Doc 1960:119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för ut­ byggande av universitet och högskolor m. mg given Stock­ holms slott den 8 april 1960.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet pa bättre utbildning åt fler skapar tillsammans den drivkraft, som nu gör en om­ fattande kapacitetsökning på den högre utbildningens område tvingande nöd­ vändig. De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att universitets- och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsveten­ skapliga områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och med tanke på de stora ungdomskullarna från 194?0-talet är det ytterligt angeläget att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med största möjliga snabbhet. Förutom universitet och högskolor måste emellertid även de icke-akademiska yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre kvalitet. En kortare yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste under 1960-talet komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ till den längre universitets- och högskoleutbildningen. De allmänna riktlinjer som förordas i propositionen är följande. Universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i betydande omfattning med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har intagningsbegränsning. De statliga insatserna på de icke-akademiska utbildningslinjernas område ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras. Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning på de likartade utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gym- 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 nasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste med hänsyn till de stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste åren. Med tanke på utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och grundskolan bör en ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken snarast igångsättas. För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna riktlinjerna bl. a. följande. De tekniska högskolornas sammanlagda intagningskapacitet bör ökas från för närvarande cirka 1 000 nybörjare per år till cirka 1 850 nybörjare höstterminen 1965. Detta möjliggöres genom en begränsad ökning vid tekniska högskolan i Stockholm, från 600 till cirka 770, genom en betydande intagningsökning vid Chalmers tekniska högskola, från 400 till cirka 650, samt genom inrättande av ett tredje lärosäte för högre teknisk utbildning och forskning i Lund med en intagningskapacitet som hösten 1965 uppgår till cirka 430. En matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas vid universitetet i Göte­ borg, vilken successivt byggs ut till att omfatta flertalet matematisk-naturvetenskapliga ämnesområden. Med början vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala igångsättes försöksvis en utbildning för filosofie kandidater till civilingenjörer med kompetens motsvarande den som erhålles vid avdelning för teknisk fysik vid teknisk högskola. En tre terminers utbildning vid tekniskt gymnasium för stu­ denter, examinerade vid allmänbildande gymnasium, samt två till fyra terminers vidareutbildning efter avlagd läroverksingenjörsexamen förberedes av veder­ börande myndighet. Åtgärder vidtages för att astadkomma en differentierad utbildning inom de filosofiska fakulteterna. Ekonomisk utbildning och forskning ges ökade resurser. Åtgärder vidtas i syfte att snabbt öka intagningskapaciteten vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. Vid universitetet i Lund anordnas ekonomutbildning som vid full utbyggnad ger civilekonomutbildning åt 200 nybörjare per år. Vid det fortsatta planeringsarbetet bör tas som allmän riktpunkt att omkring år 1970 minst 53 000 studerande kommer att bedriva studier vid universitet och högskolor mot för närvarande drygt 30 000 . Det förutsättes att i Umeå så snart Sk.C. ^an en så fullständig utbildnings- och forskningsorganisation som möjligt, med inriktning pa förutom medicin och odontologi jämväl socionom­ utbildning samt viss samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig utbildning och forskning. Ett räkneexempel rörande kostnaderna för utbyggnaden av universitet och högskolor till de delar som berörs av utbyggnadsprogrammet för de närmaste fem åren visar att de årliga anslagshöjningarna under budgetåren 1961/62_ 1965/66 på driftbudgeten skulle belöpa sig till cirka 24 miljoner kronor, vartill skulle komma anslag av engångsnatur på driftbudgeten med cirka 20 miljoner kronor per budgetår och anslag på kapitalbudgeten med sammanlagt omkring 345 miljoner kronor under de fem budgetåren. Slutligen förordas en intensifierad utbildnings- och yrkesprognostisk utred­ ningsverksamhet, förvaltningsmässigt knuten till arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960 3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet injör Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 april 1960.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden N ilsson , S träng , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G ejer stam , N ordlander .

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade dåva­ rande chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas upp­ gifter och behov. De riktlinjer, som borde vara vägledande för de sakkunnigas arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag. Som första led i sitt arbete avgav universitetsutredningen i juni 1957 ett betänkande om den akademiska undervisningen och forskarrekryteringen (SOU 1957: 24). På grundval härav framlades i propositionen nr B 1 under åttonde huvudtiteln, punkten 1 , förslag om förstärkningsanordningar vid universiteten m. m. Därvid åberopades vad som enligt statsrådsprotokollet för den 14 mars 1958 (propositionen 1958:104) anförts om vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor. 1958 års B-riksdag beslöt i enlighet med de salunda framlagda förslagen (SU B 48; Rskr B 76). Universitetsutredningen har vidare avlämnat tre betänkanden, vilka uteslu­ tande innehåller på utredningens initiativ tillkomna statistiska undersökningar, nämligen den 17 december 1957 »Akademikerräkningen 1955» (SOU 1957:51), den 10 januari 1958 »Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metod­ diskussion» (SOU 1958: 11) och den 16 maj 1958 »Lärarbrist och läraröverskott» (SOU 1958:21). Som ett andra led i sina förslag till upprustning av våra vetenskapliga insti­ tutioner avgav universitetsutredningen den 20 september 1958 sitt femte betän­

4 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

kande, benämnt »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32). På grundval härav framlades i propositionen 1959:105 förslag om ökat stöd åt forskning m. m. Riksdagen beslöt i enlighet med de sålunda framlagda förslagen (SU 126; Rskr 294). Som ett tredje led i sina förslag till utbyggnad av våra universitet och hög­ skolor har universitetsutredningen 1 den 22 december 1959 avgivit sitt sjätte betänkande, benämnt »Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Rikt­ linjer och förslag till utbyggnad» (SOU 1959: 45 ). Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, sty­ relsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinsti­ tutet, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Vetenskapsakade­ mien, Ingeniörsvetenskapsakademien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, statens medicinska forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens tekniska forskningsråd, farmaceututbildningskommittén, 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté, veterinärhögskoleutredningen, läkarprognosutredningen, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, 1957 års studentbostadsutredning, 1959 års långtidsutredning, samnordiska utred­ ningen rörande utbildning av teknisk personal, utrustningsnämnden för univer­ sitet och högskolor, statistiska centralbyrån, medicinalstyrelsen, statens lönenämnd, statens sakrevision, konjunkturinstitutet, kommerskollegium, arbets­ marknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, flyg­ tekniska försöksanstalten, riksmarkskalksämbetet, överståthållarämbetet, läns­ styrelserna i Uppsala län, Södermanlands län, Jönköpings län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län och Västerbottens län, djurgårdsnämnden, Jernkontoret samt riksbibliotekarien. Universitetskanslern har över­ lämnat yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom under­ ställda lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttranden från lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska hög­ skola. Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlåtanden har fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter. Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Med anledning härav har yttranden avgivits av direk­ tionen för handelshögskolan i Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd, styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, efter hörande av högskolans lärarråd,

1 Professorn T. Segerstedt, ordförande, professorn S. Bergström, byråchefen S. Moberg, direktören Hj. Olson och professorn I. Svennilson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 5

Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorgani­ sation (TCO), Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Lands­ organisationen i Sverige (LO), Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Sve­ riges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges socionomförbund, Skånska ingenjörsklubben, Svenska nationalkommittén för kemi, Rådet för översiktlig planlägg­ ning, Sveriges allmänna exportförening, Svenska civilekonomföreningen, Svenska bankföreningen, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, koopera­ tiva förbundet, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, Handelskammaren i Göteborg, Handelskammaren i Karlstad, Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Handelskam­ maren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, Norr­ bottens och Västerbottens läns handelskammare, Svenska landskommunernas förbund samt Målsmännens riksförbund. Dessutom har Sveriges arkitekters riksförbund, de odontologiska föreningarna i Stockholm, Malmö och Umeå, Stockholms tekniska institut, Norrlandsförbundet, Svenska museimannaföreningens facksektion samt Stockholms student­ kårers centralorganisation inkommit med särskilda skrifter i ämnet. Därjämte har efter remisstidens utgång särskilda skrivelser i ämnet inkom­ mit från vissa akademiska lärare och myndigheter samt från universitetskanslern ävensom från byggnadsstyrelsen. Betänkandet innefattar dels ett statistiskt material rörande tendenserna på tillströmningssidan och en inventering av aktuella utredningar rörande efter­ frågan på akademiskt utbildad arbetskraft av olika slag, dels ett pa grundval av detta material gjort försök att bedöma både den möjliga och den önskvärda utvecklingen i fråga om tillgång och efterfrågan pa akademikernas arbetsmark­ nad. På grundval av denna bedömning framlägger universitetsutredningen sitt program för de högre läroanstalternas utbyggnad. Såväl bedömningar som pro­ gram har givits en relativt generell form av ramar och riktlinjer för ett konkret handlande från statsmakternas och de akademiska myndigheternas sida. I det följande återges det huvudsakliga innehållet i universitetsutredningens betänkande. I regel användes därvid utredningens egna ord. I anslutning härtill redogöres även för de över betänkandet avgivna yttrandena. Slutligen framställes till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

II. Allmänna riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggande m. m.

1. Universitetsutredningen

Utredningen har sammanfattningsvis uppdragit följande allmänna riktlinjer för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet under 1960-talet.

Universitet och högskolor bör under 1960-talet byggas ut så att de redan vid mitten av årtiondet ärligen kan taga emot 40 procent flera nyinskrivna studenter än de gjorde läsåret 1958/59.

Utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna bör ha sin tyngdpunkt i en kraftig förstärkning av den naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekono­ miska och tekniska utbildningskapaciteten.

Tillströmningen till humanistisk utbildning bör med hänsyn till den framtida balansen pa arbetsmarknaden icke fortsätta att stiga utan tvärtom även i absoluta tal totalt sett minska. En avsevärt förstärkt rekrytering till den sam­ hällsvetenskapliga utbildningen är emellertid mycket önskvärd. Den humanis­ tiska utbildningen bör därutöver ges en med sikte på olika verksamhetsområden för humanister differentierad utformning.

Allteftersom en allt större del av ungdomen skaffar sig specialiserad yrkes­ utbildning akademisk eller icke-akademisk — blir det nödvändigt för sam­ hället att bygga en rationellt bedriven utbildningspolitik och en allsidig vägled­ ning i yrkes- och utbildning sv al pa resultaten av en kontinuerlig utrednings­ verksamhet rörande tendenserna på arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesidor.

Beträffande läkar- och tandläkarutbildningen samt utbildningen av vissa mindre akademikerkategorier har utredningen icke angett någon bestämd rikt­ punkt; härvidlag bör man enligt utredningens mening avvakta resultaten av särskilda undersökningar rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft.

Dessa utredningens allmänna rekommendationer baseras på och utvecklas närmare i följande studie av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad.

8 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 Diagram 1. Antalet studentexamina åren 19^6—62 vid allmänbildande gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier. »4 13 ANTALET EXAMINA VID SKILDA 12 TYPER AV GYMNASIER 1946-1962 1 1

10 9

8 EXAMINA FRÄN TEKNISKA GYMN. EXAMINA FRÅN 6 HANDELSGYMN

5 $$pj§sggj ! *s

3

EXAMINA FRÅN ALLMÄN BILD GYMN 1 500

1946 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62

Relationen mellan antalet examina och antalet tjugoåringar skilda år har även uträknats och redovisas i tabellens sista kolumn. Totalantalet tjugoåringar kom­ mer under de närmaste åren att öka högst väsentligt. Detta är givetvis främst en följd av de stora födelseårgångarna från 1940-talets första hälft, men även nettoimmigrationen efter sista världskriget bidrager till att öka antalet personer i tjugoårsåldem de närmaste åren. Den starkaste ökningen av studentantalet de närmaste åren är att förvänta på reallinjen. Denna utveckling bör ses mot bakgrund av att under hela perio­ den 1948—55 antalet studenter examinerade vid den dåvarande reallinjen mins­ kade i relativ omfattning från drygt 64 procent av samtliga studenter år 1948 till 55 procent år 1956. Av ett till betänkandet fogat bihang inhämtas bl. a. följande. Den första studentexamen enligt det nya gymnasiets organisation ägde rum våren 1957. Den procentuella fördelningen mellan allmän linje (inklusive s. k. A-kombinationer), latin­ linje och reallinje var då 28,8 procent, 32,2 procent och 38,0 procent. Sedan dess har real-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 9

linjen ständigt ökat sin andel. Samtidigt som gymnasiet expanderar starkt, väljer även relativt sett allt fler och fler gymnasister reallinjen. För att få senast möjliga uppgifter har vissa preliminära beräkningar gjorts angående antalet elever i näst högsta ringen av det allmänbildande gymnasiet innevarande läsår. Rektorerna vid samtliga statliga, kom­ munala och privata gymnasier har tillfrågats om det beräknade antalet elever. Rektorernas uppgifter är sålunda preliminära och bygger bl. a. på en bedömning av det antal vid slutet av vårterminen 1959 icke flyttade elever, vilka vid prövning i början av höstterminen torde flyttas. Fn sammanställning av uppgifterna finns i följande tabell, där också mot­ svarande tal för läsåret 1958/59 medtagits.

Antalet elever i näst högsta ringen av allmänbildande gymnasium, fördelat efter grenar läsåren 1958/59 och 1959/60 (preliminärt).

\ Gren Hel­ Halv­ Mate­ Språklig Social Biologisk Summa klassisk klassisk matisk Antal Antal % Antal % Antal % Antal % Läsår Antal % Antal % %

Då några få skolor icke lämnat (användbara) uppgifter, kan de absoluta talen komma att bli något större, när de definitiva uppgifterna längre fram erhålles. I de relativa talen kan naturligtvis också ändringar uppträda, sannolikt dock icke av sådan storleksordning att tendensen ändras. Samtliga grenar, utom språkliga och helklassiska, har absolut sett ökat. Minskningarna för de två nämnda grenarna är emellertid så små, att de mycket väl i de definitiva siff­ rorna kan förvandlas till mindre ökningar. Från de här beaktade synpunkterna är reallinjens fortsatta — både absolut och relativt sett — kraftiga frammarsch intressantast. Särskilt matematiska grenen har ökat utomordentligt starkt och omfattar nu nära hälften av reallinjens elever. Biologiska och matematiska grenarnas utveckling sedan tillkomsten framgår av följande uppställning, där för att underlätta jämförelse med det färska mate­ rialet alla tal avser näst högsta ringen:

Ht 55 Ht 56 Ht 57 Ht 58 Ht 59 Antal Antal Antal % Antal % Antal % % %

2 284 25,0 2 358 24,4 2 460 23,2 2 709 23.1 15.7 1 577 16,3 2 004 18,9 2 604 22.2 Matematisk gren . 1218 15,0 1439 38.8 3 723 40.7 3 935 40,7 4 464 42,1 5 313 45,3 Hela reallinjen ... 3159

Av särskilt intresse är att det absoluta antalet studenter examinerade på den matematiska grenen synes komma att nästan fördubblas under aren 1957 60. Detta sker under en period då även antalet examinerade vid de tekniska gymna­ sierna väntas öka mycket kraftigt. Därmed förändras mycket radikalt den situation på elevtillströmningssidan, som under de senaste åren förhindrat en väsentlig ökning av både de tekniska högskolornas och de matematisk-natur-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

vetenskapliga fakulteternas intagningskapacitet. Denna utveckling är så mycket mer påfallande, som antalet examinerade med matematisk inriktning (d. v. s. studenter med betyg i specialmatematik) under hela efterkrigsperioden fram till år 1955 legat relativt konstant vid 900 ä 1 000 studenter per år. Under samma tid ökade också antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna ganska obe­ tydligt (jfr tabell 1). ökningen i totalantalet studenter från de allmänbildande gymnasierna kom­ mer till en väsentlig del på kvinnor. I följande tablå anges hur stor del av samtliga studentexamina som avlagts av kvinnor sedan år 1946. Det föreligger, som siffrorna visar, en ovanligt jämn utvecklingstrend, från en dryg tredjedel av samtliga studentexamina år 1946 till (beräknat) i det närmaste hälften år 1962. 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 P r o c e n t Kvinnor .. 37,7 36,2 37,5 37,8 40,9 41,4 42,5 42,3 43,2 44,9 44,2

Prognos 1957 1958 1959 1960 1961 1962 P r o c e n t Kvinnor . . 45,3 46,3 46,8 47,1 47,8 48,2

Den faktiska tillströmningen till universitet och högskolor

Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat snabbt under de senaste decennierna. I tabell 2 (bet. tab. 6) redovisas utvecklingen av antalet årligen nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor under perioden 1937—58. Tabellen bygger på uppgifter ur den officiella statisti­ ken. Siffrorna för perioden 1956—58 är preliminära. De inskrivna respektive de närvarande studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har för perioden 1954—58 på grundval av vissa antaganden uppdelats i humanister och natur­ vetare, varför siffrorna för de filosofiska fakulteterna under denna period ej stämmer med motsvarande siffror i den officiella statistiken, i vilken samtliga studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänföres till humanistisk fakultet. Siffrorna för antalet nyinskrivna studerande läsåret 1958/59 är resul­ tatet av en beräkning i vad avser inskrivningen under vårterminen 1959. Genom att nettoantalet nyinskrivna vårterminen 1959 för alla spärrade utbildningslin­ jer beräknats med utgångspunkt i relationen mellan höst- och vårterminsinskrivningen läsåret 1957/58 har inskrivningssiffran för läsåret 1958/59 beträf­ fande farmaceutiska institutets receptarielinje blivit för hög. Den år 1958 beslu­ tade extra-kursen vid denna utbildningslinje börjar på hösten.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960 11

Tabell 2. Nettoantalet vid universitet och högskolor ny inskrivna studerande läs­ åren 1937/38 — 1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937 — 58. Fördelning ej ter studieinriktning.

. j. . . o .- n sk . - je n st . - n s- n n tr li a k sk k la ­ s la ar la ai d je ar k - n . is et k et et ti et ät et o o k o m li m la la s la g ig g is lt in lt is lt lt is el ar an in m o ru o g o ce k tl lt d u -n . u n sk d sk lä sk . . k -l o . Läsår lo u u ic u an d g k er sk tb sk k sk n is k ri k k k at k ek g ö an g ö ö m te . c. et g g S g fr am eo ed m fa fa T an o rm ö an ö ö m S T fa Ju fa fa u M h H h h ar rm re V h h h y . M H T i/ ap ra L st fa U in

Nettoantalet nyinskrivna

1937/38 _ 304 187 911 382 147 65 — 77 3 19 19 32 2146 1938/39 — 347 204 1046 368 154 64 — 99 2 26 14 44 2 368 1939/40 — 319 178 1041 366 153 87 — OO 8 19 16 39 2 281 1940/41 — 199 181 898 282 155 71 — 76 9 26 7 33 1 937 1941/42 — 282 168 1 073 390 150 85 — 76 11 21 25 35 2 316

1942/43 — 266 187 910 437 185 75 — 69 15 20 25 41 2 230 331 179 1093 453 220 83 72 8 29 33 38 2 539 1943/44 — —

1944/45 — 367 192 1262 463 225 131 — 122 3 28 21 33 2 847 1945/46 — 331 182 1 208 440 185 127 — 67 3 32 24 52 2 651 1946/47 _ 332 194 741 354 425 185 178 — 128 12 51 25 46 2 671 1947/48 _ 250 175 980 401 420 213 168 — 147 29 49 22 45 2 899 1948/49 — 370 202 999 391 477 210 149 — 141 35 46 24 49 3 093 1949/50 _ 381 256 1160 365 540 198 163 — 124 32 48 29 47 3 343 1950/51 — 424 231 1321 371 528 205 137 — 98 34 44 ‘55 54 3 502 1951/52 _ 396 183 1 578 344 559 202 117 — 95 33 50 26 61 3 644 1952/53 _ 240 182 1 781 473 538 230 125 23 104 35 45 29 50 3 855 1953/54 _ 203 166 2 008 462 550 234 122 — 103 28 46 28 59 4 009 1954/55 _ 242 180 2312 546 548 243 113 20 102 28 33 29 54 4 450

148 277 192 2135 647 609 256 160 26 79 27 44 27 51 4 678 1955/56 102 294 233 2 241 756 739 270 189 25 92 27 40 35 58 5 101 1956/57 267 2 604 920 806 260 208 32 in 27 37 30 50 5 840 1957/58 97 391 280 2 731 1296 846 265 206 67 216 28 30 19 44 6 661 1958/59 154 479

Höstterm. Antalet närvarande

893 1 629 431 426 in 80 113 91 51 67 11 359 1937 704 1 724 1702 3 337 921 1 692 472 409 84 56 115 98 49 78 11 744 1938 671 1813 1 696 3 590 911 1 731 460 428 119 101 132 103 49 87 11 731 1939 640 1 675 1 673 3 622 886 1 605 428 420 79 80 144 114 52 81 10 621 1940 521 1 325 1 647 3 239 510 474 123 80 146 124 52 81 11805 1941 558 1 482 1 696 3 614 1059 1 806 1942 535 1517 1 743 3 499 1 118 1 990 629 443 79 80 149 119 57 81 12 039

1943 534 1 525 1 779 3 446 1 241 2135 800 480 115 80 152 133 82 86 12 588 897 548 83 80 162 140 77 79 13 260 1944 524 1 641 1 761 3 621 1 390 2 257 984 605 133 137 164 163 80 95 13 981 1945 525 1 736 1 693 3 810 1 544 2 312 517 1 770 3 633 1 573 2416 965 639 101 79 165 209 71 106 13 909 1946 463 1 625 1 730 3 865 1 642 2 288 981 720 173 150 185 237 79 99 14 237 1947 452 1 664 1 795 4 134 1 697 2 408 957 728 107 161 197 244 82 101 14 727 1948 418 1 751 1 896 4 433 1 775 2 741 1031 846 167 160 20b 263 87 101 15 87o 1949 1950 402 1 848 1 962 4 999 1 931 2 865 976 857 103 172 204 281 121 107 16 828

1951 1 861 2 079 5 564 2 005 2 926 996 869 109 169 221 296 120 119 17 700

1952 334 1 702 2 242 6 262 2 137 2 945 997 867 114 157 237 30! 119 122 18 544

1953 313 1 625 2 382 7 238 2 28C 3 11( 1 061 871 96 12( 230 312 120 128 19 881

1954 284 1 544 2 438 8 084 2 400 3 23( 1 023 867 114 123 242 32l 120 12? 20 926 1955 426 1 513 2 597 8 694 2 698 3 399 1 248 927 113 149 238 327 120 12! 22 576

1956 531 1 526 2 688 9 301 2 889 3 676 1 26! 972 108 127 23! 28.' 127 13C 23 866

1957 580 1 687 2 800 10 281 3 28C 4 06C 1 376 1 043 143 133 23' 282 138 130 26 170 651 1 886 2 927 10 94! 3 906 4 423 1 431 1 097 19! 232 233 267 142 13" 28 480

Från och med höstterminen 1950 räknas kursen i Garpenberg som första år.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På de tjugo åren mellan 1938/39 och 1958/59 torde således, som framgår av tabellen, nettoantalet årligen nyinskrivna ha ökat med cirka 180 procent. An­ talet närvarande studerande har under samma period ökat med drygt 140 pro­ cent. Nettoantalet nyinskrivna har fördubblats mellan åren 1949/50 och 1958/59, d. v. s. på ett knappt decennium. Fördubblingen av antalet närvarande har där­ emot tagit 11 år (mellan åren 1947 och 1958). Att takten i ökningen av antalet närvarande studerande under det senaste decenniet varit långsammare än takten i ökningen av antalet nyinskrivna, sammanhänger givetvis med att antalet ny­ inskrivna stigit starkare under det sista årtiondet än under det närmast före­ gående. Ställer man nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet examina vid allmänbildande gymnasier under samma eller en något tidigare period, finner man, som framgår av tabell 3 (bet. tab. 7), att nyinskriv­ ningarna ökat snabbare än antalet studentexamina. Närmast till hands som förklaring till den olika utvecklingstakten i fråga om antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor och antalet studentexamina ligger antagandet att andelen studenter som påbörjat akademiska studier ökat. Men detta behöver inte vara hela förklaringen. Andra faktorer kan ha spelat in. Med hänsyn till frågans stora betydelse har utredningen gjort en special-

Tabell 3. Relationen mellan nettoantalet nyinskrivna och antalet examina vid allmänbildande gymnasier.

Nettoantalet nyin­ Nettoantalet nyin­ skrivna i procent av skrivna i procent av Inskrivningsår Inskrivningsår antalet studentexamina antalet studentexamina 1% år tidigare1 1% år tidigare1

1 D.v. s. nettoantalet nyinskrivna läsåret 1947/48 i relation till antalet studentexamina år 1946 etc.

undersökning för att söka belysa bakgrunden till ökningen i procenttalen i tabell 3. Undersökningen visar, att den exceptionellt snabba ökningen under efterkrigsperioden i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor väsent­ ligen måste ses som ett resultat av att en ökad andel inom varje studentexamensårgång påbörjat akademiska studier. Vidare framgår emellertid av undersökningen, att en del av den snabba ök­ ningen av antalet nyinskrivna under tiden fram till mitten av 1950-talet beror på att studenterna under efterkrigsperioden visat en tendens att påbörja sina universitetsstudier tidigare efter studentexamen än förut. I varje inskrivnings­ årgång har med andra ord en viss »overlapping» skett mellan skilda studentexamensårgångar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 13

Slutligen får den snabba ökningen i antalet nyinskrivna fram till mitten av 1950-talet i viss mån ses som en följd av att tillströmningen till universitet och högskolor av personer utan studentexamen från allmänbildande gymnasium ökat något snabbare än tillströmningen av personer med sådan studentexamen. För de spärrade utbildningslinjerna anger siffrorna i tabell 2 såvitt gäller nettoantalet nyinskrivna ej det antal nybörjare som påbörjat studier vid dessa högskolor, utan endast hur många av dessa nybörjare som blivit antagna utan att tidigare ha studerat vid annan fackhögskola eller vid en fakultet. I stort anger dock förändringen i siffrorna över nettoantalet nyinskrivna förändringen i intagningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna. Likaså ger siffrorna över antalet närvarande vid fackhögskolorna en viss uppfattning om hur dessas utbildningskapacitet förändrats under perioden. För att göra bilden för fack­ högskolornas del mera fullständig har i tabell 4 (bet. tab. 11) sammanställts upp­ gifter för ett antal år under perioden rörande totalantalet nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Siffrorna grundar sig på uppgifter, som lämnats av kanslersämbetet respektive vederbörande högskolemyndigheter.

Tabell 4. Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer under läsåren 1939/40 — 1958/59.

Farmaceut, inst. GCI Tekn. Med. Tandl.- Handels- gymn.- Jordbr. Läsår Totalt högsk. fak. högsk. apote­ högsk. lärar- högsk.1 recept.kar­ linjen Iinjen linjen1

1939/10 393 194 90 77 56 178 46 58 1092 r- 0 0 O 1945/46 530 190 < 80 80 322 58 78 1518 1950/51 611 306 185 — 121 297 58 111 1 689 1955/56 736 409 244 33 91 343 74 107 2 037 1956/57 894 409 243 29 108 354 63 104 2 204 1957/58 996 408 242 41 126 339 69 106 2 327 1958/59 1 001 410 246 73 180 342 68 100 2 420

1 Före 1951 intagning blott vartannat år. 1 Uppgifterna för lantbrukshögskolan gäller det faktiska antalet nybörjare. Antalet nybörjar­ platser har i allmänhet varit en aning högre än antalet nybörjare.

Den faktiska examinationen vid universitet och högskolor

Totalantalet årligen avlagda examina vid universitet och högskolor har ökat med omkring 75 procent mellan mitten av 1930-talet och mitten av 1950-talet. I tabell 5 (bet. tab. 12 ), hämtad ur den officiella statistiken, redovisas samtliga examina vid samtliga fakulteter och fackhögskolor läsåren 1936/37—1957/58. Siffrorna för de två sista läsåren är preliminära. I den officiella statistiken anges summa-siffror per femårsperiod för läsåren 1936/37—1955/56. I tabell 5 anges däremot det genomsnittliga antalet avlagda

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 15

examina per år under var och en av femårsperioderna, detta i syfte att under­ lätta jämförelser med siffrorna för de senaste läsåren. (Genomsnittssiffrorna an­ ges med decimaler, för att de vid behov lätt skall kunna multipliceras upp till korrekta absoluta tal.)

Av väsentligt intresse för en fortsatt planering av universitets- och högskole­ väsendet är i vilken omfattning som de som avlägger en grundexamen fortsätter till högre examina. Som utredningen konstaterade redan i sitt första betänkande är det för närvarande ej möjligt att utan vidare med ledning av den officiella statistiken rekonstruera hur många som fortsatt sina högre studier, detta emedan examensstatistiken endast ger uppgift om antalet avlagda examina; ej om hur många personer som avlagt examen. Detta gäller särskilt beträffande de filo­ sofiska fakulteterna, där många först avlägger filosofie kandidatexamen och senare jämväl ämbetsexamen, innan de eventuellt fortsätter med högre studier. Man får nöja sig med att ställa antalet examina av högre valör i relation till antalet examina av lägre valör. Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperio­ der och antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare framgår av följande sammanställning:

1936—40 1941-45 1946—50 1951—55 1954-58 Procent 34 37 38 37 34

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperio­ der och summan av antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare och antalet ämbetsexamina fem år tidigare framgår av nästa sammanställning:

1936-40 1941—45 1946-50 1951-55 1954-58 Procent 19 22 22 23 21

Mellan 40 och 50 procent av dem som avlagt filosofie kandidatexamen under den här aktuella perioden torde enligt gjorda beräkningar senare jämväl ha avlagt ämbetsexamen. Det skulle betyda att av samtliga som avlagt filosofisk grundexamen omkring 30 procent senare även avlagt filosofie licentiatexamen. Båda beräkningarna ovan tyder på att licentiatfrekvensen varit större under 1940-talet än under senare delen av 1930-talet och att den hittills under 1950talet legat på ungefär samma nivå som under 1940-talet. Vid de teologiska och juridiska fakulteterna och vid fackhögskolorna är licen­ tiatfrekvensen betydligt lägre än vid de filosofiska fakulteterna. Antalet licentiat­ examina vid de teologiska fakulteterna under åren 1954—58 utgjorde sålunda 23 procent av antalet teologie kandidatexamina åren 1949—53, medan mot­ svarande siffra för de juridiska fakulteternas del blott är 1 procent. Vid de

16 Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

fackhögskolor, där licentiatexamen kan avläggas, var motsvarande procenttal för motsvarande period för samtliga högskolor tillsammantagna 6 procent. Å andra sidan visar siffror över antalet licentiander, att man för framtiden bör kunna räkna med en väsentligt höjd licentiatfrekvens vid vissa fackhögskolor. Särskilt gäller detta för de tekniska högskolorna. I fråga om disputationsfrekvensen — antalet disputationer i relation till antalet examina av närmast lägre valör — har utredningen i sitt första be­ tänkande beräknat följande frekvenstal avseende de filosofiska fakulteterna. Siffrorna har här kompletterats med siffror för åren 1954—58:

1941—45 1946—50 1951—55 1954—58 Procent 64 54 50 48

Av siffrorna att döma skulle nu ungefär hälften av dem som avlägger filosofie licentiatexamen senare disputera. Siffrorna tyder dessutom på att disputations­ frekvensen minskat under senare årtionden. Trots beräkningsmetodens osäkerhet verkar tendensen trolig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade kraven för lektorskompetens. Disputationsfrekvensen har beräknats även för medicinarna enligt samma metod som för filosoferna. Antalet medicinska disputationer har ställts i relation till antalet medicine licentiatexamina åtta år tidigare, vilket givit till resultat följande procenttal:

1939—43 1944—48 1949-53 1954—58 Procent 17 25 31 30

Av dessa siffror att döma skulle disputationsfrekvensen ha ökat ganska mar­ kant bland medicinarna sedan 1940-talet. Fortfarande ligger dock frekvensen betydligt lägre än den som gäller för de filosofiska fakulteterna, om man be­ träffande dessa utgår från antalet avlagda licentiatexamina. Utgår man för filosofernas del i stället — vilket vid här aktuell jämförelse kan synas rim­ ligare — från antalet avlagda filosofiska grundexamina, är å andra sidan medi­ cinarnas frekvenstal numera betydligt högre än filosofernas. Ställer man näm­ ligen antalet disputationer i de filosofiska fakulteterna i relation till antalet avlagda filosofie kandidatexamina tio år tidigare, finner man procenttal som ligger omkring 20. Disputationsfrekvensen bland dem som avlägger filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen måste då ligga lägre, kanske vid 15 procent. Enligt gjorda beräkningar har inga större förändringar i detta re­ lationstal ägt rum det senaste decenniet. För 15—20 år sedan synes därför disputationsfrekvensen räknat på grundexamina ha varit av samma storleks­ ordning inom de medicinska som mom de filosofiska fakulteterna. Vid de fack­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 17

högskolor som har disputationsrätt utgjorde antalet disputationer 1954—58 37 procent av antalet examina av närmast lägre valör fyra år tidigare.

De på längre sikt mest betydelsefulla dragen i utvecklingen är dels att student­ examinationen totalt och relativt ökat så starkt, dels att andelen studenter som påbörjat akademiska studier stigit samt dels slutligen att bland de nyinsknvna vid universitet och högskolor en mycket markerad förskjutning mot de humanis­ tiska fakulteterna ägt rum. Slutligen kan tilläggas att kvinnornas andel bland samtliga studenter ökat högst väsentligt under efterkrigsperioden.

Studentexaminationen enligt modellen

Utredningen har gjort en beräkning rörande de aktuella tendenserna pa utbudssidan, sålunda rörande antalet personer som kan beräknas avlagga examen vid universitet och högskolor i framtiden. En dylik beräkning fordrar till en början, att antaganden görs dels om studentexaminationen i framtiden, dels om tillströmningen till universitet och högskolor. På basis av antaganden härom kan sedan överslagsberäkningar göras av examinationens storlek i framtiden. Dylika beräkningar ger ett kvantitativt underlag för att bedöma vilka arbetsmarknadskonsekvenser som tänkbara alternativ för en utbyggnad av skilda delar av universitetsväsendet kan komma att få i en framtid. Utredningen har gjort en modell, som visar hur stor examinationen blir under angivna antaganden om de skilda leden i den utvecklingskedja, som betingar den framtida examinationen från universitet och högskolor.

Utredningen räknar för sin del med att efter år 1962 studentexamensprocenten, d. v. s. relationen mellan antalet studentexamina och specialstudentexamina å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra, under 1960-talets senare del, d v. s. sedan de stora årskullarna passerat gymnasiestadiet, kommer att oka i en takt som ungefär motsvarar den takt, med vilken denna procentsiffra ökat under 1950-talet, eller med 0,5 procentenheter per år. För tiden fram till år 1966, d. v. s. för åren 1963—65 är det tveksamt om man kan hålla samma snabba takt i ut­ vecklingen med hänsyn till de mycket starkt ökande ungdomskullarna. Student­ procenten kan tänkas bli oförändrat densamma som det sist med någorlunda säkerhet beräknade procenttalet, nämligen 12,4 för år 1962. Det kan erinras om att just år 1962 studentprocenten beräknas bli något lagre an den beräknas bli år 1961. I nedanstående tablå har antagits dels att studentprocenten ökar med 0,5 enheter per år även åren 1963—65 (max.-alt.), dels att studentprocenten dessa tre år blir oförändrat densamma som år 1962 (min.-alt.). 1966 1967 1968 1969 1970 År 1963 1964 1965 19 305 19 254 19 805 19 081 19 322 10 149 17 840 18 052 17 348 17 315 17 930 17 824 17 555 15 523 10 514 10 039 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 2. Totala antalet avlagda studentexamina åren 19^6—58 samt beräkningar för åren 1959 — 70.

20000 . ANTALET STUDENTEXAMINA ♦ SPECIALSTUDENTEXAMINA MAX. IT Min. Max. 1958 9629 59 10232 MIN 15000 . 60 11293 61 12844 62 14191 51 15523 16149 64 16514 17846 65 16639 18652 66 17348 19365 67 17315 19254 66 17930 19865 69 17824 19681 10000. 1225 -17555 19322

OJ______ _J 194648 ’ M 52 54 56 58 ' 60 ' 62 64 ' 66 ' 68 ' 70 EXAMEN5ÅR

Innebörden av dessa båda alternativa antaganden illustreras i diagram 2 (bet. diagr. 13) som visar utvecklingen av det totala antalet avlagda studentexamina (vid allmänbildande gymnasier och vid specialgymnasier) under perioden 1946— 70. Uppgifterna för aren 1946—58 är hämtade ur den officiella statistiken. Kur­ vans sträckning under perioden 1959—62 är grundad på den i tabell 1 i det före­ gående redovisade beräkningen pa grundval av de senaste årens intagning i gymnasierna. För perioden 1963—70 markeras slutligen utvecklingen enligt de båda förut angivna alternativa antagandena rörande andelen studenter av varje årskull tjugoåringar. Utredningen beräknar, att totalantalet studentexamina fördelar sig på olika typer av gymnasier enligt följande sammanställning, varvid räknats med att antalet examinerade från de två typerna av specialgymnasier tillsammans ökar sin relativa andel av samtliga studenter och specialstudenter med 0,4 procent­ enheter per år.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

Tillströmningen till universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg i beräkningarna gäller hur många personer som kommer att på­ börja studier vid universitet eller högskolor. Beräkningarna har utförts på föl­ jande sätt. Den förutnämnda undersökningen rörande sammansättningen av de vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna visar bl. a., att under 1950-talet mellan 70 och 80 procent av samtliga personer som avlägger student­ examen vid allmänbildande gymnasium någon gång skriver in sig vid ett uni­ versitet eller en högskola. Undersökningen visar emellertid även, att detta pro­ centtal tidigare varit betydligt lägre. Det är uppenbart att storleken av detta procenttal har ett nära samband med den studerande ungdomens och föräld­ rarnas värdering av de akademiska yrkesbanorna, jämförd med värderingen av andra sysselsättningar, som kan erbjudas en person med studentexamen. Givetvis spelar även andra faktorer en roll för storleken av detta procenttal men det torde säkerligen vara så att variationerna i procenttalet, i varje fall under en kortare period, säg ett decennium, i hög grad kan anses vara en funk­ tion av förväntade arbetsmarknadsutsikter för akademiska och icke-akademiska banor. Den senaste tidens diskussioner om det växande studentantalet, bl. a. diskussionen om ett förväntat humanistöverskott — vilken diskussion föranletts av undervisningsrådet Lundblads utredning rörande lärarbrist och läraröverskott — kan mycket väl komma att få den effekten, att man de närmaste åren bland föräldrar och ungdom i högre grad än under de gångna åren av 1950-talet kom­ mer att tveka inför en akademisk utbildning. Det behövs inte någon särskilt markant ändring i den allmänna uppfattningen om arbetsmarknadsläget i fram­ tiden, för att man ganska snabbt skall få ett icke obetydligt utslag i den procent­ sats varom här är fråga. Å andra sidan får man ej bortse från styrkan hos den tendens i opinions­ bildningen, som har burit fram det sista decenniets starkt ökade intresse för högre studier. Det är tänkbart, att denna tendens är stark nog att helt mot­ verka den tendens till tveksamhet varom förut talats. Med hänsyn till den be­ tydelse för beräkningarnas resultat, som val av procenttal utvisande övergångs­ frekvensen kommer att få, och med hänsyn till den stora ovissheten rörande vad som verkligen kommer att inträffa, har utredningen räknat med två alter­ nativ. Det ena innebär att 1950-talets höga procenttal kommer att bibehållas under de närmaste tio åren, varvid räknats med att 75 procent av dem som avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna förr eller senare kommer att påbörja studier vid någon fakultet eller högskola. Det andra alter­ nativet innebär, att andelen studenter som påbörjar akademiska studier kom­ mer att sjunka till 65 procent, vilken procentsiffra antages för studenter av årgång 1965. Studentårgångarna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet antages enligt detta alternativ komma att ha en mot 65 procent successivt sjunkande övergångsfrekvens. Vad därefter beträffar den tidpunkt, vid vilken studenter av skilda årgångar

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 21

påbörjar akademiska studier, har utredningen stannat för att i stort sett bibe­ hålla den som gällde för studenter av årgångar i början av 1950-talet enligt den ovan redovisade undersökningen. Utredningen räknar enligt de två alter­ nativen med följande fördelning av de inskrivna studenterna efter antalet år mellan studentexamen och inskrivningsår.

Antal år1 efter studentexamen för första inskrivning. 0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 S:a 75-procentalternativet .. .. 33,3 20,9 10,4 5,2 3,1 2,1 75,0 65-procentalternativet . . .. 28,9 18,1 9,0 4,5 2,7 1,8 65,0

Bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor under 1950-talets första hälft var mellan 10 och 15 procent personer som ej avlagt studentexamen vid allmänbildande gymnasier. Personer med examen från tekniskt gymnasium och handelsgymnasium, personer med folkskollärarexamen utan studentexamen, per­ soner utan formell kompetens för inskrivning samt utlänningar skrivs emeller­ tid också in vid fakulteter och högskolor. Det finns anledning antaga, att det även i framtiden kommer att bli ett förhållandevis stort antal studerande utan examen från allmänbildande gymnasium, som kommer att påbörja akademiska studier. Tyvärr saknar vi möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma hur stort detta antal kan komma att bli. Här antages, att under 1960-talet 10 procent av samtliga nyinskrivna vid universitet och högskolor kommer att ut­ göras av personer med annan kompetens än studentexamen från allmänbildande gymnasium. Med ledning av de nu redovisade antagandena har framräknats följande två alternativ för totalantalet nyinskrivna personer (nettoantalet nyinskrivna) vid samtliga fakulteter och högskolor.

1958/59 59/60 60/61 61/62 62/63 63/64 64/65 75-procentalternativet . . 6 661 7 291 7 744 7 979 8 659 9 624 10 522 65-procentalternativet . . 6 661 7 114 7 371 7 389 7 806 8 617 9 162

65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 75-procentalternativet . . 11 119 11619 11 844 12 102 12 177 12 083 65-procentalternativet . . 9 637 10 070 10 266 10 489 10 553 10 471

Innebörden av de här gjorda, alternativa beräkningarna rörande den framtida tillströmningen till universitet och högskolor illustreras i diagram 3 (bet. diagr. 14). Diagrammet visar också utvecklingen under perioden 1940—59. Uppgiften beträffande nettoantalet nyinskrivna läsåret 1958/59 är något osäker, eftersom siffror föreligger endast beträffande inskrivningen höstterminen 1958, medan inskrivningen under vårterminen 1959 måst beräknas med ledning av de senaste 1

1 0—1 år för t. ex. studentårgång 1060 innebär inskrivning vid fakultet eller högskola läsåret 1960/01 o.s.v.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Diagram 3. Totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under perioden 1946/47 — 1957/58 samt beräkningar för perioden 1958/59 — 1970/71. 12500

TOTALANTALET (nettoantalet) NYINSKRIVNA

10000 MAX. 4

MIN.

1946/47 % 52/53 ^/SS “/S7 % 6% 6%3 6% 7% LÄSÅR.

årens erfarenhet rörande vårterminsinskrivningens omfattning i relation till höstterminsinskrivningen. Enligt dessa beräkningar skulle nettoantalet nyinskrivna komma att öka med mellan 81 och 57 procent under tiden 1958/59—1970/71. Det skall i detta sam­ manhang erinras om att, som framgår av tidigare återgivna siffror, nettoantalet nyinskrivna faktiskt ökade från 2 651 till 5 840 eller med 120 procent under den lika långa perioden 1945/46—1957/58. Den procentuella ökningen var så­ ledes under den tidigare perioden betydligt större än den utredningen räknar med för en period av motsvarande längd i framtiden. Den absoluta ökningen var å andra sidan mindre; 3 189 personer under den senaste 12-årsperioden mot nu beräknade minimalt 3 810 respektive maximalt 5 422 för den närmaste 12årsperioden. Nästa steg i modellarbetet har varit att fördela de sålunda beräknade ny­ inskrivna studenterna på skilda fakulteter och högskolor. Därvid har utred­ ningen resonerat på följande sätt. För närvarande har vi två typer av fakulteter och högskolor, dels de spärrade, dels de fria fakulteterna. Utredningen har över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 23

vägt huruvida denna i och för sig icke alls självklara uppdelning av universitets­ väsendet skall bestå även i framtiden. Vilken inställning man än har till denna fråga, måste man — till följd av frågans komplicerade natur — utgå från att i varje fall under ett antal år framåt de nuvarande förhållandena kommer att bestå. Modellen har därför gjorts under förutsättning av att vi kommer att för den period som modellen omspänner ha kvar en dylik tudelning av universitetsoch högskoleväsendet. Därvid har det fallit sig naturligt att göra fördelningen på i princip följande sätt: Först har bedömts hur stort antal studerande som var och en av de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att mottaga under vart och ett av beräkningsperiodens läsår. Återstoden av det totala antalet nyin­ skrivna som framräknats ovan har därefter antagits påbörja studier vid de nu fria fakulteterna. Fördelningen av denna senare grupp på var en och av dessa fakulteter har gjorts under beaktande av nu kända utvecklingstendenser i fråga om antalet nyinskrivna och under beaktande av den troliga effekten på studie­ valet av nu kända och diskuterade arbetsmarknadsförhållanden i fråga om de yrken, som utbildning vid de fria fakulteterna leder fram till.

På grundval av vad som tidigare anförts samt med beaktande av tidigare av statsmakterna fattade beslut rörande intagningen de närmaste åren vid vissa av de spärrade utbildningslinjerna har uppställts följande hypotes rörande in­ tagningens omfattning vid var och en av de skilda spärrade utbildningslinjerna under 1960-talet.

För modellberäkningen antaget antal nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna läsåren 1959/60 — 1969/70.

Farm. inst. Han- Tekn. Med. Tandl.- Jordbr. Läsår dels- GCI Totalt högsk. fak. högsk. apo te­ re­ högsk. högsk. karl. cept.-].

1959/60 .. 1 006 408 240 80 180 350 68 in 2 443 1960/61 .. 1125 453 240 80 180 400 90 120 2 688 1961/62 .. 1244 453 240 80 180 450 90 120 2 857 1962/63 .. 1364 453 340 80 180 500 90 120 3127 1963/64 .. 1 484 453 340 80 180 550 100 120 3 307 1904/65 .. 1 604 490 350 80 180 600 100 120 3 524 1965/66 .. 1 724 490 350 80 180 650 100 120 3 694 1966/67 . . 1 844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1967/68 .. 1 844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1968/69 . . 1844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1969/70 . . 1 844 550 350 80 180 700 100 120 3 924 S:a 1960/61— 1969/70 15 921 4 812 3 260 800 1800 5 950 970 1200 34 713

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I modellen räknas sålunda med att antalet platser vid de nu spärrade utbild­ ningslinjerna kommer att öka med totalt 60 procent under 1960-talet. Ökningen antages till största delen komma till stånd under första hälften av årtiondet. Sålunda skulle enligt modellen år 1965/66 det sammanlagda antalet platser ha ökat med 50 procent. Den starkaste ökningen, räknad i absoluta tal, beräknas komma på de tekniska högskolorna som antages ha drygt 800 fler platser vid periodens slut än nu1. Den största relativa ökningen är beräknad för handels­ högskolorna, som antages få sin kapacitet fördubblad under perioden. Härvid är dock att märka att utredningens förslag beträffande den framtida ekonom­ utbildningen är sådant (se avsnitt IV), att siffrorna för periodens början och dess slut ej är fullt jämförbara. För farmaceutiska institutets del har antagits att ingen förändring skall ske utöver den som ägde rum läsåret 1958/59. Detta sammanhänger med att frågan om det framtida behovet av farmaceutiskt ut­ bildad arbetskraft för närvarande är under övervägande inom en särskild kom­ mitté. Situationen är liknande i fråga om de tre högskolorna under jordbruksde­ partementet, lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan. Anta­ gandena rörande den medicinska intagningskapaciteten har för åren fram till och med läsåret 1963/64 baserats på uttalanden i propositionen 1959: 93 angåen­ de anslag till vissa kostnader för läkarutbildningen. För tiden efter 1963/64 har gjorts ett antagande, vars rimlighet kan bedömas först när den nyligen tillsatta kommittén för utredning av det långsiktiga läkarbehovet avgivit sitt betän­ kande. Siffrorna rörande antalet intagna vid tandläkarhögskolorna bygger på an­ tagandet att den i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg skall kunna börja sin verksamhet hösten 1962 med en intagningskapacitet av 100 nybörjare. Frågan om att fullständiga utbildningen av odontologer vid institutet i Umeå är för närvarande under övervägande. Vilka konsekvenser en reform i sådan rikt­ ning kan få i fråga om intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolan i Stock­ holm, har utredningen icke kunnat bedöma. Emellertid har utredningen i model­ len räknat med en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid de odontolo­ giska läroanstalterna med tio studerande per år från och med läsåret 1964/65, således två år efter det att den nya högskolan i Göteborg antagits börja sin verksamhet. Slutligen har i fråga om gymnastiska centralinstitutet antagits, att det förslag till ökad intagning av elever vid institutet, som år 1958 framlades av en enmansutredning, kommer att bli realiserat från och med läsåret 1960/61. En ytter­ ligare ökning av intagningen har i modellen hypotetiskt antagits från och med läsåret 1963/64.

Då det gäller antalet nyinskrivna vid de fria, fakulteterna, d. v. s. de teologiska, juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, kom­ 1 Ett av utredningens huvudförslag gäller en kraftig ökning av intagningen vid de tekniska hög­ skolorna. Det har ansetts rimligt att underlätta bedömningen av detta, genom att redan här antaga en successiv ökning av intagningen icke till den jämna siffran 1 800 utan upp till den exakta slut­ siffran enligt utredningens konkreta förslag i det följande, nämligen 1 841.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 25

mer till en början två alternativ i fråga om den sammanlagda inskriv­ ningen att bli aktuella. Detta sammanhänger med att utredningen räknar med två alternativ i fråga om den totala tillströmningen till universitets- och hög­ skoleväsendet under 1960-talet och ett för de spärrade utbildningslinjerna. Totalt har utredningen antagit, att tillströmningen till universitet och hög­ skolor skall stiga från nära 6 700 nyinskrivna läsåret 1958/59 till 10 500, alter­ nativt drygt 12 000 nyinskrivna läsåret 1969/70. Oavsett vilket av dessa båda alternativa antaganden som visar sig mest realistiskt, har utredningen därefter antagit, att antalet nybörjarplatser vid de nu spärrade utbildningslinjerna skall öka från sammanlagt 2 443 läsåret 1959/60 till 3 924 läsaret 1969/70. Skillnaden mellan alternativen blir följaktligen rent räknetekniskt helt och hållet en skill­ nad i fråga om den beräknade tillströmningen till de fria fakulteterna. Enligt det lägre antagandet (65-procentalternativet) skulle tillströmningen till dessa stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 6 600 läsaret 1969/70 eller med drygt 40 procent. Enligt det högre alternativet ( 75 -procentalternativet) skulle tillströmningen till de fria fakulteterna stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/59 till drygt 8 200 läsåret 1969/70, d. v. s. med 75 procent under loppet av elva år. Härvidlag må framhållas, att de beräknade siffrorna för tillströmningen till de fria fakulteterna läsåret 1969/70 är nettosiffror i den meningen att hänsyn ej tagits till de studerande, vilka först t. ex. inskrives vid filosofisk fakultet men sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje. Vad så beträffar fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes av det totala tillskott av nya studerande, som dessa fakulteter skulle kunna påräkna enligt de två alternativen, må till en början framhållas, att de fria fakulteternas relativa dragningskraft undergått väsentliga förändringar under de senaste åren. Dessa förändringar har i stort inneburit, att antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ökat mycket snabbt, att antalet ny­ inskrivna vid de juridiska fakulteterna även ökat ganska kraftigt, medan in­ skrivningen vid de humanistiska fakulteterna efter de kraftiga ökningarna i slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet de senaste aren visserligen fortsatt att öka men icke mera än att humanisternas andel av den totala in­ skrivningen vid filosofisk fakultet torde ha sjunkit något tillbaka1. Vid de teo­ logiska fakulteterna har den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka. Utredningen fin­ ner det naturligt, om särskilt tendensen till ökning av inskrivningen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att besta. Härför talar inte enbart det faktum, att behovet av personer med matematisk-naturvetenskaplig utbildning är mycket stort och kan väntas förbli stort utan även det förhållandet, att antalet studenter med examina på det allmänbildande gym­

1 Mycket preliminära siffror rörande inskrivningen vid de fria fakulteterna höstterminen 1959 tyder på att de humanistiska fakulteternas andel av den totala tillströmningen till dessa fakulteter skulle ha sjunkit från omkring 65 procent läsåren 1956/57 och 1957/58 till något under 60 procent läsåren 1958/59 och 1959/60.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nasiets reallinje och inte minst på dennas matematiska gren kan antagas fort­ sätta att öka starkt även efter de år som nu kan överblickas. Diskussionen om det väntade stora antalet examinerade från de humanistiska fakulteterna i kombination med publicerade utredningar rörande den mot 1960talets mitt starkt sjunkande takten i ökningen av behovet av n y a ämneslärare kommer sannolikt att leda till en viss tveksamhet bland ungdomen att välja just humanistiska studier. En del av de ungdomar som tvekar att välja huma­ nistisk utbildning torde i stället välja juridisk utbildning trots de varnande röster, som här och var höjts mot att nu satsa på en juridisk utbildning med hänsyn till framtidsutsikterna på juristbanorna. Utredningen räknar till en början även härvidlag med två alternativ, näm­ ligen dels med en oförändrad relativ fördelning mellan de fyra fria fakulteterna inbördes, dels med en fortsatt förskjutning i den relativa fördelningen i riktning från de humanistiska fakulteterna och mot de matematisk-naturvetenskapliga samt, i något mindre utsträckning, de juridiska fakulteterna. Skillnaden mellan de två alternativa antagandena framgår av följande siffror, som dels visar 1958 års relativa fördelning av de nyinskrivna mellan de fria fakulteterna, dels visar en såsom mera sannolik antagen förändrad fördelning. teol. jur. hum. mat.-nat.1 fak. fak. fak. S:a fak. % % % % % 27 100 Beräknad ny fördelning . .. . 2 12 50 36 100 Enligt alternativet beräknad ny fördelning mellan de fria fakulteterna antages förändringen ske så, att förskjutningen går successivt och den nya fördel­ ningen uppnås först under läsåret 1965/66. Därefter antages denna relativa fördelning bli bestående under återstoden av perioden. Eftersom utredningen dels räknar med två alternativ rörande tillströmningen totalt sett till samtliga de fria fakulteterna, dels räknar med två alternativ beträffande de nyinskrivnas relativa fördelning mellan dessa, erhålles fyra skilda alternativ för varje fakultet i avseende på tillströmningen under 1960-talet. Som tidigare framhållits är modellberäkningen rörande tillströmningen till skilda fakul­ teter och högskolor så konstruerad, att den studerande räknats till den fakultet eller den utbildningslinje, vid vilken han antages fa sin huvudutbildning. Det är emellertid rätt van­ ligt, att en och samma studerande skriver in sig vid mer än en fakultet eller högskola. Särskilt vanligt är att de som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje dessförinnan studerat vid filosofisk fakultet. I den man tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av an­ talet examinerade och av ett framtida antal yrkesverksamma akademiker med viss ut­ bildning, behöver modellberäkningen icke korrigeras med hänsyn till dessa dubbelinskrivningar. I den mån däremot tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräk­ ningar av hela antalet studerande vid en viss fakultet, måste en sådan korrektion införas.

1 ,Utr,"'r!ir,'gen har.här inräknat ett antal studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg, varför fördelningen ej överensstämmer med den som kan framräknas ur den officiella statistiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 27

Härvid får man till det antal studerande, som man enligt tidigare redovisade beräknings­ metoder får för huvudutbildning vid filosofisk fakultet, lägga ett för varje år beräknat antal studerande, vilka ett påföljande år ingår bland de i den förut redovisade samman­ ställningen antagna nybörjarna vid de spärrade utbildningslinjerna. Hur stort antal studenter som i framtiden kommer att på detta sätt studera först vid filosofisk fakultet och sedan vid spärrad utbildningslinje, är beroende av en rad för­ hållanden och därför utomordentligt vanskligt att förutsäga. Här har för enkelhetens skull antagits, att av samtliga nybörjare ett år vid spärrad utbildningslinje 10 procent året dessförinnan inskrivits vid filosofisk fakultet, varav hälften vid humanistisk och hälften vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utredningen vill starkt betona, att sannolikheten i detta antagande för framtiden i hög grad är beroende av i vilken omfattning som intagningen vid de spärrade utbildnings­ linjerna faktiskt kommer att förändras. En snabb ökning av antalet elcvplatser vid spär­ rade utbildningslinjer tenderar att minska antalet meritkomplettanter; en långsam ut­ byggnadstakt för de spärrade utbildningslinjerna far motsatt effekt.

Med de nu gjorda antagandena får man följande fyra alternativ för ökningen i tillströmningen till de fria fakulteterna (meritkomplettanter ej medräknade) mellan läsåren 1959/60 och 1969/70:

Teol.fak. Jur.fak. Hum.fak. Mat.-nat.fak. 59/60 69/70 59/60 69/70 59/60 69/70 59/60 69/70 Alt. I: (65 %; of. förd.)---- 2 803 Alt. 11: 2 709 2 386 (65 %; ändr. förd.) . Alt. 111: 2 909 1 309 2 228 Alt. IV: (75 %; ändr. förd.) . 485 —> 990

Med hänsyn till vad som tidigare visats, synes en fortsatt hög övergångs­ frekvens vara mindre sannolik. Av denna anledning synes alternativen I och II vara rimligare än alternativen III och IV. I fråga om fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes synes alternativen II och III troligare än alterna­ tiven I och IV. Detta av följande anledning. Antagandet att övergångsprocenten kommer att sjunka från 75 till 6 o procent kan tolkas så, att det i första hand blir studenter med examen på den allmänna linjen och dennas språkliga gren som i framtiden i större omfattning än nu kommer att övergå till annan verksamhet än universitetsstudier. Om så blir fallet, kommer det att stå i överensstämmelse med en av tankarna bakom den nya gymnasieorganisationen av år 1953, nämligen den att den allmänna linjen i hög grad skulle rekryteras av ungdom som efter avlagd studentexamen väljer kortare, icke-akademisk utbildning. Hittills kan detta knappast sägas ha in­ träffat. Om man nu enligt alternativen III och IV antar att övergången från gymnasium till universitetsväsendet trots allt även i framtiden kommer att ligga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 29

blir storleksordningen av summan av de nyinskrivna 20 000 mot omkring 7 000 under 1950-talet. Om tillströmningen till de humanistiska jakultetema fortsätter att öka i samma takt som under 1950-talet, skulle inte mindre än omkring 40 000 humanister registreras under 1960-talet. Under 1950-talet var dock inte summan högre än 22 000 . Enligt det försiktigare A-alternativet har det sammanlagda antalet ny­ inskrivna humanister beräknats till omkring 30 000, d. v. s. nästan 50 procent högre under 1960-talet än under 1950-talet. Det är utan vidare klart, att även ett dylikt alternativ från arbetsmarknadssynpunkt för det närmaste decenniet ter sig överväldigande. Den starka ökningen för humanisterna även enligt det försiktigare A-alternativet bör dessutom ses i samband dels med den beräknade ökningen av antalet nyinskrivna jurister (storleksordningen 6 000—7 000 under 1960-talet mot omkring 3 000 under 1950-talet), dels med den beräknade ök­ ningen av antalet nyinskrivna studerande vid handelshögskolorna som enligt tidigare redovisade antaganden för 1960-talet beräknas bli av storleksordningen 6 000 mot 2 500 under 1950-talet.

Examinationen vid universitet och högskolor enligt modellen

Nästa steg vid konstruktionen av modellen rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft är att på basis av kända och beräknade siffror rörande antalet nyinskrivna beräkna antalet examinerade. Resultaten av de gjorda beräkningarna redovisas i följande sammanställningar.

Beräknat antal examinerade vid spärrade utbildningslinjer.

Civil­ Civil­ Gymna- Veter. Läka­ Tand­ Apote­ Recep- Examensår ingen­ ekono­ stik- Jägm. Summa re läkare kare tarier jörer mer dir. Agron.

Män

Samtliga 55/56—59/60 . 2 699 1 369 819 88 589 999 315 537 7415 00/61—64/65 . 4 126 1 825 1095 178 810 1 223 439 549 10 245 65/66—69/70 . 6 108 2 138 1359 240 810 1 951 475 575 13 656

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Beräknat antal examinerade vid de teologiska och juridiska fakulteterna (A-alternativ et).

Teol. fak. Jur. fak. Examensår Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor Samtliga

Beräknat antal examinerade vid de filosofiska fakulteterna (A-alternativet).

Hum. fak. Mat.-nat. fak. Examensår

Sammanställningarna rörande de examinerade från de spärrade utbildnings­ linjerna visar, att mot mitten och slutet av 1960-talet examinationen vid dessa utbildningsanstalter skulle öka högst avsevärt. Vid de tekniska högskolorna skulle examinationen under andra hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så stor som examinationen under senare hälften av 1950-talet. Därvid är att märka, att examinationen under senare delen av 1950-talet torde komma att bli cirka 25 procent högre än den var under andra hälften av 1940-talet, då det samman­ lagda antalet examinerade civilingenjörer uppgick till i runt tal 2 200 . Även handelshögskolorna skulle öka sin examination mycket starkt mot slutet av 1960-talet. Vid handelshögskolorna har den sammanlagda examina­ tionen varit ganska konstant femårsperiod från femårsperiod efter andra världs­ krigets slut — mellan 900 och 1 000 . Under senare delen av 1960-talet skulle enligt modellen siffran komma att springa i höjden. Vid de medicinska fakulteterna utmognar den starkt ökade intagningen under 1950-talet i en starkt ökande examination under 1960-talet. Här tillkommer dessutom konsekvenserna av den extra intagning av i utlandet delvis utbil­ dade medicinare, som beslutats för perioden 1959/60—1962/63. Summan av vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 31

svenska lärosäten examinerade läkare under 1960-talet kommer att ligga mer än 50 procent över den sammanlagda examinationen under 1950-talet. För tandläkarnas del blir takten i ökningen av examinationen liknande den för läkarna. De examinerade från farmaceutiska institutet kommer under 1960talet att öka kraftigt jämfört med vad som gäller under andra hälften av 1950talet. Likaså kommer antalet examinerade gymnastiklärare att öka starkt, om intagningen vidgas enligt de antaganden, som gjorts i modellberäkningen. För övriga grupper av akademiker examinerade vid spärrade utbildningslinjer skulle situationen bli annorlunda. Enligt denna modell skulle inte ske någon större ökning i den totala examinationen under 1960-talet vid ifrågavarande utbild­ ningslinjer jämfört med förhållandena under 1950-talet.

Beträffande de fria fakulteterna har i sammanställningarna enbart angivits examenssiffror enligt A-alternativet. Vid de teologiska fakulteterna skulle exami­ nationen under 1960-talet omfatta omkring 370 examinerade per femårsperiod. Denna examination är väsentligt högre än den som gällt under 1950-talet, då motsvarande värden räknade per femårsperiod ligger omkring 250. Siffrorna för 1960-talet skulle dock ej komma upp till den storleksordning, som gällde för 1930-talet, då medeltalet per femårsperiod var över 600 avlagda teologie kan­ didatexamina. Vad slutligen beträffar de filosofiska fakulteterna kommer examinationen under 1960-talet under alla förhållanden att bli mycket hög jämförd med för­ hållandena hittills. För att börja med de examinerade vid de matematisk­ naturvetenskapliga fakulteterna (inklusive de naturvetenskapliga ämnena vid universitetet i Göteborg), skulle examinationen under första hälften av 1960talet bli mer än dubbelt så hög som under senare hälften av 1950-talet. Det är de senaste årens stora ökning i tillströmningen till dessa fakulteter i kombina­ tion med den stigande examinationsfrekvensen, som skulle utmogna på detta sätt. Men examinationen skulle enligt modellen öka nästan lika starkt, absolut sett, under senare hälften av 1960-talet. Enligt beräkningarna skulle man därför under andra hälften av 1960-talet examinera mer än tre och en halv gånger så många naturvetare som under andra hälften av 1950-talet. I absoluta tal räknad skulle denna examination under senare hälften av 1960-talet komma upp på samma nivå, som beräknas för de tekniska högskolorna under samma period. Men då är att märka, att vi under andra hälften av 1950-talet blott kommer att examinera drygt 60 procent så många vid de naturvetenskapliga fakulteterna som vid de tekniska högskolorna. För de humanistiska fakulteternas del är enligt utredningen examinationsförhållandena i framtiden så osäkra, att det har ansetts lämpligt att räkna med två alternativ beträffande examinationsfrekvensen. Även om man väljer det försiktigare examinationsalternativet (50 procent) och det försiktiga A-alter­ nativet — vilket senare är det enda som redovisas i tabellen —-, kommer ändå examinationen vid de humanistiska fakulteterna att stiga mycket snabbt under

32 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

början av 1960-talet. De stora inskrivningsårgångarna under 1950-talet måste få en betydande examinationsökning som följd. Här har beräknats, att ökningen minst blir av storleksordningen 40 procent under den första femårsperioden och 55 procent mellan andra hälften av 1950-talet och andra hälften av 1960talet. I absoluta tal räknat innebär detta för hela 1960-talet omkring 13 000 examinerade humanister mot 7 000 under 1950-talet1. Med tanke på de framtida arbetsmarknadsförhållandena är det emellertid att märka, att en betydande del av denna stora ökning av antalet examinerade humanister under 1960-talet måste komma att utgöras av kvinnor. Av hela examinationen under 1960-talet enligt det försiktigare alternativet, 13 000, be­ räknas nämligen drygt 7 600 vara kvinnor och cirka 5 300 män. Under 1950-talet har motsvarande siffror beräknats till drygt 3 400 kvinnor och drygt 3 600 män. För männens del ligger sålunda den beräknade examinationen av humanister omkring 1 700 högre under 1960-talet än under 1950-talet, medan för kvinnornas del motsvarande ökning uppgår till 4 200. Utgår man från det högre examensalternativet, vilket får effekt främst under senare delen av 1960-talet, skulle det totala antalet examinerade humanister under 1960-talet uppgå till cirka 15 600 eller omkring 2 600 flera än enligt det lägre alternativet. Enligt detta alternativ skulle således examineras mer än dub­ belt så många humanister under 1960-talet som under 1950-talet. Det är uppen­ bart av dessa siffror, att även med de mest försiktiga antagandena i modellen kommer en framtida arbetsmarknad för humanister att behöva vara mycket tänjbar.

Totalantalet akademiker enligt modellen

Av beräkningarna i de i det föregående återgivna sammanställningarna över examinationens omfattning vid universitet och högskolor fram till år 1970 finner man vid summering följande siffror rörande det totala antalet personer, som skulle avlägga svensk 1 2 akademisk examen under var och en av de tre femårs­ perioderna 1955—70: Båda könen Män Kvinnor min. max. min. max. min. max. 1955/56—1959/60 14 630 10 596 4 034 1960/61—1964/65 21 757 22 097 14 999 15 136 6 758 6 961 1965/66—1969/70 28 699 31 000 20 398 21 317 8 301 9 683

Vi vet genom Akademikerräkningen att det i slutet av år 1955 totalt fanns cirka 57 000 personer under 65 år, som avlagt svensk akademisk examen. Med

1 För första hälften av 1950-talet har därvid räknats med cirka 2 700 examinerade humanister, vil­ ken siffra erhållits på basis av ett antagande att av dem som avlagt filosofie kandidatexamen hälften senare jämväl avlagt filosofisk ämbetsexamen. 2 Här och i det följande avses, då annat ej direkt framgår av texten, endast akademiker med svensk examen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enligt båda alternativen överstiga 25 procent och enligt maximialternativet upp­ gå till 29 procent. Slår man ut ökningen under hela 1950- och 1960-talen per år, skulle sannolikt under 1950-talet antalet akademiker under 65 år öka med i medeltal drygt 3 procent per år (ränta på ränta), medan under 1960-talet ökningen per år enligt modellen skulle bli nästan 5 procent.

Under 1960-talet kommer hela befolkningen i yrkesverksam ålder att öka. Sålunda ökar sannolikt antalet personer i åldrarna 25—65 år från 3,88 miljoner till 4,02 miljoner mellan åren 1960 och 1970, en ökning sålunda med 3,6 procent. Om man ställer kända och här beräknade siffror över antalet akademiker i relation till motsvarande siffror rörande totalantalet personer i åldrarna 25—65 år, får man följande serie från mitten av 1930-talet till slutet av 1960-talet. (Här har valts maximialternativet för åren 1965 och 1970. Agronomer och gymnastik­ lärare är ej inkluderade.) 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 1970 2,05 2,58 Ökning i antalet + 0,53 Även om ökningstakten skulle komma att höjas ganska avsevärt under 1960talet, skulle ändock ar 1970 de examinerade akademikerna utgöra en relativt obetydlig del av samtliga personer i åldrarna 25—65 år. Givetvis kommer här att föreligga väsentliga skillnader inom olika åldersgrupper i totalpopulationen. Det skall blott erinras om att andelen studentexamina (vid de allmänbildande gymnasierna) av samtliga 20-aringar redan nu är cirka 8 procent och förväntas stiga till över 11 procent under senare delen av 1960-talet. Av dem som avlägger studentexamen vid allmänbildande gymnasium kommer enligt de antaganden som är gjorda i modellen omkring hälften (65 procents övergång till akademiska studier och 75—80 procent examination i medeltal för samtliga nybörjare) att senare avlägga akademisk examen. Det betyder att i åldrarna mellan 25 och 30 ar skulle mot slutet av 1960-talet mellan 4 och 5 procent vara personer med akademisk examen.

Vid uppgörandet av modellen har utredningen beaktat resultaten av ett antal undersökningar rörande det framtida behovet av arbetskraft med akademisk utbildning, vilka undersökningar behandlas senare i detta avsnitt. Utredningens beräkningar på basis av modellens huvudalternativ rörande antalet akademiker i yrkesverksam ålder inom olika utbildningsgrupper redovisas i tabell 7 (bet. tab. 32). Tabellen upptar även de i Akademikerräkningen redovisade beräk­ ningarna rörande de olika akademiska utbildningsgruppernas storlek åren 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955.

36 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

Diagram k. De skilda akademiker gruppernas beräknade tillväxt under perioden 1955 — 75. 1955 1975

*

APOTEKARE tf

* tä!

GYMNASTI KDIR.

m

FARMACEUTER Ut RECEPTARlER

m m

AGRON. VET. JÄGM.

m m

TEOLOGER

m mm

TANDLÄKARE

m imimmmmi

NATURVETARE

m mmm

CIVILEKON.

m mmm

LÄKARE

iii . , a

IMMil JURISTER

iuuuuuuuuy^^

UJUULJUUllÄAA HUMANISTER. UUMUtMJt AAMÅAÄAMMÅMMM CIVILING.

35 30 25 20 15 10 5 Ö 0 5 10 15 20 25 30 35 motsvoror 1000 personer 1000-tal motsvoror en netroökning med 1000 personer

Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se denna bilaga s. 79).

I modellen har hittills ej skilts mellan samhällsvetare (inom humanistisk fakultet) å ena sidan och övriga humanister å den andra. Därför måste här nu införas ett antagande om dessa gruppers framtida utveckling inom ramen för den beräknade utvecklingen för samtliga humanister. För juristernas del finns ej skäl göra motsvarande uppspaltning. I författningar och examensstadgor räknas ej ämnena pedagogik och psykologi till de samhällsvetenskapliga ämnena.1 Utvecklingen går dock för närvarande mot ett närmande mellan dessa grupper av ämnen. Ett uttryck härför är bildandet av statens råd för samhällsforskning. År 1955 torde de som avlagt filosofisk-samhällsvetenskaplig examen ha utgjort mellan 3 och 4 procent av samtliga med humanistisk examen. Lägges härtill de med psykologi och peda­ gogik som huvudämne, stiger andelen — kanske till 4—5 procent. Här skall antagas, att examinationen i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer att bli så stor, att av humanisterna i yrkesverksam ålder andelen med denna yrkes­ inriktning stiger till 5 procent år 1960, 6 procent år 1965, 7 procent år 1970 och 8 procent år 1975. Skulle så bli fallet, skulle antalet samhällsvetare i yrkes-

1 Till de samhällsvetenskapliga ämnena i formell mening räknas ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap.

40 Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Studentexamensår Hela perioden Årligt medeltal

De nu gjorda kalkylerna har ett visst samband med kalkylerna rörande hu­ manisternas framtida antal. Med den studentexamination, som vi här utgått ifrån för 1960-talet, och med det försiktiga antagandet om hur stor del av studenterna som påbörjar akademiska studier har man anledning räkna med en starkt stigande förutbildningsstandard bland eleverna vid utbildningsanstalterna utanför universitet och högskolor. Men om man samtidigt väljer att lösa de humanistiska fakulteternas dilemma genom att antaga att övergångsfrekvensen till akademiska studier bleve lägre än de antagna 65 procent, får detta med ganska stor sannolikhet som konsekvens, att antalet studenter vid de icke­ akademiska utbildningslinjerna skulle öka ännu kraftigare än ovan antagits. En dylik utveckling reser i sin tur vissa problem. Om man vill undvika en alltför stark tillströmning till de fria fakulteterna men samtidigt, t. ex. av lönepolitiska skäl, finner att en alltför kraftig höjning på kort sikt av kompetensen hos ny­ börjarna vid icke-akademiska linjer är mindre lämplig, då finns den lösningen på problemet, att man inte låter de allmänbildande gymnasierna expandera fullt så starkt som här räknats med. Därvid kunde man — om så anses motiverat — i stället öka specialgymnasiernas kapacitet i motsvarande mån, varigenom den totala studentexaminationen (vid både allmänbildande gymnasier och special­ gymnasier) ändå skulle bli densamma som här beräknats.

Behovsundersökningar

En tillbakablick på den svenska arbetsmarknadens utveckling i avseende på arbetskraftens sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemännen ökat i antal snabbare än både företagare och arbetare. Vad man av hittills redovisade statistiska resultat klart kan se, är att förändring­ arna inom svenskt näringsliv sedan år 1940 mycket tydligt gått i den riktningen, att tjänstemannafunktionerna blivit allt väsentligare. Under det att det totala antalet förvärsarbetande ökade högst obetydligt mellan åren 1940 och 1950, ökade antalet tjänstemän med inte mindre än 40 procent under samma tid. Denna utveckling av arbetsmarknaden synes av flertalet bedömare anses komma att fortsätta, kanske i accelererande takt. Det vi i dag vet rörande karaktären hos de mänskliga arbetsinsatserna i morgondagens samhälle med dess ökade automatisering, tyder klart på att den tekniska nydaningen påskyndar utveck­ lingen mot ett tjänstemannasamhälle. Antalet yrkesverksamma tjänstemän enligt folkräkningarnas indelningar har ökat med cirka 40 procent mellan åren 1940 och 1950. Motsvarande ökning enligt den förut återgivna tabellen för akademiker i yrkesverksam ålder, tabell 7, är cirka 30 procent. Antalet tjänstemän har således ökat väsentligt snabbare

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 41

än totalantalet personer med en akademisk examen1. För den tekniska persona­ lens del finns siffror — i den i det följande omnämnda undersökningen Ingenjörs behovet i Sverige — som antyder en liknande utveckling. Mellan åren 1940 och 1950 ökade totalantalet yrkesverksamma ingenjörer med 100 procent. Antalet civilingenjörer ökade under samma period med 28 procent, antalet s. k. läroverksingenjörer med 57 procent och antalet s. k. institutsingenjörer med inte mindre än 275 procent. För ingenjörernas del har denna utveckling fortsatt även mellan åren 1950 och 1955. Antalet yrkesverksamma civilingenjörer har nämligen ökat i långsammare takt (16 procent) än totalantalet ingenjörer (24 procent). För läroverksingenjörerna är ökningssiffran pa de fem aren 21 procent och för institutsingenjörerna 30 procent. Det finns ytterligare tecken som tyder på att den relativt sett starkaste ök­ ningen hittills av tjänstemannastaben kommer på personal med kortare teoretisk utbildning. Om man t. ex. ser på siffrorna rörande förändringen i antalet tjänste­ män enligt de två företagsräkningarna åren 1931 och 1951, finner man bl. a. att den kvinnliga förvaltningspersonalen och kommersiella personalen ökat förhållandevis starkt, nästan lika mycket som den manliga tekniska personalen.

Vad kan man nu säga om den framtida arbetsmarknadsutvecklingen för per­ soner med akademisk utbildning? Det är givetvis ytterligt svårt att uttala sig om framtiden speciellt när det gäller en så liten grupp av befolkningen som den akademikerna fortfarande utgör. Tre förhållanden kan sägas vara i stort sett avgörande på lång sikt för hur många akademiker vi kommer att få verksamma på arbetsmarknaden, nämligen dels hur många ungdomar vi kommer att få råd och möjlighet att utbilda vid våra högre läroanstalter, dels i vilken takt och i vilken riktning vårt näringsliv och var offentliga verksamhet kommer att utvecklas, dels slutligen i vilken utsträckning kvinnliga akademiker kommer att vara yrkesverksamma. Den första av de tre här angivna faktorerna gäller den allmänna standard i fråga om utbildning, som vi anser oss kunna och böra ge vår arbetskraft. Det finns i och för sig intet som säger, att vi ej av rena allmänbildningshänsyn skulle kunna väsentligt höja utbildningsstandarden överlag för vår ungdom. Sedd i ett historiskt perspektiv är den nuvarande utbildningsstandarden en etapp i en drygt hundraårig utvecklingsprocess. En malmedveten strävan från föräldrar och företrädare för näringsliv och samhälle att höja ungdomens ut­ bildningsnivå ytterligare över hela linjen kommer rimligen att inom loppet av några decennier leda till att procenten personer med akademisk utbildning kom­ mer att höjas. Storleken på denna höjning är då ytterst en fråga om den takt, med vilken vi anser oss ha råd att bygga ut det högre utbildningsväsendet. Utifrån denna, låt oss gärna säga allmänbildningssynpunkt, blir det en sekundär fråga, vilken typ av högre utbildning som man ger ungdomen. I varje fall blir inte frågan om olika verksamhetsområdens behov av en viss typ av utbildade

1 En del av akademikerna är att betrakta som företagare, men uppgifter saknas för åren 1940 och 1950 om hur många av akademikerna som var tjänsteman och hur många som var företagare.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

det avgörande. Snarare skulle utbildningskostnaderna bli den faktor, som när­ mast komme att styra inriktningen på utbyggandet av den högre utbildningen. Den andra faktorn, avgörande för hur stort antal akademiker vi kommer att ha sysselsatta på arbetsmarknaden i framtiden, är utvecklingstakten och den framtida inriktningen hos vårt näringsliv och för vår offentliga verksamhet. För att belysa vad en förändrad inriktning av näringslivet kan betyda, har utred­ ningen gjort ett räkneexempel på basis dels av vissa beräkningar som gjorts av 1955 års långtidsutredning rörande utvecklingen under perioden 1955—65 av antalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar (Balanserad ex­ pansion. Bilagor, bilaga 4, SOU 1957:10), dels av vissa uppgifter i Akademiker­ räkningen 1955. Resultaten av de gjorda beräkningarna visar, att hela antalet akademiker skulle öka med 18 procent mellan åren 1955 och 1965. Antalet före­ tagare och antalet tjänstemän totalt sett har av långtidsutredningen beräknats öka med 9 procent under samma period. Detta räkneexempel är gjort under förutsättning av att inom var och en av de skilda näringsgrenarna förhållandena blir i stort sett desamma som för när­ varande. Så kommer givetvis ingalunda att bli fallet. Utvecklingen inom fler­ talet näringsgrenar och verksamhetsområden torde komma att leda till att kraven på de anställdas utbildning skärpes. Att detta kommer att leda till att andelen med akademisk utbildning stiger, är visserligen ej utan vidare givet. Från arbetsgivarens synpunkt måste givetvis i hög grad lönekostnaden bli av betydelse då det gäller anställandet av högt kvalificerad personal. Främst med hänsyn till kvalitetskravets stigande betydelse i framtidens internationella kon­ kurrens måste dock säkerligen generellt sett arbetskraftens utbildningsstandard successivt höjas. Detta gäller icke blott för produktionssidan utan även för distributions- och administrationssidorna inom vårt näringsliv. Det skall inga­ lunda förnekas, att det ligger en viss fara i en dylik utveckling. Konsekvensen kan i det konkreta fallet nämligen bli, att man för en viss funktion anställer en överkvalificerad kraft. Nu torde det dock ofta vara så, att en funktion kan utvecklas, ges en kvalitativt sett högre valör. Består inte en stor del av vad vi kallar utveckling just däri, att skilda arbetsfunktioner ges ett mer komplicerat och nyanserat innehåll? År detta riktigt, då följer därav att man genom att använda en från början kanske överkvalificerad kraft för en viss funktion kan utveckla funktionen i fråga. En fortgående kvalitativ förfining av funktionerna torde för närvarande karaktärisera arbetslivet inom så gott som hela den civili­ serade världen. Den tekniska utvecklingen spelar här givetvis en betydelsefull roll som pådrivande faktor. Självklart är att denna utveckling ständigt måste kontrolleras och prövas för att undvika vad som i karikerad form går under namnet Parkinsons lag.

Efter diskussionen av utvecklingstendenserna i stort övergår utredningen till att referera och diskutera ett antal mera omfattande utredningar rörande beho­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

offentliga verksamheten är vidare enkla och till sin innebörd icke helt klara. Det är t. ex. ej klarlagt, vad en stark förskjutning mellan skilda industribranscher inom industrien i dess helhet kan betyda för de antagna stabila relationerna mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd. Å andra sidan finns för närvarande varken här i landet eller utomlands några undersökningar som ger bättre arbetshypoteser för de planerande myn­ digheterna på den tekniska utbildningens område. I själva verket har vi tidigare här i landet haft — liksom man för närvarande på många håll utomlands har — betydligt mindre omfattande statistiskt material som grund för ställningstagandena på utbildningens område än vad vi nu genom teknikerkommitténs arbete har. Universitetsutredningen finner för sin del, att det dynamiska betraktelsesätt som ligger bakom teknikerkommitténs beräkning är det riktiga i dagens Sverige. Vi lever i en tid av stark ekonomisk expansion och stora utvecklingsmöjligheter på teknikens område. Det samband mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd, som teknikerkommittén för­ utsätter skall gälla i framtiden, anser universitetsutredningen vara en rimlig arbetshypotes att arbeta efter i det ekonomiska handlandet — såväl näringslivets som de offentliga myndigheternas. Man kan mycket väl, enligt utredningens uppfattning, tolka det antagna sambandet mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd så, att en 3- ä 3,5-procentig ökning av produktionen i framtiden för sitt realiserande fordrar det av teknikerkommittén beräknade ingenjörsantalet. Det är emellertid självklart, att man därvid också måste räkna med en rad andra förutsättningar, bl. a. i fråga om kapitalbildningen. Utöver vad som i övrigt framgår av teknikerkommitténs utredningar rörande behovet i framtiden av civilingenjörer, vill utredningen för sin del peka på den efterfrågan på väl kvalificerade svenska tekniker som med all sannolikhet i framtiden kommer från utlandet, inte bara från de ännu underutvecklade länderna utan även från de i förhållande till vårt land mera utvecklade länderna. Det må också i detta sammanhang erinras om det ytter­ ligare teknikerbehov, som kan tänkas uppkomma som en följd av de båda flerstatsmarknader, som nu bildas i Europa. Slutligen finns det anledning för utredningen att peka på att det under 1960-talet sannolikt kommer att föreligga ett större behov, särskilt av civilingenjörer, för forsknings- och undervisningsuppgifter både inom universitets- och högskoleväsendet och inom skolväsendet i övrigt än det som teknikerkommittén kunnat räkna med. Utredningen har även tagit del av undersökningar rörande enskilda utbildningsgrupper inom ramen för civilingenjörsutbildningen, bl. a. en beräkning rörande det framtida be­ hovet av väg- och vattenbyggare och en beräkning rörande det framtida behovet av arkitekter. Resultaten av dessa beräkningar, vilka kommer att beröras i ett följande kapitel, förändrar på intet sätt den helhetsbild för civilingenjörsgruppen som tekniker­ kommitténs beräkningar ger.

Vidkommande utredningens framställning av det framtida behovet av läkare, tandläkare, apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare, veterinärer och teolo­ ger torde få hänvisas till betänkandet (s. 68—78 och 88 f).

Utredningen har själv gjort en undersökning angående det framtida behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare . Som ett slutligt resultat av denna undersökning har framräknats följande totala behov av de tre examensgrupperna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 45

Civil­ Pol. magistrar Summa Jurister ekonomer

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 47

Det må här erinras om att en tills vidare icke känd del av dessa nya ämneslärartjänster i vad de avser tjänster på enhetsskolans högstadium får beräknas bli besatta med andra lärarkategorier än sådana med traditionell ämneslärarutbildning. Lundblad har i sin utredning räknat med två alternativ (de s. k. 60procents- och 50-procentsalternativen). Förutom behov av de lärare som nu behandlats kan de närmaste åren ett visst behov inom andra områden komma att föreligga av lärare med studier vid filosofisk fakultet. 1953 års lärarinneutbildningskommitté avgav år 1957 ett betänkande, Lärarutbildningen på det husliga området (SOU 1957:28). Utred­ ningsförslaget, som ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande, innebär bl. a. en mindre ökning av det nuvarande antalet lärare på berörda områden, helt eller delvis utbildade vid filosofisk fakultet. Sålunda föreslås in­ rättandet av lektorstjänster i vissa speciella ämnen, t. ex. i näringslära och tilllämpad kemi, hem vårdslära samt tvättlära och arbetsteknik, för vilka tjänster förutsättes — i varje fall under en övergångsperiod, innan reguljär utbildning är ordnad — godkända betyg i filosofisk ämbetsexamen i ämnet kemi. Vidare förordas några lektorat och adjunktstjänster av samma slag som inom det övriga högre skolväsendet. I ett betänkande Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel (SOU 1959:8), avgivet av 1955 års sakkunniga för yrkesutbild­ ningens centrala ledning och viss lärarutbildning, behandlas frågan om behovet av lärare vid skilda utbildningslinjer inom yrkesskolväsendet. De delar av det framräknade behovet som avser de teoretiska ämnena torde vara täckta av de beräkningar som gjorts i den tidigare refererade utredningen av Lund blad om lärarbrist och läraröverskott. Vad beträffar behovet av lärare i yrkesämnena synes utredningen ha räknat med att detta behov skall täckas av andra än personer med utbildning vid filosofisk fakultet. För akademikernas del berör denna utredning i första hand personer som avlagt examen vid handelshögskola eller teknisk högskola. Utöver vad nu anförts kan det tänkas komma att finnas behov av lärare med utbildning vid filosofisk fakultet inom skolformer, som här ej behandlats. Inom korrespondensundervisningen kan det komma att uppstå ett växande behov av personer med akademisk examen. Den utbildnings- och den vidareutbildningsverksamhet, som i växande omfattning pågår inom näringslivet, kan också tänkas leda till en viss efterfrågan på heltidsanställd lärarpersonal. Någon möj­ lighet att nu uppskatta omfattningen av detta eventuella framtida behov finns dock ej.

Det framtida behovet av akademiska lärare, forskare m. fl. skildrar utredningen på följande sätt. Inom universitets- och högskoleväsendet kommer, om detta utvecklas i den takt som universitetsutredningen tänkt sig, under de närmaste årtiondena att skapas ett stort antal befattningar, tillfälliga

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

och permanenta, för personer med utbildning inom filosofisk fakultet. Universitetsutredningen räknade i sitt betänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957:24) med att antalet befattningar — från pro­ fessor till assistent — för enbart undervisningens behov inom de filosofiska fakulteterna skulle behöva öka med cirka 440 vid ett i förhållande till utgångs­ läget fördubblat studerandeantal. I sitt betänkande rörande forskningens villkor och behov (SOU 1958: 32) förordade utredningen åtgärder som för budgetåren 1959/60—1963/64 för de filosofiska fakulteterna bl. a. skulle innebära förstärk­ ningar med sammanlagt 116 e. o. docentbefattningar och därjämte ett stort antal professors- och preceptorsbefattningar samt assistent- och amanuenstjänster. Härtill kommer antalet doktorand- och licentiandstipendier. Om man antar att under 1960-talet sker en fördubbling av antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna samt att utredningens förslag rörande forskningsupprustningen helt genomförs, skulle antalet »universitetsbefattningar» vid de filosofiska fakul­ teterna, tillfälliga och permanenta, tillsammans kanske komma att öka med cirka 600. Därtill skulle komma ytterligare ett antal sluttjänster på professorsoch preceptorsnivå, vid ett eventuellt inrättande av en eller flera nya fakulteter. Det är nu att märka att av de här nämnda »befattningarna» ett betydande antal — främst docent- och assistenttjänster — är att betrakta som tillfälliga från den enskilda befattningshavarens synpunkt. I detta sammanhang bör även framhållas, att de filosofiska fakulteternas egna lärostolar icke ensamma utgör slutpunkterna i humanisters och naturvetares forskarkarriär. En mycket stor del av lärarbefattningarna vid fackhögskolorna är och kommer troligen även i framtiden att bli besatta med forskare, vilkas forskarutbildning varit förlagd till filosofisk fakultet. Särskilt gäller detta lärarbefattningar i grundläggande naturvetenskapliga ämnen vid de tekniska hög­ skolorna, jordbrukets högskolor och farmaceutiska institutet, men även flera av handelshögskolornas lärostolar innehas av forskare med filosofie doktorsgrad inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Den utbyggnad av utbildnings­ kapaciteten vid här ifrågavarande läroanstalter, som universitetsutredningen föreslår i detta betänkande, kommer sålunda att innebära en betydande utvidg­ ning av arbetsmarknaden för docenter och andra yngre forskare även vid de filosofiska, främst de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Utöver de nu nämnda befattningarna kommer så ett säkerligen betydande antal tillfälliga befattningar inrättade för forskningsuppgifter och bekostade med medel från de statliga forskningsråden eller med medel från andra källor (enskilda fonder, utlandet m. m.). Hur stort antal forskare och forsknings­ assistenter som för längre eller kortare tid kan komma att få sin försörjning av medel från dessa håll, är omöjligt att säga. Man kanske skulle kunna våga den gissningen att dessa medel, tillsammans med de medel som universitets­ väsendet självt kommer att erhålla, kommer att vara tillräckligt omfattande för att redan omkring mitten av 1960-talet permanent eller tillfälligt ge heltids-

Kungl. Maj:ts woposition nr 119 år 1960 49

sysselsättning åt kanske 700 fler personer med examen från filosofisk fakultet än som har motsvarande befattningar innevarande budgetår och att vid slutet av 1960-talet dessa medel har en omfattning som möjliggör för kanske 1 500 fler »filosofer» än innevarande år att helt ägna sig åt undervisning eller forsk­ ning. Hur fördelningen av dessa nya befattningar på de humanistiska och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kan komma att bli, är det givetvis svårt att nu ha någon klar mening om. Det är dock knappast rimligt tänka sig att ökningen blir lika stor på de två fakultetsgrupperna.

I fråga om övriga yrkesområdens behov av akademiskt utbildad arbetskraft gör utredningen följande uttalanden. Enligt Akademikerräkningen utgjorde lärarna vid skilda skolor samt de anställda vid universitet och högskolor cirka två tredjedelar av samtliga yrkesverksamma akademiker under 65 år med filosofisk examen som huvudutbildning. Av återstoden kommer en betydande del på vetenskaplig verksamhet, bedriven utanför universitetsväsendet. Sektorer­ na biblioteks-, musei- och arkivverksamheten, å ena sidan, och den statliga och kommunala förvaltningen, å den andra, svarar för större delen av de återstående »filosofernas» sysselsättning. Litterär och konstnärlig verksamhet, respektive organisationsväsendet svarar var och en för ungefär lika stor del av filosofernas arbetsmarknad som industrien, respektive handel och samfärdsel samt bank- och försäkringsväsendet. Vad beträffar det framtida behovet av personer med filosofisk examen inom här berörda områden kan till en början konstateras, att man inom området »annan vetenskaplig verksamhet» har att räkna med ett stigande behov av akademiker. Här är då inte inräknad verksamhet, för vilken samhällsveten­ skapligt skolad arbetskraft är den lämpade. Det är främst fråga om forsknings­ verksamhet av naturvetenskaplig inriktning, bedriven vid försvarets anlägg­ ningar, vid kommunikationsverken, inom den statliga atomverksamheten o. s. v. Här har man anledning förvänta en avsevärd behovsökning. Vad så gäller »bib­ lioteks-, musei- och arkivväsendet» är det i och för sig möjligt att inrätta ett betydande antal tjänster och tillfälliga befattningar. Arbetsuppgifter finns i stor omfattning. Frågan gäller i vilken utsträckning samhället anser sig kunna öka sina insatser på dessa kulturområden. För områdena »litterär- och konstnärlig verksamhet» gäller andra förutsätt­ ningar. Här är det delvis fråga om i vilken omfattning som främst förlagen kommer att anställa personer med filosofisk utbildning. Att man inom förlags­ världen har ett uppdämt behov av personer med naturvetenskaplig skolning, kan tas för givet, medan det däremot är mindre klart, huruvida man kan finna anledning att i större omfattning utöka personalen med humanistisk skolning. Organisationsväsendet kommer sannolikt att växa i storlek. Härvidlag torde det dock ligga närmast till hands att räkna med att efterfrågan kommer att gälla juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade akademiker, men även psy- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

kologiskt och pedagogiskt skolad arbetskraft — vilken här räknas in bland dem med filosofisk skolning — torde ha att räkna med en växande arbets­ marknad också inom organisationsväsendet. De stora frågetecknen för fram­ tiden, när det gäller den filosofiskt och framför allt den humanistiskt utbildade arbetskraften utgör utan tvekan industri, handel och samfärdsel samt bankoch försäkringsväsendet. För närvarande är förhållandevis få personer med filo­ sofisk examen anställda inom dessa stora näringsgrenar. Det är i och för sig förklarligt att så varit och fortfarande är fallet med hänsyn till den typ av ut­ bildning, som de filosofiska fakulteterna erbjuder. Utgår man från att utbild­ ningen i allt väsentligt förblir densamma som hittills, då finns det ingen anled­ ning antaga att näringslivet kommer att till rimliga löner efterfråga något väsentligt ökat antal personer med humanistisk utbildning. Självfallet finns det möjligheter för humanister att på lika villkor konkurrera med personer utan någon mera specialiserad yrkesutbildning. Om å andra sidan en nyorientering av utbildningen inom ett stort antal ämnen vid de humanistiska fakulteterna kan ske, är det ej uteslutet att det så småningom skapas nya förutsättningar för examinerade från filosofisk fakultet att konkurrera med annan yrkesutbildad arbetskraft om välbetalda anställningar inom industrien och, vad viktigare är, att fylla latenta behov, vilka industrien i brist på lämpligt utbildade personer för närvarande inte har aktuella. Liknande är situationen för dem som har naturvetenskaplig utbildning. Ännu är det ett förhållandevis ringa antal naturvetare som har anställning inom in­ dustrien. En viss nyorientering på utbildningens område skulle här kunna öka den redan nu sakta växande efterfrågan inom industrien på dylik personal.

Utredningen kommenterar härefter det framtida behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet på följande sätt. Av det föregående framgår, att om vi under 1960-talet skall bygga ut vårt högre skol­ väsende i en omfattning som svarar mot de krav på utbildning som man nu ganska säkert kan förvänta från föräldrar och ungdom, så fordras att vi inrättar nya tjänster inom skolväsendet för personer med någon form av ämneslärarutbildning till ett antal av mellan 6 000 och 7 000 heltidstjänster och sannolikt dessutom ett stort antal tillfälliga tjänster och befattningar. Det bör här understrykas, att Lundblads i det föregående re­ fererade beräkning av skolväsendets behov under de närmaste åren av lärare i teoretiska läroämnen i många hänseenden måste betecknas som en beräkning av minimibehovet. Den är i avseende på skolorganisationens utformning uttryckligen gjord på grundval av statsmakternas vid undersökningstillfället fattade beslut och sålunda utan antaganden rörande innebörden av kommande beslut i dessa hänseenden. Beräkningarna är alltså gjorda under antagande bl. a. att bestämmelserna rörande klassavdelningarnas storlek skall förbli oförändrade. Uppenbart är, att t. ex. en reform i riktning mot mindre klassavdelningar liksom andra tänkbara skolreformatoriska åtgärder kan leda till ett avsevärt större lärarbehov än det Lundblad utifrån sina antaganden räknade fram. Med hänsyn till att vi nu står mitt uppe i en intensiv reformverksamhet på skolans område, är det — såvitt universitets-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 51

utredningen kan bedöma — på intet sätt otänkbart att det totala behovet av lärare i teoretiska läroämnen vid 1960-talets slut omfattar kanske drygt 20 000 i stället för av Lundblad beräknade cirka 17 000 heltidsverksamma lärare. Vad de filosofiska fakulteternas tillväxt under 1960-talet beträffar så är i det före­ gående givna uppgifter om lärarbehovet baserade på utredningens tidigare och i det föl­ jande framlagda förslag till utbyggnad av universitetsväsendet, varför det inte i före­ varande sammanhang finnes anledning till ytterligare kommentarer. Här skall blott konstateras att de beslut som statsmakterna fattat på basis av utredningens tidigare förslag (jfr prop. 1958:104 och 1959:105) resulterat i att antalet assistenttjänster redan från och med läsåret 1959/60 är större än det antal som utredningen räknade med skulle bli erforderligt, dels för undervisningens behov vid fördubblat studerandeantal, dels för att skapa en forskningsmässig minimistandard vid nuvarande lärarantal. Inom de från allmänkulturell synpunkt viktiga områdena biblioteksväsendet, museioch arkivväsendet synes det finnas plats för en stark upprustning och utvidgning. Det finns all anledning att åt eftervärlden söka ta tillvara en förhållandevis lika stor del av den aktuella tidsepoken som man för säg 100 år sedan gjorde av dåtiden. Därtill erfordras växande resurser. Här finns det helt självklart stora möjligheter att utnyttja humanistiskt skolad arbetskraft.

Med en utveckling mot ökad fritid för den yrkesverksamma befolkningen följer helt naturligt ökad möjlighet för olika former av fritidsverksamhet och avkoppling. Det synes universitetsutredningen vara en självklar uppgift för samhället att i ett sadant lä.ge genom olika slag av offentliga tjänster erbjuda allmänheten kvalitativt högtstående service för fritidsverksamhet och avkoppling. Formerna för dessa insatser kan inte här skisseras. Rent allmänt bör därvid emellertid gälla, att man kommer att behöva arbetsinsatser av personer som själva genomgått en utbildning med tonvikten pa det i västerländsk mening kulturella. Därvid framstår någon form av humanistisk utbildning som en nära till hands liggande utbildning. I

I samband med redovisningen av behovet av skilda grupper av akademiker gör utredningen en del beräkningar av behovet av viss iclce-alcademisht utbildad personal. Bland annat redovisas vissa undersökningar beträffande främst kommunikationsverkens och tullverkets s. k. studentkarriärer, som utförts inom arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare offentliggjorts i serien Arbetsmarknadsinformation. Slutresultaten av dessa behovsundersökningar finns redovisade i följande tablå, vilken dessutom innehåller uppgifter om antalet studenter, som antagits till här aktuella utbildningskurser under perioden 1952—58.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960 55

6. Arbetsmarknadsstyresen antar en fördubbling av antalet antagna studenter mot mit­ ten av 1960-talet, samt ett relativt sett minskande antal med lägre skolunderbyggnad, här uppskattat till cirka 3 500 inom försäkringsbranschen.

7. För 1958 saknas uppgifter från Anders Beckmans skola, vilken enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter om skolor för yrkesutbildning årligen intar cirka 45 elever. Upp­ skattas samtliga intagna till reklamutbildning 1958 till cirka 70, kan intagningen 1966 enligt de generella antagandena beräknas till 105.

12. För år 1958 saknas uppgifter rörande elevskolan vid Malmö stadsteater. Uppskattas antalet elever där till 6, får vi med vårt antagande om en 50-procentig ökmng siffran 41 för år 1966. 13. Inom socialdepartementet har det framtida behovet av förskollärare uppskattats till närmare 400 intagna per år under 1960-talet. 14. I siffrorna för år 1958 ingår även ett antaget antal intagna vårterminen 1958.

16. 1953 års lärarinneutbildningskommittés förslag. Vid 1959 års riksdag har beslut fattats om en ökning av intagningskapaeiteten för utbildning av skolköks- och handarbetslärarinnor med sammanlagt 44 platser från och med läsåret 1959/60. Därtill har be­ slutats att barnavårdslärarinneutbildningen ökas från 12 till 24 intagna läsåret 1959/60, men denna ökning avses i huvudsak endast som en engångsåtgärd.

17. Lärarinneutbildningskommitténs beräkning innefattar ej utbildningen av internatföreståndarinnor. Den beräknar intagningen till cirka 40 elever per år inklusive Väst­ kustens ungdomsskola, vilken 1958 intog 16 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning och 19 till internatföreståndarinneutbildning. Av kommittén beräknades den inta 7 ä 8 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning. Här har antagits en 50-procentig ökning av den totala intagningen 1958 på 60 elever fram till 1966. 19. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar det årliga intagningsbehovet under 1960-talet till 30 elever. 20. Till hortonom utbildningen med intagning för närvarande endast vartannat ar har antagits årlig intagning 1966 enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

B. Ställningstagandena

Utbildningspolitik och samhällsutveckling

En rationell plan för en utbyggnad av en högskola under en tioårsperiod förut­ sätter med hänsyn framför allt till institutionsbyggnadernas livslängd en be­ dömning på lång sikt av tendenserna på arbetsmarknaden för akademiker. Beslutar man exempelvis att under loppet av tio ar öka de tekniska högskolornas intagningskapacitet från 1 000 till 2 000, sa innebär detta, att den nya kapaci­ teten kvarstår under en därpa följande relativt lang period, i fråga om under­ visningslokaler under flera decennier. En rationell planering skulle därför egent­ ligen förutsätta, att man hade en uppfattning om utbud och behov av civil­ ingenjörer under minst 30 ar framat i tiden. Erforderliga antaganden kan anknyta till historiskt iakttagna utvecklingsten­ denser eller erfarenheter från andra länder eller vad man med större eller mindre visshet vet om framtida förändringar på arbetsmarknaden, exempelvis som följd av redan beslutade eller förberedda reformer. Antagandena måste emellertid med nödvändighet omgärdas med en framåt i tiden växande osäkerhetsmarginal.

