaltning (SOU 1963:9, sid. 135) föreslagit, att det bland arbetsuppgifterna för fakulteternas/sektionernas utbildningsnämnder bl. a. skall ingå att fungera som kontaktorgan med statsstipendienämnderna. Enligt studiesociala utredningens mening bör en motsvarande skyldighet att samarbeta med fakulteternas/sektionernas utbildningsnämnder åvila de nya studiemedelsnämnderna. Genom sin verksamhet torde dessa nämnder få en kännedom om den akademiska utbildningsorganisationens sätt att fungera, som skulle vara av stort värde för arbetet inom utbildningsnämnderna. På motsvarande sätt blir sistnämnda organs sekretariat en naturlig informationskälla för studiemedelsnämnderna i frågor rörande utbildningsorganisation och studiegång samt värdering av enskilda studieprestationer.

193 Organisation a) Allmänna synpunkter Av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen för studiemedelsnämndernas uppgifter framgår, att dessa så gott som helt sammanfaller med uppgifter, som nu fullgöres av de fyra statsstipendienämnderna. Sistnämnda organs rutin i avseende på handläggningen av ansökningar om studielån kan i allt väsentligt tillämpas även vid handläggningen av studiemedelsansökningar. Likaså kan statsstipendienämndernas diariesystem, register och arkiveringssystem utan omläggningar användas även för studiemedelssystemet. Detta måste i mycket hög grad underlätta övergången till det nya systemet. Skillnaderna mellan statsstipendienämndernas och de här föreslagna studiemedelsnämndernas arbetsuppgifter är väsentligen följande tre: 1. Studiemedelsnämnderna föreslås få att bevilja studiemedel icke blott till de studerande vid de läroanstalter, som omfattas av statsstipendienämndernas verksamhet, utan även till de studerande vid en rad icke-akademiska läroanstalter och utbildningslinjer, av vilka en del är belägna på andra orter än universitetsorterna. Den ökning av arbetsvolymen, som föranledes härav, bedömer utredningen som relativt måttlig, detta icke minst med hänsyn till att studieprognosbedömningen i fråga om dessa studerande föreslås i betydande utsträckning bli anförtrodd vederbörande rektorer. 2. Medan de nuvarande statsstipendienämnderna har att handlägga ärenden om tilldelning av studiefinansieringsstöd inom ramen för tre system — naturastipendier, räntefria studielån och statsgaranterade studielån — kommer studiemedelsnämndernas arbete att gälla ett enda system, studiemedelssystemet. Beslut om studiemedel skall innefatta beslut jämväl om vilket belopp av de i varje särskilt fall beviljade studiemedlen, som skall utgå som studiebidrag utan återbetalningsskyldighet. Såtillvida liknar denna handläggning de nuvarande statsstipendienämndernas handläggning av låneansökningar, som dylika ansökningar gäller såväl räntefritt som statsgaranterat lån och det ankommer på statsstipendienämnden att i varje särskilt fall besluta huruvida en del av beviljat lån skall utgå ur statens lånefond för universitetsstudier (s. k. räntefritt studielån). Denna handläggning är emellertid mera komplicerad än handläggningen av studiemedelsansökningarna blir, bl. a. därför att av beviljade studiemedel i princip en del alltid skall utgå som studiebidrag, medan beslut om räntefritt studielån är beroende av särskild prövning i varje enskilt fall. Därtill kommer att lånebeslut, som omfattar båda låneformerna, skall expedieras till såväl postbanken (räntefritt lån) som vederbörande kreditanstalt (statsgaranterat lån), medan beslut om studiemedel expedieras i ett sammanhang och till ett enda organ. Vidare må påpekas, att de nuvarande statsstipendienämndernas uppgift att fastställa amorteringsplaner på samtliga beviljade studielån helt kom13 — 6S0897

194 mer att sakna motsvarighet i studiemedelsnämndernas verksamhet. Som ovan framhållits anser utredningen nämligen, att handhavandet av det föreslagna återbetalningssystemets administration helt och hållet skall åvila centrala organ inom studiemedelssystemet. Den stora skillnaden mellan statsstipendienämndernas och studiemedelsnämndernas arbetsuppgifter ligger emellertid däri, att hela det särskilda arbete, som behandlingen av ansökningarna om naturastipendier representerar, liksom det arbete som föranledes av själva natura-formen för dessa stipendier, helt och hållet bortfaller i den nya organisationen. 3. Om man med hänsyn till det sist anförda schematiskt tänker sig att de nya studiemedelsnämndernas arbetsuppgifter ungefär motsvarar de nuvarande statsstipendienämndernas uppgifter i avseende endast på de statsgaranterade studielånen, kan man likafullt överskatta studiemedelsnämndernas arbetsvolym, per ansökan räknad. Den nuvarande granskningen av nyinskrivnas studentbetyg (Ba-gränsen) föreslås bortfalla. Vidare, och framför allt, har utredningen i det föregående föreslagit generella regler för avpassningen av de individuella beloppen, regler vilka i det helt övervägande antalet ansökningsfall gör bestämmandet av studiemedelsbeloppet till en rutinmässig arbetsuppgift. Detsamma gäller i avseende på fastställandet av den del av det beviljade beloppet, som i varje särskilt fall skall utgå i form av studiebidrag. Därtill kommer, att uppgiften att fastställa amorteringsplaner på alla beviljade studielån saknar motsvarighet bland de nya studiemedelsnämndernas arbetsuppgifter. Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera, att de nya studiemedelsnämndernas arbetsvolym räknad per ansökan dels blir mindre, dels till en relativt sett större del blir av rutinmässig karaktär än fallet är med de nuvarande statsstipendienämndernas arbetsvolym, om även denna räknas per (stipendie- respektive låne-) ansökan. Denna minskning av arbetsbelastningen kommer att motvägas dels av införandet i det nya systemet av vissa grupper av studerande, vilka icke omfattas av de nuvarande statsstipendienämndernas verksamhet, dels av en sannolikt ökad ansökningsfrekvens bland universitets- och högskolestudenterna (en följd av de föreslagna liberaliseringarna av prövningsreglerna), dels slutligen av den väntade ökningen av antalet studerande vid de akademiska läroanstalterna på var och en av universitetsorterna. Den sistnämnda faktorn blir säkerligen den på sikt mest betydelsefulla. Härtill kommer den ökning av arbetsbelastningen, som blir en följd av det i det följande redovisade förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över studiemedelsnämnds beslut. Enligt utredningens bedömning torde de lokala organens arbete med behandling av ansökningar totalt sett till en början komma att minska något, men denna minskning av arbetsvolymen torde uppvägas av det merarbete, som följer av själva övergången till ett nytt system. Som en följd av uni-

195 versitetsväsendets expansion kommer helt naturligt studiemedelsnämndernas arbetsvolym också att öka successivt. Därtill kommer, att de lokala organen enligt utredningens mening bör sättas i stånd att utvidga den rådgivnings- samt kontakt- och informationsverksamhet, som redan nu bedrives av statsstipendienämnderna. Karaktäristiskt för studiemedelsnämndernas verksamhet blir, såvitt utredningen kan se, att den alldeles övervägande delen av antalet ärenden kommer att kunna handläggas relativt rutinmässigt, medan ett litet antal ärenden kommer att fordra en kvalificerad bedömning och en icke så liten arbetsinsats. Därtill kommer, att rådgivningsverksamheten och delvis även informations- och kontaktverksamheten fordrar kvalificerad personal. Detta blir utgångspunkten för utredningens övervägande rörande studiemedelsnämndernas organisation och personal. De rutinmässiga uppgifterna bör självfallet fullgöras uteslutande inom ett kansli. Huvuddelen av de mera kvalificerade bedömningarna, främst studieprognosbedömningarna, liksom den mera kvalificerade delen av rådgivnings-, informations- och kontaktuppgifterna synes ävenledes kunna handhas inom ett kansli, som för dessa uppgifter bör omfatta en eller ett par befattningshavare av relativt kvalificerat slag. För ett litet antal särskilt svårbedömbara ärenden, i synnerhet då bedömningen av ansökningar från studerande, vilkas studieprognos inger tvekan, och ansökningar från studerande, som under åberopande av den föreslagna undantagsbestämmelsen ansöker om ett högre belopp än som med tillämpning av de generella reglerna kan beviljas, torde emellertid ett kollegialt organ, en nämnd, vara motiverad. De nuvarande statsstipendienämndernas organisation med en nämnd som handlägger svårbedömbara ärenden och ärenden av principiell natur, en ordförande och en sekreterare som verkställande ledamot respektive föredragande och ett kansli för rutingöromål synes därför i sina huvuddrag böra överföras till den nya organisationen. Vissa avvikelser från statsstipendienämndernas organisation motiveras av det i det föregående flera gånger påpekade förhållandet, att en i jämförelse med nuvarande förhållanden större del av arbetet blir av rutinmässig karaktär. På kanslipersonalen bör sålunda ankomma icke blott att handha diarieföring, expediering och registrering av beslut, arkivering och den mera rutinbetonade informationsverksamheten, utan även vissa delar av studieprognosgranskningen och därjämte, utom i undantagsfall, fastställandet av studiemedels- och studiebidragsbeloppen för varje bifallen ansökan. Den reella studieprognosgranskningen av ansökningar från studerande vid de icke-akademiska läroanstalter, som omfattas av studiemedelssystemet, har utredningen i det föregående föreslagit lagd på läroanstalternas rektorer. Konstaterandet av att erforderligt intyg om god studieprognos föreligger blir därför en rutinåtgärd, som utan vidare kan anförtros kanslipersonalen.

196 Motsvarande gäller i fråga om ansökningar från de nyinskrivna vid de akademiska läroanstalterna. För dessa ansökningar fordras nämligen ingen annan granskning på meritsidan än en granskning av att ansökan avser studier vid någon av de läroanstalter, som omfattas av studiemedelssystemet, och att den sökande är behörig att inskrivas vid sådan läroanstalt. Vad så beträffar fastställandet av beloppen är de av utredningen föreslagna reglerna sådana, att de utan vidare kan tolkas och tillämpas av kvalificerad kanslipersonal. Det sagda innebär, att — med några enstaka undantag — alla ansökningar från studerande vid icke-akademiska läroanstalter och utbildningslinjer samt alla ansökningar från nyinskrivna universitets- och högskolestuderande helt och hållet bör kunna handläggas av studiemedelsnämndernas kanslipersonal. Beträffande så ansökningar från redan inskrivna studerande vid de akademiska läroanstalterna måste studieprognosbedömningen av dessa ansökningar sannolikt i regel utföras av nämndens sekreterare eller i varje fall på dennes ansvar. Sekreteraren måste därför ha god förtrogenhet med utbildningsorganisationen och studiegången inom skilda fakulteter och högskolor. Däremot bör även beträffande dessa ansökningar fastställandet av beloppen kunna anförtros kanslipersonal, såvida ej i undantagsfall de generellt gällande reglerna icke kan tillämpas. I fall där studieprognosen synes vara oklar, bör sekreteraren givetvis infordra kompletterande upplysningar från den sökande, från vederbörande läroanstalt eller från annan sakkunnig. Skulle tvekan ändå råda huruvida studiemedel bör beviljas eller rörande vilket belopp som i så fall bör utgå, bör sekreteraren hänskjuta ärendet till studiemedelsnämndens ordförande, vilken därvid har att bedöma huruvida ansökan kan bifallas eller den bör företagas till behandling i nämnden. Till avgörande i studiemedelsnämnden i plenum kommer sålunda att hänskjutas ett relativt litet antal, särskilt svårbedömbara studiemedelsansökningar. Nämnden såsom sådan bör vidare behandla alla ärenden av principiell betydelse samt därjämte ärenden rörande framställningar eller yttranden till central myndighet, till myndighet vid läroanstalt eller till annat organ eller organisation. I detta sammanhang vill utredningen nämna, att årliga beräkningar rörande det belopp i studiemedel, som för nästkommande års verksamhet bör ställas till förfogande (petita), knappast synes behöva utarbetas av de lokala studiemedelsnämnderna. Sådana beräkningar bör utföras av den centrala myndigheten, som därvid givetvis måste bygga på erfarenheter och material från studiemedelsnämnderna. Däremot måste helt naturligt var och en av studiemedelsnämnderna årligen avge förslag till anslagsäskanden avseende nämndens egen personalorganisation och förvaltningskostnader. Slutligen vill utredningen framhålla, att en av studiemedelsnämndernas

197 huvudsakliga arbetsuppgifter helt naturligt bör vara att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom sitt område och att hos den centrala myndigheten eller hos vederbörlig myndighet vid läroanstalt — t. ex. utbildningsn ä m n d — föreslå de åtgärder, som nämnden finner påkallade. Efter denna redogörelse för arbetsuppgifternas fördelning mellan skilda organ inom studiemedelsnämnderna övergår utredningen till att framlägga sina förslag rörande nämndernas sammansättning och personalorganisation. Det faller sig därvid naturligt att börja med själva nämndernas organisation. b) Nämndernas sammansättning De fem föreslagna studiemedelsnämnderna bör handha utdelningen av studiemedel enligt de bestämmelser, som i anslutning till utredningens i kapitlen 3 och 4 framlagda förslag må utfärdas av Kungl. Maj:t, och de tilllämpningsföreskrifter och andra anvisningar, som till komplettering av dessa bestämmelser kan komma att meddelas av den centrala myndigheten. Det huvudsakliga arbetet med studiemedelsutdelningen avser utredningen komma att utföras inom ett till var och en av nämnderna knutet kansli. Nämnderna själva bör — som ovan antytts — i plenum behandla endast ärenden av principiell betydelse, ärenden rörande framställningar eller yttranden till annan myndighet samt ett relativt litet antal särskilt svårbedömbara studiemedelsansökningar. Den närmare regleringen av i vilken utsträckning beslut i vissa grupper av ärenden — dock ej i ärenden av principiell betydelse — må på nämnds vägnar fattas av delegation inom nämnden eller av dennas ordförande eller sekreterare eller inom dess kansli synes böra ankomma på nämnderna själva, varvid dock en viss enhetlighet beträffande beslutsmyndighetens fördelning bör eftersträvas de skilda nämnderna emellan. Utredningen har redan i det föregående redovisat skälen för att betydelsefulla och svårbedömbara ärenden bör handläggas inom ett kollegialt organ. Vid sammansättningen av detta organ måste beaktas, att studiemedelsnämnderna är avsedda att handha utdelningen av betydande belopp för en verksamhet, som är av stor betydelse såväl för enskilda som för samhället i stort. Vidare måste beaktas, att man för handläggningen av bedömningsärendena måste av nämndernas ledamöter fordra en ingående kännedom om utbildningsorganisation och studieförhållanden inom de läroanstalter, som studiemedelssystemet omfattar. De nuvarande statsstipendienämnderna är sammansatta dels av ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t, dels av representanter för de akademiska lärarna, dels av studentrepresentanter. Om man tills vidare ser bort ifrån vissa mera speciella föreskrifter, kan konstateras, att var och en av statsstipendienämnderna består av två ledamöter förordnade av Kungl. Maj :t, varav den ene förordnats att tillika vara nämndens ordförande, samt där-

198 utöver av ett inbördes lika antal representanter för lärarna, utsedda av de större konsistorierna/lärarkollegierna, och för studenterna, utsedda av vederbörande studentkår på sätt denna själv beslutar. Tillsammans utgör lärar- och studentrepresentanterna nämndernas majoritet. Principen för läraroch studentrepresentationen är vidare den, att varje av statsstipendienämnds verksamhet berörd läroanstalt skall vara företrädd genom minst en ordinarie ledamot av nämnden, antingen en lärare eller en student. För var och en av lärar- och studentrepresentanterna utses personliga suppleanter. Som en följd av att de fyra statsstipendienämndernas verksamhet omfattar ett olika stort antal läroanstalter, skiljer sig nämndernas sammansättning i avseende på sättet att utse lärar- och studentrepresentanter. Statsstipendienämnden i Uppsala, vars verksamhet endast omfattar två läroanstalter (universitetet och lantbrukshögskolan), består, förutom de två av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna, av tre lärarrepresentanter och tre studentrepresentanter. Av de förra utses två av det större konsistoriet vid universitetet och en av lantbrukshögskolans lärarkollegium. Samtliga tre studentrepresentanter utses av Uppsala studentkår. Suppleant för den av lantbrukshögskolans lärarkollegium utsedde ledamoten utses av lantbrukshögskolans studentkår; i stället utser konsistoriet suppleant för en av de av Uppsala studentkår utsedda ledamöterna. På så sätt får man även bland suppleanterna tre lärarrepresentanter och tre studentrepresentanter. Verksamheten vid statsstipendienämnden i Stockholm omfattar sammanlagt 12 läroanstalter. Därför är lärar- och studentrepresentationen här ordnad så, att varje läroanstalt företrädes av antingen en lärarrepresentant med en studentrepresentant som suppleant eller av en studentrepresentant med en lärarrepresentant som suppleant. Härvid tillämpas ett cirkulationsförfarande på så sätt att för var och en av läroanstalterna lärarrepresentanten är ordinarie ledamot det ena året och studentrepresentanten ordinarie ledamot året därpå. — Därjämte är i fråga om teatrarnas elevskolor föreskrivet, att en lärarrepresentant skall inträda i nämnden vid dennas behandling av ärende, som berör studerande vid ifrågavarande läroanstalt. Gällande bestämmelser angående sammansättningen av lärar- och studentrepresentationen inom statsstipendienämnderna i Lund och Göteborg uppvisar mellanformer mellan de här beskrivna ytterlighetsfallen. Då det nu gäller att ta ställning till frågan om de framtida studiemedelsnämndernas sammansättning, måste till en början beaktas, att studiemedelssystemet avses komma att omfatta ett stort antal läroanstalter och utbildningslinjer, vilka icke omfattas av de nuvarande statsstipendienämndernas verksamhet. Att lägga den nuvarande principen om representation för varje berörd läroanstalt till grund för studiemedelsnämndernas organisation är därför redan av praktiska skäl omöjligt. Även en organisation

199 med representation för varje slag av berörda läroanstalter (t. ex. en representant för berörda folkskoleseminarier och deras elever; en representant för berörda sjuksköterskeskolor och deras elever etc.) anser sig utredningen böra avvisa. Utredningen vill härvidlag framhålla, att redan sammansättningen av statsstipendienämnden i Stockholm med 14 fasta ledamöter representerade 12 läroanstalter, i praktiken visat sig fungera på ett sätt som från början ej torde ha avsetts. Nämnden sammanträder nämligen endast någon enda gång per termin och det alldeles övervägande antalet stipendieoch låneansökningar, som anses fordra en kollegial handläggning, behandlas i delegationer bestående av nämndens sekreterare jämte lärarrepresentanten och studentrepresentanten för den läroanstalt, som ifrågavarande sökande tillhör. Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att studiemedelsnämnderna icke göres större, än att full arbetsduglighet säkerställes. Vidare bör enligt utredningens mening nämnden såsom sådan handlägga alla ärenden, som överhuvudtaget anses böra handläggas kollegialt. En konstruktion som innebär att nämnden skulle få en väsentligt olika sammansättning vid handläggningen av olika grupper av ärenden (t. ex. ärenden berörande studerande vid olika slag av läroanstalter) anser utredningen sålunda icke lämplig. Nämndens sammansättning och arbetssätt måste rimligen vara sådana, att vissa konsekvens- och enhetlighetskrav tillgodoses i handläggningen av likartade ärenden, och sådana, att nämndens ledamöter känner ett ansvar för denna enhetlighet och konsekvens liksom för verksamheten överhuvudtaget. Å andra sidan är det, som redan flera gånger påpekats, nödvändigt att en god kännedom om studieförhållandena vid skilda läroanstalter finnes representerad inom ett kollegium, som har att ta ställning till de studiemedelsansökningar, varom fråga här är. Lärar- och studentrepresentationen inom de nuvarande statsstipendienämnderna har härvidlag varit av det största värde. Enligt utredningens mening måste även studiemedelsnämnderna i någon form tillföras den förstahandskännedom om de aktuella studieförhållandena inom skilda läroanstalter och utbildningslinjer, som genom lärar- och studentrepresentationen tillförsäkras statsstipendienämnderna. De här redovisade övervägandena har lett utredningen till följande förslag. Utredningen föreslår, att var och en av de fem studiemedelsnämnderna skall bestå av sju fasta ledamöter, samtliga förordnade av Kungl. Maj:t för en tid av tre år i sänder. Vid förordnandet av ledamöter bör enligt utredningens mening särskilt beaktas, att bland ledamöterna bör finnas personer med god kännedom om utbildningsorganisationen inom de läroanstalter, vilka omfattas av nämndens verksamhet. Vidare bör bland ledamöterna

200 ingå personer med särskild kännedom om de studerandes situation. Det kan därför vara lämpligt, att utseendet av någon eller några av ledamöterna i var och en av nämnderna föregås av kontakt med vederbörande studentorganisationer. Därutöver torde det för nämndernas verksamhet vara av värde, om bland ledamöterna finns någon med särskild erfarenhet från bedömning av privatekonomiska förhållanden. En av ledamöterna bör av Kungl. Maj :t förordnas att tillika fungera som nämndens ordförande. Vice ordförande bör väljas av nämnden. Enligt utredningens mening kan man emellertid icke räkna med att inom en krets av sju fasta ledamöter finna en tillräcklig sakkunskap om utbildningsorganisation och studieförhållanden inom samtliga de läroanstalter och utbildningslinjer, som här är i fråga. Utredningen föreslår därför — med viss anknytning till den ovan beskrivna praxis, som utvecklat sig inom statsstipendienämnden i Stockholm, och till de särskilda bestämmelser, som gäller i fråga om statsstipendienämnds sammansättning vid behandling av ärende rörande studerande vid vissa mindre läroanstalter, bl. a. de konstnärliga högskolorna -— att i studiemedelsnämnd vid dennas handläggning av ärende rörande enskild studiemedelsansökan skall — med visst, nedan angivet undantag — ingå en representant för den student- eller elevkår, som den sökande tillhör. Denne representant bör därvid ha rätt att deltaga i nämndens såväl överläggningar som beslut. Sättet för utseendet av dessa representanter för student- och elevkårer synes böra bestämmas av vederbörande organisation själv. De stora studentkårerna, vilka omfattar studenter tillhörande flera fakulteter, synes därvid kunna utse tre eller högst fem representanter, medan en fackhögskolas studentkår kan utse en enda representant. I fråga om elevkårerna vid de icke-akademiska läroanstalter och utbildningslinjer, som föreslås införda i det nya systemet, bör beaktas, att studiemedelsansökan från sådan elev sannolikt endast i mycket sällsynta fall torde behöva behandlas av nämnden i plenum. Därför torde det vara tillfyllest, att representanter för vederbörande elevkårer i universitetsstäderna får fungera som representanter också för motsvarande elevkårer utanför dessa städer. En representant för elevkåren vid folkskoleseminariet i Uppsala skulle med andra ord fungera som representant för elevkårerna vid samtliga folkskoleseminarier inom studiemedelsnämndens i Uppsala verksamhetsområde. Endast i fråga om sådana slag av läroanstalter eller utbildningslinjer, vilka ej finns inrättade i universitetsstäderna, måste särskilda elevkårsrepresentanter utses. Medel för täckande av sådan representants kostnader i samband med resor för deltagande i sammanträde måste därvid beräknas för de sannolikt ytterligt sällsynta fall, där ansökan från elev tillhörande sådan elevkår skall behandlas av studiemedelsnämnd i plenum. Med hänsyn till vad i det föregående anförts om att överhuvudtaget ett relativt sett mindre antal ansökningar kommer att fordra plenarbehand-

201 ling i studiemedelsnämnderna än fallet är i de nuvarande statsstipendienämndernas verksamhet, torde man böra se den här föreslagna studentoch elevkårsrepresentationens väsentliga betydelse däri, att man på så sätt får ett antal student- och elevrepresentanter, som kan deltaga i den löpande studieprognosgranskningen av alla icke fullt självklara ansökningar. Dessa representanter kommer vidare på så sätt att deltaga icke blott i besluten utan även i beredningen av de ärenden, som skall avgöras av nämnden i plenum. De kommer med andra ord att fungera som ett slags experter inom studiemedelsnämndens sekretariat och de kan därvid säkerligen i många fall lämna upplysningar och på annat sätt medverka på ett sätt, som onödiggör plenarbehandling i nämnden. Studiemedelsnämnds ordförande bör helt naturligt vara den i främsta rummet ansvarige för nämndens verksamhet. Han bör företräda nämnden utåt och i förhållande till nämndens kansli. Studiemedelsnämnd bör kunna uppdraga åt ordföranden att i visst ärende eller i viss grupp av ärenden fatta beslut på nämndens vägnar. Arvoden till studiemedelsnämnds ordförande och ledamöter, inklusive vederbörande student- och elevkårsrepresentanter, bör enligt utredningens mening utgå enligt kommittékungöreisens bestämmelser. Studiemedelsnämnd bör ha en sekreterare. Denne bör fungera som föredragande vid nämndens sammanträden och svara för att nämndens beslut befordras till verkställighet. På sekreteraren bör vidare ankomma att bereda de ärenden, som skall behandlas vid nämndens sammanträden. Studiemedelsnämnds sekreterare bör emellertid i främsta rummet fungera som chef för nämndens kansli och därvid själv (1) deltaga i granskningen av inkommande studiemedelsansökningar; (2) utföra erforderligt utredningsarbete av allmän natur samt svara för den rapportering rörande nämndens verksamhet, som föreskrives av den centrala myndigheten; samt (3) handha delar av den erforderliga rådgivnings- samt kontakt- och informationsverksamheten. Även till sekreteraren bör studiemedelsnämnd kunna delegera sin beslutsmyndighet i visst ärende eller vissa grupper av ärenden. Som framgått av det föregående förutsätter utredningen, att endast ett mycket litet antal studiemedelsansökningar skall behandlas av studiemedelsnämnden i plenum. Alla såsom självklara bedömda ansökningar bör kunna beviljas antingen av ordföranden eller av sekreteraren. Den närmare regleringen av beslutsmyndighetens fördelning mellan dessa två torde böra beslutas av vederbörande nämnd. Frågorna om arbetsfördelningen inom studiemedelsnämndernas kanslier och om sekreterarbefattningarnas utformning behandlar utredningen i nästföljande avsnitt, som gäller nämndernas personalorganisation.

202 c) Nämndernas personalorganisation Frågan om studiemedelsnämndernas personalorganisation behandlas lämpligen med utgångspunkt i nuvarande organisation vid statsstipendienämnderna. Vart och ett av statsstipendienämndskanslierna förestås av en sekreterare. Sekreterarbefattningarna har karaktär av bisysslor och är förenade med arvoden. Som en följd av den ökande arbetsbelastningen har flera av nämnderna även antagit flera sekreterare. Vad beträffar kanslipersonalen redovisas i nedanstående sammanställning de tjänster och den kanslipersonal i övrigt, som läsåret 1962/63 varit knutna till var och en av de fyra nuvarande statsstipendienämnderna. Statsstipendienämnden i Uppsala: En tjänst som kontorist i lönegrad Ae 9 samt därjämte ett kontorsbiträde med lön motsvarande lönen i löneklass A 2; Statsstipendienämnden i Lund: En tjänst som kontorist i lönegrad Ae 9 samt därjämte biträdespersonal, sammanlagt motsvarande 1,5 heltidstjänster; Statsstipendienämnden i Stockholm: En tjänst som kansliskrivare i lönegrad Ae 10 samt därjämte biträdespersonal, sammanlagt motsvarande 3,5 heltidstjänster med löner motsvarande lön i löneklass 11, löneklass 5 respektive timarvoden; Statsstipendienämnden i Göteborg: En tjänst som kontorist i lönegrad Ae 9 samt därjämte biträdespersonal, sammanlagt motsvarande 1 heltidstjänst. Som framgår av det föregående räknar utredningen med att en relativt sett avsevärt större del av granskningsarbetet beträffande studiemedelsansökningarna blir av rutinmässig karaktär än fallet är i fråga om granskningen av de nuvarande stipendie- och studielåneansökningarna. Utredningen räknar sålunda med att i vanliga fall hela granskningen av ansökningar från nyinskrivna och från elever vid de icke-akademiska läroanstalterna och utbildningslinjerna samt därutöver beräkningen av de belopp (i studiemedel och i studiebidrag) som varje sökande är berättigad till skall kunna utföras av kanslipersonal. Med hänsyn härtill anser utredningen, att den av rutinuppgifterna föranledda arbets volymen alltjämt motiverar fasta tjänster inom nämndernas kanslier. De här ifrågavarande rutinuppgifterna blir emellertid av mera kvalificerat slag än motsvarande uppgifter är inom statsstipendienämndernas kanslier. Särskilt uppgiften att med tillämpning av här föreslagna regler fastställa det belopp, som i varje särskilt fall skall utgå i studiemedel, samt den del därav, som skall beviljas i form av studiebidrag, är en uppgift, som innebär ett självständigt ansvar och fordrar en hög grad av noggrannhet hos den som skall fullgöra den. Med hänsyn härtill anser utredningen, att kanslisttjänster bör inrättas. Sker icke detta, måste man enligt utredning-

203 ens bedömning räkna med att studiemedelsnämndernas sekreterare måste fullgöra här ifrågavarande kvalificerade rutingöromål. Utredningen föreslår, att en tjänst som kanslist inrättas vid envar av studiemedelsnämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Till frågan om personal hos studiemedelsnämnden i Umeå återkommer utredningen nedan. På innehavarna av de föreslagna kanslisttjänsterna bör, som redan framhållits, i första hand ankomma att självständigt svara för en stor del av handläggningen av inkommande studiemedelsansökningar. Kanslisten bör sålunda som regel kunna fastställa de belopp varje sökande är berättigad till. Även i övrigt synes kanslisten som regel kunna handha granskningen av studiemedelsansökningar från studerande vid de icke-akademiska läroanstalter, som omfattas av studiemedelssystemet, och från nyinskrivna universitets/högskolestuderande. Detta innebär, att kanslisten ensam bör kunna ta ställning till ansökningar från dessa två kategorier av studerande. Även studieprognosbedömningen av ansökningar från redan inskrivna vid universitet och högskolor torde i vissa fall kunna göras av kanslisten, men ansvaret för denna bedömning torde dock böra ligga hos nämndens sekreterare. I övrigt bör på innehavarna av de föreslagna kanslisttjänsterna ankomma att under sekreterarens tillsyn självständigt svara för diarieföring, expediering och registrering av beslut, arkivering samt viss informationsverksamhet. Skrivarbete bör däremot givetvis utföras av annan personal. Innan utredningen övergår till behandlingen av frågan om behovet av övrig kanslipersonal, finns det anledning att något beröra ett par mera speciella problem. Det ena av dessa gäller frågan om självständig beslutanderätt för kanslisten; det andra gäller kansliernas arbetsbelastning under olika delar av året. I det föregående har utredningen framhållit, att kanslisten ensam bör kunna ta ställning till ett mycket stort antal studiemedelsansökningar. Fråga uppstår då, om kanslisten också skall kunna fatta det formella beslutet på nämndens vägnar. Enligt utredningens mening bör så kunna ske. Det är nämligen knappast rationellt att låta det formella beslutet fattas av en befattningshavare (i detta fall nämndens sekreterare), som icke förutsattes behöva deltaga i realgranskningen av ärendet. Enligt utredningens mening är det väsentligt att slå fast, att självklara ansökningar icke skall behöva granskas av mer än en person och att kanslisten bör ha sådana kvalifikationer, att han självständigt skall kunna fatta beslut rörande sådana ansökningar. I verkligheten kommer givetvis gränsdragningen mellan självklara ansökningar och icke helt självklara sådana att bli beroende av de lokala förhållandena. Utredningen vill här understryka att nämndens sekreterare enligt förslaget skall vara chef för nämndens kansli. Som ovan framhållits tvekar utredningen icke om att arbetsvolymen i

204 fråga om de angivna fyra studiemedelsnämnderna motiverar inrättandet av fasta heltidstjänster som kanslister. Utredningen är emellertid klar över att vissa problem kan uppstå då det gäller att skapa en såvitt möjligt jämn arbetsbelastning under året. Vid de nuvarande statsstipendienämnderna inkommer studielåneansökningar huvudsakligen under sommaren och första hälften av höstterminen samt — i någon utsträckning — i början av vårterminen. Ansökningstiden för naturastipendier utgår, med vissa undantag, den sista dagen i februari månad, varefter behandlingen av dessa ansökningar täcker månaderna mars, april och maj. I det föreslagna systemet kommer någon motsvarighet till arbetet med stipendieansökningarna ej att finnas, medan det kan antas att studiemedelsansökningarna, om inga särskilda åtgärder vidtages, huvudsakligen kommer att inges vid samma tider som låneansökningarna nu, dvs. under sommaren och början av höstterminen samt i någon utsträckning vid början av vårterminen. Arbetsbelastningen på studiemedelsnämndernas kanslier skulle härigenom bli högst ojämn. En toppbelastning under en mindre del av året är från skilda synpunkter olämplig. Behandlingen av inkommande ansökningar fordrar en högt uppdriven rutin. Det är därför erfarenhetsmässigt icke möjligt att annat än i mycket begränsad utsträckning möta arbetstoppar genom anställande av tillfällig, helt orutinerad personal. Behandlingstiden kan med hänsyn till de sökande ej heller utsträckas. Emellertid torde det vara möjligt att genom andra åtgärder utjämna arbetsbelastningen över året. Sålunda kan studenterna uppmanas att redan relativt tidigt under vårterminen inge sina ansökningar om studiemedel för nästkommande läsår, varvid kompletterande intyg om vid vårterminens slut undergångna tentamina i vissa fall kan behöva inges, innan nämndens beslut kan expedieras. Vidare kan registrerings- och arkiveringsarbetet förläggas till tider, som från arbetsbelastningssynpunkt är lämpliga. Slutligen bör det vara möjligt för nämnderna att ordna så, att ett tillräckligt antal studerande, eventuellt de studerande vid vissa läroanstalter, normalt söker studiemedel för kalenderår, medan de övriga söker för läsår. — Det är nödvändigt med energiska åtgärder av här skisserat slag för att en erforderlig utjämning av arbetsbelastningen under året skall kunna åstadkommas, samtidigt som en säker och snabb handläggning av inkommande studiemedelsansökningar säkerställes. I detta syfte föreslår utredningen, att det centrala organet ges möjlighet att i fråga om vissa kategorier studerande föreskriva avsteg från regeln att studiemedel må beviljas för en tid av högst ett år i sänder. Härigenom kan studiemedelsnämnderna åt vissa grupper studerande bevilja studiemedel för tre terminer och nästa ansökningstillfälle kommer då normalt att inträffa vid kalenderårsskifte — icke läsårsskifte. Samtidigt uppnås, att studiemedelsnämndernas arbete totalt sett minskas. I fråga om de kategorier studerande, för vilka detta förfarande bör kunna tillämpas, bör självklart gälla att det skall

205 vara studerande inom utbildningslinjer med erfarenhetsmässigt god studieprognos. Här angivna förhållanden torde emellertid böra beaktas vid övervägandena rörande de personalresurser, som utöver kanslisterna fordras för verksamheten vid studiemedelsnämnderna. Vad därvid först beträffar den erforderliga biträdespersonalen anser utredningen, att erfarenheter bör avvaktas innan fasta heltidstjänster inrättas. Det kan nämligen tänkas, att föreliggande behov bäst tillgodoses genom en kombination av deltidstjänster och tillfälligt anställd personal under vissa delar av året. Utredningen föreslår därför, att studiemedelsnämnderna, liksom statsstipendienämnderna nu, till sitt förfogande får lämpligt avpassade anslagsbelopp för avlöning av erforderlig biträdespersonal. Utredningen räknar med att var och en av studiemedelsnämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg har behov av personal till en lönekostnad minst motsvarande lönekostnaden för ett kanslibiträde på heltid under helt år. Utredningen föreslår, att medel för här angivna ändamål anvisas med 20 000 kronor för år till envar av studiemedelsnämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg. Motsvarande medelsbehov för studiemedelsnämnden i Stockholm beräkar utredningen till 36 000 kronor för år. Utredningens nu framlagda förslag rörande kansliorganisation gäller studiemedelsnämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Vad så beträffar studiemedelsnämnden i Umeå torde arbetsvolymen till en början icke vara tillräckligt stor för att motivera inrättandet av en kanslisttjänst motsvarande dem som föreslagits för de övriga studiemedelsnämnderna. Utredningen har övervägt att i fråga om denna nämnd föreslå inrättandet av en halvtidstjänst som kontorist, men har funnit det av praktiska skäl vara mera ändamålsenligt att föreslå, att för avlönande av erforderlig kanslipersonal hos studiemedelsnämnden i Umeå ett visst klumpbelopp årligen ställes till nämndens förfogande. Utredningen föreslår, att ett belopp av 17 000 kronor per år anvisas för här angivet ändamål. Genom detta arrangemang blir det möjligt för nämnden att under en övergångstid, intill dess behovet av en fast kansliorganisation närmare kan överblickas, inom ramen för denna medelsanvisning tillgodose behovet av kanslipersonal på sätt som befinnes mest ändamålsenligt. Utredningen vill tillägga, att detta förslag innebär, att på sekreteraren hos studiemedelsnämnden i Umeå kan behöva läggas vissa av de uppgifter (främst fastställandet av beloppen), som fullgöres av kanslisterna vid de övriga nämnderna. Nu återstår att behandla frågan om sekreterarbefattningarnas utformning. De uppgifter som skall åligga studiemedelsnämndernas sekreterare kommer, som framgår av det föregående, att till sitt innehåll likna dem, som nu åvilar statsstipendienämndernas sekreterare. Vid en jämförelse med de sistnämnda måste emellertid konstateras, (1) att någon motsvarighet till arbetet med granskningen av stipendieansökningarna och till det

206 arbete, som följer av naturaformen för de nuvarande stipendierna, icke kommer att finnas i det av utredningen föreslagna systemet; samt (2) att, bortsett från studiebidragsdelen, som beräknas schablonmässigt, motsvarighet saknas till den del av granskningsarbetet, som i dag avser de räntefria studielånen. Kvar står emellertid ansvaret för granskningen från studieprognossynpunkt av alla studiemedelsansökningar från redan inskrivna universitetsoch högskolestuderande, dvs. motsvarigheten till den utan vidare mest tidskrävande delen av det granskningsarbete beträffande låneansökningar, som de nuvarande sekreterarna utför. Kvar står vidare uppgiften att leda arbetet inom kansliet, uppgiften att bereda och föredra ärenden, som behandlas i plenum, den allmänna utredningsuppgiften och den kvalificerade delen av vad som här sammanfattats i benämningen rådgivnings- samt kontaktoch informationsuppgiften. Sekreterarens arbete med enskilda studiemedelsansökningar blir enligt utredningens bedömning icke av den omfattningen, att det motiverar inrättandet av en tjänst. Emellertid måste även de övriga arbetsuppgifterna tagas med i övervägandena. Utredningen har i det föregående understrukit behovet av att studiemedelsnämndernas sekreterare kan intensifiera de nuvarande statsstipendienämndssekreterarnas arbete på rådgivnings- och kontaktsidan. Det är sålunda i hög grad önskvärt, att sekreterarna kan ha en mera omfattande mottagningstid för studenterna, än de nuvarande sekreterarna har tid till. Från studenthåll har vidare enligt utredningens mening mycket befogade önskemål framställts om bättre resurser för statsstipendienämnderna då det gäller rådgivning till studenter med tveksam studieprognos och studenter, vilkas låneansökningar icke kunnat bifallas. Utredningen anser sig visserligen kunna utgå från att detta behov av rådgivning i vad det avser ren studierådgivning kommer att tillgodoses inom ramen för en förstärkt utbildningsavdelning inom universitets/högskoleadministrationen. Men kvar står behovet av rådgivning inom den ekonomiskt-sociala sektorn. Denna rådgivning meddelas självfallet i många fall bäst inom studenternas egna organisationer eller av allmänna samhällsorgan, men det är likvisst enligt utredningens mening rimligt, att de organ, som handhar det allmännas system för studiefinansiering, också har resurser för en kvalificerad rådgivning inom sitt verksamhetsfält. Utredningen förordar, att en förstärkning av resurserna för dessa uppgifter kommer till stånd. Den närmare inriktningen och omfattningen av dessa kurativa uppgifter kan bestämmas först efter en tids försöksverksamhet. Utredningen föreslår därför, att medel ställes till varje studiemedelsnämnds förfogande för att svara för den allmänna studieekonomiska informationen på studieorten. Nämndernas sekreterare bör alltjämt ha särskilda mottagningstider för att lämna upplysningar och besvara frågor rörande studiemedelssystemet och

207 nämndernas handläggning av enskilda ärenden. Överhuvudtaget vill utredningen framhålla, att förslaget med försöksverksamhet med kuratorsbefattningar är avsett att tillgodose ett allmäna studiesocialt behov. Kuratorn avses sålunda komplettera sekreterarens arbete. Även i fråga om utredningsresurserna anser utredningen, att en förstärkning är behövlig. Särskilt vill utredningen härvidlag hänvisa till vad i det föregående anförts rörande värdet och vikten av ett samarbete mellan studiemedelsnämnderna å ena sidan och fakulteternas/sektionernas (motsvarande) utbildningsnämnder å den andra. Ett sådant samarbete förutsätter resurser på sekretariatssidan inom studiemedelsnämnderna, resurser som de nuvarande statsstipendienämnderna får sägas helt sakna. Vad här sagts rörande behovet av kvalificerade arbetsinsatser av sekreterarna i de nya studiemedelsnämnderna innebär enligt utredningens mening, att arbetsvolymen för sekreteraren vid var och en av de fyra större nämnderna minst bör motsvara en heltidstjänst. Nu kan det emellertid vara tveksamt, om dessa uppgifter bäst bestrides av en enda, på heltid anställd tjänsteinnehavare, eller om bättre resultat kan nås, därest sekreteraruppgiften delas mellan två, kanske tre, arvodesanställda sekreterare, som har dessa uppgifter som uppdrag vid sidan av annan tjänst eller vid sidan av eget forskningsarbete. Det torde nämligen förhålla sig så, att vissa av de angivna uppgifterna — särskilt vad beträffar förmågan att överblicka enskilda studieprognoser -—- är av den arten, att de ställer mycket höga kvalifikationskrav på den som skall bestrida dem. Av detta skäl kan alternativet med ett par arvodesanställda för sekreteraruppgifterna vara att föredraga. Utredningen har känt tvekan i denna fråga. Efter överväganden av skilda på bedömningen inverkande faktorer har utredningen stannat för att föreslå inrättandet av en fast tjänst endast för den mest arbets tyngda av n ä m n derna, nämligen studiemedelsnämnden i Stockholm. Utredningen föreslår sålunda, att en tjänst som sekreterare inrättas vid studiemedelsnämnden i Stockholm. I fråga om de övriga fyra studiemedelsnämnderna föreslår utredningen, att tills vidare erforderliga medel anvisas för arvodering av sekreterare. Denna medelsanvisning bör i fråga om nämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg avpassas så, att väl kvalificerade sekreterarkrafter med arbetsuppgifter ungefär motsvarande en heltidstjänst kan anlitas av dessa nämnder. Utredningen föreslår för detta ändamål en medelsanvisning med 25 000 kronor till envar av dessa tre nämnder. För verksamheten vid studiemedelsnämnden i Stockholm torde, förutom den föreslagna sekreterartjänsten, erfordras en mindre ytterligare medelsanvisning av samma slag som föreslås beträffande övriga nämnder. Utredningen föreslår i detta syfte en ytterligare medelsanvisning till studiemedelsnämnden i Stockholm med 10 000 kronor för år. Vad slutligen beträffar studiemedelsnämnden i Umeå föreslår utredning-.