56 Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

Resultatet av beräkningarna kan därför icke få karaktären av en prognos, som gör anspråk på en hög grad av sannolikhet för dess förverkligande. Det förhållandet, att man pa längre sikt ej kan göra säkra behovsprognoser utan maste arbeta utifrån antaganden, har framförts som ett argument mot ifrågasatta utökningar av intagningen till våra universitet och högskolor. Man har menat, att en utökning av intagningen till en spärrad utbildningslinje icke borde ske utan en övertygande bevisning om att behovet av den från läro­ anstalten utexaminerade arbetskraften under decennier framåt kommer att svara mot den examination som en planerad utbyggnad kan ge. I annat fall skulle för­ siktigheten kräva, att man höll intagningen och examinationen på en lägre nivå. En konsekvens av resonemang av denna typ blir lätt, mot bakgrund av vad nyss sagts om osäkerheten i alla slag av behovsanalyser, att statsmakterna aldrig borde utbygga några högre läroanstalter. Man kan nämligen aldrig »bevisa» att ett visst antal akademiker kommer att svara mot efterfrågan vid en avlägsen tid­ punkt i framtiden. Det är därför uppenbart, att man vid ställningstaganden till det högre utbildningsväsendets utbyggnad måste ha andra utgångspunkter än en säker »bevisning» i fråga om det framtida akademikerbehovet. En annan utgångspunkt skulle då kunna vara den, att man anser att sam­ hället bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla som önskar och förmår tillgodogöra sig en sådan utbildning. Motiveringen för en sådan politik skulle a ena sidan vara den, att man endast pa detta sätt tillvaratar den begåvning som finns i folkmaterialet och maximalt utnyttjar arbetskraftens kvalitativa kapacitet. Å andra sidan skulle en sådan politik motiveras med en allmän över­ tygelse, byggd på erfarenhet från olika länder med en progressiv samhällsut­ veckling, att en sådan investering i ett folks begåvningsresurser är i hög grad lönande och ger till resultat en samhällsutveckling, där behovet av högre ut­ bildad arbetskraft växer i minst samma takt som tillgången. Även om man skulle välja denna utgångspunkt för universitetspolitiken i stort, återstår emellertid frågan om de enskilda utbildningslinjernas dimensio­ nering. Att även härvidlag tänka sig att endast tillmötesgå de studerandes per­ sonliga intresse och fallenhet, är knappast realistiskt. Många ungdomar saknar nämligen bestämda utbildningsplaner, då de avlägger sin studentexamen eller väljer gymnasielinje och gymnasiegren. Flertalet ungdomar har säkerligen inte heller en så snäv intresseinriktning på någon viss utbildning, att de inte kalkyle­ rar med flera olika tänkbara alternativ. Ungdomarna kommer därför i sitt yrkesval också att ta hänsyn till framtidsutsikterna på olika utbildningsvägar. För att ge ungdomen ett så gott underlag som möjligt för dessa överväganden är det nödvändigt att bedömningar ständigt göres rörande utsikterna i framtiden för skilda utbildningsgrupper. Även om man som utgångspunkt för en dimensio­ nering av universitets- och högskoleväsendet skulle ha en allmänt optimistisk syn på att högre utbildning kommer att vara lämplig och lönande för individ och samhälle, måste en analys av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida göras för att ge ungdomen vägledning om utvecklingen på olika utbildnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 57

vägar och för att samtidigt ge statsmakterna underlag för en rimlig dimensio­ nering av skilda slag av utbildningsanstalter. Vilken inställning man sålunda än intar till frågan om möjligheterna att sta­ tistiskt eller på annat sätt bedöma samhällets framtida behov av akademiskt utbildad arbetskraft, är man vid en bedömning av dimensioneringen av univer­ sitets- och högskoleväsendet tvungen att ha en hypotes om tendenserna på lång sikt på olika områden av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida. Såsom betonats i universitetsutredningens direktiv måste således utbyggna­ den av universitets- och högskoleväsendet under alla omständigheter ske på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika utbildnings- och yrkesområden. Universitetsutredningens allmänna utgångspunkter vid bedömningen av de arbetsmarknadsmässiga aspekterna på dimensioneringsproblemet har därvid varit dels de i det föregående redovisade undersökningarna och beräkningarna, dels vissa förutsättningar rörande samhällets och näringslivets utveckling och strävanden. De förut redovisade behovsbedömningarna är — vilket utredningen betonar — tyvärr så kortsiktiga, att de i allmänhet inte sträcker sig längre än till mitten eller slutet av 1960-talet. De närmaste årens utbyggnad av universitet och högskolor kommer inte i någon större utsträckning att påverka arbetsmarknadsbalansen under 1960-talet utan först förhållandena under 1970- och 1980talen. Det i fråga om det framtida akademikerbehovet tidigare redovisade mate­ rialet ger därför inte ensamt någon tillfredsställande grund för slutsatser i fråga om utbildningsanstalternas dimensionering. Dess värde i detta avseende ligger närmast i att det ger en uppfattning om de aktuella utvecklingstendenserna på de olika yrkesområdena. För bedömningen av dimensioneringsfrågorna har naturligtvis med hänsyn till det anförda tillströmningssidans utveckling en stor betydelse. De krafter, som ligger bakom den ökande tillströmningen till högre studier, är sa starka och så konstanta, att man alldeles oavsett bedömningen av efterfrågesidan måste räkna med dem som realiteter vid ställningstagandet till dimensioneringsfrå­ gorna. Endast inom vissa gränser kan bedömningen av efterfrågesidan påverka tillströmningssidans utveckling under den närmaste femårsperioden. Å andra sidan kan utvecklingen på tillströmningssidan ej isoleras från efterfrågesidan och kan därför ej ensam vara avgörande för det högre utbildningsväsendets dimensionering. Med hänsyn till bräckligheten av det material som föreligger beträffande efterfrågesidan har universitetsutredningen vid sina bedömningar av dimensioneringsfrågorna fått fästa stort avseende vid allmänna arbetsmarknadsmässiga överväganden. Dessa överväganden förutsätter i sin tur, att följande gäller i fråga om den offentliga politiken. Den offentliga politiken bestämmer i stor utsträckning utvecklingen av efter­ frågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Huvuddelen av akademikerna är

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anställd i statlig och kommunal tjänst. Det allmännas politik har stor betydelse för utvecklingen av akademikerbehovet även på den enskilda arbetsmarknadssektorn, t. ex. därigenom att statens ekonomiska politik påverkar omfattningen och inriktningen av den privata investeringsverksamheten. I stor utsträckning är det således staten, som bestämmer hur stort behovet av akademiker kom­ mer att vara vid en viss tidpunkt. Om nu staten bestämmer sig för en utbildningspolitik som leder till en kraftig ökning av antalet akademiker, måste man förutsätta, att staten bedriver en konsekvent politik på det sättet, att staten i fråga om övriga grenar av sin politik verkar i samma riktning som när det gäller utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken är endast en gren av den allmänna, offentliga politiken, men samtidigt en betydelsefull förutsättning för samhällets fortsatta utveckling. I det stigande utbildningsintresset hos de stora ungdomskullarna ser utredningen samhällets stora möjlighet att säkra en fort­ satt utbyggnad av t. ex. sjukvårdsorganisationen och skolväsendet och samtidigt dess stora möjlighet att säkra näringslivets fortsatta förkovran och framtida slagkraft. Det sagda innebär givetvis inte, att man exakt kan anpassa utbildningskvantiteterna till en viss förutsatt statlig politik i övrigt. För det första finns alltid en osäkerhetsmarginal i fråga om den statliga politikens konsekvenser för akademikerbehovet. För det andra kan man inte förutse inverkan av en rad nu okända faktorer, t. ex. huruvida fortsatt fred kommer att råda eller vilka konsekvenser tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter kan ha. För det tredje förhåller det sig säkerligen så, att ett ökat akademikerantal i sig påverkar akademikerbehovet t. ex. genom att det leder till att staten genomför reformer som ej annars hade genomförts och genom att akademikernas egen verksamhet skapar ett ökat akademikerbehov. I nuvarande utvecklingsskede torde den osäkerhetsmarginal som alltid måste föreligga kunna ges en optimistisk innebörd: Det är troligt, att nu ej förutsebara behov av akademiskt utbildad arbetskraft kommer att uppstå. I det sagda ligger emellertid också ett konstate­ rande, att man aldrig kan eliminera det riskmoment för den enskilde, som en investering i akademisk utbildning innebär. Vad nu anförts innebär, att man icke kan betrakta behovet av akademisk arbetskraft som enbart bestämt av en utveckling, som ej kan påverkas av ut­ bildningspolitikens utformning. Tillgången på akademiker är i själva verket ett integrerat led i samhällsutvecklingen på olika områden såsom skola, sjukvård, rättsväsende, näringsliv etc. Akademikerkårens tillväxt utgör i lika mån en nödvändig förutsättning för utvecklingen på dessa områden som en följd av att en sådan utveckling kommer till stånd. Utbildningen av akademiker blir därför en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling. De anta­ ganden som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karaktärisera en samhällsutveckling som anses önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 59

Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft

Mot bakgrund av modellens resultat diskuterar utredningen, huruvida sam­ hället har möjlighet att tillräckligt snabbt anpassa sig till den växande till­ gången på högt utbildad arbetskraft. Beträffande enskildheterna i utredningens resonemang torde få hänvisas till betänkandet (s. 164—171). Utredningen drar av resonemanget den slutsatsen, att det skall vara möjligt att ge en akademisk arbetskraft, som växer med 60 procent på ett årtionde, full sysselsättning utan en relativ lönesänkning (eller överskottstendenser). Det finns emellertid enligt utredningen anledning understryka fyra faktorer, som kommer att påverka ut­ vecklingen i detta avseende: 1) Den akademiska arbetsmarknaden är icke enhetlig; den akademiska utbild­ ningen ger en stark specialisering. Det kan därför lätt uppstå över- och underskottsområden med klart skilda lönetendenser. Det spärrade tillträdet till vissa utbildningslinjer kan på sätt som nu är aktuellt medföra att svårig­ heten att nå full sysselsättning skjuts över till andra yrkesområden, som får en relativt svag löneutveckling. Vill man eftersträva en balans i sysselsätt­ ningsmöjligheter och löneutveckling, bör man därför lätta pa spärrar som bromsar sysselsättningsmöjligheterna på vissa områden. I förening med prognoser och Yrkesvägledning bör detta minska risken för en koncentration av arbetslöshet och lönenedpressningar. Trycket på arbetsmarknaden blir därmed jämnare fördelat och sysselsättningsproblemet löses lättare, om arbetsmöjligheterna på alla områden utnyttjas ut till en likvärdig marginal. 2) Det är angeläget att för privata och offentliga arbetsgivare i tid klargöra, hur tillgången på olika typer av akademisk arbetskraft kommer att växa. En sådan systematisk upplysningsverksamhet bör kunna påskynda anpassningen till en växande tillgång på akademiker. 3) Som tidigare berörts sysselsättes en stor del av den akademiska arbetskraften av stat och kommun. Efterfrågan blir då i regel inte marknadsmässigt bestämd, eftersom finansieringen sker över det allmännas budget, utan att konsumenten belastas direkt av kostnaden. Expansionen av sysselsätt­ ningen bestäms i stället av politiska överväganden inom parlamentariska församlingar och administrativa organ. Det är därför angeläget att dessa organ fattar sina beslut i medvetande om att tillgången på akademisk arbets­ kraft av olika slag blir rikligare. Detta blir av betydelse icke minst då det gäller avpassningen av de offentliga investeringarna. Det kommer salunda att bli inte bara motiverat utan även möjligt att bygga flera sjukhus eller skolor med mindre klassrum. 4) De beräkningar och resonemang rörande behovet av akademiker i framtiden, vilka universitetsutredningen redovisat i det föregående, har i stort sett måst genomföras utan hänsynstagande till de konsekvenser, som framtida arbetstidsförkortningar kan få för akademikernas arbetsmarknad. En förkort-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning av den genomsnittliga arbetstiden för personer med akademisk utbild­ ning kan komma till stånd som delar av allmänna överenskommelser mellan de aktuella arbetsmarknadernas parter, men en arbetstidsförkortning kan också — i fråga om akademiker som är verksamma som fria yrkesutövare, t. ex. advokater och privatpraktiserande läkare och tandläkare — uppkomma genom enskildas individuella val. Uppenbart är under alla omständigheter, att en generell arbetstidsförkortning kan få betydande återverkningar på behovet av akademiskt utbildad arbetskraft.

Det långa perspektivet

Den analys av tänkbara anpassningsproblem vid ett mycket snabbt stigande akademikerantal som nyss gjorts är trots allt ett problem på relativt kort sikt. De problem som diskuterats aktualiseras dessutom till stor del redan genom den utbildningspolitik som hittills förts. Universitetsutredningens hu­ vuduppgift är att framlägga synpunkter på 1960-talets universitets- och högskolepolitik och denna får betydelse i full omfattning för samhällspolitiken i övrigt först under 1970- och 1980-talen. Den i vissa avseenden relativt allvarliga situation på arbetsmarknaden för akademiker, som kan komma att inträffa under senare delen av 1960-talet får enligt utredningens uppfattning under inga förhållanden leda till förhastade slutsatser om 1960-talets universitets- och högskolepolitik. Som kommer att framgå av det följande rekommenderar utred­ ningen för 1960-talets del i första hand en omfördelning av studenttillström­ ningen till skilda utbildningslinjer. Därjämte förordas att under 1960-talet en förhållandevis större del än under 1950-talet av dem som avlägger studentexa­ men eller därmed jämförbar examen med eller utan kortare ytterligare yrkesut­ bildning går ut i förvärvslivet. Dessa rekommendationer får emellertid icke under några förhållanden tolkas som om utredningen därmed skulle avse att ökningen av akademikernas antal på lång sikt borde dämpas väsentligt jämfört med den ökning i akademikerantalet, vartill beräkningarna av totalantalet akademiker enligt modellen leder. Utredningen har den bestämda övertygelsen, att akade­ mikernas antal pa lang sikt bör stiga högst väsentligt. Utredningen grundar denna sin uppfattning på en allmän uppfattning om ett starkt positivt samband i det långa loppet mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den andra. 1950-talet har kännetecknats av en fortsatt rask urbanisering och en mot­ svarande frammarsch för stadsnäringarna. Bland de inom stadsnäringarna sys­ selsatta har det, vilket visats i samband med den förut lämnade redovisningen av undersökningarna beträffande det framtida akademikerbehovet, varit tjänste­ mannagruppen som ökat mest. Utvecklingen innebär en genomgripande struktur­ förändring av vårt samhälle. Ett utmärkande drag i förändringen är den stora vikt som lägges på utbildningsinstitutionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 61

De tekniska framstegen har befriat människor från tungt arbete, skapat goda och snabba kommunikationer, möjliggjort produktion i stor skala och nödvän­ diggjort vidsträckta avsättningsområden. Dagens tekniska produktions- och distributionsapparat ställer höga krav på kvalificerade kunskaper och detta är en orsak till att utbildning spelar en allt viktigare roll för den moderna män­ niskan. Den på forskning grundade kunskapen och utbildningen är en förutsätt­ ning för att nationen skall kunna hävda sig bland andra nationer. Under efter­ krigstiden har vi fått bevittna en nationernas tävlan i fråga om forskning och högre utbildning, en tävlan som visar att man betraktar vetenskapen inte bara som ett villkor för materiellt och andligt framåtskridande, utan som ett villkor för nationernas existens överhuvudtaget. I dagens värld har både geografiska och sociala avstånd minskat. Det möjlig­ gör ett effektivt samarbete både inom och utom landets gränser. Miljoner män­ niskor skulle kunna befrias från nöd och umbärande och ges en människovär­ dig standard, men därtill krävs det fortsatt forskning och högt utbildad expertis. Den moderna produktionsapparaten bygger i första hand på teknisk forskning, vilande på naturvetenskaplig grundforskning. Men därjämte erfordras, genom den allt livligare samfärdseln över hela världen och den växande marknaden, språkkunskaper och insikter i geografiska och sociala sammanhang. Utan kun­ skaper om människors sätt att känna, tänka och tala blir den tekniska samfärd­ selmöjligheten av ringa värde. Det är även så, att ju flera folk som vaknar till insikt om sitt värde, desto större blir kraven på förståelse och hänsyn till den nationella egenarten. Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för den industriella produktionen. På grund härav finnes det ett ökat behov av människor med kvalificerad utbildning. Det har under 1950-talet lett till en påtaglig knapphet i fråga om personella resurser inom en rad yrken, såsom läkarens, lärarens och ingenjörens. Det har även haft till följd att allt fler medborgare, för egen eller för sina barns räkning, efterfrågar möjligheter till utbildning av olika slag. Förändringarna i samhällets struktur, på grund av industrialiseringen, har öpp­ nat mångas ögon för att utbildning är den värdefullaste tillgång en människa kan ges och man har därför önskat se sina barn få en så god utbildning som möj­ ligt. Det är alltså en rad faktorer som samverkat till att utbildningsinstitutioner­ na fått en central plats i samhället. Vi har all anledning att tro, att utbildnings­ frågorna kommer att än mera dominera de kommande årtiondenas samhälle. Denna dominans kommer ytterligare att förstärkas av det förhållandet att utbildning och forskning inte är något för den enskilde avslutat i och med att han erhåller sin examen. Inom allt fler yrken visar det sig att man inte i och med att man går ut i yrkesverksamhet har avslutat sin utbildning en gång för alla, utan man måste, för att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, vidareutbilda sig och hålla kontakt med forskningens framsteg inom sitt om­ råde. Det gäller både för de ledande inom industriföretagen, för fria företagare och för befattningshavare i allmän tjiinst.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utbildningens nyckelställning i vårt samhälle leder till att växande samhälls­ grupper kommer i kontakt med högre utbildning. Under detta sekels första femtio år har den relativa andelen av ungdomar från olika socialklasser, som studerat vid högre utbildningsanstalter varit relativt konstant. Först 1950-talet kan visa en ökning av antalet barn från arbetarhem inte bara i realskolan och på gymnasiet, utan även vid universitet och högskolor. Tendensen kommer säker­ ligen att ytterligare markeras under 1960-talet som en följd av det stigande välståndet, landets urbanisering, gymnasiernas spridning till nya tätorter och de studentsociala stödåtgärderna. Olikheter i utbildning har varit en klass-skiljande faktor. Genom att det stora antalet människor får bättre utbildning, utsuddas klassgränserna på lång sikt. Det framstår som något självklart, att alla människor, utan hänsyn till börd eller pengar, skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbild­ ning. Utslagsgivande bör endast vara individens förmåga att bedriva studier. Samtidigt måste det framstå som ett demokratiskt värde, att all utbildning tillmätes samma vikt — praktisk utbildning lika väl som teoretisk. Man kan dock icke bortse från att även den praktiskt inriktade yrkesutbildningen visar en tendens att kräva grundläggande teoretiska kunskaper. Det tycks därför bli så, att människans intelligens och den på intelligensen grundade utbildningen och kunskapen i allt större utsträckning bestämmer hennes ställning i arbets­ livet och hennes sociala inflytande. Det kan ge upphov till nya gruppbild­ ningar av klasskaraktär och därigenom skapa nya sociala problem. Dessa nya problem kommer att djupt beröra familjen. Under de kommande årtiondena får allt fler ungdomar en grundligare teoretisk utbildning än sina föräldrar och det kommer säkerligen att leda till sociala och psykologiska komplikationer inom familjen. Barnen blir intellektuellt allt mer oberoende av sina föräldrar, men samtidigt, i materiellt avseende, beroende av dem under en längre tid än tidi­ gare ungdomsgenerationer. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad produktion med mindre insats av mänsklig arbetskraft. Det har lett till kortare arbetsdag och ökad fritid. Därigenom har fritiden kommit alla samhällsgrupper till del, och den kommer att påverka både den enskildes och familjens liv. Frihet från det tunga arbetets omedelbara krav har alltid varit en förutsättning för kulturellt ska­ pande och för dclägarskap i de kulturella värdena. I tidigare samhällen har därför endast en liten grupp kunnat skapa och avnjuta kulturella värden. I dagens samhälle skapas, genom forskning, utbildning och teknik, möjligheter för alla till ökad bildning och kulturaktivitet. Det är av stor vikt att den förutsätt­ ningen tillvaratages, ty vårt styrelsesätt och samhällsskick bygger på människor, som är självständiga i sina åsikter, som äger kraft att fritt pröva tankar och slagord, som är samarbetsvilliga, kulturellt aktiva och intresserade av det demo­ kratiska samhället. Tanken att alla samhällsgrupper måste göras kulturbärande ligger som en grund för vår nuvarande skolpolitik och formulerades i 1950 års skolproposition på följande sätt: »Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 63

land, men det är få som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kunnande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut­ sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn i livet. Hon måste förstå att visa vägen från abc-boken till böckernas värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar eller annan bildande verksam­ het, till de allmänna intressen, som möta i yrket och samhället.» Skola och universitet har utan tvivel ett stort ansvar för att denna för­ hoppning skall förverkligas. Men ansvaret vilar även på organisationer och enskilda. Alla har ansvaret för att våra nya produktionsinstrument leder till högre andlig standard lika väl som till förbättrade materiella villkor. Tekniken har, genom de nya massmedia, givit oss möjligheter till kulturell aktivitet i helt nya former, men naturligtvis även till passivitet, fördumning och likriktning. Vi har under de senaste åren sett mycket missbruk av fritiden, ett missbruk som säkerligen har sitt upphov i ledsnad och andlig tomhet. Det beror i hög grad på vår skol- och universitetspolitik, om vi skall kunna utnyttja våra vunna posi­ tioner på ett sätt, som står i överensstämmelse med våra traditionella väster­ ländska värden. I det föregående har utredningen sökt i viss mån lägga en siffermässig grund för den framtida utbyggnaden av våra universitet och högskolor. I all sådan planering måste man emellertid kombinera fakta med en skapande fantasi. Endast i ett helt statiskt samhälle låter sig framtiden restlöst förutsägas på basis av kända förhållanden. Men vad vi vet är att naturvetenskap och teknik förändrar samhällets struktur och villkoren för vårt liv. Det nödvändiggör ett intensivare studium av samhället, om vi vill förstå dess förändringar. Natur­ vetenskapernas och teknikens snabba frammarsch under 1950-talet har givit dessa vetenskapsgrenar en dominerande plats i vårt samhälle, men därigenom har även behovet av samhällsvetenskap och humanistisk bildning blivit tydli­ gare och nödvändigare. Forskning, utbildning och bildning måste bilda en enhet.

Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning

Med hänsyn till dagens situation på arbetsmarknaden är det uppenbart att de stora spärrade utbildningslinjerna haft för låg intagningskapacitet under efterkrigsperioden. Även om vi hade byggt ut dem mer än som faktiskt skett är det ej säkert att inte ansvällningen av de humanistiska fakulteterna blivit så stor, att man nu hade ställt sig något tvekande inför humanisternas möjligheter på cn framtida arbetsmarknad. Pressen underifrån just på de humanistiska fakulteterna har varit oerhört stark sedan femton år tillbaka. Detta samman­ hänger med den expansion som gymnasieväsendet undergått. Antalet student­ examina har ökat starkt. Att pressen på de humanistiska studiebanorna blivit

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

så stor, sammanhänger med att de grenar av gymnasiet, som lämpar sig för humanistiska studier, ökat särskilt starkt. Mellan åren 1948 och 1955 ökade nämligen latinlinjen plus de delar av reallinjen som ger en mer humanistisk utbildning starkare än de markerat matematisk-naturvetenskapligt inriktade delarna av gymnasiet. Vidare hör till bilden att studentskorna — som av tradi­ tion varit mer inriktade på humanistiskt orienterade högre studier än de man­ liga studenterna — ökat snabbare än de manliga studenterna. Att antalet studentexamina ökat så starkt, och särskilt då de humanistiskt orienterade, skulle i och för sig ej behöva betyda att pressen på universitets­ väsendet ökade som den gjort. Man skulle nämligen kunna ha tänkt sig att ett förhållandevis allt större antal studenter sökte sig en kortare yrkesutbildning eller sökte sig ut på arbetsmarknaden direkt efter studentexamen. Nu blev, som visats i det föregående, utvecklingen den motsatta. Förhållandevis allt fler och fler studenter har sökt sig till universitet och högskolor. Att så blivit fallet har säkerligen en hel serie orsaker. Vissa delar av arbetsmarknaden för studenter utan akademisk examen har troligen under efterkrigsperioden varit något kär­ vare än arbetsmarknaden för akademiker. En annan säkerligen starkt bidra­ gande orsak till den stigande frekvensen universitets- och högskolestuderande har varit att statsmakterna under 1950-talet genom ökade stipendieanslag och genom lånehjälp till studiernas finansiering börjat undanröja de hinder av ekonomisk natur, som tidigare utestängde många studenter från universitet och högskolor. Den nu med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen mindre gynnsamma ut­ vecklingen av studenternas fördelning på studiebanor påkallar enligt utred­ ningens mening åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre balans. Därvidlag synes man bl. a. böra överväga en utbyggnad av vissa läroanstalter för icke­ akademisk yrkesutbildning på studentexamens grund. Även nya former av sådan yrkesutbildning synes böra övervägas. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål och vill i förevarande sammanhang endast framhålla, att det kan vara motiverat att överväga en utbyggnad även av det studiesociala stödet för studerande vid läroanstalter av nu ifrågavarande slag. En annan nära till hands liggande åtgärd vore att införa spärrar vid samtliga utbildningslinjer, således även vid de fria fakulteterna. Med hänsyn till utveck­ lingen under efterkrigsperioden i fråga om tillströmningen till dessa fakulteter skulle frågan om spärr vara aktuell i första hand för de filosofiska fakulteterna. Med hänsyn till frågans stora betydelse för den framtida utbildningspolitiken finns det anledning att relativt utförligt uppehålla sig vid densamma. Som motiv för någon form av begränsning av tillträdet till de filosofiska fakulteterna kan egentligen enbart anföras motiv av kvantitativ art. En arbetsmarknadsspärr för de filosofiska fakulteterna skulle liksom motsvarande spär­ rar vid de medicinska fakulteterna och fackhögskolorna ha till syfte att anpassa utbildningen till arbetsmarknadsutsikterna för dem, som underkastar sig en långvarig och dyrbar vidareutbildning efter studentexamen, och att samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 65

begränsa det allmännas utgifter för det högre utbildningsväsendet till vad som kan anses erforderligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet. Nu existerar det emellertid icke någon strikt avgränsad arbetsmarknad för personer med filosofiska examina. Filosoferna återfinnes i stället inom en rad olika yrkes­ områden; på en del av dessa, t. ex. ämneslärarbanan, är de helt dominerande, men på andra uppträder de i konkurrens med personer med annan utbildning, akademisk eller icke-akademisk. En filosofisk examen är vidare icke på samma sätt som andra akademiska examina standardiserad till sitt innehåll, utan kan innefatta en mångfald olika ämneskombinationer, av vilka många är av värde inom flera yrkesområden. De filosofiska fakulteterna har i själva verket aldrig haft som sin huvudsakliga uppgift att ge utbildning för något bestämt yrke. Medan undervisningen vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna till både innehåll och omfattning är avpassad för en viss bestämd yrkesutbildning, skall de filosofiska fakulteterna meddela undervisning och examina, vilka skall ligga till grund för många sinsemellan vitt skilda slag av yrkesverksamhet. I princip skall de filosofiska fakulteterna tillhandahålla de studerande vetenskaplig under­ visning inom snart sagt samtliga områden av mänskligt vetande, och det blir sedan varje studerandes ensak att efter eget individuellt bedömande inom vissa av dessa ämnesområden hämta så mycket vetande som just han behöver för den yrkesverksamhet han valt. Detta har givit de filosofiska fakulteterna ett i hög grad dynamiskt drag: Här liar nya vetenskapsområden avgränsats eller inmutats och här har nya yrkeskategorier skaffat sig sin utbildning. Men i den mån permanent behov upp­ stått av nya slag av mera målbestämd yrkesutbildning, har detta behov i all­ mänhet tillgodosetts på så sätt, att man för sådana ändamål inrättat särskilda utbildningsanstalter. Så är samtliga våra fackhögskolor i viss mån att se som utbrytningar ur de filosofiska fakulteterna. Inom ett område har emellertid de filosofiska fakulteterna av ålder haft an­ svaret för all yrkesutbildning, nämligen utbildningen av lärare i teoretiska ämnen vid högre skolor. Det högre skolväsendet är givetvis en av de väsentliga verksamhetsområdena för personer med filosofisk examen men dominerar ändå icke så starkt, som man många gånger synes vara benägen att tro. Att ämneslärarutbildningen kommit att stanna inom de filosofiska fakulte­ terna och icke förlagts till särskilda fackhögskolor får ses i samband med de filosofiska fakulteternas andra stora utbildningsuppgift, uppgiften att utbilda forskare. Forskarutbildningen är cn relativt dyrbar produktionsprocess i den meningen, att det för varje fullvärdig produkt fordras en betydande mängd råmaterial. I ämneslärarutbildningen har man en rekryteringsbas för forskar­ utbildningen. Man får en möjlighet att från forskarrekryteringssynpunkt pröva ett mycket stort antal studenter. Eller omvänt: Man ger ett mycket stort antal studenter möjlighet att utan ett avskräckande risktagande pröva sina anlag som forskare. Helt allmänt torde kunna konstateras, att forskningen icke är betjänt av att rekryteringsbasen genom konstlade medel begränsas, detta givetvis under 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

förutsättning att fakulteternas personella resurser är tillräckliga för att tillgodose undervisningen utan förfång för forskningen. Förutom sina uppgifter i fråga om forskarutbildning och ämneslärarutbildning har de filosofiska fakulteterna att ge en grundläggande utbildning som är lämplig för en rad andra yrken, för vilka ibland inga särskilda utbildningsanstalter finns inrättade. Vi har här bl. a. utbildningen av bibliotekarier, jour­ nalister, förvaltningspersonal för både den offentliga administrationen och nä­ ringslivet, museipersonal samt en mängd olika slag av service- och kontakt­ personal. För vissa av dessa kategorier är en akademisk examen nödvändig, för andra kategorier är den akademiska utbildningen önskvärd men umbärlig, men för alla en tillgång. Överhuvudtaget vill utredningen understryka, att en ut­ veckling mot en stigande akademikerfrekvens inom personal- och yrkeskatego­ rier, där akademiska examina nu är ovanliga, från såväl samhällets som indivi­ dens synpunkt bör hälsas med glädje. Man kan nämligen enligt utredningens mening knappast tänka sig ett värdefullare uttryck för den allmänna standard­ höjningen, än att i allt vidare kretsar människorna genom sin utbildning står öppna för vetenskaplig debatt och vetenskapens problemställningar. De filosofiska fakulteternas uppgift som bildningsanstalter bör enligt utredningens mening icke undanskymmas av deras uppgifter som utbildnings- och forskningsanstalter. De filosofiska fakulteterna har även av ålder haft en uppgift att tillhanda­ hålla kompletterande utbildning. Många teologer, jurister, civilekonomer och andra akademiker med huvudutbildning inom specialfakultet eller vid fackhög­ skolor har en filosofie kandidatexamen vid sidan om sin egentliga yrkesutbild­ ning. Många folkskollärare och socionomer har kompletterat sin utbildning med betyg i vissa ämnen inom filosofisk fakultet. Det är även här fråga om utbild­ ningsbehov, som även i fortsättningen bör tillgodoses, och utredningen vill redan här framhalla, att den ser kombinationer av filosofisk och annan utbildning som en värdefull möjlighet att möta framtidens krav på nya eller mera specialiserade utbildningsvägar. Slutligen har de filosofiska fakulteterna ända in i våra dagar behållit sin ursprungliga uppgift att tillhandahålla förberedande utbildning. Utredningens i det första betänkandet redovisade undersökning rörande 1948/49 års inskrivningsargang gav vid handen, att närmare 30 procent av dem som ursprungligen skrev in sig vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet sedermera övergick till annan fakultet eller till någon av fackhögskolorna. I vissa fall är dylika över­ gångar förestavade av ändrade yrkesplaner; i andra fall är studierna vid filoso­ fisk fakultet redan från början avsedda att ge vederbörande erforderliga ytter­ ligare meriter för inträde vid någon av de spärrade utbildningslinjerna. För närvarande torde filosofiska studier i meritkompletterande syfte vara minst lika vanliga inom de humanistiska som inom de matematisk-naturvetenskapliga fa­ kulteterna, detta som en följd av under detta decennium företagna omläggningar av intagningsbestämmelserna för de medicinska fakulteterna. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om samhället bör vid universiteten tillhan-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960 67

dahålla undervisningsresurser, som tas i anspråk endast för dylik meritkomplet­ tering. Emellertid torde man realistiskt få räkna med att så länge tillträdet till vissa utbildningslinjer är spärrat, kommer man att fa tillata nagon form av meritkomplettering. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att ett system med meritkompletterande akademiska betyg är att föredraga framför det tidigare i stor utsträckning tillämpade systemet med konkurrenskomplette­ ringar av studentbetyget. Dels får ett akademiskt betyg i t. ex. genetik eller psykologi anses vara av större värde för en blivande läkare än ett höjt student­ betyg i t. ex. biologi eller filosofi; dels har uppnadda akademiska betyg ett betydligt större värde än ett höjt studentbetyg för den som trots kanske ett par års studier i meritkompletterande syfte icke lyckas vinna inträde vid från början avsedd utbildningslinje. Utredningen finner för sin del, att man måste räkna med att de filosofiska fakulteterna även i fortsättningen kommer att ha som en av sina uppgifter att förbereda för andra akademiska studier. Det är uppenbart att de filosofiska examinas mångskiftande innehåll och mångsidiga användbarhet på arbetsmarknaden gör det utomordentligt vanskligt, för att icke säga omöjligt, att avpassa intagningen vid de filosofiska fakulte­ terna efter arbetsmarknadens behov. Naturligtvis kan man tänka sig, att dimen­ sionera de filosofiska fakulteterna efter det förutsedda arbetskraftsbehovet inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden, t. ex. läroverkslärarbanan samt biblio­ tekarie- och journalistyrkena. Om man avpassar spärren på detta sätt, bortser man emellertid från de filosofiska fakulteternas gamla roll som utbildningsanstalter för nya yrkeskategorier. Vi skulle med andra ord ställa oss helt utan arbetskraftsreserver för nya yrken, nya reformer, nya uppgifter. En dylik spärr måste enligt utredningens mening därför avvisas. Det bör i detta sammanhang även understrykas, att inte ens en spärr som uteslutande tar sikte på ett genom prognoser förutsett arbetskraftsbehov inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden skulle ge de studerande eller samhället någon egentlig garanti för en tillräcklig tillgång på arbetstillfällen respektive arbetskraft. Man skulle nämligen fortfarande löpa risken av ett överskott av t. ex. lärare med ämneskombinationer i moderna språk och ett motsvarande underskott på t. ex. samhällsvetarsidan. För att eliminera även denna risk, skulle man få dela upp den årliga intagningen vid de filosofiska fakulteterna i ett antal delkvoter för olika ämneskombinationer. Detta skulle i praktiken betyda att de filosofiska fakulteterna bröts sönder i ett antal sinsemellan fri­ stående utbildningslinjer eller till ett antal självständiga fackutbildningsanstalter: ämneslärarhögskolor, journalisthögskolor, psykologinstitut etc. Denna diskussion om en spärr för de filosofiska fakulteternas del kan i nagon mån även anses ha giltighet för de övriga fria fakulteterna och kanske även för vissa av de nu spärrade utbildningslinjerna.

Utredningens ledamöter bär kommit till den bestämda uppfattningen, att det ligger ett så stort värde i individens frihet att efter egen begåvning och eget

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

intresse välja sin utbildningsväg, att man som långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken bör uppställa, att spärrar för inträde till olika utbildningslinjer bör raseras. Härvid förutsättes, att det är möjligt att utveckla en sådan upp­ lysningsverksamhet om utsikterna på olika delar av den akademiska arbets­ marknaden, att kravet på balans på denna marknad skall kunna tillgodoses inom rimliga gränser utan stöd av intagningsspärrar. Undantag kan härvid endast behöva göras för områden, där utbildningen är så lång och så starkt speciali­ serad, att den färdigutbildade har en mycket begränsad rörlighet i sitt yrkesval. Även om man uppställer frihet från spärrar som den långsiktiga riktpunkten, är det uppenbart, att man först så småningom kan helt förverkliga ett sådant system. Prognos- och upplysningsverksamheten måste först byggas ut. Vidare kommer under en övergångstid möjligheten att upphäva olika spärrar att be­ gränsas av den takt, i vilken anläggningar, lärarkadrar och organisatoriska an­ ordningar kan utvecklas. Detta förhållande gör sig särskilt starkt gällande under en period, då studentantalet växer så snabbt som blir fallet under det närmaste årtiondet. Frågan blir då närmast den, om man skall hinna öka utbildnings­ kapaciteten i så snabb takt, att inte inträdeskraven ytterligare skärpes. Man kan därvid inte bortse ifrån, att man måste gå fram med en viss försiktighet, när det sasom i fråga om de tekniska och medicinska läroanstalterna blir fråga om relativt stora investeringar per student. Resultatet kan annars bli betydande materiella och personella felinvesteringar.

Det kunde i och för sig finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan om sambandet mellan å ena sidan universitets- och högskoleväsendets framtida dimensionering och å den andra gymnasiets nuvarande och framtida utformning. Med hänsyn till sina direktiv har universitetsutredningen dock ej ansett sig böra taga upp denna fråga till diskussion. En dylik diskussion skulle nämligen, bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om andelen studenter som övergår från gymnasiestudier till akademiska studier, icke kunna förbigå den en gång av skolkommissionen väckta frågan om en horisontell klyvning av gymnasiet. Ut­ redningen skall här nöja sig med att konstatera, att den modell för universitetsoch högskoleväsendets utveckling, som redovisats i det föregående, kan sägas förutsätta en fortsatt ökning av reallinjen och särskilt av dennas matema­ tiska gren. Vidare skulle den sociala grenen av den allmänna gymnasielinjen lämpligen utvecklas förhållandevis starkt. Det nu sagda är då byggt på den förutsättningen, att de skilda grenarna av det allmänbildande gymnasiets två högsta ringar på ett olikartat sätt förbereder för akademiska studier vid skilda fakulteter och högskolor. Några verkligt skarpa gränser mellan de olika gymnasiegrenarna existerar emellertid ej i detta avseende. Dessutom finns alltid möj­ ligheten till kompletteringsstudier av skilda slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 69

Rekommendationer

De tekniska högskolorna Utredningen har kommit till den slutsatsen, att teknikerkommitténs högre beräkningsalternativ (3,5-procentsalternativet) utgör den allmänt sett lämp­ ligaste utgångspunkten vid en planering av de tekniska högskolornas utbyggnad. Under hänvisning härtill vill utredningen rekommendera, att de tekniska hög­ skolorna under de närmaste åren och fram till och med år 1965 successivt utbygges till en samlad intagningskapacitet av (bortsett från intagningen vid avdelningen för lantmäteri) ungefär 1 800 årligen intagna. I fråga om ett av de grundläggande antagandena i teknikerkommitténs be­ räkning — det som gäller den framtida fördelningen av samtliga ingenjörer på skilda utbildningsnivåer — anser universitetsutredningen, att den av tekniker­ kommittén antagna oförändrade relationen mellan antalet civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer i stort sett bör kunna accepteras som arbetshypotes för de utbildningsplanerande myndigheterna. Utredningen vill dock understryka att den ökade vikt som den tekniska forskningen inom närings­ livet måste komma att få i framtiden förutsätter att civilingenjörernas andel av samtliga ingenjörer inte under några förhållanden bör få minska. En förskjut­ ning mot förhållandevis flera civilingenjörer — en i och för sig inte helt orimlig utbildningspolitisk ståndpunkt — kanske rentav skulle kunna skapa större möj­ ligheter än ett bibehållande av oförändrade relationer för ett framgångsrikt för­ nyande av vår produktionsapparat. Utredningen vill i dagens läge ej rekommendera en mot förhållandevis flera civilingenjörer inriktad utbildningspolitik men vill energiskt understryka, att man från statsmakternas sida noga måste följa utvecklingstendenserna inom näringslivet i fråga om utnyttjandet — särskilt inom områden där den nya maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen — av ingen­ jörer på skilda utbildningsnivåer. Innebörden härav är att utredningen förut­ sätter en väsentlig utbyggnad av de tekniska läroverken. Utredningen anser sig vidare böra framhålla, att den utökning av själva utbildningskapaciteten vid de tekniska högskolorna, som utredningen föreslår, enligt utredningens bestämda mening innebär ett minimiförslag. Det kan mycket snart visa sig, att teknikens och den tekniska forskningens utveckling motiverar en ännu starkare utökning av de tekniska högskolornas kapacitet än den ut­ redningen föreslagit. Det har också varit efter viss tvekan som utredningen stannat för siffran 1 800 årligen intagna teknologer år 1965, och utredningen är fullt beredd på att dess behovsbedömning lika väl som den bedömning som gjordes av 1940 års sakkunniga kan komma att visa sig vara alltför försiktig. Utredningen förordar därför, att de i utbyggnadsprogrammcn för de enskilda högskolorna och fackavdelningarna ingående nybyggnaderna ges sådana plan­ lösningar, som gör det möjligt att i en framtid utan omfattande omläggningar

70 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

och utan inrättande av en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning bygga ut utbildningskapaciteten högst väsentligt.

De medicinska läroanstalterna

Utredningen konstaterar, att en särskild utredning nyligen tillkallats med uppgift att göra en förnyad översyn av utbildningsbehovet. Under sådana om­ ständigheter saknar universitetsutredningen anledning att framlägga något konkret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbild­ ningskapacitet. I avvaktan på den särskilda utredningens förslag räknar univer­ sitetsutredningen med den utbyggnadstakt, som hypotetiskt antagits i de tidi­ gare redovisade modellberäkningarna. Universitetsutredningen vill likväl icke underlåta att här understryka, att utvecklingen på medicinens område under efterkrigstiden gått så snabbt, att man redan av denna anledning troligen lätt underskattar läkarbehovet i fram­ tiden. Samtliga tre, hittills gjorda specialutredningar, har också pekat på ett växande behov av läkare både inom den öppna vården och inom olika grenar av den alltmera specialiserade sjukhusvården. Universitetsutredningen vill också framhålla, att de stora studentkullarna under första hälften av 1960-talet erbjuder ett särskilt gott rekryteringsunderlag för en snabbt genomförd, möjligen tillfällig, utökning av de medicinska läro­ anstalternas intagning. Av allmänna utbildnings-, forsknings- och studentsociala skäl föreslår univer­ sitetsutredningen, att den medicinska högskolan i Umeå snarast möjligt utbygges till en fullständig, medicinsk läroanstalt.

Tandläkarhögskolorna

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är liksom bedömningar av många andra av de behov som tillgodoses av personal med akademisk utbildning be­ roende av värderingar, men det torde råda enighet om att den folktandvårds­ organisation, på vars uppbyggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibe­ hållas och i varje fall när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emel­ lertid konstatera, att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit mindre tillfredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars 1959 antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills förekommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården, 1 565, skulle så många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk legitimation. Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara sådana som tjänstgör inom folktandvården under en förhållandevis kort tid, varefter de söker sig över till privat praktik. Hur otillfredsställande folktandvården ännu fungerar, när det gäller barn i förskoleåldern, framgår därav att i den för individens fram­ tida tandbestånd särskilt känsliga åldern under sex år enligt uppgifter från

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 71

medicinalstyrelsen (avseende kalenderåret 1957) folktandvårdens behandlingsprestation inte var större än 6 505 fall, varav i runt tal en tredjedel vid Eastmaninstitutet i Stockholm. I relation till folkmängden i åldrarna 2—5 år utgör denna behandlingskapacitet blott 1,5 procent. Med tanke på att det sålunda dokumenterade, mycket stora omedelbara be­ hovet snabbt måste tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efter­ frågan på tandläkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en sär­ skild översyn — analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska utbildningen — göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildnings­ kapacitet. Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde kom­ mittén att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande, så finns det förhållanden på forskningens och utbildningens områden som talar för att ut­ bildningskapaciteten bör höjas utöver vad som föreslogs av kommittén. Det finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna forskande per­ sonalen kommer att öka väsentligt de närmaste årtiondena. Vidare måste man för framtiden beakta att det under senare år starkt ökade antalet kvinnliga odontologie studerande — höstterminen 1958 var andelen kvinnor bland de ny­ inskrivna tandläkarstuderandena 40 procent mot 20 procent läsåret 1950/51 kommer att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examine­ rade tandläkare kommer att minska. Trots att förvärvsarbetsfrekvensen bland kvinnliga tandläkare erfarenhetsmässigt relativt sett är hög och till och med skulle kunna göras än högre om man inrättade särskilda deltidsbefattningar, sa kommer avgången från arbetsmarknaden ända att bli högre vid fortsatt stor andel kvinnor bland de odontologie studerande än som kunde beräknas när tandläkarkommittén gjorde sina kalkyler. Å andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande på tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande av patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare arbets­ metoder, fluoridering och andra resultat av en intensifierad forskning. Under hänvisning till vad här anförts och till tandläkarkommitténs uttalanden vill universitetsutredningen för egen del understryka, att ett genomförande av det år 1955 av riksdagen fattade principbeslutet om en tandläkarhögskola i Göteborg framstår som synnerligen angeläget. Vid den föreslagna utredningen bör emellertid prövas vilken utbildningskapa­ citet som är erforderlig med hänsyn till det framtida behovet av tandläkare. I detta läge har universitetsutredningen använt den i modellberäkningarna for­ utsatta utbyggnadstakten som arbetshypotes vid förslagen i fråga om övriga utbildningsanstalters dimensionering och vid utarbetandet av de överslagsmässiga kostnadsberäkningarna. Även beträffande tandläkarutbildningen vill universitetsutredningen under­ stryka, att de snabbt stigande studentexamenskullarna under 1900-talets första hälft utgör ett motiv för en skyndsamt genomförd intagningsökning.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Slutligen finner universitetsutredningen det av allmänna utbildnings- och studentsociala skäl vara angeläget, att tandläkarinstitutet i Umeå snarast möjligt bygges ut till att kunna meddela en fullständig tandläkarutbildning. Utred­ ningen vill härvidlag hänvisa till att organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå i ett nyligen avgivet yttrande över en av Sveriges Förenade Studentkårer gjord framställning ansett förutsättningar föreligga för att redan under år 1961 meddela de två sista terminernas utbildning vid tandläkarinsti­ tutet i Umeå.

Far m a ce u ti s ka institutet

Utredningen räknar med att en inom arbetsmarknadsstyrelsen företagen sär­ skild undersökning rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft inom en relativt snar framtid kommer att publiceras. Denna under­ sökning kommer att läggas till grund för farmaceututbildningskommitténs över­ väganden och förslag, och det finns därför för universitetsutredningen ej anled­ ning att taga någon ställning till frågan om farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet. I avvaktan härpå räknar universitetsutredningen i det föl­ jande med de i modellberäkningarna angivna intagningssiffrorna.

Gymnastiska centralinstitutet

Den utökning av gymnastiklärarutbildningen (från nuvarande knappt 70 till ungefär 100 årligen intagna), som räknats med i modellberäkningarna, har när­ mast sin grund i skolorganisationens expansion. Redan nu föreligger en bety­ dande brist pa gymnastiklärare, icke minst vid de kommunala yrkesskolorna. Beräkningarna rörande den pågående skolreformens återverkningar i avseende på. det totala antalet behövliga gymnastiklärartjänster synes ge vid handen, att minskningen i antalet gymnastikveckotimmar inom vissa skolformer mer än uppväges av ökningar på andra håll inom skolorganisationen. Under sådana omständigheter vill universitetsutredningen för sin del rekommendera, att gym­ nastiska centralinstitutets intagningskapacitet ökas i huvudsak på det sätt som antagits i modellberäkningarna.

Lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna Utbildningen av agronomer, jägmästare och veterinärer är för närvarande före­ mål för överväganden inom tre särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade kommittéer. Med hänsyn härtill har universitetsutredningen i det föregående inskränkt sig till att helt kort redogöra för vissa inom arbetsmark­ nadsstyrelsen gjorda undersökningar rörande det framtida behovet av personal med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning. Universitetsutredningen vill för sin del här endast konstatera, att dessa be­ dömningar är synnerligen försiktiga. Ytterst bottnar detta givetvis däri, att jordbrukets ställning i det framtida näringslivet beräknas bli försvagad, medan

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 73

handelns och industriens ställning fortsätter att förstärkas. Å andra sidan synes det universitetsutredningen, som om den förstärkning av jordbruks- och skogsforskningen och den högre agrikulturella och hortikulturella utbildningen, som vi torde stå inför, direkt och indirekt kommer att få till konsekvens att personer med utbildning vid lantbruks- och skogshögskolorna borde bli efterfrågade i större omfattning än som räknats med i arbetsmarknadsstyrelsens undersök­ ningar. Vad veterinärerna beträffar synes däremot arbetsmarknadsstyrelsens be­ dömningar mera invändningsfria. I avvaktan på de tre särskilda kommittéernas förslag saknar emellertid uni­ versitetsutredningen för sin del anledning att frångå de i modellberäkningarna gjorda antagandena om en oförändrad intagning totalt sett till dessa högskolor.

De teologiska fakulteterna

De antaganden som gjordes i det föregående rörande den framtida tillström­ ningen till de teologiska fakulteterna innebär, att om tillströmningen skulle bli den antagna, skulle prästkåren under överskådlig tid fortsätta att minska. Med hänsyn till den föreliggande bristen på präster och till den ökade tillströmning till de teologiska fakulteterna, som förmärkts under de allra senaste åren, måste därför det gjorda antagandet betecknas som för lågt. Utredningen anser därför, att man realistiskt bör räkna med en starkare tillströmning till dessa fakulteter än som skett i modellberäkningarna. Som riktpunkt härvidlag synes man kunna välja att examinationen av teologie kandidater ökas till sådan nivå, att präst­ bristen elimineras. Det bör härvidlag givetvis också ihågkommas, att teologie kandidater i viss utsträckning också kommer att gå till annan yrkesverksamhet. En beräkning har givit vid handen, att den angivna riktpunkten skulle upp­ nås inom ett par årtionden, därest nyinskrivningen vid de teologiska fakulte­ terna stiger till sammanlagt 850 under femårsperioden 1960/61—1964/65 och sammanlagt 1 000 respektive 1 150 under de därpå följande två femårsperioderna.

De juridiska fakulteterna, samhällsvetarutbildningen och handelshögskolorna

I det föregående har redovisats en av utredningen genomförd undersökning rörande näringslivets framtida behov av jurister, samhällsvetare och civilekono­ mer samt en på grundval av denna undersökning gjord överslagsberäkning av det totala behovet i framtiden av arbetskraft med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning. En jämförelse mellan resultaten av denna beräkning och den tidigare pre­ senterade behovsberäkningen för ingenjörer visar, att den senare givit betydligt högre siffror i fråga om relativ nettoökning av utbildningsgruppernas storlek. Om man accepterar beräkningarna av ingenjörsbehovet — och utredningen är som tidigare sagts av den meningen att dessa beräkningar bör anses acceptabla som arbetshypotes vid de närmaste årens beslut rörande de tekniska högskolor-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nas intagningskapacitet —, finns det anledning att anse de nu redovisade be­ räkningarna för i varje fall civilekonomer och politices magistrar ge alltför låga siffror. Man kan peka på olika faktorer som kan ha bidragit till detta. Man är måhända inom näringslivet ännu inte lika medveten om den samhällsveten­ skapliga och ekonomiska forskningens betydelse för den egna verksamheten, som man numera börjar bli i fråga om den tekniska forskningens. Universitetsutredningen är för sin del av den bestämda uppfattningen, att ekonomisk och sam­ hällsvetenskaplig forskning mycket snart kommer att visa sig för såväl offentlig som privat verksamhet ha så stort värde, att man i växande grad kommer att efterfråga tjänster från denna typ av arbetskraft. Bl. a. vill utredningen peka på det stora behovet av samhällsvetenskapliga undersökningar i anslutning till det samhälleliga reformarbetet på olika områden och till planeringen av be­ byggelse och näringslivslokalisering. I fråga om det framtida behovet av juridisk arbetskraft är situationen enligt utredningens mening särskilt svårbedömbar. Det finns dock risker för att under­ skatta expansionsmöjligheterna, när det gäller denna typ av arbetskraft. Om man ser utvecklingen på längre sikt och räknar med ett mera generellt utnytt­ jande av juridiskt skolad arbetskraft på en rad olika befattningar av bl. a. administrativ karaktär, måste bedömningen bli en annan. Härtill kommer, som framgår av tidigare redovisade uppgifter att antalet jurister i yrkesverksam ålder även med modellens inskrivningsantagande kommer att växa mycket långsamt mellan aren 1960 och 1975 (från 7 500 till 9 800 personer). Detta beror på jurist­ kårens ålderssammansättning och den ringa nyrekryteringen under 1950-talet. Skulle det under den angivna perioden visa sig, att examinationen tenderar att bli alltför hög i förhållande till arbetsmarknadens behov, kan korrigerande yrkesvägledningsåtgärder hinna insättas, innan den totala juristkåren vuxit alltför starkt. Universitetsutredningen har med hänsyn till här redovisade överväganden kommit till den slutsatsen, att de beräkningar som gjorts i det föregående rörande tillströmning till de här ifrågavarande utbildningslinjerna måste betrak­ tas som i stort sett rimliga arbetshypoteser. Detta innebär att utredningen för sin del rekommenderar en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning, en mycket stark förstärkning av resurserna för samhällsvetenskaplig utbildning och en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

De förut redovisade modellberäkningarna ger vid handen, att vi — om anta­ gandena bakom beräkningarna förverkligas — skulle ha att vänta en utomor­ dentligt stark ökning av antalet akademiker med examen från matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Examinationen skulle nästan fyrdubblas under loppet av ett decennium och antalet naturvetare i yrkesverksam ålder skulle mer än femdubblas på de tjugo åren 1955—75.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 75

Utvecklingen av examinationen i slutet av 1960-talet tyder på att det i varje fall i början av 1970-talet bör vara möjligt — med hänsyn till lärarfrågan — att även i de naturvetenskapliga ämnena minska klassavdelningarnas storlek inom det högre skolväsendet. Samtidigt visar siffrorna, att det bör bli möjligt för arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet och skolan att till sig knyta ett starkt ökat antal personer med naturvetenskaplig utbildning. Det kommer att ställas mycket stora krav på olika delar av vårt samhällsliv, om denna enorma ökning av högkvalificerad naturvetenskaplig arbetskraft rätt skall kunna utnyttjas. Å andra sidan utgör det tillskott av arbetskraft som här finns inom räckhåll de närmaste decennierna en ovärderlig tillgång, vilken kan skapa en viktig förutsättning för en framtida höjning av vår naturvetenskapliga och tekniska standard, jämförlig med den som man på andra håll ute i världen planerar för. Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att den anser, att man under 1960-talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla stadier inom skolväsendet. En dylik reform kommer att kosta mycket pengar, bl. a. i form av ett väsentligt ökat antal ämneslärartjänster utöver dem som räknats med i det föregående. Det vore enligt utredningens mening inte en oproportionerligt stor insats, om vid slutet av 1960-talet funnes sammanlagt över 20 000 i stället för av Lundblad beräknade 17 000 heltidstjänster inom de former av skolväsendet, som beröres i den utförda beräkningen av ämneslärarbehovet. Att fördubbla ämneslärarkadern under ett decennium, under vilket ett större antal ungdomar passerar de övre skolåldrarna än någonsin tidigare i svensk historia, vore ej någon felinvestering. Universitetsutredningen vill därför rekommendera, att de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna utbygges i sådan takt och till sådan storlek, att de kan taga emot det antal studerande, som beräknats enligt modellberäkningarnas huvudalternativ.

De humanistiska fakulteterna Den framtida tillströmningen till de humanistiska fakulteterna torde i högre grad än tillströmningen till övriga fakulteter och fackhögskolor sammanhänga med utvecklingen av vad som här kallats »övergångsfrekvensen», d. v. s. den andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter, som i valet mellan aka­ demisk och icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen stannar för det förstnämnda alternativet. Det är naturligt, om den i fråga om studie- och yrkes­ val tveksamme börjar just humanistiska studier, emedan en humanistisk utbild­ ning i viss mån kan ses som en fortsättning av de allmänbildande gymnasie­ studierna och öppnar vägar åt många håll. Man torde därför vaga det allmänna påståendet, att i tider då övergångsfrekvensen till akademiska studier över­ huvudtaget varit hög, har tillströmningen till de humanistiska fakulteterna också relativt sett varit stark. Eller omvänt: I tider då eu humanistisk utbild-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ning tett sig lockande även för de odeciderade, har övergångsfrekvensen till akademiska studier också varit hög. Universitetsutredningen har i det föregående redovisat vissa alternativa be­ räkningar rörande tillströmningen till universitet och högskolor under det när­ mast kommande decenniet. Enligt det ena huvudalternativet skulle övergångs­ frekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier även i framtiden ligga pa samma höga niva som nu och studenterna som går till de fria fakulteterna skulle fördela sig mellan dessa på samma sätt som nu. Enligt det andra huvud­ alternativet skulle däremot övergångsfrekvensen successivt sjunka under tiden fram till mitten av 1960-talet och sänkningen av övergångsfrekvensen skulle huvudsakligen gälla övergången från det allmänbildande gymnasiets latinlinje och allmänna linje till de humanistiska fakulteterna. De två alternativen i tillströmningsberäkningarna representerar sålunda två skilda antaganden rörande de humanistiska studiernas dragningskraft under de närmaste fem ä sex åren. I sin avvägning mellan de båda alternativen har utredningen i huvudsak resonerat på följande sätt. Till förmån för det första alternativet med en oförändrat hög övergångs­ frekvens till akademiska studier och fortsatt expansion för de humanistiska fakulteterna talar framför allt de senaste årens erfarenhet, som ger vid handen att en hög och snarast stigande andel av studenterna söker sig till universitet och högskolor. Därtill kommer, att några nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och högskolorna först på några års sikt kan tänkas bli ställda till de nyexaminerade studenternas förfogande. Studenterna är för den närmaste framtiden liksom i dag i hög grad hänvisade till att söka sig sin yrkes­ utbildning vid fakulteter och högskolor. Emellertid kan en rad skäl anföras till förmån för ett antagande om att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier kommer att sjunka. Dessa skäl är i huvudsak följande: a) Övergångsfrekvensen har stigit under 1950-talet, men var tidigare avsevärt lägre. De främsta orsakerna torde ha varit dels de ljusa arbetsmarknadsutsikterna för snart sagt alla akademiska yrken, dels de studentsociala åtgärderna, som gjort de akademiska studierna avsevärt mera konkurrenskraftiga vid stu­ denternas studieval. Därtill kommer att tillströmningssiffrorna påverkats av att äldre studenter och personer utan reguljär studentexamen till följd av arbets­ marknadssituationen och olika uppmuntrande åtgärder från samhällets sida fyllt ovanligt många sidor i de högre läroanstalternas inskrivningsböcker. — Framför allt då arbetsmarknadssituationen för humanistyrkena nu kan mörkna, är det sannolikt att de humanistiska studierna mister en del av sin lockelse och att övergångsfrekvensen därför sjunker. b) Den höga andelen kvinnor bland de studerande vid de humanistiska fakul­ teterna kan i ett läge med mindre lockande framtidsutsikter för humanister leda till en relativt snabb minskning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna.

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 77

c) En råd utbildnings vägar som hittills inte räknats till studentkarriären kommer måhända gradvis att i praktiken om ock ej formellt ingå i denna. Folkoch småskoleseminarierna, socialinstituten och sjuksköterskcskolorna har tidigare i betydande utsträckning rekryterat sina elever bland ungdomar som av sociala, ekonomiska eller geografiska skäl inte kommit att ta studentexamen. Den all­ männa välståndshöjningen och därmed följande ökade utbildningsmöjligheter i förening med förbättrat studiesocialt stöd torde under det närmaste årtiondet medverka till att de som siktar på utbildningslinjer av här aktuell typ i större utsträckning än nu kommer att först genomgå något slag av gymnasieutbildning. Om detta resonemang är riktigt, skulle följden bli den, att utbildningsanstalter av det angivna slaget i framtiden i högre grad än nu kommer att rekrytera studenter och sålunda uppträda som konkurrenter till universiteten och hög­ skolorna och då särskilt till de humanistiska fakulteterna. Utredningen har i sina överväganden stannat för alternativet att antaga en sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till humanistiska studier. I detta antagande ligger — det vill utredningen uttryckligen uttala — icke blott ett försök till förutsägelse av en kommande utveckling utan även en rekommendation. Även med de försiktiga tillströmningsantaganden som gjorts vid modellberäk­ ningarna skulle årsexaminationen av humanister stiga från ungefär 570 under 1950-talets första hälft och 850 ä 900 för närvarande till 1 300 under första hälften av 1960-talet och 1 800 under andra hälften av 1960-talet. Detta skulle leda till — som framgår av tabell 7 — att humanistkåren skulle öka med i genom­ snitt drygt 700 personer per år under perioden 1955—60, med närmare 1 100 per år under 1960-talets första hälft och med närmare 1 550 personer per år under slutet av 1960-talet. Även om man räknar med att en starkt stigande andel av humanisterna kommer att vara samhällsvetare och även om man räknar med att 40 procent av de kvinnliga humanisterna kommer att stå utanför den aka­ demiska arbetsmarknaden får man — som framgår av den första tablån på s. 39 denna bilaga — som resultat av beräkningarna en ökning av antalet yrkes­ verksamma humanister med rent humanistiska ämneskombinationer från ungefär 9 000 år 1955 till 15 000 år 1965 och 27 000 år 1975, en nettoökning sålunda av de yrkesverksamma, rena humanisternas antal med i genomsnitt 900 personer per år under tjugoårsperioden 1955—75 (1 400 per år under den sista femårs­ perioden mot ungefär 400 per år för närvarande). Enligt de beräkningar som gjorts rörande lärarbrist och läraröverskott kom­ mer det totala antalet heltidstjänster i humanistiskt betonade läroämnen (in­ klusive både kristendom och geografi) att öka med i runt tal 4 200 tjänster mellan åren 1957 och 1966. Detta antal skall fördelas dels på lärare med sed­ vanlig kompetens, dels på andra lärare. Det är med hänsyn till de siffror, som visats i nyssnämnda tablå på s. 39, tydligt, att om modellens siffror kommer att realiseras, kan lärarbanan ej absorbera cn på långt när lika stor del av de exa­ minerade humanisterna som för närvarande är fallet. Av de 6 700 heltidstjänster,

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

som fanns i humanistiska ämnen vid de högre skolorna läsåret 1957/58, torde ungefär 700 ha innehafts av andra än personer med filosofisk examen (motsva­ rande). Om man antar att det år 1957 fanns 10 000 yrkesverksamma humanister, skulle med andra ord 60 procent av dessa ha haft lärartjänster vid de högre sko­ lorna. Om man antar att utvecklingen av skolväsendet får den karaktär, som räknats med i Lundblads utredning och räknar med att 60 procent av samtliga nya lärartjänster i humanistiska ämnen fram till 1966 besätts med personer som avlagt examen vid filosofisk fakultet, skulle andelen lärare bland humanisterna i mitten av 1960-talet ha sjunkit till cirka 55 procent. Denna minskning i procenttalet för hela gruppen antyder att andelen lärare bland de nyexaminerade sjunker högst väsentligt. Tidigare har räknats med att man åren 1955—65 kommer att examinera i runt tal 11 000 personer vid de humanistiska fakulteterna. Om man antar att 65 procent av dessa har lärar­ kompetens och antar att 60 procent av dem med magisterkompetens omedelbart söker sig ut på lärarbanan, skulle man för tioårsperioden få räkna med omkring 4 300 läraraspiranter. Härtill kommer då de läraraspiranter som finns bland dem som avlagt högre examen. Dessa kanske kan uppskattas till 700.1 De sammanlagt 5 000 läraraspiranterna skulle, om Lundblads beräkningar accepteras, tävla om sammanlagt i runt tal 3 900 tillgängliga tjänster (nya och ledigblivna). Andelen av samtliga examinerade 1955—65 som finge lärartjänst blir enligt denna grova kalkyl i runt tal en tredjedel mot nu 60 procent. Fram till mitten av 1960-talet torde dock ej, trots det som nu visats, komma att föreligga några större sysselsättningssvårigheter för humanister. Universitets­ väsendet kommer att expandera och andra sektorer av samhällslivet kan säker­ ligen absorbera det »överskott» av läraraspiranter som kan tänkas uppstå om skolan utvecklas i enlighet med vad som beräknats i de offentliggjorda progno­ serna. Därtill kommer att även en försiktig minskning av klassavdelningarnas storlek i något eller några ämnen skulle skapa behov av ett stort antal nya lärartjänster. Utredningen vill härutinnan hänvisa till sitt i det föregående gjorda uttalande till förmån för en generell minskning av klassavdelningarnas storlek. Allvarligare ter sig enligt modellens siffror utvecklingen efter mitten av 1960talet. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet blir antalet personer med humanistisk examen så stort, att det erfordras en oerhört elastisk arbets­ marknad för att hinna absorbera alla på ett fullt friktionsfritt sätt. Detta kan belysas genom följande räkneexempel. I det föregående har räknats med att antalet personer i yrkesverksam ålder med utbildning i samhällsvetenskapliga, juridiska och ekonomiska ämnen skall kunna öka från cirka 12 100 år 1955 till cirka 21 000 år 1975 eller med nära 75 procent på tjugo år. Enligt beräkningen ovan skulle de yrkesverksamma humanisterna i övrigt öka från 9 000 till 27 000

1 För närvarande torde enligt de beräkningar som Lundblad utfört ungefär 60 procent av examine­ rade magistrar och 6 procent av examinerade kandidater omedelbart söka sig ut på lärarbanan, medan ytterligare 16 procent av magistrarna senare söker sig till lärarbanan.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 79

under samma tid, eller med 200 procent. Även om man kraftigt ökar antalet lärartjänster, torde arbetsmarknaden utanför skolväsendet ha svårt att utan vidare ta emot ett så stort antal personer med en utbildning, som huvudsakligen är avpassad för blivande vetenskapsmän, lärare, museitjänstemän, bibliotekstjänstemän och liknande. Modellens siffror över examinationen skulle med andra ord, när det gäller humanister i övrigt, ej utan vidare vara förenliga med en rimlig bedömning av det framtida behovet av personer med en traditionell utbildning inom humanis­ tiska ämnen. Detta liksom alla tidigare resonemang förs under förutsättning att man vid bedömningen av det framtida behovet av arbetskraft bör utgå från att vederbörande får arbetsuppgifter, som i stort sett svarar mot nivån på den utbildning som givits. Det vore i och för sig inte någon svårighet att nu enbart hänvisa till att de som ej kan vinna sysselsättningar i funktioner, som nu kan beräknas finnas tillgängliga, i framtiden kan få sysselsättning i andra funktioner. Universitetsutredningen har kommit till den slutsatsen, att även modellens antaganden om en relativt sett mycket modest ökning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna ger ett med hänsyn till vad man nu kan säga beträffande tendenserna i fråga om humanisternas möjligheter på arbetsmark­ naden jör högt antal akademiker med humanistiska examina. Detta omdöme gäller under alla omständigheter för tiden efter mitten av 1960-talet, vilken tidpunkt också markerar början av den period, under vilken examinationen av olika slag av akademiker kan påverkas av utredningens rekommendationer och förslag. Utredningen har övervägt följande alternativ för tillströmningen till de huma­ nistiska fakulteterna: a) tillströmningen följer antagandena i modellberäkningens huvudalternativ (fjärde sifferkolumnen i vänstra delen av tabell 6 i det föregående); b) tillströmningen antages stanna vid a-alternativets bottenläge, 2 400 årligen nyinskrivna från och med läsåret 1963/64; samt c) tillströmningen antages gå ned till 2 000 läsåret 1960/61 och sedan ligga på samma nivå under hela 1960-talet.

Dessa alternativa antaganden beträffande tillströmningen till humanistiska studier, av vilka alternativet a) sålunda sammanfaller med modellberäkningar­ nas i det föregående utnyttjade huvudalternativ, ger följande sifferserier beträf­ fande examinationen per femårsperiod under tiden 1955—75:

Läsår Antal examinerade per femårsperiod a b c

Kunql. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 81

cirka 2 400. Till dessa tal bör — om man vill se till den totala nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna — läggas antalet »komplettanter», som utred­ ningen beräknat skall stiga något fram till mitten av 1960-talet. Räknar man även med dessa inskrivna, skulle den totala nyinskrivningen vid de humanis­ tiska fakulteterna sålunda lämpligen böra sjunka från här beräknade 2 850 läs­ året 1959/60 till ungefär 2 600 läsåret 1962/63 för att sedan stanna på ungefär den sistnämnda nivån.

De icke-akademiska utbildningslinjerna Som framgår av det föregående har universitetsutredningen ansett sig böra rekommendera, att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier bör sjunka successivt under 1960-talets första hälft. En sadan utveckling kommer bl. a. att leda till en kraftig ansvällning av antalet studenter, som söker sig till andra utbildningslinjer än de akademiska. I samband med den förut läm­ nade redogörelsen för undersökningarna beträffande det framtida akademiker­ behovet har även gjorts en del beräkningar med avseende pa utbildningsbanor utöver de akademiska, som i större eller mindre utsträckning rekryteras av per­ soner, som avlagt studentexamen. I ett samhälle med en snabbt stegrad allmän utbildningsnivå har det synts skäligt att räkna med en ökning av det relativa antalet studenter på dessa utbildningslinjer, samtidigt som antalet utbildnings­ platser ökar, och utredningen har därför ansett sig kunna förutsätta en ökning av antalet studenter, som söker sig till ifrågavarande utbildningslinjer, kanske med 120—130 procent inom de närmaste 6—7 åren. Även med en så snabb expansion av de för studenter ägnade kortare utbild­ ningslinjerna, som utredningen förutsatt, kommer emellertid rekryteringsunder­ lag att finnas för nya utbildningsvägar på studentexamens grund och därmed behov av lämplig yrkesutbildning för ett stort antal studenter från de allmän­ bildande gymnasierna. Utredningen rekommenderar därför, att ökade möjlig­ heter till kortare utbildning efter studentexamen skapas. I det följande kommer utredningen att framlägga förslag rörande en ny sådan utbildningsväg. Härut­ över torde emellertid särskilt utredningsarbete vara erforderligt för att öppna andra utbildningsvägar av motsvarande slag. Universitetsutredningen vill under­ stryka, att det enligt dess mening är angeläget, att dessa spörsmål ägnas upp­ märksamhet.

Utredningens rekommendationer och beräkningar illustreras avslutningsvis i följande två diagram.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

82 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 1946 — 70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (strec­ kad linje) enligt universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

Antal

20000

15000 allmänb. gymn.

10000 - Inskr. vid univ.

och högsk.

5000 - Nybörjarplatser vid spärrade vtbildn.- linjer

Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet tjugoaringar åren 1946 — 70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt universitets­ utredningens rekommendationer och beräkningar.

% av ärskullen 20-äringor Samtl. stud.-ex.

Stud.-ex.vid allmänb. gymn.

10 -

In skr. vid univ. och högsk.

Nybörjarplatser vid tekn. högsk. 1945 1950 Studentexamensårgäng

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 83

C. Den fortlöpande prognosverksamheten

Utredningen lämnar först en utförlig redogörelse för tidigare framlagda förslag rörande prognosverksamheten och för dess nuvarande organisation. Beträffande denna redogörelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 384 394). Härefter presenterar utredningen sina egna överväganden och förslag. En inledande principiell diskussion om behovet av särskild prognosverksamhet för arbetskraft med längre utbildning samt prognosverksamhetens innebörd och metodik utmynnar i följande skiss över prognosverksamhetens relationer till statsförvaltning och arbetsmarknad.

yrkesvägledning utbildningsplanering politisk och ekonomisk (AMS, arbetsmarkn.-org.) Cfc*/, dtp- rn.fl. dtp., PLANCKIN& vissa åmbetsv.) (departem, åmbetsv, arbets m a rkn. - org)

PROGNOSORGAN

UNIVERSITETS- ARBETSMARKNADS POLITISKA OCH SKOLSTATISTIK - STATISTIK BEDÖMNINGAR EKONOMISKA (Stat. centralbyrån) (stat. centralbyrån) OCH-STAT! STI K BEDÖMNINGAR (arbetsmarkn.-org, särsk. utreda. (departem., åmbetsv., stat. centralbyrån, AMS) organisationerna)

Som ytterligare underlag för sina förslag redovisar utredningen följande brister i den nuvarande verksamheten. 1) Prognosverksamheten har icke i tillräcklig utsträckning kunnat arbeta under hänsynstagande till tendenserna på yrkes- respektive utbildningsområdena i dessas helhet. De olika akademikergruppernas sysselsättningsområden går nämligen många gånger i varandra. Efterfrågeutvecklingen för den ena utbildningskategorien är dessutom starkt beroende av utbudet av andra slag av aka­ demiskt eller icke-akademiskt utbildad arbetskraft. Som exempel pa dessa, ibland mycket komplicerade interdependensförhallanden kan tas dels juristernas arbetsmarknad, dels industriens behov av tekniskt-naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. Jurister behövs dels inom rättsvården, dels inom förvaltningen. Pa det sist­ nämnda området konkurrerar emellertid juristerna med samhällsvetare, civil­ ekonomer och i viss mån även med socionomer. En bedömning av förvaltningens efterfrågan på jurister måste därför göras under hänsynstagande till vad man

84 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

kan räkna med beträffande utbudet av arbetskraft med övriga här nämnda typer av utbildning. Det andra exemplet på nödvändigheten att göra framtidsbedömningar för flera grupper och sysselsättningsområden på en gång gällde industrien. Denna behöver för sin utveckling både naturvetare, civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer, och uppenbart är, att industriens efterfrågan på den ena av dessa utbildningskategorier är i hög grad beroende av tillgången i fråga om de övriga. Tillgången på naturvetare är i sin tur bl. a. avhängig av industriens konkurrensförhållande till den arbetsmarknad för naturvetare, som det högre skolväsendet erbjuder. Detta förhållande inverkar i sin tur på behovet av humanistiskt utbildad arbetskraft: Om industrien drar till sig så många natur­ vetare, att skolväsendets utveckling hämmas, sjunker efterfrågan på humanister under vad den skulle vara, om behovet av ämneslärare i naturvetenskapliga ämnen helt kunde tillgodoses. Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att en prognosverksamhet av det slag, varom här är fråga, visserligen måste delas upp i ett antal special­ undersökningar rörande behovet av arbetskraft med olika slag av specialist­ utbildning, men att beräkningarna samtidigt måste hållas samman såsom delar av större undersökningar, omfattande flera yrkesområden eller flera delar av samma yrkesområde eller flera utbildningsgrupper. Dessa större undersökningar måste vidare göras pa grundval av ensartade antaganden och bedömningar i stort. 2) Prognoserna har inte kontinuerligt följts upp och justerats. Nödvändigheten av att detta sker har tidigare utvecklats. Inaktuella prognoser kan provocera felaktiga beslut. 3) Genom att prognosverksamheten i så stor utsträckning bedrivits av till­ fälliga utredningssekretariat, har den på sätt och vis varit oekonomisk: Ny personal har fått söka anknyta där en annan utredning slutade några år tidi­ gare. En fast personalorganisation som kontinuerligt håller beräkningarna ak­ tuella och som överblickar hela området kan åstadkomma bättre resultat med mindre arbete. Den känner materialet och metoderna och behöver inte ständigt börja från början. 4) I viss utsträckning har prognosverksamheten icke haft tillräcklig kontakt med de planerande organen. Detta är en brist främst när det gäller mera lång­ siktiga prognoser, då man måste laborera med bedömningar eller planeringsalternativ. Från vissa synpunkter kan man säga, att en prognosverksamhet av nuvarande provisoriska och tillfälliga art kan åstadkomma direkta skadeverkningar. Om man utgår från en delprognos, som inte beaktat förhållandena på utbildnings­ området i stort och som kanske är några år gammal, riskerar man att ledas in på en planering som bygger på felaktiga eller inaktuella förutsättningar. Ett uppfyllande av de målsättningar som här uppställts kräver förstärkta resurser för prognosverksamheten. Men skapandet av en fast och kontinuerlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 85

prognosverksamhet, som i sig inkluderar både arbetsmarknadsstyrelsens hittills­ varande prognosverksamhet och de tillfälliga utredningar som ägt rum samt i viss utsträckning även myndigheternas prognosverksamhet, innebär också en rationaliseringsåtgärd. Genom en fast och kontinuerlig prognosverksamhet blir kostnaderna mindre i förhållande till resultaten. Enligt universitetsutredningens bestämda mening är det — inför 1960-talets utveckling på utbildningsområdet — icke längre möjligt att uppskjuta skapan­ det av en tillfredsställande organisation för yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar med prognostiskt syfte. Utredningen framlägger därefter följande konkreta förslag. Utredningen före­ slår inrättandet av en särskild nämnd, förslagsvis kallad Nämnden för utbild­ nings- och yrkesprognoser. Denna nämnds uppgift skulle bli att med uppmärk­ samhet följa utvecklingstendenserna på såväl tillströmnings- som efterfrågesidorna inom sådana delar av arbetsmarknaden, som fordrar personal med längre utbildning. I detta syfte bör nämnden genom ett nämnden underställt särskilt utredningsinstitut kontinuerligt införskaffa och bearbeta statistiska uppgifter rörande ungdomens studieval, de olika läroanstalternas examination och efter­ frågan på kvalificerad personal av olika kategorier inom arbetsmarknadens olika delområden. Nämnden bör vidare — genom utredningsinstitutet eller annorledes — föranstalta om särskilda undersökningar, ägnade att belysa tendenserna på längre sikt på arbetsmarknaden för akademiker och andra personalkategorier med längre utbildning. Resultaten av institutets utredningsverksamhet bör ge­ nom nämndens försorg offentliggöras, och det bör därutöver åligga nämnden att avge de rekommendationer — till myndigheterna liksom till allmänheten —, vartill nämnden finner anledning föreligga. Nämnden bör slutligen fungera som ett allmänt kontaktforum mellan de utbildningsplanerande myndigheterna och den offentliga yrkesorienteringsverksamheten å ena sidan och näringslivets och arbetsmarknadens organisationer å den andra. Härigenom finge myndigheterna möjlighet att mera kontinuerligt inhämta arbetsmarknadens synpunkter på utbildningsväsendets utformning och planläggning i stort. Ett sådant kontinuerligt samråd blir enligt utredningens mening allt mera nödvändigt med hänsyn till utbildningsfrågornas stigande be­ tydelse i samhällsarbetet. Utredningsinstitutets chef bör fungera som nämndens föredragande och verk­ ställande chefstjänsteman. Innan utredningen övergår till att behandla frågorna om nämndens samman­ sättning och organisatoriska ställning i övrigt, vill utredningen än en gång understryka den här föreslagna prognosverksamhetens uppgift att tillhandahålla material både för arbetsmarknadsorientering och för utbildningsplanering. Nämndens huvuduppgift blir, som utredningen ser den, att leda verksamheten med dessa båda huvudsyften i sikte. Det är därför nödvändigt, att nämnden får en sammansättning och en ställning i organisatoriskt hänseende, som ger den

86 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

ställningen av en förmedlande länk mellan arbetsmarknaden och utbildnings­ politiken. Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av högst tio för tre år i sänder utsedda ledamöter. Med tanke på nämndens uppgifter och ställning bör enligt utredningens mening samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. I syfte att säkerställa nämndens förankring inom näringslivet och hos arbetsmarknadsorga­ nisationerna bör emellertid fem av ledamöterna utses efter förslag av respektive Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sve­ riges Förenade Studentkårer, Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation. Bland återstående fem ledamöter tänker sig utredningen minst en företrädare för den samhällsvetenskapliga forskningen, minst en före­ trädare för arbetsmarknadsmyndigheterna och minst en företrädare för skol­ myndigheterna. För var och en av nämndens ledamöter bör utses en personlig suppleant. Nämnden bör vidare vara oförhindrad att då så visar sig lämpligt till sig knyta särskilda experter eller representanter för viss del av utbildningsväsendet eller arbetsmarknaden. Då det så gäller nämndens och utredningsinstitutets organisatoriska ställning, vill utredningen till en början erinra om att man tidigare såsom ett alternativ diskuterat en anknytning till statistiska centralbyrån. För detta alternativ talar det förhållandet, att prognosverksamhetens grundmaterial i framtiden sannolikt i än högre grad än nu kommer att framställas inom centralbyrån. Det här föreslagna utredningsinstitutets arbete kommer emellertid att innefatta bearbetning och analys av detta grundmaterial samt beräkningar och bedöm­ ningar på grundval av uppgifter från ett flertal instanser. Med hänsyn till att en utredningsverksamhet av detta slag knappast kan anses naturligen höra hemma inom ett statistikproducerande ämbetsverk, finner utredningen att över­ vägande skäl talar emot de föreslagna utredningsorganens anknytning till statis­ tiska centralbyrån. De två alternativ som erbjuder sig är enligt utredningens uppfattning dels en anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen, dels att nämnden och dess utrednings­ institut direkt underställes Kungl. Maj:t såsom en särskild myndighet under ecklesiastikdepartementet. Till förmån för det förstnämnda alternativet — en anknytning till arbets­ marknadsstyrelsen — talar flera skäl. Dels blir en av prognosverksamhetens huvuduppgifter att kontinuerligt förse den offentliga yrkesvägledningsverksamheten med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial och några skäl för att bryta ut yrkesvägledningsorganisationen ur arbetsmarknadsstyrelsen torde icke före­ ligga. Dels utgör den nuvarande prognosverksamheten en del av arbetsmark­ nadsstyrelsens organisation, och det kan därför vara naturligt att bygga vidare på denna grund. Den här föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser skulle då formellt få status av sådan särskild delegation hos arbetsmarknads­ styrelsen, som finns angiven i § 8 av styrelsens instruktion och vilken skulle ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 87

att »i styrelsens ställe» handhava prognosverksamheten på det sätt som angivits ovan. Till förmån för alternativet att ge nämnden och dess utredningsinstitut en friare ställning som särskilt organ, direkt underställt Kungl. Maj:t, talar fram­ för allt det förhållandet, att nämndens och dess utredningsinstituts arbete skall fylla uppgifter med sikte på utbildningsplaneringen och pa samhällsutvecklingen i stort. Detta leder till att nämnden i organisatoriskt hänseende bör stå lika fri gentemot alla de olika myndigheterna på dessa områden. Dessutom bör, som ovan framhållits, chefsskapet för utredningsinstitutet uteslutande ligga hos nämnden, något som sannolikt skulle erbjuda svårigheter i formellt hänseende, därest man ger nämnden status av delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen. I fråga om den arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som för närvarande finnes inom arbetsmarknadsstyrelsen och vilkens ställning härvidlag närmast skulle utgöra en förebild, stadgas sålunda, att frågor rörande framställningar till Kungl. Maj:t om anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt, andra frågor av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken samt vissa personal- och organisations­ frågor skall handläggas av arbetsmarknadsstyrelsen i dennas ordinarie samman­ sättning. Ett motsvarande arrangemang för den här föreslagna nämndens del skulle knappast vara lyckligt. Ger man å andra sidan denna nämnd en ännu friare ställning gentemot arbetsmarknadsstyrelsen än den nuvarande arbetslöshetsförsäkringsdelegationen intager, måste det sägas, att man i realiteten om ock ej formellt valt alternativet att skapa ett helt fristående organ. Universitetsutredningen finner för sin del skälen för en helt fristående orga­ nisation vara de avgjort starkaste. Särskilt har utredningen därvid fäst sig vid att den här föreslagna nämndens och dess utredningsinstituts arbetsuppgifter är av relativt särpräglad natur och delvis helt annorlunda än huvuddelen av de uppgifter, som åvilar arbetsmarknadsstyrelsen. Det måste enligt utredningens mening vara lättare att ge utredningsinstitutet en med hänsyn till arbetsupp­ gifterna väl avpassad personalorganisation, om man därvid icke är bunden av hänsyn till organisationen inom ett ämbetsverk med förvaltande uppgifter. Utredningen föreslår därför, att den nuvarande prognosgruppen inom arbets­ marknadsstyrelsen förstärkes och ombildas till ett särskilt utredningsinstitut, underställt den i det föregående föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser. Utredningen föreslår vidare, att denna nämnd ges ställning av ett särskilt organ under ecklesiastikdepartementet. Med hänsyn till nämndens vittomfattande arbetsuppgifter och de krav dessa ställer på allmän överblick över samhällsverksamheten i stort, vill utredningen föreslå att ordförandeskapet i nämnden läggs hos chefen för ecklesiastikdeparte­ mentet. Värdet av goda kontakter med arbetsmarknaden och yrkesvägledningsorganisationen motiverar å andra sidan enligt utredningens mening, att chefen för arbetsmarknadsstyrelsen fungerar som nämndens vice ordförande. Nämndens huvudsakliga arbetsuppgifter liksom dess sammansättning i övrigt

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960

har skisserats i det föregående. Det återstår nu att något närmare beröra det föreslagna utredningsinstitutets organisation. Utredningen vill härvidlag med kraft understryka, att en högt kvalificerad personalstab är oundgänglig, om institutet skall kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina mycket krävande arbetsuppgifter. Institutets uppgift skall vara att göra analyser, beräkningar och bedömningar på grundval av primär­ material, som väsentligen insamlas pa annat håll, och dess personalorganisation måste därför bli ovanligt »topptung», om den jämföres med organisationen inom sådana statliga organ, vilka har icke blott utredande utan i betydande ut­ sträckning även förvaltande uppgifter. Bl. a. måste i erforderlig utsträckning institutets behov av personal med god vetenskaplig kompetens tillgodoses. Utredningen vill också särskilt framhålla, att själva igångsättningen av ut­ redningsinstitutets arbete måste bli tids- och personalkrävande. Det är därför viktigt, att institutets resurser icke blir underdimensionerade i början, utan institutet bör redan från starten vid ingången av budgetåret 1960/61 ges fullt utbyggda personella resurser. En beräkning av personalbehovet inom den föreslagna utredningsorganisationen kan ske med utgångspunkt från utredningsbehovet inom vart och ett av de stora utbildningsområdena. Som ett sådant område skulle man kunna avgränsa de tekniska och naturvetenskapliga yrkena; som ett annat handelsutbildningen och de samhällsvetenskapliga yrkena; som ett tredje lärarområdet och angrän­ sande områden; som ett fjärde sjuk- och socialvården; som ett femte återstående studentkarriärer i vid bemärkelse och som ett sjätte övriga utbildningsområden. För varje sådant utbildningsområde torde erfordras två kvalificerade tjänste­ män jämte biträdespersonal. Härtill kommer chefen för hela verksamheten samt åtminstone ytterligare en kvalificerad tjänsteman för allmänt bevaknings- och kontaktarbete. Från denna utgångspunkt kommer man till ett personalbehov om 14 kvalificerade tjänstemän jämte erforderlig biträdespersonal. Rimligheten i denna beräkning kan kontrolleras genom bedömningar från andra utgångspunkter. Prognosverksamheten torde i allt komma att omfatta inemot 200 utbildningslinjer, varav flertalet gäller utbildning under studentexamensnivå, medan å andra sidan de från arbetssynpunkt mest tidskrävande utbildningslinjerna är de längre. Om man bortser från det tidskrävande igångsättningsarbetet med utarbetande av vad man skulle kunna kalla för grund­ prognoser och om man schematiskt utgår från att varje prognos kräver en mindre arbetskrävande aktualisering varje år samt vidare förutsätter, att varje sådan aktualisering kräver minst en arbetsvecka, skulle för denna del av arbetet åtgå 4—5 kvalificerade tjänstemän. Vidare kan antagas, att varje år en mera genomgripande omarbetning behöver ske i fråga om cirka 25 utbildningslinjer och att en tjänsteman i genomsnitt kan utföra fyra sådana omarbetningar per år. För denna del av arbetet åtgår då ytterligare 6 kvalificerade tjänstemän. Härtill kommer så chef och biträdespersonal. Till samma resultat kommer man om man som utgångspunkt tar det förhål­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 89

landet, att inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande fyra akademiskt ut­ bildade tjänstemän är sysselsatta med prognosverksamheten. Härtill kommer, att inom tillfälliga utredningssekretariat i genomsnitt åtminstone tre kvalifice­ rade tjänstemän kan antagas vara sysselsatta med yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar. Om man bortser från olika myndigheters prognosverksamhet för egna behov, är alltså i utgångsläget cirka 7 akademiskt utbildade tjänstemän verksamma på detta område. Verksamhetens omfattning behöver betydligt mer än fördubblas, men det torde vara tillräckligt med en fördubbling i avseende på antalet tjänstemän, detta med hänsyn till den rationaliseringsvinst, som uppnås genom att verksamheten koncentreras till ett enda organ. På grundval av vad här anförts föreslår universitetsutredningen, att utred­ ningsinstitutets personalresurser skall bestå av 14 kvalificerade befattnings­ havare. Härjämte erfordras 10 biträden. Det för denna personaluppsättning er­ forderliga avlöningsanslaget beräknas till 440 000 kronor per år. Härvid har universitetsutredningen utgått från en kalkyl enligt vilken befattningshavarna skulle utgöras av en chef, en biträdande chef, 6 byråsekreterare, 6 amanuenser i reglerad befordringsgång, 5 kanslibiträden och 5 kontorsbiträden. Det är möj­ ligt, att alla dessa tjänster icke omedelbart bör inrättas, utan att en del av det här föreslagna avlöningsanslaget i stället till en början bör utnyttjas för expert­ arvoden och anställande av tillfällig personal. Utredningen vill dock än en gång understryka, att det tidskrävande igångsättningsarbetet fordrar att institutet får fulla resurser till sitt förfogande redan från början. Å andra sidan behöver antalet fasta befattningar icke från början låsas. Den diskussion, som utredningen fört i anslutning till sina hittills gjorda ställ­ ningstaganden, visar, att de förändringar i samhället som bestämmer efterfrågan på akademisk och annan arbetskraft är av synnerligen komplicerad ekonomisk och social natur. Om de ej skall bli alltför ytliga, måste sådana efterfrågestudier ställas i relation till den ekonomiska och sociala omvandling samhället genomgår under loppet av sin långsiktiga utveckling. För att klargöra sådana samman­ hang krävs mera djupgående ekonomiska och sociologiska studier. Sådana stu­ dier torde ibland lämpligen kunna utföras som speciella utredningsuppdrag av särskild expertis. I syfte att möjliggöra för institutet att få till stånd dylika un­ dersökningar föreslår utredningen att på institutets stat jämväl upptages ett expertanslag med förslagsvis 50 000 kronor. Till de här angivna anslagen kommer ett omkostnadsanslag, som beräknats till 35 000 kronor, arvoden till nämndens ledamöter och sekreterare med upp­ skattningsvis 15 000 kronor samt ett engångsanslag för inventarier m. m. om 50 000 kronor. Utredningen vill tillägga, att det för större specialundersökningar kan bli nödvändigt med tillfälliga extra-anslag för särskilda omkostnader. Vid bedömningen av detta anslagsbehov bör beaktas, att avlöningar och om­ kostnader för den personal, som inom arbetsmarknadsstyrelsen för närvarande är avdelad för prognosverksamheten, kan beräknas uppgå till 120 000 kronor. Vidare vill utredningen understryka, att tillkomsten av det här föreslagna

90 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

institutet för en kontinuerligt bedriven prognos- och utredningsverksamhet kan beräknas avlasta främst ecklesiastikdepartementets utredningsverksamhet ge­ nom kommittéer och sakkunniga från eljest erforderligt arbete till en årlig kostnad av uppskattningsvis cirka 80 000 kronor. Den årliga nettokostnads­ ökningen skulle således stanna vid 340 000 kronor. Härtill kommer ett engångsanslag för inköp av inventarier m. m. med 50 000 kronor.

2. Yttranden

Allmänna omdömen

De allmänna omdömena om det framlagda utbyggnadsprogrammet och den av utredningen lämnade bakgrunden till detsamma är av skiftande karaktär. Invändningar har visserligen rests. I stort sett har dock de av utredningen upp­ dragna riktlinjerna för universitets- och högskoleväsendets utbyggande rönt mycken uppskattning. Inte minst gäller detta det sätt, på vilket utredningen därvid gått tillväga.

Representanterna för avnämarna av den akademiskt utbildade arbetskraften samt arbetsmarknadens myndigheter och organisationer ävensom studentorgani­ sationerna och de politiska ungdomssammanslutningarna har intagit en i princip positiv hållning till de rekommendationer och förslag, som utredningen framställt i betänkandet. Sålunda framhåller Sveriges industriförbund och Svenska arbets­ givareföreningen huvudsakligen följande. Universitetsutredningens senaste betänkande ger en värdefull och intressant överblick över de problem som möter på den högre utbildningens och undervisningens områden. För att samhället i alla sina former och yttringar skall fungera väl och utvecklas förutsätts att t. ex. den akademiska undervisningen kan förse samhället med läkare, lärare, jurister och andra specialister i tillräcklig omfattning. Likaså har organisationerna full förståelse för individernas strävanden att få högre utbildning och för en utveckling i detta avseende i största möjliga frihet. Det är för en framtida expansion nödvändigt, att forskning och utbildning får medverka till att frigöra individens potentiella krafter. Det kan heller inte förbises, att individens vitala intresse är att försörja sig. Universitetsutredningen har be­ tonat detta på ett sådant sätt, att det torde vara berättigat att säga, att universiteten och de fria fakulteterna på ett mera markerat sätt än tidigare måste sätta de högre studierna i direkt samband med framtida yrkesutövning, så som redan är fallet med fackhögskolorna. Härmed framträder också som en viktig aspekt på utvecklingen näringslivets möjligheter att utnyttja den universitets- och högskoleutbildade ungdomen. Organisationerna önskar ge uttryck åt sin stora uppskattning av utredningsmännens arbete. Betänkandet innehåller sammanställningar av data, slutsatser och bedömningar, som torde få stort framtida värde utöver det att tjäna som underlag för statsmakternas beslut under de närmaste åren. Till de nu återgivna synpunkterna ansluter sig Handelns arbetsgivareorgani­ sation. Sveriges allmänna exportförening uttalar:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 91

Exportföreningens syfte är att främja svensk utrikeshandel, enkannerligen svensk export. Det är därför naturligt, att föreningen med glädje hälsar alla åtgärder, som har till ända­ mål att höja vårt lands intellektuella resurser och därigenom stärka vår ställning i den internationella konkurrensen samt våra möjligheter att — även på ort och ställe — göra en aktiv insats för vidgat bistånd till de s. k. utvecklingsländerna.

Kooperativa förbundets styrelse anför bl. a. följande.

Styrelsen har först och främst fäst sig vid att betänkandet inte bara behandlar frågor på den högsta bildnings- och utbildningsnivån vid universitet och högskolor. Det berör också mycket ingående frågor, som intimt hänger samman med bildnings- och utbildnings­ väsendet i dess helhet, mot bakgrunden av det oupplösliga samband, som bildning och utbildning äger med samhällsekonomin och samhällsutvecklingen främst under det nu ingångna decenniet och därmed även på ännu längre sikt. En stadig höjning av bildningsnivån i ett samhälle är en av de materiella framstegen betingad oskattbar vinst för samhället i dess helhet. Spridd och höjd allmänbildning och vidgade insikter i nutidens ekonomiska och sociala sammanhang är en av de faktorer, som kraftigast medverkar till att skapa trivsel för den enskilde medborgaren och eftersträvans­ värd balans på samhällsekonomins skilda utvecklingsstadier. Åtgärder för att främja en sådan höjning av bildningsnivån bör därför vara inriktade på att åstadkomma en möjligast jämn höjning, alltså att sprida allmänbildning och specialutbildning på bredden. En sådan utveckling är sedan avsevärd tid tillbaka i gång i vårt land och den allmänna lyftningen av bildningsnivån kan väntas redan för den närmaste framtiden föra med sig stora och välgörande återverkningar på samhällsomdaningen i dess helhet. En höjd bildningsnivå, som omfattar alla klasser och kategorier av befolkningen, är en oeftergivlig förutsättning också för en höjning av utbildningsnivån. En rationell utbildningspolitik bör vara inriktad på att skapa möjligheter för alla som hyser en sådan önskan, att tillgodogöra sig den specialutbildning, som vårt moderna samhälle kräver och i möjligaste mån jämna vägarna för dem, som vill nå högre stadier av utbildning och genom så fritt tillträde som möjligt till de högsta utbildningsanstalterna — universitet och högskolor — göra det möjligt för speciella begåvningar att eftersträva insatser av största värde för samhället på den veten­ skapliga forskningens och de praktiska uppfinningarnas och tekniska nyheternas område. Till denna universitetsutredningens grundsyn ansluter sig styrelsen obetingat. När styrelsen i princip tillstyrker universitetsutredningens konkreta förslag och allmänna riktlinjer för utvidgad kapacitet för den högre utbildningen, med motsvarande återverk­ ningar på skol- och utbildningsväsendet i dess helhet, är detta ett uttryck för styrelsens grundsyn, att ingen nation kan bli fattigare genom investeringar på bildnings- och ut­ bildningsväsendets område utan i stället får starkt ökade förutsättningar, pa kortare eller längre sikt, för en höjd levnadsstandard. Styrelsen anser också, att varje förbättring av utbildningsmöjligheterna på olika stadier bör, för att medföra större effekt sikta pa att denna genomföres så långt möjligt på bredden, vilket innebär, att alla tänkbara organisa­ toriska anordningar bör prövas för att underlätta tillträdet till dessa förbättrade utbild­ ningsmöjligheter för de utbildningsvilliga, också för dem, som redan befinner sig mitt inne i arbetslivet.

Stockholms handelskammare yttrar:

Den företagna utredningen utgör en betydelsefull kartläggning av utbildnings- och arbetsmarknadsförhållandena för den akademiskt utbildade arbetskraften. Den kraftigt ökade tillströmningen till gymnasierna med den därav följande betydande stegringen av antalet avlagda studentexamina har under senare år ställt landets universitet och hög­ skolor inför svårbemästrade problem. Med allra största sannolikhet kommer, såsom också utredningen framhåller, dessa problem att ytterligare öka i betydelse under det närmaste

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

decenniet. Enligt handelskammarens uppfattning har universitetsutredningens betänkande tillfört diskussionen om den akademiska utbildningens framtida organisation och omfatt­ ning en värdefull översiktsbedömning, vilken i och för sig är en nödvändig förutsättning för en rationell lösning av dessa frågor. Särskilt för ett land som Sverige måste den högre utbildningen tillmätas den största betydelse; möjligheterna att vidmakthålla och ytter­ ligare utbygga en kvalitativt högtstående och konkurrenskraftig produktion är icke minst beroende av ett effektivt utnyttjande av de knappa personella resurserna.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:

Utredningen är otvivelaktigt mycket förtjänstfull och innefattar en värdefull kartlägg­ ning av det behov av akademisk arbetskraft, som för närvarande låter sig överblickas. Att prognosmaterialet på ett område som det förevarande måste på många punkter förete brister är uppenbart. Utredningen har också samvetsgrant redovisat underlaget för sina bedömanden. Den ekonomiska utvecklingen får icke fördröjas av brist på tillräckligt kva­ lificerat folk med högre utbildning. En väsentlig utökning av nu förefintliga resurser för akademisk undervisning är oundgängligen nödvändig redan med hänsyn till utbildnings­ behovet för de mycket stora ungdomskullar, som nu skola passera genom gymnasierna. Nödvändigheten av en betydande och snabb kapacitetsökning på en rad utbildnings­ områden i och för tillgodoseende av näringslivets och samhällets behov av arbetskraft har tillförlitligen styrkts.

Skånes handelskammare framhåller bl. a. följande.

Den allmänna grundsyn, som ligger bakom de förslag till utbyggnad av våra universitet och högskolor, som av universitetsutredningen framlägges i förevarande betänkande, över­ ensstämmer i huvudsak med handelskammarens egen syn på hithörande samhällsproblem. Handelskammaren delar utredningens övertygelse, att krafttag är nödvändiga för främ­ jande av forskningen och den högre utbildningen i vårt land för att landet skall kunna följa med utvecklingen ute i världen och hävda sin ställning som västerländsk kultur­ nation. Framstegsutvecklingen är väsentligen beroende av de insatser, som göres på detta område. Erfarenheter visar, att investeringar i forskning och utbildning merendels ger hög räntabilitet.

Enligt Handelskammarens för Örebro och Västmanlands län bestämda upp­ fattning har utredningen utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete genom den i betänkandet framlagda generalplanen för den högre utbildningen, och handels­ kammaren har intet att erinra mot de väl genomtänkta ramförslag, som utred­ ningen framlägger, och som bör utgöra en synnerligen god grund för de kom­ mittéer och specialutredningar, som föreslås. Handelskammaren vill uttrycka den förhoppningen, att utredningens program utan varje dröjsmål måtte full­ följas. Jemkontoret har med tillfredsställelse noterat universitetsutredningens pro­ gressiva syn på samhällsutvecklingen och delar i stort sett de allmänna syn­ punkter och värderingar, som ligger till grund för det synnerligen värdefulla be­ tänkandet. Jernkontoret är också i allt väsentligt ense med utredningen beträf­ fande målsättningen för den högre utbildningen såväl i avseende på det totala omfånget som kvaliteten. Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

En riktig avvägning av samhällets insatser i fråga om de högre utbildningsanstaltemas struktur och dimensionering är även under normala förhållanden svår att uppnå. Under

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 93

det årtionde, som nyss tagit sin början, är situationen ytterligare komplicerad. Härtill bidrar bl. a. exceptionella demografiska förhållanden men också det starkt ökade behovet av naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft. Genom universitetsutredningens senast offentliggjorda betänkande har dessa problem på ett ingående och skickligt sätt belysts. En ingående analys av efterfrågan och utvecklingstendenser på snart sagt alla områden av högre utbildning har kombinerats med en syntes, som i form av en modell på ett klargörande sätt ger samspelet mellan olika utbildningsvägar. Det vill synas som här har skapats en fast utgångspunkt från vilken det bör vara möjligt att finna de riktiga vägarna till problemens lösning.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det från styrelsens synpunkt är av största betydelse, att ha tillgång till utredningens översiktliga och sammanfattande be­ räkningar rörande tillströmning, utbud och efterfrågan inom de akademiska yrkena. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De krav, som för närvarande ställs på en kapacitetsutbyggnad av universitets- och högskoleväsendet, liksom på vårt utbildningsväsende över huvud taget, är av dubbelt ursprung. Å ena sidan ställer arbetsmarknaden, såväl inom det enskilda näringslivet som inom den offentliga verksamheten, växande krav på arbetskraftens utbildning; i sina all­ männa drag är denna tendens så välkänd, att det synes obehövligt att i detta sammanhang ingå närmare härpå. Ä andra sidan växer intresset för och efterfrågan på utbildning från ungdomarnas och deras föräldrars sida. Till en del äger denna utveckling rum parallellt med och som en följd av de arbetsmarknadsmässiga förändringarna, men till väsentlig del måste den också betraktas som en mera självständig utveeklingsfaktor, som en del av den allmänna standardhöjningen. Styrelsen vill därför understryka det realistiska i den dubbla målsättning, som utredningen haft för sitt arbete. Det har gällt att beräkna den sannolika totala tillströmningen till högre studier under de kommande tio åren i med­ vetande om att det knappast kan bli fråga om att påverka denna annat än inom för­ hållandevis snäva gränser. Det har emellertid också gällt att taga ställning till den sålunda väntade tillströmningen, och framför allt då till de studerandes fördelning på skilda ut­ bildningsvägar, i belysning av utvecklingstendenserna på arbetsmarknadens efterfrågesida. För styrelsen framstår det också som från allmänna arbetsmarknadssynpunkter betydelse­ fullt, att de ungdomar, som nu passerar utbildningsåldrarna, icke skall få sina utbildnings­ möjligheter reducerade av det skälet, att de tillhör stora årskullar. Knapphet på utbild­ ningsplatser förorsakar också trängsel och köbildning framför utbildningsanstalterna; kon­ kurrensen föranleder ungdomarna till irrationella omvägar och tidskrävande meritkomplet­ teringar, vilket allt medverkar till förlängda utbildningstider och senare utträde på arbets­ marknaden. Både individen och samhället åsamkas härigenom höjda utbildningskostnader. Detta får emellertid icke undanskymma vad utredningen framhållit om nödvändigheten av att avväga utbyggnadstakten inom de skilda grenarna av universitets- och högskole­ väsendet »på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika utbildnings- och yrkesområden». Endast om vi kan åstadkomma, att tillström­ ningen till den högre utbildningen fördelar sig mellan de olika utbildningsvägarna på ett sätt, som står i rimlig överensstämmelse med arbetsmarknadens långsiktiga krav och möj­ ligheter, har vi rationellt utnyttjat de möjligheter, som nu erbjuder sig till en välbehövlig rikligare försörjning med högt kvalificerad arbetskraft.

SR scr i det nu framlagda betänkandet, som huvudsakligen tar sikte på den kvantitativa sidan av bildnings- och utbildningsmöjligheterna, ett belägg för behovet av en upprustning av utbildningsanstalterna och — icke minst — för

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödvändigheten av att denna sker utan dröjsmål. Det är enligt förbundets upp­ fattning ofrånkomligt, att universitetens och högskolornas dubbla uppgifter, forskning och utbildning, måste tillgodoses i lika mån, och att utbildningen där­ vid ej får komma i skymundan. SACO yttrar:

Universitetsutredningens nu framlagda material och förslag har på ett värdefullt sätt belyst de problem, som skapas av den nuvarande snedvridningen av vårt högre utbild­ ningsväsende. SACO finner det glädjande, att förslagen avser en allmän orientering av universitets- och högskoleutbildningen mot det moderna samhällets behov och vill under­ stryka hur angeläget det är, att de ökande akademikerkullarna fördelas på utbildnings­ linjer i enlighet med arbetsmarknadens krav. Det är inte bara så att SACO i huvudsak kan tillstyrka utredningens förslag utan SACO vill också betona nödvändigheten av att de framlagda förslagen på centrala punkter utan dröjsmål genomföres.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Enligt TCO:s mening måste det betraktas som utomordentligt värdefullt, att man genom universitetsutredningens här aktuella betänkande fått en översikt av de åtgärder, som är erforderliga för att dels balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft med längre utbildning skall uppnås, dels samhället på bästa sätt skall tillvarata ungdomens utbildningsintresse och bereda även de stora årskullarna möjligheter att genomgå den ut­ bildning, för vilka ungdomarna är hågade och lämpade. TCO vill emellertid framhålla, att de av universitetsutredningen framlagda förslagen knappast kan betecknas såsom ett program på längre sikt. Fastmer måste praktiskt taget alla utredningens förslag föranleda omedelbara åtgärder från statsmakternas sida. När det gäller det praktiska realiserandet av 1960-talets universitets- och högskolepolitik ligger otvivelaktigt fara i dröjsmål.

LO förklarar sig i allt väsentligt dela utredningens grundsyn och anför ytter­ ligare följande.

En grundläggande synpunkt beträffande vår framtida standardhöjning är att den tekniskt/ekonomiska utbildningen över huvud taget förstärks på alla nivåer. Detta gäller såväl utbildningen av läroverks- och högskoleutbildade tekniker som ingenjörer vid all­ männa och enskilda utbildningsanstalter. Redan nu råder med den begränsade intagningen av elever på våra högre skolor en uppenbar trängsel och klasserna är för stora för en effektiv undervisning. Alla utvägar bör därför prövas att få en utvidgning till stånd av nuvarande institutioner och att snabbt planera för nya.

SFS understryker den utomordentliga betydelse för det svenska samhällets utveckling som de av universitetsutredningen uppdragna riktlinjerna för univer­ sitetens och högskolornas utbyggnad kan få. Sveriges konservativa stndentförbund yttrar:

Enligt förbundets uppfattning är det synnerligen angeläget, att samhällets insatser för utbildning och forskning ges hög prioritet vid avvägningen mellan olika aktuella behov. Man torde knappast kunna förneka det starka samband som råder mellan en fortgående materiell och kulturell standardstegring å ena sidan samt en progressiv utbildningspolitik å den andra. Ett utvidgat samhällsengagemang på utbildningsområdet torde således vara väl försvarbart ur ren lönsamhetssynpunkt. Men dessutom bör en allmän kulturell upp­ rustning vara en självklar uppgift för ett samhälle som det svenska, vilket onekligen besitter de materiella resurserna för att kunna skapa gynnsamma förutsättningar för en ökad andlig behovstillfredsställelse hos den enskilde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 95

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anför huvudsakligen följande. Den grundsyn, som präglar utredningens betänkande och icke minst kommit till uttryck i utredningens framställning av »Det långa perspektivet», kan förbundet helt ansluta sig till. Den ligger i linje med den demokratiseringsprocess, som pågår på den högre utbild­ ningens område. Lika naturligt som det för det stora flertalet medborgare är att samhället genom stipendier och andra studiesociala förmåner stimulerar till studier, lika självklart finner förbundet det vara att erforderliga utbildningsresurser kommer till stånd genom samhälleliga insatser. Det är inte minst väsentligt, när alla tecken tyder på att med­ borgarna även i fortsättningen kommer att taga ut en stor del av standardökningen i form av bättre utbildning. Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess student förbund uttalar sin tillfredsställelse med utredningens ingående och förtjänstfulla bearbetning av de inventeringar och övriga undersökningar som redovisas i betänkandet. Högerns ungdomsförbund delar universitetsutredningens uppfattning att myc­ ket starka åtgärder måste vidtagas för att tillfredsställa behovet av högre ut­ bildning för det under det närmaste decenniet ständigt växande studentantalet.

Universitets- och högskolemyndigheterna har i sina omdömen om det nu före­ liggande betänkandet gett uttryck åt skilda uppfattningar. Sålunda har en del av dem redovisat en i vissa avseenden kritisk inställning, medan andra däremot intagit en i stort sett positiv hållning. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller bl. a. följande. Den nu föreliggande delen av universitetsutredningens betänkande behandlar efter en ingående utredning på mycket bred bas tendenser på den akademiska arbetsmarknaden och frågor om de högre läroanstalternas utbyggnadsprogram. Prognoser på lång sikt i så komplicerade frågor måste givetvis vara mycket vanskliga, men det övertygande sätt på vilket utredningen grundar sina slutsatser och sitt konkreta förslagsställande, som givits en vittgående omfattning, är värt allt erkännande. Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför huvudsakligen följande. I betänkandet uppdrages riktlinjer för det högre undervisningsväsendets framtida ut­ byggnad, grundade på en bedömning av den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesidor. Det är härvid mestadels fråga om den grundläggande utbildningen i be­ tydelsen yrkesutbildning, ej om forskarutbildning i egentlig mening. Sektionen finner det därför angeläget att erinra om forskningssidan, där utredningen i ett tidigare betänkande framlagt ett upprustningsprogram, som hittills endast delvis genomförts. Sektionen vill här hänvisa till de synpunkter på forskningsupprustningen, som sektionen tidigare fram­ fört, och vill ånyo understryka vikten av att denna upprustning icke åsidosättes. Matematisk-naturvetenslcapliga fakulteten i Uppsala uttalar sin stora upp­ skattning av universitetsutredningens omfattande arbete och av de positiva förslag som frandägges. Fakulteten tillstyrker livligt ett realiserande av dessa förslag men framhåller, att eu viss utökning av kostnadsramen synes erforderlig. Det större konsistoriet i Uppsala anför bl. a. följande. Enligt konsistoriets mening har utredningen givit övertygande skäl för åsikten att en önskvärd samhällelig utveckling i landet kräver en genomgående utbyggnad av universitet och högskolor under 1900-talet. Förverkligandet av de allmänna planer utredningen upp­

96 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

dragit för det högre utbildningsväsendets utbyggnad under 1960-talet framstår som i hög grad avgörande för den samhälleliga utvecklingen i landet under de närmaste decennierna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund uttalar bl. a. följande.

Fakulteten instämmer i utredningens uppfattning att mycket kraftiga åtgärder behövs för att möta behovet av högre utbildning för det ständigt växande studentantalet. Ut­ redningens uttryck »kapplöpning med tiden» innebär ingen överdrift. Vad som hittills vidtagits av statsmakterna på grundval av utredningens tidigare betänkanden ger dess­ värre icke anledning till någon optimism beträffande utgången av denna kapplöpning. Genom bristande klarhet i utredningarna har statsmakterna letts att kortsynt behandla universitetens ökade personalbehov som om det enbart gällde undervisningen på lågstadiet. Forskningen har satts i efterhand och dess basorganisation, lokal- och materielbehov har skjutits i bakgrunden på sådant sätt att villkoren för cn sund och tillräcklig rekrytering av yngre lärarkrafter förryckts. Statsmakterna har slutligen visat en beklaglig likgiltighet för inrättandet av toppbefattningar vid universiteten. Disproportionen mellan antalet sådana befattningar och antalet studenter och det samtidigt ökade antalet yngre forskare bereder redan nu allvarliga svårigheter. Den förutsedda och planerade utvecklingen är icke möjlig med nuvarande personal i ansvarig ställning, som inte tillnärmelsevis kan väntas fylla sina forskningsuppgifter under trycket av den ökande belastningen med undervisning, examination och administration. Mot bakgrunden av denna kritik måste fakulteten med all kraft efterlysa en energi hos statsmakterna av annat slag än den hittillsvarande, om eftersläpningen skall kunna inhämtas och man dessutom skall kunna fullfölja det mycket omfattande program, som rekommenderas i universitetsutredningens senaste betänkande. Detta gäller så mycket mera som programmet bör genomföras på mycket kort tid.

Filosofiska fakulteten i Göteborg yttrar:

Fakulteten hälsar det framlagda betänkandet med stor tillfredsställelse och finner de allmänna riktlinjer som utredningen anger för utbyggnaden av vårt lands vetenskapliga undervisning och forskning i allt väsentligt kloka och riktiga. Fakulteten uppskattar liv­ ligt, att utredningen med kraft och skicklighet hävdar vissa principiella synpunkter av stor betydelse för forskningen och den akademiska undervisningen. Ett storslaget program läggs fram för upprustning av universitet och högskolor inom skilda ämnesområden. Av skäl som utredningen har redovisat ligger tyngdpunkten i denna upprustning på matematisk-naturvetenskaplig, teknisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning. Fakulteten noterar dock med tillfredsställelse att utredningen konstaterar, att man måste räkna med expansion och ökad specialisering även inom de rent humanistiska disciplinerna.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola uttrycker sin uppskattning av den allmänna strävan att understödja och befrämja den vetenskapliga forskningen och undervisningen, som ligger till grund för utredningens förslag. Lärarkollegiet vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför huvudsakligen föl­ jande.

Betänkandet är i sin helhet att beteckna som en ypperlig arbetsprestation såväl kvan­ titativt som kvalitativt och utgör en stimulerande och intresseväckande läsning, lätttillgänglig för envar. Utredningens betänkande utmynnar i ett sammanfattande förslag till en stor och mångsidig utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet i 1960-talets samhälle. Utredningen har i ett tidigare betänkande framlagt utomordentligt betydelsefulla för­ slag angående åtgärder för säkerställande av forskningens villkor och behov och för upp­ byggande av behövlig basorganisation åt det för vetenskaplig undervisning nödvändiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 97

forskningsarbetet vid alla akademiska läroanstalter. Även om hittills endast små forskningsförstärkningar kommit de hittills förbisedda tandläkarhögskolorna till del, arbetar dessas lärarkollegier i levande förhoppning om att de odontologiska utbildningsanstalterna snarast måtte bringas upp till vad lärarkollegiet i sina petita benämnt nollställningen, d. v. s. samma utgångsnivå som övriga motsvarande högskolor inom riket, och därefter komma i åtnjutande av en successivt skeende standardhöjning, särskilt vad antalet läro­ stolar, utrymmen för forskningslaboratorier och härför erforderlig personal beträffar. Det är därför icke ägnat att förvåna att lärarkollegiets ledamöter hyser viss oro för de när­ maste dekadernas utveckling. Lärarkollegiet vågar emellertid räkna med att för de efter­ satta tandläkarhögskolornas del den svagt markerade, men dock löftesgivande och nyligen påbörjade standardförbättringen icke måtte avbrytas för mera än en dekad framat i tiden i avvaktan på att samhället under tiden skall ha rad att utbygga den kvantitativa kapaciteten för den grundläggande undervisningen. I utredningens beräkningar av kost­ naderna för tandläkarundervisningens kvantitativa utbyggnad lämnas dock taluppgifter, som tyvärr icke synes ge stöd för lärarkollegiets optimism.

Universitetskanslern framhåller, att universitetsutredningens tre huvudbetänkanden tillsammans innehåller ett imponerande program för omedelbar upp­ rustning och fortsatt utbyggnad av svenska universitet och högskolor samt anför ytterligare följande.

Förslagen i de tre betänkandena bildar tillsammans en helhet, där de olika delarna ej utan allvarlig skada kan lösbrytas från varandra. Särskilt är det nödvändigt att med all kraft hävda, att forskningens och undervisningens behov måste tillgodoses parallellt och efter en gemensam standard. Universitetens — liksom de vetenskapliga högskolornas uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning. Dessa båda hör intimt samman och förutsätter varandra inbördes. Universitetsutredningens förslag i 1958 års betänkande (SOU 1958:32) avsåg en omedelbart aktuell och trängande upprustning av forskningens resurser, vilken allmänt betecknades som ett minimiprogram. Fn fortsatt utbyggnad av de akademiska lärosätena till ökad kapacitet kan ej med önskat resultat igångsättas och genomföras, utan att forskningsupprustningen genomföres i den föreslagna omfattningen och får ingå som ett led i det utgångsläge, från vilket den fortsatta utbyggnaden av­ seende såväl forsknings- som undervisningssidan — vidtager. Ätskilliga av de akademiska remissinstanserna har kraftigt framhållit nödvändigheten av att den upprustning av forskningen, som utredningen i sitt föregående betänkande föreslagit, nu utan ytterligare uppskov genomföres i sin helhet, och sedan följes av en successiv fortsatt upprustning inom ramen för det allmänna utbyggnadsprogrammet. Det har allmänt konstaterats, att en allvarlig eftersläpning föreligger beträffande forskningens resurser och att ett fortsatt dröjsmål med de energiska åtgärder, som kräves för de värsta bristernas avhjälpande, skulle vara ödesdigert. Jag vill för egen del helt ansluta mig till de synpunkter, som sålunda framförts av de akademiska myndigheterna och av övriga målsmän för forskningen, och tillåter mig att som exempel hänvisa till vad matematisk­ naturvetenskapliga fakulteten i Lund härom uttalat i sitt yttrande. Det gäller här såväl forskningens resurser vid universitet och högskolor som de forsk­ ningsanslag, vilka utgår genom de statliga forskningsråden. Utredningens förslag i dessa hänseenden har allmänt betecknats som ett minimiprogram, vilket ofördröjligen borde genomföras. Bland de viktigaste punkterna i förslaget märkes dels en kraftig ökning av antalet topptjänster i forskarkarriären, dels höjningar av anslaget till de olika forsknings­ råden. I samband med det allmänna utbyggnadsprogrammet tillkommer även planerandet och uppförandet av byggnader för forskningsändamål. Jag vill i detta sammanhang även erinra om mitt underdåniga utlåtande av den 16 de­ cember 1958 rörande utredningens betänkande om forskningens villkor och behov, där jag

7 -—- llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

anförde, att utredningen icke syntes ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt tandläkarhögskolornas behov, och på grund härav efterlyste bl. a. fortsatt utredning och förslag rörande den odontologiska forskningens resurser. Såsom framgår av tandläkarhögskolans i Stockholm remissyttrande, befinner sig denna forskning nu i ett nödläge, som ingalunda skulle avhjälpas efter ett genomförande av utredningens förslag. Behovet av fortsatt ut­ redning rörande ökat stöd till odontologisk forskning kvarstår alltså oförminskat. I vissa av remissinstansernas yttranden — och än mer i den livliga offentliga diskus­ sionen kring utredningens förslag — har det gjorts gällande, att utredningen visat en tendens att i alltför hög grad gynna de vetenskaper, som för den härskande opinionen framstår såsom »nyttiga». Kritiken har här särskilt riktats mot utredningens behandling av de humanistiska vetenskaperna, vilka den på ett — även enligt min mening — konstlat sätt uppdelat i samhällsvetenskaper och övriga. För min del vill jag i detta sammanhang framför allt varna för att, med utgångspunkt från en mer eller mindre tillfällig dagsopinion, tilltro sig att kunna draga upp en bestående gränslinje mellan »nyttig» och »onyttig» forskning. Vetenskapens historia överflödar av exempel på olösbarheten av denna uppgift. Det är tillräckligt att erinra därom, att nu­ tidens atomfysik och dess tekniska tillämpningar — vilkas nyttovärde ingen i dag torde ifrågasätta — ytterst är grundade på matematiska teorier och experimentella rön, vilka vid sin framkomst betraktades som oskadliga och garanterat onyttiga hjärnspöken eller roande men betydelselösa tidsfördriv. Det kan i själva verket utan någon som helst över­ drift fastslas, att det allmänt erkända nyttovärdet av stora områden av nutidens forskning och teknik till betydande del utgör en direkt produkt av den frihet och de möjligheter, gångna tiders forskare haft att syssla med skenbart onyttiga ting. Det är viktigt att i dagens läge ihågkomma detta, och att draga de praktiska konsekvenserna härav vid av­ vägandet av stödet åt forskningen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar:

Med sitt här föreliggande betänkande har universitetsutredningen framlagt riktlinjer och förslag till utbyggnad av landets universitet och högskolor för den närmaste fram­ tiden på grundval av ett synnerligen rikhaltigt statistiskt material, som belyser den antag­ bara tillströmningen till högre studier och det sannolika behovet av akademisk arbetskraft på skilda områden. Det är överstyrelsens uppfattning, att utredningen härutinnan nedlagt ett mycket förtjänstfullt arbete och att härmed förutsättningar skapats för en bedömning av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärdomssäten, som framstår såsom en brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar:

Lärarrådet finner, att den föreliggande utredningen är en utomordentligt värdefull dis­ kussion av det svenska universitets- och högskoleväsendets utvecklingsproblem under det närmaste årtiondet. Även om lärarrådet icke i alla avseenden delar utredningens mening, kan det dock acceptera utredningens framtidsperspektiv såsom i det väsentliga riktigt. Det är av stor vikt, att utredningens förslag utan dröjsmål föres vidare till en detaljerad bearbetning och, i den mån de befinnes välgrundade, till verkställighet. Sker icke detta, kommer våra universitet och högskolor icke att kunna ta emot en rimlig andel av de stora årskullar som nu är att vänta och dessutom kommer universiteten och högskolorna icke att kunna fullgöra de forskningsuppgifter som är nödvändiga för vår samhälleliga och kulturella utveckling.

Vetenskapsakademien och Ingeniörsvetenskapsakademien samt forsknings­ råden har hälsat det av universitetsutredningen framlagda utbyggnadsprogrammet med tillfredsställelse. Sålunda finner Vetenskapsalcademien det värdefullt, att utredningen tagit upp problemet om tillgång och efterfrågan på universitets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 99

och högskoleutbildad arbetskraft i hela dess bredd och över alla områden. Aka­ demien understryker i detta sammanhang även angelägenheten av att forskningsmöjligheterna värnas och anför ytterligare följande.

Det är väsentligt att en nödvändig utbyggnad av de mer elementära undervisnings­ resurserna inte kommer i vägen för en sedan länge eftersträvad förstärkning av de per­ sonella och institutionella förutsättningarna för vetenskaplig forskning. Tvärtom utgör enligt akademiens mening en snabb utvidgning av forskningsresurserna en viktig förut­ sättning för att såväl högre som mer elementär undervisning skall bli effektiv och ge goda resultat. Rekommenderade åtgärder i forskningsfrämjande syfte, enligt utredningens tidi­ gare betänkande, har hittills endast delvis kunnat förverkligas; den expansion som nu föreslås gör det ännu mera aktuellt att de erforderliga forskningsresurserna, såväl forskar­ tjänsterna som hjälpbefattningarna, kommer fram.

Ingeniörsvetenskapsakademien yttrar:

Akademien vill uttala sin tillfredsställelse över att en noggrann genomgång av läget för den högre utbildningen i vårt land skett och hälsar med glädje de med kraft fram­ förda förslagen om en avgörande utvidgning av vårt lands utbildningskapacitet på universitets- och högskolenivå i syfte att tillgodose 60-talets särskilda behov. Som ett allmänt omdöme vill vi uttala, att betänkandet är väl genomarbetat och framförda för­ slag motiverade.

Statens medicinska forskningsråd betygar sin uppskattning av det program till utbyggnad av universitet och högskolor i 1960-talets samhälle som universitetsutredningen nu lagt fram och anför ytterligare följande.

Utredningen presenterar ett mycket omfattande material för sina ställningstaganden. Mycket övertygande är de argument, som anföres för en betydande ökning av de sam­ hälleliga investeringarna för forskning och högre undervisning. I sin bedömning av be­ hovet av upprustning är dock utredningen pa vissa punkter enligt rådets mening alltför försiktig. De kostnader ett genomförande av det skisserade programmet kommer att inne­ bära kan synas stora. För samhällets del är dock de föreslagna investeringarna en förut­ sättning för en fortsatt dynamisk utveckling.

Statens humanistiska forskningsråd noterar med glädje universitetsutrcdningens kraftiga understrykande av forskningens betydelse för framtidens sam­ hälle och vill för sin del framhålla, att detta i lika hög grad gäller humanistisk forskning som de andra vetenskapsområden, vilka behandlas i universitetsutredningens betänkande. Statens naturvetenskapliga forskningsråd uttalar sitt varma erkännande för den snabbhet med vilken universitetsutredningen hittills genomfört sitt arbete, för den klarhet och reda som utmärkt dess betänkanden och framför allt för de framåtsyftande och uppbyggande perspektiv som i det stora hela känne­ tecknat utredningens förslag. Statens råd för samhällsforskning uttalar, att betänkandet utgör ett värde­ fullt bidrag till diskussionen om det svenska universitets- och högskoleväsendets framtida utformning, att rådet i huvudsak ansluter sig till de allmänna princi­ per, som utredningen lagt till grund för sitt utlåtande samt att rådet i allt vä­ sentligt instämmer i de slutsatser, till vilka utredningen kommit, särskilt för­

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

slagen om ökad utbildningskapacitet såvitt avser civilingenjörer och civilekono­ mer samt om den differentierade humanistutbildningen. Statens råd för atomforskning anför bl. a. följande. Rådet vill understryka det angelägna i att universitetsutredningens förslag genomförs i en snabb takt, betydligt snabbare än vad som skett med tidigare framlagda förslag. Även om rådet beträffande detta och tidigare betänkanden haft och har från utredningen avvikande mening på vissa punkter vill rådet dock rent allmänt uttala sin uppskattning av utredningens arbete och av den framsynthet och realism som präglat dess verksamhet. Statens tekniska forskningsråd karakteriserar betänkandet som ett mycket värdefullt bidrag till klarläggande av det högre utbildningsväsendets behov och utbyggande och framhåller angelägenheten av att åtgärder snabbt vidtages för genomförande av den upprustning av utbildningsinstitutionerna, som de fram­ lagda förslagen innebär och som samhälls- och näringslivets utveckling nöd­ vändiggör.

Den av utredningen gjorda studien av tendenserna på akademikernas arbets­ marknad kommenterar statistiska centralbyrån på följande sätt. De beräkningar som utredningen lagt fram rörande det framtida behovet av och till­ gången på akademiker med olika slag av utbildning är av intresse ur flera synpunkter. Dels behövs de givetvis som underlag för de konkreta förslag rörande de akademiska läroanstalternas utbyggnad som utredningen lägger fram. Dels anser centralbyrån dem vara av stort intresse ur rent metodologisk synpunkt särskilt i samband med bedömning­ en av den framtida prognosverksamheten. Läkarprognosutredningen framhåller för sin del följande. Betänkandet är av största intresse för vårt arbete även i andra avseenden än de som direkt berör den medicinska utbildningen. Vi vill därvid i första hand uttrycka vår till­ fredsställelse över att översiktliga, sammanfattande beräkningar rörande tillströmnings-, utbuds- och efterfrågetendenser inom den akademiska utbildnings- och arbetsmarknaden nu kommit till stånd. Enligt vår uppfattning bör specialprognoser, som skall tjäna till praktisk vägledning vid planeringen för det ena eller andra utbildningsområdet, för att bli realistiska, utarbetas mot bakgrund av dylika totalberäkningar.

Modellberäkningarna och ställningstagandena

Universitetsutredningens studie av tendenserna på akademikernas arbetsmark­ nad har föranlett en omfattande diskussion i remissyttrandena. Därvid har från skilda håll ytterligare understrukits, att modellberäkningarna i flera avseenden — såväl beträffande utbud som efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft — grundar sig på ovissa faktorer. Under hänvisning härtill framhåller en rad re­ missinstanser, att utredningen enligt deras uppfattning synes ha underskattat både den framtida examinationen av studenter och den andel av dessa som kan komma att övergå till akademiska studier. Det av utredningen framlagda utbyggnad.sprogrammet måste därför enligt dessa remissinstansers mening be­ traktas såsom ett minimiprogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 101

De balansrubbningar mellan utbud och efterfrågan på den akademiska arbets­ marknaden, vilka med hänsyn till det resultat modellberäkningarna utvisar kan tänkas uppstå, har givit anledning till en ingående diskussion av de åtgärder, som bör ifrågakomma för att motverka sådana rubbningar. Denna diskussion har i första hand gällt hur en i förhållande till arbetsmarknadens krav bättre avpassad fördelning av studenterna de olika utbildningslinjerna emellan skall kunna åstad­ kommas och i andra hand hur övergångsfrekvensen till akademiska studier skall i lämplig utsträckning och på lämpligt sätt kunna dämpas. Även om smärre erinringar riktats mot de rekommendationer, som utredningen härutinnan fram­ ställt, har dock dessa i stort sett vunnit anslutning hos remissinstanserna. En i förhållande till arbetsmarknadens efterfrågesida bättre avpassad fördelning av studenterna på de olika utbildningslinjerna bör sålunda enligt remissinstanserna i princip ernås genom avskaffande av redan befintliga inträdesspärrar och ej genom införande av nya sådana. Såväl angelägenheten av en differentierad humanistutbildning som utredningens synpunkter på den framtida utformningen av gymnasiet och yrkesvägledningen understrykes ytterligare och utvecklas när­ mare i remissutlåtandena.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen framhåller hu­ vudsakligen följande.

Utredningen önskar en övergång från studentexamen under 60-talet för samtliga univer­ sitet och högskolor till i genomsnitt 65 mot nu 75 procent. Denna bedömning syns täm­ ligen osäker. En förutsättning för en sådan minskning är att andra vidareutbildningsvägar erbjuder sig efter studentexamen i tillräcklig utsträckning. För näringslivet spelar därvid en utbyggnad av tekniska gymnasier och handelsgymnasier en betydande roll. Eu utredning om bl. a. fackgymnasiernas utbyggnad bör snarast verkställas. Utredningens förhoppning om en lägre övergångsprocent kan delvis infrias, om en snabb ökning av specialgymnasierna åstadkommes, om utredningens tanke på speciella studentlinjer vid de tekniska läroverken snabbt förverkligas och om tekniska samt eventuellt även merkantila paralleller införs vid de allmänbildande gymnasier, vilkas rekryteringsområde ej kan bära fullständiga fackgymnasier. Sker icke detta, blir pressen på de icke spärrade universitetsoch högskolelinjerna sannolikt större än den av utredningen angivna, vilket leder till krav på större högskolekapacitet än den av utredningen föreslagna. Mot det av utredningen eftersträvade 60-procentsalternativet för humanisterna, vilket skulle innebära 34 000 yrkesverksamma år 1975, står nuvarande inskrivningsfrekvens som leder till 47 000 per­ soner med humanistisk examen vid samma tidpunkt. Enligt organisationernas uppfatt­ ning blir det inte möjligt att bereda ett så stort antal humanister sysselsättning på en nivå som motiveras av deras utbildning och berättigade förväntningar. Såvitt organisa­ tionerna kan bedöma torde endast ett fåtal humanister kunna placeras inom industrin och näringslivet i övrigt. Däremot kan man förutse ett ökat behov av samhällsvetare. Vad härefter beträffar utredningens bedömanden av behovet av akademiskt utbildade är bedömningar av detta slag alltid utomordentligt osäkra. Många faktorer spelar in av vilka en del är helt fördolda i dag. Under årens lopp har flera bedömningar gjorts om näringslivets behov av kvalificerade tekniker. Gemensamt för dem syns vara, att de nämnt för låga siffror. Utvecklingen har ständigt gått förbi dem. Med stöd av Sveriges industriförbunds teknikerkommittés under­ sökning av ingenjörsbehovet i Sverige förordar utredningen en årlig intagning till tekniska

102 Kungl. Maj.ts 'proposition nr 119 år 1960

högskolor av 1 800, vilket innebär en utökning med 80 procent i jämförelse med nuläget. Våra överväganden ger anledning till en viss betänksamhet gentemot siffran 1 800. Bl. a. antar utredningen en expansionstakt inom industrin om 3,5 procent per år. Inom vissa branscher är detta alldeles för lågt och skulle som grundval för beräkningen av tekniker­ behovet leda till en relativ försämring av dessa branschers försörjning med tekniker. Detta har bl. a. anförts av byggnads- och anläggningsindustrin, vars snabba rationalisering medför ett särskilt starkt behov av tekniker. Ett av en av våra experter tillämpat alter­ nativt betraktelsesätt uppvisar redan för 1965 ett med 35 procent ökat behov i förhål­ lande till utredningens beräkningar. Vid övervägandet av olika alternativ har organisa­ tionerna stannat vid den bestämda uppfattningen, att det är nödvändigt att frångå utred­ ningens förslag och hävda att intagningen till de tekniska högskolorna senast 1965 icke bör understiga 2 000 studenter per år. Beträffande ekonomutbildningen föreslår universitetsutredningen en fördubbling av antalet intagningar. Detta torde motsvara näringslivets behov och tillstyrkes. Vidkommande övriga akademikergrupper bör framhållas, att t. ex. långa väntetider för behandling av sjukdomar och i synnerhet för specialistvård inte är förenliga med hög levnadsstandard och att de dessutom leder till ekonomiska förluster, som också drabbar näringslivet. De diskussioner som utredningen i detta avseende refererar utan att ställa ett klart förslag kan inte accepteras. Tillgången på läkare och tandläkare måste ökas.

Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nu återgivna synpunkter. Sveriges allmänna exportförening yttrar bl. a. följande.

I betänkandet framhålles önskvärdheten av kraftig förstärkning av utbildningskapaci­ teten inom de naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska områ­ dena. Det understrvkes ävenledes, att en särskilt stark inriktning bör ske på den tek­ niska utbildningens område. Föreningen vill för sin del instämma häri. Med tanke på det svenska näringslivets struktur synes en dylik inställning naturlig och fruktbärande.

Kooperativa förbundets styrelse anför huvudsakligen följande.

Beträffande de särskilda riktlinjer efter vilka den genomsnittliga 40-procentiga omedel­ bara kapacitetsutökningen bör försiggå på universitets- och högskolenivån, anser utred­ ningen, att tyngdpunkten bör läggas på en kraftig förstärkning av den naturvetenskap­ liga, samhällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska utbildningskapaciteten. Det torde inte kunna bestridas på något håll, att denna betoning fullt motsvarar de mest framträ­ dande aktuella behoven både inom närings- och samhällslivet i övrigt. En av utredningen ingående behandlad fråga är den om skapande av särskilda utbild­ ningsmöjligheter och anvisande av utbildningsvägar efter de skiftande förhållandena på arbetsmarknaden åt dem, som avlagt studentexamen utan att fortsätta på den akademiska vägen. De samhälleliga resurser, som ägnats åt denna grupp fram till studentexamen, har likväl inte gått helt förlorade. Allmänbildningen har särskilt inom ett demokratiskt samhälle av vårt lands typ ett betydande värde i sig själv. Detta gäller också de kvinn­ liga studenter, som mera omedelbart absorberas på äktenskapsmarknaden utan att i sina äktenskap ägna sig åt förvärvsarbete. A andra sidan uppställer sig den frågan, om till­ varatagandet av denna grupp av utbildningsreserverna inte skulle kunna göras mera ändamålsenligt, om, som nyss sagts, ytterligare tillfällen till fortsatt »icke-akademisk» utbildning kunde framskapas med syfte att inpassa större delar av denna grupp i pro­ duktionen och det direkt produktiva samhällslivet. Den här berörda frågan torde därför närmast gälla, vilka tillfällen till en högre utbildning inom olika praktiska verksamhets­ områden som skulle kunna skapas genom lämpligt urval bland de »icke-akademiskt» utbildade studenterna. Yrkesrådgivningen bör därför också inrikta sig härpå och på till­ räckligt tidig tidpunkt intimt samverka med skolor och gymnasier. Uppgiften blir allt mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 103

betydelsefull ju mer vi närmar oss den ganska näraliggande tidpunkt, da enligt utred­ ningens prognos var femte svensk ungdom blir student. Styrelsen vill i detta sammanhang påpeka de möjligheter, vilka den kooperativa rörelsen kan erbjuda för studenter som i samband med praktik inom den kooperativa varudistributionen och även närgränsande verksamhetsområden begagnar sig av de möjligheter, som kooperationens särskilda utbildningsväsen erbjuder.

Stockholms handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Såsom framhålles i utredningen är staten den dominerande arbetsgivaren för den aka­ demiskt utbildade arbetskraften. På vissa områden — detta gäller främst den tekniskt och den i vidsträckt mening samhällsvetenskapligt utbildade arbetskraften — har emel­ lertid det enskilda näringslivet ett betydande direkt intresse av den högre utbildningens organisation och innehåll. Vad beträffar förslagen rörande den högre tekniska och natur­ vetenskapliga utbildningen synes dessa, såvitt handelskammaren kan bedöma, väl av­ vägda och realistiska till sin målsättning. Utredningens sammanförande av de fyra akademikergrupperna humanister, jurister, samhällsvetare och civilekonomer till en kategori synes välmotiverat med tanke på den elasticitet i efterfrågan, som härvidlag föreligger inom näringslivet och som leder till att i åtskilliga fall de olika utbildningsvägarna kan ersätta varandra. Den substituering, som utan tvivel föreligger de olika utbildningsvägarna emellan, är ett faktum av stor betydelse vid ett försök till prognos rörande näringslivets behov av kvalificerad administrativ och kommersiell personal. Det bör för övrigt understrykas, att också civilingenjörsutbildning­ en kvalificerar till en rad olika uppgifter inom näringslivet, vilka icke är av utpräglad teknisk art. Över huvud taget framträder i detta sammanhang en betydande svårighet i prognoshänseende vad beträffar den akademiskt utbildade arbetskraftens sysselsätt­ ningsmöjligheter inom det enskilda näringslivet. De formella kompetenskraven blir av naturliga skäl mindre framträdande inom näringslivet än inom den statliga sektorn. Det av utredningen framräknade behovet av civilekonomer får tills vidare — och i avsaknad av annat material — tjäna såsom bas för det fortsatta planeringsarbetet. Prognosmeto­ diken är emellertid, såsom utredningen själv framhåller, behäftad med icke oväsentliga svagheter. Den angivna erforderliga årliga intagningen får anses såsom hög. Betydande olägenheter skulle utan tvivel uppkomma till följd av en alltför omfattande examination. Handelskammaren, som i och för sig kan hysa sympatier för ett system på den högre undervisningens område, vilket i väsentliga stycken skulle onödiggöra spärrar vid intag­ ningen, vill ytterligare understryka, att den utbyggnad av civilekonomutbildningen, som kan tänkas vara möjlig att genomföra under det närmaste decenniet, under alla förhål­ landen kommer att nödvändiggöra en spärr, detta främst beroende på den även av utred­ ningen påpekade utpräglade bristen på kompetenta lärare inom vissa ämnesområden. Den av utredningen ifrågasatta intagningen av cirka 700 studenter per år finner handelskam­ maren för övrigt svår att förena med en ordning utan intagningsspärrar. Redan nu torde antalet sökande, vilka icke kan beredas plats vid handelshögskolorna, uppgå till ungefär­ ligen nämnda antal. Därtill kommer givetvis den ökade efterfrågan även på civilekonom­ utbildning, som är att förvänta såsom en direkt följd av det ökade studentantalet under det närmaste decenniet. Civilekonomutbildningen har visat sig vara synnerligen attraktiv, och det är svårt att se hur någon form av spärrsystem skall kunna undvikas.

Östergötlands och, Södermanlands handelskammare yttrar bl. a. följande.

Behovet inom näringslivet av ett väsentligt ökat antal civilingenjörer och civilekono­ mer ävensom matematiker, kemister, fysiker och biologer framstår som uppenbart och utredningens bedömanden synes därvidlag vara väl grundade. Mer ovissa ter sig möjlig­ heterna att finna sysselsättning för alla akademiker med humanistisk utbildning sedan

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

lärarbristen till väsentliga delar hävts. För näringslivets del torde uppkomma behov av ökad tillgång på akademiker med språkutbildning med hänsyn till främst den pågående integrationen på handelsområdet och ytterligare intensifierade svenska exportansträng­ ningar. Utan tvivel kommer näringslivet att med den alltmer komplicerade samhälls­ utvecklingen och den ökande företagsstorleken finna nödvändigt att använda personer med akademisk-humanistisk grundutbildning på en rad poster, där man nu till nöds reder sig med folk på lägre utbildningsnivå. Ä andra sidan är givetvis omöjligt att säga, vad angivna behov av högre utbildad personal rent kvantitativt sett kan innebära. De förslag utredningen framlägger angående differentierad humanistutbildning synes förtjänta av beaktande.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar bl. a. följande.

Från olika synpunkter kräver dagens läge en utbyggnad av undervisningen vad det gäller naturvetare, ingenjörer och civilekonomer. Handelskammaren vitsordar riktigheten av utredningens slutsats att inom näringslivet fordringarna på högre utbildning oavlåt­ ligen ökas. Alla inser väl värdet och nödvändigheten på längre sikt av en förstärkning jämväl av övrig akademisk utbildning, men just nu torde alla krafter och resurser böra inriktas på sådana grenar som internationellt sett är av särskild betydelse.

Skånes handelskammare framhåller huvudsakligen följande.

Handelskammaren inser, att de växande årskullar som de närmaste åren kommer att utexamineras vid gymnasierna och vilka väntas i ökad omfattning söka sig till univer­ siteten och högskolorna, ställer ökade krav på dessa och att anstalter måste träffas för att ta emot och ge utbildning åt dessa ungdomsskaror. Angeläget är då, att därvid den stu­ derande ungdomen i stor omfattning kanaliseras över till sådana studieområden, som gör dem lämpade för produktiv användning i näringslivets tjänst. Samhällets och närings­ livets önskemål torde i denna del sammanfalla. Uppslutningen kring utredningens all­ männa målsättning kan dock icke avhålla handelskammaren från påpekandet, att om vara universitet och högskolor drar till sig en växande andel av de nya årskullarna, kan det vara fara värt, att ett större antal av varje arskull gives teoretisk utbildning än vad som behövs, medan i stället rekryteringen för andra yrkesområden, för vilka en praktisk utbildning skulle vara mera värdefull, kommer att möta svårigheter. Bristen på sjukskö­ terskor ger redan nu en tankeställare i denna del. I samma mån som årskullarna i studieåldrarna kommer att sjunka kan riskerna i denna riktning komma att bli akuta. En viss avvägning måste här iakttagas.

När universitetsutredningen i enlighet med sin allmänna målsättning förlägger tyngd­ punkten av utbyggnaden av de akademiska läroanstalterna till naturvetenskaperna och de tekniska högskolorna och föreslår en kraftig förstärkning av utbildningskapaciteten på dessa områden, har detta handelskammarens fulla gillande. Handelskammaren ansluter sig till utredningens mening, att utbyggnaden av de tekniska högskolorna är en primär uppgift i förevarande sammanhang. Angeläget är också — som utredningen påpekar — att man från statsmakternas sida noga följer utvecklingstendenserna i fråga om utnytt­ jandet — särskilt inom områden, där den nya maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen — av ingenjörer på skilda utbildningsnivåer. Handelskammaren delar utredningens åsikt, att den erforderliga utvidgningen av de tekniska högskolornas utbildningskapacitet måste sikta på en årlig intagning av minst 1 800 nyintagna stude­ rande, vilket innebär en utökning med 80 procent. Angivna siffra på intagningen är enligt handelskammarens övertygelse otvivelaktigt ett minimum; frågan är, om icke målsätt­ ningen åtminstone på längre sikt t. o. m. borde sättas något högre.

Tdl universitetsutredningens förslag till utbyggnad av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ställer sig handelskammaren starkt positiv. En utbyggnad av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 105

fakulteter påfordras redan av samhällslivets allt större teknisk-naturvetenskapliga inrikt­ ning. Icke minst betydelsefullt är att behovet av ämneslärare i matematik och i naturveten­ skapliga ämnen vid gymnasiet tillgodoses på ett bättre sätt än vad för närvarande är fallet, så att ungdomen på gymnasiestudiet kan få en god naturvetenskaplig allmänbildning och lär sig tänka i de tankebanor, som kräves för fortsatta studier i dessa ämnen. Fragan om ökade utbildningsresurser vid universitetens matematisk-naturvetenskapliga fakulteter är enligt handelskammarens mening av hög angelägenhetsgrad, eftersom den av platsbristen betingade begränsade intagningen vid de olika vetenskapliga institutionerna för närva­ rande utgör en besvärande hämsko på såväl forskningen som utbildningen. För näringslivets del är att understryka, att i och med att insikten om forskningens nödvändighet alltmera slagit igenom, har behovet av universitetsutbildade naturvetare stark ökat. De senare har nämligen visat sig särskilt användbara för forskningsuppgifter inom industrien. En ökad tillgång på naturvetenskapligt utbildade akademiker kommer otvivelaktigt att medföra att näringslivet i ökad omfattning kommer att knyta dylika till sig. . „ Vad slutligen beträffar civilekonomutbildningen har utredningen utgått uran en arlig nyintagningskapacitet av ej mindre än 700 elever, innebärande en fördubbling av den nuvarande kapaciteten. Handelskammaren kan icke underlata att ge uttryck åt tveksam­ het, huruvida tillräckligt behov verkligen finnes för en så betydande utökning av forsk­ nings- och utbildningsresurserna.

Handelskammaren i Göteborg anser sig kunna helt instämma i utredningens allmänna konstaterande, att ökad utbildning och forskning är en förutsättning för fortsatt höjning av vår levnadsstandard i vidaste bemärkelse och anför ytter­ ligare följande.

Inom näringslivet torde inga delade meningar råda i frågan om den förbättrade utbild­ ningen såsom en förutsättning för vårt lands möjligheter att på lång sikt upprätthålla en internationellt sett konkurrenskraftig produktion. Med den starka inriktning på export som vårt land har och med tanke på nödvändigheten att allt mer inrikta vår produk­ tion på kvalitetsprodukter och speciella tekniska produkter, är det självfallet att en ökad och förbättrad högre utbildning måste hälsas med stor tillfredsställelse av näringslivets representanter. Det rör sig här icke enbart om den tekniska och merkantila fackutbild­ ning, som lämnas vid de tekniska högskolorna och handelshögskolorna, utan även om den mera allmänt naturvetenskapligt och humanistiskt inriktade utbildningen vid univer­ siteten. Såväl när det gäller forskningen som utbildningen av lärare har denna högre undervisning givetvis också ett avgjort intresse för näringslivet. En väsentlig fråga, som också i flera sammanhang beröres i betänkandet, är den om motsättning mellan spärrade utbildningslinjer och icke spärrade. Handelskammaren vill ifrågasätta om det i längden kan vara riktigt att bibehålla ett sådant sakernas tillstånd som nu är rådande. Det ideala vore givetvis, att tillströmningen till olika utbildnings­ linjer kunde rättas så långt möjligt efter samhällets behov i olika lägen av akademiskt utbildade inom olika yrkeskategorier. Det nuvarande tillståndet, då spärrade och fria linjer förekommer samtidigt, kan lätt medföra att de fria linjerna får ta hand om en större mängd studerande med sämre förutsättningar för akademiska studier, och att studietiden i genomsnitt förlänges på grund av de omvägar, som ofta anlitas för att uppnå sådana kvalifikationer, som erfordras för tillträde till spärrade linjer. Förhållandena kan föran­ leda ökade kostnader både för den enskilde och för samhället, och de är icke ägnade att ge var och en den utbildning, som bäst lämpar sig för honom, och som överensstäm­ mer med samhällets behov. Den vidgade ram för undervisningen, som har förutsetts i betänkandet, och som han­ delskammaren anser i och för sig önskvärd, kan säkerligen vara ägnad att minska de

106 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

missförhållanden, som nu påtalats, men den lär dock icke helt kunna råda bot på dem. Väsentligt är emellertid, att den utbildning, som avses för ett visst yrke, också i allmänhet utnyttjas av dem som har för avsikt att ägna sig däråt. Från näringslivets synpunkt torde det sålunda i de flesta fall knappast vara önskvärt att anställa personer med språk­ utbildning inom filosofiska fakulteten, även om det i enstaka fall kan visa sig, att en person med denna utbildning passar utmärkt för uppgifter inom affärslivet. Behovet av kvalificerad arbetskraft inom det kommersiella området torde bäst tillgodoses genom rekrytering från handelshögskolorna och i vissa speciella fall från de tekniska högsko­ lorna och de juridiska fakulteterna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om icke redan nu näringslivets behov av ingenjörer är starkt eftersatt. De vetenskapliga framstegen och teknikens snabba utveckling kan enligt handelskammaren rim­ ligen beräknas redan inom en snar framtid göra detta läge ännu mera prekärt. Handelskammaren i Gefle framhåller huvudsakligen följande.

I stort ansluter sig handelskammaren till de av utredningen uppdragna riktlinjerna för utbyggnaden av universitets- och högskoleväsendet och den föreslagna avvägningen och inriktningen av å ena sidan den naturvetenskapliga, tekniska, ekonomiska och sam­ hällsvetenskapliga utbildningskapaciteten och å andra sidan den humanistiska. Att till­ varataga de stora ungdomskullarna och det stigande utbildningsintresset måste ses som en av den närmaste tidens mest angelägna och brådskande uppgifter och utgör en förut­ sättning för att vårt land skall kunna hävda sig såväl i tekniskt och ekonomiskt som i kulturellt avseende. Kammaren vill emellertid speciellt understryka behovet av att en god grundval till den sålunda planlagda högre utbildningen lägges redan i gymnasierna — särskilt genom en utbyggnad av de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna — samt att de ökade krav på matematiska kunskaper som ställs genom den planerade för­ skjutningen mot naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga studier tillgodoses även inom det allmänbildande gymnasiets ram. I fråga om den humanistiska utbildningen vill handelskammaren särskilt framhålla att man inte får underskatta dennas värde för ett lands ställning som kulturstat och för människornas andliga välbefinnande i ett allt mer tekniskt och materiellt inriktat sam­ hälle. Kammaren vill desslikes betona vikten av att de humanistiska studierna ges en inriktning, som anknyter till det moderna livets behov, och en differentiering, som möj­ liggör att denna arbetskraft i större utsträckning kan tillvaratagas inom näringslivet och andra områden av arbetsmarknaden än de traditionella inom undervisningsväsendet. För näringslivets del är det av särskild vikt att den språkliga utbildningen tillgodoses såväl på skolstadiet som inom den högre utbildningen och den frivilliga bildningsverksamheten, och att ökad uppmärksamhet ägnas sådana språk, som numera får allt större betydelse inom utrikeshandeln. Att den språkliga standarden hålles hög särskilt i ett land som Sve­ rige synes dessutom betydelsefullt med hänsyn till den utvidgade internationella sam­ färdsel, som torde bli följden bl. a. av integrationen inom den europeiska handeln. Vad sålunda sagts om den humanistiska utbildningens ställning och vikt i samhället utesluter icke att en förskjutning kan och bör ske mot den samhällsvetenskapligt inrik­ tade utbildningen, vilken torde bli allt nödvändigare för att det komplicerade moderna samhällsmaskineriet över huvud skall kunna bemästras. Utredningens förslag till utbyggnad av civilingenjörsutbildningen synes kammaren väl avvägt. I fråga om civilekonomutbildningen anser handelskammaren det nödvändigt att snabba och effektiva åtgärder vidtages för att öka utbildningsmöjligheterna och säkra tillgången på ekonomiskt välutbildad arbetskraft för framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 107

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar bl. a. följande.

Handelskammaren har med tillfredsställelse konstaterat, att utredningen rekommenderat avsevärda utbyggnader på för näringslivet synnerligen vitala områden. Detta gäller sär­ skilt de ökade möjligheterna till utbildning av tekniker av olika grader. Handelskammaren finner det angeläget påpeka, att de av utredningen föreslagna åtgärderna skyndsammast kommer till utförande för att täcka en alltmer trängande brist pa tekniker för industriens och näringslivets behov.

Svenska bank]öreningen framhåller huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens principiella slutsatser att samhällsutvecklingen liksom närings­ livets utveckling kräver en betydande utvidgning av den högre undervisningens kapacitet samt att tyngdpunkten i denna utbyggnad bör läggas vid den naturvetenskapliga, sam­ hällsvetenskapliga, ekonomiska och tekniska utbildningen synes bankföreningen välmoti­ verade. Med hänsyn till den troliga framtida arbetsmarknadssituationen för akademiker förefaller det även motiverat att tillströmningen av studenter till den humanistiska ut­ bildningen begränsas något. Som universitetsutredningen framhåller, bör dock detta ej ske genom införandet av betygsspärrar. Bankföreningen anser för sin del, att dylika spärrar generellt sett är mindre lämpliga inom den akademiska undervisningen.

För bankföreningens del knyter sig intresset i första hand till civilekonomer, samhälls­ vetare och jurister. Av det totala antalet akademiker med denna utbildning sysselsätter affärsbankerna för närvarande endast en förhållandevis liten del. Man kan emellertid förutse ett växande rekryteringsbehov, till den helt övervägande delen som en följd av att antalet akademiker som kommer att sökas för den »traditionella bankkarriären» kom­ mer att öka. Åldersfördelningen inom affärsbankernas tjänstemannakår kommer nämligen att leda till en relativt stor avgång av befordrade tjänstemän inom de närmaste årtiondena. Det förefaller inte osannolikt, att samhällsvetenskaplig utbildning är särskilt lämplig för den traditionella bankkarriären. Affärsbankerna har under senare år i allt högre grad använt sig av akademiker för specialtjänster av skilda slag, exempelvis inom organisationsavdelningar, avdelningar för ekonomiskt utredningsarbete, inom värdepappersrörelsen, utlandsrörelsen och för ackvisitionsverksamheten. Det måste bedömas som mycket sannolikt att ianspraktagandet från bankernas sida av akademiker också för sådana tjänster kommer att öka under den förut­ sebara framtiden. När det gäller den akademiskt utbildade arbetskraften i övrigt är bankväsendet ett ytterst obetydligt verksamhetsområde. En viss ökning av det för närvarande ringa antalet humanister kan dock förväntas, främst vad gäller sprakutbildad personal.

För de studenter som inte går vidare till högre studier är affärsbankerna ett av de viktigare sysselsättningsområdena. För närvarande rekryterar affärsbankerna ungefär 300 aspiranter på studentnivå årligen och detta antal kan beräknas stiga väsentligt under kommande år. Av speciellt intresse för affärsbankerna är därvid rekryteringsmöjlighetema när det gäller aspiranter med handelsgymnasieutbildning eller studenter med någon kor­ tare handclsutbildning. Beträffande undervisningen vid de allmänna gymnasierna anser bankföreningen det vara väsentligt att läroplanernas innehåll ändras såtillvida att möj­ lighet bereds till undervisning i praktiskt inriktad matematik för eleverna på latin gym­ nasiet. Det skulle kunna leda till att latinstudenternas användbarhet ökade inom ban­ kerna och näringslivet i övrigt. Bankföreningen vill salunda instämma i universitets­ utredningens rekommendationer om ökad kapacitet inom gymnasieutbildningen.

Jemkontoret anför huvudsakligen, följande.

Den skyndsamma utbyggnaden av den högre utbildningen, som förordas i betänkandet, synes av många skäl klart motiverad. Även om den förefaller stor i förhållande till nu­

108 Kungl. Majrts proposition nr 119 år 1960

läget, måste den betraktas som ett absolut minimum, om vi skall kunna hävda vår plats som en kulturellt och tekniskt högt utvecklad nation. Att utvecklingen på utbildnings­ området närmast blir sprangartad, ifall utredningens förslag kan realiseras i angivna takt, är beklagligt, men detta är enligt Jernkontorets mening i detta läge oundvikligt. Utredningen har klart betonat den alltmer ökade betydelsen av en riklig tillgång på tekniskt och naturvetenskapligt utbildade personer. Jernkontoret vill kraftigt understryka denna allmänna uppfattning. I fråga om civilingenjörsutbildningen kan ifrågasättas, om icke en ytterligare höjning av intagningen borde eftersträvas under förutsättning att studentexaminationen på de allmänna gymnasiernas matematiska linjer tillåter detta. Tillströmningen till denna linje har ju ökat mycket markant på senare år och även om ökningstakten i fortsättningen skulle dämpas synes dock en ytterligare ökning av intagningen vid de tekniska hög­ skolorna möjlig. Utbildningen av civilingenjörer måste ju — som även utredningen gjort — ses i sam­ band med bl. a. utbildningen av naturvetare vid universiteten och mot bakgrunden av industrins möjlighet att på ett rationellt sätt tillgodogöra sig denna kategori. Även om det torde vara klart, att industrin på längre sikt med fördel kan nyttiggöra sig ett be­ tydande större antal naturvetare kan det dock ifrågasättas, om icke utredningen varit alltför optimistisk på denna punkt. Inom överskådlig tid blir det i första hand frågan om att rekrytera forskare pa detta sätt. Med hänsyn till den planerade kraftiga utbygg­ naden av forskarutbildningen vid de tekniska högskolorna är det emellertid knappast troligt att ett så stort antal naturvetare kommer att kunna knytas till näringslivet att en balans på arbetsmarknaden nås mellan efterfrågan och utbud, sedan den nuvarande lärarbristen hävts. Ett skäl härtill är, att man har anledning att för lång tid räkna med att industrin principiellt kommer att föredraga att anställa eu person med en examen som den är förtrogen med, d. v. s. i föreliggande fall en civilingenjör framför en akademiker. Med beaktande av detta och av att samtidigt behovet av civilingenjörer däremot snarast före­ faller underskattat bör enligt vårt förmenande en del studenter med naturvetenskaplig läggning slussas över till de tekniska högskolorna och dessa följaktligen utbyggas så att en större intagning än 1 800 studerande per år möjliggöres redan under 1960-talet. Det synes därvid speciellt angeläget att under alla förhållanden undervisningsmöjligheterna i avseende på lokaliteterna från början utbygges för ett större antal studerande inom de första två årskurserna. En sådan utbyggnad är förhållandevis billig, varför det måste anses felaktigt, att flaskhalsen ligger på denna punkt. En outnyttjad marginal i intagningskapaciteten innebär en synnerligen önskvärd beredskap som möjliggör snabb ökning av utbildningsmöjligheterna om läget så kräver. En ytterligare utbyggnad av utbildningen i sin helhet torde komma att aktualiseras lelativt snart. Hänsyn härtill maste tagas redan vid planeringen av den utbyggnad, som utredningen nu föreslagit. Det vore därför önskvärt, att ett försök snarast göres att — må vara med betydande grad av osäkerhet — uppskatta utvecklingen även efter 1975. Det måste anses som ett oeftergivligt krav att kvaliteten på undervisningen samt att standarden på civilingenjörerna icke sänkes. Med hänsyn till sistnämnda krav bör en tillfällig begränsning av intagningen kunna ske, om mot förmodan standarden på de inträdessökande studenterna skulle nedgå. Med beaktande av den oroväckande brist på civilingenjörer som i dag föreligger och som snabbt tilltager måste de största ansträngningar göras för ett skyndsamt genom­ förande av den föreslagna utbyggnaden. En försening i förhållande till den av utredningen framlagda tidsplanen kommer att få synnerligen allvarliga konsekvenser.

Medicinalstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Medicinalväsendet arbetar för närvarande med underskott beträffande såväl läkare som tandläkare och farmaceuter. Vidare föreligger det ett önskemål att i ökad omfattning med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 109

hälso- och sjukvården införliva andra akademiska grupper, såsom sanitäringenjörer, fysiker, kemister, statistiker och psykologer, på vilka tillgången också är knapp. Mot denna bak­ grund och med den expansionstendens, som råder på det medicinska fältet, är det av största intresse att konstatera, att med hänsyn till den kommande studentexaminationen inte bara bristerna kan fyllas, utan också ett expansivt program realiseras. Studentexami­ nationen synes bli så omfattande, att även med en stark progression inom hälso- och sjukvården andra angelägna samliällsbehov av akademiskt bildad arbetskraft icke behöver riskera att bli eftersatta. I fråga om tandläkare rekommenderar utredningen, att en särskild översyn kommer till stånd rörande tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet. I detta sammanhang under­ stryker utredningen också vikten av att 1955 års principbeslut angående inrättande av en tandläkarhögskola i Göteborg snarast realiseras. Medicinalstyrelsen, som vid upp­ repade tillfällen framfört detta krav, vill ånyo kraftigt framhålla angelägenheten av att högskolan utan dröjsmål kommer till stånd. Bristen på tandläkare är kännbar och antalet vakanser inom folktandvården är för närvarande högre än någonsin. Under den korta tid som förflutit sedan universitetsutredningen framlade sitt betänkande har nytt siffer­ material till belysande av det framtida tandläkarbehovet hunnit framläggas av 1957 års folktandvårdssakkunniga. Deras beräkning baseras bl. a. på de under senare år konsta­ terade genomsnittliga, årliga behandlingstiderna för barnpatienter inom folktandvården. Dessa genomsnittstider överstiger icke oväsentligt dem, som angavs av 1916 års folktand­ vårdssakkunniga. Folktandvårdens behov av arbetskraft visar sig sålunda vara väsentligt större än man tidigare ansett och det torde under den närmaste tjugoårsperioden uppgå till mer än 3 000 tandläkare. För närvarande utgör hela antalet yrkesverksamma tand­ läkare i landet cirka 4 800, varav eu tredjedel i folktandvården. Av det antal yrkesverk­ samma tandläkare, som av universitetsutredningen beräknas tillkomma fram till 1975, cirka 2 100, torde sålunda flertalet kunna beredas sysselsättning inom folktandvården. Med hänsyn till att privattandvården också måste förutsättas kräva ytterligare arbets­ kraft, torde den utbildningskapacitet universitetsutredningen beräknat ej vara för hög. Medicinalstyrelsen har därför anledning tillstyrka den av universitetsutredningen före­ slagna översynen av tandläkarhögskolornas utbildningskapacitet med utgångspunkt från det tandläkarbehov, som en revision av de nu tillgängliga prognoserna över tandläkar­ behovet kan komma att utvisa. För att förverkligandet av tandläkarhögskolan i Göteborg ej skall fördröjas, bör denna översyn företagas skyndsamt. Det är medicinalstyrelsen uppenbart, att mcdicinalväsendet nu och framdeles kräver akademisk arbetskraft inom de nämnda utbildningssektorerna i väsentligt ökad utsträck­ ning. För styrelsens del må därför understrykas angelägenheten av en kraftig utbyggnad av den akademiska utbildningens resurser omedelbart och i snabbast möjliga takt. Studentöverskottet torde emellertid i större utsträckning också kunna ledas in på icke­ akademiska utbildningsvägar lämpliga för studenter. Inom medicinalstyrelsens arbets­ område föreligger en rad verksamhetsgrenar, som vore betjänta av ökad studentrekrytering såsom sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer, teknisk laboratoriepersonal, läkarsekreterare och tandhygienister.

Luntmäteristyrelsen yttrar bl. a. följande. Fn modifiering av hittillsvarande system för begränsning och fördelning av tillström­ ningen till fackhögskolorna föreslås av utredningen, vilken såsom långsiktigt mål upp­ ställer upphävandet av spärrar för inträde till akademiska studier. Lantmäteristyrelsen kan i princip ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Såsom i betänkandet anföres bör emellertid undantag göras för områden med bl. a. starkt specialiserad utbildning. Enligt styrelsens mening måste lantmätarutbildningen med dess begränsade arbetsmarknadsunderlag hänföras till de områden där intagningsspärr icke lämpligen kan undvaras.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Socialstyrelsen anför: Utredningen anser, att universitet och högskolor under 1960-talet bör byggas ut, så att deras intagningskapacitet till mitten av decenniet ökas med ungefär 40 procent. Härtill kan anmärkas, att 1945 års barnkull, som fyller 20 år 1965, var 41 procent större än 1940 års kull, som fyller 20 år 1960. Den föreslagna utbyggnaden ansluter sig följaktligen under denna period helt till ungdomskullarnas tillväxt. Emellertid har under senare tid antalet studenter ökat avsevärt mera än vad som svarar mot befolkningstillväxten. Så­ lunda ökade antalet nyinskrivna studenter under 5-årsperioden 1953—1958 med omkring 65 procent, medan antalet 20-åringar under nämnda 5-årsperiod endast ökade med om­ kring 10 procent. Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till att de faktorer, som lett till ökning av studentantalet utöver befolkningstillväxten, inte kan antagas upp­ höra, synes det socialstyrelsen föga troligt, att den av utredningen föreslagna utbyggnaden kommer att vara tillräcklig för att tillgodose efterfrågan. Det bör också beaktas att, även om antalet 20-åringar efter 1965 avtar, nämnda antal likväl vid decenniets slut är om­ kring 20 procent större än vid dess början. Det anförda innebär bl. a. att det nu tillämpade systemet med »spärrade» utbildnings­ linjer måste fortsätta och av allt att döma utvidgas under det kommande decenniet. Följ­ den kan lätt bli att tillströmningen till de alltjämt »fria» utbildningslinjerna kan bli be­ tydligt starkare än vad utredningen förutsett. Olägenheterna härav är uppenbara. Social­ styrelsen vill särskilt understryka riskerna av ett endast partiellt genomförande av utredningens program. Ett sådant ställningstagande skulle kunna medföra att spärrar måste införas vid flertalet av de nu fria utbildningslinjerna. En begränsning av utbyggnaden till den av utredningen förordade ökningen av intagningskapaciteten med 40 procent under den närmaste femårsperioden synes vidare inne­ bära, att man måste ge avkall på utredningens målsättning att samhället bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla, som önskar och förmår tillgodogöra sig en sådan utbildning. En konsekvens av denna målsättning — som socialstyrelsen ansluter sig till — blir alltså, om man utgår från styrelsens bedömning av behovet, att utbildningsmöjlig­ heterna bör ytterligare utbyggas.

Skolöverstyrelsen framhåller huvudsakligen följande. För de allmänna kvantitativa resonemang, som föres av utredningen, spelar två fak­ torer en avgörande roll, nämligen studentexaminationens omfattning och storleken av den andel av en studentårgång, som övergår till högre studier. Beträffande båda dessa faktorer kan ifrågasättas om inte utredningens beräkningar innebär underskattningar. Härpå tyder bl. a. att det allmänna gymnasiets expansion under senare år varit så kraftig, att den väsentligt överstiger det högsta av de båda alternativ, som skolöverstyrelsens planerings­ kommitté räknade med i sin utredning »Skolan och de stora årskullarna». Innevarande läsår undervisas sålunda i det allmänna gymnasiet cirka 2 200 fler elever än enligt be­ räkningarna i nämnda alternativ. Överstyrelsen vill erinra om att de beräkningar av plats­ behovet i gymnasiet, som gjorts i den av överstyrelsen i juni 1959 till Kungl. Maj:t över­ lämnade utredningen, gymnasiets kvantitativa utveckling fram till år 1965 har hållits något i underkant. Den minskning av »övergångsprocenten», som universitetsutredningen räknar med, är resultatet av kvantitativa överväganden kombinerade med allmänna be­ dömanden, till vilka hör önskvärdheten av att man — framför allt med hänsyn till risken för överproduktion inom den humanistiska sektorn — får en åtminstone relativt sett minskad tillströmning till vissa utbildningsvägar. Även om skolöverstyrelsen finner det i och för sig motiverat med en minskning av övergångsprocenten, måste överstyrelsen starkt ifrågasätta sannolikheten av en sådan utveckling i av utredningen angiven om­ fattning. Överstyrelsen vill därför varna för att det fortsatta planeringsarbetet bedrives

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 111

så, att en underdimensionering blir följden inom vissa områden av det högre undervis­ ningsväsendet. För universiteten och högskolorna har, som redan nämnts, gymnasiets totala kvantita­ tiva utveckling stor betydelse. Minst lika viktig är emellertid gymnasiets utformning, såväl när det gäller avvägningen mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier samt relationerna mellan det allmänna gymnasiets linjer som när det gäller vissa nyckelämnens ställning inom de olika linjerna. Skolöverstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen vid flera tillfällen — senast i samband med förutnämnda utredning om gymnasierna — be­ tonat vikten av att fackgymnasiernas ställning stärkes såväl absolut som relativt. Universitetsutredningen är inne på samma linje. En ökad produktion av tekniker på läroverksingenjörsnivå är angelägen. Såsom en snabbverkande åtgärd under en övergångstid bör även det av utredningen diskuterade förslaget om studentlinjer vid de tekniska gymna­ sierna förverkligas. Under senare år har balansen mellan det allmänbildande gymnasiets linjer i icke obetydlig grad förskjutits till reallinjens förmån. Denna tendens måste kvar­ stå och ytterligare förstärkas under 60-talet. Det blir eljest icke möjligt att säkra det rekryteringsunderlag, som är en förutsättning för att den av universitetsutredningen föreslagna kraftiga utbyggnaden av såväl den högre naturvetenskapliga som tekniska utbildningen skall kunna komma till stånd. Ur skolans synpunkt är det särskilt viktigt, att tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som är de be­ tydelsefullaste producenterna av lärare i de stora bristämnena matematik, fysik och kemi, fortsätter att växa. Överstyrelsen finner det sannolikt, att så blir fallet, och har därför från sina synpunkter inga invändningar att göra mot en i och för sig synnerligen önskvärd utbyggnad av de tekniska högskolorna. Om sålunda läget ter sig ganska ljust på den naturvetenskapliga och tekniska sidan, finner överstyrelsen det väsentligt svårare att se optimistiskt på möjligheterna att för­ verkliga vissa andra av universitetsutredningens intentioner. Här åsyftas framför allt den förordade omfördelningen inom de humanistiska fakulteterna i riktning mot samhälls­ vetenskaperna liksom utbyggnaden av civilekonomutbildningen. Överstyrelsen vill gärna ansluta sig till utredningens förslag i dessa avseenden men måste samtidigt påpeka vissa förhållanden, som kan försvåra förverkligandet av förslagen. De samhällsvetenskapliga studierna kommer sannolikt i stor utsträckning att väljas av studenter från latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren. Den breda utbildning i humanistiska ämnen — inte minst i moderna språk —, som dessa studenter fått, är givetvis av stort värde för de samhällsvetenskapliga studierna. Det vill emellertid synas, som om många av de moderna samhällsvetenskaperna — inte bara statistik och nationalekonomi — av studenterna krä­ ver icke obetydliga förkunskaper i andra ämnen, framför allt matematik. Sistnämnda ämne ingår icke i timplanen för vare sig latinlinjen eller den språkliga grenen av allmänna linjen. Försöksverksamhet med matematik som frivilligt ämne i de två högsta ringarna av latinlinjen har visserligen bedrivits under några år men upphör i och med innevarande läsår. Bl. a. de antydda omständigheterna ger anledning ifrågasätta, om gymnasiets nu­ varande organisation i viktiga avseenden motsvarar tidens krav. Enligt överstyrelsens mening är det angeläget att dessa frågor snarast blir föremål för utredning. Om en sådan kommer till stånd, bör en av de första uppgifterna bli att snabbt vidtaga sådana pro­ visoriska ändringar i gymnasieorganisationen, att realiserandet av universitetsutredningens förslag bl. a. beträffande omstruktureringen av de humanistiska fakulteterna underlättas. Tiden är emellertid knapp, då de stora årskullarna redan i betydande utsträckning be­ finner sig i gymnasiet. Av de många problem, som diskuteras i universitetsutredningens betänkande, är den beräknade framtida överproduktionen av humanister ett av de allvarligaste. I huvudsak kan överstyrelsen ansluta sig till den kvantitativa bedömning i stort, som utredningen kommit fram till. Man måste emellertid vara försiktig vid användande av ord sådana som

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

humanistöverskott då de lätt kan leda till icke önskvärda generaliseringar. Med någon överdrift skulle man kunna säga att det humanistöverskott, som diskussionen gäller, i själva verket är ett filologöverskott. Skolan, som är en av de viktigaste arbetsgivarna för denna akademikergrupp, torde icke kunna försörja alla med utbildning i moderna språk. Däremot är det osäkert om den nuvarande bristen på kristendomslärare och lärare i klassiska språk kan hävas inom överskådlig tid. Det har ofta framhållits att organisa­ toriska förändringar inom skolans värld påverkar lärarbehovet. Detta betonas energiskt av undervisningsrådet Lundblad i utredningen »Lärarbrist och läraröverskott». Det kan bl. a. tänkas, att övergången till treårig realskola eller treårigt högstadium märkbart kan påverka behovet av modersmålslärare. Det är inte möjligt att nu göra bestämda uttalanden om utvecklingen i här berörda avseenden. Skolöverstyrelsen vill endast fästa uppmärksam­ heten vid förändringar, som är tänkbara eller pågår. I detta sammanhang vill överstyrelsen framhålla, att behovet av akademiskt utbildade humanister inom folkbildningsarbetet med säkerhet kommer att starkt öka under 1960-talet. Det finns sålunda åtskilliga om­ ständigheter, som tyder på, att man måste vara mycket försiktig, när man uttalar sig om ett framtida humanistöverskott. Även om man, generellt bedömt, har anledning in­ stämma i utredningens slutsatser, kan bilden bli mer skiftande, när de olika sektorerna inom den humanistiska ämnessfären betraktas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande.

Från statistisk synpunkt synes den prognosticerade utbyggnaden av specialgymnasierna ungefär medge en sänkning av övergångsprocenten på sätt utredningen antagit. Lägger man härtill den andel av studenter från de allmänbildande gymnasierna, som via student­ linjerna på de tekniska gymnasierna passerar ut i förvärvslivet, ävensom de föreslagna påbyggnadskurserna, synes kalkylerna i stort sett stödja antagandet om en övergångsprocent under 65. Överstyrelsen har för sin del kommit fram till en något högre utbygg­ nadstakt av de tekniska gymnasierna än utredningen antagit. Sett rent statistiskt stöder detta förhållande utredningens antagande. Överstyrelsen finner det mycket önskvärt, att man söker finna utbildningsvägar, som gör en utveckling möjlig i den riktning utredningen föreslår. Överstyrelsen är dock tveksam om detta mål kan uppnås enbart med de förslag, som framlägges. För att nå det av utredningen uppställda målet är enligt överstyrelsens uppfattning ytterligare åtgärder erforderliga.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

De beräkningar rörande den framtida tillströmningen till universitets- och högskole­ väsendet, på vilka utredningen grundat sin bedömning av det totala utbyggnadsbehovet, synes innebära en underskattning av expansionskraften i tillströmningssidans utveckling. Detta torde då först gälla utredningens beräkning av studentexaminationens framtida storlek (inkl. examinationen från handels- och tekniska gymnasier). Enligt beräkningar av något mera detaljerat slag än utredningens, som styrelsen gjort med ledning av nu­ mera föreliggande uppgifter om elevantalet i gymnasiets olika ringar höstterminen 1959, förefaller det sålunda sannolikt, att utvecklingen kommer att följa utredningens maximialternativ, möjligen överträffa detta. Vidare synes utredningens antagande, att även i framtiden 10 procent av de inskrivna vid de akademiska utbildningsanstalterna skulle komma från andra skolformer än de allmänbildande gymnasierna, innebära, att en mins­ kande andel av de från fackgymnasierna examinerade skulle komma att söka sig till de akademiska utbildningsvägarna; en sådan utveckling framstår som osannolik.

Utredningen räknar med att den andel av en årgång studenter, som söker sig till aka­ demisk utbildning, skall sjunka. Den antagna kraftiga sänkningen förefaller styrelsen osannolik. Den ökade konkurrens om arbets- och utbildningstillfällena, som utredningen räknar med under 1960-talet, kan i själva verket tänkas skärpa utbildningskraven och

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 113

därmed öka pressen på utbildningsanstalterna. Härtill kommer, att utredningen, som förut berörts, torde ha underskattat rekryteringsunderlagets framtida storlek. En till­ strömning till universitets- och högskoleväsendet av den absoluta storlek, som utredningen räknat med, skulle därför sannolikt förutsätta en ytterligare sänkt övergångsprocent, något som styrelsen bedömer som ytterst osannolikt. Hetta hindrar inte att en sänkning kan åstadkommas, huvudsakligen då genom eu utbyggnad av andra utbildningsvägar an dem, som leder till en traditionell akademisk examen. Het kan nämnas, att styrelsen redan, i samband med den yrkesvägledande verksam­ heten, på senare tid genom olika åtgärder givit ökat utrymme för upplysning till abitu­ rienter och studenter om utbildningsmöjligheter av icke-akademiskt slag. Dylika insatser genom yrkesvägledningen är emellertid icke ensamma tillräckliga. De utbildningsvägar, som studenterna kan välja som alternativ till akademisk utbildning, maste ges en mot­ svarande dimensionering. En fråga av utomordentligt stor betydelse för tillströmningen till de akademiska stu­ diebanorna är studentexaminationens fördelning mellan allmänbildande gymnasier och fackgymnasier av olika slag. En ökning av fackgymnasiernas andel torde åtminstone un­ der viss tid få en tillbakahållande effekt. De från fackgymnasierna utexaminerade har i motsats till studenterna från de allmänbildande gymnasierna en avslutad yrkesutbildning, som är efterfrågad på arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till önskemålet att lätta trycket på den akademiska utbildningen, är det angeläget, att icke ungdomarna ges sämre tillgång till de gymnasieformer, som innebär en på arbetsmarknaden direkt an­ vändbar yrkesutbildning, än till de allmänbildande gymnasiestudier, som ungdomarna i regel måste bygga på med ytterligare utbildning, innan de kan anse sig färdiga för utträde i arbetslivet.

År 1960 torde cirka SO procent av studenterna komma från de allmänbildande gymna­ sierna och 20 procent från fackgymnasierna. Utredningen förutsätter en mycket liten förändring av dessa proportioner fram till 1970, då 79 procent av studenterna skulle kom­ ma från allmänbildande gymnasier och 21 procent från fackgymnasier. En så ringa för­ skjutning bedömer styrelsen av flera skäl som högst otillfredsställande. Av skolöversty­ relsens utredning »Gymnasieorganisationens omfattning fram till 1965» framgar, att 35 procent av de gymnasieväljande ungdomarna söker sig till fackgymnasier inom regioner, där dessa finns lika lätt tillgängliga som de allmänbildande gymnasierna; det vore en­ ligt samma utredning inte orimligt att räkna med att cirka 50 procent av ungdomen skulle välja fackgymnasier om reella valmöjligheter funnes. Det finns salunda en bety­ dande icke tillgodosedd efterfrågan från ungdomarnas sida på fackgymnasieutbildnmg. Åven från arbetsmarknadssynpunkt framstar i nuvarande situation en avsevärt kraftigai e ökning av fackgymnasiernas andel av den totala gymnasieorganisationen som angelägen. I detta sammanhang bör ej heller frågan om linjefördelningen inom det allmänbildande gymnasiet och utvecklingstendenserna därvidlag förbigås, då denna fråga synes vara av stor vikt, såväl från synpunkten, att man bör tillmötesgå ungdomarnas efterfrågan på utbildning inom de olika linjerna, som med hänsyn till vikten av en anpassning av gymna­ siets linjestruktur till den utbildnings- och arbetsmarknadssituation, som möter studenten efter avslutade gymnasiestudier. Styrelsen vill därför understryka angelägenheten av att den av skolöverstyrelsen föreslagna utredningen beträffande gymnasieorganisationens ut­ formning och struktur snarast kommer till stånd.

Byggnadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Genomförandet av den nu föreslagna upprustningen av universitet och högskolor kom­ mer att i hög grad anstränga tillgängliga resurser för projektering, produktion och admi­ nistration och kommer vidare att ställa krav på en fast investeringsplan. Den snabba takten kommer vidare att kräva att såväl projektering som byggande i vissa fall måste

8 — Bihang till riksdagens 'protokoll 19G0. 1 samt. Nr 119

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ske snabbare än som vanligen skett under senare år. Detta nödvändiggör, att planläggning och utförande sker med vissa förenklingar och med i möjligaste mån enhetliga metoder. Styrelsen förutsätter att i de fall så är möjligt, lokaler för olika institutioner skall kunna sammanföras till större byggnadsprojekt och att såväl byggnader som deras inredning i högre grad än som hittills skett blir föremål för standardisering. Detta torde även från andra synpunkter bli nödvändigt för programmets genomförande, då man i många fall måste räkna med, att de institutioner, som först blir färdiga, kommer att innehålla lokal­ reserver, som icke utnyttjas av ämnet i fråga förrän några år senare, då studentintaget natt sitt maximum. Under mellantiden måste dessa lokaler — utan mera kostnadskrä­ vande ändringar — kunna utnyttjas av andra ämnen, som först några år senare kan få sina definitiva institutionslokaler färdigställda.

Styrelsen har icke haft möjlighet att under remisstiden kostnadsberäkna erforderliga byggnadsprojekt. Styrelsen har emellertid ingen anledning ifrågasätta att storleksord­ ningen av de av universitetsutredningen angivna investeringskostnaderna icke kan vara riktig.

För att det uppställda utbyggnadsprogrammet skall kunna genomföras med nödvändig snabbhet fordras att alla tillgängliga resurser för projektering, produktion och administra­ tion under denna period samordnas i ett noggrant fastställt tidsschema. Detta förutsätter i sin tur ovillkorligen att en definitiv investeringsplan för åtminstone de närmaste fem åren upplägges och följes för att programmet skall kunna genomföras. En förutsättning för att den snabba upprustningen skall komma till stånd är emellertid att projekterings­ arbetet pa ett flertal objekt kan startas omgående efter ett riksdagsbeslut. Styrelsen sak­ nar möjlighet att nu bedöma huruvida det gemensamma projekteringsanslaget kommer att visa sig tillräckligt för den projektering, som oundgängligen måste bedrivas under budgetåret 1960/61.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för detta ändamål. Som ovan framhållits har styrelsen redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt kvalificerad personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt, att tillgripa nya anställningsformer för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning eller liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten skall kunna hållas.

SR yttrar bl. a. följande.

Det rekryteringsunderlag, på vilket utredningen baserar beräkningen av den framtida tillströmningen till universitet och högskolor, torde enligt SR:s bedömande vara tilltaget i underkant. Redan på grund härav kan sålunda tillströmningen till akademisk utbildning antagas bli större än utredningen beräknat. Härutöver har utredningen emellertid betrak­ tat det sasom sannolikt att övergångsfrekvensen till akademiska studier kommer att sjunka enligt A-alternativet — den enligt utredningens mening mest troliga utvecklingen — ned mot en 65-procentig övergångsfrekvens år 1965. SR anser en sådan utveckling osannolik. Snarare torde övergångsfrekvensen komma att ligga vid utredningens högre alternativ. Härpå tyder flera omständigheter, bl. a. inställningen bland föräldrar och målsmän. SR delar utredningens uppfattning, att man som långsiktig riktpunkt bör uppställa kravet på inträdesspärrarnas raserande. Med förutnämnda sannolikhet för en högre över­ gångsfrekvens till akademisk utbildning än den utredningen antagit och åtminstone tills­ vidare bibehållna spärrar vid vissa högre läroanstalter kommer självfallet tillströmningen till de fria fakulteterna att påkalla speciella åtgärder för att bl. a. motverka ett humanist­ överskott. I vilken omfattning humanisterna kan beredas nya och vidgade arbetsupp­ gifter i framtiden är svårt att förutsäga. En önskvärd minskning av skolklassernas stor­ lek ställer anspråk även på flera humanister. Behovet av ökat humanistiskt inslag inom

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 115

massmedia (press, film, TV etc.) är påtagligt. Folkbiblioteken har att möta allt flera krav; för deras utbyggnad behövs ett stort antal humanistiskt utbildade. Pa samma sätt erbjuder heminredning, formgivning inom industri och hantverk, reklam- och upplysnings­ verksamhet en stor arbetsmarknad för humanister. Inom det antikvariska området synes för övrigt resurserna ha varit alldeles för knappt tillmätta. Här behövs humanistiskt sko­ lad arbetskraft. Ehuru det sålunda är både sannolikt och nödvändigt ur bildnings-

synpunkt — att humanisterna tilldelas nya och vidgade uppgifter i framtiden, vill SR

också kraftigt understryka vikten ur arbetsmarknadsmässig synpunkt av utredningens rekommendation att en differentiering av humanisternas utbildning kommer till stånd.

I fråga om teknikerna förordar SR, att en skyndsam undersökning angående dessas utnyttjande inom såväl den enskilda som offentliga sektorn kommer till stånd. Universitetsutredningen har även sökt bedöma utvecklingen i framtiden av antalet studenter med kortare utbildning. Även om SR, som bl. a. företräder studentkarriärerna, icke kan ansluta sig till utredningens antagande om framtida övergångsfrekvens, anser SR den av utredningen företagna undersökningen visa att skyndsamma åtgärder måste vidtagas för att möta det framtida studentutbudet. Medlen härför kan ej närmare angivas utan särskilt utredningsarbete. SR vill emellertid starkt understryka den utom­ ordentliga vikten av utredningens rekommendation att ökade möjligheter till kortare utbildning efter studentexamen skapas.

SACO anför huvudsakligen följande.

Beträffande den antagna utvecklingen av antalet studentexamina vid all­

mänbildande gymnasier vill SACO inskränka sig till konstaterandet, att antagandets

realism i hög grad är beroende av att en kraftig utbyggnad av specialgymnasierna ome­ delbart kommer till stånd. När det gäller övergångsfrekvensen till universitet och hög­ skolor kan denna icke antagas sjunka så snabbt och kraftigt, att den av utredningen rekommenderade övergångsprocenten kan uppnås vid slutet av 1960-talet. Pressen från tillströmningssidan innebär, att övergångsfrekvensen vid mitten av 1960-talet troligen kommer att tendera att bli högre än utredningens rekommendation. SACO konstaterar för sin del, att tillströmningstrycket på universiteten och högsko­ lorna under första hälften av 1960-talet måste antagas bli så stort att utredningens rekommendationer i fråga om tillströmningen till de fria fakulteterna kan förverkligas endast om särskilda åtgärder för balanserad expansion av utbud och efterfrågan vidtages. I den mån modellantagandet i fråga om intagningen till farmaceutiska institutet även skall anses innefatta en allmän behovsbedömning, så har intagningsbehovet överskattats med åtminstone 100 intagna per år. Ifråga om de humanistiska fakulteterna maste det av utredningen beräknade utbudet bedömas vara alltför högt med hänsyn till arbetsmark­ nadens möjligheter att adekvat absorbera nytillskottet av akademiker. Det av utredningen diskuterade c)-alternativet med 2 000 årligen nyinskrivna (exklusive komplettanter) vid humanistisk fakultet ter sig — även med de av utredningen angivna förutsättningarna — ur arbetsmarknadssynpunkt rimligare än det av utredningen rekommenderade b)-alternativet. Slutligen måste viss tveksamhet råda om arbetsmarknadens behov av det av utredningen beräknade juristutbudet. Medan utvecklingstendenserna på tillströmningssidan talar för en högre övergångs­ frekvens än 60 procent, så skulle således ur arbetsmarknadssynpunkt en lägre övergångs­ frekvens till universitet och högskolor än 60 procent vara att rekommendera. Genom olika åtgärder måste man därför söka avväga utbuds- och efterfrågeutvecklingen så, att störningar i arbetskraftsbalansen i möjligaste mån undvikes. För att undvika en sned­ vridning av det högre utbildningsväsendet är det nödvändigt, att den av utredningen

116 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

förordade utbyggnaden av intagningen till de nu spärrade högskolorna totalt sett icke försenas eller förminskas. Det är vidare nödvändigt, att utbildningen vid de filosofiska fakulteterna omlägges och differentieras så att den kommer att stå i bättre överensstäm­ melse med arbetsmarknadens behov. Om tillströmningen till vissa av de fria fakulteterna tenderar att bli så stor, att arbetskraftsbalansen rubbas och svåra ekonomiska och sociala problem skapas, så skulle det kunna ligga nära till hands att införa spärrar vid dessa fakulteter i syfte att åstad­ komma en balanserad expansion. Å andra sidan står det klart, att man i det längsta bör undvika införandet av nya intagningsspärrar med hänsyn till de värden som ligger i att möjligheten till fria studier står öppen vid åtminstone några fakulteter. På grundval av de yttranden som avgivits av SACO:s medlemsorganisationer kan konstateras, att universitetsutredningens material påverkat en del medlemsorganisationer att ifrågasätta, om icke spörsmålet om en spärrad intagning åtminstone till vissa av de fria fakulteterna borde upptagas till förnyad prövning. Ingen organisation har dock direkt påyrkat införandet av nya spärrar. SACO vill inte förorda införandet av nya intagningsspärrar utan anser, att man i första hand skall försöka att med andra medel åstadkomma en balanserad expan­ sion. Om man emellertid i det längsta vill söka undvika skapandet av nya spärrar, så måste ett av medlen härför vara att i den utsträckning det är motiverat och möjligt lätta på spärrarna till de högskolor där intagningsbegränsning nu förekommer. SACO vill där­ för tillstyrka utredningens förslag om åtgärder för avskaffande av intagningsspärrarna till civilekonom- och socionomutbildningen. En avgörande förutsättning för att man skall få till stånd en balanserad expansion utan intagningsspärrar är att yrkesvägledningen kraftigt utbygges och effek­ tiviseras. Den nuvarande yrkesvägledningen på gymnasiet och i realskolans linje valsklass måste betecknas som helt otillräcklig. Yrkesvägledningen har betydelse kanske speciellt för den mycket stora gruppen odeciderade studenter, som annars i stor utsträckning kan tänkas avälja» humanistiska eller juridiska studier. Det är nödvändigt, att yrkesväg­ ledningen i högre grad än hittills blir arbetsmarknadsmässigt inriktad. Vidkommande frågan om nya utbildningsvägar för studenter synes tiden vara inne att helt basera utbildningen inom vissa nya områden på grundval av studentexamen. I första hand torde det vara angeläget att helt basera folkskollärarutbildningen på nyssnämnda examen genom att avveckla den fyraåriga folkskollärarutbildningen. Ett annat exempel på en yrkesutbildning, som bör grundas på student­ examen, utgör preparatris- och laboratrisutbildningen. Ett tredje exempel på en lämplig studentkarriär utgör utbildningen inom kriminalpolisen. Ett fjärde exempel är landskanslistutbildningen. Vid en rad andra utbildningslinjer torde det ännu icke vara möjligt att uteslutande grunda utbildningen på studentexamen. Vid många sådana utbildningslinjer bör emellertid särskilda studentlinjer inrättas, nämligen i de fall då man genom att utgå från gymnasiekunskaperna kan förkorta eller förbättra yrkesutbildningen. Som exempel på utbildnings­ linjer där särskilda studentlinjer borde vara tänkbara kan nämnas småskoleseminarierna, .socialinstituten, sjuksköterskeskolorna, tecknings- och musiklärarutbildningen, förskollärar- och hushållslärarinneutbildningen samt sekreterarutbildning. Det är angeläget, att de icke-akademiska utbildningsvägarna får sådan kvalitet och kapacitet, att de kan locka till sig och ta emot de ökande studentkullarna. Dessutom behövs effektiv upplysning om dessa utbildningsvägar för studenter. Universitetsutredningen har rekommenderat, att ökade möjligheter till kortare utbildning efter studentexamen skapas och framhållit, att särskilt utredningsarbete är nödvändigt härför. SACO vill understryka angelägenheten av att detta utredningsarbete omedelbart påbörjas, men vill samtidigt framhålla, att detta icke bör få leda till uppskjutandet av åtgärder som kan vidtagas utan utredning, såsom avveckling av den fyraåriga folkskollärarutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 117

En väsentlig orsak till den snedvridning, som vårt högre utbildningsväsende råkat ut för och som universitetsutredningens betänkande belyser, är gymnasiets nuvarande utformning. Latinlinjens exklusivt humanistiska ämnesinnehåll är ett problem. Frånvaron av matematik och fysikkurser över realexamensnivån bland linjens valmöjligheter bidrar säkerligen på ett olyckligt sätt till att i hög grad inrikta latinstudenterna på de rent humanistiska studievägarna. Ett inslag av matematik och fysik skulle dels underlätta kompletteringsstudier för dem som efter studentexamen vill gå över till mera naturveten­ skapligt och tekniskt betonade studier, dels göra det mer naturligt att vid den filoso­ fiska fakulteten välja ämnen som statistik, nationalekonomi eller företagsekonomi. De anförda synpunkterna pekar på behovet av en allmän gymnasiereform. Det står alltmera klart, att det nuvarande gymnasiet inte är lämpligt utformat som en allmänbildningsgrund för fortsatt yrkesutbildning. En gymnasiereform kan visserligen få effekt först på längre sikt, men allt tyder på att de problemen för de närmaste åren kommer att bestå och skärpas sett på längre sikt. SACO föreslår därför, att en särskild utredning rörande gymnasiets utformning omedelbart kommer till stånd. Utredningen anser, att specialgym­ nasierna under de närmaste åren måste utbyggas särskilt kraftigt. SACO kan helt an­ sluta sig till denna uppfattning. En icke obetydlig del av de studenter, som nu avlägger sin examen på latinlinjen eller allmänna linjen och därmed — om de inte vill under­ kasta sig långvariga kompletteringar — är hänvisade till de fria fakulteterna, torde ha valt sina linjer som en nödlösning, därför att deras hemort inte haft tillräcklig platstill­ gång på alternativa gymnasieformer: realgymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium. En utbyggnad av dessa gymnasieformer är därför ett viktigt steg mot en riktigare och naturligare arbetskraftsbalans. Man skall alltså inte se saken så, att det nu gäller att med konstlade medel tvinga bort studenterna från de humanistiska fakulteterna; tvärtom har valet av studier vid humanistisk fakultet i stor utsträckning varit tvångsbetonat av brist på alternativ. När SACO hävdar, att man måste möta det ökande akademikerutbudet genom anpassningsåtgärder på e f t e r f r å g e s i d a n, så ser organisationen inte problemet så, att det är nödvändigt att skapa nya tjänster och arbetsuppgifter bara för att sysselsätta de ökande akademikerkullarna. I stället förhåller det sig ju så, att en höjd utbildningsstandard och utförandet av mera kvalificerade arbetsuppgifter är en central drivkraft i standardstegringsprocessen. Hittills har brist på akademisk arbetskraft hindrat ett fullt utnyttjande av det standardstegringsinstrument, som den högskoleutbildade arbetskraften utgör. När nu tillgången på akademisk arbetskraft blir rikligare, gäller det för samhället och närings­ livet att ta vara på de möjligheter som en ökande akademikertillgång skapar. Flertalet akademiker är anställda i offentlig tjänst. De perspektiv som universitetsutredningens betänkande rullar upp, nödvändiggör en omprövning av den hittillsvarande statliga kom­ petenspolitiken. SACO måste kräva, att det i anslutning till behandlingen av universitets­ utredningens betänkande från statsmakternas sida klarlägges, hur staten avser att an­ passa sin utbildningspolitik och sin arbetsmarknadspolitik till varandra. Endast på grund­ val av ett sådant klarläggande kan man ge ungdomen en tillfredsställande yrkesvägled­ ning. På vissa områden vill SACO redan nu framlägga konkreta förslag ifråga om stat­ liga åtgärder. Den förbättrade ämneslärartillgången måste utnyttjas till skolväsendets fromma. SACO vill kraftigt understryka utredningens uttalande, att man under 1900-talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar. Hittillsvarande prognoser på ämneslärarområdet har i allmänhet utgått från antagandet, att 60 procent av lärarkrafterna i teore­ tiska ämnen på enhetsskolans högstadium skall utgöras av filosofie magistrar och likställda och 40 procent av vidareutbildade folkskollärare. En omprövning av undervisningens för­ delning mellan olika lärarkategorier på enhetsskolans högstadium måste komma till stånd under 1960-talet och redan nu få konsekvenser för organiserandet av vidareutbildning.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Prognoserna har vidare utgått från att filosofie magistrar ej skall utnyttjas för under­ visning på enhetsskolans mellanstadium. Enligt SACO:s uppfattning bör emellertid ämneslärare i större utsträckning än för närvarande användas i enhetsskolans årskurser 5—8. När det gäller den juridiska utbildningen är tiden enligt SACO:s mening mogen för att basera landsfiskalskompetensen på en fullständig juris kandidatexamen. SACO hemstäl­ ler, att åtgärder i detta syfte genast vidtages. Av stor betydelse för akademikernas arbetsmarknad är, som utredningen påpekat, ett genomförande av en arbetstidsförkortning. I stor utsträckning har akademikerna ingen reglerad arbetstid men en mycket tyngande arbetsbörda. Det är rimligt, att den allmänna arbetstidsförkortningen nu också utsträckes till denna arbetstagarkategori. Detta innebär, att ett mycket stort antal nya akademikerbefattningar måste tillkomma i offentlig tjänst enbart med hänsyn till en sådan arbetstidsförkortning.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Vad avser den totala tillströmningen till universiteten och högskolorna vill TCO ifråga­ sätta, om icke utredningen underskattat dennas storlek. Enligt TCO:s mening kan det stegrade utbildningsintresset och föräldrarnas krav att samhället skall bereda därför lämpliga ungdomar gymnasial utbildning leda till en väsentligt snabbare ökning av antalet studentexamina än vad utredningen i sin modellberäkning förutsatt. Utredningen har vidare räknat med att för tiden efter år 1962 antalet examinerade från specialgymnasierna, d. v. s. de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna, skall komma att öka förhållande­ vis något starkare än antalet examinerade från de allmänbildande gymnasierna. I den mån examinationen från gymnasierna kommer att öka utöver vad utredningen förutsatt förstärkes givetvis kraven på en relativt starkare ökning av specialgymnasierna. Under de senaste decennierna har samhället berett allt fler ungdomar möjligheter till gymnasie­ studier. Då arbetsmarknadsutsikterna för examinerade från tekniska läroverk och handelsgymnasier även på längre sikt måste bedömas som goda, vill TCO förorda att man under de närmaste åren för en sådan gymnasiepolitik, att en starkare ökning av den relativa andelen studerande vid .specialgymnasierna än vad universitetsutredningen beräknat kom­ mer till stånd. Detta synes i första hand böra ske genom en ökad geografisk spridning av specialgymnasierna. Formerna härför bör möjligen bli föremål för särskild utredning. TCO understryker, att tiden nu synes vara inne att upptaga frågan om gymnasiets utformning till närmare prövning. Specialgymnasiernas dimensionering och inrättande av tekniska och merkantila linjer vid ett antal allmänna läroverk bör emellertid kunna bli föremål för beslut utan att man avvaktar resultaten av en sådan utredning rörande gymnasiepolitiken. Det synes än mer sannolikt, att utredningens uppskattning av övergångsfrekvensen från studentexamen till akademiska studier beräknats för lågt. I och för sig torde man ha anledning att räkna med att denna övergångsfrekvens kan komma att minska. Emellertid måste det bedömas som osannolikt att övergångsfrekvensen kommer att sjunka så snabbt och så kraftigt som utredningen förutsatt. Under alla förhållanden är det nödvändigt, att statsmakterna vidtager åtgärder för att bereda de ungdomar, som avlagt studentexamen vid allmänbildande gymnasium lämplig yrkesutbildning. En förutsättning för att utred­ ningens beräkningar rörande övergångsfrekvensen skall komma att visa sig tillnärmelsevis riktiga är nämligen, att nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och hög­ skolorna står till deras förfogande. Om så icke blir fallet, kommer ungdomarna antingen att i ännu större utsträckning söka sig till sådana icke spärrade utbildningslinjer vid universiteten, där arbetskraftsbehovet i framtiden kan beräknas komma att bli väl till­ godosett, eller gå ut i yrkesarbetet utan någon som helst yrkesutbildning. Enligt TCO:s mening bör sålunda möjligheterna att bereda studenter icke-akademisk utbildning bli föremål för närmare utredning. Härvid bör till prövning upptagas icke endast den nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 119

lärarutbildningen utan också andra områden och utbildningslinjer, som för närvarande i mindre utsträckning rekryteras av studenter, såsom landskanslistutbildningen, den husliga utbildningen, sjuksköterskeutbildningen samt utbildningen inom försäkringsbranschen och bankvärlden. Utredningen bör närmast ta sikte på möjligheterna att till mitten av 1960talet bereda minst 6 000—7 000 studenter utbildning av ifrågavarande slag. Härvid bör särskilt observeras, att ett mycket stort antal av de studenter, som söker sig till icke­ akademisk utbildning torde komma att utgöras av kvinnor. Över huvud finns det an­ ledning att på skilda sätt söka motverka det traditionellt relativt snäva yrkesvalet bland såväl manliga som kvinnliga studenter. Vid en totalbedömning av den tillströmning och examination från universiteten och högskolorna, som utredningen förutsatt, kan ifrågasättas, huruvida icke de spärrade utbildningsanstalterna även med den av utredningen föreslagna expansionen kommer att vara underdimensionerade i jämförelse med de fria utbildningsbanorna. TCO finner det utomordentligt angeläget, att en närmare prövning kommer till stånd av möjligheterna att realisera förslaget om ett successivt upphävande av de befintliga spärrarna. Under alla förhållanden måste planeringen och utbyggnaden av de spärrade utbildningslinjerna ske på sådant sätt, att en snabb och väsentlig ökning av intagningskapaciteten kan komma till stånd, därest detta påfordras med hänsyn till utvecklingen på den akademiska arbets­ marknaden. TCO finner i fråga om civilingenjörsutbildningen under den närmaste femårsperioden den kraftigt ökade intagningen väl motiverad. Det synes nu knappast möjligt att bedöma, huruvida intagningen efter år 1965 bör begränsas till 1 800 eller om en fortsatt ökning bör ifrågakomma. Det kan knappast hävdas, att de av utredningen förutsatta förändringarna i relatio­ nerna mellan antalet yrkesverksamma civilingenjörer respektive naturvetare har grund i den faktiska eller förväntade efterfrågan, i synnerhet som enligt utredningens beräkningar bristen på lärare i naturvetenskapliga ämnen kommer att upphävas aren närmast efter 1965. Om den av utredningen förutsatta tillströmningen till de naturvetenskapliga fakul­ teterna förverkligas, innebär detta, att det helt övervägande antalet naturvetare kommer att få sin sysselsättning icke inom skolväsendet utan på arbetsområden, där alternativa möjligheter ofta torde föreligga att anställa civilingenjörer eller personer med natur­ vetenskaplig utbildning. Om TCO likväl anser sig kunna förorda en tillströmning till de naturvetenskapliga fakulteterna av den storleksordning, som utredningen förutsatt, sker detta under vissa bestämda förutsättningar. För det första måste enligt TCO:s mening det redan av andra skäl fullt motiverade kravet att minska storleken av klassavdelningarna snabbt förverkligas, vilket möjliggöres genom den bättre balansen mellan tillgång och efterfrågan på naturvetenskapligt utbildade lärare. Vidare måste emellertid den natur­ vetenskapliga utbildningen vid universiteten anpassas efter de förändringar i naturvetarnas arbetsmarknad, som utredningens beräkningar rörande antalet yrkesverksamma natur­ vetare förutsätter. Under alla förhållanden är det klart, att icke ens det antal humanister, som vid för­ verkligande av den av utredningen förordade minskningen av tillströmningen till humanis­ tiska studier kommer att utexamineras, kan finna sysselsättning på de gängse yrkesba­ norna, och humanistutbildningens innehåll och utformning måste därför radikalt förändras. Osäkerheten beträffande de »rena» humanisternas framtida arbetsmarknad föranleder utredningen att förorda en ökad relativ andel inom de humanistiska fakulteterna för samhällsvetarna. TCO vill understryka vad utredningen i detta sammanhang anfört, och vill med hänsyn till att en differentierad humanistutbildning knappast kan komma till stånd inom de allra närmaste åren snarast förorda, att förskjutningen i riktning mot en ökad relativ andel samhällsvetare åtminstone i början av 1960-talet blir något starkare än vad utredningen förutsatt. Någon risk för balansrubbningar i samhällsvetarnas arbets­ marknad av samma karaktär som för de rena humanisterna torde nämligen inte föreligga.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

En väsentlig utbyggnad av intagningen av civilekonomer är erforderlig redan med hän­ syn till att civilekonomutbildningen är en så ny utbildningsform, att först nu ersättningsbehov börjar att uppstå. Därjämte kan man emellertid påräkna, att ett betydande utvidgningsbehov kommer att föreligga. TCO vill betona, att det synes angeläget, att den av utredningen förutsatta intagningen, 700 studerande per år vid handelshögskolorna och universiteten, bör uppnås något tidigare än 1966/67.

LO anser, att tillströmningen av studenter och jämställda till universitet och högskolor kommer att bli högre än vad utredningen förutsätter, och anför ytter­ ligare följande.

Därför bör man pröva alla möjligheter att bereda flera än vad utredningen förutsätter dylik utbildning. Denna bör främst inriktas på utbildningen av ett större antal civil­ ingenjörer, läroverksingenjörer, civilekonomer, naturvetare och samhällsvetare inklusive psykologer. Skulle vi sedan likväl få ett överskott på humanister, så kan klassernas storlek pa olika utbildningsnivåer minskas och en bättre grundundervisning erbjudas, något som kommer att öka kvaliteten på all bildning och utbildning.

Svenska civilekonom]öreningen yttrar bl. a. följande.

I fråga om antalet examinerade från gymnasierna torde utredningens beräkningar vara rätt säkra, eftersom gymnasiernas kapacitet under den närmaste tioårsperioden relativt väl kan överblickas. Vad däremot gäller de kvantitativa bedömningarna av studenternas önskan till akademisk vidareutbildning, förefaller beräkningarna osäkrare. Det torde icke vara omöjligt, att utvecklingen kan komma att medföra att tillströmningen till de högre undervisningsanstalterna blir större än utredningen förutsett. Enligt föreningens åsikt finns det all anledning förmoda, att arbetsmarknaden för civil­ ekonomerna under överskådlig tid kommer att vara så god, att civilekonomutbildningen i fortsättningen torde komma att locka minst samma relativa andel av studenterna som hittills. Föreningen anser därför, att utredningens beräkningar av hur många studenter, som under den närmaste tioårsperioden kommer att efterfråga civilekonomutbildning, snarast ligger för lågt. Vid ett försök till totalbedömning av det framtida behovet av civilekonomer har föreningen icke kunnat finna annat än att den i utredningen gjorda beräkningen förefaller rimlig. Föreningen instämmer med utredningen i att studentexamen bör utgöra grund för intagningen till de akademiska läroanstalterna och att någon inträdesprövning utöver denna i princip icke bör förekomma, men utgår för sin del ifrån, att tillströmningen till civilekonomutbildningen kommer att vara så kraftig, att en fördubbling av intagningskapaciteten icke tillnärmelsevis räcker för ett slopande av spärrarna.

SFS anför bl. a. följande.

Enligt SFS:s uppfattning är det knappast troligt, att ökningen av studentexamensfrekvensen kommer att reduceras i den omfattning utredningen förutsätter för åren 1963—1965. Mot bakgrunden av de senaste årens inskrivningssiffror vid universitet och högskolor synes det SFS tveksamt, om utredningens antagande om en 65-procentig över­ gångsfrekvens kan anses utgöra en realistisk bedömning. Då SFS finner det troligt, att universitetsutredningen underskattat såväl studentexaminationens omfattning som över­ gångsfrekvensen till universitet och högskolor, måste slutsatsen bli, att den av utred­ ningen föreslagna utbyggnaden utgör ett minimiprogram, som måste genomföras med största skyndsamhet. Vid detaljplaneringen av universitetens och högskolornas utbyggnad måste hänsyn tagas till att studenttillströmningen med största sannolikhet kommer att påkalla omfattande utvidgningar av programmet. Vidare är det nödvändigt, att stats­ makterna omgående vidtar aktiva åtgärder för att vid sidan av de akademiska utbild­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 121

ningslinjerna skapa nya utbildningsvägar, som bygger direkt på studentexamen. Eljest riskerar man, att ökningen av gruppen studenter inom icke-akademiska yrken kommer att släpa efter i relation till ökningen av det totala studentantalet. Man torde till och med kunna påstå, att förutsättningen för en reducerad övergång till universitet och hög­ skolor är, att tillströmningen till de yrkesinriktade utbildningslinjerna blir större än vad utredningen rekommenderar.

En av de viktigaste faktorerna både för tillströmningen till universitet och högskolor och för efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft är gymnasiets differentiering på teoretiska och praktiska linjer. Skolöverstyrelsen har i en hösten 1959 publicerad utred­ ning framhållit önskvärdheten av att en allmän gymnasieutredning kommer till stånd.