208 en en medelsanvisning för arvodering av sekreterare med 15 000 kronor för år. Härtill kommer medelsbehovet för den i det förgående föreslagna försöksverksamheten med kurartorsbefattningar. Utredningen föreslår, att medel för detta ändamål beräknas med 54 000 kronor.

Sammanfattning Utredningen föreslår, att uppgiften att bevilja studiemedel inom ramen för i detta betänkande föreslaget system anförtros fem regionalt arbetande studiemedelsnämnder, förlagda till de fem universitetsstäderna Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå. Var och en av studiemedelsnämnderna föreslås bestå av sju av Kungl. Maj :t utsedda fasta ledamöter samt därutöver, vid behandlingen av enskilda studiemedelsansökningar, av en representant för den student- eller elevkår — i vissa undantagsfall grupp av elevkårer — som vederbörande sökande tillhör. Studiemedelsnämnderna förutsattes i plenum behandla endast det fåtal studiemedelsansökningar, rörande vilka tvekan föreligger, samt därjämte ärenden av allmän och principiell natur. Den normala gången för en studiemedelsansökans behandling inom studiemedelsnämnd har utredningen tänkt sig bli ungefär följande. Inkommen ansökan diarieföres inom nämndens kansli. Den granskas härefter av kanslisten. Härrör ansökan från elev vid någon av de icke-akademiska läroanstalter eller utbildningslinjer, vilka föreslås omfattade av det nya systemet, skall den vara försedd med yttrande av vederbörande rektor om huruvida sannolika skäl talar för att den sökande inom normal tid kommer att slutföra sina studier. Är detta yttrande positivt, har kanslisten att konstatera detta, varvid någon ytterligare studieprognosgranskning är onödig. Härrör ansökan från nyinskriven eller blivande studerande vid universitet/högskola, fordras ingen särskild studieprognosgranskning, eftersom den nuvarande Ba-gränsen föreslås slopad. Härrör däremot ansökan från studerande, som redan någon tid bedrivit studier vid universitet/högskola, bör kanslisten i de flesta fall överlämna ansökan för granskning från studieprognossynpunkt av nämndens sekreterare. I någon utsträckning torde sådan granskning kunna utföras av kanslisten, men detta bör i så fall ske på sekreterarens ansvar. Befinnes studieresultaten vara normala, bör sekreteraren — eller kanslisten på sekreterarens ansvar — själv kunna bifalla densamma på nämndens vägnar. Bedömes däremot den sökandes studieprognos som oklar, har sekreteraren att på lämpligt sätt införskaffa kompletterande upplysningar. Han kan därvid vända sig till vederbörande studentkårsrepresentant och samråda med denne. Han kan även införskaffa upplysningar från den sökande eller från läro-

209 anstalten. Finner han att studieprognosen alltjämt är tveksam, har han att hänskjuta ärendet till nämndens ordförande, vilken har att ta ställning till om den är av natur att böra behandlas vid sammanträde med nämnden. Bifallen ansökan återgår till kanslisten, som har att med tillämpning av föreslagna schablonregler fastställa det belopp i studiemedel, som skall beviljas, samt den del av detta belopp, som skall beviljas i form av studiebidrag. Beslutet expedieras därefter genom kanslistens försorg till det centrala studiemedelsorganet och till den sökande. Beslut registreras och ansökningshandlingar arkiveras av kanslipersonalen. I vissa undantagsfall kan frågan om studiemedelsbeloppets storlek vara tveksam och därför fordra behandling i nämnden. Studiemedelsnämnderna föreslås få i jämförelse med de nuvarande statsstipendienämnderna avsevärt förstärkta resurser på sekreterarsidan för bl. a. utredningsarbete och för rådgivnings-, kontakt- och informationsverksamhet. För bestridandet av här sammanfattade uppgifter föreslås inrättandet av kanslisttjänster vid de fyra större studiemedelsnämnderna. Därjämte föreslås medel bli ställda till nämndernas förfogande för avlönande av erforderlig biträdespersonal. Vidare föreslås medel bli ställda till studiemedelsnämndernas förfogande för försöksverksamhet med deltidsanställda kuratorer. I fråga om sekreterarbefattningarna, slutligen, föreslås inrättandet av en heltidstjänst som sekreterare vid studiemedelsnämnden i Stockholm. Övriga nämnder föreslås erhålla medel för arvodering av sekreterare. Dessa medel beräknas, vad nämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg beträffar, räcka till arvodering av kvalificerade sekreterarkrafter med en arbetstid, som för var och en av dessa nämnder motsvarar arbetstiden för full heltidstjänst. Motsvarande anslag för studiemedelsnämnden i Umeå beräknas till ett något lägre belopp. Ett liknande anslag föreslås jämväl för studiemedelsnämnden i Stockholm såsom komplettering till den för denna nämnd föreslagna sekreterartjänsten.

Centrala

studiehjälpsnämndens

uppgifter

och

organisation

Av föregående avsnitt framgår att den beviljande uppgiften inom det nya studiefinansieringssystemet enligt utredningens mening helt bör anförtros lokala organ, nämligen de fem studiemedelsnämnderna. Av de i inledningen till detta kapitel uppräknade administrativa uppgifterna återstår nu dels de kamerala uppgifterna, innefattande framför allt registrering av utbetalade studiemedel och handhavandet av det i kapitel 5 föreslagna återbetalningssystemet, dels den allmänna tillsynsuppgiften. Dessa uppgifter bör enligt utredningens mening åvila en central myndighet. 14 — 630S97

210 Uppgifter Det bör således finnas ett centralt organ, vars främsta uppgift blir att såsom central myndighet svara för studiemedelssystemet. Centralorganet bör sålunda med uppmärksamhet följa utvecklingen på det studiesociala området, öva tillsyn över studiemedelsnämnderna i syfte bl. a. att få till stånd en såvitt möjligt enhetlig praxis t. ex. i fråga om studielämplighetsbedömningen, utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter samt hos Kungl. Maj :t föreslå de åtgärder, som befinnes vara påkallade i syfte att effektivisera systemet och anpassa detsamma efter utvecklingens krav. Det blir självfallet det centrala organets uppgift att årligen för Kungl. Maj :t framlägga förslag till anslagsäskanden (petita) och att till ledning för det organ, som har att svara för finansieringen av studiemedlens återbetalningsgrundande del, göra beräkningar av det närmaste årets eller de närmaste årens upplåningsbehov. För att det centrala organet skall kunna fullgöra dessa uppgifter fordras, att det har resurser för ett fortlöpande utredningsarbete av högt kvalificerat slag. Utredningen återkommer härtill i samband med sin bedömning av den centrala administrationens personalbehov. Vad så beträffar den kamerala sidan blir det, som ovan antytts, den centrala studiemedelsadministrationens uppgift att handha dels registreringen av de till varje enskild utbetalade beloppen av återbetalningsgrundande medel, dels ev. debiteringen av avgifter. Den närmare innebörden av dessa uppgifter har preciserats i kapitel 5, där också vissa alternativa lösningar i avseende på debiteringssystemet skisserats. Den närmare utformningen av registrerings- och debiteringsorganisationen kan emellertid bestämmas först efter en teknisk undersökning, verkställd av särskilda experter. I kapitel 5 har utredningen framlagt förslag om en sådan undersökning. I det sammanhanget bör enligt utredningens mening jämväl belysas, om och på vad sätt medelsutbetalningen och avgiftsuppbörden bör åvila studiemedelssystemets centrala myndighet. En viktig uppgift för denna myndighet blir vidare att till studerande, till läroanstalterna, till yrkesvägledningens tjänstemän etc. lämna information rörande för de olika formerna av studiehjälp gällande bestämmelser. De nuvarande statsstipendienämndernas beslut rörande stipendier och studielån kan icke överklagas. Emellertid förekommer det i viss utsträckning att klagande hänvänder sig till Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet, som i sådana fall brukar inhämta yttrande från vederbörande myndigheter. Enligt utredningens mening bör i det nya systemet ingå en möjlighet att anföra besvär över studiemedelsnämnds beslut. Besvär bör då anföras hos studiemedelssystemets centrala myndighet. Däremot bör denna myndighets beslut ej kunna överklagas. Utredningen vill erinra om att studiehjälpsutredningen föreslagit besvärsrätt över lokal myndighets beslut men ej över central myndighets (SOU 1963:48, sid. 141).

211 Utredningen vill avslutningsvis framhålla, att under en övergångsperiod kommer att kvarstå arbetsuppgifter, som sammanhänger med nuvarande former för det studiesociala stödet. Sålunda kommer statsgaranterade akademikerlån alltjämt att få beviljas akademiker efter avlagd examen, dock endast avseende studielån som upptagits för finansiering av studier före höstterminen 1964. Den nu av garantilånenämnden handhavda uppgiften att besluta om ändrade amorteringsvillkor för garantilån kommer likaledes att kvarstå liksom uppgiften att kontrollera kreditanstalternas rekvisitioner av medel för den allmänna avskrivningen på vissa studielån.

Organisation Innan utredningen med utgångspunkt i anförda allmänna synpunkter på centralorganets arbetsuppgifter övergår till frågan om dess organisation, vill utredningen ta upp till behandling spörsmålet om en sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. Frågan om sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. I slutet av år 1960 framlades ett betänkande om studiehjälpsnämndens administration (stencilerat). Vid remissbehandlingen av detta betänkande framhölls av vissa remissinstanser — bl. a. studiesociala utredningen — att det kunde finnas skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om ett sammanförande av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. I proposition till 1961 års riksdag (1961:60) framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet, att det borde anstå med ett slutligt ställningstagande till frågan om studiehjälpens centrala administration till dess att studiesociala utredningen avgett sina förslag. Det borde därför, enligt departementschefen, ankomma på studiesociala utredningen att i samband med sina överväganden beträffande de studiesociala frågorna också pröva i vad mån fördelar kunde vinnas genom en samorganisation — helt eller delvis — av de båda nämnderna. Riksdagen anslöt sig till detta uttalande. Genom kungligt brev den 19 juni 1961 erhöll studiesociala utredningen detta uppdrag. De båda studiesociala system, som kommer att finnas vid ett genomförande av studiehjälpsutredningens och studiesociala utredningens förslag, kommer att skilja sig från varandra samt att omfatta olika elevkategorier. Arbetsuppgifterna vid de båda förvaltningarna kommer därför att i viss mån bli skilda. En annan skillnad är att medan studiehjälpsnämnden har att samarbeta med skolstyrelser och rektorer, har för studiemedelssystemet föreslagits en särskild lokalförvaltning med fem s. k. studiemedelsnämnder. Å andra sidan kommer åtskilliga elever att passera först genom studiehjälpssystemet och därefter genom studiemedelssystemet. För dem som uppburit både studielån ur allmänna studielånefonden och studiemedel med återbetalningsskyldighet kan uppkomma olika ärenden rörande jämkningar

212 i återbetalningsplaner etc., vilket utgör ett motiv för handläggning inom ett och samma organ. Det finns även andra skäl som talar för en sammanslagning av de båda centralorganen. Dit hör främst behovet av en nära samordning av samhällets åtgärder på det studiesociala området. Den översyn av hela detta fält, som verkställts av studiehjälpsutredningen och studiesociala utredningen, har visat betydelsen av att den studiesociala reformverksamheten samordnas mellan olika delar av utbildningsväsendet. En permanent splittring av administrationen på skilda organ skulle medföra risk för ojämnheter i reformtakten. Även om två skilda nämnder skulle bibehållas, skulle det med hänsyn till behovet av denna samordning bli nödvändigt att vissa spörsmål behandlas av nämnderna vid gemensamma överläggningar. Detta skulle behöva bli fallet med petitafrågor och med yttranden till Kungl. Maj:t samt med alla övriga ärenden av principiell betydelse för båda de studiesociala systemen. Det finns även rent praktiska, administrativa skäl för en samordning. Informationen till allmänhet och studerande utgör sålunda en viktig arbetsuppgift, som är gemensam för de båda centralorganen. Vid en sammanslagning skulle även resurserna inom de var för sig tämligen små kanslierna kunna utnyttjas mer rationellt. Efter övervägande av dessa synpunkter har studiesociala utredningen kommit till slutsatsen att de båda centralorganens kanslier oundgängligen bör sammanföras till en enhet med gemensam chef. Frågan blir då om även nämnderna skall sammanslås. Därest två olika nämnder bevaras, bör de i varje fall, som ovan framhållits, ha gemensamma överläggningar i viktigare ärenden. Det torde då vara rimligt att ordföranden är gemensam för de båda centralorganens styrelse. Vid ett bevarande av två nämnder skapas en viss kontinuitet, vilket är av värde bl. a. med hänsyn till att ärenden sammanhängande med det nuvarande studentsociala systemet kommer att finnas kvar under några år. Utredningen anser emellertid, att detta behov lika väl kan tillgodoses exempelvis genom skapandet av delegationer eller särskilda arbetsutskott inom en nämnd. Dessa kan sammansättas på lämpligt sätt bland nämndens ledamöter och suppleanter och ges kompetens att behandla bestämda grupper av ärenden. Det bör vidare framhållas, att antalet deltagare vid behandlingen av de för nämnderna gemensamma ärendena skulle bli ohanterligt stort. Det bör också uppmärksammas att då ämbetsverk under senare år sammanslagits har detta skett utan att man bevarat två skilda styrelser. Inom utbildningens område kan därvid hänvisas till sammanslagningen av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning samt till vad universitetsutredningen föreslagit i fråga om skapandet av en administrativ chefsmyndighet för de högre läroanstalterna under ecklesiastikdepartementet (universitetskanslersämbetet). Studiesociala utredningen har kommit till slutsatsen, att en fullständig

213 sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden bör ske och att således ett enda centralorgan för statens studiehjälp bör finnas. Utredningen anser att detta centralorgan bör benämnas centrala studiehjälpsnämnden. Sammansättning m. m. Studiehjälpsnämnden består för närvarande av sju ledamöter med erfarenhet av »såväl sociala och allmänna förhållanden som utbildningsförhållanden». Studiehjälpsutredningen har — i avvaktan på en sammanslagning av nämnderna — för sin del ej föreslagit någon förändring av principerna för studiehjälpsnämndens sammansättning (SOU 1963:48, sid. 144). Garantilånenämnden består av sex ledamöter och lika många suppleanter. Av de sex ledamöterna skall två företräda allmänna intressen, två skall vara särskilt förtrogna med frågor rörande studiekredit och två skall besitta god kännedom om förhållandena på de akademiska eller därmed jämförliga studieområdena. Studiesociala utredningen föreslår, att antalet ledamöter i den centrala stndiehjälpsnämnden bestämmes till sju med suppleanter till ett lika antal. Samtliga ledamöter och suppleanter bör utses av Kungl. Maj :t. I fråga om nämndens sammansättning anser utredningen att samtliga ledamöter — liksom för närvarande är fallet med studiehjälpsnämnden — bör företräda allmänna intressen. Utredningen förutsätter emellertid, att nämnden tillförs personer med god kännedom om förhållandena inom utbildningsväsendets olika delar liksom om den ekonomiska situationen för dem som utbildats på såväl gymnasiala som postgymnasiala utbildningslinjer. Personalorganisation. Inledningsvis lämnas en redogörelse för garantilånenämndens organisation. I en rad frågor har garantilånenämnden delegerat beslutanderätten till ordföranden och sekreteraren. Ansökningar om akademikerlån, ändrade amorteringsvillkor, anstånd med återbetalning, handläggning av oreglerade lån och dessa låns överflyttning till postbanken samt vissa nämndens åtgärder i anledning av den allmänna avskrivningen föredrages inför ordföranden och sekreteraren. Av dessa ärenden föredrages sedermera inför nämnden sådana, vilka bedömes äga ett principiellt intresse eller rörande vilka tvekan kan råda angående tillämpningen av nämndens praxis. Till nämnden hör ett kansli, som f. n. består av följande personal: en förste byråsekreterare (lgr. A 21), en amanuens i reglerad befordringsgång, en kansliskrivare (lgr. A 11), en kontorist (lgr. A 9), ett kanslibiträde (lgr. A 7) samt ett biträde i reglerad befordringsgång. Vid vissa tillfällen anställs även extrapersonal. I följande tablå redovisas arbetsuppgifternas art m. m. för resp. befattningshavare.

214 Tjänst

Lönegrad etc.

Uppgifter

Ordförande

Arvode (5 000 kr)

Leder nämndens förhandlingar. Utövar j ä m t e sekreteraren beslutanderätten i vissa av n ä m n d e n delegerade frågor.

Ledamöter

Arvode enl. kommittékungörelsen

Deltar i nämndens förhandlingar och beslut.

Sekreterare

Arvode (7 200 k r )

För nämndens protokoll. Utövar j ä m t e ordföranden beslutanderätten i vissa av n ä m n d e n delegerade frågor.

Förste b y r å sekreterare

A 21

Är chef för kansliet. Utreder och föredrar bl. a. ärenden, som rör ansökningar om akademikerlån om ändrade amorteringsvillkor, om avskrivning av lån. H a n d h a r kontakten med k r e d i t a n s t a l t e r n a , a n d r a studiesociala organ m. fl.

Amanuens

A 17

Utreder ärenden som rör ansökningar om akademikerlån, ändringar i amorteringsvillkor, oreglerade lån m. m. Kontrollerar och handlägger kreditanstalternas rekvisitioner av medel för a l l m ä n avskrivning samt biträder i övrigt förste byråsekreteraren.

Kansliskrivare

A 11

Arbetsledare för skrivpersonalen. I n f o r m e r a r allm ä n h e t e n m . fl. om studiestödet. Ansvarar för registrering av i n k o m m a n d e post och för bokföring. U p p r ä t t a r koncept till föredragningslistor för låneansökningar om ä n d r a d e amorteringsvillkor samt av koncept till bevis över kreditgaranti, som bevilj a t s av nämnden. S a m m a n s t ä l l n i n g och kontroll av kreditanstalternas årsredovisningar för olika lån. Tillsyn över blankettlager m. m.

Kontorist

A9

Stenografering. Telefonservice. Ansvarar tillsamm a n s med kansliskrivaren för registrering av inkommande post. Utskriver protokoll, föredragningslistor m. m. Expedierar skrivelser och beslut samt ordnar och arkiverar h a n d l i n g a r n a . Avlastar vid behov kansliskrivaren med dennes arbetsuppgifter.

Kanslibiträde

A7

Stenografering, maskinskrivning. Ombesörjer slutlig registrering av handlingar. Gör statistiska bearbetningar r ö r a n d e beviljande lån m. m. Kontroll av kreditanstalternas rekvisitioner av avskrivningsmedel, för liggare för attesterade avskrivningsmedel, tillser och ansvarar för namnregistret för den a l l m ä n n a avskrivningen.

Skrivbiträde

Reglerad befordringsgång

Maskinskrivning, u t s ä n d n i n g av blanketter, kontrolläsning, kontrollslagning, arkivering samt i övrigt deltagande i förekommande arbeten.

Studiehjälpsutredningen har i sitt betänkande framlagt förslag om studiehjälpsnämndens organisation (SOU 1963:48, sid. 144 ff). Utredningen har därvid bl. a. föreslagit inrättande av en byråchefstjänst och en kanslisttjänst. Samtidigt föreslås en reducering av avlöningskostnaderna motsvarande två kontorsbiträden. Vid studiehjälpsnämndens kansli skulle därvid komma att vara anställda en byråchef, en förste byråsekreterare, en kanslist, en kansliskrivare och tre kanslibiträden (varav ett med halvtidstjänstgöring).

215 Studiehjälpsutredningen har utgått ifrån att en nära samordning skall komma till stånd mellan studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. Vid sina överväganden om inrättande av en byråchefstjänst har utredningen även fäst vikt vid att en sådan tjänst kan komma att avse en sammanslagen studiehjälps- och garantilånenämnd. Även studiesociala utredningen anser för sin del att vid en sammanslagning av kanslierna en sådan gemensam chefstjänst bör inrättas. Jämfört med nuvarande förhållanden bör det innebära att ordföranden kan avlastas från vissa av sina göromål. Något särskilt medelsbehov för en sekreterarbefattning torde ej heller behövas. Till byråchefen bör kunna delegeras beslutanderätt i sådana frågor, som nu omhänderhas av garantilånenämndens ordförande och/eller sekreterare. Såsom ovan framhållits kommer det att övergångsvis kvarstå arbetsuppgifter, som sammanhänger med det nuvarande studentsociala systemet. Någon omedelbar förändring kan man med hänsyn härtill inte räkna med för garantilånenämndens nuvarande personal. Denna torde därför vara behövlig inom den centrala studiehjälpsnämndens kansli. Utredningen har i kapitel 5 föreslagit att vissa ytterligare undersökningar skall företas rörande spörsmålen om registrering av studiemedel och debitering och uppbörd av avgifter. I den mån det skulle visa sig att dessa arbetsuppgifter ej kan klaras inom ramen för centralorganets resurser, bör givetvis en utökning av personalen komma till stånd. Expertgruppernas arbete bör sålunda avvaktas, innan några ställningstaganden görs i denna fråga. Den centrala studiehjälpsnämndens kansli skulle — vid ett genomförande av studiehjälpsutredningens och studiesociala utredningens förslag — komma att bestå av följande personal: en byråchef, två förste byråsekreterare, en amanuens, en kanslist, en kontorsskrivare, en kansliskrivare, en kontorist, fyra kanslibiträden (varav ett med halvtidstjänstgöring) samt ett kontorsbiträde.

KAPITEL 9

Anslagsberäkning

Utgifter för studiebidrag

m. m.

Studiebidrag Utredningen har i kapitel 3 framlagt förslag om att de studerande vid de utbildningsanstalter, som omfattas av studiemedelssystemet, skall erhålla en del av studiemedlen i form av återbetalningsfritt studiebidrag. Storleken av detta utgör högst 875 kr. per termin, dvs. högst 1 750 kr. per läsår. Detta belopp kan dock reduceras med hänsyn till den studerandes eller hans makes inkomst. Bidragsdelen i studiemedlen skall praktiskt taget alltid utgå på samma villkor som den del av medlen som skall återbetalas. Studiemedel skall kunna uppbäras under högst sexton terminer. Studiemedel skall kunna utgå även till licentiander och doktorander. I kapitel 4 har utredningen framhållit, att när det gäller bedömningen av studieresultaten bör den för utbildningen gällande examensstadgan (motsvarande) vara normerande. I varje fall under en övergångstid får man emellertid tänka sig en viss mjukhet i till— lämpningen, innebärande att de studiemedelsbeviljade myndigheterna godtager en något längre studietid än den i examensstadgan förutsatta. Kostnadsberäkningarna i detta avsnitt avser budgetåret 1964/65. Antalet studerande vid de utbildningslinjer som föreslås bli omfattade av utredningens system uppgick 1962 till ca 60 000. Detta antal torde komma att öka i icke oväsentlig grad under de närmaste åren. Utredningen sammanfattar i följande tablå uppgift om dels antalet studerande hösten 1962, dels det beräknade antalet hösten 1964. Till grund för beräkningen avseende 1964 har huvudsakligen legat uppgifter i betänkandet Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:55). Utbildningslinje Teologisk fakultet Juridisk » Medicinsk » Humanistisk » Mat.-naturv. » Teknisk högskola Handelshögskola Tandläkarhögskola

Närvarande 1962

913 2 356 3 768 17 809 7 040 5 871 2 127 1 189

Närvarande 196't 1050 3 150 4 150 22 350 11 200 7 000 2 600 1 250

217 Farm.inst. (apotekarlinje) Jordbrukets högskolor GCI Socialinst. Konstnärliga högskolor Biblioteksutbildn. Folkskollärarutbildn. Småskollärarutbildn. Hushållssem. Teckningslärarinst. Förskolesem. Slöjdlärarsem. Yrkeslärareutbildn. Musikped. inst. Sv. Dalcroze seminariet Ericastiftelsen Journalistutbildn. I HR Grafiska inst. Handelsgymn. fackkurs Akademisk sekr.kurs Handelsutbildn. Farm.inst. (receptarielinje) Sjukgymnastinst. Arbetsterapeututbildn. Sjuksköterskeskolorna Centralskolan för specialutbildn. av barnsjuksköterskor Statens distriktssköterskeskola Statens institut för högre utbildn. av sjuksköterskor Ekonomif örestånd.utbildn. Internatf örestånd.utbildn. Ålderdomshemsf örestånd.utbildn. Sociala barnavårdssem. Sköndalsinst. (facklinjer) SMHI Landsfiskalsutbildn. Brandingenjörskurs Hälsovårdsinsp.utbildn. Fiskeritjänstemannautbildn. Statens skogsmästarskola Lantmästarutbildn. Trädgårdsteknikerutbildn. Tekniska gymn. ( s t u d e n t k u r s ) Teknologie magisterutbildn. Sjöbefälsskolor Summa ca

398 724 200 1 059 735 100 2 133 2 435 1 006 153 460 121 435 75 12 18 80 60 60 665

400 750 200 1 250 750 100 | 3 800 1000 160 960 120 450 75 15 20 60 80 80 1300

550 195 223 69 5 744

J

200 550 250 6 800

69 79

70 80

387 39 92 11 58 177 19 1201 19 15 8 58 59

400 40 90 10 60 175 20 120 20 15 10 60 60 20 105 220 800

60 800

74 500

— 77

Det totala antalet elever i ifrågavarande utbildningsanstalter kan således beräknas uppgå till inemot 75 000 år 1964. En del av dessa får dock antas inte bli berättigade till studiemedel på grund av att de ej uppfyller studielämplighetskravet och av återstoden kan vissa beräknas få bidragsdelen reducerad med hänsyn till egen eller makes ekonomiska situation. Vid beräkningen av det antal studerande som på grund av bestämmel1

Beräkning

218 serna om studielämplighet uteslutes från rätt till studiemedel torde det kunna antas att nära nog samtliga elever vid andra utbildningsanstalter än universitet och högskolor blir berättigade att erhålla studiemedel. Beräkningsmässigt torde därför någon reduktion ej böra göras för dessa utbildningsanstalter. Läget är ett annat vid universitet och högskolor. Betydande variationer i studietidens längd förekommer vid dessa utbildningsanstalter, särskilt vid de fria fakulteterna. Det är förenat med stora svårigheter att göra en beräkning av hur många som kan antas komma att ej tilldelas studiemedel därför att de ej uppfyller studielämplighetskravet. Utredningen anför i det följande vissa synpunkter på en sådan beräkning. Den bästa metoden för att försöka få en uppfattning om antalet studiemedelsberättigade med hänsyn till studielämplighetskraven vore givetvis att undersöka studieresultaten hos de studerande under en längre tidsperiod. En sådan registrering har helt nyligen påbörjats avseende samtliga universitet, varför det ännu ej är möjligt att där hämta ur utredningens synpunkt önskvärda uppgifter härom. Försöksverksamhet med sådan registrering har bedrivits i Stockholm sedan höstterminen 1960 och vissa uppgifter har publicerats avseende antalet då nyinskrivna som avlagt sluttentamina före 1 september 1961. Ej heller dessa uppgifter kan användas i detta sammanhang, då det kan hållas för troligt att många som ej avlagt sluttentamen avlagt deltentamen och borde räknas som ur lämplighetssynpunkt studiemedelsberättigade. De uppgifter om deltentamina, som finnes, har ej bearbetats. En annan metod är att med ledning av uppgifter om antalet låntagare och stipendiater i nuvarande studiesociala system söka beräkna den framtida frekvensen studiemedelsberättigade. Med ett sådant tillvägagångssätt torde man i allmänhet komma att underskatta antalet framtida studiemedelsberättigade. Utredningen skall dock nedan utföra ett sådant räkneexempel. Garantilånenämnden har genomfört en urvalsundersökning för att mäta studieskuldsättningens utveckling mellan 1960/61 och 1961/62. I genomsnitt uttogs 4 å 5 procent av antalet ansökningar. Antalet personer i undersökningen uppgick till inemot 1 300 för 1961/62. Uppräknas detta tal med hänsyn till urvalsfraktionen kan det beräknas motsvara ca 28 000 lånesökande. Till omkring en tiondel avslås emellertid låneansökningar, mestadels troligen på grund av dåliga studieresultat. Å andra sidan bör man ta hänsyn till att en del av dem som tilldelas statsstipendium — och alltså borde ingå i gruppen som skulle vara berättigade att erhålla studiemedel — ej upptar lån. Verkan av dessa faktorer är svår att uppskatta. Om m a n antar att de tar ut varandra, skulle under 1961/62 inemot 70 procent av de närvarande studerande ha tilldelats stipendium och/eller studielån. Denna andel får emellertid av främst två skäl antas bli högre i ett studie-

219 medelssystem, som innehåller en generell bidragsdel. Dels förekommer även i fråga om garantilån f. n. en behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin, dels torde även sådana studerande som i dag finansierar sina studier genom föräldrabidrag och/eller förvärvsarbete, komma att ansöka om bidragsdelen i studiemedlen. Hänsyn måste också tas till att enligt utredningens förslag även nyinskrivna med studentbetyg under Ba blir berättigade till studiemedel. En tredje metod är att med ledning av uppgifter i den statistiska publikationen Högre studier göra en fördelning av de närvarande studerande efter inskrivningsår. Schablonmässigt kan då antas att studiemedel kommer att tilldelas dem som tillbringat högst ett visst antal år — något mer än normalstudietiden — vid resp. läroanstalt. Ett tillägg får därefter göras för licentiander och doktorander, medan samtidigt ett avdrag bör göras med uppskattningsvis en tiondel av den första gruppen på grund av studielämplighetsprövningen. En sådan beräkning ger vid handen att något över tre fjärdedelar av antalet närvarande skulle ur studielämplighetssynpunkt bli berättigade till studiemedel. Här angivna metoder ger inget entydigt utslag för bedömningen av antalet studiemedelsberättigade ur studielämplighetssynpunkt. För de följande beräkningarna har utredningen uppskattat att en femtedel av de studerande vid universitet och högskolor av studielämplighetsskäl ej tillerkänns studiemedel. I så fall skulle antalet studiemedelstagare 1964/65 uppgå till 44 800 vid dessa utbildningslinjer, vartill skall läggas 18 400 studerande vid de icke-akademiska utbildningsanstalterna. Det totala antalet skulle således uppgå till ca 63 000 studerande. Det bör ånyo understrykas att beräkningen med nödvändighet måste vara osäker. Utredningen övergår härefter till frågan om verkningarna av reduktionsregler i fråga om den sökandes och hans makes inkomst och förmögenhet. Den som erhåller doktorandstipendium (9 500 kr. per läsår) kan — om vederbörande ej har några andra inkomster — erhålla cirka 750 kr. i bidrag. Antalet doktorandstipendiater kan för budgetåret 1964/65 beräknas till ca 400. Den som erhåller licentiandstipendium med 6 500 kr. per läsår kan — om vederbörande ej har några andra inkomster — erhålla ca 1 250 kr. i bidrag. Antalet licentiandstipendiater kan för budgetåret 1964/65 beräknas till ca 500. En betydande del av de studerande förvärvsarbetar under studietiden. Under senare år har särskilt antalet studerande med anställning inom universitetsorganisationen vuxit; i mars år 1961 var således ca 2 300 studerande anställda såsom amanuenser och assistenter. Detta antal kan antas ha ökat sedan denna tidpunkt. Därest år 1964/65 relationen mellan å ena sidan antalet amanuenser och assistenter och å andra sidan antalet närvarande stu-

220 derande skulle vara densamma som år 1960/61 skulle antalet amanuenser och assistenter uppgå till nedan angivna tal. Det antas här att samtliga ur studielämplighetssynpunkt är berättigade att erhålla studiemedel. Bidragsbeloppen har jämväl beräknats. Befattning

Antal

Assistenter 1 :e amanuenser och de som innehar delad assistenttjänst 1 2:e a m a n u e n s 1 3:e a m a n u e n s 1

l 500 1 250 50 350

Beräknat studiebidrag ca. kr. 900 1 150 1 500

Under senare år torde — såsom framhålles i utredningens tredje betänkande — en allt större del av de studerande förvärvsarbeta. Med ledning av undersökningen Akademikernas skuldsättning kan genomsnittsinkomsten för de 1959/60 examinerade — under 1950-talet — beräknas till ca 2 000 kr.; detta belopp torde i dagens läge vara högre. De studerande vid medicinsk fakultet hade under vissa delar av studietiden avsevärt högre inkomster än nyss angivna 2 000 kr. I detta sammanhang avstår utredningen från att söka göra en fördelning av de studerande efter inkomstens storlek. Som exempel på hur inkomsten inverkar på studiebidragsdelen kan förhållandena för sjuksköterskeeleverna tas. Dessa erhåller fritt vivre jämte visst kontantunderstöd. Värdet härav torde genomsnittligt uppgå till drygt 4 000 kr. per år. Studiebidraget kan under sådana omständigheter beräknas till ca 750 kr. per termin. I fråga om makes inkomst är verkningarna än svårare att ange. Här krävs också — såsom framgår av tablå III i kapitel 4 — att maken har relativt betydande inkomster för att reduktion skall ske av studiemedlen. Även förmögenhet av viss storlek skall reducera utgående studiemedel. Varken 1957 års studentekonomiska undersökning eller undersökningen om akademikernas skuldsättning ger några uppgifter om storleken av nettoförmögenheten hos de studerande. Även förekomsten av naturaförmåner kan reducera studiemedlen. Värdet av fri bostad och kost utgör — enligt riksskattenämndens anvisningar för ortsgrupp 5 — ca 2 000 kr. Därest samtliga hemmaboende — motsvarande omkring en fjärdedel av de studerande — skulle beräknas erhålla en sådan förmån och om de därjämte, genomsnittligt sett, erhöll inkomst av förvärvsarbete med ca 3 000 kr., skulle en viss reduktion av studiemedlen uppstå. I studiebidrag skulle då utgå ca 1 350 kr. Kontanta bidrag från föräldrarna skall jämväl anses som inkomst vid beräkningen av studiemedlens storlek. Det är — enligt 1957 års studentekonomiska undersökning — ett betydande antal av de studerande som er1 Utan akademisk examen

221 håller understöd från föräldrarna. Omfattningen härav torde dock i viss mån ha minskat under senare år och effekten är i varje fall svår att beräkna. Det finns å andra sidan vissa faktorer som kan verka höjande på utgående studiemedel, nämligen främst förekomsten av barn. Såsom framgår av kapitel 4 föreslås ett barntillägg för barn upp till 16 år, utgörande — per år räknat — 25 procent av basbeloppet. Det bör anmärkas att därest den studerandes tillgångar understiger fribeloppet, detta ej medför att studiebidraget kan höjas utöver 875 kr. per termin. Det är endast i de fall då inkomsterna överstiger detta belopp, som barntillägget är av betydelse för studiebidragets höjd. Det är bl. a. med hänsyn härtill svårt att beräkna effekten av barntillägget och utredningen har därför avstått från att göra en sådan beräkning. Därest samtliga ur studielämplighetssynpunkt berättigade skulle erhålla maximalt studiebidrag, skulle utgifterna härför 1964/65 uppgå till ca 110 miljoner kr. Ovan gjorda reduktioner för doktorand- och licentiandstipendiater jämte amanuens- och assistenttjänster kan beräknas till ca 4 miljoner kr. Någon hänsyn har då emellertid ej tagits till inverkan av förvärvsarbete, naturaförmåner, förmögenhet och ej heller till makes inkomst och förmögenhet. Uppskattningsvis antar utredningen att effekten av dessa faktorer blir ca 8 miljoner kr. Detta skulle innebära att utgifterna för studiebidragsdelen i studiemedlen budgetåret 1964/65 skulle uppgå till 98 miljoner kr.

Avgiftsbortfall m. m. Enligt utredningens förslag till återbetalning av studiemedel (kapitel 5) kan det i vissa fall inträffa att staten får svara för återbetalningen. Sålunda skall betalningsskyldigheten upphöra vid dödsfall och även i andra fall kan det inträffa att återbetalningen ej fullgöres. För att möta ett sålunda uppstått medelsbehov bör ett särskilt förslagsanslag uppföras i riksstaten. Förslagsvis kan — innan större säkerhet kan vinnas om medelsbehovet under detta anslag — en schablonmässig beräkning göras på så sätt att anslaget på driftbudgeten belastas varje år med en summa, motsvarande en viss andel av vad som beräknas utgå i icke-återbetalningsfria studiemedel. Dödsfallsåtagandet torde kunna beräknas kosta ca 2,5 procent av utbetalade studiemedel. Svårigheterna att beräkna avgiftsbortfallet av andra orsaker är naturligtvis stora, men man torde kunna anta att det kan beräknas något överstiga nyssnämnda 2,5 procent. För det totala avgiftsbortfallet antas i det följande ett årligt behov av skattemedel motsvarande 6 procent av vad som utgått i icke-återbetalningsfria studiemedel. Därest de studerande skulle uppbära 200 miljoner kr. i sådana studiemedel 1964/65, skulle behovet av medel på driftbudgeten komma att uppgå till 12 miljoner kr.

222 För närvarande är skuldräntor avdragsgilla vid beskattningen. Med hänsyn till att studiemedlen skall återbetalas i form av avgifter, som ej består av en amorteringsdel och en räntedel, kan sådana avdrag i framtiden ej göras. Som kompensation för denna minskade avdragsrätt har utredningen i kapitel 7 räknat med en överföring av skattemedel till studiefinansieringsinstitutet. Schablonmässigt torde den böra beräknas som en viss procentsats — motsvarande en genomsnittlig marginalskattesats — av institutets ränteutgifter. Denna procentsats är naturligtvis inte ett för alltid fixerat tal utan kan ändras vid beskattningssystemets omläggning. För följande beräkning antas procentsatsen till 40 procent och räntefoten till 5 procent. Om, såsom ovan antagits, de ej återbetalningsfria studiemedlen för år 1964/ 65 skulle uppgå till 200 miljoner kr., utgör räntekostnaderna 10 miljoner kr. Härav skulle då fonden tillföras 4 miljoner kr. över driftbudgeten. Detta motsvaras av ökade skatteintäkter för det allmänna och ifrågavarande tillskott är därför att ses främst som en bokföringstransaktion. I samma kapitel har föreslagits införande av en räntegaranti vilket vid fall av genomgående positiv realränta, kan komma att medföra behov av skattemedel. Sådana utgifter kan dock ej bli aktuella på ett antal år, varför i dessa beräkningar någon hänsyn ej tas härtill.

Anslagsberäkning för 1964/65 Utredningen övergår nu till att göra en beräkning av medelsbehovet för 1964/65. Det är därvid av intresse att beakta ökningen av de direkta bidragen till de studerande. För 1964/65 har äskats 34,3 milj. kr. för naturastipendier; utgifterna för stipendier vid lärar- och vissa fackutbildningsanstalter kan uppskattas till 3 milj. kr. Vidare bör man medräkna även värdet av räntesubventionerna, vilka för 1964/65 kan uppskattas till 7 milj. kr. Sammanlagt utgör dessa belopp 44,3 milj. kr. Utredningens förslag innebär — såsom framgår av följande tablå — en ökning av detta direkta stöd med 53,7 milj. kr. till 98 milj. kr. Stipendier och Studiehidrag enoch räntefrihet ligt utredningenligt n u v a r a n ens förslag de system (mkr) (mkr) 44,3

98,0

Ökning av det direkta stödet (mkr)

53,7

Statliga studielån avskrivs för närvarande med en fjärdedel av kapitalskulden vid första amorteringstillfället. Den allmänna avskrivningen kan antingen betraktas som ett bidrag i efterskott eller som en ersättning för skatteavdrag för amorteringar av studieskulder. Därest man betraktar av-

223 skrivningen som ett bidrag i efterhand, ökar de nuvarande utgifterna för kontanta bidrag. Utredningen har i sitt andra betänkande redovisat en sådan beräkning (SOU 1963:53, sid. 45). Förutom utgifterna för stipendier och värdet av räntesubventionen medräknas därvid — med hänsyn till den allmänna avskrivningen — en fjärdedel av under året beviljade statliga lån. Det har därvid antagits i fråga om utlåningen i form av garantilån att denna utgör 1 650 kr. per närvarande och i fråga om utlåningen från statens lånefond för universitetsstudier att denna utgör — enligt garantilånenämndens petita — 24 miljoner kr. Summan av utlåningen ur värnpliktslånefonden och hälften av utlåningen ur allmänna studielånefonden medräknas även (22 miljoner kr.). Naturastipendierna medför en utgift på drygt 34 miljoner och stipendierna vid de aktuella lärar- och fackutbildningsanstalterna en utgift med ca 3 miljoner kr. Utfästelsen om en avskrivning med 25 procent kan antas motsvara ca 35 miljoner kr. och räntesubventionerna har ett värde av ca 7 miljoner kr. Sammanlagt utgör detta inemot 80 miljoner kr., varav inemot 70 miljoner kr. för universitets- och högskolestuderande. Vid en jämförelse med utredningens förslag bör i detta sammanhang medräknas anslaget till studiebidrag jämte tillskottet till fonden för avgiftsbortfall eller sammanlagt (98 + 12 = ) 110 miljoner kr., varav 77 miljoner kr. för universitets- och högskolestuderande. Härvid har då bortsetts från kostnader som kan bli en följd av den statliga räntegarantin. Utredningen vill även belysa utgifterna för sina förslag från budgetsynpunkt. För 1963/64 har över driftbudgeten anvisats 26,3 milj. kr. till naturastipendier; utgifterna för stipendier vid vissa lärar- och fackutbildningsanstalter kan beräknas till 3 milj. kr. Till avskrivning av garantilån har anvisats 6,2 milj. kr. Sammanlagt utgör detta 35,5 milj. kr. över kapitalbudgeten har anslagits 15,3 milj. kr. till såväl statens lånefond för universitetsstudier som allmänna studielånefonden. Anslaget till värnpliktslånefonden utgör 0,5 milj. kr. För 1964/65 kan såsom ovan framhållits utgifterna för stipendier enligt nuvarande regler beräknas till 37,3 milj. kr. Till avskrivning av garantilån har äskats 10,5 milj. kr. och till statens lånefond för universitetsstudier 16,9 milj. kr. Ifråga om den allmänna studielånefonden torde uppskattningsvis omkring hälften av den beräknade utlåningen böra medräknas, d.v.s. 16 milj. kr. Anslaget till värnpliktslånefonden har beräknats till 0,5 milj. kr. Utgifterna på budgeten för studiesociala ändamål kan således med nu gällande regler beräknas till (37,3 + 10,5 + 16,9 + 16,1 + 0,5 = ) 81,2 milj. k r . Utgifterna för utredningens förslag kan beräknas enligt följande. För studiebidraget har ovan antagits ett medelsbehov om 98 milj. kr. Vidare har beräknats att studiefinansieringsinstitutet årligen skall tillföras ett be-

224 lopp över budgeten för framtida avgiftsbortfall; utgiften härför beräknas till 12 milj. kr. 1964/65. Vidare har förutsatts en kompensation för mistad avdragsrätt för skuldräntor; storleken härav har för 1964/65 beräknats till 4 milj. kr. Slutligen kommer — med hänsyn till den allmänna avskrivningens konstruktion — ett medelsbehov att finnas för detta ändamål under en övergångstid. Enligt utredningens förslag kommer driftbudgeten att belastas med ett belopp av (98,0 + 12,0 + 4,0+ 10,5 = ) 124,5 milj. kr. budgetåret 1964/65. Beräkningarna sammanfattas i följande tablå.