SFS finner det ytterst angeläget, att denna utredning snarast tillsättes. Härvid måste

observeras inte endast frågan om påbyggnadslinjer på enhetsskolan utan också avväg­ ningen mellan allmänna gymnasier och fackgymnasier jämte problemen om upprättande av gymnasielinjer av helt ny karaktär. Utredningen bör även få till uppgift att åstad­ komma en enhetlig planering av gymnasie- och universitetsutbildningen. Vid tillskapandet av nya gymnasier synes det önskvärt att i första hand fackgymnasier inrättas. Den av utredningen antagna ökningen av examinationen vid fackgymnasierna torde komma att visa sig otillräcklig. SFS vill därför bestämt hävda, att utbyggandet av specialgymnasierna bör ske i snabbare takt än vad utredningen skisserar. Detta är i överensstämmelse med näringslivets krav och kan bidraga till att minska tillströmningspressen på de allmän­ bildande gymnasierna och därmed — på längre sikt — även på de fria fakulteterna.

En av SACO verkställd lärarprognos visar, att med nuvarande elevantal i klasserna

endast något mer än en femtedel av de nyexaminerade filosofie kandidaterna och magist­ rarna år 1965 kommer att kunna beredas plats som läroverkslärare. Även om elevantalet i klassavdelningarna minskas, kommer större delen av de nyexaminerade att få söka sig till arbetsområden utanför lärarbanan. Tidigare har lärarbristen angivits som hinder för ett uppfyllande av det ur pedagogisk synpunkt angelägna reformkravet på mindre klass­ avdelningar. I en situation med bättre lärartillgång bör det vara möjligt att successivt reducera elevantalet per klass i såväl gymnasium som realskola och enhetsskola. Under 1960-talet torde inte enbart bristen på humanister bli upphävd. Även bristen på natur­ vetenskapligt utbildade lärare kommer att vara eliminerad vid slutet av decenniet.

Det ökande utbudet av humanistiskt utbildad arbetskraft medför, att de traditionella sysselsättningsområdena för humanisterna inom en snar framtid kommer att visa sig otill­ räckliga. Humanisterna måste i allt större utsträckning söka sig över till nya sektorer av arbetsmarknaden. Som en nödvändig förutsättning för anpassningen till den förändrade arbetsmarknadssituationen framstår en förnyelse och differentiering av humanistutbild­ ningen. Den nuvarande utbildningen ger nämligen kunskaper med synnerligen begränsad användbarhet inom andra än de traditionella humanistyrkena. SFS vill starkt förorda, att en särskild humanistutredning kommer till stånd. Det är av största vikt att tillgång finnes till kompetenta yrkes vägled are med ingående kännedom om utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden på de olika akademiker­ områdena. SFS förutsätter, att de yrkcsrådgivande myndigheterna ges ökade resurser och att därvid i första hand den yrkesvägledande verksamheten i gymnasierna förstärks.

Även om utbildningsväsendets utveckling skulle komma att överensstämma med universitetsutredningens intentioner, torde redan inom de närmaste åren uppstå stora problem. Utredningen räknar med att universitetens och högskolornas intagningskapacitet måste

ökas med ungefär 50 procent under 1960-talet. SFS vill helt instämma i utredningens

rekommendation, att den största delen av utbyggnaden måste komma till stånd redan

under decenniets första hälft. Likaså delar SFS utredningens uppfattning, att den över­

vägande delen av de nya utbildningsplatserna måste tillskapas vid spärrade institutioner, fakulteter och högskolor. Såväl universitetsutredningens senaste undersökningar som tidi­

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

gare gjorda utredningar ger vid handen, att det största behovet av akademisk arbetskraft kommer att föreligga inom industri, handel och hälsovård. SFS finner, att möjligheter bör skapas att öka intagningskapaciteten vid de tekniska högskolorna till mer än 1 850 elever per år med hänsyn till att arbetsmarknadens behov av civilingenjörer kan komma att stiga utöver vad universitetsutredningen antar. Med hänsyn till den kommande arbetsmarknadssituationen är det synnerligen angeläget, att den av utredningen beräknade riktpunkten av 700 årligen nyintagna ekonomie stude­ rande uppnås redan inom 3 ä 4 år, d. v. s. ett par år tidigare än vad som förutsatts i utbyggnadsprogrammet. I fråga om läkarutbildningen finner SFS det synnerligen angeläget, att de medicinska läroanstalternas utbildningskapacitet snarast utökas. Den långsiktiga planeringen av läkar­ utbildningen bör sedan bygga pa de resultat, som den nyligen tillsatta läkarutredningen framlägger. Behovet av utredning rörande de återverkningar, som en ökad medicinsk forskning och en ökad integrering mellan medicinska och andra akademiska utbildnings­ linjer kan få på det framtida utbildningsbehovet, synes mycket angeläget. Utredningen antar, att antalet närvarande studerande vid de teologiska fakulteterna ej kommer att na upp till 1 000 under hela 19G0-talet. SFS anser det vara orealistiskt att räkna med en så markant reducerad takt i tillströmningsökningen. Den eliminering av prästbristen, som utredningen rekommenderar, bör komma till stånd före 1970, då en kraftig ökning av ersättningsbehovet kan förutses inträffa. Organisationen finner det antagligt, att prästbristen kan elimineras, om 1 400 blivande präster examineras under 1960-talet. Härför kräves — om examinationsfrekvensen når upp till 70 procent — att 1 300 teologer med inriktning på prästyrket inskrives under femårsperioden 1960/61— 1964/65. Vidare kan man räkna med att ungefär en tredjedel av varje inskrivningsårgång framför allt blivande kristendomslärare — erhåller utbildning vid teologisk fakultet men avlägger examen vid humanistisk. Därtill kommer teologer med annan yrkesinriktning.

Sveriges konservativa studentförbnnd betonar, att utredningens förslag om den framtida utbyggnaden av de högre läroanstalterna måste betraktas som ett minimiprogram, då utredningens beräkningar om den väntade tillströmningen på åtskilliga punkter torde vara alltför snäva. Förbundet anför vidare följande.

Den av utredningen förutsedda tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kom­ mer att medföra allvarliga sysselsättningsproblem för denna kategori av akademiker, därest icke snabba åtgärder vidtages från samhällets sida. Det synes uppenbart, att den nuvarande humanistutbildningen med huvudsaklig inriktning på framför allt lärarbanan måste på ett helt annat sätt än som nu sker anpassas efter samhällets utveckling och de alltmer differentierade marknadsbehoven.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar bl. a. följande.

Ungdomens ökade utbildningsintresse är ett av de mest markerade dragen i samhälls­ utvecklingen. Full sysselsättning, stigande materiell standard, social och kulturell utjäm­ ning och icke minst samhälleliga stödåtgärder har bidragit till att stimulera detta ut­ bildningsintresse inom allt vidare folkgrupper. Det finns all anledning att förmoda att efterfrågan pa utbildning vid fortsatta ekonomiska framsteg och en fortsatt progressiv samhällsutveckling kommer att öka i minst samma takt som hittills. Helt naturligt kom­ mer tdlströmningen till läroanstalter som meddelar högre teoretisk utbildning därvid att vidgas i betydande grad. Av cirka 60 000 yrkesverksamma akademiker har endast 5 000— 6 000 rekryterats från de grupper av arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän, som utgör en klar majoritet av befolkningen. Det är främst från dessa grupper som — om de studiesociala åtgärderna fortsätter att utbyggas -—- den ökade tillströmningen är att för­ vänta. Det är därför framför allt de som kommer att drabbas av en underlåtenhet från

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 123

samhällets sida att snabbt och kraftigt bygga ut det högre undervisningsväsendets kapa­ citet. Vi kommer under det närmaste decenniet att uppleva ett skede då traditionella barriärer till högre utbildning — väsentligen av ekonomisk art men också psykologiskt betingade — bryts ned. Det är en fullkomligt orealistisk politik att försöka motverka eller fördröja denna process genom en skärpning av intagningsvillkoren eller en hårdare selektivitet i rekryteringen till högre utbildning. Det gäller däremot för samhället att försöka länka den kvantitativa expansion som kommer att drivas fram av ungdomens krav på vidgad allmänbildning och bättre grund för yrkesverksamhet på ett sätt som så långt möjligt svarar mot samhällets och arbetsmarknadens behov.

Teologiska fakulteten i Uppsala anför huvudsakligen följande.

Vid bedömningen av tillströmningen till de teologiska fakulteterna utgar universitetsutredningen från att »den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka». Detta är riktigt, om man utgar från förhållandena mellan åren 1955—57/58, då man just kan konstatera nämnda minsk­ ning. Så är dock icke fallet om de båda sista åren 1958—1959 medräknas. Detta framgar också av universitetsutredningens egna siffror, där för året 1958/59 till och med redovisas högre siffror än 1955/56. Dessa siffror är dock väsentligen mycket lägre än de verkliga inskrivningssiffroma, då universitetsutredningen bygger på den årliga inskrivningen vid universiteten med angivande av studieriktning och icke med den verkliga inskrivningen i fakulteten. De teologiska fakulteterna erhåller nämligen ett icke obetydligt antal stude­ rande från de filosofiska fakulteterna. Den verkliga inskrivningen ligger sålunda genom­ gående under dessa fyra år cirka 50 procent högre än de av universitetsutredningen an­ givna siffrorna. Under läsåret 1959/60 räknade sålunda universitetsutredningen med en inskrivning av 140 studerande. I verkligheten inskrevs under höstterminen 1959 179, alltså cirka 30 procent mera. Jämväl universitetsutredningens beräkningar av behovet av teologiskt utbildad arbets­ kraft synes fakulteten tilltagna kraftigt i underkant. Även om ingen hänsyn tages till övriga yrken med behov av teologiskt utbildad arbetskraft, skulle enligt fakultetens be­ räkningar inskrivningsbehovet av teologer för präst- och lärarbanan årligen omfatta unge­ fär 400 studerande. Det är därför uppenbart, att det av universitetsutredningen redo­ visade inskrivningsbehovet under den första femårsperioden av 850 inte ens utgör hälften av arbetsmarknadens behov, som enligt de förut redovisade siffrorna torde röra sig om minst 2 000.

Ilistorisk-filosofiska sektionen i Uppsala yttrar bl. a. följande.

I likhet med utredningen finner sektionen, att kravet på balans inom den akademiska arbetsmarknaden bör kunna tillgodoses genom upplysningsverksamhet om utsikterna på olika delar av denna marknad — den långsiktiga riktpunkten för universitetspolitiken bör innebära ett raserande av spärrar för tillträde till olika utbildningslinjer. Sektionen vill därför understryka vikten av att utredningens planer för utbyggnad inom hittills spärrade utbildningsområden realiseras. Sektionen har vidare med tillfredsställelse uppmärksammat utredningens önskemål rörande differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteter­ nas ram.

Det större konsistoriet i Uppsala instämmer i utredningens uttalanden rörande inträdesspärrar och finner en differentiering av humanistutbildningen i hög grad påkallad. Konsistoriet föreslår därjämte inrättande av en fast, interakademisk samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete — lämpligen under universitetskanslerns ordförandeskap.

124 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Teologiska jakulteten i Lund uttalar bl. a. följande. Fakulteten kan icke finna den av utredningen valda riktpunkten för de teologiska fakulteternas dimensionering tillfredsställande. Den tidsrymd utredningen räknar med för hävande av prästbristen synes vara alltför lång. En under ett par decennier bestående prästbrist måste medföra ytterst kännbara olägenheter. Fakulteten finner det vidare över­ raskande, att utredningen i sina riktlinjer inskränkt sig till att söka eliminera enbart prästbristen men däremot synes räkna med att bristen på kristendomslärare skall bestå. I själva verket utgör utbildningen av kristendomslärare en högst avsevärd del av de teologiska fakulteternas undervisning och examination, enligt ungefärliga beräkningar 30 å 35 procent. Allt synes enligt fakultetens mening tala för att detta procenttal i framtiden kommer att stiga, då enligt gjorda beräkningar det totala behovet av lärare i kristendomskunskap vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, torde komma att öka med 45 procent mellan läsåren 1957/58 och 1966/67.

Det större konsistoriet i Göteborg yttrar bl. a. följande. Även om utredningen skulle få rätt i sitt antagande, att tillströmningen till humanistiska fakulteterna relativt sett skulle minska, vilket förefaller tvivelaktigt, kommer sysselsätt­ ningen av den humanistiskt utbildade arbetskraften att utgöra ett svårlöst problem. En i och för sig högeligen önskvärd sänkning av antalet elever per klassavdelning i våra skolor skulle utan tvivel utgöra ett verksamt botemedel. Möjligheten att genom en diffe­ rentierad studiegång lösa humanistöverskottets problem inom de humanistiska fakulteterna bör enligt konsistoriets mening icke överskattas. Det lärer icke kunna undvikas, att humanister som på denna väg införes på arbetsmarknaden kommer att vid konkurrensen om olika tjänster befinna sig i en ogynnsam position i förhållande till de studerande som genom fackstudier direkt förberett sig för det praktiska livets olika arbetsuppgifter.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola uttalar bl. a. följande. Avdelningen har för sin del intet att erinra mot utredningens beräkningar av det fram­ tida studentantalet. Det är sålunda mycket sannolikt, att utredningen rätt bedömt ris­ kerna för ett framtida humanistöverskott. Avdelningen delar utredningens uppfattning, att den av utredningen framlagda modellen bör betraktas som ett program för en önsk­ värd utveckling. Även om utvecklingen kommer att överensstämma med utredningens förhoppningar, kommer de humanistiska fakulteterna att få motta ett så avsevärt antal studerande, att risken för en överproduktion redan inom de närmaste åren är så stor, att åtgärder av något slag måste vidtas. Avdelningen avstyrker införandet av spärrar, men vill samtidigt kraftigt understryka, att en minskad tillströmning till humanistisk utbild­ ning måste komma till stånd på andra vägar. Därvid kommer främst de icke akademiska utbildningsbanoma i blickpunkten. Utredningen har förutsatt, att dessa i ökad utsträck­ ning kommer att dra till sig studenter. Avdelningen finner detta antagande sannolikt men vill ifrågasätta, om utvecklingen härvidlag kommer att gå så snabbt, som utredningen förutsatt. Med hänsyn till nödvändigheten av en snabbt verkande kraftig ökning av tillströmningen till icke akademiska utbildningsbanor måste åtgärder, som underlättar utvecklingen i sådan riktning, snarast vidtagas. Avdelningen vill då starkt understryka, att en omfattande utbyggnad av specialgymnasierna får antas medföra, att ett större antal studerande efter avlagd gymnasieexamen kommer att söka sig till praktisk yrkesverk­ samhet. Om utbyggandet av de spärrade fackhögskolorna inte tillätes ske i den takt, som utredningen förutsatt, torde tillströmningen till de humanistiska studierna komma att öka långt utöver utredningens beräkningar. Avdelningen önskar kraftigt betona den avgörande betydelsen av att utredningens förslag i dessa avseenden i allt väsentligt godtages av statsmakterna. En väsentligt minskad tillströmning till högre studier torde vidare ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 125

kunna uppnås med mindre än att yrkesvägledning och studierådgivning beredes avsevärt större utrymme såväl på gymnasiet som vid universiteten.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm anser tandläkarhögskolorna tillhöra den typ av högskolor vid vilka, enligt utredningen, spärr är ofrånkomlig vid intagningen. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö finner, att utredningens be­ räkningar om tillströmningen till akademiska studier ej kan tillbakavisas och att åtgärder måste vidtagas för att bereda tillräckliga och lämpliga studiemöj­ ligheter för den utbildningssökande ungdomen, och anför ytterligare följande.

Behovet av tandläkare har beräknats av 1951 års tandläkarkommitté och har även berörts i det av 1957 års folktandvårdssakkunniga i år framlagda betänkandet »Folk­ tandvården» (SOU 1960:1). Genom dessa undersökningar jämte pågående utredningar och andra uppdrag förefaller det klart, att ytterligare en tandläkarhögskola snarast bör inrättas och förläggas till Göteborg. Kollegiet finner på grund härav det knappast på­ kallat att nu föranstalta om särskild utredning rörande det framtida behovet av tand­ läkare och kapaciteten vid den tilltänkta utbildningsanstalten.

Universitetskanslern framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens senast framlagda betänkande inledes med en omfattande undersökning av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad, vilken leder fram till de rekommendationer, varpå utredningens förslag om ett utbyggnadsprogram för 1960-talet är grundat. Redan av denna kortfattade sammanfattning av innehållet i betänkandets första del framgår, att här dels är fråga om en statistisk undersökning av prognoskaraktär, dels om en serie av till denna anslutande värdeomdömen och rekommendationer av ut­ bildnings- och arbetsmarknadspolitisk art. Detta har också med tydlighet framhållits av utredningen och måste stå fullt klart för varje uppmärksam läsare av betänkandet. Klar­ görande är här exempelvis utredningens uttalande på s. 164 i betänkandet, där utbild­ ningen av akademiker betecknas som »en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling», och där det vidare heter: »De antaganden som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karakterisera en sam­ hällsutveckling som anses önskvärd .» Tyvärr torde det dock vara nödvändigt att räkna med, att dessa förhållanden ej alltid kommer att i tillräcklig mån beaktas, varför det föreligger en risk för att utredningens rekommendationer på sina håll kommer att upp­ fattas som entydigt och objektivt fastslagna grundvalar för de politiskt bestämmande instansernas handlande. I själva verket är de här förekommande långtidsprognoserna, såsom även utredningen understryker, behäftade med en mycket betydande osäkerhet, och de slutliga rekommendationerna vilar därför ofta på svag grund. I några fall — exem­ pelvis i fråga om tillgång och behov av teologer och jurister — har utredningens prognoser och slutsatser också redan av vederbörande akademiska myndigheter utsatts för en kritik, som ej synes mig sakna fog. I stort sett och med vissa reservationer, som framgår av det följande, synes mig dock utredningens rekommendationer, sådana de sammanfattas på s. 184—203 i betänkandet, vara så väl underbyggda, som tillgängliga statistiska data medgiver. De kan därför enligt min uppfattning nu tjäna som utgångspunkt för princip­ beslut om ett utbyggnadsprogram, under förutsättning att en kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planerings­ arbetet. Jag vill i detta sammanhang uttryckligen framhålla, att jag härvid utgår från att utredningens rekommendationer om en viss minskning av tillströmningen till humanis­ tiska studier icke är avsedda att föranleda någon reduktion av det kraftigt ökade stöd till humanistisk forskning, som enligt min mening är starkt påkallat.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

På s. 178—181 i betänkandet diskuterar utredningen frågor rörande fria eller spärrade utbildningslinjer. Som riktpunkt för universitetspolitiken uppställes en successiv avveck­ ling av befintliga intagningsspärrar, samtidigt som det framhålles, att ett sådant program endast på lång sikt kan förverkligas. Utredningen tar emellertid bestämt avstånd från tanken på införandet av spärr vid de filosofiska fakulteterna och betecknar sitt härvid förda resonemang som åtminstone i någon mån giltigt även för de övriga fria fakulteterna. En nödvändig konsekvens av detta resonemang, till vilket jag i huvudsak kan ansluta mig, synes vara att utredningens rekommendationer rörande särskilt de filosofiska fakul­ teternas dimensionering måste underkastas viss omprövning under det fortsatta planerings­ arbetet. Som första punkt i programmet för den vidare utbyggnaden anger utredningen, att universitet och högskolor vid mitten av 1960-talet bör kunna årligen taga emot 40 procent flera nyinskrivna än de gjorde läsåret 1958/59. För att möjliggöra detta föreslår utred­ ningen ej blott åtgärder för kraftig utbyggnad av nu befintliga lärosäten, utan även in­ rättandet av nya, såsom en ny teknisk högskola i Lund och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg. Det praktiska genomförandet av ett så omfattande utbyggnadsprogram måste, om avsett resultat skall kunna vinnas, baseras på en i detalj utarbetad, långsiktig planering. Enligt utredningens förslag skall några av de viktigaste delarna av arbetet härmed upp­ dragas åt särskilda kommittéer. En oundgänglig förutsättning för ett framgångsrikt pla­ neringsarbete är emellertid enligt min mening, att statsmakternas ställningstagande till utbyggnadsprogrammet kommer att innefatta en deklaration, som i stora drag anger den standard och den omfattning och därmed även den kostnadsram, man kan räkna med för utbyggnaden under den tid, utredningens program avser. Utgångspunkten måste därvid vara den, att varje befintligt eller tillkommande lärosäte skall, inom ramen för sin förut­ satta storlek, byggas ut till full kapacitet både för forskning och undervisning. Först sedan den totala kostnadsram, med vilken man på längre sikt minst kan räkna, genom en sådan deklaration blivit någorlunda fixerad, är det möjligt att så utforma planeringsarbetet, att tillgängliga medel får effektivaste möjliga användning För att kunna prestera ett fullgott arbete måste varje fakultet eller högskola inom sitt område vara fullt utrustad för forskning och undervisning. Enligt min mening bör detta vara den avgörande synpunkten, då det gäller inrättande av nya fakulteter eller högskolor. Sådana åtgärder bör ej företagas i vidare omfattning än att såväl de nya lärosätena som de redan befintliga av samma slag kan göras fullrustade inom den tid, utbyggnadspro­ grammet omfattar, och inom den kostnadsram, statsmakterna är villiga att ställa till förfogande. Ett mindre antal med avseende på personal, lokaler och materiel fullrustade enheter är avgjort att föredraga framför ett större antal svältfödda. Det är främst av detta skäl, jag finner det så angeläget att ett principbeslut om standard, omfattning och kostnadsram för utbyggnadsprogrammet kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang även uttala min anslutning till ett av det större konsistoriet i Uppsala framfört förslag om inrättande, lämpligen under universitetskanslerns ordförandeskap, av en fast interakademisk samarbetsorganisation för ett fortlöpande planeringsarbete. På sätt konsistoriet antytt, skulle ett sådant organ även enligt min mening ha en mycket betydelsefull upp­ gift att fylla. Över huvud taget synes det angeläget, att utvecklingen så litet som möjligt låses fast genom definitiva beslut rörande den detaljerade utformningen av olika föreslagna reform­ åtgärder, innan tillfälle till förnyad ingående granskning beretts de akademiska myndig­ heterna. Principbeslut i de viktigaste frågorna, liksom besluten om tillsättande av före­ slagna kommittéer, torde böra fattas i den ordning utredningen tänkt sig, även om ut­ redningsuppdragen till kommittéerna enligt min mening borde få en från utredningens förslag något avvikande utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 127

I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse uttalar kanslern bl. a. följande.

Det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor är grundat på utredningens omfattande undersökning av tendenserna på akademikernas arbetsmarknad. Även om de här förekommande långtidsprognoserna måste anses vara behäftade med en betydande grad av osäkerhet, har jag förklarat mig anse utredningens rekommendationer kunna tjäna som grund för ett principbeslut, under förutsättning att cn kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet. En dylik omprövning av prognoserna har jag betecknat som en första angelägen arbetsuppgift för det föreslagna prognosorganet. Jag har vidare hävdat nödvändigheten av ett skyndsamt inhämtande av den eftersläpning, som föreligger med avseende på forskningens resurser, ävensom vikten av att utredningens kostnads­ beräkningar kompletteras i fråga om en fortsatt upprustning av forskningen och forskarhandledningen. I här förevarande sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att mina nu refererade uttalanden är direkt grundade på de olika akademiska myndigheternas till mig insända yttranden över betänkandet. Åtskilliga av dessa har i själva verket, var och en för sitt verksamhetsområde, givit uttryck åt tvivel på hållbarheten av utredningens an­ taganden rörande den framtida tillströmningen av studerande, vilka ansetts alltför lågt tilltagna. Bakom det av mig framförda kravet på en omprövning av prognoserna såsom ett viktigt led i det fortsatta planeringsarbetet står sålunda en ovanligt enig akademisk opinion. Detsamma är fallet i fråga om vikten av att forskningens behov blir till fullo beaktade vid utbyggnadsprogrammets genomförande, och att utredningens kostnads­ beräkningar i detta avseende kompletteras. Det är med stöd av uttalanden av de aka­ demiska remissmyndigheterna och samtidigt med hänsyn till hela frågans brådskande natur, som jag för min del kommit till den i mitt utlåtande angivna ståndpunkten, att principbeslut om ett utbyggnadsprogram nu bör fattas, varefter den närmare utform­ ningen bör ske under ett fortsatt planeringsarbete, som inrymmer möjlighet till erforderlig omprövning av prognoser och kostnadsberäkningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller bl. a. följande.

Vid fritt tillträde till en teknisk högskola finge man ofrånkomligen räkna med lägre kvalitet på utbildningen, förlängd studietid och därjämte skärpta former för tidig utgallring av studerande som ej kan tillgodogöra sig utbildningen för att ett någorlunda acceptabelt resultat skulle kunna ernås. Frågan torde emellertid i nuvarande läge sakna relevans eftersom den utbyggnad av de högre utbildningsanstalterna som skulle möjliggöra ett fritt tillträde skulle bli av så stor omfattning och komma att draga sådana kostnader att den inom överblickbar tid måste bedömas såsom orealistisk.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bl. a. följande.

Sedan ett antal år tillbaka föreligger en notorisk brist på personal med högre teknisk utbildning inom olika fack och den snabba tekniska utvecklingen, som kan förutses fort­ löpa i en alltmer ökad takt, torde med säkerhet komma att successivt öka behovet av här avsedd arbetskraft. Mot denna bakgrund finner överstyrelsen den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnaden av de tekniska högskolorna till en årlig antagningskapacitet av 1 844 ordinarie studerande (inräknat lantmäteristuderande) med av utred­ ningen beräknat tillägg för licentiatstuderande, andra specialstudcrande och extra stude­ rande ingalunda innefatta någon överskattning av utbildningsbehovet på förevarande område. Tvärtom torde, såsom ock utredningen själv framhållit, förslaget böra sos som en minimiplan. Ehuru sålunda en än större utbyggnad redan under den närmaste femårs­ perioden kunde framstå som i och för sig önskvärd, vill överstyrelsen emellertid i princip tillstyrka universitetsutredningens förslag.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm uttalar bl. a. följande.

Det synes även direktionen välbefogat att räkna med ett betydligt ökat behov av civil­ ekonomer. En bedömning av den framtida utvecklingen möter dock stora svårigheter och alla beräkningar måste bli osäkra. Detta förhållande manar till försiktighet vid utbygg­ naden av utbildningsapparaten och utgör ett starkt skäl för att gå fram etappvis under beaktande av de erfarenheter som står att vinna i varje ny utvecklingsfas. En praktisk anledning att ej redan under de närmaste fem åren sikta på en fördubbling av intagningskapaciteten ligger däri, att en så snabb ökning med hänsyn till knappheten på lärare näppeligen kan ske utan att utbildningens kvalitet sjunker. Det bör ej heller förbises att en del av det ökade behovet av anställda med ekonomisk utbildning kan bli tillgodosett av elever från handelsgymnasier, detta särskilt om utbildningen där förbättras och studie­ tiden förlänges.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet anför huvudsakligen följande.

I stort överensstämmer utredningens modellberäkningar med avseende på gymnastik­ lärare med den prognos som gymnastiklärarutbildnir.gssakkunniga gjorde i sitt betänkande år 1951 (SOU 1951:53) och på vilket deras förslag till utvidgning av institutet byggde. För gymnastiska centralinstitutet rekommenderas en utökning från nuvarande knappt 70 till ungefär 100 årligen intagna. Direktionen vill på det livligaste tillstyrka att en sådan utökning genomföres med det snaraste.

lngeniörsvetenskapsakademien anför bl. a. följande.

Den metod, som använts av industriförbundets teknikerkommitté för att uppskatta det framtida ingenjörsbehovet, innebär, att produktionsvärdet per arbetstagare skulle öka med samma belopp för varje procentenhet som ingenjörstätheten tillväxer — sålunda oavsett om utgångsläget är en låg eller relativt hög ingenjörstäthet — något som icke syns rimligt.

En av akademiens ledamöter har på grundval av det av teknikerkommittén framlagda

statistiska materialet för perioden 1935—55 uppställt en annan hypotes för sambandet mellan produktivitet och ingenjörstäthet. Denna hypotes skulle innebära en väsentligt långsammare tillväxt av produktionen med ingenjörstätheten. Därest ett närmare studium skulle ge vid handen att hypotesen får anses riktigare än den av teknikerkommittén an­ vända erfordras sålunda en väsentligt snabbare tillväxt av ingenjörstätheten inom in­ dustrien och därmed även av antalet civilingenjörer. Detta skulle då understryka dels att universitetsutredningens utbyggnadsförslag har karaktären av ett nödvändigt mini­ mum, som snarast måste komma till stånd, och dels att en fortsatt utbyggnad — utöver universitetsutredningens förslag — av främst de tekniska högskolorna skulle erfordras med början redan under första hälften av 1960-talet.

Statens råd för samhällsforskning yttrar bl. a. följande.

Vid beräkningen av den framtida tillströmningen till universitet och högskolor har utredningen räknat med en minskning av den andel av studenterna, som kommer att söka sig till akademiska studier. Enligt rådets mening finnes icke bärande skäl för detta antagande. Sannolikheten talar snarare för en ökning av antalet akademiker i förhållande till antalet studenter. Med hänsyn härtill vill rådet hävda, att den av utredningen före­ slagna utbyggnaden av utbildningskapaciteten är för snävt tilltagen.

Den beräknade fördubblingen under 1960-talet av antalet juris studerande torde icke motsvaras av en lika stor ökning under samma tidsrymd av sysselsättningsmöjligheter och måste därför väcka betänkligheter.

Riksbibliotekarien understryker, att forskningens ökade omfattning och diffe­ rentiering samt bokproduktionens av allt att döma växande årsvolym utan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 129

tvivel kommer att organisatoriskt och personellt ställa stora krav pa biblio­ teksväsendet.

Statskontoret anför huvudsakligen följande.

Statskontoret har i och för sig intet emot att betänkandet lägges till grund för ett handlingsprogram och att det förestående utbyggnadsarbetet bedrives utifrån de rikt­ linjer, som angivits av utredningen. Statskontoret är väl medvetet om det trängande behovet av en kraftig upprustning av de olika akademiska utbildningsvägarna men vill ändock erinra om att det här är fråga om projekt av sådan storleksordning, att man måste fråga sig om samhällets resurser tillåter en så utomordentlig kraftansträngning samtidigt som stora nydaningsarbeten pågår eller förestar inom andra, även närliggande områden. Ur statsfinansiell synpunkt kommer den förestående upprustningen under alla omständigheter att innebära en mycket hård påfrestning. Statskontoret förutsätter emel­ lertid, att de beslut, som nu må komma att fattas, icke får utgöra hinder för senare ändringsbeslut, om så skulle befinnas ändamålsenligt. Definitiv ställning till respektive förslag bör således få tagas först när det genom särskilda kommittéer avsedda utrednings­ arbetet föreligger helt avslutat. Det synes uppenbart, att samhällets behov av akademiker från de s. k. spärrade lin­ jerna i framtiden kommer att vara mycket betydande. De beräkningar och förslag, som utredningen härutinnan framlagt, torde därför som sadana fa anses vara ytterst väl­ grundade och utbyggnadsprojekten i angivna hänseenden maste enligt ämbetsverkets mening tillmätas en hög angelägenhetsgrad. IVled hänsyn till de utomordentligt stora kostnadsbelopp i driftanslag och investeringar, varom här är fråga, synes det vara ytterst angeläget, att utbyggnaden av högskoleväsendet icke ges större totala dimensioner än som verkligen är strängt nödvändigt och som även på längre sikt kan försvaras. En förut­ sättning för den starka tillströmning till universitet och högskolor, som utredningen räknat med under de närmaste åren, är bl. a., att gymnasieorganisationens intagningskapacitet kan ökas i samma takt som de stigande årskullarna. Det torde emellertid för närvarande vara en öppen fråga, om de förefintliga lärarresurserna kommer att tillata en sa kraftig upprustning som till cirka 14 200 nya studenter redan ar 1962. Av en särskild under­ sökning angående behovet av lärare i matematik, fysik och kemi vid de högre skolorna åren 1959—70 framgår, att lärarbristen i dessa ämnen kommer att vara mycket besvä­ rande under åtskilliga år framåt. Enligt statskontorets mening kan delta förhållande möj­ ligen leda till att den studentproduktion, som utredningen räknat med, icke uppnås under de närmaste åren. Ett studium av huru antalet tjugoåringar förändras fram till mitten av 1970-talet är emellertid av intresse. Det visar sig — enligt från statistiska centralbyrån under hand erhållna uppgifter — att nämnda årskull under 1960 uppgår till ett antal av något över 95 000, vilket antal under de närmast följande fem åren kontinuerligt stiger till en kulminationspunkt på omkring 131 500 år 1965. Därefter börjar eu retarderad rörelse, som år 1970 lett därhän, att tjugoåringarnas antal sjunkit till cirka 114 800, vilket antal år 1975 ytterligare minskat till ej fullt 108 000. Med det samband som råder mellan antalet tjugoåringar å ena sidan och antalet avlagda studentexamina å den andra kan en sa kraftig minskning av årskullarna efter hand även leda till en stark nedgång av de stude­ randes antal och diirmed till en decimering av utrymmesbehovet vid universitet och hög­ skolor. Enligt statskontorets mening måste dessa synpunkter beaktas och på något sätt komma till konkret uttryck i planeringsarbetet. Detta bör icke få bedrivas så, att en överdimensioncring av universitet och högskolor framträder under kommande årtionden. Det synes enligt ämbetsverkets mening kunna ifrågasättas, huruvida ej de speciella in­ vesteringsbehoven för toppbelastningen på 1960-talet skulle kunna tillgodoses genom mera

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

130 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

provisoriska eller elastiska arrangemang, vilka icke behövde bli lika kostnadskrävande som permanenta anläggningar, avsedda för långvarigt bruk. Treåriga handelsgymnasielinjer skulle otvivelaktigt kunna avlasta de allmänna gym­ nasierna och därigenom även bidraga till att leda ungdomens studier i praktisk riktning. Frågan om treåriga handelsgymnasier har sålunda genom föreliggande utredning satts i ett betydligt vidare sammanhang än tidigare. Den stora påfrestningen på gymnasieorgani­ sationen över huvud och behovet av en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna än av de allmänbildande gymnasierna motiverar enligt statskontorets uppfattning, att man nu överväger förutsättningarna och formerna för en treårig studiegång vid handelsgymnasierna.

Statens sakrevision yttrar bl. a. följande.

I första hand vill sakrevisionen fästa uppmärksamheten på vissa spörsmål, som berör de högre läroanstalternas utbyggnadsfråga i dess helhet. Revisionen vill sålunda erinra om att enligt tillgängliga statistiska uppgifter antalet tjugoåringar i landet från och med år 1966 kommer att nedgå samt att denna minskning kan uppskattas till ungefär 17 000 personer under åren 1966—70 och 7 000 under åren 1971—75. Fn nedgång i tjugoåringarnas antal med tillhopa omkring 24 000 från år 1965 till år 1975 måste enligt revisionens uppfattning få kännbara följder även i form av minskad tillströmning till de akademiska banorna. Sakrevisionen vill därför understryka nödvändigheten av att vid planeringen av 1960-talets universitet och högskolor jämväl beakta de följande decenniernas sjunkande arskullar med därav följande minskade utbildningsbehov. Fn överdimensionering på längre sikt skulle innebära fasta kostnader av betydande storlek, vilka i möjligaste mån bör undvikas genom förutseende planering samt genom att utnyttja provisoriska anordningar av olika slag under de år, då belastningen blir som störst. Fnligt sakrevisionens mening kan det därför icke vara tillrådligt, att statsmakterna nu slutgiltigt binder sig för ett helhetsprogram, vars ekonomiska konsekvenser alldeles icke kan överblickas. Då emellertid en kraftig utbyggnad av de akademiska utbildningsvägarna synes ofrånkomlig och då denna utbyggnad bör ske snarast möjligt, vill sakrevisionen ej motsätta sig, att betän­ kandet lägges till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Innan de partiella utredning­ arna avslutats, är det enligt sakrevisionens mening av särskild vikt, att de beslut, som dessförinnan kan komma att fattas, icke ges sådan bindande karaktär att senare fram­ komna detaljplaner icke kan förutsättningslöst prövas och bedömas. Sakrevisionen håller sålunda före, att i nuläget bindande beslut bör ifrågakomma endast vad angår delförslag, vilka kan konkretiseras åtminstone i sådan utsträckning, att kostnadssidan kan fixeras, och vilkas angelägenhetsgrad kan bedömas såsom särskilt hög. Utredningen har påvisat angelägenheten av att en begränsning av tillströmningen till de humanistiska utbildningslinjerna kan genomföras. Enligt revisionens mening borde emellertid en minskad tillströmning på längre sikt till dessa banor ha som logisk förut­ sättning, att jämväl gymnasiernas utbildningskapacitet på de klassiska linjerna relativt minskades. Planeringsåtgärderna på högskolestadiet borde med andra ord enligt sak­ revisionens uppfattning motsvaras av likartade åtgärder på gymnasiestadiet. Ett led i en sådan tankegång är utredningens förslag om en relativt starkare utbyggnad av specialgymnasierna än av de allmänbildande gymnasierna. Sakrevisionen vill vidare fästa uppmärksamheten på den både till omfattning och kva­ litet betydande tekniska utbildning, som bedrives inom enskilda företag, av intresse­ organisationer, korrespondensinstitut m. fl. Fn inventering av denna utbildningsverksam­ het och dess resurser skulle vara av intresse, enär sakrevisionen icke håller för uteslutet att statsbidrag till dylik verksamhet skulle kunna i viss utsträckning begränsa behovet av nya eller utvidgade statliga tekniska läroanstalter.

Kommerskollegium anför huvudsakligen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 131

Självfallet inrymmer utredningens framtidsvärderingar många osäkerhetsmoment, och förslagen kommer därför att i stor utsträckning bygga på allmänna överväganden som anknyter till en av utredningen såsom önskvärd angiven utveckling. Kollegium anser emellertid icke, att denna omständighet förringar värdet av förslagen såsom en general­ plan på något längre sikt för samhällsarbetet på den högre utbildningens område. En av de bärande tankarna i utredningens förslag är att såsom en långsiktig riktpunkt för universitetspolitiken borde uppställas att alla spärrar för inträde till olika utbildningslinjer borttages. Kollegium ansluter sig till denna tanke. Ur samhällelig synpunkt bör kunna krävas att envar, som uppfyller de minimikrav en högre läroanstalt uppställer för inträde därstädes, också skall få tillfälle att skaffa sig den utbildning läroanstalten tillhandahåller.

Det synes statistiska centralbyrån som om utredningen i stor utsträckning vid prognosens uppbyggnad, kanske av försiktighetsskäl, på olika punkter valt moderata eller låga alternativ. Ett högre slutresultat synes dock centralbyrån kunna vara minst lika sannolikt. Som exempel härpå anför centralbyrån följande.

Utredningen har för perioden 1959—62 gjort en beräkning av hela antalet examina vid allmänbildande gymnasier och fackgymnasier på basis av antalet elever i första ring (klass) motsvarande antal år tidigare. För år 1962 har man dock varit tvungen att grunda beräkningen enbart på statistiska uppgifter om antalet elever i ring I4 år 1958. Antal elever i ring I3 och elever i fackgymnasierna har måst uppskattas. Man har numera möj­ lighet att modernisera beräkningarna av det väntade antalet studentexamina genom att beakta uppgifter för höstterminen 1959. Detta innebär att beräkningarna av student­ examinationen år 1962 kan baseras även på antalet elever i gymnasiernas ring I3 och i de tekniska gymnasiernas första klass. Examinationen vid handelsgymnasierna måste dock fortfarande bygga på en uppskattning. Följande reviderade resultat avser examina­ tionen åren 1961 och 1962: Summa examina Antalet examina

tekniska handels- Summa i procent av

År vid allmänbildan­ gymnasier gymnasier examina antalet 20de gymnasier åringar

1961 10 409 1 309 1 218 12 936 13,07

1962 12 042 1 559 1 260 14 861 13,16

Enligt denna beräkning skulle antalet studentexamina år 1962 bli 670 högre än vad ut­ redningen antagit. Studentcxamensprocenten skulle komma att ligga vid 13,2 i stället för utredningens 12,4. Vissa tendenser kan även urskiljas beträffande år 1963 med hjälp av nu tillgängligt material och med liknande grad av säkerhet som när utredningen uppskattade examina­ tionen år 1962. Antalet elever i ring I4 hösten 1959 kan läggas som grund för en beräkning av antalet examina 1963, varvid man antar att antalet elever i ring I3 höstterminen 1960 kommer att öka med samma genomsnittliga procenttal som gällt de tre senaste åren. Enligt årets statsverksproposition föreslås antalet nya klasser i de tekniska gymnasierna bli 14 hösten 1960. Räknat med ett genomsnittligt elevantal om 25 per klass ökar antalet elever där med 350. Antalet elever i handelsgymnasierna antas bli oförändrat. Med dessa förutsättningar kan antalet student- och fackgymnasieexamina år 1963 be­ räknas bli 17 452 och studentexamensprocenten 14,1 mot de 12,4 respektive 12,9 utred­ ningen räknat med i sina minimi- och maximialternativ. Utredningens beräkningar av 1960-talets studentexamination kan sålunda på denna punkt anses innebära en icke oväsentlig underskattning. Räknar man med den nu framräknade studentexamenspro­ centen för 1962 om 13,2 procent och för 1963 om 14,1 och i fortsättningen med en årlig ökning av studentexamensprocenten om 0,5 procentenheter, d. v. s. samma antagande som

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i utredningens s. k. maximialtemativ skulle studentexaminationen (inklusive examina vid fackgymnasierna) under perioden 1962—70 bli följande jämfört med universitetsutredningen. Här upptas då det medelalternativ utredningen arbetar med: 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 Universitets­ utredningen 14 191 15 773 17 047 17 444 18 155 18 091 18 704 18 567 18 262 Alternativ beräkning .. 14 861 17 452 19 148 19 853 20 452 20 529 20 818 20 579 20 211

Som en allmän slutsats av här redovisade beräkningar kan anföras att redan det för­ hållandet att uppgifter från ett senare år än det senaste utredningen haft tillgång till vid sina beräkningar ger anledning till en icke oväsentlig justering av prognosen. Detta konstaterande får dock icke uppfattas som någon kritik mot utredningen utan belyser endast de svårigheter som finns att även på ganska kort sikt överblicka den framtida utvecklingen.

Konjunkturinstitutet har i sitt remissyttrande bl. a. gjort vissa tekniska kom­ mentarer till modellen och de på basis härav dragna allmänna slutsatserna. Läkarprognosutredningen uttalar bl. a. följande.

Utredningens material utvisar, att varje ökning av läkarutbildningens intagningskapacitet, som tills vidare kan komma att visa sig önskvärd, också blir möjlig från rekryteringssynpunkt, d. v. s. med hänsyn till studentexaminationen från ifrågavarande gymnasielinjer och -grenar. Utredningen visar, att vi synes vara på väg mot en situation med rikligare försörjning överlag med akademisk arbetskraft. Större spelrum kan sålunda ges för sådana önskemål beträffande sjukvårdsprogrammets utformning, som samhället kan antas vilja se genomförda. Stor uppmärksamhet måste också i en sådan situation ägnas åt de framtida sysselsättningsmöjligheter för läkare, som kan väntas föreligga utöver de klart konstaterbara behoven. Vid prövning av det beräkningsmässiga underlaget för utredningens rekommendationer har vi kommit till den slutsatsen, att utredningen torde ha underskattat expansionskraften i tillströmningssidans utveckling. Detta synes ytterligare understryka det angelägna i att en kraftig utbyggnad av den akademiska undervisningens resurser kommer till stånd i så snabb takt som förhållandena över huvud taget medger. Det är emellertid också på sin plats att erinra om nödvändigheten av en förhållandevis ännu snabbare ökning av utbildningskapaciteten hos de utbildningsvägar av icke-akademiskt slag dit studenter kan söka sig. För oss är det beträffande båda dessa utbildningssektorer naturligt att särskilt erinra om de krav, som sjukvården och den medicinska forskningen kan väntas komma att ställa i fråga om sådana personalkategorier som fysiker och kemister, statistiker, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, sjuksköterskor, teknisk laboratoriepersonal och läkarsekreterare. I fråga om de av dessa utbildningsvägar, som icke traditionellt rekry­ terats med studenter är det angeläget, att utbildningen utformas så, att dessa arbetsfält erbjuder naturliga alternativ till övriga s. k. studentkarriärer av icke akademiskt slag.

Farmaceututbildningskommittén anmäler, att den av universitetsutredningen omnämnda undersökningen rörande det framtida behovet av farmaceutiskt ut­ bildad arbetskraft avslutats inom arbetsmarknadsstyrelsen, och lämnar en översikt av resultatet av undersökningen. Beträffande denna översikt och den undersökningsrapport, som styrelsen överlämnat till kommittén, torde få hän­ visas till handlingarna. Kommittén deklarerar vidare sin ståndpunkt i fråga om rekryteringen till farmaceutiska studier på följande sätt.

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960 133

Innan kommittén på grundval av arbetsmarknadsstyrelsens undersökning tar sin de­ finitiva ståndpunkt till den önskvärda examinationskapaciteten, erfordras ingående sam­ råd med bl. a. medicinalstyrelsen och de farmaceutiska yrkesorganisationema rörande den föreliggande prognosen. Kommittén vill dock redan nu framhalla, att den finner det angeläget med en så jämnt utnyttjad intagnings- och examinationskapacitet som möjligt. Det synes därför önskvärt, att intagningen vid farmaceutiska institutet baseras på genom­ snittssiffror från en icke alltför kort prognosperiod. Kommittén vill också understryka, att den finner det angeläget, att farmaceutiska institutet patager sig sin del av ansvaret för att tillräckliga utbildningstillfällen erbjudas de nu så snabbt växande studentkullarna. 1 hur hög grad detta kan ske, är givetvis en avvägningsfråga. Intagning av fler än SO apotekarstuderande kan i varje fall under provisorietiden icke praktiskt genomföras. I fråga om receptariestuderande kan man däremot ta emot upp till 180 studerande, vilket också för närvarande sker. Ur de allmänna synpunkter, universitetsutredningen anlagt beträffande tillträde till högre studier, bör det prövas, om den provisoriskt förstärkta intagningskapaciteten bör utnyttjas i högre grad än som vore motiverat enbart från läkemedelsförsörjningens synpunkt. En utbildning av apotekare och receptarier i sådan takt, att den svenska läkemedelsproduktionen icke hämmas av brist på kompetent per­ sonal, kan bedömas vara ett väsentligt ekonomiskt intresse för landet. Att utbildningen sker i sådan omfattning, att apoteken utan personalsvårigheter kan fullgöra sina åliggan­ den, är ett berättigat socialt krav. Att enbart ta hänsyn till förhållandena inom läke­ medelsområdet vore emellertid att sätta målet för lågt och det vore föga förenligt med universitetsutredningens grundsyn på frågan om individens rätt till utbildning. I armaceutisk utbildning ger, som bl. a. förhållandena i Danmark visar, goda förutsättningar för yrkesutövning inom andra kemiskt och biologiskt betonade verksamhetsgrenar än läke­ medelshanteringen. Någon risk för en för samhället skadlig överproduktion på farmaceuter torde därför icke behöva förutses vid en sådan ökning av farmaceutiska institutets kapa­ citet, som från andra synpunkter än de snävt prognosbundna ter sig realistisk.

L o kalisering sutredning en rörande statlig verksamhet framhåller huvudsakligen följande.

Universitetsutredningens beräkningar av den mera långsiktiga utvecklingen av tillström­ ningen till olika akademiska läroanstalter är självfallet mycket osäkra, men det förefaller som om utredningens uppskattningar gjorts alltför försiktiga. Härför synes ett flertal olika omständigheter tala. Sålunda torde det kunna antagas, att studentexaminationen kommer att öka snabbare än universitetsutredningen tänkt sig. Vidare förefaller det osannolikt, att andelen av studentårgångar, som söker sig till akademisk utbildning, skall sjunka på det sätt universitetsutredningen förutsatt. Även om det genom olika positiva åtgärder från samhällets sida, t. ex. genom öppnande av nya utbildningsvägar, är möjligt att påverka utvecklingen, synes man ha anledning utgå från, att universitetsutredningens beräkningar rörande antalet studenter vid universitet och högskolor år 1970 måste be­ traktas som minimisiffror.

Överståthållarämbctet biträder på anförda skäl utredningens rekommendation om en icke obetydligt ökad tillströmning till de juridiska fakulteterna och anför därjämte följande.

Även utredningens rekommendation om en fördubbling av intagningen till civilekonom­ utbildning synes motiverad. Beträffande civilekonomer torde för statsförvaltningens del konkurrensen med näringslivet vara särskilt kännbar. Svårare ställer det sig för ämbetet att göra något uttalande om behovet av samhällsvetare, men ämbetet vill dock under­ stryka vad i stadskollegiet i yttrande till ämbetet anförts beträffande angelägenheten av en närmare utredning av frågan om en utbildningsgång för blivande samhällsplanerare.

134 Kungl. Maj:ts yr o-position nr 119 år 1960

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller huvudsakligen följande.

En sjunkande övergångsfrekvens till akademiska studier aktualiserar behovet av en tillfredsställande utbildning för dem som icke fortsätter med sådana studier. Länsstyrelsen vill fästa uppmärksamheten pa nödvändigheten av att även detta spörsmål inom en näraliggande tid blir föremal för utredning och övervägande. Utredningen anser det mest sannolikt att sänkningen av övergångsfrekvensen till akademiska studier — om den in­ träffar kommer att visa sig i en relativt sett svagare tillströmning till de humanistiska fakulteterna än till övriga akademiska utbildningslinjer och att utvecklingen sålunda leder till att de humanistiska fakulteterna far en nagot minskande andel av den totala tillström­ ningen till universitets- och högskoleväsendet. Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Jämväl utredningens uppfattning i fråga om inträdesspärrar delas i princip av länsstyrelsen. Mot utredningens allmänna rekommendationer med avseende på de olika utbildnings­ linjerna anser sig länsstyrelsen icke böra göra annan erinran än att länsstyrelsen ifråga­ sätter om icke utredningen överskattat det behov, som framdeles må föreligga av akade­ miker med samhällsvetenskaplig utbildning. Däremot biträder länsstyrelsen utredningens rekommendationer av en viss minskning av tillströmningen till de rent humanistiska studierna. En sadan synes erforderlig därest man vill undvika en överproduktion av aka­ demiker med humanistisk utbildning. Länsstyrelsen vill dock i detta sammanhang under­ stryka nödvändigheten av att utredningens förslag icke tages till intäkt för ett efter­ sättande av de humanistiska fakulteternas behov.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att universitetsutredningens beräk­ ning av den framtida tillströmningen till akademiska studier är mycket försik­ tig och att den såvitt gäller humanisterna innebär en alltför låg uppskattning, samt anför ytterligare följande.

Bakgrunden till beräkningen torde vara det förhållandet, att man under 1960-talet räknar med särskilt stora ungdomsårgångar och att man med tanke på minskat antal ungdomar för tiden därefter bör undvika alltför stora investeringar. Tanken kan i och för sig vara riktig men länsstyrelsen anser för sin del inte, att det absoluta antalet stude­ rande kommer att sjunka efter utgången av 1960-talet. Bättre ekonomiska resurser och ökat intresse för högre studier kommer sannolikt att medverka till en stegrad frekvens av tillströmningen till den akademiska undervisningen.

Utredningens ståndpunkt till inträdesspärrar är utan tvekan riktig. Tyvärr medger inte resurserna att sådana spärrar helt avskaffas inom snar framtid.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller huvudsakligen följande.

Självfallet är det mycket svårt att uttala någon bestämd mening om riktigheten av de grundläggande antaganden som utredningen gjort. Detta hindrar icke, att universitets­ utredningens slutsatser om utvecklingen på akademikernas arbetsmarknad i stort kan visa sig hallbara. Styrelsen vill emellertid här erinra om att i andra sammanhang utredningar företagits, som lett till att man nu inom statsförvaltningen planerar överflyttning av arbetsuppgifter från akademiskt utbildad personal till kanslistpersonal. En dylik över­ flyttning torde komma att motverka en ökad »akademikertäthet» inom statsförvaltningen. Styrelsen delar helt universitetsutredningens principståndpunkt, att den upprustning av universitet och högskolor, som anses ofrånkomlig, bör få sin tyngdpunkt i de tekniska högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. I detta sammanhang vill styrelsen emellertid framhalla, att det för närvarande på den primärkommunala arbets­ marknaden råder en markerad brist på läkare och tandläkare, varför det är av yttersta vikt att förutsättningar snarast skapas för en utbyggnad av de medicinska och odonto­ logiska utbildningsanstalterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 135

Målsmännens riksförbund yttrar bl. a. följande.

Det moderna samhällets krav på ökat antal akademiker med naturvetenskaplig, eko­ nomisk, samhällsvetenskaplig och teknisk utbildning maste tillgodoses. De investeringar och kostnader som gäller utbildning av vår ungdom torde enligt riksförbundets mening vara de mest räntabla för samhället. Mot utredningens allmänna rekommendationer i fråga om universitetens och högskolornas utbyggnad under 1960-talet och mot de kon­ kreta förslagen att förstärka utbildningskapaciteten inom olika områden har riksförbundet således intet att erinra. Utredningsmännen har ansett, att man kan förvänta sig att en lägre procent av totala antalet studenter än för närvarande kommer att söka vidareutbildning vid universitet och högskolor. Förhållandet kan enligt riksförbundets uppfattning komma att bli det motsatta eftersom en bibehållen hög eller eventuellt högre levnadsstandard torde innebära en tendens hos föräldrarna att i allt större utsträckning sända sina barn till högre utbildning. Vidare synes en ökad konkurrens på arbetsmarknaden vid sidan av de nuvarande studentsociala åtgärderna kunna innebära en högre övergångsfrekvens än vad utredningen räknat med. Vid sidan av ökad intagning till de spärrade utbildningslinjerna måste man, som fram­ hållits i utredningen, genom andra ingripanden motverka ett alltför stort utbud av humanister. Vad beträffar möjligheterna att påverka studieinriktningen hos de unga på ett tidigt stadium vill riksförbundet starkt understryka vikten av yrkesvägledning och upplysning till såväl elever som föräldrar om tendenserna pa arbetsmarknaden. Värdet av en god utbildnings- och yrkesvägledning skulle dock bli ringa därest icke gymnasie­ organisationen anpassades till det framtida universitets- och högskoleväsendet. Riksför­ bundet finner därför förslaget om större differentiering av gymnasieutbildningen genom bl. a. inrättande av specialgymnasier tillfredsställande. Riksförbundet ansluter sig vidare helt till utredningens förslag om differentierad humanistutbildning. Det är av stor vikt såväl ur humanisternas egen synvinkel som ur samhällets att den humanistiskt utbildade arbetskraften får ett mera vidsträckt verksamhetsområde än hittills.

Den fortlöpande prognosverksamheten

Det helt övervägande antalet remissinstanser är ense med universitetsutredningen om att skapandet av en tillfredsställande organisation för yrkes- och utbildningsstatistiska undersökningar med prognostiskt syfte icke längre kan uppskjutas. Beträffande organisationens utformning och administra­ tiva anknytning råder däremot starkt delade meningar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm förordar bestämt, att verk­ samheten anknytes till arbetsmarknadsstyrelsen vilken bl. a. har att förse den officiella yrkesvägledningsverksamheten med aktuella uppgifter. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att behovet av ett organ för det yrkes- och utbildningsstatistiska prognosarbetet är ostridigt och förordar, att ett dylikt organ inrättas. Överstyrelsen är för sin del ej beredd att taga bestämd ståndpunkt till frågan om detta organs lämpligaste ställning i organisa­ toriskt hänseende men finner dock skäl tala för en anknytning av detsamma till arbetsmarknadsstyrelsen. Därest den föreslagna nämnden erhåller en tillräckligt allsidig sammansättning, anser överstyrelsen inga större betänkligheter möta mot en dylik lösning.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det föreslagna prognosorga­ net kommer att behöva tillgång till uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen i en sadan omfattning att det framstår som helt naturligt, att organet kvarligger inom arbetsmarknadsstyrelsen. Statistiska centralbyrån föreslår, att en yrkes- och utbildningsprognostisk verksamhet successivt utbygges och att den tills vidare kvarblir inom arbets­ marknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Så länge den nuvarande anordningen består, med handläggning inom två skilda de­ partement av arbetsmarknads- respektive utbildningsfrågorna, vilka — som också fram­ hållits i det föreliggande betänkandet — blir alltmer sammankopplade och beroende av varandra, är det enligt styrelsens mening förståeligt, om skilda meningar kan göra sig gällande i fråga om prognosverksamhetens förläggning. Tvekan på denna punkt får emel­ lertid icke leda till ett uppskjutande av den centrala frågan om en väsentlig utbyggnad av verksamheten. Enligt styrelsens uppfattning måste man ta ställning till de organisa­ toriska frågorna med hänsyn till de rent praktiska omständigheterna. Styrelsen vill utifrån denna synpunkt förorda en fortsatt anknytning av verksamheten till arbetsmarknads­ styrelsen. För en sådan lösning talar enligt utredningen flera skäl bl. a. det förhållandet, att det är en av prognosverksamhetens huvuduppgifter att fortlöpande förse yrkesväg­ ledningen med aktuellt och tillförlitligt arbetsmaterial. Vid en bibehållen förläggning till styrelsen skulle, enligt utredningen, den föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser organiseras som en delegation hos styrelsen. Mot ett sådant arrangemang har styrelsen intet att erinra. Vad gäller den föreslagna sammansättningen av nämnden, vill styrelsen ifrågasätta huruvida icke i detta samman­ hang en representation för Svenska arbetsgivareföreningen, snarare än för Sveriges in­ dustriförbund, vore naturlig. Styrelsen vill också erinra om att i det för närvarande till styrelsen knutna prognosradet ingår en ledamot utsedd på förslag av Statstjänstemännens riksförbund.

SR anför bl. a. följande.

SR är medvetet om att skäl kan andragas för samtliga de tre förläggningsalternativ utredningen diskuterar. Dock förefaller skälen mot en förläggning till statistiska central­ byrån vara av sådan styrka att detta alternativ bör falla bort. Särskilda skäl torde å andra sidan böra erfordras för att bryta ut prognosverksamheten från arbetsmarknads­ styrelsen. För dess fortsatta hemvist hos denna talar enligt SR:s uppfattning i synnerhet arbetsmarknadsstyrelsens kontakt med efterfrågesidan och styrelsens ansvar för yrkes­ vägledningen. Härtill kommer att ett prognosråd redan inrättats vid styrelsen. Redan dessa omständigheter, vilka delvis påpekats av utredningen själv, synes tala för ett fort­ satt intimt samband mellan prognosorganet och arbetsmarknadsstyrelsen att överförandet av prognosverksamheten till ett fristående institut åtminstone för dagen torde böra anstå, även om vissa skäl kan åberopas för sistnämnda alternativ.

LO finner det vara välbetänkt att inrätta ett prognosinstitut men vill betona att arbetsmarknaden bör betraktas som en helhet, och att prognosinstitutet förlägges hos och organiseras av arbetsmarknadsstyrelsen, där man har den bästa överblicken över arbetsmarknaden. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen yttrar:

Då en prognosverksamhet redan börjat byggas upp inom arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter vi, huruvida icke denna verksamhet även fortsättningsvis bör anknytas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 137

detta ämbetsverk, som ju även i övrigt är väl rustat för att bevaka arbetsmarknadssynpunkter. Därvid torde också sammansättningen av det nuvarande prognosrådet böra bibehållas. Handelns arbetsgivareorganisation ansluter sig till nyss återgivna yttrande. Enligt Svenska bankföreningen bör den prognosgrupp som nu är organiserad inom arbetsmarknadsstyrelsen utvidgas till ett prognosinstitut inom ramen för nämnda myndighet, inte minst för att möjliggöra ett intimt samarbete mellan prognosinstitutet och den yrkesvägledande verksamheten. Enligt Jernkontorets uppfattning synes en anknytning av prognosinstitutet till arbetsmarknadsstyrelsen naturlig och logisk. Skånes handelskammare anser att den vidgade prognosverksamheten icke bör brytas ut från arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt Folkpartiets ungdomsförbund bör det särskilda organets för utbild­ nings- och yrkesprognoser karaktär av fackorgan understrykas genom en an­ knytning till antingen arbetsmarknadsstyrelsen eller skolöverstyrelsen och dess arbete bör givetvis samordnas med den verksamhet av likartad karaktär som redan bedrivs i dessa ämbetsverk.

TCO finner utredningens förslag, att prognosverksamheten skall bedrivas av ett fristående institut under ledning av en särskild nämnd, vara en lämplig anordning, men vill likväl uttala, att främst med hänsyn till prognosverksam­ hetens relationer till yrkesvägledningen även en förläggning till arbetsmarknads­ styrelsen är tänkbar. TCO framhåller därjämte följande. Skiljaktiga uppfattningar i förläggningsfrågan får under inga förhållanden leda till ett dröjsmål med igångsättande av prognosverksamheten, och det finns enligt TCO:s mening ingen anledning att förmoda, att förläggningsfrågan kan spela någon avgörande roll vad gäl­ ler prognosverksamhetens inriktning och utformning. TCO förutsätter, att därest prognos­ verksamheten förlägges till arbetsmarknadsstyrelsen, den av universitetsutredningen före­ slagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser får ställning som en delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen. Svenska telcnologföreningen tillstyrker, att den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna prognosverksamheten överflyttas till ett särskilt prognosinstitut med nära anknytning till arbetsmarknadsstyrelsen. Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala finner det angeläget, att det av utredningen föreslagna institutet för utbildnings- och yrkesprognoser snarast kommer till stånd. Lärarkollegiet vid karolinska institutet yttrar: Vad gäller prognosverksamheten för arbetskraft med längre utbildning föreslår utred­ ningen, att den nuvarande s.k. prognosgruppen inom arbetsmarknadsstyrelsen från och med 1 april 1960 förstärkes och ombildas till ett fristående utredningsinstitut för utbild­ nings- och yrkesprognoser. Kollegiet finner ett sådant organ vara synnerligen önskvärt, ur såväl allmänna samhällssynpunkter som de mera speciella synpunkter beträffande den framtida omfattningen av läkarutbildningen som kollegiet har att bevaka. Till detsamma synes en företrädare för hälso- och sjukvården böra knytas.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola tillstyrker bestämt in­ rättandet av det föreslagna prognosinstitutet och understryker vikten av att det snarast kommer till stånd. Även lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stock­ holm konstaterar med största tillfredsställelse, att utredningen föreslagit inrät­ tandet av ett prognosinstitut och understryker angelägenheten av att ett sådant snarast möjligt får träda i verksamhet. Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå understryker också nödvändigheten av att ett prognosinstitut snarast möjligt kommer till stånd. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl socialinstitutet i Stockholm finner det synnerligen angeläget, att det av utredningen föreslagna prognosinstitutet sna­ rast kommer till stånd. Enligt skolöverstyrelsen är det av utomordentlig vikt, att ett speciellt prog­ nosinstitut skyndsamt upprättas. Även styrelsen för farmaceutiska institutet, Ingeniörsvetenskapsakademien, statens tekniska forskningsråd, medicinalstyrel­ sen, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentför­ bund, Handelskammaren i Gefle, Svenska landskommunernas förbund, Målsmän­ nens riksförbund och Svenska arkitekters riksförbund uttalar sig för inrättande av ett särskilt prognosinstitut. Jämväl Vetenskapsakademien, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, farmaceututbildningskommittén, Svenska civilekonomföreningen, Sveriges konservativa studentförbund och Högerns ungdoms­ förbund tillstyrker universitetsutredningens förslag om inrättande av ett fri­ stående prognosinstitut. SFS hälsar utredningens förslag om ett prognosinstitut med stor tillfreds­ ställelse och framhåller, att ett uppskov med statsmakternas beslut i denna fråga skulle kunna få synnerligen ogynnsamma följder. Även SACO hälsar med största tillfredsställelse det av utredningen framlagda förslaget och förklarar, att klart övervägande skäl talar för ett fristående institut. SACO anför därvid bl. a. följande. Om man stannar för en förläggning till ett fristående institut uppstår närmast frågan under vilket statsdepartement detta institut skall höra. Här torde främst social- och ecklesiastikdepartementen komma i fråga. Liksom utredningen anser SACO utan tvekan, att institutet bör höra under ecklesiastikdepartementet. Verksamheten har nämligen otvivelaktigt mera anknytning till de huvudsakligen under detta departement hörande skol- och utbildningsfrågorna än till socialdepartementets arbetsområde.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola yttrar bl. a. följande. Avdelningen vill i detta sammanhang hänvisa till utredningen av 1956 års statistik­ kommitté (SOU 1959:33), där förslag framläggs om centralisering av den statliga sta­ tistikproduktionen. Därför skulle enligt avdelningens uppfattning inrättandet av ett nytt statistikproducerande organ icke vara i linje med de nuvarande rationaliseringssträvandena. Avdelningen får därför i detta avseende anföra, att den huvudsakliga statistik­ produktionen för prognosinstitutet bör anknytas till statistiska centralbyrån, där enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 139

statsverkspropositionen en ny avdelning för skolstatistik kommer att upprättas från och med den 1 juli 1960 genom överföring av statistikavdelningarna vid skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen. Att en nära kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen ävenledes är nöd­ vändig framstår som självklart. Som skäl för sitt yrkande att prognosverksamheten i första hand knyts till den existerande statistikproducerande myndigheten vill avdelningen anföra, att därigenom ett bättre utnyttjande av de statistiska informationerna och en på vetenskapliga grunder genomförd analys kan åstadkommas. Därjämte skulle man ernå en enhetligare statistikinsamling än om informationer även skulle insamlas av annan myndighet, vilket för de statistiklämnande myndigheterna kan medföra dubbla eller fler­ dubbla rapporter enligt olika system. För de enskilda myndigheterna kan detta bli arbetskrävande och därigenom öka kostnaderna för de olika verksamhetsgrenar, som har att avlämna sådana uppgifter.

Universitetskanslern avstyrker bestämt, att prognosverksamheten organiseras på av utredningen föreslaget sätt och anför därvid bl. a. följande.

Jag tillstyrker, att ett organ med den av utredningen angivna arbetsuppgiften kommer till stånd. Jag vill dock härvid foga den bestämda förutsättningen, att det vid utformande av detta organs sammansättning och organisation noga uppmärksammas, att utarbetandet av statistiska prognoser är en högt kvalificerad vetenskaplig uppgift, och att en prognos­ verksamhet utan tillräckligt sträng kritik vid resultatens bedömande och användning är mera ägnad att skada än att gagna. Enligt min bestämda mening bör dessa överväganden leda till, att den vetenskapliga sakkunskapen ges en vida starkare ställning i organets ledning, än som enligt utredningens förslag skulle bli fallet. Prognosverksamhetens tyngd­ punkt kommer att utgöras av bearbetning och analys av statistiska data, och det synes mig sakligt riktigast, att den blir direkt knuten till det centrala statistikproducerande ämbetsverk, som nyligen föreslagits av 1956 års statistikkommitté (SOU 1959:33).

Statskontoret uttalar sig för en förläggning av prognosverksamheten till statistiska centralbyråns utredningsinstitut och anför såsom skäl härför följande.

Statskontoret vill erinra om att ämbetsverket i utlåtande den 27 oktober 1955 angående arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet förklarat sig icke vara berett att tillstyrka inrättandet av en föreslagen samarbetsnämnd, vilken skulle handlägga frågor rörande planläggningen av den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen och den veten­ skapliga fackutbildningen. Statskontoret höll nämligen före, att det här vore fråga om samordningsproblem av den vikt och betydelse, att det omedelbara och direkta ansvaret för planläggningen och utvecklingen på området borde ligga på någon ledamot av rege­ ringen. Statskontoret kan alltjämt icke finna att uppgiften att följa utvecklingstenden­ serna på nu aktuella delar av arbetsmarknaden nödvändiggör inrättandet av en speciell nämnd. Ämbetsverket avstyrker därför förslaget i denna del. Beträffande det förordade utredningsinstitutet vill statskontoret erinra om att statistiska centralbyrån har till sig anknutet ett särskilt utredningsinstitut med specialutbildad personal. Enligt ämbets­ verkets mening talar skäl för att den nu aktuella prognosverksamheten med fördel skulle kunna omhänderhas av centralbyråns utredningsinstitut. Statskontoret vill därför för­ orda att, innan ett särskilt utredningsinstitut för utbildnings- och yrkesprognoser inrättas, ett försök göres att på statistiska centralbyråns utredningsinstitut överflytta de ifråga­ varande arbetsuppgifterna. Enligt statskontorets mening kommer kostnaderna för stats­ verket att bliva avsevärt lägre vid det av ämbetsverket föreslagna förfaringssättet än om ett nytt institut upprättas.

Statens sakrevision delar statskontorets uppfattning.

140 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

Statistiska centralbyrån föreslår, att en expertgrupp av samhällsvetenskapligt högt kvalificerade forskare tillsättes med uppdrag att till den 1 juli 1962 företaga en vetenskaplig undersökning rörande problemen i samband med prognosverk­ samheten, varvid särskilt målsättning, medel och möjligheterna att tillämpa någon form av modellteknik bör beaktas. Även enligt konjunkturinstitutets åsikt krävs en närmare utredning av det tilltänkta prognosinstitutets arbetsformer, innan detta inrättas.

Kommerskollegium förklarar sig ej kunna tillstyrka, att det föreslagna prog­ nosinstitutet inrättas, och anför därvid bl. a. följande. Kollegium vill icke bestrida, att en dylik prognosverksamhet kan få visst värde, när det gäller statsmakternas ställningstagande till utbyggnad av undervisningsväsendet samt den enskildes val av utbildning och yrke. Emellertid synes det kollegium som om vissa nackdelar vore förknippade med ett dylikt institut. En fortlöpande prognosverksamhet i en trängre krets, där subjektiva synpunkter lätt får avgörande betydelse, kan komma att leda till en snedvridning av förhållandena på denna viktiga del av arbetsmarknaden. Visserligen kan ett slopande av spärrarna befaras i någon mån medföra, att tillström­ ningen till de olika banorna blir för ojämn och därför otillfredsställande från allmän synpunkt, men enligt kollegii mening bör dessa farhågor icke överdrivas. Under fria för­ hållanden torde som på andra områden i samhället på längre sikt balans komma att råda inom den del av arbetsmarknaden som avser arbetskraft med högre utbildning.

Vad särskilt angår universitetsutredningens förslag om en särskild nämnd för utbildnings- och yrkesprognoser föreligger vissa menings­ skiljaktigheter i fråga om dennas sammansättning och organisatoriska ställning. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm finner den motivering som anförts för att det nya organet skulle som en särskild myndighet ställas under ecklesiastikdepartementet och få ecklesiastikministern till ordförande föga bä­ rande. Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a. följande Helt otillfredsställande finner överstyrelsen sammansättningen av den föreslagna nämn­ den för utbildnings- och yrkesprognoser. I nämnden bör under alla förhållanden ingå företrädare för minst två skolmyndigheter, nämligen skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen finner det vidare anmärkningsvärt att svenska arbets­ givareföreningen icke skulle bli företrädd i nämnden. Enligt överstyrelsen bör dock in­ rättandet av en särskild nämnd icke realiseras utan det nuvarande prognosrådet vara kvar. Statistiska centralbyrån förklarar sig icke kunna bedöma behovet av en nämnd, men anser att om nämnden kommer till stånd centralbyrån bör vara representerad med hänsyn till de statistikgrenar, som är förlagda till central­ byrån. SR yttrar bl. a. följande. SR förutsätter, att ur konstitutionell synpunkt hinder ej möter mot att förena ord­ förandeskapet i ett Kungl. Maj:t underställt organ med statsrådsämbete. Skulle anord­ ningen med ett särskilt fristående institut under ledning av en särskild nämnd befinnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 141

böra äga företräde, vill SR påpeka, att SR är representerat i arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande prognosråd och att SR såsom företrädare för bl. a. akademiker och de typiska studentkarriärerna utgår ifrån att det bör bli representerat även i den tilltänkta nämnden. SR får därför hemställa om ordinarie representation i denna.

LO yttrar:

Utredningens förslag innebär en helt ny praxis, nämligen att chefen för ecklesiastik­ departementet skulle bli ordförande i ett arbetsmarknadspolitiskt organ, som sorterar under ett annat departement. Detta ter sig synnerligen egenartat för att inte säga omo­ tiverat, varför LO icke kan tillstyrka detta.

Socialstyrelsen tillstyrker, att ett fristående prognosinstitut ställes under ledning av en särskild nämnd med av utredningen angiven sammansättning och arbetsuppgifter. Även länsstyrelsen i TJppsala län, Svenska civilekonomföreningen och Sveriges liberala studentförbund förordar en sådan anordning. Jämväl SACO företräder samma uppfattning och anför i detta sammanhang bl. a. föl­ jande.

Utredningens förslag innebär, att nämnden får två skilda huvuduppgifter, nämligen dels att leda prognosinstitutets verksamhet, dels att utgöra den högsta utbildningsmyndighetens organ för kontakt med främst arbetsmarknadens organisationer. Den sistnämnda uppgiften är viktig med hänsyn till angelägenheten av att utbildningssystemet fortlöpande anpassas efter arbetsmarknadens krav. När det gäller denna uppgift är det nödvändigt, att ecklesiastikministern är ledamot och därmed ordförande i nämnden. Nämnden blir i detta avseende ecklesiastikministerns rådgivande arbetsmarknadsorgan på här avsett om­ råde. Därest det skulle anses konstitutionellt olämpligt eller alltför betungande med hän­ syn till övriga arbetsuppgifter att ett statsråd är ordförande i nämnden i dess egenskap av styrelse för prognosinstitutet, har SACO ingen erinran mot att ordförandeskapet i detta avseende handhas av annan ledamot av nämnden. Formellt kan man alltså tänka sig två nämnder med bortsett från ordförandeskapet samma sammansättning. Som ledningsorgan för prognosverksamheten blir nämndens viktigaste uppgifter, för­ utom att utgöra den administrativa styrelsen, att handha den allmänna ledningen av verksamhetens uppläggning genom att fastställa vilka prognoser som närmast skall ut­ arbetas och deras angelägenhetsgrad samt att uppdraga de allmänna riktlinjerna för prognosmetodiken och för samarbetet med olika myndigheter och organisationer. Däremot torde nämnden icke böra ta ställning till detaljutformningen av de enskilda prognoserna, utan för dessa bör institutet som sådant svara. När det gäller utarbetandet av de enskilda prognoserna bör samma arbetsformer tillämpas som börjat användas vid arbetsmarknads­ styrelsens nuvarande prognos verksamhet, nämligen att informella rådgivande arbets­ grupper skapas med representanter från närmast berörda myndigheter och organisationer.

Matematisk-natur vetenskaplig a avdelningen vid Stockholms högskola — som uttalat sig för cn förläggning av prognosverksamheten till den statistikproducerande myndigheten — anför huvudsakligen följande.

Den föreslagna nämnden för utbildnings- och yrkesprognoser bör vara det samord­ nande organet mellan den statistikproducerande myndigheten och arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande sammansättningen av nämnden kan avdelningen icke dela utredningens upp­ fattning, att ordförandeskapet skall läggas hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Mot ett sådant arrangemang talar följande omständigheter. Prognosverksamheten skulle bli beroende av tillfälliga politiska växlingar. Departementschefen skulle genom ordförande­ skapet i nämnden frånhändas möjligheten till kritisk prövning av prognoserna. Utred­

142 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

ningens förslag att nämnden skall leda prognosarbetet förutsätter en stor arbetsbörda på ordföranden och även av denna orsak skulle en sådan tjänsteförening, som utredningen avsett, vara till förfång för prognosverksamheten. Beträffande nämndens sammansättning i övrigt vill avdelningen betona nödvändigheten av att i densamma ingår såväl ekonomisk som statistisk expertis och att detta ej enbart sker genom adjungering. För nämndens arbetsduglighet får man vidare förutsätta ett arbetsutskott, i vilket denna expertis bör vara självskriven. Universitets kanslern avstyrker bestämt, att det särskilda prognosorganet ställes under ecklesiastikdepartementet och med departementschefen som ord­ förande. Styrelsen för farmaceutiska institutet — som uttalat sig för ett särskilt prog­ nosinstitut — är icke lika övertygad om behovet och värdet av den föreslagna nämnden och finner det särskilt tveksamt, om nämnden bör stå under ordfö­ randeskap av en ledamot av statsrådet. Konjunkturinstitutet yttrar: Institutet ställer sig tveksamt till utredningens förslag att en nämnd med arbetstagare och arbetsgivarerepresentanter bör reglera det föreslagna institutets verksamhet. Detta kommer enligt konjunkturinstitutets uppfattning inte att bidraga till att prognosernas kvalitet förbättras; däremot kan det innebära en risk för att ovidkommande partsintressen får möjlighet att inverka på institutets verksamhet. Kommerskollegium ifrågasätter lämpligheten av att anförtro ledningen av det förordade prognosinstitutet åt en så framskjuten företrädare för den politiska makten som en ledamot av regeringen.

3. Departementschefen

Högre utbildning och forskning får runt om i världen en alltmer central roll i

samhällslivet. Naturvetenskap, teknik, läkarvetenskap och samhällsvetenskap har under 1950-talet på ett helt annat sätt än under t. ex. 1930-talet påtagligt bidragit till utvecklingen inom näringsliv och samhälle. Samtidigt har man fun­ nit att utvecklingen mot ett mera komplicerat och av tekniken beroende sam­ hällsliv måste balanseras på olika sätt, inte minst genom ökad aktivitet inom de humanistiska och allmänt kulturella områdena. I hela världen görs därför nu stora ansträngningar att förstärka den högre utbildningen och ge forskningen inom alla områden växande resurser. Men de ökande insatserna för den högre utbildningen kan inte enbart förklaras av att den offentliga verksamheten och näringslivet i stigande omfattning efterfrågar högt kvalificerad arbetskraft. På många håll — och dit hör vårt eget land — satsar man på den högre utbild­ ningen även därför att allt bredare lager av befolkningen vill ge sina barn en längre och mer kvalificerad utbildning. En gedigen utbildning framstår för för­ äldrar och ungdomar mer och mer som den säkraste grunden att bygga en lycko­ sam framtid på. När det gäller utvecklingen på kort sikt har de stora födelseårgångarna från

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 143

1940-talet på åtskilliga håll i världen föranlett särskilt energiska ansträngningar för att vidga den högre utbildningens resurser. Man är allmänt enig om att detta engångstillskott till begåvningskapitalet skall utnyttjas så långt detta är möjligt. Vårt land har länge haft och har fortfarande förhållandevis få personer med lång utbildning. Av hela befolkningen i åldrarna 25—65 år beräknas en av 60 — 1,65 procent — ha avlagt examen vid universitet eller högskola. Denna låga andel för »akademikerna» i totalbefolkningen sammanhänger givetvis med att under tidigare årtionden — ända fram till tiden för det andra världskriget — gymnasier, universitet och högskolor genomgåtts av ett förhållandevis ringa antal ungdomar. Att universitet och högskolor till följd av underdimensionering ej förmått att snabbt öka tillgången på akademiker har blivit alltmer påtagligt under efterkrigsperioden. På område efter område har uppstått brist på kvalificerad arbets­ kraft, en brist som på ett flertal offentliga och privata verksamhetsområden all­ varligt fördröjt genomförandet av önskvärda reformer och strukturanpassningar. Under de senaste femton åren har emellertid en markerad förändring inträtt i fråga om tillströmningen till högre utbildningsanstalter, en omsvängning som dock först så småningom får någon mer påtaglig inverkan inom totalbefolk­ ningen på relationen mellan antalet med och antalet utan högre utbildning. Omsvängningen har inneburit att antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier fördubblats under 1950-talet. Antalet examina vid allmänbildande gymnasier, tekniska gymnasier och handelsgymnasier uppgick föregående år till sammanlagt i runt tal 10 000. Det nuvarande antalet elever vid skilda gymnasier tyder på att den sammanlagda examinationen de tre åren 1960—62 vid gymna­ sierna kan komma att uppgå till närmare 40 000. En så omfattande examination kommer efter ett antal år att medföra ett betydande tillskott till arbetsmark­ naden av kvalificerad personal. Antalet ansökningar till gymnasierna kommer de närmaste åren säkerligen att öka ytterligare. De största årskullarna från den stora födelsevågen under 1940talet kommer upp i gymnasieåldrarna de närmaste två—tre åren. Men även under de därpå följande åren kommer med stor sannolikhet pressen på gym­ nasieorganisationen från föräldrar och ungdom att förbli oförändrat stark. Den trendmässiga stegring i gymnasiefrekvensen som vi bevittnat under efterkrigsperioden — 1959 tog 10,5 procent av en årgång 20-åringar studentexamen (mot­ svarande) mot 5,7 procent år 1948 — är ett uttryck för det stigande utbildningsintresset. Inga tecken tyder på att detta intresse skulle minska. Det kan tvärtom förutses att intresset för gymnasiestudier kommer att växa än mer. Rekryteringsunderlaget för gymnasierna har visserligen breddats mycket påtag­ ligt under 1950-talet, men fortfarande kvarstår mycket betydande olikheter i gymnasiestudiefrekvensen bland ungdomar från skilda socialgrupper och geogra­ fiska områden. De nuvarande olikheterna i rekryteringshänscende mellan skilda befolkningsgrupper kan med cn viss förenkling uttryckas så, att i cn studentklass om 25 elever endast 5 kommer från ena halvan av befolkningen — arbetare,

144 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

småföretagare och lågavlönade tjänstemän — medan de återstående 20 kommer från den andra halvan av befolkningen. Så länge dylika socialt, ekonomiskt och psykologiskt betingade olikheter i fråga om gymnasierekryteringen består, måste vid en fortsatt välståndsutveckling pressen på våra gymnasier komma att förbli oförändrat stark, även när ungdomsvågen från 1940-talet passerat portarna till gymnasierna. Detta i sin tur betyder att vi kan räkna med att antalet ungdomar med en avslutad gymnasial utbildning kommer att bli betydligt större mot slutet av 1960-talet än vad som i dag kan förutses för de närmaste åren. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tillströmningen till universitet och högskolor ökat mycket snabbt. Denna ökning har till och med varit starkare än vad förändringarna i antalet studentexamina under motsvarande tid kan ha givit anledning förmoda. Denna speciellt snabba takt i tillströmningen till uni­ versitet och högskolor har uppkommit främst därigenom att av dem, som avlagt studentexamen vid allmänbildande gymnasium, en stigande andel påbörjat aka­ demiska studier. Av dem som avlade studentexamen vid mitten av 1950-talet har omkring 75 procent påbörjat akademiska studier. Motsvarande andel bland dem som tog studenten i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet torde ha varit omkring 65 procent. Av den hastigt ökande tillströmningen till universitet och högskolor har blott en mindre del kunnat tas emot vid utbildningslinjer där intagningsbegränsning tillämpas. Den största delen av det växande antalet nybörjare har därför förlagt sina studier till de s. k. fria fakulteterna. Under större delen av efterkrigsperioden har de humanistiska fakulteterna fått det största tillskottet av dessa stude­ rande, men under senare delen av 1950-talet har också tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga och de juridiska fakulteterna varit mycket stark.

Jag har här i grova drag tecknat en bild av den hittillsvarande utveckling som är av betydelse för vad jag i detta avsnitt fortsättningsvis kommer att behandla. Det har skett huvudsakligen på basis av det material som nu framlagts av universitetsutredningen. Utredningen har i sitt betänkande också framlagt ett omfattande statistiskt material för belysning av tänkbara utvecklingstendenser i fråga om tillström­ ningen under hela 1960-talet till universitet och högskolor. Denna utveckling har dragits upp delvis utifrån analyser av det framtida behovet av skilda slag av akademiker, delvis utifrån studenternas inriktning på typ av akademisk utbild­ ning. De riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och högskolor under 1960-talet som utredningen framlagt har gjorts på basis av en arbetsmarknadsmässig bedömning av de resultat som ifrågavarande statistiska studier givit rörande tillväxten under 1960-talet och första hälften av 1970-talet av skilda grupper av akademiker. I fråga om det framtida behovet av olika slag av akademiskt skolad arbets­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 145

kraft konstateras i utredningen att näringslivet i växande omfattning behöver forskare, ingenjörer, ekonomer och administratörer för att kunna förbättra pro­ duktionsresultaten och hävda vår ställning på den internationella marknaden. Vidare framgår av utredningsmaterialet att en progressiv reformpolitik kräver bl. a. ett växande antal läkare, tandläkare, lärare och administratörer. Utredningens riktlinjer och förslag till utbyggnad av universitet och hög­ skolor innebär en högst väsentlig kapacitetsökning under första hälften av 1960talet, en utbyggnad som i betydande omfattning gäller teknisk, matematisknaturvetenskaplig, ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning och forskning. Som framgått av den utförliga redovisningen av yttrandena över betänkandets första hälft har utredningens allmänna rekommendationer rörande utbyggnaden av universitet och högskolor vunnit allmänt instämmande. Flertalet remiss­ instanser har samtidigt understrukit, att utredningens program måste betraktas som ett minimiprogram, vilket under alla förhållanden snabbt måste genom­ föras. Företrädare både för näringslivet och för arbetsmarknaden har energiskt yrkat på en mycket betydande utbyggnad. Åtskilliga av dessa har sålunda framhållit önskvärdheten av att gå längre i utbyggnad än vad utredningen för­ ordat, främst när det gäller utbildningsgrenar som nu har inträdesspärrar. Å andra sidan har från vissa håll påpekats konkreta svårigheter av olika slag att på kort tid realisera ett mycket omfattande program. Salunda framhåller bygg­ nadsstyrelsen, att man nu knappast kan räkna med att under de närmaste fem åren bygga ut universitet och högskolor mer än som förutsättes i universitetsutredningens program. Av universitets- och högskolemyndigheterna har över­ styrelsen för de tekniska högskolorna funnit att utredningens grundläggande undersökningar och därpå byggda riktlinjer och förslag skapat förutsättningar för en bedömning av omfattningen av den utbyggnad av skilda lärosäten, som framstår såsom en brådskande angelägenhet av utomordentlig vikt. Universitets­ kanslern har däremot i sitt remissyttrande gjort bestämda förbehåll när det gäller utbyggnadsprogrammet i stort. Dock framhåller kanslern, vilket även upprepas i en efter remisstidens utgång ingiven kompletterande skrivelse, att utredningens rekommendationer kan tjäna som grund för ett principbeslut under förutsättning att en kontinuerlig revision av de grundläggande prognoserna får ingå som ett väsentligt led i det fortsatta planeringsarbetet.

Dagens kunskap om morgondagens samhälle är mycket begränsad. Men det ligger i den aktuella problematikens natur att man genom ett ställningstagande till konkreta utbyggnadsfrågor i ganska betydande grad påverkar utvecklingen under ett flertal år framåt i tiden. Eftersom de frågor det här gäller för varje år får en allt större betydelse för utvecklingen på lång sikt inom praktiskt taget alla samhällslivets områden, blir det därför allt viktigare att uppställa fleråriga handlingsprogram. Ett handlingsprogram i stort, som i sig innefattar en från statsmakternas synpunkt lämplig inriktning av insatserna på skilda utbildnings­ områden, måste minska risken för felinvesteringar, en risk som eljest ökar ju 10 — Bxhang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mer verksamheten utvidgas. Men självfallet måste också i vårt föränderliga samhälle varje uppställt handlingsprogram omprövas med jämna mellanrum i ljuset av efter hand vunna erfarenheter och inför nya utvecklingsperspektiv. Utifrån detta principiella betraktelsesätt och med hänvisning till remissin­ stansernas praktiskt taget genomgående positiva inställning anser jag för egen del, att utredningens allmänna program och de bakomliggande motiveringarna för detta bör läggas till grund för utbyggnaden av universitet och högskolor under ett antal ar framat. Ett genomförande av programmet innebär givetvis betydande anslagshöjningar. Dessa kan emellertid inte ensidigt fastställas obe­ roende av de utgiftsanspråk som ställes på budgeten i övrigt. Ett upprustningsoch utgiftsprogram av den storlek varom här är fråga blir beträffande takten för dess genomförande beroende av det budgetmässiga utrymme som för varje år befinnes tillgängligt. Självfallet måste dessutom, som sagts, detta handlings­ program omprövas med jämna mellanrum. Den konkreta utformningen av olika åtgärder i anslutning till programmets riktlinjer måste vidare bli föremål för successiva ställningstaganden. Inte minst med hänsyn till nödvändigheten att vidmakthålla och förstärka forskningens resurser finner jag det vara realistiskt att man nu inriktar sig på att de närmaste fem åren utbygga universitet och högskolor i stort sett i den takt utredningen förordat. Samtidigt vill jag, i anslutning till vad jag nyss an­ fört, kraftigt understryka att detta utbyggnadsprogram måste kunna revideras. Det betyder att den utbyggnad, som jag i det följande kommer att rekommen­ dera, måste planläggas och utföras så, att den utan mera omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar av undervisnings-, forsknings- och byggnadsplaner skall kunna fullföljas med de avvikelser från det i dag uppställda pro­ grammet, som kan påkallas av utvecklingen. En dylik flexibilitet i programme­ ringen ställer givetvis särskilt stora krav såväl på universitets- och högskole­ organisationen själv som pa dem som närmast skall svara för byggnadsplaneringen. Men detta ökade krav pa smidighet och anpassningsbarhet framstå som allt oeftergivligare. Eljest kommer universitets- och högskoleväsendet ej att kunna uppfylla de ansprak, som individer och samhälle otvivelaktigt och med all rätt kommer att ställa pa organisationen under de närmaste decennierna. När det exempelvis gäller byggnadsplaneringen och byggandet kan nya, tidigare ej prövade organisatoriska åtgärder bli erforderliga för att programmet skall kunna genomföras inom den knappt tillmätta tidsramen. Vidare kan det för att trygga rekryteringen av erforderlig arbetskraft bli nödvändigt att vidtaga åtgärder av den art som byggnadsstyrelsen aktualiserat i sitt remissyttrande.

Som jag framhållit i det föregående har ett flertal remissinstanser hävdat att utredningens allmänna utbyggnadsprogram skulle vara tilltaget i underkant. En motivering härför har varit, att utredningen i sina statistiska beräkningar gjort underskattningar av storleken av tillströmningen till universitet och hög­ skolor. Det har sålunda påtalats att utredningen underskattat det framtida

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 147

antalet studentexamina. Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande påvisat, att antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna de närmaste åren torde bli större än utredningen räknat med i sina kalkyler. Med utgångspunkt i en gymnasieexamination t. o. m. år 1962, som ligger något högre än enligt utred­ ningens kalkyler, gör statistiska centralbyrån i sitt yttrande även vissa beräk­ ningar av studentexaminationen för tiden efter 1962. För hela 1960-talet skulle enligt centralbyråns beräkningar den sammanlagda examinationen vid skilda gymnasier kunna bli 10 procent större än den utredningen räknat med enligt sitt huvudalternativ. Bortsett från att centralbyrån vid sina beräkningar gjort missvisande jämförelser mellan vissa av utredningens siffror och verkets egna beräkningar, finner jag centralbyråns räkneexempel på ett värdefullt sätt belysa hur mycket större trycket på gymnasierna under 1960-talet kan bli jämfört med vad utredningen antagit. Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag själv inledningsvis anfört rörande pressen på gymnasierna och deras tänkbara fram­ tida expansion. Som följd härav kan trycket på universitets- och högskoleorga­ nisationen i sin tur bli icke oväsentligt större än vad universitetsutredningen räknat med i sina kalkyler. Även om studentexaminationen ej skulle bli större än vad utredningen räknat med, kan enligt många remissinstanser tillströmningen till universitet och hög­ skolor komma att bli betydligt mer omfattande än vad utredningens kalkyler ger vid handen. Ett flertal remissinstanser har nämligen hävdat, att utred­ ningens beräkningar och rekommendationer rörande andelen universitets- och högskolestuderande av samtliga studenter från allmänbildande gymnasier är tilltagna i underkant. Jag har i det föregående påpekat att under de senaste två decennierna en allt större del av dem, som tagit studenten, senare börjat studera vid universitet eller högskola. Universitetsutredningen har av arbetsmarknadsskäl för sin del rekommenderat att — om studentexaminationen vid allmänbil­ dande gymnasier under 1960-talet får den omfattning som utredningen beräknat — en sjunkande andel av varje studentårgång fram till 1965 påbörjar studier vid universitet och högskolor. För närvarande torde minst 75 procent av varje generation studenter från allmänbildande gymnasier förr eller senare påbörja akademiska studier. Utredningen anser av arbetsmarknadsskäl, att en successiv nedgång till drygt 60 procent vore önskvärd. Utredningen är för sin del över­ tygad om att en bibehållen hög »övergångsfrekvens» bland studenter från de allmänbildande gymnasierna kommer att medföra mindre önskvärda balans­ rubbningar på den del av arbetsmarknaden, där personer med examen från hu­ manistisk fakultet kan förväntas konkurrera. Flertalet remissinstanser ställer sig tveksamma till möjligheterna att realisera den av utredningen rekommenderade utvecklingen. Å andra sidan ifrågasätter blott några få remissinstanser det be­ rättigade i utredningens arbetsmarknadsmässiga motivering för denna rekom­ mendation. Såtillvida har jag förståelse för de nu åsyftade uttalandena från remissorga­ nens sida, att jag finner det vara mycket svårt att på kort sikt vidtaga sådana

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

åtgärder, att utredningens nyssnämnda rekommendation kan realiseras, å andra sidan är jag helt övertygad om att det är ytterligt angeläget att så långt möjligt förverkliga utredningens intentioner i här berört avseende. Den till synes enklaste lösningen vore givetvis därvid att genomföra intagningsbegränsningar vid samtliga akademiska utbildningslinjer. Universitetsutredningen har emellertid i sina rekommendationer utgått från att de nu s. k. fria fakulteterna även i fortsättningen skall stå öppna för studier för alla därtill behöriga. Samtliga remissinstanser som behandlat denna fråga har också i likhet med utredningen bestämt avstyrkt införandet av »spärr». Jag vill för min del till en början erinra om att jag i samband med framläggandet av propositionen 1958:104 angående vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor bl. a. uttalade följande (s. 38—39): »Som redan nämnts avser universitetsutredningen att framdeles lägga fram material, som kommer att ge en samlad bild av den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida. Ehuru min allmänna inställning är, att varje tillskott av kvalificerad arbets­ kraft är värdefullt för samhället och att de stora årskullar ungdom som på 1960talet når universitet och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra till­ gångar på universitetsutbildad arbetskraft, vill jag emellertid ej förneka, att den kommande analysen och prövningen av detta material trots allt kan komma att föranleda överväganden om en viss begränsning av tillträdet till de huma­ nistiska fakulteterna eller vissa delar därav.---------- Man kan vid en framtida analys av arbetsmarknadsläget även komma fram till att det är önskvärt att tillströmningen till de humanistiska fakulteterna bör begränsas men att man därvid emellertid ej bör tillgripa så drastiska metoder som en spärrad intagning utan i stället en ytterligare intensifiering av yrkesvägledningen i gymnasierna.» De siffror universitetsutredningen nu framlägger rörande den tänkbara ök­ ningen av antalet personer med examen från humanistisk fakultet fram till mit­ ten av 1970-talet finner jag liksom utredningen oroväckande. Utredningen visar nämligen, att, även om man får en markant nedgång i övergångsfrekvensen — från 75 till 65 procent — och därjämte en ganska betydande förskjutning i studenttillströmningen från de humanistiska till de matematisk-naturvetenskapliga och de juridiska fakulteterna, antalet yrkesverksamma humanister kan komma att öka från cirka 11 000 innevarande år till inte mindre än 27 000 (yrkesverksamma och yrkessökande) år 1975, en nettoökning således med 16 000 personer på femton år. Det är då ändå att observera att vid denna beräkning ett betydande antal studerande vid de humanistiska fakulteterna antagits ge­ nomgå samhällsvetenskaplig utbildning under 1960-talet och dessa har ej inräk­ nats i de här angivna siffrorna för antalet humanister. Det kan till jämförelse nämnas att utredningen antagit att näringslivets behov av civilingenjörer under samma period kan beräknas öka med cirka 14 000 personer till sammanlagt 27 000 år 1975. Med tanke på att läraryrket, som är humanisternas helt domine­ rande yrkesbana, för närvarande torde sysselsätta i runt tal 7 000 personer med examen från humanistisk fakultet är det förståeligt, att utredningen ställt sig

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 149

tveksam inför möjligheterna att samhället om 15 år skulle kunna erbjuda full­ goda arbetsuppgifter åt 27 000 humanister (exklusive samhällsvetare), när prog­ noserna för ingenjörerna — som nu är fler än de yrkesverksamma humanisterna — pekar mot 27 000 sysselsatta år 1975. Trots de utan tvekan oroande perspektiv som det här anförda antyder vill jag ändock ej förorda att frågan om införande av en inträdesspärr nu aktualiseras för de humanistiska fakulteternas del. Jag finner utredningens i det föregående utförligt redovisade argument mot en inträdesspärr vid de humanistiska fakul­ teterna vara värda beaktande. Man skulle få vidtaga ingående och för studie­ gången vid de humanistiska fakulteterna mycket omvälvande åtgärder vid en begränsning av studieplatserna. Vidare skulle i detta sammanhang det mycket bestämda motståndet mot spärr från både företrädare för studenter, näringsliv och organisationer kunna tolkas så, att man allmänt anser att det kommer att finnas möjligheter — i varje fall i den utsträckning utredningen måst förut­ sätta — för personer med examen från en humanistisk fakultet att söka och få rimliga sysselsättningar utanför lärarbanan i en helt annan omfattning än den som för närvarande gäller. Under sådana förhållanden finns det inte anledning för mig att nu förorda några åtgärder i frågan om en inträdesspärr vid de huma­ nistiska fakulteterna. Emellertid bör det inte helt uteslutas att spörsmålet om en intagningsbegränsning vid de humanistiska — och även andra fria fakul­ teter — kan komma att aktualiseras på nytt, om tillströmningen i framtiden till de ifrågavarande fakulteterna skulle förändras på ett från arbetsmarknadssynpunkt oroande sätt. I stället bör man nu med all kraft vidtaga de andra åtgärder som står till buds för att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning av tillströmningen till skilda fakulteter, högskolor och andra för studenter lämpliga utbildningsbanor.

Jag har tidigare förordat att utredningens utbyggnadsprogram i dess huvud­ drag bör genomföras. Med hänsyn till vad jag nu anfört om de fria fakulteterna, innebär det att den ökning av intagningskapaciteten som utredningen rekom­ menderat och räknat med för de spärrade utbildningslinjerna under alla förhål­ landen måste realiseras och detta i den takt utredningen angivit. Jag vill i detta sammanhang erinra om att statskontoret i sitt yttrande framhållit att de beräk­ ningar och förslag som utredningen framlägger rörande de spärrade utbildnings­ linjerna torde få anses vara ytterst välgrundade och utbyggnadsprojektcn i angivet avseende böra tillmätas en hög angelägenhetsgrad. För vissa av de spärrade utbildningslinjerna har utredningen med hänsyn till andra ännu arbetande utredningar ej framlagt några konkreta förslag till ut­ byggnadsprogram utan enbart presenterat mer hypotetiska siffror rörande kapa­ citetsökningen. Det finns anledning att i detta sammanhang något beröra för­ hållandena för dessa utbildningslinjers del. Vad beträffar de medicinska fakulteterna bör med hänsyn till tidigare fattade

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beslut om den medicinska utbildningens omfattning, senast i anledning av propo­ sitionen 1959: 93, samt innehållet i direktiven till en i augusti 1959 av chefen för inrikesdepartementet tillkallad läkarprognosutredning frågan om en utökad intagningskapacitet prövas slutligt först sedan läkarprognosutredningen avslutat sitt arbete. Inte minst med hänsyn till vad som uttalats på flera håll vid remiss­ behandlingen av universitetsutredningens betänkande och till vad jag nyss an­ fört är det angeläget att läkarprognosutredningen snarast slutföres. Efter sam­ råd med chefen för inrikesdepartementet vill jag framhålla, att utredningsresul­ tatet bör föreligga före utgången av år 1960. I fråga om tandläkarhögskolornas samlade utbildningskapacitet har utred­ ningen funnit anledning förorda att ett ställningstagande sker först sedan en ny undersökning om det framtida tandläkarbehovet genomförts. För egen del vill jag först erinra om att Kungl. Maj:t den 30 december 1959 uppdragit åt 1958 års statliga förhandlingskommission att upptaga förhandlingar med Göteborgs stad i fråga om anordnande vid lämplig tidpunkt av lokaler för odontologisk utbildning i Göteborg. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet vill jag nu förorda att samtidigt härmed göres en snabb samlad översyn beträffande tandläkarbehovet, bl. a. med beaktande av 1957 års folktandvårdssakkunnigas betänkande om folktandvården (SOU 1960:1) och de synpunkter därpå som framkommit vid remissbehandlingen av detta betänkande. Beträffande farmaceutiska institutets utbildningskapacitet har utredningen beräknat oförändrad intagning under åberopande av att farmaceututbildningskommittén ännu ej avslutat sitt arbete. Till sitt remissutlåtande över universi­ tetsutredningens betänkande har nämnda kommitté fogat en inom arbetsmark­ nadsstyrelsen utarbetad utredning rörande det framtida behovet av vid farma­ ceutiska institutet utbildad personal. Denna undersökning tyder närmast på att en viss minskning kommer att inträda i utbildningsbehovet under 1960-talet för här ifrågavarande personal. Kommittén har ännu ej tagit definitiv ställning till undersökningsresultaten, men jag förutsätter att kommittén snart skall vara färdig med sina slutsatser, i varje fall i fråga om den lämpliga storleken av den framtida intagningen vid farmaceutiska institutet. Vad slutligen beträffar de under jordbruksdepartementet hörande tre hög­ skolorna har universitetsutredningen räknat med oförändrad total intagningskapacitet i framtiden. För dessa högskolors del pågår för närvarande arbete inom jordbruksdepartementet respektive inom av chefen för nämnda departe­ ment tillkallade utredningar. Med hänsyn till vad universitetsutredningen redo­ visat i sitt betänkande samt till det material i övrigt som för närvarande föreligger> bl. a. ett av jordbrukshögskoleutredningen framlagt betänkande rörande högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område (SOU 1960: 2), torde man under de närmaste åren knappast ha att räkna med någon mer om­ fattande ökning i den sammanlagda intagningen vid dessa tre högskolor. Sammanfattningsvis kan beträffande utbildningskapaciteten under de när­ maste fem åren för de spärrade utbildningslinjer, beträffande vilka universitets-

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960 151

utredningen ej framlagt några konkreta förslag, nu sägas att man realistiskt knappast bör räkna med en starkare sammanlagd ökning av antalet nybörjar­ platser än vad utredningen gjort i sina kalkyler. Vad angår de spärrade utbildningslinjer, för vilka utredningen framlagt re­ kommendationer och förslag rörande utbyggnad under de kommande fem aren — de tekniska högskolorna, handelshögskolorna samt gymnastiska centralin­ stitutet — följer av vad jag redan förut anfört att jag anser den av utredningen förordade utbyggnaden i dessa avseenden böra genomföras i den takt som de ekonomiska möjligheterna medgiver. Med hänsyn till vad jag tidigare framhållit bl. a. rörande byggnadsplanering och byggande anser jag det däremot icke vara realistiskt att förutsätta en ök­ ning för de närmaste åren av de spärrade utbildningslinjernas sammanlagda intagningskapacitet nämnvärt utöver vad utredningen beräknat och rekommen­ derat. Å andra sidan är det med tanke på vad som nyss sagts om tillströmningen till de fria fakulteterna nödvändigt att i varje fall under 1960-talets senare del stora ansträngningar göres för att ytterligare vidga de spärrade utbildnings­ linjernas intagningskapacitet. Mot bakgrunden av dessa ställningstaganden framstår än klarare behovet av andra åtgärder för att förhindra för stor tillströmning till de fria fakulteterna.

Universitetsutredningen har föreslagit olika åtgärder som medför en viss avledning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Utredningen har salunda förordat inrättande av en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna för personer med studentexamen vid allmänbildande gymnasium. Vidare har utredningen förordat att socionomutbildning kommer till stand även utanför de nuvarande tre socialinstitutens ram. Jag kommer senare att behandla dessa för­ slag och därmed sammanhängande spörsmål men vill utifrån den frågeställning som nu behandlas framhålla, att dessa förslag även bör ses som delar av det större problemet om för studenter lämpliga utbildningsvägar utanför universitet och högskolor. Skall man kunna realisera utredningens rekommendation att för­ hållandevis fler studenter i framtiden än för närvarande söker sig till andra utbildningslinjer än universitet och högskolor blir det nödvändigt med en över vidsträckta områden intensifierad utbildningsplanering. Jag vill här erinra om vad bl. a. medicinalstyrelsen i sitt yttrande anfört om behovet av sjukskö­ terskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer, hälsovårdsinspektörer med flera. Vidare blir det aktuellt att på vissa utbildningsområden ompröva den hittills förda politiken inför den starkt ökande tillströmning till gymnasiala skolformer, som är att vänta under 1960-talet. Självfallet kommer statsmakternas behand­ ling av den problematik jag här antytt att i många fall få bli beroende av en råd andra faktorer än tillgången på antalet personer med studentexamen, som vill ha fortsatt utbildning i någon form. För att nämna ett exempel — nyligen aktualiserat genom en interpellation i riksdagen — kan frågan om fördelning av

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

antalet tillgängliga platser vid socialinstituten mellan studenter och icke-studenter inte enbart bedömas med hänsyn till antalet kompetenta sökande med stu­ dentexamen. Det finns å andra sidan anledning att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma den positiva inställning till tanken på ett ökat antal studen­ ter bland de sökande till icke-akademiska utbildningsvägar, som kommit till ut­ tryck i yttranden från flera arbetsmarknadsorganisationer. Frågan om en med hänsyn till studentexaminationens storlek lämplig avväg­ ning mellan akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar synes i framtiden jämväl böra mer än hittills beaktas vid avvägningen av det studiesociala stödet till skilda utbildningskategorier. Jag vill erinra om vad jag antytt i detta av­ seende i samband med framläggandet av propositionen nr 89 till årets riksdag angående naturastipendier m. m. För att åstadkomma en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig avvägning av tillströmningen till akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar är det vidare nödvändigt att yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras. Arbets­ marknadsstyrelsen måste i samarbete med skolmyndigheterna under de år som kommer mer än som hittills kunnat ske ge ungdomen och föräldrarna en full­ ständig bild av de möjligheter och problem som kan möta på skilda utbildningsoch yrkesområden. Men för att det skall bli möjligt att ge objektiv och tillförlitlig information måste det nu tillgängliga statistiska materialet för belysning av tillgång och behov av kvalificerad arbetskraft fullständigas, förnyas och förbättras. En fort­ löpande prognosverksamhet i helt annan storleksordning än den nu existerande blir erforderlig. Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande en utvidgad och fort­ löpande utbildnings- och yrkesprognostisk utredningsverksamhet. Förslaget om en starkare aktivitet i detta hänseende har tillstyrkts av praktiskt taget samt­ liga remissinstanser. För egen del finner jag, som nyss antytts, det vara nöd­ vändigt att prognosarbetet utvecklas och intensifieras. Detta blir ofrånkomligt såväl med hänsyn till yrkesvägledningens behov som med hänsyn till detalj­ planeringen för utbyggandet av ett stort antal utbildningslinjer. Jag återkom­ mer senare till detta spörsmål, varvid jag kommer att behandla frågan om for­ merna för denna utredningsverksamhet. Det måste anses vara en naturlig utveckling att man under en period av stigande utbildningsstandard strävar efter att vidga alla de områden inom vilka personer med studentexamen söker sin vidareutbildning. Därigenom skapas för­ utsättningar för att minska den klyfta som nu råder mellan vad jag här kallat akademiska och icke-akademiska utbildningsvägar. För närvarande är det dock otvivelaktigt så, att de ungdomar som genomgår de allmänbildande gymnasierna i mycket hög grad blir inriktade på att efter studentexamen studera vid univer­ sitet och högskolor. Det finns därför skäl att utifrån det problemkomplex som nu är förhanden — utbyggnadsprogrammet för universitet och högskolor — resa det grundläggande spörsmålet huruvida det allmänbildande gymnasiets nu­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 153

varande organisation och dimensionering är den mest ändamålsenliga. Vidare uppställer sig frågan om den nuvarande avvägningen mellan de allmänbildande gymnasiernas, de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas utbildnings­ kapacitet samt de senares organisatoriska utformning från arbetsmarknads- och vidareutbildningssynpunkt är helt lämpliga. Universitetsutredningen har berört denna fråga, dock utan att ta upp den till närmare diskussion. Ett flertal remiss­ instanser har förordat att gymnasiets framtida storlek och differentiering blir föremål för en utredning. I detta sammanhang kan nämnas att statskontoret i sitt yttrande över utredningens betänkande påpekat att frågan om treåriga handelsgymnasier genom betänkandet satts i ett vidare sammanhang än tidigare, vilket enligt ämbetsverkets mening motiverar att man nu överväger förutsätt­ ningarna och formerna för en treårig studiegång vid dessa gymnasier. För egen del vill jag anföra följande. Det har genom universitetsutredningens arbete blivit än mer uppenbart att utbildningskapaciteten vid de tekniska gym­ nasierna och handelsgymnasierna måste öka snabbt under de närmaste åren. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag vid anmälan av anslaget till Högre tekniska läroverk: Avlöningar i samband med årets statsverksproposition bl. a. påpekat att de tekniska läroverkens gymnasielinjer utgör ett viktigt led i våra samlade resurser för utbildning på gymnasiestadiet och ett betydelsefullt alternativ till det allmänbildande gymnasiet med dess allt starkare elevtillström­ ning och att sedd från den synpunkten frågan om de tekniska läroverkens ut­ byggnad kommer att te sig väsentligt annorlunda än om man, som tidigare skett, huvudsakligen lägger snävt begränsade behovssynpunkter på utbyggnadsfrågan. Vidare aktualiserar universitetsutredningens undersökningar frågan om den med hänsyn till högskoleväsendets framtida utbyggnad lämpliga utform­ ningen på lång sikt av det allmänbildande gymnasiet. Jag vill erinra om att dåvarande departementschefen i samband med avlämnandet av propositionen 1953:145 angående omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läro­ verken uttryckligen framhöll den då aktuella gymnasiereformens karaktär av provisorium. Det bör vidare erinras om att frågan om en mera omfattande utredning rö­ rande gymnasiefrågorna berördes redan i direktiven till 1957 års skolberedning. Där framhölls emellertid att en dylik utredning borde igångsättas först sedan fullständigare erfarenheter av arbetet med enhetsskolans utgestaltning kunde föreligga. Jag har sedermera i annat sammanhang understrukit att frågan om en gymnasiereform i egentlig mening borde upptas till övervägande först när skolberedningens arbete hade fortskridit något längre. Detta arbete bär nu gått in i sin slutetapp. Med beaktande härav och vidare med hänsyn till att vi nu genom universitetsutredningens förevarande betänkande erhållit ytterligare vä­ sentliga informationer av betydelse vid bedömningen av gymnasicproblemen, bl. a. från arbetsmarknadssynpunkt, anser jag tiden vara inne att påbörja det steg i reformarbetet på skolväsendets område, som gäller gymnasieutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. Jag har alltså för avsikt att i annat sam­ manhang återkomma till detta viktiga spörsmål.

154 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

Som sammanfattning och avslutning på min framställning i detta avsnitt får jag anföra följande. Utan varje tvekan råder ett starkt samband mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den andra. Kunskaper och utbildning är en nöd­ vändig förutsättning för välståndsutvecklingen. Därför ökar behovet av män­ niskor med kvalificerad utbildning. Men det växande intresset för utbildning har även en rent allmänmänsklig bakgrund. Det framstår som något självklart att alla människor utan hänsyn till skiftande ekonomiska förutsättningar skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbildning. Det växande behovet av välutbildad arbetskraft och det allmänna kravet på bättre utbildning åt fler skapar tillsammans så den drivkraft som nu gör en om­ fattande kapacitetsökning pa den högre utbildningens område tvingande nödvän­ dig. De stora dragen i samhällsutvecklingen har därvid den innebörden att uni­ versitets- och högskoleväsendets expansion måste ske med tyngdpunkten på de tekniska, matematisk-naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskap­ liga områdena. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum tidigare och med tanke på de stora ungdomskullarna från 1940-talet är det ytterligt angeläget att denna omstrukturering inom universitets- och högskoleväsendet sker med största möjliga snabbhet. Förutom universitet och högskolor måste emellertid även de icke-akademiska yrkesutbildningslinjerna ges större kapacitet och bättre kvalitet. En kortare yrkesutbildning efter en gymnasial grundutbildning måste under 1960-talet komma att för ungdomen framstå som ett lockande alternativ till den längre universitets- och högskoleutbildningen. Det gäller att inför 1960-talet få till stånd en från individens och samhällets synpunkter lämplig inriktning av hela utbildningspolitiken rörande studierna efter gymnasienivån. De åtgärder som förordats i det föregående i syfte att nå en dylik avvägning kan sammanfattas på följande sätt. Universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i bety­ dande omfattning med tyngdpunkten lagd på de utbildningslinjer som nu har intagningsbegränsning. De statliga insatserna på de icke-akademiska utbild­ ningslinjernas område ökar kraftigt under 1960-talet. Yrkesvägledningen i gym­ nasiet intensifieras. Den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utred­ ningsverksamheten förstärkes. Det studiesociala stödet utformas med inriktning på de likartade utgångspunkterna för samtliga studerande vid skilda utbild­ ningslinjer efter gymnasiestadiet. Beträffande de gymnasiala skolformerna måste med hänsyn till de stora dragen i utvecklingen de tekniska gymnasiernas och handelsgymnasiernas intagningskapacitet ökas särskilt starkt under de närmaste åren. Med tanke på utvecklingen på lång sikt av både högskoleväsendet och grundskolan har jag slutligen funnit det lämpligt att nu aktualisera frågan om en ingående utredning rörande den framtida gymnasiepolitiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 155

III. Förslag beträffande högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om den högre tekniska samt den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen omfattar universitetsutredningens program i hu­ vudsak följande.

De tekniska högskolornas utbildningskapacitet utvidgas under åren 1960—65 från för närvarande drygt 1 000 till cirka 1 850 årligen nyintagna studerande.

En tredje teknisk högskola upprättas och förlägges till Lund.

De tre tekniska högskolorna och dessas avdelningar dimensioneras enligt när­ mare angiven för delning splan. Uppbyggnaden bör ske i huvudsak enligt en av utredningen uppgjord tidsplan. Denna tidsplan förutsätter bl. a. en mycket snar lösning av frågan om ytterligare markreservationer för tekniska högskolan i Stockholm.

En organisationskommitté för den högre tekniska utbildningen i Lund till­ kallas snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och utbildningsorganisationen under 1960-talet utbygges till en samlad kapacitet motsvarande 13 000 närva­ rande studerande.

En permanent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning upprättas successivt i Göteborg. Därvid bör för Göte­ borgs universitet och Chalmers tekniska högskola anordnas gemensamma in­ stitutioner inom ämnesgruppen matematik-fysik-kemi.

En kommitté för den matematisk-naturvetenskapliga och delar av den tek­ niska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas snarast.

Den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala erhåller resurser att meddela civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater motsvarande utbild­ ningen vid avdelning för teknisk fysik vid teknisk högskola.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Efter närmare utredning tillskapas dels en särskild utbildningsväg till läroverksingenjörsexamen vid tekniska gymnasier för studenter från allmänbildande gymnasium, dels förstärkta möjligheter till vidareutbildning för läroverlcsingenjörer vid tekniska gymnasier.

Härefter kommer universitetsutredningens överväganden och förslag rörande högre teknisk samt matematisk-naturvetenskaplig utbildning och forskning ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om nya utbildningsvägar vid de tekniska gymnasierna att mera i detalj redovisas.

A. Den högre tekniska utbildningen och forskningen

Den totala utbyggnaden

Den av utredningen i det föregående (denna bilaga s. 69) behandlade rekom­ mendationen, att intagningskapaciteten vid de tekniska högskolorna ökas till cirka 1 850 studerande per år, innebär följande i fråga om antalet närvarande studerande. 1958 1965 1970

Summa studerande 4 423 8 160 10 360 Därtill kommer antalet special- och extra studerande.

Avdelningarnas sammanlagda storlek

Allmänt Då det gällt att inom den föreslagna ramen dimensionera de olika fackavdel­ ningarna, har utredningen utgått från de undersökningar, som företagits av Sveriges industriförbunds teknikerkommitté, Svenska arkitekters riksförbund och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Utredningen har därutöver samrått med överstyrelsen för de tekniska högskolorna och med representanter för Sveriges industriförbund. I en skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 har Sveriges indu­ striförbund anknutit till de av teknikerkommittén redovisade tendenserna och framlagt ett förslag till ett ökat teknologintags fördelning på fackavdelningar. Förbundet framhåller, att något säkert underlag för en bedömning av denna fråga icke föreligger i verkligheten. Om innebörden av förbundets förslag, appli­ cerat på den av utredningen förordade intagningskapaciteten, torde få hänvisas till betänkandet (s. 215). Liksom Industriförbundet och teknikerkommittén måste universitetsutred­ ningen konstatera, att ett verkligt säkert underlag saknas för en bedömning av fackavdelningarnas lämpliga storlek i framtiden. Utredningen vill emellertid i

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 157

detta sammanhang framhålla, att tendensen i fråga om civilingenjörsutbild­ ningens utformning och innehåll alldeles tydligt pekar mot att tyngdpunkten i utbildningen inom samtliga fackavdelningar allt mera lägges på de grund­ läggande ämnena. Utredningen har genom överläggningar med ett antal intresserade sökt komplettera det föreliggande utredningsmaterialet beträffande det framtida be­ hovet av civilingenjörer inom olika fack. På grundval härav har utredningen kommit fram till det förslag, som framlägges och motiveras i det följande. Det står emellertid klart för utredningen, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna måste företagas kontinuerligt och med utnyttjande av alla de nya fakta rörande teknikens och näringslivets utveckling, som efter hand blir tillgängliga.

De olika avdelningarna

Utredningen anser liksom Industriförbundet, att en förhållandevis mycket kraftig utvidgning av utbildningskapaciteten inom avdelningarna, för maskin­ teknik är klart motiverad. Industriens inriktning och den tekniska utvecklingen kommer rimligen även i framtiden att göra det motiverat att civilingenjörsut­ bildningen har en tyngdpunkt inom dessa avdelningar. Inom avdelningarna för elektroteknik har intagningskapaciteten sedan år 1954 ökats från 160 till 265 nybörjarplatser per år. Det synes utredningen med hän­ syn härtill vara rimligt, att utbyggnaden av avdelningarna för elektroteknik relativt sett blir något försiktigare än utbyggnaden av avdelningarna för ma­ skinteknik. Avdelningarna för skeppsteknik och för flygteknik ger utbildning speciellt inriktad för verksamhet inom en relativt begränsad arbetsmarknad. De torde därför böra utvidgas endast i den mån särskilda behovsundersökningar moti­ verar detta. I avsaknad av sådana undersökningar vill utredningen för sin del icke föreslå någon ökning av intagningen vid dessa avdelningar. Det må också i detta sammanhang framhållas, att en stor del av såväl varvs- som flygplansindustriernas civilingenjörsbehov gäller mekanister. I avseende på utbildningen inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad ansluter utredningen sig till Industriförbundets åsikt, att en relativt stor del av antalet nytillkommande nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bör falla på dessa avdelningar. Industriförbundets förslag till fördelning av det ökade antalet nyintagna teknologer innebär, att avdelningen för bergsvetenskap skulle komma att mer än fördubblas. Då det här rör sig om en civilingenjörsutbildning med relativt spe­ cialiserad inriktning, kan det i förstone förefalla tveksamt, om en så kraftig utökning bör företagas av just denna avdelning. Efter hemställan från utred­ ningen har man därför inom Industriförbundet upptagit denna fråga till förnyad prövning och därvid fört ingående överläggningar med representanter från av-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

delningskollegiet för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, Jernkontoret och särskilt intresserade industriföretag. Vid dessa överläggningar har full enighet rått om att den av Industriförbundet angivna ökningen av examinationen av bergsingenjörer är väl motiverad med hänsyn till vad man har anledning räkna med beträffande den framtida efterfrågan. Utbyggnaden bör emellertid enligt de tillfrågade experternas mening till alldeles övervägande del gälla underavdel­ ningen för metallurgi och bearbetningsteknik. Underavdelningen för gruvvetenskap anses böra ökas endast med 5 ä 10 teknologer per år. Utredningen ansluter sig för egen del i huvudsak till Industriförbundets uppfattning och förordar en fördubbling av intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap. Beträffande avdelningarna för kemi innebär Industriförbundets förslag, att den årliga intagningen skulle höjas från nuvarande 90 till drygt 200, d. v. s. mer än fördubblas. Utredningen har emellertid kunnat konstatera, att starkt delade meningar råder i frågan huruvida behov verkligen kommer att föreligga av en så pass stark ökning av antalet kemi-ingenjörer, som skulle följa av Industriförbun­ dets förslag. Utredningen har i denna fråga fört särskilda överläggningar med företrädare för den kemiska industrien och med företrädare för kemi-ingenjörer­ na. Från industriens sida har därvid understrukits, att en mycket stark expansion av den svenska kemiska industrien ligger inom räckhåll men att en av de väsent­ liga förutsättningarna härför är att man får tillgång till specialister i tillräcklig omfattning. Från fackligt håll har å andra sidan framhållits, att arbetsmark­ nadsläget under senare år varit sådant, att tillgången på kemi-ingenjörer i för­ hållande till efterfrågan varit något bättre än vad som gällt för civilingenjörer från övriga fackavdelningar (utom avdelningarna för skeppsteknik). Universitetsutredningen delar för egen del helt uppfattningen, att vårt lands kemiska industri har mycket stora expansionsmöjligheter. Goda förutsättningar föreligger för att få till stånd betydande kapitalinvesteringar i kemisk industri, detta icke minst på grund av arbetskraftens allmänna kunnighet och bildningsstandard. Men villkoret för att vi skall kunna tillvarataga dessa möjligheter är enligt utredningens mening, att näringslivet får tillgång till ett avsevärt större antal väl utbildade kemister. Utredningen förordar därför — liksom Industri­ förbundet — en kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna inom kemien. Emel­ lertid måste man vid dimensioneringen av fackavdelningarna för kemi vid de tekniska högskolorna också taga hänsyn till den beräknade examinationen av andra kategorier av kemister med akademisk utbildning. Med hänsyn härtill har utredningen stannat för att förorda en något mindre intagning vid fackavdel­ ningarna för kemi än den som Industriförbundet föreslagit. Utredningen före­ slår att intagningen ökas från nu 90 till omkring 175 per år. Beträffande avdelningarna för arkitektur har universitetsutredningen vid sina överväganden kommit fram till att intagningen vid mitten av 1960-talet bör vara något större än enligt Industriförbundets förslag. Detta förslag samman­ faller i stort med de resultat, som redovisas i en av Svenska arkitekters riksför­ bund företagen undersökning rörande tendenserna på arkitekternas arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 159

marknad. Om de i undersökningen gjorda antagandena är riktiga, skulle — under förutsättning av oförändrad intagning vid de tekniska högskolornas arkitektav­ delningar — tillgången på arkitekter omkring år 1970 nära svara mot efter­ frågan. Vid sin uppskattning av det framtida arkitektbehovet grundar universitetsutredningen sitt ställningstagande på en allmän bedömning av de tendenser i samhällsutvecklingen, som påverkar behovet av arkitekter. Den fortsatta urbaniseringsprocessen kommer rimligen att fordra ytterligare ett stort antal arki­ tekter för husbyggnad och för planarbete på läns- och stadsarkitektkontor. Industriens utbyggnad kommer också att fordra starkt ökade insatser av arki­ tekter. Ett fortsatt, intensivt bostadsbyggande erfordras säkerligen under över­ skådlig tid, först för att häva den i storstäderna ännu bestående bostads­ bristen, sedan för att tillgodose det behov av nya familjebostäder, som måste bli allt mera påtagligt, allteftersom 1940-talets stora födelseårgångar kommer upp i de familjebildande åldrarna. Därtill kommer det ännu blott påbörjade arbetet med sanering och ombyggnad av de större städernas centrala stadsdelar. Med hänsyn till allt detta kan utredningen icke finna det rimligt, om resul­ tatet av hela den utvidgning av den högre tekniska utbildningens resurser, som pågått sedan år 1955 och som utredningen här föreslår skall fullföljas till mitten av 1960-talet, skulle bli en mindre ökning av utbildningskapaciteten inom avdel­ ningarna för arkitektur än inom de tekniska högskolornas övriga stora avdel­ ningar (med undantag för avdelningarna för kemi). Utredningen föreslår därför en ytterligare ökning av nyintagningen av arkitektstuderande, så att ökningen under hela expansionsperioden 1954—65 blir ungefär densamma som för t. ex. avdelningarna för elektroteknik. Detta innebär en ökning med knappt ett tret­ tiotal nya utbildningsplatser — från nu 122 till 150 nybörjarplatser per år. Då det gäller avdelningarna för teknisk fysik anknyter utredningen till vad teknikerkommittén anfört om att industrien ännu ej synes ha vant sig vid att tillgodogöra sig civilingenjörer med utbildning inom dessa fackavdelningar samt att en mycket stor del av de tekniska fysikerna får anställning inom vissa forsk­ ningsinstitutioner, vilkas uppfattning rörande det framtida behovet av civil­ ingenjörer med olika fackutbildning av skilda anledningar icke kommit att bli fullständigt representerad i den enkät, som ligger till grund för kommitténs be­ dömningar och därmed också för Industriförbundets sedermera redovisade över­ väganden. Såväl teknikerkommittén som Industriförbundet synes ha kommit till den slutsatsen, att man inom industrien något underskattat det framtida behovet av tekniska fysiker. Universitetsutredningen delar denna uppfattning och vill därför föreslå en ytterligare ökning av nyintagningen av studerande vid avdel­ ningarna för teknisk fysik. Som skäl för denna ytterligare utökning utöver vad Industriförbundet föreslagit vill utredningen peka på dels kärnteknikens behov av civilingenjörer, dels de tekniska högskolornas eget behov av lärare, icke minst assistentpersonal, i de grundläggande ämnena.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 119 år 1960 161

fråga belyses närmare i utredningens betänkande på sidorna 223—228, till vilka torde få hänvisas. Utredningen diskuterar därefter möjligheterna att praktiskt och tillräckligt snabbt genomföra den föreslagna utbyggnaden vid de nuvarande tekniska hög­ skolorna i Stockholm och Göteborg.

Tekniska högskolan i Stockholm I syfte att skaffa sig en uppfattning rörande möjligheterna att öka utbild­ ningskapaciteten vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen samrått med högskolans byggnadskommitté, vars arkitekt, professor N. Ahrbom, sam­ manfattat sina synpunkter i en till utredningen överlämnad promemoria av den 29 maj 1959. Professor Ahrbom framhåller inledningsvis, att 1945 ars general­ plan för högskolans utbyggnad som sin riktpunkt hade en årlig intagning av 450 studerande. Utbyggnaden, som påbörjades år 1946, skulle enligt de ursprungliga planerna vara genomförd vid utgången av budgetåret 1952/53, men tidsprogrammet har sedermera kommit att tänjas ut, så att utbyggnaden nu beräknas vara fullbordad den 1 juli 1961. Samtidigt har emellertid den ursprungliga generalpla­ nen på åtskilliga punkter reviderats, bl. a. såtillvida, att den årliga intagningen under utbyggnadstiden successivt höjts till nu cirka 600 studerande per år. Detta förhållande har medfört lokalbrist på olika håll inom högskolan. Särskilt gäller detta lokalerna för de båda lägre årskurserna, vilka lokaler färdigställdes redan under år 1948 och dimensionerats för en årlig intagning av 450 studerande. Trots visst provisoriskt lokaltillskott är lokalbristen kännbar. » Oavsett om högskolans intagning skapacitet ytterligare ökas jöreligger sålunda behov av avsevärda nya lokalutrymmen jör de matematiska och fy siska institutionerna », sammanfattar professor Ahrbom. Rörande en av utredningen diskussionsvis ifrågasatt utökning av högskolans intagningskapacitet från drygt 600 till drygt 760 årligen nyintagna studerande, huvudsakligen inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergs­ vetenskap framhålles i promemorian, att de begränsade markresurser inom det av högskolan nu disponerade markområdet, vilket reserverats för framtida till­ byggnader, icke bör tagas i anspråk för att tillgodose lokalbehovet, som uppstår vid en kvantitativ utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. För sådant ändamål fordras förvärv av ny byggnadsmark. Då det icke synes möjligt att nu förvärva de båda närbelägna sjukhusens, Sophiahemmets och Röda Korsets, områden, vilka i och för sig är de från högskolans synpunkt lämpligaste och bäst belägna, måste behovet av ny byggnadsmark tillgodoses på annan plats på Norra Djurgården. Professor Ahrbom pekar härvidlag på tva områden, det ena vid Träskportsvägen mellan högskolans nuvarande område och Allmänna Barnbördshuset, och det andra ett område norr om den nuvarande högskolan utefter Drottning Kristinas väg. »Endera eller båda dessa områden bör reser­ veras för högskolans fortsatta utbyggande, nu och i framtiden», framhåller pro­ fessor Ahrbom. 11 — Bihang till riksdagens protokoll 1000. 1 sand. Nr 119

162 Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

Utredningen har hos byggnadsstyrelsen hemställt om yttrande över professor Ahrboms promemoria samt om styrelsens synpunkter rörande de allmänna för­ utsättningarna för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm för ett ökat studerandeantal. Byggnadsstyrelsen har i sitt yttrande understrukit att tekniska högskolans nuvarande område exploaterats hårt. Krav på en ökning av det nu­ varande elevantalet aktualiserar behov av ytterligare mark. En fortsatt exploa­ tering bedömer styrelsen som olämplig, då de små utrymmesreserverna inom högskolans nuvarande område helt behöver tagas i anspråk för lokalökningar för de båda lägre årskurserna, för vissa nya ämnen, för planerad ökning av lärar­ personalen, licentiander, samt inte minst för arkivering. Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig en ökad intagning under förutsättning, att det i promemorian föreslagna Träskportsvägsområdet kan tas i anspråk och att Röda Korsets om­ råde, eventuellt också del av Sophiahemmets område, på längre sikt kan tillföras högskolan för de befintliga institutionernas framtida behov. Beträffande det föreslagna området utefter Drottning Kristinas väg norr om högskolan ligger detta visserligen på vägen ut mot Stockholms universitets tilltänkta område, men måste för högskolan anses vara sämre beläget än Träskportsvägområdet och mindre lämpligt för högskolebebyggelse. Någon ökning av högskolans elevantal utöver den nu föreslagna, synes enligt styrelsens mening icke kunna ske med hänsyn till förefintliga markresurser.

Universitetsutredningen måste sålunda konstatera, att redan en utbyggnad för att möjliggöra en till drygt 760 studerande ökad årlig intagning förutsätter en betydande utvidgning av det markområde, som högskolan nu disponerar. Naturligast vore att för högskolans räkning reservera de närbelägna sjukhusens fastigheter, så snart dessa icke längre behöver disponeras för sina nuvarande ändamål. Emellertid är det otänkbart att man nu eller inom de närmaste åren skulle kunna disponera dessa fastigheter eller någon del därav för tekniska hög­ skolans ändamål. Sannolikt kan så ej ske förrän efter den tidpunkt, då hög­ skolans utbildningskapacitet enligt utredningens program måste vara fullt ut­ byggd. Utredningen kan därför icke förorda en lösning av denna fråga, som förutsätter övertagande av sjukhusens fastigheter. Däremot ser utredningen dessa som en mycket värdefull markreserv på lång sikt för en framtida diffe­ rentiering och utbyggnad av tekniska högskolans utbildnings- och forsknings­ program. För utredningen, som anser det ofrånkomligt att framlägga förslag till lös­ ningar som kan förverkligas mycket snabbt, återstår sålunda att överväga den möjlighet, som utpekats av byggnadskommitténs arkitekt, nämligen ytterligare markreservationer för högskolans ändamål i Lill-Jansskogen. Det är här fråga om områden, vilka i 1952 års generalplaneförslag för Stockholm utlagts som delar av ett större, sammanhängande parkområde. Visserligen föreligger för dessa områden varken fastställd generalplan eller fastställd stadsplan och visserligen befinner sig områdena i fråga i kronans ägo (djurgårdsmark), men uppenbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 163

är, att överväganden rörande ytterligare markdispositioner för byggnadsändamål inom detta område måste influeras bl. a. av synpunkter rörande markens värde som fritidsområde för huvudstadens befolkning. 1959 års riksdag har sålunda i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering biträtt allmänna bered­ ningsutskottets uttalande, att det vore nödvändigt att så stora delar som möj­ ligt av den ännu ej exploaterade djurgårdsmarken bibehålies som naturpark. Även olägenheter av annat slag kan bli en följd av en kraftig utökning av antalet universitets- och högskolestuderande just i Stockholm. Vid ett samråd mellan representanter för lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet och universitetsutredningen underströks från lokaliseringsutredningens sida, att koncentrationen till storstäderna av vissa typer av högre läroanstalter i hög grad försvårade en decentraliseringspolitik, medan inrättandet av nya högre läroanstalter utanför storstäderna skulle verksamt bidraga till att göra andra regioner mera attraktiva i jämförelse med dessa. Universitetsutredningen, som icke anser det ligga inom dess kompetens att göra en avvägning på grundval av allmänt lokaliseringspolitiska överväganden, har endast velat här redovisa problemställningen och härpå anlagda synpunkter. Utredningen vill dock för egen del peka på ett problem som ytterligare belyser de svårigheter, som sannolikt uppstår vid en kraftig tillväxt av de högre läro­ anstalterna i Stockholm, nämligen studentbostadsproblemet. I en till utred­ ningen överlämnad promemoria har 1957 års studentbostadsutredning starkt understrukit, att bristsituationen i fråga om studentbostäder i Stockholm redan nu måste betecknas som allvarlig. Medan en omfattande produktion av student­ bostäder pågått i Uppsala och Lund under hela 1950-talet, har studentbostads­ produktionen i Stockholm, som dock hyser ungefär hälften av hela antalet universitets- och högskolestuderande, varit av avsevärt mindre omfattning. Eftersom en utbyggnad av läroanstalterna i huvudstaden skall vidtagas, måste ansträngningarna att få fram bostäder ytterligare intensifieras. Möjligheterna att under de närmaste fem åren förvärva så mycket tomtmark, som skulle krä­ vas för att åstadkomma en varaktig förbättring av studentbostadssituationen i Stockholm, bedömes av studentbostadsutredningen som små. Utredningen finner det å andra sidan angeläget understryka, att mycket bety­ dande investeringar redan gjorts för tekniska högskolan och att största delen av högskolans byggnadsbestånd är av ungt datum. Högskolan och dess utrustning torde i själva verket kvalitativt sett ligga på en nivå, som gör den väl jämförbar med de internationellt mest ansedda centra för teknisk utbildning och forskning. Under sådana omständigheter framstår det för utredningen som självklart, att man måste se till, att icke brist på byggnadsmark i framtiden hindrar en inten­ sifiering och differentiering av högskolans undervisning och forskning, varigenom högskolan kan bevara sin rangplats och redan nedlagda kostnader kan göras fullt fruktbärande. Ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen kan därför nödvändiggöras av forskningens och utbildningens egna krav, alldeles oavsett

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

om den årliga nyin tagningen av teknologer ökas eller ej. Behovet av frilufts­ områden för huvudstadens växande befolkning måste enligt utredningens mening härvidlag stå tillbaka, såvida man icke finner sig kunna redan nu fatta beslut om en utflyttning av hela högskoleanläggningen till ett område med friare expansionsmöjligheter. Universitetsutredningen vill emellertid med all kraft framhålla, att ett utbyggnadsprogram för de tekniska högskolorna, som icke innefattar en utbygg­ nad jämväl av Stockholms-högskolan, från många synpunkter skulle te sig orim­ ligt. Såväl industriens lokalisering som demografiska förhållanden pekar mot en fördelning av de tekniska högskolornas utbildningsplatser med nära 60 procent av platserna i stockholmstrakten, d. v. s. samma relativa andel för Stockholm som för närvarande. Därtill kommer värdet för teknisk forskning och utbildning av nära kontakt med fristående forskningsinstitut av olika slag, främst kanske branschforskningsinstituten, av vilka de flesta är förlagda till Stockholm. De industrirepresentanter, med vilka universitetsutredningen haft överlägg­ ningar i denna fråga, har emfatiskt framhållit nödvändigheten av att en ut­ byggnad kommer till stånd även av tekniska högskolan i Stockholm. Utredningen delar för egen del uppfattningen, att sådana markreservationer måste göras för tekniska högskolans utbyggnad, att däri kan inrymmas icke blott friare expansionsmöjligheter för den vid högskolans institutioner bedrivna forskningen och för en fortgående differentiering av högskolans verksamhet utan även en utvidgning av högskolans kvantitativa utbildningskapacitet. I detta sammanhang vill utredningen även peka på de möjligheter till samarbete och vidgade kontakter, som öppnar sig i och med Stockholms-universitetets succes­ siva utflyttning till Frescati-området. I detta läge har universitetsutredningen tagit kontakt med de myndigheter, som närmast har ansvaret för dispositionen av djurgårdsmarken, nämligen djurgårdsnämnden, djurgårdsförvaltningen och byggnadsstyrelsen. Härvid har av representanter för dessa myndigheter uttalats förståelse för högskolans behov av expansionsmöjligheter, men man har också understrukit svårigheten att för­ ena alla de intressen, som anmäler sig i fråga om markdispositionen på Norra Djurgården. Som ett resultat av de förda överläggningarna föreligger en skrivelse från djurgårdsnämnden till utredningen den 22 oktober 1959 (bet. s. 233 f). Efter att i skrivelsen ha dryftat dels möjligheterna av en samordning mellan tekniska högskolans och Stockholms-universitetets utbyggnadsplaner och en koncentration av den gemensamma utbyggnaden till Frescati-området, dels möjligheten att tillgodose tekniska högskolans aktuella utbyggnadsbehov genom upplåtelse av ett annat område å Norra Djurgården, det s. k. Söderbrunnsområdet, utan att dock finna, att någon av dessa möjligheter erbjuder en tillfreds­ ställande och tillräckligt snabb lösning av de aktuella utbyggnadsproblemen, anför djurgårdsnämnden bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 165

Av de båda ifrågasatta områdena i Lill-Jansskogen har det södra ett sådant läge sär­ skilt i förhållande till Stadion och övriga idrottsanläggningar men även i övrigt, att det bildar en naturlig entré till Lill-Jansskogen och närbelägna delar av Norra Djurgården. Det bör därför icke komma i fråga för bebyggelse. Det norra området är såsom ovan angivits också ett mycket värdefullt naturparksområde med åtskilliga natursköna partier. Genom sitt läge kan det dock icke sägas vara lika omistligt som naturpark som det förut­ nämnda området. Om man med hänsyn till den föreliggande bristen på lämplig tomtmark och det angelägna utbyggnadsbehovet skulle finna det oundgängligen erforderligt med en upplåtelse av ytterligare djurgårdsmark för tekniska högskolan, anser djurgårdsnämnden det norra området vara det som med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan komma under övervägande. Det torde också vara möjligt, att inom i huvudsak ifrågavarande område efter närmare planläggning tillgodose det för utbyggnaden uppskattade behovet av tomtmark. Djurgårdsnämnden, som i ärendet samrått med riksmarskalksämbetet och byggnads­ styrelsen, vill icke motsätta sig att en upplåtelse av mark av ifrågavarande storleksord­ ning efter erforderlig närmare utredning kommer till stånd på denna plats. Nämnden anser det emellertid med hänsyn till nödvändigheten av Lill-Jansskogens skydd mot ytter­ ligare exploatering erforderligt att en dylik upplåtelse uttryckligen angives såsom slut­ etappen för bebyggelsen inom detta område och att övriga delar av Lill-Jansskogen sam­ tidigt reserveras såsom naturpark. Den närmare avvägningen härutinnan faller inom ramen för djurgårdsnämndens planläggning av djurgårdsmarkens användning för olika ändamål och nämnden avser att för Kungl. Maj:t framlägga förslag av ovan angiven innebörd så snart erforderliga detaljutredningar kunnat ske.

De i det föregående redovisade skälen för en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm är enligt universitetsutredningens mening synnerligen tungt vägande. Under hänvisning härtill och till djurgårdsnämndens skrivelse anser sig utredningen kunna konstatera, att förutsättningar uppenbarligen före­ ligger för en genom förhandlingar mellan samtliga intressenter träffad uppgörelse om sådana markreservationer för högskolans räkning, som skulle möjliggöra en icke obetydlig utökning av tekniska högskolans utbildningskapacitet inom ramen för den tidsplan för civilingenjörsutbildningens utbyggnad, som utred­ ningen anger i sitt betänkande. Vid sina överväganden rörande skälen för och emot en tredje teknisk högskola har utredningen funnit, att därest man finner övervägande skäl tala för att utbyggnadsprogrammet inskränkes till att omfatta endast de två existerande högskolorna, huvuddelen av utökningen måste läggas på Chalmers tekniska hög­ skola, medan däremot utbyggandet av tekniska högskolan i Stockholm måste göras mera måttlig, från nu 600 till cirka 750 årligen nyintagna teknologer. Denna utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm anser utredningen under alla omständigheter vara nödvändig. Innan man kan taga ställning till frågan om en tredje teknisk läroanstalt, har man att undersöka möjligheterna för en utvidgning av intagningskapaciteten vid Chalmers tekniska högskola från nu

400 till mer än 1 000 årligen nyintagna.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Chalmers tekniska högskola

Uppenbart är, att man vid Chalmers tekniska högskola har förutsättningar för en betydande utbyggnad av utbildningskapaciteten. I sitt med skrivelse den 14 oktober 1958 avlämnade förslag till generalplan för högskolans utbyggnad har byggnadsstyrelsen räknat med två utbyggnadsalternativ, av vilka alter­ nativ I bygger på förutsättningen att högskolans intagningskapacitet skall ökas från nuvarande 400 till 507 årligen nyintagna studerande och alternativ II räk­ nar med en årlig nyintagning av 760 studerande. Båda alternativen räknar med att lokalbehov kommer att föreligga även för undervisning av filosofie stude­ rande i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Byggnadsstyrelsen beräknar, att högskolan under angivna förutsättningar har ett omedelbart mark­ behov av 130 000 m2 vid alternativ I och 190 000 m2 vid alternativ II. Därtill kommer emellertid behovet av framtida markreserver, vilka enligt styrelsens bedömande bör omfatta ett lika stort område som det omedelbart erforder­ liga. Inom området Nya Chalmers disponerar högskolan för närvarande cirka 140 000 m2 mark, varför det omedelbara markbehovet sålunda skulle vara till­ godosett för en utbyggnad av högskolan enligt det lägre alternativet, medan man vid en utbyggnad enligt alternativ II skulle behöva ytterligare cirka 50 000 m2 mark för omedelbar bebyggelse. Behovet av framtida markreserver kräver emellertid utöver det nu disponerade markområdet, vilket icke anses kunna i sin helhet utnyttjas för bebyggelse, en ytterligare areal med cirka 130 000 m2 vid alternativ I och 250 000 m2 vid alternativ II. Vid överläggningar med representanter för Göteborgs stad har byggnads­ styrelsen diskuterat olika markområden intill Nya Chalmers såsom lämpliga för högskolans framtida utbyggnad. Dessa områden, som är väl samlade och bedömes såsom i huvudsak ändamålsenliga, omfattar tillhopa cirka 275 000 m2, varav dock 160 000 m2 nu är ianspråktagna för andra ändamål och därför endast att betrakta som »reserver på mycket lång sikt». Av återstoden är området mellan Vasa sjukhus och Nya Chalmers (cirka 12 500 m2) tillgängligt »för prak­ tiskt taget omedelbar bebyggelse», medan områdena på ömse sidor om student­ kårens byggnader och den s. k. Stora Mossen (tillsammans cirka 100 000 m2) beräknas vara disponibla »inom relativt snar framtid». Härtill kommer det s. k. Holtermanska sjukhuset, som under vissa förutsättningar skulle kunna ställas till högskolans förfogande mycket snart. Därest överenskommelse kan träffas med Göteborgs stad om att nämnda områden reserveras för högskolans räkning, skulle sålunda markbehoven — såväl de omedelbara som de mera långsiktiga behoven av markreserver — kunna tillgodoses även för en utbyggnad enligt det större alternativet II (760 årligen nyintagna teknologer jämte cirka 100 årligen intagna filosofie studerande i vart och ett av ämnena fysik och kemi). Som ytterligare reserv kan man se Gamla Chalmers, som kan disponeras, så länge högskolan där bedriver undervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 167

Slutligen erinrar byggnadsstyrelsen om att staden reserverat betydande mark­ områden, cirka 200 000 m2, i Kallebäcksområdet för forskningsinstitut av olika slag. I sitt den 10 november 1958 avlämnade remissyttrande över byggnadsstyrel­ sens generalplaneförslag konstaterade universitetsutredningen, att den i sitt da nyligen avlämnade femte betänkande rörande forskningens villkor och behov framlagt förslag, som syftade till en stark intensifiering av forskningen icke minst vid de tekniska högskolorna. Det kunde därför mycket väl tänkas, att forskningens lokalbehov bleve större än byggnadsstyrelsen beräknat. Med hän­ syn härtill uttalade utredningen en förmodan att en byggnadsvolym närmast motsvarande generalplaneförslagets alternativ II icke skulle möjliggöra en fullt så stark ökning av nyintagningen av studerande för civilingenjörsexamen som byggnadsstyrelsen tänkt sig. I det föregående har utredningen som en allmän riktpunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad angivit att antalet aktiva licentiander och doktorander måste beräknas öka relativt sett avsevärt mera än antalet teknologer. Utredningen har vidare pekat på behovet av utrymme för ett ökat antal specialstuderande och extra studerande vid de tekniska högskolorna. Utredningen håller det visserligen för möjligt att man vid ett detaljstudium av utbyggnadsplanen för Chalmers tekniska högskola kommer att finna det möjligt att inom ramen för ett givet markområde utvinna en större golvyta än byggnadsstyrelsen vågat räkna med i de överslagsmässiga kalkyler som måste ligga till grund för ett generalplaneförslag, men utan fastare hållpunkter härvidlag måste utredningen se den i förslagets alternativ II an­ givna utbildningskapaciteten såsom maximum för vad som är uppnåeligt inom ramen för det angivna markområdet. Under sitt fortsatta arbete har utredningen kommit till resultat, som innebär att den för Göteborgs del föreslår en något mera omfattande utbildning av filosofie studerande, framför allt i ämnet fysik, än den som från utredningens sida nämnts vid underhandskontakter med byggnadsstyrelsen rörande förutsätt­ ningar vid generalplaneförslagets utarbetande. Även detta ger utredningen an­ ledning att vad beträffar intagningen av teknologer betrakta siffran 760 årligen nyintagna såsom en maximisiffra. Slutsatsen synes bli densamma, om man betraktar problemet med hänsyn till tidsfaktorn. Visserligen räknar generalplaneförslaget med mycket betydande markreserver för ändamål som kan bli aktuella i framtiden, men dessa reserver kan bli tillgängliga först på mycket lång sikt. Den byggnadsmark, som beräknas vara erforderlig för nu förutsedda byggnadsbehov, är inte heller omedelbart tillgänglig, och utbyggnadstiden är i generalplaneförslaget beräknad att ut­ sträckas över en längre tidsperiod än som med hänsyn till utredningens all­ männa tidsprogram är önskvärt. Utredningens slutsats blir den, att en utbyggnad av Chalmers tekniska hög­ skola till en intagningskapacitet av drygt 700 nyintagna teknologer från och med läsåret 1905/66 synes vara möjlig, utan att man därigenom vållar avbräck för högskolans utveckling som forskningscentrum och utan att man beskär möj­

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ligheterna att i önskvärd utsträckning meddela undervisning jämväl för filo­ sofie studerande vid Göteborgs universitet. En ytterligare utökning av intagningskapaciteten vid Chalmers kan däremot icke förordas på grundval av före­ liggande utredningsmaterial.

En tredje teknisk högskola Med detta konstaterande är även utredningens ställningstagande till frågan om en tredje teknisk högskola givet. Kan man bygga ut Chalmers tekniska högskola till en intagningskapacitet av 700 årligen nyintagna teknologer, skulle för genom­ förande av det av utredningen framlagda programmet för en ökad utbildning av civilingenjörer erfordras att tekniska högskolan i Stockholm bygges ut till en årlig intagningskapacitet av 1 100 studerande eller ännu mera. En sådan utbyggnad av Stockholms-högskolan betraktar utredningen som omöjlig att genomföra inom angiven tid. Utredningen har i stället i det föregående angivit siffran 750 årligen nyintagna såsom en realistisk riktpunkt för utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Föreliggande utbyggnadsmöjligheter vid de två bestående tekniska högskolorna bedömer utredningen sålunda ge plats för sam­ manlagt 1 450 årligen intagna teknologer. För genomförande av utredningens här framlagda program om en total intagning av närmare 1 850 nya studerande per år måste sålunda ytterligare närmare 400 nybörjarplatser komma till stånd på annat håll. Utredningen förordar därför inrättandet av en tredje teknisk högskola.

Den tredje tekniska högskolans förläggning

När det gäller frågan om förläggningen av en tredje teknisk högskola, utgår utredningen i sin diskussion från två förhållanden. Det ena är, att ett genom­ förande under åren 1960—1965 av utredningens program i fråga om civilingen­ jörsutbildningens utbyggnad innebär en kapplöpning med tiden, vilket i reali­ teten starkt begränsar valfriheten. Det andra är, att detta program endast är en del av det stora programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad, vilket totalt kommer att ställa stora krav på ökade resurser för utbildningssektorn inom samhällsarbetet. Utredningen finner det därför nödvändigt att räkna med ett intensivt utnyttjande av alla resurser som står eller kommer att ställas till förfogande. Under de första två studieåren läser teknologema huvudsakligen s. k. grund­ läggande ämnen, d. v. s. främst matematik, fysik, kemi, matematisk fysik, meka­ nik och hållfasthetslära, medan studierna i de olika s. k. tekniska tillämpningsämnena huvudsakligen bedrives under andra hälften av studietiden. De grund­ läggande ämnena finns i stor utsträckning företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Det är enligt universitetsutredningens mening under sådana omständigheter naturligt, att en ny teknisk högskola anknytes till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 169

matematisk-naturvetenskaplig fakultet på så sätt att fakulteten anförtros upp­ giften att organisera undervisning i de grundläggande ämnena för teknologer och denna undervisning kan påbörjas i redan befintliga institutioners undervisnings­ lokaler. I en situation då det gäller att mycket snabbt få till stånd utbildnings­ platser för teknologer på en ny plats, ter sig för utredningen en anknytning till en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet såsom ofrånkomlig. Visser­ ligen måste givetvis fakultetens lärarkår och övriga personal förstärkas och dess institutioner byggas ut högst väsentligt, om det skall bli möjligt för fakulteten att vid sidan av undervisningen för ett ökande antal filosofie studerande an­ svara även för undervisningen av ett år från år stigande antal teknologer, men utredningen anser sig likväl kunna utgå från att förekomsten av en fast organi­ sation med ämnesrepresentation, institutionslokaler och administration gör det avsevärt lättare att snabbt få i gång en utbildning jämväl för civilingenjörs­ examen än om denna utbildning förlägges till en plats utan en redan befintlig akademisk organisation. Innan erforderliga nya ordinarie lärarbefattningar i de grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnena hinner inrättas och be­ sättas, kan undervisningen bestridas av mera tillfälligt engagerade lärare under de nuvarande ämnesrepresentanternas ledning. Möjligheterna att rekrytera lärarkrafter är avsevärt större i en universitetsstad än pa andra hall. Den admi­ nistrativa apparaten finns redan uppbyggd, vilket bör avsevärt underlätta på­ börjandet av planeringsarbetet för erforderliga nya institutioner m. m. Likaså finns redan den studentsociala organisationen för handhavandet av stipendier och studielån och för produktion och förvaltning av studentbostäder liksom för en rad serviceuppgifter, som handhaves av studentkårerna och studentna­ tionerna. De fördelar av en intim kontakt med industrien, som skulle kunna vinnas vid en förläggning till någon icke-akademisk industristad är enligt utredningen av särskild betydelse vid organiserandet av undervisningen för de två senare års­ kurserna av teknologutbildningen. När det gäller att snabbt fa igång en in­ tagning av teknologer finner utredningen det emellertid vara riktigare att välja den förläggning, som ger den största hjälpen i själva igångsättningen. Också värdet av en nära kontakt med en aktiv grundforskning inom den matematisk­ naturvetenskapliga ämnessfären talar för att en ny teknisk högskola bör för­ läggas till en stad med matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Då utredningen icke vill förorda en dylik fakultet i Umea annat än som ett program på relativt lång sikt, står valet för utredningen mellan Uppsala och Lund-Malmö. Vid en förläggning av den nya tekniska högskolan till Uppsala skulle givetvis i uppbyggnadsskedet själva närheten till Stockholms-högskolan innebära vissa påtagliga, rent praktiska fördelar men utredningen finner det likväl både från industriens och den studerande ungdomens synpunkt rimligare, att den nya hög­ skolan förlägges till cn region, som nu saknar nära kontakt med teknisk utbild­ ning och forskning.

170 Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960

För Lund-Malmö-alternativet talar också enligt utredningens mening en rad tungt vägande skäl, bland andra ett starkt och brett förankrat lokalt intresse, som dokumenterat sig i ett flertal av utredningen (bet. s. 241 f) redovisade initia­ tiv från bland andra Malmö stad, Skånska ingenjörsklubben och Hälsingborgs stad. En av större akademiska konsistoriet i Lund, Skånes handelskammare, Skånska ingenjörsklubben och Lunds studentkår tillsatt kommitté har verkställt en utredning, på grundval av vilken kommittén anser sig kunna konstatera, att Norrland icke har resurser ifråga om befolkning, studentantal och näringsliv för att bära upp en teknisk högskola, medan Lund-Malmö-regionen har ungefär samma allmänna förutsättning härför som göteborgsregionen. Denna kommitté har också förordat, att i varje fall den grundläggande undervisningen förlägges till Lunds universitet och meddelas gemensamt för teknologer och naturvetare. Även Sveriges industriförbund har i skrivelse till universitetsutredningen tillstyrkt inrättandet av en tredje teknisk högskola och förordat området Malmö-Lund som förläggningsort. Utredningen finner också (bet. s. 244) med stöd av från statistiska central­ byrån inhämtat siffermaterial, att en teknisk högskola med nämnda förläggning troligen skulle draga till sig studenter, som eljest inte skulle ha valt civilingen­ jörsutbildning. Vid en förläggning till Lund-Malmö-området räknar utredningen även med att man genom samverkan med de högre läroanstalterna i Köpenhamn skall kunna bemästra vissa av de svårigheter i fråga om rekrytering av speciallärare m. m., som kan uppkomma vid uppbyggande av en ny teknisk högskola. Med stöd av de redovisade skälen och inte minst med hänvisning till det in­ tresse Industriförbundet och det skånska näringslivet visat för tillkomsten av en sydsvensk teknisk högskola, förordar utredningen att en sådan förlägges till Lund-Malmö-området. När det gäller frågan om den nya högskolan helt och hållet bör ligga i Lund eller om vissa institutioner, t. ex. institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena bör förläggas till Malmö — där staden reserverat byggnadsmark för en teknisk högskola — medan de teoretiska institutionerna ligger i Lund, finner utredningen mot bakgrunden av bl. a. en del negativa erfarenheter från Stockholm och Göteborg av högskoleinstitutioners förläggning på skilda håll, att en delad förläggning skulle innebära betydande studieorganisatoriska nack­ delar och verka hindrande för de allt mera betydelsefulla ömsesidiga kontakterna mellan teknisk och allmänt naturvetenskaplig forskning och utbildning. Det senare är enligt utredningens mening ett avgörande argument emot en delad förläggning av den nya högskolan i Skåne. Utredningen förordar därför att denna i sin helhet förlägges till Lund, där tillgången på omedelbart disponibel bygg­ nadsmark för ändamålet i anslutning till de matematisk-fysiska och kemiska institutionernas områden är mycket god.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 171

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre tekniska högskolorna

Allmänt Såsom framgått av det föregående har utredningen förordat, att den före­ slagna utökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet åstadkom­ mes huvudsakligen genom utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och genom inrättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Däremot har utred­ ningen måst konstatera, att möjligheterna till en mera omfattande utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm är mycket begränsade, och utredningen har därför endast kunnat förorda att cirka 150 av de föreslagna över 800 nya utbild­ ningsplatserna förlägges till Stockholm. Innan utredningen går in på en diskussion av de enskilda fackavdelningarnas lämpliga storlek vid var och en av de tre högskolorna, redovisar utredningen vissa allmänna synpunkter. Utredningen är sålunda helt klar över att beslut rörande dimensioneringen av varje enskild avdelning vid de enskilda högskolorna måste föregås av avsevärt mera detaljerade undersökningar och överläggningar än dem utredningen funnit det möjligt att genomföra. Justeringar av de av utredningen i det följande före­ slagna intagningssiffrorna blir därför med säkerhet nödvändiga såsom resultat av det mera ingående planeringsarbete, som kan påbörjas så snart statsmak­ terna tagit ställning till det av universitetsutredningen i föreliggande betänkande framlagda generalplaneförslaget. En princip vill utredningen emellertid föreslå att läggas till grund för det fortsatta planeringsarbetet, den nämligen att en likvärdig civilingenjörsutbild­ ning och likvärdiga resurser för teknisk forskning bör stå till förfogande inom samma fackavdelning vid samtliga tekniska högskolor, där ifrågavarande fack­ avdelning finnes inrättad. I en valsituation vore det sålunda enligt utredningens uppfattning riktigare att inrätta endast ett mindre antal fullt utrustade fack­ avdelningar vid den nya högskolan än att göra denna fullständig i avseende på antalet fackavdelningar men ofullständig beträffande dessas utrustning. Endast på en punkt — det gäller studieriktningen för elektrisk kraftteknik inom avdel­ ningen för elektroteknik — är utredningen, som framgår av det följande, av ekonomiska skäl beredd förorda att den nya högskolan göres mindre fullständig än de två övriga. I övrigt bör enligt utredningens mening specialiseringsmöjligheterna inom en och samma fackavdelning i princip vara lika goda vid samtliga de högskolor, där civilingenjörsexamen vid ifrågavarande fackavdelning kan av­ läggas. Däremot är det icke nödvändigt att de olika högskolorna ger samma specialiseringsmöjligheter. Det kan, som tidigare understrukits, vara av värde, om man satsar på olika specialiteter vid olika högskolor. Väsentligt är emellertid att de tre högskolorna framstår som i stort sett lika välutrustade, något som måste bli av alldeles särskild betydelse för den nya högskolan i Lund. Det får inte gå så, att denna från början kommer in i en ond cirkel med sämre drag­ ningskraft i rekryteringen och sämre anseende på civilingenjörernas arbets­ marknad.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Utredningens i det följande framlagda förslag rörande de enskilda fackavdel­ ningarnas storlek vid var och en av de tre tekniska högskolorna måste bedömas mot bakgrund av de här angivna allmänna reservationerna och övervägandena.

De olika avdelningarna

Utredningen behandlar först avdelningen för bergsvetenskap, där utredningen föreslagit en fördubbling från 45 till 90 årligen nyintagna teknologer. Med hän­ syn till de betydande kostnaderna för inrättande av en helt ny bergsavdelning anser utredningen sig, trots de svårigheter som är förknippade med en utbygg­ nad av högskolan i Stockholm, böra förorda, att den befintliga avdelningen för bergsvetenskap vid denna högskola ges de förstärkta resurser, som erfordras för att intagningen skall kunna ökas från nu 45 till 90 årligen intagna teknologer. Vid planeringen av denna avdelnings utbyggnad torde därutöver särskilt böra undersökas, huruvida behov föreligger av utbildningsresurser även för stude­ rande från de nordiska grannländerna.

Utredningen har vidare föreslagit att den årliga intagningen till avdelningarna för teknisk fysik successivt ökas från nuvarande 50 (30 i Stockholm -f 20 i Göte­ borg) till 105 studerande. Frågan om den vidgade intagningens fördelning mellan högskolorna måste bedömas ur flera aspekter. De civilingenjörer, som examineras vid avdelningarna för teknisk fysik, torde i mycket stor utsträckning vinna anställning inom olika statliga, halvstatliga och privata forskningsinstitut, av vilka de flesta ligger i Stockholm. Då de ny­ examinerade civilingenjörerna dessutom ofta förenar en deltids- eller heltidsbefattning vid ett forskningsinstitut med licentiatstudier, talar starka skäl för att göra avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm för­ hållandevis större än motsvarande avdelningar vid de två övriga tekniska hög­ skolorna. De tekniska fysikerna fyller vidare, redan som teknologer och framför allt under de första åren efter civilingenjörsexamen, en för undervisningen vid de tekniska högskolorna mycket betydelsefull funktion som assistenter i under­ visningen i de s. k. grundläggande ämnena, vilka läses i varierande omfattning vid samtliga avdelningar. I själva verket skulle det knappast vara möjligt att organisera en fullgod utbildning vid någon av de tekniska högskolornas fack­ avdelningar utan tillgång till tekniska fysiker. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening ofrånkomligt, att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för teknisk fysik. Nu kan man räkna med att det här föreslagna nära samarbetet mellan de tekniska högskolorna och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i både Göteborg och Lund kommer att föra med sig, att teknologutbildningens behov av assistentpersonal i viss utsträckning kommer att kunna tillgodoses från fakultetssidan. Detta förhål­ lande talar för att avdelningarna för teknisk fysik vid dessa båda högskolor

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 173

skulle kunna göras något mindre än motsvarande avdelning i Stockholm, där ett nära organisatoriskt samarbete med de matematisk-naturvetenskapliga institu­ tionerna icke förutsättes i utredningens förslag. Liksom beträffande avdelningen för bergsvetenskap finner utredningen, att skälen för en utbyggnad i Stockholm är så starka, att betänkligheterna måste vika. En utbyggnad av avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm bör sålunda enligt utredningens mening komma till stånd. Utredningen föreslår sålunda, dels att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för teknisk fysik, dels att avdelningarna för teknisk fysik vid båda de befintliga tekniska högskolorna utbygges och att av­ delningen vid tekniska högskolan i Stockholm göres något större än motsvarande avdelningar i Göteborg och Lund. Utredningen föreslår, att den slutliga intag­ ningen av sammanlagt 105 studerande inom avdelningarna för teknisk fysik för­ delas med 45 i Stockholm, 30 i Göteborg och 30 i Lund. I fråga om avdelningarna för maskinteknik har utredningen föreslagit en ökning från 170 till 400 årligen nyintagna studerande. Denna ökning av intagningskapaciteten är den relativt sett största av de kapacitetsökningar för de olika fackavdelningarna, som utredningen här föreslår. Det är därför naturligt att söka fördela utbyggnaden på samtliga de tre tekniska högskolorna. Härvidlag har utredningen måst konstatera, att en utbyggnad av avdelningen för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm omöjligen kan genomföras utan ett betydande marktillskott för högskolan och en relativt omfattande om­ disposition av dennas lokalbestånd. Trots detta förordar utredningen, att en avsevärd utbyggnad kommer till stånd av denna avdelning. Om så gott som hela den av utredningen föreslagna, 80-procentiga utökningen av civilingenjörsut­ bildningen i landet skulle komma till stånd dels genom en utbyggnad av Chal­ mers tekniska högskola, dels genom upprättandet av en ny teknisk läroanstalt i Skåne, skulle detta medföra en tyngdpunktsförskjutning, som med hänsyn icke minst till industrins lokalisering och behov av kontakter med den tekniska forskningen icke kan te sig rimlig. Utredningen förordar därför en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm, detta trots de svårigheter som kan möta då det gäller att skaffa erforderlig byggnadsmark för genomförandet av denna utbyggnad. Det dilemma i vilket vi står på grund av de begränsade expansionsmöjlig­ heterna för tekniska högskolan i Stockholm är särskilt påtagligt just beträffande avdelningen för maskinteknik. För denna avdelning föreslår utredningen en så betydande ökning totalt sett (230 nya utbildningsplatser), att för den händelse ingen ökning kan göras av intagningen vid avdelningen i Stockholm, man står inför nödvändigheten att göra båda de övriga maskintekniska avdelningarna större än den i Stockholm. Fn fördelning med oförändrat 90 årligen nyintagna mekanister i Stockholm, ungefär 100 i Lund och så mycket som över 200 i Göteborg skulle i så fall bli den lösning man tvingades stanna för. Fn sådan fördelning har utredningen icke kunnat finna rimlig. Utredningen

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

föreslår i stället, att de maskintekniska avdelningarna vid båda de nuvarande tekniska högskolorna utbygges, så att de får en årlig intagningskapacitet av vardera 150 studerande mot för närvarande 90 i Stockholm och SO i Göteborg. Den maskintekniska avdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund skulle därmed behöva dimensioneras för ett årligt intag av 100 teknologer. Beträffande avdelningarna för skeppsteknik innebär utredningens förslag en­ dast en justering av intagningssiffran från nu 46 (20 i Stockholm och 26 i Göte­ borg) till 50, en justering som är tänkt att gälla för Chalmers tekniska högskola. Avdelningen för jlygteknik vid tekniska högskolan i Stockholm har utred­ ningen föreslagit oförändrad till sin utbildningskapacitet, 40 årligen nyintagna studerande. Avdelningarna för elektroteknik vid de båda nu existerande tekniska hög­ skolorna är de största vid båda högskolorna med en årlig intagning av 135 studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Med hänsyn härtill är det naturligt att tänka sig att huvuddelen av de 170 tillkommande utbildningsplatserna förlägges till den nya högskolan i Lund. Emellertid bör i detta sammanhang be­ aktas, att en fullständig fackavdelning för elektroteknik fordrar mycket stora laboratoriebyggnader och en mycket kostnadskrävande utrustning. Speciellt gäller detta de anläggningar, som erfordras för studieriktningen för elektrisk kraftteknik, medan motsvarande anläggningar för studieriktningen för teleteknik ställer sig mindre kostnadskrävande. Med hänsyn till de mycket höga anlägg­ ningskostnaderna för de krafttekniska institutionerna och till att studierikt­ ningen för elektrisk kraftteknik under en följd av år lockat endast en ringa del av den elektrotekniska avdelningens studenter, vill utredningen förorda, att man avstår från krafttekniska institutioner vid den nya tekniska högskolan i Lund. Den elektrotekniska avdelningen vid denna högskola skulle sålunda be­ gränsas till att erbjuda specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Skulle ett starkt intresse visa sig föreligga bland teknologerna i Lund för en specialisering inom krafttekniken, synes man enligt utredningens mening böra överväga att åvägabringa sådana utbildningsmöjligheter genom samverkan med den tekniska högskolan i Köpenhamn. Med hänsyn till att utredningen sålunda föreslår en viss begränsning av specialiseringsmöjligheterna inom avdelningen för elektroteknik i Lund, synes det rimligt att sätta intagningen till denna avdelning till 100, något lägre sålunda än intagningen vid motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Stock­ holm torde det vara möjligt att vid de elektrotekniska tillämpningsämnenas institutioner bereda undervisning för ett något högre antal studerande än nu. Intagningsmöjligheterna vid avdelningen begränsas emellertid av de grund­ läggande ämnenas lokalsvårigheter. Emellertid måste en utbyggnad av utbild­ ningsresurserna för dessa ämnen ändå komma till stånd, för att det skall bli möjligt att öka intagningen till avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap. Under sådana omständigheter synes det lämpligt att dimen­ sionera denna utbyggnad så, att även en mindre ökning av intagningen till

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 175

avdelningen för elektroteknik kan genomföras. Utredningen förordar en ökning med 15 studerande per år från nu 135 till 150. De återstående 55 nya utbild­ ningsplatserna bör förläggas till Chalmers tekniska högskola, vars avdelning för elektroteknik sålunda bör utbyggas till en intagningskapacitet av 185 studerande per år mot för närvarande 130. Utredningen föreslår sålunda, att vid den nya tekniska högskolan i Lund inrättas en fackavdelning för elektroteknik med specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Utredningen föreslår vidare, att den slutliga intagningen av sammanlagt 435 studerande per år inom avdelningarna för elektroteknik för­ delas med 150 i Stockholm, 185 i Göteborg och 100 i Lund. I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad har utredningen före­ slagit en ökning av intagningen från för närvarande 158 till 370 studerande per år. En så kraftig ökning av intagningen nödvändiggör uppbyggnad av en stor avdelning för väg- och vattenbyggnad vid den nya tekniska högskolan i Lund. Denna avdelning bör enligt utredningens mening göras något större än den för närvarande största avdelningen (Stockholm med årligen 90 nyintagna stude­ rande); utredningen tänker sig 120 nybörjarplatser såsom en lämplig riktpunkt. Beträffande avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm gäller detsamma som för avdelningen för elektroteknik där, näm­ ligen att tillämpningsämnenas institutioner möjligen skulle kunna bereda under­ visning för ett något ökat antal studerande i varje årskurs, men att intagningsmöjligheterna begränsas av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Med samma motivering som i fråga om avdelningen för elektroteknik förordar utred­ ningen att den ändå ofrånkomliga utbyggnaden av de grundläggande ämnenas institutioner dimensioneras så, att ytterligare ett tiotal nya studerande per år kan intagas vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Med denna ökade intagning i Stockholm och med en årlig intagning av 120 studerande vid vägoch vattenbyggnadsavdelningen i Lund måste antalet nybörjarplatser i Göteborg ökas från för närvarande 68 till 150. Utredningen föreslår sålunda, att den nya tekniska högskolan i Lund får en fackavdelning för väg- och vattenbyggnad med plats för 120 årligen nyintagn3 studerande. Vidare föreslår utredningen en ökning av intagningen vid tekniska högskolan i Stockholm från nu 90 till 100 och slutligen föreslår utredningen en utbyggnad av avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska högskola till en årlig intagning av 150 studerande mot nu 68. I fråga om avdelningarna för kemi har utredningen föreslagit en ökning av den årliga intagningen från för närvarande 90 till 174 studerande. Med hänsyn till att nybyggnader och tillbyggnader för de kemiska institutionerna i både Göteborg och Lund under alla förhållanden mycket snart måste komma till stånd redan för de naturvetenskapliga fakulteternas behov, synes det vara natur­ ligt att den ökade intagningen av teknologer inom nu ifrågavarande fackavdel­ ning fördelas mellan de tekniska högskolorna på dessa två orter. Utredningen föreslår sålunda, att den slutliga intagningen av sammanlagt

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

174 studerande per år inom avdelningarna för kemi fördelas med oförändrat 64 i Stockholm och 55 vid vardera av de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund. Den omläggning av studierna vid avdelningen för kemi i Stockholm, som nu är aktuell, innebär bl. a. att studieriktningen för biokemi utbygges. Härmed skapas en säkrare grund för livsmedelsindustriens rekrytering av kemister och kemi-ingenjörer. Jordbrukshögskoleutredningen torde komma att lägga fram förslag om att den nuvarande till Alnarps-institutet förlagda mejeriingenjörsutbildningen skall samordnas med annan livsmedelsteknisk utbildning vid teknisk högskola. Sam­ råd har i denna fråga ägt rum mellan de båda utredningarna, vilka är av samma uppfattning i utbildningsfrågan. Genom jordbrukshögskoleutredningen har in­ hämtats, att en sådan lösning sedd från de tekniska högskolornas synpunkt är i princip möjlig. Beträffande slutligen avdelningarna för arkitektur har utredningen föreslagit en relativt blygsam ökning från nu 122 till 150 årligen nyintagna studerande. Det kunde synas naturligt att fördela detta nytillskott mellan de två bestående högskolorna och sålunda icke inrätta någon avdelning för arkitektur vid den syd­ svenska högskolan. Emellertid finner utredningen, att en ökad undervisning vid de nuvarande arkitekturavdelningarna knappast kan åstadkommas utan en betydande utökning av lärarstaben. Arkitektutbildningen torde i särskild grad vara beroende av att de studerande kan delas i relativt små grupper, där varje elev kan ges en personlig handledning, i stor utsträckning meddelad av professor eller motsvarande lärare. De nuvarande undervisningsgrupperna anses icke kunna ökas till sin storlek utan allvarligt men för undervisningen. I samman­ hanget må även framhållas att avdelningarna för arkitektur i mindre grad än övriga avdelningar är beroende av specialkonstruerade institutionslokaler. Med hänsyn till dessa förhållanden synes skälen emot inrättandet av en helt ny av­ delning för arkitektur icke behöva tillmätas avgörande betydelse. Därtill kom­ mer, att byggnadskonstens arbetsbetingelser i Sydsverige allmänt sett synes motivera att en nyinrättad teknisk högskola i Skåne också förses med en avdel­ ning för arkitektur. Verksamheten vid en sådan är dessutom av värde för under­ visning och forskning inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden stannat för att föreslå att den tekniska högskolan i Lund också får en avdelning för arkitektur och de av utredningen föreslagna 28 nya nybörjarplatserna för arkitektutbildning förlägges till Lund, medan motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg får ett oförändrat antal nybörjarplatser.

Sammanfattning av förslaget Universitetsutredningens förslag beträffande de föreslagna drygt 1 800 ny­ börjarplatsernas fördelning mellan olika högskolor och fackavdelningar samman­ fattas i följande sammanställning, i vilken 1959 års intagning anges med siffror inom parentes.

178 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

nåd bör enligt utredningens mening vara det av byggnadsstyrelsen utarbetade förslaget till generalplan för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. Tack vare att det för Göteborgs-högskolans del föreligger ett konkret utformat och redan remissbehandlat utbyggnadsprogram, finns det praktiska möjligheter att redan under de två närmaste åren få till stånd en ökad intagning av studerande för civilingenjörsutbildning. Det i generalplanen föreslagna tidsprogrammet för högskolans utbyggnad måste visserligen modifieras med hänsyn till den förut angivna målsättningen att full intagningskapacitet skall vara nådd redan hösten 1965, men utredningen har vid de överläggningar som i denna sak förts med representanter för byggnadsstyrelsen och högskolans ledning konstaterat, att en sådan pressning av tidsprogrammet är möjlig att genomföra med bibehållande i huvudsak av den i generalplanen föreslagna tidsföljden för de enskilda fack­ avdelningarnas utbyggnad. Förutsättningen för genomförandet av ett på detta sätt starkt pressat tidsprogram för utbyggnaden är dock självfallet att byggen­ skapens projektering och genomförande icke fördröjes till följd av otillräckliga anslag. Universitetsutredningen förordar sålunda, att det föreliggande generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola med vissa modifikationer göres till en huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden av civilingenjörs­ utbildningens kapacitet i vårt land. Vid planeringen av de olika fackavdelning­ arnas utbyggnad vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund bör sålunda hänsyn tagas till motsvarande avdelningars placering i tidsschemat för utbygg­ naden av Chalmers tekniska högskola. Det förhållandet, att de studerande under det första studieåret huvudsakligen läser s. k. grundläggande ämnen, medan undervisningen i de s. k. tekniska tilllämpningsämnena väsentligen är koncentrerad till den senare delen av utbild­ ningstiden, medför, att en ökning av nyintagningen vid en fackavdelning kan komma till stånd ett ä ett och ett halvt år före den tidpunkt, då de för en utvidgad utbildningskapacitet erforderliga nybyggnaderna för samma avdel­ nings tillämpningsämnen kan tagas i bruk. De grundläggande ämnena måste däremot redan från början förfoga över lokaler och personalresurser, som är till­ räckliga för det ökade antalet studerande.

Chalmers tekniska högskola För att snabbt öka intagningen av studerande är det enligt utredningen fram­ för allt av vikt, att högskolans grundläggande ämnen mycket snart ges för­ stärkta institutionsresurser. Utredningen framhåller därför nödvändigheten av att högskolan snarast kan disponera det s. k. Holtermanska sjukhusets lokaler, vilka enligt generalplaneförslaget är avsedda att inredas för vissa av de grund­ läggande ämnenas behov. För närvarande projekteras bl. a. ett nytt övningslaboratorium för ämnet fysik vid Chalmers tekniska högskola. Meningen är att lokalerna skall användas av filosofie studerande upp till ett antal motsvarande ett årsintag av 160 två-

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 179

betygsstuderande. Universitetsutredningen räknar dock med att innan tillström­ ningen av filosofie studerande i Göteborg kommit i gang pa allvar, utrymme i dessa lokaler kan ställas till förfogande för undervisning av ett ökat antal teknologer. Det av byggnadsstyrelsen påbörjade projekteringsarbetet har nu nått så långt, att förutsättningar föreligger för en betydande utökning av undervisningskapaciteten i ämnet fysik i Göteborg redan under läsåret 19G1/62. I anslutning till den nämnda byggnaden planeras lokaler, som senast hösten 1963 bör kunna tagas i anspråk för fysikundervisningen för teknologer. Under ett första skede är dessa lokaler avsedda att användas för grundläggande kemi­ utbildning. En nybyggnad för de kemiska institutionerna är under projektering. Projek­ teringen bedrives så att byggandet av första hälften innehallande dels alla under­ visningslokaler dels en del av forskningslokalerna kan börja i full skala i augusti 1961. Andra byggnadsetappen skulle påbörjas i omedelbar anslutning härtill med början hösten 1962. Undervisningslokalerna skulle under alla förhållanden stå färdiga sommaren 1963 — möjligen till nyåret 1963. Hela kemikomplexet skall stå färdigt sommaren 1964. Redan under budgetåret 1963/64 skulle en successiv överflyttning till de nya lokalerna börja, varvid de friställda kan iordningställas för fysik. Denna utflyttning och ombyggnad skulle kunna avslutas under budget­ året 1964/65. Under förutsättning att de projekterade övningslaboratorierna kan tagas i bruk enligt ovan, bör enligt universitetsutredningens mening en viss ökning av högskolans intagningskapacitet kunna göras redan hösten 1960 och ytterligare ökningar av intagningen sedan följa under de närmaste åren. Utredningen räk­ nar därvid med att den i det föregående föreslagna ökningen med tio nyintagna inom avdelningen för teknisk fysik bör kunna komma till stånd redan hösten 1960. Med hänsyn till att en utbyggnad av de elektrotekniska tillämpningsämnenas institutioner redan påbörjats, anser utredningen vidare, att man — under angivna förutsättningar beträffande de grundläggande ämnenas lokal­ resurser — bör kunna öka intagningen vid högskolans avdelning för elektro­ teknik med 30 hösten 1960 och med ytterligare 25 studerande hösten 1961. Där­ utöver räknar utredningen med att det skall vara möjligt att redan från och med hösten 1960 få till stånd de föreslagna 4 nya utbildningsplatserna inom avdelningen för skeppsteknik vid högskolan. Ett snabbt genomförande av nybyggnaderna för de kemiska ämnenas institu­ tioner, som nu projekteras, bör vidare göra det möjligt att hösten 1961 genom­ föra den för Chalmers tekniska högskola föreslagna intagningsökningen med 29 studerande vid fackavdelningen för kemi. Härvid bör då beaktas, att ny­ börjarna icke omedelbart behöver tillgång till lokaler i nybyggnaderna. Utredningen har starkt understrukit behovet av en ökning av utbildningen av väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Svårigheterna att i ett tidigt skede av upp­ byggnaden få till stånd en sådan utbildning vid den nya läroanstalten i Lund gör det enligt utredningens mening nödvändigt, att den för Chalmers tekniska

180 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

högskola förutsedda utbyggnaden av avdelningen för väg- och vattenbyggnad påbörjas cirka två år tidigare än enligt generalplanens tidsschema. Utredningen räknar med att den för sistnämnda högskola föreslagna intagningsökningen med 82 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad skall kunna komma till stånd hösten 1962. Den i det föregående föreslagna utökningen av utbildningskapaciteten vid Göteborgs-högskolans avdelning för maskinteknik bör slutligen enligt utred­ ningens mening kunna genomföras så, att intagningen till avdelningen kan ökas med föreslagna 70 studerande från och med hösten 1963.

Tekniska högskolan i Stockholm Såsom framgått av professor Ahrboms i det föregående refererade prome­ moria, avses utbyggnaden av den tekniska högskolan i Stockholm i huvudsak tillgå så, att avdelningen för maskinteknik ges nya lokaler, medan denna avdel­ nings nuvarande lokaler ombygges och ställes till förfogande för avdelningarna för teknisk fysik och för bergsvetenskap, varjämte för de grundläggande ämnena ytterligare en byggnad uppföres inom det av högskolan nu disponerade om­ rådet. Under förutsättning att beslut om ytterligare markreservationer för högskolans räkning fattas mycket snart, om möjligt redan under år 1960, bör det enligt utredningens bedömande vara möjligt att genomföra dessa ny- och om­ byggnadsarbeten i sådan takt, att huvuddelen av den för högskolan föreslagna intagningsökningen (15 studerande vid avdelningen för teknisk fysik, 60 stude­ rande vid avdelningen för maskinteknik och 45 studerande vid avdelningen för bergsvetenskap) kan komma till stånd hösten 1962. Med hänsyn till föreliggande svårigheter att på andra håll snabbt öka ut­ bildningskapaciteten inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad är det enligt utredningens mening mycket angeläget, att den för tekniska högskolan i Stockholm föreslagna, jämförelsevis obetydliga intagningsökningen med 10 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad kommer till stånd något tidigare. Utredningen räknar med att detta skall vara möjligt hösten 1961. Däremot synes den föreslagna mindre ökningen av intagningen vid avdel­ ningen för elektroteknik kunna anstå till hösten 1964.

Tekniska högskolan i Lund Då det gäller den nya läroanstalten för civilingenjörsutbildning, understrykes vikten av att planeringsarbetet bedrives med sikte på att snabbt få till stånd en intagning av teknologer i Lund. Över hälften av den av utredningen före­ slagna totala ökningen av civilingenjörsutbildningens kapacitet har förlagts till den nya högskolan. Under förutsättning att den redan för den matematisk-naturvetenskapliga fakultetens behov nödvändiga utbyggnaden av den fysiska institutionens re­ surser snabbt kommer till stånd, bör det enligt utredningens mening vara möj­

182 Kanyl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Avslutningsvis understrykes vikten av största möjliga skyndsamhet i utbygg­ naden av civilingenjörsutbildningens resurser. Av ett i betänkandet återgivet diagram (bet. s. 262) framgår, att trots den föreslagna, mycket snabba och starka ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet, tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknas komma att ligga ännu högre.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter I ett sista betänkande avser utredningen att i ett sammanhang behandla de allmänna problem, som aktualiseras av utredningens förslag om gemensamma institutioner för olika slag av akademisk utbildning och om ömsesidighet i fråga om examinationsrätt inom ramen för olika examina. Utredningen har därför nu inskränkt sig till att behandla endast sådana organisatoriska frågor, som måste få en i varje fall preliminär lösning för att det skall vara möjligt att i Lund påbörja uppbyggnaden av en teknisk högskola med viss anknytning till uni­ versitetet. Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige har för sin del förordat att — vare sig de tekniska tillämpningsämnenas institutioner förlägges till Lund eller till Malmö — civilingenjörsutbildningen i Sydsverige »organiseras som en teknisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet». Den tekniska fakulteten bör vidare enligt den skånska kommitténs mening uppdelas i vertikala sektioner motsvarande de två nuvarande tekniska hög­ skolornas fackavdelningar. Sektionen för allmänna vetenskaper skulle då tillika fungera som ämnesgrupp för matematiska och fysisk-kemiska ämnen inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Däremot anser kommittén, att det vore olämpligt att förlägga civilingenjörsutbildningen helt och hållet inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten; denna skulle i så fall bli alltför stor för att vara arbetsduglig. Emellertid tänker den skånska kommittén sig att vissa ytterligare ämnesgrupper skulle kunna bildas över fakultetsgränserna »för att åstadkomma den kontakt mellan lärarna, som vi anser särskilt betydelsefull och som är en av fördelarna med att den nya tekniska högskolan förlägges till universitetet». Därest den nya organisationen för civilingenjörsutbildning och teknisk forsk­ ning skall stanna inom Lunds universitet, talar enligt utredningens mening starka skäl till förmån för en lösning av det slag den skånska kommittén tänkt sig, nämligen att en teknisk fakultet bildas vid universitetet och företrädarna för de med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten gemensamma ämnena ingår som ledamöter av båda fakulteterna. Universitetsutredningen har emel­ lertid ännu icke definitivt tagit ställning till de stora universitetsorganisatoriska frågorna och sålunda icke heller till frågan, huruvida en självständig teknisk hög­ skola bör upprättas i Lund eller Lunds universitets uppgifter i stället utvidgas till att omfatta jämväl teknisk forskning och undervisning. Utredningen föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 183

nu endast, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt igangsättes och att utbildnings- och forskningsorganisationens definitiva status avgöres senaie i sam­ band med ställningstagandet till universitetens och högskolornas organisation i stort. Under den tid, som kommer att förflyta, innan ett sådant ställningstagande kan göras, torde civilingenjörsutbildningen i Lund endast komma att omfatta den första eller de två första årskursernas undervisning, vilken huvudsakligen gäller de grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik m. m. Representationen för de tekniska tillämpningsämnena i egentlig mening kom­ mer därför under denna övergångsperiod att bli mycket begränsad. Om man för denna övergångstid organiserade en ny, teknisk fakultet, skulle denna sålunda komma att till övervägande del bestå av ledamöter, vilka tillika vore ledamöter av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, vartill skulle komma ett litet antal nyutnämnda företrädare för tekniska tillämpningsämnen. Under sådana omständigheter finner utredningen det knappast vara motiverat att redan från början organisera en teknisk fakultet. Utredningen överväger i stället möjligheten av att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt och i avvaktan pa ställningstagandet till de universitetsorganisatoriska frågorna i stort helt anförtros den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. De ämnesföreträdare för tekniska tillämpnings­ ämnen, vilka hinner utnämnas under det ifragavarande övergångsskedet, skulle då ingå i denna fakultet intill dess en definitiv organisation för teknisk forskning och undervisning upprättats i Lund. Detta skulle innebära, att den matematisknaturvetenskapliga fakulteten i Lund jämte universitetets konsistorier och rek­ torsämbete skulle fullgöra de funktioner, vilka vid de tekniska högskolorna åvilar lärarkollegium, kollegienämnd, avdelningskollegium och rektorsämbete. I fråga om flertalet ifrågavarande arbetsuppgifter finner utredningen detta fullt möjligt. Vissa funktioner är emellertid mera speciella, och särskilda övervägan­ den blir därför nödvändiga beträffande dessa. Vare sig man slutligen beslutar sig för att upprätta en särskild läroanstalt för teknisk undervisning och forskning eller man stannar för att utvidga Lunds universitets uppgifter till att omfatta jämväl dessa ting, bör nämligen enligt utredningens mening undervisnings- och forskningsorganisationen i de gemen­ samma ämnena göras gemensam. Institutionerna för de ämnen, som ingår både i civilingenjörsutbildningen och i filosofiska examina, bör salunda dimensioneras med sikte på båda utbildningsbehovens tillgodoseende. Planer för nya institutionsbyggnader och för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen maste omedelbart utarbetas och börja genomföras, och i detta arbete maste de ifraga­ varande institutionernas dubbla funktion beaktas.

Organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund Det gäller sålunda att för övergångsskedets organisation finna former, som på en gång tillvaratager den tekniska utbildningens och forskningens speciella intressen och samtidigt underlättar vissa av de stora matematisk-naturveten-

184 Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960

skapliga institutionernas anpassning till en dubbel arbetsuppgift. Utredningen har efter olika överväganden funnit, att det antydda syftet bäst skulle tillgodo­ ses genom att ansvaret för civilingenjörsutbildningen och planläggningsarbetet för de tekniska institutionerna i Lund provisoriskt och i avvaktan på upprät­ tandet av en definitiv organisation anförtros en organisationskommitté för högre teknisk utbildning i hund. I syfte att tillgodose den tekniska utbildningens och forskningens intressen bör i kommittén ingå ett antal av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter med erfarenhet från lärarverksamhet vid teknisk högskola. Utred­ ningen föreslår att tre sådana ledamöter utses. I syfte att trygga samarbetet med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och tillvarataga denna fakul­ tets intressen vid planering av institutioner, personalstater, undervisning m. m. bör vidare i organisationskommittén ingå tre professorer vid Lunds universitet. Organisationskommitténs arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Kommittén bör givetvis ha frihet att adjungera ytterligare ledamöter av den naturvetenskapliga fakulteten i Lund liksom även de ordinarie lärare i tekniska tillämpningsämnen, som hinner utnämnas, innan en definitiv organisation upp­ rättats. Likaså bör kommittén vara oförhindrad att till sig knyta rådgivande expertis från industrien. Då organisationskommitténs arbete gäller organiserandet av en i Lund hittills icke företrädd utbildning med en omfattande och relativt komplicerad undervisningsorganisation, vore det enligt utredningens mening av stort värde om i kommitténs arbete problemen också kunde ses från de studerandes synpunkt. Utredningen föreslår därför att liksom beträffande organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå en studentrepresentant ingår som ledamot av kommittén. Utredningen förutsätter därvid att såsom studentrepresentant utses en teknolog eller relativt nyexaminerad civilingenjör. Organisationskommittén bör enligt utredningens mening tillsättas snarast möj­ ligt. Dess arbetsuppgift skulle kunna sammanfattas sålunda: Organisationskom­ mittén skall verka för att en fullgod civilingenjörsutbildning skall kunna igång­ sättas i Lund med de fackavdelningar och enligt den tidsplan, som utredningen här föreslagit. Kommittén bör medverka vid utarbetandet av en generalplan för utbyggnaden av undervisnings- och forskningsresurserna i Lund-Malmö-området, och den bör själv utarbeta planer för de institutioner, vilka erfordras särskilt för den tekniska forskningen och civilingenjörsutbildningen. Organisationskom­ mittén bör vidare utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för civilingenjörsutbildningen i Lund liksom även förslag till grunder för urvalet av de inträdessökande till denna utbildning. Kommittén bör vidare utarbeta förslag till anslagsäskanden och till fördelning av icke-ordinarie- och materielanslag för sådana ämnen, vilka saknar ämnesrepresentation inom den matematisk­ naturvetenskapliga fakulteten i Lund. Rörande förfarandet vid tillsättning av ordinarie lärartjänster anser utred­ ningen, att under övergångsskedet universitetsstatuterna bör tillämpas då fråga

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 185

är om tjänst i ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, medan stadgarna för de tekniska högskolorna bör tillämpas i övriga fall. Orga­ nisationskommittén bör därvid fullgöra de uppgifter, vilka enligt sistnämnda stadgar åvilar lärarkollegium.

I anslutning till denna redogörelse för universitetsutredningens överväganden och förslag rörande den högre tekniska utbildningens och forskningens utbyggnad torde få lämnas en sammanfattning av byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska högskola samt av remissyttrandena över detta förslag.

Byggnadsstyrelsens förslag till generalplan för Chalmers tekniska högskola

Genom beslut den 31 juli 1956 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen — som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1954 hade att verkställa viss utredning rörande byggnadsverksamheten vid universitetet i Göteborg — att jämväl verkställa utredning rörande den fortsatta byggnadsverksamheten vid Chalmers tekniska högskola samt att, efter samråd med högskolans lärarkollegium och andra vederbörande, till Kungl. Maj:t avgiva förslag till ny generalplan för byggnadsverksamheten vid högskolan. Efter framställning från byggnadsstyrelsen utsågs stadskollegiets ordförande J. A. Fager­ berg och fastighetsdirektören F. Persson att såsom representanter för Göteborgs stad del­ taga i utredningen. Till högskolans representanter utsågs dåvarande rektorn för högskolan, professorn G. Hössjer samt högskolans nuvarande rektor, professorn L. Rönnmark. Sedan byggnadsstyrelsens uppdrag slutförts har styrelsen den 14 oktober 1958 avgivit förslag till generalplan för utbyggnad av Chalmers tekniska högskola. Över generalplaneförslaget har yttranden avgivits av överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna, som hört kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola, kanslern för rikets universitet, som hört det större konsistoriet vid universitetet i Göteborg, statskontoret, 1955 års universitetsutredning, stadsfullmäktige i Göteborg samt Sveriges industriförbund.

Nuvarande lokalförhållanden Chalmers tekniska högskolas (CTH) nuvarande lokaler är i huvudsak fördelade på kvarteret Kronoberg (»Gamla Chalmers») och det s.k. Gibraltarområdet (»Nya Chalmers») samt fastigheten Mölndalsvägen 36. Den till »Gamla Chalmers» förlagda undervisningen avser huvudsakligen de två lägre årskurserna. De två högre årskurserna har sin under­ visning huvudsakligen förlagd till »Nya Chalmers». Fastigheten IMölndalsvägen 36 inne­ håller lokaler för avdelningen för arkitektur. Inom »Gamla Chalmers» disponerar CTH ca 4 000 m2 nettogolvyta och inom »Nya Chalmers» ca 23 900 m2 nettogolvyta. Uppdelningen av undervisningsverksamheten är — framhåller byggnadsstyrelsen — för undervisningen och från administrativ synpunkt mycket otillfredsställande. Med få undan­ tag bedömer styrelsen lokalerna som otillräckliga och i många fall även som olämpliga för sitt nuvarande ändamål. Den framtida dimensioneringen Vid uppgörandet av generalplanen har styrelsen räknat med två intagning s-

alternativ, ett mindre (alternativ 1), motsvarande intagningen vid motsvarande

avdelningar vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) höstterminen 1957, samt ett

större (alternativ 11), innebärande ca 50 procents ökning av alternativ I.

188 Kungl. Maj:ts vroposition nr 119 år 1960

ADM = Administrationen

.eyNF;.v^: B = Biblioteket

CSK = Studentkåren

i ®

LÄRARE

i QO ® SSPA = Statens skepps-

n nu/?/ provningsanstalt

/RES A = Avd. f. arkitektur ■-GIJFF E = Avd. f. elektro­ teknik H = Allm. avd., de lägre årskurserna F = Avd. f. teknisk fysik K = Avd . f. kemi M = Avd. f. maskin­ teknik S = Avd. f. skepps­ byggen V = Avd. f. väg- och vattenbyggnad RES - Reservområde GUFF = Filosofiska fakulteten GUNF — Naturvetenskap­

0 liga fakulteten

EOlTAItA]

iwmtww. ' MKNMNMfl INST.

r '

MsvomicmuKiK för . ems unsrccNAn: deiommkn . kiurvul mm . f K. tfCCNAMiTYKtlltN ilDCjUOLM 171958 JMN ALinitt MKÖfc

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Konsistoriet betonar slutligen vikten av att tillräckliga forskningsutrymmen tillskapas för de lärare, som erfordras för universitetsundervisningen. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna yttrar bland annat följande. Bristen på högskoleutbildade tekniker på skilda områden lärer motivera en snabb för­ stärkning av kapaciteten i fråga om den högre tekniska utbildningen. Det synes över­ styrelsen rationellt att i första hand vidtaga denna förstärkning vid CTH, där en ut­ byggnad ändå framstår såsom ofrånkomlig. Härtill kommer önskemålet att vid denna utbyggnad även beakta lokalbehovet för vissa naturvetenskapliga discipliner vid Göte­ borgs universitet. Starka skäl torde tala för en samverkan mellan CTH och universitetet, och överstyrelsen har för sin del ej något att erinra mot en sådan ordning, om en till­ fredsställande lösning av därmed sammanhängande administrativa problem kan ernås. Från här anförda mera allmänna synpunkter har överstyrelsen vid övervägande av frå­ gan, vilketdera av de två framlagda alternativen för högskolans utbyggnad som bör läggas till grund därför, kommit till den uppfattningen att det större alternativet — alternativ II — torde vara det ändamålsenligaste. Då överstyrelsen funnit detta alter­ nativ vara att föredraga, gäller detta den sammanlagda utbildningskapacitet, som detta alternativ avser. I frågan om hur de olika fackavdelningarna bör dimensioneras är över­ styrelsen däremot icke för närvarande beredd att göra några uttalanden. — Ett för bedömandet av en generalplan viktigt spörsmål är, huruvida den har en sådan elasticitet, att den medger en smidig anpassning till uppkommande lokalbehov, så att av ut­ vecklingen betingade förändringar av byggnadsprogrammen kan vidtagas och behovet av framtida markreserv tillgodoses. Överstyrelsen har vid sin granskning av föreliggande förslag funnit alternativ II väl uppfylla dessa krav. — Generalplaneförslaget omfattar en byggnadsperiod av tio år. En snabbare utbyggnadstakt synes överstyrelsen vara starkt motiverad. I annat fall lärer högskolan icke bliva i stånd att motta en rimlig andel av det avsevärt ökade antal studenter, som man under de närmaste åren har att räkna med. Det framstår därför såsom ett i hög grad angeläget önskemål, att byggnadsprogrammet för CTH:s del genomföres på en period av förslagsvis sex år, vilket ur byggnadstekniska synpunkter ej torde möta större svårigheter. Kollegienämnden vid CTII, som anser att generalplanens lokalprogram såväl i fråga om omfång som byggnadstakt får anses vara ett minimiprogram, tillstyrker, att alterna­ tiv II lägges till grund för den fortsatta planeringen. Mot förslaget till markdisposition har kollegienämnden intet att erinra. Statskontoret framhåller, bland annat, att när det gäller den fortsatta utbyggnaden av högskolan, avgörande för såväl omfattningen som inriktningen av denna måste vara — förutom lokalfrågans nuvarande läge — det förväntade framtida behovet av civilingen­ jörer både totalt och inom olika fackområden. Stadsfullmäktige i Göteborg har såsom eget utlåtande åberopat ett av byggnadsnämn­ den godkänt yttrande av stadsplanekontoret. Av detta inhämtas i huvudsak följande. Såsom lämpliga markområden för högskolans utbyggnad har vid överläggningar med stadens representanter diskuterats sju områden belägna intill »Nya Chalmers». Samman­ lagda ytan av dessa uppgår till ca 275 000 nr. Inklusive nu disponerade områden vid »Nya Chalmers» skulle den för högskolans utbyggnad avsedda markytan komma att uppgå till ca 400 000 nr. De föreslagna områdena bildar i stort sett en sammanhängande enhet. Vissa av dem är dock att betrakta som utvecklingsområden på längre sikt. Såsom sådana redovisas främst Vasa sjukhus, bostadsbebyggelsen norr och söder om Eklandagatan på delen väster om Gibraltargatan—Fridkullagatan samt idrottsområdet söder om Eklandagatans planerade viadukt. Som utvecklingsområde för med CTH samarbetande forskningsinstitutioner betraktas Kallebäcksområdet (ca 200 000 m2). Av förslaget synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 191

vidare framgå, att byggnadsstyrelsen beaktat de förbehåll staden under hand gjort för såväl en öst-västlig trafikled i Eklandagatans förlängning som för visst markbehov i Mossens sydligaste del avseende kompletterande anläggningar till där angränsande bo­ stadsområden. För sådana delar, där förslaget går ut över mark, som enligt gällande stadsplan får nyttjas för enskilt bebyggande och där staden ej på annat sätt kan leda utvecklingen i önskvärd riktning, har byggnadsnämnden den 13 januari 1959 hemställt, att stadsfullmäktige måtte besluta att hos länsstyrelsen anhålla om förbud att verk­ ställa nybyggnad. Stadsfullmäktige har den 12 mars 1959 beslutat bifalla denna hem­ ställan. — I yttrande den 17 mars 1959 till byggnadsnämnden har fastighetsnämnden förordat, att det idrottsområde, som omfattas av generalplanen, bör utgå ur denna, enär området bör bestå som kommunal idrottsplats. Då idrottsplatsen enligt stadsplanekontorets mening i första hand bör förbehållas de angränsande bostadsområdena får konto­ ret understryka nödvändigheten av att nämnda idrottsområde utgår ur generalplanen. — Byggnadsstyrelsen har vid förslagets utarbetande samrått med stadsarkitekts- och stadsplanekontoren, varför i övrigt icke finnes något att erinra mot att generalplanen lägges till grund för fortsatta plantekniska utredningar.

Sveriges industriförbund understryker nödvändigheten av att CTH snarast erhåller tillfälle att ta in ett större antal elever. En samverkan mellan universitetet och CTH anser förbundet vara synnerligen värdefull. Betydande kostnadsreduktioner skulle här­ igenom möjliggöras, varjämte önskvärd integration av tekniska och naturvetenskapliga studier skulle ernås. Förbundet kan i allt väsentligt acceptera alternativ II. Om en ny teknisk högskola inrättas, bör emellertid den föreslagna ökade intagningen av arkitektur­ studerande ske vid denna. Universitetsutredningens remissyttrande över generalplaneförslaget har berörts i det föregående i samband med redogörelsen för utredningens överväganden beträffande ut­ byggnadsmöjligheterna för Chalmers tekniska högskola.

B. Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen

Den totala utbyggnaden

Utredningen har i sin modell räknat med att den årliga tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer att stiga med nära

85 procent mellan läsåren 1958/59 och 1906/67. På basis av dessa siffror be­ räknar utredningen det totala antalet på en gång närvarande studerande och dessas fördelning på olika ämneskombinationer. Resultatet av dessa beräkningar rörande det totala antalet studerande framgår av följande sammanställning:1

1 Det bör observeras, att denna beräkning av det totala antalet närvarande naturvetare inkluderar licentiander och doktorander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 193

Till det beräknade antalet nybörjarplatser 1958/59 kommer 25 provisoriskt ordnade nybörjarplatser i vart och ett av ämnena botanik och zoologi i Göteborg.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg

Inledande synpunkter För närvarande meddelas undervisning i Göteborg i examensämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik tack vare det samarbete, som efter initiativ från utredningen kommit till stånd mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. Denna undervisning i naturvetenskapliga ämnen i Göteborg har fortfarande karaktär av provisorium. Emellertid är det tydligt att undervis­ ning i dessa ämnen måste bibehållas under hela den period av nästan våldsam expansion för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som nu ligger framför oss och under vilken varje möjlighet att bereda undervisning i dessa ämnen måste tillvaratagas. Under sådana förhållanden blir det naturligt, att man allvarligt överväger att ge det nuvarande provisoriet en fast organisation och sålunda i Göteborg skapa ett permanent centrum för matematisk-naturveten­ skaplig forskning och undervisning. En permanent organisation för forskning och undervisning inom hela den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären utgör ett mycket starkt uttalat önskemål bland företrädarna för Göteborgs universitet. Den undervisning i vissa ämnen, som nu under några år provisoriskt ställts till förfogande, har mötts av ett starkt intresse från Göteborgs-studenternas sida, och Sveriges förenade studentkårer har i skrivelse till universitetsutredningen den 22 april 1959 fram­ hållit en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg som ett av de vikti­ gaste konkreta önskemålen då det gäller tillskapandet av nya fakulteter och högskolor. Utredningen övergår härefter till att behandla ämnesrepresentationen vid en eventuell fakultet i Göteborg.

Matematik — fysik — kemi Ämnet matematik, som är permanent företrätt genom professur vid Göteborgs universitet, saknar för närvarande egna institutionslokaler och ämnet måste rimligen under alla omständigheter snart få sin lokalfråga löst. Den betydande utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, som utredningen föreslagit i före­ gående kapitel, fordrar vidare redan i sin första etapp nya byggnader för äm­ nena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Den merkostnad som skulle följa av att dessa nybyggnader dimensioneras med sikte på att bereda ut­ rymme för undervisning jämväl för filosofie studerande, bleve med säkerhet avsevärt mindre än anläggningskostnaderna för särskilda institutioner i dessa ämnen enbart för en matematisk-naturvetenskaplig fakultets behov. Byggnads­ styrelsen har också, efter hemställan från universitetsutredningen, i sitt general- 13 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 119

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

planearbete för Chalmers tekniska högskola räknat med att institutionerna för de nu ifrågavarande ämnena skall dimensioneras för undervisning av såväl teknologer som filosofie studerande. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att erfarenheterna av den hittills provisoriskt ordnade undervisningen för filosofie studerande vid vissa av Chalmers tekniska högskolas institutioner varit övervägande goda, trots att denna undervisning måste bedrivas under provisoriska förhållanden. Utredningen har för egen del kommit till den bestämda uppfattningen, att betydande fördelar står att vinna genom att institutionerna för ämnena mate­ matik, fysik, kemi och teoretisk fysik i Göteborg göres gemensamma för den matematisk-naturvetenskapliga och den tekniska forskningens och undervis­ ningens behov. Det förhållandet, att dessa institutioner måste bli mycket stora, bör enligt utredningens mening icke vara avskräckande. Genom att en större grupp forskare och lärare arbetar i en institution, ökas möjligheterna att genom differentiering täcka flera specialiteter inom dessa stora forskningsområden. Re­ kryteringen av unga forskare skulle säkerligen också underlättas och stimuleras. Sammanfattningsvis förordar universitetsutredningen, dels att den nu provi­ soriskt ordnade undervisningen i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik för filosofie studerande i Göteborg ges en permanent organisation med fullgoda re­ surser för såväl undervisning som forskarhandledning och forskning, dels att institutionerna för dessa ämnen jämte ämnet matematik göres gemensamma för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola.