Anslag

Nettoutgift 1962/63

Anvisat 1963/64

Äskat 1964/65

25,2

26,3

34,3

3,0 8,3

3,0 0,2

3,0 10,5

Utredningen 1964/65

Driftbudgeten Stipendier vid lärar- och fackAvskrivning av garantilån Studiebidragsdelen i studiemed-

10,5 98,0 12,0

Tillskott för bortfallna avgifter Tillskott för ökade skattein-

4,0 36,5

35,5

47,8

124,5

Anslag 1962/63

Anslag 1963/64

Äskat 1964/65

Utredningen 1964/65

...

16,2 16,30,5

15,3 15,3-) 0,5

16.9 16,0^ 0,5

—

Summa

31,1

33,4

—

Totalt

69,5

66,6

124,5

Summa

Kapitalbudgeten Statens lånefond

för

universi-

Allmänna studielånefonden 1 Värnpliktslånefonden 1

Anm. i Avskrives på driftbudgeten. 2 Anslaget till fonden. 3 Hälften av den beräknade medelsförbrukningen.

Jämfört med vad som äskats för 1964/65 för nuvarande system skulle således utgifterna på driftbudgeten öka från 47,8 till 124,5 miljoner kr. eller med ca 77 miljoner kr. Behovet av investeringsanslag till studielånefonderna minskas samtidigt med drygt 33 miljoner kr. Utgiftsökningen på budgeten kan därför beräknas till ca 43 miljoner kr. Det må härutöver nämnas att vissa amorteringar inom statens lånefond för universitetsstudier och värnpliktslånefonden äger rum. De kan för 1964/65 beräknas till ca 4 miljoner kr.

225 Beräknat medels behov omkring år 1970 Utbildningsväsendet genomgår för närvarande en snabb expansion. Antalet studerande vid universitet och högskolor, som år 1962 uppgick till drygt 40 000, kan — enligt proposition 1963:172 — väntas öka till över 80 000 i början av 1970-talet. Även för övriga utbildningslinjer förutses en ökning. Det torde inte vara orealistiskt att beräkna antalet studerande vid de utbildningsamstalter, som omfattas av studiemedelssystemet, till ca 100 000 omkring år 1970. En sådan ansvällning av antalet studerande medför naturligtvis ökade utgifter även för studiesociala ändamål. Antas att 80 000—85 000 skulle erhålla studiemedel, kan utgifterna härför uppskattas till ca 135 miljoner kr. Härtill kommer så tillskottet till fonden för avgiftsbortfall; därest 300 miljoner kr. beviljas i icke återbetalningsfria studiemedel, blir utgiften härför omkring 18 miljoner kr. enligt ovan gjorda antaganden. Härtill skall så läggas tillskottet till fonden p. g. a. ökade skatteintäkter för statsverket, uppskattningsvis ca 30 miljoner kr. vid en utestående skuld om 1 500 miljoner kr. Sammanlagt skulle således utgifterna på budgeten — enligt detta räkneexempel — uppgå till över 180 miljoner kr. i början av 1970-talet.

Sammanlagda utgifter för studiehjälp 1964/65 Det är i detta sammanhang nödvändigt att ge en totalbild över samhällets utgifter för studiesocialt stöd. En sådan jämförelse kan baseras dels på ovan gjorda beräkningar för av utredningen föreslaget studiefinansie-

Nettoutgift 1962/63

Anvisat 1963/64

Äskat 1964/65

Utredningarna 1964/65

129,6

141,1

153,6

266,4

3,0 25,2 8,3

3,0 26,3 6,2

3,0 34,3 10,5

Allmänna studielånefonden Statens lånefond för universitetsstudier Värnpliktslånefonden

16,3

15,3

17,4

16,2 0,5

15,3 0,5

16,9 0,5

Summa

199,1

207,7

236,0

Anslags-

Studiebidrag m. m. Stipendier vid vissa l ä r a r - och fackutbildningsanstalter Naturastipendier Avskrivning av studielån Studiebidragsdelen i studiemedlen

10,5 98,0 12,0

388,9

1 På driftbudgeten motsvarande anslagen G 5, G 7 och G 8 j ä m t e vissa anslag för studiehjälp under nionde huvudtiteln (jfr SOU 1963:48, sid. 21 och 152), på k a p i t a l b u d geten anslagen till a l l m ä n n a studielånefonden och statens lånefond för universitetsstudier under åttonde huvudtiteln och anslaget till värnpliktslånefonden under fjärde h u v u d titeln.

226 ringssystem, dels på studiehjälpsutredningens beräkningar. Jämförelsen göres i tablån på föregående sida. Kostnaderna för nuvarande studiesociala åtgärder (inkl. anslagen till lånefonderna) uppgick budgetåret 1962/63 till ca 195 miljoner kr. För budgetåret 1963/64 har för dessa ändamål anvisats ca 208 miljoner kr. och kostnaderna för budgetåret 1964/65 kan enligt gällande regler beräknas till 236 miljoner kr. Enligt studiesociala utredningens och studiehjälpsutredningens förslag skulle motsvarande utgifter 1964/65 uppgå till ca 390 miljoner kr., innebärande en ökning av anslagen för studiesociala ändamål med ca 180 milj. kr.

Centrala

studiehjälpsnämnden

Avlöningsanslag Avlöningskostnaderna vid garantilånenämnden har budgetåret 1963/64 beräknats till 148 000 kr., fördelade på sätt som följande uppställning visar. Beloppen har därvid beräknats efter 1963 års löner. Utredningen har i kapitel 8 framlagt förslag till den framtida administrationen innebärande en sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. I enlighet med vad garantilånenämnden äskat i petita för budgetåret 1964/65 har utredningen beräknat ersättningen till förste byråsekreteraren efter lönegrad A 23 och vidare en uppflyttning av tjänsten som kansliskrivare till tjänst som kontorsskrivare. Vidare föreslår utBefattning m. m. Garantilånenämndens ordförande Garantilånenämndens ledamöter G a r a n t i l å n e n ä m n d e n s sekreterare Förste byråsekreterare Amanuens Kansliskrivare Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde Extrapersonal Kompensation för höjda folkpensionsavgifter Utredningar Summa

Utgift 1963/64 5 000 kr 6 300 k r 7 200 k r 31 320 kr 24 240 kr 17 760 kr 16 030 kr 13 720 kr 10 600 kr 10 000 kr 1 600 k r 4 300 kr 148 000 kr

redningen att medel skall beräknas för fullgörande av expeditionsvaktsgöromål samt att en viss ökning skall ske av anslaget till utredningsarbete. Däremot har utredningen ej beaktat de ytterligare medel som kommer att behövas på grund av de registrerings- och debiteringsuppgifter som skall ombesörjas av nämnden. Utredningen föreslår att ordförandens arvode sättes till 10 000 kr. och ledamöternas till 3 000 kr. I följande sammanställning visar utredningen de beräknade avlöningsutgifterna för studiemedelssystemets centrala administration i 1963 års löner budgetåret 1964/65.

227 Befattning m. m. Halva utgiften för arvoden till ordförande och ledamöter Halva utgiften för en byråchefstjänst Förste byråsekreterare Amanuens Kontorsskrivare Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde Extrapersonal m. m. Arvode till expeditionsvakt Utredningar Kompensation för höjda folkpensionsavgifter Summa

Utgift 1964/65 14 000 kr 24 860 kr 34 740 kr 25 490 kr 18 700 kr 17 760 kr 15 200 kr 12 370 kr 10 000 kr 2 000 kr 5 000 kr 1 600 kr 181 700 kr

Utredningens förslag innebär således en kostnadsökning under avlöningsanslaget — jämfört med vad som nu utgår för garantilånenämnden — med ca 34 000 kr. Härav utgör ca 8 000 kr. en automatisk kostnadsökning varjämte ca 25 000 kr. faller på den gemensamma chefstjänsten vid det sammanslagna kansliet. Studiehjälpsutredningen har beräknat utgifterna för studiehjälpssystemets centrala administration till 198 700 kr. (SOU 1963:48, sid. 154). Vid en sammanslagning bör denna summa nedräknas med dels halva utgiften för en byråchefstjänst (24 800 kr.), dels skillnaden mellan vad studiehjälpsutredningen beräknat i arvoden till ordförande och ledamöter och vad som ovan uppförts för detta ändamål (7 600 kr.). Medelsbehovet blir då 166 300 kr. eller för den centrala studiehjälpsnämnden sammanlagt (181 700 + 166 300 = ) 348 000 kr. Utredningen har i kapitel 7 diskuterat frågan om studiemedelssystemets finansiering. Ett alternativ till lösning av denna fråga har utarbetaats. Något konkret förslag till administration har dock ej framlagts, varför ej heller några utgiftsberäkningar kan göras. Omkostnader För budgetåret 1963/64 har 53 700 kr. anvisats till omkostnader vid garantilånenämnden, fördelade på följande poster. Sjukvård Reseersättning Expenser: bränsle, lyse övriga expenser Konferenser övriga utgifter

200 kr 1 500 kr 500 kr 50 000 k r 1 000 kr 500 kr

En betydande utgiftspost i dagens studiesociala system är tryckning av blanketter. En minskning av antalet blanketter och en förenkling följer av utredningens förslag, varför vissa besparingar torde kunna göras på denna punkt. Å andra sidan får man räkna med vissa initialutgifter vid det nya

228 systemets genomförande, t. ex. för uppläggningen av ett register av studiemedelstagarnia. Det kan vidare vara nödvändigt att anskaffa vissa nya kontorsmaskiner; behovet härav torde få övervägas av den föreslagna expertgruppen. Ifråga om expenser r ä k n a r utredningen med ett något högre belopp än vad garantilånenämnden äskat eller 65 000 kr. Enligt utredningens mening kan det finnas skäl att vid genomförandet av ett nytt studiefinansieringssystem förstärka kontakten mellan centralorgan och lokala organ. Med hänsyn härtill räknar utredningen med en viss ökning av anslaget till reseersättningar och konferenser. Vad beträffar övriga utgiftsposter följes garantilånenämndens äskande för budgetåret 1964/65. I följande sammanställning anger utredningen de beräknade posterna under omkostnadsanslaget enligt dess förslag. 500 Ur

Sjukvård Reseersättning Expenser: bränsle, lyse övriga expenser Konferenser Övriga utgifter

3 500 kr 1000 kr 65 000 kr 2 000 kr

500 kr Summa

72 500 kr

Utredningens förslag innebär således i detta avseende en ökning — jämfört med vad som anvisats till garantilånenämnden för budgetåret 1963/64 — med ca 18 000 kr. Studiemedelsnämnderna Utredningen har i kapitel 8 framlagt förslag till organisation för studiemedelssystemet. Administrationen föreslås anförtros åt fem lokala nämnder (studiemedelsnämnderna i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå). Utredningen övergår nu till att beräkna utgifterna för dessa nämnder för budgetåret 1964/65. Avlöningsanslag Avlöningarna vid de olika statsstipendienämnderna uppgick budgetåret 1962/63 till ca 245 000 kr. För budgetåret 1963/64 har för samma ändamål anvisats 271 000 kr. För budgetåret 1964/65 har garantilånenämnden äskat ett belopp av 347 000 kr. I följande uppställning ges för varje nämnd uppgift om avlöningsutgifternas fördelning på vissa poster. I kapitel 8 har i fråga om personalorganisationen vid studiemedelsnämnderna föreslagits inrättande av sekreterartjänst — här beräknad efter löneklass A 22 — vid nämnden i Stockholm, varjämte beräknats ett medelsbehov om 25 000 kr. för var och en av nämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg och 15 000 kr. för nämnden i Umeå. Dessutom har föreslagits att ett belopp om ytterligare 10 000 kr. skall utgå till nämnden i Stockholm för bestridande av sekreterargöromål. Vidare har föreslagits inrättande av en

229 Uppsala

Arvoden

Göteborg

Stockholm

Lund

Kostnad 1962/63

Anvisat 1963/64

Kostnad 1962/63

Anvisat 1963/64

Kostnad 1962/63

Anvisat 1963/64

Kostnad 1962/63

Anvisat 1963/64

13 689

10 000

8 059

8 500

3 210

4 400

6 620

7 100

Avlöningar sekreterare kanslipersonal

26 465

Summa

64 544

24 390

56 404

29 461

64 024 64 250

49 100

83 200

55 750 36 345

62 950

10 000

10 800

12 000 52 950

78 034

87 600

46 081

56 200

kanslisttjänst vid envar av nämnderna i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, varjämte medel har beräknats för anställande av viss biträdespersonal (36 000 kr. i Stockholm och 20 000 kr. vid övriga nyssnämnda n ä m n d e r ) . För biträdespersonal i Umeå har beräknats 17 000 kr. Slutligen har beräknats medel för kuratorer (6 000 kr. för nämnden i Umeå och 12 000 kr. vid övriga n ä m n d e r ) . Arvodena till ordförande och ledamöter i statsstipendienämnderna har hittills varierat kraftigt. Detta bottnar i skillnader i arbetssätt nämnderna emellan. Vid införandet av en ny organisation torde man kunna räkna med att dessa skillnader i huvudsak kommer att försvinna, varför medelsbehovet torde bli ungefär lika stort för de fyra större nämnderna. Utredningen beräknar ett medelsbehov för arvoden om 7 000 kr. vid envar av nämnderna, Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg samt 2 000 kr. för nämnden i Umeå. Utredningen sammanfattar i följande uppställning kostnadsberäkningarna för 1964/65 avseende avlöningsanslaget vid studiemedelsnämnderna. Kostnaderna har beräknats efter 1963 års löner. Sammanlagt skulle således avlöningskostnaderna vid studiemedelsnämnderna komma att uppgå till ca 402 000 kr. Jämfört med garantilånenämndens äskande i fråga om statsstipendienämnderna för 1964/65 innebär detta en ökning med ca 55 000 kr.

Arvoden

Uppsala

Lund

Stockholm

Göteborg

Umeå

7 000

7 000

7 000

7 000

2 000

25 000 12 000 38 700

25 000 12 000 38 700

39 800 12 000 54 700

25 000 12 000 38 700

15 000 6 000 17 000

82 700

82 700

113 500

82 700

40 000

Avlöningar kurator kanslipersonal Summa

230 Omkostnader Utgifterna för omkostnader vid statsstipendienämnderna uppgick 1962/63 till 32 000 kr. För budgetåret 1963/64 har anvisats 29 300 kr. och för budgetåret 1964/65 har garantilånenämnden äskat 38 000 kr., vartill skall läggas 3 000 kr. för en nyinrättad nämnd i Umeå. I följande uppställning fördelas omkostnaderna 1962/63 på vissa huvudposter.

Kontorsmat Städning, lyse Nyanskaffning

Summa

Uppsala

Lund

Stockholm

Göteborg

Samtliga

262 2 734 1 454 705 3 553 4 666

925 2 951 1 464 631 600

506 3 395 517 2 018 819 81

546 2 044 769 1 186 588

2 239 10 764 4 203 3 354 6 157 5 334

13 013

6 571

7 336

5 132

32 051

Utgifterna för omkostnader vid studiemedelsnämnderna torde få beräknas med utgångspunkt bl. a. i här ovan återgivna utgifter för statsstipendienämndernas verksamhet. Därigenom att antalet studerande som skall omfattas av det nya studiefinansieringssystemet blir avsevärt högre än det som omfattas av nuvarande system kan en viss ökning av omkostnadsanslaget bli nödvändig. Detta torde i viss utsträckning gälla rese- och traktamentskostnader men främst utgifter för kontorsmateriel och telefon. 1 följande uppställning sammanfattar utredningen sina beräkningar av det sammanlagda medelsbehovet för omkostnaderna vid de lokala studiemedelsnämnderna.

Resor Kontorsmateriel Telefon Städning, lyse Nyanskaffning övr. utgifter

Utgift 1962/63 2 200 10 800 4 200 3 400 6 200 5 300

Summa

32 100

Anslag

Utredningen 1964/65 4 000 21 000 6 000 5 000 4 000 5 000 45 000

Enligt utredningens beräkningar skulle således medelsbehovet för studiemedelsnämnderna utgöra 45 000 för budgetåret 1964/65 eller 4 000 kr. mer än vad garantilånenämnden äskat för samma budgetår.

K A P I T E L 10

Sammanfattning

Samhället bestrider i flertalet fall den övervägande delen av den enskildes utbildningskostnader. Vid nästan samtliga statliga läroanstalter erhåller eleverna numera fri undervisning. Dessutom har samhället genom bidrag och lån i olika former sökt underlätta för de studerande att bestrida kostnaderna för uppehället under studietiden. Målet för de studiesociala åtgärderna är att vidga rekryteringen till högre studier och att förbättra de ekonomiska villkoren för dem som bedriver eller bedrivit högre studier. Ingen skall behöva avstå från utbildning på grund av att han saknar ekonomiska resurser eller på grund av att finansieringen av utbildningen kan medföra alltför stora ekonomiska påfrestningar. Utredningen har utformat sina förslag i syfte att förverkliga detta mål. I ett tidigare skede utgjorde ekonomiska bidrag från föräldrar och anförvanter den vanligaste finansieringskällan för högre studier. Utvecklingen har emellertid medfört att de studerande i allt högre grad och i likhet med andra vuxna personer kommit att uppfattas såsom från sina föräldrar ekonomiskt fristående individer. Det är då naturligt att samhället tar på sig ansvaret för att de studerande tillförsäkras erforderliga medel för att bestrida utgifterna för uppehället under studietiden. Utredningen föreslår därför att alla studerande vid högre läroanstalter erhåller en i lag stadgad rätt till studiemedel. Den behovsprövning i förhållande till föräldraekonomin, som för närvarande förekommer vid utdelningen av bidrag och lån till studerande vid högre läroanstalter, går inte att förena med uppfattningen om de studerande såsom från föräldrarna ekonomiskt fristående individer. Studiemedel bör därför utgå utan behovs prövning med hänsyn till föräldraekonomin. En differentiering av studiestödet kan motiveras uteslutande med skillnader i de studerandes studieekonomiska situation. Stödet bör inte vara beroende av den typ av högre studier som den enskilde väljer. De studerande vid seminarierna bör sålunda erhålla samma förmåner som de studerande vid de filosofiska fakulteterna, sjuksköterskeeleverna samma förmåner som de medicine studerande. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att alla studerande vid högre läroanstalter får lika rätt till studiemedel. I syfte att stimulera rekryteringen och att begränsa återbetalningsskyldigheten bör en del av studiemedlen utgå i form av ett återbetalningsfritt

232 studiebidrag. Av statsfinansiella och andra skäl, som utredningen redovisat i kap. 2, kan studiebidraget inte i dagens läge sättas så högt att det täcker de normala studiekostnaderna. Enligt utredningens bedömning måste därför en betydande del av de uppburna studiemedlen återbetalas i någon form. Studiebidraget bör emellertid erhålla en sådan utformning att en framtida utbyggnad i riktning mot studielön inte förhindras eller försvåras. Med hänsyn till att en betydande del av studiemedlen skall återbetalas har utredningen fäst stort avseende vid att det studiesociala systemet utformas så, att de olägenheter som är förenade med den nuvarande skuldsättningen för högre studier så långt möjligt undanröjes. Utredningen har av detta skäl eftersträvat, att varje studerande skall kunna känna trygghet för att inte alltför tungt belastas av återbetalningsskyldigheten. Återbetalningsreglerna har därför fått en försäkringsliknande utformning, som innebär en automatiskt inträdande rätt för den återbetalningsskyldige att vid svag betalningsförmåga få återbetalningen uppskjuten till senare år. Det skall vara betalningsförmågan som utlöser återbetalningsskyldigheten. Ingen skall därför behöva befara att bli belastad med återbetalning, om han på grund av sjukdom, invaliditet, arbetslöshet eller dylikt får en svag ekonomi. Vid dödsfall skall återbetalningsskyldigheten helt bortfalla. Det har för utredningen framstått som särskilt angeläget att ge tryggheten en så konkret innebörd som möjligt. Uppskov med och befrielse från återbetalning skall därför meddelas efter enkla, i förväg fastlagda generella regler. Härigenom får den enskilde en preciserad rätt till uppskov eller befrielse, inte, såsom i nuvarande studiesociala system, endast en möjlighet att utverka dessa förmåner. Genom att nämnda regler gjorts automatiskt verkande aktualiseras rätten, utan att den enskilde behöver ansöka därom. Utredningen föreslår dessutom en utsträckning i tiden och en jämnare fördelning över tiden av den enskildes återbetalningar. Därmed uppnås en avsevärd lindring av belastningen för den enskilde under åren närmast efter studiernas avslutande i jämförelse med vad det nuvarande lånesystemet innebär. Självfallet bör emellertid var och en genom frivilliga inbetalningar kunna fullgöra återbetalningen på kortare tid än som följer av de allmänna reglerna. Utredningens förslag till studiefinansieringssystem innebär i huvuddrag följande. Rätt till studiemedel 1. Studiemedel tillkommer studerande vid universitet, högskolor, lärarutbildningsanstalter och sjuksköterskeskolor m. fl. Antalet inskrivna vid ifrågavarande utbildningslinjer kan år 1964 beräknas uppgå till cirka 75 000. 2. Maximibeloppet för studiemedel är indexbundet och i 1963 års penningvärde räknat 6 580 kr för år. För studerande med barn, som är under

233 16 år, eller med underhållsskyldighet mot sådant barn förhöjes maximibeloppet med barntillägg, som för varje barn utgör 1 175 kr för år. 3. I studiemedel ingår en återbetalningsfri del, benämnd studiebidrag, om högst 1 750 kr för år. 4. För nyinskrivna studerande äger inte någon särskild studielämplighetsprövning rum, utan studielämpligheten anses ådagalagd i och med att de vinner inträde på utbildningslinjen. Studielämpligheten för tidigare inskrivna studerande prövas efter i princip samma regler som inom nuvarande studiesociala system. 5. Studiemedel, inklusive studiebidrag, skall kunna utgå för högst 16 terminer, dock med möjlighet i undantagsfall till förlängning av denna tid. 6. Studiemedlen är behovsprövade endast med hänsyn till den studerandes egen och till hans makes ekonomi. Behovsprövningen avser även studiebidraget. 7. Behovsprövningen med hänsyn till den egna ekonomin innebär, att maximibeloppet reduceras av den studerandes inkomster, i den mån dessa överstiger ett fribelopp, som i 1963 års penningvärde räknat är 3 760 kr för år. Reduceringen sker med % av det överskjutande inkomstbeloppet. Vidare beaktas förmögenhet, som överstiger 18 800 kr. 8. Behovsprövningen med hänsyn till makes ekonomi sker efter samma principer. Fribeloppet är dock här 13 160 kr för år och reduktionen % av överskjutande inkomstbelopp. Makes förmögenhet beaktas till den del den överstiger 18 800 kr. 9. Behovsprövningen av studiebidraget innebär, att studiebidragsdelen i princip reduceras i samma proportion som den icke återbetalningsfria delen av studiemedlen. Däremot påverkas inte rätten till studiebidrag av att den studerande tar ut mindre i studiemedel än vad han är berättigad till. Utgående studiemedel skall således i första hand utgöra studiebidrag. 10. Studiemedlen utom studiebidraget är indexreglerade på i princip samma sätt som de allmänna pensionerna (folkpension och tilläggspension). Indexregleringen gäller såväl maximibeloppet för studiemedel som samtliga beloppsgränser av betydelse för beräkningen av rätten till studiemedel. Återbetalning av studiemedel 11. Principen för återbetalningen är att den som uppburit studiemedel skall utan ränta återbetala realvärdet av den del av medlen som inte utgör studiebidrag. 12. I återbetalningssystemet är inbyggd en garanti för att återbetalningen inte skall bli dyrare för den återbetalningsskyldige än om han erhållit motsvarande medel i form av ett konventionellt lån till marknadsränta. Har h a n enligt en sådan jämförelse erlagt för mycket, erhåller han den överskjutande delen i återbäring vid återbetalningens slut. 13. Återbetalningen fullgöres genom årliga avgifter.

234 14. Den första avgiften erlägges normalt det tredje året efter det, under vilket den återbetalningsskyldige slutfört sina studier, och den sista avgiften det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år. 15. Återbetalningsskyldig kan genom frivillig inbetalning fullgöra återbetalningen snabbare. Sådan inbetalning tillgodoräknas den återbetalningsskyldige med viss förhöjning. 16. Avgiften skall i princip vara realt sett lika stor varje år. 17. Avgiftens storlek bestämmes i första hand genom att realvärdet av de studiemedel, som den återbetalningsskyldige har att återbetala, delas med antalet år fr. o. m. det, då den första avgiften skall erläggas, t. o. m. det, då den sista avgiften beräknas bli erlagd. Om realvärdet av nämnda studiemedel är 10 000 kr och den första avgiften erlägges det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyller 31 år, blir den årliga avgiften vid otorandrat penningvärde (

= ) 500 kr. 20 18. Avgiften kan aldrig bli högre men väl lägre än som följer av 17. Nedsättning av avgift för visst år sker i fall, där så bedömes påkallat med hänsyn till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Frågan om avgiftsnedsättning prövas automatiskt efter generella regler av i huvudsak följande innebörd. För ogift återbetalningsskyldig utan barn utgår avgift under förutsättning att hans till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst överstiger, i 1963 års penningvärde räknat, 9 400 kr. Avgiften får inte uppgå till mer än 10 procent av den beskattningsbara inkomsten och ej heller till mer än 25 procent av den del av inkomsten som ligger ovanför 9 400 kr. Förmögenhet beaktas på så sätt att den del därav som överstiger 18 800 kr lägges till den beskattningsbara inkomsten. För gift återbetalningsskyldig gäller särskilda regler, vilka i huvudsak innebär att den beskattningsbara inkomsten ökas med 50 procent av makens beskattningsbara inkomst och med 50 procent av den del av makens förmögenhet som överstiger 18 800 kr. För återbetalningsskyldig med barn, som är under 10 år, sänkes den beskattningsbara inkomsten med 2 350 kr. Samtliga beloppsgränser av betydelse för avgiftsberäkningen är indexreglerade. Till följd härav blir den reala innebörden av avgiftsreglerna oförändrad vid växlingar i penningvärdet. 19. Verkan av avgiftsnedsättning är normalt, att återbetalningen fortsätter efter det år, då den eljest skulle ha varit avslutad. För den fortsatta återbetalningen gäller oförändrade normer. 20. Skyldigheten att erlägga avgift upphör vid den återbetalningsskyldiges död. Avgift utgår längst till och med det år under vilket han fyllt 65 år. 21. För återbetalningsskyldig, som är bosatt utom riket, gäller vissa avvikelser från ovannämnda regler. Avgiftsnedsättning kan sålunda i regel inte förekomma för sådan återbetalningsskyldig.

235 Administration m. m. 22. Studiemedel beviljas av studiemedelsnämnder, vilka ersätter de nuvarande statsstipendienämnderna. Studiemedelssystemet och studiehjälpen på gymnasiestadiet erhåller ett gemensamt centralorgan, centrala studiehjälpsnämnden. 23. Utredningen har utarbetat ett förslag till inrättande av ett särskilt studiefinansieringsinstitut för anskaffningen av de studiemedel som skall återbetalas. Även andra lösningar av denna fråga kan övervägas. Kostnader m. m. 24. Utredningens förslag innebär en ökning av det direkta stödet till ifrågavarande studerande från cirka 44 milj. kr till cirka 98 milj. kr. Budgetmässigt ökar medelsbehovet från cirka 81 milj. kr till cirka 124 milj. kr. Om utgifterna beräknas såsom de medel som staten varje år utdelar eller förbinder sig att utdela till de studerande, kan utgiften för nuvarande studiesociala system beräknas till 80 milj. kr. En motsvarande beräkning för utredningens förslag visar en utgift på 110 milj. kr. 25. De sammanlagda utgifterna för studiesociala ändamål på olika nivåer uppgår budgetåret 1963/64 till 208 milj. kr. Vid ett genomförande av vad studiehjälpsutredningen föreslagit och vad studiesociala utredningen nu föreslår kommer denna summa att för budgetåret 1964/65 uppgå till nära 390 milj. kr, dvs. en utgiftsökning med drygt 180 milj. kr.

BILAGA 1

Förslag 1 till Lag om finansiering av högre studier

Härigenom förordnas som följer. Inledande

bestämmelser

1 §• För finansiering av högre studier utgår enligt vad i denna lag stadgas studiemedel. 2 §.

Studiemedel bestå av studiebidrag och av medel, som skola återbetalas. 3 §.

Studiefinansieringen handhaves av centrala av lokala studiemedelsnämnder.

studiehjälpsnämnden

samt

4 §. Studiebidrag utgår av statsmedel. Studiefinansieringsinstitutet tillhandahåller de studiemedel, som skola återbetalas. 5 §. Med termin förstås i denna lag första eller andra hälften av ett kalenderår. 6 §.

Med basbelopp förstås i denna lag basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. 7 §.

Studiemedel beviljas för högst två terminer i sänder eller i fall, för vilka centrala studiehjälpsnämnden så förordnar, för högst tre terminer i sänder. 1

Förslaget bygger, såvitt angår anskaffningen av de studiemedel som skall återbetalas, på den av utredningen utarbetade lösningen med ett studiefinansieringsinstitut.

237 Om rätt till studiemedel 8 §. Svensk medborgare, som bedriver studier vid utbildningslinje beträffande vilken Konungen så bestämt, äger enligt vad nedan sägs rätt att efter ansökan erhålla studiemedel. Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, dock ej om avsikten med bosättningen kan antagas huvudsakligen vara att här vinna utbildning. 9 §. Den som uppburit studiemedel för sexton terminer så ock den som vid terminens ingång fyllt fyrtio år må ej utan särskilda skäl erhålla studiemedel. 10 §. Den som bedrivit studier vid utbildningslinje, som i 8 § första stycket sägs, må ej erhålla studiemedel, med mindre det med hänsyn till de resultat som han uppnått vid nämnda studier bedömes såsom sannolikt att han inom normal tid kommer att slutföra de studier för vilka medlen äro avsedda. Vid denna bedömning skall skälig hänsyn tagas till förhållanden av personlig natur, som kunna antagas hava inverkat på studieresultaten. 11 §. Studiemedel beräknas för termin och utgå, där ej annat följer av 12, 13, 14 eller 16 §, med sjuttio procent av basbeloppet. 12 §. Har studerande vårdnaden om barn, som icke fyllt sexton år, eller är han pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn, som nu sagts, förhöjes det i 11 § angivna beloppet för studiemedel med barntillägg, som för ettvart barn utgör tolv och en halv procent av basbeloppet. Äro makar, vilka sammanbo, båda berättigade till studiemedel, må barntillägg för ett och samma barn utgå endast till endera av dem. Tillägget utgives till mannen eller, om makarna äro ense därom, till hustrun. 13 §. Det belopp för studiemedel som följer av 11 och 12 §§ minskas med två tredjedelar av den del av den studerandes inkomst för terminen, som överstiger fyrtio procent av basbeloppet, samt, om den studerande är gift och sammanbor med maken, därjämte med en tredjedel av den del av makens inkomst för terminen, som överstiger etthundrafyrtio procent av basbeloppet. Såsom den studerandes inkomst räknas den inkomst som han kan antagas

238 komma att åtnjuta under terminen eller, om studiemedel vid ett och samma tillfälle skola beviljas för mer än en termin, den inkomst som han kan antagas komma att åtnjuta under terminerna, delad med antalet terminer. Värdet av naturaförmåner uppskattas efter regler, som fastställas av Konungen. Studiemedel och allmänt barnbidrag anses icke såsom inkomst. Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av makes inkomst. 14 §. Har den studerande eller, om han är gift och makarna sammanbo, hans make förmögenhet, som överstiger fyra gånger basbeloppet, skall vid minskning enligt 13 § den överskjutande delen jämställas med inkomst för termin för den förmögenheten tillhör. 15 | . Vid beräkning enligt 11—14 §§ av studiemedel tillämpas det basbelopp, som gäller vid ingången av den termin för vilken medlen äro avsedda, eller, om medel vid ett och samma tillfälle skola beviljas för flera terminer, det basbelopp, som gäller vid ingången av den första av dessa. 16 §. Äro studiemedel avsedda för studier under avsevärt mindre del av termin än som är normalt för den utbildningslinje varom är fråga, minskas det belopp för studiemedel som följer av 11—14 §§ i en med hänsyn härtill skälig omfattning. 17 §. I studiemedel, till vilka den studerande enligt 8—16 §§ äger rätt, ingår studiebidrag med följande belopp, nämligen, a) om han är berättigad till studiemedel motsvarande minst sjuttio procent av basbeloppet, åttahundrasjuttiofem kronor eller, b) om han är berättigad till studiemedel med lägre belopp, så stor del av åttahundrasjuttiofem kronor, som svarar mot förhållandet mellan det belopp vartill han är berättigad och sjuttio procent av basbeloppet. Utgående studiemedel utgöra i första hand studiebidrag. 18 •§. Studerande, som till följd av vad i 13 eller 14 § sägs ej är berättigad till studiemedel, må likväl erhålla sådana medel, om synnerliga skäl äro därtill. Likaså må, om synnerliga skäl äro därtill, studiemedel utgå med högre belopp än som följer av 11—14 och 16 §§.

239 19 §. För den som ej är berättigad till mer än fem procent av basbeloppet i studiemedel bortfaller rätten till sådana medel. 20 §.

Rätten till studiemedel förfaller, om medlen icke lyfts före utgången av den termin, för vilken de beviljats, så ock om den studerande avlider, innan han lyft medlen. Om återbetalning av studiemedel 21 §. Den som uppburit studiemedel skall, till den del de ej utgöra studiebidrag, medelst årliga avgifter återbetala medlen till studiefinansieringsinstitutet. 22 §.

Avgift beräknas på grundval av avgiftsunderlag, avgiftsgräns och avgiftskvot. 23 §. Avgiftsunderlaget utgör summan av dels den återbetalningsskyldiges inkomst eller, om denna ej uppgår till ett basbelopp, detta belopp, dels ock den del av hans förmögenhet som överstiger fyra gånger basbeloppet. Är den återbetalningsskyldige gift, förhöjes den i första stycket nämnda summan med hälften av dels makens inkomst, dels ock den del av makens förmögenhet som överstiger fyra gånger basbeloppet. Har den återbetalningsskyldige vid årets ingång vårdnaden om barn, som är under tio år, minskas den summa som följer av första och andra styckena med femtio procent av basbeloppet. Avgiftsunderlag avrundas nedåt till närmaste hela hundratal kronor. 24 §.

Såsom gift anses vid tillämpning av 23 § den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser. I övrigt förstås i nämnda paragraf med inkomst den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten, förmögenhet den till statlig förmögenhetsskatt taxerade förmögenheten och basbelopp det vid beskattningsårets ingång gällande basbeloppet.

240 Avgiftsgränsen

25 §. är två gånger det i 24 § angivna basbeloppet.

26 §. Avgiftskvoten utgör summan i basbelopp av de studiemedel för vilka återbetalningsskyldighet föreligger, delad med antalet år från och med det andra året efter det, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, till och med det år, under vilket han fyller femtio år, eller om antalet år ej uppgår till tio, nämnda summa delad med tio. Har den återbetalningsskyldige under visst år efter det, under vilket hans avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, uppburit studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet föreligger, förhöj es från och med det följande året avgiftskvoten med summan i basbelopp av nämnda medel, delad med det antal år som då återstår till utgången av det år, för vilket han för sista gången skall erlägga avgift. Vid tillämpning av vad nu sagts skall förutsättas, att han varje år kommer att erlägga den avgift som följer av 27 § första stycket. Avgiftskvoten är alltid minst fem hundradelar. Vid beräkning av summa, som omförmäles i första och andra styckena, tillämpas basbeloppet vid ingången av den termin för vilken studiemedlen utgivits. Avgiftskvot angives med tre decimaler. Vid tillämpning av första och andra styckena skall, om centrala studiehjälpsnämnden ej annorlunda förordnar, med år, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, jämställas år, under vilket han varit bosatt utom riket. 27 §.

Avgift utgör produkten av det vid årets ingång gällande basbeloppet och den för den återbetalningsskyldige fastställda avgiftskvoten. För återbetalningsskyldig, som hela året varit bosatt i riket, må avgift dock ej uppgå till mer än en tiondel av avgiftsunderlaget och ej heller till mer än en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen. 28 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må på ansökan av återbetalningsskyldig avgift nedsättas under vad som följer av 27 §. 29 §. Avgift utgår icke för det år, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, och ej heller för det nästfoljande året.

241 Vid tillämpning av första stycket skall med år, under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, jämställas år, under vilket han varit bosatt utom riket.

30 §. Återbetalningsskyldigheten upphör, när de avgifter som den återbetalningsskyldige erlagt tillhopa uppgå till lika många basbelopp som de i 26 § första och andra styckena omförmälda summorna sammanlagt utgöra. Omvandlingen av avgift i basbelopp skall för varje år ske med tillämpning av basbeloppet vid ingången av det år avgiften gällt. Även om så ej följer av första stycket, skall återbetalningsskyldigheten upphöra, när avgift erlagts för det år under vilket den återbetalningsskyldige fyllt sextiofem år, så ock, om han avlider före utgången av nämnda år, när avgift erlagts för åren före det, under vilket dödsfallet inträffar.

31 §. Återbetalningsskyldig må frivilligt inbetala högre belopp än som följer av 27 §. Frivillig inbetalning tillgodoräknas den återbetalningsskyldige på samma sätt som avgift för året, därvid dock inbetalning, som äger rum före det år under vilket han fyller femtio år, förhöjes med dels tre tiondels procent för varje helt år upp till ett antal av fem, som vid inbetalningstillfället återstår till utgången av det år, under vilket han fyller femtio år, dels ock en tiondels procent för varje ytterligare återstående helt år.

32 §.

Erlägger återbetalningsskyldig, som är bosatt utom riket, ej avgift inom föreskriven tid, är han, såvida centrala studiehjälpsnämnden ej annorlunda förordnar, skyldig att genast fullgöra hela sin återbetalningsskyldighet genom att utgiva det belopp som han haft att erlägga, därest han skolat medelst frivillig inbetalning bringa återbetalningsskyldigheten till omedelbart upphörande.

33 §.

Uppstår överskott i studiefinansieringsinstitutet, skall överskottet återbäras till dem för vilka återbetalningsskyldigheten upphört. Återbäringen bestämmes så, att ingen kommer att återbetala mera än som skulle hava varit fallet, därest den del av studiemedlen, för vilken återbetalningsskyldighet förelegat, utgjort ett lån, som löpt med den ränta institutet erlagt för sin upplåning. 16 — 6S0897

242 Särskilda

bestämmelser 34 §.

Ansökan om studiemedel prövas av studiemedelsnämnd. 35 §. Studiemedelsnämnd skall bestå av sju ledamöter, vilka utses av Konungen. Av ledamöterna utses en att tillika vara ordförande. Vice ordförande utses av nämnden. Vid prövning av ansökan om studiemedel skall i studiemedelsnämnd ingå jämväl en representant för studentkår eller elevkår, som sökanden tillhör. Sammanträder nämnden å annan ort än den där sökanden undergår utbildning, må den studentkår eller elevkår som han tillhör i stället företrädas av en representant för annan kår, vars medlemmar undergå utbildning av samma slag som han. För ledamot samt för representant, som i andra stycket sägs, skall utses en suppleant. 36 §.

Närmare bestämmelser om studiemedelsnämndernas verksamhet meddelas av Konungen. 37 §.

Har studerande genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgiftsskyldighet eller annorledes förorsakat att studiemedel utgått obehörigen eller med för högt belopp och har han insett eller bort inse detta, skall utan hinder av vad i 21—30 §§ sägs vad för mycket utgått omedelbart återbetalas med sex procent ränta från den dag då medlen lyfts. Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning av studiemedel till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. 38 §. Fordran å studiemedel kan ej överlåtas eller tagas i mät för gäld. 39 §. Utgår barntillägg för barn, om vilket den studerande ej har vårdnaden, och finnes anledning att antaga att han icke kommer att fullgöra sin underhållsskyldighet gentemot barnet, må studiemedelsnämnden efter ansökan av den som har vårdnaden om barnet förordna, att tillägget eller del därav skall utgivas till denne.

40 §. Statliga och kommunala myndigheter samt arbetsgivare äro pliktiga att på begäran lämna centrala studiehjälpsnämnden och studiemedelsnämnd uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för t i l lämpningen av denna lag. Centrala studiehjälpsnämnden eller studiemedelsnämnd må, om så erfordras, vid vite förelägga arbetsgivare att fullgöra honom enligt första stycket åvilande uppgiftsskyldighet. 41 §. Talan mot beslut av studiemedelsnämnd i ärende angående rätt till studiemedel föres genom besvär hos centrala studiehjälpsnämnden. Beslut av studiemedelsnämnd skall, ändå att beslutet ej överklagats, prövas av centrala studiehjälpsnämnden, såvida ordföranden eller föredraganden anmält från beslutet avvikande mening. Centrala studiehjälpsnämnden äger ock eljest, utan att talan föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket. 42 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den studiemedelsnämnd som meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till centrala studiehjälpsnämnden utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång. Studiemedelsnämnds beslut länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes av centrala studiehjälpsnämnden. 43 §.

över centrala studiehjälpsnämndens beslut må klagan ej föras. 44 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om upphävande helt eller delvis av den begränsning i rätten till studiemedel, som enligt 8 § andra stycket gäller för studerande, vilken ej är svensk medborgare. 45 §. Närmare grunder för studiefinansieringsinstitutets verksamhet samt för beräkning av återbäring fastställas av Konungen med riksdagen. De närmare föreskrifter som i övrigt finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

244 Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. 2. Genom lagen upphävas, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs, reglementet den 15 juni 1939 (nr 290) för utdelning av räntefria lån för universitetsstudier, kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 494) angående lån från värnpliktslånefonden, kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 676) angående statlig kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, kungörelsen den 30 april 1948 (nr 210) angående statlig kreditgaranti för lån åt den, som genomgått polisskola, kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån med statlig kreditgaranti, kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 570) angående studielån med statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter samt reglementet den 22 maj 1953 (nr 366) för utdelning av statsstipendier vid universiteten m. fl. läroanstalter. 3. För återbetalning av lån, som utlämnats enligt någon av de vid 2. n ä m n d a författningarna skola de äldre bestämmelserna alltjämt äga tilllämpning; 4. Garantilån jämlikt kungörelsen den 11 oktober 1946 angående statlig kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, må även framdeles beviljas för studieskulder, vilka avse studier före den 1 juli 1964. ,5. Garanti enligt kungörelsen den 16 juni 1950 angående studielån med statlig kreditgaranti må beviljas för studier under juli och augusti månader 1964. Ansökan om sådan garanti skall ingivas senast den 15 juni 1964. 6. De uppgifter som enligt de vid 2. angivna författningarna åligga garantilånenämnden skola efter ikraftträdandet av denna lag ankomma på centrala studiehjälpsnämnden. 7. Vid tillämpning av 9 § i lagen skall med termin, för vilken den studerande uppburit studiemedel, jämställas termin, för vilken han erhållit stipendium eller lån enligt någon av de vid 2. angivna författningarna.

Specialmotivering

till förslaget

till lag om finansiering

av högre

studier

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har det ansetts önskvärt med en enhetlig reglering av det statliga stödet för finansiering av högre studier. Reglerna i ämnet bör ge klart besked om de studerandes rättigheter och skyldigheter inom systemets ram. Dessa rättigheter och skyldigheter är av den natur att de bör fastställas i lag. Den i det följande lämnade specialmotiveringen till lagförslaget har be-

245 gränsats till sådana bestämmelser, där ytterligare kommentarer ansetts vara av värde. 1 och 2 §§. Studiemedel är samlingstermen för de förmåner som omfattas av lagen. I studiemedel ingår normalt dels ett studiebidrag av stipendiekaraktär, dels medel som har släktskap med vanliga lånemedel såtillvida som mottagandet av medlen i princip ger upphov till en framtida återbetalningsskyldighet. Återbetalningsskyldigheten följer emellertid inte allmänna civilrättsliga regler utan de särskilda, av sociala trygghetshänsyn präglade regler som fastställts i denna lag. I vissa fall kan studiemedel utgöras av enbart studiebidrag eller enbart medel som är förenade med återbetalningsskyldighet. Se härom vid 17 och 18 §§. 4 §• Studiebidragen skall, liksom de nuvarande statsstipendierna, utgå över statsbudgeten. Vad angår de studiemedel som skall återbetalas har utredningen i 7 kap. utarbetat ett förslag, som innebär att de skall tillhandahållas av ett särskilt för ändamålet inrättat studiefinansieringsinstitut. Närmare bestämmelser om institutets verksamhet har inte tagits in i lagen, utan det stadgas i 45 § första stycket att närmare föreskrifter härom skall fastställas av Konungen med riksdagen. Enligt 21 § skall avgifter, som erlägges i återbetalning på uppburna studiemedel, inflyta till institutet. Själva debiterings- och uppbördsarbetet är emellertid inte avsett att läggas på institutet, utan dessa uppgifter torde böra anförtros andra myndigheter. Det synes naturligt att åtminstone det centrala ansvaret härför lägges på centrala studiehjälpsnämnden. 6 §.

Studiemedlen är värdesäkrade såväl på förmånssidan som på återbetalningssidan. Värdesäkringen åstadkommes med hjälp av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Det grundläggande stadgandet om basbeloppet återfinnes i 1 kap. 6 § nämnda lag. Närmare bestämmelser i ämnet har utfärdats i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 383) med föreskrifter för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Utredningen har i 4 kap. (s. 66) redogjort för beräkningen av basbeloppets storlek. Basbeloppet har för varje månad under år 1963 fastställts till 4 700 kr. 7 §.

I denna paragraf anges den maximitid för vilken studiemedel varje gång skall kunna beviljas. Denna är normalt två terminer. Studiemedel får i all-

246 mänhet beräknas bli beviljade antingen för läsår (hösttermin + vårtermin) eller kalenderår (vårtermin + hösttermin). Något hinder föreligger inte för att studiemedel beviljas endast för en termin i sänder. Den studerande kan sålunda tänkas ansöka om studiemedel för en termin. Studiemedelsnämnden kan å sin sida anse det motiverat att studiemedel inte utgår för mer än en termin. Såsom framgår av 16 § kan det i vissa fall bli fråga om att bevilja studiemedel för kortare tid än en termin. För vissa fall skall centrala studiehjälpsnämnden kunna förordna att studiemedel skall kunna på en gång beviljas för tre terminer. Denna möjlighet är avsedd att utnyttjas på sådana studiebanor där studiegången är så bunden och studieprognosen regelmässigt så god att det inte innebär någon nämnvärd risk att på en gång bevilja studiemedel för ett och ett halvt års studier. Det bör härvid särskilt påpekas, att enligt vad utredningen föreslår studiemedel inte skall få lyftas för en senare termin, med mindre den studerande styrker dels att han är närvarande för terminen, dels att inte några förändringar inträffat av beskaffenhet att väsentligen minska hans rätt till studiemedel. Förordnande om att studiemedel skall kunna beviljas för tre terminer torde kunna verka i den riktningen att arbetsbördan för studiemedelsnämnderna blir jämnare fördelad mellan höst- och vårterminerna. 8 §. I avseende å medborgarskap och bosättning såsom villkor för rätt till studiemedel har inte gjorts någon saklig ändring i förhållande till motsvarande bestämmelser för statsstipendier, räntefria lån och garantilån. Paragrafen innebär i dessa hänseenden endast en formell överarbetning. De studier som skall berättiga till studiemedel har utförligt angivits i kap. 6. Utbildningsväsendet får antagas komina att ständigt undergå en successiv anpassning till utvecklingens krav. Det är därför att förutsätta att det efterhand tillkommer nya utbildningslinjer ävensom att en del av de nuvarande läggs ned eller förändras. Med hänsyn härtill har det inte ansetts ändamålsenligt att i lagen fastslå vilka utbildningslinjer som skall berättiga till studiemedel. I stället föreslås att Kungl. Maj :t i administrativ ordning skall utfärda bestämmelser härom. 9 .§. Eftersom envar studerande skall ha en preciserad rätt till studiemedel, har det ansetts nödvändigt att föreskriva en sammanlagd maximitidrymd för vilken studiemedel skall kunna utgå. Denna anges i paragrafen till 16 terminer eller åtta år. Det är att m ä r k a att endast de terminer, för vilka den studerande uppbär studiemedel, räknas. Det är således möjligt att uppbära studiemedel för de sista terminerna, även om studierna pågår längre än

247 åtta år, nämligen om studiemedel inte uppburits för någon eller några av de föregående terminerna. Vid särskilda skäl skall studiemedel kunna utgå för mer än 16 terminer. Såsom ett sådant skäl kan nämnas, att den studerande tidigare uppburit förhållandevis litet i studiemedel på grund av att han haft ganska stora förvärvsinkomster. För rätten till studiemedel föreslås också gälla en åldersgräns. Denna innebär att studiemedel skall kunna utgå längst till och med den termin, under vilken han fyller 40 år. Även från denna regel skall undantag vid särskilda skäl kunna göras. 10 §. Denna paragraf gäller studielämplighetsprövningen för rätt till studiemedel. Såsom närmare utvecklats i 4 kap. skall någon sådan prövning inte äga rum i fråga om nyinskrivna studerande, utan för dem skall studielämpligheten anses ådagalagd, i och med att de vinner inträde på utbildningslinjen. En lämplighetsprövning skall däremot företagas i fråga om tidigare inskrivna studerande. I enlighet härmed innehåller paragrafen endast bestämmelser, som avser sistnämnda kategori av studerande. Såsom torde ha framgått av 4 kap. är paragrafen avsedd att ge uttryck för statsstipendienämndernas nuvarande praxis vid bedömningen av studielämpligheten för tidigare inskrivna studerande. 11 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter om maximibeloppet av studiemedel för termin för studerande utan barn. Vidare anges i paragrafen att studiemedlen skall beräknas för termin. Av 12 § framgår att maximibeloppet förhöjes med barntillägg under vissa förutsättningar. Maximibeloppet kan enligt 13 och 14 §§ minskas, om den studerande eller hans make har inkomst eller förmögenhet över vissa gränser. Däremot påverkas maximibeloppet inte i och för sig av att den studerande är gift. Det har inte heller fastställts ett lägre maximibelopp för det fall att den studerandes make uppbär studiemedel. Maximibeloppet är angivet såsom ett procenttal av basbeloppet. Därigenom åstadkommes att maximibeloppet följer växlingarna i penningvärdet på i princip samma sätt som de allmänna pensionerna. Enligt 15 § skall vid beräkningen av studiemedel tillämpas det basbelopp som gäller vid ingången av den termin, för vilken medlen är avsedda, eller, om medlen beviljas för flera terminer, det basbelopp som gäller vid ingången av den första av terminerna. För studiemedel, som beviljas vid höstterminens början, blir alltså basbeloppet för juli månad avgörande och för studiemedel, som beviljas vid vårterminens början, basbeloppet för januari månad. I 1963 års penningvärde är maximibeloppet 3 290 kr. för termin räknat.

248 12 §. Enligt första stycket utgår barntillägg för barn under 16 år. Härutöver kräves att den studerande antingen skall ha vårdnaden om barnet eller skall vara skyldig att utge lagstadgat underhållsbidrag till barnet. Barntilllägget är att betrakta som en del av studiemedlen, och det är därför underkastat behovsprövningen med hänsyn till den studerandes och hans makes ekonomi enligt 13 och 14 §§ på samma sätt som den del av studiemedlen som utgår enligt 11 §. Barntillägg, som utgår för barn om vilket den studerande inte har vårdnaden, kan enligt 39 § efter studiemedelsnämndens förordnande utges direkt till den som har vårdnaden om barnet. Även barntillägget är uttryckt såsom ett procenttal av basbeloppet. I 1963 års penningvärde utgör det 588 kr. för termin räknat. I andra stycket föreskrives, att makar, som sammanbor och som båda är berättigade till studiemedel, får uppbära endast ett barntillägg för ett och samma barn. Om makarna inte begär annat, utgår tillägget till mannen, som följaktligen blir återbetalningsskyldig i motsvarande mån. ö n s k a r makarna att tillägget skall utges till hustrun, måste detta bringas till studiemedelsnämndens kännedom. Detta kan ske genom att hustrun men inte mannen ansöker om barntillägg. 13 och 14 §§. Dessa paragrafer innehåller reglerna om behovsprövningen med hänsyn till den studerandes egen och hans makes ekonomi. För innebörden av reglerna har en utförlig redogörelse lämnats i 4 kap. Såsom make räknas enligt dessa paragrafer endast den som är gift med den studerande. Dessutom fordras att makarna sammanbor för att hänsyn skall tas till makens ekonomi. Samtliga värdegränser av betydelse för behovsprövningen har indexreglerats genom basbeloppet, så att deras reala innebörd inte förändras vid växlingar i penningvärdet. Avsikten är att föreskrifter om uppskattningen av värdet av naturaförmåner — i likhet med vad som skett i fråga om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna — skall utfärdas i särskild ordning. 16 §. Denna paragraf ger studiemedelsnämnden möjlighet att j ä m k a beloppet för studiemedel för sådana fall, där den studerande kommer att bedriva studier endast under en avsevärt mindre del av termin än som är normalt vid ifrågavarande utbildningslinje. Utredningen tänker här på sådana fall, där den studerande börjar studierna först sedan en avsevärd del av terminen förflutit eller kan beräknas ha slutfört studierna långt före terminens slut. Däremot är den omständigheten att den studerande dröjer med att an-

249 söka om studiemedel till långt in på terminen inte tillräcklig anledning för att j ä m k a studiemedlen. Vissa studiekostnader, såsom kostnader för kurslitteratur, påverkas i allmänhet inte av om studierna bedrives under hela terminen eller endast del därav. Med hänsyn härtill har utredningen ansett att minskning enligt denna paragraf inte kan göras proportionellt utan får ske i en omfattning som studiemedelsnämnden bedömer såsom skälig. 17 §. I denna paragraf ges regler om studiebidragets storlek. För dessa regler har närmare redogjorts i 3 och 4 kap. Enligt första stycket är studiebidragets storlek beroende av maximibeloppet för studiemedel i det enskilda fallet. Är maximibeloppet 70 procent av basbeloppet eller mera, utgår studiebidrag med 875 kr. för termin. Är maximibeloppet mindre än 70 procent av basbeloppet, skall studiebidraget minskas, så att det blir en lika stor del av 875 kr. som maximibeloppet är av 70 procent av basbeloppet. Studiebidragets storlek räknas ut med hjälp av ekvationen x

maximibeloppet

70 % av basbeloppet

Regeln i andra stycket innebär, att rätten till studiebidrag inte påverkas av hur mycket den studerande tar ut i studiemedel. Det är således möjligt att uppbära endast studiebidragsdelen. I så fall uppstår inte någon återbetalningsskyldighet. 18 §. I denna paragraf öppnas möjlighet för studiemedelsnämnd att efter särskild prövning bevilja studiemedel utöver vad som följer av de generella reglerna i 11—14 och 16 §§ liksom att bevilja sådana medel i fall, där den studerande till följd av bestämmelserna i 13 eller 14 § inte är berättigad till studiemedel. Denna prövning är, såsom närmare utvecklats i kap. 4, avsedd att vara mycket restriktiv. Av formuleringen i 17 § första stycket följer att studiemedel, som beviljas enligt denna paragraf, inte till någon del utgöras av studiebidrag. 19 §. För att hindra att studiemedelsnämnderna betungas med ansökningar rörande förhållandevis obetydliga belopp, har i förevarande paragraf föreskrivits, att rätten till studiemedel skall bortfalla, om den för termin räknat inte uppgår till mer än 5 procent av basbeloppet ( = 235 kr. i 1963 års penningvärde).

250 20 §. Studiemedel, som beviljas, är avsedda för finansieringen av studierna en viss termin eller vissa terminer. Om medlen inte lyftes under den termin, för vilken de sålunda är avsedda, bör den studerandes rätt till dem förfalla. I förevarande paragraf har intagits stadgande härom. Vidare föreskrives i paragrafen, att rätten till beviljade studiemedel förfaller, om den studerande avlider, innan han lyft medlen. Härigenom betages dödsboet rätten att tillgodogöra sig medlen. Det bör i sammanhanget påpekas, att återbetalningsskyldigheten för den del av utbetalade studiemedel, som inte utgör studiebidrag, enligt 30 § andra stycket upphör med dödsfallet. 21 §. Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om återbetalningsskyldigheten. Skyldigheten avser uppburna studiemedel, till den del de inte utgör studiebidrag, och den skall fullgöras genom årliga avgifter. Att avgift inte kommer att utgå för varje år följer av 27—30 §§. 22—26 §§. Dessa paragrafer innehåller de grundläggande stadgandena för beräkningen av de årliga avgifterna. De för avgiftsberäkningen grundläggande begreppen är avgiftsunderlag, avgiftsgräns och avgiftskvot. Såsom närmare utvecklats i kap. 5, är avgiftsunderlaget avsett att vara ett uttryck för den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Avgiftsgränsen är den gräns, över vilken avgiftsunderlaget måste nå för att avgiftsbetalning skall komma i fråga. Avgiftskvoten slutligen är ett uttryck för den realt sett lika stora årliga avgift, som den återbetalningsskyldige normalt har att erlägga. De grundläggande bestämmelserna om beräkningen av avgiftsunderlaget har ingående motiverats och redovisats i avsnittet Tryggheten i återbetalningssystemet i kap. 5. Där finns på s. 117 intagen en tablå, med vars hjälp beräkningen av avgiftsunderlaget torde bli synnerligen enkel. Avgiftsunderlag beräknas årligen för varje återbetalningsskyldig. Enligt 24 § första stycket skall vid beräkningen av avgiftsunderlaget som gift anses den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser. Härav följer att makes inkomst och förmögenhet inte skall beaktas vid fastställande av avgiftsunderlaget, om makarna levt åtskilda under större delen av beskattningsåret. Däremot skall hänsyn tas till dens inkomst och förmögenhet, med vilken den återbetalningsskyldige sammanlevt utan att de varit gifta, därest de tidigare varit förenade i äktenskap eller tillsammans har eller har haft barn. Avgiftsgränsen har bestämts till ett belopp, motsvarande två gånger basbeloppet, dvs. i 1963 års penningvärde 9 400 kr. Principen för bestämmande av avgiftskvoten är den, att summan i bas-

251 belopp av de studiemedel, som inte utgör studiebidrag, skall delas med det antal år, varunder återbetalningen beräknas äga rum. Såsom närmare utvecklats i kap. 5, är återbetalningstiden avsedd att normalt sträcka sig från och med andra året efter det, under vilket den återbetalningsskyldigés avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, till och med det år, under vilket han fyller 50 år. Om den återbetalningsskyldige är 25 år gammal, när hans avgiftsunderlag för första gången överstiger avgiftsgränsen, kan alltså avgiftsbetalningen beräknas pågå från och med hans tjugosjunde till och med hans femtionde år, dvs. under 24 år. Summan i basbelopp av de återbetalningspliktiga studiemedlen skall således delas med 24. Om t. ex. nämnda summa är 4,8, blir avgiftskvoten 0,2. Om antalet år, varmed summan skall delas, enligt den nu tillämpade beräkningsgrunden skulle bli mindre än tio, skall delningen i stället göras med tio. Denna regel får betydelse för dem, vilkas avgiftsunderlag överstiger avgiftsgränsen först efter det år under vilket de fyller 39 år. Om en återbetalningsskyldig tar ut studiemedel efter det år, under vilket hans avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen, måste den avgiftskvot, som fastställts eller kommer att fastställas på grund av de studiemedel som han dessförinnan uppburit, förhöjas. Principen för förhöjningen är att denna skall j ä m n t fördelas på det antal år som kan beräknas återstå till dess han fullgjort sin återbetalningsskyldighet för de tidigare uppburna studiemedlen. Härvid skall förutsättas, att han för varje år kommer att erlägga den avgift som följer av avgiftskvoten. Har han inte någon gång fått avgiften nedsatt under avgiftskvoten, blir i allmänhet det beräknade slutåret för avgiftsbetalningen det år, under vilket han fyller 50 år. Innebörden av denna regel kan närmare belysas genom följande exempel. En återbetalningsskyldig, för vilken avgiftskvoten redan blivit fastställd, tar ånyo ut återbetalningspliktiga studiemedel det år under vilket han fyller 35 år. Avgiftskvoten skall då förhöjas med verkan fr. o. m. det påföljande året. På grund av att han kommit i åtnjutande av avgiftsnedsättning för några tidigare år, kan avgift beräknas komma att betalas sista gången för det år, under vilket han fyller 53 år (under förutsättning att han för varje år från och med det, under vilket han fyller 36 år, erlägger den avgift som följer av avgiftskvoten). Ifrågavarande studiemedel i basbelopp skall då delas med 18 (antalet år från och med det, då han fyller 36 år till och med det, då han fyller 53 å r ) . Om studiemedlen motsvarar 0,9 basbelopp, blir förhöjningen således 0,05. Om den ursprungligen fastställda avgiftskvoten varit 0,15, stiger avgiftskvoten följaktligen från och med det år, under vilket han fyller 36 år, till 0,2. För den som under flera år efter det att hans avgiftsunderlag för första gången överstigit avgiftsgränsen tar ut återbetalningspliktiga studiemedel, blir det förhöjning av avgiftskvoten flera gånger.

252 Avgiftskvoten får inte understiga 0,05, vilket i 1963 års penningvärde motsvarar 235 kr. Ändamålet med denna regel är att undvika, att återbetalningen av relativt obetydliga belopp dras ut över en onödigt lång tid. I de fall, där regeln blir tillämplig, kommer alltså återbetalningen i allmänhet att vara avslutad före det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år. Det är att märka, att regeln gäller endast avgiftskvotens storlek. Den har således inte någon betydelse för frågan om avgiftsnedsättning, utan denna regleras här liksom i andra fall av avgiftsunderlagets storlek (jämför 27 § andra stycket). För återbetalningsskyldiga, som är bosatta utom riket, har måst uppställas särskilda regler. Om någon, som uppburit återbetalningspliktiga studiemedel avflyttar från riket, innan han hunnit få så stora inkomster att hans avgiftsunderlag nått över avgiftsgränsen, kommer det i allmänhet inte att finnas något underlag för beräkningen av en avgiftskvot. Efter avflyttningen blir han ju i regel inte taxerad här i landet för inkomst och förmögenhet. Därför har det faktum, att han är bosatt utomlands, måst jämställas med att avgiftsunderlaget överstigit avgiftsgränsen. Från denna regel skall centrala studiehjälpsnämnden kunna medge undantag. Avgiftskvoten skall angivas med tre decimaler. Den största avvikelse från den exakta kvoten, som därigenom kan uppstå, uppgår till 0,0005, vilket i 1963 års penningvärde motsvarar en avgift av 2 kr. 35 öre. 27 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om hur stor avgiften för varje särskilt år blir i det enskilda fallet. I första stycket ges huvudregeln, att den återbetalningsskyldige skall erlägga den avgift som följer av avgiftskvoten. Avgiften enligt denna regel blir avgiftskvoten multiplicerad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Antag att den återbetalningsskyldiges avgiftskvot är 0,1 och att basbeloppet vid ingången av ett vart av tre på varandra följande år är resp. 4 700 kr., 4 800 kr. och 5 000 kr. Avgiften blir då för resp. år (0,1 X 4 700 ==) 470 kr., (0,1 X 4 800 = ) 480 kr. och (0,1 X 5 000 = ) 500 kr. Det är att märka, att de tre avgiftsbeloppen representerar, realt sett, en lika stor utgift. I andra stycket finns de generella regler, varigenom avgiften anpassas till den individuella betalningsförmågan. De kan medföra, antingen att avgift inte skall utgå för ett visst år eller att avgift skall utgå med lägre belopp än som följer av första stycket. Det förra fallet inträffar, när avgiftsunderlaget inte når över avgiftsgränsen, det senare, när den avgift som följer av avgiftskvoten är högre än 10 procent av avgiftsunderlaget eller högre än 25 procent av den del av avgiftsunderlaget som ligger ovanför avgiftsgränsen. Reglerna i andra stycket gäller inte återbetalningsskyldig som under året varit bosatt utom riket, eftersom det i sådant fall i regel inte finns något avgiftsunderlag att lägga till grund för tillämpningen av reglerna.

253 28 §. Denna paragraf öppnar möjlighet att på synnerliga skäl medge lägre avgift för ett år än som skall utgå enligt 27 § eller att över huvud inte påföra någon avgift alls för året. Paragrafen är tillämplig även på återbetalningsskyldiga, som är bosatta utom riket. Avsikten är att paragrafen skall tillämpas restriktivt. 29 §. I denna paragraf ges karensregeln i fråga om avgiftsbetalningens början. Regeln betyder, att avgiftsbetalningen börjar tidigast från och med det andra året efter det, varunder avgiftsunderlaget för första gången överstigit avgiftsgränsen. På grund av 27 § andra stycket och 28 § kan det dock inträffa, att någon avgift inte kommer att utgå för nämnda år. Enligt andra stycket får bosättning utomlands vid beräkningen av karenstiden samma verkan som att avgiftsunderlaget för första gången överstigit avgiftsgränsen. 30 §.

I denna paragraf fastslås principen att ingen skall i avgifter erlägga mer än realvärdet av de återbetalningspliktiga studiemedel, som han uppburit. Härvid skall realvärdet av uppburna studiemedel bestämmas på grundval av basbeloppet vid ingången av den termin, för vilken de utgivits, (26 § fjärde stycket) och realvärdet av avgift på grundval av basbeloppet vid ingången av det år, för vilket avgiften gällt. I andra stycket finns regler som medför ett definitivt avgiftsbortfall. Det är att märka att det bortfall av avgift som inträffar till följd av bestämmelserna i 27 § andra stycket och 28 § i regel inte är definitivt utan endast innebär att motsvarande avgift skall erläggas vid ett senare tillfälle (under ett eller flera av åren efter det, under vilket den återbetalningsskyldige fyllt 50 å r ) . Definitivt avgiftsbortfall uppstår först, om den återbetalningsskyldige inte fullgjort sin återbetalningsskyldighet med utgången av det år, under vilket han fyllt 65 år, eller före det år, under vilket han avlider. Av formuleringen följer att återbetalningsskyldigheten inte upphör med avseende å avgifter, som hänför sig till tidigare år. Att under vissa förutsättningar återbäring kan komma i fråga, sedan återbetalningsskyldigheten upphört, framgår av 33 §. 31 §. Reglerna för frivillig inbetalning har motiverats i avsnittet Snabbare återbetalning i kap. 5. Såsom exempel på den förhöjning, varmed sådan inbetalning skall tillgodoräknas den återbetalningsskyldige, må anföras följande. En återbetalningsskyldig vill det år, under vilket han fyller 30 år, genom frivillig inbetalning helt frigöra sig från återbetalningsskyldigheten. Det

254 återstår alltså då 20 hela år till utgången av det år, under vilket han fyller 50 år. För ett vart av de fem sista av nämnda 20 år blir förhöjningen 0,3 procent och för ett vart av de återstående femton åren 0,1 procent. Den sammanlagda förhöjningen blir alltså (5 X 0,3 + 1 5 x 0 , 1 = ) 3 procent. Om den sammanlagda återbetalningsskyldigheten uppgår till 2 basbelopp och basbeloppet vid ingången av ifrågavarande år är 5 000 kr., skall den återbetalningsskyldige (enligt ekvationen 1,03 x = 2 X 5 000) erlägga 9 709 kronor. 32 §.

För återbetalningsskyldig, som inte är bosatt i riket, skall gälla, att hela återbetalningen omedelbart skall fullgöras, därest han brister i avgiftsbetalningen. Han får dock tillgodoräkna sig förhöjning enligt 31 § på vad han sålunda erlägger. Centrala studiehjälpsnämnden har möjlighet att dispensera från regeln om att hela återbetalningsskyldigheten omedelbart skall fullgöras. Härför bör fordras skriftlig förbindelse från den återbetalningsskyldige att fullgöra återbetalningen på annat sätt. I en del fall torde även betryggande säkerhet böra krävas. Paragrafen har motiverats närmare i avsnittet Utomlands bosatta återbetalningsskyldiga i kap. 5. 33 §.

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om återbäring. Såsom framgår av 45 § första stycket är det avsikten att närmare regler i ämnet skall utfärdas i särskild författning. Principerna för beräkningen av återbäringen har utförligt redovisats i kap. 7. 37 och 38 §§. Förebilder till dessa bestämmelser återfinns i olika socialförsäkringsförfattningar. 39 §.

Därest underhållsbidraget inte uppgår till lika mycket som barntillägget, bör förordnande enligt denna paragraf inte avse större belopp än som täcker underhållsbidraget. Vad som enligt denna paragraf utges till vårdnadshavaren skall givetvis avräknas på underhållsbidraget. 41—43 S§. Den möjlighet till besvär över beslut rörande studiesociala förmåner, som föreslås införd genom dessa paragrafer, avser endast studiemedelsnämnds beslut i fråga om rätt till studiemedel. Besvärsrätt i andra frågor liksom besvärsrätt mot centrala studiehjälpsnämndens beslut skall inte förekomma. Angående besvärstiden gäller lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid

255 talan mot förvaltande myndighets beslut. Enligt nämnda lag skall vid äventyr av talans förlust besvären ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. För främjande av en enhetlig praxis i ärenden angående rätt till studiemedel har centrala studiehjälpsnämnden i 41 § andra stycket erhållit befogenhet att till prövning upptaga sådan fråga, även om besvär inte anförts mot studiemedelsnämndens beslut. Sådan överprövning skall alltid äga rum, om ordföranden eller föredraganden i studiemedelsnämnden anmält avvikande mening.

BILAGA 2

Några synpunkter på den högre utbildningens kostnader, intäkter och finansiering av Ingemar Ståbl

Inledning I statsbudgeten för innevarande budgetår redovisas ett belopp på totalt omkring 275 milj. kr. i anslag för akademisk utbildning (driftkostnader m. m.) och omkring 50 milj. kr. för studiesociala ändamål på det postgymnasiala stadiet. De statliga utgifterna i samband med akademisk utbildning är således av en betydande storleksordning och man kan dessutom förvänta en fortsatt mycket stark ökning av dessa utgifter under de närmast kommande åren. Men budgetsiffror av detta slag är inte omedelbart användbara för en mer ingående analys av den högre utbildningens ekonomi. I det följande skall göras ett försök till att beskriva och analysera några aspekter på den högre undervisningen med utgångspunkt från ekonomisk teori. Särskild vikt lägges vid att belysa frågeställningar som är aktuella från studiesociala utredningens synpunkt. En ekonomisk studie av politiska åtgärder kan ofta underlättas om man delar upp de ekonomiska verkningarna i tre huvudgrupper. Den första gruppen utgöres av de statliga åtgärdernas verkningar på den reala resursfördelningen, den andra gruppen av verkningar på inkomst- och förmögenhetsfördelning och den tredje av de statliga ekonomiska åtgärdernas konjunkturmässiga verkningar. Självklart har en åtgärd ofta verkningar på samtliga områden. I detta sammanhang är dock de konjunkturmässiga effekterna av den statliga politiken för den högre utbildningen av mindre intresse och kommer ej att behandlas. För att kunna genomföra studien utan alltför stora avvikelser från ett traditionellt ekonomiskt analysschema, betraktas i fortsättningen den högre utbildningens utformning som resultatet av en beslutsprocess baserad på kalkyler av kostnader och intäkter förenade med olika alternativ. De beslutande instanserna antas också ha tillgång till en budget som visar de inkomstomfördelande effekterna. I och med att statsbudgeten ej innehåller redovisningar av detta slag får det följande betraktas som en presentation av en begreppsmodell med ett antal medvetna förenklingar. Dessutom återger den använda budgetmodellen ingenting av den komplicerade struktur som ligger bakom den administrativa och parlamentariska beslutsprocessen. Förenklingen har här gått så långt att modellen förutsätter ett enda beslutsorgan med konsistenta värderingar. I det följande avses med begreppet »den högre utbildningen» all vidare utbildning med gymnasier som huvudsaklig grund. En närmare avgränsning är inte nödvändig för en rent principiell diskussion, men i de försök till kalkyler som genomförs, begränsas dessa till några rent akademiska utbildningslinjer. Denna begränsnings enda motivering är svårigheterna att enkelt erhålla kostnadsuppgifter för andra utbildningsområden. Den första delen av promemorian be-

257 rör några allmänna metodproblem. Därpå behandlas — fortfarande som ett modellresonemang — intäkter och kostnader för utbildning. Diskussionen sammanfattas i ett avsnitt som berör frågan om det är möjligt att på basis av en budgetering av såväl utbildningens kostnader och intäkter som inkomsteffekterna finna en optimal volym för den högre utbildningen. Promemorians avslutande del omfattar ett par kalkylexempel som i kvantitativ form söker belysa de tidigare behandlade problemen. Man kan också betrakta de tidigare avsnitten som utpräglat teoretiska, i vilka abstrakta resonemang kan föras ganska långt utan att onödigt tyngas av mätproblem. I det sista avsnittet bortses från många teoretiska problem för att praktiska kalkyler skall möjliggöras.

Några

metodproblem

För att det skall vara möjligt att på ett enkelt sätt diskutera intäkter och kostnader för utbildning kan det vara lämpligt att betrakta denna som en produktionsprocess eller en samling av produktionsaktiviteter. 1 En utbildningslinje eller en viss högskola kan därvid betraktas som en produktionsaktivitet. Varje aktivitet karaktäriseras av att insatser är nödvändiga för att ullag av färdiga produkter skall vara möjlig. Förhållandet mellan insatser och produktion är i huvudsak bestämt av tekniska och pedagogiska krav. Insatserna i produktionen, eller med en beteckning som är i närmare överensstämmelse med traditionell produktionsteori, produktionsfaktorerna, är av en rad olika slag. Hit räknas personal, byggnader och annan utrustning som åtgår för undervisningen. Arbetskraften omfattar inte bara de personer som aktivt bedriver undervisning eller rent tekniskt och administrativt assisterar utan också de studerande. Denna sistnämnda grupp överstiger antalsmässigt vida de övriga kategorierna. Men till produktionsfaktorerna i en mera vid mening hör även abstrakta fenomen som det kunskapsinnehåll vilket bibringats de studerande i undervisningsanstalter med universitetsförberedande syfte. Detta är ett exempel på beroende mellan olika utbildningsnivåer som måste uppmärksammas för en rättvis bedömning av kostnaderna. Utbildningssystemets slutprodukt kan betraktas som ett »lager» av kunskaper och utbildning som u n d e r en lång tid framåt kan användas. Det kan därvid vara lämpligt att preliminärt skilja på tre olika möjligheter på användning av detta »kunskapslager». Den första, och mest uppmärksammade, är utbildningen som en mellanprodukt vilken ger arbetskraft med ökat kunnande och därigenom högre produktivitet. Det måste understrykas att »produktivitet» användes i en mycket vidsträckt mening. Ett andra slag av användning är att den utbildade själv »konsumerar» egen utbildning utan att denna direkt eller indirekt kommer andra tillgodo. Detta är naturligtvis en konsumtion lika legitim som all annan konsumtion. Det tredje slaget av användningsområde är mer svårpreciserat men synes likväl spela en väsentlig roll för hela utbyggnaden av utbildningsorganisationen. Med ett ej helt täckande namn kan detta sägas vara alla indirekta effekter av utbildning. 2 Därmed avses sådana effekter av utbildningen som ej är direkt produk-

1 2

Begreppen process och aktivitet användes här i sin vedertagna ekonomiska betydelse. Ofta användes uttryck som externa effekter eller »spill-over»-effekter. Det senare uttrycket är i detta sammanhang mindre lämpat då de indirekta effekterna kan vara väsentliga för utbildningens dimensionering och inriktning. 17 — 630897

258 tivitetshöjande men kommer hela samhället eller delar av detta tillgodo genom en annorlunda teknisk, social och kulturell miljö. 1 Det kan kanske förefalla som om en utvidgning av ett i tekniska-ekonomiska sammanhang använt produktionsbegrepp är ett konstlat grepp som inte ger någon ny information eller visar på nya intressanta samband. Som ett försvar för hela ansatsen kan dock anföras att i aktuell debatt om utbildningspolitiken användes ofta uttryck som »investeringar i utbildningen», »utbildningens avkastning» etc. Det kan därför vara lämpligt att söka precisera i vilken grad produktionsanalogier är möjliga och hur utbildning betraktad som produktionsprocess kan beskrivas. En ofullständig beskrivning kan, som skall visas i det följande, också påverka värderingen av utbildningens avkastning. Det vanliga sättet att definiera intäkter är att bestämma dessa som värdet av de slutprodukter som åstadkommes i den aktuella produktionsprocessen. Med kostnader för en process avses värdet av de produkter som de insatta produktionsfaktorerna skulle ge i en alternativ användning. Kostnader betraktas här som en uppoffring; kostnaden för att genomföra en bestämd produktion är vad som uppoffras genom att resurserna ej kan användas för alternativ produktion. Men i vilket mått skall dessa värden uttryckas? Det är välkänt att en marknad med fri prisbildning och med jämvikt mellan utbud och efterfrågan ger ett prissystem med en uppsättning av priser vilka under mycket allmänna och ofta accepterade förutsättningar kan sägas uttrycka en för skilda ekonomiska subjekt (på marginalen) gemensam värdering av olika varor. I skilda sammanhang ställes ofta frågan om h u r stora de totala kostnaderna för utbildning är. Något entydigt svar kan emellertid inte ges på denna fråga. Ett försök att bestämma utbildningens totala kostnader skulle innefatta dels en uppskattning av den totala mängd produktionsfaktorer som nu är engagerad i den högre utbildningen, dels ett fastställande av de priser, löner och hyror som dessa produktionsfaktorer skulle erhålla i en alternativ produktionsanvändning. Dessa senare värden blir naturligtvis i hög grad beroende av vilken alternativ användning som specifieras. Detta gäller framförallt personalgrupper, som har höggradigt specialiserad utbildning eller vilkas arbetsmarknad domineras av utbildningsväsendet som arbetsgivare. Det är uppenbart att skillnaden mellan vårt nuvarande samhälle och ett hypotetiskt samhälle utan högre utbildning är så stor, att nuvarande lönerelationer ej utan vidare kan överflyttas mellan de två samhällsstrukturerna. Samma svårigheter möter även vid bedömning av övriga kostnader och intäkter för utbildning. Dessutom kan hävdas att de totala kostnaderna och intäkterna saknar intresse från beslutssynpunkt: ett beslut om en total »utbildningsnedrustning» är inte i något sammanhang aktuellt. Om avsikten bakom en ekonomisk kalkyl för utbildningen är att skaffa ett underlag för beslut måste andra ansatser prövas. Några sådana andra studiealternativ kan i korthet antydas. Främst står därvid alternativ baserade på marginella eller förhållandevis små förändringar i den högre utbildningens struktur. Dessa alternativ fordrar ej den omfattande samhällsmodell, som krävs för en meningsfull totalkalkyl. Men den främsta fördelen är att begränsade studiealternativ bättre ansluter till aktuella och realistiska beslutssituationer. Ett sådant studiealternativ kan vara en jämförelse mellan två på varandra följande års budgetför1 Liknande problem, med betoning av utbildningens »external economies» h a r behandlats av Ingvar Svennilson: Samhällsekonomiska synpunkter på utbildning. Ekon. tidskr. 1961:4, s. 1—23. Ett aktuellt verk som b e h a n d l a r ekonomiska aspekter på hela utbildningssektorn är John Vaizey: The economics of education. London 1962. I Vaizeys arbete redovisas även en bibliografi omfattande anglo-saxisk litteratur på området.

259 slag. Frågan blir då: vilka intäkter och kostnader är förenade med de (i allmänhet måttliga) förändringar som genomförandet av ett nytt budgetförslag innebär i förhållande till att det äldre skulle ha genomförts oförändrat för ytterligare ett år? Liknande frågeställningar uppkommer vid en jämförelse mellan förslag framlagda av olika politiska partier eller av organisationer. En mer neutral jämförelse kan vara en studie av intäkter och kostnader förenade med en 10 %-ig ökning (eller minskning) av antalet studerande på varje utbildningslinje.

Utbildningens

kostnader

I det följande behandlas i korthet några av de väsentligaste posterna i en ekonomisk kalkyl för den högre utbildningen. Även om förhållandet inte uttryckligen anges i varje delavsnitt tankes kostnader och intäkter hänföra sig till en marginell förändring av varje utbildningslinjes kapacitet. Sådana förändringar kan anses lämna priser på olika m a r k n a d e r för varor och Ijänster i stort sett oförändrade. a. Utrustning, byggnader m. m. Kostnaderna för utrustning, undervisningslokaler, administrationsbyggnader m. m. skall i princip bestämmas som avkastningsvärdet i (bästa) alternativa användning. Men en sådan bestämning är förenad med många problem. För det första är det svårt att göra en uppdelning mellan den del av tillgångarna som huvudsakligen användes för utbildning resp. den del som användes för forskning. Stora delar av de fasta kostnaderna är gemensamma. Ett andra problem möter vid uppskattningen av det alternativa avkastnings-(hyres-)värdet. Endast en liten del av de tillgängliga lokalresurserna hyres på marknader med priser som återspeglar alternativanvändningsvärden. Den kontrollerade hyresmarknaden underskattar i allmänhet detta värde. Men huvuddelen av de tillgängliga lokalerna hyres ej utan redovisas över statens allmänna fastighetsfond. Den statliga budgeteringen och bokföringen är dock ej lämpad som underlag för de önskade kalkylerna. De regler som tillämpas i redovisningen återspeglar knappast aktuella hyresvärden. En stor del av anskaffningskostnaderna avskrives omedelbart, varefter de följande ersättningarna ej tar hänsyn till förändringar i det nominella avkastningsvärdet uppkomna exempelvis genom penningvärdeförändringar. Om man betraktar ett budgetår går dessa effekter i olika riktning. Nyproduktionen belastas med ett för stort belopp, det redan befintliga lokalbeståndet med ett för lågt belopp. Dessutom underskattar den vid kapitalbudgetredovisningen tillämpade räntesatsen aktuella marknadsräntesatser. Samma problem föreligger ännu mer accentuerat för utrustning, apparatur m. m. Dessa poster redovisas ej alls över kapitalbudgeten utan belastar helt driftbudgeten under det år anskaffningen sker. Detta svarar med tanke på den ofta långa avkastningsperioden naturligtvis inte mot ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt. I en helt ideal modell skulle de årliga kostnaderna även för donna del bestämmas som ett slags hyresvärde. b. Lärarpersonal samt teknisk och administrativ personal Ett problem som möter vid värderingen av personalens arbetsinsatser är i vilken grad gällande marknadslöner verkligen kan tas som ett uttryck för olika gruppers marginella produktivitet. Den ekonomiska teoriens villkor för en likhet mellan lön och värdet av marginell arbetsinsats är ganska stränga och behöver inte realiseras under aktuella institutionella förhållanden. En mer ingående analys skulle här

260 behöva ta hänsyn till förhandlingsstyrkan hos olika grupper, skattestrukturens inverkan på lönesättningen och om jämvikt råder på den aktuella delen av arbetsmarknaden. En annan komplikation kan vara att vissa kategorier accepterar en lägre lön inom utbildningssystemet än utanför. Detta kan motiveras av en positiv värdering dels av arbetet som sådant, dels av den högre utbildningen som social och kulturell miljö. Betydande svårigheter föreligger också vid försök till en uppdelning mellan de personella insatser som användes för utbildning resp. för forskning. c. Studerande Ur en samhällsekonomisk aspekt skall kostnaderna för de studerande räknas som det alternativa bidrag denna grupp hade åstadkommit om högre utbildning ej stått till förfogande. Många av de problem som angavs ovan aktualiseras även för detta slag av kostnader. Som ett första riktmärke vid en kvantitativ bedömning är det dock möjligt att för nybörjare utgå från inkomster för personer med studentexamen, utan kompletterande utbildning. Kostnaden för studenter med ett eller flera års studier bör uppskattas från lönesatser tillämpliga för personer med delvis avklarade akademiska examina. d. Indirekta kostnader Den kanske mest svårbestämbara posten i detta schema utgör värdet av de reseurser som inte är direkt engagerade i den högre utbildningen sådan denna h ä r avgränsats, men indirekt bidrar till att ge insatser. Hit räknas vissa kostnader för lägre utbildningsnivåer, främst gymnasiet. Det är dock svårt att kvantitativt bestämma värdet av den del av gymnasiets insats som främst motiveras av den följande universitets- och högskoleutbildningen. Andra kostnader av liknande slag är sådana som uppkommer i den statliga förvaltningen bl. a. som planerings- och administrationsinsatser vid en expansion av den högre utbildningen. En annan post utgör de med utbildningsexpansionen förenade merkostnaderna för bibliotek m. m.