Biologiämnena Även i ämnena botanik och zoologi finnes sedan flera år en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg. Ursprungligen organiserades denna undervisning som akademiska fortbildningskurser, särskilt avsedda för folkskollärare som önskade komplettera sin utbildning för erhållande av behörighet som ämneslärare inom det högre skolväsendet. Så småningom har emellertid deltagarna i denna under­ visning i stigande utsträckning kommit att utgöras av andra studerande vid universitetet. Trots att medel för bestridande av de med undervisningen i dessa ämnen förenade kostnaderna anvisats för högst ett läsår i sänder, och trots att ämnena ända till helt nyligen icke formellt haft ställning som examensämnen inom filosofiska fakulteten i Göteborg, har undervisningen i ämnena botanik och zoologi helt naturligt allt mera kommit att betraktas som en fast del av fakultetens undervisning. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm finnes för närvarande, som tidigare framhållits, cirka 130 nybörjar­ platser i vart och ett av ämnena botanik och zoologi. Utredningen har föreslagit, att detta antal successivt skall ökas till 285 respektive 255 läsåret 1966/67. Genom beslut av statsmakterna om utbyggnad av ifrågavarande institutioner i Uppsala, Lund och Stockholm kommer ett stort antal nybörjarplatser att till­ skapas. Emellertid måste fram till läsåret 1966/67 ytterligare tillkomma cirka

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 195

75 nybörjarplatser i botanik och cirka 90 i zoologi. Vid denna beräkning har man ej tagit hänsyn till de i Göteborg provisoriskt ordnade 25 undervisningsplatserna i vart och ett av ämnena. Behovet av antalet nybörjarplatser visar enligt utredningens mening, att en provisoriskt ordnad undervisning i Göteborg under alla omständigheter måste bibehållas under en lång följd av år. Provisoriet innebär, som förut framhållits, betydande olägenheter för såväl forskning som undervisning. Det kan enligt utredningens mening i längden icke vara rimligt att i Göteborg ställa till studenternas förfogande en provisoriskt organiserad ett- och tvåbetygsundervisning, till betydande del bestridd av tillfälligt engage­ rade lärarkrafter. Akademisk undervisning bör i princip omfatta såväl undervis­ ning för grundexamina som högstadieundervisning och forskarhandledning, och akademiska studier bör bedrivas under ledning av aktiva forskare och inom ramen för en aktivt verksam forskningsinstitution. Dessa principer talar med kraft till förmån för en permanent organisation för undervisning och forskning i de biologiska ämnena i Göteborg. Det bör i detta sammanhang också understrykas, att vissa delar av ämnena botanik och zoologi redan finnes företrädda inom den vetenskapliga verksam­ heten i Göteborg. Naturhistoriska museet i Göteborg är näst Riksmuseum lan­ dets främsta zoologiska museum och innefattar en liten zoologisk institution. Göteborgs botaniska trädgård erbjuder ett mycket värdefullt studiematerial och innefattar även den en vetenskaplig institution. Dess chef är innehavare av en forskningsprofessur i botanik vid universitetet. Till Göteborgs universitet är dessutom knutna landets enda ordinarie forskarbefattningar i ämnena oceano­ grafi och marin botanik. Det vore enligt utredningens mening av det största värde, om den forskning som bedrives vid dessa, till stor del av Göteborgs stad bekostade institutioner, kunde i full utsträckning tillgodogöras den vetenskapliga undervisningen. I främsta rummet gäller detta den marinbotaniska och marinzoologiska forskning, för vilken Göteborg är ett naturligt centrum och som genom en utbyggnad i Göteborg skulle kunna få en helt annan slagkraft än tidigare, i naturligt sam­ arbete med norska och danska institutioner. Man synes i detta sammanhang även böra beakta fiskeristyrelsens stationering i Göteborg. Den nyckelroll från försörjningssynpunkt, som de marinbiologiska forskningsgrenarnas verksamhet kan komma att spela, börjar bli allmänt erkänd och påkallar åtgärder till för­ stärkning av våra resurser på detta område. Beträffande botanikens och zoolo­ giens möjligheter i Göteborg bör även erinras om det till Chalmers tekniska högskola förlagda konservforskningsinstitutet och de möjligheter till samarbete, som här erbjuder sig. Nu måste emellertid framhållas, att undervisning och forskning i dessa ämnen fordrar en i förhållande till studentantalet speciellt stor personalorganisation och speciellt omfattande anläggningar av olika slag. Detta sammanhänger bl. a. med att den vetenskapliga utvecklingen lett till eu rik differentiering inom de gamla examensämnenas ram. Både botanik och zoologi omfattar såväl systematik som

196 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

fysiologi och ekologi jämte vissa ytterligare specialiteter. Undervisningen och forskningen inom vart och ett av dessa delområden fordrar särskild personal och speciella anläggningar. Det kan därför icke råda något tvivel om att biologi­ ämnena hör till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna, ett förhållande som måste beaktas, då man överväger att inrätta permanenta institutioner för dessa ämnen vid ytterligare ett universitet i landet. Det bör emellertid härvidlag konstateras, att icke obetydliga nybyggnader ändå torde bli ofrånkomliga för genomförandet av utredningens förslag beträf­ fande utbyggnad av undervisnings- och forskningsresurserna i de biologiska äm­ nena. Även om man genom ändrade direktiv för pågående projekteringsarbeten skulle kunna uppnå den erforderliga kapaciteten för ämnet botanik på de tre nuvarande fakultetsorterna, synes det under alla förhållanden klart, att den er­ forderliga kapacitetsökningen för ämnet zoologi fordrar att beslut fattas om uppförande av minst en helt ny institution. Härtill kommer — som tidigare framhållits — att man i Göteborg redan har vissa för undervisningen och forskningen inom båda de aktuella ämnena nödvän­ diga institutioner. Man torde nämligen kunna förutsätta, att Göteborgs stad är villig att även i fortsättningen ställa såväl den botaniska trädgården med där inrymda institutionslokaler som det naturhistoriska museets samlingar till för­ fogande för undervisningen och forskningen i ämnena botanik respektive zoologi. Det torde jämväl kunna förutsättas, att Göteborgs stad är villig medgiva an­ tingen att institutionsbyggnaden i botaniska trädgården tillbygges eller att ytterligare en institutionsbyggnad för ämnet botanik uppföres inom botaniska trädgårdens område. Slutligen torde man kunna förutsätta, att de nu av Göte­ borgs stad förhyrda lokalerna för undervisning bl. a. i ämnet zoofysiologi åt­ minstone övergångsvis kan utnyttjas för en utökad undervisning inom ämnet zoologi. Slutligen vill utredningen understryka det stora värde, som tillkomsten av permanenta institutioner för ämnena botanik och zoologi skulle få för hela den akademiska miljön i Göteborg. Kontakten med en aktiv forskning inom dessa vidsträckta forskningsområden skulle verka stimulerande och vara till nytta för forskning och undervisning icke blott inom de biologien angränsande ämnesom­ råden, vilka redan finnes företrädda inom den filosofiska fakulteten i Göteborg (ämnena geografi, marin botanik och oceanografi), utan även inom den medi­ cinska fakulteten och vid många av institutionerna vid Chalmers tekniska hög­ skola. Så länge de biologiska ämnena saknar fast representation i Göteborg, kommer man att med skäl hävda, att ett betydelsefullt förbindelseled saknas mellan de olika fakulteterna och läroanstalterna i Göteborg. Utredningen är klar över att inrättandet av fullständiga botaniska och zoolo­ giska institutioner i Göteborg innebär vissa kostnader utöver vad som skulle erfordras, därest man valde att ge de bestående institutionerna i dessa ämnen en motsvarande förstärkning. Med hänsyn till att vissa av de för ämnena bota­ nik och zoologi erforderliga anläggningarna redan finnes tillgängliga i Göteborg,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 197

måste emellertid en permanent organisation för dessa ämnen bli avsevärt mindre kostsam att få till stånd i Göteborg än på någon annan plats. De ekonomiska hänsynen kan då mer än väl uppvägas av de betydande allmänna fördelar, som skulle vinnas genom tillkomsten av en fast organisation för forskning och under­ visning i de biologiska ämnena vid Göteborgs universitet. Universitetsutredningen föreslår därför, att en sådan organisation kommer till stånd. Innan slutligt beslut härom fattas, bör emellertid enligt utredningens mening en närmare utredning företagas rörande lokalmässiga och övriga förut­ sättningar för en anknytning av de erforderliga biologiska institutionerna till redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, universitetets medi­ cinska fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola.

Övriga ämnen De förslag utredningen här framlagt, innebär att samtliga stora matematisk­ naturvetenskapliga ämnen skulle bli företrädda vid Göteborgs universitet. Det kan emellertid enligt utredningens mening icke vara rimligt att stanna vid dessa ämnen och avstå från att i Göteborg bereda forsknings- och undervisnings­ resurser även åt de övriga ämnen, vilka finnes företrädda vid de matematisk­ naturvetenskapliga fakulteterna. Ämnet geologi finnes redan företrätt vid Chalmers tekniska högskola, och ett samarbete i fråga om undervisning för filosofie studerande har redan etablerats mellan Göteborgs universitet och högskolans geologiska institution, i det att vid den sistnämnda meddelats den för filosofisk ämbetsexamen med kemi som huvudämne erforderliga kursen i mineralogi. Universitetsutredningen föreslår nu, att detta samarbete utvidgas och den geologiska institutionen vid Chalmers tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning även inom ramen för filosofiska examina. De övriga matematisk-naturvetenskapliga ämnen det i första hand kan bli fråga om att tillföra Göteborgs universitet är ämnena genetik och astronomi. Båda dessa ämnen är av central betydelse för den matematisk-naturvetenskap­ liga forskningen och utbildningen. Beträffande ämnet genetik måste emellertid konstateras, att en fast forsk­ nings- och undervisningsorganisation för detta ämne i Göteborg knappast kan tänkas komma till stånd inom ramen för det här framlagda programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad under 1960-talets första hälft. Såväl för medi­ cine kandidatexamen som för filosofisk ämbetsexamen med botanik och zoologi som huvudämne fordras emellertid vissa kurser i ämnet genetik. Dessa kurser har hittills kunnat ordnas med hjälp av arvoderade lärarkrafter. Tills vidare torde man få fortsätta med denna mera provisoriska organisation, men utredningen förutser att en fast institution för ämnet genetik så småningom måste tillföras universitetet i Göteborg. Denna institution bör då enligt utred­ ningens mening planeras och dimensioneras med sikte på att kunna tillgodose

198 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

både den medicinska och den naturvetenskapliga forskningens och utbildningens behov. Universitetsutredningen har för sin del funnit, att vetenskapens utveckling under senaste tid utgör ett tungt vägande skäl för en förstärkning av astrono­ miens ställning. Då utredningen nu förordar, att resurser för forskning och undervisning inom de stora matematisk-naturvetenskapliga ämnena kommer till stånd även i Göteborg, måste det vara angeläget att därvid även inbegripes en permanent organisation för astronomisk forskning och undervisning. Med hän­ syn till att vissa forskningsresurser och anläggningar redan står till förfogande i Göteborg, synes det utredningen lämpligt att dessa anläggningar, såsom ämnes­ representanterna också föreslagit, utbygges till en mera fullständig astronomisk institution, avsedd för såväl universitetets som Chalmers tekniska högskolas verksamhet. Om ett samarbete mellan universitetet och Chalmers tekniska hög­ skola kan organiseras för detta ändamål, skulle någon forskningsinstitution för observationsarbeten utöver observatoriet på Råö icke komma i fråga. I Göteborg skulle endast utrymme för undervisning, observationers bearbetande och teore­ tiskt arbete samt för bibliotek vara erforderliga. Utredningen vill därför i princip ansluta sig till vad representanterna för ämnet astronomi anfört till utred­ ningen (bet. s. 299). Innan beslut fattas om inrättande av en astronomisk insti­ tution i Göteborg, måste det emellertid ankomma på de akademiska myndig­ heterna där att utarbeta ett mera detaljerat förslag till en för universitetet och Chalmers tekniska högskola gemensam institution för ämnet astronomi.

Sammanjattning

Universitetsutredningen förordar sålunda i princip, att man i Göteborg ska­ par en fullständig organisation för undervisning och forskning inom hela det matematisk-naturvetenskapliga fältet. Förutsättningen för utredningens förslag är emellertid att denna organisation i avseende på erforderliga institutionslokaler planeras så, att en intim anknytning kommer till stånd med redan befintliga institutioner i angränsande ämnen, och så, att institutionerna, där detta är behövligt, kan utnyttjas gemensamt för universitetsfakulteternas och Chalmers tekniska högskolas behov.

Utbildningskapaciteten i olika ämnen vid de enskilda fakulteterna

Den ena utgångspunkten vid planeringen av institutionerna vid de enskilda fakulteterna blir den, att man har att räkna med fyra matematisk-naturve­ tenskapliga fakulteter. Den andra utgångspunkten är att studenterna fritt väljer studieort. Visserligen måste det i praktiken bli så, att tillgången på studie­ platser i laborationsämnena i viss mån begränsar valfriheten, men principen om fritt tillträde till matematisk-naturvetenskapliga studier kvarstår, och det är dessutom att märka, att tillströmningen till det typiska nybörjarämnet mate­

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Reformerad kemistutbildning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1959 har Svenska nationalkommittén för kemi hemställt om en omorganisation av kemiutbildningen inom ramen för de filosofiska examina. Kommittén framhåller i denna skrivelse, att både skol­ väsendet och industrien under senare år kämpat med stora svårigheter då det gällt rekryteringen av kvalificerade kemister. Denna bristsituation är, under­ stryker kommittén, ett mycket allvarligt problem både omedelbart och på längre sikt. Endast kvalificerade lärarkrafter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett sadant intresse för ämnet bland gymnasisterna, att en god rekrytering av uni­ versitetsstuderande i ämnet säkras. Det är vidare ett livsvillkor för den svenska kemiska industrien att genom forskning kunna anpassa sig till nya förutsätt­ ningar på den internationella marknaden. I syfte att bättre anpassa kemikurserna till lärarutbildningens krav och samtidigt skapa en tillräckligt bred bas för licentiatstudier föreslår national­ kommittén — efter överläggningar med representanter för universitet och hög­ skolor, skolöverstyrelsen samt studenternas och läroverkslärarnas organisationer att förutom examensämnet kemi för de grundläggande studierna fem nya examensämnen måtte tillkomma, nämligen analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Som villkor för studier i något av de sistnämnda examensämnena skulle gälla att vederbörande avlagt tentamen för två betygsenheter i det sammanfattande examensämnet kemi. Såväl i detta som i de fem nya examensämnena skulle studieplaner fastställas för de olika betygsenheterna i filosofiska grundexamina, varjämte de nya examensämnena en­ samma skulle vara examensämnen i filosofie licentiatexamen. En student som siktar pa ämneslärarbanan eller på en forskarkarriär inom något kemien angränsande ämne skulle sålunda kunna nöja sig med den all­ männa grundkurs, motsvarande den nuvarande tvåbetygskursen, som studie­ planen i det sammanfattande examensämnet kemi skulle innehålla. Den som däremot vill specialisera sig — med sikte på en forskarutbildning inom kemien eller på verksamhet inom industrien — skulle däremot redan efter två terminers grundläggande studier i ämnet kunna välja en efter hans studiemål avpassad kurs inom något av de nya examensämnena.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det av nationalkommittén framlagda förslaget tillgodoser ett starkt behov av att utbildningen i kemi inom ramen för filosofiska examina differentieras med hänsyn både till den kemiska forskningens utveckling och till de olika utbildningsmål, som akademiska studier i kemi kan syfta mot. Utredningen föreslår därför, att förslaget genomföres. Härvid har utredningen ingalunda förbisett, att omläggningar av motsvarande slag kan vara motiverade för andra examensämnen inom de filosofiska fakul­ teterna, och att därför en allmän översyn av studie- och examensordningen där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 201

för kan vara av behovet påkallad. Utredningen anser emellertid, att det nu ifrågavarande förslaget bör genomföras fristående från en sådan mera allmän översyn.

Vissa planeringsfrågor

Inledande synpunkter Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en permanent och i princip fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning upprättas i Göteborg, delvis genom samverkan mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. En viss samverkan mellan dessa båda läroanstalter har redan kommit till stånd genom den undervisning för filosofie studerande vid vissa av högskolans institutioner, som efter initiativ från universitetsutredningen provisoriskt igångsatts genom beslut vid 1956 och 1957 års riksdagar. Universitetsutredningen avser — som framgått av det före­ gående — att i ett följande betänkande upptaga de stora frågorna om univer­ sitetens och högskolornas organisation och administrativa struktur och har där­ för avstått från att i nu förevarande sammanhang framlägga förslag till slut­ giltiga lösningar av de organisatoriska frågor, som aktualiseras av utredningens här framlagda förslag. Detta innebär, att utredningen icke nu tar ställning till de slutgiltiga formerna för den samverkan mellan teknisk och naturvetenskaplig forskning, som utredningen föreslår skall komma till stånd i Göteborg. Under en övergångsperiod bör man emellertid enligt utredningens mening kunna fortsätta med i huvudsak de provisoriska samarbetsformer, som redan under en tid prövats. Samtidigt måste emellertid ett omfattande planerings­ arbete omedelbart igångsättas för den permanenta och snabbt växande orga­ nisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning, som utred­ ningen föreslagit och räknat med. Eftersom enligt utredningens mening institu­ tionerna i ämnen, som är gemensamma för universitetet och Chalmers tekniska högskola bör vara gemensamma för båda läroanstalterna, blir det här fråga om en samplanermg, som måste genomföras på ett sätt, som tillgodoser såväl den naturvetenskapliga som den tekniska utbildningens och forskningens intressen. Denna samplanering bör enligt utredningens uppfattning omfatta icke blott laborationsämnena fysik och kemi utan även den matematiska ämnesgruppen. För universitetsmatematikens del undersökes för närvarande lämpligheten av en provisorisk förläggning till ekonomibyggnaden på Holtermanska sjukhuset med utnyttjande dessutom av hörsalar vid de teoretiskt-medicinska institutio­ nerna. På lång sikt anser utredningen, att ett matematiskt institut innehållande matematik, mekanik och tillämpad matematik (numerisk analys, matematisk statistik och möjligen teoretisk fysik) bör planeras och förläggas till sjukhus­ området. Detta för emellertid med sig, att alla ritsalsutrymmen ej kan förläggas till detta område. Den i generalplanen förutsedda andra stora ritsalsbyggnaden måste sannolikt i så fall förläggas till »Nya Chalmersområdct», på lämpligt sätt uppdelad i anslutning till respektive fackavdelningar. I stället för denna ritsals-

202 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

byggnad föreslås att på Holtermanska området uppföres ett matematiskt institut för alla här nämnda matematiska institutioner. En stor del av lektionsrummen och en del ritsalsutrymmen skulle därvid förläggas till den befintliga sjukhus­ byggnaden och till en planerad ritsalslänga öster om denna. Det bör ankomma på den i det följande föreslagna kommittén att lägga fram ett detaljerat förslag i dessa frågor. I avseende på de biologiska ämnena måste i första hand en permanent sam­ verkan planeras mellan å ena sidan universitetet och å den andra vissa av Göteborgs stad förvaltade institutioner. Därutöver kan — som i det föregående antytts — även beträffande dessa ämnen en viss samplanering bli aktuell, näm­ ligen mellan å ena sidan den naturvetenskapliga och å andra sidan den medi­ cinska och odontologiska samt, eventuellt, även den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationens utbyggnad.

Kommitté för samplanering en i Göteborg Det står enligt utredningens mening utan vidare klart, att en samplanering av här skisserat slag bäst genomföres inom en mindre grupp, i vilken ingår före­ trädare för de skilda intressen som här måste sammanjämkas. Utredningen före­ slår därför, att en planeringskommitté för den naturvetenskapliga och delar av den tekniska forsknings- och utbildningsorganisationen i Göteborg tillkallas. Denna kommitté synes lämpligen böra bestå av sju personer. Bland leda­ möterna i kommittén bör enligt utredningens mening ingå företrädare för de huvudintressenter, som beröres av kommitténs arbete. Utredningen tänker sig härvidlag två företrädare för Göteborgs universitet och två företrädare för avdelningen för allmänna vetenskaper vid Chalmers tekniska högskola. Då en mycket stor del av kommitténs arbete torde komma att gälla byggnadsfrågor, synes det vidare vara lämpligt, att byggnadsstyrelsen blir företrädd genom en ledamot av kommittén. Den motivering utredningen tidigare anfört till förmån för studentrepresentation i den föreslagna organisationskommittén för högre teknisk utbildning i Lund äger enligt utredningens mening motsvarande till­ lämplighet då det gäller den här föreslagna planeringskommittén för den natur­ vetenskapliga utbildningen i Göteborg. Utredningen föreslår därför, att även i denna sistnämnda kommitté en studentrepresentant tillkallas såsom ledamot. Även denna kommittés arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ord­ förande. Kommitténs arbetsuppgift bör i huvudsak vara följande: 1. Kommittén bör utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — rörande den förstärkning av undervisnings- och forskningsresurserna inom ämnesgruppen matematik—fysik—kemi—teoretisk fysik, som erfordras för ett genomförande av utredningens i detta och näst­ föregående kapitel framlagda förslag angående ökad utbildning av civilingenjörer och naturvetare i Göteborg. Kommitténs förslag skall innefatta såväl en plan för

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 203

förstärkning av lärar- och biträdespersonalen vid ifrågavarande institutioner som en plan för lösningen av dessa institutioners lokalfrågor. 2. Kommittén skall vidare ha att företaga en utredning rörande lokalmässiga och övriga förutsättningar för en anknytning av biologiska institutioner för Göteborgs universitet till redan befintliga institutioner tillhörande universitetets medicinska fakultet, Göteborgs stad och, eventuellt, Chalmers tekniska högskola. På grundval av denna utredning skall kommittén sedan ha att utarbeta ett detaljerat förslag — inklusive tidsplan för förslagets genomförande — till upp­ byggnad av en permanent organisation vid Göteborgs universitet för undervis­ ning och forskning inom den biologiska ämnesgruppen.

I detta sammanhang redovisar utredningen (bet. s. 310—312) vissa synpunk­ ter på storleken och organisationen av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg.

C. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

Inledande diskussion I skrivelse till utredningen den 31 maj 1957 har professorerna i fysik vid Uppsala universitet P. Ohlin och K. Siegbahn framhållit, att man under senare år kunnat observera en stegrad efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från industrien, dels från vissa laboratorier för fysisk-teknisk forskning, inom t. ex. atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, den medicinska forskningen etc. Den utbildning som universiteten nu ger de studerande i fysik och närliggande ämnen vore emellertid icke avsedd för blivande tekniker inom industrien eller för verksamhet vid forskningslaboratorier av ovan berörda slag. Diskussioner med representanter för industrien hade givit vid handen, att ett stort intresse förelåge att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande universitetsutbildningen. Härtill komme, att en dylik, mera tekniskt inriktad utbildning skulle vara av stort värde för forskarutbildningen inom ämnet fysik. Det vore sålunda enligt förslagsställarnas mening numera knappast möjligt att bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Efter­ som undervisning av detta slag icke kunde inrymmas i den vanliga tvåbetygsundervisningen, syntes de antydda utbildningsbehoven lämpligast tillgodoses genom en påbyggnadskurs om sammanlagt tre terminer efter avlagd grundexa­ men, varigenom universiteten kunde utexaminera kvalificerade »universitetsingenjörer». Denna examen skulle tillika kunna tjäna som en etapp på vägen mot licentiatexamen.

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

I skrivelse till utredningen den 5 juni 1959 har professorerna Ohlin och Siegbahn återkommit till det väckta förslaget och därvid framlagt en detaljerad plan för utbildningen till den föreslagna examen, omfattande två terminers föreläs­ ningar, övningar och laborationer jämte en termins »examensarbete». Utgångs­ punkten för undervisningen skulle vara att deltagarna avlagt grundexamen med ämneskombinationen matematik, fysik, teoretisk fysik med mekanik samt — som regel kemi, varav de tva sistnämnda ämnena vartdera kunde ingå i examen med en betygsenhet. Själva ingenjörsutbildningen skulle omfatta ämnena tilllämpad matematik, teoretisk fysik, fysik, elektronik med elektrisk mätteknik samt hållfasthetslära och konstruktionsteknik. Efter genomgången schemabunden kursundervisning i dessa ämnen under två terminer skulle studierna för den nya examen avslutas med en termins examens­ arbete. Under denna termin skulle den studerande ingå i någon av de vid institutionen verksamma forskningsgrupperna samt därutöver deltaga i minst en seminarieövning per vecka. En mycket kortfattad rapport över det utförda examensarbetet skulle slutligen fordras, innan examen godkännes. Förslaget innebär, att vissa ämnen, som nu icke finns företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, skulle ges en begränsad represen­ tation vid Uppsala universitet. Det gäller här ämnena tillämpad matematik och hållfasthetslära, varjämte ämnet elektronik, som nu är företrätt genom laboratur, skulle få en i viss mån förstärkt ställning. En dylik komplettering och förstärk­ ning av ämnesrepresentationen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulte­ terna med ämnen som är av betydelse för den tekniska forskningen och utveck­ lingen, är enligt utredningens övertygelse av den allra största betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen själv och blir säkerligen i det långa loppet ändå ofrånkomlig. Även från ren ämneslärarutbildningssynpunkt ter sig en sådan komplettering och förstärkning i teknisk riktning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna som mycket värdefull och i längden nödvändig. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att samtliga de gymnasister, som undervisas vid de tekniska läroverken, och kanske hälften av eleverna på det allmänna gymnasiets matematiska gren kommer att göra sin yrkesinsats som tekniker. Ytterligare ett förhållande gör det enligt utredningens mening motiverat att taga fasta på det förslag, som nu lagts fram från den fysiska institutionen i Uppsala. Vid genomförande av utredningens förslag om upprättande av en ny teknisk högskola i Lund kommer den matematisk-naturvetenskapliga forsk­ ningen och undervisningen i samtliga universitetsstäder utom just Uppsala att kunna arbeta i nära kontakt med teknisk forskning och undervisning. En viss komplettering och förstärkning i teknisk riktning av den matematisk-naturveten­ skapliga fakulteten i Uppsala kan därför vara motiverad för att ge denna fakul­ tet arbetsbetingelser mera likvärdiga syskonfakulteternas. Förslagsställarna har ursprungligen givit sin föreslagna examen namnet universitetsingenjörsexamen. Häremot kan invändas, att den föreslagna studiepla­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 205

nen innefattar alltför litet av teknisk utbildning för att ingenjörstiteln skall vara berättigad. Universitetsutredningen har övervägt denna fråga i samråd med förslagsstäl­ larna och med ledamöter av avdelningskollegiet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm. Härvid jämfördes den av professorerna Ohlin och Siegbahn skisserade studieplanen med gällande examensfordringar för civilingenjörs­ examen inom avdelningen för teknisk fysik vid högskolan. Icke heller dessa examensfordringar innefattar någon mycket omfattande utbildning i rent tek­ niska ämnen. Tvärtom kunde man konstatera, att de båda studieprogrammen företer så stora likheter, att man i viss mån kan se dem som varianter av en och samma utbildning. Emellertid saknas i Uppsala-förslaget vissa kurser, vilka finge anses nödvändiga, för att den ifrågasatta utbildningen vid universitetet skulle kunna betecknas som likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom av­ delning för teknisk fysik. Det gäller härvidlag huvudsakligen undervisning inom ämnesområdena teoretisk elektroteknik, matematisk fysik (statistisk mekanik, termodynamik, hydrodynamik) och det fasta tillståndets fysik (metallografi). Med anledning av dessa överläggningar har professorerna Ohlin och Siegbahn i en till utredningen överlämnad promemoria av den 13 oktober 1959 framlagt ett kompletterande förslag, innefattande undervisning inom främst dessa ämnes­ områden under ytterligare en termin. Studietiden för den föreslagna utbildningen skulle sålunda uppgå till två år efter avlagd filosofisk grundexamen eller sam­ manlagt till fem år efter studentexamen.

Utredningens förslag Universitetsutredningen har för egen del blivit övertygad om att man genom en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildnings­ program i den riktning, som föreslagits av professorerna Ohlin och Siegbahn, på ett verksamt sätt skulle bidraga till att tillgodose industriens och den industriellt inriktade forskningens uppenbara behov av väl kvalificerade fysiker. De beräk­ ningar utredningen i det föregående redovisat har också givit klart vid handen, att rekryteringsunderlaget för matematisk-naturvetenskapliga studier är sådant, att det är fullt motiverat att redan nu differentiera dessa fakulteters studie­ planer, så att de studerande kan välja utbildningsalternativ allteftersom de siktar på verksamhet inom skolväsendet eller industrien. Det föreliggande förslaget till ingenjörsutbildning vid den matematisk-natur­ vetenskapliga fakulteten i Uppsala skiljer sig från civilingenjörsutbildningen vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik huvudsakligen därigenom att utbildningen koncentreras till ett något mindre antal ämnen, vilka dessutom delvis skulle studeras successivt efter varandra. Den föreslagna utbildningen är sålunda icke lika den vid avdelningarna för teknisk fysik meddelade, men den femåriga utbildningsgång som skisseras i förslagsställarnas kompletterande pro­ memoria av den 13 oktober 1959 är såvitt utredningen kunnat bedöma fullt likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Den

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

femåriga studiegången torde tillåta ett något lugnare studietempo än det, som förutsättes i de tekniska högskolornas studieplaner, något som enligt utred­ ningens uppfattning kan vara av värde och bör kunna accepteras, så mycket hellre som den föreslagna utbildningen skulle ge en dubbel kompetens: Veder­ börande skulle efter fem års studier ha både civilingenjörsutbildning och — efter tillägg av föreskriven kurs i ämnet pedagogik — en mycket användbar ämneslärarutbildning. Under hänvisning härtill och till det starka och positiva intresse, som från industrihåll mött det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget, vill universitetsutredningen för sin del förorda, att resurser för den av förslagsstäl­ larna skisserade femåriga ingenjörsutbildningen ställes till förfogande. Till en början bör utbildningen komma till stånd endast inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Med hänsyn till de svårigheter, som alltid är förbundna med en ny examenstitel, vill utredningen icke förorda, att den föreslagna utbildningen skall leda till en ny filosofisk examen. Som förut framhållits skulle den nya utbildningen ge en dubbel kompetens. Den som med godkänt resultat genomgått den nya utbild­ ningen blir sålunda berättigad till den dubbla titeln filosofie kandidat och civil­ ingenjör. Sammanfattningsvis föreslår universitetsutredningen, att den matematisk­ naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala ges resurser att meddela undervisning och förrätta examination för en ny examensnivå, att denna utbildning utformas i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till en tvåårig studiegång efter avlagd filosofie kandidatexamen, som framlagts av professorerna Ohlin och Siegbahn, samt att åt kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna uppdrages att gemensamt utforma förslag till de närmare bestämmelser, som erfordras för denna examen och att — efter förslag av fakul­ teten och yttrande av avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm — gemensamt fastställa erforderliga studieplaner.

Vissa examensfrågor

Universitetsutredningen har framlagt förslag rörande filosofisk examen och filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet ävensom vissa därmed sammanhängande frågor (bet. s. 312—317). De väsentligaste punkterna i berörda förslag innebär sammanfattningsvis att universitetsstatuterna och stadgarna för de tekniska högskolorna samt stad­ gan angående filosofiska examina och examensstadgarna för de tekniska hög­ skolorna bör ändras enligt följande: 1. Filosofisk doktorsgrad skall kunna förvärvas vid teknisk högskola. 2. Filosofie licentiatexamen skall kunna förvärvas vid teknisk högskola av den som avlagt filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 207

3. Ordinarie studerande vid teknisk högskola skall där kunna avlägga filosofie kandidatexamen enligt för denna examen fastställd studieplan. 4. I filosofisk examen vid teknisk högskola skall kunna ingå dels sådana av professur eller laboratur vid högskolan företrädda ämnen, som jämväl är examensämnen i filosofisk examen, dels ock andra läroämnen, som av univer­ sitetskanslern prövas kunna ingå i filosofisk examen. 5. På universitetskanslern skall ankomma att efter förslag av innehavarna av professurerna och laboraturerna vid vederbörande högskolas allmänna avdel­ ning och efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna fast­ ställa studieplaner i vederbörande läroämne för filosofiska examina vid hög­ skolan. 6. Innehavarna av professurer och laboraturer vid vederbörande högskolas all­ männa avdelning skall, då det gäller filosofiska examina och disputationsprov för filosofisk doktorsgrad vid teknisk högskola, fullgöra de funktioner, som enligt universitetsstatuterna och stadgan angående filosofiska examina an­ kommer på matematisk-naturvetenskaplig fakultet. 7. Bestämmelser utfärdas angående teknisk licentiatexamen och teknisk doktors­ grad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Dessa bestämmelser bör i huvudsak göras analoga med dem, som gäller beträffande teknisk licentiat­ examen och teknisk doktorsgrad vid teknisk högskola.

D. Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Universitetsutredningen understryker att samhällets ökade behov av utbildad personal inte endast gäller de mest tidskrävande utbildningsformerna utan även tar sig uttryck i en allmän och över hela linjen märkbar nivålyftning. När en högre utbildningsform reformeras, erfordras en samtidig upprustning av övriga utbildningsformer. För att den genom de högre utbildningsformerna utbildade arbetskraften rationellt skall kunna utnyttja sina kunskaper, erfordras nämligen att skickliga och kvalificerade medhjälpare finnes till förfogande. Detta torde vara en förutsättning för att man skall kunna öka den industriella produktionen och hålla vår industri konkurrenskraftig i förhållandet till utlan­ det. För att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av civilingenjörsutbild­ ningens kapacitet skall få avsedd verkan, måste man även förstärka utbildningspyramidens bas och mellannivåer. Examinationen vid de tekniska gymnasierna är med relativt stor säkerhet känd fram till och med år 1962, då den utgör 10,0 procent av det beräknade totala antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier och specialgymna­ sier. Därefter beräknas specialgymnasierna öka sin relativa andel av studenter. I nedanstående räkneexempel har examinationen vid de tekniska gymnasierna antagits öka så att dess andel av den totala examinationen ökar med 0,3 procent per år under åren 1963—70.

Härutöver bör tillfogas att antalet i yrkesverksam ålder examinerade från bergsskolorna kan beräknas till 720 år 1955. Om fortsatt examination av 20 per­ soner om året antages erhålles 690 år 1965 och 810 år 1975. (Ingenjörsbehovet i Sverige, s. 72.)

1 Vid beräkningen av antalet nyintagna har utredningen utgått från att examinationen ett visst år motsvarar 78 procent av antalet tre år tidigare nyintagna elever. För perioden 1971—1975 har antagits att bruttotillskottet (efter avdrag för dem som blir civil­ ingenjörer) är lika stort som under perioden 1966—1970.

210 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

merkantila kunskaper, kallade ekonomingenjörer. Vidare har från representanter för universitetens naturvetenskapliga fakulteter väckts förslag om utbildning vid universiteten av en ny typ av tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utred­ ningen har dessutom preliminärt diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och ekonomiskt inriktade läroanstalter — förslagsvis kallade industrihögskolor — för en ny typ av akademisk utbildning, något kortare än den civilingenjörerna har.» Sedan utredningen framlade dessa allmänna reflexioner, har utredningen fått mottaga en rad synpunkter på denna nya högskoleforms utseende och uppgifter. Ehuru uppfattningarna givetvis inte alltid varit överensstämmande beträffande vilken typ av kurser och utbildning som högskolorna i fråga borde lämna, har såväl behovet av särskild utbildning för studenter till läroverksingenjörsnivå som behovet av nya utbildningsformer över denna nivå, allmänt vitsordats. I stort sett innebär de till utredningen framförda synpunkterna två linjer. Enligt den ena bör gymnasieingenjörerna ges en teknisk vidareutbildning, om­ fattande ungefär två år (Skellefteålinjen). Enligt den andra bör studenter från det allmänbildande gymnasiet erhålla en teknisk utbildning, omfattande två år (Härnösand-Jönköpingslinjen). Utredningen har vid närmare prövning icke funnit skäl föreligga att framlägga förslag till en utbildningsform, som skulle innebära, att en ny ingenjörskategori tillskapades. Å andra sidan vill utredningen understryka nödvändigheten av att åtskilliga av de önskemål, som anförts rörande ingenjörsutbildningen, beaktas. Det synes klart framgå, att man inom näringslivet har betydande intresse för en utbildningsform, som ger möjligheter dels för dem som i vanlig ordning ge­ nomgått tekniskt läroverk att erhålla en gedigen vidareutbildning, dels för stu­ denter från de allmänbildande gymnasierna att på ett effektivt sätt förvärva tekniska kunskaper på eller över gymnasieingenjörsexamens nivå.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Av utredningens bedömningar rörande övergången från allmänbildande gymna­ sier till universitet och högskolor framgår, att man under den närmaste fram­ tiden bör räkna med att ett ökat antal ungdomar kommer att avlägga student­ examen utan att sedan övergå till högskolestudier. Samtidigt kommer bristen på läroverksingenjörer att göra sig starkt gällande. Med hänsyn bl. a. härtill vill utredningen föreslå, att vid ett antal tekniska gymnasier inrättas en speciell linje, avsedd för studenter som avlagt examen vid allmänbildande läroverk. Det torde ligga utom ramen för utredningens uppdrag att närmare ange hur en studentlinje bör utformas. Efter hänvändelse från utredningen har emellertid rektorn vid högre tekniska läroverket i Uppsala, fil. dr Einar Lunell, såsom en skiss till studieplan angett följande. De grundläggande teoretiska och allmänbildande ämnena upptar vid ett tekniskt gym­ nasium något mera tid än de tekniska och merkantila ämnena. Om man med detta faktum

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 211

som förutsättning öppnar en väg för ingenjörsutbildning på 3 terminer i stället för pa 3 år, måste man också godkänna studentbetygen i en hel rad grundläggande ämnen och överföra dessa till ingenjörsbetygct (med tillägget: givet i studentexamen). Dessa » överföringsämnen » skulle vara följande: matematik, fysik, kemi, svenska, engelska, tyska, historia med (och) samhällslära. Endast i ämnet kemi sammanfaller kurserna helt. Man torde dock icke begå någon orättvisa med betygsöverföringen i de andra ämnena. I mate­ matik och fysik måste visserligen några tillägg göras till studentkursen, och i språken samt historia är målsättningen vid de tekniska gymnasierna något skild från den vid de allmänna läroverken, men dessa smärre skillnader kan knappast vara ett hinder för betygs­ överföringen. Under vårterminen i klass II skall sedan de tekniska ämnena jämte kompletteringarna i matematik och fysik genomgås, så att studenterna bli kapabla att följa med i III:ans undervisning tillsammans med skolans ordinarie elever. Det är endast under vårterminen i klass II som studenterna måste bilda egen avdelning. Lunell har vidare utfört en timplan för maskinteknisk linje, vilken timplan närmare redovisas i betänkandet (s. 379 f). Tekniska läroverkens ingenjörsförbund har i skrivelse till utredningen den 23 november 1959 anfört, att studietiden för studenter vid tekniskt gymnasium bör kunna nedbringas till att omfatta kortare tid än tre år. Förbundet anser emellertid, att tillfredsställande resultat ej kan nås på kortare tid än fyra ter­ miner. Frågan om studietidens längd vid ifrågavarande studentlinjer bör enligt ut­ redningens mening närmare prövas. Utredningen har emellertid för egen del närmast kommit till den uppfattningen, att en studiegång omfattande tre ter­ miner bör vara möjlig. I detta sammanhang bör också undersökas, huruvida man med hänsyn till bl. a. klassavdelningarnas storlek kan låta studenterna i avgångsklassen ingå i samma klassavdelning som övriga elever, varvid garantier skulle skapas för att studiemålet upprätthålles. För inträde vid ifrågavarande linje bör fordras kunskaper motsvarande fordringarna för studentexamen på reallinjen. Kravet på praktik före utbildningens början bör begränsas så, att de tekniska studierna kan påbörjas utan alltför stor tidsutdräkt efter student­ examen, även i de fall då kompletteringsstudier erfordras. Utredningen vill sär­ skilt understryka angelägenheten av att man tillgodoser möjligheterna för stu­ denter från gymnasiets allmänna linje att efter kompletteringsstudier vinna till­ träde till den här föreslagna utbildningen. Då kravet på praktik under inga förhållanden får reduceras, skulle ytterligare erforderlig praktik i viss utsträck­ ning kunna förvärvas under utbildningstiden.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Vidareutbildning för läroverksingenjörer förekommer — förutom genom skilda specialkurser — bl. a. genom vissa normerade vidareutbildningskurser av cirka en termins längd. En ytterligare kvalificerad vidareutbildning på läroverks­ ingenjörsexamens grund synes vara önskvärd från näringslivets synpunkter. Man torde därjämte kunna räkna med att intresset bland studenterna från de

212 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

allmänbildande gymnasierna för yrkesutbildning vid de tekniska gymnasierna kommer att öka väsentligt, om man till de tekniska gymnasierna knyter en vidareutbildning, som ger de studerande de teoretiska förutsättningarna för mer kvalificerade uppgifter i arbetslivet. Intresset för vidareutbildning bland de elever vid de tekniska gymnasierna, som icke avlagt studentexamen, har i många sammanhang dokumenterats. Vid planeringen av denna vidareutbildning måste man ta särskild hänsyn till de snabba förändringarna på det tekniska området och till att all teknisk utbildning måste vara så utformad, att en snabb anpass­ ning möjliggöres. Det torde icke ligga inom ramen för universitetsutredningens uppdrag att framlägga ett detaljerat förslag i detta avseende, varför utredningen begränsar sig till att skissera vissa huvuddrag för vidareutbildningen. Ett av de karaktäristiska dragen för landets tekniska läroverk har varit, att deras undervisning i icke ringa utsträckning anpassats efter näringslivets regio­ nala struktur. Enligt utredningens mening bör även vidareutbildningen kunna inrymma en viss grad av specialisering, vilken bl. a. kan bestämmas av bransch­ inriktningen inom de skilda gymnasiernas rekryteringsområden. Denna speciali­ sering bör dock icke drivas för långt, då de vidareutbildade ingenjörernas verk­ samhetsområde icke bör snävt avgränsas. Då därjämte kravet på ytterligare kunskaper i vissa grundläggande ämnen i huvudsak torde vara gemensamt för flertalet ingenjörsgrupper, synes vid längre vidareutbildning en icke obetydlig del av timantalet böra ägnas åt några obligatoriska ämnen, varvid exempelvis tillämpad matematik, industriell ekonomi samt engelska eller tyska kan komma i fråga. Beträffande de valfria ämnena synes en stor variation beträffande såväl ämnenas inriktning som antalet ämnen vara lämplig, och en ständig anpassning till näringslivets behov blir nödvändig. Det bör sålunda vara möjligt att be­ gränsa antalet ämnen till ett — i vilket studiemålet i specialämnet kan ligga mycket högt — lika väl som att i vidareutbildningen medtaga ett flertal ämnen, i vilket fall ingenjörerna lämnar vidareutbildningen med en bredare kunskaps­ bas. Vidareutbildningens innehåll kan alltså skilja sig mellan de skilda utbildningsanstalterna och i viss utsträckning även variera från år till år vid samma utbildningsanstalt. De studerande bör dock i god tid — i regel före sitt val av tekniskt gymnasium — erhålla kännedom om de ämnen, som kommer att ingå i vidareutbildningskurserna, varför planeringen i dessa avseenden bör ske på minst tre års sikt. Beträffande studietidens längd bör hänsyn tagas å ena sidan till att den sam­ manlagda utbildningstiden för läroverksingenjörsexamen och vidareutbildningen bör vara icke obetydligt kortare än utbildningstiden för civilingenjörsexamen samt å andra sidan till att tiden för vidareutbildningen icke får bli för knapp, om eleverna åtminstone i vissa avsnitt skall meddelas kunskaper som väsentligt överstiger läroverksingenjörsexamens nivå. Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts om den nu ifrågavarande vidareutbildningens innehåll och anpassbarhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 213

anser utredningen att man kan räkna med att studietiden normalt kommer att omfatta två ä tre, högst fyra terminer. För tillträde till vidareutbildningen bör i princip erfordras läroverksingenjörsexamen. Utbildningen skulle sålunda stå öppen såväl för dem som i hittills vanlig ordning avlagt sådan examen, som för dem som efter allmänbildande studentexamen genomgått den ovan föreslagna »studentlinjen» vid de tekniska gymnasierna. Möjligheter bör därvid föreligga att pabörja vidareutbildningen omedelbart efter läroverksingenjörsexamen. I den mån personer med annan utbildning söker tillträde till vidareutbildningskurserna, bör ansökan bedömas med utgångspunkt från vederbörandes möjligheter att tillgodogöra sig under­ visningen. Om undervisningen vid vidareutbildningskurserna skall erhålla den kvalitet, som utredningen avsett, bör lärarkåren utgöras av lektorer. Härjämte torde ett stöd från industrien, innebärande att man för undervisning i vissa ämnen ställer speciallärare till förfogande, vara erforderligt. I vissa fall torde det också vara lämpligt med en samverkan med någon av de tekniska högskolorna. Organisatoriskt bör vidareutbildningen knytas till de tekniska läroverken. Härför talar bl. a. dels att åtskilliga av eleverna torde genomgå vidareutbild­ ningen i omedelbar anslutning till läroverksingenjörsexamen, dels att en sådan ordning erbjuder möjligheter till samordning beträffande personal- och lokal­ resurser. Vidareutbildningen bör vidare ske i nära anslutning till det lokala närings­ livet, som bör tillerkännas inflytande på vidareutbildningens utformning och inriktning och känna ansvar för kursernas ständiga anpassning efter arbets­ marknadens behov och för praktiken i samband med utbildningen. Praktiken, som förmodligen bör läggas in med jämna mellanrum under utbildningstiden, synes särskilt betydelsefull för denna utbildningsform och bör måhända tillmätas större vikt och ges mera tid än de blivande civilingenjörernas praktik.

Utredningens förslag om försöksverksamhet

Utredningen föreslår, att förut skisserade principförslag på lämpligt sätt kon­ kretiseras och att efter en dylik bearbetning en försöksverksamhet snarast igång­ sattes omfattande såväl en »studentlinje» vid tekniska läroverk som vidareutbildningskurser, knutna till dessa. Det synes önskvärt att sådan försöksverk­ samhet kommer till stånd i förslagsvis Skellefteå, Härnösand, Uppsala, Eskils­ tuna, Jönköping och Hälsingborg. I likhet med vad fallet varit vid de tekniska läroverkens uppbyggnad, synes den närmare planläggningen böra ankomma på kommunala initiativ. Undersökningar rörande lokalresurser, vidareutbildningens lämpliga inriktning jämte därav föranledda förslag till kursplaner bör därför utföras i de städer som önskar komplettera sina tekniska läroverk med här före­ slagna utbildningsformer. Statsanslag för verksamheten bör utgå enligt de nor­ mer, som i övrigt gäller för de tekniska läroverken.

214 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960

2. yttranden

Den högre tekniska utbildningen och forskningen

Avdelningarnas sammanlagda storlek

Remissinstansernas ställningstaganden till universitetsutredningens förslag, att de tekniska högskolornas intagningskapacitet skall utbyggas med sikte på en årlig nyintagning av cirka 1 850 teknologer från och med läsåret 1965/66, har redovisats under avsnitt II. Av denna redovisning har framgått, att flertalet instanser tillstyrkt utredningens förslag på denna punkt, ehuru det i åtskilliga yttranden understrukits, att ökningen finge anses som ett minimum. När det gäller frågan om fördelningen av det ökade antalet nybörjarplatser mellan olika avdelningar råder något större skiljaktighet mellan remissinstan­ serna, som i flera fall förordar avvikelser från vad utredningen härvidlag före­ slagit. Vissa allmänna uttalanden om förslaget må till en början nämnas. TCO finner den av utredningen föreslagna fördelningen väl avvägd men förutsätter, att de prognoser rörande ingenjörernas arbetsmarknad, som redovisas i betän­ kandet, fullföljes för att om några år läggas till grund för ett förslag rörande de tekniska högskolornas intagning efter år 1965. SACO understryker utredningens uttalande, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna kontinuerligt måste företagas. I detta avseende måste man beakta näringslivets ständiga strukturförändring och undvika ett statiskt betraktelsesätt. En stor anpassningsförmåga synes bäst kunna uppnås om utbildningen koncentreras till stora högskoleenheter med parallellavdelningar inom flertalet fack. Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar, att de beslut som fattas bör göras så litet bindande som möjligt vad detaljer beträffar, så att möjlighet finns till anpassning till en senare utveckling. Akademien yttrar i anslutning härtill bl. a. följande. De tekniska högskolorna har genom sina lärare och studenter en lyhörd kontakt med näringsliv och industri och dess behov. Denna bör utnyttjas effektivt vid planeringen och medel bör lämnas till högskolorna för att de skall så fritt som möjligt kunna anpassa sig efter snabbt uppträdande nya krav och behov. Vissa fackavdelningar, som nu är för små för ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser, bör först ges tillfälle till utbyggnad till sådan omfattning, att lärarkrafter, organisation och anslag kan användas på bästa sätt. Skånes handelskammare framhåller, att näringslivets framtida behov av olika slag av högskoleutbildade tekniker är mycket svårt att precisera, men att, enligt handelskammarens bedömning, utredningens beräkningar för de olika fackavdel­ ningarna är i huvudsak riktiga. De överensstämmer i stort sett med de mot­ svarande beräkningar som handelskammaren själv tillsammans med Lunds universitet och Skånska ingenjörsklubben tidigare gjort. Även Jernkontoret finner, att den av utredningen föreslagna fördelningen i brist på ett säkrare underlag bör kunna tjäna som utgångspunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 215

Avdelningsrådet för maskinteknik vid KTH anser fördelningen av den före­ slagna kapacitetsökningen på olika avdelningar så väl utredd, som man rimligen kan åstadkomma på grundval av kända fakta, samt framhåller, att smärre fel i fördelningen mellan de olika avdelningarna har mindre betydelse, så länge teknologerna vid högskolorna ges en god utbildning i de grundläggande tekniska ämnena. En utexaminerad civilingenjör med sådan kunskapsbakgrund är enligt avdelningsrådets mening fullt användbar inom industrien även pa områden, pa vilka han icke från början varit specialiserad. Lärarkollegiet vid KTH påpekar, att det för varje avdelning finns ett optimalt antal studerande och ett maximalt, vilket senare under inga omständigheter bör överskridas. Det optimala antalet varierar från avdelning till avdelning och ligger lägst vid sådana avdelningar där personlig kontakt under övningarna fordras mellan professorn och de studerande — exempelvis i tillämpningsämnena inom avdelningen för arkitektur. Genom inrättande av laboraturer, dubblering av professurer o. s. v. kan i manga fall ett större antal bemästras, men enligt lärar­ kollegiet kan man också komma i det läget, att en ren dubblering av avdelningen kan visa sig nödvändig. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår jämkningar i den av universitetsutredningen föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie stude­ rande, som innebär en sammanlagd ökning av denna kapacitet i förhållande till utredningens förslag med 48 studerande. För detaljerna i överstyrelsens förslag samt de jämkningar, som i fråga om avdelningarnas storlek vid de särskilda hög­ skolorna föreslagits av lärarkollegierna vid KTH och CTH, kommer närmare redogörelse att lämnas i det följande. I detta sammanhang refereras vissa synpunkter på den totala dimensione­ ringen av skilda avdelningar, som framförts i en del remissyttranden.

Vad beträffar avdelningarna för teknisk fysik anför avdel­ ningsrådet för denna avdelning vid KTH följande. Utredningen föreslår en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik med 55 per år till sammanlagt 105. Det kommande behovet är, som utredningen på­ pekar, svårbedömt, men avdelningsrådet finner, att det förutom de i utredningen nämnda behoven föreligger ett ökande behov av tekniska fysiker inom andra områden, exempelvis medicinsk fysik och teknik, samt att utbildningslinjen teknisk fysik kan väntas spela en betydande roll som rekryteringsbakgrund för kvalificerade forskar- och lärarbefattningar vid universitet och högskolor. Från dessa utgångspunkter förefaller den föreslagna utök­ ningen vara motiverad. Rådet har på den korta tid som stått till buds ej haft möjlighet att närmare undersöka dessa förhållanden men vill ändock tillstyrka den föreslagna ök­ ningen till 105 intagningar per år. Statens tekniska forskningsråd anser, att värdet av civilingenjörsutbildningen inom avdelningarna för teknisk fysik kanske ännu sa länge från industriens syn­ punkt kan vara svårbedömbart, men att det icke råder något tvivel om att de tekniska fysikerna är synnerligen värdefulla för såväl den tekniska som den naturvetenskapliga forskningen. Forskningsrådet framhåller, att avdelningarna

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hittills dragit till sig det allra bästa studentmaterialet och att på grund av av­ delningarnas ringa storlek en, relativt sett, stor ökning av intagningen av stu­ derande synes kunna ske utan att kvaliteten behöver minskas i oroväckande grad. Rådet ifrågasätter därför om inte de högre tekniska läroanstalterna bör ges möjligheter att utbilda ett större antal tekniska fysiker än vad utredningen föreslagit. SACO åberopar däremot ett av Svenska mekanisters riksförbund gjort utta­ lande, vari man ställer sig tveksam till den av utredningen föreslagna utök­ ningen av avdelningarna för teknisk fysik. Där sägs, att det som hittills i prak­ tiken avgjort att man valt en teknisk fysiker är att dessa oftast utgör eliten bland civilingenjörerna, ett resultat som måste anses uppkommet som följd av den ringa intagningen och därmed det stora urvalet. Om intagningen ökar så kraftigt som föreslagits, föreligger risk att kvaliteten på de tekniska fysikerna sjunker. Därmed kan det också befaras, att efterfrågan på denna ingenjörskategori inte ökas som utredningen bedömt. Slutligen förordar Sveriges jörenade studentkårer, att man i enlighet med ut­ redningens förslag inrättar civilingenjörsutbildning i detta fack i Lund samt vid universitetet i Uppsala men låter en utökning i Stockholm och Göteborg bero till dess att behovet närmare kan överblickas.

Beträffande avdelningarna för skepps- och flygteknik har Svenska mekanisters riksförbund i det av SACO återgivna uttalandet anfört följande. Speciella studier har visat, att endast omkring hälften av dem som börjat sina studier på skeppstekniska och flygtekniska linjerna är sysselsatta inom skepps- och respektive flygteknisk eller därtill anknuten verksamhet. Den andra hälften har dels under studie­ tiden övergått till den maskintekniska linjen och dels efter examen sökt sig till ren mekanistverksamhet. Denna tendens torde i stor utsträckning försvinna genom den kraf­ tigt ökade intagningen till avdelningen för maskinteknik. Därmed kommer de special­ utbildade från skepps- och flygteknik att flitigare utnyttjas inom den verksamhet för vilken de utbildats. Svenska mekanisters riksförbund vill samtidigt understryka den upp­ fattning utredningen givit till känna, att en stor del av ingenjörsbehovet vid varv och flygindustri utgöres av mekanister och elektrotekniker m. fl. Utredningens förslag tillstyrkes av avdelningsrådet för flygteknik och skepps­ teknik vid KTH, medan Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri­ förbund finner en utökning av avdelningarna för skeppsteknik såväl i Stock­ holm som i Göteborg kunna anstå till en senare tidpunkt. Sistnämnda organi­ sationer förordar ytterligare intagningar vid avdelningarna för maskinteknik och flygteknik. lngeniörsvetenskapsakademien understryker behovet av ingenjörer inom det flygtekniska fackområdet och framhåller: Sedan Industriförbundets teknikerkommitté utförde sina behovsanalyser har nytt under­ lag framkommit genom flygtekniska rådets utredning 1959, »Mål och medel för svensk flygforskning», som belyser utsikterna för vårt land att deltaga i den växande inter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 217

nationella flygplansproduktionen liksom i den ökande luftfarten, vilka båda områden kräver flera flygtekniker. Även de nytillkomna planerna på rymdforskning kräver ingen­ jörer med flygteknisk utbildning, varför det föreslagna antalet intagningar, 40 per år under hela 1960-talet, nu torde bedömas som otillräckligt. Också flygtekniska försöksanstalten finner, att intagningen till den flygtek­ niska linjen bör undergå en ganska kraftig successiv ökning under 1960-talet.

I fråga om avdelningarna för elektroteknik har Svenska elektroingenjörers riksförening i ett av SACO återgivet yttrande funnit den föreslagna utbyggnadstakten alltför hastig och i stället förordat en försiktigare utbyggnad i avvaktan på att man kan överblicka resultatet av redan beslutade intagningsökningar. Av delning srådet för elektroteknik vid KTH finner däremot — utan att anse sig ha möjlighet att närmare statistiskt underbygga sin upp­ fattning — att den föreslagna ökningen är att anse som ett minimiantal. För närvarande föreligger enligt avdelningsrådet en så markant brist på elektriker, att även utan den väntade expansionen av ingenjörsuppgifterna i samband med den fortgående allmänna produktionsökningen sysselsättningen av ökande års­ klasser nya civilingenjörer är säkerställd.

I fråga om avdelningarna för väg- och vattenbyggnad, anför SACO, att utredningens behovsberäkning ganska väl överensstämmer med en av Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund gjord utredning, om hän­ syn tages till skillnader i fråga om antaganden beträffande produktionsökning och examinationsfrekvens samt till förändringen av tidsschemat för utbygg­ naden. Nämnda riksförbund har anfört följande. Förbundet anser trots utredningens bräckliga underlag för behovsbedömningen, att behovet av civilingenjörer, väg- och vattenbyggare, i mitten på 70-talet kommer att uppgå till storleksordningen 5 000. Förbundet grundar detta sitt ställningstagande pa det faktum att investeringarna i byggnader och anläggningar i fasta priser under 1951—59 vuxit med 67 procent eller med cirka 7 procent progressivt per år. Samtidigt har antalet civilingenjörer, väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i fasta priser sjunkit från 35 till 27, eller med 23 procent. Produktivitetsökningen inom byggnadsindustrin måste i framtiden i högre grad än hittills åstadkommas genom ökning av de kvalificerade ingenjörsinsatsema per investerad enhet. — Under fem ar skall väg- och vattenbyggarnas arbetsmarknad ställa om sig från att ta emot 133 nyutexaminerade civilingenjörer till att ta emot 290. Eftersom de nyutexaminerade civilingenjörerna icke omedelbart kan sättas in i produktionen, utan först måste genomgå viss efterutbildning, varierande mellan ett halvt och två år, kommer uppenbarligen svårigheter att uppstå för att klara de anpass­ ningsproblem och den strukturförändring som måste komma till stånd under dessa fem ar. Det hade därför varit önskvärt, att något utjämna stegringen under en längre tidsperiod, bl. a. genom en relativt stor ökning av intagningen redan 1960. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har till stöd för krav på bl. a. eu utökning av antalet platser vid avdelningarna för väg- och vattenbyggnad och arkitektur åberopat följande uttalande av Svenska byggnadsentreprenörsföreningen och Sveriges byggnadsindustriförbund.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen föreslår, att examinationen från väg- och vattenbyggnadsavdelningarna vid de tekniska högskolorna ökar från nuvarande 130 till cirka 300, var­ igenom marknaden skulle tillföras cirka 3 500 civilingenjörer fram till 1975. Samtidigt föreslås en mindre ökning av examinationen från arkitektavdelningarna, nämligen från nuvarande 100 till 125. Utbyggnaden av den lägre tekniska utbildningen har behandlats i annat sammanhang, men ökningstakten understiger den, som nu föreslås för civilingen­ jörerna. Tyvärr är de föreslagna åtgärderna för byggnads- och anläggningsindustriens vid­ kommande långt ifrån tillräckliga.

Universitetsutredningen baserar sitt ställningstagande på en årlig ökning av produk­ tionen med 3,5 procent. Byggnadsindustrin utvisar högre ökningstal: För perioden 1952— 59 7,7 procent och för hela 50-talet 5,7 procent. En årlig ökning om 5 procent vore sålunda ett välgrundat prognosalternativ. Vidare är den av utredningen tillämpade de­ finitionen av ingenjörstäthet, nämligen antalet ingenjörer i procent av totala antalet yrkesverksamma missvisande för byggnads- och anläggningsindustrins del. Ett riktigare mått erhålles ur förhållandet mellan antalet ingenjörer och investering per 100 mkr i hus och anläggningar. Det visar sig då, att antalet civilingenjörer per 100 mkr investerade i hus och anläggningar sjunker under hela 60-talet vid utvecklingen enligt normalalter­ nativet (+ 5 procents årlig investeringsökning) och först 1975 åter når till relationstalet under 50-talets senare år utan att därför nå upp till värdena under 30- respektive 40talens slut. Endast om ökningstakten i byggnationen under 60-talet kommer att ligga på hälften av den som inträffade under 50-talet kan ingenjörstätheten åter nå tidigare nivå. Utvecklingen för 60-talet ger ett gott exempel på effekten av alltför sent vidtagen planering för den tekniska utbildningen. Motsvarande analys för såväl arkitektgruppen som fackskoleingenjörer och institutsingenjörer ger än mer nedslående resultat. Skulle man acceptera universitetsutredningens otillräckliga utbyggnadsförslag av väg- och vatten­ by ggnadsa vdelningarna erfordras vid bibehållna relationstal mellan antalet civilingenjörer respektive fackskoleingenjörer och institutsingenjörer att antalet inom byggnadsindustrien yrkesverksamma läroverksingenjörer skulle öka från nuvarande 5 500 till 10 000 år 1975 och institutsingenjörerna på motsvarande sätt från 7 000 till 13 000. Med en målsättning av 35 väg- och vattenbyggare per 100 mkr investeringar i hus och anläggningar mot slutet av 70-talet erfordras vid en årlig investeringsökning av 5 procent, att universitetsutredningens förslag i stort sett dubbleras. I anslutning därtill är det ytterst angeläget att antalet yrkesverksamma fackskoleingenjörer och institutsingenjörer utökas i takt härmed.

Liknande synpunkter anföres av Skånes handelskammare.

Beträffande avdelningarna för kemi framhåller Ingeniörsveten­ skapsakademien följande.

Jämfört med det förslag som framförts av Industriförbundet föreslår universitetsutred­ ningen någon reducering av antalet platser i avdelningarna för kemi. Akademien har inte tillgång till sadant material, som skulle kunna ge ett klart utslag om denna inskränkning är motiverad eller ej. Det må nämnas som ett exempel på hur vanskligt det är att på en gång nödgas ta ställning till det stora utvidgningsprogrammet, att bara sedan Industri­ förbundet för ungefär ett år sedan utformade sitt förslag — av den 19 mars 1959 — så betydande planer framförts på utvidgningar inom den kemiska industrien (pappersmassa, papper, petrokemi) att ett förslag i dag sannolikt skulle sett annorlunda ut i fråga om storleken av den kemiska fackavdelningen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund säger sig möj­ ligen kunna acceptera den av utredningen gjorda reduktionen av industriför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 219

bundets förslag avseende detta fack, om den av utredningen föreslagna utök­ ningen sker i snabbare takt än som angivits i utredningens tidsplan. Skånes handelskammare uttalar, att när det gäller den kemiska fackavdel­ ningen målet synes böra sättas något högre än vad utredningen tänkt sig. Vårt lands kemiska industri är enligt handelskammaren ännu så länge mindre ut­ vecklad än motsvarande industri i åtskilliga andra industriländer, men den har otvivelaktigt goda framtidsmöjligheter. Skall industrien i fråga kunna utvecklas, kräves emellertid god tillgång till kunniga kemiingenjörer. Icke minst gäller detta livsmedelsindustrien, som för närvarande har relativt låg ingenjörstäthet. Sistnämnda industri, som huvudsakligen är förlagd till Skåne, synes enligt han­ delskammarens åsikt i framtiden komma att engagera ett växande antal kemiutbildade högskoleingenjörer. Handelskammaren anser därför, att kemiavdel­ ningarna bör dimensioneras så, att utöver den av utredningen föreslagna årsintagningen av 174 studerande ytterligare 15 livsmedelsingenjörer kan där utbil­ das. Handelskammaren hänvisar härutinnan till det förslag i ämnet, som nyligen framförts av jordbrukshögskoleutredningen (SOU 1960:2). Även statens tekniska {forskningsråd erinrar om sistnämnda utredningsförslag och påpekar att universitetsutredningen i förslaget till utbyggnaden av avdel­ ningarna för kemi icke tagit hänsyn till behovet av utbildning av livsmedels­ ingenjörer. Lärarkollegiet vid KTH framhåller i denna fråga följande. Vill man snabbt och till lägsta kostnad realisera förslaget om mejeriingenjörsutbildning på högskolestadiet bör detta ske genom att undervisningen förlägges till tekniska hög­ skolan i Stockholm där visst samarbete även kan påräknas med Mjölkcentralens labo­ ratorium. I

I fråga om bedömningen av storleken på avdelningen för bergs­ vetenskap anser Jemkontoret, att hänsyn får tagas icke enbart till behovet av högskoleingenjörer inom bergshanteringen utan även till att bergsingenjörer i växande utsträckning efterfrågas inom den mekaniska verkstadsindustrin såsom materialexperter. Jcrnkontoret tillägger: Utvecklingen går snabbt mot en ökad användning av helt nya metaller och metalllegeringar samtidigt som kraven undan för undan ökar på de mera konventionella mate­ rialen. Reaktortekniken, ångkraftverkens utveckling och gasturbintekniken är några exempel på områden, där stort behov av kvalificerade materialtekniker föreligger. Beträf­ fande bergsingenjörer från den gruvtekniska linjen torde ökat behov komma att anmäla sig även för utvinning av andra mineralråvaror än malmer. Det bör även uppmärksammas, att i och med att en mer differentierad järnhantering växer fram i de övriga nordiska länderna det kan framkomma önskemål om att bereda studerande från dessa länder möjlighet till utbildning vid bergsavdelningen på KTH i ökad omfattning. Den föreslagna utbyggnaden av utbildningen för bergsingenjörer synes relativt väl komma att tillgodose behovet från omkring 1973 och 10—15 år framåt. Vid planeringen av utbyggnaden bör dock redan nu hänsyn tagas till att en ytterligare utökning efter denna tidpunkt med säkerhet är aktuell. Bristen på bergsingenjörer är emellertid i dag akut och kommer att fram till 1973 vara

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

mycket besvärande, varför ansträngningar måste göras att öka intagningen snabbt. En omedelbar mindre ökning är i hög grad önskvärd. Liknande synpunkter framföres av avdelningsrådet för bergsvetenskap vid KTH, som menar, att den föreslagna ökningen av intagningen av elever från nuvarande 45 per år till 90 måste — åtminstone på någon sikt — anses vara snarast i underkant.

Yad slutligen beträffar avdelningen för lantmäteri anser lantmäteristyrelsen, att det material, som nu föreligger rörande utbud och efter­ frågan inom lantmätarnas arbetsmarknad, vitsordar utredningens bedömning av avdelningens lämpliga storlek.

Utbyggnadsmöjligheter

Vad universitetsutredningen anfört rörande utbyggnadsmöjligheterna vid de befintliga tekniska högskolorna har i stort sett lämnats utan erinringar av re­ missmyndigheterna. Utredningens förslag om inrättande av en tredje teknisk högskola har i konsekvens härmed godtagits av nästan alla hörda instanser, däribland universitetskanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Vid en genomgång av remissmyndigheternas uttalanden i här berörda delar torde först återges vissa allmänna synpunkter på utbyggnadsfrågorna. Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning understryker starkt de av utredningen inledningsvis anförda synpunkterna be­ träffande de enskilda högskolornas storlek och de faror, som ligger i en utsprid­ ning av våra resurser på alltför många läroanstalter. Det förstnämnda forsk­ ningsrådet uttalar i detta sammanhang följande. En enskild forskningsgren är i våra dagar i mycket hög grad beroende på samarbete med en rad andra grenar, och en högre läroanstalt kan därför ej understiga en viss storlek utan att fara uppstår för isolation inom dess olika avdelningar. Därtill kommer ett behov av institutioner eller avdelningar för ofta mycket speciella forskningsuppgifters genom­ förande, vilka också kräver personal med en mycket långt driven specialisering. En förut­ sättning för att en ny teknisk högskola skall kunna upprättas är sålunda, dels att denna redan ifrån början blir tillräckligt stor eller placerad i en miljö som ger tillräckliga förut­ sättningar, dels också att de redan existerande högskolorna icke berövas möjligheten till fortsatt utbyggnad med de specialavdelningar, som tidens utveckling kräver. Atomforskningsrådet framför liknande synpunkter. Lokaliseringsutredningen förordar, att utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag samt att i stället kapaciteten vid främst den föreslagna nya högskolan utbygges i större omfattning än vad universitetsutredningen tänkt sig. Lokaliseringsutredningen anför som motivering för denna ståndpunkt bl. a. följande. Enligt universitetsutredningens uppgifter uppstår icke oväsentliga problem vid ett genomförande av den föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Sålunda

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 221

erfordras ett betydande marktillskott, som måste ställas till förfogande i Lill-Jansskogen. Än allvarligare framstår dock studentbostadsproblemet. På grund av att tekniska hög­ skolan i större utsträckning än t. ex. Stockholms högskola torde draga till sig studenter från andra delar av landet, framkallar en ökning av antalet teknologer i huvudstaden större anspråk på bostadsmarknaden där. Tillgången på studentbostäder i Stockholm är helt otillräcklig. Det förefaller troligt, att studenterna kommer att tvingas ofta söka bostäder i ytterområden, som från studiesynpunkt får anses mindre välbelägna. En lösning av problemet skulle kunna vara att öka produktionen av studentbostäder. Det är allmänt bekant, att situationen i detta hänseende för närvarande är långt ifrån tillfredsställande i huvudstaden. Medan antalet studentbostäder i övriga universitetsstäder varierar mellan närmare 1 000 i Göteborg och omkring 2 000 i vardera Uppsala och Lund, finnes i Stock­ holm endast ungefär 500 sådana bostäder. Med hänsyn till bristen på lämplig tomtmark m.m. torde man ha anledning att vara mycket pessimistisk rörande möjligheterna att i framtiden öka produktionen av studentbostäder i huvudstaden. Samtidigt som Stockholms ställning som landets största universitetsstad ytterligare markeras, synes sålunda spörs­ målet om studenternas boendemöjligheter bli allt svårare att bemästra. Enligt lokaliseringsutredningens mening talar både markfrågan och studentbostadsproblemet för att stor försiktighet iakttages vid en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm.

Enligt universitetsutredningens mening är det avgörande skälet för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm, att den tekniska forskningens krav lättare tillgodoses inom ramen för utvidgade tekniska högskolor än genom inrättande av en ny sådan. Då universitetsutredningen av olika skäl dock tvingats förorda en ny högskola i södra Sverige, synes detta argument ha ett begränsat värde. Ett närmare studium av universitetsutred­ ningens tidsplan för utbyggnaden synes närmast bestyrka, att det utan större olägenheter bör vara möjligt att genom snabbare utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och under förutsättning av större resurser vid den nya högskolan, väsentligt minska utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm.

Också Statstjänstemännens riksförbund ifrågasätter, om icke en decentralise­ ring av högskoleutbildningen skulle kunna äga rum. Kostnaderna härför synes enligt förbundets mening knappast bli avsevärt större än för dubblering på de nuvarande förläggningsorterna. Arbetsmarknadsstyrelsen berör även lokaliseringsfrågan och anför därvid följande.

Vad gäller lokaliseringen av den tekniska högskoleutbildningen vill styrelsen framhålla, att det bör övervägas huruvida det skulle vara möjligt att — i varje fall som ett pro­ visorium — pröva någon form av decentraliserad organisation, varvid undervisning vid en eller ett par fackavdelningar skulle förläggas till en lämplig industriort. Skulle möjlig­ heter på den vägen yppa sig att få tills vidare utnyttja personella och materiella resurser, som finns tillgängliga inom industrien, borde möjligheterna till en snabb utbyggnad av den tekniska högskoleutbildningen ökas avsevärt. Styrelsen vill i detta sammanhang även erinra om den tekniska utbildning — delvis på högskolemässig nivå —, som i »företagsskolans» form redan bedrivs vid vissa större företag.

Beträffande uttalanden om utbyggnadsmöjligheterna vid KTH må nämnas följande. Svenska telcnologföreningen konstaterar med beklagande, att utredningen icke funnit det möjligt att föreslå cn större utbyggnad av tekniska högskolan i Stock­ holm. Föreningen förordar att åtgärder omedelbart vidtages, för att erforderlig

222 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

mark skall finnas att tillgå för en utbyggnad av högskolan med sikte på för­ hållandena även efter 1965. I en av Stadskollegiet i Stockholm såsom yttrande åberopad promemoria av föredragande borgarrådet återfinnes bl. a. följande uttalande av stadsbyggnadsdirektören.

Enligt den av universitetsutredningen citerade undersökningen av professor Ahrbom skulle en utbyggnad motsvarande 760 elever per år komma att kräva ett tillskott av drygt 33 000 m2 våningsyta. Detta skulle enligt Ahrbom kunna inrymmas inom ett mark­ område av storleken 30 000 m2. Detta är enligt stadsbyggnadskontorets uppfattning knap­ past möjligt. Kravet på flexibilitet i byggnadernas användning samt kravet på tillräckligt med parkeringsplatser för lärare och studenter synes kraftigt peka i riktning mot en vida lägre exploateringsgrad. För utvidgning av KTH har två områden diskuterats, dels skogsområdet öster om hög­ skolan mellan denna och tennisstadion, det s. k. Träskportsvägsområdet, dels ett område nordväst om högskolan utefter Drottning Kristinas väg fram mot Värtabanan. Ordföran­ den i djurgårdsnämnden har med stadsbyggnadskontoret diskuterat bägge dessa områden. Med hänsyn till Norra Djurgårdens egenskap av rekreationsområde har kontoret kraftigt motsatt sig utbyggnad på det förstnämnda området. Detta måste även beskäras av en projekterad ny trafikled från Valhallavägen till Ropsten (Vaxholmsvägen), och området är för litet för den beräknade utvidgningen. Det senare området däremot har kontoret redan tidigare räknat med som expansionsutrymme för KTH. Djurgårdsnämnden delar i stort sett uppfattningen, att detta område bör föredragas.

KTH är utbyggd utan stöd av planläggning i byggnadslagens mening. Kontoret har i

olika sammanhang uttalat, att fortsatt bebyggelse på Norra Djurgården inte bör ske utan föregående planläggning. Motsvarande problem föreligger i fråga om Stockholms univer­ sitets utflyttning, och stadsbyggnadskontoret har för närvarande under arbete general­ planer för den del av Norra Djurgården, som ligger norr om Lidingövägen och Valhalla­ vägen. Kontoret anser det viktigt, att gränser för tekniska högskolans expansionsområde fastställes snarast möjligt. Enligt föreliggande generalplaneförslag skulle KTH och övriga institutioner utefter Drottning Kristinas väg kunna disponera en markreserv av storleks­ ordningen 60 000 m2. Därutöver synes högskolan kunna övertaga delar av Sofiahemmets område samt Röda Korsets sjukhems område. En utbyggnad av KTH i enlighet med universitetsutredningens förslag synes därför möjlig.

Djurgårdsnämnden framhåller bl. a., att det inom Norra Djurgården finns en hel rad av expanderande statliga och statsunderstödda institutioner med aktuella eller framtida behov av ökade lokal- och tomtutrymmen. Dessa utvidgningsbehov torde enligt nämndens mening tillsammans vara så stora, att de utgör ett allvarligt hot mot Norra Djurgårdens bestånd såsom naturlig park. Nämn­ den understryker, att några ytterligare markreservationer för statlig bebyggelse på Norra Djurgården icke bör ske utöver vad nämnden förordat i skrivelse till universitetsutredningen (det norra området). Nämnden förklarar sig beredd att i samverkan med berörda intressenter närmare utforma ifrågavarande markupp­ låtelse. Riksmarskalks ämbetet åberopar såsom sitt eget yttrande vad djurgårds­ nämnden i samråd med ämbetet tidigare anfört i skrivelse till universitetsutred­ ningen (bet. s. 233 ff.). Riksmarskalksämbetet betonar starkt angelägenheten av att Djurgårdens parkområden fredas från vidare intrång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 223

Lärarkollegiet vid KTH lämnar följande översikt över utbyggnadsmöjlighe­ terna med avseende på undervisningslokaler för en ökad elevintagning.

För att intagningen skall kunna ökas i enlighet med utredningens förslag måste pro­ jektering och utarbetande av kompletterande generalplan igångsättas omkring den 1 april 1960 och medel ställas till förfogande härför, så att erforderliga byggnadsarbeten kan igångsättas senast ett år därefter. — I stora drag skulle utbyggnaden gå till så, att först en nybyggnad utfördes intill den nuvarande ritsalsbyggnaden för de båda lägre årskur­ serna. Denna byggnad skulle de första åren tagas i anspråk för de lägre årskurserna för att senare delvis inredas till institutionslokaler för vissa professurer. För avdelningen för maskinteknik (M) skulle byggnadsarbeten påbörjas snarast möjligt inom det område vid Drottning Kristinas väg som föreslagits skola ställas till högskolans förfogande för ända­ målet i fråga. Vidare skulle utbyggnad av vinden över avdelningen för bergsvetenskap (B) påbörjas. I och med att avdelning M överflyttar till sina nya lokaler frilägges väsentliga utrymmen i huvudbyggnaden, i laboratoriebyggnaden vid Drottning Kristinas väg och i maskinlaboratoriebyggnaden, vilka utrymmen kan tagas i anspråk dels för de båda lägre årskurserna, dels av avdelning B. Sedan dessa överflyttningar verkställts, kan den nya byggnaden intill ritsalsbyggnaden färdigställas för sina slutliga ändamål. De inom avdelningen för teknisk fysik (F) i fysikbyggnaden upplåtna utrymmena för optiska institutet bedömes för närvarande vara otillräckliga för sitt ändamål. Dessa utrymmen kan icke utökas utan bör tagas i anspråk för högskolans egna institutioner, varför optiska institutet omkring årsskiftet 1961/62 måste utflytta från högskolan. För avdelningen för elektroteknik (E) kommer, som följd av ökat antal studerande samt av att en ny pro­ fessur i mikrovågsteknik inrättats och ytterligare professurer snart blir erforderliga, ytter­ ligare lokaler att bli nödvändiga. För avdelningen för kemi (K) måste — på grund av att där redan nu det procentuellt största antalet licentiander finns, vilket dessutom hastigt ökar — ytterligare lokaler ställas till förfogande. Härjämte måste laborationsmöjligheter beredas för samtliga studerande inom avdelning B — 90 mot nu 45 — och inom avdel­ ning F — för 46 mot nu 30 — vilka skall utföra förhållandevis omfattande kemiska laborationer. För avdelningen för arkitektur (A) erfordras för närvarande inga nybygg­ nader. Denna fråga aktualiseras först när parallellavdelningen skall förflyttas från Riddargatan till Valhallavägen. Mark härför har reserverats.

Beträffande utbyggnadsmöjligheterna vid CTH uttalar stadsfullmäktige i Göteborg, att man från stadens sida självfallet förutsätter, att ömsesidiga överenskommelser skall träffas i den mån stadens medverkan till rea­ liserandet av de i universitetsutredningens betänkande nu framlagda planerna blir behövlig. Därvid torde man kunna räkna med att man från stadens sida med välvilja och i en positiv anda kommer att pröva alla förslag, som kan bidraga till att utbyggnadsplanerna kan förverkligas. I detta sammanhang torde få erinras om att stadsfullmäktige i Göteborg den

14 maj 1959 godkänt ett av stadens myndigheter upprättat förslag till yttrande över det föreliggande generalplaneförslaget för utbyggnad av CTH. Av yttran­ det framgår bl. a., att staden icke har något att erinra mot att förslaget lägges till grund för fortsatta plantekniska utredningar. Det idrottsområde, som om­ fattas av generalplaneförslaget bör emellertid enligt stadens mening utgå, enär området bör bestå som kommunal idrottsplats.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Lärarkollegiet vid CTH anför i detta sammanhang bl. a. följande. Det föreliggande generalplaneförslaget för Chalmers tekniska högskola skulle — med vissa modifikationer — utgöra en huvudbeståndsdel av det större programmet för ut­ byggnaden av civilingenjörsutbildningens kapacitet i vårt land. I princip har lärarkollegiet intet att erinra mot detta förslag, under förutsättning att erforderliga resurser för dess genomförande ställes till förfogande. Lärarkollegiet konstaterar med största tillfredsställelse, att den tillbakasatta nybygg­ nadsverksamheten vid högskolan nu skall skjuta fart. — I utredningen framlägges planer att till Holtermanska området förlägga ett matematiskt institut. Lärarkollegiet konsta­ terar, att denna fråga bör upptagas av en särskild kommitté. Det är emellertid ofrån­ komligt, att högskolan får disponera sjukhuskomplexet för sina nuvarande och närmast förestående behov utan hinder av dessa mer långsiktiga planer. En viss samordning av lokalbehoven för högskolan och det eventuellt kommande institutet är måhända möjlig vid projekteringen av tillbyggnader.

Såsom redan omnämnts har universitetsutredningens förslag, att en tredje teknisk högskola inrättas, godtagits av nära nog samtliga hörda instan­ ser. Mot förslaget har invändningar rests av Svenska teknologföreningen, som inte funnit de åberopade hindren för en så stor ökning av intagningen vid de båda högskolorna i Stockholm och Göteborg, att de önskade totalsiffrorna upp­ nås, övertygande utan anser att frågan bör vidare utredas med största möjliga skyndsamhet. Även SACO, som för sin del inte har någon erinran mot inrättande av en tredje teknisk högskola i Lund, därest detta skulle visa sig vara det bästa sättet att lösa frågan om utbildningskapacitetens utökning, finner det önskvärt, att frågan om behovet av en tredje teknisk högskola liksom dess lokalisering, utbyggnadstakt och utformning blir föremål för ytterligare överväganden.

Den tredje tekniska högskolans förläggning m. m.

En klar majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig till universitetsut­ redningens förslag, att den tredje tekniska högskolan i sin helhet förlägges till Lund. För en sådan förläggning uttalar sig sålunda, bland andra, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, Ingeniörsvetenskapsakademien, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och det större konsistoriet i Lund, Svenska arbetsgivare­ föreningen och Sveriges industriförbund, Jernkontoret, Skånes handelskammare samt TCO. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Samarbetsdelegationen för de fyra nord­ ligaste länen har riktat invändningar mot det av universitetsutredningen åter­ givna uttalandet, att Norrland inte har resurser att bära upp en teknisk hög­ skola. Norrbottens och Västerbottens läm handelskammare anser emellertid, att man måste ge utredningen rätt i dess bedömning, att tillkomsten av en ny teknisk högskola förutsätter, att utbildningen i de lägre årskurserna i de grund­ läggande ämnena av typen matematik, fysik och kemi kan förläggas till ett

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 225

redan befintligt eller nyinrättat universitets naturvetenskapliga fakultet. Enligt handelskammarens mening är det från den synpunkten och med hänsyn till befolkningsfördelningen i landet icke orimligt, att den nya högskolan förlägges till Sydsverige. Utredningens beslut att i så fall förorda Lund tillstyrkes därför, även om detta sker med ett särskilt beklagande av att de norrländska berät­ tigade kraven denna gång icke kunnat tillgodoses. Statskontoret uttalar, att det tills vidare torde böra anstå med prövningen av frågan huruvida en ny teknisk högskola bör förläggas till Lund eller Malmö. Denna uppfattning delas av avdelningsrådet för väg- och vattenbyggnad vid KTII. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller bl. a. följande. Vid valet mellan Lund och Malmö som förläggningsort för utbildningen talar enligt länsstyrelsens mening starka skäl för var och en av de båda städerna. Dock synes Lund av de av utredningen framlagda utbildningsorganisatoriska skälen böra tillerkännas visst företräde framför Malmö. De i och för sig beaktansvärda skäl, som talar för att under­ visningens senare del förlägges till sistnämnda stad med hänsyn till närheten till indu­ strierna i Malmö och Köpenhamn, torde med beaktande av bl. a. de jämförelsevis korta avstånden och de goda kommunikationerna få anses äga något mindre tyngd än ange­ lägenheten av att undervisningslokaler och det begränsade antalet lärare kan utnyttjas rationellt. Stadsfullmäktige i Malmö har godkänt ett yttrande av drätselkammaren där­ städes. I yttrandet beklagas, att universitetsutredningen kommit till det resul­ tatet, att den tekniska högskolan i Sydsverige icke bör helt eller delvis placeras i Malmö. En placering i Malmö finner drätselkammaren vara fördelaktig icke så mycket från malmösynpunkter som fastmera med hänsyn till de intressen i all­ mänhet, som bör tillmätas vikt. I den mån tidsvinst sker med utbildningens påbörjande genom anknytning till Lunds universitet, kan drätselkammaren till­ erkänna Lunda-alternativet företräde. För sin egen del är drätselkammaren emellertid benägen antaga, att tidsvinst icke uppstår vid förläggning till Lund annat än möjligen för den grundläggande teknologutbildningen. Stadsfullmäktige i Lund har såsom yttrande åberopat ett utlåtande av stadens drätselkammare. Denna finner, att universitetsutredningen redovisat utomor­ dentligt starka motiv för en förläggning av den tredje tekniska högskolan till Lund. Vad markfrågan beträffar är drätselkammaren angelägen att bekräfta, att man i Lund kan räkna med mycket stora och i nära anslutning till befint­ liga naturvetenskapliga universitetsinstitutioner belägna markområden, som kan disponeras för eu teknisk högskola och för en fortsatt utbyggnad för universite­ tet. Den sammanlagda arealen uppgår till cirka 1 043 000 in2. Härav äger uni­ versitetet cirka 134 000 in2, de kyrkliga myndigheterna cirka 583 000 in2 och staden cirka 320 000 in2. Staden är enligt drätselkammaren beredd att lämna all erforderlig medverkan vid lösande av uppkommande markfrågor och att, om sa erfordras, ställa staden tillhörig mark till förfogande på förmånliga villkor. Redan nu pågår — framhåller drätselkammaren — utredningar om att genom markbyten bringa ägoförhållandena i de ifrågavarande östra delarna av staden 13 — Bihan g till riksdagens 'protokoll 1060. 1 saml. Nr 119

226 Kangl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

i en för det framtida utnyttjandet lämplig ordning. Enligt drätselkammarens mening finns det goda utsikter för att detta skall lyckas. — Drätselkammaren framhåller, att den är införstådd med att staden skall aktivt medverka vid anskaffningen av bostäder åt den personal, som kommer att flytta till Lund, när högskolan skall börja sin verksamhet. För studenternas del finns det redan i staden cirka 2 800 för ändamålet särskilt byggda rum. Drätselkammaren väntar ett ökat byggande av studentbostäder med statlig lånefinansiering och med sedvanliga bidrag av staden i form av fri tomtmark. Om den tekniska högskolan förlägges till Lund, räknar drätselkammaren med att denna form av bostads­ byggande skall ytterligare intensifieras under medverkan av staden.

En del remissinstanser, som tillstyrker inrättandet av en tredje teknisk hög­ skola i Sydsverige, har i anslutning därtill gjort vissa påpekanden. Sålunda betonar lärarkollegiet vid CTH, att detta omfattande projekt icke kan och bör genomföras i sådant tempo, att den planerade utbyggnaden av de befintliga högskolorna eftersättes. Lärarkollegiet vid KTH vill icke underlåta att peka på de svårigheter, som kan uppstå att i den takt som utredningen föreslår utbygga den högre tekniska undervisningen i Lund — bl. a. beroende på de svårigheter som kommer att yppa sig i samband med besättandet av lärarposterna — särskilt i de tekniska tillämpningsämnena. Skånska ingenjör sklubb en erinrar om sin av utredningen åberopade inventering av möjligheterna beträffande den nya högskolans försörj­ ning med deltidsanställda lärare och assistenter, vilken inventering visat, att tillfredsställande resurser torde finnas. — Klubben framför vidare som ett oefter­ givligt krav, att utbildningen organiseras så, att en civilingenjör eller arkitekt från den nya högskolan redan från början får ett anseende likvärdigt med civil­ ingenjörer och arkitekter från de äldre tekniska högskolorna. — En liknande synpunkt anföres av Högerns ung domsförbund. TCO betonar, att man vid planeringen av den nya högskolan måste försäkra sig om sådana marktillgångar m. m., att en eventuell ytterligare utbyggnad av de tekniska högskolorna inte blir onödigt kostsam för statsmakterna på grund av bristande markresurser. Sveriges förenade studentkårer föreslår, att man från början projekterar den tekniska högskolan i Lund för en avsevärt större intagningskapacitet än vad utredningen förordar.

Avdelningarnas utbyggnad vid de tre högskolorna

I det föregående har redogjorts för remissyttrandena i fråga om bl. a. det totala antalet nybörjarplatser inom skilda avdelningar. I det följande lämnas en redogörelse för remissuttalanden i fråga om utredningens förslag rörande avdel­ ningarnas storlek vid envar av de tre tekniska högskolorna. Vad först beträffar tekniska högskolan i Stockholm anför lärarkollegiet vid KTH följande.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960 227

Lärarkollegiet finner det för avdelningen för teknisk fysik föreslagna antalet 45 lämpligt. I siffran 150 för avdelningen för maskinteknik förut­ sätter kollegiet att de som eventuellt skall åtnjuta utbildning i ekonomiska och industri­ organisatoriska ämnen har inkluderats. Ävenså förutsattes ingå sådana studerande som skall ägna sig åt atomenergiområdet. Avdelningen för flygteknik och skeppsteknik, skeppstekniska underavdelningen disponerar i 3:e och 4:e årskurserna så många ritbordsplatser att 20 skeppsbyggare — i enlighet med utredningens förslag — kan utbildas. Avdelningen för flygteknik och skeppsteknik, flygtekniska underavdelningen — vars lokaler nu är i det närmaste färdigbyggda — är dimensionerad för utbildning av 40 flygtekniker. En utökning från 135 till 150 inom avdelningen för elektroteknik är möjlig. Oberoende härav måste på grund av teknikens snabba utveckling vissa nya lärarbefattningar och nya laboratorier inrättas inom avdelningen. Särskild utredning härom pågår. Vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad finns för när­ varande 98 ritbordsplatser i de båda högre årskurserna. En utökning från 90 till 100 i första årskursen är teoretiskt möjlig då vissa studerande aldrig når tredje årskursen. Emellertid bör beaktas att beläggningen av platserna i de högre årskurserna blir ojämn genom att alla i en årskurs icke följer varandra under hela studietiden. Följden kan alltså bli att platserna vissa år inte räcker till ens för de ordinarie studerandena. Ännu mindre kan special- och extrastuderande sådana år beredas drägliga studieförhållanden. Utvidg­ ningen bör därför tillgripas endast om synnerligen vägande skäl därför föreligger. Vid avdelningen för kemi förutsättes intagningen oförändrad med 64 stycken, vil­ ket motsvarar antalet för närvarande tillgängliga laborationsplatser för första och andra årskursen. Vid .speciallinjerna i tredje och fjärde årskursen skulle ett större antal stude­ rande kunna mottagas om dessa finge sin första utbildning på annat ställe. Avdel­ ningen för bergsvetenskap skulle dubbleras och komma att uppgå till 90. Härvid förutsätter kollegiet att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap be­ gränsas till 10 och att intagningen i övrigt faller på underavdelningen för metallurgi — särskilt som vissa av sistnämnda studerande torde komma att ägna sig åt atomenergi­ området. Avdelningen för arkitektur är för närvarande dubblerad. 36 stu­ derande undervisas i högskolans lokaler vid Styffevägen och lika manga i lokalerna vid Ridd argatan. Emellertid finns endast 2 X 36 ritbordsplatser för varje årskurs, och då det särskilt inom denna avdelning är viktigt att kunna antaga ett förhållandevis stort antal special- och extrastuderande borde lämpligen intagningen i Stockholm minskas från 72 till 60 och motsvarande ökning göras i Göteborg och Lund, där nya lokaler under alla förhållanden avses anordnade. Vid avdelningen för lantmäteri antages för närvarande 20 studerande, men lokalerna för de båda högre årskurserna är dimensionerade för 28. Det ankommer på lantmäteristyrelsen att årligen taga ställning till hur stor in­ tagningen skall vara.

Beträffande Chalmers tekniska högskola kommenterar lärarkollegiet vid CTII Utredningens förslag till intagningssiffror på följande sätt.

De civilingenjörer, som från och med våren 1960 examineras från avdelningen för teknisk fysik vid C T H har elektroteknisk inriktning. En utredning har nyligen avslutats inom högskolan rörande en kemilinje F, vilken beräknas komma till stånd från och med hösten 1961 med cirka 15 studerande. Förslaget omfattas med utomordentligt stort intresse från industrihåll. Förstärkningen av utbildningen på det kärntekniska om­ rådet kommer dessutom att leda till en tredje F-linje. Mot bakgrund av dessa förhållanden vill lärarkollegiet förorda, att framtida intagningen av tekniska fysiker — såvitt rör CTII — siktar mot den i generalplanen föreslagna siffran, nämligen 80 årligen i stället för 30, såsom utredningen föreslagit.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Vid en bedömning av intagningen vid avdelningarna för maskinteknik och för skeppsbyggnad synes behovet av M- och S-ingenjörer principiellt böra behandlas såsom en enhet. De föreslagna siffrorna (150 respektive 30) föranleder icke nagon erinran från lärarkollegiets sida. Mot bakgrunden av bl. a. Sveriges industriförbunds rekommendation, att totala antalet skeppsbyggare (KTH + CTH) bör vara 54, är det dock med tvekan som kollegiet stannat vid antalet 30. Med hänsyn härtill bör vid ut­ byggnaden av avdelning S räknas med ett större antal reservplatser (utöver 30) än vad som angivits i generalplanen. Avdelningen för elektroteknik har vuxit kraftigt på ett fåtal år. In­ tagningen, som hösten 1960 kommer att vara 160 studerande, var ännu år 1954 endast 80. Härtill kommer, att avdelningens lärare har att meddela avsevärd undervisning inom den år 1956 inrättade avdelningen för teknisk fysik. Tyvärr kan icke sägas, att lokaler, medel och befattningar tillkommit i en mot de sålunda ökade arbetsuppgifterna svarande om­ fattning. Det synes enligt lärarkollegiets mening ofrånkomligt, att avdelningen nu beredes tillfälle till konsolidering innan någon ytterligare intagningsökning företages. Mot utred­ ningens slutliga intagningssiffra 185 har lärarkollegiet i och för sig intet att invända. Lärarkollegiet vill emellertid bestämt förorda, att denna sista intagningsökning uppskjutes till en senare tidpunkt. Den föreslagna intagningen av 150 studerande vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad betyder tredubbling i förhållande till läroåret 1948/49 och mer än fördubbling av nuvarande intagning. Vid en ökad intagning av denna storleksordning förutsättes här — liksom vid andra avdelningar — en kraftig förstärkning av personaloch lokalresurserna.

Beträffande avdelningen för kemi redovisar lärarkollegiet en ingå­ ende granskning och berör även frågan om utbyggnaden av denna avdelning i Lund.

Utredningen har föreslagit en intagning av 64 kemistuderande i Stockholm samt 55 i vardera Göteborg och Lund. Av dessa beräknas 83 procent avlägga examen. Erfarenhets­ mässigt sker den huvudsakliga avgången innan de studerande börjar sin utbildning inom avdelningens obligatoriska tekniska huvudämnen, vilka är förlagda till tredje och fjärde årskurserna. Dessa kan således beräknas erhålla cirka 45 studerande per år i Göteborg och Lund. För laborationema inom dessa ämnen krävs en dyrbar utrustning, vilken vid detta låga studentantal kommer att bli dåligt utnyttjad. Kostnaden per student sjunker inom dessa ämnen starkt med stigande antal studenter. En övre gräns för det från undervisningssynpunkt sett önskvärda antalet studerande föreligger givetvis, men denna gräns ligger avsevärt högre än det av utredningen föreslagna antalet. De krav som från industriernas och statens sida framkommit beträffande högskoleundervisning inom speciella grenar av den kemiska tekniken har lett till tillkomsten av professurer respektive speciallärarbefattningar inom specialämnen, som är valfria. För närvarande har studenterna inom kemiavdelningen möjlighet att välja bland 13 olika ämnen. För att erhålla avgångsexamen skall betyg förvärvas i tre av dessa ämnen. Om man räknar med en jämn fördelning av antalet studerande på dessa ämnen, kommer man till att antalet studerande skulle bli i genomsnitt 10 per ämne. Erfarenheten visar emel­ lertid att fördelningen är ojämn, vilket leder till att i vissa ämnen antalet deltagare blir väsentligt mindre. Utnyttjandet av undervisningsresurserna i dessa valfria ämnen kommer med det föreslagna antalet studerande att bli mycket dåligt. Härtill kommer att den allt snabbare utvecklingen inom de tillämpade kemiämnena, som lett till att undervisningen i dessa förvandlats från ett beskrivande av erfarenhetsmässigt genomförda processer till

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 229

att omfatta avancerad vetenskap, måste leda till ett ökat antal professurer och inrättandet av laboraturer, om undervisningen skall kunna hållas på skälig nivå. Lärarkollegiet bedömer den föreslagna intagningen vid CTH som för låg för att hög­ skolans resurser skall utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. En högre intagning måste medföra, att kostnaderna per utbildad individ kommer att minska påtagligt utan att undervisningen behöver bli lidande härpå. Inom vissa grenar bör det i stället medföra fördelar både för forskning och undervisning. Någon dubblering av professurer eller labo­ raturer inom den tillämpade sektorn behöver icke ske även om intagningen skulle ökas till förslagsvis 80 studerande per år. I de grundläggande kemiämnena är utbildningen densamma för universitetsstuderande (2 betyg) och teknologer. Utredningen har föreslagit att på universitetssidan utbyggnaden skulle ske så, att 160 studerande per år kan intagas. En omfördelning, så att totala antalet kemistuderande bibehålies men så att proportionerna ändrades till en intagning av 80 teknologer per år, synes därför vara lämplig. Man torde ha all anledning att räkna med att på lång sikt behovet av kemiingenjörer kommer att stiga så, att det blir lämpligt att inrätta en avdelning för kemiingenjörer även vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund. En faktor, som på kort sikt måste beaktas, är emellertid att under de sista åren en allt större del av kemiingenjörerna ägnat sig åt kemisk forskning vid industriens laboratorier och vid statliga institut. — Av samma skäl som här anförts beträffande CTH måste en intagning av 55 studerande för kemi­ tekniska studier i Lund anses vara för låg. Skulle statsmakterna redan nu binda sig för inrättandet av en kemisk avdelning vid denna högskola måste risk förefinnas för över­ produktion av kemiska ingenjörer, som skulle erhålla denna för staten särskilt dyrbara utbildning. Det synes därför vara mera rationellt att beslut i fråga om denna avdelning icke fattas, förrän man sett verkningarna av utbyggnaden vid CTH och av den för­ ändrade universitetsutbildningen av kemister.

Gentemot ett sådant uppskjutande kan givetvis anföras att de begåvade ungdomar som finnes i de stora årskullarna måste ges tillfälle till utbildning. Här är dock att märka att utredningen föreslår, att den kemiska avdelningen i Lund skall komma sist och att intagning skall kunna ske först 1965. Om det fastställes, att antalet studerande vid CTH skall vara 80, finns emellertid en möjlighet att temporärt öka intagningen vid CTH till cirka 100. Under de första åren efter tillkomsten av nybyggnaden kan man nämligen inte räkna med att alla för högre undervisning och forskning avsedda lokaler kunnat tagas i anspråk och dessa skulle då kunna användas för elementärundervisning. Härigenom skulle erfarenheter vinnas som skulle kunna ligga till grund för en planering på längre sikt beträffande den tredje tekniska högskolans kemiavdelning.

På grund av det anförda föreslår lärarkollegiet en intagning av 80 teknologer vid kemi­ avdelningen vid CTH, eller samma antal som föreslås i generalplanens alternativ II.

Lärarkollegiet tillstyrker slutligen att intagningssiffran beträffande avdel­ ningen för arkitektur begränsas till högst 50 studerande med hittills äskade lärarkrafter och en helt odifferentierad utbildning. Emellertid synes enligt lärarkollegiet framdeles en differentierad undervisning kunna bli aktuell med fler lärarkrafter och något större intagning. Mot bakgrunden av vad lärarkollegierna vid KTII och CTH anfört har över­ styrelsen jör de tekniska högskolorna ansett sig böra förorda vissa smärre jämk­ ningar i det av universitetsutredningen framlagda förslaget. Överstyrelsen anför bl. a. följande.

Överstyrelsen har funnit en ökning av intagningskapaciteten vid avdelningen för

teknisk fysik vid CTH motiverad med hänsyn till vad lärarkollegiet där anfört

230 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

men funnit sig böra stanna vid en intagningskapacitet av 45 ordinarie studerande, varvid överstyrelsen emellertid förutsatt, att avdelningen för elektroteknik vid högskolan icke begränsas i förhållande till universitetsutredningens förslag utan i enlighet därmed dimen­ sioneras för en intagningskapacitet av 185 ordinarie studerande. För avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid KTH har utredningen uppskattat intagningskapaciteten till 100 ordinarie studerande. Med hänsyn till vad denna högskolas lärarkollegium anfört torde enligt överstyrelsens mening vid ifrågavarande avdelning böra beräknas en oförändrad intagningskapacitet under här av­ sedd period av 90 ordinarie studerande. För k emiavdelningarnas vidkommande har universitetsutredningen förordat en sammanlagd årlig intagningskapacitet av 174 ordinarie studerande, varav 64 i Stock­ holm, 55 i Göteborg och 55 i Lund. Härom har lärarkollegiet vid Chalmers tekniska hög­ skola uttalat, att den av utredningen föreslagna dimensioneringen av kemiavdelningen på grund av förhållandena vid denna studieriktning vore för låg för ett ändamålsenligt utnyttjande av högskolans resurser, varför intagningen borde ökas till ett årligt antal av 80 ordinarie studerande med en däremot svarande begränsning av antalet filosofie studerande vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Av liknande skäl vore enligt lärarkollegiets mening den av universitetsutredningen föreslagna intagningen av kemiingenjörer i Lund principiellt sett för låg. För egen del har överstyrelsen kommit till den uppfattningen, att den årliga intagningskapaciteten vid kemiavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Lund för närvarande lämpligen bör bestämmas till 64 ordinarie studerande vid varje avdelning, varvid den sammanlagda intagningskapaciteten skulle komma att uppgå till 192 studerande. Detta skulle innebära en total ökning i förhållande till universitetsutredningens förslag av 18 studerande. Härvid är emellertid att märka, att i jordbrukshögskoleutredningens samtidigt framlagda betänkande (SOU 1960:2 s. 444) angivits ett årligt behov av utbildning av 15 å 20 livsmedelstekniker (inklusive mejeriingenjörer), vilket universitetsutredningen vid sin dimensionering av kemiavdelning­ arnas storlek ej synes ha inräknat. Detta utbildningsbehov synes tills vidare böra till­ godoses vid KTH, vid vars kemiavdelning en livsmedelsteknisk linje redan finns, inom ramen för denna högskolas intagningskapacitet av 64 ordinarie studerande. Härtill vill överstyrelsen anmärka, att en framtida överflyttning av denna utbildningslinje till Lund torde böra övervägas. Universitetsutredningen har föreslagit en dubblering av intagningskapaciteten vid avdelningen för bergsvetenskap vid KTH, från nuvarande antal av 45 ordinarie studerande till 90, vilket tillstyrkts av högskolans lärarkollegium, som därvid framhållit att ökningen inom underavdelningen för gruvvetenskap borde begränsas till 10 och ökningen i övrigt falla på underavdelningen för metallurgi. Fn ökning av studerandeantalet vid denna avdelning kommer under alla omständigheter att påkalla en nybyggnad, och enligt överstyrelsens mening bör denna då dimensioneras för en årlig intagning av 100 å 115 ordinarie studerande. Det gäller härvid att tillgodose icke blott det starka behovet inom landet av flera bergsingenjörer utan även möjligheten av att vid denna avdelning intaga studerande från övriga nordiska länder, vilket senare med hänsyn till det planerade nordiska samarbetet i fråga om högre teknisk utbildning för denna avdelnings vidkommande framstår såsom ett speciellt önskemål på grund av avdelningens särställning bland de tekniska högskolorna i Norden. Den väsentliga delen av den här förordade ökningen synes böra förläggas till underavdelningen för metallurgi. I fråga om avdelningen för arkitektur vid KTH har högskolans lärarkollegium ifrågasatt en minskning av nuvarande intagning från 72 till 60 ordinarie studerande för att bereda plats för erforderligt antal special- och extrastuderande, varvid en motsvarande ökning i förhållande till universitetsutredningens förslag skulle vidtagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 231

i Göteborg och Lund. För egen del är överstyrelsen ej beredd att förorda någon minskning av den nuvarande intagningskapaciteten vid arkitekturavdelningen i Stockholm. Vid det fortsatta planeringsarbetet bör i stället möjligheten till utvidgade lokaler för denna av­ delning i Stockholm närmare undersökas för tillgodoseende av bl. a. det av lärarkollegiet angivna lokalbehovet för special- och extrastuderande inom avdelningen. Enligt över­ styrelsens mening kommer under den närmast överblickbara framtiden att finnas ett starkt behov av högskoleutbildade arkitekter, icke minst för betydelsefulla uppgifter sammanhängande med planeringen av den framtida stadsbebyggelsen och av nya samhälls­ bildningar. Detta förhållande talar för att vid det fortsatta utredningsarbetet även möjlig­ heten bör undersökas att öka intagningskapaciteten i Lund utöver den av universitetsutredningen angivna storleken av 28 ordinarie studerande. De jämkningar, som överstyrelsen i det föregående förordat i fråga om den av universitetsutredningen föreslagna totala intagningskapaciteten av ordinarie studerande vid de tre lärosätena för högre teknisk utbildning, innebär — sasom framgar av följande jäm­ förande tablå över nuvarande intagningskapacitet samt universitetsutredningens (Uu) och överstyrelsens (ÖTH) förslag — en sammanlagd ökning av denna kapacitet i för­ hållande till utredningens förslag med 48 studerande. I

Stockholm Göteborg Lund Summa

Avdelning

Nu Uu ÖTH Nu Uu ÖTH Uu ÖTH Nu Uu ÖTH

30 ____ ___ ___ 20 30 20

Summa 606 761 776 400 650 674 433 442 1.006 1.844 1.892

Anm. Där ingen siffra angivits överensstämmer ÖTH:s förslag med universitetsutredningens.

I fråga om den förut berörda utbildningen av livsmedelstekniker gör Skånes handelskammare följande uttalande.

Denna utbildning bör ske vid en särskild utbildningslinje inom kemiavdelningen, vilken väljes efter den allmänna grundläggande utbildningen. Med tanke på att livsmedels­ industrien har sin tyngdpunkt i Skåne vill handelskammaren föreslå, att denna utbildning helt koncentreras till Lund. Eftersom biokemin redan har sin hemort i Lund och livs­ medelstekniken och biotekniken har många beröringspunkter med varandra, vartill kom­ mer närheten till Alnarpsinstitutet, skulle säkerligen stora fördelar vinnas därigenom. Handelskammaren anser följaktligen, att kemiavdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund bör planeras för livsmedelsingenjörer (och mejeriingenjörer) och att intagningen därför ökas från föreslagna 55 till 77 årsintagna.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Tidsplan för utbyggnaden m. m.