Utbildningens

intäkter

Diskussionen i föregående avsnitt visade att det ofta är mycket svårt att fastställa kostnaderna för de i den högre undervisningen engagerade produktionsfaktorerna och -insatserna i ett gemensamt mått. Denna svårighet gäller i minst lika hög grad de intäkter som förknippas med den högre undervisningen. För vissa slag av intäkter är det över huvud svårt att precisera ekonomiska mått. a. Utbildningens effekter på arbetskraftens värde Den effekt av högre utbildning som är enklast att beskriva, sammanhänger med utbildningen och avser produktivitetshöjningen hos arbetskraften. Utbildning kan i detta sammanhang betraktas som ett »verktyg», och investeringar i utbildningen kan förenklat tänkas ha samma egenskaper som investeringar i maskiner, byggnader etc. Under förutsättning av att lönerna är ett uttryck för arbetskraftens (marginella) produktivitet, kan intäkterna bestämmas som nuvärdet (beräknat efter en lämplig räntesats) av den ökade inkomstström som utbildningen medför. Denna intäkt är således under vissa icke alltför inskränkande föutsättningar i princip mätbar.

261 En faktor som dock komplicerar beräkningarna är att på många m a r k n a d e r av betydelse för den högre utbildade arbetskraften saknas prisbildning eller de producerade varorna och tjänsterna är kraftigt subventionerade. En stor del av akademisk arbetskraft användes i annan utbildning som i sin tur är fri; sjukvårdstjänster är i allmänhet kraftigt subventionerade, den kommunala och statliga förvaltningen, försvaret, kyrkan är områden vilkas intäkter i allmänhet är svåra att precisera. Konsumenterna erhåller ofta varor och tjänster på dessa områden genom olika slag av behovsprövning, köer och ransonering. b. Individernas »interna» utbildningskonsumtion Ett modellresonemang i vilket utbildning endast betraktas likvärdig med ett verktyg kan förefalla allför förenklat. Visserligen kan detta verktyg ge ägaren ökade arbetsinkomster. En allmänt omfattad hypotes är att vidgade kunskaper har ett egenvärde för individen som består, även om de ökade arbetsinkomster som kan hänföras till utbildningen försvinner. Konkreta exempel kan vara individens möjligheter att genom vidgade kunskaper bättre sköta sin egen hälsa, vidgade insikter i ekonomiska och tekniska sammanhang, som förbättrar individens position som konsument, ökade möjligheter till kulturella och estetiska upplevelser. Denna exempeluppräkning kan naturligtvis fortsättas, men det är i detta sammanhang fullt tillräckligt att peka på det stora egenvärde kunskaper har för individen. Det är knappast möjligt att utifrån marknadslöner för skilda kategorier kunna bestämma ett slags ekonomiskt värde för detta slag av individernas interna utbildnings- och kunskapskonsumtion. Visserligen kan man tänka sig fiktiva valsituationer där individer får välja mellan å ena sidan utbildning med begränsade möjligheter till »intern utbildnings- och kulturkonsumtion» och med relativt höga lönesatser och å andra sidan utbildning med rikliga interna konsumtionsmöjligheter men med lägre potentiell arbetslön. Men experiment av detta slag bortser i sin abstraktion från ytterligare en utbildningseffekt som är om möjligt ännu svårare att analysera; nämligen de verkningar en ökad utbildning ger för personlighet, attityder och värderingar. 1 c. Utbildningens miljöeffekter Det tredje slaget av effekter har här benämnts utbildningens miljöeffekter. Enklast avgränsas dessa som de effekter som värderas positivt av hela samhället, grupper av individer eller enstaka personer men som inte är föremål för en prissättning eller kan betraktas som en individens interna konsumtion. Man skulle också kunna benämna dessa effekter utbildningens externa, icke-prissatta effekter. Det är inte möjligt att ge en uttömmande beskrivning av dessa verkningar, och en systematisk genomgång av detta för forskningens och utbildningens dimensionering antagligen mycket vitala område saknas. Några av dessa verkningar kan dock exemplifieras. Ett område som har spelat en betydande roll i diskussionen om forskningens och den akademiska utbildningens expansion kan kallas den teknologiska miljöeffekten. Tekniskt avancerade produkter ställer ofta, för att rätt kunna utnyttjas, stora krav på kunskaper hos konsumenterna. Utbildningen b i d r a r 1 En svårighet som möter vid en analys av »utbildningskonsumtionen» är att klassiska ekonomiska analysmetoder som betraktar autonoma eller suveräna individer i valsituationer måste ifrågasättas. I »suveränitets»-begreppet ingår att konsumentens värderingsstruktur är opåverkad av konsumtionen. Detta kan möjligen gälla för ett antal enkla konsumtionsvaror men förefaller inte ens att duga som en approximation beträffande utbildning: denna syftar ofta explicit till att förändra värderingsstrukturen.

262 därvid till att skapa marknader för produkter och få fram produkter, som annars icke skulle varit möjliga. Det bör understrykas att gränsen mellan sådana effekter, som mätes med traditionella nationalinkomstmått, och sådana, som ej kan mätas, är långt från klar. En annan aspekt, som hör hemma i detta sammanhang, är den förmåga till snabb anpassning vid introduktion av ny teknik som det ekonomiska systemet erhåller genom en hög utbildningsstandard. Med en kreditmarknadsanalogi skulle man kunna kalla detta för ett slags »teknologisk likviditet» som underlättar och påskyndar innovationer. En kategori kan måhända kallas sociala och kulturella miljöeffekter. De flesta individer torde sålunda fästa ett positivt värde vid skapandet av gemensam kulturell miljö och omfattning av vissa grundvärderingar. Detta kan vara resultat av utbildning, som ej påverkar vanliga ekonomiska mått på levnadsstandard. Flertalet medborgare kan uppfatta sin personliga levnadsstandard som höjd i en nation med ett rikt och varierat kulturliv, även om individens direkta kulturkonsumtion är begränsad. Man kan dock hävda att vissa delar av dessa effekter kan ges rent ekonomiska uttryck. Gemensamma grundvärderingar kan sålunda tänkas bidra till en mer effektivt fungerande ekonomi. Ökade olikheter i kulturell bakgrund kan tänkas påverka produktionens effektivitet i ogynnsam riktning. Men detta slag av effekter är knappast tillgängligt för kvantitativ bestämning. Det är naturligtvis möjligt att finna en rad andra exempel på hur en enskild individs välfärd indirekt kan påverkas av andra individers utbildning. Hänsyn måste tas till hur utbildning och gemensamma intressen kan påverka individens relationer i det sociala umgänget. En kvantitativt betydande effekt — men med verkningarna långt fram i tiden — är de positiva återverkningar på nästa generations utveckling och skolprestationer som kan bli följden av höjd utbildningsstandard för den nuvarande generationen. De här anförda exemplen kan räcka för att understryka en för hela resonemanget central tes: De verkningar av utbildningen som inte omedelbart kan ses som i kronor preciserade intäkter är av en sådan kvalitet och storleksordning att en analys av utbildningens ekonomi blir uppenbart ofullständig om inte hänsyn tas till miljöeffekterna.

Några

modelldiskussioner

I det följande granskas några principiella frågeställningar i en hypotetisk situation i vilken de beslutande myndigheterna dels beräknar kostnader och intäkter för marginella förändringar av utbildningsvolymen, dels har sammanställningar som visar konsekvenserna ur inkomstfördelningssynpunkt. Dessutom uppmärksammas h u r motsvarande kalkyler ter sig från individens och företagets (arbetsgivarens) synpunkt. I en samhällelig kalkyl måste hänsyn tas till samtliga de slag av intäkter och kostnader som behandlats i föregående avsnitt. Fortfarande tankes analysen begränsad till marginella förändringar. Den ökade intäkt som följer av en utbyggnad blir, ur samhällets synpunkt, nuvärdet av den ökade produktiviteten plus nuvärdet av individens interna utbildningskonsumtion samt värdet av miljöeffekterna. Kostnadsökningen, eller med en tidigare använd teknisk term, utbildningens gränskostnad, blir summan av institutionella merkostnader (lärarpersonal, utrustning, byggnader m. m.), individens produktionsbortfall u n d e r studietiden samt de eventuella merkostnader, som kan förorsakas på lägre utbildningsnivåer. Om gränsintäkten överstiger gränskostnaden bör detta u n d e r vissa villkor tolkas som en signal på att det ur samhällets synpunkt är lönande att genomföra en ut-

263 byggnad av utbildningen. 1 Är förhållandet det motsatta bör en kontraktion äga rum. Under ideala betingelser kan således en marginalanalys ligga till grund för successiva approximationer som strävar att bringa utbildningssystemet i riktning mot ett optimalt läge eller ett jämviktsläge. Men även om det inte är möjligt att genomföra en kvantitativ analys av detta slag, som då inkluderar kvantitativa värderingar av miljöeffekterna, kan betraktelsesättet ligga till grund för vissa rent kvalitativa resonemang. Från individens synpunkt blir ytterligare utbildning fördelaktig om nuvärdet av den ökade inkomst som utbildningen leder till plus värdet av egen utbildningskonsumtion ej understiger inkomstbortfallet plus den del av institutionskostnader som erlägges av individen. Det är rimligt att utgå från att individen i första hand betraktar inkomsten efter skatt. För fullständighetens skull betraktas också kalkylen sedd från ett företags synpunkt. För en arbetsgivare blir det lönsamt att anställa ytterligare utbildad arbetskraft så länge som värdet av produktionstillskottet överstiger den utbetalade lönen (inkl. olika arbetsgivaravgifter m. m.). En intressant frågeställning är om individernas utbildningsönskemål går i samma riktning som samhällets (d.v.s. det tänkta samhälleliga beslutsorganets). Om så är fallet underlättas uppenbarligen möjligheterna att genom en fri individuell beslutsfattning uppnå ett ur samhällets synpunkt önskvärt läge. Om samhällets och individens kalkyler skall ge utslag i samma riktning fordras att differensen mellan samhällets gränsintäkt och gränskostnad åtminstone har samma tecken som för individen. Men det är långt ifrån självklart att så blir fallet. I det följande skall några av de punkter som ger avvikelser mellan samhälleliga och individuella utbildningsincitament anges. För att kunna renodla några problem behandlas tills vidare ej de speciella svårigheter som möter när hänsyn även tas till osäkerhet om framtida teknik, arbetsmarknadsförhållanden och skatteincidens etc.

Samhälleliga och individuella

incitament

Av ovanstående sammanställning framgår direkt att några kostnadsposter som förekommer i den samhälleliga kalkylen ej återfinnes i individernas kalkyl. Främst åsyftas det faktum att individerna endast bär mindre delar av de institutionella merkostnaderna. Om miljöeffekterna, vilka åtminstone för några former av högre utbildning i det närmaste torde vara försumbara, tills vidare lämnas åt sidan, kan man dra slutsatsen att individerna h a r starkare utbildningsincitament än samhället. Ett jämviktsläge för utbildningen föreligger då den samhälleliga gränsintäkten för en ytterligare utbildningsökning precis svarar mot de kostnader denna ökning medför. Om samhälleliga och individuella incitament är olika, är det således möjligt att dimensionera utbildningssystemet så att samhällelig jämvikt har uppnåtts, men att de individuella incitamenten fortfarande är så starka att tillströmningen överstiger antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett bibehållande av den samhälleliga jämvikten leder i detta speciella fall till köer framför utbildningsanstalterna. Låter man å andra sidan, med bibehållande av avgiftsfri undervisning, det individuella incitamentet vara avgörande minskas visserligen utbildningsköerna men detta sker till priset av en försämrad total resursanvändning. Situationen karaktä1 En förutsättning är att jämvikt råder i andra sektorer. Om så ej är fallet måste villkoret något omformuleras och en jämförelse göras med marginell avkastning i andra sektorer.

264 riseras då av att utbildningen kan utsträckas så långt att de rent institutionella kostnaderna aldrig täckes av en motsvarande intäkt i form av produktivitetsstegringar. 1 Många skäl, av vilka några behandlas längre fram, talar dock för att detta slag av jämvikt ligger förhållandevis långt bort för flertalet utbildningslinjer. De aktuella problemen är snarast en jämviktsbrist i vilken fortsatt utbildningsexpansion är lönande från såväl samhällelig som individuell synpunkt. Ett intressant specialfall föreligger då arbetsgivaren står för samtliga institutionella kostnader och även partiellt ersätter under studietiden förlorad arbetsförtjänst. Exempel på detta förekommer bl. a. i den statliga förvaltningen. Karaktäristiskt är därvid att den erhållna utbildningen ofta förlorar en del av sitt marknadsvärde utanför den anställande myndigheten. Detta kan naturligtvis medföra en lönesättning så att högre grad av överenskommelse råder mellan samhälleliga och individuella kriterier. Konkret uttryckt är det möjligt att vid lönesättningen hänsyn tas till tidigare utbetalade studieförmåner. Detta är naturligtvis ej lika möjligt när företagen icke direkt får vidkännas utbildningskostnaderna. De hittills förda resonemangen har bortsett från miljöeffekterna. Av intresse är att konstatera att individen i sitt handlande knappast kan ha översikt över dessa miljöeffekter hos utbildningen. Men miljöeffekterna är väsentliga för samhällets bedömning. Den enskilda h a r på denna punkt en tendens att i sitt handlande underskatta utbildningens värde jämfört med samhällets i bästa fall mer fullständiga kalkyl. Om individernas utbildningsönskemål skall stämma överens med samhällets kan tydligen en subventionering av utbildning bli nödvändig. Utbildningens indirekta effekter leder ju ej till någon intäkts- eller värdeökning för den enskilde individen, utan frånvaron av dessa effekter i individens värdering kan behöva kompenseras med en subventionering (fri undervisning och/eller stipendiering). För det rent hypotetiska fallet att utbildningssektorn befinner sig i jämvikt skall värdet av miljöeffekterna helt svara mot subventioneringen av studiekostnaderna. Det är av intresse att konstatera att dessa kvalitativa resonemang ej ger någon kvantitativ vägledning för hur stor del av de totala utbildningskostnaderna som bör subventioneras för att de individuella utbildningsincitamenten ej skall vara för svaga i relation till de samhälleliga. Är de externa effekterna obetydliga kan jämvikt uppnås med en liten subventionering. Är däremot de externa effekterna helt dominerande kan större delen av utbildningskostnaderna behöva subventioneras för att jämvikt skall uppnås. Detta senare fall innebär också att den direkta produktivitetshöjningen av utbildningen är försumbar.

Jämviktsbristen

och några

av dess

konsekvenser

Det finns anledning att skilja mellan två olika slag av jämvikter, vilka inte nödvändigtvis behöver föreligga samtidigt. Lämpligt är att först betrakta marknaden för akademisk arbetskraft och därefter utbildningssektorn. Om man är beredd att göra vissa antaganden om arbetsmarknadens »perfekta» karaktär kan man hävda att lönerna på denna marknd också är ett uttryck för arbetskraftens marginella produktivitet om jämvikt råder på marknaden. Även om de ideala förutsättningarna inte är uppfyllda är det dock rimligt att utgå från att lönerna i stort sett är marknadsbestämda. 1

Hänsyn tas här ej till att olika skatteförhållanden för arbetstagare och arbetsgivare kan påverka avvägningen.

265 Detta innebär att lönerna bestäms genom ett samspel mellan efterfrågan och utbud av arbetskraft på de olika delarna av arbetsmarknaden. Utbudet av arbetskraft på en delmarknad utgörs i varje ögonblick av samtliga de personer som har en viss utbildning. Om man godtar förutsättningen om marknadsbestämda löner innebär detta också att förändringar i utbildningskapaciteten endast på relativt lång sikt kan påverka lönestrukturen. En ökning av utbildningskapaciteten ger en långsiktig utbudsökning och därmed en löneminskning för den aktuella gruppen. 1 Men marknadsmodellen har en annan intressant egenskap. Utbildningspolitiska åtgärder verkar i modellen endast genom den effekt som uppnås med avseende på det totala arbetskraftsutbudet inom en sektor. Konkret innebär detta att förändringar av de individuella utbildningsincitamenten genom subventioner eller stipendier endast kan påverka lönenivån i den mån antalet utbildade samtidigt förändras. För utbildningslinjer med kvantitativa restriktioner på antalet studerande kan således subventionsförändringar knappast påverka den framtida lönenivån. En ökad stipendiering kommer i detta fall att bli en definitiv inkomstöverföring till de stipendierade, och med starkt begränsade verkningar på incitamentsstrukturen. Det kan nu mycket väl föreligga jämvikt (eller ungefärlig jämvikt) på akademikernas arbetsmarknad utan att jämvikt föreligger i utbildningssektorn. Om det senare slaget av jämvikt skall föreligga fordras att skillnaden mellan samhälleliga gränsintäkter och gränskostnader helt eliminerats och att utbildning på marginalen ej ger något »överskott». Men den aktuella situationen inom utbildningssektorn tyder närmast på att någon jämvikt av detta slag inte uppnåtts (annat än möjligen för enstaka utbildningslinjer). Man kan då ställa frågan om det överhuvud är rimligt att förutsätta något slag av stabil jämvikt för den högre utbildningen. Frågeställningen kan preciseras ytterligare och formuleras som: Kan en anpassningsprocess bestående av en serie med successiva approximationer av det slag, som i dag förekommer, leda till ett slutligt och stabilt jämviktsläge? Denna fråga kan ses ur två något olika synvinklar. Om samhället befinner sig i expansion är det rimligt att anta att ett jämviktsläge inte är stationärt utan ständigt rörligt. Jämviktsläget skulle kunna beskrivas som ett slags »balanserad expansion» för sektorn. Men det kan dessutom ifrågasättas om inte de ständiga »störningar» som utbildningssystemet utsattes för i form av tekniska innovationer och vetenskapliga framsteg sker med sådan styrka och hastighet att en anpassningsprocess med i stort sett den nuvarande utbildningsexpansionen inte är tillräckligt snabb för att jämvikt skall uppnås. Detta kan ytterligare konkretiseras i termer från den marginella kalkylen. Antag att man u n d e r ett år finner en positiv differens mellan utbildningens gränsintäkt och dess gränskostnad. Detta indikerar att en utbildningsexpansion bör äga rum. Om anpassningen nu bringar sektorn mot det rörliga jämviktsläget skulle vid en förnyad kalkyl ett följande år differensen mellan gränsintäkt och gränskostnad ha minskat. Detta är det normala för stabila anpassningsprocesser. Men man kan hävda att bristande stabilitet kan gälla just för utbildningssektorn. En utbildningsökning bidrar i sin tur genom de indirekta miljöeffekterna att ytterligare öka följande utbildningsexpansioners värde. Å andra sidan är det inte heller omöjligt att gränskostnaderna för utbildningen på lång sikt är avtagande (inom rimliga intervall). Genom större universitet och högskolor kan stordriftsfördelar utnytt1 Observera att detta naturligtvis endast gäller i förhållande till den situation då ingen utbildningsökning genomföres. Den absoluta lönenivån kan naturligtvis ändå stiga genom att efterfrågan ökar.

266 jas. Det finns således ingen garanti för att en fortsatt expansion av viss storlek kan minska gapet mellan önskad och realiserad utbildning. Resonemanget kan formuleras något annorlunda. En ökning av utbildningen skapar i sig ett underlag för en fortsatt utbildningsexpansion: Nya forskningsresultat och ny teknik tillkommer som kräver m e r utbildad arbetskraft. Tidigare känd teknik kan utnyttjas bättre. Med utbildningsexpansionen kan också följa preferensförändringar hos de enskilda individerna, som leder till en ökad »intern utbildningskonsumtion». Detta b i d r a r till en ytterligare balansrubbning inom utbildningssektorn. Det är således inte orimligt att tänka sig en ständig rörlig jämviktsbrist inom utbildningssektorn. En jämviktsbrist inom utbildningssektorn ger upphov till ett slags »utbildningsränta». Denna svarar mot skillnaden mellan gränsintäkt och gränskostnad inom sektorn och uppkommer genom att kvantitativa restriktioner förekommer på olika nivåer i utbildningen. Utbildningsräntan — sedd från inkomstsynpunkt — kan sägas svara mot skillnaden mellan aktuella löner och den lön som skulle uppkomma vid samtidig jämvikt på arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn. Denna senare lön skulle vid kompensation för de indirekta effekterna vara tillräcklig för att stimulera ett optimalt antal individer till viss utbildning. En preliminär slutsats kan således bli att så länge bristande jämvikt råder och en utbildningsränta föreligger är det inte nödvändigt med en fullständig kompensation för externa effekter för att tillräckliga utbildningsincitament skall skapas.

Osäkerhetens roll De hittills förda resonemangen kan ytterligare kompletteras och modifieras genom att explicit införa osäkerheten om framtiden. I många fall torde efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft bli beroende av tekniska och vetenskapliga framsteg. Dessa kan sägas ofta vara förknippade med en hög grad av genuin osäkerhet. Försök till preciserade sannolikhetsuttalanden blir ofta meningslösa. Det är lätt att peka på exempel med sådan teknisk-vetenskaplig osäkerhet: en effektiv och billig kariesprofylax kan komma att väsentligt påverka tandläkarkårens arbetsmarknad. Sjukvårdens och skolväsendets framtida dimensionering är svåra att entydigt prognosticera då de i hög grad är beroende av politiska beslut. Man kan också gå tillbaka i tiden och med exempel visa pä utvecklingar vilka varit svåra att prognosticera. Den första (digitala) räknemaskinen byggdes under andra världskrigets sista år; alltså för mindre än tjugo år sedan. Fram till början av femtiotalet existerade i hela världen endast ett fåtal maskiner, med dagens mått långsamma och huvudsakligen använda för rena forskningsändamål. Under femtiotalets sista år fanns i Sverige inte mer än ca 10 maskiner. Nu (1963) kan man uppskatta antalet akademiker direkt knutna till arbete med elektroniska siffermaskiner till kanske 500. Några prognoser för de närmaste åren föreligger ej men en gissning kan vara att några tusen akademiker direkt kan arbeta med datamaskinsproblem 1970/75. Storleksordningen skulle alltså vara densamma som för många traditionella och betydande akademiska yrkeskategorier. Man kan naturligtvis peka på en lång rad liknande icke med säkerhet förutsedda efterfrågeförändringar: atomenergi, elektronik och regleringsteknik, förfinade samhällsvetenskapliga mätmetoder m. m. som under de senaste decennierna kraftigt påverkat vissa sektorer av den akademiska arbetsmarknaden. Men en ny teknik och nya utbildningskategorier kan också innebära en minskad efterfrågan för tidigare utbildade grupper och ett slags »kapitalförluster» kan bli följden. Man kan dock förmoda att »kapitalvinster» väger över »kapitalförlusterna» som en följd av fortgående teknisk utveckling, vidgning av kunskapsområden och stigande levnadsstandard. Hur kan nu förekomsten av osäkerhet påverka utbildningens inriktning och dimensionering? Det kan därvid vara lämpligt att begränsa diskussionen till den enskilda individens handlande. Om man utgår från att den enskilde individen

267 i sitt utbildningsval genomsnittligt h a r mindre information och sämre överblick beträffande framtida utveckling och arbetsmarknad än centrala planeringsorgan har individen således en tendens till att underskatta framtida fördelar, framför allt om förväntningarna baseras på enkla extrapoleringar av den aktuella situationen. Tillkomsten av osäkerhet i planeringssituationen skulle med dessa förutsättningar leda till en försvagning av individens utbildningsincitament jämfört med de samhälleliga. En bättre överensstämmelse kan nås genom att påverka individen i positiv riktning, antingen genom stipendier och subventioner eller genom en vidgad upplysning för att därigenom kompensera eller minska osäkerheten i hans val. Men osäkerhetsproblematiken kan också ge en långsiktsplaneringsaspekt. Frågan blir därvid inte bara hur utbildningen skall dimensioneras och inriktas utan även hur enskilda utbildningslinjer skall utformas för att en stor anpassbarhet skall erhållas. Omskolnings- eller vidareutbildningsgarantier kan vara en möjlighet att undanröja eller minska individens osäkerhetsuppfattning. Andra linjer för lösningen av osäkerhetsproblematiken är sammansättningar av examina på ett sådant sätt att rörlighet mellan olika arbetsmarknadssektorer kan uppnås. Självklart måste sådana åtgärder vägas mot en ev. omedelbart minskad effektivitet. Introduktionen av osäkerhet visar dock att även själva utformningen av utbildningslinjer måste ingå i en beslutsprocess som syftar till en ekonomiskt gynnsam dimensionering av utbildnngsväsendet. Introduktionen av osäkerhet ger ytterligare en belysning av inkomstfördelningsproblematiken. Resonemanget skulle kunna sammanfattas på följande sätt. Om individerna är osäkrare i sin bedömning än samhället kan denna osäkerhet delvis kompenseras med en subventionering som stärker individernas (eller vissa begränsade gruppers) incitament till utbildning. Denna subventionering kan således vara nödvändig från resursfördelningssynpunkt. Men om individerna systematiskt underskattar sina framtida inkomster kan denna subventionering betraktas som ett slags kapitalvinst på lång sikt från individernas synpunkt.

Avslutande

räkneexempel

Resonemangen i föregående avsnitt har varit av deduktiv karaktär och slutsatserna har endast kunnat ges kvalitativa formuleringar. I detta avsnitt görs en ansats att belysa den högre utbildningens kostnader och intäkter med en enkel kalkyl. En slutsats från resonemangen i det föregående är att en kalkyl, avseende de totala intäkterna och kostnaderna, är föga meningsfull och mycket svår att genomföra. I stället riktades intresset mot marginella kalkyler. I en kalkyl — gjord av ett hypotetiskt samhälleligt beslutsorgan — redovisas på intäktssidan värdet av utbildningens produktivitetshöjande effekt plus de bidrag som kan sägas utgöra individens egen utbildningskonsumtion samt värdet av utbildningens »externa effekter». De senare posterna är uppenbarligen inte direkt åtkomliga för kvantitativa empiriska studier. I en motsvarande kalkyl gjord av individen ingår ej de externa effekternas värde, men individen inkluderar däremot stipendier och andra studiesociala förmåner. På kostnadssidan finnes i den samhälleliga kalkylen först samtliga institutionella kostnader kompletterade med kostnader förorsakade i administration, för bibliotek m. m. Som andra väsentlig post räknas produktionsbortfallet under studietiden. Dessutom bör hänsyn tas till kostnader som direkt orsakas i lägre och förberedande utbildningssystem. I individens kalkyl ingår främst produktionsbortfallet, mätt som utebliven löneinkomst. Därjämte kan vissa institutionella kostnader ingå.

268 Det måste understrykas att den här presenterade kalkylen ej kan ligga till grund för beslut. 1 För detta fordras betydligt noggrannare redovisning men också en större variation i gjorda förutsättningar för att resultatens känslighet för förändringar i antagandena skall kunna studeras. En samhällelig kalkyl Den första posten på kostnadssidan är de institutionella kostnaderna. Dessa utgörs dels av driftkostnader, dels av kapitalkostnader. Enligt en bearbetning av riksstatens uppgifter fördelas driftkostnaderna på de olika utbildningslinjerna på följande sätt (tabell 1). Tabell 1. Driftkostnad Antal Genomsnittlig 63/64 1 000 kr studenter driftkostnad kr Utbildningslinje a 5 190 2 750 1 890 Utbildningslinje b 1 3 520 1 220 2 880 Utbildningslinje c 58 790 6 350 9 260 1 Endast Göteborg och Lund. Handelshögskolan i Stockholm är delvis privatfinansierad.

Nu är det inte möjligt att från tillgängligt budgetmaterial erhålla en uppfattning om vilka relationer som finns mellan den genomsnittliga och den marginella kostnaden. Vissa helt schablonmässiga antaganden får göras. I det följande antas att hela den marginella kostnaden (inkl. förvaltnings- och kapitalkostnader) för utbildningslinje a är 1 900 k r / å r plus ett pålägg med 25 % för övriga kostnader, för linje b, 3 000 + 40 %, för linje c, 9 300 + 100 %>. Med dessa antaganden är det inte orimligt att en övre gräns för de »sanna» värdena erhållits. Om studietiderna är 5, 4 resp. 5 år för de olika kategorierna ger följande tabell de institutionella kostnaderna för ytterligare en student på resp. linjer. Tabell 2. Utbildningslinje a (5 år) Utbildningslinje b (4 år) Utbildningslinje c (5 år)

Institutionella kostnader kr. 11 875 16 800 93 000

Kostnadssidans andra post utgörs av produktionsbortfallet under studietiden. Ett lämpligt mått för värdet av detta är lönen för personer med studentexamen men utan akademisk examen i de aktuella åldersgrupperna. Ett rimligt antagande kan vara en alternativ inkomst på omkr. 10 000 kr. efter skatt under det första studieåret. Allteftersom studierna fortskrider måste dock denna alternativa inkomst öka. En teknolog med fyra års studier har ju avsevärt större förtjänslmöjligheter än en nybörjare. Om man räknar med en begynnelseinkomst efter skatt på 16 000 kr. för grupp a och b och 18 000 för den sista gruppen följer efter en enkel (linjär) interpolering nedanstående resultat. Hänsyn har därvid tagits till visst förvärvsarbete under studierna, beräknat som 15 % av den totalt möjliga inkomsten. Tabell 3. Utbildningslinje a Utbildningslinje b Utbildningslinje c

Kostnader för produktionsbortfall 52 700 41 650 56 100

1 De tre valda exemplen är utbildning till j u r . kand., civilekonom och civilingenjör. För att undvika interpretationer av modellslutsatserna till verkligheten benämnes de tre i det följande utbildningslinje a, b och c.

269 Den tredje posten — den högre utbildningens konsekvenskostnader för övriga områden — låter sig knappast beräkna i detta enkla slag av kalkyl. Den främsta intäktsposten är värdet av produktivitetsökningen. Helt schablonmässigt skall denna uppskattas som merinkomster för en person med viss akademisk utbildning jämfört med en person med enbart studentexamen. Från utredningens inkomstundersökning erhålles följande avrundade data: Tabell 4. Ålder Utbildningsgrupp a Utbildningsgrupp b Utbildningsgrupp c Studentexamen

Medelvärden avseende inkomster under 1960 (män) 25—30 30—40 40—50 50—60 16 800 31900 37 900 38 000 18 400 37 100 54 200 37 000 24 000 34 400 48 000 47 800 13 000 24 800 28 000 32 000

Observera att kalkylen begränsats till att gälla män. Siffermaterialet är naturligtvis behäftat med ett antal brister. Om marginalskattesatsen är 40 % blir den akademiska utbildningens merinkomst i förhållande till studentexamen följande. Tabell Ålder Utbildningsgrupp a Utbildningsgrupp b Utbildningsgrupp c

5.

Akademisk utbildnings merinkomst efter skatt (40 % ) 25—30 30—40 40—50 50—60 2 280 4 260 5 940 3 600 3 240 7 380 15 720 3 000 6 600 5 760 12 000 9 480

En enkel summering över tiden av utbildningens merinkomster kan sägas innebära att nuvärdet beräknas efter en realräntesats, som är lika stor som reallönestegringen. Med hänsyn till erfarenheter från de senaste decennierna är detta inget lågt realränteantagande. En inkomstprognos av detta slag bygger också på förutsättning att relativa löner ej förändras. Den totala merinkomsten har med dessa antaganden beräknats för 25—65 år (24—65 för b ) . Detta innebär att ingen hänsyn tas till inkomstskillnader efter pensionsåldern. Ett annat viktigt antagande som explicit bör framhållas är att resultaten beräknats på basis av genomsnitt. Den »marginelle» individen kan naturligtvis ha en annan inkomstutveckling än den genomsnittlige. Tabell

6.

S a m m a n f a t t a d »merinkomst» i kr. Utbildningsgrupp a 167 400 Utbildningsgrupp b 285 400 Utbildningsgrupp c 352 800 (Inkomsten under 60—65 år antas v a r a d e n s a m m a som under 50—60 år.)

De övriga intäktsposterna d.v.s. värdet av individens »interna utbildningskonsumtion» och av utbildningens externa effekter kan knappast beräknas i detta sammanhang. Men redan de medtagna posterna är tillräckliga för att belysa vissa intressanta egenskaper. En sammanställning av beräkningsbara kostnader och intäkter visas i tabell 7.1 1 I själva verket u n d e r s k a t t a r den h ä r gjorda kalkylen även den beräkningsbara delen av intäktssidan. Ett bättre m å t t på den samhälleliga produktiviteten är inkomsten före skatt. Här h a r valts att redovisa såväl samhällelig som individuell intäkt med m e r i n k o m s ten efter skatt. Därigenom behöver ingen h ä n s y n tas till de störningar som olikheter i beskattning av arbetsgivare och arbetstagare innebär.

270 Tabell 7. Samhällelig kostnads-intäktskalkyl.

Intäkter Kostnader institutionella produktionsbortfall Vinst

Linje a

Linje b

Linje c

+ 1 6 7 400 — 11875 — 52 700

+ 2 8 5 000 — 16 800 — 41 650

+ 3 5 2 800 — 93 000 — 56 100

103 000

218 000

204 000

Inom detta slag av kalkyl visar samtliga tre utbildningslinjer ett positivt överskott — jämfört med O-alternativet. Den totala välfärden — mätt med traditionella ekonomiska mått — ökar således vid en fortsatt utbildningsexpansion. Därvid h a r ännu ingen hänsyn tagits till de icke kvantitativt preciserbara intäkterna av utbildning. Man kan här göra troligt att de icke mätbara intäkterna vida överstiger motsvarande kostnader. Detta skulle indikera ännu större vinster. Å andra sidan har ingen hänsyn tagits till effekterna på inkomstbildningen av en fortsatt expansion. Individuell kalkyl Låt oss nu se hur den individuella kalkylen utformas. I denna ingår uppenbarligen inga institutionskostnader — bortsett från böcker, resor mellan hem och studieplats m. m. som ej ingår i normal konsumtion. Kostnaderna av detta slag kan kanske uppskattas till 1 000 kr./studieår. Den stora kostnaden för individen är den under studietiden förlorade arbetsförtjänsten. Under förutsättning av att individens tidsvärdering överensstämmer med den samhälleliga kan samma kostnadsposter som tidigare utnyttjas. Detta gäller även intäktssidan. Men till intäktssidan måste också föras stipendier och övriga studiesociala bidrag, bl. a. speciella bostadssubventioner m. m. En schablonmässig skattning på 1 000 kr./år användes även här. En sammanställning av den individuella kalkylen ges i tabell 8. Tabell 8. Individuell kostnads-intäktskalkyl. I n t ä k t e r produktionsvinst stipendier m. m. Kostn. institutionella produktionsbortfall

Linje a 167 400 5 000 5 000 52 700

Linje b 285 400 4 000 4 000 41 650

Linje c 352 800 5 000 5 000 56 100

Vinst

115 000

235 000

291000 Ett par avslutande kommentarer skall ges till denna tabell. I denna kalkyl föreligger ett positivt överskott för individen. Tecknet är således detsamma som i den samhälleliga kalkylen. Detta förhållande kan tänkas indikera en jämviktsbrist. Observeras bör också att de privata incitamenten speciellt förstärkes för utbildning med höga institutionella kostnader. Ingen hänsyn har heller tagits till individens »interna utbildningskonsumtion», vilket innebär att de privata fördelarna är ännu större. Av intresse är också att konstatera att de incitament som stipendier utgör är förhållandevis små satta i relation till den osäkerhet som måste råda kring skattningar av framtida inkomstströmmar.

BILAGA 3

Akademikernas inkomster 1960

Inledning I samband med diskussionerna våren 1962 inom studiesociala utredningen om det framtida studiesociala systemets utformning framställdes önskemål om en kvantitativ belysning av akademikernas inkomstförhållanden. För att tillgodose dessa önskemål utfördes av utredningen en undersökning av akademikernas inkomster under år 1960 på basis av dels material från 1960 års folkräknings urvalsundersökning, dels från taxeringsmyndigheterna insamlade uppgifter. Bearbetningen av materialet har avsett att belysa de aspekter av inkomstfördelningen, som är aktuella vid beräkningar av effekter av olika regler i det föreslagna studiemedelssystemet. Denna begränsning av bearbetningarna bör också ses mot bakgrund av att 1960 års folkräkning i en senare etapp avses att kompletteras med inkomstuppgifter. Därvid erbjudes möjligheter till mer omfattande bearbetningar. Inledningsvis ges en redogörelse för undersökningens uppläggning. Därpå följer en presentation av individuella inkomster för olika utbildnings- och åldergrupper. För studiemedelssystemets avgiftsberäkningar är det av stort värde att få en belysning av de gifta kvinnornas individuella inkomster kompletterade med uppgifter om familjeinkomsten. Dessa redovisningar sker i det avslutande avsnittet. Undersökningens

uppläggning

Urval sprinciper Undersökningen baseras på uppgifter inhämtade dels från urvalet för snabbstatistiken i 1960 års folkräkning, dels från förfrågningar hos de lokala taxeringsmyndigheterna. Vid bearbetningarna av 1960 års folkräkning gjordes ett urval (av samtliga individer) som bearbetades och publicerades före folkräkningens huvuddel. Detta urval är i princip ett stratifierat urval av kluster, i vilket varje kluster omfattar en eller flera fastigheter. Urvalet tillgick i huvudsak så att landets samtliga församlingar uppdelades på ett tiotal strata. Indelningen i strata bestämdes av näringsgrensförhållandena och tätortskaraktären vid 1950 års folkräkning. Inom varje stratum, som alltså avsåg att innehålla

272 likartade församlingar, gjordes därpå ett slumpmässigt urval av kluster. Klustren borde med den indelningsgrund som användes vara ungefär järnstora, men smärre avvikelser inträffade. Urvalet av kluster skedde med sannolikheter som var proportionella mot klustrets storlek. Detta innebär att en individ bosatt i ett stort kluster har en högre sannolikhet att komma med än en person bosatt i ett litet kluster. 1 I denna bearbetning har ingen hänsyn tagits till att individerna har utvalts med något varierande sannolikheter, utan samtliga beräkningar har skett som om individerna utvalts med identiskt samma sannolikhet. Effekten av denna approximation är negligerbar om klusterstorleken är okorrelerad med de data som skall studeras. En viss avvikelse — i meningen att den använda skattningsprincipen inte ger förväntansrätta skattningar — kan således ha inträffat, främst genom att klusterstorleken genomgående tycks ha varit något större i storstäderna. En övergång till helt förväntansrätta skattningsmetoder hade dock fordrat genomgående elektronisk databehandling och de ökade bearbetningskostnaderna ansågs ej motiverade av de eventuella förbättringar som kunde uppnås. Innan undersökningen igångsattes skedde en genomgång av andra tänkbara urvalsramar. Det visade sig härvid att den urvalsram som representerades av folkräkningens snabbstatistik, trots sina ovan nämnda brister, var ekonomiskt överlägsen varje annan tänkbar ram. Detta sammanhängde främst med att urvalet var baserat på landets totala folkmängd och därför i viss mening komplett. Dessutom var samtliga uppgifter från folkräkningen klara för bearbetning i datamaskiner. På folkräkningsblanketten skulle, förutom uppgifter om demografiska förhållanden, sysselsättning arbetsställe m. m., också lämnas vissa uppgifter om genomgången högre utbildning av personer med akademisk examen, studentexamen eller annan motsvarande utbildning. Den del av uppgifterna som slutligen överfördes till folkräkningens databand begränsades till en (tresiffrig) kod om genomgången utbildning. Erhållna utbildningsdata baseras således på hushållens egna uppgifter. Urvalsdragningens första steg blev en utplockning från snabbstatistikens beståndstape av samtliga personer som vid folkräkningstillfället lämnat uppgifter om högre utbildning. Därvid överfördes till hålkort vissa uppgifter rörande samtliga personer som angetts med utbildningskod. Denna urvalsgrupp omfattade en mycket stor andel personer med enbart studentexamen, examen från tekniskt läroverk, handelsgymnasieexamen eller folkskollärarexamen. Inom dessa grupper, vilka inte var av primärt intresse för undersökningen, gjordes ett nytt urval avpassat så att 100—200 individer erhölls från var och en av de fyra 1 En redogörelse för urvalet till folkräkningens urvalsundersökning h a r l ä m n a t s i Johan Atmer: Gemensam urvalsundersökning för I960 års folk- och bostadsräkningar. Statistisk tidskrift 1962:5 (s. 283—288).

273 grupperna. Detta andra urvalssteg omfattade personer födda vissa data i varje månad. Urvalet bestod efter detta andra steg av 3 811 personer. Det bör observeras att den genomförda urvalsprincipen är förenad med vissa nackdelar vid skattningar avseende varje akademisk utbildningsgrupp för sig. Dessa kan ju i urvalet variera mellan ett par hundra personer (teknisk eller humanistisk utbildning, män) till något tiotal personer (bl. a. utbildning från teknisk högskola eller handelshögskola, kvinnor). Detta innebär att variansen i skattningar av inkomstfördelning och medelinkomst kan variera mycket starkt mellan de olika grupperna, med väsentligt bättre än genomsnittlig precision för de stora grupperna, men också mycket dålig precision för de små grupperna. Ett urval bättre avpassat för att ge jämförbara skattningar av olika utbildningsgrupper borde ha omfattat ett lika stort antal individer från varje utbildningsgrupp (med vissa modifikationer för storleken av inkomstspridningen för de olika grupperna). Den nu redovisade undersökningen ger — förutom preliminära data — också ett underlag för ett bättre urvalsschema vid eventuellt förnyade undersökningar.