Ett flertal remissmyndigheter föreslår smärre avvikelser från den av universitetsutredningen föreslagna tidsplanen för utbyggnaden. Vissa farhågor uttalas rörande möjligheterna att hålla den av utredningen beräknade takten. Sålunda framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien, att hittillsvarande erfaren­ heter visar, att skapandet av nya högre läroanstalter är en tidskrävande uppgift. Akademien tillägger:

Med den omsorg och grundlighet och med de formaliteter, som gäller för svenskt förvaltningsliv, måste man ställa i tvivelsmål om det över huvud taget kommer att bli möj­ ligt att genomföra det tidsprogram universitetsutredningen har lagt upp. Ett är säkert: det kommer att fordras stora krafttag och beredvillighet inte bara från samhället utan också från ledningen för befintliga högskolor, från lärare och studerande. Även närings­ livet kommer att utsättas för påfrestningar, bl. a. därigenom att en stor del av den utbil­ dade arbetskraften måste tagas i ansprak som lärare vid de snabbt växande utbildningsanstalterna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som uttalar sig i liknande riktning, anför bl. a. följande.

Tidsplanen för genomförandet av förslagen är beroende av en rad faktorer, inte minst tillgång pa lokaler och lärare. Vad först angar uppförandet av erforderliga byggnader, bör detta inte vålla oöverstigliga svårigheter men kommer att kräva en för statlig verk­ samhet inte helt vanlig forcering. Möjligheter till provisoriska lösningar av lokalbehov bör även prövas. Den bristande tillgången på lärare torde bli det allvarligaste hindret för tidsplanens hållande. Denna måste därför enligt organisationernas uppfattning göras så rörlig att omkastningar, motiverade av lärar- och lokaltillgång, blir möjliga. Med hän­ syn såväl till ungdomen som till vår ekonomiska utveckling bör utredningens program genomföras under första hälften av 60-talet.

Även Jemkontoret understryker, att de största ansträngningar måste göras för ett skyndsamt genomförande av den föreslagna utbyggnaden. En försening i förhållande till den av utredningen framlagda tidsplanen skulle enligt Jernkontoret få synnerligen allvarliga konsekvenser. Byggnadsstyrelsens synpunkter beträffande möjligheterna att realisera det av utredningen framlagda investeringsprogrammet, avseende hela det högre ut­ bildnings- och forskningsområdet har redovisats under avsnitt II. Av dessa synpunkter torde även i detta sammanhang få återgivas följande.

Den snabba utbyggnadstakten ställer långtgående krav på styrelsens möjligheter att samordna och planlägga verksamheten. Den nuvarande personalen är otillräcklig för detta ändamål. Styrelsen har redan nu svårigheter att anskaffa tillräckligt kvalificerad personal för sin nuvarande verksamhet. Det kan bli nödvändigt att tillgripa nya an­ ställningsformer för att säkra tillgången på arbetskraft, t. ex. kontraktsanställning eller liknande, om den av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadstakten .skall kunna hållas. Styrelsen förutsätter att hinder att fullfölja utbyggnadsprogrammet icke skall uppstå på grund av brist på byggnadsarbetare. Sammanfattningsvis kan anföras, att svårigheterna att genomföra det aktuella program­ met måste bedömas som stora. Enligt styrelsens bedömande borde det dock icke vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 233

uteslutet, att under angivna förutsättningar i det närmaste genomföra det av universitetsutredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet. Byggnadsstyrelsen avser att inom den närmaste tiden till chefen för ecklesiastikdepartementet översända ett preliminärt förslag till tids- och investeringsplan för den ifrågasatta utbyggnaden av universiteten och hög­ skolorna. Med hänsyn till att en snabb intagningsökning av arkitekter är motiverad förutsätter styrelsen beträffande den tids- och investeringsplan enligt betänkandet, som styrelsen för närvarande bearbetar, att arkitektutbildning kommer till stånd i Lund tidigare än vad utredningen föreslår.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför beträffande investeringsprogrammet följande.

I jämförelse med den totala investeringen i nybyggnader utgör universitets- och hög­ skoleväsendets utbyggnad en förhållandevis liten andel; även om den faktiska utbygg­ naden kommer att bli större än vad utredningen har förutsett, torde mindre än 1 procent av byggnadsinvesteringarna under det kommande årtiondet falla inom detta område. Enligt styrelsens uppfattning bör den angelägna upprustningen av denna del av vårt utbildningsväsende vara fullt genomförbar såväl från investeringssynpunkt som med hänsyn till de krav den kommer att ställa på byggnadsarbetskraft. Med utgångspunkt i sina erfarenheter under senare år, då det gällt att anpassa byggan­ dets omfattning inom den offentliga sektorn till växlingarna i den ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga situationen, vill styrelsen emellertid uttala sin bestämda uppfattning, att en snabbare procedur för handläggning av byggnadsärenden är nödvändig. Möjlighe­ terna att realisera de uppsatta investeringsmålen är enligt styrelsens uppfattning främst en fråga om planerings- och projekteringsarbetets effektiva bedrivande, mindre en fråga om tillgången på byggnadsarbetskraft.

Sveriges förenade studentkårer och Svenska teknologjöreningen förordar helt allmänt, att intagningsökningarna under utbyggnadsperioden fördelas jämnare mellan läsåren än vad utredningen föreslagit. Lärarkollegiet vid KTII anser, att den av utredningen föreslagna utbyggnads­ takten möjligen kan hållas, om erforderliga medel i rätt tid ställes till förfogande. Lärarkollegiet förordar dock, att någon ökning inom avdelning V — om en sådan ökning visar sig vara nödvändig — icke bör ifrågakomma läroåret 1961/62 utan först läroåret 1962/63. Lärarkollegiet vid CTH anser, att med hänsyn till högskolans starkt pressade utgångsläge i fråga om lokaler och lärarresurser, fem år är ett minimum för en utbyggnad av intagningskapaciteten vid CTH till drygt 700 årligen intagna teknologer från och med läsåret 1965/66. Utredningens tidsplan, som förutsätter en intagning av 650 teknologer redan hösten 1963, synes lärarkollegiet icke ge­ nomförbar utan allvarliga störningar i högskolans verksamhet. Kollegiet har skisserat en tidsplan i anslutning till sitt förslag till intagningssiffror, innebäran­ de en förskjutning av de större ökningarna av intagningen till åren 1963, 1964 och 1965. Beträffande detaljerna i denna tidsplan torde få hänvisas till hand­ lingarna i ärendet. I en del remissyttranden behandlas frågan om utbyggnadstakten beträffande vissa särskilda avdelningar. Sålunda yttrar avdelning »rådet för teknisk fysik vid KTH beträffande den föreslagna utbyggnaden av avdelningarna för teknisk fysik följande.

234 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

Förutsättningar för att hålla den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten synes föreligga i Stockholm och Göteborg. Vad beträffar Lund finner avdelningsrådet att det torde väl vara möjligt att redan hösten 1961 intaga 30 elever vid en nyinrättad avdelning med utnyttjande av den naturvetenskapliga fakultetens lokaler och lärare. Rådet vill all­ varligt understryka behovet av en snabb och effektiv utbyggnad av resurserna för att möjliggöra fullgod undervisning under tredje och fjärde studieåret även för de första års­ kullarna. Man kan då icke i samma grad som för de första studieåren bygga på den natur­ vetenskapliga fakultetens lärarkrafter och laboratorieresurser. Detta gäller främst sådana ämnen som hållfasthetslära (som måste tillgodoses redan för l:a och 2:a året), elektrisk mätteknik (2:a och 3:e året), allmän teleteknik, regleringsteknik och atomenergitekniska tillämpningsämnen. Frågan om möjligheterna för de studerande inom fjärde årskursen att finna lämpliga institutioner och handledare för sina examensarbeten måste även ägnas stor uppmärksamhet, och hänsyn härtill kan möjligen motivera en begränsad intagning de första åren. Beträffande avdelningarna för kemi har ett flertal remissinstanser yttrat sig. Avdelningsrådet för kemi vid KTH anser, att intagningsökningen bättre skulle kunna anpassas till såväl behovsökningen som studentkullarnas kontinuerliga tillväxt och föreslår därför, att en del av intagningsökningen tidigarelägges. Sd. CO refererar ett uttalande av Svenska kemiingenjörers riksförening, enligt vilket föreningen accepterar den av utredningen föreslagna ökningen av intag­ ningen vid avdelningarna för kemi men förordar, att den nya kemiavdelningen i Lund fram till 1965 planeras för en något lägre intagning än vad utredningen föreslagit och att en större intagningsökning planeras vid Chalmers tekniska högskola. Samtidigt bör enligt föreningen tidsplanen ändras så, att om möjligt den första intagningen i Lund lägges ett till två år tidigare än 1965 och intag­ ningsökningen vid Chalmers genomföres i två etapper. Härigenom skulle vinnas, att utbudsökningen bleve jämnare, varigenom en smidigare anpassning efter arbetsmarknadsutvecklingen skulle möjliggöras. Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgivet yttrande förklarat sig icke kunna acceptera den av utredningen föreslagna tak­ ten i utbyggnaden, enligt vilken de vid LTH planerade 55 nybörjarplatserna skulle inrättas först år 1965 utan annan motivering än »med hänsyn till arbets­ marknaden». Det är enligt Kemikontorets mening av väsentlig betydelse att utbildningen vid LTH igångsättes på ett tidigare stadium, senast under år 1963. Kemikontoret framhåller att det undandrar sig dess bedömande om en sådan framflyttning med nödvändighet måste innebära att antalet nybörjarplatser vid LTH i första etappen något understiger de för en full utbyggnad planerade 55 platserna. Om så skulle vara fallet, tillägger Kemikontoret, får dock den nack­ delen sägas mer än väl uppvägas av fördelen med en under perioden 1959—65 mera jämnt stigande kurva för ökningen av antalet nybörjarplatser. För ett tidigare inrättande av kemiavdelningen i Lund uttalar sig också matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Lund, Skånes handelskammare och Skånska ingenjör sklubb en, de båda förstnämnda under hänvisning till bl. a. an­ gelägenheten att få till stånd en utbildning av livsmedelsingenjörer. Avdelningsrådet för bergsvetenskap vid KTH betonar, att en förskjutning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 235

tidpunkten för den ökade intagningen vid avdelningen för bergsvetenskap med hänsyn till den redan nu rådande bristen på bergsingenjörer under inga för­ hållanden får ske. Svenska byggnadsentreprenörsföreningen och Sveriges byggnadsindustriför­ bund anser, att utbyggnaden av såväl arkitektur- som väg- och vattenbyggnadsavdelningarna i Lund bör ske till samma kapacitet som motsvarande avdel­ ningar vid CTH samt om möjligt vid tidigare tidpunkt än vad utredningen föreslagit. Av överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordade, i det föregående redo­ visade jämkningar i utredningens förslag till dimensionering av olika avdelningar har jämte vissa andra omständigheter givit överstyrelsen anledning att inom den föreslagna tidsramen föreslå vissa förskjutningar i den av utredningen an­ givna takten för intagningsökningen. Överstyrelsens förslag framgår av följande tabell och uttalanden.

Föreslagen intagningsökning höstterminen Avdelning för Summa 1960 1961 1962 1963 1964 1965 ökning

1 KTH 15 70 (55) CTH 10 LTH 30 | CTH 15 (0) 1 CTH 70 KTH 60 LTH 50 230 j LTH 50 CTH 4 4 1 KTH 15 CTH 30 (CTH 25) LTH 50 LTH 50 170 j CTH 25 (0) V äg- o. vattenbyggnad (KTH 10) CTH 82 LTH 60 LTH 60 202 (212) CTH 38 (29) LTH 64 (0) (LTH 55) 102 (84) KTH 70 (45) 70 (45) LTH 28 28 68 (94) 292 (252) 234 (170) 178 (153) 60 (115) 876 (828) Summa ökning u

därav KTH — do) 145 (120) 15 160 (145)

44 38 (54) 97 (82) 70 25 (—) 274 (250) CTH 30 50 164 (100) 138 60 (115) 442 (433) LTH Anm.l. Avdelningen för lantmäteri, vilken förutsatts skola öka från nu 20 till 30 studerande men för vilken något formligt förslag till ökning ej framlagts, är ej medtagen i tabellen. Anm. 2. Siffror respektive beteckningar inom parentes anger universitetsutredningens förslag, där detta avviker från ÖTH:s.

Den av överstyrelsen förordade ökningen av intagningen vid avdelningen för teknisk fysik vid CTH med 15 studerande utöver vad universitetsutredningen föreslagit synes kunna genomföras från och med höstterminen 1962. I stället bör den plane­ rade ökningen av studerandeantalet vid avdelningen för elektroteknik vid högskolan med 25 genomföras först höstterminen 1964. Den successiva ökning av stude­ randeantalet vid denna avdelning, som ägt rum under senare år och som även avses skola ske hösten 1960 — med 30 ordinarie studerande — gör nämligen ett visst rådrum angelä­ get för vinnande av närmare erfarenheter och möjligheter till lämplig anpassning av lärar­ organisationen. I yttrandet från lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola har ifrågasatts en viss förskjutning — inom ramen för den aktuella perioden — av universitetsutredningens

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

tidsplan för utvidgning av avdelningarna för maskinteknik samt väg- och vattenbyggnad vid högskolan. Överstyrelsen anser det emellertid angeläget att utredningens förslag' härutinnan tages till riktpunkt vid det fortsatta planeringsarbetet. Vid den tillämnade avdelningen för kemi i Lund har universitetsutredningen avsett, att intagningen av ordinarie studerande skulle kunna ske hösttermi­ nen 1965. Enligt vad överstyrelsen har sig bekant, föreligger emellertid goda utsikter till att denna avdelning skulle kunna träda i verksamhet redan hösten 1963. Överstyrelsen har därför ansett sig böra räkna med sistnämnda tidpunkt för påbörjandet av den tek­ niska kemiutbildningen därstädes. I detta sammanhang vill överstyrelsen — såvitt gäller avdelningen för elek­ troteknik i Lund —• anmärka, att överstyrelsen i likhet med universitetsutredningen anser studierna vid avdelningen böra begränsas till svagströmstekniska ämnen. Överstyrelsen vill erinra om att överstyrelsen i tidigare sammanhang redan tillstyrkt den av universitetsutredningen föreslagna intagningsökningen vid CTH hösten 1960. TJniversitetsutredningens förslag till utbyggnad av CTH ansluter sig närmast till alter­ nativ II i det generalplaneförslag för högskolans utbyggnad, som framlagts av byggnads­ styrelsen den 14 oktober 1958, men företer i vissa hänseenden — även med av översty­ relsen förordade modifikationer — icke oväsentliga avvikelser med avseende på dimensio­ neringen av olika studieriktningar. Generalplaneförslaget kräver därför en överarbetning, vilket är en angelägenhet av brådskande natur. Detta gäller även i fråga om planeringen av den erforderliga utbyggnaden i Stockholm och Lund. Från KTH:s sida har framhållits, att medel för projekteringsarbetet måste anvisas senast i april månad 1960 för att tids­ planen för denna högskolas vidkommande skulle kunna hållas. Överstyrelsen vill därför betona vikten av att för här avsedda ändamål erforderliga medel snabbt ställes till de myndigheters förfogande, pa vilka det skall ankomma att uppgöra byggnadsprogrammen och utföra projekteringsarbetet.

Vissa planeringsfrågor m. m.

I fråga om den nya tekniska högskolans ställning till universitetet i Lund bryter sig meningarna i remissyttrandena. Ingeniörsvetenskapsakademien finner principiellt, att försök med samverkan mellan ett universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet och en teknisk högskola är av intresse.

I vårt land är man ofta alltför benägen att standardisera utbildningsformerna, vilket onekligen har vissa praktiska fördelar men också leder till en viss stelhet. Industri och framför allt forskning kommer säkert att få användning för ett bredare spektrum av utbildningsformer. Universiteten har i anglosaxiska länder spelat en större roll i ingen­ jörsutbildningen än vad som är fallet i vårt land. Å andra sidan bör man inte ställa för höga förväntningar på den föreslagna samordningen vad gäller minskning av kostnaderna för lärarkrafter.

Behovet av en samordning mellan universitet och tekniska högskolor vid ny­ skapandet av institutioner betonas också av statens naturvetenskapliga forsk­ ningsråd, som anför bl. a.:

Man kan exempelvis peka på att de biologiska disciplinerna för närvarande är synner­ ligen svagt företrädda vid de tekniska högskolorna samtidigt som de biologiska vetenska­ perna får alltmera utpräglad teknisk betydelse. I vissa fall blir det då nödvändigt att skapa nya biologisk-tekniska institutioner vid de tekniska högskolorna, men i många fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 237

kan säkerligen universitetens biologiska institutioner bringas att samverka med de tek­ niska högskolorna, vilket utan tvivel är till fördel för båda parter. Det kan för övrigt anföras även andra exempel på ämnen, som hittills ansetts ha hemortsrätt enbart vid universiteten men som får vidgad betydelse också för de tekniska högskolorna, t. ex. astronomien. Å andra sidan finns också vid de tekniska högskolorna institutioner, vilkas verksamhet är av direkt och omedelbar betydelse för universiteten, exempelvis elektro­ nik, tillämpad matematik, kärnkemi, geodesi o. s. v. I en del fall har dessa redan stora och välutrustade institutioner vid de tekniska högskolorna. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar sig också för ett nära samarbete mellan den nya tekniska högskolan och existerande in­ stitutioner vid universitetet i Lund. Medan de nu anförda uttalandena mera principiellt betonat värdet av en nära samverkan mellan universitetet och den föreslagna högskolan utan att ingå på de organisatoriska spörsmålen, har i vissa remissyttranden mycket starkt understrukits önskemålet, att den nya utbildningsanstalten för civilingenjörer får karaktären av en helt fristående teknisk högskola. Svenska teknologföreningen kan icke godtaga att utbildningen vid den tredje tekniska högskolan ens till en början organiseras så, att högskolan blir en tek­ nisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet. Föreningen anser det nödvändigt, att man redan från början inriktar sig på att erhålla en fristående teknisk högskola, sorterande under överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna. Också Jemkontoret finner detta önskvärt, bl. a. från den synpunkten, att det är av väsentlig vikt, att de civilingenjörer, som utexaminerats från denna högskola, kommer att av industrin betraktas som i alla avseenden likvärdiga med civilingenjörerna från de redan existerande tekniska högskolorna. Detta bör dock enligt Jernkontoret på intet sätt utgöra ett hinder för ett intimt samarbete mellan högskolan och universitetet — främst dess matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Utredningens synpunkter på värdet av en sådan samverkan delas helt av Jernkontoret. Likaså anser Sveriges mekanförbund, att den av utredningen föreslagna utbildningsvägen för civilingenjörer i Lund bör ges formen av en fristående tek­ nisk högskola. Förbundet understryker också nödvändigheten av att undervis­ ningen i de grundläggande ämnena organiseras med sikte på de kommande tekniska tillämpningarna och att även lärarna i de lägre årskurserna på längre sikt ges en tekniskt industriellt inriktad utbildning. Ytterligare kan i detta sammanhang nämnas, att Skånska ingenjör sidubb en finner det olämpligt att knyta den nya tekniska högskolans namn till en viss ort, då högskolan är en hela södra Sveriges angelägenhet. Sammanslutningen föreslår som benämning på den nya högskolan Sydsvenska tekniska högskolan. Beträffande sammansättningen av organisationskommittén för den nya tek­ niska högskolan har synpunkter framförts i en del remissyttranden. Sålunda föreslår matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten och det större konsistoriet i Lund, att representationen inom kommittén av praktiska skäl inte bör bindas till professorer vid fakulteten utan bör utvidgas till att omfatta jämväl labora­

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

torer. Enligt nämnda myndigheter skall överbibliotekarien och en representant för näringslivet redan från början ingå i kommittén. Önskvärdheten av att till kommittén knyta företrädare för näringslivet betonas även av Ingeniörsveten­ skaps akademien, Jernkontoret, TCO och Skånska ingenjörsklubben.

Slutligen kan nämnas, att frågan om automatisk tilldelning av lärarresurser vid de tekniska högskolorna berörts av ett flertal remissinstanser. Sålunda anser lärarkollegiet vid CTH, att det är ett starkt motiverat önskemål, att den vid de filosofiska fakulteterna tillämpade automatiken vinner full tillämpning vid de tekniska högskolorna. Detta skulle enligt lärarkollegiet medföra bl. a., att övningsgruppema vid de sistnämnda högskolorna skulle begränsas till 20 elever, vilket i sin tur skulle medföra krav på ett ökat antal lärare, framförallt univer­ sitetslektorer.

Den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen

Den sammanlagda utbildningskapacitetens fördelning på olika ämnen och enskilda fakulteter

I det föregående — under avsnitt II — har remissinstansernas ställnings­ taganden till utredningens förslag i fråga om den totala utbyggnaden av den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen redovisats. I detta sammanhang skall därför endast redovisas remissyttranden, som behandlar frå­ gan om den totala utbildningskapacitetens fördelning på olika ämnen och fakul­ teter. Yttranden i frågan om en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göte­ borg kommer att behandlas för sig. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i TJppsala anför vissa allmänna synpunkter på de enskilda ämnenas behov. Fakulteten finner, att utredningen på ett övertygande sätt visat, att vi under det inne­ varande decenniet måste räkna med en ytterst kraftig expansion av vårt lands matema­ tisk-naturvetenskapliga fakulteter både i fråga om undervisning och forskning. Realise­ randet av utredningens förslag kommer att medföra motsvarande stegring av statsutgif­ terna för dessa ändamål. — Fakulteten anser, att utredningen underskattat de kostnads­ ökningar, som det närmaste årtiondets behov kommer att medföra, bl. a. i samband med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen inte minst för att tillgodose näringslivets behov. Fakulteten vill därför med skärpa framhålla nödvändig­ heten av att föreliggande utredning snarast kompletteras med en detaljundersökning av de enskilda ämnenas behov ifråga om såväl differentiering som resurser för den högre undervisningen och forskningen. Frågan om den lämpligaste och effektivaste fördelningen av medlen på de olika ämnena och på olika stadier av undervisning och forskning inom en expanderande kostnadsram är av utomordentlig betydelse och torde enligt fakultetens mening ej kunna få en tillfredsställande lösning enbart petitavägen eller genom automa­ tiken. En dylik översyn bör fortlöpande ske under hela det kommande expansiva skedet för universiteten, så att hänsyn kontinuerligt kan tas till sådana dynamiska faktorer som forskningens utveckling och tillströmningen av licentiander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 239

Den matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola framför liknande synpunkter och anför bl. a. följande. Den beräknade kraftiga ökningen av studentantalet kommer att motsvaras av ökat antal lärarkrafter enligt den s. k. automatiken. Någon motsvarande automatisk ökning av resurserna för den predoktorala forskningsverksamheten tillförsäkras däremot inte. Doktorsavhandlingarna utgör i regel väsentliga vetenskapliga insatser. Det är visserligen numera långt bättre än tidigare sörjt för biträdeshjälp och tillgång till instrument för doktorander, inte minst genom de särskilda anslagen för ograduerade forskare, men därut­ över behöver forskarna viss assistens av institutens ordinarie biträdespersonal samt givet­ vis drägliga förhållanden beträffande lokaler och allmän utrustning. Den av utredningen påvisade minskade disputationsfrekvensen i de filosofiska fakulteterna beror säkerligen i första hand på de minskade kraven för lektorskompetens, men avdelningen hyser den uppfattningen, att licentiater avstått från att påbörja doktorsarbete eller att doktorander avbrutit sin forskningsverksamhet till följd av otillfredsställande arbetsförhållanden i samband med att institutionernas lokal-, materiel- och biträdesresurser blivit hårt an­ strängda på grund av den starka tillströmningen av studerande för grundexamina. Skulle dessa förhållanden accentueras vid ytterligare starkt ökad tillströmning av sådana stude­ rande, bortfaller en väsentlig förutsättning för universitetens upprustning, eftersom möj­ ligheterna till fortsatta framsteg ju inte beror bara på grundexamensundervisning utan i än högre grad på forskning. Avdelningen önskar sålunda framhålla nödvändigheten av att de predoktorala forskarna tillförsäkras arbetsmöjligheter i takt med upprustningen av grundexamensundervisningen. SACO påpekar, att när det gäller den beräknade studenttillströmningens för­ delning på ämnen och högskoleorter det är synnerligen tveksamt, om universitetsutredningens beräkningar kommer att visa sig realistiska. Det är därför enligt SACO:s mening angeläget, att utbyggnadsplanen göres så flexibel som möjligt. TCO instämmer i utredningens synpunkter och förslag beträffande studenter­ nas fördelning på ämnesgrupper och ämnen. Sveriges kemiska industrikontor har i ett till Sveriges industriförbund avgi­ vet yttrande tillstyrkt den av utredningen föreslagna utbyggnaden av kemist­ utbildningen, från 240 till 720 utbildningsplatser. Stockholms högskolas rektorsnämnd riktar kritik mot den av utredningen på s. 303 i betänkandet gjorda »naturliga fördelningen» mellan de olika universi­ tetsorterna och den på grundval därav verkställda uppdelningen mellan orterna, varvid Uppsala och Stockholm i huvudsak likställts. Vid sin kritik stöder rektorsnämnden sig på en av docenten Sven Godlund utförd undersökning och kommer då fram till att man av den nuvarande studenttillströmningen till de naturvetenskapliga fakulteterna kan sluta sig till att Stockholm skulle draga till sig åtminstone mellan 10 och 20 procent fler naturvetare än Uppsala. Inga tecken tyder heller enligt rektorsnämnden på att tillströmningen till Stockholms universitet skulle relativt sett minska i framtiden. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola fram­ håller bl. a. följande. Beträffande behovet av ökad intagning av studerande i ämnena fysik och kemi vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna beräknar utredningen, att läsåret 19GG/67 i

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

hela riket bör stå till förfogande 720 platser för fysik och likaledes 720 platser för kemi, varav för vardera ämnet vid Stockholms högskola (universitet) 200 platser. Det proviso­ riska kemiska övningslaboratorium, som nu planeras inom Frescati-området, kommer ock­ så att beräknas för en årlig intagning av 200 elever, och vid de preliminära beräkningar, som gjorts för de fysiska och kemiska institutionerna till underlag för den nu utlysta arkitekttävlan beträffande det nya universitetsområdet, har också intagningssiffran 200 i båda fallen lagts till grund. Den årliga intagningen av studerande vid Stockholms högskolas kemiska institution har fram till hösten 1958 varit 40. På ett litet fåtal år skall sålunda intagningen ökas till det femdubbla. Detta ger avdelningen anledning att mycket kraftigt understryka utredningens uttalande, att forskningens och forskarutbildningens krav kommer att nöd­ vändiggöra en total kapacitetsökning, som är större än den som förestavas av tvåbetygsundervisningens behov.

Avdelningen diskuterar i fortsättningen de problem, som väntas uppstå i sam­ band med det kemiska övningslaboratoriets utflyttning till Frescati, och anför avslutningsvis bl. a. följande.

Avdelningen måste framhålla, att en för någon längre tid bestående anordning med övningslaboratorier på Frescati-området och övriga delar av institutionerna i innerstaden skulle skapa olidliga förhållanden. — Med tanke på den intensifierade rekrytering av forskare, som universitetsutredningen med rätta framhåller som ett ytterst angeläget önskemål, anser avdelningen att inom institutionerna omedelbar kontakt mellan undervisningsavdelningar — även sådana för elementär undervisning — och forskningsavdelningar är oundgängligen nödvändig. Avdelningen kan därför, så som dess egna lokala förhållanden under den närmaste tiden måste komma att gestalta sig, dela åsikten att det under alla förhållanden är lämpligt att börja med att bygga övningslaboratorier, endast under förutsättning att utbyggnaden av ifrågavarande institutioners övriga delar sker utan dröjsmål och på sådant sätt att för varje institution övningslaboratorium och avdel­ ning för högre undervisning och forskning kommer under samma tak.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund begränsar sig huvudsak­ ligen till frågor, som har mera direkt anknytning till fakulteten i Lund. Fakul­ teten framhåller därvid bl. a., att ifråga om de biologiska ämnena utredningens förslag kommer för Lunds vidkommande att innebära en stagnation under 1960talet, något som icke motsvarar vare sig tidigare prognoser eller gjorda erfa­ renheter. Fakulteten anför vidare följande.

Utredningen har enligt fakultetens mening icke tillräckligt beaktat det starka samban­ det mellan kemi och de biologiska ämnena, ett förhållande som ytterligare understryks av det fakulteten anfört beträffande kemin vid den föreslagna tekniska högskolan i Lund. Samtidigt som utbildningskapaciteten i kemi anses böra växa från 60 till 160 företas ingen uppräkning för de biologiska ämnena. För botaniken räknar utredningen med en erforderlig utbildningskapacitet om 80 trots att den samtidigt rekommenderar en ut­ byggnad av institutionen till 100 platser. Den planerade institutionsbyggnaden torde i själva verket efter en tioårig fördröjning stå färdig någon gång under läsåret 1961/62. — För zoologin i Lund finner fakulteten det uppseendeväckande, att utredningen räknar med återgång till ett redan passerat stadium i ämnets utbildningskapacitet. Denna upp­ ges sålunda läsåret 1958/59 ha omfattat 50 nybörjarplatser och planeras under 1960-talet kvarstå vid detta antal. Med hänsyn till att utbildningskapaciteten i Lund läsåret 1958/59 liksom innevarande läsår i själva verket var 68, skulle utredningens förslag betyda en

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 241

minskning, vilket synes märkligt, eftersom utredningen samtidigt föreslår betydande ökningar i zoologins utbildningskapacitet vid de övriga lärosätena. Diskrepansen mellan botanik och zoologi skulle i Lund bli betydande. För botaniken beräknas sålunda en intagning om 80—100 studenter, och för zoologin räknar man bara med 50 nybörjarplatser per år. Eftersom båda ämnena i alldeles övervägande antalet fall tillsammans ingår i den slutliga examen, är denna skillnad oroväckande stor. Redan nu är antalet sökande till kurserna i zoologi i Lund drygt dubbelt så stort som antalet platser. Utredningen motiverar skillnaden med att »ämnet genetik i Lund erfarenhets­ mässigt synes draga till sig ett antal studerande, som i sin examen medtar ämnet botanik men icke ämnet zoologi». Detta antal är emellertid obetydligt och motiverar icke att man berövar en tredjedel, eventuellt hälften, av de botanikstuderande möjligheten att i Lund avlägga en ämbetsexamen, för vilken zoologin är nödvändig. Fakulteten föreslår, att den erforderliga utbildningskapaciteten för zoologi ökas till 80—90 nybörjare per läsår. Universitetskanslern anser — såsom omnämnts i ett föregående referat av kanslerns remissyttrande — det vara en nödvändig konsekvens av att utred­ ningen tagit avstånd från tanken på spärr vid de filosofiska fakulteterna, att utredningens rekommendationer rörande särskilt dessa fakulteters dimensione­ ring underkastas viss omprövning under det fortsatta planeringsarbetet. Om ej det fria tillrädet till filosofiska studier endast skall bli en chimär, måste det, uttalar kanslern, som ett väsentligt led inrymma frihet att välja studieort. Detta torde enligt kanslern göra det nödvändigt att ägna större uppmärksamhet än utredningen gjort åt fördelningen mellan olika lärosäten av den totala till­ strömningen till matematisk-naturvetenskapliga respektive humanistiska studier. Kanslern finner det därför angeläget, att definitiva beslut angaende de enskilda fakulteternas dimensionering, i avvaktan på en sådan omprövning, endast fat­ tas i undantagsfall, där exempelvis igångsättningen av ett brådskande byggnads­ företag gör det nödvändigt att undvika även ett kortvarigt uppskov. Sveriges förenade studentkårer delar de av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund framförda synpunkterna beträffande den biologiska ämnes­ gruppen och anser, att den zoologiska institutionen i Lund bör ges samma ut­ bildningskapacitet på tvåbetygsstadiet som den botaniska.

En matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg m. m.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig synnerligen positiva till utred­ ningens förslag om inrättande av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg. Filosofiska fakulteten, medicinska fakulteten och det större konsistoriet i Göteborg hälsar sålunda med tillfredsställelse utredningens förslag om upp­ rättande av en permanent och fullständig organisation för matematisk-natur­ vetenskaplig forskning och utbildning i Göteborg. En utförligare redovisning av dessa myndigheters synpunkter på förslagets enskildheter lämnas i det följande. Statens naturvetenskapliga forskningsråd konstaterar, att man här har ett 16 — Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 119

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

osedvanligt gott tillfälle att redan från början skapa intim anknytning mellan en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och en teknisk högskola. Denna möj­ lighet bör enligt rådets mening så effektivt som möjligt tillvaratagas. Utred­ ningens förslag om upprättande av en institution för astronomi tillstyrkes av rådet. Statens råd för atomforskning uttalar att rådet varmt biträder, att tanken om en fullständig organisation i Göteborg för undervisning och forskning inom hela det matematisk-naturvetenskapliga fältet nu förverkligas, under förutsätt­ ningen att detta ej förhindrar den utbyggnad av de redan existerande universi­ teten med resurser för specialforskning, som i dagens läge är ofrånkomlig. I fråga om den geografiska lokaliseringen av de nytillkommande utbildnings­ möjligheterna finner arbetsmarknadsstyrelsen, i likhet med utredningen, det sär­ skilt angeläget, att Göteborgs universitet utbygges med en fullständig natur­ vetenskaplig fakultet. Med hänsyn till angelägenheten av att en större andel av de studerande beredes möjligheter till naturvetenskapliga studier, vore det enligt styrelsen synnerligen olyckligt, om de studenter i sydvästra Sverige, som har sin naturliga studieort i Göteborg, där icke heller i fortsättningen finge möjlighet att välja en naturvetenskaplig studieriktning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg anför i huvudsak följande.

Utredningen understryker den av universitetet tidigare accepterade tanken att lokaler, där så är behövligt, skall användas gemensamt av institutioner tillhörande universitetet och institutioner tillhörande Chalmers tekniska högskola. Fakulteten finner, att detta främst gäller de stora laborationsämnena. Fakulteten tillstyrker utredningens förslag att en kommitté skall tillsättas med upp­ gift att framlägga detaljerade förslag rörande såväl lösandet av lokalproblemen som för­ stärkningen av lärar- och biträdespersonalen; detta både för ämnesgruppen matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik och den s. k. biologiska ämnesgruppen. Vad särskilt beträffar förstärkningen av lärarpersonalen finner fakulteten det vara ofrånkomligt att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid utbyggnaden far ämnesrepresentanter helt knutna till universitetet, vilka ansvarar för undervisningen av studerande vid universitetet; detta strider på intet sätt mot principen om viss lokalge­ menskap. Fakulteten stöder denna sin uppfattning på det förhållande, att läroämnet mate­ matik, vari universitetet har egen ämnesrepresentant, är på väg att uppnå samma stor­ leksordning, som ämnet har vid övriga universitet, medan den kapacitet i form av utbild­ ningsplatser inom ämnena teoretisk fysik, fysik och kemi, som av Chalmers tekniska högskola ställes till förfogande för filosofie studerande vid universitetet, för närvarande blott delvis utnyttjas. Vad angår planeringen av gemensamma lokaler för institutioner tillhörande universitetet och Chalmers förutsätter denna en grundlig genomgång av de olika ämnenas omfattning. Härvid kan man inte utan vidare utgå från att en verbal överensstämmelse mellan ämnesbeteckningarna innebär eu överensstämmelse i fråga om ämnesinnehåll. Utredningen ger själv motstridande antydningar om ämnenas samhörighet i sina förslag angående utbyggnaden av personal och av lokaler. Beträffande anordningarna under provisoriet ansluter sig fakulteten till utred­ ningens förslag att vid handläggning av frågor rörande studieorganisation och studiepla­ ner m. m. för filosofiska examina i ämnen, vilka endast finnes företrädda vid Chalmers

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 243

tekniska högskola, de sedan några år tillämpade provisoriska samarbetsformerna bibe­ hålies. Fakulteten finner emellertid, att det nuvarande provisoriet är otillfredsställande och icke bör förlängas till senare delen av 1960-talet, såsom av utredningen förutsättes. Fakulteten anser därför, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet bör inrättas senast den 1 juli 1961.

Den biologiska ämnesgruppen. Beträffande utredningens förslag på denna punkt vill fakulteten anmäla en från utredningen avvikande mening. Först vill fakulteten understryka vikten av att livskraftiga institutioner för forskning och undervisning inrättas i Göteborg. Biologisk forskning utgör en viktig grundval för de grenar av tillämpad veten­ skap, vilka nu och i än högre grad i framtiden blir bestämmande för vår produktion av viktiga konsumtions- och exportvaror inom jordbruk, skogsbruk, fiske, trädgårdsskötsel och de med dessa näringsgrenar sammanhörande industrierna. Rekryteringen av forskare till dessa ämnen är av lika stor betydelse för vårt samhälle som rekryteringen inom den fysisk-kemiska ämnesgruppen. Om de biologiska ämnena får en stark representation i Göteborg, kan man bättre än för närvarande dra till sig och utnyttja det intresse för biologi som finns i Västsverige och som delvis torde vara outnyttjat så länge utbildnings­ möjligheter saknas inom detta befolkningsområde. Därnäst vill fakulteten i korthet kommentera och vederlägga utredningens huvudargu­ ment för ett uppskjutande av utbyggnaden av de biologiska ämnena, nämligen att de hör till de »dyraste» inom de filosofiska fakulteterna. Fakulteten vill ingalunda bestrida, att utbyggnaden av dessa ämnen kräver betydande investeringar, men vill på det bestäm­ daste hävda, att det icke finns någon ort i Sverige, där fullt funktionsdugliga institutio­ ner för dessa ämnen kan upprättas med så låga investeringskostnader som just i Göteborg. I Göteborg finns Göteborgs stads botaniska museum med dess rikhaltiga herbarium och dess trädgård med Sveriges största och rikhaltigaste samling av levande växter till förfogande för den botaniska undervisningen och forskningen vid universitetet. Den botaniska trädgården ger möjligheter till försöksodlingar såväl i plantskolor som i växthus. Trädgårdens vidsträckta arealer av naturlig vegetation ger möjlighet till eko­ logisk forskning. Fn utbyggnad av ämnet botanik kommer sålunda ej att betungas av fasta kostnader för dylika anläggningar. Däremot behövs självfallet nya lokaler för de två föreslagna professurerna och institu­ tionerna i botanik. Göteborgs stad har i mer än 20 år, praktiskt taget utan några kost­ nader för staten, ställt lokaler och delvis arbetskraft till förfogande för undervisning i botanik. Det säger sig självt att detta icke har kunnat ske utan visst förfång för det vetenskapliga och praktiska arbetet i trädgården. I dagens läge har undervisningen i botanik för filosofie kandidatexamen och filosofisk ämbetsexamen expanderat så kraftigt, att styrelsen för botaniska trädgården sett sig föranlåten att meddela universitetet, att de nuvarande provisoriska formerna för samarbete ej kan tänkas äga bestånd vid fortsatt expansion. Detta innebär att en fortsatt utbyggnad av botanikundervisningen icke kan ske utan att nya institutionsbyggnader uppföres och nya tjänster inrättas vid sidan av den nuvarande forskningsprofessuren, vilken som bekant är förenad med prefekturen för trädgården. Det är sannolikt att Göteborgs stad kommer att förklara sig villig att upp­ låta mark i botaniska trädgården för nya byggnader för såväl växtsystematik som växtfysiologi, liksom staden tidigare har upplåtit mark för den marinbotaniska institutionen. Investeringskostnaderna för full utbyggnad av de botaniska iimnena inskränker sig sålunda till kostnaderna för nya institutionsbyggnader. Motsvarande resonemang kan föras beträffande examensämnet zoologi. Under eu övergångstid kan denna ämnesgrupp, även vid full utbyggnad, disponera de lokaler vid 4:e Långgatan som ämnena histologi och anatomi förfogade över i tio år före avflytt­ ningen till de nya lokalerna vid Sahlgrenska sjukhuset. Under tiden bör underhandlingar

244 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

föras om uppförande av nybyggnad för de zoologiska ämnena i grannskapet av Natur­ historiska museet i Slottsskogen. Vad Botaniska museet och trädgården betyder för de botaniska ämnena, betyder Naturhistoriska museet med dess rika och speciellt på väst­ kustens marina fauna specialiserade samlingar för de zoologiska ämnena. Även för dessa ämnen inskränker sig sålunda investeringskostnaderna till kostnaden för nya institutionsbyggnader. Denna investering blir icke aktuell förrän en utredning om institutionernas förläggning har verkställts. Fakulteten anser sig med detta klarläggande ha undanröjt ett av huvudargumenten för uppskov med utbyggnad av de biologiska ämnena. Med nuvarande tillströmning till ämnena är de nuvarande provisoriska anordningarna helt otillfredsställande och hotar att bryta samman. Fakulteten anser det därför angeläget att de föreslagna fyra professurerna i botanik och zoologi omedelbart inrättas. Dessa professorers första åtgärd bör vara att i nära kontakt med den centrala planeringskommittén organisera sina respektive ämnens vidare utbyggnad. Beträffande ämnet genetik noterar fakulteten med tillfredsställelse utredningens konstaterande »att en fast institution för detta ämne så småningom måste tillföras uni­ versitetet i Göteborg». Fakulteten vill därjämte bringa i erinran behovet av en institution för forskning och undervisning i näringsfysiologi med anknytning till såväl den biologiska ämnes­ gruppen inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten som till närliggande ämnen inom den medicinska fakulteten.

Synpunkter på utbyggnaden av vissa ämnen. Ämnet marin b o t a n i k är examensämne i licentiatexamen och har en ställning motsvarande t. ex. ämnet växtbiologi vid Uppsala universitet, vilket företrädes av professor. Fakulteten anser att laboratorsbefattningen i marin botanik snarast bör omvandlas till professur. Utredningen berör icke frågan om ämnet geografi vid Göteborgs universitet direkt mer än på en punkt och i övrigt endast i allmänna ordalag. Ämnet har en mellanställning genom sin inriktning både mot naturvetenskaperna och samhällsvetenskaperna. Naturgeografien hör till den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och hänföres inom denna traditionellt till den biologiska ämnesgruppen. Om — såsom utredningen har föreslagit — planeringskommittén först vid en senare tidpunkt skall ta befattning med organisationen av denna ämnesgrupp, kommer det att få beklag­ liga följdverkningar för ämnet geografi. Redan i nuläget lider ämnet av en stark efter­ släpning i jämförelse med förhållandena i Uppsala, Lund och Stockholm. På dessa orter har personalorganisationen med dubblering av professurerna sedan länge varit fullt ut­ byggd. När det gäller kulturgeografien, söker man förgäves efter ett klart uttalande i utred­ ningens betänkande. I kapitlet om handelshögskolornas utbildning anföres för Göteborgs del (bet. s. 359), att handelshögskolan bör få resurser som även kan »stå till förfogande för den samhällsvetenskapliga utbildningen och forskningen vid Göteborgs universitet. Härvid bör riktpunkten —- liksom beträffande Uppsala och Lund — vara, att gemen­ samma institutioner anförtros uppgifter för forskning och utbildning inom ramen för såväl civilekonomexamen som filosofiska och samhällsvetenskapliga examina. Kommittén bör härvidlag även överväga möjligheterna av en organisatorisk sammanslagning av uni­ versitetet och handelshögskolan, så att organisationen blir i stort sett densamma i Göte­ borg som i Uppsala och Lund». Frågan angående en eventuell ombildning av handelshögskolan i Göteborg till en ekonomisk fakultet är en fråga på lång sikt och kommer väl sannolikt att bli föremål för utredning av den av utredningen föreslagna kommittén. Oavsett hur denna fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 245

kommer att lösas, måste man förutsätta att professorn i geografi vid handelshögskolan (eller en framtida ekonomisk fakultet) helt behövs för sin tjänst och för undervisning och forskning med speciell inriktning mot ekonomisk geografi. Universitetet behöver lika­ fullt två topptjänster i ämnet, en för naturgeografi och en för kulturgeografi. Att här, liksom i ämnesgruppen matematik-fysik-kemi, institutionerna och viss personal kan vara gemensam är en sak som icke påverkar behovet av topptjänster i ämnet. Utredningen anger det antal professurer och laboraturer, vilka senast budgetåret 1966/67 bör finnas inom ramen för den vid Chalmers tekniska högskola och universitetet gemen­ samma naturvetenskapliga undervisningen. Här måste avses den dubblering av geografi­ professuren, som redan finns på de övriga universitetsorterna och som automatiskt medför en välkommen förstärkning av ämnets naturvetenskapliga del. Fakulteten anser det syn­ nerligen angeläget, att professuren snarast möjligt dubbleras. Rekryteringen av studerande till ämnet geologi har efter langvarig stagnation visat en stark och glädjande ökning under de senaste åren. Antalet nyantagna var under sista läsåret: Uppsala 40, Lund 26, Stockholm ca 50. I Göteborg har ett betydande in­ tresse försports för möjligheten att avlägga examen i ämnet. Möjligheterna för ämnet geologi i Göteborg att möta ökade arbetsuppgifter beror helt och hållet på hur personal- och lokalresurserna kommer att utvecklas. Traditionellt räknas ämnet geologi till den biologiska ämnesgruppen. Liksom för ämnet geografi är det sålunda för ämnet geologi av avgörande betydelse i vilken takt statsmakterna kommer att genom­ föra den biologiska ämnesgruppens utbyggnad. I Göteborg finns för närvarande en till Chalmers tekniska högskola knuten professur i geologi. Institutionen förfogar endast över tre tjänste- och forskarrum och dess resurser är i alla avseenden otillräckliga för utbildning av ett större antal filosofie studerande och för forskningsundervisning. I Uppsala, Lund och Stockholm finns en professur i mine­ ralogi och petrologi, en professur i historisk geologi och palcontologi och en laboratur i kvartärgeologi. Det synes fakulteten orealistiskt, att i likhet med utredningen i framtiden räkna med endast en professur, eftersom man då måste förutsätta, att innehavaren har erforderlig kompetens inom ämnets alla tre huvuddelar. Härtill kommer dessutom, att innehavaren av den nuvarande professuren i Göteborg skall kunna organisera och leda den speciellt på väg- och vattenbyggnad inriktade undervisning och forskning, som föl­ jer av ämnets ställning vid en teknisk högskola. Vad gäller ämnet matematik synes utredningen oreserverat företräda den kon­ ventionella uppfattningen, att ämnet enbart har hemvist i naturvetenskapliga samman­ hang. I själva verket intar matematik liksom statistik en mellanställning, förhål­ landevis oberoende av fakultetsindelningen. Att ämnet statistik, som sedvanligen beteck­ nas som ett samhällsvetenskapligt ämne, även har betydelse för språkforskningen, natur­ vetenskaperna och medicinska fakultetens ämnen är välkänt. Inom fakultetens ram för­ siggår också ett givande samarbete mellan matematiken och ett antal samhällsvetenskap­ liga ämnen, ett samarbete som berör både undervisning och forskning. Den växande betydelsen av maskinella hjälpmedel vid databehandling har lett till att det såväl vid fakultetens matematiska som vid dess statistiska institution vuxit fram grupper, som i samverkan ägnar sig åt numerisk analys och automatisk databehandling. En förstärkning av denna verksamhet till en avdelning för numerisk analys och data­ behandling blir snart nödvändig för att tillgodose dels det växande behovet av service på detta område för universitetets institutioner, dels behovet av grundläggande programmerareutbildning för studenterna. Fakulteten förutsätter att inga organisatoriska förändringar vidtages, som försvårar det förutnämnda samarbetet inom universitetets ram. Ämnet statistik är numera delat pa två linjer, den ena för studerande till samhällsvetenskapliga examina m. fl., den andra för olika kategorier av naturvetare, psykologer, m. fl. Ämnet företrädes likväl av en

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

enda topptjänst, i Uppsala och Lund placerad i humanistiska fakulteten, i Göteborg i fdosofiska fakulteten. Utvecklingen pekar mot en delning av professuren svarande mot linjeuppdelningen. En alternativ lösning är att ha en professur, omfattande allmän sta­ tistisk teori och metodik, jämte två specialinriktade laboraturer. Den ena skulle då avse de statistiska metodernas tillämpning företrädesvis inom samhällsvetenskaper, den andra företrädesvis inom naturvetenskaper (inklusive industriella tillämpningar). Det må erinras, att frågan om dubblering av professurerna i statistik upptogs till positiv behand­ ling redan i Kungl. Maj:ts proposition 1947:272 (s. 202—208) men icke då ansågs kunna leda till förslag till riksdagen på grund av den dåvarande bristen på kvalificerade sta­ tistiker. För den medicinska forskningen föreligger ett starkt behov av ökad medicinsk-statistisk expertis. Detta motiveras dels av att den i medicinska fakulteten nu i ämnet medicinsk statistik bedrivna kursundervisningen behöver påbyggas med ytterligare undervisning för blivande forskare, dels av behovet av undervisning i biostatistik, dels slutligen av behovet av utökad kapacitet för statistisk rådgivning vid medicinsk forskning (försöksplanering, analys m. m.). En lämplig lösning vore en laboratur i medicinsk statistik och biostatistik, tillhörande medicinska fakulteten men samtidigt knuten till institutionerna för statistik och databehandling. För behovet av undervisning och forskning i matematik vid universitetet beräknar universitetsutredningen två professurer och en laboratur. Om det förut nämnda samarbetet mellan matematik och samhällsvetenskaper utvecklas på det sätt fakulteten har anled­ ning hoppas, uppkommer behov av en laboratorstjänst i matematik med huvudansvar för denna verksamhet. Den givna redogörelsen visar omfattningen av den vid universitetet existerande verk­ samheten inom ämnena matematik och statistik. En betydlig utvidgning av denna verk­ samhet synes ofrånkomlig inom en nära framtid. Fakulteten kan icke acceptera en slut­ giltig lösning av nämnda institutioners lokalfrågor, som hindrar den fortsatta tillväxten av denna verksamhet. När det gäller planeringen av lokaler för det matematisk-statistiska ämnesområdet i Göteborg, vill fakulteten som sin bestämda uppfattning framhålla, att den för universite­ tets intressen bästa lösningen vore en förläggning av den här skildrade växande verksam­ heten till en byggnad vid Näckrosdammen.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser i likhet med den filosofiska fakulteten där att de biologiska ämnena icke bör sättas i efterhand utan komma i åtnju­ tande av samma uppbyggnadstakt som de övriga ämnena. Större konsistoriet i Göteborg har i stort icke något att erinra mot utred­ ningens beräkningar rörande den naturvetenskapliga undervisningens framtida dimensionering. Under hänvisning till fakulteternas yttranden understryker dock konsistoriet önskvärdheten av att lärostolar inrättas även i näringsfysiologi och i medicinsk statistik med biostatistik. Vad beträffar frågan om gemensamma institutioner för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola fram­ håller konsistoriet, att gemensamma institutionslokaler för två lärosäten icke är någon lämplig anordning. Konsistoriet hävdar bestämt, att en samverkan i form av gemensamma institutionslokaler bör begränsas till sådana ämnen, där anord­ ningen uppenbarligen medför besparingar, genom att laborationsutrymmen och dyrbarare apparatur kan utnyttjas gemensamt. Enligt konsistoriets uppfattning gäller detta för universitetets och CTH:s vidkommande för närvarande endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 247

de stora laborationsämnena fysik och kemi. I övriga ämnen, som är eller kom­ mer att bli företrädda vid båda lärosätena, bör enligt konsistoriet varje lärosäte ha egna lokaler. Konsistoriet tillägger att detta självfallet inte utesluter, att vissa lokaler, t. ex. föreläsningssalar, kan utnyttjas gemensamt. Konsistoriet upptager i detta sammanhang även vissa frågor rörande plane­ ringsarbetet för fakultetens utbyggnad. Konsistoriet erinrar om, att den filo­ sofiska fakulteten framfört en annan uppfattning än utredningen om var institutionslokalerna för universitetsmatematikcn bör förläggas. Fakulteten har enligt konsistoriets mening anfört goda skäl till stöd för sin uppfattning. Enligt konsistoriets mening bör dock denna fråga förutsättningslöst utredas av plane­ ringskommittén. Beträffande den vid CTH meddelade undervisningen för filosofie studerande i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi påpekar konsistoriet, att denna undervisningsform innebär en provisorisk lösning, som snarast möjligt måste ersättas med en fastare och mer funktionsduglig organisation. Tidpunkten för fakultetens inrättande bör enligt konsistoriets mening icke sättas senare än den 1 juli 1961. Beträffande den biologiska ämnesgruppen delar konsistoriet fakulteternas uppfattning om snarast möjliga utbyggnad av undervisningen i hithörande ämnen. Konsistoriet berör även lokalfrågan för ämnena zoologi och botanik och anför därvid. I fråga om zoologin (morfologin och zoofysiologin) finns, såsom filosofiska fakulteten påpekat, tack vare förhyrningen av fastigheten 4:e Långgatan 7 tillräckliga lokaler för att redan nu bygga upp en sådan organisation. — Beträffande botaniken har lokalfrågan under det gångna året varit föremål för överläggningar, i vilka även representanter för botaniska trädgårdens styrelse deltagit. Konsistoriet anser, att goda förutsättningar finns att även för botanikens del på relativt kort tid lösa lokalfrågan till rimliga kostnader. Det må särskilt framhållas att de lokaler, som genom stadens tillmötesgående upplåtits för undervisningen, är otillräckliga samt ur hygienisk- och säkerhetssynpunkt otillfredsstäl­ lande som laborationslokaler. Om undervisningen skall upprätthållas i detta ämne, måste därför — oavsett om den betecknas som provisorisk eller ej — nya lokaler anskaffas inom en nära framtid. Universitetskanslern tillstyrker i princip utredningens förslag om upprättande av en organisation för matematisk-naturvetenskaplig undervisning i Göteborg, dock endast under förutsättning att samtliga fyra matematisk-naturvetenskapliga fakulteter i landet kan göras fullt utrustade för forskning och undervisning. Kanslern tillstyrker likaså tillsättande av en kommitté för beredande av hit­ hörande frågor och anför i detta sammanhang följande. Med avseende på dimensioneringsspörsmål bör denna kommitté samråda med piognosorganet. I övrigt bör uppdraget till kommittén utformas med beaktande av vad större konsistoriet och filosofiska fakulteten i Göteborg anfört i detta sammanhang. Särskilt torde det enligt min mening böra uppmärksammas, att utredningens förslag om gemen­ samma institutioner och gemensam undervisning för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola endast i mycket begränsad omfattning synes kunna genomföras, om

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

nödig hänsyn tages till den djupgående olikhet i uppläggning och målsättning för stu­ dierna, som består mellan liknämnda ämnen vid de båda lärosätena. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför: Överstyrelsen förordar, att i enlighet med universitetsutredningens förslag utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola sker med hänsyn till den planerade matematisk-naturvetenskapliga fakultetens vid Göteborgs universitet lokalbehov i ämnena matematik, fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik, vilket sålunda skulle innebära ett inrättande av gemensamma institutioner för de båda lärosätena i här berörda ämnen. I anslutning härtill vill överstyrelsen uttala att överstyrelsen förutsätter att — såsom under rådande provisorium hittills skett — Chalmers tekniska högskola beträffande lärarkrafter och övriga resurser bör svara för den här avsedda undervisningen av filosofie studerande vid universitetet i avvaktan på en slutlig lösning av de organisatoriska och administrativa frågor av stor räckvidd, som här kommer att aktualiseras. Stadsfullmäktige i Göteborg åberopar som eget utlåtande ett yttrande av stadskollegiet. I detta har hänvisats till yttranden i ämnet av, bl. a., fastighetsnämnden, styrelsen för Göteborgs museum och styrelsen för botaniska träd­ gården. Enligt stadskollegiet bör frågan om ett visst statligt stöd till Botaniska trädgårdens forsknings- och undervisningsverksamhet nu aktualiseras. Fastighetsnämnden har intet att erinra mot utredningens bedömningar och riktlinjer. Museistyrelsen uttalar sig för ett samarbete med universitetet i lämplig form. Att en sådan samverkan kommer till stånd torde enligt styrelsen i första hand ligga i universitetets intresse. Styrelsen förutsätter, att de kostnader, som kan uppkomma för museet på grund av dess medverkan, skall bäras av universitetet. Styrelsen förordar även, att härmed sammanhängande frågor utredes i särskild ordning, varvid styrelsen utgår från, att även museet blir representerat i den kommitté, som för detta syfte kan bli utsedd. Styrelsen för Botaniska trädgården anser det riktigt, att de biologiska ämnena finnes företrädda inom en filosofisk fakultet i Göteborg, och hänvisar till det redan existerande samarbetet mellan staden och universitetet på detta område. Styrelsen anser emellertid att ett samarbete i nuvarande former och under nu rådande ekonomiska betingelser icke kan tänkas fortgå under någon nämnvärd tid framåt. SACO och TCO tillstyrker, att en fullständig matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas i Göteborg enligt de riktlinjer, som utredningen uppdragit. — Sveriges förenade studentkårer hälsar med stor tillfredsställelse utredningens för­ slag men understryker att undervisningen i matematik, fysik och kemi vid Göte­ borgs universitet och Chalmers tekniska högskola på grund av utbildningens olika målsättning måste meddelas separat för teknologer och för naturvetare. I största möjliga utsträckning bör enligt SFS olika lärarkrafter utnyttjas för undervisningen av de båda studentkategorierna. Beträffande förslaget om en permanent organisation för de biologiska ämnena i Göteborg framhåller SFS, att denna reform hör till de angelägnaste från såväl undervisnings- som forsk­ ningssynpunkt.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 249

Ifråga om de praktiska problem, som kan uppstå vid en samordning av uni­ versitetets och den tekniska högskolans undervisning i gemensamma institutionslokaler, anför CTH:s studentkår följande. Då det bl. a. av ekonomiska skäl synes oundvikligt med en samordning mellan Göte­ borgs universitet och ( 111. är det nödvändigt att minsta möjliga förfång uppstår för båda parter. Vi utgår från att undervisningen i de berörda ämnena hålles åtskild. Det torde stå klart att direkt samundervisning, utom i få undantagsfall, varken är möjlig eller önskvärd beroende på bl. a. skillnaden i målsättning och kursomfang. Vid ett maximalt utnyttjande av föreläsningssalar och laborationslokaler både för universitetsstu­ derande och teknologer kommer säkerligen stora problem att uppstå inte minst av schema­ teknisk art. Redan nu inträffar ju att laborationskurser måste placeras i terminernas slut, i den viktiga förberedelseperioden före tentamina. En naturlig lösning synes vara att de universitetsstuderande får smälta in i högskolans rytm. Därigenom skulle ju ej CTH:s väl inarbetade organisation och nuvarande arbetsordning behöva rubbas. CTH:s studentkår förordar slutligen, med instämmande av SFS, att planläggningsarbetet fördelas på två kommittéer, av vilka den ena bör avse den biologiska ämnesgruppen och den andra övriga naturvetenskapliga ämnen.

Reformerad kemistutbildning

Utredningens förslag om en reformerad kemistutbildning — grundat på en framställning av Svenska nationalkommittén för kemi — mötes allmänt med stor tillfredsställelse i remissyttrandena och tillstyrkes av, bland andra, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, uiatematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, överstyrelsen för de tekniska högsko­ lorna, statens tekniska forskningsråd, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges förenade studentkårer och TCO. Universitetskanslern avstyrker att förslaget genomföres som en fristående åtgärd. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund åberopar ett tidigare till universitetskanslern den 17 november 1959 avgivet yttrande i ämnet, i vilket fakulteten tillstyrkt nationalkommitténs förslag men i anslutning därtill uttalat följande. För att ge filosofie kandidat- och ämbetsexamina tillräcklig bredd föreslår fakulteten dels att högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena får inräknas i de sex enheter, som fordras för dessa examina, dels att det, i likhet med vad som nu är fallet i filosofisk ämbetsexamen med två betyg i kemi, skall fordras betyg i ytterligare ett huvudämne. Fakulteten ställer sig för sin del tveksam till nationalkommitténs uppgift att genomfö­ randet av det föreliggande förslaget icke skulle föranleda några extra kostnader för sta­ ten. Dock skulle en tidsvinst på minst en termin genom förslaget kunna göras för licen­ tiatexamens avläggande. Universitetskanslern anför, efter en redogörelse för fragans tidigare behand­ ling, i huvudsak följande. Vårt nuvarande filosofiska examenssystem, vilket regleras i huvudsak av Kungl. Maj:ts stadga den 25 september 1953 (nr 610) angående filosofiska examina, utgör i stort sett en organisk enhet som växt fram i kontinuerlig växelverkan mellan samhällets olika behov

250 Kungl. Mciy.ts proposition nr 119 år 1960

och vetenskapens framsteg i skilda läroämnen. En av de grundtankar varpå examenssystemet vilar är att de filosofiska preliminärexamina skall leda fram till sådana kunska­ per som kan erbjuda eu icke alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier. Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på de bestämmelser i examensstadgan som garan­ terar att en sådan bredd upprätthålles. Enligt 16 och 20 §§ erfordras sålunda alltid att filosofisk ämbetsexamen respektive filosofie kandidatexamen omfattar minst två examensämnen. \idare ma - jämlikt 17 § 2 mom. respektive 21 § 2 mom. — vid beräkning av den för examens godkännande erforderliga betygssumman endast en studiekurs till­ godoräknas för varje i examen ingående ämne. Vid utfärdandet av 1953 års examensbestämmelser realiserades inom ramen för filoso­ fie kandidatexamen ett av 1945 års universitetsberedning framfört förslag om en ny filo­ sofisk examen, benämnd naturvetenskaplig specialexamen, såtillvida att en bestämmelse infördes i stadgan som möjliggjorde medtagandet av fyra betygsenheter inom ett och samma examensämne. Av förarbetena till den nya stadgan framgår, att ett särskilt betygssatt 4-betygsstadium vore mycket angeläget inom examensämnet kemi. Där förekom nämligen en av industrien uppskattad utbildning på en nivå, motsvarande det tilltänkta 4-betygsstadiet, som annars icke kunde erhålla en adekvat betygssättning. (Se närmare härom D. Hannerberg, Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina, Stockholm 1954.)

Den nya examensstadgan tillmötesgick även ett annat, särskilt inom näringslivet ange­ läget önskemål, nämligen om en differentiering av studierna inom de filosofiska examensämnena. Detta önskemål tillgodosågs främst genom möjligheterna att införa alter­ nativa studiekurser.

I fråga om studiekursernas utformning har filosofie kandidatexamen genom 1953 års stadga fatt en elastisk karaktär. Jämte normalkurser (standardkurser), gemensamma för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen, må för den senare examen inrättas alternativa kurser med särskild inriktning på viss del av ämnet samt special- och stöd­ kurser, omfattande del av ämnet. Studieplanerna skall prövas av kanslern och intagas i studiehandboken med erforderliga föreskrifter om avsedd studiegång och beträffande specialkurserna (stödkurserna) om eventuell obligatorisk samhörighet med visst huvud­ ämne. Härutöver må även erinras dels om möjligheterna att i fråga om filosofie kandidat­ examen införa halvbetygskurser, dels ock om att examensbevis i förekommande fall skPl| angiva studiekursens särskilda art.

Enligt mitt bedömande synes det i och för sig vara en fullt framkomlig väg att inom ramen för nu angivna examensbestämmelser i stort sett tillgodose de krav som fram­ ställts från Svenska nationalkommittén för kemi om en differentiering av kemistutbild­ ningen.

Vid såväl universiteten i Uppsala och Lund som Stockholms högskola har sålunda redan införts 4-betygskurser i ämnet kemi. Såvitt jag kunnat bedöma har denna utbildning redan — tvärtemot vissa uttalanden av universitetsutredningen —- omfattats med stort intresse av de studerande. Efter ytterligare vunnen erfarenhet torde dylik utbildning bli än mer efterfrågad. Vidare har utbildningen i kemi vid de skilda lärosätena från och med 3-betygsstadiet redan differentierats därhän, att den studerande kan välja mellan olika alternativ och på så sätt inrikta sina studier mot en särskild specialisering inom ämnets ram. Ehuru jag är fullt medveten om att starka skäl ligger till grund för föreliggande förslag i fråga om kemiämnets uppdelning, är jag emellertid ej beredd att i förevarande samman­ hang taga slutlig ställning till alla de problem — av exempelvis examensteknisk och eko­ nomisk art — som hänger samman med en sådan reform. Jag vill därvid särskilt peka på de starkt divergerande uppfattningar, som i denna fråga kommit till uttryck ifrån vissa av de akademiska remissinstansernas sida. Då jag ej kunnat skönja en enhällig

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 251

opinion gentemot de olika detaljerade förslagen, synes det mig nödvändigt att hela spörs­ målet om en uppdelning av kemiämnet göres till föremål för en särskild utredning. Jag finner sålunda, med stöd av vad ovan anförts, att en uppdelning av kemiämnet icke kan ske fristående från en mera allmän översyn av vårt examenssystem. Jag av­ styrker därför, i varje fall för närvarande, ifrågavarande förslag om en sådan uppdelning och förordar i stället dels att åt den föreslagna sakkunnigkommittén för utarbetande av en differentierad studiegång för de studerande vid de humanistiska fakulteterna uppdrages även att utreda motsvarande differentieringsproblem vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, dels ock att en allmän översyn och stadgerevision verkställes av vårt filosofiska examenssystem.

Statens råd för atomforskning, som inte gått närmare in på frågan om kemist­ utbildningen, förordar, att en utredning i liknande syfte görs beträffande vissa andra ämnen, varvid från rådets synpunkt främst fysiken bör komma i blick­ punkten. Sådana områden som kärnfysik, atomspektroskopi, fasta tillståndets fysik, elektronik, radiofysik och geofysik synes enligt rådet mogna för utbryt­ ning ur moderämnet på samma sätt som sedan länge skett med matematisk fysik, meteorologi och de tekniska discipliner som härstammar från fysiken. Samma behov föreligger enligt rådet också inom andra ämnen. Liknande synpunkter framföres av statens naturvetenskapliga forskningsråd, som framhåller, att en separat utredning ej bör förhindra, att universitetsutredningens förslag beträffande uppdelningen av ämnet kemi redan nu genom­ föres. SACO förordar en ytterligare överarbetning av förevarande frågor inom en särskild utredning rörande differentieringen av naturvetarutbildningen. Organi­ sationen anför i detta sammanhang följande.

På grundval av de resultat en dylik överarbetning kan ge bör utarbetas alternativa kursplaner och införas nya lämpliga examensämnen. Som exempel på dylika tänkbara åtgärder kan nämnas en komplettering av tvåbetygskursen i matematik med användning och programmering av datamaskiner samt en reformering av kemistutbildningen i den av utredningen föreslagna riktningen. Lämpliga ämneskombinationer bör utarbetas för olika yrkesriktningar, såsom läkemedelskemist, meteorolog och operationsanalytiker. Det bör påpekas, att en yrkesinriktad utbildning av detta slag förekommer vid Stockholms hög­ skola i utbildningen av försäkringsmatematiker. En reformerad naturvetarutbildning torde inte böra ta sikte på en med fackhögsko­ lorna konkurrerande examensform, d. v. s. utbildningen bör inte splittras på en mängd småämnen utan, som för närvarande, vara koncentrerad till ett fåtal ämnen. Härigenom kommer den naturvetenskapliga utbildningen att tillgodose andra behov än fackhögskole­ utbildningen. I

I särskilda skrivelser har dels matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, dels ock vissa lärare vid Stockholms högskola ställt sig frågande inför kanslerns uttalande, att det skulle råda divergerande meningar bland de akade­ miska remissinstanserna rörande förslaget till reform av kemistutbildningen. Nämnda fakultet har därvid framhållit, att landets samtliga akademiska lärare i kemi stött nationalkommitténs förslag samt att remissvaren från de tre mate­ matisk-naturvetenskapliga fakulteterna biträtt differentieringsförslaget, varför

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

opinionen förefaller fakulteten vara sällsynt enhällig till förmån för föreliggande förslag. Kanslern har härefter i särskild skrivelse anfört i huvudsak följande.

I detta avseende vill jag här framhålla, att matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund i skrivelse till mig av den 17 november 1959 — vilken som bilaga fogats till fakultetens yttrande över utredningens betänkande — i väsentliga punkter uttryckt en uppfattning, som skiljer sig från motsvarande fakulteters i Uppsala och Stockholm. Lundafakulteten föreslår sålunda, i direkt motsats till de båda övriga fakulteterna, att högst fyra betygsenheter i de kemiska ämnena skulle få inräknas i de sex enheter, som fordras för en filosofie kandidatexamen. Innan enighet uppnåtts på denna enligt mitt förmenande viktiga punkt, saknas förut­ sättning för ett genomförande av förslaget. Vidare må framhållas, att frågan om på vil­ ken grund licentiatutbildningen i kemi skall bygga är otillfredsställande utredd. Det­ samma gäller spörsmålet om vilka betygsgrader det odifferentierade kemiämnet avses skola omfatta. Lundafakulteten uttalar vidare, att den ställer sig tveksam till nationalkommitténs uppgift att förslagets genomförande icke skulle föranleda några extra kostnader för sta­ ten. Uppsalafakulteten synes däremot helt godtaga nationalkommitténs uppgift, oaktat fakulteten förklarat sig övertygad om att kostnadsökningar blir nödvändiga »i samband med oundvikliga krav på differentiering och specialisering av skilda ämnen». För min del ansluter jag mig pa denna punkt till Lundafakulteten, och anser vidare utredning av kostnadsfrågan erforderlig, innan förslaget genomföres. I underdånig skrivelse av den 8 mars 1960 har matematisk-naturvetenskapliga fakul­ teten i Uppsala riktat kritik mot mina uttalanden i den här behandlade frågan. Så vitt av skrivelsen framgår, har vid densammas avfattande Lundafakultetens ovan åberopade skrivelse av den 17 november 1959 ej varit bekant för fakulteten. Kritiken torde genom vad som här anförts vara tillräckligt bemött.

Av delning sf öre ståndarna vid institutionen för kemi jämte andra lärare i kemi vid universitetet i Lund har i särskild skrift anfört följande.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har tillstyrkt en delning av kemin enligt nationalkommitténs förslag. Enligt vad vi inhämtat har förslaget tillstyrkts även av motsvarande akademiska instanser i Uppsala och Stockholm. Några divergerande uppfattningar ifråga om uppdelningen synes oss alltså icke föreligga. De små differenser, som kommer till synes i de olika akademiska instansernas remissutlåtanden, är enligt vår mening icke av sådan art, att de motiverar ett uppskjutande av ärendets behandling till en obestämd framtid. Med hänsyn till uppgörande av studie- och organisationsplaner och till planerade nybyggnader är det ytterst angeläget, att beslut om kemins delning fattas utan dröjsmål. Beträffande delningsförslaget vill vi vidare understryka, att detta enhälligt antogs av den ämneskonferens i kemi, som den 2 april 1957 anordnades av kanslersämbetet och nationalkommittén gemensamt. Efter nämnda konferens föreligger alltså endast ett för­ slag till delning av kemin, och uppslutningen kring förslaget förefaller oss vara verkligt enhällig. — Det bör i detta sammanhang framhållas, att bland nationalkommitténs leda­ möter även finns representanter för näringslivet, varför det synes oss att alla parter, som kan ha ett speciellt intresse av kemiundervisningen vid universiteten, har beretts möjlig­ heter att ta del av ärendet. Sett mot denna bakgrund förefaller det inte troligt, att något skulle vinnas på en ytterligare utredning sammankopplad med liknande utred­ ningar för humanistiska ämnen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 253

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater samt vissa examensfrågor

Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

I fråga om den föreslagna civilingenjörsutbildningen för filosofie kandidater vid universitetet i Uppsala råder delade meningar hos remissinstanserna. En klart positiv inställning till utredningens förslag redovisas av, bland andra, följande remissinstanser, nämligen matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala och motsvarande avdelning vid Stockholms högskola, av delning sråden för teknisk fysik och för elektroteknik vid KTH, statens råd för atomforsk­ ning, Vetenskapsakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, Statstjänstemannens riks­ förbund, TCO samt Skånes handelskammare. Statens naturvetenskapliga forskningsråd hälsar med glädje en utveckling, som tenderar att avlägsna eller reducera den till stor del historiskt betingade skillnaden mellan tekniska högskolor och matematisk-naturvetenskapliga fakul­ teter och tillstyrker därför det föreliggande förslaget. Också Jemkontoret rekom­ menderar varmt den föreslagna utbildningen, under hänvisning till dess möj­ ligheter att gynna ett fruktbringande samarbete mellan den naturvetenskapliga och den mera tekniskt orienterade utbildningen och forskningen. Av liknande skäl ansluter sig Sveriges förenade studentkårer till förslaget. Svenska teknologföreningen ställer sig något betänksam till förslaget men vill ej helt avvisa tanken att en sådan utbildning kan komma till stånd på försök och i begränsad omfattning i ämnet teknisk fysik. Även filosofiska fakulteten i Göteborg och statens tekniska forskningsråd, som tillstyrker utredningsförslaget i förevarande del, uttalar att denna utbild­ ning bör komma till stånd såsom ett försök. SACO har i princip ingen erinran mot att förslaget genomföres. Enligt organi­ sationen förefaller det emellertid tveksamt om förslaget är mer angeläget än andra reformbehov rörande den naturvetenskapliga utbildningen. SACO under­ stryker, att intagningen till denna utbildningsform tills vidare måste vara begränsad. Bland de remissinstanser som ställer sig kritiska till förslaget märkes lärarkol­ legiet vid CTH, enligt vars uppfattning förslaget innebär ett klart avsteg från principen om en spärr till civilingenjörsutbildningen. Lärarkollegiet anför härom följande. Vid båda tekniska högskolorna, särskilt vid CTH och givetvis vid Lundahögskolan, skulle förmodligen mycket snart resas krav på genvägar till högre teknisk utbildning, vilka skulle visa sig svåra att tillbakavisa alldeles särskilt efter genomförandet av utred­ ningens förslag beträffande filosofiska examina vid de tekniska högskolorna. Vid sidan av de ordinarie studerandena, vilka klarat sig genom den trånga entrédörren och vilka är underkastade gällande bestämmelser om flyttning, praktik etc., skulle det finnas en stor kategori studerande, kanske större än antalet ordinarie studerande, vilka utan andra förutsättningar än en formell behörighet — studentexamen eller motsvarande — skulle

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ha chans att botanisera sig fram till en civilingenjörsexamen. Härmed är inte sagt att frågan löses genom att uppsalalinjen förses med spärr eller att den ej alls kommer till stånd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser visserligen att det i och för sig kan vara av värde att möjlighet beredes även studerande vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att förvärva teknisk utbildning men är icke beredd att närmare gå in på en prövning av den föreslagna nya utbildningsformen vid universitetet i Uppsala. Universitetskanslern är icke beredd tillstyrka förslaget. I en efter remisstidens utgång inkommen skrivelse har kanslern såsom stöd för sin ståndpunkt anfört bl. a. följande.

I likhet med flertalet akademiska remissmyndigheter är jag visserligen av den uppfatt­ ningen, att allt samarbete på forskningsplanet mellan institutioner, tillhörande olika fakul­ teter eller högskolor, bör med alla till buds stående medel stimuleras och främjas. För min del är jag starkt intresserad av att medverka till ändamålsenliga åtgärder i detta syfte. Något helt annat är emellertid att överflytta grundutbildning och grundläggande examina från ett lärosäte, till vilket denna utbildning traditionsenligt varit knuten, till en fakultet eller högskola, som meddelar utbildning med annan målsättning. Mot en sådan överflytt­ ning har starka principiella betänkligheter framförts, till vilka jag obetingat ansluter mig. Jag har därför bestämt avstyrkt utredningens förslag rörande meddelande av generella bestämmelser angående möjlighet att avlägga filosofiska examina vid teknisk högskola eller omvänt. En konsekvens av min uppfattning i denna fråga är, att jag icke heller kunnat tillstyrka förslaget om civilingenjörsutbildning i Uppsala. Jag vill ytterligare anföra följande. Den föreslagna utbildningen i Uppsala skulle när­ mast motsvara utbildningen vid avdelningen för teknisk fysik vid teknisk högskola. Ut­ redningen rekommenderar däremot för samma tidsavsnitt en ökning av avdelningens in­ tagning från 50 till 105, således väsentligt mer än industriförbundet föreslagit. Även om utredningen enligt min mening anfört vägande skäl för en starkare ökning än den av industriförbundet föreslagna, tyder dock en jämförelse mellan de anförda siffrorna på att ett införande av civilingenjörsutbildning av detta slag vid universiteten knappast kan anses höra till de i dagens läge mest brådskande reformerna, så mycket mer som över­ styrelsen för de tekniska högskolorna i sitt utlåtande över utredningens betänkande före­ slagit en ytterligare ökning med årligen 15 studerande av de tekniska högskolornas in­ tagning till här ifrågavarande fackavdelning.

I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot den av utredningen före­ slagna titeln för den som genomgått här berörda utbildning, nämligen filosofie kandidat och civilingenjör. Sålunda finner lärarkollegiet vid KTH och matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola denna dubbla titel olämplig på grund av dess längd och därför att den enligt dessa remissinstanser synes i viss mån vilse­ ledande. Denna synpunkt delas av statens tekniska forskningsråd, vilket såsom ett tänkbart alternativ anger titeln filosofie och teknologie kandidat, medan av delning srådet för teknisk fysik vid KTH föreslår benämningen teknologie magister. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna uttalar, att därest den föreslagna utbildningen skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka examenstiteln civilingenjör. Denna titel bör, enligt överstyrelsens mening, så länge ifragakommande avdelningar vid de tekniska högskolorna är spärrade, vara

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 255

förbehållen den som avlagt examen vid sådan högskola. Av delning »rådet för maskinteknik vid KTH anser, att civilingenjörstiteln av hävd anknyter till en utbildning på bred ingenjörsteknisk bas. Sveriges mekanförbund yttrar i titelfrågan bl. a. följande. Förbundet anser, att universitetsingenjören bör ges en betydligt mer omfattande ut­ bildning i tekniska ämnen än vad utredningen föreslagit. Uppsala universitet bör sålunda utbilda tekniska fysiker med möjligast goda anpassning till näringslivets och högskole­ utbildningens behov. Därför bör också fordras en grundlig praktikutbildning under fil. kand.-studiema i enlighet med den som krävs för en civilingenjör. Endast om utbildningen på detta sätt görs ingenjörsmässig, anser förbundet att titeln civilingenjör skall få användas. Svenska teknologföreningen framhåller, att en förutsättning för att den före­ slagna utbildningen skall berättiga till titeln civilingenjör bör vara, att samma fordringar på industriell praktik, som gäller vid de tekniska högskolorna, upp­ ställes, och att kursplanerna underställes avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm, samt att utbildningen står under överstyrelsens för de tekniska högskolorna överinseende. Sveriges kemiska industrikontor berör frågan om en motsvarande utbildning av kemister och anför därvid följande. Kemikontoret har med stort intresse tagit del av förslaget till utbildning av tekniska fysiker genom en form av ingenjörsutbildning vid den fysiska institutionen i Uppsala. En motsvarande utbildning av tekniska kemister vid ett eller flera universitet framstår som en angelägen uppgift. Enligt Kemikontorets åsikt bör utbildningen bygga på den ovan nämnda differentierade kemistutbildningen och utformas som en teknisk påbyggnad efter specialstudiema i något av de fem särskilda kemiämnena.

Vissa examensfrågor

Någon utförligare redovisning för remissinstansernas uttalanden i fråga om vad utredningen föreslagit beträffande möjligheterna att förvärva filosofiska examina vid de tekniska högskolorna samt teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet torde ej behöva lämnas i förevarande sammanhang. Helt allmänt kan konstateras, att flertalet remiss­ instanser, som berört utredningens ifrågavarande förslag ställer sig positiva till dessa, i synnerhet vad beträffar de högre examina. Utredningens förslag hälsas sålunda med tillfredsställelse av lärarkollegiet vid KTH samt av statens tekniska forskningsråd, som anser, att förslaget vad beträffar filosofiska examina vid de tekniska högskolorna synes vara ägnat att främja forskningen. Utredningens förslag betraktas också som en naturlig konsekvens av den intimare anknytning mellan de tekniska och naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsområdena, som utredningen föreslår. Synpunkter av denna innebörd redovisas i yttranden av TCO, matematisk-naturvetenskaplig a fakulteten i Lund, avdelningsrådet för teknisk fysik vid KTII, statens naturvetenskapliga forskningsråd och Ingeniörsvetenskapsakademien. Vissa remissinstanser ställer sig mer eller mindre avvisande till utredningens

256 Kungl. Maj:ts •proposition nr 119 år 1960

förslag i vad avser möjlighet att avlägga filosofisk grundexamen vid teknisk hög­ skola. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna och Svenska teknologföreningen finner behov ej föreligga av en dylik examinationsrätt. Statens naturvetenskap­ liga forskningsråd är likaså tveksamt i denna del. Matematisk-naturvetenskap­ liga fakulteten i Lund anser, att frågan om ändringar i gällande bestämmelser för grundexamina måste ytterligare övervägas. Sveriges förenade studentkårer har ingenting att invända mot vad utred­ ningen föreslagit men anser, att en separat fackmannautredning bör få behandla frågorna från organisatorisk synpunkt. Större akademiska konsistoriet i Göteborg intar en tveksam hållning till utred­ ningens förslag och efterlyser en närmare redovisning av de sakliga skäl som måste förutsättas ligga till grund därför. Direkt avvisande till utredningens förslag ställer sig kanslern, filosofiska fakulteten i Göteborg och matematisk-naturveten skaplig a avdelningen vid Stockholms högskola, vilka visserligen i princip delar utredningens uppfattning om värdet av intima kontakter mellan teknisk och naturvetenskaplig utbild­ ning och forskning men icke anser det önskvärt att ändra nuvarande examens­ ordning, framför allt icke vad avser de filosofiska grundexamina. Göteborgsfakulteten påpekar, att den studieordning för den grundläggande utbildningen och den ordning för examinas avläggande, som genom praxis vuxit fram inom varje fakultet och fackhögskola representerar ett värde, som icke bör tillspillogivas. Det utmärkta samarbete, som fakulteten under några år haft med CTH har givit erfarenheter, som klart visat svårigheterna att samordna den grund­ läggande utbildningen för filosofie och teknologie studerande, vilkas olika stu­ diemål kräver olika studieplaner. Fakulteten framhåller även, att förslagen icke motsvarar något praktiskt behov, då det för närvarande finns möjlighet att avlägga filosofiska examina på de orter, där det finns teknisk högskola. Ehuru fakulteten sålunda ställer sig avvisande till förslagen om fullständig integration av examina, har den ingenting att invända mot utan vill tvärtom livligt förorda, att ökade möjligheter beredes till partiell integration. Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att lärarkollegierna vid KTH och CTH tillstyrker, att teknisk licentiatexamen skall kunna avläggas i endast ett ämne.

Nya utbildningsformer vid de tekniska gymnasierna

Allmänt

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att den föreslagna kraftiga ut­ byggnaden av de tekniska läroverken och i viss mån även av de tekniska skolorna (instituten) medför ett ökat behov av civilingenjörer som lärare. Så är t. ex. civilingenjörer från avdelning för teknisk fysik enligt överstyrelsens mening synnerligen lämpliga för den undervisning, som skall bedrivas i ämnen som

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 257

fysik, elektronik och eventuellt även matematik. En förutsättning för att den planerade utbyggnaden av de tekniska läroverken skall kunna komma till stånd är — framhåller överstyrelsen — att utredningens rekommendationer rörande utbildningskapaciteten ifråga om civilingenjörer realiseras. Särskilt angeläget är att utexaminationen från avdelningen för teknisk fysik utökas på sätt utredningen föreslår. De av näringslivets företrädare gjorda beräkningarna synes ej ha tagit hänsyn till de tekniska undervisningsanstalternas lärarbehov. Beträffande utredningens förslag rörande utbildningsformerna vid de tek­ niska gymnasierna uttalar TCO, att det från flera synpunkter måste anses önskvärt, att ungdomar med studentexamen i större utsträckning i framtiden söker sig till de tekniska gymnasierna. Ett ökat antal studenter från de all­ mänbildande gymnasierna skulle därigenom enligt TCO:s mening ges en värde­ full yrkesutbildning samtidigt som näringslivet tillföres läroverksingenjörer med en bredare allmänbildning än de tekniska gymnasierna på grund av sin ämnesträngsel kan meddela. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen understryker i sitt gemensamma yttrande behovet av en utbyggnad av de tekniska gymna­ sierna. Statens naturvetenskapliga forskningsråd framhåller, att ett flertal av natur­ vetenskapens discipliner numera utnyttjar en mycket avancerad instrumentell teknik, ofta i form av mycket stora och dyra maskiner, vilka för sin skötsel kräver skicklig och på speciellt sätt utbildad expertis. Läroverksingenjörerna spelar enligt rådets mening en allt större roll för den vetenskapliga forskningen. Även statens råd för atomforskning finner, att läroverksingenjörerna visat sig synnerligen användbara som kvalificerade medarbetare inom forskningsverk­ samheten.

Studentlinjer vid de tekniska gymnasierna

Remissinstanserna ställer sig genomgående mycket positiva till särskilda studentlinjer vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker livligt, att sådana linjer inrättas vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen anför bl. a. följande. För närvarande gäller den ordningen, att studenter endast i man av utrymme antages i klasserna I och II. År 1959 utgjorde det antal studenter, som intogs till tekniska gym­ nasier, ungefär 50 varav häliten intogs vid tekniska läroverket i Stockholm. Enligt de vid dessa läroverk föreliggande erfarenheterna är studenternas studieresultat ungefär lik­ värdiga med de övriga elevernas. Överstyrelsen har infordrat yttrande från de tekniska läroverken angående bl. a. det här framförda förslaget. Det stora flertalet av de tekniska läroverken har ansett, att särskilda studentlinjer bör införas, bl. a. därför, att studenter för närvarande inte i tillräckligt stor utsträckning kan beredas plats i klass II. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det angeläget, att förslaget realiseras snarast möjligt. Med ledning av sin erfarenhet från yrkesvägledningen pa gymnasierna vitsordar styrelsen, att det bland studenterna synes finnas intresse för cn kor- 17 — liihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt Nr 119

258 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

tare teknisk utbildning än den, som de tekniska högskolorna erbjuder. Styrelsen papekar, att ej sa fa studenter, inriktade åt tekniska arbetsområden, icke upp­ når tillräckligt höga studentbetyg för inträde vid teknisk högskola. Vissa stu­ denter tvekar kanske enligt styrelsens mening av ekonomiska skäl inför den långa studietiden vid de tekniska högskolorna. Statskontoret ställer sig tveksamt till förslaget, vilket ämbetsverket anser innebära tillskapande av en mindre lämplig mellanform, som i viss mån strider mot grundtankarna i den beslutade utbyggnaden av de tekniska läroverken.

De reservationer, som framkommit mot utredningens förslag, hänför sig främst till frågan om studietidens längd. Från skilda håll har påtalats, att studietiden tilltagits alltför snävt. Sålunda anser lärarkollegiet vid KTH, att en studiegång om fyra terminer är ett absolut minimum för ernående av acceptabla resultat. Enligt kollegiet är det av visst intresse i sammanhanget att konstatera, att man efter omfattande utredningar i Danmark för några år sedan ansåg det nödvändigt att inrätta en treårig utbildning för studenter, som därigenom skulle nå fram till graden »akademi­ ingenjör». Överstyrelsen för yrkesutbildning anser likaledes, att en utbildning om totalt tre terminer ej kan ge önskat resultat, vilket förhållande enligt överstyrelsen främst beror på att studiegången blir felaktig. Den av rektor Lunell på utred­ ningens uppdrag skisserade studieplanen innebär nämligen, framhåller över­ styrelsen, att grundläggande ämnen och tillämpningsämnen skulle komma att läsas samtidigt, icke — som fallet bör vara — efter varandra. Överstyrelsen anser vidare, att en studietid om endast en termin före klass III även för stu­ denter innebär en alldeles för sammanpressad inlärningsgång. Överstyrelsen redovisar i en promemoria, fogad till utlåtandet, sina närmare synpunkter på timplaneförslaget. Granskar man förslaget närmare, finner man, att rektor Lunell varit alltför optimistisk i sin kalkyl, han överskattar nämligen studenternas förkunskaper i matematik, fysik och mekanik samt underskattar det tekniska gymnasiets kurser i dessa tre ämnen i klass II. Huvuddelen av studenternas förkunskaper i dessa ämnen faller emellertid inom det tek­ niska gymnasiets klass I, medan deras förkunskaper täcker endast en del av dessa ämneskurser i klass II. Enligt SFS kan tillfredsställande resultat ej erhållas på en studentlinje med mindre än fyra terminers studier efter studentexamen på realgymnasiet. Det synes enligt organisationens mening vara nödvändigt med ytterligare utredning beträffande de nya utbildningsformerna, även om det är önskvärt att försöks­ verksamhet påbörjas snarast möjligt. TCO anser, att studietidens längd bör bli föremål för närmare prövning, var­ vid man synes kunna utgå från att de särskilda studentlinjerna bör kunna rekry­ tera studenter med bättre förkunskaper och studieförutsättningar än de studen­ ter, som hittills sökt sig till de tekniska gymnasierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 259

Högerns ung doms förbund ifrågasätter om icke en tvaarig utbildning vore mer ändamålsenlig. Försöksverksamhet med såväl tre- som fyraterminerslinjer bör enligt förbundets mening snarast komma till stånd. Tveksamhet angående möjligheten att klara den föreslagna utbildningen pa tre terminer uttalar också Skånes handelskammare, som dock finner, att treterminerslinjen bör prövas.

Frågan om den föreslagna försöksverksamheten vid ett antal tekniska gym­ nasier har rönt stort intresse under remissbehandlingen. Överstyrelsen för yrkesutbildning anför bl. a. följande. Hur studenterna skall inordnas i undervisningen måste bli beroende på i vilket antal de kommer att söka sig till de tekniska gymnasierna. Det torde bli nödvändigt, i varje fall till att börja med, att inrätta studentlinjer blott vid vissa tekniska gymnasier. Denna fråga bör bli föremål för senare överväganden. Så torde även bli fallet med frågan om särskilda studentavdelningar i klass III. Överstyrelsen vill rent allmänt uttala, att formen av denna utbildning i början bör få karaktär av försöksverksamhet i avvaktan på när­ mare erfarenheter rörande studieresultaten. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller i sammanhanget, att vissa större industriföretag i Jönköpingsorten hösten 1959 igångsatt fyraåriga högskole­ kurser för anställda vid företagen. Med hänsyn härtill och till det mycket rikt differentierade näringslivet i länet tillstyrker länsstyrelsen livligt, att försöks­ verksamhet kommer till stånd vid högre tekniska läroverket i Jönköping. Utöver den i betänkandet föreslagna försöksverksamheten har intresse an­ mälts för försöksverksamhet även i Malmö och Luleå. Skånes handelskammare och Skånska ingenjör sklubb en anser sålunda, att Malmö lämpar sig väl för försöksverksamhet, emedan viss erfarenhet av intag­ ning av studenter vid högre tekniska läroverket där redan finnes. Studietiden för studenterna, vilka börjat undervisningen direkt i klass II, har omfattat fyra terminer. Försöksverksamhet vid högre tekniska läroverket i Luleå förordas av Norr­ lands förbundet och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen. Som skäl anföres de speciella förhallanden, som rader i Norrbotten, samt läroverkets storlek och betydelse för den starkt ökade industriella utvecklingen i länet. I

I fråga om inträdesfordringarna för studenter från allmän linje och kraven pa praktik anför överstyrelsen för yrkesutbildning följande synpunkter. Överstyrelsen har intet att erinra mot utredningens förslag, att studenter även från allmän linje efter komplettering vinner inträde på studentlinje. Eventuellt bör dessa studenter genomgå inträdesprövning i matematik. Överstyrelsen anser, att kraven på praktik för studenter bör vara desamma som för andra elever vid tekniskt gymnasium. Två månaders praktik bör alltså erfordras för inträde och sex månader för flyttning till tredje klass. Överstyrelsen vill tillägga, att den redan för närvarande har möjligheter att i de fall, du särskilda skäl föreligger, medge avkortning av praktik tiden. Någon anledning att begagna ett vidgat dispensförfarande i detta fall föreligger dock cj.

260 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960

Frågan om korrespondensinstitutens uppgifter i fråga om ingenjörsutbild­ ningen bör prövas, framhåller Skånes handelskammare, och pekar på den verk­ samhet i detta avseende, som sedan åtskilliga år bedrivits vid Hermods korres­ pondensinstitut i Malmö. Sveriges mekanförbund framför ett förslag om tekniska parallellavdelningar vid de allmänna gymnasierna på platser, där tillräckligt underlag saknas för ett fullständigt tekniskt gymnasium. Länsstyrelsen i Västemorrlands län ifrågasätter, huruvida man bör inskränka sig till enbart teknisk utbildning vid studentlinjerna. Länsstyrelsen ansluter sig till ett av industrien inom länet framfört förslag om en ny utbildningsform, inne­ bärande en lärokurs om fyra ä fem terminer i tekniska och merkantila läro­ ämnen för studenter från huvudsakligen reallinjen. Utbildningen skulle förläg­ gas förslagsvis till några av de högre tekniska läroverken. Enligt länsstyrelsen vore Härnösand en lämplig förläggningsort. Avsikten skulle vara att ge de ökade studentkullarna en ytterligare studiemöjlighet och samtidigt tillgodose industri­ ens behov av ingenjörer för försäljning och teknisk kundservice.

Vidareutbildning på läroverksingenjörsexamens grund

Remissinstanserna visar i allmänhet ett positivt intresse för den ifrågasatta vidareutbildningen. En reserverad hållning intages av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser att universitetsutredningens förslag i detta hänseende är mindre ange­ läget än utbyggnaden av den tekniska gymnasieorganisationen som sådan. Sty­ relsen anför härom följande. Styrelsen vill erinra om att för närvarande organiseras vid de tekniska läroverken sär­ skilda vidareutbildningskurser om cirka en termins längd med specialiserad inriktning. Främst beroende på företagens svårigheter att undvara sina ingenjörer under kurstiden har kurserna i viss utsträckning fått organiseras som deltidskurser. Det förefaller troligt, att de nu föreslagna betydligt längre kurserna i huvudsak skulle komma att rekrytera nyutexaminerade läroverksingenjörer. Kurserna skulle därvid icke få den avsedda karak­ tären av fortbildning för ingenjörer, som i sin yrkesverksamhet funnit behov därav, och kursformen skulle närmast innebära, att man skapade den nya ingenjörskategori på mellan­ nivå, som utredningen ej funnit motiverad. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser organiserandet av vidareut­ bildning för läroverksingenjörerna — liksom även de särskilda studentlinjerna — vara ett synnerligen värdefullt komplement till utbyggnaden av den högre tekniska undervisningen. Överstyrelsen för yrkesutbildning instämmer i vad utredningen anfört om det behov av och intresse för ifrågavarande utbildning, som finnes hos såväl nä­ ringslivet som ingenjörerna. Detta behov är enligt överstyrelsen omfattande, och kurskapaciteten måste ökas kraftigt. Överstyrelsen anför härom följande. Universitetsutredningen har understrukit behovet av utbildning och funnit att utbild­ ning är en förutsättning för att nationen skall kunna hävda sig i konkurrensen med andra länder. I enlighet härmed måste forskningens rön snabbt kunna tillämpas på ett praktiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 261

sätt. Näringslivets tekniker måste således beredas tillfälle att komplettera sitt kunnande. Enligt utredningen beräknas antalet läroverksingcnjörer — med examen avlagd 1955 eller tidigare — år 1975 uppgå till 14 300. De har vid denna tid en minst 20 år gammal examen. Motsvarande antal institutsingenjörer kommer då troligen att vara minst lika stort. Eftersom nämnda ingenjörers utbildning alltså ligger långt tillbaka i tiden måste tekniken i hög grad ha ändrats sedan deras examen avlades. Detta förhållande skapar ett stort behov av vidareutbildning av dessa ingenjörer. Kommer en dylik till stånd borde den inverka positivt på näringslivets rationalisering och effektivisering. Om man räknar med att en så liten del som en tredjedel av de nämnda ingenjörsgrupperna under tiden 1965—75 bör genomgå minst en fortbildningskurs, skulle kursernas intagningskapacitet behöva uppgå till cirka 950 deltagare per år. Att observera är, att ett behov av vidare­ utbildning även föreligger för ingenjörer, som avlagt examen efter 1955. Dessa har ej medtagits i beräkningen. Som jämförelse kan nämnas, att överstyrelsens tekniska fortbild­ ningskurser och särskilda påbyggnadskurser läsåret 1959/60 omfattar cirka 200 ingenjörer.

I fråga om målet för vidareutbildningen konstaterar överstyrelsen vidare, att utredningen icke skilj t på två sinsemellan mycket olikartade kurstyper. Härom anför överstyrelsen bl. a.:

Vidareutbildning kan anordnas med två skilda målsättningar. För det första måste det finnas en vidareutbildning för redan yrkesverksamma ingenjörer, vilken bör anpassas till deras arbetsuppgifter. För det andra föreligger behov av en fördjupad utbildning i direkt anslutning till ingenjörsexamen. En dylik utbildning måste bli mera allmänt lagd och bör ej specialiseras på samma sätt som det första slaget av kurser. — Ett nära samarbete med näringslivet är mycket betydelsefullt. Överstyrelsen finner förslaget, att i kurstiden perioder av praktiskt arbete skall inläggas, vara väl funnet. — Samarbetet med närings­ livet kan emellertid ingalunda bli begränsat endast till att avse kursernas innehåll. Det är ett viktigt och svårt problem att kunna erhålla kvalificerade lärare i tillräcklig om­ fattning. Dylika finns utan tvekan inom näringslivet. Det är emellertid förklarligt om företag, vilket tyvärr ofta inträffar, icke anser sig kunna undvara hos dem anställda tek­ niker i den omfattning, som skulle vara önskvärd för undervisningen på dessa kurser. Det är till följd härav uppenbart, att man för att tillgodose lärarbehovet blir hänvisad till de tekniska läroverkens egna lärare och lärare vid universitet och högskolor. Detta förhållande måste beaktas då det gäller att utvälja de läroverk till vilka förevarande kur­ ser skall förläggas. Det gäller härvid att välja orter där lärarbehovet kan bli tillgodosett. Vilka orter som bör ifrågakomma torde få bedömas senare.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd tillstyrker livligt, att den föreslagna vidareutbildningen göres till föremål för en mera vittomfattande granskning. Inom ramen för en sådan avancerad utbildning bör förläggas ett tillräckligt mått av allmänbildande ämnen, framför allt inom grupperna biologi, historia och språk. Möjligheten för läroverksingenjörerna att studera andra ämnen än fackämnen beröres även av av delning srådet för elektroteknik vid tekniska högskolan i Stockholm — som anser, att fortbildningskurserna bör utvidgas att taga sikte på driftuppgifter och tekniskt-merkanlila uppgifter — och av Jemkontoret, som framhåller, att »kompletteringsutbildning» i t. ex. ekonomiska och merkan­ tila ämnen borde kunna frambringa ingenjörer lämpade för försäljning, kalkylering, offertgivning in. m. Försöksverksamhet bör snarast igångsättas, anser kontoret.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Statstjänstemännens riksförbund hälsar förslaget om vidareutbildning med tillfredsställelse och framhåller, att den bör omfatta högst fyra terminer. För­ bundet understryker vidare vikten av att de tekniska läroanstalternas kursplaner blir föremål för en kontinuerlig översyn, så att en ständig anpassning sker till arbetsmarknadens behov av specialister på skilda tekniska fackområden. SACO ifrågasätter om vidareutbildningen bör påbörjas på så många orter, som föreslagits, med hänsyn till dess karaktär av försöksverksamhet. TCO vill ej binda sig för ett definitivt ställningstagande för närvarande, eme­ dan utredningens förslag är så skissartat. Organisationen föreslår i stället, att en särskild utredning tillsättes med uppgift att närmare utforma förslaget. Upp­ draget bör omfatta jämväl övriga erforderliga former av vidareutbildning av ingenjörer. Det synes organisationen tveklöst, att behovet av vidareutbildning under de närmaste decennierna kommer att bli av sådan storleksordning, att en total översyn över lämpliga vidareutbildningsformer är av behovet påkallad. Den ifrågasatta vidareutbildningen för läroverksingenjörer bör emellertid få prioritet och bli föremål för en dellösning. Slutligen kan nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning tagit upp två enligt överstyrelsen väsentliga frågor. Den ena avser nödvändigheten att ratio­ nalisera den tekniska undervisningen, den andra gymnasieingenjörernas studier vid teknisk högskola. I sistnämnda hänseende ifrågasätter överstyrelsen om ej civilingenjörsutbildningen för dessa studerande borde planeras annorlunda och speciella kurser läggas upp för dem under de första terminerna vid högskolan, direkt anknytande till deras redan inhämtade kunskaper. Härigenom skulle enligt överstyrelsens mening en viss tidsvinst i utbildningen bli möjlig.

3. Departementschefen

I det föregående har jag förordat att universitetsutredningens allmänna pro­ gram lägges till grund för en utbyggnad av universitet och högskolor. Särskild vikt har jag fäst vid utbyggandet av de utbildningslinjer som för närvarande har inträdesspärr. Den största intagningskapaciteten av de spärrade utbildnings­ linjerna har de tekniska högskolorna. Universitetsutredningen har på basis av bl. a. en inom Sveriges industriförbund verkställd undersökning av det framtida behovet av ingenjörer samt efter överläggningar med representanter för närings­ liv och organisationer förordat att de tekniska högskolornas totala intagningskapacitet skall byggas ut i en sådan takt att höstterminen 1965 sammanlagt 1 844 nya teknologer skall kunna intagas. Av remissinstanserna har industriför­ bundet och arbetsgivareföreningen under hänvisning till bl. a. att expansionstakten inom vissa branscher av industrien är betydligt större än den som förutsatts i det av utredningen åberopade alternativet i behovsundersökningen,

Kungl. Maj:ts -proposition nr 119 år 1960 263

nämligen 3,5 procent årlig ökning av nationalprodukt och industriproduktion, stannat vid den uppfattningen att intagningen till de tekniska högskolorna senast 1965 bör ökas till minst 2 000 studenter per år. Av arbetstagarorganisatio­ nerna har bland andra SACO tillstyrkt utredningens förslag till utökning av de tekniska högskolornas intagningskapacitet. Överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna har funnit sig i princip kunna biträda utredningens förslag beträf­ fande den högre tekniska utbildningens totala dimensionering men har därvid förutsatt att industriens behov på området även kan tillgodoses genom en ökad tillströmning till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Emellertid för­ ordar överstyrelsen, i likhet med många andra remissinstanser, vissa smärre jämkningar i utredningens förslag i fråga om den lämpliga dimensioneringen av de olika avdelningarna. Dessa jämkningsförslag har den innebörden att över­ styrelsen tillstyrker en total intagningskapacitet vid de tekniska högskolorna hösten 1965 av 1 892 i stället för av utredningen föreslagna 1 844. För egen del finner jag det i och för sig rimligt — med hänsyn till vad vi i dag kan förutsätta rörande arbetsmarknadsutvecklingen i framtiden — att man på arbetsgivar- och industrihåll velat öka intagningen vid de tekniska högskolorna mer än vad utredningen förordat. Med tanke på den internationella ekonomiska utvecklingen och den önskvärda framstegstakten inom landet samt med känne­ dom om det växande intresset för högre tekniska studier torde högre teknisk utbildning vara en av de utbildningsformer, som vi främst bör satsa på under 1960-talet. Å andra sidan är det en ofrånkomlig realitet att vi inte på kort sikt kan utöka intagningskapaciteten hur snabbt som helst. Jag har tidigare erinrat om de svårigheter som byggnadsfrågan uppreser i detta sammanhang. Jag vill därtill foga att en redan nu knapp tillgång på tillräckligt kvalificerade lärare manar till viss måtta vid utbyggandet av de tekniska högskolorna. Emellertid anser jag mig nu, inte minst med hänsyn till yttrandena från de viktigaste av­ nämarna och organisationerna samt från överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna och byggnadsstyrelsen, kunna förorda att de tekniska högskolornas intagningskapacitet under de närmaste fem åren om möjligt bygges ut i en sådan takt att hösten 1965 omkring 1 850 studerande skall kunna påbörja högre teknisk utbildning vid dessa utbildningsanstalter. Realiserandet av detta utbyggnadsprogram kräver stora insatser från det allmännas sida. Byggnadsproblemen kommer att bli svåra att lösa. Inte minst med hänsyn till vad jag i det följande kommer att förorda i fråga om samarbete mellan teknisk och matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning finns det anledning att vid planlösningar och byggnadssätt pröva nya vägar. Många av de problem, som byggnadsområdet erbjuder, kommer att vara av liknande karaktär som de vilka nu möter vid den beslutade utflyttningen till Frescati av Stockholms universitet. Jag vill därför här erinra om de uttalanden av principiell natur som jag gjorde i samband med framläggandet av proposi­ tionen 1959: 106 (s. 72—73). Särskilt de där kraftigt understrukna synpunkterna

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

beträffande planlösningar, som möjliggör samarbete över fakultetsgränser och snabb ytterligare byggnadsexpansion, samt förenklingar i byggnadssättet måste i hög grad få bli vägledande också vid den lokalmässiga utbyggnaden för den högre tekniska undervisningens och forskningens behov.

Universitetsutredningens förslag rörande de skilda avdelningarnas totala stor­ lek har, som framgår av redogörelsen för yttrandena i detta avseende, varit föremål för skilda meningar. Någon utpräglad opinion för en bestämd minsk­ ning eller ökning av någon enskild avdelning kan dock i regel inte avläsas. Jag anser att utredningens förslag i huvudsak bör tjäna som utgångspunkt för de närmaste årens kapacitetsökning inom skilda avdelningar. Skulle under det fort­ satta arbetets gång nya för denna fråga betydelsefulla omständigheter inträffa, skall givetvis vissa förskjutningar kunna ske i planerna för de enskilda avdel­ ningarnas dimensionering. Därvid bör dock ej riktpunkten för den totala ut­ byggnaden väsentligt ändras, såvida inte även detta skulle visa sig synnerligen angeläget. I fråga om avdelningen för bergsvetenskap, som finns företrädd enbart vid tekniska högskolan i Stockholm, delar jag de remissinstansers uppfattning som menar att kapaciteten vid denna bör bli något större än vad universitetsutredningen förordat. Jag anser i likhet med överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna att den nybyggnad, som under alla förhållanden blir erforderlig för en utökning av bergsavdelningens intagningskapacitet, bör dimensioneras för en större årlig intagning än de 90 nybörjare som universitetsutredningen förordat. En årlig intagning av storleksordningen 110 synes vara lämpligare dels med hänsyn till landets behov av bergsingenjörer, dels med hänsyn till att vid denna avdelning bör beredas möjligheter för studerande från övriga nordiska länder att bedriva studier. I likhet med överstyrelsen finner jag det lämpligt att därvid i första hand intagningskapaciteten vid underavdelningen för metallurgi ökas. Däremot är jag för närvarande ej beredd att tillstyrka överstyrelsens förslag att utbygga kapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik och för kemi utöver vad universitetsutredningen för sin del förordat. För den första avdelningens del finner jag det önskvärt att utbyggnadsprogrammet vid de tekniska högskolorna i varje fall tills vidare håller sig inom den ram som universitetsutredningen för­ ordat. En vidare utveckling för dessa avdelningars del bör enligt min mening ej ske, i avvaktan på de erfarenheter som kan komma att vinnas av den nya typ av högre teknisk utbildning vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala som jag i det följande kommer att förorda.

Universitetsutredningen har, som framgår av den tidigare lämnade redovis­ ningen, funnit att de två nuvarande tekniska högskolorna saknar tillräckliga expansionsmöjligheter för att klara den tilltänkta kapacitetsökningen under första hälften av 1960-talet. Därför föreslår utredningen upprättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Praktiskt taget alla remissinstanser,

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 265

som uppehållit sig vid denna fråga, har ansett det vara omöjligt för tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola att själva klara den aktuella utbyggnaden inom den angivna tidsramen. Det har därför rått allmän enighet om att högre teknisk utbildning och forskning bör anordnas även vid ett tredje lärosäte. Flertalet remissinstanser har i likhet med utredningen förordat Lund som ny plats för högre teknisk utbildning och forskning, varvid allmänt även tillstyrkts utredningens förslag om framtida samverkan mellan den nya tekniska och den befintliga matematisk-naturvetenskapliga forsknings- och undervisningsorganisationen. För egen del finner jag det nödvändigt att ett tredje lärosäte för högre teknisk undervisning och forskning upprättas. Därvid kan vägande skäl i och för sig anföras för en förläggning till en storstad, exempelvis Malmö. Det kan nämligen med tanke på det nära samarbete, som bör råda mellan en teknisk högskola och industrien, synas vara naturligt att förlägga även det tredje högre tekniska lärosätet till en storstad. Samtidigt talar starka skäl för en förläggning till en universitetsstad. En dylik lokalisering underlättar givetvis ett intimt samarbete mellan teknik och naturvetenskap. Vid avvägningen mellan skilda lokaliseringsalternativ har jag i likhet med universitetsutredningen och flertalet remiss­ instanser stannat för att förorda en förläggning till Lund, under förutsättning självfallet att erforderliga markområden där ställes till förfogande för ändamålet på för staten godtagbara villkor. Jag föreslår därför att i Lund snarast skapas förutsättningar för påbörjande av utbildning av civilingenjörer. Jag återkommer i det följande till frågan om den närmare utformningen av den därför behövliga utbildnings- och forskningsorganisationen.

Under förutsättning att högre teknisk undervisning och forskning inom en snar framtid kommer att kunna bedrivas vid ytterligare ett lärosäte, vill jag nu ta upp frågan hur stor kapacitetsökning som bör komma till stånd under de kommande fem åren vid tekniska högskolan i Stockholm och vid Chalmers tek­ niska högskola. I det föregående har redovisats utredningens förslag till utbyggnad av de två tekniska högskolorna. En utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm, är beroende av möjligheterna att friställa ytterligare byggnadsmark utöver den som högskolan för närvarande disponerar. Utredningen har funnit att förutsättningar torde föreligga för att efter förhandlingar mellan berörda parter mark skall kunna reserveras för tekniska högskolans i Stockholm räkning i en omfattning som möjliggör en tillräcklig byggnation för att avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik, elektroteknik, väg- och vattenbyggnad, bergsvetenskap samt lant­ mäteri skall kunna öka sin intagningskapacitet med sammanlagt 155 teknologer per år. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna föreslår i sitt yttrande, att intagningskapaciteten vid högskolan ökas med sammanlagt 170 teknologer per år, vilket skulle ske främst genom en starkare intagningsökning än den utred­ ningen förordat vid avdelningen för bergsvetenskap.

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Riksmarskalksämbetet, djurgårdsnämnden och Stockholms stad har i sina yttranden ej rest invändningar mot tekniska högskolans utbyggande enligt utredningens förslag. Lokaliseringsutredningen har däremot förordat att utbygg­ naden av tekniska högskolan i Stockholm bör begränsas i förhållande till vad utredningen föreslagit, främst med hänsyn till mark- och studentbostadsfrågorna. I stället borde intagningskapaciteten vid den föreslagna tredje högskolan göras större än vad utredningen tänkt sig. Arbetsmarknadsstyrelsen å andra sidan har ej motsatt sig den av utredningen föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Studentbostadsutredningen har i allmänna ordalag påtalat svårig­ heterna i storstäderna att få lämpligt belägna studentbostäder. Industriförbun­ det och arbetsgivareföreningen har uttalat, att övertygande skäl synes föreligga för de utvidgningar som förordats för bl. a. tekniska högskolan i Stockholm. Även om den utbyggnad som förordats för tekniska högskolan i Stockholm kan framstå såsom mindre önskvärd från allmän lokaliseringssynpunkt, så måste likväl avgörande betydelse enligt min mening tilläggas det förhållandet, att en utbyggnad även i Stockholm kommer att möjliggöra en snabbare ökning av intagningskapaciteten än om man enbart byggde ut Chalmers och byggde upp en tredje högskoleenhet. Då förutsättningar nu synes föreligga för ett snabbt beslut i markfrågan för Stockholms-högskolan anser jag mig av nyss nämnda skäl kunna förorda att denna byggs ut i begränsad omfattning. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört rörande önskvärdheten av att öka avdelningen för bergs­ vetenskap bör utbyggnaden bli något större än vad universitetsutredningen för­ ordat. Å andra sidan finner jag i likhet med överstyrelsen för de tekniska hög­ skolorna att avdelningen för väg- och vattenbyggnad ej bör öka sin intagningskapacitet på sätt utredningen föreslagit, om inte så kan ske utan lokaltillskott och mera omfattande personalförstärkning. Vad beträffar utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola har universitetsutredningens förslag, såsom tidigare redovisats, i stort sett tillstyrkts av remiss­ instanserna. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna förordar dock en star­ kare ökning än utredningen av intagningskapaciteten vid avdelningarna för teknisk fysik och kemi. Jag har redan tidigare anfört motiv för att nu ej gå utöver utredningens förslag beträffande den sammanlagda intagningen vid av­ delningarna för teknisk fysik. Jag finner ej heller skäl att frångå utredningens förslag för Chalmers tekniska högskolas del beträffande denna avdelning. Det­ samma gäller i fråga om kemiavdelningens utbyggnad. Intagningen vid denna avdelning har dessutom samband med antalet studerande i ämnet kemi vid Göteborgs universitet, till vilken fråga jag återkommer vid mitt ställningstagande till utredningens förslag om en matematisk-naturvetenskaplig utbildnings- och forskningsorganisation i Göteborg. I anslutning till vad jag nu anfört bör alltså den årliga intagningskapaciteten ökas till cirka 770 i Stockholm och 650 i Göteborg. Beträffande storleken och sammansättningen av den tredje tekniska högskolan — jag använder fortsättningsvis denna benämning utan att därmed ha tagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 267

ställning till denna läroanstalts ställning inom universitets- och högskoleorgani­ sationen — har remissinstanserna i stort sett tillstyrkt universitetsutredningens förslag. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna har accepterat utredningens förslag med det tillägget att en något större intagning bör komma till stånd vid avdel­ ningen för kemi än vad utredningen rekommenderat. Med hänvisning till vad jag nyss anfört rörande kemiavdelningen vid Chalmers tekniska högskola vill jag förorda att utredningens förslag i huvudsak lägges till grund för dimensio­ neringen av skilda avdelningar vid den här förordade nya högskolan.

Angelägenheten av att snabbt öka intagningskapaciteten vid de tekniska högskolorna skulle i och för sig motivera att takten i utbyggnaden bleve snab­ bare än vad universitetsutredningen förordat för var och en av läroanstalterna. Emellertid torde det ej, som jag redan tidigare framhållit, vara möjligt att genomföra utredningens förslag på kortare tid än fem år. Jag förordar därför att utredningens tidsplan i huvudsak lägges till grund för det fortsatta arbetet. Skulle det visa sig möjligt att på någon eller några orter få till stånd en snab­ bare utbyggnad än den utredningen förordat, bör man pröva detta pa sätt och i den ordning som kan bli aktuellt i varje enskilt fall.

Slutligen vill jag beröra vissa organisatoriska frågor. Den förordade utbygg­ naden av tekniska högskolan i Stockholm måste, som tidigare nämnts, föregås av beslut i första hand rörande nya markreservationer för högskolans räkning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för att snarast lösa denna fråga. Sedermera blir det aktuellt för högskolemyndigheterna att i vanlig ordning äska medel för högskolans utbyggnad i huvudsak i överens­ stämmelse med vad jag förordat rörande kapacitetsökning och tidsplan för var och en av de skilda avdelningarna vid högskolan. Rörande utbyggnaden vid Chalmers tekniska högskola vill jag till en början erinra om vad jag i samband med propositionen 1960: 72 anfört rörande ökning av intagningen vid avdelningarna för teknisk fysik, elektroteknik samt skeppsbyggnad vid nämnda högskola. Jag kommer i det följande att förorda inrättande i Göteborg av en permanent organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning i viss samverkan med Chalmers tekniska högskola. Denna samverkan kommer för Chalmers tekniska högskolas del främst att gälla de grundläggande ämnena. Jag återkommer i det följande till hithörande frågor. För högskolans verksamhet i övrigt torde vederbörande myndigheter i vanlig ordning böra äska de medel som blir erforderliga för ett genomförande enligt tidsplanen av den kapacitetsökning för de skilda avdelningarna som jag här förordat. Enligt den plan för kapaciteten för skilda avdelningar samt den tidsplan för verksamhetens påbörjande vid den tredje tekniska högskolan, som jag förordat,

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

skulle de första teknologerna påbörja sin utbildning i Lund hösten 1961. Utbild­ ningen för denna första grupp skulle avse studier inom avdelningen för teknisk fysik. Det bör vara möjligt att till en början lösa lokal- och personalfrågan i sam­ arbete med universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Frågan om den lokalmässiga förläggningen av verksamheten i dess helhet får bli beroende på förhandlingar med vederbörande rörande erforderlig mark för högskolan. Frågan om den färdigutbyggda högskoleenhetens ställning i förhållande till universitetet i Lund och de två bestående tekniska högskolorna synes böra lösas först i ett senare sammanhang. Dels med hänsyn härtill och dels med hänsyn till det omfattande arbete som kommer att krävas innan högskoleenheten är färdiguppbyggd synes det vara riktigt att, som universitetsutredningen förordat, nu tillsätta en organisationskommitté med uppgift att under uppbyggnadsskedet leda högskolans verksamhet i huvudsak på sätt som sker exempelvis under upp­ byggandet av den medicinska högskolan i Umeå. Kommittén bör arbeta med det av mig förordade programmet för den nya högskolans kapacitet och den föreslagna tidsplanen för uppbyggnaden såsom utgångspunkt. Det torde få an­ komma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter som blir erforderliga för den föreslagna organisationskommittén vid fullgörandet av dess uppgifter.

Med hänsyn till vad jag i föregående avsnitt uttalat beträffande frågan om tillträdet till de fria fakulteterna måste utbyggnaden av de matematisk-natur­ vetenskapliga fakulteterna planeras och genomföras med beaktande av den till­ strömning av studerande dit, som kan förväntas komma att ske i framtiden. Det är emellertid inte bara den beräknade totala tillströmningen, som här är av betydelse, utan det blir också en viktig angelägenhet att så långt möjligt söka förutse vilka skilda slag av utbildning inom det matematisk-naturvetenskapliga området, som främst bör tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang erinra om de betydande investeringsanslag för uppförande av laboratorielokaler för fysik, teo­ retisk fysik med mekanik och kemi, avsedda för filosofie studerande i Uppsala, Lund och Göteborg, som jag förordat i samband med framläggandet dels av årets statsverksproposition, dels av propositionen 1960: 72 angående vissa åtgärder för ökad intagning av studerande vid Chalmers tekniska högskola m. m. Som moti­ vering för dessa anslag anförde jag bl. a. att det under de närmaste åren fram­ står såsom angeläget att fortsatta energiska ansträngningar göres för att öka till­ gången på naturvetenskapligt utbildad arbetskraft inte minst med hänsyn till den alltjämt kännbara bristen på lärare i ämnena matematik, fysik och kemi. Men självfallet måste, det vill jag understryka här, utbyggnaden av laboratorie­ lokaler för lågstadieundervisningen kompletteras med en utbyggnad av utrym­ mena för forskningen och forskarhandledningen. Om sålunda en betydande lokal­ mässig kapacitetsökning kan komma till stånd i vissa centrala ämnen inom det

Kungl. Maj ds proposition nr 119 år 1960 269

matematiskt-naturvetenskapliga området till följd av beslut i anledning av tidi­ gare framlagda propositioner, erfordras dock en ytterligare väsentlig lokalmässig utbyggnad för den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen och forskningen. Universitetsutredningen har för sin del räknat med att denna utbyggnad skall bli av en sådan storleksordning att antalet närvarande studerande vid de matema­ tisk-naturvetenskapliga fakulteterna skulle bli 13 000 hösten 1970 mot omkring 5 500 höstterminen 1960. Som allmän riktpunkt för det fortsatta planläggningsarbetet på detta område synes mig utredningens beräkning av närvaroantalets framtida tillväxt vara an­ vändbar. Till frågan om den med hänsyn till denna beräkning lämpliga storleken av den matematisk-naturvetenskapliga utbildnings- och forskningsorganisationen på olika studieorter torde jag få återkomma i det följande.

I Göteborg har under ett antal år bedrivits utbildning på lågstadiet i flertalet av de centrala matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Undervisningen i äm­ nena teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi har därvid meddelats genom anlitande av lärarkrafter vid Chalmers tekniska högskola. Ett mindre antal professorer och en laborator i matematisk-naturvetenskapliga ämnen har där­ jämte bedrivit forskning och forskarhandledning inom ramen för den filosofiska fakulteten vid universitetet i Göteborg. Universitetsutredningen föreslår nu, med instämmande från ett stort antal myndigheter och organisationer, att en perma­ nent och fullständig organisation för matematisk-naturvetenskaplig forskning och utbildning successivt upprättas i Göteborg. Mot bakgrunden av den tillströmning till de fria fakulteterna som kan för­ väntas finner jag för egen del det vara naturligt och följdriktigt, att den mate­ matisk-naturvetenskapliga forsknings- och utbildningsverksamhet, som undan för undan vuxit fram i Göteborg, stadfästes i formellt avseende genom att den nuvarande filosofiska fakulteten vid universitetet i Göteborg uppdelas i en hu­ manistisk fakultet och en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser finner jag det lämpligt att sistnämnda fakultet därefter successivt bygges ut. För att åstadkomma cn ändamålsenlig utbildnings- och forskningsorganisation beträffande ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi anser jag i likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser det vara bety­ delsefullt och välbetänkt, att den lokalmässiga utbyggnaden sker gemensamt för universitetet och Chalmers tekniska högskola. Såsom framgår av propositionen 1960: 72 har också för riksdagen redan framlagts förslag om att den matema­ tiska institutionen vid universitetet skall erhålla nya lokaler tillsammans med Chalmers tekniska högskola (s. 22). I vilken mån den lokalmässiga samordningen i sin tur bör leda till ett perso­ nellt och organisatoriskt sambruk i framtiden får bli beroende av hur statsmak­ terna kommer att ställa sig till de utredningar och förslag rörande universitetens och högskolornas framtida organisation och administration, som universitetsut-

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

redningen enligt sina direktiv har att framlägga. Man skulle för de här aktuella ämnenas del kunna tänka sig att inrätta en särskild fakultet, knuten både till universitetet och Chalmers eller — om man ville välja den mest långtgående organisatoriska integrationen — hörande till en enda gemensam universitetsbildning i Göteborg. Emellertid synes i avvaktan på de större organisations­ frågornas lösande den omedelbara ledningen av det praktiska planerings-, upp­ byggnads- och utbyggnadsarbetet för universitetet och Chalmers tekniska hög­ skola i de här berörda ämnena lämpligen böra anförtros åt en kommitté, som i samverkan med berörda universitets- och högskolemyndigheter successivt löser uppkommande samordningsfrågor. Dessutom bör denna kommitté medverka vid universitets- och högskolemyndigheternas samt byggnadsstyrelsens petitaarbete med avseende på verksamheten vid de båda läroanstalterna. Det synes lämpligt att, på sätt universitetsutredningen föreslagit, åt denna kommitté också anför­ tros uppgifterna rörande den successiva uppbyggnad av forsknings- och utbild­ ningsorganisationen i botanik och zoologi samt närmast angränsande ämnen, som jag strax skall behandla. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter som kan bli erforderliga för den sålunda föreslagna kom­ mittén.

För biologiämnena — botanik och zoologi — föreslår universitetsutred­ ningen, att en fullständig forsknings- och utbildningsorganisation upprättas i Göteborg men att en närmare utredning först göres rörande »lokalmässiga och övriga förutsättningar för en anknytning av de erforderliga biologiska institu­ tionerna till redan befintliga institutioner, tillhörande Göteborgs stad, univer­ sitetets medicinska fakultet och — eventuellt — Chalmers tekniska högskola». Som framgått av den lämnade redovisningen av remissyttrandena föreligger en viss tvekan om den praktiska innebörden av detta förslag. Vidare påtalas i några yttranden behovet av att ytterligare ämnen med viss anknytning till botanik och zoologi blir företrädda i Göteborg. Jag anser för min del att det finns anled­ ning att undersöka vilka förutsättningar som i Göteborg kan finnas för en saklig och lokalmässig anknytning mellan den medicinska undervisningen och forsk­ ningen å ena sidan och en eventuell växtfysiologisk och möjligen även zoofysiologisk utbildnings- och forskningsorganisation å den andra sidan. Därjämte bör, vilket framgår av yttrandet från Göteborgs stads myndigheter, överläggningar komma till stånd med företrädare för Göteborgs stad om möjligheterna till sam­ verkan mellan universitetet och staden i fråga om en eventuellt utbyggd bo­ tanisk och zoologisk forsknings- och utbildningsorganisation vid universitetet. Universitetsutredningen har vidare förordat att ämnet geologi vid Chalmers tekniska högskola ges resurser att meddela undervisning och forskarhandledning jämväl inom ramen för filosofiska examina. Ämnet genetik föreslås av utred­ ningen »så småningom» bli företrätt vid universitetet. Slutligen förordar utred­ ningen »i princip» att eu astronomisk institution inrättas i Göteborg. Vad beträffar de tre sistnämnda ämnena torde det få ankomma på veder­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 271

börande universitets- och högskolemyndigheter att successivt framlägga förslag i sedvanlig ordning, vilka får prövas med hänsyn till alla i varje särskilt fall föreliggande omständigheter. Självfallet är det angeläget, att förslagen så långt ske kan avser för universitetet och Chalmers tekniska högskola gemensam verk­ samhet. Såsom jag redan antytt, bör den kommitté, åt vilken skall uppdragas att omhänderha utbyggnaden för ämnesgruppen matematik — teoretisk fysik med mekanik — fysik — kemi, också ha att framlägga förslag beträffande uppbygg­ naden av en forsknings- och undervisningsorganisation i Göteborg för botanik och zoologi samt därtill närmast angränsande ämnen. Kommittén bör i sitt arbete undersöka förutsättningarna för en samverkan med vetenskapliga insti­ tutioner tillhörande Göteborgs stad. Vidare bör klarläggas de sakliga och lokal­ mässiga förutsättningarna för en nära samverkan mellan vissa av de ifrågava­ rande ämnena samt i första hand ämnen tillhörande medicinska fakulteten vid universitetet. Skulle det lyckas att i Göteborg åstadkomma en forsknings- och även i viss mån utbildningsmässig integration mellan medicinska och matematisk-naturvetenskapliga discipliner — jag är medveten om de svårigheter som kommer att möta vid det praktiska arbetet på att förverkliga en dylik tanke — då har man enligt min mening gjort en stor insats för att anpassa universitets­ organisationen till den utveckling mot allt starkare integration, som den medi­ cinska och matematisk-naturvetenskapliga forskningen liksom många andra vetenskaper nu genomgår.

När det gäller storleken av utbildningskapaciteten i de enskilda ämnena vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg liksom vid övriga lärosäten får den, såsom jag tidigare framhållit, bli beroende bl. a. av den fram­ tida studenttillströmningen. Givetvis kommer storleken av de enskilda institu­ tionerna även — och det i hög grad — att bli avhängig av i vilken omfattning man från statsmakternas sida anser sig kunna satsa på forskningen vid de enskilda institutionerna. I fråga om den lämpliga utbildningskapaciteten för lågstadiet har universitetsutredningen för de större matematisk-naturveten­ skapliga ämnena av experimentell karaktär framlagt ett utbyggnadsprogram för vart och ett av lärosätena. Jag finner för min del, bl. a. med hänsyn till vad som anförts av vissa remissinstanser, att utredningens program visserligen i huvud­ sak kan läggas till grund för den fortsatta byggnadsplanering, som är erforderlig, men att man nu ej definitivt i planeringsarbetet bör låsa sig för dessa siffror för vart och ett av de ifrågavarande ämnena. Det bör vara möjligt att planera bygg­ naderna så flexibelt — t. ex. genom att föreläsnings-, lektions- och laboratorieutrymmen göres i största möjliga omfattning gemensamma för flera ämnen — att man skall kunna variera omfattningen av undervisningen i skilda ämnen år från år utan att därigenom undervisningsutrymmena skall behöva tidvis stå outnyttjade.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Universitetsutredningen har i sitt betänkande även framlagt förslag om en reformerad utbildning inom ämnet kemi. Denna fråga är icke av den natur, att den för sin lösning nu behöver underställas riksdagen. Med hänsyn till det intresse, som spörsmålet tilldragit sig vid remissbehandlingen, vill jag likväl med några ord här beröra problemet. Utredningens förslag baseras på en framställ­ ning från nationalkommittén för kemi. Som framgår av redogörelsen för remiss­ yttrandena har förslaget tillstyrkts av en rad företrädare för avnämarsidan samt av ett flertal akademiska myndigheter. Universitetskanslern, som inte ansett sig beredd att i förevarande sammanhang taga slutlig ställning till hithörande frågor, har däremot ej tillstyrkt förslaget utan förordar att frågan om en differentierad kemistutbildning tas upp till prövning i sammanhang med en genomgripande revision av examensbestämmelserna för de filosofiska fakulteterna. För egen del finner jag det nödvändigt med hänsyn till såväl arbetsmarknadens behov av väl­ utbildade kemister som de studerandes berättigade krav på en rimlig omfattning av en grundexamen, i vilken ämnet kemi kan ingå som huvudämne, att frågan om kemiämnets delning snarast löses med avseende på examensbestämmelser. Kungl. Maj:t torde därför böra vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte.

Ett uppmärksammat avsnitt i universitetsutredningens betänkande utgör för­ slaget att, med början vid universitetet i Uppsala, utbildning till civilingenjör skall kunna ges åt filosofie kandidater med ämneskombinationen matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik samt, som regel, kemi, varvid de två sist­ nämnda ämnena vartdera kan ingå i examen med en betygsenhet. Utbildningen efter avlagd filosofie kandidatexamen skall enligt förslaget vara tvåårig och vara inriktad på att ge en med utbildningen till civilingenjör vid avdelning för tek­ nisk fysik likvärdig utbildning. Utredningen förordar också att titeln för den filosofie kandidat, som avlagt den nya examen, skall vara civilingenjör. Hos de remissinstanser, som kan sägas representera framtida avnämare av den arbetskraft det här gäller och som tagit upp denna fråga till behandling, framträder ett klart positivt intresse för utredningens förslag att låta en universitetsfakultet utbilda med civilingenjörer inom avdelning för teknisk fysik fullt likvärdig arbetskraft. Av universitets- och högskolemyndigheterna har översty­ relsen för de tekniska högskolorna uttalat att, därest den här avsedda utbild­ ningen skulle komma till stånd, överstyrelsen ej kan tillstyrka att de examine­ rade får titeln civilingenjör. Universitetskanslern ställer sig i sitt remissyttrande utan motivering avvisande till förslaget, vilket tillstyrkts av bland andra matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Sedermera har universitets­ kanslern motiverat sin avvisande hållning dels med att förslaget innebär en för universiteten hittills främmande typ av utbildning, dels med att en utökad kapacitet vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik enligt

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 273

kanslerns mening gör genomförandet av en reform av här ifrågavarande slag mindre brådskande. Jag anser för min del att universitetsutredningens förslag rörande civilingen­ jörsutbildning för filosofie kandidater är utomordentligt värdefullt. Ett realise­ rande av detta förslag skulle leda till ett välkommet ytterligare tillskott till näringslivet av högkvalificerad ingenjörspersonal. Vidare innebär förslagets ge­ nomförande ett med hänsyn till den moderna matematisk-naturvetenskapliga forskningens inriktning synnerligen ändamålsenligt specialiseringsalternativ för blivande forskare. Därtill kan förslaget ses som det första exemplet i sitt slag på den differentiering av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna, som utred­ ningen förordat och till vilken jag återkommer i följande avsnitt. Jag tillstyrker därför, att den av universitetsutredningen sålunda förordade utbildningen skall komma till stånd vid de matematisk-naturvetenskapliga fakul­ teterna. Självfallet måste en utbildning av denna nya typ i viss mån få karak­ tären av försöksverksamhet tills praktiska erfarenheter vinnes. I första hand bör utbildningen ordnas i Uppsala och därvid om möjligt med början höstterminen 1961. Utbildningskapaciteten torde av olika skäl till en början böra bli relativt begränsad. Jag delar ej överstyrelsens för de tekniska högskolorna uppfattning att de som genomgått denna utbildning ej borde få titeln civilingenjör. Det är enligt min mening synnerligen viktigt att de som valt denna utbildningsväg, vil­ ken till sitt innehåll skall vara fullt likvärdig med den utbildning som ges vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik, blir dokumenterat helt jäm­ ställda med civilingenjörer. Eljest kan värdet av den nya utbildningen från den studerandes synpunkt bli betydligt reducerat. Det torde böra ankomma på uni­ versitetskanslern att efter samråd med överstyrelsen för de tekniska högskolorna på basis av föreliggande utredningsmaterial utarbeta de närmare föreskrifter som kan bli erforderliga för att påbörja den här ifrågavarande utbildningen samt att i sedvanlig ordning äska för verksamhetens bedrivande erforderliga medel. Jag förutsätter härvid, att den av utredningen gjorda kostnadskalkylen i stort sett skall visa sig hållbar.

De av utredningen framlagda förslagen rörande filosofiska examina och filoso­ fisk doktorsgrad vid teknisk högskola samt teknisk licentiatexamen och teknisk doktorsgrad vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet är av sadan natur att de ej behöver föreläggas riksdagen för prövning. I detta sammanhang vill jag blott understryka, att jag finner varje åtgärd som syftar till att underlätta en integration av matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forsk­ ning vara i och för sig angelägen. I det här aktuella fallet torde i annat samman­ hang få prövas vilka av de framförda förslagen som för närvarande bör föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

18 — Bihan g till riksdagens protokoll 1360. 1 samt Nr 110

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Till slut vill jag i förevarande sammanhang beröra de principförslag från universitetsutredningen, som avser nya utbildningsjormer vid de tekniska gym­ nasierna. Jag erinrar om vad jag tidigare under avsnitt II anfört rörande ange­ lägenheten av att intensifiera utbildningsplaneringen även på sådana områden utanför universitet och högskolor, dit personer med studentexamen kan söka sig. I det sammanhanget antyddes även de utbildningsvägar jag nu skall behandla, nämligen dels en tre terminers utbildning vid de tekniska gymnasierna för per­ soner med studentexamen vid allmänbildande gymnasium, dels en på examen från tekniskt gymnasium byggd vidareutbildning under två till fyra terminer — vilken senare således även skulle bli tillgänglig för de studenter vid allmän­ bildande gymnasium som genomgått den nyssnämnda tre terminers utbildningen vid tekniskt gymnasium. Utredningens förslag till försöksverksamhet på här ifrågavarande område har mötts av stor förståelse och starkt intresse hos flertalet av de remissinstanser som behandlat detta spörsmål. Den principiellt viktigaste invändningen mot ut­ formningen av förslaget, framförd av bland andra överstyrelsen för yrkesutbild­ ning, är att tre terminers utbildning för studenter från allmänbildande gym­ nasier knappast vore tillräcklig för att leda fram till läroverksingenjörskompetens. Även om jag ej blivit helt övertygad om riktigheten i de framförda in­ vändningarna i denna fråga, synes de böra föranleda en överarbetning av utred­ ningens principförslag. Det torde böra ankomma på överstyrelsen för yrkesut­ bildning att utföra denna överarbetning och i sina anslagsäskanden för budget­ året 1961/62 upptaga förslag beträffande anordnande av den här berörda dubbla försöksverksamheten vid lämpliga tekniska läroverk.

Kungl. Maj ris proposition nr 119 år 1960 275

IV. Förslag beträffande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning och forskning m. m.

1. Universitetsutredningen

I fråga om teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbildning och forskning omfattar universitetsutredningens program i huvudsak följande.

De teologiska och juridiska fakulteternas undervisningsresurser avpassas med hänsyn till förändringarna i utbildningsbehovet.

En kommitté tillkallas snarast med uppgift att framlägga förslag till diffe­ rentierad studiegång för studerande vid de humanistiska fakulteterna.

Den samhällsvetenskapligt orienterade utbildningen och forskningen bär få en avsevärt starkare ställning än den som den nu har.

Ekonomisk utbildning och forskning anordnas vid universiteten i Uppsala och Lund. En kommitté tillkallas med uppgift att klarlägga de personella och lokal­ mässiga förutsättningarna för en dylik utbildning. Denna kommitté får jämväl i uppdrag att utreda förutsättningarna för en närmare anknytning mellan han­ delshögskolan i Göteborg och de samhällsvetenskapliga ämnena vid universite­ tet därstädes. I avvaktan på resultaten av kommitténs arbete ges handelshög­ skolan i Göteborg provisoriskt förstärkta utbildningsresurser för intagning av ytterligare 60 elever. Med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm inledes förhandlingar snarast möjligt i syfte att få till stånd en ökad utbildning vid handelshögskolan därstädes.

En kommitté tillkallas med uppgift att utreda socionomutbildningens upp­ gifter, innehåll och organisation, varvid särskilt bör undersökas förutsättningarna för socialinstitutens anknytning till universiteten. I

I det följande kommer mer ingående att redovisas utredningens övervägan­ den och förslag rörande teologisk, juridisk, humanistisk samt ekonomisk utbild­ ning och forskning ävensom utredningens synpunkter och förslag i fråga om socionomutbildningen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

A. Den teologiska och juridiska utbildningen och forskningen

I direktiven för universitetsutredningens arbete betonades, att den teologiska och den juridiska utbildningen nyligen varit föremål för utredningar och att universitetsutredningen borde behandla de teologiska och juridiska fakulteterna endast i det större organisatoriska universitetssammanhanget. I sina två tidigare förslagsbetänkanden har universitetsutredningen också inskränkt sig till att sär­ skilt behandla dessa fakulteters förhållanden endast i samband med att utred­ ningen övervägt och framlagt förslag rörande mera generella åtgärder till främ­ jande av forskning och forskarrekrytering. Med hänsyn både till den utveckling, som ägt rum sedan universitetsutred­ ningens direktiv gavs, och till de allmänna rekommendationer utredningen i det föregående givit rörande utbildningsbehovet under det närmaste decenniet anser sig utredningen emellertid även böra ingå på vissa frågor rörande dessa fakul­ teters undervisningsresurser.

De teologiska fakulteterna

Universitetsutredningen har i det föregående konstaterat, att de i modellberäk­ ningarna gjorda antagandena beträffande 1960-talets tillströmning till teologisk utbildning ger en alltför liten examination med hänsyn till den rådande präst­ bristen. Såsom riktpunkt för tillströmningen till teologisk utbildning har utred­ ningen rekommenderat, att examinationen ökas till sådan nivå, att bristen elimi­ neras. Därest tillströmningen stiger till sammanlagt 850 nyinskrivna under fem­ årsperioden 1960/61—1964/65 och till 1 000 respektive 1 150 under de två därpå följande femårsperioderna, skulle man kunna räkna med att prästbristen elimi­ nerades under loppet av ett par decennier.1 Detta resultat skulle givetvis kunna uppnås snabbare om tillströmningen skulle stiga ännu starkare, men utredningen vill i detta sammanhang erinra om att prästkåren är en i jämförelse med de flesta andra akademikergrupper relativt avgränsad yrkesgrupp och att antalet prästtjänster varit relativt konstant, varför varje ökning av tillströmningen till teologisk utbildning — över en nivå på 500 ä 600 nyinskrivna per femårsperiod vid nuvarande antal prästtjänster — med hänsyn till arbetsmarknaden torde böra följas av en motsvarande minskning. Enligt de förut redovisade antagandena skulle antalet teologie studerande stiga från för närvarande ungefär 700 till knappt 1 000 under 1960-talets sista år. Om tillströmningen till teologisk utbildning skulle utveckla sig på här antaget sätt, medför detta sålunda en icke obetydlig merbelastning på de teologiska fakul­ teternas undervisningsresurser. Nu måste emellertid hänsyn också tagas till det förhållandet, att de teologiska fakulteterna icke blott har att meddela undervisning för blivande teologie kan­ didater (av vilka det övervägande flertalet söker sig till prästbanan), utan även 1

1 Beräkningen är baserad på ett antagande om en till 70 procent stigande examinationsfrekvens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 277

svarar för viss del av utbildningen för blivande ämneslärare, som har kristendomskunskap som ett av sina huvudämnen. 1955 års reform av kristendomslärarutbildningen innebar nämligen bl. a., att blivande kristendomslärare icke längre behöver avlägga en fullständig teologie kandidatexamen. Ämnet kristendomskunskap gjordes i stället till examensämne i filosofisk ämbetsexamen, men för undervisningen inom ramen för detta examensämne svarar fortfarande de teologiska fakulteterna. Denna undervisning sammanfaller med de första tre ä fyra terminernas undervisning inom ramen för teologie kandidatexamen. Denna omläggning av kristendomslärarutbildningen för med sig, att de teo­ logiska fakulteterna har att svara för undervisning och examination för ett större antal studerande än det som i inskrivnings-, närvaro- och examensstatistiken redovisas som teologer. Visserligen torde en del av de blivande kristendomslärarna börja sina akademiska studier med ämnet kristendomskunskap och där­ för vid inskrivningen betrakta sig som teologie studerande, men det torde vara vanligare, att vederbörande skriver in sig som humanister, men sedan under en del av studietiden studerar vid teologisk fakultet. Dessa förhållanden måste särskilt beaktas, då det gäller att bedöma de teo­ logiska fakulteternas behov av resurser för den grundläggande undervisningen. I fråga om sin lärarorganisation måste de teologiska fakulteterna betecknas som relativt »topptunga» i den meningen att fakulteterna förfogar över ett rela­ tivt sett stort antal lärarkrafter på professors- och docentnivåerna. De beräk­ ningar utredningen gjort rörande de skilda anslagsposternas fördelning på olika ändamål vid fakulteter och högskolor har också givit vid handen, att en för­ hållandevis mycket liten del av anslagen till de teologiska fakulteterna utgöres av avlöningar till assistentpersonal och biträdeshjälp etc., medan löner till pro­ fessorer och e.o. docenter utgör en förhållandevis stor post i de teologiska fakul­ teternas anslagssumma. Räknade per student är anslagen till de teologiska fakul­ teterna större än anslagen till de juridiska och humanistiska fakulteterna. Då man nu bör räkna med en stigande tillströmning till de teologiska fakul­ teterna och då dessa förutom prästutbildningen har att svara även för under­ visningen för ett på förhand svårberäkneligt antal blivande kristendomslärare, anser universitetsutredningen, att förbättrade möjligheter bör skapas för att på ett smidigt sätt anpassa de teologiska fakulteternas undervisningsresurser till förändringar i fråga om undervisningsbelastningen. Med hänsyn till den fasta lärarorganisationens struktur synes det utredningen härvidlag vara riktigast att särskilda medel ställes till förfogande för att användas till erforderliga förstärk­ ningar av fakulteternas undervisande personal i form av extra assistenttjänster, universitetslektorat och timarvoden. Universitetsutredningen föreslår, att sär­ skilda medel ställes till universitetskanslerns förfogande för fördelning i mån av behov enligt samma grunder som för närvarande tillämpas då det gäller till­ fälliga förstärkningar av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Dessa medel kan lämpligen anvisas via en särskild anslagspost under anslaget till Ge­ mensamma universitetsändamål: Extra utgifter.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

De juridiska fakulteterna

De riktlinjer universitetsutredningen i det föregående angivit rörande den önskvärda utvecklingen av tillströmningen till juridisk utbildning innebär, att antalet studerande vid juridisk fakultet skulle komma att fördubblas fram till slutet av 1960-talet, jämfört med studerandeantalet höstterminen 1958. Nu är det givetvis beträffande de juridiska fakulteterna lika väl som beträf­ fande övriga fria fakulteter osäkert huruvida tillströmningsutvecklingen verk­ ligen blir den, som utredningen räknat med och rekommenderat. Varnande röster har också — som framgått av det föregående — höjts mot en ytterligare ökning av tillströmningen till juridisk utbildning, detta trots att den stigande tillströmningen under de senaste åren endast inneburit en återhämtning efter en femårig period, under vilken antalet årligen nyinskrivna vid de juridiska fakul­ teterna legat avsevärt lägre än det gjorde i slutet av 1940-talet. Skulle emellertid — vilket universitetsutredningen anser önskvärt — tillström­ ningen till de juridiska fakulteterna stiga från knappt 500 läsåret 1958/59 till närmare 800 mot 1960-talets slut, leder detta som nämnt till en avsevärt ökad belastning på de juridiska fakulteternas undervisningsresurser. Det blir under sådana förhållanden ofrånkomligt att ge de juridiska fakulteterna ytterligare förstärkningar utöver dem, som nu successivt tillkommer i enlighet med stats­ makternas vid 1957 års riksdag fattade upprustningsbeslut. Om utvecklingen skulle tendera mot en fördubbling av antalet juris stude­ rande, synes det naturligt att överväga till och med en så långtgående åtgärd som att tillskapa ytterligare en juridisk fakultet, lämpligen då vid Göteborgs universitet. Härvidlag måste emellertid sättas i fråga, om de personella resur­ serna är tillräckliga dels för den normala nyrekryteringen till befintliga ordinarie lärarbefattningar, dels för att besätta både de redan beslutade nya tjänsterna och därutöver lärostolarna vid en helt ny juridisk fakultet. Redan har från flera håll påtalats, att forskarrekryteringen vid de juridiska fakulteterna under en lång följd av år varit alltför ringa. Antalet disputationer har sålunda under de senaste 25 åren utgjort i medeltal endast två per år och någon avgörande förändring härutinnan torde icke vara att vänta under den närmaste tiden. Då nu antalet studerande vid de juridiska fakulteterna synes böra stiga högst avsevärt, är det enligt universitetsutredningens mening synnerligen angeläget att snara åtgärder vidtages i syfte att stimulera forskarrekryteringen inom rätts­ vetenskapen. Utredningen föreslår i detta syfte, att forskarassistentbefattningar inrättas även vid de juridiska fakulteterna. Härutöver synes böra särskilt över­ vägas en omprövning av den högre rättsvetenskapliga utbildningens (juris licen­ tiatexamen och juris doktorsgrad) ställning från meritvärderingssynpunkt vid befordringar inom främst domarbanan. Vid sidan av dessa och andra åtgärder i forskarrekryteringsstimulerande syfte måste emellertid enligt universitetsutredningen särskilda åtgärder vidtagas i

Kungl. May.ts 'proposition nr 119 år 1960 279

syfte att på kort sikt säkra tillgången på lärarkrafter för den juridiska under­ visningen. Även härvidlag förordar utredningen att särskilda medel ställes till förfogande för att lärarpersonalen skall kunna förstärkas i takt med ett stigande undervisningsbehov. Även dessa medel bör ställas till universitetskanslerns för­ fogande att i mån av behov fördelas på sätt som med hänsyn till omständig­ heterna är mest ändamålsenligt och kan även de anvisas via en anslagspost under anslaget till Gemensamma universitetsändamål: Extra utgifter. Då det gäller möjligheterna att för de juridiska fakulteternas undervisning engagera tillfälliga lärarkrafter, vill universitetsutredningen emellertid framhålla, att särskilda åtgärder kan vara behövliga. Härvidlag tänker utredningen särskilt på möjligheterna att för tillfällig lärartjänstgöring intressera i första hand yngre ho vrätts jurister. Härför torde bl. a. erfordras särskilda regler för bedömningen av sådan tjänstgörings meriteringsvärde och rörande möjligheterna att för sådan tjänstgöring erhålla tjänstledighet. Universitetsutredningen vill avslutningsvis understryka, att lärarrekryteringsfrågan för de juridiska fakulteternas del ter sig allvarlig och pakallar skynd­ samma åtgärder med hänsyn till den troliga undervisningsbelastningen. Först därefter kan man bedöma förutsättningarna för en fördelning av den juridiska utbildningen mellan fyra i stället för för närvarande tre fakulteter. Det blir under tiden också möjligt att överblicka tendenserna pa tillströmningssidan och därvid bedöma huruvida en avlastning för de tre nuvarande fakulteterna är erforderlig. Vidkommande den inom Göteborgs universitet resta frågan om möjliggörande av en fullständig juridisk-samhällsvetenskaplig utbildning vid Göteborgs univer­ sitet vill universitetsutredningen till en början erinra därom, att den juridisk­ samhällsvetenskapliga examen obligatoriskt omfattar flertalet eller fem av vid de juridiska fakulteterna av professurer företrädda ämnesområdena och att som tillvalsämne i examen därjämte må ingå ämnet rättshistoria. Enligt universitetsutredningens mening måste därför frågan om juridisk utbildning överhuvudtaget i Göteborg ses som ett sammanhängande problem. En utbildning för juridisksamhällsvetenskaplig examen, som i avsevärd utsträckning finge meddelas av speciallärare, skulle knappast betraktas som fullt likvärdig med den som med­ delas vid en fullständig juridisk fakultet. Denna utväg synes i varje fall för när­ varande knappast vara aktuell, med hänsyn till att den juridisk-samhällsvetenskapliga examen i sin nuvarande utformning ännu är så ny, att tillräckliga er­ farenheter av dess värde knappast hunnit vinnas.

B. Den humanistiska utbildningen och forskningen

Den totala utbyggnaden

Universitetsutredningen belyser till cn början de humanistiska fakulteternas expansion under efterkrigstiden och redovisar därvid följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 281

På grundval av siffrorna i tablån skulle man helt allmänt kunna säga, att de humanistiska fakulteterna bör byggas ut för att bereda utbildning för ett antal studerande, som med 30 procent överstiger det antal, som undervisades höstterminen 1958.

Utredningen anser för sin del, att nu skönjbara utvecklingstendenser inom skolorganisationen ger vid handen, att skolan icke kommer att behöva en ökning av antalet ämneslärare med humanistiska ämneskombinationer, som står i pro­ portion till den beräknade ökningen av antalet humanister. Därför måste man räkna med att ett relativt sett avsevärt större antal av de examinerade huma­ nisterna kommer att söka sig till annan yrkesverksamhet än ämneslärarens. Den starka benägenhet, som 1950-talets humanister visat att efter avslutad utbildning söka sig till ämneslärarbanan, behöver enligt utredningens mening icke tolkas som ett belägg för att läraryrket i och för sig skulle vara det helt dominerande bland dem som erbjuder sig för personer med humanistisk utbild­ ning. Vi har under en följd av år haft en påtaglig brist på ämneslärare i huma­ nistiska ämnen; befordringsutsikter och lönesättning har relativt sett förbättrats för läroverkslärarna; läroverksläraryrket har av naturliga skäl legat nära till hands i studenternas yrkesval. Det kan mycket väl tänkas, att detta i sin tur hindrat en utveckling av andra humanistiskt orienterade yrkesområden. På ett område kan väl detta klart sägas vara fallet, nämligen då det gäller samhälls­ vetare. Frånvaron av en utstakad och trygg karriär för akademiker med sam­ hällsvetenskaplig utbildning liksom måhända även samhällsvetenskapernas rela­ tivt sett svaga ställning på skolschemat i förhållande till de rent humanistiska disciplinerna har enligt utredningens mening lett till att den samhällsvetenskap­ liga utbildningen kommit att ligga under i konkurrensen med den humanistiska ämneslärarutbildningen, då det gällt studenternas utbildnings- och yrkesval. Då ämneslärarutbildningen nu icke längre kan te sig som ett nästan självklart förstahandsalternativ, måste redan av detta skäl den samhällsvetenskapliga utbild­ ningen bli mera attraktiv för studenterna.

Resonemang av dessa slag har lett utredningen till den övertygelsen, att fram­ tidens arbetsmarknad knappast kan ge utrymme för en större ökning av antalet yrkesverksamma humanister än den som utredningen räknat med enligt det s. k. b-alternativet. Utredningen vill understryka, att den ser en sådan expansion av humanisternas arbetsmarknad som ett maximum för en så kort tidsrymd, som det här är fråga om. I valet mellan b- och c-alternativen har utredningen stannat för b-alternativet. Men utredningen vill starkt framhålla, att vilket av alternativen som än realiseras det av arbetsmarknadsskäl bl. a. blir nödvändigt att man under 1960-talet börjar förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla stadier inom skolväsendet, samt att man därutöver på utbildningssidan vidtager särskilda åtgärder av följande två slag:

Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960 283

ram liar ofta diskuterats i den offentliga debatten. Utredningen erinrar om vad förre universitetskanslern Arthur Thomson anförde i sitt remissutlåtande an­ gående universitetsutredningens första betänkande: »Den akademiska utbild­ ningen — särskilt vid de filosofiska fakulteterna — måste enligt min uppfatt­ ning sättas in i ett större sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska och övriga utbildningsvägar beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i likhet med vad som redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga om den psykologiska utbildningen och forskningen (se SOU 1955:11) — komma till stånd på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen av den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare undersöka, huruvida inom ramen för nu gällande examensbestämmelser särskilda önskemål om akademisk utbildning kunna tillgodoses avseende vissa speciella yrkesområden.» Frågan om åtgärder för att möta den stora ansvällningen av antalet ny­ examinerade humanister har också upptagits till utförlig diskussion i skrivelser, som Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och Sveriges Akademikers Central­ organisation (SACO) riktat till universitetsutredningen. Gemensamt för de båda organisationernas ståndpunkter är, att man dels avvisar spärr vid de humanis­ tiska fakulteterna, dels anser att humanistöverskottets problem måste till sin väsentliga del lösas inom de humanistiska fakulteterna. Enligt båda organisa­ tionerna bör man sträva efter att vid dessa fakulteter ge utbildning även för andra yrken än lärarens. Man bör därvid utnyttja den frihet till kombinationer, som den filosofiska examensstadgan erbjuder, framför allt inom filosofie kandidat­ examens ram. Genom yrkes- och studierådgivning bör man vidare sträva efter att intressera humanister för andra levnadsbanor än lärarens, samtidigt som man måste skapa intresse för den humanistiska arbetskraften inom näringslivet och arbetsmarknaden i övrigt. Såväl SFS som SACO har gjort försök att inventera nya yrkesområden för humanister. SFS fäster uppmärksamheten vid att det borde finnas ökade möjligheter för humanister att göra sig gällande inom näringslivet, såsom t. ex. personaladministratörer och kvalifice­ rade sekreterare. Personaladministratörer borde framför allt studera samhällsvetenskapliga ämnen sådana som statistik, nationalekonomi, företagsekonomi, arbetsrätt och psykologi. Även de kvalificerade sekreterarna borde, vid sidan av moderna språk erhålla akademisk utbildning i samhällsvetenskapliga ämnen. SACO redovisar likaledes vissa typer av befatt­ ningar inom näringslivet för vilka humanistisk utbildning kan tänkas vara lämplig. Listan upptager följande kategorier: Fersonalmän, utbildningsledare, reklammän, public relation­ män, försäljare, försäljnings- och reklampsykologer, företagsbibliotekarier, korrespondenter och översättare samt privatsekreterare (chefsassistenter). Personalmännen bör, enligt SACO:s förslag, ha eu examen rymmande samhällsvetenskapliga ämnen, arbetsrätt och psykologi. Utbildningsledare bör ha pedagogik, moderna språk och företagsekonomi i sin examen. Reklammännen bör äga kunskaper i språk och samhällsvetenskapliga ämnen. Detta gäller även för de s. k. public relation-männen för vilka SACO rekommenderar utbildning i statskunskap, sociologi och litteraturhistoria. Försäljare behöver framför allt teknisk och ekonomisk utbildning, under det att försäljnings- och reklampsykolog er givet­ vis bör ha grundlig utbildning i psykologi. Företag sbibliotekariernas uppgift torde även

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

bli att för företagsledarnas och de högre funktionärernas räkning sammanfatta nya re­ sultat och synpunkter som framföres i t. ex. facktidskrifter från utlandet och i annan litteratur. Språkkunskaper måste därför vara en viktig förutsättning för denna tjänstetyp. Samma fordringar kan ställas på korrespondenter och översättare. Privatsekreterare be­ höver, förutom språkkunskaper, samhällsvetenskapliga insikter. Förutom dessa närmast till näringslivet anknytande tjänster pekar SACO på journalist­ yrket och jolkbibliotekarieyrket som lämpliga för humanister. Även SFS diskuterar dessa två yrken. I samband med journalistutbildningen nämner SACO funktionärer inom andra massmedia såsom television och radio. De båda organisationerna konstaterar, att det årliga behovet av journalister under 1960-talet av pressorganisationerna har uppskattats till 150 stycken. För att utbilda dessa nya journalister har Publicistklubben, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Svenska Journalistförbundet upprättat ett journalistinstitut. Vid detta institut avser man att ge kurser dels i journalistiskt-tekniska ämnen, dels i mera allmänna, teoretiskt orienterade ämnen. De sistnämnda ligger nästan uteslutande inom samhällsvetenskapernas ämnesgrupp. SFS framhåller, att utbildningen vid journalist­ institutet säkerligen kommer att bli av stort värde, men att den därför inte gör akade­ miskt utbildade journalister överflödiga. SACO ger uttryck för samma tanke och föreslår för sin del, att den vid institutet meddelade undervisningen kompletteras med fyra akade­ miska betyg. SACO säger: »Den 'normala’ akademiska utbildningen för journalister skulle därigenom bli fyra akademiska betyg och genomgång av journalistinstitutet.» SACO understryker att en sadan utbildning, för att få tyngd och värde, borde legitimeras av samma organisationer som står bakom journalistinstitutet. SACO anser inte att man bör föreskriva vilka ämnen, som skall ingå i fyrabetygskombinationen; det torde snarare vara i den journalistiska arbetsgivarpartens intresse att kunna rekrytera personer med stor variation i sina teoretiska kunskaper. Det vore även av värde, om en eller annan journalistaspirant i sin examen hade betyg från andra fakulteter än de humanistiska. Man kan tänka sig ett ökat behov av akademiskt utbildad personal vid de olika typerna av folkbibliotek. Här har salunda humanisterna en växande arbetsmarknad. SACO fram­ håller, att den förkortade arbetstiden och därigenom ökade fritiden borde medföra en ökad aktivitet från bibliotekens sida: »Från allmänna samhälleliga värderingar är det värdefullt, om bibliotekens verksamhet kan bidraga till att lösa detta problem» (fritids­ problemet). För att väcka och stadfästa allmänhetens behov av fritidsläsning måste biblio­ tekens PR-verksamhet och service i övrigt rustas upp. Men då måste bl. a. tillräckliga personella resurser ställas till förfogande, och rekryteringsbehovet till biblioteksbanan blir då större. I fråga om dessa bibliotekariers teoretiska utbildning har kanslern för rikets universitet i ett remissutlåtande den 15 maj 1959 angående utbildning av bibliotekarier framhållit, att en sådan teoretisk utbildning mycket väl kan rymmas inom ramen för eu filosofie kandidatexamen och att man, för den händelse en fast ämneskombination anses önskvärd, kan följa samma principer som dem, som ligger till grund för psykologutbild­ ningen. Kanslern avvisar förslaget om ett särskilt akademiskt ämne, bibliotekskunskap. SACO tillstyrker för sin del viss försöksutbildning samt ytterligare utredning angående den praktiska utbildningen. SACO pekar i sin skrivelse dessutom på en rad yrken, som kan betecknas såsom lig­ gande på gränsen mellan den utbildning, som man erhåller genom psykologutbildning, samhällsvetenskaplig examen och socialinstitutens socionomexamen. Sålunda nämnes yrkesoch studieledare, högre personal inom social- och fångvården samt utbildningsledare inom näringslivet. Gemensamt för dessa yrken torde vara att de framför allt kräver utbildning inom de samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnena.

Sammanställer man de nya utbildningsvägar för humanister som skisseras i de båda organisationernas skrivelser, finner man, att så gott som samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 285

framför allt kräver teoretisk utbildning inom den samhällsvetenskapliga ämnes­ gruppen samt i psykologi och pedagogik. Kunskaper i moderna språk har även framstått som väsentliga. Men därjämte förutsättes för nästan alla dessa yrken någon form av praktisk utbildning.

Universitetsutredningen finner, som framgått av det föregående, att en diffe­ rentierad utbildning inom de humanistiska fakulteternas ram är ofrånkomlig om man skall kunna undvika en överproduktion av vissa slag av humanister. Då det gäller de formella förutsättningarna för att få till stånd en dylik reformering av de humanistiska fakulteternas utbildningsprogram, vill utredningen fram­ hålla, att dessa fakulteter redan nu har att meddela undervisning för olika slag av akademiska examina. Det arbete som ligger bakom 1953 års stadga angående filosofiska examina, 1958 års stadga angående juridiska och samhällsvetenskap­ liga examina samt de riktlinjer som angivits för utbildningen av psykologer ut­ gör härvidlag en god grund för ett fortsatt reformarbete. Förutom filosofisk ämbetsexamen (»fil. mag.-examen») kan vid humanistisk fakultet såsom grundexamen avläggas filosofisk-samhällsvetenskaplig examen (»fil.-pol. mag.-examen») och filosofie kandidatexamen. De båda förstnämnda examina måste i avseende på ämneskombinationerna vara sammansatta på visst, i examensstadgorna närmare angivet sätt. För filosofie kandidatexamen är där­ emot ämneskombinationen i princip helt fri. Inom denna examens ram har man emellertid tillskapat en utbildning med viss bundenhet i ämneskombinationen, nämligen psykologutbildningen. Denna skall omfatta ämnena psykologi, peda­ gogik, sociologi och statistik. Av de erforderliga sex betygsenheterna bör fem fördelas med två betygsenheter i vartdera av ämnena psykologi och pedagogik, som utgör utbildningens huvudämnen, samt en betygsenhet i ämnet sociologi. Tillkomsten av psykologutbildningen visar, hur man utan stora organisa­ toriska förändringar kan inom ramen för den filosofiska examensstadgan och de filosofiska fakulteterna skapa nya former för akademisk yrkesutbildning. Givetvis måste i sådana fall även utbildningens innehåll i viss utsträckning differentieras. Examensstadgorna ålägger fakulteterna att tillse, att en med hänsyn till de olika examina lämpad undervisning finnes att tillgå för de studerande. Detta innebär, att särskilda studieplaner (kursfordringar), därest så erfordras, skulle kunna fastställas i samma ämne för olika examina eller i varje fall att i studie­ planen för ett ämne kan anges alternativa kurser, upplagda med sikte på olika utbildningsmål. I praktiken torde för närvarande skillnaderna mellan i varje fall kurserna för filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen vara obetydliga och föga utnyttjade. I många fall anges i studieplanen, att den som ej siktar på ämbetsexamen kan, efter samråd med examinator, erhålla jämk­ ningar i den angivna normalkurscn, så att en ökning av kursomfånget inom ett område uppväger en minskning inom ett annat.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

Orsaken till att man i så pass liten utsträckning tillämpar ett system med alternativa studieplaner är helt naturligt den, att i många ämnen det över­ vägande antalet studerande siktat på ämneslärarbanan eller i varje fall i en ämneslärarutbildning sett en viss trygghet för framtiden, medan bestämda kom­ petensfordringar i stort sett saknas inom övriga verksamhetsområden för huma­ nister. Ämneslärarkursen har därför blivit normalkursen. Då det nu gäller för de humanistiska fakulteterna — liksom även för de matematisk-naturvetenskapliga — att aktivt inrikta sin undervisning på att tillgodose även andra utbildningsbehov än ämneslärarutbildningens, kan detta enligt utredningens mening bäst ske genom att där så är erforderligt för de enskilda examensämnena särskilda studieplaner fastställes eller särskilda alternativkurser anges i studie­ planerna för de olika huvudyrken eller huvudsakliga yrkesområden, som en akademisk examen i humanistiska ämnen kan syfta till. I många fall torde det härvidlag vara tillräckligt med två alternativ — ett med sikte på filosofisk ämbetsexamen (ämneslärarbanan) och ett med sikte på filosofie kandidatexamen. Utredningen föreställer sig emellertid, att man i vissa ämnen kan ha behov av flera än två varianter av studiekursen. Det synes universitetsutredningen sålunda självklart, att man i ämnen som historia, litteraturhistoria och geografi — ämnen som redan nu medtages både i ämneslärarexamina och i examina, som syftar på annan verksamhet — bör erbjuda t. ex. blivande journalister alternativa kurser med tyngdpunkten lagd på t. ex. modern politisk och social historia, modern litteratur, kulturgeografi med lokaliseringsgeografi etc. Behov av alternativa studiekurser kommer emel­ lertid med all sannolikhet också att göra sig gällande i fråga om de moderna språken. Ett klart behov av goda språkexperter i näringslivet torde redan nu föreligga, och detta behov kommer enligt utredningens övertygelse att ytter­ ligare accentueras, i samma mån som de internationella, ekonomiska samarbetssträvandena leder till en starkare integration av marknaderna. Föreliggande utbildningsbehov bör kunna tillgodoses, bl. a. genom att universiteten vid sidan om ämneslärarutbildningen i språkämnen erbjuder alternativa studieplaner med starkare inriktning på praktisk språkfärdighet och orientering i modern littera­ tur. I detta sammanhang vill utredningen också peka på de — låt vara be­ gränsade — utbildningsbehov inom de språkvetenskapliga sektionernas område, som uppkommer i och med att de s. k. underutvecklade ländernas betydelse på världsmarknaden växer. Utredningen vill till undvikande av alla missförstånd med kraft understryka, att de alternativa studieplaner och alternativa studiekurser, varom här talats, är avsedda att vara olika endast i avseende på kursernas innehåll och de olika kursmomentens inbördes betydelse. I avseende på undervisningens syfte och kursfordringarnas totala omfattning och svårighetsgrad måste de alternativa studieplanerna däremot givetvis vara likvärdiga. Två betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen och två betygsenheter i filosofie kandidatexamen i ett och samma ämne bör sålunda fordra i princip lika lång studietid och samma grad av mogen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1960 287

het och förmåga till självständigt omdöme hos den studerande. Samtliga studie­ planer för högre betyg i ett ämne bör vidare vara så utformade, att de i lika mån kan utgöra grund för fortsatta vetenskapliga studier. Universitetsutredningen har i det föregående, närmast i anslutning till de skrivelser som Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers Cen­ tralorganisation i detta ämne riktat till utredningen, redogjort för några av de yrkesområden, för vilka en särskilt anpassad humanistisk utbildning synes vara speciellt värdefull. Några utarbetade förslag till särskilda studieplaner har emel­ lertid icke framlagts av organisationerna, och universitetsutredningen har själv — med hänsyn både till tidsfaktorn och till sina direktiv att ange ramar och riktlinjer för universitets- och högskoleväsendets utbyggnad — icke ansett sig böra genomföra ett detaljerat utredningsarbete av det slag, som härvidlag er­ fordras. Utredningen anser emellertid, att ett sådant utredningsarbete utan dröjs­ mål bör igångsättas och anförtros särskild expertis. Universitetsutredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga måtte tillkallas med uppdrag att fram­ lägga förslag till studiegång och studieplaner för utbildningsvägar huvudsakligen inom de humanistiska fakulteternas ämnessfär, särskilt utformade med sikte på verksamhet inom andra yrkesområden än ämneslärarens. Utredningen föreslår sålunda, att hela detta uppdrag anförtros en enda kom­ mitté. Då emellertid utredningsuppdraget skulle omfatta skilda verksamhets­ områden med speciella och olikartade betingelser i här aktuella hänseenden, torde det vara lämpligt, att till kommitténs förfogande ställes ett relativt stort antal experter och att kommitténs arbete i viss utsträckning bedrives inom särskilda delegationer. Såväl bland kommitténs ledamöter som bland experterna bör enligt utred­ ningens mening ingå företrädare dels för de ämnesområden, som kan bli aktuella för olika slag av humanistisk specialutbildning, dels för de ifrågavarande yrkes­ områdena själva. Kommitténs arbete måste självfallet grundas på en för varje ifrågakommande yrkesområde gjord analys och bedömning av det framtida behovet av på visst sätt utbildad arbetskraft. Sådana analyser bör enligt universitetsutredningens mening utföras inom det i det föregående föreslagna utredningsinstitutet för utbildnings- och yrkesprognoser. För att kommitténs arbete skall kunna genom­ föras med minsta möjliga tidsutdräkt är det sålunda särskilt viktigt att detta institut kommer till stånd och kan börja sitt arbete redan under budgetåret 1960/C1. De förslag till studiegång och studieplaner, som kan komma att framläggas av den här föreslagna kommittén, bör självfallet i vanlig ordning prövas av de akademiska myndigheterna och fastställas av kanslern för rikets universitet. Då det emellertid här gäller utbildning för särskilda yrkesområden, inom vilka arbetsförhållandena kan förändras mycket snabbt, är det av stor betydelse, att en studiegång eller studieplan, som särskilt avpassats för ett visst yrkesområde, också kontinuerligt överses och anpassas till de nya eller förändrade krav, som

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

där ställes på ifrågavarande arbetskraft. Det kan därför visa sig rationellt att för var och en av de här skisserade, särskilda utbildningslinjerna tillskapa råd­ givande organ, som knytes till fakulteterna med uppgift att fungera som kon­ taktorgan mellan fakulteterna och deras undervisningsnämnder å ena sidan och de ifrågavarande yrkesområdena å den andra. De organ utredningen här tänker på skulle sålunda närmast motsvara avdelningsråden vid de tekniska högskolor­ nas olika fackavdelningar. Det torde böra ankomma på den här föreslagna kommittén att i de enskilda fallen framlägga konkreta förslag rörande till­ skapandet av dylika rådgivande organ. En särskild uppgift skulle organ av nyss skisserat slag kunna få då det gäller att få till stånd en till den akademiska utbildningen anknuten praktisk utbild­ ning eller utbildning vid annat slag av utbildningsanstalter. Utredningen före­ ställer sig, att en dylik kombination av akademisk och icke-akademisk utbild­ ning i många fall kommer att visa sig ändamålsenlig, och det blir därvid sanno­ likt nödvändigt att tillskapa organ av examensrådstyp, som bl. a. spelar rollen av kontaktorgan eller huvudmän för den icke-akademiska delen av utbildningen.

Den samhällsvetenskapliga utbildningen

Från såväl arbetsmarknads- som utbildningssynpunkt är det önskvärt, att en betydande förskjutning mot den samhällsvetenskapliga utbildningen kommer till stånd bland de studerande vid de humanistiska fakulteterna. Den samhälls­ vetenskapligt orienterade utbildningen måste därför såsom utredningen i det föregående framhållit få en avsevärt starkare ställning, än vad den för närva­ rande har. Även i fråga om de samhällsvetenskapliga ämnena torde det vara motiverat, att alternativa studieplaner står till förfogande. Detta gäller icke uteslutande de av de samhällsvetenskapliga ämnena, vilka tillika ingår i ämneslärarutbildningen (nationalekonomi, statskunskap, psykologi och pedagogik) utan även övriga ämnen. I detta sammanhang pekar utredningen på att alternativa studie­ kurser redan i viss utsträckning förekommer i ämnet statistik. Om den föreslagna differentieringen genomföres, kommer sannolikt olika kom­ binationer av rent humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen att bli aktuella. Redan detta torde kräva en förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas undervisningsresurser. Emellertid är det tydligt, att ett av de kvanti­ tativt mest betydande alternativen till en humanistisk ämneslärarutbildning även i framtiden kommer att vara den rent filosofisk-samhällsvetenskapliga utbildningen (filosofie-politices magisterexamen). Denna omfattar obligatoriskt ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap jämte vissa kurser i juridik och i företagsekonomi. Därjämte kan i examen ingå ett eller flera av de övriga samhällsvetenskapliga ämnena samt ämnena allmän rättsvetenskap, historia och matematik. Förutom utbildningen inom ramen för filosofisk-samhällsvetenskaplig examen

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 289 kan till den samhällsvetenskapliga utbildningen i vid mening räknas den i det föregående omnämnda psykologutbildningen. Båda dessa utbildningsvägar är relativt ny organiserade. Riktlinjerna för ut­ bildning för psykologkompetens har år 1958 — på basis av psykologutredningens betänkande och remissyttrandena däröver — angivits i en inom ecklesiastik­ departementet upprättad promemoria. Samma år utfärdades en ny stadga an­ gående juridiska och samhällsvetenskapliga examina, som innebar en relativt betydande omläggning av den tidigare politices magisterutbildningen i anslut­ ning till det förslag som år 1953 framlagts av särskilda sakkunniga. Den nya psykologutbildningen har redan tilldragit sig ett betydande intresse bland studenterna. Rekryteringen till den rena samhällsvetarutbildningen har däremot under en följd av år varit relativt svag. Delvis torde detta ha haft sin grund däri, att det varit känt att den samhällsvetenskapliga examens innehåll och uppgifter varit föremål för utredning. I en sadan situation är det naturligt, att en studiebanas dragningskraft försvagas, och i den mån detta varit orsaken till den samhällsvetenskapliga utbildningens rekryteringssvårigheter, bör man nu kunna räkna med en förbättring av läget. Emellertid är det möjligt, att rekryteringssvårigheterna även haft andra or­ saker, och det kan därför tänkas att särskilda åtgärder blir behövliga för att stimulera intresset för samhällsvetenskaplig utbildning. Som tidigare antytts kan bristen på avgränsat yrkesområde och en klart utstakad befordringsgång för personer med samhällsvetenskaplig examen ha bidragit till att ämneslärarbanan tett sig mera lockande för 1950-talets humanister. Ett annat förhållande som kan ha verkat i samma riktning är samhällsvetenskapernas hittills relativt svaga ställning på skolschemat. I sistnämnda hänseende torde — i varje fall på litet längre sikt — bättre förutsättningar ha skapats genom nyligen fattade beslut rörande samhällslärans ställning i skolundervisningen och i ämneslärarutbildningen. Både beträffande psykologbehovet och beträffande behovet av personal med samhällsvetenskapliga examina måste medgivas, att föreliggande siffermässiga analyser rörande den framtida arbetsmarknaden ej ger ett tillräckligt underlag för en mycket stark ökning av utbildningskapaciteten. Det måste å andra sidan understrykas, att det här är fråga om yrkesområden, vilka bl. a. därför att de är relativt diffust avgränsade knappast kan göras till föremål för arbetsmarknadsprognostiska bedömningar i egentlig mening. Man är här — liksom i fråga om de i det föregående behandlade humanist-kategorierna — i hög grad hän­ visad till att göra allmänna bedömningar på grundval av skönjbara utvecklings­ tendenser. Allt tyder på att utrednings- och planläggningsarbete av den typ, som särskilt lämpar sig för personer med samhällsvetenskaplig utbildning, kommer att be­ hövas i stigande omfattning icke blott inom det statliga utredningsväsendet och länsadministrationen utan även inom de stora företagen, inom organisations­ väsendet och inom kommunalförvaltningen. Härvidlag vill universitetsutred-

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 saml. Nr 119

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

ningen hänvisa till de omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter av sam­ hällsvetenskaplig art, som maste lösas vid översiktlig planering i form av regionoch generalplaner. Det torde bli allt mera nödvändigt att detta planarbete ba­ seras på samhällsvetenskapligt utredningsarbete, som tar hänsyn till befolkningsstatistiska, ekonomiska, näringsgeografiska och sociologiska förhållanden, och mycket talar för att kunskaper av detta slag bör ägnas särskild uppmärksamhet vid utformningen av studiegång och studieplaner för filosofisk-samhällsveten­ skaplig examen. Ett uttryck härför är de synpunkter som framkommit i sam­ band med det förslag om en professur i stadsplanekonst, som framlagts av aka­ demien för de fria konsterna. Beträffande psykologerna vill utredningen särskilt peka på den svällande skolorganisationens behov av psykologisk expertis. Den ökade psykologutbild­ ningen kommer vidare att skapa personella resurser för en allmän förstärkning av den personalvårdande verksamheten i detta ords vidaste bemärkelse. I sin modellberäkning har utredningen hypotetiskt räknat med en fördelning av humanisterna mellan a ena sidan samhällsvetare (inklusive psykologer) och å den andra humanister i egentlig mening, vilken innebär, att den förra kate­ gorien skulle växa avsevärt kraftigare än den senare. Antalet yrkesverksamma samhällsvetare skulle enligt beräkningen stiga från omkring 500 år 1955 till omkring 1 200 år 1965 och omkring 3 000 år 1975, en beräkning som förutsätter att det arliga antalet nybörjare skulle behöva avsevärt mer än fördubblas, kanske tredubblas i förhållande till nuläget. Utredningen anser, att denna ökning av antalet samhällsvetare och psykologer utgör en lämplig riktpunkt för dimensioneringen av här ifrågavarande utbild­ ningslinjer. Utredningen förordar därför, att den fasta lärarpersonalen i de samhällsvetenskapliga ämnena inklusive ämnena psykologi och pedagogik suc­ cessivt förstärkes med sikte på en pa detta sätt utvidgad undervisnings- och forskningsverksamhet.

Utbyggnadens konsekvenser

Utredningens i det föregående givna rekommendationer kan komma att kräva dels en förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnenas resurser, dels särskilda förstärkningsåtgärder för den differentierade utbildningen vid de humanistiska fakulteterna. I stort sett torde visserligen antalet meddelade undervisningstimmar i de stora undervisningsämnena icke behöva bli avsevärt större, om vissa undervisnings­ grupper bedriver sina studier efter en studieplan och andra grupper läser enligt en alternativ studieplan. Men man måste räkna med att de nya, mera specialinriktade studiekurserna kan komma att erfordra undervisning inom särskilda delar av ett ämne, en undervisning som ibland kan behöva meddelas av special­ lärare, ibland av utländska lektorer och ibland av fast anställda lärare med viss specialinriktning, vilken för närvarande icke finnes företrädd inom den fasta

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 291

lärarstaben vid en institution. Vidare kan en uppdelning av undervisningsgrup­ perna efter studieinriktning leda till att man får arbeta med ett något större antal undervisningsgrupper än som eljest skulle erfordras. Av dessa skäl kan en differentierad utbildning inom de humanistiska fakulteterna komma att fordra en större samlad undervisningsinsats än en ensartad utbildning fordrar. Universitetsutredningen vill i princip förorda, att de humanistiska fakulteterna ges de resurser, som kan komma att erfordras för att fakulteterna skall kunna meddela den differentierade utbildning, som genom den ovan föreslagna kommitténs ar­ bete kan visas vara erforderlig, för att utbildningen skall motsvara en differen­ tierad arbetsmarknads behov av personal med humanistisk och samhällsveten­ skaplig utbildning. De nya utbildningsvägar det här blir fråga om, kommer sannolikt att inne­ fatta olika kombinationer av samhällsvetenskapliga ämnen, språk och övriga humanistiska ämnen. Detta innebär, att man inte gärna kan tänka sig att de humanistiska fakulteterna endast kan expandera inom den samhällsvetenskapliga sektorn. Vi måste under alla förhållanden räkna med en utbyggnad i fråga om topptjänster inom ett flertal av de nuvarande humanistiska fakulteternas ämnen. I stort sett måste denna utbyggnad av topptjänster ske efter de principer och allmänna riktlinjer, som universitetsutredningen lagt fram i sina första och femte betänkanden. Det innebär att efter de redan i kraft varande principerna nya amanuens-, assistent- och lektorstjänster måste tillkomma. Men därjämte måste man, enligt utredningens bestämda uppfattning, räkna med nya profes­ surer och precepturer. Utredningen vill, när frågan gäller utbyggnad av ämnesorganisationen inom de filosofiska fakulteterna och inte minst da de rent huma­ nistiska och de samhällsvetenskapliga disciplinerna, framhålla att man för fram­ tiden bör räkna med att stark specialisering kommer att göra sig gällande inom de skilda ämnena, men att den centrala teoribildningen och forskningsmetoden ofta förblir gemensam. En sådan specialisering kommer att bli än mer nödvän­ dig, om man anser att man inom en fakultet vill ha största möjliga anpassbarhet till arbetsmarknadens olika krav på olika ämneskombinationer och av dessa kombinationer bestämd specialisering på vissa områden. Specialiseringen innebär, att man vid en institution under gemensam ämnesbeteckning har ett antal topp­ tjänster, vilkas innehavare dels forskar inom olika områden, dels kan meddela undervisning med hänsyn till ämnets olika aspekter. Med hänsyn till forsk­ ningens och forskningsundervisningens krav anser utredningen att man även inom de rent humanistiska och inom de samhällsvetenskapliga ämnena bör sträva efter relativt stora institutioner, rymmande differentierade topptjänster. Det bör vara den bästa garantien dels för att den aktuella forskningens olika områden blir företrädda, dels för att de studerande på högstadiet kan få specialistbetonad undervisning inom sina forskningsområden. Det måste vara ytterst angeläget att det växande antalet unga forskare efter sina preliminärexamina kan erhålla förstklassig handledning. Enligt utredningens mening vore ett sådant system det bästa sättet att på en gång möta den ökade specialiseringens ford-

292 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 119 år 1960 ringar inom varje ämne och det samtidiga önskemålet att hålla examensämnet samlat. Humanistiska fakulteter med på detta sätt inom sig differentierade institu­ tioner bör ha stora förutsättningar att lämna den mångsidiga undervisning som de i det föregående berörda skiftande utbildningslinjerna fordrar. I de ämnen där man under 1960-talet får räkna med en viss knapphet i fråga om lärartillgången — och det gäller framför allt för de samhällsvetenskapliga ämnena — är institutioner av detta slag utan tvivel det rationellaste sättet att utnyttja den tillgängliga personalen både för undervisning och forskning. Som en konse­ kvens av denna sin grundsyn på institutionernas uppbyggnad, finner utred­ ningen det naturligt att betrakta en vetenskaplig institution som en enhet med uppgift att dels i görligaste mån täcka hela forskningsfältet, dels lämna under­ visning för fältets olika examina. Sedd från den synpunkten är en institution i fråga om undervisning en service-station, till vilken man vänder sig för att få den för en viss examen specificerade undervisningen levererad. En fakultet eller sektion, som omfattar flera olika institutioner, kan uppfattas på analogt sätt. Det blir fakultetens respektive sektionens sak att leverera den undervisning som behöves för nya utbildningsvägar eller för nyorientering genom nya ämnes­ kombinationer. Ju flera ämnen som finnes företrädda inom en och samma fakultetsenhet, desto lättare blir det att åstadkomma en sådan nyorientering och utvidgning av nya kombinationer och byggandet av nya utbildningsvägar. Befarar man en snedvridning eller överproduktion inom något utbildningsområde, bör det vara än mera angeläget att man bygger upp fakulteterna på ett sådant sätt, att de utan stora svårigheter kan anpassa sig till nya behov och situationer. Nyorientering och anpassning kan bli aktuella både inom de humanistiska kärn­ ämnena och inom de samhällsvetenskapliga ämnena samt i fråga om examina med kombinationer av dessa två grupper. Genom att man i görligaste mån åstadkommer denna anpassbarhet, kan man även snabbt ställa om efter arbetsmarknadens krav. Utredningen finner för sin del att man därigenom uppnår en större grad av smidighet än om man bygger upp en rad separata och specialiserade högskolor eller institut, som ställes inför stora problem vid varje förändring av arbetsmarknadens behov. Detta gäller vare sig det rör sig om en ökning eller om en minskning av utbildningskapaciteten. Även om stora delar av de väntade humanistskarorna söker sig in på nya vägar, bör man räkna med ett betydande antal studenter även inom de huma­ nistiska kärnämnena. Detta kan även, som tidigare framhållits, komma att leda till ett ökat antal topptjänster av professors- och preceptorskaraktär inom dessa ämnen. Det är emellertid av betydelse, när statsmakterna inrättar sådana nya topptjänster, att man samtidigt föreskriver att undervisningen i främsta hand skall gälla de områden, där man finner en nyorientering önskvärd. Man bör så­ lunda tänka sig att alternativa kurser utarbetas i modern politisk och social historia, gällande både svenska och internationella förhållanden, i modern inter­ nationell litteraturhistoria och konsthistoria, i engelska, franska, tyska och

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 293

spanska med tonvikt på det moderna språket och de ifrågavarande ländernas litteratur och kulturhistoria. Hur stor den erforderliga ökningen av antalet fasta lärar- och forskartjänster vid de humanistiska fakulteterna kommer att visa sig vara under 1960-talet, kan universitetsutredningen icke med bestämdhet ange. Mycket blir härvidlag beroende av studentströmmens fördelning på de skilda ämnena och denna för­ delning blir i sin tur starkt avhängig av resultaten av det utredningsarbete, som bör genomföras av den i det föregående föreslagna kommittén för en differen­ tierad humanistutbildning. Universitetsutredningen uttalar endast helt allmänt, att då 1950-talets våld­ samma expansion av de humanistiska fakulteternas utbildningsuppgifter nu förutsättes avstanna, det allmänt sett blir naturligt och motiverat, att fakultetsorganisationen konsolideras genom en förstärkning av forskningens och forskarhandledningens resurser. Framtidens samhälle kommer, som flera gånger fram­ hållits, att ha behov av en livaktig och mångsidigt inriktad humanistisk forskning.

C. Den ekonomiska utbildningen och forskningen

För närvarande finns det två handelshögskolor, den i Stockholm och den i Göteborg. Den årliga nyintagningen av studerande är i Stockholm cirka 225, i Göteborg cirka 130, eller sammanlagt således drygt 350. Frågan om handels­ högskolornas ställning har för universitetsutredningens del fått särskild aktua­ litet dels genom att Kungl. Maj:t till utredningen överlämnat ett av Malmö stad framlagt förslag angående en tredje handelshögskola, förlagd till Malmö, dels genom ett förslag om en sydsvensk handelshögskola framlagt av en för Lunds universitet och Skånes handelskammare gemensam kommitté. Beträffande ifråga­ varande förslag torde få hänvisas till utredningens betänkande (s. 338—346).

Utredningen konstaterar, att handelshögskolornas nuvarande utbildnings­ kapacitet allmänt anses vara otillräcklig. Anledningen till att man räknar med ett starkt ökat utbildningsbehov i fråga om civilekonomer är helt naturligt delvis den, att näringslivets utveckling fordrar ett större antal företagsekono­ miskt utbildade experter på poster av samma slag som nu normalt besättes med civilekonomer. Därtill kommer emellertid att civilekonomexamen är mångsidigt användbar och att utbildningens användningsområde skulle kunna ytterligare utsträckas, därest möjligheter skapades att komplettera civilekonomexamen med andra ämnen än de huvudämnen, som nu normalt ingår i utbildningen. För egen del vill utredningen tillägga, att en ökad utbildning av civilekonomer också motiveras därav, att vi först nu har att räkna med ett egentligt ersättningsbehov på civilekonomernas arbetsmarknad. Civilekonomexamen är så ung (den första civilekonomen examinerades år 1911), att examinationen hittills så gott som uteslutande inneburit ett nettotillskott till yrkeskåren. Först under

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

innevarande decennium har de äldre civilekonomerna börjat nå pensionsåldern och därmed uppstår den så att säga normala situationen för yrkesgruppens för­ nyelse och utvidgning. Då det så gäller den erforderliga intagningsökningens storlek, har universitetsutredningen — liksom i fråga om civilingenjörsutbildningens framtida dimensio­ nering — samrått med representanter för Sveriges Industriförbund. I skrivelse till utredningen har Industriförbundet sammanfattat sina synpunkter på frågan. En betydande ökning av intagningen är, konstaterar förbundet, i och för sig möjlig. Ett stort antal välmeriterade inträdessökande måste årligen vägras in­ träde vid de båda handelshögskolorna. Förbundet påpekar emellertid, att en ökad intagning till dessa högskolor kan få återverkningar på kvaliteten hos dem som studerar för avläggande av samhällsvetenskapliga examina. Beträffande näringslivets behov av civilekonomer har Industriförbundet efter konferenser med representativa företrädare för näringslivet kunnat konstatera, att en betydande brist på civilekonomer anses föreligga. »Förbundet har kom­ mit till den uppfattningen, att en intagning av cirka 600 elever mot nuvarande 350 skulle motsvara behovet.» Även andra skäl än det omedelbara behovet av personal med civilekonom­ utbildning finns, framhåller Industriförbundet, för en ökad intagning. Efter­ frågan på civilekonomer är nu så stor, att flertalet ekonomie studerande erbjudes anställning redan före examen, något som i hög grad försvårar forskarrekryte­ ringen. »Önskemålet om en ökning av antalet forskare på det företagsekonomiska området synes endast kunna realiseras genom en större intagning till handels­ högskolorna.»

Såsom framgår av det föregående anser utredningen att intagningskapaciteten vid de ekonomiska utbildningslinjerna bör ökas från för närvarande ungefär 350 till ungefär det dubbla (jfr denna bilaga s. 74). Härigenom skulle enligt utredningens beräkningar erhållas en ökning av den årliga examinationen från för närvarande drygt 200 per år till ungefär 450 årligen examinerade civileko­ nomer under slutet av 1960-talet. Utredningens intagningssiffra, som endast är att betrakta som en riktpunkt, ligger sålunda något högre än den av In­ dustriförbundet angivna. I anslutning härtill vill utredningen understryka, dels att varje bedömning av det exakta utbildningsbehovet av en yrkeskate­ gori av så mångsidig användbarhet som civilekonomerna måste vara grundad på relativt allmänna överväganden, dels att behovet av en avsevärt starkare rekrytering av unga forskare inom företagsekonomien motiverar en större ökning av intagningen än den som en mera omedelbart på arbetsmarknadens behov inriktad bedömning ger vid handen. Det är vidare icke uteslutande närings­ livet, som efterfrågar civilekonomer. Den offentliga förvaltningen — den statliga liksom den kommunala — torde i framtiden få ett starkare behov än nu av personal med företagsekonomisk utbildning. Slutligen vill utredningen fram­ hålla, att dess riktpunkt, 700 årligen nyintagna ekonomie studerande, också bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 295

ses i samband med att utredningen — som kommer att framgå av det följande — tänker sig att en del av den ökade utbildningen av civilekonomer skall för­ läggas till universiteten i Uppsala och Lund. Skulle så icke bli förhållandet, får man i stället räkna med att arbetsmarknaden kommer att tillföras en akade­ mikerkategori med en utbildning, som i vissa stycken överensstämmer med civilekonomernas, nämligen filosofie kandidater med tre eller fyra betygsenheter i ämnet företagsekonomi i sin examen.

Kapacitetsökning vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg

Då det gäller den utökade civilekonomutbildningens fördelning mellan olika läroanstalter, har man — liksom beträffande de tekniska högskolorna — först att undersöka, i vilken utsträckning förutsättningar föreligger för en ökad ut­ bildning vid de två bestående handelshögskolorna. En bedömning av den möjliga intagningsökningen vid de båda handelshög­ skolorna försvåras i viss mån av dessa läroanstalters säregna ställning i univer­ sitets- och högskoleorganisationen. Båda högskolorna har karaktär av enskilda institutioner och deras verksamhet bygger ytterst på avtal mellan staten, veder­ börande kommun och vissa privata intressenter. Dessa avtal innebär bl. a., att Kungl. Maj :t fastställer högskolornas grundstadgar och utser ordförande samt ytterligare en ledamot i direktionen för handelshögskolan i Stockholm respektive styrelsen för handelshögskolan i Göteborg. Enligt båda avtalen åtnjuter hög­ skolorna årliga statsbidrag. Beträffande principerna, efter vilka statsbidrag ut­ går, skiljer sig emellertid avtalen. Stockholmsavtalets konstruktion innebär, att beslut om en utökning av högskolans utbildningskapacitet skall fattas av hög­ skolans direktion, men därest en sådan kapacitetsökning förutsätter ökad insats av statsmedel, fordras dessförinnan förhandlingar och överenskommelse om för­ ändringar i det mellan staten, staden, Handelshögskoleföreningen och direk­ tionen träffade avtalet. Genom Göteborgsavtalets konstruktion torde, eftersom Göteborgs stads anslag redan nu uppgår till i avtalet fixerat maximibelopp, beslut om ökning av högskolans intagningskapacitet i princip kunna fattas av statsmakterna och högskolans styrelse utan ändringar i själva avtalet.

Vad först beträffar handelshögskolan i Stockholm har utredningen haft in­ gående överläggningar med representanter för högskolans direktion. Som re­ sultat av dessa överläggningar har direktionens ordförande i skrivelse till utred­ ningen den 9 september 1959 meddelat, att direktionen är positivt inställd till tanken på att medverka till en ökad civilekonomutbildning. I skrivelsen anföres vidare bl. a. följande: »I nuvarande läge är direktionen dock ej beredd att taga ställning till frågan för mera än den närmaste femårsperioden från det programmet för en ökad ekonomutbildning blivit av statsmakterna godkänt. Under denna period är direktionen i princip villig att öka intagningen successivt till ett årligt antal av

296 Kungl. May.ts proposition nr 119 år 1960

cirka 275, detta under förutsättning att erforderliga medel ställas till högskolans förfogande. Det är givetvis också en förutsättning att lärarkrafter kunna er­ hållas för en sådan utvidgning av högskolans verksamhet.» Handelshögskolans direktion är, meddelas det vidare i skrivelsen, beredd att träda i förhandlingar om en komplettering av det mellan staten, Stockholms stad, Handelshögskoleföreningen i Stockholm och högskolan gällande avtalet. Som utgångspunkt för sådana förhandlingar anges att den behövliga anslags­ ökningen skulle täckas av statsmedel. Även Handelshögskoleföreningen i Stock­ holm torde, framhålles det slutligen i skrivelsen, vara beredd att upptaga dylika förhandlingar. I fråga om handelshögskolan i Göteborg föreligger en inom högskolans lärar­ råd utarbetad utbyggnadsplan, vilken biträtts av högskolans styrelse och av denna med skrivelse den 30 juni 1958 överlämnats till Kungl. Maj:t. Denna utbyggnadsplan utgår från att högskolans utbildningskapacitet skall kunna ökas med 50 procent, vilket innebär att den årliga intagningen av studerande skulle ökas från nu 120 till 180. Det understrykes emellertid, att handelshög­ skolans utbyggnad icke bör inskränkas till att gälla endast en kvantitativ ökning av utbildningskapaciteten. Därutöver behövs en kvalitativ upprustning av hög­ skolans vetenskapliga resurser, som skulle möjliggöra icke blott forskning på en bredare front utan även en differentiering av studierna, som hittills icke varit möjlig att genomföra. En sådan differentiering är enligt lärarrådets och styrel­ sens mening erforderlig redan i fråga om den grundkurs, som avslutas med ekonomexamen. Med nuvarande resurser måste denna grundkurs förbli i hög grad standardiserad, och specialisering är möjlig endast i begränsad omfattning. I skrivelse till högskolans styrelse den 20 juli 1959 har lärarrådet redovisat ytterligare material till belysning av högskolans behov av förstärkta resurser för en utvidgad och mera differentierad civilekonomutbildning. Härvid konsta­ teras till en början, att en utökning av intagningskapaciteten med 50 procent är i stort sett möjlig att genomföra inom ramen för nu tillgängliga lokaler, var­ vid lärarrådet räknar med en icke blott kvantitativ utan även kvalitativ för­ stärkning av den vid högskolan meddelade utbildningen. För att högskolan skall uppnå en 50-procentig ökning av utbildningskapaciteten och därutöver nå en kvalitativ standard i avseende på lärarpersonalens sammansättning och under­ visningsbörda, undervisningsgruppernas storlek m. m., som i huvudsak överens­ stämmer med de riktlinjer härutinnan, som för de filosofiska fakulteternas del i anslutning till universitetsutredningens första betänkande angivits i Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958, räknar lärarrådet med att högskolan skulle behöva förstärkas med i allt tre professurer (i företagsekonomi, speciellt kalkylering och budgetering, i företagsekonomi, speciellt administration, samt i ekonomisk geografi, speciellt utrikes handel och sjöfart), fem universitetslektorat (tre i nationalekonomi, ett i civilrätt och ett i beskattningsrätt), åtta biträdande lärarbefattningar och sju assistenttjänster, varjämte vissa befintliga befatt­ ningar skulle omvandlas till tjänster med större undervisningsskyldighet. Där­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 297

till skulle komma det lärarbehov, som följer av högskolans särskilda åtagande att meddela undervisning i ämnet företagsekonomi inom ramen för filosofiska examina åt studerande vid Göteborgs universitet.

Universitetsutredningen finner, att den erforderliga utbyggnaden av civil­ ekonomutbildningen i första hand bör komma till stånd genom tillvaratagande av föreliggande möjligheter att öka intagningskapaciteten vid de två handels­ högskolorna. Utredningen föreslår därför att förhandlingar snarast möjligt inledes med Stockholms stad och Handelshögskoleföreningen i Stockholm i syfte att få till stånd en ökad utbildning vid handelshögskolan i huvudstaden. Vidare föreslår utredningen, att handelshögskolan i Göteborg ges den förstärkning av resurserna, som möjliggör både en kraftig kvantitativ ökning av högskolans utbildningskapacitet och en sådan breddning och differentiering av högskolans forsknings- och utbildningsprogram, varigenom vi även i Göteborg skulle få ett fullt tidsenligt centrum för ekonomisk forskning och utbildning. Emellertid är det enligt universitetsutredningens mening nödvändigt att en kraftig ökning av intagningen till civilekonomutbildning snabbt kommer till stånd redan innan detalj utredningsarbetet för en permanent organisation hinner genomföras. Utredningen har därför fört ingående överläggningar med före­ trädare för styrelsen och lärarrådet vid handelshögskolan i Göteborg i syfte att utreda förutsättningarna för en provisorisk förstärkning av högskolans resurser. Universitetsutredningen föreslår, att handelshögskolan i Göteborg ges de re­ surser som erfordras för att möjliggöra en ökning av intagningen från 120 till 180 redan höstterminen 1960. I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete, som krävs för den permanenta organisationens genomförande, måste den nu ifrå­ gavarande förstärkningen av handelshögskolans i Göteborg undervisningsresurser bli av provisorisk karaktär. Denna förstärkning bör enligt utredningens mening få formen av ett förstärkningsanslag till högskolan, avsett att användas till års­ arvoden för det erforderliga antalet universitetslektorer, forskarassistenter och assistenter. Från högskolans styrelses och lärarråds sida har man förklarat sig vara införstådd med en sådan ordning och endast understrukit, att tillfälliga anslag för ökat elevantal i den första årskursen självklart måste föranleda så­ dana anslag i fortsättningen, att de med hjälp av extra-anslaget intagna eleverna också kan beredas en fullgod utbildning i andra och tredje årskurserna. Utredningens förslag rörande en provisorisk förstärkning av resurserna vid handelshögskolan i Göteborg innebär icke något ställningstagande i fråga om t. ex. kostnadsramen för den mera permanenta förstärkning av högskolans forsk­ nings- och utbildningsorganisation, som enligt utredningens mening bör före­ tagas, sedan förslag framlagts om högskolans permanenta organisation. Ut­ redningen anser sig allmänt kunna uttala, att Göteborgs-högskolans resurser för närvarande är otillräckliga även vid nuvarande undervisningsbelastning. I sina i det följande (denna bilaga s. 358 ff.) redovisade, överslagsmässiga beräk­ ningar rörande kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av de akademiska

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960

läroanstalterna har utredningen också för civilekonomutbildningens del räknat med en högre kostnad per student än den som för närvarande gäller beträffande civilekonomutbildningen i Göteborg. Då universitetsutredningen nu föreslår, att ett förstärkningsanslag proviso­ riskt ställes till förfogande för handelshögskolan i Göteborg, vill utredningen samtidigt ifragasätta, huruvida icke goda skäl talar för att redan nu överföra anslagen till handelshögskolorna från handelsdepartementet till ecklesiastikde­ partementet. Den fortsatta upprustningen av civilekonomutbildningen måste enligt utredningens mening under alla förhållanden komma till stånd som ett led i den allmänna förstärkning av de akademiska läroanstalterna, som utred­ ningen föreslår i sitt betänkande.

Fråga om ekonomutbildning i Uppsala och Lund

Enbart genom en utbyggnad av handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg är det enligt universitetsutredningen icke troligt, att man kan nå den utvidgning av utbildningskapaciteten, som utredningen förordat. Visserligen kan det tän­ kas, att en närmare utredning ger vid handen, att de två bestående läroan­ stalterna kan utbyggas till en något större intagningskapacitet än den som nämnts under överläggningarna mellan utredningen och högskolemyndigheterna 275 nybörjarplatser i Stockholm och 180 i Göteborg —, men utredningen har funnit det föga sannolikt, att man på denna väg i tid skulle nå upp till den totala intagningskapacitet av 700 nyintagna ekonomie studerande per år, som beräknas komma att erfordras. Utredningen finner det därför ofrånkom­ ligt, att civilekonomutbildning organiseras även på andra håll än i Stockholm och Göteborg. Härvidlag anmäler sig två problemställningar, som enligt utredningens mening blir av avgörande betydelse för utformningen av ett rimligt handlingsprogram. Den ena är samhällsforskningens och speciellt den företagsekonomiska forsk­ ningens starkt begränsade rekryteringskader för nya ordinarie forskar- och lärarbefattningar. Den andra är den starkt stigande betydelse, som samhällsforsk­ ningen och den samhällsvetenskapliga utbildningen enligt utredningen kommer att få i det moderna samhället. Civilekonomutbildningen och den företags­ ekonomiska forskningen har enligt utredningens mening sin naturliga plats i detta, i vid mening samhällsvetenskapliga sammanhang. Utredningen har själv redan tidigare vid olika tillfällen understrukit vikten av att studiet av samhällets ekonomiska och sociala sammanhang och pro­ blemställningar måste få en starkare ställning både i ungdomens yrkesval och i fråga om fördelningen av resurserna för forskning och högre utbildning. Pa olika sätt har samhället också sedan länge sökt sörja för dessa intressens tillgodoseende. Utredningen erinrar om införandet under 1930-talet av en särskild samhällsvetenskaplig examen, om att vissa av rekryteringsstipendierna för högre vetenskapliga studier (licentiand- och doktorandstipendierna) från

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1960 299

början reserverats för de samhällsvetenskapliga ämnena, om psykologutred­ ningens arbete samt om att universitetsutredningen strävat åt samma hall, bl. a. genom förslaget om tillskapandet av ett hela samhällsvetenskapen om­ fattande statens råd för samhällsforskning. Utredningen finner, att dessa strävanden varit berättigade. Efterfrågan på per­ sonal med högre vetenskaplig skolning inom de samhällsvetenskapliga discipli­ nerna är emellertid så stark både från det allmännas sida och inom näringslivet, att forskarrekryteringen trots ansträngningarna är klart otillräcklig. Det torde vara en allmän erfarenhet både vid handelshögskolorna och vid de humanistiska fakulteternas institutioner för t. ex. nationalekonomi och statistik, att redan licentiandrekryteringen försvåras av arbetsmarknadens efterfrågan på samhälls­ vetare med högt betyg i grundexamen, och att doktorandrekryteringen hämmas av arbetsmarknadens konkurrens om personal med licentiatexamen. Antalet docenter i de samhällsvetenskapliga kärnämnena är icke tillräckligt för att tillåta en mycket snabb ökning av antalet lärostolar. I ämnet företagsekonomi finns i hela landet för närvarande endast en docent. Den slutsats man bör draga av dessa förhållanden är enligt universitetsutredningens mening den, att tillgängliga resurser för forskning och utbildningsupp­ gifter på samhällsvetenskapernas område bör koncentreras till ett begränsat antal institutioner med goda resurser och differentierade arbetsuppgifter. Man stimulerar i dagens läge den ekonomiska, socialvetenskapliga och psykologiska forskningen och forskarrekryteringen bäst genom att tillföra dessa vetenskaper ett gemensamt rekryteringsunderlag av studenter som syftar till olika former av specialiserad, akademisk yrkesutbildning inom samhällsvetenskapernas fält. Man får bättre möjligheter att skapa en tillräckligt omfattande och tillräckligt differentierad forskarkarriär, om man anförtror flera arbetsuppgifter åt stora institutioner än om man sprider ut uppgifterna på ett flertal parallella institu­ tioner med ett bräckligt studentunderlag eller med en övermäktig rekryteringsleonkurrens från arbetsmarknaden. Undervisningen på både låg- och högstadium blir också effektivare, om den fördelas på ett antal specialister inom en större ämnesinstitution. Det nu förda resonemanget skulle, om det här uteslutande gällde civilekonom­ utbildningens och den företagsekonomiska forskningens utbyggnad, kunna leda till den slutsatsen, att tillgängliga resurser bör koncentreras på en utbyggnad av de två bestående handelshögskolorna, så att man där till slut kunde taga emot 700 nya studerande för civilekonomexamen per år. Ser man emellertid problemen från samhällsvetenskapens synpunkt i stort, maste slutsatsen i stället bli den, att de båda handelshögskolornas resurser i den utsträckning som är möjlig bör utnyttjas till förstärkning av den allmänt samhällsvetenskapliga ut­ bildningen och forskningen i Stockholm och Göteborg, medan i stället de sam­ hällsvetenskapliga institutionerna i Uppsala och Lund bör ges en förstärkning, som möjliggör civilekonomutbildning och en brett upplagd företagsekonomisk forskning på dessa orter. Man skulle med andra ord fortsätta pa den väg man

300 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 119 år 1960 redan slagit in på, då överenskommelser träffades om att vid handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg bereda undervisning jämväl för filosofie och politices studerande i ämnet företagsekonomi. Vad som där hittills varit en provisorisk ordning, skulle sålunda bli en del av en permanent organisation, varvid givetvis en avsevärd förstärkning av den företagsekonomiska forskningens och utbild­ ningens resurser måste komma till stånd. Undervisningen i ämnet företags­ ekonomi för juris studerande skulle även kunna infogas i ett sådant system. Universitetsutredningen är angelägen att omedelbart understryka, att då ut­ redningen här förordar att civilekonomutbildning skall komma till stånd också i Uppsala och Lund, detta förslag gäller en civilekonomutbildning i ordets egent­ liga betydelse. Utredningen avser sålunda icke någon blandform av allmänt samhällsvetenskaplig och företagsekonomisk utbildning, utan en ren civilekonom­ utbildning, som i avseende på kursinnehåll och examensfordringar är fullt lik­ värdig med den civilekonomutbildning som meddelas vid handelshögskolorna. Huruvida detta bäst åstadkommes genom att man i Uppsala och Lund till­ skapar särskilda läroanstalter, eventuellt bildande särskilda företagsekonomiska fakulteter vid universiteten, och huruvida det är nödvändigt att i alla ämnen meddela för de ekonomie studerande särskilt avpassad undervisning, är i och för sig betydelsefulla, men likväl endast organisatoriska frågor, som får prövas med hänsyn till civilekonomutbildningens och näringslivets lika väl som till universitetens intressen. Utredningen återkommer i det följande till detta spörs­ mål. Principen vill utredningen emellertid redan här slå fast, nämligen att det skall vara fråga om en med handelshögskolornas likvärdig utbildning och forskning. Då det gäller de för en civilekonomutbildning i Uppsala och Lund erforderliga forsknings- och undervisningsresurserna, vill utredningen till en början erinra om att bada dessa universitet redan har professurer och institutioner inom samt­ liga de huvudämnen, vilka ingår i civilekonomexamen, nämligen ämnena före­ tagsekonomi, ekonomisk geografi och nationalekonomi. Rättsvetenskapen är företrädd genom fullständiga juridiska fakulteter. Därjämte kan vid båda uni­ versiteten utan stora svårigheter erforderliga resurser ställas till förfogande för de ekonomie studerandes undervisning i ämnen som matematik, statistik och moderna språk. Därtill kommer de för civilekonomutbildningen säkerligen värde­ fulla kontaktmöjligheter med ämnen som statskunskap, sociologi och psykologi, som erbjudes en civilekonomutbildning förlagd till de gamla universitetsstäderna. Emellertid är det uppenbart, att universitetens nuvarande resurser i de här ifrågavarande ämnena icke utgör mer än en grund för organisationen av en fullvärdig civilekonomutbildning. Framför allt är resurserna klart otillräckliga i det för denna utbildning helt centrala ämnet företagsekonomi. Här finns vid vartdera universitetet endast en professur, som tillkommit relativt nyligen och då närmast i syfte att tillgodose den omlagda jurist- och samhällsvetarutbildningens behov. Dessa företagsekonomiska institutioner är nu under uppbyggnad och man kan därvid räkna med att institutionerna och den där meddelade under-