Undersökningens utbildnings- och inkomstuppgifter Som tidigare nämnts har undersökningens uppgifter inhämtats dels från folkräkningen, dels från lokala taxeringsmyndigheter. Någon kontroll av kvaliteten och riktigheten i folkräkningens utbildningsuppgifter har ej gjorts. Däremot företogs i samband med folkräkningens bearbetning vissa maskinkontroller med logiska tester för att bl. a. eliminera orimliga kombinationer av utbildning och yrke. Vid den fortsatta bearbetningen i denna undersökning har ytterligare ett mindre antal felaktigt kodade individer kunnat elimineras från undersökningsmaterialet. Det bör understrykas att de lämnade utbildningsuppgifternas kvalitet kan variera. Bl. a. är det inte möjligt att skilja mellan svenska och utländska examina. En del av de lägre inkomsttagare som återfinns i materialet kan således ha utländska examina, som individen har begränsade möjligheter att utnyttja på den svenska arbetsmarknaden. Ett annat problem är, att inga garantier föreligger för att samtliga personer med examina verkligen lämnat uppgift vid folkräkningstillfället. Då den andel som berördes av de aktuella utbildningsuppgifterna utgör en mycket liten del av totalpopulationen är det svårt att genomföra en efterhandskontroll. Men även misstag i andra riktningen kan förekomma. Personer med icke-akademisk utbildning har kanske uppgett utbildning eller missförstånd har skett vid kodning av folkräkningens uppgifter. Det inkomstbegrepp som användes i undersökningen är den till kommunal skatt taxerade inkomsten 1961, dvs. den inkomst som erhölls 1960. Inkomstuppgifter och övriga uppgifter hänför sig således till samma år. Det använda inkomstbegreppet kan fordra några korta kommentarer. Valet av 18 — G30S97

274 den till kommunal beskattning taxerade inkomsten motiverades främst med att detta inkomstbegrepp till skillnad från den beskattningsbara inkomsten eller den till statlig skatt taxerade inkomsten innehåller färre avdragsposter, och därför ger ett bättre uttryck för erhållna inkomster. Det h ä r använda inkomstbegreppet överensstämmer dock ej med det som användes i den årligen publicerade inkomststatistiken. Denna utnyttjar ett inkomstbegrepp som avser inkomsten före de allmänna avdragen. För att minska de lokala taxeringsmyndigheternas arbete överfördes vissa inkomstuppgifter direkt från taxeringskalendern. Denna möjlighet talade också för att använda den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten. När insamlingen av inkomstuppgifter ägde rum våren och sommaren 1962, hade taxeringsarbetet för 1962 ännu inte avslutats. Längderna för 1962 års taxering skulle dessutom under hösten 1962 endast med ett visst besvär för de lokala myndigheterna kunna ställas till utredningens förfogande eftersom längderna skulle ligga till grund för den slutliga skattedebiteringen under hösten. Efter dessa överväganden återstod möjligheten att använda 1961 års taxerade inkomst. De inkomster, som redovisas i undersökningen, hänför sig således till taxeringen 1961, varvid inkomsterna intjänades 1960 och har beskattats i den kommun i vilken personen var bosatt vid mantalsskrivningen 1959. Insamlandet av inkomstuppgifterna medförde därigenom en del administrativ olägenhet genom att personer som flyttat från 1959 till 1960 måste sökas i sin tidigare mantalsskrivningsort. Efterhandsberäkningar visar också att det administrativa arbetet med flyttade personer var större än preliminärt beräknat. Detta ledde till att ett visst bortfall uppstod genom att sökta personer inte kunde återfinnas i längderna. När det slutliga urvalet gjorts, listades samtliga urvalspersoner. Denna lista kompletterades med uppgifter från mantalslängderna om n a m n och adress. På denna lista överfördes också vid en preliminär genomgång inkomstuppgifter, som kunde återfinnas i taxeringskalendern. De återstående personerna överfördes till länslistor vilka översändes till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar för komplettering.De personer, som flyttat mellan län, överfördes till en ny lista, vilken sändes ut till länsstyrelserna för en ny komplettering. Inkomstuppgifterna, som för ogifta omfattade individuella inkomster och för gifta bägge makarnas individuella inkomster, överfördes till de tidigare upplagda hålkorten.

Undersökningens bortfall Urvalet omfattade ursprungligen 3 811 individer. I det följande redovisas 3 371 personer. Ett betydande bortfall — som snarare bör betraktas som en omdefiniering av undersökningspopulationen — hänger samman med att det för snabbstatistiken gjorda urvalet omfattade diplomatregistret.

275 Detta innehöll 240 personer som hade akademisk utbildning, studentexamen eller annan motsvarande utbildning. En mycket stor del av dessa personer utgjordes av jurister. Inkomstuppgifter insamlades för dessa personer. En senare granskning av denna grupp har dock visat att det är lämpligt att undanta hela gruppen från undersökningen. För det första är de inkomster som upptas delvis fiktiva: de beräknas på basis av lönegradsplaceringar i Sverige och har ingen direkt anknytning till den lön, som verkligen betalas ut på tjänstgöringsorten. För det andra var kvaliteten hos uppgifterna skiftande. För det tredje gav ett medtagande av diplomatregistret en oproportionerlig överskattning av en bestämd yrkesgrupp. Den enklaste lösningen av detta problem var att definiera om populationen så att den omfattar samtliga individer som lämnat uppgift om utbildning till 1960 års folkräkning med undantag för personer medtagna i diplomathäftet. Därutöver har 101 medicine kandidater, odontologie kandidater samt veterinär-medicine kandidater utplockats. Det därefter kvarstående bortfallet, omfattande 99 individer (2,85 % av undersökningspopulationen) har många olika orsaker. Det kan här räcka med att peka på några av de väsentligaste bortfallskällorna. För det första har ett fåtal personer med (från folkräkningen) felkodade eller felstansade uppgifter plockats ut. Ett antal individer kunde ej identifieras vid genomgången mot mantalslängderna. Den största posten kommer i samband med svårigheten att erhålla inkomstuppgifter från personer som flyttat. Detta bortfall kan naturligtvis anses vara selektivt men effekten är negligerbar i förhållande till de slumpmässiga fel som alltid föreligger vid urvalsundersökningar. Slutligen har ett fåtal kort i efterhand plockats ut då direkta fel i samband med identifieringen och överföringen av inkomstuppgifter tycks ha gjorts. Ett fel, vars storlek är svår att uppskatta, sammanhänger med den relativt omständliga process som överföringar mellan olika register innebär. Exempel på sådana möjliga fel är att vid överföring från mantalslängd till lista har fel person identifierats eller att inkomst för en annan person sedan överförts vid jämförelse med taxeringslängden. Med det begränsade syftet för denna undersökning h a r någon direkt kvalitetskontroll av överföringsprocessen ej ansetts nödvändig. Utbildningsgrupp

och

inkomst

I det följande redovisas vissa uppgifter om sambandet mellan kön, ålder, utbildning och inkomst för personer med antingen akademisk examen eller studentexamen och motsvarande utbildning. Uppdelningen på olika examina följer i stort sett den kod som uppgjorts för folkräkningens del. I tabell 1 redovisas de nitton olika utbildningsgrupper på vilket materialet uppdelats. De femton första utbildningsgrupperna har i sin tur sammanförts i fyra huvudgrupper.

276 Tabell 1 Undersökningens Huvudgrupp E. Teknisk, administrativ eller j u r i d i s k utbildning

utbildningsgrupper Undergrupp 11. Agronom- eller j ä g m ä s t a r u t b i l d n i n g 12.

Civilingenjörsutbildning

13.

Civilekonomutbildning

14. Juridisk utbildning 15. Samhällsvetenskaplig utbildning 2. Medicinsk utbildning

3. Utbildning vid filosofisk eller teologisk fakultet

21.

Läkarutbildning

22.

Tandläkarutbildning

23.

Apotekarutbildning

24.

Veterinärutbildning

31. Naturvetenskaplig utbildning 32. Humanistisk utbildning 33. Teologisk utbildning

4. Kortare postgymnasial utbildning

5. övrig redovisad utbildning

41.

Socionomutbildning

42.

Receptarieutbildning

43.

Gymnastiklärarutbildning

53.

Folkskollärarutbildning

52.

Handelsgymnasieutbildning

53. Folkskollärarutbildning 54.

Studentexamen

Det bör observeras att redovisningen av de akademiska grupperna endast avser personer med avlagda examina. Dessa kan var grundexamen, licentiatexamen eller doktorsgrad. I den ovanstående redovisningen har således examina på skilda nivåer inom en och samma högskola (fakultet) hänförts till samma grupp. Ett undantag utgör dock receptarieutbildningen, som förts till gruppen för kortare postgymnasiala utbildningslinjer. Ej heller redovisas kandidatexamina inom medicinsk fakultet, tandläkarhögskola eller veterinärhögskola. I det fall en person har examina från skilda högskolor tillämpas principen att examen med längsta studietiden är bestämmande. Civilingenjörer, som samtidigt är civilekonomer, redovisas under den förstnämnda utbildningskategorien etc. Det bör observeras att personer redovisade med studentexamen kan ha genomgått annan, här icke redovisad postgymnasial utbildning som officersutbildning, utbildning vid statliga affärsverk etc. I tabellerna 2—6 redovisas de akademiska utbildningsgruppernas fördelning på huvudutbildningsgrupp, kön, födelseår och årsinkomst.

Tabell 2. Personer med teknisk, administrativ eller juridisk utbildning efter kön, födelseår och inkomst. Relativ fördelning. Födelseår Inkomst —1899

1900—09

4,3 4,3 9,2 24,1 30,9 17,9 9,3

2,7 2,7 2,7 13,4 36,6 33,9 8,0

1910—19 1920—29

It

1930—

Män 0— 4999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen Antal

...

observationer

Antal

100,0

100,0

100,0

41 690

45 580

34 470

19 940

38,9 22,2 5,6 5,6 27,7

37,5 20,8

35,7 35,7 14,3 14,3

...

observationer

8,4 7,0 14,0 45,5 23,7 0,7 0,7

100,0

Summa åldersgruppen

3,3 0,6 1,4 19,0 52,2 21,0 2,5

37 570

Kvinnor 0— 4999 5000— 9999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75000—

Medelinkomst för

1,2 1,5 1,5 7,8 38,8 39,1 10,1

33,3 8,4

100,0

100,0

100,0

11 220

12 000

7 121

14 Tabell 3. Personer med medicinsk utbildning efter kön, födelseår inkomst. Relativ fördelning.

och

Födelseår Inkomst —1899

1900—09

1910—19

1920—29

1930—

3,3 3,3 1,6 14,8 29,5 34,4 13,1

4,0 4,0

3,2

5,4 28,4 43,3 14,9

1,1 25,8 54,8 15,1

3,8 0,8 1,5 7,5 39,0 45,9 1,5

4,6 2,3 11,6 9,3 44,3 27,9

Män 0— 4999 5000— 9999 10 000—14999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen Antal

...

observationer

Kvinnor 0— 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75 000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen Antal

observationer

...

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

44 480

48 590

52 810

39 920

31 490

21,4 7,1 7,1 14,3 28,6 21,4

6,7 6,7 6,7 33,3 33,3 13,3

11,5 7,8 11,5 19,2 46,2 3,8

20,0 2,2 6,7 22,2 42,2 6,7

6,7 13,3 20,0 6,7 46,7 6,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

26 010

26 050

22 130

21 790

22 900

Tabell U. Personer med utbildning vid filosofisk eller teologisk fakultet kön, födelseår och inkomst. Relativ fördelning.

efter

Födelseår Inkomst

Män 0 4999 5 000 9 999 10 000 14999 15 000 24999 25 000—39 999 40 000 74 999 75000— Summa Medelinkomst för

åldersgruppen

...

Kvinnor 0— 4999 5000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen

Tabell 5. Socionomer,

...

—1899

1900—09

1910—19

1920—29

1930—

7,4 2,5 6,2 32,0 38,3 12,4 1,2

5,1 3,0 1,0 14,1 56,6 19,2 1,0

4,0 3,0 6,9 18,8 49,5 17,8

2,7 2,1 5,4 35,6 47,3 6,2 0,7

27,4 14,7 6,3 43,2 8,4

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

22 830

31 620

29 100

25 970

12 810

8,7 21,8 17,4 30,4 17,4 4,3

19,0 2,4 7,1 23,9 40,5 7,1

32,8 1,7 8,6 32,8 20,7 1,7 1,7

27,7 7,4 19,2 28,7 17,0

43,3 16,5 13,4 24,7 2,1

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

16 140

21 980

16 470

13 860

8 730

receptarier eller gymnastiklärare och inkomst. Relativ fördelning.

efter kön,

födelseår

Födelseår Inkomst —1899

1900—09

1910—19

1920—29

1930—

4,9

22,2 11,1 5,6 61,1

Män 0— 4999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000 74999 75000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen

...

Kvinnor 0— 4999 5 000— 9 999 10 000—14999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75 000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen

...

5,0 10,0 50,0 30,0 5,0

45,5 50,0 4,5

9,6 63,5 19,6 2,4

100,0

100,0

100,0

100,0

27 140

21 620

17 080

28,0 16,0 28,0 16,0 8,0 4,0

30,0 6,7 13,3 36,7 10,0 3,3

39,1 6,5 15,2 37,0 2,2

56,9 11,4 15,8 11,4 4,5

24,1 22,2 25,9 27,8

25 130

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

12 090

14 570

10 590

6 640

10 710

279 Tabell 6. Samtliga utbildningsgrupper efter kön, födelseår och Relativ fördelning.

inkomst.

Födelseår Inkomst —1899

1900—09 1910—19 1920—29

1930—

Män 4,6 3,7 7,2 25,9 32,4 18,8 7,4

0— 4999 5000— 9999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40000—74 999 75 000— Summa Medelinkomst Antal

för åldersgruppen

...

observationer

Kvinnor 0— 4999 5000— 9999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75000— Summa Medelinkomst för åldersgruppen Antal

observationer

...

3,6 3,0 1,6 11,8 40,6 32,0 7,4

2,1 1 5 2,3 10,5 39,0 36,2 8,4

3,4 0,9 2,8 23,0 46,6 21,6 1,7

14,7 9,0 10,7 40,7 20,4 4,2 0,3

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

35 710

40 410

42 660

32 960

19 160

18,8 17,2 20,3 20,3 15,6 7,8

21,5 6,5 9,7 28,0 26,8 7,5

31,8 6,8 10,8 28,4 20,2 1,4 0,6

33,3 8,7 13,5 24,2 18,8 1,5

33,9 19,4 17,8 23,3 5,0 0,6

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

16 690

19 610

14 990

13 830

10 380

180 Av de nu redovisade tabellerna framgår att betydande olikheter föreligger mellan männens och kvinnornas inkomster, men också mellan de olika utbildningsgrupperna. Männen i utbildningshuvudgruppen — medicinsk utbildning — har för varje åldersgrupp en högre medelinkomst än varje annan redovisad kategori. För män i arbetsåldrarna är andelen med inkomster under 15 000 kr oftast lägre än 5 %, medan motsvarande andel för kvinnorna uppgår till mellan 40 och 50 %. Ett undantag är dock i viss utsträckning kvinnor med medicinsk utbildning. Denna grupp har det högsta genomsnittliga inkomstläget även bland kvinnorna. Den relativt låga frekvensen av höga inkomster och en ganska liten inkomstspridning är värd att notera för män med utbildning från filosofisk eller teologisk fakultet. Ett fenomen som avser inkomstfördelningen för kvinnor är att denna för de flesta åldersgrupperna har två maximivärden (två typvärden). Dels är den lägsta inkomstklassen representerad med en hög frekvens, dels återfinnes ett lokalt frekvensmaximum även i inkomstklasserna 10 000— 14 999 eller 15 000—24 999. Andelen höga inkomsttagare är också mycket lägre för kvinnor än för män, även för jämförbara ålders- och utbildnings-

280 Tabell 7. Personer

födda 1910—29 efter kön, utbildningsgrupp inkomster. Kvinnor

Män Utbildningsgrupp

och

MedelMedelAntal 15 000— Antal 15 000— in- 0—14 999 24 999 25 000— obs. in- 0—14 999 24 999 25 000— obs. komst komst 37 620

13,4

20,0

66,6

1 Civilingen j ö r s u t b . 40 070

1,9

13,3

84,8

6 Civilekonomutb. Juridisk utb.

42 900 34 810

5,1 5,9

15,6 17,1

79,3 77,0

116 135

35 730 50 110 39 320 34 170 26 840 30 340 25 610 25 400 23 730

18,2 5,5 1,8

15,1 1,7 4,6

66,7 92,8 93,6

12,5 5,7 22,0 6,2 10,0

19,3 23,0 38,0 40,6 60,0

68,2 71,3 40,0 53,2 30,0

22 230

9,9

44,6

45,5

33 147 54 9 16 87 128 32 50 2 11

Agronomutb.

Samhällsvetenskaplig utb. Läkarutbildning Tandläkarutb. Apotekareutb. Veterinärutb. Naturv. utb. Humanistisk utb. Teologisk utb. Socionomutb. Receptarieutb. Gymn.lär.utb.

13 590 11 540

63,6 58,8

18,2 17,6

18,2 23,6

22 720 20 650

32,4 25,0

24,4 21,4

43,2 53,6

15 470 14 730

50,0 36,5

38,4 28,5

11,6 35,0

9 090 7 930 8 990

48,6 62,5 64,1

41,5 34,3 31,5

9,9 3,2 4,4

kategorier. Det bör framhållas att undersökningen ej syftar till att »förklara» skillnaden i inkomstfördelningen för olika grupper eller åldrar, utan syftet är begränsat till att ge en beskrivning, som kan användas för att bl. a. studera olika avgiftssystemsverkningar. För att direkt belysa studiesociala utredningens frågeställningar redovisas i tabell 7 dels medelinkomsten för de olika utbildningsgrupperna, dels den andel av inkomsttagarna som vid undersökningstillfället hade mindre än 15 000 i inkomst. Tabellens population har begränsats till personer födda 1910—1929, dvs. i stort sett de grupper, som 1960 befann sig i åldrar, som är aktuella vid avgiftsbetalning. Utbildningsnivå

och

inkomst

De hittills redovisade tabellerna har visat inkomstfördelning och medelinkomster för olika akademiska utbildningskategorier. Därvid har ingen hänsyn tagits till att inom en och samma utbildningskategori olika utbildningsnivåer kan förekomma. I tabell 8 redovisas hela undersökningens material fördelat på olika utbildningskategorier, kön och ålder. Först visas fyra lägre nivåer, vilka ingick med att begränsat urval i undersökningen. Det bör här påpekas att den yngsta gruppen av personer som avlagt studentexamen, men ej någon annan examen, även inkluderar universitetsstuderande. Tekniskt gymnasium omfattar, förutom examen från tekniskt läro-

11 17 7 37 28 5 1 26 123 3 35 32 23

281 Tabell 8. Genomsnittlig

årsinkomst för olika utbildningsnivåer åldersgrupper.1 Födelseår 1900—09 1910—19 1920—29

1930—

Antal observationer

27 150 9 390

6 530 3 000

105 83

13 540

172 2

28 860

14 830 7 930

46 36

18 820

12 680

47 40

Utbildningsnivå —1899

och

Studentexamen 17 750

32 250

26 860 5 200

Tekniskt gymnasium 30 870 25 380

Handelsgymnasium 22 160 Folkskollärarexamen

23 390

8 750

19 600 Kortare postgymn.utb. 25 130 12 090

14 570

27 140 10 590

21 620

17 080 10 710

107 199

36 590 18 770

40 120 20 370

41 650 16 790

6 640 33 840 15 900

19 470 10 280

1 749 462

35 480

41 720

53 650 19 800

32 890 13 780

17 120

292 31

Akademisk grundexamen2 Licentiatexamen och doktorsgrad

1 2

Endast medelvärden baserade på 10 eller fler observationer redovisas. Inkl. med. lic.-examen.

Tabell 9. Personer födda 1910—29 efter kön, utbildningsnivå Utbildningsnivå

Män Studentexamen Tekniskt gymnasium Handelsgymnasium Folkskollärarexamen Kortare akad. examen Akademisk grundexamen Licentiatexamen och doktors grad Kvinnor Studentexamen Tekniskt gymnasium Handelsgymnasium Folkskollärarexamen Kortare akad. examen Akademisk grundexamen Licentiatexamen och doktors grad

Medelinkomst

0—14 999 15 000—24 999

27 020 24 240 29 240 20 390 23 550 37 070

11,1 10,3

och

25 000-

9,5 7,0

33,3 43,9 70,6 88,9 57,1 15,8

55,6 45,8 29,4 11,1 33,4 77,2

41 320

3,0

15,2

81,8

7 570

80,0

16,7

3,3

7 540 14 480 8 660 16 230

75,0 36,3 61,1 45,8

25,0 63,7 24,4 27,3

14,5 26,9

16 290

55,0

15,0

30,0

inkomst.

282 Tabell 10. Personer födda 1910—29 med inkomster under 15 000 kr efter kön och sysselsättning. Relativ fördelning. Inkomst

Förvärvsarb. Hemgöromål

övrigt

Summa

15,8 2,6 6,6

43,4 17,1 39,5

25,0

100,0

Antal obs.

Män — 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999

27,6 14,5 32,9

Summa

75,0

— — — —

kvinnor — 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999

9,9 13,8 16,4

53,9 2,6 1,3

0,8

—

1,3

64,6 16,4 19,0

Summa

40,1

57,8

2,1

100,0

Icke gifta kvinnor — 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999

30,6 8,3 38,9

5,6

13,9

— —

—

2,7

50,1 8,3 41,6

Summa

77,8

5,6

16,6

100,0

76 Gifta

verk, även examen från tekniskt institut. Därefter redovisas tre kortare postgymnasiala utbildningslinjer — socionomer, receptarier och gymnastiklärare. De återstående grupperna har sammanförts och uppspjälkats på två nya grupper — akademisk grundexamen samt högre akademiska examina och grader. Den senare kategorien omfattar licentiatexamen och doktorsgrad, med undantag för medicine licentiatexamen, som h ä r hänförts till akademisk grundexamen. (Detta är i överensstämmelse med folkräkningens utbildningskod.) I tabell 8 redovisas medelvärden endast då antalet observationer överstiger 10. Den grupp som är av särskilt intresse i detta sammanhang, nämligen personer födda 1910—29, redovisas särskilt i tabell 9, som dels visar medelinkomst, dels den relativa fördelningen på tre inkomstgrupper. Skillnaden mellan män och kvinnor är uppenbar. Det bör emellertid observeras att inkomstmaterialet för de lägre utbildningsnivåerna är mycket begränsat. Materialet från de högre postgymnasiala grupperna (tabell 2—6) har för åldersgruppen född 1910—29 och för de tre lägsta inkomstgrupperna uppdelats särskilt efter inkomstgrupp och sysselsättning och redovisas i tabell 10. Uppdelningen efter sysselsättningens karaktär h a r gjorts på tre grupper. Förvärvsarbetande omfattar personer med enl. folkräkningens definition minst halvtidsarbete. Gruppen övrigt omfattar studier, värnplikt, arbetslöshet m. m. Det kan vara värt att notera att även i den lägsta inkomstgruppen förekommer förvärvsarbete i betydande grad. Olika hypoteser kan här uppställas, men ofullständigheter i det insamlade inkomstmaterialet

283 Tabell 11. Kvinnor

efter civilstånd,

Inkomst

Icke gifta kvinnor — 4999 5 000— 9 999 10 000—14999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74000 75 000— Summa Medelinkomst

för

födelseår,

barnantal

och

inkomst.

Utan b a r n

Med b a r n

Födelseårl

Födelseår 1910—29

1930—

29,7 17,6 17,6 31,0 2,7 1,4

25,0 5,0 25,0 40,0 5,0

—

100,0

100,0

100,0

23 280

20 200

12 270

43,7 16,8 8,3 18,7 10,4 2,1

17,6 8,8 14,7 35,4 23,5

15,0 15,0 30,0 30.0 10,0

40,0 20,0 26,7 13,3

46,2 11,1 12,0 18,6 11,1 0,5 0,5

50,0 24,2 10,6 10,6 4,6

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

10 520

16 970

13 970

12 860

10 260

7 210

—09

1910—29

1930—

4,5 10,0 16,9 27,0 29,2 12,4

12,7 2,0 14,7 37,3 30,4 2,9

100,0

—09

ålders-

kvinnor — 4999 5000— 9999 10 000—14999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 000 75000—

20 180

Gifta

Summa Medelinkomst gruppen

för

Antal observationer

ålders-

kan ej uteslutas. Med denna senare tolkning är det inte omöjligt att frekvensen i den lägsta inkomsttagargruppen överskattats. Civilstånd

och

inkomst

I tabell 11 ges en sammanställning av inkomstförhållandena för kvinnor med akademisk examen. Tabellen omfattar samma material som föreligger i tabellerna 2—6. Här visas på betydande skillnader mellan gifta och icke gifta kvinnor. Förutom uppdelningen på civilstånd har en uppdelning skett beroende på om kvinnan haft barn under 16 år eller ej. Det bör i detta sammanhang framhållas att frånskilda samt gifta, men ej samboende hänförts till gruppen icke gifta. Därmed erhålles en bättre överensstämmelse med studiemedelssystemets avgiftsregler. Tabell 12 redovisar gifta akademikers inkomster i kombination med makens/makans inkomst. Bearbetningen har begränsats till gruppen födda 1910—29. För de gifta akademikernas del visas en tendens att för männen i högre inkomstgrupper är andelen makar i lägre inkomstgrupper högre än

284 Tabell 12 a. Gifta män födda 1910—29 efter egen och makans Mannens inkomst

— 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75 000—

Makans

0— 4 999 80,0 50,0 53,8 69,5 78,6 85,1 84,0

— 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75 000—

0— 4 999 2,0 4,0 13,8 10,2

inkomst

Antal Summa observa5 000— 10 000— 15 000— 25 000— 40 000— tioner 9 999 14 999 24 999 74 999 75 000— 39 999

20,0 26,9 9,8 6,4 3,6 4,0

Tabell 12 b. Gifta kvinnor Kvinnans inkomst

inkomst.

10,0 20,0 11,5 6,9 7,1 3,3 4,0

10,0 3,9 12,1 5,0 4,7 2,0

10,0 3,9 1,7 2,6 3,3 2,0

0,3 2,0

2,0

födda 1910—29 efter egen och makens

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

20 10 26 174 463 302 50

inkomst.

Makens inkomst Antal S u m m a observa5 000— 10 000— 15 000— 25 000— 40 000— 75 000— tioner 9 999 14 999 24 999 39 999 74 999

3,5 8,2 3,3

8,2 4,0 10,4 2,0 10,0

9,2 24,0 17,2 20,4 3,3

40,8 40,0 31,0 40,8 46,7

35,7 24,0 17,2 18,4 30,0

4,1 4,0 6,9 6,7

Tabell 13. Personer födda 1910—29 efter kön, stånd och inkomst. Män

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

98 25 29 49 30 1 1

civil-

Kvinnor

Inkomst

— 4 999 5 000— 9 999 10 000—14 999 15 000—24 999 25 000—39 999 40 000—74 999 75 000—

Icke gifta

Gifta

Icke gifta

Gifta

11,3 2,6 3,5 29,6 36,5 14,8 1,7

1,9 1,0 2,5 16,6 44,3 28,9 4,8

14,8 2,5 12,3 35,1 32,0 3,3

42,2 10,7 12,4 21,0 12,9 0,4 0,4

Summa

100,0

100,0

190,0

100,0

Antal observationer

1 045

för män i lägre grupper. Tabell 13 slutligen, visar inkomstfördelningen för såväl män som kvinnor efter civilstånd. Även denna sammanställning har begränsats till personer födda 1910—29. Observera att skillnaden mellan gifta och ogifta i denna sammanställning kan sammanhänga med att åldersfaktorn ej har hållits konstant. (Andelen gifta stiger vid högre ålder.)

285 Tabell lk. Medelvärde,

inkomstspridning och konfidensintervall godtyckligt valda grupper.

Civilekonomer, m ä n (Födda 1910—19 40 observationer) Teologer, m ä n (Födda 1910—29 22 observationer) Humanister, kvinnor (Samtliga åldersgrupper 262 observationer) Civilingenjörer, m ä n (Samtliga åldersgrupper 541 observationer)

Avslutande

för

några

Medelvärde

Inkomstspridning för utbildningsgruppen

Konfidensintervall för medelvärde (95 % )

54 200

23 450

46 780 — 61 620

27 030

11 090

22 310 — 31 750

14 090

11 920

12 620 — 15 560

38 850

14 330

37 610 — 40 600

kommentar

Som tidigare framhållits avser den h ä r redovisade undersökningen endast att ge vissa deskriptiva data om de akademiska utbildningsgruppernas inkomstförhållanden. Några »förklaringar» med betydande allmängiltighet kan knappast ges. Däremot kan naturligtvis det föreliggande materialet vara lämpat för uppställandet av vissa hypoteser vilka kan bli föremål för mera strikta undersöknings- och testningsprocedurer vid förnyade undersökningar. Ett sådant upprepningsförfarande — med en inledande underhökning, hypotesställande och en avslutande prövande undersökning — är i överensstämmelse med statistisk undersökningspraxis. Det finns i detta sammanhang anledning att peka på några problem som föreligger vid tolkningar av de publicerade tabellerna. För det första innebär den valda urvalsmetoden att skattningarna är förenade med betydande slumpfel. Det har inte varit möjligt att beräkna konfidensintervall för exempelvis medelvärden med utgångspunkt i de ursprungliga urvalssannolikheterna. I stället har för ett par godtyckligt valda exempel beräkningar gjort med förutsättningen att urvalssannolikheten varit densamma för samtliga personer. I ovanstående tabell redovisas några sådana beräkningar. Konfidensintervallets storlek beror dels av antalet observationer, dels av inkomstspridningen för gruppens inkomster. Som mått på inkomstspridningen användes standardavvikelsen för inkomsterna i populationen. Med ett nittiofemprocentigt konfidensintervall förstås att intervallet med 95 % sannolikhet täcker det sanna medelvärdet. Som synes kan konfidensintervallen bli ganska betydande. En slutsats, som också är en varning, kan dras från det nu anförda. Rent

286 slumpmässigt inträffar betydande avvikelser i de gjorda uppskattningarna från sanna medelvärden och fördelningar. Detta innebär att man inte kan dra giltiga slutsatser genom att ur materialet godtyckligt plocka ut vissa grupper, ofta med extrema, uppseendeväckande, »icke förväntade», eller intressanta data, och därefter göra jämförelser eller konstateranden beträffande inkomstdifferensernas storlek. Det bör också framhållas att undersökningen ej direkt belyser inkomstförhållandena hos de grupper som drabbas av studieavbrott. Normalt kan man förvänta att dessa personer uppvisar en mindre gynnsam utveckling än personer med avlagda akademiska examina. Dessutom är det av vikt att påpeka att de redovisade inkomstförhållandena hänför sig till 1960. Ett direkt användande av undersökningen för att beräkna vissa effekter i studiemedelsystemet måste således ta hänsyn till de senaste tre årens inkomstutveckling. Hänsyn måste även tas till de förändringar i kvinnornas yrkesintensitet som kan ha inträffat.

Särskilda yttranden och reservation

Särskilt Av ledamöten

yttrande

Bodström

Återbetalningssidan i utredningens studiesociala system medför mycket stora fördelar för de studerande. Ett stort mått av trygghet skapas genom att återbetalningsskyldigheten anpassas till den enskildes ekonomiska bärkraft. Denna trygghetsfaktor kan icke lika effektivt inbyggas vare sig i det nuvarande lånesystemet eller i något av de andra lånesystem, som diskuterats under utredningsarbetets gång. Utöver de förtjänster återbetalningssystemet har från periodiseringssynpunkt är det mycket fördelaktigt med hänsyn till det belopp som totalt skall återbetalas. Den inbyggda ränte- och skattegarantin är så konstruerad att den totala kostnaden ej skall överstiga den totala kostnaden för ett konventionellt lån, där räntan bestäms efter i huvudsak de grunder som nu gäller för studielån med statlig kreditgaranti. Om däremot prisförändringarna skulle förhålla sig till ränte- och skatteutveckling så att realräntan blir positiv, får den återbetalningsskyldige betala ett belopp, som understiger totalkostnaden för ett konventionellt lån. Då det gäller storleken av det återbetalningsfria studiebidraget vid postgymnasiala studier, har utredningen stannat för att föreslå 1 750 kr. per år. Utredningen anför emellertid också skäl, som skulle kunna tala för att studiebidraget bestämdes till 250 kr. per månad eller 2 500 kr. per studieår. De skäl som utredningen anfört för det högre beloppet är enligt min mening så starka, att utredningen bort förorda detta belopp. Den väsentligaste skillnaden i studiesocialt hänseende mellan inackorderade studerande på gymnasial och studerande på postgymnasial nivå skulle i så fall begränsas till att behovsprövningen i det ena fallet verkställdes med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska ställning samt i det andra fallet med hänsyn till den studerandes egen och hans makes ekonomi. Sättes maximibeloppet för studiebidrag för studerande på postgymnasial nivå till 250 kr. per månad, riskerar inte den som övergår från gymnasiala till högre studier att få ett lägre studiestöd, något som skulle vara olämpligt såväl av allmänna rättviseskäl som med hänsyn till en rad i och för sig självklara förhållanden. Högre levnadsålder medför således regelmässigt större levnadskostnader. Vidare blir utgifterna för litteratur och annan studiemateriel högre under den fortsatta utbildningen. Slutligen gäller att den

288 som genomgått gymnasiet har ett antal inkomstlösa år bakom sig, en inkomstlöshet som i en del fall resulterat i skuldsättning. Vill han nu fortsätta sina studier, står han i flertalet fall inför perspektivet av ytterligare ett antal inkomstlösa eller nästan inkomstlösa år. Särskilt Av ledamoten

yttrande

Persson

Ett grundläggande villkor för ett gott studiesocialt system är att ingen av ekonomiska skäl hindras att skaffa sig önskad utbildning. Detta ekonomiska oberoende är också villkoret för en verklig demokratisering av utbildningsmöjligheterna. Utredningens förslag beträffande socialt stöd vid högre studier uppfyller dessa villkor. Det tillförsäkrar sålunda samtliga studerande, som fyller kravet på studielämplighet, försörjning på rimlig nivå under utbildningstiden. En lång återbetalningstid och en realt jämn periodisering gör att återbetalningsvillkoren måste betraktas som synnerligen gynnsamma. Härtill kommer den trygghet, som efter försäkringsliknande principer inbyggts i återbetalningsreglerna och som ger envar ett automatiskt verkande skydd mot att bli mer än rimligt belastad i återbetalningshänseende. En annan positiv sida hos systemet är att samhällets stöd lämnas oberoende av föräldraekonomin, varigenom de ungas studiemöjligheter icke heller blir beroende i ekonomiskt avseende av föräldrarnas välvilja. Främst de här anförda egenskaperna hos utredningens förslag har gjort, att jag kunnat biträda detsamma. Emellertid har jag velat ge tillkänna, att jag på vissa punkter känt tvekan om inte utredningen sträckt sig väl långt i generositet. Min tvekan gäller bl. a. det kontanta bidragets höjd. Bakgrunden härtill är följande. De kontanta bidragen liksom den subventionering, som ligger i avskrivningsreglerna, betalas av skattemedel. De bekostas således till alldeles övervägande delen av människor, vilka aldrig haft eller aldrig kan få förmånen att bedriva högre studier och vilka i de allra flesta fall har inkomster, som väsentligt understiger de inkomster, som i allmänhet kommer de akademiskt utbildade till del. En generös bidragsgivning till ifrågavarande studerande innebär således med den lönesituation vi för närvarande har på svensk arbetsmarknad, att befolkningsgrupper, vilka i fråga om såväl årsinkomster som livslön har en allmänt sett lägre och ofta väsentligt lägre standard än de akademiskt utbildade, påtagligt subventionerar de senare. Att samhället lämnar själva undervisningen utan kostnad för den studerande går att försvara. Likaså att samhället på sätt utredningen föreslår, tryggar studiemedel till den enskilde. Däremot kan ifrågasättas, om det med hänsyn till den postgymnasiala utbildningens lönsamhet finns skäl för att de, som inte får del av denna utbildning, också skall finansiera de studerandes kostnader och uppehälle under studietiden.

289 När jag ändock biträtt majoritetens förslag i berörda avseende, har det berott på att jag velat medverka till enighet inom utredningen men också på att det redan nu utgår generösa bidrag. Att gå längre än utredningens majoritet föreslagit finner jag emellertid inga skäl till för närvarande. Man bör också i sammanhanget beakta, att man med alltför stor generositet riskerar, att stödåtgärderna — i stället för att betraktas som ett viktigt led i strävandena mot ökad rättvisa och vidgad solidaritet mellan olika medborgare — stöter känslan för social rättvisa och uppfattningen om en rimlig fördelning mellan olika grupper. Den goda tanke, som studiesocialt stöd utgör, bör med andra ord inte komprometteras av en generositet, som inte har förankring i det sociala tänkandet. På längre sikt, när vi eventuellt fått en annan struktur på lönemarknaden, kan jag gott tänka mig en konsekvent genomförd studielön. Därför har jag också under utredningsarbetets gång velat medverka till en konstruktion av systemet, som möjliggör en smidig anpassning av studiebidragsandelen efter utvecklingen på lönemarknaden, vilket föreliggande förslag otvivelaktigt tillåter. Ett annat skäl för tveksamheten att lägga bidragsdelen alltför högt är, att det skulle kunna verka ekonomiskt hämmande på andra och angelägnare uppgifter inom svenskt utbildningsväsen. Jag anser det nämligen vara angelägnare att öka utbildningsmöjligheterna för allt fler medborgare än att bjuda generösa studiebidrag till en grupp, som ändock gynnas i alldeles särskild grad av samhället och lönestrukturen. Jag ser heller ingen risk för att återhållsamhet i studiebidragsdelen skulle menligt påverka rekryteringen eller studieresultaten. Min tvekan gäller också de regler, som föreslås för rätten till studiemedel. Makar, som båda uppbär studiemedel, liksom makar av vilka den ena uppbär studiemedel och den andra har förvärvsinkomster kan i vissa fall tack vare studiemedlen uppnå en standard, som i jämförelse med många andra familjers framstår som anmärkningsvärt hög. Emellertid har jag ansett, att skäl kan anföras för utredningens strävan att undvika skarpa tröskeleffekter liksom för dess ståndpunkt att så långt möjligt behandla studerande som är gift såsom i ekonomiskt hänseende fristående från maken. Vidare har jag fäst vikt vid att större delen av studiemedlen skall återbetalas. Även återbetalningsreglerna har fått en mycket generös utformning. Jag syftar härvid särskilt på reglerna om avgiftsnedsättning och avgiftsbefrielse, vilka innebär bl. a. att avgift inte skall erläggas även vid inkomstlägen, som för många framstår såsom ganska goda. Jag har emellertid även här tagit hänsyn till strävandena att undvika tröskeleffekter liksom till att inkomstförhållandena för ifrågavarande grupper är genomgående goda och att återbetalningens effektivitet därför inte nämnvärt äventyras av att återbetalningsreglerna erhållit en så pass generös utformning. I återbetalningsreglerna har även byggts in en garanti för att återbetal19 — 6S0897

290 ningen inte i något fall skall ställa sig dyrare för den enskilde än ett konventionellt lån med ränta. Rent principiellt anser jag, att ingen kan uppfatta sig som missgynnad av ett system, som innebär att man utan ränta skall återbetala realvärdet av vad man uppburit. Jag tror också, att det kommer att bli sällsynt att frågan om återbäring aktualiseras, eftersom detta förutsätter en negativ realränta efter skatt under mycket långa perioder. I de fall, där det blir fråga om återbäring, kan det förutsättas, att den kommer att avse belopp, som i sammanhanget måste betraktas som obetydliga. Det kunde anses mera följdriktigt, att återbetalningsskyldigheten inte påverkades av att realräntan blir negativ, när den inte skall påverkas av en positiv realränta. Förslaget skulle utan denna möjlighet till återbäring ha vunnit ytterligare i klarhet och enkelhet utan att därigenom de som beröres därav ginge miste om någon fördel av egentligt värde. Ej heller på denna punkt har jag emellertid velat reservera mig mot utredningens förslag.

Reservation av ledamoten ö s t e r g r e n A. Huvudpunkterna

i

reservationen

I väsentliga avseenden är utredningen enig. Detta gäller främst följande punkter. 1) Studiehjälpen skall utgå utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi. 2) Stipendier skall utdelas för hela den normala studietiden. 3) Återbetalningen av studiekrediten bör modifieras i syfte att uppnå en bättre anpassning till betalningsförmågan. 4) För all postgymnasial utbildning bör samma materiella regler gälla. I andra, likaledes väsentliga avseenden kan jag emellertid icke ansluta mig till majoritetens förslag till studiesocialt system. I denna reservation förordas i stället för majoritetsförslagets studiemedelssystem en studiefinansiering, som i likhet med den nuvarande bygger dels på statsstipendier, dels på garantilån. På följande huvudpunkter måste jag således redovisa en avvikande mening. 1. Avvägningen mellan stipendier och lån Majoritetens förslag om stipendiebeloppets storlek (1 750 kr per år) innebär ett reformstopp för universiteten och högskolorna i fråga om de studiesociala förmånernas totala värde; mot ett vid universiteten och högskolorna existerande stöd med ett värde av ca 70 miljoner 1964/65 föreslås nu ett

291 stöd om ca 77 miljoner (sid. 223). Men majoritetsförslaget innebär dessutom en ekonomisk försämring för de studentkategorier som för närvarande har naturastipendium. Det studiesociala stödet till dessa (genom naturastipendier, räntefria lån och 25-procentig avskrivning) kan nämligen för närvarande maximalt uppgå till 3 000—3 500 kr per år. Utredningsmajoritetens förslag leder således till ökad skuldsättning för de grupper som hittills ansetts sämst ställda. En ökning eller konservering av skuldsättningen för akademikergruppen motverkar strävandena för likvärdighet i fråga om studiefinansieringen över hela utbildningsväsendet. Skuldsättningen får inte ökas för någon kategori av studerande. Tvärtom är det önskvärt med minskad skuldsättning. Enligt min mening är det en rimlig avvägning att stipendiet sättes till 3 750 kr per år, d.v.s. halva studiekostnaden.

2. Reglerna för utbetalning av stipendier och lån Majoritetsförslaget innebär, att man skall tillämpa samma regler för den del av de s. k. studiemedlen som skall utgöras av stipendier och den del som skall återbetalas genom särskilda avgifter. Detta leder till ett stelt system. Enligt min mening är det icke rationellt att i alla avseenden ha samma regler för stipendier som för lån. För lånen kan och bör liberalare regler tillämpas.

3. Reglerna för återbetalning av studiekrediten Jag kan varken acceptera att återbetalningen göres värdebeständig eller att den skall ske på grundval av de beskattningsbara inkomsterna enligt mekaniskt verkande regler. I stället för utredningsmajoritetens förslag om ettsystem med värdebeständiga avgifter till en statlig fond förordar jag ett garantilånesystem. önskemålet om ett enkelt, smidigt och individuellt anpassbart återbetalningssystem torde nämligen bäst tillgodoses inom nuvarande institutionella ram genom vissa modifikationer i det av bankerna omhänderhavda garantilånesystemet.

4. Skatteavdrag Majoritetens förslag innebär, att den 25-procentiga avskrivningen av statliga studielån bortfaller. Denna avskrivning infördes i stället för skatteavdrag för studiekostnader (studieskulder). Bl. a. därför måste vid den 25procentiga avskrivningens avskaffande skatteavdrag införas; dessa två frågor måste bedömas i ett sammanhang. Majoritetsförslaget diskuteras i avsnitt B nedan, medan de reservationsvis förordade reformerna av statsstipendierna och garantilånen preciseras i avsnitt C.

292 B. Motiv för avståndstagande

från

majoritetsförslaget

1. Allmänna synpunkter Utredningens kapitel »Allmänna synpunkter» innebär en argumentation för den markanta omfördelning av det studiesociala stödet som studiehjälpsutredningens och studiesociala utredningens nu framlagda förslag tillsammans skulle medföra. Innebörden av förslagen belyses av följande kostnadsuppgifter, samtliga avseende budgetåret 1964/65. Studiehjälpsutredningens förslag innebär en ökning av studiehjälpen på gymnasie- och yrkesskolenivå från 153 till 266 miljoner kr, dvs. med 113 miljoner kr eller ca 75 %. För icke-akademiska, postgymnasiala utbildningslinjer innebär studiesociala utredningens förslag en ökning av stödet från ca 10 miljoner kr till ca 30 miljoner kr, dvs. med ca 200 %. För de universitets- och högskolestuderande har förslaget kalkylerats medföra (sid. 223) en förändring av stödet från ca 70 till ca 77 miljoner, dvs. nivån förblir praktiskt taget oförändrad. Detta innebär icke blott en relativ omfördelning mellan olika utbildningsnivåer och utbildningsområden utan även en omfördelning från stöd som utgår till de studerande till stöd som utgår till de studerandes föräldrar. Det ökade stödet på gymnasie- och yrkesskolenivå och till icke-akademiska, postgymnasiala utbildningslinjer är motiverat. Däremot kan jag icke dela uppfattningen, att en omfördelning av studiehjälpens inriktning bör åstadkommas genom att stödet till de universitets- och högskolestuderande samtidigt hålles på genomsnittligt oförändrad nivå. Den allvarligaste bristen i utredningsmajoritetens diskussion av det studiesociala stödets avvägning mellan olika nivåer är enligt min mening, att man icke tar hänsyn till skuldsättningens storlek på olika studienivåer. På gymnasie- och yrkesskolenivå förekommer skuldsättning endast i mycket blygsam omfattning. I den föreliggande utredningens avgränsningskapitel har de studerande vid lärarutbildningsanstalter fått representera de studerande på icke-akademisk, postgymnasial nivå; lärarkandidaterna torde emellertid ha en skuldsättning som ligger över genomsnittet för gruppen. Den genomsnittliga skulden för skuldsatta lärarkandidater uppgick till knappt 6 000 kr. Enligt utredningens betänkande III var de från universitet och högskolor 1959/60 examinerade skuldsatta till ca 78 % och bruttoskulden för dem som var skuldsatta uppgick genomsnittligt till ca 15 000 kr. För dem som tillhörde examensgruppen med lång studietid var den genomsnittliga bruttoskulden ca 23 500 kr. Skuldsättningen har sedermera stigit jämfört med förhållandena för dem som studerade under 1950-talet. Det bör vidare påpekas, att skuldsättningen på de längre utbildningsvägarna har hållits nere främst tack vare ett omfattande förvärvsarbete, som inverkat negativt på studierna. Vid kortare studietid har förvärvsarbetet däremot främst haft karaktär av feriearbete eller nödvändigt praktikarbete. Det är således främst vid universitet och högskolor som de studerande

293 måste räkna med en kraftig belastning på sin egen ekonomi för att kunna genomföra sin utbildning. Mera betydande skuldsättning förekommer endast vid dessa utbildningslinjer. Det är därför oberättigat att påstå, att de universitets- och högskolestuderande ur studiesocial synpunkt skulle vara särskilt gynnade. Vill man tillämpa en enhetlig syn på studiefinansieringen i hela utbildningsväsendet, kan man icke bortse från skuldsättningens omfattning på olika studienivåer. För att skapa den behövliga likvärdigheten i studiefinansieringshänseende mellan olika utbildningsvägar måste skuldsättningen vid universitet och högskolor nedbringas genom en utbyggnad av stipendieringen. Stipendieringens omfattning har även betydelse med hänsyn till den sociala rekryteringen till gymnasiet. Det är betecknande, att andelen barn från arbetarhem är lägre på allmänbildande gymnasier än på fackgymnasier; de sistnämnda ger direkt en yrkesutbildning, medan efter det allmänbildande gymnasiet i allmänhet krävs en kostsam och med skuldsättning förenad yrkesutbildning. Kostnaderna för universitets- och högskolestudier kan avhålla från påbörjande av gymnasiestudier. I motsats till utredningsmajoriteten kan jag icke anse sannolikt att rekryteringseffekten blir mindre av stöd på universitets- och högskolenivå än på gymnasienivå. För att få social balans mellan tillströmningen till allmänbildande gymnasier jämfört med fackgymnasier samt mellan längre akademiska utbildningsvägar jämfört med kortare postgymnasial utbildning — mellan dessa utbildningsvägar är ju den sociala rekryteringen påtagligt sned — fordras en utbyggd stipendiering för de akademiska utbildningsvägarna. Rekryteringen till vissa yrken bör inte få bli beroende av studieekonomiska faktorer. Ett av majoritetens argument för den föreslagna omfördelningen av det studiesociala stödet utgöres av en diskussion om akademikernas inkomster och inkomstfördelningen i samhället. Utredningen framhåller, att i den mån studiekostnaderna »bestrides av skattemedel påverkas inkomstfördelningen mellan olika grupper», även om det icke faller inom utredningens uppdrag att diskutera åtgärder »för att neutralisera en sådan inverkan på inkomstfördelningen». I utredningen framhålles vidare, »att akademikerna i allmänhet har avsevärt högre inkomst än det stora flertalet andra medborgare». »I denna mening», heter det, »kan utbildning ur den enskilde individens synpunkt betraktas som en lönsam investering.» Härtill vill jag först påpeka, att det förhållandet, att årsinkomsten för en person med längre utbildning ligger högre än för en person med kortare utbildning icke visar, huruvida inkomstskillndaerna är tillräckliga för att uppväga inkomstbortfallet och kostnaderna under studieåren. Skillnader mellan årsinkomster kan hänföras till två olika faktorer: 1) den inkomstskillnad som behövs för att likställa inkomsterna med hänsyn till avsaknaden av inkomster under studietiden, 2) den inkomstskillnad som är mo-

294 tiverad med hänsyn till olikheter i fråga om arbetets art och arbetets ekonomiska värde för arbetsgivaren. Genom livsinkomstberäkningar är det möjligt att omräkna årsinkomsterna med hänsyn till den förstnämnda faktorn. Några sådana möjligheter föreligger ej i fråga om den andra faktorn, eftersom meningarna är starkt delade om hur stora inkomstskillnader som är motiverade med hänsyn till arbetets art. Med hänsyn härtill har utredningens konstaterande om årsinkomsterna knappast något intresse i förevarande sammanhang. I detta sammanhang bör också påpekas, att utredningens inkomstundersökning snarast tyder på, att utbildning vid universitet och högskola icke är lönande inom vissa studieriktningar. Detta får man en bild av om man jämför inkomstläget för dem som stannat på gymnasienivå med läget för dem som studerat ytterligare 2—5 år eller ännu längre och avlagt akademisk examen. Följande sammanställning u r utredningens inkomstundersökning över vissa genomsnittsinkomster för män i de viktigaste åldersgrupperna belyser detta. Födelseår Examen

1900—09

1910—19

1920—29

Tekniskt gymnasium

30 870 22 160 32 250

25 380 27 150

23 390 28 860 26 860

Teologisk examen Naturvetenskaplig examen Humanistisk examen Kortare akademisk utbildning

25 940 38 250 32 960 25 130

27 040 34 760 26 890 27 140

21 800 28 240 24 780 21 620

Uppgifterna ger utan vidare vid handen, att inkomstskillnaderna icke är sådana, att den längre studietiden för akademiska examina blir kompenserad. Tvärtom ligger ju t. o. m. den okorrigerade årsinkomsten i flera fall högre för dem som stannat på gymnasienivå. När det gäller inkomstfördelningen bör det framhållas, att det ständigt pågår förändringar i olika riktningar och att man icke kan isolera den påstådda effekten av ett enda moment av begränsad betydelse. Jag kan därför, oavsett h u r man i övrigt bedömer hithörande problem, icke dela utredningsmajoritetens uppfattning på denna punkt. Det är ofruktbart att söka fastställa en viss stipendienivå med utgångspunkt från resonemang om vilken inkomstfördelning som är lämplig. Utredningens allmänna diskussion kring vad som kallas studielön ger intryck av att utredningsmajoriteten principiellt är positiv till finansiering genom studielön. I praktiken går emellertid utredningens förslag snarast till motsatt ytterlighet genom att i dominerande grad bygga på finansiering genom skuldsättning. Det förhållandet, att det av utredningen föreslagna kreditsystemet innebär en övergång från enskild till statlig reglering av skuldförhållandet samt att orden »skuld» och »amortering» avskaffas, torde

295 icke av låntagarna i allmänhet uppfattas som innebärande en ökad trygghet. Tvärtom torde det få anses innebära en viss trygghet att ett lånesystem följer de allmänna normerna på kreditmarknaden, som i princip gäller hela folket, medan en ensidig specialreglering från det allmännas sida av kreditförhållandena just för den avgränsade grupp det här är fråga om kan upplevas som ett osäkerhetsmoment. Oavsett de uttalanden, som göres i kapitlet »Allmänna synpunkter», förefaller det ofrånkomligt, att det av utredningsmajoriteten förslagna studiefinansieringssystemet måste grunda sig på förutsättningen att skuldsättningen som dominerande finansieringsform icke endast skall konserveras utan för betydande kategorier t. o. m. utökas för avsevärd framtid. Dels kan man icke rimligen inleda en utbyggnad av det studiesociala stödet genom att införa en ekonomisk försämring för den grupp av studerande som för närvarande har störst studiesocialt stöd. Dels förefaller det omotiverat att bygga upp ett särpräglat regelsystem och nya institutioner för en omfattande studiekreditgivning, om man syftar till att påbörja en successiv avveckling av denna finansieringsform. I här berörda som i flera andra avseenden råder enligt min mening brist på överensstämmelse mellan uttalandena i principkapitlet och de praktiska förslagen. I detta sammanhang bör påpekas, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i utredningens direktiv framhållit, att utredningsarbetet bör utmynna i ett handlingsprogram för det närmaste decenniet. Utredningsmajoriteten har icke framlagt förslag till fortsatt utbyggnad av stipendieringen utan endast förordat ett stipendium om 1 750 kr. Jag kan icke dela den tveksamhet utredningsmajoriteten ådagalägger i sitt förord för avskaffande av behovsprövningen med hänsyn till föräldrarnas ekonomi. Utredningsmajoriteten har enligt min mening överskattat skälen för ett bibehållande av föräldraprövningen och underskattat skälen för dess avskaffande. De praktiska skälen för ett avskaffande väger tyngre än vad som kommer till uttryck i utredningens diskussion: svagheten i att använda skattemässiga inkomstbegrepp som mätare på bidragsförmågan, den bristande överensstämmelsen mellan bidragsförmåga och bidragsvilja, det praktiskt sett orimliga i att föräldrar skall bekosta vuxna och myndiga barns utbildning, de stötande tröskel- och marginaleffekter som uppstår. 2. Stipendiernas storlek Utredningsmajoriteten föreslår ett stipendium om 1 750 kr per år. Vad detta storleksmässigt innebär kan belysas med utgångspunkt från den nuvarande 25-procentiga avskrivningen av garantilån. Studiemedlen skall enligt utredningen i normalfallen kunna uppgå till 6 580 kr per läsår. En 25-procentig avskrivning på denna summa motsvarar 1 630 kr. Härtill kommer emellertid, att lånetaket i motsats till stipendiebeloppet årligen justeras, varför en 25-procentig avskrivning successivt ökar i värde. Redan efter något år kan

296 alltså utredningens stipendieförslag representera ett lägre värde än en 25procentig avskrivning på det maximala studiemedelsbeloppet ensam skulle ha gjort. Utredningens stipendieförslag kan också belysas med en kalkyl över värdet av det nuvarande studiesociala stödet i de fall då det är som störst, dvs. då den studerande dels har erforderliga studiemeriter, dels har föräldrar med så låga inkomster, att han erhåller såväl naturastipendium som räntefritt lån. Utgångspunkten är tre olika individuella fall. Den ene antas avlägga filosofie kandidatexamen på 4 år, den andre filosofisk ämbetsexamen eller juris kandidatexamen på 5 år, den tredje civilingenjörsexamen på 5 år. Alla förutsattes uppbära statsstipendium och räntefritt lån. Därvid blir förhållandena följande. Fil. kand. Under tre år uppbär den studerande ett naturastipendium vars värde uppgår till 2 680 kr. Därutöver finansierar han sina studier med ett räntefritt lån om 1 000 kr och ett statligt garantilån om 2 620 kr. Den totala studiekostnaden beräknas alltså till 6 300 kr, dvs. enligt garantilånenämndens normalbelopp. Det fjärde året har han räntefritt lån om 2 500 kr och garantilån om 3 800 kr. Räntan på garantilån är för närvarande 4,5 % och utgår även under studietiden. Det räntefria lånet är räntefritt under studietiden och de två första åren därefter; sedan är räntan 2,5 %. För båda lånetyperna är de två första åren efter examen amorteringsfria och amorteringstiden är 15 år (inklusive de två amorteringsfria åren). I båda fallen nedskrives skuldens kapitalbelopp med 25 % före amorteringens början. Jur. kand. Samma förutsättningar gäller för de tre första studieåren. Under de två följande åren finansieras levnadskostnaderna med räntefritt lån om 2 500 kr och garantilån om 3 800 kr per år. Civ.-ing. Samma förutsättningar som jur. kand. bortsett från de förändringar som betingas av att naturastipendium uppbäres endast de två första studieåren. Från dessa förutsättningar ger beräkningarna följande resultat: Fil. kand. Naturastipendier 8 040 Räntesubvention räntefritt lån 1 450 25-procentig avskrivning 4 290 Summa statligt stöd Summa statligt stöd per studieår

13 780 3 450

Jur. kand. Naturastipendier Räntesubvention räntefritt lån 25-procentig avskrivning

8 040 2 443 5 865

Summa statligt stöd Summa statligt stöd per studieår

16 348 3 270

Civ.-ing. Naturastipendier Räntesubvention räntefritt lån 25-procentig avskrivning

5 360 2 932 6 510

Summa statligt stöd Summa statligt stöd per studieår

14 802 2 960

297 Utredningens förslag innebär alltså minskad studiehjälp och därmed ökad skuldsättning för de kategorier av studerande som här exemplifierats. Dessa studerande, som hittills haft det största studiesociala stödet, kommer företrädesvis från arbetar-, lägre tjänstemanna- och jordbrukarhem. Jag delar som tidigare framhållits uppfattningen, att den föräldraekonomiska prövningen bör bortfalla. Men jag kan icke finna det rimligt att härvid de kategorier, som hittills ansetts sämst ställda och därför fått mest stöd, nu genom minskat studiesocialt stöd skulle få betala stipendierna för de grupper som på grund av föräldraprövningen hittills icke uppburit stipendium. Utredningen anför i detta avseende (s. 51), att det »många gånger» skulle framstå som omöjligt att avskaffa behovsprövade system, om man icke accepterade sådana försämringar. Detta kan emellertid i varje fall icke gälla avskaffande av behovsprövningen efter föräldrainkomst av statsstipendierna. I en framställning till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet av den 26 september 1963 angående en provisorisk studiesocial reform har Sveriges Akademikers Centralorganisation framhållit, att kostnaden för avskaffande av behovsprövningen med hänsyn till föräldrainkomst av nuvarande statsstipendier kan beräknas till högst 18 miljoner kr. För denna begränsade kostnad kan alltså behovsprövningen av statsstipendierna avskaffas utan att ökad skuldbörda uppstår för någon kategori. Det bör påpekas, att inemot hälften av de nyinskrivna universitets- och högskolestuderande uppbär stipendium; av de nyinskrivna studenter som har erforderliga studiemeriter torde omkring tre fjärdedelar erhålla statsstipendium. Att studiehjälpsutredningens förslag innebär ökade bidrag till gymnasisternas föräldrar och att studiesociala utredningens majoritet föreslagit mekaniska regler för anstånd med avbetalning, utgör enligt utredningsmajoriteten skäl för att godtaga en ökad skuldbörda för en betydande del av de universitets- och högskolestuderande (s. 51—52). Jag kan icke dela denna uppfattning. Kostnadsmässigt måste man skilja på den kostnad som framträder budgettekniskt ett visst budgetår och den kostnad som staten reellt ikläder sig samma läsår och som motsvarar det ekonomiska värde de studerande tillföres (se utredningens betänkande II, sid. 45). Skillnaden mellan dessa två begrepp beror framför allt på att den 25-procentiga avskrivningen bokföringsmässigt icke äger rum det år lånet upptages utan det år amorteringen påbörjas. Av detta skäl utvisar det budgettekniska kostnadsbegreppet vid nuvarande studiesociala stöd en lägre summa än det reella värdet. I utredningens förslag blir detta icke längre förhållandet. Vissa av utredningen föreslagna omläggningar av bokföringsmässig natur medverkar ytterligare till att den budgetmässiga kostnaden blir relativt sett hög. I utredningens kostnadsberäkningar framhäves f. ö. det budgettekniska kostnadsbegreppet i förhållande till det studiesociala stödets reella värde. För att bedöma studiehjälpens innebörd för de studerande är det sist-

298 nämnda kostnadsbegreppet av störst intresse. Från denna utgångspunkt beräknas kostnaden för den del av det studiesociala stödet som avser de universitets- och högskolestuderande budgetåret 1964/65 uppgå till ca 70 miljoner kr för nuvarande system och ca 77 miljoner kr för utredningens förslag (sid. 223). Det bör emellertid märkas, att genom penningvärdeförsämringen och standardstegringen den årliga levnadskostnaden för de studerande ökar, varför stigande stödbelopp behövs för att hålla skuldsättningen på en genomsnittligt sett oförändrad nivå. Utredningens förslag innebär, att studiemedelsbeloppet men icke stipendiebeloppet är indexreglerat. Detta torde leda till en ökande skillnad mellan stipendiebelopp och studiemedelsbelopp, dvs. till en ökande skuldsättning. Studiehjälpsutredningens överväganden och förslag anföres som skäl för ett stipendiebelopp om 1 750 kr. För min del kan jag ej känna mig bunden av studiehjälpsutredningen; det samråd som ägt rum mellan utredningarna har, bortsett från avgränsningsfrågan, icke inneburit några gemensamma ställningstaganden. Utan att närmare ingå på studiehjälpsutredningens betänkande vill jag här endast framhålla, att det synes ligga väl så nära till hands att bestämma stipendiebeloppet för dem, som påbörjat ifrågavarande utbildning, när de är över 21 år och som därför skall betraktas som fristående från föräldrarna, med utgångspunkt från maximibeloppet för dem som är under 21 år, dvs. 250 eller t.o.m. 325 kr per månad, än från någon slags genomsnittsberäkning. Vidare kan jag icke dela uppfattningen, att enhetliga principer för studiefinansieringen kräver att stipendiebeloppen skall vara lika på olika utbildningsnivåer. Den sammanlagda utbildningstidens längd och det faktum att betydande skuldsättning framför allt uppstår för de studerande vid universitet och högskolor måste dock tillmätas stor betydelse.

3. Skatteavdrag och 25-procentig avskrivning Som stöd för att studiekostnadernas skattemässiga behandling skulle ligga utanför studiesociala utredningens uppdrag åberopar utredningen statsutskottets utlåtande 180/1957. I utlåtandet förordades tillsättandet av en utredning rörande det studiesociala stödet för de universitets- och högskolestuderande och härvid anfördes i skattefrågan följande: Utskottet får vidare erinra om att frågor om skatteavdrag för studieunderstöd m. m. dels redan äro föremål för Kungl. Maj :ts prövning på grundval av därom av skattelagssakkunniga verkställd utredning, dels ock äro under utredning av sagda sakkunniga för att underställas Kungl. Maj:t. På grund härav synes i nu förevarande sammanhang kunna bortses från dessa spörsmål. Sedan 1957 har skattelagssakkunniga framlagt det åberopade betänkandet (1960). Vidare har (1961) 25-procentig nedskrivning av statliga studie-

299 lån införts som ersättning för skatteavdrag (prop. 55/1961). Detta har föregåtts av överläggningar mellan statsrådet och chefen för finansdepartementet samt företrädare för Sveriges Akademikers Centralorganisation och Tjänstemännens Centralorganisation. Nu framlägger studiesociala utredningen förslag som innebär avskaffande av den 25-procentiga avskrivningen. Härigenom har utredningen på nytt aktualiserat skattefrågan, men anser sig oaktat detta förhindrad att uppta skattefrågan till diskussion. Läget är nu ett helt annat än när statsutskottet 1957 gjorde sitt uttalande. Det bör också påpekas, att det icke är fråga om någon teknisk detaljutredning av skattefrågan. Utredningsmajoriteten föreslår ett nytt studiesocialt system. Återbetalningsbördan i detta system kan icke rimligen bedömas utan hänsynstagande till huruvida avgifterna skall vara avdragsgilla vid beskattningen eller icke. Utredningsmajoriteten borde därför enligt min mening icke förbigått dessa avgifters skattemässiga ställning. Utredningen föreslår ändock ett skattekompensationsförfarande, som bygger på premissen att avgifterna icke är avdragsgilla. 4. Utbetalning8reglerna Utredningens förslag innebär, att man skall tillämpa samma regler för utdelning av den del av studiemedlen som skall återbetalas som för den del som utgör stipendium. Detta kan synas vara en generös metod, t. ex. genom att stipendium utgår redan första året till alla som låter skriva in sig vid de utbildningsanstalter som innefattas i systemet. Denna »generositet» torde emellertid förutsätta att stipendiet hålles på en mycket låg nivå. Jag anser, att studiefinansieringssystemet blir smidigare och bättre fyller sitt ändamål, om man bibehåller nuvarande principer med i vissa avseenden skilda utdelningsregler för lån och stipendier. Liberalare regler för utdelning av studielån medger större möjligheter att ta hänsyn till individuella faktorer. Jag finner vidare utredningsmajoritetens maximibelopp, 6 530 kr per studieår om tio månader, alltför snävt tilltaget. Garantilånenämndens normalbelopp är för närvarande, höstterminen 1963, 6 300 kr per nio månader. 5. Kreditsystem och avgiftsregler a) Inledande synpunkter I utredningen framhålles upprepade gånger, att syftet med de föreslagna avgiftsreglerna varit att göra återbetalningen så fördelaktig och gynnsam som möjligt för de återbetalningsskyldiga. För min del finner jag, att om man vill göra återbetalningen så litet betungande som möjligt är de effektivaste medlen härför dels att hålla stipendieringen på en sådan nivå, att den totala återbetalningsskyldigheten icke blir alltför stor, dels att införa

300 skatteavdrag för avbetalning på studieskuld. Att för sin utbildning behöva ådraga sig en totalt sett mycket omfattande återbetalningsskyldighet, för vilken dessutom rätt till skatteavdrag icke föreligger, är ingen fördel, även om avbetalningarna fördelas på ett annat sätt i tiden genom längre avbetalningstid och förskjutning av avbetalningsbördan mot senare delen av avbetalningstiden. Vid utformandet av förslaget till kreditsystem och avgiftsregler har vissa faktorer uppenbarligen spelat en alltför dominerande roll för utredningsmajoriteten. En sådan faktor är frågan om återbetalningarnas periodisering. Jag delar uppfattningen, att det är önskvärt att vissa förbättringar i återbetalningsreglerna åstadkommes. Däremot har jag svårt att inse, att smärre skillnader i fråga om återbetalningarnas fördelning i tiden är av sådan vikt att de bör få vara en avgörande faktor för kreditsystemets utformning. Dessutom kan en bättre periodisering uppnås med andra metoder än den av utredningsmajoriteten föreslagna. En annan faktor, vars betydelse utredningsmajoriteten enligt min mening överdimensionerat, är beviljandet av anstånd eller befrielse från återbetalningarna. Anstånds- och avskrivningsproblemet är marginellt och får inte bli en för kreditsystemets utformning helt dominerande utgångspunkt. Utredningen räknar själv med att den stora majoriteten av låntagare kommer att normalt fullgöra sina återbetalningar. Det är främst i tre avseenden jag måste ta avstånd från majoritetsförslagets kredit- och avgiftssystem. Det gäller indexregleringen (värdebeständigheten) via basbeloppet av studiemedelsavgifterna, systemet att bestämma avgiftsbetalningen på grundval av uppgifter om de beskattningsbara inkomsterna samt den föreslagna institutionella ramen för kreditsystemet. b) Indexregleringen, av avgifterna Enligt utredningsmajoriteten är det väsentliga skälet för att uttrycka studiemedelsavgifterna i basbelopp och därmed låta dem följa utvecklingen av konsumentprisindex att en gynnsammare fördelning i tiden av återbetalningarna härigenom uppnås. Periodiseringsaspekten anges som skäl för att göra avgifterna värdebeständiga. Man bygger därvid uppenbarligen på premissen, att den individuella betalningsförmågan utvecklas i takt med penningvärdet. I vissa tabeller (sid. 94—96) illustreras detta. Tabellerna bygger på förutsättningen att såväl inkomster som penningvärde utvecklas i jämn takt. Det är uppenbart, att om man först förutsätter att betalningsförmågan utvecklas i takt med inkomsten och sedan att inkomsten utvecklas i relation till penningvärdet, så följer härav, att betalningsförmågan utvecklas i takt med penningvärdet. Men då har man ju som förutsättning uppställt just det som skulle bevisas. Till detta lägges så premissen, att en lika god anpassning av återbetalningen till inkomstutvecklingen icke kan ernås på annat sätt.

301 Hur förhåller det sig nu i verkligheten? I tabell R 1 visas den faktiska löneutvecklingen för en nyexaminerad läroverksadjunkt 1947—63. Såväl befordringar, lönegradsförändringar som generella tillägg har beaktats. Vidare visas utvecklingen av lönen efter skatt samt av konsumentprisindex. Tabellen illustrerar det kända förhållandet, att en enskild individs inkomst, skatter och penningvärde inte utvecklas j ä m n t och parallellt utan synnerligen ojämnt. I tabellen återges vidare i absoluta tal och i procent av nettoinkomsten återbetalning av ett skuldbelopp om 10 000 kr enligt sex alternativ: fast amortering, indexreglerad avgift, trappstegsformigt stigande amortering, fast annuitet, med 3 % stigande annuitet, med 5 % stigande annuitet. Den bästa följsamheten till inkomstutvecklingen erbjuder alternativet med 5 % stigande annuitet. Skillnaden mellan fast annuitet och indexreglerad avgift är icke av större omfattning. Ett samband mellan inkomstutvecklingen och utvecklingen av konsumentprisindex föreligger såtillvida som båda över en längre tidsperiod normalt kan väntas stiga, varvid inkomsten stiger mest. Men sambandet är ju icke sådant, att för varje år inkomstutveckling och penningvärdesutveckling ansluter till varandra; detta synes emellertid utredningsmajoriteten ha förutsatt. I själva verket kan emellertid ett år penningvärdet markant försämras, medan arbetsmarknadens parter av samhällsekonomiska skäl ålagt sig lönestopp. Ett annat år kan penningvärdet vara ofÖFändrat, medan en individs lön stiger kraftigt på grund av befordran. Att man genom indexreglering skulle kunna anpassa återbetalningen till årsinkomsten för varje år är därför en illusion. Att alternativet med 5-procentig annuitetsökning sett över hela perioden ger den från utredningsmajoritetens utgångspunkt bästa periodiseringen ligger ju i sakens natur. Lönerna för en viss individ stiger sett över en längre period betydligt mer än konsumentprisindex på grund av dels den allmänna reallönestegringen, dels den individuella löneökningen genom befordran och ålderstillägg. Väljer man ett återbetalningssystem där återbetalningen kan förväntas öka mera än konsumentprisindex får man en bättre anpassning till inkomstutvecklingen. Om konstant årlig höjning förutsattes för priser och löner har den årliga tillväxten under perioden 1948—£3 varit för läroverksadjunktens nettolön ca 9 % mot ca 4 % för konsumentprisindex. Den allmänna trenden i utvecklingen är ingen tillfällighet. Vi vet erfarenhetsmässigt att sett över en längre tidsperiod prisindex stiger med ett relativt lågt genomsnittligt procenttal per år, medan en akademikers nettolön stiger betydligt mera än prisindex på grund av den relativa brantheten i hans lönekurva. Från utredningsmajoritetens utgångspunkt måste alltså en återbetalning som stiger med 5—10 % per år med rimlig sannolikhet väntas ge en bättre periodisering än via basbeloppet indexreglerade avgifter. Några hinder eller

302 vägande invändningar mot att inom det av majoriteten föreslagna kreditsystemet tillämpa en återbetalningsplan med på så sätt stigande amorteringar torde icke föreligga. Det är icke riktigt att en indexreglering av återbetalningarna ur periodiseringssynpunkt är överlägsen andra alternativ. Om tillräckliga skäl för att införa indexreglerade avgifter, genom vilka studiekostnader återbetalas, således icke föreligger, har å andra sidan ett indexreglerat avgiftssystem flera nackdelar. Avgifterna kommer att utvecklas ojämnt. Detta måste för avgiftsbetalarna uppfattas som ett osäkerhetsmoment, icke som en fördel. Den skuldsatte kommer att känna det som om han aldrig visste vad han var skyldig. Invändningen att han vet vad han är skyldig i reala termer, dvs. uttryckt i basbelopp, är enligt min mening icke hållbar, så länge vi har ett penningoch kreditväsende som i övrigt är uppbyggt på nominell grund. Utredningens förslag förutsätter, att den nuvarande skatteavdragsrätten för ränta å skuld bortfaller för studiekrediternas del och ersattes med en kollektiv och schematiskt beräknad återbäring via en slutavräkning. Detta är en påtaglig nackdel. De individuella fördelar som det årliga skatteavdraget för ränteutgifter innebär genom hänsynstagandet till skatteförmågan försvinner ju helt. Detta innebär en klar försämring för de skuldsatta akademikerna. Indexregleringen är svårförenlig med rådande institutionella förhållanden inom kreditväsendet. Om man vill börja experimentera med indexreglerade låneformer, så förefaller det icke motiverat att starta det första experimentet på ett sådant område som studiekrediten. Risken för spridningseffekter och ovissheten om de samhällsekonomiska konsekvenserna av dessa är sådana, att värdesäkringsfrågorna bör övervägas i större sammanhang och från mera allmänna utgångspunkter. Utredningens förslag innebär, att återbetalningsskyldigheten skall utvecklas i takt med penningvärdet endast fram till den tidpunkt då den sista avgiften inbetalas. Då skall en avräkning göras på så sätt, att den totala inbetalningen icke skall bli högre än om marknadsränta tillämpats. Värdet av denna utfästelse måste bedömas mot bakgrund av att den i större utsträckning blir aktuell att tillämpa först i en relativt avlägsen framtid. Under tiden fram till dess kan återbetalningen ha verkat ogynnsammare för den återbetalningsskyldige än om marknadsränta tillämpats. När återbäringen skall äga rum kan avsevärt ändrade regler och förhållanden gälla. Därest indexreglering av återbetalningar skall införas på det avgränsade område som studiekrediten utgör, måste mycket starka skäl härför förefinnas. Sådana skäl har enligt min uppfattning icke förebragts. Tvärtom talar starka skäl emot en indexreglering av återbetalningar av studiekredit.

303 c) Systemet

för

avgiftsbefrielse

I utredningen anföres, att det »är en av de väsentligaste svagheterna i det nuvarande studiesociala lånesystemet, att det medför otrygghet för den återbetalningsskyldige (låntagaren), eftersom han är pliktig att förränta och amortera lånet, oavsett om hans betalningsförmåga räcker till eller ej». Jag kan icke finna, att detta är en riktig beskrivning av nuvarande garantilånesystem. Redan för närvarande finns ju möjligheter till uppskov eller anstånd med låneinbetalningar och även avskrivning äger rum. Att detta sker efter särskild ansökan och prövning och icke efter mekaniskt verkande regler behöver icke innebära en mindre grad av trygghet. På likartat sätt överdrives enligt min mening i utredningen de angivna fördelarna med det föreslagna återbetalningssystemet. Beskrivningen av dessa sker med framhävande av ord som »trygghet», »rätt» och »garanti». Jag kan icke finna att en granskning av det av utredningen föreslagna återbetalningssystemets praktiska funktion jämfört med det av mig förordade garantilånesystemet ger stöd för påståendena om den särskilda graden av trygghet i studiemedelssystemet. Som tidigare anförts anser jag vidare, att utredningsmajoriteten överdimensionerat det marginella problem som anståndsförfarandet dock utgör. Vidare anser jag, att avgiftsbefrielse på grundval av uppgifter om beskattningsbar inkomst icke är en praktiskt lämplig väg. Den egna beskattningsbara inkomsten är enligt majoritetens förslag det huvudsakliga kriteriet på betalningsförmåga. Därjämte beaktas egen förmögenhet, makes inkomst och förmögenhet samt förekomsten av barn under 10 år. En första förutsättning för att man överhuvudtaget skulle kunna diskutera användandet av inkomsten som mätare på förmågan att betala studiemedelsavgifter, borde vara att inkomsten ifråga hänför sig till den tid då avgiften skall erläggas. Redan användandet av årsinkomsten innebär en svårighet. En person kan under hela året ha haft goda inkomster, vilka emellertid förbrukats; vid slutet av året, då avgiften måhända skall erläggas, k a n han emellertid ha fått ett avsevärt inkomstbortfall, t. ex. på grund av sjukdom. Men enligt utredningens förslag kan ej ens årsinkomsten för avgiftsåret i praktiken användas som mätare; uppgift om den beskattningsbara inkomsten föreligger ju först långt senare. Den som har att erlägga en avgift 1970 skall alltså få avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning på grundval av uppgifter om 1968 eller 1969 års beskattningsbara inkomst. Dessa tidigare år hade han kanske inga eller låga inkomster, men de automatiskt verkande reglerna ger honom ingen avgiftsbefrielse dessa år. Den erhåller han 1970, då han har goda inkomster. Redan detta förhållande är enligt min mening en avgörande invändning mot majoritetsförslaget.

304 Den här påtalade, grundläggande svårigheten påverkas ej av om avgifterna benämnes preliminära eller definitiva. Detsamma gäller om man låter skattemyndigheterna debitera och uppbära avgifterna. En sådan lösning måste för övrigt ur skilda synpunkter bli föremål för invändningar. Utredningen har icke närmare utrett debiterings- och uppbördsförfarandet, trots att detta måste vara av grundläggande betydelse för ett avgiftssystem av den art som utredningsmajoriteten föreslagit. Utredningens diskussion av dessa problem visar emellertid, att ett förfarande som tillgodoser utredningens egen målsättning med anpassning till betalningsförmågan ej kunnat anvisas. Redan detta förhållande borde ha omöjliggjort ett positivt ställningstagande till förslaget. Diskussionen visar vidare, h u r komplicerat och otympligt förfarandet skulle bli utan att målsättningen likväl uppnås. Administrativt innebär det av utredningen föreslagna förfaringssättet en onödigt omfattande apparat. Inkomstuppgifter, förmögenhetsuppgifter och uppgifter om barn under 10 år måste införskaffas för samtliga avgiftsbetalare. Det måste ju i samtliga fall prövas huruvida befrielse från eller nedsättning av studiemedelsavgiften skall äga rum, trots att endast ett mindre antal fall kominer ifråga för befrielse. I betydande utsträckning måste uppgifterna, såvitt jag kan bedöma, dessutom framtas manuellt ur deklarationsmaterial eller särskilda blanketter. Utredningen borde enligt min mening icke ha förbigått dessa grundläggande problem. Ett flertal andra omständigheter än den beskattningsbara inkomsten och förmögenheten inverkar på betalningsförmågan. En tillfällig anhopning av utgifter kan lika väl som en minskning i inkomsterna påverka denna. Sådana anhopningar av utgifter, som bör föranleda betalningsanstånd, kan t. ex. föranledas av bosättning och flyttning. Studieskuldens storlek är ju också en omständighet som inverkar på betalningsförmågan men som ej i större grad beaktas enligt utredningsmajoritetens förslag. Det är vidare inte blott förekomsten av barn under 10 år utan även antalet barn, som i verkligheten är bestämmande för betalningsförmågan. En trebarnsfamilj har en betydligt lägre betalningsförmåga än en enbarnsfamilj. En familj med tre barn över 10 års ålder får enligt utredningsmajoritetens förslag likväl ej detta beaktat vid fastställandet av betalningsförmågan, men för en familj med ett enda barn under 10 år minskas avgiftsunderlaget med ett halvt basbelopp. En definition av betalningsförmågan som har sådana konsekvenser kan jag ej finna rimlig. Alldeles bortsett från att ett flertal andra omständigheter än inkomsten inverkar på betalningsförmågan, så erkännes det alltmera allmänt, att det skattemässiga inkomstbegreppet inte är en rättvisande mätare på den ekonomiska bärkraften. Inkomstbegreppet och skatteförhållandena varierar starkt mellan olika grupper av inkomsttagare. Det specifika inkomstbegrepp, som utredningsmajoriteten förordar som

305 mätare på förmågan att betala studiemedelsavgifter, är den beskattningsbara inkomsten. Detta inkomstbegrepp lider bl. a. av den bristen, att vissa faktiska inkomster ej ingår i detsamma. Detta har påpekats i utredningen i annat sammanhang, nämligen i diskussionen av vilket inkomstbegrepp som bör användas vid fastställandet av fribelopp (sid. 70). Vidare kan påpekas, att en ortsavdragshöjning leder till att den beskattningsbara inkomsten sjunker, vilket alltså enligt utredningens förslag anses innebära att betalningsförmågan har minskat. I själva verket medför ju ortsavdragshöjningen en skattesänkning, som ökar betalningsförmågan. Avgiftsnedsättningen kommer i vissa fall att sträcka sig relativt högt upp i inkomstskikten och kan därmed komma att ha vissa inkomstomfördelande verkningar, som det icke rimligen kan vara studiefinansieringssystemets uppgift att åstadkomma. Detta gäller främst icke förvärvsarbetande hustrur. Det bör vidare framhållas, att det vid ett system av föreslagen art är lätt att genom ändringar av inkomstgränserna utvidga eller förändra systemets inkomstomfördelande verkningar. Enligt utredningsmajoritetens förslag skall om synnerliga skäl föreligger avgiften efter ansökan nedsättas under vad som följer av de automatiska reglerna. Det måste förutsättas, att denna möjlighet till individuell prövning skulle komma att behöva anlitas i relativt betydande omfattning. Tillfälliga inkomstminskningar och utgiftsökningar får nämligen förutsättas tillhöra de vanligaste orsakerna till behov av anstånd med återbetalning, och sådana tillfälliga variationer uppfångas inte genom det grova och eftersläpande kriterium som utgöres av den beskattningsbara inkomsten ett eller två år före avgiftstillfället. Det föreslagna systemet kan verka ogynnsamt, då en person övergår från hemarbete till förvärvsarbete. Nedsättning av en hemarbetande makes avgift erhålles ju även då den andra makens inkomst ligger relativt högt, och när den hemarbetande får egen förvärvsinkomst stiger i sådana fall avgiften. Systemet verkar, om ock i begränsad omfattning, i riktning mot en ytterligare »skatteökning» vid övergång från hemarbete till förvärvsarbete. Med hänsyn till vad här anförts kan jag icke finna, att den av majoriteten föreslagna avgiftsregleringen på basis av beskattningsbara inkomster fyller en positiv funktion. Anstånd respektive avskrivning av återbetalningar bör beviljas efter ansökan på grundval av en prövning av alla omständigheter som är aktuella vid den tidpunkt då avbetalningen skall äga rum. d) Den institutionella

ramen

Det av utredningen föreslagna återbetalningssystemet är utformat så, att studiemedelsavgiften får karaktär av mellanting mellan en skuldavbetalning och en särskild studiemedelsavgift eller studiemedelsskatt. Ett sådant 20 — 630897

306 system kan icke administreras genom bankväsendet utan kräver särskilda institutionella former. Inom de sociala lånesystemen i övrigt har utvecklingen inneburit övergång från rent statliga lånesystem till av det vanliga kreditväsendet omhänderhavda lån med statlig kreditgaranti. Krav på ytterligare steg i denna riktning har framställts. Denna utveckling och dessa krav torde ha sin grund i vunna erfarenheter av fördelarna i fråga om smidighet och anpassbarhet i garantilånesystemen. Att just på studiekreditens område gå i motsatt riktning kan jag icke finna motiverat. Vårt bankväsende erbjuder en rikt förgrenad administration med stor erfarenhet av kreditfrågor, även när det gäller bedömning ur social synpunkt. Från låntagarnas sida har kritik icke framförts mot bankernas administration av nuvarande garantilånesystem. Tvärtom torde erfarenheterna vara klart positiva. Det är därför önskvärt, att studiekreditgivningen alltjämt utformas som ett garantilånesystem. 6. Bilaga 2 Vad beträffar bilaga 2, »Några synpunkter på den högre utbildningens kostnader, intäkter och finansiering», måste en diskussion av de invändningar som ur olika synpunkter kan riktas mot de förda resonemangen falla utanför ramen för denna reservation. Några synpunkter bör emellertid framhållas. Författaren betonar själv, att det är omöjligt att i den ekonomiska teorins termer göra en kalkyl av den högre utbildningens totala kostnader och intäkter. Han betonar, att den marginella analysen gäller teoretiska modellresonemang, gör ett stort antal reservationer till dessa och framhåller beträffande räkneexemplen att man bör »undvika interpretationer av modellslutsatserna till verkligheten». Icke desto mindre kan framställningen suggerera till sådana interpretationer. Det bör därför göras vissa påpekanden beträffande förutsättningarna i bilaga 2. Av grundläggande betydelse är författarens sätt att behandla skatterna. Såväl i den samhälleliga som i den individuella kostnads-intäktskalkylen redovisar han merinkomsten efter skatt. När det gäller den samhälleliga kalkylen borde emellertid såväl intäkter som kostnader för produktionsbortfall ingå med sina bruttobelopp, dvs. inklusive skatt, eftersom hela lönen motsvaras av en produktion. I den individuella kalkylen skall däremot naturligtvis räknas med nettobelopp för merinkomsten. Om man t. ex. korrigerar tabell 7, linje c, med hänsyn härtill (med antagande att skatten på produktionsbortfallet är 30 %) blir resultatet följande: Intäkter Kostnader inst. prod.-bortfall

588 000 93 000 80 100

Vinst

414 900

307 Som synes får man ett helt annat resultat än författaren. Den samhälleliga utbildningsvinsten överstiger betydligt den individuella. Samhället tar i själva verket genom skatten på utbildningens merinkomst tillbaka mycket mer än det ger ut på utbildningen. Härtill kommer de externa effekterna av utbildningen som inte alls kan medtagas i kalkylen och som kan uppgå till avsevärda belopp. Till detta kan så läggas, att resultatet av författarens kalkyler också påverkas av valet av inkomstkategorier som underlag för räkneexemplen, av att negativa miljöfaktorer ej beaktats och av den använda diskonteringsmetodiken. Värdet av en analys av den typ som bilaga 2 utgör kan starkt ifrågasättas. Som analysförsöket i bilaga 2 nu är upplagt kan man i varje fall inte dra några slutsatser av betydelse för studiefinansieringen.

C. Reservantens

förslag

1. Allmänna synpunkter Vissa målsättningar för en studiesocial reform bör enligt min mening tillmätas större vikt än vad som skett i den principiella motiveringen för och den konkreta utformningen av majoritetsförslaget. I en gemensam skrivelse av den 28 mars 1963 från Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers Centralorganisation till riksdagens statsutskott framhålles bl. a. följande: »Utbildning är i hög grad att betrakta som ett samhällsintresse och som en viktig form av investering i produktivitetsbefrämjande och standardhöjande syfte. Ett sådant betraktelsesätt medför i princip, att samhället bör stå för alla kostnader som är förknippade med högre utbildning och således även utbetala studiestöd till de studerande.» I skrivelsen heter det vidare, att organisationerna är »medvetna om att en generell stipendiering — varmed organisationerna avser en stipendiering som utgår oberoende av föräldrarnas ekonomi — som täcker samtliga studiekostnader för samtliga studerande med erforderliga studiemeriter icke omedelbart torde kunna införas». Jag delar bedömningen, att det icke är realistiskt att nu tänka sig ett genomförande av en stipendiering som täcker de normala studiekostnaderna. Studierna får därför finansieras genom en kombination av stipendier och lån. Jag har begränsat mitt ställningstagande till sådana reformer som jag anser ha aktualitet. Stipendieringen måste emellertid omedelbart utbyggas i sådan grad, att skuldsättningen nedbringas för alla kategorier av studerande. Att gå motsatt väg innebär, att man genomför en direkt ekonomisk försämring för vissa grupper i en tid av allmänt ökande standard. Detta borde enligt min mening vara uteslutet.

308 Att vissa yrkesgrupper i samhället — de som utbildats vid universitet, högskolor och liknande — i motsats till andra skall behöva ådraga sig en högst betydande skuldbörda (återbetalningsskyldighet) för att erhålla sin yrkesutbildning anser jag olyckligt även ur samhällets synpunkt. Att universitets- och högskolestudier leder till skuldsättning får accepteras, men denna skuldbörda måste hållas inom rimliga gränser. Det kan i och för sig icke vara lyckligt, att människor i 25—30 års ålder skall behöva påbörja sin yrkesverksamhet i medvetande om att de under sin aktiva tid har att återbetala utbildningskostnader på 15—20 000 kr eller mera. Vid avvägningen av det studiesociala stödet mellan olika delar av utbildningsväsendet måste, som framhållits redan i avsnitt B, stor hänsyn tagas till huruvida mera betydande skuldsättning förekommer eller icke. Skuldsättning förekommer i större omfattning endast vid universitet och högskolor samt vissa likartade utbildningsanstalter. Redan detta förhållande talar för att större stipendier bör utgå vid dessa utbildningsanstalter än vid sådana där ingen skuldsättning uppstår. Vill man uppnå enhetliga studiesociala förhållanden bör man snarare söka åstadkomma lika stor skuldsättning än lika stora stipendier. Härigenom ernås studiefinansieringsmässigt likvärdighet mellan olika delar av utbildningsväsendet. Härtill kommer, som tidigare påpekats, att kostnaderna för den nödvändiga postgymnasiala yrkesutbildningen måste vara en väsentlig faktor vid ställningstagandet till gymnasiestudier. Vill man åstadkomma en socialgruppsmässig utjämning av rekryteringen till allmänbildande gymnasier och mellan postgymnasiala utbildningsbanor av olika längd måste det vara minst lika nödvändigt att satsa på utbyggnad av det studiesociala stödet på postgymnasial nivå som på gymnasienivå. Jag fäster den största vikt vid det studiesociala stödets samhällsekonomiska effekter. Avkastningen på samhällets insatser för den högre utbildningen måste förutsättas bli större desto mera urvalet av studerande kommer att omfatta de mest studiebegåvade, oavsett geografiska, ekonomiska och sociala faktorer. En utbyggd stipendiering som verkar i denna riktning bidrar till en optimal resursallokering. Angelägenheten att stimulera de verkliga studiebegåvningarna till högre studier måste således påverka utformningen av det studiesociala systemet. Ur samhällelig synpunkt är det också angeläget, att därför lämpade studerande i tillräckligt antal fortsätter med högre vetenskapliga studier efter sin grundläggande akademiska examen. Bristen på personer med högre vetenskaplig utbildning — både för forskningens och arbetsmarknadens behov — är ett hinder för ökad framstegstakt. Det är uppenbart, att om de studerande redan för sin grundläggande examen ådragit sig en betydande återbetalningsskyldighet, så är detta ett incitament att inte ytterligare förlänga studierna fram till en högre vetenskaplig examen. Stipendiering främjar ett snabbt genomförande av studierna. Med hänsyn

309 till de kostnader som förlängda studier medför är det samhällsekonomiskt av största vikt att studietiden utnyttjas effektivt. En stipendiering, som är så stor att de studerande inte åtar sig alltför omfattande förvärvsarbete i syfte att undvika återbetalningsskyldighet för stora belopp, är redan ur denna synpunkt påkallad. Jag anser inte, att någon form av studiekredit kan ge denna effekt. Stipendieringens statsfinansiella kostnader får alltså vägas även mot de samhällsekonomiska — och statsfinansiella — vinster som en lämpligt utformad stipendiering leder till. Det studiesociala stödets psykologiska effekter är viktiga inte minst med hänsyn till berörda gruppers samhällsattityd. Akademiker och likartade yrkesgrupper bör icke, som blir fallet enligt majoritetens förslag, få uppleva att de större delen av sitt yrkesverksamma liv har att genom avgifter som stiger i takt med penningvärdet betala en betydande skuld för studierna. Det är vidare nödvändigt att fästa stor vikt vid att det studiesociala systemet skall vara klart, enkelt och överskådligt i praktiken, så att den enskilde på ett påtagligt och konkret sätt uppfattar både sina förmåner och sina förpliktelser.

2. Stipendier a) Stipendiebeloppets storlek Utgångspunkten för bedömningen av stipendiebeloppets storlek måste vara den normala studiekostnaden. Utredningsmajoriteten har föreslagit, att den skall beräknas till 6 580 kr för studieår om 10 månader. För min del anser jag, att summan av stipendier och lån i normalfall bör kunna beräknas till maximalt 7 500 kr för 10 månader. Härvid utgår jag från att för närvarande tillämpas ett tak för stipendium plus lån om 6 300 kr för läsår om 9 månader. Omräknat till 10 månader skulle taket således för närvarande ligga vid 7 000 kr. Med beaktande dels av att nuvarande tak anses alltför snävt tilltaget med hänsyn till de faktiska kostnaderna, dels att viss standardr förbättring bör anses rimlig, finner jag att 7 500 kr i varje fall inte utgör ett för högt belopp för läsåret 1964/65. Takets höjd bör liksom stipendiebeloppets storlek årligen omprövas. Det direkta statliga studiestödet (genom statsstipendier, räntefria lån och 25-procentig avskrivning) kan, som visats i avsnitt B, i nu gällande studiefinansieringssystem uppgå till ungefär 3 500 kr per år för de kategorier som för närvarande har störst stöd (fyra års studietid och tre års naturastipendier). För dem som har naturastipendier under tre av fem studieår uppgår det direkta stödet maximalt till ca 3 000 kr per studieår. För dem som varken får naturastipendium eller räntefritt lån utan helt finansierar studierna genom garantilån blir storleken av det statliga stödet

310 genom låneavskrivning drygt 1 500 kr per studieår. Användes andra finansieringskällor blir det statliga stödet lägre. Om studiekostnaden för 9 månader i enlighet med garantilånenämndens anvisningar sättes lika med 6 300 kr per år, innebär ett nu existerande statligt stöd om 3 500 kr per år, att behovet av skuldsättning uppgår till 2 800 kr per studieår om lån användes för att täcka återstoden av studiekostnaderna. Med utgångspunkt från ett befintligt statligt stöd om 3 000 kr per år, blir skuldsättningsbehovet 3 300 kr. Här väljes nu som utgångspunkt ett studieår om 10 månader och en studiekostnad om 7 500 kr. Om skuldsättningen skall begränsas till de belopp som använts i exemplen ovan, så skulle stipendiet behöva uppgå till ca 4 700 kr respektive 4 200 kr. Om stipendiet sättes lägre skulle detta innebära en absolut sett ökad skuldsättning. Å andra sidan skulle stipendiet kunna sättas något lägre utan att skuldsättningen ökade i relation till den totala studiekostnaden; denna synpunkt förefaller dock vara av underordnad betydelse. Av större vikt är emellertid att vid införande av skatteavdrag för studiekostnader en lättnad i amorteringsbördan erhålles. Från dessa utgångspunkter och med beaktande av statsfinansiella och andra samhälleliga synpunkter finner jag, att stipendiets storlek kan sättas lägre än 4 200—4 700 kr per år men icke bör sättas lägre än 3 750 kr per år. Hälften av studiekostnaden blir då finansierad genom stipendium. Härigenom behöver ingen kategori räkna med ökad skuldbörda. Sistnämnda synpunkt är för mig av avgörande betydelse. Förslaget betyder att, därest återstoden av de beräknade årliga studiekostnaderna finansieras helt genom lån, 3 750 k r per år skulle lånefinansieras. Vid en studietid om tre år skulle från denna utgångspunkt studieskulden — räntan oräknad — uppgå till 11 250 kr, vid en studietid av fem år till 18 750 kr och vid en studietid av åtta år till 30 000 kr. Inom dessa tidsramar håller sig i allmänhet de grundläggande akademiska examina. Det är att märka, att dessa skuldbelopp gäller dem som kunnat hålla den normala studietakten; för andra kan skuldbördan bli ännu högre. Högre skulder kan även uppstå för studentfamiljer med barn. Det är således även enligt mitt förslag mycket betydande skuldbelopp som alltfort kan komma att belasta akademikerna vid inträdet i yrkeslivet. Om den studerande vill minska skuldbeloppet får han antingen minska levnadskostnaderna eller söka anlita andra finansieringskällor än lån och stipendier, t. ex. förvärvsarbete. Å andra sidan skall en studerande givetvis ha möjlighet att helt koncentrera sig på sina studier och därvid, utöver stipendier, helt lita till lån som finansieringskälla. Genom införande av skatteavdrag för studiekostnader (studieskulder) lättas dock amorteringsbördan, varför en skuldsättning av maximalt den omfattning jag utgår från bör, om ock med tvekan, kunna anses tolerabel. Reservationsförslaget innebär i varje fall i motsats till majoritetsförslaget en förbättring för alla kategorier av studerande.

311 b J Regler för utdelning

av

stipendier

I stor utsträckning kan jag ansluta mig till utredningens förslag. På följande punkter måste jag emellertid anmäla avvikande mening. Beträffande kraven på studiemeriter anser jag, att stipendierna alltjämt bör vara avsedda för sådana studerande som genom ådagalagda studieprestationer visat lämplighet för studier av ifrågavarande slag. Nuvarande krav i detta avseende anser jag i princip lämpligt avvägda. Jag kan alltså icke dela majoritetens uppfattning, att stipendier under första studieåret skall utdelas till samtliga som låter skriva in sig vid en fri fakultet utan anser, att nu gällande Ba-gräns i fråga om studentbetyg bör bibehållas för stipendiernas del. Däremot bör samtliga nyinskrivna ha möjlighet att erhålla lån, varigenom även studerande med lägre studentbetyg erhåller medel att bedriva studier under första året. I den mån dessa studenter uppfyller normala studieprestationer under detta år skall de i efterhand erhålla stipendium för året. Vid spärrade utbildningsanstalter med särskilt intagningsförfarande får antagningen anses utgöra ett godtagande av den studerande ur studielämplighetssynpunkt. Antagningen ersätter därför här Ba-gränsen. Den faktiska studieprognosen gör detta motiverat. Efter det första studieåret utdelas stipendierna på grundval av en prövning huruvida vederbörande uppvisat normala studieprestationer. Det bör härvid observeras, att examensstadgornas studietidsbestämmelser i vissa fall är av teoretisk karaktär. Vid bedömningen av studiemeriterna måste därför hänsyn tas till vad som faktiskt är att anse som normal studieprestation. De lokala statsstipendienämndernas kännedom om studieförhållandena är här av stor betydelse. I fråga om behovsprövningen av stipendierna är det av utredningen förslagna fribeloppet, 3 760 kr, enligt min mening alltför lågt. Det innebär en försämring i förhållande till nuvarande regler. För närvarande tillätes nämligen en årsinkomst på drygt 5 000 kr utan att detta inverkar på stipendieinnehav. Vid fastställande av fribeloppet bör hänsyn bl. a. tas till att en inkomst som kan motsvara feriearbete icke bör påverka stipendie- och lånemöjligheterna. Viss inkomst under terminen bör även tillåtas utan att det påverkar stipendieringen; det förutsattes ju att studietakten kan hållas trots förvärvsarbetet. Med hänsyn härtill förordar jag ett fribelopp om 5 000 kr. Däröver torde en avtrappning enligt utredningens förslag kunna accepteras, om erforderlig liberalitet iakttas vid tillämpningen. Däremot finner jag, i motsats till utredningsmajoriteten, att studiehjälp i annan form icke kan behandlas som övriga inkomster. Detta kan leda till att vissa studerandekategorier, utan att motiv härför föreligger, i viss mån erhåller en dubblerad studiehjälp. Exempel på detta i utredningsförslaget är sjuksköterskeeleverna samt doktorand- och licentiandstipendiaterna. För

312 den förstnämnda kategoriens del bör det nuvarande studiefinansieringssystemet ses som ett alternativ till infogande i det postgymnasiala systemet. För doktorand- och licentiandstipendiaternas del bör erforderliga förbättringar genomföras direkt genom en höjning av doktorand- och licentiandstipendierna. Vad gäller stipendietidens längd bör stipendierna utgå under hela den normala studietiden. Det är härvid nödvändigt att ta hänsyn till de faktiskt rådande studietidsförhållandena. När det gäller studier utöver de för en grundexamen erforderliga bör den som avlagt examen på kortare tid än normalstudietiden alltid få fortsatt stipendium för ytterligare studier, tills vederbörande tagit i anspråk det maximala antalet stipendieår för ifrågavarande examen. För fördjupning eller breddning av studierna utöver vad som erfordras för examen bör stipendium efter prövning kunna utgå i ytterligare ett år. Vid byte av studiebana bör stipendietiden kunna förlängas efter särskild prövning. Jag förordar alltså i dessa avseenden något mera restriktiva regler än enligt majoritetsförslaget. 3. Garantilån a) Lånens

storlek

I enlighet med de riktlinjer som ovan utvecklats kan lånet till studerande utan barn normalt uppgå till 3 750 kr per år, om han uppbär stipendium. Därest han icke uppbär stipendium kan lånebeloppet i normalfallen uppgå till 7 500 k r per år. Om särskilda skäl föranleder skall liksom för närvarande efter prövning av den lokala studiesociala nämnden högre lånebelopp kunna beviljas. I fråga om storleken av barntilläggen ansluter jag mig till utredningens förslag. b) Reglerna för utdelning av lån Under första året skall samtliga nyinskrivna kunna beviljas lån. Detta innebär ett avskaffande av nuvarande krav på studentbetygsnivå. Därefter sker prövning med hänsyn till studiemeriter efter i princip samma grunder som för närvarande. Sålunda bör kraven på studiemeriter för erhållande av lån vara något liberalare än för erhållande av stipendium. Detta bör t. ex. gälla fall där en person genom tidigare studieresultat ådagalagt sin studiebegåvning men sedan under en period icke kunnat hålla den normala studietakten. Den totala tiden för innehav av lån bör kunna göras längre än tiden för innehav av stipendium. Med hänsyn till att det föreslås att lånen skall vara marknadsmässiga, bör lån kunna utgå för sådana studier utöver examen som bedömes vara av värde ur utbildningssynpunkt.

313 c) Reglerna för amortering av lånen För amorteringssystemets uppläggning bör följande principer gälla. 1) Nuvarande institutionella ram bör bibehållas, dvs. lånen upptages i de vanliga kreditinstituten. 2) Statlig kreditgaranti beviljas liksom för närvarande av de lokala studiesociala nämnderna. 3) Amorteringsreglerna ändras i förhållande till vad som gäller inom nuvarande garantilånesystem i syfte att åstadkomma en till återbetalningsförmågan bättre anpassad återbetalning av lånet. 4) Återbetalningsvillkoren skall vara lätta att överblicka för låntagaren. 5) Systemet skall vara enkelt att administrera. Ändringen av amorteringsreglerna bör allmänt sett syfta till att återbetalningstiden utsträckes längre än för närvarande. Vidare kan den inom vissa gränser göras beroende av skuldbördans storlek. Periodiseringen av amorteringarna bör ändras så att de tyngsta amorteringarna icke inträffar i början av amorteringsperioden. Möjligheterna till anstånd med amorteringar respektive avskrivning av lån förbättras. För amorteringarnas periodisering kan man tänka sig avbetalning antingen enligt fast eller stigande annuitet eller med trappstegsformigt stigande amorteringsbelopp. Först skall utformningen av ett amorteringssystem med fast annuitet belysas. Konstruktionen illustreras i tabell R 2. Amorteringstiden har här ansetts böra variera mellan 10 och 20 år beroende på skuldbördans storlek. Inom denna ram varierar amorteringstiden på så sätt att amorteringen icke skall överstiga 1 500 kr per år. Då studieskulden överstiger 18 000 kr kommer dock, eftersom amorteringstiden icke skall överstiga 20 år, den årliga annuiteten att överstiga 1 500 kr. Vid skuldbelopp under 12 000 k r blir annuiteten lägre, eftersom ingen skall vara tvungen att avbetala snabbare än på 10 år. Systemet innebär alltså, att annuiteten normalt ej skall behöva överstiga 1 500 kr. Amorteringstiden kan bli kortare än 10 år genom att vederbörande frivilligt avbetalar i snabbare takt. Amorteringstiden kan bli längre än 20 år genom att anstånd med amorteringar beviljas. Den årliga annuiteten består av en räntedel och en kapitalavbetalningsdel. Genom att årsinbetalningen är densamma varje år kommer räntedelen att vara större i början av amorteringstiden, medan kapitalavbetalningarna ökar. Räntebelastningen på lånet blir givetvis densamma som vid fast amortering (minskande annuitet). Det är fullt möjligt att låta variationer i ränteläget påverka de årliga avbetalningarnas storlek. Detta kan uppnås genom att först bestämma kapitalavbetalningarnas storlek för hela amorteringstiden med ledning av de angivna beloppen (som i så fall får uttrycka de årliga inbetalningarnas storlek vid en ränta på 5 % ) , och låta räntedelen variera med hänsyn till variationer i räntesatsen. Enklare är emellertid att ha en fast årlig inbetalning, som inte på-

314 verkas av ränteförändringar. Variationer i ränteläget tillåts i stället påverka amorteringstiden. Amorteringstiden blir sålunda längre, om medelräntan under studietiden skulle överstiga 5 % och mindre, om den skulle understiga dessa 5 %. Ett system med fast annuitet föreslås närmare utformat så, att för varje tusental kronor skuldbelopp fastställes årliga inbetalningsbelopp, lika med de i tabell R 2 angivna. Återbetalningstiden tillätes variera med hänsyn till smärre ränteförändringar. Om ränteläget i framtiden under en längre tid skulle tendera att ligga mer än 1 procentenhet över 5 %, vilket förefaller mindre sannolikt, bör amorteringsplanerna omräknas. För att förenkla förfarandet bör man vid amorteringsplanens fastställande utgå från skuldbelopp i j ä m n a tusental kr. Återbetalning skall ske efter den plan, som gäller närmast lägre skuldbelopp. Återbetalningarna kan emellertid även ske med stigande annuiteter. Härvid kan olika stegringstakt väljas. Följande exempel visar den första och den sista avbetalningens storlek vid en räntesats på 5 % och en amorteringstid på 20 år samt en stegringstakt av 2 %, 3 % respektive 5 %. Stegring i förhållande till föregående inbetalning Inbetalningarnas storlek i % av ursprungliga skuldbeloppet: Första inbetalningen Sista inbetalningen

2 %

3 %

5 %

6,82 % 9,93 %

6,26 % 11,0 %

5,25 % 13,3 %

I tabell R 3 illustreras dels ett avbetalningssystem med en annuitet som stiger med 3 % per år, dels ett system med en annuitet som stiger med 5 % per år. I båda fallen har utgångspunkten varit en fast amorteringstid om 20 år. Det erbjuder emellertid inga svårigheter att även vid stigande annuiteter låta amorteringstidens längd variera beroende på skuldbördans storlek enligt samma regler som vid ett system med fasta annuiteter. I tabell R 4 visas ett system med trappstegsformigt stigande amortering. Här har valts trappsteg som vart femte år stiger med 200 kr. Andra nivåer och intervall för trappstegen är naturligtvis möjliga med hänsyn till den effekt man vill uppnå i periodiseringshänseende. I tabell R 1 illustreras som tidigare nämnts h u r avbetalningssystem av olika typ förhåller sig till inkomstutvecklingen. För att illustrera denna har valts den faktiska inkomstutvecklingen för en läroverksadjunkt. Om man — som utredningsmajoriteten — anser att den gynnsammaste periodiseringen av återbetalningen erhålles om de årliga avbetalningsbeloppen är konstanta till inkomsten, så finner man att den bästa periodiseringen skulle ha erbjudits av ett system där annuiteten stiger med 5 % årligen. Som påpekats ovan beror detta icke på tillfälligheter utan på de erfarenhetsmässigt på lång sikt förefintliga trenderna i fråga om penningvärdesutveckling och individuell löneutveckling. För min del är jag emellertid icke övertygad om att den här refererade periodiseringsaspekten kan vara helt avgörande. Man kan bl. a. icke bortse

315 från psykologiska nackdelar av ständigt stigande amorteringar. Det är således icke givet, att ett system med stigande annuitet är att föredra. Med vad här anförts har jag emellertid velat visa, att ett flertal olika möjligheter står till buds för att uppnå en önskad periodisering av amorteringarna. Vilket av de här framlagda alternativen — fast annuitet, jämnt stigande annuitet eller trappstegsformigt stigande amortering — som bör användas vid en modifiering av garantilånesystemet bör övervägas i nära samråd med dels bankernas, dels de berörda utbildningsgruppernas organisationer. Samtliga alternativ är ur teknisk och bankmässig synpunkt möjliga att genomföra. För min del vill jag förorda, att man erbjuder två alternativa amorteringsplaner. Den ena utgöres av den fasta annuiteten, den andra av den med 5 % årligen stigande annuiteten. När det gäller anstånd med avbetalning och avskrivning av lån föreslår jag att man vidareutvecklar nuvarande principer. Kritik mot nuvarande anstånds- och avskrivningsregler har veterligen endast framförts i det avseendet, att det ansetts att vid dödsfall studieskulderna avkrävts dödsboet enligt alltför hårda regler. Vid dödsfall bör studieskulden alltid helt avskrivas. Även när det gäller anstånd bör emellertid nu gällande praxis liberaliseras och förenklas. Liksom hittills bör uppskov med en viss inbetalning utan att amorteringstiden förlänges alltid kunna beviljas av vederbörande kreditinrättning. Anstånd med en avbetalning innebär att amorteringsplanen senarelägges med den tid för vilken anstånd beviljas. Frågor om beviljande av anstånd bör i största möjliga utsträckning decentraliseras till vederbörande kreditinrättningar. Sålunda bör dessa få bevilja anstånd upp till sammanlagt tre år, medan anståndsansökningar för längre tid handhas av den centrala studiesociala nämnden. Härigenom kommer samtliga uppskovsärenden och huvuddelen av anståndsärendena att kunna handläggas av kreditinrättningarna. Det förtjänar understrykas, att avbetalningarna i det överväldigande flertalet fall erfarenhetsmässigt kommer att fullgöras enligt planen och att anståndsproblemet kvantitativt är av underordnad betydelse. Detta förhållande bör givetvis påverka anståndssystemets utformning. Det bör vidare understrykas, att banker och motsvarande kreditinrättningar har stor erfarenhet av att bedöma olika ekonomiska omständigheter som inverkar på återbetalningsförmågan och att de också kan ha betydande personkännedom. I bankväsendet finns redan över hela landet spridda och för med kredituppgifter sammanhängande arbetsuppgifter speciellt utformade institutioner. Genom att anståndsuppgiften anförtros bankerna kan man vänta sig att bedömningen av betalningsförmågan blir adekvat på ett helt annat sätt än om man tillämpar mekaniskt verkande inkomstgränser. I och för sig föreligger inget hinder för att man till bankerna utfärdar anvisningar om att inkomster under en viss, förhållandevis låg nivå alltid skall

316 föranleda anstånd, medan vid inkomster över denna nivå även övriga omständigheter skall prövas. På i avsnitt B anförda grunder finner jag emellertid ett sådant system mindre lämpligt. Genomgående bör alltså samtliga omständigheter som kan inverka på anståndsfrågan prövas. Vissa omständigheter, som normalt skall föranleda anstånd, skall här påpekas. Anstånd bör normalt beviljas den som bedriver fortsatta studier. Vid licentiand- och doktorandstudier samt vid kompletterande utbildning av betydelse för yrkesutbildningen bör detta alltid gälla. Närmare prövning bör ske vid anståndsansökningar för mera perifer utbildning. Längre arbetsoförmåga på grund av sjukdom bör normalt leda till att anståndsansökan beviljas. Anstånd på grund av barnsbörd bör kunna beviljas upp till ett år. I övriga fall bör anståndsansökningar på grund av vård om minderåriga barn prövas med hänsyn till de ekonomiska omständigheterna i familjen. När det gäller det studiesociala systemets inpassning i de institutionella förhållandena på kreditmarknaden har jag utgått från ett av bankerna omhänderhavt garantilånesystem. Jag vill emellertid framhålla, att de av mig föreslagna lånereglerna givetvis också kan inpassas i ett statligt studiefinansieringsinstitut. Studielånen bör givetvis icke påverkas av kreditrestriktioner eftersom de studerande under alla omständigheter måste ha erforderliga medel till förfogande. Detta bör klarläggas i samband med en studiesocial reform. Härigenom bör kreditvolymens omfattning icke bereda några svårigheter för bankväsendet. Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att enligt min uppfattning behovet av gynnsamma avbetalningsregler blir bättre tillgodosett — och med enklare medel — genom här förordade reformer av garantilånesystemet än genom av utredningsmajoriteten förordat statligt avgiftssystem.

4. Skatteavdrag Jag utgår från att, vid avskaffande av den 25-procentiga avskrivningen, skatteavdrag för studiekostnader (studieskulder) införes. Erforderligt underlag för denna reform föreligger i skattelagssakkunnigas betänkande om studiekostnadernas behandling i beskattningshänseende (SOU 1960: 6) och remissyttrandena häröver. Skattelagssakkunnigas förslag innebar, att 60 % av skuldavbetalningarna skulle vara avdragsgilla vid beskattningen, och den 25-procentiga avskrivningen beräknades utifrån denna förutsättning. Som påpekats i vissa remissyttranden bör emellertid avdragsrätten omfatta skuldavbetalningarna till 100 %, eftersom prövningen av vad som är nödvändiga studiekostnader sker vid garantilånets beviljande.

317 5. Kostnader Utredningens kostnadsberäkningar är behäftade med ett ganska stort mått av osäkerhet. Om kostnaderna för det här förordade stipendiebeloppet beräknas enligt samma grunder som gäller utredningsmajoritetens stipendiesystem, skulle kostnaden för hela det postgymnasiala området för budgetåret 1964/65 uppgå till 210 miljoner kr jämfört med 98 miljoner kr för utredningens stipendium. I reservationen har emellertid förordats i vissa avseenden avvikande regler för utdelning av stipendier. Den totala effekten härav torde bli att ovanstående kostnadsskillnad något minskas. Kostnaderna för det av mig förordade stipendiet kan därför beräknas till ca 200 miljoner kr. Några kostnader för 25-procentig avskrivning av garantilån behöver icke upptagas för budgetåret 1964/65 genom att skatteavdrag förutsattes införas från och med detta budgetår successivt för de nya lån för vilka amorteringsplan börjar löpa. Skatteavdrag för studieskulder medför ett inkomstbortfall för det allmänna, men föranleder ingen i budgeten upptagen utgiftspost. Kostnaderna för avskrivning av äldre garantilån genom dödsfall innan lånet avbetalats måste beräknas bli obetydliga. Behovsprövade avskrivningar av lånen bör liksom för närvarande belasta det budgetår då avskrivningen äger rum. Den budgetmässiga kostnaden för i denna reservation förordat studiefinansieringssystem kan således för 1964/65 beräknas till ca 200 miljoner k r mot ca 125 miljoner kr enligt utredningsmajoritetens förslag. Som framgår av den principiella diskussionen i reservationen kan jag ej dela utredningsmajoritetens uppfattning att ett stipendium om 3 750 kr måste leda till höjning av studiebidragen till föräldrarna till de yngre eleverna på gymnasienivå. Därest den av mig förordade utbyggnaden icke anses kunna helt genomföras under budgetåret 1964/65 kan det övervägas att fördela reformen på budgetåren 1964/65 och 1965/66. Det första året skulle t. ex. stipendieringen kunna utsträckas till hela studietiden och behovsprövningen med hänsyn till föräldraekonomi avskaffas. Under detta övergångsår bibehålls den 25-procentiga avskrivningen. Kostnaden under budgetåret 1964/65 kan då beräknas till ca 150 miljoner kr mot ca 125 miljoner kr enligt utredningens förslag. Budgetåret 1965/66 skulle stipendiet uppräknas till 3 750 kr.

318 Tabell R 1 a. Löneutveckling för en läroverksadjunkt 1947—63 samt utvecklingen under denna period. Kalenderår

Ålder

27 Lönegrad och Bruttolön Nettolön löneår år klass 3

5 Cf 17:17

3 996

3 699

7 992 9 108 9 246 12 132 13 956 14 772 14 772 19 740 20 532 24 540 25 272 25 776 28 500 29 928 31 872 34 740

6 816 7 682 7 864 9 891 11 011 11 956 11 918 15 115 15 792 17 974 18 710 18 872 20 481 21 305 23 229 24 723

pris-

Nettolöneindex

Stegring

Prisindex

Stegring

100,0

(halva Aret)

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963

28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43

Cf 17:17 Ce 20:20 Ce 20:20 Ce 22:22 Ce 22:22 Ce 23:23 Ce 23:23 Ca 27:27 Ca 27:27 Ao 23:23 Ao 23:23 Ao 23:23 Ao 23:24 Ao 23:24 Ao 23:24 Ao 23:25

100 113 115 145 162 175 175 222 232 264 275 277 300 313 341 363

104,3 106,4 107,4 124,5 134,0 136,2 137,2 141,5 147,9 154,3 161,7 162,8 169,1 173,4 180,9 187,2

13 2 27 11 9 0 27 4 14 4 1 9 4 9 6

4,3 2,0 1,0 15,8 7,7 1,6 0,8 3,1 4,5 4,3 4,8 0,7 3,9 2,5 4,3 3,5

Tabell R 1 b. Olika system för avbetalning av en skuld på 10 000 kr samt relationen mellan de årliga avbetalningarnas storlek och läroverksadjunktens nettolön. Alternativa avbetalningssystem enligt reservationen

Kalenderår

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 I960 1961 1962 1963

Nuvarande amorteringssystem

Indexreglerad avbetalning

Fast annuitet

Trappstegsformigt stigande amortering

J ä m n t stigande annuitet 3 % stegring

5 % stegring

kr

1 % av nettol.

kr

1 % av nettol.

kr

1 % av nettol.

kr

1 % av nettol.

kr

I % av nettol.

kr

I % av nettol.

1 167 1 134 1 100 1 067 1 034 1 000 967 934 900 867 834 800 767 733 700

15,2 14,4 11,1 9,7 8,6 8,4 6,4 5,9 5,0 4,6 4,4 3,9 3,6 3,2 2,8

710 716 830 894 908 915 944 986 1 029 1 079 1 086 1 128 1 157 1 207 1 249

9,2 9,1 8,4 8,1 7,6 7,7 6,2 6,2 5,7 5,8 5,8 5,5 5,4 5,2 5,1

963 963 963 963 963 963 963 963 963 963 963 963 963 963 963

12,5 12,2 9,7 8,7 8,1 8,1 6,4 6,1 5,4 5,1 5,1 4,7 4,5 4,1 3,9

967 944 920 897 874 1 050 1 017 983 950 917 1 083 1 040 997 954 910

12,6 12,0 9,3 8,1 7,3 8,8 6,7 6,2 5,3 4,9 5,7 5,1 4,7 4,1 3,7

798 822 847 872 898 925 953 982 1 011 1 041 1 073 1 105 1 138 1 172 1 207

10,4 10,5 8,6 7,9 7,5 7,8 6,3 6,2 5,6 5,6 5,7 5,4 5,3 5,0 4,9

700 735 772 810 851 893 938 985 1 034 1 086 1 140 1 197 1 257 1 320 1 386

9,1 9,3 7,8 7,4 7,1 7,5 6,2 6,2 5,8 5,8 6,0 5,8 5,9 5,7 5,6

Anm.: För att ernå j ä m f ö r b a r h e t h a r i samtliga fall r ä k n a t s med en amorteringstid om 15 år. I förekommande fall h a r r ä k n a t s med en r ä n t a om 5 %. Nu gällande avdragsrätt för r ä n t a h a r icke beaktats. Värdet av denna avdragsrätt är i exemplet omkring 200 k r o n o r under de första amorteringsåren om marginalskatten antas vara 40 %. Räntekostnaden minskar i takt med att skulden avbetalas, men detta förhållande motverkas av att marginalskatten stiger vid ökande lön.

Tabell R 2. Årlig inbetalning och amorteringstid enligt principen fast annuitet vid olika lånebelopp, räntefot 5 %. Skuldbelopp

Årlig inbetalning, kr

Amorteringstid, år

650 780 910

10 10 10 10 10 10 10

5 000 6 000 7 000 8 000 9 000 10 000 11 000

1 040 1 170 1 300 1 430

}

12 000 13 000 14 000 15 000 16 000 17 000 18 000

1 530 1 610 1 690 1 770 1 850 1 930 2 250 2 570

20 20 20 20 20 20 20 20

.

19 000 20 000 21 000 22 000 23 000 24 000 28 000 32 000 etc.

Tabell R 3. Årlig inbetalning

1 500

11 12 13 15 16 18 19

etc.

vid 3 och 5 % stigande annuitet, räntesats 5 %. Inbetalning vid följande skuld, kr

Ar

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19

3 %

5 %

stegring

stegring

10 000

15 000

20 000

10 000

15 000

20 000

630 649 668 688 709 730 752 775 798 822 847 872 898 925 953 982

945 974

1 260 1 298 1 336 1 376 1 418 1 460 1 504 1 550 1 596 1 644 1 694 1 744 1 796 1 850 1 906 1 964 2 022 2 082 2 146 2 210

525 551 579 608 638 670 704 739 776 814 855 898 943 990

788 827 869 912 957

1 050 1 102 1 158 1 216 1 276 1 340 1 408 1 478 1 552 1 628 1 710 1 796 1 886 1 980 2 078 2 182 2 292 2 406 2 528 2 654

1 011 1 041 1 073 1 105

1 002 1 032 1 064 1 095 1 128 1 163 1 197 1 233 1 271 1 H08 1 347 1 388 1 430 1 473 1 517 1 562 1 610 1 658

1 039 1 091 1 146 1 203 1 264 1 327

1 005 1 056 1 109 1 164 1 221 1 283 1 347 1 415 1 485 1 559 1 637 1 719 1 805 1 896 1 991

320 Tabell R å. Årlig inbetalning vid trappstegsformigt stigande annuitet, räntesats 5 %. Inbetalning vid följande skuld, kr År

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

10 000

15 000

20 000

700 690 680 670 660 850 830 810 790 770 950 920 890 860 830 1 000 960 920 880 840

1 150 1 130 1 110 1090 1 070 1 250 1 220 1 190 1 160 1 130 1 400 1 355 1 310 1 265 1 220 1 375 1 320 1 265 1 210 1 155

1 600 1 570 1 540 1 510 1 480 1 750 1 705 1 660 1 615 1 570 1 825 1 765 1 705 1645 1 585 1 625 1 560 1495 1 430 1 365

Särskilt

yttrande

Av ledamöterna Palme, Berg, Håkansson, Persson och Rönquist Ledamoten östergren har vid justeringen av betänkandet framlagt en utförlig reservation. Vi har icke för avsikt att i detta sammanhang bemöta de synpunkter han därvid framfört. På några punkter anser vi det dock ofrånkomligt med ett klarläggande. Såsom framhålles i skrivelsen till Herr Statsrådet har vi ansett det vara en uttrycklig förutsättning för utredningens arbete att skattefrågor inte skall behandlas. I utredningen har följaktligen inga diskussioner i dessa frågor ägt rum. Ledamoten östergren har i sin reservation icke iakttagit denna förutsättning. I reservationen anges vidare medelsbehovet för reservantens förslag till 200 milj. kr. budgetåret 1964/65. Vi vill härutinnan hänvisa till vad vi anfört i kapitel 3 rörande medelsbehovet vid ett studiebidrag på 3 750 kr. per å r och de konsekvenser, som detta torde föra med sig i fråga om det av studiehjälpsutredningen föreslagna förhöjda studiebidraget och det övriga studiestödet på det gymnasiala stadiet. Medelsbehovet för det direkta studiesociala stödet beräknas i kap. 3 under angivna förutsättningar till sammanlagt inemot 700 milj. kr. budgetåret 1964/65. Härvid har hänsyn inte tagits till det betydande inkomstbortfall, som införandet av ett skatteavdrag medför.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. Öresunds-förbindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige. 3. Opprettelse av »Nordens Hus» i Reykjavik. 4. Samarbeid mellom de tekniske hogskoler i Norden. 5. Bolagsbeskattningen i Norden.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 8. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. [23] Trafikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Några valfrågor. [64] Reviderat förslag till jordabalk m. m. [55] Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande. [56] Fastighetsbildning. [68] Domar i expropriationsmål 1951—60. [78]

1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 3. Specialutredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 5. Läroplan för gymnasiet. [43] 1968 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26] 2. Kyrkor och samfund i Sverige. [39] Lärare på grundskolans mellanstadium. [85] Bättre studiehjälp. [48] Fackskolan. [50] Studiesociala utredningen. 1. Akademikernas skuldsättning. [44] 2. Studentrekrytering och studentekonomi. [53] 3. Rätt till studiemedel. [74] Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens främjande. [61] Stöd åt ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. [67]

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet

Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] U-länder och utbildning. [84] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. [87]

Listerlandets ålfisken. [32] 1960 års jordbruksutredning. 1. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. [63] 2. Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar. [66] Skogsvägar. [71]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet

Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31] Totalförsvarets regionala ledning. [65]

Socialdepartementet Den statliga konsulentverksamheten område. [30] Arbetsförläggande. [38] Åldringsvårdens läge. [47]

på

socialvårdens

översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. [86] Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. [57] Svenska handelsflottans krigsförluster under det andra världskriget. [60]

Inrikesdepartementet

Kommunikationsdepartementet Tillfällig hastighetsbegränsning åren 1961 och 1962. [59] Nykterhet i trafik. [72]

i motortrafiken

under

Finansdepartementet Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [62] Lokaliseringsutredningen. 1. Lokalisering av statlig verksamhet. [69] 2. Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflyttning av statlig verksamhet. [70]

Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [18]

EMIL K1HLSTRÖMS

Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbundens lånerätt. [2] V. Kommunala renhållningsavgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [6] Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervjuoch frekvensundersökningar m. m. [24] Arbetslöshetsförsäkringen. [40] Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län. [45] Yrkesmedicinska sjukhusenheter — behov och organisation. [46] Kommittén för näringslivets lokalisering. 1. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga I. [49] 2. Aktiv lokaliseringspolitik. Betänkande. [58] 8. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. [62] Landstingens organisation och arbetsformer m. m. [64] Civildepartementet De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.

TRYCKERI

AB S T O C K H O L M

[51]